RH 2018:26

Kontaktförbud. Att en förälder till ett barn olovligen skiljer barnet från dess vårdnadshavare har inte ansetts innebära en risk för att föräldern kommer att begå brott mot, förfölja eller allvarligt trakassera barnet på sätt som motiverar att kontaktförbud meddelas för att skydda barnet från föräldern.

Skaraborgs tingsrätt

Åklagaren beslutade den 7 augusti 2018 att inte meddela kontaktförbud för M.E. gentemot dottern F.M.E. Som skäl för beslutet angavs att M.E. inte tidigare lagförts för brott och att beslut fattats om att inte inleda förundersökning avseende egenmäktighet med barn samt att förutsättningar för kontaktförbud mot denna bakgrund inte var uppfyllda.

F.M.E., genom sin vårdnadshavare J.M., överklagade åklagarens beslut och yrkade att tingsrätten skulle meddela M.E. kontaktförbud mot F.M.E. Som grund för överklagandet anfördes i huvudsak följande. M.E. har upprepade gånger och under långa tider begått brott mot F.M.E. i form av egenmäktighet med barn. Egenmäktighet med barn är ett brott där såväl barnet som vårdnadshavaren är målsägande, och M.E:s agerande är ett brott mot F.M.E:s frihet och frid. Att M.E. inte har åtalats eller lagförts för dessa brott beror på att brottet är försett med en särskild åtalsprövningsregel. J.M. har haft ensam vårdnad om F.M.E. sedan den 26 oktober 2017 men under den absoluta merparten av tiden sedan dess har F.M.E. varit bortrövad av M.E. J.M. har tidigare ansökt om verkställighet mot M.E, som inom ramen för dessa ärenden erkänt de faktiska omständigheterna som utgör brott mot F.M.E. Det första verkställighetsärendet slutade med ett beslut om polishämtning som polisen vägrade att verkställa, medan det andra ärendet slutade med att M.E. förelades att vid vite om 10 000 kr senast vid visst datum överflytta F.M.E. till J.M. Vitesföreläggandet hade dock ingen effekt på M.E., då hon redan har hög skuldsättning och förekommer hos Kronofogdemyndigheten. Den enda återstående möjligheten att skydda F.M.E. från att fortsätta att utsättas för brott av M.E. är att M.E. beläggs med kontaktförbud gentemot F.M.E. För överträdelse av kontaktförbud finns nämligen ingen särskild åtalsprövningsregel som medger att åklagaren underlåter att väcka åtal.

Åklagaren motsatte ändring och anförde, utöver vad som angetts i det överklagade beslutet, att egenmäktighet med barn inte är ett brott som anses rikta sig mot barnet.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Hedvig Burman samt nämndemännen Håkan Karlsson, Thomas Rigland och Birgitta Svensson) anförde i beslut den 19 september 2018 följande.

SKÄL

Tingsrätten anser att det som framkommit inte innebär att det kan anses finnas en risk för att M.E. kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera F.M.E. Händelser som inträffat efter åklagarens beslut kan inte läggas till grund för tingsrättens prövning i detta ärende, eftersom ärendet avser en överprövning av åklagarens beslut.

BESLUT

Tingsrätten avslår begäran om kontaktförbud.

Göta hovrätt

F.M.E, genom sin vårdnadshavare J.M, överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle meddela ett kontaktförbud för modern M.E. gentemot henne. I hovrätten anfördes i huvudsak följande. F.M.E. är alltjämt bortrövad av M.E., vilket hon varit sedan den 30 augusti 2018. Under denna tid har F.M.E. inte varit i skolan, uteblivit från läkarbesök och varit utan sin medicin. I samband med överklagandet av tingsrättens beslut om kontaktförbud begärde J.M. att åklagaren skulle ompröva beslutet att inte inleda förundersökning avseende egenmäktighet med barn. Åklagaren har dock meddelat att någon förundersökning inte kommer att inledas. Att M.E. åläggs kontaktförbud gentemot F.M.E. är således det enda sätt med vilket J.M. kan få tillbaka sin dotter, då åklagaren vägrar inleda förundersökning och M.E. inte rättar sig efter tingsrättens beslut om verkställighet. Att domstolar inte skulle kunna beakta omständigheter som inträffat i tiden efter åklagarens beslut om att avslå kontaktförbud saknar stöd i lag.

M.E. och åklagaren bereddes tillfälle att yttra sig.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Linda Hallstedt, referent, f.d. hovrättslagmannen Jan Carrick och f.d. hovrättsrådet Lennart Östblom) anförde i beslut den 12 oktober 2018 följande.

SKÄL

Av l § andra stycket lagen (1988:688) om kontaktförbud framgår bl.a. att ett sådant förbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Hovrätten har därmed att ta ställning till om det finns en klar och konkret risk för att M.E. kommer att utsätta F.M.E. för ett sådant hänsynslöst beteende som kontaktförbud syftar till att stävja och förebygga. Vid bedömningen har hovrätten att ta hänsyn till samtliga omständigheter i ärendet, även de som inträffat efter åklagarens beslut.

I ärendet har ansökan om kontaktförbud motiverats med att M.E. gör sig skyldig till egenmäktighet med barn mot F.M.E. Det har vidare anförts att M.E. inte rättar sig efter tingsrättens beslut om verkställighet, varför något annat alternativ än att ansöka om kontaktförbud inte finns.

Den som obehörigen skiljer ett barn under 15 år från dess vårdnadshavare kan dömas för brottet egenmäktighet med barn (7 kap. 4 § brottsbalken). Bestämmelsen har utformats som ett brott mot vårdnadshavaren, och inte barnet. Det straffrättsliga skyddsintresset är alltså i första hand vårdnaden och vårdnadshavarens rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter (se NJA II 1962 s. 201). Barnets inställning har därför ingen egentlig betydelse för bedömningen om brott har begåtts, även om inställningen kan beaktas vid bedömningen av hur långt det straffrättsliga ansvaret sträcker sig (se rättsfallet NJA 2017 s. 557, särskilt punkterna 18-20). Bestämmelsen avser inte heller gärningar som begås mot barnet, som exempelvis innebär att barnet berövas sin frihet eller annars försätts i tvångstillstånd. Om ett barn förs bort mot sin vilja är det således inte fråga om egenmäktighet med barn, utan fråga om ett brott mot barnets frihet och frid i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. brotts-balken.

Syftet med kontaktförbud är att bereda utsatta personer skydd mot brott mot liv, hälsa och frid eller förföljelser eller andra former av allvarliga trakasserier. Att ett barn egenmäktigt skiljts från sin vårdnadshavare innebär inte i sig att barnet är föremål för en sådan risk, förutsatt att barnet inte förflyttats mot sin vilja (se omständigheterna i Europadomstolens mål Parviz mot Sverige [dec.], nr 8666/11, 20 november 2012). Hovrätten konstaterar, likt tingsrätten, att M.E. inte tidigare är dömd för brott mot F.M.E. Den utredning som lagts fram i ärendet är inte heller tillräcklig för att det ska anses föreligga en risk för att M.E. ska utöva brott mot F.M.E, även om M.E:s agerande medför ingrepp i J.M:s vårdnad. Ett kontaktförbud är en ingripande åtgärd som inte är avsedd att användas för att verkställa vad som beslutats om vårdnad i dom. För detta ändamål har i stället lagstiftaren - för att säkerställa att barn överlämnas till vårdnadshavare på lämpligt sätt - hänvisat vårdnadshavare till förfarandet med verkställighet i 21 kap.föräldrabalken och ytterst till sociala myndigheter.

På ovan anförda skäl finner hovrätten att F.M.E:s överklagande ska avslås.

BESLUT

Hovrätten, som ger prövningstillstånd, avslår J.M:s överklagande.