RH 2017:46

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Maria Böös samt nämndemännen Inga-lill Strömqvist, Ronny Frithiof och Singh Gursimer) anförde i dom den 10 juli 2017 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Enligt 16 kap. 2 § brottsbalken ska i fall då en folksamling, med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller annars tvinga fram eller hindra en viss åtgärd, har gått till förenat våld på person eller egendom dömas för våldsamt upplopp.

Av de uppgifter målsägandena och åklagarens vittnen har lämnat framgår att det har rört sig om mellan 15 och 20 personer som från den läktare där Djurgårdssupportrarna stod obehörigen tog sig in på fotbollsplanen och/eller på angränsande avstängd del på Tele2Arena samt att cirka tio av dessa personer tog en mera aktiv del i det ordningsstörande beteendet. Målsägandenas och vittnenas iakttagelser i dessa avseenden stämmer överens med vad som kan iakttas på de övervakningsfilmer åklagaren har åberopat. På filmerna syns att flera av de personer som har tagit sig in på fotbollsplanen och dess angränsade område kastar plaströr mot polis och/eller ordningsvakter, slår och stöter med plaströr mot polis och/eller ordningsvakter samt försöker att slå polis och/eller ordningsvakter med plaströr.

Mot bakgrund av de uppgifter som lämnats av målsägande och vittnen samt de av åklagaren förevisade övervakningsfilmerna anser tingsrätten att det inte råder något tvivel om att flertalet av dem som hade tagit sig in på fotbollsplanen och dess angränsade område agerade gemensamt i syfte att sätta sig upp mot de poliser och ordningsvakter som hindrade Djurgårdens supportrar att ta sig förbi det nät som var uppspänt mellan fotbollsplanen och angränsande del på Tele2Arena. Vidare står klart att de personer som agerade i detta syfte var tillräckligt många för att betraktas som en folksamling.

Såsom åtalet är utformat har åklagaren gjort gällande att folksamlingen har agerat genom att gå till förenat våld på person. Med våld på person menas i detta sammanhang, på samma sätt som i fråga om begreppet våld i straffstadgandet om våld mot tjänsteman (17 kap. 1 § brottsbalken), misshandel eller ett praktiskt taget fullständigt betvingande av den kroppsliga rörelsefriheten. För att det ska vara fråga om misshandel krävs att målsäganden har tillfogats kroppsskada, sjukdom eller smärta alternativt försatts i vanmakt eller något annat liknande tillstånd. Med smärta avses ett fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt. Tillfogande av ett mindre kroppsligt obehag faller inte inunder misshandelsbegreppet. För att misshandel ska anses föreligga, då kroppsskada eller sjukdom inte har förorsakats, krävs att den kroppsliga störningen inte har varit alltför lindrig eller hastigt övergående.

I detta fall har samtliga målsägande haft skyddsutrustning på kroppen och hjälmar med visir. Av M.H:s och J.L:s uppgifter framgår att ingen av dem vid tillfället har känt någon smärta eller fått några skador. E.U. har uppgett att hans nacke tryckts bakåt när någon av fotbollssupportrarna slagit eller stött ett plaströr mot hans visir och att han "kan tycka" att det gjorde ont. Av hans berättelse har dock inte framkommit annat än att det har rört sig om en hastigt övergående kroppslig störning. I avsaknad av utredning som utvisar att någon av de effekter har uppstått som krävs för att misshandel ska föreligga är rekvisitet "våld på person" inte uppfyllt, vilket innebär att de åtalade inte kan dömas för våldsamt upplopp.

DOMSLUT

Tingsrätten frikände K.B., E.B. och J.R. från åtalet för våldsamt upplopp.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig och Lars Olsson, tf. hovrättsassessorn Mimmie Ahl, referent, samt nämndemännen Björn Wall och Carin Beije) anförde i dom den 18 september 2017 bl.a. följande.

DOMSKÄL

K.B., E.B. och J.R. har åtalats för våldsamt upplopp den 17 oktober 2016. Enligt åtalet ska de tilltalade ha deltagit i en folksamling som stört den allmänna ordningen och som ådalagt ett gemensamt uppsåt att sätta sig upp mot polis och ordningsvakter. I samband med detta ska folksamlingen ha gått till förenat våld mot person genom att handgripligen angripa poliser och ordningsvakter med tillhyggen, slag och sparkar samt kastat diverse tillhyggen mot poliser och vakter. Av gärningsbeskrivningen framgår vidare vad som läggs varje enskild till last.

Tingsrätten har redogjort för den utredning som har lagts fram och konstaterat att det genom den är utrett att de personer som tog sig in på fotbollsplanen och dess angränsande område, agerade gemensamt i syfte att sätta sig upp mot polis och ordningsvakter samt att de personer som agerade i detta syfte var tillräckligt många för att betraktas som en folksamling. Domstolen har konstaterat att åtalet förutsätter våld på person och att med detta bl.a. menas misshandel som innebär att målsäganden tillfogas kroppskada, sjukdom eller smärta. Tingsrätten har ansett att utredningen inte visat att målsägandena drabbats av någon av de effekter som krävs för att misshandel ska anses föreligga och att åtalet därför skulle ogillas. Åklagaren har i hovrätten gjort gällande att tingsrätten har kommit till en felaktig slutsats i frågan om skadeeffekt krävs för att kunna döma för våldsamt upplopp. Han har vidare tydliggjort att ansvar inte görs gällande för annat brott som kan täckas av gärningsbeskrivningen.

Den rättsliga regleringen

Ansvaret för ordningsstörande uppträdande av en folksamling regleras i 16 kap.1-3 §§brottsbalken (BrB). Gemensamt för dessa brott är att de avser situationer som innebär att ordningen störs av en folksamling och att brotten har en myndighet som angreppsobjekt.

De mer kvalificerade fallen av upplopp regleras i 16 kap. 2 § BrB. Enligt denna bestämmelse döms för våldsamt upplopp när en folksamling, med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller annars framtvinga eller hindra viss åtgärd, gått till förenat våld å person eller egendom. Straffskalan är betydligt högre än för upplopp och innefattar för anstiftare och anförare fängelse i högst tio år. Annan deltagare döms till böter eller fängelse i högst fyra år. Den som döms för våldsamt upplopp enligt 16 kap. 2 § BrB kan även dömas för brott mot t.ex. 3, 4, 12, 13 och 17 kap. samma balk. Har den enskilde målsäganden lidit ringa eller ingen skada kan dock sådana lindriga brott konsumeras av brottet våldsamt upplopp.

De nu aktuella bestämmelserna överfördes från 1864 års strafflag till brottsbalken utan någon förändring i sak (NJA II 1962 s. 247 ff.). I strafflagen infördes de genom 1948 års strafflagsrevison då ett flertal ordningsstörande brott sammanfördes i ett eget kapitel med rubriken Om brott mot allmän ordning. Kapitlet inleddes med de sk. upploppsbrotten, vari det straffbara området delades upp på två skilda brott.

Som Straffrättskommittén redovisade, i sitt den 30 november 1944 avlämnade betänkande Lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69), så hade 1864 års strafflag särskilda bestämmelser för brotten uppror respektive upplopp. Uppror förelåg om en folksamling samlades med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot verkställighet av offentlig myndighets bud eller att den till någon ämbetsåtgärd tvinga eller att för sådan åtgärd hämnas (10 kap. 7 §). Upplopp bestod i att en folksamling, utan sådant uppsåt som förutsattes enligt 10 kap. 7 §, samlades och störde lugnet eller den allmänna ordningen (10 kap. 13 §). Vid övergång till våld å person eller egendom blev i båda fallen en högre straffskala tillämplig. I lagtexten användes uttrycken "Göra upprorsmän våld å person…" (10 kap. 9 §) resp. "Övergå de till våld å person…".

Straffrättskommittén övergav den i dåvarande strafflag nyss redovisade distinktionen som berodde på om en folksamlings uppträdande innebar ett angrepp mot myndighet eller inte. Kommittén föreslog i detta syfte en ändrad lydelse av 11 kap. 1 § strafflagen. Brottet benämndes upplopp. I andra meningen av bestämmelsens andra stycke upptogs en strängare straffskala för deltagare i upplopp som "övar våld å person".

I prop. 1948:80 beskrev departementschefen kommittéförslaget på följande sätt. "Enligt 11:1 i kommittéförslaget behöver icke, såsom enligt det nuvarande stadgandet i 10:7 till synes fordras, folksamlingen ha bildats med förgripligt uppsåt, utan stadgandet kan även bliva tillämpligt då en folksamling kommit tillhopa för att antaga en resolution eller framlägga önskemål men sedermera övergår till våldsamheter." (Se s. 181 f.)

Departementschefen ansåg i likhet med kommittén att det var lämpligt att sammanföra de dåvarande upprors- och upploppsbrotten i 10 kap. till en mera enhetlig reglering och ansåg dessutom att det straffbara området borde uppdelas på två skilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp. I enlighet med detta föreslogs i 11 kap. 1 § en reglering som i huvudsak motsvarar nuvarande 16 kap. 1 § BrB. Departementschefen ansåg vidare att av de under 1 § i kommittéförslaget i övrigt upptagna fallen endast "sådana borde bibehållas som straffbara, i vilka en folksamling, med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd, gått till förenat våld å person eller egendom". För detta lämnades ett förslag till lydelse av 11 kap. 2 §, vilket i huvudsak motsvarar nuvarande 16 kap. 2 § BrB, enligt vilket en strängare straffskala skulle gälla för de fall där en folksamling "gått till förenat våld å person".

Varken i motiven till 1948 års lagändring eller vid överförandet till brottsbalken gjordes någon särskild beskrivning av vilket våld som krävs eller vad som avses med att folksamlingen "gått till förenat våld å person". Ovan redovisade formuleringar i äldre lagtext och förarbeten talar tydligt för att det krävs att våld faktiskt utövats, inte enbart att det varit fråga om försök till våld. Det anges visserligen i förarbetena att handlingar som till sin natur är försökshandlingar kan ingå i såväl upplopp som våldsamt upplopp, varför särskilda försöksbestämmelser inte skulle behövas (prop. 1948:80 s. 185). Detta uttalande får emellertid anses ta sikte på försök att sätta sig upp mot myndighet eller framtvinga eller hindra viss myndighetsåtgärd, och inte på våld å person. Inte heller andra uttalanden i förarbetena tyder på att det skulle räcka med försök till våld å person. Avgörande för prövningen om våldsamt upplopp föreligger blir därför hur begreppet våld å person ska tolkas och om detta har förekommit.

Enligt lagkommentaren till 16 kap. 2 § BrB är våld å person misshandel eller ett praktiskt taget fullständigt betvingande av den kroppsliga rörelsefriheten (se Nils-Olof Berggren m.fl. Brottsbalken, 20 april 2017, Zeteokommentaren till 16 kap. 2 § BrB). Begreppet våld å person ses som ett mer kvalificerat våldsbegrepp - i jämförelse med det enklare våld som åsyftas i bestämmelserna angående olaga tvång (4 kap. 4 § BrB) och våldsamt motstånd (17 kap. 4 § BrB) - och det innefattar misshandel eller ett praktiskt taget fullständigt betvingande av den kroppsliga rörelsefriheten (se Nils-Olof Berggren m.fl. a.a., kommentaren till 8 kap. 5 § under rubriken Stöldfallet). Enligt 3 kap. 5 § BrB döms den för misshandel som tillfogar annan person kroppskada, sjukdom, smärta eller försätter denne i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Med smärta avses här ett fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt. Mindre kroppsliga störningar som är lindriga eller hastigt övergående faller inte in under misshandelsbegreppet (Nils-Olof Berggren m.fl. a.a., kommentaren till 3 kap. 5 § BrB).

Högsta domstolen har vidare i NJA 2015 s. 668 uttalat att för ansvar för våld mot tjänsteman förutsätts våld på person, dvs. misshandel eller betvingande av kroppens rörelsefrihet. Avgörandet avsåg en man som avsiktligen hade sparkat en polisman på benet. Polismannens byxor var försedda med skydd och sparken medförde endast ett mindre kroppsligt obehag. Högsta domstolen konstaterade att någon smärta i misshandelsbestämmelsens mening inte hade uppstått och att detta innebar att det inte varit fråga om våld på person. Åtalet för våld mot tjänsteman ogillades därför.

Bedömningen i aktuellt fall

Tingsrätten har redogjort för den utredning som åklagaren har åberopat för att styrka brottet våldsamt upplopp. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömningar att utredningen visar att fotbollssupportrarna, som tog sig in på ett till fotbollsplanen angränsande område, agerade gemensamt i syfte att sätta sig upp mot poliser och ordningsvakter genom att kasta och stöta med plaströr m.m., samt att de personer som agerade i detta syfte var tillräckligt många för att betraktas som en folksamling. Det sagda innebär att det är utrett att deltagarna i folksamlingen störde den allmänna ordningen genom att visa uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet. För att våldsamt upplopp enligt 16 kap. 2 § BrB ska föreligga krävs som ovan sagts även att folksamlingen gått till förenat våld å person. Däremot krävs inte att den åtalade själv deltagit i detta våldsutövande. Det är tillräckligt att han eller hon tydligt anslutit sig till folksamlingens agerande.

Som hovrätten tidigare redogjort för innefattar begreppet våld å person misshandel eller kroppsligt betvingande. Misshandelsbestämmelsen förutsätter alltså en viss effekt. Som tingsrätten har redovisat har emellertid varken M.H. eller J.L. uppgett att de erhållit några skador eller känt smärta vid tillfället. Inte heller E.U:s uppgifter om upplevd smärta innebär något annat än en hastigt övergående kroppslig störning. Någon annan utredning om att angreppet från folksamlingen mot vakterna lett till skador eller smärta finns inte heller.

I likhet med tingsrätten finner hovrätten sammanfattningsvis att åtalet för våldsamt upplopp alltså inte kan bifallas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 18 september 2017.

Mål nr: B 6956-17.

Lagrum: 16 kap. 2 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2015 s. 668.

Litteratur: SOU 1944:69 s. 205 f.; prop. 1948:80 s. 181 f. och 185; NJA II 1962 s. 247 ff.; NJA II 1962 s. 247 ff.; Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken (20 april 2017, Zeteo), kommentaren till 3 kap. 5 §, 8 kap. 5 § - under rubriken Stöldfallet - och 16 kap. 2 §.