Prop. 1948:80
('med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
1
Nr SO.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i strafflagen m. m.; given Stockholms slott den 20 februari 1948.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i strafflagen, 2) lag om ändring i rättegångsbalken, 3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister,
4) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående
utlämning av förbrytare,
5) Jag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse,
6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,
7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443), 8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr
ios),
9) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt
till fiske,
10) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhetsfiske,
11) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,
12) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter,
13) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, samt
14) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om in teckning i fartyg.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
1
Uihang till riksdagens protokoll 19U8. 1 samt. Nr 80.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Genom denna proposition framlägges en ny huvuddel i den revision av
1864 års strafflag, som inleddes genom den år 1942 av riksdagen antagna
nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. I nu förevarande avsnitt av re
formarbetet ha behandlats brott mot staten och allmänheten. Dessa ha i
huvudsaklig anslutning till den nuvarande kapitelindelningen uppdelats
sålunda att 8 kap. upptager brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott,
10 kap. brott mot allmän verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12
kap. förfalskningsbrott, 13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann
utsaga, 19 kap. allmänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom tagande
av olovlig väg samt 25 kap. ämbetsbrott.
Omarbetandet av stadgandena angående dessa särskilda brott har givit
anledning till vissa ändringar även i de allmänna bestämmelserna i 1—6
kap. strafflagen.
I sistnämnda hänseende må av mera betydelsefulla nyheter först fram
hållas, att i 2 kap. föreslås enhetliga regler angående förverkande av egen
dom, som kommit till brottslig användning. En principiellt viktig nyhet i
detta kapitel är vidare en allmän regel att, då någon haft vinning av brott,
ett däremot svarande belopp skall kunna förklaras förverkat. I 3 kap. före
slås bl. a. en väsentlig omläggning av bestämmelserna om delaktighet i brott.
De nya reglerna innebära, att den nuvarande principiella skillnaden mel
lan gärningsmannaskap och delaktighet bortfaller. Även om i ett visst fall
ingen kan straffas som gärningsman, skall sålunda envar som med råd eller
dåd främjat gärningen vara straffbar, förutsatt att brott kommit till stånd.
I samband med de nya reglerna om medverkan ha i 3 kap. även upptagits
allmänna bestämmelser om förberedelse till brott. I vilka fall dessa bestäm
melser skola bli tillämpliga, angives sedan direkt i strafflagens speciella del.
Vad därefter angår de i propositionen behandlade särskilda brotten, ha
till en början i 8 kap. upptagits de mot statens yttre säkerhet riktade brot
ten, av vilka de praktiskt viktigaste avse spioneri. I förslaget ha de under
krigsåren tillkomna stadgandena i detta ämne underkastats omarbetning
med särskilt syfte att vinna en skarpare gränsdragning kring det straffbara
området. Det under kriget införda brottet olovlig underrättelseverksamhet
återfinnes i propositionen endast i så måtto, att där upptages ett stadgande
om straff för militärt spionage mot främmande makt. Detta brott har angivits
sålunda att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter
åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för att anskaffa upp
gifter som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig
natur. En väsentlig minskning av det straffbara området har skett även i
fråga om gärningar som äro ägnade att skada rikets vänskapliga förbin
delser med främmande makt. Det under kriget likaledes tillkomna stadgan
det om straff för den, som av främmande makt mottager penningar för att
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
3
här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter söka påverka den
allmänna meningen om rikets styrelseskick in. in., har däremot i huvudsak
oförändrat upptagits i propositionen.
I 9 kap. behandlas under rubriken högmålsbrott angrepp mot rikets inre
säkerhet in. m. Propositionens bestämmelser härom ansluta sig nära till
motsvarande stadganden i den nuvarande strafflagen, ehuru vissa förenk
lingar och förkortningar skett. Vidare har här införts en straffbestämmelse
om olovlig kårverksamhet, som är avsedd att ersätta 1934 års lag om för
bud mot vissa sammanslutningar. En nyhet är att i kapitlet upptagits en
bestämmelse om straff för offentligt skymfande av Sveriges flagga eller
vapen.
Det därefter följande JO kap. upptar såsom brott mot allmän verksamhet
först bestämmelser, som skola ersätta de nuvarande stadgandena om våld
och missfirmelse mot tjänstemän samt våldsamt motstånd vid offentlig
förrättning. Beträffande de förra brotten är bl. a. att märka, att den nuva
rande differentieringen av skyddet efter högre eller lägre tjänsteställning
skall bortfalla. Efter bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd följa en rad
stadganden om skydd för vissa särskilda former av allmän verksamhet.
Bland dessa må nämnas en ny straffbestämmelse angående brott mot röst
hemligheten.
Ill kap. behandlas såsom brott mot allmän ordning ett flertal brott, som
i gällande strafflag upptagas i skilda sammanhang. Kapitlet inledes med
en paragraf om upplopp, vartill anslutits en bestämmelse om ohörsamhet
mot ordningsmakten. I fråga om nyheter i de följande stadgandena må
framhållas, att hela det nuvarande kapitlet om religionsbrott är avsett att
ersättas med en här upptagen paragraf, vilken såsom brott mot trosfrid
bestraffar offentligt skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänt tros
samfund hålles heligt.
Beträffande de i 12 kap. upptagna förfalslcningsbrotten innebär förslaget
en väsentlig omläggning och förenkling av de nuvarande stadgandena, vilka
kännetecknas av en långtgående differentiering efter olika slag av förfalsk-
ningsobjekt. Enligt förslaget skall straff för fullbordat förfalskningsbrott
genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och
alltså ett oäkta bevismedel blivit framställt, varvid dock i de flesta fall
även fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Bland
speciella nyheter i kapitlet märks en särskild straffbestämmelse mot signa
turförfalskning på konstverk.
Under 13 kap., som enligt rubriken avser mened och falskt åtal samt an
nan osann utsaga, ha sammanförts alla de brott, för vilka det väsentliga är
att de innefatta avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Bestämmelserna
om mened ha i olika hänseenden reformerats. 1 anslutning till dessa bestäm
melser har upptagits ett straffstadgande för osann partsutsaga under sådan
sanningsförsäkran, som är föreskriven i nya rättegångsbalken. En föränd
ring i detta kapitel innebär, att den som hos myndighet anmäler annan för
brottslig gärning icke skall drabbas av straff annat än om han uppsatligen
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
farit med osanning eller gjort sig skyldig till grov oaktsamhet vid lämnan
det av sina uppgifter. Ett helt nytt stadgande, som betingats av den tekniska
utvecklingen, är en bestämmelse om straff, under förutsättning av fara i be
vishänseende, för den som sanningslöst utgiver handling, som tillkommit
medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig
kopia av viss urkund.
Bestämmelserna om allmänfarliga brott i 19 kap. ha erhållit en enhetli
gare och allmännare utformning än motsvarande stadganden i nu gällande
lag. Särskilt gäller detta i fråga om mordbrandsbrott. I kapitlet har även
upptagits en bestämmelse om straff för sabotage, vilken är avsedd att er
sätta 1940 års lag i detta ämne. En av nyheterna i detta kapitel är ett all
mänt stadgande om straff för den som genom spridande av sjukdomssmitta
framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa.
I 24 kap. ha sammanförts bestämmelser om skadegörelse och om tagande
av olovlig väg. Förutom vanlig skadegörelse upptages här åverkansbrott, var
med förstås att någon i skog eller mark olovligen tager växande träd eller
vissa andra naturprodukter. Här förutsättes emellertid att brottet kan an
ses som ringa; i annat fall blir det att bedöma som stöld.
Reglerna om ämbetsbrott i 25 kap. skilja sig väsentligt från motsvarande
stadganden i gällande lag. Propositionen utgår sålunda från att de allmänna
straffbuden mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om
brotten begås i tjänsten. Såsom särskilda ämbetsbrott ha därför upptagits
endast fyra typer av brott, nämligen tjänstemissbruk, tagande av muta,
brott mot tystnadsplikt och tjänstefel; i straffskalorna för dessa brott ingå
såväl avsättning eller suspension som allmänt straff i form av frihetsstraff
eller böter. Vid sidan om dessa bestämmelser angående ämbetsbrott i in
skränkt mening har i fråga om allmänna brott, som begås under tjänste
utövning, upptagits regler dels om skärpning av det vanliga straffet med
hänsyn till tjänstemannens ställning och dels om möjlighet att skilja ho
nom från tjänsten.
Utom nygestaltningen av de kapitel i strafflagen, som nu berörts, in
nefattar propositionen även en del mindre följdändringar i andra kapitel.
En självständig nyhet är att 18 kap. 13 § — vilken paragraf nu endast avser
sedlighetssårande gärningar — gjorts tillämplig även på utspridande och ut
bjudande av skrift eller bild, som genom grov kränkning av andras män
niskovärde är ägnad att väcka allmän anstöt; härigenom komma bl. a. vissa
former av rashets att kunna bestraffas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
5
Förslag
till
Lag
om lindring i strafflagen.
Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19, 20
och 20 a §§, 16 kap. 1—6 och 14 §§, 18 kap. 14—16 §§ samt 20 kap. 11 §
strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften
till 2 kap., 2 kap. 8 och 15—18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§,.5 kap.
13 och 15 §§, 6 kap. 3 och 5 §§, 8—13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18 och 45 §§,
överskriften till 15 kap., 15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap., 18 kap. 13 §,
19 kap., 20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24 och
25 kap. strafflagen skola erhålla ändrad lydelse1 på sätt nedan angives, dels
ock att i strafflagen skola införas följande paragrafer, nämligen i 5 kap. en
paragraf, betecknad 19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer, betecknade 26
31 §§, av nedan angiven lydelse.
1 KAP.
1
§•
Inländsk man------------ åtalas må.
Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, sa ock dar
brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava
fullbordats.
3 §-
Ej må någon utan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han
utom riket undergått straff eller skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på viss
tid eller böter dömes, äge domstolen förordna om avräkning för straff eller
skyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt. * * * 5 * * * * * * * * * * *
1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 8 § SFS 1942:378 och 15 18 §§ 1936:244,
beträffande 3 kap. 1917:382 och 1942:378, beträffande 4 kap. 2 och 7 §§ 1938:251,
6 § 1945: 873 och 14 § 1942:378, beträffande 5 kap. 15 § 1946:856, beträffande 6 kap.
5 § 1942:378, beträffande 8 kap. 1940:356 ävensom 1942:103 och 378 samt 1944:314,
beträffande 9 kap. 1906:19 s. 8, 1921:288, 1931:327 och 1940:356, beträffande 10 kap.
1887:82 s. 1, 1906:19 s. 8 och 42 s. 1, 1921:288, 1931: 327, 1933:185, 1936:327, 1938:
251 1940:356, 1942:378, 1944:416 och 1947:627, beträffande 11 kap. 1890:33 s. 1, 1930:
199,’ 1931:327, 1935:288, 1936:327 och 1942:378, beträffande 12 kap. 1890:33 s. 1, 1906:
19 s 8, 1931: 327, 1937:242 och 1942:378, beträffande 13 kap. 1937: 242, 1938:251, 1942:
378 och 1947:627, beträffande 14 kap. 2, 10 och 18 §§ 1942:378 samt 45 § 1943:277,
beträffande 15 kap. 25 § 1942:378, beträffande 18 kap. 13 § 1938:566, beträffande 19
kap 1890:33 s. 1, 1900:49 s. 5, 1910:70 s. 1, 1919:429, 1921:288, 1931:327, 1936:244,
1937:242 och 1942:378, beträffande 20—22 kap. 1942:378, beträffande 24 kap. 1875:46
s. 1, 1931: 327, 1938:274 och 1942:378 samt beträffande 25 kap. 1915: 438, 1931: 327,
1933:185, 1936: 244, 1938:251, 1941:838, 1942:378 och 1944:167.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
2 KAP.
Om straff, som efter denna lag Mömas må; så ock om förverkande.
8
§.
Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets be
skaffenhet och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av
vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från och
med en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn
till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekono-
miska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter
jämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.
Där. e^li8t ]agen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta be
lopp, ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.
Böter tillfalla kronan.
15 §.
Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning, var
med ämbetsansvar är förenat, äro:
1) Avsättning.
2) Suspension.
Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad
eller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter och
förmåner som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medan
den dömde undergår frihetsstraff.
16 §.
Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat
dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med
straff, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat till kro
nan: utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll,
må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den
som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.
Har någon eljest av gärning, som i denna lag är belagd med straff, haft
vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skä
ligt förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan. 17
17 §.
Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, vilken i denna lag är
belagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren
eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller med
verkat därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är
påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och
det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället vär
det förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon
tagit befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott.
Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller
särskild rätt därtill. Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av
sjöpanträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten i far
tyget skall upphöra. Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förkla
ras förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll
därom.
Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt
7
mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, för
klaras förverkat.
I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av
missbruk.
18 §.
Är straff förfallet, må talan angående påföljd som avses i 16 eller 17 §
av åklagare väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stads-
fiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
3 KAP.
Om försök, förberedelse och medverkan till brott.
1 §•
Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till
fullbordan, skall han i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet,
såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller
sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.
Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen,
dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskilt
utsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straff
för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.
2
§•
Den som, med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning, lämnar
eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brot
tet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar
eller tager annan dylik befattning med gift, spängämne, vapen, dyrk, for-
falskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagen ut
sätter straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för
fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas skall ock stämp
ling anses som förberedelse. Med stämpling förstås, att nagon i samrad med
annan beslutar gärningen så ock att någon söker anstifta annan eller åtager
eller erbjuder sig att utföra den.
Till straff för förberedelse skall ej dömas, om faran för brott var ringa.
Straffet för förberedelse sättes under vad som bort följa å den fullbor
dade gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två ar, med
mindre å det fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller
däröver.
3 §■
Straff för försök eller förberedelse till brott skall ej ådömas den som fri
villigt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett
att brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel
må ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt den
brottsliga användningen av hjälpmedlet. 4
4 §•
Straff som är stadgat för viss gärning skall tillämpas ej blott å den som
utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller
dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått
annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.
8
Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som
honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäl-
denär eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte ho
nom medverkat till gärningen.
Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, där annat följer av vad för sär
skilda fall är stadgat.
5 §•
Har nagon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av
hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat alle
nast i mindre män, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa å
gärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, då fråga
är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas å
annan medverkande.
6
§.
Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärning
som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av
hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet
att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre
mån medverkat till sådan gärning, och må ej i något fall dömas till högre
straff än straffarbete i två år.
Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andra upp
fostrare eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som står
under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva
eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för under
låtenhet att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat, dock må
straffet ej sättas högre än till fängelse.
Ej må till straff för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas,
med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa
därå.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
7 §-
Straff som lagen utsätter för det fall att någon genom brott bereder sig
vinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då någon avsiktli
gen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.
4 KAP.
2
§.
Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag
stadgade straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffar-
ten höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen
sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse
eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två
år. Böter sasom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter
eder femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat
för något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av
de lägsta straffen.
6
§•
Vid tillämpning------------- räknas lika.
Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa
fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än
9
böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid
böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma
straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i
penningar, skall varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med
en dagsbot.
Uppkommer vid-------- —- dagatal förfaller.
7 §•
Vad i 1—4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar
gälla, där någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från
samma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas
högst till ett år.
Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och all
mänt straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25
kap. 1—4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt
avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.
14 §.
Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för
brott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kapitel avsett
brott, vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt
eller att brottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta
svårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre
svårhetsgrad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som
mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl äro mot straffhöjningen.
Ej må dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter tillräknas någon till
sådan straff höj ning.
Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
5 KAP.
13 §.
Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den brottsliges livs
tid, ålagda genom laga kraft ägande dom och har till gäldande därav även
under hans livstid lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar,
skola dock böterna utgå av den egendomen.
Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § sägs må, om det finnes skäligt, ådömas
utan hinder av förbrytarens död.
15 §.
För brott som avses i 25 kap. 1—5 §§ vare, där brottet ej är belagt med
svårare allmänt straff än straffarbete i två år, straffet förfallet, om den
misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Kan
å brottet följa straff som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,
gälle vad där stadgas. 19
19 a §.
Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycket
sägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare än tio år från det brottet
begicks.
10
Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
6 KAP.
3 §•
För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genom äre
kränkande gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällning
givas.
Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det,
efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän
eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.
5 §•
Hava flera medverkat till brott, svare de en för alla och alla för en till
skadestånd.
8 KAP.
Om brott mot rikets säkerhet.
1 §‘
Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller
eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främ
mande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket
skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets
förverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran
ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.
Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen
eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller
hindras, företager handling som innebär fara därför, straffes ock för hög
förräderi som i första stycket sägs.
2
§•
Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt
eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främ
mande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest
sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes
för trolöshet i förhandling med främmande makt till straffarbete på livs
tid eller från och med två till och med tio år.
3
§•
Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyn
digat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk an
gelägenhet som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigt
ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som
företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet i förhand
ling med främmande makt till fängelse eller straffarbete i högst två år.
Var riket i krig, skall till straffarbete i högst fyra år dömas.
Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga
förhållande till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett
till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med
tio år eller på livstid.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
11
4 §•
Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen an
skaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, för
råd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främ
mande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest
för rikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri
till straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma
lag vare, där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller
tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar
sådan uppgift.
5 §.
Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som
grovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och
med tio år eller på livstid.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär
ningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig el
ler rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad som
på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.
6
§•
Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gär
ning som i 4 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes
för obehörig befattning med hemlig uppgift högst till straffarbete i två år
eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.
Befordrar eller lämnar någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i
4 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med
hemlig uppgift till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst till
straffarbete i två år.
7 §•
Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande
eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som
röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur, dö
mes för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete i
två år.
8 §■
Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller
annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom eller miss-
firmlig gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller
representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främ
mande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där
finnes, dömes för kränkande av främmande makt till fängelse eller till
straffarbete i högst fyra år, eller, om brottet är ringa, till böter.
9 §.
Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmande
krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen be
giva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till
fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år.
10
§.
Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse
mottager penningar eller annan egendom för att genom utgivande eller
spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om
statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för
tagande av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.
11
§•
Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första
stycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4 eller
5 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straff
arbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.
Såsom'förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses ock stämp
ling.
12
§.
Där någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, meddelad var
ning eller eljest bort inse att brott som i 1, 2, 4 eller 5 § sägs är å färde, med
verkar till gärningen, straffes med fängelse eller böter eller, om riket var i
krig, högst med straffarbete i två år.
Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4 eller 5 §
är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan
ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
13 §.
Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som av
ses i 7—9 §§.
9 KAP.
Om högmålsbrott.
1 §•
Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest
med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,
riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hind
ras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dö
mes, där det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var
faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år
dömas.
2
§•
Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt
i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes
för majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och
med tio år.
Sker brott som nu sagts mot annan medlem av konungahuset, dömes till
straffarbete i högst sex år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och
med fyra till och med tio år eller på livstid dömas.
Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid.
3 §•
Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med miss-
firmlig gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dö
mes för missfirmelse mot kunglig person till fängelse eller böter.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
4 §.
Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,
eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för missfirmelse mot
riksstyrelse eller mot riksdagen till fängelse eller böter.
5 §.
Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat ri
kets höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller
fängelse.
6 §'
Där någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller
medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det sam
lat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrust
ning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ord
ning till straffarbete från och med sex till och med tio år.
7 §•
Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara
avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka
och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordnings
makten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,
ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller. mark för
sammanslutningens verksamhet eller understödjer sammanslutningen med
penningar eller på annat sätt, straffes för olovlig kårverksamhet högst med
straffarbete i två år.
8
§•
Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre
eller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakten
eller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom eller me
delst annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet, do
mes för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, om
riket var i krig, högst till straffarbete i fyra ar.
9 §•
Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs så ock förberedelse till brott
som i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes
efter tv i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livs
tid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förbe
redelse anses ock stämpling.
10
§•
Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs>
med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ej
heller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet att av
slöja sådant brott.
10 KAP.
Om brott mot allmän verksamhet.
1 §•
Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller
annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne ar i tjanste-
14
utövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån
eller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete
i högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lag
vare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller an
nan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri snort
eller låtit.
J
Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock
gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd
skall vara förenat.
2
§.
Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, som
åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller
hämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidan
de, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse
mot tjänsteman till fängelse eller böter. Är brottet grovt, skall till straff
arbete i högst fyra år eller fängelse dömas.
3 §•
Vad i 1 och 2 § § stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda
paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda
där avsedd befattningshavare vid förrättning.
4 §.
Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, ge
nom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen
av befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelse el
ler böter.
5 §•
Förgriper man sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot nå
gon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning,
dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse.
6 §‘
Där någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig be
löning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, straffes
för bestickning högst med straffarbete i två år.
7 §‘
Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av röst
rätt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång
eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt ver
kande vid röstning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att det
innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall
till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.
Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att
rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter eller
fängelse.
8 §:
Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angående
utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott
mot rösthemlighet till böter.
Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
Kungi. Maj.ts proposition nr 80.
15
9 §•
Den som med våld eller hot därom angriper någon för det han hos dom
stol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller
eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åt
gärd, straffes för övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år. Sam
ma lag vare om den som med annan gärning, som medför lidande, skada el
ler eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagt
vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att
hindra honom från sådan utsagas avgivande.
10 §.
Där någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, hjälper honom att
undkomma, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt mot
verkar hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd, dö-
mes för skyddande av brottsling högst till straffarbete i två år.
Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brotts
lig, straffes med böter.
Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den
som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivför
äldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till
straff efter denna paragraf.
11
§•
Tager man lös den som är anhållen, häktad eller fånge eller eljest för
annat än sjukvård eller skyddsuppfostran berövad friheten eller främjar an-
norledes hans flykt, dömes för främjande av flykt till fängelse eller till
straffarbete i högst fyra år. Är brottet att anse som ringa, såsom med hän
syn till att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvar
lig beskaffenhet eller hjälpåtgärden av mindre farlig art, vare straffet böter
eller fängelse.
Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.
12
§.
Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva
annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,
skadar eller borttager myndighets anslag eller insegel eller eljest olovligen
öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt myndig
hets förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller
f on (Jpjg0
Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes till böter. 13 14
13 §•
Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbets-
ansvar är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller bö
ter. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen
ville
skaffa sig obehong
vinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i liogst fyra ar
eller fängelse dömas.
14 §.
Den som, ulan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver sig
ut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän
ställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehorigen bär
unifonn eller tjänsteteckcn för att giva sig sken av att tillhora krigsmakten
eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser all-
män samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller
kraft.
Den som obehörigen giver sig ut för advokat, dömes till böter.
16
Kungi. Maj.ts proposition nr 80.
11 KAP.
Om brott mot allmän ordning.
1 §■
Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med
förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller
hindra viss åtgärd och skingrar sig ej på myndighets befallning, straffes för
upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annan
deltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år.
Skingrar sig folksamlingen på myndighets befallning, straffes anstiftare
och anförare högst med straffarbete i två år.
2
§•
Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å per
son eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våld
samt upplopp, anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år och an
nan deltagare i folksamlingens förehavande högst till straffarbete i fyra år.
3 §.
Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkom
ma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger på
område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ej upp
lopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse.
4 §.
Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör
eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel
eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig
eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst för överlägg
ning, undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för störande av för
rättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse.
5 §.
Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides
eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten upp
manar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medbor
gerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till
böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa,
må till straffarbete i högst fyra år dömas.
6
§•
Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstå
ende som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen
eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myn
dighet eller annat organ vilket äger besluta i allmänna angelägenheter, straf
fes för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
17
7 §•
Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossam
fund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.
8
§.
Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller
avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna,
grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot
griftefrid till fängelse eller böter.
9 §•
Den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder be
rusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för fylleri till bö
ter, högst femhundra kronor.
10
§.
Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän
plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förar
gelse hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter,
högst femhundra kronor.
11
§•
Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller pen
ningvärde eller tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten,
straffes med fängelse eller böter. Deltager någon i dylikt spel som anordnats
för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten har tillträde,
dömes till böter.
12
§.
Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,
utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse.
12 KAP.
Om förfalskningsbrott.
1 §•
Var som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn, fals-
keligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk
urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, där
åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till straff
arbete i högst två år eller fängelse.
Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan
handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis,
så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.
2
§•
Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är
att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse
eller böter.
2
Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 80.
Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskilt be
aktas, om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller
dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon
till hans rätt.
18
Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
3 §•
Är urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att
anse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbete
från och med ett till och med sex år.
Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov skall särskilt beak
tas, om den avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är
särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktie
brev eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt far
lig art.
4 §•
Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund varöver han ej
äger förfoga, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för under
tryckande av urkund med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brot
tet grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. I ringa fall vare straffet
fängelse eller böter.
5 §•
Där någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning eller
annan signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt
verk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till
verket, dömes för signaturförfalskning till straffarbete i högst fyra år eller
fängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.
6
§•
Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt
eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning
till straffarbete i högst fyra år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från
och med ett till och med åtta år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse
eller böter.
7 §•
Eftergör någon gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annat offent
ligt eller för allmänheten avsett inländskt eller utländskt värdemärke eller
ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara,
handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falske-
ligen äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta,
straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalsk
ning med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, skall
till straffarbete från och med ett till och med sex år dömas. I ringa fall vare
straffet fängelse eller böter.
8
§.
Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan tagas
för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för plan-
eller höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller förstör sådant
märke, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning
av fast märke till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa,
vare straffet fängelse eller böter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
19
9 §.
Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med
falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt
värde- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk
av något, som förfalskats på sätt ovan sägs, straffes, där åtgärden innebär
fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han
själv gjort förfalskningen.
10
§.
Den som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något, som
lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värde
märke, dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.
11
§•
Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevishän
seende som gärningen innebar, må straffet nedsättas under vad eljest bort
följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff
än fängelse, vare fri från straff.
12
§.
Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § sägs
så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 6 § straffes efter ty i 3 kap.
stadgas. Skulle brottet, om det fullbordats, hava varit att anse som ringa,
må dock ej dömas till straff enligt vad nu sagts.
13 KAP.
Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.
1 §•
Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar
osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år. År brottet med hänsyn till om
ständigheterna att anse som grovt, såsom då det sker med uppsåt att oskyl
dig må fällas till urbota straff eller eljest synnerlig skada tillfogas annan,
skall till straffarbete från och med två till och med åtta år dömas. Är brottet
att anse som ringa, vare straffet fängelse eller böter.
2
§•
Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen, dömes för osann partsutsaga till straffar
bete i högst två år eller fängelse. Är brottet att anse som ringa, vare straffet
böter eller fängelse.
3 §.
Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes
för ovarsam utsaga till böter eller fängelse.
4 §•
Prövas utsaga som avses i 1—3 §§ vara utan betydelse för saken, skall
ej till straff dömas.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Vad i första stycket sägs skall ock gälla, där någon lämnat osann upp
gift eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra
sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.
5 §•
Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för
falskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med
hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser
svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall till straffar
bete i högst sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.
6
§.
Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för
obefogat åtal till fängelse eller böter.
7 §•
Gör någon angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld,
dömes för falsk angivelse till straffarbete i högst två år eller fängelse. I
ringa fall vare straffet fängelse eller böter.
Den som) i annat fall än första stycket avser, hos åklagare, polismyndig
het eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, fö
regiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande om
ständighet, straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan
sak, för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs.
Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket
sägs, dömes till böter eller fängelse.
8
§•
Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva
sakfälld eller åberopar med sådant uppsåt falskt bevis, dömes för bevisför
vanskning såsom i 5 § sägs.
9 §■
Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta ka
pitel är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att an
nan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och
underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvär
jande göra vad skäligen kan begäras, dömes till böter eller fängelse.
10
§.
Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under
edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik för
säkran, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, där åtgärden
innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till fängelse eller böter
eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år.
Förövas gärning, varom i första stycket förmäles, av grov oaktsamhet,
dömes till böter eller fängelse.
11
§•
Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är
eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar för skens skull
urkund rörande rättshandling, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishän
seende, för osant intygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
21
till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som
grovt, skall till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.
Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första
stycket, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande
av osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.
12
§.
Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund ge
nom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar urkunden att så
lunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkom
mit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för
riktig kopia av viss urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänse
ende, för missbruk av urkund till fängelse eller böter.
13 §.
Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, där åtgärden innebär
fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till fängelse eller böter.
14 §.
Där någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat
sätt avvärjt fara för vidare olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest
bort följa å gärningen. Yar faran ringa och är brottet ej belagt med svårare
straff än fängelse, vare fri från straff.
15 §.
Förberedelse till brott varom i 1 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas,
där ej brottet, om det fullbordats, skulle hava varit att anse som ringa. Lika
med förberedelse anses sådan stämpling, att någon sökt anstifta annan till
gärningen.
•
,
. ,
Försök till brott som i 8 § sägs straffes ock enligt vad i 3 kap. stadgas.
14 KAP.
2
§•
Försök eller förberedelse till mord så ock underlåtenhet att avslöja sådant
brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straff
arbete på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling.
7 §•
Hava flera deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skall en
var, som tillfogat den döde livsfarlig skada, och där ej viss skada var i sig
själv livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka i
förening orsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honom
åstadkomna skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den; som å den
döde gjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högre
straff belagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 5 § sägs.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
10 §.
Har någon------------ sex år.
Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse
anses ock stämpling.
Med svår-------- — livsfarlig sjukdom.
18 §.
Har någon------------ år dömas.
Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse
anses ock stämpling.
45 §.
Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styv-
eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän
åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver eller det blivit
förövat å allmän plats. Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas av
allmän åklagare, där det medfört döden eller ock landsfogden eller, i Stock
holm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.
Vållande, varom------------ än målsägande.
Därest brott--------— till åtal.
Har brott — ------- åtal angives.
15 KAP.
Om brott mot annans frihet eller frid.
25 §.
Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 §
1 mom. sagt är, så ock förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brott
som i 5, 6, 7 eller 8 § angives, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av för
sök till brott, som i 12 eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må till straff
arbete på livstid dömas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.
Angående åtal------- — 19 § sägs.
26 §.
Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans
vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar
att därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller där
gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffes
med böter eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfrids
brott i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbor
dat, till straffarbete i högst två år dömas.
27 §.
Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga
ordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader. 28
28 §.
Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus,
eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med
23
böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynne;
vare staffet böter.
Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat våld
därå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård,
varde, där hemfrid därigenom störes, straffad med böter.
29 §.
Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,
där det ej av målsägande till sådant åtal angives.
3° §.
Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen
bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som
honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är,
dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker
det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.
Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen för
stör eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.
Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, som
brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård
haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.
31 §.
Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjort
våld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i fara
tillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hade
lov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade^ varde
den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande
ansedd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
16 KAP.
Om ärekränkning.
18 KAP.
13 §.
Sprider någon ut, håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning
eller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning av and
ras människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, straffes för anstöt-
ligt förfarande med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom
annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara
för andras förförelse därav kommer.
19 KAP.
Om allmänfarliga brott. 1
1 §‘
Anlägger någon brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller
för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand till
straffarbete från och med två till och med åtta år.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
2 §•
Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som
grov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från och
med sex till och med tio år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om bran
den anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest
innebar fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.
3 §•
Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg-
eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för
annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,
dömes för allmänfarlig ödeläggelse till straffarbete från och med två till och
med åtta år eller, om brottet är grovt, till straffarbete på livstid eller från
och med sex till och med tio år.
4 §•
Där någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för
rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upp
rätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åt
gärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppma
ning därtill, allvarligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom,
dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Samma
lag vare, där någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss
sagts, allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller använd
ningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av
anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.
Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och med
två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets sä
kerhet, för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.
5 §.
Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller spräng
ämne eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller
framkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes
för allmänfarlig vårdslöshet till fängelse eller böter. Är brottet grovt, dömes
till straffarbete i högst två år eller fängelse.
6 §•
Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat, sprider på
annat sätt gift eller dylikt eller överför eller sprider allvarlig sjukdom, och
framkallar han därigenom allmän fara för människors liv eller hälsa, dö
mes för spridande av gift eller smitta till straffarbete i högst sex år.
Är brottet grovt, dömes till straffarbete från och med fyra till och med
tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om
många människor utsatts för fara.
7 §•
Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller ge
nom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida ska
dedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes för förgöring högst med
straffarbete i två år.
25
Är brottet grovt, dömes för grov förgöring till straffarbete i högst sex år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för
fara.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
8
§.
Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 6 eller 7 § sägs, dömes till
fängelse eller böter.
9 §•
Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta ka
pitel är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledes
framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän
fara som avses i 6 eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till
insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dö
mes till fängelse eller böter.
10
§.
Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8 eller 9 § frivilligt
avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhet uppkommit, må straf
fet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock må ej till lägre
straff än straffarbete dömas, om minsta straff för brottet eljest är straff
arbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottet ej belagt med
svårare straff än fängelse, vare fri från straff.
11
§•
Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 3, 4, 6 eller 7 § sägs så ock
underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Så
som förberedelse anses ock stämpling.
20 KAP.
3 §.
Stjäl någon------------ det tillgripna.
I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses som ringa stöld.
8
§•
Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 24 kap. 2 §
andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,
skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.
Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olov
ligen anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller
låta kreatur beta, eller skiljer obehörigen annan från besittning av fastighet
eller del därav, skall vad i 6 och 7 §§ sägs om egenmäktigt förfarande eller
självtäkt äga tillämpning.
10 §.
Försök eller förberedelse till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sägs så ock under
låtenhet att avslöja brott som i 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.
Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffnings-
medel, som är straffbart enligt 6 §. Såsom förberedelse till rån anses ock
stämpling.
Gör vid-------------livstid dömas.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
21 KAP.
6 §•
Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör
sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens åter
ställande, straffes för häleri med straffarbete i högst två år eller fängelse,
eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år; i ringa fall vare
straffet böter eller fängelse. Samma lag vare om den som bereder sig otill
börlig vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den som genom krav,
överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.
Om gärningsmannen------------ eller fängelse.
8
§.
Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4 eller 5 § sägs straffes efter
ty i 3 kap. stadgas; dock skall vad i 3 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga om för
sök till utpressning.
Såsom för förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som för
att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig
eller annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon med upp
såt som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan
inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.
22 KAP.
7 §•
Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar
därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter. Sam
ma lag vare, där innehavare av fastighet brukar denna till men för annans
rätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta krea
tur beta eller vidtaga annan dylik åtgärd.
24 KAP.
Om skadegörelse; så ock om tagande av olovlig väg.
1 §•
Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans
rätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.
2
§•
Är skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omstän-
righeter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.
Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,
av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda
eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till
bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde
och övriga omständigheter är att anse som ringa.
3 §•
Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse
som grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller till straffar
bete i högst fyra år.
27
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av
gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om den
förövats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om
skadan eljest är synnerligen kännbar.
4 §•
Tager någon olovlig väg över tomt eller plantering eller over annan aga
som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
5 §•
Försök eller förberedelse till brott som i 3 § sägs så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.
6
§.
Åverkan eller tagande av olovlig väg må ej, där brottet endast förnärmar
enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden eller, i
Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt på
kallat.
25 KAP.
Om ämbetsbrott.
1 §•
Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning
till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningen
utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med
straff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; om
skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst
två år. I ringa fall vare straffet allenast böter.
År tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att an
se som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffar
bete i högst sex år.
2
§.
Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär .muta. eller
annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, där ej gärningen
eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta såsom i 1 § stad
gas. Samma lag vare, där han begått sådan gärning innan han erhöll be
fattningen.
Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs, do
mes till allmänt straff som i 1 § stadgas.
3 §• . ,
Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han
olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd
med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om
skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffet
allenast böter.
Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straff
som i första stycket sägs.
4 §.
Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad
honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild före
skrift eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänste
missbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter
28
eller suspension. Är felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; om
skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.
5 §.
Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är annorstädes än i 1—4 §§
belagd med straff, åsidosatt sin tjänsteplikt, varde den omständigheten be
aktad vid bestämmande av straffet, och må fängelse intill två år ådömas,
ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa.
6
§.
Innehar den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt avsättning
eller suspension från viss tjänst ej längre sannna tjänst, men har han i dess
ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall dömas
till avsättning eller suspension från den befattningen. Har han ej i tjäns
tens ställe erhållit annan befattning varom nu sagts, skall allmänt straff
som i 1-—4 §§ stadgas ådömas enbart och vid straffets bestämmande hänsyn
tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension; om han eljest ej
förskyllt frihetsstraff, må varje straff bortfalla. Har den brottslige förskyllt
avsättning, skall det utsättas i domen.
Där den som förskyllt avsättning eller suspension från sin tjänst inne
har annan med ämbetsansvar förenad befattning än i första stycket sägs,
varde han avsatt från denna, om han genom brottet visat sig uppenbarligen
icke vara skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån
skadat det anseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till
suspension därifrån.
Dömes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket
och innehar han med ämbetsansvar förenad befattning, skall vad i andra
stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.
7 §.
Där ämbetsman på grund av annat brott än sådant varom i 1—4 §§ sägs
dömes till straffarbete, varde ock avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill,
må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall dömas till suspen
sion. Förskyller han fängelse eller böter, skall dömas till avsättning, om
han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava
tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd mån skadat det an
seende som innehavaren av befattningen bör äga.
Då avsättning eller suspension ådömes jämlikt första stycket, skall den
förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat
straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.
8 §•
Har förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman bestraffning,
har domstol att taga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för samma
brott, och må böter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet, bort
falla. Förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt eller
delvis verkställts då åtal för brottet väckes.
9 §•
Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från
tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, där
han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen
utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.
Kungi. Maj.ts proposition nr 80.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
29
10
§.
Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan att
därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägs
efter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 §
sägs äga tillämpning.
För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den som där
igenom åsidosatt tjänsteplikt dömas.
11
§•
Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statens befattnings
havare som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin
tjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen må entle
diga honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro satta
att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade
kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om
de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och
om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.
Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller
kommunal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd skall ock
vara underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och 5—7 §§; dock må suspension
ej ådömas.
..
Där innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken en
ligt Konungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 10 kap. 1 § sägs,
åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, gälle
vad i 5 och 7 §§ stadgas.
12
§.
Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under
allmänt åtal.
13 §.
Har den, som blivit dömd till straff, innan domen meddelades eller där
efter men innan den vunnit laga kraft, blivit förordnad eller vald till befatt
ning och har domstolen icke prövat frågan om avsättning eller suspension
därifrån jämlikt 6 eller 7 §, må särskild talan om avsättning eller suspension
från befattningen föras, såframt den väckes inom två år från det domen
vann laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; och skall med avseende därå
iakttagas följande.
1. Genom denna lag upphävas lagen den 9 juni 1927 (nr 198) innefattan
de förbud att sprida efterhildning av penningsedel och lagen den 15 juni
1934 (nr 271) om förbud mot vissa sammanslutningar.
2. Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelse
som där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 § strafflagen blir i stället hänförligt
till 8 kap. 8 § nya lagen.
Där i lag eller författning eljest förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall ock denna i stället tillämpas.
3. I stället för äldre bestämmelser i 10 kap. strafflagen angående upprors
och upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:
a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej å
deltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighet
högt och tydligt befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt
eljest användes, övergå deltagare i upplopp så hastigt till våld, att civil
30
myndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndigheten för
ordna, att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock i något
fall vapen brukas längre, än civilmyndighet finner sådant vara nödigt för
upploppets stillande.
Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, lands
fogde samt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- eller
tjänstemans ställe.
Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge på
stället varande högste militärbefälhavare så förfara som för civilmyndig
heten är stadgat.
b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om
allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde till samman
komsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myn
digheten upplösas, såframt därvid ej företages något som är stridande emot
lag eller eljest stör allmän ordning.
4. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt därom att vad
någon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige
innehavare.
5. Vad i 25 kap. 12 § nya lagen är stadgat innebär icke ändring i be
stämmelse i annan lag än strafflagen om inskränkning i allmän åklagares
åtal srätt med avseende å sådan gärning som i 3 § samma kapitel sägs och
som är särskilt belagd med straff.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
Förslag
till
Lag
om ändring i rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 4 §§, 20 kap. 8 §, 31 kap. 6 §
och 47 kap. 1 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives. 19 * * * * * * * * * * *
19 KAP.
1 §•
Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott
anses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om
brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava
fullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under
skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg
under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den miss
tänkte med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppe
håller sig, behörig.
Är, då------------- uppehåller sig.
Åtal för —---------- det lämpligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
31
3 §•
Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt, väckas
vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika tider,
må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal väckas även mot
den eller de övriga.
Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera för
brott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn till utred
ningen samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att åtalen
upptagas av samma domstol.
4 §•
Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse
eller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där
brottet åtalats.
20 KAP.
8
§•
Målsäganden må --------—- äga rum.
Har åklagare-------------fullfölja talan.
Utan hinder av vad i första styckt sägs må målsägande väcka talan om an
svar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvi
telse angående brott.
31 KAP.
6
§•
Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga
samband med varandra, eller skola flera målsägande eller åklagaren och
målsäganden ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla
och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår
allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet
eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av
honom ensam.
År någon ------------- för en. 47
47 KAP.
1 §■
Vill målsägande -—- -—- ■— till rätten.
Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka
talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan
osann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning muntligen inför
rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall erhålla del
därav.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)
om straffregister.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 oktober 1900 om straffregister1
skall erhålla följande ändrade lydelse.
1 §•
Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller
myndighet i riket
1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med till-
lämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter ej under
sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott,
varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma
kapitel till böter, eller
2. erhållit villkorlig dom, eller
3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller
4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller
5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller
6. blivit dömda till tvångsarbete.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utläm
ning av förbrytare.
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning
av förbrytare skall erhålla följande ändrade lydelse.
3 §•
Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt
fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för medverkan till brott, vil
ket förövats utomlands, må dock i särskilt fall utlämning medgivas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
1 Senaste lydelse, se SFS 1944 : 294 och 1945:468.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
33
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 313) om
ungdomsfängelse.
Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 15 juni 19351 om ungdomsfäng
else skall erhålla följande ändrade lydelse.
27 §.
Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas
i stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke av
sättning eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnes
stadgad i lag eller författning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt.
Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt skall erhålla följande ändrade lydelse.
20
§.
Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må
användas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke avsätt
ning eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnes
stadgad i lag eller författning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
1 Senaste lydelse, se SFS 1939:322 och 1943:730.
3
Bihang till riksdagens protokoll 10A8. 1 samt. Nr 80.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
Härigenom förordnas, att 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall er
hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
28 §.
Underlåter hushållsföreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.
åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds beslut jämlikt
3 § angående någons intagande å sjukvårdsinrättning eller isolering eller
ställande under observation eller bryter någon mot föreskriften i 5 § 2 mom.
eller mot bestämmelserna i 7 §, straffes med dagsböter.
Lag samma------------ 2 mom. åligger.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105).
Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 19351 skall er
hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
12
§.
Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser
straffes med dagsböter.
Dömes någon------------- vara förverkad.
Innefattar förseelsen------------- tillfaller kronan.
Avskrift av------------- till medicinalstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
1 Senaste lydelse, se SFS 1941:341.
Kungi. Maj.ts proposition nr SO.
35
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.
Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skall
införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av följande lydelse.
17 a §.
Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiske
redskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller ge
nom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom
stängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes för
olovligt fiske till dagsböter eller, där brottet är grovt, till fängelse i högst
sex månader. Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, straffes med
dagsböter.
Brott varom i denna paragraf sägs må ej, där det endast förnärmar en
skilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre det av målsägande an-
gives till sådant åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om
gemensamhetsfiske.
Härigenom förordnas, att 37 § lagen den 30 juni 1913 om gemensamhets
fiske skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 37
37 §.
Den, som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt till
visst slag av fiske i honom tillkommande vatten men likväl där idkar annat
slag av fiske, så ock den, som fiskar i strid mot fastställd plan, dömes, om
ej gärningen är belagd med straff i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,
till böter från och med fem till och med etthundra kronor.
Förseelse, varom-------------av fisket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.
Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till
jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
29 §.
2 inom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägs
i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda
paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punk
ten av samma paragraf, straffes med dagsböter.
Överträder ägare — —- -—• med dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om för
valtning av bysamfälligketer och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter.
Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av
bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall
erhålla följande ändrade lydelse. 15
15 §.
Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt denna lag
träffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus, torv, ler, sand
eller dylikt eller överträder han eljest genom brukande av ägan vad sålunda
blivit bestämt,
eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, som
är ställd under förvaltning av god man,
eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,
gälle vad i 20 och 24 kap. strafflagen stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
37
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om
ägofred.
Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
59 §.
Bryter någon-------------med dagsböter.
Lag samma —- -—• — omkring marken.
Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsam-
het eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andras
kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer
på annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio
kronor.
Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot all
männa strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen
är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den It) maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i
fartyg.
Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i
fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av nedan angiven
lydelse, dels ock att 29 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
19 a §.
Har domstol, vid meddelande av förklaring att fartyg jämlikt 2 kap. 17 §
strafflagen skall vara förverkat till kronan, tillika beträffande inteckning
i fartyget förklarat, att panträtten i fartyget skall upphöra, må, sedan ut
slaget vunnit laga kraft, inteckningen dödas på ansökan utav ny ägare av
fartyget eller lott däri, ändå att inteckningshandlingen
i
huvudskrift ej
företes.
1 Senaste lydelse beträffande 29 §, se SFS 1936:226.
38
Knngl. Maj:ts proposition nr 80.
29 §.
Då utmätning------------ boken antecknat.
Har vid------------- laga kraft.
Har domstol beträffande inteckning i fartyg meddelat förklaring som i
19 a § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskriv
ningsdomaren. Inkommer sådant bevis till denne, skall å nästa inskrivnings
dag göras anteckning om förhållandet i inteckningsboken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
39
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in
för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 maj 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
W igforss , M öller , S köld , G jöres , E rlander , D anielson , V ougt ,
Z etterberg , N ilsson , E ricsson , M ossberg .
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge
mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angaende änd
rad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
Föredraganden anför följande.
Straffrättskommittén, som den 29 juni 1940 avgav betänkande med för
slag till lagstiftning om förmögenhetsbrott, erhöll därefter, enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 11 oktober 1940, uppdrag att verkställa utredning
rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del. Kommittén, som vid
fullgörandet av detta uppdrag utgjorts av presidenten Birger Ekeberg, till
lika ordförande, professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal, byrå
chefen för lagärenden Ivar Strahl samt hovrättsrådet Nils Beckman, tillika
sekreterare, har den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag till
lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69).
Sedan yttranden inhämtats över förslaget och detta varit föremål för över-
arbetning i justitiedepartementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma
samt i anslutning därtill lämna följande redogörelse.
Tidigare reformarbete.
Sedan tanken att på en gång ersätta 1864 års strafflag med en ny lag över
givits, inleddes i stället genom den av kommittén förberedda, år 1942 an
tagna lagstiftningen om förmögenhetsbrotten ett successivt förnyande av
strafflagens speciella del. Till grund för arbetet härmed ha kunnat läggas
professorn
J
ohan
C. W. T
hyréns
förarbeten till en allmän strafflagsreform.
Dessa, som omfatta elva av Thyrén själv utgivna avsnitt av förberedande ut
kast till strafflagens speciella del och efterlämnade anteckningar till ytter
ligare avsnitt, utgå från en indelning av brotten i fyra huvudgrupper, näm
ligen brott mot staten, brott mot allmänheten, brott mot enskild person och
brott mot enskilds förmögenhet. Härav ha brotten mot enskild person och
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
enskilds förmögenhet endast ofullständigt behandlats av Thyrén, nämligen
i hans fyra första utkast jämte de efterlämnade anteckningarna, varemot
brotten mot staten och allmänheten äro fullständigt behandlade i Thyréns
utkast V—XI.
Genom 1942 års strafflagsändringar genomfördes ny lagstiftning om brot
ten mot enskilds förmögenhet. Av praktiska skäl kom den emellertid icke
att utsträckas även till skadegörelsebrotten, av vilka enkel skadegörelse lik
väl kan anses som ett förmögenhetsbrott. Då kommittén den 11 oktober
1940 erhöll uppdraget att verkställa utredning rörande fortsatt revision av
strafflagens speciella del, framhöll dåvarande departementschefen, statsrå
det Westman, att arbetet närmast borde inriktas på brottsgrupper, vilka
ägde samband med de av kommittén redan behandlade förmögenhetsbrot-
ten. Såsom brott, vilka i första hand borde bliva föremål för behandling,
anvisade departementschefen därvid skadegörelsebrotten i 19 kap. och för-
falskningsbrotten i 12 kap. strafflagen. Han anförde vidare, att utredningen
icke borde bindas vid gällande lags kapitelindelning och gruppering av
brottstyperna. Vid utredningen borde övervägas vissa spörsmål av systema
tisk natur, vilka fordrade sin lösning innan den fullständiga strafflagsre-
vision som vore slutmålet kunde fullbordas. Om det under utredningsarbe
tet skulle befinnas erforderligt för att vinna en lämplig brottsindelning,
borde således i utredningen kunna inbegripas brottstyper som fölle utanför
de i 12 och 19 kap. upptagna men vore ägnade för behandling gemensamt
med dessa.
Huvuddragen i kommittéförslaget.
Utifrån de i direktiven angivna riktlinjerna har kommittén i första band
haft att till behandling upptaga skadegörelsebrotten. Vissa former av skade
görelse äro, som förut framhållits, att hänföra till förmögenhetsbrotten. För
andra närstående brottstyper, t. ex. mordbrand, är däremot i främsta rum
met utmärkande icke själva skadandet av annans egendom utan den fara
som brottet innefattar för andra till person eller egendom. Dylika brott sy
nas därför böra hänföras till brotten mot allmänheten och ha av kommit
tén sammanförts under beteckningen allmänfarliga brott. Även de i direk
tiven efter skadegörelsebrotten särskilt omnämnda förfalskningsbrotten äro
att hänföra till brotten mot allmänheten; det intresse som man genom be
straffningen av förfalskningsbrotten i första band vill skydda är nämligen
samhällsmedlemmarnas intresse av att kunna lita på bevismedlen. Viss
släktskap med de egentliga förfalskningsbrotten företer s. k. immateriell
förfalskning, d. v. s. förfarandet att giva äkta handling oriktigt innehåll,
begagna sådan handling på oriktigt sätt eller förneka handlingens äkthet.
Sådan brottslighet har emellertid av kommittén ansetts böra behandlas sam
man med andra brott som innebära lämnande av osanna uppgifter, såsom
mened och falskt åtal. Dessa brott har kommittén upptagit till behandling
såsom en med allmänfarliga brott och förfalskningsbrott jämställd avdel
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
41
ning. Då skadegörelsebrotten ha beröringspunkter även med brotten mot sta
ten, i det exempelvis grövre sabotagehandlingar kunna bliva att betrakta
som brott mot statens säkerhet, har kommittén föranletts att till behandling
upptaga även brotten mot staten. Dessa har kommittén uppdelat i brott mo;
rikets säkerhet, högmålsbrott, brott mot allmän verksamhet och brott mot
allmän ordning. Även ämbetsbrotten ha ansetts höra till brotten mot staten.
De olika kapitel som tillsammans omfatta en brottsgrupp ha icke i försla
get kunnat konsekvent sammanföras. Kapitelordningen i förslaget ansluter
sig därför i huvudsak till gällande lags. De olika kapitlen i förslaget avse:
8 kap. brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott, 10 kap. brott mot all
män verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12 kap. förfalsknings-
brott, 13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann utsaga, 19 kap. all
mänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom olovligt tagande av väg och
olovligt fiske samt 25 kap. ämbetsbrott.
Av de nu nämnda kapitlen, vilka sålunda i kommitténs förslag blivit före
mål för en fullständig revision, har 8 kap. under de senare årtiondena under
gått upprepade ändringar, framför allt genom att däri införts utvidgade be
stämmelser om spioneri och andra därmed sammanhängande brott. Bland
annat ha under det senaste världskriget vidtagits omfattande ändringar för
att snabbt tillgodose behov av kompletteringar av lagen som vid varje sär
skild tidpunkt ansetts trängande. Thyréns utkast om förräderibrott m. m. (X)
har därvid visserligen blivit beaktat, men den systematiska överblicken över
det hela har likväl kommit i efterhand. Kommittén har till vinnande av en
bättre systematik i kapitlet ånyo överarbetat detsamma. Därutöver har kom
mittén även haft att taga ställning till den kritik som särskilt riktats mot vis
sa av de under krigsåren tillkomna nya straffbuden i kapitlet. Vissa av de
gärningar som för närvarande straffbeläggas i 8 kap. har kommittén överfört
till andra kapitel, så att 8 kap. i förslaget kommit att uteslutande handla om
brott mot statens yttre säkerhet, och sådana bestämmelser i det nuvarande
8 kap. som äro av allmänstraffrättslig natur, främst regler om förberedelse
och medverkan till brott, förverkande av egendom och mistning av allmän
befattning såsom påföljder av brott, har kommittén ansett böra ersättas med
allmänna regler, gemensamma för ett flertal brott inom skilda kapitel.
Nu ifrågavarande kapitel upptager först ett straffbud mot högförräderi,
vilket brott bestämts så att det omfattar angrepp endast mot statens territo
riella integritet eller dess oberoende i förhållande till främmande makter.
Därefter behandlas krigsförräderi, d. v. s. gärningar som begås då riket är i
krig och äro ägnade att skada rikets försvar, ävensom motsvarande oaktsam-
hetsbrott. Vidare stadgas straff för trolös och egenmäktig diplomati. I fort
sättningen bestraffas spioneri, vårdslöshet med hemlig uppgift och olovlig
underrättelseverksamhet samt brott mot det vänskapliga förhållandet till
främmande makt och den specialform därav som olovlig värvning kan anses
utgöra ävensom ett brott som av kommittén betecknats såsom tagande av
utländsk sold.
Kommitténs förslag innebär en avsevärd förenkling i åtskilliga hänseen
42
Kungi. Maj.ts proposition nr SO.
den, framför allt i fråga om spioneribrotten, vilka efter de upprepade par
tiella reformerna ansetts alltför detaljerade och splittrade. Vad särskilt angår
straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet, som givit anledning
till den starkaste kritiken mot det nuvarande 8 kap., har kommittén funnit
en sådan bestämmelse icke kunna undvaras men sökt begränsa dess räckvidd
genom att som förutsättning för straffbarhet uppställa, att verksamhetens
bedrivande skall vara oförenligt med rikets vänskapliga förhållande till främ
mande makt. Vidare ha i fråga om straffskalan för brott mot stadgandet
lindrigare bestämmelser än de nu gällande föreslagits. Det är härjämte att
märka, att enligt kommitténs förslag förberedelse till olovlig underrättelse
verksamhet, vilken för närvarande i viss utsträckning är belagd med straff,
icke längre skall straffas. Den år 1944 införda begränsningen av allmän åkla
gares åtalsrätt beträffande olovlig underrättelseverksamhet skall enligt för
slaget bibehållas, ehuru med den ändringen att åtalsprövningen icke längre
skall ankomma på Kungl. Maj:t utan på justitiekanslern. På enahanda sätt
har förslaget reglerat åtalsrätten i fråga om brott mot det vänskapliga förhål
landet till främmande makt och olovlig värvning.
I 9 kap. ha under rubriken högmålsbrott upptagits brotten mot statens
inre säkerhet. Straffbestämmelserna för angrepp mot rikets högst ställda or
gan kvarstå i kapitlet, ehuru avsevärt förenklade och förkortade. En saklig
nyhet är, att bland objekt som enligt dessa bestämmelser skyddas har -— vid
sidan av Konungen, regent, konungahusets övriga medlemmar och riksdagen
— upptagits Konungens statsråd, d. v. s. statsrådet som institution. I kapitlet
har vidare under beteckningen uppror behandlats brott, som syfta till att
omstörta statsskicket eller med våldsamma medel påverka statsmakternas be
slut, varom för närvarande finnas bestämmelser i 8 kap. Dessutom ha till
9 kap. från nuvarande 8 kap. överförts även vissa andra brott, nämligen sam
lande av väpnat manskap m. fl. gärningar i uppsåt att föröva brott mot all
män säkerhet eller medborgerlig frihet samt självstympning och andra hand
lingar, genom vilka någon gör sig oduglig till krigstjänst. Till 9 kap. har även
hänförts olovlig kårverksamhet, ett brott som för närvarande är straffbelagt
i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. Slutligen
har i kapitlet upptagits en ny straffbestämmelse mot offentligt skymfande
av Sveriges flagga eller vapen eller annat höghetstecken.
I 10 kap., som enligt förslaget skall omfatta brott mot allmän verksam
het, ha upptagits bestämmelser som skola ersätta de nuvarande stadgandena
om våld och missfirmelse mot ämbetsmän och likställda samt våldsamt mot
stånd vid offentlig förrättning. I det förra hänseendet är att märka, att den
nuvarande differentieringen av skyddet efter högre och lägre tjänsteställning
skall bortfalla. Vidare har i fråga om våld skyddet utsträckts att gälla jäm
väl mot hot som innebär trängande fara. En nyhet beträffande missfirmelse
är, att icke blott de enskilda ämbetsmännen skyddas utan även myndigheter
och allmänna organ såsom sådana. Bestämmelserna om våld och missfirmel
se kompletteras vidare av en helt ny bestämmelse till ämbetsmans skydd mot
tvång eller hämnd annorledes än genom våld eller missfirmelse, exempelvis
Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.
43
genom hot om förtal, repressalier mot närstående eller dylikt. Stadgandet om
straff för våldsamt motstånd har utbyggts till att gälla varje försök att med
handgripliga eller dylika medel tvinga eller hindra någon som åtnjuter äm-
betsskydd i utövning av hans syssla. För att samla de allmänna bestämmel
serna om ämbetsskydd har vidare till 10 kap. i väsentligen oförändrat skick
flyttats det för närvarande i 25 kap. inrymda stadgandet om bestickning. Ef
ter de sålunda upptagna bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd innehåller
10 kap. i förslaget stadganden till skydd för vissa särskilda former av allmän
verksamhet. Stadgandet om otillbörligt verkande vid röstning har därvid
gjorts mera utförligt än i gällande lag och en ny bestämmelse har tillkommit
om brott mot röstningshemlighet. Vidare upptages en straffbestämmelse för
övergrepp i rättssak, som i något utvidgad form upptager det nuvarande
skyddet för parter och vittnen. Till skydd för statens verksamhet till beivran
de av brott meddelas sedan straffbestämmelser mot bevisförvanskning, döl
jande av brottsling och hjälp till rymning. Dessa bestämmelser ha gjorts full
ständigare än deras motsvarigheter i nu gällande lag. Vidare skyddas vissa
former av exekutiv och liknande verksamhet genom en bestämmelse mot in
grepp i myndighets verksamhet. Kapitlet innehåller slutligen bestämmelser
om obehörig tjänsteutövning och om föregivande av allmän ställning, genom
vilka föreslås vissa jämkningar i de stadganden härom som infördes genom
1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Straffbestämmelsen mot före
givande av allmän ställning har av kommittén utsträckts till att drabba även
den som obehörigen ger sig ut för advokat.
I 11 kap. har kommittén såsom brott mot allmän ordning behandlat ett
flertal brott som gällande strafflag bestraffar i skilda sammanhang. Kapitlet
inledes med en straffbestämmelse mot upplopp som avser att ersätta straff
bestämmelserna mot uppror och upplopp i gällande lag; benämningen uppror
har av kommittén använts för ett i 9 kap. straffbelagt brott mot rikets inre
säkerhet. Till bestämmelserna om upplopp ansluter sig i förslaget ett stadgan
de om ett liknande ehuru såsom mindre straffvärt ansett brott, betecknat
ohörsamhet mot ordningsmakten. Därefter straffbelägges störande av förrätt-
ningsfrid, vilket brott omfattar störande av ordningen vid allmän gudstjänst
eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols för
handling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller vid samman
komst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag. Ilemfrids-
brotten och övriga brott mot enskild frid skola däremot enligt förslaget flyt
tas från 11 kap. till 15 kap. Under 11 kap. i förslaget bestraffas vidare upp
maning till brott, kallad uppvigling, underlåtenhet att avslöja eller hindra
brott samt samhällsfarlig ryktesspridning. Härjämte bar upptagits en helt ny
bestämmelse om straff för hets mot folkgrupp, varmed förstås att någon
offentligen hotar, förtalar eller smädar en grupp av befolkningen med viss
härstamning eller trosbekännelse. Vidare följer en paragraf om brott mot
trosfrid, som upptager straff för den som offentligen hånar eller skymfar den
heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt. Denna pa
ragraf är förslagets enda motsvarighet till bestämmelserna om religionsbrott i
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
det nuvarande 7 kap. Sistnämnda kapitel skall enligt förslaget upphävas.
Slutligen upptagas i 11 kap. även straffbestämmelser för brott mot griftefrid,
fylleri, förargelseväckande beteende, djurplågeri och hållande av spelhus. Be
träffande fylleri och förargelseväckande beteende må såsom en nyhet fram
hållas, att enligt förslaget straffbarhet skall inträda så snart fylleriet eller
det förargelseväckande beteendet ägt rum på plats, varest detsamma lätteligen
kunnat iakttagas av utomstående.
Det härefter följande 12 kap. skall enligt förslaget liksom i gällande lag
behandla förfalskningsbrotten. Detta kapitel behandlade ursprungligen endast
förfalskning av olika slags allmänna och enskilda handlingar, av allmänna
stämplar och märken samt av penningar ävensom bedrägliga åtgöranden med
gränsmärken o. dyl. Kapitlets innehåll förblev i huvudsak oförändrat från
1864 och till 1942, då vissa ändringar däri företogos i samband med den nya
lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Dessa innebuio främst, att från 22
kap. till 12 kap. överfördes åtskilliga bestämmelser om brott med avseende å
bevismedel, vilka ansågos böra utgå ur 22 kap. Härigenom tillfördes 12 kap.
bl. a. även flera stadganden om s. k. immateriell förfalskning, t. ex. bestäm
melserna om nekande av hand och förskrivning samt om lämnande av vilse
ledande uppgifter i arbetsbetyg och andra därmed jämställda enskilda hand
lingar. Kommittén har emellertid funnit, att till förfalskningsbrotten borde
hänföras endast gärningar, som innefattade s. k. materiell förfalskning, d. v. s.
framställande av ett oäkta bevismedel eller förintande av ett äkta sådant, me
dan däremot de immateriella förfalskningsbrotten borde sammanföras med
andi-a brott som innebure lämnande av oriktiga uppgifter. Från dessa ut
gångspunkter har i förslagets 12 kap. till en början upptagits straff för ur
kundsförfalskning, därvid med urkund skall förstås varje handling, som upp
rättats till bevis eller vars innehåll eljest är av betydelse såsom bevis, även
som biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbe
vis och dylika bevismärken. Brottet är uppdelat i tre svårhetsgrader; vid va
let mellan dessa liksom vid straffmätningen skall naturligtvis urkundens stör
re eller mindre vikt vinna beaktande, men den nu gällande lagens differen
tiering av straffbestämmelserna efter olika slag av allmänna och enskilda
handlingar såsom förfalskningsobjekt skall enligt förslaget bortfalla. Med ur
kundsförfalskning jämställes brukande av falsk urkund. Därefter följa be
stämmelser om undertryckande av urkund, penningförfalskning samt för
falskning av värdemärken och offentlig kontrollmärkning. Vidare har i ka
pitlet inarbetats ett stadgande om straff för spridande av efterbildning av pen
ningsedel i sådana fall där eftergörande icke kan anses ha ägt rum men
efterbildningen likväl är sådan att förväxling lätt kan ske. Stadgandet har sin
motsvarighet i en särskild lag den 9 juni 1927 men har utvidgats att omfatta
även mynt och offentligt värdemärke. Kommittén föreslår vidare en särskild
straffbestämmelse, riktad mot signaturförfalskning å konstverk. Slutligen
återfinnes även i kapitlet stadgande om straff för förfalskning av gränsmär
ken och andra liknande fasta märken.
Beträffande framställandet av oäkta bevismedel företer den gällande rätten
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
45
betydande ojämnhet i fråga om den punkt av förfarandet, vid vilken straff
barhet inträder. Vid förfalskning av handlingar fordras sålunda i allmän
het, alt det förfalskade skall ha begagnats, och försök är i regel icke straff
bart. Kommittén har ansett, att straff borde kunna ådömas på ett tidigare sta
dium. Straff för fullbordat förfalskningsbrott skall sålunda enligt förslaget
genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och allt
så ett oäkta bevismedel blivit framställt, dock att härvid i de flesta fall tillika
fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Om den brotts
lige, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt sådan, skall emel
lertid straffet kunna nedsättas eller under vissa förutsättningar helt bortfalla.
Åtskilliga av förfalskningsbrotten ha dessutom alltjämt gjorts straffbara jäm
väl på försöksstadiet med den straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande som
följer av de allmänna reglerna i 3 kap. om straff för försök till brott.
I 13 kap.,
som enligt förslaget skall avse mened och falskt åtal samt annan
falsk utsaga, har kommittén sammanfört alla de brott, för vilka det väsent
liga är avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Här upptagas sålunda
först bestämmelser om mened, därvid en nyhet är att även mened av grov
oaktsamhet, kallad ovarsam edsaga, skall medföra straff. Emedan nya rätte
gångsbalken öppnar möjlighet att höra part i rättegång under sanningsför
säkran, har vidare i anslutning till bestämmelserna om mened upptagits ett
straffstadgande mot osann partsutsaga under sådan försäkran, vilket är av
sett att sättas i tillämpning samtidigt med nya rättegångsbalken. Förslaget
upptager vidare bestämmelser om straff för falskt åtal och falsk tillvitelse, vil
ket sistnämnda brott innebär att någon för allmän åklagare, polismyndighet
eller annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till
ansvar, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande
omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. I förhål
lande till de för närvarande gällande bestämmelserna om falsk angivelse i
16 kap. 1 och 2 §§ har en inskränkning skett av det straffbara området,
såtillvida som ansvar för falsk tillvitelse endast skall inträda om uppgiftens
sanningslöshet är täckt av uppsåt eller uppgiftslämnaren, för det fall att han
själv gjort anmälan eller påkallat utredning, underlåtit skäliga mått och steg
för att förvissa sig om sanningen. I anslutning till de nu berörda stadgandena
i kapitlet har upptagits en paragraf, enligt vilken straffpåföljd skall inträda
för den som i de förut omförmälda fallen, utan att enligt de tidigare stad
gandena ha gjort sig förfallen till straff, genom osann utsaga framkallat fara
för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avse
värt förfång och underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan
begäras. Kapitlet innehåller därefter stadganden om ett antal fall av immate
riell förfalskning, vilka bestämmelser delvis äro mera allmänt utformade än
de för närvarande gällande. Straff bar sålunda föreslagits för att någon i
skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förplik
telse eller på heder och samvete, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar
osann uppgift eller förtiger sanningen. Vidare skall för osant intygande straf
fas den som i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis uppsåtligen
46
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
lämnar osann uppgift om annat än egna angelägenheter eller om vem han är.
Med sådant lämnande av osann uppgift jämställes upprättande av skriftlig
rättshandling för skens skull. Under beteckningen missbruk av urkund upp
tages därefter ett brott, bestående i att någon åberopar eller utlämnar osann
urkund, upprättad till bevis, eller sanningslöst utgiver handling, som tillkom
mit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för att
vara riktig kopia av viss urkund eller ock missbrukar pass, betyg eller dylik
för viss person utställd urkund genom alt giva sig eller annan ut för denne
eller utlämnar urkunden att sålunda missbrukas. För nekande av hand skall
vidare straffas den som förnekar sin underskrift på urkund, som upprättats
till bevis. Slutligen innehåller kapitlet även ett stadgande om straffmildring
eller straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt någon bestämmelse i
kapitlet men, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt rättat felet eller
eljest avvärjt fara för vidare olägenhet.
I 19 kap. bestraffas för närvarande olika former av skadegörelse genom
eld eller på annat sätt. De flesta av brotten i kapitlet, såsom mordbrand och
åstadkommande av förödelse genom explosion av sprängämne, utmärkas av
att handlingen genom skadegörelse eller på liknande sätt åstadkommer en
yttre effekt men därjämte innebär en fara som sträcker sig utöver effekten.
Kommittén har låtit sistnämnda förhållande bliva bestämmande vid ut
formningen av det nya 19 kap. och i detta såsom allmänfarliga brott -— med
uteslutande av vanlig skadegörelse — sammanfört bestämmelser om straff
skydd mot framkallandet av fara för viktiga samhälleliga intressen. Liksom
i gällande strafflag inledes kapitlet med mordbrandsbrottet. Mordbrand har
därvid definierats såsom anläggande av brand som innebär fara för annan
till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Att så
lunda egendom av vad slag som helst gjorts till mordbrandsobjekt innebär
en utvidgning av brottsområdet i förhållande till gällande lag. En inskränk
ning har däremot skett genom att ett anläggande av brand, som ej i det sär
skilda fallet inneburit fara, icke längre skall bestraffas som mordbrand. Vi
dare innehåller förslaget en straffbestämmelse mot ett såsom härverk beteck
nat brott, bestående i att någon åstadkommer explosion, översvämning, ras,
skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom
framkallar fara av samma slag som vid mordbrand. Härefter stadgas straff
för sabotage, d. v. s. skadegörelse eller annan åtgärd — dock ej allenast un
danhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill — av sådan beskaffenhet
att den allvarligt hindrar eller stör någon av vissa uppräknade viktiga sam
hällsfunktioner. Detta stadgande avser att ersätta lagen den 13 december
1940 om sabotage. Kapitlet innehåller även bestämmelser om allmänfarlig
förgiftning, varmed förstås att någon förgiftar eller infekterar livsmedel, vat
ten eller annat eller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller sprider
sjukdomssmitta och därigenom framkallar allmän fara för människors liv el
ler hälsa. Stadgandena härom skola ersätta 14 kap. 19—20 a §§ men ha fått en
betydligt allmännare utformning. Efter dessa stadganden har upptagits stad
gande om straff för framkallande av fara för könssjukdom, vilket med endast
Kungi. Maj.ts proposition nr 80.
47
smärre jämkningar motsvarar 14 kap. 21 §. Vidare stadgas i kapitlet straff
för den som framkallar allmän fara för djur eller växter, som ej tillhöra ho
nom själv, medelst gift eller genom att överföra eller sprida sjukomssmitta
eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt. Detta brott, som
betecknats förgöring, saknar i den gällande rätten motsvarighet såvitt gäller
växter och andra djur än kreatur. Därefter har straffbelagts, att någon — utan
att därigenom göra sig skyldig till mordbrand eller till härverk — likväl ge
nom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest framkallar fara
för allvarlig skada. Enligt detta stadgande skall sålunda straffas exempelvis
den som handskas oförsiktigt med eld i ett krutupplag, även om någon explo
sion ej inträffat. Även åtskilliga av de eljest i det föregående omnämnda
gärningarna ha gjorts straffbara icke blott då de begås uppsåtligen utan
även vid oaktsamhet. Såsom sammanfattande benämning för nu ifrågava
rande brottslighet föreslås allmänfarlig vårdslöshet. Slutligen behandlas i
kapitlet även det fall, att någon genom liandhavande av eld eller spridande
av gift eller smitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa eller för
omfattande förstörelse av egendom men på grund av att han saknat brotts
ligt uppsåt eller av annan orsak icke är förfallen till straff enligt någon av
de föregående paragraferna. Underlåter han att till farans avvärjande göra
vad skäligen kan begäras, skall han kunna fällas till straff enligt förslaget.
Detta stadgande innebär en nyhet i förhållande till gällande lag, utom såvitt
gäller förgiftningssituationer som innebära allmän fara för människor eller
kreatur. Beträffande de flesta av brotten i kapitlet stadgas även straff för
försök. Sist i kapitlet föreskrives straffnedsättning och under vissa förhållan
den straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt kapitlet för det han fram
kallat fara men som innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt
sådan.
I 24 kap. har kommittén sammanfört bestämmelser om vanlig skadegö
relse, som hittills behandlats i 19 kap. 20 §, samt om olovligt tagande av
väg och olovligt fiske. Skadegörelsebrottet har indelats i tre svårhetsgrader,
benämnda den lindrigaste graden åverkan samt de båda övriga skadegörelse
och grov skadegörelse. Under åverkan inbegripes att någon å skog eller mark
olovligen tager växande träd eller vissa andra naturprodukter, under förut
sättning att brottet kan anses ringa. Är brottet ej ringa, blir det att bedöma
som stöld. Av de straffbestämmelser som i övrigt nu finnas upptagna i 24
kap. bibehållas i förslaget endast stadgandena om straff för olovligt tagande
av väg och olovligt fiske, medan återstående olika kränkningar av ägande-
eller nyttjanderätt till fastighet skola bliva att enligt sin natur hänföra an
tingen till skadegörelse eller till något av brotten egenmäktigt förfarande, själv-
täkt eller olovligt brukande, om vilka brott bestämmelser finnas i andra
kapitel av strafflagen. En nyhet i kapitlet är åter, att försök till grov skade
görelse gjorts straffbart.
Beträffande
25 kap.,
som avhandlar ämbetsbrott, skiljer sig förslaget vä
sentligt från gällande lag. Kommittén utgår från att de allmänna straffbuden
mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om brottet begås
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
i tjänsten. Härutöver erfordras emellertid särskilda regler dels om skärpning
av det allmänna straffet med hänsyn till ämbetsmannens ställning, dels ock
om möjlighet att skilja ämbetsmannen från tjänsten. Denna metod har redan
genom lagstiftningen om förmögenhetsbrott genomförts beträffande försking
ring och trolöshet mot huvudman och föreslås nu bliva allmängiltig. Enligt
förslaget skall sålunda en ämbetsman kunna skiljas från tjänsten för allmänt
brott, ej blott om brottet blivit begånget i tjänsten utan även om han utom
tjänsten begått brott varigenom han visat sig icke vara skickad att utöva be
fattningen. Bestämmelsen ersätter nu gällande regler i 25 kap. om mistning
av tjänst som straff för där ifrågavarande brott och stadgandet i 2 kap. 18 §
om mistning av tjänst såsom påföljd av brott. Under det att sistnämnda lag
rum stadgar sådan påföljd allenast vid straffarbetsstraff, medger förslaget,
att ämbetsmannen avsättes även vid fängelse- eller bötesstraff, förutsatt att
han genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke
skickad att utöva ämbetet. Utöver nu återgivna regler erfordras bestämmelser
om straff för ämbetsbrott, när gärningen icke är straffbelagd såsom all
mänt brott. Förslaget upptager därför som motsvarighet till nuvarande 25
kap. 1—16 §§ straffbestämmelser mot tre typer av brott, nämligen tjänste-
missbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt, vilka alla kunna
medföra såväl avsättning som frihetsstraff, samt dessutom som motsvarighet
till nuvarande 25 kap. 17 § en bestämmelse om tjänstefel. I nära anslutning
till gällande lag skall tjänstefel, evad det sker med uppsåt eller av oaktsam-
het, oförstånd eller oskicklighet, kunna medföra böter eller suspension eller,
om felet är grovt, avsättning. För det fall att felet är ringa föreslår kom
mittén, att domstolen skall kunna förklara ämbetsmannens förfarande fel
aktigt men avstå från ådömandet av straff. Förslaget innehåller vidare den
nyheten, att de för tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnads
plikt stadgade bötes- och frihetsstraffen skola kunna ådömas även den som
icke själv är underkastad ämbetsansvar men medverkat till brottet. Straff
bestämmelsen för tjänstefel skall däremot endast gälla den som åsidosatt
egen tjänsteplikt.
Kommittén har vidare i 25 kap. till reglering upptagit frågan om vilka
personkategorier som skola vara underkastade ämbetsansvar och därmed
enligt förslaget även åtnjuta ämbetsskydd efter 10 kap. I sådant hänseende
föreslår kommittén, att ämbetsansvar -— utom för domare, annan statens
tjänsteman vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från
sin syssla samt den som har sådan förtroendesyssla varifrån Konungen må
entlediga honom — skall gälla även för den som eljest, för stat eller kom
mun, handhar förvaltningsuppgift eller förrättar tjänst eller tjänsteärende,
varmed är förenad arbetsledning eller annan självständig verksamhet, eller
ock är satt att biträda vid upprätthållande av allmän ordning eller säker
het eller vid verkställighet av dom eller annat beslut av myndighet eller
delgivning ävensom för den som vid statlig, kommunal eller av Konungen
godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet för vård av
dem, som äro berövade friheten, eller för allmän samfärdsel eller är satt att
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
49
deltaga i vården eller i driften av samfärdseln. Dessutom föreslås införande
av ett begränsat ämbetsansvar för ledamöter i beslutande församlingar,
nämligen i fråga om tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. I övrigt
skall enligt förslaget ämbetsansvar även inträda såvitt Konungen för befatt
ningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom. Av de nu återgivna
bestämmelserna framgår, att enligt förslaget ämbetsansvar i full utsträck
ning skall åvila bl. a. dem som äro anställda vid allmänna eller av Konungen
godkända eller särskilt tillåtna kommunikationsinrättningar. Särskilt med
hänsyn härtill har kommittén haft anledning att uppmärksamma förhållan
det mellan strafflagens bestämning av ämbetsansvarets utsträckning och
arbetsrätten. Härvid framhålles, att den genom lagen den It september 1936
reglerade allmänna förenings- och förhandlingsrätten anses icke äga till-
lämpning å sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som äro
underkastade ämbetsansvar. För dessa tjänstemän gälla särskilda, mera
restriktiva regler om förhandlingsrätt, för statens tjänstemän enligt kungö
relse den 4 juni 1937 (nr 292) och för kommunala tjänstemän enligt lag den
17 maj 1940 (nr 331). Frågan, huruvida dessa tjänstemäns anställnings-, ar
bets- och avlöningsvillkor kunna regleras genom kollektivavtal, har besvarats
nekande, såvitt angår frågor om antagande, entledigande och skyldigheter i
tjänsten. Däremot har enligt vad kommittén framhåller stundom hävdats,
att hinder icke skulle finnas mot att sluta kollektivavtal, såvida innehållet
begränsades till tjänstemännens avlöningsvillkor, och i praxis ha åtskilliga
sådana avtal även slutits. Regeringsrätten har emellertid i ett år 1942 avgjort
mål intagit den ståndpunkten, att hinder föreligger mot kollektivavtal i det
hela såvitt gäller sådana statliga och kommunala tjänstemän som äro under
kastade ämbetsansvar. För egen del har kommittén uttalat den uppfattning
en, att utsträckningen av ämbetsansvaret i princip borde bestämmas enligt
kriminalpolitiska grunder. I fråga om ämbetsansvarets återverkan inom ar
betsrätten har kommittén funnit, att ämbetsansvaret visserligen måste anses
utesluta kollektivavtal om anställnings- och arbetsvillkor, d. v. s. villkor om
antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten, men att hinder icke
syntes möta mot att kollektivavtal tillätes beträffande avlöningsvillkoren.
Kommittén har för sin del uttalat, att förutsättningarna för förhandlingsrätt
och för den lagliga möjligheten att reglera avlöningsförhållandena genom
kollektivavtal borde bedömas oberoende av ämbetsansvaret.
Utöver de kapitel i strafflagens speciella del, som sålunda i förslaget un
dergått en fullständig revision, berör detta även vissa andra av kapitlen i
speciella delen, i det hemfridsbrotten överflyttats från It kap. till 15 kap.
samt vidare stadgandena om falskt åtal och falsk angivelse i 16 kap. 1—6 §§,
om allmänfarlig förgiftning m. in. i 14 kap. 19—21 §§ och om hållande av
spelhus, fylleri och förargelseväckande beteende i 18 kap. 14—16 §§ över
förts till de nyredigerade 13 kap. respektive 19 och 11 kap. Omarbetningen
av 24 kap. har vidare medfört några smärre följdändringar i 20 och 22 kap.
Med hänsyn till omfattningen av den nu föreslagna revisionen av straff
lagens speciella del bär kommittén funnit sig böra i sammanhang därmed
4
Biliang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.
till prövning upptaga även vissa frågor tillhörande strafflagens all
männa del.
I anslutning till de nya reglerna om ämbetsbrott ha bestämmelserna om
ämbetsstraff i 2 kap. omarbetats. I samma kapitel ha införts allmänna be
stämmelser om förverkande av brottsverktyg, vinning av brott och dylikt.
Som den viktigaste nyheten i allmänna delen föreslår kommittén en väsent
lig omläggning av bestämmelserna i 3 kap. om delaktighet i brott, i sam
band varmed även upptagits allmänna bestämmelser om ansvar för förbere
delse till vissa brott.
Enligt förslaget skall den principiella skillnaden mellan gärningsmanna-
skap och delaktighet bortfalla. Även om i visst fall ingen kan straffas som
gärningsman, skall envar som med råd eller dåd främjat gärningen vara
straffbar, förutsatt att brottet kommit till stånd. De nya bestämmelserna
om straff för förberedelse till brott avse bl. a. alt ersätta åtskilliga stadgan-
den om straff för förberedelse till brott som nu finnas upptagna i speciella
delen. Förslaget nämner två former av verksamhet för förberedande av
brott, nämligen dels befattning med brottsverktyg eller vederlag eller förlag
för utförande av brott dels ock trädande i förbindelse med annan för att för
bereda, möjliggöra eller underlätta brott. Befattning med brottsverktyg, som
för närvarande kan straffas vid förfalskning, skadegörelse och stöld, före
slås skola bliva straffbar vid brott, beträffande vilka lagen utsätter straff för
försök eller å vilka kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Förbe
redelse som består i att någon träder i förbindelse med annan —- något som
hittills i huvudsak icke straffats annat än vid brott mot rikets säkerhet —
skall enligt förslaget bliva straffbar vid brott, å vilka kan följa straffar
bete i åtta år eller däröver, liksom vid vissa särskilt uppräknade grova
brott. Slutligen innehåller förslaget även en utvidgning av återfallsregeln i
4 kap. 14 § till att gälla även skadegörelse- och förfalskningsbrotten.
Yttranden.
Utlåtanden över straffrättskommitténs förslag ha efter remiss avgivits av
justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, ordföranden i arbetsdomstolen (så
vitt angår frågan om ämbetsansvarets omfattning), fångvårdsstyrelsen, so
cialstyrelsen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, järnvägsstyrelsen, gene
ralpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vatten
fallsstyrelsen (envar styrelse i vad betänkandet avser förhållanden som be
röra dess verksamhetsområde), chefen för försvarsstaben (såvitt angår äm
nen som beröra militära förhållanden), chefen för säkerhetstjänsten (såvitt
angår kommitténs förslag till ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen), akade
mien för de fria konsterna (i vad angår signaturförfalskning), överståthållar-
ämbetet, länsstyrelserna samt rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö.
Överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttranden av t. f. förste
stadsfiskalen i Stockholm, åklagarna å Stockholms rådhusrätts fjärde—
50
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
51
sjunde avdelningar och dess extraavdelnings andra och tredje rotlar, de
båda trafikåklagarna, åklagaren å polisdomstolens rotel 1 samt polismästa
ren, kriminalpolisintendenten och ordningspolisintendenten i Stockholm.
Länsstyrelserna ha envar bifogat yttrande av landsfogden eller t. f. landsfog
den i länet samt därutöver, länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden av polis
kammaren i Jönköping och Jönköpings läns avdelning av föreningen Sveri
ges landsfiskaler, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av stadsfiskalema i
Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av
poliskammaren i Göteborg, länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden av ma
gistraterna i Mariestad och Lidköping samt stadsfiskalema i Mariestad, Lid
köping, Skara, Skövde och Falköping ävensom föreningen Skaraborgs läns
landsfiskaler samt länsstyrelsen i Örebro län yttranden av magistraten i
Örebro och Örebro läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts riksbankens
fullmäktige (såvitt angår penningförfalskning och spridande av efterbild-
ning av penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke), föreningen Sveri
ges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges
landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges lands
fiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska stadsförbundet, svenska lands
kommunernas förbund, tjänstemännens centralorganisation, landsorganisa
tionen i Sverige (sistnämnda fyra organisationer i vad betänkandet avser
ämbetsbrott), Sveriges trafikbilägares riksorganisation (i vad betänkandet
avser förhållanden som beröra riksorganisationens verksamhetsområde) samt
Sveriges allmänna konstförening (i vad angår signaturförfalskning). Från
samtliga ha yttranden inkommit.
Förslaget har i samtliga yttranden, där det gjorts till föremål för något
helhetsomdöme, ansetts lämpat att läggas till grund för lagstiftning.
Svea hovrätt har sålunda funnit, att förslaget innefattade avsevärda fördelar
framför de nuvarande lagstadgandena och att bestämmelserna i förslaget ut
formats och systematiserats på ett i allt väsentligt synnerligen förtjänstfullt
sätt, varför hovrätten ville förorda att förslaget lades till grund för ny lag
stiftning på ifrågavarande områden. Göta hovrätt har uttalat, att hovrätten
såvitt gällde frågor, vilka vore gemensamma för de brottsområden som av-
.såges med betänkandet, i huvudsak biträdde vad kommittén därutinnan före
slagit. Beträffande de särskilda brotten har hovrätten framhållit, att kom
mittén föreslagit många väsentliga nyheter både till form och till innehåll.
Mycket genomgripande vore exempelvis de förändringar som föresloges be
träffande förfalsknings- och ämbetsbrotten samt de allmänfarliga brotten.
Många av de föreslagna bestämmelserna hade länge tett sig av behovet påkal
lade, och de hade av kommittén försetts med utförliga motiveringar. Hovrät
ten ville uttala sin principiella anslutning till kommitténs förslag i förevaran
de hänseenden. När hovrätten npptoge ett antal av förslagets bestämmelser
till särskild granskning, innebure detta därför ingen kritik av de grundläg
gande principerna utan endast eif bidrag till lösandet av vissa detaljfrågor.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förslaget i viktiga hän
seenden byggde på principer som godtagits vid genomförandet av den nya
lagstiftningen om förmögenhetsbrott samt i stort sett syntes innefatta en
lämplig och väl avvägd reform och vara ägnat att läggas till grund för lag
stiftningen. Hovrätten för Övre Norrland har yttrat, att hovrätten vid sin
granskning icke kunnat undgå att finna förslaget utgöra ett arbete av största
förtjänst, utmärkt lika mycket av skarpsinnighet och fantasi som av klok
måttfullhet. Stockholms rådhusrätt har uttalat, att förslaget innebure en i
stort sett god lösning av de hithörande spörsmålen samt att rådhusrätten
endast på enstaka punkter funnit anledning till erinringar, och rådhusrätten
i Malmö har funnit förslaget utgöra ett betydelsefullt och förnämligt lag
stiftningsarbete, mot vilket rådhusrätten i det väsentliga icke hade något att
erinra. Överståthållarämbetet har yttrat, att kommittén genom förslaget syn
tes ha på ett förtjänstfullt sätt fullgjort sin uppgift att verkställa en om
arbetning av nu gällande lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
De flesta länsstyrelser och flertalet landsfogdar ha likaledes avgivit gynn
samma helhetsomdömen om förslaget. Sveriges advokatsamfund, som ställt
sig kritiskt till förslaget i vissa hänseenden, särskilt i fråga om 8 kap. och
vad därmed äger samband, har i övrigt uttalat, att förslaget på många punk
ter innehölle värdefulla och välgrundade straffrättsliga nyheter. I flera av
seenden innebure förslaget förenklingar i förhållande till gällande rätt, vari
genom åtskilliga oklarheter i rättstillämpningen undanröjdes. Icke minst
gällde detta kapitlet om förfalskningsbrott.
I några yttranden har upptagits till diskussion, huruvida det vore lämpligt
att fortsätta på den genom 1942 års lagstiftning inslagna vägen att successivt
nydana strafflagens speciella del. Betänkligheter ha sålunda i ett par fall
uttalats mot att nu genomföra så omfattande ändringar som kommittén
föreslagit, därvid framhållits de olägenheter som äro förbundna med att
den speciella delen i sin helhet inom kort måste bliva föremål för ytterligare
omarbetning. Vidare ha åberopats de svårigheter som skulle uppstå för dom
stolarna, om förelaget komme att träda i kraft samtidigt med nya rättegångs
balken.
I det förra hänseendet har föreningen Sveriges stadsdomare anfört föl
jande.
Det kan sägas, att reformarbetets uppdelning i etapper icke kunnat ske
utan olägenheter. 1 motiven till nu föreliggande förslag mötes man under
stundom av påpekande, att visst förslag bör upptagas i annat sammanhang.
Där uppenbara brister vidlåda den gällande rätten, bör ett tillrättaläggande
ske, även om detsamma strängt taget borde upptagas i annat sammanhang.
Å andra sidan har omarbetandet av 14—18 kap. — tredje etappen — måst
i viss utsträckning redan nu föregripas. Föreliggande förslag innefattar änd
ringar i vissa delar av de år 1942 antagna lagstadgandena. Slutligen förut
skickar kommittén, att vid sista etappens genomförande vissa ändringar bliva
erforderliga även i de båda tidigare samt att efter hela arbetets slutförande
en systematisering och omgruppering av kapitelordningen skall övervägas.
Dylika täta ändringar och omgrupperingar innefatta, icke minst för dom
53
stolarna, en icke ringa olägenhet. Då den återstående etappen otvivelaktigt
är den till volymen minsta och då någon överhängande brådska med den nu
föreslagna lagstiftningens genomförande icke kan anses föreligga, ifrågasättes
om det icke vore lämpligt att först utarbeta förslag till lag om brott mot
person och alla därmed sammanhängande ändringar i strafflagen samt först
därefter och efter genomförd systematisering av kapitelindelningen på en
gång genomföra hela den återstående nydaningen av strafflagens speciella
del.
I fråga om förhållandet till nya rättegångsbalken har samma förening an
fört, att de arbetsuppgifter som konnne att åläggas underdomstolarna i sam
band med nya rättegångsbalkens införande vore av sådan art och omfatt
ning att med den fortsatta strafflagsrevisionens ikraftträdande borde anstå
till dess de första svårigheterna i samband med övergången till den nya rätte
gångsordningen hunnit bemästras.
Till de sålunda anlagda synpunkterna ha rådhusrätterna i Göteborg och
Malmö liksom även stadsfiskalen i Malmö anslutit sig.
I övrigt må nämnas, att rådhusrätten i Göteborg funnit önskvärt alt omda
ningen av 8 kap. finge anstå till dess man fått mera samlad överblick över
den praktiska tillämpningen av detta kapitel i dess nuvarande skick samt
lugnare utrikespolitiska förhållanden inträtt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
har med avseende å samma kapitel framhållit, att i fråga om brott mot ri
kets säkerhet kodifiering av bestämmelser, tillkomna under en viss krigspsy-
kos, borde ske med den yttersta varsamhet. Härför talade den omständig
heten, att både lagstiftning och lagtillämpning undergått avsevärda modifi
kationer under denna period. Det kunde ifrågasättas, om tiden ännu vore in
ne att avgöra vad som av dessa krigstidslagar borde införas i en för framti
den avsedd lagstiftning.
I fråga om syste matike n i förslaget ha erinringar framställts i någ
ra yttranden. Sålunda har justitiekanslersämbetet funnit tveksamt, huruvida
tillräckligt inre samband förelåge mellan de i 13 kap. upptagna bestämmel
serna om mened och osann utsaga, å ena sidan, samt om falskt åtal, å den
andra. De av kommittén anförda skälen för sammanförandet av dessa brott
syntes knappast övertygande, utan det ville förefalla som om det låge när
mare till hands att, såsom för närvarande vore fallet, upptaga bestämmelser
na om falskt åtal i samband med ärekränkningsbrotten. Vidare har hovrätten
över Skåne och Blekinge ansett, att kapitelindelningen i vissa fall genomförts
alltför schematiskt, med påföljd att brott med nära inbördes sammanhang
kommit att upptagas i olika kapitel. Såsom exempel härå har hovrätten an
fört, att missfirmelse i allmänhet mot myndighet införts i 10 kap. men dylik
gärning i form av ryktesspridning ill kap., att fautionsbrotten förts till 10
kap., medan underlåtenhet alt avslöja brott behandlats i 11 kap. samt att
skadegörelse, som icke innebure allmän fara, skulle bedömas efter 24 kap.,
medan förefintligheten av allmän fara gjorde It) kap. tillämpligt. Å andra si
dan bär Göta hovrätt uttalat, alt kommittén syntes ha väl tillvaratagit de
möjligheter till en förbättrad systematik i fråga om brottens indelning som
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
yppat sig. Detta gällde ej blod den allmänna gränsdragningen mellan brott
mot staten och brott mot allmänheten utan även den kapitelvis genomförda
uppdelningen av dessa brott i olika undergrupper.
De olika straffbestämmelserna i förslaget ha i yttrandena blivit föremål
för mer eller mindre ingående bedömanden av delvis kritiskt innehåll. I någ
ra yttranden har framförts en mera allmänt hållen kritik med utgångspunkt
från att förslaget skulle medföra en avsevärd utvidgning av det
straffbara området. Härjämte ha anmärkningar framställts mot
brotts beskrivningarna som i en del fall ansetts vara alltför svä
vande.
Justitiekansler sämbetet har sålunda uttalat, att det straffbara området för
människors handlingar genom förslaget skulle ganska avsevärt utvidgas. Även
om detta hade sin grund i en önskan att täcka luckor i kriminaliseringen som
framträtt såsom menliga i den hittillsvarande tillämpningen, syntes förslaget
likväl enligt ämbetets mening i en del fall straffbelägga handlingar utan att
ett starkare behov av kriminalisering gjort sig gällande. Exempel härpå er-
bjöde i vissa delar bestämmelserna om våldsamt motstånd, förgripelse mot
ämbetsman, övergrepp i rättssak, bevisförvanskning och hjälp till rymning
i 10 kap., urkundsförfalskning i 12 kap. samt osant intygande i 13 kap. Äm
betet har vidare funnit, att brottsbeskrivningama i förslaget understundom
vore mera vaga och till följd därav också tänjbarare än de nuvarande, samt
har såsom exempel härpå anfört stadgandena om krigsförräderi, spioneri och
vårdslöshet med hemlig uppgift i 8 kap. samt om förgripelse mot ämbetsman,
övergrepp i rättssak och bevisförvanskning i 10 kap. En del brottsbeskriv-
ningar hade också blivit mera abstrakta och svårtillgängliga därigenom att i
de nuvarande paragraferna förekommande exemplifieringar uteslutits, på sätt
exempelvis skett med krigsförräderibrottet.
Liknande synpunkter ha anlagts av föreningen Sveriges häradshövdingar,
som anfört:
Även om helt naturligt de i gällande lag upptagna brottstyperna med få un
dantag återfinnas i förslaget, äro de dock i regel beskrivna med icke oväsent
ligt ändrade ordalag och ha i stor utsträckning givits vidsträcktare innebörd
än nu. Därjämte ha åtskilliga nya brottstyper upptagits. Ett betydande antal
förut icke brottsliga gärningar har sålunda kriminaliserats. Till belysande
av den omfattning, i vilken på dylikt sätt området för det straffbara utvid
gats, må nämnas, hurusom av 8 kapitlets fjorton brottskonstituerande para
grafer icke mindre än sju givits en avfattning, som utvidgar det nuvarande
straffbarhetsområdet, av 9 kapitlets nio paragrafer fyra, av 10 kapitlets
fjorton paragrafer alla utom en, av 11 kapitlets tretton paragrafer likaledes
alla utom en o. s. v. Sammanlagt ha mer än 70 av förslagets något mer än
100 straff bud givits större räckvidd än förut och ett tjugotal brottstyper äro
helt eller i huvudsak nya.
I några fall är den föreslagna utvidgade straffbarheten påkallad av därom
av riksdagen eller myndigheter gjorda framställningar och även i andra fall
måste utvidgningen i fråga om viss brottstyp anses väl motiverad. Det sam
manlagda resultatet synes emellertid icke kunna undgå att väcka betänklig
heter. Även om det icke är möjligt att i förväg beräkna den ökning i antalet
55
för brott misstänkta och dömda, som förslagets tillämpning sknlle komma att
medföra, kan tvekan icke råda därom, att ökningen blir betydande. Det är
härvid icke enbart antalet av de fall, då brottsbeskrivningarnas räckvidd vid
gats, som bör komma i betraktande. Vissa av ändringsförslagen synas sär
skilt ägnade att kunna föranleda sådan ökning, såsom utvidgningen av kret
sen av dem, som åtnjuta ämbetsmans skydd, utvidgningen av ansvaret för
våldsamt motstånd till att omfatta även andra försök att hindra tjänsteman
i utövningen av hans syssla, bestämmelserna om ansvar för rashets och för
brott mot tystnadsplikt, skadegörelseansvarets utsträckande till sådan skada,
som drabbar föremålets affektionsvärde in. fl. Av betydelse är även den ut
sträckning, i vilken det culpösa handlandet, förberedelse och försök skulle
enligt förslaget bestraffas. Särskilt oaktsamlietsbrotten torde innebära ett av
sevärt tillskott till området för straffbara gärningar.
Föreningen har vidare vänt sig mot att för vissa brottstyper i förslaget
använts enligt föreningens mening så svävande beskrivningar, att straffbar-
heten ytterst komme att grundas på en omdömesprövning i varje särskilt
fall. Såsom exempel härpå anföras bl. a. uttrycken »kan medföra men» i
fråga om spioneribrottet och »oförenlig med rikets vänskapliga förhållande
till främmande makt» i fråga om olovlig underrättelseverksamhet samt »fara
i bevishänseende» i fråga om de flesta av lörfalskningsbrotten.
Föreningen har i anslutning härtill ytterligare anfört:
Då tolkningen av dylika uttryck ofta även för myndigheterna torde vara
förenad med svårigheter, kan med säkerhet förväntas, både att åklagarna
komma att anse sig böra underställa tolkningen domstols prövning, så snart
någon om ock ringa möjlighet föreligger för fällande dom, och att de olika
domstolarnas uppfattning om straffbarheten i förekommande fält kommer
att avsevärt variera. Härav följer ock att antalet polisutredningar måste kom
ma att öka i större utsträckning än utvidgningen av brottsområdet i och för
sig bort föranleda.
Det synes föreningen klart att nu anmärkta förhållanden äro i hög grad
ägnade att alstra rättsosäkerhet och, särskilt under oroliga tider, sätta den
medborgerliga tryggheten i fara. Betydelsen härav är så mycket större som
de ifrågavarande tänjbara brottsbeskrivningarna i stor utsträckning använts
för beskrivning av de mycket grova brotten i 8, 9, 10, 12 och 13 kapit
len. —
Det har förr i svensk lagstiftning varit en allmänt erkänd grundsats att ett
straffbud skall så avfattas, att det klart angiver gränsen mellan det straff
bara och det icke straffbara. Denna på medborgarnas krav på rättssäkerhet
vilande princip torde även få anses hava vunnit tillämpning a 1864 års straff
lag, där undantag från densamma endast sparsamt förekomma. Först under
senare år har denna princip övergivits och tänjbara brottsbeskrivningar även
i allmän strafflag godtagits. Detta synes i stor utsträckning vara föranlett
av oroliga tiders utomordentliga förhållanden och därav helt naturligt fram
kallat ökat behov av reaktion mot allehanda utslag av bristande moral och
samhällsanda, vars olika former man ej med säkerhet kan förutse. Enligt
föreningens mening är detta dock icke tillräckligt skäl för deras begagnande
i en ny för tillämpning under många år framåt avsedd, allmän stratflag, sär
skilt icke beträffande brott av sådan svårhetsgrad, varom här är fråga.
Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, all största varsamhet uppen
barligen måste iakttagas vid upptagandet av nya brottstyper och alt det sär
Kungl. Maj ds proposition nr SO.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
skilt i fråga om förberedelsebrotten syntes föreningen som om förslaget ginge
för långt. Även rådhusrätten i Göteborg har uttalat sig i denna riktning och
särskilt ifrågasatt, huruvida icke strängare restriktioner borde tillämpas i
fråga om försöks- och förberedelsebrott. Endast undantagsvis och i särskilt
svåra fall borde enligt rådhusrättens mening förberedelse till brott beläggas
med straff.
Sveriges advokatsamfund har särskilt uppehållit sig vid den rättsosäker
het som enligt samfundets mening vore förbunden med utformningen av
8 kap. i förslaget. Samfundet har emellertid tillagt, att även i fråga om åt
skilliga andra stadganden i förslaget syntes, med allt beaktande av dess för
tjänster i övrigt, det omdömet vara befogat, att kommittén icke tillräckligt
tillgodosett menige mans intresse av klara och exakta brottsbestämningar.
Åtskilliga brottsrekvisit hade givits en så svävande utformning, att påtaglig
risk för godtycke och rättsosäkerhet i tillämpningen förelåge.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat ett liknande omdöme, i det läns
styrelsen anfört:
Beträffande brottsbeskrivningarnas avfattning synes kommittén, liksom i
förslaget till förmögenhetsbrotten, ha använt den metoden att i lagtexten upp
taga mera allmänt hållna beskrivningar med tanken riktad på de till varje
brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen samt överlämnat åt
rättsskipningen att med ledning av motiven tolkningsvis avgöra förekom
mande gränsfall eller uppkommande oförutsedda spörsmål. Denna princip
har medfört att brottsbeskrivningarna stundom förefalla alltför allmängil
tigt hållna och mindre lättfattliga. Länsstyrelsen, som till fullo inser svå
righeten att i lagtexten ge en uttömmande lösning av alla tänkbara fall, anser
det kunna inge vissa betänkligheter att i alltför stor utsträckning överlämna
avgörandet av föreliggande spörsmål åt rättstillämpningen. Detta gäller sär
skilt de i förslagets 8, 9 och 10 kapitel behandlade brotten, vilkas bedömande
lätteligen kan komma att påverkas av omsvängningar i det in- eller utrikes
politiska läget.
Å andra sidan har Göta hovrätt uttalat, att förslaget utmärktes av en strä
van till enhetlighet, förenkling och överskådlighet, bl. a. i fråga om utform
ningen av brottsbeskrivningarna. Enligt hovrättens uppfattning hade kom
mittén i regel lyckats väl bemästra de svårigheter som vore förenade med
kraven på å ena sidan erforderlig tydlighet vid avgränsning av det straffbara
området och a andra sidan nödig fullständighet i detta områdes omfattning.
1 några fall ifrågasatte dock hovrätten smärre ändringar i de använda ut
tryckssätten. Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge och Stockholms
rådhusrätt ha i fråga om gränsdragningen kring området för det straffbara
uttalat sin anslutning till förslaget i stort sett.
Kritik har även framförts mot att i vissa av stadgandena i förslaget skulle
ha använts en otillfredsställande strafflagsteknik i vad gäller gränsdrag
ningen mellan uppsåtliga brott och oaktsam hetsbrott.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda vänt sig mot att i beskriv
ningen på åtskilliga av förfalskningsbrotten i 12 kap. och av de närstående
brotten i 13 kap. upptagits förutsättningen att gärningen skulle ha medfört
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
57
fara i bevishänseende och alt detla enligt motiven finge förstås så, att i
subjektivt avseende fordrades allenast, att gärningsmannens uppsåt omfat
tat de åtgärder som objektivt sett medförde sådan fara, oberoende av huru
vida han insett detta eller ej. Föreningen har funnit, att kommittén här i
själva verket kombinerat en uppsåtlig handling med ett oaktsamhetsbrott
och av kombinationen skapat ett uppsåtligt brott, varefter föreningen vi
dare anfört:
En dylik brottskonstruktion är särskilt olämplig i sådant fall, då den oin-
dömesprövning, som lagtolkningen förutsätter, måste anses överstiga gemene
mans förmåga. Den skiljer sig även principiellt från den som kommit till
användning i gällande lag, då en icke åsyftad effekt av uppsåtlig gärning
fått ligga till grund för straffskärpning. Under det exempelvis effekten svår
kroppsskada (S. L. 14: 10), såväl i fråga om möjligheten av dess inträffande
som i fråga om art och verkan även av gärningsmannen lätt förstås, är ef
fekten fara i bevishänseende så svårbedömlig, att även enligt förslagets orda
lag avgörandet skall träffas efteråt av domstolen, oberoende av vad gärnings
mannens uppsåt omfattat.
Även om de andra straffbud, där i brottsbeskrivningen använts ordalag,
som av föreningen betecknats som svävande, icke givits fullt samma kon
struktion som de nu nämnda, i 12 och 13 kap. nyttjade, äro de dock till sin
verkan i viss mån likartade, i det vårdslöshet eller på okunnighet beroende
felbedömning t. ex. av vad som kan medföra fara för rikets försvar o. s. v.
kan komma att för gärningsmannen betyda straff för uppsåtligt brott.
Även Sveriges advokatsamfund har i nu ifrågavarande hänseende fram
ställt erinringar mot åtskilliga stadganden i förslaget, särskilt mot vad 12
och 13 kap. innehålla om fara i bevishänseende, varom samfundet anfört
följande.
Det kan tänkas, att gärningsmannen var fullt och fast övertygad om att
åtgärden icke innebar någon fara i bevishänseende och att han icke skulle
ha företagit gärningen, om han haft en annan uppfattning. Samtidigt kan
han emellertid väl ha känt till alla de faktiska omständigheter, som av dom
stolen sedermera anses ha konstituerat sådan fara. Skall nu denne man an
ses ha handlat med uppsåt? Kommitténs sätt att uttrycka sig ser anledning
till antagande, att man icke ansett uteslutet att i en sådan situation bedöma
gärningen såsom förövad med uppsåt, vilket väl då emellertid måste inne
bära, att domstolen skall pröva, huruvida vederbörande bort inse, att de
av lionom kända faktiska omständigheterna tillsammans skapade den för
straffbarhet erforderliga faran. Skulle detta vara kommitténs mening, synes
däri emellertid ligga, att man såsom uppsåtlig bestraffar en gärning, som i
verkligheten blott innefattar eulpa, nämligen en eulpös felbedömning av fa
ran. Detta kan enligt samfundets mening icke vara riktigt. Vilt man i eu
strafflagsparagraf, som avser ett uppsåtligt brott, införa ett sådant objektivt
rekvisit som »fara», lärer konsekvensen också bjuda, att man i subjektivt
hänseende kräver insikt om faran, icke blott kännedom om de omständig
heter, varav kan slutas, att åtgärden innebär fara. Ilar gärningsmannen
själv icke dragit denna slutsats, bör han icke anses ha handlat med uppsåt.
I fråga om brotlsbeskrivningarna vid de uppsåtliga brotten har vidare
Göta hovrätt från redaktionell synpunkt anmärkt, att beträffande de brott,
vid vilka för straffbarhet krävdes all alla för brottet utmärkande objektiva
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
omständigheter vore täckta av uppsåt, detta regelmässigt icke erhållit särskilt
uttryck i lagtexten. I den mån inom en viss lagstiftning följdriktighet i detta
avseende iakttoges, kunde några vägande invändningar icke göras. Gärnings-
beskrivningarna i strafflagen komme emellertid att efter genomförandet av
kommitténs förslag förete sinsemellan betydande skiljaktigheter härutinnan.
De härav följande olägenheterna bleve icke undanröjda, förrän revisionen
av strafflagens speciella del avslutats.
Angående straffsatserna i förslaget har Göta hovrätt framhållit,
att förslaget även i detta hänseende kännetecknades av strävan att åstad
komma enkelhet och likformighet. Genom de i detta hänseende föreslagna
ändringarna finge domstolarna ökade möjligheter att utmäta straffet med
beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Motsvarande regler hade
redan genomförts beträffande förmögenhetsbrotten. Erfarenheten från den
tid, varunder lagstiftningen om dessa brott varit i kraft, visade att denna
större frihet för domstolarna varit till gagn för ernående av största möjliga
rättvisa vid straffmätningen.
Däremot har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit förenhetligandet
av straffsatserna betänkligt. Föreningen har härom uttalat följande.
Från principiell synpunkt synes föreningen anledning framhålla, att även
om åtskilliga strafflindringar av kommittén föreslås, straffskärpningamas
antal dock väsentligen överväger. Karaktären av ökad stränghet i statens
reaktion mot brotten framträder särskilt genom den redan vid omarbetandet
av bestämmelserna rörande förmögenhetsbrotten anlitade metoden, som även
i förslaget kommit till användning, att med angivande allenast av straff
maximum under ett enhetligt straffbud med vid straffskala sammanföra alla
de gärningar, som äro att hänföra till samma brottstyp, oberoende av om
inom denna skulle kunna urskiljas vissa till sin art svårare fall, som kanske
ensamma framkalla behovet av högt maximum. »Dömes högst till straff
arbete i två år» är en straffsats, som otvivelaktigt är ägnad att höja straffet
även för normalfallen av brottsligheten i fråga och därför endast då giver
riktigt resultat, da brotten med hänsyn till svårhetsgrad någorlunda jämnt
iördela sig inom latituden. Ett sammanförande under gemensam latitud med
relativt högt maximum medför även en begränsning i preskriptionsbestäm-
melsernas tillämpning, som ej obetydligt utvidgar området för den straffbara
brottsligheten.
Även Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att åtskilliga straffbud, un
der vilka jämväl ringa brottsfall ingå, stadga ett straff av högst straffarbete
i två år. Rådhusrätten har härom anfört:
EU flertal av de i kommitténs förslag upptagna brotten liksom ock flera
av förmögenhetsbrotten bestraffas »högst med straffarbete i två år». En dy
lik straffskala, som väl ur vissa synpunkter kan vara lämplig, måste dock
beträffande de ringa brottsfallen ingiva allvarliga betänkligheter. Om exem
pelvis en person stjäl 2o kronor och en annan person av beloppet såsom gåva
mottager någon krona med vetskap om den olovliga åtkomsten, dömes den
torre xegelmässigt för snatteri, för vilket brott straffet är böter eller fängelse,
™.e o ^ ^en.. senare dömes för häleri, som bestraffas högst med straffarbete
i tva ar. För bestraffning av hälaren fordras vid rådhusrätt efter nya rätte
gångsbalkens ikraftträdande medverkan av nämnd, under det att beträffande
59
tjuven dom meddelas utan dylik medverkan. Preskriptionstiden är för häla-
ren fem år men för tjuven två år. Är hälaren under aderton år och dömes
han med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till ett än så ringa antal dags
böter, skola enligt 1 § lagen om straffregister uppgifter angående honom läm
nas till straffregistret, då däremot tjuven, han må vara över eller under ader
ton år, ej införes i straffregistret med mindre straffet är fängelse eller minst
(>0 dagsböter. Rådhusrätten hemställer, att vad nu anförts måtte tagas under
övervägande beträffande de brott, som enligt kommitténs förslag skola be
straffas högst med straffarbete i två år.
Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att i vissa para
grafer sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sam
manhang.
Av de särskilda kapitlen i förslaget har 8 kap. blivit föremål
för kritik från mera allmänna synpunkter. De yttranden, i vilka mot för
slaget anmärkts att det utmärktes av alltför svävande brottsbeskrivningar,
ha sålunda mestadels särskilt tagit sikte på 8 kap. och därnäst på 9 och
10 kap. Även i övrigt ha emellertid erinringar framställts mot 8 kap. i dess
helhet.
Sveriges advokatsamfund har sålunda anfört, att många, som varit i till
fälle följa domstolarnas tillämpning av 8 kap. strafflagen under de senaste
åren, säkerligen hoppats, att straffrättskommittén skulle söka åstadkomma
eu radikal förbättring av reglerna i kapitlet, ägnad att undanröja den rätts
osäkerhet och de ej sällan mot allt rättsmedvetande stridande konsekvenser
som lagreglernas nuvarande innehåll visat sig kunna medföra. Den som hyst
sådana förhoppningar nödgades konstatera, att förslaget i allt väsentligt
präglades av samma anda som de nu gällande reglerna, även om det måste
erkännas, att på åtskilliga punkter förenklingar och förbättringar vidtagits.
På andra punkter återigen tillskapade förslaget i denna del nya osäkerhets
moment. Samfundet ville förorda, att hela det rättsområde som avsåges i
detta kapitel gjordes till föremål för ny utredning.
Rådmannen A. Cervin har i särskilt yttrande, som bifogats utlåtandet från
rådhusrätten i Göteborg, i fråga om 8 kap. uttalat följande.
Kapitlet i sin nuvarande lydelse är en produkt av världskriget och bär där
under överarbetats i flera repriser. Dess innehåll har från de flesta håll be
tecknats som högst otillfredsställande för våra fordringar på rättssäkerhet.
Det har påståtts, att kapitlet tillkommit under panikstämning och påtryck
ning från s. k. främmande makt, d. v. s. Tyskland. Dessa påståenden torde
i stort sett vara riktiga. Fordringarna på en omarbetning av kapitlet ha tidigt
framställts och missnöjet med dess bestämmelser torde vara allmänt och i
hög grad befogat.
Det nu framlagda förslaget kan emellertid knappast betecknas som lycko
samt. Det kan fortfarande ej anses motsvara våra krav på rättssäkerhet för
den enskilde. Bestämmelserna äro mångenstädes högst vaga och flytande. Den
osäkra brottsbeskrivningen är ett avsteg från den allmänt erkända regeln
nulla poena sine lege. Särskilt farlig ter sig denna tendens i fråga om brott,
som förskylla så svåra straff som här. Straffarbete på livstid kan ådömas
enligt 5 av de kapitlets 12 paragrafer, som lämna brottsbeskrivningar. Den
osäkerhet för den enskilde, som därjämte i delta sammanhang bör beaktas,
Kungl. Maj:ts proposition nr SO-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
är den otillfredsställande form, i vilken rättegången i dessa mål oftast kom
mer att föras. Den blir väl i regel, även under fredslid, hemlig. Man måste
därför vid avfattningen av straffbestämmelserna hava även detta senare i
sikte, om resultatet skall bli tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Så
tycks här ej alls ha varit fallet.
Å andra sidan har Stockholms rådhusrätt, som ultalat att det nuvarande
8 kap. trots de ändringar som vid flera tillfällen företagits under krigets lopp
visat sig svårtolkat och stundom givit otillfredsställande resultat vid tillämp
ningen, ansett att kommitténs förslag skänkt enklare systematik åt kapitlets
olika bestämmelser. De rika erfarenheter beträffande spioneribrotten och den
olovliga underrättelseverksamheten som vunnits genom kriget syntes ha väl
beaktats vid avfattandet av bestämmelserna härom.
Bland de erinringar av mera väsentlig innebörd som framförts i yttrandena
må här vidare beröras invändningarna mot den i 25 kap. intagna bestämning
en av ämbetsansvarets omfattning. Arbetsdomstolens ordförande har sålunda
tunnit sig icke kunna godtaga kommitténs uttalande, att för arbetstagare
som hade ämbetsansvar kollektivavtal borde kunna slutas såvitt angår av
löningsförhållanden men däremot icke beträffande villkoren för antagande,
entledigande och skyldigheter i tjänsten. Även beträffande avlöningsfrågor
vore nämligen kollektivavtal att betrakta såsom principiellt uteslutet, särskilt
som kollektivavtal finge anses förutsätta strejkrätt. Sammanfattningsvis an-
föres i yttrandet följande. Att arbetsfredslagstiftningen i visst hänseende an
knutits till ämbetsansvaret skulle kunna tyckas vara ofördelaktigt på den
grund, att de socialpolitiska synpunkter som med hänsyn till arbetsfredslag-
stiftningen vore att lägga på frågan om ämbetsansvarets omfattning kunde
avvika från de kriminalpolitiska synpunkter som gjorde sig gällande vid
samma frågas bedömande. Sammankopplingen torde emellertid vara nöd
vändig, eftersom ämbetsansvaret vore av sådan central betydelse att det bättre
än varje annat anknytningsmoment lämpade sig för gränsdragning inom ar
betsfredslagstiftningen. Det vore med hänsyn till logisk klarhet och reda inom
arbetsfredslagstiftningen ofrånkomligt, att en fast gräns upprätthölles mellan
de fall, där med hänsjn till tjänsteställning kollektivavtal överhuvud icke
finge slutas, och de fall, där kollektivavtal finge komma till stånd. Någon håll
bar gräns syntes icke kunna dragas på annat sätt än att kollektivavtal vore
uteslutet, när på grund av fullständigt ämbetsansvar rätt till ekonomiska
stridsåtgärder icke förelåge och i överensstämmelse därmed förhandlingsrätt
icke kunde grundas på 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Det
partiella ämbetsansvar som nu åvilade viss personal kunde icke antagas
innefatta annat än ett däremot svarande begränsat förbud mot stridsåtgärder,
och detta partiella ämbetsansvar skulle därför icke utgöra hinder mot slu
tande av kollektivavtal. Arbetsdomstolens ordförande har vidare uttalat, att
han hade den uppfattningen, att den angivna gränsbestämningen vore grun
dad i gällande arbetsfredslagstiftning och att den i huvudsak följdes i praxis.
isserhgen förekomme avvikelser, men det syntes vara relativt lätt att kom
ma tdl ratta med dem under förutsättning av oförändrade förhållanden i öv-
61
rigl och eu fast hållning från myndigheternas sida. Under sådana om
ständigheter syntes det högst önskvärt, att man icke utvidgade det fullstän
diga ämbetsansvaret till personalgrupper, för vilka kollektivavtal nu utan
erinran kunde upprättas, och alldeles särskilt skulle det vara att beklaga, om
man på den grund skulle se sig nödsakad att förorda ett frångående av den
nyssnämnda gränsbestämningen. Skulle det sistnämnda likväl ske, kunde
frågan om annan gränsbestämning dock icke lämnas öppen utan den måste i
så fall omedelbart lösas geom lagstiftningen.
Landsorganisationen i Sverige har framhållit, att för de grupper av arbets
tagare, vilka komme att omfattas av den föreslagna utvidgningen av området
för ämbetsansvaret, följden av denna utvidgning skulle bliva — förutom det
strängare straffansvaret —- förlust av strejkrätten, inskränkning av förhand
lingsrätten och beskuren eller utesluten möjlighet att ingå kollektivavtal. I
anslutning härtill har landsorganisationen förklarat sig betänksam inför
förslaget i denna del och uttalat, att även om den nuvarande bestämningen av
subjektkretsen för ämbetsmannaansvaret vore oklar och bristfällig, detta lik
väl knappast lett till sådana olägenheter att en ny bestämning icke skulle
kunna anstå i avvaktan på den allmänna utredning rörande tjänstemanna-
rätten, vilken aktualiserats från olika håll. Tjänstemännens centralorganisa
tion har påyrkat, att hela frågan om ämbetsmannaansvarets omfattning bleve
föremål för en förutsättningslös utredning, innan några ändringar vidtoges i
25 kap. strafflagen.
Järnvägsstyrelsen har funnit det vara olämpligt och kunna leda till be
tänkliga konsekvenser, om det fullständiga ämbetsansvaret utsträcktes till
att omfatta personal med kollektivavtal. I stället borde stadgandet avse endast
personal, vars anställningsförhållanden reglerades av föreskrifter som utfär
dats av vederbörande myndighet eller kommunikationsinrättning.
Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt vattenfallsstyrelsen ha däremot icke från nu ifrågavarande synpunkt
haft något att erinra mot förslaget.
Socialstyrelsen har såtillvida gjort gällande en från kommitténs uppfatt
ning om ämbetsansvarets förhållande till möjligheten att ingå kollektivavtal
avvikande mening, att styrelsen icke ansett ämbetsansvaret utgöra ett obe
tingat hinder för att kollektivavtal träffades rörande frågor om antagande,
entledigande och skyldigheter i tjänsten.
Beträffande själva anordningen av ämbetsstraffen har vidare landsorgani
sationen givit uttryck åt den uppfattningen, att även vid de egentliga ämbets
brotten straff i någon av de allmänna straffarterna borde vara primärt och
iimbetsstraff endast en sekundär påföljd, vars inträdande icke behövde vara
obligatoriskt.
I fråga om de nya bestämmelserna i strafflagens allmänna
d e 1 ha erinringar huvudsakligen framställts mot utformningen av bestäm
melserna om straff för förberedelse till brott, vilka föreningen Sveriges hä
radshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Göteborg
och Sveriges advokatsamfund funnit alltför långtgående.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
I detta sammanhang må även nämnas, att i språkligt hänseende de många
nya brottsbeteckningarna blivit föremål för uppmärksamhet i
yttrandena. Justitiekanslersämbetet har sålunda anfört:
Vid flertalet brott har utsatts en beteckning, som skall komma till använd
ning i rättsskipningen, så att en brottsling vanligen skall dömas till ansvar
för ett visst i strafflagen benämnt brott. En sådan metod torde ur olika syn
punkter vara lämplig, så snart fråga är om vanliga brott, lätta att giva ade
kvata namn, såsom mord, stöld, rån, bedrägeri m. m. Mera tvivelaktig förefal
ler metoden vara beträffande mera sällsynta brott, där behovet av en viss
benämning är ringa, samt i fråga om sådana brott, vilka innefatta flera sins
emellan rätt olikartade^ gärningar och som på grund därav knappast eller
endast med svårighet låta sig inordna under en gemensam rubricering.
Efter en exemplifiering av det sist sagda bar ämbetet vidare uttalat, att
även om det skulle anses lämpligast att för flertalet brott utsätta en rubrice
ring, som täckte den centrala gärningen i de ifrågavarande brotten, borde de
mindre tillfredsställande konsekvenser som följde av brottsbeteckningarna
undvikas i den praktiska tillämpningen. På grund härav syntes en allmän
regel kunna ifrågasättas av innebörd dels alt brottsbenämningen skulle an
vändas, där ej särskilda skäl till annat föranledde, dels ock att, om omstän
digheterna så påkallade, nödig jämkning i benämningen finge vidtagas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit, att kommittén i sin strävan
att giva varje brott särskilt namn synbarligen haft att brottas med betydande
svårigheter, samt att mot en del av de föreslagna namnen torde kunna an
märkas, att de enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annan bety
delse än den av kommittén avsedda medan åter andra föreslagna brottsbe-
nämningar kunde anses ntgöra en riktig beteckning för vissa men icke alla
därmed avsedda gärningar. Efter anförandet av åtskilliga exempel i vartdera
hänseendet uttalar hovrätten, att det eftersom brottsnamnen torde få verk
lig betydelse endast i fråga om de vanligare brotten, syntes böra övervägas,
om icke flertalet av de uppräknade brottsbeteckningarna borde utgå ur lag
texten.
Göta hovrätt har däremot anfört följande.
Liksom i sitt förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott bar kommittén
även nu sökt att giva de särskilda brotten lämpliga benämningar. Det torde
icke kunna bestridas, att träffande brottsbeteckningar äro ägnade såväl att
giva en klarare överblick över de olika brottstyperna som att i det allmänna
medvetandet inskärpa gärningarnas karaktär. Brottsbenämningarna kunna
därför fullgöra en både pedagogisk och alimänprevenliv funktion. Det erbju
der emellertid ofta avsevärda svårigheter att finna en väl avpassad benäm
ning, särskilt när man önskar att till ett brott sammanföra gärningar, som till
sin yttre typ äro tämligen olika. Kommitténs bemödanden i förevarande hän
seende hava i allmänhet medfört tillfredsställande resultat. Hovrätten vill för
sin del endast göra några erinringar mot vissa benämningar.
Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg framhålla
såsom en av förslagets förtjänster, att brotten erhållit särskild beteckning
men ha likväl funnit en del brottsbeteckningar ohanterliga eller icke ade
kvata.
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
63
Stockholms rådhusrätt har uttalat, alt de föreslagna beteckningarna vore
ibland för vida och ibland för snäva samt delvis även av andra skäl måste
anses mindre lyckade. Rådhusrätten, som dock icke vore beredd att föreslå
några brottsbeteckningar i stället för de av kommittén använda, har funnit
en översyn av dessa påkallad. Det kunde ifrågasättas, om det vore nödvän
digt att i den utsträckning som skett förse även de mest sällsynta brott med
beteckningar. Även rådhusrätten i Malmö har funnit, att de föreslagna be
teckningarna icke i allo kunde lämnas utan erinran.
Beträffande förslagets språkbehandling i övrigt har hovrätten över Skåne
och Blekinge uttalat, att lagtextens utformning icke syntes i allo tillfredsstäl
lande ur språklig synpunkt, i det eu del paragrafer innehölle brottsbeskriv-
ningar vilka förefölle onödigt svåröverskådliga, varjämte lagtexten även el
jest på sina ställen syntes något tung.
Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha funnit,
att förslagets avfattning i en del fall stode i mindre god överensstämmelse
med gängse språkbruk, samt ha vidare uttalat, att den knappa formulering,
som uppenbarligen eftersträvats i lagtexten och som vore till stort gagn för
klarheten, i viss mån även kunde bliva till men. I åtskilliga fall syntes det
nämligen icke möjligt att av lagtexten utläsa stadgandets rätta innebörd utan
tillgång till de utförliga motiven, som till stor del närmast hade karaktär
av kommentarer.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört:
1734 års lag har i sin ursprungliga avfattning med rätta varit berömd för
sitt klara och koncisa lagspråk. Lagbuden voro korta, språket kraftigt och
kärnfullt. 1734 års lag är ett arv, som förpliktar och som är förtjänt att vår
das. Denna förnäma lagstil bör vara ett föredöme även för dem, som utforma
vår tids lagar, även om det alltmer forcerade lagstiftningsarbetet i många fall
— särskilt beträffande kristidsförfattningama — icke medgiver en omsorgs
full utarbetning av lagtexten. På eu lag av så bestående värde och av så
stor betydelse som strafflagen bör man dock kunna ställa alldeles särskilt
stora anspråk i fråga om lagbudens språkliga avfattning.
Det synes som om nu föreliggande lagförslag icke alltid står på en hög
nivå i stilistiskt avseende.
Länsstyrelsen har, efter exemplifiering av de anmärkningar som kunde
framställas, ifrågasatt, om ej vissa delar av förslaget borde överarbetas i sti
listiskt hänseende.
Departementschefen.
Sedan 1864 års strafflag tillkom, bär den i flera omgångar varit föremål
för partiella reformer av delvis ganska ingripande art. Till sin allmänna upp
ställning bygger den emellertid alltjämt på den ursprungliga grunden och
även det stora flertalet av de särskilda bestämmelserna kvarstår i huvudsak
utan ändringar. Lagen är fördenskull i väsentliga hänseenden starkt föråld
rad, och det har sedan länge stått klart alt den i sin helhet måste bliva föremål
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
för genomgripande omarbetning. För att säkerställa ett skyndsamt genomfö
rande av denna angelägna reform har arbetet därå uppdelats på strafflag
beredningen och straffrättskommitlén; den förras arbetsuppgift hänför sig
till de kriminalpolitiska grundprinciperna i den allmänna delen, under det
att straffrättskommittén har att ägna sig åt utformningen av straffbestäm
melserna för de särskilda brotten i den speciella delen och vad därmed äger
samband. Avsikten är, att en modernisering av den speciella delen först skall
genomföras inom den nuvarande strafflagens ram samt att därefter skall prö
vas, huruvida den allmänna delen och den speciella delen skola skiljas och
behandlas var för sig i särskilda lagar eller balkar. Med strafflagens all
männa del torde komma att införlivas åtskilliga lagbestämmelser som nu äro
intagna i självständiga författningar. I samband med den slutliga utform
ningen av lagkomplexet kan uppkomma behov av att vidtaga åtskilliga änd
ringar jämväl i den speciella delen, oaktat denna förutsättes då vara moder
niserad. Dessa ändringar torde dock icke komma att beröra själva brotts-
beskrivningarna utan frågor av mera formell och lagteknisk natur.
Betydelsefulla delar av strafflagen ha redan i och med 1942 års lagstift
ning om förmögenhetsbrotten blivit i grund omarbetade genom straffrätts-
kommitténs försorg. Denna partiella reform har vunnit allmänt erkännande.
De nya lagreglerna utmärka sig för en klar och överskådlig systematik och
ha visat sig synnerligen praktiska i tillämpningen. Efter genomförandet av
denna uppgift har kommittén genom det betänkande som här behandlas av
slutat omarbetningen av ett nytt, mycket omfattande avsnitt, nämligen den
del av strafflagen som behandlar brotten mot staten och allmänheten. Den
redogörelse som jag lämnat i det föregående visar, att förslaget berör många
utomordentligt viktiga och ömtåliga frågor och att meningarna i yttrandena
däröver på vissa punkter brutit sig. I många yttranden har förslaget vunnit
oreserverad anslutning, i andra har det mött mer eller mindre kritiska an
märkningar. De invändningar som sålunda framförts från vissa håll beröra
dock i de flesta fall ej några grundläggande bestämmelser. De längst gående
anmärkningarna mot förslaget avse bestämmelserna om brott mot rikets sä
kerhet i 8 kap. och den av kommittén föreslagna avgränsningen av ämbetsan-
svaret i 25 kap. I övrigt ha mot kommitténs förslag framställts erinringar
huvudsakligen från den synpunkten att kriminaliseringen i vissa hänseenden
gått för långt och att gränserna för det straffbelagda området emellanåt ej
blivit tillräckligt tydligt uppdragna. Det är främst häradshövdingföreningen
och advokatsamfundet som tolkat det rättssäkerhetskrav för vilket dessa erin
ringar äro ett uttryck.
Vad först angår huvudgrunderna för förslaget har kommittén en
ligt min uppfattning, här liksom i fråga om förmögenhetsbrotten, lyckats
sammanföra och gruppera de bestämmelser, som kommittén behandlat, på ett
systematiskt i allt väsentligt mycket lyckligt sätt. Kommitténs strävan att
vinna reda och undvika onödig detaljrikedom är värd oförbehållsamt er
kännande. Den mångfald av inbördes närbesläktade bestämmelser, som ut
märker gällande lag, exempelvis i 12 och 19 kap., har kommittén ersatt med
65
ett fåtal stadganden, som likväl genom skilda straffskalor taga hänsyn till
olika svåra brottsfall. Kommittén har därvid i stor utsträckning följt den i
fråga om förmögenhetsbrotten inslagna vägen att upptaga olika straffskalor
för medelsvåra, grova och ringa brottsfall. Att den använda metoden för
domstolarna medför stora praktiska fördelar är självfallet, men även från
en vidare kriminalpolitisk synvinkel måste det anses mycket värdefullt att
strafflagen blir överskådlig, lättare tillgänglig och mera målmedvetet inrik
tad mot de karakteristiska former av kriminalitet som det gäller att be
kämpa. Den vunna förenklingen har emellertid inbjudit till kritik från dem
som känna en viss trygghet hos de nuvarande detaljerade föreskrifterna och
befara att en väsentlig förenkling skall medföra att straffbestämmelserna
bliva otydliga eller alltför omfattande. Med hänsyn till det betydelsefulla
rättssäkerhetskrav som enligt vad jag antytt ligger bakom denna kritik har jag
funnit det vara av den största vikt att noggrant pröva kommitténs förslag
från denna utgångspunkt och upptagit de särskilda bestämmelserna till in
gående övervägande.
Denna granskning har föranlett större ändringar av kommitténs förslag
såvitt angår straffbestämmelserna i 8 kap. om brott mot rikets sä
kerhet. Detta kapitel, som i sak väsentligen bygger på gällande lag ehuru
med en genomgripande formell omarbetning, har synts mig i flera fall kri
minalisera handlingar vilka — även om de kunna vålla staten olägenheter
särskilt under kritiska tider — icke böra straffbeläggas. Detta gäller kanske
framför allt vissa av de handlingar vilka kommittén kriminaliserat som vårds
löshet med hemlig uppgift eller som olovlig underrättelseverksamhet. Jag
har här sökt att med större skärpa avgränsa det straffbara området. Beträf
fande olovlig underrättelseverksamhet har jag övervägt att helt utesluta
straffbestämmelsen härom. Med hänsyn till behovet att åtminstone i viss
utsträckning kunna inskrida mot utländska spionericentraler här i riket,
även om spioneriet är riktat mot främmande makt, har jag dock ej ansett
mig böra gå så långt. Däremot vill jag föreslå att stadgandets tillämpnings
område begränsas mycket starkt, nämligen till sådant spionage mot främ
mande makt som avser hemliga uppgifter om militära förhållanden. Ytterli
gare begränsningar ha uppställts, vilka jag far tillfälle att redovisa i sam
band med behandlingen av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Även
kommitténs regler om krigsförräderi och det egentliga, mot vårt eget land
riktade spioneriet har jag sökt förtydliga och avgränsa bättre. Slutligen vill
jag i fråga om 8 kap. i förslaget nämna, att vid den verkställda omarbet
ningen det bl. a. av häradshövdingföreningen kritiserade rekvisitet för vissa
brott, att en handling är oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till
främmande makt, fått utgå. Däremot har det icke varit möjligt att helt und
vika sådana uttryck som »till men för rikets säkerhet» o. dyl. Dår de före
komma, torde emellertid med hänsyn till de i övrigt uppställda relcvisiten
någon tvekan om det straffbara området knappast kunna uppslå.
Den diskussion, till vilken kommitténs förslag beträffande ämb c t san
sva rot givit upphov, har föranlett mig att för närvarande avstå från att
">
Iiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Sr
SO.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
föreslå några mera väsentliga ändringar av gällande regler om vilka som
skola vara underkastade sådant ansvar. Utöver vad som anförts härom i
yttrandena vill jag tillägga, att det synes mig böra övervägas, huruvida icke
kommittén särskilt i fråga om ämbetsverk med typiskt statliga funktioner
begränsat ämbetsansvaret alltför mycket. I en mångfald gällande instruktio
ner för ämbetsverken förutsättes att även befattningshavare i de lägsta gra
derna skola kunna disciplinärt eller av domstol bestraffas för tjänstefel, och
det synes kunna anföras goda skäl för en sådan ståndpunkt. För andra per
sonalgrupper är det tveksamt, om icke ämbetsansvaret enligt förslaget må
hända kommit att utsträckas alltför långt. Hela denna fråga torde vara i be
hov av närmare utredning i samråd med representanter för personalsamman
slutningarna, vilket lämpligen skulle kunna ske i samband med den under
sökning av frågan om tjänstemännens förhandlingsrätt som från flera håll
aktualiserats. Även riksdagen har vid behandling av motioner i ämnet1 för
utsatt, att en sådan utredning som sist nämnts skall komma till stånd.
Beträffande bestraffningen av ämbets- och tjänstemäns brott innebär för
slaget vidare, att bestämmelserna om allmänna brott i största möjliga ut
sträckning skola tillämpas även på dem som äro underkastade ämbetsan-
svar. Vid sidan härom måste den brottslige i mån av behov kunna avsättas
eller suspenderas, vartill förslaget öppnar en ganska vidsträckt möjlighet.
Allenast för åsidosättande av sådana tjänsteplikter till vilka motsvarighet
saknas för andra medborgare föreslås bestämmelser om särskilda ämbets
brott med avsättning och suspension såsom straff i första hand. Genom den
na ordning vinnes bl. a. den fördelen, att domstolarna i stor utsträckning
icke behöva ingå på det vanskliga avgörandet huruvida en förseelse skett i
eller utom tjänsten. I dessa frågor har jag i huvudsak anslutit mig till kom
mitténs förslag.
Vid genomgången av övriga kapitel i strafflagens speci
ella del har jag huvudsakligen ansett mig böra föreslå en del jämkningar
i syfte att förtydliga bestämmelserna eller begränsa deras tillämpningsom
råde. I några enstaka fall har en utvidgning av det straffbara området skett
för att vinna en likartad behandling av jämförliga fall. Särskilt må fram
hållas, att straffbestämmelserna mot upplopp i 11 kap. synts mig böra om
arbetas och begränsas till sådana fall då en folkmassa ådagalagt ett visst
karakteristiskt uppsåt, nämligen att med förenat våld sätta sig upp mot
myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Därvid har jag
även från gällande lag upptagit den regeln, att deltagare i upplopp, som åt-
lyder myndighets skingringsbefallning och ej är anstiftare eller anförare,
skall gå fri från straff, om folkmassan ännu ej gått till förenat våld. Ytterli
gare må framhållas, att jag ansett straffbestämmelserna i kommittéförslaget
rörande våldsamt motstånd, övergrepp i rättssak och bevisförvanskning böra
begränsas till nära överensstämmelse med gällande lag. Kommittén har så
väl i fråga om övergrepp i rättssak som beträffande bevisförvanskning an
1 Jfr andra lagutskottets utlåtande vid 1945 års riksdag, nr 26.
Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
67
fört goda teoretiska skäl för sin ståndpunkt. Bestämmelserna ha emellertid
synts mig kriminalisera även ganska alldagliga och för gemene man natur
liga handlingar, samtidigt som det praktiska behovet av att utvidga det straff
bara området i dessa fall förefallit ganska ringa. Det av kommittén föreslag
na stadgandet mot rashets har jag ansett böra utgå. Denna fråga torde emel
lertid böra bliva föremål för ytterligare övervägande i samband med pågåen
de utredning om ny tryckfrihetslagstiftning.
I fråga om förslaget i dess helhet har jag genomgående särskilt beaktat
frågan i vad mån oaktsamhets handlingar böra straffbeläggas.
Enligt min mening måste den största återhållsamhet iakttagas i detta hän
seende och jag har ansett mig böra föreslå, att flera av de bestämmelser
kommittén upptagit härom få utgå. I andra fall ha de synts mig böra be
gränsas till grov oaktsamhet eller på annat lämpligt sätt. I vissa yttranden
har anmärkts, att kommittén emellanåt sammanfört uppsåtliga brott och
oaktsamhetsbrott i en och samma paragraf. Ehuru dessa anmärkningar i viss
mån torde bero på missuppfattning av vad kommittén avsett, har jag låtit
omarbeta de bestämmelser mot vilka anmärkningarna riktat sig och därvid
sökt konsekvent uppdela uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott på skilda
paragrafer eller i allt fall på skilda moment. Det har nämligen synts mig i
regel vara en så stor skillnad mellan den ena och den andra brottslighetsty-
pen, att olikheten tydligt bör avspegla sig i domstolarnas beslut när de skola
citera tillämpliga lagrum.
Häradshövdingföreningen och advokatsamfundet ha i sina yttranden gjort
gällande, att förslaget jämväl på annat sätt skulle ha i viss mån utsuddat
gränsen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott,
samt särskilt nämnt de bestämmelser i förslaget som för straffbarhet kräva
att gärningen innebär viss fara. I 12 och 13 kap. har kommittén exempelvis
för ett flertal brott, vilka kriminaliserats allenast vid uppsåt, såsom ett sär
skilt rekvisit för straffbarhet upptagit att gärningen innebär »fara i bevis
hänseende». Enligt kommitténs motivering betyder detta i subjektivt hänseen
de, att gärningsmannens uppsåt skall omfatta de förhållanden som objektivt
sett medföra sådan fara som i lagrummen angives, oberoende av om han in
sett detta eller ej.
Denna anmärkning berör en fråga som sedan gammalt vållat doktrinen
och rättstillämpningen vissa svårigheter. Det är nämligen, om strafflagen
skall kunna fylla sin uppgift, uteslutet att för ådömande av straff enligt ett
visst lagrum alltid kräva bevis om att den tilltalade verkligen kände till alla
de omständigheter som tillsammans grunda straffbarhet, även om lagrummet
straffbelägger allenast uppsåtliga handlingar. Bevissvårigheterna äro ju sär
skilt stora när det gäller det subjektiva uppsåtet. Av denna anledning bar
begreppet eventuellt uppsåt anlitats såsom ett nödvändigt hjälpmedel, i det
man såsom för uppsålligt brott istraffar även den som ej överbevisats om att
ha känt till ett visst förhållande men som enligt domstolens övertygelse skul
le ha begått brottet även om han verkligen haft sådan insikt. Vad kommittén
med ett liknande betraktelsesätt uttalat om rekvisitet »fara i bevishänseende»
68
Kungi. Maj.ts proposition nr 80.
och liknande synes mig icke gå väsentligt utöver vad som redan vunnit all
mänt burskap genom nyssnämnda tankegång. Enligt min mening bör emel
lertid tillämpligheten av straffbuden även såvitt angår sådana rekvisit som
att handlingen skall innebära viss fara kunna prövas med direkt tillämpning
av det redan erkända begreppet eventuellt uppsåt. Man torde alltså böra
pröva, huruvida en person, vilken känner till vissa omständigheter som göra
att en åtgärd innebär fara i bevishänseende eller motsvarande men bestrider
att han insett faran, kan antagas ha begått gärningen om han varit medveten
om faran. Med denna uppfattning om innebörden av de stadganden som här
äro i fråga torde någon ändring av lagtexten i de särskilda bestämmelserna
ej erfordras.
I fråga om den lagtekniska utformningen av de lagrum som avse att straff
belägga uppsåtliga brott anser jag i likhet med kommittén, att man icke i
allmänhet skall behöva utmärka, att ett straffbud förutsätter uppsåtligt hand
lande. I stället bör det särskilt angivas, när oaktsamhetsfall skola vara straff
bara. Obestridligen är det ej helit lyckligt, att strafflagen någon tid kommer
att förete olikheter i detta hänseende till följd av att reformeringen sker
etappvis, men några praktiska olägenheter torde svårligen vara att befara.
Emellertid har jag, alldeles oavsett förhållandena under en övergångstid, i
ett par fall ansett tydligheten kräva att lagtexten ger en antydan om att sub
jektivt skall fordras uppsåt i visst hänseende, där kommittéförslaget endast
angivit de objektiva omständigheterna. Ett sådant tillvägagångssätt kräver
försiktighet för att ej motsättningsvis vålla missförstånd i andra fall men
har även av kommittén tillämpats i vissa paragrafer.
De straffskalor som kommittén föreslagit ha i allmänhet synts mig
välbetänkta. Jag har förut nämnt, att kommittén ofta föreslagit en uppdel
ning i medelsvåra, grova och ringa fall. I fråga om ytterligare ett antal brott
vill jag förorda, att särskilda straffskalor upptagas för ringa fall. Härav kom
mer bl. a. att följa, att av kommittén föreslagna bestämmelser om straff-
frihet med anledning av åtgärder, som avse att undanröja verkningarna av
vissa brott, komma att få tillämpning i flera fall. Vidare blir preskriptions
tiden kortare än eljest skulle varit förhållandet. Utöver vad som följer av
dessa ändringar kommer jag att föreslå strafflindringar i vissa andra fall.
Jag vill i detta sammanhang även något beröra kommitténs brottsbe-
teckningar. Då en del av dessa har synts mig mindre lämpliga, har jag
sökt finna nya namn för vissa brott men i andra fall låtit straffbestämmelser
na stå utan särskild brottsbeteckning. Visserligen är det av värde att kunna
använda en lätt igenkännlig beteckning, men intresset härav har ej synts
större än att det kan vika för svårigheten att finna någon lämplig sådan
beteckning, såsom när det gäller mycket ovanliga brott eller smärre förseelser.
Såsom den förut lämnade redogörelsen givit vid handen har kommittén
i samband med omarbetningen av strafflagens speciella del, i vad den rör
brott mot staten eller allmänheten, funnit nödvändigt att även genomföra
vissa reformer i strafflagens allmänna del. Den mest betydelsefulla nyhet
som kommittén därvid framfört rör de s. k. delaktighetsreglerna. Kommittén
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
69
bär sålunda föreslagit en reglering av frågan om fleras medverkan
till brott, som bygger på en för svensk rätt helt ny princip. Enligt denna
skall var och en som medverkar till visst brott vara direkt underkastad
straffbudet i fråga, oavsett om den som utfört själva gärningen är straffbar.
I överensstämmelse härmed står, att enligt förslaget även den som är del
aktig i brott av ämbetsman eller annat s. k. specialsubjekt regelmässigt skall
kunna straffas för sin medverkan till sådant brott, även om han ej själv
intager en dylik ställning. Självfallet skall straffet för var och en bestämmas
efter arten av den medverkan som han gjort sig skyldig till. Förslaget med
ger dessutom straffnedsättning bl. a. för den som förmåtts att medverka
till brott genom missbruk av hans ungdom eller beroende ställning liksom
för den som medverkat allenast i mindre mån. Vad sålunda föreslagits har i
allt väsentligt vunnit anslutning i yttrandena och synes mig innefatta stora
fördelar jämfört med gällande lag.
Kommittén har i sitt förslag även infört ett allmänt stadgande om straff
för förberedelse till brott, avsett att ersätta vissa spridda bestäm
melser härom som finnas upptagna i strafflagens speciella del. Ej heller det
nya stadgandet kriminaliserar emellertid alla förberedelser till brott utan
är inskränkt till vissa slag av handlingar och skall dessutom vara tillämpligt
allenast då försök är kriminaliserat eller då det är fråga om förberedelse till
brott som är belagt med straff av viss svårhetsgrad. Förslaget har väckt
betänkligheter i några yttranden, och jag delar den uppfattning som därvid
kommit till uttryck, att kommittén, trots de begränsningar som angivits i
förslaget, i alltför stor utsträckning kriminaliserat förberedelse. Fördenskull
har jag till en början låtit omarbeta och inskränka den allmänna beskriv
ningen av sådana förberedelsehandlingar som ej äro av mera handgriplig
natur utan bestå i psykisk påverkan o. dyl., såsom försök till anstiftan av
mened eller åtagande att utföra sabotage. För att kunna inrikta kriminali
seringen av förberedelsehandlingarna på sådana brott, där ett inskridande på
detta stadium är påkallat av starka skäl, har jag vidare valt den metoden
att — såsom skett i fråga om försök — i varje särskilt kapitel direkt angiva,
huruvida och i vilken omfattning förberedelse till där behandlade brott skall
vara straffbar enligt de grunder som angivas i strafflagens allmänna del. I
samma syfte, att förberedelse till brott ej skall bliva kriminaliserad i alltför
vidsträckt omfattning, vill jag också förorda, att frivilligt tillbakaträdande
från brott skall föranleda straffrihet i större utsträckning än kommittén
föreslagit. Härigenom främjas också det kriminalpolitiska önskemålet att
uppmuntra till sådant tillbakaträdande.
I detta sammanhang vill jag vidare nämna, alt jag beträffande de av kom
mittén i It kap. föreslagna stadgandena om straff för underlåtenhet
att avslöja brott låtit vidtaga eu liknande omarbetning av förslaget
som med avseende å förberedelse. Det allmänna stadgandet om förutsätt
ningarna för att straffbelägga sådana underlåtenhetshandlingar har flyttats
till 3 kap. och i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del har an
givits, huruvida underlåtenhet att avslöja brotten i fråga skall vara straffbar.
70
Självfallet bör sådan underlåtenhet kriminaliseras endast i mycket begrän
sad omfattning.
Av det förut anförda framgår, att kommitténs förslag enligt min mening
innebär betydande framsteg i skilda hänseenden och att det efter vissa änd
ringar och jämkningar är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Med
tanke på ikraftträdandet av de nya bestämmelserna anser jag mig
emellertid böra erinra om att i några yttranden, där förslaget i sak ej föran
lett mera vägande erinringar, framförts betänkligheter mot att, såsom kom
mittén förutsatt, fortsätta på de partiella reformernas väg och i stället föror
dats att resultatet av nästa avsnitt i kommitténs arbete borde avvaktas, så
att reformen av strafflagens speciella del kunde avslutas i ett sammanhang.
Härvid har även åberopats att de nu föreslagna nya bestämmelserna syntes
komma att träda i kraft samtidigt med att domstolarna skulle börja tilläm
pa nya rättegångsbalken, med de svårigheter detta till en början kunde för
anleda. Ehuru jag väl inser olägenheterna av tätt återkommande ändringar
i strafflagen, finner jag det så angeläget att denna reform ej fördröjes under
lång tid, att jag icke kan föreslå att låta hela återstoden av strafflagens spe
ciella del vänta för att tagas i ett sammanhang. Emellertid vill jag framhålla
att, med hänsyn till det nära sambandet med pågående omarbetning av
strafflagen för krigsmakten, nu ifrågavarande ändringar i strafflagen ej böra
få träda i kraft förrän den 1 januari 1949. Det skulle alltså hinna förflyta
en viss tid, om ock ej så lång, efter ikraftträdandet av den nya rättegångs
balken, vilken förutsättes skola börja tillämpas den 1 januari 1948.
Jag övergår härefter till en redogörelse för de lagförslag som inom depar
tementet upprättats på grundval av kommitténs betänkande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
De särskilda bestämmelserna i departementsförslagen.
Förslag till lag om ändring i strafflagen.
1 KAP.
Om dem, som svensk straffrätt underkastade äro.
1
§•
Enligt SL 1: 1 och 2 är svensk straffrätt främst tillämplig på brott, be
gångna i Sverige eller på svenskt fartyg. Gällande strafflag besvarar emeller
tid icke frågan, var ett brott i det särskilda fallet skall anses vara begånget.
Straffrättskommittén har funnit anledning att upptaga denna fråga samti
digt med nyregleringen av ansvarsfördelningen vid fleras medverkan till
brott och har såsom 2 a § i 1 kap. föreslagit ett stadgande av innehåll,
att ett brott skall anses vara begånget där den brottsliga handlingen företa
gits eller någon för tillämplighet av visst straffbud avgörande verkan inträf
fat eller, vid försök, skulle ha inträffat.
71
I likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i strafflagen upptaga
en uttrycklig reglering av frågan, när ett brott skall anses vara begånget inom
riket eller å svenskt fartyg. Att i detta hänseende liksom hittills lita till rät
tegångsbalkens processuella regler om domstols behörighet att upptaga brott
mål med hänsyn till platsen för brottets begående synes icke tillfredsställan
de, enär de synpunkter som böra anläggas på frågan, huruvida svensk straff
lag skall tillämpas, icke sammanfalla med de processuella synpunkter som
ligga till grund för forumreglerna. Emellertid synes genom att placera den
föreslagna nya bestämmelsen såsom andra stycke i 1 § böra tydligare ut
märkas, att den avser att allenast med avseende å strafflagens tillämplighet
lösa frågan, var ett brott skall anses vara begånget.
Kungl. Maj.ts proposition nr SO-
3 §.
Beträffande verkan av utomlands undergången bestraffning skiljes i SL
1: 3 för närvarande mellan det fall att brottet blivit begånget utomlands och
det fall att det förövats här i riket. I förra fallet är straff här uteslutet, un
der det att i senare fallet det utomlands undergångna straffet icke utgör hin
der för realiserande av det svenska straffanspråket. Mot denna ståndpunkt
har erinrats, att det å ena sidan i många fall kunde framstå såsom obilligt,
att ingen som helst hänsyn finge tagas till utomlands undergången bestraff
ning för här i riket förövat brott, medan det å andra sidan icke syntes vara
riktigt, att utomlands undergånget straff för utom riket förövat brott alltid
skulle utesluta brottets bestraffning i Sverige. Därtill kommer, att det till följd
av den nyss berörda nya bestämmelsen i 1 kap. oftare än enligt gällande rätt
torde kunna inträffa, att det uppstår fråga om bestraffning i Sverige av den
som redan undergått straff utomlands. Kommittén har därför föreslagit att
3 § skall erhålla ändrad lydelse av innehåll, att ingen utan Konungens för
ordnande får åtalas för brott för vilket han utom riket undergått bestraff
ning, samt att domstolen, där till straff dömes, skall äga förordna om avräk
ning för den undergångna bestraffningen efter vad som prövas skäligt.
Sveriges advokatsamfund har häremot invänt, att den föreslagna generella
befogenheten för Konungen att förordna om åtal i sådana fall, där den brotts
lige redan utomlands undergått bestraffning för brottet, förefölle att med
föra en viss risk för rättsosäkerhet. Möjlighet till sådant åtal syntes icke
böra stå öppen i andra fall än då det genom brottet angripna intresset på
grund av särskilda förhållanden åtnjöte starkare rättsskydd i Sverige än i
det främmande landet.
Vad Sveriges advokatsamfund framhållit bör beaktas vid Konungens prov-
ning av åtalsfrågan, men det synes icke erforderligt att i lagtexten upptaga
ett uttryckligt stadgande i den riktning samfundet antytt. I den av kommittén
föreslagna paragrafen ha därför icke företagits andra ändringar än att, i an
slutning till terminologien i den nya lagen om verkställighet av frihetsstraff
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
m. m., uttrycket »straff eller skyddsåtgärd» använts i stället för bestraffning,
varjämte tillämpligheten av den föreslagna avräkningsregeln i likhet med
4: 12 strafflagen begränsats till de fall då frihetsstraff på viss tid eller böter
ådömas.
2 KAP.
Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.
Den nuvarande rubriken till 2 kap., vilken endast anger att kapitlet hand
lar om vilka straff som kunna ådömas, har i kommitténs förslag bibehål
lits oförändrad. Justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt ha emel
lertid ansett, att då kommittén föreslagit att i kapitlet skola intagas bestäm
melser om förverkande, detta också borde komma till uttryck i kapitelru
briken.
Med anledning av denna anmärkning har rubriken ändrats så att den an
giver att kapitlet även innehåller stadganden om förverkande.
En av kommittén föreslagen ändring i 4 § i kapitlet har av skäl, som angi
vas under 4 kap., utgått.
8
§•
I denna paragraf, som icke berörts av kommittéförslaget, förordas den
ändringen att de här förekommande uttrycken »riksdaler» och »riksdaler
riksmynt» utbytas mot »kronor». Då de sista bötessatser i strafflagens spe
ciella del, i vilka bötesbeloppet angives i riksdaler, påträffas i 11: 15 och
18: 15 samt dessa båda lagrum omfattas av de nu föreslagna ändringarna
i speciella delen, har det nämligen synts mig lämpligt att i detta samman
hang inom hela strafflagen ersätta den äldre myntbeteckningen med den nu
gällande.
15 §.
I likhet med den nu gällande lagen upptager kommitténs förslag två arter
av ämbetsstraff, nämligen avsättning och suspension; den senare benämning
en har trätt i stället för den nuvarande beteckningen mistning av befattning
på viss tid. I gällande lag skiljes mellan ämbetsstraff som primärt straff för
vissa brott i tjänsten och ämbetsstraff som påföljd vid sidan av straff för
andra brott. För utformningen av ämbetsstraffen i båda fallen har kom
mittén föreslagit enhetliga regler och detta även i vad gäller kretsen av de
personer, som skola kunna drabbas av ämbetsstraff. Regleringen av sist
nämnda fråga har i förslaget fått sin plats i 25: 12 (i departementsförslaget
25: 11), varest fastställes vem som i strafflagens mening är att anse som
ämbetsman eller eljest skall vara underkastad ämbetsansvar.
I den nu förevarande 15 § i 2 kap. har kommittén upptagit ett allmänt
stadgande av innehåll att de som innehava ämbete eller annan befattning,
varmed följer ämbetsansvar, skola kunna dömas till avsättning och suspen-
73
sion. Vidare har för suspension i den föreslagna lagtexten fastställts en lati
tud från och med en månad till och med ett år, vilket överensstämmer med
utvecklingen i rättspraxis. Slutligen har i paragrafen föreslagits uttryckligt
stadgande att suspension ej får verkställas medan den dömde undergår fri
hetsstraff.
Mot denna paragraf i förslaget har föreningen Sveriges häradshövdingar
invänt, att det enligt föreningens mening starkt kunde ifrågasättas, huruvida
ämbetsstraffen verkligen vore lämpade för valda förtroendemän eller för be
fattningshavare i kommunal och enskild tjänst. Föreningen har framhållit,
att man med avseende å sådana personer ej alltid kunde räkna med att ett
ådömt ämbetsstraff skulle bliva verkställt.
I vissa yttranden över paragrafen har vidare uppmärksamheten riktats på
det missförhållandet, att personer, som dömts till avsättning från kommunala
förtroendeuppdrag, omedelbart efter domen atervalts till sadana befattning
ar. Svea hovrätt har sålunda i anledning av dessa erfarenheter bestämt för
ordat, att i strafflagen infördes bestämmelser, som hindrade en till avsätt
ning dömd ämbetsman eller likställd person att under viss ej alltför kort
tid efter domen utöva allmän befattning. Liknande synpunkter ha anlagts
av föreningen Sveriges häradshövdingar och landskommunernas förbund.
Länsstyrelsen i Uppsala län har motsatt sig, att suspensionsstraff skulle in
föras för kommunala förtroendemän. Länsstyrelsen uttalar, att eftersom en
dom å suspension icke föranledde ny röstsammanräkning, den suspendera
des plats komme att, om suppleant icke funnes, stå obesatt en tid, vilket
skulle framstå som särskilt olämpligt i fall, då den suspenderade företrädde
någon viss intressegrupp eller politisk riktning.
Justitiekanslersämbetet, socialstyrelsen, överståthållaråmbetet, länsstyrel
sen och landsfogden i Uppsala län, länsstyrelsen i Västmanlands län och tjäns
temännens centralorganisation ha slutligen i nu förevarande sammanhang ut
talat sig för att bestämmelser meddelades enligt vilka den som dömts till av
sättning, i motsats till vad som för närvarande gällde, skulle kunna bevaras
vid intjänade pensionsförmåner.
I likhet med kommittén anser jag mig icke kunna förorda, att avsättning
Departements-
eller suspension skulle medföra obehörighet att under viss tid efter domen
chelen-
bekläda allmän befattning. Jag erinrar om att möjligheten att döma någon
ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst nyligen avskaffats. Det anmärkta
missförhållandet, alt den som dömts till avsättning från kommunalt förtro
endeuppdrag kan omedelbart återväljas till sadan befattning, kan otvivelak
tigt verka stötande men övervägande skäl synas dock tala för att icke bryta
mot den princip som genom nyssnämnda reform blivit knäsatt.
Det i yttrandena framförda kravet, att avsatta befattningshavare skulle
kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner, synes mig välgrundat. Denna
fråga, som bör lösas genom en ändring av pensionsbestämmelserna, kan
emellertid ej upptagas i nu förevarande sammanhang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
Vad som anmärkts i fråga om kretsen av dem som äro underkastade äm-
betsansvar har icke föranlett någon ändring i förevarande paragraf. Jag
återkommer emellertid till frågan vid 25: It i departementsförslaget. Där
vill jag bl. a. förorda ett stadgande, att suspension ej skall kunna ådömas
kommunala förtroendemän.
I detta sammanhang må nämnas, att 16 och 17 §§ i kommittéförslaget
ersatts av bestämmelser i 25 kap. i departementsförslaget. Detsamma gäller
18 § i gällande lag, vilken även enligt kommittéförslaget skulle ersättas av
25: 7.
16 §.
I 2 kap. 19 § av kommitténs förslag har upptagits bestämmelse, att muta
och för utförande av brott avsett förlag eller vederlag samt annat dylikt,
vars mottagande i strafflagen är belagt med straff, ävensom annan vinning
av där straffbelagd gärning, vilken ej motsvaras av skada för enskild, må, om
skäl därtill äro, förklaras förverkade till kronan och förvärvaren således för
pliktas att till kronan utgiva egendomen eller dess värde.
I gällande strafflag finnas endast tre bestämmelser av detta slag. Enligt
25: 7 skall muta eller annat, som en enligt 25: 5 eller 6 straffbar ämbets
man olovligen tagit, tillfalla kronan. I 15: 4 stadgas förverkande av pen
ningar eller deras värde, som någon använt eller betingat sig till slavhandel
eller befraktning av fartyg till slavars förande eller till utrustning för slav
handel eller slavars bortförande. Vidare skall enligt 8: 30 första stycket för
verkande även drabba vad någon som är förfallen till ansvar enligt 8 kap.
för brottet mottagit eller dess värde.
Till motivering av den nyss återgivna generella förverkandebestämmelsen i
förslaget har kommittén anfört, att det icke syntes tillfredsställande att en
brottsling efter avtjänandet av sitt straff skulle vara i okvald besittning av
vad han orättmätigt tillskansat sig genom brottet. Det vore önskvärt att så
långt möjligt motverka den lockelse till brott som vinningen av brottet ut
gjorde. I vissa fall, såsom vid spioneri och förräderi, kunde också det fort
satta innehavet av ekonomiska tillgångar, vilka förvärvats genom brott, in
nebära fara för ny brottslighet av enahanda slag. I själva verket kunde knap
past någon påföljd av brott vara naturligare än den som bestode däri, att
man fråntoge den brottslige hans vinning av brottet. Att möjlighet härtill
med få undantag saknades enligt gällande strafflag måste betecknas som
en brist.
Mot vad sålunda föreslagits har justitiekanslersämbetet erinrat, att muta
och för brott avsett vederlag städse borde vara underkastade förverkandepå-
följd, vilken därför vid dessa former av vinning av brott borde göras ovillkorlig.
Vissa yttranden innehålla kritik mot att enligt förslaget förverkande skall
ske endast av sådant som mottagits. Göta hovrätt har sålunda funnit önsk
värt, att förverkandepåföljd i vissa fall kunde ådömas även den som utlo
vat eller erbjudit muta och alltså finge avse det utfästa beloppet. Hovrätten
75
över Skåne och Blekinge ävensom t. f. landsfogden i Malmöhus län ha åter
ansett, att beträffande muta förverkande borde inträda, så snart beloppet
överlämnats, exempelvis genom att avsändas med posten, även om det seder
mera icke mottagits. Föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sve
riges stadsdomare, rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg samt Sveriges
advokatsamfund ha funnit, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, på
sätt i kommitténs motiv uttalades, en förverkandeförklaring enligt paragrafen
även skulle kunna göras blott partiell. Stockholms rådhusrätt har vidare
ansett önskvärt, att lagtexten erhölle en sådan avfattning att icke endast
nettovinsten utan även bruttovinsten av en brottslig verksamhet skulle kun
na förklaras förverkad, vilket skulle få betydelse exempelvis vid beivrandet
av koppleri o. dyl. Slutligen har överståthållarämbetet föreslagit att, för det
fall att egendom som utgjorde vinning av brott icke funnes i behåll, möjlig
het skulle införas att låta förverkandeförklaringen avse icke egendomens
värde utan sådant som av den brottslige vid egendomens avyttring bekommits
i vederlag för densamma; i exekutionshänseende skulle härigenom betydan
de fördelar vinnas.
Kommittén har under 18 och 19 §§ upptagit vissa allmänna bestämmelser
Departements-
om förverkande av egendom, varvid i 18 § behandlats förverkande av hjälp- cheten.
medel vid brott och i 19 § förverkande av muta eller annan vinning av brott.
Då emellertid förverkande av muta eller annan vinning av brott alltid måste
hänföra sig till viss straffbelagd gärning, medan så icke behöver vara fallet
beträffande förverkande av hjälpmedel, har det synts riktigare att med änd
ring av de båda paragrafernas inbördes ordning placera stadgandet om för
verkande av muta eller annan vinning av brott först, såsom 16 §, och slad-
gandena om förverkande av hjälpmedel såsom 17 §.
I likhet med justitiekanslersämbetet finner jag övervägande skäl tala för
att förverkande av muta skall vara obligatoriskt. Påföljden synes vidare, på
sätt från andra håll framhållits, böra kunna inträda redan i och med att
muta lämnats, även om denna icke mottages av den ämbets- eller tjänsteman
för vilken den avsetts. Även i fråga om förlag eller vederlag som är avsett
för främjande av brott och annat dylikt som avses i förslaget synes förver-
kandepåföljd böra inträda redan i och med överlämnandet, om detta är
straffbart, men eljest först när egendomen mottagits. Påföljden bör även här
vara obligatorisk. Jag vill framhålla, att om lämnandet av förlag eller veder
lag ej är särskilt straffbelagt såsom fullbordat brott eller förberedelse till
brott, förverkande ej torde böra inträda. En delaktighetshandling som består
i lämnande av förlag eller vederlag synes sålunda icke i och för sig höra ut
göra grund för förverkande i fall, då förberedelse till brottet ej är straffbar.
Verkningarna av att utsträcka regeln om förverkande så långt synas nämli
gen svåra alt överblicka. Det är icke heller avsett, att belöning för eit redan
fullbordat brott skall på grund av nu ifrågavarande bestämmelse vara för
verkad, med mindre lämnandet eller mottagandet av sådan belöning är sär
skilt straffbelagt.
Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
Egendomen i fråga bör kunna förklaras förverkad även om den övergått
till tredje man. Den som var i god tro när han förvärvade egendomen synes
emellertid böra vara skyddad. Jämväl särskild rättighet som någon förvär
vat i god tro bör respekteras. Härvid kunna dock ej andra rättigheter kom
ma i betraktande än sådana som enligt rådande uppfattning hänföras till
sakrätter. Frågan i vad mån förverkande kan avse egendom, som trätt i den
ursprungliga egendomens ställe, torde böra bedömas enligt de allmänna rätts
grundsatser som äro att tillämpa när egendom, som någon mottagit för an
nans räkning, förvandlats.
Vad kommittén föreslagit om förverkande av vinning genom brott i andra
fält än nu berörts synes välmotiverat. I lagtexten torde emellertid böra ut
tryckligen angivas att i hithörande fall skall ske en skälighetsprövning med
hänsyn till omständigheterna. Denna prövning bör avse dels huruvida för
verkande överhuvud bör inträda dels ock huruvida förverkandeförklaring
bör avse hela vinningen av brottet eller endast en del därav.
Paragrafens avfattning har jämkats i överensstämmelse med vad nu an
förts.
17 §.
I kommitténs förslag ha under 18 § upptagits bestämmelser om förver
kande av hjälpmedel vid brott och viss därmed jämställd egendom. I sådant
hänseende har till en början föreslagits ett huvudstadgande av innehåll, att
vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning som i strafflagen är belagd
med straff eller frambragts genom sådan gärning finge, om det vore påkallat
till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl, förklaras förverkat
till kronan, såvitt den som var ägare till föremålet eller var i hans ställe upp-
såtligen förövat gärningen eller medverkat därtill; detsamma har föreslagits
skola gälla beträffande hjälpmedel, varmed någon tagit befattning som in
nebär i strafflagen kriminaliserad förberedelse till brott. Härtill ha anslutits
föreskrifter dels att, om föremålet överlåtits, det må förklaras förverkat en
dast där det förvärvats av någon som insåg eller hade skälig anledning antaga
att omständigheterna voro sådana som nu sagts, dels ock att förverkande
förklaring må ske med förbehåll för särskild rätt till föremålet och i stället
för föremålet må avse dess värde. Vidare har i ett andra stycke av paragra
fen upptagits ett stadgande att — ändå att fall varom i första stycket sägs
icke är för handen — dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund
av sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till
brottslig användning, må förklaras förverkat. Slutligen har i ett tredje stycke
inrymts en bestämmelse, att domstolen i stället för förverkande äger före
skriva åtgärd till förebyggande av missbruk.
I strafflagen ha hittills icke funnits några allmänna regler om förverkande
av hjälpmedel vid brott. Vissa speciella stadganden om en sådan eller lik
nande påföljd ha emellertid av ålder funnits i 12:20 samt 15:1 och 4. I
12: 20 stadgas, att med förfalskningsverktyg och med vad genom förfalskning
tillkommit skall så förfaras att missbruk därav ej kan ske. Enligt 15: 1
77
skall fartyg, som begagnas vid slavhandel, vara förbrutet jämte sin ladd
ning, och enligt 15:4 skola penningar eller deras varde, som någon använt
eller betingat sig till slavhandel eller befraktande av fartyg till slavars fö
rande eller till utrustning av sådant fartyg, likaledes vara förbrutna. Under
de senaste åren ha förverkandebestämmelser av nu ifrågavarande typ in
förts för ytterligare grupper av brott. Genom 1942 års lagstiftning om för
mögenhetsbrott upptogs sålunda i 20: 11 ett stadgande, att hjälpmedel för
stöld kan förklaras förverkat, evad ansvar ådömes eller ej. En liknande be
stämmelse beträffande sprängämnen infördes samtidigt i 19:21. Slutligen
kan enligt 8: 30, sådant detta lagrum lyder efter 1940 och 1942 års lag
ändringar, föremål som begagnats för utförande av brott enligt 8 kap. eller
som åstadkommits i samband med det brottsliga förfarandet förklaras för
verkat, evad någon fälles till ansvar för brottet eller ej.
Kommittén har funnit det vara otillfredsställande att enligt gällande rätt,
frånsett de nu återgivna bestämmelserna, en brottsling är berättigad alt
efter avtjänat straff återfå sina verktyg. En allmän regel om förverkande av
hjälpmedel vid brott vore därför enligt kommitténs mening påkallad. Be
träffande sådana föremål, som genom sin beskaffenhet framstode såsom
särskilt lämpade till brottsverktyg, syntes det önskvärt, att de kunde för
klaras förverkade även om de icke kommit till brottslig användning. Vad
som frambragts genom brott borde även stundom kunna förklaras förver
kat. I alla dessa fall kunde det nämligen förefinnas en fara för fortsatt
brottslig användning av de ifrågavarande föremålen, vilken det vore ange
läget alt undanröja genom förverkandebestämmelser.
Med avseende å första stycket i den föreslagna paragrafen ha i yttrandena
erinringar framställts mot att ett föremål vilket använts som hjälpmedel vid
brott skulle kunna förklaras förverkat, även om det icke varit dess ägare utan
endast någon som var i hans ställe vilken förövat brottet eller medver
kat därtill. Hovrätten över Skåne och Blekinge har sålunda ansett, att ut
trycket »var i hans ställe» vore otydligt och icke enligt vanligt språkbruk
omfattade alla de fall som enligt kommitténs motiv avsåges därmed. Å and
ra sidan syntes det inbegripa exempelvis förmyndare, ehuru det förefölle
uppenbart obilligt att enligt ifrågavarande stadgande förklara myndlingens
egendom förverkad. Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot
att i motiven som exempel på situationer, vilka täcktes av stadgandet i frå
ga, anförts det fallet alt ägaren lånat ut, uthyrt eller under äganderättsförbe
håll sålt föremålet till den brottslige och försummat att vidtaga tillbörliga
försiktighetsmått till hindrande av brottslig användning. Föreningen har
funnit, att det icke närmare utretts vilka försiktighetsmått som här avsåges
och att det syntes svårt att precisera dessa; för förverkande i hithörande fall
borde fordras, alt ägaren insett eller måste antagas ha insett att föremålet
skulle komma till brottslig användning. Även Sveriges advokatsamfund har
uttalat sig mot alt i de nyssnämnda fallen förverkandepåföljd skulle kunna
inträda, även om ägaren vore i god tro. Det av kommittén tillagda förbehål-
Kungl. Maj ds proposition nr 80.
78
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
let, enligt vilket förutsattes att ägaren försummat att vidtaga tillbörliga för
siktighetsmått, vore enligt samfundets mening verklighetsfrämmande och in-
nebure påtaglig risk för rättsosäkerhet. Samfundet har likaledes funnit skäl
till erinringar emot att i motiven under det nu ifrågavarande stadgandet
hänförts även de båda fallen att en bil, som användes för brottsligt ändamål,
tillhörde ett bolag, vars verkställande direktör vore den brottslige, och att
en till brott begagnad bil tillhörde gärningsmannens hustru men mannen råd
de över bilen på sådant sätt att han kunde sägas vara i hennes ställe; även
i dessa båda fall borde enligt samfundets mening en förutsättning för förver-
kandeförklaring vara bristande god tro hos dem som skulle drabbas därav.
Ä andra sidan har t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm funnit otillfredsstäl
lande, att enligt den av kommittén föreslagna lagtexten föremål, som kommit
eller vore avsedda att komma till brottslig användning, icke ovillkorligen
skulle förklaras förverkade, om så vore påkallat till förebyggande av brott
eller ur därmed jämställda synpunkter. I sådana fall borde domstolen, sär
skilt i fråga om gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg och
därmed likartade hjälpmedel till brott, icke ha möjlighet att underlåta att
förklara föremålen förverkade.
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Stockholms rådhusrätt och Sveriges
advokatsamfund ha ansett, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, på
sätt i motiven uttalats, domstolen kunde inskränka sig till att låta förverkan-
deförklaringen avse endast en del av den egendom, varom fråga vore.
Beträffande andra stycket i paragrafen har Svea hovrätt anmärkt, att den
här upptagna förverkandebestämmelsen enligt motiven avsåge endast före
mål med utpräglad karaktär av brottsverktyg, men att avfattningen av lag
texten syntes medgiva en vidsträcktare tolkning av ordet föremål än som
sålunda vore avsedd. Enligt ordalagen syntes exempelvis under bestämmel
sen kunna hänföras även det faliet att en person innehade ett vanligt gevär
under omständigheter som gåve anledning att befara att vapnet skulle kom
ma till brottslig användning. Samma anmärkning har framställts av för
eningen Sveriges häradshövdingar.
Mot det föreslagna tredje stycket i paragrafen har hovrätten över Skåne
och Blekinge erinrat, att det efter ordalagen finge tolkas så, att domstolen
till förebyggande av missbruk av föremal, om vilka här vore fråga, ägde
föreskriva icke blott faktiska åtgärder utan även åtgärder av rättslig natur.
En föreskrift av sistnämnda slag kunde i många fall ha oförutsebara verk
ningar. Förutsatte den medverkan av enskild, tillkomme svårigheten att ge
nomdriva verkställighet. Hovrätten funne därför att möjligheten att före
skriva rättsliga åtgärder borde borttagas.
Akademien för de fria konsterna har beträffande konstverk med falsk
signatur påfordrat, att i lagen infördes en bestämmelse om utplånande av
sådan signatur. Önskvärt vore även, att ett på sådant sätt förfalskat konst
föremål tdl förebyggande av nya utprånglingsförsök bleve försett med på-
teckning om att det varit åsatt falsk signatur.
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
79
I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges hä
radshövdingar och Sveriges advokatsamfund finner jag den av kommittén
föreslagna lagtexten i paragrafens första stycke giva möjlighet till alltför
vidsträckt tillämpning, då enligt vad där sägs en förverkandeförklaring skall
kunna grundas på brottslighet icke endast hos föremålets ägare utan även
hos »den som var i hans ställe». Sistnämnda uttryck har därför ersatts med
»någon som han satt i sitt ställe». Enligt den ändrade lydelsen förutsättes, att
det är ägaren som själv satt annan i sitt ställe. Härigenom har från stadgan
dets tillämplighetsområde uteslutits exempelvis det fallet att en förmyndare
begår brott med användande av något myndlingen tillhörigt föremål som
hjälpmedel. Icke heller om en avbetalningsköpare torde kunna sägas, att
säljaren satt honom i sitt ställe. Avbetalningsköparen har ju förvärvat en
självständig rätt och han varken företräder säljaren eller innehar eljest av-
betalningsgodset på sådant sätt att han i förevarande sammanhang bör an
ses vara av säljaren satt i dennes ställe. Köparen bör sålunda icke genom
att låta det på avbetalning köpta föremålet komma till brottslig användning
kunna föranleda förverkande av större rätt till detsamma än han själv för
värvat genom avbetalningskontraktet. Att någon för skens skull skrivits som
föremålets ägare bör naturligtvis icke hindra förverkande. Under bestäm
melsen böra också kunna hänföras sådana fall som att en hustru låter sin
man förfoga över en henne tillhörig bil liksom att den som utsetts till verk
ställande direktör i ett bolag begagnar bolaget tillhörig egendom. Även
inom det sålunda kvarvarande området för stadgandets tillämplighet kan
emellertid dess användning tänkas medföra alltför hårda konsekvenser. Det
har därför befunnits lämpligt att i lagtexten utsäga, att påföljden ej skall
få inträda, där det vore uppenbart obilligt. Vidare har genom tillägg av or
den »helt eller delvis» uttryckligen angivits, att en förverkandeförklaring
skall kunna begränsas till en viss kvantitativt bestämd del av egendomen. Vi
dare bör, såsom kommittén föreslagit, förverkande kunna ske med förbehåll
om den rätt annan person än den brottslige har till egendomen. Något uttryck
ligt stadgande härom synes ej erforderligt. Att exempelvis en avbetalnings-
säljares rätt till gods, som sålts med äganderättsförbehåll, icke kan bliva för
verkad genom köparens brottsliga förfarande med godset torde ulan vidare
framgå av de stadgade allmänna förutsättningarna för förverkande.
För det fall att egendomen överlåtits har kommittén upptagit en bestäm
melse till skydd för godtrosförvärvare och har härvid även givit en defini
tion av begreppet god tro. Då emellertid en sådan definition icke synes böra
meddelas för det speciella fall som nu är i fråga, har den av kommittén fö
reslagna skyddsregeln omformulerats till att helt allmänt gälla den som i
god tro förvärvat viss egendom eller särskild rätt därtill. Liksom vid 16 § av
ses med särskild rätt till egendomen allenast sådan rätt som betraktas såsom
sakrätt.
För den händelse att egendomen skaffats ur vägen, innan den hunnit be
slagtagas, har kommittén förutsatt att skyldighet att utgiva dess värde skul
le kunna åläggas envar som haft sådan befattning med egendomen, alt han
Departements
chefen.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
genom förverkandeförklaring kunnat förpliktas utgiva densamma. Härav får
dock icke dragas den slutsatsen att åklagaren skall vara skyldig att väcka
talan mot envar som teoretiskt skulle kunna åläggas dylik betalningsskyl
dighet. I regel torde ej böra ifrågakomma att ålägga annan än den som un
danskaffat eller förbrukat egendomen att utgiva dess värde. Såsom förutsätt
ning för att värdet skall kunna förklaras förverkat har i departementsförsla-
get upptagits, att egendomen ej finnes i behåll.
I paragrafens andra stycke har, med beaktande av den av Svea hovrätt
och föreningen Sveriges häradshövdingar framställda anmärkningen, genom
tillägg av ordet »särskilda» framför »beskaffenhet» utmärkts, att här endast
är fråga om förverkande av föremål med utpräglad karaktär av brotts
verktyg. Anmärkas må, att fall kunna tänkas då ett enstaka föremål av visst
slag icke är av den särskilda beskaffenhet varom här är fråga men då så
är förhållandet med en samling av ifrågavarande föremål, såsom när en
stor samling nycklar påträffas under sådana omständigheter att den kan
antagas vara avsedd till användning vid inbrott. I sådant fall bör nyckelsam
lingen ses som en enhet.
Vad slutligen angår tredje stycket i paragrafen torde det icke vara erfor
derligt att uttryckligen specificera de åtgärder som enligt vad akademien
för de fria konsterna anfört böra vidtagas med förfalskade konstföremål.
Även utan en uttrycklig föreskrift därom ger nämligen den föreliggande lag
texten domstolen befogenhet att under de förut i paragrafen angivna förut
sättningarna förordna om utplånandet av en falsk signatur eller om före
målets förseende med en påteckning, utvisande att det varit åsatt sådan
signatur.
De åtgärder som lämpligen kunna komma i fråga för att förebygga miss
bruk av egendomen böra regelmässigt avse en faktisk åtgärd med själva
egendomen. Det synes emellertid ej finnas skäl att, såsom i ett yttrande
ifrågasatts, beröva domstolen möjligheten att, där det undantagsvis kan vara
lämpligt, föreskriva en rättslig åtgärd.
18 §.
Såsom 20 § har kommittén upptagit ett stadgande, att fråga som avses i
18 eller 19 § i dess förslag skall prövas av domstol på talan av åklagare. Är
straff förfallet, skall sådan talan få väckas allenast om landsfogden eller, i
Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.
I anledning härav har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört, att en
tillämpning av bestämmelserna i 18 § första stycket kommittéförslaget icke
borde ifrågakomma, därest straffet förfallit för den gärning, vid vilken fö
remålet i fråga använts som hjälpmedel, samt att detta med hänsyn till stad
gandet i 18 § andra stycket ej heller kunde anses erforderligt. T. f. lands
fogden i Norrbottens län har ansett, att beslut om talans väckande utan
våda kunde anförtros distriktsåklagare.
81
Den första meningen av denna paragraf innehåller i kommitténs förslag>Dep°^nents'
att fråga som avses i 18 eller 19 § skall prövas av domstol på talan av åkla
gare. Enligt nya rättegångsbalken skall det emellertid åligga domstolen att,
så snart allmän åklagare eller målsägare väckt åtal för brott, ex officio prö
va även frågor om förverkande (SOU 1938:44 s. 23). För det fall att fråga
om förverkande uppkommer utan samband med åtal finnes stadgande i 17 § av
det förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken, som förelagts
riksdagen innevarande år. En särskild regel om sättet för förverkandetalans
anställande blir därför icke erforderlig. Att begränsa möjligheten att väcka
talan utöver vad som följer av 5 kap. 19 a § i departementsförslaget har icke
synts erforderligt. Behörigheten för åklagare att väcka talan, om straff är
förfallet, synes såsom kommittén föreslagit böra vara beroende av överåkla
gares beslut.
(20 och 21 §§).
Nuvarande 2: 20 innehåller en hänvisning till att brott i några fall enligt
särskilda stadganden kunna medföra påföljder utom de i 2 kap. angivna.
Denna erinran, vilken huvudsakligen syftar på förverkandepåföljder, kan
efter förverkandebestämmelsernas upptagande i 2 kap. utgå.
I nuvarande 2:21 stadgas, att om någon utom riket är straffad för brott
och förty, enligt 1: 3, fri från straff här i riket, förlust av ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning likväl må här ådömas honom, där brottet efter
strafflagen bör medföra förlust av befattningen eller obehörighet att inträda
däri; om å brottet bör följa mistning av befattning på viss tid, må därtill
dömas.
Kommittén har föreslagit upphävande av detta lagrum, enär 1:3 i kom
mittéförslaget öppnade möjlighet att, där så funnes påkallat, lagfora en ut
rikes bestraffad brottsling för att svensk domstol skulle bliva i tillfälle att
döma honom till avsättning eller suspension.
Förslaget medför visserligen den omgången att den utomlands dömde
brottsling, som enligt svensk lag för sitt brott förskyllt avsättning eller sus
pension, icke kan ådömas sådant ämbetsstraff utan att Konungen förordnar
om åtal och även frågan, om vilket allmänt straff som borde följa å brottet,
blir föremål för prövning av svensk domstol. Då den svenska domstolen efter
att ha utmätt det allmänna straffet kan förordna om sådan avräkning av den
utomlands undergångna bestraffningen att intet ytterligare straff kvarstår att
avtjäna, synes det mig emellertid onödigt att bibehålla någon specialbestäm
melse för detta sällsynta undantagsfall.
3 KAP.
Om försök, förberedelse och medverkan till brott.
1—3 §§•
Paragraferna motsvara 1 och 2 §§ i kommitténs förslag.
Kommittén har såsom 1 § i oförändrat skick upptagit de nuvarande be
stämmelserna om försök i 13 §, som tillkommo genom 1942 års lagstiftning
i ämnet.
6
Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Såsom 2 § har kommittén upptagit bestämmelser om straff för förbere
delse till brott. Huvudstadgandena härom ha inrymts i paragrafens första
stycke, varest skiljes mellan två olika typer av förberedelsehandlingar som
skola kunna medföra straffpåföljd. Den ena omfattar att någon, med upp
såt att han själv eller annan skall begå brott, lämnar eller mottager pen
ningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brottet eller
lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar eller tager dylik befattning med
gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälp
medel. Den andra typen förberedelsehandlingar består uti att någon eljest
träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller under
lätta att brott framdeles må förövas. Det förra slaget handlingar har enligt
förslaget straffbelagts, då det brott till vilket förberedelsen syftar är ett brott,
vid vilket lagen utsätter straff för försök eller varå kan följa straffarbete i
fyra år eller däröver. Den senare gruppen förberedelsehandlingar har före
slagits skola medföra straff, då fråga är om spioneri, sabotage, mened eller
brott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver; för det fall, att
stämpling till bestämt brott eller försök att anstifta sådant förelegat, skal
detta enligt förslaget anses försvårande. I paragrafens andra stycke ha före
slagits stadganden om att till straff för förberedelse ej skall dömas, när
faran för brott var ringa, och att för befattning med hjälpmedel ej heller
skall dömas den som frivilligt förstört hjälpmedlet eller eljest förebyggt den
brottsliga användningen därav. I ett tredje stycke har slutligen upptagits en
regel angående utmätningen av straffet för förberedelse. Enligt denna regel
skall straffet för förberedelse sättas under vad som bort följa å den fullbor
dade gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med
mindre å det fullbordade brottet kan följa straffarbete i åtta år eller där
över.
Gällande strafflag innehåller icke någon allmän bestämmelse om straff för
förberedelse till brott. Vissa gärningar som innefatta förberedelse till brott
äro emellertid straffbelagda såsom särskilda brott genom bestämmelser i
strafflagens speciella del. Att taga befattning med hjälpmedel för brotts för
övande är sålunda straffbart i vissa fall. Stadganden härom finnas i 12: 18
och 19, enligt vilka lagrum ansvar inträder för den som förfärdigar eller an
skaffar verktyg för penning- eller märkesförfalskning eller ock blott obehö
rigen innehar sådana verktyg. Enligt 14: 18 tredje stycket straffas den som
tillreder gift eller dylikt i uppsåt att skada annan till liv eller hälsa. I 19: 21
stadgas straff för den som för användning vid brott mot person eller vid ska
degörelse tillverkar, anskaffar eller förvarar sprängämne. Likaledes skall en
ligt 20: 11 den som för användning vid stöld förfärdigar, anskaffar eller eljest
tager befattning med dyrk, falsk nyckel, sprängämne eller annat hjälpmedel
straffas för förberedelse till stöld. En annan form av förberedelse, nämligen
att träda i förbindelse med annan för att förbereda brott straffbelägges i 8: 24
—26. Det förstnämnda av dessa lagrum, 24 §, avser den som deltager i stämp
ling till högförräderi eller krigsförräderi, 25 § den som i annat fall träder i
samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för att för-
Kimgl. Maj:ts proposition, nr 80.
83
bereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi, vilket
framdeles må varda företaget av honom själv eller av annan, samt 26 § den
som åtager sig att medverka vid spioneri eller olovlig underrättelseverksam
het eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande makt
mottager penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse med sådan
makt, så ock den som försöker förmå annan till gärning av nu angivet slag.
Det förekommer även bestämmelser avseende andra sätt att förbereda brott.
I 21: 8 och 9 stadgas sålunda straff för den som för att bedraga försäkrings
givare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person
eller egendom samt för den som utsprider oriktiga uppgifter avsedda att på
verka marknadspris eller ägnade att påverka bedömandet av ett företags eko
nomi. Det förtjänar även påpekas, att vissa av förfalskningsbrotten i 12 kap.
kunna sägas till sin natur vara förberedelsebrott.
Kommittén har funnit, att en generell reglering av frågan om förberedelse-
handlingars straffbarhet bättre än spridda bestämmelser i strafflagens spe
ciella del skulle tillgodose behovet av en likformig behandling av spörsmål
som vore gemensamma för de olika brotten. Dock borde förfalskningsbrotten
otvivelaktigt såsom hittills behandlas för sig, och även de i 21: 8 och 9 be
handlade formerna av förberedelse vore av så speciell natur att de icke lämp
ligen kunde upptagas i en allmän bestämmelse. Vid utformandet av reglerna
om ett allmänt föreberedelsestraff syntes icke böra ifrågakomma att generellt
utsträcka straffbarheten till ett stadium före vad som innebure försök. Där en
brottsplan icke genomförts så långt att man måste räkna med dess fullföl
jande fram till fullbordat brott såsom något aktuellt, borde nämligen enligt
kommitténs mening kriminaliseringen begränsas till sådana handlingar, vilka
med hänsyn till risken för tillkomsten av brott vore samhällsfarliga till sin
typ och icke allenast såsom led i en konkret brottsplan. Ehuru kriminalise
ringen av förberedelsehandlingar föranleddes av den risk dessa handlingar
innebure för tillkomsten av andra brott, borde de därför, i motsats till försök,
icke i lagen beskrivas blott såsom förstadier till andra brott utan i stället an
givas genom självständiga handlingsbeskrivningar, lika noggrant utformade
som beskrivningarna på fullbordade brott. Vid bestämmandet, vilka förbere
delsehandlingar en kriminalisering borde omfatta, syntes efter mönster av
gällande lag framför allt två typer av handlingar komma i fråga. Den ena
utgjordes av gärningar, genom vilka någon lämnade eller mottoge penningar
eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brott eller på när
mare bestämt sätt toge befattning med föremål avsett att användas för utfö
rande av brott, den andra av gärningar, genom vilka någon trädde i förbin
delse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Det kun
de emellertid icke ifrågakomma att straffbelägga varje förberedelse av det
slag som sålunda nämnts. Vid prövningen av hur vitt en kriminalisering borde
sträcka sig vore att beakta dels graden av fara för att ett brott skulle komma
till stånd och dels brottets svårlietsgrad och beskaffenhet i övrigt. Ett övervä
gande av dessa synpunkter hade föranlett kommittén att göra skillnad mellan
de två typerna av förberedelsehandlingar. Såsom förutsättning för att liim-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
nande eller mottagande av förlag eller vederlag för brott eller befattning med
hjälpmedel vid brott skulle bestraffas hade det synts kommittén motiverat att
kräva, att försök till det ifrågavarande brottet vore straffbelagt eller att på
det fullbordade brottet kunde följa straffarbete i minst fyra år. Att åter någon
träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta
brott syntes icke alltid innebära en lika utpräglad samhällsfarlighet. Vid
denna typ av förberedelsehandling funne kommittén därför straffbarheten
böra begränsas till viss mycket svår brottslighet. Det syntes vara tillräckligt
att ansvar här inträdde, där någon trädde i förbindelse med annan för att
förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage, mened eller brott,
varå kunde följa straffarbete i åtta år eller däröver.
Mot förslaget att i strafflagens allmänna del införa generella regler om
straff för förberedelse ha vissa invändningar framställts. Föreningen Sveri
ges häradshövdingar har sålunda uttalat, att bestraffandet av förberedelse
till brott med några få undantag vore en relativt ny företeelse i svensk rätt
och syntes ha sin grund i krigstidens ökade krav på strängare reaktion mot
brottsligheten. Det kunde icke sägas överensstämma med svenskt rättsmed
vetande att i någon större utsträckning bestraffa brottsliga tankar och pla
ner på det tidiga stadium, då alla möjligheter ännu funnes att individens
bättre känslor skulle komma att avbryta de förberedelser han påbörjat och
då i allmänhet icke kunde med erforderlig visshet sägas att hans uppsåt
mognat eller i allt fall varit tillräckligt fast för att utgöra grund för planens
förverkligande. Hitintills hade också hos oss liksom i allmänhet i utlandet
de fall, där förberedelse till brott likväl ansetts böra bestraffas, konstituerats
som självständiga brott vid sidan av huvudbrottet, och dessa fall hade, bort
sett från dem som ingått i den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, i
allmänhet varit sådana, där huvudbrottet vore av särskilt svår beskaffenhet
och den förberedande åtgärden i och för sig innefattat eu fara för skada.
Den sålunda använda vägen syntes föreningen icke böra övergivas. Sveriges
advokatsamfund har funnit det betänkligt att i den omfattning förslaget
innebure straffbelägga förberedelse, innan man visste i vilken utsträckning
straff för försök komme att utsättas i de kapitel av strafflagen, som ännu
ej blivit föremål för revision, eller vilka straffsatser som där komme att be
stämmas. Risk förelåge att förberedelse komme att bliva straffbar även i
fall, där detta icke uppbures av allmänna rättsmedvetandet. Något behov av
en utökning av de fall, där förberedelse skulle straffas, torde i praktiken
icke ha visat sig. Enligt samfundets mening borde tvärtom undersökas, hu
ruvida icke de enligt gällande rätt straffbara förberedelsefallen skulle kun
na inskränkas. Mot den föreslagna bestämmelsen kunde vidare anmärkas,
att det syntes ologiskt att vid vissa brott straffa förberedelse men ej försök.
På grund av vad sålunda anförts och då något behov av en allmän bestäm
melse om straff för förberedelse icke förefunnes hemställde samfundet, att
bestämmelsen måtte utgå ur förslaget och att frågan om straff för förbe
redelse till vissa brott reglerades genom särskilda bestämmelser i varje kapitel,
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
85
där frågan kunde uppkomma. Även föreningen Sveriges stadsdomare och
rådhusrätten i Göteborg ha givit uttryck åt betänksamhet inför den utsträck
ning, i vilken förberedelsehandlingar straffbelagts i förslaget. Göta hovrätt
bar däremot ansett, att vad förslaget innehölle härom vore ägnat att fylla
framträdande luckor i det nuvarande straffsystemet.
I fråga om vad som inrymts i den förra av de två grupper förberedelse
handlingar som straffbelagts i förslaget ha i ett flertal yttranden gjorts erin
ringar mot att enligt kommitténs motiv ett blott förvarande av hjälpmedel
till brott icke skulle medföra ansvar, vilket innebure en begränsning av
straffbarheten i jämförelse med vad som stadgades i 12: 19, 19: 21 och 20: 11
i nu gällande strafflag. Justitielcanslersämbetet har sålunda ifrågasatt, hu
ruvida straffbarheten borde begränsas på detta sätt. Begränsningen hade mo
tiverats med att det för straffbeläggande av förberedelse borde förutsättas en
åtgärd som i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivna innefat
tade fara för tillkomsten av ett brott, men ämbetet hölle dock för sin del
före att även den som blott förvarade exempelvis ett sprängämne med upp
såt att han själv eller annan skulle begå en våldsgärning vore straffvärd.
Svea hovrätt har som sin mening uttalat, att omständigheterna kunde vara
sådana, att en persons blotta förvarande av sprängämne, dyrk eller annat så
dant hjälpmedel i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivna för
farandena innefattade sådan fara för tillkomsten av brott, att ett straffin-
gripande kunde anses påkallat. Hovrätten över Skåne och Blekinge har lika
ledes motsatt sig, alt innehav av brottsverktyg utan insikt vid mottagandet om
avsedd brottslig användning därav skulle lämnas straffritt. Hovrätten har
hänvisat till att under oroliga tider blotta innehavet i brottsligt syfte av va
pen och sprängämnen torde innebära betydande fara för tillkomsten av brott.
1 synnerhet om dessa hjälpmedel skolat användas för det i 9: 6 i förslaget
omförmälda ändamålet att föröva brott mot allmän säkerhet och ordning
ansåge hovrätten den som förvarade dem väl förtjäna straff, även om han
först efter mottagandet kommit till insikt om den avsedda brottsliga använd
ningen. Visserligen skulle han i sådant fall vanligen vara förfallen till ansvar
efter 11:5 i förslaget för underlåtenhet att avslöja brott, men hans egen
brottslighet vore likväl av mera kvalificerat slag än i nämnda paragraf av-
såges. Eu tillämpning av 11: 5 i detta fall framstode därför som en nödfalls
utväg. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har med instämmande av krimi
nalpolisintendenten i Stockholm avstyrkt förslaget i den mån därigenom så
dana förberedelsehandlingar som enligt gällande lag vore belagda med straff
lämnades straffria. Särskilt 20: 11 i den lydelse detla stadgande erhållit ge
nom den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott finge anses vara till god
hjälp i kampen mot vissa grovt asociala element. Sålunda vore det för när
varande möjligt att med stöd av detta lagrum ingripa exempelvis mot en
»dynamitard», som med skäl misstänktes för att ha tagit del i en inbrotts-
stöld och som väl icke kunde överbevisas härom men som befunnes inneha
dynamit eller annat till inbrott lämpligt sprängämne. Någon verkligt bäran
de motivering för sin ändrade ståndpunkt i denna del syntes kommittén icke
ha förebragt.
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
I fråga om arten av den befattning med hjälpmedel till brott, varom här
är fråga, har hovrätten över Skdne och Blekinge vidare anmärkt, att då i den
föreslagna lagtexten efter orden »lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar»
följde »eller tager dylik befattning» ordet »dylik» icke syntes tillfredsstäl
lande, eftersom det torde innebära allenast en upprepning, icke en utvidg
ning i förhållande till de särskilt angivna exemplen. För att den avsedda be
tydelsen skulle erhållas syntes därför »annan» böra inskjutas framför »dy
lik» eller ock sistnämnda ord utbytas mot »liknande». Hovrätten ansåge vi
dare, att uppräkningen av typiska förberedelsehandlingar här liksom i nu
varande 20: 11 borde omfatta även anskaffande av hjälpmedel; denna van
liga form av förberedelse torde icke — särskilt där anskaffandet skedde ge
nom tillgrepp — kunna anses inbegripen under något av de i den föreslagna
Jagtexten angivna typfallen.
I anledning av att i kommitténs motiv som exempel på hjälpmedel, vilka
såsom jämförliga med de i lagtexten omnämnda (gift, sprängämne, vapen,
dyrk och förfalskningsverktyg) fölle under stadgandet, angivits karta på vil
ken anvisningar för brotts utförande vore inritade, har hovrätten över Skåne
och Blekinge anmärkt, att en dylik karta icke kunde anses jämförlig med de
i lagtexten uppräknade hjälpmedlen och därför torde böra särskilt nämnas.
Stockholms rådhusrätt åter har uppmärksammat, att i motiven även falsk
sedel och falskt mynt nämnts såsom hänförliga under stadgandet i fråga,
samt har i anledning härav ifrågasatt, huruvida dessa, betraktade såsom
medel för utprångling, verkligen vore jämförliga med de i lagtexten särskilt
angivna hjälpmedlen.
Angående de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet vid befattning
med hjälpmedel har hovrätten över Skåne och Blekinge, under hänvisning
till att den föreslagna lagtexten i 3: 2 krävde uppsåt, riktat på gärning vid
vilken lagen utsatte straff för försök eller varå kunde följa straffarbete i
fyra år eller däröver, samt att enligt 8:3, 8 och 10 i förslaget även vissa
ouppsåtliga gärningar kunde förskylla straffarbete i fyra år, påfordrat att
lagtexten i 3: 2 erhölle en tydligare utformning, som uteslöte tveksamhet rö
rande dess tillämplighet i fall, då förberedelsen varit uppsåtlig men det brott
vartill den syftat allenast skulle ha varit att bedöma såsom förövat av oakt-
samhet.
Beträffande den senare av de båda typer av förberedelsehandlingar som
kommittén uppställt har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit orik
tigt att stadga straff redan för en handling, som bestode endast i att träda
i förbindelse med annan i syfte att förbereda brott. Även om förbindelsen
skulle ha utnyttjats i sådant syfte, vilket den föreslagna lagtextens ordalag
icke krävde, syntes starkt kunna ifrågasättas lämpligheten av att meddela
en straffbestämmelse sådan som denna, vilken närmast vore ägnad att för
hindra ett frivilligt tillbakaträdande och giva den med vilken förbindelsen
sökts ett tillfälle att genom hot om angivelse framtvinga en fortsatt verksam
het för brottets förverkligande. Även föreningen Sveriges stadsdomare har
särskilt vänt sig mot uttrycket »eljest träder i förbindelse med annan», vil
ket föreningen funnit vara vagt och ägnat att skapa osäkerhet.
87
I anledning av den för nu ifrågavarande typ av förberedelsehandlingar
föreslagna bestämmelsen att stämpling till bestämt brott skulle anses försvå
rande har justitiekanslersämbetet uttalat, att i själva lagtexten borde uppta
gas den i kommitténs motiv angivna definitionen på stämpling, nämligen att
flera i samråd beslutat verkställa ett brott. Samma yrkande har framställts
av Stockholms rådhusrätt, som uttalat att innebörden av begreppet stämpling
trots nu gällande bestämmelser i ämnet torde vara föga känd av den stora
allmänheten.
Att med de av kommittén föreslagna bestämmelserna förberedelse till olov
lig underrättelseverksamhet icke längre skulle bliva straffbar har givit an
ledning till en gensaga från hovrätten över Skåne och Blekinge, som ansett
att redan den omständigheten att främmande makt i Sverige uppbyggt en
för underrättelseverksamhet avsedd organisation torde kunna skapa allvar
lig risk för utrikespolitiska förvecklingar, oavsett om det kunde visas att
organisationen trätt i verksamhet. Närstående tankegångar ha kommit till
uttryck i det yttrande som avgivits av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm
och vari kriminalpolisintendenten i Stockholm instämt. I detta yttrande har
även hävdats, att det för det allmänna rättsmedvetandet vid alla slags brott
torde framstå såsom ganska självklart, att den som gjort sig skyldig till nå
got så förkastligt som att i vinningssyfte mottaga pengar för att begå brott
skulle straffas, även om brottet icke hunnit komma till utförande.
I fråga om andra stycket i kommittéförslagets 2 § har föreningen Sve
riges häradshövdingar, särskilt med hänsyn till sådana förberedelsehand
lingar som bestå i trädande i förbindelse med annan, påfordrat en utsträck
ning av de där upptagna bestämmelserna om straffrihet. Sveriges advokat
samfund har gjort erinran mot att tillbakaträdande från förberedelse enligt
förslaget medförde ansvarsfrihet endast vid förberedelse som bestode i befatt
ning med hjälpmedel. Det syntes samfundet önskvärt att ansvarsfrihet skulle
kunna inträda även vid tillbakaträdande från förberedelse, som bestode i
trädande i förbindelse med annan. I samma riktning har länsstyrelsen i
Hallands län uttalat sig.
Beträffande förberedelse till brott har kommittén i sitt förslag upptagit
Departements-
vissa allmänna bestämmelser som dels avse att beskriva vissa förberedelse- c/ie/em.
handlingar dels ock angiva vid vilka brott de skola vara straffbara. Dessa
bestämmelser skola enligt förslaget ersätta vissa speciella stadganden som
i gällande lag finnas upptagna i 8:24—26, 12:18 och 19, 14:18, 19:21
samt 20: 11. Kommittéförslaget är dock avsevärt mera omfattande, ehuru
även kommittén avsett att straffbelägga föidteredelse till brott allenast i be
gränsad omfattning. Enligt förslaget skola vissa särskilt beskrivna förbere
delsehandlingar, som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpme
del för brott, bestraffas när fråga är om brott som är straffbelagt på för
söksstadiet eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Den som
har för avsikt att förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage,
mened eller brott, varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, skall
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
dessutom kunna straffas för förberedelse jämväl då denna ej bestått i an
nat än att han trätt i förbindelse med annan i sådant syfte.
I likhet med kommittén anser jag, att straffbeläggandet av förberedelse
till brott bör såvitt möjligt regleras på ett mera enhetligt sätt än nu är för
hållandet. Jag delar också kommitténs uppfattning att en viss utvidgning av
straffbarheten på förberedelsestadiet är behövlig för att samhället skall er
hålla möjlighet att ingripa mot mera svårartad brottslighet på ett tillräckligt
tidigt stadium. Vid övervägande av vilken metod som för detta ändamål är
den lämpligaste har det synts mig naturligt att anknyta till det sätt, på vil
ket motsvarande fråga löstes vid 1942 års lagstiftning om straffbeläggande
av försök. Detta skulle innebära, att genom ett stadgande i 3 kap. regleras
vilka olika slag av handlingar som skola anses utgöra förberedelse till brott
under det att i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del uppräknas
de brott som med hänsyn till svårhetsgraden och övriga omständigheter an
setts vara av den natur att redan förberedelse till dem bör straffbeläggas.
Den senare uppräkningen kan lämpligen ske i samma paragraf som reglerar
vid vilka brott försök är straffbart. Genom den av mig förordade metoden
vinnas, utom likformighet med de närbesläktade bestämmelserna om försök,
bättre möjligheter att i fråga om varje särskilt brott avgöra, huruvida straff
för förberedelse är påkallat. Av advokatsamfundet framhållna synpunkter i
detta hänseende kunna därigenom vinna beaktande och även häradshöv
dingföreningens önskemål bliva bättre tillgodosedda. Särskilt med hänsyn
till de subjektiva omständigheterna synes det vara önskvärt att vid straff
beläggandet av förberedelse kunna vid de särskilda kapitlen fritt och utan
att vara bunden vid någon straffskala e. dyl. pröva, huruvida straffbudet vid
ett visst brott lämpar sig för att kompletteras med straff för förberedelse.
Vidare kan nämnas, att ett straffbud kan vara så konstruerat att det i och
för sig innefattar straff för förberedelse till brottslig verksamhet, och sär
skild straffbestämmelse för förberedelse till brottet kan då vara överflödig
eller olämplig.
Vad härefter angår den närmare utformningen av en allmän bestämmelse
om vad i förevarande sammanhang skall förstås med förberedelse till brott,
påkallar användningen av en sådan lagstiftningsmetod som jag här förordat,
att vissa jämkningar vidtagas i kommitténs förslag.
Mot kriminalisering av de i kommitténs förslag upptagna förberedelse
handlingar som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpmedel
till brott har jag icke funnit någon anledning till erinran, och jag finner
det lämpligt att, såsom skett i förslaget, upptaga en utförlig bestämning av
de handlingar som avses. De i yttrandena särskilt uppmärksammade hjälp
medlen falsk sedel, falskt mynt och karta med anvisningar för brotts utfö
rande torde omfattas av lagtexten. I uppräkningen av handlingar som inne
fatta förberedelse till brott torde emellertid, med beaktande av vad som an
förts i vissa yttranden, böra tilläggas de fallen att någon anskaffar eller
förvarar sådant hjälpmedel som här är i fråga. Den av hovrätten över Skåne
och Blekinge framställda redaktionella anmärkningen torde — ehuru kom-
89
mitténs lydelse strängt taget är oantastlig — även böra beaktas. Vidare har
uttrycket »med uppsåt att han själv eller annan skall bega» gärningen i frå
ga ändrats till »med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagd
gärning». Att i detta sammanhang använda uttrycket främja synes följd
riktigt i förhållande till medverkansbestämmelsema, enär »främjar» där om
fattar bl. a. handlingar av samma art som de vilka, när fullbordat brott eller
försök ej kommer till stånd, skola bestraffas som förberedelse. Likaledes har
i uttrycket »förlag eller vederlag för utförande av brottet» orden »utförande
av» uteslutits, enär här liksom i 2: 16 ej behöver vara fråga om att utföra
brottet i inskränkt mening utan blott om att främja det.
Beträffande härefter den i kommitténs förslag nämnda förberedelsehand
lingen »trädande i förbindelse med annan» har såväl häradshövdingförening
en som stadsdomarföreningen framställt anmärkning mot straffbeläggandet
av sådan förberedelsehandling. Enligt min mening bör beskrivningen av lör-
beredelsehandlingen begränsas till att avse, att någon söker anstifta annan, i
samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gär
ningen. Även med en sådan begränsning bör denna form av förberedelse, i
departementsförslaget benämnd stämpling, kriminaliseras vid avsevärt färre
brott än befattning med hjälpmedel. Denna kriminalisering har emellertid
icke verkställts på det av kommittén föreslagna sättet att göra stämpling
straffbar vid alla brott med viss strängare straffsats. I stället skall stämpling
vara straffbar såsom förberedelse allenast vid de brott där detta uttryckligen
angivits, enär ett praktiskt behov av att kunna straffa stämpling ansetts före
ligga. I den mån behovet av straff funnits avse allenast viss form av stämp
ling, har denna form ensam straffbelagts. Så har vid mened försök till an
stiftan straffbelagts men ej stämpling i övrigt.
Den av kommittén i 2 § sista stycket föreslagna straffmätningsregeln har
synts mig lämplig. Jag vill framhålla, att straffet för förberedelse enligt sa
kens natur bör sättas lägre än för försök.
Enligt 1 § i kommitténs förslag skall — liksom enligt gällande rätt
straff för försök ej utom i fall, varom är särskilt stadgat, ådömas den som
frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett
att brottet ej fullbordats. Beträffande förberedelse stadgas i förslaget, att
till straff därför ej skall dömas om faran för brott var ringa samt att för
befattning med hjälpmedel ej heller skall dömas den som frivilligt förstört
hjälpmedlet eller eljest förebyggt den brottsliga användningen därav. Någon
regel som möjliggör straffrihet vid tillbakaträdande från annan form av för
beredelse än sist nämnts i fall då faran ej var ringa har ej upptagits i kom
mittéförslaget.
I likhet med bl. a. advokatsamfundet finner jag önskvärt att tillbakaträ
dande från förberedelse till brott skall kunna medföra straffrihet i större om
fattning än kommittén föreslagit. Jag vill härvid till en början framhålla,
att den som icke lyckats förebygga den brottsliga användningen av just det
hjälpmedel varmed han tagit befattning — av honom lämnat förlag i pen-
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
90
ningar är t. ex. redan förbrukat — bör kunna vinna straffrihet, om han på
annat sätt förhindrar att brott kommer till stånd. Vidare torde det vara på
kallat att även den som deltagit i förberedelse till brott på annat sätt än
genom befattning med hjälpmedel har tillfälle att vinna straffrihet, om han
förhindrar att brott kommer till stånd.
En särskild fråga i detta sammanhang är, huruvida den som tillbakaträtt
från försök på sätt förutsättes i 1 § av kommittéförslaget bör kunna drabbas
av straff för förberedelse. Att så skulle vara fallet torde överensstämma med
vad kommittén avsett. Enligt min mening skulle emellertid verkan av till-
bakaträdande från försök bliva alltför begränsad, om i stället för straff för
försök skulle följa straff för förberedelse.
På grund av dessa skäl vill jag förorda, att i 3 § upptages ett gemensamt
stadgande om tillbakaträdande från försök eller förberedelse. Stadgandet
torde, i huvudsaklig anslutning till bestämmelsen om tillbakaträdande från
försök i 1 § andra stycket av kommitténs förslag, i första hand böra inne
hålla, att straff för försök eller förberedelse till visst brott ej skall — utom i
fall då annat är stadgat — ådömas den som frivilligt, genom att avbryta
gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats.
Genom inskjutandet av orden »till visst brott» har härvid klargjorts, att
straffrihet ej skall inträda för den vars förberedelsehandling ej varit inrik
tad enbart på något visst icke genomfört brott utan haft en allmännare syft
ning, såsom då en inbrottstjuv avstår från ett visst inbrott men behåller
sina inbrottsverktyg. För ett sammanförande av försök och förberedelse på
sätt här skett kan åberopas att gränsen är flytande, vilket t. ex. i den danska
strafflagen föranlett att de överhuvud ej skilts åt. Därjämte torde ytterligare,
i överensstämmelse med 2 § andra stycket andra punkten i kommitténs för-
slag, böra stadgas straffrihet för den som allenast tagit olovlig befattning med
hjälpmedel, därest han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av
hjälpmedlet. Bestämmelsen avser att ge en särskild möjlighet att vinna straff
frihet i detta fall och utesluter ej tillämpning av huvudregeln. Jag vill sär
skilt nämna, att den i departementsförslaget upptagna hänvisningen till
eventuella särskilda undantagsbestämmelser är lika påkallad i fråga om för
beredelse som beträffande försök. Likaledes i överensstämmelse med kom
mittéförslaget anser jag slutligen, att straff för förberedelse ej bör få ådömas,
om faran var ringa.
I motiven till kommittéförslaget (s. 95) har uttalats, att om en tillbakaträ-
der från försök, något som enligt 1 § andra stycket i förslaget medför straff
frihet, det skall lända till befrielse från straff för försök även för övriga med
verkande. Denna ståndpunkt torde överensstämma med gällande rätt, enligt
vilken medverkan framstår såsom accessorisk till huvudgärningsmannens
brott. Enligt de i förslaget innefattade nya medverkansreglerna skall emel
lertid frågan om varje medverkandes straffbarhet bedömas fullt självstän
digt. En följd härav synes böra bliva, att tillbakaträdande från försök skall
få medföra straffrihet endast för den tillbakaträdande själv och icke för andra
medverkande. Detsamma bör tydligen gälla vid förberedelse, i vilket hänse-
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
91
ende också kommittén uttalat att, om flera medverkat, tillbakaträdande som
avses i 2 § andra stycket andra punkten i förslaget ej skall medföra straff
frihet för annan än den som själv frivilligt förebyggt den brottsliga använd
ningen av hjälpmedlet. I anslutning till det nu sagda må emellertid fram
hållas att, om vid försök eller förberedelse en av flera medverkande föran
lett att brottet ej fullbordats, i regel jämväl annan som därefter frivilligt av
stått från utförande av brottet eller medverkan därtill måste anses ha till-
bakaträtt. I nu ifrågavarande situationer finnes nämligen oftast icke utrym
me för någon annan form av tillbakaträdande än ett sådant frivilligt avstå
ende från fortsatt arbete på brottsplanens förverkligande. Om försök eller
förberedelse efter någon tid uppdagas, oaktat någon medverkande avbrutit
handlingsförloppet, finnas sålunda sällan skäl att ställa till ansvar övriga
medverkande som efter detta misslyckande funnit sig däri.
Det lärer vara självfallet, att om någon som tillbakaträtt från försök till
viss gärning vidtagit förberedelsehandling som är ägnad att gagna ytterli
gare försök till enahanda eller annat brott, tillbakaträdandet från förstnämn
da försök ej kan grunda straffrihet i fråga om förberedelsehandlingen.
4 och 5 §§.
Dessa paragrafer motsvara 3 och 4 §§ i kommittéförslaget, vilka handla
om fleras medverkan till brott.
I första stycket av 3 § har kommittén upptagit ett stadgande, att om flera
medverkat till gärning som är i lag belagd med straff, vad som stadgas om
straff skall äga tillämpning ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl
å annan som främjat denna med råd eller dåd. Härtill har anslutits en före
skrift att den som ej är att anse såsom gärningsman skall dömas, om han för
mått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp
därtill. Den huvudsakliga innebörden härav är, att frågan om ansvar för
olika medverkande icke, såsom nu anses vara fallet, blir beroende av om gär
ningsmannen är straffrättsligt ansvarig eller ej. I ett andra stycke av para
grafen ha i förslaget upptagits stadganden dels om att envar medverkande
skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till
last, och dels om att straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär
eller annan i särskild ställning även skall drabba den som jämte honom med
verkat till gärningen. Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen föresla
gits en bestämmelse om att vad i paragrafen sägs ej skall gälla, där annat
följer av vad för särskilda fall är stadgat.
Kommittén har vidare som 4 § upptagit en bestämmelse, att om någon
medverkat i väsentligt mindre mån än annan, förmåtts att medverka genom
tvång, svek eller missbruk av lians ungdom, oförstånd eller beroende ställ
ning eller frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gärningens
fullbordan eller verkningar, hans straff skall kunna nedsättas under vad
eljest bort följa å gärningen, och att i ringa fall ej skall dömas till straff.
Vidare har här tillagts en föreskrift om att detsamma skall gälla, då fråga
Kungl. Maj:ts proposition nr 80
är att straffbud, som avser någon i särskild ställning, skall tillämpas på
annan medverkande.
Vad sålunda föreslagits avviker väsentligt från de för närvarande gällande
delaktighetsreglerna i 3:1—6. Dessa utgå från den uppfattningen, att straff
bestämmelserna i strafflagens speciella del i princip endast ha avseende å
den som själv är gärningsman och att annan medverkande icke är straffbar
annat i den mån så följer av särskilda föreskrifter i allmänna delen. Enligt
3: 1 skall sålunda anstiftare straffas som vore han själv gärningsman. 13:2
föreskrives, att vid bestämmande av straff för anstiftaren vissa omständig
heter skola anses försvårande. Enligt 3: 3 och 4 bestraffas medhjälp till brott.
Den som vid brotts utförande uppsåtligen hjälper annan med råd eller dåd
så att gärningen därigenom sker, straffas enligt 3: 3 som vore han själv gär
ningsman, medan den, som före brotts utförande eller vid utförandet men i
mindre mån än i 3 § sägs med råd eller dåd främjar gärningen, enligt 4 §
straffas efter vad han prövas ha bidragit till brottet, dock mindre än om han
varit gärningsman. Slutligen straffas enligt 3: 5 och 6 deltagare i stämpling
till brott.
Det delaktighetsansvar som sålunda för närvarande stadgas i 3 kap. anses
vara accessoriskt i förhållande till gärningsmannens ansvar. För att delak
tighetsansvar skall inträda lär sålunda förutsättas, att någon är såsom gär
ningsman ansvarig för brottet. Det förutsättes vidare enligt vad kommittén
uttalat, att delaktighetshandlingen sker uppsåtligen. Den som ouppsåtligen
främjar ett brott, kan följaktligen icke straffas för delaktighet däri.
Av skäl, beträffande vilka här må hänvisas till kommittébetänkandet, har
kommittén funnit, att lagstiftningen nu borde frigöras från uppfattningen att
delaktighet vore straffbar endast då den innebure medverkan till annans brott
och att i stället även annan medverkande än gärningsmannen borde betrak
tas såsom självständigt ansvarig. I överensstämmelse med denna tankegång
ha bestämmelserna i 3: 3 och 4 i kommittéförslaget utformats.
Den omläggning av bestraffningsreglerna vid fleras medverkan till brott
som sålunda föreslagits har icke mötts av någon kritik från principiella syn
punkter.
Göta hovrätt har uttalat, att de nuvarande bestämmelserna, som kvarstode
i huvudsak oförändrade sedan strafflagens tillkomst, lede av många påtag
liga brister i både sakligt och formellt hänseende samt att kommitténs för
slag enligt hovrättens uppfattning innefattade en väl avvägd lösning av de
mångahanda spörsmål, som uppkomme då flera samverkade till brott.
Stockholms rådhusrätt åter har, under framhållande av att nu ifrågavaran
de avsnitt av förslaget utan tvivel vore det mest betydelsefulla däri, förkla
rat att rådhusrätten icke vågade uttala något säkert omdöme om den ge
nomgripande nydaning, som kommittén här förslagit.
I anledning av att i 3 § i förslaget talas om gärning, som i lag är belagd
med straff, har Stockholms rådhusrätt uttalat, att om här med »lag» avsåges
strafflagen, ordet borde utbytas mot »lagen», men att, om icke endast
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
93
strafflagen åsyftades, ordet i stället borde ersättas med »lag eller författning».
Även föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Malmö och stads fiska
len i Malmö ha i anledning av bl. a. nu förevarande paragraf i förslaget
efterlyst tydligare bestämmelser angående förhållandet till specialstraffrät
ten. Sistnämnda rådhusrätt har särskilt ifrågasatt, huruvida det icke borde
stadgas, att strafflagens medverkansregler icke skulle gälla i fråga om brott
enligt specialstraffrätten, å vilka endast kunde följa penningböter upp till
300 kronor.
I övrigt ha vissa anmärkningar framställts mot den språkliga avfattning
en av paragrafen. Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Gö
teborg ha sålunda uttalat, att då paragrafen synnerligen ofta skulle komma
i tillämpning, det vore av stor vikt att den erhölle en klarare och otve
tydig formulering.
Angående 4 § i förslaget har hovrätten för övre Norrland uttalat, att det
kunde ifrågasättas huruvida icke de här upptagna bestämmelserna om
straff minskning i vissa fall, då flera medverkat till brott, vore av den all
männa räckvidd, att deras naturliga plats vore bland bestämmelserna om
straffminskning i 5 kap. snarare än i 3 kap. Göta hovrätt har funnit betänk
ligt, att enligt det föreslagna stadgandet formellt hinder icke syntes möta mot
att i ringa fall en gärningsman befriades från ansvar, så snart medhjälp
från annans sida ^»rekommit, oavsett huru obetydlig denna medhjälp än
varit. Även om man icke behövde befara en dylik, icke avsedd rättstillämp
ning, förefölle det hovrätten dock kunna ifrågasättas, huruvida det vore
lämpligt att införa en sådan principiellt betydelsefull regel vid fleras sam
verkan till brott utan att den samtidigt gjordes tillämplig även vid ensamt
gärningsmannaskap. I sammanhang med vissa i förslagets 12, 13 och 19
kapitel upptagna bestämmelser om strafflindring och straffrihet vid frivil
ligt tillbakaträdande hade kommittén uttalat, att frågan om införande av en
allmän bestämmelse om verkan av »i handling visad ånger» endast torde
kunna upptagas i samband med en genomgripande reform av straffsyste
met. Enahanda synpunkt borde enligt hovrättens mening åtminstone leda
till, alt straffrihet enligt nu förevarande paragraf icke skulle kunna ifråga-
komma för gärningsman. Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att den
föreslagna straffrihetsregeln enligt ordalydelsen avser även gärningsmanna
skap och fullbordade uppsåtliga brott. I anledning av att i kommitténs mo
tiv uttalats, att allmän åklagare icke borde åtala den medverkande, där på
grund av straffrihetsregeln ett åtal finge antagas leda till frikännande, har
rådhusrätten funnit principen om allas likhet inför lagen här kunna sättas
i fara och har som sin mening uttalat, att åt straffrihetsregeln borde givas
en snävare avfattning än den föreslagna. Rådhusrätten har därvid hänvisat
till de av kommittén omnämnda bestämmelser i danska strafflagen, enligt
vilka straff för medverkan som ej är gärningsmannaskap i regel kan, om
den avser lagöverträdelse belagd högst med fängelse, bortfalla där den med
verkande blott velat giva mindre väsentlig hjälp eller styrka någon i redan
fattat beslut samt där medverkan icke varit uppsåtlig utan blott oaktsam.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
94
Kungl. Mctj:ts proposition nr 80.
Departements-
chefen.
Beträffande det sist i 4 § inrymda stadgandet om tillämpligheten å med-
verkansfallen av straffbud, som avser någon i särskild ställning, har Sve
riges advokatsamfund gjort den erinran, att uttrycket »någon i särskild ställ
ning» icke syntes tillräckligt klargörande. Enligt samfundets mening borde
antingen en fullständig uppräkning av hithörande fall ske eller också i
strafflagens speciella del för varje särskilt brott, där frågan kunde upp
komma, angivas i vad mån straffbestämmelsen för brottet vore tillämplig
jämväl å sådan medverkande som ej tillhörde de i stadgandet omnämnda spe
cialsubjekten.
Mot den språkliga avfattningen av paragrafen enligt kommitténs förslag
ha föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg gjort sam
ma anmärkning som mot 3 §.
Till den av kommittén föreslagna omläggningen av delaktighetsbestäm-
melserna, mot vilken i stort sett icke framkommit några invändningar i ytt
randena, kan jag uttala min principiella anslutning. Genom förslaget av
lägsnas sakliga brister i de nuvarande bestämmelserna, samtidigt som en vä
sentlig förenkling vinnes. I fråga om den närmare utformningen av de nya
reglerna har, såvitt gäller den första av de nu ifrågavarande båda paragra
ferna, den av kommittén föreslagna lagtexten icke i departementsförslaget un
dergått annat än jämkningar av redaktionell natur. ^
Med anledning av att i några yttranden över förslaget uttalats, att det i
strafflagens allmänna del borde klarläggas huruvida medverkansreglerna
och andra bestämmelser i allmänna delen ägde tillämpning inom special-
straffrätten, må framhållas att svaret på denna fråga är att söka icke i straff
lagen utan inom specialstraffrätten själv. Att avgörandet därvid ofta måste
ske genom analogisk tillämpning av den allmänna strafflagen utgör intet un
dantag. Jag är icke beredd att i strafflagen införa några bestämmelser som
särskilt avse att ingripa i specialstraffrätten. Det i yttrandena uppmärksam
made spörsmålet är dock av så stor praktisk betydelse att det bör bliva före
mål för reglering vid det fortsatta reformarbetet på strafflagen.
Vad härefter angår de av kommittén i 4 § upptagna reglerna om strafflind
ring och straffrihet vid fleras medverkan till brott, synes icke i detta sam
manhang böra upptagas någon regel som ger möjlighet till straffnedsättning
eller straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande. Det förefaller näm
ligen ej vara fullt följdriktigt att meddela en föreskrift i sådan riktning för
fall, då flera medverkat, men ej för sådana fall, då gärningsmannen varit
ensam om brottet. Frågan om en allmän regel rörande verkan av tillbaka
trädande från brott torde komma att upptagas av strafflagberedningen vid
dess arbete på straffsystemet. Den nu berörda bestämmelsen synes därför
kunna utgå. I övrigt har jag ansett mig kunna godtaga vad kommittén här
föreslagit. Jag förordar alltså under 5 § ett stadgande som möjliggör straff
nedsättning för den som — vare sig han är gärningsman eller annan medver
kande — förmåtts att medverka genom tvång, svek eller därmed jämförligt
missbruk eller ock medverkat allenast i mindre mån samt stadgar straffri-
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
95
het, om brottsligheten är ringa. Det må anmärkas, att om någon av flera
medverkande frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gär
ningens fullbordan eller verkningar, han ofta reducerat sin medverkan så
att han får anses ha medverkat allenast i mindre mån. I så fall kan paragra
fen, även efter den begränsning som jag nyss förordat med avseende å till-
bakaträdande, åberopas för nedsättning av straffet.
Vad kommittén föreslagit om straffnedsättning eller straffrihet, då fråga
är att straff, som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i
särskild ställning, skall tillämpas på annan medverkande, synes mig lämp
ligt.
6
§•
Denna paragraf ersätter 11: 5 i kommitténs förslag.
Bestämmelser om straff för underlåtenhet att avslöja brott meddelas för
närvarande i 3: 7 och 8. Det förra lagrummet har avseende å föräldrar,
adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare,
vilka underlåta att från utförande av brott, varom de äga vetskap, hindra den
som står under deras vård och lydnad, när det kan ske utan angivelse till
åtal. 13:8 åter stadgas straff för det fall, att annan person än de i 3:7
nämnda vetat brott, därav någons liv, hälsa, frihet eller egendom sattes i syn
nerlig fara, å färde vara och underlåtit att i tid, så att faran kunde avvär
jas, upptäcka det, när detta kunnat ske utan angivelse till åtal. Härjämte
behandlas underlåtenhet att upptäcka visst slags brottslighet som ett särskilt
brott, i det i nuvarande 8: 28 stadgas ansvar för den som vet högförräderi,
spioneri eller något av vissa andra i 8 kap. upptagna brott, däribland olov
lig underrättelseverksamhet, vara å färde och ej upptäcker det i tid.
Samtliga nu nämnda lagstadganden ha i förslaget ersatts med bestämmel
ser, som sammanförts i 11:5. I första stycket av denna paragraf har kom
mittén upptagit ett stadgande om straff för den som, när högförräderi, spio
neri, uppror, mord, sabotage, rån eller annan gärning, varå enligt lag kan
följa straffarbete i åtta år eller däröver, är å färde, underlåter att i tid an
mäla eller eljest avslöja gärningen, där det kan ske utan fara för honom
själv eller någon av hans närmaste. Straffet har föreslagits skola vara högst
straffarbete i fyra år. För det fall att vederbörande ej insåg men hade skä
lig anledning antaga att gärningen var å färde och ej avslöjade de omstän
digheter som voro honom kunniga, har kommittén föreslagit straff i form av
böter eller fängelse. I andra stycket av paragrafen har föreslagits en be
stämmelse om straff av böter eller fängelse för föräldrar eller andra upp
fostrare, vilka underlåta att från brottslig gärning hindra den som står under
deras vård och lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras
närmaste och utan anmälan till myndighet. Slutligen har kommittén i ett
tredje stycke i paragrafen upptagit en föreskrift, att åtal för underlåtenhet
alt avslöja eller hindra brottslig gärning ej skall få ske, med mindre gär
ningen så fortskridit alt straff enligt lag kan följa därå.
96
Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
Beträffande första stycket i den av kommittén föreslagna paragrafen har
hovrätten över Skåne och Blekinge funnit anledning till erinran mot att vid
uppräkningen av de brott, vilka det ålagts utomstående att avslöja, betydan
de inskränkningar gjorts i förhållande til] det nuvarande stadgandet i 3: 8.
Enligt förslaget skulle det sålunda bliva straffritt att förhålla sig passiv, bl. a.
då grov urkundsförfalskning, falskt åtal, barnamord, brott mot 15: 15 a eller
18:6 eller utpressning vore å färde. Detta syntes hovrätten vara att gå för
långt, i det den allmänna rättskänslan syntes bjuda, att straff inträdde för
underlåtenhet att avslöja dessa brott. Rådhusrätten i Malmö har likaledes
uttalat, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet bättre motsvarade vad som
borde gälla inom ett rättssamhälle, och har därför förordat en omarbetning
av förslaget, så att det komme att närmare ansluta sig till vad som för när
varande gällde. Sveriges advokatsamfund har däremot anslutit sig till vad
kommittén antytt om att en vidsträckt skyldighet för medborgarna att vara
verksamma för att avvärja brott näppeligen uppbures av den allmänna rätts
uppfattningen. Den principiella utgångspunkten borde enligt samfundets
mening tvärtom vara den, att medborgarna icke skulle genom straffbestäm
melser åläggas att fullgöra något slags polismannafunktion gentemot varand
ra. Från denna princip borde avsteg göras endast i den mån så kunde anses
nödvändigt för tillgodoseende av ytterst viktiga intressen. Samfundet delade
därför kommitténs uppfattning, att straff för underlåtenhet att avslöja brott
borde inträda allenast när fråga vore om särskilt svåra och farliga brott. Sam
fundet, som med tillfredsställelse konstaterade att olovlig underrättelseverk
samhet icke medtagits i den föreslagna bestämmelsen, hade i och för sig intet
att erinra mot det sätt varpå kommittén begränsat de brott, på vilka bestäm
melsen skulle äga tillämpning.
Mot den föreslagna bestämmelsen om att underlåtenhet att avslöja nu
ifrågavarande brott skall straffas endast då avslöjandet kunnat ske utan
fara för den utomstående själv eller någon av hans närmaste har justitie-
kanslersämbetet invänt, att kommittén knappast syntes ha anfört överty
gande skäl för att den krets av närstående, som avsåges med uttrycket »hans
närmaste», icke genom uppräkning närmare angivits i lagtexten. Även om
det icke skulle uppstå någon större svårighet för domaren att i det särskilda
fallet avgöra, huruvida straffbar underlåtenhet att avslöja ett brott skulle
anses föreligga, vore likväl att märka, att den enskilde genom den av kom
mittén föreslagna lagtexten lämnades utan tillräcklig vägledning för bedö
mande huruvida han hade skyldighet att vara verksam för att avslöja
brottet. Jämväl Sveriges advokatsamfund har förordat, att orden »någon
av hans närmaste» ersattes med en uppräkning. Hovrätten för Övre Norrland
har likaledes funnit den av kommittén föreslagna formuleringen för vag och
förordat att i lagen upptaga en reglering som anslöte till kommitténs motiv.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att förslaget fått en mindre
tillfredsställande formulering, såtillvida som i uttrycket »fara för honom
själv eller hans närmaste» ordet »fara» använts även för att beteckna risken
för att vederbörande skulle bliva lagförd vid domstol. Vad därutöver med
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
97
stadgandet avsåges syntes följa av allmänna regler och därför icke behöva
utsägas. Med hänsyn härtill ansåge hovrätten vara att föredraga ett uttryck
som det för närvarande i 3:8 använda »när det utan angivelse till åtal ske
kunnat». Även föreningen Sveriges stadsdomare har anmärkt, att enligt kom
mitténs motiv ordet »fara» här hade en vidsträcktare innebörd än ordalagen
i lagtexten gåve anledning att förmoda. Stockholms rådhusrätt har funnit,
att tvekan kunde uppstå rörande innebörden av såväl »fara» som »närmaste».
Rådhusrätten i Göteborg har likaledes ansett, att ordet »fara» vore alltför
tänjbart, och har vidare funnit, att nu ifrågavarande paragraf även i övrigt
vore otydlig.
I fråga om det subjektiva rekvisitet bär Sveriges advokatsamfund uttalat,
att samfundet utginge från, att förslagets mening vore att det brottsliga upp
såtet skulle täcka alla de objektiva rekvisiten, så att straffrihet bl. a. skulle in
träda, om vederbörande faktiskt ansett, att brottets anmälande eller avslö
jande skulle medföra fara för honom själv eller hans närmaste, och detta
även om denna åsikt måste anses ha innefattat ett misstag, ursäktligt eller
icke. Ett klargörande på denna punkt syntes samfundet emellertid önskvärt.
Skulle meningen med stadgandet vara en annan än vad samfundet sålunda
antagit, hemställdes om ändring däri.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit den i paragrafens huvud
stadgande föreslagna straffskalan av högst straffarbete i fyra år alltför
sträng, i det föreningen anfört, att även om man med kommittén finge anse,
att det enligt den allmänna rättsuppfattningen ålåge medborgarna en skyl
dighet att vara verksamma för att avvärja mycket svåra brott, man likväl
torde ha att räkna med en viss tveksamhet hos flertalet av dem inför full
görandet av denna skyldighet. Ofta torde så tillgå, att vederbörande visser
ligen bestämde sig för att på något sätt avslöja vad han visste men icke hade
riktigt klart för sig hur detta skulle ske och därför ej komme sig för att
handla omedelbart. Med hänsyn till att dylik tröghet vore en mycket vanlig
egenskap borde man enligt föreningens mening icke bestraffa dess föreiintlig-
het efter en så hög straffsats som den föreslagna.
Samma förening har vidare uttalat, att det icke syntes böra ifrågakomma
att, såsom kommittén i andra punkten av paragrafens första stycke före
slagit, bestraffa även den som ej insett att brott varit å färde. Samma stånd
punkt har intagits av Stockholms rådhusrätt. Sveriges advokatsamfund har
likaledes funnit, att tillräckliga skäl saknades att straffa den som faktiskt
icke insett utan endast haft »skälig anledning antaga» att gärning som avså
ges med bestämmelsen varit å färde. När brottet väl vore begånget, kunde åt
skilliga omständigheter, som människor tidigare icke funnit anmärknings
värda, framstå i sådan dager, att man kunde vara benägen att anse dem ha
utgjort »skälig anledning antaga» att ett brott var å färde. Bestämmelsen
syntes vila på tankegången, alt medborgarna bordo ådagalägga något slags
normal eller »skälig» misstänksamhet mot varandra eller — annorlunda ut
tryckt — utöva något slags normal eller »skälig» polisuppsikt över varandra.
En dylik tankegång torde sakna stöd i svenskt rättsmedvetande, som tvärt-
Bihang till
riksdagens protokoll 10'iS.
1 samt.
Nr 80.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
om starkt skulle reagera mot att någon dömdes till ansvar för underlåtenhet
att avslöja ett brott, som han faktiskt icke haft vetskap om, kanske icke
ens misstänkt. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till rätts-
säkerhetskravet ville samfundet därför avstyrka den föreslagna bestämmel
sen i denna del.
Vad härefter angår det föreslagna stadgandet om straff för underlåten till
syn från föräldrars och andra uppfostrares sida i paragrafens andra stycke ha
de i det föregående omnämnda anmärkningarna mot orden »fara» och »när
maste» i första stycket avseende även å samma ord i andra stycket. I övrigt
har föreningen Sveriges stadsdomare framhållit att, enligt vad kommitténs
motiv gåve vid handen, till uppfostrare skulle räknas även lärare och har
anmärkt att detta måhända borde utsägas i lagtexten, helst som stadgandet
kunde få betydelse som stöd för skadeståndstalan med anledning av bristan
de tillsyn.
Angående placeringen av hithörande bestämmelser har justitiekanslers-
ämbetet ansett det kunna ifrågasättas, huruvida de borde ha sin plats i 11
kap., som handlade om brott mot allmän ordning; uttrycket »allmän ord
ning» syntes nämligen närmast föra den yttre ordningen i tankarna.
DePche/™ntS' 1 den mån sk>’Idi»het att avslöja brott stadgas torde underlåtenhet i så
dant hänseende kunna betraktas som en särskild form av medverkan till
brottet, ett slags negativ delaktighet. På grund härav förefaller det från sys
tematisk synpunkt berättigat att liksom för närvarande upptaga bestäm
melser om denna art av medverkan i strafflagens allmänna del. I allt fall
synes tillräcklig anledning icke föreligga att flytta bestämmelserna till 11
kap., där de såsom justitiekanslersämbetet framhållit passa mindre väl. Om
bestämmelser i ämnet alltjämt inrymmas i 3 kap., erbjuder sig i fråga om
den lagtekniska metoden möjligheten att gå till väga på samma sätt som
med avseende å försök och förberedelse till brott eller sålunda att i 3 kap.
upptaga ett allmänt stadgande om innebörden av begreppet underlåtenhet
att avslöja brott och därefter i de särskilda kapitlen i speciella delen angiva
vid vilka brott sådan underlåtenhet skall bestraffas. Därvid bör underlåten
het att avslöja brott, liksom i kommitténs förslag, kriminaliseras i väsentligt
mindre omfattning än försök och förberedelse. Även underlåten tillsyn från
föräldrars och uppfostrares sida synes från systematisk synpunkt vara att
betrakta som en form av medverkan och alltjämt böra behandlas i straff
lagens allmänna del. Något behov av att i den speciella delen utpeka vissa
brott där straff skall inträda för underläten tillsyn torde däremot ej före-
Pa grund av vad salunda anförts finner jag övervägande skäl tala
för att i stället för de av kommittén i 11:5 föreslagna stadgandena upptaga
bestämmelser i ämnet i 3 kap., lämpligen såsom 6 §.
I den nya paragraf som jag i enlighet härmed låtit intaga i kapitlet har i
ett första stycke stadgats straff för den som — i de fall som lagen särskilt
utsätter — underlåter att, om det kan ske utan fara för honom själv eller
någon av hans närmaste, i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gär-
Kunql. Maj.ts proposition nr SO.
99
ning som är å färde. Med uttrycket »straffbelagd gärning» avses liksom el
jest att angiva, att även gärning av den som är under 15 år eller otillräknelig
faller under bestämmelsen. Vad angår den av kommittén föreslagna bestäm
melsen om straff för den som ej insett men haft skälig anledning antaga att
brottslig gärning var å färde, har den kritik som riktats däremot föranlett
mig att utesluta bestämmelsen ur förslaget. Straff för sådan oaktsam under
låtenhet att avslöja brott synes icke kunna komma i fråga annat än beträf
fande vissa brott i 8 kap., och en bestämmelse om straff även för oaktsam
underlåtenhet att avslöja något av dessa brott synes därför lämpligen böra
införas som en särskild bestämmelse i sistnämnda kapitel.
Beträffande straffet för underlåtenhet att avslöja brott har det synts mig
lämpligast att i nu förevarande paragraf hänvisa till vad som är stadgat för
den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning som var å fär
de. Frågan om straff skall alltså bedömas efter de grunder, som angivits i
5 § av departementsförslaget. Härav följer bl. a., att straff i ringa fall, d. v. s.
då underlåtenheten är att bedöma som ett ringa brott, skall bortfalla. En
särskild bestämmelse om straffmaximum, varigenom ytterligare markeras
att underlåtenhet att avslöja brott i regel är en lindrigare form än annan
medverkan till brott, synes emellertid erforderlig. Det av kommittén före
slagna maximum av straffarbete i fyra år synes dock vara väl högt och jag
vill för min del föreslå, att straffet ej må överstiga straffarbete i två år.
I andra stycket av paragrafen torde böra stadgas straff för underlåten
tillsyn från föräldrars och andra uppfostrares sida. Jag har tillika ansett
lämpligt att i likhet med gällande lag nämna även förmyndare, som kan ha
vård om sin myndling, t. ex. en omyndigförklarad, utan att vara uppfostrare.
Stadgandet synes böra straffbelägga försummelse att, i annat fall än första
stycket avser, hindra den som står under vederbörandes vård eller lydnad
från straffbelagd gärning. Enligt gällande lag skall straff ej inträda, om
vederbörande ej kunnat hindras utan angivelse till åtal. Jag har i överens
stämmelse med kommittén ansett, att man i nu ifrågavarande fall ej heller
kan fordra annan anmälan till myndighet. Liksom i paragrafens första stycke
har här vidare även gjorts till förutsättning för straffbarhet att brottet skulle
ha kunnat förhindras utan fara för vederbörande själv eller hans när
maste. Straffet torde böra bestämmas efter samma grunder som enligt
första stycket d. v. s. såsom för den som medverkat allenast i mindre mån,
med den viktiga begränsningen att det liksom enligt kommittéförslaget ej
bör få sättas högre än till fängelse.
Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen upptagits ett stadgande som
svarar mot det av kommittén föreslagna tredje stycket i 11:5, enligt vilket
något straff ej skall följa å underlåtenhet att avslöja brott eller å underlåten
tillsyn, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff
enligt lag kan följa därå. Att härvid uttrycket »ej må till straff dömas» valts
i stället för det av kommittén föreslagna »ej må åtal ske» har föranletts av
att det närmast är fråga om bestämmande av förutsättningarna för straff
barhet och ej allenast om en åtalsregel. Orden »enligt lag» ha ansetts kunna
uteslutas utan någon saklig ändring av stadgandets innebörd.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
Paragrafen motsvarar 5 § i kommittéförslaget och 14 § i gällande lag.
4 KAP.
Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff;
så ock om återfall i brott.
2 och 6 §§.
Med avseende å SL 4: 1 har kommittén föreslagit upphävande av paragra
fens andra stycke, varest under hänvisning till 4: 7 i fråga om ämbetsstraffen
göres undantag från vad i första stycket av 4: 1 stadgas om att gemensamt
straff skall ådömas, då någon dömes för flera brott. Den sålunda föreslagna
ändringen är betingad av att enligt kommittéförslaget ådömande av flera
ämbetsstraff vid sidan av varandra icke längre skall förekomma. Om någon
för flera brott förskyllt avsättning eller suspension, skall nämligen alltid
ett gemensamt straff ådömas. Endast för det fall att någon för skilda brott
förskyllt ämbetsstraff och allmänt straff har kommittén i 4: 7 föreslagit un
dantag från den allmänna regeln i 4; 1, att gemensamt straff skall ådömas
för flera brott. Någon erinran härom har kommittén likväl icke ansett er
forderlig i 4: 1. Detta har emellertid blivit föremål för anmärkning av för
eningen Sveriges stadsdomare, som uttalat att det syntes vara riktigt och
lämpligt att i den paragraf, vari en allmän regel fastställdes, gjordes erinran
om undantag, där sådant funnes. Det förekomme mera sällan, att någon
för skilda brott förskyllde ämbetsstraff och allmänt straff. För den som
någon gång finge att taga befattning med ett sådant fall vore det tacknäm
ligt att redan i den väl kända och ofta tillämpade 1 § av 4 kap. få upp
märksamheten fästad på den ifrågavarande bestämmelsen i 7 §. Samma
uppfattning har uttalats av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt av stadsfiskalen i Malmö.
Även i 4: 2, som innehåller bestämmelserna rörande maximum och mini
mum för gemensamt straff vid sammanträffande av brott, har kommittén före
slagit vissa ändringar. Sålunda har kommittén till en början, med bevarande
av regeln att gemensamt straff icke får understiga något av de för brotten
stadgade lägsta straffen eller överskrida de för brotten utsatta högsta straf
fen sammanlagda med varandra, föreslagit upphävande av den nuvarande
föreskriften, att det gemensamma straffet skall bestämmas med tillämpning
av de för brotten i lag stadgade straffsatserna och att höjning må ske alle
nast i den svåraste tillämpliga straffsatsen. Denna ändring innebär exempel
vis, att gemensamt straff för två brott, för vilka straffsatserna äro fängelse
i högst sex månader och straffarbete i högst två år, skulle kunna bestämmas
till fängelse i högst två år. Kommittén har vidare även föreslagit en ändring
i den nu gällande bestämmelsen, att om det svåraste av de högsta straffen
är fängelse eller straffarbete på viss tid, detta straffmått vid bestämmandet
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
101
av det gemensamma straffet ej får överskridas med mera än två år. Änd
ringen innebär här, att fängelse som gemensamt straff aldrig skall få över
skrida två år; i istället skall, om det svåraste straffet är fängelse och de
högsta straffen sammanlagda uppgå till fängelse över två år, kunna dömas
till straffarbete, dock icke över två år. Slutligen har kommittén även före
slagit införandet av en ny regel, innebärande att suspension som gemensamt
straff skall få bestämmas till högst ett år. De föreslagna ändringarna i 4: 2
ha föranlett kommittén att föreslå en följdändring i 4: 6.
Vad sålunda föreslagits har mötts av invändningar från fångvårdsstyrel
sen, vilken funnit att det icke syntes ägnat att åvägabringa en bättre ordning
än den nuvarande. Styrelsen hade särskilt fäst sig vid att enligt förslaget
fängelse å ena sidan skulle få vidgad tillämplighet, såvitt anginge strafftider
under två år, men å andra sidan icke skulle få ådömas på längre tid än två
år. Enligt styrelsens mening saknades anledning att nu utvidga tillämplig
heten av fängelsestraffet. Styrelsen erinrade, att strafflagberedningen i sitt
betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. i princip uttalat
sig för att fängelse och straffarbete borde sammanslås till en gemensam
straffart. Den föreslagna möjligheten att i vissa fall såsom gemensamt straff
döma till straffarbete i stället för fängelse förefölle onödig. Enligt styrelsens
mening borde de nuvarande konkurrensreglerna få fortsätta att gälla, till
dess den åt istrafflagberedningen uppdragna utredningen om straffsystemets
reformering blivit slutförd.
Då den i yttrandena framställda anmärkningen mot den föreslagna änd- Dep^™nts'
ringen av 1 § synes befogad, har andra stycket, med dess hänvisning till
7 §, bibehållits i sin nu gällande lydelse.
Beträffande 2 och 6 §§ synes, i enlighet med vad fångvårdsstyrelsen fram
hållit, i avvaktan på slutförandet av arbetet med straffsystemets reforme
ring ej föreligga tillräckliga skäl att för närvarande vidtaga några ändringar
i konkurrensreglerna. Den nuvarande lydelsen av dessa paragrafer har därför
bibehållits oförändrad med undantag av att här liksom i 2: 8 uttrycket »riks
daler» utbytts mot »kronor». Den föreslagna nya regeln om suspension har
upptagits i 7 §.
7 §•
Beträffande avsättning och suspension gäller enligt nuvarande lydelsen av
7 §, att gemensamt straff skall tillämpas, då fråga är om flera brott i samma
befattning, men att i andra fall sådant straff skall ådömas särskilt. Häruti
har kommittén föreslagit huvudsakligen sådana ändringar som påkallas av
att avsättning och suspension enligt 2: 16 i dess förslag omfatta alla befatt
ningar, som den dömde innehar och domstolen finner honom böra mista,
samt att därför ådömande av flera ämbetsstraff vid sidan av varandra icke
ifrågakommer enligt förslaget.
Departements-
chefen.
Med hänsyn till att departementsförslaget icke upptager stadgandet i kom
mittéförslagets 2: 16 har nu förevarande paragraf avfattats i närmare an
slutning till gällande lag. Liksom nu har huvudregeln om gemensamt straff
fått formen av en hänvisning till 1—4 §§, varigenom kommittéförslagets
andra stycke blivit överflödigt. Huvudregeln gäller enligt departementsför
slaget allenast det fall, att någon för flera brott förskyller avsättning eller
suspension från samma befattning. Hur domstolen skall förfara, där fråga
är om flera befattningar, framgår av 25:6 i departementsförslaget. Detta
upptager i nu förevarande paragraf i övrigt allenast dels en regel om ett års
maximum för suspension som gemensamt straff, vilken regel enligt kom
mittéförslaget skulle ha tillagts i 2 §, dels ock mot 7 § första stycket i kom
mittéförslaget svarande bestämmelser om den som förskyllt både avsättning
eller suspension och allmänt straff.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
14 §.
I fråga om förevarande paragraf har kommittén föreslagit utvidgning av
reglerna om förhöjning av straffskalan vid återfall i brott till att omfatta
jämväl förfalskningsbrotten i 12 kap. samt skadegörelsebrotten i 24 kap.
Införandet av 12 kap. under återfallsreglerna har icke föranlett erinran i
yttrandena. Föreningen Sveriges stcidsdomare har härom yttrat, att de i 12
kap. upptagna förfalskningsbrotten stode förmögenhetsbrotten så nära, att in
tet vore att erinra mot denna utvidgning. Beträffande 24 kap. har däremot
förslaget gjorts till föremål för anmärkningar. Nyssnänmda förening har så
lunda framhållit, att av brotten i 24 kap. enligt förslaget endast de till åver
kan hänförda tillgreppen av naturprodukter i 2 § andra stycket och olovligt
fiske i 5 § förutsatte vinningssyfte hos gärningsmannen. Föreningen ansåge
emellertid, att bestämmelserna i 2 § andra stycket borde överföras till 20
kap. och stadgandena om straff för olovligt fiske till specialstraffrätten. De
därefter kvarstående skadegörelsebrotten i 24 kap., särskilt olovligt tagande
av väg, kunde icke anses påkalla någon tillämpning av återfallsreglerna. Ett
ytterligare skäl emot förslaget i denna del vore, att 19 kap. i detsamma
lämnats utanför återfallsreglernas tillämplighetsområde, ehuru där upptag
na brott regelmässigt även innefattade skadegörelse, samt stadgandena om
skadegörelse i 24:1—3 enligt motiven skulle vara subsidiära i förhållande till
19 kap. Även rådhusrätterna i Göteborg och Malmö ha uttalat sig mot att
återfallsreglerna utsträcktes till att gälla 24 kap., därvid sistnämnda rådhus
rätt framhållit, att allvarligare fall av olovligt fiske visserligen i och för sig
torde böra beaktas i återfallshänseende, men att, så länge motsvarande be
stämmelser beträffande olovlig jakt saknades, återfallsreglerna i 4: 14 ej bor
de utsträckas till att omfatta enbart olovligt fiske. Stockholms rådhusrätt
åter har yttrat, att rådhusrätten funne det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl
förelåge att göra återfallsreglerna tillämpliga på 24 kap., men att, då i fall
av behov möjligheten att underlåta straffhöjning vid återfall kunde utnytt
jas, rådhusrätten icke i denna del ville göra någon erinran mot förslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
103
Att utsträcka återfallsreglerna till att gälla jämväl de i 24 kap. i förslaget
Departements-
upptagna brotten torde icke vara erforderligt. Hänvisningen till nämnda ka- chefen-
pitel har därför uteslutits.
5 KAP
Om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet.
13 §.
I denna paragraf, som handlar om verkan av den brottsliges död på frå
gan om ådömande av straffpåföljder, har kommittén i andra stycket före
slagit en ny bestämmelse av innehåll, att förverkandepåföljd enligt 2: 18 och
19 i kommittéförslaget skall kunna ådömas utan hinder av den brottsliges död.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat sig mot vad sålunda fö
reslagits, därvid föreningen hänvisat till vad föreningen anfört vid 2: 20 (mot
svarande 2: 18 i departementsförslaget). I anledning av ett uttalande i kom
mitténs motiv har Göta hovrätt funnit önskvärt, att det nu förevarande stad
gandets giltighet även inom specialstraffrätten komme till uttryck i lag
texten.
Då ådömande av förverkandepåföljd efter den brottsliges död kan verka Dep^^nts'
obilligt, har det föreslagna nya stadgandet i paragrafens andra stycke jämkats
så att dylikt ådömande skall ske allenast om det finnes skäligt. I anledning av
Göta hovrätts anmärkning rörande stadgandets förhållande till specialstraff
rätten må hänvisas till vad jag anfört vid 3: 4 och 5. I sammanhang med nu
ifrågavarande ändring i paragrafen har jämväl företagits en mindre redak
tionell jämkning av de från gällande lag kvarstående bestämmelserna i para
grafens första stycke, varvid ordet lösöre, som i andra lagrum användes i en
mera inskränkt betydelse, utbytts mot lös egendom.
15 §.
I denna paragraf har kommittén upptagit en preskriptionsregel beträffan
de ämbetsbrotten i 25 kap. Härvid har i anslutning till vad processlagbered
ningen föreslagit (SOU 1944:9 s. 113) den preskriptionsavbrytande åtgär
den betecknats som »åtgärd för brottets beivrande».
Mot detta uttryckssätt ha erinringar gjorts. Justitiekanslersämbetet har så
lunda framhållit att, för tiden intill dess nya rättegångsbalken trädde i kraft,
det av kommittén föreslagna uttrycket skulle innebära detsamma som den nu
varande lagtexten, vilken här talade om att åtal ej blivit anställt inom pre
skriptionstiden. För att undvika missförstånd syntes det därför vara lämpligt
att det nuvarande uttryckssättet användes i lagrummet, så länge gamla rätte
gångsbalken fortsatte att gälla. Samma uppfattning har uttalats av föreningen
Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
Då förslaget icke är avsett att genomföras före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, föranleda de erinringar som framställts i yttrandena ingen
ändring i förslaget. Såsom en följd av de ändringar som jag ansett böra vid
tagas i 25 kap. i kommittéförslaget har emellertid en omformulering av pa
ragrafen blivit nödvändig.
19 a §.
Kommittén har i förevarande paragraf föreslagit ett stadgande, att påföljd
enligt 2 kap. 18 § första stycket och 19 § i kommittéförslaget skulle vara
förfallen, där ej talan anhängiggjorts inom tio år från det brottet begicks.
Mot vad sålunda föreslagits har ej gjorts annan invändning i yttrandena
än att föreningen Sveriges häradshövdingar under åberopande av vad före
ningen anfört angående 2: 20 (motsvarande 2: 18 i departementsförslaget) ut
talat, att stadgandet i 5: 19 a icke borde omfatta 2: 18 första stycket i kom
mitténs förslag.
Enär domstol bör kunna upptaga frågan om förverkande så länge åtal för
brottet ej är preskriberat, torde de! av kommittén föreslagna stadgandet om
preskription av förverkandepåföljder böra begränsas till att avse den situatio
nen att straff är förfallet. Härutöver har i den av kommittén föreslagna lag
texten gjorts den ändring, som betingats av att ordningen mellan de av kom
mittén föreslagna 18 och 19 §§ i 2 kap. omkastats och att paragraferna er
hållit ändrade nummer.
6 KAP.
Om skadestånd.
3 §•
Kommittén har till förevarande paragraf överflyttat bestämmelsen i 16: 14
om att den som är saker till ärekränkande gärning må, där motparten äskar
det, efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän
eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.
Mot denna överflyttning har jag ej något att erinra. Lydelsen av paragrafen
torde dock böra jämkas något.
5 §■
Kommittén har icke föreslagit någon ändring av gällande strafflags stånd
punkt, att då flera äro delaktiga i ett brott, solidarisk skyldighet att ersätta
uppkommen skada skall åvila dem alla, men däremot föreslagit en redaktio
nell följdändring i förevarande paragraf.
105
Justitiekanslersämbetet har i anledning härav framhållit, hurusom även i
sådana fall av ringa medverkan då enligt 3: 4 i kommittéförslaget ej skall dö
mas till straff, full skadeståndsskyldighet skulle inträda. Det kunde emellertid
enligt ämbetets mening ifrågasättas, huruvida icke i hithörande fall skade
ståndsskyldighet borde inträda endast i den utsträckning som svarade mot
vederbörandes medverkan. Även Stockholms radhusrätt har uttalat, att det
måhända finge anses obilligt att en medverkande av nu ifrågavarande typ
skulle solidariskt med övriga medverkande svara för skadestånd. Rådhusrät
ten i Malmö har uttalat sig för att i lagen öppnades möjlighet att helt eller
delvis befria en medhjälpare till brott från skadestånd, när särskilda skäl
därtill förelåge med hänsyn till det uppsåt eller den oaktsamhet, som låge
honom till last.
I och för sig finner jag starka sakskäl tala för den i flera yttranden fram-
förda tanken att för den, vars medverkan till ett brott varit ringa, skade-
ståndsskyldigheten borde kunna jämkas efter omständigheterna. Det synes
dock alltför vanskligt att i förevarande sammanhang inlåta sig på en sådan
ändring, som kan ha vittgående konsekvenser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
(7 KAP.)
Enligt förslaget skall 7 kap., som handlar om religionsbrott, upphävas.
Dess motsvarighet i förslaget är stadgandet om brott mot trosfrid i 11:7,
vid vilket jag återkommer till frågan.
8 KÅP.
Om brott mot rikets säkerhet.
I denna paragraf i kommittéförslaget upptagas stadganden om straff för
högförräderi. Kommittén har i paragrafens första stycke beskrivit brottet
sålunda, att någon, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsam
ma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under
främmande makt eller bringas i beroende av sadan makt eller att del av
riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för upp
såtets förverkligande. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livs
tid eller, om faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och med
tio år. I andra stycket av paragrafen har kommittén upptagit ett stadgande
av innehåll, att där någon, med uppsåt att åtgärd av Konungen eller beslut
av riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd fram
tvingas eller hindras, företager handling, som innebär fara därför, han lika
ledes skall straffas för högförräderi som i första stycket sägs.
Stadgandet ersätter nuvarande 8: 1 och delvis nuvarande 8: 2. I förhållan-
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
de till gällande lag innebär kommittéförslaget bl. a., att högförräderibrottet
begränsats till att omfatta angrepp mot statens yttre säkerhet genom att vissa
i nuvarande 8: 2 upptagna gärningar hänförts till 9 kap. Vid beskrivningen
av det brottsliga uppsåtet har utelämnats det i gällande lag medtagna fallet,
att uppsåtet går ut pa att förena riket med annan makt. Kommittén har här
om uttalat, att detta uttryck förde tanken på en union eller dylik formlig
förening av rättslig karaktär mellan jämställda stater, men att meningen med
straffbudet vore att hindra icke en frivillig förening mellan Sverige och ett
eller flera andra främmande länder utan att Sverige komme i beroende av
överlägsen främmande makt. Även protektoratsförhållanden och dylikt eller
ett rent faktiskt beroende, t. ex. genom en fredlig penetration, borde inbegri
pas, och straff borde härvid drabba även en åtgärd som hänförde sig till
allenast en del av riket. Vidare har det i den gällande lagtexten använda
uttrycket »med hjälp av främmande makt» av kommittén utbytts mot orden
»med utländskt bistånd». Mot förstnämnda uttryck har kommittén invänt,
att det syntes förutsätta bevisning om att en främmande statsmakt varit eller
tänktes skola bliva engagerad i företaget. Ofta torde emellertid förekomma,
att en främmande stat vid sådan verksamhet, varom vore fråga, icke fram
trädde utan dolde sig bakom något parti eller annan åtminstone till skenet
fristående organisation eller bakom enskilda personer. Dessa fall vore icke
mindre straffvärda. Förslaget inbegrepe därför allt utländskt bistånd. I frå
ga om såväl första som andra stycket i förslaget har kommittén, med från
gående av den metod som tillämpats i 8: 1 och 2 med avseende å försök och
delaktighet, följt det eljest vanliga tillvägagångssättet att i dessa hänseenden
återfalla på de allmänna reglerna i 3 kap. Härvid har kommittén funnit
det angeläget att fullbordat brott kommer att föreligga på ett jämförelsevis
tidigt stadium och föreslagit, att fullbordat brott skall föreligga, när sådan
gärning företagits som innebär fara för det förut angivna uppsåtets förverk
ligande.
Mot första stycket av 8: 1 i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges stads-
domare och rådhusrätten i Göteborg erinrat, att orden »eller eljest lagstridiga
medel» häntydde på att handlingar av här ifrågavarande slag kunde före
tagas med icke lagstridiga medel och att den föreslagna formuleringen där
för gåve anledning till tveksamhet. Beträffande andra stycket har Gö7a hov
rätt framhållit, att med uttrycket »åtgärd av Konungen» enligt kommitténs
motiv asyftades endast åtgärd av Konungen i hans egenskap av statsöver
huvud men att, när kommittén i 9 kap. föreslagit bestämmelser om vissa
förgripelser mot Konungen, därvid avsåges gärningar som riktade sig mot
Konungens person. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida
icke i nu förevarande paragraf ordet »Konungen» till undvikande av miss
förstånd borde ersättas med något annat uttryck, t. ex. »högsta regerings
makten». Detta uttryck skulle väl korrespondera med det av kommittén i
fortsättningen använda uttrycket »högsta domarmakten» och skulle även
bättre utmärka, att jämväl åtgärd av en tillförordnad regent eller regering här
vore åsyftad.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
107
Första stycket i kommittéförslaget motsvarar i huvudsak 1 § i det
nu-Departement*-
varande 8 kap. Kommittén har emellertid bland annat förordat, att uttryc- c e,en‘
ket »med hjälp av främmande makt» i gällande lag utbytes mot uttrycket
»med utländskt bistånd». Till stöd härför har kommittén anfört, att det
förra uttrycket syntes förutsätta bevisning om att främmande statsmakt
varit eller tänkts skola bliva engagerad i företaget men att en främ
mande stat vid sådan verksamhet som här vore i fråga ofta dolde sig
bakom något parti eller annan organisation eller enskilda personer. Mot
den sålunda föreslagna ändringen synes mig i och för sig intet vara att er
inra. Det må emellertid framhållas, att uttrycket »utländskt bistånd» här
icke åsyftar annat än bistånd vid själva förverkligandet av förräderiuppså
tet. Om sålunda någon anser sig böra arbeta för att vårt land skall ansluta
sig till en annan stat och därvid icke avser annat än att lagliga medel skola
komma till användning, kan den omständigheten att han söker kontakt
med personer eller någon sammanslutning i den andra staten i syfte att
väcka intresse för saken icke i och för sig föranleda straff för högförräderi.
I fråga om andra stycket anser jag, i likhet med kommittén, ordet »Ko
nungen» här som eljest kunna användas för att beteckna högsta regerings
makten. I anledning av uttrycket »med utländskt bistånd» må framhållas,
att straff givetvis icke skall drabba sådana fall som att enskilda personer
taga initiativ till en gemensam opinionsyttring av likasinnade eller jämställ
da i andra kulturländer — t. ex. vetenskapsmän — för att söka påverka
regeringen i viss riktning.
2
§.
I nu förevarande paragraf har kommittén upptagit bestämmelser om
straff för krigsförräderi. Brottet har därvid beskrivits sålunda, att någon,
då riket är i krig, till främmande makt förråder eller genom sabotage eller
eljest fördärvar något som har avsevärd betydelse för krigföringen, hindrar
eller försvårar dess användande, till men för riket åt främmande makt an
skaffar sådant eller ock till förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet,
modlöshet eller upplopp, lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket
förbunden stats krigsmakt eller begår annan dylik gärning. Straffet har
föreslagits skola vara straffarbete på livstid eller, om faran var ringa, straff
arbete från och med fyra till och med tio år. Enligt 16 § i förslaget skola
bl. a. bestämmelserna om krigsförräderi genom förordnande av Konungen
kunna göras tillämpliga jämväl under tid då riket icke är i krig.
I gällande lag behandlas krigsförräderi i 8:6. Detta lagrum innehåller
emellertid en i förhållande till kommitténs förslag betydligt utförligare
brottsbeskrivning. Gärningen, som förutsättes begas vid krig eller da krig
hotar riket, angives visserligen sammanfattande endast såsom gärning, var
igenom krigsmaktens ställning kan försämras, men därefter följer en närmare
beskrivning, som upptager att man förhindrar eller försvårar användande
av krigsfolk, förnödenheter, fästning, fabrik, väg, bro, fartyg eller annat av
108
betydelse för krigföringen eller fördärvar eller till fienden förråder något
sådant eller lämnar falska upplysningar till krigsmakten eller förleder krigs
folk till trolöshet, modlöshet eller uppror eller åt fienden anskaffar krigs
folk eller understöd med penningar eller förnödenheter eller gör annat så
dant förräderi. Härefter stadgas, att vad förut sagts skall äga motsvarande
tillämpning, om gärningen riktar sig mot en med riket i krig förbunden stats
krigsmakt.
Kommittén har till en början i fråga om den tid, under vilken krigsförrä-
deri kan komma i fråga, ur den nu förevarande paragrafen borttagit bestäm
ningen »då krig hotar riket» och låtit denna ersättas med den nyss antydda
föreskriften i 16 § i förslaget. Anledningen härtill har kommittén angivit
vara, att den gällande lagens bestämning av den kritiska perioden torde för
utsätta ett alltför akut stadium av krigsfara, och att ofta icke någon utanför
de högsta centrala myndigheterna och alltså icke heller domstolarna vore i
stånd att avgöra, huruvida krig hotade riket vid en viss tidpunkt, varjämte
en bevisföring härom inför domstol ofta måste möta allvarliga betänklighe
ter av utrikespolitisk art. Kommittén funne därför riktigare att prövningen
förbehölles Kungl. Maj:t enligt i lagen meddelade allmänna direktiv. Kom
mittén har vidare frångått den sammanfattande bestämningen, att gärning
en skall vara sådan, att krigsmaktens ställning därigenom kan försämras.
Denna bestämning har kommittén ansett å ena sidan vara alltför vid, i det
att även en avlägsen risk för försämring vore tillräcklig, och å andra sidan
alltför snäv, enär ordalagen endast hänförde sig till krigsmaktens operativa
läge. Kommittén har funnit, att en mera sakenlig bestämning kunde upp
nås, om beträffande de särskilda gärningsformerna angåves, att gärningen
skulle avse något som hade avsevärd betydelse för rikets försvar eller att gär
ningen skulle ske till men för riket eller till förfång för rikets försvar. Det
i den nuvarande lagtexten flerstädes förekommande uttrycket »fienden» har
vidare av kommittén ersatts med »främmande makt», vilket skett för att und
vika svårigheter vid paragrafens tillämpning å gärning som förövas då riket
icke är i krig. Av enahanda skäl har enligt kommittéförslaget ur bestämmel
sen om likställighet mellan rikets och en förbunden makts krigsmakt utgått
den nuvarande förutsättningen, att den andra staten skall vara med riket
»i krig» förbunden. Bestämmelsen hänför sig i kommittéförslaget blott till
en av de i paragrafen nämnda gärningsformerna. De övriga gärningsformer
na ha emellertid utformats på sådant sätt, att en gärning kan falla därunder
även om den närmast skulle angå en förbunden makt och endast medelbart
medföra risk för Sverige. Främst bland de särskilda gärningsformerna har
kommittén funnit böra nämnas att någon till främmande makt förråder nå
got som har betydelse för krigföringen. Därvid har kommittén ansett det
vara överflödigt att såsom i den nuvarande lagtexten angiva föremålet för
förräderiet genom en exemplifierande uppräkning, upptagande krigsfolk,
förnödenheter, fästning, fabrik, väg, bro och fartyg. Det i gällande lag upp
ställda kravet, att föremålet för brottet skall vara av betydelse för krigföring
en, har kommittén funnit böra skärpas till att betydelsen skall vara avse-
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
109
värd. Med förrådande har kommittén liksom gällande lag jämställt fördär
vande och hindrande eller försvårande av objektets användande. I fråga om
fördärvande har uttryckligen nämnts, att detta kan ske även genom sabotage.
Som en andx-a form av krigsförräderi har kommittén upptagit, att någon till
men för riket åt främmande makt anskaffar något som har avsevärd bety
delse för krigföringen. I gällande lag motsvaras denna gärningsform av an
skaffande åt fienden av krigsfolk eller understöd med penningar eller för
nödenheter. Såsom ytterligare en handlingsform har i kommittéförslaget
medtagits att till förfång för rikets försvar anstifta trolöshet, modlöshet eller
upplopp, vilket i gällande lag motsvaras av att förleda krigsfolk till trolöshet,
modlöshet eller uppror. Kommittén har här funnit det totala krigets karak
tär påkalla att med krigsfolk likställa andra, vilkas verksamhet är av bety
delse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindustrien
eller annan för kriget viktig produktion ävensom i viss utsträckning allmän
heten. Den erforderliga begränsningen finge framgå av kravet på att gärning
en skulle vara till förfång för rikets försvar. Att ordet »uppror» utbytts mot
»upplopp» är endast en konsekvens av att, såsom närmare skall beröras vid
9: 1 och 11: 1, motsvarigheten till vad i gällande lag betecknas såsom upp
ror i kommittéförslaget benämnes upplopp. I överensstämmelse med gäl
lande rätt har kommittén bland de särskilt beskrivna gärningsformerna slut
ligen även upptagit lämnande av falsk uppgift till rikets eller med riket för
bunden stats krigsmakt. Förutsättning för att sådan gärning skall medföra
straff för krigsförräderi är enligt förslaget likväl, att uppgiftens lämnande är
till förfång för rikets försvar. Gällande lags generalklausul om »annat så
dant förräderi» motsvaras i kommittéförslaget av vad som säges om den som
»begår annan dylik gärning». Med sistnämnda uttryck, som styres av bestäm
ningen »till förfång för rikets försvar», har kommittén enligt motiven avsett
exempelvis döljande av fiendens krigsfolk eller tillhandagående åt främman
de ockupationsmakt med angivelser mot personer, som äro av betydelse för
krigföringen.
Sista stycket av nuvarande 8:6 undantager från straffbarhet enligt lag
rummet utländsk man som annorstädes än inom riket eller å krigsskådeplats
utom riket medverkat till att åt fienden anskaffa krigsfolk eller understöd
med penningar eller förnödenheter. Detta undantag, som tillkommit för att
lagfästa en folkrättslig grundsats, som antagits icke vara fullt säker, har
kommittén funnit visserligen vara i och för sig välgrundat men likväl kunna
ge anledning till icke önskvärda motsättningsslut beträffande andra folk
rättsliga grundsatser. Till förebyggande av en sådan tolkning har någon mot
svarighet till 8: 6 sista stycket icke upptagits i kommittéförslaget.
Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen har justitie
kansler sämbctet anmärkt, att den i olika avseenden syntes väl obestämd.
Att krigsförräderi utom genom sabotage även skulle kunna förövas genom
blockad, strejk eller lockout, vilket uttalades i kommitténs motiv till 19: 4,
torde näppeligen framgå av den föreslagna lagtexten. För (ivrigt syntes så-
no
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
dana åtgärder, om de icke företoges för att gå främmande makt till handa,
knappast böra bestraffas såsom krigsförräderi med ända upp till livstids
straffarbete. Vidare vore »modlöshet» ett uttryck, som icke syntes äga önsk
värd bestämdhet utan lätt kunde tänjas. Jämväl uttrycket »begår annan dylik
gärning» saknade sådan klar avgränsning, som torde böra fordras för ett brott,
belagt med livstids straffarbete. Även Stockholms rådhusrätt har ansett, att
orden »annan dylik gärning» borde ersättas med beskrivningar på de åsyfta
de förfarandena. Samma rådhusrätt har vidare funnit det av kommittén
för fall då faran var ringa föreslagna straffminimum av fyra års straffar
bete vara alltför högt såvitt gällde anstiftande av modlöshet till förfång för
rikets försvar, i betraktande av att kommittén här föreslagit borttagandet
av gällande lags begränsning av området för det straffbara till att avse en
dast förledande av krigsfolk till modlöshet. Sveriges advokatsamfund har
uttalat, att det kunde bliva föremål för stor tvekan, vilka gärningar som
kunde anses innefatta anstiftan av modlöshet. En och samma gärning kunde
ingiva mod hos vissa personer och modlöshet hos andra. Det straffbara om
rådets gränser gjordes än ovissare genom det av kommittén i fortsättningen
använda uttrycket »eller begår annan dylik gärning». Stadgandet gjorde
det möjligt att i vissa situationer synnerligen strängt straffa även personer,
vilka måhända i verkligheten icke gjort annat än att de i nitälskan för lan
dets bästa fört det sunda förnuftets talan. Med hänsyn härtill ifrågasatte
samfundet, huruvida icke den föreslagna lagtexten borde ändras så, att
ordet »modlöshet» utginge därur. I varje fall syntes det omotiverat att ut
vidga det straffbara området till att omfatta anstiftan av modlöshet även bland
andra än krigsfolk. Samfundet vore självfallet icke blint för det faktum,
att anstiftan av modlöshet då riket vore i krig kunde innebära en fara för
landets försvar och därför måste motarbetas. Det syntes dock ej höjt över
varje tvivel, att straff vore den mest ändamålsenliga reaktionsformen. Sak
lig upplysning torde bättre än straffhot verka neutraliserande på den fara,
som det här gällde. Ansåges det likväl erforderligt att bibehålla en straff
bestämmelse för det här avsedda fallet, syntes det i allt fall icke rimligt
att bestraffa gärningen som krigsförräderi och i straffhänseende likställa
den med de grova brott, som paragrafen i övrigt upptoge. Det torde i så fall
vara mera överensstämmande med rättskänslans krav att upptaga brottet till
behandling i ett särskilt stadgande med väsentligt lindrigare straff än i 2 §.
För de fall, där faran var ringa, syntes det av kommittén föreslagna straff
minimum även i övrigt vara onödigt högt, varför samfundet ville förorda
en sänkning därav.
I anledning av uttrycket »avsevärd betydelse för krigföringen» i förslaget
— som ersätter uttrycket »betydelse för krigföringen» i gällande lag — har
t. f. chefen för försvarsstaben framhållit, att sabotage kunde vara av för
krigsmakten ytterst farlig natur utan att objektet för detsamma alltid kunde
anses vara av avsevärd betydelse. Det syntes vidare ovisst, huruvida ur sa
botagesynpunkt sa känsliga objekt som enstaka flygplan inrymdes under
det föreslagna stadgandet. På grund härav hemställdes, att antingen ordet
Kungl. j\Ioj:ts proposition nr 80.
in
»avsevärd» måtte utgå ur lagtexten eller också stadgandet utvidgas till att
avse jämväl sabotage som vore av särskilt farlig natur, även om föremålet
därför ej kunde anses ha avsevärd betydelse.
Vad justitiekanslersämbetet anfört om att brottsbeskrivningen i nu före-
Departements-
varande paragraf icke syntes giva önskvärd vägledning torde icke kunna ch*fen-
frånkännas fog. Även om det synes nödvändigt att i paragrafen upptaga även
ett mera allmänt hållet alternativ, torde dock en sådan exemplifiering som
upptagits i 6 § i gällande lag vara till nytta för tillämpningen. Vid den om
arbetning av lagrummet som med anledning härav företagits har det synts
lämpligt att först nämna åtgärder som mera direkt rikta sig mot rikets eller
med riket förbunden stats krigsmakt. Jag vill därför först behandla frågan
om straffbeläggandet av sådana gärningar.
I kommittéförslaget har såsom exempel på krigsförräderi angivits, att nå
gon under krig till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar
eller försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse för krig
föringen eller att någon lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket för
bunden stats krigsmakt. I departementsförslaget upptages till en början i
stället, att någon, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets
eller med riket förbunden stats krigsmakt eller del därav. Det är uppenbar
ligen tillfyllest, att en patrull eller t. o. m. att en enda person hindras, miss-
ledes eller förrådes försåvitt det kan sägas inverka på funktionsdugligheten
hos någon krigsmaktens avdelning. Även den som hindrar t. ex. en ordon-
nans att komma fram från en avdelning till annan eller den som, när han
anlitas såsom vägvisare, leder en rekognosceringspatrull på avvägar bör
bliva straffad för krigsförräderi. Att förrådande av krigsmakten skall ske
till främmande makt synes icke böra krävas. Även ett förrådande till parti
saner eller andra fiender inom riket bör bestraffas som krigsförräderi.
Kommittén har till krigsförräderi även hänfört att någon under krig till
förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet, modlöshet eller upplopp. 1
gällande lag förutsättes enligt motsvarande alternativ, att någon förleder
krigsfolk till trolöshet, modlöshet eller uppror. Till stöd för sitt ändrings
förslag på denna punkt har kommittén åberopat, att det totala krigets karak
tär påkallade att med krigsfolk likställdes andra vilkas verksamhet vore av
betydelse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindu
strien eller annan för kriget viktig produktion, ävensom i viss utsträckning
allmänheten, och att den erforderliga begränsningen framginge av kravet
på att gärningen skulle vara till förfång för rikets försvar. Att uttrycket upp
lopp utbytts mot uppror vore, enligt vad kommittén framhåller, allenast en
följd av ändrad terminologi i förslaget.
Särskilt i det yttrande som advokatsamfundet avgivit ha betänkligheter
uttalats mot förslagets ståndpunkt i nu nämnda del. Vad samfundet därvid
anfört synes mig bärande. Visserligen kan försvaret menligt påverkas även
genom meningsyttringar som rikta sig till andra än krigsfolk men därav torde
icke få dragas den slutsatsen att de böra straffbeläggas i den omfattning sorr
112
Kunal. Maj:ts proposition nr SO.
kommittén ifrågasatt. Vid den begränsning som jag fördenskull vill förorda
torde straff lämpligen kunna stadgas för två grupper av handlingar. Den
ena gruppen avser — i huvudsaklig anslutning till gällande lag — att någon
förleder krigsfolk, :som liör till rikets eller därmed förbunden stats krigs
makt, till modlöshet eller myteri. Ordet »myteri» torde i överensstämmelse
med kommitténs terminologi i dess betänkande med förslag till ändringar
av strafflagen för krigsmakten, 62 §, (SOU 1945: 28) kunna ersätta »uppror»
i gällande lag. Att använda uttrycket upplopp i fråga om krigsmän synes
icke lämpligt. Även den nu nämnda gruppen torde höra upptagas bland de
handlingar som rikta sig mot rikets eller med riket förbunden stats krigs
makt. Den andra gruppen av handlingar som jag nyss åsyftade torde böra
omfatta de fall då någon genom osann framställning sprider sådan miss
tröstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jag återkom
mer till denna form av krigsförräderi i det följande.
Härnäst synas böra upptagas vissa handlingar som rikta sig mot materi
ella ting med direkt eller indirekt betydelse för försvaret. Dessa fall ha av
kommittén beaktats genom den förut berörda bestämmelsen om straff för
den som till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar eller
försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse för krigföring
en. I nära anslutning till gällande lag har i departementsförslaget upptagits
eu exemplifiering av olika anläggningar som här komma i fråga. Enligt be
stämmelsen skall såsom krigsförräderi bestraffas, att någon fördärvar eller
förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd be
tydelse för försvaret. Av skäl som jag förut anfört har jag icke ansett det
böra krävas att förrådande äger rum »till främmande makt». Då sabotage
enligt 19 kap. i kommittéförslaget är en särskild brottsbeteckning, men där
med åsyftade handlingar i förevarande sammanhang äro endast medel för
begående av ett annat med särskilt namn betecknat brott, har jag vidare an
sett det mindre lämpligt att här särskilt nämna denna gärningsform. I stället
för ordet krigföringen, varåt möjligen kan givas en alltför snäv tolkning, har
jag valt att använda ordet försvaret. Vad från försvarsstabens sida anförts
synes mig icke böra föranleda att minska kravet på att objektet för gärning
en skall vara av avsevärd betydelse för försvaret. Det är emellertid att mär
ka, att även enstaka föremål kunna vara av sådan vikt som här avses. Varje
särskilt flygplan har t. ex. otvivelaktigt avsevärd betydelse för försvaret. Var
kugge i krigsmaktens maskineri måste ju fungera för att det hela skall fylla
sin uppgift och endast helt underordnade detaljer kunna anses uteslutna ge
nom nämnda rekvisit. I fråga om anläggningar eller anordningar som ej
tillhöra krigsmakten kan rekvisitet tänkas få större praktisk betydelse och
från lagrummets tillämpning utesluta sådana fall, då skadegörelsen endast
indirekt och i oväsentlig mån påverkar försvaret.
Såsom förut nämnts har jag funnit lämpligt att såsom krigsförräderi upp
taga, att någon genom osann framställning sprider sådan misströstan bland
allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jag tror visserligen, att
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
113
ryktesspridning under krig bäst motarbetas genom upplysningsverksamhet,
och delta medel bör självfallet i första rummet anlitas. Emellertid kan det
icke bestridas, att osanna rykten kunna vålla mycket allvarlig skada, t. ex.
uppgift att försvaret brutit samman eller att regeringen flytt eller tillfånga
tagits o. dyl. Med hänsyn härtill har jag funnit det nödvändigt att upptaga ett
stadgande häremot. Man kan möjligen mot begränsningen av stadgandet till
osanna uppgifter invända, att även sanna uppgifter som utsläppas vid en
olämplig tidpunkt kunna få mycket olyckliga verkningar. Att besiraffa spri
dandet av sanna uppgifter som krigsförräderi synes mig dock icke kunna
komma i fråga. Däremot kan avslöjandet av förhållanden som angår för
svaret o. dyl. bliva att bedöma som spioneri enligt 6 eller 7 § i förslaget.
I gällande lag upptages i krigsförräderiparagrafen till sist även, att någon
vid krig eller då krig hotar riket begår gärning varigenom krigsmaktens
ställning försämras i ty att han gör »annat sådant förräderi». I kommitténs
förslag angives — efter beskrivningen av förut omnämnda handlingar — att
någon begår »annan dylik gärning». Mot detta uttryck, som snarast ger
mindre ledning än gällande lag, ha invändningar framställts i yttrandena.
Det bär såsom förut antytts tyvärr icke synts mig möjligt att kunna helt
undvika ett sådant mera allmänt beskrivet alternativ som nu nämnts. Jag
har emellertid sökt att närmare karakterisera de handlingar som här äro i
fråga, därvid de beskrivits som »annan dylik förrädisk gärning som är till
avsevärt men för försvaret». Genom ordet »dylik» angives, att handlingen
skall vara att jämställa med dem som förut nämnts i departementsförslaget.
Orden »förrädisk gärning» avse att -— i analogi med uttrycket förräderi i gäl
lande lag — ytterligare utmärka att handlingen skall framstå som ett svi
kande av vad som i allmänhet uppfattas såsom en självklar plikt mot riket
under rådande förhållanden. Slutligen har genom tillägget, att gärningen
skall vara till avsevärt men för försvaret, tydligare än i kommittéförslaget
utmärkts att effekten av gärningen även i fall som här avses skall hänföra
sig till försvaret.
Enligt kommittéförslaget skall, som nämnts, såsom krigsförräderi kunna
bestraffas att någon försvårar användningen av något som är av avsevärd
betydelse för krigföringen. Justitiekanslersämbetet har vänt sig mot att till
följd härav enligt kommitténs motiv (s. 369) blockad, strejk eller lockout
skulle kunna bestraffas som krigsförräderi. Ehuru bestämmelsen har sin
motsvarighet i gällande lag, synes invändningen böra föranleda att nämn
da alternativ icke särskilt nämnes i lagrummet. Det kan tänkas att en sådan
åtgärd som justitiekanslersämbetet nämnt kan vara att såsom förrädisk gär
ning mot landet jämställa med övriga såsom krigsförräderi betecknade hand
lingar, såsom om blockad anordnas med uppsåt att försena färdigställandet
av en viktig försvarsanläggning. Härvid är emellertid den största återhåll
samhet på sin plats, ej blott med hänsyn till de stötande resultat som eljest
skulle uppkomma utan även därför att andra medel, såsom anlitande av lag
stiftning om tjänsteplikt o. dyl., höra anlitas för alt bemästra sådana före-
8
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.
Departements
chefen.
teelser på arbetsmarknaden som skulle vara mer eller mindre ödeläggande
för försvaret.
I kommittéförslaget angives såsom krigsförräderi jämväl, att någon till
men för riket åt främmande makt anskaffar sådant som har avsevärd bety
delse för krigföringen. Bestämmelsen ersätter stadgandet i gällande lag om
straff för den som åt fienden anskaffar krigsfolk eller understöd med pen
ningar eller förnödenheter. I departementsförslaget har detta alternativ upp
tagits sist i första punkten, därvid gärningen beskrivits såsom anskaffande åt
främmande makt till men för riket av krigsfolk, förnödenheter eller under
stöd. Om någon anskaffar sådant understöd åt partisaner som samarbeta med
främmande makt, torde understödet kunna anses lämnat åt denna.
I 134 a § strafflagen för krigsmakten stadgas straff för den som vid krig
bär vapen mot riket eller eljest gör tjänst vid fiendens krigsmakt. Enligt 8 §
andra stycket samma lag gäller straffbudet varje svensk medborgare och ej
blott krigsmän. Då den sålunda beskrivna gärningen synes vara typiskt krigs
förräderi, föreslår jag upptagande av ett motsvarande stadgande i nu före
varande paragraf. Enligt detta stadgande skall straff för krigsförräderi in
träda, där svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen mot riket eller
annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd be
tydelse för fiendens krigföring. Under stadgandet faller exempelvis att under
krig låta bruka sig till radiopropaganda riktad mot Sverige. Efter införande
av detta stadgande torde nyssnämnda paragraf i krigsartiklarna kunna upp
hävas.
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
3 §•
I anslutning till bestämmelserna om krigsförräderi i närmast föregående
paragraf har kommittén i 3 § upptagit ett stadgande att, om någon av oakt-
samhet begår gärning som i 2 § sägs, han skall dömas till fängelse eller, om
brottet var grovt, till straffarbete i högst fyra år. Bestämmelsen i fråga har
av kommittén övertagits från nuvarande 8: 7 utan annan ändring än att
straffskalan undergått vissa jämkningar.
Mot den av kommittén föreslagna lydelsen av paragrafen har hovrätten
för övre Norrland anmärkt, att angivandet av strafflatituden för de kvali
ficerade fallen syntes kunna göras tydligare, i det en missuppfattning med
avseende å minimum i dessa fall icke torde vara alldeles utesluten. En sär
skild anledning till sådan missuppfattning vore, att kommittén vid anord
nande av särskild strafflatitud för grovt brott eljest brukat låta sådan latitud
till någon del löpa parallellt med latituden för normalfallen, vilket emellertid
icke skett här.
Paragrafen i dess avfattning enligt kommitténs förslag torde icke kunna
tolkas annorlunda än som avsetts eller sålunda, att straffet för normalfallen
är fängelse från och med en månad till och med två år samt för de grova
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
115
fallen straffarbete från och med två månader till och med fyra år. Någon
anledning till redaktionell jämkning av lagtexten har jag därför icke funnit
föreligga.
4 §•
Kommittén har i nn förevarande paragraf infört stadgande om straff för
det fall, att den, som fått att för riket förhandla med främmande makt eller
eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande
makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sin för
troendeställning och därigenom orsakar avsevärt men. Som brottsbeteckning
har kommittén föreslagit »trolös diplomati». Straffet har föreslagits skola
vara straffarbete på livstid eller från och med två till och med tio år.
Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 8: 17 första stycket,
varest straff belägges att någon, som fått i uppdrag att för riket med främ
mande makt något avhandla och sluta eller eljest bevaka rikets rätt hos
främmande makt, uppsåtligen dess fördel emot riket främjar eller eljest riket
skadar. Den föreslagna utvidgningen av stadgandet till att avse envar, som
fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets
angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, har av
kommittén motiverats med att bestämmelsen borde gälla icke blott traktat
förhandlingar eller andra i egentlig mening rättsliga angelägenheter utan
överhuvud alla rikets angelägenheter i förhållande till främmande makt. 1
överensstämmelse härmed borde bestämmelsen vidare avse ej blott egentliga
förhandlare och dem som omedelbart hade att »bevaka rikets rätt». Även
s. k. observatörer och de som i mera underordnad ställning men dock på
eget ansvar deltoge i en diplomatisk missions verksamhet eller i internatio
nella förhandlingar borde sålunda omfattas av stadgandet. Icke heller borde
detta vara begränsat till dem, vilkas verksamhet satte dem i förbindelse
med främmande utrikesledningar eller sändebud, utan det borde räcka med
en förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande makts in
tresse. Ändringen av beskrivningen av själva den brottsliga gärningen har
föranletts av att kommittén funnit det lämpligt, att brottsbeskrivningen bär
utformades i närmaste motsvarighet till beskrivningen av trolöshet mot hu
vudman i 22: 5. En viktig begränsning låge däri att missbruket skulle med
föra avsevärt men för staten eller för enskilda medborgare eller andra svenska
rättssubjekt. Nuvarande 8: 17 andra stycket innehåller en bestämmelse om
att där någon i paragrafens första stycke åsyftad person, i avsikt att skada
riket, av främmande makt tager, låter åt sig utlova eller begär gåva eller för-
läning, straff skall följa, ändå att skada ej uppkom. Med den behandling
som förberedelse till brott erhållit enligt 3:2 i kommittéförslaget har an
ledning saknats att i 8: 4 upptaga någon motsvarighet till den nu berörda
bestämmelsen.
Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen har blivit föremål
för erinringar från föreningen Sveriges häradshövdingar, som anfört den-
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Departements
chefen.
samma som ett typiskt exempel på tänjbara brottsbeskrivningar av det slag,
varemot föreningen funnit anledning rikta kritik. Enligt föreningens mening
vore det klart, att ifrågavarande stadgande måste giva tillfälle till olika tolk
ningar, därav föranledd rättsosäkerhet och i oroliga tider godtycke. Då vi
dare för straffbarhet eventuellt uppsåt vore tillfyllest i vad anginge frågan
huruvida fara för men vore för handen, skulle det ofta kunna inträffa, att
vad som egentligen vore en oaktsamhet i fråga om effekten komme att vid
det efterföljande sakkunniga bedömandet anses som sådant eventuellt upp
såt, som vore tillräckligt för straffbarhet. Till den del stadgandet avsåge gär
ningar, som icke direkt riktade sig mot riket eller dess säkerhet utan hade
enskild skada till resultat, syntes slutligen dess rätta plats vara icke i 8 kap.
utan i kapitlet om ämbetsbrott. I varje fall kunde det knappast anses erfor
derligt att inrymma sådana gärningar under en straffsats, som upptoge straff
arbete på livstid såsom normalstraff och straffarbete i två år som minimi-
straff.
I anledning av den utav kommittén föreslagna brottsbeteckningen trolös
diplomati har justitiekanslersämbetet anmärkt, att nu förevarande brott vore
så sällsynt, att något behov av särskild rubricering därav knappast förelåge.
Den föreslagna benämningen syntes å andra sidan väl vald. Göta hovrätt
har däremot invänt, att ordet diplomati här fattades i en mer inskränkt be
märkelse än i de sammanhang, där ordet eljest användes, t. ex. i uttrycket
»hemlig diplomati». Ordet förde närmast tanken på en verksamhet av ej
alltför tillfällig natur, medan det i den förevarande paragrafen åsyftade även
enskilda handlingar. Hovi'ätten föresloge därför, att någon annan brotts-
beteckning valdes, exempelvis »trolöshet i förhandling med främmande
makt.»
Enligt 8: 17 gällande lag, som motsvarar förevarande paragraf i kommitté
förslaget, angives som subjekt för brottet den som fått i uppdrag att för riket
med främmande makt något avhandla eller sluta eller att eljest bevaka
rikets rätt hos främmande makt. Under motivering, att straff för trolös diplo
mati borde kunna drabba även s. k. observatörer och den som i mera under
ordnad ställning men dock på eget ansvar deltoge i en diplomatisk missions
verksamhet eller i internationella förhandlingar samt att det borde räcka
med en förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande makts
intresse, har kommittén föreslagit att under stadgandet hänföres envar som
fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets
angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse.
Liksom i kommittéförslaget torde den brottsliga handlingen böra beskri
vas såsom missbruk av behörighet att företräda riket eller eljest av förtro
endeställning. Enligt min mening uteslutas härigenom gärningar som begås
av sådana personer i mera underordnad ställning som icke utrustats vare sig
med behörighet att företräda riket eller med någon större handlingsfrihet
i övrigt. För straffbarhet förutsättes enligt kommittéförslaget vidare att den
handlande orsakat avsevärt men, under det att enligt gällande lag kräves
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
117
att han främjat främmande makts fördel emot riket eller eljest skadat riket.
Häradshövdingföreningen har i sitt yttrande framställt invändningar mot
att kommittén genom nu nämnda ändring i förhållande till gällande lag
åsyftade att inbegripa jämväl sådana fall då skadeverkningarna drabbade
icke staten utan enskilda medborgare eller andra svenska rättssubjekt. För
egen del finner jag, med hänsyn bl. a. till vad föreningen anfört, övervägan
de skäl tala för att bibehålla den begränsningen att skadan skall ha drab
bat riket. Härunder får emellertid anses ingå jämväl att skadan i första
hand drabbar enskilda intressen men dock är av sådan betydenhet att den
tillika kan sägas innebära men för riket. I den mån enskildas intressen
kränkas i andra fall torde straff i erforderlig utsträckning följa av bestäm
melserna i 25 kap.
Jag har ej funnit anledning att frångå den av kommittén föreslagna brotts-
beteckningen.
5 §•
I denna paragraf har kommittén inrymt ett stadgande om straff för egen
mäktig diplomati. Brottsbeskrivningen omfattar dels svensk medborgare,
som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig
såsom förhandlare för främmande makt i angelägenhet som rör riket, dels
ock envar som i föregiven egenskap av behörig förhandlare inlåter sig i
underhandling om sådan angelägenhet med främmande makt eller någon
som företräder dess intresse. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller
straffarbete i högst två år eller, om riket var i krig, straffarbete i högst
fyra år. För det fall att den brottslige insåg att rikets självbestämningsrätt
eller dess fredliga förhållande till främmande makt sattes i fara skall emel
lertid enligt kommittcförslaget dömas till straffarbete från och med ett till
och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med
tio år eller på livstid.
Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 8:3, varest stadgas straff för
svensk medborgare, som utan Konungens tillstånd låter bruka sig såsom
ombud för främmande makt i angelägenhet, som riket rörer, eller inlåter sig
i underhandling därom med främmande makt. Att kommittén i det förra ledet
av brottsbeskrivningen utbytt det nuvarande »ombud» mot »förhandlare»
har motiverats med att det förra uttrycket möjligen kunde föranleda en så
inskränkt tolkning, att endast formligen befullmäktigade personer skulle
avses med straffbudet. Fn sådan tolkning skulle emellertid enligt kommit
téns mening vara alltför snäv, eftersom det lör riket farliga vore, att svensk
man ställde sig till förfogande för att tillvarataga främmande makts intres
sen, då dessa befunne sig i eller kunde komma i motsättning till rikets. I
fråga om brottsbeskrivningens senare led innebär kommittcförslaget i för
hållande till gällande rätt såtillvida en begränsning av det straffbara om
rådet, att såsom brottsrekvisit införts att den som inlåter sig i underhand
ling med främmande makt skall ha föregivit sig vara behörig att iörhandla
118
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
Departements
chefen.
å Sveriges vägnar. Till stöd härför har kommittén anfört, att det torde vara
alltför vittgående att såsom i nuvarande 8:3 straffbelägga förhandling, som
av en svensk medborgare fördes endast för hans egen räkning eller såsom
representant för något parti eller annan grupp inom riket, även om för
handlingen avsåge angelägenhet som rörde riket. Att kommittén här jäm
te främmande makt i brottsbeskrivningen även medtagit »någon som före
träder dess intresse» står i samklang med den lydelse 8: 4 erhållit i kom
mittéförslaget liksom med bestämmelsen i nuvarande 8:29. Slutligen har
kommittén i förhållande till gällande rätt utvidgat nu ifrågavarande led av
straffbudet till att avse även utländska medborgare, varom kommittén ut
talat, att tillräckliga skäl saknades för den nuvarande begränsningen till
svensk man.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot förevarande paragraf i
kommittéförslaget gjort samma erinringar i fråga om bro t Isbeskrivningens
tänjbarhet som mot närmast föregående paragraf i kommitténs förslag.
Sveriges advokatsamfund har anfört, att brottsrekvisiten erhållit en så vid
sträckt och vag formulering, att straffbestämmelsen syntes kunna träffa
även fall, som troligen icke vore avsedda. I detta sammanhang måste be
aktas, atl statens verksamhet alltmer kommit att utsträckas till områden,
som tidigare icke varit föremål för dess ingripande. Straffbestämmelsen bor
de icke få bliva tillämplig exempelvis på sådana fall, där en svensk advokat
på uppdrag av främmande makts organ förhandlade med svenska myndig
heter om angelägenheter av ekonomisk natur. Fullt lojal verksamhet av
detta slag borde icke hindras. Om uttrycket »angelägenhet som rör riket»
utbyttes mot »angelägenhet av diplomatisk beskaffenhet», skulle enligt sam
fundets mening stadgandets innebörd komma till bättre uttryck. Det syntes
emellertid böra övervägas, huruvida det icke vore möjligt att genom ytter
ligare precisering av det straffbara området skapa garanti för att stadgan
det icke komme att tillämpas å förfaranden, som rimligen icke borde träffas
av bestämmelsen. Länsstgrelsen i Gävleborgs län har, i anslutning till vad
länsstyrelsen anfört om det av kommittén föreslagna 8 kap. i dess helhet,
uttalat att i varje fall bl. a. stadgandet i nu förevarande paragraf borde
tagas under förnyat övervägande.
Mot brottsbeteckningen egenmäktig diplomati ha justitiekanslersämbetet
och Göta hovrätt gjort samma erinringar som mot brottsbeteckningen i när
mast föregående paragraf. Hovrätten har föreslagit rubriceringen »egenmäk
tighet i förhandling med främmande makt». Fångvårdsstyrelsen har anfört
brottsbeteckningen egenmäktig diplomati som ett exempel på nya brottsbe-
teckningar i kommitténs förslag, vilka icke osökt ledde tanken i avsedd
riktning.
Pa sätt Sveriges advokatsamfund framhållit bör lagen uppenbarligen
icke lägga hinder i vägen exempelvis för en svensk advokat att vid förhand
lingar av rent ekonomisk karaktär som röra svenska staten biträda en främ-
119
mande makt med råd och å dess sida deltaga i överläggningar. Rent affärs
mässiga angelägenheter böra salunda, sasom jämväl kommittén avsett, läm
nas utanför. För detta ändamål torde den av advokatsamfundet förordade
begränsningen till diplomatiska angelägenheter böra godtagas. Härunder
ingå naturligtvis bl. a. förhandlingar om handelsavtal. Även beträffande
diplomatiska angelägenheter synes emellertid kommittéförslaget vara något
för omfattande. Jag syftar på uttrycket »förhandlare» som kommittén an
vänt i stället för »ombud» i 8: 3 gällande lag. Då redan uttrycket diploma
tiska angelägenheter är ganska vidsträckt, torde försiktigheten bjuda att
straffbestämmelsen alltjämt inskränkes till att avse den som låtit bruka sig
som ombud eller uppträder i föregiven egenskap av behörigt ombud.
I andra stycket av paragrafen har kommittén såsom förut nämnts upp
tagit stadgande om straffskärpning för det fall att den brottslige insåg att
rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhallande till främmande
makt sattes i fara. I kommitténs förslag har eljest tillämpats den metoden
att uppsåt städse förutsättes, där ej annorlunda särskilt stadgas. Av mo
tiven framgår ej, huruvida kommittén med den nu ifrågavarande bestäm
melsen avsett att uppställa andra krav än eljest på uppsåtets beskaffenhet.
Då tillräcklig anledning till något sådant avsteg ej torde föreligga och ett
särskilt framhävande av uppsåtet i föreliggande tall kan verka vilseledan
de, torde såsom förutsättning för straffskärpningen böra upptagas allenast
de av kommittén angivna objektiva förutsättningarna.
Den föreslagna brottsbeteckningen synes kunna godtagas.
6 och 7 §§.
I dessa båda paragrafer har kommittén upptagit bestämmelser om straff
för spioneri. Enligt 6 § skall spioneri anses föreligga, om någon, med uppsåt
att gå främmande makt tillhanda, anskaffar eller ock avsänder, offentliggör,
till annan lämnar eller eljest röjer uppgift angående förhållanden vilkas
uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret ellei för
folkhushållningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhål
landen eller eljest men för rikets säkerhet. Vidare föreligger enligt förslaget
spioneri, om någon med sådant uppsåt som nyss angivits framställer eller
tager befattning med skrift, teckning eller annat föremal som innefattar sa-
dan uppgift. Huruvida uppgiften är riktig eller ej, skall icke i någotdera
fallet inverka. Straffet har i denna paragraf föreslagits skola vara straffarbete
i högst sex år eller, där brottet var ringa, fängelse. Enligt 7 § i kommitté-
förslaget skall vidare, om spioneri med hänsyn till omständigheterna vid
brottet är att anse som grovt, för grovt spioneri dömas till straffarbete från
och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall enligt samma paragraf särskilt beaktas, om gärningen
var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde
förhållande av synnerlig vikt eller den brottslige röjde vad som på grund
av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.
Kommitténs utformning av spioneribrottet avviker väsentligt från gallan-
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
de rätt. Till en början återfinnes icke i kommittéförslaget någon motsvarig
het till de nuvarande bestämmelserna i 8: 8 om krigsspioneri, som består
i att någon vid krig eller då krig hotar riket låter sig brukas av fienden till
att anskaffa upplysningar om sakförhållanden, vilka böra hållas hemliga av
hänsyn till rikets försvar eller folkförsörjningen i riket, eller att någon un
der nämnda förhållanden till fienden lämnar upplysning om sådan hemlig
het. Kommittén har funnit, att någon bestämmelse om krigsspioneri icke
vore erforderlig i den allmänna strafflagen och att en nu förekommande
hänvisning i 134 § strafflagen för krigsmakten borde ersättas med en där
städes upptagen beskrivning av gärningen.
Kommittéförslagets båda spioneriparagrafer avse att, ehuru med betydande
ändringar, motsvara stadgandena om spioneri i nuvarande 8:11 och 14. Av
dessa båda paragrafer hänvisar den förra i fråga om brottets objektiva sida
till 8: 9 och 10. I 8:9 stadgas straff för den som obehörigen sätter sig i be
sittning av eller låter anskaffa upplysning om något sakförhållande som
bör hållas hemligt för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapliga
förbindelser med sådan makt eller till rikets försvar eller till folkförsörj
ningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden.
Härmed jämställes, att någon obehörigen tager befattning med skrift, teckning
eller annat föremål, som innefattar upplysning om sakförhållande, varom nu
sagts. I 8: 10 första stycket straffas att någon obehörigen till annan lämnar
sådan upplysning eller utlämnar sådant föremål, som i 8:9 sägs. Lika med
att uppgift obehörigen lämnas till annan skall anses, att den allmänt kun
göres. Enligt ett särskilt stadgande i 8:13 gäller vidare, att beträffande orik
tig upplysning, vilken om den varit sann skulle varit att anse såsom hem
lighet, 8:9 och 10 skola äga motsvarande tillämpning. Intetdera av brotten
i 8: 9 och 10 betecknas spioneri. 18:11 stadgas däremot, att där någon för
övar gärning, som i 9 § sägs, för att gå främmande makt till handa, han
skall för spioneri dömas till straffarbete i högst sex år. Vad sålunda stadgats
skall vidare gälla även i fråga om gärning som omförmäles i 8: 10 första
stycket. I 8: 14 slutligen stadgas fängelse eller straffarbete i högst fyra år för
den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter an
skaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller dess förbindel
ser med annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra
skada för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller för rikets
försvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda
utomordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager befattning
med sådana uppgifter.
Vid samarbetandet av nu gällande bestämmelser om spioneri till ett ge
mensamt stadgande bär kommittén till en början såsom det för brottet ut
märkande uppställt, att det förövas med uppsåt att gå främmande makt
till handa. I förhållande till nuvarande 8: 11 och 8: 14 innebär detta en ut
vidgning, i det för närvarande kräves syfte att uppnå den angivna effekten.
Kommittén har sålunda här liksom i andra sammanhang funnit, att indirekt
eller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Vad angår den uppgift som
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
121
gärningen skall avse, fordras enligt kommittéförslaget icke såsom i nuva
rande 8:9, att uppgiften skall angå ett sakförhållande, som bör hållas hem
ligt för främmande makt. Detta kravs uppställande i brottsbeskrivningen i
8: 9 sammanhänger enligt kommitténs uppfattning med att där ej fordras
uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Då så emellertid är fallet i den
av kommittén nu föreslagna spioneriparagrafen, har kommittén ansett att
här lika litet som i nuvarande 8: 14 borde göras den ytterligare begränsning
som låge i krav på viss hemlig natur hos uppgiften i fråga. Den närmare
beskrivningen av de uppgifter som ej få röjas skiljer sig i förslaget i flera
hänseenden från vad som för närvarande gäller enligt 8: 14. Med avseende
å den fara som förutsattes föreligga har kommittén upptagit att röjande
innebär »eljest men för rikets säkerhet». Såsom exempel på uppgifter, vil
kas befordran till främmande makts kännedom kunde medföra sådant men
utan att avse försvaret eller folkhushållningen, har kommittén anfört så
dana uppgifter om beslut av regeringen eller om underhandlingar med främ
mande makt, genom vilka vårt utrikespolitiska läge skulle väsentligt för
sämras. Däremot återfinnes i kommittéförslaget icke det i 8: 14 upptagna
fallet, att uppgiftens meddelande till främmande makt kan medföra skada
för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt. Med hänsyn till den
sålunda föreslagna begränsningen av paragrafens räckvidd har kommittén
vidare icke funnit det påkallat att upptaga någon motsvarighet till det i nu
varande 8: 14 uppställda kravet på att uppgiften skall angå förhållande
berörande riket eller dess förbindelser med annan makt. En ytterligare ny
het i kommittéförslaget är, alt spioneri skall föreligga, oavsett huruvida
uppgiften i det särskilda fallet är riktig eller oriktig. Enligt gällande rätt,
8: 13 och 8: 14, inträder nämligen vid oriktig uppgift straff för spioneri
endast om uppgiften var farlig, medan det enligt kommitténs förslag skall
vara tillräckligt, att uppgiften till sin art är farlig. Kommittén har motive
rat detta med att den som anskaffade eller röjde uppgift om de förhållan
den som här avsåges syntes böra fällas till ansvar, oavsett om han lyckades
skaffa riktiga upplysningar eller ej och oavsett om uppgiften i det särskilda
fallet vore farlig. Härigenom skulle vinnas en icke obetydlig lättnad i be-
visningshänseende.
Även i fråga om beskrivningen av själva gärningen innebär kommittéför
slaget vissa jämkningar i förhållande till gällande lag. Kommittén har i olik
het mot vad fallet är i nuvarande 8: 9 och 10 icke i lagtexten upptagit något
uttryckligt krav på att gärningen skall ske ohehörigen. Anledningen här
till är, att då enligt kommittéförslaget gärningen skall ske med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda, kommittén funnit det obehövligt att pa nämn
da sätt utmärka, att gärningen skall vara rättsstridig.
I fråga om straffsatserna innebär förslaget viss mildring i förhållande till
gällande lag.
Den av kommittén föreslagna 6 § har av justitiekansler sömbetet an (örts
som exempel på a tf kommittébetänkandets brottsbeskrivningar understundom
122
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
i jämförelse med de nu vanliga vore mera vaga och till följd därav också
tänjbarare. Särskilt har ämbetet vänt sig mot det av ämbetet såsom ganska
vagt betecknade uttrycket »tager befattning med» i den föreslagna paragra
fens senare led. Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot paragrafen
och särskilt mot det däri uppställda brottsrekvisitet »kan medföra men»
framställt samma erinringar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet
och gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet som under 4 §. Sveriges advo
katsamfund har uppmärksammat, att enligt kommitténs förslag, i motsats
till vad för närvarande gäller, för straffbarhet icke fordrades något syfte
att gå främmande makt tillhanda utan endast vanligt uppsåt i sådant hän
seende. Då något behov av skärpning i denna del icke syntes ha yppats,
hemställde samfundet, att för straffbarhet alltjämt måtte krävas syfte att
gå främmande makt till handa. Samfundet funne vidare av kommitténs mo
tiv framgå, att straff för spioneri icke skulle kunna inträda i sådana fall,
där meddelandet av en uppgift endast indirekt kunde medföra men för
riket, d. v. s. då uppgiftens innehåll i och för sig icke vore menligt för
riket men meddelandet av uppgiften ändock kunde skada riket, exempelvis
därigenom att främmande makt ändrade sin hållning till vårt land på grund
av vunnen kunskap om att här bedreves en för den främmande makten
menlig underrättelseverksamhet. För dylika fall vore i stället förslagets
stadgande om straff för olovlig underrättelseverksamhet i 8: 9 avsett. Åt lag
texten i 8: 6 hade emellertid av kommittén givits ett sådant innehåll, att det
kunde ifrågasättas huruvida paragrafen icke kunde tolkas såsom tillämplig
även på fall av nyss angiven art. När det talades om att någon, med uppsåt
att gå främmande makt tillhanda, lämnade uppgift angående förhållanden,
vilkas uppenbarande för främmande makt kunde medföra men för rikets
säkerhet, syntes detta sålunda kunna lämna rum för den tolkningen, att
straff för spioneri borde inträda även i sådana fall, där visserligen icke upp
giftens innehåll men väl det faktum att förhållandet uppenbarats kunde
vara menligt för rikets säkerhet. Men för rikets säkerhet kunde ju bl. a.
bestå däri, att rikets vänskapliga förhållande till främmande makt även
tyrades. På grund härav leddes läsarens tanke lätt in på de situationer som
kommittén behandlade icke i 8 : 6 utan i 8: 9. Med hänsyn härtill och då
kommittén enligt samfundets mening knappast förebragt övertygande skäl
för nödvändigheten att införa generalklausulen »eljest men för rikets säker
het», vilken gjorde brottsbeskrivningen onödigt svävande, hemställde sam
fundet, att de citerade orden måtte utgå ur paragrafen.
I anledning av att enligt kommitténs förslag straffbart spioneri skulle
föreligga, så snart den uppgift som röjts vore till sin art farlig, oberoende
av huruvida den i det särskilda fallet varit farlig, har t. f. chefen för för
svarsstaben uttalat, att den strävan att underlätta bevisningen, som sålunda
kommit till uttryck, ur försvarsstabens synpunkt vore att hälsa med till
fredsställelse. Att bedöma, huruvida röjandet av en uppgift för främmande
makt kunde medföra skada för rikets försvar, vore emellertid ofta en grann-
laga och vansklig uppgift, vid vars lösande hänsyn måste tagas även till
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
123
ovissa faktorer. En uppgift om exempelvis en försvarsanstalt kunde sålunda
i det rådande läget vara tämligen ofarlig, men det måste beaktas, att läget
snabbt kunde komma att förändras. Om en försvarsåtgärd vidtagits med
hänsyn särskilt till viss främmande makt, kunde det förefalla ofarligt, att
uppgift om åtgärden meddelades makt tillhörande motsidan. Å andra sidan
förelåge alltid risk, att uppgiften komme även förstnämnda makt till handa.
Överhuvud förefölle det tveksamt, om man i detta fall kunde göra skillnad
mellan uppgift, som vore farlig i det särskilda fallet, och uppgift, som till
sin art vore farlig. Med hänsyn härtill måste det ifrågasättas, huruvida
kommitténs tankegång kommit till tydligt uttryck i motiv och lagtext. Ett
förtydligande av förslaget på denna punkt syntes erforderligt.
I anslutning till vad jag förordat i fråga om bestämmelserna angående
Departements-
krigsförräderi i 2 § har jag funnit, att i nu förevarande 6 § bör i första
c e en'
punkten upptagas en närmare exemplifiering av vad som kan vara föremål
för spioneri. Som exempel på sådant, vars röjande kan bliva att betrakta
som spioneri, ha av denna anledning angivits försvarsverk, vapen, förråd,
import och export. Den brottsliga handlingen torde kunna beskrivas som
anskaffande, vidarebefordran eller röjande av uppgift om något sådant som
nyss nämnts eller annat vars uppenbarande för främmande makt kan med
föra men för försvaret eller för folkförsörjningen under krig eller av krig
föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Det
ligger i sakens natur att en sådan handling som här är i fråga ofta kan vara
väsentligt farligare i krigstid än under fredliga förhållanden. Jag har icke
funnit tillräckliga skäl föreligga att utbyta det hittills allmänt brukade ut
trycket »folkförsörjningen» mot »folkhushållningen». Med anledning av vad
kommittén åberopat till stöd för en sådan ändring vill jag framhålla, att
även exporten självfallet är av betydelse för folkförsörjningen bl. a. genom
att möjliggöra import. Vidkommande sådant vars uppenbarande icke kan
medföra men för vare sig försvaret eller folkförsörjningen må framhållas
att kravet på fara för rikets säkerhet måste anses innefatta en begränsning
till verkligt betydelsefulla ting. I motsats till kommittén anser jag att i para
grafen bör, liksom i 8: 9 gällande lag, uttryckligen utmärkas att straff in
träder allenast om handlingen ej på grund av särskilda förhållanden är till
låten. Handlingen i fråga skall sålunda ha skett obehörigen.
De i kommitténs lagtext medtagna orden »evad uppgiften är riktig eller
ej» torde strängt taget vara överflödiga. Redan av det tidigare innehållet i
stadgandet framgår nämligen, att det avgörande för paragrafens tillämplig
het är att uppgiften, oberoende av om den är riktig eller ej, hänför sig till ett
kunskapsområde, som till sin natur är sådant att ett uppenbarande av vad
som faller därunder regelmässigt är ägnat alt medföra skada i något av de i
paragrafen angivna hänseendena. Att i det särskilda fallet en spion misstagit
sig och överbringar en felaktig uppgift exempelvis om en försvarslinjes
sträckning, hör icke medföra eu lindrigare bedömning av fallet än om upp
giften varit riktig. För tydlighets skull har detta, i anslutning till gällande
124
Iiungl. Maj:ts proposition nr 80.
lag, understrukits genom bibehållande i denna paragraf av de citerade orden,
men samma grundsats bör utan särskilt uttryck i lagtexten anses gällande
även i de följande paragraferna.
I subjektivt hänseende synes, såsom kommittén föreslagit, böra gälla, att
straff skall kunna inträda icke endast då det förelegat syfte att gå främmande
makt tillhanda utan så snart vanligt uppsåt — även eventuellt uppsåt — att
göra detta funnits.
Mot andra punkten i paragrafen har jag ej annan erinran än att jämväl
här ordet obehörigen torde böra inskjutas.
Bestämmelserna i 7 § synas mig lämpliga. Några särskilda bestämmelser
om krigsspioneri ha icke ansetts erforderliga, då enligt förslaget den som vid
krig låter bruka sig som spion av fienden kan dömas för grovt spioneri och
den som atager sig att utföra krigsspioneri för förberedelse till grovt spioneri.
8
§•
Denna paragraf i kommittéförslaget innehåller stadgande om straff för
den som i annat fall än i 6 § sägs obehörigen anskaffar någon där avsedd upp
gift som är av hemlig natur eller tager befattning med skrift, teckning eller
annat föremål, som innefattar sådan uppgift, eller, uppsåtligen eller av oakt-
samhet, avsänder, offentliggör, till annan lämnar eller eljest röjer uppgiften.
För brottet, vilket betecknats som vårdslöshet med hemlig uppgift, skall dö
mas högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst till straff
arbete i fyra år.
Här har kommittén alltså upptagit dels det fallet att någon uppsåtligen men
utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda begår gärning, som till sin
objektiva sida är spioneri och därtill avser uppgift av hemlig natur, dels
också det fallet att någon av oaktsamhet röjer sådan uppgift.
I det förra hänseendet motsvarar paragrafen 8: 9 och 10 i nu gällande rätt,
för vilka lagrum redogjorts under 6 och 7 §§ i departementsförslaget. Hand-
lingsbeskrivningen i förstnämnda båda lagrum har emellertid utbytts mot
en beskrivning som sammanfaller med den i 6 § av kommittéförslaget läm
nade utom såtillvida som det utöver rekvisiten i sistnämnda paragraf fordras,
att uppgiften är av hemlig natur och att gärningen sker obehörigen. Kom
mittén har funnit dessa tillägg behövliga, eftersom i nu förevarande paragraf
det straffbara området icke såsom i 6 § begränsats genom kravet på uppsåt
att gå främmande makt tillhanda. Att kommittén icke bibehållit det i nuva
rande 8:9 använda uttrycket »upplysning om sakförhållande som bör hållas
hemligt för främmande makt», beror på att nu förevarande paragraf liksom
6 § ansetts böra omfatta även oriktig uppgift. Huruvida en uppgift är av
hemlig natur eller ej, skall enligt kommittén bliva att bedöma med ledning
av sakliga överväganden i det enskilda fallet.
Till den del paragrafen avser oaktsamma gärningar har den sin motsvarig
het i nuvarande 8: 12. Liksom enligt gällande rätt är i oaktsamhetsfallen
straffbarheten enligt kommittéförslaget begränsad till gärningar, som inne-
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
125
bära ett röjande av en uppgift av det slag, varom fråga är. Att kommittén
funnit sig kunna i paragrafen sammanföra uppsåtliga och ouppsåtliga gär
ningar under den gemensamma brottsbeteckningcn vårdslöshet med hemlig
uppgift, har kommittén motiverat med att en uppsåtlig gärning av nu ifråga
varande slag, som skedde utan det för spioneri utmärkande kvalificerade
uppsåtet att gå främmande makt tillhanda, icke för den allmänna uppfatt
ningen ledde sig väsentligt mera straffvärd än en ouppsåtlig gärning. EU ty
piskt fall av uppsåtlig gärning, som skulle falla under paragrafen, vore att
någon, som på grund av sin tjänst liade kännedom om en militär hemlighet,
uppsåtligen omtalade denna för annan utan att likväl ha uppsåt att där
igenom gå främmande makt tillhanda.
Gentemot den av kommittén här föreslagna lagtexten har justitiekanslers-
ämbetet haft samma erinran beträffande uttrycket »tager befattning med»
som vid 6 §, med tillägg att särskilt här, då det kvalificerade uppsåtet att
gå främmande makt tillhanda icke fordrades, innebörden av den straffbara
gärningen borde närmare angivas. Föreningen Sveriges häradshövdingar har
gjort samma principiella anmärkningar i fråga om brottsbeskrivningen som
vid 8: 4 och särskilt vänt sig mot att ovisshet, huruvida en viss uppgift vore
av hemlig natur eller ej, skulle kunna medföra förskjutning av gränsen mel
lan uppsåtligt brott och oaktsamhetsbrott. Även bortsett härifrån hade i pa
ragrafen under en gemensam strafflatitud sammanförts ett uppsåtligt bröd
och ett oaktsamhetsbrott, vilket enligt föreningens mening vore principiellt
oriktigt. Sistnämnda synpunkt har anlagts även av Sveriges advokatsamfund,
som förordat att uppsåts- och oaktsamhetsfallen särskildes och behandlades
i olika stycken med lindrigare straff för oaktsamhetsfallen. Samfundet har
vidare, ur synpunkten att straffbestämmelsen borde erhålla sådan formu
lering att tvekan om gränserna för det straffbara området i största möjliga
mån undvekes, funnit rekvisitet »uppgift som är av hemlig natur» icke lämp
ligt. Kommitténs motivering lämnade här en synnerligen ofullständig väg
ledning och vore närmast ägnad att belysa svårigheten för den enskilde att
veta, när han överskrede gränsen till det straffbara området. Icke heller det
i nuvarande 8: 9 använda uttrycket »upplysning om något sakförhållande,
som bör hållas hemligt för främmande makt» vore tillräckligt klargörande
men syntes samfundet likväl ur den nyss angivna synpunkten vara att före
draga framför det av kommittén föreslagna. Kommitténs formulering hade
föranletts av att kommittén ansett att nu förevarande paragraf liksom 6 §
i förslaget borde omfatta även oriktig uppgift. Huruvida tillräckliga skäl här
till förelåge, kunde dock enligt samfundets mening vara tvivel underkastat.
Det föreslagna stadgandets verkningar i praktiken vore för övrigt även be
roende av frågan, huruvida av gärningsmannen i subjektivt hänseende ford
rades att han haft insikt om uppgiftens natur av hemlig eller ej. I detta hän
seende gåve kommitténs förslag liksom vid åtskilliga liknande brottsbeskriv-
ningar utrymme för ovisshet. I det nu förevarande fallet komplicerades frå
gan av att paragrafen såsom vårdslöshet med hemlig uppgift bestraffade
126
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
Departements
chefen.
både vissa uppsåtliga och vissa oaktsamma gärningar. Om det med avse
ende å de uppsåtliga fallen syntes oklart, huruvida kommittén avsett att
såsom förutsättning för straffbarhet uppställa fordran på att gärningsman
nen skulle ha haft insikt om uppgiftens hemliga natur, låge det i fråga om
oaktsamhetsfallen nära till hands att antaga, att detta icke vore förslagets
innebörd, utan att oaktsamheten skulle ligga bl. a. däri, att vederbörande väl
ej insett men bort inse uppgiftens hemliga natur. Det kunde emellertid icke
vara riktigt att ålägga medborgarna skyldighet att vid äventyr av straffan
svar gissa rätt i fråga om domstolarnas bedömning av spörsmålet, huruvida
en uppgift vore av hemlig natur eller icke. Med hänsyn härtill funne sam
fundet det nödvändigt, att paragrafen omformulerades så, att därav klart
framginge, att varken i uppsåts- eller oaktsamhetsfallen straff inträdde, med
mindre gärningsmannen insett uppgiftens hemliga natur. Länsstyrelsen i Väst
manlands län har uttalat att, med hänsyn till den benägenhet som gång efter
annan ådagalagts av myndigheterna att hemligstämpla handlingar, vilkas in
nehåll helt eller delvis kunde röjas utan men för riket, den av kommittén
föreslagna lydelsen av paragrafen skulle kunna leda till godtyckligt förhind
rande av en publicitet, som vore oskyldig eller rent av kunde vara till nytta.
En översyn av lagrummet syntes därför länsstyrelsen påkallad, i varje fall
till lindrande av straffpåföljden då oaktsamhet vid offentliggörandet uppen
barligen icke varit till skada.
Gärningar, vilka till sin yttre beskaffenhet överensstämma med dem som
avses i 6 §, kunna, även om de förövas utan det där angivna uppsåtet att gå
främmande makt tillhanda, innebära allvarlig fara för riket. Det är därför
påkallat att upptaga ett sådant särskilt straffstadgande som kommittén före
slagit under 8 §. Såsom kommittén likaledes föreslagit synes det emellertid
nödvändigt att inskränka detta stadgande till befattning med uppgifter av di
rekt hemlig natur. Anmärkas må att — på sätt kommittén även framhållit —
det avgörande för frågan, huruvida en uppgift är av hemlig natur eller ej, icke
är, om den åsatts s. k. hemligstämpel. Denna åtgärd kan ifrågakomma alle
nast beträffande vissa allmänna handlingar, medan de uppgifter om vilka här
är fråga kunna avse även andra sakförhållanden än sådana som finnas åter
givna i allmänna handlingar. Såsom kommittén framhållit bör alltså det av
görande vara, huruvida uppgiften sakligt sett är hemlig. Vad kommittén till
utveckling härav anfört i motiven synes dock kunna leda till en alltför vid
sträckt tolkning av uttrycket »uppgift av hemlig natur». Härunder torde -icke
få ingripas annat än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och icke
heller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhållande skall kunna an
ses vara avsett att hemlighållas bör denna avsikt i regel ha kommit till ut
tryck på något sätt, såsom — frånsett hemligstämpel — genom order till
underlydande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tiliträde o. dyl.
I undantagsfall kan ett visst förhållande — t. ex. militära positioner under
krig — vara sådant att det i och för sig framgår att förhållandet är av hem
lig natur.
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
127
I likhet med häradshövdingföreningen och advokatsamfundet anser jag det
lämpligt att skilja på uppsåts- och oaktsamhetsfallen. Dessa ha därför i de-
partementsförslaget fördelats på olika stycken med skilda brottsbeteckningar
och straffsatser.
I första stycket behandlas under namn av obehörig befattning med hem
lig uppgift det uppsåtliga fallet, att någon beträffande uppgift av hemlig na
tur begår gärning som i 6 § sägs utan det särskilda där angivna uppsåtet att
gå främmande makt tillhanda. Härvid underförstås liksom eljest i lagen, att
alla objektiva rekvisit för straffbestämmelsens tillämplighet skola täckas av
vanligt uppsåt. I kravet på uppsåt får inläggas bl. a. att gärningsmannen
skall ha känt till uppgiftens hemliga natur eller i allt fall — såsom för even
tuellt uppsåt förutsättes — måste antagas ha begått gärningen även om han
haft sådan kunskap.
I andra stycket har under beteckningen vårdslöshet med hemlig uppgift
upptagits det fallet att någon av grov oaktsamhet röjer uppgift som i 6 § av
ses och är av hemlig natur. Det straffbara området är alltså, liksom i kom
mittéförslaget, begränsat till avsändande, offentliggörande, utlämnande eller
annat röjande, men dessutom har en begränsning till grov oaktsamhet tillagts.
Straff för vårdslöshet med hemlig uppgift torde framförallt vara behövligt
för ämbets- och tjänstemän samt sådana enskilda, exempelvis ingenjörer och
sjökaptener, vilka genom sin yrkesutövning erhålla kännedom om hemliga
uppgifter.
9 §■
Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall för olovlig underrättelse
verksamhet straffas den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,
här i riket bedriver militär eller politisk underrättelseverksamhet, som ej rik
tar sig mot Sverige men vars bedrivande inom riket är oförenligt med dess
vänskapliga förhållande till främmande makt. Straffet har föreslagits skola
vara fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.
Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen innefattar åtskilliga
jämkningar i förhållande till motsvarande stadgande i nuvarande 8: 14 a. Så
lunda uppställes till en början icke längre såsom förutsättning för brottet, att
underrättelseverksamheten skall vara hemlig. Kommittén har nämligen bl. a.
funnit delta brottsrekvisit kunna ingiva den oriktiga föreställningen, att en
verksamhet som blott avsåge insamlandet av allmänt kända uppgifter under
alla förhållanden skulle gå straffri. Icke heller har kommittén funnit det lämp
ligt att, såsom torde följa av ett krav på hemlig natur hos underrättelseverk
samheten, från straffbarhet utesluta sådana fall där underrättelserna för
medlades öppet. I stället har kommittén föreslagit den begränsningen av det
straffbara området, att verksamhetens bedrivande skall vara oförenligt med
rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. En ytterligare nyhet i
kommittéförslaget iir, att nu ifrågavarande straffbestämmelse endast avser
underrättelseverksamhet, som icke riktar sig mot Sverige. I olikhet mot vad
förhållandet är enligt gällande rätt skulle stadgandet sålunda icke kunna
128
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
tillämpas på ett mot Sverige riktat förfarande, som ej fölle under någon av
de föregående paragraferna i kapitlet. Slutligen har kommittén, i stället för
den nuvarande bestämmelsens krav på att verksamheten för att vara straff
bar skall bedrivas för främmande makts räkning, uppställt en fordran på
uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Därmed skulle enligt kommittén
bliva fullt klart, att paragrafen även kunde omfatta fall, i vilka verksamhe
ten i första hand ägde rum för en organisations eller en agents räkning.
I fråga om straffskalan har kommittén ej funnit skäl upptaga någon mot
svarighet till den i nuvarande 8: 29 a intagna straffskärpningsregel, enligt vil
ken, om brottet begås under tid då riket befinner sig i krig eller sistnämnda
paragraf enligt Konungens förordnande eljest är tillämplig, straffet får höjas
till straffarbete i fyra år och lägre straff än straffarbete ådömas endast då
omständigheterna äro synnerligen mildrande.
Vad kommittén sålunda föreslagit har givit anledning till invändningar
från åtskilliga håll. Justitiekanslersåmbetet har sålunda framhållit, att pröv
ningen, huruvida en underrättelseverksamhet finge anses oförenlig med rikets
vänskapliga förhållande till främmande makt, enligt kommitténs motiv kun
de komma att utfalla olika vid skilda tidpunkter men dock skulle ske med
utgångspunkt från svensk uppfattning om vad som vore tillbörligt eller otill
börligt i det mellanfolkliga umgänget. Enligt ämbetets mening torde den så
lunda angivna prövningen, i synnerhet i vissa gränsfall, mången gång bliva
svår att verkställa. På grund härav och då gärningsmannens bristande insikt
om att hans verksamhet varit oförenlig med Sveriges vänskapliga förhållan
de till främmande makt icke torde fria honom från straff, syntes möjligt att
lagrummet kunde bliva tillämpligt även i fall, då ansvar tedde sig obilligt. Ä
andra sidan skulle ett sådant nyligen inträffat tillhandagående åt en främ
mande makt som förberedandet av hemlig radioförbindelse med densamma
för sändande framdeles av politiska meddelanden icke drabbas av straffan
svar; ett dylikt förfarande vore däremot för närvarande straffbelagt i 8:26.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes vänt sig mot att underrät
telseverksamhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främ
mande makt uppställts som förutsättning för straff. I första hand kunde man
peka på den av kommittén beaktade konsekvensen att prövningen huruvida
viss verksamhet uppfyllde förutsättningen i fråga kunde utfalla olika vid
skilda tidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och de främman
de makternas olika inställning. Detta torde bl. a. innebära, att en eljest
straffri gärning kunde bliva straffbar på grund av en omsvängning i de ut
rikespolitiska konjunkturerna. Vidare syntes man böra beakta de olägenhe
ter som uppstode, därest den förutsatta egenskapen hos underrättelseverk
samheten i varje särskilt fall skulle bevisas. En utredning angående rikets
förbindelser med främmande makter torde ofta vara nödvändig för sådan be
visning. Vad kommittén anfört om olägenheten av att vid spioneri kräva
bevisning om en enskild uppgifts farlighet kunde i viss mån gälla även nu
förevarande fall. Slutligen ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke ett straff-
Iiungl. Maj.ts proposition nr SO.
129
rättsligt ingripande stundom vore påkallat, även då fara för utrikespolitiska
förvecklingar för ögonblicket syntes utesluten. Blotta existensen av organisa
tioner för underrättelseverksamhet torde nämligen kunna innebära fara för
Sverige, i det alt organisationerna vid behov kunde inrikta sin verksamhet
på svenska förhållanden. Även hovrätten för Övre Norrland har i anledning
av det nu ifrågavarande brottsrekvisitet framställt en anmärkning, i det hov
rätten uttalat att det ofta torde vara synnerligen svårt alt, i enlighet med vad
vanliga uppsåtsregler krävde, ådagalägga att gärningsmannens uppsåt täckt
även förutsättningen att underrättelseverksamhetens bedrivande varit oför
enligt med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Hovrätten
ifrågasatte därför, huruvida icke nu ifrågavarande brott borde göras straff
bart även i oaktsamhetsfall på motsvarande sätt som kommittén föreslagit
beträffande det i 8: 10 i kommittébetänkandet upptagna brottet. Svea hovrätt
åter har funnit anledning till erinran mot att straffbestämmelsen enligt kom
mitténs motiv endast vore avsedd att omfatta vad som hade karaktär av verk
samhet men däremot icke en enstaka gärning vilken icke framstode såsom ett
led i en verksamhet. Eftersom olovlig underrättelseverksamhet kriminalise
rats på grund av faran för uppkomsten av utrikespolitiska förvecklingar,
borde enligt hovrättens mening även en enstaka gärning av ifrågavarande art
kunna beivras. Fara i angivet hänseende kunde nämligen lika väl framkallas
av ett enstaka meddelande som av en fortgående underrättelseverksamhet.
På grund härav och då i kommitténs förslag liksom i gällande lag ett korrek
tiv mot onödiga eller eljest olämpliga åtal gåves genom bestämmelsen om
åtalsbegränsning, föresloge hovrätten, att nu ifrågavarande stadgande ändra
des sålunda, att möjlighet bereddes att beivra även en enstaka gärning som
utan att ingå i en verksamhet av hithörande slag likväl vore av den allvar
liga beskaffenhet som berörts i det föregående. Föreningen Sveriges härads
hövdingar har beträffande nu förevarande paragraf gjort liknande erinring
ar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet och gränsdragningen mellan
uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott som i anledning av 8: 4 i kommitténs
förslag. Överståthållarämbetet har funnit, att de av kommittén föreslagna
jämkningarna i den nuvarande brottsbeskrivningen icke torde vara tillfyl
lest för att undanröja de betänkligheter som funnes mot de nuvarande be
stämmelserna. Tvärtom syntes den begränsning, som skett därigenom att
stadgandet enligt kommitténs förslag blott skulle avse underrättelseverksam
het som icke riktade sig mot Sverige, vara ägnad att ytterligare inskärpa den
särställning, stadgandet genom den obestämda brottsbeskrivningen intoge i
förhållande till de föregående paragraferna i 8 kap. Enligt kommittéförslaget
kunde nämligen ett mot Sverige riktat förfarande straffas blott under förut
sättning, att det tagit sig uttryck i någon i dessa paragrafer angiven form,
medan däremot en underrättelseverksamhet som icke riktade sig mot Sverige,
oavsett dess art, skulle kunna straffas, så snart den skett i uppsåt att gå
främmande makt tillhanda samt verksamhetens bedrivande inom riket anså-
ges oförenligt med dettas vänskapliga förhållande till främmande makt. Det
skulle enligt ämbetets mening vara av värde icke blott för rättstillämpningen
It
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.
130
Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.
utan även för tryggandet av lagbudets förankring i det allmänna rättsmed
vetandet, om däri närmare angåves arten av den underrättelseverksamhet,
som skulle kunna beivras. Länsstyrelsen i Kronobergs lön har i betraktande
av den kritik som riktats mot de nuvarande bestämmelserna om olovlig un
derrättelseverksamhet funnit det vara ägnat att förvåna, att kommittén före
slagit skärpning av dessa. Länsstyrelsen har därvid först vänt sig mot att
kommittén föreslagit borttagandet av det villkor för underrättelseverksam
hetens straffbarhet, som för närvarande ligger däri att verksamheten skall
vara av hemlig natur. Av kommitténs motiv framginge, att innebörden av
denna ändring vore, att även insamlandet av allmänt kända uppgifter under
vissa omständigheter skulle kunna straffas, samt att sådana fall, då uppgifter
förmedlades offentligt, icke skulle vara uteslutna från straffbarhet. En sådan
utsträckning av det straffbara området ansåge länsstyrelsen varken lämplig
eller av behovet påkallad. Länsstyrelsen funne vidare, att kommitténs förslag
att begränsa det straffbara området genom uppställandet av kravet på verk
samhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande
makt skulle bereda ännu en möjlighet för godtycklig tolkning och medföra
fara för att främmande makt skulle försöka utöva otillbörligt inflytande på
bedömningen. Som ytterligare en skärpning i förhållande till gällande rätt
ville länsstyrelsen framhålla, att det nuvarande kravet att verksamheten skul
le bedrivas för främmande makts räkning utbytts mot en fordran på upp
såt att gå främmande makt tillhanda, vilket innebure att även indirekt eller
eventuellt uppsåt vore tillräckligt för straffbarhet. Överhuvudtaget syntes
stadgandet i kommitténs förslag vara strängare men samtidigt mera kontur
löst än det nu gällande. Att utforma ett lagrum så, att det medgåve varieran
de tolkning vid skilda tidpunkter, syntes icke vara lämpligt. Beaktas borde,
att rättskänslan och respekten för lagarna försvagades, om hårda och fram
för allt vid skilda tidpunkter olika straff ådömdes för förseelser som av den
allmänna meningen icke ansåges som särskilt allvarliga. Länsstyrelsen kun
de följaktligen icke tillstyrka, att nu förevarande paragraf erhölle den av
kommittén föreslagna utformningen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, i
anslutning till sina förut återgivna synpunkter på 8 kap. i dess helhet, ut
talat att i varje fall bl. a. bestämmelserna i 8:9 borde tagas under förnyat
övervägande. Länsstyrelsen har vidare yttrat, att den erfarenhet som förelåge
av lagstiftningen om olovlig underrättelseverksamhet avgjort talade mot
kommitténs förslag. Det borde i stället allvarligt övervägas, huruvida under
rättelseverksamhet som här avsåges överhuvud skulle vid en revision av
8 kap. bibehållas bland där upptagna brottskategorier. Länsstyrelsen i Göte
borgs och Bohus län har funnit, att beträffande nu förevarande paragraf kom
mitténs förslag alltför mycket påverkats av vissa förhållanden under kriget.
Samma länsstyrelse har vidare uttalat, att kommitténs motivering till försla
get i denna del bekräftade det intryck, som själva lagtexten gåve av att här
vore fråga om ett brottsbegrepp, som saknade på objektiva grunder bestäm
da gränser. Det syntes länsstyrelsen betänkligt att i strafflagen för framtiden
införa bestämmelser av dylik oklar beskaffenhet. Just genom sin vaga for-
KunyL Maj.ts proposition nr SO.
131
mulering lämnade lagrummet möjlighet till en främmande inblandning, som
försvårade tillvaratagandet av de rent svenska synpunkterna på prövningen
av underrättelseverksamhetens tillbörlighet. Sveriges advokatsamfund har
i sitt yttrande över kommittébetänkandet erinrat om att vid 1944 års lag-
tima riksdag herr Undén väckt motion (första kammaren nr 138) med för
slag, att straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet skulle be
gränsas till att avse endast att någon mot ersättning eller på uppdrag av
främmande makt bedreve verksamhet inom riket för anskaffande av hem
liga uppgifter rörande annan främmande makts militära förhållanden. Sam
fundet har funnit beklagligt, att den diskussion, som i anslutning till mo
tionen utspann sig, lämnat föga spår efter sig i kommitténs förslag, som på
nu ifrågavarande punkt i huvudsak präglades av samma anda som den
nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 14 a §. Även om det i motiven starkt
underströkes att det skulle vara fråga om en verksamhet, innebure det av
kommittén föreslagna stadgandet lika väl som det nuvarande, att straff kun
de komma att ådömas även i fall, där den tilltalade icke gjort sig skyldig till
något som för det allmänna rättsmedvetandet framstode som förkastligt utan
kanske tvärtom som en god patriotisk handling. Uppställandet av oförenlig
het med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt såsom brotts-
l-ekvisit kunde visserligen såtillvida sägas vara en förtjänst hos kommittéför
slaget som straffbudets syfte därigenom uttryckligen framhölles. Å andra
sidan måste man befara, att detta rekvisit skulle föranleda betydande rätts
osäkerhet, ty det vore ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter, när kommit
tén i motiven talade om »en smidigare och på de verkligt straffvärda fallen
inriktad tillämpning», särskilt om man beaktade vad kommittén i omedel
bar anslutning härtill anfört om att det låge i sakens natur, att prövningen
huruvida viss underrättelseverksamhet vore oförenlig med rikets vänskap
liga förhållande till främmande makt kunde utfalla olika vid skilda tidpunk
ter, beroende på de skiftande förhållandena och de främmande makternas
olika inställning. Hela tankegången att, när statens från tid till annan skiftan
de intressen krävde det, straffa sådana gärningar, som vore »verkligt straff
värda», syntes samfundet vara oförenlig med svensk rättsuppfattning. Då det
låge i sakens natur, att domstolarna i allmänhet saknade möjlighet att bedöma,
huruvida bedrivandet av viss underrättelseverksamhet vore oförenligt med
vårt lands vänskapliga förhållande till främmande makt, hade man anledning
befara, att utredning därom regelmässigt komme att förebringas i form av
utlåtanden från utrikesdepartementet, vilka domstolarna utan möjlighet att
själva bedöma frågan komme att lägga till grund för avgörandet. En sådan
praxis skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med kravet på rätts
säkerhet. Enligt samfundets mening vore det angeläget att nu söka åstad
komma eu sådan iindring av förevarande paragraf, att nämnda krav bleve
bättre tillgodosett och det straffbara området erhölle en rimlig begränsning.
Samfundet ville för sin del livligt förorda, att stadgandet i huvudsak erhölle
den lydelse som föreslagits i herr Undéns motion. Därutöver ville samfundet
ifrågasätta ytterligare en begränsning av straffbestämmelsens räckvidd. Det
132
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
Departements
chefen.
syntes nämligen vara förtjänt av övervägande, huruvida icke en mera till
fredsställande ordning skulle kunna skapas genom att begränsa stadgandet
till att avse allenast svenska medborgare. Av dem kunde rimligen fordras,
att de icke i främmande makts intresse bedreve en underrättelseverksamhet
som, ehuru icke riktad mot Sverige, kunde äventyra vårt lands vänskapliga
förhållande till främmande makter. Vad åter anginge utlänningar kunde vårt
land visserligen icke tolerera, att de bedreve en underrättelseverksamhet, som
kunde medföra dylika konsekvenser, men att reagera däremot genom straff
syntes näppeligen innebära ett tillräckligt beaktande av den intressekollision,
som kunde föreligga för en utländsk medborgare, vilken borde å ena sidan
handla i sitt lands intresse och å andra sidan underlåta att handla på ett sätt,
som kunde skada svenska intressen. Det syntes ur nu angiven synpunkt kun
na starkt ifrågasättas, huruvida icke den svenska statsmaktens reaktion mot
sådan, av utlänning bedriven underrättelseverksamhet som nu avsåges borde
ske icke genom straff utan genom anlitande av de reaktionsformer som ut
länningslagstiftningen erbjöde. Godtoges den nu framlagda ståndpunkten,
syntes med svenska medborgare böra likställas utländska medborgare i ri
kets tjänst.
Av de under krigsåren i 8 kap. införda nya straffbestämmelserna har i
främsta rummet stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhet
ådragit sig kritik. Paragrafens avfattning har visat sig kunna leda till re
sultat, som måste anses stridande mot den allmänna rättsuppfattningen och
som icke förutsatts vid stadgandets tillkomst. Särskilt må här erinras om
det kända förhållandet att straff ådömts medborgare i ockuperade stater,
vilka, efter att ha lyckats fly till Sverige, här lämnat uppgifter om förhållan
den i hemlandet till representanter för dess lagliga regering. Tillämpningen
av paragrafen har visserligen tillrättalagts efter införandet år 1944 av be
stämmelsen att frågan om åtal för hithörande brott skall prövas av Kungl.
Maj:t, men det måste likväl anses angeläget att såvitt möjligt i själva straff
bestämmelsen göra de inskränkningar som föranledas av de gjorda erfaren
heterna.
I kommitténs förslag har såsom gräns för den olovliga underrättelseverk
samhetens straffbarhet införts bestämningen, att verksamhetens bedrivande
här i riket är oförenligt med Sveriges vänskapliga förhållande till främman
de makt. I yttrandena över förslaget har anmärkts, att oförenligheten med
Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makt vore svårbestämbar
samt att bestämningens tänjbarhet inbjöde till utländska påtryckningar på
Sverige. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt att i stället begränsa straff
barheten till svenska medborgare, varemot utlänningar kunde utvisas eller
eljest omhändertagas enligt utlänningslagstiftningen.
Den av kommittén föreslagna begränsningen synes av anmärkta skäl icke
vara lämplig. Att begränsa straffbarheten till svenska medborgare torde
emellertid icke. heller låta sig göra. Det kan nämligen vara vanskligt för Sverige
att utvisa en krigförande stormakts undersåtar för verksamhet mot deras fien
deland, om icke verksamheten är förbjuden i svensk lag. Och när flyktingar,
Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.
133
tillhörande minoriteter, eller andra, som icke lämpligen kunna utvisas, bedriva
underrättelseverksamhet mot det land, vilket betraktar dem som sina egna
medborgare, är det knappast någon fördel att låta omhändertagande i admi
nistrativ ordning träda i stället för straff efter domstols dom. De nödiga be
gränsningarna i de erforderliga straffstadgandena torde alltså få göras på
annat sätt.
Huvudsyftet med att straffa underrättelseverksamhet som icke riktar sig
mot Sverige är att förhindra utländska spioneriorganisationer att förlägga sin
verksamhet till Sverige. I anledning av det andra världskriget infördes där
för en bestämmelse om straff för envar som inom riket för främmande
makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller poli
tiskt syfte. Stadgandets avfattning är uppenbarligen mera vidsträckt än dess
syfte kräver. Såsom i en vid 1944 års riksdag av herr Undén väckt motion
(I: 138) framhållits kan i första hand övervägas att från straffbarhet utesluta
dels sådana fall, då någon spontant och av ideella skäl, ofta patriotiska, läm
nat underrättelser rörande oss ovidkommande förhållanden i främmande land,
dels ock de fall, då underrättelserna gälla andra än militära, t. ex. politiska
eller ekonomiska förhållanden.
Till en början synes mig strikt böra upprätthållas ett krav på att det skall
vara fråga om en verksamhet. Det finnes intet skäl att ingripa med straff,
om någon organiserad spioneriverksamhet ej föreligger. Såsom kommittén
framhållit måste den verksamhet som bedrives av militärattachéer, beskick
ningar och konsulat anses i och för sig tillåten och sålunda icke blott på
grund av immunitetsreglerna skyddad mot åtal. En följd härav blir bl. a. att
den som vid något enstaka tillfälle meddelar en beskickning eller ett konsulat
vad han erfarit icke skall straffas, eftersom underrättelsen icke ingår som led
i någon brottslig verksamhet. För att från paragrafens tillämpningsområde
utesluta sådana fall som de i motionen åsyftade bör därjämte fordras, att
verksamheten bedrives efter åtagande eller mot ersättning.
Vidare är det enligt min mening uteslutet att genom en permanent straff
bestämmelse förbjuda en verksamhet som blott avser insamlandet av allmänt
kända eller tillgängliga uppgifter. Jag föreslår därför alt straffbudet begrän
sas till anskaffande av uppgifter som äro av hemlig natur. Därjämte vill jag
föreslå en begränsning till främmande makts militära hemligheter. Första
lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över herr Undéns nyssnämnda motion,
att även politisk underrättelseverksamhet i vissa fall kan vara farlig och
straffvärd. Under normala förhållanden torde det emellertid icke vara erfor
derligt att i Sverige upprätthålla ett straffskydd mot underrättelseverksamhet
för främmande makters intressen annat än såvitt angår militära hemligheter.
Skulle utomordentliga förhållanden åter föranledas av krig, kunna dessa
komma att gestalta sig på helt annat sätt än under de gångna krigsåren. Det
behov av ytterligare slraffskydd som då kan yppa sig torde därför få tillgodo
ses genom särskild lagstiftning.
Slutligen bör för straffbarhet fordras uppsåt att gå främmande makt till
handa. Underrättelseverksamhet för svensk räkning bör under alla förhållan
den vara straffri.
134
Kungl. Maj ds proposition nr SO.
På nu anförda grunder föreslår jag, att straffbudet begränsas till att avse
den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande eller
mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röra
annan främmande makts militära förhållanden och äro av hemlig natur.
Med hänsyn till den starka inskränkningen av det straffbara området före
slås som brottsbeteckning icke olovlig underrättelseverksamhet utan militärt
spionage mot främmande makt.
Även för ett straffbud med sålunda begränsad räckvidd bör en åtalspröv-
ning bibehållas. Jag återkommer härtill vid 15 §.
10
§.
I nu förevarande paragraf har kommittén föreslagit ett stadgande om straff
för den som utsätter rikets vänskapliga förhållande till främmande makt för
fara genom att överträda bestämmelse som tjänar till skydd därför eller ge
nom offentlig smädelse mot främmande makt eller dess regering eller offent
ligt skymfande av dess flagga eller vapen eller annat höghetstecken eller ge
nom annan gärning, som enligt svensk lag eller författning är straffbar. Som
förutsättning för straffbarhet har vidare angivits, att gärningsmannen bort
inse faran. Brottet har åsatts beteckningen »brott mot det vänskapliga förhål
landet till främmande makt» och straffet har föreslagits skola vara fängelse
eller straffarbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, böter.
Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med vad som gäller
enligt nuvarande 8: 4. Dock är att märka, att uttrycket »annan gärning, som
enligt svensk lag eller författning är straffbar» i gällande lag är försett med
tillägget »eller skulle vara straffbar, om den förövats mot Sverige eller svensk
man». Att sistnämnda bestämning icke upptagits i kommittéförslaget sam
manhänger med att gärningar av de slag, som beskrivits i 6—8 §§ i förslaget,
icke äro avsedda att straffas annat än då de antingen rikta sig mot Sverige
eller också bliva att bedöma som olovlig underrättelseverksamhet enligt 9 §.
Denna begränsning skulle emellertid, enligt vad kommittén framhållit, efter
orden bliva upphävd, om i den nu förevarande paragrafen stadgades straff
även för gärning, som skulle vara straffbar om den förövats mot Sverige eller
svensk man. Liksom beträffande närmast föregående paragraf har kom
mittén i fråga om nu förevarande stadgande funnit det möjligt att undvara
den i nuvarande 8: 29 a stadgade straffskärpningen. En annan nyhet i förhål
lande till den gällande rätten är att kommittéförslaget för ringa fall innehål
ler en straffskala som endast upptager böter.
Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen och särskilt mot
det däri ingående rekvisitet »om han bort inse faran» har föreningen Sveriges
häradshövdingar gjort samma principiella erinringar angående brottsbeskriv-
ningens tänjbarhet och gränsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet som
vid 4 § och flera andra stadganden i 8 kap. i förslaget. Sveriges advokatsam
fund har med anledning av nu förevarande paragraf uttalat, att enligt sam
fundets mening övervägande skäl talade för att man nu borde återgå till den
Kanyl. Maj:ts proposition nr SO.
135
lagstiftning som gällde före 1942 års lagändring. Om paragrafen skulle bibe
hållas, syntes den i varje fall böra omredigeras så, att straffbarheten ej gjor
des beroende av att gärningsmannen skulle ha utsatt rikets vänskapliga förhål
lande till främmande makt för fara. Till stöd för denna uppfattning åbero
pade samfundet i tillämpliga delar vad samfundet anfört angående 9 § i för
slaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län har uppmärksammat, att kommitténs
förslag i förhållande till nu gällande lag bl. a. innebär att straffansvaret för
offentliga smädelser mot främmande makt eller dess regering utvidgats till att
omfatta även enstaka smädelser. Länsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida denna
skärpning kunde anses vara av behovet påkallad. Meningarna kunde givetvis
vara delade om vad som skulle anses såsom smädelse mot främmande makt
eller dess regering. Påtryckningar härom från främmande makt torde icke
komma att saknas. Att icke bestraffa en enstaka smädelse utan endast fall,
som upprepades, syntes vara ett skydd för den enskilde medborgaren och
ett försvarsmedel mot påtryckningar utifrån, från vilket man icke borde av
stå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har mot paragrafen gjort sam
ma erinringar som mot nästföregående paragraf, i det länsstyrelsen uttalat,
att jämväl beträffande nu förevarande paragraf risk för politiskt inflytande
på brottsbedömningen kunde föreligga. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har
likaledes omnämnt nu ifrågavarande paragraf bland de lagrum i 8 kap.,
vilka enligt länsstyrelsens mening i varje fall borde tagas under förnyat över
vägande. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört den av kommittén
här föreslagna brottsbeteckningen »brott mot det vänskapliga förhållandet
till främmande makt» bland exemplen på brottsbenämningar i förslaget, vil
ka syntes hovrätten mindre lämpliga på den grund att de vore klumpiga el
ler dubbeltydiga. Även föreningen Sveriges stadsdomare liksom rådhusrätten
i Göteborg har hänfört brottsbenämningen i fråga till de brottsbeteckningar i
förslaget, vilka förmenades vara ohanterliga och i vissa fall inadekvata.
De erinringar som framställts i yttrandena torde böra föranleda, att det Dep^™nts'
straffbara området i förevarande paragraf, som i allt väsentligt överensstäm
mer med gällande lag, inskränkes. Därvid torde till en början det av kom
mittén först upptagna fallet, att någon överträder bestämmelse, som tjänar
till skydd för rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, kunna
utgå. I den mån överträdelse av någon sådan föreskrift finnes böra beläggas
med straff synes det vara bättre, att särskilt straffstadgande meddelas i an
slutning till föreskriften i fråga.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén ytterligare föreslagit
har jag däremot ansett, att paragrafen bör innehålla straff för den som
offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga eller vapen
eller annat dess höghetstecken. Det är liärvid att märka, att en saklig kritik
aldrig kan anses skymfande, även om den innefattar graverande påståenden,
utan att ett skymfande föreligger allenast i sådana fall då formen för fram
förandet är förgriplig. Vidare synes lämpligt att här upptaga straff för den
som med våld, hot därom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främ-
136
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
Departements
chefen.
mande makts representant eller gör intrång i lokal som innehaves av främ
mande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där
finnes. En sådan bestämmelse synes omfatta de mest praktiska fall som här
komma i fråga. Det må framhållas, att under uttrycket främmande makts re
presentant böra anses ingå icke blott främmande statsöverhuvuden och diplo
matiska representanter utan även andra härvarande utlänningar med offi
ciell ställning.
Efter den begränsning av paragrafens räckvidd som sålunda företagits
torde icke vara behövligt att upptaga det i yttrandena kritiserade rekvisitet
att handlingen skall innebära att rikets vänskapliga förhållande till främ
mande makt sättes i fara.
Omarbetningen av brottsbeskrivningen har medfört, att den av kommit
tén föreslagna brottsbeteckningen »brott mot det vänskapliga förhållandet
till främmande makt» utbytts mot »kränkande av främmande makt».
11
§■
I denna paragraf har kommittén först upptagit ett stadgande, att den som
utan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främmande krigstjänst
eller därmed jämförlig tjänst skall för olovlig värvning dömas till fängelse
eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år. Därefter
har föreslagits, att detsamma skall gälla, där någon till men för riket be
driver annan verksamhet för sådan värvning.
Motsvarande bestämmelse i nu gällande lag, vilken återfinnes i 8: 5, tager
endast sikte på det fallet att någon utan Konungens tillstånd här i riket vär
var folk till främmande krigstjänst. Genom att i lagtexten tillagts därmed
jämförlig tjänst skulle, enligt vad kommittén uttalat, paragrafen komma
att gälla även för exempelvis anställning vid gendarmeri men däremot ej för
arbete inom krigsindustri. Den av kommittén tillagda senare punkten i pa
ragrafen har motiverats med att den nuvarande bestämmelsen mot olovlig
värvning enligt hävdvunnen tolkning icke är tillämplig, med mindre avtal
om anställning i främmande krigstjänst kommit till stånd inom riket. Till
lägget avser sålunda främst att förhindra kringgående av bestämmelsen ge
nom att undertecknandet av värvningskontrakten uppskjutes till dess de fri
villiga lämnat landet.
Denna paragraf i kommittéförslaget har icke givit anledning till annan
anmärkning i yttrandena än att hovrätten för Övre Norrland liksom vid 8: 3
funnit, att strafflatituden för de kvalificerade fallen syntes kunna göras
tydligare, i det missuppfattning med avseende å straffminimum i dessa fall
ej vore alldeles utesluten.
Den senare punkten i den av kommittén föreslagna paragrafen saknar
motsvarighet i nu gällande lag, enligt vilken straff för olovlig värvning icke
kan inträda, med mindre avtal om anställning i främmande krigstjänst kom
mit till stånd inom riket. En verksamhet som syftar till att förmå folk att
137
lämna riket för att på utländsk botten underteckna kontrakt om värvning
drabbas sålunda för närvarande icke av straff. För att råda bot härpå har
kommittén föreslagit utvidgning av straffbestämmelsen till att avse även det
fallet, att någon överhuvud till men för riket bedriver verksamhet för värv
ning till främmande krigstjänst. Med krigstjänst har kommittén, liksom i
första punkten av paragrafen, likställt därmed jämförlig tjänst. I den så
lunda föreslagna lagtexten synes mig emellertid uttrycket »till men för
riket» lämna alltför liten vägledning. Jag vill därför föreslå, att bestämmel
sen begränsas till det fallet att någon förmår folk att olovligen begiva sig
ur riket för att taga främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst.
Enligt denna formulering blir ett avgörande villkor för straffbarhet, att de
frivilliga olovligen lämna riket. Den av mig förordade bestämmelsen beieder
möjlighet att i ett kritiskt läge genom utreseförbud, vilket lärer kunna med
delas i administrativ ordning, hindra en värvningsrörelse som sker i den
formen att vederbörande först förmås att lämna riket, varefter värvnings-
kontrakt ingås utom riket. En agent bör tydligen anses ha förmått de fri
villiga att lämna riket, även om han ej behövt direkt truga eller tubba dem
att gå i främmande tjänst.
Den av kommittén föreslagna straffskalan synes ej behöva ge anledning
till missförstånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
12
§.
Kommittén har här föreslagit ett stadgande om straff för den, som av
främmande makt, eller någon som handlar i dess intresse, mottager penning
ar eller annat för utgivande eller spridande av skrifter eller annan dylik
åtgärd avsedd att påverka allmänna meningen om rikets politiska angelägen
heter. Såsom brottsbeteckning har föreslagits »tagande av utländsk sold»
och såsom straff fängelse eller straffarbete i högst två år.
Det sålunda uppställda brottet överensstämmer i huvudsak med brottet i
nuvarande 8: 22. I sistnämnda lagrum är emellertid brottsbeskrivningen så
tillvida snävare än den av kommittén föreslagna som det förutsättes att man
söker påverka den allmänna meningen i fråga om rikets styrelseskick eller
åtgärder i dess inre eller yttre styrelse. Härigenom torde för närvarande
uteslutas vissa mera allmänna politiska ställningstaganden, som ej hänföra
sig till särskilda styrelseåtgärder samt agitation i fråga om åtgärder som ej
hänföra sig till riksstyrelsen, såsom vissa domstolsavgöranden, val och dylikt.
För att undgå denna begränsning har kommittén funnit stadgandet böra
omformuleras till att avse agitation rörande rikets politiska angelägenheter.
Liksom beträffande 9 och 10 §§ har kommittén föreslagit den ändringen i
fråga om straffskalan att den särskilda straffskärpningen i nuvarande 8: 29 a
slopats.
I anledning av förevarande paragraf har Sveriges advokatsamfund uttalat,
att det i kommitténs brottsbeskrivning ingående rckvisitet »avsedd att på
verka allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter» innebure en
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Departements
chefen.
alltför vag och vidsträckt brottsbeslämning. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore
de i nuvarande 8: 22 använda ordalagen »söka påverka den allmänna me
ningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre sty
relse» enligt samfundets mening bestämt att föredraga. Det syntes emellertid
böra övervägas, huruvida icke en ytterligare inskränkning av det straffbara
området utan olägenhet skulle kunna genomföras. Med den vidsträckta for
mulering, som stadgandet i kommitténs förslag erhållit, förelåge risk för att
rent ideella strävanden kunde drabbas av straffbestämmelsen. Göta hovrutt
har däremot hänvisat till att kommittén i sina motiv uttalat, att ändamålet
med nu ifrågavarande stadgande i den gällande lydelsen syntes vara alltför
snävt angivet, i det att den nuvarande lydelsen torde utesluta bl. a. agita
tion i fråga om åtgärder, som ej hänförde sig till riksstyrelsen, såsom vissa
domstolsavgöranden m. m. Hovrätten ville ej förneka, att en utvidgning av
det straffbara området i angivna hänseende vore påkallad, men ifrågasatte,
om det av kommittén föreslagna uttrycket »rikets politiska angelägenheter»
verkligen täckte vad som åsyftades. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har an-
selt, att även bestämmelserna i nu förevarande paragraf hörde till de stad-
ganden i 8 kap. som borde tagas under förnyat övervägande. Angående den
av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »tagande av utländsk sold» har
justitiekansler sämbetet uttalat, att denna rubricering icke förefölle så träf
fande, i det ordet »sold» icke torde föra tanken på sådant mottagande av
penningar, varom i paragrafen vore fråga, och ordet »utländsk» ej helt pas
sade in på gåva av svensk, som handlade i främmande makts intresse. Hov
rätten över Skåne och Blekinge har likaledes mot brottsbeteckningen an
märkt, att den enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annan be
tydelse än den av kommittén avsedda. Att taga utländsk sold torde nämligen
enligt gängse språkbruk betyda att gå i utländsk krigstjänst.
I likhet med advokatsamfundet finner jag det icke tillrådligt att utsträcka
det nu ifrågavarande straffbudets tillämplighet till att avse andra slag av
agitation än sådan som hänför sig till själva statsskicket eller åtgärder i ri
kets inre eller yttre styrelse. Även i ett annat hänseende synes emellertid en
jämkning böra ske i den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen. I
denna sägs nämligen liksom i nuvarande 8: 22, att det vars mottagande är
straffbart skall utgöras av »penningar eller annat». Härunder skall, enligt
vad vid sistnämnda stadgandes tillkomst uttalades, inbegripas jämväl sådant
som icke har karaktär av finansiellt eller därmed jämförligt understöd. Så
lunda skulle exempelvis även mottagande av tryckta skrifter eller annat för
spridning avsett propagandamaterial i färdigt skick falla under straffbe
stämmelsen. Detta kan emellertid föra för långt. Den som allenast motta
ger nyhetsmaterial torde icke böra drabbas av straff. Att ett visst politiskt
tankeinnehåll härrör från utländska källor kan ju icke i och för sig få för
anleda, att dess utbredning förbjudes. Straffvärt synes endast vara, att nå
gon med bidrag från utlandet som verkligen kan betecknas såsom under
stöd bedriver sådan propaganda som förut nämnts. Härunder faller dock
139
alt någon t. ex. mottager en färdig upplaga av en propagandaskrift, om en
sådan upplaga kan sägas vara av någon ekonomisk betydelse. På grund av
det anförda förordar jag, att i den av kommittén föreslagna lagtexten uttryc
ket »penningar eller annat» utbytes mot »penningar eller annat understöd».
Även i övrigt torde ordalagen i kommitténs förslag böra jämkas något, sa
att det tydligt framgår att straff ej i något fall skall inträda med mindre
understödet har mottagits för att mottagaren skall, genom utgivande eller
spridande av skrifter eller annorledes, driva propaganda.
I överensstämmelse med kommitténs förslag ha i departementsförslaget
uteslutits orden »här i riket» i samband med beskrivningen av den åsyftade
propagandaverksamheten. Även en propagandaverksamhet som bedrives med
hjälp av utländsk radio bör kunna inbegripas.
13 §.
Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall försök till brott som om-
förmäles i 1, 2, 4, 6 eller 7 § straffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att till
straffarbete på livstid må dömas, där sådant straff kunnat följa på det full
bordade brottet.
I fråga om den omfattning, i vilken brott mot 8 kap. skall straffas på för
söksstadiet, står kommittéförslaget genom den här upptagna bestämmelsen i
huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt. Att genom förslaget öpp
nas möjlighet att vid försök till högförräderi, krigsförräderi, trolös diplo
mati och grovt spioneri döma till straffarbete på livstid, har av kommittén
motiverats med att försök till sådana brott ofta kan vara av synnerligen far
lig beskaffenhet.
Under nu förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande
straff för försök till brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 §, d. v. s. hög
förräderi, krigsförräderi, trolös diplomati, spioneri och grovt spioneri. Jag
har ej något att erinra häremot, men efter den uppdelning som jag förordat
i fråga om det straffbara området i 8 § synes även första stycket i denna
paragraf lämpligen böra medtagas vid uppräkningen av de brott som skola
straffas på försöksstadiet.
På grund av den metod som jag förordat beträffande straffbeläggande av
förberedelse till brott bör i paragrafen jämväl angivas, vid vilka i 8 kap.
upptagna brott som straff för förberedelse till brottet skall inträda.
Bestämmelser härom äro i den nu gällande lagen upptagna i 8: 24—26. I
8: 24 stadgas straff för stämpling till högförräderi eller krigsförräderi. 8: 25
upptager en bestämmelse om straff för den som i annat fall än förut sagts
träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för
att förbereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi,
vilket framdeles må varda av honom själv eller annan företaget. Slutligen
inträder enligt 8: 26 straff även för den som åtager sig att medverka vid
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet eller som erbjuder sig därtill
eller som i sådant syfte av främmande makt mottager penningar eller annat
Kungl. Maj-.ts proposition nr 80.
140
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
eller eljest träder i förbindelse med sådan makt, så ock den som söker för
må annan till gärning som nu sagts. Vid jämförelse med den sålunda gäl
lande rätten finner jag i likhet med kommittén, att straff för förberedelse
alltjämt bör inträda vid högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati, spi
oneri och grovt spioneri men att brottet olovlig underrättelseverksamhet icke
är av den allvarliga karaktär att motsvarande gärningar, i den mån de
överhuvud fortfarande skola vara straffbara, böra straffas redan på förbe
redelsestadiet. Däremot finner jag, liksom med avseende å straffbeläggandet
av försök, att brottet obehörig befattning med hemlig uppgift enligt 8 §
första stycket bör upptagas bland de brott vid vilka förberedelse skall
straffas. Vad angar fragan, vilka olika förberedelsehandlingar som här bö
ra drabbas av straff, kommer vid samtliga de nu angivna brotten omedelbart
på grund av hänvisningen till 3 kap. straffbarhet att inträda för där när
mare beskriven befattning med hjälpmedel jämte lämnande eller mottagande
av förlag eller vederlag. Härutöver erfordras tydligen vid samma brott, med
undantag av det i 8 § angivna, straff för stämpling, varmed enligt 3: 2 i för
slaget förstas att nagon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar
eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Genom ett tilläggs-
stadgande att stämpling här skall anses såsom förberedelse tillgodoses i för
slaget det påtagliga behovet att kunna ingripa mot förräderi- och spioneri
brott redan på det stadium då flera trätt i förbindelse för att förbereda, möj
liggöra eller underlätta att brott framdeles må förövas. Härvid har emeller
tid det straffbara området icke gjorts lika vidsträckt som enligt gällande lag
och kommittéförslaget utan begränsats till de mera påtagliga handlingstyper,
vilka i förslagets 3: 2 sammanfattats under beteckningen stämpling.
I förevarande paragraf bör ytterligare behandlas frågan, i vilken utsträck
ning underlåtenhet att avslöja brott enligt 8 kap. skall
straffas. Härom finnas för närvarande bestämmelser i 8: 28, varest stadgas
straff dels för den som vet sådant brott, varom i någon av 1, 2, 6—14, 14 a
och 17—20 §§ sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker, dels ock för
den som har skälig anledning antaga att sådant brott är å färde och ej up
penbarar de omständigheter som äro för honom kunniga. I kommitténs för
slag ersättes nuvarande 8: 28 av 11: 5, för vars innehåll jag förut redogjort
under 3:6. I fråga om de i 8 kap. upptagna brotten innebär kommitténs
förslag att straff för underlåtenhet att avslöja brott skulle kunna inträda vid
högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati och spioneri men däremot icke
vid olovlig underrättelseverksamhet. Med den av mig förordade metoden i
fråga om straffbeläggande av underlåtenhet att avslöja brott blir nödvän
digt att i varje särskilt kapitel i strafflagens speciella del angiva, vid vilka
brott underlåtenheten att avslöja brottet skall straffas. Jag har vid över
vägande, vilka brott i förevarande kap. som böra medtagas, kommit till sam
ma resultat som skulle ha följt av kommitténs förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
141
14 §.
I denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse, att där någon,
som har skälig anledning antaga att brott som i 1, 6, 7, 8 eller 9 § i dess för
slag sägs är å färde, medverkar till gärningen, han skall straffas, där han ej
för sin medverkan förskyllt strängare straff, med fängelse eller böter eller,
om riket var i krig, högst med straffarbete i två år.
Vad sålunda föreslagits har i nu gällande lag en motsvarighet i 8: 26
andra stycket, varest stadgas straff för den som, oaktat han har skälig
anledning antaga att spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet utövas
av annan, medverkar vid gärningen. De skäl som föranlett denna bestäm
melse om oaktsam medverkan till spioneri eller olovlig underrättelseverk
samhet har kommittén funnit äga tillämpning även på andra av de i ka
pitlet upptagna brotten. Bestämmelsen har därför av kommittén utformats
så, att den avser högförräderi, spioneri, grovt spioneri, vårdslöshet med
hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet.
Mot den föreslagna paragrafen har föreningen Sveriges häradshövdingar
invänt, att stadgandet i fråga, tillämpat på exempelvis 9 § i förslaget, skulle
innebära att den som av oaktsamhet förbisåge, att olovlig underrättelseverk
samhet vore å färde, skulle bestraffas, oaktat gärningsmannen själv endast
kunde straffas, därest hans gärning förövats med visst uppsåt. I krigstid
skulle dessutom straffsatsen för den av oaktsamhet medverkande vara lika
hög som för gärningsmannen. Konstruktionen, som även kunde tillämpas på
övriga av kommittén i 8: 14 angivna fall, syntes föreningen orimlig. Sveriges
advokatsamfund har likaledes uttalat, att då det syntes oriktigt att bestraffa
oaktsam medverkan till brott, i fråga om vilka gärningsmannen eljest icke
bestraffades vid oaktsamhet utan blott vid uppsåt, paragrafen syntes böra
utgå ur förslaget.
Den av kommittén här upptagna konstruktionen att straffbelägga oakt
-Departements-
sam medverkan till brott, vid vilka i vissa fall hos gärningsmannen för cAc/cre-
straffbarhet kräves ett speciellt uppsåt, kan möjligen förefalla ägnad att in
giva betänkligheter av principiell art, men vägande skäl tala likväl för en
speciell medverkansregel av nu nämnda natur. Vid flera av de i kapitlet
upptagna brotten kan det inträffa, att gärningsmannen är beroende av med
verkan från andra personer, vilka icke behövt inse vad handlingen i själva
verket gått ut på. Vid högförräderi kan t. ex. i brottsplanen ingå, att perso
ner som inneha vissa nyckelposter skola lockas att medverka vid brottets
utförande utan att få klart för sig vad det är fråga om. Med tanke på så
dana fall måste den i nu förevarande paragraf föreslagna straffbestämmel
sen anses vara motiverad. Det av kommittén använda uttryckssättet, att den
medverkande skall anses straffbar om han har skälig anledning antaga att
brott är å färde, synes emellertid kunna leda till att straffbarhet antages i
alltför vid omfattning. För att en ouppsåtligt medverkande skall anses
142
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
straffbar bör han ha handlat trots att han haft en vetskap, som bort avhålla
honom från att handla så, t. ex. att han blivit varnad eller känt till att
polisen misstänkte brolt vara å färde. I departementsförslaget har därför som
förutsättning för straffbarhet angivits, att den medverkande med hänsyn till
vad honom är veterligt, meddelad varning eller eljest bort inse att brott är å
färde. I olikhet mot kommittén finner jag vidare icke erforderligt att ut
sträcka stadgandet till att gälla även ouppsåtlig medverkan vid obehörig be
fattning med hemlig uppgift eller spionage mot främmande makt. Däremot
synes jämte högförräderi, spioneri och grovt spioneri här böra medtagas tro
lös diplomati. Om två delegater blivit utsedda för att kontrollera varandra
och den ene bedriver trolös diplomati, bör nämligen den andre kunna straf
fas även om han icke övertygas om uppsåt men varit vårdslös. Då de brott,
på vilka jag sålunda funnit bestämmelsen i fråga böra göras tillämplig, samt
liga enligt departementsförslaget straffbelagts endast såsom uppsåtliga, kan
den möjligheten icke uppkomma, att medverkan av oaktsamhet blir straff
bar jämväl enligt den allmänna medverkansbestämmelsen i 3: 4. Denna si
tuation skulle däremot ha kunnat inträffa enligt kommittéförslaget, vari
8: 14 gjorts tillämplig bl. a. med avseende å brott mot 8:8. Med tanke på
dessa fall, i vilka sålunda spelrum givits även för den allmänna medverkans
bestämmelsen i 3 kap., har kommittén försett straffskalan i 8: 14 med till
lägget »där han ej för sin medverkan förskyllt strängare straff». Detta tillägg
torde nu kunna utgå.
Under 11: 5 i sitt förslag har kommittén upptagit bestämmelse om straff
för den som ej insett men haft skälig anledning antaga att högförräderi,
spioneri eller något av vissa andra brott eller gärning, varå enligt lag kan
följa straffarbete i åtta år eller däröver, var å färde och underlåtit att av
slöja de omständigheter som voro honom kunniga. En häremot svarande
bestämmelse synes böra upptagas i 8: 14. Bestämmelsen torde böra avse oakt-
sam underlåtenhet att avslöja högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati,
spioneri eller grovt spioneri. 15
15 §.
Enligt vad kommittén i denna paragraf föreslagit skulle allmän åklagare
ej utan justitiekanslems lov fa väcka atal för brott som avses i kommittéför
slagets 9, 10 eller 11 § eller i 14 §, såvitt den hänför sig till 9 §.
I fråga om åtalsrätten gäller för närvarande, att allmän åklagare icke utan
Konungens lov äger väcka åtal för brott som i 8: 4 sägs, d. v. s. gällande
lags motsvarighet till brott enligt 8: 10 i kommittéförslaget, eller för olovlig
underrättelseverksamhet eller medverkan därtill. Utom beträffande dessa
brott har kommittén funnit särskild åtalsprövning böra gälla även för olov
lig värvning. Att beträffande alla nu ifrågavarande brott prövningen av åtals
frågan föreslagits skola åvila justitiekanslem har av kommittén motiverats
med att åtalsprövningens överlämnande åt regeringen skulle förläna den
Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.
H3
en politisk innebörd, som kunde föranleda främmande makt att tillmäta den
större betydelse än om prövningen verkställdes av en i förhållande till rege
ringen fristående myndighet.
Mot kommitténs förslag att prövningen av åtalsfrågan skulle ankomma på
justitiekanslem ha i många yttranden gjorts erinringar. Justitiekanslersåm-
betet har sålunda vänt sig mot den av kommittén i motiven uttalade uppfatt
ningen, att utrikespolitiska förvecklingar skulle vara lättare att undvika, om
prövningen anförtroddes åt justitiekansler!!. Detta resonemang syntes vis
serligen icke kunna frånkännas visst fog, men ämbetet ville dock ifråga
sätta, huruvida det icke voi'e i någon mån verklighetsfrämmande. Justitie
kanslem, som vore förtroendeämbetsman, intoge ju icke samma fria ställ
ning till regeringsmakten som exempelvis domstolarna, och detta torde in
tresserade främmande makter känna till eller ock vid behov förskaffa sig
kunskap om. Just frågans egenskap att vara utrikespolitiskt betonad gjorde
det önskvärt, att icke en rent juridisk instans, som av naturliga skäl ej alltid
kunde förväntas äga nödig kännedom rörande de utrikespolitiska förhållan
dena, avgjorde frågan. Att åter det reella ansvaret för ett beslut skulle ligga
hos regeringen men det formella hos justitiekanslem, syntes icke tillfreds
ställande. Med hänsyn härtill och under hänvisning till erfarenheterna av nu
gällande lagstiftning ansåge ämbetet åtalsprövningen böra utövas av Kungl.
Maj:t. Svea hovrätt har likaledes, under hänvisning till att det främst vore
politiska synpunkter som skulle vara avgörande för frågan huruvida åtal i
ett visst fall skulle ske eller icke, funnit alt åtalsprövningen liksom för när
varande borde anförtros åt Kungl. Maj:t. Överståthållarämbetet bar funnit,
att de skäl som av kommittén anförts för överflyttning av åtalsprövningen
till justitiekanslem icke syntes uppväga de betänkligheter som av principiella
skäl måste resas mot en bestämmelse, enligt vilken en ämbetsman i vissa
fall skulle träffa sina avgöranden efter i huvudsak politiska överväganden.
Ämbetet ansåge sig därför icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen.
Såsom ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt kunde anföras, att även
om prövningen anförtroddes åt justitiekanslem, denne knappast kunde träf
fa sina avgöranden utan att först inhämta direktiv från Kungl. Maj:t. Sist
nämnda synpunkt har anlagts även av chefen för säkerhetstjänsten som hän
visat till att för bedömande, huruvida tillstånd till åtal av brotten i 9 och 10 §§
av förslaget borde givas, kännedom krävdes om landets utrikespolitiska läge
i varje särskilt fall. Justitiekanslem syntes därför icke kunna underlåta att
inhämta regeringens mening, vilket med största sannolikhet komme att ske
genom förfrågan under hand hos vederbörande statsråd. Om emellertid justi-
tiekanslems av enskild regeringsmedlem inspirerade beslut bleve ödesdigert
för landet, borde icke justitiekanslem ställas till ansvar utan regeringsmed
lemmen. Ansvar av denne kunde emellertid utkrävas endast i den ordning
grundlagarna föreskreve. Åtalsprövningens överlämnande till justitiekanslem
kunde därför komma att fråntaga riksdagen möjlighet att göra det konsti
tutionella ansvaret gällande mot vederbörande statsråd. Då det med visshet
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Departements
chefen.
kunde antagas, att det i det praktiska livet bleve någon eller några regerings
medlemmar, som i själva verket komme att avgöra åtalsfrågan, borde lagen
icke få ett innehåll som inbjöde till inkonstitutionellt förfarande. Om denna
synpunkt vore värd beaktande, syntes följden bliva att åtalsprövningen borde
ankomma på Kungl. Maj:t och icke på justitiekanslem. Sveriges advokat
samfund har i anledning av paragrafen uttalat, att politisk inblandning i
rättsskipningen principiellt icke borde få förekomma. De bestämmelser som
i detta avseende införts måste betraktas som ett rent provisorium. År 1944
hade man, i stället för att verkställa en omarbetning framför allt av stad
gandet om olovlig underrättelseverksamhet, såsom ett palliativ tillgripit ut
vägen att göra åtalsrätten beroende av Konungens lov. Denna ur principiell
synpunkt oriktiga anordning borde icke bibehållas i en reviderad strafflag.
Den omständigheten att kommittén nu föreslagit åtalsprövningens överflyt
tande från Kungl. Maj:t till justitiekanslem gjorde härvidlag ingen skillnad.
Oavsett vad kommittén i sina motiv anfört om åtalsprövningens innebörd,
framginge nämligen av förarbetena till 1944 års lagstiftning, att åtminstone
enligt första lagutskottets mening prövningen skulle ske bl. a. ur politiska syn
punkter. Om de föregående paragraferna i 8 kap. förlänades det innehåll
som samfundet vid dem föreslagit, syntes något behov av särskild åtals-
prövning icke föreligga. Samfundet ville därför förorda, att nu förevarande
paragraf finge utgå.
Enär frågan, huruvida åtal för brott mot de i 9, 10 och 11 §§ upptagna
brotten bör äga rum, beror på bl. a. utrikespolitiska hänsyn, finner jag i
likhet med kommittén, att allmän åklagares befogenhet att åtala dessa brott
bör göras beroende av tillstånd i varje särskilt fall. Kritiken mot förslaget,
att tillståndsprövningen skulle uppdragas åt justitiekanslem, synes mig befo
gad, och jag finner mig fördenskull böra förorda att prövningen liksom hit
tills skall ankomma på Kungl. Maj:t.
Eftersom 14 § i departementsförslaget icke innehåller något stadgande om
straff för oaktsam medverkan till spionage mot främmande makt, kan hän
visningen till denna paragraf utgå. 16
16 §.
Kommittén har här upptagit ett stadgande, att där det finnes påkallat med
hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda
utomordentliga förhållanden, Konungen skall äga förordna, att vad i kapit
let stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträf
fande brott som förövas under annan tid.
Stadgandet, som har avseende å de i vissa av kapitlets paragrafer upptag
na bestämmelserna om straffskärpningar vid krig, har i gällande rätt en
motsvarighet i 8:29 a.
Mot paragrafen har Sveriges advokatsamfund invänt, att det vore prin
cipiellt oriktigt att i allmän strafflag förläna Kungl. Maj :t rätt att under vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
145
förutsättningar meddela förordnande, som i realiteten innebure en skärpning
av strafflagens bestämmelser. Paragrafen syntes därför böra utgå ur försla
get. Skulle likväl, i strid mot vad samfundet ansåge riktigt, stadgandet bibe
hållas, syntes det i allt fall böra kompletteras med föreskrift om skyldighet
för Kungl. Maj:t att inom viss tid underställa förordnandet riksdagens
prövning.
Erfarenheten har visat, att under tid av skärpt försvarsberedskap ifråga-
Departements-
varande brott kunna vara lika farliga som under krig. Med hänsyn härtill chefen-
måste det nu föreslagna stadgandet anses välmotiverat. Tillräcklig anledning
att åläggå Kungl. Maj:t att underställa riksdagen beslut som avses i para
grafen torde icke föreligga.
9 KAP.
Om högmålsbrott.
1
§•
I denna paragraf har kommittén upptagit ett brott, som av kommittén
betecknats som uppror. Sådant brott föreligger enligt förslaget, om någon,
med uppsåt att statsskicket skall omstörtas eller att eljest åtgärd av Ko
nungen eller beslut av riksdagen eller högsta domarmakten skall med vapen
makt eller eljest med våldsamma medel framtvingas eller hindras, företager
handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande utan att högförräderi
enligt 8: 1 föreligger. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livs
tid eller, där faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och med
tio år.
Stadgandet har i huvudsak sin motsvarighet i 8: 2 i gällande lag, där brot
tet emellertid betecknats »högförräderi». Kommittén har från högförräderi-
brottet avskilt angrepp mot statsskicket eller de högsta statsorganens hand
lingsfrihet, vilka ske med våldsamma medel men utan hjälp av främmande
makt. Kommittén har för dessa gärningar föreslagit benämningen »uppror».
Enligt nuvarande 10: 7 och 8 föreligger uppror, då en folkmängd samlar sig
och ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot verkställighet
av offentlig myndighets bud eller att tvinga myndigheten till någon ämbets-
åtgärd eller att hämnas för sådan åtgärd. I kommitténs förslag har i 11: 1,
som motsvarar nuvarande 10:7 och 8, i stället för »uppror» införts beteck
ningen »upplopp».
Mot 9: 1 i kommittéförslaget har icke i yttrandena framkommit annan
erinran än att Göta hovrätt anmärkt, att ordet »Konungen» av samma skäl
som hovrätten anfört vid 8: 1 syntes böra utbytas mot »högsta regerings
makten».
Diliang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.
146
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
D epartements-
chefen.
Departements
chefen.
Av skäl som angivits vid 8: 1 har jag funnit den av Göta hovrätt framställ
da anmärkningen icke behöva föranleda någon ändring i lagtexten. Däremot
har en omformulering skett för att klargöra att omstörtande av statsskicket,
liksom framtvingande eller hindrande av här avsedda åtgärder i övrigt, är
straffbart endast om det sker med vapenmakt eller eljest med våldsamma
medel.
2
§•
Kommittén har såsom första stycke i denna paragraf upptagit stadgande,
att den som förövar misshandel å Konungens person eller å regent som är
satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, skall
för majestätsbrott dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex
till och med tio år. I andra stycket har kommittén därefter föreslagit att,
om sådant majestätsbrott sker mot annan medlem av konungahuset, skall
dömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt, till straff
arbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. I ett tredje styc
ke har slutligen tillagts ett stadgande, att om man berövar någon av de
nämnda livet, skall dömas för majestätsbrott till straffarbete på livstid.
Vad sålunda föreslagits står i huvudsaklig överensstämmelse med gällan
de rätt, men innebär en förenkling och förkortning av dennas motsvarande
bestämmelser, som återfinnas i nuvarande 8: 2 och 9: 1—4.
Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen har justitiekans-
lersämbetet anmärkt, att »majestätsbrott» knappast syntes vara en fullt
lämplig benämning för gärningar riktade mot annan än Konungen, tron
följare eller regent, t. ex. mot en helt ung medlem av konungahuset, som ej
stode nära till tronföljden. Även hovrätten för Övre Norrland har uttalat, att
rubriceringen »majestätsbrott» för nutida uppfattning ej passade rätt väl, så
vitt fråga vore om misshandel mot annan medlem av konungahuset än Ko
nungen eller Drottningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes
uppmärksammat, att enligt ordalagen i andra stycket benämningen »maje
stätsbrott» skulle användas även för angrepp mot annan medlem av ko
nungahuset än Konung eller regent. Om sådant brott fölle under den senare
punkten i stycket, skulle det, i enlighet med den praxis som utvecklats i frå
ga om förmögenhetsbrotten, bliva att beteckna såsom grovt majestätsbrott.
Angrepp mot konung eller regent bleve åter, oavsett brottets svårhetsgrad,
endast att beteckna som majestätsbrott. Denna oegentlighet skulle bortfalla,
om brottsbeteckningen i första stycket ändrades till »grovt majestätsbrott».
En annan utväg vore att förbehålla benämningen »majestätsbrott» för an
grepp mot konung eller regent. Att någon särskild beteckning för angrepp
mot annan medlem av konungahuset måhända icke skulle kunna ut
formas, syntes icke innebära någon mera avsevärd olägenhet.
Kommitténs förslag har bibehållits oförändrat såvitt angår första stycket.
I fråga om paragrafens andra stycke har det, med beaktande av de i yttran
dena gjorda anmärkningarna, synts lämpligast att icke använda benämning
en majestätsbrott.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
147
3 §•
Förevarande paragraf i kommittéförslaget upptager ett stadgande, att den,
som talar eller skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning
mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, skall för majestäts-
missfirmelse dömas till fängelse eller böter. Härtill har kommittén fogat
föreskriften, att om å gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall
gälla vad i 4 kap. stadgas.
Stadgandet har sin motsvarighet i nuvarande 9:5, dock att straffsatsen
gjorts enhetlig i stället för att såsom nu vara uppdelad på två särskilda
straffskalor med hänsyn till vilka olika medlemmar av konungahuset som
angripas genom brottet. Brottsrubriceringen »majestätsmissfirmelse» inne
bär vidare en nyhet liksom den av kommittén här upptagna särskilda kon
kurrensregeln.
Justitiekcinslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrät
ten för Övre Norrland ha funnit den av kommittén här föreslagna brotts
rubriceringen mindre tillfredsställande. Förstnämnda hovrätt har vidare an
sett, att den särskilda konkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenom
utsädes enligt hovrättens förmenande ändock framginge av allmänna regler.
Då den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »majestätsmissfirmel-
se» icke synes vara helt lycklig och något större behov av särskilt namn för
det ifrågavarande brottet icke torde föreligga, anser jag att brottsbenämningen
här bör utgå. Icke heller finner jag lämpligt att, såsom kommittén föreslagit,
i detta sammanhang upptaga en särskild bestämmelse om tillämpningen av
konkurrensreglerna i 4 kap. Dylika frågor böra upptagas i ett större sam
manhang. I avbidan därpå får sammanträffande av brott i detta liksom and
ra fall bedömas efter allmänna regler, låt vara att dessa måhända icke all
tid leda till en så enkel lösning som den av kommittén här föreslagna ut
tryckliga bestämmelsen.
4 §.
Kommittén har i denna paragraf upptagit en bestämmelse om straff för
»statsmissfirmelse», varmed enligt förslaget förstås att någon talar eller
skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot riksstyrel
se, som är satt i Konungens ställe, eller Konungens statsråd eller mot riks
dagen, dess avdelning eller utskott. Såsom straff har föreslagits fängelse eller
böter. Kommittén har vidare här infört en särskild konkurrensregel av sam
ma innehåll som vid nästföregående paragraf.
I förhållande till gällande lag, 9:8, innebär kommittéförslaget den nyhe
ten att straffskyddet enligt nu förevarande stadgande utsträckts till att om
fatta även Konungens statsråd, varmed avses statsrådet som institulion, mi
nistären. Såsom motiv härför har kommittén anfört, att det befunnits önsk
värt, att statsrådet, med den ledande ställning i statsskicket det genom den
politiska utvecklingen kommit att intaga, skulle åtnjuta samma skydd i nu
Departements-
chejen.
148
Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
ifrågavarande avseende som riksdagen och dess utskott. Liksom i närmast
föregående paragraf sakna vidare den föreslagna brottsbeteckningen och den
särskilda konkurrensregeln motsvarighet i gällande lag.
Med anledning av denna paragraf har Sveriges advokatsamfund anmärkt,
att det kunde ifrågasättas huruvida icke straffskyddet i paragrafen borde ut
sträckas till att omfatta även högsta domstolen och regeringsrätten. Länssty
relsen i Gävleborgs län åter har ifrågasatt, huruvida kommitténs utformning
av det här ifrågavarande brottet kunde anses tidsenlig. Angående brottsbeteck
ningen »statsmissfirmelse» har justitiekansler sämb et et uttalat, att behovet av
en särskild brottsbeteckning vore ringa, och att det förefölle tveksamt om den
skulle kunna komma att vinna hävd. Samma brottsbeteckning har av hov
rätten över Skåne och Blekinge hänförts till sådana brottsbenämningar i för
slaget, som hovrätten funne klumpiga eller dubbeltydiga.
Då saklig kritik bör vara tillåten mot rikets högsta organ liksom mot andra
myndigheter och organ, har det straffbara området begränsats till offentligt
skymfande, d. v. s. användande av en förgriplig form i offentliga handlingar
eller i meddelanden till allmänheten. Eftersom det knappast ur domstolarnas
egen synpunkt torde vara lyckligt att skilja mellan högre och lägre domstolar,
har jag, i olikhet mot advokatsamfundet, funnit att brottsbeskrivningen i den
na paragraf icke bör utsträckas till att omfatta missfirmande av högsta dom
stolen och regeringsrätten, vilka därför i departementsförslaget tillsammans
med övriga domstolar upptagits i 10: 5.
Icke heller beträffande förevarande paragraf torde något behov av särskild
brottsbeteckning föreligga och den i yttrandena kritiserade brottsbenämningen
»statsmissfirmelse» kan sålunda utgå.
Slutligen har jag, av skäl som angivits vid nästföregående paragraf, funnit
att någon sådan särskild konkurrensregel som kommittén föreslagit icke bör
upptagas.
5
§.
Nu ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget föreskriver, att den, som
offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghets
tecken, skall för skymfande av rikssymbol dömas till böter eller fängelse.
Någon motsvarighet härtill finnes icke i gällande rätt. Stadgandets upp
tagande i förslaget har av kommittén motiverats med att, då enligt nuvarande
8: 4 liksom enligt 8: 10 i förslaget skymfande av främmande makts höghets
tecken vore belagt med straff, det skulle vara stötande om icke något mot
svarande straffskydd gåves för det egna landets höghetstecken.
Den av kommittén här föreslagna bestämmelsen, mot vilken icke i ytt
randena framkommit någon anmärkning, bär i oförändrat skick upptagits i
departementsförslaget.
149
6
§•
Kommittén har i 6 § upptagit en bestämmelse om straff för väpnat hot
mot laglig ordning, vilket definierats såsom att någon, med uppsåt att föröva
brott mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, samlar eller anför väp
nat manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen, ammu
nition eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk. I samma
paragraf har kommittén vidare upptagit ett stadgande om straff även för det
fall att någon eljest med sådant uppsåt samlar förråd av vapen, ammunition
eller annan dylik utrustning. Straffet har i förra fallet föreslagits skola vara
straffarbete från och med sex till och med tio år samt i senare fallet straff
arbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, till och
med tio år.
Vad som sålunda upptagits i förslagets 6 § motsvarar bestämmelserna i
nuvarande 8: 20 jämte 8: 29 a.
Paragrafen har icke givit anledning till några anmärkningar i yttrandena.
Paragrafen synes utan olägenhet kunna begränsas till den av kommittén i
Departements-
första punkten upptagna huvudbestämmelsen. Den kompletterande bestäm-
diefen.
melsen i förslaget om straff för samlande av vapenförråd m. m. avser näm
ligen handlingar som ha karaktären av förberedelse till det brott som avses
med huvudbestämmelsen. Frågan om straff för dylika handlingar kommer
att beaktas vid 9 § i kapitlet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
7 §•
I 7 § har kommittén med en straffskala av högst straffarbete i två år
upptagit olovlig kårverksamhet, vilket brott bestämts såsom att någon bildar
eller deltager i sammanslutning som är jämförlig med militär trupp eller
polisstyrka men icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ord
ningsmakten, eller för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,
ammunition, utrustning eller dylikt, upplåter lokal eller mark för samman
slutningens verksamhet eller med penningar eller på annat sätt understödjer
sammanslutningen.
Genom denna paragraf i förslaget har kommittén i strafflagen i förkortad
form inarbetat stadganden, som för närvarande ha sin plats i den särskilda
lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar.
Mot 7 § har föreningen Sveriges häradshövdingar erinrat, att brottsbeskriv-
ningen syntes ha fått större räckvidd än som avsetts. Enligt 1934 års lag
om förbud mot vissa sammanslutningar drabbade förbudet endast samman
slutning, som »måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art
som militär trupp eller polisstyrka». Denna beskrivning syntes föreningen ha
bort bibehållas. Icke heller torde något behov finnas att skärpa straffet utöver
den enligt 1934 års lag gällande straffskalan, vilken upptoge dagsböter eller
fängelse samt vid försvårande omständigheter straffarbete i liögst ett år.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i anledning av samma paragraf i kom-
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Departements
chefen
.
mittéförslaget anfört, att brottsbeskrivningen syntes böra förtydligas, så att
paragrafen icke lcomme att omfatta med vederbörligt tillstånd bär i riket
organiserade frivilliga kårer, såsom exempelvis svenska frivilligkåren under
finska vinterkriget och den senare bildade norska frivilligkåren. Enahanda
synpunkt har anlagts av t. f. landsfogden i Kopparbergs län. Fångvårdssty
relsen åter har funnit den i paragrafen föreslagna brottsrubriceringen höra
till de brottsbenämningar i förslaget, vilka icke osökt ledde tanken i avsedd
riktning.
Det synes mig riktigt att ett så allvarligt brott som det här ifrågavarande
erhåller sin plats i själva strafflagen. Måhända skulle dock, såsom härads
hövdingföreningen erinrat, brottsbeskrivningen genom den av kommittén
föreslagna starka förkortningen erhålla större räckvidd än som avsetts. I
stället för det av kommittén föreslagna uttrycket »sammanslutning som är
jämförlig med militär trupp eller polisstyrka» har därför i departementsför-
slaget i nära anslutning till gällande lag använts uttrycket »sammanslutning
som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär
trupp eller polisstyrka.»
För att vinna överensstämmelse med 6 § har uttrycket »vapen, ammunition,
utrustning eller dylikt» jämkats till »vapen, ammunition eller annan dylik ut
rustning».
Brottsbeteckningen »olovlig kårverksamhet» finner jag vara träffande.
8
§.
Under denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse om straff
för den som genom stympning eller aimorledes gör sig oduglig, för längre
eller kortare tid, till den tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest för rikets
försvar som skolat fullgöras av honom. Brottet har av kommittén rubri
cerats såsom »krigstjänstsvek» och straffet föreslagits till högst straffarbete
i två år med förhöjning av straffskalan till straffarbete i högst fyra år,
om riket var i krig. Den föreslagna paragrafen innehåller härutöver ytter
ligare en punkt, enligt vilken detsamma skall gälla, om någon undandrager
sig sådan tjänstgöringsskyldighet som förut sagts genom att föregiva sjuk
dom eller medelst annat vilseledande.
Bestämmelser om straff för självstympning och därmed jämförliga hand
lingar finnas för närvarande såväl i allmänna strafflagen som i strafflagen
för krigsmakten. I 8: 15 strafflagen stadgas straff för den som genom stymp
ning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande, under längre
eller kortare tid, av den tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten som skolat
fullgöras av honom, och i 59 § första stycket strafflagen för krigsmakten med
delas enahanda bestämmelser för krigsman. Den senare bestämmelsen är
emellertid jämlikt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämplig även på vissa
som icke äro krigsmän, bl. a. värnpliktiga som icke fullgöra tjänstgöring vid
krigsmakten. Stadgandet i 8: 15 strafflagen avser därför endast den som för
övar självstympning eller därmed jämförlig handling innan han ännu uppnått
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
151
värnpliktsåldern. Beträffande simulation åter kan straff därför för närva
rande ådömas endast efter 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten,
varest stadgas straff för krigsman, som söker undandraga sig tjänstgörings
skyldighet genom att föregiva sjukdom eller genom annat svikligt förfarande.
Jämväl detta lagrum är enligt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämpligt be
träffande värnpliktiga och vissa andra, utan hinder av att de icke i övrigt
äro underkastade nämnda lag.
Till grund för kommittéförslaget i nu ifrågavarande del ligger den uppfatt
ningen, att såväl självstympning och därmed jämförliga handlingar som si
mulation till sin natur höra hemma i allmänna strafflagen. Bådadera rikta
sig nämligen mot den allmänna medborgerliga plikten att deltaga i rikets för
svar och förövas ofta innan gärningsmannen trätt i militärtjänst. Kommittén
har därför funnit, att bestämmelser om båda brotten böra upptagas i nu för-
revarande paragraf, och att 59 § strafflagen för krigsmakten bör ändras till
att endast innefatta en hänvisning hit. Härvid bör vidare enligt kommitténs
mening bestämmelsen om tillämpligheten av 59 § strafflagen för krigsmakten
på andra än krigsmän utgå, så att värnpliktiga som innan de trätt i tjänst
göring göra sig skyldiga till nu ifrågavarande brott skola dömas enligt all
männa strafflagen. Vid utformningen av gärningsbeskrivningen har kommit
tén funnit skäl att utöka bestämmelsernas räckvidd till att utom tjänstgöring
vid krigsmakten avse jämväl annan tjänstgöring för rikets försvar. Även gär
ning, varigenom någon undandrager sig tjänstgöring vid civilförsvaret, om
fattas sålunda av brottsbeskrivningen. Kommittén har vidare funnit ända
målsenligt att simulation, i olikhet mot vad för närvarande gäller enligt 59 §
andra stycket strafflagen för krigsmakten, ej anses fullbordad med mindre
förfarandet lyckats och att i stället straffbestämmelsen kompletteras med ett
stadgande om försöksstraff i den särskilda paragrafen härom längre fram i
kapitlet. Härigenom bliva förslagets allmänna bestämmelser om försök, där
ibland bestämmelsen om straffrihet vid tillbakaträdande, tillämpliga även
på försök till simulation.
Angående straffskalan i den föreslagna paragrafen har hovrätten för Övre
Norrland ifrågasatt, huruvida icke straffet regelmässigt skulle komma att ut
mätas väl lågt. Hovrätten ville därför föreslå, att bötesstraffet utbrötes ur den
av kommittén föreslagna latituden och att i stället tillädes ett stadgande att,
om brottet vore ringa, finge dömas till böter. Föreningen Sveriges häradshöv
dingar åter har funnit, att den av kommittén föreslagna straffskalan knap
past syntes lämpad för de i paragrafens senare punkt omförmälda simula-
tionsfallen, vilka under fredstid knappast kunde jämföras med de fall som
eljest åsyftades i paragrafen. Sveriges advokatsamfund har likaledes anfört,
att det enligt samfundets mening icke vore lämpligt att i allo likställa simu-
lationsbrottet med de former av krigstjänstsvek, som behandlades i första
punkten av paragrafen. Straffmaximum vid grovt brott syntes visserligen böra
vara detsamma, men med tanke på att lindrigare fall här vore vanligare än
när det gällde självstympning ville samfundet förorda, alt straffbestämmel-
152
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
sen för simulation upptoges i ett särskilt stycke och att straffet sattes till
fängelse eller, om brottet var grovt, straffarbete i högst två år, med enahan
da förhöjning som angåves i första punkten, om riket var i krig. Härjämte
syntes böra tilläggas att, om brottet vore ringa, straffet skulle vara böter. Den
föreslagna brottsbenämningen »krigstjänstsvek» har av hovrätten över Skåne
och Blekinge anförts bland exemplen på brottsbeteckningar i förslaget, som
enligt hovrättens mening vore klumpiga eller dubbeltydiga.
XT 1 llåSa °m straffskalan synes mig icke föreligga tillräcklig anledning att
göra skillnad mellan självstympning och därmed jämställda fall, å ena, samt
simulation och annat vilseledande, å andra sidan. Den av kommittén före
slagna enhetliga straffskalan har salunda bibehållits i departementsförslaget,
dock att bestämmelsen om förhöjning av densamma i händelse av krig i de
partementsförslaget erhåller ett betydligt minskat tillämpningsområde genom
att möjligheten för Konungen att förordna om dess tillämpning under annan
tid än då riket är i krig borttagits.
I redaktionellt hänseende synes lämpligen kunna vidtagas den ändringen
i förslaget, att de båda punkterna sammanföras. Då brottsbeteckningen »krigs
tjänstsvek» icke synes passa för samtliga i paragrafen avsedda fall, har den
utbytts mot benämningen »svikande av försvarsplikt».
9 §•
Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 9 §. I denna har kom
mittén föreslagit, att försök till de brott som upptagits i 1, 2, 6 och 8 §§ skall
straffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att till straffarbete på livstid må dö
mas, där sådant straff kunnat följa på del fullbordade brottet.
Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med gällande rätt.
Därvid är emellertid att märka, att det som uppror betecknade brottet i 1 §
liksom de grövsta formerna av majestätsbrott i 2 § straffas på försöksstadiet
redan därigenom att själva brottsbeskrivningen i nuvarande 8: 2 är så avfat
tad, att även försöksfall rymmas därunder. Detsamma gäller enligt 59 § andra
stycket strafflagen för krigsmakten om simulation. I övrigt är däremot det i
8 § upptagna brottet svikande av försvarsplikt icke för närvarande straffbart
på försöksstadiet. Att i kommitléförslaget straffmaximum vid försök till upp
ror och till de grövsta formerna av brott enligt 2 § bestämts till livstidsstraff
liksom vid fullbordat brott, innebär i betraktande av det förut sagda i hu
vudsak icke någon nyhet; regelns upptagande i samband med att försöksstraf-
fet nu anknutits till 3 kap. har av kommittén motiverats med att hithörande
handlingar kunna vara av synnerligen farlig beskaffenhet.
I fråga om förberedelsehandlingar och underlåtenhet att avslöja brott är
for närvarande enligt 8: 24, 25 och 28 straff därför stadgat vid brott som av
ses i 9: 1 och vid de svåraste av de brott som avses i 9: 2 i förslaget. Liksom
9. 6 i förslaget omfattar vidare det däremot svarande stadgandet i nuvarande
8: 20 även vissa förberedelsehandlingar till brottet väpnat hot mot laglig ord
ning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
153
I anledning av förevarande paragraf i förslaget har hovrätten för övre Norr
land framhållit, att det i 8 § upptagna simulationsbrottet genomsnittligt tedde
sig lindrigare än andra däri behandlade former av brottslighet. Särskilt gäll
de detta de ringa simulationsfall som vore de i praktiken vanligen förekom
mande. Denna skillnad i den genomsnittliga svårhetsgraden syntes bliva av
särskild betydelse vid bedömandet, huruvida straff skulle inträda även på
försöksstadiet. Enligt hovrättens mening kunde det därför ifrågasättas, hu
ruvida man icke härutinnan borde göra en skillnad mellan simulationsbrotten
och övriga brott enligt paragrafen, sålunda att endast de senare bestraffades
på försöksstadiet.
Att på sätt hovrätten för Övre Norrland ifrågasatt undantaga simulations- Dep^^nts~
fallen enligt 8 § från försöksstraff har icke synts lämpligt. Det ligger i sakens
natur, att en simulation vanligen kan upptäckas blott på försöksstadiet under
det att en lyckad simulation i regel måste förbliva obeivrad. Jag erinrar om,
att enligt nuvarande 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten, vilket lag
rum är avsett att ersättas med en hänvisning till nu förevarande paragraf i
allmänna strafflagen, i brottsrekvisitet icke ingår mera än att krigsman söker
undandraga sig tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller ge
nom annat svikligt förfarande. Denna brottskonstruktion synes mig icke kun
na övergivas utan att särskilt försöksstraff införes. I fråga om den utsträck
ning, i vilken brott mot 9 kap. skola bestraffas även på försöksstadiet, har jag
alltså kommit till samma resultat som kommittén. Vad åter angår straffbeläg
gandet av förberedelse och underlåtenhet att avslöja brott anser jag, att det
ej bör ske med avseende å andra brott än dem som upptagits i 1, 2 och 6 §§ i
kapitlet. Sådant svikande av försvarsplikt som avses i 8 § i departementsför-
slaget har sålunda här undantagits. Det må anmärkas, att straffbestämmelsen
för förberedelse bl. a. ersätter sista punkten i 6 § i dess lydelse enligt kom
mitténs förslag. Av liknande skäl som de vid 8: 13 i förslaget angivna har
här tillagts ett stadgande, att stämpling skall anses såsom förberedelse.
10
§.
Under 10 § har kommittén infört ett stadgande, att allmän åklagare icke
utan Konungens lov må åtala brott som i 2 § sägs varav ej någon ljutit döden,
ej heller försök därtill eller brott som i 3 § avses.
Bestämmelsen, som i gällande rätt har sin motsvarighet i 9: 6, har i departe-
mentsförslaget upptagits i den av kommittén föreslagna lydelsen med tillägg
endast, att inskränkningen i åtalsrätten utsträckts till att omfatta förberedelse
till eller underlåtenhet att avslöja brott mot 2 §.
I kommittéförslaget har slutligen upptagits även en It §, enligt vilken med
givits befogenhet för Konungen att förordna att vad i kapitlet stadgades för
det fall att riket är i krig jämväl skulle äga tillämpning beträffande brott som
förövades under annan tid. Någon motsvarighet härtill finnes icke i departe-
mentsförslaget, enligt vilket kapitlet icke innehåller något annat stadgande
154
Kungi. Maj:ts proposition nr SO.
som förutsätter att riket är i krig än bestämmelsen om förhöjt straff för
svikande av försvarsplikt i 8 §. Sistnämnda straffhöjning har emellertid an
setts böra vara begränsad till det fallet att riket verkligen är i krig.
10 Kap.
Om brott mot allmän verksamhet.
1
§•
I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande om straff
för den som med våld eller med hot som innebär trängande fara förgriper
sig å ämbetsman i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåt-
gärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Brottet har av kommittén
rubricerats såsom »våld å ämbetsman» och straffet har föreslagits skola vara
straffarbete i högst fyra år eller fängelse; om brottet vore ringa, skulle
dock dömas till böter. Härtill har kommittén fogat föreskriften, att om å
gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall gälla vad i 4 kap.
stadgas. Enligt andra stycket i kommitténs förslag skall såsom för våld å
ämbetsman straffas den som, på sätt i första stycket sägs, förgriper sig
mot någon som, utan att vara ämbetsman, är underkastad ämbetsansvar
eller enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd som äm
betsman. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla, där någon sålunda
förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan här avsedd syssla
för att hämnas för vad han däri gjort eller låtit.
Vad sålunda föreslagits innebär i förhållande till gällande lag till en bör
jan den ändringen, att de för närvarande på skilda paragrafer uppdelade
och med straff enligt olika skalor belagda fysiska angreppshandlingarna
mot ämbetsmän och tjänstemän samt med dem jämställda befattningshavare
sammanförts till ett gemensamt brott och inpassats under en gemensam
straffskala. Ämbetsskyddet har därvid bestämts till att omfatta alla som äro
underkastade ämbetsansvar och därutöver dem som enligt Konungens för
ordnande skola åtnjuta samma skydd som ämbetsman. Skyddet har vidare
utsträckts till att gälla även i sådana fall, då den angripne vid tiden för gär
ningens förövande frånträtt sin syssla. Däremot innehåller kommittéförsla
get icke någon direkt motsvarighet till vad i nuvarande 10: 5 stadgas om
skydd även för den som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning,
i det kommittén ansett, att frågan om behovet av ämbetsskydd för dem som
kallats att biträda vid tjänsteutövning finge särskilt prövas, t. ex. i samband
med utfärdande av de särskilda författningar som innehölle stadganden
om sådana biträden. Själva den brottsliga gärningen beskrives i gällande
lag såsom »våld eller annan misshandel». Då kommittén i stället föreslagit
»våld eller hot som innebär trängande fara», betyder detta sålunda en ut
vidgning. Det hot, som här avses, är emellertid enligt kommitténs motiv
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
155
endast sådant hot som innebär en omedelbart överhängande fara för liv
eller hälsa eller annat betydelsefullt intresse. Övriga fall av hot om våld
o. dyl. skola enligt kommitténs förslag falla under 4 § i kapitlet.
I anledning av den utformning paragrafen erhållit i kommittéförslaget har
länsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att länsstyrelsen avstyrkte borttagandet
av den nuvarande generella bestämmelsen om ämbetsskydd för den som
är kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning. Att på sätt kommittén
förordat låta frågan om dylikt skydd bliva föremål för reglering i de sär
skilda författningar som innehölle stadganden om sådana biträden, funne
länsstyrelsen icke tillfredsställande. Därigenom skulle nämligen från äm
betsskydd uteslutas sådana personer som utan stöd av någon författning
kallades att biträda vid tjänsteförrättning. Som exempel kunde nämnas den
som på grund av teknisk sakkunskap eller lokalkännedom eller av liknan
de anledning anmodades att biträda vid polisutredning. Enligt länsstyrel
sens mening borde därför ett allmänt stadgande om ämbetsskydd för den,
som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning, icke saknas i straff
lagen. Sveriges trafikbilägares riksorganisation har vänt sig mot att kommit
tén i motiven, vid övervägande av vilka personer som borde ifrågakomma
till ämbetsskydd enligt Konungens särskilda förordnande, endast med tve
kan dit hänfört droskchaufförer. Riksorganisationen ville framhålla, att den
risk för övergrepp från allmänhetens sida, för vilken personalen inom den
yrkesmässiga biltrafiken vore utsatt, vore av den genom många kända fall
belysta intensitet, att någon tvekan om det befogade i denna personals an
språk på ifrågavarande skydd icke syntes kunna råda. Då detta förhållande
måste anses vara av permanent beskaffenhet, ifrågasatte därför riksorgani
sationen, huruvida icke i lagtexten i andra stycket i 10: 1 borde införas
orden »förare och annan personal å bil, som nyttjas i yrkesmässig trafik»,
varigenom denna personalkategori skulle erhålla ämbetsskydd utan att något
särskilt förordnande därom behövdes.
Gentemot den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »våld å äm
betsman» har justitiekanslersämbetet anmärkt, att denna rubricering skulle
te sig främmande, då brottet bestått enbart i hot. Samma invändning har
framställts av föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg
och Malmö, landsfogden i Malmöhus län och stadsfiskalen i Malmö.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har slutligen, med samma motivering
som vid 9: 3, uttalat sig för att den i första stycket av paragrafen upptagna
hänvisningen till 4 kap. borde utgå.
Den enhetliga reglering av ämbetsskyddet som kommittén föreslagit sy
nes innebära en vinning i förhållande till de splittrade bestämmelserna i
gällande lag. I fråga om kretsen av dem som skola åtnjuta sådant skydd
torde emellertid böra beaktas vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört. Jag
har fördenskull såsom 3 § upptagit stadgande om skydd jämväl för dem
som kallats att biträda vid offentliga förrättningar. Vad angår det av Sve-
Dejmrlements-
chcfen.
156
Kungi. Maj.ts proposition nr 80.
riges trafikbilägares riksorganisation framförda kravet på ett liknande ge
nerellt skydd för den yrkesmässiga biltrafikens personal, synes det i och för
sig naturligt att denna erhåller ett sådant förstärkt skydd som här avses. Med
hänsyn bl. a. till att flera dylika personalgrupper finnas torde det emeller
tid vara tekniskt svårt att införa en generell bestämmelse härom. Frågan
i vad mån ämbetsskydd skall tillkomma sådan personal torde därför, så
som följer av kommitténs förslag, få prövas av Kungl. Maj:t särskilt för
varje trafikföretag eller för olika slags yrkesgrenar.
I fråga om avgränsningen av de olika slags gärningar som skola drabbas
av straff enligt paragrafen har jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att
förutom våld medtaga allenast sådant hot som innebär trängande fara, un
der det att hot med våld i övrigt skulle hänföras under kommittéförslagets
4 §. Det synes innebära en systematisk förenkling att i 1 § medtaga allt hot
med våld men också endast sådant hot. En sådan förenkling kan så mycket
hellre vidtagas som straffet i ringa fall föreslagits skola vara böter. Jag för
ordar alltså, att paragrafen göres tillämplig på allt hot om våld mot den
som åtnjuter ämbetssskydd. Goda skäl kunna också anföras för att i detta
sammanhang straffa även sådana försök till våld å tjänsteman, som icke ha
formen av hot, t. ex. att någon ur bakhåll skjuter på eller bakifrån söker slå
till en tjänsteman. Frågan om straff för försök i dylika fall torde emellertid
böra övervägas i samband med den slutliga revisionen av bestämmelserna
om misshandelsbrotten.
I övrigt har den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen i departe-
mentsförslaget undergått vissa jämkningar av redaktionell natur. Den av kom
mittén upptagna särskilda konkurrensregeln har i samband därmed utgått.
En tillämpning av de allmänna konkurrensreglerna på förhållandet mellan
brotten i 10 kap., å ena, samt dem i 14 och 15 kap., å andra sidan, torde för
närvarande innebära, att då fråga är om ett obetydligt brott, bedömt efter
14 eller 15 kap., endast tillämpligt lagrum i 10 kap. skall komma till an
vändning. Gäller det åter medelsvåra brott, torde båda lagrummen böra ci
teras utan att likväl någon höjning av straffskalan utöver den högsta av de
ifragavarande bada skalorna skall inträda. Först om brottet är av svårare
slag, lär verklig konkurrens enligt 4 kap. strafflagen inträda. Med den av
kommittén föreslagna regeln skulle prövningen, vilket av sistnämnda båda
fall som förelåge, ersättas med ett avgörande enbart med ledning av om
straffarbete inginge i straffskalan i det andra lagrum som jämte 10: 1 vore
tillämpligt å gärningen eller ej. Tillräckliga skäl synas mig icke föreligga att
utan samband med en allmännare översyn av konkurrensreglerna här göra
ett sådant avsteg från vad eljest anses gälla.
Brottet torde lämpligen kunna betecknas som våld eller hot mot tjänste
man.
2
§■
Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 4 §. I denna har kom
mittén upptagit ett stadgande av innehåll, att den som i annat fall än förut
157
i kapitlet är sagt för att tvinga eller hindra någon som i 1 § avses i utövning
av hans syssla eller hämnas därför otillbörligen företager gärning som för
honom medför lidande, skada eller annan olägenhet eller hotar därmed skall
för förgripelse mot ämbetsman dömas till fängelse eller böter. För det fall
att brottet är grovt har straffet föreslagits skola vara straffarbete i högst
fyra år eller fängelse.
Det sålunda föreslagna ämbetsskyddet mot tvång eller hämnd innebär en
nyhet i förhållande till gällande lag, enligt vilken allmänna funktionärer
skyddas mot tvång och hämnd allenast såvitt fråga är om våld eller annan
misshandel, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller missfirmlig
gärning. Den föreslagna nya bestämmelsen ansluter sig till den år 1935 be
slutade utvidgningen av det i nuvarande 11: 8 upptagna skyddet för vittnen,
vilket skydd då utsträcktes till att utom våldsgärningar avse jämväl andra
åtgärder som för vittnet föranledde lidande, förlust eller annan skada även
som hot om sådana åtgärder. Som exempel på handlingsformer, vilka skulle
falla under det nu föreslagna stadgandet, har kommittén anfört de i para
grafen om utpressning angivna, nämligen hot om brottslig gärning, hot att
åtala eller angiva någon för brott och hot att om någon lämna menligt med
delande. Även åtgärder av andra slag åsyftas emellertid med den nu före
varande paragrafen, vilket sammanhänger med att den brottsliga avsikten
icke alltid behöver vara inriktad på tvång utan även kan gå ut på hämnd.
Mot denna paragraf har justitiekanslersämbetet anmärkt, att den till en del
syntes ha med straff belagt handlingar, beträffande vilka något starkare
behov av kriminalisation icke gjort sig gällande. Ämbetet har vidare an
märkt, att brottsbeskrivningen vore vagare och till följd därav också tänj-
barare än som för närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges häradshöv
dingar har uttalat, att även om det finge anses berättigat att ett visst skydd
bereddes ämbetsman också i andra fall än som avsåges i 1—3 §§ i kommitté
förslaget, det likväl knappast kunde anses erforderligt att utsträcka detta
skydd så långt som här skett. Enligt vad kommittén föreslagit skulle näm
ligen varje gärning, som medförde ett lidande, en skada eller en olägenhet,
om än aldrig så obetydlig, liksom även hot om en sådan gärning drabbas
av straff, om det i paragrafen angivna syftet förelåge. Föreningen funne en
begränsning av stadgandets räckvidd erforderlig, så alt icke rena bagateller
komme att inrymmas därunder. Vidare ansåge föreningen alt det i kommit
téns brottsbeskrivning ingående uttrycket »otillbörligen företager gärning»
icke vore ägnat att skapa en klar gräns mellan det straffbara och det icke
straffbara området. Straffsatsen för grovt brott syntes föreningen slutligen
kunna utan våda sänkas till straffarbete i högst två år eller fängelse.
I likhet med kommittén finner jag det påkallat att införa ämbetsskydd
Departements-
även mot andra former av tvång och hämnd än som omfattas av nu gällande cAe/en.
lags bestämmelser. Jag erinrar även om att riksdagen i samband med den
år 1935 beslutade utvidgningen av skyddet för vittnen hemställde om utvidg-
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
158
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
ning också av skyddet för ämbets- och tjänstemän. På sätt häradshövding-
föreningen framhållit begränsar den av kommittén föreslagna lagtexten vis
serligen icke det straffbara området till åstadkommande eller hot om åstad
kommande av någon för tjänstemannen menlig effekt, som är av mera all
varligt slag, men det bör framhållas, att gärningsmannen förutsättes ha för
avsikt att hindra eller tvinga befattningshavaren i utövningen av hans be
fattning eller att hämnas därför. Handlingar som äro uttryck för en sådan
avsikt synas vara straffvärda, så snart de överhuvudtaget medfört någon
skadeverkan eller inneburit hot därom. Det av häradshövdingföreningen kri
tiserade uttrycket »otillbörligen» måste åter anses erforderligt för att från
det straffbara området undantaga sådana fall då handlingen framstår som
legitim, såsom i det av kommittén anförda exemplet att man hotar en domare
med anmälan till justitieombudsmannen för att han icke iakttager före
skrivna expeditionstider.
Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen synes mig sålunda ägnad
att läggas till grund för lagstiftning och har i departementsförslaget endast
blivit föremål för ett par mindre jämkningar av redaktionell natur. Stadgan
det har vidare befunnits böra få sin plats omedelbart efter 1 §, i förhållande
till vilken det är subsidiärt. Dess tillämpningsområde kommer att bliva något
mindre än enligt kommittéförslaget, eftersom 1 § i departementsförslaget ut
vidgats till att omfatta alla fall då någon med hot om våld mot ämbets- eller
tjänsteman söker hindra eller tvinga honom i hans tjänsteutövning.
I fråga om straffskalan finner jag ej skäl att, på sätt häradshövdingför
eningen påyrkat, sänka det av kommittén föreslagna maximum, vilket måste
anses motiverat med hänsyn till att under paragrafen inrymmas även myc
ket allvarliga fall av tvång och hot mot ämbetsmän. Vad slutligen angår
brottsbeteckningen finner jag den av kommittén föreslagna rubriceringen
»förgripelse mot ämbetsman» allenast såtillvida böra ändras att ordet »äm
betsman» utbytes mot »tjänsteman».
3 §■
Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Här har näm
ligen, på sätt jag under 1 § i departementsförslaget förutskickat, upptagits
en bestämmelse, att vad som stadgats till skydd för där avsedd befattnings
havare även skall gälla till förmån för den som kallats att biträda sådan
befattningshavare vid förrättning. Bestämmelsen har synts mig böra erhålla
tillämplighet jämväl beträffande det i 2 § av departementsförslaget stadgade
straffskyddet mot förgripelser mot tjänstemän. I övrigt bör bestämmelsen tol
kas lika snävt som motsvarande stadgande i gällande lag (se N. J. A. 1905 s.
337).
4 §•
Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 2 §. Kommittén har
därstädes upptagit ett stadgande om straff för den som gör våldsamt mot
stånd vid offentlig förrättning eller eljest handgripligen eller på annat dylikt
159
sätt söker hindra eller tvinga någon som i 1 § avses i utövning av hans syssla
utan att likväl våldföra honom som där sägs. Straffet har föreslagits skola
vara fängelse eller böter.
Den sålunda föreslagna hrottsbeskrivningen är vidare än den i 10: 6 i gäl
lande lag varest stadgas straff endast för den som vid offentlig förrättning
gör våldsamt motstånd utan att förrättningsman våldföres. Utom däri, att
det icke endast är fråga om motstånd vid offentlig förrättning, består utvidg
ningen, enligt vad i motiven uttalats, i att förslaget icke sasom gällande rätt
uppställer någon fordran på kraftutveckling från den brottsliges sida. En
ligt kommitténs motiv skall sålunda den som skall anhallas vara straffbar
även om han blott lägger sig på marken så att han måste bäras. Våldsamt
motstånd skulle vidare enligt motiven kunna bestå i att låsa eller hålla igen
en dörr för att hindra någon som är stadd i tjänsteutövning att komma in,
varemot vägran att öppna en stängd dörr icke i och för sig skulle kunna
straffas enligt nu förevarande paragraf men väl enligt 10: 12 i förslaget.
Liksom 10: 6 i gällande lag avser 10: 2 i kommittéförslaget icke muntliga
tillmälen och hotelser.
Mot kommittéförslaget i denna del har justitiekansler sämbetet anmärkt,
att vad kommittén i motiven uttalat om att någon kraftutveckling av den
brottslige icke erfordrades för straffbarhet, knappast kunde anses framgå
av det i förslagets lagtext använda uttrycket »handgripligen eller på annat dy
likt sätt». Emellertid syntes det ämbetet tvivelaktigt, huruvida den av kom
mittén här åsyftade utvidgningen av det straffbara området vore påkallad
av något verkligt behov. En dylik utvidgning syntes inbjuda till anställande
av åtal för våldsamt motstånd utan att tillräckliga skäl därför vore för han
den. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes uttalat, att det av
lagtexten i kommittéförslaget icke framginge, att det skulle anses såsom
våldsamt motstånd att söka hindra ett anhållande genom att lägga sig ned
på marken. Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att den ut
vidgning av brottsområdet som innefattades i orden »eller eljest handgrip
ligen eller på annat dylikt sätt» icke syntes erforderlig. Med denna avfattning
av paragrafen syntes ett mycket stort antal synnerligen ofarliga fall av mot
stånd vid förrättning komma att bliva bestraffade, ehuru de i själva verket
endast vore ett uttryck för en ofta naturlig reaktion mot de ingripanden i den
enskildes rätt till person eller egendom, som genom stadgandet skulle skyd
das. Frågan syntes vinna ökad betydelse med hänsyn till att enligt för
slaget antalet av de personer som skulle vinna straffskydd väsentligt ökats.
Landsfogden i Värmlands län har framhållit, alt vid den vanligaste typen
av anhållande, nämligen för fylleri, det ofta hände alt den som skulle an
hållas lade sig på marken och därigenom åstadkomme s. k. passivt motstånd.
Det skulle synas väl hårt, om denna typ av motstånd straffbelädes, liksom
svårighet säkerligen skulle uppstå att avgöra, när sådant motstånd skedde
medvetet. Föreningen Sveriges stadsdomare har funnit, att enligt kommit
téns förslag gränsdragningen mellan våldsamt motstånd i 10: 2 och ingrepp
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Departements
chefen.
i myndighets verksamhet i 10: 12 understundom syntes bliva subtil. För
eningen har särskilt framhållit, att det enligt kommitténs motiv skulle räk
nas såsom våldsamt motstånd att låsa en dörr för att hindra en förrättning,
men att, om dörren redan hunnit låsas och vederbörande vägrade att öppna,
endast brott mot 10: 12 skulle föreligga. Sveriges advokatsamfund har an
sett, att ett försök att tvinga, där det icke borde gå in under 1 eller 4 §, i
praktiken alltid samtidigt utgjorde ett försök att hindra ämbetsmannen i ut
övning av hans syssla. Då någon reell begränsning av det straffbara om
rådet sålunda näppeligen skulle ske, om orden »eller tvinga» utginge ur pa
ragrafen, samt detta skulle medföra en bättre överensstämmelse mellan
brottsbeskrivning och brottsrubricering, ville samfundet förorda en dylik om
redigering.
Beträffande den av kommittén föreslagna brottsrubriceringen har justitie-
kanslersämbetet funnit mindre tillfredsställande att benämningen »våldsamt
motstånd» skulle användas även i fråga om den som vid ett anhållande icke
gjort något motstånd i annan form än att han lagt sig på marken, så att han
måste bäras. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har funnit, att den av
kommittén föreslagna brottsbeteckningen måste anses vilseledande, eftersom
våld icke förutsattes för straffbarhet. Även i vissa andra yttranden ha an
märkningar framställts mot brottsbeteckningen.
I överensstämmelse med de synpunkter som framhållits i åtskilliga ytt
randen finner jag, att det straffbara området skulle bliva alltför vidsträckt,
om brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf, på sätt kommittén före
slagit, utsträcktes till att omfatta även former av motstånd som icke äro in
riktade på någon kraftutveckling. Sålunda anser jag det exempelvis icke
vara pakallat att, i motsats till vad som för närvarande gäller, för våldsamt
motstånd straffa den som motsätter sig ett anhållande enbart genom att
lägga sig ned på marken. Icke heller synes mig sådant straff böra inträda
för den som endast reglar sin egen dörr för att hindra någon offentlig tjänste-
förrättning. För att vinna nödig begränsning av det straffbara området har
departementsförslaget formulerats sålunda, att det skall vara fråga om att
någon, utan att fall är för handen som förut i kapitlet sägs, genom att sätta
sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av befattning
som avses i 1 §. Med denna formulering, vari uttrycket motvärn är gemen
samt med 5: 10, skall liksom enligt kommittéförslaget under stadgandet falla
allt motstånd som sker genom fysisk kraftutveckling utan att denna riktar
sig mot befattningshavaren eller hans biträden, då ju 1 eller 2 § blir till
lämplig. De i praktiken vanligaste fallen torde vara, att våldet icke riktar
sig mot någon person utan består exempelvis i att en anhållen vid bortfö
randet spjärnar emot eller klänger sig fast vid något föremål.
5 §.
Denna paragraf svarar mot 3 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett
stadgande om straff för ett såsom »tjänstemissfirmelse» betecknat brott.
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
161
Sådant brott föreligger enligt kommittéförslaget om någon talar eller skriver
smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot myndighet eller
annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter eller mot någon
som i 1 § avses i eller för hans syssla. Straffet föreslås skola vara böter
eller fängelse. Vidare har här upptagits föreskrift, att om eljest enligt lag
kan följa straffarbete å gärningen, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.
Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 10:2 såvitt gäller kränk
ning mot ämbetsmän och av 10:5 såvitt gäller kränkning mot lägre befattnings
havare. I förhållande till dessa lagrum innefattar förslaget till en början den
ändringen, att hotelse icke särskilt nämnes såsom en form för den brottsliga
gärningen. Straffbara såsom tjänstemissfirmelse äro enligt förslaget blott
gärningar, vilka om de riktat sig mot enskild person skulle innefattat an
tingen förtalsbrott enligt 16:7 eller 8 eller också förolämpning enligt 16:9
eller 11. Andra hotelser än sådana som täckas av brottsbeskrivningen i 16: 9
eller 11 falla därför icke under nu förevarande paragraf. Däremot äro de av
kommittén föreslagna andra stadganden i 10 kap., för vilka redogjorts
under 1 och 2 §§ i departementsförslaget, avsedda att omfatta jämväl vissa
fall av hot.
I förhållande till gällande strafflag innebär förevarande paragraf i kom
mittéförslaget såtillvida en utvidgning av det straffbara området, att skyddet
avser ej blott särskilda personer utan även myndighet eller annat organ som
äger besluta i allmänna angelägenheter. Vad sålunda föreslagits är bl. a. avsett
att delvis ersätta stadgandet om ansvar för dombrott i rättegångsbalken 28:1,
vilket saknar motsvarighet i nya rättegångsbalken.
Sveriges advokatsamfund har uttalat, att enligt samfundets mening till
räckliga skäl saknades för att utsträcka skyddet enligt nu förevarande para
graf till att omfatta även myndigheter och andra offentliga organ. Vad
som erfordrades vore att mot missfirmelser i eller för deras tjänst skydda
de enskilda personer, som ensamma eller tillsammans med andra bildade en
myndighet eller ett offentligt organ. Däremot syntes föga påkallat att här
utöver i strafflagen inskriva en särskild bestämmelse om straffskydd för
institutionerna såsom sådana. Vad kommittén i detta hänseende föreslagit
syntes innebära en viss fara för den fria kritikrätt, som borde utmärka ett
demokratiskt samhälle, ty gränsen mellan kritik och missfirmelse kunde vara
svår att draga, och meningarna därom kunde vara delade mellan å ena
sidan myndigheterna och å andra sidan allmänheten. Såvitt anginge rikets
domstolar syntes emellertid en straffbestämmelse av nu ifrågavarande inne
börd vara påkallad. Mellan domstolar och andra myndigheter förelåge den
viktiga skillnaden, att de förras verksamhet uteslutande ginge ut på att
träffa rättsliga avgöranden, medan de senare i större eller mindre utsträck
ning hade att taga ställning till lämplighetsfrågor av praktisk natur. I fråga
om dessa andra myndigheter vore därför allmänhetens fria kritikrätt av-
helt annan betydelse än beträffande domstolarna. Härtill komme att det
vore särskilt angeläget alt upprätthålla respekten för domstolarna såsom
Bihang till
riksdagens
protokoll 19i8. 1 sand. Nr 80.
162
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
Departements
chefen.
rättens organ. Icke blott de enskilda domstolsledamöterna utan även dom
stolarna såsom sådana borde därför genom straffbestämmelser skyddas mot
missfirmelser. På nu anförda skäl ville samfundet förorda, att förevarande
paragraf i förslaget omarbetades till att avse endast missfirmelse mot en
skilda funktionärer, samt att i en särskild bestämmelse stadgades straff för
missfirmelse mot domstol. Såvitt anginge högsta domstolen och regerings
rätten syntes det samfundet emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke
detta skydd borde ernås genom att stadgandet i 9: 4 i förslaget utsträcktes
till att avse även dessa två domstolar. A andra sidan har generaltullstyrelsen
—- under hänvisning till att det förekommit att trafikanter skrivit smädligt
mot lokal tullmyndighet eller styrelsen utan att därvid namngiva någon
särskild person — uttalat att den föreslagna utvidgningen av det straffbara
området till att innefatta jämväl missfirmelse av myndighet vore påkallad.
I fråga om straffsatsen har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit
oegentligt, att medan enligt kommittéförslaget straffet för förgripelse mot
ämbetsman i 10:4 skulle vara, i normalfallen fängelse eller böter samt i
grova fall straffarbete i högst fyra år eller fängelse, kommittén för tjänste-
missfirmelse endast föreslagit straffet böter eller fängelse. Då sistnämnda
brott av kommittén upptagits i 10: 3, skulle 10: 4, som enligt sin lydelse icke
hade avseende å förut i kapitlet behandlade fall, aldrig kunna vinna till-
lämpning, då tjänstemissfirmelse förelåge. En förgripelse som tillika inne
fattade missfirmelse skulle sålunda straffas allenast efter den lägre skalan i
10:3, och detta även om förgripelsen vore att bedöma såsom grov så att
straffarbete skolat ådörnas, därest 10: 4 ägt tillämpning. Att sålunda för
gripelse i förening med missfirmelse skulle bedömas efter en lindrigare straff
skala än enbart förgripelse syntes icke tillfredsställande. Därest icke för
hållandet mellan förgripelse och missfirmelse reglerades på annat sätt än i
förslaget, vore det därför enligt hovrättens mening nödvändigt att straffska
lan i 10: 3 i kommittéförslaget gjordes lika sträng som den i 10: 4. Slutligen
har hovrätten mot den av kommittén här upptagna konkurrensregeln gjort
samma erinran som vid 9: 3.
Angående den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen har Göta
hovrätt uttalat, att rubriceringen »tjänstemissfirmelse» icke syntes helt lyck
ligt vald vid jämförelse med sådana ord som »tjänstefel» och »tjänstebrev»,
där sammansättningsledet »tjänste-» vore liktydigt med »i tjänsten». Även
hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt på brottsbeteckningen.
Vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört angående förhållandet mel
lan straffskalorna för förgripelse i 10:4 och för missfirmelse i 10:3 enligt
kommittéförslaget har varit ett skäl till att ordningen mellan ifrågavarande
båda stadganden omkastats i departementsförslaget. Detta upptager såsom
2 § ett stadgande om straff för förgripelse mot tjänsteman, svarande mot för
gripelse mot ämbetsman i kommittéförslaget, och såsom 5 § stadgandet om
missfirmelse. Härigenom kommer tillämpning av den svårare straffbestäm
melsen i 10:2 icke att bliva utesluten, därest en handling som i och för sig
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
163
fallei- under brottsbeskrivningen i denna paragraf tillika skulle innefatta
missfirmelse mot den angripne ämbetsmannen.
Den viktigaste nyheten i kommittéförslaget är införandet av straff även för
missfirmelse, som icke är riktad mot någon befattningshavare personligen
utan mot myndighet eller annat organ med beslutanderätt i allmänna ange
lägenheter. En sådan straffbestämmelse som den av kommittén föreslagna
skulle emellertid, på sätt advokatsamfundet uttalat, stundom kunna komma
att stå hindrande i vägen för den fria kritikrätt i allmänna angelägenheter,
som bör finnas i ett demokratiskt samhälle. Bestämmelsen har därför i de-
partementsförslaget begränsats till att innefatta skydd mot offentligt skym
fande, vilket såsom jag vid 9:4 framhållit innebär en begränsning av det
straffbara området till sådana fall då beskyllningen sker i offentlig handling
eller eljest riktar sig till allmänheten och dess form är skymflig. Saklig kri
tik, även om den innefattar oriktiga uppgifter, lämnas alltså straffri såvitt
den riktar sig mot ett organ och icke mot någon viss person.
Med hänsyn till det anförda har paragrafen i departementsförslaget upp
delats på två stycken. Första stycket, som handlar om »skymfande av myn
dighet», ger myndigheter och andra organ som äga besluta i allmänna an
gelägenheter skydd allenast mot offentligt skymfande. I andra stycket be
handlas under beteckningen »missfirmelse av tjänsteman» brott mot sådana
personer som eljest åtnjuta ämbetsskydd. Dessa skola, liksom enligt gällan
de rätt och kommittéförslaget, åtnjuta skydd mot beskyllningar och andra
smädelser, vare sig de ske offentligt eller enskilt och vare sig formen är
skymflig eller innehållet innebär förtal. Andra stycket skall tillämpas allenast
i andra fall än första stycket avser.
Den av kommittén här upptagna särskilda konkurrensregeln har av ena
handa skäl som utvecklats under 9:3 icke influtit i departementsförslaget.
6
§.
Nu förevarande paragraf motsvarar 5 § i kommittéförslaget. Därunder har
kommittén föreslagit stadgande om straff för den som åt någon, vilken är el
ler varit underkastad ämbetsansvar, lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller
annan otillbörlig förmån för dennes utövning av sin befattning. Brottet har av
kommittén rubricerats såsom bestickning och straffet har föreslagits skola
vara högst straffarbete i två år.
Det nu ifrågavarande brottet är för närvarande behandlat i sammanhang
med ämbetsbrotten i 25 kap., vars 5 § innehåller bestämmelser om straff dels
för ämbetsman som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova eller
begär muta eller annan otillbörlig belöning dels ock för den som till ämbets
man lämnar, utlovar eller erbjuder sådan belöning. Kommittén har funnit,
alt den senare formen av brottslighet, som ju icke förutsätter straffbart för
farande från någon ämbetsmans sida, borde upptagas icke i kapitlet om äm
betsbrotten utan bland brotten mot allmän verksamhet i 10 kap. Att den här
föreslagna brottsbeskrivningen avviker från gällande lag därigenom att ordet
»belöning» ersatts med »förmån», beror på att kommittén velat klarare fram-
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Departements
chefen.
hålla, att under straffbudet falla ej blott kontanta belöningar utan även för
måner av annat slag, exempelvis lönande uppdrag. En utvidgning i förhållan
de till gällande rätt är vidare, att den föreslagna bestämmelsen även omfat
tar bestickningsåtgärder gentemot dem som varit men icke längre äro un
derkastade ämbetsansvar. Då redan enligt nuvarande lag det straffbara om
rådet omfattar även efter ämbetsutövningen tillkomna förmåner, har det
nämligen synts kommittén också böra vara straffbarbeten ovidkommande,
huruvida ämbetsmannen vid förmånens lämnande fortfarande innehar syss
lan eller ej.
I anledning av vad kommittén sålunda föreslagit bar hovrutten över Skåne
och Blekinge uttalat, att ur saklig synpunkt intet funnes att erinra mot att
med otillbörlig belöning till ämbetsman likställdes sådan belöning till den som
icke längre vore underkastad ämbetsansvar. Den föreslagna lagtextens for
mulering syntes emellertid mindre lycklig, eftersom stadgandet efter ordala
gen skulle omfatta även det fall att åt en förutvarande ämbetsman erbjödes
eller utlovades muta eller annan otillbörlig belöning. Ett sådant fall borde,
om det överhuvudtaget vore tänkbart, icke enligt hovrättens mening omfat
tas av bestämmelsen. Det förefölle vidare oriktigt att använda ordet »muta»
om belöning till en förutvarande ämbetsman. Hovrätten ville slutligen ifråga
sätta, huruvida icke i ett annat avseende en utvidgning av det straffbara om
rådet vore påkallad. Enligt de föreslagna bestämmelserna torde hinder icke
möta att åt någon, som ännu icke tillträtt en med ämbetsansvar förenad be
fattning men väntades göra detta, lämna eller utlova muta, avseende hans
framtida tjänsteutövning. Sådana mutor kunde uppenbarligen innebära lika
stora faror som annan bestickning. Mången tjänsteman uppehölle tid efter
annan begränsade förordnanden. Det vore stötande, om bestickningsfall under
tid, då han icke innehade förordnande, skulle lämnas utan beivran. För
eningen Sveriges häradshövdingar åter har, liksom i fråga om uttryckssättet
i kommittéförslagets 4 §, funnit att orden »otillbörlig förmån» i den av kom
mittén föreslagna brottsbeskrivningen icke vore ägnade att skapa en klar
gräns mellan det straffbara och det icke straffbara området. Rådhusrätten i
Malmö slutligen har funnit, att det nu ifrågavarande stadgandet borde ut
sträckas till att avse även otillbörlig förmån till ämbetsmannen närstående
personer. Lagrummet skulle eljest lätt kunna kringgås, t. ex. genom att för
måner erbjödes icke åt ämbetsmannen s jälv utan åt hans hustru. Samma syn
punkter ha anlagts av stadsfiskalen i Malmö, vilken anfört att i praktiken
fält torde ha förekommit, då en otillbörlig förmån lämnats ämbetsmans
hustru eller annan tillhörande hans familj.
I överensstämmelse med kommittén har jag funnit, att straff bör inträda
oavsett om befattningshavaren vid tidpunkten för den otillbörliga förmånens
lämnande eller erbjudande fortfarande innehar sin befattning eller ej. Det
är nämligen tydligt, att de synpunkter, utifrån vilka bestickning straffas,
göra sig med i huvudsak samma styrka gällande inför risken att tjänstemän
Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
165
i sin tjänsteutövning skulle låta sig påverka av möjligheten att efter av-
skedstagandet komina i åtnjutande av otillbörliga förmåner från personer
eller företag, vilkas intressen berörts av tjänsteutövningen i fråga.
Då den av kommittén föreslagna formuleringen »muta eller annan otill
börlig förmån» kan tänkas misstolkad på det sättet att båda uttrycken skulle
åsyfta före tjänsteutövningen lämnade förmåner, har jag återgått till gällande
lags uttryck »muta eller annan otillbörlig belöning». Det torde ändå vara klart,
att, såsom kommittén framhållit, under straffbudet falla ej blott kontanta
belöningar utan även förmåner av annat slag, exempelvis lönande uppdrag.
Vad angår ordet »otillbörlig», mot vilket häradshövdingföreningen riktat
kritik, finner jag i likhet med kommittén, att icke varje gåva såsom erkänsla
för det sätt varpå en tjänsteplikt fullgjorts bör föranleda straff. Att i straff
lagen angiva den härav betingade begränsningen av det straffbara området
annorledes än genom att uppställa villkoret att fråga skall vara om en otill
börlig belöning torde icke låta sig göra. Den närmare bestämningen av vad
som i detta hänseende är tillbörligt eller ej blir beroende av sed och allmän
uppfattning i varje särskilt fall eller för tjänsten meddelade föreskrifter och
låter sig icke inskriva i en lagtext. Lika naturligt som det för närvarande an
ses att exempelvis en präst erhåller någon obetydlig minnesgåva av en årgång
konfirmander, lika otillbörligt skulle det te sig om en domare mottoge gå
vor —■ större eller mindre — av dem som ha rättegångar inför honom. Enligt
min mening är varje gåva till befattningshavare som bär avses otillbörlig,
om förmånen i fråga eller förväntan att erhålla den kan tänkas påverka
tjänsteutövningen.
I fråga om brottsbeskrivningen i övrigt synes, med beaktande av vad hov
rätten över Skåne och Blekinge samt rådhusrätten och stadsfiskalen i Malmö
uttalat, böra vidtagas den ändringen att straff skall inträda så snart någon
lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för ut
övning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Härigenom inbegri-
pes även det fallet att någon söker muta den som ännu ej tillträtt befatt
ningen i fråga, varjämte ställes utom tvekan att paragrafen omfattar även
otillbörliga förmåner till befattningshavaren närstående personer. Liksom
enligt kommittéförslaget ingår även belöning som lämnas i efterhand. Det
avgörande är, om förmånen lämnats, utlovats eller erbjudits för utövning av
befattningen. Har förmånen lämnats någon närstående till befattningshava
ren, kan straff inträda även om den sistnämnde icke hade kännedom om för
månen.
V §■
Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 6 §, varest kommit
tén i ett första stycke under rubriceringen »otillbörligt verkande vid röst
ning» upptagit eu bestämmelse om straff för den som vid val till allmän
befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra
omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på
omröstningen. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller böter i nor-
]66
Kangl. Maj:ts proposition nr SO.
Departements
chefen.
malfallen samt fängelse eller straffarbete i högst två år för det fall att brot
tet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest
är att anse som grovt. I ett andra stycke av paragrafen har kommittén in
rymt stadgande, att den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otill
börlig förmån för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende skall
dömas till böter eller fängelse.
Paragrafen motsvaras i nu gällande strafflag av 10: 16, enligt vilket lag
rum det är straffbelagt att sälja eller köpa röst vid val till allmänt värv,
störa valfriheten genom hot eller tubbande eller eljest obehörigen verka i
val. I förhållande till gällande rätt innebär kommittéförslaget, att straff
skyddet utsträckts till att omfatta även andra omröstningar i allmänna ären
den än val, exempelvis folkomröstning och omröstning vid kommunalstäm
ma eller i annan beslutande statlig eller kommunal församling. Kommitté
förslaget giver vidare mera vägledning än gällande lag vid angivandet av de
handlingsformer som skola anses innefatta otillbörligt verkande.
Mot de i kommittéförslagets lagtext här ingående uttrycken »otillbörligen
inverka på omröstningen» och »otillbörlig förmån» har föreningen Sveriges
häradshövdingar gjort samma principiella anmärkning angående oklarhet i
fråga om det straffbara områdets gräns som beträffande de likartade uttryc
ken i de stadganden i kommittéförslaget, vilka motsvara 2 och 6 §§ i departe-
mentsförslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot uttalat, att straff
skyddets utsträckande enligt kommitténs förslag i stort sett vore väl ägnat
att avlägsna den ovisshet på området som hittills gjort sig gällande. Läns
styrelsen ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke förslaget borde ytter
ligare fullständigas genom ett särskilt straffbud mot att påverka överlägg
ning i allmänna ärenden, detta dock mera till förebyggande av framtida
missbruk; hittills förelåge åtminstone icke i större utsträckning någon er
farenhet av sådan påverkan. Fångvårdsstyrelsen slutligen har ansett, att
brottsbeteckningen »otillbörligt verkande vid röstning» icke osökt ledde tan
ken i avsedd riktning.
Icke heller i nu förevarande paragraf finner jag det möjligt att undvika
sådana uttryck som »otillbörligen» eller liknande. Att här uttömmande
uppräkna alla de olika slag av förfaranden och förmåner som kunna tän
kas komma i fråga torde nämligen icke låta sig göra. Åt domstolarna måste
därför anförtros att i de uti lagtexten icke särskilt beskrivna fallen avgöra
vad som får anses vara tillbörligt eller motsatsen. Jag ansluter mig likaledes
till kommitténs uppfattning, att något särskilt straffbud mot att påverka
överläggning i allmänna ärenden icke torde vara påkallat. Den av kommittén
föreslagna brottsrubriceringen »otillbörligt verkande vid röstning» synes mig
böra godtagas.
8
§•
Denna paragraf motsvarar 7 § i kommittéförslaget. Kommittén har där
upptagit ett stadgande, att om någon obehörigen söker förskaffa sig känne-
167
dom om vad som angående utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hål
las hemligt, han skall för brott mot rösthemlighet dömas till böter. Bestäm
melsen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, har icke blivit föremål för
några anmärkningar i yttrandena. Då den måste anses vara välbetänkt, för
ordar jag dess antagande i den lydelse kommittén föreslagit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
9 §.
Förevarande paragraf motsvarar 8 § i kommittéförslaget. I denna har
kommittén upptagit stadgande om straff för ett såsom övergrepp i rättssak
betecknat brott, varmed förstås att någon med våld eller annan otillbörlig
åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet eller med hot om
sådan åtgärd angriper någon för det han vid domstol eller annan myndighet
gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit
utsaga eller ock för att hindra honom därutinnan. Straffet har föreslagits
skola vara högst straffarbete i två år.
Vad här föreslagits har i gällande rätt en motsvarighet i 11:8. Enligt detta
lagrum föreligger emellertid en olikhet i fråga om straffskyddets utsträck
ning mellan å ena sidan parter och därmed jämställda samt a andra sidan
vittnen och dem som eljest vid förhör inför myndigheter avgiva utsagor,
För den förra kategorien avser skyddet endast våldsgärningar och hot om
våld, för den senare dessutom åtgärder, som föranleda lidande, förlust eller
annan skada, ävensom hot om sådana åtgärder. Utom den ändring i för
hållande till gällande rätt som sålunda består i att alla av lagrummet skyd
dade likställts innebär kommittéförslaget, enligt vad kommittén uttalat, vi
dare den utvidgningen av straffskyddet att detta ej blott såsom för närva
rande omfattar parter, ombud, vittnen och andra som uppträda i en redan
anhängig sak utan även avser att utgöra skydd mot otillbörliga åtgärder
riktade mot själva anhängiggörandet av en sak genom anmälan till domstol,
polis eller annan myndighet. Kommittén har nämligen tunnit, att det just
vore den som toge initiativet till att skaffa sig eller andra rätt som främst
behövde skydd, men att, sedan en sak väl kommit inför rätta eller eljest in
för behörig myndighet, sådana övergrepp som här vore ifråga spelade jäm
förelsevis mindre roll.
Mot denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet anmärkt, dels
att här synles ha straffbelagts även handlingar, beträffande vilka intet star
kare behov av kriminalisation gjort sig gällande, dels också att paragrafens
brottsbeskrivning vore vagare och till följd därav också tänjbarare än vad
för närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har fun
nit paragrafens brottsbeskrivning alltför svävande, beroende pa det svårtol
kade uttrycket »otillbörlig åtgärd». Föreningen har vidare uttalat, att vad
föreningen anfört angående räckvidden av bestämmelsen om straff föi för-
gripelse mot ämbetsman i 10: 4 i kommitténs förslag även ägde tillämpning
på nu förevarande paragraf däri.
168
DePchtef™ntS „ Kommittén har icke anfört någon närmare motivering för sitt förslag att
låta även den som själv gör anmälan eller för talan hos domstol eller annan
myndighet atnjuta straffskydd — förutom mot våld och hot därom — jäm
väl mot annan otillbörlig åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olä
genhet liksom mot hot om sådan åtgärd. Skyddet mot annat än våldsgär
ningar och hot därom är i gällande rätt förbehållet vittne och den som eljest
avgiver utsaga vid förhör inför myndighet. Jag har icke funnit tillräckliga
skäl föreligga att göra ändring i denna del. Det dagliga livet kan uppenbar
ligen erbjuda många tillfällen att åstadkomma förtretligheter av olika slag
för en motpart, och att straffbelägga allt sådant, utan annan begränsning
än att det skall vara fråga om en otillbörlig åtgärd, synes mig icke tillfreds
ställande. I departementsförslaget har därför nu förevarande paragraf, i an
slutning till gällande rätt, uppdelats i stadganden om straff dels för den som
med våld eller hot därom angriper någon antingen för det han hos domstol
eller annan myndighe! gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller
eljest vid förhör hos myndighet avgivit utsaga eller också för att hindra
honom i sådan sak, dels ock för den som med annan åtgärd, som medför
lidande, skada eller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon
för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myn
dighet eller för att hindra honom i sådan sak. Under det senare ledet kom
mer emellertid även att falla angrepp med anledning av partsutsaga under
sanningsförsäkran.
10 §.
Kommittén har i 9 § första stycket upptagit eu bestämmelse om straff
för bevisförvanskning. Sådant brott föreligger enligt kommittéförslaget, där
nagon förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för brottsutredning el
ler inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Straffet har föreslagits
skola vara högst straffarbete i två år eller, om bevisförvanskningen med hän
syn till att den förövas med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld eller eljest
ar att anse som grov, straffarbete i högst sex år. I paragrafens andra stycke
har kommittén intagit ett stadgande, att den som föregriper brottsutredning
och därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis skall straffas
med böter. I 10 § har kommittén därefter placerat bestämmelser om straff
för döljande av brottsling. Sådant brott består enligt första stycket i paragra
fen i att någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, främjar hans
flykt eller på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till dom eller
verkställighet av straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd. Som straff
för döljande av brottsling har föreslagits fängelse eller böter, dock afl om
straffarbete i åtta år eller däröver kunde följa å det brott, till vilket döl
jandet hänförde sig, straffet för det senare skulle få höjas till straffarbete
1 högst fyra år. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagit bötes
straff för den som vid förövandet av nu ifrågavarande handlingar icke insåg
men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Slutligen har
i ett tredje stycke av samma paragraf upptagits ett stadgande, att straff eftei
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Kungi. Maj.ts proposition nr 80.
169
paragrafen ej skall få ådömas make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp-
eller nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med
den brottslige, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller foster
barn.
Dessa båda paragrafer i kommittéförslaget motsvara nuvarande 10: 18 a,
varest stadgas straff för den som, sedan brott timat, döljer den brottslige,
främjar hans flykt, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt
motverkar den brottsliges befordran till ansvar. Lagrummet föreskriver vi
dare även straff för den som icke insåg men liade skälig anledning antaga
att den andre var brottslig. Straffrihet är medgiven för den brottsliges när
maste, dock icke vid uppsåtligt undanröjande av bevis om gärningen.
I förhållande till gällande rätt innebär sålunda kommittéförslagel till en
början den ändringen att undanröjande av bevis upptagits i en särskild pa
ragraf och återstoden av innehållet i nuvarande 10: 18 a i en annan. Vidare
har emellertid förstnämnda brottsbegrepp utbyggts till att omfatta icke blott
bevisförvanskning för att motverka någons befordran till ansvar utan även
bevisförvanskning för att ådraga någon straff. Bevisförvanskning i sistnämn
da syfte straffas för närvarande enligt 16: 2 på samma sätt som falsk an
givelse. Denna uppdelning av bevisförvanskning på två särskilda brott, allt
eftersom avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad,
har kommittén funnit mindre lämplig redan ur den synpunkten att vad som
gagnar en person vanligen är ägnat att i stället kasta misstankarna på en
annan. Icke heller har kommittén ansett det böra vara tillåtet att förebringa
falsk bevisning mot den man tror vara skyldig eller till förmån för den man
iror vara oskyldig. Kommittén har tvärtom funnit bevisförvanskningsbrottet
böra uppfattas såsom väsentligen riktat mot statens brotts utredande verk
samhet. Såsom förutsättning för straffbarheten har därför endast uppställts
att det bevis som förvanskas eller undanröjes skall vara av betydelse för
brottsutredning. Vad angår bevisförvanskning av oaktsamhet har kommit
tén genom att i andra stycket av 9 § i förslaget begränsa ansvaret till den
som föregriper brottsutredning främst velat inrikta straffbudet mot dem
som, ofta i helt annat syfte än att få den skyldige befordrad till straff, verk
ställa egna efterforskningar i uppmärksammade brottmål och därigenom
försvåra eller störa polisutredningen. Lika litet som i gällande rätt har kom
mittén vid bevisförvanskning låtit straffrihet inträda för den brottliges när
maste.
10 § i kommittéförslaget innefattar — utöver att bevisförvanskning utbru
tits — icke några större ändringar i förhållande till motsvarande bestäm
melser i nuvarande 10: 18 a. Om den bär föreslagna brottsbeteckningen »döl
jande av brottsling» har kommittén uttalat, att varken »döljande» eller
»brottsling» finge fattas i alltför snäv bemärkelse.
I fråga om 9 § i kommittéförslaget har justitickanslerscimbetet framställt
samma anmärkningar som mot 8 § i kommittéförslaget, vilken svarar mot
9 § i departementsförslaget. Härutöver har ämbetet uttalat, afl det i para-
170
Kiingl. Maj.ts proposition nr 80.
grafens andra stycke upptagna stadgandet om straff för den, som föregrepe
brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskade eller undanröjde be
vis, visserligen vore ägnat att motverka missbruk från utomståendes sida
vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund torde vara väl
kommet för polismyndigheterna, men att det likväl vore möjligt att ett
sådant straffbud, vars innebörd nog icke klart framträdde för lekmannen,
icke komme att uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet utan skapa irri
tation och därigenom göra mera skada än nytta.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot att det enligt för
slaget icke för straffbarhet erfordrades att något brott begåtts eller ens att
utredning om brott påbörjats eller sedermera ägde rum, utan endast att för
vanskningen vore av betydelse för brottsutredning. Mot en så betydande ut
vidgning av det nuvarande brottsområdet, som begränsades av att gärningen
skulle ha skett sedan brott timat, kunde enligt föreningens mening åtskilliga
invändningar göras. Det torde sålunda icke kunna anses lämpligt att, på sätt
genom den föreslagna bestämmelsen skulle ske, kriminalisera många, även
skäligen betydelselösa gärningar som avsåge att undanröja spåren efter
mindre svåra brott, såsom fylleri, förargelseväckande beteende, äventyrligt
spel, åverkan, olovligt tagande av väg och andra brott av motsvarande svår-
hetsgrad, eller att med straff belägga undanröjandet av bevis om straffbar
förberedelse, även om åtgärden i själva verket varit ägnad att hindra fort
satt brottslig verksamhet. Det kunde icke anses rimligt att av den brottsliges
närmaste eller överhuvudtaget av allmänheten kräva, att den skulle avstå från
dylika i det dagliga livet ofta vanliga åtgärder, endast därför att därigenom
undanröjdes bevis som skulle kunna vara av betydelse för en brottsutred
ning, om en sådan komme till stånd. Att i dylika fall, på sätt i paragrafens
andra stycke föreslagits, bestraffa även den som av oaktsamhet förvanskade
eller undanröjde bevis syntes föreningen orimligt. Här liksom på åtskilliga and
ra ställen i förslaget hade under gemensam straffsats sammanförts svåra och
relativt oskyldiga brott. Härigenom och särskilt på grund av de från 16:2 hit
överförda fallen hade straffmaximum för normalfallen, vilket i nuvarande 10:
18 a vore fängelse i sex månader, måst höjas till straffarbete i två år, något
som med hänsyn bl. a. till lagrummets vidsträckta tillämpningsområde vore
otillfredsställande. Nu nämnda förhållande, i förening med den omständig
heten att den föreslagna paragrafen skulle äga tillämpning oavsett svårhets-
graden av det brott vartill bevisförvanskningen hänförde sig, medförde vi
dare att straff för bevisförvanskning i åtskilliga fall skulle kunna utkrävas
även efter det att förstnämnda brott blivit preskriberat, vilket måste anses
oriktigt. Föreningen anslöte sig slutligen till det av Thyrén framställda för
slaget, att straffrihet för den brottsliges närmaste skulle införas även vid
bevisförvanskning. Hovrätten över Skåne och Blekinge har åter funnit det
innebära en icke önskvärd lucka i brottsbeskrivningen att straffbar bevisför
vanskning skulle föreligga endast där någon förvanskade eller undanröjde
äkta bevis eller inför myndighet åberopade falskt bevis, men däremot icke
om någon tillskapade falskt bevis utan att åberopa det inför myndighet. Den
171
som exempelvis på en brottsplats astadkomme falska spår, däi inga spåi
lunnits, kunde varken sägas ha förvanskat redan existerande bevis eller ha
åberopat falska bevis, men hans åtgärd vore likväl ägnad att påverka utred
ningen om brottet.
Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt, huruvida icke det straff
bara området blivit alltför inskränkt därigenom att nu förevarande paragraf
i förslaget endast avser förvanskning av bevis, som äro av betydelse för
brottmålsutredning. Även vid andra polisutredningar än sådana som avsåge
brottmål syntes nämligen otillbörligt förvanskande eller undanröjande av be
vis kunna förekomma. Bevisen kunde vara av betydelse i administrativ pro
cess eller i ärende, som eljest ankomme på prövning av administrativ myndig
het. Måhända borde lagrummet därför avse även bevis av betydelse för vis
sa sådana polisutredningar. Landsfogden i Gotlands län har funnit det kun
na ifrågasättas, huruvida icke även en sådan påverkan av allmän verksam
het borde straffbeläggas, som yttrade sig däri att någon hos polismyndighet
anmälde uppdiktat brott och därigenom föranledde onödig brottsutredning.
Denna synpunkt har länsstyrelsen i Gotlands lån funnit värd att överväga,
dock att en förutsättning för straffbarhet givetvis borde vara ett klart åda
galagt uppsåt eller okynne, så att ej allmänheten avskräcktes från att vara
polismyndigheterna behjälplig vid uppdagandet av brott. T. f. förste stads-
fiskalen i Stockholm har ansett att i sådana fall, då bevisförvanskningen bi
dragit till att någon oskyldig dömts till straff som han helt eller delvis un
dergått, straffet för bevisförvanskningen i anslutning till nuvarande 16: 3
borde bestämmas i relation till det straff, som ådömts den oskyldige. Slut
ligen har i fråga om den språkliga avfattningen av paragrafen föreningen
Sveriges stadsdomare uttalat att, eftersom fråga endast vore om förvansk
ning av bevis beträffande brott av annan person än bevisförvanskaren själv,
detta borde komma till uttryck i lagtexten genom att efter »brottsutredning»
tillädes »beträffande annan».
Vad angår 10 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet mot brotts-
bcteckningen »döljande av brottsling» anmärkt, att om i ett utslag upptoges
sasom utrett att A främjat B:s flykt genom att tillhandahålla honom sin
cykel, man knappast väntade sig att A skulle dömas för döljande av B utan
snarare för främjande av hans flykt. Länsstyrelsen i Hallands län har lika
ledes framhållit, att vissa i paragrafen angivna förfaranden icke innebure
döljande av brottslingen. Länsstyrelsen funne därför, att brottsbeteckningen
borde ändras till att täcka samtliga de avsedda förfarandena eller, om något
härför lämpligt uttryck icke kunde utfinnas, helt utgå. Föreningen Sveriges
häradshövdingar slutligen har uttalat, att det icke kunde anses riktigt att
enligt den föreslagna paragrafens andra stycke för döljande av brottsling
döma den, om vilken det vore utrett att han icke vetat alt den andre var
brottslig.
1 likhet med häradshövdingföreningen hyser jag vissa betänkligheter mot
Departement*.
eu så vittomfattande straffbestämmelse för förvanskning av bevis som kom- c c
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
172
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
mittén föreslagit. Det av kommittén i 9 § första stycket upptagna stad
gandet synes omfatta ett stort antal handlingar av olika slag som det knap
past kan vara påkallat att straffbelägga. Särskilt när det gäller närstående
torde det vara alltför strängt att stadga straff för varje slag av bevisför
vanskning, helst som enligt 10 § närstående icke skola kunna straffas för
andra åtgärder i syfte att skydda en brottsling. Jag har därför funnit nöd
vändigt att begränsa ifrågavarande stadgande i kommitténs förslag. Det har
därvid synts mig mest praktiskt att straffbelägga en del gärningar under 13
kap. och vissa andra gärningar i samband med bestämmelserna i 10 § i kom
mittéförslaget.
Bevisförvanskning i syfte att ådraga någon straff har sålunda i departe-
mentsförslaget straffbelagts i 13: 8. I fråga om annan bevisförvanskning har
jag, i anslutning till gällande rätt, i första stycket av 10 § låtit upptaga straff
jämväl för den som undanröjer bevis om straffbelagd gärning. Av sista styc
ket i paragrafen följer att sådant straff ej skall drabba make, trolovad,
syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller vissa andra närstå
ende. Förstnämnda stycke i kommittéförslaget har i samband härmed jäm
kats något i redaktionellt hänseende, varjämte den föreslagna brottsbeteck-
ningen ändrats till »skyddande av brottsling». Jag vill framhålla, att för
vanskning av bevis i syfte att hjälpa en brottsling, som sker på annat sätt än
genom undanröjande av bevis, faller under det i 10 § angivna alternativet
»på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till straff». Det har icke synts
behövligt att särskilt omnämna motverkande av den brottsliges befordran
till dom. Delta får nämligen anses innefattat i vad därefter upptagits om
motverkande av hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande
åtgärd. Understrykas må, att den brottslige som allmän regel icke kan anses
straffbar för det han sökt skydda sig själv genom alt undanröja bevis.
Straffet för skyddande av brottsling har i departementsförslaget bestämts
till högst straffarbete i två år. Den av kommittén föreslagna möjligheten att
gå upp till fyra år, om å den skyddades brott kunde följa visst högre straff,
har alltså borttagits. Hur grovt sistnämnda brott är, bör emellertid beaktas
vid straffmätningen.
I andra stycket av 10 § i departementsförslaget har upptagits stadgande
om straff för den som begår sådan gärning som avses i första stycket och
därvid icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var
brottslig. En saklig utvidgning av denna bestämmelse i förhållande till kom
mittéförslaget följer av att paragrafens första stycke i departementsförslaget
handlar även om undanröjande av bevis om straffbelagd gärning. Enligt
kommittéförslaget skulle undanröjande av bevis för att hjälpa den man
trodde vara oskyldig straffas enligt huvudstadgandet om bevisförvanskning
i 9 § första stycket. Ett sådant förfarande blir enligt departementsförslaget
icke hänförligt under 10 § första stycket, som ju endast handlar om upp-
såtligt skyddande av den som är brottslig, men kan komma att falla under
den nu ifrågavarande lindrigare straffbestämmelsen i paragrafens andra
stycke.
I departementsförslaget har icke upptagits någon motsvarighet till den av
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
173
kommittén i 9 § andra stycket införda bestämmelsen om bötesstraff för
den som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskar
eller undanröjer bevis. Såsom justitiekanslersämbetet anmärkt kan ett sådant
stadgande visserligen vara ägnat att motverka missbruk från utomståendes
sida vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund vara väl
kommet för polismyndigheterna, men det torde knappast uppbäras av det
allmänna rättsmedvetandet utan kan befaras skapa irritation och därigenom
göra mera skada än nytta.
I departementsförslaget har som tredje stycke i 10 § upptagits det på
samma plats i kommittéförslaget införda stadgandet om straffrihet för den
brottsliges närmaste. Stadgandet har erhållit ett i förhållande till kommitté
förslaget vidgat användningsområde till följd av att i paragrafens första
stycke inryckts även undanröjande av bevis. För dessa brott hade nämligen
icke i kommittéförslagets 9 § upptagits någon bestämmelse om straffrihet
för närstående. Icke heller gällande rätt har något stadgande om straffrihet
för närstående som undanröjer bevis. Samma synpunkter som föranlett, att
nära anhöriga som hjälpa en brottsling att undkomma gå fria från straff,
synas emellertid böra få göra sig gällande också med avseende å undanrö
jande av bevis. Så har även på sin tid föreslagits av Thyrén och nu påyrkats
av häradshövdingföreningen. I överensstämmelse härmed har departements
förslaget utformats.
11
§.
I denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse om straff för
hjälp till rymning. Sådant brott skall enligt förslaget föreligga, där någon
tager lös fånge eller annan som är anhållen, häktad eller eljest lagligen be
rövad friheten, döljer honom eller annorledes främjar hans rymning. Straffet
har föreslagits i normalfallen skola vara fängelse eller straffarbete i högst
fyra år. För det fall, att gärningen är att anse såsom ringa med hänsyn till
att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig be
skaffenhet, hjälpåtgärden av mindre farlig art eller eljest, har uppställts
straffskalan böter eller fängelse. I ett andra stycke stadgas straff för försök.
Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 10: 17, som emellertid endast
handlar om befriande medelst våld eller list av den som är kvarhållen såsom
misstänkt för brott eller häktad eller fånge. Kommitléförslaget innebär så
lunda en utvidgning av brottsområdet i två hänseenden, nämligen dels däri
genom att stadgandet gjorts tillämpligt icke blott på direkt löstagande nian
på varje form av bjälp till rymning, dels ock genom att brottet kan begås
icke endast med avseende på de för närvarande uppräknade personkatego
rierna utan i fråga om envar som lagligen är berövad friheten. Sistnämnda
bestämning omfattar enligt kommitténs motiv bl. a. dem som undergå
tvångsuppfostran ävensom straffriförklarade och andra på sinnessjukhus in
tagna, för vilkas utskrivning särskilda regler gälla, skyddshemsclever, så
dana som omhändertagits för alkoholism samt andra som i administrativ
ordning tagits i förvar eller eljest på grund av eller utan beslut av myndighet
berövats friheten, exempelvis personer som jämlikt epidemilagen omhänder-
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
tagits på epidemisjukhus. Även i fråga om straffsatsens anordnande innebär
kommittéförslaget en omläggning, i det att straffskalan för närvarande är
differentierad med hänsyn till huruvida löstagandet sker med eller utan
våld, varjämte enligt 10: 18 synnerligt avseende även skall fästas på be
skaffenheten av det brott, för vilket den befriade var kvarhållen, häktad
eller dömd.
I anledning av förevarande paragraf i förslaget har Göta liovrcitt funnit det
oklart, vilka som i kommitténs nyss återgivna motiv åsyftades med dem som
»utan beslut av myndighet berövats friheten». I varje fall förefölle det hov
rätten som om uttrycket avsåge en alltför vid krets personer; de i lag
texten använda ordalagen vore tvivelsutan riktigare. Mot de i paragrafen
förekommande uttrycken »rymning» och »rymling» funne hovrätten åter
vara att anmärka, att de knappast förde tanken på exempelvis en scharla-
kansfeberpatient, som genom obehörig persons mellankomst fått tillfälle att
lämna sjukhuset. För övrigt kunde det ifrågasättas, huruvida icke hjälp av
ifrågavarande slag åt epidemipatient hellre borde straffbeläggas i epidemi
lagen, som ju innehölle ett besläktat stadgande om straff för den som tredska-
des att hörsamma beslut om någons intagande å sjukvårdsinrättning. För
eningen Sveriges stadsdomare har åter funnit, att det, oaktat vad i motiven
uttalats, icke torde överensstämma med gängse språkbruk att under uttrycket
»berövad friheten» hänföra den som jämlikt epidemilagen omhändertagits
på epidemisjukhus, även om han saknade rörelsefrihet. Med anledning av att
i motiven även omnämnts skyddshemselever har socialstyrelsen erinrat om
att 74 § barnavårdslagen redan med avseende å sådana innehölle ett stadgan
de om straff för hjälp till rymning. Straffet vore där bestämt till dagsböter
eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst sex må
nader. Kommittéförslaget skulle alltså innebära en strängare bestraffning av
rymningshjälp åt skyddshemselever, men det vore därvid att märka att
brottsbeskrivningen i 74 § barnavårdslagen vore mera omfattande än den i
kommittéförslaget, varför en del fall alltjämt skulle bliva att bestraffa efter
nyssnämnda lagrum i speciallagstiftningen. Styrelsen hade vidare intet att
erinra mot att nu förevarande stadgande i kommittéförslaget bleve tillämp
ligt även i fråga om dem som omhändertagits för alkoholism. Därvid finge
blott anmärkas, att bestämmelsen givetvis även borde gälla med avseende å
personer som frivilligt ingått på alkoholistanstalt och jämlikt 50 § alkoho
listlagen kunde kvarhållas på sådan anstalt. Fångvårdsstyrelsen har funnit
otillfredsställande, att förslaget icke upptoge något stadgande om straff för
annan olovlig kommunikation med fånge än som kunde rubriceras som
hjälp till rymning. Styrelsen har därvid erinrat om att styrelsen i yttrande
den 15 januari 1945 över strafflagberedningens betänkande angående verk
ställigheten av frihetsstraff m. m. förordat införande av ansvarsbestämmel
ser för den som lämnade vapen eller annat sådant föremål eller alkoholhal
tiga drycker åt den som vore intagen å fångvårdsanstalt oavsett vilken kate
gori han tillhörde. I fråga om broltsbeteckningen »hjälp till rymning» har
justitiekanslersämbetet anmärkt att upptagandet av detta brottsnamn skulle
175
medföra att, enligt de i 3 kap. föreslagna bestämmelserna om medverkan,
den som annorledes än genom anstiftan medverkat till nu ifrågavarande
brott skulle dömas för »medhjälp till hjälp till rymning»; en sådan rubrice
ring syntes emellertid icke fullt lämplig. I språkligt hänseende har vidaie
hovrätten över Skåne och Blekinge papekat, att i den av kommittén löre-
slagna lagtexten orden »döljer honom» kommit att syfta pa »fånge eller an
nan, som är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten», vilket
vore en oegenilighet. Då döljande av rymmare utan vidare torde ingå under
generalklausulen »eller annorledes främjar hans flykt», syntes den bästa
lösningen vara, att orden »döljer honom» finge utgå.
Att i enlighet med kommitténs förslag i strafflagen införa eu generell be-
Departements
-
stämmelse om straff för hjälp till rymning i fråga om alla sådana personer
som kunna sägas vara lagligen berövade friheten synes mig innebära upp
ställande av ett brottsbegrepp utan tillräcklig enhetlighet. Olikheten mellan
å ena sidan en fånge, som undergår frihetsstraff, och å andra sidan en pa
tient på ett epidemisjukhus är alltför stor för att det icke skulle verka stö
tande, om den som hjälpte den senare att avvika skulle anses ha begått
samma brott som den vilken medverkade vid fångens rymning. Jag anser
därför att nu förevarande lagrums tillämplighetsområde bör begränsas till
huvudsakligen rymningshjälp åt sådana personer som omhändertagits an
tingen i samband med en brottsutredning eller såsom påföljd av att de av
domstol befunnits ha förövat någon med straff belagd gärning. I det förra
hänseendet ifrågakomma anhållna och häktade, i det senare dels fångar som
undergå straffarbete eller fängelse ävensom tvångsarbetare, förvarade och
internerade, dels också de som undergå tvångsuppfostran eller ungdoms
fängelse. Med de nu nämnda få tydligen likställas sådana som av motsva
rande anledningar berövats friheten genom myndighets beslut, t. ex. sådana
landsflyktiga utlänningar som måst interneras, ävensom straffriförklarade
och med dem i fråga om utskrivning likställda kriminella som intagits på
sinnessjukhus, ehuru i sistnämnda fall formellt icke förutsättes något be
slut av myndighet. Med anhållna i den mening, vari ordet här tagits, torde
emellertid böra jämställas även de som anhållits för fylleri. Såsom samman
fattande bestämning för alla de nu nämnda synes mig kunna användas att
de ej äga vistas på fri fot. I den mån det kan befinnas behövligt att straff
belägga rymningshjälp även i fråga om andra kategorier än nu sagts torde
detta böra ske inom speciallagstiftningen, på sätt som redan är fallet exem
pelvis beträffande skyddshemselever.
I fråga om själva handlingsbeskrivningen finner jag i anledning av den
av hovrätten över Skåne och Blekinge framställda anmärkningen, att orden
»döljer honom» böra utgå. Vidare har i fortsättningen av brottsbeskrivning-
en ordet rymning, som synes böra förbehållas krigslagsbrottet med detta
namn, utbytts mot flykt. Som följd härav har även såsom broltsbeteckning i
stället för »hjälp till rymning» införts »främjande av flykt».
Fångvårdsstyrelsens önskemål är redan tillgodosett i den nya lagen om
verkställighet av frihetsstraff m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
12
§.
I 12 § i kommittéförslaget har upptagits stadgande om straff för »ingrepp
i myndighets verksamhet». Detta brott har beskrivits sålunda att någon bry
ter mot förbud att skingra eller föryttra löst eller fast gods eller att utgiva
annans gods, olovligen skadar eller borttager myndighets anslag, rubbar i
kvarstad satt, utmätt eller beslagtaget gods eller öppnar vad myndighet till
slutit, vägrar inträde som förrättningsman äger fordra eller på annat dylikt
sätt motverkar myndighets åtgärd. Straffet har föreslagits skola vara böter
eller fängelse.
De här särskilt angivna brottsfallen motsvara i stort sett de gärningar som
för närvarande äro belagda med straff i 10: 19, 21, 22 och 23. Uteslutits har
emellertid det i 10: 23, jämte vägran av inträde som förrättningsman äger
fordra, upptagna fallet att man vägrar lämna honom handräckning, där han
äger begära sådan Kommittén har nämligen funnit att det i de sällsynta
fall, där skyldighet att lämna handräckning föreskreves, vore lämpligast att
stadgandet därom i mån av behov åtföljdes av särskild straffbestämmelse.
Beträffande skadande eller borttagande av myndighets anslag föreligger en
utvidgning i förhållande till gällande rätt därigenom att den i 10: 19 gjorda
begränsningen till kungörelse eller underrättelse som anslagits till allmän
kännedom bortfallit. Det bör nämligen enligt kommittén icke heller vara
tillåtet att borttaga en underrättelse eller stämning som anslagits i och för
delgivning med viss person. En annan utvidgning är att, medan i 10: 21
är tal om brytande av offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrif
ter äro tillslutna, motsvarande punkt i förslaget avser öppnande av vad myn
dighet tillslulif. Ändringen har av kommittén motiverats med att det måste
anses straffvärt, ej blott att bryta den försegling varmed ett rum, en för-
varingspersedel eller någonting annat tillslutits utan även att med kring
gående av förseglingen bereda sig tillträde till vad som tillslutits. En nyhet
innebär slutligen även den sist i förslagets brottsbeskrivning ingående gene
rella bestämningen »eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åt
gärd».
Angående denna paragraf i förslaget har hovrätten över Skåne och Ble
kinge funnit, att här sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa
inbördes sammanhang. Hovrätten har vidare framställt anmärkning mot
brottsbeteckningen »ingrepp i myndighets verksamhet». Föreningen Sveri
ges stadsdoniare har, på sätt under 10: 4 omtalats, ansett att enligt kommitté
förslaget gränsdragningen mellan 10: 2 och nu förevar ande stadgande stundom
syntes bliva subtil. Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att de flesta
här upptagna fall visserligen vore lindriga men att ingreppet i myndighetens
verksamhet under vissa omständigheter kunde vara ett allvarligt brott, icke
minst under allvarliga tider, varför förslaget om straff i form av böter eller
fängelse vore väl avvägt. Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit,
att kommittén här straffbelagt endast handlingar, för vilka vore utmärkande
att de innefattade ett åsidosättande av ett förbud, ett beslut eller en befall-
Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
177
ning som meddelats av därtill behörig myndighet. Andra härmed icke jäm
förliga ingrepp i myndighets verksamhet bleve däremot icke straffbara en
ligt paragrafen. Ett vidsträcktare straffskydd än vad sålunda föreslagits
kunde emellertid understundom vara av behovet påkallat. I sådant hän
seende ville föreningen bringa i erinran ett fall då en utomstående, som
på en polisstation råkat få se konceptet till ett telegram vari begärdes
efterspaning av två för rånmord misstänkta personer, egenmäktigt delgav en
tidning vad han sålunda uppsnappat. Som följd härav kommo de i radio ut
sända dagsnyhetema att, innan de ifrågavarande båda personerna ännu gri
pits, innehålla ett meddelande om spaningsarbetets inriktning på dem, något
som uppenbarligen kunnat få allvarliga skadeverkningar. Föreningen ville
därför ifrågasätta, huruvida icke det föreslagna stadgandet borde erhålla en
vidare tillämpning, så att det jämväl omfattade fall då någon på nu angivet
eller liknande sätt grepe en myndighet i ämbetet. Till förekommande av
missförstånd ville föreningen emellertid betona, att en utvidgning av straff
budet icke borde rikta sig mot ett för tidigt publicerande av nyheter. Det
klandervärda vore, att man så att säga hos en myndighet stule vissa upp
gifter som man sedan obehörigen utnyttjade. Genernltullstyrelsen har med
tillfredsställelse hälsat, att det föreslagna stadgandet omfattade även det
fallet att någon beredde sig tillgång till ett med tullplomb förseglat förvarings
rum utan att bryta förseglingen. När en tullmyndighet förseglade ett last
rum å fartyg, kunde emellertid i regel icke göras någon närmare undersök
ning av lasten. Om förseglingen sedermera befunnes ha blivit bruten, kunde
det därför vara svårt för tullmyndigheten att avgöra, huruvida någon del
av lasten bortförts eller ej. Under sådana förhållanden kunde det även vara
svårt att bevisa, att själva förvaringsrummet öppnats. Av kommitténs mo
tiv syntes visserligen framgå, att meningen även vore att liksom för närva
rande straff skulle ådömas då försegling brutits utan att det kunde styrkas
att själva förvaringsrummet eller persedeln öppnats. Då detta emellertid
ej klart framginge av den föreslagna lagtexten, hemställde styrelsen att den
na måtte förtydligas.
Såsom i ett yttrande framhållits har kommittén i förevarande paragraf
Departements-
sammanfört brott av ganska olikartad beskaffenhet. För att avhjälpa detta chefen-
har straffbudet för vägran alt lämna förrättningsman tillträde i departe-
mentsförslaget upptagits i ett särskilt stycke, därvid straffet bestämts till
böter. Vidare har paragrafen i övrigt begränsats till fall med större inbördes
sammanhang genom att slutorden i den av kommittén föreslagna brottsbe-
skrivningen »eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åtgärd» änd
rats till »eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud». Härmed
avses att begränsa det straffbara området till fall som helt kunna jämställas
med de här uttryckligen nämnda, exempelvis de i 27: 15 nya rättegångsbal
ken angivna, beträffande vilka processlagberedningen förutsatt el t straffbe
läggande i detta sammanhang. I sistnämnda lagrum nämnes, att byggnad
eller rum tillstänges, tillträde till visst område förbjudes, förbud meddelas
Ilihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.
178
Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtages för säker
ställande av utredning om brott, överträdande av en länsstyrelses vitesförbud
kan däremot tydligen icke bedömas enligt förevarande paragraf. De i depar-
tementsförslagets första stycke kvarstående fallen synas lämpligen kunna
sammanfattas under beteckningen »överträdelse av myndighets bud».
I fråga om den närmare utformningen av brottsbeskrivningen ha vidare
i departementsförslaget gjorts några redaktionella jämkningar av vad kom
mittén föreslagit. I stället för kommittéförslagets »förbud att skingra eller
föryttra löst eller fast gods» har sålunda omnämnts »förbud att sälja eller
skingra gods» vilket uttryck ger samma mening men bättre överensstämmer
med terminologien i 180 och 181 §§ utsökningslagen. Vidare har i anledning
av den utav generaltullstyrelsen framställda anmärkningen som ett själv
ständigt fall upptagits att någon skadar eller borttager myndighets insegel.
I anledning av stadsdomarföreningens anmärkning angående gränsdragning
en mellan 2 och 12 §§ i kommittéförslaget må hänvisas till den omredigering
som den förra paragrafen, 4 § i departementsförslaget, undergått och vad jag
därom uttalat.
13 §.
Kommittén har här upptagit ett stadgande, att om någon obehörigen utövar
vad som hör till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar,
han för obehörig tjänsteutövning skall dömas till fängelse eller böter. För
det fall att brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obe
hörig vinning eller eljest är att anse såsom grovt föreslås straffet skola vara
straffarbete i högst fyra år eller fängelse.
Vad sålunda föreslagits innefattar icke något sakligt nytt i förhållande
till vad som redan för närvarande gäller enligt 10: 24 första stycket utom
såtillvida att det i sistnämnda lagrum använda uttrycket »allmän befattning»
preciserats till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar.
Den av kommittén föreslagna paragrafen, mot vilken icke några anmärk
ningar framkommit i yttrandena, har utan sakliga ändringar upptagits i de
partementsförslaget.
14 §.
I första stycket av denna paragraf har kommittén föreslagit, att den som,
utan att fall är för handen som i nästföregående paragraf sagts, obehörigen
giver sig ut för att innehava där avsedd befattning, skall för föregivande av
allmän ställning dömas till böter eller fängelse. Detsamma föreslås skola gälla
där någon obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken
av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår
vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med
vatten, ljus, värme eller kraft. I ett andra stycke av paragrafen har kom
mittén upptagit stadgande, att även den som obehörigen giver sig ut för
advokat skall dömas såsom i första stycket sägs.
Kommittéförslaget ansluter sig i denna del nära till nuvarande 10: 24 andra
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
179
stycket. Liksom i nästföregående paragraf i förslaget bär emellertid uttryc
ket »allmän befattning» utgått och ersatts med en hänvisning till befattning
vars innehavare är underkastad ämbetsansvar. Såvitt angår bärande av uni
form eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra kår vars verk
samhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten,
ljus, värme eller kraft, har uttrycklig bestämmelse upptagits i kommittéför
slaget, som torde överensstämma med vad som var avsett vid tillkomsten av
det nuvarande stadgandet. Förslaget om införande av skydd för advokat
titeln är däremot helt och hållet en nyhet i förhållande till gällande rätt. Med
advokat förstås enligt nya rättegångsbalken 8: 1 den som är ledamot av Sve
riges advokatsamfund. I motiven till sistnämnda lagrum har processlagbered
ningen uttalat, att straff för den som obehörigen utgåve sig för advokat torde
böra upptagas i strafflagen. Detta önskemål har kommittén sålunda till
godosett.
Mot den här föreslagna paragrafens första stycke har icke gjorts någon
annan anmärkning än att hovrätten över Skåne och Blekinge anfört brotts-
beteckningen »föregivande av allmän ställning» som exempel på enligt hov
rättens förmenande mindre lyckliga brottsbenämningar i förslaget.
Med anledning av paragrafens andra stycke har föreningen Sveriges stads-
clomare uttalat, att kriminalisering av obehörigt begagnande av advokattiteln
i och för sig vore lämplig. Det måste emellertid beaktas att i åtskilliga fall
ordet »advokat» inginge i till handelsregistret anmälda firmor, vilkas inne
havare icke kunde antagas till advokater. Det komme måhända att verka
hårt för dessa, i den mån rörelsen dreves av aktningsvärda personer, att
nödgas ändra eu kanske sedan många år begagnad firma. Länsstyrelsen i
Uppsala län har åter ifrågasatt, huruvida ett stadgande om straff för obe
hörigt begagnande av advokattiteln komme att äga stöd i det allmänna rätts
medvetandet. Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes uttalat sig mot
det ifrågavarande stadgandet, i det föreningen funnit att, även om ledamot-
skapet av Sveriges advokatsamfund komme att regleras genom bestämmel
ser i nya rättegångsbalken, det likväl syntes främmande för svensk rättsupp
fattning att på detta sätt skydda ett enda privat yrke, vars ulövare icke vore
underkastade ämbetsansvar. Vid sidan om advokaterna funnes ju åtskilliga
privata yrkesutövare vilka skulle hava en viss kompetens, t. ex. trafikchauf
förer, biografmaskinister och montörer för elektriska anläggningar. Även dessa
kunde ju vara i behov av samma skydd som advokaterna. I övrigt hade fram
stötar skett från vissa andra näringsutövare om ensamrätt till viss titel eller
viss yrkesbeteckning. Sålunda hade Sveriges köpmannaförbund i skrivelse
till länsstyrelserna den 29 juni 1944 hemställt, att beteckningen köpman i
polisrapporter och dylikt icke måtte nyttjas om personer som ej kunde an
ses vara köpmän. Utvecklingen kunde alltså tendera till att den nu föreslagna
bestämmelsen skulle utsträckas alt gälla även för andra yrken, vilket san
nolikt icke skulle vara tillfredsställande. Landsfogden i Kristianstads län har,
med instämmande av länsstyrelsen i samma län, uttalat att man kunde fråga
sig, varför icke andra fria yrken, för vilkas utövare vissa kompetenskrav
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Departemen ts -
chefen.
uppställts, exempelvis läkare och veterinärer skulle skyddas. Frågan, huru
vida andra personer än sådana som vore underkastade ämbetsansvar skulle
beröras av stadgandet, syntes böra upptagas till prövning i ett sammanhang.
Den av kommittén i första stycket av paragrafen föreslagna brottsbeteck-
ningen »föregivande av allmän ställning» synes mig väl svara mot de där
upptagna förfarandena och har därför bibehållits i departementsförslaget.
I fråga om paragrafens andra stycke ansluter jag mig till tanken att nu
införa straffskydd för advokattiteln. Advokatyrkets centrala betydelse för rät
tegångsväsendet liksom det förtroende, som även i manga andra för sam
hällslivet viktiga förhållanden bör kunna sättas till advokattiteln, låter ett
sådant skydd framstå såsom välmotiverat. Emellertid finner jag, att straffet
här bör stanna vid böter. Stadgandet har vidare även omformulerats så, att
det däri upptagna brottet icke omfattas av den i första stycket av paragrafen
införda brottsbeteckningen »föregivande av allmän ställning», vilken får an
ses mindre lämplig i nu förevarande fall. I likhet med kommittén anser jag
slutligen, att frågan om motsvarande skydd för andra yrkesutövare än advo
kater torde få övervägas i andra sammanhang.
11 KAP.
Om brott mot allmän ordning.
I anledning av att kommittén för detta kapitel föreslagit rubriken »Om
brott mot allmän ordning» har Göta hovrätt anmärkt, att eftersom vissa av
de i kapitlet upptagna brotten uttryckligen betecknades som fridsbrott, det
syntes lämpligt att redan i rubriken utmärka detta genom att benämna ka
pitlet »Om brott mot allmän ordning eller frid». Någon förväxling med den
av kommittén föreslagna rubriken till 15 kap. »Om brott mot annans frihet
eller frid» funne hovrätten ej vara att befara, då av den senare rubriken
framginge att enskildas frid åsyftades.
Även om den av hovrätten anförda synpunkten har visst fog, torde till
räckliga skäl ej föreligga att vidtaga någon ändring i den av kommittén före
slagna rubriken, eftersom alla i 11 kap. upptagna brott, även exempelvis
brotten mot trosfrid och griftefrid, kunna betecknas som brott mot allmän
ordning.
1 och 2 §§.
Kommittén har såsom första stycke i 1 § upptagit ett stadgande, att där
folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att sätta sig
upp emot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dy
likt brott, deltagare som anslutit sig till folksamlingens förehavande skall
för upplopp dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse, dock att
straffet för den som under upploppets fortgång avlägsnar sig må nedsättas
till böter. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagit, att var som
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
181
med råd eller dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, skall
för upplopp dömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt,
från och med två till och med tio år. Detsamma har föreslagits skola gälla
för deltagare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person
eller egendom eller begår annat dylikt brott. Kan å detta enligt lag följa
straffarbete, skall 4 kap. äga tillämpning.
Vad kommittén sålunda föreslagit innebär en betydande omläggning av
gällande lags bestämmelser om uppror och upplopp. Enligt nuvarande 10: 7
föreligger uppror, då folkmängd samlar sig tillhopa och lägger det uppsåt
å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig
myndighets bud eller att den till någon ämbetsåtgärd tvinga eller att för
sådan åtgärd hämnas. Upplopp åter består enligt 10: 13 däri att folkmängd
samlar sig tillhopa och stör lugnet eller allmänna ordningen utan att dock
ådagalägga sådant uppsåt som i 10: 7 sägs. För uppror är straffet enligt 10:
7—10 graderat efter de tre olika fallen, att upprorsmännen skingra sig på
offentlig myndighets befallning, att de icke skingra sig utan visa trotsighet
mot sådan befallning samt att de göra våld å person eller bryta eller förstöra
hus eller plundra eller fördärva annan egendom. I det förstnämnda fallet
straffas endast anstiftare och anförare, medan i de båda övriga fallen straffet
är olika för anstiftare och anförare, å ena sidan, samt annan deltagare i
upproret, å den andra. Vid upplopp inträder enligt 10: 13 straff först om
folkmängden ej skingrar sig på offentlig myndighets befallning utan visar
trotsighet däremot. Vid övergång till våld å person eller egendom blir en
högre straffskala tillämplig. Även här är i båda fallen straffet olika för an
stiftare och anförare, å ena, samt annan deltagare i upploppet, å andra
sidan.
Vid behandlingen av det nu ifrågavarande brottsområdet har kommittén
sålunda till en början övergivit den i nuvarande 10: 7 och 13 gjorda distink
tionen allteftersom en folksamlings uppträdande innebär ett angrepp mot
myndighet eller ej. Kommittén har nämligen funnit, att det ur det allmän
nas synpunkt vore tämligen likgiltigt, om en folkmassa riktade sitt angrepp
direkt mot en myndighet eller mot den ordning som samhället med hjälp av
sina myndigheter sökte upprätthålla. Att skilja det ena fallet från det andra
vore så mycket svårare som en folkmassa, vilken ämnade bruka våld, i all
mänhet även torde ha uppsåt att hindra myndighets ingripande. Med an
grepp mot myndighet har kommittén därför funnit böra likställas fall, där
folksamlingen syftade till våld å person eller egendom eller annat dylikt
brott. Det sålunda till sin omfattning bestämda brottet har upptagits i It: 1
i förslaget, medan återstående fall där en folksamling stör allmän ordning
inrymts under en mildare straffbestämmelse i 11:2,
För brottet i 11:1 i förslaget har kommittén förordat rubriceringen »upp
lopp», medan beteckningen »uppror» i anslutning till vanligt språkbruk re
serverats för det mot statsskicket eller statsledningen riktade brottet i 9: 1
i förslaget. Enligt 11:1 i kommittéförslaget behöver icke, såsom enligt det
nuvarande stadgandet i 10: 7 till synes fordras, folksamlingen ha bildats
182
Kungi. Maj.ts proposition nr 80.
med förgripligt uppsåt, utan stadgandet kan även bliva tillämpligt då en
folksamling kommit tillhopa för att antaga en resolution eller framlägga
önskemål men sedermera övergår till våldsamheter. Med uttrycket »sätta sig
upp emot myndighet» avses enligt kommitténs motiv vad som i nuvarande
10: 7 beskrives såsom att med våld sätta sig upp emot verkställighet av of
fentlig myndighets bud eller tvinga den till någon ämbetsåtgärd. Det prak
tiskt viktiga fallet att folksamlingen har uppsåt att hindra myndighets äm
betsutövning torde, enligt vad kommittén uttalat, vara tydligare inbegripet
under det föreslagna uttrycket än under det i gällande lag begagnade. Kom
mittén har icke upptagit det beträffande annan deltagare än anstiftare och
anförare för närvarande i 10: 8 uppställda villkoret för straffbarhet att folk
samlingen icke skingrar sig då offentlig myndighet givit befallning därom
utan visar trotsighet mot befallningen; kommittén har nämligen icke funnit
i allo lämpligt att tillägga sådan vikt åt myndighets skingringsbefallning. En
ligt vad kommittén framhållit kunde det inträffa, att en folksamling upp
trädde på ett förgripligt sätt innan behörig myndighet hunne meddela sking
ringsbefallning. En sådan befallning kunde vidare icke heller alltid uppfat
tas av alla deltagare i folksamlingen. Icke heller vore det tillfredsställande
att, såsom enligt nuvarande 10: 9, deltagare i folksamling bleve förfallen till
ansvar, där folkmassan skrede till våld å person eller egendom, även om
han endast närvarit i folksamlingen. Kommittén har därför som förutsätt
ning för deltagares straffbarhet i stället upptagit, att han anslutit sig till
folksamlingens förehavande. Paragrafen är sålunda avsedd att vinna tillämp
ning endast i fråga om sympatisörer och icke på dem som tillfälligtvis eller
av nyfikenhet kommit att närvara i folkmassan. För att en deltagare i en
folksamling skall anses ha anslutit sig till dennas förehavande kräves en
ligt kommitténs motiv, att han på något sätt visat aktivitet, såsom genom
rop eller stenkastning. Då kommittén därefter i paragrafens andra stycke fö
reslagit straff efter en strängare straffskala dels för den som med råd eller
dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, och dels för delta
gare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person eller
egendom eller begår annat dylikt brott, är att märka att stadgandet i det
förra hänseendet, i motsats till vad förhållandet torde vara enligt gällande
rätt, icke är begränsat till deltagare i folksamlingen. Även den anstiftare,
som ej själv är närvarande i folksamlingen, har nämligen synts kommittén
böra drabbas av den här ifrågavarande straffskärpningen i förhållande till
straffet enligt första stycket i paragrafen.
Angående denna paragraf har justitiekanslersämbetet ifrågasatt, huruvida
icke den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen skulle medföra att
till upplopp komme att hänföras även sådana gärningar, som icke för den
allmänna meningen tedde sig som upplopp. Enligt förslaget hade sålunda
bl. a. straffbelagts att en folksamling störde allmän ordning genom att åda
galägga uppsåt att öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt
brott, enligt motiven exempelvis löstagande av fånge. Om en dansbanepublik
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
183
på ett sätt som innebure trängande fara hotade en förhatlig person bland
publiken med våld eller sökte löstaga en berusad anhållen, torde stadgandet
sålunda bliva tillämpligt. Att ett så strängt straffbud skulle komma till an
vändning å sådana uppträden syntes ämbetet vara att gå för långt.
Sveriges advokatsamfund har uttalat, att begränsningen av straffbestäm
melsen till att avse endast deltagare i folksamlingen som på något sätt ådaga
lagt aktivitet liksom den utvidgning av brottsområdet, som låge däri att of
fentlig myndighets skingringsbefallning icke längre skulle vara förutsättning
för straffbarhet, vilade på skäl som ur straffrättsteoretisk synpunkt kunde
synas ganska tungt vägande. Om man emellertid toge hänsyn till de prak
tiska förhållandena och särskilt bevisningssvårigheterna, torde gällande rätts
reglering av straffbarheten vara att föredraga. Först och främst hade en av
offentlig myndighet meddelad skingringsbefallning en mycket stor psykolo
gisk betydelse. Den omständigheten att en person med oomtvistlig auktoritet
manade folkmassan till besinning och befallde den att skingras hade, enligt
vad erfarenheten givit vid handen, många gånger lett till att faran för all
varliga förvecklingar undanröjts. Fn sådan ordning borde därför bibehållas.
Skingringsbefallningen bleve av särskild psykologisk vikt just därför att dess
åtlydande eller icke åtlydande tillerkändes avsevärd betydelse i straffrätts
ligt hänseende. Vidare syntes det klart, att den av kommittén föreslagna änd
ringen vore ägnad att i hög grad öka bevissvårighetema. För polismännen
—- och det vore väl främst dessa som i nu avsedda fall komme att åberopas
som vittnen — vore det relativt lätt att fastslå, att en viss deltagare i folk
samlingen icke åtlytt skingringsbefallningen, medan det av lätt insedda skäl
måste vara praktiskt taget omöjligt att fastställa vem som kastat en sten
eller höjt ett rop. Förslaget ökade därför väsentligt svårigheten att fastställa
den individuella straffbarheten i en stor folkhop. På nu anförda skäl ville
samfundet sålunda förorda, att den gällande ordningen i angivna hänseen
den bibehölles.
I anledning av den i paragrafens första stycke ingående bestämmelsen om
strafflindring för deltagare i upploppet, som under dettas fortgång avlägsnade
sig, har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit, att det syntes oklart när denna
strafflindring skulle inträda och att detta ej sällan torde bliva svårt att av
göra. Vidare torde även för annan deltagare sådana förmildrande omstän
digheter kunna föreligga, att ett ådömande av frihetsstraff icke skulle ha till
räcklig grund i rättsmedvetandet. Sålunda kunde det i upploppssitualioner
vara förenat med stora svårigheter för en deltagare som ångrat sin anslutning
till folksamlingens förehavande att avlägsna sig från upploppsplatsen. Vidare
kunde en person av en tillfällighet ryckas med i en folkhops förehavande
utan att själv ha för sig klargjort hopens avsikter. Det syntes därför länssty
relsen böra övervägas att upptaga ett allmänt stadgande om strafflindring för
sådan deltagare i upplopp, för vilken förmildrande omständigheter förelåge.
Angående straffskärpningsfallen i paragrafens andra stycke har länsstyrelsen
i Hallands län uttalat, att skärpningen icke syntes böra drabba deltagare i
upplopp, vilken endast gjort ringa skada å egendom; det syntes nämligen
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Departements
chefen.
kunna ifrågasättas, huruvida icke ett minimistraff av straffarbete i två må
nader vore för högt för den som endast förbrutit sig på nu ifrågavarande
sätt.
Hovrätten över Skäne och Blekinge har, med samma motivering som vid
9: 3 i förslaget, uttalat sig för att den sist i nu förevarande paragrafs andra
stycke upptagna särskilda konkurrensregeln borde utgå.
I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att sammanföra de nuva
rande upprors- och upploppsbrotten i 10 kap. till en mera enhetlig reglering.
Jag har därvid ansett lämpligt att uppdela det straffbara området på två
skilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp.
Vid utformningen av brottsbegreppet upplopp synes, på sätt kommittén
föreslagit, såsom första förutsättning för straffbarhet böra uppställas, att
folksamling stör allmän ordning. Däremot finner jag, att det skulle vara att
gå alltför långt att till upplopp hänföra varje störande av ordningen som
sker genom att folksamling ådagalägger uppsåt att sätta sig upp mot myn
dighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. En
folkhop, som exempelvis vid en dansbana stör ordningen genom att intaga
en hotfull hållning mot någon misshaglig person men låter det stanna här
vid, synes mig sålunda icke enbart på den grund böra drabbas av den för
hållandevis stränga straffbestämmelsen för upplopp. Utmärkande för detta
brott synes mig, i viss anslutning till brottsbeskrivningen i nuvarande 10: 7,
böra vara att folksamlingen ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta
sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Även
framtvingande eller hindrande av viss åtgärd av enskild torde sålunda böra
inbegripas. Vidare synes, med beaktande av de synpunkter advokatsamfun
det anfört, straffbarheten för vanliga deltagare böra göras beroende av den
ytterligare förutsättningen att folket ej åtlyder myndighets befallning att
skingra sig. Det måste nämligen från praktisk synpunkt anses värdefullt att
här alltjämt låta straffbarheten inträda först vid ett yttre, för alla förståeligt
moment. Att skingringsbefallningen har en speciell straffrättslig verkan
torde också ha trängt in i fölkmedvetandet. Å andra sidan synes, om folket
ej skingrar sig, straff böra kunna ådömas varje deltagare i folksamlingen,
som kan anses ha anslutit sig till dess förehavande även om det icke kan
visas att han därutöver ådagalagt någon särskild aktivitet. Att visa vem
i folkhopen som kastat sten e. dyl. är i allmänhet omöjligt.
Straffskalan synes böra vara straffarbete i högst fyra år för anstiftare och
anförare samt högst straffarbete i två år för annan deltagare i folksamling
ens förehavande. Genom att den sistnämnda straffskalan innefattar jämväl
böter bortfaller behovet av en straffmildringsregel för deltagare, som under
upploppets fortgång avlägsnar sig, och även andra lindriga fall kunna be
handlas i likhet med detta. I anslutning till kommitténs förslag förstås här
med anstiftare och anförare även den som själv icke är närvarande på plat
sen för upploppet utan exempelvis dirigerar detta från någon skyddad plats.
För det fall att folksamlingen skingrar sig torde slraffbarheten böra in-
185
skrankas till anstiftare och anförare, såsom i nuvarande 10:7. Straffsatsen
synes mig för sådant fall böra bestämmas till högst straffarbete i två år.
De hittills behandlade brottsfallen har jag funnit böra upptagas för sig i
en paragraf. Av de under 1 § i kommittéförslaget i övrigt upptagna fallen ha
allenast sådana synts mig böra bibehållas som straffbara, 1 vilka en folk
samling, med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller
eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd, gått till förenat våld å person eller
egendom. I sådana fall synes straff böra inträda, oavsett huruvida myndig
het var tillstädes eller ej. Dessa fall ha i departementsförslaget upptagits i en
särskild paragraf, 2 §. Straffskalan för dessa mera kvalificerade fall föreslås
skola vara straffarbete i högst tio år för anstiftare och anförare samt högst
straffarbete i fyra år för annan deltagare i folksamlingens förehavande. För
brott enligt denna paragraf föreslås, som jag förut antytt, beteckningen våld
samt upplopp.
Av liknande skäl, som angivits under 9:3 i förslaget, har den i gällande
lag upptagna och av kommittén i förändrad form bibehållna särskilda kon
kurrensregeln icke upptagits i departementsförslaget. Huruvida våld eller
annan brottslig gärning, som begås vid upplopp, skall föranleda tillämpning
av förutom upploppsbestämmelsen jämväl annat straffstadgande, får bedö
mas efter allmänna regler.
Då upplopp och våldsamt upplopp även innefatta handlingar som till sin
natur äro försökshandlingar, kunna särskilda försöksbestämmelser undvaras.
Jag har ej heller ansett mig böra föreslå någon straffbestämmelse mot för
beredelse till upplopp eller våldsamt upplopp.
3 §.
Förevarande paragraf motsvarar 2 § i kommittéförslaget. I denna har kom
mittén upptagit ett stadgande, att om deltagare i folksamling som stör all
män ordning underlåter att efterkomma för ordningens upprätthållande med
delad befallning eller intränger på område som för sådant ändamål fridlysts
eller avspärrats, han skall för ohörsamhet mot ordningsmakten dömas till
böter eller fängelse, där ej gärningen är att anse som upplopp.
Paragrafen är avsedd att tillämpas dels på sådan deltagare i upplopp, som
icke skulle drabbas av bestämmelserna i 1 § i kommittéförslaget, och dels
på deltagare i sådan folksamling som stör allmän ordning utan att likväl
upplopp föreligger. Paragrafen ersätter närmast 10: 13 i gällande lag, i den
mån denna ej uppgått i förslagets 1 §, men även det i sista punkten av nu
varande 10: 15 upptagna stadgandet om straff för den som underlåter att
hörsamma myndighets bud om upplösning av sammankomst varvid företages
något som strider emot lag eller som stör allmän ordning. Förslaget företer i
förhållande till gällande rätt den olikheten att brottsbeskrivningen omfattar
ohörsamhet icke endast mot skingringsbefallning utan även mot annan för
ordningens upprätthållande meddelad befallning, varjämte upptagits även
inträngande på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
186
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Departements
chefen.
En annan olikhet är att befallningen eller förbudet icke såsom skingringsbe-
fallningen enligt nuvarande 10: 13 behöver ha meddelats av offentlig myn
dighet. Enligt förslaget fordras sålunda blott, att befallningen eller förbudet
härrör från någon som för ordningens upprätthållande är utrustad med be
hörighet att vidtaga sådan åtgärd, t. ex. underordnad polisman, till vars ålig
ganden hör att vaka över ordningen.
Närmast i anslutning till denna paragraf i förslaget har föreningen Sveriges
landsfogdar erinrat om att föreningen i yttrande över förslaget till särskild
ordningsstadga (SOU 1944: 48) ifragasatt huruvida icke en därstädes uppta
gen bestämmelse om skyldighet för envar att hörsamma tillsägelse som för
upprätthållande av allmän ordning meddelades av polisman bättre skulle för
svara sin plats bland strafflagens bestämmelser om brott mot offentlig myn
dighet. Föreningen ville därför nu väcka frågan, huruvida icke i 11 kap.
borde inflyta ett stadgande om straff för den som vägrade att efterkomma till
sägelse som för upprätthållande av allmän ordning meddelats av polisman.
Utmärkande för de brott mot allmän ordning som upptagits i de första
paragraferna i
11
kap. är, att de avse situationer,
i
vilka den
allmänna
ordningen störes av folksamling. Väsentligt mindre farliga te sig de fall,
da endast en eller ett par enstaka personer i en folksamling uppträda ord-
ningsstörande. Att, på sätt landsfogdeföreningen ifrågasatt, här upptaga
även sådana fall finner jag därför icke lämpligt. Mot den nu ifrågavarande
paragrafen i kommitténs förslag har jag heller icke i övrigt funnit något atl
erinra och den har därför, med endast en mindre redaktionell jämkning,
upptagits i departementsförslaget.
4 §•
Paragrafen har i kommittéförslaget sin motsvarighet i 3 §. Kommittén
har därstädes under beteckningen »störande av förrättningsfrid» föreslagit
straff av böter eller fängelse för den som genom våldshandling eller oljud
eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst eller an
nan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols förhand-
ling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller ock sammankomst
för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag.
Ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget behandlar motsvarigheter till
de i nuvarande 11: 1—3, 5, 6, 9 och 9 a straffbelagda gärningarna. I åtskil
liga hänseenden har emellertid straffskyddet vidgats i förhållande till gäl
lande rätt. Vad angår de sammankomster och förrättningar som skyddas
upptar nuvarande 11: 1—3 gudstjänst och gemensam andaktsövning, dock
endast inom svenska kyrkan eller främmande, till offentlig religionsutö\ning
berättigad församling. Kommittén har funnit, att skydd borde lämnas alla
religionssamfund, oavsett huruvida de vore erkända eller ej. Vidare har
kommittén ansett sadana förrättningar som begravningar, dop och vigslar
böra skyddas, även där de såsom t. ex. borgerlig begravning icke kunde hän-
187
föras till gudstjänst. Skydd har därför utan någon inskränkning föreslagits
för allmän gudstjänst eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller
dylik akt. Därnäst har i förslaget upptagits domstols förhandling eller an
nan statlig eller kommunal förrättning, vilket svarar mot de nuvarande ut
trycken »å rum där rikets ständer eller deras avdelningar eller utskott för
samlade äro, eller inför sittande rätt, Konungens befallningshavande eller
annat allmänt ämbetsverk» i 11: 5 samt »vid valförrättning, uppbörds-, kom
munal- eller kyrkostämma, läsförhör, lantmäteriförrättning eller annan så
dan offentlig sammankomst eller då allmänt ärende eljest förehaves» d 11: 9.
Däremot har kommittén icke funnit vara behövligt att såsom i nuvarande
11:5 särskilt upptaga Konungens slott i huvudstaden samt annorstädes be
läget slott, hus eller gård, där Konungen vistas. Slutligen motsvaras gäl
lande lags »allmän sammankomst för överläggning eller för åhörande av fö
redrag» i 11: 9 a av förslagets »sammankomst för överläggning, undervisning
eller åhörande av föredrag». En utvidgning har här sålunda skett genom att
det i förslaget icke kräves, att sammankomsten skall vara allmän. Kommit
tén har nämligen funnit, att skydd erfordrades även för sammankomster
vilka vore att anse såsom enskilda på grund av att tillträde stode öppet en
dast för personer tillhörande en sluten krets, t. ex. medlemmarna av visst
politiskt parti eller viss förening. Den ytterligare utvidgningen alt jämte
sammankomster för överläggning eller åhörande av föredrag upptagits sam
mankomster för undervisning, har av kommittén motiverats med att erfaren
heten givit vid handen att störande uppträden med politiskt demonstrations-
syfte förekommit vid sådana sammankomster. I fråga om själva gärningen
utgör denna enligt gällande lag vid de i 11: 1—3, 5, 6 och 9 avsedda fallen
att man gör våldsgärning å annan eller uppträder störande genom svordom
eller oljud eller eljest kommer förargelse å stad samt vid de i 11: 9 a avsedda
fallen att man genom våld å person eller egendom, genom oljud eller ovä
sende eller på annat förargelseväckande sätt söker hindra hållandet av sam
mankomst, som där är i fråga. I kommittéförslaget har i stället upptagits
den sammanfattande handlingsbeskrivningen att någon genom våldshand
ling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra samman
komst eller förrättning, som här skyddas. Att såsom i gällande lag särskilt
nämna att våld skall ske å annan har synts kommittén obehövligt, då sådan
gärning otvivelaktigt inbegripes under våldshandling.
Denna paragraf i förslaget har av hovrätten över Skåne och Blekinge an
förts bland exemplen på stadganden, i vilka enligt hovrättens mening sam
manförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang.
Beträffande utvidgningen av det nuvarande skyddet för allmänna samman
komster i 11:9 a till att avse även enskilda sammankomster har samma
hovrätt uttalat, att även om en sådan utvidgning syntes påkallad av vissa
skäl, den likväl enligt hovrättens förmenande icke vore tillrådlig. Den
föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde syntes sålunda bliva alltför
obestämt. Efter ordalagen skulle det omfatta störande av vanliga affärs-
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
sammanträden och undervisning som av en lärare enskilt bedreves med
ett fåtal elever. Det syntes icke böra komma i fråga att i dessa fall till-
lämpa en bestämmelse given till skydd för församlingsfriheten. Att upp
draga en gräns mellan enskilda sammankomster av olika slag torde emeller
tid icke låta sig göra. Den gällande rättens begränsning av straffskyddet till
allmänna sammanträden syntes hovrätten därför vara att föredraga. Justi-
tiekanslersäiribetet åter har mot den av kommittén föreslagna brottsbeteck-
ningen »störande av förrättningsfrid» anmärkt att denna rubricering skulle
komma att användas även då någon stört en sammankomst för åhörande av
ett föredrag, något som vore mindre adekvat.
DePchefZntS' Beträffande sammankomster har jag ansett mig böra föreslå den änd
ringen i kommittéförslaget, att liksom enligt gällande rätt endast allmän
sammankomst skall omfattas av straffskyddet. I likhet med hovrätten över
Skåne och Blekinge har jag nämligen funnit att det straffbara området skulle
bliva alltför vidsträckt, om däri skulle ingå störande exempelvis av ett pri
vat affärssammanträde eller en enskild lektion. Även beträffande andakts-
övning torde en sådan begränsning som nu sagts vara påkallad.
Då i paragrafen avses ej blott statliga och kommunala förrättningar utan
jämväl andaktsövningar och sammankomster, har den av kommittén i pa
ragrafen föreslagna brottsbeteckningen »störande av förrättningsfrid» änd
rats till »störande av förrättning eller allmän sammankomst».
5
§•
Förevarande paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget. Där har uppta
gits ett stadgande, att var som, muntligen inför menighet eller folksamling, i
skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till
allmänheten, genom uppmaning, prisande av brottslig gärning eller annor-
ledes söker förleda till brott eller till svikande av medborgerlig skyldighet
eller till ohörsamhet mot myndighet, skall dömas för uppvigling till böter
eller fängelse. För det fall att han sökte förleda till brott, varå enligt lag kan
följa straffarbete, har vidare föreslagits, att straffet skall kunna bliva straff
arbete i högst fyra år. Slutligen har kommittén här även infört en bestäm
melse, att om den skyldige i följd av uppmaningen är förfallen till straff för
förberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.
Paragrafen motsvarar nuvarande 10: 14. Innehållet i detta lagrum har
emellertid i förslaget undergått vissa jämkningar. Med spridande av skrift har
salunda jämställts utlämnande av skrift för spridning. Kommittén har näm
ligen funnit önskvärt, att stadgandet bleve tillämpligt även om skriften med
stöd av kungl. brev den 23 juli 1908 hejdades av postverket innan spridning
skett. Också den som t. ex. i ett väntrum lägger fram en skrift att läsas av
allmänheten har synts kommittén böra kunna straffas. Vidare har kommit
tén med muntlig och skriftlig framställning likställt annat meddelande till
allmänheten, i syfte att paragrafen skall omfatta även t. ex. uppmaning ge-
189
nom åtbörder eller framställning i bild som icke kan anses som skrift. Para
grafen har även utformats så, att det blivit obehövligt att sasom för när
varande uttryckligen utsäga, att den är tillämplig oavsett huruvida den som
sprider eller för spridning utlämnar skriften själv författat denna. Kommittén
har vidare funnit överflödigt, att brottsbeskrivningen jämte spridande av
skrift omfattade jämväl att låta sprida sådan, eftersom gärning av det se
nare slaget i allt fall vore straffbar såsom anstiftan. Slutligen har i förslaget
icke såsom i gällande lag, vid sidan om huvudfallet att man pa nagot av
de i stadgandet angivna sätten söker förleda till brott, såsom ett därmed jäm
ställt fall upptagits att man söker förleda till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet. Ett så långtgående stadgande har nämligen förefallit kommittén
ägnat att ingiva betänkligheter. Kommittén har sålunda funnit, att straff icke
borde drabba uppmaning att icke fullgöra förpliktelser av privaträttslig
natur, såsom uppmaning att icke erlägga förfallen hyra, och icke heller upp
maning till en, låt vara avtalsstridig, strejk, där ej de till vilka uppmaningen
riktades vore underkastade ämbetsansvar och strejken därför utgjorde brott
mot 25 kap. strafflagen. Att med strafflagen ingripa reglerande i förhållan
dena på arbetsmarknaden mötte nämligen starka betänkligheter. Kommittén
har därför begränsat straffbarheten för nu ifrågavarande fall till att avse
allenast försök att förleda till svikande av medborgerlig skyldighet eller ohör
samhet mot laga myndighet. Enligt vad kommittén uttalat faller med denna
avfattning under bestämmelsen icke uppmaning till brytande av avtalsenlig
förpliktelse men väl exempelvis uppmaning till skattestrejk eller värnplikts
vägran.
I anledning av denna paragraf har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit,
att det kunde ifrågasättas huruvida i handlingsbeskrivningen alltjämt borde
ingå prisande av brottslig gärning. Justitiekansler sämbetet har ansett, att
det skulle te sig främmande att använda den föreslagna brottsbeteckningen
»uppvigling» för ringare brott av här ifrågavarande slag. Slutligen har hov
rätten över Skåne och Blekinge funnit, att den sist i paragrafen upptagna
konkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenom utsädes ändock fram-
ginge av allmänna regler.
De jämkningar i fråga om det straffbara områdets utsträckning, som kom
mittén i förhållande till gällande rätt här föreslagit, finner jag vara väl
motiverade. I fråga om brottsbeskrivningen synes emellertid icke vara be
hövligt att såsom i förslaget och den nuvarande lagen särskilt nämna hand-
lingsformen prisande av brottslig gärning. Även utan uttryckligt omnäm
nande måste detta nämligen anses ingå under att söka förleda till sådan gär
ning. Brottsbeteckningen uppvigling finner jag kunna godtagas även för
mindre svåra fall av brottslighet enligt paragrafen. Den av kommittén upp
tagna särskilda konkurrensregeln, vilken har sin motsvarighet i gällande
lag, har här ansetts böra bibehållas.
Kungi. Maj.ts proposition nr 80.
Departements
chefen.
190
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
6
§•
Denna paragraf svarar mot kommittéförslagets 6 §, varest i första stycket
upptagits stadgande om straff för samhällsfarlig ryktesspridning. Sådant brott
föreligger enligt förslaget, där någon bland allmänheten sprider falskt rykte
eller annat osant påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet,
allmän ordning eller medborgerlig trygghet eller ock att undergräva akt
ningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelä
genheter. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år. Så
som andra stycke i paragrafen har upptagits en bestämmelse, att om gär
ningsmannen ej insåg att ryktet eller uttalandet var oriktigt, han ändock
skall dömas till fängelse eller böter, där han underlåtit skäliga mått och steg
för att förvissa sig om dess sanning.
Paragrafen motsvaras i nu gällande lag av 8:21 och 10: 14 a, av vilka
båda lagrum det förra bestraffar den som uppsåtligen giver allmän spridning
åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för
rikets säkerhet, och det senare den som gör sig skyldig till enahanda för
farande beträffande falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att
framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offent
lig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter.
Att det nuvarande uttrycket »allmän spridning» i kommittéförslaget utbytts
mot »bland allmänheten sprider» har förestavats av att kommittén velat
vinna överensstämmelse med motsvarande uttryck i stadgandet om straff
för svindleri i 21:9. Den sålunda ändrade formuleringen innebär emellertid
enligt kommittén lika litet som den nuvarande något krav på att varje ut
talande skall rikta sig omedelbart till en större krets. Det är tillräckligt att
ett rykte sprides bland allmänheten genom upprepade uttalanden vid en
serie privata samtal. Att såsom exempel på fara, vilken uttalandet skall vara
ägnat att framkalla, angivits jämväl fara för medborgerlig trygghet, har av
kommittén motiverats med att ett utspritt rykte kunde framkalla fara för
exempelvis viss medborgares säkerhet utan att den allmänna ordningen sat
tes i fara genom ryktet. Det sist i nuvarande 10: 14 a upptagna fallet att
ryktet eller uttalandet är ägnat att framkalla förakt för offentlig myndighet
eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter har kommittén
funnit innebära en allför stark begränsning av det straffbara området. Av
fattningen har därför i förslaget ändrats så, att det skall vara tillräckligt att
uttalandet är ägnat att undergräva aktningen för myndigheten eller organet.
Det i andra stycket av den av kommittén föreslagna paragrafen nytill
komna stadgandet om straff för vissa oaktsamhetsfall har motiverats med
att det för närvarande vore en förutsättning för straffbarhet att gärnings
mannens uppsåt även omfattat ryktenas falskhet eller uttalandenas lögnaktig
het, men att erfarenheten givit vid handen att det stundom vore svårt att
bevisa förhandenvaron av uppsåt i detta hänseende, ehuru förhållandena
vore sådana att ett straff syntes vara på sin plats. Kommittén har ansett
191
det vara ett rimligt krav, att innan någon toge på sitt ansvar att bland all
mänheten sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag, han i någon mån
sökte kontrollera meddelandets riktighet.
Om denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet uttalat, att det
i systematiskt hänseende beträffande flertalet av de här avsedda brotten möj
ligen kunde ifrågasättas, huruvida de borde upptagas i ett kapitel om brott
mot allmän ordning, eftersom sistnämnda uttryck närmast syntes föra den
yttre ordningen i tankarna.
Houråtten över Skåne och Blekinge har i ett avseende funnit paragrafens
brottsbeskrivning alltför snäv, i det hovrätten framhållit att erfarenheter
från krigsåren visat att ryktesspridning kunde få allvarliga följder även för
folkhushållningen. Rykten om knapphet på viss vara framkallade nämligen
lätt hamstringspanik. Då den föreslagna lydelsen av paragrafen endast un
dantagsvis syntes omfatta utspridandet av sådana rykten, hemställde hov
rätten om en utvidgning av brottsbeskrivningen till att avse även nu ifråga
varande fall. Föreningen Sveriges häradshövdingar har bland exemplen på
brottsbeskrivningar i förslaget av det svävande slag, varemot föreningen fun
nit sig böra göra en principiell erinran, anfört det här använda uttrycket
»påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller
medborgerlig trygghet». Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten
i Göteborg ha båda funnit önskvärt, att den i paragrafen avsedda gärning
en klarlades bättre än som skett genom att ryktesspridningen sades skola äga
rum »bland allmänheten». Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt
behovet och lämpligheten av den utvidgning av det straffbara området som
bestode däri att även rykte eller påstående ägnat att undergräva aktningen
för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter
införts i paragrafen i stället för att för närvarande endast vore fråga om ryk
ten eller uttalanden ägnade att väcka förakt för myndigheten eller organet.
Samma länsstyrelse har vidare funnit, att den föreslagna utformningen av
förevarande straffbestämmelse överhuvud vore alltför vag och vittgående.
Betänkligheterna i anledning härav förstärktes till följd av bestämmelsen om
straff för oaktsamhetsfall i paragrafens andra stycke. Rådmannen A. C.ervin
har uttalat, att den föreslagna utsträckningen av kriminalisationen vore
ägnad att beskära den offentliga kritiken i allmänna angelägenheter och där
för icke borde upptagas i lagen. Mot det föreslagna andra stycket i para
grafen har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt, att det i det enskilda fallet
syntes skola bliva synnerligen svårt att avgöra vad som skulle anses utgöra
skäliga mått och steg för att förvissa sig om ett ryktes eller påståendes san
ning. Länsstyrelsen funne att här borde användas en formulering, enligt vil
ken blott grov underlåtenhet i ifrågavarande hänseende bestraffades. Hov
rätten över Skåne och Blekinge har beträffande samma stadgande ansett, att
uttrycket »skäliga mått och steg» lämpligen kunde utbytas mot »skälig åt
gärd». Sveriges advokatsamfund har däremot förklarat sig vilja rikta eu
bestämd gensaga mot utvidgningen av det straffbara området till att omfatta
Kungl. Maj:ts proposition nr 80-
192
Departements
chefen.
även oaktsamhetsfall. Även om det icke kunde bestridas att ryktesspridning
stundom kunde innebära en viss samhällsfara, vore samfundet iikväl av den
uppfattningen att bästa medlet att förhindra sådan ryktesspridning eller
förebygga de skadliga konsekvenserna därav icke vore straff utan veder
häftig upplysning. Pa grund härav ville samfundet förorda, att paragrafen
upptoges till förnyat övervägande och att man därvid, i stället för alt föreslå
en utvidgning av det straffbara området, undersökte möjligheterna att av
skaffa hela straffbestämmelsen eller väsentligt inskränka dess tillämplig
hetsområde. Skulle det emellertid befinnas erforderligt att bibehålla en straff
bestämmelse i ämnet, syntes det under alla förhållanden oundgängligen er
forderligt att giva brottsrekvisiten en mera distinkt och entydig utformning
än som skett i förslaget. En så tänjbar paragraf som den föreslagna över
ensstämde icke med kravet på rättssäkerhet. Det straffbara området borde
avsevärt inskränkas. Straff för oaktsamhetsfall borde icke införas. Sådant
straff funnes icke i gällande rätt, och kommitténs huvudskäl för förslaget
i denna del vore endast att det stundom kunde vara svårt att bevisa förhan-
denvaron av uppsåt, vilket skäl samfundet icke kunde godtaga. Att vid vissa
brottstyper, där för straffbarhet borde fordras uppsåt, kriminalisera oakt-
samhet därför att det ibland kunde vara svårt att styrka uppsåtet vore en
ligt samfundets mening oriktigt. Lika bestämt reagerade samfundet mot för
slaget att såsom fara, vilken uttalandet skulle vara ägnat att framkalla, ut
över vad gällande rätt innehölle jämväl upptaga fara för medborgerlig trygg
het. Av motiven framginge, att kommittén härmed avsåge även sådana fall,
där ett rykte kunde framkalla fara för viss medborgares säkerhet. Såvitt
samfundet kunde förstå hörde ett stadgande med sådant syfte alls icke hem
ma i kapitlet om brott mot allmän ordning. Ansåges en dylik bestämmelse
eiforderlig, syntes frågan därom böra upptagas vid revisionen av de kapitel
i strafflagen som handlade om brott mot person. Slutligen ville samfundet
sasom sin uppfattning uttala, att rekvisitet »bland allmänheten» vore dun
kelt. Goda skäl syntes kunna anföras för den åsikten att, därest eu straff
bestämmelse i ämnet överhuvud skulle bibehållas, straffbarheten bor
de inskränkas till sadana fall, där uttalandet riktade sig omedelbart till en
större krets.
Med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som, särskilt i orostider,
kunna inträda till följd av osann ryktesspridning finner jag, att ett stad
gande häremot alltjämt bör upptagas i strafflagen. Jag biträder likaledes
kommitténs förslag att utvidga skyddet för myndighet och annat organ med
beslutanderätt i allmänna angelägenheter från att avse endast ryktessprid
ning ägnad att väcka förakt till att gälla all ryktesspridning som är ägnad
att undergräva aktningen för myndigheten eller organet. Att låta straffbar
heten inträda först då ryktet utsätter statsorganen för medborgarnas förakt
kan nämligen icke anses vara tillräckligt. Förakt torde i allmänhet förutsätta
att den mot vilken föraktet riktas antages ha gjort sig skyldig till något ohe-
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
193
derligt eller eljest vanärande, t. ex. tagit emot mutor eller av rädsla givit
efter för obehöriga påtryckningar. Även mot falska beskyllningar som syfta
till att allvarligt nedsätta tilltron till myndighets kompetens eller allmänna
omdömesförmåga torde skydd behövas. Med hänsyn till att uttrycket »all
män ordning eller medborgerlig trygghet» i kommittémotiven fått en utlägg
ning, som kunde leda till den uppfattningen att här skulle vara fråga om
brott mot enskild, har det åberopade uttrycket i departementsförslaget änd
rats till »allmän ordning och säkerhet». Det skall alltså här vara fråga om
sådant, för vars upprätthållande polisen i det allmännas intresse har att
sörja. Utöver vad kommittén föreslagit finner jag vidare, att skydd mot osann
ryktesspridning bör stadgas även för folkförsörjningen. På sätt hovrätten
över Skåne och Blekinge framhållit bör nämligen beaktas, att exempelvis
rykten om knapphet på viss vara lätt framkalla hamstringspanik och där
igenom kunna allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget.
Med hänsyn till att den här föreslagna paragrafen avser att skydda så
olika intressen som rikets säkerhet, folkförsörjningen, den allmänna ord
ningen och aktningen för statsorganen kan det givetvis, på sätt i vissa ytt
randen skett, ifrågasättas huruvida icke en uppdelning av paragrafens inne
håll borde ske på olika kapitel i strafflagen. Det må därvid erinras om att
ett speciellt fall av ryktesspridning är utbrutet till behandling i 8: 2 i för
slaget, varest av mig föreslås straff hl. a. för den som genom osann fram
ställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avse
värt försvåras. Frånsett detta fall, som på grund av sin särskilt allvarliga
beskaffenhet sålunda upptagits som en form av krigsförräderi, har jag ansett
att ryktesspridning på grund av det enhetliga i själva brottsbilden bör be
handlas i ett gemensamt stadgande och att detta på grund av de mest typiska
fallens karaktär bör få sin plats i kapitlet om brott mot allmän ordning.
Vad angår själva handlingsbeskrivningen har i departementsförslaget bibe
hållits det av kommittén uppställda rekvisitet att ryktet skall ha spritts
»bland allmänheten». Det är härvid att märka, att ett straffbart spridande
bland allmänheten ej kan anses föreligga med mindre gärningsmannens upp
såt omfattat spridning bland en obestämd krets; straff skall alltså icke in
träda, om hans uppsåt endast varit inriktat på en krets bekanta, även om
denna krets varit vidsträckt. Att såsom advokatsamfundet påfordrat begränsa
straffbarheten till sådana fall, då ett uttalande riktat sig direkt till en större
krets, har jag däremot icke funnit vara möjligt. En i det fördolda verkande kam
panj, vars medel äro endast i enskilda samtal framförda antydningar, kan mång
en gång tänkas vara minst lika farlig som en propaganda som framträder mera
öppet och därför också kan lättare gendrivas. Man bör hålla i minnet att
det endast är fråga om direkt osanna rykten och alt gärningsmannen skall
ha handlat uppsåtligen.
Att här införa straff jämväl för oaktsamliet har jag, i likhet med advo
katsamfundet, funnit betänkligt. Andra stycket i kommitténs förslag har
därför fått utgå.
13
Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 samt. Nr 80.
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
(Kommittéförslagets 7 §.)
I kommittéförslagets 7 § har upptagits ett stadgande, alt den som hotar,
förtalar eller offentligen smädar någon grupp av befolkningen med viss här
stamning eller trosbekännelse, skall för hets mot folkgrupp dömas till böter
eller fängelse.
Bestämmelsen i fråga saknar motsvarighet i den nu gällande rätten.
Lagstiftning i ämnet har emellertid påfordrats i motionerna I: 179 och
II: 233 vid 1942 års riksdag samt I: 90 och 11:137 vid 1943 års riksdag. Med
hänsyn till det av straffrättskommittén inledda arbetet föranledde motionerna
likväl icke någon riksdagens åtgärd. Inom justitiedepartementet verkställdes
sedermera en utredning, som ledde till en den 27 oktober 1943 dagtecknad
promemoria angående lagstiftning mot rashets m. in. I denna föreslogs, att
i 11 kap. strafflagen skulle införas en ny paragraf betecknad 14 a § av inne
håll att den som uppsåtligen gåve allmän spridning åt falska rykten eller
lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp av
befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock, munt
ligen inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprede eller
läte utsprida, smädade eller hotade sådan befolkningsgrupp, skulle straffas
med böter eller fängelse, över promemorian inhämtades yttranden av olika
myndigheter och sammanslutningar. Av dessa tillstyrkte flera i princip dei
framlagda förslaget. 1 några yttranden uttalades emellertid tvekan, huru
vida ämnet borde bliva föremål för särskild lagstiftning eller om icke frågan
hellre borde upptagas i samband med den revision av strafflagen, varmed
straffrättskommittén vore sysselsatt. I vissa yttranden avstyrktes förslaget
under åberopande av kommitténs pågående arbete, och i andra yttranden
slutligen avstyrktes det av sakliga skäl, varvid särskilt framhölls att något
mera kännbart behov av lagstiftning mot de ifrågavarande företeelserna icke
framträtt i vart land, att straffrättsligt ingripande mot dem i viss utsträck
ning vore möjligt redan enligt gällande rätt samt att en lagstiftning, som av-
såge att skydda endast grupper av befolkningen med viss härstamning eller
religion, innebure en privilegiering, vilken lätt kunde komma att motverka
sitt syfte. Promemorian har därefter icke föranlett någon vidare åtgärd av
statsmakterna.
I motiven till den nu förevarande paragrafen i kommittéförslaget fram-
hålles till en början, att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grup
per av befolkningen fölle under andra stadganden i förslaget. Straffbestäm
melsen mot samhällsfarlig ryktesspridning i 11:6 i kommittéförslaget träf
far sålunda bl. a. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som
är ägnat att framkalla fara för den allmänna ordningen eller medborgerliga
tryggheten. En hets, som riktar sig till allmänheten och vars syfte är att
förleda till brottslig gärning, drabbas av straffbudet mot uppvigling i 11:4
i kommittéförslaget, svarande mot 11:5 i departementsförslaget. I viss ut
sträckning falla hithörande företeelser även under 11: 11 i kommittéförsla
get, motsvarande 11: 10 i departementsförslaget, varest behandlas förargelse-
Kuncjl. Maj.ts proposition nr SO.
195
väckande beteende. I ungefärlig överensstämmelse med gällande lag, 11: 15,
kan nämligen denna paragraf komma till användning, när propagandan ut
övas på allmän plats och är ägnad att väcka förargelse. Nuvarande 11:15
har sålunda tillämpats i fråga om den som på offentlig plats burit en skylt
med bl. a. texten »judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare» eller i
butikslokal uppsatt en från gatan synlig skylt med inskriften »judar och halv
judar äga icke tillträde» eller »endast svenskar äga tillträde (alltså inga ju
dar och halvjudar även om de äro svenska medborgare)». På sådana yttringar
av ifrågavarande propaganda som rikta sig mot enskilda personer kunna
vidare även bestämmelserna om straff för ärekränkning i 16 kap. strafflagen
vara tillämpliga.
Vid övervägandet, huruvida härutöver straffrättsligt skydd borde anord
nas mot sådan hets, varom nu är fråga, har kommittén funnit böra upp
märksammas ej blott huruvida ett behov av sådant skydd förelåge utan
även om skyddet kunde anordnas på sådant sätt att det icke genom sina
följder motverkade sitt syfte. I förstnämnda hänseende vore alt märka, att
den företeelse för vars bekämpande en bestämmelse av ifrågavarande slag
påyrkats, nämligen den antisemitiska propagandan, i vårt land endast i
ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot
kunde komma i fråga. Folkmeningen hade icke visat tecken till att låta
sig påverka vare sig av de yttringar av propagandan som redan vore straff
belagda eller av dem som kunde straffrättsligt åtkommas genom en utvidg
ning av straffskyddet. Kommittén funne därför att, såvitt förhållandena för
närvarande kunde bedömas, det icke vore att befara att propagandan inom
eu nära framtid skulle taga sig alltför elakartade uttryck. Beträffande där
efter verkningarna av en utsträckt kriminalisering av de ifrågavarande före
teelserna borde beaktas att, på sätt i många av yttrandena över den tidi
gare promemorian framhållits, införandet av ett straffskydd särskilt för
vissa grupper av befolkningen i så måtto vore en tveeggad åtgärd, som den
omständigheten att sådant skydd gåves åt vissa men icke åt andra grupper av
befolkningen lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de förstnämnda.
Av en riktning, som gjorde gällande att dessa grupper förstått att redan förut
bereda sig en alltför gynnad ställning, skulle en sådan lagstiftning lätt kun
na användas som argument under fortsatt propaganda, måhända bedriven i
mindre anstötliga men icke mindre farliga former. Det syntes därför kom
mittén, att om en utsträckt kriminalisering i förevarande hänseende skulle äga
rum, den borde erhålla en såvitt möjligt generell utformning och således
icke begränsas till alt avse allenast den antisemitiska propagandan. En ut
sträckning av det straffrättsliga skyddet till varje medborgargrupp mötte
emellertid betänkligheter i den mån därigenom skulle göras inskränkningar
i friheten till politisk eller social debatt. Agitation mot en befolkningsgrupp,
som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller silt yrke, kunde
sålunda ha det lojala syftet att förmå medlemmar av gruppen att ändra åsikt
eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare. Propaganda
mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning kunde emellertid
196
Kungi. Maj:ts proposition nr 80.
mera sällan fylla motsvarande funktion. Med härstamning syntes i denna
del kunna jämställas trosbekännelse. Att utsträcka det särskilda straffrätts
liga skyddet till ytterligare andra befolkningsgrupper än sådana, som ut
märktes av viss härstamning eller trosbekännelse, vore däremot ägnat att
ingiva betänkligheter från den förut berörda synpunkten.
Då i den föreslagna lagtexten själva handlingen beskrivits som hotande,
förtalande eller smädande, har kommittén framhållit att förtal innebure
ett osant påstående, smädelse däremot icke. Ett påstående, som icke bevisas
vara osant, skall därför kunna drabbas av bestämmelsen om det genom
sin form eller eljest är av smädlig natur. Under stadgandet falla såväl
smädliga uttryck i tal eller skrift som ock smädelse genom framställning
i bild. Det fordras vidare, att handlingen utföres offentligen. Enligt kom
mitténs mening bör icke här såsom vid samhällsfarlig ryktesspridning vara
tillräckligt att ett uttalande sprides bland allmänheten vid upprepade pri
vata samtal. I stället skall sålunda fordras att uttalandet liksom vid upp
vigling på ett mera direkt sätt vänder sig till allmänheten. Detta kan ske ge
nom att uttalandet sker muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift
som sprides eller i annat meddelande till allmänheten. Däremot har kom
mittén icke funnit påkallat att här såsom vid uppvigling straffbelägga icke
blott spridande av skrift utan även redan dess utlämnande för spridning.
Ehuru grunden för straffbestämmelsen är det anstötliga och för samhälls
livet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstam
ning eller trosbekännelse, har kommittén vidare icke funnit lämpligt att
uppställa något krav på att hotet, förtalet eller smädelsen direkt skall av
se härstamningen eller trosbekännelsen. Även uttalanden som innefatta krän
kande beskyllningar om mindervärdiga egenskaper eller nedsättande hand
lingar men endast medelbart grundas på härstamning eller trosbekännelse
äro därför avsedda att falla under bestämmelsen. Enligt kommitténs mening
skulle det i praktiken vara ogörligt att skilja kränkande uttalanden, som
riktade sig mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning eller
trosbekännelse, från smädelser som allenast avsåge befolkningsgruppens egen
skaper och uppträdande. Paragrafen åsyftar endast hets som riktar sig mot
befolkningsgrupper inom vårt eget land. Att hetsen avser jämväl befolk
ningsgrupper i andra länder skall emellertid ej utesluta dess straffbarhet.
Den som i Sverige helt allmänt smädar dem som tillhöra en viss ras eller
trosbekännelse, vilken är företrädd i Sverige, kan sålunda bliva att straffa
enligt paragrafen om, såsom i regel torde vara fallet, smädelsen framstår
såsom riktad även mot den svenska befolkningsgruppen. Såsom exempel på
befolkningsgrupper, vilka bestämmelsen avser att skydda, har kommittén,
förutom judar, nämnt zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt
till Sverige samt sekterister av skilda slag. Kommittén har slutligen fram
hållit, att stadgandet icke avser att hindra ett sakligt dryftande av de spörs
mål, till vilka sådana gruppers härvaro ger upphov. Omdömen, vilka väl
vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik
av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
197
vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet, måste så
lunda anses falla utanför straffbudet. Detta vore att fatta såsom riktat en
dast mot en propaganda som arbetade med hotelser eller osanna uppgifter
eller med påståenden vilka på grund av sin form eller eljest vore att anse
som smädelser.
För att bestämmelsen skall bliva effektiv måste en motsvarighet därtill
upptagas i tryckfrihetsförordningen. Som kommitténs uppdrag icke omfat
tar en revision av denna, har kommittén emellertid ej upprättat förslag till
någon sådan bestämmelse.
I anledning av nu ifrågavarande paragraf i förslaget har Svea hovrätt
ifrågasatt, huruvida något mera kännbart behov av lagstiftning mot här
ifrågavarande företeelser för närvarande förefunnes i vårt land eller om nå
gon sådan överhuvud vore lämplig. I sådant hänseende åberopade hovrät
ten dels ett uttalande i promemorian den 27 oktober 1943, att man ej hade
anledning räkna med några allvarliga motsättningar inom samhället på detta
område, dels också vad hovrätten i utlåtande över promemorian anfört om
att en lagstiftning som uteslutande riktade sig mot rashets och dylikt sna
rare kunde visa sig ägnad att underblåsa än att dämpa tendenserna till miss
bruk samt att företeelser av här avsedd art i första hand borde bekämpas
på andra vägar än lagstiftningens. Hovrätten underströke för övrigt att, på
sätt även i kommitténs motiv framhållits, vissa yttringar av propaganda
eller hets mot grupper av befolkningen kunde bliva föremål för straffrätts
ligt ingripande enligt andra bestämmelser i förslaget, liksom fallet även vore
enligt gällande rätt. Hovrätten ville slutligen framhålla att, intill dess i tryck
frihetsförordningen upptagits en motsvarighet till den här föreslagna be
stämmelsen, denna icke torde vara av alltför stort värde. Hovrätten över
Skåne och Blekinge har erinrat om att hovrätten i yttrande över den förut
nämnda promemorian 1943 tillstyrkt den då ifrågasatta lagstiftningen, i vad
den avsåge förföljelse på grund av härstamning, men avstyrkt den i övrigt.
Erfarenheterna under den mellanliggande tiden hade icke styrkt antagan
det, att lagstiftning i ämnet vore påkallad. De ifrågavarande företeelserna
syntes på annat sätt kunna bliva föremål för tillbörlig straffrättslig reaktion.
Det förefölle därför tveksamt, huruvida den nu föreslagna bestämmelsen om
hets mot folkgrupp borde införas i strafflagen. Bestämmelsens utformning
i och för sig syntes emellertid hovrätten icke giva anledning till erinran.
Föreningen Sveriges stadsdomare har, under hänvisning till att föreningen i
yttrande över 1943 års promemoria avstyrkt lagstiftning av nu ifrågavarande
slag, förklarat sig vidhålla detta avstyrkande, enär det föreslagna stadgandet
vore icke blott överflödigt utan även kunde komma att motverka sitt syfte.
Rådhusrätten i Göteborg har uttalat, att den kritik som tidigare från olika håll
framställts mot lagstiftning av förevarande slag syntes böra ha åstadkom
mit tillräcklig motivering för alt frågan härom icke skulle återupptagas.
Att såsom här föresloges införa ett helt nytt brottsobjekt, nämligen en folk
grupp, måste i och för sig anses som betänkligt. Rådhusrätten funne, att
198
Kungi. Maj.ts proposition nr SO.
det föreslagna stadgandet vore överflödigt och att det torde kunna befaras
alt det skulle motverka sitt syfte. Även länsstyrelsen i Malmöhus län har
avstyrkt förslaget i nu förevarande del. För att man skulle kunna taga
ståndpunkt till frågan, huruvida förekommande rashets intoge någon sär
ställning i den politiska propagandan erfordrades enligt länsstyrelsens me
ning närmare kännedom om rashetsens natur. Såvitt länsstyrelsen med sin
begränsade kunskap på delta område kunnat finna grundade sig den anti
semitiska propagandan i regel icke på det förhållandet, att judarna vore av
annan härstamning eller hade annan religion än huvudparten av landets be
folkning. I stället syntes ifrågavarande propaganda väsentligen rikta sig mot
judarna såsom en intressegrupp i samhället och därför hava alldeles samma
karaktär som propagandan mot andra intressegrupper av ekonomisk-politisk
natur. Om denna länsstyrelsens uppfattning vore riktig, syntes i verklighe
ten icke föreligga någon skillnad mellan å ena sidan judarna och å andra
sidan övriga befolkningsgrupper, som behandlades i den politiska debatten,
och under sådana förhållanden skulle ett genomförande av den föreslagna
lagstiftningen innebära, att judarna såsom en befolkningsgrupp bereddes ett
rättsskydd mot obehöriga angrepp som icke tillkomme andra befolknings
grupper i det politiska livet. Även om i nuvarande läge dylikt rättsskydd
kunde anses behövligt och önskvärt, komme sannolikt ett sådant avsteg från
principen om fri kritikrätt att uppfattas såsom ett gynnande av judarna fram
för andra jämförliga grupper. Fara uppkomme då, att man genom den fö
reslagna lagstiftningen — i stället för att såsom avsett dämpa den antise
mitiska propagandan — komme att giva ny näring åt densamma. Med hän
syn till förhandenvaron av denna fara ställde sig länsstyrelsen mycket tvek
sam till lämpligheten av ifrågavarande lagstiftning. Dessa synpunkter hade
länsstyrelsen anfört redan i yttrande över 1943 års promemoria och hade
icke funnit anledning att frånträda dem. Därutöver ville länsstyrelsen till
foga, att det enligt länsstyrelsens mening låge nära till hands, att folkgrup
per i ett land, som hölle samman på grund av gemensam härstamning eller
trosbekännelse, såsom sådana bleve bärare av idéer eller bedreve verksam
het, som fölle inom politikens råmärken. Uteslutet vore icke att man inom
dessa minoritetsgrupper komme att syssla med frågor och företaga hand
lingar, som kunde vara av största betydelse för landets frihet och självstän
dighet. Länsstyrelsen ville i detta sammanhang peka på de ödesdigra erfa
renheter som man hade av exempelvis tyska minoritetsgruppers politiska
verksamhet inom olika europeiska länder. Dessa minoriteter hade på flera
håll utgjort en farlig propagandamaskin med uppgift att sprida nazistiska
idéer samt uppluckra motståndsviljan inom de länder där de haft sitt hem
vist. Att dylika intressegrupper skulle få intaga en privilegierad ställning i
den politiska debatten, ansåge länsstyrelsen i hög grad stötande och farligt.
Kommittén hade i motiven anfört att, medan agitation mot en befolknings
grupp, som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke,
kunde fullfölja ett lojalt syfte att förmå medlemmar av gruppen att ändra
åsikt eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare, så kunde
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
199
propaganda mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning mera
sällan fylla motsvarande funktion. Detta vore nog riktigt, men man finge
enligt länsstyrelsens mening icke förglömma att en politisk agitation, även
om den icke ginge ut på att omvända den angripne i vad gällde handlings-
eller tänkesätt, ändock kunde ha ett mycket lojalt syfte, nämligen att fästa
medborgarnas uppmärksamhet på en farlig politisk utveckling. Det vore
främst av detta skäl som länsstyrelsen ansåge, att en politisk agitation mot
befolkningsgrupper av nu ifrågavarande slag borde vara tillåten, även om
därvid skulle förekomma förlöpningar och kränkande uttalanden av samma
slag som i den politiska debatten i övrigt. Även länsstyrelsen i Västman
lands län har uttalat sig mot den föreslagna lagstiftningen, i det länssty
relsen anfört att, såvitt länsstyrelsen kunnat bedöma, förhållandena i vårt
land näppeligen utvecklat sig så, att något egentligt behov kunde anses före
finnas av en särlagstiftning av nu ifrågavarande art. Vid bedömandet av
skäl och motskäl för en sådan lagstiftning kunde man nog icke undgå att
fråga sig, om icke därmed skulle skapas en viss privilegierad ställning för
en del av befolkningen som icke komme övriga till godo. Länsstyrelsen hade
en känsla av att en lagstiftning av denna art kunde komma att på många
håll anses såsom icke överensstämmande med en demokratisk uppfattning
om lika rättsskydd åt statens samtliga medborgare. Därmed skulle ock sär-
lagstiftningens syfte bliva förfelat. Om däremot syftet med lagstiftningen
vore att söka förebygga uppkomsten av en eventuell omfattande rörelse
inom landet för att påverka den allmänna folkmeningen i antisemitisk rikt
ning, syntes lagstiftningen vara berättigad. 1 fråga om lagtextens avfattning
vore länsstyrelsen dock betänksam rörande dess konsekvenser i visst av
seende ur tillämpningssynpunkt. »Smäda» vore ett så tänjbart uttryck, att
lagtillämpningen kunde komma att vålla svårigheter, då det väl i de flesta
fall bleve fråga om ett rent subjektivt omdöme om vad som i det ena eller
andra fallet vore smädelse eller icke. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, un
der hänvisning till att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper
av befolkningen kunde bliva föremål för straffrättsligt ingripande med stöd
av gällande rätt och av andra bestämmelser i förslaget än den nu föreva
rande, funnit att en utsträckning av kriminaliseringen av sådan verksamhet
uppenbarligen icke borde äga rum, med mindre ett mera patagligt behov
därav framträtt. Enligt länsstyrelsens uppfattning förelåge emellertid för när
varande icke några sådana förhållanden som motiverade införandet av
det nu föreslagna straffskyddet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har däremot
i och för sig icke haft något att erinra mot kommitténs förslag i denna del.
Länsstyrelsen har emellertid velat framhålla, att vid den instruktions- och
upplysningsverksamhet som från det allmännas sida förekomme inom so
cialvårdens vidsträckta arbetsfält stundom ansetts nödvändigt att använda
omdömen som i varje fall tangerade vad som enligt förslaget skulle krimi
naliseras. Som ett exempel kunde hänvisas till den av socialstyrelsen utgivna
handboken för mödrahjälpsverksamheten, varest på s. 24 uttalades, att zige
nare och tattare, som förde ett typiskt nomadliv, ofta torde vara att hän-
200
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
föra till miljöbetingat asociala och då ej borde tillerkännas mödrahjälp.
Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes, ehuru med tveksamhet, till
styrkt förslaget, i det föreningen såsom eget yttrande åberopat vad som
anförts av landsfogden i Hallands län. Denne har bl. a. ifrågasatt giltigheten
av vad kommittén i sina motiv uttalat om att den antisemitiska propagan
dan, för vars bekämpande lagstiftningen i fråga främst påyrkats, endast i
ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot
kunde komma i fråga, och uttalat, att det knappast kunde bestridas, att
med förebilder från Tyskland och direkt dirigerad därifrån ifrågavarande
propaganda under de senaste tio, tolv åren varit omfattande samt att den
inom åtskilliga befolkningsgrupper haft en gynnsam jordmån. Systematiskt
hade denna propaganda även vänt sig till och riktade sig alltjämt till ung
domen. Särskilt på grund härav kunde — även om de tänkesätt som dirige
rade propagandan för närvarande av känd anledning icke hade samma möj
lighet att göra sig gällande som ännu för något år sedan — ingalunda faran
av propagandans verkningar och uttryck lämnas å sido. Enligt landsfogdens
mening skulle en kriminalisering av den ifrågavarande propagandan icke
innebära en privilegiering av den befolkningsgrupp som därigenom avsåges
skyddad. Däremot saknades ingalunda fog för den av kommittén även ut
talade tanken, att lagstiftningen skulle kunna utsättas för medveten van
tolkning. Utifrån denna synpunkt och med den uppfattningen att den före
teelse, varom fråga vore, lämpligen borde bekämpas med andra medel än
straffrättsliga, vore det med stor tveksamhet som landsfogden tillstyrkte
lagstiftning i ämnet. Om emellertid en sådan ansåges böra komma till stånd,
syntes det ytterligt angeläget att den kompletterades med bestämmelser i
tryckfrihetsförordningen. Landsfogden i Uppsala län har däremot funnit,
att man icke kunde bortse från, att det föreslagna straffskyddet lätt skulle
uppfattas som en privilegiering av de skyddade befolkningsgrupperna. Det
förefölle därför som om en lämplig upplysningsverksamhet skulle kunna giva
bättre resultat än införandet av ett sådant straffskydd. Yttringar av sådan
olämplig propaganda som väckte förargelse bleve ändock straffbara såsom
förargelseväckande beteende enligt It: 11 i förslaget. Även stadsfiskalen i
Hälsingborg har avstyrkt förslaget och har därvid särskilt vänt sig mot vad
kommitténs motivering innehåller om att med straffskyddet avsåges — för
utom judar —- zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sve
rige samt sekterister av skilda slag. För lapparnas vidkommande saknade
nämligen straffskyddet enligt stadsfiskalens mening varje betydelse, då det
icke syntes ha förekommit eller rimligen kunde tänkas förekomma något
som gjorde ett sådant skydd för dem behövligt. Detsamma syntes vara fallet
beträffande zigenarna, vilkas förhållanden här i landet redan i stort sett
reglerats och vilka, såvitt stadsfiskalen hade sig bekant, icke varit utsatta
för förföljelse eller angrepp av sådant slag, varom nu vore fråga. Det syntes
icke heller vara anledning befara, att utlänningar som tagit sin tillflykt till
Sverige och härifrån i regel snart återvände till sina hemländer skulle i
denna sin egenskap och utan särskild anledning bliva föremål för angrepp
201
av ifrågakomna slag. Icke heller hade det sparats nagra tendenser till att
sekterister här i riket skulle för sin religiösa uppfattning tillfogas lidande
genom gärning, som avsåges med den föreslagna lagbestämmelsen. Det ater-
stode då endast judarna, för vilka det föreslagna straffskyddet kunde vara
av betydelse. Därmed finge emellertid stadgandet karaktär av undantags
bestämmelse, varigenom judarna tillförsäkrades en privilegierad ställning,
och kunde sålunda komma att leda till något helt annat än som avsåges
med detsamma. Sveriges advokatsamfund har funnit det förefalla i hög
grad tveksamt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att införa en straffbestäm
melse av det innehåll som här föresloges. De skäl som talade däremot och
för vilka kommittén redogjort vore enligt samfundets mening tungt vägande.
Även om kommittén sökt att genom en generell utformning av bestämmelsen
undvika att den uppfattades såsom väsentligen riktad mot den antisemitiska
propagandan, hade man med hänsyn till de förhallanden som föranlett kia-
vet på lagstiftning i ämnet anledning antaga, att bestämmelsen allmänt
komme att uppfattas såsom privilegierande en viss bestämd befolknings
grupp, nämligen svenskar av judisk härkomst. Med avseende a de öv riga
befolkningsgrupper, vilka i betänkandet nämndes som exempel, nämligen
zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samt sekte
rister av skilda slag, syntes nämligen föga eller intet ha förekommit av
beskaffenhet att kunna tänkas motivera en lagstiftning av förevarande art.
Det syntes därför fullt befogat att vid övervägande av förslagets lämplighet
väsentligen göra avgörandet beroende av å ena sidan huruvida den anti
semitiska propagandan tagit eller kunde befaras taga sådana former att ett
särskilt straffskydd däremot kunde anses erforderligt, och å andra sidan
huruvida straffbestämmelsen kunde anses ägnad att verkligen gagna svens
kar av judisk härstamning. Samfundet vore böjt för att besvara båda
dessa frågor nekande och kunde därvid instämma i vad kommittén anfört
om att anledning saknades att befara att propagandan inom nära framtid
skulle taga sig alltför elakartade uttryck och att ett slraffskydd av nu ifrå
gavarande slag lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de befolknings
grupper, som man ville skydda, och därmed kunde tjäna som argument i
en fortsatt propaganda mot dem. Särskilt ville samfundet understryka den
synpunkten att en straffbestämmelse av föreslaget innehåll skulle vara ägnad
att underhålla och stärka föreställningen om de svenska judarna som en
speciell, från befolkningen i övrigt skild grupp, ett föreställningssätt som
enligt samfundets mening borde på allt sätt motarbetas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Tanken att för befolkningsgrupper med viss härstamning eller trosbekän
-Departement*
nelse införa straffrättsligt skydd mot hetspropaganda är värd allvarligt över- c
vägande. Ett i strafflagen klart uttalat fördömande därav kan bidraga till
att förebygga, ej blott att antisemitisk propaganda får tillfälle att på dylikt
sätt breda ut sig och utså hat mellan medborgarna utan även att andra
motsvarande företeelser, t. ex. lögnkampanjer mot katolska kyrkan eller
andra särskilda trossamfund, växa upp. Vad särskilt angår frågan, huruvida
202
den antisemitiska propagandan i Sverige hittills tagit sig sådana uttryck att
en särskild straffbestämmelse däremot framstår såsom erforderlig, har kom
mittén uttalat sig med en viss försiktighet men synes närmast anse, att så
hittills icke visat sig vara förhållandet. När kommittén ändock upptagit be
stämmelsen, tox de det alltsa bei'o mera pa allmänna överväganden rörande
det pi-incipiellt stötande i propaganda eller hets mot en befolkningsgrupp på
grund av dess härstamning eller trosbekännelse. För egen del har jag när
mast funnit, att erfarenheterna ådagalagt ett visst behov av lagstiftning i äm
net. Även i vart land har salunda förekommit en i grovt vulgära former ar-
betande antijudisk pi-opaganda. Vilka skadeverkningar den haft är svårt att
bedöma. Vårt folks överväldigande fleiial torde icke ha tagit intryck därav,
men alldeles utan menlig verkan kan den likväl icke antagas ha varit, sär
skilt icke bland det okritiska klientel i skolåldern till vilket den ofta vänt sig.
Oavsett vilken verkan propagandan haft på dem till vilken den riktat sig, är
det uppenbart, att den befolkningsgrupp det här gäller måste lida av den.
Ä andra sidan synes det mig med hänsyn till de invändningar som fram
ställts i yttrandena synnerligen tveksamt, om det kan vara lämpligt att in
förliva en bestämmelse av förevarande natur med strafflagen, .lag vill fram
hålla, att om ett ingripande enligt lagrummet skulle ske, det lätt kan göras
gällande, att ingripandet skett mot en sakligt berättigad kritik, oaktat lag
rummet ingalunda är riktat däremot. Måhända är det icke heller helt uteslutet,
att bestämmelsen verkligen skulle genom sin existens kunna kännas som
ett hinder att framföra en saklig kritik då sådan är berättigad, t. ex. mot
religiösa sekter med seder och bruk som ur samhällets synpunkt äro förkast-
liga. Det vore naturligtvis mycket olyckligt om den uppfattningen med eller
utan fog skulle få rotfäste, att vissa grupper av medborgare skyddats mot
kritik som ostraffat får riktas åt andra håll. Man synes av dessa skäl ha
anledning befara, att det föi'eslagna stadgandet skulle kunna giva näiing åt
påståenden om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i vårt
land erhållit en privilegierad ställning och att det fördenskull kunde komma
att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra frid i
sammanlevnaden.
Det är måhända icke visst, om dessa invändningar ha den tyngd att de
böra utgöi-a ett ovillkorligt hinder mot att upptaga bestämmelsen. Jag har
emellertid vid övervägande av skälen för och emot stannat för att det ej
vore klokt att biträda förslaget. Härvid vill jag erinra, att redan enligt gäl
lande lag vissa anstötliga yttringar av hetspropaganda kunna åtkommas med
straff för förargelseväckande beteende. Ansvar häidbr har sålunda ådömts den
som på allmän plats burit eller uppsatt skylt med hetsande innehåll. De ytt
ringar av hetspi-opaganda, som hittills förekommit utan att kunna åtkom
mas med något nu gällande straffbud, ha i allmänhet bestått i kringsän
dande av tryckta skrifter, företrädesvis bland ungdom. Det torde böra un
dersökas, huruvida icke i tryckfrihetsförordningen skulle kunna införas nå
gon motsvarighet till den möjlighet att ingripa med straff som bestämmelser
na om förargelseväckande beteende i allmänna strafflagen erbjuda. Om ett
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
203
stadgande härom begränsas till sådana grova fall som väcka allmän anstöt,
torde några avgörande principiella betänkligheter icke behöva möta. 1944
års tryckfrihetssakkunniga ha erhållit i uppdrag att överväga möjligheten
att förhindra spridning bland barn och ungdom av skrifter med mer eller
mindre pornografiskt innehåll, varvid såväl möjligheten att förbjuda utsän
dandet som andra utvägar att förhindra spridningen skola undersökas. Då
den förekommande propagandan av antisemitiskt och annat hithörande slag,
som ofta är av sadistisk natur, står pornografien nära, synes det lämpligt
att de tryckfrihetssakkunniga utsträcka sina undersökningar till att avse även
hithörande fall.
Kungl. Maj.ts proposition nr SO.
7 §•
Paragrafen svarar mot 8 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett stad
gande att den som offentligen hånar eller skymfar den heliga skrift eller an
nat som av erkänt trossamfund hålles heligt, skall för brott mot trosfrid dö
mas till böter eller fängelse.
I kommittéförslaget är denna paragraf den enda motsvarigheten till stad-
gandena i det nuvarande om religionsbrott handlande / kap. strafflagen. En
ligt detta straffas, i 1 § den som genom att häda Gud eller genom att lasta
eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förar
gelse, i 2 § den som gör gäckeri av gudstjänsten sa att allmän förargelse därav
kommer samt i 3 § den som under sabbatstid idkar arbete som uppskov tala
kan. Slutligen skall enligt 4 § den omständigheten att brott begås under sab
batstid anses som försvårande.
Kommittén har funnit att av dessa stadganden bestämmelserna om sab-
batsbrott i 7: 3 och 4 icke borde upptagas i en ny strafflag. Bestämmelsen i
7: 3 hade på senare tid kommit alltmera ur bruk. Arbetslagstiftningen hade
övertagit en del av den uppgift som bestämmelsen från början haft. Där åtal
någon gång anställts för arbete på sabbatstid, hade paragrafen för att den
icke skulle komma i strid med den allmänna rättsuppfattningen av domsto
larna givits en mycket begränsad innebörd. Kommittén har emellertid på
pekat, att straffbudet mot förargelseväckande beteende utgjorde ett skydd
jämväl för sabbatsfriden. Ett beteende som under andra förhållanden skulle
gå straffritt kunde nämligen, om det förekomme under sabbatstid eller i stö
rande närhet av pågående gudstjänst, bliva att anse sasom förargelseväckande
beteende och därmed straffbart. Enligt kommitténs mening kunde därför de
ntressen, som bestämmelsen i 7:3 under nutida förhallanden hade att skydda,
tillräckligt verksamt och samtidigt på ett smidigare sätt tillgodoses genom
stadgandet om straff för förargelseväckande beteende. Icke heller bestämmel
sen i 7: 4 syntes böra bibehållas.
Däremot har kommittén ansett, att 7: 1 och 2 borde erhålla en motsvarig
het i den nya strafflagen. Kommittén har därvid funnit, att straffskyddet
borde värna icke blott statskyrkan utan även andra i riket erkända religions
samfund. Att med straffskydd omhägna trosläror såsom sådana vore emeller
tid icke lämpligt, utan vad som borde skyddas ansåge kommittén vara sådant
204
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
varpå människors religiösa känsla vore riktad. Då för att uttrycka detta an
vänts orden »den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles
heligt», har kommittén i motiven vidare uttalat att härunder rymdes, förutom
Gud, osinnliga eller i sinnevärlden existerande föremål för den religiösa käns
lan såsom exempelvis hostian och förfarandet vid sakramentens utdelande.
Genom att själva den brottsliga handlingen beskrivits som ett offentligt hå
nande eller skymfande har enligt motiven från det straffbara området ute
slutits en kritik vilken, om än skarp i sak, frainföres i värdig form.
Vad kommittén sålunda föreslagit har icke blivit föremål för annan erin
ran än att Göta hovrätt mot uttryckssättet »den heliga skrift eller annat som
av erkänt trossamfund hålles heligt» anmärkt, att här bibeln nämndes i
första hand medan det centrala för den religiösa känslan, Gud, inrymdes un
der det därefter följande, allmänt hållna uttrycket. Hovrätten hemställde
därför om någon jämkning av lagtexten, t. ex. genom att den heliga skrift
ej särskilt nämndes.
Departements-
I likhet med kommittén anser jag tiden nu vara mogen att avskaffa be
stämmelserna om sabbatsbrott, vilka icke längre uppbäras av den allmänna
rättsuppfattningen i vidare mån än som kan tillgodoses genom stadgandet om
straff för förargelseväckande beteende. Icke heller har jag funnit något i
sak vara att erinra mot det av kommittén här föreslagna stadgandet om
straff för brott mot trosfrid. I fråga om utformningen av lagtexten har jag
emellertid, med beaktande av Göta hovrätts anmärkning, ansett att vid
angivandet av föremålet för brottet den heliga skrift icke bör särskilt
skjutas i förgrunden, varför i departementsförslaget brottsobjektet en
dast betecknas sasom sadant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hål
les heligt. Att här i motsats till kommittéförslaget kyrkan särskilt omnämnes
har föranletts av att det i första hand är den svenska statskyrkan som avses
och att det därför förefaller naturligt att nämna denna. Slutligen har själva
handlingsbeskrivningen i departementsförslaget inskränkts till att omfatta en
dast offentligt skymfande, varmed liksom i 9:4 och 10:5 åsyftas använ
dande av en skymflig form men ej en saklig kritik. Ett medtagande av
det i kommittéförslaget jämväl införda alternativet att offentligt håna skulle
måhända kunna giva anledning till den missuppfattningen att även en kritik
vilken sasom vapen använder ironien omfattades av straffbestämmelsen.
Detta är emellertid uppenbarligen icke avsikten med lagrummet.
8 §.
Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 9 §. Kommittén har där
föreslagit straff för den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen be
handlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog
på grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård. För brottet som skall
kunna föranleda fängelse eller böter har föreslagits beteckningen brott mot
griftefrid.