RH 2022:23
Fråga om det med hänsyn till utvecklingen av det polska rättssystemet funnits anledning att neka överlämnande för lagföring i enlighet med en utfärdad europeisk arresteringsorder. Hovrätten har konstaterat att det enligt fast praxis från EU-domstolen krävs att det finns en grundad anledning att tro att det finns en verklig risk att personen i fråga vid överlämnande inte får en rättvis rättegång. Överlämnande har tillåtits.
Attunda tingsrätt
Åklagaren begärde att tingsrätten skulle pröva om M.S. skulle överlämnas till Polen.
Åklagaren hänvisade till en europeisk arresteringsorder utfärdad av en polsk domstol och anförde i huvudsak följande. Polen har begärt att M.S. ska överlämnas till Polen för lagföring av brott som motsvarar brott enligt svensk lag och för vilket det enligt polsk lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer. Det finns förvisso betänkligheter avseende domstolarnas oavhängighet i Polen. M.S. har dock inte anfört några konkreta och precisa omständigheter som visar att han inte skulle få en rättvis rättegång och att ett överlämnande av honom därför skulle vara oförenligt med artikel 6 i Europakonventionen.
M.S. bestred åklagarens begäran om överlämnande. Till stöd för sin talan anförde han i huvudsak följande. Han bor i Sverige med fru och barn. Han arbetar i sin frus företag. Det polska rättsväsendet präglas av korruption och detta påverkar hans möjligheter att få en rättvis prövning. Vidare lider han av en allvarlig sjukdom som han inte kan räkna med att få vård för i Polen.
Tingsrätten (rådmannen Thomas Ericsson) anförde i slutligt beslut efter förhandling den 18 oktober 2021 följande.
SKÄL
Det som har framkommit i målet visar till att börja med att det, i enlighet med 5 kap. 3 § tredje stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (europeiska arresteringsorderlagen), föreligger särskilda skäl att besluta om överlämnande senare än 30 dagar efter gripandet.
M.S. har begärts överlämnad till Polen för lagföring enligt en europeisk arresteringsorder utfärdad av en domstol i Polen.
Enligt 2 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen ska den som eftersöks enligt lagen och som anträffas i Sverige överlämnas till den medlemsstat som har utfärdat arresteringsordern, om inget annat föreskrivs i den lagen eller någon annan lag.
Av handlingarna i målet framgår att M.S. är begärd överlämnad för brott för vilka är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer och som motsvarar brott enligt svensk lag. Rekvisiten i 2 kap. 2 § överlämnadelagen på strafftrösklar och dubbel straffbarhet är därmed uppfyllda.
Det M.S. fört fram om bristande rättssäkerhet vid polska domstolar är inte av sådant slag att det föreligger hinder mot överlämnande enligt bestämmelserna i 2 kap. 3–5 §§ europeiska arresteringsorderlagen (jfr NJA 2007 s. 168 och NJA 2017 s. 677). Inte heller det han fört fram om sin hälsa innebär att det föreligger något sådant hinder. Något hinder i övrigt mot överlämnande har inte heller kommit fram.
Det som har angetts ovan innebär att M.S. ska överlämnas i enlighet med vad som begärts.
– – –
BESLUT
1. M.S. ska överlämnas till Polen för lagföring för brott enligt den europeiska arresteringsorder som utfärdats av District Court in Gdansk den 23 februari 2018.
– – –
Hovrätten
M.S. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle ogilla åklagarens begäran om överlämnande. Han anförde i huvudsak följande. Polska domare som dömer enligt lagen och upprätthåller demokratiska principer riskerar disciplinära påföljder och är därför inte oavhängiga. Flera europeiska länder har vägrat överlämnande till Polen med hänvisning till att det finns en risk att personen som begärs överlämnad inte får en rättvis rättegång. Han har dessutom en stark anknytning till Sverige. Även hans hälsotillstånd utgör ett hinder för överlämnande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Anne Mellqvist, Viveca Lång, referent, och Viktoria Thörnqvist) anförde i beslut den 4 februari 2022 följande.
SKÄL
Relevanta bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen framgår av tingsrättens beslut.
Hovrätten delar tingsrättens bedömning att förutsättningarna för överlämnande är uppfyllda, såvida detta inte strider mot Europakonventionen (se 2 kap. 4 § 2 europeiska arresteringsorderlagen). Enligt artikel 6.1 i konventionen ska var och en vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.
Enligt praxis från EU-domstolen förutsätter möjligheten att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder på ovanstående grund en prövning i två steg. I det första steget ska den verkställande rättsliga myndigheten bedöma om det föreligger en verklig risk för en kränkning av rätten till en rättvis rättegång, som hänger samman med systembrister eller allmänna brister när det gäller domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten. I det andra steget ska den verkställande rättsliga myndigheten bedöma i vilken utsträckning dessa brister kan påverka behörig domstol i det förfarandet som den eftersökta personen kommer att bli föremål för. I det andra steget ingår även en bedömning av om det med hänsyn till den eftersökte personens personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern finns en grundad anledning att tro att det finns en verklig risk att personen i fråga inte får en rättvis rättegång. (Se EU-domstolens dom den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality [Brister i domstolssystemet], C-216/18 PPU, EU:C:2018:586 och dom den 17 december 2020, Openbaar Ministerie [Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet], C-354/20 PPU och C-412/20 PPU, EU:C:2020:1033.)
Enligt Europeiska kommissionen finns det, på grund av förändringar av det polska rättssystemets struktur som riskerar dess oberoende och med hänvisning bl.a. till vad som framförts av en rad aktörer på europeisk och internationell nivå, en klar risk för att Polen allvarligt åsidosätter rättsstatsprincipen (se Motiverat förslag i enlighet med artikel 7.1 i fördraget om Europeiska unionen angående rättsstatsprincipen i Polen, COM[2017] 835 final). Några omständigheter som talar för att det finns en verklig risk för att just M.S. vid ett överlämnande inte skulle få en rättvis rättegång har emellertid inte framkommit. Inte heller i övrigt finns det något hinder mot överlämnande. Överklagandet ska därför avslås.
– – –
BESLUT
1. Hovrätten avslår överklagandet.