RH 2018:43

Åklagaren yrkade ansvar å K.P. för grov människosmuggling vid två tillfällen enligt följande gärningsbeskrivning.

K.P. har den 2 april 2018 vid två tillfällen, dels invid färjeläget i Helsingborg via färja från Helsingör, Danmark, och dels invid Lernacken i Malmö via Öresundsbron från Danmark, med personbil från Frankrike via i vart fall Nederländerna, Tyskland och Danmark transporterat en i Sri Lanka hemmahörande person som saknat tillstånd för inresa och som haft inreseförbud i Schengenområdet, och därigenom hjälpt honom att olovligen komma in i riket. Gärningarna är att betrakta som grov människosmuggling eftersom de utförts mot ersättning.

K.P. vidgick de faktiska omständigheterna med undantag för påståendet att det skulle ha utgått ersättning. Han bestred ansvar för brott på den grunden att han saknat uppsåt.

Tingsrätten (rådmannen Ingegärd Lind och nämndemännen Brita Altestedt, Susanne Fridell och Håkon Svenson) dömde den 25 maj 2018 K.P. för grov människosmuggling vid två tillfällen samt bestämde påföljden till villkorlig dom och 160 dagsböter om 50 kr och förordnade att böterna skulle anses helt erlagda. Tingsrätten anförde följande.

SKÄL

Skuld

Enligt 20 kap. 8 § utlänningslagen döms den som uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i eller passera genom Sverige, en annan EU-stat eller Island, Norge, Schweiz eller Lichtenstein för människosmuggling.

I målet är klarlagt att A.M. är medborgare i Sri Lanka, att Utlendingsnemnda i Norge i oktober 2017 beslutat att permanent avvisa honom från Norge på grund av att han gett väsentligen felaktiga uppgifter till norska myndigheter i sin ansökan om asyl m.m., att han enligt registrering i SIS ska vägras inresa till Schengenterritoriet och att norska myndigheter efter de aktuella händelserna beslutat att verkställa avvisningsbeslutet. A.M:s påstående att han var på väg till en domstolsförhandling i Norge, där avvisningsbeslutet skulle prövas efter överklagande, framstår som en ren efterhandskonstruktion. Av vittnenas uppgifter framgår att han inte vid något tillfälle sagt att avsikten med resan till Norge skulle varit att närvara vid en domstolsförhandling, vilket hade varit naturligt om han ansåg sig ha rätt att åka till Norge i ett sådant ärende. I stället har han till tullpersonal och gränskontrollanter lämnat felaktiga uppgifter om att K.P. och han hade varit på en volleybollturnering och dessutom instruerat K.P. att lämna felaktiga uppgifter om i vilket land de hade påbörjat sin resa. Det framstår vidare som svårförståeligt att han, om han var tvungen att närvara vid en domstolsförhandling i Norge den 3 april 2018, inte hade planerat sin resa dit tidigare utan bad om skjuts först när han träffade K.P. några dagar dessförinnan. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten det styrkt att A.M. hade inreseförbud i Schengenområdet och att han därmed saknade tillstånd för inresa i Sverige.

I målet är utrett att K.P. transporterat A.M. från Frankrike via Belgien, Nederländerna, Tyskland och Danmark till Sverige och att han vid två tillfällen, dels vid färjeläget i Helsingborg och dels invid Lernacken, hjälpt A.M. att olovligen komma in i Sverige.

K.P:s uppgift om att han reste till Frankrike för att besöka en vän och att han först när han befann sig i Frankrike fick frågan om han kunde transportera A.M. till Norge motsägs av den chattkonversation som ägt rum mellan honom och A.M:s syster. Av utredningen framgår att de diskuterat överföring av pengar till hans konto och att det också har förts över sammanlagt 15 000 norska kronor till hans konto. Det finns inget i chatt-konversationen som antyder att det skulle vara fråga om lån. Det framstår vidare som osannolikt att K.P., som helt saknade inkomst sedan fyra måna-der och levde på lån, skulle ha hyrt en bil för lånade pengar och kört till Frankrike för att besöka en vän och att han sedan, i stället för att återlämna hyrbilen i Flensburg, skulle köra A.M. som en väntjänst och utan ersätt-ning till Norge via Sverige, en sträcka på omkring 90 mil enkel väg och en restid på nästan tolv timmar. En sådan körning hade inneburit stora kost-nader för honom. Enligt hans egna uppgifter hade han vid återkomsten till Helsingör inte ens råd att betala en färjebiljett till Helsingborg. Körningen hade även inneburit att han hade varit tvungen att köra tillbaka nästan omedelbart efter ankomsten till Norge för att kunna återlämna bilen i Flensburg den 4 april 2018 i enlighet med hyresavtalet.

Vid bedömningen av K.P:s uppgifter går det inte heller att bortse ifrån att han genomgående ändrat sina uppgifter under förundersökningen efterhand som han konfronterats med information om vad polisen kände till samt att han enligt vittnena lämnat felaktiga uppgifter i gränskontrollerna.

K.P. har påstått att A.M. efter gränskontrollen vid färjeläget i Helsingborg skulle ha sagt att allt var i sin ordning. Det framstår då som obegripligt att A.M. frivilligt skulle ha rest tillbaka till Helsingör och än mer obegripligt att K.P. skulle bekosta en färjebiljett till Helsingör enbart för att hämta honom med bilen, i stället för att hämta honom vid färjeläget i Helsingborg. Därtill kommer det förhållandet att A.M. uppmanat K.P. att lämna felaktiga uppgifter om deras resväg.

Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten det ställt utom rimligt tvivel att K.P. kände till att A.M. saknade rätt att resa in i Sverige och att han fått viss ersättning för att utföra transporten. Åtalet för människo-smuggling är alltså styrkt.

I målet är klarlagt att K.P:s agerande inte var föranlett av humanitära skäl, utan att han utfört smugglingen mot viss ersättning, även om den endast bestått i bidrag till faktiska kostnader. Därtill kommer att smugglingsresan var planerad, att transporten skett genom flera länder och att det vid andra tillfället uppvisades en annan persons pass. Mot bakgrund härav ska människosmugglingsbrotten bedömas som grova.

Påföljd

Straffvärdet av den brottslighet som K.P. gjort sig skyldig till motsvarar enligt tingsrättens mening fängelse nio månader. Det har inte framkommit något förhållande som, utöver straffvärdet, påverkar straffmätningen.

K.P. är, såvitt känt, inte tidigare dömd för brott och straffvärdet för den brottslighet som han nu döms för är inte så högt att det i sig motiverar ett fängelsestraff.

Högsta domstolen har i dom den 5 april 2018, i mål nr B 2027-17, prövat om människosmuggling är brott av sådan art att det finns en presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Målet gällde människosmuggling av normalgraden. I domen uttalar Högsta domstolen att det finns vissa förarbetsuttalanden som ger stöd för att särbehandla människosmugglingsbrottet vid val av påföljd. Dessa uttalanden tar emellertid sikte på sådana former av människosmuggling som bedrivs organiserat och i vinstsyfte (se prop. 1979/80:96 s. 86, prop. 1993/94:52 s. 15 och prop. 2003/04:35 s. 44 och 62 f.). Högsta domstolen uttalar vidare att de omständigheter som enligt 20 kap. 8 § andra stycket utlänningslagen särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett människosmugglingsbrott är grovt (dvs. om gärningen utförts mot ersättning, utgjort ett led i en verksamhet som avsett ett stort antal personer eller utförts under former som innebär livsfara för utlänningen eller annars utförts under hänsynslösa former) korresponderar väl med de omständigheter som i förarbetena utpekats som sådana som ger stöd för att särbehandla människosmugglingsbrottet vid val av påföljd: att det bedrivs organiserat och i vinstsyfte. Högsta domstolen anför vidare att människosmuggling av normalgraden som regel inte innehåller några sådana moment utan snarare kännetecknas av att det utförts av humanitära skäl, inte minst på grund av kravet att agerandet ska vara ersättningsfritt samt att utrymmet för att bedöma människosmuggling som bedrivs organiserat eller i vinstsyfte som brott av normalgraden framstår som synnerligen litet. Högsta domstolen finner därför att det stöd för en särbehandling vid påföljdsvalet som förarbetena ger uttryck för, får anses vara begränsat till det grova brottet.

I förevarande fall har K.P. visserligen gjort sig skyldig till grov människosmuggling. De förarbetsuttalanden som Högsta domstolen hänvisat till i nyss nämnda avgörande syftar emellertid på fall där gärningsmannen för egen vinning tjänar pengar på att hänsynslöst utnyttja personers nödläge eller där smugglingen sker under hänsynslösa former. Så är inte fallet här. Mot bakgrund härav finner tingsrätten att brotten inte är sådana att det finns en presumtion för fängelse.

Eftersom det saknas särskild anledning att befara att K.P. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet, bör påföljden bestämmas till villkorlig dom i förening med böter. Böterna ska genom den tid som K.P. suttit frihetsberövad anses helt erlagda.