RH 2016:84

Norrköpings tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot M.S.B. för fem fall av våldtäkt mot barn enligt följande gärningsbeskrivningar.

Åtalspunkt 1: M.S.B. har genomfört analt samlag, eller därmed jämförlig handling, med målsäganden, S.A., som är född i september 2010. M.S.B. har härvid med sin penis penetrerat eller med sin penis berört målsägandens anus. Det hände vid fyra tillfällen, under tiden 1 mars 2016 - 27 juni 2016 i Ringarum inom Valdemarsviks kommun. M.S.B. begick gärningarna med uppsåt.

Åtalspunkt 2: M.S.B. har genomfört analt samlag, eller därmed jämförlig handling, med målsäganden, S.A., som är född i september 2010. M.S.B. har härvid med sin penis penetrerat eller med sin penis berört målsägandens anus. Det hände den 28 juni 2016 i Ringarum inom Valdemarsviks kommun. M.S.B. begick gärningen med uppsåt.

Åklagaren åberopade ljud- och bildupptagningar av polisförhör med målsäganden S.A. och förhör med M.S.B. samt, som bevisning, ett protokoll över en brottsplatsundersökning och förhör med vittnena S.B. och S.C.

Målsäganden S.A. yrkade att M.S.B. i anledning av de åtalade gärningarna skulle förpliktas betala skadestånd med visst belopp.

M.S.B. erkände två övergrepp enligt åtalspunkten 1 samt gärningen i åtalspunkten 2. Han medgav att betala skadestånd till målsäganden med visst belopp.

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Lars-Gunnar Lundh samt nämndemännen Mats Andersson, Lennart Johansson och Sören Glimnér) anförde i dom den 15 september 2016 i fråga om skuld följande.

DOMSKÄL

M.S.B:s erkännande stöds av övrig utredning. Åklagaren, som ska bevisa att det begåtts fler gärningar än de tre som M.S.B. erkänt, har inte lyckats styrka ytterligare gärningar. M.S.B. ska därför dömas för tre fall av våldtäkt mot barn.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer M.S.B. för våldtäkt mot barn (vid tre tillfällen) till fängelse två år samt förpliktar M.S.B. att betala skadestånd till S.A. med 140 000 kr.

M.S.B. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn i förening med ett kortare fängelsestraff eller i vart fall sätta ned det fängelsestraff som tingsrätten hade dömt ut.

Åklagaren motsatte sig ändring.

Under målets handläggning i hovrätten uppkom med anledning av hur tingsrätten i sin dom hade formulerat domskälen, fråga om tingsrättens dom skulle undanröjas på grund av rättegångsfel.

Åklagaren, M.S.B. och målsäganden S.A., som samtliga påpekade att tingsrättens domskäl i skuldfrågan var kortfattade, överlämnade till hovrätten att bedöma om det vid tingsrätten hade förekommit rättegångsfel som borde föranleda undanröjande av domen och återförvisning av målet till tingsrätten.

Hovrätten (hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl, f.d. hovrättslagmannen Jan Carrick och hovrättsrådet Martina Rifve, referent) anförde i slutligt beslut den 25 oktober 2016 bl.a. följande.

SKÄL

Genom den överklagade domen dömde tingsrätten M.S.B. för tre fall av våldtäkt mot barn under tiden den 1 mars 2016 till 28 juni 2016. Påföljden bestämdes med beaktande av M.S.B:s ungdom till fängelse i två år. M.S.B. förpliktades i domen att betala skadestånd till målsäganden med 140 000 kr samt viss ränta.

I skuldfrågan angav tingsrätten följande domskäl: ” M.S.B:s erkännande stöds av övrig utredning. Åklagaren, som ska bevisa att det begåtts fler gärningar än de tre som M.S.B. erkänt, har inte lyckats styrka ytterligare gärningar. M.S.B. ska därför dömas för tre fall av våldtäkt mot barn.”

Rättens avgörande av saken sker, enligt 30 kap. 1 § rättegångsbalken, genom dom. I 5 § samma kapitel finns bestämmelser om vad en brottmålsdom ska innehålla. Enligt bestämmelsens femte punkt ska i domen anges domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet. Med domskälen avses de skäl som har bestämt utgången i målet såväl i bevisfrågan som i rättsfrågan. Rätten måste alltså redovisa hur den har värderat den bevisning som parterna har åberopat och förklara för parterna varför domstolen har ansett att en viss omständighet är styrkt eller inte. Hur rätten ska återge bevismaterialet i domen är en omdiskuterad fråga (se t.ex. SOU 2001:103 s. 279). Det är ofta inte nödvändigt att ordagrant redovisa vad parter och vittnen har uppgett. Inte heller behöver skriftlig bevisning redovisas i detalj. Domskälen måste dock vara utformade på ett sådant sätt att det är möjligt att förstå vad rätten har grundat sina slutsatser på. I domskälen bör rätten under alla förhållanden redovisa hur den har bearbetat bevismaterialet. Detta innebär att det av domskälen ska framgå vilka bevis som enskilt eller tillsammans har styrkt en viss händelse. Rätten ska alltså i domskälen förklara om den grundar en viss slutsats på ett vittnesuttalande eller varför ett vittnes utsaga inte kan ligga till grund för en viss slutsats. Vid motstridande vittnesmål är det nödvändigt att redovisa skälen för att rätten har tillerkänt ett av vittnesmålen högre bevisvärde än ett annat. (Se Ekelöf, Rättegång, Femte häftet, 8 uppl., s. 273 f. med där gjorda hänvisningar och t.ex. Justitieombudsmannens beslut 2015-09-15, dnr 381-2015.)

Att domskälen redovisas noggrant är viktigt ur bl.a. rättssäkerhetssynpunkt och för förtroendet för rättskipningen. I Europakonventionens krav på en rättvis rättegång ligger också att domstolarna ska motivera sina avgöranden (se SOU 2001:103, s. 275 ff. med där gjorda hänvisningar). Hur utförlig motiveringen bör vara beror på omständigheterna i det enskilda målet. Det är särskilt viktigt att rätten utförligt redovisar sin bevisvärdering i brottmål när åtalet har ogillats eller den tilltalade har fällts mot sitt nekande (se JO 1999/2000 s. 55). En utförlig motivering är betydelsefull på grund av möjligheten att överklaga domen. En sådan motivering underlättar för den högre instansen att bedöma domens riktighet. Om domskälen är alltför kortfattade kan det få till följd att det blir omöjligt för den som vill överklaga domen att uppfylla sin skyldighet att i överklagandeskriften ange grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga. (Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, april 2016, Zeteo, kommentaren till 30 kap. 5 § med hänvisning till 17 kap. 7 § och t.ex. Justitieombudsmannens nyssnämnda beslut 2015-09-15.)

Den överklagade domen är på det hela taget mycket kortfattad. De domskäl som har angetts i skuldfrågan är enligt hovrättens uppfattning anmärkningsvärt knapphändiga. Inledningsvis kan det noteras att det i domen inte finns någon beskrivning av vad som påståtts ha inträffat utöver det som framgår av åklagarens gärningsbeskrivningar. Av betydelse i sammanhanget är att gärningsbeskrivningarna innehåller vissa alternativa moment. Vad gäller utredningen i målet konstaterar hovrätten att tingsrätten inte har redovisat M.S.B:s utsaga. Domen innehåller inte någon analys av tillförlitligheten av hans erkännande i vissa delar eller av hans uppgifter i förnekade delar. Tingsrätten har inte heller återgett de upptagna vittnesmålen. Det framgår inte hur rätten har bedömt vittnenas trovärdighet eller tillförlitligheten av deras uppgifter. Tingsrätten har inte redovisat hur den muntliga bevisningen har bearbetats och värderats. Det saknas även en redogörelse för vilka slutsatser tingsrätten har dragit av den skriftliga bevisningen.

Det kan vidare anmärkas att tingsrätten inte har angett vad det är för utredning som enligt rätten gett stöd åt M.S.B:s erkännande av tre gärningar. Av domskälen kan således inte utläsas varför tingsrätten har ansett att åtalet i vissa delar varit styrkt. Det framgår inte heller såvitt gäller styrkta delar av åtalet, vilka alternativa moment i gärningsbeskrivningarna som tingsrätten har funnit bevisade. Domen klargör därmed inte vilka konkreta handlingar som M.S.B. enligt tingsrättens mening har gjort sig skyldig till. I domskälen saknas förklaring till varför tingsrätten har dragit slutsatsen att åklagaren inte har styrkt två åtalade gärningar.

Enligt hovrättens uppfattning är tingsrättens domskäl så bristfälliga att det inte går att bedöma om domslutet är riktigt. Domskälen är därmed utformade på ett sätt som strider mot 30 kap. 5 § första stycket 5 rättegångsbalken.

Det förhållandet att den överklagade domen saknar domskäl som uppfyller kraven i den nyssnämnda bestämmelsen, innebär att det vid tingsrätten har förekommit ett sådant rättegångsfel som avses i 51 kap. 28 § rättegångsbalken (se Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, 5 uppl., s. 222). Rättegångsfelet har enligt hovrättens mening inneburit att en väsentlig rättssäkerhetsgaranti har åsidosatts. Felet kan därmed antas ha inverkat på målets utgång (jfr NJA 2007 s. 209). Det kan inte avhjälpas i hovrätten. Tingsrättens dom ska då undanröjas utom såvitt avser besluten om sekretess och ersättning till försvararen och målsägandebiträdet samt om att kostnaden för försvararen och målsägandebiträdet ska stanna på staten (se Welamson och Munck, a.a., s. 113 och 119 samt jfr prop. 1988/89:95 s. 81). Målet ska återförvisas till tingsrätten för fortsatt behandling.

BESLUT

Hovrätten undanröjer tingsrättens dom, utom såvitt avser besluten om sekretess och ersättning till försvararen och målsägandebiträdet samt om att kostnaden för försvararen och målsägandebiträdet ska stanna på staten, och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt behandling.

Hovrättens beslut meddelat: den 25 oktober 2016.

Mål nr: B 2402-16.

Lagrum: 30 kap. 1 § och 5 § samt 51 kap. 28 §rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 2007 s. 209.

Litteratur: Prop. 1988/89:95 s. 81; SOU 2001:103 s. 275 ff.; JO 1999/2000 s. 55; JO 2016/17 s. 66; Ekelöf, Rättegång, Femte häftet, 8 uppl., s. 273 f.; Fitger m.fl., Rättegångsbalken, april 2016, Zeteo, kommentaren till 30 kap. 5 § med hänvisning till 17 kap. 7 §; Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, 5 uppl., s. 113, 119 och 222.