RH 2019:17

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson, hovrättsrådet Mari-Ann Roos, referent, och tf. hovrättsassessorn Dennis Andreev) anförde i dom den 19 juni 2019 följande.

DOMSKÄL

- - -

Målet avgjordes i tingsrätten utan huvudförhandling. När ett mål avgörs på det sättet ska domen enligt 30 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. I den första kommentaren till denna bestämmelse uttalades att för-undersökningen därvid inte ingår som självständigt processmaterial, sär-skilt inte i de delar som innehåller förhörsutsagor. Det sades dock vidare att det inte torde finnas hinder mot att rätten tar hänsyn till upplysningar av mera objektiv karaktär ur förundersökningen, såsom uppgifter om brottsplatsen och den tilltalades levnadsomständigheter. (Se N. Gärde m.fl. Nya rättegångsbalken 1949, s. 405.) Det har ifrågasatts om sistnämn-da uttalande har något stöd i förarbetena och i det sammanhanget upp-märksammats att endast högre rätt vid tiden för uttalandena hade möjlighet att avgöra brottmål i sak på handlingarna. (Se Fitger m.fl., Rättegångs-balken m.m., 2018-12-18, Zeteo, kommentaren till 30 kap. 2 §.)

Den 1 november 2008 utökades möjligheterna för tingsrätterna att avgöra brottmål utan att hålla huvudförhandling. Sålunda får rätten enligt 45 kap. 10 a § 3 rättegångsbalken utan sådan förhandling meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. Det förhållandet att den tilltalade förnekar gärningen utesluter inte att målet kan avgöras på ett sådant sätt. Som exempel på mål där bestämmelsen skulle kunna vara tillämplig angavs i förarbetena bl.a. trafikbrott, brott mot knivförbudslagen och ringa narkotikabrott. Det noterades vidare att det kunde bli aktuellt att åklagaren i mål om hastighetsöverträdelser åberopar primärrapporter samt att dessa i bevishänseende är att betrakta som skriftliga berättelser och i enlighet med 35 kap. 14 § rättegångsbalken tillåtna att lägga fram på det sättet. (Se prop. 2004/05:131 s. 142 och 251 f.) Någon diskussion i förhållande till bestämmelsen i 30 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken, om vad som vid sådan handläggningsform kan läggas till grund för domen, synes inte ha gjorts vare sig i detta lagstiftningsärende eller i det som föregick den utvidgade möjligheten för hovrätterna att med stöd av 51 kap. 13 § samma balk avgöra mål utan att hålla huvudförhandling (se beträffande sistnämnda prop. 2015/16:39).

Att åklagaren i brottmål har bevisbördan för den tilltalades skuld är ett uttryck för den s.k. oskuldspresumtionen och omfattas av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. I detta ligger också att bedömningen av om ett åtal är styrkt ska grundas på den bevisning som åberopas. En annan grundläggande princip i brottmål är den s.k. kontradiktoriska principen, som innebär bl.a. att parterna inom ramen för processen ska få ta del av och bemöta varandras argumentation och bevisning. Denna princip kommer till uttryck i artikel 6.3 d Europakonventionen, enligt vilken den som blivit anklagad för brott har rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen som åberopats av motparten (jfr NJA 2003 s. 486). Mot denna bakgrund framstår enligt hovrättens mening uttalandena i 1949 års kommentar till bestämmelsen i 30 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken, att förhörsutsagor inte ingår som självständigt processmaterial vid avgöranden utan huvudförhandling, som fortsatt välgrundade.

Åklagaren har i det aktuella målet åberopat M.S:s egna uppgifter, beslutet om tvångsåtgärder enligt lagen (1971:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) samt fotografi och beslagsprotokoll avseende kniven.

Av den skriftliga bevisningen framgår att kniven, av typen matbestick, påträffades i samband med att M.S. omhändertogs enligt LOB och att den låg i jackans vänstra innerficka. M.S. har vid förhör under förundersökningen sagt att han inte visste att han hade kniven på sig och kunde därför varken erkänna eller förneka brott. Vidare framgår att han uppgett att han blev väldigt förvånad när kniven påträffades, att han inte hade något minne av att han stoppat på sig kniven, men att det var möjligt att han av misstag fått den med sig från någon restaurang eller att någon placerat den i hans ficka.

Tingsrätten har utöver de faktiska omständigheterna motiverat den fällande domen med det förhållandet att M.S. i samband med omhändertagandet skulle ha sagt att han skulle använda kniven mot andra människor. Denna uppgift finns inte i den av åklagaren åberopade bevisningen utan återfinns i en av polisen upprättad promemoria över den misstänktes beteende sedan polis kommit till platsen samt i ett vittnesförhör med en ordningsvakt under förundersökningen. M.S. har inte heller haft möjlighet eller anledning att förhöra eller låta förhöra de nu aktuella uppgiftslämnarna. Det saknas redan därmed förutsättningar för att grunda domen på dessa uppgifter. Hovrätten kan härutöver konstatera att uppgifterna inte heller kan betraktas som sådana skriftliga berättelser som i enlighet med bestämmelsen i 35 kap. 14 § rättegångsbalken hade kunnat åberopas som skriftligt bevis och läggas till grund för tingsrättens avgörande.

Hovrätten bedömer att den av åklagaren åberopade bevisningen inte är tillräcklig för att det mot M.S:s förnekande kan anses ställt bortom rimligt tvivel att han uppsåtligen eller av oaktsamhet innehaft kniv på allmän plats. Åtalet mot honom ska därför ogillas. - - -. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

DOMSLUT

Med upphävande av tingsrättens dom ogillade hovrätten åtalet - - -.