RH 2021:3

Fråga om ansvar för grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Befattningen avsåg uppgifter om 37 försvarsanläggningar som lagrats i digitala filer. Även fråga om straffvärde och betydelsen av brottslighetens art vid påföljdsvalet.

Helsingborgs tingsrätt

Åklagare väckte talan mot N.N. för grov obehörig befattning med hemlig uppgift enligt följande gärningsbeskrivning.

N.N. har den 21 november 2017 i bostaden i Perstorp, utan syfte att gå främmande makt tillhanda, obehörigen tagit befattning med hemliga uppgifter om de 37 försvarsanläggningar som framgår av bilaga B – – –. Ett uppenbarande av uppgifterna till främmande makt skulle medföra men för Sveriges säkerhet.

Gärningen är att bedöma som grov eftersom de hemliga uppgifterna rört förhållanden av stor betydelse för rikets försvar.

N.N. bestred ansvar för brott. Han vidgick att han tagit befattning med de i målet aktuella uppgifterna genom att uppgifterna har funnits lagrade i digital form på en dator som tillhör honom och fanns i hans hem. Han förnekade insikt dels om att materialet – var för sig eller sammantaget – har rört förhållanden av hemlig natur, dels om att uppenbarande av uppgifterna för främmande makt skulle kunna utgöra men för rikets säkerhet. Han gjorde också gällande att hans befattning med materialet inte kunde utgöra grovt brott.

Tingsrätten (lagmannen Ylva Norling Jönsson samt nämndemännen Britt Olsson, Mikael Wåhlin och Arne Silfvergren) dömde i dom den 7 maj 2020 N.N. i enlighet med åtalet för grov obehörig befattning med hemlig uppgift till fängelse i åtta månader. Tingsrätten anförde följande i ansvarsfrågan.

DOMSKÄL

N.N. har olovligen tagit befattning med hemliga uppgifter

Av utredningen framgår att hemliga uppgifter om 37 försvarsanläggningar funnits lagrade i en dator som påträffats i N.N:s bostad den 21 november 2017. Delar av materialet har också funnits på två separata hårddiskar. N.N. har vidgått att han tagit befattning med de hemliga uppgifterna.

Uppgifternas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet

Åklagaren har i denna del åberopat vittnesförhör med F.M. från Försvarsmakten. Vittnet har på ett initierat och utförligt sätt redogjort för den s.k. menbedömning som gjorts och getts in i målet. Det saknas skäl att ifrågasätta dessa uppgifter. Härigenom är det utrett att ett röjande av de hemliga uppgifterna för främmande makt skulle innebära betydande men för Sveriges säkerhet.

N.N. har haft uppsåt till gärningarna

N.N. har gjort gällande att hans uppsåt varken täckte att uppgifterna var hemliga eller att ett uppenbarande av uppgifterna för främmande makt skulle medföra men för Sveriges säkerhet. Han har berättat bl.a. följande. Han har haft ett brinnande intresse för militärhistoria framför allt med inriktning på svenska försvarsanläggningar och bl.a. deltagit i öppna visningar av gamla bunkrar. Under en period för omkring 10 år sedan var han aktiv i olika grupper på internet och reste även runt i Skåne för att titta på – som han uppfattat det – äldre försvarsanläggningar. Genom en kamrat kom han i kontakt med andra personer som han uppfattade som betydligt mer insatta än han själv och som han besökte några äldre försvarsanläggningar tillsammans med. Personerna verkade väldigt avancerade, de hade bl.a. nycklar till låsta bommar och medförde vissa mätinstrument. N.N. tyckte att det kändes obehagligt och att personernas intresse hade en annan dimension än hans. Han ville därför inte följa med på fler utflykter. – Han har mail-växlat med en av personerna och också tagit emot CD och DVD-skivor på posten som innehöll en massa mappar. Han tittade på en del av materialet men tyckte inte att det var jätteintressant. Eftersom det tog lång tid att öppna materialet från skivorna laddade han ner materialet till sin dator. Han hade externa hårddiskar och la en del kopior där. I efterhand förstår han att han har gjort fel. – Datorn var trasig och skulle kastas.

Tingsrättens bedömning av uppsåtsfrågan

N.N:s påstående att han skulle ha tagit emot och laddat ner ett så omfattande material som det nu aktuella utan att ta del av det framstår inte som trovärdigt. Utredningen visar att materialet sparats på datorn på olika platser och under olika rubriker samt att i vart fall delar av materialet kopierats flera gånger.

N.N. har således inte bara passivt tagit emot uppgifterna utan också hanterat dessa. Av utredningen framgår vidare att N.N. haft e-postkorrenspondens med den person som han säger att han fått materialet av. Korrespondensen avser militäranläggningar med beskrivningar av förhållanden på platsen. Sammantaget anser tingsrätten att N.N:s påstående om att han inte tagit del av materialet kan lämnas utan avseende. Det kan i stället hållas för visst att N.N. kände till innehållet i materialet. Med hänsyn till hans intresse för militärhistoria och försvarsanläggningar måste han ha insett att uppgifterna kunde vara hemliga och att ett röjande av de hemliga uppgifterna för främmande makt kunde innebära betydande men för Sveriges säkerhet. Han har trots detta tagit befattning med uppgifterna och har således uppenbarligen förhållit sig likgiltig till den risken. Hade han varit säker på att uppgifterna var hemliga och att det kan medföra en kännbar skada för Sveriges säkerhet om andra länder fått tillgång till uppgifterna hade han ändå tagit befattning med dem. N.N. har följaktligen handlat med uppsåt.

Gärningarna ska rubriceras som grovt brott

Det är fråga om en betydande mängd uppgifter om förhållanden av stor betydelse för rikets säkerhet. Gärningen ska därför bedömas som åklagaren gjort.

Sammanfattning av tingsrättens bedömning i skuldfrågan

Tingsrätten anser att åklagaren har bevisat att N.N. uppsåtligen tagit befattning med hemliga uppgifter om 37 försvarsanläggningar. I målet är visat att ett uppenbarande av de uppgifter som åtalet avser för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet. N.N. måsta ha insett att det fanns en betydande risk för att uppgifterna var hemliga och att uppgifternas uppenbarande för främmande makt kan innebära betydande men för Sveriges säkerhet. Den risken har han varit likgiltig för. Gärningarna ska bedömas som grov obehörig befattning med hemlig uppgift, eftersom de hemliga uppgifterna rört förhållanden av stor betydelse för Sveriges försvar. N.N. ska därför dömas enligt 19 kap. 8 § brottsbalken för grov obehörig befattning med hemlig uppgift.

Påföljd

N.N. förekommer inte i belastningsregistret. Han har bedömts lämplig för och samtyckt till samhällstjänst.

Straffskalan för grov obehörig befattning med hemlig uppgift innehåller enbart fängelse, högst fyra år. Stockholms tingsrätt dömde en person för grov obehörig befattning med hemlig uppgift den 22 januari 1982 till sex månaders fängelse. Göteborgs tingsrätt dömde den 15 januari 2020 en person för grov obehörig befattning med hemlig uppgift till fängelse ett år. Domen har överklagats av båda parter. Åklagaren har uppgett att han anser att straffvärdet för gärningarna i den domen bör vara ett och ett halvt till två års fängelse samt att straffvärdet för de brott som N.N. gjort sig skyldig till överstiger ett års fängelse. Såvitt tingsrätten kunnat finna finns ingen annan påföljdspraxis på området.

Viss vägledning för påföljdsfrågan kan hämtas från Svea hovrätts dom den 17 september 2010 i mål nr B 2575-10 och Svea hovrätts dom den 2 april 2019 i mål nr B 6913-18 som avser olovlig underrättelseverksamhet mot person, grovt brott, enligt 19 kap. 10 b § första och andra styckena brottsbalken, vilket brott har en straffskala som omfattar fängelse lägst sex månader och högst fyra år. En väsentlig skillnad mot den brottslighet N.N. gjort sig skyldig till är att gärningsmännen i de nyss nämnda domarna dels haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda och dels aktivt anskaffat de aktuella uppgifterna. Påföljderna bestämdes till fängelse ett år och tio månader respektive ett år och åtta månader. Tingsrätten anser att det brott N.N. gjort sig skyldig till är betydligt mindre allvarligt än brotten i de ovan nämnda domarna.

Det kan också finnas anledning att göra en jämförelse med brotten mened och övergrepp i rättssak både vad gäller straffvärde och art. Mened och övergrepp i rättssak är brott som riktar sig mot rättssamhället och har samma straffskala som olovlig befattning med hemlig uppgift. Det brott som N.N. gjort sig skyldig till riktar sig mot Sveriges säkerhet. Syftet att skydda rättssamhället och syftet att skydda Sveriges säkerhet tar båda sikte på för samhället viktiga intressen. Straffvärdet för menedsbrott av normalgraden anses ofta vara fyra–sex månaders fängelse medan ett fängelsestraff som överstiger sex månader sällan döms ut. Mened betraktas som ett brott av sådan art att det i de flesta fall bestraffas med fängelse, trots att brottets straffvärde i sig skulle möjliggöra utdömande av en icke frihetsberövande påföljd. Även övergrepp i rättssak av normalgraden har ansetts vara brott av sådan art att starka skäl talar för att fängelse ska väljas som påföljd i normalfallet. För gärningar med ett straffvärde motsvarande tre–fyra månaders fängelse och uppåt synes fängelse också i allmänhet dömas ut. Av kriminalstatistik för 2018 framgår att det genomsnittliga fängelsestraffets längd var fem månader (Studier rörande påföljdspraxis m.m., Martin Borgeke och Catharina Månsson s. 1007.).

Enligt tingsrättens mening rör det sig i detta fall om allvarlig brottslighet. Den fara för betydande men för Sveriges säkerhet som gärningarna inneburit, om uppgifterna kommit till främmande makts kännedom, har varit betydande. Det bör framhållas att denna risk inte har varit oväsentlig, mot bakgrund av hur materialet förvarades. Det är av avgörande betydelse att uppgifter om Sveriges försvar hemlighålls. Mot den bakgrunden anser tingsrätten att de gärningar som N.N. gjort sig skyldig till har ett straffvärde som motsvarar åtta månaders fängelse. Det finns en risk att N.N. kan förlora sitt arbete till följd av tingsrättens dom. Den risken är emellertid inte tillräckligt konkret för att påverka straffvärdet. Tingsrätten anser inte heller att brottsligheten ligger så långt tillbaka i tiden att straffet bör reduceras av den anledningen.

Brottets straffvärde är inte så högt att fängelse av den anledningen måste väljas som påföljd. Tingsrätten har inte kunnat finna några uttalanden i lagförarbeten eller praxis som anger att den nu aktuella brottstypen ska särbehandlas på grund av dess art. Högsta domstolen har uttalat att det finns anledning att iaktta stor försiktighet med att utan uttryckligt stöd i lagförarbeten bygga vidare på en allmänpreventiv grund när det gäller vilken inverkan som brottets art kan få i olika fall och att utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till dess art är begränsat. I NJA 2014 s. 559 beskrivs ändå ett visst utrymme för att bedöma ett brott som artbrott utan tidigare stöd i förarbeten eller praxis.

När det gäller vad som skulle kunna få betydelse för frågan, om ett visst brott trots avsaknad av stöd i lagförarbeten eller i tidigare praxis – och trots vad som nyss har sagts om att utrymmet för det är begränsat – bör särbehandlas med hänvisning till dess art, får lagförarbetena förstås på det viset att det åtminstone delvis är fråga om andra förhållanden än sådana som inverkar på straffvärdet (jfr p. 22). Nära till hands ligger att se det så, att det rör sig om det särskilda behovet av normbildning som den aktuella brottstypen kan föranleda (jfr här vad som i prop. 1997/98:96, som i detta hänseende inte ledde till lagstiftning, på s. 116 talas om en förväntan att på en generell nivå uppnå moralbildande eller moralförstärkande effekter och en avskräckningseffekt som motverkar den aktuella typen av brott). Behovet av normbildning kan ha sin grund exempelvis i att det typiskt sett rör sig om svårupptäckta brott eller att brottstypen innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen (jfr p. 21 beträffande vad som i förarbetena till 1989 års reform talas om att en brottslighet har blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former).

Tingsrätten har funnit att den nu aktuella brottsligheten har ett straffvärde som inte i sig utesluter andra påföljder än fängelse. Allmänpreventiva skäl av det slag som omnämns i Högsta domstolens ovan återgivna uttalande medför emellertid enligt tingsrättens bedömning att brottet normalt får anses vara av sådan art att en presumtion för fängelse som påföljd föreligger. Som angetts ovan anser tingsrätten också att viss ledning angående brottets art kan sökas i en jämförelse med brotten mened och övergrepp i rättssak. Eftersom tidigare praxis saknas är det inte fråga om att införa ett artvärde för en brottstyp som tidigare ansetts sakna artvärde. Tingsrätten håller det också för troligt att brottstypen skulle ha ansetts ha ett inte obetydligt artvärde om frågan prövats tidigare. Mot den bakgrunden och tingsrättens ovan redovisade bedömning av brottslighetens straffvärde samt då N.N:s personliga förhållanden inte föranleder annan bedömning, bör påföljden bestämmas till fängelse i åtta månader.

– – –

Både åklagaren och N.N. överklagade tingsrättens dom. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma N.N. till ett längre fängelsestraff än vad tingsrätten bestämt. N.N. yrkade att åtalet skulle ogillas eller att hovrätten åtminstone skulle bedöma brottet som brott av normalgraden. Under alla omständigheter yrkade han att hovrätten skulle mildra påföljden. Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkande.

Åklagaren justerade gärningstiden till att omfatta perioden den 21 januari 2010–21 november 2017.

Vidare förtydligade åklagaren gärningsbeskrivningen på så sätt att det förfarande enligt 19 kap. 5 § brottsbalken som han gjorde gällande att N.N. var ansvarig för enligt 7 § samma kapitel och balk var att denne, enligt 5 § andra stycket, obehörigen tagit befattning med föremål som innefattar uppgifter om försvarsanläggningar.

Hovrätten (hovrättslagmannen Björn Hansson, hovrättsråden Lars Lindblad och Catharina Månsson, referent, samt nämndemännen Håkan Rosenkvist och Bo-Eric Nordberg) ändrade i dom den 23 november 2020 tingsrättens dom och bestämde påföljden till fängelse i ett år. Hovrätten anförde följande i ansvarsfrågan.

DOMSKÄL

Skuld

Målet gäller frågan om ansvar för befattning med uppgifter om de 37 försvarsanläggningarna som upptas i den handling – – – som i tingsrätten getts in som bilaga till stämningsansökan. Bilagan omfattas av försvarssekretess enligt 15 kap. 2 § offentlighets- och sekretslagen (2009:400).

N.N. har även i hovrätten bestritt ansvar för brott med hänvisning till att han varken haft uppsåt till att uppgifterna rört något förhållande av hemlig natur eller till att ett uppenbarande av uppgifterna till främmande makt skulle medföra men för Sveriges säkerhet.

N.N. har vidgått att han i sitt hem under den tidsperiod som åtalet avser tagit befattning med de i målet aktuella uppgifterna genom att de funnits lagrade i digitala filer i hans dator samt på två andra lagringsmedier dit han säkerhetskopierat filerna. Han har uppgett att säkerhetskopieringen gjorts i samband med ominstallation av datorn samt att datorn varit obrukbar sedan 2015.

Genom N.N:s egna uppgifter och utredningen i övrigt är det utrett i målet att han genom innehavet av filerna befattat sig med uppgifterna under den påstådda åtalstiden. I bedömningen om han därmed enligt 19 kap. 5 § andra stycket brottsbalken också befattat sig med föremål som innefattar de i målet aktuella uppgifterna konstaterar hovrätten att begreppet föremål enligt bestämmelsen inte har några formella begränsningar. Enligt hovrätten bör begreppet, förutom materiella föremål, även omfatta immateriella föremål så som digitala filer (jfr tolkningen av begreppet hjälpmedel i 23 kap. 2 § brottsbalken i ”Uppgörelsen i Kassmyra” NJA 2018 s. 512 I p. 18). Under alla förhållanden har de digitala filerna funnits på materiella föremål (lagringsmedier) som N.N. befattat sig med. N.N. har således, enligt 19 kap. 5 § andra stycket brottsbalken, befattat sig med föremål som innefattar de i målet aktuella uppgifterna. Detta är ett förfarande som kan omfattas av straffansvar enligt 19 kap. 7 § brottsbalken.

Åklagaren har gjort gällande att uppgifterna är hemliga och att N.N:s befattning med dem varit obehörig.

N.N. har i hovrätten justerat sin inställning i frågan om materialet rört förhållande av hemlig natur. Han har nu gjort gällande att endast en liten del av materialet rört förhållande av hemlig natur och att detta framträder först vid en samlad studie av materialet.

Med uttrycket ”förhållande av hemlig natur” i 19 kap. 7 § brottsbalken menas sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och som inte heller har blivit allmänt känt. En sådan avsikt bör ha kommit till uttryck på något sätt, t.ex. genom hemligstämpling, order eller anslag. Det finns inget krav att uppgiften har hanterats i sekretesskyddad verksamhet utan avgörande för bedömningen är om uppgiften skulle ha omfattats av en sekretessbestämmelse om den förekommit i det allmännas verksamhet. (Se prop. 2013/14:51 s. 22 f.)

I detta fall har de uppgifter som N.N. befattat sig med gällt anläggningar som varit skyddsobjekt. Skyddsobjekt omfattats av försvarssekretessen enligt 15 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen. För anläggningarna har avbildningsförbud gällt. Alla fotografier av anläggningarna har därför varit av hemlig natur. Materialet består emellertid av även andra uppgifter. Också dessa uppgifter är direkt kopplade till anläggningarna.

Vittnet F.M. har uppgett att om den sammanställning av filer som N.N. innehaft och hanterat i stället hade hanterats inom Försvarsmaktens verksamhet hade materialet varit hemligstämplat. Hovrätten finner inte skäl att ifrågasätta den bedömningen. Huruvida enstaka uppgifter var för sig skulle kunna ha varit att betrakta som allmänt kända vid gärningstidpunkten saknar enligt hovrätten betydelse. Detta eftersom det är sammanställningen som är föremål för prövning. N.N. har följaktligen hanterat hemliga uppgifter.

N.N:s befattning med de hemliga uppgifterna har inte sin grund i en statlig tjänsteplikt eller i att han annars på särskild grund fått tillåtelse att hantera dem (jfr Stefan Johansson m.fl., Kommentaren till Brottsbalken m.m., JUNO den 6 maj 2020, Nordstedts Juridiks kommentar till 19 kap 5 § brottsbalken). Hans befattning har därför skett obehörigen.

För att N.N:s befattning ska utgöra en otillåten gärning enligt 19 kap. 7 § brottsbalken krävs även att ett uppenbarande av uppgifterna till främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet. Åklagaren har t.o.m. påstått att men skulle uppkomma och har till stöd härför åberopat en skriftlig menbedömning, som upprättats inom Försvarsmakten, samt förhör med vittnet F.M.

Hovrätten finner genom vad som framkommit av den skriftliga menbedömning som upprättats inom Försvarsmakten och av vittnesförhöret med F.M. att det beträffande var och en av anläggningarna är styrkt att ett uppenbarande av uppgifterna till främmande makt inte enbart kunnat, utan även skulle, medföra men för Sveriges säkerhet. Även om vissa enskilda uppgifter, om de bedömdes var för sig, inte skulle kunna bedömas som farliga konstaterar hovrätten att det uppenbart är fråga om ett systematiskt insamlat material varför det är sammanställningen som sådan som är relevant för bedömningen.

I den skriftliga bedömningen har menet för anläggningarna i huvudsak bedömts vara ”icke obetydligt”.

Försvarsmakten och vittnet har emellertid – förutom en menbedömning beträffande varje anläggning – även gjort en samlad menbedömning. Den samlade bedömningen utgår från att den sammantagna konsekvensen av att flera uppgifter röjs överstiger konsekvensen för en enskild uppgift (s.k. aggregation) och har för såväl Försvarsmaktens som för vittnets del utmynnat i att ett uppenbarande för främmande makt av det samlade materialet skulle föranleda betydande men för Sveriges säkerhet. Hovrätten finner inte skäl att ifrågasätta den bedömningen.

När det gäller frågan om N.N. haft uppsåt som täcker alla objektiva rekvisit i gärningsbeskrivningen kan det genom hans egna uppgifter inledningsvis konstateras att han haft en direkt avsikt att befatta sig med materialet som sådant. Han har tagit emot filerna och laddat ner dem. N.N. har dock invänt att han enbart tittat på ett par av mapparna i materialet och därför inte haft kännedom om materialets samlade innehåll.

I denna del delar hovrätten tingsrättens bedömning att N.N:s uppgifter att han inte kände till innehållet i materialet kan lämnas utan avseende. Även hovrätten utgår därför från att N.N. haft insikt i materialets samlade innehåll.

I bedömningen av vad N.N. har haft för insikt i fråga om materialets hemliga natur är det av särskilt intresse att han berättat att han känt obehag beträffande hur personen han fått materialet ifrån tidigare agerat när de tillsammans besökt några anläggningar. Med samma person har han för övrigt haft en mejlkonversation om risker för att larm går vid anläggningsbesök. Därtill kommer omständigheten att N.N. sorterat in vissa filer i en mapp som han gett beteckningen att den inte skulle delas. Beträffande den hanteringen har han uppgett att han trodde att innehavet var tillåtet även om han ansåg att materialet var av känslig natur. Mot bakgrund av materialets samlade innehåll samt N.N:s intresse för militärhistoria och försvarsanläggningar framstår det för hovrätten dock som uppenbart att han vid tiden för gärningen betraktat det som praktiskt taget säkert att det varit fråga om material som rört förhållande av hemlig natur. Hans uppsåt har därför omfattat även denna gärningsomständighet.

På samma bedömningsgrunder är det hovrättens slutsats att N.N. vid tidpunkten för gärningen likaså betraktat det som praktiskt taget säkert att ett uppenbarande av uppgifterna till främmande makt kunnat medföra men för Sveriges säkerhet. Han har därmed gjort sig skyldig till obehörig befattning med hemlig uppgift. Fråga är dock om hans uppsåt omfattat inte enbart en risk för men utan även ett förverkligande av risken, så som åklagaren påstått. Bedömningen får betydelse för brottets rubricering och straffvärde.

Det framstår som rimligt att anta att var och en som befattar sig med material av denna omfattning och som varit systematiskt insamlat och redovisat i vart fall skulle ha uppfattat det som troligt att det skulle medföra betydande men för Sveriges säkerhet om främmande makt fick tillgång till det. Inget i målet talar mot att även N.N. har dragit en sådan slutsats när han tog del av materialet. Tvärtom finns stöd för en sådan bedömning av hans insiktsgrad i dels att han sedan tidigare haft ett stort intresse för försvarsanläggningar, dels att han uppfattat den person som han fått materialet ifrån som mer avancerad än han själv. Hovrätten gör bedömningen att även om N.N. hade haft insikt i att det skulle medföra betydande men för Sveriges säkerhet om främmande makt fick tillgång till materialet hade det inte avhållit honom från att befatta sig med detta. Han har därmed varit likgiltig inför den omständigheten att menet skulle varit betydande.

N.N. ska därmed dömas för den åtalade gärningen.

Rubricering

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning i rubriceringsfrågan.

Påföljd

Straffet för grov obehörig befattning med hemlig uppgift är fängelse i högst fyra år. Frågan är då vilket straffvärde det aktuella brottet har.

Omständigheten att befattningen avsett en stor mängd uppgifter om förhållande av stor betydelse har i detta fall inte enbart betydelse för gradindelningen utan även för straffmätningen. Ett uppenbarande för främmande makt av det samlade materialet skulle innebära ett betydande men för Sveriges säkerhet. Graden betydande men är den näst högsta nivån på den femgradiga skala som Försvarsmakten tillämpar. N.N:s handlande har därför varit av mycket farligt slag och detta är en omständighet som påverkar straffvärdet i höjande riktning. Därtill kommer att N.N. under en lång tid befattat sig med uppgifterna och inte vidtagit några försiktighetsåtgärder vid hanteringen. T.ex. fanns de fram till 2015 på en dator som var uppkopplad mot Internet.

Enligt hovrätten är straffvärdet högre än vad tingsrätten funnit och motsvarar fängelse i ett år.

N.N. har även i hovrätten uppgett att det finns risk för att han vid fällande dom drabbas av arbetsrättsliga följder. En sådan risk har emellertid inte konkretiserats och det finns inte heller stöd för en slutsats att en uppsägning är en oundviklig följd vid en fällande dom. I likhet med tingsrätten finner hovrätten att skäl saknas att vid straffmätningen frångå straffvärdet.

Skäl att bestämma påföljden till fängelse föreligger redan med hänsyn till brottets straffvärde. En fråga är om brottet även är av sådan art att detta utgör skäl för fängelse, vilket tingsrätten har funnit.

Som tingsrätten har angett finns det varken stöd i förarbetsuttalanden eller i Högsta domstolens vägledande praxis för att den aktuella brottstypen är brott av sådan art att fängelse normalt ska ådömas. I enlighet med vad Högsta domstolen uttalat i ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 31 finns det i en sådan situation anledning att iaktta stor försiktighet med att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till dess art. Högsta domstolen har dock i rättsfallet (p. 32) som exempel på när det ändå kan aktualiseras angett att brottstypen som sådan innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen.

Även om straffvärdet för N.N:s brott är så högt att det i sig inverkar på påföljdsbestämningen gör hovrätten bedömningen att brottstypen normalt är av sådan art att en presumtion för fängelse föreligger. Detta med hänsyn till den tydliga samhällsfara som brottstypen utgör (jfr ”Vapen vid fronten” NJA 2019 s. 909 p. 42).

I detta fall är presumtionen för fängelse mycket stark med hänsyn till det höga straffvärdet och brottets art. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse i ett år.

– – –.