RH 2016:59

Det har inte ansetts lämpligt att den som är ledamot i ett utskott inom den kommunala förvaltningen som hanterar frågor hänförliga till ensamkommande barn utses som god man för ett sådant barn i samma kommun.

H.O. förordnades den 5 november 2015 som god man för D.A.T. enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.

I beslut den 16 maj 2016 entledigade Överförmyndarnämnden i Uppsala län (Överförmyndaren) H.O. från uppdraget. Som skäl angavs bl.a. att H.O. är verksam i Socialnämnden i Uppsala kommun såsom ledamot i Individutskottet för ensamkommande barn och att det föreligger en intressekonflikt mellan detta uppdrag och hans uppdrag som god man för D.A.T.

Tingsrätten

H.O. överklagade Överförmyndarens beslut och yrkade att tingsrätten skulle upphäva detta.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Nils Pålbrant) anförde i beslut den 19 augusti 2016 bl.a. följande.

SKÄLEN FÖR BESLUTET

Enligt 2 § lagen om god man för ensamkommande barn ska en god man ansvara för barnets personliga förhållanden och sköta dess angelägenheter. Av 4 § samma lag följer att 11 kap.12 och 13 §§föräldrabalken ska tillämpas vid val av en lämplig god man, med särskild hänsyn till den utsatta situation som barnet befinner sig i. Den som utses ska enligt 11 kap. 12 § föräldrabalken vara rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig. Av förarbetena framgår att det inte är någon särskild kategori av personer som därmed undantas, utan att det handlar om motstridiga intressen i det enskilda fallet. Den som utses för uppdraget måste ha förmåga att aktivt tillvarata barnets intressen i förhållande till bland annat de myndigheter och organisationer som barnet har anledning att komma i kontakt med. Detta förutsätter att den gode mannen står fri från sådana instanser och kan agera utan risk för intressekonflikter (prop. 2004/05:136 s. 36).

Enligt 6 § lagen om god man för ensamkommande barn ska en god man som av någon orsak inte längre är lämplig att inneha uppdraget entledigas. Överförmyndaren beslutar om entledigande. I förarbetena till bestämmelsen understryks att det för barnets del är angeläget att inte behöva byta god man i större utsträckning än vad som kan vara absolut nödvändigt. Så långt som möjligt bör det vara en och samma person som utövar godmanskapet under den tid det består (prop. 2004/05:136 s. 34).

Den fråga som tingsrätten har att ta ställning till är om risken för intressekonflikt mellan barnet och H.O. gör att han ska anses olämplig att inneha uppdraget som god man för D.A.T.

Tingsrätten konstaterar att 4 och 6 §§ lagen om god man för ensamkommande barn inte är avfattade för att utesluta någon särskild person från att inneha uppdraget som god man. Det innebär att en lämplighetsprövning måste göras i det enskilda fall som nu är för handen.

H.O. har angett att en intressekonflikt aldrig kommer att aktualiseras då han inför utskottets sammanträden anmäler jäv och lämnar sammanträdesrummet om D.A.T:s ärende behandlas. Överförmyndaren anför dock att endast risken för en intressekonflikt är tillräckligt för att H.O. ska anses vara olämplig att inneha uppdraget som god man för D.A.T.

Tingsrätten konstaterar att det visserligen finns en risk för intressekonflikt genom H.O:s uppdrag både som ställföreträdare för D.A.T. och som ledamot i Individutskottet. Dock har det inte framkommit annat än att H.O. har skött sitt åtagande som god man och haft insikt om att han inte kan delta i behandlingen av D.A.T:s ärende. Vidare är det angeläget för D.A.T. att inte behöva byta god man i större utsträckning än vad som kan vara absolut nödvändigt. Tingsrätten menar att risken för en intressekonflikt inte är tillräckligt för att ett byte av god man ska anses vara absolut nödvändigt.

Sammanfattningsvis leder det ovan sagda till slutsatsen att H.O. inte bör anses olämplig som god man för D.A.T. Det ankommer inte på tingsrätten att göra ett generellt ställningstagande att ledamöter i Individutskottet ska anses olämpliga som gode män för ensamkommande barn. Överklagandet ska alltså bifallas.

BESLUT

Tingsrätten bifaller överklagandet.

Hovrätten

Överförmyndaren överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle fastställa Överförmyndarens beslut.

H.O. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christina Jacobsson och Claes Söderqvist samt tf. hovrättsassessorn Carl-Johan Malmqvist, referent) anförde i beslut den 7 november 2016 bl.a. följande.

SKÄLEN FÖR BESLUTET

Vid beslut om förordnande av god man för ensamkommande barn finns det regler av betydelse i föräldrabalken och i en särskild lag från år 2005.

I föräldrabalken finns allmänna bestämmelser om god man bl.a. för barn. Enligt 11 kap. 12 § den balken ska till sådant uppdrag utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig person. I lagens förarbeten anges att det i lämplighetskravet ligger bl.a. att den tilltänkte gode mannen inte får ha intressen motsatta den enskilde (se prop. 1987/88:124 s. 173). Det har dock inte ansetts möjligt att generellt undanta någon särskild kategori av personer som gode män (se prop. 2013/14:225 s. 36 och RH 2013:25). Det får i stället göras en bedömning i det enskilda fallet om en person är lämplig som god man eller inte.

Enligt 2 § första stycket lagen om god man för ensamkommande barn ska god man förordnas för barn som vid ankomsten till Sverige är skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe. Enligt 6 § andra stycket samma lag ska en god man som inte längre är lämplig att inneha uppdraget entledigas.

Förutom det allmänna lämplighetskravet i 11 kap. 12 § föräldrabalken ska det enligt 4 § lagen om god man för ensamkommande barn, vid bedömningen om den som utses som god man är lämplig för uppdraget, fästas särskild vikt vid den utsatta situation som barnet befinner sig i. Detta innebär att ytterligare krav ställs på den person som ska förordnas som god man i dessa fall. I förarbetena till denna lag anges att den som utses för uppdraget måste ha förmåga att aktivt ta tillvara barnets intressen i förhållande till bl.a. de myndigheter och organisationer som barnet har anledning att komma i kontakt med, vilket förutsätter att den gode mannen står fri från sådana instanser och kan agera utan risk för intressekonflikter (se prop. 2004/05:136 s. 36). I den utredning som låg till grund för lagförslaget underströks dessutom vikten av att den gode mannen inte ska vara engagerad i någon verksamhet som är ägnad att förringa det ensamkommande barnets förtroende för henne eller honom (se SOU 2003:51 s. 120 f.).

Det kan uppfattas som att de uttalanden som gjordes i förarbetena till föräldrabalken och lagen om god man för ensamkommande barn ger stöd för olika tolkningar i frågan om det går att förena uppdrag som god man för ensamkommande barn med att vara ledamot i ett kommunalt beslutsorgan som handlägger sådana ärenden. Eftersom lagen om god man för ensamkommande barn är en speciallag, ska emellertid företräde ges åt de uttalanden som görs i förarbetena till den lagen.

H.O. innehar uppdrag som ledamot i ett utskott inom den kommunala socialförvaltningen som hanterar frågor hänförliga till ensamkommande barn, alltså en sådan instans som en god man förutsätts stå fri från. Det finns därför risk för intressekonflikter mellan H.O:s uppdrag. Detta gäller även om H.O., som han själv anfört, inte skulle delta i beslut som formellt rör just D.A.T. Några skäl som talar för att H.O. trots detta ska kvarstå som god man har inte kommit fram. Mot bakgrund av det anförda, och med hänsyn till de höga krav som måste ställas på en tilltänkt god man för ett ensamkommande barn, kan det inte anses lämpligt att H.O. kvarstår som god man för D.A.T. H.O. ska därför entledigas från detta uppdrag.

BESLUT

Med ändring av tingsrättens beslut fastställer hovrätten Överförmyndarnämnden i Uppsala läns beslut att entlediga H.O. från uppdraget som god man för D.A.T.

Hovrättens beslut meddelat: den 7 november 2016.

Mål nr: ÖÄ 7522-16.

Lagrum: 11 kap. 12 § föräldrabalken; 2 §, 4 § och 6 § lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.

Rättsfall: RH 2013:25.

Litteratur: Prop. 1987/88:124 s. 173; SOU 2003:51 s. 120 f.; prop. 2004/05:136 s. 36; prop. 2013/14:225 s. 36.