NJA 2019 s. 909

Domskäl

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Lennart Strinäs) anförde i dom den 23 februari 2017 följande. domskäl

Åtalspunkten 1

A.Q. har förnekat brott.

Åklagarens sakframställning

– – –

Åtalets begränsning i tiden – den 12 oktober 2014 till den 26 mars 2015 – är föranledd av de begränsningar som följer av lag vid inhämtande av trafikinformation från teleoperatörer.

De offentliga uppmaningar som läggs A.Q. till last har tillhandahållits av honom på ett Facebook-konto som registrerats i namnet Ash-Shaami As-Suwedi. Uppmaningarna är publicerade den 11 maj 2013 och den 21 augusti 2013. Uppmaningarna har publicerats på sådant sätt att de kunnat ses av vem som helst med tillgång till internet, alltså även av personer som inte har ett Facebook-konto. Båda uppmaningarna har funnits tillgängliga på det ifrågavarande kontot under hela den tid som avses med åtalet.

I meddelandena har lämnats uppgifter om hur pengar, i syfte eller med vetskap om att pengarna var avsedda att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet, kunnat tillhandahållas genom kontakter med finansiärerna M.O. och S.A.

Tre av de i uppmaningarna omnämnda organisationerna/personerna är terroristklassade enligt följande.

Islamiska staten är sedan oktober 2004 listad som en terroristorganisation av EU, FN och Storbritannien. USA listade i december 2004 Islamiska staten som en terroristorganisation och Kanada i augusti 2012.

Jabhat al-Nusra är sedan maj 2014 listad som en terroristorganisation av EU, FN, USA och Storbritannien samt av Kanada sedan november 2013.

S.A. är sedan augusti 2014 listad som terroristfinansiär av USA samt av FN och EU sedan september 2014. Storbritannien listade i oktober 2014 S.A. som terroristfinansiär.

M.O., vars telefonnummer fanns sparat i A.Q:s mobiltelefon, och Ahrar ash-Shaam är inte på motsvarande sätt terroristklassade men deras namn förekommer frekvent i sammanhang som rör finansiering av terrorism.

Det aktuella Facebook-kontot uppdaterades den 2 mars 2015 med en länk till filmen ”The Path of Salvation”. I anslutning till länken finns en arabisk text som översatts till svenska enligt följande: ”Må Allah stabilisera och stärka Jabhat an-Nushrai! Utan tvekan den mest älskade och balanserade gruppen i Syrien.” Uppdateringen gjordes med användande av Bahnhof som operatör, dvs. den operatör som A.Q. hade avtal med i bostaden.

Den 4 mars 2015 uppdaterades kontot på nytt, denna gång med en ny profilbild. I anslutning till bilden finns en arabisk text som översatts till svenska enligt följande: ”Jihadorganisationen al-Qaida i Levanten”. Uppdateringen gjordes med A.Q:s arbetsgivares nätverk och under tid som A.Q. befann sig på arbetsplatsen.

A.Q:s sakframställning

A.Q. har en mycket negativ inställning till terroristorganisationer. Han har i stor omfattning utfört ideellt arbete för att på olika sätt motverka terrorverksamhet.

A.Q. övertog det aktuella Facebook-kontot från en annan person någon gång under 2014. Han vitsordar att det är han som innehaft kontot under den tid som avses med åtalet.

A.Q. vitsordar att uppmaningarna har varit tillgängliga på kontot under hela den i målet aktuella tiden. Det är dock inte A.Q. som har lagt ut uppmaningarna på kontot och han kände inte heller till att de var tillgängliga där. Han har således inte haft uppsåt till att uppmana eller söka förleda till särskilt allvarlig brottslighet.

Den bild – som åklagaren refererar till som filmlänk – är en vanlig och mycket spridd kartbild som figurerat på bl.a. BBC. Filmen som sådan ska för övrigt ses mot bakgrund av de strider som har rasat i Syrien sedan år 2011. Situationen i landet är mycket komplex och det är sedvanliga krigshändelser som visas i den film som åklagaren refererar till.

Det är allmänt känt att Bashar al-Assad begår krigsförbrytelser. Att uppmana personer att stödja kampen mot Bashar al-Assad är varken klandervärt eller kriminellt. Vidare bör noteras att även annan verksamhet än terrorverksamhet utförs av Jabhat al-Nusra och Islamiska staten.

– – –

Tingsrätten gör följande bedömning såvitt avser den påstådda gärningens objektiva sida

För straffansvar krävs på den objektiva sidan att A.Q. i ett meddelande till allmänheten har uppmanat eller annars sökt förleda till särskilt allvarlig brottslighet. Straffbestämmelsen, som inte är nationellt begränsad, är tillämplig oavsett om den som tillhandahåller uppmaningen har författat den eller ej.

I inlägget från den 21 augusti 2013 skrivs bl.a. ”Hjälp oss att förse bröderna i fronten med vapen så den kan hämnas våra syskon.” Vidare uppmanas läsaren att ringa två personers telefonnummer för att få ett kontonummer dit pengarna kan överföras. Av de namngivna personerna är den ene, S.A., listad som terroristfinansiär av bl.a. FN och EU. Det görs i inlägget också ett tillägg om att de båda personerna är kända för sitt stöd till bl.a. Jabhat al-Nusra och IS, vilka båda är listade som terroristorganisationer i enlighet med vad som har redovisats ovan.

Facebook-inlägget kan enligt tingsrätten förstås endast på ett sätt, nämligen som en uppmaning att bidra med pengar till den terroristverksamhet som bl.a. Jabhat al-Nusra och IS bedriver. Dessutom beskrivs i detalj hur man ska gå tillväga för att hjälpa till. Att ge ekonomiska bidrag i syfte att pengarna ska användas till terroristbrott utgör ett exempel på särskilt allvarlig brottslighet enligt den lagstiftning som ska tillämpas i detta mål. Enligt tingsrätten är inlägget tveklöst att bedöma som en uppmaning i den mening som avses i 3 § lagen om straff för offentlig uppmaning m.m.

Inlägget från den 11 maj 2013 – med texten ”Kontakta mig för att utrusta era bröder i fronten!” – är inte lika detaljerat och konkret som inlägget från den 21 augusti 2013. Båda inläggen har emellertid varit tillgängliga under hela den tid som avses i åtalet och läst tillsammans med uppmaningen från den 21 augusti 2013 måste maj-inlägget anses ha samma innebörd som det. Även maj-inlägget uppfyller därmed objektivt sett vad som krävs för straffansvar.

Uppmaningarna har publicerats på sådant sätt att de kunnat ses av vem som helst med tillgång till internet, alltså även av personer som inte har ett Facebook-konto. Uppmaningarna får därmed bedömas vara meddelanden till allmänheten vilket är ytterligare en förutsättning för straffansvar.

Av 7 § lagen om straff för offentlig uppmaning m.m. framgår slutligen att ansvar enligt den lagen inte ska dömas ut om det funnits endast en obetydlig fara för att gärningen skulle leda till förövande av särskilt allvarlig brottslighet eller om gärningen med hänsyn till andra omständigheter är att anse som ringa.

Tingsrätten finner att faran för att uppmaningen skulle leda till förövande av särskilt allvarlig brottslighet inte har varit obetydlig. Det finns inte heller några omständigheter som ger anledning att bedöma gärningen som ringa.

Det sagda innebär sammantaget att samtliga objektiva rekvisit för den åtalade gärningen föreligger. För straffansvar krävs dock även att de objektiva rekvisiten täcks av A.Q:s uppsåt – dvs. att han har känt till publiceringen av uppmaningarna på Facebook-kontot och därmed med avsikt tillhandahållit dem för läsarna.

Tingsrätten gör följande bedömning såvitt avser den påstådda gärningens subjektiva sida

– – –

Tingsrätten har nu redovisat ett antal omständigheter som var för sig är besvärande för A.Q. Omständigheterna är för många och för graverande för att kunna vara resultatet av rena tillfälligheter. Därtill kommer att A.Q:s förklaringar i flera fall framstår som både långsökta och osannolika. En sammantagen bedömning av de redovisade omständigheterna, tillsammans med övrig utredning i målet, kan enligt tingsrätten mynna ut i endast en möjlig slutsats; nämligen att A.Q:s invändning – om att han inte har känt till att uppmaningarna fanns tillgängliga på hans Facebook-konto – kan lämnas utan avseende. I stället är det visat att A.Q. med avsikt har tillhandahållit uppmaningarna på sitt Facebookkonto. Därmed har åklagaren styrkt även att A.Q. har haft uppsåt till den åtalade gärningen.

Åtalet är således styrkt och gärningen är att bedöma på det sätt som åklagaren har angett.

– – –

Tingsrätten biföll även åtalet för vapenbrott. Brottet skulle bedömas som ringa.

Påföljd

A.Q. förekommer inte i belastningsregistret.

Brottslighet som avser utövande av terrorism har genomgående ett mycket högt straffvärde. Den typen av brottslighet anses dessutom vara av sådan art att det finns en mycket stark presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Med hänsyn till den mycket allvarliga brottslighet som A.Q:s gärning i förlängningen kan leda till, bör presumtionen enligt tingsrätten gälla även för den brottslighet som A.Q. nu döms för trots att den avser ett mycket tidigt led i den kedja av skeenden som kan leda fram till terroristbrott. Det finns beträffande A.Q:s brott inte några skäl att frångå denna presumtion och han ska därför dömas till fängelse. Tingsrätten bedömer att straffvärdet motsvarar fängelse i sex månader.

domslut

A.Q. dömdes för brott mot 2 § 5 p. och 3 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet samt vapenbrott, ringa brott, 9 kap. 1 § 2 st. vapenlagen (1996:67).

Påföljden bestämdes till fängelse 6 månader.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Björn Hansson, hovrättsrådet Ingela Sundin och tf. hovrättsassessorn Maria Carnheimer, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 27 november 2017 följande.

hovrättens domskäl

– – –

Åtalet avseende brott mot rekryteringslagen

Parternas ståndpunkter och målets ramar

Åklagarna har gjort gällande att A.Q. begått brott mot rekryteringslagen enligt följande. Åtalet avser två skriftliga meddelanden som A.Q. under åtalstiden med direkt uppsåt har tillgängliggjort för allmänheten på Facebook. Meddelandena innefattar offentliga uppmaningar till särskilt allvarlig brottslighet med hänsyn till att de består i uppmaningar att ge finansiellt stöd till Jabhat al-Nusra, Islamiska staten och Ahrar ash-Shaam via finansiärerna M.O. och S.A., för inköp av vapen. Med särskilt allvarlig brottslighet ska förstås sådana handlingar som anges i 2 §1 och 2 lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (fortsättningsvis finansieringslagen). A.Q. har begått gärningen i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet. Terroristorganisationer agerar typiskt sett mot civilbefolkning i syfte att injaga skräck, varför internationell humanitär rätt i detta fall inte begränsar den svenska terroristlagstiftningens tillämplighet.

A.Q. har förnekat brott. Han har även i hovrätten vitsordat att han innehaft det aktuella Facebook-kontot under åtalstiden, men gjort gällande att han inte känt till att meddelandena fanns tillgängliga där. Han har i hovrätten invänt att rekryteringslagen över huvud taget inte är tillämplig på den åtalade gärningen med hänsyn till den begränsning av tillämpningsområdet som följer av den internationella humanitära rätten. Han har vidare invänt att meddelandena inte innehåller några straffbara uppmaningar. Rekvisitet ”särskilt allvarlig brottslighet” är inte närmare preciserat genom några faktiska omständigheter och gärningsbeskrivningen står därför i strid med legalitetsprincipen. Vad som avses med särskilt allvarlig brottslighet måste under alla omständigheter avgöras med beaktande av internationell humanitär rätt.

De frågor hovrätten har att ta ställning till är således om A.Q. tillhandahållit de aktuella meddelandena, om meddelandena har innefattat straffbara offentliga uppmaningar till särskilt allvarlig brottslighet, om erforderligt uppsåt föreligger samt hur den internationella humanitära rätten inverkar på bedömningen av åtalet.

Rättsliga utgångspunkter

Hovrätten konstaterar inledningsvis att de i målet aktuella straffbestämmelserna är 2 och 3 §§ rekryteringslagen samt 2 och 3 §§ finansieringslagen och att det är 3 § finansieringslagen i dess lydelse före den 1 april 2016 som är tillämplig.

Rekryteringslagen bygger på EU:s rambeslut om bekämpande av terrorism (2008/919/RIF om ändring av rambeslut 2002/475/RIF) och ursprunget till finansieringslagen är en FN-konvention från 1999 om bekämpande av finansiering av terrorism. I samtliga bakomliggande internationella instrument finns bestämmelser som utifrån sin ordalydelse begränsar den svenska terroristlagstiftningens tillämplighet i förhållande till internationell humanitär rätt. Exempelvis anges i beaktandesats 11 till 2002 års rambeslut att rambeslutet inte reglerar de väpnade styrkornas verksamhet under en väpnad konflikt enligt definition i internationell humanitär rätt. Vid en fördragskonform tolkning kan detta alltså leda till att rekryterings- och finansieringslagens tillämplighet i vissa fall kan anses begränsad.

I målet är ostridigt att det vid tiden för åtalet pågick en icke internationell väpnad konflikt i Syrien och att Jabhat al-Nusra, Islamiska staten och Ahrar ash-Shaam utgjorde väpnade styrkor i denna konflikt. Eftersom den gärning som A.Q. står åtalad för har ett sådant samband med den vid tidpunkten pågående väpnade konflikten i Syrien måste hovrätten pröva hur de i målet aktuella straffbestämmelserna förhåller sig till internationell humanitär rätt. För att kunna ta ställning till frågan om svensk lagstiftning kommer i konflikt med den internationella humanitära rätten är det dock hovrättens uppfattning att åtalet först måste prövas enligt rekryterings- och finansieringslagens bestämmelser.

Meddelandena på Facebook har uppsåtligen tillhandahållits av A.Q.

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att det genom utredningen i målet är klarlagt att A.Q. under brottstiden med direkt uppsåt har tillhandahållit de aktuella meddelandena på Facebook.

Meddelandena har innefattat offentliga uppmaningar

De meddelanden som åtalet avser måste precis som tingsrätten har konstaterat läsas tillsammans. Mot denna bakgrund står det klart att båda meddelandena har bestått i offentliga uppmaningar med innebörden att ge finansiellt stöd till Jabhat al-Nusra, Islamiska staten och Ahrar ashShaam via finansiärerna M.O. och S.A., för inköp av vapen. Vidare framgår av uppmaningarna att det utkrävs hämnd för en kemisk attack i alGhouta den 21 augusti 2013 som bl.a. ska ha utförts av regimen i Syrien och som ska ha krävt ett mycket stort antal dödsoffer.

Hovrätten finner vidare, i likhet med tingsrätten, utrett att meddelandena genom att publiceras på ett öppet Facebook-konto har riktat sig till allmänheten och att faran för att uppmaningarna i meddelandena skulle följas därmed inte har varit obetydlig. Vad A.Q. har invänt om att det saknas utredning om hur många meddelanden i övrigt som vid tidpunkten varit publicerade på det aktuella Facebook-kontot föranleder ingen annan bedömning.

Meddelandena har innefattat uppmaningar till särskilt allvarlig brottslighet

Frågan är då om meddelandena kan anses innefatta uppmaningar till särskilt allvarlig brottslighet. Eftersom det för straffbarhet inte krävs att en viss bestämd gärning utpekas, har åklagarna knutit rekvisitet ”särskilt allvarlig brottslighet” till terroristorganisationer och terroristfinansiärer och gjort gällande att dessa typiskt sett begår särskilt allvarlig brottslighet. Av gärningsbeskrivningen framgår att det som läggs A.Q. till last är att han ska ha uppmanat allmänheten att ge finansiellt stöd åt terroristklassade organisationer för inköp av vapen. Hovrätten anser att de legalitetskrav som kan ställas på gärningsbeskrivningen härigenom är uppfyllda.

Med särskild allvarlig brottslighet får enligt hovrätten i detta fall förstås allvarliga våldshandlingar som huvudsakligen riktar sig mot eller i oproportionerlig mån drabbar civila och som syftar till att injaga skräck hos befolkningen. Detta torde även överensstämma med internationell humanitär rätt, som under väpnade konflikter visserligen tillåter en relativt stor handlingsfrihet avseende våldsanvändning men som samtidigt förbjuder terroristhandlingar. Frågan blir då om uppmaningarna att ge finansiellt stöd till de i målet aktuella organisationerna och finansiärerna för inköp av vapen kan anses liktydigt med att uppmana till särskilt allvarlig brottslighet.

Såvitt gäller finansiärerna M.O. och S.A. ger utredningen inte tillräckligt stöd för att dessa vid tiden för åtalet ägnade sig åt finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i sådan omfattning att en uppmaning om finansiellt stöd till dessa för inköp av vapen kan anses liktydigt med en uppmaning till särskilt allvarlig brottslighet. Slutsatsen blir enligt hovrätten densamma när det gäller Ahrar ash-Shaam. Beträffande uppmaningarna att ge finansiellt stöd till Islamiska staten och Jabhat al-Nusra för inköp av vapen gör hovrätten emellertid en annan bedömning. Jabhat al-Nusra, som vid tidpunkten utgjorde en syrisk gren av al-Qaida, och Islamiska staten förekom redan vid tiden för åtalet på såväl EU:s som FN:s sanktionslistor. Därtill kommer att Islamiska staten har varit listad som en terroristorganisation av USA sedan år 2004. Det får anses allmänt veterligt, såväl nu som vid tidpunkten för åtalet, att Islamiska staten systematiskt begår allvarliga våldshandlingar som huvudsakligen riktar sig mot eller i oproportionerlig mån drabbar civila i syfte att injaga skräck hos befolkningen. Av utredningen i målet framgår även att Jabhat alNusra vid tidpunkten före, under och efter åtalet har legat bakom ett stort antal terroristattentat i Syrien som riktat sig mot eller som i oproportionerlig mån drabbat civila. Såväl Islamiska staten som Jabhat alNusra utgör enligt hovrätten tydliga exempel på terroristorganisationer som vid tidpunkten för åtalet, om inte uteslutande så i vart fall upprepat och systematiskt, begick sådan särskilt allvarlig brottslighet som avses med åtalet. Hovrätten finner mot denna bakgrund att uppmaningarna att ge finansiellt stöd till Islamiska staten och Jabhat al-Nusra för inköp av vapen är liktydigt med att uppmana till särskilt allvarlig brottslighet. Meddelandena har därmed, objektivt sett, innefattat straffbara offentliga uppmaningar.

Förhållandet till internationell humanitär rätt

Internationell humanitär rätt bygger på huvudprinciperna om distinktion (dvs. skyldigheten att skilja mellan militära mål och civila), proportionalitet och försiktighet. Den humanitära rätten har som främsta syfte att i största möjliga mån begränsa det lidande och de skador som en väpnad konflikt förorsakar såväl civila som stridande. Härtill kommer att beaktandesats 11 i 2002 års rambeslut måste ses i ljuset av det rådsuttalande som gjordes i samband med antagandet av rambeslutet. Av rådsuttalandet framgår att undantaget exempelvis är avsett att omfatta olika handlingar som begås av motståndsrörelser som i diktatoriska eller totalitära stater eller styrelseskick arbetar för införande eller återupprättande av ett demokratiskt samhällsskick (se t.ex. prop. 2002/03:38, s. 60 f. och 108).

Mot denna bakgrund är det hovrättens uppfattning att undantaget inte kan vara avsett att träffa väpnade styrkor som Islamiska staten och Jabhat al-Nusra som, precis som tidigare konstaterats, vid tiden för åtalet upprepat och systematiskt ägnade sig åt sådan särskilt allvarlig brottslighet som avses med åtalet (jfr SOU 2016:40 s. 91 ff.). Hovrätten finner således att den svenska lagstiftningen i detta fall inte kommer i konflikt med den internationella humanitära rätten. Rekryterings- och finansieringslagen är därmed tillämpliga på åtalet.

A.Q. har haft erforderligt uppsåt

Hovrätten har ovan konstaterat att meddelandena objektivt sett innefattar straffbara offentliga uppmaningar i enlighet med rekryterings- och finansieringslagen. För att A.Q. ska kunna fällas till ansvar krävs dessutom, enligt den lydelse av 3 § finansieringslagen som är tillämplig i målet, att han samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet. A.Q. måste med andra ord haft ett uppsåt avseende användningen av pengarna.

Det framgår redan av A.Q:s egna uppgifter att han sedan länge väl känner till såväl Islamiska staten och Jabhat al-Nusra som dessa organisationers terroristhandlingar. Vidare framgår det av den skriftliga utredningen att A.Q. på Facebook, även utöver de aktuella meddelandena, har uttryckt sympatier för Jabhat al-Nusra. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av de aktuella meddelandenas tydliga innehåll finner hovrätten det styrkt att A.Q. har tillhandahållit uppmaningarna i syfte att de insamlade pengarna ska användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet.

Sammanfattningsvis finner hovrätten att åtalet för brott mot rekryteringslagen är styrkt. Detta innebär att den överklagade domen ska fastställas i skuldfrågan.

Straffvärde och påföljd

Inte heller i frågorna om straffvärde och påföljd gör hovrätten någon annan bedömning än tingsrätten.

hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut utan några ändringar.

Domskäl

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Svante O. Johansson, Malin Bonthron, Eric M. Runesson och Stefan Reimer, referent) meddelade den 13 november 2019 följande dom.

domskäl

Bakgrund

1.A.Q. åtalades för brott enligt 2 § 5 och 3 § rekryteringslagen enligt följande gärningsbeskrivning.

A.Q. har under tiden 12 oktober 2014 till den 26 mars 2015 i Burlövs kommun i meddelanden till allmänheten uppmanat eller sökt förleda till särskilt allvarlig brottslighet, bestående i brott enligt 3 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall.

Uppmaningarna till en obestämd krets av personer har bestått i offentliga meddelanden, som tillhandahållits av A.Q. på den elektroniska anslagstavlan Facebook genom kontot Ash-Shaami As-Suwedi, med innebörden att överföra pengar till Jabhat al-Nusra, Islamiska staten och Ahrar ash-Shaam för inköp av vapen. I meddelandena lämnas uppgifter om hur pengar kan tillhandahållas, genom kontakter med finansiärerna M.O. och S.A., i syfte att användas eller med vetskap om att pengarna är avsedda att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet.

Jabhat al-Nusra är sedan maj 2014 listad som en terroristorganisation av EU, FN, USA och Storbritannien, och av Kanada sedan november 2013.

Islamiska staten är sedan oktober 2004 listad som en terroristorganisation av FN, EU och Storbritannien, av USA sedan december 2004, och av Kanada sedan augusti 2012.

S.A. är sedan augusti 2014 listad som terroristfinansiär av USA, av FN och EU sedan september 2014, och av Storbritannien sedan oktober 2014.

2.De aktuella meddelandena publicerades den 11 maj respektive den 21 augusti 2013. Meddelandet från den 11 maj 2013 lyder bl.a. ”Kontakta mig för att utrusta era bröder i fronten!”. Meddelandet från den 21 augusti 2013 inleds med texten ”Mina syskon i aqidah!” och därefter hänvisas till en av den syriska presidentens styrkor utförd kemisk attack i al-Ghouta mot ”våra försvarslösa syskon”. Vidare anges bl.a. att antalet dödsoffer till följd av attacken uppgår till 2 000 och ”Hjälp oss att förse bröderna i fronten med vapen så den kan hämnas våra syskon”.

3.Tingsrätten dömde A.Q. i enlighet med åtalet. Domstolen bestämde påföljden till fängelse i sex månader (påföljden avsåg också ett fall av ringa vapenbrott).

4.Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut. Hovrätten har emellertid ansett att utredningen inte ger tillräckligt stöd för att uppmaningar att ge finansiellt stöd till finansiärerna M.O. och S.A. kan anses liktydigt med en uppmaning till särskilt allvarlig brottslighet. Samma bedömning har gjorts avseende Ahrar ash-Shaam Hovrätten har däremot funnit att uppmaningar att ge finansiellt stöd till Islamiska staten och Jabhat al-Nusra för inköp av vapen är liktydigt med att uppmana till särskilt allvarlig brottslighet, eftersom dessa båda organisationer är tydliga exempel på terroristorganisationer som vid tidpunkten för åtalet, om inte uteslutande så i vart fall upprepat och systematiskt, begick sådan särskilt allvarlig brottslighet som avses med åtalet. Hovrätten har härvid anfört att det får anses allmänt veterligt att Islamiska staten systematiskt begår allvarliga våldshandlingar som huvudsakligen riktar sig mot eller i oproportionerlig mån drabbar civila i syfte att injaga skräck hos befolkningen. Vidare har anförts att det av utredningen i målet framgår att Jabhat al-Nusra vid tidpunkten före, under och efter åtalet har legat bakom ett stort antal terroristattentat i Syrien som riktat sig mot eller som i oproportionerlig mån drabbat civila.

5.HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att A.Q. under tiden den 12 oktober 2014–26 mars 2015 uppsåtligen har tillhandahållit de aktuella meddelandena på Facebook.

Frågorna i målet

6.I målet har inte ifrågasatts att det vid tiden för den åtalade gärningen pågick en icke-internationell väpnad konflikt i Syrien och att bl.a. Jabhat al-Nusra och Islamiska staten utgjorde väpnade styrkor i den konflikten.

7.Målet aktualiserar främst frågor om förhållandet mellan internationell humanitär rätt, särskilt såvitt avser icke-internationella väpnade konflikter, och den svenska lagstiftningen på terrorismområdet, närmare bestämt om, och i så fall i vilken utsträckning, terroristlagstiftningens tillämplighet begränsas av den internationella humanitära rätten.

Krav på utformningen av gärningsbeskrivningen

Den rättsliga regleringen

8.Till en början har fråga uppkommit om hur preciserad och konkretiserad en gärningsbeskrivning beträffande åtal för brott mot 3 § jämförd med 2 § rekryteringslagen måste vara för att en dom där åtalet bifalls inte ska stå i strid med 30 kap. 3 § RB.

9.Enligt 30 kap. 3 § RB får en dom inte avse någon annan gärning än den för vilken talan i behörig ordning förts. I stämningsansökningen ska åklagaren enligt 45 kap. 4 § första stycket 3 ange bl.a. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande. Kravet på åklagaren är således inte att denne i detalj ska beskriva den brottsliga gärningen.

10.Detta innebär att gärningsbeskrivningen ska innehålla vad som enligt åklagaren konstituerar brottet. HD har framhållit att den tilltalade kan fällas till ansvar för ett brott endast om gärningsbeskrivningen svarar mot rekvisiten enligt den aktuella straffbestämmelsen. Påståenden rörande gärningen som inte kan utläsas av gärningsbeskrivningen får därmed inte läggas till grund för en fällande dom. (Se t.ex. NJA 2003 s. 486, NJA 2013 s. 7, NJA 2014 s. 664 och NJA 2015 s. 405.) Samtidigt framgår av bl.a. nämnda rättsfall att gärningsbeskrivningen vid tillämpning av 30 kap. 3 § RB i viss mån får tolkas av domstolen genom att den läses i belysning av det eller de brott som åklagaren påstår att den tilltalade har begått och det eller de lagrum som åberopas. En tolkning av gärningsbeskrivningen får dock inte leda till att en dom baseras på något för den tilltalade överraskande moment, som han eller hon inte haft möjlighet att försvara sig emot.

Bedömningen av gärningsbeskrivningen i detta fall

11.Gärningsbeskrivningen avser straffansvar för offentlig uppmaning att begå särskilt allvarlig brottslighet i form av brott enligt 3 § lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (finansieringslagen). Samtliga rekvisit enligt 2 § 5 och 3 § rekryteringslagen framgår av beskrivningen. Någon ytterligare precisering och konkretisering gällande vilka brott som finansieringsbrottet i sin tur ska avse är inte erforderlig för att förstå vilken gärning som görs gällande eller för att uppfylla kraven enligt 45 kap. 4 § första stycket 3 RB. A.Q. kan också genom vad som framkommit under åklagarens sakframställning försvara sig mot åtalspåståendet. Något hinder mot att lägga gärningspåståendet till grund för bedömningen föreligger därför inte.

Terroristbrottslagstiftningen

12.Bestämmelser i svensk lagstiftning om terroristbrott och brott med anknytning till terrorism finns huvudsakligen i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott (terroristbrottslagen), finansieringslagen och rekryteringslagen. Lagstiftningen har främst kommit till på grund av Sveriges folkrättsliga förpliktelser. Till grund för terroristbrottslagstiftningen ligger således ett antal olika internationella och unionsrättsliga instrument.

13.Rekryteringslagen bygger ursprungligen på Europarådets konvention om förebyggande av terrorism från 2005 och rådets rambeslut från 2008 om ändring av 2002 års rambeslut om bekämpande av terrorism (jfr prop. 2009/10:78 s. 11 ff.). Finansieringslagen infördes för att genomföra FN:s internationella konvention om bekämpande av finansiering av terrorism från 1999 (jfr prop. 2001/02:149 s. 24).

14.I 3 § rekryteringslagen kriminaliseras offentlig uppmaning till särskilt allvarlig brottslighet. Förutsättningarna för ansvar är att gärningsmannen i ett meddelande till allmänheten uppmanar eller annars söker förleda till särskilt allvarlig brottslighet. Straffet är fängelse i högst två år. Vad som avses med särskilt allvarlig brottslighet framgår av 2 §3. I punkten 5 i den bestämmelsen hänvisas till brott enligt 3 § finansieringslagen.

15.Enligt 3 § första stycket finansieringslagen i dess lydelse före den 1 april 2016, vilken ska tillämpas i målet, ska den som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet dömas till fängelse i högst två år. Vad som avses med särskilt allvarlig brottslighet framgår av 2 § . I punkten 1 i den bestämmelsen anges ett antal brott – bl.a. mord, dråp och grov misshandel – som utgör särskilt allvarlig brottslighet, om syftet med gärningen är att injaga skräck i en befolkning eller en befolkningsgrupp eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd. Vidare framgår av punkten 2 att även bl.a. terroristbrott enligt 2 § terroristbrottslagen utgör särskilt allvarlig brottslighet enligt finansieringslagen.

Internationell humanitär rätt

Allmänt om den internationella humanitära rätten

16.Det folkrättsliga regelverket är en del av den internationella rättsordningen och täcker flera rättsområden. Krigets folkrätt – den internationella humanitära rätten – reglerar förhållandena under väpnade konflikter. Dess primära syfte är att i största möjliga mån begränsa det lidande och de skador som en väpnad konflikt förorsakar såväl civila som stridande. Samtidigt finns inom regelverket en acceptans för att det av militära skäl krävs handlingsfrihet för att försätta fiendesoldater ur stridbart skick och vinna konflikten med militära medel. Regelverket innehåller alltså inte något generellt förbud mot att stridshandlingar företas mot motståndsstyrkorna, utan dessa är som utgångspunkt tillåtna. De två begreppen humanitet och militär nödvändighet har genom en växelverkan format den internationella humanitära rättens regler och principer. (Se t.ex. SOU 2010:72 s. 93 f. och prop. 2013/14:146 s. 24.)

17.Det finns två olika typer av väpnade konflikter, internationella respektive icke-internationella. En internationell väpnad konflikt föreligger när två eller flera stater använder väpnat våld mot varandra. En icke-internationell väpnad konflikt äger rum mellan en stat och en eller flera organiserade väpnade grupper eller mellan sådana grupper inom en stats territorium. Bedömningen av vem som utgör part i en väpnad konflikt görs utifrån de faktiska förhållandena, främst intensiteten i våldsanvändningen och, såvitt gäller icke-internationella väpnade konflikter, utifrån om den inblandade gruppen kan anses uppfylla de krav på organisation och struktur som uppställs. De ideologiska skäl som kan ligga bakom en sådan grupps deltagande i konflikten har däremot ingen betydelse för frågan. Likaså saknar det betydelse huruvida gruppens medlemmar respekterar de humanitärrättsliga reglerna. Det avgörande är i stället att gruppens struktur och organisation är sådan att den möjliggör att reglerna följs. (Se bl.a. SOU 2010:72 s. 89 f., SOU 2016:40 s. 75 och Jugoslavientribunalen, ICTY, Trial Judgement, The Prosecutor v. Boškoski and Tarčulovski, IT-04-82-T, 10 juli 2008, para. 194 ff.)

18.En sådan sammanslutning av personer som utgör en terroristorganisation kan vara part i en icke-internationell väpnad konflikt (se t.ex. SOU 2016:40 s. 74 och 76, Ds 2017:62 s. 91, och Geneva Academy of International Humanitarian Law and Human Rights, Foreign Fighters under International Law, Academy Briefing No. 7, oktober 2014, s. 23).

19.Den humanitära rätten har traditionellt delats in i två regelkomplex. Den ena delen, de s.k. Genèvereglerna, syftar till att skydda personer som inte deltar i striderna, t.ex. åtnjuter civila personer ett särskilt skydd enligt dessa regler. Dessa bestämmelser finns primärt i de fyra Genèvekonventionerna från 1949 och i de tre tilläggsprotokollen från 1977 respektive 2005. Stora delar av dessa bestämmelser utgör i dag folkrättslig sedvanerätt. Den gemensamma artikel 3 i samtliga fyra konventioner innehåller ett minimiskydd som gäller vid icke-internationella väpnade konflikter. Den andra delen av den internationella humanitära rätten har kommit att kallas Haagreglerna. Dessa förbjuder eller reglerar användningen av vissa vapen samt anger tillåtna stridsmetoder.

20.För stridande i internationella väpnade konflikter, s.k. kombattanter, finns i den internationella humanitära rätten en uttrycklig rätt att genom stridshandlingar delta i den väpnade konflikten, dvs. att använda våld för eget försvar och mot fienden (artikel 43.2 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna). De åtnjuter därför immunitet för sina handlingar som kombattanter under förutsättning att de inte begår krigsbrott.

21.En stats väpnade styrkor som deltar i en icke-internationell väpnad konflikt kan som utgångspunkt anses ha motsvarande rätt som kombattanter att företa stridshandlingar. Övriga stridande har dock ingen sådan uttrycklig rätt. (Jfr t.ex. SOU 2016:40 s. 80 ff.) Dessa personer åtnjuter inte immunitet för sina handlingar ens när handlingarna är förenliga med den internationella humanitära rätten. Därför kan t.ex. en soldat som tillhör en icke-statlig styrka och som, utan att bryta mot den internationella humanitära rätten, dödar en fiendesoldat tillhörande regeringsstyrkorna i en icke-internationell väpnad konflikt, åtalas för mord. Detta följer av principerna om självbestämmande och ickeinblandning i staters inre angelägenheter (artikel 3.1 i tilläggsprotokoll II till Genèvekonventionerna).

22.Däremot har det från flera håll i den internationella debatten gjorts gällande att det internationella humanitärrättsliga regelverket bör ges genomslag och få betydelse för den nationellt straffrättsliga bedömningen även beträffande stridande i andra styrkor än statliga i icke-internationella väpnade konflikter. I detta sammanhang har framför allt framhållits att det, om det internationella humanitärrättsliga regelverket inte beaktas vid en tillämpning av den nationella straffrätten, finns en påtaglig risk för att de stridandes incitament att följa den internationella humanitära rättens förbud minskar och att en sådan utveckling riskerar att leda till att civila i större omfattning utsätts för angrepp. (Se bl.a. Report 31st International Conference of the Red Cross and Red Crescent, International Humanitarian Law and the challenges of contemporary armed conflicts, Geneva 28 November–1 December 2011, s. 50 f., Report 32nd International Conference of the Red Cross and Red Crescent, International Humanitarian Law and the challenges of contemporary armed conflicts, Geneva 8–10 December 2015, s. 18, Erling Johannes Husabø och Ingvild Bruce, ass., Fighting Terrorism through Multilevel Criminal Legislation, 2009, s. 381 ff., Daniel O’Donnell, International treaties against terrorism and the use of terrorism during armed conflict and by armed forces, International review of the Red Cross, Volume 88 Number 864 December 2006, s. 868, Geneva Academy of International Humanitarian Law and Human Rights, a.a. s. 61 ff., Stéphane Ojeda, Global counter-terrorism must not overlook the rules of war, the Humanitarian Law and Policy blog, 13 December 2016 och Ben Saul, Terrorism and international humanitarian law, Research Handbook on International Law and Terrorism, ed. Ben Saul, 2014, s. 230 f. Se även SOU 2016:40 s. 85 ff.)

Förbud mot terrorism i den internationella humanitära rätten

23.En grundläggande princip som kommit till uttryck i en mängd bestämmelser inom den internationella humanitära rättens regelverk är att civila så långt som möjligt ska skonas från fientligheterna och aldrig utgöra mål för anfall, den s.k. distinktionsprincipen (se t.ex. den gemensamma artikel 3 i Genèvekonventionerna). Därutöver finns även uttryckliga förbud mot terrorism inom den internationella humanitära rätten. Således finns t.ex. i artikel 4.2 d) i tilläggsprotokoll II ett förbud mot att utsätta personer som inte deltar i fientligheterna för terrorismhandlingar. Av artikel 13.2 i samma protokoll framgår att civila inte får utsättas för anfall och att våldshandlingar eller hot vars primära syfte är att sprida terror bland civilbefolkningen är förbjudna.

24.Kännetecknande för terrorism, såsom begreppet förstås inom den internationella humanitära rätten, är således att handlandet riktar sig mot eller i oproportionerlig omfattning drabbar civila. Anfall mot kombattanter utgör därmed som huvudregel inte terrorism, även om val av vapen och stridsmetoder kan föranleda att en gärning på den grunden bedöms som en krigsförbrytelse. (Se bl.a. SOU 2015:63 s. 96 f., SOU 2016:40 s. 88 f., Antonio Cassese m.fl., Cassese’s International Criminal Law, 3 uppl. 2013, s. 153 ff., och Geneva Academy of International Humanitarian Law and Human Rights, a.a. s. 24 ff.)

Tillämpningsbegränsningar för de internationella instrumenten med hänsyn till den internationella humanitära rätten

25.I de internationella instrument som ursprungligen ligger till grund för rekryterings- och finansieringslagarna (se p. 13) finns bestämmelser som utifrån sina ordalydelser begränsar tillämpligheten av instrumenten i förhållande till den internationella humanitära rätten.

26.I artikel 21 i 1999 års finansieringskonvention anges följaktligen att inget i konventionen ska inverka på andra rättigheter, skyldigheter och ansvar för stater och enskilda enligt folkrätten, särskilt ändamålen och grundsatserna bl.a. i den internationella humanitära rätten. Gränsdragningen i förhållande till den internationella humanitära rätten kommer också till uttryck i artikel 2.1. Där räknas de handlingar upp som det enligt konventionen ska vara straffbart att finansiera. Om det föreligger en väpnad konflikt omfattar finansieringsförbudet enligt artikel 2.1 b) endast gärningar som riktar sig mot personer som inte direkt eller aktivt deltar i den väpnade konflikten. Att finansiera en sådan gärning som beskrivs i nämnda artikel när den riktar sig mot statliga väpnade styrkor eller väpnade grupper faller därmed utanför förbudet. (Se t.ex. Daniel O’Donnell, a.a., s. 869 f.)

27.I artikel 26.4 i 2005 års terrorismkonvention anges att ingenting i konventionen ska inverka på andra rättigheter, skyldigheter och ansvar för parter och enskilda enligt folkrätten, däribland internationell humanitär rätt. Av artikel 26.5 framgår vidare att konventionen inte är tillämplig på väpnade styrkors verksamhet under en väpnad konflikt – med den innebörd som dessa termer har i internationell humanitär rätt – som regleras av sådan rätt.

28.Vad gäller 2002 års terrorismrambeslut anges i beaktandesats 11 att rambeslutet inte reglerar de väpnade styrkornas verksamhet under en väpnad konflikt enligt definition i internationell humanitär rätt, av vilken denna regleras, och en stats väpnade styrkors verksamhet när de utövar sina officiella uppgifter, i den mån denna regleras av andra regler i internationell lagstiftning.

29.I samband med att rambeslutet antogs förklarade rådet i ett särskilt rådsuttalande att beslutet omfattar handlingar som av alla medlemsstater i EU betraktas som allvarliga överträdelser av deras straffrätt, begångna av personer vars syften utgör ett hot mot deras demokratiska samhällen, som respekterar rättsstaten och den civilisation på vilka dessa samhällen bygger. Det angavs vidare att rambeslutet måste ha denna innebörd och att det inte kan tolkas så att man hävdar att beteendet hos dem som handlat för att bevara och återupprätta dessa demokratiska värden, vilket i synnerhet var fallet i några medlemsstater under andra världskriget, nu kan betraktas som ”terroristhandlingar”. Rådet förklarade också att rambeslutet inte heller får tolkas så att man på terroristgrunder anklagar personer som utövar sin grundläggande rätt att lägga fram sina åsikter, även om de begår brott när de utövar en sådan rätt. (Se prop. 2002/03:38 s. 108.)

30.2002 års rambeslut har ersatts av 2017 års terrorismdirektiv. I direktivets beaktandesats 37 anges att direktivet inte ska medföra någon ändring av medlemsstaternas rättigheter, skyldigheter eller ansvar enligt internationell rätt, inbegripet internationell humanitär rätt. I samma beaktandesats anges också att direktivet inte reglerar väpnade styrkors verksamhet under en väpnad konflikt, vilken regleras av internationell humanitär rätt så som begreppen definieras där.

De internationella instrumenten medför inte en begränsning för hur långt straffbarheten kan sträcka sig i nationell rätt

31.Rambeslut och direktiv från EU införlivas i svensk rätt genom implementering. Det innebär att det tillskapas en svensk nationell lag som uppfyller de krav som ställs upp i rambeslutet eller direktivet. Den svenska lagen ska vidare tolkas fördragskonformt, vilket innebär att olika beaktandesatser i de unionsrättsliga instrumenten kan få betydelse för tolkningen av lagens innebörd. Det finns inget krav på att andra internationella konventioner och överenskommelser, t.ex. från FN eller Europarådet, införlivas i svensk rätt på motsvarande sätt. Däremot anses det vara en allmän princip att författningar som tillkommer för att uppfylla våra internationella åtaganden eller som reglerar samma område som dessa ska tolkas fördragskonformt. När regler inom den internationella humanitära rätten anses ge uttryck för den folkrättsliga sedvanerätten blir de, oberoende av självständig författningsreglering, bindande för Sverige (jfr NJA 1946 s. 65 samt bestämmelsen i 2 kap. 7 § BrB, som anses ge uttryck för denna princip).

32.Frågan om det finns förutsättningar att i nationell rätt gå längre i kriminaliseringen och föreskriva ett mera omfattande straffbart område än vad som föreskrivs i bakomliggande rambeslut eller direktiv blir ytterst en fråga om en bedömning av vilken innebörd instrumentet är avsett att ha. Vid den bedömningen har olika beaktandesatser betydelse.

33.Även om det internationellt höjts röster för att även icke-statliga stridande parter i icke-internationella väpnade konflikter, på motsvarande sätt som kombattanter, ska omfattas av den internationella humanitära rätten med följd att vissa stridshandlingar är tillåtna, är rättsläget inte sådant att det finns något klart stöd för att någon sådan rätt skulle finnas i nuläget (jfr p. 21 och 22). En sådan rätt till tillåtna stridshandlingar kan inte heller anses omfattas av den folkrättsliga sedvanerätten.

34.Lagtexten i rekryteringslagen och finansieringslagen ger inte uttryck för någon begränsning av det straffbara området utifrån innehållet i den internationella humanitära rätten. Rekryteringslagens förhållande till den internationella humanitära rätten har inte berörts i förarbetena till lagen (jfr prop. 2009/10:78). Detsamma gäller finansieringslagen (jfr prop. 2001/02:149).

35.Bestämmelserna ska tolkas fördragskonformt. De bakomliggande internationella instrumenten är dock inte utformade så att de kan anses innebära att medlemsstaterna eller de fördragsslutande staterna skulle vara förhindrade att låta det straffbara området bli vidare än vad som föreskrivs i dessa (jfr t.ex. för brittiska förhållanden R v Gul (Appellant) [2013] UKSC 64). Som framgått kan inte heller den folkrättsliga sedvanerätten anses kräva ett undantag från det straffbara området för en offentlig uppmaning att ge finansiellt stöd för inköp av vapen till fronten åt en icke-statlig stridande part i en icke-internationell väpnad konflikt (jfr p. 33). Mot denna bakgrund finns inget stöd för att tolka de svenska straffbestämmelserna så att de – mot sin ordalydelse – ska anses innefatta ett sådant undantag.

Närmare om de tillämpliga straffbestämmelserna

36.Straffansvaret enligt 3 § rekryteringslagen omfattar den som i ett meddelande till allmänheten uppmanar eller annars söker förleda till särskilt allvarlig brottslighet. Det krävs med andra ord avsiktsuppsåt.

37.Med särskilt allvarlig brottslighet avses enligt 2 §6 rekryteringslagen bl.a. brott enligt 3 §7 finansieringslagen (se 2 § 5 rekryteringslagen). Brott enligt 3 § finansieringslagen tar i sin tur bl.a. sikte på den som tillhandahåller pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet enligt uppräkningen i 2 § 1 , om syftet är att injaga skräck i en befolkning eller befolkningsgrupp eller förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller terroristbrott enligt 2 § 2.

Uppsåtskravet och täckningsprincipen

38.Ansvar enligt 3 § rekryteringslagen kräver som framgått avsiktsuppsåt i förhållande till att allmänheten som uppmanas eller annars söks förledas (uppmaningsledet) ska begå särskilt allvarlig brottslighet genom att tillhandahålla pengar eller annan egendom (finansieringsledet). Finansieringen ska i sin tur ske i syfte eller med vetskap om att pengarna eller egendomen ska användas respektive är avsedd att användas för särskilt allvarlig brottslighet. Syftet med uppmaningen från gärningsmannens sida ska således vara att allmänheten finansierar särskilt allvarlig brottslighet. Gärningsmannens avsiktsuppsåt behöver dock inte avse någon konkret gärning avgränsad till tid och plats, utan kan avse att brott av avsedd typ (finansieringsbrott) förr eller senare kommer till stånd (se prop. 2001/02:149 s. 60).

39.Uppsåtstäckningen i uppmaningsledet behöver inte heller avse vilken typ av särskilt allvarlig brottslighet som avses med finansieringen, så länge det är klarlagt att finansieringen åtminstone delvis tar sikte på någon form av särskilt allvarlig brottslighet som anges i uppräkningen i 2 § finansieringslagen. För straffansvar enligt 3 § krävs endast att den som efter en uppmaning tillhandahåller pengarna eller egendomen har kännedom om de faktiska omständigheterna avseende vad egendomen är avsedd för; denne behöver inte själv göra någon bedömning av hur dessa ska värderas rättsligt (se bl.a. Mari-Ann Roos, Finansieringslagen, den 2 september 2018, Lexino, kommentaren till 3 § under 2.2.2.2 Det subjektiva rekvisitet).

Brottets art

40.Det finns inga uttalanden i förarbetena som ger direkt stöd för att brott mot 3 § rekryteringslagen är ett brott av sådan art att fängelse normalt ska ådömas. Däremot finns det vissa uttalanden som ger stöd för en sådan slutsats i de senare förarbetena till förslaget om att införa en särskild straffbestämmelse rörande resor i terrorismsyfte (se prop. 2015/16:78 s. 39).

41.HD har tidigare uttalat att det finns anledning att iaktta stor försiktighet med att utan uttryckligt stöd i lagförarbeten bygga vidare på en allmänpreventiv grund när det gäller vilken inverkan som brottets art kan få i olika fall och att utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till dess art är begränsat. Som exempel på när det ändå kan aktualiseras anges att brottstypen som sådan innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen (jfr ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 31 och 32).

42.Brott enligt 3 § rekryteringslagen utgör exempel på brott av förberedelsenatur som ligger mycket tidigt i händelseförloppet och därför inte har ett särskilt högt straffvärde. Allmänpreventiva skäl av det slag som omnämns i 2014 års avgörande medför emellertid att brottet normalt är av sådan art att en presumtion för fängelse som påföljd föreligger.

Bedömningen i detta fall

43.Den Facebooksida där A.Q. uppsåtligen har tillhandahållit meddelandena har varit en öppen sida, tillgänglig för envar. Meddelandena har därför varit riktade till allmänheten.

44.Innebörden av meddelandena har varit att allmänheten ska ge pengar eller annat finansiellt stöd till Jabhat al-Nusra och Islamiska staten via två namngivna finansiärer. Meddelandena måste ses som offentliga uppmaningar i den mening som avses i 3 § rekryteringslagen.

45.Meddelandena, som måste läsas tillsammans och i det sammanhang där de publicerats, avser offentliga uppmaningar att ge finansiellt stöd för att Jabhat al-Nusra och Islamiska staten ska förses med vapen vid fronten för att kunna hämnas en kemisk attack utförd av den syriska regeringssidan.

46.Både Jabhat al-Nusra och Islamiska staten är terroristklassade och utför regelmässigt och systematiskt terrorhandlingar mot civilbefolkningen som ett led i sin krigföring. Det är samtidigt så att det inte är ifrågasatt att de under den tid som avses i åtalet också var parter i en icke-internationell väpnad konflikt med den syriska regeringssidan och dess bundsförvanter.

47.När medel går till grupper som Jabhat al-Nusra och Islamiska staten, är det inte möjligt att särskilja finansiering av vapen till fronten från finansieringsstöd till vapen som används i andra delar av dessa organisationers krigföring och som regelmässigt innefattar terrorhandlingar mot civila. De offentliga uppmaningarna att ge pengar eller annan egendom till Jabhat al-Nusra och Islamiska staten för att möjliggöra vapeninköp måste därför ses som en offentlig uppmaning att begå särskilt allvarlig brottslighet i form av finansieringsbrott. Faran för att sådan brottslighet skulle förövas till följd av uppmaningarna har inte varit obetydlig. Brottet kan inte heller bedömas som ringa. Det finns inte något undantag från det straffbara området för stridshandlingar från icke-statliga stridande parter i icke-internationella väpnade konflikter som aktualiseras (se p. 35). A.Q. har därför i objektivt hänseende gjort sig skyldig till den åtalade gärningen i den del som omfattas av prövningen.

48.A.Q. har varit väl medveten om Jabhat al-Nusras och Islamiska statens systematiska terrorhandlingar och krigföring. Hans avsikt med tillhandahållandet av meddelandena har varit att allmänheten skulle ge pengar eller annan egendom som finansiellt stöd för vapeninköp som hämnd för en kemisk attack mot civila till bl.a. de ovan nämnda organisationerna. Han måste också ha varit medveten om att det inte går att särskilja vapeninköp till de olika delarna av organisationernas krigföring. Hans avsikt omfattar därför att de offentliga uppmaningarna avser finansiering av särskilt allvarlig brottslighet, som innefattar angrepp mot civila. A.Q. ska därför dömas för brott mot 3 § rekryteringslagen.

49.Brottets straffvärde är inte så högt att fängelse av den anledningen måste väljas som påföljd. Brott enligt 3 § rekryteringslagen är emellertid, liksom många andra brott enligt terroristlagstiftningen, brott av sådan art att fängelse normalt ska ådömas (se p. 42). HD instämmer i underinstansernas bedömning att straffvärdet motsvarar fängelse sex månader. Vid ett så pass högt straffvärde krävs alldeles särskilda skäl för att frångå ett fängelsestraff på grund av brottets art. Några sådana skäl föreligger inte. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.