Prop. 1948:80

('med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

1

Nr SO.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i strafflagen m. m.; given Stockholms slott den 20 februari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen, 2) lag om ändring i rättegångsbalken, 3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister,

4) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare,

5) Jag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

om ungdomsfängelse,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443), 8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr

ios),

9) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt

till fiske,

10) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhetsfiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,

12) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter,

13) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, samt

14) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om in­ teckning i fartyg.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

1

Uihang till riksdagens protokoll 19U8. 1 samt. Nr 80.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom denna proposition framlägges en ny huvuddel i den revision av

1864 års strafflag, som inleddes genom den år 1942 av riksdagen antagna

nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. I nu förevarande avsnitt av re­

formarbetet ha behandlats brott mot staten och allmänheten. Dessa ha i

huvudsaklig anslutning till den nuvarande kapitelindelningen uppdelats

sålunda att 8 kap. upptager brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott,

10 kap. brott mot allmän verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12

kap. förfalskningsbrott, 13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann

utsaga, 19 kap. allmänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom tagande

av olovlig väg samt 25 kap. ämbetsbrott.

Omarbetandet av stadgandena angående dessa särskilda brott har givit

anledning till vissa ändringar även i de allmänna bestämmelserna i 1—6

kap. strafflagen.

I sistnämnda hänseende må av mera betydelsefulla nyheter först fram­

hållas, att i 2 kap. föreslås enhetliga regler angående förverkande av egen­

dom, som kommit till brottslig användning. En principiellt viktig nyhet i

detta kapitel är vidare en allmän regel att, då någon haft vinning av brott,

ett däremot svarande belopp skall kunna förklaras förverkat. I 3 kap. före­

slås bl. a. en väsentlig omläggning av bestämmelserna om delaktighet i brott.

De nya reglerna innebära, att den nuvarande principiella skillnaden mel­

lan gärningsmannaskap och delaktighet bortfaller. Även om i ett visst fall

ingen kan straffas som gärningsman, skall sålunda envar som med råd eller

dåd främjat gärningen vara straffbar, förutsatt att brott kommit till stånd.

I samband med de nya reglerna om medverkan ha i 3 kap. även upptagits

allmänna bestämmelser om förberedelse till brott. I vilka fall dessa bestäm­

melser skola bli tillämpliga, angives sedan direkt i strafflagens speciella del.

Vad därefter angår de i propositionen behandlade särskilda brotten, ha

till en början i 8 kap. upptagits de mot statens yttre säkerhet riktade brot­

ten, av vilka de praktiskt viktigaste avse spioneri. I förslaget ha de under

krigsåren tillkomna stadgandena i detta ämne underkastats omarbetning

med särskilt syfte att vinna en skarpare gränsdragning kring det straffbara

området. Det under kriget införda brottet olovlig underrättelseverksamhet

återfinnes i propositionen endast i så måtto, att där upptages ett stadgande

om straff för militärt spionage mot främmande makt. Detta brott har angivits

sålunda att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter

åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för att anskaffa upp­

gifter som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig

natur. En väsentlig minskning av det straffbara området har skett även i

fråga om gärningar som äro ägnade att skada rikets vänskapliga förbin­

delser med främmande makt. Det under kriget likaledes tillkomna stadgan­

det om straff för den, som av främmande makt mottager penningar för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

3

här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter söka påverka den

allmänna meningen om rikets styrelseskick in. in., har däremot i huvudsak

oförändrat upptagits i propositionen.

I 9 kap. behandlas under rubriken högmålsbrott angrepp mot rikets inre

säkerhet in. m. Propositionens bestämmelser härom ansluta sig nära till

motsvarande stadganden i den nuvarande strafflagen, ehuru vissa förenk­

lingar och förkortningar skett. Vidare har här införts en straffbestämmelse

om olovlig kårverksamhet, som är avsedd att ersätta 1934 års lag om för­

bud mot vissa sammanslutningar. En nyhet är att i kapitlet upptagits en

bestämmelse om straff för offentligt skymfande av Sveriges flagga eller

vapen.

Det därefter följande JO kap. upptar såsom brott mot allmän verksamhet

först bestämmelser, som skola ersätta de nuvarande stadgandena om våld

och missfirmelse mot tjänstemän samt våldsamt motstånd vid offentlig

förrättning. Beträffande de förra brotten är bl. a. att märka, att den nuva­

rande differentieringen av skyddet efter högre eller lägre tjänsteställning

skall bortfalla. Efter bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd följa en rad

stadganden om skydd för vissa särskilda former av allmän verksamhet.

Bland dessa må nämnas en ny straffbestämmelse angående brott mot röst­

hemligheten.

Ill kap. behandlas såsom brott mot allmän ordning ett flertal brott, som

i gällande strafflag upptagas i skilda sammanhang. Kapitlet inledes med

en paragraf om upplopp, vartill anslutits en bestämmelse om ohörsamhet

mot ordningsmakten. I fråga om nyheter i de följande stadgandena må

framhållas, att hela det nuvarande kapitlet om religionsbrott är avsett att

ersättas med en här upptagen paragraf, vilken såsom brott mot trosfrid

bestraffar offentligt skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänt tros­

samfund hålles heligt.

Beträffande de i 12 kap. upptagna förfalslcningsbrotten innebär förslaget

en väsentlig omläggning och förenkling av de nuvarande stadgandena, vilka

kännetecknas av en långtgående differentiering efter olika slag av förfalsk-

ningsobjekt. Enligt förslaget skall straff för fullbordat förfalskningsbrott

genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och

alltså ett oäkta bevismedel blivit framställt, varvid dock i de flesta fall

även fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Bland

speciella nyheter i kapitlet märks en särskild straffbestämmelse mot signa­

turförfalskning på konstverk.

Under 13 kap., som enligt rubriken avser mened och falskt åtal samt an­

nan osann utsaga, ha sammanförts alla de brott, för vilka det väsentliga är

att de innefatta avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Bestämmelserna

om mened ha i olika hänseenden reformerats. 1 anslutning till dessa bestäm­

melser har upptagits ett straffstadgande för osann partsutsaga under sådan

sanningsförsäkran, som är föreskriven i nya rättegångsbalken. En föränd­

ring i detta kapitel innebär, att den som hos myndighet anmäler annan för

brottslig gärning icke skall drabbas av straff annat än om han uppsatligen

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

farit med osanning eller gjort sig skyldig till grov oaktsamhet vid lämnan­

det av sina uppgifter. Ett helt nytt stadgande, som betingats av den tekniska

utvecklingen, är en bestämmelse om straff, under förutsättning av fara i be­

vishänseende, för den som sanningslöst utgiver handling, som tillkommit

medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig

kopia av viss urkund.

Bestämmelserna om allmänfarliga brott i 19 kap. ha erhållit en enhetli­

gare och allmännare utformning än motsvarande stadganden i nu gällande

lag. Särskilt gäller detta i fråga om mordbrandsbrott. I kapitlet har även

upptagits en bestämmelse om straff för sabotage, vilken är avsedd att er­

sätta 1940 års lag i detta ämne. En av nyheterna i detta kapitel är ett all­

mänt stadgande om straff för den som genom spridande av sjukdomssmitta

framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa.

I 24 kap. ha sammanförts bestämmelser om skadegörelse och om tagande

av olovlig väg. Förutom vanlig skadegörelse upptages här åverkansbrott, var­

med förstås att någon i skog eller mark olovligen tager växande träd eller

vissa andra naturprodukter. Här förutsättes emellertid att brottet kan an­

ses som ringa; i annat fall blir det att bedöma som stöld.

Reglerna om ämbetsbrott i 25 kap. skilja sig väsentligt från motsvarande

stadganden i gällande lag. Propositionen utgår sålunda från att de allmänna

straffbuden mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om

brotten begås i tjänsten. Såsom särskilda ämbetsbrott ha därför upptagits

endast fyra typer av brott, nämligen tjänstemissbruk, tagande av muta,

brott mot tystnadsplikt och tjänstefel; i straffskalorna för dessa brott ingå

såväl avsättning eller suspension som allmänt straff i form av frihetsstraff

eller böter. Vid sidan om dessa bestämmelser angående ämbetsbrott i in­

skränkt mening har i fråga om allmänna brott, som begås under tjänste­

utövning, upptagits regler dels om skärpning av det vanliga straffet med

hänsyn till tjänstemannens ställning och dels om möjlighet att skilja ho­

nom från tjänsten.

Utom nygestaltningen av de kapitel i strafflagen, som nu berörts, in­

nefattar propositionen även en del mindre följdändringar i andra kapitel.

En självständig nyhet är att 18 kap. 13 § — vilken paragraf nu endast avser

sedlighetssårande gärningar — gjorts tillämplig även på utspridande och ut­

bjudande av skrift eller bild, som genom grov kränkning av andras män­

niskovärde är ägnad att väcka allmän anstöt; härigenom komma bl. a. vissa

former av rashets att kunna bestraffas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

5

Förslag

till

Lag

om lindring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19, 20

och 20 a §§, 16 kap. 1—6 och 14 §§, 18 kap. 14—16 §§ samt 20 kap. 11 §

strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften

till 2 kap., 2 kap. 8 och 15—18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§,.5 kap.

13 och 15 §§, 6 kap. 3 och 5 §§, 8—13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18 och 45 §§,

överskriften till 15 kap., 15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap., 18 kap. 13 §,

19 kap., 20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24 och

25 kap. strafflagen skola erhålla ändrad lydelse1 på sätt nedan angives, dels

ock att i strafflagen skola införas följande paragrafer, nämligen i 5 kap. en

paragraf, betecknad 19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer, betecknade 26

31 §§, av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

1

§•

Inländsk man------------ åtalas må.

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, sa ock dar

brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava

fullbordats.

3 §-

Ej må någon utan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han

utom riket undergått straff eller skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på viss

tid eller böter dömes, äge domstolen förordna om avräkning för straff eller

skyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt. * * * 5 * * * * * * * * * * *

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 8 § SFS 1942:378 och 15 18 §§ 1936:244,

beträffande 3 kap. 1917:382 och 1942:378, beträffande 4 kap. 2 och 7 §§ 1938:251,

6 § 1945: 873 och 14 § 1942:378, beträffande 5 kap. 15 § 1946:856, beträffande 6 kap.

5 § 1942:378, beträffande 8 kap. 1940:356 ävensom 1942:103 och 378 samt 1944:314,

beträffande 9 kap. 1906:19 s. 8, 1921:288, 1931:327 och 1940:356, beträffande 10 kap.

1887:82 s. 1, 1906:19 s. 8 och 42 s. 1, 1921:288, 1931: 327, 1933:185, 1936:327, 1938:

251 1940:356, 1942:378, 1944:416 och 1947:627, beträffande 11 kap. 1890:33 s. 1, 1930:

199,’ 1931:327, 1935:288, 1936:327 och 1942:378, beträffande 12 kap. 1890:33 s. 1, 1906:

19 s 8, 1931: 327, 1937:242 och 1942:378, beträffande 13 kap. 1937: 242, 1938:251, 1942:

378 och 1947:627, beträffande 14 kap. 2, 10 och 18 §§ 1942:378 samt 45 § 1943:277,

beträffande 15 kap. 25 § 1942:378, beträffande 18 kap. 13 § 1938:566, beträffande 19

kap 1890:33 s. 1, 1900:49 s. 5, 1910:70 s. 1, 1919:429, 1921:288, 1931:327, 1936:244,

1937:242 och 1942:378, beträffande 20—22 kap. 1942:378, beträffande 24 kap. 1875:46

s. 1, 1931: 327, 1938:274 och 1942:378 samt beträffande 25 kap. 1915: 438, 1931: 327,

1933:185, 1936: 244, 1938:251, 1941:838, 1942:378 och 1944:167.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag Mömas må; så ock om förverkande.

8

§.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets be­

skaffenhet och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av

vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från och

med en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn

till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekono-

miska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter

jämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.

Där. e^li8t ]agen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta be­

lopp, ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.

Böter tillfalla kronan.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning, var­

med ämbetsansvar är förenat, äro:

1) Avsättning.

2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad

eller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter och

förmåner som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medan

den dömde undergår frihetsstraff.

16 §.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat

dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med

straff, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat till kro­

nan: utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll,

må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den

som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i denna lag är belagd med straff, haft

vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skä­

ligt förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan. 17

17 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, vilken i denna lag är

belagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren

eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller med­

verkat därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är

påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och

det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället vär­

det förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon

tagit befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott.

Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller

särskild rätt därtill. Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av

sjöpanträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten i far­

tyget skall upphöra. Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förkla­

ras förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll

därom.

Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt

7

mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och

omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, för­

klaras förverkat.

I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av

missbruk.

18 §.

Är straff förfallet, må talan angående påföljd som avses i 16 eller 17 §

av åklagare väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stads-

fiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

3 KAP.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

1 §•

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till

fullbordan, skall han i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet,

såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller

sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen,

dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskilt

utsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straff

för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.

2

§•

Den som, med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning, lämnar

eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brot­

tet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar

eller tager annan dylik befattning med gift, spängämne, vapen, dyrk, for-

falskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagen ut­

sätter straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för

fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas skall ock stämp­

ling anses som förberedelse. Med stämpling förstås, att nagon i samrad med

annan beslutar gärningen så ock att någon söker anstifta annan eller åtager

eller erbjuder sig att utföra den.

Till straff för förberedelse skall ej dömas, om faran för brott var ringa.

Straffet för förberedelse sättes under vad som bort följa å den fullbor­

dade gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två ar, med

mindre å det fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller

däröver.

3 §■

Straff för försök eller förberedelse till brott skall ej ådömas den som fri­

villigt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett

att brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel

må ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt den

brottsliga användningen av hjälpmedlet. 4

4 §•

Straff som är stadgat för viss gärning skall tillämpas ej blott å den som

utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller

dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått

annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

8

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som

honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäl-

denär eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte ho­

nom medverkat till gärningen.

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, där annat följer av vad för sär­

skilda fall är stadgat.

5 §•

Har nagon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av

hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat alle­

nast i mindre män, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa å

gärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, då fråga

är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas å

annan medverkande.

6

§.

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärning

som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av

hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet

att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre

mån medverkat till sådan gärning, och må ej i något fall dömas till högre

straff än straffarbete i två år.

Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andra upp­

fostrare eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som står

under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva

eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för under­

låtenhet att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat, dock må

straffet ej sättas högre än till fängelse.

Ej må till straff för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas,

med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa

därå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

7 §-

Straff som lagen utsätter för det fall att någon genom brott bereder sig

vinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då någon avsiktli­

gen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

4 KAP.

2

§.

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag

stadgade straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffar-

ten höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen

sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse

eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två

år. Böter sasom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter

eder femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat

för något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av

de lägsta straffen.

6

§•

Vid tillämpning------------- räknas lika.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa

fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än

9

böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid

böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma

straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i

penningar, skall varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med

en dagsbot.

Uppkommer vid-------- —- dagatal förfaller.

7 §•

Vad i 1—4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar

gälla, där någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från

samma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas

högst till ett år.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och all­

mänt straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25

kap. 1—4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt

avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

14 §.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för

brott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kapitel avsett

brott, vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt

eller att brottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta

svårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre

svårhetsgrad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som

mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl äro mot straffhöjningen.

Ej må dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter tillräknas någon till

sådan straff höj ning.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

5 KAP.

13 §.

Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den brottsliges livs­

tid, ålagda genom laga kraft ägande dom och har till gäldande därav även

under hans livstid lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar,

skola dock böterna utgå av den egendomen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § sägs må, om det finnes skäligt, ådömas

utan hinder av förbrytarens död.

15 §.

För brott som avses i 25 kap. 1—5 §§ vare, där brottet ej är belagt med

svårare allmänt straff än straffarbete i två år, straffet förfallet, om den

misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Kan

å brottet följa straff som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,

gälle vad där stadgas. 19

19 a §.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycket

sägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare än tio år från det brottet

begicks.

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

6 KAP.

3 §•

För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genom äre­

kränkande gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällning

givas.

Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det,

efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän

eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

5 §•

Hava flera medverkat till brott, svare de en för alla och alla för en till

skadestånd.

8 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet.

1 §‘

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller

eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främ­

mande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket

skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets

förverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran

ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen

eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller

hindras, företager handling som innebär fara därför, straffes ock för hög­

förräderi som i första stycket sägs.

2

§•

Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt

eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främ­

mande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest

sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes

för trolöshet i förhandling med främmande makt till straffarbete på livs­

tid eller från och med två till och med tio år.

3

§•

Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyn­

digat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk an­

gelägenhet som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigt

ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som

företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet i förhand­

ling med främmande makt till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Var riket i krig, skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga

förhållande till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett

till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med

tio år eller på livstid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

11

4 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen an­

skaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, för­

råd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främ­

mande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen

vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest

för rikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri

till straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma

lag vare, där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller

tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar

sådan uppgift.

5 §.

Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och

med tio år eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär­

ningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig el­

ler rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad som

på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

6

§•

Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gär­

ning som i 4 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes

för obehörig befattning med hemlig uppgift högst till straffarbete i två år

eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

Befordrar eller lämnar någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i

4 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med

hemlig uppgift till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst till

straffarbete i två år.

7 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande

eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som

röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur, dö­

mes för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete i

två år.

8 §■

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller

annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom eller miss-

firmlig gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller

representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främ­

mande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där

finnes, dömes för kränkande av främmande makt till fängelse eller till

straffarbete i högst fyra år, eller, om brottet är ringa, till böter.

9 §.

Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmande

krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen be­

giva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till

fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år.

10

§.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse

mottager penningar eller annan egendom för att genom utgivande eller

spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om

statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för

tagande av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.

11

§•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första

stycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4 eller

5 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straff­

arbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.

Såsom'förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses ock stämp­

ling.

12

§.

Där någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, meddelad var­

ning eller eljest bort inse att brott som i 1, 2, 4 eller 5 § sägs är å färde, med­

verkar till gärningen, straffes med fängelse eller böter eller, om riket var i

krig, högst med straffarbete i två år.

Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4 eller 5 §

är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan

ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som av­

ses i 7—9 §§.

9 KAP.

Om högmålsbrott.

1 §•

Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest

med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,

riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hind­

ras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dö­

mes, där det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var

faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år

dömas.

2

§•

Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt

i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes

för majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och

med tio år.

Sker brott som nu sagts mot annan medlem av konungahuset, dömes till

straffarbete i högst sex år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och

med fyra till och med tio år eller på livstid dömas.

Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid.

3 §•

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med miss-

firmlig gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dö­

mes för missfirmelse mot kunglig person till fängelse eller böter.

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

4 §.

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,

eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för missfirmelse mot

riksstyrelse eller mot riksdagen till fängelse eller böter.

5 §.

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat ri­

kets höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller

fängelse.

6 §'

Där någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller

medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det sam­

lat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrust­

ning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ord­

ning till straffarbete från och med sex till och med tio år.

7 §•

Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara

avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka

och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordnings­

makten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,

ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller. mark för

sammanslutningens verksamhet eller understödjer sammanslutningen med

penningar eller på annat sätt, straffes för olovlig kårverksamhet högst med

straffarbete i två år.

8

§•

Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre

eller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakten

eller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom eller me­

delst annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet, do­

mes för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, om

riket var i krig, högst till straffarbete i fyra ar.

9 §•

Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs så ock förberedelse till brott

som i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes

efter tv i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livs­

tid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förbe­

redelse anses ock stämpling.

10

§•

Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs>

med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ej

heller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet att av­

slöja sådant brott.

10 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet.

1 §•

Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller

annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne ar i tjanste-

14

utövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån

eller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete

i högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lag

vare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller an­

nan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri snort

eller låtit.

J

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock

gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd

skall vara förenat.

2

§.

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, som

åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller

hämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidan­

de, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse

mot tjänsteman till fängelse eller böter. Är brottet grovt, skall till straff­

arbete i högst fyra år eller fängelse dömas.

3 §•

Vad i 1 och 2 § § stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda

paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda

där avsedd befattningshavare vid förrättning.

4 §.

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, ge­

nom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen

av befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelse el­

ler böter.

5 §•

Förgriper man sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot nå­

gon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning,

dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse.

6 §‘

Där någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig be­

löning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, straffes

för bestickning högst med straffarbete i två år.

7 §‘

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av röst­

rätt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång

eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt ver­

kande vid röstning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att det

innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall

till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att

rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter eller

fängelse.

8 §:

Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angående

utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott

mot rösthemlighet till böter.

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

15

9 §•

Den som med våld eller hot därom angriper någon för det han hos dom­

stol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller

eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åt­

gärd, straffes för övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år. Sam­

ma lag vare om den som med annan gärning, som medför lidande, skada el­

ler eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagt

vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att

hindra honom från sådan utsagas avgivande.

10 §.

Där någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, hjälper honom att

undkomma, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt mot­

verkar hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd, dö-

mes för skyddande av brottsling högst till straffarbete i två år.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brotts­

lig, straffes med böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den

som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivför­

äldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till

straff efter denna paragraf.

11

§•

Tager man lös den som är anhållen, häktad eller fånge eller eljest för

annat än sjukvård eller skyddsuppfostran berövad friheten eller främjar an-

norledes hans flykt, dömes för främjande av flykt till fängelse eller till

straffarbete i högst fyra år. Är brottet att anse som ringa, såsom med hän­

syn till att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvar­

lig beskaffenhet eller hjälpåtgärden av mindre farlig art, vare straffet böter

eller fängelse.

Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

12

§.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva

annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,

skadar eller borttager myndighets anslag eller insegel eller eljest olovligen

öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt myndig­

hets förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller

f on (Jpjg0

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes till böter. 13 14

13 §•

Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbets-

ansvar är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller bö­

ter. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen

ville

skaffa sig obehong

vinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i liogst fyra ar

eller fängelse dömas.

14 §.

Den som, ulan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver sig

ut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän

ställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehorigen bär

unifonn eller tjänsteteckcn för att giva sig sken av att tillhora krigsmakten

eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser all-

män samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller

kraft.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, dömes till böter.

16

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

11 KAP.

Om brott mot allmän ordning.

1 §■

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med

förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller

hindra viss åtgärd och skingrar sig ej på myndighets befallning, straffes för

upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annan

deltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år.

Skingrar sig folksamlingen på myndighets befallning, straffes anstiftare

och anförare högst med straffarbete i två år.

2

§•

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å per­

son eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våld­

samt upplopp, anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år och an­

nan deltagare i folksamlingens förehavande högst till straffarbete i fyra år.

3 §.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkom­

ma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger på

område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ej upp­

lopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse.

4 §.

Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör

eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel

eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig

eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst för överlägg­

ning, undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för störande av för­

rättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse.

5 §.

Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides

eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten upp­

manar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medbor­

gerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till

böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa,

må till straffarbete i högst fyra år dömas.

6

§•

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstå­

ende som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen

eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myn­

dighet eller annat organ vilket äger besluta i allmänna angelägenheter, straf­

fes för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

17

7 §•

Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossam­

fund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

8

§.

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller

avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna,

grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot

griftefrid till fängelse eller böter.

9 §•

Den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder be­

rusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för fylleri till bö­

ter, högst femhundra kronor.

10

§.

Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän

plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förar­

gelse hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter,

högst femhundra kronor.

11

§•

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller pen­

ningvärde eller tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten,

straffes med fängelse eller böter. Deltager någon i dylikt spel som anordnats

för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten har tillträde,

dömes till böter.

12

§.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,

utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller

fängelse.

12 KAP.

Om förfalskningsbrott.

1 §•

Var som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn, fals-

keligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk

urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, där

åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till straff­

arbete i högst två år eller fängelse.

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan

handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis,

så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2

§•

Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är

att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse

eller böter.

2

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 80.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskilt be­

aktas, om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller

dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon

till hans rätt.

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

3 §•

Är urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att

anse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbete

från och med ett till och med sex år.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov skall särskilt beak­

tas, om den avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är

särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktie­

brev eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt far­

lig art.

4 §•

Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund varöver han ej

äger förfoga, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för under­

tryckande av urkund med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brot­

tet grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. I ringa fall vare straffet

fängelse eller böter.

5 §•

Där någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning eller

annan signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt

verk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till

verket, dömes för signaturförfalskning till straffarbete i högst fyra år eller

fängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

6

§•

Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt

eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning

till straffarbete i högst fyra år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från

och med ett till och med åtta år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse

eller böter.

7 §•

Eftergör någon gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annat offent­

ligt eller för allmänheten avsett inländskt eller utländskt värdemärke eller

ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara,

handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falske-

ligen äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta,

straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalsk­

ning med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, skall

till straffarbete från och med ett till och med sex år dömas. I ringa fall vare

straffet fängelse eller böter.

8

§.

Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan tagas

för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för plan-

eller höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller förstör sådant

märke, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning

av fast märke till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa,

vare straffet fängelse eller böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

19

9 §.

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med

falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt

värde- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk

av något, som förfalskats på sätt ovan sägs, straffes, där åtgärden innebär

fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han

själv gjort förfalskningen.

10

§.

Den som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något, som

lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värde­

märke, dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.

11

§•

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,

innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevishän­

seende som gärningen innebar, må straffet nedsättas under vad eljest bort

följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff

än fängelse, vare fri från straff.

12

§.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § sägs

så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 6 § straffes efter ty i 3 kap.

stadgas. Skulle brottet, om det fullbordats, hava varit att anse som ringa,

må dock ej dömas till straff enligt vad nu sagts.

13 KAP.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.

1 §•

Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar

osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år. År brottet med hänsyn till om­

ständigheterna att anse som grovt, såsom då det sker med uppsåt att oskyl­

dig må fällas till urbota straff eller eljest synnerlig skada tillfogas annan,

skall till straffarbete från och med två till och med åtta år dömas. Är brottet

att anse som ringa, vare straffet fängelse eller böter.

2

§•

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann

uppgift eller förtiger sanningen, dömes för osann partsutsaga till straffar­

bete i högst två år eller fängelse. Är brottet att anse som ringa, vare straffet

böter eller fängelse.

3 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes

för ovarsam utsaga till böter eller fängelse.

4 §•

Prövas utsaga som avses i 1—3 §§ vara utan betydelse för saken, skall

ej till straff dömas.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, där någon lämnat osann upp­

gift eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra

sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.

5 §•

Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för

falskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med

hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser

svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall till straffar­

bete i högst sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

6

§.

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för

obefogat åtal till fängelse eller böter.

7 §•

Gör någon angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld,

dömes för falsk angivelse till straffarbete i högst två år eller fängelse. I

ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

Den som) i annat fall än första stycket avser, hos åklagare, polismyndig­

het eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, fö­

regiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande om­

ständighet, straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan

sak, för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket

sägs, dömes till böter eller fängelse.

8

§•

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva

sakfälld eller åberopar med sådant uppsåt falskt bevis, dömes för bevisför­

vanskning såsom i 5 § sägs.

9 §■

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta ka­

pitel är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att an­

nan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och

underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvär­

jande göra vad skäligen kan begäras, dömes till böter eller fängelse.

10

§.

Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under

edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik för­

säkran, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, där åtgärden

innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till fängelse eller böter

eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år.

Förövas gärning, varom i första stycket förmäles, av grov oaktsamhet,

dömes till böter eller fängelse.

11

§•

Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är

eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar för skens skull

urkund rörande rättshandling, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishän­

seende, för osant intygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

21

till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som

grovt, skall till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första

stycket, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande

av osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.

12

§.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund ge­

nom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar urkunden att så­

lunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkom­

mit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för

riktig kopia av viss urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänse­

ende, för missbruk av urkund till fängelse eller böter.

13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, där åtgärden innebär

fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till fängelse eller böter.

14 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,

innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat

sätt avvärjt fara för vidare olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest

bort följa å gärningen. Yar faran ringa och är brottet ej belagt med svårare

straff än fängelse, vare fri från straff.

15 §.

Förberedelse till brott varom i 1 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas,

där ej brottet, om det fullbordats, skulle hava varit att anse som ringa. Lika

med förberedelse anses sådan stämpling, att någon sökt anstifta annan till

gärningen.

,

. ,

Försök till brott som i 8 § sägs straffes ock enligt vad i 3 kap. stadgas.

14 KAP.

2

§•

Försök eller förberedelse till mord så ock underlåtenhet att avslöja sådant

brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straff­

arbete på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

7 §•

Hava flera deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skall en

var, som tillfogat den döde livsfarlig skada, och där ej viss skada var i sig

själv livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka i

förening orsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honom

åstadkomna skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den; som å den

döde gjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högre

straff belagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 5 § sägs.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

10 §.

Har någon------------ sex år.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse

anses ock stämpling.

Med svår-------- — livsfarlig sjukdom.

18 §.

Har någon------------ år dömas.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse

anses ock stämpling.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styv-

eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän

åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver eller det blivit

förövat å allmän plats. Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas av

allmän åklagare, där det medfört döden eller ock landsfogden eller, i Stock­

holm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Vållande, varom------------ än målsägande.

Därest brott--------— till åtal.

Har brott — ------- åtal angives.

15 KAP.

Om brott mot annans frihet eller frid.

25 §.

Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 §

1 mom. sagt är, så ock förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brott

som i 5, 6, 7 eller 8 § angives, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av för­

sök till brott, som i 12 eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må till straff­

arbete på livstid dömas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Angående åtal------- — 19 § sägs.

26 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans

vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar

att därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller där

gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffes

med böter eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfrids­

brott i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbor­

dat, till straffarbete i högst två år dömas.

27 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga

ordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader. 28

28 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus,

eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med

23

böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynne;

vare staffet böter.

Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat våld

därå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård,

varde, där hemfrid därigenom störes, straffad med böter.

29 §.

Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,

där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

3° §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen

bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som

honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är,

dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker

det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen för­

stör eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, som

brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård

haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

31 §.

Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjort

våld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i fara

tillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hade

lov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade^ varde

den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande

ansedd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

16 KAP.

Om ärekränkning.

18 KAP.

13 §.

Sprider någon ut, håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning

eller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning av and­

ras människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, straffes för anstöt-

ligt förfarande med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom

annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara

för andras förförelse därav kommer.

19 KAP.

Om allmänfarliga brott. 1

1 §‘

Anlägger någon brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller

för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand till

straffarbete från och med två till och med åtta år.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

2 §•

Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från och

med sex till och med tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om bran­

den anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest

innebar fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

3 §•

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg-

eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för

annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,

dömes för allmänfarlig ödeläggelse till straffarbete från och med två till och

med åtta år eller, om brottet är grovt, till straffarbete på livstid eller från

och med sex till och med tio år.

4 §•

Där någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för

rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upp­

rätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åt­

gärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppma­

ning därtill, allvarligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom,

dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Samma

lag vare, där någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss

sagts, allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller använd­

ningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av

anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och med

två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är

grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets sä­

kerhet, för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.

5 §.

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller spräng­

ämne eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller

framkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes

för allmänfarlig vårdslöshet till fängelse eller böter. Är brottet grovt, dömes

till straffarbete i högst två år eller fängelse.

6 §•

Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat, sprider på

annat sätt gift eller dylikt eller överför eller sprider allvarlig sjukdom, och

framkallar han därigenom allmän fara för människors liv eller hälsa, dö­

mes för spridande av gift eller smitta till straffarbete i högst sex år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete från och med fyra till och med

tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om

många människor utsatts för fara.

7 §•

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller ge­

nom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida ska­

dedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes för förgöring högst med

straffarbete i två år.

25

Är brottet grovt, dömes för grov förgöring till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det

skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för

fara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

8

§.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 6 eller 7 § sägs, dömes till

fängelse eller böter.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta ka­

pitel är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledes

framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän

fara som avses i 6 eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till

insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dö­

mes till fängelse eller böter.

10

§.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8 eller 9 § frivilligt

avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhet uppkommit, må straf­

fet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock må ej till lägre

straff än straffarbete dömas, om minsta straff för brottet eljest är straff­

arbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottet ej belagt med

svårare straff än fängelse, vare fri från straff.

11

§•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 3, 4, 6 eller 7 § sägs så ock

underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Så­

som förberedelse anses ock stämpling.

20 KAP.

3 §.

Stjäl någon------------ det tillgripna.

I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses som ringa stöld.

8

§•

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 24 kap. 2 §

andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,

skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olov­

ligen anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller

låta kreatur beta, eller skiljer obehörigen annan från besittning av fastighet

eller del därav, skall vad i 6 och 7 §§ sägs om egenmäktigt förfarande eller

självtäkt äga tillämpning.

10 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sägs så ock under­

låtenhet att avslöja brott som i 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffnings-

medel, som är straffbart enligt 6 §. Såsom förberedelse till rån anses ock

stämpling.

Gör vid-------------livstid dömas.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

21 KAP.

6 §•

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör

sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens åter­

ställande, straffes för häleri med straffarbete i högst två år eller fängelse,

eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år; i ringa fall vare

straffet böter eller fängelse. Samma lag vare om den som bereder sig otill­

börlig vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den som genom krav,

överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Om gärningsmannen------------ eller fängelse.

8

§.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4 eller 5 § sägs straffes efter

ty i 3 kap. stadgas; dock skall vad i 3 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga om för­

sök till utpressning.

Såsom för förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som för

att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig

eller annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon med upp­

såt som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan

inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

22 KAP.

7 §•

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar

därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter. Sam­

ma lag vare, där innehavare av fastighet brukar denna till men för annans

rätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta krea­

tur beta eller vidtaga annan dylik åtgärd.

24 KAP.

Om skadegörelse; så ock om tagande av olovlig väg.

1 §•

Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans

rätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.

2

§•

Är skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omstän-

righeter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,

av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda

eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till

bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde

och övriga omständigheter är att anse som ringa.

3 §•

Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse

som grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller till straffar­

bete i högst fyra år.

27

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av

gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om den

förövats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om

skadan eljest är synnerligen kännbar.

4 §•

Tager någon olovlig väg över tomt eller plantering eller over annan aga

som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

5 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § sägs så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

6

§.

Åverkan eller tagande av olovlig väg må ej, där brottet endast förnärmar

enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden eller, i

Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt på­

kallat.

25 KAP.

Om ämbetsbrott.

1 §•

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning

till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningen

utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med

straff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; om

skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst

två år. I ringa fall vare straffet allenast böter.

År tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att an­

se som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffar­

bete i högst sex år.

2

§.

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär .muta. eller

annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, där ej gärningen

eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta såsom i 1 § stad­

gas. Samma lag vare, där han begått sådan gärning innan han erhöll be­

fattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs, do­

mes till allmänt straff som i 1 § stadgas.

3 §• . ,

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han

olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd

med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om

skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffet

allenast böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straff

som i första stycket sägs.

4 §.

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad

honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild före­

skrift eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänste­

missbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter

28

eller suspension. Är felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; om

skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

5 §.

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är annorstädes än i 1—4 §§

belagd med straff, åsidosatt sin tjänsteplikt, varde den omständigheten be­

aktad vid bestämmande av straffet, och må fängelse intill två år ådömas,

ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa.

6

§.

Innehar den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt avsättning

eller suspension från viss tjänst ej längre sannna tjänst, men har han i dess

ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall dömas

till avsättning eller suspension från den befattningen. Har han ej i tjäns­

tens ställe erhållit annan befattning varom nu sagts, skall allmänt straff

som i 1-—4 §§ stadgas ådömas enbart och vid straffets bestämmande hänsyn

tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension; om han eljest ej

förskyllt frihetsstraff, må varje straff bortfalla. Har den brottslige förskyllt

avsättning, skall det utsättas i domen.

Där den som förskyllt avsättning eller suspension från sin tjänst inne­

har annan med ämbetsansvar förenad befattning än i första stycket sägs,

varde han avsatt från denna, om han genom brottet visat sig uppenbarligen

icke vara skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån

skadat det anseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till

suspension därifrån.

Dömes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket

och innehar han med ämbetsansvar förenad befattning, skall vad i andra

stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 §.

Där ämbetsman på grund av annat brott än sådant varom i 1—4 §§ sägs

dömes till straffarbete, varde ock avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill,

må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall dömas till suspen­

sion. Förskyller han fängelse eller böter, skall dömas till avsättning, om

han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava

tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd mån skadat det an­

seende som innehavaren av befattningen bör äga.

Då avsättning eller suspension ådömes jämlikt första stycket, skall den

förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat

straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.

8 §•

Har förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman bestraffning,

har domstol att taga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för samma

brott, och må böter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet, bort­

falla. Förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt eller

delvis verkställts då åtal för brottet väckes.

9 §•

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från

tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, där

han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen

utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

29

10

§.

Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan att

därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägs

efter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 §

sägs äga tillämpning.

För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den som där­

igenom åsidosatt tjänsteplikt dömas.

11

§•

Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statens befattnings­

havare som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin

tjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen må entle­

diga honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro satta

att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade

kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om

de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och

om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller

kommunal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd skall ock

vara underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och 5—7 §§; dock må suspension

ej ådömas.

..

Där innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken en­

ligt Konungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 10 kap. 1 § sägs,

åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, gälle

vad i 5 och 7 §§ stadgas.

12

§.

Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under

allmänt åtal.

13 §.

Har den, som blivit dömd till straff, innan domen meddelades eller där­

efter men innan den vunnit laga kraft, blivit förordnad eller vald till befatt­

ning och har domstolen icke prövat frågan om avsättning eller suspension

därifrån jämlikt 6 eller 7 §, må särskild talan om avsättning eller suspension

från befattningen föras, såframt den väckes inom två år från det domen

vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; och skall med avseende därå

iakttagas följande.

1. Genom denna lag upphävas lagen den 9 juni 1927 (nr 198) innefattan­

de förbud att sprida efterhildning av penningsedel och lagen den 15 juni

1934 (nr 271) om förbud mot vissa sammanslutningar.

2. Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelse

som där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 § strafflagen blir i stället hänförligt

till 8 kap. 8 § nya lagen.

Där i lag eller författning eljest förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall ock denna i stället tillämpas.

3. I stället för äldre bestämmelser i 10 kap. strafflagen angående upprors

och upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej å

deltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighet

högt och tydligt befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt

eljest användes, övergå deltagare i upplopp så hastigt till våld, att civil­

30

myndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndigheten för­

ordna, att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock i något

fall vapen brukas längre, än civilmyndighet finner sådant vara nödigt för

upploppets stillande.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, lands­

fogde samt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- eller

tjänstemans ställe.

Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge på

stället varande högste militärbefälhavare så förfara som för civilmyndig­

heten är stadgat.

b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om

allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde till samman­

komsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myn­

digheten upplösas, såframt därvid ej företages något som är stridande emot

lag eller eljest stör allmän ordning.

4. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt därom att vad

någon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige

innehavare.

5. Vad i 25 kap. 12 § nya lagen är stadgat innebär icke ändring i be­

stämmelse i annan lag än strafflagen om inskränkning i allmän åklagares

åtal srätt med avseende å sådan gärning som i 3 § samma kapitel sägs och

som är särskilt belagd med straff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 4 §§, 20 kap. 8 §, 31 kap. 6 §

och 47 kap. 1 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives. 19 * * * * * * * * * * *

19 KAP.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott

anses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om

brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava

fullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under

skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg

under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den miss­

tänkte med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppe­

håller sig, behörig.

Är, då------------- uppehåller sig.

Åtal för —---------- det lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

31

3 §•

Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt, väckas

vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika tider,

må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal väckas även mot

den eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera för

brott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn till utred­

ningen samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att åtalen

upptagas av samma domstol.

4 §•

Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse

eller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där

brottet åtalats.

20 KAP.

8

§•

Målsäganden må --------—- äga rum.

Har åklagare-------------fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första styckt sägs må målsägande väcka talan om an­

svar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvi­

telse angående brott.

31 KAP.

6

§•

Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga

samband med varandra, eller skola flera målsägande eller åklagaren och

målsäganden ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla

och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår

allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet

eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av

honom ensam.

År någon ------------- för en. 47

47 KAP.

1 §■

Vill målsägande -—- -—- ■— till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka

talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan

osann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning muntligen inför

rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall erhålla del

därav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 oktober 1900 om straffregister1

skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med till-

lämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter ej under

sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott,

varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma

kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utläm­

ning av förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning

av förbrytare skall erhålla följande ändrade lydelse.

3 §•

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt

fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för medverkan till brott, vil­

ket förövats utomlands, må dock i särskilt fall utlämning medgivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1944 : 294 och 1945:468.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 313) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 15 juni 19351 om ungdomsfäng­

else skall erhålla följande ändrade lydelse.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas

i stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke av­

sättning eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnes

stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om

förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och

internering i säkerhetsanstalt skall erhålla följande ändrade lydelse.

20

§.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må

användas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke avsätt­

ning eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnes

stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1939:322 och 1943:730.

3

Bihang till riksdagens protokoll 10A8. 1 samt. Nr 80.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.

åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds beslut jämlikt

3 § angående någons intagande å sjukvårdsinrättning eller isolering eller

ställande under observation eller bryter någon mot föreskriften i 5 § 2 mom.

eller mot bestämmelserna i 7 §, straffes med dagsböter.

Lag samma------------ 2 mom. åligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105).

Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 19351 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12

§.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser

straffes med dagsböter.

Dömes någon------------- vara förverkad.

Innefattar förseelsen------------- tillfaller kronan.

Avskrift av------------- till medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1941:341.

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

35

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skall

införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av följande lydelse.

17 a §.

Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiske­

redskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller ge­

nom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom

stängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes för

olovligt fiske till dagsböter eller, där brottet är grovt, till fängelse i högst

sex månader. Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, straffes med

dagsböter.

Brott varom i denna paragraf sägs må ej, där det endast förnärmar en­

skilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre det av målsägande an-

gives till sådant åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om

gemensamhetsfiske.

Härigenom förordnas, att 37 § lagen den 30 juni 1913 om gemensamhets­

fiske skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 37

37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt till

visst slag av fiske i honom tillkommande vatten men likväl där idkar annat

slag av fiske, så ock den, som fiskar i strid mot fastställd plan, dömes, om

ej gärningen är belagd med straff i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,

till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Förseelse, varom-------------av fisket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till

jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

29 §.

2 inom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägs

i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda

paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punk­

ten av samma paragraf, straffes med dagsböter.

Överträder ägare — —- -—• med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om för­

valtning av bysamfälligketer och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall

erhålla följande ändrade lydelse. 15

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt denna lag

träffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus, torv, ler, sand

eller dylikt eller överträder han eljest genom brukande av ägan vad sålunda

blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, som

är ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,

gälle vad i 20 och 24 kap. strafflagen stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

37

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om

ägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

59 §.

Bryter någon-------------med dagsböter.

Lag samma —- -—• — omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsam-

het eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andras

kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer

på annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio

kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot all­

männa strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen

är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den It) maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i

fartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i

fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av nedan angiven

lydelse, dels ock att 29 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

19 a §.

Har domstol, vid meddelande av förklaring att fartyg jämlikt 2 kap. 17 §

strafflagen skall vara förverkat till kronan, tillika beträffande inteckning

i fartyget förklarat, att panträtten i fartyget skall upphöra, må, sedan ut­

slaget vunnit laga kraft, inteckningen dödas på ansökan utav ny ägare av

fartyget eller lott däri, ändå att inteckningshandlingen

i

huvudskrift ej

företes.

1 Senaste lydelse beträffande 29 §, se SFS 1936:226.

38

Knngl. Maj:ts proposition nr 80.

29 §.

Då utmätning------------ boken antecknat.

Har vid------------- laga kraft.

Har domstol beträffande inteckning i fartyg meddelat förklaring som i

19 a § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskriv­

ningsdomaren. Inkommer sådant bevis till denne, skall å nästa inskrivnings­

dag göras anteckning om förhållandet i inteckningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

39

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 maj 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

W igforss , M öller , S köld , G jöres , E rlander , D anielson , V ougt ,

Z etterberg , N ilsson , E ricsson , M ossberg .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angaende änd­

rad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

Föredraganden anför följande.

Straffrättskommittén, som den 29 juni 1940 avgav betänkande med för­

slag till lagstiftning om förmögenhetsbrott, erhöll därefter, enligt Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 11 oktober 1940, uppdrag att verkställa utredning

rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del. Kommittén, som vid

fullgörandet av detta uppdrag utgjorts av presidenten Birger Ekeberg, till­

lika ordförande, professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal, byrå­

chefen för lagärenden Ivar Strahl samt hovrättsrådet Nils Beckman, tillika

sekreterare, har den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag till

lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69).

Sedan yttranden inhämtats över förslaget och detta varit föremål för över-

arbetning i justitiedepartementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma

samt i anslutning därtill lämna följande redogörelse.

Tidigare reformarbete.

Sedan tanken att på en gång ersätta 1864 års strafflag med en ny lag över­

givits, inleddes i stället genom den av kommittén förberedda, år 1942 an­

tagna lagstiftningen om förmögenhetsbrotten ett successivt förnyande av

strafflagens speciella del. Till grund för arbetet härmed ha kunnat läggas

professorn

J

ohan

C. W. T

hyréns

förarbeten till en allmän strafflagsreform.

Dessa, som omfatta elva av Thyrén själv utgivna avsnitt av förberedande ut­

kast till strafflagens speciella del och efterlämnade anteckningar till ytter­

ligare avsnitt, utgå från en indelning av brotten i fyra huvudgrupper, näm­

ligen brott mot staten, brott mot allmänheten, brott mot enskild person och

brott mot enskilds förmögenhet. Härav ha brotten mot enskild person och

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

enskilds förmögenhet endast ofullständigt behandlats av Thyrén, nämligen

i hans fyra första utkast jämte de efterlämnade anteckningarna, varemot

brotten mot staten och allmänheten äro fullständigt behandlade i Thyréns

utkast V—XI.

Genom 1942 års strafflagsändringar genomfördes ny lagstiftning om brot­

ten mot enskilds förmögenhet. Av praktiska skäl kom den emellertid icke

att utsträckas även till skadegörelsebrotten, av vilka enkel skadegörelse lik­

väl kan anses som ett förmögenhetsbrott. Då kommittén den 11 oktober

1940 erhöll uppdraget att verkställa utredning rörande fortsatt revision av

strafflagens speciella del, framhöll dåvarande departementschefen, statsrå­

det Westman, att arbetet närmast borde inriktas på brottsgrupper, vilka

ägde samband med de av kommittén redan behandlade förmögenhetsbrot-

ten. Såsom brott, vilka i första hand borde bliva föremål för behandling,

anvisade departementschefen därvid skadegörelsebrotten i 19 kap. och för-

falskningsbrotten i 12 kap. strafflagen. Han anförde vidare, att utredningen

icke borde bindas vid gällande lags kapitelindelning och gruppering av

brottstyperna. Vid utredningen borde övervägas vissa spörsmål av systema­

tisk natur, vilka fordrade sin lösning innan den fullständiga strafflagsre-

vision som vore slutmålet kunde fullbordas. Om det under utredningsarbe­

tet skulle befinnas erforderligt för att vinna en lämplig brottsindelning,

borde således i utredningen kunna inbegripas brottstyper som fölle utanför

de i 12 och 19 kap. upptagna men vore ägnade för behandling gemensamt

med dessa.

Huvuddragen i kommittéförslaget.

Utifrån de i direktiven angivna riktlinjerna har kommittén i första band

haft att till behandling upptaga skadegörelsebrotten. Vissa former av skade­

görelse äro, som förut framhållits, att hänföra till förmögenhetsbrotten. För

andra närstående brottstyper, t. ex. mordbrand, är däremot i främsta rum­

met utmärkande icke själva skadandet av annans egendom utan den fara

som brottet innefattar för andra till person eller egendom. Dylika brott sy­

nas därför böra hänföras till brotten mot allmänheten och ha av kommit­

tén sammanförts under beteckningen allmänfarliga brott. Även de i direk­

tiven efter skadegörelsebrotten särskilt omnämnda förfalskningsbrotten äro

att hänföra till brotten mot allmänheten; det intresse som man genom be­

straffningen av förfalskningsbrotten i första band vill skydda är nämligen

samhällsmedlemmarnas intresse av att kunna lita på bevismedlen. Viss

släktskap med de egentliga förfalskningsbrotten företer s. k. immateriell

förfalskning, d. v. s. förfarandet att giva äkta handling oriktigt innehåll,

begagna sådan handling på oriktigt sätt eller förneka handlingens äkthet.

Sådan brottslighet har emellertid av kommittén ansetts böra behandlas sam­

man med andra brott som innebära lämnande av osanna uppgifter, såsom

mened och falskt åtal. Dessa brott har kommittén upptagit till behandling

såsom en med allmänfarliga brott och förfalskningsbrott jämställd avdel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

41

ning. Då skadegörelsebrotten ha beröringspunkter även med brotten mot sta­

ten, i det exempelvis grövre sabotagehandlingar kunna bliva att betrakta

som brott mot statens säkerhet, har kommittén föranletts att till behandling

upptaga även brotten mot staten. Dessa har kommittén uppdelat i brott mo;

rikets säkerhet, högmålsbrott, brott mot allmän verksamhet och brott mot

allmän ordning. Även ämbetsbrotten ha ansetts höra till brotten mot staten.

De olika kapitel som tillsammans omfatta en brottsgrupp ha icke i försla­

get kunnat konsekvent sammanföras. Kapitelordningen i förslaget ansluter

sig därför i huvudsak till gällande lags. De olika kapitlen i förslaget avse:

8 kap. brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott, 10 kap. brott mot all­

män verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12 kap. förfalsknings-

brott, 13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann utsaga, 19 kap. all­

mänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom olovligt tagande av väg och

olovligt fiske samt 25 kap. ämbetsbrott.

Av de nu nämnda kapitlen, vilka sålunda i kommitténs förslag blivit före­

mål för en fullständig revision, har 8 kap. under de senare årtiondena under­

gått upprepade ändringar, framför allt genom att däri införts utvidgade be­

stämmelser om spioneri och andra därmed sammanhängande brott. Bland

annat ha under det senaste världskriget vidtagits omfattande ändringar för

att snabbt tillgodose behov av kompletteringar av lagen som vid varje sär­

skild tidpunkt ansetts trängande. Thyréns utkast om förräderibrott m. m. (X)

har därvid visserligen blivit beaktat, men den systematiska överblicken över

det hela har likväl kommit i efterhand. Kommittén har till vinnande av en

bättre systematik i kapitlet ånyo överarbetat detsamma. Därutöver har kom­

mittén även haft att taga ställning till den kritik som särskilt riktats mot vis­

sa av de under krigsåren tillkomna nya straffbuden i kapitlet. Vissa av de

gärningar som för närvarande straffbeläggas i 8 kap. har kommittén överfört

till andra kapitel, så att 8 kap. i förslaget kommit att uteslutande handla om

brott mot statens yttre säkerhet, och sådana bestämmelser i det nuvarande

8 kap. som äro av allmänstraffrättslig natur, främst regler om förberedelse

och medverkan till brott, förverkande av egendom och mistning av allmän

befattning såsom påföljder av brott, har kommittén ansett böra ersättas med

allmänna regler, gemensamma för ett flertal brott inom skilda kapitel.

Nu ifrågavarande kapitel upptager först ett straffbud mot högförräderi,

vilket brott bestämts så att det omfattar angrepp endast mot statens territo­

riella integritet eller dess oberoende i förhållande till främmande makter.

Därefter behandlas krigsförräderi, d. v. s. gärningar som begås då riket är i

krig och äro ägnade att skada rikets försvar, ävensom motsvarande oaktsam-

hetsbrott. Vidare stadgas straff för trolös och egenmäktig diplomati. I fort­

sättningen bestraffas spioneri, vårdslöshet med hemlig uppgift och olovlig

underrättelseverksamhet samt brott mot det vänskapliga förhållandet till

främmande makt och den specialform därav som olovlig värvning kan anses

utgöra ävensom ett brott som av kommittén betecknats såsom tagande av

utländsk sold.

Kommitténs förslag innebär en avsevärd förenkling i åtskilliga hänseen­

42

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

den, framför allt i fråga om spioneribrotten, vilka efter de upprepade par­

tiella reformerna ansetts alltför detaljerade och splittrade. Vad särskilt angår

straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet, som givit anledning

till den starkaste kritiken mot det nuvarande 8 kap., har kommittén funnit

en sådan bestämmelse icke kunna undvaras men sökt begränsa dess räckvidd

genom att som förutsättning för straffbarhet uppställa, att verksamhetens

bedrivande skall vara oförenligt med rikets vänskapliga förhållande till främ­

mande makt. Vidare ha i fråga om straffskalan för brott mot stadgandet

lindrigare bestämmelser än de nu gällande föreslagits. Det är härjämte att

märka, att enligt kommitténs förslag förberedelse till olovlig underrättelse­

verksamhet, vilken för närvarande i viss utsträckning är belagd med straff,

icke längre skall straffas. Den år 1944 införda begränsningen av allmän åkla­

gares åtalsrätt beträffande olovlig underrättelseverksamhet skall enligt för­

slaget bibehållas, ehuru med den ändringen att åtalsprövningen icke längre

skall ankomma på Kungl. Maj:t utan på justitiekanslern. På enahanda sätt

har förslaget reglerat åtalsrätten i fråga om brott mot det vänskapliga förhål­

landet till främmande makt och olovlig värvning.

I 9 kap. ha under rubriken högmålsbrott upptagits brotten mot statens

inre säkerhet. Straffbestämmelserna för angrepp mot rikets högst ställda or­

gan kvarstå i kapitlet, ehuru avsevärt förenklade och förkortade. En saklig

nyhet är, att bland objekt som enligt dessa bestämmelser skyddas har -— vid

sidan av Konungen, regent, konungahusets övriga medlemmar och riksdagen

— upptagits Konungens statsråd, d. v. s. statsrådet som institution. I kapitlet

har vidare under beteckningen uppror behandlats brott, som syfta till att

omstörta statsskicket eller med våldsamma medel påverka statsmakternas be­

slut, varom för närvarande finnas bestämmelser i 8 kap. Dessutom ha till

9 kap. från nuvarande 8 kap. överförts även vissa andra brott, nämligen sam­

lande av väpnat manskap m. fl. gärningar i uppsåt att föröva brott mot all­

män säkerhet eller medborgerlig frihet samt självstympning och andra hand­

lingar, genom vilka någon gör sig oduglig till krigstjänst. Till 9 kap. har även

hänförts olovlig kårverksamhet, ett brott som för närvarande är straffbelagt

i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. Slutligen

har i kapitlet upptagits en ny straffbestämmelse mot offentligt skymfande

av Sveriges flagga eller vapen eller annat höghetstecken.

I 10 kap., som enligt förslaget skall omfatta brott mot allmän verksam­

het, ha upptagits bestämmelser som skola ersätta de nuvarande stadgandena

om våld och missfirmelse mot ämbetsmän och likställda samt våldsamt mot­

stånd vid offentlig förrättning. I det förra hänseendet är att märka, att den

nuvarande differentieringen av skyddet efter högre och lägre tjänsteställning

skall bortfalla. Vidare har i fråga om våld skyddet utsträckts att gälla jäm­

väl mot hot som innebär trängande fara. En nyhet beträffande missfirmelse

är, att icke blott de enskilda ämbetsmännen skyddas utan även myndigheter

och allmänna organ såsom sådana. Bestämmelserna om våld och missfirmel­

se kompletteras vidare av en helt ny bestämmelse till ämbetsmans skydd mot

tvång eller hämnd annorledes än genom våld eller missfirmelse, exempelvis

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

43

genom hot om förtal, repressalier mot närstående eller dylikt. Stadgandet om

straff för våldsamt motstånd har utbyggts till att gälla varje försök att med

handgripliga eller dylika medel tvinga eller hindra någon som åtnjuter äm-

betsskydd i utövning av hans syssla. För att samla de allmänna bestämmel­

serna om ämbetsskydd har vidare till 10 kap. i väsentligen oförändrat skick

flyttats det för närvarande i 25 kap. inrymda stadgandet om bestickning. Ef­

ter de sålunda upptagna bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd innehåller

10 kap. i förslaget stadganden till skydd för vissa särskilda former av allmän

verksamhet. Stadgandet om otillbörligt verkande vid röstning har därvid

gjorts mera utförligt än i gällande lag och en ny bestämmelse har tillkommit

om brott mot röstningshemlighet. Vidare upptages en straffbestämmelse för

övergrepp i rättssak, som i något utvidgad form upptager det nuvarande

skyddet för parter och vittnen. Till skydd för statens verksamhet till beivran­

de av brott meddelas sedan straffbestämmelser mot bevisförvanskning, döl­

jande av brottsling och hjälp till rymning. Dessa bestämmelser ha gjorts full­

ständigare än deras motsvarigheter i nu gällande lag. Vidare skyddas vissa

former av exekutiv och liknande verksamhet genom en bestämmelse mot in­

grepp i myndighets verksamhet. Kapitlet innehåller slutligen bestämmelser

om obehörig tjänsteutövning och om föregivande av allmän ställning, genom

vilka föreslås vissa jämkningar i de stadganden härom som infördes genom

1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Straffbestämmelsen mot före­

givande av allmän ställning har av kommittén utsträckts till att drabba även

den som obehörigen ger sig ut för advokat.

I 11 kap. har kommittén såsom brott mot allmän ordning behandlat ett

flertal brott som gällande strafflag bestraffar i skilda sammanhang. Kapitlet

inledes med en straffbestämmelse mot upplopp som avser att ersätta straff­

bestämmelserna mot uppror och upplopp i gällande lag; benämningen uppror

har av kommittén använts för ett i 9 kap. straffbelagt brott mot rikets inre

säkerhet. Till bestämmelserna om upplopp ansluter sig i förslaget ett stadgan­

de om ett liknande ehuru såsom mindre straffvärt ansett brott, betecknat

ohörsamhet mot ordningsmakten. Därefter straffbelägges störande av förrätt-

ningsfrid, vilket brott omfattar störande av ordningen vid allmän gudstjänst

eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols för­

handling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller vid samman­

komst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag. Ilemfrids-

brotten och övriga brott mot enskild frid skola däremot enligt förslaget flyt­

tas från 11 kap. till 15 kap. Under 11 kap. i förslaget bestraffas vidare upp­

maning till brott, kallad uppvigling, underlåtenhet att avslöja eller hindra

brott samt samhällsfarlig ryktesspridning. Härjämte bar upptagits en helt ny

bestämmelse om straff för hets mot folkgrupp, varmed förstås att någon

offentligen hotar, förtalar eller smädar en grupp av befolkningen med viss

härstamning eller trosbekännelse. Vidare följer en paragraf om brott mot

trosfrid, som upptager straff för den som offentligen hånar eller skymfar den

heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt. Denna pa­

ragraf är förslagets enda motsvarighet till bestämmelserna om religionsbrott i

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

det nuvarande 7 kap. Sistnämnda kapitel skall enligt förslaget upphävas.

Slutligen upptagas i 11 kap. även straffbestämmelser för brott mot griftefrid,

fylleri, förargelseväckande beteende, djurplågeri och hållande av spelhus. Be­

träffande fylleri och förargelseväckande beteende må såsom en nyhet fram­

hållas, att enligt förslaget straffbarhet skall inträda så snart fylleriet eller

det förargelseväckande beteendet ägt rum på plats, varest detsamma lätteligen

kunnat iakttagas av utomstående.

Det härefter följande 12 kap. skall enligt förslaget liksom i gällande lag

behandla förfalskningsbrotten. Detta kapitel behandlade ursprungligen endast

förfalskning av olika slags allmänna och enskilda handlingar, av allmänna

stämplar och märken samt av penningar ävensom bedrägliga åtgöranden med

gränsmärken o. dyl. Kapitlets innehåll förblev i huvudsak oförändrat från

1864 och till 1942, då vissa ändringar däri företogos i samband med den nya

lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Dessa innebuio främst, att från 22

kap. till 12 kap. överfördes åtskilliga bestämmelser om brott med avseende å

bevismedel, vilka ansågos böra utgå ur 22 kap. Härigenom tillfördes 12 kap.

bl. a. även flera stadganden om s. k. immateriell förfalskning, t. ex. bestäm­

melserna om nekande av hand och förskrivning samt om lämnande av vilse­

ledande uppgifter i arbetsbetyg och andra därmed jämställda enskilda hand­

lingar. Kommittén har emellertid funnit, att till förfalskningsbrotten borde

hänföras endast gärningar, som innefattade s. k. materiell förfalskning, d. v. s.

framställande av ett oäkta bevismedel eller förintande av ett äkta sådant, me­

dan däremot de immateriella förfalskningsbrotten borde sammanföras med

andi-a brott som innebure lämnande av oriktiga uppgifter. Från dessa ut­

gångspunkter har i förslagets 12 kap. till en början upptagits straff för ur­

kundsförfalskning, därvid med urkund skall förstås varje handling, som upp­

rättats till bevis eller vars innehåll eljest är av betydelse såsom bevis, även­

som biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbe­

vis och dylika bevismärken. Brottet är uppdelat i tre svårhetsgrader; vid va­

let mellan dessa liksom vid straffmätningen skall naturligtvis urkundens stör­

re eller mindre vikt vinna beaktande, men den nu gällande lagens differen­

tiering av straffbestämmelserna efter olika slag av allmänna och enskilda

handlingar såsom förfalskningsobjekt skall enligt förslaget bortfalla. Med ur­

kundsförfalskning jämställes brukande av falsk urkund. Därefter följa be­

stämmelser om undertryckande av urkund, penningförfalskning samt för­

falskning av värdemärken och offentlig kontrollmärkning. Vidare har i ka­

pitlet inarbetats ett stadgande om straff för spridande av efterbildning av pen­

ningsedel i sådana fall där eftergörande icke kan anses ha ägt rum men

efterbildningen likväl är sådan att förväxling lätt kan ske. Stadgandet har sin

motsvarighet i en särskild lag den 9 juni 1927 men har utvidgats att omfatta

även mynt och offentligt värdemärke. Kommittén föreslår vidare en särskild

straffbestämmelse, riktad mot signaturförfalskning å konstverk. Slutligen

återfinnes även i kapitlet stadgande om straff för förfalskning av gränsmär­

ken och andra liknande fasta märken.

Beträffande framställandet av oäkta bevismedel företer den gällande rätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

45

betydande ojämnhet i fråga om den punkt av förfarandet, vid vilken straff­

barhet inträder. Vid förfalskning av handlingar fordras sålunda i allmän­

het, alt det förfalskade skall ha begagnats, och försök är i regel icke straff­

bart. Kommittén har ansett, att straff borde kunna ådömas på ett tidigare sta­

dium. Straff för fullbordat förfalskningsbrott skall sålunda enligt förslaget

genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och allt­

så ett oäkta bevismedel blivit framställt, dock att härvid i de flesta fall tillika

fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Om den brotts­

lige, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt sådan, skall emel­

lertid straffet kunna nedsättas eller under vissa förutsättningar helt bortfalla.

Åtskilliga av förfalskningsbrotten ha dessutom alltjämt gjorts straffbara jäm­

väl på försöksstadiet med den straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande som

följer av de allmänna reglerna i 3 kap. om straff för försök till brott.

I 13 kap.,

som enligt förslaget skall avse mened och falskt åtal samt annan

falsk utsaga, har kommittén sammanfört alla de brott, för vilka det väsent­

liga är avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Här upptagas sålunda

först bestämmelser om mened, därvid en nyhet är att även mened av grov

oaktsamhet, kallad ovarsam edsaga, skall medföra straff. Emedan nya rätte­

gångsbalken öppnar möjlighet att höra part i rättegång under sanningsför­

säkran, har vidare i anslutning till bestämmelserna om mened upptagits ett

straffstadgande mot osann partsutsaga under sådan försäkran, vilket är av­

sett att sättas i tillämpning samtidigt med nya rättegångsbalken. Förslaget

upptager vidare bestämmelser om straff för falskt åtal och falsk tillvitelse, vil­

ket sistnämnda brott innebär att någon för allmän åklagare, polismyndighet

eller annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till

ansvar, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande

omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. I förhål­

lande till de för närvarande gällande bestämmelserna om falsk angivelse i

16 kap. 1 och 2 §§ har en inskränkning skett av det straffbara området,

såtillvida som ansvar för falsk tillvitelse endast skall inträda om uppgiftens

sanningslöshet är täckt av uppsåt eller uppgiftslämnaren, för det fall att han

själv gjort anmälan eller påkallat utredning, underlåtit skäliga mått och steg

för att förvissa sig om sanningen. I anslutning till de nu berörda stadgandena

i kapitlet har upptagits en paragraf, enligt vilken straffpåföljd skall inträda

för den som i de förut omförmälda fallen, utan att enligt de tidigare stad­

gandena ha gjort sig förfallen till straff, genom osann utsaga framkallat fara

för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avse­

värt förfång och underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan

begäras. Kapitlet innehåller därefter stadganden om ett antal fall av immate­

riell förfalskning, vilka bestämmelser delvis äro mera allmänt utformade än

de för närvarande gällande. Straff bar sålunda föreslagits för att någon i

skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förplik­

telse eller på heder och samvete, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar

osann uppgift eller förtiger sanningen. Vidare skall för osant intygande straf­

fas den som i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis uppsåtligen

46

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

lämnar osann uppgift om annat än egna angelägenheter eller om vem han är.

Med sådant lämnande av osann uppgift jämställes upprättande av skriftlig

rättshandling för skens skull. Under beteckningen missbruk av urkund upp­

tages därefter ett brott, bestående i att någon åberopar eller utlämnar osann

urkund, upprättad till bevis, eller sanningslöst utgiver handling, som tillkom­

mit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för att

vara riktig kopia av viss urkund eller ock missbrukar pass, betyg eller dylik

för viss person utställd urkund genom alt giva sig eller annan ut för denne

eller utlämnar urkunden att sålunda missbrukas. För nekande av hand skall

vidare straffas den som förnekar sin underskrift på urkund, som upprättats

till bevis. Slutligen innehåller kapitlet även ett stadgande om straffmildring

eller straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt någon bestämmelse i

kapitlet men, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt rättat felet eller

eljest avvärjt fara för vidare olägenhet.

I 19 kap. bestraffas för närvarande olika former av skadegörelse genom

eld eller på annat sätt. De flesta av brotten i kapitlet, såsom mordbrand och

åstadkommande av förödelse genom explosion av sprängämne, utmärkas av

att handlingen genom skadegörelse eller på liknande sätt åstadkommer en

yttre effekt men därjämte innebär en fara som sträcker sig utöver effekten.

Kommittén har låtit sistnämnda förhållande bliva bestämmande vid ut­

formningen av det nya 19 kap. och i detta såsom allmänfarliga brott -— med

uteslutande av vanlig skadegörelse — sammanfört bestämmelser om straff­

skydd mot framkallandet av fara för viktiga samhälleliga intressen. Liksom

i gällande strafflag inledes kapitlet med mordbrandsbrottet. Mordbrand har

därvid definierats såsom anläggande av brand som innebär fara för annan

till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Att så­

lunda egendom av vad slag som helst gjorts till mordbrandsobjekt innebär

en utvidgning av brottsområdet i förhållande till gällande lag. En inskränk­

ning har däremot skett genom att ett anläggande av brand, som ej i det sär­

skilda fallet inneburit fara, icke längre skall bestraffas som mordbrand. Vi­

dare innehåller förslaget en straffbestämmelse mot ett såsom härverk beteck­

nat brott, bestående i att någon åstadkommer explosion, översvämning, ras,

skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom

framkallar fara av samma slag som vid mordbrand. Härefter stadgas straff

för sabotage, d. v. s. skadegörelse eller annan åtgärd — dock ej allenast un­

danhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill — av sådan beskaffenhet

att den allvarligt hindrar eller stör någon av vissa uppräknade viktiga sam­

hällsfunktioner. Detta stadgande avser att ersätta lagen den 13 december

1940 om sabotage. Kapitlet innehåller även bestämmelser om allmänfarlig

förgiftning, varmed förstås att någon förgiftar eller infekterar livsmedel, vat­

ten eller annat eller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller sprider

sjukdomssmitta och därigenom framkallar allmän fara för människors liv el­

ler hälsa. Stadgandena härom skola ersätta 14 kap. 19—20 a §§ men ha fått en

betydligt allmännare utformning. Efter dessa stadganden har upptagits stad­

gande om straff för framkallande av fara för könssjukdom, vilket med endast

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

47

smärre jämkningar motsvarar 14 kap. 21 §. Vidare stadgas i kapitlet straff

för den som framkallar allmän fara för djur eller växter, som ej tillhöra ho­

nom själv, medelst gift eller genom att överföra eller sprida sjukomssmitta

eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt. Detta brott, som

betecknats förgöring, saknar i den gällande rätten motsvarighet såvitt gäller

växter och andra djur än kreatur. Därefter har straffbelagts, att någon — utan

att därigenom göra sig skyldig till mordbrand eller till härverk — likväl ge­

nom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest framkallar fara

för allvarlig skada. Enligt detta stadgande skall sålunda straffas exempelvis

den som handskas oförsiktigt med eld i ett krutupplag, även om någon explo­

sion ej inträffat. Även åtskilliga av de eljest i det föregående omnämnda

gärningarna ha gjorts straffbara icke blott då de begås uppsåtligen utan

även vid oaktsamhet. Såsom sammanfattande benämning för nu ifrågava­

rande brottslighet föreslås allmänfarlig vårdslöshet. Slutligen behandlas i

kapitlet även det fall, att någon genom liandhavande av eld eller spridande

av gift eller smitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa eller för

omfattande förstörelse av egendom men på grund av att han saknat brotts­

ligt uppsåt eller av annan orsak icke är förfallen till straff enligt någon av

de föregående paragraferna. Underlåter han att till farans avvärjande göra

vad skäligen kan begäras, skall han kunna fällas till straff enligt förslaget.

Detta stadgande innebär en nyhet i förhållande till gällande lag, utom såvitt

gäller förgiftningssituationer som innebära allmän fara för människor eller

kreatur. Beträffande de flesta av brotten i kapitlet stadgas även straff för

försök. Sist i kapitlet föreskrives straffnedsättning och under vissa förhållan­

den straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt kapitlet för det han fram­

kallat fara men som innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt

sådan.

I 24 kap. har kommittén sammanfört bestämmelser om vanlig skadegö­

relse, som hittills behandlats i 19 kap. 20 §, samt om olovligt tagande av

väg och olovligt fiske. Skadegörelsebrottet har indelats i tre svårhetsgrader,

benämnda den lindrigaste graden åverkan samt de båda övriga skadegörelse

och grov skadegörelse. Under åverkan inbegripes att någon å skog eller mark

olovligen tager växande träd eller vissa andra naturprodukter, under förut­

sättning att brottet kan anses ringa. Är brottet ej ringa, blir det att bedöma

som stöld. Av de straffbestämmelser som i övrigt nu finnas upptagna i 24

kap. bibehållas i förslaget endast stadgandena om straff för olovligt tagande

av väg och olovligt fiske, medan återstående olika kränkningar av ägande-

eller nyttjanderätt till fastighet skola bliva att enligt sin natur hänföra an­

tingen till skadegörelse eller till något av brotten egenmäktigt förfarande, själv-

täkt eller olovligt brukande, om vilka brott bestämmelser finnas i andra

kapitel av strafflagen. En nyhet i kapitlet är åter, att försök till grov skade­

görelse gjorts straffbart.

Beträffande

25 kap.,

som avhandlar ämbetsbrott, skiljer sig förslaget vä­

sentligt från gällande lag. Kommittén utgår från att de allmänna straffbuden

mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om brottet begås

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

i tjänsten. Härutöver erfordras emellertid särskilda regler dels om skärpning

av det allmänna straffet med hänsyn till ämbetsmannens ställning, dels ock

om möjlighet att skilja ämbetsmannen från tjänsten. Denna metod har redan

genom lagstiftningen om förmögenhetsbrott genomförts beträffande försking­

ring och trolöshet mot huvudman och föreslås nu bliva allmängiltig. Enligt

förslaget skall sålunda en ämbetsman kunna skiljas från tjänsten för allmänt

brott, ej blott om brottet blivit begånget i tjänsten utan även om han utom

tjänsten begått brott varigenom han visat sig icke vara skickad att utöva be­

fattningen. Bestämmelsen ersätter nu gällande regler i 25 kap. om mistning

av tjänst som straff för där ifrågavarande brott och stadgandet i 2 kap. 18 §

om mistning av tjänst såsom påföljd av brott. Under det att sistnämnda lag­

rum stadgar sådan påföljd allenast vid straffarbetsstraff, medger förslaget,

att ämbetsmannen avsättes även vid fängelse- eller bötesstraff, förutsatt att

han genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke

skickad att utöva ämbetet. Utöver nu återgivna regler erfordras bestämmelser

om straff för ämbetsbrott, när gärningen icke är straffbelagd såsom all­

mänt brott. Förslaget upptager därför som motsvarighet till nuvarande 25

kap. 1—16 §§ straffbestämmelser mot tre typer av brott, nämligen tjänste-

missbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt, vilka alla kunna

medföra såväl avsättning som frihetsstraff, samt dessutom som motsvarighet

till nuvarande 25 kap. 17 § en bestämmelse om tjänstefel. I nära anslutning

till gällande lag skall tjänstefel, evad det sker med uppsåt eller av oaktsam-

het, oförstånd eller oskicklighet, kunna medföra böter eller suspension eller,

om felet är grovt, avsättning. För det fall att felet är ringa föreslår kom­

mittén, att domstolen skall kunna förklara ämbetsmannens förfarande fel­

aktigt men avstå från ådömandet av straff. Förslaget innehåller vidare den

nyheten, att de för tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnads­

plikt stadgade bötes- och frihetsstraffen skola kunna ådömas även den som

icke själv är underkastad ämbetsansvar men medverkat till brottet. Straff­

bestämmelsen för tjänstefel skall däremot endast gälla den som åsidosatt

egen tjänsteplikt.

Kommittén har vidare i 25 kap. till reglering upptagit frågan om vilka

personkategorier som skola vara underkastade ämbetsansvar och därmed

enligt förslaget även åtnjuta ämbetsskydd efter 10 kap. I sådant hänseende

föreslår kommittén, att ämbetsansvar -— utom för domare, annan statens

tjänsteman vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från

sin syssla samt den som har sådan förtroendesyssla varifrån Konungen må

entlediga honom — skall gälla även för den som eljest, för stat eller kom­

mun, handhar förvaltningsuppgift eller förrättar tjänst eller tjänsteärende,

varmed är förenad arbetsledning eller annan självständig verksamhet, eller

ock är satt att biträda vid upprätthållande av allmän ordning eller säker­

het eller vid verkställighet av dom eller annat beslut av myndighet eller

delgivning ävensom för den som vid statlig, kommunal eller av Konungen

godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet för vård av

dem, som äro berövade friheten, eller för allmän samfärdsel eller är satt att

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

49

deltaga i vården eller i driften av samfärdseln. Dessutom föreslås införande

av ett begränsat ämbetsansvar för ledamöter i beslutande församlingar,

nämligen i fråga om tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. I övrigt

skall enligt förslaget ämbetsansvar även inträda såvitt Konungen för befatt­

ningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom. Av de nu återgivna

bestämmelserna framgår, att enligt förslaget ämbetsansvar i full utsträck­

ning skall åvila bl. a. dem som äro anställda vid allmänna eller av Konungen

godkända eller särskilt tillåtna kommunikationsinrättningar. Särskilt med

hänsyn härtill har kommittén haft anledning att uppmärksamma förhållan­

det mellan strafflagens bestämning av ämbetsansvarets utsträckning och

arbetsrätten. Härvid framhålles, att den genom lagen den It september 1936

reglerade allmänna förenings- och förhandlingsrätten anses icke äga till-

lämpning å sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som äro

underkastade ämbetsansvar. För dessa tjänstemän gälla särskilda, mera

restriktiva regler om förhandlingsrätt, för statens tjänstemän enligt kungö­

relse den 4 juni 1937 (nr 292) och för kommunala tjänstemän enligt lag den

17 maj 1940 (nr 331). Frågan, huruvida dessa tjänstemäns anställnings-, ar­

bets- och avlöningsvillkor kunna regleras genom kollektivavtal, har besvarats

nekande, såvitt angår frågor om antagande, entledigande och skyldigheter i

tjänsten. Däremot har enligt vad kommittén framhåller stundom hävdats,

att hinder icke skulle finnas mot att sluta kollektivavtal, såvida innehållet

begränsades till tjänstemännens avlöningsvillkor, och i praxis ha åtskilliga

sådana avtal även slutits. Regeringsrätten har emellertid i ett år 1942 avgjort

mål intagit den ståndpunkten, att hinder föreligger mot kollektivavtal i det

hela såvitt gäller sådana statliga och kommunala tjänstemän som äro under­

kastade ämbetsansvar. För egen del har kommittén uttalat den uppfattning­

en, att utsträckningen av ämbetsansvaret i princip borde bestämmas enligt

kriminalpolitiska grunder. I fråga om ämbetsansvarets återverkan inom ar­

betsrätten har kommittén funnit, att ämbetsansvaret visserligen måste anses

utesluta kollektivavtal om anställnings- och arbetsvillkor, d. v. s. villkor om

antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten, men att hinder icke

syntes möta mot att kollektivavtal tillätes beträffande avlöningsvillkoren.

Kommittén har för sin del uttalat, att förutsättningarna för förhandlingsrätt

och för den lagliga möjligheten att reglera avlöningsförhållandena genom

kollektivavtal borde bedömas oberoende av ämbetsansvaret.

Utöver de kapitel i strafflagens speciella del, som sålunda i förslaget un­

dergått en fullständig revision, berör detta även vissa andra av kapitlen i

speciella delen, i det hemfridsbrotten överflyttats från It kap. till 15 kap.

samt vidare stadgandena om falskt åtal och falsk angivelse i 16 kap. 1—6 §§,

om allmänfarlig förgiftning m. in. i 14 kap. 19—21 §§ och om hållande av

spelhus, fylleri och förargelseväckande beteende i 18 kap. 14—16 §§ över­

förts till de nyredigerade 13 kap. respektive 19 och 11 kap. Omarbetningen

av 24 kap. har vidare medfört några smärre följdändringar i 20 och 22 kap.

Med hänsyn till omfattningen av den nu föreslagna revisionen av straff­

lagens speciella del bär kommittén funnit sig böra i sammanhang därmed

4

Biliang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

till prövning upptaga även vissa frågor tillhörande strafflagens all­

männa del.

I anslutning till de nya reglerna om ämbetsbrott ha bestämmelserna om

ämbetsstraff i 2 kap. omarbetats. I samma kapitel ha införts allmänna be­

stämmelser om förverkande av brottsverktyg, vinning av brott och dylikt.

Som den viktigaste nyheten i allmänna delen föreslår kommittén en väsent­

lig omläggning av bestämmelserna i 3 kap. om delaktighet i brott, i sam­

band varmed även upptagits allmänna bestämmelser om ansvar för förbere­

delse till vissa brott.

Enligt förslaget skall den principiella skillnaden mellan gärningsmanna-

skap och delaktighet bortfalla. Även om i visst fall ingen kan straffas som

gärningsman, skall envar som med råd eller dåd främjat gärningen vara

straffbar, förutsatt att brottet kommit till stånd. De nya bestämmelserna

om straff för förberedelse till brott avse bl. a. alt ersätta åtskilliga stadgan-

den om straff för förberedelse till brott som nu finnas upptagna i speciella

delen. Förslaget nämner två former av verksamhet för förberedande av

brott, nämligen dels befattning med brottsverktyg eller vederlag eller förlag

för utförande av brott dels ock trädande i förbindelse med annan för att för­

bereda, möjliggöra eller underlätta brott. Befattning med brottsverktyg, som

för närvarande kan straffas vid förfalskning, skadegörelse och stöld, före­

slås skola bliva straffbar vid brott, beträffande vilka lagen utsätter straff för

försök eller å vilka kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Förbe­

redelse som består i att någon träder i förbindelse med annan —- något som

hittills i huvudsak icke straffats annat än vid brott mot rikets säkerhet —

skall enligt förslaget bliva straffbar vid brott, å vilka kan följa straffar­

bete i åtta år eller däröver, liksom vid vissa särskilt uppräknade grova

brott. Slutligen innehåller förslaget även en utvidgning av återfallsregeln i

4 kap. 14 § till att gälla även skadegörelse- och förfalskningsbrotten.

Yttranden.

Utlåtanden över straffrättskommitténs förslag ha efter remiss avgivits av

justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, ordföranden i arbetsdomstolen (så­

vitt angår frågan om ämbetsansvarets omfattning), fångvårdsstyrelsen, so­

cialstyrelsen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, järnvägsstyrelsen, gene­

ralpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vatten­

fallsstyrelsen (envar styrelse i vad betänkandet avser förhållanden som be­

röra dess verksamhetsområde), chefen för försvarsstaben (såvitt angår äm­

nen som beröra militära förhållanden), chefen för säkerhetstjänsten (såvitt

angår kommitténs förslag till ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen), akade­

mien för de fria konsterna (i vad angår signaturförfalskning), överståthållar-

ämbetet, länsstyrelserna samt rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och

Malmö.

Överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttranden av t. f. förste

stadsfiskalen i Stockholm, åklagarna å Stockholms rådhusrätts fjärde—

50

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

51

sjunde avdelningar och dess extraavdelnings andra och tredje rotlar, de

båda trafikåklagarna, åklagaren å polisdomstolens rotel 1 samt polismästa­

ren, kriminalpolisintendenten och ordningspolisintendenten i Stockholm.

Länsstyrelserna ha envar bifogat yttrande av landsfogden eller t. f. landsfog­

den i länet samt därutöver, länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden av polis­

kammaren i Jönköping och Jönköpings läns avdelning av föreningen Sveri­

ges landsfiskaler, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av stadsfiskalema i

Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av

poliskammaren i Göteborg, länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden av ma­

gistraterna i Mariestad och Lidköping samt stadsfiskalema i Mariestad, Lid­

köping, Skara, Skövde och Falköping ävensom föreningen Skaraborgs läns

landsfiskaler samt länsstyrelsen i Örebro län yttranden av magistraten i

Örebro och Örebro läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts riksbankens

fullmäktige (såvitt angår penningförfalskning och spridande av efterbild-

ning av penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke), föreningen Sveri­

ges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges

landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges lands­

fiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska stadsförbundet, svenska lands­

kommunernas förbund, tjänstemännens centralorganisation, landsorganisa­

tionen i Sverige (sistnämnda fyra organisationer i vad betänkandet avser

ämbetsbrott), Sveriges trafikbilägares riksorganisation (i vad betänkandet

avser förhållanden som beröra riksorganisationens verksamhetsområde) samt

Sveriges allmänna konstförening (i vad angår signaturförfalskning). Från

samtliga ha yttranden inkommit.

Förslaget har i samtliga yttranden, där det gjorts till föremål för något

helhetsomdöme, ansetts lämpat att läggas till grund för lagstiftning.

Svea hovrätt har sålunda funnit, att förslaget innefattade avsevärda fördelar

framför de nuvarande lagstadgandena och att bestämmelserna i förslaget ut­

formats och systematiserats på ett i allt väsentligt synnerligen förtjänstfullt

sätt, varför hovrätten ville förorda att förslaget lades till grund för ny lag­

stiftning på ifrågavarande områden. Göta hovrätt har uttalat, att hovrätten

såvitt gällde frågor, vilka vore gemensamma för de brottsområden som av-

.såges med betänkandet, i huvudsak biträdde vad kommittén därutinnan före­

slagit. Beträffande de särskilda brotten har hovrätten framhållit, att kom­

mittén föreslagit många väsentliga nyheter både till form och till innehåll.

Mycket genomgripande vore exempelvis de förändringar som föresloges be­

träffande förfalsknings- och ämbetsbrotten samt de allmänfarliga brotten.

Många av de föreslagna bestämmelserna hade länge tett sig av behovet påkal­

lade, och de hade av kommittén försetts med utförliga motiveringar. Hovrät­

ten ville uttala sin principiella anslutning till kommitténs förslag i förevaran­

de hänseenden. När hovrätten npptoge ett antal av förslagets bestämmelser

till särskild granskning, innebure detta därför ingen kritik av de grundläg­

gande principerna utan endast eif bidrag till lösandet av vissa detaljfrågor.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förslaget i viktiga hän­

seenden byggde på principer som godtagits vid genomförandet av den nya

lagstiftningen om förmögenhetsbrott samt i stort sett syntes innefatta en

lämplig och väl avvägd reform och vara ägnat att läggas till grund för lag­

stiftningen. Hovrätten för Övre Norrland har yttrat, att hovrätten vid sin

granskning icke kunnat undgå att finna förslaget utgöra ett arbete av största

förtjänst, utmärkt lika mycket av skarpsinnighet och fantasi som av klok

måttfullhet. Stockholms rådhusrätt har uttalat, att förslaget innebure en i

stort sett god lösning av de hithörande spörsmålen samt att rådhusrätten

endast på enstaka punkter funnit anledning till erinringar, och rådhusrätten

i Malmö har funnit förslaget utgöra ett betydelsefullt och förnämligt lag­

stiftningsarbete, mot vilket rådhusrätten i det väsentliga icke hade något att

erinra. Överståthållarämbetet har yttrat, att kommittén genom förslaget syn­

tes ha på ett förtjänstfullt sätt fullgjort sin uppgift att verkställa en om­

arbetning av nu gällande lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

De flesta länsstyrelser och flertalet landsfogdar ha likaledes avgivit gynn­

samma helhetsomdömen om förslaget. Sveriges advokatsamfund, som ställt

sig kritiskt till förslaget i vissa hänseenden, särskilt i fråga om 8 kap. och

vad därmed äger samband, har i övrigt uttalat, att förslaget på många punk­

ter innehölle värdefulla och välgrundade straffrättsliga nyheter. I flera av­

seenden innebure förslaget förenklingar i förhållande till gällande rätt, vari­

genom åtskilliga oklarheter i rättstillämpningen undanröjdes. Icke minst

gällde detta kapitlet om förfalskningsbrott.

I några yttranden har upptagits till diskussion, huruvida det vore lämpligt

att fortsätta på den genom 1942 års lagstiftning inslagna vägen att successivt

nydana strafflagens speciella del. Betänkligheter ha sålunda i ett par fall

uttalats mot att nu genomföra så omfattande ändringar som kommittén

föreslagit, därvid framhållits de olägenheter som äro förbundna med att

den speciella delen i sin helhet inom kort måste bliva föremål för ytterligare

omarbetning. Vidare ha åberopats de svårigheter som skulle uppstå för dom­

stolarna, om förelaget komme att träda i kraft samtidigt med nya rättegångs­

balken.

I det förra hänseendet har föreningen Sveriges stadsdomare anfört föl­

jande.

Det kan sägas, att reformarbetets uppdelning i etapper icke kunnat ske

utan olägenheter. 1 motiven till nu föreliggande förslag mötes man under­

stundom av påpekande, att visst förslag bör upptagas i annat sammanhang.

Där uppenbara brister vidlåda den gällande rätten, bör ett tillrättaläggande

ske, även om detsamma strängt taget borde upptagas i annat sammanhang.

Å andra sidan har omarbetandet av 14—18 kap. — tredje etappen — måst

i viss utsträckning redan nu föregripas. Föreliggande förslag innefattar änd­

ringar i vissa delar av de år 1942 antagna lagstadgandena. Slutligen förut­

skickar kommittén, att vid sista etappens genomförande vissa ändringar bliva

erforderliga även i de båda tidigare samt att efter hela arbetets slutförande

en systematisering och omgruppering av kapitelordningen skall övervägas.

Dylika täta ändringar och omgrupperingar innefatta, icke minst för dom­

53

stolarna, en icke ringa olägenhet. Då den återstående etappen otvivelaktigt

är den till volymen minsta och då någon överhängande brådska med den nu

föreslagna lagstiftningens genomförande icke kan anses föreligga, ifrågasättes

om det icke vore lämpligt att först utarbeta förslag till lag om brott mot

person och alla därmed sammanhängande ändringar i strafflagen samt först

därefter och efter genomförd systematisering av kapitelindelningen på en

gång genomföra hela den återstående nydaningen av strafflagens speciella

del.

I fråga om förhållandet till nya rättegångsbalken har samma förening an­

fört, att de arbetsuppgifter som konnne att åläggas underdomstolarna i sam­

band med nya rättegångsbalkens införande vore av sådan art och omfatt­

ning att med den fortsatta strafflagsrevisionens ikraftträdande borde anstå

till dess de första svårigheterna i samband med övergången till den nya rätte­

gångsordningen hunnit bemästras.

Till de sålunda anlagda synpunkterna ha rådhusrätterna i Göteborg och

Malmö liksom även stadsfiskalen i Malmö anslutit sig.

I övrigt må nämnas, att rådhusrätten i Göteborg funnit önskvärt alt omda­

ningen av 8 kap. finge anstå till dess man fått mera samlad överblick över

den praktiska tillämpningen av detta kapitel i dess nuvarande skick samt

lugnare utrikespolitiska förhållanden inträtt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

har med avseende å samma kapitel framhållit, att i fråga om brott mot ri­

kets säkerhet kodifiering av bestämmelser, tillkomna under en viss krigspsy-

kos, borde ske med den yttersta varsamhet. Härför talade den omständig­

heten, att både lagstiftning och lagtillämpning undergått avsevärda modifi­

kationer under denna period. Det kunde ifrågasättas, om tiden ännu vore in­

ne att avgöra vad som av dessa krigstidslagar borde införas i en för framti­

den avsedd lagstiftning.

I fråga om syste matike n i förslaget ha erinringar framställts i någ­

ra yttranden. Sålunda har justitiekanslersämbetet funnit tveksamt, huruvida

tillräckligt inre samband förelåge mellan de i 13 kap. upptagna bestämmel­

serna om mened och osann utsaga, å ena sidan, samt om falskt åtal, å den

andra. De av kommittén anförda skälen för sammanförandet av dessa brott

syntes knappast övertygande, utan det ville förefalla som om det låge när­

mare till hands att, såsom för närvarande vore fallet, upptaga bestämmelser­

na om falskt åtal i samband med ärekränkningsbrotten. Vidare har hovrätten

över Skåne och Blekinge ansett, att kapitelindelningen i vissa fall genomförts

alltför schematiskt, med påföljd att brott med nära inbördes sammanhang

kommit att upptagas i olika kapitel. Såsom exempel härå har hovrätten an­

fört, att missfirmelse i allmänhet mot myndighet införts i 10 kap. men dylik

gärning i form av ryktesspridning ill kap., att fautionsbrotten förts till 10

kap., medan underlåtenhet alt avslöja brott behandlats i 11 kap. samt att

skadegörelse, som icke innebure allmän fara, skulle bedömas efter 24 kap.,

medan förefintligheten av allmän fara gjorde It) kap. tillämpligt. Å andra si­

dan bär Göta hovrätt uttalat, alt kommittén syntes ha väl tillvaratagit de

möjligheter till en förbättrad systematik i fråga om brottens indelning som

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

yppat sig. Detta gällde ej blod den allmänna gränsdragningen mellan brott

mot staten och brott mot allmänheten utan även den kapitelvis genomförda

uppdelningen av dessa brott i olika undergrupper.

De olika straffbestämmelserna i förslaget ha i yttrandena blivit föremål

för mer eller mindre ingående bedömanden av delvis kritiskt innehåll. I någ­

ra yttranden har framförts en mera allmänt hållen kritik med utgångspunkt

från att förslaget skulle medföra en avsevärd utvidgning av det

straffbara området. Härjämte ha anmärkningar framställts mot

brotts beskrivningarna som i en del fall ansetts vara alltför svä­

vande.

Justitiekansler sämbetet har sålunda uttalat, att det straffbara området för

människors handlingar genom förslaget skulle ganska avsevärt utvidgas. Även

om detta hade sin grund i en önskan att täcka luckor i kriminaliseringen som

framträtt såsom menliga i den hittillsvarande tillämpningen, syntes förslaget

likväl enligt ämbetets mening i en del fall straffbelägga handlingar utan att

ett starkare behov av kriminalisering gjort sig gällande. Exempel härpå er-

bjöde i vissa delar bestämmelserna om våldsamt motstånd, förgripelse mot

ämbetsman, övergrepp i rättssak, bevisförvanskning och hjälp till rymning

i 10 kap., urkundsförfalskning i 12 kap. samt osant intygande i 13 kap. Äm­

betet har vidare funnit, att brottsbeskrivningama i förslaget understundom

vore mera vaga och till följd därav också tänjbarare än de nuvarande, samt

har såsom exempel härpå anfört stadgandena om krigsförräderi, spioneri och

vårdslöshet med hemlig uppgift i 8 kap. samt om förgripelse mot ämbetsman,

övergrepp i rättssak och bevisförvanskning i 10 kap. En del brottsbeskriv-

ningar hade också blivit mera abstrakta och svårtillgängliga därigenom att i

de nuvarande paragraferna förekommande exemplifieringar uteslutits, på sätt

exempelvis skett med krigsförräderibrottet.

Liknande synpunkter ha anlagts av föreningen Sveriges häradshövdingar,

som anfört:

Även om helt naturligt de i gällande lag upptagna brottstyperna med få un­

dantag återfinnas i förslaget, äro de dock i regel beskrivna med icke oväsent­

ligt ändrade ordalag och ha i stor utsträckning givits vidsträcktare innebörd

än nu. Därjämte ha åtskilliga nya brottstyper upptagits. Ett betydande antal

förut icke brottsliga gärningar har sålunda kriminaliserats. Till belysande

av den omfattning, i vilken på dylikt sätt området för det straffbara utvid­

gats, må nämnas, hurusom av 8 kapitlets fjorton brottskonstituerande para­

grafer icke mindre än sju givits en avfattning, som utvidgar det nuvarande

straffbarhetsområdet, av 9 kapitlets nio paragrafer fyra, av 10 kapitlets

fjorton paragrafer alla utom en, av 11 kapitlets tretton paragrafer likaledes

alla utom en o. s. v. Sammanlagt ha mer än 70 av förslagets något mer än

100 straff bud givits större räckvidd än förut och ett tjugotal brottstyper äro

helt eller i huvudsak nya.

I några fall är den föreslagna utvidgade straffbarheten påkallad av därom

av riksdagen eller myndigheter gjorda framställningar och även i andra fall

måste utvidgningen i fråga om viss brottstyp anses väl motiverad. Det sam­

manlagda resultatet synes emellertid icke kunna undgå att väcka betänklig­

heter. Även om det icke är möjligt att i förväg beräkna den ökning i antalet

55

för brott misstänkta och dömda, som förslagets tillämpning sknlle komma att

medföra, kan tvekan icke råda därom, att ökningen blir betydande. Det är

härvid icke enbart antalet av de fall, då brottsbeskrivningarnas räckvidd vid­

gats, som bör komma i betraktande. Vissa av ändringsförslagen synas sär­

skilt ägnade att kunna föranleda sådan ökning, såsom utvidgningen av kret­

sen av dem, som åtnjuta ämbetsmans skydd, utvidgningen av ansvaret för

våldsamt motstånd till att omfatta även andra försök att hindra tjänsteman

i utövningen av hans syssla, bestämmelserna om ansvar för rashets och för

brott mot tystnadsplikt, skadegörelseansvarets utsträckande till sådan skada,

som drabbar föremålets affektionsvärde in. fl. Av betydelse är även den ut­

sträckning, i vilken det culpösa handlandet, förberedelse och försök skulle

enligt förslaget bestraffas. Särskilt oaktsamlietsbrotten torde innebära ett av­

sevärt tillskott till området för straffbara gärningar.

Föreningen har vidare vänt sig mot att för vissa brottstyper i förslaget

använts enligt föreningens mening så svävande beskrivningar, att straffbar-

heten ytterst komme att grundas på en omdömesprövning i varje särskilt

fall. Såsom exempel härpå anföras bl. a. uttrycken »kan medföra men» i

fråga om spioneribrottet och »oförenlig med rikets vänskapliga förhållande

till främmande makt» i fråga om olovlig underrättelseverksamhet samt »fara

i bevishänseende» i fråga om de flesta av lörfalskningsbrotten.

Föreningen har i anslutning härtill ytterligare anfört:

Då tolkningen av dylika uttryck ofta även för myndigheterna torde vara

förenad med svårigheter, kan med säkerhet förväntas, både att åklagarna

komma att anse sig böra underställa tolkningen domstols prövning, så snart

någon om ock ringa möjlighet föreligger för fällande dom, och att de olika

domstolarnas uppfattning om straffbarheten i förekommande fält kommer

att avsevärt variera. Härav följer ock att antalet polisutredningar måste kom­

ma att öka i större utsträckning än utvidgningen av brottsområdet i och för

sig bort föranleda.

Det synes föreningen klart att nu anmärkta förhållanden äro i hög grad

ägnade att alstra rättsosäkerhet och, särskilt under oroliga tider, sätta den

medborgerliga tryggheten i fara. Betydelsen härav är så mycket större som

de ifrågavarande tänjbara brottsbeskrivningarna i stor utsträckning använts

för beskrivning av de mycket grova brotten i 8, 9, 10, 12 och 13 kapit­

len. —

Det har förr i svensk lagstiftning varit en allmänt erkänd grundsats att ett

straffbud skall så avfattas, att det klart angiver gränsen mellan det straff­

bara och det icke straffbara. Denna på medborgarnas krav på rättssäkerhet

vilande princip torde även få anses hava vunnit tillämpning a 1864 års straff­

lag, där undantag från densamma endast sparsamt förekomma. Först under

senare år har denna princip övergivits och tänjbara brottsbeskrivningar även

i allmän strafflag godtagits. Detta synes i stor utsträckning vara föranlett

av oroliga tiders utomordentliga förhållanden och därav helt naturligt fram­

kallat ökat behov av reaktion mot allehanda utslag av bristande moral och

samhällsanda, vars olika former man ej med säkerhet kan förutse. Enligt

föreningens mening är detta dock icke tillräckligt skäl för deras begagnande

i en ny för tillämpning under många år framåt avsedd, allmän stratflag, sär­

skilt icke beträffande brott av sådan svårhetsgrad, varom här är fråga.

Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, all största varsamhet uppen­

barligen måste iakttagas vid upptagandet av nya brottstyper och alt det sär­

Kungl. Maj ds proposition nr SO.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

skilt i fråga om förberedelsebrotten syntes föreningen som om förslaget ginge

för långt. Även rådhusrätten i Göteborg har uttalat sig i denna riktning och

särskilt ifrågasatt, huruvida icke strängare restriktioner borde tillämpas i

fråga om försöks- och förberedelsebrott. Endast undantagsvis och i särskilt

svåra fall borde enligt rådhusrättens mening förberedelse till brott beläggas

med straff.

Sveriges advokatsamfund har särskilt uppehållit sig vid den rättsosäker­

het som enligt samfundets mening vore förbunden med utformningen av

8 kap. i förslaget. Samfundet har emellertid tillagt, att även i fråga om åt­

skilliga andra stadganden i förslaget syntes, med allt beaktande av dess för­

tjänster i övrigt, det omdömet vara befogat, att kommittén icke tillräckligt

tillgodosett menige mans intresse av klara och exakta brottsbestämningar.

Åtskilliga brottsrekvisit hade givits en så svävande utformning, att påtaglig

risk för godtycke och rättsosäkerhet i tillämpningen förelåge.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat ett liknande omdöme, i det läns­

styrelsen anfört:

Beträffande brottsbeskrivningarnas avfattning synes kommittén, liksom i

förslaget till förmögenhetsbrotten, ha använt den metoden att i lagtexten upp­

taga mera allmänt hållna beskrivningar med tanken riktad på de till varje

brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen samt överlämnat åt

rättsskipningen att med ledning av motiven tolkningsvis avgöra förekom­

mande gränsfall eller uppkommande oförutsedda spörsmål. Denna princip

har medfört att brottsbeskrivningarna stundom förefalla alltför allmängil­

tigt hållna och mindre lättfattliga. Länsstyrelsen, som till fullo inser svå­

righeten att i lagtexten ge en uttömmande lösning av alla tänkbara fall, anser

det kunna inge vissa betänkligheter att i alltför stor utsträckning överlämna

avgörandet av föreliggande spörsmål åt rättstillämpningen. Detta gäller sär­

skilt de i förslagets 8, 9 och 10 kapitel behandlade brotten, vilkas bedömande

lätteligen kan komma att påverkas av omsvängningar i det in- eller utrikes­

politiska läget.

Å andra sidan har Göta hovrätt uttalat, att förslaget utmärktes av en strä­

van till enhetlighet, förenkling och överskådlighet, bl. a. i fråga om utform­

ningen av brottsbeskrivningarna. Enligt hovrättens uppfattning hade kom­

mittén i regel lyckats väl bemästra de svårigheter som vore förenade med

kraven på å ena sidan erforderlig tydlighet vid avgränsning av det straffbara

området och a andra sidan nödig fullständighet i detta områdes omfattning.

1 några fall ifrågasatte dock hovrätten smärre ändringar i de använda ut­

tryckssätten. Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge och Stockholms

rådhusrätt ha i fråga om gränsdragningen kring området för det straffbara

uttalat sin anslutning till förslaget i stort sett.

Kritik har även framförts mot att i vissa av stadgandena i förslaget skulle

ha använts en otillfredsställande strafflagsteknik i vad gäller gränsdrag­

ningen mellan uppsåtliga brott och oaktsam hetsbrott.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda vänt sig mot att i beskriv­

ningen på åtskilliga av förfalskningsbrotten i 12 kap. och av de närstående

brotten i 13 kap. upptagits förutsättningen att gärningen skulle ha medfört

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

57

fara i bevishänseende och alt detla enligt motiven finge förstås så, att i

subjektivt avseende fordrades allenast, att gärningsmannens uppsåt omfat­

tat de åtgärder som objektivt sett medförde sådan fara, oberoende av huru­

vida han insett detta eller ej. Föreningen har funnit, att kommittén här i

själva verket kombinerat en uppsåtlig handling med ett oaktsamhetsbrott

och av kombinationen skapat ett uppsåtligt brott, varefter föreningen vi­

dare anfört:

En dylik brottskonstruktion är särskilt olämplig i sådant fall, då den oin-

dömesprövning, som lagtolkningen förutsätter, måste anses överstiga gemene

mans förmåga. Den skiljer sig även principiellt från den som kommit till

användning i gällande lag, då en icke åsyftad effekt av uppsåtlig gärning

fått ligga till grund för straffskärpning. Under det exempelvis effekten svår

kroppsskada (S. L. 14: 10), såväl i fråga om möjligheten av dess inträffande

som i fråga om art och verkan även av gärningsmannen lätt förstås, är ef­

fekten fara i bevishänseende så svårbedömlig, att även enligt förslagets orda­

lag avgörandet skall träffas efteråt av domstolen, oberoende av vad gärnings­

mannens uppsåt omfattat.

Även om de andra straffbud, där i brottsbeskrivningen använts ordalag,

som av föreningen betecknats som svävande, icke givits fullt samma kon­

struktion som de nu nämnda, i 12 och 13 kap. nyttjade, äro de dock till sin

verkan i viss mån likartade, i det vårdslöshet eller på okunnighet beroende

felbedömning t. ex. av vad som kan medföra fara för rikets försvar o. s. v.

kan komma att för gärningsmannen betyda straff för uppsåtligt brott.

Även Sveriges advokatsamfund har i nu ifrågavarande hänseende fram­

ställt erinringar mot åtskilliga stadganden i förslaget, särskilt mot vad 12

och 13 kap. innehålla om fara i bevishänseende, varom samfundet anfört

följande.

Det kan tänkas, att gärningsmannen var fullt och fast övertygad om att

åtgärden icke innebar någon fara i bevishänseende och att han icke skulle

ha företagit gärningen, om han haft en annan uppfattning. Samtidigt kan

han emellertid väl ha känt till alla de faktiska omständigheter, som av dom­

stolen sedermera anses ha konstituerat sådan fara. Skall nu denne man an­

ses ha handlat med uppsåt? Kommitténs sätt att uttrycka sig ser anledning

till antagande, att man icke ansett uteslutet att i en sådan situation bedöma

gärningen såsom förövad med uppsåt, vilket väl då emellertid måste inne­

bära, att domstolen skall pröva, huruvida vederbörande bort inse, att de

av lionom kända faktiska omständigheterna tillsammans skapade den för

straffbarhet erforderliga faran. Skulle detta vara kommitténs mening, synes

däri emellertid ligga, att man såsom uppsåtlig bestraffar en gärning, som i

verkligheten blott innefattar eulpa, nämligen en eulpös felbedömning av fa­

ran. Detta kan enligt samfundets mening icke vara riktigt. Vilt man i eu

strafflagsparagraf, som avser ett uppsåtligt brott, införa ett sådant objektivt

rekvisit som »fara», lärer konsekvensen också bjuda, att man i subjektivt

hänseende kräver insikt om faran, icke blott kännedom om de omständig­

heter, varav kan slutas, att åtgärden innebär fara. Ilar gärningsmannen

själv icke dragit denna slutsats, bör han icke anses ha handlat med uppsåt.

I fråga om brotlsbeskrivningarna vid de uppsåtliga brotten har vidare

Göta hovrätt från redaktionell synpunkt anmärkt, att beträffande de brott,

vid vilka för straffbarhet krävdes all alla för brottet utmärkande objektiva

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

omständigheter vore täckta av uppsåt, detta regelmässigt icke erhållit särskilt

uttryck i lagtexten. I den mån inom en viss lagstiftning följdriktighet i detta

avseende iakttoges, kunde några vägande invändningar icke göras. Gärnings-

beskrivningarna i strafflagen komme emellertid att efter genomförandet av

kommitténs förslag förete sinsemellan betydande skiljaktigheter härutinnan.

De härav följande olägenheterna bleve icke undanröjda, förrän revisionen

av strafflagens speciella del avslutats.

Angående straffsatserna i förslaget har Göta hovrätt framhållit,

att förslaget även i detta hänseende kännetecknades av strävan att åstad­

komma enkelhet och likformighet. Genom de i detta hänseende föreslagna

ändringarna finge domstolarna ökade möjligheter att utmäta straffet med

beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Motsvarande regler hade

redan genomförts beträffande förmögenhetsbrotten. Erfarenheten från den

tid, varunder lagstiftningen om dessa brott varit i kraft, visade att denna

större frihet för domstolarna varit till gagn för ernående av största möjliga

rättvisa vid straffmätningen.

Däremot har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit förenhetligandet

av straffsatserna betänkligt. Föreningen har härom uttalat följande.

Från principiell synpunkt synes föreningen anledning framhålla, att även

om åtskilliga strafflindringar av kommittén föreslås, straffskärpningamas

antal dock väsentligen överväger. Karaktären av ökad stränghet i statens

reaktion mot brotten framträder särskilt genom den redan vid omarbetandet

av bestämmelserna rörande förmögenhetsbrotten anlitade metoden, som även

i förslaget kommit till användning, att med angivande allenast av straff­

maximum under ett enhetligt straffbud med vid straffskala sammanföra alla

de gärningar, som äro att hänföra till samma brottstyp, oberoende av om

inom denna skulle kunna urskiljas vissa till sin art svårare fall, som kanske

ensamma framkalla behovet av högt maximum. »Dömes högst till straff­

arbete i två år» är en straffsats, som otvivelaktigt är ägnad att höja straffet

även för normalfallen av brottsligheten i fråga och därför endast då giver

riktigt resultat, da brotten med hänsyn till svårhetsgrad någorlunda jämnt

iördela sig inom latituden. Ett sammanförande under gemensam latitud med

relativt högt maximum medför även en begränsning i preskriptionsbestäm-

melsernas tillämpning, som ej obetydligt utvidgar området för den straffbara

brottsligheten.

Även Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att åtskilliga straffbud, un­

der vilka jämväl ringa brottsfall ingå, stadga ett straff av högst straffarbete

i två år. Rådhusrätten har härom anfört:

EU flertal av de i kommitténs förslag upptagna brotten liksom ock flera

av förmögenhetsbrotten bestraffas »högst med straffarbete i två år». En dy­

lik straffskala, som väl ur vissa synpunkter kan vara lämplig, måste dock

beträffande de ringa brottsfallen ingiva allvarliga betänkligheter. Om exem­

pelvis en person stjäl 2o kronor och en annan person av beloppet såsom gåva

mottager någon krona med vetskap om den olovliga åtkomsten, dömes den

torre xegelmässigt för snatteri, för vilket brott straffet är böter eller fängelse,

™.e o ^ ^en.. senare dömes för häleri, som bestraffas högst med straffarbete

i tva ar. För bestraffning av hälaren fordras vid rådhusrätt efter nya rätte­

gångsbalkens ikraftträdande medverkan av nämnd, under det att beträffande

59

tjuven dom meddelas utan dylik medverkan. Preskriptionstiden är för häla-

ren fem år men för tjuven två år. Är hälaren under aderton år och dömes

han med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till ett än så ringa antal dags­

böter, skola enligt 1 § lagen om straffregister uppgifter angående honom läm­

nas till straffregistret, då däremot tjuven, han må vara över eller under ader­

ton år, ej införes i straffregistret med mindre straffet är fängelse eller minst

(>0 dagsböter. Rådhusrätten hemställer, att vad nu anförts måtte tagas under

övervägande beträffande de brott, som enligt kommitténs förslag skola be­

straffas högst med straffarbete i två år.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att i vissa para­

grafer sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sam­

manhang.

Av de särskilda kapitlen i förslaget har 8 kap. blivit föremål

för kritik från mera allmänna synpunkter. De yttranden, i vilka mot för­

slaget anmärkts att det utmärktes av alltför svävande brottsbeskrivningar,

ha sålunda mestadels särskilt tagit sikte på 8 kap. och därnäst på 9 och

10 kap. Även i övrigt ha emellertid erinringar framställts mot 8 kap. i dess

helhet.

Sveriges advokatsamfund har sålunda anfört, att många, som varit i till­

fälle följa domstolarnas tillämpning av 8 kap. strafflagen under de senaste

åren, säkerligen hoppats, att straffrättskommittén skulle söka åstadkomma

eu radikal förbättring av reglerna i kapitlet, ägnad att undanröja den rätts­

osäkerhet och de ej sällan mot allt rättsmedvetande stridande konsekvenser

som lagreglernas nuvarande innehåll visat sig kunna medföra. Den som hyst

sådana förhoppningar nödgades konstatera, att förslaget i allt väsentligt

präglades av samma anda som de nu gällande reglerna, även om det måste

erkännas, att på åtskilliga punkter förenklingar och förbättringar vidtagits.

På andra punkter återigen tillskapade förslaget i denna del nya osäkerhets­

moment. Samfundet ville förorda, att hela det rättsområde som avsåges i

detta kapitel gjordes till föremål för ny utredning.

Rådmannen A. Cervin har i särskilt yttrande, som bifogats utlåtandet från

rådhusrätten i Göteborg, i fråga om 8 kap. uttalat följande.

Kapitlet i sin nuvarande lydelse är en produkt av världskriget och bär där­

under överarbetats i flera repriser. Dess innehåll har från de flesta håll be­

tecknats som högst otillfredsställande för våra fordringar på rättssäkerhet.

Det har påståtts, att kapitlet tillkommit under panikstämning och påtryck­

ning från s. k. främmande makt, d. v. s. Tyskland. Dessa påståenden torde

i stort sett vara riktiga. Fordringarna på en omarbetning av kapitlet ha tidigt

framställts och missnöjet med dess bestämmelser torde vara allmänt och i

hög grad befogat.

Det nu framlagda förslaget kan emellertid knappast betecknas som lycko­

samt. Det kan fortfarande ej anses motsvara våra krav på rättssäkerhet för

den enskilde. Bestämmelserna äro mångenstädes högst vaga och flytande. Den

osäkra brottsbeskrivningen är ett avsteg från den allmänt erkända regeln

nulla poena sine lege. Särskilt farlig ter sig denna tendens i fråga om brott,

som förskylla så svåra straff som här. Straffarbete på livstid kan ådömas

enligt 5 av de kapitlets 12 paragrafer, som lämna brottsbeskrivningar. Den

osäkerhet för den enskilde, som därjämte i delta sammanhang bör beaktas,

Kungl. Maj:ts proposition nr SO-

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

är den otillfredsställande form, i vilken rättegången i dessa mål oftast kom­

mer att föras. Den blir väl i regel, även under fredslid, hemlig. Man måste

därför vid avfattningen av straffbestämmelserna hava även detta senare i

sikte, om resultatet skall bli tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Så

tycks här ej alls ha varit fallet.

Å andra sidan har Stockholms rådhusrätt, som ultalat att det nuvarande

8 kap. trots de ändringar som vid flera tillfällen företagits under krigets lopp

visat sig svårtolkat och stundom givit otillfredsställande resultat vid tillämp­

ningen, ansett att kommitténs förslag skänkt enklare systematik åt kapitlets

olika bestämmelser. De rika erfarenheter beträffande spioneribrotten och den

olovliga underrättelseverksamheten som vunnits genom kriget syntes ha väl

beaktats vid avfattandet av bestämmelserna härom.

Bland de erinringar av mera väsentlig innebörd som framförts i yttrandena

må här vidare beröras invändningarna mot den i 25 kap. intagna bestämning­

en av ämbetsansvarets omfattning. Arbetsdomstolens ordförande har sålunda

tunnit sig icke kunna godtaga kommitténs uttalande, att för arbetstagare

som hade ämbetsansvar kollektivavtal borde kunna slutas såvitt angår av­

löningsförhållanden men däremot icke beträffande villkoren för antagande,

entledigande och skyldigheter i tjänsten. Även beträffande avlöningsfrågor

vore nämligen kollektivavtal att betrakta såsom principiellt uteslutet, särskilt

som kollektivavtal finge anses förutsätta strejkrätt. Sammanfattningsvis an-

föres i yttrandet följande. Att arbetsfredslagstiftningen i visst hänseende an­

knutits till ämbetsansvaret skulle kunna tyckas vara ofördelaktigt på den

grund, att de socialpolitiska synpunkter som med hänsyn till arbetsfredslag-

stiftningen vore att lägga på frågan om ämbetsansvarets omfattning kunde

avvika från de kriminalpolitiska synpunkter som gjorde sig gällande vid

samma frågas bedömande. Sammankopplingen torde emellertid vara nöd­

vändig, eftersom ämbetsansvaret vore av sådan central betydelse att det bättre

än varje annat anknytningsmoment lämpade sig för gränsdragning inom ar­

betsfredslagstiftningen. Det vore med hänsyn till logisk klarhet och reda inom

arbetsfredslagstiftningen ofrånkomligt, att en fast gräns upprätthölles mellan

de fall, där med hänsjn till tjänsteställning kollektivavtal överhuvud icke

finge slutas, och de fall, där kollektivavtal finge komma till stånd. Någon håll­

bar gräns syntes icke kunna dragas på annat sätt än att kollektivavtal vore

uteslutet, när på grund av fullständigt ämbetsansvar rätt till ekonomiska

stridsåtgärder icke förelåge och i överensstämmelse därmed förhandlingsrätt

icke kunde grundas på 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Det

partiella ämbetsansvar som nu åvilade viss personal kunde icke antagas

innefatta annat än ett däremot svarande begränsat förbud mot stridsåtgärder,

och detta partiella ämbetsansvar skulle därför icke utgöra hinder mot slu­

tande av kollektivavtal. Arbetsdomstolens ordförande har vidare uttalat, att

han hade den uppfattningen, att den angivna gränsbestämningen vore grun­

dad i gällande arbetsfredslagstiftning och att den i huvudsak följdes i praxis.

isserhgen förekomme avvikelser, men det syntes vara relativt lätt att kom­

ma tdl ratta med dem under förutsättning av oförändrade förhållanden i öv-

61

rigl och eu fast hållning från myndigheternas sida. Under sådana om­

ständigheter syntes det högst önskvärt, att man icke utvidgade det fullstän­

diga ämbetsansvaret till personalgrupper, för vilka kollektivavtal nu utan

erinran kunde upprättas, och alldeles särskilt skulle det vara att beklaga, om

man på den grund skulle se sig nödsakad att förorda ett frångående av den

nyssnämnda gränsbestämningen. Skulle det sistnämnda likväl ske, kunde

frågan om annan gränsbestämning dock icke lämnas öppen utan den måste i

så fall omedelbart lösas geom lagstiftningen.

Landsorganisationen i Sverige har framhållit, att för de grupper av arbets­

tagare, vilka komme att omfattas av den föreslagna utvidgningen av området

för ämbetsansvaret, följden av denna utvidgning skulle bliva — förutom det

strängare straffansvaret —- förlust av strejkrätten, inskränkning av förhand­

lingsrätten och beskuren eller utesluten möjlighet att ingå kollektivavtal. I

anslutning härtill har landsorganisationen förklarat sig betänksam inför

förslaget i denna del och uttalat, att även om den nuvarande bestämningen av

subjektkretsen för ämbetsmannaansvaret vore oklar och bristfällig, detta lik­

väl knappast lett till sådana olägenheter att en ny bestämning icke skulle

kunna anstå i avvaktan på den allmänna utredning rörande tjänstemanna-

rätten, vilken aktualiserats från olika håll. Tjänstemännens centralorganisa­

tion har påyrkat, att hela frågan om ämbetsmannaansvarets omfattning bleve

föremål för en förutsättningslös utredning, innan några ändringar vidtoges i

25 kap. strafflagen.

Järnvägsstyrelsen har funnit det vara olämpligt och kunna leda till be­

tänkliga konsekvenser, om det fullständiga ämbetsansvaret utsträcktes till

att omfatta personal med kollektivavtal. I stället borde stadgandet avse endast

personal, vars anställningsförhållanden reglerades av föreskrifter som utfär­

dats av vederbörande myndighet eller kommunikationsinrättning.

Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt vattenfallsstyrelsen ha däremot icke från nu ifrågavarande synpunkt

haft något att erinra mot förslaget.

Socialstyrelsen har såtillvida gjort gällande en från kommitténs uppfatt­

ning om ämbetsansvarets förhållande till möjligheten att ingå kollektivavtal

avvikande mening, att styrelsen icke ansett ämbetsansvaret utgöra ett obe­

tingat hinder för att kollektivavtal träffades rörande frågor om antagande,

entledigande och skyldigheter i tjänsten.

Beträffande själva anordningen av ämbetsstraffen har vidare landsorgani­

sationen givit uttryck åt den uppfattningen, att även vid de egentliga ämbets­

brotten straff i någon av de allmänna straffarterna borde vara primärt och

iimbetsstraff endast en sekundär påföljd, vars inträdande icke behövde vara

obligatoriskt.

I fråga om de nya bestämmelserna i strafflagens allmänna

d e 1 ha erinringar huvudsakligen framställts mot utformningen av bestäm­

melserna om straff för förberedelse till brott, vilka föreningen Sveriges hä­

radshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Göteborg

och Sveriges advokatsamfund funnit alltför långtgående.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

I detta sammanhang må även nämnas, att i språkligt hänseende de många

nya brottsbeteckningarna blivit föremål för uppmärksamhet i

yttrandena. Justitiekanslersämbetet har sålunda anfört:

Vid flertalet brott har utsatts en beteckning, som skall komma till använd­

ning i rättsskipningen, så att en brottsling vanligen skall dömas till ansvar

för ett visst i strafflagen benämnt brott. En sådan metod torde ur olika syn­

punkter vara lämplig, så snart fråga är om vanliga brott, lätta att giva ade­

kvata namn, såsom mord, stöld, rån, bedrägeri m. m. Mera tvivelaktig förefal­

ler metoden vara beträffande mera sällsynta brott, där behovet av en viss

benämning är ringa, samt i fråga om sådana brott, vilka innefatta flera sins­

emellan rätt olikartade^ gärningar och som på grund därav knappast eller

endast med svårighet låta sig inordna under en gemensam rubricering.

Efter en exemplifiering av det sist sagda bar ämbetet vidare uttalat, att

även om det skulle anses lämpligast att för flertalet brott utsätta en rubrice­

ring, som täckte den centrala gärningen i de ifrågavarande brotten, borde de

mindre tillfredsställande konsekvenser som följde av brottsbeteckningarna

undvikas i den praktiska tillämpningen. På grund härav syntes en allmän

regel kunna ifrågasättas av innebörd dels alt brottsbenämningen skulle an­

vändas, där ej särskilda skäl till annat föranledde, dels ock att, om omstän­

digheterna så påkallade, nödig jämkning i benämningen finge vidtagas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit, att kommittén i sin strävan

att giva varje brott särskilt namn synbarligen haft att brottas med betydande

svårigheter, samt att mot en del av de föreslagna namnen torde kunna an­

märkas, att de enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annan bety­

delse än den av kommittén avsedda medan åter andra föreslagna brottsbe-

nämningar kunde anses ntgöra en riktig beteckning för vissa men icke alla

därmed avsedda gärningar. Efter anförandet av åtskilliga exempel i vartdera

hänseendet uttalar hovrätten, att det eftersom brottsnamnen torde få verk­

lig betydelse endast i fråga om de vanligare brotten, syntes böra övervägas,

om icke flertalet av de uppräknade brottsbeteckningarna borde utgå ur lag­

texten.

Göta hovrätt har däremot anfört följande.

Liksom i sitt förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott bar kommittén

även nu sökt att giva de särskilda brotten lämpliga benämningar. Det torde

icke kunna bestridas, att träffande brottsbeteckningar äro ägnade såväl att

giva en klarare överblick över de olika brottstyperna som att i det allmänna

medvetandet inskärpa gärningarnas karaktär. Brottsbenämningarna kunna

därför fullgöra en både pedagogisk och alimänprevenliv funktion. Det erbju­

der emellertid ofta avsevärda svårigheter att finna en väl avpassad benäm­

ning, särskilt när man önskar att till ett brott sammanföra gärningar, som till

sin yttre typ äro tämligen olika. Kommitténs bemödanden i förevarande hän­

seende hava i allmänhet medfört tillfredsställande resultat. Hovrätten vill för

sin del endast göra några erinringar mot vissa benämningar.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg framhålla

såsom en av förslagets förtjänster, att brotten erhållit särskild beteckning

men ha likväl funnit en del brottsbeteckningar ohanterliga eller icke ade­

kvata.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

63

Stockholms rådhusrätt har uttalat, alt de föreslagna beteckningarna vore

ibland för vida och ibland för snäva samt delvis även av andra skäl måste

anses mindre lyckade. Rådhusrätten, som dock icke vore beredd att föreslå

några brottsbeteckningar i stället för de av kommittén använda, har funnit

en översyn av dessa påkallad. Det kunde ifrågasättas, om det vore nödvän­

digt att i den utsträckning som skett förse även de mest sällsynta brott med

beteckningar. Även rådhusrätten i Malmö har funnit, att de föreslagna be­

teckningarna icke i allo kunde lämnas utan erinran.

Beträffande förslagets språkbehandling i övrigt har hovrätten över Skåne

och Blekinge uttalat, att lagtextens utformning icke syntes i allo tillfredsstäl­

lande ur språklig synpunkt, i det eu del paragrafer innehölle brottsbeskriv-

ningar vilka förefölle onödigt svåröverskådliga, varjämte lagtexten även el­

jest på sina ställen syntes något tung.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha funnit,

att förslagets avfattning i en del fall stode i mindre god överensstämmelse

med gängse språkbruk, samt ha vidare uttalat, att den knappa formulering,

som uppenbarligen eftersträvats i lagtexten och som vore till stort gagn för

klarheten, i viss mån även kunde bliva till men. I åtskilliga fall syntes det

nämligen icke möjligt att av lagtexten utläsa stadgandets rätta innebörd utan

tillgång till de utförliga motiven, som till stor del närmast hade karaktär

av kommentarer.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört:

1734 års lag har i sin ursprungliga avfattning med rätta varit berömd för

sitt klara och koncisa lagspråk. Lagbuden voro korta, språket kraftigt och

kärnfullt. 1734 års lag är ett arv, som förpliktar och som är förtjänt att vår­

das. Denna förnäma lagstil bör vara ett föredöme även för dem, som utforma

vår tids lagar, även om det alltmer forcerade lagstiftningsarbetet i många fall

— särskilt beträffande kristidsförfattningama — icke medgiver en omsorgs­

full utarbetning av lagtexten. På eu lag av så bestående värde och av så

stor betydelse som strafflagen bör man dock kunna ställa alldeles särskilt

stora anspråk i fråga om lagbudens språkliga avfattning.

Det synes som om nu föreliggande lagförslag icke alltid står på en hög

nivå i stilistiskt avseende.

Länsstyrelsen har, efter exemplifiering av de anmärkningar som kunde

framställas, ifrågasatt, om ej vissa delar av förslaget borde överarbetas i sti­

listiskt hänseende.

Departementschefen.

Sedan 1864 års strafflag tillkom, bär den i flera omgångar varit föremål

för partiella reformer av delvis ganska ingripande art. Till sin allmänna upp­

ställning bygger den emellertid alltjämt på den ursprungliga grunden och

även det stora flertalet av de särskilda bestämmelserna kvarstår i huvudsak

utan ändringar. Lagen är fördenskull i väsentliga hänseenden starkt föråld­

rad, och det har sedan länge stått klart alt den i sin helhet måste bliva föremål

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

för genomgripande omarbetning. För att säkerställa ett skyndsamt genomfö­

rande av denna angelägna reform har arbetet därå uppdelats på strafflag­

beredningen och straffrättskommitlén; den förras arbetsuppgift hänför sig

till de kriminalpolitiska grundprinciperna i den allmänna delen, under det

att straffrättskommittén har att ägna sig åt utformningen av straffbestäm­

melserna för de särskilda brotten i den speciella delen och vad därmed äger

samband. Avsikten är, att en modernisering av den speciella delen först skall

genomföras inom den nuvarande strafflagens ram samt att därefter skall prö­

vas, huruvida den allmänna delen och den speciella delen skola skiljas och

behandlas var för sig i särskilda lagar eller balkar. Med strafflagens all­

männa del torde komma att införlivas åtskilliga lagbestämmelser som nu äro

intagna i självständiga författningar. I samband med den slutliga utform­

ningen av lagkomplexet kan uppkomma behov av att vidtaga åtskilliga änd­

ringar jämväl i den speciella delen, oaktat denna förutsättes då vara moder­

niserad. Dessa ändringar torde dock icke komma att beröra själva brotts-

beskrivningarna utan frågor av mera formell och lagteknisk natur.

Betydelsefulla delar av strafflagen ha redan i och med 1942 års lagstift­

ning om förmögenhetsbrotten blivit i grund omarbetade genom straffrätts-

kommitténs försorg. Denna partiella reform har vunnit allmänt erkännande.

De nya lagreglerna utmärka sig för en klar och överskådlig systematik och

ha visat sig synnerligen praktiska i tillämpningen. Efter genomförandet av

denna uppgift har kommittén genom det betänkande som här behandlas av­

slutat omarbetningen av ett nytt, mycket omfattande avsnitt, nämligen den

del av strafflagen som behandlar brotten mot staten och allmänheten. Den

redogörelse som jag lämnat i det föregående visar, att förslaget berör många

utomordentligt viktiga och ömtåliga frågor och att meningarna i yttrandena

däröver på vissa punkter brutit sig. I många yttranden har förslaget vunnit

oreserverad anslutning, i andra har det mött mer eller mindre kritiska an­

märkningar. De invändningar som sålunda framförts från vissa håll beröra

dock i de flesta fall ej några grundläggande bestämmelser. De längst gående

anmärkningarna mot förslaget avse bestämmelserna om brott mot rikets sä­

kerhet i 8 kap. och den av kommittén föreslagna avgränsningen av ämbetsan-

svaret i 25 kap. I övrigt ha mot kommitténs förslag framställts erinringar

huvudsakligen från den synpunkten att kriminaliseringen i vissa hänseenden

gått för långt och att gränserna för det straffbelagda området emellanåt ej

blivit tillräckligt tydligt uppdragna. Det är främst häradshövdingföreningen

och advokatsamfundet som tolkat det rättssäkerhetskrav för vilket dessa erin­

ringar äro ett uttryck.

Vad först angår huvudgrunderna för förslaget har kommittén en­

ligt min uppfattning, här liksom i fråga om förmögenhetsbrotten, lyckats

sammanföra och gruppera de bestämmelser, som kommittén behandlat, på ett

systematiskt i allt väsentligt mycket lyckligt sätt. Kommitténs strävan att

vinna reda och undvika onödig detaljrikedom är värd oförbehållsamt er­

kännande. Den mångfald av inbördes närbesläktade bestämmelser, som ut­

märker gällande lag, exempelvis i 12 och 19 kap., har kommittén ersatt med

65

ett fåtal stadganden, som likväl genom skilda straffskalor taga hänsyn till

olika svåra brottsfall. Kommittén har därvid i stor utsträckning följt den i

fråga om förmögenhetsbrotten inslagna vägen att upptaga olika straffskalor

för medelsvåra, grova och ringa brottsfall. Att den använda metoden för

domstolarna medför stora praktiska fördelar är självfallet, men även från

en vidare kriminalpolitisk synvinkel måste det anses mycket värdefullt att

strafflagen blir överskådlig, lättare tillgänglig och mera målmedvetet inrik­

tad mot de karakteristiska former av kriminalitet som det gäller att be­

kämpa. Den vunna förenklingen har emellertid inbjudit till kritik från dem

som känna en viss trygghet hos de nuvarande detaljerade föreskrifterna och

befara att en väsentlig förenkling skall medföra att straffbestämmelserna

bliva otydliga eller alltför omfattande. Med hänsyn till det betydelsefulla

rättssäkerhetskrav som enligt vad jag antytt ligger bakom denna kritik har jag

funnit det vara av den största vikt att noggrant pröva kommitténs förslag

från denna utgångspunkt och upptagit de särskilda bestämmelserna till in­

gående övervägande.

Denna granskning har föranlett större ändringar av kommitténs förslag

såvitt angår straffbestämmelserna i 8 kap. om brott mot rikets sä­

kerhet. Detta kapitel, som i sak väsentligen bygger på gällande lag ehuru

med en genomgripande formell omarbetning, har synts mig i flera fall kri­

minalisera handlingar vilka — även om de kunna vålla staten olägenheter

särskilt under kritiska tider — icke böra straffbeläggas. Detta gäller kanske

framför allt vissa av de handlingar vilka kommittén kriminaliserat som vårds­

löshet med hemlig uppgift eller som olovlig underrättelseverksamhet. Jag

har här sökt att med större skärpa avgränsa det straffbara området. Beträf­

fande olovlig underrättelseverksamhet har jag övervägt att helt utesluta

straffbestämmelsen härom. Med hänsyn till behovet att åtminstone i viss

utsträckning kunna inskrida mot utländska spionericentraler här i riket,

även om spioneriet är riktat mot främmande makt, har jag dock ej ansett

mig böra gå så långt. Däremot vill jag föreslå att stadgandets tillämpnings­

område begränsas mycket starkt, nämligen till sådant spionage mot främ­

mande makt som avser hemliga uppgifter om militära förhållanden. Ytterli­

gare begränsningar ha uppställts, vilka jag far tillfälle att redovisa i sam­

band med behandlingen av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Även

kommitténs regler om krigsförräderi och det egentliga, mot vårt eget land

riktade spioneriet har jag sökt förtydliga och avgränsa bättre. Slutligen vill

jag i fråga om 8 kap. i förslaget nämna, att vid den verkställda omarbet­

ningen det bl. a. av häradshövdingföreningen kritiserade rekvisitet för vissa

brott, att en handling är oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till

främmande makt, fått utgå. Däremot har det icke varit möjligt att helt und­

vika sådana uttryck som »till men för rikets säkerhet» o. dyl. Dår de före­

komma, torde emellertid med hänsyn till de i övrigt uppställda relcvisiten

någon tvekan om det straffbara området knappast kunna uppslå.

Den diskussion, till vilken kommitténs förslag beträffande ämb c t san­

sva rot givit upphov, har föranlett mig att för närvarande avstå från att

">

Iiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Sr

SO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

föreslå några mera väsentliga ändringar av gällande regler om vilka som

skola vara underkastade sådant ansvar. Utöver vad som anförts härom i

yttrandena vill jag tillägga, att det synes mig böra övervägas, huruvida icke

kommittén särskilt i fråga om ämbetsverk med typiskt statliga funktioner

begränsat ämbetsansvaret alltför mycket. I en mångfald gällande instruktio­

ner för ämbetsverken förutsättes att även befattningshavare i de lägsta gra­

derna skola kunna disciplinärt eller av domstol bestraffas för tjänstefel, och

det synes kunna anföras goda skäl för en sådan ståndpunkt. För andra per­

sonalgrupper är det tveksamt, om icke ämbetsansvaret enligt förslaget må­

hända kommit att utsträckas alltför långt. Hela denna fråga torde vara i be­

hov av närmare utredning i samråd med representanter för personalsamman­

slutningarna, vilket lämpligen skulle kunna ske i samband med den under­

sökning av frågan om tjänstemännens förhandlingsrätt som från flera håll

aktualiserats. Även riksdagen har vid behandling av motioner i ämnet1 för­

utsatt, att en sådan utredning som sist nämnts skall komma till stånd.

Beträffande bestraffningen av ämbets- och tjänstemäns brott innebär för­

slaget vidare, att bestämmelserna om allmänna brott i största möjliga ut­

sträckning skola tillämpas även på dem som äro underkastade ämbetsan-

svar. Vid sidan härom måste den brottslige i mån av behov kunna avsättas

eller suspenderas, vartill förslaget öppnar en ganska vidsträckt möjlighet.

Allenast för åsidosättande av sådana tjänsteplikter till vilka motsvarighet

saknas för andra medborgare föreslås bestämmelser om särskilda ämbets­

brott med avsättning och suspension såsom straff i första hand. Genom den­

na ordning vinnes bl. a. den fördelen, att domstolarna i stor utsträckning

icke behöva ingå på det vanskliga avgörandet huruvida en förseelse skett i

eller utom tjänsten. I dessa frågor har jag i huvudsak anslutit mig till kom­

mitténs förslag.

Vid genomgången av övriga kapitel i strafflagens speci­

ella del har jag huvudsakligen ansett mig böra föreslå en del jämkningar

i syfte att förtydliga bestämmelserna eller begränsa deras tillämpningsom­

råde. I några enstaka fall har en utvidgning av det straffbara området skett

för att vinna en likartad behandling av jämförliga fall. Särskilt må fram­

hållas, att straffbestämmelserna mot upplopp i 11 kap. synts mig böra om­

arbetas och begränsas till sådana fall då en folkmassa ådagalagt ett visst

karakteristiskt uppsåt, nämligen att med förenat våld sätta sig upp mot

myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Därvid har jag

även från gällande lag upptagit den regeln, att deltagare i upplopp, som åt-

lyder myndighets skingringsbefallning och ej är anstiftare eller anförare,

skall gå fri från straff, om folkmassan ännu ej gått till förenat våld. Ytterli­

gare må framhållas, att jag ansett straffbestämmelserna i kommittéförslaget

rörande våldsamt motstånd, övergrepp i rättssak och bevisförvanskning böra

begränsas till nära överensstämmelse med gällande lag. Kommittén har så­

väl i fråga om övergrepp i rättssak som beträffande bevisförvanskning an­

1 Jfr andra lagutskottets utlåtande vid 1945 års riksdag, nr 26.

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

67

fört goda teoretiska skäl för sin ståndpunkt. Bestämmelserna ha emellertid

synts mig kriminalisera även ganska alldagliga och för gemene man natur­

liga handlingar, samtidigt som det praktiska behovet av att utvidga det straff­

bara området i dessa fall förefallit ganska ringa. Det av kommittén föreslag­

na stadgandet mot rashets har jag ansett böra utgå. Denna fråga torde emel­

lertid böra bliva föremål för ytterligare övervägande i samband med pågåen­

de utredning om ny tryckfrihetslagstiftning.

I fråga om förslaget i dess helhet har jag genomgående särskilt beaktat

frågan i vad mån oaktsamhets handlingar böra straffbeläggas.

Enligt min mening måste den största återhållsamhet iakttagas i detta hän­

seende och jag har ansett mig böra föreslå, att flera av de bestämmelser

kommittén upptagit härom få utgå. I andra fall ha de synts mig böra be­

gränsas till grov oaktsamhet eller på annat lämpligt sätt. I vissa yttranden

har anmärkts, att kommittén emellanåt sammanfört uppsåtliga brott och

oaktsamhetsbrott i en och samma paragraf. Ehuru dessa anmärkningar i viss

mån torde bero på missuppfattning av vad kommittén avsett, har jag låtit

omarbeta de bestämmelser mot vilka anmärkningarna riktat sig och därvid

sökt konsekvent uppdela uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott på skilda

paragrafer eller i allt fall på skilda moment. Det har nämligen synts mig i

regel vara en så stor skillnad mellan den ena och den andra brottslighetsty-

pen, att olikheten tydligt bör avspegla sig i domstolarnas beslut när de skola

citera tillämpliga lagrum.

Häradshövdingföreningen och advokatsamfundet ha i sina yttranden gjort

gällande, att förslaget jämväl på annat sätt skulle ha i viss mån utsuddat

gränsen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott,

samt särskilt nämnt de bestämmelser i förslaget som för straffbarhet kräva

att gärningen innebär viss fara. I 12 och 13 kap. har kommittén exempelvis

för ett flertal brott, vilka kriminaliserats allenast vid uppsåt, såsom ett sär­

skilt rekvisit för straffbarhet upptagit att gärningen innebär »fara i bevis­

hänseende». Enligt kommitténs motivering betyder detta i subjektivt hänseen­

de, att gärningsmannens uppsåt skall omfatta de förhållanden som objektivt

sett medföra sådan fara som i lagrummen angives, oberoende av om han in­

sett detta eller ej.

Denna anmärkning berör en fråga som sedan gammalt vållat doktrinen

och rättstillämpningen vissa svårigheter. Det är nämligen, om strafflagen

skall kunna fylla sin uppgift, uteslutet att för ådömande av straff enligt ett

visst lagrum alltid kräva bevis om att den tilltalade verkligen kände till alla

de omständigheter som tillsammans grunda straffbarhet, även om lagrummet

straffbelägger allenast uppsåtliga handlingar. Bevissvårigheterna äro ju sär­

skilt stora när det gäller det subjektiva uppsåtet. Av denna anledning bar

begreppet eventuellt uppsåt anlitats såsom ett nödvändigt hjälpmedel, i det

man såsom för uppsålligt brott istraffar även den som ej överbevisats om att

ha känt till ett visst förhållande men som enligt domstolens övertygelse skul­

le ha begått brottet även om han verkligen haft sådan insikt. Vad kommittén

med ett liknande betraktelsesätt uttalat om rekvisitet »fara i bevishänseende»

68

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

och liknande synes mig icke gå väsentligt utöver vad som redan vunnit all­

mänt burskap genom nyssnämnda tankegång. Enligt min mening bör emel­

lertid tillämpligheten av straffbuden även såvitt angår sådana rekvisit som

att handlingen skall innebära viss fara kunna prövas med direkt tillämpning

av det redan erkända begreppet eventuellt uppsåt. Man torde alltså böra

pröva, huruvida en person, vilken känner till vissa omständigheter som göra

att en åtgärd innebär fara i bevishänseende eller motsvarande men bestrider

att han insett faran, kan antagas ha begått gärningen om han varit medveten

om faran. Med denna uppfattning om innebörden av de stadganden som här

äro i fråga torde någon ändring av lagtexten i de särskilda bestämmelserna

ej erfordras.

I fråga om den lagtekniska utformningen av de lagrum som avse att straff­

belägga uppsåtliga brott anser jag i likhet med kommittén, att man icke i

allmänhet skall behöva utmärka, att ett straffbud förutsätter uppsåtligt hand­

lande. I stället bör det särskilt angivas, när oaktsamhetsfall skola vara straff­

bara. Obestridligen är det ej helit lyckligt, att strafflagen någon tid kommer

att förete olikheter i detta hänseende till följd av att reformeringen sker

etappvis, men några praktiska olägenheter torde svårligen vara att befara.

Emellertid har jag, alldeles oavsett förhållandena under en övergångstid, i

ett par fall ansett tydligheten kräva att lagtexten ger en antydan om att sub­

jektivt skall fordras uppsåt i visst hänseende, där kommittéförslaget endast

angivit de objektiva omständigheterna. Ett sådant tillvägagångssätt kräver

försiktighet för att ej motsättningsvis vålla missförstånd i andra fall men

har även av kommittén tillämpats i vissa paragrafer.

De straffskalor som kommittén föreslagit ha i allmänhet synts mig

välbetänkta. Jag har förut nämnt, att kommittén ofta föreslagit en uppdel­

ning i medelsvåra, grova och ringa fall. I fråga om ytterligare ett antal brott

vill jag förorda, att särskilda straffskalor upptagas för ringa fall. Härav kom­

mer bl. a. att följa, att av kommittén föreslagna bestämmelser om straff-

frihet med anledning av åtgärder, som avse att undanröja verkningarna av

vissa brott, komma att få tillämpning i flera fall. Vidare blir preskriptions­

tiden kortare än eljest skulle varit förhållandet. Utöver vad som följer av

dessa ändringar kommer jag att föreslå strafflindringar i vissa andra fall.

Jag vill i detta sammanhang även något beröra kommitténs brottsbe-

teckningar. Då en del av dessa har synts mig mindre lämpliga, har jag

sökt finna nya namn för vissa brott men i andra fall låtit straffbestämmelser­

na stå utan särskild brottsbeteckning. Visserligen är det av värde att kunna

använda en lätt igenkännlig beteckning, men intresset härav har ej synts

större än att det kan vika för svårigheten att finna någon lämplig sådan

beteckning, såsom när det gäller mycket ovanliga brott eller smärre förseelser.

Såsom den förut lämnade redogörelsen givit vid handen har kommittén

i samband med omarbetningen av strafflagens speciella del, i vad den rör

brott mot staten eller allmänheten, funnit nödvändigt att även genomföra

vissa reformer i strafflagens allmänna del. Den mest betydelsefulla nyhet

som kommittén därvid framfört rör de s. k. delaktighetsreglerna. Kommittén

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

69

bär sålunda föreslagit en reglering av frågan om fleras medverkan

till brott, som bygger på en för svensk rätt helt ny princip. Enligt denna

skall var och en som medverkar till visst brott vara direkt underkastad

straffbudet i fråga, oavsett om den som utfört själva gärningen är straffbar.

I överensstämmelse härmed står, att enligt förslaget även den som är del­

aktig i brott av ämbetsman eller annat s. k. specialsubjekt regelmässigt skall

kunna straffas för sin medverkan till sådant brott, även om han ej själv

intager en dylik ställning. Självfallet skall straffet för var och en bestämmas

efter arten av den medverkan som han gjort sig skyldig till. Förslaget med­

ger dessutom straffnedsättning bl. a. för den som förmåtts att medverka

till brott genom missbruk av hans ungdom eller beroende ställning liksom

för den som medverkat allenast i mindre mån. Vad sålunda föreslagits har i

allt väsentligt vunnit anslutning i yttrandena och synes mig innefatta stora

fördelar jämfört med gällande lag.

Kommittén har i sitt förslag även infört ett allmänt stadgande om straff

för förberedelse till brott, avsett att ersätta vissa spridda bestäm­

melser härom som finnas upptagna i strafflagens speciella del. Ej heller det

nya stadgandet kriminaliserar emellertid alla förberedelser till brott utan

är inskränkt till vissa slag av handlingar och skall dessutom vara tillämpligt

allenast då försök är kriminaliserat eller då det är fråga om förberedelse till

brott som är belagt med straff av viss svårhetsgrad. Förslaget har väckt

betänkligheter i några yttranden, och jag delar den uppfattning som därvid

kommit till uttryck, att kommittén, trots de begränsningar som angivits i

förslaget, i alltför stor utsträckning kriminaliserat förberedelse. Fördenskull

har jag till en början låtit omarbeta och inskränka den allmänna beskriv­

ningen av sådana förberedelsehandlingar som ej äro av mera handgriplig

natur utan bestå i psykisk påverkan o. dyl., såsom försök till anstiftan av

mened eller åtagande att utföra sabotage. För att kunna inrikta kriminali­

seringen av förberedelsehandlingarna på sådana brott, där ett inskridande på

detta stadium är påkallat av starka skäl, har jag vidare valt den metoden

att — såsom skett i fråga om försök — i varje särskilt kapitel direkt angiva,

huruvida och i vilken omfattning förberedelse till där behandlade brott skall

vara straffbar enligt de grunder som angivas i strafflagens allmänna del. I

samma syfte, att förberedelse till brott ej skall bliva kriminaliserad i alltför

vidsträckt omfattning, vill jag också förorda, att frivilligt tillbakaträdande

från brott skall föranleda straffrihet i större utsträckning än kommittén

föreslagit. Härigenom främjas också det kriminalpolitiska önskemålet att

uppmuntra till sådant tillbakaträdande.

I detta sammanhang vill jag vidare nämna, alt jag beträffande de av kom­

mittén i It kap. föreslagna stadgandena om straff för underlåtenhet

att avslöja brott låtit vidtaga eu liknande omarbetning av förslaget

som med avseende å förberedelse. Det allmänna stadgandet om förutsätt­

ningarna för att straffbelägga sådana underlåtenhetshandlingar har flyttats

till 3 kap. och i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del har an­

givits, huruvida underlåtenhet att avslöja brotten i fråga skall vara straffbar.

70

Självfallet bör sådan underlåtenhet kriminaliseras endast i mycket begrän­

sad omfattning.

Av det förut anförda framgår, att kommitténs förslag enligt min mening

innebär betydande framsteg i skilda hänseenden och att det efter vissa änd­

ringar och jämkningar är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Med

tanke på ikraftträdandet av de nya bestämmelserna anser jag mig

emellertid böra erinra om att i några yttranden, där förslaget i sak ej föran­

lett mera vägande erinringar, framförts betänkligheter mot att, såsom kom­

mittén förutsatt, fortsätta på de partiella reformernas väg och i stället föror­

dats att resultatet av nästa avsnitt i kommitténs arbete borde avvaktas, så

att reformen av strafflagens speciella del kunde avslutas i ett sammanhang.

Härvid har även åberopats att de nu föreslagna nya bestämmelserna syntes

komma att träda i kraft samtidigt med att domstolarna skulle börja tilläm­

pa nya rättegångsbalken, med de svårigheter detta till en början kunde för­

anleda. Ehuru jag väl inser olägenheterna av tätt återkommande ändringar

i strafflagen, finner jag det så angeläget att denna reform ej fördröjes under

lång tid, att jag icke kan föreslå att låta hela återstoden av strafflagens spe­

ciella del vänta för att tagas i ett sammanhang. Emellertid vill jag framhålla

att, med hänsyn till det nära sambandet med pågående omarbetning av

strafflagen för krigsmakten, nu ifrågavarande ändringar i strafflagen ej böra

få träda i kraft förrän den 1 januari 1949. Det skulle alltså hinna förflyta

en viss tid, om ock ej så lång, efter ikraftträdandet av den nya rättegångs­

balken, vilken förutsättes skola börja tillämpas den 1 januari 1948.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de lagförslag som inom depar­

tementet upprättats på grundval av kommitténs betänkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslagen.

Förslag till lag om ändring i strafflagen.

1 KAP.

Om dem, som svensk straffrätt underkastade äro.

1

§•

Enligt SL 1: 1 och 2 är svensk straffrätt främst tillämplig på brott, be­

gångna i Sverige eller på svenskt fartyg. Gällande strafflag besvarar emeller­

tid icke frågan, var ett brott i det särskilda fallet skall anses vara begånget.

Straffrättskommittén har funnit anledning att upptaga denna fråga samti­

digt med nyregleringen av ansvarsfördelningen vid fleras medverkan till

brott och har såsom 2 a § i 1 kap. föreslagit ett stadgande av innehåll,

att ett brott skall anses vara begånget där den brottsliga handlingen företa­

gits eller någon för tillämplighet av visst straffbud avgörande verkan inträf­

fat eller, vid försök, skulle ha inträffat.

71

I likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i strafflagen upptaga

en uttrycklig reglering av frågan, när ett brott skall anses vara begånget inom

riket eller å svenskt fartyg. Att i detta hänseende liksom hittills lita till rät­

tegångsbalkens processuella regler om domstols behörighet att upptaga brott­

mål med hänsyn till platsen för brottets begående synes icke tillfredsställan­

de, enär de synpunkter som böra anläggas på frågan, huruvida svensk straff­

lag skall tillämpas, icke sammanfalla med de processuella synpunkter som

ligga till grund för forumreglerna. Emellertid synes genom att placera den

föreslagna nya bestämmelsen såsom andra stycke i 1 § böra tydligare ut­

märkas, att den avser att allenast med avseende å strafflagens tillämplighet

lösa frågan, var ett brott skall anses vara begånget.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO-

3 §.

Beträffande verkan av utomlands undergången bestraffning skiljes i SL

1: 3 för närvarande mellan det fall att brottet blivit begånget utomlands och

det fall att det förövats här i riket. I förra fallet är straff här uteslutet, un­

der det att i senare fallet det utomlands undergångna straffet icke utgör hin­

der för realiserande av det svenska straffanspråket. Mot denna ståndpunkt

har erinrats, att det å ena sidan i många fall kunde framstå såsom obilligt,

att ingen som helst hänsyn finge tagas till utomlands undergången bestraff­

ning för här i riket förövat brott, medan det å andra sidan icke syntes vara

riktigt, att utomlands undergånget straff för utom riket förövat brott alltid

skulle utesluta brottets bestraffning i Sverige. Därtill kommer, att det till följd

av den nyss berörda nya bestämmelsen i 1 kap. oftare än enligt gällande rätt

torde kunna inträffa, att det uppstår fråga om bestraffning i Sverige av den

som redan undergått straff utomlands. Kommittén har därför föreslagit att

3 § skall erhålla ändrad lydelse av innehåll, att ingen utan Konungens för­

ordnande får åtalas för brott för vilket han utom riket undergått bestraff­

ning, samt att domstolen, där till straff dömes, skall äga förordna om avräk­

ning för den undergångna bestraffningen efter vad som prövas skäligt.

Sveriges advokatsamfund har häremot invänt, att den föreslagna generella

befogenheten för Konungen att förordna om åtal i sådana fall, där den brotts­

lige redan utomlands undergått bestraffning för brottet, förefölle att med­

föra en viss risk för rättsosäkerhet. Möjlighet till sådant åtal syntes icke

böra stå öppen i andra fall än då det genom brottet angripna intresset på

grund av särskilda förhållanden åtnjöte starkare rättsskydd i Sverige än i

det främmande landet.

Vad Sveriges advokatsamfund framhållit bör beaktas vid Konungens prov-

ning av åtalsfrågan, men det synes icke erforderligt att i lagtexten upptaga

ett uttryckligt stadgande i den riktning samfundet antytt. I den av kommittén

föreslagna paragrafen ha därför icke företagits andra ändringar än att, i an­

slutning till terminologien i den nya lagen om verkställighet av frihetsstraff

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

m. m., uttrycket »straff eller skyddsåtgärd» använts i stället för bestraffning,

varjämte tillämpligheten av den föreslagna avräkningsregeln i likhet med

4: 12 strafflagen begränsats till de fall då frihetsstraff på viss tid eller böter

ådömas.

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.

Den nuvarande rubriken till 2 kap., vilken endast anger att kapitlet hand­

lar om vilka straff som kunna ådömas, har i kommitténs förslag bibehål­

lits oförändrad. Justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt ha emel­

lertid ansett, att då kommittén föreslagit att i kapitlet skola intagas bestäm­

melser om förverkande, detta också borde komma till uttryck i kapitelru­

briken.

Med anledning av denna anmärkning har rubriken ändrats så att den an­

giver att kapitlet även innehåller stadganden om förverkande.

En av kommittén föreslagen ändring i 4 § i kapitlet har av skäl, som angi­

vas under 4 kap., utgått.

8

§•

I denna paragraf, som icke berörts av kommittéförslaget, förordas den

ändringen att de här förekommande uttrycken »riksdaler» och »riksdaler

riksmynt» utbytas mot »kronor». Då de sista bötessatser i strafflagens spe­

ciella del, i vilka bötesbeloppet angives i riksdaler, påträffas i 11: 15 och

18: 15 samt dessa båda lagrum omfattas av de nu föreslagna ändringarna

i speciella delen, har det nämligen synts mig lämpligt att i detta samman­

hang inom hela strafflagen ersätta den äldre myntbeteckningen med den nu

gällande.

15 §.

I likhet med den nu gällande lagen upptager kommitténs förslag två arter

av ämbetsstraff, nämligen avsättning och suspension; den senare benämning­

en har trätt i stället för den nuvarande beteckningen mistning av befattning

på viss tid. I gällande lag skiljes mellan ämbetsstraff som primärt straff för

vissa brott i tjänsten och ämbetsstraff som påföljd vid sidan av straff för

andra brott. För utformningen av ämbetsstraffen i båda fallen har kom­

mittén föreslagit enhetliga regler och detta även i vad gäller kretsen av de

personer, som skola kunna drabbas av ämbetsstraff. Regleringen av sist­

nämnda fråga har i förslaget fått sin plats i 25: 12 (i departementsförslaget

25: 11), varest fastställes vem som i strafflagens mening är att anse som

ämbetsman eller eljest skall vara underkastad ämbetsansvar.

I den nu förevarande 15 § i 2 kap. har kommittén upptagit ett allmänt

stadgande av innehåll att de som innehava ämbete eller annan befattning,

varmed följer ämbetsansvar, skola kunna dömas till avsättning och suspen-

73

sion. Vidare har för suspension i den föreslagna lagtexten fastställts en lati­

tud från och med en månad till och med ett år, vilket överensstämmer med

utvecklingen i rättspraxis. Slutligen har i paragrafen föreslagits uttryckligt

stadgande att suspension ej får verkställas medan den dömde undergår fri­

hetsstraff.

Mot denna paragraf i förslaget har föreningen Sveriges häradshövdingar

invänt, att det enligt föreningens mening starkt kunde ifrågasättas, huruvida

ämbetsstraffen verkligen vore lämpade för valda förtroendemän eller för be­

fattningshavare i kommunal och enskild tjänst. Föreningen har framhållit,

att man med avseende å sådana personer ej alltid kunde räkna med att ett

ådömt ämbetsstraff skulle bliva verkställt.

I vissa yttranden över paragrafen har vidare uppmärksamheten riktats på

det missförhållandet, att personer, som dömts till avsättning från kommunala

förtroendeuppdrag, omedelbart efter domen atervalts till sadana befattning­

ar. Svea hovrätt har sålunda i anledning av dessa erfarenheter bestämt för­

ordat, att i strafflagen infördes bestämmelser, som hindrade en till avsätt­

ning dömd ämbetsman eller likställd person att under viss ej alltför kort

tid efter domen utöva allmän befattning. Liknande synpunkter ha anlagts

av föreningen Sveriges häradshövdingar och landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Uppsala län har motsatt sig, att suspensionsstraff skulle in­

föras för kommunala förtroendemän. Länsstyrelsen uttalar, att eftersom en

dom å suspension icke föranledde ny röstsammanräkning, den suspendera­

des plats komme att, om suppleant icke funnes, stå obesatt en tid, vilket

skulle framstå som särskilt olämpligt i fall, då den suspenderade företrädde

någon viss intressegrupp eller politisk riktning.

Justitiekanslersämbetet, socialstyrelsen, överståthållaråmbetet, länsstyrel­

sen och landsfogden i Uppsala län, länsstyrelsen i Västmanlands län och tjäns­

temännens centralorganisation ha slutligen i nu förevarande sammanhang ut­

talat sig för att bestämmelser meddelades enligt vilka den som dömts till av­

sättning, i motsats till vad som för närvarande gällde, skulle kunna bevaras

vid intjänade pensionsförmåner.

I likhet med kommittén anser jag mig icke kunna förorda, att avsättning

Departements-

eller suspension skulle medföra obehörighet att under viss tid efter domen

chelen-

bekläda allmän befattning. Jag erinrar om att möjligheten att döma någon

ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst nyligen avskaffats. Det anmärkta

missförhållandet, alt den som dömts till avsättning från kommunalt förtro­

endeuppdrag kan omedelbart återväljas till sadan befattning, kan otvivelak­

tigt verka stötande men övervägande skäl synas dock tala för att icke bryta

mot den princip som genom nyssnämnda reform blivit knäsatt.

Det i yttrandena framförda kravet, att avsatta befattningshavare skulle

kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner, synes mig välgrundat. Denna

fråga, som bör lösas genom en ändring av pensionsbestämmelserna, kan

emellertid ej upptagas i nu förevarande sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Vad som anmärkts i fråga om kretsen av dem som äro underkastade äm-

betsansvar har icke föranlett någon ändring i förevarande paragraf. Jag

återkommer emellertid till frågan vid 25: It i departementsförslaget. Där

vill jag bl. a. förorda ett stadgande, att suspension ej skall kunna ådömas

kommunala förtroendemän.

I detta sammanhang må nämnas, att 16 och 17 §§ i kommittéförslaget

ersatts av bestämmelser i 25 kap. i departementsförslaget. Detsamma gäller

18 § i gällande lag, vilken även enligt kommittéförslaget skulle ersättas av

25: 7.

16 §.

I 2 kap. 19 § av kommitténs förslag har upptagits bestämmelse, att muta

och för utförande av brott avsett förlag eller vederlag samt annat dylikt,

vars mottagande i strafflagen är belagt med straff, ävensom annan vinning

av där straffbelagd gärning, vilken ej motsvaras av skada för enskild, må, om

skäl därtill äro, förklaras förverkade till kronan och förvärvaren således för­

pliktas att till kronan utgiva egendomen eller dess värde.

I gällande strafflag finnas endast tre bestämmelser av detta slag. Enligt

25: 7 skall muta eller annat, som en enligt 25: 5 eller 6 straffbar ämbets­

man olovligen tagit, tillfalla kronan. I 15: 4 stadgas förverkande av pen­

ningar eller deras värde, som någon använt eller betingat sig till slavhandel

eller befraktning av fartyg till slavars förande eller till utrustning för slav­

handel eller slavars bortförande. Vidare skall enligt 8: 30 första stycket för­

verkande även drabba vad någon som är förfallen till ansvar enligt 8 kap.

för brottet mottagit eller dess värde.

Till motivering av den nyss återgivna generella förverkandebestämmelsen i

förslaget har kommittén anfört, att det icke syntes tillfredsställande att en

brottsling efter avtjänandet av sitt straff skulle vara i okvald besittning av

vad han orättmätigt tillskansat sig genom brottet. Det vore önskvärt att så

långt möjligt motverka den lockelse till brott som vinningen av brottet ut­

gjorde. I vissa fall, såsom vid spioneri och förräderi, kunde också det fort­

satta innehavet av ekonomiska tillgångar, vilka förvärvats genom brott, in­

nebära fara för ny brottslighet av enahanda slag. I själva verket kunde knap­

past någon påföljd av brott vara naturligare än den som bestode däri, att

man fråntoge den brottslige hans vinning av brottet. Att möjlighet härtill

med få undantag saknades enligt gällande strafflag måste betecknas som

en brist.

Mot vad sålunda föreslagits har justitiekanslersämbetet erinrat, att muta

och för brott avsett vederlag städse borde vara underkastade förverkandepå-

följd, vilken därför vid dessa former av vinning av brott borde göras ovillkorlig.

Vissa yttranden innehålla kritik mot att enligt förslaget förverkande skall

ske endast av sådant som mottagits. Göta hovrätt har sålunda funnit önsk­

värt, att förverkandepåföljd i vissa fall kunde ådömas även den som utlo­

vat eller erbjudit muta och alltså finge avse det utfästa beloppet. Hovrätten

75

över Skåne och Blekinge ävensom t. f. landsfogden i Malmöhus län ha åter

ansett, att beträffande muta förverkande borde inträda, så snart beloppet

överlämnats, exempelvis genom att avsändas med posten, även om det seder­

mera icke mottagits. Föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sve­

riges stadsdomare, rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg samt Sveriges

advokatsamfund ha funnit, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, på

sätt i kommitténs motiv uttalades, en förverkandeförklaring enligt paragrafen

även skulle kunna göras blott partiell. Stockholms rådhusrätt har vidare

ansett önskvärt, att lagtexten erhölle en sådan avfattning att icke endast

nettovinsten utan även bruttovinsten av en brottslig verksamhet skulle kun­

na förklaras förverkad, vilket skulle få betydelse exempelvis vid beivrandet

av koppleri o. dyl. Slutligen har överståthållarämbetet föreslagit att, för det

fall att egendom som utgjorde vinning av brott icke funnes i behåll, möjlig­

het skulle införas att låta förverkandeförklaringen avse icke egendomens

värde utan sådant som av den brottslige vid egendomens avyttring bekommits

i vederlag för densamma; i exekutionshänseende skulle härigenom betydan­

de fördelar vinnas.

Kommittén har under 18 och 19 §§ upptagit vissa allmänna bestämmelser

Departements-

om förverkande av egendom, varvid i 18 § behandlats förverkande av hjälp- cheten.

medel vid brott och i 19 § förverkande av muta eller annan vinning av brott.

Då emellertid förverkande av muta eller annan vinning av brott alltid måste

hänföra sig till viss straffbelagd gärning, medan så icke behöver vara fallet

beträffande förverkande av hjälpmedel, har det synts riktigare att med änd­

ring av de båda paragrafernas inbördes ordning placera stadgandet om för­

verkande av muta eller annan vinning av brott först, såsom 16 §, och slad-

gandena om förverkande av hjälpmedel såsom 17 §.

I likhet med justitiekanslersämbetet finner jag övervägande skäl tala för

att förverkande av muta skall vara obligatoriskt. Påföljden synes vidare, på

sätt från andra håll framhållits, böra kunna inträda redan i och med att

muta lämnats, även om denna icke mottages av den ämbets- eller tjänsteman

för vilken den avsetts. Även i fråga om förlag eller vederlag som är avsett

för främjande av brott och annat dylikt som avses i förslaget synes förver-

kandepåföljd böra inträda redan i och med överlämnandet, om detta är

straffbart, men eljest först när egendomen mottagits. Påföljden bör även här

vara obligatorisk. Jag vill framhålla, att om lämnandet av förlag eller veder­

lag ej är särskilt straffbelagt såsom fullbordat brott eller förberedelse till

brott, förverkande ej torde böra inträda. En delaktighetshandling som består

i lämnande av förlag eller vederlag synes sålunda icke i och för sig höra ut­

göra grund för förverkande i fall, då förberedelse till brottet ej är straffbar.

Verkningarna av att utsträcka regeln om förverkande så långt synas nämli­

gen svåra alt överblicka. Det är icke heller avsett, att belöning för eit redan

fullbordat brott skall på grund av nu ifrågavarande bestämmelse vara för­

verkad, med mindre lämnandet eller mottagandet av sådan belöning är sär­

skilt straffbelagt.

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Egendomen i fråga bör kunna förklaras förverkad även om den övergått

till tredje man. Den som var i god tro när han förvärvade egendomen synes

emellertid böra vara skyddad. Jämväl särskild rättighet som någon förvär­

vat i god tro bör respekteras. Härvid kunna dock ej andra rättigheter kom­

ma i betraktande än sådana som enligt rådande uppfattning hänföras till

sakrätter. Frågan i vad mån förverkande kan avse egendom, som trätt i den

ursprungliga egendomens ställe, torde böra bedömas enligt de allmänna rätts­

grundsatser som äro att tillämpa när egendom, som någon mottagit för an­

nans räkning, förvandlats.

Vad kommittén föreslagit om förverkande av vinning genom brott i andra

fält än nu berörts synes välmotiverat. I lagtexten torde emellertid böra ut­

tryckligen angivas att i hithörande fall skall ske en skälighetsprövning med

hänsyn till omständigheterna. Denna prövning bör avse dels huruvida för­

verkande överhuvud bör inträda dels ock huruvida förverkandeförklaring

bör avse hela vinningen av brottet eller endast en del därav.

Paragrafens avfattning har jämkats i överensstämmelse med vad nu an­

förts.

17 §.

I kommitténs förslag ha under 18 § upptagits bestämmelser om förver­

kande av hjälpmedel vid brott och viss därmed jämställd egendom. I sådant

hänseende har till en början föreslagits ett huvudstadgande av innehåll, att

vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning som i strafflagen är belagd

med straff eller frambragts genom sådan gärning finge, om det vore påkallat

till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl, förklaras förverkat

till kronan, såvitt den som var ägare till föremålet eller var i hans ställe upp-

såtligen förövat gärningen eller medverkat därtill; detsamma har föreslagits

skola gälla beträffande hjälpmedel, varmed någon tagit befattning som in­

nebär i strafflagen kriminaliserad förberedelse till brott. Härtill ha anslutits

föreskrifter dels att, om föremålet överlåtits, det må förklaras förverkat en­

dast där det förvärvats av någon som insåg eller hade skälig anledning antaga

att omständigheterna voro sådana som nu sagts, dels ock att förverkande­

förklaring må ske med förbehåll för särskild rätt till föremålet och i stället

för föremålet må avse dess värde. Vidare har i ett andra stycke av paragra­

fen upptagits ett stadgande att — ändå att fall varom i första stycket sägs

icke är för handen — dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund

av sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till

brottslig användning, må förklaras förverkat. Slutligen har i ett tredje stycke

inrymts en bestämmelse, att domstolen i stället för förverkande äger före­

skriva åtgärd till förebyggande av missbruk.

I strafflagen ha hittills icke funnits några allmänna regler om förverkande

av hjälpmedel vid brott. Vissa speciella stadganden om en sådan eller lik­

nande påföljd ha emellertid av ålder funnits i 12:20 samt 15:1 och 4. I

12: 20 stadgas, att med förfalskningsverktyg och med vad genom förfalskning

tillkommit skall så förfaras att missbruk därav ej kan ske. Enligt 15: 1

77

skall fartyg, som begagnas vid slavhandel, vara förbrutet jämte sin ladd­

ning, och enligt 15:4 skola penningar eller deras varde, som någon använt

eller betingat sig till slavhandel eller befraktande av fartyg till slavars fö­

rande eller till utrustning av sådant fartyg, likaledes vara förbrutna. Under

de senaste åren ha förverkandebestämmelser av nu ifrågavarande typ in­

förts för ytterligare grupper av brott. Genom 1942 års lagstiftning om för­

mögenhetsbrott upptogs sålunda i 20: 11 ett stadgande, att hjälpmedel för

stöld kan förklaras förverkat, evad ansvar ådömes eller ej. En liknande be­

stämmelse beträffande sprängämnen infördes samtidigt i 19:21. Slutligen

kan enligt 8: 30, sådant detta lagrum lyder efter 1940 och 1942 års lag­

ändringar, föremål som begagnats för utförande av brott enligt 8 kap. eller

som åstadkommits i samband med det brottsliga förfarandet förklaras för­

verkat, evad någon fälles till ansvar för brottet eller ej.

Kommittén har funnit det vara otillfredsställande att enligt gällande rätt,

frånsett de nu återgivna bestämmelserna, en brottsling är berättigad alt

efter avtjänat straff återfå sina verktyg. En allmän regel om förverkande av

hjälpmedel vid brott vore därför enligt kommitténs mening påkallad. Be­

träffande sådana föremål, som genom sin beskaffenhet framstode såsom

särskilt lämpade till brottsverktyg, syntes det önskvärt, att de kunde för­

klaras förverkade även om de icke kommit till brottslig användning. Vad

som frambragts genom brott borde även stundom kunna förklaras förver­

kat. I alla dessa fall kunde det nämligen förefinnas en fara för fortsatt

brottslig användning av de ifrågavarande föremålen, vilken det vore ange­

läget alt undanröja genom förverkandebestämmelser.

Med avseende å första stycket i den föreslagna paragrafen ha i yttrandena

erinringar framställts mot att ett föremål vilket använts som hjälpmedel vid

brott skulle kunna förklaras förverkat, även om det icke varit dess ägare utan

endast någon som var i hans ställe vilken förövat brottet eller medver­

kat därtill. Hovrätten över Skåne och Blekinge har sålunda ansett, att ut­

trycket »var i hans ställe» vore otydligt och icke enligt vanligt språkbruk

omfattade alla de fall som enligt kommitténs motiv avsåges därmed. Å and­

ra sidan syntes det inbegripa exempelvis förmyndare, ehuru det förefölle

uppenbart obilligt att enligt ifrågavarande stadgande förklara myndlingens

egendom förverkad. Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot

att i motiven som exempel på situationer, vilka täcktes av stadgandet i frå­

ga, anförts det fallet alt ägaren lånat ut, uthyrt eller under äganderättsförbe­

håll sålt föremålet till den brottslige och försummat att vidtaga tillbörliga

försiktighetsmått till hindrande av brottslig användning. Föreningen har

funnit, att det icke närmare utretts vilka försiktighetsmått som här avsåges

och att det syntes svårt att precisera dessa; för förverkande i hithörande fall

borde fordras, alt ägaren insett eller måste antagas ha insett att föremålet

skulle komma till brottslig användning. Även Sveriges advokatsamfund har

uttalat sig mot alt i de nyssnämnda fallen förverkandepåföljd skulle kunna

inträda, även om ägaren vore i god tro. Det av kommittén tillagda förbehål-

Kungl. Maj ds proposition nr 80.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

let, enligt vilket förutsattes att ägaren försummat att vidtaga tillbörliga för­

siktighetsmått, vore enligt samfundets mening verklighetsfrämmande och in-

nebure påtaglig risk för rättsosäkerhet. Samfundet har likaledes funnit skäl

till erinringar emot att i motiven under det nu ifrågavarande stadgandet

hänförts även de båda fallen att en bil, som användes för brottsligt ändamål,

tillhörde ett bolag, vars verkställande direktör vore den brottslige, och att

en till brott begagnad bil tillhörde gärningsmannens hustru men mannen råd­

de över bilen på sådant sätt att han kunde sägas vara i hennes ställe; även

i dessa båda fall borde enligt samfundets mening en förutsättning för förver-

kandeförklaring vara bristande god tro hos dem som skulle drabbas därav.

Ä andra sidan har t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm funnit otillfredsstäl­

lande, att enligt den av kommittén föreslagna lagtexten föremål, som kommit

eller vore avsedda att komma till brottslig användning, icke ovillkorligen

skulle förklaras förverkade, om så vore påkallat till förebyggande av brott

eller ur därmed jämställda synpunkter. I sådana fall borde domstolen, sär­

skilt i fråga om gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg och

därmed likartade hjälpmedel till brott, icke ha möjlighet att underlåta att

förklara föremålen förverkade.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Stockholms rådhusrätt och Sveriges

advokatsamfund ha ansett, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, på

sätt i motiven uttalats, domstolen kunde inskränka sig till att låta förverkan-

deförklaringen avse endast en del av den egendom, varom fråga vore.

Beträffande andra stycket i paragrafen har Svea hovrätt anmärkt, att den

här upptagna förverkandebestämmelsen enligt motiven avsåge endast före­

mål med utpräglad karaktär av brottsverktyg, men att avfattningen av lag­

texten syntes medgiva en vidsträcktare tolkning av ordet föremål än som

sålunda vore avsedd. Enligt ordalagen syntes exempelvis under bestämmel­

sen kunna hänföras även det faliet att en person innehade ett vanligt gevär

under omständigheter som gåve anledning att befara att vapnet skulle kom­

ma till brottslig användning. Samma anmärkning har framställts av för­

eningen Sveriges häradshövdingar.

Mot det föreslagna tredje stycket i paragrafen har hovrätten över Skåne

och Blekinge erinrat, att det efter ordalagen finge tolkas så, att domstolen

till förebyggande av missbruk av föremal, om vilka här vore fråga, ägde

föreskriva icke blott faktiska åtgärder utan även åtgärder av rättslig natur.

En föreskrift av sistnämnda slag kunde i många fall ha oförutsebara verk­

ningar. Förutsatte den medverkan av enskild, tillkomme svårigheten att ge­

nomdriva verkställighet. Hovrätten funne därför att möjligheten att före­

skriva rättsliga åtgärder borde borttagas.

Akademien för de fria konsterna har beträffande konstverk med falsk

signatur påfordrat, att i lagen infördes en bestämmelse om utplånande av

sådan signatur. Önskvärt vore även, att ett på sådant sätt förfalskat konst­

föremål tdl förebyggande av nya utprånglingsförsök bleve försett med på-

teckning om att det varit åsatt falsk signatur.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

79

I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges hä­

radshövdingar och Sveriges advokatsamfund finner jag den av kommittén

föreslagna lagtexten i paragrafens första stycke giva möjlighet till alltför

vidsträckt tillämpning, då enligt vad där sägs en förverkandeförklaring skall

kunna grundas på brottslighet icke endast hos föremålets ägare utan även

hos »den som var i hans ställe». Sistnämnda uttryck har därför ersatts med

»någon som han satt i sitt ställe». Enligt den ändrade lydelsen förutsättes, att

det är ägaren som själv satt annan i sitt ställe. Härigenom har från stadgan­

dets tillämplighetsområde uteslutits exempelvis det fallet att en förmyndare

begår brott med användande av något myndlingen tillhörigt föremål som

hjälpmedel. Icke heller om en avbetalningsköpare torde kunna sägas, att

säljaren satt honom i sitt ställe. Avbetalningsköparen har ju förvärvat en

självständig rätt och han varken företräder säljaren eller innehar eljest av-

betalningsgodset på sådant sätt att han i förevarande sammanhang bör an­

ses vara av säljaren satt i dennes ställe. Köparen bör sålunda icke genom

att låta det på avbetalning köpta föremålet komma till brottslig användning

kunna föranleda förverkande av större rätt till detsamma än han själv för­

värvat genom avbetalningskontraktet. Att någon för skens skull skrivits som

föremålets ägare bör naturligtvis icke hindra förverkande. Under bestäm­

melsen böra också kunna hänföras sådana fall som att en hustru låter sin

man förfoga över en henne tillhörig bil liksom att den som utsetts till verk­

ställande direktör i ett bolag begagnar bolaget tillhörig egendom. Även

inom det sålunda kvarvarande området för stadgandets tillämplighet kan

emellertid dess användning tänkas medföra alltför hårda konsekvenser. Det

har därför befunnits lämpligt att i lagtexten utsäga, att påföljden ej skall

få inträda, där det vore uppenbart obilligt. Vidare har genom tillägg av or­

den »helt eller delvis» uttryckligen angivits, att en förverkandeförklaring

skall kunna begränsas till en viss kvantitativt bestämd del av egendomen. Vi­

dare bör, såsom kommittén föreslagit, förverkande kunna ske med förbehåll

om den rätt annan person än den brottslige har till egendomen. Något uttryck­

ligt stadgande härom synes ej erforderligt. Att exempelvis en avbetalnings-

säljares rätt till gods, som sålts med äganderättsförbehåll, icke kan bliva för­

verkad genom köparens brottsliga förfarande med godset torde ulan vidare

framgå av de stadgade allmänna förutsättningarna för förverkande.

För det fall att egendomen överlåtits har kommittén upptagit en bestäm­

melse till skydd för godtrosförvärvare och har härvid även givit en defini­

tion av begreppet god tro. Då emellertid en sådan definition icke synes böra

meddelas för det speciella fall som nu är i fråga, har den av kommittén fö­

reslagna skyddsregeln omformulerats till att helt allmänt gälla den som i

god tro förvärvat viss egendom eller särskild rätt därtill. Liksom vid 16 § av­

ses med särskild rätt till egendomen allenast sådan rätt som betraktas såsom

sakrätt.

För den händelse att egendomen skaffats ur vägen, innan den hunnit be­

slagtagas, har kommittén förutsatt att skyldighet att utgiva dess värde skul­

le kunna åläggas envar som haft sådan befattning med egendomen, alt han

Departements­

chefen.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

genom förverkandeförklaring kunnat förpliktas utgiva densamma. Härav får

dock icke dragas den slutsatsen att åklagaren skall vara skyldig att väcka

talan mot envar som teoretiskt skulle kunna åläggas dylik betalningsskyl­

dighet. I regel torde ej böra ifrågakomma att ålägga annan än den som un­

danskaffat eller förbrukat egendomen att utgiva dess värde. Såsom förutsätt­

ning för att värdet skall kunna förklaras förverkat har i departementsförsla-

get upptagits, att egendomen ej finnes i behåll.

I paragrafens andra stycke har, med beaktande av den av Svea hovrätt

och föreningen Sveriges häradshövdingar framställda anmärkningen, genom

tillägg av ordet »särskilda» framför »beskaffenhet» utmärkts, att här endast

är fråga om förverkande av föremål med utpräglad karaktär av brotts­

verktyg. Anmärkas må, att fall kunna tänkas då ett enstaka föremål av visst

slag icke är av den särskilda beskaffenhet varom här är fråga men då så

är förhållandet med en samling av ifrågavarande föremål, såsom när en

stor samling nycklar påträffas under sådana omständigheter att den kan

antagas vara avsedd till användning vid inbrott. I sådant fall bör nyckelsam­

lingen ses som en enhet.

Vad slutligen angår tredje stycket i paragrafen torde det icke vara erfor­

derligt att uttryckligen specificera de åtgärder som enligt vad akademien

för de fria konsterna anfört böra vidtagas med förfalskade konstföremål.

Även utan en uttrycklig föreskrift därom ger nämligen den föreliggande lag­

texten domstolen befogenhet att under de förut i paragrafen angivna förut­

sättningarna förordna om utplånandet av en falsk signatur eller om före­

målets förseende med en påteckning, utvisande att det varit åsatt sådan

signatur.

De åtgärder som lämpligen kunna komma i fråga för att förebygga miss­

bruk av egendomen böra regelmässigt avse en faktisk åtgärd med själva

egendomen. Det synes emellertid ej finnas skäl att, såsom i ett yttrande

ifrågasatts, beröva domstolen möjligheten att, där det undantagsvis kan vara

lämpligt, föreskriva en rättslig åtgärd.

18 §.

Såsom 20 § har kommittén upptagit ett stadgande, att fråga som avses i

18 eller 19 § i dess förslag skall prövas av domstol på talan av åklagare. Är

straff förfallet, skall sådan talan få väckas allenast om landsfogden eller, i

Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

I anledning härav har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört, att en

tillämpning av bestämmelserna i 18 § första stycket kommittéförslaget icke

borde ifrågakomma, därest straffet förfallit för den gärning, vid vilken fö­

remålet i fråga använts som hjälpmedel, samt att detta med hänsyn till stad­

gandet i 18 § andra stycket ej heller kunde anses erforderligt. T. f. lands­

fogden i Norrbottens län har ansett, att beslut om talans väckande utan

våda kunde anförtros distriktsåklagare.

81

Den första meningen av denna paragraf innehåller i kommitténs förslag>Dep°^nents'

att fråga som avses i 18 eller 19 § skall prövas av domstol på talan av åkla­

gare. Enligt nya rättegångsbalken skall det emellertid åligga domstolen att,

så snart allmän åklagare eller målsägare väckt åtal för brott, ex officio prö­

va även frågor om förverkande (SOU 1938:44 s. 23). För det fall att fråga

om förverkande uppkommer utan samband med åtal finnes stadgande i 17 § av

det förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken, som förelagts

riksdagen innevarande år. En särskild regel om sättet för förverkandetalans

anställande blir därför icke erforderlig. Att begränsa möjligheten att väcka

talan utöver vad som följer av 5 kap. 19 a § i departementsförslaget har icke

synts erforderligt. Behörigheten för åklagare att väcka talan, om straff är

förfallet, synes såsom kommittén föreslagit böra vara beroende av överåkla­

gares beslut.

(20 och 21 §§).

Nuvarande 2: 20 innehåller en hänvisning till att brott i några fall enligt

särskilda stadganden kunna medföra påföljder utom de i 2 kap. angivna.

Denna erinran, vilken huvudsakligen syftar på förverkandepåföljder, kan

efter förverkandebestämmelsernas upptagande i 2 kap. utgå.

I nuvarande 2:21 stadgas, att om någon utom riket är straffad för brott

och förty, enligt 1: 3, fri från straff här i riket, förlust av ämbete, tjänst eller

annan allmän befattning likväl må här ådömas honom, där brottet efter

strafflagen bör medföra förlust av befattningen eller obehörighet att inträda

däri; om å brottet bör följa mistning av befattning på viss tid, må därtill

dömas.

Kommittén har föreslagit upphävande av detta lagrum, enär 1:3 i kom­

mittéförslaget öppnade möjlighet att, där så funnes påkallat, lagfora en ut­

rikes bestraffad brottsling för att svensk domstol skulle bliva i tillfälle att

döma honom till avsättning eller suspension.

Förslaget medför visserligen den omgången att den utomlands dömde

brottsling, som enligt svensk lag för sitt brott förskyllt avsättning eller sus­

pension, icke kan ådömas sådant ämbetsstraff utan att Konungen förordnar

om åtal och även frågan, om vilket allmänt straff som borde följa å brottet,

blir föremål för prövning av svensk domstol. Då den svenska domstolen efter

att ha utmätt det allmänna straffet kan förordna om sådan avräkning av den

utomlands undergångna bestraffningen att intet ytterligare straff kvarstår att

avtjäna, synes det mig emellertid onödigt att bibehålla någon specialbestäm­

melse för detta sällsynta undantagsfall.

3 KAP.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

1—3 §§•

Paragraferna motsvara 1 och 2 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén har såsom 1 § i oförändrat skick upptagit de nuvarande be­

stämmelserna om försök i 13 §, som tillkommo genom 1942 års lagstiftning

i ämnet.

6

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Såsom 2 § har kommittén upptagit bestämmelser om straff för förbere­

delse till brott. Huvudstadgandena härom ha inrymts i paragrafens första

stycke, varest skiljes mellan två olika typer av förberedelsehandlingar som

skola kunna medföra straffpåföljd. Den ena omfattar att någon, med upp­

såt att han själv eller annan skall begå brott, lämnar eller mottager pen­

ningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brottet eller

lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar eller tager dylik befattning med

gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälp­

medel. Den andra typen förberedelsehandlingar består uti att någon eljest

träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller under­

lätta att brott framdeles må förövas. Det förra slaget handlingar har enligt

förslaget straffbelagts, då det brott till vilket förberedelsen syftar är ett brott,

vid vilket lagen utsätter straff för försök eller varå kan följa straffarbete i

fyra år eller däröver. Den senare gruppen förberedelsehandlingar har före­

slagits skola medföra straff, då fråga är om spioneri, sabotage, mened eller

brott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver; för det fall, att

stämpling till bestämt brott eller försök att anstifta sådant förelegat, skal

detta enligt förslaget anses försvårande. I paragrafens andra stycke ha före

slagits stadganden om att till straff för förberedelse ej skall dömas, när

faran för brott var ringa, och att för befattning med hjälpmedel ej heller

skall dömas den som frivilligt förstört hjälpmedlet eller eljest förebyggt den

brottsliga användningen därav. I ett tredje stycke har slutligen upptagits en

regel angående utmätningen av straffet för förberedelse. Enligt denna regel

skall straffet för förberedelse sättas under vad som bort följa å den fullbor­

dade gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med

mindre å det fullbordade brottet kan följa straffarbete i åtta år eller där­

över.

Gällande strafflag innehåller icke någon allmän bestämmelse om straff för

förberedelse till brott. Vissa gärningar som innefatta förberedelse till brott

äro emellertid straffbelagda såsom särskilda brott genom bestämmelser i

strafflagens speciella del. Att taga befattning med hjälpmedel för brotts för­

övande är sålunda straffbart i vissa fall. Stadganden härom finnas i 12: 18

och 19, enligt vilka lagrum ansvar inträder för den som förfärdigar eller an­

skaffar verktyg för penning- eller märkesförfalskning eller ock blott obehö­

rigen innehar sådana verktyg. Enligt 14: 18 tredje stycket straffas den som

tillreder gift eller dylikt i uppsåt att skada annan till liv eller hälsa. I 19: 21

stadgas straff för den som för användning vid brott mot person eller vid ska­

degörelse tillverkar, anskaffar eller förvarar sprängämne. Likaledes skall en­

ligt 20: 11 den som för användning vid stöld förfärdigar, anskaffar eller eljest

tager befattning med dyrk, falsk nyckel, sprängämne eller annat hjälpmedel

straffas för förberedelse till stöld. En annan form av förberedelse, nämligen

att träda i förbindelse med annan för att förbereda brott straffbelägges i 8: 24

—26. Det förstnämnda av dessa lagrum, 24 §, avser den som deltager i stämp­

ling till högförräderi eller krigsförräderi, 25 § den som i annat fall träder i

samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för att för-

Kimgl. Maj:ts proposition, nr 80.

83

bereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi, vilket

framdeles må varda företaget av honom själv eller av annan, samt 26 § den

som åtager sig att medverka vid spioneri eller olovlig underrättelseverksam­

het eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande makt

mottager penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse med sådan

makt, så ock den som försöker förmå annan till gärning av nu angivet slag.

Det förekommer även bestämmelser avseende andra sätt att förbereda brott.

I 21: 8 och 9 stadgas sålunda straff för den som för att bedraga försäkrings­

givare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person

eller egendom samt för den som utsprider oriktiga uppgifter avsedda att på­

verka marknadspris eller ägnade att påverka bedömandet av ett företags eko­

nomi. Det förtjänar även påpekas, att vissa av förfalskningsbrotten i 12 kap.

kunna sägas till sin natur vara förberedelsebrott.

Kommittén har funnit, att en generell reglering av frågan om förberedelse-

handlingars straffbarhet bättre än spridda bestämmelser i strafflagens spe­

ciella del skulle tillgodose behovet av en likformig behandling av spörsmål

som vore gemensamma för de olika brotten. Dock borde förfalskningsbrotten

otvivelaktigt såsom hittills behandlas för sig, och även de i 21: 8 och 9 be­

handlade formerna av förberedelse vore av så speciell natur att de icke lämp­

ligen kunde upptagas i en allmän bestämmelse. Vid utformandet av reglerna

om ett allmänt föreberedelsestraff syntes icke böra ifrågakomma att generellt

utsträcka straffbarheten till ett stadium före vad som innebure försök. Där en

brottsplan icke genomförts så långt att man måste räkna med dess fullföl­

jande fram till fullbordat brott såsom något aktuellt, borde nämligen enligt

kommitténs mening kriminaliseringen begränsas till sådana handlingar, vilka

med hänsyn till risken för tillkomsten av brott vore samhällsfarliga till sin

typ och icke allenast såsom led i en konkret brottsplan. Ehuru kriminalise­

ringen av förberedelsehandlingar föranleddes av den risk dessa handlingar

innebure för tillkomsten av andra brott, borde de därför, i motsats till försök,

icke i lagen beskrivas blott såsom förstadier till andra brott utan i stället an­

givas genom självständiga handlingsbeskrivningar, lika noggrant utformade

som beskrivningarna på fullbordade brott. Vid bestämmandet, vilka förbere­

delsehandlingar en kriminalisering borde omfatta, syntes efter mönster av

gällande lag framför allt två typer av handlingar komma i fråga. Den ena

utgjordes av gärningar, genom vilka någon lämnade eller mottoge penningar

eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brott eller på när­

mare bestämt sätt toge befattning med föremål avsett att användas för utfö­

rande av brott, den andra av gärningar, genom vilka någon trädde i förbin­

delse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Det kun­

de emellertid icke ifrågakomma att straffbelägga varje förberedelse av det

slag som sålunda nämnts. Vid prövningen av hur vitt en kriminalisering borde

sträcka sig vore att beakta dels graden av fara för att ett brott skulle komma

till stånd och dels brottets svårlietsgrad och beskaffenhet i övrigt. Ett övervä­

gande av dessa synpunkter hade föranlett kommittén att göra skillnad mellan

de två typerna av förberedelsehandlingar. Såsom förutsättning för att liim-

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

nande eller mottagande av förlag eller vederlag för brott eller befattning med

hjälpmedel vid brott skulle bestraffas hade det synts kommittén motiverat att

kräva, att försök till det ifrågavarande brottet vore straffbelagt eller att på

det fullbordade brottet kunde följa straffarbete i minst fyra år. Att åter någon

träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta

brott syntes icke alltid innebära en lika utpräglad samhällsfarlighet. Vid

denna typ av förberedelsehandling funne kommittén därför straffbarheten

böra begränsas till viss mycket svår brottslighet. Det syntes vara tillräckligt

att ansvar här inträdde, där någon trädde i förbindelse med annan för att

förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage, mened eller brott,

varå kunde följa straffarbete i åtta år eller däröver.

Mot förslaget att i strafflagens allmänna del införa generella regler om

straff för förberedelse ha vissa invändningar framställts. Föreningen Sveri­

ges häradshövdingar har sålunda uttalat, att bestraffandet av förberedelse

till brott med några få undantag vore en relativt ny företeelse i svensk rätt

och syntes ha sin grund i krigstidens ökade krav på strängare reaktion mot

brottsligheten. Det kunde icke sägas överensstämma med svenskt rättsmed­

vetande att i någon större utsträckning bestraffa brottsliga tankar och pla­

ner på det tidiga stadium, då alla möjligheter ännu funnes att individens

bättre känslor skulle komma att avbryta de förberedelser han påbörjat och

då i allmänhet icke kunde med erforderlig visshet sägas att hans uppsåt

mognat eller i allt fall varit tillräckligt fast för att utgöra grund för planens

förverkligande. Hitintills hade också hos oss liksom i allmänhet i utlandet

de fall, där förberedelse till brott likväl ansetts böra bestraffas, konstituerats

som självständiga brott vid sidan av huvudbrottet, och dessa fall hade, bort­

sett från dem som ingått i den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, i

allmänhet varit sådana, där huvudbrottet vore av särskilt svår beskaffenhet

och den förberedande åtgärden i och för sig innefattat eu fara för skada.

Den sålunda använda vägen syntes föreningen icke böra övergivas. Sveriges

advokatsamfund har funnit det betänkligt att i den omfattning förslaget

innebure straffbelägga förberedelse, innan man visste i vilken utsträckning

straff för försök komme att utsättas i de kapitel av strafflagen, som ännu

ej blivit föremål för revision, eller vilka straffsatser som där komme att be­

stämmas. Risk förelåge att förberedelse komme att bliva straffbar även i

fall, där detta icke uppbures av allmänna rättsmedvetandet. Något behov av

en utökning av de fall, där förberedelse skulle straffas, torde i praktiken

icke ha visat sig. Enligt samfundets mening borde tvärtom undersökas, hu­

ruvida icke de enligt gällande rätt straffbara förberedelsefallen skulle kun­

na inskränkas. Mot den föreslagna bestämmelsen kunde vidare anmärkas,

att det syntes ologiskt att vid vissa brott straffa förberedelse men ej försök.

På grund av vad sålunda anförts och då något behov av en allmän bestäm­

melse om straff för förberedelse icke förefunnes hemställde samfundet, att

bestämmelsen måtte utgå ur förslaget och att frågan om straff för förbe­

redelse till vissa brott reglerades genom särskilda bestämmelser i varje kapitel,

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

85

där frågan kunde uppkomma. Även föreningen Sveriges stadsdomare och

rådhusrätten i Göteborg ha givit uttryck åt betänksamhet inför den utsträck­

ning, i vilken förberedelsehandlingar straffbelagts i förslaget. Göta hovrätt

bar däremot ansett, att vad förslaget innehölle härom vore ägnat att fylla

framträdande luckor i det nuvarande straffsystemet.

I fråga om vad som inrymts i den förra av de två grupper förberedelse­

handlingar som straffbelagts i förslaget ha i ett flertal yttranden gjorts erin­

ringar mot att enligt kommitténs motiv ett blott förvarande av hjälpmedel

till brott icke skulle medföra ansvar, vilket innebure en begränsning av

straffbarheten i jämförelse med vad som stadgades i 12: 19, 19: 21 och 20: 11

i nu gällande strafflag. Justitielcanslersämbetet har sålunda ifrågasatt, hu­

ruvida straffbarheten borde begränsas på detta sätt. Begränsningen hade mo­

tiverats med att det för straffbeläggande av förberedelse borde förutsättas en

åtgärd som i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivna innefat­

tade fara för tillkomsten av ett brott, men ämbetet hölle dock för sin del

före att även den som blott förvarade exempelvis ett sprängämne med upp­

såt att han själv eller annan skulle begå en våldsgärning vore straffvärd.

Svea hovrätt har som sin mening uttalat, att omständigheterna kunde vara

sådana, att en persons blotta förvarande av sprängämne, dyrk eller annat så­

dant hjälpmedel i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivna för­

farandena innefattade sådan fara för tillkomsten av brott, att ett straffin-

gripande kunde anses påkallat. Hovrätten över Skåne och Blekinge har lika­

ledes motsatt sig, alt innehav av brottsverktyg utan insikt vid mottagandet om

avsedd brottslig användning därav skulle lämnas straffritt. Hovrätten har

hänvisat till att under oroliga tider blotta innehavet i brottsligt syfte av va­

pen och sprängämnen torde innebära betydande fara för tillkomsten av brott.

1 synnerhet om dessa hjälpmedel skolat användas för det i 9: 6 i förslaget

omförmälda ändamålet att föröva brott mot allmän säkerhet och ordning

ansåge hovrätten den som förvarade dem väl förtjäna straff, även om han

först efter mottagandet kommit till insikt om den avsedda brottsliga använd­

ningen. Visserligen skulle han i sådant fall vanligen vara förfallen till ansvar

efter 11:5 i förslaget för underlåtenhet att avslöja brott, men hans egen

brottslighet vore likväl av mera kvalificerat slag än i nämnda paragraf av-

såges. Eu tillämpning av 11: 5 i detta fall framstode därför som en nödfalls­

utväg. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har med instämmande av krimi­

nalpolisintendenten i Stockholm avstyrkt förslaget i den mån därigenom så­

dana förberedelsehandlingar som enligt gällande lag vore belagda med straff

lämnades straffria. Särskilt 20: 11 i den lydelse detla stadgande erhållit ge­

nom den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott finge anses vara till god

hjälp i kampen mot vissa grovt asociala element. Sålunda vore det för när­

varande möjligt att med stöd av detta lagrum ingripa exempelvis mot en

»dynamitard», som med skäl misstänktes för att ha tagit del i en inbrotts-

stöld och som väl icke kunde överbevisas härom men som befunnes inneha

dynamit eller annat till inbrott lämpligt sprängämne. Någon verkligt bäran­

de motivering för sin ändrade ståndpunkt i denna del syntes kommittén icke

ha förebragt.

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

I fråga om arten av den befattning med hjälpmedel till brott, varom här

är fråga, har hovrätten över Skdne och Blekinge vidare anmärkt, att då i den

föreslagna lagtexten efter orden »lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar»

följde »eller tager dylik befattning» ordet »dylik» icke syntes tillfredsstäl­

lande, eftersom det torde innebära allenast en upprepning, icke en utvidg­

ning i förhållande till de särskilt angivna exemplen. För att den avsedda be­

tydelsen skulle erhållas syntes därför »annan» böra inskjutas framför »dy­

lik» eller ock sistnämnda ord utbytas mot »liknande». Hovrätten ansåge vi­

dare, att uppräkningen av typiska förberedelsehandlingar här liksom i nu­

varande 20: 11 borde omfatta även anskaffande av hjälpmedel; denna van­

liga form av förberedelse torde icke — särskilt där anskaffandet skedde ge­

nom tillgrepp — kunna anses inbegripen under något av de i den föreslagna

Jagtexten angivna typfallen.

I anledning av att i kommitténs motiv som exempel på hjälpmedel, vilka

såsom jämförliga med de i lagtexten omnämnda (gift, sprängämne, vapen,

dyrk och förfalskningsverktyg) fölle under stadgandet, angivits karta på vil­

ken anvisningar för brotts utförande vore inritade, har hovrätten över Skåne

och Blekinge anmärkt, att en dylik karta icke kunde anses jämförlig med de

i lagtexten uppräknade hjälpmedlen och därför torde böra särskilt nämnas.

Stockholms rådhusrätt åter har uppmärksammat, att i motiven även falsk

sedel och falskt mynt nämnts såsom hänförliga under stadgandet i fråga,

samt har i anledning härav ifrågasatt, huruvida dessa, betraktade såsom

medel för utprångling, verkligen vore jämförliga med de i lagtexten särskilt

angivna hjälpmedlen.

Angående de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet vid befattning

med hjälpmedel har hovrätten över Skåne och Blekinge, under hänvisning

till att den föreslagna lagtexten i 3: 2 krävde uppsåt, riktat på gärning vid

vilken lagen utsatte straff för försök eller varå kunde följa straffarbete i

fyra år eller däröver, samt att enligt 8:3, 8 och 10 i förslaget även vissa

ouppsåtliga gärningar kunde förskylla straffarbete i fyra år, påfordrat att

lagtexten i 3: 2 erhölle en tydligare utformning, som uteslöte tveksamhet rö­

rande dess tillämplighet i fall, då förberedelsen varit uppsåtlig men det brott

vartill den syftat allenast skulle ha varit att bedöma såsom förövat av oakt-

samhet.

Beträffande den senare av de båda typer av förberedelsehandlingar som

kommittén uppställt har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit orik­

tigt att stadga straff redan för en handling, som bestode endast i att träda

i förbindelse med annan i syfte att förbereda brott. Även om förbindelsen

skulle ha utnyttjats i sådant syfte, vilket den föreslagna lagtextens ordalag

icke krävde, syntes starkt kunna ifrågasättas lämpligheten av att meddela

en straffbestämmelse sådan som denna, vilken närmast vore ägnad att för­

hindra ett frivilligt tillbakaträdande och giva den med vilken förbindelsen

sökts ett tillfälle att genom hot om angivelse framtvinga en fortsatt verksam­

het för brottets förverkligande. Även föreningen Sveriges stadsdomare har

särskilt vänt sig mot uttrycket »eljest träder i förbindelse med annan», vil­

ket föreningen funnit vara vagt och ägnat att skapa osäkerhet.

87

I anledning av den för nu ifrågavarande typ av förberedelsehandlingar

föreslagna bestämmelsen att stämpling till bestämt brott skulle anses försvå­

rande har justitiekanslersämbetet uttalat, att i själva lagtexten borde uppta­

gas den i kommitténs motiv angivna definitionen på stämpling, nämligen att

flera i samråd beslutat verkställa ett brott. Samma yrkande har framställts

av Stockholms rådhusrätt, som uttalat att innebörden av begreppet stämpling

trots nu gällande bestämmelser i ämnet torde vara föga känd av den stora

allmänheten.

Att med de av kommittén föreslagna bestämmelserna förberedelse till olov­

lig underrättelseverksamhet icke längre skulle bliva straffbar har givit an­

ledning till en gensaga från hovrätten över Skåne och Blekinge, som ansett

att redan den omständigheten att främmande makt i Sverige uppbyggt en

för underrättelseverksamhet avsedd organisation torde kunna skapa allvar­

lig risk för utrikespolitiska förvecklingar, oavsett om det kunde visas att

organisationen trätt i verksamhet. Närstående tankegångar ha kommit till

uttryck i det yttrande som avgivits av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm

och vari kriminalpolisintendenten i Stockholm instämt. I detta yttrande har

även hävdats, att det för det allmänna rättsmedvetandet vid alla slags brott

torde framstå såsom ganska självklart, att den som gjort sig skyldig till nå­

got så förkastligt som att i vinningssyfte mottaga pengar för att begå brott

skulle straffas, även om brottet icke hunnit komma till utförande.

I fråga om andra stycket i kommittéförslagets 2 § har föreningen Sve­

riges häradshövdingar, särskilt med hänsyn till sådana förberedelsehand­

lingar som bestå i trädande i förbindelse med annan, påfordrat en utsträck­

ning av de där upptagna bestämmelserna om straffrihet. Sveriges advokat­

samfund har gjort erinran mot att tillbakaträdande från förberedelse enligt

förslaget medförde ansvarsfrihet endast vid förberedelse som bestode i befatt­

ning med hjälpmedel. Det syntes samfundet önskvärt att ansvarsfrihet skulle

kunna inträda även vid tillbakaträdande från förberedelse, som bestode i

trädande i förbindelse med annan. I samma riktning har länsstyrelsen i

Hallands län uttalat sig.

Beträffande förberedelse till brott har kommittén i sitt förslag upptagit

Departements-

vissa allmänna bestämmelser som dels avse att beskriva vissa förberedelse- c/ie/em.

handlingar dels ock angiva vid vilka brott de skola vara straffbara. Dessa

bestämmelser skola enligt förslaget ersätta vissa speciella stadganden som

i gällande lag finnas upptagna i 8:24—26, 12:18 och 19, 14:18, 19:21

samt 20: 11. Kommittéförslaget är dock avsevärt mera omfattande, ehuru

även kommittén avsett att straffbelägga föidteredelse till brott allenast i be­

gränsad omfattning. Enligt förslaget skola vissa särskilt beskrivna förbere­

delsehandlingar, som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpme­

del för brott, bestraffas när fråga är om brott som är straffbelagt på för­

söksstadiet eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Den som

har för avsikt att förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage,

mened eller brott, varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

dessutom kunna straffas för förberedelse jämväl då denna ej bestått i an­

nat än att han trätt i förbindelse med annan i sådant syfte.

I likhet med kommittén anser jag, att straffbeläggandet av förberedelse

till brott bör såvitt möjligt regleras på ett mera enhetligt sätt än nu är för­

hållandet. Jag delar också kommitténs uppfattning att en viss utvidgning av

straffbarheten på förberedelsestadiet är behövlig för att samhället skall er­

hålla möjlighet att ingripa mot mera svårartad brottslighet på ett tillräckligt

tidigt stadium. Vid övervägande av vilken metod som för detta ändamål är

den lämpligaste har det synts mig naturligt att anknyta till det sätt, på vil­

ket motsvarande fråga löstes vid 1942 års lagstiftning om straffbeläggande

av försök. Detta skulle innebära, att genom ett stadgande i 3 kap. regleras

vilka olika slag av handlingar som skola anses utgöra förberedelse till brott

under det att i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del uppräknas

de brott som med hänsyn till svårhetsgraden och övriga omständigheter an­

setts vara av den natur att redan förberedelse till dem bör straffbeläggas.

Den senare uppräkningen kan lämpligen ske i samma paragraf som reglerar

vid vilka brott försök är straffbart. Genom den av mig förordade metoden

vinnas, utom likformighet med de närbesläktade bestämmelserna om försök,

bättre möjligheter att i fråga om varje särskilt brott avgöra, huruvida straff

för förberedelse är påkallat. Av advokatsamfundet framhållna synpunkter i

detta hänseende kunna därigenom vinna beaktande och även häradshöv­

dingföreningens önskemål bliva bättre tillgodosedda. Särskilt med hänsyn

till de subjektiva omständigheterna synes det vara önskvärt att vid straff­

beläggandet av förberedelse kunna vid de särskilda kapitlen fritt och utan

att vara bunden vid någon straffskala e. dyl. pröva, huruvida straffbudet vid

ett visst brott lämpar sig för att kompletteras med straff för förberedelse.

Vidare kan nämnas, att ett straffbud kan vara så konstruerat att det i och

för sig innefattar straff för förberedelse till brottslig verksamhet, och sär­

skild straffbestämmelse för förberedelse till brottet kan då vara överflödig

eller olämplig.

Vad härefter angår den närmare utformningen av en allmän bestämmelse

om vad i förevarande sammanhang skall förstås med förberedelse till brott,

påkallar användningen av en sådan lagstiftningsmetod som jag här förordat,

att vissa jämkningar vidtagas i kommitténs förslag.

Mot kriminalisering av de i kommitténs förslag upptagna förberedelse­

handlingar som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpmedel

till brott har jag icke funnit någon anledning till erinran, och jag finner

det lämpligt att, såsom skett i förslaget, upptaga en utförlig bestämning av

de handlingar som avses. De i yttrandena särskilt uppmärksammade hjälp­

medlen falsk sedel, falskt mynt och karta med anvisningar för brotts utfö­

rande torde omfattas av lagtexten. I uppräkningen av handlingar som inne­

fatta förberedelse till brott torde emellertid, med beaktande av vad som an­

förts i vissa yttranden, böra tilläggas de fallen att någon anskaffar eller

förvarar sådant hjälpmedel som här är i fråga. Den av hovrätten över Skåne

och Blekinge framställda redaktionella anmärkningen torde — ehuru kom-

89

mitténs lydelse strängt taget är oantastlig — även böra beaktas. Vidare har

uttrycket »med uppsåt att han själv eller annan skall bega» gärningen i frå­

ga ändrats till »med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagd

gärning». Att i detta sammanhang använda uttrycket främja synes följd­

riktigt i förhållande till medverkansbestämmelsema, enär »främjar» där om­

fattar bl. a. handlingar av samma art som de vilka, när fullbordat brott eller

försök ej kommer till stånd, skola bestraffas som förberedelse. Likaledes har

i uttrycket »förlag eller vederlag för utförande av brottet» orden »utförande

av» uteslutits, enär här liksom i 2: 16 ej behöver vara fråga om att utföra

brottet i inskränkt mening utan blott om att främja det.

Beträffande härefter den i kommitténs förslag nämnda förberedelsehand­

lingen »trädande i förbindelse med annan» har såväl häradshövdingförening­

en som stadsdomarföreningen framställt anmärkning mot straffbeläggandet

av sådan förberedelsehandling. Enligt min mening bör beskrivningen av lör-

beredelsehandlingen begränsas till att avse, att någon söker anstifta annan, i

samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gär­

ningen. Även med en sådan begränsning bör denna form av förberedelse, i

departementsförslaget benämnd stämpling, kriminaliseras vid avsevärt färre

brott än befattning med hjälpmedel. Denna kriminalisering har emellertid

icke verkställts på det av kommittén föreslagna sättet att göra stämpling

straffbar vid alla brott med viss strängare straffsats. I stället skall stämpling

vara straffbar såsom förberedelse allenast vid de brott där detta uttryckligen

angivits, enär ett praktiskt behov av att kunna straffa stämpling ansetts före­

ligga. I den mån behovet av straff funnits avse allenast viss form av stämp­

ling, har denna form ensam straffbelagts. Så har vid mened försök till an­

stiftan straffbelagts men ej stämpling i övrigt.

Den av kommittén i 2 § sista stycket föreslagna straffmätningsregeln har

synts mig lämplig. Jag vill framhålla, att straffet för förberedelse enligt sa­

kens natur bör sättas lägre än för försök.

Enligt 1 § i kommitténs förslag skall — liksom enligt gällande rätt

straff för försök ej utom i fall, varom är särskilt stadgat, ådömas den som

frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett

att brottet ej fullbordats. Beträffande förberedelse stadgas i förslaget, att

till straff därför ej skall dömas om faran för brott var ringa samt att för

befattning med hjälpmedel ej heller skall dömas den som frivilligt förstört

hjälpmedlet eller eljest förebyggt den brottsliga användningen därav. Någon

regel som möjliggör straffrihet vid tillbakaträdande från annan form av för­

beredelse än sist nämnts i fall då faran ej var ringa har ej upptagits i kom­

mittéförslaget.

I likhet med bl. a. advokatsamfundet finner jag önskvärt att tillbakaträ­

dande från förberedelse till brott skall kunna medföra straffrihet i större om­

fattning än kommittén föreslagit. Jag vill härvid till en början framhålla,

att den som icke lyckats förebygga den brottsliga användningen av just det

hjälpmedel varmed han tagit befattning — av honom lämnat förlag i pen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

90

ningar är t. ex. redan förbrukat — bör kunna vinna straffrihet, om han på

annat sätt förhindrar att brott kommer till stånd. Vidare torde det vara på­

kallat att även den som deltagit i förberedelse till brott på annat sätt än

genom befattning med hjälpmedel har tillfälle att vinna straffrihet, om han

förhindrar att brott kommer till stånd.

En särskild fråga i detta sammanhang är, huruvida den som tillbakaträtt

från försök på sätt förutsättes i 1 § av kommittéförslaget bör kunna drabbas

av straff för förberedelse. Att så skulle vara fallet torde överensstämma med

vad kommittén avsett. Enligt min mening skulle emellertid verkan av till-

bakaträdande från försök bliva alltför begränsad, om i stället för straff för

försök skulle följa straff för förberedelse.

På grund av dessa skäl vill jag förorda, att i 3 § upptages ett gemensamt

stadgande om tillbakaträdande från försök eller förberedelse. Stadgandet

torde, i huvudsaklig anslutning till bestämmelsen om tillbakaträdande från

försök i 1 § andra stycket av kommitténs förslag, i första hand böra inne­

hålla, att straff för försök eller förberedelse till visst brott ej skall — utom i

fall då annat är stadgat — ådömas den som frivilligt, genom att avbryta

gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats.

Genom inskjutandet av orden »till visst brott» har härvid klargjorts, att

straffrihet ej skall inträda för den vars förberedelsehandling ej varit inrik­

tad enbart på något visst icke genomfört brott utan haft en allmännare syft­

ning, såsom då en inbrottstjuv avstår från ett visst inbrott men behåller

sina inbrottsverktyg. För ett sammanförande av försök och förberedelse på

sätt här skett kan åberopas att gränsen är flytande, vilket t. ex. i den danska

strafflagen föranlett att de överhuvud ej skilts åt. Därjämte torde ytterligare,

i överensstämmelse med 2 § andra stycket andra punkten i kommitténs för-

slag, böra stadgas straffrihet för den som allenast tagit olovlig befattning med

hjälpmedel, därest han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av

hjälpmedlet. Bestämmelsen avser att ge en särskild möjlighet att vinna straff­

frihet i detta fall och utesluter ej tillämpning av huvudregeln. Jag vill sär­

skilt nämna, att den i departementsförslaget upptagna hänvisningen till

eventuella särskilda undantagsbestämmelser är lika påkallad i fråga om för­

beredelse som beträffande försök. Likaledes i överensstämmelse med kom­

mittéförslaget anser jag slutligen, att straff för förberedelse ej bör få ådömas,

om faran var ringa.

I motiven till kommittéförslaget (s. 95) har uttalats, att om en tillbakaträ-

der från försök, något som enligt 1 § andra stycket i förslaget medför straff­

frihet, det skall lända till befrielse från straff för försök även för övriga med­

verkande. Denna ståndpunkt torde överensstämma med gällande rätt, enligt

vilken medverkan framstår såsom accessorisk till huvudgärningsmannens

brott. Enligt de i förslaget innefattade nya medverkansreglerna skall emel­

lertid frågan om varje medverkandes straffbarhet bedömas fullt självstän­

digt. En följd härav synes böra bliva, att tillbakaträdande från försök skall

få medföra straffrihet endast för den tillbakaträdande själv och icke för andra

medverkande. Detsamma bör tydligen gälla vid förberedelse, i vilket hänse-

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

91

ende också kommittén uttalat att, om flera medverkat, tillbakaträdande som

avses i 2 § andra stycket andra punkten i förslaget ej skall medföra straff­

frihet för annan än den som själv frivilligt förebyggt den brottsliga använd­

ningen av hjälpmedlet. I anslutning till det nu sagda må emellertid fram­

hållas att, om vid försök eller förberedelse en av flera medverkande föran­

lett att brottet ej fullbordats, i regel jämväl annan som därefter frivilligt av­

stått från utförande av brottet eller medverkan därtill måste anses ha till-

bakaträtt. I nu ifrågavarande situationer finnes nämligen oftast icke utrym­

me för någon annan form av tillbakaträdande än ett sådant frivilligt avstå­

ende från fortsatt arbete på brottsplanens förverkligande. Om försök eller

förberedelse efter någon tid uppdagas, oaktat någon medverkande avbrutit

handlingsförloppet, finnas sålunda sällan skäl att ställa till ansvar övriga

medverkande som efter detta misslyckande funnit sig däri.

Det lärer vara självfallet, att om någon som tillbakaträtt från försök till

viss gärning vidtagit förberedelsehandling som är ägnad att gagna ytterli­

gare försök till enahanda eller annat brott, tillbakaträdandet från förstnämn­

da försök ej kan grunda straffrihet i fråga om förberedelsehandlingen.

4 och 5 §§.

Dessa paragrafer motsvara 3 och 4 §§ i kommittéförslaget, vilka handla

om fleras medverkan till brott.

I första stycket av 3 § har kommittén upptagit ett stadgande, att om flera

medverkat till gärning som är i lag belagd med straff, vad som stadgas om

straff skall äga tillämpning ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl

å annan som främjat denna med råd eller dåd. Härtill har anslutits en före­

skrift att den som ej är att anse såsom gärningsman skall dömas, om han för­

mått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp

därtill. Den huvudsakliga innebörden härav är, att frågan om ansvar för

olika medverkande icke, såsom nu anses vara fallet, blir beroende av om gär­

ningsmannen är straffrättsligt ansvarig eller ej. I ett andra stycke av para­

grafen ha i förslaget upptagits stadganden dels om att envar medverkande

skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till

last, och dels om att straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär

eller annan i särskild ställning även skall drabba den som jämte honom med­

verkat till gärningen. Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen föresla­

gits en bestämmelse om att vad i paragrafen sägs ej skall gälla, där annat

följer av vad för särskilda fall är stadgat.

Kommittén har vidare som 4 § upptagit en bestämmelse, att om någon

medverkat i väsentligt mindre mån än annan, förmåtts att medverka genom

tvång, svek eller missbruk av lians ungdom, oförstånd eller beroende ställ­

ning eller frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gärningens

fullbordan eller verkningar, hans straff skall kunna nedsättas under vad

eljest bort följa å gärningen, och att i ringa fall ej skall dömas till straff.

Vidare har här tillagts en föreskrift om att detsamma skall gälla, då fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 80

är att straffbud, som avser någon i särskild ställning, skall tillämpas på

annan medverkande.

Vad sålunda föreslagits avviker väsentligt från de för närvarande gällande

delaktighetsreglerna i 3:1—6. Dessa utgå från den uppfattningen, att straff­

bestämmelserna i strafflagens speciella del i princip endast ha avseende å

den som själv är gärningsman och att annan medverkande icke är straffbar

annat i den mån så följer av särskilda föreskrifter i allmänna delen. Enligt

3: 1 skall sålunda anstiftare straffas som vore han själv gärningsman. 13:2

föreskrives, att vid bestämmande av straff för anstiftaren vissa omständig­

heter skola anses försvårande. Enligt 3: 3 och 4 bestraffas medhjälp till brott.

Den som vid brotts utförande uppsåtligen hjälper annan med råd eller dåd

så att gärningen därigenom sker, straffas enligt 3: 3 som vore han själv gär­

ningsman, medan den, som före brotts utförande eller vid utförandet men i

mindre mån än i 3 § sägs med råd eller dåd främjar gärningen, enligt 4 §

straffas efter vad han prövas ha bidragit till brottet, dock mindre än om han

varit gärningsman. Slutligen straffas enligt 3: 5 och 6 deltagare i stämpling

till brott.

Det delaktighetsansvar som sålunda för närvarande stadgas i 3 kap. anses

vara accessoriskt i förhållande till gärningsmannens ansvar. För att delak­

tighetsansvar skall inträda lär sålunda förutsättas, att någon är såsom gär­

ningsman ansvarig för brottet. Det förutsättes vidare enligt vad kommittén

uttalat, att delaktighetshandlingen sker uppsåtligen. Den som ouppsåtligen

främjar ett brott, kan följaktligen icke straffas för delaktighet däri.

Av skäl, beträffande vilka här må hänvisas till kommittébetänkandet, har

kommittén funnit, att lagstiftningen nu borde frigöras från uppfattningen att

delaktighet vore straffbar endast då den innebure medverkan till annans brott

och att i stället även annan medverkande än gärningsmannen borde betrak­

tas såsom självständigt ansvarig. I överensstämmelse med denna tankegång

ha bestämmelserna i 3: 3 och 4 i kommittéförslaget utformats.

Den omläggning av bestraffningsreglerna vid fleras medverkan till brott

som sålunda föreslagits har icke mötts av någon kritik från principiella syn­

punkter.

Göta hovrätt har uttalat, att de nuvarande bestämmelserna, som kvarstode

i huvudsak oförändrade sedan strafflagens tillkomst, lede av många påtag­

liga brister i både sakligt och formellt hänseende samt att kommitténs för­

slag enligt hovrättens uppfattning innefattade en väl avvägd lösning av de

mångahanda spörsmål, som uppkomme då flera samverkade till brott.

Stockholms rådhusrätt åter har, under framhållande av att nu ifrågavaran­

de avsnitt av förslaget utan tvivel vore det mest betydelsefulla däri, förkla­

rat att rådhusrätten icke vågade uttala något säkert omdöme om den ge­

nomgripande nydaning, som kommittén här förslagit.

I anledning av att i 3 § i förslaget talas om gärning, som i lag är belagd

med straff, har Stockholms rådhusrätt uttalat, att om här med »lag» avsåges

strafflagen, ordet borde utbytas mot »lagen», men att, om icke endast

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

93

strafflagen åsyftades, ordet i stället borde ersättas med »lag eller författning».

Även föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Malmö och stads fiska­

len i Malmö ha i anledning av bl. a. nu förevarande paragraf i förslaget

efterlyst tydligare bestämmelser angående förhållandet till specialstraffrät­

ten. Sistnämnda rådhusrätt har särskilt ifrågasatt, huruvida det icke borde

stadgas, att strafflagens medverkansregler icke skulle gälla i fråga om brott

enligt specialstraffrätten, å vilka endast kunde följa penningböter upp till

300 kronor.

I övrigt ha vissa anmärkningar framställts mot den språkliga avfattning­

en av paragrafen. Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Gö­

teborg ha sålunda uttalat, att då paragrafen synnerligen ofta skulle komma

i tillämpning, det vore av stor vikt att den erhölle en klarare och otve­

tydig formulering.

Angående 4 § i förslaget har hovrätten för övre Norrland uttalat, att det

kunde ifrågasättas huruvida icke de här upptagna bestämmelserna om

straff minskning i vissa fall, då flera medverkat till brott, vore av den all­

männa räckvidd, att deras naturliga plats vore bland bestämmelserna om

straffminskning i 5 kap. snarare än i 3 kap. Göta hovrätt har funnit betänk­

ligt, att enligt det föreslagna stadgandet formellt hinder icke syntes möta mot

att i ringa fall en gärningsman befriades från ansvar, så snart medhjälp

från annans sida ^»rekommit, oavsett huru obetydlig denna medhjälp än

varit. Även om man icke behövde befara en dylik, icke avsedd rättstillämp­

ning, förefölle det hovrätten dock kunna ifrågasättas, huruvida det vore

lämpligt att införa en sådan principiellt betydelsefull regel vid fleras sam­

verkan till brott utan att den samtidigt gjordes tillämplig även vid ensamt

gärningsmannaskap. I sammanhang med vissa i förslagets 12, 13 och 19

kapitel upptagna bestämmelser om strafflindring och straffrihet vid frivil­

ligt tillbakaträdande hade kommittén uttalat, att frågan om införande av en

allmän bestämmelse om verkan av »i handling visad ånger» endast torde

kunna upptagas i samband med en genomgripande reform av straffsyste­

met. Enahanda synpunkt borde enligt hovrättens mening åtminstone leda

till, alt straffrihet enligt nu förevarande paragraf icke skulle kunna ifråga-

komma för gärningsman. Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att den

föreslagna straffrihetsregeln enligt ordalydelsen avser även gärningsmanna­

skap och fullbordade uppsåtliga brott. I anledning av att i kommitténs mo­

tiv uttalats, att allmän åklagare icke borde åtala den medverkande, där på

grund av straffrihetsregeln ett åtal finge antagas leda till frikännande, har

rådhusrätten funnit principen om allas likhet inför lagen här kunna sättas

i fara och har som sin mening uttalat, att åt straffrihetsregeln borde givas

en snävare avfattning än den föreslagna. Rådhusrätten har därvid hänvisat

till de av kommittén omnämnda bestämmelser i danska strafflagen, enligt

vilka straff för medverkan som ej är gärningsmannaskap i regel kan, om

den avser lagöverträdelse belagd högst med fängelse, bortfalla där den med­

verkande blott velat giva mindre väsentlig hjälp eller styrka någon i redan

fattat beslut samt där medverkan icke varit uppsåtlig utan blott oaktsam.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

94

Kungl. Mctj:ts proposition nr 80.

Departements-

chefen.

Beträffande det sist i 4 § inrymda stadgandet om tillämpligheten å med-

verkansfallen av straffbud, som avser någon i särskild ställning, har Sve­

riges advokatsamfund gjort den erinran, att uttrycket »någon i särskild ställ­

ning» icke syntes tillräckligt klargörande. Enligt samfundets mening borde

antingen en fullständig uppräkning av hithörande fall ske eller också i

strafflagens speciella del för varje särskilt brott, där frågan kunde upp­

komma, angivas i vad mån straffbestämmelsen för brottet vore tillämplig

jämväl å sådan medverkande som ej tillhörde de i stadgandet omnämnda spe­

cialsubjekten.

Mot den språkliga avfattningen av paragrafen enligt kommitténs förslag

ha föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg gjort sam­

ma anmärkning som mot 3 §.

Till den av kommittén föreslagna omläggningen av delaktighetsbestäm-

melserna, mot vilken i stort sett icke framkommit några invändningar i ytt­

randena, kan jag uttala min principiella anslutning. Genom förslaget av­

lägsnas sakliga brister i de nuvarande bestämmelserna, samtidigt som en vä­

sentlig förenkling vinnes. I fråga om den närmare utformningen av de nya

reglerna har, såvitt gäller den första av de nu ifrågavarande båda paragra­

ferna, den av kommittén föreslagna lagtexten icke i departementsförslaget un­

dergått annat än jämkningar av redaktionell natur. ^

Med anledning av att i några yttranden över förslaget uttalats, att det i

strafflagens allmänna del borde klarläggas huruvida medverkansreglerna

och andra bestämmelser i allmänna delen ägde tillämpning inom special-

straffrätten, må framhållas att svaret på denna fråga är att söka icke i straff­

lagen utan inom specialstraffrätten själv. Att avgörandet därvid ofta måste

ske genom analogisk tillämpning av den allmänna strafflagen utgör intet un­

dantag. Jag är icke beredd att i strafflagen införa några bestämmelser som

särskilt avse att ingripa i specialstraffrätten. Det i yttrandena uppmärksam­

made spörsmålet är dock av så stor praktisk betydelse att det bör bliva före­

mål för reglering vid det fortsatta reformarbetet på strafflagen.

Vad härefter angår de av kommittén i 4 § upptagna reglerna om strafflind­

ring och straffrihet vid fleras medverkan till brott, synes icke i detta sam­

manhang böra upptagas någon regel som ger möjlighet till straffnedsättning

eller straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande. Det förefaller näm­

ligen ej vara fullt följdriktigt att meddela en föreskrift i sådan riktning för

fall, då flera medverkat, men ej för sådana fall, då gärningsmannen varit

ensam om brottet. Frågan om en allmän regel rörande verkan av tillbaka­

trädande från brott torde komma att upptagas av strafflagberedningen vid

dess arbete på straffsystemet. Den nu berörda bestämmelsen synes därför

kunna utgå. I övrigt har jag ansett mig kunna godtaga vad kommittén här

föreslagit. Jag förordar alltså under 5 § ett stadgande som möjliggör straff­

nedsättning för den som — vare sig han är gärningsman eller annan medver­

kande — förmåtts att medverka genom tvång, svek eller därmed jämförligt

missbruk eller ock medverkat allenast i mindre mån samt stadgar straffri-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

95

het, om brottsligheten är ringa. Det må anmärkas, att om någon av flera

medverkande frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gär­

ningens fullbordan eller verkningar, han ofta reducerat sin medverkan så

att han får anses ha medverkat allenast i mindre mån. I så fall kan paragra­

fen, även efter den begränsning som jag nyss förordat med avseende å till-

bakaträdande, åberopas för nedsättning av straffet.

Vad kommittén föreslagit om straffnedsättning eller straffrihet, då fråga

är att straff, som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i

särskild ställning, skall tillämpas på annan medverkande, synes mig lämp­

ligt.

6

§•

Denna paragraf ersätter 11: 5 i kommitténs förslag.

Bestämmelser om straff för underlåtenhet att avslöja brott meddelas för

närvarande i 3: 7 och 8. Det förra lagrummet har avseende å föräldrar,

adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare,

vilka underlåta att från utförande av brott, varom de äga vetskap, hindra den

som står under deras vård och lydnad, när det kan ske utan angivelse till

åtal. 13:8 åter stadgas straff för det fall, att annan person än de i 3:7

nämnda vetat brott, därav någons liv, hälsa, frihet eller egendom sattes i syn­

nerlig fara, å färde vara och underlåtit att i tid, så att faran kunde avvär­

jas, upptäcka det, när detta kunnat ske utan angivelse till åtal. Härjämte

behandlas underlåtenhet att upptäcka visst slags brottslighet som ett särskilt

brott, i det i nuvarande 8: 28 stadgas ansvar för den som vet högförräderi,

spioneri eller något av vissa andra i 8 kap. upptagna brott, däribland olov­

lig underrättelseverksamhet, vara å färde och ej upptäcker det i tid.

Samtliga nu nämnda lagstadganden ha i förslaget ersatts med bestämmel­

ser, som sammanförts i 11:5. I första stycket av denna paragraf har kom­

mittén upptagit ett stadgande om straff för den som, när högförräderi, spio­

neri, uppror, mord, sabotage, rån eller annan gärning, varå enligt lag kan

följa straffarbete i åtta år eller däröver, är å färde, underlåter att i tid an­

mäla eller eljest avslöja gärningen, där det kan ske utan fara för honom

själv eller någon av hans närmaste. Straffet har föreslagits skola vara högst

straffarbete i fyra år. För det fall att vederbörande ej insåg men hade skä­

lig anledning antaga att gärningen var å färde och ej avslöjade de omstän­

digheter som voro honom kunniga, har kommittén föreslagit straff i form av

böter eller fängelse. I andra stycket av paragrafen har föreslagits en be­

stämmelse om straff av böter eller fängelse för föräldrar eller andra upp­

fostrare, vilka underlåta att från brottslig gärning hindra den som står under

deras vård och lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras

närmaste och utan anmälan till myndighet. Slutligen har kommittén i ett

tredje stycke i paragrafen upptagit en föreskrift, att åtal för underlåtenhet

alt avslöja eller hindra brottslig gärning ej skall få ske, med mindre gär­

ningen så fortskridit alt straff enligt lag kan följa därå.

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Beträffande första stycket i den av kommittén föreslagna paragrafen har

hovrätten över Skåne och Blekinge funnit anledning till erinran mot att vid

uppräkningen av de brott, vilka det ålagts utomstående att avslöja, betydan­

de inskränkningar gjorts i förhållande til] det nuvarande stadgandet i 3: 8.

Enligt förslaget skulle det sålunda bliva straffritt att förhålla sig passiv, bl. a.

då grov urkundsförfalskning, falskt åtal, barnamord, brott mot 15: 15 a eller

18:6 eller utpressning vore å färde. Detta syntes hovrätten vara att gå för

långt, i det den allmänna rättskänslan syntes bjuda, att straff inträdde för

underlåtenhet att avslöja dessa brott. Rådhusrätten i Malmö har likaledes

uttalat, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet bättre motsvarade vad som

borde gälla inom ett rättssamhälle, och har därför förordat en omarbetning

av förslaget, så att det komme att närmare ansluta sig till vad som för när­

varande gällde. Sveriges advokatsamfund har däremot anslutit sig till vad

kommittén antytt om att en vidsträckt skyldighet för medborgarna att vara

verksamma för att avvärja brott näppeligen uppbures av den allmänna rätts­

uppfattningen. Den principiella utgångspunkten borde enligt samfundets

mening tvärtom vara den, att medborgarna icke skulle genom straffbestäm­

melser åläggas att fullgöra något slags polismannafunktion gentemot varand­

ra. Från denna princip borde avsteg göras endast i den mån så kunde anses

nödvändigt för tillgodoseende av ytterst viktiga intressen. Samfundet delade

därför kommitténs uppfattning, att straff för underlåtenhet att avslöja brott

borde inträda allenast när fråga vore om särskilt svåra och farliga brott. Sam­

fundet, som med tillfredsställelse konstaterade att olovlig underrättelseverk­

samhet icke medtagits i den föreslagna bestämmelsen, hade i och för sig intet

att erinra mot det sätt varpå kommittén begränsat de brott, på vilka bestäm­

melsen skulle äga tillämpning.

Mot den föreslagna bestämmelsen om att underlåtenhet att avslöja nu

ifrågavarande brott skall straffas endast då avslöjandet kunnat ske utan

fara för den utomstående själv eller någon av hans närmaste har justitie-

kanslersämbetet invänt, att kommittén knappast syntes ha anfört överty­

gande skäl för att den krets av närstående, som avsåges med uttrycket »hans

närmaste», icke genom uppräkning närmare angivits i lagtexten. Även om

det icke skulle uppstå någon större svårighet för domaren att i det särskilda

fallet avgöra, huruvida straffbar underlåtenhet att avslöja ett brott skulle

anses föreligga, vore likväl att märka, att den enskilde genom den av kom­

mittén föreslagna lagtexten lämnades utan tillräcklig vägledning för bedö­

mande huruvida han hade skyldighet att vara verksam för att avslöja

brottet. Jämväl Sveriges advokatsamfund har förordat, att orden »någon

av hans närmaste» ersattes med en uppräkning. Hovrätten för Övre Norrland

har likaledes funnit den av kommittén föreslagna formuleringen för vag och

förordat att i lagen upptaga en reglering som anslöte till kommitténs motiv.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att förslaget fått en mindre

tillfredsställande formulering, såtillvida som i uttrycket »fara för honom

själv eller hans närmaste» ordet »fara» använts även för att beteckna risken

för att vederbörande skulle bliva lagförd vid domstol. Vad därutöver med

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

97

stadgandet avsåges syntes följa av allmänna regler och därför icke behöva

utsägas. Med hänsyn härtill ansåge hovrätten vara att föredraga ett uttryck

som det för närvarande i 3:8 använda »när det utan angivelse till åtal ske

kunnat». Även föreningen Sveriges stadsdomare har anmärkt, att enligt kom­

mitténs motiv ordet »fara» här hade en vidsträcktare innebörd än ordalagen

i lagtexten gåve anledning att förmoda. Stockholms rådhusrätt har funnit,

att tvekan kunde uppstå rörande innebörden av såväl »fara» som »närmaste».

Rådhusrätten i Göteborg har likaledes ansett, att ordet »fara» vore alltför

tänjbart, och har vidare funnit, att nu ifrågavarande paragraf även i övrigt

vore otydlig.

I fråga om det subjektiva rekvisitet bär Sveriges advokatsamfund uttalat,

att samfundet utginge från, att förslagets mening vore att det brottsliga upp­

såtet skulle täcka alla de objektiva rekvisiten, så att straffrihet bl. a. skulle in­

träda, om vederbörande faktiskt ansett, att brottets anmälande eller avslö

jande skulle medföra fara för honom själv eller hans närmaste, och detta

även om denna åsikt måste anses ha innefattat ett misstag, ursäktligt eller

icke. Ett klargörande på denna punkt syntes samfundet emellertid önskvärt.

Skulle meningen med stadgandet vara en annan än vad samfundet sålunda

antagit, hemställdes om ändring däri.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit den i paragrafens huvud­

stadgande föreslagna straffskalan av högst straffarbete i fyra år alltför

sträng, i det föreningen anfört, att även om man med kommittén finge anse,

att det enligt den allmänna rättsuppfattningen ålåge medborgarna en skyl­

dighet att vara verksamma för att avvärja mycket svåra brott, man likväl

torde ha att räkna med en viss tveksamhet hos flertalet av dem inför full­

görandet av denna skyldighet. Ofta torde så tillgå, att vederbörande visser­

ligen bestämde sig för att på något sätt avslöja vad han visste men icke hade

riktigt klart för sig hur detta skulle ske och därför ej komme sig för att

handla omedelbart. Med hänsyn till att dylik tröghet vore en mycket vanlig

egenskap borde man enligt föreningens mening icke bestraffa dess föreiintlig-

het efter en så hög straffsats som den föreslagna.

Samma förening har vidare uttalat, att det icke syntes böra ifrågakomma

att, såsom kommittén i andra punkten av paragrafens första stycke före­

slagit, bestraffa även den som ej insett att brott varit å färde. Samma stånd­

punkt har intagits av Stockholms rådhusrätt. Sveriges advokatsamfund har

likaledes funnit, att tillräckliga skäl saknades att straffa den som faktiskt

icke insett utan endast haft »skälig anledning antaga» att gärning som avså­

ges med bestämmelsen varit å färde. När brottet väl vore begånget, kunde åt­

skilliga omständigheter, som människor tidigare icke funnit anmärknings­

värda, framstå i sådan dager, att man kunde vara benägen att anse dem ha

utgjort »skälig anledning antaga» att ett brott var å färde. Bestämmelsen

syntes vila på tankegången, alt medborgarna bordo ådagalägga något slags

normal eller »skälig» misstänksamhet mot varandra eller — annorlunda ut­

tryckt — utöva något slags normal eller »skälig» polisuppsikt över varandra.

En dylik tankegång torde sakna stöd i svenskt rättsmedvetande, som tvärt-

Bihang till

riksdagens protokoll 10'iS.

1 samt.

Nr 80.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

om starkt skulle reagera mot att någon dömdes till ansvar för underlåtenhet

att avslöja ett brott, som han faktiskt icke haft vetskap om, kanske icke

ens misstänkt. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till rätts-

säkerhetskravet ville samfundet därför avstyrka den föreslagna bestämmel­

sen i denna del.

Vad härefter angår det föreslagna stadgandet om straff för underlåten till­

syn från föräldrars och andra uppfostrares sida i paragrafens andra stycke ha

de i det föregående omnämnda anmärkningarna mot orden »fara» och »när­

maste» i första stycket avseende även å samma ord i andra stycket. I övrigt

har föreningen Sveriges stadsdomare framhållit att, enligt vad kommitténs

motiv gåve vid handen, till uppfostrare skulle räknas även lärare och har

anmärkt att detta måhända borde utsägas i lagtexten, helst som stadgandet

kunde få betydelse som stöd för skadeståndstalan med anledning av bristan­

de tillsyn.

Angående placeringen av hithörande bestämmelser har justitiekanslers-

ämbetet ansett det kunna ifrågasättas, huruvida de borde ha sin plats i 11

kap., som handlade om brott mot allmän ordning; uttrycket »allmän ord­

ning» syntes nämligen närmast föra den yttre ordningen i tankarna.

DePche/™ntS' 1 den mån sk>’Idi»het att avslöja brott stadgas torde underlåtenhet i så­

dant hänseende kunna betraktas som en särskild form av medverkan till

brottet, ett slags negativ delaktighet. På grund härav förefaller det från sys­

tematisk synpunkt berättigat att liksom för närvarande upptaga bestäm­

melser om denna art av medverkan i strafflagens allmänna del. I allt fall

synes tillräcklig anledning icke föreligga att flytta bestämmelserna till 11

kap., där de såsom justitiekanslersämbetet framhållit passa mindre väl. Om

bestämmelser i ämnet alltjämt inrymmas i 3 kap., erbjuder sig i fråga om

den lagtekniska metoden möjligheten att gå till väga på samma sätt som

med avseende å försök och förberedelse till brott eller sålunda att i 3 kap.

upptaga ett allmänt stadgande om innebörden av begreppet underlåtenhet

att avslöja brott och därefter i de särskilda kapitlen i speciella delen angiva

vid vilka brott sådan underlåtenhet skall bestraffas. Därvid bör underlåten­

het att avslöja brott, liksom i kommitténs förslag, kriminaliseras i väsentligt

mindre omfattning än försök och förberedelse. Även underlåten tillsyn från

föräldrars och uppfostrares sida synes från systematisk synpunkt vara att

betrakta som en form av medverkan och alltjämt böra behandlas i straff­

lagens allmänna del. Något behov av att i den speciella delen utpeka vissa

brott där straff skall inträda för underläten tillsyn torde däremot ej före-

Pa grund av vad salunda anförts finner jag övervägande skäl tala

för att i stället för de av kommittén i 11:5 föreslagna stadgandena upptaga

bestämmelser i ämnet i 3 kap., lämpligen såsom 6 §.

I den nya paragraf som jag i enlighet härmed låtit intaga i kapitlet har i

ett första stycke stadgats straff för den som — i de fall som lagen särskilt

utsätter — underlåter att, om det kan ske utan fara för honom själv eller

någon av hans närmaste, i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gär-

Kunql. Maj.ts proposition nr SO.

99

ning som är å färde. Med uttrycket »straffbelagd gärning» avses liksom el­

jest att angiva, att även gärning av den som är under 15 år eller otillräknelig

faller under bestämmelsen. Vad angår den av kommittén föreslagna bestäm­

melsen om straff för den som ej insett men haft skälig anledning antaga att

brottslig gärning var å färde, har den kritik som riktats däremot föranlett

mig att utesluta bestämmelsen ur förslaget. Straff för sådan oaktsam under­

låtenhet att avslöja brott synes icke kunna komma i fråga annat än beträf­

fande vissa brott i 8 kap., och en bestämmelse om straff även för oaktsam

underlåtenhet att avslöja något av dessa brott synes därför lämpligen böra

införas som en särskild bestämmelse i sistnämnda kapitel.

Beträffande straffet för underlåtenhet att avslöja brott har det synts mig

lämpligast att i nu förevarande paragraf hänvisa till vad som är stadgat för

den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning som var å fär­

de. Frågan om straff skall alltså bedömas efter de grunder, som angivits i

5 § av departementsförslaget. Härav följer bl. a., att straff i ringa fall, d. v. s.

då underlåtenheten är att bedöma som ett ringa brott, skall bortfalla. En

särskild bestämmelse om straffmaximum, varigenom ytterligare markeras

att underlåtenhet att avslöja brott i regel är en lindrigare form än annan

medverkan till brott, synes emellertid erforderlig. Det av kommittén före­

slagna maximum av straffarbete i fyra år synes dock vara väl högt och jag

vill för min del föreslå, att straffet ej må överstiga straffarbete i två år.

I andra stycket av paragrafen torde böra stadgas straff för underlåten

tillsyn från föräldrars och andra uppfostrares sida. Jag har tillika ansett

lämpligt att i likhet med gällande lag nämna även förmyndare, som kan ha

vård om sin myndling, t. ex. en omyndigförklarad, utan att vara uppfostrare.

Stadgandet synes böra straffbelägga försummelse att, i annat fall än första

stycket avser, hindra den som står under vederbörandes vård eller lydnad

från straffbelagd gärning. Enligt gällande lag skall straff ej inträda, om

vederbörande ej kunnat hindras utan angivelse till åtal. Jag har i överens­

stämmelse med kommittén ansett, att man i nu ifrågavarande fall ej heller

kan fordra annan anmälan till myndighet. Liksom i paragrafens första stycke

har här vidare även gjorts till förutsättning för straffbarhet att brottet skulle

ha kunnat förhindras utan fara för vederbörande själv eller hans när­

maste. Straffet torde böra bestämmas efter samma grunder som enligt

första stycket d. v. s. såsom för den som medverkat allenast i mindre mån,

med den viktiga begränsningen att det liksom enligt kommittéförslaget ej

bör få sättas högre än till fängelse.

Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen upptagits ett stadgande som

svarar mot det av kommittén föreslagna tredje stycket i 11:5, enligt vilket

något straff ej skall följa å underlåtenhet att avslöja brott eller å underlåten

tillsyn, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff

enligt lag kan följa därå. Att härvid uttrycket »ej må till straff dömas» valts

i stället för det av kommittén föreslagna »ej må åtal ske» har föranletts av

att det närmast är fråga om bestämmande av förutsättningarna för straff­

barhet och ej allenast om en åtalsregel. Orden »enligt lag» ha ansetts kunna

uteslutas utan någon saklig ändring av stadgandets innebörd.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Paragrafen motsvarar 5 § i kommittéförslaget och 14 § i gällande lag.

4 KAP.

Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff;

så ock om återfall i brott.

2 och 6 §§.

Med avseende å SL 4: 1 har kommittén föreslagit upphävande av paragra­

fens andra stycke, varest under hänvisning till 4: 7 i fråga om ämbetsstraffen

göres undantag från vad i första stycket av 4: 1 stadgas om att gemensamt

straff skall ådömas, då någon dömes för flera brott. Den sålunda föreslagna

ändringen är betingad av att enligt kommittéförslaget ådömande av flera

ämbetsstraff vid sidan av varandra icke längre skall förekomma. Om någon

för flera brott förskyllt avsättning eller suspension, skall nämligen alltid

ett gemensamt straff ådömas. Endast för det fall att någon för skilda brott

förskyllt ämbetsstraff och allmänt straff har kommittén i 4: 7 föreslagit un­

dantag från den allmänna regeln i 4; 1, att gemensamt straff skall ådömas

för flera brott. Någon erinran härom har kommittén likväl icke ansett er­

forderlig i 4: 1. Detta har emellertid blivit föremål för anmärkning av för­

eningen Sveriges stadsdomare, som uttalat att det syntes vara riktigt och

lämpligt att i den paragraf, vari en allmän regel fastställdes, gjordes erinran

om undantag, där sådant funnes. Det förekomme mera sällan, att någon

för skilda brott förskyllde ämbetsstraff och allmänt straff. För den som

någon gång finge att taga befattning med ett sådant fall vore det tacknäm­

ligt att redan i den väl kända och ofta tillämpade 1 § av 4 kap. få upp­

märksamheten fästad på den ifrågavarande bestämmelsen i 7 §. Samma

uppfattning har uttalats av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och

Malmö samt av stadsfiskalen i Malmö.

Även i 4: 2, som innehåller bestämmelserna rörande maximum och mini­

mum för gemensamt straff vid sammanträffande av brott, har kommittén före­

slagit vissa ändringar. Sålunda har kommittén till en början, med bevarande

av regeln att gemensamt straff icke får understiga något av de för brotten

stadgade lägsta straffen eller överskrida de för brotten utsatta högsta straf­

fen sammanlagda med varandra, föreslagit upphävande av den nuvarande

föreskriften, att det gemensamma straffet skall bestämmas med tillämpning

av de för brotten i lag stadgade straffsatserna och att höjning må ske alle­

nast i den svåraste tillämpliga straffsatsen. Denna ändring innebär exempel­

vis, att gemensamt straff för två brott, för vilka straffsatserna äro fängelse

i högst sex månader och straffarbete i högst två år, skulle kunna bestämmas

till fängelse i högst två år. Kommittén har vidare även föreslagit en ändring

i den nu gällande bestämmelsen, att om det svåraste av de högsta straffen

är fängelse eller straffarbete på viss tid, detta straffmått vid bestämmandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

101

av det gemensamma straffet ej får överskridas med mera än två år. Änd­

ringen innebär här, att fängelse som gemensamt straff aldrig skall få över­

skrida två år; i istället skall, om det svåraste straffet är fängelse och de

högsta straffen sammanlagda uppgå till fängelse över två år, kunna dömas

till straffarbete, dock icke över två år. Slutligen har kommittén även före­

slagit införandet av en ny regel, innebärande att suspension som gemensamt

straff skall få bestämmas till högst ett år. De föreslagna ändringarna i 4: 2

ha föranlett kommittén att föreslå en följdändring i 4: 6.

Vad sålunda föreslagits har mötts av invändningar från fångvårdsstyrel­

sen, vilken funnit att det icke syntes ägnat att åvägabringa en bättre ordning

än den nuvarande. Styrelsen hade särskilt fäst sig vid att enligt förslaget

fängelse å ena sidan skulle få vidgad tillämplighet, såvitt anginge strafftider

under två år, men å andra sidan icke skulle få ådömas på längre tid än två

år. Enligt styrelsens mening saknades anledning att nu utvidga tillämplig­

heten av fängelsestraffet. Styrelsen erinrade, att strafflagberedningen i sitt

betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. i princip uttalat

sig för att fängelse och straffarbete borde sammanslås till en gemensam

straffart. Den föreslagna möjligheten att i vissa fall såsom gemensamt straff

döma till straffarbete i stället för fängelse förefölle onödig. Enligt styrelsens

mening borde de nuvarande konkurrensreglerna få fortsätta att gälla, till

dess den åt istrafflagberedningen uppdragna utredningen om straffsystemets

reformering blivit slutförd.

Då den i yttrandena framställda anmärkningen mot den föreslagna änd- Dep^™nts'

ringen av 1 § synes befogad, har andra stycket, med dess hänvisning till

7 §, bibehållits i sin nu gällande lydelse.

Beträffande 2 och 6 §§ synes, i enlighet med vad fångvårdsstyrelsen fram­

hållit, i avvaktan på slutförandet av arbetet med straffsystemets reforme­

ring ej föreligga tillräckliga skäl att för närvarande vidtaga några ändringar

i konkurrensreglerna. Den nuvarande lydelsen av dessa paragrafer har därför

bibehållits oförändrad med undantag av att här liksom i 2: 8 uttrycket »riks­

daler» utbytts mot »kronor». Den föreslagna nya regeln om suspension har

upptagits i 7 §.

7 §•

Beträffande avsättning och suspension gäller enligt nuvarande lydelsen av

7 §, att gemensamt straff skall tillämpas, då fråga är om flera brott i samma

befattning, men att i andra fall sådant straff skall ådömas särskilt. Häruti

har kommittén föreslagit huvudsakligen sådana ändringar som påkallas av

att avsättning och suspension enligt 2: 16 i dess förslag omfatta alla befatt­

ningar, som den dömde innehar och domstolen finner honom böra mista,

samt att därför ådömande av flera ämbetsstraff vid sidan av varandra icke

ifrågakommer enligt förslaget.

Departements-

chefen.

Med hänsyn till att departementsförslaget icke upptager stadgandet i kom­

mittéförslagets 2: 16 har nu förevarande paragraf avfattats i närmare an­

slutning till gällande lag. Liksom nu har huvudregeln om gemensamt straff

fått formen av en hänvisning till 1—4 §§, varigenom kommittéförslagets

andra stycke blivit överflödigt. Huvudregeln gäller enligt departementsför­

slaget allenast det fall, att någon för flera brott förskyller avsättning eller

suspension från samma befattning. Hur domstolen skall förfara, där fråga

är om flera befattningar, framgår av 25:6 i departementsförslaget. Detta

upptager i nu förevarande paragraf i övrigt allenast dels en regel om ett års

maximum för suspension som gemensamt straff, vilken regel enligt kom­

mittéförslaget skulle ha tillagts i 2 §, dels ock mot 7 § första stycket i kom­

mittéförslaget svarande bestämmelser om den som förskyllt både avsättning

eller suspension och allmänt straff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

14 §.

I fråga om förevarande paragraf har kommittén föreslagit utvidgning av

reglerna om förhöjning av straffskalan vid återfall i brott till att omfatta

jämväl förfalskningsbrotten i 12 kap. samt skadegörelsebrotten i 24 kap.

Införandet av 12 kap. under återfallsreglerna har icke föranlett erinran i

yttrandena. Föreningen Sveriges stcidsdomare har härom yttrat, att de i 12

kap. upptagna förfalskningsbrotten stode förmögenhetsbrotten så nära, att in­

tet vore att erinra mot denna utvidgning. Beträffande 24 kap. har däremot

förslaget gjorts till föremål för anmärkningar. Nyssnänmda förening har så­

lunda framhållit, att av brotten i 24 kap. enligt förslaget endast de till åver­

kan hänförda tillgreppen av naturprodukter i 2 § andra stycket och olovligt

fiske i 5 § förutsatte vinningssyfte hos gärningsmannen. Föreningen ansåge

emellertid, att bestämmelserna i 2 § andra stycket borde överföras till 20

kap. och stadgandena om straff för olovligt fiske till specialstraffrätten. De

därefter kvarstående skadegörelsebrotten i 24 kap., särskilt olovligt tagande

av väg, kunde icke anses påkalla någon tillämpning av återfallsreglerna. Ett

ytterligare skäl emot förslaget i denna del vore, att 19 kap. i detsamma

lämnats utanför återfallsreglernas tillämplighetsområde, ehuru där upptag­

na brott regelmässigt även innefattade skadegörelse, samt stadgandena om

skadegörelse i 24:1—3 enligt motiven skulle vara subsidiära i förhållande till

19 kap. Även rådhusrätterna i Göteborg och Malmö ha uttalat sig mot att

återfallsreglerna utsträcktes till att gälla 24 kap., därvid sistnämnda rådhus­

rätt framhållit, att allvarligare fall av olovligt fiske visserligen i och för sig

torde böra beaktas i återfallshänseende, men att, så länge motsvarande be­

stämmelser beträffande olovlig jakt saknades, återfallsreglerna i 4: 14 ej bor­

de utsträckas till att omfatta enbart olovligt fiske. Stockholms rådhusrätt

åter har yttrat, att rådhusrätten funne det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl

förelåge att göra återfallsreglerna tillämpliga på 24 kap., men att, då i fall

av behov möjligheten att underlåta straffhöjning vid återfall kunde utnytt­

jas, rådhusrätten icke i denna del ville göra någon erinran mot förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

103

Att utsträcka återfallsreglerna till att gälla jämväl de i 24 kap. i förslaget

Departements-

upptagna brotten torde icke vara erforderligt. Hänvisningen till nämnda ka- chefen-

pitel har därför uteslutits.

5 KAP

Om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet.

13 §.

I denna paragraf, som handlar om verkan av den brottsliges död på frå­

gan om ådömande av straffpåföljder, har kommittén i andra stycket före­

slagit en ny bestämmelse av innehåll, att förverkandepåföljd enligt 2: 18 och

19 i kommittéförslaget skall kunna ådömas utan hinder av den brottsliges död.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat sig mot vad sålunda fö­

reslagits, därvid föreningen hänvisat till vad föreningen anfört vid 2: 20 (mot­

svarande 2: 18 i departementsförslaget). I anledning av ett uttalande i kom­

mitténs motiv har Göta hovrätt funnit önskvärt, att det nu förevarande stad­

gandets giltighet även inom specialstraffrätten komme till uttryck i lag­

texten.

Då ådömande av förverkandepåföljd efter den brottsliges död kan verka Dep^^nts'

obilligt, har det föreslagna nya stadgandet i paragrafens andra stycke jämkats

så att dylikt ådömande skall ske allenast om det finnes skäligt. I anledning av

Göta hovrätts anmärkning rörande stadgandets förhållande till specialstraff­

rätten må hänvisas till vad jag anfört vid 3: 4 och 5. I sammanhang med nu

ifrågavarande ändring i paragrafen har jämväl företagits en mindre redak­

tionell jämkning av de från gällande lag kvarstående bestämmelserna i para­

grafens första stycke, varvid ordet lösöre, som i andra lagrum användes i en

mera inskränkt betydelse, utbytts mot lös egendom.

15 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en preskriptionsregel beträffan­

de ämbetsbrotten i 25 kap. Härvid har i anslutning till vad processlagbered­

ningen föreslagit (SOU 1944:9 s. 113) den preskriptionsavbrytande åtgär­

den betecknats som »åtgärd för brottets beivrande».

Mot detta uttryckssätt ha erinringar gjorts. Justitiekanslersämbetet har så­

lunda framhållit att, för tiden intill dess nya rättegångsbalken trädde i kraft,

det av kommittén föreslagna uttrycket skulle innebära detsamma som den nu­

varande lagtexten, vilken här talade om att åtal ej blivit anställt inom pre­

skriptionstiden. För att undvika missförstånd syntes det därför vara lämpligt

att det nuvarande uttryckssättet användes i lagrummet, så länge gamla rätte

gångsbalken fortsatte att gälla. Samma uppfattning har uttalats av föreningen

Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements­

chefen.

Departements­

chefen.

Då förslaget icke är avsett att genomföras före nya rättegångsbalkens

ikraftträdande, föranleda de erinringar som framställts i yttrandena ingen

ändring i förslaget. Såsom en följd av de ändringar som jag ansett böra vid­

tagas i 25 kap. i kommittéförslaget har emellertid en omformulering av pa­

ragrafen blivit nödvändig.

19 a §.

Kommittén har i förevarande paragraf föreslagit ett stadgande, att påföljd

enligt 2 kap. 18 § första stycket och 19 § i kommittéförslaget skulle vara

förfallen, där ej talan anhängiggjorts inom tio år från det brottet begicks.

Mot vad sålunda föreslagits har ej gjorts annan invändning i yttrandena

än att föreningen Sveriges häradshövdingar under åberopande av vad före­

ningen anfört angående 2: 20 (motsvarande 2: 18 i departementsförslaget) ut­

talat, att stadgandet i 5: 19 a icke borde omfatta 2: 18 första stycket i kom­

mitténs förslag.

Enär domstol bör kunna upptaga frågan om förverkande så länge åtal för

brottet ej är preskriberat, torde de! av kommittén föreslagna stadgandet om

preskription av förverkandepåföljder böra begränsas till att avse den situatio­

nen att straff är förfallet. Härutöver har i den av kommittén föreslagna lag­

texten gjorts den ändring, som betingats av att ordningen mellan de av kom­

mittén föreslagna 18 och 19 §§ i 2 kap. omkastats och att paragraferna er­

hållit ändrade nummer.

6 KAP.

Om skadestånd.

3 §•

Kommittén har till förevarande paragraf överflyttat bestämmelsen i 16: 14

om att den som är saker till ärekränkande gärning må, där motparten äskar

det, efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän

eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

Mot denna överflyttning har jag ej något att erinra. Lydelsen av paragrafen

torde dock böra jämkas något.

5 §■

Kommittén har icke föreslagit någon ändring av gällande strafflags stånd­

punkt, att då flera äro delaktiga i ett brott, solidarisk skyldighet att ersätta

uppkommen skada skall åvila dem alla, men däremot föreslagit en redaktio­

nell följdändring i förevarande paragraf.

105

Justitiekanslersämbetet har i anledning härav framhållit, hurusom även i

sådana fall av ringa medverkan då enligt 3: 4 i kommittéförslaget ej skall dö­

mas till straff, full skadeståndsskyldighet skulle inträda. Det kunde emellertid

enligt ämbetets mening ifrågasättas, huruvida icke i hithörande fall skade­

ståndsskyldighet borde inträda endast i den utsträckning som svarade mot

vederbörandes medverkan. Även Stockholms radhusrätt har uttalat, att det

måhända finge anses obilligt att en medverkande av nu ifrågavarande typ

skulle solidariskt med övriga medverkande svara för skadestånd. Rådhusrät­

ten i Malmö har uttalat sig för att i lagen öppnades möjlighet att helt eller

delvis befria en medhjälpare till brott från skadestånd, när särskilda skäl

därtill förelåge med hänsyn till det uppsåt eller den oaktsamhet, som låge

honom till last.

I och för sig finner jag starka sakskäl tala för den i flera yttranden fram-

förda tanken att för den, vars medverkan till ett brott varit ringa, skade-

ståndsskyldigheten borde kunna jämkas efter omständigheterna. Det synes

dock alltför vanskligt att i förevarande sammanhang inlåta sig på en sådan

ändring, som kan ha vittgående konsekvenser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

(7 KAP.)

Enligt förslaget skall 7 kap., som handlar om religionsbrott, upphävas.

Dess motsvarighet i förslaget är stadgandet om brott mot trosfrid i 11:7,

vid vilket jag återkommer till frågan.

8 KÅP.

Om brott mot rikets säkerhet.

I denna paragraf i kommittéförslaget upptagas stadganden om straff för

högförräderi. Kommittén har i paragrafens första stycke beskrivit brottet

sålunda, att någon, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsam­

ma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under

främmande makt eller bringas i beroende av sadan makt eller att del av

riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för upp­

såtets förverkligande. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livs­

tid eller, om faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och med

tio år. I andra stycket av paragrafen har kommittén upptagit ett stadgande

av innehåll, att där någon, med uppsåt att åtgärd av Konungen eller beslut

av riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd fram­

tvingas eller hindras, företager handling, som innebär fara därför, han lika­

ledes skall straffas för högförräderi som i första stycket sägs.

Stadgandet ersätter nuvarande 8: 1 och delvis nuvarande 8: 2. I förhållan-

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

de till gällande lag innebär kommittéförslaget bl. a., att högförräderibrottet

begränsats till att omfatta angrepp mot statens yttre säkerhet genom att vissa

i nuvarande 8: 2 upptagna gärningar hänförts till 9 kap. Vid beskrivningen

av det brottsliga uppsåtet har utelämnats det i gällande lag medtagna fallet,

att uppsåtet går ut pa att förena riket med annan makt. Kommittén har här­

om uttalat, att detta uttryck förde tanken på en union eller dylik formlig

förening av rättslig karaktär mellan jämställda stater, men att meningen med

straffbudet vore att hindra icke en frivillig förening mellan Sverige och ett

eller flera andra främmande länder utan att Sverige komme i beroende av

överlägsen främmande makt. Även protektoratsförhållanden och dylikt eller

ett rent faktiskt beroende, t. ex. genom en fredlig penetration, borde inbegri­

pas, och straff borde härvid drabba även en åtgärd som hänförde sig till

allenast en del av riket. Vidare har det i den gällande lagtexten använda

uttrycket »med hjälp av främmande makt» av kommittén utbytts mot orden

»med utländskt bistånd». Mot förstnämnda uttryck har kommittén invänt,

att det syntes förutsätta bevisning om att en främmande statsmakt varit eller

tänktes skola bliva engagerad i företaget. Ofta torde emellertid förekomma,

att en främmande stat vid sådan verksamhet, varom vore fråga, icke fram­

trädde utan dolde sig bakom något parti eller annan åtminstone till skenet

fristående organisation eller bakom enskilda personer. Dessa fall vore icke

mindre straffvärda. Förslaget inbegrepe därför allt utländskt bistånd. I frå­

ga om såväl första som andra stycket i förslaget har kommittén, med från­

gående av den metod som tillämpats i 8: 1 och 2 med avseende å försök och

delaktighet, följt det eljest vanliga tillvägagångssättet att i dessa hänseenden

återfalla på de allmänna reglerna i 3 kap. Härvid har kommittén funnit

det angeläget att fullbordat brott kommer att föreligga på ett jämförelsevis

tidigt stadium och föreslagit, att fullbordat brott skall föreligga, när sådan

gärning företagits som innebär fara för det förut angivna uppsåtets förverk­

ligande.

Mot första stycket av 8: 1 i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges stads-

domare och rådhusrätten i Göteborg erinrat, att orden »eller eljest lagstridiga

medel» häntydde på att handlingar av här ifrågavarande slag kunde före­

tagas med icke lagstridiga medel och att den föreslagna formuleringen där­

för gåve anledning till tveksamhet. Beträffande andra stycket har Gö7a hov­

rätt framhållit, att med uttrycket »åtgärd av Konungen» enligt kommitténs

motiv asyftades endast åtgärd av Konungen i hans egenskap av statsöver­

huvud men att, när kommittén i 9 kap. föreslagit bestämmelser om vissa

förgripelser mot Konungen, därvid avsåges gärningar som riktade sig mot

Konungens person. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida

icke i nu förevarande paragraf ordet »Konungen» till undvikande av miss­

förstånd borde ersättas med något annat uttryck, t. ex. »högsta regerings­

makten». Detta uttryck skulle väl korrespondera med det av kommittén i

fortsättningen använda uttrycket »högsta domarmakten» och skulle även

bättre utmärka, att jämväl åtgärd av en tillförordnad regent eller regering här

vore åsyftad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

107

Första stycket i kommittéförslaget motsvarar i huvudsak 1 § i det

nu-Departement*-

varande 8 kap. Kommittén har emellertid bland annat förordat, att uttryc- c e,en‘

ket »med hjälp av främmande makt» i gällande lag utbytes mot uttrycket

»med utländskt bistånd». Till stöd härför har kommittén anfört, att det

förra uttrycket syntes förutsätta bevisning om att främmande statsmakt

varit eller tänkts skola bliva engagerad i företaget men att en främ­

mande stat vid sådan verksamhet som här vore i fråga ofta dolde sig

bakom något parti eller annan organisation eller enskilda personer. Mot

den sålunda föreslagna ändringen synes mig i och för sig intet vara att er­

inra. Det må emellertid framhållas, att uttrycket »utländskt bistånd» här

icke åsyftar annat än bistånd vid själva förverkligandet av förräderiuppså­

tet. Om sålunda någon anser sig böra arbeta för att vårt land skall ansluta

sig till en annan stat och därvid icke avser annat än att lagliga medel skola

komma till användning, kan den omständigheten att han söker kontakt

med personer eller någon sammanslutning i den andra staten i syfte att

väcka intresse för saken icke i och för sig föranleda straff för högförräderi.

I fråga om andra stycket anser jag, i likhet med kommittén, ordet »Ko­

nungen» här som eljest kunna användas för att beteckna högsta regerings­

makten. I anledning av uttrycket »med utländskt bistånd» må framhållas,

att straff givetvis icke skall drabba sådana fall som att enskilda personer

taga initiativ till en gemensam opinionsyttring av likasinnade eller jämställ­

da i andra kulturländer — t. ex. vetenskapsmän — för att söka påverka

regeringen i viss riktning.

2

§.

I nu förevarande paragraf har kommittén upptagit bestämmelser om

straff för krigsförräderi. Brottet har därvid beskrivits sålunda, att någon,

då riket är i krig, till främmande makt förråder eller genom sabotage eller

eljest fördärvar något som har avsevärd betydelse för krigföringen, hindrar

eller försvårar dess användande, till men för riket åt främmande makt an­

skaffar sådant eller ock till förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet,

modlöshet eller upplopp, lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket

förbunden stats krigsmakt eller begår annan dylik gärning. Straffet har

föreslagits skola vara straffarbete på livstid eller, om faran var ringa, straff­

arbete från och med fyra till och med tio år. Enligt 16 § i förslaget skola

bl. a. bestämmelserna om krigsförräderi genom förordnande av Konungen

kunna göras tillämpliga jämväl under tid då riket icke är i krig.

I gällande lag behandlas krigsförräderi i 8:6. Detta lagrum innehåller

emellertid en i förhållande till kommitténs förslag betydligt utförligare

brottsbeskrivning. Gärningen, som förutsättes begas vid krig eller da krig

hotar riket, angives visserligen sammanfattande endast såsom gärning, var­

igenom krigsmaktens ställning kan försämras, men därefter följer en närmare

beskrivning, som upptager att man förhindrar eller försvårar användande

av krigsfolk, förnödenheter, fästning, fabrik, väg, bro, fartyg eller annat av

108

betydelse för krigföringen eller fördärvar eller till fienden förråder något

sådant eller lämnar falska upplysningar till krigsmakten eller förleder krigs­

folk till trolöshet, modlöshet eller uppror eller åt fienden anskaffar krigs­

folk eller understöd med penningar eller förnödenheter eller gör annat så­

dant förräderi. Härefter stadgas, att vad förut sagts skall äga motsvarande

tillämpning, om gärningen riktar sig mot en med riket i krig förbunden stats

krigsmakt.

Kommittén har till en början i fråga om den tid, under vilken krigsförrä-

deri kan komma i fråga, ur den nu förevarande paragrafen borttagit bestäm­

ningen »då krig hotar riket» och låtit denna ersättas med den nyss antydda

föreskriften i 16 § i förslaget. Anledningen härtill har kommittén angivit

vara, att den gällande lagens bestämning av den kritiska perioden torde för­

utsätta ett alltför akut stadium av krigsfara, och att ofta icke någon utanför

de högsta centrala myndigheterna och alltså icke heller domstolarna vore i

stånd att avgöra, huruvida krig hotade riket vid en viss tidpunkt, varjämte

en bevisföring härom inför domstol ofta måste möta allvarliga betänklighe­

ter av utrikespolitisk art. Kommittén funne därför riktigare att prövningen

förbehölles Kungl. Maj:t enligt i lagen meddelade allmänna direktiv. Kom­

mittén har vidare frångått den sammanfattande bestämningen, att gärning­

en skall vara sådan, att krigsmaktens ställning därigenom kan försämras.

Denna bestämning har kommittén ansett å ena sidan vara alltför vid, i det

att även en avlägsen risk för försämring vore tillräcklig, och å andra sidan

alltför snäv, enär ordalagen endast hänförde sig till krigsmaktens operativa

läge. Kommittén har funnit, att en mera sakenlig bestämning kunde upp­

nås, om beträffande de särskilda gärningsformerna angåves, att gärningen

skulle avse något som hade avsevärd betydelse för rikets försvar eller att gär­

ningen skulle ske till men för riket eller till förfång för rikets försvar. Det

i den nuvarande lagtexten flerstädes förekommande uttrycket »fienden» har

vidare av kommittén ersatts med »främmande makt», vilket skett för att und­

vika svårigheter vid paragrafens tillämpning å gärning som förövas då riket

icke är i krig. Av enahanda skäl har enligt kommittéförslaget ur bestämmel­

sen om likställighet mellan rikets och en förbunden makts krigsmakt utgått

den nuvarande förutsättningen, att den andra staten skall vara med riket

»i krig» förbunden. Bestämmelsen hänför sig i kommittéförslaget blott till

en av de i paragrafen nämnda gärningsformerna. De övriga gärningsformer­

na ha emellertid utformats på sådant sätt, att en gärning kan falla därunder

även om den närmast skulle angå en förbunden makt och endast medelbart

medföra risk för Sverige. Främst bland de särskilda gärningsformerna har

kommittén funnit böra nämnas att någon till främmande makt förråder nå­

got som har betydelse för krigföringen. Därvid har kommittén ansett det

vara överflödigt att såsom i den nuvarande lagtexten angiva föremålet för

förräderiet genom en exemplifierande uppräkning, upptagande krigsfolk,

förnödenheter, fästning, fabrik, väg, bro och fartyg. Det i gällande lag upp­

ställda kravet, att föremålet för brottet skall vara av betydelse för krigföring­

en, har kommittén funnit böra skärpas till att betydelsen skall vara avse-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

109

värd. Med förrådande har kommittén liksom gällande lag jämställt fördär­

vande och hindrande eller försvårande av objektets användande. I fråga om

fördärvande har uttryckligen nämnts, att detta kan ske även genom sabotage.

Som en andx-a form av krigsförräderi har kommittén upptagit, att någon till

men för riket åt främmande makt anskaffar något som har avsevärd bety­

delse för krigföringen. I gällande lag motsvaras denna gärningsform av an­

skaffande åt fienden av krigsfolk eller understöd med penningar eller för­

nödenheter. Såsom ytterligare en handlingsform har i kommittéförslaget

medtagits att till förfång för rikets försvar anstifta trolöshet, modlöshet eller

upplopp, vilket i gällande lag motsvaras av att förleda krigsfolk till trolöshet,

modlöshet eller uppror. Kommittén har här funnit det totala krigets karak­

tär påkalla att med krigsfolk likställa andra, vilkas verksamhet är av bety­

delse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindustrien

eller annan för kriget viktig produktion ävensom i viss utsträckning allmän­

heten. Den erforderliga begränsningen finge framgå av kravet på att gärning­

en skulle vara till förfång för rikets försvar. Att ordet »uppror» utbytts mot

»upplopp» är endast en konsekvens av att, såsom närmare skall beröras vid

9: 1 och 11: 1, motsvarigheten till vad i gällande lag betecknas såsom upp­

ror i kommittéförslaget benämnes upplopp. I överensstämmelse med gäl­

lande rätt har kommittén bland de särskilt beskrivna gärningsformerna slut­

ligen även upptagit lämnande av falsk uppgift till rikets eller med riket för­

bunden stats krigsmakt. Förutsättning för att sådan gärning skall medföra

straff för krigsförräderi är enligt förslaget likväl, att uppgiftens lämnande är

till förfång för rikets försvar. Gällande lags generalklausul om »annat så­

dant förräderi» motsvaras i kommittéförslaget av vad som säges om den som

»begår annan dylik gärning». Med sistnämnda uttryck, som styres av bestäm­

ningen »till förfång för rikets försvar», har kommittén enligt motiven avsett

exempelvis döljande av fiendens krigsfolk eller tillhandagående åt främman­

de ockupationsmakt med angivelser mot personer, som äro av betydelse för

krigföringen.

Sista stycket av nuvarande 8:6 undantager från straffbarhet enligt lag­

rummet utländsk man som annorstädes än inom riket eller å krigsskådeplats

utom riket medverkat till att åt fienden anskaffa krigsfolk eller understöd

med penningar eller förnödenheter. Detta undantag, som tillkommit för att

lagfästa en folkrättslig grundsats, som antagits icke vara fullt säker, har

kommittén funnit visserligen vara i och för sig välgrundat men likväl kunna

ge anledning till icke önskvärda motsättningsslut beträffande andra folk­

rättsliga grundsatser. Till förebyggande av en sådan tolkning har någon mot­

svarighet till 8: 6 sista stycket icke upptagits i kommittéförslaget.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen har justitie­

kansler sämbctet anmärkt, att den i olika avseenden syntes väl obestämd.

Att krigsförräderi utom genom sabotage även skulle kunna förövas genom

blockad, strejk eller lockout, vilket uttalades i kommitténs motiv till 19: 4,

torde näppeligen framgå av den föreslagna lagtexten. För (ivrigt syntes så-

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

dana åtgärder, om de icke företoges för att gå främmande makt till handa,

knappast böra bestraffas såsom krigsförräderi med ända upp till livstids

straffarbete. Vidare vore »modlöshet» ett uttryck, som icke syntes äga önsk­

värd bestämdhet utan lätt kunde tänjas. Jämväl uttrycket »begår annan dylik

gärning» saknade sådan klar avgränsning, som torde böra fordras för ett brott,

belagt med livstids straffarbete. Även Stockholms rådhusrätt har ansett, att

orden »annan dylik gärning» borde ersättas med beskrivningar på de åsyfta­

de förfarandena. Samma rådhusrätt har vidare funnit det av kommittén

för fall då faran var ringa föreslagna straffminimum av fyra års straffar­

bete vara alltför högt såvitt gällde anstiftande av modlöshet till förfång för

rikets försvar, i betraktande av att kommittén här föreslagit borttagandet

av gällande lags begränsning av området för det straffbara till att avse en­

dast förledande av krigsfolk till modlöshet. Sveriges advokatsamfund har

uttalat, att det kunde bliva föremål för stor tvekan, vilka gärningar som

kunde anses innefatta anstiftan av modlöshet. En och samma gärning kunde

ingiva mod hos vissa personer och modlöshet hos andra. Det straffbara om­

rådets gränser gjordes än ovissare genom det av kommittén i fortsättningen

använda uttrycket »eller begår annan dylik gärning». Stadgandet gjorde

det möjligt att i vissa situationer synnerligen strängt straffa även personer,

vilka måhända i verkligheten icke gjort annat än att de i nitälskan för lan­

dets bästa fört det sunda förnuftets talan. Med hänsyn härtill ifrågasatte

samfundet, huruvida icke den föreslagna lagtexten borde ändras så, att

ordet »modlöshet» utginge därur. I varje fall syntes det omotiverat att ut­

vidga det straffbara området till att omfatta anstiftan av modlöshet även bland

andra än krigsfolk. Samfundet vore självfallet icke blint för det faktum,

att anstiftan av modlöshet då riket vore i krig kunde innebära en fara för

landets försvar och därför måste motarbetas. Det syntes dock ej höjt över

varje tvivel, att straff vore den mest ändamålsenliga reaktionsformen. Sak­

lig upplysning torde bättre än straffhot verka neutraliserande på den fara,

som det här gällde. Ansåges det likväl erforderligt att bibehålla en straff­

bestämmelse för det här avsedda fallet, syntes det i allt fall icke rimligt

att bestraffa gärningen som krigsförräderi och i straffhänseende likställa

den med de grova brott, som paragrafen i övrigt upptoge. Det torde i så fall

vara mera överensstämmande med rättskänslans krav att upptaga brottet till

behandling i ett särskilt stadgande med väsentligt lindrigare straff än i 2 §.

För de fall, där faran var ringa, syntes det av kommittén föreslagna straff­

minimum även i övrigt vara onödigt högt, varför samfundet ville förorda

en sänkning därav.

I anledning av uttrycket »avsevärd betydelse för krigföringen» i förslaget

— som ersätter uttrycket »betydelse för krigföringen» i gällande lag — har

t. f. chefen för försvarsstaben framhållit, att sabotage kunde vara av för

krigsmakten ytterst farlig natur utan att objektet för detsamma alltid kunde

anses vara av avsevärd betydelse. Det syntes vidare ovisst, huruvida ur sa­

botagesynpunkt sa känsliga objekt som enstaka flygplan inrymdes under

det föreslagna stadgandet. På grund härav hemställdes, att antingen ordet

Kungl. j\Ioj:ts proposition nr 80.

in

»avsevärd» måtte utgå ur lagtexten eller också stadgandet utvidgas till att

avse jämväl sabotage som vore av särskilt farlig natur, även om föremålet

därför ej kunde anses ha avsevärd betydelse.

Vad justitiekanslersämbetet anfört om att brottsbeskrivningen i nu före-

Departements-

varande paragraf icke syntes giva önskvärd vägledning torde icke kunna ch*fen-

frånkännas fog. Även om det synes nödvändigt att i paragrafen upptaga även

ett mera allmänt hållet alternativ, torde dock en sådan exemplifiering som

upptagits i 6 § i gällande lag vara till nytta för tillämpningen. Vid den om­

arbetning av lagrummet som med anledning härav företagits har det synts

lämpligt att först nämna åtgärder som mera direkt rikta sig mot rikets eller

med riket förbunden stats krigsmakt. Jag vill därför först behandla frågan

om straffbeläggandet av sådana gärningar.

I kommittéförslaget har såsom exempel på krigsförräderi angivits, att nå­

gon under krig till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar

eller försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse för krig­

föringen eller att någon lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket för­

bunden stats krigsmakt. I departementsförslaget upptages till en början i

stället, att någon, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets

eller med riket förbunden stats krigsmakt eller del därav. Det är uppenbar­

ligen tillfyllest, att en patrull eller t. o. m. att en enda person hindras, miss-

ledes eller förrådes försåvitt det kan sägas inverka på funktionsdugligheten

hos någon krigsmaktens avdelning. Även den som hindrar t. ex. en ordon-

nans att komma fram från en avdelning till annan eller den som, när han

anlitas såsom vägvisare, leder en rekognosceringspatrull på avvägar bör

bliva straffad för krigsförräderi. Att förrådande av krigsmakten skall ske

till främmande makt synes icke böra krävas. Även ett förrådande till parti­

saner eller andra fiender inom riket bör bestraffas som krigsförräderi.

Kommittén har till krigsförräderi även hänfört att någon under krig till

förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet, modlöshet eller upplopp. 1

gällande lag förutsättes enligt motsvarande alternativ, att någon förleder

krigsfolk till trolöshet, modlöshet eller uppror. Till stöd för sitt ändrings­

förslag på denna punkt har kommittén åberopat, att det totala krigets karak­

tär påkallade att med krigsfolk likställdes andra vilkas verksamhet vore av

betydelse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindu­

strien eller annan för kriget viktig produktion, ävensom i viss utsträckning

allmänheten, och att den erforderliga begränsningen framginge av kravet

på att gärningen skulle vara till förfång för rikets försvar. Att uttrycket upp­

lopp utbytts mot uppror vore, enligt vad kommittén framhåller, allenast en

följd av ändrad terminologi i förslaget.

Särskilt i det yttrande som advokatsamfundet avgivit ha betänkligheter

uttalats mot förslagets ståndpunkt i nu nämnda del. Vad samfundet därvid

anfört synes mig bärande. Visserligen kan försvaret menligt påverkas även

genom meningsyttringar som rikta sig till andra än krigsfolk men därav torde

icke få dragas den slutsatsen att de böra straffbeläggas i den omfattning sorr

112

Kunal. Maj:ts proposition nr SO.

kommittén ifrågasatt. Vid den begränsning som jag fördenskull vill förorda

torde straff lämpligen kunna stadgas för två grupper av handlingar. Den

ena gruppen avser — i huvudsaklig anslutning till gällande lag — att någon

förleder krigsfolk, :som liör till rikets eller därmed förbunden stats krigs­

makt, till modlöshet eller myteri. Ordet »myteri» torde i överensstämmelse

med kommitténs terminologi i dess betänkande med förslag till ändringar

av strafflagen för krigsmakten, 62 §, (SOU 1945: 28) kunna ersätta »uppror»

i gällande lag. Att använda uttrycket upplopp i fråga om krigsmän synes

icke lämpligt. Även den nu nämnda gruppen torde höra upptagas bland de

handlingar som rikta sig mot rikets eller med riket förbunden stats krigs­

makt. Den andra gruppen av handlingar som jag nyss åsyftade torde böra

omfatta de fall då någon genom osann framställning sprider sådan miss­

tröstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jag återkom­

mer till denna form av krigsförräderi i det följande.

Härnäst synas böra upptagas vissa handlingar som rikta sig mot materi­

ella ting med direkt eller indirekt betydelse för försvaret. Dessa fall ha av

kommittén beaktats genom den förut berörda bestämmelsen om straff för

den som till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar eller

försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse för krigföring­

en. I nära anslutning till gällande lag har i departementsförslaget upptagits

eu exemplifiering av olika anläggningar som här komma i fråga. Enligt be­

stämmelsen skall såsom krigsförräderi bestraffas, att någon fördärvar eller

förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd be­

tydelse för försvaret. Av skäl som jag förut anfört har jag icke ansett det

böra krävas att förrådande äger rum »till främmande makt». Då sabotage

enligt 19 kap. i kommittéförslaget är en särskild brottsbeteckning, men där­

med åsyftade handlingar i förevarande sammanhang äro endast medel för

begående av ett annat med särskilt namn betecknat brott, har jag vidare an­

sett det mindre lämpligt att här särskilt nämna denna gärningsform. I stället

för ordet krigföringen, varåt möjligen kan givas en alltför snäv tolkning, har

jag valt att använda ordet försvaret. Vad från försvarsstabens sida anförts

synes mig icke böra föranleda att minska kravet på att objektet för gärning­

en skall vara av avsevärd betydelse för försvaret. Det är emellertid att mär­

ka, att även enstaka föremål kunna vara av sådan vikt som här avses. Varje

särskilt flygplan har t. ex. otvivelaktigt avsevärd betydelse för försvaret. Var

kugge i krigsmaktens maskineri måste ju fungera för att det hela skall fylla

sin uppgift och endast helt underordnade detaljer kunna anses uteslutna ge­

nom nämnda rekvisit. I fråga om anläggningar eller anordningar som ej

tillhöra krigsmakten kan rekvisitet tänkas få större praktisk betydelse och

från lagrummets tillämpning utesluta sådana fall, då skadegörelsen endast

indirekt och i oväsentlig mån påverkar försvaret.

Såsom förut nämnts har jag funnit lämpligt att såsom krigsförräderi upp­

taga, att någon genom osann framställning sprider sådan misströstan bland

allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jag tror visserligen, att

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

113

ryktesspridning under krig bäst motarbetas genom upplysningsverksamhet,

och delta medel bör självfallet i första rummet anlitas. Emellertid kan det

icke bestridas, att osanna rykten kunna vålla mycket allvarlig skada, t. ex.

uppgift att försvaret brutit samman eller att regeringen flytt eller tillfånga­

tagits o. dyl. Med hänsyn härtill har jag funnit det nödvändigt att upptaga ett

stadgande häremot. Man kan möjligen mot begränsningen av stadgandet till

osanna uppgifter invända, att även sanna uppgifter som utsläppas vid en

olämplig tidpunkt kunna få mycket olyckliga verkningar. Att besiraffa spri­

dandet av sanna uppgifter som krigsförräderi synes mig dock icke kunna

komma i fråga. Däremot kan avslöjandet av förhållanden som angår för­

svaret o. dyl. bliva att bedöma som spioneri enligt 6 eller 7 § i förslaget.

I gällande lag upptages i krigsförräderiparagrafen till sist även, att någon

vid krig eller då krig hotar riket begår gärning varigenom krigsmaktens

ställning försämras i ty att han gör »annat sådant förräderi». I kommitténs

förslag angives — efter beskrivningen av förut omnämnda handlingar — att

någon begår »annan dylik gärning». Mot detta uttryck, som snarast ger

mindre ledning än gällande lag, ha invändningar framställts i yttrandena.

Det bär såsom förut antytts tyvärr icke synts mig möjligt att kunna helt

undvika ett sådant mera allmänt beskrivet alternativ som nu nämnts. Jag

har emellertid sökt att närmare karakterisera de handlingar som här äro i

fråga, därvid de beskrivits som »annan dylik förrädisk gärning som är till

avsevärt men för försvaret». Genom ordet »dylik» angives, att handlingen

skall vara att jämställa med dem som förut nämnts i departementsförslaget.

Orden »förrädisk gärning» avse att -— i analogi med uttrycket förräderi i gäl­

lande lag — ytterligare utmärka att handlingen skall framstå som ett svi­

kande av vad som i allmänhet uppfattas såsom en självklar plikt mot riket

under rådande förhållanden. Slutligen har genom tillägget, att gärningen

skall vara till avsevärt men för försvaret, tydligare än i kommittéförslaget

utmärkts att effekten av gärningen även i fall som här avses skall hänföra

sig till försvaret.

Enligt kommittéförslaget skall, som nämnts, såsom krigsförräderi kunna

bestraffas att någon försvårar användningen av något som är av avsevärd

betydelse för krigföringen. Justitiekanslersämbetet har vänt sig mot att till

följd härav enligt kommitténs motiv (s. 369) blockad, strejk eller lockout

skulle kunna bestraffas som krigsförräderi. Ehuru bestämmelsen har sin

motsvarighet i gällande lag, synes invändningen böra föranleda att nämn­

da alternativ icke särskilt nämnes i lagrummet. Det kan tänkas att en sådan

åtgärd som justitiekanslersämbetet nämnt kan vara att såsom förrädisk gär­

ning mot landet jämställa med övriga såsom krigsförräderi betecknade hand­

lingar, såsom om blockad anordnas med uppsåt att försena färdigställandet

av en viktig försvarsanläggning. Härvid är emellertid den största återhåll­

samhet på sin plats, ej blott med hänsyn till de stötande resultat som eljest

skulle uppkomma utan även därför att andra medel, såsom anlitande av lag­

stiftning om tjänsteplikt o. dyl., höra anlitas för alt bemästra sådana före-

8

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

Departements­

chefen.

teelser på arbetsmarknaden som skulle vara mer eller mindre ödeläggande

för försvaret.

I kommittéförslaget angives såsom krigsförräderi jämväl, att någon till

men för riket åt främmande makt anskaffar sådant som har avsevärd bety­

delse för krigföringen. Bestämmelsen ersätter stadgandet i gällande lag om

straff för den som åt fienden anskaffar krigsfolk eller understöd med pen­

ningar eller förnödenheter. I departementsförslaget har detta alternativ upp­

tagits sist i första punkten, därvid gärningen beskrivits såsom anskaffande åt

främmande makt till men för riket av krigsfolk, förnödenheter eller under­

stöd. Om någon anskaffar sådant understöd åt partisaner som samarbeta med

främmande makt, torde understödet kunna anses lämnat åt denna.

I 134 a § strafflagen för krigsmakten stadgas straff för den som vid krig

bär vapen mot riket eller eljest gör tjänst vid fiendens krigsmakt. Enligt 8 §

andra stycket samma lag gäller straffbudet varje svensk medborgare och ej

blott krigsmän. Då den sålunda beskrivna gärningen synes vara typiskt krigs­

förräderi, föreslår jag upptagande av ett motsvarande stadgande i nu före­

varande paragraf. Enligt detta stadgande skall straff för krigsförräderi in­

träda, där svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen mot riket eller

annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd be­

tydelse för fiendens krigföring. Under stadgandet faller exempelvis att under

krig låta bruka sig till radiopropaganda riktad mot Sverige. Efter införande

av detta stadgande torde nyssnämnda paragraf i krigsartiklarna kunna upp­

hävas.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

3 §•

I anslutning till bestämmelserna om krigsförräderi i närmast föregående

paragraf har kommittén i 3 § upptagit ett stadgande att, om någon av oakt-

samhet begår gärning som i 2 § sägs, han skall dömas till fängelse eller, om

brottet var grovt, till straffarbete i högst fyra år. Bestämmelsen i fråga har

av kommittén övertagits från nuvarande 8: 7 utan annan ändring än att

straffskalan undergått vissa jämkningar.

Mot den av kommittén föreslagna lydelsen av paragrafen har hovrätten

för övre Norrland anmärkt, att angivandet av strafflatituden för de kvali­

ficerade fallen syntes kunna göras tydligare, i det en missuppfattning med

avseende å minimum i dessa fall icke torde vara alldeles utesluten. En sär­

skild anledning till sådan missuppfattning vore, att kommittén vid anord­

nande av särskild strafflatitud för grovt brott eljest brukat låta sådan latitud

till någon del löpa parallellt med latituden för normalfallen, vilket emellertid

icke skett här.

Paragrafen i dess avfattning enligt kommitténs förslag torde icke kunna

tolkas annorlunda än som avsetts eller sålunda, att straffet för normalfallen

är fängelse från och med en månad till och med två år samt för de grova

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

115

fallen straffarbete från och med två månader till och med fyra år. Någon

anledning till redaktionell jämkning av lagtexten har jag därför icke funnit

föreligga.

4 §•

Kommittén har i nn förevarande paragraf infört stadgande om straff för

det fall, att den, som fått att för riket förhandla med främmande makt eller

eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande

makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sin för­

troendeställning och därigenom orsakar avsevärt men. Som brottsbeteckning

har kommittén föreslagit »trolös diplomati». Straffet har föreslagits skola

vara straffarbete på livstid eller från och med två till och med tio år.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 8: 17 första stycket,

varest straff belägges att någon, som fått i uppdrag att för riket med främ­

mande makt något avhandla och sluta eller eljest bevaka rikets rätt hos

främmande makt, uppsåtligen dess fördel emot riket främjar eller eljest riket

skadar. Den föreslagna utvidgningen av stadgandet till att avse envar, som

fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets

angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, har av

kommittén motiverats med att bestämmelsen borde gälla icke blott traktat­

förhandlingar eller andra i egentlig mening rättsliga angelägenheter utan

överhuvud alla rikets angelägenheter i förhållande till främmande makt. 1

överensstämmelse härmed borde bestämmelsen vidare avse ej blott egentliga

förhandlare och dem som omedelbart hade att »bevaka rikets rätt». Även

s. k. observatörer och de som i mera underordnad ställning men dock på

eget ansvar deltoge i en diplomatisk missions verksamhet eller i internatio­

nella förhandlingar borde sålunda omfattas av stadgandet. Icke heller borde

detta vara begränsat till dem, vilkas verksamhet satte dem i förbindelse

med främmande utrikesledningar eller sändebud, utan det borde räcka med

en förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande makts in­

tresse. Ändringen av beskrivningen av själva den brottsliga gärningen har

föranletts av att kommittén funnit det lämpligt, att brottsbeskrivningen bär

utformades i närmaste motsvarighet till beskrivningen av trolöshet mot hu­

vudman i 22: 5. En viktig begränsning låge däri att missbruket skulle med­

föra avsevärt men för staten eller för enskilda medborgare eller andra svenska

rättssubjekt. Nuvarande 8: 17 andra stycket innehåller en bestämmelse om

att där någon i paragrafens första stycke åsyftad person, i avsikt att skada

riket, av främmande makt tager, låter åt sig utlova eller begär gåva eller för-

läning, straff skall följa, ändå att skada ej uppkom. Med den behandling

som förberedelse till brott erhållit enligt 3:2 i kommittéförslaget har an­

ledning saknats att i 8: 4 upptaga någon motsvarighet till den nu berörda

bestämmelsen.

Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen har blivit föremål

för erinringar från föreningen Sveriges häradshövdingar, som anfört den-

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements­

chefen.

samma som ett typiskt exempel på tänjbara brottsbeskrivningar av det slag,

varemot föreningen funnit anledning rikta kritik. Enligt föreningens mening

vore det klart, att ifrågavarande stadgande måste giva tillfälle till olika tolk­

ningar, därav föranledd rättsosäkerhet och i oroliga tider godtycke. Då vi­

dare för straffbarhet eventuellt uppsåt vore tillfyllest i vad anginge frågan

huruvida fara för men vore för handen, skulle det ofta kunna inträffa, att

vad som egentligen vore en oaktsamhet i fråga om effekten komme att vid

det efterföljande sakkunniga bedömandet anses som sådant eventuellt upp­

såt, som vore tillräckligt för straffbarhet. Till den del stadgandet avsåge gär­

ningar, som icke direkt riktade sig mot riket eller dess säkerhet utan hade

enskild skada till resultat, syntes slutligen dess rätta plats vara icke i 8 kap.

utan i kapitlet om ämbetsbrott. I varje fall kunde det knappast anses erfor­

derligt att inrymma sådana gärningar under en straffsats, som upptoge straff­

arbete på livstid såsom normalstraff och straffarbete i två år som minimi-

straff.

I anledning av den utav kommittén föreslagna brottsbeteckningen trolös

diplomati har justitiekanslersämbetet anmärkt, att nu förevarande brott vore

så sällsynt, att något behov av särskild rubricering därav knappast förelåge.

Den föreslagna benämningen syntes å andra sidan väl vald. Göta hovrätt

har däremot invänt, att ordet diplomati här fattades i en mer inskränkt be­

märkelse än i de sammanhang, där ordet eljest användes, t. ex. i uttrycket

»hemlig diplomati». Ordet förde närmast tanken på en verksamhet av ej

alltför tillfällig natur, medan det i den förevarande paragrafen åsyftade även

enskilda handlingar. Hovi'ätten föresloge därför, att någon annan brotts-

beteckning valdes, exempelvis »trolöshet i förhandling med främmande

makt.»

Enligt 8: 17 gällande lag, som motsvarar förevarande paragraf i kommitté­

förslaget, angives som subjekt för brottet den som fått i uppdrag att för riket

med främmande makt något avhandla eller sluta eller att eljest bevaka

rikets rätt hos främmande makt. Under motivering, att straff för trolös diplo­

mati borde kunna drabba även s. k. observatörer och den som i mera under­

ordnad ställning men dock på eget ansvar deltoge i en diplomatisk missions

verksamhet eller i internationella förhandlingar samt att det borde räcka

med en förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande makts

intresse, har kommittén föreslagit att under stadgandet hänföres envar som

fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets

angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse.

Liksom i kommittéförslaget torde den brottsliga handlingen böra beskri­

vas såsom missbruk av behörighet att företräda riket eller eljest av förtro­

endeställning. Enligt min mening uteslutas härigenom gärningar som begås

av sådana personer i mera underordnad ställning som icke utrustats vare sig

med behörighet att företräda riket eller med någon större handlingsfrihet

i övrigt. För straffbarhet förutsättes enligt kommittéförslaget vidare att den

handlande orsakat avsevärt men, under det att enligt gällande lag kräves

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

117

att han främjat främmande makts fördel emot riket eller eljest skadat riket.

Häradshövdingföreningen har i sitt yttrande framställt invändningar mot

att kommittén genom nu nämnda ändring i förhållande till gällande lag

åsyftade att inbegripa jämväl sådana fall då skadeverkningarna drabbade

icke staten utan enskilda medborgare eller andra svenska rättssubjekt. För

egen del finner jag, med hänsyn bl. a. till vad föreningen anfört, övervägan­

de skäl tala för att bibehålla den begränsningen att skadan skall ha drab­

bat riket. Härunder får emellertid anses ingå jämväl att skadan i första

hand drabbar enskilda intressen men dock är av sådan betydenhet att den

tillika kan sägas innebära men för riket. I den mån enskildas intressen

kränkas i andra fall torde straff i erforderlig utsträckning följa av bestäm­

melserna i 25 kap.

Jag har ej funnit anledning att frångå den av kommittén föreslagna brotts-

beteckningen.

5 §•

I denna paragraf har kommittén inrymt ett stadgande om straff för egen­

mäktig diplomati. Brottsbeskrivningen omfattar dels svensk medborgare,

som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig

såsom förhandlare för främmande makt i angelägenhet som rör riket, dels

ock envar som i föregiven egenskap av behörig förhandlare inlåter sig i

underhandling om sådan angelägenhet med främmande makt eller någon

som företräder dess intresse. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller

straffarbete i högst två år eller, om riket var i krig, straffarbete i högst

fyra år. För det fall att den brottslige insåg att rikets självbestämningsrätt

eller dess fredliga förhållande till främmande makt sattes i fara skall emel­

lertid enligt kommittcförslaget dömas till straffarbete från och med ett till

och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med

tio år eller på livstid.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 8:3, varest stadgas straff för

svensk medborgare, som utan Konungens tillstånd låter bruka sig såsom

ombud för främmande makt i angelägenhet, som riket rörer, eller inlåter sig

i underhandling därom med främmande makt. Att kommittén i det förra ledet

av brottsbeskrivningen utbytt det nuvarande »ombud» mot »förhandlare»

har motiverats med att det förra uttrycket möjligen kunde föranleda en så

inskränkt tolkning, att endast formligen befullmäktigade personer skulle

avses med straffbudet. Fn sådan tolkning skulle emellertid enligt kommit­

téns mening vara alltför snäv, eftersom det lör riket farliga vore, att svensk

man ställde sig till förfogande för att tillvarataga främmande makts intres­

sen, då dessa befunne sig i eller kunde komma i motsättning till rikets. I

fråga om brottsbeskrivningens senare led innebär kommittcförslaget i för­

hållande till gällande rätt såtillvida en begränsning av det straffbara om­

rådet, att såsom brottsrekvisit införts att den som inlåter sig i underhand­

ling med främmande makt skall ha föregivit sig vara behörig att iörhandla

118

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements­

chefen.

å Sveriges vägnar. Till stöd härför har kommittén anfört, att det torde vara

alltför vittgående att såsom i nuvarande 8:3 straffbelägga förhandling, som

av en svensk medborgare fördes endast för hans egen räkning eller såsom

representant för något parti eller annan grupp inom riket, även om för­

handlingen avsåge angelägenhet som rörde riket. Att kommittén här jäm­

te främmande makt i brottsbeskrivningen även medtagit »någon som före­

träder dess intresse» står i samklang med den lydelse 8: 4 erhållit i kom­

mittéförslaget liksom med bestämmelsen i nuvarande 8:29. Slutligen har

kommittén i förhållande till gällande rätt utvidgat nu ifrågavarande led av

straffbudet till att avse även utländska medborgare, varom kommittén ut­

talat, att tillräckliga skäl saknades för den nuvarande begränsningen till

svensk man.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot förevarande paragraf i

kommittéförslaget gjort samma erinringar i fråga om bro t Isbeskrivningens

tänjbarhet som mot närmast föregående paragraf i kommitténs förslag.

Sveriges advokatsamfund har anfört, att brottsrekvisiten erhållit en så vid­

sträckt och vag formulering, att straffbestämmelsen syntes kunna träffa

även fall, som troligen icke vore avsedda. I detta sammanhang måste be­

aktas, atl statens verksamhet alltmer kommit att utsträckas till områden,

som tidigare icke varit föremål för dess ingripande. Straffbestämmelsen bor­

de icke få bliva tillämplig exempelvis på sådana fall, där en svensk advokat

på uppdrag av främmande makts organ förhandlade med svenska myndig­

heter om angelägenheter av ekonomisk natur. Fullt lojal verksamhet av

detta slag borde icke hindras. Om uttrycket »angelägenhet som rör riket»

utbyttes mot »angelägenhet av diplomatisk beskaffenhet», skulle enligt sam­

fundets mening stadgandets innebörd komma till bättre uttryck. Det syntes

emellertid böra övervägas, huruvida det icke vore möjligt att genom ytter­

ligare precisering av det straffbara området skapa garanti för att stadgan­

det icke komme att tillämpas å förfaranden, som rimligen icke borde träffas

av bestämmelsen. Länsstgrelsen i Gävleborgs län har, i anslutning till vad

länsstyrelsen anfört om det av kommittén föreslagna 8 kap. i dess helhet,

uttalat att i varje fall bl. a. stadgandet i nu förevarande paragraf borde

tagas under förnyat övervägande.

Mot brottsbeteckningen egenmäktig diplomati ha justitiekanslersämbetet

och Göta hovrätt gjort samma erinringar som mot brottsbeteckningen i när­

mast föregående paragraf. Hovrätten har föreslagit rubriceringen »egenmäk­

tighet i förhandling med främmande makt». Fångvårdsstyrelsen har anfört

brottsbeteckningen egenmäktig diplomati som ett exempel på nya brottsbe-

teckningar i kommitténs förslag, vilka icke osökt ledde tanken i avsedd

riktning.

Pa sätt Sveriges advokatsamfund framhållit bör lagen uppenbarligen

icke lägga hinder i vägen exempelvis för en svensk advokat att vid förhand­

lingar av rent ekonomisk karaktär som röra svenska staten biträda en främ-

119

mande makt med råd och å dess sida deltaga i överläggningar. Rent affärs­

mässiga angelägenheter böra salunda, sasom jämväl kommittén avsett, läm­

nas utanför. För detta ändamål torde den av advokatsamfundet förordade

begränsningen till diplomatiska angelägenheter böra godtagas. Härunder

ingå naturligtvis bl. a. förhandlingar om handelsavtal. Även beträffande

diplomatiska angelägenheter synes emellertid kommittéförslaget vara något

för omfattande. Jag syftar på uttrycket »förhandlare» som kommittén an­

vänt i stället för »ombud» i 8: 3 gällande lag. Då redan uttrycket diploma­

tiska angelägenheter är ganska vidsträckt, torde försiktigheten bjuda att

straffbestämmelsen alltjämt inskränkes till att avse den som låtit bruka sig

som ombud eller uppträder i föregiven egenskap av behörigt ombud.

I andra stycket av paragrafen har kommittén såsom förut nämnts upp­

tagit stadgande om straffskärpning för det fall att den brottslige insåg att

rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhallande till främmande

makt sattes i fara. I kommitténs förslag har eljest tillämpats den metoden

att uppsåt städse förutsättes, där ej annorlunda särskilt stadgas. Av mo­

tiven framgår ej, huruvida kommittén med den nu ifrågavarande bestäm­

melsen avsett att uppställa andra krav än eljest på uppsåtets beskaffenhet.

Då tillräcklig anledning till något sådant avsteg ej torde föreligga och ett

särskilt framhävande av uppsåtet i föreliggande tall kan verka vilseledan­

de, torde såsom förutsättning för straffskärpningen böra upptagas allenast

de av kommittén angivna objektiva förutsättningarna.

Den föreslagna brottsbeteckningen synes kunna godtagas.

6 och 7 §§.

I dessa båda paragrafer har kommittén upptagit bestämmelser om straff

för spioneri. Enligt 6 § skall spioneri anses föreligga, om någon, med uppsåt

att gå främmande makt tillhanda, anskaffar eller ock avsänder, offentliggör,

till annan lämnar eller eljest röjer uppgift angående förhållanden vilkas

uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret ellei för

folkhushållningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhål­

landen eller eljest men för rikets säkerhet. Vidare föreligger enligt förslaget

spioneri, om någon med sådant uppsåt som nyss angivits framställer eller

tager befattning med skrift, teckning eller annat föremal som innefattar sa-

dan uppgift. Huruvida uppgiften är riktig eller ej, skall icke i någotdera

fallet inverka. Straffet har i denna paragraf föreslagits skola vara straffarbete

i högst sex år eller, där brottet var ringa, fängelse. Enligt 7 § i kommitté-

förslaget skall vidare, om spioneri med hänsyn till omständigheterna vid

brottet är att anse som grovt, för grovt spioneri dömas till straffarbete från

och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida

brottet är grovt skall enligt samma paragraf särskilt beaktas, om gärningen

var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde

förhållande av synnerlig vikt eller den brottslige röjde vad som på grund

av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

Kommitténs utformning av spioneribrottet avviker väsentligt från gallan-

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

de rätt. Till en början återfinnes icke i kommittéförslaget någon motsvarig­

het till de nuvarande bestämmelserna i 8: 8 om krigsspioneri, som består

i att någon vid krig eller då krig hotar riket låter sig brukas av fienden till

att anskaffa upplysningar om sakförhållanden, vilka böra hållas hemliga av

hänsyn till rikets försvar eller folkförsörjningen i riket, eller att någon un­

der nämnda förhållanden till fienden lämnar upplysning om sådan hemlig­

het. Kommittén har funnit, att någon bestämmelse om krigsspioneri icke

vore erforderlig i den allmänna strafflagen och att en nu förekommande

hänvisning i 134 § strafflagen för krigsmakten borde ersättas med en där­

städes upptagen beskrivning av gärningen.

Kommittéförslagets båda spioneriparagrafer avse att, ehuru med betydande

ändringar, motsvara stadgandena om spioneri i nuvarande 8:11 och 14. Av

dessa båda paragrafer hänvisar den förra i fråga om brottets objektiva sida

till 8: 9 och 10. I 8:9 stadgas straff för den som obehörigen sätter sig i be­

sittning av eller låter anskaffa upplysning om något sakförhållande som

bör hållas hemligt för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapliga

förbindelser med sådan makt eller till rikets försvar eller till folkförsörj­

ningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden.

Härmed jämställes, att någon obehörigen tager befattning med skrift, teckning

eller annat föremål, som innefattar upplysning om sakförhållande, varom nu

sagts. I 8: 10 första stycket straffas att någon obehörigen till annan lämnar

sådan upplysning eller utlämnar sådant föremål, som i 8:9 sägs. Lika med

att uppgift obehörigen lämnas till annan skall anses, att den allmänt kun­

göres. Enligt ett särskilt stadgande i 8:13 gäller vidare, att beträffande orik­

tig upplysning, vilken om den varit sann skulle varit att anse såsom hem­

lighet, 8:9 och 10 skola äga motsvarande tillämpning. Intetdera av brotten

i 8: 9 och 10 betecknas spioneri. 18:11 stadgas däremot, att där någon för­

övar gärning, som i 9 § sägs, för att gå främmande makt till handa, han

skall för spioneri dömas till straffarbete i högst sex år. Vad sålunda stadgats

skall vidare gälla även i fråga om gärning som omförmäles i 8: 10 första

stycket. I 8: 14 slutligen stadgas fängelse eller straffarbete i högst fyra år för

den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter an­

skaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller dess förbindel­

ser med annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra

skada för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller för rikets

försvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda

utomordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager befattning

med sådana uppgifter.

Vid samarbetandet av nu gällande bestämmelser om spioneri till ett ge­

mensamt stadgande bär kommittén till en början såsom det för brottet ut­

märkande uppställt, att det förövas med uppsåt att gå främmande makt

till handa. I förhållande till nuvarande 8: 11 och 8: 14 innebär detta en ut­

vidgning, i det för närvarande kräves syfte att uppnå den angivna effekten.

Kommittén har sålunda här liksom i andra sammanhang funnit, att indirekt

eller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Vad angår den uppgift som

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

121

gärningen skall avse, fordras enligt kommittéförslaget icke såsom i nuva­

rande 8:9, att uppgiften skall angå ett sakförhållande, som bör hållas hem­

ligt för främmande makt. Detta kravs uppställande i brottsbeskrivningen i

8: 9 sammanhänger enligt kommitténs uppfattning med att där ej fordras

uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Då så emellertid är fallet i den

av kommittén nu föreslagna spioneriparagrafen, har kommittén ansett att

här lika litet som i nuvarande 8: 14 borde göras den ytterligare begränsning

som låge i krav på viss hemlig natur hos uppgiften i fråga. Den närmare

beskrivningen av de uppgifter som ej få röjas skiljer sig i förslaget i flera

hänseenden från vad som för närvarande gäller enligt 8: 14. Med avseende

å den fara som förutsattes föreligga har kommittén upptagit att röjande

innebär »eljest men för rikets säkerhet». Såsom exempel på uppgifter, vil­

kas befordran till främmande makts kännedom kunde medföra sådant men

utan att avse försvaret eller folkhushållningen, har kommittén anfört så­

dana uppgifter om beslut av regeringen eller om underhandlingar med främ­

mande makt, genom vilka vårt utrikespolitiska läge skulle väsentligt för­

sämras. Däremot återfinnes i kommittéförslaget icke det i 8: 14 upptagna

fallet, att uppgiftens meddelande till främmande makt kan medföra skada

för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt. Med hänsyn till den

sålunda föreslagna begränsningen av paragrafens räckvidd har kommittén

vidare icke funnit det påkallat att upptaga någon motsvarighet till det i nu­

varande 8: 14 uppställda kravet på att uppgiften skall angå förhållande

berörande riket eller dess förbindelser med annan makt. En ytterligare ny­

het i kommittéförslaget är, alt spioneri skall föreligga, oavsett huruvida

uppgiften i det särskilda fallet är riktig eller oriktig. Enligt gällande rätt,

8: 13 och 8: 14, inträder nämligen vid oriktig uppgift straff för spioneri

endast om uppgiften var farlig, medan det enligt kommitténs förslag skall

vara tillräckligt, att uppgiften till sin art är farlig. Kommittén har motive­

rat detta med att den som anskaffade eller röjde uppgift om de förhållan­

den som här avsåges syntes böra fällas till ansvar, oavsett om han lyckades

skaffa riktiga upplysningar eller ej och oavsett om uppgiften i det särskilda

fallet vore farlig. Härigenom skulle vinnas en icke obetydlig lättnad i be-

visningshänseende.

Även i fråga om beskrivningen av själva gärningen innebär kommittéför­

slaget vissa jämkningar i förhållande till gällande lag. Kommittén har i olik­

het mot vad fallet är i nuvarande 8: 9 och 10 icke i lagtexten upptagit något

uttryckligt krav på att gärningen skall ske ohehörigen. Anledningen här­

till är, att då enligt kommittéförslaget gärningen skall ske med uppsåt att

gå främmande makt tillhanda, kommittén funnit det obehövligt att pa nämn­

da sätt utmärka, att gärningen skall vara rättsstridig.

I fråga om straffsatserna innebär förslaget viss mildring i förhållande till

gällande lag.

Den av kommittén föreslagna 6 § har av justitiekansler sömbetet an (örts

som exempel på a tf kommittébetänkandets brottsbeskrivningar understundom

122

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

i jämförelse med de nu vanliga vore mera vaga och till följd därav också

tänjbarare. Särskilt har ämbetet vänt sig mot det av ämbetet såsom ganska

vagt betecknade uttrycket »tager befattning med» i den föreslagna paragra­

fens senare led. Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot paragrafen

och särskilt mot det däri uppställda brottsrekvisitet »kan medföra men»

framställt samma erinringar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet

och gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet som under 4 §. Sveriges advo­

katsamfund har uppmärksammat, att enligt kommitténs förslag, i motsats

till vad för närvarande gäller, för straffbarhet icke fordrades något syfte

att gå främmande makt tillhanda utan endast vanligt uppsåt i sådant hän­

seende. Då något behov av skärpning i denna del icke syntes ha yppats,

hemställde samfundet, att för straffbarhet alltjämt måtte krävas syfte att

gå främmande makt till handa. Samfundet funne vidare av kommitténs mo­

tiv framgå, att straff för spioneri icke skulle kunna inträda i sådana fall,

där meddelandet av en uppgift endast indirekt kunde medföra men för

riket, d. v. s. då uppgiftens innehåll i och för sig icke vore menligt för

riket men meddelandet av uppgiften ändock kunde skada riket, exempelvis

därigenom att främmande makt ändrade sin hållning till vårt land på grund

av vunnen kunskap om att här bedreves en för den främmande makten

menlig underrättelseverksamhet. För dylika fall vore i stället förslagets

stadgande om straff för olovlig underrättelseverksamhet i 8: 9 avsett. Åt lag­

texten i 8: 6 hade emellertid av kommittén givits ett sådant innehåll, att det

kunde ifrågasättas huruvida paragrafen icke kunde tolkas såsom tillämplig

även på fall av nyss angiven art. När det talades om att någon, med uppsåt

att gå främmande makt tillhanda, lämnade uppgift angående förhållanden,

vilkas uppenbarande för främmande makt kunde medföra men för rikets

säkerhet, syntes detta sålunda kunna lämna rum för den tolkningen, att

straff för spioneri borde inträda även i sådana fall, där visserligen icke upp­

giftens innehåll men väl det faktum att förhållandet uppenbarats kunde

vara menligt för rikets säkerhet. Men för rikets säkerhet kunde ju bl. a.

bestå däri, att rikets vänskapliga förhållande till främmande makt även­

tyrades. På grund härav leddes läsarens tanke lätt in på de situationer som

kommittén behandlade icke i 8 : 6 utan i 8: 9. Med hänsyn härtill och då

kommittén enligt samfundets mening knappast förebragt övertygande skäl

för nödvändigheten att införa generalklausulen »eljest men för rikets säker­

het», vilken gjorde brottsbeskrivningen onödigt svävande, hemställde sam­

fundet, att de citerade orden måtte utgå ur paragrafen.

I anledning av att enligt kommitténs förslag straffbart spioneri skulle

föreligga, så snart den uppgift som röjts vore till sin art farlig, oberoende

av huruvida den i det särskilda fallet varit farlig, har t. f. chefen för för­

svarsstaben uttalat, att den strävan att underlätta bevisningen, som sålunda

kommit till uttryck, ur försvarsstabens synpunkt vore att hälsa med till­

fredsställelse. Att bedöma, huruvida röjandet av en uppgift för främmande

makt kunde medföra skada för rikets försvar, vore emellertid ofta en grann-

laga och vansklig uppgift, vid vars lösande hänsyn måste tagas även till

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

123

ovissa faktorer. En uppgift om exempelvis en försvarsanstalt kunde sålunda

i det rådande läget vara tämligen ofarlig, men det måste beaktas, att läget

snabbt kunde komma att förändras. Om en försvarsåtgärd vidtagits med

hänsyn särskilt till viss främmande makt, kunde det förefalla ofarligt, att

uppgift om åtgärden meddelades makt tillhörande motsidan. Å andra sidan

förelåge alltid risk, att uppgiften komme även förstnämnda makt till handa.

Överhuvud förefölle det tveksamt, om man i detta fall kunde göra skillnad

mellan uppgift, som vore farlig i det särskilda fallet, och uppgift, som till

sin art vore farlig. Med hänsyn härtill måste det ifrågasättas, huruvida

kommitténs tankegång kommit till tydligt uttryck i motiv och lagtext. Ett

förtydligande av förslaget på denna punkt syntes erforderligt.

I anslutning till vad jag förordat i fråga om bestämmelserna angående

Departements-

krigsförräderi i 2 § har jag funnit, att i nu förevarande 6 § bör i första

c e en'

punkten upptagas en närmare exemplifiering av vad som kan vara föremål

för spioneri. Som exempel på sådant, vars röjande kan bliva att betrakta

som spioneri, ha av denna anledning angivits försvarsverk, vapen, förråd,

import och export. Den brottsliga handlingen torde kunna beskrivas som

anskaffande, vidarebefordran eller röjande av uppgift om något sådant som

nyss nämnts eller annat vars uppenbarande för främmande makt kan med­

föra men för försvaret eller för folkförsörjningen under krig eller av krig

föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Det

ligger i sakens natur att en sådan handling som här är i fråga ofta kan vara

väsentligt farligare i krigstid än under fredliga förhållanden. Jag har icke

funnit tillräckliga skäl föreligga att utbyta det hittills allmänt brukade ut­

trycket »folkförsörjningen» mot »folkhushållningen». Med anledning av vad

kommittén åberopat till stöd för en sådan ändring vill jag framhålla, att

även exporten självfallet är av betydelse för folkförsörjningen bl. a. genom

att möjliggöra import. Vidkommande sådant vars uppenbarande icke kan

medföra men för vare sig försvaret eller folkförsörjningen må framhållas

att kravet på fara för rikets säkerhet måste anses innefatta en begränsning

till verkligt betydelsefulla ting. I motsats till kommittén anser jag att i para­

grafen bör, liksom i 8: 9 gällande lag, uttryckligen utmärkas att straff in­

träder allenast om handlingen ej på grund av särskilda förhållanden är till­

låten. Handlingen i fråga skall sålunda ha skett obehörigen.

De i kommitténs lagtext medtagna orden »evad uppgiften är riktig eller

ej» torde strängt taget vara överflödiga. Redan av det tidigare innehållet i

stadgandet framgår nämligen, att det avgörande för paragrafens tillämplig­

het är att uppgiften, oberoende av om den är riktig eller ej, hänför sig till ett

kunskapsområde, som till sin natur är sådant att ett uppenbarande av vad

som faller därunder regelmässigt är ägnat alt medföra skada i något av de i

paragrafen angivna hänseendena. Att i det särskilda fallet en spion misstagit

sig och överbringar en felaktig uppgift exempelvis om en försvarslinjes

sträckning, hör icke medföra eu lindrigare bedömning av fallet än om upp­

giften varit riktig. För tydlighets skull har detta, i anslutning till gällande

124

Iiungl. Maj:ts proposition nr 80.

lag, understrukits genom bibehållande i denna paragraf av de citerade orden,

men samma grundsats bör utan särskilt uttryck i lagtexten anses gällande

även i de följande paragraferna.

I subjektivt hänseende synes, såsom kommittén föreslagit, böra gälla, att

straff skall kunna inträda icke endast då det förelegat syfte att gå främmande

makt tillhanda utan så snart vanligt uppsåt — även eventuellt uppsåt — att

göra detta funnits.

Mot andra punkten i paragrafen har jag ej annan erinran än att jämväl

här ordet obehörigen torde böra inskjutas.

Bestämmelserna i 7 § synas mig lämpliga. Några särskilda bestämmelser

om krigsspioneri ha icke ansetts erforderliga, då enligt förslaget den som vid

krig låter bruka sig som spion av fienden kan dömas för grovt spioneri och

den som atager sig att utföra krigsspioneri för förberedelse till grovt spioneri.

8

§•

Denna paragraf i kommittéförslaget innehåller stadgande om straff för

den som i annat fall än i 6 § sägs obehörigen anskaffar någon där avsedd upp­

gift som är av hemlig natur eller tager befattning med skrift, teckning eller

annat föremål, som innefattar sådan uppgift, eller, uppsåtligen eller av oakt-

samhet, avsänder, offentliggör, till annan lämnar eller eljest röjer uppgiften.

För brottet, vilket betecknats som vårdslöshet med hemlig uppgift, skall dö­

mas högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst till straff­

arbete i fyra år.

Här har kommittén alltså upptagit dels det fallet att någon uppsåtligen men

utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda begår gärning, som till sin

objektiva sida är spioneri och därtill avser uppgift av hemlig natur, dels

också det fallet att någon av oaktsamhet röjer sådan uppgift.

I det förra hänseendet motsvarar paragrafen 8: 9 och 10 i nu gällande rätt,

för vilka lagrum redogjorts under 6 och 7 §§ i departementsförslaget. Hand-

lingsbeskrivningen i förstnämnda båda lagrum har emellertid utbytts mot

en beskrivning som sammanfaller med den i 6 § av kommittéförslaget läm­

nade utom såtillvida som det utöver rekvisiten i sistnämnda paragraf fordras,

att uppgiften är av hemlig natur och att gärningen sker obehörigen. Kom­

mittén har funnit dessa tillägg behövliga, eftersom i nu förevarande paragraf

det straffbara området icke såsom i 6 § begränsats genom kravet på uppsåt

att gå främmande makt tillhanda. Att kommittén icke bibehållit det i nuva­

rande 8:9 använda uttrycket »upplysning om sakförhållande som bör hållas

hemligt för främmande makt», beror på att nu förevarande paragraf liksom

6 § ansetts böra omfatta även oriktig uppgift. Huruvida en uppgift är av

hemlig natur eller ej, skall enligt kommittén bliva att bedöma med ledning

av sakliga överväganden i det enskilda fallet.

Till den del paragrafen avser oaktsamma gärningar har den sin motsvarig­

het i nuvarande 8: 12. Liksom enligt gällande rätt är i oaktsamhetsfallen

straffbarheten enligt kommittéförslaget begränsad till gärningar, som inne-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

125

bära ett röjande av en uppgift av det slag, varom fråga är. Att kommittén

funnit sig kunna i paragrafen sammanföra uppsåtliga och ouppsåtliga gär­

ningar under den gemensamma brottsbeteckningcn vårdslöshet med hemlig

uppgift, har kommittén motiverat med att en uppsåtlig gärning av nu ifråga­

varande slag, som skedde utan det för spioneri utmärkande kvalificerade

uppsåtet att gå främmande makt tillhanda, icke för den allmänna uppfatt­

ningen ledde sig väsentligt mera straffvärd än en ouppsåtlig gärning. EU ty­

piskt fall av uppsåtlig gärning, som skulle falla under paragrafen, vore att

någon, som på grund av sin tjänst liade kännedom om en militär hemlighet,

uppsåtligen omtalade denna för annan utan att likväl ha uppsåt att där­

igenom gå främmande makt tillhanda.

Gentemot den av kommittén här föreslagna lagtexten har justitiekanslers-

ämbetet haft samma erinran beträffande uttrycket »tager befattning med»

som vid 6 §, med tillägg att särskilt här, då det kvalificerade uppsåtet att

gå främmande makt tillhanda icke fordrades, innebörden av den straffbara

gärningen borde närmare angivas. Föreningen Sveriges häradshövdingar har

gjort samma principiella anmärkningar i fråga om brottsbeskrivningen som

vid 8: 4 och särskilt vänt sig mot att ovisshet, huruvida en viss uppgift vore

av hemlig natur eller ej, skulle kunna medföra förskjutning av gränsen mel­

lan uppsåtligt brott och oaktsamhetsbrott. Även bortsett härifrån hade i pa­

ragrafen under en gemensam strafflatitud sammanförts ett uppsåtligt bröd

och ett oaktsamhetsbrott, vilket enligt föreningens mening vore principiellt

oriktigt. Sistnämnda synpunkt har anlagts även av Sveriges advokatsamfund,

som förordat att uppsåts- och oaktsamhetsfallen särskildes och behandlades

i olika stycken med lindrigare straff för oaktsamhetsfallen. Samfundet har

vidare, ur synpunkten att straffbestämmelsen borde erhålla sådan formu­

lering att tvekan om gränserna för det straffbara området i största möjliga

mån undvekes, funnit rekvisitet »uppgift som är av hemlig natur» icke lämp­

ligt. Kommitténs motivering lämnade här en synnerligen ofullständig väg­

ledning och vore närmast ägnad att belysa svårigheten för den enskilde att

veta, när han överskrede gränsen till det straffbara området. Icke heller det

i nuvarande 8: 9 använda uttrycket »upplysning om något sakförhållande,

som bör hållas hemligt för främmande makt» vore tillräckligt klargörande

men syntes samfundet likväl ur den nyss angivna synpunkten vara att före­

draga framför det av kommittén föreslagna. Kommitténs formulering hade

föranletts av att kommittén ansett att nu förevarande paragraf liksom 6 §

i förslaget borde omfatta även oriktig uppgift. Huruvida tillräckliga skäl här­

till förelåge, kunde dock enligt samfundets mening vara tvivel underkastat.

Det föreslagna stadgandets verkningar i praktiken vore för övrigt även be­

roende av frågan, huruvida av gärningsmannen i subjektivt hänseende ford­

rades att han haft insikt om uppgiftens natur av hemlig eller ej. I detta hän­

seende gåve kommitténs förslag liksom vid åtskilliga liknande brottsbeskriv-

ningar utrymme för ovisshet. I det nu förevarande fallet komplicerades frå­

gan av att paragrafen såsom vårdslöshet med hemlig uppgift bestraffade

126

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Departements­

chefen.

både vissa uppsåtliga och vissa oaktsamma gärningar. Om det med avse­

ende å de uppsåtliga fallen syntes oklart, huruvida kommittén avsett att

såsom förutsättning för straffbarhet uppställa fordran på att gärningsman­

nen skulle ha haft insikt om uppgiftens hemliga natur, låge det i fråga om

oaktsamhetsfallen nära till hands att antaga, att detta icke vore förslagets

innebörd, utan att oaktsamheten skulle ligga bl. a. däri, att vederbörande väl

ej insett men bort inse uppgiftens hemliga natur. Det kunde emellertid icke

vara riktigt att ålägga medborgarna skyldighet att vid äventyr av straffan­

svar gissa rätt i fråga om domstolarnas bedömning av spörsmålet, huruvida

en uppgift vore av hemlig natur eller icke. Med hänsyn härtill funne sam­

fundet det nödvändigt, att paragrafen omformulerades så, att därav klart

framginge, att varken i uppsåts- eller oaktsamhetsfallen straff inträdde, med

mindre gärningsmannen insett uppgiftens hemliga natur. Länsstyrelsen i Väst­

manlands län har uttalat att, med hänsyn till den benägenhet som gång efter

annan ådagalagts av myndigheterna att hemligstämpla handlingar, vilkas in­

nehåll helt eller delvis kunde röjas utan men för riket, den av kommittén

föreslagna lydelsen av paragrafen skulle kunna leda till godtyckligt förhind­

rande av en publicitet, som vore oskyldig eller rent av kunde vara till nytta.

En översyn av lagrummet syntes därför länsstyrelsen påkallad, i varje fall

till lindrande av straffpåföljden då oaktsamhet vid offentliggörandet uppen­

barligen icke varit till skada.

Gärningar, vilka till sin yttre beskaffenhet överensstämma med dem som

avses i 6 §, kunna, även om de förövas utan det där angivna uppsåtet att gå

främmande makt tillhanda, innebära allvarlig fara för riket. Det är därför

påkallat att upptaga ett sådant särskilt straffstadgande som kommittén före­

slagit under 8 §. Såsom kommittén likaledes föreslagit synes det emellertid

nödvändigt att inskränka detta stadgande till befattning med uppgifter av di­

rekt hemlig natur. Anmärkas må att — på sätt kommittén även framhållit —

det avgörande för frågan, huruvida en uppgift är av hemlig natur eller ej, icke

är, om den åsatts s. k. hemligstämpel. Denna åtgärd kan ifrågakomma alle­

nast beträffande vissa allmänna handlingar, medan de uppgifter om vilka här

är fråga kunna avse även andra sakförhållanden än sådana som finnas åter­

givna i allmänna handlingar. Såsom kommittén framhållit bör alltså det av­

görande vara, huruvida uppgiften sakligt sett är hemlig. Vad kommittén till

utveckling härav anfört i motiven synes dock kunna leda till en alltför vid­

sträckt tolkning av uttrycket »uppgift av hemlig natur». Härunder torde -icke

få ingripas annat än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och icke

heller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhållande skall kunna an­

ses vara avsett att hemlighållas bör denna avsikt i regel ha kommit till ut­

tryck på något sätt, såsom — frånsett hemligstämpel — genom order till

underlydande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tiliträde o. dyl.

I undantagsfall kan ett visst förhållande — t. ex. militära positioner under

krig — vara sådant att det i och för sig framgår att förhållandet är av hem­

lig natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

127

I likhet med häradshövdingföreningen och advokatsamfundet anser jag det

lämpligt att skilja på uppsåts- och oaktsamhetsfallen. Dessa ha därför i de-

partementsförslaget fördelats på olika stycken med skilda brottsbeteckningar

och straffsatser.

I första stycket behandlas under namn av obehörig befattning med hem­

lig uppgift det uppsåtliga fallet, att någon beträffande uppgift av hemlig na­

tur begår gärning som i 6 § sägs utan det särskilda där angivna uppsåtet att

gå främmande makt tillhanda. Härvid underförstås liksom eljest i lagen, att

alla objektiva rekvisit för straffbestämmelsens tillämplighet skola täckas av

vanligt uppsåt. I kravet på uppsåt får inläggas bl. a. att gärningsmannen

skall ha känt till uppgiftens hemliga natur eller i allt fall — såsom för even­

tuellt uppsåt förutsättes — måste antagas ha begått gärningen även om han

haft sådan kunskap.

I andra stycket har under beteckningen vårdslöshet med hemlig uppgift

upptagits det fallet att någon av grov oaktsamhet röjer uppgift som i 6 § av­

ses och är av hemlig natur. Det straffbara området är alltså, liksom i kom­

mittéförslaget, begränsat till avsändande, offentliggörande, utlämnande eller

annat röjande, men dessutom har en begränsning till grov oaktsamhet tillagts.

Straff för vårdslöshet med hemlig uppgift torde framförallt vara behövligt

för ämbets- och tjänstemän samt sådana enskilda, exempelvis ingenjörer och

sjökaptener, vilka genom sin yrkesutövning erhålla kännedom om hemliga

uppgifter.

9 §■

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall för olovlig underrättelse­

verksamhet straffas den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,

här i riket bedriver militär eller politisk underrättelseverksamhet, som ej rik­

tar sig mot Sverige men vars bedrivande inom riket är oförenligt med dess

vänskapliga förhållande till främmande makt. Straffet har föreslagits skola

vara fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.

Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen innefattar åtskilliga

jämkningar i förhållande till motsvarande stadgande i nuvarande 8: 14 a. Så­

lunda uppställes till en början icke längre såsom förutsättning för brottet, att

underrättelseverksamheten skall vara hemlig. Kommittén har nämligen bl. a.

funnit delta brottsrekvisit kunna ingiva den oriktiga föreställningen, att en

verksamhet som blott avsåge insamlandet av allmänt kända uppgifter under

alla förhållanden skulle gå straffri. Icke heller har kommittén funnit det lämp­

ligt att, såsom torde följa av ett krav på hemlig natur hos underrättelseverk­

samheten, från straffbarhet utesluta sådana fall där underrättelserna för­

medlades öppet. I stället har kommittén föreslagit den begränsningen av det

straffbara området, att verksamhetens bedrivande skall vara oförenligt med

rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. En ytterligare nyhet i

kommittéförslaget iir, att nu ifrågavarande straffbestämmelse endast avser

underrättelseverksamhet, som icke riktar sig mot Sverige. I olikhet mot vad

förhållandet är enligt gällande rätt skulle stadgandet sålunda icke kunna

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

tillämpas på ett mot Sverige riktat förfarande, som ej fölle under någon av

de föregående paragraferna i kapitlet. Slutligen har kommittén, i stället för

den nuvarande bestämmelsens krav på att verksamheten för att vara straff­

bar skall bedrivas för främmande makts räkning, uppställt en fordran på

uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Därmed skulle enligt kommittén

bliva fullt klart, att paragrafen även kunde omfatta fall, i vilka verksamhe­

ten i första hand ägde rum för en organisations eller en agents räkning.

I fråga om straffskalan har kommittén ej funnit skäl upptaga någon mot­

svarighet till den i nuvarande 8: 29 a intagna straffskärpningsregel, enligt vil­

ken, om brottet begås under tid då riket befinner sig i krig eller sistnämnda

paragraf enligt Konungens förordnande eljest är tillämplig, straffet får höjas

till straffarbete i fyra år och lägre straff än straffarbete ådömas endast då

omständigheterna äro synnerligen mildrande.

Vad kommittén sålunda föreslagit har givit anledning till invändningar

från åtskilliga håll. Justitiekanslersåmbetet har sålunda framhållit, att pröv­

ningen, huruvida en underrättelseverksamhet finge anses oförenlig med rikets

vänskapliga förhållande till främmande makt, enligt kommitténs motiv kun­

de komma att utfalla olika vid skilda tidpunkter men dock skulle ske med

utgångspunkt från svensk uppfattning om vad som vore tillbörligt eller otill­

börligt i det mellanfolkliga umgänget. Enligt ämbetets mening torde den så­

lunda angivna prövningen, i synnerhet i vissa gränsfall, mången gång bliva

svår att verkställa. På grund härav och då gärningsmannens bristande insikt

om att hans verksamhet varit oförenlig med Sveriges vänskapliga förhållan­

de till främmande makt icke torde fria honom från straff, syntes möjligt att

lagrummet kunde bliva tillämpligt även i fall, då ansvar tedde sig obilligt. Ä

andra sidan skulle ett sådant nyligen inträffat tillhandagående åt en främ­

mande makt som förberedandet av hemlig radioförbindelse med densamma

för sändande framdeles av politiska meddelanden icke drabbas av straffan­

svar; ett dylikt förfarande vore däremot för närvarande straffbelagt i 8:26.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes vänt sig mot att underrät­

telseverksamhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främ­

mande makt uppställts som förutsättning för straff. I första hand kunde man

peka på den av kommittén beaktade konsekvensen att prövningen huruvida

viss verksamhet uppfyllde förutsättningen i fråga kunde utfalla olika vid

skilda tidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och de främman­

de makternas olika inställning. Detta torde bl. a. innebära, att en eljest

straffri gärning kunde bliva straffbar på grund av en omsvängning i de ut­

rikespolitiska konjunkturerna. Vidare syntes man böra beakta de olägenhe­

ter som uppstode, därest den förutsatta egenskapen hos underrättelseverk­

samheten i varje särskilt fall skulle bevisas. En utredning angående rikets

förbindelser med främmande makter torde ofta vara nödvändig för sådan be­

visning. Vad kommittén anfört om olägenheten av att vid spioneri kräva

bevisning om en enskild uppgifts farlighet kunde i viss mån gälla även nu

förevarande fall. Slutligen ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke ett straff-

Iiungl. Maj.ts proposition nr SO.

129

rättsligt ingripande stundom vore påkallat, även då fara för utrikespolitiska

förvecklingar för ögonblicket syntes utesluten. Blotta existensen av organisa­

tioner för underrättelseverksamhet torde nämligen kunna innebära fara för

Sverige, i det alt organisationerna vid behov kunde inrikta sin verksamhet

på svenska förhållanden. Även hovrätten för Övre Norrland har i anledning

av det nu ifrågavarande brottsrekvisitet framställt en anmärkning, i det hov­

rätten uttalat att det ofta torde vara synnerligen svårt alt, i enlighet med vad

vanliga uppsåtsregler krävde, ådagalägga att gärningsmannens uppsåt täckt

även förutsättningen att underrättelseverksamhetens bedrivande varit oför­

enligt med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Hovrätten

ifrågasatte därför, huruvida icke nu ifrågavarande brott borde göras straff­

bart även i oaktsamhetsfall på motsvarande sätt som kommittén föreslagit

beträffande det i 8: 10 i kommittébetänkandet upptagna brottet. Svea hovrätt

åter har funnit anledning till erinran mot att straffbestämmelsen enligt kom­

mitténs motiv endast vore avsedd att omfatta vad som hade karaktär av verk­

samhet men däremot icke en enstaka gärning vilken icke framstode såsom ett

led i en verksamhet. Eftersom olovlig underrättelseverksamhet kriminalise­

rats på grund av faran för uppkomsten av utrikespolitiska förvecklingar,

borde enligt hovrättens mening även en enstaka gärning av ifrågavarande art

kunna beivras. Fara i angivet hänseende kunde nämligen lika väl framkallas

av ett enstaka meddelande som av en fortgående underrättelseverksamhet.

På grund härav och då i kommitténs förslag liksom i gällande lag ett korrek­

tiv mot onödiga eller eljest olämpliga åtal gåves genom bestämmelsen om

åtalsbegränsning, föresloge hovrätten, att nu ifrågavarande stadgande ändra­

des sålunda, att möjlighet bereddes att beivra även en enstaka gärning som

utan att ingå i en verksamhet av hithörande slag likväl vore av den allvar­

liga beskaffenhet som berörts i det föregående. Föreningen Sveriges härads­

hövdingar har beträffande nu förevarande paragraf gjort liknande erinring­

ar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet och gränsdragningen mellan

uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott som i anledning av 8: 4 i kommitténs

förslag. Överståthållarämbetet har funnit, att de av kommittén föreslagna

jämkningarna i den nuvarande brottsbeskrivningen icke torde vara tillfyl­

lest för att undanröja de betänkligheter som funnes mot de nuvarande be­

stämmelserna. Tvärtom syntes den begränsning, som skett därigenom att

stadgandet enligt kommitténs förslag blott skulle avse underrättelseverksam­

het som icke riktade sig mot Sverige, vara ägnad att ytterligare inskärpa den

särställning, stadgandet genom den obestämda brottsbeskrivningen intoge i

förhållande till de föregående paragraferna i 8 kap. Enligt kommittéförslaget

kunde nämligen ett mot Sverige riktat förfarande straffas blott under förut­

sättning, att det tagit sig uttryck i någon i dessa paragrafer angiven form,

medan däremot en underrättelseverksamhet som icke riktade sig mot Sverige,

oavsett dess art, skulle kunna straffas, så snart den skett i uppsåt att gå

främmande makt tillhanda samt verksamhetens bedrivande inom riket anså-

ges oförenligt med dettas vänskapliga förhållande till främmande makt. Det

skulle enligt ämbetets mening vara av värde icke blott för rättstillämpningen

It

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

130

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

utan även för tryggandet av lagbudets förankring i det allmänna rättsmed­

vetandet, om däri närmare angåves arten av den underrättelseverksamhet,

som skulle kunna beivras. Länsstyrelsen i Kronobergs lön har i betraktande

av den kritik som riktats mot de nuvarande bestämmelserna om olovlig un­

derrättelseverksamhet funnit det vara ägnat att förvåna, att kommittén före­

slagit skärpning av dessa. Länsstyrelsen har därvid först vänt sig mot att

kommittén föreslagit borttagandet av det villkor för underrättelseverksam­

hetens straffbarhet, som för närvarande ligger däri att verksamheten skall

vara av hemlig natur. Av kommitténs motiv framginge, att innebörden av

denna ändring vore, att även insamlandet av allmänt kända uppgifter under

vissa omständigheter skulle kunna straffas, samt att sådana fall, då uppgifter

förmedlades offentligt, icke skulle vara uteslutna från straffbarhet. En sådan

utsträckning av det straffbara området ansåge länsstyrelsen varken lämplig

eller av behovet påkallad. Länsstyrelsen funne vidare, att kommitténs förslag

att begränsa det straffbara området genom uppställandet av kravet på verk­

samhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande

makt skulle bereda ännu en möjlighet för godtycklig tolkning och medföra

fara för att främmande makt skulle försöka utöva otillbörligt inflytande på

bedömningen. Som ytterligare en skärpning i förhållande till gällande rätt

ville länsstyrelsen framhålla, att det nuvarande kravet att verksamheten skul­

le bedrivas för främmande makts räkning utbytts mot en fordran på upp­

såt att gå främmande makt tillhanda, vilket innebure att även indirekt eller

eventuellt uppsåt vore tillräckligt för straffbarhet. Överhuvudtaget syntes

stadgandet i kommitténs förslag vara strängare men samtidigt mera kontur­

löst än det nu gällande. Att utforma ett lagrum så, att det medgåve varieran­

de tolkning vid skilda tidpunkter, syntes icke vara lämpligt. Beaktas borde,

att rättskänslan och respekten för lagarna försvagades, om hårda och fram­

för allt vid skilda tidpunkter olika straff ådömdes för förseelser som av den

allmänna meningen icke ansåges som särskilt allvarliga. Länsstyrelsen kun­

de följaktligen icke tillstyrka, att nu förevarande paragraf erhölle den av

kommittén föreslagna utformningen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, i

anslutning till sina förut återgivna synpunkter på 8 kap. i dess helhet, ut­

talat att i varje fall bl. a. bestämmelserna i 8:9 borde tagas under förnyat

övervägande. Länsstyrelsen har vidare yttrat, att den erfarenhet som förelåge

av lagstiftningen om olovlig underrättelseverksamhet avgjort talade mot

kommitténs förslag. Det borde i stället allvarligt övervägas, huruvida under­

rättelseverksamhet som här avsåges överhuvud skulle vid en revision av

8 kap. bibehållas bland där upptagna brottskategorier. Länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län har funnit, att beträffande nu förevarande paragraf kom­

mitténs förslag alltför mycket påverkats av vissa förhållanden under kriget.

Samma länsstyrelse har vidare uttalat, att kommitténs motivering till försla­

get i denna del bekräftade det intryck, som själva lagtexten gåve av att här

vore fråga om ett brottsbegrepp, som saknade på objektiva grunder bestäm­

da gränser. Det syntes länsstyrelsen betänkligt att i strafflagen för framtiden

införa bestämmelser av dylik oklar beskaffenhet. Just genom sin vaga for-

KunyL Maj.ts proposition nr SO.

131

mulering lämnade lagrummet möjlighet till en främmande inblandning, som

försvårade tillvaratagandet av de rent svenska synpunkterna på prövningen

av underrättelseverksamhetens tillbörlighet. Sveriges advokatsamfund har

i sitt yttrande över kommittébetänkandet erinrat om att vid 1944 års lag-

tima riksdag herr Undén väckt motion (första kammaren nr 138) med för­

slag, att straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet skulle be­

gränsas till att avse endast att någon mot ersättning eller på uppdrag av

främmande makt bedreve verksamhet inom riket för anskaffande av hem­

liga uppgifter rörande annan främmande makts militära förhållanden. Sam­

fundet har funnit beklagligt, att den diskussion, som i anslutning till mo­

tionen utspann sig, lämnat föga spår efter sig i kommitténs förslag, som på

nu ifrågavarande punkt i huvudsak präglades av samma anda som den

nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 14 a §. Även om det i motiven starkt

underströkes att det skulle vara fråga om en verksamhet, innebure det av

kommittén föreslagna stadgandet lika väl som det nuvarande, att straff kun­

de komma att ådömas även i fall, där den tilltalade icke gjort sig skyldig till

något som för det allmänna rättsmedvetandet framstode som förkastligt utan

kanske tvärtom som en god patriotisk handling. Uppställandet av oförenlig­

het med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt såsom brotts-

l-ekvisit kunde visserligen såtillvida sägas vara en förtjänst hos kommittéför­

slaget som straffbudets syfte därigenom uttryckligen framhölles. Å andra

sidan måste man befara, att detta rekvisit skulle föranleda betydande rätts­

osäkerhet, ty det vore ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter, när kommit­

tén i motiven talade om »en smidigare och på de verkligt straffvärda fallen

inriktad tillämpning», särskilt om man beaktade vad kommittén i omedel­

bar anslutning härtill anfört om att det låge i sakens natur, att prövningen

huruvida viss underrättelseverksamhet vore oförenlig med rikets vänskap­

liga förhållande till främmande makt kunde utfalla olika vid skilda tidpunk­

ter, beroende på de skiftande förhållandena och de främmande makternas

olika inställning. Hela tankegången att, när statens från tid till annan skiftan­

de intressen krävde det, straffa sådana gärningar, som vore »verkligt straff­

värda», syntes samfundet vara oförenlig med svensk rättsuppfattning. Då det

låge i sakens natur, att domstolarna i allmänhet saknade möjlighet att bedöma,

huruvida bedrivandet av viss underrättelseverksamhet vore oförenligt med

vårt lands vänskapliga förhållande till främmande makt, hade man anledning

befara, att utredning därom regelmässigt komme att förebringas i form av

utlåtanden från utrikesdepartementet, vilka domstolarna utan möjlighet att

själva bedöma frågan komme att lägga till grund för avgörandet. En sådan

praxis skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med kravet på rätts­

säkerhet. Enligt samfundets mening vore det angeläget att nu söka åstad­

komma eu sådan iindring av förevarande paragraf, att nämnda krav bleve

bättre tillgodosett och det straffbara området erhölle en rimlig begränsning.

Samfundet ville för sin del livligt förorda, att stadgandet i huvudsak erhölle

den lydelse som föreslagits i herr Undéns motion. Därutöver ville samfundet

ifrågasätta ytterligare en begränsning av straffbestämmelsens räckvidd. Det

132

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Departements­

chefen.

syntes nämligen vara förtjänt av övervägande, huruvida icke en mera till­

fredsställande ordning skulle kunna skapas genom att begränsa stadgandet

till att avse allenast svenska medborgare. Av dem kunde rimligen fordras,

att de icke i främmande makts intresse bedreve en underrättelseverksamhet

som, ehuru icke riktad mot Sverige, kunde äventyra vårt lands vänskapliga

förhållande till främmande makter. Vad åter anginge utlänningar kunde vårt

land visserligen icke tolerera, att de bedreve en underrättelseverksamhet, som

kunde medföra dylika konsekvenser, men att reagera däremot genom straff

syntes näppeligen innebära ett tillräckligt beaktande av den intressekollision,

som kunde föreligga för en utländsk medborgare, vilken borde å ena sidan

handla i sitt lands intresse och å andra sidan underlåta att handla på ett sätt,

som kunde skada svenska intressen. Det syntes ur nu angiven synpunkt kun­

na starkt ifrågasättas, huruvida icke den svenska statsmaktens reaktion mot

sådan, av utlänning bedriven underrättelseverksamhet som nu avsåges borde

ske icke genom straff utan genom anlitande av de reaktionsformer som ut­

länningslagstiftningen erbjöde. Godtoges den nu framlagda ståndpunkten,

syntes med svenska medborgare böra likställas utländska medborgare i ri­

kets tjänst.

Av de under krigsåren i 8 kap. införda nya straffbestämmelserna har i

främsta rummet stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhet

ådragit sig kritik. Paragrafens avfattning har visat sig kunna leda till re­

sultat, som måste anses stridande mot den allmänna rättsuppfattningen och

som icke förutsatts vid stadgandets tillkomst. Särskilt må här erinras om

det kända förhållandet att straff ådömts medborgare i ockuperade stater,

vilka, efter att ha lyckats fly till Sverige, här lämnat uppgifter om förhållan­

den i hemlandet till representanter för dess lagliga regering. Tillämpningen

av paragrafen har visserligen tillrättalagts efter införandet år 1944 av be­

stämmelsen att frågan om åtal för hithörande brott skall prövas av Kungl.

Maj:t, men det måste likväl anses angeläget att såvitt möjligt i själva straff­

bestämmelsen göra de inskränkningar som föranledas av de gjorda erfaren­

heterna.

I kommitténs förslag har såsom gräns för den olovliga underrättelseverk­

samhetens straffbarhet införts bestämningen, att verksamhetens bedrivande

här i riket är oförenligt med Sveriges vänskapliga förhållande till främman­

de makt. I yttrandena över förslaget har anmärkts, att oförenligheten med

Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makt vore svårbestämbar

samt att bestämningens tänjbarhet inbjöde till utländska påtryckningar på

Sverige. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt att i stället begränsa straff­

barheten till svenska medborgare, varemot utlänningar kunde utvisas eller

eljest omhändertagas enligt utlänningslagstiftningen.

Den av kommittén föreslagna begränsningen synes av anmärkta skäl icke

vara lämplig. Att begränsa straffbarheten till svenska medborgare torde

emellertid icke. heller låta sig göra. Det kan nämligen vara vanskligt för Sverige

att utvisa en krigförande stormakts undersåtar för verksamhet mot deras fien­

deland, om icke verksamheten är förbjuden i svensk lag. Och när flyktingar,

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

133

tillhörande minoriteter, eller andra, som icke lämpligen kunna utvisas, bedriva

underrättelseverksamhet mot det land, vilket betraktar dem som sina egna

medborgare, är det knappast någon fördel att låta omhändertagande i admi­

nistrativ ordning träda i stället för straff efter domstols dom. De nödiga be­

gränsningarna i de erforderliga straffstadgandena torde alltså få göras på

annat sätt.

Huvudsyftet med att straffa underrättelseverksamhet som icke riktar sig

mot Sverige är att förhindra utländska spioneriorganisationer att förlägga sin

verksamhet till Sverige. I anledning av det andra världskriget infördes där­

för en bestämmelse om straff för envar som inom riket för främmande

makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller poli­

tiskt syfte. Stadgandets avfattning är uppenbarligen mera vidsträckt än dess

syfte kräver. Såsom i en vid 1944 års riksdag av herr Undén väckt motion

(I: 138) framhållits kan i första hand övervägas att från straffbarhet utesluta

dels sådana fall, då någon spontant och av ideella skäl, ofta patriotiska, läm­

nat underrättelser rörande oss ovidkommande förhållanden i främmande land,

dels ock de fall, då underrättelserna gälla andra än militära, t. ex. politiska

eller ekonomiska förhållanden.

Till en början synes mig strikt böra upprätthållas ett krav på att det skall

vara fråga om en verksamhet. Det finnes intet skäl att ingripa med straff,

om någon organiserad spioneriverksamhet ej föreligger. Såsom kommittén

framhållit måste den verksamhet som bedrives av militärattachéer, beskick­

ningar och konsulat anses i och för sig tillåten och sålunda icke blott på

grund av immunitetsreglerna skyddad mot åtal. En följd härav blir bl. a. att

den som vid något enstaka tillfälle meddelar en beskickning eller ett konsulat

vad han erfarit icke skall straffas, eftersom underrättelsen icke ingår som led

i någon brottslig verksamhet. För att från paragrafens tillämpningsområde

utesluta sådana fall som de i motionen åsyftade bör därjämte fordras, att

verksamheten bedrives efter åtagande eller mot ersättning.

Vidare är det enligt min mening uteslutet att genom en permanent straff­

bestämmelse förbjuda en verksamhet som blott avser insamlandet av allmänt

kända eller tillgängliga uppgifter. Jag föreslår därför alt straffbudet begrän­

sas till anskaffande av uppgifter som äro av hemlig natur. Därjämte vill jag

föreslå en begränsning till främmande makts militära hemligheter. Första

lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över herr Undéns nyssnämnda motion,

att även politisk underrättelseverksamhet i vissa fall kan vara farlig och

straffvärd. Under normala förhållanden torde det emellertid icke vara erfor­

derligt att i Sverige upprätthålla ett straffskydd mot underrättelseverksamhet

för främmande makters intressen annat än såvitt angår militära hemligheter.

Skulle utomordentliga förhållanden åter föranledas av krig, kunna dessa

komma att gestalta sig på helt annat sätt än under de gångna krigsåren. Det

behov av ytterligare slraffskydd som då kan yppa sig torde därför få tillgodo­

ses genom särskild lagstiftning.

Slutligen bör för straffbarhet fordras uppsåt att gå främmande makt till­

handa. Underrättelseverksamhet för svensk räkning bör under alla förhållan­

den vara straffri.

134

Kungl. Maj ds proposition nr SO.

På nu anförda grunder föreslår jag, att straffbudet begränsas till att avse

den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande eller

mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röra

annan främmande makts militära förhållanden och äro av hemlig natur.

Med hänsyn till den starka inskränkningen av det straffbara området före­

slås som brottsbeteckning icke olovlig underrättelseverksamhet utan militärt

spionage mot främmande makt.

Även för ett straffbud med sålunda begränsad räckvidd bör en åtalspröv-

ning bibehållas. Jag återkommer härtill vid 15 §.

10

§.

I nu förevarande paragraf har kommittén föreslagit ett stadgande om straff

för den som utsätter rikets vänskapliga förhållande till främmande makt för

fara genom att överträda bestämmelse som tjänar till skydd därför eller ge­

nom offentlig smädelse mot främmande makt eller dess regering eller offent­

ligt skymfande av dess flagga eller vapen eller annat höghetstecken eller ge­

nom annan gärning, som enligt svensk lag eller författning är straffbar. Som

förutsättning för straffbarhet har vidare angivits, att gärningsmannen bort

inse faran. Brottet har åsatts beteckningen »brott mot det vänskapliga förhål­

landet till främmande makt» och straffet har föreslagits skola vara fängelse

eller straffarbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, böter.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med vad som gäller

enligt nuvarande 8: 4. Dock är att märka, att uttrycket »annan gärning, som

enligt svensk lag eller författning är straffbar» i gällande lag är försett med

tillägget »eller skulle vara straffbar, om den förövats mot Sverige eller svensk

man». Att sistnämnda bestämning icke upptagits i kommittéförslaget sam­

manhänger med att gärningar av de slag, som beskrivits i 6—8 §§ i förslaget,

icke äro avsedda att straffas annat än då de antingen rikta sig mot Sverige

eller också bliva att bedöma som olovlig underrättelseverksamhet enligt 9 §.

Denna begränsning skulle emellertid, enligt vad kommittén framhållit, efter

orden bliva upphävd, om i den nu förevarande paragrafen stadgades straff

även för gärning, som skulle vara straffbar om den förövats mot Sverige eller

svensk man. Liksom beträffande närmast föregående paragraf har kom­

mittén i fråga om nu förevarande stadgande funnit det möjligt att undvara

den i nuvarande 8: 29 a stadgade straffskärpningen. En annan nyhet i förhål­

lande till den gällande rätten är att kommittéförslaget för ringa fall innehål­

ler en straffskala som endast upptager böter.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen och särskilt mot

det däri ingående rekvisitet »om han bort inse faran» har föreningen Sveriges

häradshövdingar gjort samma principiella erinringar angående brottsbeskriv-

ningens tänjbarhet och gränsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet som

vid 4 § och flera andra stadganden i 8 kap. i förslaget. Sveriges advokatsam­

fund har med anledning av nu förevarande paragraf uttalat, att enligt sam­

fundets mening övervägande skäl talade för att man nu borde återgå till den

Kanyl. Maj:ts proposition nr SO.

135

lagstiftning som gällde före 1942 års lagändring. Om paragrafen skulle bibe­

hållas, syntes den i varje fall böra omredigeras så, att straffbarheten ej gjor­

des beroende av att gärningsmannen skulle ha utsatt rikets vänskapliga förhål­

lande till främmande makt för fara. Till stöd för denna uppfattning åbero­

pade samfundet i tillämpliga delar vad samfundet anfört angående 9 § i för­

slaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län har uppmärksammat, att kommitténs

förslag i förhållande till nu gällande lag bl. a. innebär att straffansvaret för

offentliga smädelser mot främmande makt eller dess regering utvidgats till att

omfatta även enstaka smädelser. Länsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida denna

skärpning kunde anses vara av behovet påkallad. Meningarna kunde givetvis

vara delade om vad som skulle anses såsom smädelse mot främmande makt

eller dess regering. Påtryckningar härom från främmande makt torde icke

komma att saknas. Att icke bestraffa en enstaka smädelse utan endast fall,

som upprepades, syntes vara ett skydd för den enskilde medborgaren och

ett försvarsmedel mot påtryckningar utifrån, från vilket man icke borde av­

stå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har mot paragrafen gjort sam­

ma erinringar som mot nästföregående paragraf, i det länsstyrelsen uttalat,

att jämväl beträffande nu förevarande paragraf risk för politiskt inflytande

på brottsbedömningen kunde föreligga. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har

likaledes omnämnt nu ifrågavarande paragraf bland de lagrum i 8 kap.,

vilka enligt länsstyrelsens mening i varje fall borde tagas under förnyat över­

vägande. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört den av kommittén

här föreslagna brottsbeteckningen »brott mot det vänskapliga förhållandet

till främmande makt» bland exemplen på brottsbenämningar i förslaget, vil­

ka syntes hovrätten mindre lämpliga på den grund att de vore klumpiga el­

ler dubbeltydiga. Även föreningen Sveriges stadsdomare liksom rådhusrätten

i Göteborg har hänfört brottsbenämningen i fråga till de brottsbeteckningar i

förslaget, vilka förmenades vara ohanterliga och i vissa fall inadekvata.

De erinringar som framställts i yttrandena torde böra föranleda, att det Dep^™nts'

straffbara området i förevarande paragraf, som i allt väsentligt överensstäm­

mer med gällande lag, inskränkes. Därvid torde till en början det av kom­

mittén först upptagna fallet, att någon överträder bestämmelse, som tjänar

till skydd för rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, kunna

utgå. I den mån överträdelse av någon sådan föreskrift finnes böra beläggas

med straff synes det vara bättre, att särskilt straffstadgande meddelas i an­

slutning till föreskriften i fråga.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén ytterligare föreslagit

har jag däremot ansett, att paragrafen bör innehålla straff för den som

offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga eller vapen

eller annat dess höghetstecken. Det är liärvid att märka, att en saklig kritik

aldrig kan anses skymfande, även om den innefattar graverande påståenden,

utan att ett skymfande föreligger allenast i sådana fall då formen för fram­

förandet är förgriplig. Vidare synes lämpligt att här upptaga straff för den

som med våld, hot därom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främ-

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Departements­

chefen.

mande makts representant eller gör intrång i lokal som innehaves av främ­

mande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där

finnes. En sådan bestämmelse synes omfatta de mest praktiska fall som här

komma i fråga. Det må framhållas, att under uttrycket främmande makts re­

presentant böra anses ingå icke blott främmande statsöverhuvuden och diplo­

matiska representanter utan även andra härvarande utlänningar med offi­

ciell ställning.

Efter den begränsning av paragrafens räckvidd som sålunda företagits

torde icke vara behövligt att upptaga det i yttrandena kritiserade rekvisitet

att handlingen skall innebära att rikets vänskapliga förhållande till främ­

mande makt sättes i fara.

Omarbetningen av brottsbeskrivningen har medfört, att den av kommit­

tén föreslagna brottsbeteckningen »brott mot det vänskapliga förhållandet

till främmande makt» utbytts mot »kränkande av främmande makt».

11

§■

I denna paragraf har kommittén först upptagit ett stadgande, att den som

utan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främmande krigstjänst

eller därmed jämförlig tjänst skall för olovlig värvning dömas till fängelse

eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år. Därefter

har föreslagits, att detsamma skall gälla, där någon till men för riket be­

driver annan verksamhet för sådan värvning.

Motsvarande bestämmelse i nu gällande lag, vilken återfinnes i 8: 5, tager

endast sikte på det fallet att någon utan Konungens tillstånd här i riket vär­

var folk till främmande krigstjänst. Genom att i lagtexten tillagts därmed

jämförlig tjänst skulle, enligt vad kommittén uttalat, paragrafen komma

att gälla även för exempelvis anställning vid gendarmeri men däremot ej för

arbete inom krigsindustri. Den av kommittén tillagda senare punkten i pa­

ragrafen har motiverats med att den nuvarande bestämmelsen mot olovlig

värvning enligt hävdvunnen tolkning icke är tillämplig, med mindre avtal

om anställning i främmande krigstjänst kommit till stånd inom riket. Till­

lägget avser sålunda främst att förhindra kringgående av bestämmelsen ge­

nom att undertecknandet av värvningskontrakten uppskjutes till dess de fri­

villiga lämnat landet.

Denna paragraf i kommittéförslaget har icke givit anledning till annan

anmärkning i yttrandena än att hovrätten för Övre Norrland liksom vid 8: 3

funnit, att strafflatituden för de kvalificerade fallen syntes kunna göras

tydligare, i det missuppfattning med avseende å straffminimum i dessa fall

ej vore alldeles utesluten.

Den senare punkten i den av kommittén föreslagna paragrafen saknar

motsvarighet i nu gällande lag, enligt vilken straff för olovlig värvning icke

kan inträda, med mindre avtal om anställning i främmande krigstjänst kom­

mit till stånd inom riket. En verksamhet som syftar till att förmå folk att

137

lämna riket för att på utländsk botten underteckna kontrakt om värvning

drabbas sålunda för närvarande icke av straff. För att råda bot härpå har

kommittén föreslagit utvidgning av straffbestämmelsen till att avse även det

fallet, att någon överhuvud till men för riket bedriver verksamhet för värv­

ning till främmande krigstjänst. Med krigstjänst har kommittén, liksom i

första punkten av paragrafen, likställt därmed jämförlig tjänst. I den så­

lunda föreslagna lagtexten synes mig emellertid uttrycket »till men för

riket» lämna alltför liten vägledning. Jag vill därför föreslå, att bestämmel­

sen begränsas till det fallet att någon förmår folk att olovligen begiva sig

ur riket för att taga främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst.

Enligt denna formulering blir ett avgörande villkor för straffbarhet, att de

frivilliga olovligen lämna riket. Den av mig förordade bestämmelsen beieder

möjlighet att i ett kritiskt läge genom utreseförbud, vilket lärer kunna med­

delas i administrativ ordning, hindra en värvningsrörelse som sker i den

formen att vederbörande först förmås att lämna riket, varefter värvnings-

kontrakt ingås utom riket. En agent bör tydligen anses ha förmått de fri­

villiga att lämna riket, även om han ej behövt direkt truga eller tubba dem

att gå i främmande tjänst.

Den av kommittén föreslagna straffskalan synes ej behöva ge anledning

till missförstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

12

§.

Kommittén har här föreslagit ett stadgande om straff för den, som av

främmande makt, eller någon som handlar i dess intresse, mottager penning­

ar eller annat för utgivande eller spridande av skrifter eller annan dylik

åtgärd avsedd att påverka allmänna meningen om rikets politiska angelägen­

heter. Såsom brottsbeteckning har föreslagits »tagande av utländsk sold»

och såsom straff fängelse eller straffarbete i högst två år.

Det sålunda uppställda brottet överensstämmer i huvudsak med brottet i

nuvarande 8: 22. I sistnämnda lagrum är emellertid brottsbeskrivningen så­

tillvida snävare än den av kommittén föreslagna som det förutsättes att man

söker påverka den allmänna meningen i fråga om rikets styrelseskick eller

åtgärder i dess inre eller yttre styrelse. Härigenom torde för närvarande

uteslutas vissa mera allmänna politiska ställningstaganden, som ej hänföra

sig till särskilda styrelseåtgärder samt agitation i fråga om åtgärder som ej

hänföra sig till riksstyrelsen, såsom vissa domstolsavgöranden, val och dylikt.

För att undgå denna begränsning har kommittén funnit stadgandet böra

omformuleras till att avse agitation rörande rikets politiska angelägenheter.

Liksom beträffande 9 och 10 §§ har kommittén föreslagit den ändringen i

fråga om straffskalan att den särskilda straffskärpningen i nuvarande 8: 29 a

slopats.

I anledning av förevarande paragraf har Sveriges advokatsamfund uttalat,

att det i kommitténs brottsbeskrivning ingående rckvisitet »avsedd att på­

verka allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter» innebure en

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements­

chefen.

alltför vag och vidsträckt brottsbeslämning. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore

de i nuvarande 8: 22 använda ordalagen »söka påverka den allmänna me­

ningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre sty­

relse» enligt samfundets mening bestämt att föredraga. Det syntes emellertid

böra övervägas, huruvida icke en ytterligare inskränkning av det straffbara

området utan olägenhet skulle kunna genomföras. Med den vidsträckta for­

mulering, som stadgandet i kommitténs förslag erhållit, förelåge risk för att

rent ideella strävanden kunde drabbas av straffbestämmelsen. Göta hovrutt

har däremot hänvisat till att kommittén i sina motiv uttalat, att ändamålet

med nu ifrågavarande stadgande i den gällande lydelsen syntes vara alltför

snävt angivet, i det att den nuvarande lydelsen torde utesluta bl. a. agita­

tion i fråga om åtgärder, som ej hänförde sig till riksstyrelsen, såsom vissa

domstolsavgöranden m. m. Hovrätten ville ej förneka, att en utvidgning av

det straffbara området i angivna hänseende vore påkallad, men ifrågasatte,

om det av kommittén föreslagna uttrycket »rikets politiska angelägenheter»

verkligen täckte vad som åsyftades. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har an-

selt, att även bestämmelserna i nu förevarande paragraf hörde till de stad-

ganden i 8 kap. som borde tagas under förnyat övervägande. Angående den

av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »tagande av utländsk sold» har

justitiekansler sämbetet uttalat, att denna rubricering icke förefölle så träf­

fande, i det ordet »sold» icke torde föra tanken på sådant mottagande av

penningar, varom i paragrafen vore fråga, och ordet »utländsk» ej helt pas­

sade in på gåva av svensk, som handlade i främmande makts intresse. Hov­

rätten över Skåne och Blekinge har likaledes mot brottsbeteckningen an­

märkt, att den enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annan be­

tydelse än den av kommittén avsedda. Att taga utländsk sold torde nämligen

enligt gängse språkbruk betyda att gå i utländsk krigstjänst.

I likhet med advokatsamfundet finner jag det icke tillrådligt att utsträcka

det nu ifrågavarande straffbudets tillämplighet till att avse andra slag av

agitation än sådan som hänför sig till själva statsskicket eller åtgärder i ri­

kets inre eller yttre styrelse. Även i ett annat hänseende synes emellertid en

jämkning böra ske i den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen. I

denna sägs nämligen liksom i nuvarande 8: 22, att det vars mottagande är

straffbart skall utgöras av »penningar eller annat». Härunder skall, enligt

vad vid sistnämnda stadgandes tillkomst uttalades, inbegripas jämväl sådant

som icke har karaktär av finansiellt eller därmed jämförligt understöd. Så­

lunda skulle exempelvis även mottagande av tryckta skrifter eller annat för

spridning avsett propagandamaterial i färdigt skick falla under straffbe­

stämmelsen. Detta kan emellertid föra för långt. Den som allenast motta­

ger nyhetsmaterial torde icke böra drabbas av straff. Att ett visst politiskt

tankeinnehåll härrör från utländska källor kan ju icke i och för sig få för­

anleda, att dess utbredning förbjudes. Straffvärt synes endast vara, att nå­

gon med bidrag från utlandet som verkligen kan betecknas såsom under­

stöd bedriver sådan propaganda som förut nämnts. Härunder faller dock

139

alt någon t. ex. mottager en färdig upplaga av en propagandaskrift, om en

sådan upplaga kan sägas vara av någon ekonomisk betydelse. På grund av

det anförda förordar jag, att i den av kommittén föreslagna lagtexten uttryc­

ket »penningar eller annat» utbytes mot »penningar eller annat understöd».

Även i övrigt torde ordalagen i kommitténs förslag böra jämkas något, sa

att det tydligt framgår att straff ej i något fall skall inträda med mindre

understödet har mottagits för att mottagaren skall, genom utgivande eller

spridande av skrifter eller annorledes, driva propaganda.

I överensstämmelse med kommitténs förslag ha i departementsförslaget

uteslutits orden »här i riket» i samband med beskrivningen av den åsyftade

propagandaverksamheten. Även en propagandaverksamhet som bedrives med

hjälp av utländsk radio bör kunna inbegripas.

13 §.

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall försök till brott som om-

förmäles i 1, 2, 4, 6 eller 7 § straffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att till

straffarbete på livstid må dömas, där sådant straff kunnat följa på det full­

bordade brottet.

I fråga om den omfattning, i vilken brott mot 8 kap. skall straffas på för­

söksstadiet, står kommittéförslaget genom den här upptagna bestämmelsen i

huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt. Att genom förslaget öpp­

nas möjlighet att vid försök till högförräderi, krigsförräderi, trolös diplo­

mati och grovt spioneri döma till straffarbete på livstid, har av kommittén

motiverats med att försök till sådana brott ofta kan vara av synnerligen far­

lig beskaffenhet.

Under nu förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande

straff för försök till brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 §, d. v. s. hög­

förräderi, krigsförräderi, trolös diplomati, spioneri och grovt spioneri. Jag

har ej något att erinra häremot, men efter den uppdelning som jag förordat

i fråga om det straffbara området i 8 § synes även första stycket i denna

paragraf lämpligen böra medtagas vid uppräkningen av de brott som skola

straffas på försöksstadiet.

På grund av den metod som jag förordat beträffande straffbeläggande av

förberedelse till brott bör i paragrafen jämväl angivas, vid vilka i 8 kap.

upptagna brott som straff för förberedelse till brottet skall inträda.

Bestämmelser härom äro i den nu gällande lagen upptagna i 8: 24—26. I

8: 24 stadgas straff för stämpling till högförräderi eller krigsförräderi. 8: 25

upptager en bestämmelse om straff för den som i annat fall än förut sagts

träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för

att förbereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi,

vilket framdeles må varda av honom själv eller annan företaget. Slutligen

inträder enligt 8: 26 straff även för den som åtager sig att medverka vid

spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet eller som erbjuder sig därtill

eller som i sådant syfte av främmande makt mottager penningar eller annat

Kungl. Maj-.ts proposition nr 80.

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

eller eljest träder i förbindelse med sådan makt, så ock den som söker för­

må annan till gärning som nu sagts. Vid jämförelse med den sålunda gäl­

lande rätten finner jag i likhet med kommittén, att straff för förberedelse

alltjämt bör inträda vid högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati, spi­

oneri och grovt spioneri men att brottet olovlig underrättelseverksamhet icke

är av den allvarliga karaktär att motsvarande gärningar, i den mån de

överhuvud fortfarande skola vara straffbara, böra straffas redan på förbe­

redelsestadiet. Däremot finner jag, liksom med avseende å straffbeläggandet

av försök, att brottet obehörig befattning med hemlig uppgift enligt 8 §

första stycket bör upptagas bland de brott vid vilka förberedelse skall

straffas. Vad angar fragan, vilka olika förberedelsehandlingar som här bö­

ra drabbas av straff, kommer vid samtliga de nu angivna brotten omedelbart

på grund av hänvisningen till 3 kap. straffbarhet att inträda för där när­

mare beskriven befattning med hjälpmedel jämte lämnande eller mottagande

av förlag eller vederlag. Härutöver erfordras tydligen vid samma brott, med

undantag av det i 8 § angivna, straff för stämpling, varmed enligt 3: 2 i för­

slaget förstas att nagon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar

eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Genom ett tilläggs-

stadgande att stämpling här skall anses såsom förberedelse tillgodoses i för­

slaget det påtagliga behovet att kunna ingripa mot förräderi- och spioneri­

brott redan på det stadium då flera trätt i förbindelse för att förbereda, möj­

liggöra eller underlätta att brott framdeles må förövas. Härvid har emeller­

tid det straffbara området icke gjorts lika vidsträckt som enligt gällande lag

och kommittéförslaget utan begränsats till de mera påtagliga handlingstyper,

vilka i förslagets 3: 2 sammanfattats under beteckningen stämpling.

I förevarande paragraf bör ytterligare behandlas frågan, i vilken utsträck­

ning underlåtenhet att avslöja brott enligt 8 kap. skall

straffas. Härom finnas för närvarande bestämmelser i 8: 28, varest stadgas

straff dels för den som vet sådant brott, varom i någon av 1, 2, 6—14, 14 a

och 17—20 §§ sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker, dels ock för

den som har skälig anledning antaga att sådant brott är å färde och ej up­

penbarar de omständigheter som äro för honom kunniga. I kommitténs för­

slag ersättes nuvarande 8: 28 av 11: 5, för vars innehåll jag förut redogjort

under 3:6. I fråga om de i 8 kap. upptagna brotten innebär kommitténs

förslag att straff för underlåtenhet att avslöja brott skulle kunna inträda vid

högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati och spioneri men däremot icke

vid olovlig underrättelseverksamhet. Med den av mig förordade metoden i

fråga om straffbeläggande av underlåtenhet att avslöja brott blir nödvän­

digt att i varje särskilt kapitel i strafflagens speciella del angiva, vid vilka

brott underlåtenheten att avslöja brottet skall straffas. Jag har vid över­

vägande, vilka brott i förevarande kap. som böra medtagas, kommit till sam­

ma resultat som skulle ha följt av kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

141

14 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse, att där någon,

som har skälig anledning antaga att brott som i 1, 6, 7, 8 eller 9 § i dess för­

slag sägs är å färde, medverkar till gärningen, han skall straffas, där han ej

för sin medverkan förskyllt strängare straff, med fängelse eller böter eller,

om riket var i krig, högst med straffarbete i två år.

Vad sålunda föreslagits har i nu gällande lag en motsvarighet i 8: 26

andra stycket, varest stadgas straff för den som, oaktat han har skälig

anledning antaga att spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet utövas

av annan, medverkar vid gärningen. De skäl som föranlett denna bestäm­

melse om oaktsam medverkan till spioneri eller olovlig underrättelseverk­

samhet har kommittén funnit äga tillämpning även på andra av de i ka­

pitlet upptagna brotten. Bestämmelsen har därför av kommittén utformats

så, att den avser högförräderi, spioneri, grovt spioneri, vårdslöshet med

hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet.

Mot den föreslagna paragrafen har föreningen Sveriges häradshövdingar

invänt, att stadgandet i fråga, tillämpat på exempelvis 9 § i förslaget, skulle

innebära att den som av oaktsamhet förbisåge, att olovlig underrättelseverk­

samhet vore å färde, skulle bestraffas, oaktat gärningsmannen själv endast

kunde straffas, därest hans gärning förövats med visst uppsåt. I krigstid

skulle dessutom straffsatsen för den av oaktsamhet medverkande vara lika

hög som för gärningsmannen. Konstruktionen, som även kunde tillämpas på

övriga av kommittén i 8: 14 angivna fall, syntes föreningen orimlig. Sveriges

advokatsamfund har likaledes uttalat, att då det syntes oriktigt att bestraffa

oaktsam medverkan till brott, i fråga om vilka gärningsmannen eljest icke

bestraffades vid oaktsamhet utan blott vid uppsåt, paragrafen syntes böra

utgå ur förslaget.

Den av kommittén här upptagna konstruktionen att straffbelägga oakt

-Departements-

sam medverkan till brott, vid vilka i vissa fall hos gärningsmannen för cAc/cre-

straffbarhet kräves ett speciellt uppsåt, kan möjligen förefalla ägnad att in­

giva betänkligheter av principiell art, men vägande skäl tala likväl för en

speciell medverkansregel av nu nämnda natur. Vid flera av de i kapitlet

upptagna brotten kan det inträffa, att gärningsmannen är beroende av med­

verkan från andra personer, vilka icke behövt inse vad handlingen i själva

verket gått ut på. Vid högförräderi kan t. ex. i brottsplanen ingå, att perso­

ner som inneha vissa nyckelposter skola lockas att medverka vid brottets

utförande utan att få klart för sig vad det är fråga om. Med tanke på så­

dana fall måste den i nu förevarande paragraf föreslagna straffbestämmel­

sen anses vara motiverad. Det av kommittén använda uttryckssättet, att den

medverkande skall anses straffbar om han har skälig anledning antaga att

brott är å färde, synes emellertid kunna leda till att straffbarhet antages i

alltför vid omfattning. För att en ouppsåtligt medverkande skall anses

142

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

straffbar bör han ha handlat trots att han haft en vetskap, som bort avhålla

honom från att handla så, t. ex. att han blivit varnad eller känt till att

polisen misstänkte brolt vara å färde. I departementsförslaget har därför som

förutsättning för straffbarhet angivits, att den medverkande med hänsyn till

vad honom är veterligt, meddelad varning eller eljest bort inse att brott är å

färde. I olikhet mot kommittén finner jag vidare icke erforderligt att ut­

sträcka stadgandet till att gälla även ouppsåtlig medverkan vid obehörig be­

fattning med hemlig uppgift eller spionage mot främmande makt. Däremot

synes jämte högförräderi, spioneri och grovt spioneri här böra medtagas tro­

lös diplomati. Om två delegater blivit utsedda för att kontrollera varandra

och den ene bedriver trolös diplomati, bör nämligen den andre kunna straf­

fas även om han icke övertygas om uppsåt men varit vårdslös. Då de brott,

på vilka jag sålunda funnit bestämmelsen i fråga böra göras tillämplig, samt­

liga enligt departementsförslaget straffbelagts endast såsom uppsåtliga, kan

den möjligheten icke uppkomma, att medverkan av oaktsamhet blir straff­

bar jämväl enligt den allmänna medverkansbestämmelsen i 3: 4. Denna si­

tuation skulle däremot ha kunnat inträffa enligt kommittéförslaget, vari

8: 14 gjorts tillämplig bl. a. med avseende å brott mot 8:8. Med tanke på

dessa fall, i vilka sålunda spelrum givits även för den allmänna medverkans­

bestämmelsen i 3 kap., har kommittén försett straffskalan i 8: 14 med till­

lägget »där han ej för sin medverkan förskyllt strängare straff». Detta tillägg

torde nu kunna utgå.

Under 11: 5 i sitt förslag har kommittén upptagit bestämmelse om straff

för den som ej insett men haft skälig anledning antaga att högförräderi,

spioneri eller något av vissa andra brott eller gärning, varå enligt lag kan

följa straffarbete i åtta år eller däröver, var å färde och underlåtit att av­

slöja de omständigheter som voro honom kunniga. En häremot svarande

bestämmelse synes böra upptagas i 8: 14. Bestämmelsen torde böra avse oakt-

sam underlåtenhet att avslöja högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati,

spioneri eller grovt spioneri. 15

15 §.

Enligt vad kommittén i denna paragraf föreslagit skulle allmän åklagare

ej utan justitiekanslems lov fa väcka atal för brott som avses i kommittéför­

slagets 9, 10 eller 11 § eller i 14 §, såvitt den hänför sig till 9 §.

I fråga om åtalsrätten gäller för närvarande, att allmän åklagare icke utan

Konungens lov äger väcka åtal för brott som i 8: 4 sägs, d. v. s. gällande

lags motsvarighet till brott enligt 8: 10 i kommittéförslaget, eller för olovlig

underrättelseverksamhet eller medverkan därtill. Utom beträffande dessa

brott har kommittén funnit särskild åtalsprövning böra gälla även för olov­

lig värvning. Att beträffande alla nu ifrågavarande brott prövningen av åtals­

frågan föreslagits skola åvila justitiekanslem har av kommittén motiverats

med att åtalsprövningens överlämnande åt regeringen skulle förläna den

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

H3

en politisk innebörd, som kunde föranleda främmande makt att tillmäta den

större betydelse än om prövningen verkställdes av en i förhållande till rege­

ringen fristående myndighet.

Mot kommitténs förslag att prövningen av åtalsfrågan skulle ankomma på

justitiekanslem ha i många yttranden gjorts erinringar. Justitiekanslersåm-

betet har sålunda vänt sig mot den av kommittén i motiven uttalade uppfatt­

ningen, att utrikespolitiska förvecklingar skulle vara lättare att undvika, om

prövningen anförtroddes åt justitiekansler!!. Detta resonemang syntes vis­

serligen icke kunna frånkännas visst fog, men ämbetet ville dock ifråga­

sätta, huruvida det icke voi'e i någon mån verklighetsfrämmande. Justitie­

kanslem, som vore förtroendeämbetsman, intoge ju icke samma fria ställ­

ning till regeringsmakten som exempelvis domstolarna, och detta torde in­

tresserade främmande makter känna till eller ock vid behov förskaffa sig

kunskap om. Just frågans egenskap att vara utrikespolitiskt betonad gjorde

det önskvärt, att icke en rent juridisk instans, som av naturliga skäl ej alltid

kunde förväntas äga nödig kännedom rörande de utrikespolitiska förhållan­

dena, avgjorde frågan. Att åter det reella ansvaret för ett beslut skulle ligga

hos regeringen men det formella hos justitiekanslem, syntes icke tillfreds­

ställande. Med hänsyn härtill och under hänvisning till erfarenheterna av nu

gällande lagstiftning ansåge ämbetet åtalsprövningen böra utövas av Kungl.

Maj:t. Svea hovrätt har likaledes, under hänvisning till att det främst vore

politiska synpunkter som skulle vara avgörande för frågan huruvida åtal i

ett visst fall skulle ske eller icke, funnit alt åtalsprövningen liksom för när­

varande borde anförtros åt Kungl. Maj:t. Överståthållarämbetet bar funnit,

att de skäl som av kommittén anförts för överflyttning av åtalsprövningen

till justitiekanslem icke syntes uppväga de betänkligheter som av principiella

skäl måste resas mot en bestämmelse, enligt vilken en ämbetsman i vissa

fall skulle träffa sina avgöranden efter i huvudsak politiska överväganden.

Ämbetet ansåge sig därför icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen.

Såsom ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt kunde anföras, att även

om prövningen anförtroddes åt justitiekanslem, denne knappast kunde träf­

fa sina avgöranden utan att först inhämta direktiv från Kungl. Maj:t. Sist­

nämnda synpunkt har anlagts även av chefen för säkerhetstjänsten som hän­

visat till att för bedömande, huruvida tillstånd till åtal av brotten i 9 och 10 §§

av förslaget borde givas, kännedom krävdes om landets utrikespolitiska läge

i varje särskilt fall. Justitiekanslem syntes därför icke kunna underlåta att

inhämta regeringens mening, vilket med största sannolikhet komme att ske

genom förfrågan under hand hos vederbörande statsråd. Om emellertid justi-

tiekanslems av enskild regeringsmedlem inspirerade beslut bleve ödesdigert

för landet, borde icke justitiekanslem ställas till ansvar utan regeringsmed­

lemmen. Ansvar av denne kunde emellertid utkrävas endast i den ordning

grundlagarna föreskreve. Åtalsprövningens överlämnande till justitiekanslem

kunde därför komma att fråntaga riksdagen möjlighet att göra det konsti­

tutionella ansvaret gällande mot vederbörande statsråd. Då det med visshet

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements­

chefen.

kunde antagas, att det i det praktiska livet bleve någon eller några regerings­

medlemmar, som i själva verket komme att avgöra åtalsfrågan, borde lagen

icke få ett innehåll som inbjöde till inkonstitutionellt förfarande. Om denna

synpunkt vore värd beaktande, syntes följden bliva att åtalsprövningen borde

ankomma på Kungl. Maj:t och icke på justitiekanslem. Sveriges advokat­

samfund har i anledning av paragrafen uttalat, att politisk inblandning i

rättsskipningen principiellt icke borde få förekomma. De bestämmelser som

i detta avseende införts måste betraktas som ett rent provisorium. År 1944

hade man, i stället för att verkställa en omarbetning framför allt av stad­

gandet om olovlig underrättelseverksamhet, såsom ett palliativ tillgripit ut­

vägen att göra åtalsrätten beroende av Konungens lov. Denna ur principiell

synpunkt oriktiga anordning borde icke bibehållas i en reviderad strafflag.

Den omständigheten att kommittén nu föreslagit åtalsprövningens överflyt­

tande från Kungl. Maj:t till justitiekanslem gjorde härvidlag ingen skillnad.

Oavsett vad kommittén i sina motiv anfört om åtalsprövningens innebörd,

framginge nämligen av förarbetena till 1944 års lagstiftning, att åtminstone

enligt första lagutskottets mening prövningen skulle ske bl. a. ur politiska syn­

punkter. Om de föregående paragraferna i 8 kap. förlänades det innehåll

som samfundet vid dem föreslagit, syntes något behov av särskild åtals-

prövning icke föreligga. Samfundet ville därför förorda, att nu förevarande

paragraf finge utgå.

Enär frågan, huruvida åtal för brott mot de i 9, 10 och 11 §§ upptagna

brotten bör äga rum, beror på bl. a. utrikespolitiska hänsyn, finner jag i

likhet med kommittén, att allmän åklagares befogenhet att åtala dessa brott

bör göras beroende av tillstånd i varje särskilt fall. Kritiken mot förslaget,

att tillståndsprövningen skulle uppdragas åt justitiekanslem, synes mig befo­

gad, och jag finner mig fördenskull böra förorda att prövningen liksom hit­

tills skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Eftersom 14 § i departementsförslaget icke innehåller något stadgande om

straff för oaktsam medverkan till spionage mot främmande makt, kan hän­

visningen till denna paragraf utgå. 16

16 §.

Kommittén har här upptagit ett stadgande, att där det finnes påkallat med

hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda

utomordentliga förhållanden, Konungen skall äga förordna, att vad i kapit­

let stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträf­

fande brott som förövas under annan tid.

Stadgandet, som har avseende å de i vissa av kapitlets paragrafer upptag­

na bestämmelserna om straffskärpningar vid krig, har i gällande rätt en

motsvarighet i 8:29 a.

Mot paragrafen har Sveriges advokatsamfund invänt, att det vore prin­

cipiellt oriktigt att i allmän strafflag förläna Kungl. Maj :t rätt att under vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

145

förutsättningar meddela förordnande, som i realiteten innebure en skärpning

av strafflagens bestämmelser. Paragrafen syntes därför böra utgå ur försla­

get. Skulle likväl, i strid mot vad samfundet ansåge riktigt, stadgandet bibe­

hållas, syntes det i allt fall böra kompletteras med föreskrift om skyldighet

för Kungl. Maj:t att inom viss tid underställa förordnandet riksdagens

prövning.

Erfarenheten har visat, att under tid av skärpt försvarsberedskap ifråga-

Departements-

varande brott kunna vara lika farliga som under krig. Med hänsyn härtill chefen-

måste det nu föreslagna stadgandet anses välmotiverat. Tillräcklig anledning

att åläggå Kungl. Maj:t att underställa riksdagen beslut som avses i para­

grafen torde icke föreligga.

9 KAP.

Om högmålsbrott.

1

§•

I denna paragraf har kommittén upptagit ett brott, som av kommittén

betecknats som uppror. Sådant brott föreligger enligt förslaget, om någon,

med uppsåt att statsskicket skall omstörtas eller att eljest åtgärd av Ko­

nungen eller beslut av riksdagen eller högsta domarmakten skall med vapen­

makt eller eljest med våldsamma medel framtvingas eller hindras, företager

handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande utan att högförräderi

enligt 8: 1 föreligger. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livs­

tid eller, där faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och med

tio år.

Stadgandet har i huvudsak sin motsvarighet i 8: 2 i gällande lag, där brot­

tet emellertid betecknats »högförräderi». Kommittén har från högförräderi-

brottet avskilt angrepp mot statsskicket eller de högsta statsorganens hand­

lingsfrihet, vilka ske med våldsamma medel men utan hjälp av främmande

makt. Kommittén har för dessa gärningar föreslagit benämningen »uppror».

Enligt nuvarande 10: 7 och 8 föreligger uppror, då en folkmängd samlar sig

och ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot verkställighet

av offentlig myndighets bud eller att tvinga myndigheten till någon ämbets-

åtgärd eller att hämnas för sådan åtgärd. I kommitténs förslag har i 11: 1,

som motsvarar nuvarande 10:7 och 8, i stället för »uppror» införts beteck­

ningen »upplopp».

Mot 9: 1 i kommittéförslaget har icke i yttrandena framkommit annan

erinran än att Göta hovrätt anmärkt, att ordet »Konungen» av samma skäl

som hovrätten anfört vid 8: 1 syntes böra utbytas mot »högsta regerings­

makten».

Diliang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

D epartements-

chefen.

Departements­

chefen.

Av skäl som angivits vid 8: 1 har jag funnit den av Göta hovrätt framställ­

da anmärkningen icke behöva föranleda någon ändring i lagtexten. Däremot

har en omformulering skett för att klargöra att omstörtande av statsskicket,

liksom framtvingande eller hindrande av här avsedda åtgärder i övrigt, är

straffbart endast om det sker med vapenmakt eller eljest med våldsamma

medel.

2

§•

Kommittén har såsom första stycke i denna paragraf upptagit stadgande,

att den som förövar misshandel å Konungens person eller å regent som är

satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, skall

för majestätsbrott dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex

till och med tio år. I andra stycket har kommittén därefter föreslagit att,

om sådant majestätsbrott sker mot annan medlem av konungahuset, skall

dömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt, till straff­

arbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. I ett tredje styc­

ke har slutligen tillagts ett stadgande, att om man berövar någon av de

nämnda livet, skall dömas för majestätsbrott till straffarbete på livstid.

Vad sålunda föreslagits står i huvudsaklig överensstämmelse med gällan­

de rätt, men innebär en förenkling och förkortning av dennas motsvarande

bestämmelser, som återfinnas i nuvarande 8: 2 och 9: 1—4.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen har justitiekans-

lersämbetet anmärkt, att »majestätsbrott» knappast syntes vara en fullt

lämplig benämning för gärningar riktade mot annan än Konungen, tron­

följare eller regent, t. ex. mot en helt ung medlem av konungahuset, som ej

stode nära till tronföljden. Även hovrätten för Övre Norrland har uttalat, att

rubriceringen »majestätsbrott» för nutida uppfattning ej passade rätt väl, så­

vitt fråga vore om misshandel mot annan medlem av konungahuset än Ko­

nungen eller Drottningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes

uppmärksammat, att enligt ordalagen i andra stycket benämningen »maje­

stätsbrott» skulle användas även för angrepp mot annan medlem av ko­

nungahuset än Konung eller regent. Om sådant brott fölle under den senare

punkten i stycket, skulle det, i enlighet med den praxis som utvecklats i frå­

ga om förmögenhetsbrotten, bliva att beteckna såsom grovt majestätsbrott.

Angrepp mot konung eller regent bleve åter, oavsett brottets svårhetsgrad,

endast att beteckna som majestätsbrott. Denna oegentlighet skulle bortfalla,

om brottsbeteckningen i första stycket ändrades till »grovt majestätsbrott».

En annan utväg vore att förbehålla benämningen »majestätsbrott» för an­

grepp mot konung eller regent. Att någon särskild beteckning för angrepp

mot annan medlem av konungahuset måhända icke skulle kunna ut­

formas, syntes icke innebära någon mera avsevärd olägenhet.

Kommitténs förslag har bibehållits oförändrat såvitt angår första stycket.

I fråga om paragrafens andra stycke har det, med beaktande av de i yttran­

dena gjorda anmärkningarna, synts lämpligast att icke använda benämning­

en majestätsbrott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

147

3 §•

Förevarande paragraf i kommittéförslaget upptager ett stadgande, att den,

som talar eller skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning

mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, skall för majestäts-

missfirmelse dömas till fängelse eller böter. Härtill har kommittén fogat

föreskriften, att om å gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall

gälla vad i 4 kap. stadgas.

Stadgandet har sin motsvarighet i nuvarande 9:5, dock att straffsatsen

gjorts enhetlig i stället för att såsom nu vara uppdelad på två särskilda

straffskalor med hänsyn till vilka olika medlemmar av konungahuset som

angripas genom brottet. Brottsrubriceringen »majestätsmissfirmelse» inne­

bär vidare en nyhet liksom den av kommittén här upptagna särskilda kon­

kurrensregeln.

Justitiekcinslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrät­

ten för Övre Norrland ha funnit den av kommittén här föreslagna brotts­

rubriceringen mindre tillfredsställande. Förstnämnda hovrätt har vidare an­

sett, att den särskilda konkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenom

utsädes enligt hovrättens förmenande ändock framginge av allmänna regler.

Då den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »majestätsmissfirmel-

se» icke synes vara helt lycklig och något större behov av särskilt namn för

det ifrågavarande brottet icke torde föreligga, anser jag att brottsbenämningen

här bör utgå. Icke heller finner jag lämpligt att, såsom kommittén föreslagit,

i detta sammanhang upptaga en särskild bestämmelse om tillämpningen av

konkurrensreglerna i 4 kap. Dylika frågor böra upptagas i ett större sam­

manhang. I avbidan därpå får sammanträffande av brott i detta liksom and­

ra fall bedömas efter allmänna regler, låt vara att dessa måhända icke all­

tid leda till en så enkel lösning som den av kommittén här föreslagna ut­

tryckliga bestämmelsen.

4 §.

Kommittén har i denna paragraf upptagit en bestämmelse om straff för

»statsmissfirmelse», varmed enligt förslaget förstås att någon talar eller

skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot riksstyrel­

se, som är satt i Konungens ställe, eller Konungens statsråd eller mot riks­

dagen, dess avdelning eller utskott. Såsom straff har föreslagits fängelse eller

böter. Kommittén har vidare här infört en särskild konkurrensregel av sam­

ma innehåll som vid nästföregående paragraf.

I förhållande till gällande lag, 9:8, innebär kommittéförslaget den nyhe­

ten att straffskyddet enligt nu förevarande stadgande utsträckts till att om­

fatta även Konungens statsråd, varmed avses statsrådet som institulion, mi­

nistären. Såsom motiv härför har kommittén anfört, att det befunnits önsk­

värt, att statsrådet, med den ledande ställning i statsskicket det genom den

politiska utvecklingen kommit att intaga, skulle åtnjuta samma skydd i nu

Departements-

chejen.

148

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Departements­

chefen.

Departements­

chefen.

ifrågavarande avseende som riksdagen och dess utskott. Liksom i närmast

föregående paragraf sakna vidare den föreslagna brottsbeteckningen och den

särskilda konkurrensregeln motsvarighet i gällande lag.

Med anledning av denna paragraf har Sveriges advokatsamfund anmärkt,

att det kunde ifrågasättas huruvida icke straffskyddet i paragrafen borde ut­

sträckas till att omfatta även högsta domstolen och regeringsrätten. Länssty­

relsen i Gävleborgs län åter har ifrågasatt, huruvida kommitténs utformning

av det här ifrågavarande brottet kunde anses tidsenlig. Angående brottsbeteck­

ningen »statsmissfirmelse» har justitiekansler sämb et et uttalat, att behovet av

en särskild brottsbeteckning vore ringa, och att det förefölle tveksamt om den

skulle kunna komma att vinna hävd. Samma brottsbeteckning har av hov­

rätten över Skåne och Blekinge hänförts till sådana brottsbenämningar i för­

slaget, som hovrätten funne klumpiga eller dubbeltydiga.

Då saklig kritik bör vara tillåten mot rikets högsta organ liksom mot andra

myndigheter och organ, har det straffbara området begränsats till offentligt

skymfande, d. v. s. användande av en förgriplig form i offentliga handlingar

eller i meddelanden till allmänheten. Eftersom det knappast ur domstolarnas

egen synpunkt torde vara lyckligt att skilja mellan högre och lägre domstolar,

har jag, i olikhet mot advokatsamfundet, funnit att brottsbeskrivningen i den­

na paragraf icke bör utsträckas till att omfatta missfirmande av högsta dom­

stolen och regeringsrätten, vilka därför i departementsförslaget tillsammans

med övriga domstolar upptagits i 10: 5.

Icke heller beträffande förevarande paragraf torde något behov av särskild

brottsbeteckning föreligga och den i yttrandena kritiserade brottsbenämningen

»statsmissfirmelse» kan sålunda utgå.

Slutligen har jag, av skäl som angivits vid nästföregående paragraf, funnit

att någon sådan särskild konkurrensregel som kommittén föreslagit icke bör

upptagas.

5

§.

Nu ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget föreskriver, att den, som

offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghets­

tecken, skall för skymfande av rikssymbol dömas till böter eller fängelse.

Någon motsvarighet härtill finnes icke i gällande rätt. Stadgandets upp­

tagande i förslaget har av kommittén motiverats med att, då enligt nuvarande

8: 4 liksom enligt 8: 10 i förslaget skymfande av främmande makts höghets­

tecken vore belagt med straff, det skulle vara stötande om icke något mot­

svarande straffskydd gåves för det egna landets höghetstecken.

Den av kommittén här föreslagna bestämmelsen, mot vilken icke i ytt­

randena framkommit någon anmärkning, bär i oförändrat skick upptagits i

departementsförslaget.

149

6

§•

Kommittén har i 6 § upptagit en bestämmelse om straff för väpnat hot

mot laglig ordning, vilket definierats såsom att någon, med uppsåt att föröva

brott mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, samlar eller anför väp­

nat manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen, ammu­

nition eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk. I samma

paragraf har kommittén vidare upptagit ett stadgande om straff även för det

fall att någon eljest med sådant uppsåt samlar förråd av vapen, ammunition

eller annan dylik utrustning. Straffet har i förra fallet föreslagits skola vara

straffarbete från och med sex till och med tio år samt i senare fallet straff­

arbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, till och

med tio år.

Vad som sålunda upptagits i förslagets 6 § motsvarar bestämmelserna i

nuvarande 8: 20 jämte 8: 29 a.

Paragrafen har icke givit anledning till några anmärkningar i yttrandena.

Paragrafen synes utan olägenhet kunna begränsas till den av kommittén i

Departements-

första punkten upptagna huvudbestämmelsen. Den kompletterande bestäm-

diefen.

melsen i förslaget om straff för samlande av vapenförråd m. m. avser näm­

ligen handlingar som ha karaktären av förberedelse till det brott som avses

med huvudbestämmelsen. Frågan om straff för dylika handlingar kommer

att beaktas vid 9 § i kapitlet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

7 §•

I 7 § har kommittén med en straffskala av högst straffarbete i två år

upptagit olovlig kårverksamhet, vilket brott bestämts såsom att någon bildar

eller deltager i sammanslutning som är jämförlig med militär trupp eller

polisstyrka men icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ord­

ningsmakten, eller för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,

ammunition, utrustning eller dylikt, upplåter lokal eller mark för samman­

slutningens verksamhet eller med penningar eller på annat sätt understödjer

sammanslutningen.

Genom denna paragraf i förslaget har kommittén i strafflagen i förkortad

form inarbetat stadganden, som för närvarande ha sin plats i den särskilda

lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar.

Mot 7 § har föreningen Sveriges häradshövdingar erinrat, att brottsbeskriv-

ningen syntes ha fått större räckvidd än som avsetts. Enligt 1934 års lag

om förbud mot vissa sammanslutningar drabbade förbudet endast samman­

slutning, som »måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art

som militär trupp eller polisstyrka». Denna beskrivning syntes föreningen ha

bort bibehållas. Icke heller torde något behov finnas att skärpa straffet utöver

den enligt 1934 års lag gällande straffskalan, vilken upptoge dagsböter eller

fängelse samt vid försvårande omständigheter straffarbete i liögst ett år.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i anledning av samma paragraf i kom-

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements­

chefen

.

mittéförslaget anfört, att brottsbeskrivningen syntes böra förtydligas, så att

paragrafen icke lcomme att omfatta med vederbörligt tillstånd bär i riket

organiserade frivilliga kårer, såsom exempelvis svenska frivilligkåren under

finska vinterkriget och den senare bildade norska frivilligkåren. Enahanda

synpunkt har anlagts av t. f. landsfogden i Kopparbergs län. Fångvårdssty­

relsen åter har funnit den i paragrafen föreslagna brottsrubriceringen höra

till de brottsbenämningar i förslaget, vilka icke osökt ledde tanken i avsedd

riktning.

Det synes mig riktigt att ett så allvarligt brott som det här ifrågavarande

erhåller sin plats i själva strafflagen. Måhända skulle dock, såsom härads­

hövdingföreningen erinrat, brottsbeskrivningen genom den av kommittén

föreslagna starka förkortningen erhålla större räckvidd än som avsetts. I

stället för det av kommittén föreslagna uttrycket »sammanslutning som är

jämförlig med militär trupp eller polisstyrka» har därför i departementsför-

slaget i nära anslutning till gällande lag använts uttrycket »sammanslutning

som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär

trupp eller polisstyrka.»

För att vinna överensstämmelse med 6 § har uttrycket »vapen, ammunition,

utrustning eller dylikt» jämkats till »vapen, ammunition eller annan dylik ut­

rustning».

Brottsbeteckningen »olovlig kårverksamhet» finner jag vara träffande.

8

§.

Under denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse om straff

för den som genom stympning eller aimorledes gör sig oduglig, för längre

eller kortare tid, till den tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest för rikets

försvar som skolat fullgöras av honom. Brottet har av kommittén rubri­

cerats såsom »krigstjänstsvek» och straffet föreslagits till högst straffarbete

i två år med förhöjning av straffskalan till straffarbete i högst fyra år,

om riket var i krig. Den föreslagna paragrafen innehåller härutöver ytter­

ligare en punkt, enligt vilken detsamma skall gälla, om någon undandrager

sig sådan tjänstgöringsskyldighet som förut sagts genom att föregiva sjuk­

dom eller medelst annat vilseledande.

Bestämmelser om straff för självstympning och därmed jämförliga hand­

lingar finnas för närvarande såväl i allmänna strafflagen som i strafflagen

för krigsmakten. I 8: 15 strafflagen stadgas straff för den som genom stymp­

ning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande, under längre

eller kortare tid, av den tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten som skolat

fullgöras av honom, och i 59 § första stycket strafflagen för krigsmakten med­

delas enahanda bestämmelser för krigsman. Den senare bestämmelsen är

emellertid jämlikt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämplig även på vissa

som icke äro krigsmän, bl. a. värnpliktiga som icke fullgöra tjänstgöring vid

krigsmakten. Stadgandet i 8: 15 strafflagen avser därför endast den som för­

övar självstympning eller därmed jämförlig handling innan han ännu uppnått

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

151

värnpliktsåldern. Beträffande simulation åter kan straff därför för närva­

rande ådömas endast efter 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten,

varest stadgas straff för krigsman, som söker undandraga sig tjänstgörings­

skyldighet genom att föregiva sjukdom eller genom annat svikligt förfarande.

Jämväl detta lagrum är enligt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämpligt be­

träffande värnpliktiga och vissa andra, utan hinder av att de icke i övrigt

äro underkastade nämnda lag.

Till grund för kommittéförslaget i nu ifrågavarande del ligger den uppfatt­

ningen, att såväl självstympning och därmed jämförliga handlingar som si­

mulation till sin natur höra hemma i allmänna strafflagen. Bådadera rikta

sig nämligen mot den allmänna medborgerliga plikten att deltaga i rikets för­

svar och förövas ofta innan gärningsmannen trätt i militärtjänst. Kommittén

har därför funnit, att bestämmelser om båda brotten böra upptagas i nu för-

revarande paragraf, och att 59 § strafflagen för krigsmakten bör ändras till

att endast innefatta en hänvisning hit. Härvid bör vidare enligt kommitténs

mening bestämmelsen om tillämpligheten av 59 § strafflagen för krigsmakten

på andra än krigsmän utgå, så att värnpliktiga som innan de trätt i tjänst­

göring göra sig skyldiga till nu ifrågavarande brott skola dömas enligt all­

männa strafflagen. Vid utformningen av gärningsbeskrivningen har kommit­

tén funnit skäl att utöka bestämmelsernas räckvidd till att utom tjänstgöring

vid krigsmakten avse jämväl annan tjänstgöring för rikets försvar. Även gär­

ning, varigenom någon undandrager sig tjänstgöring vid civilförsvaret, om­

fattas sålunda av brottsbeskrivningen. Kommittén har vidare funnit ända­

målsenligt att simulation, i olikhet mot vad för närvarande gäller enligt 59 §

andra stycket strafflagen för krigsmakten, ej anses fullbordad med mindre

förfarandet lyckats och att i stället straffbestämmelsen kompletteras med ett

stadgande om försöksstraff i den särskilda paragrafen härom längre fram i

kapitlet. Härigenom bliva förslagets allmänna bestämmelser om försök, där­

ibland bestämmelsen om straffrihet vid tillbakaträdande, tillämpliga även

på försök till simulation.

Angående straffskalan i den föreslagna paragrafen har hovrätten för Övre

Norrland ifrågasatt, huruvida icke straffet regelmässigt skulle komma att ut­

mätas väl lågt. Hovrätten ville därför föreslå, att bötesstraffet utbrötes ur den

av kommittén föreslagna latituden och att i stället tillädes ett stadgande att,

om brottet vore ringa, finge dömas till böter. Föreningen Sveriges häradshöv­

dingar åter har funnit, att den av kommittén föreslagna straffskalan knap­

past syntes lämpad för de i paragrafens senare punkt omförmälda simula-

tionsfallen, vilka under fredstid knappast kunde jämföras med de fall som

eljest åsyftades i paragrafen. Sveriges advokatsamfund har likaledes anfört,

att det enligt samfundets mening icke vore lämpligt att i allo likställa simu-

lationsbrottet med de former av krigstjänstsvek, som behandlades i första

punkten av paragrafen. Straffmaximum vid grovt brott syntes visserligen böra

vara detsamma, men med tanke på att lindrigare fall här vore vanligare än

när det gällde självstympning ville samfundet förorda, alt straffbestämmel-

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

sen för simulation upptoges i ett särskilt stycke och att straffet sattes till

fängelse eller, om brottet var grovt, straffarbete i högst två år, med enahan­

da förhöjning som angåves i första punkten, om riket var i krig. Härjämte

syntes böra tilläggas att, om brottet vore ringa, straffet skulle vara böter. Den

föreslagna brottsbenämningen »krigstjänstsvek» har av hovrätten över Skåne

och Blekinge anförts bland exemplen på brottsbeteckningar i förslaget, som

enligt hovrättens mening vore klumpiga eller dubbeltydiga.

XT 1 llåSa °m straffskalan synes mig icke föreligga tillräcklig anledning att

göra skillnad mellan självstympning och därmed jämställda fall, å ena, samt

simulation och annat vilseledande, å andra sidan. Den av kommittén före­

slagna enhetliga straffskalan har salunda bibehållits i departementsförslaget,

dock att bestämmelsen om förhöjning av densamma i händelse av krig i de­

partementsförslaget erhåller ett betydligt minskat tillämpningsområde genom

att möjligheten för Konungen att förordna om dess tillämpning under annan

tid än då riket är i krig borttagits.

I redaktionellt hänseende synes lämpligen kunna vidtagas den ändringen

i förslaget, att de båda punkterna sammanföras. Då brottsbeteckningen »krigs­

tjänstsvek» icke synes passa för samtliga i paragrafen avsedda fall, har den

utbytts mot benämningen »svikande av försvarsplikt».

9 §•

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 9 §. I denna har kom­

mittén föreslagit, att försök till de brott som upptagits i 1, 2, 6 och 8 §§ skall

straffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att till straffarbete på livstid må dö­

mas, där sådant straff kunnat följa på del fullbordade brottet.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med gällande rätt.

Därvid är emellertid att märka, att det som uppror betecknade brottet i 1 §

liksom de grövsta formerna av majestätsbrott i 2 § straffas på försöksstadiet

redan därigenom att själva brottsbeskrivningen i nuvarande 8: 2 är så avfat­

tad, att även försöksfall rymmas därunder. Detsamma gäller enligt 59 § andra

stycket strafflagen för krigsmakten om simulation. I övrigt är däremot det i

8 § upptagna brottet svikande av försvarsplikt icke för närvarande straffbart

på försöksstadiet. Att i kommitléförslaget straffmaximum vid försök till upp­

ror och till de grövsta formerna av brott enligt 2 § bestämts till livstidsstraff

liksom vid fullbordat brott, innebär i betraktande av det förut sagda i hu­

vudsak icke någon nyhet; regelns upptagande i samband med att försöksstraf-

fet nu anknutits till 3 kap. har av kommittén motiverats med att hithörande

handlingar kunna vara av synnerligen farlig beskaffenhet.

I fråga om förberedelsehandlingar och underlåtenhet att avslöja brott är

for närvarande enligt 8: 24, 25 och 28 straff därför stadgat vid brott som av­

ses i 9: 1 och vid de svåraste av de brott som avses i 9: 2 i förslaget. Liksom

9. 6 i förslaget omfattar vidare det däremot svarande stadgandet i nuvarande

8: 20 även vissa förberedelsehandlingar till brottet väpnat hot mot laglig ord­

ning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

153

I anledning av förevarande paragraf i förslaget har hovrätten för övre Norr­

land framhållit, att det i 8 § upptagna simulationsbrottet genomsnittligt tedde

sig lindrigare än andra däri behandlade former av brottslighet. Särskilt gäll­

de detta de ringa simulationsfall som vore de i praktiken vanligen förekom­

mande. Denna skillnad i den genomsnittliga svårhetsgraden syntes bliva av

särskild betydelse vid bedömandet, huruvida straff skulle inträda även på

försöksstadiet. Enligt hovrättens mening kunde det därför ifrågasättas, hu­

ruvida man icke härutinnan borde göra en skillnad mellan simulationsbrotten

och övriga brott enligt paragrafen, sålunda att endast de senare bestraffades

på försöksstadiet.

Att på sätt hovrätten för Övre Norrland ifrågasatt undantaga simulations- Dep^^nts~

fallen enligt 8 § från försöksstraff har icke synts lämpligt. Det ligger i sakens

natur, att en simulation vanligen kan upptäckas blott på försöksstadiet under

det att en lyckad simulation i regel måste förbliva obeivrad. Jag erinrar om,

att enligt nuvarande 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten, vilket lag­

rum är avsett att ersättas med en hänvisning till nu förevarande paragraf i

allmänna strafflagen, i brottsrekvisitet icke ingår mera än att krigsman söker

undandraga sig tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller ge­

nom annat svikligt förfarande. Denna brottskonstruktion synes mig icke kun­

na övergivas utan att särskilt försöksstraff införes. I fråga om den utsträck­

ning, i vilken brott mot 9 kap. skola bestraffas även på försöksstadiet, har jag

alltså kommit till samma resultat som kommittén. Vad åter angår straffbeläg­

gandet av förberedelse och underlåtenhet att avslöja brott anser jag, att det

ej bör ske med avseende å andra brott än dem som upptagits i 1, 2 och 6 §§ i

kapitlet. Sådant svikande av försvarsplikt som avses i 8 § i departementsför-

slaget har sålunda här undantagits. Det må anmärkas, att straffbestämmelsen

för förberedelse bl. a. ersätter sista punkten i 6 § i dess lydelse enligt kom­

mitténs förslag. Av liknande skäl som de vid 8: 13 i förslaget angivna har

här tillagts ett stadgande, att stämpling skall anses såsom förberedelse.

10

§.

Under 10 § har kommittén infört ett stadgande, att allmän åklagare icke

utan Konungens lov må åtala brott som i 2 § sägs varav ej någon ljutit döden,

ej heller försök därtill eller brott som i 3 § avses.

Bestämmelsen, som i gällande rätt har sin motsvarighet i 9: 6, har i departe-

mentsförslaget upptagits i den av kommittén föreslagna lydelsen med tillägg

endast, att inskränkningen i åtalsrätten utsträckts till att omfatta förberedelse

till eller underlåtenhet att avslöja brott mot 2 §.

I kommittéförslaget har slutligen upptagits även en It §, enligt vilken med­

givits befogenhet för Konungen att förordna att vad i kapitlet stadgades för

det fall att riket är i krig jämväl skulle äga tillämpning beträffande brott som

förövades under annan tid. Någon motsvarighet härtill finnes icke i departe-

mentsförslaget, enligt vilket kapitlet icke innehåller något annat stadgande

154

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

som förutsätter att riket är i krig än bestämmelsen om förhöjt straff för

svikande av försvarsplikt i 8 §. Sistnämnda straffhöjning har emellertid an­

setts böra vara begränsad till det fallet att riket verkligen är i krig.

10 Kap.

Om brott mot allmän verksamhet.

1

§•

I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande om straff

för den som med våld eller med hot som innebär trängande fara förgriper

sig å ämbetsman i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåt-

gärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Brottet har av kommittén

rubricerats såsom »våld å ämbetsman» och straffet har föreslagits skola vara

straffarbete i högst fyra år eller fängelse; om brottet vore ringa, skulle

dock dömas till böter. Härtill har kommittén fogat föreskriften, att om å

gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall gälla vad i 4 kap.

stadgas. Enligt andra stycket i kommitténs förslag skall såsom för våld å

ämbetsman straffas den som, på sätt i första stycket sägs, förgriper sig

mot någon som, utan att vara ämbetsman, är underkastad ämbetsansvar

eller enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd som äm­

betsman. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla, där någon sålunda

förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan här avsedd syssla

för att hämnas för vad han däri gjort eller låtit.

Vad sålunda föreslagits innebär i förhållande till gällande lag till en bör­

jan den ändringen, att de för närvarande på skilda paragrafer uppdelade

och med straff enligt olika skalor belagda fysiska angreppshandlingarna

mot ämbetsmän och tjänstemän samt med dem jämställda befattningshavare

sammanförts till ett gemensamt brott och inpassats under en gemensam

straffskala. Ämbetsskyddet har därvid bestämts till att omfatta alla som äro

underkastade ämbetsansvar och därutöver dem som enligt Konungens för­

ordnande skola åtnjuta samma skydd som ämbetsman. Skyddet har vidare

utsträckts till att gälla även i sådana fall, då den angripne vid tiden för gär­

ningens förövande frånträtt sin syssla. Däremot innehåller kommittéförsla­

get icke någon direkt motsvarighet till vad i nuvarande 10: 5 stadgas om

skydd även för den som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning,

i det kommittén ansett, att frågan om behovet av ämbetsskydd för dem som

kallats att biträda vid tjänsteutövning finge särskilt prövas, t. ex. i samband

med utfärdande av de särskilda författningar som innehölle stadganden

om sådana biträden. Själva den brottsliga gärningen beskrives i gällande

lag såsom »våld eller annan misshandel». Då kommittén i stället föreslagit

»våld eller hot som innebär trängande fara», betyder detta sålunda en ut­

vidgning. Det hot, som här avses, är emellertid enligt kommitténs motiv

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

155

endast sådant hot som innebär en omedelbart överhängande fara för liv

eller hälsa eller annat betydelsefullt intresse. Övriga fall av hot om våld

o. dyl. skola enligt kommitténs förslag falla under 4 § i kapitlet.

I anledning av den utformning paragrafen erhållit i kommittéförslaget har

länsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att länsstyrelsen avstyrkte borttagandet

av den nuvarande generella bestämmelsen om ämbetsskydd för den som

är kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning. Att på sätt kommittén

förordat låta frågan om dylikt skydd bliva föremål för reglering i de sär­

skilda författningar som innehölle stadganden om sådana biträden, funne

länsstyrelsen icke tillfredsställande. Därigenom skulle nämligen från äm­

betsskydd uteslutas sådana personer som utan stöd av någon författning

kallades att biträda vid tjänsteförrättning. Som exempel kunde nämnas den

som på grund av teknisk sakkunskap eller lokalkännedom eller av liknan­

de anledning anmodades att biträda vid polisutredning. Enligt länsstyrel­

sens mening borde därför ett allmänt stadgande om ämbetsskydd för den,

som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning, icke saknas i straff­

lagen. Sveriges trafikbilägares riksorganisation har vänt sig mot att kommit­

tén i motiven, vid övervägande av vilka personer som borde ifrågakomma

till ämbetsskydd enligt Konungens särskilda förordnande, endast med tve­

kan dit hänfört droskchaufförer. Riksorganisationen ville framhålla, att den

risk för övergrepp från allmänhetens sida, för vilken personalen inom den

yrkesmässiga biltrafiken vore utsatt, vore av den genom många kända fall

belysta intensitet, att någon tvekan om det befogade i denna personals an­

språk på ifrågavarande skydd icke syntes kunna råda. Då detta förhållande

måste anses vara av permanent beskaffenhet, ifrågasatte därför riksorgani­

sationen, huruvida icke i lagtexten i andra stycket i 10: 1 borde införas

orden »förare och annan personal å bil, som nyttjas i yrkesmässig trafik»,

varigenom denna personalkategori skulle erhålla ämbetsskydd utan att något

särskilt förordnande därom behövdes.

Gentemot den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »våld å äm­

betsman» har justitiekanslersämbetet anmärkt, att denna rubricering skulle

te sig främmande, då brottet bestått enbart i hot. Samma invändning har

framställts av föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg

och Malmö, landsfogden i Malmöhus län och stadsfiskalen i Malmö.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har slutligen, med samma motivering

som vid 9: 3, uttalat sig för att den i första stycket av paragrafen upptagna

hänvisningen till 4 kap. borde utgå.

Den enhetliga reglering av ämbetsskyddet som kommittén föreslagit sy­

nes innebära en vinning i förhållande till de splittrade bestämmelserna i

gällande lag. I fråga om kretsen av dem som skola åtnjuta sådant skydd

torde emellertid böra beaktas vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört. Jag

har fördenskull såsom 3 § upptagit stadgande om skydd jämväl för dem

som kallats att biträda vid offentliga förrättningar. Vad angår det av Sve-

Dejmrlements-

chcfen.

156

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

riges trafikbilägares riksorganisation framförda kravet på ett liknande ge­

nerellt skydd för den yrkesmässiga biltrafikens personal, synes det i och för

sig naturligt att denna erhåller ett sådant förstärkt skydd som här avses. Med

hänsyn bl. a. till att flera dylika personalgrupper finnas torde det emeller­

tid vara tekniskt svårt att införa en generell bestämmelse härom. Frågan

i vad mån ämbetsskydd skall tillkomma sådan personal torde därför, så­

som följer av kommitténs förslag, få prövas av Kungl. Maj:t särskilt för

varje trafikföretag eller för olika slags yrkesgrenar.

I fråga om avgränsningen av de olika slags gärningar som skola drabbas

av straff enligt paragrafen har jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att

förutom våld medtaga allenast sådant hot som innebär trängande fara, un­

der det att hot med våld i övrigt skulle hänföras under kommittéförslagets

4 §. Det synes innebära en systematisk förenkling att i 1 § medtaga allt hot

med våld men också endast sådant hot. En sådan förenkling kan så mycket

hellre vidtagas som straffet i ringa fall föreslagits skola vara böter. Jag för­

ordar alltså, att paragrafen göres tillämplig på allt hot om våld mot den

som åtnjuter ämbetssskydd. Goda skäl kunna också anföras för att i detta

sammanhang straffa även sådana försök till våld å tjänsteman, som icke ha

formen av hot, t. ex. att någon ur bakhåll skjuter på eller bakifrån söker slå

till en tjänsteman. Frågan om straff för försök i dylika fall torde emellertid

böra övervägas i samband med den slutliga revisionen av bestämmelserna

om misshandelsbrotten.

I övrigt har den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen i departe-

mentsförslaget undergått vissa jämkningar av redaktionell natur. Den av kom­

mittén upptagna särskilda konkurrensregeln har i samband därmed utgått.

En tillämpning av de allmänna konkurrensreglerna på förhållandet mellan

brotten i 10 kap., å ena, samt dem i 14 och 15 kap., å andra sidan, torde för

närvarande innebära, att då fråga är om ett obetydligt brott, bedömt efter

14 eller 15 kap., endast tillämpligt lagrum i 10 kap. skall komma till an­

vändning. Gäller det åter medelsvåra brott, torde båda lagrummen böra ci­

teras utan att likväl någon höjning av straffskalan utöver den högsta av de

ifragavarande bada skalorna skall inträda. Först om brottet är av svårare

slag, lär verklig konkurrens enligt 4 kap. strafflagen inträda. Med den av

kommittén föreslagna regeln skulle prövningen, vilket av sistnämnda båda

fall som förelåge, ersättas med ett avgörande enbart med ledning av om

straffarbete inginge i straffskalan i det andra lagrum som jämte 10: 1 vore

tillämpligt å gärningen eller ej. Tillräckliga skäl synas mig icke föreligga att

utan samband med en allmännare översyn av konkurrensreglerna här göra

ett sådant avsteg från vad eljest anses gälla.

Brottet torde lämpligen kunna betecknas som våld eller hot mot tjänste­

man.

2

§■

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 4 §. I denna har kom­

mittén upptagit ett stadgande av innehåll, att den som i annat fall än förut

157

i kapitlet är sagt för att tvinga eller hindra någon som i 1 § avses i utövning

av hans syssla eller hämnas därför otillbörligen företager gärning som för

honom medför lidande, skada eller annan olägenhet eller hotar därmed skall

för förgripelse mot ämbetsman dömas till fängelse eller böter. För det fall

att brottet är grovt har straffet föreslagits skola vara straffarbete i högst

fyra år eller fängelse.

Det sålunda föreslagna ämbetsskyddet mot tvång eller hämnd innebär en

nyhet i förhållande till gällande lag, enligt vilken allmänna funktionärer

skyddas mot tvång och hämnd allenast såvitt fråga är om våld eller annan

misshandel, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller missfirmlig

gärning. Den föreslagna nya bestämmelsen ansluter sig till den år 1935 be­

slutade utvidgningen av det i nuvarande 11: 8 upptagna skyddet för vittnen,

vilket skydd då utsträcktes till att utom våldsgärningar avse jämväl andra

åtgärder som för vittnet föranledde lidande, förlust eller annan skada även­

som hot om sådana åtgärder. Som exempel på handlingsformer, vilka skulle

falla under det nu föreslagna stadgandet, har kommittén anfört de i para­

grafen om utpressning angivna, nämligen hot om brottslig gärning, hot att

åtala eller angiva någon för brott och hot att om någon lämna menligt med­

delande. Även åtgärder av andra slag åsyftas emellertid med den nu före­

varande paragrafen, vilket sammanhänger med att den brottsliga avsikten

icke alltid behöver vara inriktad på tvång utan även kan gå ut på hämnd.

Mot denna paragraf har justitiekanslersämbetet anmärkt, att den till en del

syntes ha med straff belagt handlingar, beträffande vilka något starkare

behov av kriminalisation icke gjort sig gällande. Ämbetet har vidare an­

märkt, att brottsbeskrivningen vore vagare och till följd därav också tänj-

barare än som för närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges häradshöv­

dingar har uttalat, att även om det finge anses berättigat att ett visst skydd

bereddes ämbetsman också i andra fall än som avsåges i 1—3 §§ i kommitté­

förslaget, det likväl knappast kunde anses erforderligt att utsträcka detta

skydd så långt som här skett. Enligt vad kommittén föreslagit skulle näm­

ligen varje gärning, som medförde ett lidande, en skada eller en olägenhet,

om än aldrig så obetydlig, liksom även hot om en sådan gärning drabbas

av straff, om det i paragrafen angivna syftet förelåge. Föreningen funne en

begränsning av stadgandets räckvidd erforderlig, så alt icke rena bagateller

komme att inrymmas därunder. Vidare ansåge föreningen alt det i kommit­

téns brottsbeskrivning ingående uttrycket »otillbörligen företager gärning»

icke vore ägnat att skapa en klar gräns mellan det straffbara och det icke

straffbara området. Straffsatsen för grovt brott syntes föreningen slutligen

kunna utan våda sänkas till straffarbete i högst två år eller fängelse.

I likhet med kommittén finner jag det påkallat att införa ämbetsskydd

Departements-

även mot andra former av tvång och hämnd än som omfattas av nu gällande cAe/en.

lags bestämmelser. Jag erinrar även om att riksdagen i samband med den

år 1935 beslutade utvidgningen av skyddet för vittnen hemställde om utvidg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

ning också av skyddet för ämbets- och tjänstemän. På sätt häradshövding-

föreningen framhållit begränsar den av kommittén föreslagna lagtexten vis­

serligen icke det straffbara området till åstadkommande eller hot om åstad­

kommande av någon för tjänstemannen menlig effekt, som är av mera all­

varligt slag, men det bör framhållas, att gärningsmannen förutsättes ha för

avsikt att hindra eller tvinga befattningshavaren i utövningen av hans be­

fattning eller att hämnas därför. Handlingar som äro uttryck för en sådan

avsikt synas vara straffvärda, så snart de överhuvudtaget medfört någon

skadeverkan eller inneburit hot därom. Det av häradshövdingföreningen kri­

tiserade uttrycket »otillbörligen» måste åter anses erforderligt för att från

det straffbara området undantaga sådana fall då handlingen framstår som

legitim, såsom i det av kommittén anförda exemplet att man hotar en domare

med anmälan till justitieombudsmannen för att han icke iakttager före­

skrivna expeditionstider.

Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen synes mig sålunda ägnad

att läggas till grund för lagstiftning och har i departementsförslaget endast

blivit föremål för ett par mindre jämkningar av redaktionell natur. Stadgan­

det har vidare befunnits böra få sin plats omedelbart efter 1 §, i förhållande

till vilken det är subsidiärt. Dess tillämpningsområde kommer att bliva något

mindre än enligt kommittéförslaget, eftersom 1 § i departementsförslaget ut­

vidgats till att omfatta alla fall då någon med hot om våld mot ämbets- eller

tjänsteman söker hindra eller tvinga honom i hans tjänsteutövning.

I fråga om straffskalan finner jag ej skäl att, på sätt häradshövdingför­

eningen påyrkat, sänka det av kommittén föreslagna maximum, vilket måste

anses motiverat med hänsyn till att under paragrafen inrymmas även myc­

ket allvarliga fall av tvång och hot mot ämbetsmän. Vad slutligen angår

brottsbeteckningen finner jag den av kommittén föreslagna rubriceringen

»förgripelse mot ämbetsman» allenast såtillvida böra ändras att ordet »äm­

betsman» utbytes mot »tjänsteman».

3 §■

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Här har näm­

ligen, på sätt jag under 1 § i departementsförslaget förutskickat, upptagits

en bestämmelse, att vad som stadgats till skydd för där avsedd befattnings­

havare även skall gälla till förmån för den som kallats att biträda sådan

befattningshavare vid förrättning. Bestämmelsen har synts mig böra erhålla

tillämplighet jämväl beträffande det i 2 § av departementsförslaget stadgade

straffskyddet mot förgripelser mot tjänstemän. I övrigt bör bestämmelsen tol­

kas lika snävt som motsvarande stadgande i gällande lag (se N. J. A. 1905 s.

337).

4 §•

Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 2 §. Kommittén har

därstädes upptagit ett stadgande om straff för den som gör våldsamt mot­

stånd vid offentlig förrättning eller eljest handgripligen eller på annat dylikt

159

sätt söker hindra eller tvinga någon som i 1 § avses i utövning av hans syssla

utan att likväl våldföra honom som där sägs. Straffet har föreslagits skola

vara fängelse eller böter.

Den sålunda föreslagna hrottsbeskrivningen är vidare än den i 10: 6 i gäl­

lande lag varest stadgas straff endast för den som vid offentlig förrättning

gör våldsamt motstånd utan att förrättningsman våldföres. Utom däri, att

det icke endast är fråga om motstånd vid offentlig förrättning, består utvidg­

ningen, enligt vad i motiven uttalats, i att förslaget icke sasom gällande rätt

uppställer någon fordran på kraftutveckling från den brottsliges sida. En­

ligt kommitténs motiv skall sålunda den som skall anhallas vara straffbar

även om han blott lägger sig på marken så att han måste bäras. Våldsamt

motstånd skulle vidare enligt motiven kunna bestå i att låsa eller hålla igen

en dörr för att hindra någon som är stadd i tjänsteutövning att komma in,

varemot vägran att öppna en stängd dörr icke i och för sig skulle kunna

straffas enligt nu förevarande paragraf men väl enligt 10: 12 i förslaget.

Liksom 10: 6 i gällande lag avser 10: 2 i kommittéförslaget icke muntliga

tillmälen och hotelser.

Mot kommittéförslaget i denna del har justitiekansler sämbetet anmärkt,

att vad kommittén i motiven uttalat om att någon kraftutveckling av den

brottslige icke erfordrades för straffbarhet, knappast kunde anses framgå

av det i förslagets lagtext använda uttrycket »handgripligen eller på annat dy­

likt sätt». Emellertid syntes det ämbetet tvivelaktigt, huruvida den av kom­

mittén här åsyftade utvidgningen av det straffbara området vore påkallad

av något verkligt behov. En dylik utvidgning syntes inbjuda till anställande

av åtal för våldsamt motstånd utan att tillräckliga skäl därför vore för han­

den. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes uttalat, att det av

lagtexten i kommittéförslaget icke framginge, att det skulle anses såsom

våldsamt motstånd att söka hindra ett anhållande genom att lägga sig ned

på marken. Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att den ut­

vidgning av brottsområdet som innefattades i orden »eller eljest handgrip­

ligen eller på annat dylikt sätt» icke syntes erforderlig. Med denna avfattning

av paragrafen syntes ett mycket stort antal synnerligen ofarliga fall av mot­

stånd vid förrättning komma att bliva bestraffade, ehuru de i själva verket

endast vore ett uttryck för en ofta naturlig reaktion mot de ingripanden i den

enskildes rätt till person eller egendom, som genom stadgandet skulle skyd­

das. Frågan syntes vinna ökad betydelse med hänsyn till att enligt för­

slaget antalet av de personer som skulle vinna straffskydd väsentligt ökats.

Landsfogden i Värmlands län har framhållit, alt vid den vanligaste typen

av anhållande, nämligen för fylleri, det ofta hände alt den som skulle an­

hållas lade sig på marken och därigenom åstadkomme s. k. passivt motstånd.

Det skulle synas väl hårt, om denna typ av motstånd straffbelädes, liksom

svårighet säkerligen skulle uppstå att avgöra, när sådant motstånd skedde

medvetet. Föreningen Sveriges stadsdomare har funnit, att enligt kommit­

téns förslag gränsdragningen mellan våldsamt motstånd i 10: 2 och ingrepp

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements­

chefen.

i myndighets verksamhet i 10: 12 understundom syntes bliva subtil. För­

eningen har särskilt framhållit, att det enligt kommitténs motiv skulle räk­

nas såsom våldsamt motstånd att låsa en dörr för att hindra en förrättning,

men att, om dörren redan hunnit låsas och vederbörande vägrade att öppna,

endast brott mot 10: 12 skulle föreligga. Sveriges advokatsamfund har an­

sett, att ett försök att tvinga, där det icke borde gå in under 1 eller 4 §, i

praktiken alltid samtidigt utgjorde ett försök att hindra ämbetsmannen i ut­

övning av hans syssla. Då någon reell begränsning av det straffbara om­

rådet sålunda näppeligen skulle ske, om orden »eller tvinga» utginge ur pa­

ragrafen, samt detta skulle medföra en bättre överensstämmelse mellan

brottsbeskrivning och brottsrubricering, ville samfundet förorda en dylik om­

redigering.

Beträffande den av kommittén föreslagna brottsrubriceringen har justitie-

kanslersämbetet funnit mindre tillfredsställande att benämningen »våldsamt

motstånd» skulle användas även i fråga om den som vid ett anhållande icke

gjort något motstånd i annan form än att han lagt sig på marken, så att han

måste bäras. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har funnit, att den av

kommittén föreslagna brottsbeteckningen måste anses vilseledande, eftersom

våld icke förutsattes för straffbarhet. Även i vissa andra yttranden ha an

märkningar framställts mot brottsbeteckningen.

I överensstämmelse med de synpunkter som framhållits i åtskilliga ytt­

randen finner jag, att det straffbara området skulle bliva alltför vidsträckt,

om brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf, på sätt kommittén före­

slagit, utsträcktes till att omfatta även former av motstånd som icke äro in­

riktade på någon kraftutveckling. Sålunda anser jag det exempelvis icke

vara pakallat att, i motsats till vad som för närvarande gäller, för våldsamt

motstånd straffa den som motsätter sig ett anhållande enbart genom att

lägga sig ned på marken. Icke heller synes mig sådant straff böra inträda

för den som endast reglar sin egen dörr för att hindra någon offentlig tjänste-

förrättning. För att vinna nödig begränsning av det straffbara området har

departementsförslaget formulerats sålunda, att det skall vara fråga om att

någon, utan att fall är för handen som förut i kapitlet sägs, genom att sätta

sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av befattning

som avses i 1 §. Med denna formulering, vari uttrycket motvärn är gemen­

samt med 5: 10, skall liksom enligt kommittéförslaget under stadgandet falla

allt motstånd som sker genom fysisk kraftutveckling utan att denna riktar

sig mot befattningshavaren eller hans biträden, då ju 1 eller 2 § blir till­

lämplig. De i praktiken vanligaste fallen torde vara, att våldet icke riktar

sig mot någon person utan består exempelvis i att en anhållen vid bortfö­

randet spjärnar emot eller klänger sig fast vid något föremål.

5 §.

Denna paragraf svarar mot 3 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett

stadgande om straff för ett såsom »tjänstemissfirmelse» betecknat brott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

161

Sådant brott föreligger enligt kommittéförslaget om någon talar eller skriver

smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot myndighet eller

annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter eller mot någon

som i 1 § avses i eller för hans syssla. Straffet föreslås skola vara böter

eller fängelse. Vidare har här upptagits föreskrift, att om eljest enligt lag

kan följa straffarbete å gärningen, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 10:2 såvitt gäller kränk­

ning mot ämbetsmän och av 10:5 såvitt gäller kränkning mot lägre befattnings­

havare. I förhållande till dessa lagrum innefattar förslaget till en början den

ändringen, att hotelse icke särskilt nämnes såsom en form för den brottsliga

gärningen. Straffbara såsom tjänstemissfirmelse äro enligt förslaget blott

gärningar, vilka om de riktat sig mot enskild person skulle innefattat an­

tingen förtalsbrott enligt 16:7 eller 8 eller också förolämpning enligt 16:9

eller 11. Andra hotelser än sådana som täckas av brottsbeskrivningen i 16: 9

eller 11 falla därför icke under nu förevarande paragraf. Däremot äro de av

kommittén föreslagna andra stadganden i 10 kap., för vilka redogjorts

under 1 och 2 §§ i departementsförslaget, avsedda att omfatta jämväl vissa

fall av hot.

I förhållande till gällande strafflag innebär förevarande paragraf i kom­

mittéförslaget såtillvida en utvidgning av det straffbara området, att skyddet

avser ej blott särskilda personer utan även myndighet eller annat organ som

äger besluta i allmänna angelägenheter. Vad sålunda föreslagits är bl. a. avsett

att delvis ersätta stadgandet om ansvar för dombrott i rättegångsbalken 28:1,

vilket saknar motsvarighet i nya rättegångsbalken.

Sveriges advokatsamfund har uttalat, att enligt samfundets mening till­

räckliga skäl saknades för att utsträcka skyddet enligt nu förevarande para­

graf till att omfatta även myndigheter och andra offentliga organ. Vad

som erfordrades vore att mot missfirmelser i eller för deras tjänst skydda

de enskilda personer, som ensamma eller tillsammans med andra bildade en

myndighet eller ett offentligt organ. Däremot syntes föga påkallat att här­

utöver i strafflagen inskriva en särskild bestämmelse om straffskydd för

institutionerna såsom sådana. Vad kommittén i detta hänseende föreslagit

syntes innebära en viss fara för den fria kritikrätt, som borde utmärka ett

demokratiskt samhälle, ty gränsen mellan kritik och missfirmelse kunde vara

svår att draga, och meningarna därom kunde vara delade mellan å ena

sidan myndigheterna och å andra sidan allmänheten. Såvitt anginge rikets

domstolar syntes emellertid en straffbestämmelse av nu ifrågavarande inne­

börd vara påkallad. Mellan domstolar och andra myndigheter förelåge den

viktiga skillnaden, att de förras verksamhet uteslutande ginge ut på att

träffa rättsliga avgöranden, medan de senare i större eller mindre utsträck­

ning hade att taga ställning till lämplighetsfrågor av praktisk natur. I fråga

om dessa andra myndigheter vore därför allmänhetens fria kritikrätt av-

helt annan betydelse än beträffande domstolarna. Härtill komme att det

vore särskilt angeläget alt upprätthålla respekten för domstolarna såsom

Bihang till

riksdagens

protokoll 19i8. 1 sand. Nr 80.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Departements­

chefen.

rättens organ. Icke blott de enskilda domstolsledamöterna utan även dom­

stolarna såsom sådana borde därför genom straffbestämmelser skyddas mot

missfirmelser. På nu anförda skäl ville samfundet förorda, att förevarande

paragraf i förslaget omarbetades till att avse endast missfirmelse mot en­

skilda funktionärer, samt att i en särskild bestämmelse stadgades straff för

missfirmelse mot domstol. Såvitt anginge högsta domstolen och regerings­

rätten syntes det samfundet emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke

detta skydd borde ernås genom att stadgandet i 9: 4 i förslaget utsträcktes

till att avse även dessa två domstolar. A andra sidan har generaltullstyrelsen

—- under hänvisning till att det förekommit att trafikanter skrivit smädligt

mot lokal tullmyndighet eller styrelsen utan att därvid namngiva någon

särskild person — uttalat att den föreslagna utvidgningen av det straffbara

området till att innefatta jämväl missfirmelse av myndighet vore påkallad.

I fråga om straffsatsen har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit

oegentligt, att medan enligt kommittéförslaget straffet för förgripelse mot

ämbetsman i 10:4 skulle vara, i normalfallen fängelse eller böter samt i

grova fall straffarbete i högst fyra år eller fängelse, kommittén för tjänste-

missfirmelse endast föreslagit straffet böter eller fängelse. Då sistnämnda

brott av kommittén upptagits i 10: 3, skulle 10: 4, som enligt sin lydelse icke

hade avseende å förut i kapitlet behandlade fall, aldrig kunna vinna till-

lämpning, då tjänstemissfirmelse förelåge. En förgripelse som tillika inne­

fattade missfirmelse skulle sålunda straffas allenast efter den lägre skalan i

10:3, och detta även om förgripelsen vore att bedöma såsom grov så att

straffarbete skolat ådörnas, därest 10: 4 ägt tillämpning. Att sålunda för­

gripelse i förening med missfirmelse skulle bedömas efter en lindrigare straff­

skala än enbart förgripelse syntes icke tillfredsställande. Därest icke för­

hållandet mellan förgripelse och missfirmelse reglerades på annat sätt än i

förslaget, vore det därför enligt hovrättens mening nödvändigt att straffska­

lan i 10: 3 i kommittéförslaget gjordes lika sträng som den i 10: 4. Slutligen

har hovrätten mot den av kommittén här upptagna konkurrensregeln gjort

samma erinran som vid 9: 3.

Angående den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen har Göta

hovrätt uttalat, att rubriceringen »tjänstemissfirmelse» icke syntes helt lyck­

ligt vald vid jämförelse med sådana ord som »tjänstefel» och »tjänstebrev»,

där sammansättningsledet »tjänste-» vore liktydigt med »i tjänsten». Även

hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt på brottsbeteckningen.

Vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört angående förhållandet mel­

lan straffskalorna för förgripelse i 10:4 och för missfirmelse i 10:3 enligt

kommittéförslaget har varit ett skäl till att ordningen mellan ifrågavarande

båda stadganden omkastats i departementsförslaget. Detta upptager såsom

2 § ett stadgande om straff för förgripelse mot tjänsteman, svarande mot för­

gripelse mot ämbetsman i kommittéförslaget, och såsom 5 § stadgandet om

missfirmelse. Härigenom kommer tillämpning av den svårare straffbestäm­

melsen i 10:2 icke att bliva utesluten, därest en handling som i och för sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

163

fallei- under brottsbeskrivningen i denna paragraf tillika skulle innefatta

missfirmelse mot den angripne ämbetsmannen.

Den viktigaste nyheten i kommittéförslaget är införandet av straff även för

missfirmelse, som icke är riktad mot någon befattningshavare personligen

utan mot myndighet eller annat organ med beslutanderätt i allmänna ange­

lägenheter. En sådan straffbestämmelse som den av kommittén föreslagna

skulle emellertid, på sätt advokatsamfundet uttalat, stundom kunna komma

att stå hindrande i vägen för den fria kritikrätt i allmänna angelägenheter,

som bör finnas i ett demokratiskt samhälle. Bestämmelsen har därför i de-

partementsförslaget begränsats till att innefatta skydd mot offentligt skym­

fande, vilket såsom jag vid 9:4 framhållit innebär en begränsning av det

straffbara området till sådana fall då beskyllningen sker i offentlig handling

eller eljest riktar sig till allmänheten och dess form är skymflig. Saklig kri­

tik, även om den innefattar oriktiga uppgifter, lämnas alltså straffri såvitt

den riktar sig mot ett organ och icke mot någon viss person.

Med hänsyn till det anförda har paragrafen i departementsförslaget upp­

delats på två stycken. Första stycket, som handlar om »skymfande av myn­

dighet», ger myndigheter och andra organ som äga besluta i allmänna an­

gelägenheter skydd allenast mot offentligt skymfande. I andra stycket be­

handlas under beteckningen »missfirmelse av tjänsteman» brott mot sådana

personer som eljest åtnjuta ämbetsskydd. Dessa skola, liksom enligt gällan­

de rätt och kommittéförslaget, åtnjuta skydd mot beskyllningar och andra

smädelser, vare sig de ske offentligt eller enskilt och vare sig formen är

skymflig eller innehållet innebär förtal. Andra stycket skall tillämpas allenast

i andra fall än första stycket avser.

Den av kommittén här upptagna särskilda konkurrensregeln har av ena­

handa skäl som utvecklats under 9:3 icke influtit i departementsförslaget.

6

§.

Nu förevarande paragraf motsvarar 5 § i kommittéförslaget. Därunder har

kommittén föreslagit stadgande om straff för den som åt någon, vilken är el­

ler varit underkastad ämbetsansvar, lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller

annan otillbörlig förmån för dennes utövning av sin befattning. Brottet har av

kommittén rubricerats såsom bestickning och straffet har föreslagits skola

vara högst straffarbete i två år.

Det nu ifrågavarande brottet är för närvarande behandlat i sammanhang

med ämbetsbrotten i 25 kap., vars 5 § innehåller bestämmelser om straff dels

för ämbetsman som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova eller

begär muta eller annan otillbörlig belöning dels ock för den som till ämbets­

man lämnar, utlovar eller erbjuder sådan belöning. Kommittén har funnit,

alt den senare formen av brottslighet, som ju icke förutsätter straffbart för­

farande från någon ämbetsmans sida, borde upptagas icke i kapitlet om äm­

betsbrotten utan bland brotten mot allmän verksamhet i 10 kap. Att den här

föreslagna brottsbeskrivningen avviker från gällande lag därigenom att ordet

»belöning» ersatts med »förmån», beror på att kommittén velat klarare fram-

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements­

chefen.

hålla, att under straffbudet falla ej blott kontanta belöningar utan även för­

måner av annat slag, exempelvis lönande uppdrag. En utvidgning i förhållan­

de till gällande rätt är vidare, att den föreslagna bestämmelsen även omfat­

tar bestickningsåtgärder gentemot dem som varit men icke längre äro un­

derkastade ämbetsansvar. Då redan enligt nuvarande lag det straffbara om­

rådet omfattar även efter ämbetsutövningen tillkomna förmåner, har det

nämligen synts kommittén också böra vara straffbarbeten ovidkommande,

huruvida ämbetsmannen vid förmånens lämnande fortfarande innehar syss­

lan eller ej.

I anledning av vad kommittén sålunda föreslagit bar hovrutten över Skåne

och Blekinge uttalat, att ur saklig synpunkt intet funnes att erinra mot att

med otillbörlig belöning till ämbetsman likställdes sådan belöning till den som

icke längre vore underkastad ämbetsansvar. Den föreslagna lagtextens for­

mulering syntes emellertid mindre lycklig, eftersom stadgandet efter ordala­

gen skulle omfatta även det fall att åt en förutvarande ämbetsman erbjödes

eller utlovades muta eller annan otillbörlig belöning. Ett sådant fall borde,

om det överhuvudtaget vore tänkbart, icke enligt hovrättens mening omfat­

tas av bestämmelsen. Det förefölle vidare oriktigt att använda ordet »muta»

om belöning till en förutvarande ämbetsman. Hovrätten ville slutligen ifråga­

sätta, huruvida icke i ett annat avseende en utvidgning av det straffbara om­

rådet vore påkallad. Enligt de föreslagna bestämmelserna torde hinder icke

möta att åt någon, som ännu icke tillträtt en med ämbetsansvar förenad be­

fattning men väntades göra detta, lämna eller utlova muta, avseende hans

framtida tjänsteutövning. Sådana mutor kunde uppenbarligen innebära lika

stora faror som annan bestickning. Mången tjänsteman uppehölle tid efter

annan begränsade förordnanden. Det vore stötande, om bestickningsfall under

tid, då han icke innehade förordnande, skulle lämnas utan beivran. För­

eningen Sveriges häradshövdingar åter har, liksom i fråga om uttryckssättet

i kommittéförslagets 4 §, funnit att orden »otillbörlig förmån» i den av kom­

mittén föreslagna brottsbeskrivningen icke vore ägnade att skapa en klar

gräns mellan det straffbara och det icke straffbara området. Rådhusrätten i

Malmö slutligen har funnit, att det nu ifrågavarande stadgandet borde ut­

sträckas till att avse även otillbörlig förmån till ämbetsmannen närstående

personer. Lagrummet skulle eljest lätt kunna kringgås, t. ex. genom att för­

måner erbjödes icke åt ämbetsmannen s jälv utan åt hans hustru. Samma syn­

punkter ha anlagts av stadsfiskalen i Malmö, vilken anfört att i praktiken

fält torde ha förekommit, då en otillbörlig förmån lämnats ämbetsmans

hustru eller annan tillhörande hans familj.

I överensstämmelse med kommittén har jag funnit, att straff bör inträda

oavsett om befattningshavaren vid tidpunkten för den otillbörliga förmånens

lämnande eller erbjudande fortfarande innehar sin befattning eller ej. Det

är nämligen tydligt, att de synpunkter, utifrån vilka bestickning straffas,

göra sig med i huvudsak samma styrka gällande inför risken att tjänstemän

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

165

i sin tjänsteutövning skulle låta sig påverka av möjligheten att efter av-

skedstagandet komina i åtnjutande av otillbörliga förmåner från personer

eller företag, vilkas intressen berörts av tjänsteutövningen i fråga.

Då den av kommittén föreslagna formuleringen »muta eller annan otill­

börlig förmån» kan tänkas misstolkad på det sättet att båda uttrycken skulle

åsyfta före tjänsteutövningen lämnade förmåner, har jag återgått till gällande

lags uttryck »muta eller annan otillbörlig belöning». Det torde ändå vara klart,

att, såsom kommittén framhållit, under straffbudet falla ej blott kontanta

belöningar utan även förmåner av annat slag, exempelvis lönande uppdrag.

Vad angår ordet »otillbörlig», mot vilket häradshövdingföreningen riktat

kritik, finner jag i likhet med kommittén, att icke varje gåva såsom erkänsla

för det sätt varpå en tjänsteplikt fullgjorts bör föranleda straff. Att i straff­

lagen angiva den härav betingade begränsningen av det straffbara området

annorledes än genom att uppställa villkoret att fråga skall vara om en otill­

börlig belöning torde icke låta sig göra. Den närmare bestämningen av vad

som i detta hänseende är tillbörligt eller ej blir beroende av sed och allmän

uppfattning i varje särskilt fall eller för tjänsten meddelade föreskrifter och

låter sig icke inskriva i en lagtext. Lika naturligt som det för närvarande an­

ses att exempelvis en präst erhåller någon obetydlig minnesgåva av en årgång

konfirmander, lika otillbörligt skulle det te sig om en domare mottoge gå­

vor —■ större eller mindre — av dem som ha rättegångar inför honom. Enligt

min mening är varje gåva till befattningshavare som bär avses otillbörlig,

om förmånen i fråga eller förväntan att erhålla den kan tänkas påverka

tjänsteutövningen.

I fråga om brottsbeskrivningen i övrigt synes, med beaktande av vad hov­

rätten över Skåne och Blekinge samt rådhusrätten och stadsfiskalen i Malmö

uttalat, böra vidtagas den ändringen att straff skall inträda så snart någon

lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för ut­

övning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Härigenom inbegri-

pes även det fallet att någon söker muta den som ännu ej tillträtt befatt­

ningen i fråga, varjämte ställes utom tvekan att paragrafen omfattar även

otillbörliga förmåner till befattningshavaren närstående personer. Liksom

enligt kommittéförslaget ingår även belöning som lämnas i efterhand. Det

avgörande är, om förmånen lämnats, utlovats eller erbjudits för utövning av

befattningen. Har förmånen lämnats någon närstående till befattningshava­

ren, kan straff inträda även om den sistnämnde icke hade kännedom om för­

månen.

V §■

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 6 §, varest kommit­

tén i ett första stycke under rubriceringen »otillbörligt verkande vid röst­

ning» upptagit eu bestämmelse om straff för den som vid val till allmän

befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra

omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på

omröstningen. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller böter i nor-

]66

Kangl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements­

chefen.

malfallen samt fängelse eller straffarbete i högst två år för det fall att brot­

tet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest

är att anse som grovt. I ett andra stycke av paragrafen har kommittén in­

rymt stadgande, att den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otill­

börlig förmån för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende skall

dömas till böter eller fängelse.

Paragrafen motsvaras i nu gällande strafflag av 10: 16, enligt vilket lag­

rum det är straffbelagt att sälja eller köpa röst vid val till allmänt värv,

störa valfriheten genom hot eller tubbande eller eljest obehörigen verka i

val. I förhållande till gällande rätt innebär kommittéförslaget, att straff­

skyddet utsträckts till att omfatta även andra omröstningar i allmänna ären­

den än val, exempelvis folkomröstning och omröstning vid kommunalstäm­

ma eller i annan beslutande statlig eller kommunal församling. Kommitté­

förslaget giver vidare mera vägledning än gällande lag vid angivandet av de

handlingsformer som skola anses innefatta otillbörligt verkande.

Mot de i kommittéförslagets lagtext här ingående uttrycken »otillbörligen

inverka på omröstningen» och »otillbörlig förmån» har föreningen Sveriges

häradshövdingar gjort samma principiella anmärkning angående oklarhet i

fråga om det straffbara områdets gräns som beträffande de likartade uttryc­

ken i de stadganden i kommittéförslaget, vilka motsvara 2 och 6 §§ i departe-

mentsförslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot uttalat, att straff­

skyddets utsträckande enligt kommitténs förslag i stort sett vore väl ägnat

att avlägsna den ovisshet på området som hittills gjort sig gällande. Läns­

styrelsen ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke förslaget borde ytter­

ligare fullständigas genom ett särskilt straffbud mot att påverka överlägg­

ning i allmänna ärenden, detta dock mera till förebyggande av framtida

missbruk; hittills förelåge åtminstone icke i större utsträckning någon er­

farenhet av sådan påverkan. Fångvårdsstyrelsen slutligen har ansett, att

brottsbeteckningen »otillbörligt verkande vid röstning» icke osökt ledde tan­

ken i avsedd riktning.

Icke heller i nu förevarande paragraf finner jag det möjligt att undvika

sådana uttryck som »otillbörligen» eller liknande. Att här uttömmande

uppräkna alla de olika slag av förfaranden och förmåner som kunna tän­

kas komma i fråga torde nämligen icke låta sig göra. Åt domstolarna måste

därför anförtros att i de uti lagtexten icke särskilt beskrivna fallen avgöra

vad som får anses vara tillbörligt eller motsatsen. Jag ansluter mig likaledes

till kommitténs uppfattning, att något särskilt straffbud mot att påverka

överläggning i allmänna ärenden icke torde vara påkallat. Den av kommittén

föreslagna brottsrubriceringen »otillbörligt verkande vid röstning» synes mig

böra godtagas.

8

§•

Denna paragraf motsvarar 7 § i kommittéförslaget. Kommittén har där

upptagit ett stadgande, att om någon obehörigen söker förskaffa sig känne-

167

dom om vad som angående utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hål­

las hemligt, han skall för brott mot rösthemlighet dömas till böter. Bestäm­

melsen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, har icke blivit föremål för

några anmärkningar i yttrandena. Då den måste anses vara välbetänkt, för­

ordar jag dess antagande i den lydelse kommittén föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

9 §.

Förevarande paragraf motsvarar 8 § i kommittéförslaget. I denna har

kommittén upptagit stadgande om straff för ett såsom övergrepp i rättssak

betecknat brott, varmed förstås att någon med våld eller annan otillbörlig

åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet eller med hot om

sådan åtgärd angriper någon för det han vid domstol eller annan myndighet

gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit

utsaga eller ock för att hindra honom därutinnan. Straffet har föreslagits

skola vara högst straffarbete i två år.

Vad här föreslagits har i gällande rätt en motsvarighet i 11:8. Enligt detta

lagrum föreligger emellertid en olikhet i fråga om straffskyddets utsträck­

ning mellan å ena sidan parter och därmed jämställda samt a andra sidan

vittnen och dem som eljest vid förhör inför myndigheter avgiva utsagor,

För den förra kategorien avser skyddet endast våldsgärningar och hot om

våld, för den senare dessutom åtgärder, som föranleda lidande, förlust eller

annan skada, ävensom hot om sådana åtgärder. Utom den ändring i för­

hållande till gällande rätt som sålunda består i att alla av lagrummet skyd­

dade likställts innebär kommittéförslaget, enligt vad kommittén uttalat, vi­

dare den utvidgningen av straffskyddet att detta ej blott såsom för närva­

rande omfattar parter, ombud, vittnen och andra som uppträda i en redan

anhängig sak utan även avser att utgöra skydd mot otillbörliga åtgärder

riktade mot själva anhängiggörandet av en sak genom anmälan till domstol,

polis eller annan myndighet. Kommittén har nämligen tunnit, att det just

vore den som toge initiativet till att skaffa sig eller andra rätt som främst

behövde skydd, men att, sedan en sak väl kommit inför rätta eller eljest in­

för behörig myndighet, sådana övergrepp som här vore ifråga spelade jäm­

förelsevis mindre roll.

Mot denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet anmärkt, dels

att här synles ha straffbelagts även handlingar, beträffande vilka intet star­

kare behov av kriminalisation gjort sig gällande, dels också att paragrafens

brottsbeskrivning vore vagare och till följd därav också tänjbarare än vad

för närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har fun­

nit paragrafens brottsbeskrivning alltför svävande, beroende pa det svårtol­

kade uttrycket »otillbörlig åtgärd». Föreningen har vidare uttalat, att vad

föreningen anfört angående räckvidden av bestämmelsen om straff föi för-

gripelse mot ämbetsman i 10: 4 i kommitténs förslag även ägde tillämpning

på nu förevarande paragraf däri.

168

DePchtef™ntS „ Kommittén har icke anfört någon närmare motivering för sitt förslag att

låta även den som själv gör anmälan eller för talan hos domstol eller annan

myndighet atnjuta straffskydd — förutom mot våld och hot därom — jäm­

väl mot annan otillbörlig åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olä­

genhet liksom mot hot om sådan åtgärd. Skyddet mot annat än våldsgär­

ningar och hot därom är i gällande rätt förbehållet vittne och den som eljest

avgiver utsaga vid förhör inför myndighet. Jag har icke funnit tillräckliga

skäl föreligga att göra ändring i denna del. Det dagliga livet kan uppenbar­

ligen erbjuda många tillfällen att åstadkomma förtretligheter av olika slag

för en motpart, och att straffbelägga allt sådant, utan annan begränsning

än att det skall vara fråga om en otillbörlig åtgärd, synes mig icke tillfreds­

ställande. I departementsförslaget har därför nu förevarande paragraf, i an­

slutning till gällande rätt, uppdelats i stadganden om straff dels för den som

med våld eller hot därom angriper någon antingen för det han hos domstol

eller annan myndighe! gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller

eljest vid förhör hos myndighet avgivit utsaga eller också för att hindra

honom i sådan sak, dels ock för den som med annan åtgärd, som medför

lidande, skada eller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon

för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myn­

dighet eller för att hindra honom i sådan sak. Under det senare ledet kom­

mer emellertid även att falla angrepp med anledning av partsutsaga under

sanningsförsäkran.

10 §.

Kommittén har i 9 § första stycket upptagit eu bestämmelse om straff

för bevisförvanskning. Sådant brott föreligger enligt kommittéförslaget, där

nagon förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för brottsutredning el­

ler inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Straffet har föreslagits

skola vara högst straffarbete i två år eller, om bevisförvanskningen med hän­

syn till att den förövas med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld eller eljest

ar att anse som grov, straffarbete i högst sex år. I paragrafens andra stycke

har kommittén intagit ett stadgande, att den som föregriper brottsutredning

och därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis skall straffas

med böter. I 10 § har kommittén därefter placerat bestämmelser om straff

för döljande av brottsling. Sådant brott består enligt första stycket i paragra­

fen i att någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, främjar hans

flykt eller på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till dom eller

verkställighet av straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd. Som straff

för döljande av brottsling har föreslagits fängelse eller böter, dock afl om

straffarbete i åtta år eller däröver kunde följa å det brott, till vilket döl­

jandet hänförde sig, straffet för det senare skulle få höjas till straffarbete

1 högst fyra år. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagit bötes­

straff för den som vid förövandet av nu ifrågavarande handlingar icke insåg

men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Slutligen har

i ett tredje stycke av samma paragraf upptagits ett stadgande, att straff eftei

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

169

paragrafen ej skall få ådömas make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp-

eller nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med

den brottslige, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller foster­

barn.

Dessa båda paragrafer i kommittéförslaget motsvara nuvarande 10: 18 a,

varest stadgas straff för den som, sedan brott timat, döljer den brottslige,

främjar hans flykt, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt

motverkar den brottsliges befordran till ansvar. Lagrummet föreskriver vi­

dare även straff för den som icke insåg men liade skälig anledning antaga

att den andre var brottslig. Straffrihet är medgiven för den brottsliges när­

maste, dock icke vid uppsåtligt undanröjande av bevis om gärningen.

I förhållande till gällande rätt innebär sålunda kommittéförslagel till en

början den ändringen att undanröjande av bevis upptagits i en särskild pa­

ragraf och återstoden av innehållet i nuvarande 10: 18 a i en annan. Vidare

har emellertid förstnämnda brottsbegrepp utbyggts till att omfatta icke blott

bevisförvanskning för att motverka någons befordran till ansvar utan även

bevisförvanskning för att ådraga någon straff. Bevisförvanskning i sistnämn­

da syfte straffas för närvarande enligt 16: 2 på samma sätt som falsk an­

givelse. Denna uppdelning av bevisförvanskning på två särskilda brott, allt­

eftersom avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad,

har kommittén funnit mindre lämplig redan ur den synpunkten att vad som

gagnar en person vanligen är ägnat att i stället kasta misstankarna på en

annan. Icke heller har kommittén ansett det böra vara tillåtet att förebringa

falsk bevisning mot den man tror vara skyldig eller till förmån för den man

iror vara oskyldig. Kommittén har tvärtom funnit bevisförvanskningsbrottet

böra uppfattas såsom väsentligen riktat mot statens brotts utredande verk­

samhet. Såsom förutsättning för straffbarheten har därför endast uppställts

att det bevis som förvanskas eller undanröjes skall vara av betydelse för

brottsutredning. Vad angår bevisförvanskning av oaktsamhet har kommit­

tén genom att i andra stycket av 9 § i förslaget begränsa ansvaret till den

som föregriper brottsutredning främst velat inrikta straffbudet mot dem

som, ofta i helt annat syfte än att få den skyldige befordrad till straff, verk­

ställa egna efterforskningar i uppmärksammade brottmål och därigenom

försvåra eller störa polisutredningen. Lika litet som i gällande rätt har kom­

mittén vid bevisförvanskning låtit straffrihet inträda för den brottliges när­

maste.

10 § i kommittéförslaget innefattar — utöver att bevisförvanskning utbru

tits — icke några större ändringar i förhållande till motsvarande bestäm­

melser i nuvarande 10: 18 a. Om den bär föreslagna brottsbeteckningen »döl­

jande av brottsling» har kommittén uttalat, att varken »döljande» eller

»brottsling» finge fattas i alltför snäv bemärkelse.

I fråga om 9 § i kommittéförslaget har justitickanslerscimbetet framställt

samma anmärkningar som mot 8 § i kommittéförslaget, vilken svarar mot

9 § i departementsförslaget. Härutöver har ämbetet uttalat, afl det i para-

170

Kiingl. Maj.ts proposition nr 80.

grafens andra stycke upptagna stadgandet om straff för den, som föregrepe

brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskade eller undanröjde be­

vis, visserligen vore ägnat att motverka missbruk från utomståendes sida

vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund torde vara väl­

kommet för polismyndigheterna, men att det likväl vore möjligt att ett

sådant straffbud, vars innebörd nog icke klart framträdde för lekmannen,

icke komme att uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet utan skapa irri­

tation och därigenom göra mera skada än nytta.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot att det enligt för­

slaget icke för straffbarhet erfordrades att något brott begåtts eller ens att

utredning om brott påbörjats eller sedermera ägde rum, utan endast att för­

vanskningen vore av betydelse för brottsutredning. Mot en så betydande ut­

vidgning av det nuvarande brottsområdet, som begränsades av att gärningen

skulle ha skett sedan brott timat, kunde enligt föreningens mening åtskilliga

invändningar göras. Det torde sålunda icke kunna anses lämpligt att, på sätt

genom den föreslagna bestämmelsen skulle ske, kriminalisera många, även

skäligen betydelselösa gärningar som avsåge att undanröja spåren efter

mindre svåra brott, såsom fylleri, förargelseväckande beteende, äventyrligt

spel, åverkan, olovligt tagande av väg och andra brott av motsvarande svår-

hetsgrad, eller att med straff belägga undanröjandet av bevis om straffbar

förberedelse, även om åtgärden i själva verket varit ägnad att hindra fort­

satt brottslig verksamhet. Det kunde icke anses rimligt att av den brottsliges

närmaste eller överhuvudtaget av allmänheten kräva, att den skulle avstå från

dylika i det dagliga livet ofta vanliga åtgärder, endast därför att därigenom

undanröjdes bevis som skulle kunna vara av betydelse för en brottsutred­

ning, om en sådan komme till stånd. Att i dylika fall, på sätt i paragrafens

andra stycke föreslagits, bestraffa även den som av oaktsamhet förvanskade

eller undanröjde bevis syntes föreningen orimligt. Här liksom på åtskilliga and­

ra ställen i förslaget hade under gemensam straffsats sammanförts svåra och

relativt oskyldiga brott. Härigenom och särskilt på grund av de från 16:2 hit

överförda fallen hade straffmaximum för normalfallen, vilket i nuvarande 10:

18 a vore fängelse i sex månader, måst höjas till straffarbete i två år, något

som med hänsyn bl. a. till lagrummets vidsträckta tillämpningsområde vore

otillfredsställande. Nu nämnda förhållande, i förening med den omständig­

heten att den föreslagna paragrafen skulle äga tillämpning oavsett svårhets-

graden av det brott vartill bevisförvanskningen hänförde sig, medförde vi­

dare att straff för bevisförvanskning i åtskilliga fall skulle kunna utkrävas

även efter det att förstnämnda brott blivit preskriberat, vilket måste anses

oriktigt. Föreningen anslöte sig slutligen till det av Thyrén framställda för­

slaget, att straffrihet för den brottsliges närmaste skulle införas även vid

bevisförvanskning. Hovrätten över Skåne och Blekinge har åter funnit det

innebära en icke önskvärd lucka i brottsbeskrivningen att straffbar bevisför­

vanskning skulle föreligga endast där någon förvanskade eller undanröjde

äkta bevis eller inför myndighet åberopade falskt bevis, men däremot icke

om någon tillskapade falskt bevis utan att åberopa det inför myndighet. Den

171

som exempelvis på en brottsplats astadkomme falska spår, däi inga spåi

lunnits, kunde varken sägas ha förvanskat redan existerande bevis eller ha

åberopat falska bevis, men hans åtgärd vore likväl ägnad att påverka utred­

ningen om brottet.

Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt, huruvida icke det straff­

bara området blivit alltför inskränkt därigenom att nu förevarande paragraf

i förslaget endast avser förvanskning av bevis, som äro av betydelse för

brottmålsutredning. Även vid andra polisutredningar än sådana som avsåge

brottmål syntes nämligen otillbörligt förvanskande eller undanröjande av be­

vis kunna förekomma. Bevisen kunde vara av betydelse i administrativ pro­

cess eller i ärende, som eljest ankomme på prövning av administrativ myndig­

het. Måhända borde lagrummet därför avse även bevis av betydelse för vis­

sa sådana polisutredningar. Landsfogden i Gotlands län har funnit det kun­

na ifrågasättas, huruvida icke även en sådan påverkan av allmän verksam­

het borde straffbeläggas, som yttrade sig däri att någon hos polismyndighet

anmälde uppdiktat brott och därigenom föranledde onödig brottsutredning.

Denna synpunkt har länsstyrelsen i Gotlands lån funnit värd att överväga,

dock att en förutsättning för straffbarhet givetvis borde vara ett klart åda­

galagt uppsåt eller okynne, så att ej allmänheten avskräcktes från att vara

polismyndigheterna behjälplig vid uppdagandet av brott. T. f. förste stads-

fiskalen i Stockholm har ansett att i sådana fall, då bevisförvanskningen bi­

dragit till att någon oskyldig dömts till straff som han helt eller delvis un­

dergått, straffet för bevisförvanskningen i anslutning till nuvarande 16: 3

borde bestämmas i relation till det straff, som ådömts den oskyldige. Slut­

ligen har i fråga om den språkliga avfattningen av paragrafen föreningen

Sveriges stadsdomare uttalat att, eftersom fråga endast vore om förvansk­

ning av bevis beträffande brott av annan person än bevisförvanskaren själv,

detta borde komma till uttryck i lagtexten genom att efter »brottsutredning»

tillädes »beträffande annan».

Vad angår 10 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet mot brotts-

bcteckningen »döljande av brottsling» anmärkt, att om i ett utslag upptoges

sasom utrett att A främjat B:s flykt genom att tillhandahålla honom sin

cykel, man knappast väntade sig att A skulle dömas för döljande av B utan

snarare för främjande av hans flykt. Länsstyrelsen i Hallands län har lika­

ledes framhållit, att vissa i paragrafen angivna förfaranden icke innebure

döljande av brottslingen. Länsstyrelsen funne därför, att brottsbeteckningen

borde ändras till att täcka samtliga de avsedda förfarandena eller, om något

härför lämpligt uttryck icke kunde utfinnas, helt utgå. Föreningen Sveriges

häradshövdingar slutligen har uttalat, att det icke kunde anses riktigt att

enligt den föreslagna paragrafens andra stycke för döljande av brottsling

döma den, om vilken det vore utrett att han icke vetat alt den andre var

brottslig.

1 likhet med häradshövdingföreningen hyser jag vissa betänkligheter mot

Departement*.

eu så vittomfattande straffbestämmelse för förvanskning av bevis som kom- c c

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

mittén föreslagit. Det av kommittén i 9 § första stycket upptagna stad­

gandet synes omfatta ett stort antal handlingar av olika slag som det knap­

past kan vara påkallat att straffbelägga. Särskilt när det gäller närstående

torde det vara alltför strängt att stadga straff för varje slag av bevisför­

vanskning, helst som enligt 10 § närstående icke skola kunna straffas för

andra åtgärder i syfte att skydda en brottsling. Jag har därför funnit nöd­

vändigt att begränsa ifrågavarande stadgande i kommitténs förslag. Det har

därvid synts mig mest praktiskt att straffbelägga en del gärningar under 13

kap. och vissa andra gärningar i samband med bestämmelserna i 10 § i kom­

mittéförslaget.

Bevisförvanskning i syfte att ådraga någon straff har sålunda i departe-

mentsförslaget straffbelagts i 13: 8. I fråga om annan bevisförvanskning har

jag, i anslutning till gällande rätt, i första stycket av 10 § låtit upptaga straff

jämväl för den som undanröjer bevis om straffbelagd gärning. Av sista styc­

ket i paragrafen följer att sådant straff ej skall drabba make, trolovad,

syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller vissa andra närstå­

ende. Förstnämnda stycke i kommittéförslaget har i samband härmed jäm­

kats något i redaktionellt hänseende, varjämte den föreslagna brottsbeteck-

ningen ändrats till »skyddande av brottsling». Jag vill framhålla, att för­

vanskning av bevis i syfte att hjälpa en brottsling, som sker på annat sätt än

genom undanröjande av bevis, faller under det i 10 § angivna alternativet

»på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till straff». Det har icke synts

behövligt att särskilt omnämna motverkande av den brottsliges befordran

till dom. Delta får nämligen anses innefattat i vad därefter upptagits om

motverkande av hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande

åtgärd. Understrykas må, att den brottslige som allmän regel icke kan anses

straffbar för det han sökt skydda sig själv genom alt undanröja bevis.

Straffet för skyddande av brottsling har i departementsförslaget bestämts

till högst straffarbete i två år. Den av kommittén föreslagna möjligheten att

gå upp till fyra år, om å den skyddades brott kunde följa visst högre straff,

har alltså borttagits. Hur grovt sistnämnda brott är, bör emellertid beaktas

vid straffmätningen.

I andra stycket av 10 § i departementsförslaget har upptagits stadgande

om straff för den som begår sådan gärning som avses i första stycket och

därvid icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var

brottslig. En saklig utvidgning av denna bestämmelse i förhållande till kom­

mittéförslaget följer av att paragrafens första stycke i departementsförslaget

handlar även om undanröjande av bevis om straffbelagd gärning. Enligt

kommittéförslaget skulle undanröjande av bevis för att hjälpa den man

trodde vara oskyldig straffas enligt huvudstadgandet om bevisförvanskning

i 9 § första stycket. Ett sådant förfarande blir enligt departementsförslaget

icke hänförligt under 10 § första stycket, som ju endast handlar om upp-

såtligt skyddande av den som är brottslig, men kan komma att falla under

den nu ifrågavarande lindrigare straffbestämmelsen i paragrafens andra

stycke.

I departementsförslaget har icke upptagits någon motsvarighet till den av

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

173

kommittén i 9 § andra stycket införda bestämmelsen om bötesstraff för

den som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskar

eller undanröjer bevis. Såsom justitiekanslersämbetet anmärkt kan ett sådant

stadgande visserligen vara ägnat att motverka missbruk från utomståendes

sida vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund vara väl­

kommet för polismyndigheterna, men det torde knappast uppbäras av det

allmänna rättsmedvetandet utan kan befaras skapa irritation och därigenom

göra mera skada än nytta.

I departementsförslaget har som tredje stycke i 10 § upptagits det på

samma plats i kommittéförslaget införda stadgandet om straffrihet för den

brottsliges närmaste. Stadgandet har erhållit ett i förhållande till kommitté­

förslaget vidgat användningsområde till följd av att i paragrafens första

stycke inryckts även undanröjande av bevis. För dessa brott hade nämligen

icke i kommittéförslagets 9 § upptagits någon bestämmelse om straffrihet

för närstående. Icke heller gällande rätt har något stadgande om straffrihet

för närstående som undanröjer bevis. Samma synpunkter som föranlett, att

nära anhöriga som hjälpa en brottsling att undkomma gå fria från straff,

synas emellertid böra få göra sig gällande också med avseende å undanrö­

jande av bevis. Så har även på sin tid föreslagits av Thyrén och nu påyrkats

av häradshövdingföreningen. I överensstämmelse härmed har departements­

förslaget utformats.

11

§.

I denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse om straff för

hjälp till rymning. Sådant brott skall enligt förslaget föreligga, där någon

tager lös fånge eller annan som är anhållen, häktad eller eljest lagligen be­

rövad friheten, döljer honom eller annorledes främjar hans rymning. Straffet

har föreslagits i normalfallen skola vara fängelse eller straffarbete i högst

fyra år. För det fall, att gärningen är att anse såsom ringa med hänsyn till

att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig be­

skaffenhet, hjälpåtgärden av mindre farlig art eller eljest, har uppställts

straffskalan böter eller fängelse. I ett andra stycke stadgas straff för försök.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 10: 17, som emellertid endast

handlar om befriande medelst våld eller list av den som är kvarhållen såsom

misstänkt för brott eller häktad eller fånge. Kommitléförslaget innebär så­

lunda en utvidgning av brottsområdet i två hänseenden, nämligen dels däri­

genom att stadgandet gjorts tillämpligt icke blott på direkt löstagande nian

på varje form av bjälp till rymning, dels ock genom att brottet kan begås

icke endast med avseende på de för närvarande uppräknade personkatego­

rierna utan i fråga om envar som lagligen är berövad friheten. Sistnämnda

bestämning omfattar enligt kommitténs motiv bl. a. dem som undergå

tvångsuppfostran ävensom straffriförklarade och andra på sinnessjukhus in­

tagna, för vilkas utskrivning särskilda regler gälla, skyddshemsclever, så­

dana som omhändertagits för alkoholism samt andra som i administrativ

ordning tagits i förvar eller eljest på grund av eller utan beslut av myndighet

berövats friheten, exempelvis personer som jämlikt epidemilagen omhänder-

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tagits på epidemisjukhus. Även i fråga om straffsatsens anordnande innebär

kommittéförslaget en omläggning, i det att straffskalan för närvarande är

differentierad med hänsyn till huruvida löstagandet sker med eller utan

våld, varjämte enligt 10: 18 synnerligt avseende även skall fästas på be­

skaffenheten av det brott, för vilket den befriade var kvarhållen, häktad

eller dömd.

I anledning av förevarande paragraf i förslaget har Göta liovrcitt funnit det

oklart, vilka som i kommitténs nyss återgivna motiv åsyftades med dem som

»utan beslut av myndighet berövats friheten». I varje fall förefölle det hov­

rätten som om uttrycket avsåge en alltför vid krets personer; de i lag­

texten använda ordalagen vore tvivelsutan riktigare. Mot de i paragrafen

förekommande uttrycken »rymning» och »rymling» funne hovrätten åter

vara att anmärka, att de knappast förde tanken på exempelvis en scharla-

kansfeberpatient, som genom obehörig persons mellankomst fått tillfälle att

lämna sjukhuset. För övrigt kunde det ifrågasättas, huruvida icke hjälp av

ifrågavarande slag åt epidemipatient hellre borde straffbeläggas i epidemi­

lagen, som ju innehölle ett besläktat stadgande om straff för den som tredska-

des att hörsamma beslut om någons intagande å sjukvårdsinrättning. För­

eningen Sveriges stadsdomare har åter funnit, att det, oaktat vad i motiven

uttalats, icke torde överensstämma med gängse språkbruk att under uttrycket

»berövad friheten» hänföra den som jämlikt epidemilagen omhändertagits

på epidemisjukhus, även om han saknade rörelsefrihet. Med anledning av att

i motiven även omnämnts skyddshemselever har socialstyrelsen erinrat om

att 74 § barnavårdslagen redan med avseende å sådana innehölle ett stadgan­

de om straff för hjälp till rymning. Straffet vore där bestämt till dagsböter

eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst sex må­

nader. Kommittéförslaget skulle alltså innebära en strängare bestraffning av

rymningshjälp åt skyddshemselever, men det vore därvid att märka att

brottsbeskrivningen i 74 § barnavårdslagen vore mera omfattande än den i

kommittéförslaget, varför en del fall alltjämt skulle bliva att bestraffa efter

nyssnämnda lagrum i speciallagstiftningen. Styrelsen hade vidare intet att

erinra mot att nu förevarande stadgande i kommittéförslaget bleve tillämp­

ligt även i fråga om dem som omhändertagits för alkoholism. Därvid finge

blott anmärkas, att bestämmelsen givetvis även borde gälla med avseende å

personer som frivilligt ingått på alkoholistanstalt och jämlikt 50 § alkoho­

listlagen kunde kvarhållas på sådan anstalt. Fångvårdsstyrelsen har funnit

otillfredsställande, att förslaget icke upptoge något stadgande om straff för

annan olovlig kommunikation med fånge än som kunde rubriceras som

hjälp till rymning. Styrelsen har därvid erinrat om att styrelsen i yttrande

den 15 januari 1945 över strafflagberedningens betänkande angående verk­

ställigheten av frihetsstraff m. m. förordat införande av ansvarsbestämmel­

ser för den som lämnade vapen eller annat sådant föremål eller alkoholhal­

tiga drycker åt den som vore intagen å fångvårdsanstalt oavsett vilken kate­

gori han tillhörde. I fråga om broltsbeteckningen »hjälp till rymning» har

justitiekanslersämbetet anmärkt att upptagandet av detta brottsnamn skulle

175

medföra att, enligt de i 3 kap. föreslagna bestämmelserna om medverkan,

den som annorledes än genom anstiftan medverkat till nu ifrågavarande

brott skulle dömas för »medhjälp till hjälp till rymning»; en sådan rubrice­

ring syntes emellertid icke fullt lämplig. I språkligt hänseende har vidaie

hovrätten över Skåne och Blekinge papekat, att i den av kommittén löre-

slagna lagtexten orden »döljer honom» kommit att syfta pa »fånge eller an­

nan, som är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten», vilket

vore en oegenilighet. Då döljande av rymmare utan vidare torde ingå under

generalklausulen »eller annorledes främjar hans flykt», syntes den bästa

lösningen vara, att orden »döljer honom» finge utgå.

Att i enlighet med kommitténs förslag i strafflagen införa eu generell be-

Departements

-

stämmelse om straff för hjälp till rymning i fråga om alla sådana personer

som kunna sägas vara lagligen berövade friheten synes mig innebära upp­

ställande av ett brottsbegrepp utan tillräcklig enhetlighet. Olikheten mellan

å ena sidan en fånge, som undergår frihetsstraff, och å andra sidan en pa­

tient på ett epidemisjukhus är alltför stor för att det icke skulle verka stö­

tande, om den som hjälpte den senare att avvika skulle anses ha begått

samma brott som den vilken medverkade vid fångens rymning. Jag anser

därför att nu förevarande lagrums tillämplighetsområde bör begränsas till

huvudsakligen rymningshjälp åt sådana personer som omhändertagits an­

tingen i samband med en brottsutredning eller såsom påföljd av att de av

domstol befunnits ha förövat någon med straff belagd gärning. I det förra

hänseendet ifrågakomma anhållna och häktade, i det senare dels fångar som

undergå straffarbete eller fängelse ävensom tvångsarbetare, förvarade och

internerade, dels också de som undergå tvångsuppfostran eller ungdoms­

fängelse. Med de nu nämnda få tydligen likställas sådana som av motsva­

rande anledningar berövats friheten genom myndighets beslut, t. ex. sådana

landsflyktiga utlänningar som måst interneras, ävensom straffriförklarade

och med dem i fråga om utskrivning likställda kriminella som intagits på

sinnessjukhus, ehuru i sistnämnda fall formellt icke förutsättes något be­

slut av myndighet. Med anhållna i den mening, vari ordet här tagits, torde

emellertid böra jämställas även de som anhållits för fylleri. Såsom samman­

fattande bestämning för alla de nu nämnda synes mig kunna användas att

de ej äga vistas på fri fot. I den mån det kan befinnas behövligt att straff­

belägga rymningshjälp även i fråga om andra kategorier än nu sagts torde

detta böra ske inom speciallagstiftningen, på sätt som redan är fallet exem­

pelvis beträffande skyddshemselever.

I fråga om själva handlingsbeskrivningen finner jag i anledning av den

av hovrätten över Skåne och Blekinge framställda anmärkningen, att orden

»döljer honom» böra utgå. Vidare har i fortsättningen av brottsbeskrivning-

en ordet rymning, som synes böra förbehållas krigslagsbrottet med detta

namn, utbytts mot flykt. Som följd härav har även såsom broltsbeteckning i

stället för »hjälp till rymning» införts »främjande av flykt».

Fångvårdsstyrelsens önskemål är redan tillgodosett i den nya lagen om

verkställighet av frihetsstraff m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

12

§.

I 12 § i kommittéförslaget har upptagits stadgande om straff för »ingrepp

i myndighets verksamhet». Detta brott har beskrivits sålunda att någon bry­

ter mot förbud att skingra eller föryttra löst eller fast gods eller att utgiva

annans gods, olovligen skadar eller borttager myndighets anslag, rubbar i

kvarstad satt, utmätt eller beslagtaget gods eller öppnar vad myndighet till­

slutit, vägrar inträde som förrättningsman äger fordra eller på annat dylikt

sätt motverkar myndighets åtgärd. Straffet har föreslagits skola vara böter

eller fängelse.

De här särskilt angivna brottsfallen motsvara i stort sett de gärningar som

för närvarande äro belagda med straff i 10: 19, 21, 22 och 23. Uteslutits har

emellertid det i 10: 23, jämte vägran av inträde som förrättningsman äger

fordra, upptagna fallet att man vägrar lämna honom handräckning, där han

äger begära sådan Kommittén har nämligen funnit att det i de sällsynta

fall, där skyldighet att lämna handräckning föreskreves, vore lämpligast att

stadgandet därom i mån av behov åtföljdes av särskild straffbestämmelse.

Beträffande skadande eller borttagande av myndighets anslag föreligger en

utvidgning i förhållande till gällande rätt därigenom att den i 10: 19 gjorda

begränsningen till kungörelse eller underrättelse som anslagits till allmän

kännedom bortfallit. Det bör nämligen enligt kommittén icke heller vara

tillåtet att borttaga en underrättelse eller stämning som anslagits i och för

delgivning med viss person. En annan utvidgning är att, medan i 10: 21

är tal om brytande av offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrif­

ter äro tillslutna, motsvarande punkt i förslaget avser öppnande av vad myn­

dighet tillslulif. Ändringen har av kommittén motiverats med att det måste

anses straffvärt, ej blott att bryta den försegling varmed ett rum, en för-

varingspersedel eller någonting annat tillslutits utan även att med kring­

gående av förseglingen bereda sig tillträde till vad som tillslutits. En nyhet

innebär slutligen även den sist i förslagets brottsbeskrivning ingående gene­

rella bestämningen »eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åt­

gärd».

Angående denna paragraf i förslaget har hovrätten över Skåne och Ble­

kinge funnit, att här sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa

inbördes sammanhang. Hovrätten har vidare framställt anmärkning mot

brottsbeteckningen »ingrepp i myndighets verksamhet». Föreningen Sveri­

ges stadsdoniare har, på sätt under 10: 4 omtalats, ansett att enligt kommitté­

förslaget gränsdragningen mellan 10: 2 och nu förevar ande stadgande stundom

syntes bliva subtil. Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att de flesta

här upptagna fall visserligen vore lindriga men att ingreppet i myndighetens

verksamhet under vissa omständigheter kunde vara ett allvarligt brott, icke

minst under allvarliga tider, varför förslaget om straff i form av böter eller

fängelse vore väl avvägt. Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit,

att kommittén här straffbelagt endast handlingar, för vilka vore utmärkande

att de innefattade ett åsidosättande av ett förbud, ett beslut eller en befall-

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

177

ning som meddelats av därtill behörig myndighet. Andra härmed icke jäm­

förliga ingrepp i myndighets verksamhet bleve däremot icke straffbara en­

ligt paragrafen. Ett vidsträcktare straffskydd än vad sålunda föreslagits

kunde emellertid understundom vara av behovet påkallat. I sådant hän­

seende ville föreningen bringa i erinran ett fall då en utomstående, som

på en polisstation råkat få se konceptet till ett telegram vari begärdes

efterspaning av två för rånmord misstänkta personer, egenmäktigt delgav en

tidning vad han sålunda uppsnappat. Som följd härav kommo de i radio ut­

sända dagsnyhetema att, innan de ifrågavarande båda personerna ännu gri­

pits, innehålla ett meddelande om spaningsarbetets inriktning på dem, något

som uppenbarligen kunnat få allvarliga skadeverkningar. Föreningen ville

därför ifrågasätta, huruvida icke det föreslagna stadgandet borde erhålla en

vidare tillämpning, så att det jämväl omfattade fall då någon på nu angivet

eller liknande sätt grepe en myndighet i ämbetet. Till förekommande av

missförstånd ville föreningen emellertid betona, att en utvidgning av straff­

budet icke borde rikta sig mot ett för tidigt publicerande av nyheter. Det

klandervärda vore, att man så att säga hos en myndighet stule vissa upp­

gifter som man sedan obehörigen utnyttjade. Genernltullstyrelsen har med

tillfredsställelse hälsat, att det föreslagna stadgandet omfattade även det

fallet att någon beredde sig tillgång till ett med tullplomb förseglat förvarings­

rum utan att bryta förseglingen. När en tullmyndighet förseglade ett last­

rum å fartyg, kunde emellertid i regel icke göras någon närmare undersök­

ning av lasten. Om förseglingen sedermera befunnes ha blivit bruten, kunde

det därför vara svårt för tullmyndigheten att avgöra, huruvida någon del

av lasten bortförts eller ej. Under sådana förhållanden kunde det även vara

svårt att bevisa, att själva förvaringsrummet öppnats. Av kommitténs mo­

tiv syntes visserligen framgå, att meningen även vore att liksom för närva­

rande straff skulle ådömas då försegling brutits utan att det kunde styrkas

att själva förvaringsrummet eller persedeln öppnats. Då detta emellertid

ej klart framginge av den föreslagna lagtexten, hemställde styrelsen att den­

na måtte förtydligas.

Såsom i ett yttrande framhållits har kommittén i förevarande paragraf

Departements-

sammanfört brott av ganska olikartad beskaffenhet. För att avhjälpa detta chefen-

har straffbudet för vägran alt lämna förrättningsman tillträde i departe-

mentsförslaget upptagits i ett särskilt stycke, därvid straffet bestämts till

böter. Vidare har paragrafen i övrigt begränsats till fall med större inbördes

sammanhang genom att slutorden i den av kommittén föreslagna brottsbe-

skrivningen »eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åtgärd» änd­

rats till »eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud». Härmed

avses att begränsa det straffbara området till fall som helt kunna jämställas

med de här uttryckligen nämnda, exempelvis de i 27: 15 nya rättegångsbal­

ken angivna, beträffande vilka processlagberedningen förutsatt el t straffbe­

läggande i detta sammanhang. I sistnämnda lagrum nämnes, att byggnad

eller rum tillstänges, tillträde till visst område förbjudes, förbud meddelas

Ilihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.

178

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtages för säker­

ställande av utredning om brott, överträdande av en länsstyrelses vitesförbud

kan däremot tydligen icke bedömas enligt förevarande paragraf. De i depar-

tementsförslagets första stycke kvarstående fallen synas lämpligen kunna

sammanfattas under beteckningen »överträdelse av myndighets bud».

I fråga om den närmare utformningen av brottsbeskrivningen ha vidare

i departementsförslaget gjorts några redaktionella jämkningar av vad kom­

mittén föreslagit. I stället för kommittéförslagets »förbud att skingra eller

föryttra löst eller fast gods» har sålunda omnämnts »förbud att sälja eller

skingra gods» vilket uttryck ger samma mening men bättre överensstämmer

med terminologien i 180 och 181 §§ utsökningslagen. Vidare har i anledning

av den utav generaltullstyrelsen framställda anmärkningen som ett själv­

ständigt fall upptagits att någon skadar eller borttager myndighets insegel.

I anledning av stadsdomarföreningens anmärkning angående gränsdragning­

en mellan 2 och 12 §§ i kommittéförslaget må hänvisas till den omredigering

som den förra paragrafen, 4 § i departementsförslaget, undergått och vad jag

därom uttalat.

13 §.

Kommittén har här upptagit ett stadgande, att om någon obehörigen utövar

vad som hör till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar,

han för obehörig tjänsteutövning skall dömas till fängelse eller böter. För

det fall att brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obe­

hörig vinning eller eljest är att anse såsom grovt föreslås straffet skola vara

straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Vad sålunda föreslagits innefattar icke något sakligt nytt i förhållande

till vad som redan för närvarande gäller enligt 10: 24 första stycket utom

såtillvida att det i sistnämnda lagrum använda uttrycket »allmän befattning»

preciserats till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar.

Den av kommittén föreslagna paragrafen, mot vilken icke några anmärk­

ningar framkommit i yttrandena, har utan sakliga ändringar upptagits i de­

partementsförslaget.

14 §.

I första stycket av denna paragraf har kommittén föreslagit, att den som,

utan att fall är för handen som i nästföregående paragraf sagts, obehörigen

giver sig ut för att innehava där avsedd befattning, skall för föregivande av

allmän ställning dömas till böter eller fängelse. Detsamma föreslås skola gälla

där någon obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken

av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår

vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med

vatten, ljus, värme eller kraft. I ett andra stycke av paragrafen har kom­

mittén upptagit stadgande, att även den som obehörigen giver sig ut för

advokat skall dömas såsom i första stycket sägs.

Kommittéförslaget ansluter sig i denna del nära till nuvarande 10: 24 andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

179

stycket. Liksom i nästföregående paragraf i förslaget bär emellertid uttryc­

ket »allmän befattning» utgått och ersatts med en hänvisning till befattning

vars innehavare är underkastad ämbetsansvar. Såvitt angår bärande av uni­

form eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra kår vars verk­

samhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten,

ljus, värme eller kraft, har uttrycklig bestämmelse upptagits i kommittéför­

slaget, som torde överensstämma med vad som var avsett vid tillkomsten av

det nuvarande stadgandet. Förslaget om införande av skydd för advokat­

titeln är däremot helt och hållet en nyhet i förhållande till gällande rätt. Med

advokat förstås enligt nya rättegångsbalken 8: 1 den som är ledamot av Sve­

riges advokatsamfund. I motiven till sistnämnda lagrum har processlagbered­

ningen uttalat, att straff för den som obehörigen utgåve sig för advokat torde

böra upptagas i strafflagen. Detta önskemål har kommittén sålunda till­

godosett.

Mot den här föreslagna paragrafens första stycke har icke gjorts någon

annan anmärkning än att hovrätten över Skåne och Blekinge anfört brotts-

beteckningen »föregivande av allmän ställning» som exempel på enligt hov­

rättens förmenande mindre lyckliga brottsbenämningar i förslaget.

Med anledning av paragrafens andra stycke har föreningen Sveriges stads-

clomare uttalat, att kriminalisering av obehörigt begagnande av advokattiteln

i och för sig vore lämplig. Det måste emellertid beaktas att i åtskilliga fall

ordet »advokat» inginge i till handelsregistret anmälda firmor, vilkas inne­

havare icke kunde antagas till advokater. Det komme måhända att verka

hårt för dessa, i den mån rörelsen dreves av aktningsvärda personer, att

nödgas ändra eu kanske sedan många år begagnad firma. Länsstyrelsen i

Uppsala län har åter ifrågasatt, huruvida ett stadgande om straff för obe­

hörigt begagnande av advokattiteln komme att äga stöd i det allmänna rätts­

medvetandet. Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes uttalat sig mot

det ifrågavarande stadgandet, i det föreningen funnit att, även om ledamot-

skapet av Sveriges advokatsamfund komme att regleras genom bestämmel­

ser i nya rättegångsbalken, det likväl syntes främmande för svensk rättsupp­

fattning att på detta sätt skydda ett enda privat yrke, vars ulövare icke vore

underkastade ämbetsansvar. Vid sidan om advokaterna funnes ju åtskilliga

privata yrkesutövare vilka skulle hava en viss kompetens, t. ex. trafikchauf­

förer, biografmaskinister och montörer för elektriska anläggningar. Även dessa

kunde ju vara i behov av samma skydd som advokaterna. I övrigt hade fram­

stötar skett från vissa andra näringsutövare om ensamrätt till viss titel eller

viss yrkesbeteckning. Sålunda hade Sveriges köpmannaförbund i skrivelse

till länsstyrelserna den 29 juni 1944 hemställt, att beteckningen köpman i

polisrapporter och dylikt icke måtte nyttjas om personer som ej kunde an­

ses vara köpmän. Utvecklingen kunde alltså tendera till att den nu föreslagna

bestämmelsen skulle utsträckas alt gälla även för andra yrken, vilket san­

nolikt icke skulle vara tillfredsställande. Landsfogden i Kristianstads län har,

med instämmande av länsstyrelsen i samma län, uttalat att man kunde fråga

sig, varför icke andra fria yrken, för vilkas utövare vissa kompetenskrav

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departemen ts -

chefen.

uppställts, exempelvis läkare och veterinärer skulle skyddas. Frågan, huru­

vida andra personer än sådana som vore underkastade ämbetsansvar skulle

beröras av stadgandet, syntes böra upptagas till prövning i ett sammanhang.

Den av kommittén i första stycket av paragrafen föreslagna brottsbeteck-

ningen »föregivande av allmän ställning» synes mig väl svara mot de där

upptagna förfarandena och har därför bibehållits i departementsförslaget.

I fråga om paragrafens andra stycke ansluter jag mig till tanken att nu

införa straffskydd för advokattiteln. Advokatyrkets centrala betydelse för rät­

tegångsväsendet liksom det förtroende, som även i manga andra för sam­

hällslivet viktiga förhållanden bör kunna sättas till advokattiteln, låter ett

sådant skydd framstå såsom välmotiverat. Emellertid finner jag, att straffet

här bör stanna vid böter. Stadgandet har vidare även omformulerats så, att

det däri upptagna brottet icke omfattas av den i första stycket av paragrafen

införda brottsbeteckningen »föregivande av allmän ställning», vilken får an­

ses mindre lämplig i nu förevarande fall. I likhet med kommittén anser jag

slutligen, att frågan om motsvarande skydd för andra yrkesutövare än advo­

kater torde få övervägas i andra sammanhang.

11 KAP.

Om brott mot allmän ordning.

I anledning av att kommittén för detta kapitel föreslagit rubriken »Om

brott mot allmän ordning» har Göta hovrätt anmärkt, att eftersom vissa av

de i kapitlet upptagna brotten uttryckligen betecknades som fridsbrott, det

syntes lämpligt att redan i rubriken utmärka detta genom att benämna ka­

pitlet »Om brott mot allmän ordning eller frid». Någon förväxling med den

av kommittén föreslagna rubriken till 15 kap. »Om brott mot annans frihet

eller frid» funne hovrätten ej vara att befara, då av den senare rubriken

framginge att enskildas frid åsyftades.

Även om den av hovrätten anförda synpunkten har visst fog, torde till­

räckliga skäl ej föreligga att vidtaga någon ändring i den av kommittén före­

slagna rubriken, eftersom alla i 11 kap. upptagna brott, även exempelvis

brotten mot trosfrid och griftefrid, kunna betecknas som brott mot allmän

ordning.

1 och 2 §§.

Kommittén har såsom första stycke i 1 § upptagit ett stadgande, att där

folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att sätta sig

upp emot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dy­

likt brott, deltagare som anslutit sig till folksamlingens förehavande skall

för upplopp dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse, dock att

straffet för den som under upploppets fortgång avlägsnar sig må nedsättas

till böter. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagit, att var som

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

181

med råd eller dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, skall

för upplopp dömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt,

från och med två till och med tio år. Detsamma har föreslagits skola gälla

för deltagare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person

eller egendom eller begår annat dylikt brott. Kan å detta enligt lag följa

straffarbete, skall 4 kap. äga tillämpning.

Vad kommittén sålunda föreslagit innebär en betydande omläggning av

gällande lags bestämmelser om uppror och upplopp. Enligt nuvarande 10: 7

föreligger uppror, då folkmängd samlar sig tillhopa och lägger det uppsåt

å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig

myndighets bud eller att den till någon ämbetsåtgärd tvinga eller att för

sådan åtgärd hämnas. Upplopp åter består enligt 10: 13 däri att folkmängd

samlar sig tillhopa och stör lugnet eller allmänna ordningen utan att dock

ådagalägga sådant uppsåt som i 10: 7 sägs. För uppror är straffet enligt 10:

7—10 graderat efter de tre olika fallen, att upprorsmännen skingra sig på

offentlig myndighets befallning, att de icke skingra sig utan visa trotsighet

mot sådan befallning samt att de göra våld å person eller bryta eller förstöra

hus eller plundra eller fördärva annan egendom. I det förstnämnda fallet

straffas endast anstiftare och anförare, medan i de båda övriga fallen straffet

är olika för anstiftare och anförare, å ena sidan, samt annan deltagare i

upproret, å den andra. Vid upplopp inträder enligt 10: 13 straff först om

folkmängden ej skingrar sig på offentlig myndighets befallning utan visar

trotsighet däremot. Vid övergång till våld å person eller egendom blir en

högre straffskala tillämplig. Även här är i båda fallen straffet olika för an­

stiftare och anförare, å ena, samt annan deltagare i upploppet, å andra

sidan.

Vid behandlingen av det nu ifrågavarande brottsområdet har kommittén

sålunda till en början övergivit den i nuvarande 10: 7 och 13 gjorda distink­

tionen allteftersom en folksamlings uppträdande innebär ett angrepp mot

myndighet eller ej. Kommittén har nämligen funnit, att det ur det allmän­

nas synpunkt vore tämligen likgiltigt, om en folkmassa riktade sitt angrepp

direkt mot en myndighet eller mot den ordning som samhället med hjälp av

sina myndigheter sökte upprätthålla. Att skilja det ena fallet från det andra

vore så mycket svårare som en folkmassa, vilken ämnade bruka våld, i all­

mänhet även torde ha uppsåt att hindra myndighets ingripande. Med an­

grepp mot myndighet har kommittén därför funnit böra likställas fall, där

folksamlingen syftade till våld å person eller egendom eller annat dylikt

brott. Det sålunda till sin omfattning bestämda brottet har upptagits i It: 1

i förslaget, medan återstående fall där en folksamling stör allmän ordning

inrymts under en mildare straffbestämmelse i 11:2,

För brottet i 11:1 i förslaget har kommittén förordat rubriceringen »upp­

lopp», medan beteckningen »uppror» i anslutning till vanligt språkbruk re­

serverats för det mot statsskicket eller statsledningen riktade brottet i 9: 1

i förslaget. Enligt 11:1 i kommittéförslaget behöver icke, såsom enligt det

nuvarande stadgandet i 10: 7 till synes fordras, folksamlingen ha bildats

182

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

med förgripligt uppsåt, utan stadgandet kan även bliva tillämpligt då en

folksamling kommit tillhopa för att antaga en resolution eller framlägga

önskemål men sedermera övergår till våldsamheter. Med uttrycket »sätta sig

upp emot myndighet» avses enligt kommitténs motiv vad som i nuvarande

10: 7 beskrives såsom att med våld sätta sig upp emot verkställighet av of­

fentlig myndighets bud eller tvinga den till någon ämbetsåtgärd. Det prak­

tiskt viktiga fallet att folksamlingen har uppsåt att hindra myndighets äm­

betsutövning torde, enligt vad kommittén uttalat, vara tydligare inbegripet

under det föreslagna uttrycket än under det i gällande lag begagnade. Kom­

mittén har icke upptagit det beträffande annan deltagare än anstiftare och

anförare för närvarande i 10: 8 uppställda villkoret för straffbarhet att folk­

samlingen icke skingrar sig då offentlig myndighet givit befallning därom

utan visar trotsighet mot befallningen; kommittén har nämligen icke funnit

i allo lämpligt att tillägga sådan vikt åt myndighets skingringsbefallning. En­

ligt vad kommittén framhållit kunde det inträffa, att en folksamling upp­

trädde på ett förgripligt sätt innan behörig myndighet hunne meddela sking­

ringsbefallning. En sådan befallning kunde vidare icke heller alltid uppfat­

tas av alla deltagare i folksamlingen. Icke heller vore det tillfredsställande

att, såsom enligt nuvarande 10: 9, deltagare i folksamling bleve förfallen till

ansvar, där folkmassan skrede till våld å person eller egendom, även om

han endast närvarit i folksamlingen. Kommittén har därför som förutsätt­

ning för deltagares straffbarhet i stället upptagit, att han anslutit sig till

folksamlingens förehavande. Paragrafen är sålunda avsedd att vinna tillämp­

ning endast i fråga om sympatisörer och icke på dem som tillfälligtvis eller

av nyfikenhet kommit att närvara i folkmassan. För att en deltagare i en

folksamling skall anses ha anslutit sig till dennas förehavande kräves en­

ligt kommitténs motiv, att han på något sätt visat aktivitet, såsom genom

rop eller stenkastning. Då kommittén därefter i paragrafens andra stycke fö­

reslagit straff efter en strängare straffskala dels för den som med råd eller

dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, och dels för delta­

gare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person eller

egendom eller begår annat dylikt brott, är att märka att stadgandet i det

förra hänseendet, i motsats till vad förhållandet torde vara enligt gällande

rätt, icke är begränsat till deltagare i folksamlingen. Även den anstiftare,

som ej själv är närvarande i folksamlingen, har nämligen synts kommittén

böra drabbas av den här ifrågavarande straffskärpningen i förhållande till

straffet enligt första stycket i paragrafen.

Angående denna paragraf har justitiekanslersämbetet ifrågasatt, huruvida

icke den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen skulle medföra att

till upplopp komme att hänföras även sådana gärningar, som icke för den

allmänna meningen tedde sig som upplopp. Enligt förslaget hade sålunda

bl. a. straffbelagts att en folksamling störde allmän ordning genom att åda­

galägga uppsåt att öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt

brott, enligt motiven exempelvis löstagande av fånge. Om en dansbanepublik

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

183

på ett sätt som innebure trängande fara hotade en förhatlig person bland

publiken med våld eller sökte löstaga en berusad anhållen, torde stadgandet

sålunda bliva tillämpligt. Att ett så strängt straffbud skulle komma till an­

vändning å sådana uppträden syntes ämbetet vara att gå för långt.

Sveriges advokatsamfund har uttalat, att begränsningen av straffbestäm­

melsen till att avse endast deltagare i folksamlingen som på något sätt ådaga­

lagt aktivitet liksom den utvidgning av brottsområdet, som låge däri att of­

fentlig myndighets skingringsbefallning icke längre skulle vara förutsättning

för straffbarhet, vilade på skäl som ur straffrättsteoretisk synpunkt kunde

synas ganska tungt vägande. Om man emellertid toge hänsyn till de prak­

tiska förhållandena och särskilt bevisningssvårigheterna, torde gällande rätts

reglering av straffbarheten vara att föredraga. Först och främst hade en av

offentlig myndighet meddelad skingringsbefallning en mycket stor psykolo­

gisk betydelse. Den omständigheten att en person med oomtvistlig auktoritet

manade folkmassan till besinning och befallde den att skingras hade, enligt

vad erfarenheten givit vid handen, många gånger lett till att faran för all­

varliga förvecklingar undanröjts. Fn sådan ordning borde därför bibehållas.

Skingringsbefallningen bleve av särskild psykologisk vikt just därför att dess

åtlydande eller icke åtlydande tillerkändes avsevärd betydelse i straffrätts­

ligt hänseende. Vidare syntes det klart, att den av kommittén föreslagna änd­

ringen vore ägnad att i hög grad öka bevissvårighetema. För polismännen

—- och det vore väl främst dessa som i nu avsedda fall komme att åberopas

som vittnen — vore det relativt lätt att fastslå, att en viss deltagare i folk­

samlingen icke åtlytt skingringsbefallningen, medan det av lätt insedda skäl

måste vara praktiskt taget omöjligt att fastställa vem som kastat en sten

eller höjt ett rop. Förslaget ökade därför väsentligt svårigheten att fastställa

den individuella straffbarheten i en stor folkhop. På nu anförda skäl ville

samfundet sålunda förorda, att den gällande ordningen i angivna hänseen­

den bibehölles.

I anledning av den i paragrafens första stycke ingående bestämmelsen om

strafflindring för deltagare i upploppet, som under dettas fortgång avlägsnade

sig, har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit, att det syntes oklart när denna

strafflindring skulle inträda och att detta ej sällan torde bliva svårt att av­

göra. Vidare torde även för annan deltagare sådana förmildrande omstän­

digheter kunna föreligga, att ett ådömande av frihetsstraff icke skulle ha till­

räcklig grund i rättsmedvetandet. Sålunda kunde det i upploppssitualioner

vara förenat med stora svårigheter för en deltagare som ångrat sin anslutning

till folksamlingens förehavande att avlägsna sig från upploppsplatsen. Vidare

kunde en person av en tillfällighet ryckas med i en folkhops förehavande

utan att själv ha för sig klargjort hopens avsikter. Det syntes därför länssty­

relsen böra övervägas att upptaga ett allmänt stadgande om strafflindring för

sådan deltagare i upplopp, för vilken förmildrande omständigheter förelåge.

Angående straffskärpningsfallen i paragrafens andra stycke har länsstyrelsen

i Hallands län uttalat, att skärpningen icke syntes böra drabba deltagare i

upplopp, vilken endast gjort ringa skada å egendom; det syntes nämligen

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements­

chefen.

kunna ifrågasättas, huruvida icke ett minimistraff av straffarbete i två må­

nader vore för högt för den som endast förbrutit sig på nu ifrågavarande

sätt.

Hovrätten över Skäne och Blekinge har, med samma motivering som vid

9: 3 i förslaget, uttalat sig för att den sist i nu förevarande paragrafs andra

stycke upptagna särskilda konkurrensregeln borde utgå.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att sammanföra de nuva­

rande upprors- och upploppsbrotten i 10 kap. till en mera enhetlig reglering.

Jag har därvid ansett lämpligt att uppdela det straffbara området på två

skilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp.

Vid utformningen av brottsbegreppet upplopp synes, på sätt kommittén

föreslagit, såsom första förutsättning för straffbarhet böra uppställas, att

folksamling stör allmän ordning. Däremot finner jag, att det skulle vara att

gå alltför långt att till upplopp hänföra varje störande av ordningen som

sker genom att folksamling ådagalägger uppsåt att sätta sig upp mot myn­

dighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. En

folkhop, som exempelvis vid en dansbana stör ordningen genom att intaga

en hotfull hållning mot någon misshaglig person men låter det stanna här­

vid, synes mig sålunda icke enbart på den grund böra drabbas av den för­

hållandevis stränga straffbestämmelsen för upplopp. Utmärkande för detta

brott synes mig, i viss anslutning till brottsbeskrivningen i nuvarande 10: 7,

böra vara att folksamlingen ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta

sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Även

framtvingande eller hindrande av viss åtgärd av enskild torde sålunda böra

inbegripas. Vidare synes, med beaktande av de synpunkter advokatsamfun­

det anfört, straffbarheten för vanliga deltagare böra göras beroende av den

ytterligare förutsättningen att folket ej åtlyder myndighets befallning att

skingra sig. Det måste nämligen från praktisk synpunkt anses värdefullt att

här alltjämt låta straffbarheten inträda först vid ett yttre, för alla förståeligt

moment. Att skingringsbefallningen har en speciell straffrättslig verkan

torde också ha trängt in i fölkmedvetandet. Å andra sidan synes, om folket

ej skingrar sig, straff böra kunna ådömas varje deltagare i folksamlingen,

som kan anses ha anslutit sig till dess förehavande även om det icke kan

visas att han därutöver ådagalagt någon särskild aktivitet. Att visa vem

i folkhopen som kastat sten e. dyl. är i allmänhet omöjligt.

Straffskalan synes böra vara straffarbete i högst fyra år för anstiftare och

anförare samt högst straffarbete i två år för annan deltagare i folksamling­

ens förehavande. Genom att den sistnämnda straffskalan innefattar jämväl

böter bortfaller behovet av en straffmildringsregel för deltagare, som under

upploppets fortgång avlägsnar sig, och även andra lindriga fall kunna be­

handlas i likhet med detta. I anslutning till kommitténs förslag förstås här

med anstiftare och anförare även den som själv icke är närvarande på plat­

sen för upploppet utan exempelvis dirigerar detta från någon skyddad plats.

För det fall att folksamlingen skingrar sig torde slraffbarheten böra in-

185

skrankas till anstiftare och anförare, såsom i nuvarande 10:7. Straffsatsen

synes mig för sådant fall böra bestämmas till högst straffarbete i två år.

De hittills behandlade brottsfallen har jag funnit böra upptagas för sig i

en paragraf. Av de under 1 § i kommittéförslaget i övrigt upptagna fallen ha

allenast sådana synts mig böra bibehållas som straffbara, 1 vilka en folk­

samling, med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller

eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd, gått till förenat våld å person eller

egendom. I sådana fall synes straff böra inträda, oavsett huruvida myndig­

het var tillstädes eller ej. Dessa fall ha i departementsförslaget upptagits i en

särskild paragraf, 2 §. Straffskalan för dessa mera kvalificerade fall föreslås

skola vara straffarbete i högst tio år för anstiftare och anförare samt högst

straffarbete i fyra år för annan deltagare i folksamlingens förehavande. För

brott enligt denna paragraf föreslås, som jag förut antytt, beteckningen våld­

samt upplopp.

Av liknande skäl, som angivits under 9:3 i förslaget, har den i gällande

lag upptagna och av kommittén i förändrad form bibehållna särskilda kon­

kurrensregeln icke upptagits i departementsförslaget. Huruvida våld eller

annan brottslig gärning, som begås vid upplopp, skall föranleda tillämpning

av förutom upploppsbestämmelsen jämväl annat straffstadgande, får bedö­

mas efter allmänna regler.

Då upplopp och våldsamt upplopp även innefatta handlingar som till sin

natur äro försökshandlingar, kunna särskilda försöksbestämmelser undvaras.

Jag har ej heller ansett mig böra föreslå någon straffbestämmelse mot för­

beredelse till upplopp eller våldsamt upplopp.

3 §.

Förevarande paragraf motsvarar 2 § i kommittéförslaget. I denna har kom­

mittén upptagit ett stadgande, att om deltagare i folksamling som stör all­

män ordning underlåter att efterkomma för ordningens upprätthållande med­

delad befallning eller intränger på område som för sådant ändamål fridlysts

eller avspärrats, han skall för ohörsamhet mot ordningsmakten dömas till

böter eller fängelse, där ej gärningen är att anse som upplopp.

Paragrafen är avsedd att tillämpas dels på sådan deltagare i upplopp, som

icke skulle drabbas av bestämmelserna i 1 § i kommittéförslaget, och dels

på deltagare i sådan folksamling som stör allmän ordning utan att likväl

upplopp föreligger. Paragrafen ersätter närmast 10: 13 i gällande lag, i den

mån denna ej uppgått i förslagets 1 §, men även det i sista punkten av nu­

varande 10: 15 upptagna stadgandet om straff för den som underlåter att

hörsamma myndighets bud om upplösning av sammankomst varvid företages

något som strider emot lag eller som stör allmän ordning. Förslaget företer i

förhållande till gällande rätt den olikheten att brottsbeskrivningen omfattar

ohörsamhet icke endast mot skingringsbefallning utan även mot annan för

ordningens upprätthållande meddelad befallning, varjämte upptagits även

inträngande på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements­

chefen.

En annan olikhet är att befallningen eller förbudet icke såsom skingringsbe-

fallningen enligt nuvarande 10: 13 behöver ha meddelats av offentlig myn­

dighet. Enligt förslaget fordras sålunda blott, att befallningen eller förbudet

härrör från någon som för ordningens upprätthållande är utrustad med be­

hörighet att vidtaga sådan åtgärd, t. ex. underordnad polisman, till vars ålig­

ganden hör att vaka över ordningen.

Närmast i anslutning till denna paragraf i förslaget har föreningen Sveriges

landsfogdar erinrat om att föreningen i yttrande över förslaget till särskild

ordningsstadga (SOU 1944: 48) ifragasatt huruvida icke en därstädes uppta­

gen bestämmelse om skyldighet för envar att hörsamma tillsägelse som för

upprätthållande av allmän ordning meddelades av polisman bättre skulle för­

svara sin plats bland strafflagens bestämmelser om brott mot offentlig myn­

dighet. Föreningen ville därför nu väcka frågan, huruvida icke i 11 kap.

borde inflyta ett stadgande om straff för den som vägrade att efterkomma till­

sägelse som för upprätthållande av allmän ordning meddelats av polisman.

Utmärkande för de brott mot allmän ordning som upptagits i de första

paragraferna i

11

kap. är, att de avse situationer,

i

vilka den

allmänna

ordningen störes av folksamling. Väsentligt mindre farliga te sig de fall,

da endast en eller ett par enstaka personer i en folksamling uppträda ord-

ningsstörande. Att, på sätt landsfogdeföreningen ifrågasatt, här upptaga

även sådana fall finner jag därför icke lämpligt. Mot den nu ifrågavarande

paragrafen i kommitténs förslag har jag heller icke i övrigt funnit något atl

erinra och den har därför, med endast en mindre redaktionell jämkning,

upptagits i departementsförslaget.

4 §•

Paragrafen har i kommittéförslaget sin motsvarighet i 3 §. Kommittén

har därstädes under beteckningen »störande av förrättningsfrid» föreslagit

straff av böter eller fängelse för den som genom våldshandling eller oljud

eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst eller an­

nan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols förhand-

ling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller ock sammankomst

för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag.

Ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget behandlar motsvarigheter till

de i nuvarande 11: 1—3, 5, 6, 9 och 9 a straffbelagda gärningarna. I åtskil­

liga hänseenden har emellertid straffskyddet vidgats i förhållande till gäl­

lande rätt. Vad angår de sammankomster och förrättningar som skyddas

upptar nuvarande 11: 1—3 gudstjänst och gemensam andaktsövning, dock

endast inom svenska kyrkan eller främmande, till offentlig religionsutö\ning

berättigad församling. Kommittén har funnit, att skydd borde lämnas alla

religionssamfund, oavsett huruvida de vore erkända eller ej. Vidare har

kommittén ansett sadana förrättningar som begravningar, dop och vigslar

böra skyddas, även där de såsom t. ex. borgerlig begravning icke kunde hän-

187

föras till gudstjänst. Skydd har därför utan någon inskränkning föreslagits

för allmän gudstjänst eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller

dylik akt. Därnäst har i förslaget upptagits domstols förhandling eller an­

nan statlig eller kommunal förrättning, vilket svarar mot de nuvarande ut­

trycken »å rum där rikets ständer eller deras avdelningar eller utskott för­

samlade äro, eller inför sittande rätt, Konungens befallningshavande eller

annat allmänt ämbetsverk» i 11: 5 samt »vid valförrättning, uppbörds-, kom­

munal- eller kyrkostämma, läsförhör, lantmäteriförrättning eller annan så­

dan offentlig sammankomst eller då allmänt ärende eljest förehaves» d 11: 9.

Däremot har kommittén icke funnit vara behövligt att såsom i nuvarande

11:5 särskilt upptaga Konungens slott i huvudstaden samt annorstädes be­

läget slott, hus eller gård, där Konungen vistas. Slutligen motsvaras gäl­

lande lags »allmän sammankomst för överläggning eller för åhörande av fö­

redrag» i 11: 9 a av förslagets »sammankomst för överläggning, undervisning

eller åhörande av föredrag». En utvidgning har här sålunda skett genom att

det i förslaget icke kräves, att sammankomsten skall vara allmän. Kommit­

tén har nämligen funnit, att skydd erfordrades även för sammankomster

vilka vore att anse såsom enskilda på grund av att tillträde stode öppet en­

dast för personer tillhörande en sluten krets, t. ex. medlemmarna av visst

politiskt parti eller viss förening. Den ytterligare utvidgningen alt jämte

sammankomster för överläggning eller åhörande av föredrag upptagits sam­

mankomster för undervisning, har av kommittén motiverats med att erfaren­

heten givit vid handen att störande uppträden med politiskt demonstrations-

syfte förekommit vid sådana sammankomster. I fråga om själva gärningen

utgör denna enligt gällande lag vid de i 11: 1—3, 5, 6 och 9 avsedda fallen

att man gör våldsgärning å annan eller uppträder störande genom svordom

eller oljud eller eljest kommer förargelse å stad samt vid de i 11: 9 a avsedda

fallen att man genom våld å person eller egendom, genom oljud eller ovä­

sende eller på annat förargelseväckande sätt söker hindra hållandet av sam­

mankomst, som där är i fråga. I kommittéförslaget har i stället upptagits

den sammanfattande handlingsbeskrivningen att någon genom våldshand­

ling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra samman­

komst eller förrättning, som här skyddas. Att såsom i gällande lag särskilt

nämna att våld skall ske å annan har synts kommittén obehövligt, då sådan

gärning otvivelaktigt inbegripes under våldshandling.

Denna paragraf i förslaget har av hovrätten över Skåne och Blekinge an­

förts bland exemplen på stadganden, i vilka enligt hovrättens mening sam­

manförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang.

Beträffande utvidgningen av det nuvarande skyddet för allmänna samman­

komster i 11:9 a till att avse även enskilda sammankomster har samma

hovrätt uttalat, att även om en sådan utvidgning syntes påkallad av vissa

skäl, den likväl enligt hovrättens förmenande icke vore tillrådlig. Den

föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde syntes sålunda bliva alltför

obestämt. Efter ordalagen skulle det omfatta störande av vanliga affärs-

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sammanträden och undervisning som av en lärare enskilt bedreves med

ett fåtal elever. Det syntes icke böra komma i fråga att i dessa fall till-

lämpa en bestämmelse given till skydd för församlingsfriheten. Att upp­

draga en gräns mellan enskilda sammankomster av olika slag torde emeller­

tid icke låta sig göra. Den gällande rättens begränsning av straffskyddet till

allmänna sammanträden syntes hovrätten därför vara att föredraga. Justi-

tiekanslersäiribetet åter har mot den av kommittén föreslagna brottsbeteck-

ningen »störande av förrättningsfrid» anmärkt att denna rubricering skulle

komma att användas även då någon stört en sammankomst för åhörande av

ett föredrag, något som vore mindre adekvat.

DePchefZntS' Beträffande sammankomster har jag ansett mig böra föreslå den änd­

ringen i kommittéförslaget, att liksom enligt gällande rätt endast allmän

sammankomst skall omfattas av straffskyddet. I likhet med hovrätten över

Skåne och Blekinge har jag nämligen funnit att det straffbara området skulle

bliva alltför vidsträckt, om däri skulle ingå störande exempelvis av ett pri­

vat affärssammanträde eller en enskild lektion. Även beträffande andakts-

övning torde en sådan begränsning som nu sagts vara påkallad.

Då i paragrafen avses ej blott statliga och kommunala förrättningar utan

jämväl andaktsövningar och sammankomster, har den av kommittén i pa­

ragrafen föreslagna brottsbeteckningen »störande av förrättningsfrid» änd­

rats till »störande av förrättning eller allmän sammankomst».

5

§•

Förevarande paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget. Där har uppta­

gits ett stadgande, att var som, muntligen inför menighet eller folksamling, i

skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till

allmänheten, genom uppmaning, prisande av brottslig gärning eller annor-

ledes söker förleda till brott eller till svikande av medborgerlig skyldighet

eller till ohörsamhet mot myndighet, skall dömas för uppvigling till böter

eller fängelse. För det fall att han sökte förleda till brott, varå enligt lag kan

följa straffarbete, har vidare föreslagits, att straffet skall kunna bliva straff­

arbete i högst fyra år. Slutligen har kommittén här även infört en bestäm­

melse, att om den skyldige i följd av uppmaningen är förfallen till straff för

förberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.

Paragrafen motsvarar nuvarande 10: 14. Innehållet i detta lagrum har

emellertid i förslaget undergått vissa jämkningar. Med spridande av skrift har

salunda jämställts utlämnande av skrift för spridning. Kommittén har näm­

ligen funnit önskvärt, att stadgandet bleve tillämpligt även om skriften med

stöd av kungl. brev den 23 juli 1908 hejdades av postverket innan spridning

skett. Också den som t. ex. i ett väntrum lägger fram en skrift att läsas av

allmänheten har synts kommittén böra kunna straffas. Vidare har kommit­

tén med muntlig och skriftlig framställning likställt annat meddelande till

allmänheten, i syfte att paragrafen skall omfatta även t. ex. uppmaning ge-

189

nom åtbörder eller framställning i bild som icke kan anses som skrift. Para­

grafen har även utformats så, att det blivit obehövligt att sasom för när­

varande uttryckligen utsäga, att den är tillämplig oavsett huruvida den som

sprider eller för spridning utlämnar skriften själv författat denna. Kommittén

har vidare funnit överflödigt, att brottsbeskrivningen jämte spridande av

skrift omfattade jämväl att låta sprida sådan, eftersom gärning av det se­

nare slaget i allt fall vore straffbar såsom anstiftan. Slutligen har i förslaget

icke såsom i gällande lag, vid sidan om huvudfallet att man pa nagot av

de i stadgandet angivna sätten söker förleda till brott, såsom ett därmed jäm­

ställt fall upptagits att man söker förleda till ohörsamhet mot lag eller laga

myndighet. Ett så långtgående stadgande har nämligen förefallit kommittén

ägnat att ingiva betänkligheter. Kommittén har sålunda funnit, att straff icke

borde drabba uppmaning att icke fullgöra förpliktelser av privaträttslig

natur, såsom uppmaning att icke erlägga förfallen hyra, och icke heller upp­

maning till en, låt vara avtalsstridig, strejk, där ej de till vilka uppmaningen

riktades vore underkastade ämbetsansvar och strejken därför utgjorde brott

mot 25 kap. strafflagen. Att med strafflagen ingripa reglerande i förhållan­

dena på arbetsmarknaden mötte nämligen starka betänkligheter. Kommittén

har därför begränsat straffbarheten för nu ifrågavarande fall till att avse

allenast försök att förleda till svikande av medborgerlig skyldighet eller ohör­

samhet mot laga myndighet. Enligt vad kommittén uttalat faller med denna

avfattning under bestämmelsen icke uppmaning till brytande av avtalsenlig

förpliktelse men väl exempelvis uppmaning till skattestrejk eller värnplikts­

vägran.

I anledning av denna paragraf har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit,

att det kunde ifrågasättas huruvida i handlingsbeskrivningen alltjämt borde

ingå prisande av brottslig gärning. Justitiekansler sämbetet har ansett, att

det skulle te sig främmande att använda den föreslagna brottsbeteckningen

»uppvigling» för ringare brott av här ifrågavarande slag. Slutligen har hov­

rätten över Skåne och Blekinge funnit, att den sist i paragrafen upptagna

konkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenom utsädes ändock fram-

ginge av allmänna regler.

De jämkningar i fråga om det straffbara områdets utsträckning, som kom­

mittén i förhållande till gällande rätt här föreslagit, finner jag vara väl­

motiverade. I fråga om brottsbeskrivningen synes emellertid icke vara be­

hövligt att såsom i förslaget och den nuvarande lagen särskilt nämna hand-

lingsformen prisande av brottslig gärning. Även utan uttryckligt omnäm­

nande måste detta nämligen anses ingå under att söka förleda till sådan gär­

ning. Brottsbeteckningen uppvigling finner jag kunna godtagas även för

mindre svåra fall av brottslighet enligt paragrafen. Den av kommittén upp­

tagna särskilda konkurrensregeln, vilken har sin motsvarighet i gällande

lag, har här ansetts böra bibehållas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Departements­

chefen.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

6

§•

Denna paragraf svarar mot kommittéförslagets 6 §, varest i första stycket

upptagits stadgande om straff för samhällsfarlig ryktesspridning. Sådant brott

föreligger enligt förslaget, där någon bland allmänheten sprider falskt rykte

eller annat osant påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet,

allmän ordning eller medborgerlig trygghet eller ock att undergräva akt­

ningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelä­

genheter. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år. Så­

som andra stycke i paragrafen har upptagits en bestämmelse, att om gär­

ningsmannen ej insåg att ryktet eller uttalandet var oriktigt, han ändock

skall dömas till fängelse eller böter, där han underlåtit skäliga mått och steg

för att förvissa sig om dess sanning.

Paragrafen motsvaras i nu gällande lag av 8:21 och 10: 14 a, av vilka

båda lagrum det förra bestraffar den som uppsåtligen giver allmän spridning

åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för

rikets säkerhet, och det senare den som gör sig skyldig till enahanda för­

farande beträffande falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att

framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offent­

lig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter.

Att det nuvarande uttrycket »allmän spridning» i kommittéförslaget utbytts

mot »bland allmänheten sprider» har förestavats av att kommittén velat

vinna överensstämmelse med motsvarande uttryck i stadgandet om straff

för svindleri i 21:9. Den sålunda ändrade formuleringen innebär emellertid

enligt kommittén lika litet som den nuvarande något krav på att varje ut­

talande skall rikta sig omedelbart till en större krets. Det är tillräckligt att

ett rykte sprides bland allmänheten genom upprepade uttalanden vid en

serie privata samtal. Att såsom exempel på fara, vilken uttalandet skall vara

ägnat att framkalla, angivits jämväl fara för medborgerlig trygghet, har av

kommittén motiverats med att ett utspritt rykte kunde framkalla fara för

exempelvis viss medborgares säkerhet utan att den allmänna ordningen sat­

tes i fara genom ryktet. Det sist i nuvarande 10: 14 a upptagna fallet att

ryktet eller uttalandet är ägnat att framkalla förakt för offentlig myndighet

eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter har kommittén

funnit innebära en allför stark begränsning av det straffbara området. Av­

fattningen har därför i förslaget ändrats så, att det skall vara tillräckligt att

uttalandet är ägnat att undergräva aktningen för myndigheten eller organet.

Det i andra stycket av den av kommittén föreslagna paragrafen nytill­

komna stadgandet om straff för vissa oaktsamhetsfall har motiverats med

att det för närvarande vore en förutsättning för straffbarhet att gärnings­

mannens uppsåt även omfattat ryktenas falskhet eller uttalandenas lögnaktig­

het, men att erfarenheten givit vid handen att det stundom vore svårt att

bevisa förhandenvaron av uppsåt i detta hänseende, ehuru förhållandena

vore sådana att ett straff syntes vara på sin plats. Kommittén har ansett

191

det vara ett rimligt krav, att innan någon toge på sitt ansvar att bland all­

mänheten sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag, han i någon mån

sökte kontrollera meddelandets riktighet.

Om denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet uttalat, att det

i systematiskt hänseende beträffande flertalet av de här avsedda brotten möj­

ligen kunde ifrågasättas, huruvida de borde upptagas i ett kapitel om brott

mot allmän ordning, eftersom sistnämnda uttryck närmast syntes föra den

yttre ordningen i tankarna.

Houråtten över Skåne och Blekinge har i ett avseende funnit paragrafens

brottsbeskrivning alltför snäv, i det hovrätten framhållit att erfarenheter

från krigsåren visat att ryktesspridning kunde få allvarliga följder även för

folkhushållningen. Rykten om knapphet på viss vara framkallade nämligen

lätt hamstringspanik. Då den föreslagna lydelsen av paragrafen endast un­

dantagsvis syntes omfatta utspridandet av sådana rykten, hemställde hov­

rätten om en utvidgning av brottsbeskrivningen till att avse även nu ifråga­

varande fall. Föreningen Sveriges häradshövdingar har bland exemplen på

brottsbeskrivningar i förslaget av det svävande slag, varemot föreningen fun­

nit sig böra göra en principiell erinran, anfört det här använda uttrycket

»påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller

medborgerlig trygghet». Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten

i Göteborg ha båda funnit önskvärt, att den i paragrafen avsedda gärning­

en klarlades bättre än som skett genom att ryktesspridningen sades skola äga

rum »bland allmänheten». Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt

behovet och lämpligheten av den utvidgning av det straffbara området som

bestode däri att även rykte eller påstående ägnat att undergräva aktningen

för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter

införts i paragrafen i stället för att för närvarande endast vore fråga om ryk­

ten eller uttalanden ägnade att väcka förakt för myndigheten eller organet.

Samma länsstyrelse har vidare funnit, att den föreslagna utformningen av

förevarande straffbestämmelse överhuvud vore alltför vag och vittgående.

Betänkligheterna i anledning härav förstärktes till följd av bestämmelsen om

straff för oaktsamhetsfall i paragrafens andra stycke. Rådmannen A. C.ervin

har uttalat, att den föreslagna utsträckningen av kriminalisationen vore

ägnad att beskära den offentliga kritiken i allmänna angelägenheter och där­

för icke borde upptagas i lagen. Mot det föreslagna andra stycket i para­

grafen har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt, att det i det enskilda fallet

syntes skola bliva synnerligen svårt att avgöra vad som skulle anses utgöra

skäliga mått och steg för att förvissa sig om ett ryktes eller påståendes san­

ning. Länsstyrelsen funne att här borde användas en formulering, enligt vil­

ken blott grov underlåtenhet i ifrågavarande hänseende bestraffades. Hov­

rätten över Skåne och Blekinge har beträffande samma stadgande ansett, att

uttrycket »skäliga mått och steg» lämpligen kunde utbytas mot »skälig åt­

gärd». Sveriges advokatsamfund har däremot förklarat sig vilja rikta eu

bestämd gensaga mot utvidgningen av det straffbara området till att omfatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 80-

192

Departements­

chefen.

även oaktsamhetsfall. Även om det icke kunde bestridas att ryktesspridning

stundom kunde innebära en viss samhällsfara, vore samfundet iikväl av den

uppfattningen att bästa medlet att förhindra sådan ryktesspridning eller

förebygga de skadliga konsekvenserna därav icke vore straff utan veder­

häftig upplysning. Pa grund härav ville samfundet förorda, att paragrafen

upptoges till förnyat övervägande och att man därvid, i stället för alt föreslå

en utvidgning av det straffbara området, undersökte möjligheterna att av­

skaffa hela straffbestämmelsen eller väsentligt inskränka dess tillämplig­

hetsområde. Skulle det emellertid befinnas erforderligt att bibehålla en straff­

bestämmelse i ämnet, syntes det under alla förhållanden oundgängligen er­

forderligt att giva brottsrekvisiten en mera distinkt och entydig utformning

än som skett i förslaget. En så tänjbar paragraf som den föreslagna över­

ensstämde icke med kravet på rättssäkerhet. Det straffbara området borde

avsevärt inskränkas. Straff för oaktsamhetsfall borde icke införas. Sådant

straff funnes icke i gällande rätt, och kommitténs huvudskäl för förslaget

i denna del vore endast att det stundom kunde vara svårt att bevisa förhan-

denvaron av uppsåt, vilket skäl samfundet icke kunde godtaga. Att vid vissa

brottstyper, där för straffbarhet borde fordras uppsåt, kriminalisera oakt-

samhet därför att det ibland kunde vara svårt att styrka uppsåtet vore en­

ligt samfundets mening oriktigt. Lika bestämt reagerade samfundet mot för­

slaget att såsom fara, vilken uttalandet skulle vara ägnat att framkalla, ut­

över vad gällande rätt innehölle jämväl upptaga fara för medborgerlig trygg­

het. Av motiven framginge, att kommittén härmed avsåge även sådana fall,

där ett rykte kunde framkalla fara för viss medborgares säkerhet. Såvitt

samfundet kunde förstå hörde ett stadgande med sådant syfte alls icke hem­

ma i kapitlet om brott mot allmän ordning. Ansåges en dylik bestämmelse

eiforderlig, syntes frågan därom böra upptagas vid revisionen av de kapitel

i strafflagen som handlade om brott mot person. Slutligen ville samfundet

sasom sin uppfattning uttala, att rekvisitet »bland allmänheten» vore dun­

kelt. Goda skäl syntes kunna anföras för den åsikten att, därest eu straff­

bestämmelse i ämnet överhuvud skulle bibehållas, straffbarheten bor­

de inskränkas till sadana fall, där uttalandet riktade sig omedelbart till en

större krets.

Med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som, särskilt i orostider,

kunna inträda till följd av osann ryktesspridning finner jag, att ett stad­

gande häremot alltjämt bör upptagas i strafflagen. Jag biträder likaledes

kommitténs förslag att utvidga skyddet för myndighet och annat organ med

beslutanderätt i allmänna angelägenheter från att avse endast ryktessprid­

ning ägnad att väcka förakt till att gälla all ryktesspridning som är ägnad

att undergräva aktningen för myndigheten eller organet. Att låta straffbar­

heten inträda först då ryktet utsätter statsorganen för medborgarnas förakt

kan nämligen icke anses vara tillräckligt. Förakt torde i allmänhet förutsätta

att den mot vilken föraktet riktas antages ha gjort sig skyldig till något ohe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

193

derligt eller eljest vanärande, t. ex. tagit emot mutor eller av rädsla givit

efter för obehöriga påtryckningar. Även mot falska beskyllningar som syfta

till att allvarligt nedsätta tilltron till myndighets kompetens eller allmänna

omdömesförmåga torde skydd behövas. Med hänsyn till att uttrycket »all­

män ordning eller medborgerlig trygghet» i kommittémotiven fått en utlägg­

ning, som kunde leda till den uppfattningen att här skulle vara fråga om

brott mot enskild, har det åberopade uttrycket i departementsförslaget änd­

rats till »allmän ordning och säkerhet». Det skall alltså här vara fråga om

sådant, för vars upprätthållande polisen i det allmännas intresse har att

sörja. Utöver vad kommittén föreslagit finner jag vidare, att skydd mot osann

ryktesspridning bör stadgas även för folkförsörjningen. På sätt hovrätten

över Skåne och Blekinge framhållit bör nämligen beaktas, att exempelvis

rykten om knapphet på viss vara lätt framkalla hamstringspanik och där­

igenom kunna allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget.

Med hänsyn till att den här föreslagna paragrafen avser att skydda så

olika intressen som rikets säkerhet, folkförsörjningen, den allmänna ord­

ningen och aktningen för statsorganen kan det givetvis, på sätt i vissa ytt­

randen skett, ifrågasättas huruvida icke en uppdelning av paragrafens inne­

håll borde ske på olika kapitel i strafflagen. Det må därvid erinras om att

ett speciellt fall av ryktesspridning är utbrutet till behandling i 8: 2 i för­

slaget, varest av mig föreslås straff hl. a. för den som genom osann fram­

ställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avse­

värt försvåras. Frånsett detta fall, som på grund av sin särskilt allvarliga

beskaffenhet sålunda upptagits som en form av krigsförräderi, har jag ansett

att ryktesspridning på grund av det enhetliga i själva brottsbilden bör be

handlas i ett gemensamt stadgande och att detta på grund av de mest typiska

fallens karaktär bör få sin plats i kapitlet om brott mot allmän ordning.

Vad angår själva handlingsbeskrivningen har i departementsförslaget bibe­

hållits det av kommittén uppställda rekvisitet att ryktet skall ha spritts

»bland allmänheten». Det är härvid att märka, att ett straffbart spridande

bland allmänheten ej kan anses föreligga med mindre gärningsmannens upp­

såt omfattat spridning bland en obestämd krets; straff skall alltså icke in­

träda, om hans uppsåt endast varit inriktat på en krets bekanta, även om

denna krets varit vidsträckt. Att såsom advokatsamfundet påfordrat begränsa

straffbarheten till sådana fall, då ett uttalande riktat sig direkt till en större

krets, har jag däremot icke funnit vara möjligt. En i det fördolda verkande kam­

panj, vars medel äro endast i enskilda samtal framförda antydningar, kan mång­

en gång tänkas vara minst lika farlig som en propaganda som framträder mera

öppet och därför också kan lättare gendrivas. Man bör hålla i minnet att

det endast är fråga om direkt osanna rykten och alt gärningsmannen skall

ha handlat uppsåtligen.

Att här införa straff jämväl för oaktsamliet har jag, i likhet med advo­

katsamfundet, funnit betänkligt. Andra stycket i kommitténs förslag har

därför fått utgå.

13

Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 samt. Nr 80.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

(Kommittéförslagets 7 §.)

I kommittéförslagets 7 § har upptagits ett stadgande, alt den som hotar,

förtalar eller offentligen smädar någon grupp av befolkningen med viss här­

stamning eller trosbekännelse, skall för hets mot folkgrupp dömas till böter

eller fängelse.

Bestämmelsen i fråga saknar motsvarighet i den nu gällande rätten.

Lagstiftning i ämnet har emellertid påfordrats i motionerna I: 179 och

II: 233 vid 1942 års riksdag samt I: 90 och 11:137 vid 1943 års riksdag. Med

hänsyn till det av straffrättskommittén inledda arbetet föranledde motionerna

likväl icke någon riksdagens åtgärd. Inom justitiedepartementet verkställdes

sedermera en utredning, som ledde till en den 27 oktober 1943 dagtecknad

promemoria angående lagstiftning mot rashets m. in. I denna föreslogs, att

i 11 kap. strafflagen skulle införas en ny paragraf betecknad 14 a § av inne­

håll att den som uppsåtligen gåve allmän spridning åt falska rykten eller

lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp av

befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock, munt­

ligen inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprede eller

läte utsprida, smädade eller hotade sådan befolkningsgrupp, skulle straffas

med böter eller fängelse, över promemorian inhämtades yttranden av olika

myndigheter och sammanslutningar. Av dessa tillstyrkte flera i princip dei

framlagda förslaget. 1 några yttranden uttalades emellertid tvekan, huru­

vida ämnet borde bliva föremål för särskild lagstiftning eller om icke frågan

hellre borde upptagas i samband med den revision av strafflagen, varmed

straffrättskommittén vore sysselsatt. I vissa yttranden avstyrktes förslaget

under åberopande av kommitténs pågående arbete, och i andra yttranden

slutligen avstyrktes det av sakliga skäl, varvid särskilt framhölls att något

mera kännbart behov av lagstiftning mot de ifrågavarande företeelserna icke

framträtt i vart land, att straffrättsligt ingripande mot dem i viss utsträck­

ning vore möjligt redan enligt gällande rätt samt att en lagstiftning, som av-

såge att skydda endast grupper av befolkningen med viss härstamning eller

religion, innebure en privilegiering, vilken lätt kunde komma att motverka

sitt syfte. Promemorian har därefter icke föranlett någon vidare åtgärd av

statsmakterna.

I motiven till den nu förevarande paragrafen i kommittéförslaget fram-

hålles till en början, att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grup­

per av befolkningen fölle under andra stadganden i förslaget. Straffbestäm­

melsen mot samhällsfarlig ryktesspridning i 11:6 i kommittéförslaget träf­

far sålunda bl. a. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som

är ägnat att framkalla fara för den allmänna ordningen eller medborgerliga

tryggheten. En hets, som riktar sig till allmänheten och vars syfte är att

förleda till brottslig gärning, drabbas av straffbudet mot uppvigling i 11:4

i kommittéförslaget, svarande mot 11:5 i departementsförslaget. I viss ut­

sträckning falla hithörande företeelser även under 11: 11 i kommittéförsla­

get, motsvarande 11: 10 i departementsförslaget, varest behandlas förargelse-

Kuncjl. Maj.ts proposition nr SO.

195

väckande beteende. I ungefärlig överensstämmelse med gällande lag, 11: 15,

kan nämligen denna paragraf komma till användning, när propagandan ut­

övas på allmän plats och är ägnad att väcka förargelse. Nuvarande 11:15

har sålunda tillämpats i fråga om den som på offentlig plats burit en skylt

med bl. a. texten »judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare» eller i

butikslokal uppsatt en från gatan synlig skylt med inskriften »judar och halv­

judar äga icke tillträde» eller »endast svenskar äga tillträde (alltså inga ju­

dar och halvjudar även om de äro svenska medborgare)». På sådana yttringar

av ifrågavarande propaganda som rikta sig mot enskilda personer kunna

vidare även bestämmelserna om straff för ärekränkning i 16 kap. strafflagen

vara tillämpliga.

Vid övervägandet, huruvida härutöver straffrättsligt skydd borde anord­

nas mot sådan hets, varom nu är fråga, har kommittén funnit böra upp­

märksammas ej blott huruvida ett behov av sådant skydd förelåge utan

även om skyddet kunde anordnas på sådant sätt att det icke genom sina

följder motverkade sitt syfte. I förstnämnda hänseende vore alt märka, att

den företeelse för vars bekämpande en bestämmelse av ifrågavarande slag

påyrkats, nämligen den antisemitiska propagandan, i vårt land endast i

ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot

kunde komma i fråga. Folkmeningen hade icke visat tecken till att låta

sig påverka vare sig av de yttringar av propagandan som redan vore straff­

belagda eller av dem som kunde straffrättsligt åtkommas genom en utvidg­

ning av straffskyddet. Kommittén funne därför att, såvitt förhållandena för

närvarande kunde bedömas, det icke vore att befara att propagandan inom

eu nära framtid skulle taga sig alltför elakartade uttryck. Beträffande där­

efter verkningarna av en utsträckt kriminalisering av de ifrågavarande före­

teelserna borde beaktas att, på sätt i många av yttrandena över den tidi­

gare promemorian framhållits, införandet av ett straffskydd särskilt för

vissa grupper av befolkningen i så måtto vore en tveeggad åtgärd, som den

omständigheten att sådant skydd gåves åt vissa men icke åt andra grupper av

befolkningen lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de förstnämnda.

Av en riktning, som gjorde gällande att dessa grupper förstått att redan förut

bereda sig en alltför gynnad ställning, skulle en sådan lagstiftning lätt kun­

na användas som argument under fortsatt propaganda, måhända bedriven i

mindre anstötliga men icke mindre farliga former. Det syntes därför kom­

mittén, att om en utsträckt kriminalisering i förevarande hänseende skulle äga

rum, den borde erhålla en såvitt möjligt generell utformning och således

icke begränsas till alt avse allenast den antisemitiska propagandan. En ut­

sträckning av det straffrättsliga skyddet till varje medborgargrupp mötte

emellertid betänkligheter i den mån därigenom skulle göras inskränkningar

i friheten till politisk eller social debatt. Agitation mot en befolkningsgrupp,

som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller silt yrke, kunde

sålunda ha det lojala syftet att förmå medlemmar av gruppen att ändra åsikt

eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare. Propaganda

mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning kunde emellertid

196

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

mera sällan fylla motsvarande funktion. Med härstamning syntes i denna

del kunna jämställas trosbekännelse. Att utsträcka det särskilda straffrätts­

liga skyddet till ytterligare andra befolkningsgrupper än sådana, som ut­

märktes av viss härstamning eller trosbekännelse, vore däremot ägnat att

ingiva betänkligheter från den förut berörda synpunkten.

Då i den föreslagna lagtexten själva handlingen beskrivits som hotande,

förtalande eller smädande, har kommittén framhållit att förtal innebure

ett osant påstående, smädelse däremot icke. Ett påstående, som icke bevisas

vara osant, skall därför kunna drabbas av bestämmelsen om det genom

sin form eller eljest är av smädlig natur. Under stadgandet falla såväl

smädliga uttryck i tal eller skrift som ock smädelse genom framställning

i bild. Det fordras vidare, att handlingen utföres offentligen. Enligt kom­

mitténs mening bör icke här såsom vid samhällsfarlig ryktesspridning vara

tillräckligt att ett uttalande sprides bland allmänheten vid upprepade pri­

vata samtal. I stället skall sålunda fordras att uttalandet liksom vid upp­

vigling på ett mera direkt sätt vänder sig till allmänheten. Detta kan ske ge­

nom att uttalandet sker muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift

som sprides eller i annat meddelande till allmänheten. Däremot har kom­

mittén icke funnit påkallat att här såsom vid uppvigling straffbelägga icke

blott spridande av skrift utan även redan dess utlämnande för spridning.

Ehuru grunden för straffbestämmelsen är det anstötliga och för samhälls­

livet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstam­

ning eller trosbekännelse, har kommittén vidare icke funnit lämpligt att

uppställa något krav på att hotet, förtalet eller smädelsen direkt skall av­

se härstamningen eller trosbekännelsen. Även uttalanden som innefatta krän­

kande beskyllningar om mindervärdiga egenskaper eller nedsättande hand­

lingar men endast medelbart grundas på härstamning eller trosbekännelse

äro därför avsedda att falla under bestämmelsen. Enligt kommitténs mening

skulle det i praktiken vara ogörligt att skilja kränkande uttalanden, som

riktade sig mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning eller

trosbekännelse, från smädelser som allenast avsåge befolkningsgruppens egen­

skaper och uppträdande. Paragrafen åsyftar endast hets som riktar sig mot

befolkningsgrupper inom vårt eget land. Att hetsen avser jämväl befolk­

ningsgrupper i andra länder skall emellertid ej utesluta dess straffbarhet.

Den som i Sverige helt allmänt smädar dem som tillhöra en viss ras eller

trosbekännelse, vilken är företrädd i Sverige, kan sålunda bliva att straffa

enligt paragrafen om, såsom i regel torde vara fallet, smädelsen framstår

såsom riktad även mot den svenska befolkningsgruppen. Såsom exempel på

befolkningsgrupper, vilka bestämmelsen avser att skydda, har kommittén,

förutom judar, nämnt zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt

till Sverige samt sekterister av skilda slag. Kommittén har slutligen fram­

hållit, att stadgandet icke avser att hindra ett sakligt dryftande av de spörs­

mål, till vilka sådana gruppers härvaro ger upphov. Omdömen, vilka väl

vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik

av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

197

vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet, måste så­

lunda anses falla utanför straffbudet. Detta vore att fatta såsom riktat en­

dast mot en propaganda som arbetade med hotelser eller osanna uppgifter

eller med påståenden vilka på grund av sin form eller eljest vore att anse

som smädelser.

För att bestämmelsen skall bliva effektiv måste en motsvarighet därtill

upptagas i tryckfrihetsförordningen. Som kommitténs uppdrag icke omfat­

tar en revision av denna, har kommittén emellertid ej upprättat förslag till

någon sådan bestämmelse.

I anledning av nu ifrågavarande paragraf i förslaget har Svea hovrätt

ifrågasatt, huruvida något mera kännbart behov av lagstiftning mot här

ifrågavarande företeelser för närvarande förefunnes i vårt land eller om nå­

gon sådan överhuvud vore lämplig. I sådant hänseende åberopade hovrät­

ten dels ett uttalande i promemorian den 27 oktober 1943, att man ej hade

anledning räkna med några allvarliga motsättningar inom samhället på detta

område, dels också vad hovrätten i utlåtande över promemorian anfört om

att en lagstiftning som uteslutande riktade sig mot rashets och dylikt sna­

rare kunde visa sig ägnad att underblåsa än att dämpa tendenserna till miss­

bruk samt att företeelser av här avsedd art i första hand borde bekämpas

på andra vägar än lagstiftningens. Hovrätten underströke för övrigt att, på

sätt även i kommitténs motiv framhållits, vissa yttringar av propaganda

eller hets mot grupper av befolkningen kunde bliva föremål för straffrätts­

ligt ingripande enligt andra bestämmelser i förslaget, liksom fallet även vore

enligt gällande rätt. Hovrätten ville slutligen framhålla att, intill dess i tryck­

frihetsförordningen upptagits en motsvarighet till den här föreslagna be­

stämmelsen, denna icke torde vara av alltför stort värde. Hovrätten över

Skåne och Blekinge har erinrat om att hovrätten i yttrande över den förut­

nämnda promemorian 1943 tillstyrkt den då ifrågasatta lagstiftningen, i vad

den avsåge förföljelse på grund av härstamning, men avstyrkt den i övrigt.

Erfarenheterna under den mellanliggande tiden hade icke styrkt antagan­

det, att lagstiftning i ämnet vore påkallad. De ifrågavarande företeelserna

syntes på annat sätt kunna bliva föremål för tillbörlig straffrättslig reaktion.

Det förefölle därför tveksamt, huruvida den nu föreslagna bestämmelsen om

hets mot folkgrupp borde införas i strafflagen. Bestämmelsens utformning

i och för sig syntes emellertid hovrätten icke giva anledning till erinran.

Föreningen Sveriges stadsdomare har, under hänvisning till att föreningen i

yttrande över 1943 års promemoria avstyrkt lagstiftning av nu ifrågavarande

slag, förklarat sig vidhålla detta avstyrkande, enär det föreslagna stadgandet

vore icke blott överflödigt utan även kunde komma att motverka sitt syfte.

Rådhusrätten i Göteborg har uttalat, att den kritik som tidigare från olika håll

framställts mot lagstiftning av förevarande slag syntes böra ha åstadkom­

mit tillräcklig motivering för alt frågan härom icke skulle återupptagas.

Att såsom här föresloges införa ett helt nytt brottsobjekt, nämligen en folk­

grupp, måste i och för sig anses som betänkligt. Rådhusrätten funne, att

198

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

det föreslagna stadgandet vore överflödigt och att det torde kunna befaras

alt det skulle motverka sitt syfte. Även länsstyrelsen i Malmöhus län har

avstyrkt förslaget i nu förevarande del. För att man skulle kunna taga

ståndpunkt till frågan, huruvida förekommande rashets intoge någon sär­

ställning i den politiska propagandan erfordrades enligt länsstyrelsens me­

ning närmare kännedom om rashetsens natur. Såvitt länsstyrelsen med sin

begränsade kunskap på delta område kunnat finna grundade sig den anti­

semitiska propagandan i regel icke på det förhållandet, att judarna vore av

annan härstamning eller hade annan religion än huvudparten av landets be­

folkning. I stället syntes ifrågavarande propaganda väsentligen rikta sig mot

judarna såsom en intressegrupp i samhället och därför hava alldeles samma

karaktär som propagandan mot andra intressegrupper av ekonomisk-politisk

natur. Om denna länsstyrelsens uppfattning vore riktig, syntes i verklighe­

ten icke föreligga någon skillnad mellan å ena sidan judarna och å andra

sidan övriga befolkningsgrupper, som behandlades i den politiska debatten,

och under sådana förhållanden skulle ett genomförande av den föreslagna

lagstiftningen innebära, att judarna såsom en befolkningsgrupp bereddes ett

rättsskydd mot obehöriga angrepp som icke tillkomme andra befolknings­

grupper i det politiska livet. Även om i nuvarande läge dylikt rättsskydd

kunde anses behövligt och önskvärt, komme sannolikt ett sådant avsteg från

principen om fri kritikrätt att uppfattas såsom ett gynnande av judarna fram­

för andra jämförliga grupper. Fara uppkomme då, att man genom den fö­

reslagna lagstiftningen — i stället för att såsom avsett dämpa den antise­

mitiska propagandan — komme att giva ny näring åt densamma. Med hän­

syn till förhandenvaron av denna fara ställde sig länsstyrelsen mycket tvek­

sam till lämpligheten av ifrågavarande lagstiftning. Dessa synpunkter hade

länsstyrelsen anfört redan i yttrande över 1943 års promemoria och hade

icke funnit anledning att frånträda dem. Därutöver ville länsstyrelsen till­

foga, att det enligt länsstyrelsens mening låge nära till hands, att folkgrup­

per i ett land, som hölle samman på grund av gemensam härstamning eller

trosbekännelse, såsom sådana bleve bärare av idéer eller bedreve verksam­

het, som fölle inom politikens råmärken. Uteslutet vore icke att man inom

dessa minoritetsgrupper komme att syssla med frågor och företaga hand­

lingar, som kunde vara av största betydelse för landets frihet och självstän­

dighet. Länsstyrelsen ville i detta sammanhang peka på de ödesdigra erfa­

renheter som man hade av exempelvis tyska minoritetsgruppers politiska

verksamhet inom olika europeiska länder. Dessa minoriteter hade på flera

håll utgjort en farlig propagandamaskin med uppgift att sprida nazistiska

idéer samt uppluckra motståndsviljan inom de länder där de haft sitt hem­

vist. Att dylika intressegrupper skulle få intaga en privilegierad ställning i

den politiska debatten, ansåge länsstyrelsen i hög grad stötande och farligt.

Kommittén hade i motiven anfört att, medan agitation mot en befolknings­

grupp, som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke,

kunde fullfölja ett lojalt syfte att förmå medlemmar av gruppen att ändra

åsikt eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare, så kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

199

propaganda mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning mera

sällan fylla motsvarande funktion. Detta vore nog riktigt, men man finge

enligt länsstyrelsens mening icke förglömma att en politisk agitation, även

om den icke ginge ut på att omvända den angripne i vad gällde handlings-

eller tänkesätt, ändock kunde ha ett mycket lojalt syfte, nämligen att fästa

medborgarnas uppmärksamhet på en farlig politisk utveckling. Det vore

främst av detta skäl som länsstyrelsen ansåge, att en politisk agitation mot

befolkningsgrupper av nu ifrågavarande slag borde vara tillåten, även om

därvid skulle förekomma förlöpningar och kränkande uttalanden av samma

slag som i den politiska debatten i övrigt. Även länsstyrelsen i Västman­

lands län har uttalat sig mot den föreslagna lagstiftningen, i det länssty­

relsen anfört att, såvitt länsstyrelsen kunnat bedöma, förhållandena i vårt

land näppeligen utvecklat sig så, att något egentligt behov kunde anses före­

finnas av en särlagstiftning av nu ifrågavarande art. Vid bedömandet av

skäl och motskäl för en sådan lagstiftning kunde man nog icke undgå att

fråga sig, om icke därmed skulle skapas en viss privilegierad ställning för

en del av befolkningen som icke komme övriga till godo. Länsstyrelsen hade

en känsla av att en lagstiftning av denna art kunde komma att på många

håll anses såsom icke överensstämmande med en demokratisk uppfattning

om lika rättsskydd åt statens samtliga medborgare. Därmed skulle ock sär-

lagstiftningens syfte bliva förfelat. Om däremot syftet med lagstiftningen

vore att söka förebygga uppkomsten av en eventuell omfattande rörelse

inom landet för att påverka den allmänna folkmeningen i antisemitisk rikt­

ning, syntes lagstiftningen vara berättigad. 1 fråga om lagtextens avfattning

vore länsstyrelsen dock betänksam rörande dess konsekvenser i visst av­

seende ur tillämpningssynpunkt. »Smäda» vore ett så tänjbart uttryck, att

lagtillämpningen kunde komma att vålla svårigheter, då det väl i de flesta

fall bleve fråga om ett rent subjektivt omdöme om vad som i det ena eller

andra fallet vore smädelse eller icke. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, un­

der hänvisning till att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper

av befolkningen kunde bliva föremål för straffrättsligt ingripande med stöd

av gällande rätt och av andra bestämmelser i förslaget än den nu föreva­

rande, funnit att en utsträckning av kriminaliseringen av sådan verksamhet

uppenbarligen icke borde äga rum, med mindre ett mera patagligt behov

därav framträtt. Enligt länsstyrelsens uppfattning förelåge emellertid för när­

varande icke några sådana förhållanden som motiverade införandet av

det nu föreslagna straffskyddet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har däremot

i och för sig icke haft något att erinra mot kommitténs förslag i denna del.

Länsstyrelsen har emellertid velat framhålla, att vid den instruktions- och

upplysningsverksamhet som från det allmännas sida förekomme inom so­

cialvårdens vidsträckta arbetsfält stundom ansetts nödvändigt att använda

omdömen som i varje fall tangerade vad som enligt förslaget skulle krimi­

naliseras. Som ett exempel kunde hänvisas till den av socialstyrelsen utgivna

handboken för mödrahjälpsverksamheten, varest på s. 24 uttalades, att zige­

nare och tattare, som förde ett typiskt nomadliv, ofta torde vara att hän-

200

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

föra till miljöbetingat asociala och då ej borde tillerkännas mödrahjälp.

Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes, ehuru med tveksamhet, till­

styrkt förslaget, i det föreningen såsom eget yttrande åberopat vad som

anförts av landsfogden i Hallands län. Denne har bl. a. ifrågasatt giltigheten

av vad kommittén i sina motiv uttalat om att den antisemitiska propagan­

dan, för vars bekämpande lagstiftningen i fråga främst påyrkats, endast i

ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot

kunde komma i fråga, och uttalat, att det knappast kunde bestridas, att

med förebilder från Tyskland och direkt dirigerad därifrån ifrågavarande

propaganda under de senaste tio, tolv åren varit omfattande samt att den

inom åtskilliga befolkningsgrupper haft en gynnsam jordmån. Systematiskt

hade denna propaganda även vänt sig till och riktade sig alltjämt till ung­

domen. Särskilt på grund härav kunde — även om de tänkesätt som dirige­

rade propagandan för närvarande av känd anledning icke hade samma möj­

lighet att göra sig gällande som ännu för något år sedan — ingalunda faran

av propagandans verkningar och uttryck lämnas å sido. Enligt landsfogdens

mening skulle en kriminalisering av den ifrågavarande propagandan icke

innebära en privilegiering av den befolkningsgrupp som därigenom avsåges

skyddad. Däremot saknades ingalunda fog för den av kommittén även ut­

talade tanken, att lagstiftningen skulle kunna utsättas för medveten van­

tolkning. Utifrån denna synpunkt och med den uppfattningen att den före­

teelse, varom fråga vore, lämpligen borde bekämpas med andra medel än

straffrättsliga, vore det med stor tveksamhet som landsfogden tillstyrkte

lagstiftning i ämnet. Om emellertid en sådan ansåges böra komma till stånd,

syntes det ytterligt angeläget att den kompletterades med bestämmelser i

tryckfrihetsförordningen. Landsfogden i Uppsala län har däremot funnit,

att man icke kunde bortse från, att det föreslagna straffskyddet lätt skulle

uppfattas som en privilegiering av de skyddade befolkningsgrupperna. Det

förefölle därför som om en lämplig upplysningsverksamhet skulle kunna giva

bättre resultat än införandet av ett sådant straffskydd. Yttringar av sådan

olämplig propaganda som väckte förargelse bleve ändock straffbara såsom

förargelseväckande beteende enligt It: 11 i förslaget. Även stadsfiskalen i

Hälsingborg har avstyrkt förslaget och har därvid särskilt vänt sig mot vad

kommitténs motivering innehåller om att med straffskyddet avsåges — för­

utom judar —- zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sve­

rige samt sekterister av skilda slag. För lapparnas vidkommande saknade

nämligen straffskyddet enligt stadsfiskalens mening varje betydelse, då det

icke syntes ha förekommit eller rimligen kunde tänkas förekomma något

som gjorde ett sådant skydd för dem behövligt. Detsamma syntes vara fallet

beträffande zigenarna, vilkas förhållanden här i landet redan i stort sett

reglerats och vilka, såvitt stadsfiskalen hade sig bekant, icke varit utsatta

för förföljelse eller angrepp av sådant slag, varom nu vore fråga. Det syntes

icke heller vara anledning befara, att utlänningar som tagit sin tillflykt till

Sverige och härifrån i regel snart återvände till sina hemländer skulle i

denna sin egenskap och utan särskild anledning bliva föremål för angrepp

201

av ifrågakomna slag. Icke heller hade det sparats nagra tendenser till att

sekterister här i riket skulle för sin religiösa uppfattning tillfogas lidande

genom gärning, som avsåges med den föreslagna lagbestämmelsen. Det ater-

stode då endast judarna, för vilka det föreslagna straffskyddet kunde vara

av betydelse. Därmed finge emellertid stadgandet karaktär av undantags­

bestämmelse, varigenom judarna tillförsäkrades en privilegierad ställning,

och kunde sålunda komma att leda till något helt annat än som avsåges

med detsamma. Sveriges advokatsamfund har funnit det förefalla i hög

grad tveksamt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att införa en straffbestäm­

melse av det innehåll som här föresloges. De skäl som talade däremot och

för vilka kommittén redogjort vore enligt samfundets mening tungt vägande.

Även om kommittén sökt att genom en generell utformning av bestämmelsen

undvika att den uppfattades såsom väsentligen riktad mot den antisemitiska

propagandan, hade man med hänsyn till de förhallanden som föranlett kia-

vet på lagstiftning i ämnet anledning antaga, att bestämmelsen allmänt

komme att uppfattas såsom privilegierande en viss bestämd befolknings­

grupp, nämligen svenskar av judisk härkomst. Med avseende a de öv riga

befolkningsgrupper, vilka i betänkandet nämndes som exempel, nämligen

zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samt sekte­

rister av skilda slag, syntes nämligen föga eller intet ha förekommit av

beskaffenhet att kunna tänkas motivera en lagstiftning av förevarande art.

Det syntes därför fullt befogat att vid övervägande av förslagets lämplighet

väsentligen göra avgörandet beroende av å ena sidan huruvida den anti­

semitiska propagandan tagit eller kunde befaras taga sådana former att ett

särskilt straffskydd däremot kunde anses erforderligt, och å andra sidan

huruvida straffbestämmelsen kunde anses ägnad att verkligen gagna svens­

kar av judisk härstamning. Samfundet vore böjt för att besvara båda

dessa frågor nekande och kunde därvid instämma i vad kommittén anfört

om att anledning saknades att befara att propagandan inom nära framtid

skulle taga sig alltför elakartade uttryck och att ett slraffskydd av nu ifrå­

gavarande slag lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de befolknings­

grupper, som man ville skydda, och därmed kunde tjäna som argument i

en fortsatt propaganda mot dem. Särskilt ville samfundet understryka den

synpunkten att en straffbestämmelse av föreslaget innehåll skulle vara ägnad

att underhålla och stärka föreställningen om de svenska judarna som en

speciell, från befolkningen i övrigt skild grupp, ett föreställningssätt som

enligt samfundets mening borde på allt sätt motarbetas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Tanken att för befolkningsgrupper med viss härstamning eller trosbekän

-Departement*

nelse införa straffrättsligt skydd mot hetspropaganda är värd allvarligt över- c

vägande. Ett i strafflagen klart uttalat fördömande därav kan bidraga till

att förebygga, ej blott att antisemitisk propaganda får tillfälle att på dylikt

sätt breda ut sig och utså hat mellan medborgarna utan även att andra

motsvarande företeelser, t. ex. lögnkampanjer mot katolska kyrkan eller

andra särskilda trossamfund, växa upp. Vad särskilt angår frågan, huruvida

202

den antisemitiska propagandan i Sverige hittills tagit sig sådana uttryck att

en särskild straffbestämmelse däremot framstår såsom erforderlig, har kom­

mittén uttalat sig med en viss försiktighet men synes närmast anse, att så

hittills icke visat sig vara förhållandet. När kommittén ändock upptagit be­

stämmelsen, tox de det alltsa bei'o mera pa allmänna överväganden rörande

det pi-incipiellt stötande i propaganda eller hets mot en befolkningsgrupp på

grund av dess härstamning eller trosbekännelse. För egen del har jag när­

mast funnit, att erfarenheterna ådagalagt ett visst behov av lagstiftning i äm­

net. Även i vart land har salunda förekommit en i grovt vulgära former ar-

betande antijudisk pi-opaganda. Vilka skadeverkningar den haft är svårt att

bedöma. Vårt folks överväldigande fleiial torde icke ha tagit intryck därav,

men alldeles utan menlig verkan kan den likväl icke antagas ha varit, sär­

skilt icke bland det okritiska klientel i skolåldern till vilket den ofta vänt sig.

Oavsett vilken verkan propagandan haft på dem till vilken den riktat sig, är

det uppenbart, att den befolkningsgrupp det här gäller måste lida av den.

Ä andra sidan synes det mig med hänsyn till de invändningar som fram­

ställts i yttrandena synnerligen tveksamt, om det kan vara lämpligt att in­

förliva en bestämmelse av förevarande natur med strafflagen, .lag vill fram­

hålla, att om ett ingripande enligt lagrummet skulle ske, det lätt kan göras

gällande, att ingripandet skett mot en sakligt berättigad kritik, oaktat lag­

rummet ingalunda är riktat däremot. Måhända är det icke heller helt uteslutet,

att bestämmelsen verkligen skulle genom sin existens kunna kännas som

ett hinder att framföra en saklig kritik då sådan är berättigad, t. ex. mot

religiösa sekter med seder och bruk som ur samhällets synpunkt äro förkast-

liga. Det vore naturligtvis mycket olyckligt om den uppfattningen med eller

utan fog skulle få rotfäste, att vissa grupper av medborgare skyddats mot

kritik som ostraffat får riktas åt andra håll. Man synes av dessa skäl ha

anledning befara, att det föi'eslagna stadgandet skulle kunna giva näiing åt

påståenden om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i vårt

land erhållit en privilegierad ställning och att det fördenskull kunde komma

att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra frid i

sammanlevnaden.

Det är måhända icke visst, om dessa invändningar ha den tyngd att de

böra utgöi-a ett ovillkorligt hinder mot att upptaga bestämmelsen. Jag har

emellertid vid övervägande av skälen för och emot stannat för att det ej

vore klokt att biträda förslaget. Härvid vill jag erinra, att redan enligt gäl­

lande lag vissa anstötliga yttringar av hetspropaganda kunna åtkommas med

straff för förargelseväckande beteende. Ansvar häidbr har sålunda ådömts den

som på allmän plats burit eller uppsatt skylt med hetsande innehåll. De ytt­

ringar av hetspi-opaganda, som hittills förekommit utan att kunna åtkom­

mas med något nu gällande straffbud, ha i allmänhet bestått i kringsän­

dande av tryckta skrifter, företrädesvis bland ungdom. Det torde böra un­

dersökas, huruvida icke i tryckfrihetsförordningen skulle kunna införas nå­

gon motsvarighet till den möjlighet att ingripa med straff som bestämmelser­

na om förargelseväckande beteende i allmänna strafflagen erbjuda. Om ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

203

stadgande härom begränsas till sådana grova fall som väcka allmän anstöt,

torde några avgörande principiella betänkligheter icke behöva möta. 1944

års tryckfrihetssakkunniga ha erhållit i uppdrag att överväga möjligheten

att förhindra spridning bland barn och ungdom av skrifter med mer eller

mindre pornografiskt innehåll, varvid såväl möjligheten att förbjuda utsän­

dandet som andra utvägar att förhindra spridningen skola undersökas. Då

den förekommande propagandan av antisemitiskt och annat hithörande slag,

som ofta är av sadistisk natur, står pornografien nära, synes det lämpligt

att de tryckfrihetssakkunniga utsträcka sina undersökningar till att avse även

hithörande fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

7 §•

Paragrafen svarar mot 8 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett stad­

gande att den som offentligen hånar eller skymfar den heliga skrift eller an­

nat som av erkänt trossamfund hålles heligt, skall för brott mot trosfrid dö­

mas till böter eller fängelse.

I kommittéförslaget är denna paragraf den enda motsvarigheten till stad-

gandena i det nuvarande om religionsbrott handlande / kap. strafflagen. En­

ligt detta straffas, i 1 § den som genom att häda Gud eller genom att lasta

eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förar­

gelse, i 2 § den som gör gäckeri av gudstjänsten sa att allmän förargelse därav

kommer samt i 3 § den som under sabbatstid idkar arbete som uppskov tala

kan. Slutligen skall enligt 4 § den omständigheten att brott begås under sab­

batstid anses som försvårande.

Kommittén har funnit att av dessa stadganden bestämmelserna om sab-

batsbrott i 7: 3 och 4 icke borde upptagas i en ny strafflag. Bestämmelsen i

7: 3 hade på senare tid kommit alltmera ur bruk. Arbetslagstiftningen hade

övertagit en del av den uppgift som bestämmelsen från början haft. Där åtal

någon gång anställts för arbete på sabbatstid, hade paragrafen för att den

icke skulle komma i strid med den allmänna rättsuppfattningen av domsto­

larna givits en mycket begränsad innebörd. Kommittén har emellertid på­

pekat, att straffbudet mot förargelseväckande beteende utgjorde ett skydd

jämväl för sabbatsfriden. Ett beteende som under andra förhållanden skulle

gå straffritt kunde nämligen, om det förekomme under sabbatstid eller i stö­

rande närhet av pågående gudstjänst, bliva att anse sasom förargelseväckande

beteende och därmed straffbart. Enligt kommitténs mening kunde därför de

ntressen, som bestämmelsen i 7:3 under nutida förhallanden hade att skydda,

tillräckligt verksamt och samtidigt på ett smidigare sätt tillgodoses genom

stadgandet om straff för förargelseväckande beteende. Icke heller bestämmel­

sen i 7: 4 syntes böra bibehållas.

Däremot har kommittén ansett, att 7: 1 och 2 borde erhålla en motsvarig­

het i den nya strafflagen. Kommittén har därvid funnit, att straffskyddet

borde värna icke blott statskyrkan utan även andra i riket erkända religions­

samfund. Att med straffskydd omhägna trosläror såsom sådana vore emeller­

tid icke lämpligt, utan vad som borde skyddas ansåge kommittén vara sådant

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

varpå människors religiösa känsla vore riktad. Då för att uttrycka detta an­

vänts orden »den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles

heligt», har kommittén i motiven vidare uttalat att härunder rymdes, förutom

Gud, osinnliga eller i sinnevärlden existerande föremål för den religiösa käns­

lan såsom exempelvis hostian och förfarandet vid sakramentens utdelande.

Genom att själva den brottsliga handlingen beskrivits som ett offentligt hå­

nande eller skymfande har enligt motiven från det straffbara området ute­

slutits en kritik vilken, om än skarp i sak, frainföres i värdig form.

Vad kommittén sålunda föreslagit har icke blivit föremål för annan erin­

ran än att Göta hovrätt mot uttryckssättet »den heliga skrift eller annat som

av erkänt trossamfund hålles heligt» anmärkt, att här bibeln nämndes i

första hand medan det centrala för den religiösa känslan, Gud, inrymdes un­

der det därefter följande, allmänt hållna uttrycket. Hovrätten hemställde

därför om någon jämkning av lagtexten, t. ex. genom att den heliga skrift

ej särskilt nämndes.

Departements-

I likhet med kommittén anser jag tiden nu vara mogen att avskaffa be­

stämmelserna om sabbatsbrott, vilka icke längre uppbäras av den allmänna

rättsuppfattningen i vidare mån än som kan tillgodoses genom stadgandet om

straff för förargelseväckande beteende. Icke heller har jag funnit något i

sak vara att erinra mot det av kommittén här föreslagna stadgandet om

straff för brott mot trosfrid. I fråga om utformningen av lagtexten har jag

emellertid, med beaktande av Göta hovrätts anmärkning, ansett att vid

angivandet av föremålet för brottet den heliga skrift icke bör särskilt

skjutas i förgrunden, varför i departementsförslaget brottsobjektet en­

dast betecknas sasom sadant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hål­

les heligt. Att här i motsats till kommittéförslaget kyrkan särskilt omnämnes

har föranletts av att det i första hand är den svenska statskyrkan som avses

och att det därför förefaller naturligt att nämna denna. Slutligen har själva

handlingsbeskrivningen i departementsförslaget inskränkts till att omfatta en­

dast offentligt skymfande, varmed liksom i 9:4 och 10:5 åsyftas använ­

dande av en skymflig form men ej en saklig kritik. Ett medtagande av

det i kommittéförslaget jämväl införda alternativet att offentligt håna skulle

måhända kunna giva anledning till den missuppfattningen att även en kritik

vilken sasom vapen använder ironien omfattades av straffbestämmelsen.

Detta är emellertid uppenbarligen icke avsikten med lagrummet.

8 §.

Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 9 §. Kommittén har där

föreslagit straff för den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen be­

handlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog

på grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård. För brottet som skall

kunna föranleda fängelse eller böter har föreslagits beteckningen brott mot

griftefrid.

205

Paragrafen motsvarar nuvarande 11:4 men utsträcker straffskyddet längre

än nämnda lagrum som endast bestraffar den som olovligen upptager eller

eljest misshandlar gravlagt lik samt den som misshandlar obegravet lik. En­

ligt kommittéförslaget skall skyddet härutöver gälla även för grav som så­

dan ävensom avlidens aska och dess förvaringsrum, såsom urna eller kolum-

barium.

Mot vad kommittén här föreslagit, vilket icke blivit föremål för några an'öej^en‘*'

märkningar i yttrandena, har icke heller jag funnit anledning till erinran.

Det må erinras, att paragrafen icke har avseende på fornlämningar, vilka

skyddas genom särskild lagstiftning.

9 §.

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 10 §. Enligt kommittéförslaget

skall dömas för fylleri, om någon uppträder berusad på plats där hans till­

stånd lätteligen kan iakttagas av utomstående. Straffet skall vara böter, högst

femhundra riksdaler.

Enligt 18: 15 i gällande rätt straffas för fylleri den som överlastar sig av

starka drycker så att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning syn­

barligen märkas kan att han är drucken. Angående platsen där fylleri är

st