RH 2021:6

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Mikael Hammarstrand samt nämndemännen Anette Nilsson Israelsson, Gunnar Råbacke och Mari Nässén) anförde följande i dom den 24 april 2020.

UTREDNING

Inställningar

I.M. och D.R. har var och en för sig erkänt att de fiskat på tid och plats som påstås, men förnekat brott eftersom var och en invänt att de inte agerat oaktsamt. – – –

Bevisning

Rätten har upptagit bevisning i enlighet med av åklagaren åberopad bevisning. – – –

Bakgrund och ostridiga sakförhållanden

De tilltalade är från Uzbekistan. I.M. har uppgett sig vara plattsättare i Stockholm sedan fyra år och D.R. har uppgett sig vara asylsökande i Sverige. De bor i Stockholmsområdet. Två av deras vänner frågade om de ville följa med på en minisemester, eftersom den 6 juni är nationaldagen i Sverige och de var alla lediga. De tilltalade tyckte att det var en bra idé. Kamraterna skulle fiska men de tilltalade följde endast med och tyckte att själva resan och nya platser var ett skäl i sig att följa med.

Väl framme vid sjön inom Hofors kommun köpte kamraterna två fiskekort omfattande ”två spön” var. Kamraterna fiskade medan de tilltalade tittade på och njöt av naturupplevelsen. Kamraterna blev emellertid efter en stund trötta och lade sig för att sova i bilen en stund. De tilltalade lånade då var sitt spö av kamraterna och fiskade lite för sig själva. En tillsyningsman dök upp och ville se deras fiskekort. De tilltalade väckte då en av kamraterna som visade upp fiskekortet för denne. Tillsyningsmannen sa då att korten var personliga och att rätten till fiske inte kan överlåtas till någon annan som inte löst eget kort. På platsen fanns skyltar om skyldigheten till fiskekort på flera språk.

Hörda

Målsäganden, firmatecknare för föreningen, U.H. har bl.a. uppgivit följande. Fiskekorten är personliga och kan köpas dygnet runt kring sjön. På föreningens hemsida finns ytterligare information om vilka regler som gäller i sjön.

D.R. har bl.a. uppgivit följande. Han trodde att ett fiskekort gav tillåtelse att fiska med två spön. Han visste inte och anade inte att han bröt mot någon regel när han fiskade.

I.M. har bl.a. uppgivit följande. Han har aldrig fiskat tidigare.

DOMSKÄL

Skuld

Åklagaren har gjort gällande oaktsamhet som grund för straffansvar avseende det aktuella lagrummet.

För straffansvar krävs inledningsvis att det är fråga om enskilt vatten. Någon närmare bevisning, vilket D.R. under pläderingen pekat på, härom saknas i målet. Emellertid behövs inte det, eftersom det av lag framgår vad som är allmänt vatten och vad som är enskilt vatten. Lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde definierar begreppen. I portalparagrafen definieras vattenområde i havet, Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland som allmänt vatten, om det inte är enskilt vatten på grund av att det hör till fastigheterna enligt denna lag. Inget annat vattenområde är allmänt vatten. Aktuell sjö i Hofors kommun är således enskilt vatten.

De tilltalade kommer från främmande stat; Uzbekistan. Det kan inte utan vidare antas att Uzbekistan har liknande förhållanden som Sverige i fråga om fiskeregler i enskilt vatten. Det kan heller inte bedömas vara allmän känt vad lösandet av ett fiskekort i detaljer innebär. Åklagaren har inte visat att syftet med resan var att de tilltalade skulle fiska. Tvärtom visar utredningen snarare att det var fråga om en tillfällighet som gavs när de två ytterligare personerna vilade som de tilltalade i sin icke vederlagda uppfattning trodde sig ha rätt att fiska på de två fiskekort som bevisligen inköpts.

Utredningen visar att det fanns skyltar på olika språk samt att fiskevårdsområdesföreningen har en hemsida där ”ytterligare information kan erhållas”. Vilken närmare information som i detalj ges på skyltarna eller närmare exakt vilka språk har inte presenterats. Inte heller har det presenterats någon kopia på eventuellt förekommande information på själva fiskekortet. Att information har lämnats till de tilltalade, på ett språk som de tilltalade har kunnat förstå i alla detaljer, är således inte visat i målet.

Att de tilltalade insett att det krävs fiskekort är emellertid helt utrett i målet. Frågan i målet är vad det i sin tur betyder ”att det krävs fiskekort”?

Utrett i målet är att fiskevårdsområdet utfärdat bestämmelser om fiskekort i sjön.

Åklagaren har åberopat ”Regler för fisket i hubo-Långsjön” – – –. Där framgår på det svenska språket att ”personer som fiskar i långsjön är skyldiga att läsa reglerna”.

Av 19 § fiskelagen (1993:787) framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar bl.a. användningen av fiskeredskap.

I 2 kap 7 § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen har Havs- och vattenmyndigheten bemyndigats att meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar bl.a. användningen av fiskeredskap.

Vare sig regeringen eller Havs- och vattenmyndigheten har närmare lämnat föreskrifter om vad det innebär att fiskekort anskaffas, som t.ex. huruvida ett fiskekort är personligt eller om rätten att fiska kan överlåtas på annan under t.ex. förutsättning att endast en person i taget utnyttjar rätten som fiskekortet ger.

Av 23 § lagen (1981:533) om fiskevårdsområden har fiskevårdsområdesförening bemyndigats att besluta om upplåtelse av fiske. Inte heller denna lagstiftning ger stöd för vad som gäller i frågan.

Att fiskekort i aktuell sjö av föreningen beslutats vara personliga och vilka regler som gäller för antalet angivna spön kan inte ses på annat sätt än att det är fiskevårdsområdets beslut. Att ett fiskekort är personligt framgår således inte av lag eller förordning. Det är föreningen som bestämmer om fiskekort är personliga eller inte samt vilka fiskeredskap för hur många personer som får användas. Föreningen utgör en privaträttslig association; i detta fall en förening.

Av det anförda följer att rekvisitet ”utan lov” i 37 § fiskelagen i detta fall inte kan utläsas med mindre än att detaljstudera fiskevårdsområdets bestämmelser.

Allmänna straffrättsliga principer medger inte att en straffbestämmelse ska framgå av enskildas beslut. För att tillämpa en straffbestämmelse ska det framgå klart och tydligt av lagstiftning vad som är otillåtet för att få tillämpas.

Obestämdhetsförbudet, kan uttryckas i satsen ”Nullum crimen sine lege certa”, dvs. krav på begriplighet och precision. Obestämdhetsförbudet innebär att lagstiftaren ensam har en skyldighet att upprätthålla förutsebarheten.

Det finns alltså anledning till tvekan om den angivna bestämmelsen i 37 § fiskelagen även avser den situation som nu är i fråga, nämligen brott mot ett av fiskerättsinnehavaren uppställt villkor och trots att fiskekort bevisligen är lösta.

Ett enskilt subjekt – som en fiskevårdsförening eller en fiskerättsinnehavare – kan inte lagligen fylla ut en straffbestämmelse med de handlingsregler som kan föranleda straff. Sådana regler kan inte utfärdas av andra än offentliga organ.

Av det anförda följer, och i detta fall, kan de tilltalades handlande att fiska med otillräckliga fiskekort inte bedömas som straffbara. Åtalet ska redan på konstitutionell grund därför ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten frikände I.M. och D.R. från ansvar för brott mot fiskelagen (1993:787).

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Erik Brattgård, hovrättsrådet Per-Anders Svensson, referent, och adjungerade rådet Elisabeth Lagerqvist samt nämndemännen Christer Berglund och Albin Dahlström) anförde följande i dom den 8 mars 2021.

DOMSKÄL

Bakgrund

I.M. och D.R. åkte tillsammans med två kamrater för en kortare semester. De två kamraterna skulle fiska och dessa köpte ett fiskekort var. I.M. och D.R. var inte med vid köpet. De två kamraterna fiskade men när de lade sig i bilen för att vila använde I.M. och D.R. fiskespöna och fiskade. I.M. har sagt att en av kamraterna upplyste att de hade fiskekort för två spön och att man köpte ett kort per spö. D.R. har sagt att han trodde att det räckte med ett fiskekort.

Rätten att fiska

I enskilt vatten tillhör fisket fastighetsägaren (9 § fiskelagen, 1993:787). Om det finns flera fiskerättsinnehavare för ett enskilt vatten förvaltas fisket i vissa fall enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (se 15 § första stycket fiskelagen). I andra situationer förvaltas fisket av en fiskevårdsområdesförening enligt lagen (1981:533) om fiskevårdsområden. Föreningen upplåter då fisket inom området (se 23 § första stycket i den lagen).

Fiskerätten är en del av fastighetsägarens äganderätt och är därmed skyddad genom bl.a. regler i europakonventionen och regeringsformen. Fastighetsägaren kan dock låta andra nyttja rätten att fiska i enskilt vatten, exempelvis genom att arrendera ut rätten att fiska under viss tid. Det är naturligtvis också möjligt för en fastighetsägare att formlöst låta någon annan fiska i fastighetsägarens vatten.

Det är alltså den som innehar en fiskerätt i ett enskilt vatten som, ensam eller tillsammans med andra innehavare, bestämmer hur fisket ska bedrivas. Det behöver inte finnas några fiskekort och om det finns sådana är det upp till ägarna av fiskerätten att bestämma villkoren för eventuella kort. Fiskekorten kan vara personliga, men det kan handla om familjekort eller exempelvis kort av innehavarkaraktär som innebär att den som innehar kortet får fiska så länge han eller hon innehar det. Det kan också finnas andra lösningar. Det är således inte korrekt att påstå att fiskekort måste vara personliga.

Rätten till fiske i det aktuella fallet

Det handlar i detta fall om ett enskilt vatten. Det får också anses klarlagt att det är fiskevårdsområdesföreningen Klubb Hubo Långsjön som förvaltar fisket i det aktuella vattnet. Föreningen har utfärdat regler för hur fisket ska bedrivas. Bland annat anges i dessa regler att fiskekorten är personliga, att de ska vara signerade, att identiteten ska kunna styrkas med legitimation och att de gäller för ett spö och maximalt tre fiskar per kort. Det bör dock påpekas att korten inte är helt personliga eftersom barn till och med tolv år får fiska på målsmans kort.

Fiske utan lov

Den som bl.a. av oaktsamhet utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt bryter mot 37 § fiskelagen och döms till böter eller fängelse i högst ett år. Uttrycket utan lov i straffbestämmelsen innebär att den som fiskar i enskilt vatten måste ha tillåtelse att fiska från den som innehar fiskerätten. Det finns inga formella krav på hur man får en sådan tillåtelse. Det kan handla om ett muntligt besked, ett skriftligt intyg, ett fiskekort eller något annat.

Enskilda ska fråga om lov

Det är tydligt att det allmänna knappast har möjlighet att meddela föreskrifter om förutsättningarna för hur enskilda fastighetsägare och andra fiskerättsinnehavare ska tillåta andra att fiska i det egna vattnet. Sådana föreskrifter skulle riskera att stå i konflikt med enskildas rätt att disponera över det egna fisket och därmed även kränka äganderätten till fisket. Den enskilda fiskerättsinnehavaren behöver inte heller ha några regler om rätten att fiska på det egna vattnet. Det åligger i stället var och en som önskar fiska i någon annans enskilda vatten att ta reda på om han eller hon har rätt att fiska där.

Rätten att fiska i detta fall

De regler som fiskevårdsområdesföreningen har beslutat om och som fanns anslagna är, i den del de rör rätten att fiska, bara upplysningar om när var och en får fiska i det vatten som föreningen förvaltar, dvs. när den enskilde har lov. Reglerna förenklar för enskilda att få del av information om när det görs avsteg från det generella förbudet mot att fiska i någon annans enskilda vatten.

I.M. och D.R. hade inte rätt att fiska

Det är klarlagt i målet att I.M. och D.R. inte hade några personliga fiskekort. De hade därmed inte rätt att fiska i det aktuella vattnet.

En utgångspunkt i målet är att var och en förstår att det generellt inte är tillåtet att fritt fiska i andras vatten. D.R. hade enligt egen uppgift inte vidtagit någon åtgärd för att ta reda på om han fick fiska, utan verkar ha utgått från att han hade en sådan rätt. Han har därmed varit oaktsam. I.M. har berättat att han fått upplysningar från sin kamrat om att sällskapet hade ett fiskekort per spö och att detta var tillräckligt. Det finns inte skäl att ifrågasätta den uppgiften med hänsyn till att de visade upp kamraternas fiskekort när fisketillsynsmannen U.H. kom. Hovrätten anser dock att I.M. inte kunde lita på uppgiften från kamraten eftersom den kom från en landsman som inte var insatt i villkoren och mycket väl kunde ha misstolkat dessa. Eftersom inte heller I.M. kontrollerade regelverket innan han började fiska har även han varit oaktsam. Både D.R. och I.M. ska därmed dömas för olovligt fiske till dagsböter.

– – –

DOMSLUT

Envar av I.M. och D.R. dömdes för olovligt fiske enligt 37 § fiskelagen (1993:787) till 30 dagsböter.