NJA 2017 s. 806
Människosmuggling bör som regel anses som ringa brott om annat inte är bevisat än att det rör sig om en engångsföreteelse, avser enstaka utlänningar och sker utan ersättning, och det inte finns några omständigheter som talar för en annan bedömning.
Malmö tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Malmö tingsrätt åtal mot K.A. och M.H. för människosmuggling enligt följande gärningsbeskrivning. M.H. och K.A. har tillsammans och i samförstånd den 12 september 2015 med personbil från Danmark till Lernacken, Malmö stad transporterat två utlänningar vilka saknat tillstånd för inresa till Sverige. De har därmed hjälpt de två utlänningarna att olovligen komma in i riket. K.A. och M.H. begick gärningen med uppsåt.
K.A. och M.H. bekräftade de faktiska förhållandena men förnekade brott på grund av bristande uppsåt.
Åklagaren åberopade förhör med de tilltalade och vittnesförhör med polisen A.F.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Kristina Andersson) anförde i dom den 16 juni 2016 bl.a. följande.
DOMSKÄL
Utredning
Den 12 september 2015 anlände M.H. och K.A. med bil till Lernackens betalstation. I bilen hade de två män, sannolikt från Mellanöstern möjligen Syrien eller Irak, som saknade rätt att vistas i Sverige och de saknade också pass eller annan identitetshandling. Männen var i dåligt skick. Polisen har eftersökt var dessa båda män nu befinner sig, men har i Migrationsverkets register inte funnit utredning som visar att de sökt asyl eller uppehållstillstånd här och inte heller någon utredning om var de befinner sig.
M.H. och K.A. har berättat att de hade varit i Tyskland för att titta på en bil åt M.H. som driver en bilverkstad. På motorvägen runt Köpenhamn mot Malmö och nära bron såg de två personer vid vägrenen som behövde hjälp. De var dåligt klädda och hade inget bagage. M.H. och K.A. stannade och fick veta att männen ville komma till gränsen mot Sverige. Männen talade dålig arabiska och i vart fall K.A. har berättat att männen var kurder. Männen hoppade in i bilen och de fick låna en tröja och en jacka för att värma sig. K.A. har berättat att de också fick något att äta och dricka. Ingen av dem frågade om männen hade pass. Någon ersättning av männen fick M.H. och K.A. inte.
K.A. har tillagt. Männen luktade väldigt illa och var i dåligt skick varför han anade att de varit på resa en längre tid. Han frågade inte men han misstänkte att de var flytkingar som skulle söka asyl och att de alltså inte bodde i Sverige. Han vill gärna hjälpa till och han trodde inte att det var straffbart att köra männen till Sverige.
- - -
A.F. har berättat följande. Han blev kallad till bron av tullen som hade stoppat K.A. och M.H. Det händer många gånger och att han minns händelsen beror på att de två asylsökande männen var i mycket dåligt skick och han blev väldigt tagen av deras berättelse om deras resa till Sverige. Han förhörde inte K.A. och M.H. men han talade med dem och de var lugna och tillmötesgående. De berättade att de hade kört över männen av god vilja och att de kört in männen för att de var i problem. Om han i den promemoria han skrev i anslutning till händelsen antecknat att han hittat pengar i olika valörer i bilen och att K.A. sa att de hade varit i Berlin för att fixa en bil och han visste att männen var flyktingar är det riktiga uppgifter.
Tingsrättens bedömning
Det är utrett att K.A. och M.H. kört två män från Danmark till Lernacken Malmö och att männen saknade tillstånd att resa in i Sverige. Objektivt sett föreligger förutsättningar för människosmuggling. Frågan är om K.A. och M.H. hade uppsåt till denna gärning.
Inledningsvis antecknas att sakna kunskap om att det är straffbart i Sverige att föra in personer utan tillstånd, är inte en omständighet som straffrättsligt kan befria dem från ansvar.
K.A. har berättat att han trodde att männen var flyktingar, något han också sa till A.F. Även om han har uttalat sig med viss försiktighet inför tingsrätten görs den bedömningen att han visste männen saknade tillstånd att resa in i Sverige och att han trots det förde in dem i Sverige. K.A. ska därför dömas för människosmuggling.
- - -
Det finns ingen utredning eller ens påstående om att K.A. och M.H. fått betalt för tranporten, att transporten varit organiserad eller att de ingår i en organisation som transporterar flyktingar. Praxis har trots detta utvecklats som att brottet ska bedömas som brott av normalgraden. Straffvärdet för en gärning motsvarande den K.A. och M.H. begått har flera gånger bedömts motsvara tre månaders fängelse. Enligt praxis har människosmuggling ansetts vara ett brott av sådan art att påföljden också ska bestämmas till fängelse (se bl.a. domar från Hovrätten över Skåne och Blekinge den 18 december 2015 i mål B 2678-15 och den 26 april 2016 i mål B 107-16).
På senare tid har det dock i underrätt meddelats domar med villkorlig dom och samhällstjänst och i något fall villkorlig dom och böter. Tingsrätten gör dock bedömningen att det i detta mål inte finns omständigheter som är skäl för att frångå den av överrätten utvecklade praxis. Påföljden bestäms därför till fängelse tre månader.
DOMSLUT
Tingsrätten dömde K.A. och M.H. enligt 20 kap. 8 § första stycket utlänningslagen (2005:716) för människosmuggling och bestämde påföljden för envar av dem till fängelse 3 månader.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
K.A. och M.H. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet eller i vart fall bedöma gärningen som ringa. I andra hand yrkade de strafflindring.
Åklagaren motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Bengt Sagnert, hovrättsråden Margareta Hansson och Anette Ohlsson, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 24 november 2016 bl.a. följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Hovrätten har tagit del av samma utredning som tingsrätten. Ljud- och bildupptagningarna av förhören där har spelats upp.
Den prövning som hovrätten har gjort av bevisningen och av de rättsliga frågorna föranleder inte några andra slutsatser från hovrättens sida än de som tingsrätten har redovisat. Envar av K.A. och M.H. ska således dömas för människosmuggling. Frågan är om gärningen kan bedömas som ringa.
I praxis har människosmuggling bedömts som ringa när det varit fråga om att hjälpa nära släktingar att passera en s.k. inre gräns till Sverige och detta skett utan vinstsyfte (se NJA 2009 s. 424). I det här fallet har de personer som K.A. och M.H. hjälpt att olovligen komma in i Sverige varit helt okända för dem. Några beaktansvärda s.k. humanitära skäl har inte förelegat. Sådana fall har enligt en fast hovrättspraxis bedömts vara av normalgraden även då gärningen avsett någon enstaka person och skett utan vinstsyfte. Enligt hovrättens uppfattning saknas det skäl att göra någon annan bedömning i detta fall. Gärningen ska därför, som tingsrätten funnit, bedömas som brott av normalgraden.
I fråga om påföljd för envar av K.A. och M.H. ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning. Den överklagade domen ska således fastställas utan några ändringar.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut utan några ändringar.
Högsta domstolen
K.A. överklagade hovrättens dom mot honom och yrkade att HD skulle ogilla åtalet för människosmuggling. Han yrkade i andra hand att gärningen skulle bedömas som ringa och att påföljden under alla förhållanden skulle mildras.
Riksåklagaren bestred ändring av hovrättens dom.
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit styrkt beträffande gärningen.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Erika Bergman, föreslog i betänkande följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
1–3. Motsvarar punkterna 1–3 i HD:s domskäl.
HD:s prövningstillstånd och frågorna i målet
Motsvarar punkten 4 i HD:s domskäl.
Målet gäller således dels huruvida den människosmuggling som K.A. har gjort sig skyldig till är att anse som ringa brott eller brott av normalgraden, dels vilken påföljd som K.A. ska ådömas.
Om brottet människosmuggling och dess gradindelning
Enligt 20 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) ska den som uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i eller passera genom Sverige, en annan EU-stat eller Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein dömas för människosmuggling.
Straffskalan för människosmuggling är fängelse i högst två år. Om brottet är att anse som ringa gäller dock, enligt bestämmelsens tredje stycke, att påföljden ska bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader. I lagtexten anges inte vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om brottet är att anse som ringa. I förarbetena uttalas att det t.ex. kan vara när någon utan ersättning hjälper någon enstaka utlänning att illegalt ta sig in i Sverige (se prop. 1993/94:52 s. 18 samt prop. 2003/04:35 s. 65 och 85). Det har också anförts att det bör beaktas om det står klart att gärningen var en engångsföreteelse samt att verksamhet som bedrivs under mer organiserade former i allmänhet inte ska räknas som ringa (se prop. 2003/04:35 s. 65 och 85).
HD har i NJA 2009 s. 424 dömt en tilltalad för människosmuggling, ringa brott. Den tilltalade i målet hade kört tre släktingar (syster, svåger och deras son) med bil från Tyskland via Danmark till Sverige. Vid bedömningen av brottets svårhetsgrad beaktade domstolen att den tilltalade utan ersättning hade hjälpt sina nära släktingar, som avsåg att söka asyl i Sverige, att resa in i landet.
Med utgångspunkt i avgörandet från 2009 har det utvecklats en relativt enhetlig underrättspraxis som innebär att människo-smugglingsbrott i stort sett bara bedöms som ringa i fall då den tilltalade ersättningsfritt hjälpt en eller ett fåtal verkligt närstående in i landet. Det finns dock inte något stöd i förarbetena för att det nästan uteslutande skulle vara i den typen av situationer som ett brott kan vara att anse som ringa (jfr punkten 7).
Frågan om gradindelning hänger nära samman med straffvärdebedömningen. Detta gäller särskilt när det i lagtexten inte anges några särskilda kvalifikationsgrunder till ledning för bedömningen av till vilken svårhetsgrad ett visst brott är att hänföra. Som huvudregel bör således ett brott av normalgraden ha ett högre straffvärde än ett brott som är att anse som ringa. Någon fullständig överensstämmelse råder emellertid inte mellan de båda bedömningarna. Det finns nämligen vissa omständigheter som är av betydelse för straffvärdet men som saknar betydelse vid gradindelningen. (Se t.ex. rättsfallen "Förarprovet" NJA 2016 s. 95 p. 12 och 13 och "Bussen i Östberga" HD:s dom den 21 juni 2017 i mål B 256-17, p. 10 och 11.)
Straffvärdet vid människosmuggling påverkas av såväl antalet personer som smugglats in som motivet för handlingarna och förhållandena kring inresan. Det har vidare anförts att det ter sig mer klandervärt att hjälpa in någon som tidigare avvisats eller utvisats med förbud att återvända, än att hjälpa in någon annan. (Se prop. 1993/94:52 s. 18 och prop. 2003/04:35 s. 84.)
Förarbetena och HD:s avgörande från 2009 ger viss vägledning i fråga om vilka faktorer som särskilt bör beaktas vid bedömningen av ett människosmugglingsbrotts svårhetsgrad. Prövningen av om ett brott i det enskilda fallet bör anses som ringa eller bedömas som brott av normalgraden bör dock alltid ske efter en helhetsbedömning av omständigheterna vid brottet. Vid denna bedömning bildar också de faktorer som särskilt pekats ut som straffvärdepåverkande en naturlig utgångspunkt.
K.A:s brott är att anse som ringa
K.A. har utan ersättning hjälpt två personer att olovligen komma in i landet. Det faktum att hjälpen avsett två personer är en omständighet som
i någon mån får anses tala emot att brottet kan bedömas som ringa (jfr punkten 7).
Vid bedömningen av brottets svårhetsgrad bör dock även beaktas att de två männen, som var i mycket dåligt skick, plockades upp vid vägrenen i närheten av Öresundsbron. Männen befann sig i en svår situation och följde med i bilen endast en kort sträcka. Gärningen har för K.A:s del motiverats av en i stunden uppkommen vilja att hjälpa två personer som befann sig i ett mycket prekärt läge.
Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna vid gärningen bör därför den gärning som K.A. har gjort sig skyldig till anses som ringa brott.
Påföljd m.m.
Påföljden bör vid denna utgång bestämmas till dagsböter. - - -.
DOMSLUT
Se HD:s domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Kerstin Calissendorff, Svante O. Johansson, Sten Andersson, Stefan Johansson och Mari Heidenborg, referent) meddelade den 8 november 2017 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
En dag i september 2015 var K.A. tillsammans med en kamrat på väg i bil hem till Sverige från Tyskland. Längs motorvägen på den danska sidan, i närheten av Öresundsbron, lade de märke till två män som befann sig vid vägrenen och som såg ut att behöva hjälp. Männen var i mycket dåligt skick och saknade pengar. Männen uppgav att de ville komma till gränsen mot Sverige. K.A. och hans vän gav männen varma kläder och något att äta och dricka samt lät dem följa med i bilen.
I samband med en kontroll vid Lernacken i Malmö konstaterades att männen som hade fått följa med i bilen saknade tillstånd för inresa till Sverige. Det har inte kunnat fastställas om männen har ansökt om asyl eller uppehållstillstånd.
K.A. dömdes vid tingsrätten för människosmuggling av normalgraden till fängelse i tre månader. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.
HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit styrkt beträffande gärningen.
Frågan i HD
Frågan i HD är om den människosmuggling som K.A. har gjort sig skyldig till är att anse som brott av normalgraden eller som ringa brott.
Allmänt om människosmugglingsbrottet och dess gradering
Enligt 20 kap. 8 § första stycket utlänningslagen (2005:716) ska den som uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i eller passera genom Sverige, en annan EU-stat eller Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein dömas för människosmuggling till fängelse i högst två år.
Om brottet är att anse som ringa gäller, enligt paragrafens tredje stycke, att påföljden ska bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader. I lagtexten anges inte vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om brottet är att anse som ringa.
Frågan om gradindelning av brott hänger nära samman med straffvärdebedömningen. Detta gäller särskilt när det i lagtexten inte anges några särskilda kvalifikationsgrunder till ledning för bedömningen av till vilken svårhetsgrad ett visst brott är att hänföra. Som huvudregel bör således ett brott av normalgraden ha ett högre straffvärde än ett brott som är att anse som ringa. Någon fullständig överensstämmelse råder emellertid inte mellan de båda bedömningarna. Vissa omständigheter som är av betydelse för straffvärdet saknar betydelse vid gradindelningen. Det som har betydelse för placeringen av ett brott i en viss svårhetsgrad är i första hand omständigheter av objektivt slag. Även gärningsmannens avsikter och motiv samt graden av skuld kan tillmätas betydelse, men spelar i allmänhet inte lika stor roll som omständigheter av objektivt slag. (Se t.ex. "Förarprovet" NJA 2016 s. 95 p. 12 och 13 och "Bussen i Östberga" HD:s dom den 21 juni 2017 i mål B 256-17, p. 10 och 11. )
Enligt förarbetena påverkas straffvärdet vid människosmuggling av såväl antalet personer som smugglats in som motivet för handlingarna och förhållandena kring inresan. Det anses vidare mer klandervärt att hjälpa in någon som tidigare avvisats eller utvisats med förbud att återvända. (Se prop. 1993/94:52 s. 18 och prop. 2003/04:35 s. 84.)
I förarbetena uttalas att ringa brott kan föreligga t.ex. när någon utan ersättning hjälper en enstaka utlänning att illegalt ta sig in i Sverige (se prop. 1993/94:52 s. 18). Det anförs också att det bör beaktas om det står klart att gärningen var en engångsföreteelse samt att verksamhet som bedrivs under mer organiserade former i allmänhet inte ska räknas som ringa (se prop. 2003/04:35 s. 65 och 85).
Prövningen av ett människosmugglingsbrotts svårhetsgrad måste ske efter en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Vid denna bedömning bildar de faktorer som särskilt pekats ut som straffvärdepåverkande en naturlig utgångspunkt tillsammans med de omständigheter som angetts vara av betydelse för när brottet kan bedömas som ringa.
När kan ett människosmugglingsbrott bedömas som ringa?
För att brottet ska bedömas som ringa bör det i allmänhet ha avsett enstaka utlänning. Med enstaka bör förstås en eller två personer. Om de personer som hjälps in i landet är medlemmar i samma familj kan antalet ökas något, i vart fall om det är fråga om föräldrar med små barn (jfr NJA 2009 s. 424 där HD bedömde ett människosmugglingsbrott som ringa när det avsåg tre personer tillhörande samma familj).
Ytterligare förutsättningar för att ett människosmugglingsbrott ska kunna bedömas som ringa är normalt att det har varit fråga om en engångsföreteelse och att det inte har förekommit någon form av ersättning, inte ens gottgörelse för utlägg.
Andra omständigheter som kan behöva beaktas vid gradindelningen är om handlandet har föregåtts av planering eller om det har skett spontant som en stundens ingivelse. Om det har varit planerat i någon mer påtaglig utsträckning kan det tala emot att brottet bedöms som ringa. På motsvarande sätt bör även omfattningen av handlandet tillmätas betydelse. Det framstår som mer straffvärt om brottet skett med transport genom flera länder. Det är dock inte uteslutet att bedöma ett brott som ringa även om någon omständighet av nu angivet slag skulle föreligga, i fall denna vägs upp av något annat förhållande (jfr NJA 2009 s. 424).
I 2009 års avgörande var de utlänningar som den tilltalade hade hjälpt in i landet nära anhöriga till honom. Avgörandet har lagts till grund för en relativt enhetlig underrättspraxis som innebär att människosmugglingsbrott som regel bedöms som ringa enbart i fall då den tilltalade ersättningsfritt hjälpt en eller ett fåtal verkligt närstående personer in i landet. Att de personer som hjälpts in i landet är närstående till den tilltalade kan emellertid inte ges en så avgörande betydelse. Släktförhållandet får i stället ses om en omständighet som talar för att handlandet verkligen har varit ersättningsfritt och skett av närmast ideella skäl.
Sammanfattningsvis bör ett människosmugglingsbrott som regel anses som ringa om annat inte är bevisat än att smugglingen är en engångsföreteelse, avser enstaka utlänningar och sker utan ersättning, och det inte finns några omständigheter som talar för en annan bedömning.
Bedömningen av K.A:s handlande
K.A. har hjälpt två personer att olovligen komma in i landet. Annat är inte bevisat än att det har skett utan ersättning och att det har varit fråga om en engångsföreteelse. Gärningen var inte planerad utan får antas vara föranledd av en stundens ingivelse att hjälpa två personer som befann sig i ett prekärt läge. Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna bör det människosmugglingsbrott som K.A. har gjort sig skyldig till anses vara ringa.
Påföljden bör vid denna utgång bestämmas till dagsböter. Vid bestämmandet av antalet dagsböter bör i höjande riktning beaktas att brottet har avsett två personer. - - -.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att HD dömer K.A. för människosmuggling, ringa brott, enligt 20 kap. 8 § tredje stycket utlänningslagen (2005:716) och bestämmer påföljden till 80 dagsböter på 250 kr.