NJA 2014 s. 139
Företagsbot (I-IV).
I
Hudiksvalls tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Hudiksvalls tingsrätt talan om företagsbot mot Sten Olofssons Åkeri AB enligt följande.
Yrkande. För nedan angivna brott begånget i företagets näringsverksamhet yrkas att Sten Olofssons Åkeri AB åläggs företagsbot på 400 000 kr.
Grund. Företaget har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.
Arbetsmiljöbrott med vållande till kroppsskada. Den 15 september 2008 skadades arbetstagaren L.Ö., anställd av Sten Olofssons Åkeri AB, i samband med rengöring av en cistern inne på Vallviks Bruk, Söderhamns kommun. L.Ö. ådrog sig allvarliga frätskador på underben och fötter.
Personal vid Sten Olofssons Åkeri AB har av oaktsamhet orsakat L.Ö. allvarliga kroppsskador enligt ovan genom att de uppsåtligen eller av oaktsamhet har åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen har ålegat dem till förebyggande av ohälsa eller olycksfall.
I det aktuella fallet har inte Sten Olofssons Åkeri AB vidtagit alla de åtgärder som behövts för att förebygga att arbetstagarna utsätts för ohälsa eller olycksfall. Man har inte heller tillräckligt undersökt riskerna med verksamheten och därmed inte heller vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att förebygga dessa risker. Man har inte tillräckligt upplyst om och gett arbetstagarna god kännedom om riskerna med arbetet och inte förvissat sig om att arbetstagarna har vetat vad de ska iaktta för att undgå riskerna i arbetet och man har inte gett tillräckliga instruktioner om arbetet inne i en cistern med farliga ämnen i.
Sten Olofsson Åkeri AB har brustit avseende kunskaper om riskerna som funnits med det aktuella rengöringsarbetet. Trots att man arbetat med rengöring av cisterner innehållande bland annat lut, ett starkt frätande ämne, har man saknat rutiner för att bedöma arbetets farlighet och har inte gjort en riskbedömning enligt bestämmelserna om kemiska arbetsmiljörisker. Det har även saknats tydliga och skriftliga instruktioner om hur rengöringsarbetet av aktuell cistern skulle ha genomförts och vilken skyddsutrustning som skulle ha behövts.
Om Sten Olofssons Åkeri AB följt arbetsmiljölagens krav och L.Ö. hade erhållit tillräcklig skyddsutrustning och om han erhållit tillräcklig information om hur han skulle få bort frätande lut från kroppen hade med största sannolikhet inte L.Ö. skadats.
Tingsrätten (ordförande lagmannen Christer Forsberg) anförde i dom den 14 oktober 2010 följande.
Domskäl
Sten Olofssons Åkeri AB har vidgått att de faktiska omständigheterna varit sådana som anges i gärningsbeskrivningen och medgivit att utge företagsbot men invänt att företagsboten ska bestämmas till ett väsentligt lägre belopp än det som åklagaren yrkat.
Av utredningen har till en början framkommit bl.a. följande. Sten Olofssons Åkeri AB är ett åkeriföretag som under 2008 hade en omsättning på ca 20 miljoner kr och som då hade i vart fall 14 anställda. S.O. utgjorde styrelsen i bolaget och var firmatecknare i bolaget. Vid det med åtalet avsedda tillfället hade Sten Olofssons Åkeri AB åtagit sig uppdraget att rengöra tre stora cisterner från s.k. mesa som innehåller svaglut och som är ett frätande ämne. Arbetet utfördes genom att man inledningsvis genom en manlucka sög ut mesan, som ser ut som blålera, till en lastbil, som fraktade bort mesan. I slutskedet av arbetet måste man emellertid ta sig in i silon via manluckan, som är 45x45 cm och belägen en meter ovanför markytan, och vattenbegjuta väggarna så att mesan på väggarna lossnade och kunde sugas ut.
L.Ö., som är kock till yrket men även har lastbilskörkort, anställdes av Sten Olofssons Åkeri AB dagarna innan händelsen. Han och J.W., som hade anställts av Sten Olofssons Åkeri AB ungefär en vecka innan händelsen, samt A.P., som hade varit anställd av Sten Olofssons Åkeri AB sedan juni 2008, fick i uppgift att tömma en cistern. Dessa tre träffades på åkeriet och åkte tillsammans i personbil till Vallvik för att utföra arbetet. Två av cisternerna var redan tömda när de började sitt arbetspass på kvällen den 15 september 2008. L.Ö., J.W. och A.P. avlöste ett arbetslag i vilket bl.a. R.A. ingick. Efter att utifrån ha sugit ut och tömt några lass mesa från cisternen gick L.Ö. och J.W. in i cisternen via manluckan för att slutföra arbetet. De var iklädda tygoveraller, handskar och gummistövlar. J.W. tog sig ganska snart ut igen efter att han hade fått lite mesa innanför ena stöveln och det hade börjat svida och göra ont. L.Ö. blev kvar inne i cisternen och fortsatte arbetet. I samband med att han begöt väggarna med vatten rasade det ner mesa i sådan mängd att han kom att ha mesa upp till midjan och mesa rann in i stövlarna. När det började smärta på benen tog hans sig ut och duschade av sig i en barack. L.Ö. blev sedan förd till sjukhuset i Gävle och därifrån till Brännskadeenheten, Plastikkirurgiska kliniken, Akademiska sjukhuset i Uppsala där benen opererades och hud transplanterades på benen.
I det åberopade rättsintyget, som grundas på en sammanfattning av L.Ö:s patientjournal, uttalas under rubriken utlåtande bl.a. följande.
”Tecken på färsk kemisk brännskada på underbenen bilateralt, motsvarande 14 % av hudytan och bedöms som djupa dermala skador.”
Vidare uttalas under rubriken skadans uppkomstsätt följande.
”Undersökningsfynden talar starkt för att skadorna orsakats av kemisk brännskadereaktion av lut, att skadornas utseende är förenligt med det uppgivna händelseförloppet.”
Enligt L.Ö. vårdades han på Akademiska sjukhuset i två-tre veckor och därefter på Hudiksvalls sjukhus i ungefär två veckor. Beträffande kvarstående besvär har han uppgivit att han på grund av skadorna blivit känslig för värme och kyla men att skadorna är läkta.
S.O. har uppgivit i huvudsak följande. Han har ansvaret för det systematiska arbetsmiljöarbetet i Sten Olofssons Åkeri AB. Det har funnits muntliga instruktioner om att den som körde bilen skulle vara arbetsledare och hur arbetet skulle utföras. Det fanns även vissa skriftliga instruktioner i bilarna om bl.a. vad som skulle göras om något hände. Vid det aktuella tillfället var det A.P., som körde bilen, som skulle vara arbetsledare. A.P. hade varit med om liknande arbeten i Iggesund. Det här var det första arbetet som A.P. skulle göra i Vallvik. Bolaget hade inte tidigare haft uppdrag att tömma dessa cisterner. Någon skriftlig riskbedömning för arbetet hade bolaget inte gjort. Det fanns nog en del instruktioner, som Vallvik hade upprättat för eget bruk, i barackerna på platsen. Han hade lämnat muntliga instruktioner till R.A. om att cisternerna skulle rengöras. Även A.P. fick nog liknande instruktioner. Avsikten var att dessa två skulle talas vid med varandra när de bytte arbetspass. Man skulle inte gå in i cisternerna innan ”stövelskaften räckte till.” Regnställ skickades med. Han träffade inte L.Ö. A.P. och J.W. hade emellertid blivit tillsagda att de skulle använda skyddsutrustning. - Numera finns genomgripande skriftliga instruktioner i bolaget godkända av Arbetsmiljöverket för olika farliga arbeten, bl.a. för cisternrengöring.
L.Ö., J.W. och A.P. har beträffande vad de kände till om riskerna med arbetet m.m. uppgivit följande.
L.Ö: Såvitt han minns talade S.O:s sekreterare om att han skulle få instruktioner för hur arbetet skulle utföras på platsen. Sekreteraren sade också att de skulle använda bomullsoverall, gummistövlar och handskar. Det enda han visste om arbetet var att en cistern skulle göras ren. När han, J.W. och A.P. kom till Vallviks bruk träffade de R.A. De fick veta att arbetet hade varit ”skitigt.” Några instruktioner om hur arbetet skulle utföras fick de inte mer än att de fick besked om att de nog skulle kunna gå in i cisternen vid midnatt efter att de hade sugit undan framför manluckan. Han frågade J.W. och A.P. om det fanns några instruktioner och fick till svar att de tidigare inte hade utfört något liknande arbete. Han frågade även dem vad det var som skulle saneras och fick till svar att det kunde vara farligt och svida om man fick ämnet i ögonen. När de hade sugit ut en del av massorna i cisternen visste varken J.W. eller A.P. egentligen hur de skulle gå vidare med arbetet.
A.P. sade emellertid att A.P. inte skulle gå in i cisternen. Eftersom han hade arbetat på pappersbruk tidigare hade han erfarenhet av att ta sig in genom trånga utrymmen och att arbeta i varma miljöer. Han åtog sig därför att ta det första passet inne i cisternen. Han hade tidigare gått vissa säkerhetsutbildningar och visste att information skulle ges vid hantering av farligt gods. Eftersom ingen hade talat om att ämnet var farligt och inga instruktioner hade getts misstänkte han inte att ämnet var farligt. Några skyddskläder såg han inte till. Han och J.W. kröp in i cisternen. De hade med utrustning för vattenbegjutning och en lampa. Bilen åkte och tömde och J.W. gick ut ur cisternen. J.W. skrek till honom att han var ”skitig” och att han skulle komma ut. Han ville emellertid göra sitt arbete och stannade kvar och fortsatte suga när bilen kom tillbaka. Kanterna i cisternen ”satte sig” och nivån steg så att han kom att ha mesa upp till midjan. Han fick även ämnet i ögonen. Att det var svaglut i cisternen fick han veta först när han duschade av sig i baracken.
- - -
Tingsrätten gör följande bedömning.
Genom den av åklagaren åberopade utredningen och som också medgivits av Sten Olofssons Åkeri AB är utrett, att Sten Olofssons Åkeri AB inte följt arbetsmiljölagens krav och även i övrigt brustit i de avseenden som anges i gärningsbeskrivningen, innebärande bl.a. att erforderliga riskbedömningar inte har gjorts, att det har saknats tydliga och skriftliga instruktioner om hur arbetet skulle utföras och vilken skyddsutrustning som skulle användas. Den slutsatsen kan inte dras att personal vid Sten Olofssons Åkeri AB uppsåtligen åsidosatt vad som enligt arbetsmiljölagen har ålegat dem till förebyggande av ohälsa eller olycksfall men väl att åsidosättandet skett av oaktsamhet.
Klart är att L.Ö. vid det med åtalet avsedda tillfället ådragit sig skador som inte är ringa i form av frätskador på underben och fötter samt att han med största sannolikhet inte hade skadats om Sten Olofssons Åkeri AB hade följt arbetsmiljölagens krav och L.Ö. hade erhållit tillräcklig information och försetts med skyddsutrustning.
Det är alltså styrkt att det föreligger ett arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada och att brottet har begåtts i Sten Olofssons Åkeri AB:s näringsverksamhet. Bolaget kan inte anses ha gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten. Sten Olofssons Åkeri AB ska därför åläggas företagsbot.
Frågan är då till vilket belopp företagsboten ska bestämmas.
Företagsbot ska fastställas till lägst femtusen kr och högst tio miljoner kr. När storleken av företagsbot bestäms, ska enligt 36 kap. 9 § BrB, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Enligt förarbetena har vid bedömningen av företagsbotens storlek subjektiva faktorer, såsom att gärningen skett uppsåtligen, mindre betydelse (prop. 2005/06:59 s. 35). Näringsidkarens ekonomiska ställning och betalningsförmåga ska i princip heller inte beaktas när företagsboten fastställs (a. prop. s. 31). Dessa förhållanden kan i stället i förekommande fall och när det föreligger särskilda skäl beaktas genom jämkning enligt 36 kap. 10 § BrB.
Företagets åsidosättande av arbetsmiljölagens krav har lett till att L.Ö. ådragit sig relativt svåra skador. Tingsrätten delar inte Sten Olofssons Åkeri AB:s ståndpunkt, att L.Ö:s eget agerande har bidragit till olyckan och de skador som han ådrog sig och att detta ska inverka på företagsbotens storlek. Inte heller det förhållandet att, som bolaget framhållit, Sten Olofssons Åkeri AB numera har åtgärdat de brister som funnits vad gäller bl.a. systematiskt arbetsmiljöarbete, riskbedömningar och instruktioner är ägnat att påverka företagsbotens storlek.
Med hänsyn till de faktorer som ska vägas in vid bestämmande av företagsbotens storlek och med beaktande av de riktlinjer som utfärdats av Åklagarmyndigheten finner tingsrätten att företagsboten ska bestämmas till 300 000 kr. Särskilda skäl för jämkning finns inte.
Domslut
Sten Olofssons Åkeri AB åläggs företagsbot med 300 000 kr.
Hovrätten för Nedre Norrland
Sten Olofssons Åkeri AB överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade att företagsboten skulle sättas ned till 150 000 kr.
Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Hovrätten (hovrättsråden Ola Pettersson och Per-Anders Svensson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Stellan Gylestam) anförde i dom den 6 april 2011 följande.
Hovrättens domskäl
Den fråga som hovrätten har att ta ställning till är storleken på företagsboten för Sten Olofssons Åkeri AB.
När reglerna om företagsbot infördes år 1986 gällde att boten kunde uppgå till ett belopp om lägst 10 000 kr och högst 3 miljoner kr. Storleken av boten skulle bestämmas med särskild hänsyn till brottslighetens art, omfattning och förhållande till näringsverksamheten. De omständigheter som då avsågs var brottslighetens svårhetsgrad och eventuella vinstmotiv, om det rörde sig om uppsåtliga eller oaktsamma brott, vilken ställning gärningsmannen hade i företaget och vikten av de intressen som hade skadats. Dessutom hade det betydelse i vilken mån ett företag kunde klandras för det som hade inträffat och om brottet var ägnat att tjäna företagets intresse samt om det var fråga om en återfallssituation (se prop. 1985/86:23 s. 69-70).
Den 1 juli 2006 ändrades reglerna om företagsbot. Beloppsgränserna för boten sattes till lägst 5 000 kr och högst 10 miljoner kr. Även de faktorer som ska beaktas när storleken av boten bestäms ändrades med syftet att det tydligare skulle framgå vilka omständigheter som skulle ha betydelse. Enligt de nya reglerna ska botens storlek mätas ut efter mer verksamhetsrelaterade än personrelaterade grunder (prop. 2005/06:59 s. 34-35). De nya reglerna innebär att straffskalan för brottet ska beaktas och att särskild hänsyn ska tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten.
I förarbetena till regleringen (prop. 2005/06:59 s. 61-62) uttalades bl.a. i anslutning till begreppet brottslighetens omfattning att det fanns anledning att se allvarligare på brottslighet som bedrivits systematiskt och i stor omfattning än på enstaka överträdelser. När det gällde brottslighetens förhållande till näringsverksamheten sades att avsikten med de nya reglerna bl.a. var att subjektiva faktorer skulle få en mindre betydelse, men om brottsligheten var känd eller sanktionerad från ledningens sida kunde det vara ett skäl att skärpa sanktionen. Dessutom ska det ha betydelse i vilken mån näringsidkaren kan klandras för brottsligheten, varvid graden av åsidosättande har betydelse. Som exempel gavs att uppenbara åsidosättanden av säkerhetsföreskrifter i en särskilt riskfylld verksamhet ska bedömas som en försvårande omständighet. Enligt förarbetena ska den övre delen av skalan vara förbehållen ytterlighetsfall.
L.Ö. hade varit anställd hos Sten Olofssons Åkeri AB några dagar innan han fick i uppdrag att tillsammans med två andra personer tömma en cistern med s.k. mesa. L.Ö. och en av de andra tog sig in i cisternen och L.Ö. begöt väggarna med vatten. Då rasade mesa ned från väggarna i sådan mängd att han kom att ha mesa upp till midjan. Mesa rann också in i stövlarna. L.Ö. fick brännskador som omfattade 14 procent av hudytan. Benen fick opereras och hud transplanteras. Han vistades på sjukhus fyra-fem veckor och av skadorna har han blivit känslig för kyla och värme.
Genom tingsrättens dom är det utrett att Sten Olofssons Åkeri AB inte har följt arbetsmiljölagens (1977:1160) krav och brustit bl.a. i att inte göra riskbedömningar eller lämna tydliga och skriftliga instruktioner om hur arbetet skulle utföras och vilken skyddsutrustning som skulle användas. Hovrätten ska utgå från tingsrättens bedömning att åsidosättandet har skett av oaktsamhet.
Som bestämmelsen i 36 kap. 9 § BrB är utformad bör inte någon av de faktorer som har betydelse för företagsbotens storlek tillmätas större betydelse än någon annan faktor. Straffskalan för brottet bör dock ha betydelse för vilken del av skalan för företagsbot som är aktuell. Straffskalan för de bestämmelser som har överträtts i det aktuella fallet är böter eller fängelse i högst sex månader (3 kap. 8 och 10 §§ BrB). Det innebär att varken den övre eller nedre delen av skalan för företagsbot ska tillämpas. De skador som L.Ö. drabbades av är inte obetydliga och farorna med det slags verksamhet som utfördes är stora. Dessa faktorer ska därför beaktas i försvårande riktning. När det gäller brottslighetens omfattning har det inte kommit fram att åsidosättandet har varit systematiskt eller ens upprepats, vilket talar i mildrande riktning. Slutligen ska förhållandet till näringsverksamheten beaktas. Den omständigheten att Sten Olofssons Åkeri AB inte har lämnat några instruktioner till en nyanställd person innebär att det finns en hög grad av klandervärdhet i bolagets handlande. Det faktum att L.Ö. stannade kvar i cisternen och fortsatte arbetet efter att J.W. lämnat cisternen eftersom han fått mesa innanför stöveln är inte ägnat att minska bolagets ansvar för det inträffade. Det har också handlat om en särskilt riskfylld verksamhet där instruktioner var särskilt viktiga. Även dessa omständigheter talar i försvårande riktning.
Sten Olofssons Åkeri AB har som skäl för en nedsättning av företagsboten även hänfört sig till bolagets ekonomiska situation. Det är skäl som skulle kunna få betydelse för en jämkning eller eftergift av boten enligt 36 kap. 10 § BrB. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 2005/06:59 s. 40) bör dock jämkning på grund av bristande betalningsförmåga användas med återhållsamhet. Den ekonomiska situation som Sten Olofssons Åkeri AB har redogjort för är enligt hovrätten inte tillräckligt besvärande för att jämkning ska bli aktuell.
Sammantaget anser hovrätten att omständigheterna är sådana att företagsboten inte bör sättas lägre än vad tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska därför fastställas.
- - -.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
Sten Olofssons Åkeri AB överklagade och yrkade att HD skulle sätta ned företagsboten till ett belopp om högst 150 000 kr.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Edvardsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1. Av underrätternas domar framgår att L.Ö. tillsammans med J.W. och A.P., samtliga anställda vid Sten Olofssons Åkeri AB, fick i uppgift att vid Vallviks bruk rengöra en cistern från s.k. mesa som innehåller svaglut och är ett frätande ämne. Vid rengöringen av cisternen ådrog sig L.Ö. allvarliga frätskador på underben och fötter.
2. I enlighet med underrätternas domar har ett arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada begåtts i Sten Olofssons Åkeri AB:s näringsverksamhet genom att personal i bolaget av oaktsamhet åsidosatt vad som enligt arbetsmiljölagen har ålegat dem till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Vidare är det genom domarna utrett att bolaget inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten och att det därmed föreligger förutsättningar att ålägga Sten Olofssons Åkeri AB företagsbot.
3. Den fråga som HD har att ställning till är storleken på företagsboten för Sten Olofssons Åkeri AB.
HD:s bedömning
4. Av 36 kap. 8 § BrB framgår att en företagsbot ska fastställas till lägst 5 000 kr och högst 10 miljoner kr.
5. Enligt 9 § samma kapitel ska, när storleken av företagsbot bestäms, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Det finns i allmänhet anledning att se mer allvarligt på sådan brottslighet som har bedrivits på ett systematiskt sätt och i stor omfattning än på enstaka överträdelser. Omfattningen ska i princip bedömas oberoende av företagets storlek. T.ex. ska ett utsläpp av en viss kvantitet spillolja i detta hänseende bedömas lika oberoende av om utsläppet skett i ett stort eller litet företag. Däremot är det ofta så att en smärre normavvikelse i ett stort företag naturligen medför att brottsligheten kan få större omfattning än en motsvarande avvikelse i ett litet företag. När det gäller brottslighetens förhållande till näringsverksamheten, bör hänsyn tas till i vad mån näringsidkaren kan klandras för den aktuella brottsligheten. I detta sammanhang torde graden av åsidosättande av näringsidkarens skyldigheter ha betydelse, liksom gärningsmannens ställning i företaget. (Prop. 1985/86:23 s. 36 ff. och s. 69 ff. samt prop. 2005/06:59 s. 35 f. och s. 61 f.)
6. Av förarbetena följer vidare att Åklagarmyndigheten har möjlighet att utfärda råd eller anvisningar för bestämmande av företagsbotens storlek och att företagsboten regelmässigt torde kunna utmätas enligt tämligen schablonmässiga grunder där gärningens objektiva karaktär står i centrum (prop. 2005/06:59 s. 51 f.). Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål har tagit fram riktlinjer för företagsbot avseende belopp och straffmätning vid miljö- och arbetsmiljöbrott.
7. Mot ovan nämnda bakgrund bör Åklagarmyndighetens riktlinjer kunna användas som utgångspunkt för en första bedömning av företagsbots belopp när fråga är om miljö- och arbetsmiljöbrott. Utrymmet att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet måste emellertid vara stort, vilket vid den slutliga samlade bedömningen kan leda till ett annat resultat än riktlinjernas beloppsintervall.
8. De brännskador L.Ö. ådrog sig omfattade 14 procent av hudytan, krävde operation, hudtransplantation och sjukhusvistelse i fyra-fem veckor och på grund av skadorna har han blivit känslig för värme och kyla. Enligt Åklagarmyndighetens riktlinjer bör företagsboten vid ett arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada, som lett till en skada av normalgraden, bestämmas till 200 000-400 000 kr. Med skada av normalgraden menas exempelvis frakturer, svårare sår/muskelskador, skada på inre organ, vanställning och lång sjukskrivning. Utgångspunkten för bestämmandet av företagsbotens storlek i förevarande fall bör mot bakgrund av detta vara beloppsintervallet för skada av normalgraden. Även om det inte har legat något vinstsyfte bakom brottsligheten och det inte heller har varit fråga om någon systematisk brottslighet, bör med hänsyn till skadornas art beloppet bestämmas till 300 000 kr.
9. Enligt 36 kap. 10 § BrB får en företagsbot sättas lägre än vad som borde ha skett med tillämpning av 9 §, om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng, om näringsidkaren efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet, om näringsidkaren frivilligt angett brottet, eller om det annars finns särskilda skäl för jämkning. Genom att i fjärde punkten uppställa krav på särskilda skäl har markerats att det inte räcker att det finns omständigheter som talar för jämkning utan att det fordras att dessa omständigheter har särskild tyngd. Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket får företagsbot efterges. Eftergift bör, enligt vad som uttalats i propositionen, tillämpas restriktivt. (Prop. 1985/86:23 s. 45 ff. samt prop. 2005/06:59 s. 39 ff. och s. 62 f.)
10. Särskilda skäl för jämkning kan bl.a. vara att det framstår som uppenbart oskäligt att ålägga full företagsbot, t.ex. på grund av att brottet, utan att det helt kan undantas med tillämpning av allmänna principer om t.ex. abnormhandlingar, indirekt riktar sig mot näringsidkaren. Som exempel kan nämnas det fallet att en anställd begår ett brott, t.ex. stöld eller bedrägeri, mot någon av näringsidkarens affärskontakter. Vidare bör det i undantagsfall finnas utrymme för att efterge företagsbot om det t.ex., trots att brottet är hänförligt till en person med särskilt ansvar, framstår som orimligt att lägga den enskildes handlande näringsidkaren till last. Som exempel kan nämnas att ett företag har organiserat sitt arbetsmiljöarbete på ett lagenligt sätt, men en enskild chef medvetet låter bli att utöva tillsyn på det sätt som han eller hon ska enligt gällande delegeringsordning. (Prop. 2005/06:59 s. 40 f. och s. 63.)
11. Sten Olofssons Åkeri AB har som skäl för att sätta ned företagsbotsbeloppet anfört att det fanns vissa skriftliga instruktioner. Vad som framkommit i målet i denna del är att S.O. uppgett att det funnits vissa skriftliga instruktioner i bilarna om bl.a. vad som skulle göras om något hände samt att någon skriftlig riskbedömning för arbetet inte gjorts av bolaget, men att det nog däremot fanns en del instruktioner, som Vallviks bruk upprättat, i barackerna på platsen. L.Ö., J.W. och A.P. har emellertid uppgett att de inte fått några skriftliga instruktioner och inte fått någon egentlig information om riskerna med arbetet. De instruktioner som eventuellt fanns i barackerna var det alltså inte Sten Olofssons Åkeri AB som upprättat och bolaget såg såvitt framkommit inte heller till att de lästes. Även om dessa instruktioner fanns kan de därmed inte utgöra grund för jämkning av Sten Olofssons Åkeri AB:s företagsbot. Eftersom det brott som ligger till grund för företagsboten gäller att bolaget åsidosatt vad som har ålegat det till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, kan inte heller det faktum att bolaget haft instruktioner om vad som skulle göras om något väl hände utgöra grund för jämkning av företagsboten.
12. Sten Olofssons Åkeri AB har vidare åberopat att L.Ö. bidrog till olyckan genom eget vållande eftersom han inte gick ut från cisternen när hans kollega sade till honom. För att arbetstagarens eget agerande vid arbetsmiljöbrott ska kunna utgöra grund för en jämkning av företagsbot måste krävas att arbetstagaren i väsentlig mån bidragit till det händelseförlopp som ligger till grund för åläggandet av företagsbot. Eftersom L.Ö. inte fått instruktioner om vad det var för ämne de jobbade med, hur arbetet skulle utföras eller vilka skyddsåtgärder som borde vidtas, innebär inte det faktum att han inte följde en likaledes oinformerad kollegas uppmaning att efter en stund gå ut att han bidragit till olyckan på ett sätt som bör påverka företagsboten.
13. Härutöver har bolaget som grund för jämkning av företagsboten hänvisat till att det har en ansträngd likviditet.
14. I förarbetena framfördes förslag om möjlighet att kunna jämka eller efterge företagsboten med hänsyn till näringsidkarens betalningsförmåga. Regeringen ifrågasatte emellertid lämpligheten i att peka ut näringsidkarens betalningsförmåga som en jämkningsgrund. En sådan grund skulle kunna medföra incitament att tömma bolag på pengar. Det skulle också innebära krav på en omfattande utredning om näringsidkarens ekonomiska situation. I de fall betalningsförmågan kan ha betydelse i jämkningshänseende borde därför en sådan bedömning enligt regeringen ske enligt bestämmelsen i punkten fyra i 36 kap. 10 § BrB. Inte ens den omständigheten att ett företags fortbestånd kan vara hotat om bot åläggs, bör dock enligt förarbetena generellt sett tillmätas betydelse som jämkningsgrund. (Prop. 1985/86:23 s. 47 f. samt prop. 2005/06:59 s. 40 och s. 63.) Mot bakgrund av detta bör utrymmet för att beakta en näringsidkares betalningsförmåga som jämkningsgrund för företagsbot vara begränsat.
15. Sten Olofssons Åkeri AB gjorde enligt sin årsredovisning för räkenskapsåret den 1 juli 2009-den 30 juni 2010 en vinst om knappt 200 000 kr och hade ett fritt eget kapital om drygt 1,5 miljoner kr. Med hänsyn till detta kan bolagets ekonomiska situation inte anses tillräckligt besvärande för att jämkning ska bli aktuell.
16. Sammantaget anser HD att omständigheterna är sådana att företagsboten inte bör sättas lägre än vad underrätterna har gjort. Hovrättens domslut ska därför fastställas.
- - -.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD (justitieråden Ella Nyström, Ingemar Persson, Martin Borgeke, referent, Lars Edlund och Anders Eka) meddelade den 28 mars 2014 följande dom.
Domskäl
Allmänt om företagsbot
1. Företagsbot infördes genom lagstiftning år 1986. Tanken bakom systemet med företagsbot var att det skulle motverka brott inom ramen för näringsverksamhet. Det ansågs att det rådde bristande proportion mellan de brottspåföljder som dömdes ut och de ekonomiska intressen som kan stå på spel i ett företag. Ett annat skäl var att den tidigare ordningen innebar att ägarna av den självständiga förmögenhetsmassa, som ett företag kan utgöra, inte riskerade att drabbas av några egentliga sanktioner om brott begicks i verksamheten. Enligt departementschefen borde sanktionen företagsbot innefatta ett påtagligt klander av de företag som ålades boten, men också på ett effektivt sätt eliminera de vinstintressen som kan ligga bakom brott i näringsverksamhet. Av bl.a. rättvise- och effektivitetsskäl ansåg departementschefen att sanktionen borde kunna tillämpas oberoende av företagets ägarform och juridiska konstruktion i övrigt. (Se prop. 1985/86:23 s. 12 ff.)
2. År 2006 genomfördes vissa förändringar av bestämmelserna om företagsbot. Lagändringarna innebar bl.a. att tillämpningsområdet för företagsbot utvidgades till att avse även mindre allvarlig brottslighet som sker inom ramen för näringsverksamhet. Utvidgningen ansågs viktig från brottspreventiv synpunkt. Det framhölls bl.a. att sanktioner mot juridiska personer har störst preventiv effekt när det gäller brott som begås inom ramen för en i övrigt seriös näringsverksamhet (se prop. 2005/06:59 s. 22 f.). Om näringsidkaren får bära de straffrättsliga konsekvenserna då brottsligheten är att hänföra till dennes verksamhet antogs det att incitamenten att organisera verksamheten på ett sådant sätt, att några överträdelser inte sker, skulle förstärkas. Därmed skulle intresset från konkurrenssynpunkt av att reglerna om näringsverksamheten följs kunna tillgodoses. Ett annat syfte med ändringarna var att systemet med företagsbot skulle effektiviseras och förenklas (se a. prop. s. 34).
Den grundläggande bestämmelsen om företagsbot
3. Den grundläggande bestämmelsen om företagsbot finns i 36 kap. 7 § BrB. Enligt den ska en näringsidkare, på yrkande av allmän åklagare, åläggas företagsbot för brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. En förutsättning är dock att det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter. Det krävs också att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen har kunnat krävas för att förebygga brottsligheten eller att brottet har begåtts antingen av (1) en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på näringsidkarens vägnar eller av (2) en person som annars har haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Har brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren ska dock företagsbot inte åläggas.
4. Företagsboten är konstruerad som en särskild rättsverkan av brott (se 1 kap. 8 § BrB). En företagsbot utgör således inte en påföljd för brott (se 1 kap. 3 §), utan är en annan typ av rättsföljd som grundar sig på brottet. Andra exempel på särskild rättsverkan av brott är förverkande av egendom (se 36 kap. BrB), utvisning på grund av brott (se 8 kap.utlänningslagen [2005:716]) och brottsofferavgift (se lagen [1994:419] om brottsofferfond).
Det ska vara fråga om brott i näringsverksamhet
5. En förutsättning för att företagsbot ska få åläggas en näringsidkare är alltså att det har begåtts brott i utövningen av näringsverksamhet. För att ett handlande ska utgöra brott krävs att det stämmer överens med vad som anges som brott i en straffbestämmelse och att någon undantagsregel inte är tillämplig. Dessutom fordras att den som har handlat har ett sådant subjektivt förhållande till gärningen som krävs enligt straffbestämmelsen, dvs. att personen i fråga har handlat med uppsåt eller, om det är föreskrivet ansvar för oaktsamt handlande, har varit straffbart oaktsam. Ett ytterligare krav för att handlandet ska vara ett brott är att det inte har förelegat någon omständighet av subjektivt slag som innebär att gärningsmannen är ursäktad (t.ex. straffrättsvillfarelse enligt 24 kap. 9 § BrB).
6. Frågan, om det handlande som åklagaren lägger till grund för sitt yrkande om företagsbot utgör brott, ska i princip prövas med avseende på en viss utpekad person samtidigt som denna person i många fall inte är part i det mål i vilket talan om företagsbot prövas. Detta gäller t.ex. i alla de fall då näringsidkaren är en juridisk person, men också när åtal mot den enskilde av olika skäl, t.ex. därför att brottet är preskriberat, inte väcks samtidigt med talan om företagsbot. Domstolens uppgift är då att på det presenterade underlaget pröva om förutsättningarna för det av åklagaren angivna brottet, så långt det kan bedömas under de processuella förhållanden som gäller, är uppfyllda. Det kan samtidigt inte uteslutas att den person, som påstås ha begått ett brott i näringsverksamheten, i en rättegång där ett åtal prövas - och vid vilken han eller hon kan försvara sig på ett effektivt sätt - skulle ha varit fri från ansvar på någon grund som inte har aktualiserats i målet om företagsbot.
7. Det är också tydligt att prövningen av de subjektiva förutsättningarna för att ett brott har begåtts i näringsverksamhet - i de fall det påstås oaktsamhet - i någon mån får bli schematisk. Ibland kan det till och med vara så att någon av de personer, oklart vilken, som har befunnit sig i en sådan ställning att hans eller hennes handlande har kunnat föranleda företagsbot, måste ha begått det brott som åklagaren grundar sin talan om företagsbot på. Däremot är det knappast möjligt, annat än i mycket speciella situationer, att konstatera uppsåt hos en person utan att denne är identifierad. (Se prop. 1985/86:23 s. 62 f.)
Något om näringsidkare och näringsverksamhet
8. Vem som är att bedöma som näringsidkare behandlas i förarbetena. Uttrycket näringsidkare anges ha samma innebörd som på andra håll i lagstiftningen. Med näringsidkare avses således varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om denna är inriktad på vinst eller ej. Till de juridiska personer som bedriver näring hör i första hand sådana rättssubjekt som har bildats för ändamålet, t.ex. det stora flertalet aktiebolag samt handelsbolag, ekonomiska föreningar och vissa stiftelser. Också statliga och kommunala bolag hör hit, liksom enskilda personer som driver näringsverksamhet. (Se prop. 1985/86:23 s. 24 och 62.)
9. Med näringsverksamhet förstås sådan verksamhet som framstår som ett led i det som näringsidkarens rörelse tar sikte på. Genom att det ska vara fråga om brott i utövningen av näringsverksamhet krävs att handlandet har utförts av näringsidkaren eller dennes ställföreträdare eller av anställda eller uppdragstagare hos näringsidkaren. Gärningen ska typiskt sett ha en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av näringsidkaren. (Se Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar, maj 2012, BrB 36:4 s. 1.)
Allmänt om företagsbotens belopp
10. Enligt 36 kap. 8 § BrB ska en företagsbot numera bestämmas till lägst fem tusen och högst tio miljoner kr. När storleken av företagsboten bestäms ska straffskalan för det brott som har begåtts beaktas. Särskild hänsyn ska tas till den skada eller fara som brottsligheten har inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Skälig hänsyn ska också tas till om näringsidkaren tidigare har ålagts att betala företagsbot.
Ändringen år 2006 av beloppsgränserna
11. Före 2006 års reformering av reglerna om företagsbot gällde att det lägsta beloppet för företagsbot var tio tusen kr och det högsta tre miljoner kr. Att minimibeloppet sänktes till fem tusen kr hade att göra med att tillämpningsområdet för företagsbot då vidgades till att gälla också mindre allvarlig brottslighet. Tidigare krävdes för företagsbot att brottsligheten hade inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som var förenade med verksamheten eller annars var av allvarligt slag; numera räcker det att det har varit fråga om brott på dagsbotsnivån. Höjningen av maximibeloppet syftade dels till att säkerställa att också allvarligare brottslighet kan mötas av en adekvat reaktion, dels till att anpassa beloppsgränserna till Sveriges internationella åtaganden. (Se prop. 2005/06:59 s. 61.) I förarbetena hänvisades också till att en höjning till tio miljoner kr innebär att företagsbot kan utgöra en reell sanktion även i förhållande till stora, multinationella företag. Att företagets storlek inte är en faktor som i sig ska tillmätas någon betydelse vid bestämmandet av företagsbotens belopp framgår dock av det följande (se p. 18).
Betydelsen av straffskalan för brottet
12. Som framgått ska alltså, vid bestämmandet av företagsbotens belopp, hänsyn tas till straffskalan för det brott som har begåtts i näringsverksamheten. Någon närmare kommentar till hur brottets straffskala ska beaktas lämnas inte i förarbetena. Så mycket torde dock stå klart att lagstiftaren här har avsett att uttrycka, att det har betydelse för företagsbotens storlek hur pass allvarligt det begångna brottet är.
13. I allmänhet gäller att lagstiftaren genom straffskalan för ett brott uttrycker det abstrakta straffvärdet av de olika gärningar som täcks av den aktuella straffbestämmelsen. Domstolens uppgift blir sedan att bedöma det konkreta straffvärdet av det brott som den tilltalade har begått. Straffskalorna är konstruerade så, att det också för de allra allvarligaste gärningarna av det aktuella slaget ska kunna dömas ut ett straff som motsvarar gärningarnas konkreta straffvärden. Samtidigt är det så att majoriteten av de gärningar som ryms under olika straffbestämmelser är av mindre allvarligt slag. I förhållande till dessa brott framstår ofta straffskalornas maxima som mycket höga.
14. Dessutom gäller att straffskalorna för vissa brott är indelade i olika svårhetsgrader, medan andra brott har en enhetlig straffskala. I fråga om arbetsmiljöbrott (se 3 kap. 10 § BrB; se också p. 25) gäller t.ex. att straffskalan för arbetsmiljöbrott som består i vållande till annans död (se 3 kap. 7 §) är indelad i tre olika grader medan straffskalan för arbetsmiljöbrott som består i vållande till kroppsskada eller sjukdom (se 3 kap. 8 §) är indelad i två olika grader och straffskalan för arbetsmiljöbrott som består i framkallande av fara för annan (se 3 kap. 9 §) inte är gradindelad alls. Detta innebär t.ex. att straffskalan för arbetsmiljöbrott som består i vållande till kroppsskada eller sjukdom av normalgraden har ett lägre maximistraff (fängelse sex månader) än arbetsmiljöbrott som består i framkallande av fara för annan (fängelse två år). Samtidigt förhåller det sig så att fall i vilka en skada rent faktiskt har inträffat generellt sett är att bedöma som allvarligare än fall där endast en fara för den aktuella skadan har funnits. Mot denna bakgrund kan det inte ha varit lagstiftarens avsikt att straffskalan för den aktuella brottstypen ska vara den enda måttstocken för beaktandet av det begångna brottets svårhet. Det måste också, så långt det är möjligt, bedömas vilket konkret straffvärde som brottet har haft.
Den skada eller fara som brottsligheten har inneburit
15. Som har nämnts i punkt 10 ska den skada eller fara som brottsligheten har inneburit beaktas särskilt när företagsbotens belopp bestäms. I förarbetena anges att dessa faktorer, alltså skadan och faran, ska vara grundläggande för bestämmande av boten. Samtidigt framhålls det att utmätandet av företagsboten bör vara verksamhetsrelaterat snarare än personrelaterat. Subjektiva förhållanden, som att gärningen har begåtts uppsåtligen, bör ges en mindre framträdande betydelse till förmån för mer objektiva faktorer. Att brottsligheten är känd - eller till och med godtagen - av företagsledningen kan dock utgöra ett skäl för en högre företagsbot. (Se prop. 2005/06:59 s. 35 och 62.)
16. Att skadan eller faran är grundläggande faktorer vid bedömningen av vilken företagsbot som bör dömas ut är naturligt. Det bör dock observeras att skadan i ett enskilt fall kan vara förhållandevis lindrig, samtidigt som faran för en betydligt allvarligare skada har varit påtaglig. I sådana fall finns det anledning att vid bedömningen mera beakta graden av fara än den skada som faktiskt har inträffat. Med graden av fara förstås då både hur stor risk det har funnits för att en skada skulle inträffa och hur pass allvarlig skadan hade kunnat bli.
Brottslighetens omfattning och dess förhållande till näringsverksamheten
17. Bland de faktorer, förutom skadan eller faran som brottsligheten har inneburit, som ska beaktas när företagsbotens belopp bestäms finns brottslighetens omfattning och dess förhållande till näringsverksamheten.
18. Det finns i allmänhet anledning att se mer allvarligt på sådan brottslighet som har bedrivits på ett systematiskt sätt och i stor omfattning än på enstaka överträdelser av de regler som gäller. Omfattningen ska i princip bedömas oberoende av företagets storlek. Ett exempel som ges i författningskommentaren till 2006 års lagändringar är att ett utsläpp av en viss kvantitet spillolja ska bedömas lika, oberoende av om utsläppet har skett i ett stort företag eller i ett litet. Däremot, sägs det, är det ofta så att en smärre normavvikelse i ett stort företag naturligen medför att brottsligheten kan få större omfattning än en motsvarande avvikelse i ett litet företag. (Jfr p. 11, se också prop. 2005/06:59 s. 62.)
19. När det gäller brottslighetens förhållande till näringsverksamheten bör hänsyn tas till i vad mån näringsidkaren kan klandras för den aktuella brottsligheten. I detta sammanhang kan enligt förarbetena graden av åsidosättande av näringsidkarens skyldigheter också ha betydelse. Exempelvis torde det bedömas som försvårande om det har skett uppenbara åsidosättanden av säkerhetsföreskrifter i en särskilt riskfylld verksamhet. Vidare bör hänsyn tas till gärningsmannens ställning i företaget. (Se a. prop. s. 62.)
Betydelsen av tidigare ålagd företagsbot
20. Enligt förarbetena bör återfall, dvs. det förhållandet att den som ska åläggas företagsbot tidigare har fått en företagsbot, normalt sett vara en viktigare faktor vid bestämmandet av företagsbotens belopp än den är när straff ska mätas ut för brott av en enskild person. Detta hänger samman med att tidigare brottslighet kan få betydelse vid påföljdsbestämningen även på andra sätt än genom ett skärpt straff, exempelvis genom ett strängare påföljdsval. En tidigare företagsbot ska beaktas endast i försvårande riktning. Att sätta en företagsbot lägre än som annars hade bort ske med argumentet, att näringsidkaren inte tidigare har ålagts företagsbot, bör alltså inte komma i fråga. (Se prop. 2005/06:59 s. 35 f.)
21. Inte heller bör det förhållandet att näringsidkaren tidigare har ålagts företagsbot alltid föranleda att företagsboten sätts högre. När det gäller större företag, där riskerna för att det förekommer upprepade överträdelser är större, kan det t.ex. inte komma i fråga att alltid i skärpande riktning beakta att företaget tidigare har ålagts företagsbot. I större företag bör normalt tidigare företagsbot beaktas bara om denna har ålagts för likartade överträdelser i samma del av verksamheten. (Se a. prop. s. 35 f.)
Allmänt om Åklagarmyndighetens riktlinjer
22. Lagändringarna år 2006 innebar bl.a. att det blev möjligt för åklagare att ålägga företagsbot genom strafföreläggande. Den begränsningen gäller dock att företagsbot genom strafföreläggande inte får bestämmas till högre belopp än 500 000 kr (se 48 kap. 4 § tredje stycket RB). Tanken bakom reformen i denna del var att en förenkling av reglerna för åläggande av företagsbot skulle göra systemet med företagsbot till ett mera praktiskt användbart verktyg mot brott som begås i näringsverksamhet. Till bemötande av de invändningar mot förslaget som hade rests i lagstiftningsärendet, och som gick ut på att det kunde vara olämpligt att införa en möjlighet att ålägga företagsbot genom straffföreläggande innan en fast domstolspraxis hade utbildats på området, uttalades i förarbetena att strafföreläggandeinstitutet är väl anpassat till den stora majoritet av förhållandevis lindriga brott som talan om företagsbot torde komma att grundas på. Det framhölls också dels att företagsbot regelmässigt torde kunna utmätas enligt tämligen schablonmässiga grunder där gärningens objektiva karaktär står i centrum, dels att Åklagarmyndigheten och riksåklagaren har möjlighet att utfärda allmänna råd och anvisningar som behövs för att enhetlighet och följdriktighet vid åklagarnas rättstillämpning ska kunna uppnås. (Se prop. 2005/06:59 s. 51 f.)
23. I mars 2013 har Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål inom Åklagarmyndigheten fastställt riktlinjer av det slag som nämndes i förarbetena (Företagsbot och straff - riktlinjer avseende belopp och straffmätning vid miljö- och arbetsmiljöbrott). Riktlinjerna, som har ersatt tidigare inom Åklagarmyndigheten framtagna riktlinjer av liknande slag, avser i huvudsak brott mot miljöbalken, men tar också upp arbetsmiljöbrott och brott mot arbetsmiljölagen.
Allmänt om regleringen av arbetsmiljöbrott
24. Bestämmelsen om arbetsmiljöbrott finns i 3 kap. 10 § BrB. Den innebär att om någon har gjort sig skyldig till vållande till annans död (3 kap. 7 §), vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 §) eller framkallande av fara för annan (3 kap. 9 §) genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet ha åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) har ålegat henne eller honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall så ska han eller hon dömas för arbetsmiljöbrott till det straff som föreskrivs i de angivna bestämmelserna. Det ska påpekas att uppsåt till ett åsidosättande av ett åliggande enligt arbetsmiljölagen inte i sig innebär att det är fråga om ett uppsåtligt brott mot liv eller hälsa. Det finns också anledning att framhålla att i hänvisningen till arbetsmiljölagen innefattas även författningar som anknyter till den lagen, t.ex. arbetsmiljöförordningen (1977:1166), och föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen och förordningen. (Se Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar, maj 2012, BrB 3:10 s. 2 och 4.)
25. Straffskalan för arbetsmiljöbrott som består i vållande till annans död är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Är brottet grovt är straffskalan fängelse lägst ett och högst sex år. Straffskalan för arbetsmiljöbrott som består i vållande till kroppsskada eller sjukdom är böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, fängelse i högst fyra år. Straffskalan för arbetsmiljöbrott som består i framkallande av fara för annan är böter eller fängelse i högst två år.
Närmare om innehållet i Åklagarmyndighetens riktlinjer
26. I fråga om arbetsmiljöbrott anges i Åklagarmyndighetens riktlinjer att företagsboten vid dödsfall, dvs. vid arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död, bör vara lägst en miljon kr (vilket innebär att företagsbot då inte kan åläggas genom strafföreläggande; se p. 22).
27. För arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada eller sjukdom av normalgraden anges olika nivåer på företagsboten efter hur pass allvarlig skada som har inträffat enligt följande.
- 400 000 kr-1 000 000 kr om det har rört sig om allvarlig skada, exempelvis ”betydande invalidisering, betydande förlust av kroppsdelar/funktioner eller annars svår skada med lång konvalescens eller bortfall av framtida arbetsförmåga”.
- 200 000 kr-400 000 kr om det har rört sig om skada av normalgraden, exempelvis ”frakturer, svårare sår/muskelskador, skada på inre organ, vanställning, lång sjukskrivning”.
- 100 000 kr-200 000 kr om det har rört sig om lindrig skada (som anges vara skada som inte är ringa), exempelvis ”fingerfrakturer, sårskador, kotkompressioner, beaktansvärd sjukskrivning”.
28. För arbetsmiljöbrott, som är grovt, genom vållande till kroppsskada, grovt brott, anges följande nivåer på beloppen.
- 800 000 kr-1 400 000 kr vid allvarlig skada.
- 500 000 kr-800 000 kr vid skada av normalgraden.
- 300 000 kr-500 000 kr vid skada som, utan att vara ringa, är lindrig.
Kriterierna för vad som utgör allvarlig skada etc. är desamma som beträffande arbetsmiljöbrott av normalgraden.
29. Som en kommentar till de förhöjda beloppen vid grova brott anges i riktlinjerna följande. ”Andra stycket till 3:8 anger vilka omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen om grovt brott. Kvalifikationsgrunderna tar delvis sikte på en annan typ av försvårande omständigheter än de som enligt BrB 36:9 skall beaktas vid företagsbotens bestämmande. Det finns därför inte någon absolut eller omedelbar koppling mellan bedömningen grovt brott och en högre företagsbot. Normalt präglas dock det grova brottet av sådana kvalificerade gärningsomständigheter som motiverar en i förhållande till brott av normalgraden högre företagsbot.”
30. För arbetsmiljöbrott genom framkallande av fara för annan anges att företagsboten vid livsfara bör vara minst 400 000 kr och vid fara för svår kroppsskada minst 200 000 kr.
31. För brott mot arbetsmiljölagen i form av ”avsaknad av arbetsmiljöplan” anges företagsboten till 25 000 kr.
32. I riktlinjerna finns också ett avsnitt som tar upp s.k. kompletteringsfaktorer avseende företagsbotens storlek. Det anges att olika faktorer kan påverka brottets straffvärde och också bör, beroende på omständigheterna i det särskilda fallet, påverka företagsbotens belopp. Faktorer som alltid bör medföra en höjning av företagsbotens storlek i förhållande till nivåerna i riktlinjerna (se p. 26-31) är bl.a. om det har varit fråga om grov oaktsamhet (”medvetet risktagande eller objektivt sett grov avvikelse från aktsamhetskravet”) och om det har förelegat fara för påtagligt svårare skada än den som har inträffat.
33. Slutligen anges i riktlinjerna att näringsidkarens ekonomiska förutsättningar enligt förarbetena i princip inte ska beaktas när företagsbot bestäms. Om det ändå finns anledning till det, t.ex. vid jämkning, så kan enligt riktlinjerna näringsidkarens omsättning, vinst, fria egna kapital eller antalet anställda vara faktorer som kan ges betydelse.
Slutsats beträffande betydelsen av Åklagarmyndighetens riktlinjer
34. Åklagarmyndighetens riktlinjer i deras nuvarande form och i tidigare utformningar har i flera fall godtagits av domstolarna som en utgångspunkt för bedömningen av företagsbotens storlek (se t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 22 oktober 2009 i mål B 417-09, Göta hovrätts dom den 12 januari 2010 i mål B 1646-09, Hovrätten för Övre Norrlands dom den 3 mars 2011 i mål B 818-10, Svea hovrätts dom den 15 november 2011 i mål B 1007-11 och B 1008-11 och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 16 december 2011 i mål B 4597-10, dvs. den dom som nu är föremål för HD:s bedömning i mål B 248-12). Riktlinjerna får därmed bedömas ha haft betydelse för den praxis som har utbildats på området. De ansluter väl till lagtexten och ligger i linje med lagstiftarens intentioner. Med de belopp som i riktlinjerna anges för olika situationer tillgodoses intresset av att företagsboten ska vara en verksam straffrättslig reaktion. Dessutom medger de ganska vida intervallen goda möjligheter för att i rättstillämpningen beakta alla relevanta omständigheter. Några avgörande invändningar kan därmed inte göras mot riktlinjerna. Dock finns det anledning att understryka vikten av de ”kompletteringsfaktorer” som tas upp sist i riktlinjerna. Särskilt bör det observeras att den faktor som riktlinjerna primärt baseras på är den skada som har orsakats genom brottet, samtidigt som bedömningen av den uppkomna faran i ett enskilt fall kan ha större betydelse för på vilken nivå som företagsboten bör ligga (se p. 16).
35. Det sagda innebär att de av Åklagarmyndigheten utfärdade riktlinjerna avseende arbetsmiljöbrott bör kunna vara en utgångspunkt för den bedömning av företagsbotens belopp som ska göras i detta fall och i de andra mål avseende arbetsmiljöbrott som HD nu avgör samtidigt.
Reglerna om jämkning
36. Enligt 36 kap. 10 § första stycket BrB får företagsbot sättas lägre än vad som borde ha skett med tillämpning av 9 §
1. om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng,
2. om näringsidkaren efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,
3. om näringsidkaren frivilligt har angett brottet, eller
4. om det annars finns särskilda skäl för jämkning.
Jämkning vid ”sanktionskumulation”
37. Den ursprungliga regeln om jämkning, som motsvarade 36 kap. 10 § första stycket 1 BrB, tog sikte framför allt på situationer då enskilda näringsidkare och mindre bolag åläggs företagsbot. Syftet med bestämmelsen var att hänsyn skulle tas till att påföljden för brottet och företagsboten i sådana fall kan drabba samma person. Genom bestämmelsen gavs utrymme för en lämplig avvägning av den samlade reaktionen på brottet (se prop. 1985/86:23 s. 72 f.). Om inte detta förhållande beaktades skulle en sorts dubbelbestraffningseffekt uppkomma, vilket skulle kunna leda till omotiverat stränga ingripanden i enskilda fall. Efter reformen år 2006 ska problemet med s.k. sanktionskumulation i stället normalt hanteras när påföljden för den enskilde bestäms. Att det i vissa fall ändå kan finnas anledning att beakta sanktionskumulation vid övervägande av om företagsbot ska dömas ut, och av hur hög den i så fall ska vara, framgår av rättsfallet NJA 2012 s. 826.
38. Den nuvarande jämkningsregeln i 36 kap. 10 § första stycket 1 BrB innebär alltså att jämkning av företagsboten kan ske om någon annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan åläggs näringsidkaren och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng. Det kan röra sig om sanktionsavgifter, skadeståndsskyldighet eller förverkande. Regeln kan jämföras med bestämmelserna i 29 kap. 5 § första stycket 1, 4 och 5.
Jämkning på grund av ”billighetsskäl”
39. De i 36 kap. 10 § första stycket 2 och 3 BrB intagna jämkningsgrunderna är i princip likalydande med de s.k. billighetsskäl som finns i 29 kap. 5 § första stycket 2 och 3 och som kan leda till att den tilltalade får en lindrigare påföljd än brottets straffvärde, dess art och den tilltalades tidigare brottslighet hade bort föranleda (se även 30 kap. 4 §). Det ska alltså kunna utgöra skäl för jämkning av företagsbot att näringsidkaren efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet och att han eller hon frivilligt har angett brottet. Att endast dessa bestämmelser i 29 kap. 5 § första stycket togs in i jämkningsbestämmelsen i 36 kap. 10 § första stycket hindrar inte att övriga i 29 kap. 5 § första stycket angivna omständigheter kan utgöra grund för jämkning av företagsbot. Bakom den lagtekniska lösningen låg bedömningen att det särskilt är fallen då näringsidkaren har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet, och då han eller hon frivilligt har angett brottet, som kan förekomma när det gäller företagsbot. (Se prop. 2005/06:59 s. 39.) Detta innebär exempelvis att det i vissa fall kan finnas skäl för jämkning av företagsboten även vid sen lagföring (29 kap. 5 § första stycket 7). Att långsam handläggning av ett mål om företagsbot kan leda till att företagsboten sätts lägre får också anses klart (jfr NJA 2012 s. 1038 I och II).
Övriga skäl för jämkning
40. I 36 kap. 10 § första stycket 4 BrB finns en mera allmänt hållen regel om jämkning. Företagsboten kan jämkas om ”det annars finns särskilda skäl för jämkning”. Därigenom kan bl.a. näringsidkarens betalningsförmåga beaktas. Förarbetena till lagstiftningen får dock tolkas så, att försiktighet ska iakttas med jämkning av en företagsbot av detta skäl. Syftet med systemet med företagsbot skulle annars delvis kunna gå förlorat. Slutsatsen blir alltså att jämkning på grund av bristande betalningsförmåga ska ske bara i rena undantagsfall. (Se prop. 2005/06:59 s. 40; se också p. 33.)
41. Ett annat ”övrigt” skäl för jämkning kan vara att det brott som har begåtts indirekt har riktat sig mot näringsidkaren (se a. prop. s. 40). Att företagsbot inte kan förekomma i de fall då brottsligheten har varit riktad (direkt) mot näringsidkaren framgår av 36 kap. 7 § andra stycket BrB.
Jämkning bör inte ske så att beloppet understiger fem tusen kr
42. Någon gräns för hur mycket företagsboten kan jämkas finns inte angiven i lagtexten. I förarbetena till de ursprungliga reglerna om företagsbot uttalas emellertid att jämkning till belopp som understiger botens minimibelopp, som då bestämdes till tio tusen kr, inte borde ske (se prop. 1985/86:23 s. 45). Frågan berördes inte i förarbetena till lagändringarna år 2006. Visserligen utvidgades tillämpningsområdet för företagsbot då, men samtidigt sänktes minsta företagsbot till fem tusen kr. Med hänsyn härtill bör jämkning inte ske så att beloppet understiger fem tusen kr. Skulle i ett enskilt fall detta belopp anses vara för högt, uppkommer frågan huruvida företagsboten ska efterges (se p. 43).
Eftergift av företagsbot
43. Enligt 36 kap. 10 § andra stycket BrB får företagsbot efterges om det är särskilt påkallat av något eller några av de skäl som enligt första stycket kan leda till jämkning av boten. Bestämmelsen bör tillämpas endast i undantagsfall (se prop. 2005/06:59 s. 63). Exempel på fall som nämns i förarbetena är då ett företag blir ansvarigt i enlighet med principerna i 36 kap. 7 § första stycket 2. Detta gäller framför allt om det, trots att brottet är hänförligt till en person med särskilt ansvar, framstår som orimligt att lasta näringsidkaren för den enskildes handlande. Men också i andra situationer kan det finnas så starka skäl för jämkning att det framstår som oskäligt att ålägga företagsbot. Då ska boten efterges. (Jfr NJA 2012 s. 826.) Skäl för eftergift kan också ofta föreligga om inte boten bör anses uppgå till minst fem tusen kr (se p. 42).
Regler för domstolens prövning i mål om företagsbot
44. Riktar sig en talan om företagsbot mot någon som samtidigt är åtalad för brott gäller vanliga regler för rättegången i brottmål. Förs en talan endast om företagsbot ska enligt 2 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. i tillämpliga delar de regler i rättegångsbalken tillämpas som gäller om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Enligt rättsfallen NJA 1995 s. 351 I och II krävs det prövningstillstånd i hovrätten i mål där det förs en särskild talan om förverkande. Det saknas anledning att göra någon annan bedömning när det i stället förs en särskild talan om företagsbot. För att hovrätten ska pröva ett mål i vilket talan förs endast om företagsbot krävs alltså att hovrätten först meddelar prövningstillstånd (se 49 kap. 13 och 14 §§ RB).
45. En annan fråga är vilken omfattning som hovrättens prövning ska ha i ett fall som detta, då överklagandet avser endast storleken av företagsboten. För brottmålens del gäller enligt 51 kap. 23 a § RB att om tingsrätten har funnit att den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen, och domen överklagas bara beträffande något annat än denna fråga, så ska hovrätten pröva frågan endast i vissa mer speciella situationer som närmare anges i paragrafen (när det föreligger s.k. genombrottsrekvisit). Varken i lagtexten eller i förarbetena till den bestämmelsen, eller i förarbetena till reglerna i lagen om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m., anges vad som ska gälla i ett fall då en fråga om företagsboten överklagas avseende annat än den gärning som ligger till grund för företagsboten. (Se prop. 1988/89:95, jfr även prop. 1986/87:6 och NJA II 1947 s. 57 ff.)
46. Visserligen stämmer lagtextens ordalydelse - det talas om att den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen - inte särskilt väl med situationen då det ska prövas om företagsbot ska åläggas och till vilket belopp som boten i så fall ska bestämmas. I en sådan rättegång är det ju inte fråga om att någon är åtalad för en brottslig gärning. I stället rör det sig om en talan om en särskild rättsverkan. Det finns också allmänt sett skäl för en försiktig hållning när det gäller inskränkningar av rätten till överprövning (se NJA 1996 s. 557 och NJA 2011 s. 421). Men om regeln i 51 kap. 23 a § RB inte var tillämplig i de nu avsedda fallen skulle det uppstå en omotiverad skillnad i förhållande till de fall då en fysisk person, som samtidigt har dömts för brott och ålagts företagsbot, överklagar både påföljden för brottet och åläggandet av företagsbot. I fall av detta slag, där föreskriften i 51 kap. 23 a § blir direkt tillämplig på hovrättens prövning av skuldfrågan beträffande brottet, kan ju hovrätten inte gärna ha att göra en mera omfattande prövning av skuldfrågan i företagsbotsdelen.
47. Slutsatsen måste bli att bestämmelsen i 51 kap. 23 a § RB ska ha motsvarande tillämpning när en fråga om företagsbot överklagas avseende annat än den gärning som ligger till grund för företagsboten. (Jfr också 55 kap. 15 § första stycket 2.) Det som lägre rätt har kommit fram till i fråga om att det brott som ligger till grund för talan om företagsbot har begåtts, ska alltså prövas endast om det föreligger något genombrottsrekvisit enligt 51 kap. 23 a §. Däremot ska högre rätt pröva om övriga förutsättningar enligt 36 kap. 7 § BrB för företagsbot är uppfyllda.
Ett arbetsmiljöbrott har begåtts i bolagets verksamhet
48. I enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom har det i bolagets verksamhet begåtts ett arbetsmiljöbrott bestående i vållande till kroppsskada. Brottet är av normalgraden.
Förutsättningarna för företagsbot är uppfyllda
49. För det begångna brottet är det föreskrivet strängare straff än penningböter. Brottet har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Bolaget har inte gjort vad som skäligen har kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Förutsättningarna för åläggande av företagsbot är därmed uppfyllda.
De närmare omständigheterna i detta fall
50. L.Ö. hade varit anställd hos bolaget bara några dagar innan han fick i uppdrag att tillsammans med två andra personer tömma en cistern med s.k. mesa, som innehåller svaglut och är ett frätande ämne. L.Ö. och en av de andra personerna tog sig in i cisternen. Där spolade L.Ö. vatten på cisternens väggar. Då rasade mesa ned från väggarna i sådan mängd att L.Ö. kom att ha mesa upp till midjan. Mesa rann också in i stövlarna. L.Ö. fick brännskador som omfattade 14 procent av hudytan. Benen fick opereras och hud transplanteras. L.Ö. vistades på sjukhus i fyra-fem veckor. De skador som han fick har resulterat i att han har blivit känslig för kyla och värme.
51. Av utredningen framgår att bolaget har saknat rutiner för bedömning av riskerna med arbetet och inte heller har gjort någon riskbedömning, att bolaget har underlåtit att vidta de åtgärder som hade behövts för att förhindra olyckan, att bolaget inte tillräckligt har upplyst L.Ö. om riskerna med arbetet och om hur arbetet skulle utföras och att bolaget har försummat att ge instruktioner om den skyddsutrustning som hade behövts.
Frågan i målet
52. Hovrätten har bestämt företagsboten till 300 000 kr. Frågan i målet är om boten bör bestämmas till detta belopp, eller om beloppet bör sättas lägre.
Bestämmande av företagsbotens storlek enligt 36 kap. 9 § BrB
53. Det arbetsmiljöbrott som har begåtts inom bolaget utgörs alltså av vållande till kroppsskada, dvs. ett oaktsamhetsbrott. Oaktsamheten var omedveten. Brottet är av normalgraden. Som omständigheterna framstår i detta mål motsvarar straffvärdet ett tämligen högt bötesstraff.
54. De skador som L.Ö. fick kan långtifrån betraktas som lindriga. Det rör sig dock inte om vad som enligt Åklagarmyndighetens riktlinjer innefattas i ”allvarlig” kroppsskada, dvs. ”betydande invalidisering, betydande förlust av kroppsdelar/funktioner eller annars svår skada med lång konvalescens eller bortfall av framtida arbetsförmåga”. Skadorna som sådana får därmed bedömas som varken lindriga eller allvarliga, utan av normalgraden.
55. Med hänsyn till vad som är känt om händelseutvecklingen vid arbetet med cisternen kan konstateras att det var fråga om ett mycket riskfyllt arbete. Hade L.Ö. exempelvis förlorat fotfästet när mesan rann ner från cisternens väggar hade risken varit stor för att han skulle ha fått mycket allvarliga frätskador. Den klara risk som fanns för att skadorna skulle bli betydligt allvarligare än de blev talar för att företagsboten bör sättas högre än som motiveras av de skador som faktiskt inträffade.
56. Det var en person i ledande ställning inom bolaget som gav L.Ö. och hans arbetskamrater uppdraget att utföra arbetsuppgiften. Det har emellertid inte kommit fram att rengöring av cisterner var en central del i bolagets näringsverksamhet, även om det hade förekommit tidigare att man hade utfört sådant arbete.
57. L.Ö. fick vissa muntliga instruktioner inför arbetet. Det får också godtas att det har funnits skriftliga sådana. Bolaget har emellertid inte sett till att L.Ö. har blivit tillräckligt informerad om hur arbetet skulle bedrivas och om de risker som var förknippade med det. L.Ö. var nyanställd och de övriga anställda hade inte heller någon erfarenhet av denna typ av arbete. Den skyddsutrustning som L.Ö. försågs med var klart otillräcklig för ändamålet.
58. De nu angivna omständigheterna talar för en högre företagsbot än den som hovrätten har bestämt. Företagsboten borde vid tillämpning av 36 kap. 9 § BrB ha bestämts till 400 000 kr.
Bör företagsboten jämkas eller annars sättas lägre?
59. Bolaget har begärt att företagsboten ska jämkas eftersom skadan inte skulle ha blivit så allvarlig som den blev, om L.Ö. hade gått ut ur cisternen när han blev uppmanad att göra det. Något medvållande från L.Ö:s sida har det emellertid inte varit fråga om. Ansvaret för det inträffade ligger i stället helt på bolaget.
60. Bolaget har också åberopat sin ansträngda ekonomi som skäl för jämkning. Vad bolaget har anfört i denna del är inte tillräckligt för att jämkning ska ske.
61. Som har framgått av det föregående kan företagsboten jämkas om det har gått lång tid sedan den händelse, som föranleder företagsboten, inträffade. Företagsboten kan också bli lägre om det har varit fråga om långsam handläggning (se p. 39).
62. Den aktuella händelsen ägde rum i september 2008. Talan om företagsbot väcktes i februari 2010. Tingsrätten meddelade dom i oktober samma år och hovrätten dömde i målet i april 2011. Det kan inte riktas någon anmärkning mot dessa handläggningstider. Handläggningen i HD har i viss mån dragit ut på tiden. Målet kom in till domstolen i maj 2011. När dom nu meddelas har det gått nästan tre år. Handläggningen av målet har emellertid fördröjts av den anledningen, att det av prejudikatskäl har varit angeläget att avgöra målet samtidigt med tre andra mål rörande företagsbot. Alla dessa kom in till HD under år 2012, det yngsta i april det året. I förhållande till det målet har prövningen i HD inte tagit alltför lång tid. Inte heller kan man tala om att det har rört sig om sen lagföring. Detta innebär att det inte finns grund för jämkning enligt 36 kap. 10 § första stycket 4 (och 29 kap. 5 § första stycket 7) BrB av företagsbotens belopp eller skäl för kompensation för långsam handläggning. (Se NJA 2012 s. 1038 I och II.)
63. Inte heller några andra skäl för jämkning har kommit fram.
HD:s slutsats
64. Med nu angivna utgångspunkter borde företagsboten ha bestämts till 400 000 kr. Eftersom endast bolaget har överklagat hovrättens dom kan emellertid det av hovrätten bestämda beloppet inte höjas (jfr 51 kap. 25 § och 55 kap. 15 § RB). Det innebär att hovrättens domslut ska fastställas.
- - -.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
II
Göteborgs tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Göteborgs tingsrätt talan om företagsbot mot Göteborgs Fryshus Service AB enligt följande.
Yrkande. Det yrkas att Göteborgs Fryshus Service AB skall åläggas en företagsbot om 800 000 kr.
Grund. Arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada, grovt brott.
Måndagen den 24 juli 2006 inträffade en arbetsskada på Göteborgs Fryshus Service AB i Göteborg. Lagerarbetaren K.N. föll ca fyra meter från ett pallställ och slog i betonggolvet varvid han ådrog sig brott på överkäken, näsbenen, ögonhålorna samt underkäken, brott på pannbenet, hjärnskador, lungskador och brott på vänstra strålbenet vid handleden. Skadorna var livshotande.
På fredagen innan händelsen arbetade K.N. med att lyfta ned pallar från ett pallställ i fryshuset. I samband med detta råkade han stöta till en pall med varor. K.N. fick i uppdrag av arbetsledaren på lagret att städa upp varorna kommande måndag.
På måndagen skulle K.N. utföra uppgiften varvid en truckförare med hjälp av en gaffeltruck lyfte upp en tompall på vilken K.N. stod eller satt. Han placerade tompallen och K.N. i pallstället ca fyra meter över betonggolvet. Ett sådant arbetssätt är förbjudet.
Pallstället K.N. sattes in i saknade fallskydd eller andra betryggande säkerhetsanordningar för att förhindra fall. K.N. saknade säkerhetsbälte/lina eller annat skydd för att ramla ned. Det var i samband med arbetet i pallstället som K.N. föll ned och skadades på sätt som ovan beskrivits.
Det läggs arbetsledaren till last att han av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen har ålegat honom till förebyggande av ohälsa och olycksfall genom att han förevisat och understött ovan beskrivna arbetssätt vilket har orsakat K.N. ovan angivna skador som inte varit ringa.
Den verkställande direktören eller den till vilken arbetsmiljöansvaret varit delegerat har av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen har ålegat denne till förebyggande av ohälsa och olycksfall vilket har orsakat K.N. ovan angivna skador som inte varit ringa. Det läggs den arbetsmiljöansvarige till last att han underlåtit att fortlöpande undersöka riskerna med det arbetssätt som tillämpats i verksamheten och underlåtit att vidta de åtgärder som föranletts av detta såsom att se till att arbetet bedrevs på ett säkert sätt och att se till att K.N. erhöll information och kunskap om hur ett säkert arbete skulle ske.
Brottet är grovt då gärningen innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, alternativt då arbetsledaren i arbete med krav på särskild uppmärksamhet gjort sig skyldig till försummelse av allvarligt slag.
Brottet har begåtts i företagets näringsverksamhet och har begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda bolaget och/eller en person som haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. I vart fall har bolaget inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Gunilla Åkerman) anförde i dom den 16 november 2010 följande.
Domskäl
Göteborgs Fryshus Service AB har bestritt bifall till åklagarens talan om företagsbot och anfört att den under alla förhållanden ska jämkas eller efterges.
- - -.
Åklagarens sakframställning
Göteborgs Fryshus Service AB har lokaler på Waterloogatan i Göteborg och den verksamhet som bedrivs där består i att hyra ut plats för förvaring i fryslager. Verkställande direktör och bolagets ställföreträdare är B.S. och denne äger även ett annat bolag med snarlikt namn, Göteborgs Fryshus AB. I fortsättningen kommer Göteborgs Fryshus Service AB att benämnas ”Bolaget”. Av den årsredovisning som finns intagen i förundersökningen har framgått att det är fråga om ett ganska välmående bolag. Under åren mellan 2004 och 2009 har Bolagets nettoomsättning varierat mellan cirka 11,8 och 19,4 miljoner kr och per den 31 augusti 2009 disponerade bolaget ett fritt eget kapital om 1 939 051 kr. I Bolaget finns 22 anställda och en av dem är H.H. som vid tidpunkten för K.N:s olycka var driftschef i Bolaget och direkt underställd B.S. H.H:s arbetsuppgifter innebar bl.a. att denne skulle leda och fördela arbetet i Bolaget. Under H.H. fanns i organisationen den dåvarande lagerchefen A.J. och under honom de lagerarbetare som utförde arbete i lagerlokalen på Waterloogatan i Gamlestaden.
Vid tidpunkten för olyckan arbetade K.N. som lagerarbetare och en av hans arbetskamrater var truckföraren och lagerarbetaren T.L. K.N. arbetade endast under sommaren eftersom han bedrev högskolestudier på heltid. K.N. hade under sommaren 2005 haft en anställning i Göteborgs Fryshus AB och han arbetade då med liknande uppgifter på ett lager i Storås industriområde i Angered. Inför sommaren 2006 sökte K.N. åter anställning och den här sommaren fick han anställning i Bolaget. Han placerades då på lagret i Gamlestaden.
I lagerlokalen där K.N. arbetade vid tidpunkten för olyckan finns lagerhyllor som har flera olika hyllplan. När det talas om våning 1 avses den hylla som ligger i nivå med golvet i lagerlokalen. Våning 2 är belägen två meter och 64 centimeter ovanför golvnivå och enligt uppgift från B.S. skulle våning 3 vara belägen fyra meter och 27 centimeter ovanför golvnivån. Det görs gällande att K.N. har fallit från våning 3, dvs. från drygt fyra meters höjd.
Eftersom det har varit fråga om ett fryslager har temperaturen inne i lagret varit låg och kylan har ibland medfört att det har bildats isfläckar och att det har bildats isblock i taket med risk för att dessa skulle falla ned. Det har således varit fråga om en arbetsmiljö som förutom kylan har inneburit risker med fallande isblock och halkrisk.
När det gäller organisationen på arbetsplatsen i Gamlestaden är det A.J. som har varit lagerarbetarnas närmaste chef och som har ansvarat för arbetet på lagret och för lagerarbetarnas säkerhet. Det har inte funnits någon skriftlig delegation av ansvaret till A.J.
En verkställande direktör har alltid ett arbetsmiljöansvar men det kan delegeras till andra medarbetare inom ett företag. I det här fallet är det oklart om någon delegation av ansvaret har skett till H.H., men det är B.S. eller H.H. som har haft det övergripande ansvaret för arbetsmiljöarbetet i Bolaget.
Innan olyckan inträffade hade K.N. råkat välta omkull en pall med gods uppe i en hylla på lagret och han hade fått besked om att han skulle ställa i ordning efter sig. För att K.N. skulle komma åt godset uppe i hyllan har T.L. med hjälp av gaffeltruck lyft upp K.N. som satt på en lastpall. Sedan T.L. har lyft upp K.N. på hyllan har denne lämnat trucken och lagerlokalen. K.N. har därefter fallit från hyllan och skadat sig mycket allvarligt på det sätt som har beskrivits.
- - -.
Det förfarande som har använts för att lyfta upp K.N. i lagerhyllan har inneburit en stor risk och har varit helt förbjudet. När K.N. har lyfts upp i lagerhyllan på det sätt som skett har det funnits en risk för att han skulle falla över kanten eller att han skulle trampa mellan de reglar som fanns i hyllan.
- - -.
Två dagar efter olyckshändelsen har arbetsmiljöinspektören M.H. anlänt till lagerlokalen för att göra en inspektion. Vid inspektionen har företrädare för Bolaget visat honom en korg för personlyft och användningen av en sådan skulle möjligen ha utgjort en tillräcklig skyddsåtgärd för att minimera risk för fall. En förutsättning för det har dock varit att korgen har varit funktionsduglig. När M.H. tittade närmare på korgen saknades säkerhetsanordningar för att förhindra avglidning från gafflarna på trucken. Han meddelade därför omedelbart ett förbud att använda korgen.
- - -.
I första hand görs gällande att A.J. i sin egenskap av arbetsledare på lagret i Gamlestaden har brutit mot bestämmelsen i 2 kap. 4 § andra stycket arbetsmiljölagen och nu redovisade föreskrifter. Det har i A.J:s egenskap av chef på lagret i Gamlestaden varit dennes uppgift att se till att föreskrifterna har följts. I egenskapen av chef på lagret har A.J. också omfattats av bestämmelsen i 36 kap. 7 § p. 2 b BrB eftersom han har haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Han har därför genom det beskrivna förfarandet begått brott på lagret i Gamlestaden.
För det fall A.J. inte omfattas av bestämmelsen i 36 kap. 7 § p. 2 b BrB görs i andra hand gällande att de som har varit arbetsmiljöansvariga i Bolaget inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att förhindra A.J:s arbetsmetoder på lagret. De har därmed brutit mot bestämmelser i arbetsmiljölagen.
Bolagets ledning har haft vetskap om det arbetssätt som tillämpades på lagret i Gamlestaden under ledning av A.J., men ledningen har trots denna vetskap inte vidtagit några åtgärder för att förändra arbetssättet.
- - -. Det ankommer på arbetsgivaren att se till att arbetstagaren har fått erforderlig information om arbetet och de risker som kan finnas och det är arbetsgivarens ansvar att se till att arbetstagaren har tillräckliga kunskaper. Arbetsgivaren måste informera personal om tillgänglig säkerhetsutrustning och även i förekommande fall motivera personalen att använda utrustningen. K.N. har vid tidpunkten för olyckan enligt egen uppgift inte ens känt till personkorgens existens.
- - -.
I målet har genom K.N:s målsägandebiträde upplysts att en invaliditetsgrad om 16 procent kvarstår. Av invaliditetsgraden avser tio procent en kotkompression i ryggen och den är inte möjlig att operera. Den innebär ständig värk och smärta. Vidare har bestämts en invaliditetsgrad om sju procent för förlust av luktsinnet, men vid en kumulativ beräkning har den totala invaliditeten beräknats till 16 procent.
Det har även upplysts att K.N. har minskad rörlighet i ena handen.
Bolagets sakframställning
De förutsättningar som anges i 36 kap. 7 § BrB föreligger inte. Det är inte klarlagt om det föreligger ett brott begånget av en fysisk person, något som är en förutsättning för utdömande av företagsbot. I vart fall har Bolaget inte kunnat förebygga den påstådda brottsligheten. Det är inte fråga om ett brott som är begånget av en företrädare för näringsidkaren eller av en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Det har inte heller varit fråga om ett grovt brott. Bolaget har inte visat eller understött det beskrivna arbetssätt som har orsakat K.N:s skador. Som grova brott bedöms enbart gärningar som inneburit ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Något sådant medvetet risktagande av allvarligt slag har inte förekommit och Bolaget har inte heller utfärdat instruktioner om arbetssätt som har inneburit ett medvetet risktagande av allvarligt slag.
- - -.
Under sommaren 2005 hade K.N. arbetat två månader på lagret i Storås. Han var anställd som truckförare och han skulle köra varor ut och in på lagret. Det fanns utrustning i form av säkerhetskorg och saxlift i båda lagerlokalerna. Den ena saxliften har klarat lyft upp till sex meter och den andra har kunnat lyfta upp till tolv meter. Båda säkerhetskorgarna och saxliftarna hade lyfts in före olyckshändelsen med K.N. K.N. har också själv uppgett att han har hissat upp arbetskamrater med hjälp av gaffeltruck och att han då har använt den säkerhetskorg som har funnits tillgänglig. När K.N. arbetade år 2006 hade han fått information från H.H. om att alla som arbetade i ställaget på lagret skulle använda säkerhetskorg. All personal hade fått denna information. Det vitsordas dock att det inte har funnits någon skriftlig information eller skriftliga instruktioner. Det vitsordas även att det s.k. avglidningsskyddet på gaffeltrucken var ur funktion. Det saknade emellertid betydelse eftersom det var möjligt att spärra korgen ändå.
- - -. Enligt de uppgifter som Bolaget fått har K.N. hissats upp till våning 2, dvs. två meter och 64 centimeter ovanför golvet. Därefter har T.L., i strid med alla instruktioner, lämnat lokalen där K.N. var ensam kvar. K.N. har sedan fallit och ådragit sig de skador som beskrivits. Han har lyckats ta sig ut från lagerlokalen för egen maskin.
En anmälan om brott har gjorts samma dag men förhör hos polisen har hållits först mer än tre år därefter. Arbetsmiljöinspektören M.H. var på plats den 26 juli 2006 och genomförde en inspektion. Av det inspektionsmeddelande som han upprättade framgår bl.a. följande: ”Vid besöket så framkom att det fanns en lyftkorg för tillfälligt personlyft men att den inte använts. Enligt samtal med personalen så berodde det på att man ansåg att det tar för lång tid att göra arbetet om man använder personkorgen. Eftersom lagret är låst under den tid man måste arbeta från korgen så kan man inte komma åt andra pallställ/pallplatser. Lagret är nämligen av s.k. kompakttyp där man bara har en truckgång och genom att pallställen är flyttbara så skapar man en truckgång där den behövs.” Avståndet mellan de båda fryshusen är inte så stort utan det är möjligt att med hjälp av bil flytta saxliftar och personkorgar mellan de olika lagerlokalerna. Det ska normalt finnas en personkorg och en saxlift i var och en av lagerlokalerna.
Utredningen
Förutom den skriftliga bevisning som redovisats ovan har åklagaren åberopat förhör med målsäganden K.N. och med Bolagets ställföreträdare B.S. Vidare har åklagaren åberopat vittnesförhör med arbetsmiljöinspektören M.H., f.d. arbetsledaren på lagret A.J., lagerarbetaren T.L., driftschefen H.H. och skyddsombudet G.O.
Bolaget har åberopat vittnesförhör med G.O.
Tingsrättens bedömning
Allmänt
Av utredningen har framgått att K.N. den 24 juli 2006 skulle plocka i ordning uppe i en lagerhylla på Bolagets lager i Gamlestaden och att han i samband därmed har fallit ned och ådragit sig de skador som åklagaren har redovisat i målet. Genom förhören med K.N. och T.L. har vidare framgått att K.N. har suttit på en lastpall på gafflarna på en gaffeltruck och han har lyfts upp till den hylla på lagret där gods skulle ställas i ordning. I målet har lämnats olika uppgifter till vilken hylla K.N. har hissats upp och det råder oklarhet i det avseendet. Merparten av K.N:s skador har konstaterats i främre delen av huvudet och det tyder på att han har fallit så olyckligt att ansiktet har träffat golvet med avsevärd kraft. Det kan därför enligt tingsrättens mening inte uteslutas att fallet lika gärna kan ha skett från våning 2 som är cirka 2 meter 64 centimeter ovanför golvet som från våning tre på cirka 4 meter 27 centimeter ovanför golvet. Någon närmare utredning om hur fallet har gått till finns inte i målet eftersom K.N. av förståeliga skäl inte har några klara minnesbilder av vad som hänt och han dessutom har befunnit sig ensam i lagerlokalen när olyckan inträffade. Det har vidare framkommit av utredningen att K.N. sedan han hissats upp i hyllan på lagret inte har använt någon form av skyddsutrustning.
På sätt som närmare har angetts i gärningsbeskrivningen har åklagaren, till stöd för sitt yrkande om företagsbot, gjort gällande att det har begåtts ett arbetsmiljöbrott i företagets näringsverksamhet antingen av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda Bolaget och/eller en person som haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Åklagaren har även gjort gällande att bolaget i vart fall inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.
Vidare har åklagaren gjort gällande att brottet är att bedöma som grovt då gärningen innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, alternativt då arbetsledaren i arbete som krävt särskild uppmärksamhet gjort sig skyldig till försummelse av allvarligt slag.
Åklagaren har förtydligat sin talan om företagsbot så att det har gjorts gällande, i första hand att det läggs arbetsledaren till last att han av grov oaktsamhet har åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen har ålegat honom till förebyggande av ohälsa och olycksfall genom att han förevisat och understött det i gärningsbeskrivningen angivna arbetssättet, vilket har orsakat K.N. skador som inte varit ringa. Det är också angivet att den som avses med uttrycket arbetsledare är A.J., men att något åtal mot honom inte har varit eller kommer att bli aktuellt.
I det sammanhanget har åklagaren åberopat 2 kap. 4 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160), 25 § i AFS 1986:24 om truckar samt 6 och 12 §§ i AFS 1981:14 om skyddsåtgärder mot skada genom fall.
Enligt 2 kap. 4 § andra stycket arbetsmiljölagen ska i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet betryggande åtgärder vidtagas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.
AFS 1986:24 om truckar innehåller i 25 § särskilda bestämmelser i fråga om lyft av person med truck. En person får lyftas av lyftande truck endast vid tillfälliga arbeten av kortvarig natur och då ska trucken ha arbetskorg monterad på truckens gaffelarmar. Av anvisningen till den bestämmelsen framgår att en person som står eller sitter på gafflarna eller på lastpall, provisorisk plattform e.d. inte får lyftas.
Dessutom framgår av 6 och 12 §§ i AFS 1981:14 om skyddsåtgärder mot skada genom fall att det ska finnas skyddsanordningar mot fall i form av t.ex. täckning, skyddsräcke eller avspärrning där det finns hål, öppning eller liknande på plats där någon förflyttar sig under arbetet liksom på yta där risk för genomtrampning kan finnas. Finns inte betryggande skydd mot nedstörtning ska säkerhetsbälte med lina användas eller annat säkerhetsarrangemang vidtas. Lina ska förankras väl.
Åklagaren har anfört att det i andra hand ska prövas om den verkställande direktören eller den till vilken arbetsmiljöansvaret har varit delegerat av oaktsamhet har åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen har ålegat denne till förebyggande av ohälsa och olycksfall, vilket har orsakat K.N. skador som inte varit ringa. Vad åklagaren har lagt arbetsmiljöansvarig i Bolaget till last är att denne underlåtit att fortlöpande undersöka riskerna med det arbetssätt som tillämpats i verksamheten och underlåtit att vidta de åtgärder som föranletts av detta såsom att se till att arbetet bedrevs på ett säkert sätt och att se till att K.N. erhöll information och kunskap om hur ett säkert arbete skulle ske.
I målet är upplyst att åklagaren med detta påstående avsett Bolagets ställföreträdare B.S. eller driftschefen H.H. Något åtal har inte varit eller är inte aktuellt mot någon av dem.
Enligt 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen ska arbetsgivaren vidta alla åtgärder som behövs för att förbygga att en arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall. Av 3 kap. 2 a § samma lag följer att arbetsgivaren systematiskt ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller föreskrivna krav på en god arbetsmiljö. Arbetsgivaren ska utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Enligt 3 kap. 3 § i lagen ska arbetsgivaren se till att arbetstagaren får god kännedom om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs, att arbetstagaren upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet, att arbetstagaren har den utbildning som behövs och att han vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet. Enligt samma lagrum ska arbetsgivaren se till att endast arbetstagare som har fått tillräckliga instruktioner får tillträde till områden där det finns en påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall.
Arbetsgivarens skyldigheter konkretiseras i Arbetarskyddsstyrelsens författningssamlingar (AFS). Enligt 7, 8, 10 och 11 §§ AFS 2001:1 som avser systematiskt arbetsmiljöarbete, ska arbetsgivaren regelbundet undersöka arbetsförhållandena och bedöma riskerna för att någon kommer att drabbas av ohälsa eller olycksfall i arbetet. Riskbedömningar ska dokumenteras skriftligt. Arbetsgivaren ska vidare ge säkerhetsinstruktioner till arbetstagarna. När riskerna i arbetet är allvarliga ska det finnas skriftliga instruktioner. Arbetsgivaren ska också omedelbart eller så snart det är praktiskt möjligt genomföra de åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Åtgärder som inte genomförs omedelbart ska föras in i en skriftlig handlingsplan. Vidare ska arbetsgivaren varje år göra en uppföljning av det systematiska arbetsmiljöarbetet.
Arbetsledarens agerande
Av utredningen i målet har framgått att det är A.J. som har lett arbetet och fördelat arbetsuppgifterna på lagret i Gamlestaden. Han har berättat att han vid tidpunkten för olyckshändelsen hade varit anställd i bolaget sedan år 1999 då han anställdes som lagerarbetare. Den redogörelse som A.J. lämnat och som inte har ifrågasatts av någon i detta avseende har inneburit att hans anställning efter hand har kommit att innebära förändrade arbetsuppgifter men att det inte har kommit till uttryck i något nytt anställningsavtal. Det har inte heller framkommit att det har funnit någon befattningsbeskrivning för A.J. K.N. har dock uppfattat A.J. som sin närmaste chef och det har A.J. uppgett att K.N. har haft fog för att göra.
K.N. har berättat att han inför anställningen inte har fått någon information om gällande säkerhetsföreskrifter eller någon annan information om vad han borde tänka på för att utföra sitt arbete på ett säkert sätt. Den uppgiften får visst stöd av vad A.J. har berättat om att det inte fanns tid att lära upp nyanställda utan att de kom direkt in i matchen. Genom A.J:s uppgifter har också framkommit att den arbetsmetod som ofta användes när något måste rättas till i hyllorna var att den som skulle utföra uppgiften klättrade upp för att spara tid. A.J. har tillagt att det inte har funnits någon godkänd personkorg eller någon saxlift på lagret i Gamlestaden. Det kan visserligen finnas anledning att iaktta viss försiktighet vid bedömningen av A.J:s uppgifter eftersom denne blivit avskedad av B.S. omedelbart efter att K.N:s olycka hade inträffat, men även genom förhöret med T.L. har framgått att den person som skulle ställa i ordning i en hylla brukade hissas upp på en lastpall på det sätt som han hade gjort med K.N. I det sammanhanget bör anmärkas att T.L. hade arbetat på lagret i Gamlestaden sedan år 1997 samt att denne uppgett att de alltid har gjort så när gods har vält uppe i lagerhyllorna.
Det har också genom förhören med K.N., A.J. och T.L. framkommit att A.J. själv har tillämpat arbetssättet att klättra i hyllorna på lagret när han skulle rätta till någonting. T.L. har t.o.m. uttryckt sig så att A.J. klättrade omkring ”helt vilt” inne på lagret. Till det kommer att skyddsombudet G.O. har berättat att han hade sagt till A.J. att denne inte fick klättra i hyllorna.
Vad som har framkommit om A.J:s arbetssätt inne på lagret är enligt tingsrättens mening anmärkningsvärt och det har varit fråga om ett åsidosättande av grundläggande säkerhetsbestämmelser. K.N. har uppgett att det har varit A.J. som har beordrat arbetssättet som innebar att han skulle hissas upp på en lastpall utan skyddsutrustning. Det har A.J. uppgett sig inte ha något minne av, men denne har i sin egenskap av arbetsledare på lagret haft ett ansvar för att se till att K.N. inte har tillåtits att arbeta på det sätt som nu varit fallet. Hade arbetsmiljöföreskrifterna följts på så sätt att någon form av skyddsutrustning hade använts när K.N. skulle utföra sina arbetsuppgifter är det mycket sannolikt att han inte skulle ha fallit och ådragit sig de allvarliga skadorna. A.J. har genom sitt agerande förfarit oaktsamt och därigenom bidragit till att K.N. har vållats en kroppsskada som inte varit ringa. Det ansvar som kan ha ålegat A.J. ska emellertid ses i relation till det ansvar som bör åligga företagsledningen eller den till vilken arbetsmiljöansvaret har varit delegerat.
Ansvaret för personer i ledande ställning
I denna del har åklagaren gjort gällande att arbetsmiljöansvaret har åvilat verkställande direktören B.S. eller driftschefen H.H.
Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön bärs i första hand av den högsta chefen, men delegering kan ske. I förarbetena till arbetsmiljölagen har understrukits vikten av att det vid delegering klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att arbetsmiljölagstiftningens bestämmelser följs. Kravet på tydlighet gör sig gällande med större styrka ju längre ned i beslutskedjan som delegering sker. Följden av en otydlig delegering är att ansvaret ligger kvar på den närmast högre nivån. Det hindrar dock inte att även underställda befattningshavare kan ha ett visst ansvar för säkerheten på arbetsplatsen, om det även utan uttrycklig delegering följer med deras arbetsuppgifter eller ställning. För att ett uppdrag ska få betydelse i straffrättsligt hänseende förutsätts att med delegering av ansvar följer tillräckliga beslutsbefogenheter och att den till vilken delegering sker har behövlig erfarenhet och kunnande för uppgiften (Prop. 1976/77:149 s. 373).
Under de förhör som har hållits med B.S. och H.H. har framkommit att ansvarsfördelningen inom bolaget i fråga om arbetsmiljöarbete tycks ha varit mycket oklar. Båda har också haft påtagliga svårigheter att över huvud taget redogöra för om något arbetsmiljöarbete har bedrivits och i så fall i vilken form det har skett. B.S. har uppgett att han har lämnat muntlig delegation till H.H. medan denne under sitt förhör har lämnat mycket svävande svar på frågor om arbetsmiljöarbetet eller uppgett att han inte minns olika situationer. Genom förhöret med skyddsombudet G.O. har framkommit att det har hållits möten där muntlig information har lämnats, men att det har varit oklart om samtliga anställda har varit närvarande. I målet finns inte tillgång till någon skriftlig dokumentation och det har inte heller genom utredningen framkommit om någon information över huvud taget har gått ut till de anställda i skriftlig form.
K.N. har under sitt förhör berättat att han inte har fått någon information om säkerhet i arbetet innan han började på lagret i Gamlestaden. Mot bakgrund av att varken A.J., B.S. eller H.H. har kunnat redovisa hur den informationen har framförts till K.N. får den uppgiften godtas.
Genom förhöret med arbetsmiljöinspektören M.H. har vidare framkommit att den personkorg för lyft som fanns på lagret i Gamlestaden hade sådana brister att han omedelbart förbjöd dess användning. Det saknades möjlighet att förankra den på gaffeltruck med hjälp av bultar eftersom fästena var skadade och den hade inte heller någon säkerhetssele. En sådan säkerhetssele köptes in först efter att olyckan med K.N. hade inträffat. M.H. har uppgett att han vid sitt besök i lagerlokalen i Gamlestaden inte har sett någon saxlift och att han inte heller har fått besked av någon om att det skulle finnas en sådan att tillgå vid behov.
Utredningen ger ett tämligen tydligt besked om att det inom Bolaget inte har funnits rutiner hur arbetsmiljöarbetet ska bedrivas och det har även varit oklart vem som har haft ansvaret för att arbetet har bedrivits i enlighet med gällande föreskrifter. Det har inte heller funnits klara rutiner för vem som skulle tillhandahålla anställda information om gällande föreskrifter i fråga om säkerhet. Det har ålegat de personer som har varit ansvariga för arbetsmiljön att fortlöpande kontrollera att nödvändiga skyddsanordningar har fungerat och att, även om anställda har struntat i föreskrifter, vidta de åtgärder som krävts till säkerställande av säkerheten. Genom utredningen har framgått att de som primärt har varit ansvariga för arbetsmiljöarbetet måste ha varit medvetna om att det tillämpades arbetsmetoder på lagret som inte överensstämde med gällande säkerhetsbestämmelser. De ansvariga har inte regelbundet och fortlöpande bedömt riskerna för att K.N. skulle drabbas av olycksfall vid utförandet av sina arbetsuppgifter. Hade de fullgjort sina skyldigheter borde de rimligen även ha noterat att den säkerhetsutrustning som fanns tillgänglig på lagret inte motsvarade föreskrivna krav. K.N. har inte heller fått någon information om riskerna med arbetet. Bolagets ansvariga har härigenom av oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen till förebyggande av olycksfall.
Hade ansvariga i Bolaget bedrivit ett systematiskt arbetsmiljöarbete och tillsett att arbetsmiljöföreskrifterna hade följts är det i hög grad sannolikt att K.N. inte skulle ha fallit och ådragit sig de allvarliga skadorna.
Bolaget har gjort gällande att K.N. skulle ha varit medvållande till att olyckan inträffat eftersom han har godtagit att hissas upp i lagerhyllorna utan säkerhetsutrustning. I det sammanhanget ska anmärkas att K.N. haft en tillfällig anställning över sommaren och att han, även om han arbetat på lagret i Storås under sommaren 2005, varit tämligen nyanställd. Som tingsrätten redan har konstaterat har det framkommit att han inte har fått några instruktioner i fråga om säkerheten vid utförandet av sina arbetsuppgifter. Genom de uppgifter som lämnats av A.J. och T.L. har framkommit att det var vanligt att använda metoden att klättra i hyllorna på lagret utan skyddsutrustning när gods behövde ställas i ordning. Även om K.N. inte har varit omedveten om riskerna med metoden måste beaktas att han var tillfälligt anställd och att han ville göra bra ifrån sig. Den invändningen kan därför inte medföra att företagsledningens ansvar inskränks.
Sammantaget finner tingsrätten med hänsyn till de oklarheter och brister som förelegat i fråga om arbetsmiljöansvaret och eventuell delegation av detta att det inte har framkommit att A.J. har erhållit någon uttrycklig delegation av ansvar för arbetsmiljöfrågor eller någon utbildning för att kunna ta ett sådant ansvar. Till det kommer att det även har saknats föreskriven säkerhetsutrustning. A.J. har fungerat som förman på lagret och i den uppgiften måste visserligen anses ingå en skyldighet att åtminstone se till att grundläggande säkerhetsbestämmelser följs och att anställda inte arbetar på det sätt som K.N. fick göra. A.J:s oaktsamhet har bidragit till K.N:s olycka. Mot bakgrund av vad G.O. uppgett måste det rimligen också ha varit känt för företagsledningen att A.J. själv inte följde gällande säkerhetsföreskrifter. Några åtgärder har dock inte vidtagits från företagsledningens sida. Sammantaget finner tingsrätten att det grundläggande ansvaret för bristerna i arbetsmiljöarbetet inom Bolaget i avsaknad av uttryckliga föreskrifter eller delegation bör läggas på företagsledningen, dvs. i detta fall B.S.
Rubriceringen
Åklagaren har beträffande företagsledningen gjort gällande att arbetsmiljöbrottet bör bedömas som grovt på grund av att gärningen innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag.
Vad som läggs personer i företagsledande ställning till last är underlåtenhet att göra löpande riskbedömningar och att vidta åtgärder som skulle ha föranletts med anledning därav. Vidare har åklagaren gjort gällande att arbetsmiljöansvarig i Bolaget inte har sett till att K.N. har fått information och kunskap om hur ett säkert arbete skulle ske.
Den olyckshändelse som har inträffat tycks närmast vara en följd av ett eftersatt arbetsmiljöarbete och ett bristande säkerhetsmedvetande inom Bolaget. Det finns anledning att se allvarligt på det, men tingsrätten finner inte att Bolagets försummelser har innefattat ett sådant medvetet risktagande att arbetsmiljöbrottet bör betraktas som grovt. Brottet bör bedömas vara av normalgraden.
Företagsbot
Arbetsmiljöbrottet har begåtts i Bolagets näringsverksamhet och för brottet är stadgat strängare straff än penningböter. Som ytterligare en förutsättning för att företagsbot ska kunna åläggas föreskrivs enligt 36 kap. 7 § BrB att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten (punkt 1) eller att brottet har begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på dennes vägnar eller av en person som annars har haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten (punkt 2).
När det gäller det ansvar som kan följa efter ett brott begånget av en person som har haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten har tingsrätten gjort bedömningen att A.J:s oaktsamhet inte ska leda till ansvar för arbetsmiljöbrott. Den bedömningen har tingsrätten grundat på att det inte har funnits någon uttrycklig delegation eller några klara instruktioner om vilket ansvar han har haft. Även om en förman eller en arbetsledare i och för sig ska anses kunna ha ett sådant ansvar som avses i bestämmelsen bör det vara fråga om ett kvalificerat ansvar. Mot bakgrund av den bedömning som gjorts i frågan om A.J:s ställning i Bolaget och hans ansvar kan hans agerande inte heller läggas till grund för att ålägga Bolaget företagsbot.
Genom utredningen har framkommit att Bolaget till följd av avsaknaden av arbetsmiljöarbete och bristande rutiner för det inte har gjort vad som skäligen har kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Förutsättningar för att på den grunden ålägga Bolaget företagsbot föreligger därmed.
Företagsbot kan enligt 36 kap. 8 § BrB bestämmas till lägst 5 000 kr och högst 10 000 000 kr. Vid bestämmande av företagsbotens storlek ska enligt 36 kap. 9 § BrB, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Enligt motiven ska storleken på företagsboten bestämmas oberoende av företagets storlek, men det konstateras samtidigt att smärre avvikelser i ett stort företag naturligen medför att brottsligheten kan få större omfattning än motsvarande avvikelser i ett litet företag (prop. 2005/06:59 s. 62).
Straffskalan för nu aktuellt brott är böter eller fängelse i högst sex månader. Den skada som brottsligheten har inneburit har varit av förhållandevis allvarligt slag.
Åklagaren har åberopat en promemoria från Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål i vilken finns intagen en grundtabell för storleken av företagsbot vid arbetsmiljöbrott. Av tabellen framgår att vid arbetsmiljöbrott av normalgraden där uppkommen skada varit ”normal” bör företagsboten bestämmas till mellan 200 000 kr och 400 000 kr och där skadan varit allvarlig till mellan 400 000 kr och 1 000 000 kr.
Tingsrätten finner på grundval av vad som framkommit i målet att företagsboten bör bestämmas till 500 000 kr.
Bolaget har gjort gällande att företagsboten bör jämkas eller efterges, men tingsrätten finner inte att något av de i 36 kap. 10 § BrB angivna skälen för jämkning eller eftergift föreligger.
Domslut
Göteborgs Fryshus Service AB åläggs företagsbot med 500 000 kr.
Hovrätten för Västra Sverige
Göteborgs Fryshus Service AB överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla åklagarens yrkande eller, i andra hand, efterge eller sätta ned företagsboten.
Även åklagaren överklagade. Hon yrkade att hovrätten skulle bedöma arbetsmiljöbrottet som grovt brott och, under alla förhållanden, bestämma företagsboten till 800 000 kr.
Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.
Åklagaren justerade stämningsansökan så att det sjunde stycket kom att få följande lydelse. ”Brottet är grovt då gärningen innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag och då arbetsledaren i arbete som krävt särskild uppmärksamhet gjort sig skyldig till försummelse av allvarligt slag.”
Hovrätten (hovrättslagmannen Hjalmar Forsberg, f.d. lagmannen Fredrik Hulterström, tf. hovrättsassessorn Mia Schenck Blomqvist, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 16 december 2011 följande.
Hovrättens domskäl
Bakgrund
Parterna har i hovrätten utvecklat och förtydligat sin talan i allt väsentligt på det sätt som finns redovisat i tingsrättens dom.
Det är ostridigt att K.N. den 24 juli 2006 föll ner i samband med att han arbetade uppe i ett pallställ i Fryshusets lokaler och därvid skadades på det sätt som anges i stämningsansökan. Parterna är vidare överens om att olyckan inträffade sedan K.N. hade lyfts upp och placerats i pallstället på det sätt som åklagaren har angett. Parterna har däremot olika uppfattningar om vilken höjd som K.N. föll från. Åklagaren har gjort gällande att fallet skedde från ca 4,4 meter, en höjd motsvarande pallställets tredje våningsplan, medan Fryshuset har påstått att fallet skedde från ca 2,6 meter, en höjd motsvarande pallställets andra våningsplan. Gällande denna fråga gör hovrätten följande överväganden.
K.N. har i förhör uppgett att han är säker på att han vid tillfället för olyckan befann sig på pallställets tredje våningsplan, eftersom han kände sig väldigt nervös på grund av höjden, vilket han inte hade gjort om han ”bara” hade varit på det andra våningsplanet. A.J. har i tingsrätten berättat att han visserligen inte var inne på lagret när K.N. hissades upp i pallstället, men att han gick in på lagret strax efter olyckan och då såg att det stod en tom träpall på pallställets tredje våningsplan. A.J. har förklarat att han av detta drog slutsatsen att K.N. måste ha varit uppe på det tredje våningsplanet, eftersom det inte fanns någon annan förklaring till den tomma träpallen där. Av arbetsmiljöinspektören M.H:s anteckningar från olycksplatsundersökningen, och även av anteckningarna från polisens platsundersökning, framgår vidare att T.L. uppgett att K.N. arbetade på det tredje våningsplanet när olyckan inträffade. T.L. har visserligen i förhör vid tingsrätten först sagt sig minnas att han hissade upp K.N. till det andra våningsplanet men har, ställd inför vad han tidigare har uppgett, sagt att han nog måste ha misstagit sig beträffande detta.
Hovrätten anser att det genom K.N:s och A.J:s uppgifter, samt genom vad T.L. har uppgett vid M.H:s och polisens platsundersökningar, är utrett att K.N. föll från ca 4,4 meter.
Förutsättningarna för hovrättens prövning
Åklagarens yrkande om företagsbot bygger på påståendet att någon fysisk person inom Fryshuset har gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott genom vållande till K.N:s kroppsskada, enligt vad som närmare har angetts i stämningsansökan. I denna del krävs (enligt 3 kap. 8 och 10 §§ BrB) att åklagaren visar
- att någon eller några personer inom Fryshuset har åsidosatt vad som enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) har ålegat dem till förebyggande av ohälsa eller olycksfall,
- att åsidosättandet har varit oaktsamt och
- att åsidosättandet har vållat K.N:s skador.
De bestämmelser i arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets (tidigare Arbetarskyddsstyrelsen) föreskrifter (AFS) som bestämmer omfattningen av Fryshusets skyldigheter enligt arbetsmiljölagen har redovisats i tingsrättens dom.
För att Fryshuset ska åläggas företagsbot måste åklagaren därutöver (enligt 36 kap. 7 § BrB) visa
- att brottet har begåtts i utövande av Fryshusets näringsverksamhet och
- att Fryshuset inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten, eller
- brottet har begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda Fryshuset eller en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.
Arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada
Arbetsmiljöansvaret
Hovrätten tar inledningsvis ställning till vilken person inom Fryshuset som ska anses haft ansvaret för arbetsmiljön på lagret i Gamlestan. I enlighet med vad som har utvecklats närmare av tingsrätten har åklagaren gjort gällande i första hand att detta ansvar har ålegat A.J. i dennes egenskap av arbetsledare på lagret och, i andra hand, att ansvaret har legat hos Fryshusets verkställande direktör, B.S.
Av förarbetena till arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149 s. 373 f.) framgår att arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön i första hand bärs av den högste chefen, dvs. i ett företag i allmänhet dess verkställande direktör, men att delegering kan ske om det därmed klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att arbetsmiljölagstiftningens bestämmelser följs. Vidare har framhållits att det för att ett uppdrag ska få betydelse i straffrättsligt hänseende förutsätts att med delegering av ett ansvar följer tillräckliga beslutsbefogenheter och att den till vilken delegering sker har behövlig erfarenhet och kunnande för uppgiften. Det har också understrukits att följden av oklarheter i fråga om ansvarsfördelningen medför att arbetsmiljöansvaret ligger kvar på den närmast högre nivån. Av rättspraxis följer vidare att det med en arbetsuppgift, som t.ex. förman eller arbetsledare, även utan uttrycklig delegering kan följa ett visst ansvar för säkerheten på arbetsplatsen (se bl.a. NJA 1991 s. 247, NJA 1993 s. 245 och NJA 2004 s. 80).
Av det som nu har sagts följer att ansvaret för arbetsmiljön inom Fryshuset vid tidpunkten för K.N:s olycka har legat hos Fryshusets verkställande direktör, B.S., såvida arbetsmiljöansvaret inte med straffrättsligt befriande verkan delegerats nedåt i organisationen.
I likhet med tingsrätten, anser hovrätten att det är utrett att A.J. vid tillfället för K.N:s olycka i praktiken fungerade som arbetsledare på lagret, trots att denna uppgift aldrig hade kommit till uttryck i något anställningsavtal eller någon befattningsbeskrivning. Genom utredningen har det däremot också framgått att A.J. aldrig fick någon utbildning i arbetsmiljö- eller säkerhetsfrågor och att han inte heller hade någon särskild befogenhet att fatta beslut i arbetsmiljöfrågor. Hovrätten noterar även i detta sammanhang att A.J. har uppgett att han själv fick lära sig det arbetssätt som tillämpades på lagret, nämligen att arbeta utan skyddsutrustning uppe i pallställen, av den person som var lagerförman när han själv anställdes. A.J. kan därmed inte enbart genom sin erfarenhet av arbetet på lagret antas ha fått någon egentlig erfarenhet eller kunskap när det gäller säkerhetsfrågor.
Mot bakgrund av det ovan anförda, anser hovrätten att A.J. varken hade tillräckliga beslutsbefogenheter eller den erfarenhet och det kunnande som behövdes för att kunna ta ett adekvat ansvar för säkerheten i arbetet på lagret. Under sådana förhållanden kan någon delegering till A.J. av arbetsmiljöansvaret i straffrättsligt hänseende inte anses ha skett. A.J. kan därmed, såsom tingsrätten funnit, inte ha gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott.
Genom förhören med B.S. och H.H. har det framgått att fördelningen mellan dem av ansvaret för arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor vid tidpunkten för olyckan var högst oklar. Det kan därmed inte heller anses ha skett någon delegering av arbetsmiljöansvaret från B.S. till H.H. Det fulla ansvaret för arbetsmiljön inom Fryshusets verksamhet har därmed legat kvar hos B.S.
Oaktsamt åsidosättande av skyldigheter enligt arbetsmiljölagen
Det har enligt arbetsmiljölagen ålegat B.S. att, genom systematiskt arbetsmiljöarbete och fortlöpande riskanalyser samt vidtagande av nödvändiga åtgärder, skapa en sådan organisation där riskerna för ohälsa eller olycksfall i arbetet i Fryshusets verksamhet undanröjdes. I enlighet med vad tingsrätten närmare har utvecklat, visar utredningen i målet att arbetsmiljöarbetet inom Fryshuset vid tidpunkten för olyckan var svårt eftersatt. B.S. har alltså åsidosatt sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen.
B.S. var enligt egen uppgift vid tiden för K.N:s olycka medveten om att arbetet på lagret kunde vara riskfyllt. Att han trots det underlät att vidta tillräckliga åtgärder till skydd för arbetsmiljön måste anses ha varit klart oaktsamt.
Med beaktande av det ovan angivna, och på de av tingsrätten i övrigt anförda skälen, kommer även hovrätten fram till att B.S. genom oaktsamhet har åsidosatt sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen.
Orsakssamband mellan åsidosättandet och K.N:s olycka
Hovrätten konstaterar att det är oklart om det vid tillfället för olyckan fanns en personkorg på lagret i Gamlestan. Det är däremot klart att den personkorg som M.H. dagen efter olyckan påträffade på lagret inte uppfyllde gällande säkerhetsföreskrifter. Det är vidare klart att det arbetssätt som tillämpades vid olyckan, nämligen att K.N. arbetade uppe i pallstället utan någon som helst skyddsutrustning, innebar ett uppenbart åsidosättande av grundläggande säkerhetsbestämmelser. Det är tydligt att avsaknaden av föreskriven skyddsutrustning och det tillämpade arbetssättet var en följd av det eftersatta arbetsmiljöarbetet inom Fryshuset. Hade B.S. fullgjort sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen, hade ett sådant arbetssätt som K.N. använde sig av alltså kunnat förhindras.
Om arbetsmiljöföreskrifterna med avseende på användande av skyddsutrusning hade följts framstår det vidare, såsom tingsrätten har angett, som i hög grad sannolikt att K.N. inte hade fallit ner från pallstället och skadat sig på sätt som skedde. Genom åsidosättandet av sitt ansvar gällande arbetsmiljön har B.S. därmed av oaktsamhet vållat K.N. kroppsskada som inte är ringa (jfr HD:s uttalande i NJA 2007 s. 369). Som tingsrätten har funnit har B.S. därigenom gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott.
Medvållande
Fryshuset har hävdat att K.N. var medvållande till olyckan och att detta påverkar frågan i vad mån straffbar oaktsamhet har förelegat.
Den som genom handling eller underlåtenhet vållar annan t.ex. kroppsskada kan undgå ansvar om den skadade i väsentligen lika mån som gärningsmannen har deltagit i det riskfyllda förehavandet och i samma grad bort inse faran (jfr HD:s uttalande i NJA 1963 s. 39). K.N. har, som ung, sommaranställd arbetstagare, befunnit sig i ett beroende- och lydnadsförhållande till arbetsgivaren. Han kan varken anses ha i väsentligen lika mån som B.S. haft del i underlåtenheten att förebygga det farliga arbetssättet eller i samma grad som honom bort inse faran. Fryshusets invändning om medvållande kan därför lämnas utan avseende.
Rubricering
Åklagaren har gjort gällande att arbetsmiljöbrottet ska bedömas som grovt brott.
Vid bedömande av om det brott som läggs B.S. till last är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag (se 3 kap. 8 § andra stycket 1 BrB - andra stycket 2 i nämnda bestämmelse, som avser fall där det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, är inte tillämpligt med avseende på B.S.).
Som exempel på medvetet risktagande av allvarligt slag anges i förarbetena till bestämmelsen ett fall då en gärningsman siktar mot någon med ett skarpladdat vapen och vapnet går av, eller om gärningsmannen medvetet avlossar ett skott som genom oaktsamhet träffar någon. Ett annat tänkbart fall sägs vara om en nykter bilförare gör sig skyldig till ett så utpräglat risktagande att han eller hon kan anses ha varit i det närmaste helt likgiltig för konsekvenserna av sitt handlande men utan att uppsåt varit för handen. Det understryks att risktagandet ska vara medvetet och av allvarligt slag. Vidare sägs att bedömningen i det enskilda fallet ska ske med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter (se prop. 2000/01:85 s. 45 f, med hänvisning till prop. 1993/94:44).
Mot bakgrund av vad som har framkommit i målet, kan det enligt hovrätten antas att B.S. kände till att det förekom att arbetet på lagret utfördes i strid med gällande säkerhetsföreskrifter och att detta kunde leda till olyckor. G.O. har t.ex. berättat att det vid ett tidigare tillfälle hade inträffat att en lagerarbetare föll ner från pallstället och att B.S. då hade blivit mycket upprörd och kört personen i fråga till sjukhuset. Även A.J. har uppgett att företagsledningen var medveten om att det klättrades i pallställen, vilket delvis har bekräftats av H.H. B.S:s underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen har därmed i detta hänseende innefattat ett visst mått av medvetet risktagande. Å andra sidan har samtliga hörda personer samstämmigt beskrivit att B.S. inte tog del av den dagliga verksamheten och att han mycket sällan var närvarande på lagret. B.S. kan därför inte antas ha varit medveten om att det tillämpade arbetssättet var vanligt förekommande eller att just K.N. skulle komma att använda sig av det.
I sammanhanget måste även beaktas att den i Fryshuset bedrivna verksamheten inte är av utpräglat farligt slag. Även med hänsyn till det otillåtna arbetssättet kan inte risken för att allvarliga skador skulle inträffa anses ha varit lika stor som i de typsituationer som anges i ovan nämnda förarbeten.
Vid en bedömning av samtliga föreliggande omständigheter kommer hovrätten fram till att B.S:s underlåtenhet inte har innefattat ett medvetet risktagande av så allvarligt slag att gärningen kan rubriceras som grovt brott.
Företagsbot
På de av tingsrätten anförda skälen föreligger förutsättningar (enligt 36 kap. 7 § BrB) att förelägga Fryshuset företagsbot.
Företagsboten ska bestämmas till lägst 5 000 kr och högst 10 000 000 kr (36 kap. 8 § BrB). När storleken på företagsboten ska bestämmas ska, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit och till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Skälig hänsyn ska vidare tas till om näringsidkaren tidigare har ålagts att betala företagsbot (9 §).
Den skada eller fara som brottsligheten har inneburit ska enligt förarbetena vara grundläggande för bestämningen av boten. Vid beaktande av brottslighetens omfattning finns det i allmänhet skäl att se mer allvarligt på sådan brottslighet som har bedrivits på ett systematiskt sätt och i stor omfattning, än på enstaka överträdelser. När det gäller brottslighetens förhållande till näringsverksamheten, bör hänsyn tas till i vad mån näringsidkaren kan klandras för den aktuella brottsligheten. I detta sammanhang bör hänsyn tas till såväl graden av åsidosättande som till gärningsmannens ställning i företaget (angående det nu sagda, se prop. 2005/06:59 s. 35 och prop. 1985/86:23 s. 70 samt brottsbalkskommentaren s. 36:66 f).
För att uppnå en så enhetlig rättstillämpning som möjligt kan det framstå som lämpligt att i någon mån schablonisera företagsbotens storlek. Därvid kan de beloppsintervall som anges i den tabell som tagits fram av Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål enligt hovrätten användas som en utgångspunkt, även om det naturligtvis måste finnas stort utrymme för att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Detta synsätt har stöd i ett antal tidigare hovrättsavgöranden (se t.ex. Svea hovrätts dom den 15 november 2011 och Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 22 oktober 2009).
Enligt åklagarens riktlinjer bör företagsboten vid arbetsmiljöbrott av normalgraden där uppkommen skada, såsom i detta fall, varit allvarlig, bestämmas till mellan 400 000 och 1 000 000 kr.
Hovrätten konstaterar att brottet i detta fall har inneburit stor skada och att faran för allvarliga skador med det tillämpade arbetssättet varit påtaglig. I försvårande riktning talar även det förhållandet att brottsligheten läggs Fryshusets verkställande direktör till last och att det har varit fråga om brottslighet som innefattat ett allvarligt åsidosättande av grundläggande säkerhetsföreskrifter. I mildrande riktning talar däremot att det inte synes ha legat något vinstsyfte bakom brottsligheten och att brottsligheten inte heller kan anses ha bedrivits systematiskt, utan snarare framstår som ett resultat av bristande kunskaper och förståelse inom Fryshuset vad gäller arbetsmiljöfrågor. Vid en samlad bedömning av dessa omständigheter finner hovrätten att en rimlig företagsbot i detta fall uppgår till 600 000 kr.
Företagsboten får sättas ned bl.a. om det finns särskilda skäl för jämkning och om det är särskilt påkallat får företagsboten efterges (36 kap. 10 § BrB).
Fryshuset har anfört att det finns särskilda skäl att efterge eller jämka företagsboten med hänsyn till dels den långa tid som förflutit sedan brottet, dels medvållande från K.N:s sida, dels att Fryshuset aldrig tidigare har ålagts att betala företagsbot. Fryshuset har vidare anfört att företagsboten är oskäligt hög i förhållande till Fryshusets vinst.
I enlighet med vad som har angetts ovan, kan K.N. inte anses ha varit medvållande till olyckan. Skäl att jämka företagsboten på den grunden föreligger därmed inte. När det gäller Fryshusets ekonomi, framgår av Fryshusets senaste årsredovisning att Fryshuset under räkenskapsåret 1 september 2009-31 augusti 2010 visserligen endast gjorde en vinst med 201 kr, men det framgår också att Fryshuset har ett fritt eget kapital om 1 939 252 kr. Fryshuset kan därmed inte anses ha en bristande betalningsförmåga. Att Fryshuset under det senaste räkenskapsåret inte har gjort någon egentlig vinst kan under sådana förhållanden inte i sig utgöra skäl att jämka boten. Skäl för jämkning på grund av Fryshusets ekonomi föreligger alltså inte. Hovrätten anser däremot att det såsom Fryshuset har anfört finns anledning att sätta ned boten något med hänsyn till den långa tid som, utan att detta beror på Fryshuset, har förflutit från olyckstillfället. Med beaktande härav, och även med hänsyn taget till att Fryshuset inte tidigare har ålagts att betala företagsbot, finner hovrätten att företagsboten ska jämkas till 500 000 kr.
Det belopp som hovrätten sålunda har kommit fram till motsvarar det som tingsrätten har dömt ut. Tingsrättens domslut ska därmed fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
Högsta domstolen
Göteborgs Fryshus Service AB överklagade och yrkade i första hand att talan om företagsbot skulle ogillas och i andra hand att företagsboten skulle efterges eller i vart fall jämkas kraftigt.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Edvardsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1. Av hovrättens dom framgår att K.N. den 24 juli 2006 föll ner från ca 4,4 meters höjd i samband med att han arbetade uppe i ett pallställ i Göteborgs Fryshus Service AB:s lokaler och därvid ådrog sig brott på överkäken, näsbenen, ögonhålorna samt underkäken, brott på pannbenet, hjärnskador, lungskador och brott på vänstra strålbenet vid handleden. Olyckan inträffade sedan K.N. hade lyfts upp på en tompall och placerats i pallstället utan något fallskydd eller andra säkerhetsanordningar för att förhindra fall.
Fråga om avvisning m.m.
2. Göteborgs Fryshus Service AB har i första hand yrkat att talan om företagsbot ska ogillas. Detta yrkande framställdes emellertid först den 14 juni 2013. I det överklagande som kom in den 12 januari 2012, med komplettering den 3 februari 2012, yrkades endast att HD skulle efterge eller kraftigt sätta ned ålagd företagsbot. Sista dag att överklaga hovrättens dom var den 13 januari 2012.
3. Göteborgs Fryshus Service AB:s yrkande om ogillande av talan om företagsbot har framställts först efter utgången av tiden för fullföljd av talan mot hovrättens dom och kan vid sådant förhållande inte upptas till prövning i HD.
4. Därmed har i enlighet med underrätternas domar ett arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada begåtts i Göteborgs Fryshus Service AB:s näringsverksamhet genom att företagsledningen i egenskap av den verkställande direktören av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat denne till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Vidare har i domarna slagits fast att bolaget inte kan anses ha gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten och att det således föreligger förutsättningar att ålägga Göteborgs Fryshus Service AB företagsbot.
5. Den fråga som HD har att ställning till är storleken på företagsboten för Göteborgs Fryshus Service AB.
Företagsbotens belopp
6-9. Se under I punkterna 4-7 i föredragandens betänkande.
10. K.N:s skador var livshotande och han har en kvarstående kotkompression i ryggen med ständig värk och smärta, som innebär en invaliditetsgrad om tio procent, samt har förlorat luktsinnet. Enligt Åklagarmyndighetens riktlinjer bör företagsboten vid ett arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada, som lett till en allvarlig skada, bestämmas till 400 000-1 000 000 kr. Med allvarlig skada menas exempelvis betydande invalidisering, betydande förlust av kroppsdelar/funktioner eller annars svår skada med lång konvalescens eller bortfall av framtida arbetsförmåga. Utgångspunkten för bestämmandet av företagsbotens storlek i förevarande fall bör mot bakgrund av detta vara beloppsintervallet för allvarlig skada. Även om det inte förefaller ha legat något vinstsyfte bakom brottsligheten och brottsligheten inte heller kan sägas ha bedrivits systematiskt, utan snarare varit följden av okunskap, bör med hänsyn till skadornas art beloppet bestämmas till 600 000 kr.
11. Göteborgs Fryshus Service AB har anfört att bolaget inte tidigare ålagts någon företagsbot och gjort gällande att detta bör beaktas i mildrande riktning. Av 36 kap. 9 § andra stycket BrB följer visserligen att skälig hänsyn ska tas till om näringsidkaren tidigare ålagts att betala företagsbot. Av förarbetena till bestämmelsen framgår emellertid att bestämmelsen endast tar sikte på fall då en tidigare företagsbot föreligger och att detta då endast ska beaktas i försvårande riktning (se prop. 2005/06:59 s. 35 f.). Skäl att sätta ned företagsboten på grund av att bolaget inte tidigare ålagts någon företagsbot föreligger alltså inte.
Jämkning m.m.
12 och 13. Se under I punkterna 9 och 10 i föredragandens betänkande.
14. Göteborgs Fryshus Service AB har som skäl för att sätta ned företagsbotsbeloppet anfört att K.N. varit medvållande till olyckan eftersom han insett faran men själv tagit en medveten risk när han lät sig hissas upp utan skyddsanordning. För att arbetstagarens eget agerande vid arbetsmiljöbrott ska kunna utgöra grund för en jämkning av företagsbot måste krävas att arbetstagaren i väsentlig mån bidragit till det händelseförlopp som ligger till grund för åläggandet av företagsbot. Samtliga de personer som hördes i tingsrätten, utom B.S., har lämnat uppgifter som ger stöd för att det var en utvecklad praxis i bolaget att när pallar välte klättrade man eller hissades upp på en lastpall på truck för att ställa i ordning pallarna. Arbetsmiljöinspektören M.H. har t.ex. berättat att anställda till honom uppgett att de inte brukade använda personkorgen utan istället hissas upp på en lastpall på en truck. K.N. var en ung, sommaranställd arbetstagare som inte hade fått några instruktioner om säkerheten vid utförandet av arbetet. Hans handlande framstår mot denna bakgrund som en naturlig följd av de farliga och otillåtna arbetssätt som utvecklats på arbetsplatsen och vilka hade sin grund i att man från ledningens sida underlåtit att sköta arbetsmiljöarbetet och ingripa och rätta till felen. K.N. kan därmed inte anses ha bidragit till olyckan på ett sätt som bör påverka företagsboten.
15. Göteborgs Fryshus Service AB har även gjort gällande att T.L. självständigt bidragit till olyckan i så stor omfattning att företagsboten bör efterges eller kraftigt jämkas. Enligt bolaget har T.L. varit medveten om gällande bestämmelser och att bolaget hade en säkerhetskorg, men trots detta har han, utan att ha blivit beordrad, hissat upp K.N. utan skyddsanordning och dessutom därefter i strid med uttryckliga instruktioner lämnat lokalen. Utredningen i målet ger inte något klart svar på om och i så fall vem som beordrade T.L. att hissa upp K.N. Det finns emellertid heller inte någon uppgift om att T.L., som bolaget påstått, fått instruktioner om att han inte fick lämna en person som hissats upp. Även T.L:s handlande framstår i stället som en naturlig följd av de farliga och otillåtna arbetssätt som utvecklats på arbetsplatsen och vilka hade sin grund i att man från ledningens sida underlåtit att sköta arbetsmiljöarbetet och ingripa och rätta till felen. Inte heller hans handlande bör därför påverka företagsbotens belopp.
16. Härutöver har bolaget som grund för jämkning av företagsboten hänvisat till att det har en ansträngd likviditet.
17. Se under I punkt 14 i föredragandens betänkande.
18. Göteborgs Fryshus Service AB hade enligt sin årsredovisning för räkenskapsåret den 1 september 2009-den 31 augusti 2010 ett fritt eget kapital om 1 939 252 kr. Vidare har riksåklagaren anfört att bolaget enligt årsredovisningen för räkenskapsåret 2012 gjorde en vinst om 51 889 kr och hade ett fritt eget kapital om 1 731 555 kr. Med hänsyn till detta kan bolagets ekonomiska situation inte anses tillräckligt besvärande för att jämkning ska bli aktuell.
19. Hovrätten har konstaterat att det gått ovanligt lång tid sedan olyckan inträffade och har, som det får förstås, bl.a. med hänvisning till 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB satt ned företagsbotens belopp från 600 000 kr till 500 000 kr. Hovrätten har dock inte vidgått att fråga är om en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.
20. Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen är var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Om rätten till rättslig prövning inom skälig tid har kränkts, så ska den förfördelade enligt artikel 13 i Europakonventionen ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel för skada på grund av långsam handläggning har godtagits i svensk rätt och är vid fällande dom primärt i förhållande till skadestånd (se NJA 2012 s. 1038 I p. 17).
21. Att den tid varunder ett dröjsmål har förelegat har beaktats enligt 29 kap. 5 § första stycket 7 BrB saknar betydelse för bestämmandet av påföljdslindring såsom kompensatoriskt rättsmedel. Ett handläggningsdröjsmål kan således få dubbel relevans på så sätt att det beaktas både genom en tillämpning av 29 kap. 5 § BrB och genom den kompensatoriska påföljdslindringen (se NJA 2012 s. 1038 I, p. 29).
22. Olyckshändelsen inträffade den 24 juli 2006. Arbetsmiljöverket begärde åtalsprövning den 27 augusti 2007 och förhör hölls med K.N. den 22 april 2009. Bolaget delgavs genom B.S. misstanke om brott den 11 mars 2010 och stämning i målet utfärdades den 20 juli 2010. Från olyckstillfället till att bolaget fick del av åtalet gick det alltså ungefär fyra år. Det har således varit fråga om en alltför sen lagföring i målet.
23. Eftersom det efter att Arbetsmiljöverket begärde åtalsprövning under i vart fall 1,5 år inte förefaller ha vidtagits någon utredningsåtgärd får emellertid även Göteborgs Fryshus Service AB:s rätt att inom skälig tid få en rättslig prövning anses ha kränkts. Dröjsmålstiden får anses vara 1 år.
24. Med beaktande av den sena lagföringen och den långsamma handläggningen bör företagsboten sättas ned till 500 000 kr. Hovrättens domslut ska därför fastställas.
- - -.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD avvisar yrkandet om att talan om företagsbot ska ogillas.
HD (samma ledamöter som under I) meddelade den 28 mars 2014 följande dom.
Domskäl
Reglerna om företagsbot m.m.
1. HD har i en dom som denna dag har meddelats i mål B 2232-11 redovisat de regler som gäller beträffande företagsbot och uttalat sig om hur dessa bör tillämpas i olika avseenden. HD har i domen också tagit ställning till bl.a. betydelsen av de av Åklagarmyndigheten utfärdade riktlinjerna avseende företagsbotens belopp vid arbetsmiljöbrott. Vad som i dessa delar har uttalats i domen ligger till grund för bedömningen även i detta mål.
Omständigheterna i detta fall
2. K.N. arbetade under sommaren 2006 som vikarie i bolagets lager för frysta varor. Temperaturen i lagret var ca minus 20 grader och ljusförhållandena har beskrivits så, att det inte rådde full belysning. I lagret fanns ett s.k. pallställ i flera våningar. I detta ställ placerades de frysta varorna på lastpallar. Arbetet med att lasta in och lasta ut varor skedde med hjälp av en truck. Vid ett tillfälle hade en lastpall uppe i pallstället hamnat snett, vilket innebar att varorna på pallen måste tas bort för att pallen skulle kunna placeras på rätt sätt i stället. Det blev K.N:s uppgift att ta sig upp i pallstället för att utföra arbetsuppgiften. En truckförare lyfte upp en tompall på vilken K.N. befann sig. Truckföraren placerade sedan K.N. i pallstället ca fyra meter över betonggolvet i lagret. Vid tillfället saknades det fallskydd eller andra betryggande säkerhetsanordningar som kunde förhindra fall. Av okänd anledning föll K.N. ned från pallstället och fick livshotande skador. Det rörde sig om skador på hjärnan och om lungskador. Han fick också brott på över- och underkäken samt på näsbenen, ögonhålorna, pannbenet och vänstra strålbenet vid handleden.
3. Ett rättsintyg avseende K.N. innehåller bl.a. följande uppgifter. När K.N. den 24 juli 2006, dvs. samma dag som olyckan inträffade, kom till sjukhus sövdes han och intuberades. Det genomfördes också en trakeotomi (ett operativt öppnande av luftstrupen) i syfte att förhindra kvävning. K.N. placerades i respirator på en intensivvårdsavdelning och opererades därefter. Den 11 augusti 2006 fördes han över till ”Neurorehab”. En vecka senare, den 18 augusti, genomgick K.N. ett test beträffande olika neurologiska funktioner. Testet visade en del koncentrationssvårigheter vid ”ordförståelse/läsning”. Prognosen bedömdes som god på lång sikt, men det angavs att det kunde bli problem med trötthet och koncentrationssvårigheter på kort sikt. K.N. skrevs ut från sjukhuset den 21 augusti 2006. Han fördes då över till ett annat sjukhus för rehabilitering.
4. Fortfarande vid tidpunkten för tingsrättsförhandlingen hösten 2010 kunde K.N. känna av koncentrationssvårigheter. Han besvärades då också av en kotkompression i ryggen, som orsakade ständig smärta. Han hade ont i handleden och minskad rörlighet i ena handen. Han hade också förlorat luktsinnet och hade problem med synbortfall vid läsning. K.N:s invaliditetsgrad uppskattades till 16 procent.
5. Hovrätten har kommit fram till att ett arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada har begåtts i bolagets näringsverksamhet genom att ledningen i bolaget av oaktsamhet har åsidosatt de skyldigheter som den har haft enligt arbetsmiljölagen (1977:1160). Det har enligt hovrätten rört sig om ett eftersatt arbetsmiljöarbete inom bolaget som har lett till att grundläggande säkerhetsbestämmelser har satts åt sidan. Hovrätten har bedömt att arbetsmiljöbrottet har begåtts genom omedveten oaktsamhet och att det inte är grovt. Hovrätten har också kommit fram till att bolaget inte har gjort vad som skäligen har kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. HD gör i dessa delar ingen annan bedömning än den som hovrätten har gjort. För brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter. Detta innebär att förutsättningarna för åläggande av företagsbot är uppfyllda.
Frågan i målet
6. Hovrätten har bestämt företagsboten till 500 000 kr sedan hovrätten har jämkat den med 100 000 kr bl.a. på grund av sen lagföring. Hovrätten har alltså ansett att företagsboten med tillämpning av endast 36 kap. 9 § BrB hade bort bestämmas till 600 000 kr. Frågan i målet är om boten bör bestämmas till 500 000 kr, eller om beloppet bör sättas lägre.
Bestämmande av företagsbotens storlek enligt 36 kap. 9 § BrB
7. Som har framgått av det föregående utgörs det arbetsmiljöbrott som har begåtts inom bolaget av vållande till kroppsskada, dvs. ett oaktsamhetsbrott. Oaktsamheten var omedveten. Brottet är av normalgraden. Som omständigheterna framstår i detta mål motsvarar straffvärdet ett högt bötesstraff.
8. De skador som K.N. fick var betydande. De når emellertid knappast upp till vad som enligt Åklagarmyndighetens riktlinjer innefattas i ”allvarlig” kroppsskada, dvs. ”betydande invalidisering, betydande förlust av kroppsdelar/funktioner eller annars svår skada med lång konvalescens eller bortfall av framtida arbetsförmåga”. I stället rör det sig om en skada inom ramen för det som betecknas som skada av normalgraden.
9. Det kan emellertid konstateras att det arbetsmoment som K.N. hade att utföra var mycket riskfyllt. Det fanns också en uppenbar risk för att skadorna skulle bli betydligt allvarligare än de blev, och även för att K.N. skulle förolyckas. I själva verket var det ett livsfarligt arbetsmoment som K.N. fick utföra. Detta talar med styrka för att företagsboten bör sättas avsevärt högre än som motiveras av de skador som faktiskt inträffade.
10. Ansvaret för brottet har legat hos företagsledningen. Den verksamhet inom vilken arbetsmiljöbrottet begicks var själva huvudverksamheten i bolaget. Även dessa båda faktorer talar i skärpande riktning.
11. Av betydelse för bedömningen av till vilket belopp som företagsboten bör bestämmas är också att arbetsmiljöarbetet inom bolaget var klart eftersatt, vilket innebar att grundläggande säkerhetsbestämmelser alldeles sattes åt sidan. Till grund för bedömningen ska läggas även att K.N. var sommarvikarie och därför hade begränsad erfarenhet av arbetet i lagret.
12. De nu angivna omständigheterna talar för en företagsbot av den storleksordning som hovrätten har kommit fram till, dvs. 600 000 kr.
Bör företagsboten jämkas eller annars sättas lägre?
13. Bolaget har gjort gällande att företagsboten ska efterges eller jämkas med hänsyn till dels medvållande från K.N:s sida, dels truckförarens felaktiga agerande och dels bolagets ekonomi. Något medvållande från K.N:s sida har det emellertid inte varit fråga om. Ansvaret för det inträffade ligger i stället helt på bolaget. Inte heller truckförarens agerande eller bolagets ekonomi utgör skäl för jämkning. De angivna faktorerna kan därmed inte leda till eftergift av företagsboten.
14. Bolaget har gjort gällande även att det förhållandet, att bolaget inte tidigare har ålagts företagsbot, utgör skäl för jämkning eller eftergift. En tidigare företagsbot kan emellertid beaktas endast i skärpande riktning.
Att sätta en företagsbot lägre än som annars hade bort ske med argumentet, att näringsidkaren inte tidigare har ålagts företagsbot, bör alltså inte komma i fråga. Inte heller någon jämkning eller eftergift av företagsboten på denna grund ska således ske.
15. En företagsbot kan jämkas om det har gått lång tid sedan den händelse, som föranleder företagsboten, inträffade. Företagsboten kan också bli lägre om det har varit fråga om långsam handläggning.
16. Den aktuella händelsen ägde rum i juli 2006. Talan om företagsbot väcktes i mars 2010. Stämning utfärdades i juli 2010. Tingsrätten meddelade dom i november samma år och hovrätten dömde i målet i december 2011. Handläggningen i HD har i viss mån dragit ut på tiden. Målet kom in till domstolen i januari 2012. När dom nu meddelas har det gått drygt två år. Handläggningen av målet har emellertid fördröjts av den anledningen, att det av prejudikatskäl har varit angeläget att avgöra målet samtidigt med tre andra mål rörande företagsbot. Det första målet kom in till HD i maj 2011. De andra två kom in till HD under år 2012, det yngsta i april det året. Med hänsyn till att den aktuella händelsen ägde rum redan år 2006 hade målet i HD normalt bort hanteras med förtur. Men de prejudikatmässiga sambandsskälen har så starkt talat för en samtidig behandling av de olika målen, att det inte kan göras gällande att det har varit fråga om en långsam handläggning här. Den långa tid som förflöt innan målet började handläggas vid tingsrätten får emellertid anses innebära att det har varit fråga om långsam handläggning som berättigar till kompensation. Dröjsmålstiden kan beräknas till upp emot två år. Den långsamma handläggningen bör föranleda att företagsboten sätts ned med 20 000 kr (jfr NJA 2012 s. 1038 I och II). Den sena lagföring som det har varit fråga om bör ges samma inverkan. Den sammanlagda nedsättningen för sen lagföring och långsam handläggning blir alltså 40 000 kr.
17. Några andra skäl för jämkning har inte kommit fram.
HD:s slutsats
18. Med nu angivna utgångspunkter borde företagsboten ha bestämts till 560 000 kr. Eftersom endast bolaget har överklagat hovrättens dom kan emellertid det av hovrätten bestämda beloppet inte höjas (jfr 51 kap. 25 § och 55 kap. 15 § RB). Det innebär att hovrättens domslut ska fastställas.
- - -.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
III
Mora tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Mora tingsrätt talan om företagsbot mot K.M. enligt följande.
Åklagaren har - - - yrkat att K.M. åläggs företagsbot med 100 000 kr. Åklagaren har till stöd för sin talan anfört följande.
K.M. har under perioden 1 januari-5 mars 2009 i Furudal bedrivit livsmedelsverksamhet i enskild firma, Ore Kött. I verksamheten har K.M., i en anläggning som inte varit godkänd av Livsmedelsverket, låtit utföra slakt och styckning av minst 20 hästar. Härvid har K.M. underlåtit att låta en av Livsmedelsverket utsedd veterinär utföra besiktning av djuren såväl före som efter slakt samt har K.M., trots att han saknat rätt därtill, försett köttet med identifieringsmärke och släppt ut köttet på marknaden genom att leverera det till företag inom livsmedelsindustrin.
K.M:s agerande är att bedöma som brott mot livsmedelslagen, för vilket preskription numera inträtt.
Brottet har begåtts i utövning av näringsverksamhet. För brottet är föreskrivet strängare påföljd än penningböter. K.M. har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.
Det är jämlikt 36 kap. 14 § BrB påkallat ur allmän synpunkt att talan om företagsbot väcks trots att påföljd ej längre kan ådömas.
K.M. medgav att han hade begått brott mot livsmedelslagen på sätt som åklagaren påstod. Han medgav att han skulle åläggas en företagsbot men gjorde gällande att den inte borde bestämmas till högre belopp än 20 000 kr.
Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Agnes Brännberg) anförde i dom den 15 november 2011 följande.
Utredningen
Förhör har hållits med K.M. På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med J.G., veterinärinspektör hos Livsmedelsverket. K.M. har som skriftlig bevisning åberopat sammanställning över kostnader jämte verifikat och fakturor samt ett beslut från Livsmedelsverket.
Domskäl
I målet är följande utrett. K.M. bedriver sedan många år tillbaka näringsverksamhet i sin enskilda firma Ore Kött. Sedan hösten 1998 har han tillstånd för styckning av tamboskap. Den 31 juli 2008 ansökte K.M. även om tillstånd för slakt av hästar. Han hade dock inte färdigställt någon anläggning för slakt och blev till en början inte godkänd för denna verksamhet.
Vid en oanmäld inspektion hos Ore Kött den 5 mars 2009 fann Livsmedelsverket bl.a. 131 kartonger styckat hästkött daterat från den 14 januari 2009 till den 4 mars 2009 med en total vikt om ca 4 000 kg. Alla kartonger utom ett fåtal var märkta med gårdens identifieringsmärke. K.M. medgav att köttet kom från hästar som han hade slaktat utan kontroll i ett närliggande älgslakteri. Han uppgav vidare att han även hade sålt kött från okontrollerade hästar till olika charkproducenter, bl.a. Melkers och Hugossons. Livsmedelsverket lade omedelbart saluförbud på allt kött som fanns på anläggningen och beslutade om destruktion. Även det redan sålda köttet spårades och destruerades.
Sedan november 2009 är K.M:s anläggning godkänd även för slakt av hästar.
K.M. och J.G. har uppgett bl.a. följande.
K.M.: Han var medveten om att han inte hade rätt att slakta hästar och det var dumt gjort. Han gjorde det för att vara snäll mot ägare vars hästar utan hästpass annars inte får slaktas och för att tjäna pengar. Han kontrollerade hästarnas organ efter slakt och kunde konstatera att de inte hade någon infektion. Däremot vidtog han inga åtgärder för att kontrollera eventuell medicinering eller om hästarna bar på trikiner. När hästarna hade slaktats transporterade han ner dem till sin gård där han styckade dem och paketerade köttet. Köttet gick sedan iväg till charkproducenterna. Han är medveten om att slaktning, styckning och paketering helst ska gå i ett flöde. Vidare vet han om att han inte hade rätt att sätta sitt identifieringsmärke på köttet och förstår att producenterna kan ha trott att köttet var godkänt. Han tjänade ungefär 50 000-60 000 kr på hästarna. Han har haft kostnader om totalt 264 853 kr med anledning av det här. Av beloppet avser 32 025 kr extra tillsynskostnad från Livsmedelsverket avseende inspektioner, 20 362 kr avser destruktionsavgifter och resten avser försäljningsvärdet på det förstörda köttet.
J.G.: Det är stora skillnader i de krav som ställs på ett slakteri och en styckanläggning. Vid ett slakteri måste det t.ex. finnas veterinärer tillgängliga hela tiden för besiktning av djuren både före och efter slakt. Det krävs även helt andra hygieniska villkor för att hålla köttet rent. Alla hästar som slaktas måste ha hästpass för att identifiera ursprung och kontrollera att hästarna inte är behandlade med medicin. Det är inte ovanligt att man avvisar hästar på grund av att de är behandlade med t.ex. antibiotika eller hormoner. Om man konsumerar sådant kött finns risk att man blir resistent mot antibiotika. Alla hästar ska dessutom kontrolleras avseende förekomst av trikiner. Man kan bli väldigt sjuk om man äter kött med trikiner men det har ännu inte påvisats i Sverige. Vid den oanmälda inspektionen i mars 2009 var K.M:s slaktanläggning under uppbyggnad och förutsättningar för godkännande förelåg inte. Eftersom köttet inte kan göras tjänligt i efterhand återkallades allt kött som sålts så det kunde destrueras under kontroll av personal från Livsmedelsverket.
Kostnaden om 32 025 kr är en avgift för de extra kontrollerna Livsmedelsverket utförde i samband med att det här uppdagades.
Tingsrättens bedömning
Genom K.M:s egna uppgifter och den utredning som lagts fram är utrett att K.M. har gjort sig skyldig till brott mot livsmedelslagen på sätt som åklagaren påstått. Brottet har begåtts i utövning av näringsverksamhet och K.M. har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. För brottet är föreskrivet strängare påföljd än penningböter. Tingsrätten anser att det är påkallat ur allmän synpunkt att talan om företagsbot väcks trots att påföljd inte längre kan ådömas. K.M. ska därför åläggas företagsbot.
Vid bedömningen av företagsbotens storlek ska, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten (36 kap. 9 § BrB). Tingsrätten konstaterar å ena sidan att straffskalan för brottet är dagsböter, att den aktuella tidsperioden varit förhållandevis kort och att brottsligheten såvitt känt inte inneburit någon skada. Å andra sidan har utredningen visat att det har förelegat en påtaglig fara för att hästkött som annars inte skulle ha godkänts vid besiktning släpps ut på marknaden. Brottsligheten har också, trots den korta tidsperioden, varit relativt omfattande och systematisk samt avsett själva kärnan av K.M:s näringsverksamhet. K.M. har medvetet åsidosatt grundläggande skyldigheter och tingsrätten ser allvarligt på att han genom att förse köttet med identifieringsmärke inte bara kringgått kontrollsystemet för livsmedel utan även riskerat att vilseleda producenterna i nästa led. Mot den bakgrunden får yrkad företagsbot bedömas som skälig.
En företagsbot kan nedsättas bl.a. om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng, om näringsidkaren efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet eller om det annars finns särskilda skäl (36 kap. 10 § första stycket). Av de handlingar som K.M. gett in framgår att han visserligen drabbats av kostnader till följd av brottsligheten men att dessa kostnader avser destruktion av okontrollerat kött och kostnader för Livsmedelsverkets kontroller. Tingsrätten finner att kostnaderna har uppkommit som en direkt följd av brottsligheten och inte avser sådan betalningsskyldighet som bör föranleda jämkning. Det har inte heller i övrigt framkommit några särskilda skäl för nedsättning av företagsboten. K.M. ska därför åläggas företagsbot om 100 000 kr.
Domslut
K.M. åläggs företagsbot med 100 000 kr.
Svea hovrätt
K.M. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle sätta ned företagsboten.
Åklagaren bestred ändring.
Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Karlstedt samt hovrättsråden Linda Hallstedt, referent, och Christian von Szalay) anförde i dom den 24 februari 2012 följande.
Hovrättens domskäl
Hovrätten gör ingen annan bedömning av företagsbotens storlek än den tingsrätten gjort. Tingsrättens dom ska alltså inte ändras.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
K.M. överklagade och yrkade att HD skulle sätta ned företagsboten.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Edvardsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1. Av underrätternas domar framgår att K.M. låtit utföra slakt och styckning av minst 20 hästar i en anläggning som inte var godkänd av Livsmedelsverket, att han underlåtit att låta en av Livsmedelsverket utsedd veterinär utföra besiktning av djuren före och efter slakt samt att han, trots att han saknat rätt därtill, försett köttet med identifieringsmärke och släppt ut köttet på marknaden genom att leverera det till företag inom livsmedelsindustrin.
2. Motsvarar punkterna 3 och 4 i HD:s dom.
3. Den fråga som HD har att ställning till är storleken på företagsboten för K.M.
Företagsbotens belopp
4 och 5. Se under I punkterna 4 och 5 i föredragandens betänkande.
6. Regeringen har vidare angett att företagsboten regelmässigt torde kunna utmätas enligt tämligen schablonmässiga grunder där gärningens objektiva karaktär står i centrum (prop. 2005/06:59 s. 51 f.).
7. För brott mot livsmedelslagen är endast stadgat böter. En felaktig hantering av livsmedel skulle emellertid kunna leda till mycket allvarliga konsekvenser om livsmedlen skulle visa sig vara kontaminerade eller innehålla otillåtna ämnen och de kommer ut på marknaden och förtärs av någon. Hur allvarligt ett brott mot livsmedelslagen är kan således variera i hög grad. Vid en första bedömning bör därför utgångspunkten då företagsbot ska bestämmas för brott mot livsmedelslagen, såvida det inte enbart rör en ren underlåtenhet att anmäla en verksamhet, vara att beloppet ska bestämmas till mellan 20 000 och 100 000 kr. Den slutliga samlade bedömningen av omständigheterna i det enskilda fallet kan dock leda till ett annat resultat.
8. I förevarande fall pågick brottsligheten inte mer än drygt två månader och den innebar såvitt känt ingen skada. Det gjordes emellertid ingen veterinärbesiktning av hästköttet vare sig före eller efter slakt, vilket innebär att fara förelåg att köttet innehöll både spår av medicin och parasiter. Påtaglig fara för omfattande skada förelåg alltså i och med att köttet släpptes ut på marknaden. Vidare avsåg slakten minst 20 hästar. Även om brottsligheten pågick en kortare period var det således inte fråga om någon enstaka överträdelse. Brottsligheten avsåg därtill kärnverksamheten i företaget. Härtill kommer att K.M. felaktigt försåg köttet med ID-märkning, vilket gjorde att han kunde sälja köttet vidare utan närmare kontroller och att han riskerade att vilseleda producenter i nästa led. Mot denna bakgrund bör företagsboten bestämmas till 80 000 kr.
Jämkning m.m.
9 och 10. Se under I punkterna 9 och 10 i föredragandens betänkande.
11. K.M. har som skäl för att sätta ned företagsbotsbeloppet anfört att han tjänat 50 000-60 000 kr på de slaktade hästarna, men att han haft kostnader om totalt 264 853 kr. Av kostnaderna avser 32 025 kr extra tillsynskostnader, 20 362 kr destruktionsavgifter och 212 466 kr försäljningsvärdet på det destruerade köttet. Företagsboten kan enligt 36 kap. 10 § första stycket första punkten BrB jämkas om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng. Med uttrycket ”annan betalningsskyldighet” avses sanktionsavgifter, vilka i allt väsentligt har samma syfte som företagsbot, och skadeståndsskyldighet (se prop. 1985/86:23 s. 73 f. samt prop. 2005/06:59 s. 39 och s. 62). Någon sådan betalningsskyldighet är det inte fråga om i detta fall och K.M:s brott har inte föranlett förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott. Inte heller i övrigt föreligger någon grund för jämkning med anledning av K.M:s kostnader.
12. Det brottsliga förfarandet pågick under perioden 1 januari-5 mars 2009. Livsmedelsverket gjorde en anmälan den 9 mars 2009, vilken kompletterades den 8 april 2009. K.M. delgavs misstanke om brott den 27 april 2009 och underrättades den 13 december 2010 om att talan om företagsbot kunde komma att föras mot honom. Åtal i målet väcktes den 3 juni 2011 och K.M. delgavs stämning den 9 juni 2011.
13. Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen är var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Om rätten till rättslig prövning inom skälig tid har kränkts, så ska den förfördelade enligt artikel 13 i Europakonventionen ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel för skada på grund av långsam handläggning har godtagits i svensk rätt och är vid fällande dom primärt i förhållande till skadestånd (se NJA 2012 s. 1038 I p. 17).
14. Eftersom det efter att K.M. hördes i april 2009 under drygt 1,5 år inte förefaller ha vidtagits någon utredningsåtgärd får K.M:s rätt att inom skälig tid få en rättslig prövning anses ha kränkts. Dröjsmålstiden får anses vara 1 år.
15. Med beaktande av den långsamma handläggningen bör företagsboten sättas ned till 70 000 kr.
Domslut
HD ändrar på det sätter hovrättens domslut att domstolen bestämmer företagsbotens storlek till 70 000 kr.
HD (samma ledamöter som under I) meddelade den 28 mars 2014 följande dom.
Domskäl
Reglerna om företagsbot m.m.
1. HD har i en dom som denna dag har meddelats i mål B 2232-11 redovisat de regler som gäller beträffande företagsbot och uttalat sig om hur dessa bör tillämpas i olika avseenden. HD har i domen också tagit ställning till betydelsen av de av Åklagarmyndigheten utfärdade riktlinjerna avseende företagsbotens belopp vid arbetsmiljöbrott och till vissa processuella frågor. Vad som i dessa delar har uttalats i domen ligger i tillämpliga delar (se p. 2 i det följande) till grund för bedömningen även i detta mål.
Åklagarmyndighetens riktlinjer
2. I Åklagarmyndighetens riktlinjer finns inte brott mot livsmedelslagen (2006:804) upptagna. Riktlinjerna är ändå av visst intresse när det gäller nivån på företagsboten vid brott mot livsmedelslagen och vid andra brott. Detta hänger samman med att överträdelser som får bedömas som lika allvarliga i princip bör medföra lika hög företagsbot, oavsett vilken lagstiftning som det har brutits mot i näringsverksamheten.
Brott mot livsmedelslagen har begåtts i K.M:s verksamhet
3. I enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom har det i K.M:s verksamhet begåtts brott mot livsmedelslagen.
Förutsättningarna för företagsbot är uppfyllda
4. För brott mot livsmedelslagen är det föreskrivet strängare straff än penningböter. Brottsligheten har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. K.M. har inte gjort vad som skäligen har kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Förutsättningarna för åläggande av företagsbot är därmed uppfyllda.
De närmare omständigheterna i detta fall
5. I sin näringsverksamhet har K.M., i en anläggning som inte var godkänd av Livsmedelsverket, låtit utföra slakt och styckning av 20 hästar. Det rörde sig om sammanlagt ca fyra ton kött. K.M. har underlåtit att se till att en av Livsmedelsverket utsedd veterinär har besiktigat djuren före och efter slakt. Trots att K.M. har saknat rätt till det har han försett köttet med identifieringsmärke. Han har också släppt ut köttet på marknaden genom att leverera det till företag inom livsmedelsindustrin.
6. Brottet upptäcktes vid en oanmäld inspektion i mars 2009. K.M. hade vid den tidpunkten begärt tillstånd att utöva slakt i en annan anläggning än den som hade använts för hästslakten. Den nya anläggningen var emellertid inte i sådant skick att den kunde godkännas. Det sålda köttet återkallades och allt kött destruerades under kontroll av Livsmedelsverket. För detta fick K.M. betala ca 20 000 kr. För de extra kontroller som Livsmedelsverket utförde fick han betala ca 32 000 kr. Hans förtjänst vid försäljningen uppgick till 50 000 kr-60 000 kr. Försäljningsvärdet av det destruerade köttet har K.M. beräknat till ca 210 000 kr. Det har inte kommit fram att handlandet har orsakat någon skada eller sjukdom hos någon person.
Frågan i målet
7. Hovrätten har bestämt företagsboten till 100 000 kr. Frågan i målet är om boten bör bestämmas till detta belopp, eller om beloppet bör sättas lägre.
Bestämmande av företagsbotens storlek enligt 36 kap. 9 § BrB
8. För det brott mot livsmedelslagen som har förekommit är det föreskrivet böter (se 10 § första stycket 2 och 3 samt 29 § livsmedelslagen). Som omständigheterna framstår i detta mål motsvarar straffvärdet ett medelhögt bötesstraff.
9. Det finns, som har framgått av det föregående, ingen uppgift om att det brott som har begåtts har lett till att någon har skadats eller blivit sjuk. Det har dock förelegat en inte obetydlig fara för att någon skulle ha kunnat skadas eller bli sjuk vid förtäring av det sålda köttet. Detta hänger samman med att köttet har kunnat innehålla rester efter behandling med läkemedel, t.ex. antibiotika eller hormoner. Dessutom finns det, enligt vad som har kommit fram, en liten risk för att kött som inte är kontrollerat innehåller trikiner. Risken för att köttet skulle orsaka skada eller sjukdom har förstärkts genom att köttet har försetts med identifieringsmärke, vilket har minskat möjligheterna att upptäcka den olagliga hanteringen.
10. Brottsligheten har begåtts uppsåtligen av den person som har drivit näringsverksamheten och har avsett en central del av denna. Den har pågått under viss tid och har varit förhållandevis omfattande. Motivet för brottsligheten har varit i huvudsak ekonomiskt.
11. De nu angivna omständigheterna talar för en företagsbot av den storleksordning som hovrätten har bestämt, dvs. 100 000 kr.
Bör företagsboten jämkas eller annars sättas lägre?
12. K.M. har begärt att företagsbotens belopp ska jämkas med hänsyn till att han har förlorat sammanlagt ca 265 000 kr, bl.a. i form av förlorad inkomst, genom att brottet upptäcktes. Mistad inkomst för den utförda eller tänkta försäljningen av köttet utgör emellertid inte skäl för jämkning av företagsboten. Inte heller de avgifter som K.M. har fått betala för kontroller och för destruktion av köttet kan ligga till grund för en jämkning.
13. En företagsbot kan jämkas om det har gått lång tid sedan den händelse, som föranleder företagsboten, inträffade. Företagsboten kan också bli lägre om det har varit fråga om långsam handläggning.
14. Den aktuella brottsligheten ägde rum i januari-mars 2009. Talan om företagsbot väcktes i maj 2011. Tingsrätten meddelade dom i november 2011 och hovrätten dömde i målet i februari 2012. Målet kom in till HD i mars 2012. När dom nu meddelas har det gått ungefär två år. Det kan inte riktas någon anmärkning mot dessa handläggningstider. Detta innebär att det inte finns grund för jämkning enligt 36 kap. 10 § första stycket 4 (och 29 kap. 5 § första stycket 7) BrB av företagsboten på grund av sen lagföring eller skäl för kompensation för långsam handläggning. (Se NJA 2012 s. 1038 I och II.)
15. Inte heller några andra skäl för jämkning har kommit fram.
HD:s slutsats
16. Med nu angivna utgångspunkter bör företagsboten bestämmas till det belopp som hovrätten har kommit fram till, dvs. 100 000 kr. Det innebär att hovrättens domslut ska fastställas.
- - -.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
IV
Malmö tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Malmö tingsrätt talan om företagsbot mot Öresundschark Aktiebolag enligt följande.
Yrkande. Det yrkas att Öresundschark Aktiebolag åläggs företagsbot om 300 000 kr.
Brott. Den 17 december 2007 har det inträffat en arbetsplatsolycka på Öresundschark AB på Spettgatan i Malmö. En mekaniker M.L. från firman Lindberg Rep & Maskinservice har tillkallats för att åtgärda ett fel på en förpackningsmaskin. I samband med felsökningen arbetade M.L. inom maskinens riskområde innanför två förreglade dörrar. Nämnda skydd hade på order av ställföreträdaren för bolaget tagits bort vid ett tidigare arbetsskift dagen före olyckan. Då en arbetstagare vid Öresundschark tryckte på stoppknappen gjorde maskinen en rörelse, vilket fick till följd att M.L:s ena finger kapades i maskinen.
Behörig ställföreträdare tillika ansvarig för paketeringsavdelningen har haft skyddsansvaret för arbetet på Öresundschark AB och har uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som enligt arbetsmiljölagen har ålegat honom till förebyggande av olycksfall och av oaktsamhet orsakat M.L:s skada, som inte är att anse som ringa.
Ställföreträdaren har inte sett till
- att maskinen hade fungerande säkerhetsanordningar och att maskinen var säkrad när driftsstörningen avhjälptes
- att det fanns regler och rutiner för kommunikation mellan de olika arbetande skiften
- samt att arbetsledarna erhållit arbetsmiljöutbildning.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Marianne Abdon) anförde i dom den 13 oktober 2010 följande.
Yrkanden m.m.
- - -.
Åklagaren har klarlagt sin talan och gjort gällande följande. Brottet har, så som anges i 36 kap. 7 § BrB skett i näringsverksamhet och bolaget har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Vidare har brottet begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på näringsidkarens, dvs. bolagets, vägnar. Själva gärningen anges under rubriken ”Brott”. Det som läggs bolaget till last är de tre underlåtelserna som omnämns - - -.
Åklagaren har beträffande första stycket under rubriken ”Brott” klarlagt att M.L. vid olyckan arbetade innanför två dörrar som borde varit förreglade men som vid tillfället saknade förregling. Åklagaren har förklarat att påståendena ska förstås på det sättet att ställföreträdaren för bolaget uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att iaktta skyldigheterna enligt de tre strecksatserna, vilka underlåtelser sammantaget orsakat olyckan.
Åklagaren har upplyst att det inte kommer att väckas något åtal mot J.J.
Domskäl
Bolaget har bestritt yrkandet om företagsbot. Det har anförts att det yrkade beloppet är för högt.
Åklagaren har anfört följande.
Sedan år 1998 tillverkar och förpackar bolaget köttbullar och pannbiffar. Den verksamheten är uppdelad i en produktionsenhet och en förpackningsenhet. J.J. är bolagets verkställande direktör och behörig firmatecknare. Hans son M.A. är arbetsledare på förpackningsenheten. Arbetet där sker med maskiner, bl.a. en maskin av typ vertikalfyllare. I en sådan maskin fylls plastpåsar med skilda produkter och försluts därefter genom att två svetsbalkar sluter samman en film, som också skärs av. Den färdiga plastpåsen med produkten lämnar sedan maskinen på ett band. Framför svetsbalkarna finns två förreglade glasdörrar, som fungerar som ett skydd mot maskinens rörliga delar. På varje dörr finns en enhet som sluter an till en enhet på själva maskinen. Konstruktionen innebär att maskinen stängs av när dörrarna öppnas.
Natten till den 17 december 2007 uppstod problem med vertikalfyllaren. Vid 02.00-03.00-tiden ringde man till M.L., som i sin enskilda firma sedan flera år brukat underhålla och reparera maskiner hos bolaget. M.L. begav sig direkt till bolagets lokaler och gjorde en felsökning innanför glasdörrarna i närvaro av G.M., som denna kväll arbetade som operatör vid maskinen. Vid felsökningen skadades M.L. när maskinen gjorde ett extra varv, dvs. en takt, och då skar av en del av den yttersta falangen på ett finger.
Det har konstaterats att förreglingen på glasdörrarna var borttagen vid olyckan. J.J. hade nämligen - i samband med att bolaget inför julhelgen hade övergått till att producera större förpackningar, vilka emellertid fastnade i dörren i maskinen - gett M.A. order om att ta bort förreglingen så att man kunde fortsätta att producera.
Bolaget har anfört följande.
Bolaget vidgår de faktiska förhållanden som slutligt framgår av åklagarens beskrivning i första stycket under rubriken gärning/brott. Det stämmer alltså att förreglingen togs bort. Det var J.J. som tog initiativet till det. Det finns emellertid en instruktion inom bolaget om att ingen får gå in i en maskin, som är i gång, dvs. ingen får hantera en maskins rörliga delar när den är i gång. Vid fel tillkallas en reparatör, M.L., som har lång erfarenhet av bolagets maskiner. I samband med att denna maskin, liksom andra maskiner, köptes in var all personal närvarande när säljaren gjorde en genomgång av maskinen, bl.a. av säkerhetsdetaljerna. Nyanställda informeras löpande om maskinerna. På bolaget gäller att man ska stänga av maskiner när det utförs felsökning eller reparation. I detta fall fick M.L. ha händerna inne i maskinen bara när strömmen stängts av. Det finns regler på bolaget om kommunikation mellan de olika skiften. Om något speciellt inträffat, överlämnas information. Det görs gällande att vad som gällt på denna punkt inte är kausalt i förhållande till olyckan. Inte heller den omständigheten att det skulle ha varit brister i miljöutbildningen är kausalt till olyckan. Det är bolagets åsikt att reparatören borde ha stängt av maskinen. Det är endast den omständigheten som orsakat olyckan. Bolaget godtar dock att maskinen inte hade några fungerande säkerhetsanordningar vid olyckan. Det var fel att ge order om att ta bort säkerhetsanordningarna men man hade ändå informerat personal om att man inte får gå in i en maskin som inte stängts av. Det fanns inte någon skyldighet att informera M.L. särskilt om att säkerhetsanordningarna var borttagna. Han kunde för övrigt se att dörrarna till maskinen inte kunde stängas. Det bestrids att vad som angetts som fritt eget kapital enligt årsredovisningar bör ligga till grund för beräkning av företagsboten.
Vid förhören har framkommit bl.a. följande.
M.L. Han har sedan flera år både reparerat och servat bolagets maskiner och brukade besöka bolaget en eller två gånger om dagen. Han hade reparerat den aktuella maskinen litet grand tidigare; den har inte varit sönder så mycket. Den här natten kom han till fabriken omkring kl. 04.00 och träffade på bl.a. G.M. Maskinen gick inte. Han själv visste att där fanns en förregling på dörrarna. Han minns nu inte om glasdörrarna var öppna eller stängda när han kom dit men han anser att hans uppgift om stängda dörrar under polisförhör är riktig. Han fick aldrig besked om att förreglingen var borttagen och lade själv inte märke till att den saknades. De stängde av maskinen. De båda pratade om det och maskinen stängdes av på manöverpanelen.
Det var G.M. som stängde av maskinen. Maskinen stängdes alltså av innan han själv gick in i maskinen. Det brukar ske så. Det finns dels en knapp på manöverpanelen och sedan finns det säkerhetsströmbrytare och även en anslutning i väggen. I G.M:s närvaro började han felsöka och han letade överallt. - Han brukar inte fråga vid reparationer om en maskin är avstängd men förstår nu i efterhand att han borde ha gjort det. Det förekommer ibland att man tar bort olika skydd; människan är ju lat. Felsökningen hade pågått i kanske fem minuter när maskinen gjorde en takt, dvs. gick i gång och gjorde en cykel. Man ska alltså bryta strömmen när man felsöker. Han har ingen aning varför maskinen ändå gjorde en takt men förmodligen stod maskinen på ”start”; även om man tryckt på stopp på manöverpanelen finns det ju ström i maskinen. Förmodligen stod maskinen på start. Att maskinen gick i gång kan ha berott på ett elfel. Själv trodde han att han jobbade relativt säkert. Om man tryckt på stopp på manöverpanelen hade samma läge inträtt som om förreglingen hade varit i funktion; maskinen skulle ha stått i ett väntläge. Han trodde också att maskinen stod i ett sådant läge. Själv gjorde han inte något som utlöste rörelsen i maskinen. Om G.M. gjorde något för att få i gång maskinen vet han inte. Om förreglingen hade fungerat, hade maskinen inte kunnat gå någon takt och om han själv hade dragit ut kontakten, hade detta inte hänt. Men han brukar inte dra ut kontakten vid reparationer.
Man litar på en förregling men det kan ju t.ex. bli kortslutning. Vid tidigare fel på maskinen har den antingen gått eller stått stilla. Det är ofta man då stänger av maskinen. Om han under pågående produktion får gå in i en maskin eller inte beror på vilket fel det är. Om maskinen sätts i gång, kan både en hand och en arm bli avklippt av balkarna. Han hade varit litet försiktigare vid det aktuella tillfället om han fått veta att förreglingen var bortmonterad. Själv gjorde han alltså inte maskinen helt strömlös. Om skyddet hade funnits, hade dock olyckan förhindrats. Det hade funnits lika mycket ström i maskinen oavsett om man tryckt på stopp på manöverpanelen eller om skyddet hade trätt i funktion. Förreglingskontakterna är av metall och 4 cm långa och 2 cm höga. Man kan se dem tydligt.
På grund av skadan var han sjukskriven i två månader. Han har nu ett visst handikapp. Han känner ömhet och har svårt att greppa med fingern. Men påverkan är liten. Fingern är också stöt- och köldkänslig.
J.J. Han har varit verkställande direktör sedan starten och hade vid tiden för olyckan ansvar för paketering och det huvudsakliga ansvaret för arbetsmiljön. Vid den tiden hade bolaget 25 anställda och omkring 15-20 maskiner. Bolaget hade tre förpackningsmaskiner av förevarande slag. Den nu aktuella maskinen var från 1993 och köptes in begagnad. Det var en del problem med maskinerna av den typen.
Vid den aktuella tiden hade man inte något systematiskt arbetsmiljöarbete. Någon riskbedömning för maskinen hade man inte gjort. Någon särskild kontroll av den maskinen gjordes inte när man skaffade den. Dörrarna på maskinen var vid inköpet utrustade med en förregling. Under ett halvår planerade man att införa en ny, större produkt, en påse köttbullar om 1 kg mot tidigare bara 450 gram. Men när bolaget skulle börja tillverka de större påsarna stötte de mot glasdörrarna där förreglingen satt och därför fick man ha dörrarna öppna litet grand när de större påsarna tillverkades så att de kunde lämna maskinen på bandet. Dagen före händelsen i målet upptäckte man dessa problem och man gjorde då maskinen klar för den produktionen. Det var han själv som då sade till M.A., arbetsledare på paketeringsavdelningen, att plocka bort själva förreglingen inför produktionen. Han själv visste att förreglingen var en säkerhetsdetalj. Meningen var att man skulle köra produktionen på det viset bara på den natten och att man sedan skulle såga av dörrarna.
Först på morgonen efter olyckan fick han reda på de problem som uppstått under natten. M.L. brukade besöka bolaget en eller två gånger per dag för reparationer eller underhåll. Det kan mycket väl hända att M.L. inte hade fått reda på att man tagit bort förreglingen. G.M. och andra är inte utbildade för att klara av service och underhåll på maskinerna. G.M. visste alltså om att han, liksom de andra, bara kunde starta och köra maskinerna men att de skulle ringa M.L. direkt om det blev problem. Bolagets personal hade instruktion om att inte gå in i maskinerna.
Vid denna tid hade man börjat med 3-skift. Några särskilda interna regler om kommunikation till nattskiftet behövdes inte. Om en maskin gått sönder fick den ju lagas till nattskiftet, annars behövde ju personalen inte komma. Man kommunicerade bara vid behov. Egentligen hade man behövt berätta för nästa skift att förreglingen var borttagen.
I december 2007 kände han själv inte till så mycket om systematiskt arbetsmiljöarbete. Han visste om att det fanns regler om skydd för rörliga delar av maskinen. En konsult hade CM-märkt alla maskinerna. Om man går in i en maskin, ska man alltid slå av strömmen. M.A. var självlärd när det gäller arbetsmiljöfrågor och kunde det mesta; han visste det mesta om paketering och hade, utan att ha fått särskild utbildning, lärt sig vad som gäller för arbetsmiljöarbetet. Numera har man gjort riskanalyser på alla maskiner. Tidigare var maskinerna bara CM-märkta. Det har hänt ett tillbud i verksamheten tidigare; han själv fick in ett finger i en packmaskin. En riskbedömning, t.ex. om skyddet, hade inte hindrat olyckan.
Han själv tror inte att de som jobbade under natten kände till att förreglingen var borttagen. Men när man ser att dörrarna på maskinen var öppna och ser att maskinen går med öppna dörrar vet man ju att något är galet. Om det finns anledning till kommunikation mellan skiften, sker sådan kommunikation; då får man ringa till personalen om maskinen inte går. Man kommunicerar, som sagt, om det finns behov av det. När man installerar en maskin gör säljaren en genomgång av maskinen med alla som har ansvar för den maskinen. Man följer sedan upp att säkerheten fungerar. Säljaren gör denna genomgång också. Han bedömer att dörrarna stod öppna en decimeter motsvarande bredden på bandet. Senare sågade man av en sådan bit av dörrarna. På manöverpanelen sitter också huvudströmbrytaren, dvs. den knapp som gör maskinen helt strömlös.
H.M. Hon utreder olyckor inom Arbetsmiljöverket och har 15 års erfarenhet som utbildad industritekniker inom livsmedelsbranschen, bl.a. med förpackningsmaskiner. Hon gjorde två besök hos bolaget. I en utredning undersöker man själva maskinen men också systemet runt om maskinen; man ser på helheten. Efter utredning kom man fram till att förreglingen på maskinen var borta vid olyckan, att det fanns brister inom arbetet med arbetsmiljöfrågor, att det inte gjorts någon riskbedömning, att regler om första hjälpen och krisstöd saknades och att det saknades rutiner för kommunikation, bl.a. mellan skiften, med den följden att det inte fanns någon rapportering om förändringar mellan skiften.
Den aktuella maskinen är av ett vanligt slag. På sådana maskiner brukar det sitta ett förreglat skydd i dörrarna. Man behöver gå in i maskinen ofta och därför är skyddet på en sådan maskin inte ett fast skydd. Om man då öppnar dörren, ska rörelsen i maskinen stanna. Man ska alltså inte kunna komma åt rörliga delar. Man ska inte gå in i en maskin som rör sig, vilket dock inte har att göra med om det finns ström i maskinen eller inte. Om förreglingen hade varit i gång vid tillfället, hade rörelsen inte kommit i gång om det inte var något fel. Maskinen startar igen först om dörrarna åter är slutna och man startat på återstart. Den ska inte komma i gång av sig själv. När man startade den nya produktionen borde man ha gjort en riskbedömning och sett om maskinen kunde fungera utan anmärkning, dvs. se om man kunde använda maskinen för den nya produktionen. Man ska aldrig i en sådan situation ta bort en förregling. En instruktion till personalen kan inte anses ersätta föreskriften om krav på skydd för rörliga maskindelar. Tanken är ju att man ska bygga bort risker för skador. Efter olyckan har en ny inspektion gjorts. Man har kapat en del av dörrarna, vilket kan godtas. I den aktuella maskinen svetsar och klipper balken av filmen; vid en olycka kunde M.L. ha blivit av med flera fingrar.
En reparatör har rätt att gå in i en maskin vid viss produktion. Men då har han vetskap om förreglingen och kan vidta medvetna handlingar. Att en maskin ska vara säkrad vid reparation betyder olika beroende på vilken maskin det är frågan om. Det viktiga är att reparatören vet om att det finns säkerhetsanordningar om han behöver gå in i en maskin i rörelse.
Strömmen kan alltså ligga kvar i en maskin när dörrarna med en förregling har öppnats men rörelsen ska i sådant fall ha stannat. Om där finns något fel på förreglingen så att strömmen inte är bruten kan det inträffa ett fel. Hon vet inte varför maskinen i detta fall satte sig i rörelse. Om man hade bedrivit ett systematiskt arbetsmiljöarbete hade man på bolaget känt till att man aldrig får ta bort en förregling på en maskin av detta slag. Man kan inte säga att reparatören i detta fall tog någon risk genom att inte bryta strömmen helt. Man kan alltid lita på en förregling som fungerar. En förregling kan dock gå sönder. Hon vet inte om maskinen hade gjort ett extra slag om förreglingen hade varit kvar. Om maskinen kom i gång igen var det något tekniskt fel. Om maskinen var stoppad, var det konstigt att den gick i gång igen. Men det är hennes åsikt att om det funnits en förregling, hade man inte hamnat i detta läge.
I samtal med chefer och arbetsledare framkom att det inte fanns kommunikation i detta fall. Om man tar bort en förregling är det viktigt att kommunicera om det. Hon vet inte om det fanns någon arbetsledare som inte visste att förreglingen tagits bort. Hon har aldrig varit med om att en maskin kommit i gång i ett läge som liknar detta. Om maskinen gick i gång, måste det ha varit något tekniskt fel, t.ex. kortslutning. Men, som sagt, om förreglingen varit där, borde maskinen inte ha gått i gång. Om maskinen var stoppad är det underligt att den kommit i gång.
- - -.
G.M. Han har arbetat med paketering i företaget i åtta år. Han har gått säljarens utbildning på maskinen i fråga. Han startar maskinen och stänger ned den. Vid byte av förpackningsmaterial stoppar han maskinen. Han har arbetat en del med maskinen, kanske i två år. Vid olyckan fanns där inte någon chef. Han arbetade som operatör den aktuella natten. Man ringde till M.L. eftersom det var problem. M.L. kom också dit. De startade maskinen. Den gick inte. När M.L. var där skulle han själv stanna maskinen och plötsligt gick balken i gång och skadade M.L:s finger.
Den där natten hade maskinen stannat. Den fungerade alltså inte. När M.L. sedan kom dit, provade de maskinen och den gick inte. Dörrarna till maskinen var stängda. De öppnade dörrarna och han själv blev då tveksam. Det lyste grönt på manöverpanelen och han funderade då på om han skulle trycka stopp. Skärmen på panelen lyste grönt. Han tryckte sedan på stoppknappen. - Det fanns vanligtvis ett skydd på maskinen. När man öppnade glasdörrarna, stannade maskinen. Han visste inte på natten att denna förregling var borttagen. Det fick han reda på först efter olyckan. Om han hade vetat att förreglingen saknades, hade han berättat det för M.L. Han tryckte alltså på stopp eftersom han såg att det lyste grönt och att M.L. arbetade i maskinen. Han visste inte om att maskinen kunde gå i gång då. Om han vetat det hade han ju inte tryckt. Han fick inte reda på vad det var för fel på maskinen.
M.A. På bolaget hade man just kommit i gång med maskinen. Hur länge man haft den vet han nu inte men man hade inte använt den så mycket. Säkerheten hade man gått igenom med den som sålde maskinen. Själv var han inte på plats vid olyckan. När man körde den nya produkten, märkte man problem. Det bör ha varit just innan olyckan. Dagen före olyckan skruvade han därför bort magneterna som satt på dörrarna. Man var överens på bolaget om att det skulle göras. Det var en tillfällig lösning. Själv arbetade han skiftet 7-4. Något skriftligt meddelande om det borttagna skyddet skrev han aldrig. Han vet inte om det fördes vidare någon sådan information till nattskiftet. I regel ser man sådant själv på maskinen. Man brukar dock förmedla om det hänt något allvarligt. Det sker skriftligen eller via telefon. Det kan stämma att G.M. inte visste om att förreglingen var borta. Men det ser man ju när man startar maskinen. G.M. vet ju om att man inte kan köra maskinen med dörrarna öppna. M.L. måste också ha sett att förreglingen var borta. Han själv vet dock inte om M.L. fick någon information om det.
Han har inte fått någon utbildning i arbetsmiljö. Men han har varit med om genomgångar man haft om nya maskiner. Han visste inte att det var straffbelagt att ta bort ett skydd mot rörliga maskindelar. Händelsen inträffade när det var stressigt infört julhelgen. Han vet inte vad det var för fel på maskinen. M.L. hade inte så lång erfarenhet av maskinen. Den var gammal och finns inte kvar i produktionen.
Tingsrättens bedömning
Genom utredningen är klarlagt att M.A. på anmodan av J.J. tagit bort förreglingen på dörrarna till maskinen och att M.L. vid felsökning skadade sig när maskinens balkar klippte av en del av ett finger.
För att bolaget ska kunna åläggas företagsbot måste det till en början fastslås att det förekommit ett brott.
Åklagaren har gjort gällande att det har begåtts en gärning som innefattar ett vållande till kroppsskada som orsakats genom att företrädare för bolaget av vårdslöshet eller med uppsåt åsidosatt närmare angivna skyldigheter som gäller i enlighet med arbetsmiljölagen.
Vad gäller själva händelseförloppet vid olyckan visar utredningen, så som redovisats, att maskinen saknade föreskrivet skydd i form av förregling vid olyckan. Ett sådant skydd innebär att en maskin stannar när dörrarna öppnas och att maskinen då befinner sig i ett väntläge med endast bruten manöverström. Utredningen visar också att en sådan maskin därefter åter kan sättas i rörelse om dörrarna med förreglingen sluts och man trycker på startknappen på manöverpanelen.
Det är klarlagt att maskindelarna inte var i rörelse när M.L. inledde felsökningen. Någon särskild teknisk utredning har inte lagts fram om hur det kom sig att maskinen under felsökningen gjorde det extra varvet.
Enligt M.L. stannade han och G.M. maskinen innan han själv ”gick in i maskinen” och gjorde felsökningen. Det bör betyda att maskinen - när nu förregling saknades - då borde ha gått i gång endast om någon tryckt på startknappen. Av betydelse är att H.M. som sin uppfattning förklarat att det är konstigt att maskinen gått i gång igen om den var stoppad.
G.M. har å andra sidan berättat att manöverpanelen under felsökningen, dvs. när dörrarna utan förregling var öppna, lyste grönt. G.M., som hade viss erfarenhet av maskinen, har även uttalat att han i det läget tryckte på stoppknappen, något han inte skulle ha gjort om han känt till att maskinen då kunde gå ett extra varv.
Som tingsrätten ser det har det inte blivit säkert utrett i vilket strömläge maskinen befunnit sig under felsökningen och hur det kommit sig att maskinen plötsligt då gjorde en takt. Man kan därför inte utesluta att maskinrörelsen haft någon annan, måhända oförutsedd, orsak än vad åklagaren påstått. Vad som anförts innebär att det inte visats att M.L:s skada orsakats så som åklagaren gjort gällande i målet. Åklagarens talan om företagsbot ska därför redan på grund av det nu anförda ogillas.
Domslut
Åklagarens talan om företagsbot lämnas utan bifall.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle bifalla mot Öresundschark Aktiebolag förd talan om företagsbot om i första hand 300 000 kr grundad på arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 10 § jämförd med 8 § samma kapitel BrB och i andra hand 50 000 kr grundad på brott mot 8 kap. 2 § 4 arbetsmiljölagen (1977:1160).
- - -.
Åklagaren gjorde gällande att underlåtenheten i den första strecksatsen i gärningsbeskrivningen självständigt hade orsakat olyckan. Vad som lades ställföreträdaren till last i den andra och tredje strecksatsen hade var för sig sammantaget med vad som lades ställföreträdaren till last i den första strecksatsen bidragit till olyckan.
Åklagaren förtydligade att gärningsbeskrivningen i sin helhet innefattade påstående om arbetsmiljöbrott medan de moment i gärningsbeskrivningen som hon påstod utgjorde brott mot arbetsmiljölagen var följande.
- Nämnda skydd hade på order av ställföreträdaren för bolaget utan giltigt skäl tagits bort vid ett tidigare arbetsskift dagen före olyckan (första stycket fjärde meningen).
- Behörig ställföreträdare tillika ansvarig på paketeringsavdelningen har haft skyddsansvaret för arbetet på Öresundschark AB och har uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som enligt arbetsmiljölagen har ålegat honom till förebyggande av olycksfall (del av andra stycket).
- Ställföreträdaren har inte sett till att maskinen hade fungerande säkerhetsanordningar och att maskinen var säkrad när driftsstörningen avhjälptes (tredje stycket första strecksatsen).
Åklagaren gjorde gällande att brottet hade skett i näringsverksamhet, att bolaget inte hade gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten och att brottet hade begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på näringsidkarens, dvs. bolagets, vägnar.
Bolaget bestred åklagarens förstahandsyrkande men medgav ansvar enligt åklagarens andrahandsyrkande samt överlät i denna del till hovrätten att bestämma företagsbotens storlek.
Hovrätten (hovrättsråden Susanne Kaevergaard och Margareta Hansson, tf. hovrättsassessorn Anneli Rosén, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 20 mars 2012 följande.
Hovrättens domskäl
I målet är till en början följande klarlagt. Den aktuella maskinen var en s.k. vertikalfyllare. Två dörrar i plexiglas var monterade på maskinens framsida. På dessa dörrar var monterat skydd i form av en förregling. Bolagets ställföreträdare J.J. hade under ett halvår före olyckan planerat att förpacka bl.a. köttbullar i större förpackningar och denna produktion startade dagen före olyckan inför julen 2007. I samband med detta uppstod problem med att få de större förpackningarna att löpa fritt på det transportband som fanns under maskinen. På uppmaning av ställföreträdaren J.J. kopplade M.A., J.J:s son som var en av bolagets arbetsledare, bort förreglingen inför nattskiftet så att maskinen kunde köras med dörrarna öppnade. Tanken var att man dagen därpå skulle såga av nedre delen på maskinens dörrar så att maskinen åter kunde köras med stängda dörrar och förreglingen i bruk. Med anledning av att maskinen stannade under natten tillkallades mekanikern M.L. till bolagets lokaler för felsökning av maskinen. I samband med M.L:s felsökning noterade operatören G.M. att det lyste grönt på maskinens manöverpanel. Han tryckte därför på maskinens stoppknapp. Maskinen gjorde då en rörelse varvid maskinens svetsbalkar klippte av den yttersta falangen på M.L:s vänstra pekfinger.
M.L. omfattas av J.J:s arbetsmiljöansvar
J.J. har som ställföreträdare tillika ansvarig för paketeringsavdelningen haft ansvaret för arbetsmiljön på bolaget. Det har i denna egenskap ålegat honom att vidta alla de åtgärder som enligt arbetsmiljölagen behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.
M.L. utförde arbete i sin enskilda firma Lindberg Rep & Maskinservice på bolagets maskin i bolagets lokaler. Enligt 1 kap. 2 § arbetsmiljölagen gäller lagen varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning. Arbetstagarbegreppet i lagen är omfattande. Det beror på omständigheterna om den som åtagit sig att utföra ett arbete är arbetstagare eller uppdragstagare/självständig företagare. Även den som formellt är självständig företagare anses som arbetstagare, om han eller hon i organisatoriskt och ekonomiskt avseende intar en beroende ställning. En bedömning får i varje särskilt fall göras på grundval av en sammanvägning av omständigheterna (se Gullberg m.fl. Arbetsmiljölagen [1 januari 2010, Zeteo] kommentaren till 1 kap. 2 §). Vid bedömning av om personen i fråga är arbetstagare kan en jämförelse göras med det civilrättsliga arbetstagarebegreppet, där omständigheter som normalt talar för att den arbetspresterande parten är att anse som arbetstagare är att parten har att personligen utföra det arbete som huvudmannen anvisar, att arbetet utförs under huvudmannens ledning och kontroll, att arbetsförhållandet är av en mer varaktig karaktär, att arbetet inte avser en bestämd arbetsuppgift, att den arbetspresterande parten ställer sin arbetskraft till förfogande till efter hand uppkommande arbetsuppgifter eller att den arbetspresterande parten ingår i huvudmannens organisation (se prop. 2008/09:62 s. 11).
Skyddsansvaret enligt arbetsmiljölagen tar inte bara sikte på arbetstagare utan också andra som vistas på arbetsplatser och som omfattas av arbetsmiljölagstiftningen, t.ex. studerande, värnpliktiga och vårdtagare i anstalt som utför anvisat arbete. I arbetsmiljölagen finns också bestämmelser som medför att arbetsgivarens arbetsmiljöansvar i vissa fall ger även andra än arbetstagare skydd. Av 3 kap. 6 § arbetsmiljölagen i dess lydelse före den 1 januari 2009, som gällde vid tiden för olyckan, följde att när två eller flera samtidigt driver verksamhet på ett gemensamt arbetsställe, ska de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma tillfredsställande skyddsförhållanden. Vidare ska var och en av dem också se till att han inte genom sin verksamhet eller sina anordningar på det gemensamma arbetsstället utsätter någon som arbetar där för risk för ohälsa eller olycksfall. Av 3 kap. 12 § samma lag följer att den som råder över ett arbetsställe ska se till att det på arbetsstället finns sådana fasta anordningar att den som arbetar där utan att vara arbetstagare i förhållande till honom inte utsätts för risk för ohälsa eller olycksfall. Han ska även se till att andra anordningar som finns på arbetsstället kan användas utan sådan risk.
Mot bakgrund av vad som framkommit av utredningen i målet, särskilt att M.L. sedan flera år reparerat och utfört löpande underhåll på bolagets maskiner och att han var tillgänglig dygnet runt för detta och brukade besöka bolaget en till två gånger varje dag, finner hovrätten att han omfattas av J.J:s arbetsmiljöansvar.
J.J. har åsidosatt sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen
I målet är utrett att M.A. på uppmaning av ställföreträdaren J.J. tagit bort förreglingen på dörrarna till maskinen dagen före olyckan i syfte att underlätta en ökad produktion. J.J. har därigenom satt en skyddsanordning ur bruk. Maskinen saknade till följd därav fungerande säkerhetsanordningar. Den var inte heller säkrad när driftsstörningen avhjälptes. Enligt förarbetena kan giltigt skäl att ta bort en skyddsanordning eller sätta den ur bruk exempelvis vara att reparation eller underhåll gör det nödvändigt att skyddsanordningen tillfälligt tas bort. I detta fall har J.J. inte haft giltigt skäl att ta bort förreglingen, varför han gjort sig skyldig till brott mot arbetsmiljölagen.
Vad gäller regler och rutiner för kommunikation mellan olika arbetande skift har J.J. uppgett att bolaget inte hade några sådana utan att man endast kommunicerade vid behov. M.A. har uppgett att man brukade förmedla information om det hade hänt något allvarligt. Av Arbetsmiljöverkets inspektionsmeddelande av den 18 februari 2008 framgår också att det vid inspektion hos bolaget konstaterades att det fanns brister i kommunikationen mellan eftermiddagsskift och nattskift. Både J.J. och M.A. har vidare uppgett att M.A. som arbetsledare inte fått någon särskild arbetsmiljöutbildning. Därmed är det utrett att J.J. inte heller sett till att det fanns regler och rutiner för kommunikation mellan de olika arbetsskiften och att arbetsledarna, däribland M.A., inte fått någon arbetsmiljöutbildning.
Objektivt sett har alltså J.J. åsidosatt vad som enligt arbetsmiljölagen ålegat honom i egenskap av ställföreträdare och ansvarig för paketeringsavdelningen för bolaget till förebyggande av olycksfall. Åsidosättandet såvitt avser den borttagna förreglingen har skett uppsåtligen medan åsidosättandet i övrigt skett i vart fall av oaktsamhet.
J.J. har genom åsidosättandena orsakat M.L:s skada
För att ansvar för arbetsmiljöbrott ska komma ifråga krävs ett orsakssamband mellan åsidosättandet och effekten. HD har i NJA 2007 s. 369 uttalat att när fråga uppkommer om huruvida en underlåtenhet orsakat en viss effekt, måste bedömningen bli hypotetisk. Om det därvid framstår som i hög grad sannolikt att effekten skulle ha uteblivit om den tilltalade hade handlat som han bort, får erforderligt orsakssamband anses föreligga.
H.M., som har 15 års erfarenhet som utbildad industritekniker, har uttalat sig kring sambandet mellan borttagandet av förreglingen och den rörelse som maskinen gjorde. Hon har uppgett att om förreglingen varit igång vid tillfället hade rörelsen inte kommit igång, om det inte var något fel på förreglingen. H.M. har vidare uppgett att hon inte vet om maskinen hade gjort en rörelse om förreglingen hade varit kvar men att hennes uppfattning är att man inte hade hamnat i detta läge om det hade funnits en förregling. Det är även M.L:s uppfattning att olyckan hade kunnat förhindras om skyddet varit på plats på maskinen så länge det inte varit fråga om någon kortslutning i maskinen.
J.-O.D. har uppgett bl.a. följande. Han har inte arbetat med utredningen kring olyckan men har lång erfarenhet av bl.a. arbetsmiljöfrågor genom att han har arbetat som inspektör på Arbetsmiljöverket sedan 1996. Innan dess har han bl.a. arbetat 19 år på ett företag som producerade förpackningar. Det finns tre olika sätt att stoppa en maskin; att man stänger av maskinen helt med t.ex. huvudströmbrytaren, produktionsstopp då maskinen stannas för att man exempelvis ska fylla på material och till sist nödstopp. Att man öppnar en förregling är att likställa med ett nödstopp. Vid ett sådant stopp eller om en förregling bryts måste maskinen återstartas via manöverpanelen. Om en maskin har en fungerande förregling och dörren öppnas, går en signal till styrsystemet så att maskinen ska stanna och förreglingen ska ta bort alla farliga energier såsom el, hydraulik och pneumatik. Maskinen ska då inte kunna göra någon rörelse, inte ens om någon trycker på stoppknappen på manöverpanelen. För det fall att man tagit bort en förregling får styrsystemet ingen signal när dörren till maskinen öppnas. Ifall man endast gjort ett produktionsstopp, och inte brutit förreglingen, stannar styrsystemet på en viss punkt och väntar på att få en signal. Om man sedan trycker på stoppknappen eller gör någon rörelse som stimulerar styrsystemet, kan en signal nå fram som kan föranleda att maskinen gör en rörelse. En maskin kan även vara programmerad så att en rörelse ska slutföras när man trycker på stopp. Såvida inget har framkommit som talar för att förreglingen inte fungerar framstår därmed en sådan signal som normal. En kortslutning kan sätta en förregling ur funktion. Han har aldrig varit med om att en rörelse har kommit igång när maskinen haft en förregling som har aktiverats.
Vad de hörda uppgett innebär att maskinens rörelse inte hade skett om förreglingen varit i bruk och fungerat som den skulle. I målet är visserligen inte utrett varför maskinen stod still trots att den var igångsatt och förreglingen urkopplad. Det fanns sålunda ett okänt fel på maskinen när M.L. gjorde sin felsökning. Emellertid framstår det, särskilt med hänsyn till vad J.-O.D. uppgett, som i hög grad sannolikt att M.L:s skada inte hade uppkommit, om J.J. sett till att maskinens förregling varit i bruk och maskinen varit säkrad. J.J. har därmed genom detta uppsåtliga åsidosättande av arbetsmiljölagen orsakat skadan. Vållandet måste anses ha skett av oaktsamhet. Skadan är inte ringa.
Vad gäller orsakssambandet mellan bristen på regler och rutiner för kommunikation mellan skiften och M.L:s skada är i målet utrett att varken G.M. eller M.L. hade fått information om att förreglingen var borttagen. Det är högst troligt att M.L. hade agerat annorlunda och inte skadats om han känt till att skyddet för maskinens rörliga delar var satt ur funktion. Vidare får det, även om M.A. uppgett att han kände till att maskinen skulle ha skydd installerat, anses föreligga ett samband mellan den bristande arbetsmiljöutbildningen för honom som arbetsledare och den uppkomna skadan hos M.L. Dessa J.J:s oaktsamma åsidosättanden av arbetsmiljölagen har varit bidragande orsaker till att M.L., genom att förreglingen var borttagen, blivit skadad. Även i dessa delar har vållandet av skadan skett av oaktsamhet.
Slutligen har omständigheterna inte, även om M.L. reparerat maskinen tidigare, varit sådana att straffansvaret påverkas av något handlande från M.L:s sida. M.L. har uppgett att han inte fick besked om att förreglingen var borttagen och att han inte brukar ha anledning att fråga om detta. Maskinen stod vidare still med dörrarna öppna när han anlände för att göra en felsökning. Av vad som framgår av fotografier av maskinen, torde det inte varit lätt att iaktta att förreglingen var bortmonterad.
Sammantaget finner hovrätten att J.J. gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott enligt 3 kap. 10 § jämförd med 8 § samma kapitel BrB.
Frågan om företagsbot
Arbetsmiljöbrottet har begåtts i utövningen av bolagets näringsverksamhet. Bolaget har vidare inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Brottet har också begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på näringsidkarens, dvs. bolagets, vägnar. Förutsättningarna för att ålägga bolaget företagsbot är därmed uppfyllda.
Av 3 kap. 9 § BrB följer att när storleken av företagsbot bestäms, ska, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Enligt förarbeten ska storleken på företagsboten bestämmas oberoende av företagets storlek (se prop. 2005/06:59 s. 62). Riktlinjer för företagsbotens storlek finns i en skrivelse från Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål vid Åklagarmyndigheten. Dessa riktlinjer har fått efterföljd i domstolarnas praxis. I syfte att uppnå en så enhetlig rättstillämpning som möjligt framstår det som lämpligt att använda tabellernas beloppsintervall som en utgångspunkt.
Den skada som brottsligheten inneburit får anses motsvara normal skada enligt Åklagarmyndighetens tabeller, som i denna del tar sikte på t.ex. frakturer, svårare sår/muskelskador, skada på inre organ, vanställning, lång sjukskrivning. I tabellerna anges intervallet 200 000-400 000 kr vid normal skada. Mot bakgrund av vad som är utrett kring olyckan får det vidare anses ha förelegat risk för en allvarligare skada. Den huvudsakliga orsaken till skadan är borttagandet av förreglingen, något som skett på J.J:s avsiktliga initiativ i syfte att möjliggöra en ökad produktion i samband med försäljning inför julhelgen. Det har alltså varit fråga om ett medvetet risktagande från ställföreträdarens sida. Det har vidare varit fråga om en maskin som tillhörde bolagets kärnverksamhet. Även om förreglingen varit ur funktion endast en kort tid och straffskalan är förhållandevis lindrig, finner hovrätten sammantaget att företagsboten bör bestämmas till 300 000 kr i enlighet med åklagarens yrkande. Skäl för jämkning enligt 36 kap. 10 § BrB saknas.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut och ålägger med stöd av 36 kap. 7 § BrB Öresundschark Aktiebolag företagsbot med 300 000 kr.
Högsta domstolen
Öresundschark Aktiebolag överklagade och yrkade att HD skulle sätta ned företagsboten till 50 000 kr.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Edvardsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1. Av hovrättens dom framgår att mekanikern M.L. i samband med en felsökning på en förpackningsmaskin fick den yttersta leden av sitt pekfinger avkapat. Vid ett tidigare arbetsskift hade på order av ställföreträdaren för Öresundschark AB skyddet på maskinen, i form av förregling, avlägsnats.
2. Motsvarar punkterna 2 och 3 i HD:s dom.
3. Den fråga som HD har att ställning till är storleken på företagsboten för Öresundschark AB.
HD:s bedömning
4-7. Se under I punkterna 4-7 i föredragandens betänkande.
8. M.L:s skada begränsade sig till en avklippt fingerled. Den krävde emellertid sjukskrivning i två månader och har inneburit att han har svårt att greppa med fingret, även om påverkan är liten. Skadan kan därmed inte anses ringa. Enligt Åklagarmyndighetens riktlinjer bör företagsboten vid ett arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada, som lett till en skada av normalgraden, bestämmas till 200 000-400 000 kr. Med skada av normalgraden menas exempelvis frakturer, svårare sår/muskelskador, skada på inre organ, vanställning och lång sjukskrivning. Utgångspunkten för bestämmandet av företagsbotens storlek i förevarande fall bör mot bakgrund av detta vara beloppsintervallet för skada av normalgraden. Vid bestämmandet av boten bör även beaktas att det mot bakgrund av omständigheterna vid olyckan får anses ha förelegat risk för en allvarligare skada och att ställföreträdaren har beordrat borttagandet av förreglingen för att man inom bolaget ville öka produktionen inför julhelgen. Ställföreträdarens uppsåtliga åsidosättande av sitt ansvar enligt arbetsmiljölagen har alltså skett i syfte att öka bolagets vinst. Däremot har brottsligheten inte bedrivits systematiskt. Med beaktande av samtliga dessa omständigheter bör beloppet bestämmas till 300 000 kr.
9 och 10. Se under I punkterna 9 och 10 i föredragandens betänkande.
11. Öresundschark AB har som skäl för att sätta ned företagsbotsbeloppet anfört att M.L. varit medvållande till olyckan eftersom avsaknaden av förreglingar var lätt att iaktta och en erfaren maskinmekaniker som M.L. borde ha konstaterat förhållandet innan han gjorde ingrepp i maskinen samt eftersom han borde ha tryckt på stoppknappen på manöverpanelen, alternativt brutit strömmen. För att arbetstagarens (eller annan som omfattas av arbetsgivarens arbetsmiljöansvar) eget agerande vid arbetsmiljöbrott ska kunna utgöra grund för en jämkning av företagsbot måste krävas att arbetstagaren i väsentlig mån bidragit till det händelseförlopp som ligger till grund för åläggandet av företagsbot. Av utredningen i målet har framkommit att M.L. inte fick besked om att förreglingen var borttagen och när han kom till platsen fungerade inte maskinen. Han hade alltså ingen möjlighet att notera att maskinen gick trots att dörrarna var öppna. Arbetsmiljöinspektören H.M., som har 15 års erfarenhet som utbildad industritekniker inom livsmedelsbranschen bl.a. med förpackningsmaskiner, har vidare uppgett att M.L. (om förreglingen varit på plats) inte tog någon risk när han inte bröt strömmen helt, utan förlitade sig på förreglingen. Enligt arbetsmiljöinspektören J.-O.D. är det att likställa med ett nödstopp om man öppnar en förregling, vilket innebär att maskinen måste återstartas via manöverpanelen och att alla farliga energier som el, hydraulik och pneumatik tas bort. Det fanns således ingen anledning för M.L. att undersöka om förreglingen fanns kvar, som den borde ha varit, eller gå till väga på något annat sätt än han brukade. Han kan därmed inte anses ha bidragit till olyckan på ett sätt som bör påverka företagsboten.
12. Härutöver har bolaget som grund för jämkning av företagsboten hänvisat till att det har en ansträngd likviditet.
13. Se under I punkt 14 i föredragandens betänkande.
14. Öresundschark AB gjorde enligt sin årsredovisning för räkenskapsåret 2011 en förlust om 767 099 kr och hade ett fritt eget kapital om knappt 2,1 miljoner kr. Räkenskapsåret 2012 gjorde bolaget enligt årsredovisningen däremot en vinst om 1 517 967 kr och hade ett fritt eget kapital om ca 2,8 miljoner kr. Med hänsyn till detta kan bolagets ekonomiska situation inte anses tillräckligt besvärande för att jämkning ska bli aktuell.
15. Sammantaget anser HD att omständigheterna är sådana att företagsboten inte bör sättas lägre än vad hovrätten har gjort. Hovrättens domslut ska därför fastställas.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD (samma ledamöter som under I) meddelade den 28 mars 2014 följande dom.
Domskäl
Reglerna om företagsbot m.m.
1. HD har i en dom som denna dag har meddelats i mål B 2232-11 redovisat de regler som gäller beträffande företagsbot och uttalat sig om hur dessa bör tillämpas i olika avseenden. HD har i domen också tagit ställning till betydelsen av de av Åklagarmyndigheten utfärdade riktlinjerna avseende företagsbotens belopp vid arbetsmiljöbrott och till vissa processuella frågor. Vad som i dessa delar har uttalats i domen ligger till grund för bedömningen även i detta mål.
Ett arbetsmiljöbrott har begåtts i bolagets verksamhet
2. I enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom har det i bolagets verksamhet begåtts ett arbetsmiljöbrott bestående i vållande till kroppsskada. Brottet är av normalgraden.
Förutsättningarna för företagsbot är uppfyllda
3. För det begångna brottet är det föreskrivet strängare straff än penningböter. Brottet har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Bolaget har inte gjort vad som skäligen har kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Förutsättningar för åläggande av företagsbot är därmed uppfyllda.
De närmare omständigheterna i detta fall
4. Den maskin där olyckan inträffade var en s.k. vertikalfyllare. Två dörrar av plexiglas var monterade på maskinens framsida. Konstruktionen medgav att man kunde se maskinen arbeta, men inte komma i kontakt med dess rörliga delar. På plexiglasdörrarna var en skyddsanordning i form av en förregling monterad. Förreglingen fungerade så att om någon av dörrarna öppnades, så bröts strömkretsen i maskinen och maskinen stannade. Därmed fanns det ingen möjlighet att någon som kom i närheten av maskinen skulle kunna skadas av den. Bolagets ställföreträdare J.J. hade inför julen 2007 planerat att förpacka bl.a. köttbullar i större förpackningar än man hade gjort tidigare. Denna produktion startade dagen före olyckan, dvs. den 16 december 2007. De större förpackningarna kunde emellertid inte löpa fritt förbi plexiglasdörrarna. På uppmaning av J.J. kopplade arbetsledaren M.A., som är J.J:s son, bort förreglingen inför nattskiftet. Därmed kunde maskinen köras med plexiglasdörrarna öppna. Tanken var att man dagen därpå skulle såga av den nedre delen av plexiglasdörrarna. Genom en sådan åtgärd skulle dörrarna, när de var stängda, inte längre hindra produktionen med de större förpackningarna. Men de skulle ändå i tillräcklig grad skydda mot att olyckor inträffade.
5. Under natten till den 17 december stannade maskinen. Reparatören M.L. tillkallades då för att försöka få igång den igen. M.L. kom till bolagets lokaler omkring kl. 04.00. I samband med hans felsökning noterade den operatör, som hade hand om maskinen under det aktuella arbetspasset, att det lyste grönt på maskinens manöverpanel. Han tryckte därför på maskinens stoppknapp. Maskinen gjorde då en rörelse, varvid dess svetsbalkar klippte av den yttersta delen av M.L:s vänstra pekfinger.
6. M.L. var inte anställd av bolaget utan drev en egen verksamhet. Han hade under flera år reparerat och servat bolagets maskiner. M.L. brukade besöka bolaget en eller två gånger om dagen. Han hade reparerat den aktuella maskinen tidigare, men den hade inte varit trasig så ofta.
7. På grund av skadan var M.L. sjukskriven i två månader. Skadan innebär ett visst handikapp för honom. Han känner ömhet och har svårt att greppa med fingret. Fingret har också blivit stöt- och köldkänsligt. Påverkan är dock liten.
8. Av utredningen framgår att skyddsanordningen hade satts ur bruk utan något giltigt skäl. Det fanns också brister i kommunikationen mellan eftermiddagsskiftet och nattskiftet. Inte heller hade arbetsledarna fått någon särskild arbetsmiljöutbildning.
Frågan i målet
9. Hovrätten har bestämt företagsboten till 300 000 kr. Frågan i målet är om boten bör bestämmas till detta belopp, eller om beloppet bör sättas lägre.
Bestämmande av företagsbotens storlek enligt 36 kap. 9 § BrB
10. Det arbetsmiljöbrott som har begåtts inom bolaget utgörs alltså av vållande till kroppsskada, dvs. ett oaktsamhetsbrott. Oaktsamheten var omedveten. Brottet är av normalgraden. Som omständigheterna framstår i detta mål motsvarar straffvärdet ett tämligen högt bötesstraff.
11. Den skada som M.L. fick kan knappast betraktas som ringa utan får bedömas ha nått upp till det som i Åklagarmyndighetens riktlinjer beskrivs som skada av normalgraden, dvs. ”frakturer, svårare sår/muskelskador, skada på inre organ, vanställning, lång sjukskrivning”. Redan detta motiverar en företagsbot i storleksordningen 200 000 kr.
12. Det arbetsmoment som M.L. hade att utföra var i detta fall riskfyllt. Det fanns risk för att skadorna skulle bli betydligt allvarligare än de blev. Detta talar för att företagsboten bör sättas högre än som motiveras av den skada som faktiskt inträffade.
13. Ansvaret för brottet har legat hos företagsledningen. Den verksamhet inom vilken arbetsmiljöbrottet begicks var en del av huvudverksamheten i bolaget.
14. Av betydelse för bedömningen av till vilket belopp som företagsboten bör bestämmas är också att arbetsmiljöarbetet eftersattes inom en viktig del av bolagets verksamhet och innebar att bolagsledningen medvetet satte en grundläggande säkerhetsbestämmelse åt sidan, uppenbarligen av ett rent ekonomiskt intresse.
15. De nu angivna omständigheterna talar sammantagna för en företagsbot av den storleksordning som hovrätten har kommit fram till, dvs. 300 000 kr.
Bör företagsboten jämkas eller annars sättas lägre?
16. Bolaget har gjort gällande att företagsboten ska jämkas med hänsyn till medvållande från M.L:s sida. Något medvållande har det emellertid inte varit fråga om. Ansvaret för det inträffade ligger i stället helt på bolaget.
17. Bolaget har också åberopat sin ansträngda ekonomi som skäl för jämkning. Vad bolaget har anfört i denna del är inte tillräckligt för att jämkning ska ske.
18. En företagsbot kan jämkas om det har gått lång tid sedan den händelse, som föranleder företagsboten, inträffade. Företagsboten kan också bli lägre om det har varit fråga om långsam handläggning.
19. Den aktuella händelsen ägde rum i december 2007. Talan om företagsbot väcktes i december 2009. Tingsrätten meddelade dom i oktober 2010 och hovrätten dömde i målet i mars 2012. Även handläggningen i HD har i viss mån dragit ut på tiden. Målet kom in till domstolen i april 2012. När dom nu meddelas har det gått i det närmaste två år. Handläggningen av målet har emellertid fördröjts av den anledningen, att det av prejudikatskäl har varit angeläget att avgöra det samtidigt med tre andra mål rörande företagsbot. Två av dessa mål kom, liksom det nu aktuella, in till HD år 2012. Med hänsyn till att den aktuella händelsen ägde rum redan år 2007 hade målet i HD normalt bort hanteras med förtur. Men de prejudikatmässiga sambandsskälen har så starkt talat för en samtidig behandling av de olika målen, att det inte kan göras gällande att det har varit fråga om en långsam handläggning här. Inte heller kan man tala om att det har rört sig om sen lagföring. Detta innebär att det inte finns grund för jämkning enligt 36 kap. 10 § första stycket 4 (och 29 kap. 5 § första stycket 7) BrB av företagsbotens belopp eller skäl för kompensation för långsam handläggning. (Se NJA 2012 s. 1038 I och II.)
20. Inte heller några andra skäl för jämkning har kommit fram.
HD:s slutsats
21. Med nu angivna utgångspunkter bör företagsboten bestämmas till det belopp som hovrätten har kommit fram till, dvs. 300 000 kr. Det innebär att hovrättens domslut ska fastställas.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s domar meddelade: den 28 mars 2014.
Mål nr: B 2232-11 (I), B 248-12 (II), B 1395-12 (III) och B 1876-12 (IV).
Lagrum: 1 kap. 8 §, 3 kap. 7-10 §§, 29 kap. 5 § och 36 kap. 7-10 §§ BrB, 48 kap. 4 §, 49 kap. 13 och 14 §§, 51 kap. 23 a och 25 §§ och 55 kap. 15 § RB, 2 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. samt 10 och 29 §§livsmedelslagen (2006:804).
Rättsfall: NJA 1995 s. 351 I och II, NJA 1996 s. 557, NJA 2011 s. 421, NJA 2012 s. 826, NJA 2012 s. 1038 I och II.