RH 2016:7

Fråga om straffmätning vid tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket BrB för brott som begåtts i tiden före en i Polen meddelad och verkställd dom.

Södertörns tingsrätt

Tingsrätten (rådmannen Fredrik Nydén samt nämndemännen Kenneth Gustafsson, Urban Johansson och Inga-Lill Söderqvist) dömde polske medborgaren K.A. i dom den 22 september 2015 för rån den 14 september 2010 till fängelse tre år samt utvisade honom ur riket med förbud att återvända hit före den 22 september 2025.

I påföljdsfrågan anförde tingsrätten bl.a. följande.

DOMSKÄL

För rån är föreskrivet fängelse i minst ett år och i praktiken max fyra år (eftersom detta utgör minimistraffet för grovt rån). Som tingsrätten angett är den nu aktuella rångärningen mycket allvarlig och ligger nära ett grovt rån. Detta eftersom rånet skett genom intrång i målsägandens bostad. Hon har där utsatts för relativt allvarligt våld vilket gett upphov till smärta och omfattande blåmärken samt blödningar. Den stora mängden blåmärken kan visserligen förklaras av den medicin som A.E. tog vid tillfället men samtidigt visar det ändå på det våld som hon utsatts för. Den kränkning som hon utsatts för genom att detta skett i hennes hem och att hon därefter inte längre känt sig trygg utanför hemmet bidrar också det naturligtvis i straffskärpande riktning. Slutligen går det inte att bortse från att gärningsmännen kom över egendom till ett relativt stort värde.

Åklagaren har vid förhandlingen hänvisat till ett avgörande från Göta hovrätt den 3 mars 2015 (mål nr B 3483-14). Det rån som hovrätten prövade är mycket likt, för att inte säga identiskt med, den nu aktuella gärningen. I hovrättens fall var det också flera personer som tog sig in i brottsoffrets hem och tillgrep värdesaker för 200 000 kr. Offret bands och tejpades. Tingsrätten bedömde i det fallet brottet som grovt och dömde till fyra års fängelse medan hovrätten ansåg att brottet var av normalgraden men med ett straffvärde på fängelse i tre år. Enligt tingsrätten finns det inte skäl att i detta fall sätta straffvärdet för rånet mot A.E. vare sig högre eller längre än det straffvärde som Göta hovrätt kom fram till. K.A. ska därför dömas till fängelse i tre år.

Åklagaren och K.A. överklagade tingsrättens dom. Åklagaren yrkade att K.A. skulle dömas till ett längre fängelsestraff än det som tingsrätten hade bestämt och att K.A. skulle förbjudas återvända till Sverige före den 22 september 2030. K.A. yrkade, såvitt nu är i fråga, att åtalet skulle ogillas i dess helhet. I andra hand yrkade han att han skulle dömas till en lindrigare påföljd än den tingsrätten bestämt. (Dessutom överklagades domen av målsäganden A.E.) Parterna mottsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Omi Söderblom Mohammar och Erik Mosesson, referent, tf. hovrättsassessorn Johan Lundqvist samt nämndemännen Bernt Hofström och Christer Lydig), som fastställde tingsrättens dom såvitt avsåg frågorna om skuld och rubricering, ändrade domen i påföljdsdelen på så sätt att hovrätten med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 och 3 § andra stycketbrottsbalken bestämde fängelsestraffets längd till två år och två månader. Hovrättens dom innebar vidare bl.a. att tingsrättens beslut om utvisning och det därmed sammanhängande förbudet för K.A. att återvända till Sverige stod fast.

I påföljdsfrågan anförde hovrätten följande.

DOMSKÄL

Hovrätten ansluter sig till vad tingsrätten har angett till stöd för sin bedömning att rånet är mycket allvarligt. Lika med tingsrätten finner hovrätten att brottet ligger nära gränsen för vad som skulle rubriceras som grovt rån.

Vid bedömningen av brottets straffvärde ska beaktas bl.a. att gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på A.E:s hälsa och trygghet till person och att K.A. och de andra gärningsmännen har visat stor hänsynslöshet och utnyttjat A.E:s skyddslösa ställning och svårigheter att värja sig (29 kap. 1 § andra stycket andra meningen samt 2 §2 och 3brottsbalken). Det finns inga omständigheter som är förmildrande vid straffvärdebedömningen.

Tingsrätten har vid sin bedömning av straffvärdet hänvisat till ett avgörande av Göta hovrätt. Som tingsrätten har tagit upp finns likheter mellan det rån som Göta hovrätt hade att pröva och rånet mot A.E. Rånet mot henne får dock anses ha ett något högre straffvärde än det brott som Göta hovrätt hade att bedöma; det var nämligen fyra personer som utförde rånet mot henne och hon tillfogades inte obetydliga kroppsliga skador i samband med brottet. Straffvärdet för det rån som K.A. nu ska dömas för uppgår enligt hovrättens mening till fängelse tre år och tre månader.

Med hänsyn redan till detta höga straffvärde kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.

Vid bestämmandet av påföljd ska även följande noteras.

Södertörns tingsrätt dömde den 21 december 2009 K.A. för narkotikabrott till fängelse elva månader. Domen vann laga kraft. Han blev villkorligt frigiven från det straffet den 23 juni 2010. Prövotiden utgick ett år senare.

Genom en lagakraftvunnen dom den 9 april 2013 dömdes K. A. av Appellationsdomstolen i Białystok, Polen, för tre fall av koppleri. Brotten hade begåtts på en okänd dag mellan den 1 augusti 2009 och den 30 oktober 2009, på en okänd dag vid övergången mellan december 2010 och januari 2011 respektive på en okänd dag i mitten av januari 2011. Appellationsdomstolen bestämde påföljden till fängelse tre år. Enligt uppgift har K.A. avtjänat denna påföljd.

Hovrätten konstaterar att det rån som K.A. nu döms för har begåtts i tiden före appellationsdomstolens dom och under prövotid efter den ovan angivna villkorliga frigivningen.

En fråga som då inställer sig är om och i så fall vilken betydelse appellationsdomstolens dom och Södertörns tingsrätts dom den 21 december 2009 har vid påföljdsbestämningen i detta mål och hur bestämmelserna i 34 kap.brottsbalken, vilka reglerar sammanträffande av brott, ska tillämpas i målet.

Hovrätten gör följande bedömanden.

Av Rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat följer - sammanfattat - att hovrätten ska beakta appellationsdomstolens dom och tillerkänna den domen en rättslig verkan som är likvärdig med en dom som meddelats i Sverige. (Se artikel 3, särskilt 3.1, samt skälen 8 och 9 i rambeslutet; jfr rättsfallet RH 2012:54.)

Med hänsyn till det anförda bör K.A. med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken nu dömas särskilt i förhållande inte bara till Södertörns tingsrätts dom i december 2009 utan även till appellationsdomstolens dom.

Vid straffmätningen bör appellationsdomstolens dom beaktas på samma sätt som om domen hade meddelats av en svensk domstol. Strafftiden bör därmed enligt 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken bestämmas till två år och två månader (jfr rättsfallet NJA 2009 s. 485 I).

Sammanfattningsvis ska alltså tingsrättens dom ändras på så sätt att fängelsestraffets längd bestäms till två år och två månader.

Hovrättens dom meddelad: den 20 november 2015.

Mål nr: B 8498-15.

Lagrum: 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken; Art. 3, särskilt 3.1, samt skälen 8 och 9 i Europarådets rambeslut 200/675/RIF av den 24 juli 2008.

Rättsfall: NJA 2009 s. 485 I; RH 2012:54.