RH 2021:9

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Kristina Bratteberg) anförde i beslut den 22 juni 2020 följande.

SKÄL

Utgångspunkter

Enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken har en förvaltare rätt till skäligt arvode för sitt uppdrag och ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande. Vid bedömningen av arvodets storlek måste hänsyn tas till att uppdraget innefattar ett betydande mått av ideellt arbete. I fråga om hur arvodet i övrigt ska beräknas har det i förarbetena till tidigare lydelse av bestämmelsen angetts att arvode ska utgå med ett belopp som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning (se prop. 1974:142 s. 148). I förarbetena till nuvarande lydelse och i samband med att överförmyndaren gavs större frihet att bestämma arvodets storlek har det uttalats att nämnden skulle sträva efter en rättvis och likformig bedömning, och då kunde t.ex. rekommendationer utfärdade av Sveriges Kommuner och Landsting vara ett stöd vid tillämpningen (se prop. 1993/94:251 s. 145 ff. och s. 220 f.). Detta innebär att överförmyndaren har stor frihet att bestämma arvodets storlek utifrån exempelvis egna arvodesprinciper eller schabloner. Överförmyndaren måste dock alltid pröva om lagens grundläggande krav är uppfyllt, dvs. om det beslutade arvodet är ett skäligt arvode för förvaltarens ersättningsgilla arbetsinsats (se Hovrätten för Nedre Norrlands slutliga beslut den 4 december 2019 i ärende ÖÄ 585-19, jfr RH 2012:12).

Tingsrättens bedömning

M.B. har, så som det får förstås, planerat flera besök och besökt sin huvudman en gång under 2018. Han har angett att planerade hembesök ofta ställdes in eftersom huvudmannen upplevde en stor press inför hembesöken. M.B. har därutöver uppgett att han ofta pratade med sin huvudman flera gånger dagligen, hade kontakt med henne utanför bostaden flertalet gånger samt pratade med personal vid aktuella institutioner. Enligt vad som framkommit i ärendet har M.B. anpassat de vidtagna åtgärderna efter huvudmannens behov och önskemål. Tingsrätten anser inte att det har kommit fram något i ärendet som talar för att M.B. skulle ha brustit i sina åtaganden som förvaltare avseende uppdraget att sörja för M.N:s person. M.B. har därmed rätt till ett skäligt arvode för sitt uppdrag.

Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att M.B. har rätt till ersättning med 1 025 kr i den del uppdraget avser M.N:s person, vilket motsvarar tre procent av 2018 års prisbasbelopp med beaktande av att han endast haft uppdraget under nio månader under år 2018.

I enlighet med 12 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken åligger det överförmyndaren att besluta i fråga om i vad mån arvodet ska betalas med medel som tillhör den enskilde.

BESLUT

Med ändring av överförmyndarens beslut fastställer tingsrätten ett arvode till M.B. om 1 025 kr för hans uppdrag att såsom förvaltare för M.N. sörja för hennes person under perioden 9 april–31 december 2018. Det åligger överförmyndaren att närmare besluta i vilken mån arvodet ska betalas med medel som tillhör M.N.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mats Fällström, Rikard Ebbing och Per-Anders Svensson, referent) anförde i beslut den 17 juni 2021 följande.

SKÄL

Hur ska överförmyndarnämndens regler tillämpas?

I 12 kap. 16 § föräldrabalken finns bestämmelser om bl.a. förvaltares rätt till ersättning för sina uppdrag. I bestämmelsen anges inte hur ersättningen ska bestämmas. I stället regleras i första stycket bara att arvodet ska vara skäligt.

I bestämmelsens andra stycke anges bl.a. att beslut om arvode fattas av överförmyndaren. I detta fall har överförmyndarnämnden beslutat om vissa regler för arvoden och nämnden verkar anse att dessa regler är bindande vid beslut om arvode i enskilda fall.

I Sverige finns bindande regler i lag, förordning och vad som brukar kallas för andra föreskrifter. Det senare avser bindande regler som har meddelats av andra myndigheter än regeringen och av kommuner (se 8 kap. 1 § första stycket regeringsformen). För att myndigheter och kommuner ska få meddela bindande regler krävs att dessa har fått tillåtelse till detta av ett överordnat organ. En sådan rätt ges genom ett normgivningsbemyndigande eller, enkelt uttryckt, bemyndigande (se 8 kap. 1 § andra stycket regeringsformen). För att överförmyndarnämnden ska få meddela bindande regler krävs alltså att nämnden har fått en sådan rätt genom ett bemyndigande i lag eller förordning.

I tidigare lydelse av föräldrabalkens arvodesregler (tidigare 15 kap. 19 § föräldrabalken) angavs att ”(a)rvodet bestäms av överförmyndaren med ledning av grunder som fastställs för varje överförmyndardistrikt av vederbörande kommun”. Ordalydelsen av den bestämmelsen kan tyda på att den innehöll ett bemyndigande att meddela bindande arvodesregler. Av förarbetena till bestämmelsen framgår dock tydligt att detta inte var avsikten. I stället skulle överförmyndaren i riktlinjer eller liknande ange någon form av standardarvode, som borde betalas i normalfallet. Enligt förarbetena borde det också anges vissa hållpunkter för när ett högre arvode skulle kunna betalas och vilken utredning som krävdes av förvaltaren. Enligt dessa förarbeten borde dock överförmyndaren i det enskilda fallet alltid kunna göra en egen skälighetsbedömning (prop. 1974:142 s. 147).

Den 1 juli 1995 fick arvodesreglerna i sak sin nuvarande lydelse genom 12 kap. 16 § föräldrabalken. Hänvisningen till att arvodet skulle bestämmas enligt fastställda grunder togs bort med syftet att överförmyndaren skulle göra en friare bedömning än förut (prop. 1993/94:251 s. 220). Inte heller den lydelsen innehåller något bemyndigande för överförmyndaren eller motsvarande att besluta om bindande regler.

Däremot pekas överförmyndaren ut som beslutsfattare i enskilda fall. Hovrättens slutsats är alltså att överförmyndarnämnden inte har haft någon laglig rätt att besluta om bindande arvodesregler. I den mån nämndens regler anses vara bindande ska de därför inte tillämpas (se 11 kap. 14 § och 12 kap. 10 §regeringsformen).

Det är tydligt att en avsikt med de ändrade arvodesreglerna i 1995-års lagstiftning var att undvika alltför schabloniserade lokala regler och att bedömningen skulle bli friare.

Hänsyn skulle i högre utsträckning tas till förhållandena i varje enskilt fall. Detta är också naturligt eftersom en skälighetsbedömning till sin natur bygger på förhållanden i det enskilda fallet. För att tillämpningen inte skulle bli skönsmässig framhölls i förarbetena att det var självklart att överförmyndaren skulle sträva efter en rättvis och likformig bedömning. Riktlinjer och rekommendationer från dåvarande Svenska kommunförbundet kunde vara ett stöd vid tillämpningen (prop. 1993/94:251 s. 221).

Även om en avsikt med 1995-års reform uppenbarligen var att undvika lokala riktlinjer finns det inget som hindrar att sådana tas fram och tillämpas. I den mån överförmyndarnämndens dokument utgör regler som inte är bindande vid prövningen av enskilda fall får de alltså tillämpas. Prövningen ska dock utgå från en bedömning i enskilda fall efter skälighet.

Hur ska skälighetsbedömningen gå till?

En skälighetsprövning skulle göras även enligt de tidigare reglerna i föräldrabalken.

Av förarbetena till dessa regler framgår att skälighetsbedömningen tar sikte på vilket arbete som har lagts ned på den ekonomiska förvaltningen och på den personliga omvårdnaden. Enligt förarbetena kunde det förekomma att den ekonomiska förvaltningen blev komplicerad och att det därför var motiverat med ett högt arvode. Den enskildes behov av personlig omvårdnad skulle också påverka arvodets storlek (se prop. 1974:142 s. 146).

Vid 1995-års lagstiftningsreform ändrades inte regelverket kring skälighetsprövningen och den berördes inte närmare i förarbeten till lagstiftningen.

Arvodet ska alltså bestämmas efter vad som är skäligt. Varje förvaltaruppdrag är unikt och det är tydligt att det krävs att det läggs ned mer engagemang och tid för vissa uppdrag än för andra. En skälighetsprövning kan därför inte bygga på att alla uppdrag ska ersättas lika, utan det ligger i en sådan prövnings natur att det i många fall krävs en individuell bedömning av enskilda fall. Det är också så lagstiftaren såg på skälighetsprövningen när arvodesreglerna skapades. Som departementschefen angav när reglerna kom till hindrar inte detta att det finns riktlinjer eller liknande för exempelvis standardiserade åtgärder. En prövning måste dock alltid göras i varje enskilt fall.

Bedömningen i detta fall

M.B. har i sin svarsskrivelse till hovrätten, inkommen efter det att tiden för att överklaga tingsrättens beslut gått ut, yrkat att hans ersättning ska fastställas till fem procent av prisbasbeloppet. I 27 § andra stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden anges att om ärendet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får det beslut genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats. När det finns särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande besluta till det bättre för en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt intresse. I lagrummet regleras för domstolsärenden det som brukar kallas förbudet mot reformatio in pejus. Förbudet mot reformatio in pejus innebär att den part som ensam överklagat ett beslut inte ska behöva riskera ett för parten sämre beslut än det överklagade från nästa instans. Som framgår ovan finns det dock ett undantag från denna princip och det avser

den situationen när det är det allmänna som överklagat och det inte är till nackdel för någon enskild part. Eftersom det kan bli aktuellt att arvodet till M.B. ska betalas av medel från M.N. kan den beskrivna undantagsregeln inte tillämpas i förevarande fall. Detta innebär att hovrätten inte kan pröva M.B:s yrkande om ett högre arvode än vad tingsrätten bestämt.

Hovrätten ska i sak pröva om M.B:s åtgärder för att sörja för M.N:s person ska ge rätt till arvode. Som hovrätten tidigare har angett ska den prövningen göras efter skälighet. Det är utrett att M.B. har planerat flertalet besök hos sin huvudman och att han genomfört ett hembesök under 2018 samt att han i övrigt haft ett större antal telefonkontakter med huvudmannen. Enligt vad som kommit fram i ärendet har M.B. anpassat de vidtagna åtgärderna efter huvudmannens behov och önskemål. Det är för hovrätten självklart att en förvaltares åtgärder ska anpassas efter situationen i det enskilda fallet och att han eller hon inte ska vidta sådana åtgärder som inte är lämpliga, men som enligt någon riktlinje eller liknande ger rätt till arvode. Som M.B. har beskrivit sina åtgärder anser hovrätten att han har hanterat uppdraget på ett lämpligt sätt. Hovrätten anser vidare att det inte har kommit fram något i ärendet som talar för att M.B. skulle ha brustit i sina åtaganden som förvaltare av uppdraget att sörja för huvudmannens person. De åtgärder som M.B. vidtagit har varit omfattande och det är skäligt att han får arvode för att ha sörjt för M.N:s person. Det belopp som tingsrätten har beslutat om är skäligt. Av tingsrättens motivering framgår anledningen till att beloppet har bestämts till tre procent av prisbasbeloppet och som förklarats ovan kan hovrätten inte heller pröva om ersättningen ska vara högre.

Överförmyndarnämnden har efterlyst ett tydliggörande av hur ett skäligt arvode ska räknas fram. Hovrätten har i detta beslut försökt att förklara att skälighetsprövningen bygger på en bedömning av situationen i varje enskilt fall. Vilket arvode som är skäligt i förhållande till en huvudman behöver inte vara det i förhållande till en annan. Det är därför inte möjligt att tillgodose nämndens önskemål.

SLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens beslut.