med förslag till ny utlänningslag, m. m.
Regeringens proposition
1979/80: 96
med förslag till ny utlänningslag, m. m.;:
beslutad den 28 februari 1980.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN KARIN ANDERSSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den nuvarande utlänningslagen (1954:193)
ersätts av en ny utlänningslag. I sakligt hänseende innehåller lagförslaget
en rad nyheter. De bestämmelser i den nuvarande lagen som inte ändras i
sak har i samband med att de förts över i den nya lagen överarbetats i
språkligt och redaktionellt hänseende.
Enligt propositionen bör successivt införas den ordningen, att en utlänning som avser att bosätta sig i Sverige skall ha sitt uppehållstillstånd ordnat före inresan. Undantag görs för bl.a. flyktingar och vissa andra skyddsbehövande samt för nära anhöriga.
Skyddet för flyktingar förstärks. Den definition av begreppet flykting som finns i 1951 års Genevekonvention om flyktingars rättsliga ställning föreslås införd i lagen. En asylsökande som får stanna här, därför att han är flykting, skall få ett dokument som utvisar hans flyktingstatus. En polis-
myndighet har för närvarande rätt att avvisa den som åberopar förföljelse,
om påståendet härom är ”uppenbart oriktigt”. Denna ordning behålls. Enligt propositionen skall emellertid ett sådant beslut anmälas till statens invandrarverk, som har att omgående ta ställning till vad utlänningen har anfört. Dessförinnan får beslutet inte verkställas. Invandrarverket skall
överta ärendet, om verket anser att utlänningens påstående inte är uppenbart oriktigt. Särskild jourverksamhet inrättas vid verket för dessa ären-
den.
I Riksdagen 1979180. I saml. Nr 96
I fråga om andra skyddsbehövande grupper än flyktingar föreslås. att
nuvarande bestämmelser behålls i avvaktan på att principerna för invandringen till Sverige särskilt utreds. Möjligheterna att avlägsna en utlänning i samband med att han eller hon
döms för brott begränsas. Efter tre års bosättning här fordras synnerliga skäl för en sådan åtgärd. För nordbo föreslås gälla en tid av två är. För närvarande är tidsfristen fem år, om inte utlänningen sedan viss tid har
permanent uppehållstillstånd. Även möjligheten att utvisa en utlänning på grund av asocialitet inskränks. Benämningen av avlägsnandeinstituten förenklas. Endast begreppen avvisning och utvisning behålls. Nuvarande bestämmelser medger att en utlänning i betydande utsträckning kan få ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut upphävt av regeringen. I fråga om avvisning samt utvisning på annan grund än brott eller asocialitet begränsas denna möjlighet. Omprövning av invandrarverket och regeringen blir enligt förslaget möjlig, endast om det visar sig föreligga hinder av
politisk art mot verkställigheten eller om annat allvartigt verkställighetshinder uppkommer. | Möjlighet införs att i ringa fall underlåta lagföring av en utlänning. som
återvänder hit trots förbud mot detta i utvisningsbeslutet. Straffansvar införs för den som hjälper en utlänning i dennes försök att illegalt ta sig in i Sverige, även om försöket misslyckas.
Även i Övrigt föreslås vissa mindre ändringar i förhållande till gällande
regler.
Smärre ändringar föreslås även i rättegångsbalken, lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och rättshjälpslagen
(1972: 429). Den nya utlänningsltagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.
Propositionens lagförslag
I Förslag till
Utlänningslag
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 & I denna lag anges på vilka villkor utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt uppehålla sig och ha anställning här.
Ingen utlänning får tvingas att lämna Sverige i något annat fall eller på
något annat sätt än lagen anger. Lagen skall tillämpas på ett sådant sätt att
utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje särskilt fall.
2 & Den kontroll över utlänningar som behövs för tillämpningen av denna lag utövas under ledning av statens invandrarverk. Kontrollen över
utlänningar, som har anställningar som avser befattning på svenska fartyg i
utrikes fart, utövas dock under ledning av arbetsmarknadsstyrelsen.
Rätt till asyl m. m.
3 & En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige, om
han behöver sådant skydd.
Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för
förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhälls-
grupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.
Med förföljelse avses sådan i andra stycket angiven förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår beskaffenhet (politisk förföljelse).
4 § En flykting upphör att vara flykting, om han
I. av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han är medborgare, :
2. efter att ha förlorat sitt medborgarskap av fri vilja förvärvar det på nytt,
3. förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd,
4. av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land, som avses i 3 §
andra stycket, eller
5. inte kan fortsätta att vägra använda sig av det lands skydd, där han är
medborgare eller där han som statslös tidigare hade sin vistelseort, på
grund av att de omständigheter, som medförde att han enligt 3 § var att anse som flykting, inte längre föreligger.
5 & Den som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare) skall inte utan särskilda skäl vägras rätt att vistas i Sverige, om han behöver skydd här.
6 §& En utlänning som intc är flykting men som ändå på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta, skall inte utan särskilda skäl vägras rätt att vistas i Sverige, om han behöver skydd här.
Pass och anmälningsskyldighet m. m.
7 & Utlänningar som kommer till Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass, om regeringen har förordnat om detta. Regeringen föreskriver vilka legitimationshandlingar som får gälla som pass samt i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för flyktingar eHer andra utlänningar.
8§& Vid inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för polismyndigheten, om inte regeringen har föreskrivit annat. En utlänning skall vid inresa eller utresa även lämna de upplysningar som begärs av polismyndigheten.
En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att efter kallelse av polismyndighet personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin vistelse här. Om han inte efterkommer kallelsen, får han hämtas. På begäran skall utlänningen även visa upp sitt pass för polismyndighet eller polisman.
För utredning i samband med inresa eller utresa eller kallelse enligt andra stycket får utlänningen kvarhållas, dock inte längre än som är nödvändigt och inte I något fall längre än sex timmar, om inte beslut har meddelats om förvar enligt 50 eiler 52 §.
9 & Regeringen får utfärda föreskrifter om skyldighet att anmäla utlänningars vistelse och anställning i riket.
Tillstånd till inresa och uppehåll i Sverige
10 & Regeringen får föreskriva att utlänningar inte utan tillstånd får resa in i eller uppehålla sig i Sverige. Tillstånd ges som visering eler uppehållstillstånd. Av 26 § följer att även annat villkor kan ställas för rätt till inresa.
Visering 11 § Visering avser inresa och vistelse i riket under en viss tid. Viseringen får förenas med sådana förbehåll och föreskrifter som behövs med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter. Viseringen får återkallas, om utlänningen mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen förtigit vissa omständigheter eller det i övrigt föreligger särskilda skäl.
Uppehållstillstånd 12 & Uppehållstillstånd får ges för viss tid. Är utlänningen fast bosatt här i riket, får uppehållstillstånd ges utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).
Uppehållstillstånd får vägras en utlänning på grund av hans vandel
endast om förhållandena är sådana som anges i 29 § första stycket 2—4
eller 43 §.
13 & Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att vistas i Sverige under den tid som har angetts i tillståndet. Det medför däremot
inte någon rätt till inresa, om inte detta har angetts särskilt i uppehållstill-
ståndet. Tillståndet får begränsas till att gälla uppehåll endast inom en viss
del av riket. Begränsningen får dock inte avse en mindre del av riket än en
kommun. Tillståndet får även innehålla föreskrifter om byte av bostad och
anställning samt om anmälningsskyldighet. Stannar utlänningen kvar i
Sverige sedan uppehållstillståndet har upphört att gälla, skall föreskrifter-
na i tillståndet fortfarande följas tills nya föreskrifter meddelas för utlän-
ningen.
14 § Ett uppehållstillstånd, som ger en utlänning rätt att vistas inom endast en kommun, får avse högst ett år. Tillståndet får förlängas, dock högst med ett år varje gång.
15 & Ett permanent uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att resa in i
och vistas i Sverige utan tidsbegränsning. Den som har ett sådant tillstånd
får uppehålla sig här även om han saknar pass.
16 & På begräran av flyktning som är i behov av fristad här i riket skall,
när uppehållstillstånd meddelas honom efter inresan, i beslutet eller i
särskild handling anges att han är flykting i behov av fristad i Sverige (flyktingförktaring).
Återkallelse av uppehållstillstånd eller flyktingförklaring
17 § Har en utlänning fått uppehållstillstånd genom att mot bättre vetan-
de lämna oriktiga uppgifter eller svikligen förtiga vissa omständigheter. får
tillståndet återkallas. Har utlänningen ännu inte rest in i Sverige, får tillståndet återkallas även
om det finns andra särskilda skäl.
Ett permanent uppehållstillstånd skall återkallas, om utlänningens bo-
sättning här i riket upphör.
En flyktingförklaring skall återkallas, om det framkommer att utlänningen inte är att anse som flykting i behov av fristad i Sverige.
Beslutande myndigheter m.m. 18 8 Visering ges av statens invandrarverk. Visering får ges även av chefen för utrikesdepartementet samt, i den omfattning regeringen föreskriver, av diplomatiska eller konsulära myndigheter eller av polismyndigheter.
Visering återkallas av den myndighet som har givit viseringen. Statens invandrarverk får återkalla även sådana viseringar som andra myndigheter har givit, med undantag av viseringar som har givits av chefen för utrikesdepartementet.
19 § Uppehållstillstånd och flyktingförklaringar utfärdas av statens invandrarverk. Tidsbegränsat uppehållstillstånd får ges även av polismyn-
digheter i den omfattning som regeringen föreskriver. Anser en polismyn-
dighet att en ansökan om uppehällstillstånd inte bör bifallas, skall ärendet
överlämnas till statens invandrarverk.
Uppehållstillstånd och flyktingförklaringar återkallas av statens invand-
rarverk.
Arbetstillstånd och anställningstillstånd
20 & Regeringen får föreskriva att en utlänning måste ha tillstånd för att
I. ha anställning här i riket eller arbeta här på grund av anställning utomlands annat än som handelsresande (arbetstillstånd), eller 2. ha anställning som avser befattning på svenskt fartyg i utrikes fart (anställningstillstånd). Skyldighet att ha arbets- eller anställningstillstånd får inte föreskrivas för utlänningar som har permanent uppehållstillstånd.
Arbetstillstånd 21 §& Arbetstillstånd skall ges för viss tid. Det får avse ett visst slag eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga föreskrifter som behövs.
Anställningstillstånd
22 & Anställningstillstånd ges för tjänstgöring i en befattning på ett visst
fartyg eller vissa fartyg eller på fartyg som tillhör ett visst rederi. Tillstån-
det får förenas med de föreskrifter som behövs.
Återkallelse
23 8 Ett arbets- eller anställningstillstånd får återkallas om utlänningen
mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen har förtigit vissa omständigheter eller om det i övrigt föreligger särskilda skäl.
Beslutande myndigheter m.m. 24 & Arbetstillstånd ges och återkallas av statens invandrarverk. I den
omfattning som föreskrivs av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av statens invandrarverk får arbetstillstånd också ges av arbets-
marknadsstyrelsen eller polismyndigheter eller länsarbetsnämnder. Anser myndigheten att en ansökan om arbetstillstånd inte bör bifallas, skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk.
Vid handläggning av frågor om arbetstillstånd som har principiell bety-
delse eller som i övrigt är av större vikt skall berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer få tillfälle att yttra sig.
25 & Anställningstillstånd ges och återkallas av arbetsmarknadsstyrelsen. Tillstånd får dessutom ges 1. av de sjömansförmedlingar, som utses av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, och 2. av de svenska utlandsmyndigheter som chefen för utrikesdeparte-
mentet bestämmer.
Vissa särskilda bestämmelser för inresa, uppehåll och arbete
Tillstånd före inresan
26 8 Regeringen får föreskriva att en utlänning, som enligt 20 § behöver arbetstillstånd, inte får resa in i Sverige förrän han har fått tillståndet.
Särskilda begränsningar
27 8& När det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, får regering-
en inskränka utlänningars rätt att uppehålla sig inom vissa områden. Under samma förutsättning får regeringen föreskriva att utlänningar inte utan tillstånd av regeringen eller av statens invandrarverk får anställas i ett visst företag eller i företag av ett visst slag. Särskilda bestämmelser finns om förbud för utlänningar att ha vissa anställningar.
Avvisning
Grunder för avvisning
28 & En utlänning som kommer till Sverige får avvisas, I. om han saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd,
när detta fordras för inresa i Sverige,
2, om han tänker besöka något annat nordiskt land men saknar erforderligt tillstånd att resa in dit,
3. om han undandrar sig att vid inresan visa upp sitt pass för polismyndigheten eller att lämna begärda upplysningar till denna, eller
4. om han vid inresan mot bättre vetande har lämnat polismyndigheten
oriktiga uppgifter om någon omständighet som är av betydelse för rätten att resa in i riket eller svikligen har förtigit någon sådan omständighet.
29. & En utlänning får dessutom avvisas,
I. om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige celler i något annat nordiskt land. som han tänker besöka, samt för sin hemresa,
2. om han tänker söka sitt uppehälle i Sverige eller i något annat nor-
diskt land och det skäligen kan antas att han inte kommer att ärligen försörja sig eller kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstill-
stånd utan att ha sådant tillstånd, 3. om han på grund av tidigare ädömt frihetsstraff eller någon annan
särskild omständighet skäligen kan antas komma att begå brott i Sverige eller i annat nordiskt land, 4. om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller i övrigt skäligen kan befaras att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i annat nordiskt land. eller 5. om det med stöd av lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner har föreskrivits att avvisning kan ske. En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas
att han annars beger sig till det land. som har begärt avvisning.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte den som har
visering eller uppehållstillstånd som fortfarande gäller.
30 §& En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det finns
grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan organisation eller grupp som avses i andra stycket och om det dessutom med
hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som avses I det stycket.
I första stycket avses en organisation eller grupp som, med hänsyn till
vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana
gärningar här i riket.
Rikspolisstyrelsen upprättar en förteckning över utlänningar som skall avvisas enligt första stycket. Regeringen bestämmer vilka organisationer
eller grupper som därvid kommer i fråga.
Tidsfrister, beslutande myndigheter m.m.
31 §& Avvisning enligt 288 skall ske när utlänningen kommer till Sverige
eller inom en vecka efter ankomsten. Har en utlännings rätt att resa in i
Sverige inte prövats vid ankomsten till riket, får avvisning enligt 285 ske när han första gången uppsöker eller anträffas av en polismyndighet eller
inom en vecka därefter, men inte senare än tre månader från ankomsten.
Avvisning enligt 298 skall ske när utlänningen kommer till Sverige eller inom tre månader från ankomsten.
Beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § meddelas av polismyndighet, om
inte ärendet skall överlämnas till statens invandrarverk enligt 33—35 88.
32 § När en utlänning, som finns i den förteckning som anges i 30 § tredje stycket och som saknar visering eller uppehållstillstånd, kommer till riket,
skall polismyndigheten omedelbart besluta om avvisning av honom utom i
de fall då ärendet skall överlämnas till regeringen enligt 36 8.
När det hos polismyndigheten uppkommer fråga om avvisning enligt 30 § av annan utlänning än som avses i första stycket, skall ärendet hänskjutas
till statens invandrarverk som med eget yttrande överlämnar ärendet till regeringen. I ärenden som prövas av regeringen skall förhandling hållas.
33 § Anser en polismyndighet att det föreligger skäl till avvisning enligt 28 eller 29 §, men påstår utlänningen att han i det land, som han skulle komma att sändas till, löper risk att
1. bli utsatt för politisk förföljelse eller 2. bli sänd till en krigsskådeplats eHer straffad för att han har övergett en
krigsskådeplats eller annars har vägrat att fullgöra krigstjänstgöring, skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk som så snart som möjligt skall besluta i ärendet. Detsamma skall gälla, om utlänningen
påstår att han i det landet inte är skyddad mot att sändas till ett land där
han löper denna risk. Ärendet skall inte överlämnas till invandrarverket, om utlänningens
påstående är uppenbart oriktigt.
348 Vad som sägs I 338 om överlämnande av ärende gäller även. när utlänningen förklarar att han inte vill återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där. Ärendet skall inte överlämnas. om de skäl som utlänningen åberopar för
att inte vilja återvända till hemlandet kan lämnas utan avseende, eller, när utlänningen skall sändas till ett annat land än hemlandet, om det är uppenbart att han inte löper risk att sändas vidare till hemlandet.
35 § Avvisningsärenden skall överlämnas till statens invandrarverk även när det finns anledning till avvisning enligt 29 § andra stycket. Detsamma gäller när en polismyndighet i andra fall än som anges i 33 eller 34& anser det tveksamt om en utlänning, mot vilken det finns grund för avvisning, skall avvisas.
36 & Ärenden om avvisning enligt 328 första stycket skall hänskjutas till statens invandrarverk, om det föreligger sådana omständigheter som enligt 33 eller 34§ föranleder att ärenden som avses där överlämnas till statens invandrarverk. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna sådana ärenden till regeringen.
Skyldighet att anmäla avvisningsbeslut till statens invändrarverk 37 & Har en polismyndighet avvisat en utlänning i fall som avses i 33 eller 34 §, skall beslutet skyndsamt anmälas till statens invandrarverk.
Invandrarverket skall därvid genast besluta om verket skall överta ärendet eller inte. Ärendet skall övertas. om utlänningens påstående inte är uppenbart oriktigt, eller, i fall som avses i 34 §, de åberopade omständigheterna inte kan lämnas utan avseende. Invandrarverket får även i annat fall överta ärendet, om det finns skäl till detta.
Övertar invandrarverket ärendet, förfaller polismyndighetens avvisningsbeslut.
Anmälan enligt första stycket skall inte ske, om utlänningen avger nöjdförklaring enligt 70 8.
Utvisning
Utvisning på grund av att en utlänning saknar pass eller tillstånd 38 & En utlänning får utvisas ur riket, om han uppehåller sig här utan att ha erforderligt pass eller tillstånd att uppehålla sig i Sverige.
Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av statens invandrarverk. Avslås en ansökan om uppehållstillstånd, skall invandrarverket samtidigt besluta om utvisning utom i de fall då det föreligger synnerliga skäl mot detta.
39 & Om det inte föreligger särskilda skäl, skall utvisningsbeslutet förenas med förbud för utlänningen att under en viss tid återvända till Sverige utan tillstånd av statens invandrarverk.
Utvisning på grund av brott 40 & En utlänning får utvisas ur riket,
1. om utlänningen döms för ett brott, på vilket kan följa fängelse i mer än ctt år, eller om domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts til! för ett sådant brott, eller
2. om utlänningen har begått ett brott, på vilket kan följa fängelse enligt denna lag eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av lagen, samt omständigheterna vid brottet är försvårande eller utlänningen under de senaste två åren före brottet har begått brott av samma slag.
Utlänningen får dock utvisas endast om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.
Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet.
Utvisas en utlänning, skall det men som han därigenom åsamkas beaktas när påföljden för brottet bestäms. När en domstol enligt 34 kap. brottsbalken beslutar att förändra en påföljd, som en utlänning har dömts till jämte utvisning, får domstolen även meddela det beslut beträffande utvisningen, som förändringen av påföljd ger anledning till.
43 8 När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 408, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning, som hade permanent
uppehållstillstånd sedan minst ett år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre är eller, i fråga om medborgare i annat
nordiskt land, sedan minst två är, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars
uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige fär
utvisas endast om han har begått sådana handlingar som anges i 788.
422 En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall innehälla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under en viss tid eller utan tidsbegränsning. I domen eller beslutet skall utlänningen upplysas om vilken dag som förbudet upphör att gälla och om den påföljd som överträ-
delse av förbudet kan medföra enligt 98 §.
Utvisning på grund av asocialitet 43 & En utlänning får utvisas ur riket, I. om utlänningen yrkesmässigt bedriver otukt eller i övrigt underlåter att ärligen försörja sig, eller
2. om utlänningen är missbrukare av alkohol elter narkotika och befinns
med anledning därav vara farlig för någon annans personliga säkerhet eller leva på ett grovt störande sätt.
Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av länsrätten.
44 & När en förvaltningsdomstol överväger om en utlänning bör utvisas
enligt 43 §, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhål-
landen samt till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning. som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett är när utvisningsärendet anhängiggjordes vid länsrätten eller som då var bosatt i Sverige sedan minst
tre år eller, i iråga om medborgare i annat nordiskt land, sedan minst två
år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får inte utvisas.
45 & Il ärenden hos länsrätten om utvisning enligt 43 § skall hällas muntlig förhandling som avses i 9 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291), om utlänningen begär det. Länsrätten skall i god tid innan den beslutar om utvisning underrätta utlänningen om hans rätt att begära muntlig förhandling. Vid muntlig förhandling hos en förvaltningsdomstol i utvisningsärenden
tillämpas bestämmelserna om allmänt ombud och förfarandet i 58 och 59 3§
samt 6035 första stycket. I fråga om ersättning till allmänt ombud och tolk tillimpas bestämmelserna i 61§ tredje stycket och 62§. Domstolen får besluta att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, även om detta inte följer av 16§ förvaltningsprocesslagen (1971: 291).
46 & Beslut om utvisning enligt 43 § skall förenas med förbud för utlänningen att återvända till Sverige. Därvid tillämpas bestämmelserna i 42 8.
Särskilda utvisningsgrunder
47 & En utlänning får utvisas ur riket, om det föreligger sådana omständigheter som anges i 30 § första och andra styckena.
Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av regeringen. I
sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas från statens invandrarverk. om hinder inte möter på grund av att ärendet är synnerligen brådskande.
48 & När det behövs av hänsyn till rikets säkerhet får regeringen utvisa en utlänning eller föreskriva inskränkningar och villkor i fråga om utlänningens vistelseort, byte av bostad och anställning samt anmälningsplikt. I ärenden om utvisning enligt första stycket skall förhandling hållas.
49 & Beslut om utvisning enligt 47 eller 48 § skall förenas med förbud för utlänningen att återvända till Sverige. Därvid tillämpas bestämmelserna i
428.
Särskilda tvångsåtgärder
Förvar och uppsikt m.m. 50 & En utlänning får tas i förvar om det föreligger sannolika skäl för avvisning eller för utvisning enligt 38, 43. 47 eller 48 § eller om det uppkom-
mer fråga om verkställighet av en sådan åtgärd eller av utvisning på grund
av brott. Förvar beslutas av den myndighet som handlägger avvisningseller utvisningsärendet eller verkställighetsärendet. Beslut om förvar får dock meddelas endast om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller om utlänningens identitet är oklar. Om det bedöms tillräckligt, kan myndigheten under de förutsättningar
som anges i första stycket i stället för att ta utlänningen i förvar ålägga
utlänningen att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller föreskriva, att utlänningen skall lämna ifrån sig pass eller därmed jämställd legitimationshandling, eller föreskriva de andra villkor som behövs för att
hälla utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer sådana före-
skrifter, kan han tas i förvar.
51 & När statens invandrarverk har beslutat om avvisning eller utvisning av en utlänning eller har fattat beslut om verkställighet, får invandrarverket till dess besvär anförts eller beslutet har vunnit laga kraft meddela beslut enligt 50 §.
Tillfälliga beslut av polismyndighet 52 & När det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut om särskilda tvångsåtgärder mot en utlänning eller statens invandrarverks beslut enligt 51 §, får en polismyndighet tillfälligt ta utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt enligt 50 8. Skall ett ärende om avvisning enligt 36 §& överlämnas till regeringen, skall
polismyndigheten ta utlänningen i förvar. Även om de i 508 angivna
förutsättningarna inte föreligger, får polismyndigheten ta en utlänning i förvar eller ställa honom under uppsikt när frågan om avvisning skall överlämnas till regeringen enligt 32 § andra stycket eller när det uppkommer fråga om att utvisa honom enligt 47 §. Anmälan om att en utlänning har tagits i förvar eller ställts under uppsikt
enligt första eller andra stycket skall skyndsamt göras hos den myndighet
som handlägger ärendet eller, i fall som anges i 51 8, hos statens invandrar-
verk. Denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om åtgärden skall
bestå.
Kvarhållande i förvar m.m. 53 & Fn utlänning får inte utan synnerliga skäl hållas kvar i förvar längre
tid än två veckor eller, när beslut har meddelats om avvisning eller utvis-
ning, två månader från det att han togs i förvar.
Ett beslut att hålla en utlänning kvar i förvar gäller för varje gång inte längre än två veckor från beslutets dag eller, i de fall då beslut har
meddelats om avvisning eller utvisning, två månader från beslutets dag.
Varje beslut om kvarhållande i förvar utöver den tid som anges i första stycket skall föregås av förhandling.
Ett beslut att ställa en utlänning under uppsikt gäller för varje gång högst
sex månader.
54 & Beslutas avvisning eller utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48% av en utlänning, som hålls i förvar eller står under uppsikt, skall den myndighet som fattar beslutet pröva om utlänningen fortfarande skall hållas i förvar eller stå under uppsikt. Detsamma skall gälla när regeringen eller statens invandrarverk fattar beslut i verkställighetsärenden. Finns det inte längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas.
Befogenheter för personal som medverkar vid utlänningskontroll
55 § Att en polisman i vissa fall som avses i 50 och 52 §§ får omhänderta
en utlänning i avvaktan på beslut av polismyndighet följer av 18 lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande. I den mån utlänningskontroll sker under medverkan av tullmyndighet eller med biträde av särskilt förordnad passkontrollant, skall tulltjänste-
mannen eller passkontrollanten ha motsvarande befogenhet att tillfälligt
omhänderta en utlänning. Han är dock skyldig att så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till en polisman för prövning av om omhänderta-
gandet skall bestå.
Förhandling i utlänningsärenden
56 & När förhandling skall hållas enligt en bestämmelse i denna lag
tillämpas 57—62 §§. Detsamma gäller när det annars finns anledning att hålla förhandling i ett ärende enligt denna lag hos regeringen, statens
invandrarverk eller länsstyrelse.
57 & Förhandling skall hållas inför den myndighet som handlägger ären-
det. Statens invandrarverk får dock besluta att en länsrätt eller länsstyrelse skall hålla förhandling i ett ärende som verket handlägger. I ärenden, som handläggs av regeringen, får det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag eller den tjänsteman som statsrådet bestämmer, besluta om förhandling och utse myndighet som skall hålla förhandlingen.
Allmänt ombud 58 & När det behövs får den myndighet som håller förhandlingen uppdra
åt en polismyndighet eller åt en särskilt utsedd person att vara allmänt
ombud vid förhandlingen.
Förfarandet vid förhandling 59 & Utlänningen och andra personer, som skall höras, skall kallas till förhandlingen. Om utlänningen hålls i förvar. skall den myndighet som håller förhandlingen besluta om hans inställelse. Har kallelse till förhandlingen delgetts den som skall höras minst fyra dagar före förhandlingen och uteblir den kallade utan att ha anmält laga förfall, får myndigheten besluta om hämtning. Hämtning av någon annan än utlänningen får dock ske endast om det föreligger synnerliga skäl.
60 & Vid förhandlingen skall noga utredas de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet. Förhandlingen skall vara offentlig, om utlänningen begär det och myndigheten inte anser att omständigheterna föranleder något annat.
Ersättning 61 & För inställelsen vid förhandlingen skall utlänningen få ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle, om det bedöms skäligt med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden, den tid han har vistats i riket samt övriga omständigheter. Förskott får beviljas på ersättningen. Andra personer som på kallelse har inställt sig vid förhandlingen har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad och tidsspillan med anledning av inställelsen. Förskott får beviljas på ersättning för resa och uppehälle. Den som är allmänt ombud eller tolk har rätt att av allmänna medel få arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan, om inte uppdraget har fullgjorts i tjänsten.
62 & Frågan om ersättning eller förskott prövas av den myndighet som hålier förhandlingen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.
Klagan över beslut m. m. Klagan över beslut om avvisning eller utvisning m.m. 63 & En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas av utlänningen. Detta sker genom att besvär anförs hos statens invandrarverk.
64 & En förvaltningsdomstols beslut i ett mål om utvisning får överklagas av utlänningen enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291). När ett mål om utvisning handläggs i kammarrätten, skall nämndemän ingå i rätten. En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott får överklagas enligt vad som gäller om klagan över allmän domstols dom eller beslut i brottmål.
65 & Statens invandrarverks beslut i fråga om avvisning eller utvisning får överklagas av utlänningen. Detsamma gäller ett sådant beslut om uppehållstillstånd som anges i 14 § och invandrarverkets beslut att inte ge flyktingförklaring eller att återkalla en sådan förklaring. Klagan över invandrarverkets beslut som avses i första stycket förs hos regeringen genom besvär.
66 & En förvaltningsmyndighets beslut om ersättning enligt 61 8 får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Klagan över beslut om förvar 67 & Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om att en utlänning skall tas i förvar eller hållas kvar i förvar får överklagas av utlänningen utom då beslutet har meddelats av regeringen. Har beslutet fattats av en polismyndighet, överklagas det hos länsrätten.
Har beslutet fattats av statens invandrarverk eller av en länsstyrelse, överklagas det hos kammarrätten. Länsrättens eller kammarrättens beslut
överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291 ).
Klagan får föras särskilt och är inte inskränkt till viss tid.
Begränsning av rätten att överklaga beslut
68 & Beslut av förvaltningsmyndigheter i ärenden enligt denna lag fär
överklagas endast i de fall som anges 163, 65, 66. 67 och 90 88. Klagan får föras även över en förvaltningsmyndighets beslut att avvisa ombud eller biträde och beslut i jävsfråga. Sådan klagan får föras särskilt.
Överlämnande av ärenden till regeringen 69 & Statens invandrarverk får överlämna ett ärende till regeringens av-
görande, om verket anser att särskilda skäl motiverar det. Invandrarverket
skall då bifoga eget yttrande i ärendet.
Nöjdförklaring 70 & En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller
ett beslut om utvisning enligt 38 eller 438 kan förklara att han avstår från
att överklaga beslutet (nöjdförktaring). Nöjdförklaring avges inför länsstyrelse eller, i vittnes närvaro, inför polismyndighet eller styresmannen vid en kriminalvårdsanstalt eller föreståndaren för ett häkte eller den som tjänstgör i stället för styresmannen eller föreståndaren. Nöjdförklaring som avser utvisning enligt 438 kan avges även inför länsrätt eller kammarrätt. Nöjdförklaringen får dock avges inför en annan myndighet än den som har meddelat beslutet endast om den som tar emot förklaringen har tillgång till en utskrift av beslutet
eller ett bevis om vad det innehåller.
En nöjdförklaring kan inte återtas. Har utlänningen överklagat beslutet innan nöjdförklaringen avges, skall hans talan anses återkallad genom nöjdförklaringen. Första—tredje styckena tillämpas även beträffande allmän domstols dom eller beslut i den del som avser utvisning på grund av brott. Nöjdför-
klaring beträffande domen eller beslutet får dessutom avges inför den
domstol som har meddelat domen eller beslutet eller inför allmän underrätt.
Upphävande av beslut m. m.
Beslut om utvisning på grund av brott eller asocialitet 71 & Finner regeringen att ett beslut om utvisning enligt 40 eller 43 § inte
kan verkställas eller finns det annars skäl för att beslutet inte längre skall gälla vare sig det har verkställts eller inte. får regeringen upphäva beslutet
helt eller delvis eller också medge att utlänningen får uppehålla sig här i
riket trots beslutet. Har frågan om verkställighet av ett. beslut om utvisning enligt 40 eller
43 8 överlämnats till statens invandrarverk och finner invandrarverket att beslutet inte bör verkställas, skall verket med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.
Beslut om avvisning eller om utvisning i övrigt 72 & Har frågan om verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38 § överlämnats till statens invandrarverk
enligt 85, 86 cliler 89 § och finner invandrarverket att beslutet inte bör verkställas, får verket upphäva besiutet eller besluta anstånd med verkstäl-
ligheten. Frågor om upphävande av beslut som anges i denna paragraf eller
anstånd med verkställigheten av ett sådant beslut kan prövas av regeringen
endast då invandrarverket med stöd av 69 § har överlämnat verkställig-
hetsärendet till regeringen eller då verkets beslut har överklagats enligt 90.8.
73 8& När regeringen har beslutat om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 § men det möter hinder enligt 77-80 §§ mot att verkställa beslutet eller beslutet av annan särskild anledning inte bör verkställas,
skall regeringen förordna att verkställighet tills vidare inte får ske. Avvis-
nings- eller utvisningsbeslutet samt förordnandet att verkställighet tills vidare inte får ske skall omprövas när det finns skäl till detta.
Föreskrifter för utlänningen 74 & När regeringen upphäver ett beslut enligt 71 eller 72 § eller medger en utlänning rätt att uppehålla sig här i riket trots ett utvisningsbeslut, får
regeringen samtidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och
villkor för utlänningens vistelse här i riket som anges i 48 § första stycket.
När verkställighet inte skall ske i fall som avses i 73 8, får regeringen meddela sådana föreskrifter som anges i första stycket. Detsamma gäller
när ett beslut om avvisning eller utvisning i andra fall inte kan verkställas och det beträffande utlänningen föreligger sådana omständigheter som anges i 30 § första och andra styckena. I ärenden enligt detta stycke skall
förhandling hållas.
Behörighet att meddela interimistiskt beslut 75 & När fråga uppkommer om upphävande av ett utvisningsbeslut enligt 71 § eller annan åtgärd som avses i 71 eller 73 8, får det statsråd som
ansvarar för ärenden enligt denna lag besluta att verkställighet inte skall
ske innan regeringen har avgjort ärendet. Ett sådant beslut får även fattas
av statens invandrarverk. Verket skall då genast underrätta regeringen och anmäla ärendet, om det ännu inte har kommit under regeringens prövning.
Även i andra fall när ärenden enligt denna lag skall' prövas av regeringen
får det statsråd som avses I första stycket besluta att ett avlägsnandebeslut
inte får verkställas innan regeringen har avgjort ett sådant ärende.
Tillstånd till kort besök i riket 76 & Statens invandrarverk får ge en utlänning tillstånd att göra ett kort
besök i riket för synnerligen viktiga angelägenheter även om han har utvisats med återreseförbud.
Verkställighet av avvisning eller utvisning
Politiskt verkställighetshinder m.m.
77 8 När avvisning eller utvisning skall verkställas får en utlänning inte
sändas till ett land, där utlänningen riskerar politisk förföljelse. Inte heller får utlänningen sändas till ett land där han inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han riskerar sådan förföljelse.
78 & Bestämmelserna 1 77 § hindrar inte att en utlänning sänds till ett sådant land som anges där. om utlänningen inte kan sändas till något annat land och om han genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna kvar här i riket och om den förföljelse som hotar honom i det landet inte innebär fara för hans liv och inte heller i övrigt är av särskilt svår beskaffenhet.
Om en utlänning i eller utom riket har bedrivit verksamhet som har
inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här, får han sändas till ett sådant land
som anges i 77 §, om han inte kan sändas till något annat land.
79 & Vid verkställighet av avvisning eller utvisning får en krigsvägrare
inte sändas till ett land där han riskerar att sändas till en krigsskådeplats. Inte heller får han sändas till ett land där han inte är skyddad mot att
sändas vidare till ett land. där han löper denna risk.
Om utlänningen inte kan sändas till något annat land och det föreligger
särskilda skäl för verkställighet, får han dock sändas till ett sådant land
som anges i första stycket.
80 § En utlänning, som avses i 6 § och som anför synnerliga skäl för att
han inte skall sändas till sitt hemland, får inte vid verkställighet sändas dit
eller till ett land där han riskerar att bli sänd till sitt hemland.
Land till vilket avvisning eller utvisning skall ske m.m.
81 & En utlänning som avvisas skall sändas till det land från vilket han har kommit hit till riket. En utlänning som utvisas skall sändas till sitt
hemland. Kan hemlandet inte fastställas, skall han sändas till det land från vilket han kom hit. Om beslutet inte kan verkställas på det sätt som anges i första stycket eller om det annars finns särskilda skäl mot detta, får utlänningen sändas till det land som bedöms lämpligast. Första och andra styckena hindrar inte att en utlänning, som har kommit hit från något av de andra nordiska länderna, sänds till något av dem i enlighet med en överenskommelse som regeringen har ingått med dessa länder.
82 & Avvisas en utlänning, som har kommit hit till riket med fartyg eller luftfartyg, får han föras tillbaka till fartyget eller luftfartyget, om detta skall avgå till utlandet omedelbart eller inom den närmaste tiden. Han får också
sättas ombord på annat fartyg eller luftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygets eller luftfartygets befälhavare att ta emot utlänningen. får
länsstyrelsen förelägga honom lämpligt vite.
Första stycket gäller även verkställighet av utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 &, om utlänningen har underlåtit att vid inresan visa upp sitt pass
för polismyndigheten och utvisningsbeslutet har meddelats inom sex månader efter inresan. Första och andra styckena gäller inte om fartyget eller luftfartyget skall
avgå till ett land dit utlänningen enligt 77—80 §§ inte får sändas.
Tidpunkten för verkställighet. Beslutande myndighet 83 & Ett beslut om avvisning, som har meddelats av en polismyndighet vid utlänningens ankomst hit till riket eller inom en vecka därefter. skall verkställas utan hinder av att beslutet har överklagats. Detsamma gäller
avvisningsbeslut som har meddelats när en utlänning, vars rätt att resa ini
Sverige inte har prövats vid ankomsten, första gången har uppsökt eller anträffats av en polismyndighet eller inom en vecka därefter. Vad som nu
har sagts gäller dock inte avvisningsbeslut som skall anmälas till statens invandrarverk enligt 37 8. Ett sådant beslut får, om inte utlänningen här
avgett nöjdförklaring, verkställas först när invandrarverket har förklarat
att verket inte övertar ärendet.
En dom eller ett beslut om utvisning får verkställas fastän domen eller beslutet inte har vunnit laga kraft. om utfänningen har avgett nöjdförklar-
ing.
84 & Beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas så snart det kan ske. Verkställigheten av avvisning samt utvisning enligt 38 § ankommer på polismyndighet. Verkställigheten av utvisning i övrigt ankommer på länsstyrelse. I fråga om avvisning enligt 30 8 eller utvisning enligt 47 eller 48 8 får regeringen förordna att verkställigheten skall ske genom annan myndighets försorg.
85 & Om en utlänning, när verkställighet skall ske av avvisning enligt 28 eiler 29 § eller av utvisning enligt 38, 40 eller 43 §, påstår att han i det land, till vilket han skulle komma att sändas. löper risk att 1, bli utsatt för politisk förföljelse eHer 2. bli sänd till en krigsskådeplats eller straffad för att han har övergett en krigsskådeplats eller annars har vägrat att fullgöra krigstjänstgöring. skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk som så snart som möjligt skall besluta i ärendet. Detsamma skall gälla, om utlänningen pästär att han i det landet inte är skyddad mot att sändas till ett land där han löper denna risk. Ärendet skall inte överlämnas till invandrarverket, om utlänningens påstående är uppenbart oriktigt eller om det har prövats i ärendet om
avvisning eller i samband med utvisningsbeslut enligt 38 §.
86 & Vad som sägs 1 85 § om överlämnande av ärende gäller även. när utlänningen förklarar att han inte vill återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där. .
Ärendet skall inte överlämnas, om de skäl som utlänningen åberopar för
att inte vilja återvända till hemlandet kan lämnas utan avseende, eller, när utlänningen skall sändas till ett annat land än hemlandet. om det är uppenbart att han inte löper risk att sändas vidare till hemlandet eller om utlänningens invändningar mot verkställigheten redan har prövats i ärendet om avvisning eller i samband med utvisningsbeslut enligt 38 8.
87 & Ärenden om verkställighet av avvisning enligt 308 eller av utvisning
enligt 47 eller 48§ skall hänskjutas till statens invandrarverk, om det
2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 96
föreligger sådana omständigheter som enligt 85 eller 868 föranleder att ärenden som avses där överlämnas till statens invandrarverk. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen. I ärendet hos regeringen skall förhandling hållas.
88 & Om statens invandrarverk anser att ett avvisnings- eller utvisnings-
beslut skall verkställas med stöd av 78 §. skall frågan överlämnas till regeringen.
89 & Om det i ett annat fall än som avses i 85—87 §§ uppstår hinder eller svårighet att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning eller om det är tveksamt om eller hur beslutet skall verkställas, skall ärendet överlämnäs till statens invandrarverk.
90 & Statens invandrarverks beslut i en verkställighetsfråga., vilken har överlämnats till verket enligt 85 eller 86 §, får överklagas av utlänningen. Klagan förs hos regeringen genom besvär.
Anvisningar om verkställigheten m.m. 91 & När statens invandrarverk eller regeringen har fattat beslut om
avvisning eller utvisning får invandrarverket respektive regeringen lämna de närmare anvisningar som behövs för verkställigheten. Sådana anvis-
ningar skall invandrarverket även annars lämna, när en verkställande myndighet begär det.
Alt ett beslut om avvisning eller utvisning, som inte kan verkställas, i
vissa fall kan upphävas eller ändras följer av 71 och 72 88.
Frivillig verkställighet samt preskription 92 & Ett beslut om avvisning eller utvisning skall anses verkställt, när utlänningen har lämnat riket sedan beslutet har vunnit laga kraft och han har fått del av beslutet. Detsamma gäller, om beslutet inte hade vunnit laga kraft när utlänningen lämnade riket men vinner laga kraft medan han
uppehåller sig utom riket.
Ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 8 eller utvisning enligt 38 eller
43 §& förfaller, om det inte har verkställts inom två år från det att beslutet
vann laga kraft.
Om en utlänning inte har kunnat anträffas för verkställighet av ett sådant
beslut som avses i andra stycket inom den tid som anges där och det därefter uppkommer fråga huruvida beslutet kan verkställas, skall vid den prövningen antas att verkställighet har skett enligt första stycket inom tvåårstiden, om annat inte visas.
Ny verkställighet m.m. "93 & Om en utlänning, som har utvisats med förbud för honom att under
en viss tid återvända till Sverige, återvänder utan att vara berättigad till detta, skall utvisningsbeslutet verkställas på nytt.
94 & Om en utlänning, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
denna lag, inte får uppehålla sig utanför en viss ort eller kommun eller ett
visst polisdistrikt men anträffas på annan plats inom riket, skall han genom
polismyndighetens försorg föras till en plats där han får vistas.
Ansvar m. m.
95 & Till böter döms . | os 1. en utlänning som uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd och underlåter att ansöka om ett sådant tillstånd, eller
2. en utlänning som har anställning eller bedriver verksamhet, som kräver arbetstillstånd, utan att han har ett sådant tillständ. Den som har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd, döms till böter eller, när omstän-
digheterna är försvårande. till fängelse i högst ett år.
96 & Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse högst sex månader döms I. den som inte gör en sådan anmälan som föreskrivs i en författning
som har utfärdats med stöd av denna lag, 2. den som i en sådan anmälan eller i ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en författning, som har utfärdats med stöd av denna lag, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om
nägot förhållande av betydelse,
3. den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av
lagen, 4. en utlänning som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha
pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelserna i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen, eller 5. en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans
avvisning eller utvisning. Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande. till böter döms, utan hinder av första stycket. 1. den som hjälper en sådan utlänning som avses i 30 § första och andra styckena att komma in i Sverige, eller
2. en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om avvis-
ning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 8. För försök till brott som avses i första stycket 3 eller andra stycket I döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
97 §& Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande, till böter döms
I. en utlänning som överträder föreskrifter som har meddelats med stöd
av denna lag och som innehåller förbud för utlänningen att uppehålla sig utanför en viss ort eller kommun eller ett visst polisdistrikt, eller
2. en utlänning som överträder en sådan föreskrift som har meddelats enligt 74 § andra stycket.
98 §& Till fängelse i högst ett år eller. om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppehåller sig i Sverige, fastän han enligt ett verkställt
beslut om utvisning enligt 40, 43, 47 eller 48 § inte har haft rätt att åter-
vända hit. Detta gäller dock inte utlänningar som har flytt hit för att undgå
politisk förföljelse. I ringa fall skall åtal för brott enligt denna paragraf inte väckas annat än om det är påkallat från allmän synpunkt.
99. & Avvisas eller utvisas en utlänning, är han skyldig att betala kostnaden för resan till den ort, dit han sänds genom myndighets försorg. Detsamma gäller när en utlänning enligt 94 § genom polismyndighets försorg
förs till en plats, där han får vistas.
Om cen utlänning enhgt 82 § förs tillbaka till det fartyg eller luftfartyg med vilket han har kommit till Sverige eller sätts ombord på ett annat fartyg eller luftfartyg med samma innehavare, är innehavaren skyldig att
utan ersättning av staten föra utlänningen ut ur Sverige. Om en utlänning, som är anställd ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg eller som utan tillåtelse har följt med detta, lämnar fartyget eller luftfarty-
get under dess uppehåll i Sverige, och olovligen reser in i Sverige, är fartygets eller luftfartygets innehavare skyldig att svara för de kostnader som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige under de närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige. I fråga om ctt fartyg med utländsk innehavare är befälhavaren och den som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga att på innehavarens vägnar svara för kostnader enligt tredje stycket, om det inte är uppenbart oskäligt.
Särskilda bestämmelser 100 & Med polismyndighet avses i denna lag även länspolischefen.
101 & — Beträffande diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära
tjänstemän som är anställda av främmande makter i Sverige samt deras
familjer och betjäning liksom främmande makters kurirer tillämpas denna lag endast i den utsträckning som regeringen förordnar om detta. I fråga om andra utlänningar, vilka är berättigade till förmåner enligt Jagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, iakttas de inskränkningar som följer av 2—5 §§ i den lagen.
102 § Bestämmelserna i [5 8 förvaltningslagen (1971:290) tillämpas i ärenden om visering, tidsbegränsat uppehällstillständ, arbetstillstånd och
återkallelse av permanent uppehållstillstånd endast när utlänningen är
bosatt eller annars vistas i Sverige. Bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen tillämpas inte beträffande beslut om visering och arbetstillstånd och inte heller beträffande beslut om tidsbegränsat uppehållstillstånd i andra fall än som avses i 14 8.
103 8 Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i. får regeringen utfärda särskilda föreskrifter om utlänningars
inresa och uppehåll i riket, utresa ur riket, rätt att ha anställning eller
offentligt förtroendeuppdrag här, avlägsnande från riket samt om omhändertagande av utlänningar I anstalt eller förläggning.
Har regeringen i andra fall än då Sverige är i krig utfärdat föreskrifter om
verkställighet av avvisning eller utvisning, vilka avviker från vad som
föreskrivs i 77 och 78 §§. eller föreskrifter om omhändertagande av utlän-
ningar i anstalt eller förläggning, skall föreskrifterna, om riket inte kommer i krig, underställas riksdagens prövning inom en månad efter utfärdandet.
Annars förlorar de sin verkan. Om föreskrifterna inte godkänns av riksdagen inom två månader från det att de underställdes, upphör de att gälla.
104 & Regeringen utfärdar föreskrifter om hemsändande av utlänningar,
som har tagits om hand enligt barnavårdslagen (1960: 97), lagen (1966: 293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och
som inte är flyktingar.
Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare får regeringen föreskriva avvikelser från bestämmelserna i denna lag samt utfärda de föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet.
Om utlämning för brott och om överförande tull annat land för verkstäl-
lighet av en här i riket ådömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning till annat nordiskt land för verkställighet av beslut om värd eller behandling finns särskilda bestämmelser.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980, då utlänningslagen (1954: 193)
upphör att gälla. | Om ett ärende har anhängiggjorts hos polismyndighet, statens invand-
rarverk eller regeringen innan denna lag har trätt i kraft. tillämpas fortfarande äldre bestämmelser. Nya lagens bestämmelser om flyktingförklaring
tillämpas dock även i sådana ärenden.
Förekommer i lag eller annan författning uttrycken förpassning eller förvisning, skall därmed avses utvisning enligt 38 respektive 40 § i denna lag.
Förekommer 1 lag eller annan författning hänvisning till föreskrift. som
har ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.
2 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 24 kap. 21 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lIvdelse Föreslagen Ivdelse
Dömes den misstänkte för brottet och är han häktad, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna grunderna, huruvida han skall i häkte avbida, att
domen vinner laga kraft; är den misstänkte å fri fot. må rätten förordna, att han skall häktas.
Vid tillämpning av första stycket
skall bestämmelserna i detta kapi-
tel om häktning av den, som skäli-
gen kan befaras unduandraga sig
straff, gälla även i fråga om den
som skäligen kan befaras undan-
draga sig utvisning. Förordnandet
om häktning gäller dock ej under
tid då den dömde avtjänar frihetsberövande påföljd som har ådömts
honom i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall dels att 21 och 2288 skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall föras in en ny paragraf, I8a§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse 18a§ Har beträffande någon som är patient enligt denna lag beslut meddelats om avvisning eller utvisning — enligt — utlänningslagen (1980:000) eller utlämning enligt lugen (1957:668) om utlämning för
brott eller lagen (1959:254) om ut-
lämning för brott till Danmark. Finland, Island och Norge eller lagen
(1970:375) om utlämning till Dan-
mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. skall han utskrivas, om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och hans tillstånd tillåter sådan verkställighet. Beträffande utskrivning som nu sugis gäller 17 §.
218 Talan får föras mot läkares beslut Talan fär föras mot läkares beslut enligt denna lag, om läkaren enligt denna lag. om läkaren
intagit någon på sjukhus eller en- intagit någon på sjukhus eller en-
ligt 9§ andra stycket beslutat att Jigt 98 andra stycket beslutat att patient alltjämt skall vara intagen patient alltjämt skall vara intagen
på sjukhus, på sjukhus. lämnat begäran om tillstånd att lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhus- vistas på egen hand utom sjukhusområdet helt eller delvis utan bifall området helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd. eller återkallat sådant tillstånd.
avslagit ansökan om utskrivning avslagit ansökan om utskrivning i eller om utskrivning på försök. annual fall än som avses i I8u§ eller
om utskrivning på försök, i samband med utskrivning på i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga sär- försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller under tillsyn eller äterintagit — patient under = ut- återintagit patient under = utskrivning på försök. skrivning på försök.
I övrigt får talan icke föras mot läkares beslut enligt denna lag.
Talan föres hos utskrivningsnämnden gerom besvär.
22 &!
Talan får föras mot utskrivnings- Talan får föras mot utskrivnings-
nämnds beslut, om nämnden nämnds beslut, om nämnden
ogillat besvär över beslut om in- ogillat besvär över beslut om in-
tagning eller beslut enligt 98 andra tagning eller beslut enligt 9§ andra stycket, stycket, avslagit ansökan om utskrivning avslagit ansökan om utskrivning i
eller om utskrivning på försök eller annat fall än som avses i 18a§ eller ogillat besvär över läkares beslut om utskrivning på försök eller ogil-
om avslag på sådan ansökan eller jat besvär över läkares beslut om
avslag på sådan ansökan eller i samband med utskrivning på i samband med utskrivning på
försök ålagt patient att iakttaga sär- försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor över läkares beslut i sådana frågor helt eller delvis utan bifall. helt eller delvis utan bifall.
I övrigt får talan mot utskrivningsnämnds beslut enligt denna lag föras
endast i fall som avses i 268. ”FTalan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.
! Senaste lydelse 1971: 638.
4¶Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)
Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1972: 429)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 8
Rättshjälp genom offentligt biträ- Rättshjälp genom offentligt biträ-
de lämnas i mål eller ärende de lämnas i mål eller ärende
1. hos utskrivningsnämnd eller ]. hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden angående in- psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller 93 eller ut- tagning enligt 8 eller 98 eller utskrivning enligt 16 eller 198 lagen skrivning enligt 16 eller 198 lagen
(1966: 293) om beredande av sluten (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, psykiatrisk vård i vissa fall,
! Lagen omtryckt 1979: 240. ” Senaste lydelse 1979: 690.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
2. hos beslutsnämnd eller psykia- 2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskriv- triska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vård- ning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt la- hem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940) angående omsorger gen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings- om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskol- störda eller placering av särskolclev enligt 28 § samma lag. elev enligt 28 § samma lag,
3. hos förvaltningsdomstol an- 3. hos förvaltningsdomstol angående tvängsintagning i allmän gående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård eller kvarhäl- om nykterhetsvård eller kvarhällande enligt 45 § samma lag. lande enligt 45 § samma lag.
4. angående omhändertagande 4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 298 barna- för samhällsvård enligt 29 § barnavärdslagen (1960:97) eller utred- vårdslagen (1960:97) eller utredning enligt 30 § samma lag eller an- ning enligt 30 § samma lag eller angående sådan samhällsvårds slut- gående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42§ samma liga upphörande enligt 42§ samma lag, lag.
5. hos förvaltningsdomstol an- 5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning gående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt bar- från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960: 97), navårdslagen (1960: 97),
6. angående förpassning eller ut- 6. angående utvisning enligt 38, visning — enligt — utlänningslagen 43, 47 eller 48§ utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos (1980:000) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har upp- polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning eller ut- kommit om utvisning enligt anvisning, givna lagrum.
7. angående avvisning enligt ut- 7. angående avvisning enligt utlänningslagen, dock ej hos pols- länningslagen, dock cj hos polismyndighet, såvida icke anledning myndighet, sävida icke anledning föreligger att underställa ärendet föreligger att överlämna ärendet till den centrala utlänningsmyndighe- statens invandrarverk eller utlänten eller utlänningen enligt 35§ ningen enligt 50 eller 52§ samma samma lag hållits i förvar längre än lag hållits i förvar längre än en vecen vecka, ka,
8. angäende verkställighet enligt 8. angående verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning före- utlänningslagen, om anledning föreligger att underställa ärendet den ligger att överlämna ärendet till stacentrala = utlänningsmyndigheten tens invandrarverk med stöd av 85 med stöd av 58 § andra stycket sam- eller 86 § samma lag eller hänskjuta ma lag eller hänskjuta ärendet dit ärendet dit med stöd av 87 § samma med stöd av 58 § tredje stycket sam- lag eller om utlänningen enligt 50 ma lag eller om utlänningen enligt eller 52§ samma lag hållits i förvar 35§ samma lag hållits i förvar längre än en vecka, längre än en vecka, 9. angående föreskrifter som 9. angående föreskrifter som meddelats enligt 10 §, 34 § eller 51 § meddelats enligt 13 §, 48§ eller 74 § femte stycket utlänningslagen, andra stycket utlänningslagen.
Prop. 1979/80: 96 ro 'n
10. angående hemsändande av 10. angående hemsändande av
utlänning med stöd av 71§ första utlänning med stöd av !045§ första
stycket utlänningslagen, stycket utlänningslagen.
11. angående förverkande av vill- 11. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 korligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken, kap. brottsbalken,
12. angående återintagning i an- 12. angående återintagning i anstalt enligt 30 kap. brottsbalken, stalt enligt 30 kap. brottsbalken,
13. angående verkställighet ut- 13. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande på- omlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om följd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk- Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen ställighet av straff m. m. eller lagen (1972: 260) om internationellt sam- (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av arbete rörande verkställighet av brottmålsdom, brottmålsdom,
14. angående utlämning enligt la- 14. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till gen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om vård eller behandling,
15. angående kastrering enligt la- 15. angående kastrering enligt lagen (1944: 133) om kastrering, om gen (1944:133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej läm- giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats, nats.
16. hos regeringen enligt I $ and- 16. hos regeringen enligt 18 andra stycket lagen (1975:1360) om ra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vis- tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. sa fall.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.
Äldre bestämmelser tillämpas på ärenden som alltjämt handläggs enligt utlänningslagen (1954: 193).
Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1980-01-29
Närvarande: statsrådet Mundebo. ordförande. och statsräden Wikström. Friggebo. Dahlgren, Krönmark, Holm, Andersson. Petri
Föredragande: statsrådet Andersson
Lagrådsremiss med förslag till ny utlänningslag, m. m.
I Inledning
Den svenska utlänningslagstiftningen har särskilt under de senaste åren varit föremål för en omfattande översyn. En rad reformer har också
genomförts under detta skede. Även i andra nordiska länder bedrivs ett motsvarande reformarbete. Mellan de nordiska länderna har samräd ägt
rum under reformarbetet.
Utlänningslagkommittén', som tillsattes i maj 1976. avlämnade i sep-
tember 1979 sitt andra betänkande (SOU 1979:64) Nv utlänningslag. Till
protokollet i detta ärende bör fogas kommitténs sammanfattning av betänkandet som bilaga I och det förslag till ny utlänningslag som lades fram i betänkandet som bilaga 2. Nu gällande lagstiftning fogas som bilaga 3. Beträffande utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK). riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt. hovrätten för Västra Sverige. kammarrätten i Stockholm. domstolsverket., rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvärdsstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), civilförsvarsstyrelsen, soci-
alstyrelsen. statskontoret. riksrevisionsverket (RRV). skolöverstyrelsen
(SÖ), universitets- och högskoleämbetet ( UHÄ), arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), statens invandrarverk (SIV). länsstyrelserna I Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus. Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,
länsstyrelsernas — organtsationsnämnd. = prostitutionsutredningen = (S 1977:01), päststuderandeutredningen (U 1978:03), Svenska kommunför-
! Fedamöter: Kammarrättspresidenten. numera statsrådet Carl Axel Petri, ordförande. förbundsjuristen Kerstin Gustafsson. riksdagsledamoten Olle Göransson. ombudsmannen Ragne Beiming och Monica Werenfels-Röttorp. numera sakkunnig i arbetsmarknadsdepartementet. Sakkunniga: byrächeten Esbjörn Esbjörnson, numera expeditionschefen Stina Wahlström. hovrättsassessorn Gerhard Wikrén och f.d. generaldirektören Kjell Öberg.
bundet, Iandstingsförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, Sve-
riges domareförbund, Föreningen Sveriges polischefer, Svenska Röda Korset. Svenska flyktingrädet, Chile-kommittén, Svenska sektionen av Amnesty International. Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer (RIB), Kroatiska riksförbundet, Spanska riksförbundet och Riksförbundet internationella föreningar för invandrarkvinnor. Yttranden har överlämnats av RÅ från överåklagarna i Stockholms,
Göteborgs och Malmö äklagardistrikt samt från cheferna för länsåklagar-
myndigheterna i Malmöhus. Värmlands och Norrbottens län. av länsstyrelsen i Stockholms län från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, av länsstyrelsen i Malmöhus län från polisstyrelserna i Helsingborgs, Lunds, Malmö och Trelleborgs polisdistrikt, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt. av länsstyrelsen i Ostergötlands län från polisstyrelserna i Norrköpings, Linköpings, Motala och Mjölby polisdistrikt. av länsstyrelsen t Uppsala län från polisstyrelsen i Uppsala polisdistrikt samt av LO från Hotell- och Restauranganställdas förbund och Svenska sjöfolksförbundet. Yttranden över betänkandet har dessutom avgetts av Stockholms socialförvaltning, Malmö kommunstyrelse, Sveriges förenade studentkårer, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande och docenten i internationell rätt vid Lunds universitet Göran Melander. En sammanställning av yttrandena bör bifogas protokollet som bilaga 4. De invandrarorganisationer som hade beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet men som inte har avgett något yttrande har fått tillfälle att ange sina synpunkter vid ett särskilt sammanträde i arbetsmarknadsdepar-
tementet.
2¶Allmän motivering
2.1 Inledning
Nu gällande utlänningslag (1954: 193) har varit i tillämpning i något mer
än ett kvartssekel. Lagen tar sin utgångspunkt i att endast det egna landets medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas och verka där. Genom utlänningslagstiftningen ges emellertid utlänningarna rättsliga garantier mot en godtyckhg behandling och tillförsäkras en så tryggad ställning som möjligt både vid prövningen av deras rätt att stanna här och under vistelsen i Sverige.
Även om utgångspunkten för och syftet med vår utlänningslagstiftning
alltjämt bör vara desamma, måste lagstiftningens innehåll fortlöpande an-
passas till ändrade förhållanden i vårt land och i omvärlden. Inte minst den förändrade synen på invandrarnas roll i samhället och strävandena att
ullförsäkra invandrarna en med svenska medborgare jämställd ställning mäste få sätta sin prägel också på utlänningslagstiftningen. Fn omfattande översyn och reformering av utlänningslagstiftningen har
mot denna bakgrund ägt rum särskilt under de senaste fem åren. Med
verkan fr.o.m. den I januari 1976 (prop. 1975/76:18, SFS 1975: 1358) förstärktes skyddet för krigsvägrare och för sådana utlänningar som inte är
politiska flyktingar men som ändå har tungt vägande invändningar av politisk art mot att återvända till hemlandet. Full besvärsrätt infördes i
fråga om avvisnings-, förpassnings- och vissa verkställighetsbeslut. Vidare infördes bestämmelser om preskription av avvisnings-, förpussnings- och utvisningsbeslut. Förutsättningarna för att få ta utlänningar i förvar
skärptes. En viktig nyhet var att bosättningstillståndet. som erhölls efter
två ärs vistelse här i landet, ersattes med ett permanent uppehållstillstäånd
som utlänningen kan få efter ett ärs vistelse i värt land. Det permanenta
uppehåällstillståndet ger bl.a. ett starkare skydd mot avlägsnande än ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd. Efter en framställning från SIV genomfördes år 1977 vissa ändringar i
bl.a. avvisningsbestämmelserna. Jag fär i denna del hänvisa till prop. 1976/77: 132 och SFS 1977: 483. Atskilliga frågor återstod emellertid att lösa. Utlänningslagkommittén (A 1975: 04), som tillkallades våren 1976, fick i uppdrag att fortsätta reformar-
betet. I sitt första betänkande (SOU 1977: 28) Kortare väntetider i utlän-
ningsärenden föreslog kommittén olika åtgärder som syftade till en skyndsammare prövning av frågor om utlänningars rätt att bosätta sig i vårt land. Förslagen vann allmänt gillande av remissinstanserna och ändrade lagregler på grundval av utredningsbetänkandet genomfördes med verkan fr. o. m. den I juli 1978 (prop. 1977/78:90 och SES 1978: 361). Under det fortsatta utredningsarbetet har utlänningslagkommittén ägnat särskild uppmärksamhet åt skyddet för flyktingar och vissa andra skyddsbehövande grupper. Kommittén har i sitt arbete nära följt den utveckling och förstärkning av det internationella skyddet för flyktingar som på sena-
re är har skett inom ramen för den verksamhet som bedrivs av Förenta Nationernas flyktingkommissariat (UNHCR). Andra viktiga frågor som
kommittén har haft att behandla rör förutsättningarna och formerna för en
utlännings avlägsnande frän vårt land, t. ex. på grund av brott eller asocialitet samt frågan om s. k. återbrytning, dvs. upphävande eller mildrande av
lagakraftvunna avlägsnandebeslut. Resultatet av utlänningslagkommitténs senast nämnda arbete föreligger
nu i betänkandet (SOU 1979: 64) Ny utlänningslag. Som framgår av titeln föreslår kommittén en ny lag som skall ersätta 1954 års utlänningslag. 1
betänkandet understryker kommittén att Sverige sannolikt inte inom överskådlig tid kommer att acceptera någon markant ökning av den utomnordiska arbetskraftisinvandringen, vilken sedan flera år utgör endast omkring en tjugondedel av den totala invandringen från utomnordiska länder. Där-
emot har man enligt kommittén att räkna med en fortsatt och kanske ökad flyktinginvandring och en fortsatt omfattande invandring av utlänningar med familjeanknytning till invandrare i vårt land. Kommittén har sökt att utforma reglerna så att personer som enligt gällande bestämmelser inte bör tas emot förhindras att vistas här samtidigt som möjligheterna förbättras
att ge skydd åt dem som behöver en fristad i vårt land eller som annars av
humanitära skäl bör tas emot. En annan genomgående tanke i förstaget är att stärka skyddet mot avlägsnande för dem som har fätt rätt att etablera
sig här liksom för medborgare i annat nordiskt land.
Mot den nu angivna bakgrunden har utlänningslagkommittén föreslagit
bestämmelser om främst prövningen av frågor om uppehållstillständ. skyd-
det för flyktingar och vissa andra grupper, förutsättningarna och formerna för en utlännings avlägsnande från Sverige, återbrytning av lagakraftvunna avlägsnandebeslut och användningen av tvångsmedel mot en utlänning.
Utlänningslagens bestämmelser har också fått en teknisk och språklig
översyn. Vissa begränsade frågor återstår för kommittén att utreda. De rör främst formerna för verkställighet av avlägsnandebeslut och användningen av tvångsmedel i detta sammanhang samt straffpåföljderna vid brott mot utlänningslagstiftningen. Under utredningsarbetet har utlänningslagkommittén besökt Danmark. Finland och Norge för överläggningar med anledning av det i respektive land pågående reformarbetet på utlänningslagstiftningens område. Även inom Nordiska utlänningsutskottet har dessa frågor dryftats. Utlänningslagkommitténs betänkande har fätt ett övervägande positivt mottagande. Flera remissinstanser har framhållit att förslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Kritik har emellertid framförts i vissa hänseenden, främst beträffande vissa av de föreslagna bestämmelserna rörande flyktingar. Även jag anser huvuddelen av de framförda förslagen välmotiverade. Det är enligt min mening angeläget att på grundval av utredningsbetänkandet nu ta upp frågan om införandet av en ny utlänningslag. Jag övergår i det följande till att närmare beröra de olika huvudpunkterna I en sådan lag. |
2.2¶Skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd före inresan
Med stöd av 7 8 utlänningslagen (1954:193 UtIL) föreskrivs i 32 §
utlänningskungörelsen (1969: 136 — UtIK) att en utlänning inte får uppehål-
la sig i landet längre tid än tre månader utan att ha uppehållstillstånd (UT). Undantag har gjorts för medborgare i ett annat nordiskt land samt för
ogifta utländska barn till någon som är svensk medborgare eller som är bosatt här och har UT. UT kan sökas före eller efter inresan i Sverige. En
förutsättning för bifall är normalt att försörjningen är tryggad. Övriga
förutsättningar framgår i första hand av prop. 1968: 142 s. 89 ff. Något krav på ordnad försörjning ställs självfallet inte beträffande flyktingar och andra skyddsbehövande grupper. Arbetskraftsinvandringen från utomnordiskt land har reglerats sedan är 1966 genom utt man då införde bestämmelser om att arbetstillstånd (AT)
mäste ha ordnats före inresan. Som en följd av att arbetskraftsinvandring-
en har reglerats och att behovet av utländsk arbetskraft under senare år har
varit litet, har den utomnordiska arbetskraftsinvandringen kraftigt minskat
och den svarar i dag för en mycket liten del av den utomnordiska invandringen. I stället domineras denna av utlänningar som söker UT på grund av
familjeanknytning till personer här i landet samt av flyktinginvandring och
annan humanitärt motiverad invandring. I dessa fall söks UT vanligen först efter inresan. En sådan ordning är f.ö. nödvändig när en utlänning söker
asyl eller i övrigt åberopar politiska skäl.
I fråga om invandringens närmare sammansättning och rådande praxis
vid tillståndsgivningen får jag hänvisa till betänkandet ts. 61—68).
Utlänningslagkommittén föreslår nu. i syfte att få till stånd en bättre kontroll över invandringen, att inte endast A'T utan även UT normalt skall ha ordnats före inresan. På samma sätt som i fråga om AT skall det i princip inte längre vara möjligt för utlänningen att få ett UT så länge han vistas här. Kommittén anser att det även från utlänningens synpunkt i allmänhet är fördelaktigare att uppbrottet från hemlandet sker först efter
det att tillståndsfrågan har ordnats. Därmed undviks de ofta svåra psykiska påfrestningar som den utdragna väntetiden i det nya landet medför.
Det blir enligt kommittén självfallet nödvändigt att förse en sådan bestämmelse med åtskilliga undantag. Som kommittén utförligt redovisar på s. 08-111 i betänkandet bör undantag göras för flyktingar och krigsvägrare, utlänningar som anför politisk-humanitära skäl, de traditionella familjesammanföringsfallen, dvs. maka/make och minderåriga barn, samt för utlänningar som har mycket starka humanitära skäl.
Den ordning som kommittén föreslår innebär, om man bortser från de
nämnda undantagen, att en ansökan om UT som görs efter inresan skall avslås av formella skäl. dvs. redan på den grunden att utlänningen finns i Sverige utan tillstånd. Om utlänningen efter att ha lämnat landet inger en
ny ansökan om UT prövas denna i sak. Kommittén förutsätter en mjuk tillämpning i inledningsskedet.
Det stora flertalet remissinstanser ställer sig positiva till förslaget att införa krav på UT före inresan i Sverige. RÅ tillstyrker sålunda förslaget. bäde med hänsyn till att det för utlänningen måste vara lättare att avvakta beslutet i hemlandet än i ett för utlänningen främmande land och med hänsyn till samhällets behov av en reglering av invandringen. RÅ fruktar emellertid samtidigt att effekten av en sådan regel under nuvarande förhål-
landen kan antas bli relativt begränsad. SIV anser att övervägande skäl
talar för att den föreslagna ordningen införs.
Enligt AMS kan förstaget medföra en önskvärd åtstramning av den oplanerade invandringen. Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt betraktar kravet på UT före inresan som en av hörnpelarna i det av kommittén
framlagda förslaget. Styrelsen framhåller att det är angeläget att beslut om
avslag och utvisning fattas och verkställs med stor skyndsamhet, när en utlänning söker UT sedan han rest in i landet, t. ex. som turist. Utvisningsbeslutet bör få verkställas utan hinder av anförda besvär.
Svenska kommunförbundet finner förslaget tilltalande och understryker att den nuvarande ordningen för prövningen av ansökningar om UT varken
är humanitär eller ändamålsenlig. Man pekar på att en lång och utdragen prövningspröcess, under vilken utlänningen för sitt uppehälle är hänvisad
till vänner eller unhöriga eller till samhället. innebär svåra psykiska påfrestningar. Till detta kommer hotet om avlägsnande efter en lång period av tillvänjning till det svenska samhället. Förbundet drar för sin del den slutsatsen, alt kommittéförslaget är väl ägnat att ge utlänningarna bättre förutsättningar för ett fullvärdigt liv som invandrare i Sverige. samtidigt som samhällets möjligheter ökar att genom en medveten planering möjliggöra en meningsfull tillvaro för invandrarna.
Även från fackligt håll ställer man sig bakom förslaget. LO understryker sälunda att det är en grundförutsättning för att nyanlända invandrare skall få en god och trygg start i Sverige att flyttningen hit kan ske i planerad och
organiserad form. Man hänvisar till att det har blivit allt vanligare att utlänningar kommer hit som turister och därefter söker UT på grund av anknytning till någon som bor här. I viss utsträckning är det enligt LO:s
mening fråga om medvetna försök att kringgå den reglerade invandringen. 'TCO anser visserligen att tanken med den föreslagna nyordningen är god men fruktar samtidigt att det kan bli svärt att nå den eftersträvade effekten,
eftersom undantagen är många och avgränsningen ofta är svår att göra.
Kravet på UT före inresan i fråga om gäststuderande kommenteras särskilt av UHÄ, gäststuderandeutredningen (U 1978:03) och Sveriges
förenade studentkårer, vilka alla tillstyrker en sådan ordning för att kom-
ma till rätta med nuvarande problem när det gäller sådana studerande. Behovet av en tidig och omfattande information understryks.
Tveksamt till förslaget ställer sig advokatsamfundet, som menar att den nuvarande ordningen med s. k. uppskjuten invandrarstatus (betänkandet s.
109) bör anses tllräcklig för att motverka försöken att via anknytning
kringgå den reglerade invandringen.
Några ideella organisationer intar en klart avvisande attityd till utred-
ningsförslaget. Det gäller bl. a. Svenska Röda Korset som menar att myn-
digheterna i många fall kommer att tvingas bedöma om det föreligger
sådana särskilda skäl, att tillstånd bör ges trots inresan. Det framstår
därför enligt organisationen som irrationellt att inte samtidigt företa en
fullständig prövning i samtliga dessa ärenden. Många av dem som enligt förslaget skall hänvisas till att göra en ny ansökan efter utresan är enligt
Röda Korset personer i knappa omständigheter. Det vore därför bättre att
behälla nuvarande ordning i förening med tillfälliga AT. I fråga om de undantag från kravet på UT före inresan som kommittén föreslår förekommer i allmänhet ingen erinran. Några remissinstanser
föreslår ytterligare undantag. Sälunda nämner SIV barn som tas hit för adoption. En remissinstans nämner att det förekommer fall då sökanden riskerar att efter hemresan inte få resa ut ur sitt land igen eller fall då
utlänningen saknar möjlighet att göra en ansökan från hemlandet. Vissa
remissinstanser förordar en snäv tillämpning av undantagen medan andra önskar en mera liberal sådan. Beträffande själva genomförandet av den nya ordningen anför SIV att övergången bör göras mjuk. SIV anser vidare att den nya ordningen kräver
kraftiga förstärkningar både hos SIV och ett flertal utlandsmyndigheter.
Enligt en remissinstans är det angeläget att den därefter tillämpas strikt. Slutligen vill jag nämna att TCO föreslår att regionala lekmaännanämnder inrättas för prövning av bl. a. frågor om förlängning av UT för utlänningar
som vistas här. Liknande synpunkter framför AMS.
Som framgätt har förslaget att införa krav på att UT i allmänhet skall ha ordnats före inresan till den alldeles övervägande delen vunnit starkt gehör hos remissinstanserna. Jag menar också för egen del att en sådan ordning skulle vara fördelaktig från flera utgångspunkter. Den nuvarande möjlighe-
ten att under vistelse här som turist få till stånd en fullständig prövning av
en ansökan om tillstånd att arbeta och bosätta sig här i Sverige medverkar till att handläggningen av utlänningsärenden tar läng tid. Det är ett allmänt
omvittnat faktum att väntetiden för de berörda utlänningarna innebär en
betydande psykisk press, bl.a. med hänsyn til att de i stor utsträckning är hänvisade till socialhjälp för sitt uppehälle och tll sysslolöshet. Hotet om ett slutligt avslag på ansökningen och återsändande till hemlandet upplevs alltmer pressande ju längre vistelsen här har varat och ju starkare samhörigheten har blivit med Sverige genom personliga anknytningar och på
annat sätt. Verkställigheten av ett avlägsnandebeslut blir på motsvarande
sätt längt mer ingripande och svårare att uthärda än om avgörandet hade kommit kort etter inresan. Till detta kommer att samhället åsamkas bety-
dande kostnader och att arbetsmarknaden störs genom omfattande illegala
anställningar. särskilt inom vissa branscher.
Én grupp av utlänningar för vilka den nuvarande ordningen har skapat
mycket stora problem av en speciell natur är de gäststuderande. Ett stort antal gäststuderande har kommit hit utan några rimliga förutsättningar i fråga om kunskaper och tillgång till studieplatser. De lever ofta under
oacceptabla förhällanden och utan att kunna bedriva meningsfulla studier.
Av det skälet begärde den föregående regeringen att riksdagen godkände vissa ändringar i de av riksdagen år 1968 antagna riktlinjerna för beviljande av UT för gäststuderande. De begärda ändringarna innebar bl. a. att regeringen gavs möjlighet att genom en ändring i UtIK införa krav på att
gäststuderandenas UT skall ha beviljats före inresan, om regeringen efter vissa ytterligare undersökningar skulle finna en sådan ordning lämplig
(prop. 1977/78: 90 s. 79). De nya riktlinjer som begärdes öch som riksdagen
antog innebar emellertid inte att en gäststuderande som saknade föreskrivet UT kunde avvisas. För detta skulle fordras sådana ändringar 1 UtlL som kommittén nu har föreslagit. Den ytterligare utredning som avsågs ske skulle bl. a. gälla möjligheterna att utreda sökandens behörighet för studierna och övriga förutsättningar för ett UT medan utlänningen vistades i hemlandet. Den har nu genomförts av UHÄ. Utredningen har get vid handen att sådana förutsättningar föreligger. I avvaktan på en generell reglering med anledning av kommittéförslaget av frågan om UT före inresan. har emellertid något krav i fråga om gäststuderandena att dessa skall
ha tillståndsfrågan ordnad före inresan inte införts.
Jag finner mot bakgrund av vad jag nu har anfört övervägande skäl tala
för, att UT på samma sätt som AT bör vara ordnat före inresan i Sverige.
En utlänning som. med eller utan visering, reser in som turist eller annars
för en tillfällig vistelse bör alltså i princip inte ha rätt att under vistelsen här få till ständ en materiell prövning av en ansökan om rätt till bosättning i
Sverige. Som huvudregel bör gälla att en sådan ansökan prövas i sedvanlig ordning först sedan utlänningen har lämnat landet. Den prövning som sker
medan utlänningen vistas i Sverige bör som kommittén har föreslagit
normalt endast avse frågan om utlänningen vistas här utan erforderliga
tillstånd. På motsvarande sätt bör avsaknaden av UT eller AT leda till
avvisning i de fall då det framgår att utlänningen har för avsikt att stanna i Sverige för bosättning eller studier eller i övrigt utöver tiden för visering
eller den föreskrivna uppehållstillständsfria tiden. [likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att undantag för
vissa situationer måste göras från den föreslagna huvudregeln. Jag ansluter mig på denna punkt i allt väsentligt till de bedömningar som kommittén har gjort på s. 108-111 i betänkandet. Det är sålunda självfallet att huvudregeln inte skall få tillämpning på flyktingar eller krigsvägrare. Det är här fråga om människor som söker skydd i värt land mot förföljelse eller därmed jämförbart hot. Dessa gruppers skydd garanteras för övrigt genom uttryckliga bestämmelser i UtIL till vilka jag återkommer. Även utlänningar som I övrigt åberopar skäl av politisk natur mot ett återvändande har i UtlL tillerkänts en särställning. Som jag senare kommer att beröra (2.4.3) avser jag inte att föreslå någon ändring på denna punkt. Ett avvisningsär-
ende skall därför prövas av SIV så snart utlänningen åberopar sådana omständigheter och dessa inte kan lämnas utan avseende. Detsamma
gäller i de fall då sådana invändningar åberopas först i samband med verkställigheten av ett avlägsnandebeslut. Om de åberopade omständigheterna väger tungt, har en sådan utlänning rätt att få stanna här, såvida inte
särskilda skäl föranleder annat. SIV har att vid sin prövning företa en
fullständig utredning av utlänningens situation, en utredning som för övrigt 3 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 96
I vissa fall kan ge till resultat att uttänningen är Ayvkuing. Finner SIV att de åberopade omständigheterna väger tillräckligt tungt för att utlänningen skall få stanna, är därmed även frågan om rätt till UT avgjord. När det gäller utlänningar som till grund för sina ansökningar om UT äberopar humanitåra skäl av icke-politisk natur ställer sig saken annorlunda. Situationen kan vara den att utfänningen har kommit hit som turist eller för att besöka en anhörig. För dessa fall finns normalt ingen anledning att
göra undantag från kravet på att tillstånd till bosättning här skall ordnas i
förväg. Har detta inte skett, bör utlänningen vara skyldig att lämna Sverige senast vid utgången av den tillständsfria tiden eller när hans eventuella visering eller besökstillständ löper ut. SIV:s prövning i tillståndsärendet bör sälunda begränsas till frågan om utlänningen vistas här utan föreskrivet tillstånd. Prövningen 1 sak av utlänningens ansökan om UT bör av utlänningen I allmänhet få avvaktas I hemlandet. Av naturliga skäl bör vad jag nu har anfört inte gälla i varje situation. där
en utlänning åberopar humanitära skäl. Sådana skäl kan variera avsevärt i fråga om karaktär och tyngd. I de fall då det framstår som stötande för
rättskänslan att kräva att utlänningen lämnar landet innan ansökningen
prövas bör. som också kommittén framhåller. utlänningen få avvakta
utgängen medan han eller hon är kvar här. Jag delar vidare kommitténs uppfattning att undantag från huvudregeln måste göras beträffande de klara familjesammanföringstallen. Jag avser då den situationen att en maka/make eller minderåriga barn kommer hit för att förena sig med den härvarande makan eller maken respektive med föräld-
rarna. Vad som sägs om barn gäller även utländska barn som har accepte-
rats här som fosterbarn i väntan på adoption. I fråga om andra familjesam-
manföringsfall bör det, som kommittén anför, i allmänhet få anses naturligt
att kräva att den anhörige inte reser hit på vinst och förlust, utan att frågan om svenskt UT prövas före inresan. Eftersom det i dessa fall finns en familjemedlem bosatt I Sverige bör det vara möjligt att genom denne förmedla informationen om att UT skall sökas före inresan samt inhämta
viss utredning i UT-ärendet. I vissa situationer kan emellertid även i dessa
fall skälen vara så ömmande att det skulle vara stötande att kräva att
utlänningen ätervänder hem. Undantag bör även kunna göras i fråga om
sädana anhöriga till flyktingar som, enligt vad jag senare skall beröra (2.3),
bör få rätt att i vissa fall komma hit. Allmänt sett är det dock angeläget att
undantagsfallen begränsas genom en strikt tillämpning. I fråga om en utlänning som under vistelse här för besök ansöker om
förlängning av besökstiden menar kommittén, att ansökningen bör få prö-
vas medan utlänningen är här i landet. Jag delar åsikten att detta normalt bör gälla. Med anledning av ett påpekande av SIV vill jag emellertid
framhålla att det, när UT för besök avser en så lång tid som ett är eller
mera, i allmänhet bör krävas att utlänningen ordnar erforderligt tillstånd
från hemlandet.
Jag har med det anförda avsett att ange i vilka fall undantag får och bör
göras från huvudregeln. Det innebär emellertid inte att SIV skulle vara
förhindrat att även i andra uppkommande situationer undantagsvis göra en
prövning i sak, när omständigheterna är sådana att det skulle framstå som
stötande för rättskänslan att kräva att utlänningen först lämnar landet. Så kan t. ex. vara fallet om det kan antas att utlänningen efter hemkomsten förhindras att på nytt lämna sitt land. Kommittén nämner vidare det fallet att en utländsk kvinna har ansökt om UT på grund av anknytning till en här bosatt person och att hon vid prövningstillfället är havande eller redan har fött barn. Som jag har nämnt är det å andra sidan av stor vikt att undantagen begränsas i största möjliga utsträckning. I annat fall kan inte de avsedda effekterna med den föreslagna ordningen nås.
Särskild betydelse får införandet av krav på UT före inresan för gäststu-
derandena och den stora grupp av utlänningar som här söker UT med åberopande av en anknytning i form av äktenskap eller samboende som
har uppkommit i samband med eller efter inresan. Bland dessa senare s.k. anknytningsfall finns inte sällan sådana som är rena konstruktioner och
som har tillkommit enbart för att göra det möjligt för utlänningen att få stanna här. För att komma tll rätta med sådana fall tillämpas för närvarande en ordning med s. k. uppskjuten invandrarstatus. Det innebär i prakti-
ken att kortvariga tillstånd ges under en tid av två år. Om förhållandet har bestätt under två år. accepteras utlänningen som invandrare. Även om det
inte finns skäl att anta att förhållandet är en konstruktion, saknas emellertid anledning att låta en utlänning, som har kommit hit för tillfälligt besök.
här i landet avvakta utgången av tillståndsprövningen. En turist eller
besökare har, som kommittén påpekar, rimligtvis vid avfärden från hem-
landet inte tänkt sig att lämna det för gott. Det är då också naturligt att han
i vart fall först reser hem. Han kan då söka UT för bosättning från
hemiandet. I fråga om gäststuderande får jag hänvisa till vad jag tidigare
har anfört.
Vad sä gäller frågan hur den författningsmässiga regleringen skall utformas, vill jag först erinra om den ordning som sedan är 1966 gäller i fråga om arbetstillstånden. För dessa fall har regeringen genom en bestämmelse i UtL (13 §) fått bemyndigande att föreskriva att en utlänning, som avser att ta anställning eller bedriva verksamhet som kräver AT. inte fär resa in förrän tillståndet har meddelats. Härigenom kommer avsaknaden av AT att i dessa fall utgöra en avvisningsanledning. De närmare föreskrifterna
har tagits in i UtIK. I kungörelsens 46 § föreskrivs att en sådan utlänning
inte får resa in innan AT har meddelats, om han inte enligt vissa bestäm-
melser är undantagen eller befriad från skyldighet att ha AT eller avser att
förena sig med en här stadigvarande bosatt familjemedlem eller av ”annat
särskilt skäl” bör tillåtas att resa in. Vidare föreskrivs i samma paragraf att utlänningen, om inte de båda senare situationerna är tillämpliga. inte får beviljas tillstånd så länge han vistas i landet.
Denna typ av reglering genom bemyndigande i lag för regeringen bör enligt min mening komma till användning även i fråga om den föreslagna ordningen med UT före inresan. En sådan lagteknisk lösning har också den fördelen, att den möjliggör ett successivt genomförande av en ordning med krav på UT före inresan. Vad som därvid skall anses utgöra "annat särskilt skäl” har jag nyss redogjort för.
När det gäller genomförandet av den föreslagna ordningen vill jag erinra om. att SIV har understrukit behovet av personalförstärkningar saväl hos verket som vid åtskilliga utlandsmyndigheter. Det är vidare uppenbart att reformen måste föregås av vissa informationsinsatser. Som nägra remiss-
instanser har nämnt blir det nödvändigt med en mjuk övergång tull den nya
ordningen för att onödiga olägenheter skall undvikas för de berörda utlänningarna.
Det bemyndigande som jag föreslar skall införas i UtlL ger emellertid regeringen möjlighet att införa kräv på UT före inresan i den takt som regeringen bedömer möjlig och lämplig. Jag är för egen del inte beredd att förorda att den nva ordningen genomförs fullt ut redan den F juli 1980. Detta bör emellertid ske beträffande gäststuderande, med hänsyn till att det redan nu kan bedömas att förutsättningarna härför föreligger. I fråga
om andra grupper bör tidpunkten för ikraftträdandet ytterligare övervägas av regeringen. Slutligen vill jag ta upp nägra frågor som rör beslutsförfarandet och vad
därmed sammanhänger. sedan den nya ordningen har införts.
Som redan har framgått, kommer avsaknaden av UT att utgöra grund för
avvisning, om det finns anledning att anta att utlänningen avser att bosätta sig här för kortare eller längre tid. Den prövning som SIV skall företa med anledning av en ansökan om UT av en inrest utlänning skall till en början ta sikte på om nägot sådant undantag föreligger som jag tidigare har redogjort för. Är detta inte fallet skall verket besluta om utvisning på grund av
avsaknad av erforderligt ullstånd för vistelsen. Det förutsätter givetvis att
den uppehällstillståndsfria tiden har gått ut. Beslutet kan överklagas till regeringen. Det är visserligen angeläget att beslutsförfarandet och den
därpå följande verkställigheten sker så skyndsamt som möjligt. Jag kan
cmellertid inte biträda den under remissbehandlingen tramförda äsikten att verkställighet skall kunna ske utan hinder av anförda besvär. I fråga om
ordningen för utredningen i tillståndsärendena får jag vidare hänvisa till vad kommittén anför på s. I 11 i betänkandet. SIV:s beslut att avslå en ansökan om UT kan inte i sig överklagas.
Besvärsrätten avser det samtidigt meddelade avlägsnandebeslutet. Befin-
ner sig utlänningen utanför vårt land, kommer således tillståndsfrågan i
allmänhet inte under regeringens bedömning. Under remissbehandlingen
har emellertid föreslagits att besvärsrätt införs även för detta fall.
Jag vill först erinra om att en motsvarande situation redan nu föreligger i fråga om beslut av SIV att inte ge visering. Bakgrunden till att tillstånds-
besluten inte kan överklagas är den att riksdagen har ansett att handhavandet av tillständsfrågorna bör ligga på SIV. Att införa besvärsrätt till rege-
ringen i tillständsärendena skulle strida mot statsmakternas strävanden
sedan läng tid i riktning mot att delegera enskilda ärenden till de centrala förvaltningsmyndigheterna och förbehalla regeringen frågor av övergripande natur. Jag kan därför inte förorda att någon besvärsrätt införs i dessa tall. Jag vill samtidigt erinra om möjligheten för SIV att överlämna ärenden till regeringens prövning när det finns skäl till detta.
Innan jag lämnar frågan om tillstånd före inresan vill jag med anledning
av ett förslag av RRV att anordna tillståndsprövning vid gränsen nämna. att en sådan ordning knappast skulle medföra avsedda vinster med hänsyn till gällande bestämmelser om besvärsrätt över avlägsnandebeslutet. Inte heller kan jag ansluta mig ull det av TCO och AMS framförda förslaget om inrättande av regionala lekmannanämnder. Jag vill först nämna att tillständsfrågor av principiell betydelse redan nu avgörs under medverkan av Iekmännen i SIV:s styrelse. Ett inrättande av regionala nämnder. över vilkas beslut besvär fär anföras. leder till ytterligare fördröjning av tillständsärendena. Det blir vidare omöjligt att hälla en enhetlig praxis i dessa ärenden. Jag anser med hänsyn härtill att STV liksom hittills bör handha prövningen av tillståndsfrågorna.
2.3¶Vissa andra tillståndsfrågor
Enligt de av riksdagen antagna riktlinjerna för tillståndsprövningen (prop. 1968: 142) bör tyngdpunkten i den humanitärt motiverade invandring som inte avser asylsökande ligga på åtgärder av kollektiv art. Den kollektiva formen ger nämligen Sverige bl. a. möjligheter att bedöma vilka
hjälpbehov som det är mest angeläget att tillgodose. I den nämnda proposi-
tionen anför föredraganden vidare:
Av denna ständpunkt följer att enskild invandring av andra hjälpbehövande än asylfall bör tillåtas endast i undantagsfall. när synnerliga skäl
föreligger, främst om utlänningen på ett eller annat sätt har stark anknyt-
ning till Sverige. I dessa fall bör tillstånd till inresa och vistelse här alltså kunna medges. även om utlänningen inte har sin försörjning tryggad.
I den inom arbetsmarknadsdepartementet upprättade promemorian (Ds A 1978: 1) Sverige och Flyktingarna förordades en något mera liberal praxis än den som för närvarande gäller när det gäller att bevilja UT för andra släktingar ull en flykting än maka/make och barn. Promemorian överlämnades för ytterligare överväganden i denna del till utlänningslagkommittén sedan den hade remissbehandlats (se betänkandet s. I11—113). Utlänningslagkommittén framhåller att oro och ängslan för anhöriga i hemlandet självfallet kan försvära möjligheterna att finna sig till rätta inte bara för politiska flyktingar utan även för andra invandrare. Det föreligger
emellertid enligt kommittén en avgörande skillnad mellan den vanlige invandraren och den politiske flyktingen. Den förre kan nämligen normalt besöka eller tå emot besök av sina släktingar och skriva eller ringa hem. Detta kan inte den politiske flyktingen göra. Frånvaron för denne av möjlighet att besöka hemlandet eller att låta anhöriga i hemlandet besöka Sverige maste enligt kommitténs uppfattning vara särskilt svår. Om flyktingen i hemlandet inte har egen familj, dvs. make/maka eller barn. men väl t.ex. en syster eller bror som inte är vad som brukar kallas "sista länk”. dvs. enda kvarvarande släkting, och som därför enligt praxis inte får bosätta sig här som anknytningsfall. kan det enligt kommittén ändå finnas skäl som talar för att låta denne bosätta sig här. Flyktingen kan exempelvis ha känt en speciell gemenskap med detta syskon och därför ha särskilt svårt att leva ensam här. Kommittén nämner vidare som exempel att Ayktingen i hemlandet har en sjuk släkting, som han saknar förmåga att ge hjälp där och som kanske på grund av flyktingens utresa inte får adekvat värd. Enligt kommittén bör även föräldrar och syskon kunna få tillstånd att komma hit när omständigheterna är särskilt ömmande. framför allt för den härvarande. En sådan utvidgning av begreppet ”synnerliga skäl” när det gäller en
Nyktings rätt att ta hit anhöriga kan enligt kommitténs mening inte i någon
väsentlig mån rubba den genom 1968 års proposition fastlagda invandrings-
politiken utan ligger inom ramen för vad där avses. Däremot tar kommittén
avstånd från en mera liberal praxis när det gäller anhöriga till andra
invandrare än flyktingar. En sädan kan enligt kommittén inte sägas ligga i linje med 1968 års riktlinjer för invandringspolitiken, bl. a. med hänsyn till
att den skulle föra med sig en ganska stor och till sina konsekvenser oförutsebar invandring. : Även i fråga om anhöriga till andra än flyktingar föreslår kommittén emellertid vissa ändringar i förhållande till uttalandena i 1968 års proposition. Enligt dessa riktlinjer krävs sålunda för att UT skall ges till en här bosatt utlännings eller hans makes föräldrar eller annan nära anhörig, dels
att dessa är väsentligt beroende av den härvarande för sin försörjning, dels att denne har ekonomiska möjligheter att svara för deras försörjning.
Utlänningslagkommittén anser det rimligt att även föräldrar som är väsentligt beroende av barnet eller barnen i Sverige på annat sätt än för sin försörjning bör få möjlighet att bosätta sig här. Till skillnad mot hittillsvarande praxis bör det därför inte göras någon prövning av de härvarande barnens möjligheter att försörja föräldrarna. Denna prövning har enligt kommittén ändä visat sig meningslös och orättvis, eftersom det inte finns några möjligheter att se till att barnen verkligen försörjer föräldrarna. Kommittén erinrar slutligen om att bäda föräldrarna till en här bosatt
utlänning undantagsvis har fått komma hit som s.k. ”sista länk”-fall,
förutsatt att de inte har haft något barn kvar i hemlandet. Även föräldrar
som har ett hemmavarande minderärigt barn bör enligt kommitténs mening
kunna tillåtas bosätta sig här. om övriga barn är bosatta här i Sverige och det dessutom föreligger starka humanitära skäl.
Kommitténs förslag till lättnader i fråga om möjligheterna till familjeäterförening här har tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Nägra remissinstanser. bland dem socialstyrelsen. Svenska Röda Korset och Amnesty International. anser det önskvärt att den utvidgning av möjligheten att ta hit
som får stanna här av politisk-humanitära skäl. Socialstyrelsen säger sig
inte kunna hålla med om att dessa senare har samma möjligheter som
övriga invandrare att hälla kontakt med anhöriga I hemlandet. Sålunda är nuvarande viseringspraxis ibland mycket restriktiv i fråga om besök av anhöriga till utlänningar som har fått stanna av politisk-humanitära skål.
Förslaget att slopa försörtningsvillkoret i samband med UT för vissa
anhöriga har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
som inte heller I övrigt haft någon erinran mot förslagen.
För egen del anser jag de föreslagna ändringarna välgrundade och ansluter mig till vad kommittén har anfört. Vad gäller önskemålet om en tilllämpning av det vidgade familjebegreppet även på den politisk-humanitära gruppen delar jag kommitténs uppfattning. att den skulle leda till att ett stort antal anhöriga gavs rätt att bosätta sig här. Frågan är av sådan omfattning att jag inte nu är beredd att gå längre än vad kommittén har föreslagit. Den bör i stället blli föremål för ytterligare överväganden i
samband med den utredning om vår framtida invandringspolitik som jag i
annat sammanhang avser att återkomma till.
2.4 Skyddet ät flyktingar och vissa andra grupper 2.41 Flyktingbegreppet m.m.
Bestämmelserna om skydd för flyktingar intar en central plats i den svenska utlänningslagstiftningen. I UtlL används beteckningen politisk flykting. Genom tillkomsten av 1954 ärs lag fick en flykting en uttrycklig
rätt till fristad (asyl i vårt land. om han behöver ett sådant skydd (2 § första
stycket UtlL). Redan tidigare var emellertid en uttänning som av politiska
skäl hade flytt från sitt land skyddad mot att bli återsänd dit.
Med cen politisk flykting avses enligt 2 § andra stycket UtlL den som i sitt hemland löper risk för politisk förföljelse. Med sådan förföljelse menas att
någon på grund av sin härstamning. tillhörighet till viss samhällsgrupp.
religiösa eller politiska uppfattning eller annars på grund av politiska förhållanden utsätts för förföljelse. som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller i övrigt är av svår beskaffenhet. Politisk förföljelse föreligger
också när någon åläggs allvarligt straff på grund av politiskt brott.
Sverige undertecknade år 19514 FN:s flyktingkonvention (Konventionen 1951 angående flyktingars rättsliga ställning). Dess flyktingdefinition avviker på nägra punkter från Ut!L:s beskrivning av en politisk flykting.
Enligt flyktingkonventionen är en person flykting om han befinner sig utanför det land, + vilket han är medborgare, därför att han känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras. nationalitet, tillhö-
righet till en viss samhällsgrupp eller sin religiösa eller politiska äskådning.
Som flykting skall även anses den som är statslös och som av summa skäl
befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort.
En jämförelse med de svenska bestämmelserna visar att konventionen saknar en uttrycklig motsvarighet ull UtiL:s bestämmelser om förföljelse "på grund av politiska förhållanden” i hemlandet och förtöljelse genom att
utlänningen åläggs allvarligt straff för politiskt brott. Som framgår av
kommitténs redogörelse (betänkandet s. 70-721 föreligger dock i praktiken en skillnad endast sävitt gäller den som riskerar straff för politiskt brott. Det skydd som en politisk brottsling åtnjuter enligt UtlL gär längre än det skydd som konventionen och andra länders lagstiftning ger. Även den som enbart av vinningsskäl har gjort sig skyldig till spioneri eller annat liknande brott och därefter flytt hit åtnjuter skydd enligt vära bestämmelser.
I betänkandet erinras om att försök tidigare utan framgång har gjorts att
införa flyktingkonventionens definition i UtlL (prop. 1975/76:18 s. 106).
Kommittén anser emellertid att det finns anledning att nu på nytt ta upp
frågan. särskilt mot bakgrund av den intensiva verksamhet för en harmonisering och effektivisering av skyddet för flyktingar som under de senaste
åren har bedrivits inom Förenta Nationernas flyktingkommissaries exeku-
tivkommitté (betänkandet s. 117). Enligt kommitténs mening bör i ett fail som detta den nationella lagen i princip utformas så att den stämmer överens med den internationeHa överenskommelse som Sverige har anslutit sig till, Kommittén föreslär därför att flyktingkonventionens bestämmelser om vem som är flykting förs in i UtlL och att i lagen anges på vilka grunder flyktingskap upphör enligt konventionen.
En sådan lagändring försämrar enligt kommittén i realiteten skyddet
endast för den som har gjort sig skyldig till politiskt brott. Kommittén anser emellertid inte att det finns någon anledning att just på den punkten ha en vidare skyddsregel än vad flyktingkonventionen erbjuder. Om flyk-
tingkonventionens definition skulle ersätta utlänningslagens definition in-
nebär nämligen detta inte att skyddet för den som har begått ett politiskt brott helt försvinner. Han har rätt till skydd enligt asylreglerna, om förut-
sättningarna därför är uppfyllda. Skydd kan också lämnas av humanitära
skäl. Kommittén betonar slutligen att flyktingbedömningen och asylbe-
stämmelserna bör tillämpas generöst.
Kommitténs förslag att ersätta UtlL:s nuvarande flyktingdefinition med den som finns i flyktingkonventionen har tillstyrkts av praktiskt taget alla
remissinstanserna. Även jag delar kommitténs uppfattning. Frågor som hänger samman med flyktingars rätt till skydd och deras rättsliga ställning i
övrigt har av naturliga skäl en utpräglat internationell karaktär. Detta
gäller i särskild grad mot bakgrund av att en omfattande verksamhet på
flyktingområdet sedan lång tid bedrivs inom Förenta Nationerna genom
dess flyktingkommissarie i samverkan med de enskilda konventionssta-
terna. Det framstår för mig som ändamålsenligt och önskvärt att den definition av en flykting som ligger till grund för det centrala internationella instrumentet på flyktingområdet, 1951 ärs flyktingkonvention, också läggs till grund för vär lagstiftning.
Mot en sädan ordning skulle invändningar kunna riktas om den medförde en reell försämring av flyktingarnas nuvarande skydd i vårt land. Kommittén har därför som jag nämnt erinrat om att definitionerna avviker
från varandra i två hänseenden. 28 andra stycket UtlL. nämner som flyktingskapsgrundande förhållanden särskilt att utlänningen ”eljest på grund
av politiska förhållanden” utsätts för förföljelse eller att han äläggs allvarligt straff på grund av politiskt brott. Den först nämnda grunden har sin egentliga tillämpning i situationer då en utlänning riskerar ett strängt straff för att han utan tillstånd har lämnat sitt land eller har ufiderlätit att inom
föreskriven tid återvända dit. En sädan person bedöms emellertid, som kommittén påpekar. I värt land också som konventionsflykting. Ett sådant handlingssätt från utlänningens sida måste i de fall som det här i praktiken
gäller uppfattas som ett uttryck för en politisk uppfattning, något som också bör ses mot bakgrund av den rätt som enligt vårt synsätt bör tillkomma envar att lämna sitt eget land. Den rätten har fastslagits såväl i Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 13) som i den internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter tartikel 12). En utlänning som vid återkomsten riskerar strängt straff för sitt handlingssätt hotas därmed av förföljelse på grund av
sin politiska uppfattning. Jag vill därför understryka att en sådan utlänning även efter införandet i utlänningslagen av flyktingkonventionens definition
min mening förslaget ett försämrat skydd för den som riskerar förföljelse på grund av de politiska förhållandena i hemlandet.
I fråga om det nuvarande skyddet för den som riskerar allvarligt straff för politiskt brott delar jag kommitténs och remissinstansernas uppfattning, att något generellt skydd inte bör föreskrivas i UtiL för den situationen. Att en sådan utlänning också i fortsättningen i allmänhet kommer att beredas skydd som flykting eller av humanitära skäl står dock klart, med hänsyn till att handlingen i de allra flesta fall är ett uttryck för en politisk uppfattning. I de undantagsfall där det helt saknas politiska inslag och är fråga enbart om brottslig verksamhet i vinningssyfte framstår konsekvenserna av ett kategoriskt utformat skydd i utlänningslagstiftningen
som olämpliga och i vissa fall stötande. Jag vill hänvisa till att föredragande
statsrådet i proposition (1975/76: 18) om ändring i utlänningslagen (s. 106) fann det angeläget att om möjligt undvika att den nuvarande skyddsbestämmelsen kom till användning i situationer då en utlänning i rent vin-
ningssyfte hade begått ett politiskt brott och hotades av allvarligt straff för detta. Med anledning av ett påpekande av en remissinstans vill jag emellertid framhålla, att det givetvis aldrig kan komma i fråga att vägra den utlänning erforderligt skvdd som riskerar dödsstraff eller annat otillbörligt
strängt straff för sitt brott. Jag föreslår alltså att flyktingkonventionens definition av vem som skall anses som flykting införs i vår utlänningslag. Det nuvarande begreppet
"politisk flykting” bör därvid ersättas med begreppet ”flykting”. I likhet med kommittén och flera remissinstanser vill jag understryka vikten av att flyktingskapsbedömningen äger rum i en generös anda. Den omständigheten att den asylsökande har tillräckliga skäl för att få stanna här på annan grund än flyktingskap är en omständighet som under inga förbällanden får inverka på bedömningen av om de äberopade asyviskälen berättigar honom till status som flykting.
Jag vill I detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på att lagen (1957: 668) om utlämning för brott innehåller förbud mot utlämning för en
gärning som har övervägande karaktär av ett politiskt brott liksom utlämning av den som i den främmande staten riskerar förföljelse på grund av politiska förhällanden. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet
vill jag unföra att den bedömning av behovet av skydd i utlänningslagstift-
ningen vid politiska brott. som jag i det förgäende har gett uttryck för, inte föranleder nägon motsvarande bedömning såvitt gäller utlämningslagen.
Situationen är i det senare fallet annorlunda genom utt den främmande staten begär utlämnande av utlänningen för straffrättsliga ätgärder. I den proposition som ligger till grund för lagen (prop. 1957: 156 s. 56) framhöll också föredragande departementschefen, att det med hänsyn till de ömtäliga situationer som därvid kunde uppkomma måste anses vara av särskild
vikt att ha en kategorisk lagregel att falla tillbaka på. Att en sådan lagregel i
särskilda fall kunde komma att mot utlämning skydda personer. som enligt den allmänna uppfattningen i landet inte borde få ätnjuta sådant skydd. var enligt departementschefen en konsekvens som det var nödvändigt att acceptera. Till detta kommer att enligt en uttrycklig bestämmelse (art. 3) i
den av Sverige ratificerade europeiska utlämningskonventionen (prop.
1958: 139) utlämning inte skall medges för politiskt brott. Inte hetler i övrigt anser jag att införandet av en ny flyktingdefinition på utlänningslagstiftningens omräde bör föranleda nägon motsvarande ändring i utlämningsla-
gen.
Slutligen vill jag med anledning av ett påpekande under remissbehand-
lingen förorda att den nuvarande beskrivningen av vad som utgör förföljel-
se behålls i UtlL också i fortsättningen. I lagen bör således anges att därmed avses sädan förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller
frihet eller som annars är av svår beskaffenhet.
2.4.2 Flyktingförklaring Invandrarverkets beslut om ett tidsbegränsat UT behöver i princip enligt 69a§ andra stycket Utll. jämfört med 1738 förvaltningslagen (1971: 290) inte motiveras. I allmänhet anger därför ett UT som ges till en flykting inte att han eller hon här flyktingstatus. För att få ett dokument som utvisar att vederbörande är flykting. mäste utlänningen begära ett internationellt resedokument enligt art. 281 flyktingkonventionen. Utfärdandet av sådant resedokument regleras närmare i kungörelsen (1955: 29) om resedokument för vissa flyktingar. Kommittén tramhbäller att en flyktingförklaring har psykologisk betydelse genom att den ger flyktingen en känsla av trygghet, främst mot atersändande till hemlandet. Den får enligt kommittén också betydelse bl.a. när förvisning är aktuell. En flykting har enligt konventionen ett visst skydd
mot förvisning. men det kan i den situationen utan en flyktingförklaring
vara svårt för den det gäller att bevisa att han är flykting.
I praktiken bör det enligt kommittén gå till så att SIV i det första
tillståndsärendet prövar och i beslutet redovisar om utlänningen är flykting. En förutsättning härför skall vara att utlänningen äberopar att han inte vill återvända till hemlandet av politiska skäl eller av någon annan grund som anges i flyktingkonventionen. Om en utlänning säledes begär att få stanna I Sverige därför att han är flykting, skall det enligt kommittéförslaget av beslutet om UT framgå om han skall anses som flykting. Utlän-
ningen skall enligt förslaget ha rätt att överklaga ett negativt beslut i
statusträgan även om han har fått UT. En sådan flyktingförklaring skall enligt förslaget också kunna ges i samband med det UT som utfärdas när ett avlägsnandebeslut upphävs på grund av att ett politiskt verkställighetshinder har konstaterats. En person som, t.ex. på grund av politiska omvälvningar i hemlandet. blir flykting först efter ankomsten hit. en s. k. réfugié-sur-place. bör däremot anses tillgodosedd med möjligheten att söka resedokument enligt konventionen. Kommittén förutsätter att fykungförklaringen blir bindande för andra myndigheter. Vid ansökan om resedokument enligt konventionen eller när fråga uppkommer om förvisning kan det. som kommittén utvecklar på s. 1211 betänkandet, med den föreslagna ordningen utan större omgång konstateras om han fortfarande är flykt. Förslaget att införa en rätt för flyktingar att få en särskild tlyktingförklaring har välkomnats av en enig remissopinion. Det framhålls bl. a. att en
formell flyktingförklaring verksamt kan bidra till att dämpa den nyanlände flyktingens oro och osäkerhet och därigenom underlätta vistelsen här. Jag
delar den framförda uppfattningen om värdet av en sädan ordning. Även
om frågan om införandet av en flyktingförklaring har varit uppe till behand-
ling så sent som I samband med 1975 ärs proposition om ändring i UtlL
(prop. 1975/76: 18 s. HO-112) och införandet av en flyktingförklaring då avvisades, finns det enligt min mening tungt vägande skäl att på nytt ta upp
frågan till övervägande. Vid min bedömning av frågan fäster jag särskild vikt vid att utfärdandet av ett dokument som anger flyktingstatus utgör ett av de grundläggande momenten i asylprövningen enligt de konklusioner som år 1977 antogs av Förenta Nationernas flyktingkommissaries exekuuvkommitté och som sedermera har fastställts av Förenta Nationernas
generalförsamling.
Situationen för en flykting skiljer sig i betydelsefulla hänseenden från andra invandrares situation. Flyktingen har flyt från sitt hemland eller
det landet. Det skydd som en stat normalt ger sina medborgare har därför i fråga om flyktingar fått ersättas med det internationella skydd som flyktingar garanteras genom flyktingkonventionen och genom Förenta Nationernas flyktingkommissarie. Det innebär först och främst ett nära nog
absolut skydd mot ätersändande till hemlandet eller till någon stat som kan tänkas sända flyktingen vidare till hemlandet. Det innebär också ett långt-
gående förbud för vistelselandet att utvisa flyktingen på grund av brott. I övrigt medför en stats anslutning till flyktingkonventionen att flyktingen i vistelselandet — vilket har trätt i stället för hemlandet — tillförsäkras en
lång rad av sådana rättigheter som tillkommer ett lands medborgare. Slutligen är flyktingen enligt konventionen berättigad till identitetshandlingar
och ett internationellt resedokument vilket garanterar honom rätt till äterinresa i vistelselandet.
Det förhåller sig visserligen så att en flykting i värt land även utan en
formell flyktingförklaring rent faktiskt är tillförsäkrad de rättigheter som konventionen föreskriver. För flyktingen själv måste det emellertid framstå som utomordentligt betydelsefullt att redan i ett tidigt skede få klarlagt att han är flykting och därmed garanterad det skydd mot framför allt återsändande till hemlandet och de rättigheter som följer med status som
flykting. Även för myndigheter och domstolar. som med nuvarande ordning i olika sammanhang har alt ta ställning i frågor där en utlännings
ställning som flykting har betydelse. måste det vara en fördel om den frågan är avgjord på ett bindande sätt av den centrala utlänningsmyndigheten.
Jag föreslår därför, i likhet med kommittén och remissinstanserna, att vär utlänningslagstiftning tillförs ett instnut, flyktingförklaring. efter i huvudsak de riktlinjer som angetts i kommittébetänkandet. Det innebär bl. a.
att det i flyktingens första uppehällsuillstånd skall klarläggas att han har ställning som flykting. Beslutet rörande en persons flyktingstatus bör kunna överklagas hos regeringen. SIV och regeringen kommer därigenom
att — på sätt som hittills har skett vid ansökan om resedokument — utbilda
en vägledande praxis i fråga om de omständigheter som konstituerar flyk-
tingskap. Flyktingförklaringen bör bli i praktiken bindande för domstolar och andra myndigheter. En utlänning som genom flyktingförklaring har
tillerkänts status som flykting behåller denna till dess någon av konven-
tionens upphörandegrunder inträffar. t.ex. den att han på nytt använder sig av hemlandets beskydd. Jag vill i detta sammanhang framhålla att en
utlänning som kräver att få behålla sitt hemlandspass eller som skaffar sig
nytt hemlandspass i allmänhet inte bör tillerkännas status som flykting. I likhet med kommittén anser jag att frågan om statusändring normalt inte bör tas upp till prövning annat än I samband med en ansökan om resedokument enligt konventionen eller när fråga uppkommer om utvisning på grund av brott eller om verkställighet av ett utvisningsbeslut. Jag delar
kommitténs uppfattning att en fyktingförklaring också skall kunna äterkallas om den har grundats på medvetet oriktiga uppgifter eller svikligt förugande av relevanta uppgifter. Med anledning av ett påpekande under
remissbehandlingen föreslår jag att detta uttryckligen anges i lagen.
Flera remissinstanser framför den åsikten att en rätt till flyktingförkla-
ring också bör finnas för en utlänning som blir flykting medan han vistas här. exempelvis därför att en statskupp äger rum I hemlandet. SIV menar att den möjligheten bör stå öppen så länge utlänningen inte har accepterats som invandrare. I ett yttrande anförs att rätten till en flyktingförklaring
även bör gälla de flyktingar som redan finns i Sverige.
Jag är inte nu beredd att biträda förslagen att en utlänning skall kunna
påfordra flyktingförklaring i dessa fall. Jag får i likhet med kommittén
hänvisa till att utlänningen i dessa fall genom att begära resedokument
enligt flyktingkonventionen kan erhälla ett dokument som både utvisar
hans flyktingstatus och gör det möjligt för honom att resa utomlands och
återvända till Sverige. Hans status kan få särskild betydelse i samband
med att allmän domstol prövar frågan om utvisning liksom i verkställighetsärenden. Enligt de bestämmelser som jag föreslår är emellertid en flyktingförklaring inte en nödvändig förutsättning för att utlänningen skall
anses som flykting och därför inte utvisas. Detta kan som nämnts också
framgå av att han har ett av svensk myndighet utfärdat internationellt resedokument eller framstå som uppenbart med hänsyn till omständigheterna. Skulle så inte vara fallet, har utlänningen enligt den ordning jag avser att föreslå möjlighet att få utvisningsbeslutet upphävt efter ansökan hos SIV eller regeringen. Till frågan om den närmare utformningen av bestämmelserna om flyktingförklaring återkommer jag i specialmotiveringen.
2.4.3¶Skyddet åt vissa andra grupper
Genom 1976 års ändringar i bl.a. 28 UtIL lagfästes dåvarande praxis i fråga om sådana utlänningar som redan dittills hade fått stanna av humani-
tära skäl. Det gäller dels personer som, utan att vara politiska flyktingar,
har lämnat sitt land på grund av missnöje med de politiska förhållandena
där (28 tredje stycket första meningen), dels krigsvägrare (2§ tredje stycket andra meningen). De skäl för att få stanna här i landet som brukar åberopas av den förstnämnda gruppen kallas av kommittén för humanitära
skäl av politisk art eter politisk-humanitära skäll Hfråga om tillkomsten av de nya bestämmelserna får jag i övrigt hänvisa till prop. 1975/76: 18 s. 107— 0. Utlänningslagkommittén säger sig betvivla att själva kodifieringen av
praxis har lett till ett ökat skydd för utlänningar som kommer hit och
aberopar humanitära skäl av politisk art. I stället menar kommittén att kodifieringen har fört med sig vissa negativa verkningar. Det finns nämli-
gen enligt kommittén skäl att misstänka att införandet i 28 av en ny
skyddsgrupp kan ha lett ull en restriktivare hällning när det gällt utt betrakta en person som politisk flykting. Till detta kommer att regeringen kort tid efter lagändringen fann anledning att i fråga om turkiska assyrier/ syrianer tillämpa den undantagsregel som finns i 28 tredje stycket UtlL. I november 1976 konstaterade sålunda regeringen att 28 tredje stycket Utll. i och för sig var tillämplig på dem som tillhör denna grupp men fann samtidigt att det fanns särskilda skäl att vägra dem fristad i landet. Det skedde på grund av det omfattande invandringstrycket frän just den gruppen. Utlänningslagkommittén anför vidare att införandet av bestämmelsen 1 28 tredje stycket första meningen UtlL har medfört svårigheter när det
gäller att skilja på flyktingar och sådana som inte är flyktingar men kan
hänföras tll humanitärt motiverad invandring. För att ytterligare klargöra skillnaden mellan den som är flykting och övriga grupper som för närvarande har skydd enligt 2§ tredje stycket är det enligt kommittén angeläget att föra Över bestämmelserna om skydd för de sistnämnda till andra para-
grafer. Kommittén förslår därför att en och samma paragraf behandlar skyddet endast för flyktingar. Kommittén pekar vidare på att det i utlän-
ningslagen hittills inte har angetts på vilka grunder UT kan ges. Kommittén föreslår nu att i en särskild paragraf räknas upp de grunder enligt vilka UT får ges. En sådan grund är humanitära skäl. varmed bl. a. avses de politiskhumanitära skälen. Som kommittén närmare utvecklar på s. 123 i betänkandet bör dess förslag medföra att flyktingstatus tillerkänns vissa av dem som nu får stanna på grund av politisk-humanitära skäl. Resten av dem som i dag omfattas av 2§ tredje stycket första meningen UtlL avses i samma wut-
sträckning som hittills få stanna i värt land av humanitära skäl.
Bestämmelsen i 54 a § andra stycket UtlL med ett begränsat skydd mot
verkställighet för en utlänning tillhörande denna grupp saknar direkt mot-
svarighet i kommittéförslaget. Nägon ändring i sak är emellertid inte avsedd. Om nya politiska skäl åberopas i verkställighetsärendet. skall detta
nämligen underställas SIV. Verket har då att ta ställning till om det finns skäl att upphäva avlägsnandebeslutet och ge utlänningen uppehälls- och arbetstillstånd (UAT).
Kommittén erinrar slutligen om att Sverige när det gäller flyktingar
tillämpar principen om första asylland, dvs. att det land till vilket flyktingen först kommer från hemlandet skall avgöra hans flyktingstatus och i
förekommande fall bereda honom fristad. Flyktingen har alltså inte rätt att välja asylland. Sverige ätersänder därför en flykting till det land som han har kommit från, om detta är ett annat land än hemlandet och han i det landet har skydd mot att, direkt eller via ett annat land, sändas till hemlandet. Emellertid är det få länder som har kodifierat skyddet för den grupp som åberopar politisk-humanitära skäl. Det kan därför enligt kommittén vara svårt för de svenska myndigheterna att veta om en sädan utlänning har skydd i det land som han har kommit från. om detta är ett annat land än hemlandet. Kommittén pekar på att en regel som innebär förbud att sända honom till ett land där han inte har skydd mot att sändas vidare till hemlandet därför kan medföra att han i realiteten får en större rätt än en flykting att stanna i Sverige. En sådan ordning vill kommittén inte acceptera. Med en generös tillämpning av flyktingasylbestämmelsen kommer de som inte omfattas av denna att vara utlänningar som inte löper risk för förföljelse. Med hänsyn till att Sverige har begränsade resurser att ta emot utlänningar i behov av skydd bör dessa. såvitt gäller utlänningar som vill stanna av politisk-humanitära skäl. enligt kommitténs mening koncentreras på dem som kommer direkt från hemlandet. Däremot bör de som kommer från ett tredje land. som uppenbart tillämpar flyktingkonventionen, kunna sändas tillbaka dit. Det bör entigt kommittén åvila det landet att pröva deras tillståndsansökan. Beträffande krigsvägrare föreslär kommittén ingen ändring i sak. Medan de flesta av remissinstanserna har lämnat kommittéförslaget i denna del utan erinran eller kommentarer, har det mötts av stark kritik från Röda Korset, Svenska flyktingrådet och andra organisationer med flyktinganknytning. Kritiken gäller såväl avskaffandet av den särskilda skyddsregeln i 2 § tredje stycket UtlL som förslaget att en sådan utlänning. om han kommer hit via tredje tand, skall kunna sändas tillbaka till inreselandet så snart detta ger skydd åt flyktingar. De nämnda remissinstanserna anser att förslaget medför en påtaglig försämring för de utlänningar som har vägande politiska invändningar mot att återvända till hemlandet. De skäl som kommittén har anfört för sin ståndpunkt underkänns. De särskilda skyddsreglerna för den kategori av skyddsbehövande utlänningar som det här är fråga om introducerades i lagstiftningen med verkan fr. o. m. är 1976. Det var då närmast fråga om att kodifiera redan gällande praxis. Skyddsbestämmelsen öppnade samtidigt möjlighet att vägra sådana utlänningar att vistas här när det förelåg särskilda skäl. Frågan om de nuvarande bestämmelserna skall behällas eller inte har vidare ett nära samband med vilka allmänna principer för den humanitärt motiverade invandringen som skall gälla i framtiden. Som jag redan har nämnt avser jag att inom kort i annat sammanhang ta upp frågan om en översyn av de nu gällande riktlinjerna för den reglerade invandringen. vilka gäller sedan år 1968 (prop. 1968: 142). I fråga om krigsvägrare föreslår kommittén, som jag har nämnt, ingen ändring av gällande bestämmelser.
Mot den bakgrunden menar jag att någon ändring inte nu bör genomföras i fråga om de bestämmelser som reglerar skyddet för de utlänningar som avses I 2§ tredje stycket UL. De bestämmelser som nu gäller för denna grupp i fråga om rätten att stanna här. skyldigheten för polismyndigheterna att underställa avvisningsärenden och politiskt verkställighetshinder i visså fall bör alltså föras över i den nya UUL. För att motverka risken för en sammanblandning av dessa regler med de bestämmelser som avser flyktingar bör bestämmelserna tas in I skilda paragrafer. Jag finner det vidare
angeläget att än en gång understryka att bedömningen av frågan om en
asylsökande har flyktingstatus eller ej inte får influeras av den omständigheten, att utlänningen under alla förhållanden kan få skydd av politiskhumanitära skäl. Jag vill slutligen tillägga att den grupp av skyddsbehövande, som jag har behandlat i detta avsnitt. fär sitt nuvarande skydd förstärkt genom de bestämmelser om överlämnande som jag nu skall gå över till.
2.4.4 Skyldighet att överlämna avvisningsärenden till SIV. m.m.
Avvisningsreglerna syftar till att hindra sådana utlänningar från att resa in i Sverige som enligt gällande bestämmelser inte har rätt att vistas här.
Uppgiften att i sådana fall avvisa utlänningen har tilldelats polisen. Till
gränsen kommer emellertid också flyktingar och andra utlänningar. vilka
åberopar skäl som skulle kunna medföra rätt för dem att vistas i Sverige.
Det är viktigt att dessa utlänningar får sin sak prövad av den centrala utlänningsmyndigheten. Avsikten med underställningsreglerna är att dessa ärenden skall komma under SIV:s prövning.
Enligt 21 a § första stycket UtlL skall ett avvisningsärende underställas
SIV om en utlänning påstår att han i det land. från vilket han har kommit. löper risk för politisk förföljelse eller risk att sändas tll krigsskädeplats
eller straffas för att han har övergett krigsskådeplats eller i övrigt har vägrat fullgöra krigstjänstgöring eller om han påstår att han i det landet inte
har trygghet mot att bli sänd till ett land, i vilket han löper en sådan risk som nyss har nämnts, allt under förutsättning att påståendet inte är uppenbart oriktigt. Underställning skall också ske när en utlänning påstår att han inte vill återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där
och de omständigheter som han åberopar till stöd härför inte kan lämnas
utan avseende. Även i vissa andra fall skall underställning ske (21 a §
andra stycket UtI11L).
Utlänningslagkommittén har föreslagit vissa ändringar i gällande be-
stämmelser. Kommittén anser sig inte kunna förorda att avvisningsärenden alltid skall underställas SIV. när utlänningen åberopar politisk förföljelse eller liknande omständigheter. En sådan ordning skulle nämligen kunna medföra risk för missbruk från utlänningarnas sida. Även vid helt grundlösa påståenden skulle ärendet då få prövas av SIV efter underställ-
ning i den ordning lagen föreskriver. Denna prövning kan ta avsevärd tid. Under tiden minskar dessutom i hög grad möjligheterna att sända tillbaka
utlanningen till ett annat land än hemlandet. om han kommit därifrån till
Sverige. Enligt kommitténs mening måste därför polisen också i förtsättningen ha möjlighet att beshita om avvisning. när en utlännings pastäende om förföljelse är uppenbart ogrundat. Detsamma bör enligt kommittén liksom hittills gälla, när utlänningen kommer från eller skall sändas till en stat som har tillträtt flyktingkonventionen och det är uppenbart att tlyktingar där har skydd mot att sändas till hemlandet (se vidare betänkandet s. 26).
Som jag redan har nämnt i avsnitt 2.4.3 anser kommittén att en person
som inte är flykting men som åberopar politisk-humanitara skäl skall kunna skickas tillbaka till tredje land. oberoende av om just den personen har ett skydd i det landet. Det avgörande bör enligt kommittén i stället vara om det är uppenbart att landet lämnar skydd åt Nyktingar enligt Ayktingkonventionen. Som en konsekvens av detta föreslär kommittén att underställning skall kunna underlätas I sådana fall. Utgångspunkten för kommitténs förslag är sålunda den, att en polismyn-
dighet får underlåta underställning + de fall då det är uppenbart att en
flykting har skydd i det land till vilket utlänningen skall sändas. Det kan av naturliga skäl inte uteslutas att en polismyndighet kan komma att besluta om uvvisning också i en situation då ärendet skulle ha underställts STV. För att förhindra verkningarna av ett sådant beslut och därigenom stärka
skyddet för utlänningen föreslär kommittén en ordning enligt vilken SIV
fär praktisk möjlighet att i förekommande fall ingripa med ett inhibitionsbeslut. Förslaget innebär att av visningsbeslutet — om utlänningen omedelbart besvärar sig — till skillnad från nu inte får verkställas förrån SIV har haft ullfälle att ta ställning till om det bör verkstäaltas. Endast i det fall då även SIV anser att underställning inte skulle ha skett skall verket underkita att inhiberu verkställigheten. I övriga fall skall SIV inhibera beslutets verkställighet i avvaktan på att besvären slutligt prövas. Kommittén föreslär vidare att utlänningen i avvaktan på att SIV har beslutat i inhibitions-
frågan skall få tas i förvar. även om annars föreskrivna förvarsgrunder
saknas. Någon besvärsrätt över förvarsbeslutet föreslås inte. Det sälunda
föreslagna inhibitionsförfarandet hos SIV avses ske med största skynd-
samhet. Detta förutsätter bl. a. jourtjänst hos verket. I fråga om de prak-
tiska förhållandena fär jag i övrigt hänvisa till betänkandet (s. 1271.
De bestämmelser som reglerar förfarandet när en utlänning kommer till gränsen och begär asyl utgör en utomordentligt viktig del av skyddet för flyktingar. Den asylsökande befinner sig då i en särskilt utsatt situation och känner fruktan för att bli avvisad tll hemlandet eller till en annan stat som kanske inte ger honom skydd mot att sändas till hemlandet. Av det skälet har också Förenta Nationernas flyktingkommissaries exekutivkommitté ägnat stor uppmärksamhet ät skyddet för asylsökande vid gränsen. De 4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 96
grundregler för flykungskapsprövningen som har antagits av exekutivkommitten är 1977 och som sedermera har fastställts av Förenta Nationernas generalförsamling innehaller bl. a. kravet, att den myndighet som tar emot asylansökningen skall hänskjuta ansökningen till högre myndighet. närmare bestämt ull en central utlänningsmyndighet. Denna skall ha ansvaret för flyktingskapsprövningen och besluta i frågan som första instans. Vidare anges att sökanden skall tillåtas att stanna kvar i landet medan asylansökningen prövas, om inte den ansvariga myndigheten finner att ansökningen är uppenbart oriktig (clearly abusive)r.
Utlänningslagkommitténs förslag syftar på motsvarande sätt till att stärka garantierna för att den asylsökande får sin sak prövad. På nägra punkter har emellertid förslaget kritiserats. Jag tar i det följande upp de olika
momenten i prövruingsförfarandet och berör därvid kritiken. Jag behandlar
då inte bara situationen för flyktingar utan även situationen för krigsvägrare och utlänningar som. utan att vara flyktingar, av politiska skäl inte vill återvända till hemlandet, fastän dessa inte omfattas av Nyktingkonventionen.
Den fråga som först inställer sig är om vi i vårt land bör införa en
undantagslös underställningsskyldighet när en utlänning åberopar förföljelse eller pästär sig vara krigsvägrare eller åberopar politisk-humanitära skäl
mot att återvända till sitt hemland. Kommittén har inte ansett sig kunna
föreslå en sådan ordning, närmast med hänsyn till att den skulle kunna ge upphov till långvarig handläggning av ansökningar som är uppenbart
ogrundade. I stället föreslås som nämnts att SIV i sådana fall skall få
möjlighet att bedöma utlänningens besvär medan han fortfarande är i landet. Majoriteten av remisstinstanserna delar uppfattningen att polismyndigheterna även i fortsättningen skall få meddela avvisningsbeslut när utlänningens påstående är uppenbart ogrundat. Några remissinstanser förordar emellertid en absolut underställningsskyldighet, antingen från mera principiella utgångspunkter eller därför att man antar att den föreslagna överprövningsmöljligheten ändå kommer att utnyttjas i så stor utsträckning att man likaväl kan låta SIV pröva varje ärende.
Inte heller jag är beredd att föreslå nägon absolut underställningsskyl-
dighet. Den nu gällande och den av kommittén föreslagna ordningen innebär att varje ansökan som inte är uppenbart grundlös skall prövas av SIV. Verkets beslut kan överklagas till regeringen. Det saknas enligt min me-
ning anledning att inordna ansökningar, som från början mäste bedömas som helt grundlösa, i detta noggranna och långvariga prövningsförfarande.
I nägra remissyttranden anförs att sådana ansökningar är få och att ris-
kerna för missbruk från utlänningarnas sida av en ordning med absolut
underställningsskyldighet har överdrivits. Det är svårt att ha någon säker
upplattning i denna fråga. Mot bakgrund av de begränsningar för invandringen som vi nu har och som torde komma att bestå under lång tid kan man dock enligt min mening inte bortse från risken att en sådan ordning
skulle komma att begagnas även av dem som av andra skäl vill komma in i Sverige. Av större betydelse är emellertid. att en absolut underställningsskyldighet skulle medföra att avlägsnändebesluten kommer att onödigt vis fördrojas. I de fall då det är uppenbart att avvisningen bör verkställas. Jag deltar därför kommitténs uppfattning att polismyndigheterna även i förtsättningen bör få besluta om avvisning när utlänningens ansökan ar uppenbart ogrundad. I likhet med kommittén anser jag vidare att SIV. genom ett särskilt förfarande. skall granska beslutet innan det får verkställas. Till
denna fråga återkommer jag.
Jag vill i detta sammanhang i korthet beröra fragan i vilka sttuationer en
utlånnings pästående skall bedömas som uppenbart orikugt och polismyn-
digheten följaktligen skall få meddela ett avvisningsbeslut. Kritik har i denna del riktats mot kommitténs beskrivning på s. 128 och 1291 betänkandet. Enligt min mening ger bestämmelsen inte utrymme för att underlåta alt överkimna ett asyvlirende till SIV:s prövning i andra fall än då i det enskilda fallet varje risk för förföljelse framstår som utesluten i hemlandet eller — för det fall avvisning övervägs ull tredje land — varje risk för
vidaresändning till hemlandet framstår som utesluten i det landet. Jag vill
hänvisa till att arbetsmarknadsutskottet i mars 1978 (AU 1977/78: 30 s. 18) underströk att varje avvisnings- eller verkställighetsärende, i vilket tråga uppkommer om politisk förföljelse eller påföljder vid krigsvägran m. m.. skall avgöras av SIV och att polismyndigheterna fär besluta på egen hand endast I fall då pästående om politisk förföljelse är uppenbart oriktigt. Utlännings påstående kunde enligt utskottets mening lämnas åsido endast i helt klara fall. exempelvis därför att han kom från ett land där förhållandena uteslöt risk för förföljelse. Utskottet ansäg vidare att det med en
sådan tillämpning inte fanns skäl att avstå från möjligheten att snabbt
verkställa avvisning i uppenbara fall.
I fråga om utlänningar som inte år flyktingar men som ändå av politiska skäl inte vill återvända till hemlandet har jag tidigare (2.2.3) framhällit. att gällande bestämmelser bör bibehållas. Det innebär bl. a. att ärendet skall prövas av SIV när de omständigheter som utlänningen åberopar inte kan lämnas utan avseende. Jag vill i detta sammanhang erinra om. att de utlänningar det här är fråga om kan vägras rätt att vistas i Sverige när det föreligger särskilda skäl (2.4.3). Har regeringen i fråga om en viss grupp av
sådana utlänningar funnit skäl att tillämpa den nämnda undantagsbe-
stämmelsen. år detta ett förhällande som polismyndigheterna bör få beakta vid bedömningen av frågan om de åberopade omständigheterna kan läm-
nas utan avseende. Detta torde också hittills ha skett. Så snart det är
tveksamt om de åberopade omständigheterna är sådana. att de på grund av
regeringens ställningstagande inte kan berättiga utlänningen att stanna i Sverige, skall emellertid ärendet överlämnas till SIV. Jag vill vidare framhålla att sådana utlänningar i viss utsträckning åtnjuter skydd även i vissa
andra länder, antingen genom uttryckliga bestämmelser eller genom den praxis som där tillämpas.
Prop. 1979/80: 96 'n a
Kommitténs förslag om en skyndsam överprövning från SIV:s sida av en polismyndighets avvisningsbeslut har — om man bortser från förvarsbestämmelsen — vunnit gillande av majoriteten av remissinstanserna, vilka framhåller att förslaget ökar rättssäkerheten för asylsökande och andra skyddsbehövande vid gränsen. Jag vill emellertid peka på att RPS starkt ifrågasätter om det är praktiskt möjligt att ullämpa en sådan ordning vid de internordiska gränserna. Även SIV staller sig negativ till förslaget, såvida inte krafugt ökade resurser ställs till förfogande.
För egen del finner jag förslaget tilltalande. Det ligger också i linje med de principer som har Jagts fast av Ayktingkommissariatets exekutivkommitté. Det framstår för mig som naturligt att den centrala utlänningsmyndigheten alltid skall ha det yttersta ansvaret för bedömningen av asylansökningar och framställningar i övrigt om skydd när politiska skäl anförs. under förutsättning att detta kan ästadkommas utan allvarlig fördröjning av
handläggning och verkställighet. Mot bakgrund av de synpunkter på förfarandets närmare utformning som har lämnats vid remissbehandlingen vill jag emellertid föreslå vissa ändringar. Den ordning jag föreslår innebär i
sina huvuddrag följande.
När en avvisningsgrund föreligger och polismyndigheten bedömer att en utlännings påstående om risk för förföljelse eller risk för återsändande till krigsskädeplats eller straff för desertering eller krigsvägran är uppenbart oriktigt, får polismyndigheten meddela avvisningsbeslut. Detsamma gäller om en utlänning annars säger sig inte vilja återvända till hemlandet av
politiska skäl och de omständigheter han åberopar är sådana att de kan
lämnas utan avseende. I beslutet skall polismyndigheten ange att det grundar sig på en sådan bedömning som nu har nämnts. Polismyndighetens avvisningsbeslut bör emellertid inte vara omedelbart verkställbart. I stället skall polismyndigheten skyndsamt anmäla beslutet till SIV som likaledes skyndsamt har att besluta om verket skall överta ärendet eller inte. Den prövning som skall ligga till grund för SIV:s beslut i övertagandefrågan bör enligt min mening enbart ta sikte på om utlänningens påstående om risk för förföljelse eller därmed jämförbart påstående är uppenbart oriktigt eller — i
fråga om den som annars säger sig inte vilja återvända till hemlandet av
politiska skäl — om de åberopade omständigheterna kan lämnas utan avseende. Är så inte fallet, skall SIV överta ärendet. Möjlighet bör finnas för SIV att överta ärenden även i andra fall. Övertar SIV ärendet bör
polismyndighetens beslut anses som förfallet. I annat fall skall SIV besluta att ärendet inte skall övertas av verket. Ett sådant beslut får till följd att bestämmelserna i UtlL om verkställighet av avvisningsbeslutet utan
hinder av anförda besvär träder i tillämpning. Verkställighet skall då skyndsamt ske. Beslut härom fattas av polismyndighet.
En sådan ordning ger SIV det yttersta ansvaret för prövningen i de fall
då utlänningen åberopar förföljelse eller annat sådant skäl av politisk natur som normalt skall föranleda ärendets överlämnande. Samtidigt har en
Prop. 1979/80: 96 - 53
sådan ordning den avgjorda fördelen framför en absolut underställnings-
skyldighet att ärenden i vilka uppenbart ogrundade påståenden görs kan avgöras förhållandevis snabbt. Jag återkommer till denna fråga. Nägon besvärsrätt bör inte finnas i fråga om SIV:s avgörande med anledning av ett dit anmält avvisningsbeslut.
Som jag har nämnt skall SIV:s prövning i dessa fall avse endast frågan
om förutsättningar har förelegat för överlämnande av avvisningsärendet.
Verkets beslut att inte överta ärendet inverkar sälunda inte på utlänningens rätt att i vanlig ordning besvära sig över polismyndighetens avvisnings-
beslut. Prövningen av anförda besvär kommer emellertid i allmänhet att ske först sedan beslutet har verkställts. I de fall då SIV har förordnat att verket skall överta ärendet, kommer detta som nämnts att prövas I samma ordning och under samma förutsättningar som om polismyndigheten från början hade överlämnat ärendet. Har undantagsvis besvär redan anhängiggjorts får de därvid anses förfallna. För att ett sådant förfarande som jag nu har beskrivit skall kunna fungera
praktiskt måste det hos SIV inrättas en jourverksamhet av det slag som
kommittén har föreslagit. Det är angeläget att den särskilda prövningen av anmälda avvisningsbeslut ges en sådan prioritet, personalmässigt och i övrigt. att verkets avgöranden normalt kan meddelas inom loppet av några timmar från det att ärendet anhängiggörs. Detta bör enligt min mening också vara möjligt med hänsyn till arten av den prövning SIV skall företa. Kan avgörandet inte träffas relativt omgående, föreligger normalt anledning till övertagande av ärendet för materiell prövning i vanlig ordning. Jag förutsätter därvid att polismyndigheterna och SIV på samma sätt som nu för tids vinnande begagnar sig av telefon, telex och andra förekommande
tekniska hjälpmedel. Verkets beslut bör meddelas skriftligen genom telegram. telex, telefax eller annat liknande sätt. Hinder bör inte möta mot att
polismyndigheten dessförinnan underrättas om beslutet per telefon. Med
ett så utformat förfarande bör de svårigheter som RPS och SIV har pekat
på kunna bemästras. även om en viss fördröjning kan uppkomma av verkställigheten av avvisningsbeslut i uppenbara avvisningsfall. Det är enligt min mening inte önskvärt eller möjligt att göra undantag från den föreslagna ordningen för avvisning som sker vid en internordisk gräns. Vad jag nu har sagt för mig över till frågan om formerna för en utlännings
kvarhällande under den tid då SIV:s beslut inväntas. Kommittén föreslår att utlänningen skall få tas i förvar under tiden, även om de vanliga
förutsättningarna för förvarstagande inte föreligger. Någon besvärsrätt
föreslås inte. Förslaget har mött en omfattande och enligt min mening
välgrundad kritik. Det är självfallet angeläget att SIV:s resurser disponeras så att den
fördröjning som uppstår genom SIV:s nu nämnda prövning blir så liten som möjligt och i allmänhet högst någon eller några timmar. Under vänteti-
den bör normalt krävas att utlänningen finns omedelbart tillgänglig för
verkställighet av avvisningsbeshutet när SIV beslutar att inte överta avvisningsärendet. I den mån det är möjligt bör frågan om utlänningens uppehiallsplats lösas i samförstånd med denne. Inte sällan torde frågan kunna lösas praktiskt på detta sätt. Polismyndigheten kan 1. ex. föreskriva att utlänningen skall uppehålla sig på viss plats. exempelvis i tränsithallen på flygplatsen eler i de lokaler i övrigt där passkontrollen sker. eller meddela annan föreskrift som syftar till att ha utlänningen under uppsikt. Saknas praktiska möjligheter att ordna uppsikten på detta eller liknande sätt eller är det med hänsyn ull omständigheterna inte tillräckligt med nu beskrivna åtgärder, får polismyndigheten tillgripa de övriga tvångsmedel som anges I UID. Förvar får enligt såväl gällande som föreslagna bestämmelser tillgripas bl.a. när det finns sannolika skäl för avvisning eller när verkställighet av ett avvisningsbeslut är aktuell och risk föreligger för att utlänningen häller sig undan. Jag vill emellertid understryka att förvar inte bör tillgripas om uppsikten över utlänningen tilfredsställande kan ordnas
på unnalt sätt.
2.5 Bestämmelserna om avlägsnande av utlänningar, m. m. 2.51 Inledning Utlänningskontrollen är uppbyggd enligt två principer, dels som en individuell kontroll, dels som en generell kontroll. Den individuella kontrollen avser att förhindra att en icke önskvärd utlänning vistas + landet. Han kan antingen avvisas, utvisas eller förvisas
enligt bestämmelser 1 UtlL.
Den gencreila utlänningskontrollen avser att reglera tillströmningen av invandrare. Sedan länge har vi i vårt land en reglerad arbetskraftsinvandring. Det hänger samman med att vi eftesträvar att bereda den som uccepteras för invandring så goda arbets- och levnadsförhållanden som möjligt i värt land och att ge honom eller henne skydd mot att sändas iväg när de ekonomiska förhållandena i landet försämras. De strävanden. som avser att stärka invandrarnas situation i värt land, sätter med nödvändighet en gräns för våra möjligheter att ta emot utlänningar som inte är flyktingar eller i övrigt har ett berättigat krav på att få stanna här. t.ex. en make/ maka eller minderåriga barn.
Regleringen av tillströmningen av invandrare åstadkoms genom att regeringen, enligt bemyndigande i UtlL. har rätt att förordna att en utlänning
inte utan tillstånd får resa in, uppehålla sig eller arbeta i landet. En
utlänning kan avvisas om han inte har erforderligt pass och tillstånd att
resa in i landet. Han kan förpassas om han vistas här utan tillstånd. Förpassningsinstitutet kan ses som den negativa sidan av tillståndssystemet. Redogörelse för gällande bestämmelser finns i betänkandet (SOU 1977: 28). Konare väntetider i utlänningsärenden (s. 50—52) samt i betän-
kandet (SOU 1979:65) Ny utlänningslag (s. 73-84).
En utlänning kan dessutom i vissa fall bli föremål för hemsandning.
Enligt 718 första stycket UtIL får regeringen meddela bestämmelser om hemsändande av en utlänning som uppbär socialhjälp eller som har omhändertagits enligt barnavärdslagen (1960:97), lagen om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall (1966: 293) eller 35 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Utlänningslagkommittén har ingående granskat gällande bestämmelser om avlägsnande av utlänningar och tillämpningen av dessa (betänkandet
s. 97-104). I betänkandet förestås betydelsefulla ändringar av gällande
ordning.
2.5.2 Avvisning I betänkandet erinrar kommittén om att den grundläggande principen att endast svenska medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas i värt land får särskild betydelse när fråga uppkommer om avvisning. Däremot får summa princip mindre styrka när det är fråga om utlänningar som har fätt vistas en viss tid i vårt land. Sveriges ansvar gentemot den som har
accepterats som invandrare träder då alltmer i förgrunden. Avvisningsbestämmelsernas utformning är inte endast ett svenskt intresse. På grund av det gemensamma nordiska passkontrollområdet har
det varit nödvändigt att i möjligaste mån samordna avvisningsbestämmelserna i de nordiska länderna. Kommittén har också i sitt arbete beaktat förslagen i den nordiska kommitténs betänkande Utlänningspolitik och
utlänningslagstiftning i Norden (NU 16/70).
I fråga om förutsättningarna för avvisning enligt 188 UtIL. dvs. avvis-
ning på formella grunder, föreslår kommittén endast smärre sakliga ändringar. De hänger samman med kommitténs förslag att UT skall vara
ordnat före inresan. I konsekvens härmed föreslås att den som saknar föreskrivet UT vid inresan skall kunna avvisas. Undantag skall som tidigare har berörts gälla för flyktingar, nära anhöriga och vissa andra grupper. Som jag redan tidigare har berört i samband med frågan om införande av krav på UT före inresan i Sverige ansluter jag mig till kommitténs förslag. De övriga ändringar i fråga om avvisning på formella grunder som kommittén har föreslagit är av formell natur och jag återkommer till dem i sam-
band med specialmotiveringen. Avvisning på materiella grunder får ske enligt 198 UtlL. Det är bl. a.
fallet när utlänningen saknar medel för vistelsen här och hemresan (19 § 1).
Kommittén anser att bestämmelsen bör finnas kvar men tar samtidigt upp en fråga som har vållat osäkerhet vid tillämpningen. Frågan gäller huruvida avvisning kan ske av en person som under den tillständsfria tiden söker AT
men har så mycket pengar att han klarar sig under denna tid. Genom att
söka AT visar han emellertid att han tänker stanna kvar efter utgången av
den tillståndsfria tiden men att han behöver arbeta för att försörja sig under sin tänkta vistelsetid i Sverige. Enligt kommitténs uppfattning bör avvis-
ning kunna ske i en sådan situation. De remissinstanser som har berört frågan delar kommitténs uppfattning. I flera yttranden framhålls vikten av ett klarläggande på denna punkt. Även jag anser att avvisning enligt det nämnda lagrummet skall kunna ske också i fall då det efter inresan. men under den tremåänadersperiod då avvisning får ske, framkommer omständigheter som gör det antaghgt. att utlänningen avser att stanna kvar utöver den uppehållstillständsfria tiden och saknar medel för sin avsedda vistelse hår. Så torde inte sällan vara fallet när utlänningen ansöker om AT. En bedömning av utlänningens avsikter måste givetvis ske i varje särskilt fall.
Enligt 7952 Ut kan en utlänning avvisas om han tänker söka sitt
uppehälle här eller i ett annat nordiskt land och det skäligen kan antas att han inte kommer att ärligen försörja sig. Detsamma gäller enligt 198 2 samma lag beträffande en utlänning som under de närmast föregående två aren har ägnat sig ät viss angiven asocialitet eller brottslighet. Dessa avvisningsgrunder har använts mycket sällan. Enligt kommittén saknas anledning att i avvisningssituationen avstå från möjligheten att hindra en utlänning som bedriver sådan verksamhet som avses i 198 3 (otukt, koppleri och olovlig införsel eller utförsel att komma in i landet. Dessa omständigheter ryms emellertid inom den i 198 2 angivna avvisningsgrunden och
Den omständigheten att en utlänning, som vill resa in i Sverige, under de
senast förflutna två ären har yrkesmässigt ägnat sig åt prostitution, kopp-
leri eller olovlig införsel eler utförsel utgör ett starkt indicium på att utlänningen inte kommer att här försörja sig på ett ärligt sätt. Är sådana omständigheter kända för polismyndigheten, kan sålunda avvisning ske enligt 198 2 Ull. Det finns emellertid också åtskilliga andra omständigheter som kan medföra samma bedömning. Jag delar därför kommitténs uppfattning att det är bättre att behålla endast den vidare avvisningsgrunden i punkten 2. nämligen att avvisning får ske när det skäligen kan antas alt utlänningen inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt. I fråga om avvisningsgrunden i 7984. vilken avser den som tidigare har dömts till frihetsstraff och skäligen kan befaras fortsätta brottslig verksam-
het. föreslår kommittén en mindre ändring i anslutning till ett förslag av
den nordiska kommittén. Den förordar att bestämmelsen kompletteras med en möjlighet att avvisa en utlänning, som på grund av annat särskilt
förhåltande än att han tidigare har dömts till straff, kan antas komma att begå brott i landet. Jag ansluter mig till förslaget.
Beträffande övriga avvisningsgrunder föreslår kommittén inga ändring-
ar.
I anslutning till bestämmelsen i 198 sista stycket om att avvisning inte får ske av den som har visering celler UT framhäller kommittén att det enligt dess uppfattning inte bör anses föreligga något hinder att avvisa den som har haft visering men vars visering har löpt ut, när avvisningsfrågan prövas. Bland de tillämpande myndigheterna råder olika uppfattningar om
bestämmelsens innebörd. Vid remissbehandlingen har kommitténs upp-
fattning välkomnats och önskemål framställts om ett uttalande i propositio-
nen av denna innebörd. Enligt min mening står kommitténs uppfattning i
god överensstämmelse med den nämnda bestämmelsen. Med hänsyn till
att skilda uppfattningar har förekommit. föreslår jag att bestämmelsen
förtydligas så att det framgår att undantaget endast avser den som vid avvisningstillfället har ännu gällande visering eller UT.
Ett avvisnpingsbeslut kan i dag inte förses med förbud för utlänningen att under viss tid återvända till Sverige. Kommittén föreslär att en sådan
möjlighet skall införas eftersom det enligt kommittén har visat sig finnas
behov av detta. Avvisningsbeslutet är nämligen i annat fall i sin helhet konsumerat när utlänningen har lämnat riket. Detta har hittills medfört att
ett nytt avvisningsförfarande har fått inledas. om utlänningen återvänder
hit. Förenas avvispingsbeslut däremot med ett återreseförbud under viss tid. kan avvisningsbeslutet under denna period verkställas på nytt när utlänningen försöker ta sig in i Sverige.
Ett återreseförbud bör enligt kommittén inte ges när utlänningen avvisas
därför att han har glömt sitt pass, saknar visering eller i övrigt när han bör ha möjligheten att inom kort återvända till Sverige. I allmänhet bör möjligheten att förena avvisningen med ett återreseförbud begränsas t.ex. till
sädana fall då utlänningens skäl att stanna i landet tidigare har prövats i
flera instanser och det finns anledning att anta att han ändå avser att försöka ta stig in illegalt i Sverige. I normalfallet föreslås längre tids återreseförbud än tre månader inte böra förekomma.
Förslaget har tillstyrkts främst av RPS och ett antal polismyndigheter. JK har ställt sig tveksam till bestämmelsen medan socialstyrelsen och SIV,
på olika grunder, har avvisat förslaget. Socialstyrelsen befarar att möjligheten att meddela återreseförbud i vissa fall kan leda till allvarliga rättsför-
luster för asvlsökande, som därigenom riskerar att avskäras från att få sin sak prövad på nytt fastän nytillkomna omständigheter skulle ha medfört
asyl. SIV pekar på att information till polismyndigheterna om återreseför-
budet knappast kan hinnas med på den korta tid — tre månader — som förbudet normalt gäller och på att antalet fall där ett återreseförbud är
motiverat torde vara få.
Jag delar uppfattningen att värdet av en möjlighet att ge återreseförbud i samband med avvisning är begränsat. Jag vill erinra om att kommittén
framhåller, att ett återreseförbud knappast kan komma ifråga annat än i vissa speciella situationer. då för övrigt avlägsnande vanligen sker på
annat sätt än genom avvisning. Risken för rättsförluster för skyddsbehövande utlänningar eller för bona fide turister kan man inte heller bortse från. En möjlighet för polismyndigheten att i samband med avvisning
förbjuda återinresa inom viss tid torde vidare få förenas med cn rätt för
samma myndighet att upphäva förbudet. I stället för den vanliga avvis-
ningsprövningen kommer polismyndigheten då i många fall att, på anförda
skål, få pröva även frågan om upphavande av äterreseförbudet. Jag är därför inte beredd att föreslå att möjligheten till äterreseförbud vid avvisning införs i UU. F det föregående har jag angett att avvisning kan ske på formella och på materiella grunder. Avvisning på formell grund skall i dag ske vid utlänningens ankomst till riket eller inom en vecka därefter. Om utlänningen inte har inresebehandkus får avvisning på sådan grund ske när utlänningen första gången uppsöker eller anträffas av en polismyndighet. Avvisning får dock aldrig ske senare än re månader från inresan. Avvisning på materiell erimnd skall ske när utlänningen ankommer till riket eller inom tre månader från ankomsten. RPS. SIV och ett antal polismyndigheter har i sina yttranden begärt att den nuvarande tremånadersgränsen avskaffas. Man tframhäller att tidsbegränsningen i praktiken har medfört att många utlänningar häller sig dolda under den första tremaånadersperioden för att undgå risken för avvisning. Därefter maste avlägsnande ske genom förpassning. vilket i allmänhet innebär att en eventuell verkställighet ligger långt fram i tiden. En polismyndighet menar att ett slopande av tidsbegränsningen kan leda till att utlänningar som nu håller sig dolda kommer att anmäla sig till polisen tidigare. De nuvarande bestämmelserna om tidsfristen för avvisning på formell grund infördes är 1977 med verkan fr.o.m. den I juli samma är (prop. 1976:77:1323. Dessförinnan kunde avvisning på formella erunder ske endast vid ankomsten eller omedelbart därefter”. Ändringen föranleddes av en framställning från SIV. I denna framhöll verket att utlänningar som kom till Sverige utan UAT och som ville stanna här undvek att ta kontakt med polisen under de första tio dagarna efter inresan. Svttet med retormen var att genom en utsträckning av tiden för avvisning av formella skäl motverka den av SIV nämnda tendensen. Att döma av RPS yttrande i detta ärende har ändamälet med 1977 års ändringar inte uppnätts. De förhållanden som RPS pekar på är självfallet inte önskvärda. Jag är emellertid inte beredd att gå med på ett slopande av den nyligen införda tremanadersgränsen. Det ligger i avvisningsinstitutets natur att beslut skall
träffas inom rimlig tid från inresan. Det torde också vara fallet i de flesta
stater och gäller i de övriga nordiska länderna. Uppkommer frågan om avlägsnande av en utlänning, som har varit i landet under en längre tid. bör avlägsnandet beslutas av den centrala utlänningsmyndigheten och ske i form av förpassning (utvisning enligt terminologin i den nya UtlL.). Detta bör enligt min mening gälla även när utlänningen har hållit sig gömd. I ett hänseende har kommittén föreslagit en viktig förändring av avvisningsärendenas handläggning. Befogenheten för polismyndigheterna att
intill tre månader från ankomsten avvisa en utlänning på materiella grun-
der. även om han har passerat genom passkontrollen. föreslås avskattad. Beslut i dessa fall föreslås i stället få meddelas av SIV som utvisningsbe-
Prop. 1979/80: 96 | 59
slut. Tanken bakom förslaget är den jag förut nämnde, nämligen att till avvisning bör hänföras endast avlägsnanden som sker i anslutning till inresan. Därtill kommer avvisning som sker när en icke inresebehandlad utkinning först anträffas, om detta sker inom tremånadersperioden. Såväl RPS och SIV som en rad polismyndigheter har tagit avstånd från förslaget. Enligt deras mening fungerar den nuvarande ordningen att polismyndighet beslutar i dessa fall tillfredsstältande. I de flesta fall är det fråga om utlänningar som saknar medel för sitt uppehälle och som accepterar att resa tillbaka. De nöjdförklarar sig i betvdande utsträckning, varefter verkställighet kan ske. Med den föreslagna ordningen skulle avlägsnandeärendena onödigtvis komma att dra ut på tiden genom att ärendet efter polisutredningen skall prövas av STV. I många fall skulle det bli nödvändigt att ta utlänningar I förvar i väntan på STV:s beslut. Jag har från principietla utgångspunkter sympatier för den ordning som kommittén har föreslagit. Avgörande bör emellertid vara vad som utgör den mest praktiska lösningen. De synpunkter som remissinstanserna har anfört väger enligt min mening tungt. Jag finner därför inte skäl att föreslå någon ändring på denna punkt i förhållande tll vad som gäller nu. Polismyndigheterna bör därför också i fortsättningen få besluta om avvisning på miateriell grund under de första tre månaderna trån inresan. Mot kommitténs förslag att en polismyndighet i vissa begränsade fall skall få möjlighet att upphäva sitt avvisningsbeslut har jag ingen invänd-
ning. Jag föreslår alltså utt detta får ske. om efter beslutet nya omständig-
heter inträffar eller blir kända, som medför att beslutet uppenbarligen inte längre bör gälla.
23 Förpassning I fråga om förpassningsbestämmelserna har nyligen genomförts ändringar. Dessa trädde t kraft den I juli 1978 (prop. 1977/78:90). Ändringarna imnebär att SIV samtidigt med att verket lämnar en ansökan om UT utan bifall skall meddela beslut om förpassning. Endast när synnerliga skäl föreligger skall verket underläta att i det sammanhanget meddela förpassningsbeslut. Kommittén erinrar om att förpassningsärendena kommer att ändra karaktär om dess förslag om krav på UT före inresan genomförs. Avsikten är att prövningen i ett förpassningsärende i fortsättningen i huvudsak skall vara av formell art. Därigenom bör enligt kommittén väntetiderna kunna förkortas ytterligare. I ett avseende föreslår kommittén en ändring i själva förpassningsbestämmelserna. Ett förpassningsbeslut bör i framtiden innehålla förbud för utlånningen att under viss tid, minst ett halvt är. återvända till Sverige utan tillstånd av SIV. Endast om det föreligger särskilda skäl skall förbud inte ges. I dag är ordningen i stället den att återreseförbud skall ges endast när det föreligger särskilda skäl.
Förstaget har I allmänhet lämnats utan erinran. I ett vtträande förordas att nuvarande ordning bibehälls medan I ett annat förbudstiden föreslås normalt vara ett är. För egen den ansluter jag mig till kommittéförslaget.
2.5.4 Förvisning En utlänning kan enligt 26 och 27§§ UtL förvisas om han har begatt brott av viss svärhetsgrad. En ytterligare förutsättning är i allmänhet att risk föreligger för fortsatt brottslighet. När domstolen bedömer om förvisning skall ske skall den ta hänsyn till uttänningens levnads- och familjeförhällanden och längden av hans vistelse här. Den som hur haft permu-
nent uppehällstillstånd (PUT) sedan minst ett är eller bott här i minst fem
år får förvisas bara om det finns synnerliga skäl. När domstolen bestäm-
mer straffet skall den ta hänsyn till det men som utlänningen lider av
förvisningen. Kritik har under ärens lopp riktats mot gällunde förvisningsbestämmelser. Kommittén redovisar kritiken och exemplifierar bestämmelsens tillämpning på s. 139-144 i betänkandet. I korthet kan invändningarna sägas ta sikte på följande förhållanden. Beaktandet av menet leder till
orättvisa gentemot andra dömda när det visar sig att förvisningen inte kan
verkställas på grund av politiskt verkställighetshinder. Eftersom nordbor
inte kan få PUT dröjer det i deras fall lång tid innan den begränsning
inträder som ligger i kravet på synnerliga skäl. Ett förvisningsbeslut som
inte kan verkställas blir ändå bestående under mycket läng tid innan det upphävs. Detta medför stora olägenheter för den förvisade. Dessutom har det ibland gjorts gällande att domstolarnas praxis varit oenhetlig och
onödigt sträng. Kommittén erinrar om att utländska medborgare som bor i Sverige som en följd av de senare årens reformarbete i allt flera hänseenden jämställs med svenska medborgare. Den anser det därför naturligt att överväga inskränkningar I möjligheten att avlägsna invandrare ur landet. Medborgare i ett annat nordiskt land har i högre grad än andra utlänningar fått samma rättigheter som tillkommer svenska medborgare. Beträffande nordborna bör därför enligt kommittén övervägas inskränkningar 1 förvisningsmöjligheten utöver vad som kan komma att gälla för övriga utlänningar. Det bör dock inte komma i fråga att upphäva bestämmelserna om förvisning
när det gäller invandrare. Om en utländsk medborgare, som är bosatt här, gör sig skyldig till allvarlig brottslighet här. bör samhället enligt kommit-
téns mening ha möjlighet att reagera med — förutom brottspäföljd — ett
beslut om avlägsnande av utlänningen frän landet. Det finns enligt kommitténs uppfattning inte heller på detta område anledning att överge den princip som ligger till grund för vår nuvarande utlänningslag. nämligen den att det endast är svenska medborgare som har en ovillkorlig rätt att vistas här. Inte ens beträffande nordbor — som i så hög grad i övrigt jämställs med svenska medborgare — finns tillräcklig anledning att helt frångå den principen.
De allmänna värderingar som kommittén salunda uttalar har mött gillande hos majoriteten bland remissinstanserna. LÖ framhåller sälunda att förslaget bör ses som en konsekvens av den under senare tid förda invandringspobitiken. Förslaget sägs ge en ökad trygghet för de invandrare och invundrarbarn som har föredragit att bibehålla medborgarskapet 1 sit ursprungsland. Nägra remissinstanser vill gå längre än kommittén. Svenska flyktingrädet anser att förvisningen är ett inhumant straff som inte hor hemma i ett demokratiskt rättssystem. Några remissinstanser föreslår att nordiska medborgare undantas från möjligheten till förvisning. Å andra sidan menar nägra äklagar- och polismyndigheter att nuvarande bestämmelser är uttryck för en riktig avvägning mellan medborgarnas och utlänningarnas intresse och motsätter sig därför ändring.
Även jag delar det synsätt som kommittén har gett uttryck för och det stora fertalet remissinstanser har anslutit sig tilll Förvisningsmöjligheter mäste finnas kvar men det är angeläget att som ett led i invandrarpolitiken begränsa dess användning på utlänningar som har rotat sig i vårt land. Den nära samhörigheten mellan de nordiska länderna och den omständigheten att Norden utgör ett gemensamt passkontrollområde talar för att nordbor i större utsträckning än andra utlänningar undantas från möjligheten till förvisning. Att helt utesluta den möjligheten bör dock inte komma i fräga. I det följande avser jag att närmare gå in på förutsättningarna för att en utlänning skall kunna förvisas. Dessförinnan vill jag nämna att jag, liksom en enig remissopinion, delar kommitténs uppfattning att allmän domstol liksom hittills skall fatta beslut i fråga om avlägsnande på grund av brott. Jag vill i denna del i övrigt hänvisa ull vad kommittén anför på s. 192—194 i betänkandet.
I fråga om avgränsningen av den brottslighet som skall kunna föranleda förvisning får jag hänvisa till de överväganden som kommittén redovisar på s. 145 i betänkandet. Kommittén kommer fram till att nuvarande ordning, enligt vilken förvisningmöjligheten knyts till den påföljd som kan följa på brottet. har sådana fördelar framför andra metoder att den bör behållas. För närvarande krävs för förvisning att fängelse i mer än ett är kan följa på brottet. Kommittén förordar att den regeln behålls. Jag anser den bedömningen vara riktig. Skulle gränsen i stället sättas vid två ärs fängelse, skulle nämligen möjligheterna bortfalla att förvisa en utlänning som vid tillfälligt besök här gör sig skyldig till stöld eller misshandel. Liksom hittills bör, som också kommittén föreslagit. normalt krävas att brottet i det särskilda fallet skall vara allvarligt.
Jag delar också kommitténs uppfattning att det nuvarande kravet på att risk skall föreligga för fortsatt brottslighet bör finnas kvar. Vid främst särskilt allvarliga valdsbrott bör emellertid förvisning liksom hittills kunna ske oberoende av sådan risk.
De frågor som står I centrum för kommitténs överväganden avser hänsynstagander till utlänningens levnads- och familjeförhållanden och den
tid utlänningen har vistars här. Womnmittén understryker starkt de svärigheter som förvisningen medför för en utlänning som har hunnit etablera sig här. Familjen drabbas ofta härt och frågan om förvisning bör därför prövas mot den skada och olågenhet som kan vällas den förvisades familj. Hänsyn
bör enligt kommittén också tas till utlänningens soctala situation i övrigt.
Även om han inte har familj här är det enligt kommitténs mening rimligt att hänsyn tas tll om han i övrigt levt under ordnade förhållanden i Sverige. Hans arbets- och bostadstörhällanden bör därför beaktas. Om han är arbetslös och Jetta beror på omständigheter som han inte räder över, skall
det förhållandet inte läggas honom till last vid bedömningen av frågan om
förvisning. Redan enligt nu gällande bestämmelser skall hänsyn tas till de förhällanden som kommittén framhåller. Jag anser det ändå angeläget att understryka vikten av att största mörliga hänsyn tas till utlänningens och hans familjs sociala situatwon. De synpunktier som kommituen anför kan jag fullt ut ansluta mig tll. Detsamma gäller kommitténs bedömning av längden av den vistelsetid. efter vilken förvisning endast får ske om det föreligger synnerliga skäl. Det
starkare skydd som nu mträder efter fem år bör sälunda i fortsättningen
inträda redan efter tre års vistelse här. Den nuvarande begränsningen i fråga om den som har PUT bör vidare behållas, Närmare bestämt bör synnerliga skäl krävas för att förvisning skall få ske av den som när åtalet väcktes sedan minst ett är hade PUT eller som då lagligen hade vistats här i minst tre år. En sådan begränsning sammanfaller. som kommittén och RÅ påpekar. med villkoren för kommunal rösträtt och valbarhet i kommunalval. När det gäller invandrare från ett annat nordiskt land föreslår kommittén att det inte föreskrivs någon minsta tid för vistelsen här, innan den begränsning inträder som ligger i kravet på att "synnerliga skäl” skall föreliggå för att domstolen skall kunna döma till förvisning. Det avgörande för bedömningen av om en nordbo är att betrakta som invandrare skall i stället anses vara om han har kommit hit för bosättning och etablerat sig här. t. ex fått arbete och bostad, tagit hit sin familj och lätit barnen börja skolan. Kommittén anser emellertid att det nu tramförda förslaget även bör prövas mot bakgrund av vad som kan komma att gälla för svenska medborgare i
Danmark, Finland och Norge efter den översyn av respektive lands utlänningslagstiftning som nu pågår I dessa länder. Kriminalvärdsstyrelsen menar att förvisningsmöjligheten borde kunna
avskaffas när det gäller nordbor. RÅ ger uttryck för samma synpunkt men
anser sig ändå, i frånvaro av en samordnad nordisk invandringspolitik och en enhetlig kriminalpolitik, inte kunna förorda en sädan ordning. De äkla-
gare och polismyndigheter som har vttrat sig i frågan har i allmänhet den motsatta inställningen och anser förslaget alltför långtgående. För närvarande är en nordbo sämre ställd än andra utlänningar i förvis-
ningssammanhang. Eftersom han inte behöver och därför inte heller får PUT. mäste han vara bosatt här i fem år innan hans ställning stärks i förvisningssammanhang. Detta är självfallet inte rimligt. Det framstår som särskilt otillfredsställande mot bakgrund av den nära samhörighet som räder mellan våra länder och som har tagit stg uttryck i bl.a. en gemensam nordisk arbetsmarknad. A andra sidan anser jag det inte nödvändigt eller önskvärt att gå så långt som kommittén har föreslagit. särskilt mot bakgrund av att någon motsvarande ordning inte övervags för svenska medborgare i de övriga nordiska länderna. Jag förestår + stället att kravet på förekomsten av synnerliga skäl i fråga om nordbor skall inträda först eher någon tids bosättning i Sverige. En lämplig begränsning erhålls enligt min mening med ett krav på två ars bosättning hår. Tiden kommer därvid att motsvara tiden för ett ärs innehav av PUT. Den sammanfaller även med den vistelstid som krävs för naturalisering av en nordbo i Sverige. Kommiltén tar särskilt upp frågan om förvisning skall kunna tillgripas
beträffande en invandrare som har kommit hit som barn eller mycket ung
och har fatt större delen av sitt liv präglat av förhållandena i Sverige. Det skulle enligt kommitténs uppfattning vara synnerligen stötande att avlagsna honom härifrån. även om han gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Jag delar den asikten. I likhet med kommittén anser jag att sådana invandrare över huvud taget inte bör avlägsnas härifrån på grund av begånget brott. I betänkandet gar kommittén närmare in på innebörden av att synnerliga skäl skall föreligga för att förvisning skall få ske. Ett sådant skäl anges vara att brottsligheten är sårskilt allvarlig. Kommittén lämnar också på s. 149 och 150 i betänkandet sina synpunkter på värderingen i bl.a. förvisningssammanhang av olika slags kriminella handlingar. Sammanfatiningsvis anför kommittén att brott mot person, såsom mord och dråp samt svåra integritetskränkningar, självfallet utgör en även I detta sammanhang ytterst allvarlig brottslighet. Organiserad brotislighet. där gärningsmännen systematiskt med olika metoder skaffar sig själva en ekonomisk vinning på enskildas eller på samhällets bekostnad, bör enligt kommittén också höra hit. Kommittén syftar på bl.a. ekonomiska brott såsom skatte- och gäldenärsbrott av allvarligare art. Även brottslighet som medför stora skadeetfekter, t.ex grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika. räknas in i samma kategori. Dessa allmänna bedömningar.som har lämnats ocmotsagda av remissinstanser. framstår för mig i princip som välgrundade. Givet är dock att omständigheterna I det särskilda fallet alltid måste beaktas.
För närvarande dömer domstolarna inte sällan till förvisning trots in-
vändning om politiskt flyktingskap. Det kan få till följd att förvisningsbeslutet inte kan verkställas. Denna domstolspraxis hänger bl.a. samman med svårigheter för domstolarna att göra självständiga flyktingskapsbedömningar. Som kommittén visar (s. 1511 betänkandet) inträffar det emel-
lertid i praktiken sällan att en förvisningsdom föranleder prövning i verkställighetsärendet och i ytterst få fall att verkställighetshinder vid en sädan prövning visar sig föreligga. Genom det förslag till en flyktingförklaring som jag i det föregående har redogjort för kommer emellertid saken i ett nytt läge. Jag får i denna del även hänvisa till kommittébetänkandet s. 152-154. Enligt kommitténs förslag. som jag ansluter mig till. skall den som har fätt en fyktingförklaring. dvs. den som av SIV eller regeringen har tillätits att stanna därför att han är flykting, och vars flyktingstatus inte har upphört inte dömas till förvisning. Därigenom undgår man att frågan om politiskt verkställighets-
hinder uppkommer i dessa fall. De förhållanden som sålunda skall beaktas
it rättegängen framgår av utlänningens personakt och kan lätt konstateras
av SIV på begäran av åklagaren och domstolen. I de fall däremot då
utlänningen saknar flyktingförklaring — vilket bl. a. gäller för dem som har kommit före de nva bestämmelsernas ikraftträdande — bör, som kommit-
tén har föreslagit, domstolarna liksom nu döma till förvisning när det finns
skäl till detta. Eventuellt verkställighetshinder får i stället på samma sätt som nu prövas när verkställigheten är aktuell. Jag anser dock i likhet med kommittén att domstolen bör kunna underlåta förvisning i situationer då det för domstolen framstår som uppenbart att den åtalade är flykting och
Den ordning som jag nu har beskrivit är försedd med ett undantag. En flykting som har gjort sig skyldig till synnerligen grov brottslighet och som
därigenom har visat att hans fortsatta vistelse här skulle innebära en allvarlig fara för ordning och säkerhet har enligt 548 UtIL förverkat
asylrätten. Enligt paragrafens första stycke kan förvisningsbeslutet verkställas om den dömde genom synnerligen grov brottslighet har visat att hans fortsatta vistelse här skulle innebära en allvarlig fara för allmän
ordning och säkerhet. Verkställighet får emellertid inte ske om den förföljelse som hotar honom innebär fara för hans liv eller på annat sätt är av
särskilt svår beskaffenhet. Enligt 54§ andra stycket UtlL gäller att en flykting som genom sin verksamhet är farlig för rikets säkerhet alltid kan avlägsnas härifrån. Flyktingens intresse av att blir kvar här och åtnjuta
skydd underordnas således rikets säkerhet. När det är fråga om sådan brottslighet som anges i 54§ UtIL bör därför domstolen normalt döma till
förvisning när detta är motiverat utan hinder av att utlänningen är flykting och har fått en flyktingförklaring. I verkställighetsärendet får senare prö-
vas om förvisningsbeslutet kan verkställas. I detta fall är det regeringen som fattar beslut i verkställighetsärendet. Står det för domstolen klart att
flyktingen riskerar dödsstraff i hemlandet, bör dock någon förvisningsdom inte meddelas.
Före tillkomsten av nuvarande UtIL var det länsstyrelserna som beslutade om utvisning med anledning av brott. I samband med att beslutanderätten fördes över till domstol föreskrevs att der men utlänningen lider genom
avlägsnandet skall beaktas när övriga påföljder bestäms. Bestämmelsen
innebär att utlänningen i allmänhet får kortare straff än han annars skulle
ha fått. om domstolen finner att han lider men av förvisningen. Mot bakgrund av att det med nuvarande ordning uppkommer orättvisor mellan personer som döms för samma eller likartade brott och att man vid andra former av avlägsnande inte beaktar det men utlänningen lider om han
avlägsnas härifrån anser kommittén att bestämmelsen i dess nuvarande utformning bör utgå. Kommittén pekar också på att de som i fortsättningen
skall kunna avlägsnas från Sverige i första hand är tillfälliga besökare. Man
kan enligt kommittén inte generellt påstå att dessa lider skada av någon större betydelse genom förvisningsbeslutet. Även om sålunda hänsyn inte
längre borde tas vid straffmätningen till det men en utlänning lider av förvisningen, bör detta enligt kommittén inte hindra att domstolen låter
valet av påföljd påverkas av att utlänningen också döms till förvisning. I denna fråga har kritik från flera håll framförts under remissbehandling-
en. Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig har framhållit att förvisningen utgör en påtaglig börda för den dömde. Man har därvid pekat inte bara på det förhållandet att utlänningen tvingas lämna landet och inte
på lång tid får återvända hit utan också på att en förvisad under straffavtjänandet är sämre ställd än andra intagna i fråga om bl. a. placering i öppen anstalt och rätt till permissioner. Några remissinstanser framhåller
vidare att den orättvisa, som kan uppkomma när en utvisad med hänsyn till
förvisningen döms till ett lägre straff än en annan person som har begått samma slags brott och förvisningen senare inte verkställs, får minskad
betydelse om flyktingar inte längre får dömas till förvisning.
Den undersökning som kommittén har gjort ger enligt min mening klart vid handen, att den praktiska betydelsen av det nämnda rättviseproblemet har betydligt överskattats. Med hänsyn härtill och till de förslag jag har lagt fram om beaktandet av flyktingstatus i samband med brottmål i vilka en utlänning är åtalad anser jag inte att det finns anledning att ta bort den nuvarande bestämmelsen om beaktande av förvisningsmenet. Om detta inte fick beaktas skulle utlänningarna onödigtvis komma att bli sämre ställda i påföljdshänseende än andra dömda. Inte heller finner jag anledning att överväga en ordning för omprövning av brottspåföljden när förvis-
ningen inte har kunnat verkställas, som en remissinstans har föreslagit.
På s. 156—158 i betänkandet utvecklar kommittén närmare på vilket sätt förvisning bör kunna förenas med olika brottspåföljder. De överväganden som kommittén därvid har gjort har i allt väsentligt lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även för egen del kan jag ansluta mig till kommitténs synpunkter utom så till vida att jag anser att förvisningsmenet skall beaktas
vid bestämmandet av brottspåföljden.
Slutligen vill jag ta upp frågan om förbudet för en förvisad utlänning att återinresa i Sverige. Enligt 288 UtlL skall domen eller beslutet om förvis-
ning innehålla förbud för utlänningen att återvända till riket. Förbudet får
S Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 96
av domstolen begränsas till att gälla viss tid. Huvudregeln är alltsä alt förbudet att återvända saknar tidsbegränsning. Kommitténs undersökning visar emellertid att domstolarna i varje fall under senare är har kommit att i stor utsträckning använda sig av möjligheten att tidsbegränsa förbudet. Mot den bakgrunden föreslår kommittén att bestämmelsen ändras så. att äterreseförbudet enligt huvudregeln blir tidsbegränsat. Normalt bör det gälla i fem år. Förbud med mycket korta tidsgränser. 1. ex mindre än två är. bör enligt kommitténs mening inte förekomma. Avgörande för förbudstidens längd bör enligt kommittén vara utlänningens samhällsfarlighet och risken för återfall.
Förslaget har vunnit allmänt gillande av remissinstanserna. En av dem
föreslår emellertid att minimitiden sätts till fem är. Jag anser kommitténs förslag att låta ett tidsbegränsat äterreseförbud bli det normala synnerligen
välmotiverat. Nuvarande bestämmelse framstår som i hög grad otidsenlig.
vilket också visar sig i domstolarnas ändrade praxis. Möjlighet bör även enligt min mening finnas att begränsa återreseförbudet till att avse två år i ringa fall.
2.5.5 Utvisning Utvisning kan enligt 298 första stycket 1-4 UtlL komma ifråga när en utlänning hänger sig åt asocial livsföring av det slag som där närmare anges eller när utlänningen utomlands har dömts till frihetsstraff och kan befaras
fortsätta brottslig verksamhet här. Dessutom kan utvisning ske av en presumtiv terrorist (298 första stycket 5) samt i fall då hänsyn till rikets säkerhet påkallar det (34 §). Från de båda senare situationerna bortser jag i
det följande. Utlänningslagkommittén nämner inledningsvis att möjligheten till utvisning utnyttjas mycket sällan. Detta hänger enligt kommittén troligen samman med att utvisningsbestämmelserna ger en möjlighet att avlägsna en icke önskvärd utlänning, fastän denne enligt de invandringsrättsliga
reglerna har fått rätt att vistas här. Kommittén pekar på att synen på
invandrare i Sverige har förändrats sedan den första utlänningslagen kom
till och att det numera anses att utländska medborgare som bor i Sverige så långt som möjligt bör likställas med svenska medborgare. Till skillnad från
vad som gäller om förvisning är vidare grunderna för utvisning — med ett
undantag — inte brott utan ett asocialt beteende från utlänningens sida.
Även i fråga om uppfattningen av ett sådant beteende anges den allmänna
inställningen i samhället ha förändrats sedan nuvarande utlänningslag kom till. Man är numera främst inställd på att finna orsakerna till individens problem för att därigenom komma till rätta med dem. Repression har i ökande utsträckning ersatts med åtgärder som tar hänsyn till den enskildes
integritet och självbestämmanderätt. Kommittén framhåller att utvisnings-
bestämmelserna står i strid mot denna utveckling.
Kommittén granskar på s. 161—164 i betänkandet de skilda utvisnings-
grunderna och tillämpningen av dem. De överväganden kommittén gör innebär i sina huvuddrag följande. I fråga om utvisning av den som bedriver otukt eller annars underlåter att försörja sig ärligt (29 § första stycket 1 anför kommittén att direktiven till prostitutionsutredningen ($ 1977:01) utgär från att prostitutionen skall motverkas med hjälp av sociala insatser. Det framstår därför som främmande att samhället — om den prostituera-
de är en invandrare — skulle reagera med utvisning. Kommittén påpekar
vidare att det i de fall då prostitutionen förekommer i samband med brott av viss svårhetsgrad finns möjligheter att inom utlänningslagens ram reagera med förvisning på grund av brottsligheten. I de få fall då den nämnda utvisningsgrunden enligt kommitténs undersökning har använts har det varit fråga om prostitution. I den mån rekvisitet ”icke ärligen försörja sig” tar sikte på brottslighet anser kommittén att förvisningsreglerna bör vara tillräckliga som medel för samhällets reaktion. På de nu nämnda grunderna anser kommittén att denna utvisningsgrund bör upphävas. Utvisning av den som är hemfallen ät alkohol- eller narkotikamissbruk och därför bedöms vara farlig för annans personliga säkerhet eter föra ett grovt störande levnadssätt kan ske enligt 29§ första stycket 2 UtlL. Under
åren 1977 och 1978 utvisades enligt kommittén endast ett fåtal personer
enligt denna grund, vilket antas hänga ihop med den ökade tolerans för berusade personers uppträdande som bl. a. fylleristraffets avskaffande har ansetts vara ett uttryck för. Kommittén anser sig vid sina överväganden
inte kunna bortse från att samhällets syn på alkoholmissbrukare och på
Man framhäller att behandlingen av invandrare inte i dessa hänseenden kan skilja sig markant från vad som i övrigt gäller i samhället. I betänkandet hänvisas också till prop. (1979/80: 1) om socialtjänsten i vilken föreslås starka begränsningar av tvångsanvändningen mot missbrukare. Kommittén finner att utvisning av alkoholmissbrukare strider mot den nu redovisade målsättningen för nykterhetsvården liksom för invandrarpolitiken. Med hänsyn härtill och till att utvisning redan nu används mycket sällan i dessa fall anser kommittén att även den nu nämnda utvisningsgrunden bör upphävas. Kommittén påminner samtidigt om att förvisningsreglerna kan bli tillämpliga i den mån en missbrukare gör sig skyldig till brott av viss svårhetsgrad. Enligt 29§ första stycket 3§ UtiL kan en utlänning utvisas om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person. Bestämmelsen har enligt kommittén nästan aldrig använts och aldrig annat än i förening med en annan utvisningsgrund. Enligt kommitténs mening bör de medel samhället i övrigt har mot den som inte uppfyller sina
förpliktelser vara tillräckliga. Genom utvisning minskar dessutom möjlig-
heterna ätt kräva uppfyllelse av förpliktelserna. Kommittén föreslår därför
att även den utvisningsgrunden upphävs.
En utlänning kan enligt 29§ första stycket 4 UtlL utvisas om han under loppet av de senast förflutna fem ären utom riket genom dom som äger laga
kraft har blivit dömd till frihetsstraff för brott, för vilket utlämning får ske enligt svensk lag, eller har undergått ett honom omedelbart ådömt frihets-
straff för sådant brott och det på grund av gärningens beskaffenhet och
Övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här i riket. Även denna utvisningsgrund har använts ytterst sällan. Kommittén pekar på att det ofta är en slump som avgör om den tidigare brottsligheten blir känd. Möjlighet finns dessutom att beakta den i
samband med prövning av frågan om avvisning och — när det gäller en
icke-nordisk medborgare — vid vandelsprövningen i samband med beslut
om UAT, Sådana omständigheter som avses I punkt 4 anges vidare i vissa fall kunna leda till upphävande av ett UT. om uppgiften har svikligen
förtigits. I fråga om cen nordbo kommer det däremot enligt kommittén knappast att finnas någon möjlighet till avlägsnande på grund av brott i utlandet. om den nämnda bestämmelsen upphävs. Avvisning är nämligen inte något effektivt medel när det gäller nordbor eftersom det inte finns
någon regelrätt gränskontroll meltan de nordiska länderna. Kommittén anser emellertid att man när det gäller nordbor kan acceptera att risken för fortsatt brottslighet konkretiseras till ett brott i Sverige för att anledning till avlägsnande skall föreligga. Möjlighet finns i sådant fall till förvisning.
Sammanfatiningsvis föreslås alltså i betänkandet att bestämmelserna om
utvisning i 298 första stycket 1-4 UtlL upphävs. Kommittén anser det emellertid inte rimligt att en stat helt avstår från möjligheten att vid
synnerligen grov asocialitet avlägsna en utlänning ur landet. Man hänvisar vidare till att det i direktiven för kommitténs arbete uttalas, att möjligheten
till utvisning bör finnas kvar. även om den kraftigt begränsas, En bestämmelse om utvisning på grund av asocialitet bör emellertid enligt kommitténs mening ha karaktären av en undantagsbestämmelse. Den bör avse situationer av ytterst allvarlig asocialitet som ändå inte är kriminaliserad. Kommittén har inte ansett det nödvändigt att nu närmare precisera vilka omständigheter som skall kunna medföra ett avlägsnande enligt den föreslagna bestämmelsen. För att understryka paragrafens undantagskaraktär har beslutanderätten i förslaget lagts hos regeringen. Kommitténs förslag har i allmänhet lämnats utan erinran eller kommentar. Ett antal remissinstanser, bland dem JK, kammarrätten i Stockholm och Svenska Röda Korset har uttryckligen tillstyrkt förslaget. SIV har
lämnat det utan erinran. Flera remissinstanser har emellertid starkt motsatt sig slopandet av de nuvarande möjligheterna att utvisa utlänningar
som ägnar sig åt prostitution eller är alkohol- eller narkotiamissbrukare.
Man menar att kommittén har sett alltför optimistiskt på möjligheterna att
komma till rätta med sådana situationer genom stödjande och tillrättafö-
rande åtgärder. Utvisning på dessa grunder används enligt en länsstyrelse i inte så få fall och i allmänhet nöjdförklarar sig den utvisade. Polisstyrelsen
i Malmö polisdistrikt framhäller att prostitutionen utgör ett led i den
ekonomiska brottsligheten och oftast är förenad med narkotikamissbruk.
Den bör därför motarbetas med alla tillgängliga medel. Enligt polisstyrel-
sen utgör utvisningsinstitutet ett verksamt medel för att förhindra utländska medborgare att ägna sig åt prostitution. Man bör därför inte fränhända sig utvisningsmöjligheten. Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt understryker de risker och skadeverkningar som den nämnda asocialteten för med sig och vill på det bestämdaste avstyrka att bestämmelserna om
utvisning på grund av prostitution och alkohol- eller narkotikamissbruk tas bort. Svenska kommunförbundet pekar på narkotikans betydelse för upp-
komsten av nedbrytande livsmiljöer för bl. a. barn och ungdom. Förbundet motsätter sig att samhället avhänder sig möjligheterna att avlägsna utlänningar som genom en sådan destruktiv livsföring kan dra andra med sig till undergång. Även prostitutionsutredningen (S 1977:01) vill av de nämnda skälen behålla nuvarande bestämmelser. Utredningen anser att dessa utgör ett verksamt medel att minska prostitutionen och därmed även den brotts-
liga verksamhet som hänger samman med denna. Flertalet sakkunniga
inom utredningen har dock i ett särskilt yttrande tillstyrkt kommittéförsla-
get.
Jag vill för egen del först säga att jag hyser stor sympati för den grundsyn som föranlett kommittén att föreslå ett avskaffande av de nuvarande utvisningsbestämmelserna. Även om det är en utlänning som hänger sig ät den sortens asociala verksamhet som det här är fråga om, borde motätgär-
derna. där det inte är fråga om brott, bestå i sociala insatser av samma slag
som när det gäller svenska medborgare. Till förmån för kommitténs förslag
talar också att utvisning på grund av prostitution och alkohol- eller narkoti-
kamissbruk har förekommit i ringa utsträckning.
Å andra sidan har ett antal remissinstanser. främst sådana med stor erfarenhet från verksamhet för att bekämpa sådan asocialitet bestämt motsatt sig att samhället avhänder sig utvisningsmöjligheten i dessa fall.
Man har gett uttryck för att bestämmelserna behövs i den svåra kampen
mot dessa nedbrytande företeelser och den brottslighet som följer i dess
släptåg.
Mot den bakgrunden mäste jag göra den bedömningen att det även i fortsättningen finns ett reellt behov av nuvarande möjligheter att utvisa utlänningar för prostitution och alkohol- eller drogmissbruk. I vissa fall
kan, som påpekas av en remissinstans, utvisningen vara till gagn för den
utvisade som därigenom skilts från en miljö som hotar att förstöra utlän-
ningen. 1 andra fall kan utvisningen medverka till att rädda andra från att gå under. Jag finner mig därför inte kunna biträda kommittéförslaget på denna punkt utan föreslår att de nuvarande bestämmelserna i 298 första stycket I och 2 behålls. Däremot bör de i 298 första stycket 3 och 4
upptagna utvisningsgrunderna utgå. Vad gäller utvisning på grund av prostitution vill jag cmellertid erinra om, att bestämmelserna endast avser
dem som yrkesmässigt ägnar sig ät sädan verksamhet. Jag vill vidare understryka vikten av att I första hand stödjande och tillrättaförande atgärder kommer till användning när det gäller att komma till rätta med det
sociala missförhällande som prostitutionen utgör.
I likhet med vad som nu gäller bör möjligheten att utvisa på grund av
asocialitet begränsas när utlänningen har vistats här en längre tid. Synner-
liga skäl bör krävas för utvisning när utlänningen har PUT sedan minst ett år eller är bosatt här sedan minst tre är. För nordbor bör vistelsetiden sättas till två är. Begränsningsbestämmelsen kommer därigenom att motsvara den som gäller vid förvisning på grund av brott, vilket också är fallet
i dag. Jag vill i detta sammanhang nämna att polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt framhåller att många av dem som ägnar sig ät sådan asocialitet som det här gäller erfarenhetsmässigt saknar fastare anknytning till Sverige och i många fall för en ambulerande tillvaro mellan huvudstäderna i
Norden. Behålls sålunda vissa av de nuvarande utvisningsbestämmelserna, bör
ärendena handläggas i samma ordning som nu, dvs. av länsrätt i första
instans. I fråga om handläggningen hos länsrätt eller annan förvaltningsdomstol bör nuvarande ordning även fortsättningsvis gälla. I ett hänseende
föreslär jag dock ändring. Enligt gällande bestämmelser skall frågan om
flyktingskap prövas först i verkställighetsärendet. 1 fortsättningen bör emellertid som en konsekvens av flyktingförklaringsinstitutet gälla, att förvaltningsdomstolen på samma sätt som allmän domstol beaktar om
utlänningen har tillerkänts status som flykting (flyktingförklaring) eller
annars uppenbart är flykting och har behov av fristad i Sverige. I sådant fall bör utvisning inte beslutas.
2.5.6 Avlägsnandeformernas benämning Som jag tidigare har angett används i UtHi fyra olika benämningar för en utlännings avlägsnande ur landet. nämligen avvisning, förpassning, förvisning och utvisning. Av praktiska skäl har jag hittills använt mig av dessa benämningar.
I utlänningslagkommitténs uppdrag har emellertid även ingått att se över Ut lL:s terminologi. Kommittén konstaterar att de nuvarande benämning-
arna knappast har nätt utanför experternas krets. Enligt allmänt språkbruk används termen avvisning om en utlänning inte får komma in i landet och
termen utvisning om han redan befinner sig inne i landet och inte får vara kvar här. I enlighet med detta språkbruk har kommittén funnit det praktiskt och ändamålsenligt att i framtiden bara ha två termer för avlägsnandeformerna, nämligen avvisning och utvisning. Vid sidan härav ger UtIL i vissa fall möjlighet till s. k. hemsändning. Jag återkommer till denna fråga.
Förslaget har tillstyrkts av en sä gott som enhällig remissopinion. I några
vttranden förordas emellertid att termen förvisning behålls för domstols
avlägsnandebeslut.
För egen del anser jag kommitténs förslag välbefogat. Begreppen avvisning och utvisning har förankring i vanligt språkbruk och begränsningen till två avlägsnandebegrepp underlättar allmänhetens förståelse äv lagen.
2.5.7. Hemsändning
Lagstödet för bestämmelserna om hemsändning finns i 71§ första stycket UtlL. I den paragrafen anges att regeringen meddelar bestämmelser om hemsändande av en uttänning, som erhåller socialhjälp eller omhändertas enligt barnavårdslagen, lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall (LSPV) eller 358 lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) och som inte är politisk flykting. Själva de materiella reglerna finns emellertid i olika av regeringen beslutade kungörelser, som hör till socialdepartemen-
tets område. Jag får i denna del hänvisa till den redogörelse som lämnas på
s. 85—88 i betänkandet. Eftersom själva lagstödet finns i utlänningslagen har kommittén emellertid ansett sig böra ge sin syn på behovet av hemsändningsreglerna samt ange vissa synpunkter på reglernas materiella innehåll i de fall kommittén har ansett att hemsändningsregeln bör behållas.
Kommittén erinrar om att hemsändning av socialhjälpstagare inte har förekommit under senare år och att Sverige gentemot invandrare självfallet har ett ansvar som utesluter användandet av hemsändningsinstitutet i dessa fall. Att I övrigt sända hem en person som har fått rätt att vistas här,
enbart på den grund att han är i behov av socialhjälp, framstår enligt
kommittén som uttryck för ett förlegat synsätt. Den bestämmelsen föreslås därför avskaffad. Den föreslagna ändringen bör ses som ett uttryck för att Sverige för sin del inte avser att längre tillämpa hemsändningsreglerna i berörda konventioner. Jag finner förslaget välmotiverat. Det har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Kommittén påvisar att inte heller reglernä om hemsändning av barn som har omhändertagits enligt barnavårdslagen (1960:97) har använts under senare är. Kommittén framhåller att behovet av bestämmelserna bör övervägas i samband med det pågående lagstiftningsarbetet på socialtjänstens område. Enligt kommitténs mening bör det inte förekomma att hemsändning av unga sker för att skydda samhällets intressen eller av t. ex. ekonomiska hänsyn. Däremot får övervägas om man genom hemsändningsreglerna kan få ett större spelrum vid val av lämplig miljö för den unge. Att kontakt tas med hemlandets myndigheter och att ett tillfredsställande
omhändertagande ordnas bör alltid vara en förutsättning för hemsändning i
dessa fall. Även i denna del ansluter jag mig, i likhet med remissinstanserna, till vad kommittén har anfört. Jag föreslår alltså att den nuvarande bestämmelsen i UtlL om hemsändning av barn som har omhändertagits enligt barnavårdslagen behålls tills vidare och att den tillämpas på det sätt kommittén har angett.
I fråga om hemsändning av den som har omhändertagits enligt I.SPV eller enligt omsorgslagen anför kommittén bl.a. följande. Hemsändning kan i dag även ske utan samtycke av den som berörs. Enligt kommittén bör
sådan hemsändning inte få ske av ekonomiska eller liknande skäl. Om det emellertid i undantagsfall visar sig att exempelvis spräksvärigheter lägger
hinder i vägen för en fortsatt meningsfull värd i Sverige bör enligt kommitténs mening hemsändning kunna övervägas, om förutsättningarna därför i
övrigt är uppfyllda. En hemsändning i ett sådant läge kan då närmast ses
som en åtgärd för att tillgodose ett vårdbehov. Självfallet bör de resurser
som finns. t. ex. tillgång till tolk eller tvåspråkig vårdpersonal. i första hand
utnyttjas. När politiska skäl föreligger mot hemsändning bör denna liksom hittills endast få ske om SIV medger det. Förslaget har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Socialstyrelsen anser emellertid att möjligheten till tvängsvis hemsändning inte bör finnas kvar. Den möjligheten har enligt styrelsen inte begagnats under senare år. Socialstyrelsen anser det dessutom märkligt att en viss vårdform har lagts till grund för hemsändning av
utlänningar. För den som bereds frivillig vård enligt sjukvårdslagen
(1962: 242) finns sålunda ingen hemsändningsmöjlighet. Dessutom bör det vara SIV och inte socialstyrelsen som gör en helhetsbedömning och som beslutar i dessa ärenden.
Enligt min mening är det av vikt att understryka att bestämmelserna om
hemsändning har en annan karaktär än avvisnings- och utvisningsbestäm-
melserna (förpassning, förvisning och utvisning). Dessa senare syftar till att förhindra inresa eller att avlägsna en utlänning som inte anses ha rätt att vistas i vårt land. Avgörande är alltså statens intresse av att kunna bestämma vilka utlänningar som skall få vistas i vårt land. Hemsändningsreglerna,
och jag bortser då från hemsändning av socialhjälpstagare, får anses ha till syfte att låta de behövliga barnavårdande eller sjukvårdande insatserna komma till stånd i hemlandet. De sociala och medicinska inslagen är därvid
framträdande. Åtgärderna grundar sig i vissa fall ytterst på konventioner
mellan Sverige och andra stater. UtIL:s bestämmelser berör inte närmare frågan om tvångsanvändning vid hemsändning. Bestämmelser om detta finns i stället i kungörelsen
(1966: 585) angående tillämpningen av LSPV och i stadgan (1968: 146) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Som socialstyrel-
sen påpekar i sitt remissyttrande förekommer numera i praktiken inte
tvångsvis hemsändande av utlänningar som har omhändertagits för vård
enligt LSPV eller omsorgslagen. Jag anser att detta är en riktig utveckling. Jag vill emellertid framhålla att frågan om författningsändringar i syfte att
utesluta möjligheten till tvångsvis hemsändning hänger nära samman med det lagstiftningsarbete som pågår bl.a. I samband med socialtjänstreformen och bör övervägas i det sammanhanget. Någon ändring i detta hänseende bör därför inte göras redan nu. Det är emeliertid önskvärt att den
inledda utvecklingen mot att undvika hemsändning utan utlänningens sam-
tycke fortsätter. Jag delar kommitténs uppfattning att de möjligheter som finns till tolkhjälp och tvåspråkig personal i första hand bör utnyttjas för att möjliggöra en meningsfull vård i Sverige. Med hänsyn härtill och till att sociala och medicinska bedömningar bör vara avgörande för om hemsändning skall ske bör vidare socialstyrelsen liksom hittills besluta i dessa ärenden.
Kommittén tar därefter upp den konflikt som i vissa fall uppkommer mellan ett utvisningsbeslut och intagning enligt LSPV. Utgångspunkten när det gäller avvisning och utvisning på grund av avsaknad av pass eller tillstånd bör enligt kommittén vara, att utlänningens rätt att vistas i Sverige har prövats i avlägsnandeärendet. Vid prövningen kan patientens sjukdom ha åberopats som skäl för att få stanna här. Det finns i det sammanhanget möjlighet att ge ett UT om humanitära skäl föreligger. t.ex. på grund av allvarlig sjukdom. Om starka humanitära skäl åberopas. avses det även
efter genomförandet av en ordning med krav på UT före inresan bli möjligt
att pröva ansökningen medan utlänningen är t Sverige. Om en domstol dömer till överlämnande till sluten psykiatrisk värd jämte utvisning (för-
visning) innebär det enligt kommittén att domstolen har funnit att utlän-
ningen inte fär vistas I Sverige. När väl ett avlägsnandebeslut har fattats, är det enligt kommittén inte rimligt att en intagning enligt LSPV helt skulle hindra verkställigheten av beslutet. Ä andra sidan måste patienten självfallet vara i ett sådant tillstånd att han klarar resan hem. Detta gäller vid all verkställighet och avser hinder av såväl psykisk som somatisk art.
Kommittén förestår därför att verkstältighet av ett avlägsnandebeslut i
princip skall kunna bryta värd enligt LSPV. En annan ordning skulle
nämligen innebära att verkställighet inte kan ske förrän patienten skrivits ut slutligt. Eftersom vården syftar till att anpassa patienten till det svenska samhället, bl.a. med hjälp av försöksutskrivningar. uppkommer lätt en anknytning hit som sedan kan omöjliggöra verkställigheten av avlägsnan-
debeslutet. Frågan när verkställighet skall ske får enligt kommittén avgö-
ras mot bakgrund av när sjukdomsbilden tillåter verkställighet.
Förslaget har lämnats utan erinran. Socialstyrelsen tillstyrker uttryckligen förslaget och framhåller att de av kommittén föreslagna ändringarna i LSPYV i denna del innebär att flera praktiska problem löses. Det gäller bl. a. beträffande den som skall utvisas och som tillfälligt har omhändertagits enligt LSPV.
Även för egen del kan jag ansluta mig till förslaget. Vad kommittén har
anfört om betydelsen av ett beslut om utvisning på grund av avsaknad av
pass eller tillstånd eHer på grund av brott har självfallet tillämpning också på utvisning på grund av t. ex. asocialitet. Jag återkommer till de särskilda
bestämmelserna I samband med specialmotiveringen.
I de frågor som rör hemsändningen har jag samrått med chefen för
socialdepartementet och med statsrådet Holm.
2.6 Återbrytning av lagakraftvunna avlägsnandebeslut 2.6.1 Allmänna synpunkter
Bestämmelser om rätt för regeringen att återbryta, dvs. upphäva, laga-
kraftvunna avlägsnandebeslut har funnits i utlänningslagstiftningen sedan
år 1937. Bestämmelserna har sedan dess undergått förändringar vid skilda tillfällen. När bestämmelser om preskription av avvisnings-, förpassningsoch utvisningsbeslut samt om en generell besvärsrätt i avvisnings- och
förpassningsärenden infördes år 1976 övervägdes frågan om äterbrytningsbestämmelserna borde upphävas. Återbrytningsrätten hade nämligen dittills i praktiken tjänat som en ersättning för frånvaron av preskription och
full besvärsrätt. Återbrytningsbestämmelserna kom emellertid att bibehål-
las.
Även om behovet av återbrytning kunde komma att påtagligt minska på grund av preskriptionsreglerna skulle nämligen ett slopande av återbryt-
ningsmöjligheterna leda till att de ärenden i vilka tidigare inte prövade
omständigheter kom fram efter ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut i
allmänhet inte längre kunde tas upp till förnyad behandling. Sådana omständigheter kunde avse politiskt flyktingskap eller utgöras av andra väsentliga humanitära skäl som, om de hade åberopats, skulle ha tett till att beslut om avlägsnande inte hade fattats. Genom den vidgade besvärsrätten bedömde statsmakterna att det i allmänhet skulle bli möjligt att tillgodose
intresset av att alla omständigheter av vikt kom med i bedömningen innan
avlägsnandebesluten fattades. Om däremot nya relevanta omständigheter framkom efter det beslutet hade vunnit laga kraft. ansågs emellertid möjlighet böra finnas till återbrytning (prop 1975/76: 18 s. 125). Vissa ändringar i bestämmelserna genomfördes emellertid. Bestämmelserna i 51§ UtIlL om återbrytning innebär att regeringen får
upphäva ett beslut om förvisning, antingen helt och hållet eiler till viss del,
om beslutet inte kan verkställas eller om det annars finns skäl att det inte längre skall gälla. Beslutet kan upphävas antingen det har verkställts eller ej. I stället för att upphäva beslutet helt eller till viss del kan regeringen
medge att utlänningen får vistas i landet trots förvisningsbeslutet. Detsamma gäller i fråga om beslut om avvisning, förpassning eller utvisning,
om det framkommer någon omständighet som inte har prövats tidigare.
Om avlägsnandebeslutet upphävs eller utlänningen får rätt att vistas här trots förbudet, får regeringen föreskriva inskränkningar eller villkor i fråga om utlänningens vistelseort, byte av bostad och arbetsanställning samt anmälningsplikt. När en fråga om återbrytning uppkommer, får det stats-
råd som ansvarar för utlänningsärendena besluta att verkställighet inte
skall ske innan regeringen har fattat slutligt beslut i ärendet. Även SIV får
meddela inhibitionsbeslut (51 a §). Utlänningslagkommittén konstaterar att den beskrivna ordningen har
medfört betydande olägenheter och att den har försvårat en ändamålsenlig
handläggning av utlänningsärendena I regeringskanshet och hos verkställande myndigheter. Kommittén finner det uppenbart att återbrytningsmöjligheterna i stor omfattning missbrukäs I syfte att fördröja och förhindra verkställigheten av regeringens lagakraftvunna beslut. På s. 173 i betänkandet redovisar kommittén resultatet av en kartläggning av aterbrytningsinstitutets tillämpning under senare tid. Den visar att framställningar
om återbrytning görs i stor utsträckning och att antalet ansökningar ökar.
Särskilt vanligt är att utlänningen åberopar anknytning till personer i
Sverige som skäl för upphävande.
Enligt kommitténs mening framstär den nuvarande ordningen som
oacceptabel. I regeringskansliet medför den att mycken tid går ät för att
ompröva av regeringen nyligen fattade beslut. Även om prövningen begränsas till vad situationen kräver. medför handläggningen av det stora antalet äterbrytningsärenden att prövningen av besvärsärenden inte kan ske i rimlig takt och att ärendebalanserna ökar. Man pekar vidare på att
utlänningen ofta i samband med återbrytning begär inhibition av verkstäl-
ligheten. Inhibitionsfrågor prövas av det ansvariga statsrådet. som nu dagligen har att ta ställning i dessa frägor.
Mot den bakgrunden föreslär kommittén att den nuvarande möjligheten
till återbrytning av avvisnings- och förpassningsbeslut avskaffas. Utlän-
ningen får enligt kommittén anses tillgodosedd genom besvärsrätten till regeringen. I fråga om förvisningsbesluten anses däremot att nuvarande
regler kan behällas. Enligt vad kommittén närmare utvecklar på s. 175 i
betänkandet är det troligen inte tillräckligt att de nuvarande bestämmelserna upphävs. Regeringen torde nämligen även utan stöd av uttryckliga bestämmelser ha möjlighet att upphäva eller att i övrigt i mildrande riktning ändra sina avlägsnandebeslut. Därmed föreligger också en skyldighet att pröva ärendet i sak, om detta begärs av utlänningen. Kommittén ifrågasätter därför om ett upphävande av gällande återbrytningsbestäm-
melser skulle leda till någon mera avsevärd minskning av återbrytnings-
ärendena. Enligt kommittén ställer sig emellertid saken annorlunda om man i utlänningslagen genom uttryckliga bestämmelser begränsar omfatt-
ningen av återbrytningsrätten. Den anser det angeläget att återbrytningsbestämmelserna sävitt gäller avvisning och förpassning utformas på ett
sådant sätt, att utrymmet för omprövning och tillflödet av återbrytningsansökningar effektivt begränsas. Samtidigt hänvisar kommittén till de möjligheter som SIV och regeringen har att med stöd av underställningsbestämmelserna ingripa för att förhindra verkställighet när detta är uppenbart
påkallat. Dessa möjligheter föreslås utbyggda.
I det stora flertalet remissyttranden lämnas förslaget utan erinran. Några
remissinstanser uttrycker sin uppskattning och understryker nödvändighe-
ten av att den nuvarande ordningen ändras. Kammarrätten i Stockholm anser sålunda att ändringsförslaget måste betraktas som ett av de mest
väsentliga för att få till stånd rimliga handläggningstider utan att ge avkall
på rättssäkerhetskravet. Bestämmelserna om prövning av eventuella nya skäl i verkställighetsärendet anses väl avvägda och uppfyller enligt kammarrätten tillräckliga rättssäkerhetskrav. Även SIV delar i allt väsentligt kommitténs uppfattning. Verket anför att tungt vägande skäl tveklöst talar för att äterbrytningsreglerna i dess nuvarande form upphävs. Enligt verket torde det knappast finnas några andra typer av förvaltningsärenden i vilka det är möjligt att inom loppet av nägra veckor få inhibitions- och äterbrytningsansökningar upprepade gånger prövade av regeringen.
Stockholms socialförvaltning och polisstyrelsen i Stockholms polisdi-
strikt ställer sig emellertid avvisande av det skälet, att man menar att den
föreslagna ändringen kommer att medföra ytterligare omgång och längre handläggningstider. Även några ideella organisationer med anknytning till flykting- eller invandrarfrågor motsätter sig förslaget. Det gäller bl.a.
Svenska Röda Korset som menar att möjligheten att få till stånd en ändring
av ett avlägsnandebeslut kommer att bli illusorisk. Svenska flyktingrädet
framhåller att regeringen inte sällan har ansett sig böra upphäva avlägsnan-
debeslut därför att nya omständigheter har framkommit, bl. a. på grund av
de långa handläggningstiderna. Avgörandet av om den prövningen skall ske bör inte läggas på polisen. En remissinstans anser att ansökan om
återbrytning bör få ske en gång.
För egen del vill jag anföra följande. I avvisnings- och förpassningsären-
den föreligger besvärsrätt till regeringen. De nuvarande utvisningsären-
dena kan överklagas till kammarrätt och regeringsrätten. Vidare gäller att
beslut som inte har verkställts inom två år preskriberas. Utlänningen har under prövningsförfarandet rätt ull offentligt biträde. Genom bestämmel-
serna i förvaltningslagen (1971: 290), vars regler 1 allt väsentligt tillämpas även vid regeringens prövning, ges garantier för en rättssäker behandling av avvisnings- och förpassningsärendena. Vad gäller de nuvarande utvisningsärendena handläggs dessa 1 förvaltningsdomstot. Till detta kommer att frågan om politiskt eller annat verkställighetshinder kan prövas I särskild ordning i samband med verkställigheten. Jag kan mot den bukgrunden inte se annat än att gällande ordning i besvärsförfarandet ger goda
möjligheter till och garantier för en omsorgsfull och uttömmande behand-
ling av ärenden rörande en utlännings avlägsnande från Sverige.
Frågan är då om det är önskvärt eller rimligt att utöver besvärsmöjlighe-
ten ha kvar en ordning, enligt vilken utlänningen omedelbart efter ett avslagsbeslut av regeringen skall kunna hos regeringen få till stånd inhibition av verkställigheten och omprövning av beslutet. och detta inte endast en utan upprepade gånger. Jag anser i likhet med kommittén att en utlänning inte kan anses ha nägot befogat krav på en sådan ordning, även om avlägsnandeärendena ofta är av djupt ingripande natur. Detta gäller så
mycket mer som en sådan ordning försvårar eller omöjliggör för regeringen att i rimlig tid hinna pröva besvärsärendena. Som kommittén har antytt har de nuvarande bestämmelserna lett till en situation i regeringskansliet som
enligt min mening inte kan accepteras. Jag vill tillägga att antalet äterbrytningsärenden beträffande avvisnings- och förpassningsbeslut fortsätter att stiga och att de i slutet av år 1979 uppgick till 23 7 av helä antalet ärenden i regeringskansliet avseende avvisning och förpassning. I stor utsträckning
åberopas i huvudsak samma skäl som redan prövats. Inte desto mindre måste beslut fattas, först i inhibitionsfrågan av det ansvariga statsrådet,
och därefter i återbrytningsärendet av regeringen. Det finns vidare anledning att peka på att nuvarande bestämmelser ofta leder till att utlänningen först efter mycket läng tid slutligen avlägsnas ur
landet. Svårigheterna för honom att acceptera att han inte får stanna kvar blir självfallet då större, eftersom han under väntetiden har hunnit få
starkare anknytning till Sverige. Jag vill samtidigt framhålla att det allmänt sett inte kan anses tillfredsställande, att en utlänning till slut anses böra få tillständ att stanna på grund av den långvariga handläggningstiden och den
anknytning han därigenom har hunnit få till Sverige. I särskild grad gäller
detta när krav införs på UT före inresan. Mot bakgrund av de skäl som jag nu har redovisat ansluter jag mig till kommitténs förslag att upphäva de nuvarande äterbrytningsbestämmelserna utom vad gäller förvisning och utvisning. Även om återbrytningsin-
stitutet upphävs i dess nuvarande utformning i fråga om avvisning och
förpassning, kan emellertid inte bortses från att det i undantagsfall är
angeläget att kunna ändra det lagakraftvunna beslutet. Det gäller t. ex. fall då de politiska förhållandena i hemlandet plötsligt har ändrats så, att
verkställighet inte längre är möjlig. Detsamma kan gälla vid inträffad
allvarlig sjukdom som inte är av övergående natur. Även om återbrytnings-
möjligheten i övrigt tas bort, måste öppningar lämnas för dessa och liknande situationer. I det följande avser jag att närmare redovisa hur återbrytningsrätten skall kunna begränsas till de situationer som nyss nämnts. Jag använder därvid begreppen avvisning och utvisning.
2.6.2 Återbrytning av avvisnings- och utvisningsbeslut utom vad gäller utvisning på grund av brott eller asocialitet När det gäller utformningen av bestämmelser som syftar till att avskära
återbrytningsrätten i dessa ärenden knyter kommittén an till gällande be-
stämmelser om skyldighet för verkställighetsmyndigheten att vid uppkommet verkställighetshinder underställa SIV ärendet. Detta skall till en bör-
jan ske när utlänningen åberopar politiskt verkställighetshinder (58 8
UuL). Över SIV:s beslut i verkställighetsfrågan kan utlänningen anföra besvär hos regeringen (59 & UtiL). varvid regeringen i förekommande fall
kan återbryta avlägsnandebeslutet. Kommittén föreslår att underställningsskyldigheten behålls liksom den nu nämnda ordningen för upphävande eller ändring av ett avlägsnandebeslut. Den föreslår emellertid att inte
bara regeringen utan även SIV skall kunna upphäva avlägsnandebeslutet.
Kommitténs förslag innebär emellertid samtidigt. som jag tidigare har nämnt. att det inte längre skall finnas möjlighet för utlänningen själv att hos
regeringen utverka upphävande av ett avvisningsbeslut eller ett sadant
utvisningsbeslut som nu avses. Regeringen fråntas rätten att pröva en ansökan om återbrytning som görs direkt hos denna. Någon skyldighet eller ens möjlighet att pröva ett inhibitionsyrkande i sådant sammanhang kommer följaktligen inte längre att finnas.
Även i andra fall än när förföljelse åberopas kan det visa sig omöjligt att verkställa ett avlägsnandebeslut. Utlänningen ansöker i dessa fall vanligen om äterbrytning. Det står enligt kommittén klart att en möjlighet till upphävande måste finnas också i framtiden när hindret är av verkligt allvarlig natur, t.ex. allvarlig sjukdom.
Redan enligt gällande bestämmelser kan emellertid frågan om ändring av avlägsnandebeslutet komma under regeringens prövning utan en ansökan om äterbrytning. Enligt 60 & UtlL skall nämligen ärendet underställas SIV.
om svårighet möter vid verkställighet. Verket kan enligt 47 & UtIL i ett
sädant fall underställa regeringen ärendet, om det finns särskilda skäl ull detta, och därmed göra det möjligt för regeringen att upphäva beshuet. Kommittén nämner att denna omväg ytterst sällan används. eftersom möjlighet finns för utlänningen att ansöka om äåterbrytning direkt: hos regeringen.
Inte heller beträffande de nu senast nämnda verkställighetshindren är det enligt kommitténs mening möjligt att behålla en rätt för utlänningen att vända sig direkt till regeringen. Hur snävt en bestämmelse om detta än formuleras skulle det nämligen I praktiken bli omöjligt att begränsa strömmen av återbrytningsansökningar och antalet inhibitionsärenden. En rimlig begränsning kan däremot åstadkommas om skäl av allvarlig natur, som
inte har kunnat beaktas redan vid besvärsprövningen, prövas efter under-
ställning i samband med verkställigheten av beslutet. Kommittén föreslår att SIV i förekommande fall skall kunna upphäva avlägsnandebeslutet. Där frågan är tveksam bör verket i stället överlämna ärendet till regeringen.
I fråga om andra fall i vilka utlänningar nu begär återbrytning bör enligt kommitténs uppfattning någon omprövning inte ske i framtiden, varken efter ansökan hos regeringen eller efter underställning av verkställighetsä-
rendet. Det gäller t. ex. vid påstådd anknytning till riket i form av äkten-
skap eller sammanboende med en svensk medborgare eller när utlänningen
åberopar olika omständigheter som kan sammanfattas under beteckningen humanitära skäl, t.ex. att sökanden är barn och går i skola här. Sedan
regeringen har prövat besvärsärendet bör saken enligt Kommitténs mening vara definitivt avgjord. Återbrytningsmöjligheten framstår enligt kommit-
tén i särskild grad som oacceptabel, om kommitténs förslag om skyldighet
att söka UT före inresan genomförs.
Jag delar kommitténs uppfattning. att den möjlighet som mäste finnas att i vissa undantagssituationer upphäva ett lagakraftvunnet avlägsnandebe-
slut tillgodoses genom att verkställighetsärendet underställs eller. enligt den terminologi jag föredrar. överlämnas till högre myndighet. Som jag
nyss har föreslagit bör det däremot inte finnas möjlighet att få till stånd någon sakprövning på grund av en ansökan direkt till regeringen. Ärendet
bör liksom nu överlämnas till SIV när utlänningen åberopar risk för förföl-
jelse eller annan sädan omständighet som föranleder överlämnande av ett
avvisningsärende. Om påståendet är uppenbart ogrundat eller. när förföl-
jelse eller krigsvägran inte pästäs, de åberopade omständigheterna kan
lämnas utan avseende, skall polismyndigheten inte överlämna ärendet till SIV utan verkställa beslutet. Detsamma gäller när påståendet redan har
prövats i avlägsnandeärendet. Vad gäller sådana invändningar mot verkställigheten som är av icke-politisk natur bör nägot överlämnande i allmänhet inte komma i fråga. Skulle emellertid vid verkställigheten föreligga eller uppkomma svårigheter av allvarlig natur som rimligen måste tas i
beaktande, bör det ankomma på SIV att avgöra om, hur och när verkstäl-
ligheten skall genomföras. SIV bör som kommittén har föreslagit få tillbaka den befogenhet verket hade före år 1976 att upphäva avlägsnandebeslu-
tet. när det föreligger särskilda skäl till detta. Det bör gälla även regeringens beslut. Liksom hittills bör S1V:s beslut i ett verkställighetsärende som
överlämnats på grund av påstått politiskt verkställighetshinder få överkla-
gas till regeringen. I övrigt bör SIV liksom hittills ha möjlighet att överlämna ett verkställighetsärende till regeringen, om verket anser att det föreligger särskilda skäl därtitt.
Ilikhet med bl.a. kommittén och kammarrätten i Stockholm anser jag
att den ordning jag nu har redogjort för tillgodoser berättigade rättssäker-
hetskrav. Den bör samtidigt medverka till att utlänningsärendena kan handläggas med större skyndsamhet än för närvarande. något som jag
anser vara synnerligen angeläget. Jag vill slutligen tillägga att jag i likhet med kommittén anser det viktigt att omfattande utbildnings- och informationsinsatser rörande bl.a. de föreslagna bestämmelserna om överlämnande kommer till stånd för den polispersonal som har hand om utlänningsärenden.
2.6.3 Återbrytning av beslut om utvisning på grund av brott eller asociali-
tet
Som jag redan har nämnt föreslår kommittén inte någon begränsning av
utlänningens möjligheter att hos regeringen begära återbrytning av beslut
om utvisning på grund av brott. I stället föreslår man att möjligheterna till upphävande i vissa avseenden vidgas.
När det gäller upphävande av lagakraftvunna beslut om avlägsnande på
grund av brott har man hittills i praxis noga skilt på skäl av politisk natur
och andra skäl. De förra prövas i verkställighetsärendet medan t.ex.
anknytningsskäl eller humanitära skäl prövas i återbrytningsärendet. Detta
hänger samman med att 58§ UtIL erbjuder en särskild ordning för pröv-
ningen av invändning om politiskt verkställighetshinder. Detta har lett till att beslut om avlägsnande på grund av brott, som av politiska skäl inte kan
verkställas, blir bestående under mycket lång tid. Kommittén föreslår att
denna ordning överges och att även politiska skäl skall kunna åberopas i
ett återbrytningsärende. När sålunda SIV i ett verkställighetsärende finner
att det föreligger ett varaktigt politiskt verkställighetshinder skall SIV med eget yttrande underställa regeringen ärendet. Regeringen har då möjlighet att upphäva beslutet. I annat fall skall STV besluta att verkställighet skall ske. I det senare fallet föreligger bevärsrätt hos regeringen. En utlänning som anser sig ha flyktingskäl men som har förvisats bör vidare enligt kommittén själv kunna åberopa dessa i en ansökan hos
regeringen om återbrytning. Det bör kunna ske så snart domen har vunnit
laga kraft. Med hänsyn till kommitténs förslag att den som har fått en flyktingförklaring inte skall dömas till förvisning, antar kommittén att
sådana situationer efter hand kommer att bli förhållandevis sällsynta.
För att undvika att en prövning av flyktingskapet sker samtidigt hos regeringen och hos verkställighetsmyndigheten förordar kommittén att
regeringen avvaktar resultatet av en eventuellt pågående prövning hos
verkställighetsmyndigheten, innan den tar ställning till utlänningens ansökan om upphävande av utvisningsbeslutet.
Skulle det inträffa att den som har fått utvisningsbeslutet upphävt därför
att han bedömts som flykting senare förlorar sin flyktingstatus, får enligt kommittén den omständigheten beaktas när ansökan om UT prövas efter frigivningen. Jag finner de framlagda förslagen välmotiverade. De har också lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Jag ansluter mig sålunda till försla-
gen. Enligt min mening bör samma ordning gälla i fråga om utvisning på grund av asocialitet. Båda dessa slag av utvisningsbeslut omfattas av
bestämmelserna i 11 kap. 13§ regeringsformen om nåd.
Det är enligt min mening angeläget att sådana utvisningsbeslut som ändå
inte kommer att kunna verkställas upphävs i ett så tidigt skede som möjligt. Detta har betydelse bl. a. när det gäller formerna för verkställighe-
ten av brottspåföljden. Självfallet har det också betydelse för utlänningens
känsla av trygghet mot att sändas till hemlandet.
2.7¶Tvångsmedel
I samband med de förslag som rör skyddet för flyktingar och vissa andra grupper (2.4) har jag kommenterat utlänningslagkommitténs förslag om
förvarstagande i samband med SIV:s överprövning av polismyndigheter-
sammanhang. Kommittén har inte företagit någon allmän översyn av bestämmelserna
om tvångsåtgärder i utlänningsärenden. I några hänseenden föreslås emellertid ändringar.
Det gäller till en början beträffande tvångsmedel mot den som har domts till förvisning (utvisning på grund av bröotv. Kommittén erinrar om att det enligt gällande rätt är osäkert om en utlänning som har förvisats kan tas i förvar i avvaktan på att domen i den delen vinner laga kraft och kan verkställas. I fråga om bakgrunden och orsaken till detta får jag hänvisa till vad kommittén anför på s. I81 och 1821 betänkandet. Kommittén anser för
sin del behov föreligga av en sådan möjlighet och har därför föreslagit en
sädan komplettering av gällande bestämmelser. att utlänningen vid behov skall kunna hällas I förvar tills avlägsnandebeslutet har vunnit laga kraft. En sådan ändring kan enligt kommittén göras antingen i UtlL eller i rättegångsbalken (RB). För en ändring i GtlL talar att man där finner bestämmelserna om tvångsmedel vid avlägsnande enligt den lagen. Det år också där man finner bestämmelserna om avlägsnande på grund av brott. Ä andra sidan är det de allmänna domstolarna som dömer till förvisning och vid fullföljd överprövar sådana beslut. Ett beslut om tvängsåtgärd skall fattas samtidigt med att utlänningen döms till förvisning. Det får då enligt kommitténs mening anses opraktiskt att en annan myndighet skall ha hand om förvarsfrågan. Även den frågan bör avgöras av domstolen. Från dessa utgångspunkter föreslår kommittén att bestämmelsen i 24 kap. 215 RB kompletteras på sådant sätt. att den som kan befaras undandra sig förvisningsdomen skall kuna hållas häktad i samma utsträckning som den
som kan befaras undandra sig ådömt straff. Förslaget har genomgående
lämnats utan erinran. Det har uttryckligen välkomnats av flera remissinstanser. som betonar den osäkerhet och de olägenheter som frånvaron av en uttrycklig bestämmelse för närvarande ger upphov till. Jag vill för egen del hänvisa till att riksdagen med hänvisning till justitieutskottets betänkande (JuU 1973:28) har hemställt om en översyn av denna fråga (rskr 1973: 277). Skälet ull detta är att det enligt gällande rätt föreligger osäkerhet beträffande möjligheten att vid behov hålla en utlänning häktad till dess förvisningen kan verkställas. Genom den nu föreslagna ändringen i RB klarläggs att sä får ske. Jag tillstyrker för egen del den föreslagna bestämmelsen. I fråga om den närmare innebörden äterkommer jag i specialmotiveringen. Vidare föreslås I utlänningslagkommitténs betänkande vissa begränsade ändringar i UtlL:s tvångsmedelsbestämmelser. Sålunda föreslås ett förtvd-
ligande av 35 § UtL så att det av denna klart framgår att den handläggande myndigheten, när förutsättningarna för tvångsätgärder föreligger. får om-
händerta utlänningens pass eller därmed jämställd legitimationshandling. Även detta förslag välkomnas av flera remissinstanser. Några av dem anför dock synpunkter på själva utformningen av bestämmelsen. Nuvarande bestämmelser om särskilda tvångätgärder i utlänningsärenden ger den handläggande myndigheteten rätt att föreskriva sådana villkor
som behövs för att hålla utlänningen under uppsikt. Det står enligt min
mening klart att myndigheten redan nu kan föreskriva att utlänningen 6 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 96
lämnar ifrån sig sitt pass. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att det är önskvärt att det i Utll klargörs att den handläggande myndigheten har en sådan befogenhet. Enligt min mening bör emellertid bestämmelsen ges en annan utformning. Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen.
Det finns i detta summanhang anledning att frumhälla, att en utlänning som söker asyl och förklaras som flykting normalt bör vara skyldig att lämna ifrån sig sitt hemlandspass till SIV. Han har i stället möjlighet att få ett resedokument enligt 1951 års flyktingskonvention. Den omständigheten att utlänningen kräver att få behälla hemlandspasset utgör i mänga fall ett indicium på att han inte är flykting.
Slutligen har kommittén uppmärksammat en fråga som avser möjligheten för SIV att vid behov besluta om tvängsätgärd sedan verket har skilt sig från ett ärende men innan besvär har anförts eHer beslutet har vunnit laga kraft. Under den uden finns ingen handläggande myndighet och därmed
heller ingen myndighet som beslutar i frågor om tvångsåtgärder. Kommit-
ten anser därför att en bestämmelse bör införas i utlänningslagen som ger SIV befogenhet att även i den situationen besluta om förvar eller annan
särskild tvangsätgärd. Sådana tillfälliga beslut av polismyndighet som skall
underställas handläggande myndighet föreslås under denna tid underställas
SIV.
Bestämmelsen har av flera remissinstanser bedömts som angelägen. Jag delar den uppfattningen och tillstyrker förslaget.
Avslutningsvis vill jag nämna. att regeringens beslut om förvarstagande
enligt en uttrycklig bestämmelse i UtlL inte kan överklagas (48 a §). Frågan
om bestämmelsens förenlighet med Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna var föremål för behandling i samband med att bestämmelserna om särskilda tvångsåtgärder reformerades är 1975 (prop. 1975/76: 18). Riksdagen godtog dä den nämnda bestämmelsen. Mot den bakgrunden avser jag inte att ; detta lagstiftningsärende ta upp till behandling frågan om införande av en besvärsmöjlighet i dessa fall. Mitt ställningstagande motiveras också av, att ytterligare överväganden är nödvändiga med hänsyn till de betydande svårigheter som föreligger när det gäller att finna lämpliga former för en besvärsrätt i fråga
om förvarsbeslut i utlänningsärenden som handläggs hos regeringen. lag
har emellertid för avsikt att senare återkomma i frågan sedan den har blivit
föremål för ytterligare överväganden.
2.8 Olovlig vistelse
En utlänning som har förvisats eller utvisats härifrån kan enligt 66 8
Utll. straffas om han vistas här olovligen. Enligt den statistik som kommit-
tén har inhämtat från rättsväsendets informationssystem har under åren
1972-1976 sammanlagt 981 personer dömts för olovlig vistelse. Av dessa
var 852 nordbor. Antalet domar under samma period var 1942 varav 1759 gällde nordbor. Detta innebär att samma person dömts flera gånger för olovlig vistelse. | Att straffbestämmelsen för olovlig vistelse så ofta kommer till användning hänger enligt kommittén bl. a. samman med, att det för brott som hör under allmänt ätal sedan gammalt i värt land gäller en absolut åtalsplikt. Allmän åklagare skall åtala för sådant brott. om inte annat är föreskrivet. Detta leder i sin tur till att förundersökning mäste ske i fall av olovlig vistelse. Tvångsmedel. t.ex. häktning, kan och skall ullgripas om detta är nödvändigt för att säkerställa det rättsliga förfarandet. Den nuvarande ordningen är enligt kommitténs mening otillfredsställande. Detta gäller i särskild grad i fråga om finkindare, som är bosatta nära den svensk-finska gränsen. Ofta återvänder dessa efter förvisning eller
utvisning vid upprepade tillfällen till Sverige. Gång på gäng åtalas de och
döms enligt 66 & UUL. Fill en del är det fråga om gränsbor med stark anknytning till Sverige genom släkt och vänner. Enligt kommittén är emellertid de som döms för olovlig vistelse i stor utsträckning sjuka eller
socialt nedgångna människor. som 1 stället borde bli föremål för social
omvärdnad.
Att helt avstå från en sanktionsbestämmelse för de fall då en förvisad person olovligen återvänder och slår sig ner i vårt land kan enligt kommit-
téns mening inte komma i fråga. Behovet av en sanktionsregel förstärks. om förvisning endast får användas i mer kvalificerade fall än nu. Utan en sträaffbestämmelse är det omöjligt att upprätthålla respekten för dessa förvisningsbeslut. Kommittén anser emellertid att en förbättring av den
nuvarande situationen kan åstadkommas genom att man gör undantag frän
äklagares generella ätalsplikt. Eftersom något mälsägarintresse inte förekommer i detta sammanhang föreslår kommittén att åtalet görs beroende endast av om lagföring är påkallad från allmän synpunkt. Som huvudregel avses gälla att ätal skall ske, men åklagaren skall ha frihet att underlåta åtal i de fall där åtalet inte fyller något rimligt syfte. I dessa fall sker då vanligen inget annat än att avlägsnandebeslutet verkställs på nytt. I betänkandet lämnas några exempel på situationer då lagföring bör kunna underlätas. Åtal bör sålunda i viss utsträckning kunna underlåtas i fråga om nordbor med hänsyn till att någon gränskontroll inte förekommer mellan de nordiska länderna. Särskilt bör detta gälla beträffande de alkoholiserade eller 1 övrigt socialt handikappade personer, som nu gäng på
gång döms för olovlig vistelse, fastän de i stället borde bli föremål för
social omvårdnad. Ett annat exempel som kommittén ger på en situation då ätalsunderlåtelse kan vara motiverad är då en person tillfälligt har rest in för att besöka en sjuk anhörig eller bekant eller i övrigt har haft ett vägande skäl för ett tillfälligt besök här, men har underlåtit att först söka
tillstånd. Om cen förvisad person av t.ex. ckonomiska skäl har funnit sig tvingad att resa över svenskt territorium för att ta sig till tredje land bör likaså åtal kunna utebli.
Det stora flertalet remissinstanser ställer sig bakom förslaget att möjlig-
göra åtalsunderlåtelse i vissa fall vid olovlig vistelse i Sverige. Till dessa
hör länsstyrelsen i Norrbottens län. I huvudsak lämnas kommitténs allmänna bedömningar utan erinran. Svea hovrätt vill dock att begränsningen
skall göras snävare. Från flera häll betonas vikten av att olovlig vistelse
beivras. En remissinstans anser att det bör vara domstolarna och inte äklagarmyndigheterna som tar ställning till om den olovliga vistelsen skall
medföra påföljd.
I likhet med kommittén och en praktiskt taget enig remissopinion anser jag det angeläget att en möjlighet öppnas för äklagarna att i vissa Fall underläta att beivra olovlig vistelse. De nuvarande bestämmelserna far i
mänga fall olämpliga konsekvenser. Särskilt gäller detta i fråga om finlän-
dare som är bosatta nära den svensk-finska gränsen. Bestämmelserna ger. som även understryks av länsstyrelsen I Norrbottens län. inte tillräckliga möjligheter att beakta humanitära och sociala synpunkter. I vissa äv de situationer dä en socialt nedgången utlänning, som påträffas här efter utvisning med äterreseförbud. mer eller mindre automatiskt anhälls. häktas och döms till ett kortare ovillkorligt straff. bör det i fortsättningen bli möjligt att underlåta ätal. Även i övrigt ansluter jag mig till vad kommittén anför om de situationer dä det är motiverat att inte väcka åtal. Det bör i övrigt överlåtas åt de rättstillämpande myndigheterna att närmare ange i vilken omfattning åtal bör underlåtas.
Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka vikten av att lagföring kommer till stånd i alla de fall då brottet inte kan anses som ringa.
Straffbestämmelsen utgör ett nödvändigt komplement till det äterreseförbud som alltid skall gälla vid utvisning på grund av brott eller asocialitet och i allmänhet även vid utvisning av annan orsak. Som kommittén framhåller kan respekten för domstolarnas och SIV:s beslut inte upprätthällas utan att överträdelse av återreseförbuden beivras. Den möjlighet att underlåta att beivra överträdelsen som jag sålunda föreslår bör ses som ett undantag endast för de fall då brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa. Någon allmän begränsning av ansvaret för olovlig
vistelse är sålunda inte avsedd. Under remissbehandlingen har vidare framförts vissa synpunkter på
själva utformningen av bestämmelserna. JK, RÅ och nägra äklagarmyn-
digheter föreslår sålunda att dessa utformats annorlunda. Oavsett om möjlighet öppnas för åtalsunderlätelse enligt 20 kap. 7 & RB eller för s. k.
särskild åtalsprövning tifr exempelvis 9 kap. 12 & BrB) bör enligt flera av
dessa remissinstanser böter införas i straffskalan för ringa brott. Därige-
nom kommer åtalsbegränsningsbestämmelsen att stå i bättre överensstäm-
melse med de principer som annars gäller för allmän åklagares rätt att
avstå från att beivra brott. Meningarna går däremot isär beträffande valet mellan endast att lita ull möjligheten för allmän åklagare att med tillämp-
ning av 20 kap. 7 8 I RB besluta att inte åtala, när endast ett bötesstraff kan
Prop. 1979/80: 96 | 85
väntas. eller att införa en bestämmelse om särskild atalsprövning I UttL. Flertalet av de nu nämnda remissinstanserna förordar dock den senare lösningen. Aven för egen del anser jag det vara riktigt att föreskriva lindrigare straff än fängelse för ringa överträdelse. Det måste anses som en naturlig följd av att sådana förfaranden skall kunna i det enskilda fallet undantas från beivrande. Därigenom markeras också att övriga fall av olovlig vistelse utgör allvarliga överträdelser. Jag föreslär därför att böter införs vid ringa brott. När det gäller valet av metod för att ästadkomma ett undantag från åtalsplikten anser jag det lämpligt att en särskild åtalsprövningsregel tas in i UtlL. Därigenom kommer de relevanta bestämmelserna att äterfinnas i ett sammanhang. Bestämmelsen bör innebära att ätal i ringa fall inte skall väckas annat än om det är påkallat från allmän synpunkt.
2.9 Ansvarsbestämmelserna
Som jag tidigare har nämnt har kommittén inte i detta skede företagit
någon allmän översyn av ansvarsbestämmelserna. Dessa ses över under
kommitténs nu pägående fortsatta arbete. I ett hänseende har dock ändring föreslagits. Det gäller ansvaret för olovlig vistelse efter älagt återreseförbud. Den frågan har jag behandlat i föregående avsnitt. Flera remissinstanser. bland dem RPS. SIV och flera polismyndigheter, har emellertid tagit upp frågan om ändringar av gällande straftbestäm-
melser i UtlE. RPS beklagar sålunda att någon fullständig översyn av
ansvarsbestämmelserna inte har företagits nu. På grund av bland annat den av allt att döma organiserade och ökande illegala invandringen till landet anser RPS det angeläget att sådana ansvarsbestämmelser införs att denna invandring kan stävjas. De kritiska remissinstanserna föreslår därvid i första hand att straff införs för den som hjälper en utlänning i dennes försök att illegalt ta sig in i landet. även när försöket misslyckas. Vidare föreslås straff bl.a. för den som hjälper en utlänning som enligt ett utvisningsbeslut skall avlägsnas från Sverige att hälla sig dold för att undgå verkställighet. LO understryker vidare behovet av effektiva straftpårföljder vid illegal anställning.
För egen del vill jag framhälla att jag har stor förståelse för kraven på ett
skyndsamt införande av mera effektiva påföljdsbestämmelser vid framför
allt organiserade brott mot UtlL. Den nuvarande situationen är otillfredsställande. Å andra sidan är det viktigt att hela detta komplex blir föremål
för en omsorgsfull översyn av utlänningslagkommittén och sedvanlig remissbehandling innan mer omfattande ändringar genomförs. Jag är därför inte nu beredd att föreslå ändringar i alla de avseenden som remissinstanserna berör. På en punkt anser jag dock att en ändring bör genomföras nu. Det gäller
frågan om ansvar för försök att hjälpa en utlänning att illegalt ta sig in i landet. Jag anser det vara synnerligen otullfredsställande att medhjälp till illegal inresa inte nu kan beivras, ens om den bedrivs organiserat och i vinningssyfte. unnat än då utlänningen faktiskt kommer in. Det är otillfredsställande såväl från allmänna rättsliga utgångspunkter som med hänsyn till att en icke obetydlig människosmuggling in I vårt land för närvarande pågår. med de olägenheter detta för med sig för samhället. Situationen är nu sådan att en ändring av straffbestämmelserna enligt min mening inte kan anstå tull dess kommittén har lämnat sitt betänkande. H fråga om bestämmelsens närmare utformning får jag anföra följande. Enligt 64 §& UtL straffas den som hjälper en utlänning att komma in i riket i strid mot föreskrift i lagen eller i författning som har utfärdats med stöd av lagen. Straffet är satt till böter eller. när omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst sex månader. Är det fråga om en presumtiv terrorist är maximistraffet fängelse i ett är. Försvårande omständigheter torde i praxis anses föreligga när verksamheten bedrivs i organiserad form eller i övrigt vid upprepade tillfällen. Av ordalydelsen fär som jag redan nämnt anses framgå, att det för fullbordat brott och därmed straff-
ansvar krävs att uttänningen har kommit in i landet. Av 23 kap. I $& BrB
framgår att den som har påbörjat utförandet av visst brott utan att detta har kommit till fullbordan skall dömas för försök ull brottet i de fall då särskilt
stadgande har getts om detta. Som ytterligare förutsättningar gäller att det
förelåg fara för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller att sädan fara var utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Straffet skall bestämmas till högst vad som gäller för brottet. För att åstadkomma att även försök till sådant brott som avses i 64 & Ut blir kriminaliserat bör i samma bestämmelse införas en uttrycklig bestämmelse om att försök är straftbart enligt 23 kap. BrB. Det kunde i och för sig övervägas att i detta sammanhang även skärpa
straffsatsen. Jag anser cmellertid att denna fråga först bör övervägas i
samband med den helhetsbedömning som kommittén har att göra. Som jag redan har nämnt torde försvårande omständigheter ofta vara för handen i
dessa fall. varför strängare påföljd än böter bör komma i fråga. Vid på-
följdsbedömningen bör enligt min mening de allmänpreventiva skälen ges betydande tyngd. Fängelse bör sälunda i allmänhet ådömas när försvårande omständigheter föreligger.
3¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till I. utlänningslag. 2. lag om ändring i rättegångsbalken.
Prop. 1979/80: 96 : 37
3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall. 4. lag om ändring I rättshjälpslagen (1972: 429).
Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 5.
4¶Specialmotivering
4.1 Förslaget till ny utlänningslag
Den nu gällande utlänningslagen (UtlL) kom till år 1954. Den har sedan
dess varit föremål för ett flertal sakliga ändringar. senast ären 1976, 1977
och 1978. Någon överarbetning av lagen i språkligt hänseende eller i fråga
om dispositionen har emellertid inte skett. Lagen framstär därför numera
som svåröverskådlig och svårläst, vilket är otillfredsställande eftersom det gäller en central lagstiftning som reglerar ett stort antal enskilda människors fundamentala rättigheter i förhållande till vårt land och det vidare är fråga om en lag som skall tillämpas av ett betydande antal myndigheter.
Mot den bakgrunden har utlänningslagkommittén ansett det angeläget att i samband med de omfattande ändringar som kommittén föreslår företa en språklig överarbetning av samtliga bestämmelser i UtlL och föreslå en ny UtiL. Kommitténs lagförslag har nästan genomgående fått ett gott
betyg av remissinstanserna i fråga om språkbehandling och överskåd-
lighet. Det gäller inte minst från de myndigheter som dagligen har att tillämpa bestämmelserna i UtlL. Under författningsarbetet inom regeringskansliet har skett en ytterligare sådan översyn.
Jag vill i detta sammanhang ta upp vissa jämställdhetsaspekter på den språkliga utformningen. Lagutskottet (LU 1979/80: 10) har nyligen uttalat sig för att t. ex. det personliga pronomenet ”han” och dess böjningsformer inte i onödan utnyttjas på ett sådant sätt att lagtexten, när bäda könen åsyftas, kommer att stå i mindre god samklang med jämställdhetssträvandena. Annan lagstiftning som har utarbetats inom arbetsmarknadsdepartementet, t. ex. jämställdhetslagen, har också kunnat skrivas helt könsneutral. Tyvärr har detta inte varit möjligt med utlänningslagen. I många fall skulle det ha lett till störande upprepningar om både maskulina och feminina pronomen hade använts. Därför har, liksom i äldre lagtext, genomgå-
ende använts ordet ”han”' som ersättningsord för substantiv (t. ex. utlän-
ning, flykting osv.), vilka betecknar både män och kvinnor.
Det förslag till ny UtlL som jag nu lägger fram följer i huvuddragen samma disposition som den nuvarande lagen. Vissa omdisponeringar har dock blivit nödvändiga. För att göra lagtexten mera överskådlig har de
skilda större avsnitten försetts med kursiverade underrubriker.
I det följande kommenterar jag närmare endast de paragrafer som har ändrats annat än i språkligt hänseende.
Inledande bestämmelser 1—2- 88 Här har tagits in vissa inledande bestämmelser av generell natur. De motsvarar i huvudsak I och 3 §§ 1 gällande UtL.
Rätt till asyl m. m.
Under denna rubrik återfinns bestämmelserna om en flyktings rätt till fristad i vårt land (3 §), om de omständigheter som gör att ett flyktingskap upphör (4 8) samt bestämmelser om skydd för krigsvägrare (S $) och för utlänningar som, fastän de inte är flyktingar, har tungt vägande invänd-
ningar av politisk art mot att återvända till hemlandet (6 §).
3 & Paragrafen motsvarar nuvarande 2 § första och andra styckena UtIL.
de används i den nya Jagen begreppet flykting i stället för politisk flykting. Det hänger samman med att flyktingbestämmelserna har anpassats till 1951
års Genevekonvention angående flyktingars rättsliga ställning (flykting-
konventionen). I denna används begreppet ”refugee”.
När den asylsökandes påståenden om förföljelse framstår som rimliga
men de faktiska förhållandena inte kan klarläggas bör, liksom hittills. den asylsökandes uppgifter läggas till grund för bedömningen. Denne bör åtnjuta "the benefit of the doubt”.
Ett uttryck för den anpassningen till flyktingkonventionen utgör andra styckets definition av en flykting. Denna motsvarar den definition som finns i artikel I A 2 första stycket i konventionen, så som definitionen har reviderats genom 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. Protokollet, som har ratificerats av Sverige och som trädde i kraft den 4 oktober 1967, innebar bl.a. ett upphävande av den ursprungliga begränsningen av flyktingbegreppet. Den begränsningen innebar att endast personer som kunde åberopa förföljelse ”till följd av händelser, som inträffat före den I januari 1951”, betraktades som flyktingar.
I fråga om skälen för att ersätta definitionen av en ”politisk flykting” i
2 § andra stycket UtlL med konventionens flyktingdefinition får jag hänvi-
sa till den allmänna motiveringen (2.4.1), Här skall endast nämnas föl-
jande. Vid utfärdande av resedokument för flyktingar enligt artikel 28 i konventionen tillämpas redan nu konventionsbestämmelserna. Jag har föreslagit (2.4.2) en rätt för en flykting att i tillståndsbeslutet med anledning av en förstagångsansökan få klargjort, om hans begäran om flykting-
status har bifallits. Besvärsrätt föreslås mot beslut varigenom en sådan
begäran om flyktingförklaring har ogillats. Såväl ett resedokument som en flyktingförklaring har betydelse för andra staters behandling av flyktingar, s.k. extraterritoriella verkningar. Med hänsyn härtill och till den centrala
funktion som flyktingkonventionen har för flyktingskapsbedömningen i de
staler som anslutit sig till konventionen har jag bedömt det önskvärt att konventionstexten på denna punkt integreras i utlänningslagen. Av prak-
tiska skäl har begreppet "politisk förföljelse” behållits. Begreppet, som
alltså innefattar förföljelse på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller religiös eller politisk uppfattning, återkommer på and-
ra ställen i lagen (33 och 85 §§).
Ändringen av definitionen innebär som jag tidigare har nämnt att den som kan åläggas allvarligt straff ”på grund av politiskt brott”. inte längre automatiskt skyddas, utan endast i den mån han faller under flyktingdefinitionen eller anses böra få skydd av politisk-humanitära skäl. I övrigt avses
varje person som är att anse som ”politisk flykting” enligt utlänningslagen
bli bedömd som flykting även i fortsättningen (2.4.1). En fördel, utöver dem som tidigare har nämnts, med den nya definitionen är att det subjektiva clementet (välgrundad fruktan) i själva lagtexten ges en mer framträdande plats än tidigare. Flyktingkonventionen betraktar som flyktingar också dem som enligt vissa tidigare konventioner har fått sådan status, s. k. statutflyktingar. Jag har inte funnit anledning att ta in bestämmelser om denna, numera kraftigt begränsade grupp. På grund av Sveriges anslutning till flyktingkonventionen bedöms de självfallet som flyktingar även i vårt land. I tredje stycket har tagits in den bestämmelse i nuvarande 2 § andra stycket som anger graden av den förföljelse som konstituerar flyktingskap. Av bestämmelsen följer att trakasserier från myndigheternas sida som är
av mindre ingripande natur inte leder till flyktingstatus. Så har inte heller hittills varit fallet enligt den praxis som har utbildats vid vår tillämpning av UtIL eller flyktingkonventionen (resedokument enligt art. 28). Det är å
andra sidan angeläget att bestämmelsen tillämpas i en generös anda. Den som ändå inte kan anses vara flykting kan vara att hänföra till 6 §.
4 & Paragrafen, som är ny, motsvarar i sak artikel I C i flyktingkonventionen. Som en konsekvens av att konventionens flyktingdefinition har tagits in i lagen bör också de konventionsbestämmetlser enligt vilka en flykting upphör att vara flykting få sin plats där. Med den uppläggning flyktingbestämmelserna nu får framgår klart att flyktingstatus som har tillerkänts en utlänning har permanent karaktär och kan konstateras ha upphört, endast om någon omständighet som anges i 4§ har inträffat efter det att utlänningen bedömdes som flykting. Det
innebär från myndigheternas utgångspunkt den lättnaden, att när en utlänning väl har fått status som flykting så behöver därefter någon allmän prövning inte ske av samtliga de förhållanden som har lett till att han har fått flyktingstatus. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (2.4.2)
bör frågan om en utlänning fortfarande är flykting tas upp endast när anledning förekommer till detta. Detta är fallet när fråga uppkommer om utvisning på grund av brott eller asocialitet eller om verkställighet av ett
utvisningsbeslut. Detsamma gäller när flyktingen ansöker om internationellt resedokument eller när annars avgörande skall träffas i en fråga och
det därvid har betydelse om utlänningen fortfarande är flykting. Vid pröv-
ning av en ansökning om förlängt UT eller om PUT saknas normalt anledning att undersöka om en upphörandegrund har inträffat.
Beträffande frågan om återkallelse av en flyktingförklaring får jag vidare hänvisa till 17 och 65 §8.
Av betydelse för en utlännings rätt till flyktingstatus är vidare de s.k. uteshitandegrunderna. främst den som avses i art. I Fi flyktingkonventionen. Enligt den bestämmelsen är konventionen inte tillämplig C'shall
not apply”) på den beträffande vilken det finns allvarliga skäl att anta att
han har begätt brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten. Detsamma gäller beträffande grovt icke-politiskt brott som begätts
utanför tillflyktslandet innan utlänningen mottogs som flykting där eller
gärningar som strider mot Förenta Nationernas syften och grundsatser tse betänkandet (SOU 1972: 84) Flyktingskap s. 96—98). När SIV eller rege-
ringen prövar frågan om cen utlänning har flyktingstatus enligt konventionen skall även beaktas frågan om utlänningen på grund av sådana
handlingar som jag nu har nämnt är utesluten från skydd enligt konventionen. Motsvarande bör gälla vid bedömningen av om flyktingskap före-
ligger enligt UtIL. Med den utformning bestämmelserna om asyl nu har fått bör nämligen i princip ingen skillnad föreligga mellan tillämpningen av konventionen och UtIL. I likhet med kommittén anser jag det emellertid
inte nödvändigt att ta in uteslutandegrunderna i lagen. Om en utlänning har
begått sådana handlingar som faller under undantagsbestämmelsen, kan
detta anses utgöra ett synnerligt skäl att vägra honom fristad enligt 3 8 första stycket. Jag vill också hänvisa till att enligt 78 § den omständigheten under vissa ytterligare förutsättningar genombryter de s.k. politiska verk-
ställighetshindren.
5 och 6 8&& Hit har förts bestämmelserna i 2 § tredje stycket i den nuvarande lagen. Bestämmelserna har förtydligats genom att det uttryckligen har angetts, att rätten att stanna i Sverige förutsätter att utlänningen har behov av detta. I fråga om de båda grupper av skyddsbehövande som här avses får jag i övrigt hänvisa till prop. 1975/76: 18 s. 107-110.
Pass och anmälningsskyldighet
7—9 §§ I detta avsnitt återfinns bl. a. nu gällande bestämmelser om bl. a. skyldighet för en utlänning att visa upp en godtagbar passhandling samt att
på kallelse inställa sig hos polismyndighet och lämna de upplysningar som begärs (jfr 4-6 §§ i nuvarande lag).
I 8 § har med anledning av påpekanden under remissbehandlingen in-
förts en uttrycklig bestämmelse om rätt för polismyndigheten att hämta en
Prop. 1979/80: 96 | 91
utlänning som inte ätlyder en kallelse. Vidare har i ett tredje stycke införts en bestämmelse om rätt att vid behov kvarhälla utlänningen kortare tid för
utredningsändamål. Sådant kvarhållande får inte avse längre tid än som är
nödvändigt för att polismyndigheten skall få de uppgifter den behöver. En yttersta gräns har satts vid sex timmar. Behöver polismyndigheten ha utlänningen omedelbart tillgänglig längre tid och motsätter sig utlänningen detta, måste beslut meddelas om förvarstagande enhgt 50 eller 52 §. För att detta skall få ske krävs emellertid att det föreligger sannolika skäl för avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38. 43, 47 eller 48 § eller
att fråga har uppkommit om verkställighet av ett avlägsnandebeslut. Är
detta inte fallet skall utlänningen släppas. I fråga om presumtiva terrorister gäller andra bestämmelser (se 52 § andra stycket).
På grund av den nordiska passkontrollöverenskommelsen är medborga-
re I ett annat nordiskt land vid inresa i Sverige direkt från ett sådant land befriad från skyldighet att ha pass. En sådan person är emellertid skyldig
all visa att passfrihet föreligger för honom (2 och 3 8§ UUK). Det kan när passkontroll anordnas vid en inter-nordisk gräns i undantagsfall visa sig
nödvändigt att kvarhålla även en sådan utlänning för att få klarlagt att det
är fråga om en nordisk medborgare. Motsvarande torde för övrigt gälla den som är svensk medborgare men som polismyndigheten antar vara en utlänning. Jag vill emellertid understryka vikten av att bestämmelserna om kvarhållande, och särskilt bestämmelserna om tvångsåtgärder (50 och
52 &$). tillämpas på sådant sätt att den som inte behöver pass för sin inresa
inte onödigtvis utsätts för obehag eller hinder.
Tillstånd till inresa och uppehåll i Sverige
Efter inledande bestämmelser behandlas i detta avsnitt under särskilda rubriker visering, UT, återkallelse av UT eller flyktingförklaring och beslutande myndigheter m. m.
10 och 11 88 Paragraferna motsvarar nuvarande 7 och 8 §§ i gällande
UtIL och har endast ändrats i språkligt hänseende.
Enligt 11 § kan visering återkallas när det föreligger särskilda skäl. I likhet med kommittén (betänkandet s. 136) anser jag att skäl till äterkallelse kan föreligga i fall då utlänningen redan i samband med inresan visar sig sakna medel för sitt uppehälle här. I särskild grad gäller detta om han inte
vidtagit några åtgärder för att klara sitt uppehälle. SIV får med hänsyn till
omständigheterna avgöra om skäl föreligger till återkallelse i dessa fall.
12.8 Första stycket motsvarar i sak 9 § i nuvarande UtiL och anger vilka typer av UT som förekommer i lagen.
I andra stycket har angetts att UT inte får vägras en utlänning på grund
av dennes vandel i andra fall än som avses i 29 § första stycket 2—4 och 43 §.
Rätten att vägra en utlänning UT på grund av dennes vandel har utvecklats i praxis. Frågan om införande av ett förbud mot att vägra en utlänning uppehällstillstånd på grund av hans vandel diskuterades i prop. 1968: 158 (s. 61. En sådan förbudsbestämmelse hade föreslagits av utlännings-
utredningen. Föredraganden kunde emellertid för sin del inte ansluta sig
till förstaget. I den nämnda propositionen framhålls vidare (s. 77) att en
utlännings personliga förhållanden inte bör prövas i ärende om uppehålls-
tillständ annat än inom ramen för avvisnings- och utvisningsbestämmelserna. I prop. 1977/78:90 (s. 81) berördes frågan på nytt. Föredraganden ansåg att de hittillsvarande möjligheterna att inom ramen för avvisnings-
och utvisningsbestämmelserna vägra utlänning uppehållstillstånd på grund
av hans vandel borde behållas. Jag delar min företrädares uppfattning. Samtidigt anser jag det angeläget att en bestämmelse i frågan tas in i UtlL. Med den nya lagen inträder en ytterligare begränsning av möjligheterna att vägra UT av vandelsskäl till följd av att vissa av utvisningsgrunderna
utgår.
Kommittén har på s. 116 i betänkandet närmare utvecklat vilken vikt vandelsprövningen bör tillmätas vid prövningen av UT. Resonemanget. vilket jag ansluter mig till, går ut på att vandelsprövningen allmänt sett bör tillmätas en jämförelsevis större betydelse när utlänningen har vistats här kort tid. Vid senare förlängningsansökningar liksom vid ansökningar om PUT bör vandeln tillmätas allt mindre betydelse, medan större vikt läggs
vid vistelsetidens längd och övrig anknytning hit. Beträffande dem som enligt vad jag har förordat skall söka UT före inresan (2.2) kan det dock
antas att vandelsprövningen vid det tillfället inte blir särskilt ingående. Den
ningstiden ges in.
13 3 Paragrafen, som anger innebörden av ett tidsbegränsat UT, motsvarar i sak nuvarande 10 § första stycket.
14 & Enligt denna paragraf får ett UT med territoriell begränsning avse
högst ett år. Bestämmelsen motsvarar i sak 12 § i gällande UtIL.
15 & Paragrafen, som behandlar permanenta UT, motsvarar i sak nuva-
rande 10 § andra stycket. Bestämmelsen i sistnämnda stycke om återkallelse av PUT har emellertid brutits ut (se 17 §).
16 & Denna paragraf är ny. Beträffande de närmare övervägandena får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (2.4.2). Bestämmelsen har utformats på sådant sätt att ett särskilt beslut i frågan om flyktingstatus kan påfordras endast när UT söks första gången i landet. Först då kan ärendet
utredas tillräckligt. I den mån UT beviljas före inresan vid överföring av
flyktingar hit, utfärdas sålunda inte vid det tillfället någon flyktingför-
klaring. En ytterligare förutsättning är att utlänningen vid ansökningen om UT kan anses äberopa att han är flykting enligt 3 §. Självfallet är det av underordnad betydelse vilken formulering utlänningen använder. Vidare gäller att en flyktingförklaring endast ges en flykting som har behov av fristad i värt land. En flykting som redan har fått asyl i ett annat land eller som annars kan få skydd där, men som ges ett UT i Sverige med hänsyn till
exempelvis en familjeanknytning här har sålunda inte nägon rätt till en
flyktingförklaring. Ett beslut att inte ge Ayktingförklaring kan överklagas enligt 65 §. En
utlänning som har ett gällande UT eller som söker förlängning av sitt tillstånd och som önskar ett beslut om sin eventuella flyktingstatus är hänvisad till att ansöka om internationellt resedokument för flyktingar. Flyktingförklaringen kan tas in i tillståndsbeslutet eller utfärdas som en
särskild handling.
17 & I första stycket återfinns bestämmelserna om återkallelse av UT i 50 § gällande Ut1L. Med anledning av ett önskemål från SIV under remissbehandlingen har i
andra stycket angetts att ett UT för en utlänning som inte har rest in i landet även annars får återkallas, om det föreligger särskilda skäl. Så kan
vara fallet om det visar sig att förutsättningarna för tillståndet inte längre
föreligger. Möjligheten bör användas med försiktighet. Om SIV avser att i
ett visst fall begagna sig av möjligheten att återkalla tillståndet, bör det ske
på sådant sätt att utlänningen får del av återkallelsen innan han påbörjar
eventuell resa hit. Tredje stycket motsvarar nuvarande 10 § andra stycket andra meningen UtIL. I ett fjärde stycke klargörs att en flyktingförklaring får återkallas när utlänningen enligt 4 §& har upphört att vara flykting. Avsikten är inte att
återkallelse skall ske så snart detta inträffar. I stället bör. som tidigare
nämnts, frågan om eventuell återkallelse tas upp när särskild anledning föreligger till detta. Så kan vara fallet när fråga uppkommer om utvisning på grund av brott eller asocialitet eller om verkställighet av ett utvisningsbeslut. Statusfrågan får också aktualitet vid ansökan om resedokument. Anledning kan vidare föreligga att ta upp frågan om återkallelse av flyk-
tingförklaringen, om SIV får kännedom om att utlänningen ansöker om och får nytt hemlandspass. Däremot saknas i allmänhet anledning att ta upp frågan endast därför att utlänningen ansöker om förlängt UT eller om PUT.
Har utiänningen fått en flyktingförklaring genom att mot bättre vetande lämna oriktiga uppgifter eller svikligen förtiga vissa omständigheter får
förklaringen likaså återkallas. En förutsättning är självfallet att han enligt
de korrekta uppgifter som har framkommit inte är att anse som flykting.
18 och 19 8& I gällande utlänningslag finns bestämmelserna om vilka myndigheter som får besluta om och återkalla visering och UT i 1 och 50 §§. I syfte att göra reglerna mer överskådliga har beslutsrätten i fråga om visering resp. UT fördelats på skilda paragrafer. 18 8 reglerar visering och 19 & UT. Paragraferna har disponerats så att första stycket i vardera
paragrafen anger vilken myndighet som får meddela tillständet och andra stycket vilken myndighet som får återkalla det. Någon saklig ändring har
inte gjorts. bortsett från att fyktingförklaringen har tagits in i 19.8.
Arhetstillstånd och anställningstillstånd
Bestämmelserna om arbets- och anställningstillstånd har disponerats på i huvudsak samma sätt som bestämmelserna om tillstånd till inresa och uppehåll i Sverige. Efter en inledande fullmaktsbestämmelse har de närma-
re reglerna tagits upp under rubriken arbetstillstånd, anställningstillstånd, återkallelse och beslutande myndigheter m. m. Någon materiell ändring av
gällande rätt har inte skett.
20 & Paragrafen motsvarar nuvarande 15 8 och är i sak oförändrad.
21 & Paragrafen reglerar villkoren för AT och motsvarar i sak 16 8 första stycket första och andra meningarna.
22. & Denna paragraf anger villkoren för anställningstillstånd och motsvarar i sak 16 a § första stycket. första och andra meningarna.
23 & I denna paragraf anges i vilka fall arbets- och anställningstillstånd får äterkallas. Bestämmelserna har i gällande utlänningslag sin motsvarighet i första stycket sista meningen av 16 resp. 16 a 8 samt i 50 §. Sätillvida föreligger för närvarande en bristande överensstämmelse mellan arbets-
och anställningstillstånd, att endast det första är särskilt omnämnt i 50 §. Eftersom anställningstillstånd utan särskilda begränsningar kan återkallas
när det finns särskilda skäl och det fall som avses i 50 § måste anses utgöra ett sådant skäl, får dock återkallelsemöjligheterna i dag anses vara de-
samma för båda slagen av tillstånd. I den föreslagna 23 § anges därför att återkallelse får ske när utlänningen
mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen förtigit
vissa omständigheter (jfr 50 § i gällande utlänningslag) eller om det finns
andra särskilda skäl Gfr 16 § första stycket resp. 16 a & första stycket i
gällande utlänningslag). I fråga om innebörden av särskilda skäl” får jag hänvisa till prop. 1975/
76:18 s. 141.
24 & 1 paragrafens första stycke, som motsvarar 16 § andra stycket i gällande lag, anges vilka myndigheter som får besluta om AT. Möjlighet har införts även för arbetsmarknadsstyrelsén att meddela AT i den omfattning som föreskrivs av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av SIV. Andra stycket motsvarar i sak 16 § tredje stycket i gällande utlänningslag.
25 & Paragrafen motsvarar i sak 16 a § andra stycket i gällande utlän-
ningslag.
Vissa för uppehålls- och arbetstillstånd gemensamma bestämmelser Till detta avsnitt har förts bestämmelser om rätt för regeringen alt föreskriva skyldighet att ordna behövliga tillstånd före inresan i Sverige (26 §) samt bestämmelser om inskränkning i vissa fall av utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område eller att ha anställning i visst eller visst slags företag (27 8).
26 & Bestämmelserna har sin motsvarighet i 13 § i gällande lag. Denna avser emellertid endast AT. Som framgår av den allmänna motiveringen (2.2) föreslår jag emellertid en ordning som innefattar skyldighet för utlänningen att även ordna med UT före inresan. Genom 26 8 bemyndigas regeringen att föreskriva en sådan ordning. De materiella bestämmelserna har sin plats i en utlänningsförordning. Där får även anges i vad mån undantag skall gälla från kravet på att ha UT ordnat i förväg. De principer som därvid bör gälla har närmare berörts i den allmänna motiveringen
(2.2).
I den mån regeringen med stöd av 26 § föreskriver krav på UT före
inresan, kommer avsaknaden av sådant tillstånd att utgöra ett formellt
inreschinder och därmed grund för avvisning enligt 28 §.
27 & 1 denna paragraf har sammanförts bestämmelserna i nuvarande 14
och 17 §§.
Avvisning Bestämmelserna om avvisning har grupperats på följande sätt under särskilda mellanrubriker. Först anges på vilka grunder avvisning får ske. Därefter följer bestämmelserna om tidsfrister för besluten och behörig myndighet. Slutligen kommer de bestämmelser som reglerar polismyn-
dighetens skyldighet att överlämna avvisningsfrågan till SIV samt att till
SIV anmäla vissa avvisningsbeslut.
28 & Paragrafen behandlar de formella avvisningsgrunderna och motsvarar 18 §i gällande utlänningslag. Vissa smärre ändringar har föreslagits i
förhållande till den paragrafen. Bestämmelsen i 18 § 1) har i praxis ansetts
medge avvisning så snart antingen pass eller tillstånd saknas. Avvisning bör även i fortsättningen kunna ske i båda fallen oberoende av varandra. En ändring i enlighet med praxis är motiverad. Även i 18 8 2) har ordet ”och” ansetts böra ersättas av ”eller”. Enligt 18 § 3) kan avvisning i visst
fall ske av den som vid inresan ”lämnar” en oriktig uppgift. Det kan
emellertid inträffa att de vid inresan lämnade uppgifterna först efter några
dagar visar sig vara oriktiga. Avvisning skall då kunna ske. Tempusformen
”har lämnat” bör därför användas i stället för presens. Av större betydelse är att i 28 8 I uttryckligen har angetts att avsaknaden av UT eller AT utgör grund för avvisning när sådant tillstånd fordras
för inresa i Sverige. Detta gäller redan nu i fråga om AT, även om AT inte
uttryckligen nämns 1 18 & I) UtL ("pass och tillstånd att inresa”). I den
mån regeringen föreskriver krav på att även UT skall ha ordnats innan inresa får ske (se 2.2), kommer utlänningar som omfattas av denna ordning att kunna avvisas enligt 28 § 1, om de vid inresan saknar UT. Att avvisningsärendet skall överlämnas till SIV bl.a. när utlänningen åberopar politisk förföljelse framgår av 33 §. Självfallet får avvisning på grund av
avsaknad av UT eller AT endast ske, om det kan antagas att utlänningen har för avsikt att bosätta sig eller stanna utöver den uppehållstillståndsfria tiden i Sverige — eller annat nordiskt land — respektive här ta anställning
som kräver arbetstillstånd.
29 & Denna paragraf behandlar de materiella avvisningsgrunderna. Den motsvarar i huvudsak 19 § i nuvarande utiänningslag. Av den allmänna motiveringen (2.5.2) framgår att avvisning enligt 29 & I kan ske även när det först efter inresan inträffar omständigheter som ger anledning att anta, att utlänningen inte har medel för sin försörjning under den tid han avser att stanna här. Om en utlänning som har kommit hit som turist ansöker om AT, torde förhållandet inte sällan vara det att han har för avsikt att stanna kvar. Är detta fallet föreligger förutsättningar för avvisning, även om han
har tillräckligt med pengar för att klara sig under den tillståndsfria tiden. Självfallet blir omständigheterna i det särskilda fallet avgörande. Slopandet av tredje punkten i nuvarande 19 § avses inte medföra någon mera väsentlig saklig ändring. Den omständigheten att utlänningen under senare tid har yrkesmässigt bedrivit prostitution, koppleri eller olovlig
införsel eller utförsel medför normalt att det skäligen kan antas att utlän-
ningen även i fortsättningen kommer att underlåta att försörja sig på ett ärligt sätt. Avvisning kan därför ske enligt 29 § 2 (jfr 43 § 1). Den avvisningsgrunden är i övrigt tillämplig på den som bedriver yrkesmässigt
hasardspel elier som annars försörjer sig genom brottslig verksamhet. Som kommittén har framhållit bör avvisning enligt 29 & 2 kunna ske av en
utlänning som skäligen kan antas komma att försörja sig genom att arbeta utan föreskrivet AT (jfr 95 § första stycket 2). Fjärde punkten i den
nuvarande lagen har utvidgats på sätt som framgår av den allmänna moti-
veringen (2.5.2). Även ”andra särskilda omständigheter” än tidigare ådömt fängelsestraff får läggas till grund för bedömningen av om utlänning-
en kan antas komma att begå brott här. I övrigt har någon ändring beträf-
fande avvisningsgrunderna inte gjorts förutom i språkligt hänseende. I sista stycket har för tydlighets skull angetts att endast den som har vid prövningstillfället fortfarande gällande visering eller ännu giltigt UT är undantagen från avvisningsbestämmelserna i första och andra styckena.
30 & Paragrafen behandlar avvisning av en presumtiv terrorist. Den motsvarar 20 § i gällande utlänningslag och innefattar ingen ändring i sak.
31 8 Tillförevarande paragraf har förts bl. a. bestämmelserna om den tid
inom vilken avvisning fär ske (första stycket) och beslutande myndighet (andra stycket). Första stycket motsvarar jämte andra stycket i sak 21 § första stycket i gällande UtlL. Polismyndigheterna har alltså kvar handläggningen av vad som brukar kallas långa avvisningar. Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning genom prop. 1976/77:132. Beslutet om avvisning skall i varje särskilt fall meddelas inom de angivna tidsfristerna. Det räcker inte att frågan har tagits upp till prövning inom den tiden (prop. 1976/77:132 s. 14f). Veckofristen har betydelse för möjligheten att verkställa avvisningsbeslutet utan hinder av anförda besvär (jfr 83 §). I andra stycket anges att det liksom nu är polismyndigheten som beslutar om avvisning när skyldighet inte föreligger att överlämna ärendet till SIV. I ett tredje stycke har införts en ny bestämmelse som avser självrättelse.
I prop. 1971:30 med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar
m. m. (s. 506) uttalade föredraganden följande i anslutning till 19 § förvaltningslagen.
Några remissinstanser har erinrat om att förvaltningsmyndighet i viss utsträckning anses kunna ompröva sina beslut och att självrättelse sålunda
i praxis förekommer i vidare utsträckning än vad som följer av de aktuella
bestämmelserna i förvaltningslagen. Med anledning härav vill jag framhålla att förvaltningslagens bestämmelser på förevarande punkt liksom i övrigt
ger uttryck för en minimistandard i fråga om handläggningen av
förvaltningsärenden. Lagen innefattar som jag påpekat tidigare i olika sammanhang inte något ställningstagande till vad som skall anses gälla i sådana förvaltningsrättsliga frågor som visserligen har anknytning till en-
skilda regler i lagen men inte uttryckligen regleras i denna. Frågan om
förvaltningsmyndighets befogenhet att ompröva sina beslut tillhör denna
kategori av spörsmål. Jag vill också erinra om att lagen inte innebär någon ändring i sådana särskilda bestämmelser om rättelse av beslut som kan ha meddelats i specialförfattning.
7 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 96
Flera skäl talar för en möjlighet till omprövning av avvisningsbeslut i vissa fall. Det är ofta fråga om situationer där beslut måste fattas under stor tidspress. Vissa avvisningsbeslut kan och skall verkställas utan hinder av anförda besvär. Om en ny omständighet upptäcks som skulle kunna föranleda upphävande av avvisningsbeslutet, kan visserligen polismyndigheten se till att beslutet överklagas. Om inte SYV omedelbart inhiberar verkställigheten kan emellertid beslutet redan vara verkställt när besvären väl prövas. Jag har därför anslutit mig till kommitténs förslag att införa en sådan möjlighet (2.5.2). Samtidigt vill jag betona att möjligheten till rättelse bör användas med återhållsamhet. Behovet av att kunna ändra ett beslut framstår som angeläget främst när nya omständigheter av icke-politisk natur har tillkommit i ärendet. En ekonomisk garant kan tänkas träda fram efter det att avvisningsbeslutet har fattats. I ett sådant fall skulle det, som kommittén framhåller, framstå som byråkratiskt att behöva anföra besvär över avvisningsbeslutet. Har likväl besvär anförts eller har beslutet vunnit laga kraft, upphör möjligheten för polismyndigheten att rätta beslutet. Jag vill i detta sammanhang erinra om att ärendet normalt skall överlämnas till SIV (85 och 86 §§) när det i samband med verkställigheten åberopas nya politiska skäl. Den möjlighet till självrättelse som jag föreslår avser endast ett upphävande av avvisningsbeslutet, dvs. en rättelse till förmån för utlänningen. En förutsättning för upphävande är som framgått att nya omständigheter har tillkommit som visar att beslutet inte längre bör gälla.
32 & Paragrafen reglerar förfarandet vid avvisning av en presumtiv terrorist. Den motsvarar i sak 21 § andra stycket i gällande lag. Ibland finns möjlighet till avvisning både enligt andra stycket av denna paragraf och enligt 29 § första stycket 4. Avvisning bör i ett sådant fall ske med stöd av 29 § första stycket 4 och alltså beslutas av polismyndighet. Det förutsätter att utlänningen ifråga inte finns med på förteckningen över presumtiva terrorister och att utlänningen saknar gällande visering eller UT.
33 & 1 denna paragraf återfinns bestämmelserna om skyldighet för polismyndighet att till SIV överlämna ett avvisningsärende, när utlänningen åberopar risk för politisk förföljelse, risk att sändas till krigsskådeplats eller risk att straffas för desertering eller annan vägran att fullgöra krigstjänstgöring. Motsvarande bestämmelser finns nu i 21 a § första stycket UtiL. Den ordning för överlämnande som föreslås behandlas närmare i den allmänna motiveringen (2.4.4). Huvudregeln är liksom hittills att ett påstående om risk för förföljelse m. m. i det land som utlänningen skall sändas till skall föranleda överlämnande av ärendet i praktiskt taget alla fall. Endast om det är uppenbart att påståendet är oriktigt, får polisen i dessa fall besluta om avvisning. Detsamma gäller om utlänningen påstår att han i
det land till vilket han skall sändas inte är skyddad mot att sändas vidare
till förföljelselandet. Motsvarande regler gäller när påståendet görs i sam-
band med verkställighet (se 85 §). Enligt 37 § skall polismyndigheten vidare till SFV anmäla sådana avvisningsbeslut som myndigheten har meddelat. därför att den har bedömt
utlänningens påstående som uppenbart oriktigt. Om SIV gör en annan
bedömning, kan verket med anledning av anmälningen besluta att överta
ärendet (37 8).
34 & Även denna paragraf är hämtad frän 21 a § första stycket UtIL. Av
praktiska och pedagogiska skäl har bestämmelsen förts till en annan para-
graf än den som avser flyktingar. Samtidigt har bestämmelsen förtydligats. Paragrafen reglerar skyldigheten att överlämna ett avvisningsärende till
SIV, när en utlänning visserligen inte åberopar förföljelse men ändå med hänsyn till de politiska förhållandena i hemlandet inte vill återvända dit. Om de omständigheter som utlänningen åberopar till stöd för sin hållning
är sådana att de inte kan lämnas utan avseende, skall ärendet liksom hittills överlämnas till SIV. Som framgår av den allmänna motiveringen, kan en
åberopad omständighet lämnas utan avseende, inte endast därför att påståendet är uppenbart oriktigt utan också på den grunden, att den enligt av regeringen fastlagd praxis saknar relevans för utlänningens rätt att få
stanna här enligt 34 8. Hänvisningen till 33 § avses medföra att överlämnande skall ske även i
fall då utlänningen kommer från eller annars skall sändas till tredje land
men påstår att han där inte är skyddad från att sändas vidare till hemlandet. Ett påstående om risk för vidaresändning saknar givetvis betydelse i de fall då de åberopade omständigheterna enligt vad nyss sagts kan lämnas utan avseende. I andra fall gäller emellertid, att avvisningsbeslut får meddelas endast under förutsättning att påståendet är uppenbart oriktigt. Det skall sålunda vara uppenbart, att utlänningen efter avvisningen är skyddad mot att sändas till hemlandet. Annars skall ärendet överlämnas till SIV.
35 och 36 §§ Paragraferna motsvarar i sak 21 a 8 andra och tredje styc-
kena i gällande utlänningslag.
37 & Bestämmelsen är ny. Den har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen (2.4.4). Som framgår av andra stycket skall ärendet alltid
övertas av SIV, om utlänningens påstående inte är uppenbart oriktigt, eller, i fall som avses i 34 §, de åberopade omständigheterna inte kan
lämnas utan avseende. Även i andra fall får SIV överta ärendet, om verket önskar det. Anledning till detta kan bl. a. förekomma när ömmande skäl av icke-politisk natur åberopas. Övertar SIV ärendet, förfaller enligt tredje
stycket polismyndighetens avvisningsbeslut. I fjärde stycket erinras om utlänningens möjlighet att nöjdförklara sig.
Gör han det, bortfaller anmälningsplikten och beslutet kan verkställas. Samtidigt förlorar utlänningen möjligheten att anföra besvär. Det är självfallet viktigt att en utlänning, som säger sig vilja avge nöjdförklaring,
erinras om vad denna innebär i fråga om förlust av rätten till en omgäende prövning av SIV enligt 37 8 och rätten till besvär.
Utvisning
Under den gemensamma beteckningen utvisning har samlats de nuvarande avlägsnandeformerna förpassning. förvisning och utvisning.
De ulika formerna av utvisning har fått särskilda rubriker. Beträffande
var och en anges dessutom förutsättningarna för avlägsnandet, beslutande
myndighet samt de övriga bestämmelser som skall gälla.
38 & I paragrafen regleras utvisning på grund av att utlänningen saknar
pass eller tillstånd att vistas i Sverige när detta krävs. Den motsvarar med
en viss redaktionell ändring 22 och 23 §§ i nuvarande utlänningslag. Beslutet meddelas av SIV. Liksom nu skall avlägsnandebeslut meddelas samti-
digt med att en ansökan om UT avslås, om det inte föreligger synnerliga
skäl mot detta.
39 & Enligt paragrafen, som närmast motsvarar 24 § i gällande lag, skall
utvisningsbeslutet innehålla ett återreseförbud. Bestämmelsen har cmel-
lertid skärpts genom att meddelandet av ett återreseförbud gjorts till huvudregel. Tiden under vilken utlänningen inte får återvända har bestämts till minst sex månader. Återreseförbudet kan emellertid när det föreligger särskilda skäl utelämnas. Om det står klart att utlänningen kommer att
iaktta gällande bestämmelser angående rätten till inresa eller uppehåll, bör något återreseförbud inte meddelas. Tillstånd att återvända till Sverige
trots återreseförbudet kan ges av SIV t. ex. i form av ett UT och i förekommande fall visering. Om UT beviljas medför detta att återreseförbudet
upphör att gälla. Detta gäller dock inte beträffande tillstånd enligt 76 8 till kort besök i riket.
40—42 8& I dessa paragrafer finns bestämmelser om utvisning på grund
av brott, dvs. vad som nu kallas förvisning och regleras i 26—28 88 i
gällande utlänningslag. Beträffande innehållet i 40—42 8§ får jag i första hand hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (2.5.4). Allmän domstol skall liksom hittills besluta om utvisning på grund av brott.
Allmänt sett innebär de föreslagna ändringarna att möjligheten till ut-
visning på grund av brott begränsas (41 §). I fråga om den som när åtalet väcktes hade ett PUT sedan minst ett år eller som då var bosatt i Sverige
sedan minst tre år krävs synnerliga skäl för att utvisning skall få ske.
Treårstiden motsvaras i dag av fem år. I fråga om nordbor inträder kravet
på synnerliga skäl efter två års bosättning här. Den som på grund av
flyktingförklaring eller i övrigt uppenbart är att anse som flykting får utvisas endast om han har begått sådana handlingar som avses i 78 §. Därmed avses både synnerligen grovt brott enligt 78 § första stycket och verksamhet som innebär fara för rikets säkerhet enligt 78 § andra stycket.
Har en utlänning fått en flyktingförklaring och har denna inte återkallats,
får enligt min mening antas att även domstolen bedömer utlänningen som flykting. Detsamma gäller i fråga om den som har fått ett av svensk myndighet utfärdat internationellt resedokument enligt flyktingkonventionen. I övriga fall bör domstolen beakta en invändning om flyktingstatus
endast om det för domstolen framstår som uppenbart att den åtalade är
flykting och i behov av fristad här. Är detta inte fallet, bör liksom hittills
invändningar om flyktingskap prövas i samband med verkställigheten eller i övrigt sedan domen har vunnit laga kraft. Jag får hänvisa till 71 § som
behandlar frågan om upphävande av utvisningsbeslut och till avsnitt 2.6.3 i
den allmänna motiveringen.
Återreseförbud skall som huvudregel tidsbegränsas. Enligt 42 § får återreseförbudet inte avse kortare tid än två år. Tidsbegränsade förbud bör i
normalfallet bestämmas till fem år. Återfallsrisken och utlänningens sam-
hällsfarlighet bör, som kommittén anför, tillmätas avgörande betydelse när
tiden bestäms. Förbudet får också ges utan tidsbegränsning. Den möjlighe-
ten är emellertid avsedd att tillgripas it andra hand. I allmänhet torde
tidsobegränsade återreseförbud böra meddelas endast i samband med en
dom avseende särskilt allvarlig brottslighet eller i fråga om utlänningar som
tidigare har begått mycket allvarlig brottslighet.
142 § föreskrivs vidare att upplysning skall lämnas i domen eller beslutet
om påföljd för överträdelse av förbudet och om den dag då förbudet
upphör att gälla.
43 8 Paragrafen behandlar frågan om utvisning på grund av asocialitet.
Den motsvarar 29 § första stycket I och 2 samt 30 §& första stycket första
meningen i gällande UtlL. Bestämmelsen har närmare behandlats i den
allmänna motiveringen (2.5.5).
44—46 88 I dessa paragrafer har tagits in bestämmelserna i 29 § andra
stycket, 31 § första och andra styckena samt 32 § i nuvarande UtIL. Enligt
30 § första stycket i gällande lag skall påstående om flyktingskap prövas först i samband med verkställigheten. Som framgår av den föreslagna 44 §
skall i fortsättningen denna fråga beaktas i viss utsträckning redan i utvis-
ningsärendet (jfr 41 §).
I sakligt hänseende har ändring skett dels genom att 44 § första stycket anpassats till 41 §, dels genom att återreseförbuden som huvudregel har
gjorts tidsbegränsade (46 §). Det torde endast i undantagsfall böra före-
komma att ett tidsobegränsat återreseförbud meddelas med stöd av 46 8.
47 & Denna och följande paragraf har sammanförts under rubriken särskilda utvisningsgrunder. Paragraferna upptar två utvisningsgrunder av exceptionell karaktär, nämligen utvisning av den som är presumtiv terrorist och utvisning av hänsyn till rikets säkerhet. Gemensamt för dem är att besluten fattas av regeringen. Förevarande paragraf motsvarar i såk de nuvarande bestämmelserna om utvisning av en presumtiv terrorist i 29 § första stycket 5. 30 § andra stycket och 31 § tredje stycket i gällande utlänningslag.
48 & I paragrafen har utan ändring i sak tagits in bestämmelserna i nuvarande 34 & UtlL om s. k. politisk utvisning.
49 & Paragrafen motsvarar närmast 32 §1 gällande utlänningslag. Liksom
när det gäller återreseförbud vid utvisning på grund av brott eller på grund
av asocialitet (42 §) görs återreseförbuden i dessa fall normalt tidsbegrän-
sade.
Särskilda tvångsåtgärder
Bestämmelserna om särskilda tvångsåtgärder i gällande utlänningslag
(35-37 §§) har i huvudsak oförändrade förts över i den nya lagen. NÅgra
förtydligande tillägg och ändringar har dock gjorts, samtidigt som bestämmelserna förnyats i språkligt och redaktionellt hänseende. Det kan vidare erinras om förslaget till ändring i 24 kap. 21 §& RB, varigenom det blir
möjligt att vid behov hålla en utlänning, som har utvisats på grund av brott,
i häkte i avvaktan på att utvisningsbeslutet vinner laga kraft. 50 & Denna paragraf anger förutsättningarna för rätten att tillgripa sär-'
skilda tvångsåtgärder. Den motsvarar i sak 35 § andra stycket i nuvarande
utlänningslag. Beslutet fattas enligt första stvecket av den myndighet som handlägger ärendet. Därmed avses inte endast myndighet som är behörig att avgöra ärendet. Polismyndighet är sålunda att anse som handläggande
myndighet, inte bara i avvisningsärenden utan även när den företar utredning med anledning av en uppkommen fråga om utvisning innan ärendet ännu har överlämnats till SIV:s prövning.
I andra stycket har nu uttryckligen angetts att myndigheten, när det är
tillräckligt, kan föreskriva som villkor att utlänningen lämnar från sig sitt
pass eller därmed jämställd legitimationshandling. Vidare har understrukits att samma förutsättningar som angetts i första stycket måste vara
uppfyllda för att de åtgärder som anges i andra stycket skall kunna tillgripas. Jag får vidare hänvisa till bestämmelsen om kvarhållande i 8 § tredje stycket.
51 8 Denna paragraf är ny. Genom bestämmelsen klargörs att SIV kan besluta om tvångsåtgärder även efter det att verket har skilt sig från ett
ärende och sålunda inte längre är handläggande myndighet men innan besvär har anhängiggjorts hos regeringen eller beslutet har vunnit laga
kraft. Anmälan av polismyndighet vid tillfälligt omhändertagande enligt
52 § skall i sådant fall ske ull SIV.
52 & Bestämmelsen i första stycker motsvarar i sak 358 tredje stycket
första meningen i nuvarande utlänningslag. Till andra stycket har förts bestämmelserna 1 35 § första stycket och
tredje stycket i gällande utlänningslag om tvångsåtgärder i fråga om den
som är presumtiv terrorist. Enligt tredje stycket skall polismyndigheten efter ett tillfälligt beslut om tvängsåtgärd skyndsamt anmäla åtgärden hos den handläggande myndig-
heten som därefter omedelbart prövar åtgärden. Bestämmelsen är till skillnad från nu tillämplig även på fall då det är obligatoriskt för polismyn-
dighet att ta en presumtiv terrorist i förvar. Den överensstämmer på denna
punkt med vad som gällde enligt den s. k. terroristlagen (1973: 162).
53 och 54 8& Paragraferna reglerar rätten att hälla kvar en utlänning t förvar och motsvarar i huvudsak 35 §& fjärde stycket. 36 och 37 §§ i nuvaurande utlänningstag. I 53 § har införts en bestämmelse enligt vilken ett uppsiktsbeslut gäller för högst sex månader varje gäng. Bestämmelsen är avsedd som en garanti mot att uppsiktsbeslut kvarstår under mycket lång tid (jfr även 54 §). I 54 § andra stycket har tillagts en bestämmelse om att
SIV och regeringen vid beslut om verkställighet skall ta ställning till
tidigare beslutad tvängsätgärd.
55 & I fråga om denna paragral får jag hänvisa till den av riksdagen
nyligen antagna prop. 1978/79: 215 med förslag till lagstiftning om gräns-
övervakning (JuU 1979/80: 4. rskr 1979/80: 10. SFS 1979: 1090). Med anled-
ning av propositionen beslöt riksdagen bl.a... att som en nyv 38 § införa en
bestämmelse om befogenhet för tulltjänstemän och särskilt förordnade passkontrollanter som medverkar vid utlänningskontroll att tillfälligt omhänderta en utlänning. Bestämmelserna har utan någon ändring i sak överförts till 55 8.
Förhandling i utlänningsärenden
Under denna rubrik har samlats de nuvarande bestämmelserna om förhör i 39—43 8§ UtlL. För att understryka att förhör i ett ärende är avsett att tillvarata både utlänningens och myndighetens intresse har ordet ”förhör” bytts ut mot begreppet "förhandling.
Möjligheten att hålla förhör vid allmän domstol infördes år 1943, Det
ansågs vara särskilt betydelsefullt genom att möjlighet därigenom öppnades att höra vittnen på ed. Eftersom det numera även finns möjlighet att
hälla vittnesförhör under ed hos länsrätterna fann kommittén ingen anledning att behälla de allmänna domstolarna som förhörsmyndigheter. Någon bestämmelse motsvarande 43 & UtlL togs därför inte in I kommittéförslaget, vilket på denna punkt har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Jag delar kommitténs uppfattning och föreslär sälunda att de allmänna domstolarna upphör som förhörsmyndigheter enligt UtilL.
56—62 §8& 56-61 §§ motsvarar I huvudsak 39 &—-42 a 8 första—tredje styckena.
I 60 § har genom hänvisning till 14 § förvaltningslagen (1972: 290) överensstämmelse uppnåtts med denna i sekretesshänseende.
I 62 §, som motsvaras av 42 a § fjärde stycket, anges att regeringen
meddelar närmare föreskrifter om ersättning och förskott till bl. au. tolk. Föreskrifterna fanns tidigare 1 8§ 3 viltnesersättningskungörelsen (1973: 262), Enligt den bestämmelsen fick ersättning tll tolk vid förhör enligt utlänningslagen utgå med belopp som i varje särskilt fall prövades skäligt. Bestämmelsen har den I juli 1979 utgått och ersatts med förord-
ningen (1979:291) om tolktaxa. Enligt förordningen utgår ersättning till
tolk enligt en taxa som fastställs av domstolsverket. Denna förordning är emellertid endast tillämplig när tolkar anlitas av domstol och vissa domstolsliknande nämnder samt åklagarmyndighet, polismyndighet och kronofogdemyndighet. När en tolk anlitas vid förhandling i utlänningsärende hos t.ex. SIV får emellertid ersättning även utan föreskrift anses böra utgå
enligt tolktaxan, eftersom denna får anses ge uttryck för vad som är skälig
ersättning.
Klagan över beslut m. m.
I detta avsnitt har samlats bestämmelserna I gällande lag om fullföljd av talan m. m. Flertalet av bestämmelserna är t sakligt hänseende oförändrade. I nägra fall har det skett sakliga ändringar.
Paragraterna har inordnats under rubrikerna klagan över beslut om avvisning eller utvisning m. m., klagan över beslut om förvar, begränsning av rätten att överklaga beslut, överlämnande av ärende till regeringen samt nöjdförklaring.
63—66 §& Paragraferna reglerar fullföljdsrätten mot avvisnings- och ut-
visningsbeslut. De motsvarar i såk 44 § första—fjärde styckena samt 46
och 46 a 88. En nyhet är dock bestämmelsen 165 § andra meningen om rätt för utlänningen att överklaga SIV:s beslut att inte ge flyktingförklaring eller att återkalla en sådan förklaring. Bestämmelsen hänger samman med
rätten enligt 16 till flyktingförklaring i vissa fall.
67 & Bestämmelserna i denna paragraf om klagan över beslut om förvar har sin motsvarighet i 48 a & i gällande utlänningslag.
68 & Bestämmelser motsvarande första stycket finns 1 49 § 1 gällande utlänningslag. Detsamma gäller bestämmelserna i andra stycket om klago-
rätt över beslut att avvisa ombud eller biträde samt beslut i en jävstråga.
Enligt denna paragrafs första stycke får beslut i ett ärende enligt utlänningslagen överklagas endast i de fall som anges i de nyss behandlade 63— 67 88 samt i 90 8. Enligt den sistnämnda paragrafen får utlänningen överklaga SIV:s beslut i en verkställighetsfråga som har underställts SIV enligt 85 eller 86 §. Av detta stycke följer att besvärsrätt inte föreligger beträffande SIV:s beslut enligt 37 § att inte överta ett avvisningsärende.
Tredje stycket saknar motsvarighet I nuvarande utlänningslag. Bestäm-
melserna avser sådana fall då SIV vägrat att tills vidare inställa verkställigheten av ett avvisningsbeslut. I detta stycke har tagits in en uttrycklig bestämmelse som avskär klagorätten.
69 & Paragrafen behandlar SIV:s rätt att överlämna ärende till regering-
ens avgörande. Den överensstämmer med nuvarande 47 § UtlL.
70 & I denna paragraf har tagits in gällande bestämmelser om nöjdförklaring (fr 48 § nuvarande utlänningslag).
Upphävande av beslut m. m.
I detta avsnitt har under särskilda rubriker sammanförts bestämmelser i följande hänseenden. De inledande paragraferna behandlar upphävande av beslut om utvisning på grund av brott eller asocialitet respektive beslut om avvisning eller utvisning 1 övrigt. Därefter följer ett bemyndigande för
regeringen att utfärda föreskrifter för en utlänning i vissa fall, bestämmel-
ser om rätt för statsråd att besluta om inhibition samt bestämmelser om tillstånd för en utlänning med återreseförbud att göra ett kort besök i Sverige.
De frågor som rör regeringens — och SIV:s — möjligheter att upphäva eller mildra ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut har ingående behandlats i den allmänna motiveringen (2.6). Som där anges bör gällande bestämmelser i huvudsak behållas i fråga om utvisning på grund av brott eller asocialitet, utvisning av presumtiv terrorist och politisk utvisning. I övrigt har jag däremot föreslagit långtgående inskränkningar i regeringens återbrytningsrätt.
71 8 Första stycket ger regeringen rätt att i angivna fall upphäva eller mildra ett beslut om utvisning på grund av brott eller asocialitet. Bestämmelserna motsvaras, såvitt gäller utvisning på grund av brott. av 51 8 första stycket i gällande utlänningslag.
Som påpekats i den allmänna motiveringen bör en utlänning som har
dömts till utvisning på grund av brott eller asocialitet dessutom. till skill-
nad mot nu gällande praxis. ha möjlighet att efter det domen har vunnit lapa kraft ansöka om upphävande av utvisningen på den grunden att han har politiska skäl att anföra mot att ätersändas till hemlandet. En sådan ansökan görs hos regeringen. Bestämmelsen I andra stveket är ny. Den bör ses i sammanhang med reglerna om underställning i 85. 86 och 89 §§. Frågan om verkställighet av ett bestut om utvisning på grund av brott eller asocialitet kan komma att överlämnas till SIV i samband med verkställighetsförfarandet. När verket bedömer att verkställighetshinder föreligger men anser att ett anstånd med verkställigheten inte är tillräckhat utan att utvisningsbeslutet bör upphävas. skall verket underställa regeringen ärendet. Av 90 8 framgar att besvärsrätt finns ull regeringen mot beslut genom vilket utlänningens pästående om politiskt verkställighetshinder underkänts.
72. 8 När det gäller lagakraftvunna beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller om utvisning enhigt 38 § blir det inte längre möjligt för utlänningen att genom hänvändelse till regeringen få beslutet upphävt eller mildrat. De nuvarande bestämmelserna I 5E8 andra stycket UtlL saknar sålunda motsvarighet I den föreslagna lagen. I stället gälter enligt förevarande paragraf att SEV får upphäva ett sådant beslut eller medge anstånd med verkställigheten om verkställighetsfrågan har överlämnats till SIV och verket anser att verkställighet inte bör ske. Ett anstånd bör inte ges om verkställighetshindret förväntas kvarstå under längre tid. I det fallet bör beslutet i stället upphävas. Enligt en uttrycklig regel kan regeringen inte pröva en upphävandefråga i andra fall än då SIV enligt 69 § har överlämnat frågan till regeringen eller SIV:s beslut har överklagats enligt 90 8. Som en följd av att regeringen inte längre får pröva återbrytningsansökningar, kan regeringen inte heller pröva framställningar om inhibition av verkställigheten. Avslutningsvis vill jag nämna, att bestämmelserna i 11 kap. 13 § regeringsformen om nåd inte är tillämpliga i fräga om avvisning eller utvisning i de fall som avses I denna paragraf.
73 & Paragrafen motsvarar 518 tredje stycket UtlL. och avser anstånd med verkställigheten av avlägsnandebeslut beträffande bl.a. terrorister. I sakligt hänseende skiljer den sig frän tidtgare bestämmetser endast på det
sättet att s.k. politisk utvisning (34 §), som idag omfattas av 51 § andra stycket UtlL. regleras på samma sätt som beslut om utvisning av en terrorist.
74 & Bestämmelserna om bemyndigande för regeringen att utfärda föreskrifter för utlänningen, när verkställighet underlåts enligt 71—73 §§. överensstämmer i sak med 51 § fjärde och femte styckena i gällande lag. Någon
motsvarande befogenhet har inte tillagts SIV. SIV har emellertid möjlighet att överlämna verkställighetsärendet, om verket anser att föreskrifter bör meddelas.
75 8& Paragrafens första stycke motsvarar i såk ST a $i gällande utlänningslag. F andra stycket anges alt stätsradet även I övrigt får rätt att besluta om inhibition i ärende enligt utlänningslagen som prövas av regeringen. Det kan gälla besvär över avvisning som överlämnats till regeringen av SIV.
76 & Fnligt paragrafen. som närmast motsvarar nuvarande 52 § UtIL.,
kan SIV ge en utlänning som blivit utvisad härifrån med förbud att åter-
vända tillstånd att tillfälligt återvända hit. Sådant beslut får däremot inte längre meddelas av regeringen. Ett tillstånd enligt 76 § att göra kort besök i riket innebär emellertid inte att det till avvisnings- eller utvisningsbestutet knutna äterreseförbudet upphör att gälla. Om utlänningen efter tillständ till sådant kort besök inte frivilligt lämnar landet skall han därför föras ur riket.
Liksom det inte finns klagorätt över SIV:s beslut att vägra visering eller
UT har det inte hetler ansetts böra finnas besvärsrätt om SIV avslår en ansökan om att göra kort besök i riket.
Verkställighet av avvisning eller utvisning
I detta avsnitt regleras ett stort antal frågor som har samband med verkställigheten av avlägsnandebeslut. Flertalet av paragraferna överens-
stämmer i sak med nuvarande bestämmelser. I några fall föreslås dock
sakliga ändringar. Bestämmelserna har inordnats under följande rubriker: politiskt verkställighetshinder m. m.. land till vilket avvisning eller utvisning skall ske m. m., tidpunkten för verkställighet och beslutande myndighet, skyldighet att överlämna verkställighetsärenden till statens invandrarverk, anvisningar om verkställigheten m. m., frivillig verkställighet samt preskription, ny verkställighet m. m.
77—80 8&& 1 dessa paragrafer finns bestämmelserna om s.k. politiskt
verkställighetshinder. Paragraferna överensstämmer i sak med 53 och
54 8& samt 54 a § i nuvarande utlänningslag.
81 & I paragrafen anges till vilket land verkställighet skall ske. Bestämmelserna överensstämmer i sak med 55 8 i den nuvarande utlänningslagen.
Möjligheten enligt andra stycket att när särskilda skäl föreligger välja
annat land än som anges i första stycket kan användas bl.a. när det föreligger risk att utlänningen vid avvisning till det det land han kom ifrån inom kort skulle komma att återvända hit.
82. & Paragrafen överensstämmer I sak med 56 § och 60 § andra stycket i gällande utlänningslag.
83 § I paragrafen anges när verkställighet skall resp. fär ske fastän avlägsnandebeslutet inte har vunnit laga kraft. Bestämmelserna motsvaras I sak av 57. $ 4 nuvarande utlänningslag. Med anledning av bestämmelsen i 37 § om skyldighet för polismyndighet att i vissa fall anmäla avvisningsbeslut till SIV. har i första stycket uttryckligen angetts. att avvisningsbeslutet i sädant fall inte får verkstöltas förrän SIV har förklarat att verket inte övertar ärendet (se vidare 2.4.4. Undantag gäller när utlänningen har avgett nöjdförklaring.
84 & Denna paragraf motsvarar närmast 58 § första stycket i nuvarande utlänningslap. Liksom hittills beslutar polismyndighet om verkställighet av avvisning och utvisning enligt 38 § medan länsstyrelse beslutar om verkställighet av annat utvisningsbeslut. Regeringens möjlighet att besluta om en annan ordning har utvidgats och gäller beträffande verkställighet av avvisning enligt 308 och utvisning enligt 47 och 48 §§. För närvarande avser den endast beslut om utvisning av terrorist.
85—87 8&& Dessa paragrafer behandlar den viktiga frågan i vilka fall verkställande myndighet skall överlämna ett verkställighetsärende till SIV. när utlänningen åberopar politiskt verkställighetshinder. Bestämmelserna har sin motsvarighet i nuvarande 58 § andra — fjärde styckena. 85 och 8658 är i allt väsentligt uppbyggda på samma sätt som 33 och
34 §§, som avser överlämnandeskyldighet i samband med polismyndighets
prövning av en avvisningsfråga. Det hänvisas därför till vad som har anförts under 33 och 3488. I ett verkställighetsärende kan överlämnande underlåtas också i fall då invändningen har prövats redan i avlägsnandeärendet. I ärenden om utvisning på grund av brott eller asocialitet prövas emellertid politiska invändningar endast i viss utsträckning, nämligen för
att klarlägga om utlänningen har fått flyktingförklaring eller annars uppen-
bart är flykting. I förhållande till nuvarande 58§ har i 858 ändring skett så till vida. att bestämmelsen om obligatoriskt förhör (förhandling) har utgått. I den mån
förhandling behövs för att utredningen skall bh fullständig, fär förutsättas
att SIV beslutar därom. Av 84 § framgår vilka myndigheter som har att iaktta föreskrifterna i 85—
87 §§.
878 har utvidgats till att avse även 48 8.
88 & Paragrafen överensstämmer I sak med 58 § sista stycket i nuvarande
utlänningslag.
89 & Paragrafens ändrade innehåll har samband med de ändrade äter-
brytningsbestämmelserna. Rätten att hos regeringen ansöka om äterbrytning har beskurits. I stället har i förevarande paragraf öppnats möjlighet att
få skäl. som kan föranleda aterbrytning av avvisnings- eller förpassningsbeslut, prövade i verkställighetsärendet. När den verkställande myndigheten konstaterar att det föreligger sådana skäl som enligt vad jag tidigare har anfört (2.6.2) kan antas medföra äterbrytning skall underställning ske. I övrigt överensstämmer paragrafen med nuvarande 608 första stycket för-
stå meningen Ut il.
90 8 Enligt denna paragraf. som i såk överensstämmer med 59 §i nuvarande utlänningslag, får utlänningen överklaga SIV:s beslut i ett verkstäl-
lighetsärende som har överlämnats till verket enligt 85 eller 865.
91 & Genom första stveker åläggs SIV i dess egenskap av central myndighet för utlänningsärenden, att lämna de närmare anvisningar som behövs för verkställigheten. För närvarande gäller detta endast när verket självt meddelar avlägsnandebeslutet (lr 608 första stycket andra meningen Ut tL). Även regeringen bör, i de fall då denna meddelar avlägsnandebeslut, få lämna anvisningar för verkställigheten. Detta sker för närvarande.
F andra stycket erinras om möjligheten att i vissa fall få ett avvisningseller utvisningsbeslut upphävt, när det inte kan verkställas. 92 & I denna paragraf har tagits in bestämmelserna om frivillig verkställighet och om preskription i nuvarande 60a§ UtIL. Bestämmelsen har emellertid förtydligats i vissa hänseenden. Sälunda anges att avvisningsbeslutet skall anses verkställt endast om beslutet hade vunnit laga kraft innan utlänningen lämnade riket eller vinner laga kraft medan han vistas
utanför Sverige. I dessa fall kan sålunda någon verkställighet genom myn-
dighets försorg inte ske, om utlänningen därefter återkommer till Sverige. Avvisningsbeslutet är konsumerat. Vid behov får nytt avvisnings- eller
utvisningsförfarande inledas.
Skulle däremot utlänningen återvända hit innan beslutet, exempelvis efter fullföljd, har vunnit laga kraft, anses verkställighet inte ha skett enligt första stycket. Besvärsmyndighetens beslut kan därför verkställas.
Bestämmelsen i andra stycket har tillkommit för att förskona utlänningen från att under mycket lång tid behöva leva under hot om avlägsnande på
grund av ett beslut som av någon anledning inte har kunnat verkställas
(prop. 1975/76:18 s. 120). Om förhållandet är det att verkställigheten har omöjliggjorts genom att utlänningen har hällit sig gömd. inträder visserligen ändå preskription efter två år. Enligt min mening bör det emellertid i ett sådant fall inte vara uteslutet att på nytt ta upp frågan om hans avlägsnande ur landet och meddela ett nytt utvisningsbeslut.
93 och 94 8& Paragraferna överensstämmer i sak med 61 och 62 §§ UtlL.
Ansvar m. m. 95—99 && Paragraferna motsvaras av 63—678§ i gällunde utlänningslag. De ändringar som har skett är i allt väsentligt av språklig och redaktionell art. Vissa sakliga ändringar har gjorts. I 968 har poliusk utvisning jämställts med utvisning av terrorist. Vidare har försök att hjälpa en utlänning att olagligen komma in i Sverige gjorts straffbart. Möjlighet har införts att underlåta lagföring vid ringa fall av olovlig inresa. 98 § har, som närmare behandlas i den allmänna motiveringen (2.8) ändrats i två hänseenden. Dels har böter införts som påföljd för ringa brott, dels har tillkommit en regel om särskild åtalsprövning i dessa fall. Ätal skall i ringa fall inte väckas annat än om det är påkallat från allmän synpunkt.
Särskilda bestämmelser 100—104 8& Även beträffande dessa bestämmelser, som motsvarar 68— 71 §§ i den nuvarande utlänningslagen, har ändringarna i huvudsak begränsats till att avse språket i bestämmelserna. 103 § har ansetts böra förtydligas så alt det klart framgår, att bemyndigandet gäller även utlänningens resa ut ur riket.
1104 § har skett den ändringen i förhållande till nuvarande 71 8 UtiL, att
bestämmelserna om hemsändning av utlänning som uppbär socialhjälp fått utgå (2.5.7).
Nuvarande 72 §, som avser verkställighetsföreskrifter, har utgått.
Övergångsbestämmelserna
Enligt övergångsbestämmelserna skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga
om ärenden. som har anhängiggjorts hos polismyndighet, SIV eller regeringen före lagens ikraftträdande. Undantag görs för de bestämmelser som avser flyktingförklaring. Den nya lagens bestämmelser om utvisning på grund av brott eller asocialitet blir följaktligen omedelbart tillämpliga. Vidare anges i övergångsbestämmelserna att de äldre benämningarna för-
passning och förvisning, i den män de förekommer i annan lagstiftning, skall avse utvisning enligt 38 respektive 40 & UtIL. Genom den nya lagen begränsas möjligheterna att utvisa en utlänning på
grund av brott (41 8). Det sker dels genom att kravet på synnerliga skäl inträder tidigare än nu, dels genom att den som på grund av flyktingförklaring eHer annars uppenbart är att anse som flykting får utvisas, endast om
han har begått sådana handlingar som anges 178 §. Det synsätt, som ligger
bakom den föreslagna begränsningen av möjligheten att utvisa en utlänning i samband med brott, bör enligt min mening komma till uttryck även när
regeringen enligt 71 8 har att pröva frågor om upphävande eller mildring av utvisningsbeslut, som har meddelats före ikraftträdandet.
4.2 Förslaget till ändring i rättegängsbalken
I den allmänna motiveringen (2.7) har närmare diskuterats behovet och innebörden av en bestämmelse om 1vängsmedel 1 samband med förvisningsdom. Jag har föreslagit att det till 24 kap. 218 RB bör fögas en bestämmelse. som gör det möjligt för domstolen att besluta om kvarhällande i häkte av en utlänning som döms till utvisning (förvisning) och som skäligen kan befaras undandra sig utvisningen.
Behov av häktning för att säkra verkställigheten av en utvisning föreligger först när den misstänkte har dömts för brottet. Av det skälet har kompletteringen skett i 24 kap. 21§ RB. Den föreslagna bestämmelsen har till enda syfte att vid prövningen av frågan om tvängsmedel i samband med domen jämställa utvisning med straff (brottspåföljd). En allmänt hällen bestämmelse om rätt att häkta vid dom på utvisning i kombination med flyktfara skulle föra för längt. Genom den valda lösningen blir däremot
t.ex. bestämmelserna om brottets svårhetsgrad (24 kap. I och 288 RB) och begränsningar i häktningsrätten med hänsyn till den misstänktes ungdom eller sjukdom eller pågående graviditet (24 kap. 38 RB) direkt tillämpliga.
Om rätten bedömer att flyktfara föreligger med hänsyn till eventuellt frihetsstraff eller till utvisningen eller ull bådadera kan alltså rätten besluta om kvarhållande i häkte tills domen vinner laga kraft. Den kan också häkta den som är på fri fot. Beslutet kan ändras av högre rätt efter fullföljd.
Någon tidsfrist finns inte föreskriven beträffande besvären (52 kap. 18
RB). Om underinstansens beslut inte överprövas eller ändras, står beslutet kvar ända tills domen i alla delar har vunnit taga kraft. Därefter har verkställighetsmyndigheten (länsstyrelse) att pröva behovet av förvar enligt utlänningslagen.
Det som sagts nu gäller till en början när den misstänkte har dömts till utvisning och villkorlig dom. en påföljdskombination som i praxis ofta har visat sig lämplig. Motsvarande gäller när skyddstillsyn förenas med utvisning, något som kan förekomma dels beträffande nordiska medborgare. dels med stöd av lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet. Den föreslagna bestämmelsen får emellertid betydelse också vid dom på
t. ex. kortvarigt frihetsstraff jämte utvisning. Om den dömde nöjdförklarar sig med frihetsstraffet och avtjänar det men fullföljer talan beträffande utvisningen, får ett beslut om häktning i avbidan på laga kraft till följd, att
han skall hållas häktad även efter den period då han avtjänar straffet.
Skulle underinstansen ogilla häktningsyrkandet, kan åklagaren överkla- | ga beslutet. Intill! dess överinstansen har förordnat om häktning anses
emellertid aklagaren inte på nytt få anhälla den utvisade på samma grunder som onillats av den förra domstolen.
Även om häktning inte har aktualiserats i första instans. kan frågan
komma upp senare I överrätten i samband med målets behandling där. Det ankommer på aklagaren att bevaka behovet av tvångsmedel så länge målet är föremäl för prövning i hovrätt eller HD.
Avslutningsvis vill jag erinra om att enligt 25 kap. 7§ sista stycket RB
reseförbud kan användas i stället för häktning. om eu frihetsberövande
skulle framstå som alltför ingripande.
4.3 Förslaget till ändring i LSPY 168 andra stycket och 1858 tredje stycket Som framgår av den allmänna motiveringen (2.5.7) bör ett avlägsnandebeslut kunna bryta vård enligt LSPV. Patientens sjukdom och behov av vård i Sverige kan i och för sig utgöra ett humanitärt skäl att få stanna i Sverige, men om ett avlägsnandebeslut är fattat — under hänsynstagande till samtliga omständigheter — bör en intagning enligt LSPV inte hindra verkställigheten av avlägsnandebeslutet.
Verkställighetsmyndigheten skall höra överläkaren eller i förekommande fall utskrivningsnämnden om utskrivning kan ske. Med anledning därav
föreslas att ett nytt stycke tas in i 168 LSPV. Enligt den föreslagna
bestämmelsen skall den som beslutar om utskrivning av en utlänning. som
enligt ett verkställbart beslut skall avlägsnas ur landet, kunna göra detta om patientens tillstånd medger förflyttning. Som regel bör verkställighetsärendet underställas SIV med hänsyn till de svärigheter som kan förutses
vid verkställigheten. Förekomsten av tillfredsställande vård i hemlandet är inte avgörande för om verkställighet skall ske. Det kan emellertid som nämnts vara en omständighet som har betydelse vid prövningen av om UT
kan ges.
Den ordning som sålunda föreslås i fråga om verkställighet av avlägsnan-
deärenden enligt UtI!L bör gälla även i fråga om utlämningsärenden.
218 första stycket, 22 § första stycket och 248 Besvärsrätt skall inte finnas över det utskrivningsbeslut som fattas enligt
16 § andra stycket i kommitténs förslag. För den enskilde finns besvärsrätt
i förekommande fall i avlägsnandeärendet.
4.4 Förslaget till ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) Ändringarna innebär endast en anpassning till den nya terminologin i
UtiL.
Prop, 1979/80: 96 113
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
I. utlänningslag,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3 - lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, 4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429).
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 96
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL.
vid sammanträde
1980-02-21
Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet
Persson.
Enligt lagrådet den 5 februari 1980 tillhandakommet utdrag av protokoll
vid regeringssammanträde den 29 januari 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet Andersson beslutat inhämta lagrådets yttrande över för-
stag till
1. utlänningslag,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gerhard
Wikrén.
Förslagen föranleder följande yttrande av lugrådet:
Det förslag till ny utlänningslag som remitterats till lagrådet innefattar i
flera avseenden ändringar av vad som nu gäller. Mera genomgripande förändring av gällande lagstiftning föreslås emellertid inte. Den nya lagen är uppbyggd efter samma mönster som nuvarande utlänningslag. Några
överväganden av möjligheten att efter andra linjer vinna en överskådligare
och enklare reglering av utlänningars rätt att vistas här i riket har inte redovisats. Inom den ram som sålunda uppdragits har skett en bearbetning av bestämmelserna i syfte att göra lagen mera överskådlig och bestämmelserna mera lättillgängliga. Materians beskaffenhet är emellertid sådan att regelsystemet blir invecklat. Ett tillägnande av lagens innehåll synes dock ha kunnat underlättas ytterligare, om de särskilda bestämmelser som gäller s.k. presumtiva terrorister hade samlats i en avdelning för sig och inte
upptagits i de skilda avsnitten bland de bestämmelser som är tillämpliga för det alldeles övervägande antalet ärenden angående utlänningar. För avlägsnande av en utlänning som inte får vistas här tillhandahåller den gällande utlänningslagen — förutom s.k. politisk utvisning och hemsändning — tre institut: förpassning, förvisning och utvisning. De olika avlägsnandeinstituten har olika förutsättningar och rättsverkningar och de
fyller olika uppgifter. Besluten träffas också av olika myndigheter.
1 den nu föreslagna tagen återfinns de tre avlägsnandeformerna med från varandra skilda förutsättningar, rättsverkningar och funktioner. Beslutskompetensen är likaledes fördelad på tre olika myndigheter. Men skillna-
derna till trots har förslaget en och samma benämning på de tre avlägsnandeformerna: utvisning. I remissprotokollet anges att allmänhetens förståelse av lagen underlättas härigenom. Denna slutsats kan diskuteras. Valet av benämningen utvisning för tre olika avlägsnandeinstitut leder till att lagen i åtskilliga paragrafer måste närmare ange vilken utvisningsform som åsyftas. Detta behov av specificering tillgodoses ibland genom särskilda uttryck såsom ”utvisning på grund av brott” men oftare genom hänvisning till den paragraf, där det åsyftade avlägsnandefallet regleras. Förståelsen av lagen underlättas knappast härigenom: däremot blir det klart mödosammare att tillgodogöra sig en paragrafs innehåll när man när
det först genom att läsa en eller flera andra paragrafer.
Det kan vidare antas att i det praktiska rättslivet vissa arbetsbenäm-
ningar kommer att utkristallisera sig av typen ”38-paragrafsutvisning”.
”Jänsrättsutvisning” etc. Sådana benämningar underlättar kommunika-
tionen mellan dem som redan är insatta i ämnet men ställer den oinvigde
ännu mera utanför. Det är visserligen riktigt att varken massmedia eller allmänhet synes göra någon åtskillnad mellan förpassning, förvisning och utvisning. Men
det är mindre sannolikt att distinktionen mellan de olika avlägsnandefor-
merna inte står klar för dem vilkas personliga situation beror av myndigheternas beslut inom utlänningslagstiftningens ram eller för dem som i egenskap äv ombud eller handläggare har att arbeta med enskilda fall. Om användningen av en och samma benämning för olika avlägsnandeformer
försvårar förståelsen av lagen för de närmast berörda eller ökar risken för
att de skall missuppfatta enskilda besluts innebörd synes införandet av den nya terminologien vara en tvivelaktig reform. Det saknas emellertid material för att bedöma denna fråga. Lagrådet vill därför inte föreslå någon ändring av förslaget i denna del. Mot de sakliga ändringar av utlänningslagstiftningen som de remitterade förslagen innebär har lagrådet i huvudsak ingen erinran. Såsom framgår av det följande förordar lagrådet emellertid i åtskilliga fall ändringar av de föreslagna bestämmelserna.
Förslaget till utlänningslag
10§ Enligt förevarande paragraf ges tillstånd till inresa, när sådant är före-
skrivet, som visering eller uppehållstillstånd. Emellertid framgår av 268 i förslaget att för rätt till inresa kan krävas att arbetstillstånd givits före
inresan. Att arbetstillstånd beviljats kan alltså utgöra villkor för inresa. Om
avsikten inte är att uppehållstillstånd alltid skall föreligga jämte arbetstillstånd, och alltså krav på arbetstillstånd kan uppställas även i fall då en
utlänning inte behöver inneha uppehållstillstånd, innebär en föreskrift
enligt 268 att fråga är om ytterligare en form av tillstånd för inresa vid
sidan av visering och uppehållstillstånd. Med hänsyn härtill synes det Jämpligt att I 10 §& upptages en erinran om att av 268 följer att även annat villkor kan ställas för rätt till inresa.
168 Enligt 168 i det remitterade förslaget skall en utlännings status av fAvkting som är i behov av fristad här i riket fastställas i samband med att han fär uppehållstillstånd första gången efter inresan. En förutsättning för
flyktingförklaringen är att han grundat sin ansökan om uppehållstillständ på det förhållandet att han är flykting. Däremot förutsätts inte att han
begär flyktingförklaringen. Med hänsyn till flyktingarnas behov av trygg-
het torde det regelmässigt vara så att de önskar få sin flyktingstatus
uttryckligen bekräftad i en flyktingförklaring. Men det kan inte uteslutas
att flyktingar ibland vill undgå att få sin flyktingstatus officiellt fastslagen,
exempelvis därför att det kan medföra svårigheter för anhöriga i hemlandet. Flyktingförklaring bör därför inte meddelas utan uttrycklig begäran av flyktingen. Enligt den föreslagna ordningen kan flyktingförklaring meddelas endast
när utlänningen första gången efter inresan får uppehållstilistånd. Blir
utlänningen — till följd av politiska förändringar i hemlandet eller av annan
orsak — flykting medan han vistas här med uppehällstillstånd står enligt förslaget möjligheten till flyktingförklaring sålunda inte till buds. Han kan emellertid också i det läget få sin flyktingstatus prövad genom att begära
resedokument enligt flyktingkonventionen. Det ter sig mot den bakgrunden mindre rationellt att koppla möjligheten att få Nyktingförklaring endast
till det första uppehållstillståndet efter inresan. Med hänsyn också till att
intresset av att få sin flyktingstatus uttryckligen erkänd torde vara lika starkt hos flyktingar som under en längre tid fört en osäker flyktingtillvaro som hos dem som är nyanlända synes — på utlänningens begäran — prövning om han är flykting böra kunna ske och föranleda flyktingförklaring även i samband med att uppehållstillstånd förnyas. Bestämmelserna om flyktingförklaring synes i enlighet med det sagda böra innehålla att på begäran av flykting som är i behov av fristad här i
riket skall. när uppcehållstillstånd meddelas honom efter inresan, i beslutet eller i särskild handling anges att han är flykting i behov av fristad i Sverige (flyktingförklaring).
17§ I denna paragraf har sammanförts bestämmelser om återkallelse av
uppehållstillstånd och flyktingförklaringar. Bestämmelserna har utformats så. att de ger en möjlighet att återkalla: återkallelse ”får” ske under angivna förutsättningar. När det gäller de situationer som avses i första
och andra styckena synes det inte vara något att erinra mot en sådan
uppläggning. Även om ett uppehållstillstånd har getts på grund av medvetet oriktiga uppgifter från utlänningens sida, kan omständigheterna tänkas i undantagsfall vara sådana — t. ex. om nya ömmande förhållanden inträtt —
att det skulle framstå som alltför hårt att återkalla tillständet.
Beträffande det fallet att en utlänning som fätt permanent uppehällstillstånd inte längre är bosatt här är läget ett annat. Genom att bosättningen
upphört har en avgörande förutsättning för tillståndet fallit bort (12 § första
stycket andra meningen). I en sådan situation synes det inte finnas något
utrymme för en diskretionär prövning, utan den ordningen bör då gälla att
tillståndet skall” återkallas. Detta betyder inte att invandrarverket, som
enligt den föreslagna 198 beslutar om återkallelse, har att fortlöpande
efterforska om utlänningar med permanent uppehållstillstånd också bor kvar här. Det måste anses tillräckligt att verket agerar när det 1 andra sammanhang får kännedom om att utlänningens bosättning har upphört.
Om tredje stycket ändras i enlighet med det nu anförda, dvs. att ”får”
utbyts mot ”skall”, måste den inskjutna satsen med hänvisning till första
stycket utgå. Även om den i remissprotokollet föreslagna lydelsen behålls synes denna hänvisning böra utgå såsom överflödig.
Fjärde stycket innebär att en flyktingförklaring kan återkallas dels om utlänningen har fått förklaringen genom att mot bättre vetande lämna oriktiga uppifter, dels om det inträffat någon sådan omständighet som enligt 4§ gör att utlänningens flyktingstatus upphör. Det första fallet avser synbarligen den situationen att förutsättningar för att utlänningen skulle anses som flykting egentligen inte förelåg, när flyktingförklaringen utfärdades, men att utlänningen lyckades dupera invandrarverket i detta hänseende. Det kan emellertid ifrågasättas om inte detta innebär en för snäv
avgränsning. Om flyktingförklaringen aldrig borde ha utfärdats därför att det i själva verket inte förelåg någon flyktingstatus eller något behov av
fristad i Sverige, synes det riktigast att återkallelse alltid sker, oberoende av om utlänningen förfarit svikligt eller inte. Detta får dock anses förutsätta att det inte efter det oriktiga utfärdandet av Nyktingförklaringen inträffat något som botar den ursprungliga bristen: situationen kan ju ändras så att flyktingstatus eller behov av asyl uppkommer.
I det andra fallet som fjärde stycket omfattar synes det också riktigast att återkallelse alltid sker, när det efter flyktingförklaringens utfärdande inträffar någon omständighet som innebär att utlänningen inte längre är att anse som flykting (4 §) eller inte längre har behov av fristad här i landet. En
återkallelse som sker av det sistnämnda skälet medför självfallet inte att utlänningen förlorar sin flyktingstatus. Det synes lämpligt att det av beslutet framgår att återkallelsen har denna innebörd. Fjärde stycket synes böra ges det innehållet, att en flyktingförklaring
skall återkallas om det framkommer att utlänningen inte är att anse som flykting i behov av fristad i Sverige.
Den omständigheten att bestämmelsen utformas så, att äterkallelse
skall” ske, innebär inte att invandrarverket alltid måste efterforska om förutsättningar föreligger för att låta utfärdade flyktingförklaringar bestå tjfr vad ovan sagts i anslutning till den särskilda bestämmelsen om återkallelse av permanent uppehällstillstånd). Såsom närmare utvecklats i remissprotakallet dels i den allmänna motiveringen (2.4.2) och dels i
specialmotiveringen till 17 § bör frågan om återkaHelse tas upp när det finns särskild anledning till detta.
268 Enligt remissprotokollet åsyftas att införa en ordning som innebär att, i
de fall då uppehållstillständ krävs för vistelse här, såsom huvudregel skall
gälla att tillstånd är meddelat innan utlänningen tillåtes resa in i riket. På regeringen skall ankomma att föreskriva i vilka fall ett sådant villkor skall ställas för inresa. Förslaget innebär en ändring av vad som för närvarande
tillämpas i fråga om uppehållstillstånd. Förebild är den ordning som gäller
för de utlänningar beträffande vilka ställs krav på arbetstillstånd. Ett stadgande med bemyndigande för regeringen att meddela bestämmelser i det hänseende som nu angivits föreslås upptaget i förevarande paragraf. Enligt stadgandet kan föreskrivas att en utlänning, som behöver uppehållstillstånd, inte får resa in i Sverige förrän han fått tillståndet. Det synes emellertid inte vara erforderligt att i lagen upptages en särskild
bestämmelse med detta innehåll. I förslagets 10 § stadgas, att regeringen får föreskriva att utlänningar inte utan tillstånd får resa in I Sverige.
Tillstånd ges enligt paragrafen bl. a. som uppehållstillstånd. Med den avfattning stadgandet erhållit måste det anses ge utrymme för regeringen att föreskriva att uppehållstillstånd skall vara meddelat innan inresa medges,
lika väl som så kan ske när det gäller visering. Om regeringen enligt i
remissprotokollet angivna riktlinjer vill meddela bestämmelser i förevarande avscende, kan det alltså ske med stöd av det bemyndigande 10 8 ger. Lagrådet vill därför föreslå att vad i 26 § sägs angående uppehållstill-
stånd får utgå. Det förhållandet att föreskrifter meddelas med stöd av bemyndigandet i
10 § och inte med stöd av en särskild bestämmelse medför inte någon inskränkning av möjligheterna att besluta avvisning i fall som avses i förslagets 28 §. Godtages vad lagrådet föreslagit, bör den för 26 och 27 §§ i förslaget gemensamma rubriken jämkas och förslagsvis ges följande lydelse: Vissa
särskilda bestämmelser för inresa, uppehåll och arbete.
29. $
I remissprotokollet uttalas att den under 29 § 2. upptagna avvisningsgrunden bör kunna tillämpas när en utlänning skäligen kan antas komma att försörja sig genom att arbeta utan föreskrivet arbetstillstånd. Uttalandet utgår från att det är liktydigt med att inte ärligen försörja sig att bedriva
förvärvsverksamhet utan arbetstillstånd, när sådant krävs. Detta synsätt
torde emellertid knappast vara förankrat i vad som i allmänhet förstås med att inte ärligen försörja sig, nämligen att ägna sig åt näringsfång som i sig är
brottsligt eller förkastligt eller bygger på brottsliga eller förkastliga handlingar. Öm avvisning skall kunna ske redan på den grund att utlänningen skäligen kan antas komma att åsidosätta krav på arbetstillstånd, oavsett
vilket anseende arbetet i och för sig åtnjuter, bör detta anges som särskild
avvisningsanledning. Till punkten 2. bör följaktligen fogas tillägget ”— — — eller kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd utan att ha
sådant tillstånd”.
318 I den föreslagna paragrafens tredje stycke har upptagits en bestämmelse i syfte att ge polismyndigheten rättslig grund för ändring av sitt beslut i ett avvisningsärende, när nya omständigheter inträffar eliter blir kända. Ändring, dvs. upphävande, av det ursprungliga beslutet avses dock få förekomma endast om det är uppenbart att detta ej längre bör gälla och beslutet inte överklagats celler vunnit laga kraft. Ett avvisningsbeslut torde vara att se som ett beslut om avslag på en
framställning av utlänningen om tillstånd till inresa i riket; utlänningar har
ju ingen ovillkorlig rätt att resa in. Enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer har ett beslut, varigenom en ansökan lämnats utan bifall, inte
någon som helst rättskraft. vare sig positiv så att beslutet skall läggas till
grund för andra avgöranden eller negativ så att det utgör hinder för ny prövning av samma fråga. Ett avvisningsbeslut har såtillvida positiv rättskraft att det utgör grunden för verkställighet genom myndighets försorg om inte utlänningen självmant lämnar landet. Det står honom emellertid fritt att när som helst förnya sin framställning om att få resa in. Det sagda gäller vare sig utlänningen åberopar nya omständigheter eller enbart de tidigare anförda men hävdar att polismyndigheten bedömt dem oriktigt, förbisett något förhållande eller stannat i en olämplig avvägning mellan motstående intressen; även om avvisningsanledning föreligger är myndigheten oförhindrad att tillåta inresa, om inte verkställighetsföreskrift av regeringen binder myndighetens handlande. Av de återgivna förvaltningsrättsliga principerna följer att något behov inte finns av att i lagen ta in ett bemyndigande för polismyndigheten att
upphäva sitt tidigare avvisningsbeslut. Genom att i lagen ange särskilda förutsättningar för ett sådant upphävande åstadkommer man inte en vid-
gad handlingsfrihet för polismyndigheten utan tvärtom en begränsning däri. Lagrådet hemställer i enlighet med det sagda att det föreslagna tredje stycket utgår.
34 §
Avsikten med detta stadgande är att bereda en utlänning som inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där ett
visst skydd mot avvisning. Det är alltså här fråga om den kategori av utlänningar som avses 16 §i förslaget. Av motiveringen till 34 § framgår att
man med bestämmelsen tänkt sig att åstadkomma följande ordning. Om utlänningen uppger att han inte vill återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där skall polismyndigheten lämna över ärendet till invandrarverket. Polismyndigheten behöver dock inte lämna över ärendet om de omständigheter som utlänningen åberopar till stöd för sin avvisande inställning till att sändas hem kan lämnas utan avseende. Vad utlänningen anför skall kunna lämnas utan avseende om det är helt klart att hans
uppgifter om förhållandena i hemlandet är oriktiga. Vidare skall man
kunna bortse från hans invändningar, om det är helt klart att de omständigheter som han åberopar enligt fast praxis av regeringen saknar betydelse för rätten att vistas här i landet. Om situationen är den att utlänningen skall sändas till ett annat land än hemlandet men han gör gällande att han
inte då är skyddad mot att sändas vidare dit, är det ändå polismyndigheten som beslutar om avvisning, om de skäl som utlänningen åberopar för att
inte vilja återvända till hemlandet kan — såsom nyss nämnts — lämnas utan avseende eller om hans påstående om risken för att sändas vidare är uppenbart oriktigt. Den nu angivna innebörden av stadgandet kommer inte med önskvärd tydlighet till uttryck i lagtexten. För att man skall kunna förstå stadgandet
utan hjälp av motivuttalanden krävs en omformulering. Lagrådet föreslår
att stadgandet får följande lydelse: "Vad som i 33 § sägs om överlämnande av ärende gäller även, när utlän-
ningen förklarar att han inte vill återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där. Ärendet skall inte överlämnas, om de skäl som utlänningen åberopar för
att inte vilja återvända till hemlandet kan lämnas utan avseende, eller, när utlänningen skall sändas till ett annat land än hemlandet, om det är uppen-
bart att han inte löper risk att sändas vidare till hemlandet.” Om lagrådets förslag godtas bör 86 § omformuleras på motsvarande sätt.
36 § Stadgandets innebörd synes komma till tydligare uttryck, om bisatsen i
första meningen formuleras på följande sätt: ”om omständigheterna är sådana som enligt 33 eller 34§ föranleder att ärende som där avses överlämnas till statens invandrarverk.” Jämför också vad lagrådet anför under 878.
39 §
Lagrådet föreslår vid 42§ att vad som stadgas om en minsta tid för
förbud att återvända till riket vid utvisning i där avsett fall får utgå. De skäl
som där anförs kan i huvudsak åberopas även mot att föreskriva en minsta
tid för återreseförbud vid utvisning enligt 38 §. Godtages lagrådets förslag
under 428. torde därför även ur förevarande paragraf böra utgå vad som
föreskrivs om en minsta tid för förbud att återvända till riket.
40 8
Fjärde stycket i denna paragraf aktualiserar en fråga som närmast är av terminologisk art men som har visat sig ha en icke ringa praktisk betydelse.
Enligt första meningen i stycket skall det men som en utlänning åsamkas
genom utvisningen beaktas när påföljden ”i övrigt” för brottet bestäms. De citerade orden måste anses innebära att utvisning på grund av brott betraktas som en form av brottspåföljd. Detta synsätt överensstämmer
med vad som gäller enligt den nuvarande utlänningslagen. I det stadgande
(268), som motsvarar 408 i det remitterade förslaget. heter det i första
meningen i tredje stycket att, om utlänning förvisas, det men han därige-
nom lider skall beaktas vid bestämmande av ”annan påföljd för brottet”. I förarbetena till förvisningsbestämmelserna i den nuvarande utlännings-
lagen diskuterades frågan huruvida förvisning var att anse som en ansvarspåföljd eller inte. Både lagrådet och departementschefen uttalade sig för
att förvisningen processuellt sett var att anse som en ansvarspåföljd (prop.
1954: 41 s, 145 f och 158).
Genom brottsbalkens tillkomst har den nu berörda terminologiska frå-
gan kommit i ett annat läge. I kap. 3 § brottsbalken innehåller en definition av begreppet "påföljd för brott”. Där stadgas att med påföljd för brott
förstås i balken de allmänna straffen böter och fängelse, disciplinstraff för krigsmän samt villkorlig dom, skyddstillsyn, internering och överlämnande till särskild vård. Enligt I kap. 8§ kan brott. enligt vad därom är
stadgat, förutom påföljd föranleda förverkande av egendom eller annan
särskild rättsverkan samt medföra skyldighet att gälda skadestånd. Vad som avses med ”annan särskild rättsverkan” har inte närmare angetts i
balken. I Beckmans m. fl. kommentar till brottsbalken har som exempel på
”annan särskild rättsverkan” nämnts förvisning enligt utlänningslagen
(Brottsbalken I, 4. uppl., s. 72, och III, 2. uppl., s. 374 f). Detta betraktelsesätt har också tillämpats i senare lagstiftningsärenden (se t. ex. prop. 1968: 79 s. 77 f och 80).
Den diskussion om förvisningens natur som fördes i förarbetena till förvisningsreglerna i utlänningslagen skall ses mot bakgrund av bl. a. frågan huruvida överrätt har att pröva ansvarsfrågan i hela dess vidd, såvitt angår den gärning varom talan fullföljts, om fullföljd skett endast i viss del, t.ex. rörande ett förvisningsbeslut. Denna fråga besvarades jakande och den linjen har följts även efter det att brottsbalkens terminologi slagit
igenom i tillämpningen (se Högsta domstolens beslut den 26 juli 1979, SÖ
1400, och i samband därmed gjorda hänvisningar till tidigare rättsfall). Att i den nya utlänningslagen behålla den gamla lagens terminologi på
denna punkt skulle mot bakgrund av det anförda närmast vara ägnat att skapa förvirring Gfr JuU 1973:28 s. 12). En anpassning bör nu ske till brottsbalkens terminologi och enklast synes detta kunna åstadkommas genom att orden ”i övrigt” i första meningen i paragrafens fjärde stycke får
utgå. Lagrådet vill förorda att så sker.
Det förtjänar påpekas att, som en konsekvens av att utvisning på grund av brott behandlas som särskild rättsverkan i brottsbalkens mening, 36
kap. 8§ brottsbalken torde bli tillämplig vid sidan av utlänningslagen. Av
detta stadgande följer exempelvis att om en utlänning begått brott under
inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställd rubbning och döms till särskild vård eller annan påföljd som kan komma i fråga, utvisning på grund av brottet får beslutas endast om det med hänsyn till hans sinnesart,
gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.
415 I den allmänna motiveringen uttalas att en utlänning, som har fått en flyktingförklaring och vars flyktingstatus inte har upphört, inte skall dömas till utvisning på grund av brott. Saknas flyktingförklaring bör, enligt före-
dragande statsrådet, domstolen döma till utvisning när det finns skät till
detta; hinder mot verkställighet får då prövas när verkställigheten blir aktuell. Domstolen bör dock, sägs det, kunna underlåta att utvisa en
utlänning i situationer då det för domstolen framstår som uppenbart att han
är flykting och att utvisningen därför inte kommer att verkställas. Den bestämmelse, som reglerar de frågor som nu berörts, har utformats
så, att den innebär ett förbud för domstol att besluta utvisning om det är
uppenbart att utlänningen är att anse som flykting och har behov av fristad
i Sverige (om inte fråga är om viss grövre brottslighet). Någon begränsning av möjligheten att i andra fall taga hänsyn till flyktingskap föreskrivs ej, lika litet som för närvarande är fallet beträffande förvisning. Bestämmel-
sen medför att domstolen har att pröva frågan om flyktingskap när anledning förekommer att förbudet mot beslut om utvisning kan vara tillämpligt,
genom invändning av utlänningen eller av annat skäl. Vid sin prövning kan
domstolen hämta ledning av material som invandrarverket tillhandahåller och bedömningar som verket gjort. När det gäller utlänning som innehar flyktingförklaring synes avfattningen av förevarande bestämmelse, ”på grund av flyktingförklaring — — —
uppenbart är att anse etc”. inte ge något utrymme för domstolen att pröva grunderna för att invandrarverket funnit utlänningen vara flykting. Prövningen torde vara inskränkt till att avse fråga om förklaringen innehåller ett uttalande om att utlänningen är flykting i behov av fristad här och om förklaringen alltjämt gäller. Denna innebörd av stadgandet överensstäm-
mer med vad som åsyftas enligt det återgivna uttalandet i motiveringen; ett
uttalande i specialmotiveringen antyder emellertid att domstolens prövning skall innefatta en bedömning av om utlänningen är flykting i lagens
mening och om han har behov av fristad här.
Lagrådet, som inte finner anledning till erinran mot att en flyktingför-
klaring tillägges sådan betydelse som nu angivits. föreslår att i lagtexten klart utsägs att den som innehar en flyktingförklaring inte får utvisas på grund av brott i annat falt än i de undantagsfall paragrafen anger, förslagsvis så att sista meningen i paragrafen ges lydelsen: ”Den som har en
flyktingförklaring eller den som annars uppenbart ete ...” Denna avfatt-
ning anger att tillämpningen av -stadgandet förutsätter — att
flyktingförklaringen inte återkallats.
42. $
Enligt förevarande stadgande skall återreseförbud. som domstolen meddelar vid utvisning, vara tidsbegränsade eller utan tidsbegränsning. I motiven sägs att förbud som huvudregel skall tidsbegränsas och att förbudsti-
den i normalfallen bör bestämmas till fem år. Om tillämpningen skall ske
enligt vad sålunda uttalats, bör det komma till uttryck i lagtexten. Enligt
lagrådets mening synes det emellertid ej vara påkallat att på sådant sätt
binda utvecklingen: bl.a. torde den begränsning av tillämpningen av utvisning som stadgandet i 418 syftar till leda till att nu inte kan förutses vilka fall som blir att bedöma som ”normalfall””.
För tidsbegränsade förbud föreslås en minsta tid av två år. Behovet av
denna minimigräns har inte belysts och några särskilda motiv för bestämmelsen har inte framförts. Bestämmelsen torde kunna undvaras. Lagrådet får vidare anföra följande. Förslaget synes utgå från att förbudstiden skall bestämmas så att domstolen anger ett visst antal år (even-
tuellt också månader) som förbudet gäller. Från vilken tidpunkt en sådan
tidsperiod skall räknas har inte angivits. Om den inte räknas från domens eller beslutets dag — vilket knappast torde komma i fråga — utan från domens eller beslutets lagakraftvinnande eller från verkställighetens början, saknar domstolen möjlighet att, såsom föreskrivs, i domen eller beslutet ge upplysning om den dag förbudet upphör. Enligt lagrådets mening är en lämpligare ordning, att domstolen — såsom för närvarande ofta torde ske — i domen eller beslutet direkt anger den dag till vilken förbudet gäller, dvs. fastställer att utlänningen inte får återvända före viss bestämd dag. Tillämpningen av en sådan ordning blir knappast möjlig om en minsta tid — som inte räknas från domens eller beslutets meddeiande — föreskrivs i lagen. Vad lagrådet förordat i fråga om förevarande paragraf får, med hänsyn till den hänvisning som görs till paragrafen, betydelse även för de fall som
avses I 46 och 49 §§.
43§ Av remissprotokollet framgår att första stycket i denna paragraf i sak skall helt motsvara nuvarande 298 I och 2. Detta syfte synes emellertid
inte ha nåtts beträffande punkten 2. Framför allt har uttrycket ”på grund
av missbruk av alkohol eller narkotika” i den föreslagna texten en nägot annan innebörd än ”hemfallen åt alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk” som det nu står. För att få full saklig överensstämmelse mellan den gällande och den nya lydelsen föreslår lagrådet att punkten 2 avfattas på följande sätt. varvid också en viss redaktionell jämkning gjorts: ”om utlänningen är missbrukare av alkohol eller narkotika och befinns med anledning härav vara farlig för någon annans personliga säkerhet eller leva på ett grovt störande sätt.”
44§ Vad lagrådet vid 418 anfört angående betydelsen av en flyktingförklaring äger tillämpning även när fråga är om övervägande av om utvisning bör ske enligt 43 §. Sista meningen i förevarande paragraf torde därför i denna del böra ges en lydelse motsvarande vad lagrådet förordat beträffande 41 8.
508 I förevarande paragraf upptas bestämmelser om handläggande myndighets rätt att ta en utlänning i förvar. Bestämmelserna motsvarar 35 8 andra stycket utlänningslagen. Någon saklig ändring har inte åsyftats. Stadgandets utformning medför emellertid en inskränkning i förhållande till vad nu får anses gälla så till vida att möjlighet inte givits myndigheten att besluta om förvar i de fall av avvisning som avses i 30 § i förslaget (20 § utlännings-
att förvarstagande får ske om det föreligger sannolika skäl för avvisning: hänvisningen till 28 och 29§& bör utgå. Denna avfattning av stadgandet kommer att inbegripa även avvisning i de fall som avses i 528 andra stycket första meningen i förslaget (35 § första stycket utlänningslagen). Någon olägenhet torde emellertid inte uppkomma härav. Med den av lagrådet föreslagna lydelsen blir det tydligt att — såsom för närvarande gäller — förvarstagande kan ske i alla fall av verkställighet av avvisning.
54§ 1 5383 andra och tredje styckena i det remitterade förslaget föreskrivs vissa maximitider för giltigheten av beslut om förvar och beslut om uppsikt. Ett beslut om förvar gälter för varje gång inte längre än två veckor eller, när avvisning eller utvisning beslutats, två månader från beslutsdagen. Och ett beslut att ställa en utlänning under uppsikt gäller högst sex månader för varje gång. Andra stycket i 54§ anknyter delvis till de nu nämnda stadgandena. Detta stycke innebär att, om det inte inom de tider som anges i 53 § fattas beslut om att hålla en utlänning kvar i förvar eller under uppsikt eller om det inte längre finns skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt. så skall åtgärden omedelbart hävas.
Eftersom av 538 andra och tredje styckena följer att ett förvars- eller uppsiktsbeslut automatiskt upphör att gälla, så snart de angivna maximitiderna löpt ut utan att något nytt beslut har fattats, finns det för dessa fall
inte något behov av en regel om upphävande av åtgärderna. Första ledet i
54§ andra stycket bör därför utgå, så att stycket kommer att omfatta endast det fallet att det inte längre finns skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt.
60§ Enligt 608 i det remitterade förslaget skall vid förhandling i utlännings-
ärende noga utredas de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande. En i paragrafen intagen hänvisning till 14§ förvaltningslagen, vari partssekretessen regleras, anges vara en begränsning i utredningsplikten, och i specialmotiveringen uttalas att överensstämmelse härigenom
nåtts med förvaltningslagen i sekretesshänseende. Emellertid torde hän-
visningen till förvaltningslagen kunna avvaras utan att några sckretessintressen träds för nära. Bestämmelsen om utredningsplikten kan nämligen knappast sägas vara en sådan från förvaltningslagens sekretessregler avvikande bestämmelse som enligt I$ andra stycket nämnda lag skall gälla i stället för dennas regler. Förvaltningslagens sekretessordning blir därför
omedelbart tillämplig även om reservationen i 60§ i förslaget till utlänningslag utgår. Lagrådet föreslår att så sker.
64§
Innebörden av första stycket i denna paragraf är att utlänningen kan
överklaga ett beslut om utvisning på grund av asocialitet (43 §), vilket
meddelats av länsrätt eller kammarrätt, och att förvaltningsprocesslagens
regler om besvärsförfarandet därvid är tillämpliga. Dessutom finns en regel
om kammarrätts sammansättning i dessa mål. Om detta stycke sammanställs med den föreslagna 68 § synes den slutsatsen kunna dras, att endast beslutet om utvisningen samt i målet meddelade beslut om att avvisa ombud eller biträde eller beslut i jävsfråga är överklagbara. Av 66 och 67 §§
framgår därjämte att ersättnings- och förvarsbeslut av förvaltningsdomstol
kan överklagas. I ett utvisningsmål hos länsrätt eller kammarrätt kan det emellertid förekomma beslut också i andra till rättegången hörande frågor än de som angetts i 66 och 67 §§ samt 68 § andra stycket. I 34 § förvaltningsprocessla-
gen finns bl. a. regler om i vilka fall talan mot beslut under rättegången får föras särskilt. Beträffande övriga sådana beslut gäller att talan får föras i samband med talan mot beslut i själva målet. Det kan inte antas vara avsikten att i fråga om utvisningsmålen begränsa de besvärsmöjligheter
som finns enligt förvaltningsprocesslagen. Ett praktiskt fall, som skulle
komma att falla utanför besvärsrätten, om det remitterade förslaget följs,
är att förvaltningsdomstolen i målet avvisat av utlänningen begärd bevis-
ning. Ett sådant bestut bör rimligen kunna förus under överinstansens prövning i samband med att avgörandet i utvisningsfrägan överklagas. Det enklaste sättet att få överensstämmelse med förvaltningsprocesslagens besvärsregler synes vara att låta bestämmelserna i 6838 avse endast förvaltningsmyndigheters beslut och att jämka lydelsen av 648 första stycket så att därav framgår dels att stycket omfattar såväl beslut i själva sakfrågan som beslut under rättegången, dels att förvaltningsprocesslagens regler om besvärsrätt, överklagbara beslut och besvärsordning blir
tilllämpliga.
Den särskilda regel om besvär i ersättningsfrågor som föreslagits i 66 § bör med hänsyn till punkt 7 i 34§ första stycket förvaltningsprocesslagen inte gälla i utvisningsmäl hos förvaltningsdomstol. Beträffande övriga punkter i det sistnämnda lagrummet är det tveksamt om samtliga kan få tillämpning i dessa mål. Någon anledning att begränsa den hänvisning, som görs till förvaltningsprocesslagen, till vissa av punkterna synes dock inte föreligga.
I enlighet med det nu anförda bör 64 § första stycket kunna avfattas på följande sätt: ”En förvaltningsdomstols beslut i ett mål om utvisning får
överklagas av utlänningen enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291). När ett mål om utvisning handläggs i kammarrätten, skall
nämndemän ingå i rätten.”
66 §
Om detta stadgande, i enlighet med vad lagrådet anfört under 64 8, skall gälla endast besvär över beslut av förvaltningsmyndigheter. bör andra meningen i den föreslagna lagtexten utgå. Frågan om besvär över kammarrättens beslut regleras i förvaltningsprocesslagen; något påpekande härom i lagtexten behövs inte.
68 § Såsom lagrådet utvecklat under 64§ bör förevarande paragraf gälla
endast beslut av förvaltningsmyndighet. Innebörden av paragrafen skulle
då bli, att i ärenden som handläggs av förvaltningsmyndigheter endast sädana beslut som anges i 63, 65, 66 och 67 88. 68 § andra stycket och 90 §& är överklagbara. Härav följer att beslut som avses i tredje stycket i förslaget inte kan överklagas. Detta stycke bör därför utgå. Lagrådet föreslår att
68 § får följande lydelse: Beslut av förvaltningsmyndigheter i ärenden enligt denna lag får överklagas endast i de fall som anges i 63, 65, 66, 67 och 9088.
Klagan får föras även över en förvaltningsmyndighets beslut att avvisa
ombud eller biträde och beslut i jävsfråga. Sådan klagan får föras särskilt.”
70 § I denna paragraf regleras nöjdförklaring i avlägsnandeärenden. Det
anges i specialmotiveringen att i paragrafen tagits in gällande bestämmel-
ser om nöjdförklaring. Härtill må anmärkas att överensstämmelsen med gällande lag brister eller kan sättas i fråga I nägra hänseenden. Enligt gällande lag innefattar nöjdförklaring att utlänningen avger förklaring att han avstår från talan mot beslut om avvisning, förpassning eller utvisning och medger att ”ätgärden må verkställas”. Nöjdförklaring enligt
den föreslagna 70 § innebär likaså att utlänningen avstär från att överklaga
överklagbart beslut men han medger att ”det”, dvs. beslutet i stället för
åtgärden, verkställs. Enligt förslaget skall nöjdförklaring också kunna avse
överklagbart beslut om verkställighet, något som saknar motsvarighet i
gällande lag. 1 paragrafens första stycke anges som överklagbara sådana
utvisningsbeslut som meddelas av regeringen enligt 47 och 48 §§ i förslaget. Uppenbarligen saknar dessa paragrafer aktualitet i sammanhanget. Slutligen saknar paragrafen motsvarighet till nuvarande 488 i vad denna
paragraf reglerar nöjdförklaring inför länsrätt och kammarrätt. Sådan mot-
svarighet bör intagas I paragrafen. Redan i nuvarande lag framstår det som oklart vad som är innebörden av en nöjdförklaring i vad den innefattar medgivande till verkställighet av en beslutad avlägsnandeåtgärd vid sidan av utlänningens förklaring att han avstår från talan mot det överklagbara beslutet. Oklarheten förstärks i det remitterade förslaget när där införs nöjdförklaring beträffande beslut om verkställighet. Utlänningen skulle alltså medge verkställighet av ett beslut
om verkställighet. I den mån särskilda beslut om verkställighet förekom-
mer enligt den föreslagna utlänningslagens regelsystem är de inte överklag-
bara. Endast när under verkställighet av ett avlägsnandebeslut fråga enligt
85 eller 86 § uppkommer om hinder mot verkställigheten och invandrarver-
ket fattar beslut i frågan föreligger ett överklagbart beslut om verkställighet
(90 §). Det synes knappast påkallat att öppna möjlighet till nöjdförklaring i
denna situation, där ett enligt huvudregeln — efter utlöpt besvärstid eller efter nöjdförklaring — verkställbart avlägsnandebeslut redan finns. Den berörda oklarheten med gällande ordning hänför sig till att utlänningen trots att nöjdförklaringen anges innefatta medgivande till verkstäl-
lighet av beslutat avlägsnande kan i samband med verkställigheten framtvinga omprövning av frågan om avlägsnande skall ske genom att påstå bl. a. att han löper risk för att bli politiskt förföljd eller sänd till krigsskådeplats. Medgivandet av verkställighet är sålunda inte bindande. I den nya
lagen bör den nu berörda vilseledande uppgiften om nöjdförklaringens
innebörd inte behållas. Lagrådet förordar att nöjdförklaringens innebörd begränsas till att vara ett avstående från talan mot ett meddelat överklag-
bart beslut.
I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att 70 8 första och andra styckena får följande lydelse:
"En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller ett
beslut om utvisning enligt 38 eller 43 § kan förklara att han avstår från att
överklaga beslutet (nöjdförklaring).
Nöjdförklaring avges inför länsstyrelse eller, i vittnes närvaro, inför polismyndighet eller styresmannen vid en kriminalvärdsanstalt eller föreständaren för ett häkte eller den som tjänstgör i stället för styresmannen
etler föreståndaren. Nöjdförklaring som avser utvisning enligt 43 § kan avges även inför länsrätt eller kammarrätt. Nöjdförklaringen får dock
avges inför annan myndighet än den som har meddelat beslutet endast om den som tar emot förklaringen har tillgång till en utskrift av beslutet eller ett bevis om vad det innehåller.”
22.$
Vissa principiella synpunkter, anförda vid 31 och 85 §§, har anknytning
till innehållet i förevarande paragraf. Dennas lydelse föranleder ingen erinran.
83 §
Den utformning som i förslaget givits paragrafens andra stycke medger inte att dom eller beslut om utvisning till följd av avsaknad av pass eller
uppehållstillstånd (38 §) elter till följd av asocialitet (43 §) verkställs redan
efter nöjdförklaring. I motsats till vad som är fallet vid nöjdförklaring beträffande dom eller beslut om utvisning på grund av brott måste verkställigheten avvakta besvärstidens utgång trots nöjdförklaring. Samma
verkan bör vara förenad med nöjdförklaring oavsett på vilken grund utvis-
ningen beslutats. Paragrafens andra stycke bör därför innehålla att dom eller beslut om utvisning får verkställas fastän domen eller beslutet inte har vunnit laga kraft. om utlänningen avgett nöjdförklaring.
85 §
I paragrafens första stycke regleras förfarandet när vid verkställighet av
vissa avlägsnandebeslut utlänningen påstår att förhållanden är för handen som i regel utgör verkställighetshinder. Ärendet skall då överlämnas till
invandrarverket. Enligt andra stycket skall överlämnande inte ske, förutom när utlänningens påstående är uppenbart oriktigt, när påståendet
enligt avvisningsbeslutet eller utvisningsbeslut enligt 38 §& har prövats i
avvisnings- resp. utvisningsärendet.
Den föreslagna lydelsen av andra stycket aktualiserar frågan, såvitt
avser regleringen av invandringen genom uppehållstillståndstvång, vilken
prövning som sker av utlänningens förhållanden i ärenden om utvisning
enligt 38 §. Utlänningslagen är så uppbyggd att utvisning enligt 38 & —
förpassning i nuvarande lag — i nu avsedda fall skall vara en konsekvens av
det tidigare beslut, varigenom uppehåll i riket vägrats utlänningen i form av
avslag på en begäran om uppehållstillstånd. Avslaget är då grundat främst på skäl som sammanhänger med de intressen som den generella utlänningskontrollen skall tillgodose, dvs. det svenska samhällets behov av och förmåga att ta emot invandrare. Rätten att överklaga avslag på ansökan om
uppehållstillstånd har avskurits. Det är givet att vid uppehållstillståndsprövningen hänsyn måste tas också till styrkan i utlänningens intresse av att få uppehålla sig här och att. när fråga är om flyktingar eller andra
utlänningar som har en av statsmakterna fastlagd förmänsställning, denna
måste respekteras. Om uppehällstillståndssystemet tillämpas i enlighet med sitt syfte skall den allsidiga prövningen av utlänningens önskan att stanna i landet följaktligen ske i samband med att hans ansökan om uppehållstillstånd behandlas och inte i ett eventuellt efterföljande ärende om hans avlägsnande. Ett avslag på ansökningen om uppehällstillstånd betyder att utlänningen inte får och inte heller skall vistas i riket. Beslutet att avlägsna honom om han inte frivilligt reser härifrån innefattar i princip inte någon självständig prövning av hans rätt till uppehäll i riket utan
speglar endast det vägrade uppehållstillständet.
Av vad nu sagts torde framgå att med utlänningslagens tillständs- och avlägsnandesystem prövningen av rätten att uppehålla sig här i nu avsedda fall skall knytas till ställningstagandet i uppehällstillståndstfrågan och inte till avlägsnandeförfarandet. Vad i den föreslagna 85 8:ns andra stycke upptagits om att utlänningens påstående om risk för politisk förföljelse etc.
enligt utvisningsbeslut enligt 38 § kan ha prövats i ärendet om utvisning träffar inte normalfallet. när påståendet har framförts och prövningen skett i ett uppehållstillståndsärende. Eftersom något överlämnande till invandrarverket inte bör ske om päståendet prövats i ett sådant ärende bör
paragrafens andra stycke förslagsvis innehålla att ärendet inte skall över-
lämnas till invandrarverket. om uttänningens påstående är uppenbart orik-
tigt elter om det har prövats i ärendet om avvisning eller i samband med
utvisningsbeslut enligt 38 §.
86 §
Såsom lagrådet anfört under 34 §& bör förevarande paragraf formuleras om på motsvarande sätt som 34 § för att innebörden av stadgandet skall komma till tydligare uttryck. De båda paragraferna avviker emellertid från varandra i det hänseendet att enligt 86 § något överlämnande inte heller skall ske när utlänningens invändningar mot verkställigheten redan har prövats i avvisnings- eller utvisningsärendet. Med beaktande härav föreslår lagrådet att 86 § får följande lydelse:
"Vad som i 85 § sägs om överlämnande av ärende gäller även. när
utlänningen förklarar att han inte vill återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där. Ärendet skall inte överlämnas, om de skäl som utlänningen åberopar för
att inte vilja återvända till hemlandet kan lämnas utan avseende, eller, när
utlänningen skall sändas till ett annat land än hemlandet, om det är uppen-
bart att han inte löper risk att sändas vidare till hemlandet eller om
utlänningens invändningar mot verkställigheten redan har prövats i ärendet om avvisning eller i samband med utvisningsbeslut enligt 38 83.”
9 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 96
87 §
Av motiveringen till denna paragraf framgår att den skall ha i huvudsak följande innebörd. Verkställighetsärendet skall hänskjutas till invandrarverket — för att av verket överlämnas till regeringens avgörande — om
utlänningen åberopar att han löper sådan risk som avses i 85 eller 86 8 samt
vad han anför inte är uppenbart oriktigt resp. inte kan lämnas utan avseende och inte heller redan har prövats i avvisnings- eller utvisningsärendet.
Enligt lagrädets mening kommer denna innebörd knappast till tillräckligt
tydligt uttryck i den föreslagna lagtexten. Paragrafen synes kunna vinna i klarhet, om första meningen formuleras om i Överensstämmelse med vad
lagrådet förordat beträffande 36 8, som i viss utsträckning utgör en paral-
lell till förevarande stadgande. Med bibehållande av andra och tredje
ges följande lydelse: ” Ärenden om verkställighet av avvisning enligt 30 §
eller av utvisning enligt 47 eller 48 § skall hänskjutas till statens invandrarverk. om omständigheterna är sådana som enligt 85 eller 86 8 föranleder att ärende som där avses överlämnas till statens invandrarverk.”
Övergångsbestämmelser Hänvisningar till utlänningslagen (1954:193) eller bestämmelser i lagen förekommer även i annan lagstiftning än den som nu föreslås ändrad. Så är
fallet t. ex. i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner och lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. För det fall att ändring nu inte vidtas direkt i de lagar och andra författningar där sådan hänvisning förekommer, bör till de föreslagna övergångsbestämmelserna
fogas ett stadgande som anger att, om i lag eller annan författning förekommer hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i den nu föreslagna lagen, den nya bestämmelsen i stället skall tillämpas.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken Lagrådet har ingen erinran mot förslaget. Anledning föreligger emeller-
tid att uppmärksamma de konsekvenser förslaget kan få i fråga om bestäm-
melserna om tillgodoräknande av häktningstid vid verkställighet av straff.
Enligt 33 kap. 5§ brottsbalken skall domstol då den dömer till vissa
angivna påföljder förordna att häktningstid skall anses som tid under
vilken påföljden verkställts i anstalt. Om någon som dömts till fängelse och
utvisning av tingsrätt i enlighet med det nu föreslagna stadgandet hälles
häktad i avbidan på att domen vinner laga kraft. kommer hovrätt, om den när talan fullföljts meddelar dom som även avser påföljden, att ha att förordna om tillgodoräknande av häktningstid, också i det fall att verkställighet av fängelse börjat (enligt bestämmelserna i 2, 3 och 988 lagen om beräkning av strafftid m. m.). Då i denna situation knappast kan anses att fråga är om verkställighet av dom i annat mål, leder stadgandet i 33 kap. 5§
brottsbalken till att förordnandet att tid skall anses som verkställighetstid kommer att omfatta även den tid då verkställighet faktiskt skett. Ett
förordnande av detta slag kan dock inte medföra att samma tid vid strafftidsberäkningen räknas mer än en gång. Enligt 198 andra stycket lagen om beräkning av straffud m. m. räknas
tid. under vilken den dömde hällits i häkte I mälet efter det att slutlig dom
meddelats. som tid under vilken straffet verkställts. Med slutlig dom torde
få anses den dom varigenom påföljden slutligt bestämts. Den som hälles
häktad med tillämpning av det nu föreslagna stadgandet i avbidan på att förordnande om utvisning skall vinna laga kraft, kan — sedan domen sävitt gäller påföljden vunnit laga kraft — inte få räkna häktningstiden som verkställighetstid. Detta kan vara av betydelse, om han alltjämt skulle vara häktad när frågan om villkorlig frigivning från fängelsestraffet blir aktuell.
Förslaget till lag om ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
Med nu gällande ordning torde det inte vara möjligt att verkställa ett avlägsnandebeslut beträffande en utlänning, som är intagen för sluten
psykiatrisk vård, förrän han har blivit slutligen utskriven. Det framgår av remissprotokollet att detta kan innebära vissa olägenheter. Den nu före-
slagna ordningen att verkställighet av ett avlägsnandebeslut i princip skall
kunna bryta vård enligt LSPV får därför godtas. Likaså torde det få godtas
att vad sålunda föreslås skall gälla även i fråga om utlämningsbeslut. Enligt lagrådets mening kan det ifrägasättas om den lagtekniska lösning som valts är den lämpligaste. Eftersom den utskrivningsgrund som införs genom förslaget är mycket speciell synes det ligga närmare till hands att reglera frågan i en särskild paragraf. som lämpligen kan placeras sist — med beteckningen 20a§8 — 1 avsnittet med rubriken ”Utskrivning”. Av stadgandet bör framgå såväl de formella som de materiella förutsättningarna för utskrivning. När det gäller de formella förutsättningarna torde det inte böra krävas mera än att ansökan om utskrivning görs av den myndighet som skall verkställa avlägsnandebeslutet. Det remitterade förslaget synes innebära att läkaren eller utskrivningsnämnden också skall kontrollera att avlägsnandebeslutet är verkställbart, vilket inte kan vara en rimlig ordning. Det får förutsättas, utan att det behöver uttryckligen föreskrivas. att den verkställande myndigheten inte begär utskrivning förrän avlägsnandebeslutet är verkställbart. Lagrådet får med hänsyn till det anförda föreslå att som ny 20a § intas en bestämmelse av följande lydelse: "Har beträffande någon som är patient enligt denna lag beslut meddelats om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (1980: 000) eller utlämning enligt lagen (1957: 668) om utlämning för brott eller lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge eller lagen
(1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om värd eller behandling, skall han utskrivas, om
det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och hans tillstånd tillåter sådan verkställighet.
Beträffande utskrivning som nu sagts gäller 17 §.”
Om lagrådets förslag godtas bortfaller behovet av ändringar i 16, 18 och
24 8§. De i remissprotokollet föreslagna hänvisningarna i 21 och 2288 till 16§ första stycket skall då i stället avse 165. Ingressen till lagförslaget får
jämväl jämkas.
Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
I den män utlänningsärenden handläggs enligt nu gällande utlänningslag även efter den nya fagstiftningens ikraftträdande — i enlighet med över-
gångsbestämmelserna till den föreslagna utlänningslagen — bör rättshjälp enligt den äldre lydelsen av 41§ rättshjälpslagen alltjämt kunna lämnas.
Detta torde böra anges i en övergångsbestämmelse till den föreslagna lagändringen.
Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1980-02-28
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande. och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Mogård, Dahlgren. Äsling, Söder, Krönmark, Buren-
stam Linder, Johansson, Wirtén. Holm. Andersson. Boo, Winberg. Adel-
sohn, Danell, Petri
Föredragande: statsrådet Andersson
Proposition med förslag till ny utlänningslag, m. m.
1¶Lagförslagen
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande över förslagen till 1). utlänningslag, 2, lag om ändring i rättegångsbalken. 3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk
värd i vissa fall,
4, lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Förslaget till utlänningslag I anslutning till bestämmelserna i 16 och 17§8§ om meddelande och återkallelse av flyktingförklaring föreslår lagrådet vissa ändringar. Enligt lagrådets mening bör en flyktingförklaring ges endast om den asylsökande begär det, eftersom det inte kan uteslutas att flyktingar ibland vill undvika att få sin flyktingstatus officiellt fastslagen. Vidare framhäller lagrådet att intresset av en flyktingförklaring ofta torde vara lika starkt hos flyktingar. som har vistats i Sverige under viss tid utan att ha fått flyktingskapet fastställt, som hos den som är nyanländ. Slutligen anser lagrådet att det av
178 bör framgå att återkallelse av en flyktingförklaring skall ske när det framkommer, t. cx. i samband med ett brottmål, att utlänningen inte är en
flykting som har behov av fristad i Sverige. För egen del vill jag framhålla följande. För dem som enligt förslaget är berättigade till en flyktingförklaring torde denna i det alldeles övervägande antalet fall framstå som önskvärd och angelägen. Å andra sidan kan inte bortses ifrån att det, som lagrådet framhåller, undantagsvis kan förhålla sig så att utlänningen har ett befogat intresse av att inte få någon flyktingförklaring. Jag godtar därför lagrådets förslag att göra flyktingförklaringen beroende av en begäran från utlänningens sida. Jag vill samtidigt under-
stryka vikten av att bestämmelsen tillämpas på sådant sätt att ingen flyk-
ting går miste om flyktingförklaringen på grund av bristande kännedom om gällande bestämmelser. Jag anser vidare att förslaget att knyta en rätt till flyktingförklaring. inte
endast till flyktingens första uppehållstillstånd (UT) efter inresan utan även till beslut om förlängning av tillståndet, har visst fog för sig. En sådan
bestämmele får betydelse för dem som på grund åv händelser i hemlandet
blir flyktingar under vistelsen här. Den blir vidare tillämplig på den som
har kommit hit före den nya lagens ikraftträdande och som redan frän början har fått stanna här därför att han var flykting och hade behov av
fristad i Sverige. Samtidigt åstadkommer man en viss spridning av besluten om flyktingförklaring genom anknytningen till den situationen då utlän-
ningens UT förlängs, antingen med ett nytt tidsbegränsat UT eller med ett
permanent uppehällstillständ (PUT). Jag godtar således lagrådets förslag på denna punkt. Självfallet är det SIV som bestutar om flyktingförklaring
även i dessa fall. En på detta sätt utformad bestämmelse medför att de utlänningar som redan har fått PUT inte blir berättigade till flyktingförklaring. Jag anser mig vidare böra godta vad lagrädet har anfört om återkallelse av en flyktingförklaring. Att flyktingförklaringen återkallas även i de fall då det framkommer att utlänningen inte längre har behov av fristad i Sverige — fastän utlänningen alltjämt är flykting — är en nödvändig konsekvens av de förutsättningar för och verkningar av flyktingförklaringen (jfr 41 och
44 §§) som gäller enligt förslaget till UtlL. Lagrådet anför vidare att bemyndigandet för regeringen i 10§ i förslaget att föreskriva. att utlänningar inte utan tillstånd får resa in i eller uppehålla
sig I Sverige, ger den formella kompetensen för regeringen att införa en ordning med krav på UT för inresan. Nägon särskild bestämmelse om detta behövs därför inte I 268. Denna bör. som hittills (138 i nuvarande UtIL), endast innehålla ett: bemyndigande att fordra arbetstillstånd (AT) före inresan. I 108 bör enligt lagrådet hänvisas till bestämmelserna i 26 8. Jag delar den uppfattningen. 10 och 2688 bör utformas i enlighet med
lagrådets förslag.
I enlighet med vad lagrådet anför bör i 29 § som en särskild avvisningsgrund anges. att utlänningen skäligen kan antas komma att bedriva verk-
samhet som kräver arbetstillstånd utan att ha sådant tillstånd. HF fråga om den i 31 5 tredje stycket i förslaget intagna bestämmelsen, om
rätt för en polismyndighet att i vissa fall upphäva sitt avvisningsbeslut. anför lagrädet invändningar av principiell natur. Enligt vad lagrådet anför
är bestämmelsen överflödig eftersom polismyndigheten enligt gällande
förvaltningsrättsliga principer ändå har rätt att i för utlänningen positivt hänseende ändra ett tidigare avvisningsbeslut. Bestämmelsen skulle i stäl-
let inskränka den rätten ; vissa hänseenden. Med hänsyn härtill och då det
enligt min mening inte föreligger något behov av att begränsa polismyndigheternas nu nämnda möjlighet att ändra tidigare beslut på det sätt här är fråga om bör, som lagrädet föreslår. bestämmelsen i 318 tredje stycket
Prop. 1979/80: 96 ee 135
utgå. En ändring till förmån för utlänningen bör, i förekommande fall. ske på det sättet att det tidigare avvisningsbeslutet upphävs av polismyndighe-
ten och inte endast i form av ett medgivande för utlänningen att resa in i
Sverige. Én annan fråga som lagrådet tar upp avser de 1 39 och 4288 angivna minimitiderna för piltigheten av återreseförbud. Lagrådet ifrågasätter om det finns nägot behov av att i lägen ange att äterreseförbuden skall avse
minst sex manader (39 8) respektive två är (42 8). Man pekar också på att
bestämmelsen i 428 (jfr även 46 och 49 §§) medför praktiska svårigheter, eftersom tidpunkten för återreseförbudets upphörande skall anges i domen eller beslutet. Jag delar lagrädets uppfattning på denna punkt. Bestämmel-
serna har haft till syfte att ange, att helt korta återreseförbud inte bör
komma i fråga. Även utan att någon minsta tid anges i lagen torde det finnas anledning att räkna med att återreseförbuden normalt kommer att ges lika fång varaktighet som eller längre varaktighet än de i förslaget angivna minimitiderna. I undantagsfall kan det för övrigt visa sig önskvärt att ha en möjlighet att underskrida de i förslaget angivna tiderna. Detta torde inte minst gälla återreseförbud enligt 39 8. Jag godtar den äv lagrådet föreslagna justeringen av 40 § fjärde stycket. Det bör framhållas att bestämmelserna där inte avser att hindra att högre
rätt. liksom hittills, prövar ansvarsfrågan i hela dess vidd även om talan
fullföljs endast mot ett beslut om utvisning.
I fråga om fullföljdsbestämmelserna föreslär lagrädet vissa ändringar i
syfte alt ytterligare precisera omfattningen av fullföljdsmöjligheterna. Så-
lunda föreslås bl. a. att 64§ utformas så att det klart anges att bestämmel-
serna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291) om besvär tillämpas i fråga om
beslut av förvaltningsdomstol i mål om utvisning. Detta gäller således även
beträffande beslut under handläggningen. 68 § föreslås till följd härav avse endast beslut av förvaltningsmyndigheter i ärenden enligt UtIL. Jag godtar förslagen. Som lagrådet anför följer av 68 § första stycket, att SIV:s beslut att vägra inhibition av verkställigheten av ett avvisningsbeslut inte kan överklagas särskilt, varför 68 § tredje stycket i förslaget bör utgå.
Lagrådet har i övrigt föreslagit vissa ändringar, huvudsakligen i förtydligande syfte. i 34, 36, 41. 43. 44, 50, 54, 60, 66, 70, 83, 85. 86 och 87 88 samt i
övergängsbestämmelserna. Jag godtar i allt väsentligt vad lagrådet har
föreslagit i dessa delar. Vidare föreslår jag att den bestämmelse som från
gällande lag har förts över till 1008 andra meningen i förslaget utgär. eftersom något behov av den inte längre föreligger.
Förslaget till ändring i rättegångsbalken
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. I samband härmed har lagrådet gjort vissa uttalanden angående konsekvenserna av lagändringen
såvitt gäller tillgodoräknande av häktningstid. Vad lagrådet sålunda har
uttalat ger mig anledning att, efter samråd med chefen för justitiedepartementet, något utveckla min mening i fråga om det föreslagna andra stycket
1 24 kap. 21 5 rättegängsbalken.
Det nya stycket innebär att domstolen i samband med en dom varigenom
den tilltalade utvisas kan förordna att denne skall i häkte avbida att domen vinner laga kraft sävitt gäller utvisningen. Av vad jag har uttalat i remiss-
protokollet framgår att regeln får betydelse huvudsakligen i fall då den
tilltalade döms ull villkorlig dom eller skyddstillsyn jämte utvisning. Bestämmelsen kan emellertid. som jag har nämnt, få betydelse också i bl. a. det fall då domstolen har dömt en utlänning till ett koriare fängelsestraff och samtidigt förordnat om utvisning. Finner domstolen anledning att i ett
sädant fall förordna om häktning intill dess domen vinner laga kraft också såvill gäller utvisningen, torde det emellertid vara tillfyllest att utlänningen hålls + häkte dels under tiden intill dess domen, sävitt gäller brottspäfölj-
den, befordras tll verkställighet, dels också för tiden efter straffavtjänandet intill dess utvisningsförordnandet vinner laga kraft. Jag föreslår därför att till det nya andra stycket i 24 kap. 21 5 rättegångsbalken fogas ett tillägg av innebörd. att förordnandet om häktning inte gäller under tid dä den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd som har ådömts honom i målet. Med denna ordning uppkommer inte längre fråga om avräkning av häktningstid som sammanfaller (med tid under vilken frihetsstraftet verkställs.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (ESPV)
Lagrådet har godtagit förslaget i sak men föreslagit en annorlunda lag-
teknisk utformning. Sålunda föreslås att bestämmelserna om utskrivning
för verkställighet av avvisning, utvisning eller utlämning tas in i en särskild paragraf. 2038. varvid behovet av ändring i 16, 18 och 24 8& LSPV bortfaller. Vissa konsekvensändringar föreslås I 21 och 22 85. Jag ansluter mig i huvudsak till förslaget. Med hänsyn till att 20.a$ har tagits i anspråk i prop. (1979/80: 1) om socialtjänsten. vilken för närvarande behandlas i riksdagen. bör dock den nya bestämmelsen tas in t en särskild 18358. Vidare föreslår jag att konsekvensändringarna i 21 och 2288 utformas på sådant sätt, att det direkt anges att besvärsrätt föreligger över beslut att vägra utskrivning i annat fall än som avses I 18258.
Förslaget till ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Förslaget har lämnats utan annan erinran. än att det i en övergångsbestämmelse bör anges att äldre bestämmelser tillämpas på ärenden som
alltjämt handläggs enligt 1954 års utlänningslag.
2¶Statsfinansiella effekter av förslagen
De statsfinansiella effekterna av flera av de förslag som jag har förordat i det föregående är svåra att förutse i detalj. Däremot är det möjligt att
allmänt beskriva hur vissa av förslagen påverkar behovet av resurser på
olika områden.
Prop. 1979/80: 96 os 137
När det gäller förslaget om att införa krav på UT före inresan har jag redan nämnt. att SIV understrukit behovet av personalförstärkning vid verket och flera utlandsmyndigheter samt av utbildnings- och informationsinsatser. Samtidigt torde den nya ordningen fullt utbyggd ge inte oväsentliga positiva statsfinansiella effekter. Genom att kräva UT före inresan kan många utlänningar. som idag söker tillstånd efter inresan, antas i stället göra det från hemlandet. Färre sökande skulle alltså komma
att uppehålla sig här. Behovet av socialt bistånd från samhällets sida skulle
därmed minska. Vidare torde handläggningstiden kunna förkortas eftersom ansökningar om UT i många fall kan avslås på formell grund. Jag har emellertid av praktiska skäl förordat att den nya ordningen genomförs successivt. Fr.o.m. den I juli 1980 föreslås den nya ordningen tillämpas endast beträffande gäststuderande. Denna ändring kan behöva föregås av informationsinsatser och bör enligt min mening kunna genomföras inom ramen för befintliga resurser. I denna fråga har jag samrätt med chefen för utrikesdepartementet och chefen för utbildningsdepartementet. Förslagen om flyktingförklaring, om anmälning av vissa av polisens avvisningsbeslut till SIV och om begränsning av möjligheterna till återbrytande av lagakraftvunna avlägsnandebeslut kommer att kräva resurstillskott hos SIV och inom polisväsendet. I fråga om ytterligare resurser för SIV vill jag framhätla följande. Förslaget om flyktingförklaring innebär en ny arbetsuppgift för verket. Även om arbetet med ärenden om resedokument enligt 1951 års Geneyvckonvention om flyktingars rättsliga ställning sannolikt kommer att minska i omfattning, räknar jag med att förslaget medför en viss ökad arbetsbelastning för verket. Förslaget om att polismyndighet till SIV skall anmäla vissa avvisningsbeslut förutsätter, som jag tidigare nämnt. en jourverksamhet hos verket. Vidare bedömer jag att anmälningssystemet medför att fler avvisningsärenden kommer att handläggas av SIV, antingen efter det att verket tagit över anmälda ärenden eller efter överlämnande på sedvanligt sätt. Handläggningen av dessa frågor kan därför beräknas kräva vtterligare resurser hos verket i form av personal och medel för övertidsersättningar med anledning av jourtjänstgöring samt för viss teknisk utrustning. Slutligen kommer förslaget om att begränsa möjligheten till återbrytande av lagakraftvunna avlägsnandebeslut att för SIV:s del innebära ett merarbete beroende på att antalet ärenden som rör prövning av verkställighets-
hinder kan antas öka något.
Sammanfattningsvis räknar jag alltså med att SIV bör tillföras sammanlagt fem nya tjänster. samtliga vid verkets tillståndsbyrå. Totalt har jag beräknat att anslaget D 1. Statens invandrarverk under tolfte huvudtiteln bör tillföras 1009 000 kr.. varav 45 000 kr. avser engångsanvisningar. Jag går nu över till att — i samråd med chefen för justitiedepartementet —- behandia det behov av resurstillskott inom polisväsendet som främst förslaget om anmälan av vissa avvisningsbeslut ger upphov till. Härför
räknar jag med att polisväsendet sammanlagt tillförs ätta nya polismanstjänster. Under andra huvudtitelns anslag B 6. Lokala polisorganisationen:
snabbt kunna sända förhörsberättelser m. m. till SIV bör polisen också få
tillgäng till ytterligare telexapparater och annan kontorsutrustning samt någon ytterligare bil för transporter av omhändertagna. Under anslaget B 2. Polisverket: Inköp av motorfordon samt anslaget B 7. Lokala polisorganisationen: Utrustning bör rikspolisstyrelsen därför, som en engångsanvisning, tillföras totalt 100000 kr. I samband med utfärdandet av regleringsbrev för polisväsendet för budgetåret 1980/81 kommer att ges närmare
föreskrifter om polismanstjänsternas fördelning och placering.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
I. att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar, tv att godkänna de riktlinjer i fråga om prövningen av ansökningar
om uppehållstillstånd som jag har förordat i protokoll vid rege-
ringssammanträde den 29 januari 1980, 3. att till Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader för
budgetåret 1980/81 under andra huvudtiteln — utöver i proposi-
tion 1979/80: 100, bilaga 5. föreslaget förslagsanslag — anvisa ytterligare 917 000 kr.. 4. att till Polisverket: Inköp av motorfordon för budgetäret 1980/81
under andra huvudtiteln — utöver i proposition 1979/80: 100,
bilaga 5, föreslaget reservationsanslag — anvisa ytterligare 65 000 kr.. 'n att till Lokala polisorganisationen: Utrustning för budgetåret 1980/81 under andra huvudtiteln — utöver i proposition 1979/ 80: 100. bilaga 5, föreslaget reservationsanslag — anvisa ytterligare 35 000 kr., 6. att till Statens invändrarverk för budgetäret 1980/81 under tofte huvudtiteln — utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 15, föreslaget förslagsanslag — anvisa ytterligare 1 009000 kr.
4 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
. . - Bilaga I
Bilagor till lagrådsremissen Utlänningslagkommitténs sammanfattning
av utredningsbetänkandet!
Utlänningslagkommittén har haft till främsta uppgift att lägga fram förslag till en ny utlänningslag som ett bättre instrument än hittills för invandringspolitiken. Kommittén har dessutom strävat efter att göra den nya
lagen överskådlig och lättläst.
Kommitténs uppdrag rör däremot inte invandringspolitikens mål och inriktning. Alltjämt gäller principen att Sverige inte skall ta emot fler invandrare från utomnordiska länder än att landet kan klara av att uppfylla de mäl statsmakterna fastställt för invandrarpolitiken — jämlikhet, valfrihet och samverkan. Detta konstaterade kommittén redan i sitt första betänkande (SOU 1977: 28) Kortare väntetider i utlänningsärenden. Politi-
ken på invandrings-, flykting- och invandrarområdet ligger alltså i allt
väsentligt fast.
Huvudprincipen i den nu gällande lagen — att endast det egna landets
medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas och verka i landet — anser kommittén fortfarande skall vara grunden för den nya utlänningslagen.
En mycket viktig fråga är skyddet för flyktingar både vid gränsen och sedan de väl kommit in i landet. Här lägger kommittén fram flera förslag
för att stärka rättssäkerheten.
Kommittén har även sett över avlägsnandeformerna och har försökt fånga upp de förändringar som skett i samhällets inställning till invandrare.
När myndigheterna överväger att avlägsna en utlänning från Sverige måste
stor vikt läggas vid hans anknytning hit. Om en utlänning ändå skall avlägsnas härifrån har förfarandet gjorts både mer rättssäkert och enklare.
Slutligen har kommittén i sin översyn tagit till vara myndigheters och organisationers erfarenheter av hur bestämmelserna fungerar och vad som enligt deras uppfattning skulle kunna göras bättre.
Flyktingar
Definitionen av politisk flykting i utlänningslagen bör överensstämma med den i flyktingkonventionen. Kommittén föreslär dessutom en generös bedömning av ansökningar om att få stanna i Sverige som flykting.
För att höja flyktingens känsla av trygghet föreslår kommittén att flyk-
tingen i tillståndsbeslutet skall få besked om han bedömts som flykting
eller ej, en s.k. flyktingförklaring. Om utlänningen får uppehållstillstånd men inte någon flyktingförklaring. skall han kunna överklaga beslutet.
Humanitära skäl av politisk art
År 1976 lagfästes i utlänningslagen den praxis som utbildats beträffande de utlänningar som fått stanna här av i huvudsak politiskt-humanitära skäl. Därigenom uppstod det s. k. B-flyktingbegreppet. Denna bestämmelse har fått vissa negativa konsekvenser. Den kan ha lett till en mer restriktiv hållning, när det gällt att betrakta en utlänning som politisk flykting. Kort efter det bestämmelsen införts fann regeringen dessutom anledning att tillämpa den undantagsklausul som fanns i bestämmelsen. Detta skedde i
! SOU 1979: 64, s. 15-17.
november 1976 genom att regeringen fann särskilda skäl föreligga att vägra att ta emot ytterligare turkiska assyrier. Slutligen har förvirringen varit
stör, när det gällt terminologin. Sålunda har uttrycket ”B-flykting” kom-
mit att användas om personer, som inte alls är politiska flyktingar, vilket
vållat en hel del missförstånd. Bestämmelsen om de s.k. B-flyktingarna bör därför flyttas från den paragraf som handlar om flyktingar. En ny
bestämmelse skall enligt kommitténs förslag reglera i vilka fall uppehållstillstånd kan ges. Det skall t. ex. kunna ges av humanitära skäl till sådana som nu oriktigt betecknas som ”B-flyktingar”.
Underställning
Det är angeläget att rättssäkerheten vid gränserna höjs ytterligare. Poli-
sen kan fatta ett avvisningsbeslut i fråga om en utlänning om den bedömt att hans ansökan om asyl är uppenbart oriktig. Kommittén föreslår en regel
som innebär att utlänningen får stanna i landet medan SIV avgör om hans
asylansökan är uppenbart oriktig. Utlänningen skall i avvaktan på SIV:s beslut hållas i förvar.
Tillståndsprövningen
Kommittén föreslår att tillståndsprövningen i högre grad än hittills skall
ske innan utlänningen reser in i Sverige. Självfallet är detta inte möjligt i fråga om enskilt hitresta flyktingar och andra som åberopar skäl av poli-
tisk-humanitär art eller när det föreligger mycket starka humanitära skäl. Detsamma gäller de traditionella anknytningsfallen, dvs make/maka och
barn. Dessa måste kunna få tillstånd trots att de redan är här. Ansökningar om uppehållstillstånd från andra utlänningar skall så gott
som undantagslöst avslås om den sökande finns kvar i landet. Statusbyte skall med andra ord inte komma i fråga så länge utlänningen finns kvar här.
Avlägsnandeformerna För invandrare, som bott här under en viss tid, föresläs att möjligheterna begränsas att avlägsna dem på grund av brott. Bland invandrarna intar nordborna cen särställning även i detta hänseende. Framförallt har kommit-
tén ansett att skyddet mot avlägsnande härifrån måste bli större ju fastare
anknytning man fått hit. Ett absolut skydd mot avlägsnande kan endast det svenska medborgarskapet ge. Däremot anser kommittén att den som bara
tillfälligt vistas här och som begår brott inte bör få något väsentligt ökat
skydd jämfört med nuvarande bestämmelser. Detsamma bör enligt kom-
mittén gälla för icke-nordbor som inte bott här någon längre tid.
Kommittén har inte funnit skäl att överflytta besluten om avlägsnande
på grund av brott från de allmänna domstolarna till någon annan myndighet. Sådana beslut bör därför även i fortsättningen kunna fattas i samband med rättegången i brottmål.
Reglerna om utvisning på grund av asocialitet speglar värderingar som är
svåra att förena med invandrarpolitikens mål. De har använts mycket litet under de senaste åren. Kommittén föreslår därför att nuvarande regler om utvisning på grund av asocialitet utgår. En möjlighet att avlägsna en
utlänning. som på grund av grov asocialitet inte bedöms få stanna kvar här, bör emellertid alltjämt finnas. För att markera att bestämmelsen endast
skall användas undantagsvis föreslår kommittén att sådana ärenden prövas
av regeringen. Kommittén finner att reglerna om hemsändning av socialhjälpstagare är
Prop. 1979/80: 96 | 141
förlegade. Däremot bör hemsändningsinstitutet finnas kvar för barn som omhändertagits enligt barnavårdslagen eller för person som omhändertagits enligt lagen om sluten psykiatrisk vård eller enligt 35 § lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Hemsändning skall t dessa fall kunna ske endast om det är av hänsyn till den enskildes bästa.
Förenkling av avlägsnandetermerna
Kommittén föreslår att terminologin för avlägsnandeformerna förenklas. Förslaget bygger 1 princip på att avvisning skall ske vid gränsen och utvisning när utlänningen väl finns I landet. Därigenom försvinner begreppen förvisning och förpassning.
Upphävande av beslut (återbrytning)
Möjligheten att ansöka om upphävande av lagakraftvunna avvisningsoch förpassningsbeslut har i mänga fall använts på ett sådant sätt, att man kan tala om missbruk av bestämmelserna. Trots att inga nya skäl funnits har ansökningar om upphävande lämnats in till regeringen. Detta har medfört, att regeringen har behövt sätta till resurser och tid för onödiga
ansökningar. Därigenom har tid tagits från andra viktiga frågor på invandrings- och invandrarpolitikens område. Kommittén föreslår därför att den enskilde inte längre skall kunna ansöka om upphävande av lagakraftvunna avvisnings- och förpassningsbeslut hos regeringen. I stället föreslås att eventuellt nya skäl i fortsättningen
prövas I verkställighetsärendet.
Sammanfattningsvis ger kommitténs förslag i detta betänkande ökad rättssäkerhet för flyktingar och invandrare. Samtidigt ökar möjligheterna för myndigheterna att effektivt och snabbt kunna möta eventuella försök till missbruk av våra flykting- och invandringsbestämmelser.
Bilaga 2
Kommittéförslagets lagtext
I Förslag till
Utlänningslag!'
Inledande bestämmelser
18 (motsvarar I $)
Denna lag anger på vilka villkor en utlänning får resa in och resa ut ur Sverige samt uppehålla sig och ha en anställning här. En utlänning får inte tvingas att lämna Sverige i något annat fall eller på något annat sätt än lagen anger. Lagen skall tillämpas på ett sådant sätt att utlänningens frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje särskilt fall.
28 (motsvarar 3 §) Statens invandrarverk har ansvaret för den kontroll över utlänningar som behövs för tillämpningen av denna lag. Arbetsmarknadsstyrelsen har
dock ansvaret för kontrollen över utlänningar som tjänstgör i befattningar
på svenska fartyg i utrikes fart.
Rätt till asyl m. m.
3 & (motsvarar 2 8 första och andra styckena) En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige, om han behöver den. En flykting är enligt denna lag en utlänning som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner en välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller sin religiösa eller politiska uppfattning och som
inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför den land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill
återvända dit.
4 8 (ny) En flykting upphör att vara flykting om han
1. av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han är medborgare,
rRN efter att ha förlorat sitt medborgarskap av fri vilja förvärvar det på nytt, . förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd, BW . av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land, som avses i 3 § andra stycket, eller
'n inte kan fortsätta att vägra använda sig av det lands skydd där han är medborgare eller som statslös tidigare hade sin vistelseort, på grund av
att de omständigheter som medförde att han blev erkänd som flykting inte längre föreligger. ! För att få det mera överskådligt har motsvarande bestämmelse i nuvarande utlänningslag angetts vid sidan av författningsförslagen.
5 & (motsvarar 2 § tredje stycket andra meningen) Den som har övergett en krigsskädeplats eller som har flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare) skall inte utan särskilda skäl vägras rätt att vistas i Sverige. om han behöver det.
Fass och anmälningsskyldighet
6 & (motsvarar 4 §)
En utlänning som kommer till Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass, om regeringen har förordnat om detta. Regeringen föreskriver vilka legitimationshandlingar som får gälla som pass samt I vilka fall en svensk myndighet får utfärda pass för flyktingar eller andra utlänningar.
7 & (motsvarar 5 8)
Vid inresa och utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för polismyn-
digheten, om regeringen inte har föreskrivit annat. En utlänning skall vid
inresa och utresa även lämna de upplysningar som begärs av polismyndigheten. En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att efter kallelse av en polismyndighet personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upp-
lysningar om sin vistelse här. På begäran skall han även visa upp sitt pass
för polismyndigheten eller för en polisman.
8 & (motsvarar 6 §)
Regeringen fär utfärda föreskrifter om skyldighet att anmäla utlänningars vistelse och anställning i riket.
Tillstånd till inresa och uppehåll i Sverige
9 §& (motsvarar 7 8) Regeringen får föreskriva att utlänningar inte utan tillstånd får resa in
eller uppehålla sig i Sverige. Tillstånd meddelas som visering eller uppe-
hållstillstånd.
Visering
10 & (motsvarar 8 8)
Visering ges för inresa och vistelse i riket under en viss tid. Vid viseringen fär göras sådana förbehåll och ges sådana föreskrifter som behövs med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter. Viseringen får återkallas när det föreligger särskilda skäl.
Uppehållstillstånd 11 8 (ny)
Uppehällstillstånd får ges
om utlänningen är flykting eller krigsvägrare, tb om det annars är motiverat av humanitära skäl, ww - om utlänningen har fått tillstånd att arbeta här eller hans försörjning här
är ordnad på något annat sätt,
4. om utlänningen har familjeanknytning till en person som är bosatt här i riket, eiler S. om vistelsen avser studier eller besök.
Uppehållstillstånd får vägras en utlänning på grund av hans vandel
endast om förhållandena är sädana som anges i 28 § första stycket 2—4
eller om han grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person.
12.8 (ny)
Begär en utlänning som efter inresan första gången söker uppehållstill-
uppehållstillstånd anges om han är flykting eller ej.
13 & (motsvarar 9 8) -
Uppehållstillstånd får ges för viss tid. Ar utlänningen fast bosatt i riket, får uppehållstillstånd ges utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillständ).
14 8 (motsvarar 10 -$) Eu tidsbegränsat uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att vistas i Sverige under den tid som har angetts i tillståndet. Det medför inte någon
rätt till inresa. om inte detta har särskilt angetts i uppehållstillståndet.
"Tillständet får begränsas till att gälla uppehåll endast inom en viss del av riket. Begränsningen får inte avse en mindre del av riket än en kommun. Tillståndet får även innehålla föreskrifter om byte av bostad och anställning samt anmälningsskyldighet. Stannar utlänningen kvar i Sverige sedan
uppehållstillståndet har upphört att gälla, skall föreskrifterna i tillståndet
fortfarande följas tills nva föreskrifter meddelas för utlänningen.
Ett permenent uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att resa in och vistas i Sverige utan tidsbegränsning. Den som har ett sådant tillstånd får uppehålla sig här även om han saknar pass.
15 & (motsvarar 12 8)
Ett uppehållstillstånd som ger utlänningen rätt att vistas endast inom en
kommun eller ett polisdistrikt får meddelas för högst ett år. Tillståndet får förlängas, dock högst med ett år varje gång.
Återkallelse 16 & (motsvarar 50 § och 10 § andra stycket sista meningen) Har en utlänning fått uppehållstillstånd genom att mot bättre vetande
lämna oriktiga uppgifter eller förtiga vissa omständigheter, får tillståndet återkallas.
Ett permanent uppehållstillstånd får även återkallas, om utlänningens bosättning här upphör.
Beslutande myndigheter m.m. 17 8 (motsvarar 11 § första och andra styckena)
Visering ges av statens invandrarverk. Visering får även ges av chefen för utrikesdepartementet samt, i den omfattning regeringen föreskriver, av diplomatiska eller konsulära myndigheter eller av polismyndigheter.
Återkallelse av visering beslutas av den myndighet som har meddelat
viseringen. Statens invandrarverk får även återkalla sådana viseringar som
andra myndigheter har beslutat, med undantag av viseringar som har beslutats av chefen för utrikesdepartementet.
18 & (motsvarar I 1 § första och tredje styckena samt 50 §)
Uppehållstillstånd ges av statens invandrarverk. Tidsbegränsade uppe-
hållstillstånd får ges av polismyndigheter i den omfattning regeringen före-
skriver. Anser en polismyndighet att en ansökan om uppebällstillstånd inte bör bifallas, skall ärendet underställas statens invandrarverk.
Äterkallelse av uppehällstillstånd beslutas av statens invandrarverk.
Arbetstillstånd och anställningstillstånd 19. & (motsvarar 15 8)
Regeringen får föreskriva att en utlänning inte utan tillstånd får I. ha anställning här i riket eller annat än som handelsresande arbeta här
på grund av anställning utomlands (arbetstillstånd). eller 2, ha anställning som avser befattning på svenskt fartyg I utrikes fart
(anställningsullstånd).
Skyldighet att ha arbets- eller anställningstillstånd får inte föreskrivas för utlänningar som har permanent uppehållstllstånd.
Arbetstillstånd 20 8& (motsvarar 16 § första stycket)
Arbetstillständ skall ges för en viss tid. Det får avse ett visst slag av arbete och innehålla de övriga föreskrifter som behövs.
Anställningstillstånd 21 8 (motsvarar 16 a § första stycket)
Anställningstillstånd ges för anställning som avser befattning på ett visst fartyg eller vissa fartyg eller på fartyg som tillhör ett visst rederi. Tillstån-
det får innehålla de föreskrifter som behövs.
Återkallelse 22 § (motsvarar 16 § första stycket och 16 a § första stycket samt 50 §)
Ett arbets- eller anställningstillstånd får återkallas om det föreligger
sådana omständigheter som anges i 16 § första stycket eller om det finns andra särskilda skäl.
Beslutande myndigheter m.m. 23 8 (motsvarar 16 § andra och tredje styckena)
Arbetstillständ ges och återkallas av statens invandrarverk. I den omfattning som regeringen föreskriver fär arbetstillständ ges av polismyndigheter eller av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnder. Anser myndigheten att en ansökan om arbetstillstånd inte bör bifallas, skall ärendet underställas statens invandrarverk.
Vid handläggning av sådana frågor om arbetstillstånd som har principiell betydelse eller som annars är av större vikt skall berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer få wllfälle att yttra sig.
24 & (motsvarar 16 a § andra stycket) Anställningstillstånd ges och återkallas av arbetsmarknadsstyrelsen. Tillstånd får dessutom ges
I. av de sjömansförmedlingar som bestäms av regeringen eller den myn-
dighet som regeringen utser och
2. av de svenska utlandsmyndigheter som chefen för utrikesdepartemen-
tet bestämmer.
10 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 96
Vissa för uppehålls- och arbetstillstånd gemensamma bestämmelser
Tillstånd före inresan 25.8 (motsvarar 13 8: delvis ny)
Regeringen fär föreskriva att en utlänning, som behöver uppehålls- eller
arbetsullständ för sin vistelse här. inte får resa in i Sverige förrän han har
fått tillståndet.
Särskilda begränsningar
26 § (motsvarar 14 och 17 88)
När det krävs av hänsyn till rikets säkerhet får regeringen inskränka utlänningars rätt att uppehålla sig inom ett visst område. Under samma förutsättning får regeringen föreskriva att utlänningar inte utan tillstånd av regeringen celler statens invandrarverk får anställas i ett visst företag eller i
företag av ett visst slag.
Särskilda bestämmelser finns om förbud för utlänningar att ha vissa anställningar.
Avvisning
Grunderna för avvisning 27 8 (motsvarar 18 §) En utlänning som kommer ull Sverige får avvisas i följande fall: I. Om han saknar pass. visering, uppehällstillstånd eller arbetstillstånd
när detta fordras för inresa i Sverige. Detsamma gäller om han tänker besöka något annat nordiskt land men saknar tillständ att resa in dit när
detta fordras.
[El Om han försöker undandra sig att vid inresan visa upp sitt pass för
polismyndigheten eller lämna begärda upplysningar till denna. 3. Om han vid inresan mot bättre vetande antingen har lämnat polismyndigheten oriktig uppgift om någon omständighet som är av betydelse för rätten att resa in eller om han också har förtigit någon sådan omständighet.
28 & (motsvarar 198)
En utlänning får vidare avvisas i följande fall: ft. Om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin
vistelse i Sverige eller i nägot annat nordiskt land. som han tänker besöka, samt för sin hemresa.
2. Om han tänker söka sitt uppehälle i Sverige eller i något annat nordiskt land och det skäligen kan antas att han inte kommer att försörja sig på
ärhgt sätt.
VV . Om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller andra särskilda omständigheter skäligen kan antas komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land.
4. Om det med hänsyn till hans föregående verksamhet celler i övrigt kan
skäligen befaras att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller
olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land. 5. Om det med stöd av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner har föreskrivits att avvisning skalt ske.
En utlänning får även avvisas i andra fall när det har begärts av den
centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas
att han annars beger sig till det land. som har begärt avvisningen.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte den som har
visering eller uppehällstillstånd.
29 8 (motsvarar 20 5)
En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det finns grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sädan organisation
eller grupp som avses i andra stycket och det dessutom med hänsyn till vad
söm är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt föreligger fara för att han här i riket medverkar till sädana handlingar som avses i det stycket.
I första stycket avses en organisation eller en grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet. kan befaras utantör sitt hemland
använda väld. hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådan
gärning här i riket.
Rikspolisstyrelsen upprättar en förteckning över utlänningar som skall avvisas enligt första stycket. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid kommer i fråga.
Tidsfrister, beslutande myndigheter m.m. 30 & (motsvarar 21 § första stycket: tredje stycket nytt)
Avvisning enligt 27 eller 28 § skall ske när utlänningen kommer till riket eller inom en vecka efter ankomsten. Har en utlännings rätt alt resa in i
Sverige inte prövats vid ankomsten till riket, får avvisning enligt 27 eller
28 § ske när han första gången uppsöker eller anträffas av en polismyndighet eller inom en vecka därefter, men inte senare än tre månader efter
ankomsten.
Beslut om avvisning enligt 27 eller 28 § meddelas av polismyndighet, om inte ärendet skall underställas statens invandrarverk enligt 32 eller 33 §.
Polismyndighet kan upphäva sitt beslut om avvisning om efter beslutet nya omständigheter inträffar eller blir kända som medför att beslutet uppenbarligen inte längre bör gälla.
31 § (motsvarar 21 § andra stycket)
När en utlänning, som finns i den förteckning som nämns i 29 8 tredje
stycket och som inte har visering eller uppehållstillstånd. kommer till riket, skall polismyndigheten omedelbart besluta om hans avvisning utom då ärendet skall underställas regeringen enligt 34 8.
När det hos polismyndigheten uppkommer fråga om avvisning enligt 29 §& av annan utlänning än som nämns Ii första stycket. skall ärendet hänskjutas till statens invandrarverk som med eget yttrande underställer regeringen ärendet. I ärenden som prövas av regeringen skall förhandling
hållas.
Underställningsskyldighet 32 & (motsvarar 21 a § första stycket; delvis ny)
Anser polismyndigheten att det föreligger skäl till avvisning enligt 27
eller 28 8, men påstår utlänningen att han i det land, som han har kommit
från eller annars skulle komma att sändas till. löper risk att 1. bli utsatt för politisk förföljelse,
2. bli utsatt för diskriminering av allvarlig art, eller
3. bli sänd till en krigsskädeplats eller straffas för att han har övergett en
krigsskådeplats eller annars har vägrat att fullgöra krigstjänstgöring.
eller påstår sig utlänningen där inte vara skyddad mot att sändas till ett
land där han löper en sådan risk. skall ärendet underställas statens invandrarverk, om inte annat följer av andra stycket eller av föreskrifter enligt tredje stycket. Verket skall så snart som möjligt besluta i ärendet.
Ärendet skall inte underställas statens invandrarverk, om utlänningens påstäende enligt första stycket är uppenbart oriktigt. Inte heller skall ärendet underställas invandrarverket om en utlänning som åberopar diskriminering enligt första stycket 2 skall sändas till ett annat land än hemlandet och det är uppenbart att en flykting där är skyddad mot att sändas till
hemlandet. I fråga om utlänningar som påstår sig löpa risk för sådan diskriminering
som anges I första stycket 2 får regeringen föreskriva att underställning
enligt samma stycke får underlåtas även i andra fall.
33 § (motsvarar 21 a § andra stycket)
Ärendet skall underställas statens invandrarverk även när det finns anledning till avvisning enligt 28 § andra stycket samt när polismyndigheten anser det tveksamt om en utlänning, som det finns anledning att avvisa, skall avvisas.
34 & (motsvarar 21 a § tredje stycket)
Ett ärende om avvisning enligt 31 § första stycket skall hänskjutas till statens invandrarverk. under de förutsättningar som anges i 32 8 första och andra styckena. Invandrarverket skall med eget yttrande underställa regeringen ärendet.
Återreseförbud 35 & (ny)
Om det föreligger särskilda skäl, får ett avvisningsbeslut innehålla förbud för utlänningen att under en viss tid återvända till Sverige utan tillstånd av statens invandrarverk.
Utvisning 36 & (ny)
En utlänning får utvisas ur riket under de förutsättningar och på de sätt
som anges i 37—46 8ö.
Utvisning på grund av att utlänningen saknar medel till sin försörjning m.m.
37 & (ny)
En utlänning får utvisas om sådana omständigheter föreligger som anges
128 8.
Beslutet om utvisning meddelas av statens invandrarverk. Beslutet skall
meddelas inom tre månader frän inresan.
Bestämmelserna i 35 § skall tillämpas på beslutet.
Utvisning på grund av att utlänningen saknar pass eller tillstånd
38 & (motsvarar 22 och 23 §§)
En utlänning får utvisas ur riket, om han uppehåller sig här utan att ha pass eller tillstånd att vistas i Sverige trots att detta krävs.
Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av statens invandrarverk. Avslås en ansökan om uppehållstillständ, skall invandrarverket sam-
tidigt meddela beslut om utvisning. om det inte föreligger synnerliga skäl mol detta.
39 & (motsvarar 24 8)
Om det inte föreligger särskilda skäl, skall ett utvisningsbeslut innehålla förbud för utlänningen att under en viss tid. minst sex månader. återvända till Sverige utan tillstånd av statens invandrarverk.
Utvisning på grund av brott 40 8 (motsvarar 26 § första och tredje styckena och 27 §)
Döms en utlänning för ett brott på vilket kan följa fängelse i mer än ett
är. eller undanröjs villkorlig dom eller skyddstillsyn för sådant brott. får han utvisas ur riket. Utlänningen får dock endast utvisas om det på grund
av gärningens beskatfenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar. Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som dömer i brottmälet.
Första stycket är tillämpligt även när en utlänning har begått brott på vilket kan följa fängelse enligt denna lag eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av lagen. Detta gäller dock endast om omständigheterna vid brottet är försvårande eller om utlänningen under de senaste två ären före brottet har begått brott av samma slag.
När en domstol enligt 34 kap. brottsbalken beslutar om förändring av
påföljd, som utlänningen har dömts till jämte utvisning, får domstolen även
ger anledning till.
41 § (motsvarar 26 § andra stycket)
När en domstol överväger, om en utlänning bör utvisas. skall den ta
hänsyn till hans levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han
har vistats i Sverige. En utlänning. som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Detsamma skall gälla medborgare i ett annat nordiskt land. som inte bara tillfälligt vistas här. En flykting, som har behov av fristad här i riket, får utvisas endast om han begått sådana handlingar som avses i 75 8.
42 & (motsvarar 28 §)
En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under en viss tid. minst två år, eller utan tidsbegränsning. I domen eller beslutet skall utlänningen upplysas om den påföljd som överträdelse av förbudet kan medföra enligt
93 §.
Särskilda utvisningsgrunder 43 & (motsvarar 29 8§ första stycket 5, 30 § andra stycket och 31 § tredje stycket)
En utlänning får utvisas ur riket, om det föreligger sådana omständigheter som avses I 29 § första och andra styckena.
Beslutet meddelas av regeringen. I ett sådant ärende skall förhandling
hållas. Yttrande skall inhämtas från statens invandrarverk,. om hinder inte möter på grund av att ärendet är synnerligen brådskande.
44 & (motsvarar 34 §)
När det krävs av hänsyn till rikets säkerhet, får regeringen utvisa en utlänning. Regeringen får i stället för att utvisa utfänningen föreskriva inskränkningar och villkor i fråga om utlänningens vistelscort, byte av bostad och anställning samt anmälningsplikt.
I ärenden om utvisning enligt denna paragraf skall förhandling hållas.
45 8 (ny)
När synnerliga skäl föreligger får regeringen utvisa en utlänning som för ett grovt asocialt hiv.
Färenden om utvisning enligt denna paragraf skall förhandling hållas.
46 § (motsvarar 32 8)
Bestämmelserna i 42 8 gäller vid beslut om utvisning enligt 43—45 88.
Särskilda tvångsåtgärder
Förvar och uppsikt m.m. 47 8 (motsvarar 35 § andra stycket; delvis ny)
En utlänning får tas i förvar om det föreligger sannolika skäl för avvis-
ning enligt 27 eller 28 8 eller utvisning enligt 37, 38 celler 43—45 §§ eller om
det uppkommer fråga om verkställighet av en sädan åtgärd eller av utvisning på grund av brott, Förvar beslutas av den myndighet som handlägger avlägsnande- eller verkställighetsärendet. Beslut om förvar får dock endast fattas om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden elier övriga omständigheter kan skäligen befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller om utlänningens identitet är oklar. '
Om det bedöms som tillräckligt, kan myndigheten under samma förutsättningar omhänderta utlänningens pass eller därmed jämställd tegitimationshandling. älägga utlänningen att på vissa tider anmäla sig hos polis-
myndigheten i orten eller föreskriva andra villkor som behövs för att hålla
utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer föreskrifterna kan han tas i förvar.
Att en utlänning i vissa fall får tas i förvar i samband med att verkställighet av avvisningsbeslut tillfälligt uppskjuts följer av 80 § andra stycket.
48 & (nv)
Har statens invandrarverk beslutat om avvisning eller utvisning av en
utlänning eller fattat beslut om verkställighet, får invandrarverket till dess
besvär anförts eller beslutet har vunnit laga kraft meddela beslut enligt 47 § första och andra styckena.
Tillfälliga beslut av polismyndighet 49 8 (motsvarar 35 § första och tredje styckena)
När den handläggande myndighetens beslut om särskild tvångsåtgärd mot en utlänning eller statens invandrarverks beslut enligt 48 § inte hinner
avvaktas, får en polismyndighet tillfälligt ta utlänningen i förvar eller ställa
honom under uppsikt enligt 47 §& första och andra styckena.
Skall ett ärende om avvisning enligt 34 § underställas regeringen, skall polismyndigheten ta utlänningen i förvar. Även om de i 47 § första och
andra styckena angivna förutsättningarna inte föreligger, får polismyndig-
Prop. 1979/80: 96 | 151
heten ta en utlänning i förvar eller ställa honom under uppsikt när fråga om avvisning skall underställas regeringen enligt 31 § andra stycket eller når det uppkommer fråga om att utvisa honom enligt 43 §. Anmälan om att utlänningen har tagits i förvar eller ställts under uppsikt enligt första eller ändra stycket skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet eller i fall som avses i 48 §. hos statens invandrarverk. Denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.
Kvarhållande i förvar m.m. 50 8 (motsvarar 35 § fjärde stycket)
En utlänning fär inte hållas i förvar längre tid än två veckor eller, när
beslut har meddelats om avvisning eller utvisning, två mänader från det han togs i förvar. om det inte föreligger synnerliga skäl. Ett beslut om att hålla någon kvar i förvar gäller för varje gäng inte längre än två veckor från beshutets dag. I de fall då beslut har meddelats
om avvisning eller utvisning får beslutet om kvarhållande dock avse en tid av högst två mänader från beslutets dag.
Varje beslut om kvarhållande i förvar utöver den tid som anges i första stycket skall föregås av muntlig förhandling.
51 & (motsvarar 36 §) Vid beslut om avvisning eller om utvisning enligt 37, 38 eller 43—45 §§ av en utlänning. som hålls i förvar eller står under uppsikt. skall den myndig-
het som fattar beslutet pröva om utlänningen fortfarande skall hållas i förvar eller stå under uppsikt till dess verkställighet sker. Detsamma skall
gälla beslut som statens invandrarverk eller regeringen fattar i ett verkställighetsärende.
52 & (motsvarar 37 §) Fattas inte inom den tid som anges i 50 § beslut om att hälla kvar
utlänningen i förvar eller finns det inte längre skäl att hålla utlänningen i
förvar eller under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas.
Muntlig förhandling i utlänningsärenden
53 & (motsvarar 39 §) När förhandling skall äga rum enligt en bestämmelse i denna lag tillämpas 54—59 §§. Detsamma gäller när det annars finns anledning att hålla
förhandling i ett ärende enligt denna lag hos regeringen, statens invandrarverk eller länsstyrelse.
Mvyndighe! 54 § (motsvarar 40 §) Förhandling skall hållas inför den myndighet som handlägger ärendet.
Statens invandrarverk får låta en länsrätt eller en länsstyrelse hålla för-
handling i ärenden som verket handlägger. I ärenden. som handläggs av
regeringen, får det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag, eller den tjänsteman som statsrådet bestämmer, besluta om förhandling
och utse myndighet som skall hålla förhandlingen.
Allmänt ombud 55 & (motsvarar 41 §)
När det behövs får den myndighet som häller förhandlingen uppdra ät en polismyndighet eller ät en särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhandlingen.
Förfarandet vid förhandling 56 & (motsvarar 42 § första stycket) Utlänningen liksom andra personer som skall höras skall kallas till förhandlingen. Om utlänningen hålls i förvar. skall den myndighet som håller förhandlingen besluta om hans inställelse. Har kallelse till förhandlingen delgetts den som skall höras minst fyra dagar före förhandlingen och uteblir den kallade utan att ha anmält laga förfall. får myndigheten bestuta om hämtning. Beslut om hämtning av någon annan än utlänningen får dock meddelas endast om det föreligger synnerliga skäl.
57 & (motsvarar 42 § andra och tredje styckena) Vid förhandlingen skall, med de begränsningar som följer av 14 8 förvalt-
ningslagen (1971: 290), noga utredas de omständigheter som kan inverka på
ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt
och uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.
Förhandlingen skall vara offentlig. om utlänningen begär det och myndigheten inte anser att omständigheterna föranleder något annat.
Ersättning 58 & (motsvarar 42a§ första—tredje styckena)
För inställelsen vid förhandlingen skall utlänningen få ersättning av
allmänna medel för resa och uppehälle, i den mån det bedöms skäligt med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden, den tid han har visats i riket samt övriga omständigheter. Förskott får beviljas på ersättningen. Annan än utlänningen som på kallelse har inställt sig vid förhandlingen
har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad och tidsspillan.
Förskott fär beviljas på ersättning för resa och uppehälle.
Allmänt ombud eller tolk har rätt att av allmänna medel få arvode samt
ersättning för kostnad och tidsspillan, om inte uppdraget har fullgjorts i tjänsten.
59 & (motsvarar 42 a§ fjärde stycket) Frägan om ersättning eller förskott prövas av den myndighet som håller förhandlingen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.
Klagan över beslut m. m.
Klagan över beslut om avvisning eller utvisning m.m. 60 & (motsvarar 44 8 första och andra styckena) Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas av utlänningen. Detta sker genom att besvär anförs hos statens invandrarverk.
61 & (motsvarar 44 § fjärde stycket) En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott får överklagas
enligt vad som i övrigt gäller om klagan över allmän domstols dom eller beslut.
Prop. 1979/80: 96 | 153
6062 & (motsvarar 46 §; delvis ny) Statens invandrarverks beslut i fråga om avvisning eller utvisning får överklagas av utlänningen. Detsamma gäller sådant beslut om uppehålls-
tillstånd som anges i 158 eller ett beslut om uppehållstillständ i vilket
invandrarverket har ogillat ett påstående att utlänningen är flykting. Klagan över invandrarverkets beslut förs hos regeringen genom besvär.
63 & (motsvarar 4635) Ett beslut om ersättning enligt 58§ får överklagas hos kammarrätt penom besvär. Kammarrättens beslut får överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291).
Klagan över beslut om förvar 64 & (motsvarar 48398) Beslut enligt 47, 48 eller 508 om alt en utlänning skall tas i förvar eller hällas kvar i förvar får överklagas av utlänningen. Detta gäller dock inte beslut som har fattats av regeringen. Har beslutet fattats av en polismyndighet. överklagas det hos länsrätt. Har beslutet fattats av stalens invandrarverk eller av en länsstyrelse, överklagas det hos kammarrätt. Länsrättens eller kammarrättens beslut överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291). Klagan fär föras särskilt och är inte inskränkt till viss tid.
Begränsning av rätten att överklaga beslut 65 & (motsvarar 49 § första och andra styckena; tredje stycket nytt) Beslut i ärenden enligt denna lag får överklagas endast i de fall som anges I 60—64 88 och 858. klagan får dock föras även över beslut om avvisande av ombud etter biträde samt över beslut i en jävsfråga. Sådan klagan får föras särskilt. Statens invandrarverks beslut att vägra att tills vidare inställa verkställigheten av ett avvisningsbeslut får inte överklagas särskilt.
Överlämnande av ärenden till regeringen
66 & (motsvarar 47 8)
Statens invandrarverk fär överlämna ett ärende till regeringens avgöran-
de, om verket anser att särskilda skäl motiverar det. Verket skall då bifoga
ett eget utlåtande i ärendet.
Nöjdförklaring 67 & (molsvarar 48 8) En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller ett beslut om utvisning enligt 37, 38 och 43—-45 88 eller ett beslut om verkstäl-
lighet får förklara att han avstår från att överklaga beslutet och medger att
det verkställs (nöjdförklaring).
En nöjdförklaring avges inför en länsstyrelse eller, i vittnes närvaro.
inför en polismyndighet eller styresmannen vid en fångvårdsanstalt eller föreståndaren för ett häkte eller den som tjänstgör i stället för styresman-
nen eller föreständaren. Förklaringen får dock avges inför en annan myn-
dighet än den som har meddelat beslutet endast om en utskrift av beslutet eller ett bevis om vad det innehåller om utlänningen finns att tillgå för den som mottar nöjdförklaringen.
En nöjdförklaring får inte återtas. Har utlänningen överklagat beslutet innan nöjdförklaringen avges, skall hans talan anses återkallad genom nöjdförklaringen.
Första—tredje styckena skall tillimpas även beträffande allmän dom-
stols dom eller beslut i den del som avser utvisning på grund av brott.
Nöjdförklaring beträffande domen eller beslutet får dessutom avges inför den domstol som har meddelat domen eller beslutet eller i övrigt inför allmän underrätt.
Upphävande av beslut m. m.
Beslut om utvisning på grund av brott
68 §& (motsvarar 515§ första stycket: andra stycket nytt)
Finner regeringen att beslut om utvisning på grund av brott inte kan
verkställas eller finns det annars skäl för att beslutet inte längre skall gälla
vare sig det har verkställts eller inte, får regeringen upphäva beslutet i dess
helhet eller i viss del eller också medge att utlänningen får vistas i landet
trots beslutet.
Har frågan om verkställighet av ett sådant beslut underställts statens
invandrarverk och finner invandrarverket att beslutet inte bör verkställas,
skall verket med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.
Beslut om avvisning eller om utvisning i övrigt 69 § (ny) |
Har frågan om verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 27 eller 288 eller utvisning enligt 37, 38 eller 45 § underställts statens invandrarverk enligt 81 eller 84§& och finner invandrarverket att beslutet inte bör
verkställas, får verket upphäva beslutet eller medge anstånd med verkstäl-
ligheten. Regeringen får inte pröva fråga om upphävande av beslut som anges i detta stycke eller anstånd med verkställigheten av beslutet i andra
fall än då invandrarverket med stöd av 66§ har underställt regeringen
verkställighetsärendet eller verkets beslut har överklagats enligt 85 §.
70 & (motsvarar 518 tredje stycket)
När regeringen beslutar om avvisning enligt 298 eller utvisning enligt 43 eller 44 § men det möter hinder enligt 74-76 §& mot att verkställa beslutet eller det av annan särskild anledning inte bör verkställas, skall regeringen förordna att verkställighet tills vidare inte får ske. Avvisnings- eller utvis-
ningsbeslutet samt förordnandet att verkställighet tills vidare inte får ske
skall omprövas när det finns skäl till detta.
Föreskrifter för utlänningen
71 & (motsvarar 518 fjärde och femte styckena)
När regeringen upphäver ett beslut enligt 68 eller 69§ eller medger
utlänningen rätt att vistas här trots avvisnings- eller utvisningsbeslutet, får
regeringen samtidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och
villkor för utlänningens vistelse här i riket som anges i 44 § första stycket.
Skall verkställighet inte ske i fall som avses i 70 §, får regeringen meddela sådana föreskrifter som anges i första stycket. Detsamma gäller när i annat fall ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan verkställas och
det beträffande utlänningen föreligger sådana omständigheter som avses i
I 29 § första och andra stvekena. I ärenden enligt detta stycke skall förhand-
ling hållas.
Behörighet att besluta att verkställighet ulls vidare inte får ske 72 8 (motsvarar STa $i: andra stycket nytt)
När fråga om upphävande av ett avlägsnandebeslut eller en annan sådan
fråga som avses i 68§ uppkommer hos regeringen, fär det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag. besluta att verkställighet inte skall
ske innan regeringen har fattat slutligt beslut i ärendet. Ett sådant beslut får även fattas av statens invandrarverk fastän ärendet i övrigt skall prövas av regeringen. Verket skall då genast underrätta regeringen och anmäla ärendet, om det ännu inte har kommit under regeringens prövning.
Även i andra fall när ärende enligt denna lag skall prövas av regeringen får det statsråd som avses i första stycket besluta att ett avlägsnandebeslut
inte får verkställas innan regeringen har avgjort ärendet.
Tillstånd till kort besök i riket 73 & (motsvarar 52 §)
Statens invandrarverk får ge en utlänning tillstånd att göra ett kort besök för synnerligen viktiga angelägenheter utan hinder av ett beslut om avvisning eller utvisning med återreseförbud.
Verkställighet av avvisning eller utvisning
Politiskt verkställighetshinder m.m.
74 & (motsvarar 53 §)
"vid verkställighet av avvisning eller utvisning får en utlänning inte sändas till ett land, där han riskerar förföljelse som riktar sig mot hans liv
efter frihet eller i övrigt är av svår beskaffenhet på grund av hans ras.
nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller religiösa eller poli-
tiska uppfattning. Inte heller får utlänningen sändas till ett land där han inte
är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han riskerar sådan
förföljelse.
75 & (motsvarar 54 8)
Bestämmelserna i 74 § hindrar inte att utlänningen sänds ull ett sådant land som anges där, om han inte kan sändas till något annat land och han genom ett synnerligen grovt brott har visat, att det skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna kvar
och den förföljelse som hotar honom i det landet inte innebär fara för hans liv och inte heller i övrigt är av särskilt svår beskaffenhet.
Om en utlänning här i riket elter någon annanstans har bedrivit verksam-
het som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här får han sändas till sådant land som anges i 74 §, om han inte kan sändas till något annat land.
76 & (motsvarar 54 a § första stycket)
Vid verkställighet av avvisning eller utvisning får en krigsvägrare inte sändas till ett land där han riskerar att sändas till krigsskådeplats. Inte
heller får han sändas till ett land där han inte är skyddad mot att sändas
vidare till ett land, där han löper en sådan risk.
Om utlänningen inte kan sändas till något annat land och det föreligger
särskilda skäl för verkställighet. får han dock sändas tll ett sådant land
som anses I första stycket.
Land till vilket verkställighet skall ske m.m.
77 8 (motsvarar 55 8)
En utlänning som avvisas skall sändas ti!ll det land från vilket han kom hit. En utlänning som utvisas skall sändas tull sitt hemland. Kan hemlandet inte fastställas. skall han sändas till det land från vilket han kom hit. Om beslutet inte kan verkställas på det sätt som anges i första stycket eller om det annars finns särskilda skäl mot detta, får utlänningen sändas till det land som bedöms lämphgast. Första och andra styckena hindrar inte att en utlänning, som har kommit
hit från ett annat nordiskt land. sänds till något av dem i enlighet med den
överenskommelse som regeringen har ingått med det landet.
78 8 (motsvarar 56 § och 60 § andra stycket)
Avvisas en utlänning, som har kommit hit med fartyg eller luftfartyg, får
han föras tillbaka tull tartyget eller luftfartyget, om detta skall avgå till
utlandet omedelbart eller inom den närmaste framtiden. Han får också
sättas ombord på ett annat fartyg eller luftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygets eller luftfartygets befälhavare att ta emot utlänningen, får länsstyrelsen förelägga honom detta och förena föreläggandet med lämpligt vite. Första stycket gäller även verkställighet av utvisning enligt 37, 38 eller
43—45 §§. om utlänningen har underlåtit att vid inresan visa upp sitt pass
för polismyndighet och utvisningsbeslutet har meddelats inom sex månader efter inresan.
Om fartyget eller luftfartyget skall avgå till sådant land, till vilket utlän-
ningen enligt 74—76 §§ inte får sändas. gäller inte första och andra styck-
ena.
Tidpunkten för verkställighet och beslutande myndighet
79 & (motsvarar 57 §: tredje stycket nytt)
En polismyndighets beslut om avvisning skall verkställas utan hinder av att beslutet har överklagats. Dom eller beslut om utvisning på grund av brott får verkställas fastän domen eller beslutet inte har vunnit laga kraft, om utlänningen har avgett nöjdförklaring. I annat fall än som anges i andra stycket får ett beslut om utvisning inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft.
80 & (motsvarar 58 § första stycket; andra stycket nytt)
Avvisning och utvisning skall verkställas så snart det kan ske med hänsyn till 79 § och till omständigheterna i övrigt. Verkställigheten av avvisning samt utvisning enligt 37 och 38 §§ beslutas av polismyndigheten. Verkställigheten av utvisning i övrigt beslutas av länsstyrelsen. I fråga om
avvisning enligt 29 § eller utvisning erligt 43 eller 44 § får regeringen
törordna att verkställigheten skall ske i annan ordning.
Har en polismyndighet beslutat om avvisning i fall som avses i 32 § andra eller tredje stycket men överklagar utlänningen beslutet i samband med delgivningen skall avvisningsbeslutet inte verkställas förrän statens invandrarverk har beslutat i frågan om verkställigheten tills vidare skall
anstå. I avvaktan på ett sådant beslut av invandrarverket får utlänningen
Prop. 1979/80: 96 - 157
hällas i förvar, även om sädana omständigheter inte föreligger som anges I 47 § första stycket.
Underställningsskyldighet m.m. 81 8 (motsvarar 58 § andra och fjärde styckena: delvis ny)
Om en utlänning, när verkställighet skall ske av avvisning enligt 27 eller 28 § eller av utvisning enligt 37, 38 eller 40 8, pästår att han i det land. till vilket han skulle komma att sändas. löper risk att
I. bli utsatt för politisk förföljelse.
2, bli utsatt för diskriminering av allvarlig art. eller
3. bli sänd till en krigsskådeplats eller straffad för att han har övergett en krigsskådeplats eller annars har vägrat att fullgöra krigstjänstgöring
eller påstär sig utlänning där inte vara skyddad mot att sändas till ett land där han löper sädan risk, skall ärendet underställas statens invandrarverk, om inte annat följer av andra stycket eller av föreskrifter enligt tredje stycket. Verket skall så snart som möjligt besluta i ärendet.
Ärendet skall inte underställas statens invandrarverk, om utlänningens pästående enligt första stycket är uppenbart oriktigt eller om det enligt avvisningsbeslutet eller utvisningsbeslut enligt 37 eller 38 § har prövats I det ärendet. Inte heter skall ärendet underställas invandrarverket om en utlänning som åberopar diskriminering enligt första stycket 2 skall sändas till ett annat land än hemlandet och det är uppenbart att en flykting där är skyddad mot att sändas till hemlandet.
I fråga om utlänningar som påstår sig löpa risk för sådan diskriminering som anges i första stycket 2 får regeringen föreskriva att underställning enligt samma stycke fär underlätas även i andra fall.
Gäller den underställda verkställigheten utvisning enligt 38 § skall på utlänningens begäran hållas förhandling om förhandling inte har hållits
redan i utvisningsärendet. Statens invandrarverk skall upplysa utlänningen
om rätten att begära förhandling.
82 & (motsvarar 58 § tredje stycket)
Verkställighet av avvisning enligt 29 § eller utvisning enligt 43—45 8§ skall hänskjutas till statens invandrarverk, om det föreligger förhållanden som enligt 81 § föranleder underställning. Invandrarverket skall med eget yttrande underställa regeringen ärendet. I ärendet hos regeringen skall
förhandling hållas.
83 & (motsvarar 58 § femte stycket)
Om statens invandrarverk anser att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut skall verkställas med stöd av 75 §, skall frägan underställas regeringen.
84 & (motsvarar 60 &; delvis ny)
Om det i ett annat fall än som avses i 81 eller 82 § uppstår hinder eter
svårighet att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning eller om det
är tveksamt hur det skall verkställas. skall ärendet underställas statens
invandrarverk.
85 8 (motsvarar 59 §)
Statens invandrarverks beslut i en verkställighetsfråga som har underställts verket enligt 81 § får överklagas av utlänningen. Klagan förs hos regeringen genom besvär.
Anvisningar om verkställigheten m.m.
86 & (motsvarar 60 §3 andra stycket nytt)
När statens invandrarverk har fattat beslut om avvisning eller utvisning får verket lämna de närmare anvisningar som behövs för verkställigheten. Detsamma skall även annars gälla när en verkställande myndighet begär sådana anvisningar. Att ett beslut om avvisning eller utvisning som inte kan verkställas i vissa fall kan upphävas eller ändras följer av 68 och 69 38.
Frivillig verkställighet sanu preskription 87 § (motsvarar 60 a §; delvis ny) Ett beslut om avvisning eller utvisning skall anses verkställt. när utlänningen har lämnat riket efter att ha fätt del av beslutet, även om beslutet inte har vunnit laga kraft. Ett beslut om avvisning enligt 27 eller 28 § eller utvisning enligt 37. 38 eller 45 § förfaller, om det inte har verkställts inom två år från det beslutet vann laga kraft. Detta gäller inte om det inte har kunnat verkställas på grund av att utlänningen hällit sig undan. Om en utlänning inte har kunnat anträffas för verkställighet av ett sädant beslut som avses I andra stycket nom den tid som unges där och det darelter uppkommer fråga huruvida beslutet kan verkställas. skall vid den prövningen antas att verkställighet har skett enligt första stycket inom tväarstiden. om annat inte visas.
NY verkställighet im. nm. 88 & (motsvarar OT SI delvis nv? Återvänder en utlänning som har avvisats eller utvisats och innehåller beslutet förbud för honom att under viss tid ätervända till Sverige utan att vara betättigad till detta. skall avvisnings- eller utvisningsbeslutet verkstäl-
las på nytt.
89 & (motsvarar 62 8) Om en utlänning enhet föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag. inte får uppehålla sig utanför en viss ort eller kommun eller ett visst polisdistrikt. men anträffas på annan plats inom riket. skall han genom polismyndighetens försorg föras ull en plats där han får vistas.
Ansvar m.m.
90 -& (motsvarar 63 8) Till dagsböter döms to en utlänning som uppehäller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd och underlåter att ansöka om ett sådant tillständ, elter [Er en utlänning som har anställning eller bedriver verksamhet som kräver
arbetstillstånd. utan att han har ett sådant tillstånd. Den som har en utlänning i sin tjänst. fastän utlänningen inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd. döms till dagsböter eller. när
omständigheterna är försvårande. till fängelse i högst ett ar.
91 - 8 (molsvarar 63 8)
Till dagsböter eller. när omständigheterna är försvårande, till fängelse högst sex månader döms
I. den som inte gör sådan anmälan som föreskrivs i en författning som har utfärdats med stöd av denna lag,
den som i en sådan anmälan eller i ett ansökningsärende enligt denna lag eller en sådan författning som har utfärdats med stöd av denna lag mot
bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse. den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige I strid mot en föreskrift i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av lagen. en utlänning som övertråder bestämmelserna i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lägen I annat hänseende än beträffande skyldighet att ha pass. visering. uppehållstillstand eller arbetstillstånd. eller
en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans
avvisning eller utvisning. Till fingelse i högst ett är eller, när omständigheterna är mildrande. ill dagsböter döms. utan hinder av första stycket den som hjälper en utlänning som avses 129 § första och andra styckena att komma in I Sverige, eller 12 en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om avvisning enhiyt 29 § eler utvisning enligt 43 eller 44 8.
92. 8 (motsvarar 65 51 delvis ny) "Fill fångelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande. till dagsböter döms en utlänning som överträder en med stöd av denna lag meddelad föreskrift att ban inte får uppehälla sig utanför en viss ort eller kommun eller ett visst polisdistrikt. eller en utlänning som överträder en sådan föreskrift som har meddelats enligt 71 § andra stycket.
93 & (motsvarar 66.8: delvis ny)
Till fängelse i högst ett är döms en utlänning som uppehäller sig i
Sverige, fastän han enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 40 eller 43-45 §§ inte har haft rätt att ätervända hit. Om utlänningen har flytt hit för att undgå politisk förföljelse. skall han dock inte dömas för att han återvant hit. Atal får vidare underlåtas. om lagföring inte är påkallad från allmän synpunkt.
94 & (motsvarar 67 §) Avvisas eller utvisas en utlänning. är han skyldig att betala kostnaden för sin befordran till den ort. dit han sänds genom myndighets försorg. Detsamma gäller när en utlänning enligt 89 §& genom polismyndighets försorg förs till den plats. där han fär vistas. Om en utlänning enligt 77 § förs tillbaka till det fartyg eller luftfartyg. med vilket han har kommit ull Sverige eller sätts ombord på ett annat fartyg eler luftförtyg med samma innehavare. är innehavaren skyldig
att utan ersättning av statsverket föra utlänningen ur Sverige.
Om en utlänning, som är anställd ombord på fartyg eller luftfartyg eller som utan tillåtelse har medföljt detta, lämnar fartyget eller luftfartvget under dess uppehäll i Sverige. och olovligen reser in i Sverige, är fartygets eller luttfartygets innehavare skyldig att svara för de kostnader som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige under de närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige. I fråga om ett fartyg med utländsk innehavare är befälhavaren och
den som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga att på innehavarens vägnar svara för kostnad enligt tredje stycket. om det inte ar uppenbart oskåliet.
Särskilda bestämmelser 95 & (moölsvarar OS 8) Med polismyndighet avses I denna lag den lokala polismyndigheten samt fånspolischefen. Vad som i lagen sägs om polismyndighet gäller även den. som länsstyrelsen har särskilt förordnat att fullgöra sådana uppgenier som enhet lagen åligger polismyndighet.
96 -$ (motsvarar 698) Beträffande diplomatiska och avlönade konsulära tjänsteman som ar anställda av främmande makter i Sverige samt deras familier och betjäning och beträffande främmande makters kurirer tillkimpas denna lag endast iden utsträckning regeringen förordnar om detta. I fraga om andra utlänningar som är berättigade till formaner enligt lagen (1976: 6610) om immunitet och privilegier i vissa fall. iakttas de inskränkningar som följer av 2—5 §§ 1 den lagen.
97 & (motsvarar 69 a HD Bestämmelserna i 158 förvaltningslagen (1971: 290) tillämpas i årenden om visering. tidsbegränsat uppehatllstillstånd. arbetstillstind och aterkallelse av permanent uppehållstillständ endast nar utlänningen är bosatt eller unnars vistas I Sverige. Bestämmelserna I 17.8 förvaltningslagen tillämpas inte beträffande heslut om visering och arbetstillständ och tnte heller beträffande beslut
om tidsbegränsat uppehällstillstånd i andra fall än som avses I 158.
98 § (motsvarar 70 8) Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara som riket har befunnit sig i. får regeringen utfärda särskilda föreskrifter om utlänningars inresa och uppehäll a riket, rätt till anställning här. rätt att inneha offentligt förtroendeuppdrag här och avlägsnande från riket samt om omhändertagande av utlänningar I anstalt eller förläggning. Har regeringen I andra fall än då Sverige är i krig utfärdat föreskrifter om verkställighet av avvisning eller utvisning. som avviker från vad som föreskrivs i 74 och 75 &S. elter föreskrifter om omhändertagande av utlänningar I anstalt eller förläggning. skall. om inte krig inträffar. föreskrifterna för att inte bli ogiltiga underställas riksdagens prövning inom en månad. Om föreskrifterna inte godkänns av riksdagen inom två månader från det underställningen skedde skall de upphöra att gälla.
99 8 (motsvarar 71 Si: delvis ny) Regeringen utfärdar föreskrifter om hemsändande av utlänning som omhandertas enligt barnavärdslagen (1960:97), lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 8 lagen (1967: 940) angäende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som inte är flykting.
Efter avtal med en annan stat om behandling av fripassagerare fär
regeringen föreskriva avvikelser från bestämmelserna i denna lag samt utfärda de föreskrifter som it övrigt behövs för ullämpning av avtalet.
Om utlämning för brott och om överförande till en annan stat för
kriminalvård i frihet samt om utlämning till något annat nordiskt fänd för verkställighet av beslut om vård eller behandling finns särskilda bestämmelser.
100 & (motsvarar 72 §)
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag utfärdas av regeringen.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den I juli 1980.
I ärende som före denna lags ikraftträdande har anhäångiggjorts hos polismyndighet, statens invandrarverk etter regeringen gäller fortfaran-
de äldre bestämmelser. utom i fråga om flyktingförklaring enligt 12.8
och rätten att överklaga invandrarverkets beslut enligt samma paragraf.
I fråga om beslut om utvisning enligt 29 § 1-4 i den äldre utlänningslagen gäller fortfarande äldre bestämmelser.
Förekommer i lag eller annan författning uttrycken förpassning eller förvisning skall därmed avses utvisning enligt 38 resp. 40 §i denna lag.
Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 96
Bilaga 3
Gällande utlänningslag
Utlänningslagen (1954: 193) i dess lydelse enligt SFS 1978: 361
Inledande bestämmelser
1 §& Utlänning äger rätt att, i den utsträckning och på de villkor denna lag stadgar, inresa till riket och utresa ur riket samt här uppehålla sig och innehava anställning. Ej må han i annat fall eller i annan ordning än i denna lag angives tvingas att lämna riket.
Vid tillämpningen av denna lag skall iakttagas att utlänning icke i vidare
mån underkastas inskränkning i sin frihet än som i varje särskilt fall finnes vara av nöden.
28 Politisk flykting skall ej utan synnerliga skäl vägras fristad i riket. då han är i behov därav.
Såsom politisk flykting anses i denna lag utlänning som i sitt hemland
löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse. Med politisk förföljelse förstås att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden utsättes för förföljelse, som riktar sig mot hans liv
eller frihet eler eljest är av svår beskaffenhet, eller ock att på grund av politiskt brott allvarligt straff ålägges honom.
Utlänning som, utan att vara politisk flykting, på grund av de politiska
förhållandena i sitt hemland ej vill återvända dit och som kan åberopa tungt
vägande omständigheter till stöd härför, skall ej utan särskilda skäl förvägras att vistas i riket. Detsamma skall gälla den som övergivit krigsskådeplats eller som flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare).
3 & Den kontroll över utlänningar, som erfordras för tillämpningen av denna lag skall, om ej annat följer av andra stycket, utövas under ledning av en central utlänningsmyndighet. Regeringen förordnar, vilken myndig-
het som skall vara central utlänningsmyndighet. I fråga om utlänningar som avses i 15 § första stycket 2.utövas kontroll
enligt första stycket under ledning av arbetsmarknadsstyrelsen.
! Prop. 1977/78:90, AU 30. rskr 202.
” Lagen omtryckt 1975: 1358.
Ändringen innebär bl. a. att andra stycket upphävs.
Pass och anmälningsskyldighet
4 & Utlänning som ankommer till riket eller uppehåller sig här skall, därest regeringen så förordnat, vara försedd med pass. Regeringen bestäm-
mer, vilka legitimationshandlingar som må gälla såsom pass. samt föreskri-
ver, i vilka fall svensk myndighet må utfärda pass för politisk flykting eller annan utlänning.
5 & Vid inresa och utresa skall utlänning, om regeringen ej annorlunda
förordnat, uppvisa sitt pass för polismyndighet. Utlänning skall ock vid
inresa och utresa på anfordran lämna polismyndighet de upplysningar som begäres.
Utlänning som vistas i riket är skyldig att på kallelse av polismyndighet
personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin
vistelse i riket. Det åligger honom även att vid anfordran uppvisa sitt pass
för polismyndighet eller polisman.
6 & Regeringen äger utfärda bestämmelser om anmälan av utlännings vistelse och arbetsanställning i riket.
Tillstånd till inresa och uppehåll i riket
7 & Regeringen äger förordna att utlänning icke utan tillstånd må inresa eller uppehålla sig i riket; tillstånd meddelas som visering eller uppehållstilistånd.
8 & Visering meddelas för inresa och vistelse i riket viss tid. Vid visering
må göras de förbehåll och meddelas de föreskrifter, som med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter finnas påkallade. Visering må återkallas, om särskilda skäl äro därtill.
9 & Uppehållstillstånd får meddelas för viss tid eller, i fråga om utlänning
som är fast bosatt i riket. utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).
10 §§" Tidsbegränsat uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket den
tid som angivits i tillståndet. Det innefattar icke rätt till inresa, om ej detta särskilt angivits. Tillståndet må begränsas till att avse uppehåll endast inom viss del av riket, dock ej mindre del än en kommun, samt förbindas med de föreskrifter i fråga om byte av bostad och arbetsanställning samt anmälningsskyldighet som i övrigt bedömas behövliga. Stannar utlänning kvar i riket efter det att hans tillstånd upphört att gälla, skall han, intill dess nya föreskrifter meddelas för honom, alltjämt vara underkastad de före-
skrifter som voro förbundna med tillståndet. Permanent uppehållstillstånd medför rätt att inresa och att vistas i riket utan tidsbegränsning. Den som innehar sådant tillstånd får uppehålla sig i riket. även om han saknar pass. Tillståndet får återkallas, om utlänningens bosättning här upphör.
11 & Visering och uppehållstillstånd meddelas av den centrala utlän-
ningsmyndigheten: denna myndighet beslutar även om återkallelse av per-
manent uppehållstillstånd.
4 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.
Visering må ock meddelas av chefen för utrikesdepartementet samt, i den omfattning regeringen bestämmer, av diplomatisk eller konsulär myndighet eller polismyndighet. Om äterkallelse av visering beslutar den myndighet. som meddelat viseringen: den centrala utlänningsmyndigheten äger
jämväl återkalla visering, som annan myndighet meddelat, dock ej sådan
som beviljats av chefen för utrikesdepartementet.
Tidsbegränsat uppehållstillstånd må, i den omfattning regeringen be-
stämmer. meddelas av polismyndighet: finner polismyndigheten att ansö-
kan om uppehållstillstånd icke bör bifallas, skall ärendet underställas den
centrala utlänningsmyndigheten.
12 85 Uppehällstillstånd. som innebär rätt att vistas allenast inom en kommun eller ett polisdistrikt, må meddelas för högst ett år. Tillständet må förlängas, dock högst ett år varje gång.
12 a
13 & Regeringen äger föreskriva att utlänning, som ämnar antaga sådan anställning eller utöva sådan verksamhet för vilken arbetstillstånd fordras, icke äger inresa förr än arbetstillstånd meddelats.
14 & Då det av hänsyn till rikets säkerhet finnes påkallat, äger regeringen
inskränka utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område.
Arbetstillstånd och anställningstillstånd
15 & Regeringen får förordna att utlänning icke utan tillstånd får I. innehava anställning här i riket eller, i annan egenskap än handelsre-
sande, utöva verksamhet som föranledes av anställning utomlands (arbetstillstånd). 2. innehava anställning som avser befattning på svenskt fartyg i utrikes
fart (anställningstillständ). Förordnande enligt första stycket skall icke gälla utlänning, som innehar
permanent uppcehållstillstånd.
16 & Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid. Det må avse visst slag av
arbete och förbindas med de övriga föreskrifter som finnas erforderliga. Arbetstillständ må återkallas, om särskilda skäl äro därtill.
Arbetstillstånd meddelas och återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten. I den omfattning regeringen bestämmer må arbetstillstånd meddelas av polismyndighet eller länsarbetsnämnd; finner polismyndigheten
eller länsarbetsnämnden att ansökan om arbetstillstånd icke bör bifallas,
skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.
Vid handläggning av frågor om arbetstillstånd, vilka äro av principiell
betydelse eller eljest av större vikt, skall tillfälle att uttala sig beredas sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare inom verksamhetsom-
rådet.
16 a & Anställningstillstånd meddelas för anställning som avser befatt-
ning på visst fartyg eller vissa fartyg eller på fartyg som ägas av visst
"Ändringen innebär bl. a. att första stycket upphävs. " Paragrafen upphävd genom 1971: 1186.
Prop. 1979/80: 96 a 165
rederi. Tillståndet får förbindas med de föreskrifter som behövas. Tillstånd
får återkallas, om särskilda skäl föreligga.
Anställningstillstånd meddelas och återkallas av arbetsmarknadsstyrelsen. Tilistånd får dessutom meddelas
|. av sjömansförmedling som regeringen eller myndighet, som regeringen utser, bestämmer och 2. av svensk utlandsmyndighet som ministern för utrikes ärendena bestämmer.
17 & Regeringen äger, då det av hänsyn till rikets säkerhet finnes påkallat, förordna att utlänning icke utan tillstånd av regeringen eller den cen-
trala utlänningsmyndigheten må anställas i visst företag eller i företag av
viss art. Angående förbud för utlänning att innehava vissa anställningar gäller vad särskilt är stadgat.
Avvisning
18 & Utlänning. som ankommer till riket, må avvisas,
1) om han icke, då så fordras, innehar pass och tillstånd att inresa i riket samt, därest han ämnar besöka Danmark, Finland, Island eller Norge, jämväl tillstånd att inresa dit: 2) om han söker undandraga sig att vid inresan för polismyndighet
uppvisa sitt pass och till denna lämna begärda upplysningar; eller 3) om han vid inresan mot bättre vetande lämnar polismyndighet oriktig uppgift rörande förhållande, som kan inverka på hans rätt att inresa eller
om han vid inresan svikligen förtigit sådant förhållande.
19 & Utlänning må ock avvisas,
1) om han kan antagas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i riket eller, därest han ämnar besöka Danmark, Finland, Island eller Norge, för sin vistelse därstädes ävensom för sin hemresa: 2) om han ämnar söka sitt uppehälle här i riket eller i Danmark, Finland, Island eller Norge och det skäligen kan antagas att han icke kommer att ärligen försörja sig; 3) om han, enligt vad känt är, under de senast förflutna två åren yrkesmässigt bedrivit otukt, yrkesmässigt utnyttjat annans otuktiga levnadssätt
eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel eller utförsel;
4) om han tidigare inom eller utom riket blivit dömd till frihetsstraff och
det skäligen kan befaras att han kommer att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge fortsätta brottslig verksamhet; 5) om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller eljest skäligen kan befaras att han kommer att här i riket eller i Danmark. Finland, Istand eller Norge bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelse-
verksamhet; eller
6) om i lag eller med stöd av lagbestämmelse meddelats därom med
anledning av resolution, som antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd. Utlänning må jämväl, på begäran av den centrala utlänningsmyndighe-
ten i Danmark, Finland, Island eller Norge, avvisas i annat fall, om det kan antagas att han eljest begiver sig till det land, som framställt sådan begä-
ran.
Vad i denna paragraf sägs skall icke gälla den som innehar visering eller
uppehålistillstånd.
20 § Utlänning som ankommer till riket skall avvisas. om det finnes grundad anledning antaga att han tillhör eller verkar för organisation eller
grupp som avses I andra stycket och det tillika med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller eljest föreligger fara att han här i riket medverkar till handling som avses i nämnda stycke.
I första stycket avses organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använ-
da våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådan gärning
här i riket. Rikspolisstyrelsen upprättar förteckning över utlänningar som enligt vad i första stycket sägs skall avvisas. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid komma i fråga.
21 & Avvisning enligt 188 skall ske vid utlännings ankomst till riket eller inom en vecka därefter. Har utlännings rätt att inresa i riket icke prövats
vid ankomsten, får avvisning enligt 18§ ske när utlänningen första gången
uppsöker eller anträffas av polismyndighet eller inom en vecka därefter.
dock ej senare än tre månader efter ankomsten. Avvisning enligt 198 skall ske vid ankomsten till riket eller inom tre månader därefter. Beslut om
avvisning meddelas av polismyndighet. När utlänning, vilken upptagits på förteckning som avses i 20§ tredje stycket och ej innehar visering eller uppehållstillstånd, ankommer till riket. skall polismyndigheten omedelbart meddela beslut om hans avvisning, om
ej annat följer av 21a§ tredje stycket. Uppkommer hos polismyndigheten
fråga om avvisning enligt 20 % av annan utlänning än som nu nämnts, skall ärendet hänskjutas till den centrala utltänningsmyndigheten, som med eget yttrande underställer regeringen ärendet. I ärende som prövas av regeringen skall förhör hållas.
21a & Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga i fall som
avses i 18 eller 198 men påstår utlänningen att han i det land, från vilket
han kommit, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till krigsskådeplats eller straffas för att han övergivit krigsskådeplats eller eljest vägrat fullgöra krigstjänstgöring eller ock att han där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land. i vilket han löper sådan risk,
och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten. Detsamma skall gälla när utlänning på-
står sig icke vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där och de omständigheter han åberopar till stöd härför icke kan lämnas utan avseende. Den centrala utlänningsmyndigheten har att besluta
i ärendet så snart det kan ske. Vad i första stycket sägs skall ock gälla, då anledning förekommer till
avvisning enligt 198 andra stycket ävensom då polismyndigheten finner
det vara tveksamt, om utlänning, mot vilken avvisningsanledning förekom-
mer, bör avvisas.
I fall som avses i 218 andra stycket första meningen skall ärendet under de förutsättningar som anges i första stycket av förevarande paragraf
hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten, som med eget yttrande underställer regeringen ärendet.
Förpassning
22 & Utlänning, som uppehåller sig i riket utan att, då så fordras, innehava pass och tillstånd att vistas här, må förpassas ur riket.
Prop. 1979/80: 96 . 167
23 & Beslut i förpassningsärende meddelas av den centrala utlännings-
myndigheten. Lämnas ansökan om uppehällstillstånd utan bifall, skall den centrala utlänningsmyndigheten samtidigt meddela beslut om förpassning,
om ej synnerliga skäl föreligga däremot. |
24 8 Utlänningen må. när särskilda skäl därtill föreligga, i förpassningsbeslutet förbjudas att under viss tid återvända till riket utan tillständ av den
centrala utlänningsmyndigheten.
25 ä
Förvisning
26 8 Finnes utlänning hava begått brott, å vilket fängelse i mer än ett är
kan följa. eller undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn som ådömts
utlänning för sådant brott, och kan det på grund av gärningens beskaffen-
het och Övriga omständigheter befaras att han kommer att här i riket fortsätta brottslig verksamhet eller föranleder brottet eljest att han icke bör
få kvarstanna, må domstolen förvisa honom ur riket.
Vid bedömande om utlänning bör förvisas skall hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han vistats i riket. Utlänning, som när åtalet väcktes sedan minst ett är inneha-
de permanent uppehållstillstånd eller som vid nämnda tidpunkt sedan minst femrn år tillbaka var bosatt i riket, må förvisas endast om synnerliga
skäl äro därtill.
Förvisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid be-
stämmande av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 34 kap.
brottsbalken om förändring av påföljd. som ådömts jämte förvisning. må ock meddelas det beslut i fråga om förvisningen, som därav påkallas.
27.8 Vadi 268 stadgas för det fall att utlänning finnes hava begått brott. varå fängelse i mer än ett år kan följa, skall äga motsvarande tillämpning,
om utlänning finnes hava begått brott, varå enligt denna lag eller enligt
författning, utfärdad med stöd därav, kan följa fängelse, samt omständig-
heterna vid gärningens begående äro försvårande eller han under de före
gärningen senast förflutna tvä åren funnits skyldig till brott av samma slag.
28§ Dom eller beslut om förvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till riket. Förbudet må begränsas till att gälla viss tid. I domen eller beslutet skall erinras om den påföljd som överträdelse av förbudet kan medföra enligt 668.
Utvisning
298 Utlänning må utvisas ur riket,
1) om han yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig;
2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk och
finnes i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller föra ett grovt störande levnadssätt:
7 Paragrafen upphävd genom 1971: 1186.
3) om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrager sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person;
4) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom riket genom dom som äger laga kraft blivit dömd ull frihetsstraff för brott, varför utlämning må ske enligt svensk lag. eller undergått honom omedelbart
ådömt frihetsstraff för sådant brott och det på grund av gärningens beskaf-
fenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att här i
riket fortsätta brottslig verksamhet; eller 5) om sådana omständigheter föreligger som avses i 208 första och andra styckena. Vid bedömande om utlänning bör utvisas enligt första stycket 1—4 skall hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han vistats i riket. Utlänning, som sedan minst ett år
innehar permanent uppehållstillstånd eller som sedan minst fem år tillbaka är bosatt i riket, må endast om synnerliga skäl föreligga utvisas med stöd
av första stycket 1—4.
30 & Beslut om utvisning enligt 298 första stycket 1—4 meddelas av
länsrätt. Påstående av utlänning att han är politisk flykting prövas enligt
58 § I samband med verkställigheten av beslutet. Vad nu sagts gäller även när utlänningen påstår att det föreligger annan sådan omständighet som
anges i 28.
Beslut om utvisning enligt 29 § första stycket 5 meddelas av regeringen. I ärendet skall mhämtas yttrande från den centrala utlänningsmyndigheten, om cj hinder möter på grund av att ärendet är synnerligen brådskande.
31 & I ärende hos länsrätt angående utvisning skall. om utlänningen begär det, muntlig förhandling hållas. Det åligger länsrätten att i god tid innan beslut om utvisning meddelas underrätta utlänningen om hans rätt
att påkalla sådan förhandling.
Vid muntlig förhandling hos förvaltningsdomstol i ärende angående utvisning äga 41 8, 42 § första och andra styckena samt. såvitt avser allmänt ombud och tolk. 42 a 8 tredje och fjärde styckena motsvarande tilllämpning. Utöver vad som följer av 16 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) äger domstolen förordna att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar. då det påkallas av omständigheterna. I ärende hos regeringen om utvisning enligt 29 § första stycket 5 skall förhör hällas.
32 & Beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att åter-
vända till riket. Förbudet må begränsas till att gälla viss tid. I beslutet skall erinras om den påföljd som överträdelse av förbudet kan medföra enligt
66 §.
33 gö
34 & När det finnes påkallat av hänsyn till rikets säkerhet, får regeringen
utvisa utlänning och förbjuda honom att återvända till riket eller ock föreskriva inskränkningar och villkor i fråga om hans vistelseort, byte av bostad och arbetsanställning samt anmälningsplikt. I ärende om utvisning enligt denna paragraf skall förhör hållas.
t Paragrafen upphävd genom 1971: 1186.
Särskilda tvångsätgärder |
35 & Skall enligt 21 a § tredje stycket ärende om avvisning underställas regeringen. skall polismyndigheten taga utlänningen i förvar.
Föreligger i annat fall än som avses i första stycket sannolika skäl för avvisning, förpassning eller utvisning eller uppkommer fråga om verkstiil-
lighet av sådan åtgärd eller av förvisning och kan det med hänsyn till
utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen befaras att han kommer att hälla sig undan eller här bedriva brottslig verksamhet eller är hans identitet oktar, äger den myndighet som handlägger ärendet förordna att han skall tagas i förvar. Om det befinnes tillräckligt, kan myndigheten i stället älägga honom att på vissa tider anmäla sig hos polismyndighet i orten eller föreskriva annat villkor som erfordras för att hälla honom under uppsikt. Fullgör utlänning icke vad som sälunda ålagts honom, kan han tagas I förvar.
Är fara i dröjsmål fär åtgärd enligt andra stycket vidtagas av polismyndighet, även om ärendet handlägges av annan myndighet. Skall entigt 21 § andra stycket andra meningen ärende om avvisning underställas regeringen celler uppkommer fråga om utvisning enligt 29 § första stycket 5. får polismyndighet även t annat fall taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. Anmälan om ätgärden skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet. och det åligger denna myndighet att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.
Utlänning fär icke kvarhållas längre tid än två veckor etler. när beslut
meddelats om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning. två mänader från det han togs i förvar. om icke synnerliga skäl föreligga därtill.
Innan beslut härom meddetas skall hållas förhör eller. om förvaltnings-
domstol handlägger ärendet. muntlig förhandling. Beslut om kvarhällande i förvar gäller för varje gång icke längre tid än två veckor eller, när beslut meddelats om avvisning, förpassning. förvisning eller utvisning. två månader från beslutets dag.
36 & Då beslut meddelas om avvisning, förpassning eller utvisning av utlänning. som hålles i förvar eller står under uppsikt, skall den myndighet som meddelar beslutet pröva om utlänningen, till dess verkställighet sker. alltjämt skall hållas i förvar eller under uppsikt.
37 & Meddelas icke inom tid som i 35 § fjärde stycket anges beslut om kvarhållande i förvar eller förekommer annars ej längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt, skall ätgärden omedelbart upphä-
vas.
38 8”
Förhör
39 8! Då enligt föreskrift i denna lag förhör skall hållas eller dä det i
ärende enligt denna lag hos regeringen, den centrala utlänningsmyndigheten eller länsstyrelse eljest förekommer anledning att hälla förhör. skall
vad 140—42 a 88 sägs äga tillämpning.
” Paragrafen upphävd genom 1975: 1358. ! Senaste lydelse 1977: 483.
40 8! Förhör skall hållas av den myndighet som handlägger ärendet. Den centrala utlänningsmyndigheten äger dock i ärende, som myndigheten handlägger, överlämna ät länsrätt eller länsstyrelse att hålla förhör. I ärende. som handlägges av regeringen. får det statsråd. som ansvarar för ärenden enligt denna lag, eller tjänsteman som statsrådet bestämmer. besluta om förhör och utse förhörsmyndighet.
41 § Förhörsmyndighet äger. då det finnes erforderligt. uppdraga åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt ombud.
42. & Utlänningen så ock annan person, som skall höras. skola kaltas till förhöret. Häålles utlänningen i förvar. skall förhörsmyndigheten förordna om hans inställande. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före förhöret
och utebliver den kallade utan anmält laga förfall. må förhörsmyndigheten
förordna om hans hämtande: förordnande om hämtning av annan än utlänningen må dock icke meddelas med mindre synnerliga skäl äro därtill. Vid förhöret skola de omständigheter som kunna inverka på ärendets avgörande noga utredas. Tillfälle skall beredas utlänningen att angiva sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade omständigheter.
Vid förhöret skola förhandlingarna vara offentliga. om utlänningen begär
det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna föranleda till annaul.
42a 8 Halles förhör med utlänningen får denne tillerkännas ersättning av
allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle. i den mån det med
hänsyn till hans ekonomiska förhållanden, den tid han vistats i riket samt
omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Förskott på ersättningen fär be vil- Jas. | Har annan än utlänningen på förhörsmyndighetens kallelse inställt sig för att höras. har han rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. På ersättning för kostnad för resa och uppehälle får förskott beviljas. Allmänt ombud ceHer tolk äger av allmänna medel erhälla arvode samt gottgörelse för kostnad och tidsspillan. om ej uppdraget fullgjorts i tjänsten. Fråga om ersättning eller förskott prövas av förhörsmyndigheten. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.
43 & Finnes i ärende enligt denna lag att utredning vid domstol erfordras rörande omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger regeringen förordna, att förhör härom skall hållas vid allmän underrätt. Vid förhöret skall lämplig person. som den centrala utlänningsmyndigheten förordnar, vara tillstädes såsom allmänt ombud. Rätten skall kalla utlänningen till förhöret. om han är på fri fot. och eljest ombesörja att han
inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning som är på fri fot kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas. Rätten äger, då det påkallas av omständigheterna, förordna att förhöret
skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till utlänningen och annan för inställelse till förhöret samt om ersättning till allmänt ombud och tolk äga bestämmelserna I 42 a § motsvarande tillämpning. Fövrigt skall med
!! Senaste lydelse 1977: 483. Ändringen innebär bl. a. att andra stycket upphävs.
Prop. 1979/80: 96 | 171
de begränsningar som angivas i 14 8 förvaltningslagen (1971: 2901, beträffande förhöret i tillämpliga deltar gälla vad om rättegång i brottmäl är stadgat: förhöret skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling.
Fultföljd av talan m. m.
44 & Polismyndighets beslut om avvisning må överklagas av utlänningen. Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom besvär. Förvaltningsdomstols beslut om utvisning må överklagas av utlänningen. Klagan föres enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Vid handläggning i kammarrätt av mål om utvisning skall
nämndemän ingå I rätten.
Om klagan rörande förvisning gäller vad eljest är stadgat om klagan över allmän domstols dom eller beslut.
45 8
46 8! Över den centrala utlänningsmyndighetens beslut om avvisning
eller förpassning eller dess beslut i fråga som avses i 12 § må klagan föras av utlänningen. Klagan föres hos regeringen genom besvär.
46 a & Talan mot beslut om ersättning enligt 42 a & föres hos kammarrät-
ten genom besvär. Talan mot kammarrättens beslut föres enligt bestäm-
melserna I förvaltningsprocesslagen (1971: 291).
47. & Den centrala utlänningsmyndigheten äger. om den finner särskilda skäl föreligga därtill. överlämna ärende till regeringens avgörande. Överlämnas ärende till regeringens avgörande. skall den centrala utlänningsmyndigheten bifoga eget utlåtande.
48 & Utlänning som äger klaga över beslut om avvisning, förpassning
eller utvisning må avgiva förklaring att han avstär från talan mot beslutet och medgiver att åtgärden må verkställas (nöjdförklaring). Sådan förklaring avgives inför länsstyrelse eller, i vittnes närvaro, inför polismyndighet
eller styresman vid fångvärdsanstalt eller föreståndare för häkte eller den
som är i styresmannens eller föreständarens ställe. Sävitt avser beslut om
utvisning må nöjdförklaring avgivas även inför länsrätt eller kammarrätt. Förklaring inför annan myndighet än den som meddelat beslutet må dock avgivas endast om utskrift av beslutet eller bevis om dess innehåll såvitt angär utfänningen finnes att tillgå för den som mottager förklaringen. Nöjdförklaring må ej återtagas. Har utlänningen, innan förklaringen avgives, fullföljt talan mot beslutet, skall denna talan anses återkallad genom förklaringen. Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om dom eller beslut. såvitt däri meddelats förordnande om förvis-
ning. Nöjdförklaring beträffande domen eller beslutet må avgivas. förutom inför myndighet som angives i första stycket. jämväl inför den domstol som meddelat domen eller beslutet eller eljest inför allmän underrätt.
48 a & Beslut enligt 35 § andra eller fjärde stycket om tagande eller
!" Paragrafen upphävd genom denna lag. !! Ändringen innebär bl. a. att andra stycket upphävs.
kvarhållande i förvar får överklagas av utlänningen. Vad nu sagts gäller ej
beslut som meddelats av regeringen. Har beslutet meddelats av polismyndighet. föres klagan hos länsrätt. Har beslutet meddelats av den centrala utlänningsmyndigheten eller av länsstyrelse. föres klagan hos kammarrätt. Över förvaltningsdomstols beslut föres klagan enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291).
Klagan enligt första stycket fär föras särskilt och år ej inskränkt till viss
tid.
49 § Klagan över beslut i ärende enligt denna lag må endast föras i fall som anges I 44, 46, 46a, 48 a och 59 ä$.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må klagan föras över beslut om
avvisande av ombud eller biträde samt belut i jävsfråga. Sådan klagan må
föras särskilt.
Återbrytande av beslut m. m.
50 & Har utlänning i ärende om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd
mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller svikligen förtigit visst förhållande och har han därigenom föranlett att tillståndet beviljats honom.
äger den centrala utlänningsmyndigheten förordna att tillständet skall upp-
höra att gälla.
51 § Kan beslut om förvisning icke verkställas elter föreligger eljest, vare sig beslutet verkställts eller icke, skäl att beslutet icke längre skall lända till efterrättelse, äger regeringen upphäva beslutet i dess helhet eller i viss det eller ock medge att utlänningen utan hinder av beslutet får vistas i riket.
Första stycket äger, med det undantag som anges i tredje stycket, motsvarande tillämpning i fråga om beslut om avvisning. förpassning eller
utvisning, som på grund av omständighet som icke tidigare prövats finnes
icke längre böra lända till efterrättelse.
Meddelar regeringen beslut om avvisning enligt 20 § eller utvisning enligt 298 första stycket 5 men möter på grund av vad i 53—54 a §§ sägs hinder mot verkställighet av beslutet eller föreligger annars särskild anledning att verkställighet ej bör äga rum, skall förordnas att verkställighet tills vidare ej får ske. Beslut om avvisning eller utvisning som nu avses eller förordnande att verkställighet av sådant beslut ej får ske skall omprövas när anledning förekommer därtill.
Upphäves beslut enligt första eller andra stycket eller medges utlänning-
en rätt att utan hinder av beslutet vistas här i riket får regeringen i samband
därmed meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och villkor för
utlänningens vistelse i riket som anges i 34 §.
Skall verkställighet icke ske i fall som avses i tredje stycket eller har i
annat fall meddelats beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller
utvisning som ej kan verkställas och föreligger beträffande utlänningen sådana omständigheter som avses i 208 första och andra styckena. får regeringen meddela föreskrifter som avses i fjärde stycket. I ärende som nu nämnts skall förhör hållas.
s1a & Uppkommer fråga som avses i 518 får det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag, besluta att verkställighet ej skall ske innan regeringen meddelat slutligt beslut i ärendet. Sådant beslut får även med-
delas av den centrala utlänningsmyndigheten. Det åligger därvid den cen-
trala utlänningsmyndigheten att genast underrätta regeringen om den vidtagna åtgärden och, om ärendet ännu icke kommit under regeringens
prövning. anmäla ärendet.
52 & Tillstånd för utlänning att utan hinder av förvisning eller utvisning
göra kort besök i riket för angelägenhet av synnerlig vikt må meddelas av regeringen eller den centrala utlänningsmyndigheten.
Verkställighet
53 & Utlänning må icke vid verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning befordras tll tand, där han löper risk att bliva
utsatt för politisk förföljelse. och ej heller till land, där han icke åtnjuter
trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk.
54 & Utan hinder av vad i 538 stadgas må utlänningen kunna befordras till land som där sägs. om han genom synnerligen grov brottslighet ådagalagt, att hans kvarblivande här skulle innebära en allvarlig fara för allmän
ordning och säkerhet, och den förföljelse som hotar honom i sådant land
icke innebär fara för hans liv och ej heller eljest är av särskilt svär beskaffenhet samt han icke kan befordras till annan land. Har utlänning här eller annorstädes bedrivit verksamhet, som inneburit
fara för rikets säkerhet, och finnes anledning antaga att han här skulle fortsätta dylik verksamhet, må han befordras till land, som i 335 Sägs,
såframt han icke kan befordras till annat land.
54a § Krigsvägrare må icke vid verkställighet av avvisning, förpassning,
förvisning eller utvisning befordras till land där han löper risk att sändas till
krigsskådeplats och ej heller till land där han icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk. Befordran till sådant land får dock ske om han icke kan befordras till annat land och särskilda skäl för
verkställighet föreligga. Anför i annat fall utlänning som avses i 28 tredje stycket synnerliga skäl för att han icke skall sändas till sitt hemland, må han icke vid verkställighet befordras dit eller till land, i vilket han löper risk att bliva sänd till sitt hemland.
55 & Utlänning som avvisas bör befordras till land, varifrån han ankommit hit, och utlänning som förpassas, förvisas eller utvisas bör befordras
till sitt hemland eller, om detta icke kan utrönas, till land, från vilket han ankommit hit. Möter hinder mot verkställighet som nu sagts eller föreligga eljest särskilda skäl däremot, må utlänningen befordras till det land som
finnes lämpligast. Vad i första stycket sägs utgör icke hinder för att utlänning, som ankom-
mit till riket från Danmark, Finland, Island eller Norge, i enlighet med
överenskommelse, som regeringen träffat med sagda länder, befordras till
något av dem.
56 & Avvisas utlänning, som ankommit hit med fartyg eller luftfartyg, må
han återföras till fartyget eller luftfartyget, om detta omedelbart eller inom
den närmaste framtiden skall avgå till utlandet; han må ock sättas ombord
på annat fartyg eller luftfartyg med samme innehavare. Vad nu sagts skall även gälla verkställighet av förpassning eller utvisning, såframt utlänning-
en underlåtit att vid inresan uppvisa sitt pass för polismyndighet och beslut
om åtgärden meddelats inom sex månader efter inresan.
Vad i första stycket sägs skall ej gälla, om fartyget eller luftfartyget skall avgå till tand, till vilket utlänningen med tillämpning av 53—54a §§ ej må befordras.
57 & Beslut om avvisning, som meddelats av polismyndighet vid utlänningens ankomst till riket eller inom en vecka därefter, skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Vad nu sagts skall också gälla beslut
som meddelats när utlänning, vars rätt att inresa i riket icke prövats vid
ankomsten, första gången har uppsökt eller anträffats av polismyndighet eller inom en vecka därefter. Dom eller beslut om förvisning må, ehuru domen eller beslutet ej vunnit laga kraft, verkställas om utlänningen avgivit nöjdförklaring.
58 & Avvisning och förpassning skall så snart det kan ske verkställas av
polismyndighet. Verkställighet av förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse. I fall som avses i 208 eller 29 § första stycket 5 äger regering-
en förordna annorlunda.
Påstår utlänningen att han i det land, till vilket han skulle befordras,
löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till krigsskädeplats eller straffas för att han övergivit krigsskådeplats eller eljest vägrat fullgöra krigstjänstgöring eller ock att han där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall, utom i fall som avses i 208 och 29§ första stycket 5, ärendet underställas den centrala utlänningsmyndig-
heten. Detsamma skall gälla när utlänning påstår sig ej vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där och de omständighe-
ter han åberopar till stöd härför icke kan lämnas utan avseende. Under-
ställning skall dock ej ske, om påståendet enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan är prövat. Den centrala utlänningsmyndighe-
ten har att besluta i ärendet så snart det kan ske.
Framställer utlänningen i fall som avses i 208 eller 29 § första stycket 5
sådant påstående som avses i andra stycket av förevarande paragraf, skall ärendet hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten, som med eget yttrande underställer regeringen ärendet. Vad nu sagts skall dock ej gälla i ärende om verkställighet av beslut varigenom påståendet redan prövats. Avser verkställighet, som enligt andra stycket underställts den centrala
utlänningsmyndigheten, förpassning och har förhör icke hållits i förpassningsärendet, skall, om utlänningen begär det, förhör hållas. Det åligger
den centrala utlänningsmyndigheten att, innan ärendet avgöres. underrätta
utlänningen om hans rätt att påkalla förhör. I ärende som enligt tredje
stycket prövas av regeringen skall förhör hållas. Finner den centrala utlänningsmyndigheten anledning till verkställighet enligt 54 8, skall frågan härom underställas regeringen.
59 & Har fråga om verkställighet enligt 58§ andra stycket underställts den centrala utlänningsmyndigheten, äger utlänningen föra klagan över myndighetens beslut. Klagan föres hos regeringen genom besvär.
60 & Möter svårighet vid verkställighet eller är det tvivelaktigt huru
verkställighet skall ske, skall ärendet underställas den centrala utlännings-
myndigheten. Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat beslut om avvisning eller förpassning, äger myndigheten lämna närmare anvisningar för verkställigheten. .
Vägrar fartygs eller luftfartygs befälhavare i fall som avses i 568 att mottaga utlänningen, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.
60 a § Beslut om avvisning. förpassning, förvisning eller utvisning anses verkställt när utlänningen, sedan han fätt del av beslutet, lämnat riket.
Beslut om avvisning. förpassning eller utvisning förfaller, om det icke har verkställts inom två år från det beslutet vann laga kraft. Vad nu sagts gäller ej beslut om avvisning enligt 208 eller utvisning enligt 2938 första stycket 5.
Har utlänning ej kunnat anträffas för verkställighet av beslut som avses i andra stycket första meningen inom tid som där anges och uppkommer därefter fråga huruvida beslutet kan verkställas, skall vid den prövningen antagas att inom angivna tid skett verkställighet enligt första stycket, om annat ej visas.
61 §& Ätervänder utlänning, som blivit förvisad eller utvisad ur riket. utan att vara berättigad därtill, skall beslutet om förvisning eller utvisning på nytt verkställas. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förpassning, då beslutet därom innehåller förbud för utlänningen att under viss tid återvända till riket.
62 & Därest utlänning, som enligt en med stöd av denna lag meddelad föreskrift icke äger uppehålla sig utanför viss ort, viss kommun eller visst polisdistrikt. anträffas på annan plats, skall han genom polismyndighetens försorg föras till plats, där han äger vistas.
Straff och ersättningsskyldighet
63 & Underlåter utlänning, som utan erforderligt tillstånd uppehåller sig i riket, att göra ansökan om tillstånd: eller
innehar utlänning sådan anställning eller utövar han sådan verksamhet, för vilken arbetstillstånd fordras, utan att hava sådant tillstånd,
dömes till dagsböter.
Den som har utlänning i sin tjänst, ehuru denne icke, då så erfordras, har arbetstillstånd eller anställningstillstånd, dömes till dagsböter eller. där omständigheterna äro försvårande, till fängelse i högst ett år.
64 & Den som icke gör anmälan, vilken är föreskriven i författning, utfärdad med stöd av denna lag, eller som i sådan anmälan eller i ansökningsärende enligt denna tag eller sådan författning mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller svikligen förtiger förhållande av betydelse:
den som hjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift i denna lag eller i författning, utfärdad med stöd därav:
utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att hava pass, tillstånd att inresa, tillstånd att vistas i riket eller arbetstillstånd, överträder bestämmelserna i denna lag eller vad med stöd av lagen blivit föreskrivet: samt
utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning,
dömes till dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, till fängelse i högst sex månader.
Till fängelse i högst ett år eller. där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter dömes, utan hinder av första stycket,
den som hjälper sådan utlänning att inkomma i riket beträffande vilken
föreligga omständigheter som avses 1 20§ första och andra styckena samt utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om avvisning enligt 208 eller utvisning enligt 298 första stycket 5.
65 & Överträder utlänning föreskrift, meddelad med stöd av denna lag,
att han icke må uppehålla sig utanför viss ort. viss kommun eller visst
polisdistrikt, eller överträder utlänning föreskrift som meddelats enligt 51 8
femte stycket. dömes till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
äro mildrande, till dagsböter.
66 & Uppehåller sig utlänning i riket, ehuru han enligt verkställt beslut om förvisning eller utvisning icke ägt återvända, dömes till fängelse i högst ett år. Till ansvar skall dock ej dömas, om utlänningen flytt hit för att
undgå politisk förföljelse.
67 & Avvisas, förpassas, förvisas eller utvisas utlänning, är han skyldig att gälda kostnaden för sin befordran till den ort, dit han sändes genom
myndighets försorg. Vad nu sagts skall ock gälla, då utlänning enligt 62 8
genom polismyndighets försorg föres till plats, där han äger vistas. Återföres i fall som avses i 56 § utlänning till fartyg eller luftfartyg, med
vilket han hit ankommit, eller sättes han ombord på annat fartyg eller
luftfartyg enligt vad där sägs. är dess innehavare skyldig att utan ersättning av statsverket föra utlänningen ur riket. Därest utlänning, som är anställd ombord å fartyg eller luftfartyg eller
som utan tillåtelse medföljt detta, lämnar fartyget eller luftfartyget under
dess uppehåll här i riket och olovligen inreser i riket, är fartygets eller
luftfartygets innehavare skyldig att svara för de kostnader som åsamkas
det allmänna för utlänningens uppehälle här i riket under de närmaste tre månaderna och för hans befordran ur riket. I fråga om fartyg som har utländsk innehavare äro befälhavaren och den som anlitats för inklarering av fartyget pliktiga att, om det ej är uppenbart obilligt, på innehavarens vägnar svara för kostnad som i tredje stycket
sägs.
Särskilda bestämmelser
68 § Med polismyndighet avses i denna lag jämväl länspolischefen. Vad i
lagen sägs om polismyndighet gäller även den, som länsstyrelsen särskilt förordnat att fullgöra vad enligt lagen åligger polismyndighet.
69 8 Beträffande främmande makters i Sverige anställda diplomatiska
och avlönade konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning och beträffande främmande makters kurirer tillämpas denna lag endast i den mån regeringen förordnar. I fråga om annan utlänning som är berättigad till förmåner enligt lagen
(1976:661) om immunitet och privilegier 1 vissa fall, iakttagas de inskränk-
ningar som följa av 2—5 §§ nämnda lag.
69 a 8 Bestämmelserna i 15§ förvaltningslagen (1971:290) äga till-
lämpning i ärende om visering, tidsbegränsat uppehållstillständ, arbetstill-
stånd och återkallelse av permanent uppehällsuillstånd endast om utlän-
ningen är bosatt eller eljest vistas mom riket.
Bestämmelserna i 178 förvaltningslagen (1971:290) äga icke tillämpning beträffande beslut angående visering och arbetstillständ och ej heller be-
träffande beslut angående tidsbegränsat uppehållstillstånd i annat fall än
som avses I 128.
70 & Är riket i krig eller krigsfara eller råda sådana utomordentliga förhållanden som äro föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig, äger regeringen utfärda särskilda föreskrifter om utlännings inresa och uppehåll i riket, rätt till anställning här, rätt att inneha offentligt förtroendeuppdrag här och avlägsnande härifrån samt om utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.
Har regeringen i annat fall än då riket är i krig meddelat bestämmelser om verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning. vilka avvika från vad som stadgas i 53 och 5488. eller ock bestämmelser om utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning, skola. såvida icke krig inträffar. bestämmelserna, vid äventyr att de eljest bliva ogiltiga.
inom en mänad underställas riksdagens prövning. Varda bestämmelserna icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagens gil-
lade. skola de upphöra att gälla.
71 & Regeringen meddetar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som erhäller socialhjälp eller omhändertages jämlikt barnavärdslagen. lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 358 lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som icke är politisk flykting.
Efter avtal med främmande stat om behandling av fripassagerare äger regeringen stadga avvikelser från bestämmelserna i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som 1 övrigt erfordras för tillämpning av avtalet.
Om utlämning för brott och om överförande till främmande stat för
verkställighet av här i riket ådömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning till Danmark. Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling är särskilt stadgat.
72 & De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag utfärdas av regeringen.
Övergångsbestämmelser
Denna lag!” träder i kraft den 1 juli 1954; dock skall utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) alltjämt äga tillämpning dels i ärende om avvisning. förpassning eller utvisning, vilket är anhängigt hos myndighet. då nya lagen träder i kraft, dels ock i fråga om utvisning på grund av brott, såvida underrätts dom rörande brottet meddelats före den 1 juli 1954. Verkställighet av avvisning, förpassning och utvisning skall ske enligt nya lagen, såvida icke beslut om verkställigheten meddelats före den I juli 1954.
F fråga om utlänning, som med stöd av äldre lag erhållit visering eller
uppehålilstillstånd, må beslut om utvisning enligt 29§ nya lagen cj grundas
på omständighet, som inträffat före nya lagens ikraftträdande, därest ej denna omständighet även enligt den äldre lagen utgör grund för utvisning.
121954: 193.
12 Riksdagen 1979/80. I samt. Nr 96
Denna Jag!” träder i kraft den 1 juli 1973.
] ärende som anhängiggjorts före denna lags ikraftträdande och beträftfande talan mot beslut som meddelats dessförinnan, gäller fortfarande äldre bestämmelser.
Denna lag!” träder I kraft den I januari 1976.
I fråga om bosättningstillstånd gäller äldre bestämmelser intill dess be-
slut meddelats om permanent uppehällstillstånd för utlänningen.
Vad i lag eller annan författning föreskrives I fråga om den som innehar
bosättningstillständ skall i stället gälla, intill utgången av år 1977 den som är bosatt här i riket sedan minst två år och innehar permanent uppehällstill-
stånd och för tiden därefter den som sedan minst ett år innehar permanent
uppehållstillstånd.
Denna lag'” träder i kraft den I januari 1977.
I mål som i kammarrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Denna lag!" träder i kraft den I juli 1978.
Har före ikraftträdandet beslut om förpassning överlämnats till länsstyrelse för verkställighet. gäller beträffande verkställigheten äldre bestämmelser.
154973: 123. 161975: 1358. 171976: 563. 1978: 361.
Bilaga 4
Sammanställning av remissyttrandena
Efter remiss har yttrunden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK). riksåklagaren (RA), Svea hovrätt. hovrätten för Västra Sverige. kammarrätten i Stockholm. domstolsverket. rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvärdsstyrelsen. överbefälhavaren (ÖB). civilförsvarsstyrelsen. soci-
alstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV). skolöverstyrelsen
(SÖ). universitets- och högskoleämbetet (UHA), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens invandrarverk (SIV). länsstyrelserna I Stockholms, Malmöhus. Göteborgs och Bohus. Östergötlands. Uppsala och Norrbottens län. länsstyrelsernas organisationsnämnd. prostitutionsutredningen ($ 1977:00), gäststuderandeutredningen (U 1978:03), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Landsorganisationen it Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges polischefer. Svenska Röda Korset. Svenska flyktingrådet. Chile-kommitten. Svenska sektionen av Amnesty Internattonal. Riksförbundet för personal vid invandrarbyraer (RIB). Kroatiska riksförbundet, Spanska riksförbundet och Riksförbundet internationella föreningar för invandrarkvinnor. Yttranden har överlämnats av RÅ från överäklagarna i Stockholms. Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt från cheferna för länsåklagar-
myndigheterna i Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län, av länssty-
relsen i Stockholms län från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt. av länsstyrelsen i Malmöhus län från polisstyrelserna i Helsingborgs. Lunds, Malmö och Trelleborgs polisdistrikt, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt, av länsstyrelsen i Östergötlands län från polisstyrelserna i Norrköpings, Linköpings. Motala och Mjölby polisdistrikt, av länsstyrelsen i Uppsala län från polisstyrelsen
i Uppsala polisdistrikt samt av LO från Hotell- och restauranganställdas
förbund och Svenska sjöfolksförbundet. Yttranden över betänkandet har dessutom avgetts av Stockholms socialförvaltning, Malmö kommunstyrelse, Sveriges Förenade Studentkårer. riksförbundet för sexuellt likaberättigande och docenten i internationell rätt vid Lunds universitet Göran Melander.
Allmänt Det övervägande antalet remissinstanser ställer sig positiva till kommitténs förslag ull ny utlänningslag och anser förslaget vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Eit äterkommande omdöme — inte minst från de myndigheters sida som skall tillämpa lagstiftningen — är att spräket är klart och lättillgängligt och att lagen är redigt disponerad. Dessa remissinstanser framhäller att huvuddelen av reformförslagen medför en förenklad och mer effektiv handläggning av utlänningsärenden i förening med ctt förstärkt skydd för bl. a. flyktingar. Åtskilliga remissinstanser understryker kravet på att invandringen också för framtiden regleras i möjlig mån
och att Sverige till följd därav kan upprätthälla de mäl vi har satt upp för
vår invandringspolitik. Samtidigt bör stora ansträngningar göras för att komma till rätta med den illegala invandringen. I det stora flertalet yttran-
den konstateras att de föreslagna begränsningarna av möjligheterna att avlägsna invandrare från vårt land stär i god överensstämmelse med den förbättring av invandrarnas ställning som I övrigt ägt rum.
JA anför sälunda att utlänningslägkommitteén även i sitt fortsatta utredningsarbete har inriktat sig på att modernisera och effektivisera utfänningslagstiftningen. En viktig målsättning har också varit att öka rättssäkerheten för dem som berörs av lagstiftningen. De förslag som kommittén lägger fram I detta betänkande är enligt JK väl ägnade att tillgodose de eftersträvade mälen. AMS påpekar att den omständigheten att den spontana invandringen under senare är har kommit att helt dominera över den
reglerade, baserad på arbetskraftsefterfrågan. har inneburit växande svå-
righeter att garantera invandrarna jämlikhet på arbetsmarknaden och i
samhället i övrigt. Enligt styrelsen är det därför nödvändigt att i högre grad
söka styra invandringen utan att ge avkall på de humanitära hänsynen. I förslaget till ny utlänningslag finns denna strävan. Förslaget syftar samtidigt till ett ökat skvdd för i Sverige redan bosatta utlänningar. vilket AMS finner tilltredsställande. LO erinrar om att Sverige sedan flera är tillbaka har varit ett i förhållande tll sin storlek stort invandrarland och att det sannolikt kommer att förbli detta under överskaädlig framtid. LO finner det därför ytterst angeläget att det finns en etfektv lagstiftning för att leda den
framtida invandringen i acceptabla former och som ger invandrare en
tillfredsställande rättstrygghet. LÖ anser att det föreliggande förslaget till ny utlänningslag utgör en bra grund för en sådan hantering, samtidigt som det utgör ett förstärkt skydd för våra invandrare.
SIV understryker behovet av att gällande riktlinjer för invandringspoliti-
ken snarast blir föremål för en översyn.
Även om sålunda majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget i stort finns det samtidiet en grupp remissinstanser som är kritiska. Socialstyrelsen anser mot bakgrund av den praxis som nu gäller och innehållet i kommitténs förslag att det inte finns tillräckliga garantier för att den av kommittén föreslagna generösa bedömningen av vilka som är flyktingar kommer att genomföras i verkligheten. Diskriminering av allvarlig art skall enligt förslaget inte rubriceras som politisk förföljelse. Styrelsen framhåller att man redan nu kan tolka flyktingbegreppet generöst. Detta görs emellertid inte, vilket också medges av kommittén, Socialstyrelsen anser därför inte att förslaget medför någon egentlig förbättring från rättssäkerhetssynpunkt. Samma inställning har Svenska Röda Korset, som anser att stör vikt har lagts vid intresset av större eftektivitet och snabbhet i myndigheternas tillämpning av utlinningskontrollen. Organisationen har fått det intrycket att effektivitersintressena har fått dominera och att förhållandena för vissa flyktinggrupper — bl.a. de s.k. spontanflyktingarna — närmast försvåras genom kommitténs förstag. Chile-komnmutteén ställer sig mycket
kritisk mot kommitténs betänkande i allmänhet. Förslaget genomsyras enligt kommittén av misstanken att utlänningarna har för avsikt att ”missbruka” den svenska lagstiftningen. Den misstänksamheten borde inte höra
hemma i ett land som berömmer sig för att värna om "jämlikhet, valfrihet
och samverkan” i förhållande till sina utländska invånare. Även vissa
andra ideella organisationer med invandrar- och flyktinganknytning intar en övervägande negativ inställning till betänkandet.
Frågan om skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd före inresan
Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till förslaget att UT skall ha
Prop. 1979/80: 96 2 181
ordnats före inresan. FE sin motivering anför styrelsen för Svenska köomnuoförbundet följande:
Den nuvarande formen för prövning av ansökan om uppehållstillstånd
är enligt styrelsens mening vare sig humanitär eller åändamälsenlig. Den
sökande hamnar ofta i vad man kan kalla ett socialt vacuum. Det faktum
att han inte själv får ansvara för sin försörjning utan blir hänvisad till
vänner och anhöriga och ibland även ull samhället för att klara sig
ckonomiskt begränsar möjligheten att själv ansvara för ett tillgodo-
seende av grundläggande behov. En läng och utdragen prövningsprocess
innebär också svåra psykiska påfrestningar. Hotet om att vara tvungen
att limna landet trots att man acklimatiserat sig till det svenska samhäl-
let och hoppas få stanna här kan i många fall få förödande personliga
konsekvenser. Kommunförbundets styrelse vill med vad som ovan sagts
uttala att kommitténs överväganden och slutsatser är väl ägnade att ge
utlänningarna bättre förutsättningar tull ett fullvärdigt liv som invandrare
i Sverige samtidigt som det svenska samhällets möjligheter att genom en
medveten planering trygga förutsättningarna för en meningsfull ullvaro
för invandrarna ökar.
AMS menar att förslaget kan medföra en önskvärd ätstramning av den oplanerade invandringen. Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt betraktar förslaget som en hörnpelare och menar att undantagen bör vara så få som
möjligt. För att förslaget skall få avsedd verkan bör SIV få förordna om
omedelbar verkställighet av utvisningsbeslutet. Detsamma bör gälla sädana utvisningsbeslut som motsvarar de s.k. länga avvisningarna. SIV anser övervägande skäl tala för att kravet på UT före inresan blir huvudregel. Övergången bör vara mjuk. En polisstyrelse tillägger att bestämmelsen efter en övergångsperiod bör tillämpas strikt.
Många av de remissinstanser som tillstyrker förslaget uttalar samtidigt tvekan när det gäller möjligheten att verkligen åstadkomma någon avgö-
rande förändring. RÅ säger säledes att effekten under nuvarande förhällan-
den torde bli relativt begränsad, med tanke på att flyktinginvandringen har blivit allt mer dominerande och att arbetskraftsinvandringen är relativt liten. RRV vill i detta sammanhang peka på att — även om det är en formell prövning som kommer att göras — denna prövning också kan komma att ge upphov till utvisningsbeslut som ter sig stötande i allmänhetens ögon, även om utlänningen saknar uppehållstillstånd. Detta kan enligt verket särskilt bli fallet om utlänningen har uppehållit sig i Sverige under viss tid innan frågan prövas. I dessa fall skulle det innebära en fördel om tillståndsprövningen kunde göras direkt vid inresan. För att minska antalet fall dä en utlänning, som har uppehällit sig i landet illegalt under en längre tid. kommer att utvisas kan övervägas att införa en bättre gränskontroll. Inte minst de psykiska pälrestningar som utlänningar, i synnerhet barn, drabbas av när de uppehåller sig illegalt i landet talar enligt RRV för att det är bättre att de stoppas vid gränsen.
I sitt yttrande erinrar LO om att en grundförutsättning för att nyanlända invandrare skall få en god och trygg start i Sverige är att flyttningen hit kan ske i planerad och organiserad form. Under senare är har det emellertid blivit allt vanligare att ansökningar om uppehålls- och arbetstillständ på grund av giftermål eller sammanboende med en i Sverige bosatt person inlämnas av utlänningar som redan befinner sig i landet. Övervägande delen av dessa ansökningar inlämnas av personer som inrest till Sverige som turister och här fått en anknytning. LÖ anser det sannolikt att vissa
anknytningar kommer till stånd för att kringgå gällande lag om invandring. I andra fall kän denna ordning leda ull oplanerad flyttning från hemlandet med anpassningssvärigheter som följd. Mot den bakgrunden finner LO kommittens förslag vtterst angeläget. De i betänkandet angivna möjligheterna till undantag från kravet på UT före inresan bör enligt LO användas ytterst restriktivt. om förslaget skall få önskad effekt. TCO anser att kommitténs avsikt är god men vill framföra en viss tveksamhet beträffande möjligheterna att nå det väntade resultatet. eftersom de föreslagna undantagen är många och gränsdragningen kan bli svår. Förslaget torde enligt TCO för att bli framgångsrikt möjligen på sikt komma att behöva kompletteras med en mer långtgående gränskontroll ån dagens med passkontroll, En annan möjlighet vore att starkt begränsa undantagen. RIB är tvärtom angeläget om att undantagen inte blir för snäva. Man pekar på fall där sökanden riskerar att inte få resa ur sitt land igen om han eller hon atervänder hem eller där man av vissa skäl inte kan lämna in ansökan i sitt eget land. S/V nämner som vtuerligare undantag utländska barn som tas hit
för adoption. Advokatsamfundet är också tveksamt och menar att den
nuvarande ordningen med s. k. uppskjuten invandrarstatus är tillräcklig för att bemöta försöken att via anknytningar kringgå den reglerade arbetskräftsinvandringen. UHA, gäststuderandeutredningen (tU 1978:03) och Sveriges Förenade Sundentkaärer ullstyrker att krav på UT före inresan införs beträffande gäststuderande. Man understryker behovet av riklig och tidig information. UHÅÄ erinrar om att myndigheten i skrivelse till regeringen har förespråkat en ordning som innebär. att på kort sikt utlänningens behörighet för högskolestudier prövas fristående i förhållande till uppehällstillständsprövningen. UHÄ har emellertid samtidigt pekat på att en prövning av behörig-
heten för högskolestudier och av en ansökan om uppehållstillstånd inom
ramen för ett samordnat förfarande utgör den på längre sikt bästa lösning-
cn.
Avvisande till förslaget är bl.a. Svenska Röda Korset, som ifrågasätter om fördelarna med reformen är så stora, med tanke på att avvisnings- och utvisningsbesluten mäste föregås av i stort sett samma procedurer som för närvarande. Myndigheterna här kommer således även framledes att få befatta sig med många av dessa ärenden för att avgöra om ”synnerliga skäl” föreligger. Att då inte samtidigt pröva frågan om UT förefaller organisationen irrationellt. Röda Korset anför vidare: När nu kravet på UT före inresan görs nära nog absolut för stora grupper potentiella invandrare och flyktingar, finns uppenbart risken att anhöriga — som vid en senare prövning får ullstånd att komma hit — äsamkas onödigt lidande och ekonomiska uppoffringar genom att de
tvingas återvända till hemlandet igen för att söka tillstånd därifrån.
Svenska Röda Korsets erfarenhet är att det ofta rör sig om familjer som lever under mycket knappa omständigheter och att de därför har svårt
att klara dubbla reskostnader. Väntan kan därför bli mycket lång innan
dessa personer kan återförenas med flyktingar i Sverige. Beträffande
önskemålet att nedbringa väntetiderna och därigenom undvika säväl
psykiska påfrestningar för den enskilde som kostnader för samhället för utgiven socialhjälp under väntetiden kunde. som ett alternativ till UT
före inresa. ett ullfälligt arbetstillstånd övervägas.
Spanska riksförbundet tror att förslaget att kräva UT före inresan kom-
mer att i flera fall leda till icke godtagbara konsekvenser. Det nuvarande
systemet med uppskjuten invandrarstatus anses fullt tillräckligt som remedium mot ”skenanknytningar”. Melander betraktar regeln som ett utslaåg av ett juridiskt formalistiskt tänkande och att den knappast torde innebära nägon fördel för utlänningsmyndigheterna. Däremot kommer regeln atl mötas av oförståelse och irritation av personer som drabbas av den.
I de båda sistnämnda remissyttrandena understryks vidare att de närmare bestämmelserna om UT före inresan bör tas in i lagen samt att besvärsrätt måste införas för den som före inresan har sökt men vägrats tillstånd.
SIV framhåller att förslaget medför krav på förstärkning vid minst ett tiotal uttandsmyndigheter.
I sammanhang med förslaget till prövning av UT före inresan erinrar TCO om, att bl. a. frågor om förlängt tillstånd prövas medan utlänningen är i landet. TCO förordar inrättandet av regionala lekmannanämnder för
prövning av bl. a. dessa tillståndsfrågor. AMS framför liknande åsikter.
Uppehållstillstånd för vissa anhöriga
Kommitténs förslag till lättnader i fråga om möjligheterna till familjeåterförening här har tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Socialstyrelsen förordar att den utvidgning av möjligheten att ta hit släktingar som föresläs i fråga om flyktingar skall gälla också beträffande dem som fär stanna här av politisk-humanitära skäl. Styrelsen säger sig inte kunna hålla med om att dessa senare har samma möjligheter som invandrare att hålla kontakt med anhöriga I hemlandet. Sälunda är nuvarande viseringspraxis ibland mycket restriktiv i fräga om besök av anhöriga till utlänningar som har fått stanna av politisk-humanitära skäl. Svenska Röda Korset finner det positivt att kommittén mjukat upp det nuvarande familjebegreppet såvitt gäller anhörigå till politiska flyktingar. Samtidigt beklagar man att det vidgade familjebegreppet inte har fätt gälla även den politisk-humanitära gruppen. Liknande synpunkter framför Amnesty International.
Melander förestår att en uttrycklig regel om familjeäterförening tas in i utlänningslagen.
Förslaget att slopa försörjningsvillkoret i samband med UT för anhöriga tilistyrks eller lämnas utan erinran. Detsamma gäller kommitténs förslag beträffande vandelsprövning.
Skyddet åt flyktingar och vissa andra grupper
Kommitténs förslag beträffande skyddet för flyktingar och närstäende grupper har föranlett omfattande kommentarer under remissbehandlingen. Särskilt de föreslagna underställningsreglerna och därmed sammanhängande bestämmelser har gett upphov till en livlig remissopinion. Inställningen bland remissinstanserna är antingen positiv (myndigheter, arbetsmarkna-
dens organisationer) eller starkt kritisk (vissa ideella organisationer).
FlIyktingdefinitionen
Kommitténs förslag att ersätta den hittillsvarande flyktingdefinitionen med den som finns i 1951 års flyktingkonvention har tillstyrkts av praktiskt taget alla remissinstanser. RÅ och SIV anser det riktigt att den svenska utlänningslagstiftningen så långt som möjligt anpassas till flyktingkonventionen. Enligt S/V är det viktigt att det slås fast att de som riskerar strängt straff på grund av olovlig utresa faller in under den nya flyktingdefinitionen. Kriminalvårdsstyrelsen anför att den nuvarande definitionen är
mera generös och att det därför är med viss tvekan man accepterar förskaget. AMS liksom £0 betonar att flyktingskapsbedömningen mäste göras generöst. Enligt advokarsamfinder kan förslaget accepteras som en väg ut
ur nuvarande förvirrande situation. Samfundet framhäller samtidigt att
utlänningar som får stanna av politisk-humantära skäl bör ha rått till samma förmåner som flyktingar.
Aven Svenska Röda Korset, Amnesty International och Spanska riksförbundet förklarar sig positiva till att konventionens definition introducerus I lagen. Avmestv Inernattonal säger såg därvid förutsätta. att den som riskerar dödsstraff för politiskt brott har en ovillkorlig rätt till skydd här.
Svenska Hyktingrädetr motsåtter sig däremot den föreslagna ändringen. Nuvarande flyktingbegrepp är generösare, och en förutsättning för en generös flyktingpoliuk är en generös flyktingdefinition. Kommitténs förslag innebär ett steg i riktning mot en konservativ och inskränkt flyktingpo-
lik. Stannar man för kommitténs definition bör bestämmelsen komplet-
teras med följande: "Som flykting anses jämväl utlänning som eljest på
grund av poltiska förhållanden utsätts för förföljelse eller ock på grund av
politiskt brott allvarligt straff ålagges honom”.
Flyktingförklarins
Förslaget att införa en flykungförklaring välkomnas genomgående av remissinstanserna. RÅ betonar att det för flyktingen måste framstå som angeläget att få klarhet beträffande sin status eftersom denna har stor betydelse för hans framtida möjligheter att få stanna i landet. En Nyktingförklaring kommer också att ha avgörande betydelse för såväl aklagare som domstol vid handläggning av mål, där fråga om utvisning på grund av
brott kan uppkomma. Förslaget innebär att domstolarna i de allra flesta fall
kommer att kunna bedöma om förvisning kan verkställas eller ej. De av kommittén påtalade orättvisor. som i påföljdshänseende kan uppkomma vid tillämpning av nu gällande lag. kommer enligt RA därmed att försvin-
na. AMS säger att det skulle vara av stort värde för den enskilde flyktingen
att få ett dokument, där hans status är klarlagd. En formell flyktingförklaring kan verksamt bidra tll att dämpa den oro och osäkerhet. som nyunlända flyktingar ofta känner, och på så sätt underlätta deras vistelse i landet. Liknande uttalanden görs även It andra remissyttranden. RRY anför däremot att flykungförklaringen inte ger flyktingen något ökat rättsligt skydd i Sverige men att den har ”ett visst internationellt värde”. Några remissinstanser. bl.a. domstolsverket, pekar på den betydelse som tlyktingförklaringen får i samband med att fråga uppkommer om avlägsnande
på grund av brott. I likhet med flera andra remissinstanser framhåller domstolsverket, att en domstol inte bör åläggas att göra någon flyktingskapsprövning. Den bör endast konstatera om den ätalade har förklarats som flykting och om flyktingförklaringen ännu gäller. Beträffande åtalade
som inte hunnit få flyktingskapet prövat. bör det dock enligt verket vara möjligt att i uppenbara flyktingsituationer underlåta att döma till förvisning. Svenska fyktingrädet vill framhålla att rätten till flyktingförklaring i viss män är en garanti för att en generös flyktingpolitik upprätthälls. Genom rätt till flyktingförklaring och besvärsrätt till regeringen uppnås möjlighet att kontrollera invandrarverkets praxis och regeringen får i sista hand möjlighet att avgöra vilka utlänningar som bör betraktas som flyktingar.
Åtskilliga remissinstanser anser förslaget vara alltför snävt utformat. Rätt till flyktingförklaring bör finnas. inte bara i samband med första
Prop. 1979/80: 96 | 185
ansökningen om UT utan även när flyktingstatus senare uppkommer. Den uppfattningen framförs av bl.a. SIV) advokatsamfundet. Svenska Röda Korset och Svenska flyktingrädet. SIV avser då sådana utlänningar som ännu inte har accepterats som invandrare, t.ex. gäststuderande. Verket antar att antalet ärenden i vilka politiska skäl anförs efter det första tillständsbeslutet blir förhållandevis få. Melander föreslår att bestämmelsen blir tillämplig även på flyktingar som vid ikraftträdandet finns här i lundet. SIV betonar att flykuingförklaring bör äterkallas av SIV när innehavaren har upphört att vara flykting. Beslutet bör få överklagas till regeringen. Några åklagarmyndigheter har framfört synpunkter beträffande före-
slagna åtgärder för att i samband med ett brottmål fastställa om den åtalade
är fykting. Överäklagaren i Stockholms åklagardistrikt sager att den före-
slagna ordningen innebär, att hela utredningen om den misstänktes status i
detta hänseende normalt läggs på åklagaren innan åtal väcks. Enligt hans
mening bör åklagarens undersökning begränsas till att inhämta uppgift
huruvida den misstänkte har flyktingstatus eller till en liknande begrånsad utredning. Det bör däremot ankomma på domstolen att fullständiga utredningen såsom ett led i den personutredning som domstolen skall föranstalta om. Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt framhäller att invändningar om flyktingskap och eventuell dokumentation i den frägan regelmässigt
kommer in i ett sent stadium av rättegången. Det är därför bäde betungan-
de och föga meningsfullt att åklagaren före rättegången inhämtar material som med säkerhet inte kommer att stå oemotsagt om det gär den tilltalade emot. Om detta material skall behandlas vid domstolsförhandling måste det vara betydligt mera ändamålsenligt att domstolen — som har att besluta i utvispingsfrågan — inhämtar. tar del av och eventuellt kompletterar en
akt från SIV.
Skyddet för utlänning som äberopar politisk-humanitära skäl Kommitténs förslag att låta bestämmelsen i 2§ tredje stycket Ut! IL. om
s.k. B-flyktingar utgå och att i stället i en särskild paragraf ange att UT kan ges av ”humanitära skäl” har av de flesta myndigheter lämnats utan
kommentar. Några remissinstanser, bland dem kammarrätten i Stockholm, SIV och LÖ tillstyrker förslaget. Kriminalvårdssterelsen anför emel-
lertid att en fördel med nuvarande reglering är att den beskriver begrepp
och förutsättningar i berört avseende på ett tydligare sätt än vad som skulle bli fallet efter de föreslagna ändringarna. Det torde enligt styrelsen kunna hävdas. att "humanitära skäl” är ett vidsträckt begrepp. vilket kan vara positivt I den meningen att det medger en generös tolkning men att det också är ganska vagt. Det vore enligt styrelsens mening värdefullt om den föreslagna bestämmelsen 118 kunde närmare preciseras. Även Svenska Röda Korset efterlyser en precisering av begreppet "humanitära skäl”.
Atskilliga av remissinstanserna ställer sig uttalat kritiska till förslaget.
Det gäller bl.a. Svenska Röda Korset. Svenska flyktingrädetr, Spanska riksförbundet, Amnesty International. Enligt dessa remissinstanser innebär förslaget en klar försämring för den ifrågavarande gruppen. Man fäster heller ingen större förhoppning vid uttalandena om en mera generös flyk-
tingskapsbedömning i framtiden. Flyktingrådet tror således inte att många
av de nuvarande s.k. B-flyktingarna kommer att klassificeras som flyktingar. Det finns tvärtom risk för att flyktingar hänförs till den ”politiskhumanitära gruppen”. De kritiska remissinstanserna begär att den nuvarande bestämmelsen om s.k. B-flyktingar behålls och tas in som en sär-
skild paragraf. Vid remissbehandlingen har också påpekats att förslaget står I strid mot den utveckling i riktning mot att ge lagligt skydd ät de factoflyktingar. som försiggår i andra länder. samt att risken för bestämmelsens negativa inverkan på flyktingskapsbedömningar torde ha undanröjts när nu SIV har förklarat sig vara medvetet om den faran.
Underställningsreglerna och invändrarverkets prövning av polismyndighets avvisningsbestliut
De centrala frågorna om skydd för främst asylsökande vid gränsen har mer än andra frågor engagerat remissinstanserna. Kommitténs förslag innebär i desså hänseenden att polismyndighet skall underställa SIV ärendet, om utlänningens uppgifter inte är "uppenbart oriktiga”. I fråga om utlänningar som inte åberopar förföljelse men väl åberopar ”diskrimine-
ring av allvarlig art” och som inte kommer direkt från hemlandet. föreslås
att polismyndiehet skall kunna avvisa dem tillbaka till inreselandet, om den som är fykting uppenbart har skydd där. I de fall då en polismyndighet har bedömt en utlännings påståenden som uppenbart oriktiga och därför avvisat honom, skall han ha möjlighet att underställa den bedömningen SIV:s prövning före verkställigheten för att SIV skall kunna inhibera denna. I allmänhet skall utlänningen under tiden hållas i förvar.
Förslaget att polisen liksom hittills skall kunna wnderlåra understrällning
när påståenden om förföljelse är uppenbart oriktigt lämnas utan uttrycklig erinran av flertalet remissinstanser. RPS framhåller emellertid att de svå-
righeter som redan i dag föreligger för polismyndigheten att avgöra om underställning skall ske kommer att bestå. Det gäller inte i första hand svärigheten att avgöra vad som är "uppenbart oriktigt” i fråga om politiskt flyktingskap utan vad som är att anse som "politiska förhållanden” och vilka omständigheter som är av sådan beskaffenhet att de kan "lämnas utan avseende”. Begreppet diskriminering av allvarlig art” 1 328 lagförslaget innehåller samma subjektiva kriterier och kan därför komma alt välla tolkningssvårigheter. Det är därför enligt RPS önskvärt att ett uttalande görs i propositionen om vad som är att anse som diskriminering och vad som fordras för att diskrimineringen skall anses vara av ”allvarlig art”. Advokatsamfundet säger sig i avsaknad av bättre förslag dela kommilléns uppfattning att polisen fär besluta om avvisning vid helt ogrundade asylanspråk. £O tillstyrker de av kommittén föreslagna underställningsreglerna vid avvisningssituationer. Förslaget sägs innebära ett förstärkt skydd för flykting mot att bli avvisad. Den senare tidens ifrågasättanden av polismyndighetens handläggning av flyktingärenden vid gränsen bör enligt LO härigenom kunna undanröjas. Enligt RRV:s mening finns det emellertid en uppenbar risk för att det föreslagna besvärsförfarandet kommer att utnyttjas av alla som känner till den svenska utlänningslagstiftningen. Det
sakskäl som kommittén anför mot absolut underställningsplikt. nämligen
att den skulle kunna missbrukas, kan enligt RRV:s uppfattning också
anföras mot det förenklade besvärsförfarande som kommittén föreslår. I praktiken torde detta teda till ett förhållande som liknar absolut underställ-
ningsplikt. Mot den bakgrunden bör enligt RRVYV:s mening andra lösningar övervägas. En sådan lösning skulle kunna vara att SIV placerar viss
personal som utreder alla avvisningsärenden vid de mera frekventerade gränsstationerna. Även bland de remissinstanser som godtar att polisen får
avvisa i den nämnda situationen höjs dock kritiska röster mot kommitténs anvisningar om hur underställningsregeln praktiskt skall tillämpas.
Åtskilliga remissinstanser tar emellertid avstånd från tanken att polis-
Prop. 1979/80: 96 . [87
myndighet någonsin skall få underlåta att underställa STV en asylansökan eller en ansökan att få stanna på grund av politisk-humanHära skål. TCO anser sålunda från principiella utgångspunkter att SIV alltid bor fatta beslut när politiska skäl äberopas. Örganisationen tillägger att möjligheten utt begära SIV:s överprövning av polisens bedömning kommer att utnyttjäs I sådan utsträckning att det redan av det skälet år befogat att ha en
absolut underställningsregel.
Av TCO:s yttrande framgår att även Polisförbundet ställer sig negativt
till att polisen liksom hittills skall ha någon bestutsfunktion i samband med
asvlansökningar. De ideella organisationer med anknytning ull flykting- och invandrartrågor som har yttrat sig anser genomgaende. att en strikt underställningsregel bör införas. Det gäller bl.a. Svenska Röda Korset, Svenska fyktingrädet och Chilekommittén. En bidragande orsak till deras ståndpunkt är att de finner kommitténs bedömning av begreppet "uppenbart oriktigt oucceptabel (se betänkandet s. 128 och 129). Man menar att förslaget lägger i polisens hand att göra svära bedömningar om förhållandena i den asylsökändes hemland och därmed sådana flyktingskapsbedömningar som enbart
ankommer på SIV. Amnesty International säger exempelvis att begreppet
"uppenbart oriktigt” har getts en ny och ur spräkligt juridisk synpunkt och
rättssäkerhetssynpunkt oacceptabel innebörd. Om polismyndigheterna ges
möjlighet att tolka "uppenbart oriktigt” på detta sätt betyder det att en betydligt större del av flykungskapsprövningen läggs på polismyndigheterna. Dessa ges då rätt att mot bakgrund av tillståndspraxis göra en preliminär bedömning av de asylsökandes möjligheter att få stanna i landet och utifrån denna fatta avvisningsbeslut.
Svenska Röda Korset framhåller att det med de ofta snabba och genom-
gripande politiska förändringar som sker i världen idag är tveksamt. om polismyndigheten besitter sådana kunskaper om förhällandena i respektive land att en sådan bedömning är möjlig. Kommitténs indelning i "länder där det är känt att det förekommer förföljelse” respektive ”länder där det sävill är känt ingen förföljelse förekommer” ger föga ledning. då sådan
med en generell underställningsregel uppnår, att polisens prövning av frågan om utlänningens skäl är uppenbart oriktiga bortfaller. Utlänningen
får rätt till juridiskt biträde och den utredning som ligger till grund för
beslutet blir fullständig. Enligt flyktingrådet kan inte nog understrykas vikten av att lagen utformas så att risken för felaktiga avvisningsbeslut i
politiska ärenden begränsas i största mån. Ett felaktigt beslut om avvisning
kan få synnerligen allvarliga följder för utlänningen. Mot en sådan ordning har invänts, att den kommer att missbrukas av ett stort antal utlänningar och på så sätt väsentligt öka myndigheternas arbetsbörda. Flyktingrädet anser att dessa farhågor är ogrundade och anser att de olägenheter som kan
uppstå kommer att bli av ringa omfattning och av övergäende natur. En
fördel med flyktingrådets förslag anges vara att invandrarverkets handläggning av inhibitionsärenden bortfaller och att någon jourtjänst inte behöver inrättas. Även polisens arbetsbörda underlättas. Ett alternativt
men mindre ingripande förslag skulle vara att införa en generell skyldighet
för SIV att pröva polisens avvisningsbeslut innan verkställighet får ske. Kommitténs förslag att polismyndigheten skall underlåta underställning när en utlänning åberopar politisk-humanitära skäl och kommer från ett tredje lund som skyddar flyktingar. har även det härt kritiserats av främst samma remissinstanser, medan de myndigheter som hörts i allmänhet
lämnar förstaget utan erinran. Detsamma gäller förslaget att regeringen I fråga om denna grupp får föreskriva att underställning inte skall ske. De kritiska remissinstanserna framhåller bla. det orättvisa i att de som har räd att resa direkt till Sverige får en förmänligare behandling. Socialstyrelsen anför exempelvis följunde: De utlänningar. som har politiska och ekonomiska möjligheter alt Nyga direkt till Sverige, kommer på detta sätt att prioriteras. vilket också innebär att slumpen kan avgöra vilka som kommer att få ett reellt skydd vid gränsen. Det viktiga är ju inte att någon
grupp inte får en större rätt än någon annan att stanna i Sverige utan att alla
får summa rätt ull skydd mot att återsändas till stt hemland. Socialstyvrelsen anser därför att såväl flyktingar som personer vilka åberopar politiskthumannåra skäl endast skall få sändas ullbaka till tredje tand om det finns
garantier för att de inte sänds vidare ull ett land där de löper risk för
politisk förföljelse eller annan allvarlig diskriminering, Ett stadgande härom bör föras in I lagtexten eHer i varje fall klart framgå av motivuttalandena. Därutöver bör sägas att aven om en fiykting kan sändas tillbaka till tredie land bör så inte ske om han har fåamilje- eller annan stark anknytning
ull Sverige. I sådana fall bör bedömning av flyktingskapet göras i Sverige.
Spanska riksförbundet menar att nuvarande underställningsregler. rätt
tillämpade, erbjuder ett gott skydd för den politisk-humanitära gruppen.
HF detta sammanhang finns anledning att hänvisa till följande uttalande av
SIV:
Om en utlänning i dag kommer hit från ett konventionsland och anför politiska skäl mot att återvända till hemlandet. företar polismyndighet utredning. Finner polismyndigheten att 2§ andra stycket Utll. är tilllämplig avvisas utlänningen till det land varifrån han anlänt. Bedömer
myndigheten å andra sidan att skälen är sådana som sägs i samma paragrafs tredje stycke kan omedelbar avvisning inte ske, eftersom en så kallad B-flykting inte är garanterad skydd mot vidaresändning till hem-
landet. Polismyndigheten har här försatts i en svår — och inte avsedd — situation. Den tvingas ta ställning i sak, vilket den saknar kompetens för. För att få en snabb och rationell handläggning av fall som dessa skulle det krävas en lokal organisation av kvalificerade utredare under SIV.
näpot som inte finns i dag.
ULK:s förslag innebär att direktavvisning skall kunna ske till konventionsland, oavsett om utlänningen är flykting eller endast har humanitära
skäl av politisk art. Den senare kategorin fär således ett försvagat skydd.
Detta skall ses mot bakgrund av att regeringen redan i dag kan undanröja skyddet beträffande s.k. B-flyktingar och dessutom har använt sig av
denna grupp och samtidigt följa ULK:s förslag. krävs den ovan angivna lokala organisationen.
skydd till den kostnad en starkt utbyggd organisation skulle medföra.
Avgörande är emellertid vilket ansvar Sverige är berett att tå för den
som anländer hit av orsaker med politisk bakgrund utan att vara flykting. Detta har UCK inte haft mandat att behandla. Verket har i det föregäende framhållit att det gärna ser att en utredning för översyn av riktlinjerna
för invandringspolitiken kommer till stånd. 1968 års riktlinjer hänför sig till en helt annan invandringssituation än den vi har idag.
I avvaktan på att en sådan utredning kommer till stånd godtar STV ULK:s förslag i denna del.
Av det som sagts om direktavvisning till konventionsland torde följa
Prop. 1979/80: 96 ee 189
att SIV, om förslaget genomförs, regelmässigt kommer att avslå inhibitionsansökningar rörande avvisningsbeslut fattade t.ex. i Skänehamnarna. Avvisningar därifrån sker normalt till konventionsland. Om inte SIV:s resurser skall tas I anspråk i längt större omfattning än vad UTE.K har förmodat. så är det önskvärt att regeringen ges möjlighet att föreskriva särskilda undantag från möjligheten att begära inhibition av verkställigheten.
Melander pekar på att svårigheten att lösa underställningsfrågan beträffande den politisk-humanitära gruppen hänger samman med att B-flyktingdefinitionen har tagits bort. Om en klar försämring skall undvikas, får man välja mellan att underställa alla fall eller att återinföra den nuvarande definitionen i 2§ tredje stycket UtiL. Underställningsregeln bör enligt hans mening vara absolut.
Som nämnts inledningsvis har kommitténs förslag. att SIV skall kunna
omgående överpröva polismyndighets avvisningsbeslut, fått ett mycket positivt mottagande av remissinstanserna. Det gäller inte minst flvktingorganisationerna. Det frumhålls i flera yttranden att den nykonstruktionen innebär en ökad rättssäkerhet för den som söker asyl. Kammarrätten i Stockholm finner förslaget väl avvägt och ullstyrker det. RPS. som i princip ansluter sig till förslaget. ifrågasätter dock starkt om den föreslagna ordningen bör gälla vid avvisning till annat nordiskt land. RPS anför: På grund av den relativt stora frekvensen av avvisningsbeslut i samband med stickprovskontrollen kan ett utbrett missbruk av underställningsgrunderna I 328 komma att utvecklas som i sim tur kan leda till stora praktiska problem i samband med det mer eler mindre obligatoriska förvaret — i synnerhet när barn är inblandade. Vidare skulle behov
uppstå av mera resurskrävande utredningar för att ligga till grund för
SIVs beslut i besvärsärendet. RPS anser att besvärsreglerna i 80 § andra stycket inte skall gälla vid verkställighet till annat nordiskt land.
Länsstyrelsen i Malmöhus län och polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt
framhåller att det inte kan accepteras att en utlänning med äterreseförbud,
som kommer från ett västeuropeiskt land och som uppenbarligen inte är flykting, inte skall kunna avvisas direkt tillbaka utan någon prövning av SIV. Länsstyrelsen t Stockholms län antar att förslaget, om det genomförs. inte får någon större praktisk betydelse. Att kunna hävda att en ansökan om asyl är uppenbart oriktig måste nämligen vara i det närmaste ogörligt för andra myndigheter än sådana som är insatta i olika länders politiska
törhållanden.
Flera remissinstanser, däribland advokatsamfundet, understryker vikten av att SIV:s prövning klart begränsas till frågan om uttänningens
påstående är uppenbart oriktigt. Någon materiell prövning får inte ske i
detta skede. Denna skall i förekommande fall ske under normala förhållanden sedan verkställigheten har stoppats. Melander framhåller att det här är fråga om ett särskilt besvärsförfarande vid sidan av ordinarie besvär. Detta bör klart framgå. Det bör övervägas att låta länsrätt i stället för SIV överpröva beslutet. Svenska Röda Korset och Svenska flyktingrådet föreslår att utlänningar även I den nu berörda situationen skall ha rätt till offentligt biträde. Om sålunda prövningsförfarandet tillstyrks, gäller motsatsen ifråga om förslaget att utlänningen skall hållas i förvar under väntetiden utan rätt att
Prop. 1979/80: 96 190)
kluga över förvarsbeslutet. Några remissinstanser godtar förslaget. Det gäller bl.a. länsstyrelsen i Stockholm. SIV och kriminalvärdsstyrelsen. SIV anser dock att besvär skall kunna föras. Andra reagerar starkt emot förslaget. BL a. kanmumarrätten i Stockholm understryker att besvärsrätt maste införas. Advokatsamfundet. Amnesty International och Melander framhåller att förslaget står i strid mot bl. a. Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Spanska riksförbundet menar att bestämmelsen är ”absurd” och strider mot våsterländska rättsprinciper. Flyktingråder säger sig finna skäl ull allvarlig kritik redan mot nuvarande förvarspraxis. Aven Svenska Röda Korset motsätter sig förslaget och anser att förvar bör begränsas ull vad som är absolut nödvändigt. Slutligen bör nämnas att nägra remissinstanser argumenterar för en liberalare hällning från svensk sida vid uillämpning av principen om "första asylland”. Svenska Röda Korset anför sålunda: I den internationelia diskussionen har principen om första asylland kommit att framstå som just motsatsen till vad den en gäng var tänkt. Från att ba tillkommit som en skyldighet för det första asvhandet att ta emot en flykting och pröva hans sak. har det alltmer kommit att bli ett verksamt instrument för det 3:e landet att neka en prövning av flyktingskapet. oberoende av om flyktingen har särskilda skäl — t.ex. anknytning till det landet. De olika ländernas divergerande tolkning av
tlyktingdefinitioner har starkt bidragit till att skapa detta tillstand. För
Sveriges vidkommande borde det vara självklart att gå före och finna lösningar som tillgodoser önskemålet om en uppmjukning av första
asyllandsprincipen. Värt geografiska läge. klimat och allmänna kultur-
mönster gör att en massiv utomeuropeisk invandring inte framstår som särskilt sannolik. Erfarenheterna av 1970-talets flyktinginvandring tyder på att det främst är grupper som inte erbjuds skydd i den egna kulturkretsen, respektive de som redan har någon relation, t.ex. anhörig i Sverige, som söker sig hit.
Advokatsamfundet menar Hkasa att den enda lösningen för vår del är att Sverige tar initiativet och mjukar upp praxis.
Formerna för avlägsnande av en utlänning
Avvisning Prostitutionsutredningen tar upp förslaget att läta avvisningsgrunden i 198 första stycket 3 UtlL utgå, eftersom avvisning på grund av prostitution kan ske även med stöd av utvisningsgrund 2 (utlänning, som kan antas inte försörja sig ärligt). Utredningen anför: Prostitutionsutredningen delar kommitténs mening att avvisning även
i fortsättningen bör kunna ske då förhållanden jämlikt 198 2) och 3) föreligger. Utredningen vill däremot uttrycka tvivel om lämpligheten av att ändra lagtexten då någon ändring i sak inte åsyftas. Att ta bort en lugbestämmelse samtidigt som det i motiven sägs att den sakligt sett skall vara kvar kan ge upphov till missförstånd och trämjar inte enkelhet och klarhet. Vad som avses bör liksom hittills klart framgå av lagen.
Mycket talar också för den uppfattning som de norska sakkunniga i den nordiska kommittén framfört beträffande en liknande särbestämmelse i norsk lag, nämligen att den kan ha en självständig betydelse och att den därför inte utan vidare bör slopas.
Flertalet sakkunniga inom prostitutionsutredningen tillstyrker däremot utlänningslagkommitténs förslag till avvisningsgrunder.
Av kommitténs förslag är det i övrigt I huvudsak två som berörs av
remissinstanserna. Det ena är förslaget att under benämningen utvisning
flytta över de s. k. länga avvisningarna ull SIV. Det andra är förslaget om aterreseförbud. SIV avstyrker förslaget att de länga avvisningarna förs över på invand-
rarverket. Verket anser att detta skulle medföra en onödig fördröjning av
dessa ärendens handläggning och förordar att nuvarande system bibehålls. SIV kan inte förstå annat än att förslaget skulle innebära en i många fall längre handläggningstid och därmed ökade samhällskostnader. Nuvarande system innehåller inte sämre rättssäkerhet än förslagets. eftersom avvisningsbesluten kan överklagas hos verket. Om dessa anvisningar skulle läggas över på SIV. skulle det medföra en viss ökad belastning på verket. Samma inställning intar flera polismyndigheter. De framhäller att utlän-
ningar som avvisas under tremånadersperioden är förhållandevis många
och att de i stor utsträckning avger nöjdförklaring. Handläggningen går därför smidigt. Förslaget skulle få till följd längre väntetider och större
omgäng. Förvar skulle ofta aktualiseras. RPS har samma uppfattning.
Styrelsen säger i detta sammanhang bl. a. att antalet förvarsfall kommer att öka i dessa ärenden där polismyndigheten inte är beslutande myndighet. Det är därför angeläget att uttalande görs i lagpropositionen om vem som är ”handläggande myndighet”. såvida inte lagtexten kan utformas så att
klarhet erhålls på denna punkt. Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt
föreslår att SIV vid beslut om avvisning eller sådan utvisning som enligt förslaget träder i stället för avvisning eller förpassning skall få förordna om
omedelbar verkställighet. Det bör inte få ske när utlänningen åberopar
förföljelse eller diskriminering. Förslaget sägs ligga i linje med att UT i framtiden skall sökas före inresan. I fråga om möjligheten att förena ett avvisningsbeslut med ett återreseförbud anför JK. att konstruktionen med förbud att återvända hit ter sig
nägot egendomlig, eftersom avvisning syftar till att hindra utlänningen att
över huvud taget komma in i landet. Han ställer sig för övrigt tveksam till behovet av bestämmelsen. Även Melander anser att motivet för möjligheten ull återreseförbud är svagt. Införs en sådan möjlighet bör polismyndighet ges rätt att upphäva förbudet, eftersom myndigheten ju föreslås få rätta ett felaktigt beslut. S/V anser att det inte bör finnas möjlighet att koppla ett återreseförbud till ett avvisningsbeslut. Ett sådant äterreseförbud skulle avse cn tremånadersperiod. Verket menar att det med hänsyn till den korta tiden skulle uppstä svårigheter att hinna få ut information om förbudet, vilket sker i tillägg till den s.k. U-boken. Verket är dessutom av den meningen att antalet fall där ett återreseförbud skulle vara motiverat är mycket få. Socialstyrelsen anför att återreseförbudet får speciella konsekvenser för ”spontanflyktingarna”. En person kan ha avvisats från Sveri-
ge till tredje land och därifrån återsänts till hemlandet. Om han återvänder
till Sverige, föreligger risk för att någon ny prövning inte kommer till stånd
av frågan huruvida han har rätt att stånna i landet. Genom förbudet om
äterresa till Sverige kan tredje land också komma att vägra personen att få resa till Sverige i stället för ull hemlandet, trots att Sverige vid en förnyad
prövning kanske skulle betrakta honom som flykting.
Bl.a. RPS och några polismyndigheter tillstyrker förstaget. En polismyndighet anser att praktiska skäl talar för, att till ett avvisningsbeslut
automatiskt knyts ett förbud att inom en viss ud. minst sex månader. atervända tull Sverige. Det är enligt myndigheten inte ovanligt att en avvisad utlänning försöker ta sig in i Sverige kort tid efter ett avvisningsbeslut. Om särskilda skäl föreligger bör förbudet kunna slopas. En annan anser att bestämmelsen kan antas verka aterhällande på den som avser att ta sig till vårt land för att bosätta sig där. RPS framhåller att det finns risk för en alltför skiftande praxis beträffande förbudstidens längd. Det är därför angeläget att en övre tidsgräns — förslagsvis sex månader — anges i paragrafen. Länsåäåklagaren i Norrbottens län pekar på att överträdelse av förbudet inte har straffsanktionerats. Några polismyndigheter förordar att äterreseförbud skall få meddelas även utan att "särskilda skål” föreligger.
RPS. SIV och nägra polismyndigheter föreslår i detta sammanhang att
en utlinning som inte har inresebehandlats skall kunna avvisas i samband med att han påträffas. även om detta sker senare än tre månader från inresan. RPS anför I detta hänseende: Erfarenheterna av de ändringar av 21 och 5788 UtiL som trädde i tillämpning den I juli 1977 är inte enbart goda. I praktiken har ändringarna fått till följd att ett stort antal utlänningar valt att hälla sig undan
längre tid än tre månader 1 stället för tidigare ett tiotal dagar. Det är
orimligt att en utlänning som vistats i landet illegalt under en längre tid skall kunna tvinga fram tids- och kostnadskrävande utredningar samt besluts- och besvärsomgångar I ett ärende som i annat fall skulle ha kunnat slutföras på kort tid. RPS har därför den bestämda uppfattningen
att den I 308 angivna tidsgränsen ”tre månader efter ankomsten” skall
slopas. Det är möjligt att en sådan ordning kan leda till att vissa grupper av utlänningar i ökande omfattning kommer att ”tappa” sina passhandlingar och därigenom i förekommande fall försvåra elter omöjliggöra verkställighet av avlägsnandebeslut. Eftersom förlust” av passhandling redan nu utgör ett problem är det nödvändigt att överväga införandet av särskilda regler i det fall en utlänning uppger sig ha ”tappat” passet men uppgiften framstår som mindre trovärdig.
Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt tror att ett slopande av tidsbegränsningen skulle leda till att anmälan till polisen sker vid en tidigare tidpunkt än nu. Några repissinstanser föreslår en förlängning av perioden till sex
månader resp. ett eller tre är.
Den föreslagna möjligheten för en polismyndighet att själv rätta ett avvisningsbeslut här hälsats med tillfredsställelse av några remissinstanser, bl. u. palisstyrelserna I Malmö, Motala och Trelleborgs polisdistrikt. Kritik kommer från några flyktingorganisationer. som ser en fara i att polisen får rätta beslut som visar sig felaktigt. Därigenom kommer beslutet inte under högre myndighets prövning.
Förpassmng Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslagen utan kommentar. Melander argumenterar för att förpassning bör beslutas vid vägrat tillstånd. endast när synnerliga skäl föreligger. Återreseförbud skall liksom nu ges bara när det föreligger särskilda skäl. En polismyndighet föreslår att förbudstiden normalt blir ett är. Skolöverstyrelsen vill understryka att tillbörlig hänsyn vid förpassning mäste tas till situationen för barn som gär i skolan.
Prop. 1979/80: 96 SS 193
Förvisning
Kommitténs förslag att låta allmän domstol även I fortsättningen besluta om avlägsnande på grund av brott har vunnit allmänt gillande.
De föreslagna begränsningarna av möjligheten ull förvisning av invaändrare har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. RÅ säger sig finna den föreslagna tidsgränsen på tre år för utlänning som inte är nordisk medborgare och som inte har permanent uppehållstillstånd sedan minst ett är vara
lämplig. Den överensstämmer med tidsgränsen för kommunal rösträtt och
valbarhet i kommunalval. Eftersom invandrare i detta hänseende jämställs med svenska medborgare etter tre ärs vistelse här, anser han det otilltredsställande att man kan utvisa en utlänning som har vistats här längre än tre
år, även om det inte föreligger synnerliga skäl. Kriminalvärdsstyrelsen ser positivt på att skyddet för invandrarna stärks. £O hälsar förslaget med
tillfredsställelse. Förslaget bör enligt LÖ ses som en konsekvens av den under senare är förda politiken. Förslaget ger en ökad trygghet för de
invandrare och invandrarbarn som väljer att bibehålla medborgarskap i sitt ursprungsland. £OÖ vill dock understryka. i likhet med kommittén. att
något förstärkt rättsskydd för utlänningar som begår brott under tillfälligt besök i landet icke är önskvärt. Flyktingrådet säger sig vilja gå ännu längre när det gäller att inskränka förvisningsmöjligheten. Man anser att förvis-
ningen är ett inhumant straff som inte hör hemma i ett demokratiskt
rättssystem. Vad gäller nordiska medborgare menar kriminalvärdsstyrelsen, att förvisningsmöjligheten borde kunna avskaffas. RÅ tycker att det i och för sig vore önskvärt att helt avskaffa möjligheten att utvisa nordiska
medborgare på grund av brott med hänsyn till den nordiska gemenskapen
och frånvaron av gränskontroll mellan de nordiska länderna. Det förutsätter emellertid inte bara en samordnad invandringspolitik utan även en enhetlig kriminalpohitik. Eftersom dessa förutsättningar saknas anser han sig böra biträda kommitténs förslag.
Några remissinstanser motsätter sig emellertid förslaget. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt framhåller att Sverige är attraktivt för många brottslingar och anser det därför tveksamt om förvisningsmöjligheterna bör inskränkas som skett. Han anför vidare:
För den utlänning som visat sädan skötsamhet att han erhållit perma-
nent uppehållstillstånd inträder sälunda förstärkt skydd mot förvisning
förhållandevis snabbt. Förslaget kommer då att omfatta den kategori
som ej inom femårsgränsen kan äberopa permanent uppehållstillstånd
sedan minst ett år, vilket bl. a. kan bero på att de bedömts som brottsbe-
nägna och därför vägrats sädant tillstånd. Myndigheterna har alltså
beträffande dessa utlänningar ansett att de inte utan förbehåll kan accep-
teras här I landet. Jag kan med bakgrund mot detta ej anse att det är
befogat att — som föreslagits — sänka gränsen för synnerliga skäl från fem till tre år. Detta även om man vill framkalla en attitydförändring i
samhället. Den som ständigt gör sig skyldig till brott av typen stöld.
misshandel och narkotikabrott bör enligt min mening inte skyddas redan
efter tre år. särskilt inte när möjligheterna till avlägsnande på grund av
asocialitet kraftigt begränsas enligt förslaget.
I fråga om nordbor föreslär länsåklagaren att en tidsgräns införs som är
kortare än för icke-nordbor. Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt anser
inte att det finns anledning att behandla nordbor förmånligare än andra. En negativ hållning intas även av nägra andra åklagarmyndigheter. 13 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 96
Polisstyrelsen i Norrköpings polisdistrikt anser nuvarande avvägning mellan utlänningens och medborgarnas intressen riktig och motsätter sig en ändring. Polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt menar att en nordbo som genom upprepad brottslighet visat att han inte vill anpassa sig till Sverige skall kunna förvisas. I frågan om domstolen skall beakta det men som förvisningen innebär
går meningarna isär. En viss osäkerhet råder också i frågan om inte menet
även enligt kommitténs förslag kommer att beaktas ”bakvägen”. RÅ anser att kommiltens förslag att avskaffa bestämmelsen om att domstolarna skall beakta det men som kan uppstå vid utvisningen har mindre betydelse. DPomstolarna skall även utan denna särskilda regel besluta om en samlad reaktion på den aktuella brottsligheten i det enskilda fallet och torde enligt RA därvid även böra väga in utvisningen. Genom kommitténs förslag om
flyktingförklaring kommer de allra flesta beslut om utvisning på grund av brott att kunna verkstältas. På grund härav anser RÅ att det inte föreligger
behov av någon omprövningsregel avseende påföljden i de få fall då utvisning inte kan verkställas. Av de remissinstanser som i övrigt har yttrat sig förordar ett stort antal. att hänsyn även i fortsättningen tas till menet. Man framhåller i likhet med RÅ att beslut om utvisning på grund av brott i framtiden endast aktualise-
ras beträffande den som inte har förklarats som flykting och att de situa-
tioner där ett hänsynstagande till menet kan leda till orättvisor genom att verkställighet inte kan ske kommer att bli få. De nämnda remissinstanserna har den åsikten att förvisningen i allmänhet utgör ett betydande men för utlänningen. In vtterligare aspekt framför Ariniinalvärdsstyrelen: Även i fråga om straffverkställigheten som sådan blir den utvisade sämre ställd än en I övrigt jämförbar svensk intagen. Hänsyn måste under verkställigheten tas ull den förestående utvisningen. Permissioner och andra vistelser utanför anstalten som eljest ingär som normalt led i verkställigheten. kan oftast inte medges, ej heller placering i öppen anstalt. när så eljest skulle kunna ske. För den kategori som skulle komma ifråga, om förslaget eenomförs. innebär det en försämring jämfört med nuvarande förhållanden. Andra strävanden på straffrättsområdet går för närvarande i motsatt riktning. De olägenheter ur rättvisesyn-
punkt som anförts som ett skäl för ändrad ordning torde vidare med de
föreslagna ändringarna i övrigt minska fortsättningsvis. I förbigående kan nämnas, att styrelsen inte har något allmänt intryck av att de svenska intagna upplever det som orättvist, om en förvisningsdömd "kommer undan” med kortare straff och i verkställighetsskedet slipper förvisningen. Tvärtom visar mänga svenska intagna en solidaritet med
de utländska och protesterar stundom mot vad som uppfattas som en
negativ särbehandling av dessa.
Sveriges domareförbund tar upp frågan hur man bör förfara när förvisning som beaktats vid bestämmande av annan påföljd inte kan verkställas.
Den bästa lösningen är enligt domareförbundets uppfattning att åklagare
får möjlighet att vid domstol yrka omprövning av påföljden. Detta bör
dock kunna ske endast i flagranta fall. såsom 1. ex. då villkorlig dom har
meddelats den som skulle ha ådömts ett inte helt kortvarigt fängelsestraff.
om han ej vore utlänning.
Flera remissinstanser anser det vara en fördet att frågan om eventuellt
verkställighetshinder genom den föreslagna ordningen kan avgöras tidigare
än nu.
Förslaget till bestämmelse om återreseförbud tillstyrks. En remissinstans anför att det tydligare bör framgå att ett tidsbegränsat förbud skall vara huvudregel. Hovrätten för Västra Sverige föreslår att tre är blir
minsta tid medan länsäklagaren i Värmlands län anser att fem år bör gälla
som minsta lid. I huvudsak godtas kommitténs överväganden angående kombinationen av avlägsnandebeslut om brottspåföljd.
Utvisning Förslaget att låta bestämmelserna om utvisning på grund av asocialitet i 298 första stycket 1—4 utgå och i stället införa en restriktivt utformad utvisningsmöjlighet för fall av grov asocialitet tillstyrks av bl.a. SIV. länsstyrelsen i Stockholms län och Svenska Röda Korset. Två tjänstemän hos SIV har anfört avvikande mening. JK och kammarrätten i Stockholm önskar att innebörden av uttrycket ”grovt asocial” klarläggs. Atskilliga remissinstanser motsätter sig förslaget och menar att kommittén har sett alltför optimistiskt på möjligheterna att komma till rätta med asociala beteenden genom positiva åtgärder. Man vill att utvisning på grund av bl. a prostitution samt sprit- och drogmissbruk skall få ske också i
fortsättningen. Det gäller bl.a. länsstyrelserna i Malmöhus och i Göte-
borgs och Bohus län. Den senare länsstyrelsen säger att länsrätten under ären 1972-79 avgjorde 42 utvisningsmål enligt 29 § första stycket 2 talkoholmissbruk) och att nöjdförklaring avgavs i 39 fall. Polisstyrelsen i Malmö
polisdistrikt redovisar de omfattande insatser man har gjort för att röja upp i porrträsket och stävja prostitutionen”. Polisstyrelsen säger avslut-
ningsvis att eftersom prostitutionen utgör ett led i den organiserade ekonomiska brottsligheten och oftast är förenad med narkotikamissbruk. bör den motarbetas med alla tillgängliga resurser. Utvisningsinstitutet i dess nuvarande form är enligt polisstyrelsen ett verksamt medel för att förhindra att utländska medborgare ägnar sig åt prostitution. För sutenören torde förlus-
ten av sin inkomstkälla innebära en väl så kännbar påföljd som ett straft.
Om utvisning inte hade kunnat ske, skulle måhända den brottsliga verksamhet som är förenad med prostitutionen öka i omfattning. Styrelsen betraktar det nuvarande utvisningsinstitutet som ett både humanitärt och brottsförebyggande instrument som ej bör fränhändas de myndigheter som i dag har möjligheter att använda sig av detta. Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt säger att den begränsade användningen av utvisning beror på personalbrist. Man anför vidare: Vad därefter angär frågan huruvida ett asocialt beteende från en utlännings sida bör medföra utvisning vill polisstyrelsen på en punkt företräda en annan uppfattning än kommittén. I varje fall de personer som avses med utvisningsgrunderna I och 2 kan inte anses ha erhällit vad man kan kalla invandrarstatus; de har ingen fastare anknytning till riket. I fråga om de prostituerade gäller att de allra flesta ägnat sig åt den sortens
verksamhet redan före ankomsten till riket. Många ambulerar ocksä
mellan de stora städerna t Norden. De berörda alkohol- och narkotikamissbrukarna kan ej heller i normalfallet anses ha någon fastare anknytning till landet. I den män de inte redan har problem vid ankomsten till landet hemfaller de ganska snart till missbruk och lever i en helt oordnad tillvaro.
Polisstyrelsen redovisar i det följande de risker och de skadeverkningar som den aktuella asocialiteten för med sig. På grund av de bristande
resurserna inom socialvärden förekommer enligt styrelsen I dag ingen nykterhetsvård som kan sägas uppfylla ens blygsamma anspråk på sådan värd. I nuvarande finansiella läge torde situationen ej komma att förändras inom en mera närliggande framtid. Polisstyrelsen vill därför på det bestamdaste avstyrka, att bestämmelserna om utvisning jämlikt 298 första stycket
I och 2 UtlL upphävs.
Även några andra remissinstanser. bland dem fänsäklagaren i Värmlands län, motsätter sig att 295 första stycket I och 2 utgår. Svenska kommunförbundet anser att i första hand narkotikamissbrukets betydelse som alstrare av destruktiva livsmiljöer är av stor betydelse. bl. a. för barn och ungdom. Samhället bör mot bakgrunden av detta inte avhända sig möjligheten att utvisa dem som genom en sådan destruktiv livsföring kan dra andra med sig till undergång. Aven prostitutionsutredningen vill av i huvudsak de skäl som har nämnts att utvisning skall kunna ske på de grunder som anges 12938 första stycket I. Bestämmelsen säps utgöra ett verksamt medel att minska prostitutionen 1 Sverige och därigenom nedbringa den brottsliga verksamhet som förekommer i det sammanhanget. Flertalet sakkunniga i utredningen tillstyrker dock i ett särskilt yttrande utlänningslagkommitténs förslag. SIV och RRV anser det olämpligt att beslutanderätten läggs hos regeringen. SIV förordar att länsrätt liksom nu beslutar. RRV förslår SIV som beslutsmyndighet.
Terminologin Länsstyrelsen i Östergötlands län, några åklagarmyndigheter och Sveriges domareförbund ifrågasätter det lämpliga i att avföra termen ”förvis-
ning”, som har funnits i 25 år och är väl inarbetad. Lagstiftningen skulle
förenklas om begreppet förvisning behölls. I övrigt har förslaget att i fortsättningen använda endast ”avvisning” och ”utvisning” vunnit remissinstansernas gillande. I olika ordalag framhålls att de föreslagna termerna har förankring i normalt språkbruk och att förslaget innebär en förenkling och cen förbättring.
Hemsändning Förslaget har allmänt tillstyrkts. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det särskilt värdefullt att hemsändningsinstitutet för socialhjälpstagare har utmönstrats ur lagstiftningen. Länsstyrelsen har redan under många ar vägrat hemsändning trots att olika sociala centralnämnder i ett flertal ärenden föreslagit detta. RRV anser att beslut om hemsändning bör faitas
av SIV. Även socialstyrelsen menar att SIV är den myndighet som bör
göra en helhetsbedömning och besluta i dessa ärenden. Socialstyrelsen
anser vidare att möjlighet till tvängsvis hemsändning inte bör finnas kvar. Den möjligheten har enligt styrelsen inte begagnats under senare är. Sluthi-
gen framhålls i styrelsens yttrande, att de föreslagna ändringarna i LSPV
innebär att flera praktiska problem får sin lösning.
Återbrytning
De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Många tillstyrker uttryckligen förslaget. Dit hör kammarrätten i Stockholm, SIV,
länsstyrelsen i Stockholms län och några polismyndigheter. Kammarrätten anför:
Kommitténs förslag om avskaffande av möjligheten för den enskilde utlänningen att hos regeringen ansöka om upphävande av lagakrattvunna avvisnings- och förpassningsbeslut tillstyrkes. Förslaget att even-
tuellt nya skäl i sådana ärenden skall prövas I verkställighetsärendet
synes väl avvägt och uppfyller tillräckliga rättssäkerhetskrav. Förslaget måste betraktas som ett av de mest väsentliga i den nya lagen för att få till ständ rimliga handläggningstider utan att ge avkall på rättssäkerhetskravet.
SIV delar i allt väsentligt kommitténs uppfattning om återbrytning.
Tveklöst talar tungt vägande skäl för att återbrytningsreglerna I dess nuva-
rande form — utom vad avser förvisning — upphävs. Det lär enligt verket
knappast finnas något annat slag av ärenden inom statsförvaltningen. i
vilka det är möjligt att inom loppet av några veckor upprepade gånger få inhibitions- och äterbrytningsansökningar prövade hos regeringen.
Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om det finns anledning att ha kvar besvärsrätt beträffande SIV:s beslut i underställda verkställighets-
ärenden. Rättssäkerhetskravet är även utan en sådan fultföljdsrätt ullräckligt beaktat. Ett par remissinstanser, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt samt Stockholms socialförvaltning. ställer sig avvisande av det skälet, att de menar att den föreslagna ordningen kommer att medföra större omgång och längre handläggning än vad som nu är fallet. Svenska Röda Korset anser att talet om missbruk av äterbrytningsmöjligheten är överdrivet och avstyrker förslaget. Man säger vidare att en förflyttning av återbrytningsinstitutet till verkställighetsstadiet gör hela
återbrytningsrätten illusorisk. Att en underställd myndighet skall ta ställning till nya skäl mot bakgrund av att överordnade myndigheter redan har
avgjort ärendena förefaller enligt Röda Korset mindre välbetänkt med tanke på den tyngd som de nya skälen då mäste uppväga. Även vissa andra
ideella organisationer ställer sig avvisande och vill att regeringen som
hittills skall kunna upphäva lagakraftvunna avlägsnandebeslut. Svenska flyktingrådet hänvisar till att regeringen i mänga fall har upphävt tidigare avlägsnandebeslut. Nya omständigheter har framkommit bl. a. på grund av de långa handläggningstiderna. Ett starkt behov föreligger således att kunna ompröva ett avlägsnandebeslut. Det är enligt Flyktingrådet inte lämpligt att denna prövning överflyttas till den verkställande myndigheten som oftast är polismyndigheten. Chilekommittén anser förslaget vara ”ett smart drag” för att regeringen skall undgå opinionsstormar. Kroatiska
riksförbundet föreslår att återbrytning skall vara möjlig en gång.
Tvångsmedel
Frågan om förvar 1 en viss situation har behandlats under rubriken
"Skydd åt flyktingar och vissa andra grupper”. Vad kommittén i övrigt har föreslagit godtas i huvudsak. RÅ ställer sig av offentligrättsliga skäl tveksam till utredningens förslag i 47 § att myndig-
het under vissa angivna förhållanden skall kunna omhänderta utlännings
pass eller därmed jämställd legitimationshandling. Bestämmelsen bör en-
ligt RÅ i likhet med 35§ i nu gällande utlänningslag och 25 kap. 28 rättegångsbalken angående reseförbud i stället utformas så. att myndigheten som villkor kan föreskriva att utlänningen överlämnar sitt pass. Läns-
åklagaren i Malmöhus län beklagar att kommittén inte har diskuterat mera
generella frågor som rör tvångsmedel, t.ex. de skillnader från rättssäkerhetssynpunkt som föreligger mellan ä ena sidan administrativa frihetsberövanden, 1. ex. enligt utlänningslagen, och ä andra sidan de personella tvångsingripandena enligt rättegångsbalken. Han avser då möjligheten till Juridiskt biträde, tider för omhändertagande. krav på domstolsprövning m. m. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill förorda att besvär över polismyndieghets förvarsbeslut förs hos SFV och inte hos länsrätt, som ofta
inte hinner pröva ärendet innan SIV har fattat beslut. Atskilliga remissinstanser. främst polismyndigheter, efterlyser uttryck-
liga bestämmelser om rätt att medföra eller hämta utlänning till förhör samt om rätt till tvångsåtgärder vid efterspaning av utlänning. Polisstyrelsen i Trelleborgs polisdistrikt anför i detta sammanhang följande: Enligt lagförslaget mäste samma rekvisit föreligga för att ställa en utlänning under uppsikt eller omhänderta hans legitimationshandling som för att ta honom i förvar: tvängsåtgärden far vidtagas endast då det
kan ”skäligen befaras” att utlänningen eljest häller sig undan etc. Polis-
styrelsen ifrågasätter lämpligheten av denna reglering. Obestridligen är det ett betydligt allvarligare ingrepp i den personliga integriteten att tas i
förvar och placeras i en polisarrest än att ställas under uppsikt med armälningsplikt eller att få lämna ifrån sig sitt puss. Enligt polisstyrel-
sens mening borde det ältgga polismyndigheten att alltid omhänderta utlänningens pass tilis beslut om inresa fattats eller avvisningsbeslut verkställts. För ställande under uppsikt med anmälningsplikt föreslår polisstyrelsen en regel av ungefär följande lydelse: — Anmälningsplikt får åläggas en utlänning. om myndigheten finner anmälningsplikt erforderlig för avvisningsärendets behöriga handläggning. I övrigt ifrågasätter polisstyrelsen om förvarstagandeinstitutet verkligen mäste tillgripas även vid mycket kortvarigt kvarhällande i av visningsärende, exempelvis i väntan på äiervändande transportlägenhet. Praxis torde vara vacklande i detta hänseende. delvis beroende på de konsekvenser ett förvarstagande medför. BL a. skall — enligt kungörelsen om fingeravtryck m. m. — fingeravtryck och fotografi tas av utlänning, som tagits i förvar för eventuell avvisning, I praktiken lär ett kortare kvarhållande ibland moti-
veras med att utlänningen skall stanna kvar för förhör Gfr RB 23:9).
Förvarsbeslut meddelas då ej. Ett lagstadgande som ger polismyndigheten befogenhet att kvarhålla en utlänning tills avvisning kan ske med vändande eller nästpåföljande transportlägenhet, dock högst 6 timmar, skulle vara praktiskt värdefullt utan att träda utlänningens rätt förnär.
Liknande synpunkter framför polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt. Advokatsamfundet vill allmänt uttala att förvar av utlänningar är en
utomordentligt allvarlig åtgärd med tanke på att det är fråga om personer
som inte misstänks för brott. Samfundet säger sig reagera mot nuvarande praxis. Även ”flyktingorganisationerna”” protesterar mot nuvarande för-
varspraxis, vilken man anser vara alltför hård. Svenska Röda Korset
förordar att förvarstagande. när detta är nödvändigt, ordnas i civil miljö i samarbete med sociala myndigheter.
Olovlig vistelse
Det stora flertalet remissinstanser ställer sig bakom förslaget att möjliggöra åtalsunderlätelse i vissa fall vid olovlig vistelse här. Länsstyrelsen i
Norrbottens län anser kommitténs förslag om inskränkningar i möjligheten
Prop. 1979/80: 96 | 199
till förvisning och då särskilt för nordbor vara välgrundat från bl.a. sociala och humanitära aspekter. Det förstärker också den helhetssyn på den
gemensamma nordiska arbetsmarknaden som länsstyrelsen under lang tid drivit bl. a. i nordkalottsamarbetet. I några yttranden efterlyses en klarare
markering av att ätal skall vara huvudregel. Samtidigt betonas att strafft-
bestämmelsen fyller en viktig funktion. Svea hovrätt vill ha en snävare begränsning av möjligheten att underlåta åtal.
Några remissinstanser anser att en nordisk medborgare inte bör åtalas respektive dömas för olovlig vistelse.
När det gäller bestämmelsens närmare utformning för att man skall uppnå åtalsbegränsning framförs viss kritik och synpunkter som är av specifik teknisk art.
Överåklagaren i Malmöhus län framför tanken att domstol och inte åklagare skall avgöra om samhället skall reagera mot den olovliga vistelsen. Han understryker också att sträffbestämmelsen för olovlig vistelse är mycket viktig.
Övrigt
Flera remissinstanser, bland dem RPS. SIV och flera polismyndigheter. tar upp frågan om ändring av gällande straffbestämmelser 1 UtlL. RPS
beklagar sälunda att någon fullständig översyn av ansvarsbestämmelserna
inte nu har företagits. På grund av bland annat den till synes organiserude och ökande illegala invandringen till landet anser RPS det angeläget. att ansvarsbestämmelser tillskapas så att denna invandring kan stävjas. De kritiska remissinstanserna föreslär därvid i första hand att straff införs för den som hjälper en utlänning i dennes försök att illegalt ta sig in i landet. även när försöket misslyckas. Vidare föreslås straff för den som hjälper en
förpassad utlänning att hälla sig dold för att undgå verkställighet. LO och
några av de nämnda remissinstanserna efterlyser effektivare åtgärder mot illegalt anställning.
Övriga lagförslag
Förslagen har i sina huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Bilaga 5
De remitterade lagförslagen
I Förslag till
Utlänningslag
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 §& I denna lag anges på vilka villkor utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt uppehålla sig och ha anställning här.
Ingen utlänning får tvingas att lämna Sverige i något annat fall eller på något annat sält än lagen anger. Lagen skall tillämpas på ett sädant sätt att utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som år nödvändigt i varje särskilt fall.
2. $ Den kontroll över utlänningar som behövs för tillämpningen av denna lag utövas under ledning av statens invandrarverk. Kontrollen över utlänningar. som har anställningar som avser befattning på svenska fartyg i utrikes fart, utövas dock under ledning av arbetsmarknadsstyrelsen.
Rätt till asyl m. m.
3 & En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige. om han behöver sådant skydd.
Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i
vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för
förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det tand där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort
och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.
Med förföljelse avses sådan i andra stycket angiven förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår
beskaffenhet (politisk förföljelse).
4 & En flykting upphör att vara flykting, om han
1. av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han är medborgare,
2. efter att ha förlorat sitt medborgarskap av fri vilja förvärvar det på
nytt,
3. förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd. 4. av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land. som avses i 3 §
andra stycket. eller
5. inte kan fortsätta att vägra använda sig av det lands skydd, där han är
medborgare eller där han som statslös tidigare hade sin vistelseort, på grund av att de omständigheter, som medförde att han enligt 3 § var att anse som flykting, inte längre föreligger.
5 & Den som har övergett en krigsskädeplats eller som har flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare) skall inte utan särskilda skäl vägras rätt att vistas i Sverige. om han behöver
skydd här.
6 & En utlänning som inte är flykting men som ändå på grund av de
politiska förhällandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan
åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta, skall inte utan särskilda skäl vägras rätt att vistas I Sverige, om han behöver skydd här.
Pass och anmälningsskyldighet m. m.
7. & Utlänningar som kommer till Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass, om regeringen har förordnat om detta. Regeringen föreskriver vilka
legitimationshandlingar som får gälla som pass samt i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för flyktingar eller andra utlänningar.
8 & Vid inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för
polismyndigheten, om inte regeringen har föreskrivit annat. En utlänning
skall vid inresa eller utresa även lämna de upplysningar som begärs av polismyndigheten. En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att efter kallelse av polismyndighet personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin vistelse här. Om han inte efterkommer kallelsen. får han hämtas. På begäran skall utlänningen även visa upp sitt pass för polismyndighet eller polisman. För utredning i samband med inresa eller utresa eller kallelse enligt andra stycket får utlänningen kvarhållas, dock inte längre än som är nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar, om inte beslut har meddelats om förvar enligt 50 eller 52 §.
9 & Regeringen får utfärda föreskrifter om skyldighet att anmäla utlänningars vistelse och anställning i riket.
Tillstånd till inresa och uppehåll i Sverige
10 & Regeringen får föreskriva att utlänningar inte utan tillstånd får resa in i eller uppehålla sig i Sverige. Tillstånd ges som visering eller uppehålls-
tillstånd.
Visering 11 § Visering avser inresa och vistelse i riket under en viss tid. Viseringen får förenas med sådana förbehåll och föreskrifter som behövs med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter. Viseringen får åter-
kallas, om utlänningen mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter
eller svikligen förtigit vissa omständigheter eller det i övrigt föreligger särskilda skäl.
Uppehållstillstånd
12 & Uppehällstillstånd får ges för viss tid. Är utlänningen fast bosatt här i riket, får uppehållstillstånd ges utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd). Uppehållstillstånd får vägras en utlänning på grund av hans vandel
Prop. 1979/80: 96 | 202
endast om förhållandena är sådana som anges i 29 § första stycket 2—4 eller 43 §.
13 8 Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att vistas I
Sverige under den tid som har angetts i tillståndet. Det medför däremot
inte nägon rätt till inresa, om inte detta har angetts särskilt i uppehättstill-
ståndet. Tillståndet får begränsas till att gälla uppehäll endast inom en viss
del av riket. Begränsningen får dock inte avse en mindre del av riket ån en
kommun. Tillståndet fär även innehälla föreskrifter om byte av bostad och anställning samt om anmälningsskyldighet. Stannar utlänningen kvar i Sverige sedan uppehällstillståndet har upphört att gälla. skall föreskrifterna i tillståndet fortfarande följas tills nya föreskrifter meddelas för utlänningen.
14 8 Ett uppehållstillständ. som ger en utlänning rätt att vistas inom
endast en kommun. fär avse högst ett år. Tillståndet fär förlängas. dock
högst med ett år varje gäng.
15 8 Ett permanent uppehållstillstånd ger utlänningen rätt att resa in i och vistas I Sverige utan tidsbegränsning. Den som har ett sädant tillstånd får uppehälla sig här även om han saknar pass.
16 & Om en utlänning, som efter inresan första gängen söker uppehälls-
tillstånd. begär att få stanna här i riket därför att han är flykting. skall det. om uppehällstillstånd meddelas. i beslutet eller i en särskild handling anges
orm han är flykting och har behov av fristad i Sverige (flykungförklaring).
Återkallelse av uppehållstillstånd eller flyktingförklaring 17.8 Har en utlänning fått vopehåällstillstånd genom att mot bättre vetande lämna oriktiga uppgifter eller svikligen förtiga vissa omständigheter, får
tillståndet återkallas.
Har utlänningen ännu inte rest in i Sverige. fär tillståndet återkallas även om det finns andra särskilda skäl. Ett permanent uppehällstillstånd fär återkallas, förutom i de fall som anges i första stycket, om utlänningens bosättning här i riket upphör. En flyktingförklaring får återkallas. om det föreligger sådana omständigheter som anges i 4 § eller i första stycket av denna paragraf.
Beslutande myndigheter m.m. 18 & Visering ges av statens invandrarverk. Viscering får ges även av
chefen för utrikesdepartementet samt. i den omfattning regeringen före-
skriver, av diplomatiska eller konsulära myndigheter eller av polismyndigheter. Visering återkallas av den myndighet som har givit viseringen. Statens
invandrarverk får återkalla även sådana viseringar som andra myndigheter
har givit, med undantag av viseringar som har givits av chefen för utrikes-
departementet.
19 & Uppehållstillstånd och flyktingförklaringar utfärdas av statens in-
vandrarverk. Tidsbegränsat uppehållstllständ får ges även av polismyndigheter i den omfattning som regeringen föreskriver. Anser en polismyndighet att en ansökan om uppehållstillstånd inte bör bifallas. skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk.
Uppehillstillständ och flyktingförklaringar återkallas av statens invandraärverk.
Arbetstillstånd och anställningstillständ
20 & Regeringen får föreskriva att en utlänning måste ha tillständ för att
I. ha anställning här i riket eller arbeta här på grund av anställning utomlands annat än som handelsresande (arbetstillstånd). eller
2, ha anställning som avser befattning på svenskt fartyg i utrikes fart tanställningsullständ).
Skyldighet att ha arbets- eller anställningstillständ får inte föreskrivas
för utlänningar som har permanent uppehållstillstånd.
Arbetstillstand 21 & Arbetstillstand skall ges för viss tid. Det får avse ett visst slag eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga föreskrifter som behövs.
Anställningstillstånd 22. 8 Anställningstillständ ges för tjänstgöring i en befattning på ett visst fartyg eller vissa fartyg eller på fartyg som tillhör ett visst rederi. Tillståndet får förenas med de föreskrifter som behövs.
Återkallelse 23 & Fit arbets- eller anställningstillstånd får återkallas om utlänningen mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen har förtigit vissa omständigheter eller om det i övrigt föreligger särskilda skäl.
Beslutande myndigheter m.m. 24 8 Arbetstillstånd ges och återkallas av statens invandrarverk. I den omfattning som föreskrivs av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av statens invandrarverk fär arbetstillstånd också ges av arbetsmarknadsstyrelsen eller polismyndigheter eller länsarbetsnämnder. Anser myndigheten att en ansökan om arbetstillständ inte bör bifallas. skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk.
Vid handläggning av frågor om arbetstillstånd som har principiell betydelse eller som i övrigt är av större vikt skall berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer få tillfälle att yttra sig.
25.8 Anställningstillstånd ges och återkallas av arbetsmarknadsstyrelsen. Tillstånd får dessutom ges
I. av de sjömansförmedlingar. som utses av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, och
2. av de svenska utlandsmyndigheter som chefen för utrikesdepartementet bestämmer.
Vissa för uppehålls- och arbetstillstånd gemensamma bestämmelser
Tillstånd före inresan 26 8 Regeringen får föreskriva att en utlänning. som behöver uppehållseller arbetstillstånd för sin vistelse här, inte får resa in i Sverige förrän han
har fått tillståndet.
Särskilda begränsningar 27. 8 När det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet. får regeringen inskränka utlänningars rätt att uppehålla sig inom vissa områden. Under samma förutsättning fär regeringen föreskriva att utlänningar inte utan tillständ av regeringen eller av statens invandrarverk får anställas i ett visst företag eller i företag av ett visst slag. Särskilda bestämmelser finns om förbud för utlänningar att ha vissa anställningar.
Avvisning
Grunder för avvisning 28 & En utlänning som kommer till Sverige får avvisas. I. om han saknar pass, visering, uppehällstillständ eller arbetstillstånd, när detta fordras för inresa i Sverige. 2. om han tänker besöka nägot annat nordiskt land men saknar erforder-
ligt tillstånd att resa in dit,
3. om han undandrar sig att vid inresan visa upp sitt pass för polismyndigheten eller att lämna begärda upplysningar till denna, eller 4. om han vid inresan mot bättre vetande har lämnat polismyndigheten oriktiga uppgifter om någon omständighet som är av betydelse för rätten
att resa in I riket eller svikligen har förtigit någon sådan omständighet.
29. & En utlänning får dessutom avvisas,
I. om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin
vistelse i Sverige eler i något annat nordiskt land. som han tänker besöka. samt för sin hemresa, 2. om han tänker söka sitt uppehälle i Sverige eller i något annat nor-
diskt land och det skäligen kan antas att han inte kommer att ärligen
försörja Sig, 3. om han på grund av tidigare ädömt frihetsstraff eller nägon annan särskild omständighet skäligen kan antas komma att begå brott i Sverige eller i annat nordiskt land. 4. om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller i övrigt skäligen kan befaras att han kommer att bedriva sabotage. spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet I Sverige eller i annat nordiskt land. eller
5. om det med stöd av lagen (1971: 176) om vissa internationella sank-
tioner har föreskrivits att avvisning kan ske. En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas att han annars beger sig till det land. som har begärt avvisning. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte den som har
visering eller uppehållstillstånd som fortfarande gäller.
30 & En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det finns grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan organisation eller grupp som avses i andra stycket och om det dessutom med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som avses i det stycket. I första stycket avses en organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland
använda våld. hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket.
Rikspolisstyrelsen upprättar en förteckning över utlänningar som skall avvisas enligt första stycket. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid kommer i fråga.
Tidsfrister. beslutande myndigheter m.m. 31 8 Avvisning enligt 288 skall ske när utlänningen kommer tull Sverige eller inom en vecka efter ankomsten. Har en utlännings rätt att resa ini Sverige inte prövats vid ankomsten till riket. får avvisning enligt 28§ ske när han första gången uppsöker eller anträffas av en polismyndighet eller
inom en vecka därefter. men inte senare än tre månader från ankomsten.
Avvisning enligt 298 skall ske när utlänningen kommer tili Sverige eller inom tre månader från ankomsten.
Beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § meddelas av polismyndighet. om inte ärendet skall överlämnas till statens invandrarverk enligt 33—35 88.
Polismyndigheten kan upphäva sitt beslut om avvisning, om efter beslutet nya omständigheter inträffar eller blir kända som gör det uppenbart att beslutet inte längre bör gälla och beslutet ännu inte har överklagats eller vunnit laga kraft.
32 & När en utlänning, som finns i den förteckning som anges 1308 tredje stycket och som saknar visering eller uppehällstillständ. kommer till riket. skall polismyndigheten omedelbart besluta om avvisning av honom utom i de fall då ärendet skall överlämnas till regeringen enligt 36 8.
När det hos polismyndigheten uppkommer fråga om avvisning enligt 30 8 av annan utlänning än som avses I första stycket, skall ärendet hänskjutas till statens invaändrarverk som med eget yttrande överlämnar ärendet till regeringen. I ärenden som prövas av regeringen skall förhandling hållas.
33 & Anser en polismyndighet att det föreligger skäl till avvisning enligt
28 eller 29§, men påstår utlänningen att han i det land, som han skulle komma att sändas till, löper risk att I. bli utsatt för politisk förföljelse eller
2. bli sänd till en krigsskådeplats eller straffad för att han har övergett en krigsskådeplats eller annars ha vägrat att fullgöra krigstjänstgöring,.
skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk som så snart som möjligt skall besluta i ärendet. Detsamma skall gälla, om utlänningen påstår att han i det landet inte är skyddad mot att sändas till ett land där han löper denna risk.
Arendet skall inte överlämnas till invandrarverket, om utlänningens
påstående är uppenbart oriktigt.
348 Vad som i 338 sägs om den, som påstår att han riskerar politisk
förföljelse eller riskerar att sändas vidare till ett land där han löper en
sådan risk, gäller även i fråga om en utlänning. som påstår sig inte vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhältandena där.
Ärendet skall inte överlämnas till statens invandrarverk, om de omständigheter utlänningen åberopar till stöd för sitt påstående kan lämnas utan avseende.
35 & Avvisningsärenden skall överlämnas till statens invandrarverk även när det finns anledning till avvisning enligt 29§ andra stycket. Detsamma
gäller när en polismyndighet i andra fall än som anges 133 eller 34 § anser det tveksamt om en utlänning. mot vilken det finns grund för avvisning. skall avvisas.
36 & Ärenden om avvisning enligt 328 första stycket skall hänskjutas till statens invandrarverk. om det föreligger sådana förhållanden som enligt 33 eher 348 föranleder överlämnande. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna sådana ärenden till regeringen.
Skyldighet att anmäla avvisningsbeslut till statens invandrarverk 37. & Har en polismyndighet avvisat en utlänning i fall som avses i 33 eller 34 8, skall beslutet skyndsamt anmälas ull statens invandrarverk. Invandrarverket skall därvid genast besluta om verket skall överta ären-
det eller inte. Ärendet skall övertas. om utlänningens påstäende inte är
uppenbart oriktigt, eller. i fall som avses i 34§, de åberopade omständigheterna inte kan lämnas utan avseende. Invandrarverket får även I annat fall överta ärendet, om det finns skäl till detta. Övertar invandrarverket ärendet. förfaller polismyndighetens avvisningsbeslut. Anmälan enligt första stycket skall inte ske, om utlänningen avger nöjdförklaring enligt 70 8.
Utvisning
Utvisning på grund av att en utlänning saknar pass eller tillstånd
38 & En utlänning får utvisas ur riket. om han uppehåller sig här utan att
ba erforderligt pass eller tillstand att uppehålla sig i Sverige. Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av statens invandrar-
verk. Avslås en ansökan om uppehällstillstånd. skall invandrarverket sam-
tidigt besluta om utvisning utom i de fall då det föreligger synnerliga skäl mot detta.
39 & Om det inte föreligger särskilda skäl, skall utvisningsbeslutet för-
enas med förbud för utlänningen att under en viss tid. minst sex månader, ätervända till Sverige utan tillstand av statens invandrarverk.
Utvisning på grund av brott 40 & En utlänning får utvisas ur riket, I. om utlänningen döms för ett brott. på vilket kan följa fängelse i mer än ett år, eller om domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till för ett sådant brott. eller 2. om utlänningen har begått ett brott. på vilket kan följa fängelse enligt denna lag eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av lagen,
samt omständigheterna vid brottet är försvårande eller utlänningen under
de senaste två ären före brottet har begått brott av samma slag.
Utlänningen får dock utvisas endast om det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att
fortsätta med brottslig verksamhet här i riket eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.
Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger
brottmålet. Utvisas en utlänning. skall det men som han därigenom äsamkas beaktas
när påföljden i övrigt för brottet bestäms. När en domstol enligt 34 kap.
Prop. 1979/80: 96 : 207
till jämte utvisning, får domstolen även meddela det beslut beträffande utvisningen, som förändringen av päföljd ger anledning till.
41 8& När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 40§. skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning, som hade permanent
uppehällstillstånd sedan minst ett är när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år eller, i fräga om medborgare i annat nordiskt land, sedan minst två år, får utvisas endast om det föreligger
synnerliga skäl. Den som på grund av flyktingförklaring enligt 168 eller
annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige fär utvisas endast om han har begätt sådana handlingar som anges i
788.
42 & En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall innehälla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under en viss tid. minst två år. eller utan tidsbegränsning. I domen eller beslutet skall utltänningen upplysas om vilken dag som förbudet upphör att gälla och om den påföljd som överträdelse av förbudet kan medföra enligt 98 §.
Utvisning på grund av asocialitet 43 & En utlänning får utvisas ur riket, 1. om utlänningen yrkesmässigt bedriver otukt eller i övrigt underlåter att ärligen försörja sig, eller 2. om utlänningen på grund av missbruk av alkohol eller narkotika bedöms vara farlig för någon annans personliga säkerhet eller föra ett grovt störande levnadssätt. Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av länsrätten.
44 & När en förvaltningsdomstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 43 &. skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. En utlänning, som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett är när utvisningsärendet anhängiggjordes vid länsrätten eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år eller, i fråga om medborgare i annat nordiskt land. sedan minst två är, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Den som på grund av flyktingförklaring enligt 168 eller annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får inte utvisas.
45 8 Lärenden hos länsrätten om utvisning enligt 43 § skall hällas muntlig förhandling som avses 198 förvaltningsprocesslagen (1971: 291), om utlänningen begär det. Länsrätten skall i god tid innan den beslutar om utvisning underrätta utlänningen om hans rätt att begära muntlig förhandling. Vid muntlig förhandling hos en förvaltningsdomstol i utvisningsärenden
tillämpas bestämmelserna om allmänt ombud och förfarandet i 58 och 59 88
samt 60§ första stycket. I fråga om ersättning till allmänt ombud och tolk ullämpas bestämmelserna i 618 tredje stycket och 628. Domstolen får besluta att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, även om detta inte följer av 168 förvaltningsprocesslagen (1971: 291).
46 & Beslut om utvisning enligt 43 § skall förenas med förbud för utlän-
ningen att återvända till Sverige, Därvid tillämpas bestämmelserna i 42 8.
Särskilda utvistingsgrunder
47 §& En utlänning får utvisas ur riket. om det föreligger sådana omstän- :
digheter som anges i 30 8 första och andra styckena.
Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av regeringen. 1
sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas från statens invandrarverk, om hinder inte möter på grund av att ärendet är
synnerligen brädskande.
48 & När det behövs av hänsyn till rikets säkerhet får regeringen utvisa en utlänning eller föreskriva inskränkningar och villkor i fråga om utlän-
ningens vistelseort, byte av bostad och anställning samt anmälningsplikt.
I ärenden om utvisning enligt första stycket skall förhandling hållas.
49 & Beslut om utvisning enligt 47 eller 48 § skall förenas med förbud för
utlänningen att återvända till Sverige. Därvid tillämpas bestämmelserna i 428.
Särskilda tvängsätgärder
Förvar och uppsikt m.m. 50 & En utlänning får tas i förvar om det föreligger sannolika skäl för
avvisning enligt 28 eller 29§ eller för utvisning enligt 38. 43, 47 eller 488
eller om det uppkommer fråga om verkställighet av en sådan åtgärd eller av utvisning på grund av brott. Förvar beslutas av den myndighet som handlägger avvisnings- eller utvisningsärendet eller verkställighetsärendet. Beslut om förvar får dock meddelas endast om det med hänsyn till utltänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här celler om utlänningens identitet är oklar.
Om det bedöms tillräckligt, kan myndigheten under de förutsättningar som anges 1 första stycket i stället för att ta utlänningen i förvar ålägga utlänningen att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller föreskriva, att utlänningen skall lämna ifrån sig pass eller därmed jämställd legitimationshandling, eller föreskriva de andra villkor som behövs för att hälla utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer sådana föreskrifter, kan han tas I förvar.
51 & När statens invandrarverk har beslutat om avvisning eller utvisning av en utlänning eller har fattat beslut om verkställighet, får invandrarverket till dess besvär anförts eller beslutet har vunnit laga kratt meddela
beslut enligt 508.
Tillfälliga beslut av polismyndighet
52 & När det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut om särskilda tvångsätgärder mot en utlänning eller statens invand-
rarverks beslut enligt 51 §, får en polismyndighet tillfälligt ta utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt enligt 50 §.
Skall ett ärende om avvisning enligt 36 § överlämnas till regeringen, skall polismyndigheten ta utlänningen i förvar. Även om de i 508 angivna
förutsättningarna inte föreligger, får polismyndigheten ta en utlänning i förvar eller ställa honom under uppsikt när frågan om avvisning skall överlämnas till regeringen enligt 32 § andra stycket eller när det uppkom-
mer fråga om att utvisa honom enligt 47 8.
Anmälan om att en utlänning har tagits i förvar eller ställts under uppsikt
enligt första eller andra stycket skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet eller, i fall som anges i 515, hos statens invandrarverk. Denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om åtgärden skall
bestå.
Kvarhällande i förvar m,m.
53 & En utlänning fär inte utan synnerliga skäl hållas kvar i förvar längre
tid än två veckor eller. när beslut har meddelats om avvisning eller utvis-
ning, två månader från det att han togs i förvar. Ett beslut att hälla en utlänning kvar i förvar gäller för varje gäng inte längre än två veckor från beslutets dag eller. i de fall då beslut har
meddelats om avvisning eller utvisning, två månader från beslutets dag. Varje beslut om kvarhällande i förvar utöver den tid som anges i första stycket skall föregås av förhandling.
Ett beslut att ställa en utlänning under uppsikt gäller för varje gång högst
sex månader.
54 & Beslutas avvisning eller utvisning enligt 38, 43, 47 eller 488 av en
utlänning. som hälls i förvar eller stär under uppsikt, skall den myndighet
som fattar beslutet pröva om utlänningen fortfarande skall hållas i förvar
eller stå under uppsikt. Detsamma skall gälla när regeringen eller statens
invandrarverk fattar beslut I verkställighetsärenden.
Fattas inte inom den tid som anges i 53 § beslut om att hålla en utlänning
kvar i förvar eller under uppsikt. eller finns det inte längre skäl att hålla
utlänningen i förvar eller under uppsikt. skall åtgärden omedelbart upphävas.
Befogenheter för personal som medverkar vid utlänningskontroll 55 & Alt en polisman i vissa fall som avses i 50 och 52 8§ får omhänderta en utlänning i avvaktan på beslut av polismyndighet följer av 18 lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande.
I den män utlänningskontroll sker under medverkan av tullmyndighet
eller med biträde av särskilt förordnad passkontrollant. skall tulltjänste-
mannen eller passkontrollanten ha motsvarande befogenhet att tillfälligt
omhänderta en utlänning. Han är dock skyldig att så skyndsamt som
möjligt anmäla ätgärden till en polisman för prövning av om omhänderta-
gandet skall bestå.
Förhandling i utlänningsärenden
56 8& När förhandling skall hållas enligt en bestämmelse i denna lag tillämpas 57—62 §§. Detsamma gäller när det annars finns anledning att
hålla förhandling i ett ärende enligt denna lag hos regeringen. statens
invandrarverk eller länsstyrelse.
57 & Förhandling skall hållas inför den myndighet som handlägger ären-
det. Statens invandrarverk får dock besluta att en länsrätt eller länsstyrelse
skall hälla förhandling i ärende som verket handlägger. I ärende, som handläggs av regeringen, får det statsråd. som ansvarar för ärenden enligt denna lag eller den tjänsteman som statsrådet bestämmer, besluta om
förhandling och utse myndighet som skall hälla förhandlingen. 14 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 96
Allmänt ombud 58 & När det behövs fär den myndighet som håller förhandlingen uppdra ät en polismyndighet eller åt en särskilt utsedd person att vara allmänt
ombud vid förhandlingen.
Förfarandet vid förhandling 59 & Utlänningen och andra personer, som skall höras, skall kallas till förhandlingen. Om utlänningen hålls i förvar. skall den myndighet som häller förhandlingen besluta om hans instältelse. Har kallelse till förhandlingen delgetts den som skall höras minst fyra dagar före förhandlingen och uteblir den kallade utan att ha anmält laga förfall. får myndigheten besluta om hämtning. Hämtning av någon annan än utlänningen får dock ske endast om det föreligger synnerliga skäl.
60 & Vid förhandlingen skall. med de begränsningar som följer av 148
förvaltningslagen (1971:290), noga utredas de omständigheter som kan
inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ständpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet. Förhandlingen skall vara offentlig, om utlänningen begär det och myn-
digheten inte anser att omständigheterna föranleder något annat.
Ersättning
61 & För inställelsen vid förhandlingen skall utlänningen få ersättning av
allmänna medel för resa och uppehälle, om det bedöms skäligt med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden. den tid han har vistats i riket samt övriga omständigheter. Förskott får beviljas på ersättningen. Andra personer som på kallelse har inställt sig vid förhandlingen har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad och tidsspillan med anledning av inställelsen. Förskott får beviljas på ersättning för resa och uppehälle. Den som är allmänt ombud eller tolk har rätt att av allmänna medel få arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan. om inte uppdraget
har fullgjorts i tjänsten.
62 & Frågan om ersättning eller förskott prövas av den myndighet som håller förhandlingen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.
Klagan över beslut m. m.
Klagan över beslut om avvisning eller utvisning m.m. 63 8 En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas av utlänningen. Detta sker genom att besvär anförs hos statens invandrarverk,
64 & En förvaltningsdomstols beslut om utvisning får överklagas av utlänningen. Beslutet överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291). När ett mål om utvisning handläggs i kammarrätten. skall nämndemän ingå i rätten.
En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott får överklagas enligt vad som gäller om klagan över allmän domstols dom eller beslut i
brottmäl.
65 & Statens invandrarverks beslut i fråga om avvisning eller utvisning får överklagas av utlänningen. Detsamma gäller ett sådant beslut om uppehållstillstånd som anges i 14 § och invandrarverkets beslut att inte ge
flyktingförklaring eller att återkalla en sådan förklaring.
Klagan över invandrarverkets beslut som avses I första stycket förs hos regeringen genom besvär.
66 & En förvaltningsmyndighets beslut om ersättning enligt 618 får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Länsrätts eller kammäarrätts beslut överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslaågen
(1971: 291).
Klagan över beslut om förvar 67 & Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om att en utlänning skall tas i förvar eller hällas kvar i förvar får överklagas av utlänningen utom då beslutet har meddelats av regeringen. Har beslutet fattats av en polismyndighet, överktagas det hos länsrätten. Har beslutet fattats av statens invandrarverk eller av en länsstyrelse. överklagas det hos kammarrätten. Länsrättens eller kammarrättens beslut överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291). Klagan får föras särskilt och är inte inskränkt ull viss tid.
Begränsning uv rätten att överklaga beslut 68 & Beslut i ärenden enligt denna lag får överklagas endast i de full som
anges i 63—67 och 90 38.
Klagan får dock föras även över beslut om avvisande av ombud celler biträde samt över beslut i en jävsfråga. Sådan klagan får föras särskilt. Statens invandrarverks beslut att vägra att tills vidare inställa verkställigheten av ett avvisningsbeslut får inte överklagas särskilt.
Överlämnande av ärenden till regeringen 69 8 Statens invandrarverk får överlämna ett ärende till regeringens avgörande, om verket anser att särskilda skäl motiverar det. Invandrarverket skall då bifoga eget yttrande It ärendet.
Nöjdförklaring 70 & En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller ett beslut om utvisning enligt 38. 43, 47 eller 48 §& eller ett beslut om verkställighet får förklara att han avstår från att överklaga beslutet och att han medeger att det verkställs (nöjdförklaring). Nöjdförklaring avges inför länsstyrelse eller, i vittnes närvaro, inför polismyndighet eller styresmannen vid en kriminalvårdsanstalt eller föreståndaren för ett häkte eller den som tjänstgör i stället för styresmannen eller föreståndaren. Nöjdförklaringen får dock avges inför en annan myndighet än den som har meddelat beslutet endast om den som tar emot nöjdförklaringen har tillgång till en utskrift av beslutet eller ett bevis om
vad det innehåller. En nöjdförklaring kan inte återtas. Har utlänningen överklagat beslutet innan nöjdförklaringen avges, skall hans talan anses återkallad genom nöjdförklaringen.
Första—-tredje styckena tillämpas även beträffande allmän domstols
dom eller beslut i den del som avser utvisning på grund av brott. Nöjdför-
klaring beträffande domen eller beslutet får dessutom avges inför den
domstol som har meddelat domen eller beslutet efler eljest inför allmän underrätt.
Upphävande av beslut m. m.
Beslut om utvisning på grund av brott eller asocialitet 71 & Finner regeringen att ett beslut om utvisning enligt 40 eller 43 8 inte kan verkställas eller finns det annars skäl för att beslutet inte längre skall
gälla vare sig det har verkställts eller inte, fär regeringen upphäva beslutet
helt eller delvis eller också medge att utlänningen får uppehålla sig här i riket trots beslutet.
Har frågan om verkställighet av ett beslut om utvisning enligt 40 eller
43 §& överlämnats till statens invandrarverk och finner invandrarverket att beslutet inte bör verkställas. skall verket med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.
Beslut om avvisning eller om utvisning i övrigt 72. & Har frågan om verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38 §& överlimnats till statens invandrarverk
enligt 85, 86 eller 89 § och finner invandrarverket att beslutet inte bör verkställas, får verket upphäva beslutet eller besluta anstånd med verkställigheten. Frågor om upphävande av beslut som anges i denna paragraf eller
anstånd med verkställigheten av ett sädant beslut kan prövas av regeringen endast då invandrarverket med stöd av 69 § har överlämnat verkställighetsärendet till regeringen eiler då verkets beslut har överklagats enligt
90 &.
73 8& När regeringen har beslutat om avvisning enligt 30 8 eller utvisning enligt 47 eller 48 § men det möter hinder enligt 77—80 §§ mot att verkställa
beslutet eller beslutet av annan särskild anledning inte bör verkställas.
skall regeringen förordna att verkställighet tills vidare inte får ske. Avvis-
nings- eller utvisningsbeslutet samt förordnandet att verkställighet tills
vidare inte får ske skall omprövas när det finns skäl till detta.
Föreskrifter för utlänningen 74 & När regeringen upphäver ett beslut enligt 71 eller 72 § eler medger en utlänning rätt att uppehålla sig här I riket trots ett utvisningsbeslut, fär regeringen samtidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse här i riket som anges I 48 § första stycket. När verkställighet inte skall ske i fall som avses i 73 8, får regeringen meddela sådana föreskrifter som anges Ii första stycket. Detsamma gäller när ett beslut om avvisning eller utvisning i andra fall inte kan verkställas och det beträffande utlänningen föreligger sådana omständigheter som
anges i 30 § första och andra styckena. I ärenden enligt detta stycke skall
förhandling hållas.
Behörighet att meddela interimistiskt beslut
75 8 När fråga uppkommer om upphävande av ett utvisningsbestut enligt 71 § eller annan ätgärd som avses i 71 eller 73 §. får det statsråd som ansvarar för ärenden enligt denna lag besluta att verkställighet inte skall
ske innan regeringen avgjort ärendet. Ett sådant beslut får även fattas av statens invandrarverk. Verket skall då genast underrätta regeringen och anmäla ärendet, om det ännu inte har kommit under regeringens prövning.
Även i andra fall när ärenden enligt denna lag skall prövas av regeringen
får det statsråd som avses I första stycket besluta att ett avlägsnandebeslut inte får verkställas innan regeringen har avgjort et sådant ärende.
Tillstånd till kort besök i riket 76 & Statens invandrarverk fär ge en utlänning tillständ att göra ett kort besök i riket för synnerligen viktiga angelägenheter även om han har utvisats med återreseförbud.
Verkställighet av avvisning eller utvisning
Politiskt verkställighetshinder m.m. 77 & När avvisning eller utvisning skall verkställas får en utlänning inte sändas till ett land. där utlänningen riskerar politisk förföljelse. Inte heller får utlänningen sändas tll ett länd där han inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han riskerar sådan förföljelse.
78 & Bestämmelserna i 77 § hindrar inte att en utlänning sänds till ett
sådant land som anges där. om utlänningen inte kan sändas till något annat
land och om han genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna kvar här i riket och om den förföljelse som hotar honom i det landet inte innebär fara för hans liv och inte heller i övrigt är av särskilt svår beskaffenhet.
Om en utlänning i eller utom riket har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. får han sändas till ett sådant land
som anges i 77 §, om han inte kan sändas till något annat land.
79 & Vid verkställighet av avvisning eller utvisning far en krigsvägrare
inte sändas till ett land där han riskerar att sändas till en krigsskådeplats. Inte heller får han sändas till ett lund där han inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land. där han löper denna risk.
Om utlänningen inte kan sändas till något annat land och det föreligger särskilda skäl för verkställighet. får han dock sändas till ett sådant land som anges I första stycket.
80 & En utlänning. som avses i 6 §& och som anför synnerliga skäl för att han inte skall sändas till sitt hemland, får inte vid verkställighet sändas dit elter till ett land där han riskerar att bli sänd till sitt hemland.
Land till vilket avvisning eller utvisning skall ske m.m. 81 & En utlänning som avvisas skall sändas till det land från vilket han har kommit hit till riket. En utlänning som utvisas skall sändas till sitt
hemland. Kan hemlandet inte fastställas. skall han sändas till det land från
vilket han kom hit.
Om beslutet inte kan verkställas på det sätt som anges i första stycket
eller om det annars finns särskilda skäl mot detta, får utlänningen sändas
till det land som bedöms lämpligast.
Första och andra styckena hindrar inte att en utlänning. som har kommit hit från något av de andra nordiska länderna. sänds till något av dem i enlighet med en överenskommelse som regeringen har ingått med dessa länder.
Prop. 1979/80: 96 | 214
82 & Avvisas en utlänning. som har kommit hit till riket med fartyg eller luftfartyg, får han föras tillbaka till fartyget elter luftfartyget. om detta skall avgå ull utlandet omedelbart eller inom den närmaste uden. Han får också sättas ombord på annat fartyg etler luftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygets eller luftfartygets befälhavare att tå emot utlänningen. fär länsstyrelsen förelägga honom lämpligt vite.
Första stycket gäller även verkställighet av utvisning enligt 38. 43, 47 eller 48 &, om utlänningen har underlåtit att vid inresan visa upp sitt pass för polismyndigheten och utvisningsbeslutet har meddelats inom sex månader efter inresan.
Första och andra styckena gäller inte om fartyget eller tuftfartyget skall avgå till ett land dit utlänningen enligt 77—80 §§ inte får sändas.
Tidpunkten för verkställighet. Beslutande myndighet 83 & Beslut om avvisning, som har meddelats av en polismyndighet vid utlänningens ankomst hit till riket eller inom en vecka därefter. skall verkställas utan hinder av att beslutet har överklagats. Detsamma gäller avvisningsbeslut som har meddelats när en utlänning, vars rätt att reså ini Sverige inte har prövats vid ankomsten. första gången har uppsökt eller anträffats av en polismyndighet eller inom en vecka därefter. Vad som nu har sagts gäller dock inte avvisningsbeslut som skall anmälas till statens invandrarverk enligt 37 §. Ett sådant beslut får, om inte utlänningen har avgett nöjdförklaring, verkställas först när invandrarverket har förklarat att verket inte övertar ärendet.
Dom eller beslut om utvisning på grund av brott får verkställas fastän domen eller beslutet inte har vunnit laga kraft. om utlänningen har avgett nöjdförklaring.
84 & Beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas så snart det kan
ske. Verkställigheten av avvisning samt utvisning enligt 38 § ankommer på
polismyndighet. Verkställigheten av utvisning i övrigt ankommer på länsstyrelse. I fråga om avvisning enligt 30 § eler utvisning enligt 47 eller 48 8 får regeringen förordna att verkställigheten skall ske genom annan myndighets försorg.
85 & Om en utlänning, när verkställighet skall ske av avvisning enligt 28 elter 29 § eller av utvisning enligt 38, 40 eller 43 §. påstår att han i det land, till vilket han skulle komma att sändas. löper risk att
1. bli utsatt för politisk förföljelse eller
2. bli sänd till en krigsskådeplats elter straffad för att han har övergett en krigsskådeplats eller annars har vägrat att fullgöra krigstjänstgöring,
skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk som så snart som
möjligt skall besluta i ärendet. Detsamma skall gälla, om utlänningen
påstår att han i det landet inte är skyddad mot att sändas till ett land där han löper denna risk.
Ärendet skall inte överlämnas till invandrarverket. om utlänningens påstående är uppenbart oriktigt eller om påståendet enligt avvisningsbeslu-
tet eller utvisningsbeslut enligt 38 § har prövats i det ärendet.
86 & Vad som i 85 § sägs om den, som påstår att han riskerar politisk
förföljelse eller riskerar att sändas vidare till ett land där han löper en
sädan risk, gäller även i fråga om en utlänning som påstår sig inte vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där.
Ärendet skall inte överlämnas till statens invandrarverk. om de omständigheter utlänningen åberopar till stöd för sitt påstående kan lämnas utan avseende.
87 & Ärenden om verkställighet av avvisning enligt 30 8 eller utvisning enligt 47 eller 48 § skall hänskjutas till statens invandrarverk. om det föreligger sådana förhållanden som enligt 85 eller 86 § föranleder överlämnande. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen. I ärendet hos regeringen skall förhandling hällas.
88 & Om statens invandrarverk anser att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut skall verkställas med stöd av 78 §. skall frågan överlämnas till
regeringen.
89 & Om det i ett annat fall än som avses I 85-87 §§ uppstår hinder eller svårighet all verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning eller om det är tveksamt om eller hur beslutet skall verkställas, skall ärendet överlämnas till ståtens invandrarverk,
90 & Statens invandrarverks beslut i en verkställighetsträga, vilken har överlämnats till verket enligt 85 eller 86 §, får överklagas av utlänningen. Klagan förs hos regeringen genom besvär.
Anvisningar om verkställigheten m.m. 91 & När statens invandrarverk eller regeringen har fattat beslut om avvisning eller utvisning får invandrarverket respektive regeringen lämna de närmare anvisningar som behövs för verkställigheten. Sådana anvisningar skall invandrarverket även annars lämna, när en verkställande myndighet begär det.
Att ett beslut om avvisning eller utvisning, som inte kan verkställas, i
vissa fall kan upphävas eller ändras följer av 71 och 72 §§.
Frivillig verkställighet samt preskription 92. $ Ett beslut om avvisning eller utvisning skall anses verkställt, när utlänningen har lämnat riket sedan beslutet har vunnit laga kraft och han har fått del av beslutet. Detsamma gäller, om beslutet inte hade vunnit laga kraft när utlänningen lämnade riket men vinner laga kraft medan han
uppehåller sig utom riket.
Ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38 eller
43 § förfaller, om det inte har verkställts inom två år från det att beslutet
vann laga kraft.
Om en utlänning inte har kunnat anträffas för verkställighet av ett sådant
beslut som avses i andra stycket inom den tid som anges där och det därefter uppkommer fråga huruvida beslutet kan verkställas, skall vid den
prövningen antas att verkställighet har skett enligt första stycket inom
tväärstiden. om annat inte visas.
Ny verkställighet m.m. 93 & Om en utlänning, som har utvisats med förbud för honom att under viss tid återvända till Sverige, återvänder utan att vara berättigad till detta, skall utvisningsbeslutet verkställas på nytt.
94 & Om en utlänning, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
denna lag, inte får uppehålla sig utanför en viss ort eller kommun eller ett visst polisdistrikt men anträffas på annan plats inom riket, skall han genom polismyndighetens försorg föras till en plats där han fär vistas.
Ansvar m. m. 95 & Till böter döms
I. en utlänning som uppehäller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd och underlåter att ansöka om ett sädant tillstånd, eller 2. en utlänning som har anställning eller bedriver verksamhet, som kräver arbetstillstånd, utan att han har ett sådant tillstånd.
Den som har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillständ. döms till böter eller, när omstän-
digheterna är försvårande. till fängelse i högst ett år.
96 & Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse
högst sex månader döms
I. den som inte gör en sådan anmälan som föreskrivs i en författning som har utfärdats med stöd av denna lag. 2. den som i en sådan anmälan eller i ett ansökningsärende enligt denna
lag eller enligt en författning, som har utfärdats med stöd av denna lag. mot
bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om
något förhållande av betydelse,
3. den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av lagen, | 4. en utlänning som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha
pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd. överträder bestäm-
melserna i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen, eller S, en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans avvisning eller utvisning. Till fängelse i högst ett är cHer. när omständigheterna är mildrande, till böter döms, utan hinder av första stycket, I. den som hjälper en sådan utlänning som avses i 30 § första och andra styckena att komma in i Sverige, eter 2. en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 etter 48 8. För försök till brott som avses i första stycket 3 eller andra stycket I döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
97 & Till fängelse i högst ett är eller, när omständigheterna är mildrande,
till böter döms
I. en utlänning som överträder föreskrifter som har meddelats med stöd
av denna lag och som innehåller förbud för utlänningen att uppehälla sig utanför en viss ort eller kommun eller ett visst polisdistrikt, eller
2. en utlänning som överträder en sådan föreskrift som har meddelats enligt 74 § andra stycket.
98 & Till fängelse I högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms
en utlänning som uppehåller sig i Sverige, fastän han enligt ett verkställt
beslut om utvisning enligt 40, 43, 47 eller 48 § inte har haft rätt att äter-
vända hit. Detta gäller dock inte utlänningar som har flytt hit för att undgå politisk förföljelse.
I ringa falt skall ätal för brott enligt denna paragraf inte väckas annat än om det är påkallat från allmän synpunkt.
99 8& Avvisas eller utvisas en utlänning, är han skyldig att betala kostnaden för resan till den ort. dit han sånds genom myndighets försorg. Detsamma gäller når en utlänning enligt 94 § genom polismyndighets försorg förs till en plats. där han far vistas. Om en utlänning enligt 82 § förs tillbaka till det fartyg eller luftfartyg med vilket han har kommit till Sverige eller sätts ombord på ett annat
fartyg eller luftfartyg med samma innehavare. är innehavaren skyldig att
utan ersättning av staten föra utlänningen ut ur Sverige. Öm en utlänning. som är anställd ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg eller som utan tillåtelse har följt med detta, lämnar fartyget eler luttfartyget under dess uppehall i Sverige. och olovligen reser in i Sverige. är fartygets eller luftfartygets innehavare skyldig ätt svara för de kostnader som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige under de närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige. I fråga om ett fartyg med utländsk innehavare är befälhavaren och den som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga att på innehavarens vägnar svara för kostnader enligt tredje stycket. om det inte är uppenbart oskäligt.
Särskilda bestämmelser 100 & Med polismyndighet avses i denna lag även länspolischefen. Vad som sägs om polismyndighet gäller även den som länsstyrelsen har särskilt förordnat att fullgöra sädana uppgifter som enligt lagen åligger polismyndigheter.
10£ 8 Beträffande diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda av främmande makter I Sverige samt deras familjer och betjäning liksom främmande makters kurirer tillämpas denna lag endast i den utsträckning som regeringen förordnar om detta. F fråga om andra utlänningar, vilka är berättigade till förmåner enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. iakttas de inskränkningar som följer av 2—5 §§ 1 den tagen.
102. & Bestämmelserna i 15 8 förvaltningslagen (1971:290) tillämpas i ärenden om visering. tidsbegränsat uppehällstillstånd. arbetstillstånd och återkallelse av permanent uppehällstillstånd endast när utlänningen är bosatt eller annars vistas t Sverige. Bestämmelserna i 17 § förvaltningstagen tillämpas inte beträffande beslut om visering och arbetstillstånd och inte heller beträffande beslut om tidsbegränsat uppehållstillständ i andra fall än som avses i 14 8.
103 8 Är Sverige i krig eller krigsfara eller räder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara som riket har befunnit sig i. får regeringen utfärda särskilda föreskrifter om utlänningars inresa
och uppehåll i riket, utresa ur riket, rätt att ha anställning eller offentligt
förtroendeuppdrag här. avlägsnande från riket samt om omhändertagande av utlänningar i anstalt eller förläggning. Har regeringen i andra fall än då Sverige är i krig utfärdat föreskrifter om verkställighet av avvisning eller utvisning, vilka avviker från vad som
föreskrivs 1 77 och 78 §§. eller föreskrifter om omhändertagande av utlänningar i anstalt eller förläggning. skall föreskrifterna, om riket inte kommer
i krig, underställas riksdagens prövning inom en månad efter utfärdandet.
Annars förlorar de sin verkan. Om föreskrifterna inte godkänns av riksdagen inom två månader från det att de underställdes, upphör de att gälla.
104 8 Regeringen utfärdar föreskrifter om hemsändande av utlänningar, som har tagits om hand enligt barna värdslagen (1960: 97). lägen (1966: 293)
om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall eller 35 § lagen
(1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som inte är flyktingar.
Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare fär regeringen föreskriva avvikelser från bestämmelserna i denna lag samt utfärda de
föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet. Om utlämning för brott och om överförande till annat land för verkstäl-
lighet av en här i riket ådömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning
till annat nordiskt land för verkställighet av beslut om vård eller behandling finns särskilda bestämmelser.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980, då utlänningslagen (1954: 1937 upphör att gälla. Om ett ärende har anhängiggjorts hos polismyndighet, statens invandrarverk eller regeringen innan denna lag har trätt i kraft, tillämpas fortfarande äldre bestämmelser. Nya lagens bestämmelser om flyktingförklaring
tillämpas dock även i sådana ärenden.
Förekommer i lag eller annan författning uttrycken förpassning eller
förvisning, skall därmed avses utvisning enligt 38 respektive 40 8 i denna
lag.
2 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 24 kap. 21 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
Dömes den misstänkte för brottet och är han häktad, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna grunderna. huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft: är den misstänkte å fri fot. må rätten förordna, att han skall häktas. | Vid tillämpning av första stycket
skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning av den, som skäligen kan befaras undandraga sig straff, gälla även it fråga om den
som skäligen kan befaras undan-
draga sig utvisning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiat-
risk vård i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 16. 18, 214 22 och 24 §§ lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall skall ha nedan angivna Iydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen [vdelse
16 §
Den som beretts vård med stöd av beslut enligt 9 § andra stycket eller på grund av domstols förordnande skall ofördröjligen utskrivas, om förutsättningar enligt I $ för att bereda honom värd icke längre föreligga. Omständighet som avses i I $ första stycket e) får icke utgöra grund för kvarhäl-
lande i annat fall än då patienten beretts vård på grund av dorastols
förordnande. Utskrivning skall även kunna ske, om avvisnings-, utvisnings- eller utlämningsbeslut, som fattats i fråga om patienten. är verkställbart och patientens tillstånd tillåter . sådan verkställighet.
Frågan om utskrivning skall prö- Frågan om utskrivning enligt för-
vas fortlöpande. sta stycket skall prövas fortlöpande.
185 Patienten eller hans make. om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen, eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med honom, eller hans barn. fader. moder, syskon, förmyndare eller gode man får göra ansökan om utskrivning. Ansökan hos utskrivningsnämnden göres skriftligen. Om patient som avses I 17 § andra stycket ger till känna att han icke vill vara intagen på sjukhuset, skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighet att ansöka om utskrivning och tillfälle beredas honom att upprätta erforderliga handlingar. I fall som uvses i 16 § andra stycket får ansökan om utskrivning endast göras av myndighet som får verkställa beslutet om avvisning, utvisning eller utlämning. Utskrivningsnämnden är icke skyldig att pröva ansökan om utskrivning. förrän tre månader förflutit från prövningen av tidigare ansökan.
218 Talan får föras mot läkares beslut Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag, om läkaren enligt denna lag. om läkaren
intagit någon på sjukhus eller en- intagit nägon på sjukhus eHer en-
ligt 9§ andra stycket beslutat att ligt 98 andra stycket beslutat att
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse patent alltjämt skall vara intagen patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus. på sjukhus. lämnat begäran om tillstånd at lämnat begäran om tillstand att vistas på cgen hand utom sjukhus- vistas på egen hand utom sjukhusområdet helt eller delvis utan bifall omrädet helt eller delvis utan bifall
eller äterkallat sådant tillstånd. eller återkallat sådant tillstånd.
avslagit ansökan om utskrivning avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök. enligt 168 första stycket eller om utskrivning på försök, i samband med utskrivning på i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iukttaga sär- försök alagt patient att iakttaäga särskilda föreskrifter eller ställt honom skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller under tillsyn eller
äterintagit patient under — ut- äterintagit — patient under wu
skrivning på försök. skrivning på försök. I övrigt får talan icke föras mot läkares beslut enligt denna lag.
"Falan föres hos utskrivningsnämnden genom besvär.
Talan får föras mot utskrivnings- Talan får föras mot utskrivnings-
nämnds beslut. om nämnden nämnds beslut, om nämnden
opillat besvär över beslut om in- ogillat besvär över beslut om intagning eller beslut enligt 9§ andra tagning eller beslut enligt 9 8 andra stycket, stycket.
avslagit ansökan om utskrivning avslagit ansökan om utskrivning
eller om utskrivning på försök eller enligt 16§ första stveker eller om ogillat besvär över läkares beslut utskrivning på försök eller opillat om avslag på sådan ansökan eller besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller i samband med utskrivning på 1 samband med utskrivning på
försök ålagt patient att iakttaga sär- försök ålagt patient att iakttaga sär-
skilda föreskrifter eller ställt honom skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär under tillsyn eHer lämnat besvär över läkares beslut i sådana frägor över läkares beslut I sådana frågor helt eller delvis utan bifall. helt eller delvis utan bifall. I övrigt får talan mot utskrivningsnämnds beslut enligt denna lag föras endast i fall som avses I 268. "Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.
24 8
Talan enligt 21 eller 22 § får föras Talan enligt 21 eller 228 fär föras
av den som enligt 18§ äger ansöka av den som enligt 18 § första stycket
om utskrivning. Talan får föras äger ansöka om utskrivning. Talan utan inskränkning till viss tid. I frå- får föras utan inskränkning till viss
gå om prövning av talan enligt 21§ tid. I fråga om prövning av talan
äger bestämmelsen i 188 tredje enligt 218 äger bestämmelsen i 188 stycket motsvarande tillämpning. fiärde stycket motsvarande tilllämpning.
Denna lag träder i kraft den I juli 1980.
! Senaste lydelse 1971: 638. " Senaste lydelse 1971: 638.
4 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)
Härigenom föreskrivs att 418 rättshjälpslagen (1972: 429)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
415” Rättshjälp genom offentligt biträ- Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i mål eller ärende de lämnas I mål elter ärende
I. hos utskrivningsnämnd eller J. hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden angäende in- psykiatriska nämnden angaende intagning enligt 8 eller 9§ eller ut- tagning enligt 8 eller 98 eler utskrivning enligt 16 eller 198 lagen skrivning enligt J6 eller 198 lagen
(1966: 293) om beredande av sluten (1966: 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa falt, psykiatrisk vård i vissa fall. 2, hos beslutsnämnd eller psykta- 2. hos beslutsnämnd eller psykia-
triska nämnden angående inskriv- triska nämnden angående inskriv-
ning i eller utskrivning från vård- ning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enhigt la- hem eller specialsjukhus enligt la-
gen (1967: 940) angående omsorger gen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings- om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskol- störda eller placering av särskolelev enligt 28 § samma lag. elev enligt 28 § samma lag, 3. hos förvaltningsdomstol an- 3. hos förvaltningsdomstol angående tvängsintagning i allmän gående tvängsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare värdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) enligt [8 eller 55 § lagen (1954: 579)
om nykterhetsvård eller kvarhäl- om nykterhetsvård eller kvarhäl-
lande enligt 45 § samma lag, lande enligt 45 § samma lag.
4, angående omhändertagande 4. angående omhändertagunde för samhällsvård enligt 29 § barna- för samhällsvård enligt 298 barna-
vårdslagen (1960:97) eter utred- värdslagen (1960:97) eller utredning enligt 30 § samma lag eller an- ning enligt 30 § samma lag eller angående sådan samhällsvärds slut- gående sådan samhällsvärds slutliga upphörande enligt 42§ samma liga upphörande enligt 428 samma lag, lag, 5. hos förvaltningsdomstol an- 5; hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning gående intagning i eller utskrivning
från ungdomsvårdsskola enligt bar- från ungdomsvärdsskola enligt bar-
navårdslagen (1960: 97), navärdslagen (1960: 97), 6. angäende förpassning eller ut- 6. angående utvisning enligt 38, visning — enligt — utlänningslagen 43, 47 eller 48§ utlänningslagen (1954:193) samt vid utredning hos (1980:000) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har upp- polismyndighet när fråga har upp-
kommit om förpassning eller ut- kommit om utvisning enligt anvisning. givna lagrum.
7. angående avvisning enligt ut- 7. angående avvisning enligt ut-
länningslagen, dock ej hos polis- länningslagen, dock ej hos polis-
t Lagen omtryckt 1979: 240. ” Senaste lydelse 1979: 690,
Prop. 1979/80: 96 277 än
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
myndighet. sävida icke anledning myndighet. såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet föreligger att överlämna ärendet till den centrala utlänningsmyndighe- statens invandrarverk eller utlänten eller utlänningen enligt 358 ningen enligt 50 eller 52§ samma samma lag hällits i förvar längre än lag hållits i förvar längre än en vecen vecka, ka.
8. angaende verkställighet enligt 8. angående verkställighet enligt
utfänningslagen. om anledning före- utlänningslagen, om anledning föreligger att underställa ärendet den ligger att överlämna ärendet till stacentrala = utlänningsmyndigheten tens invändrarverk med stöd av 85 med stöd av 58 § andra stycket sam- eller 86 § samma lag eller hänskjuta ma lag eller hänskjuta ärendet dit ärendet dit med stöd av 878 samma med stöd av 58 § tredje stycket sam- lag eller om utlänningen enligt 50
mu lag eller om utlänningen enligt eller 52§ samma lag hällits i förvar 35§ samma lag hållits i förvar längre än en vecka.
längre än en vecka,
9. angående föreskrifter som 9. angående föreskrifter som
meddelats enligt 10 §, 348 eller 51 § meddelats enhgt 1338, 488 eller 7458 femte stycket utlänningslagen. andra stycket utlänningslagen,
10. angående hemsändande av 10. angående hemsändande av
utlänning med stöd av 77/8 första utlänning med stöd av 104§ första stycket utlänningstlagen, stycket utlänningslagen. 11. angående förverkande av vill- [1]. angående förverkande av vill-
korligt medgiven frihet enligt 26 korligt medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken. kap. brottsbalken.
12. angående återintagning i an- 12. angäende återintagning i anstalt enligt 30 kap. brottsbalken. stalt enligt 30 kap. brottsbalken, 13. angående verkställighet ut- 13. angående verkställighet ut-
omlands av frihetsberövande på- omlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om följd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark. Finland. samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verk- Island och Norge angående verk-
ställighet av straff m. m. eller lagen ställighet av straff m. m. eller lagen (1972: 260) om internationellt sam- (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av arbete rörande verkställighet av
brottmälsdom. brottmälsdom, 14. angående utlämning enligt la- 14. angäende utlämning enligt la-
gen (1970:375) om utlämning un gen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling, om värd eller behandling,
5, angående kastrering enligt la- 15. angående kastrering enligt la-
gen (1944: 133) om kastrering. om gen (1944: 133) om kastrering. om
giltigt samtycke till åtgärden ej läm- giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats. nats, 16. hos regeringen enligt I $ and- 16. hos regeringen enligt I $ andra stycket lagen (1975: 1360) om ra stycket lagen (1975: 1360) om tvängsåtgärder i spaningssyfte i vis- tvängsätgärder i spaningssyfte i vis-
så fall. sa fall.
Denna lag träder i kraft den I juli 1980.
Innehåll
PrOpOSilON ooooeeeeserreree rer ess r are r ses sars res rskr skrala
Propositionens huvudsakliga innehåll sosssssss ss reser s ses serierna Propositionens lagförsläg oss rseresr rr rer ere rester rer rer rr sa
1. Förslag till utlänningsläg =ooooosseersererr sr er srer ser ester rss 2, Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken «..sossosos vs. e oo. 3. Förslag ull lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av
sluten psykiatrisk värd i vissa fålloo0oosorsss ess ss ess rss rss era
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 1980 .. 26 I Inledning ososooosssererssereerrrerer er ere rer r er rs ere rss resa 2 Allmän mOtiveriDg s.sooerserrrrsererer er rrr rr ers reser reses sa I1J I InledniNng sosooorererererrrererrrerr ere rr rr rs rs rek ers rss
fJ 2 Skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd före inresan ba 3 Vissa andra tillståndsfrägör ooosoooscsesssesssses ss ess se sa
to 4 Skyddet åt flyktingar och vissa andra grupper 2.4.1 Flyktingbegreppet M.M. sossoosorereerersserse rss sa 2.4.2 Flyktingförklaring oosoossoosssererers sees rer es rss eta 2.4.3 Skyddet ät vissa andra grupper ssossssssssssess sierra 2.4.4 Skyldighet att överlämna avvisningsärende till SIV m. m.
2.5.1¶I Inledning Inledning osoooooeerereserrseres ere reser sasse s a ses
2.5. 2 AVVISNIDB ooseeoreereeeeeerrereser re rr rer rer rer ers
2.5.3 3 Förpassning FÖIPaSSNINE mososoreererrreerrssrerrese rs ars ss ss sena
2.5.4 4 Förvisning FÖPVISNINg oosoooosrerrerrrerrerer reser sees rss kr rea
2.5.5 5,5 Utvisning Utvistillg sosse eerrrererreereser rss rss ss rese ss e ta
2 5.6 Avlägsnandeformernas benämning 70
2.5.7¶Hemsändnifng osoresrererresressrerer rer rss reses
2.6 Återbrytning av lagakraftvunna avlägsnandebeslut 74 2.6.1 Allmänna synpunkter sosoooososssssssssssse sis s ses 74 2.6.2 Återbrytning av avvisnings- och utvisningsbeslut utom vad gäller utvisning på grund av brott eller asocialitet 2.6.3 Återbrytning av beslut om utvisning på grund av brott eller asocialitet
2.7¶Tvängsmedel sosooosoossreeeerssserrssessree ss ss ss oss oss
2.8 Olovlig Vistelse more erresessrerrerr ers rss rss s ser eran sne 2.9 Ansvarsbestämmelserna Upprättade lagförslag B'N Specialmotivering 'A Hemställan > Beslut
Utdrag av lagrådets protokoll den 21 februari 1980 -...s0000 00000.
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 1980
med beslut om proposition I Lagförslägen sossosesererrereereeereesereresr rer reser reser ers sera
2 Statsfinansiella effekter av föÖrslägen = ssssoossssssssssssss ses ra 3 Hemställäft sossossoseererererre rer rer reser er rr r ere rer rss ss ess 4 Beslut
Bilagor till lägrådsrenpussen I Utlänningsläagkommittens sammanfattning av utredmngsbetänkan-
det 139 2 Kommittéförslagets lagtext 3 Utlaånningslagen i dess gällande lydelse =ooosossosss es rss seen oa 162 4 Sammanställning av remissytträndela oocssssssssssssss ss ss ss oa 179 5 De remitterade lagförslägen =osssososser errors ose rer rer reser sea 200
Norstedts Trycker, Stockholm 1980