Ds 2016:34
Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen
Sammanfattning
I promemorian föreslås en ändring i utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, med anledning av den omarbetade Dublinförordningen. Ändringen innebär att om Migrationsverkets eller Polismyndighetens beslut om överföring enligt Dublinförordningen överklagas och den klagande yrkar inhibition inom överklagandetiden, får beslutet om överföring inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2017.
1. Författningsförslag
1.1. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Härigenom föreskrivs att det i utlänningslagen (2005:716) ska införas en ny paragraf, 12 kap. 9 a §, och närmast före 12 kap. 9 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 kap.
Verkställighet av ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen
9 a §
Om en utlänning har överklagat ett beslut av Migrationsverket eller Polismyndigheten om överföring enligt Dublinförordningen och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett yrkande om inhibition ska vara motiverat.
Författningsförslag Ds 2016:34
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.
Ds 2016:34 Författningsförslag
1.2. Förslag till förordning om ändring i utlänningsförordningen (2006:97)
Regeringen föreskriver att det i utlänningsförordningen (2006:97) ska införas en ny paragraf, 7 kap. 5 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
5 a §
Om en utlänning i ett ärende om överföring enligt Dublinförordningen inom överklagandetiden har yrkat inhibition och överföringsbeslutet därmed enligt 12 kap. 9 a § utlänningslagen (2005:716) inte får verkställas ska Migrationsverket eller, om yrkandet framställs först i migrationsdomstol, domstolen omedelbart underrätta den verkställande myndigheten.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2017.
2. Dublinförordningens utveckling
2.1 2003 års Dublinförordning
Som en del i arbetet med att skapa ett gemensamt asylsystem i EU antogs den 18 februari 2003 rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (2003 års Dublinförordning). Förordningen ersatte den s.k. Dublinkonventionen från år 1990.
Syftet med 2003 års Dublinförordning var att på ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare i någon medlemsstat. Förordningen skulle även garantera faktisk tillgång till förfarandena för fastställande av flyktingstatus utan att äventyra målet om att asylansökningar ska behandlas snabbt. En huvudprincip i förordningen var att en asylansökan ska prövas av en enda medlemsstat. Förordningen innehöll därför kriterier för att avgöra vilken medlemsstat som ska vara ansvarig för prövningen av en asylansökan.
2.2. Den omarbetade Dublinförordningen
För att uppnå ökad harmonisering och likabehandling av flyktingar och alternativt skyddsbehövande har samtliga rättsakter inom det europeiska asylsystemet omförhandlats och omarbetade versioner har antagits. Den 26 juni 2013 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omar-
Dublinförordningens utveckling Ds 2016:34
betning), den omarbetade Dublinförordningen. Samtidigt upphävdes bl.a. 2003 års Dublinförordning.
Den omarbetade Dublinförordningen trädde i kraft den 19 juli 2013 och började tillämpas den 1 januari 2014. Förordningen bifogas som bilaga 1. Som EU-förordning är den direkt tillämplig i EU:s medlemsstater. Särskilda bestämmelser gäller dock för Storbritannien, Irland och Danmark inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. Storbritannien och Irland har valt att anta och tillämpa Dublinförordningen och Danmark har slutits till förordningen genom ett särskilt avtal. Förordningen tillämpas också av Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein.
Den omarbetade Dublinförordningen innehåller flera förändringar, bl.a. har förordningen ett vidgat tillämpningsområde och dessutom har särskilda rättssäkerhetsgarantier för ensamkommande barn och bestämmelser om förvar och informationsutbyte mellan medlemsstater införts. Vissa lagändringar som motiveras av den omarbetade Dublinförordningen har redan gjorts i svensk rätt (se SFS 2014:792, prop. 2013/14:197).
I denna promemoria kommer den omarbetade Dublinförordningen fortsättningsvis att benämnas Dublinförordningen. Vid behov av förtydligande kommer det emellertid att anges om det är den omarbetade Dublinförordningen som avses.
3. Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen
3.1. Överklagandets suspensiva verkan
Förslag: Om en utlänning har överklagat ett beslut av
Migrationsverket eller Polismyndigheten om överföring enligt Dublinförordningen och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett yrkande om inhibition ska vara motiverat.
Bedömning: Bestämmelser om skyldighet att underrätta den
verkställande myndigheten om den klagande yrkar inhibition kan föras in på förordningsnivå.
Skälen för förslaget och bedömningen: Ett beslut om överföring
enligt Dublinförordningen är omedelbart verkställbart. Till skillnad från 2003 års Dublinförordning reglerar den omarbetade Dublinförordningen rätten till ett effektivt rättsmedel. I artikel 27 anges bl.a. att det ska finnas en rätt till ett effektivt rättsmedel i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller beslut om överföring. För att säkerställa en sådan rätt ska medlemsstaterna föreskriva ett av tre alternativ för hur ett överklagande av ett beslut om överföring, eller en ansökan om omprövning, ska påverka verkställigheten av beslutet om överföring.
Utgångspunkten i samtliga alternativ är att beslutet om överföring är verkställbart under överklagandetiden till dess att den berörda personen överklagar eller begär omprövning. I ett av
Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen Ds 2016:34
alternativen krävs dessutom att den klagande begär inhibition för att verkställighet inte ska få ske.
De olika alternativen
De alternativ som medlemsstaterna har att välja mellan är att 1 låta överklagandet eller ansökan om omprövning innebära att den berörda personen har rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen, 2 föreskriva att överföringen avbryts automatiskt och avbrytandet upphör efter en viss skälig tidsperiod, under vilken en domstol efter noggrann och minutiös kontroll av begäran ska ha beslutat huruvida suspensiv verkan med anledning av ett överklagande eller en begäran om omprövning ska beviljas, eller 3 ge den berörda personen möjlighet att inom en skälig tidsperiod begära att en domstol avbryter verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen. Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns ett effektivt rättsmedel genom att avbryta verkställigheten av överföringen till dess att ett beslut har fattats om den första begäran om uppskov. Ett beslut om huruvida verkställigheten av överföringsbeslutet ska avbrytas ska fattas inom en skälig tidsperiod, och samtidigt medge en noggrann och minutiös kontroll av begäran om uppskov. Ett beslut om att inte avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet ska vara motiverat.
I alternativ a) är det själva överklagandet eller ansökan om omprövning i sig som grundar en rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten, i avvaktan på resultatet av överklagandet eller omprövningen.
Även alternativ b) innebär att ett överklagande eller en ansökan om omprövning i sig medför att beslutet om överföring inte får verkställas. Detta gäller dock endast under en skälig tidsperiod inom vilken en domstol ska göra en grundlig och noggrann
Ds 2016:34 Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen
kontroll av överklagandet eller begäran om omprövning och ta ställning till om överföringsbeslutet ska inhiberas.
Förutom att överklaga eller ansöka om omprövning krävs enligt alternativ c) att den klagande också yrkar inhibition för att överföringsbeslutet inte ska få verkställas. Yrkandet ska framställas inom en skälig tidsperiod. Om den klagande yrkar inhibition i rätt tid ska en domstol, inom en skälig tidsperiod, ta ställning till om överföringsbeslutet ska inhiberas.
Alternativ c) föreslås
Ett av målen med Dublinförordningen är att ansökningar om internationellt skydd ska kunna behandlas snabbt. Det är därför viktigt att verkställigheten av överföringsbeslut kan ske så snart som möjligt. I de allra flesta fall är det Migrationsverket som fattar beslut om överföring i första instans. Polismyndigheten får emellertid i vissa fall också fatta sådana beslut, t.ex. om utlänningen inte har sökt asyl i Sverige. Både Polismyndighetens och Migrationsverkets beslut om överföring kan överklagas till en migrationsdomstol (1 kap. 9 § och 14 kap. 3 § UtlL samt Migrationsöverdomstolens beslut i mål nr UM 425-16). Enligt nuvarande ordning kan ett överföringsbeslut verkställas även om det har överklagats. Detta gäller också om ett yrkande om inhibition har framställts, under förutsättning att det ännu inte beslutats om inhibition. Migrationsverket kan, enligt 1 kap. 9 § och 12 kap. 13 § UtlL, vid ett överklagande självmant pröva om överföringsbeslutet ska inhiberas. När överklagandet överlämnats till en migrationsdomstol har även domstolen en möjlighet att på eget initiativ inhibera beslutet enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Alternativ a) innebär att ett överföringsbeslut som överklagas inte kan verkställas förrän en domstol har prövat överklagandet i sak medan alternativ b) och c) innebär att ett överföringsbeslut som har överklagats kan verkställas när en domstol har prövat frågan om inhibition. Det innebär att verkställighet kan ske snabbare med alternativ b) och c) jämfört med alternativ a).
Det som skiljer alternativ b) från alternativ c) är om inhibition ska prövas av domstolen ex officio eller på begäran av den klagande.
Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen Ds 2016:34
Även om en migrationsdomstol kan besluta om inhibition ex officio görs en sådan prövning i de flesta fall efter yrkande av part. Alternativ c) är således mest likt regleringen i svensk rätt. Sedan Migrationsverket började tillämpa den omarbetade Dublinförordningen har de också haft som utgångspunkt att använda sig av alternativ c).
Eftersom alternativ c) möjliggör en tidig verkställighet samtidigt som det är mest likt dagens system och i praktiken redan tillämpas görs bedömningen att av de tre alternativen är alternativ c) att föredra.
En utlänning ska alltså inom en skälig tidsperiod kunna begära att domstolen inhiberar överföringsbeslutet till dess att domstolen prövat överklagandet i sak. Det finns ingen definition av skälig tidsperiod i Dublinförordningen. För att på ett enkelt och praktiskt sätt kunna hantera överklaganden av överföringsbeslut bör tidsfristen att begära inhibition vara densamma som gäller för överklagande, det vill säga tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet. En bestämmelse med den innebörden bör tas in i utlänningslagen. Ett beslut om att inte avbryta verkställigheten av ett överföringsbeslut ska vara motiverat. Detta bör därför också framgå av bestämmelsen i utlänningslagen.
Om den klagande framställt ett inhibitionsyrkande i rätt tid får överföringsbeslutet inte verkställas förrän domstolen, inom en skälig tidsperiod, har fattat ett beslut med anledning av detta yrkande. Inte heller i denna del framgår det av förordningen vad som avses med en skälig tidsperiod. Enligt vad som allmänt gäller inom förvaltningsprocessrätten bör domstolen, efter att ett yrkande om inhibition kommit in till domstolen, pröva inhibitionsfrågan skyndsamt (se bl.a. JO:s protokoll den 2 februari 2012 i ärende nr 5810-2011). Hur lång tid en domstol kan dröja med att pröva ett yrkande om inhibition utan att för den skull överskrida kravet på skyndsam behandling är en bedömningsfråga. För det fall målet innehåller ett omfattande material samt komplicerade och svårbedömda frågor kan prövningen givetvis tillåtas dröja längre än om det t.ex. rör sig om mål eller ärenden av förhållandevis begränsad omfattning. Mål om överföring enligt Dublinförordningen är ofta av begränsad omfattning. Sådana mål ska dessutom i sin helhet handläggas skyndsamt. Det redan nu gällande skyndsamhetskravet i svensk rätt får anses tillräckligt för
Ds 2016:34 Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen
att uppfylla kraven i förordningen och det finns inte något skäl att i lag fastställa en skälig tidsperiod inom vilken frågan om inhibition ska prövas.
Artikel 27 ger enligt sin lydelse inte rätt till överprövning i flera domstolsinstanser. Rätten att stanna kvar i landet i avvaktan på domstolens inhibitionsprövning gäller därför endast vid överklagande till den första domstolsinstansen och dessutom endast första gången den klagande yrkar inhibition under överklagandetiden. Om den klagande yrkar inhibition är utgångspunkten att detta yrkande ska prövas separat och med förtur, inte minst eftersom verkställigheten avbryts i och med ett inhibitionsyrkande. I syfte att främja en effektiv handläggning bör dock undantag kunna göras om det inte finns skäl att bifalla inhibitionsyrkandet och ett slutligt avgörande är mycket nära förestående. Så görs också redan i dag.
Andra inhibitionsyrkanden får hanteras inom ramen för förvaltningsprocesslagens bestämmelser. De får inte någon suspensiv verkan och innebär därför inte något hinder mot att verkställa beslutet i avvaktan på att domstolen prövar inhibitionsfrågan.
Ett yrkande om inhibition kan göras antingen direkt i överklagandet eller i en kompletterande skrift i ett senare skede under överklagandetiden. Det är viktigt att den myndighet som har hand om verkställighetsärendet, vilket kan vara antingen Migrationsverket, Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten, uppmärksammas på att det finns ett inhibitionsyrkande som innebär att beslutet om överföring inte kan verkställas innan domstolen har avgjort den frågan. Enligt 7 kap. 5 § utlänningsförordningen, förkortad UtlF, ska den verkställande myndigheten omedelbart underrättas om Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen upphäver eller meddelar inhibition av ett beslut om avvisning eller utvisning. En motsvarande skyldighet att underrätta den verkställande myndigheten om den klagande yrkar inhibition i ett överföringsärende bör införas på förordningsnivå.
Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen Ds 2016:34
3.2. Övriga delar av Dublinförordningen
Bedömning: Några ytterligare författningsändringar med anled-
ning av Dublinförordningen behövs inte.
Skälen för bedömningen: Bestämmelserna i artiklarna 6 och 28,
som reglerar skydd för underåriga respektive förvar, skiljer sig i vissa delar från svensk rätt. Enligt principen om EU-rättens företräde ska en EU-förordning tillämpas framför svensk lag om den svenska lagen strider mot EU-förordningen. Detta innebär att t.ex. utlänningslagens bestämmelser om offentligt biträde för ensamkommande barn och om förvar inte ska tillämpas om de avviker från Dublinförordningens bestämmelser, i mål och ärenden om överföring enligt förordningen (se även MIG 2015:5). Några författningsändringar bedöms inte nödvändiga i dessa delar.
I artikel 28 hänvisas till artiklarna 9–11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning), det omarbetade mottagandedirektivet. Artiklarna innehåller bestämmelser om förvar. Artikel 9 behandlar garantier för sökande som tas i förvar och innehåller bl.a. bestämmelser om vilken myndighet som ska fatta beslut om förvar, om rättslig prövning av sådana beslut och om rätt till offentligt biträde. Artikel 10 behandlar förhållanden för förvar och innehåller bl.a. bestämmelser om att en förvarstagen som huvudregel ska placeras i särskilda förvarsanläggningar och om rätt att ta emot besök. I artikel 11, som behandlar förvar av utsatta personer och sökande med särskilda mottagandebehov, finns bl.a. bestämmelser om att medlemsstaterna ska beakta barnets bästa och om inkvartering av ensamkommande barn och familjer. I svensk rätt finns bestämmelser om förvar i 10 och 11 kap. UtlL och i lagen om särskild utlänningskontroll (1991:572). En förvarstagen kan i vissa fall placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest och då gäller även häkteslagen (2010:611) i tillämpliga delar. Bestämmelser om barnets bästa finns i 1 kap. 10 § UtlL och bestämmelser om handläggningen av ärenden om förvar och överklagande av beslut om förvar finns i 10 kap. respektive 14 kap. 9 och 10 §§ UtlL. I 18 kap. 1 § finns bestämmelser om rätt till offentligt biträde. Bestämmelserna i svensk rätt uppfyller kraven i artiklarna 9–11 i
Ds 2016:34 Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen
mottagandedirektivet. Några författningsändringar med anledning av denna hänvisning behövs därför inte.
4. Ikraftträdande
Förslag och bedömning: Ändringarna ska träda i kraft den 1
juli 2017. Några övergångsbestämmelser behövs inte.
Skälen för förslaget och bedömningen: Den omarbetade
Dublinförordningen trädde i kraft den 19 juli 2013 och började tillämpas av medlemsstaterna den 1 januari 2014. De föreslagna författningsändringarna bör således träda i kraft så snart som möjligt. Lagändringarna föreslås därför träda i kraft den 1 juli 2017.
Det bedöms inte finnas behov av några övergångsbestämmelser.
5. Kostnader och andra konsekvenser
Bedömning: Eventuella kostnadsökningar ryms inom befintliga
anslagsramar.
Skälen för bedömningen: Förslaget i promemorian innebär att ett
överklagande får suspensiv verkan först när det kombineras med ett yrkande om inhibition under överklagandetiden. Det är i princip en kodifiering av rådande tillämpning av artikel 27 i den omarbetade Dublinförordningen. Om förslaget medför några kostnadsökningar blir de därför marginella och bedöms rymmas inom befintliga anslag.
Konsekvenser för jämställdhet mellan kvinnor och män
Betydligt fler män än kvinnor söker asyl i Sverige, vilket får genomslag även när det gäller beslut om överföring enligt Dublinförordningen. Även om förslaget är könsneutralt utformat kommer därför fler män än kvinnor att direkt beröras av förslaget. Trots att förslaget berör fler män än kvinnor finns inte någon konflikt mellan förslaget och regeringens arbete för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen.
6. Författningskommentar
6.1. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Verkställighet av ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen
12 kap. 9 a §
Om en utlänning har överklagat ett beslut av Migrationsverket eller Polismyndigheten om överföring enligt Dublinförordningen och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett yrkande om inhibition ska vara motiverat.
Paragrafen, som är ny, reglerar när ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen får verkställas. Övervägandena finns i avsnitt 3.1.
Beslut om överföring enligt Dublinförordningen är omedelbart verkställbara. Av paragrafen följer dock att om en utlänning överklagar Migrationsverkets eller Polismyndighetens beslut om överföring enligt Dublinförordningen, och yrkar inhibition inom överklagandetiden, ska verkställigheten avbrytas till dess att en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. En sådan prövning ska göras skyndsamt. Om domstolen inte meddelar inhibition kan verkställighet åter ske. Ett beslut att avslå ett yrkande om inhibition ska vara motiverat.
Rätten att stanna kvar i landet i avvaktan på domstolens inhibitionsprövning gäller endast första gången den klagande yrkar inhibition inom överklagandetiden. Ytterligare inhibitionsyrkanden får hanteras inom ramen för förvaltningsprocesslagens
Författningskommentar Ds 2016:34
bestämmelser. De får inte någon suspensiv verkan och medför alltså inte något hinder mot att verkställa beslutet i avvaktan på att domstolen prövar inhibitionsfrågan.
Ds 2016:34
Bilaga
25
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 604/2013
av den 26 juni 2013
om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en
ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat
in i någon medlemsstat (omarbetning)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions
sätt, särskilt artikel 78.2 e,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit
téns yttrande ( 1 ),
med beaktande av Regionkommitténs yttrande ( 2 ),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 3 ), och
av följande skäl:
(1)
Ett antal väsentliga ändringar bör göras av rådets förord
ning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om
kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlems
stat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som
en medborgare i tredje land har gett in i någon medlems
stat ( 4 ). Av tydlighetsskäl bör den förordningen omarbe
tas.
(2)
En gemensam asylpolitik, med ett gemensamt europeiskt
asylsystem (Ceas), är en del av Europeiska unionens mål
att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa som är öppet för dem som av olika omständig
heter tvingas söka skydd i unionen på laglig väg.
(3)
Europeiska rådet enades vid sitt särskilda möte i Tam
merfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för
att inrätta Ceas, grundat på en fullständig och allomfat
tande tillämpning av Genèvekonventionen om flyktingars
rättsliga ställning av den 28 juli 1951 (nedan kallad
Genèvekonventionen), kompletterad genom New York-pro
tokollet av den 31 januari 1967, och på så sätt säker
ställa att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för för
följelse, det vill säga att principen om non-refoulement
upprätthålls. Utan att det påverkar ansvarskriterierna i
denna förordning betraktas i detta avseende medlemssta
terna, som alla iakttar principen om non-refoulement, som
säkra länder för tredjelandsmedborgare.
(4)
I slutsatserna från Tammerfors förklarades också att Ceas
på kort sikt bör omfatta ett tydligt och praktiskt genom
förbart sätt att fastställa vilken medlemsstat som är an
svarig för att pröva en asylansökan.
(5)
En sådan metod bör bygga på objektiva kriterier, som är
rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda perso
nerna. Den bör särskilt göra det möjligt att snabbt fast
ställa ansvarig medlemsstat, för att garantera faktisk till
gång till förfarandena för beviljande av internationellt
skydd och inte äventyra målet att behandla ansökningar
om internationellt skydd snabbt.
(6)
Den första etappen i inrättandet av Ceas, som på sikt bör
leda till ett gemensamt förfarande och en gemensam
status i hela unionen för personer som beviljas interna
tionellt skydd, har nu avslutats. I Haagprogrammet, som
antogs av Europeiska rådet den 4 november 2004, fast
ställs målen på området för frihet, säkerhet och rättvisa
under perioden 2005–2010. I Haagprogrammet upp
manades kommissionen att slutföra utvärderingen av
den första etappens rättsliga instrument och att för Eu
ropaparlamentet och rådet lägga fram den andra etap
pens instrument och åtgärder för att kunna anta dem
före 2010.
(7)
I Stockholmsprogrammet bekräftade Europeiska rådet sitt
engagemang för målet att i enlighet med artikel 78 i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-
fördraget) senast 2012 upprätta ett gemensamt område
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/31
( 1 ) EUT C 317, 23.12.2009, s. 115.
( 2 ) EUT C 79, 27.3.2010, s. 58.
( 3 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 7 maj 2009 (EUT C 212 E,
5.8.2010, s. 370) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av
den 6 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets
ståndpunkt av den 10 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT).
( 4 ) EUT L 50, 25.2.2003, s. 1.
Ds 2016:34
Bilaga
26
för skydd och solidaritet för personer som beviljats in
ternationellt skydd. Dessutom betonade det att Dublin
systemet fortfarande utgör en grundsten när det gäller att
bygga upp Ceas, eftersom det tydligt fördelar ansvar mel
lan medlemsstater för prövning av ansökningar om in
ternationellt skydd.
(8)
Resurserna vid Europeiska stödkontoret för asylfrågor
(nedan kallat stödkontoret), som inrättades genom Europa
parlamentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 ( 1 ),
bör vara tillgängliga för att tillhandahålla lämpligt stöd
till de berörda myndigheterna i de medlemsstater som
ansvarar för att genomföra den här förordningen. Stöd
kontoret bör särskilt tillhandahålla solidaritetsåtgärder,
såsom reserven för asylinsatser med asylstödgrupper,
för att bistå de medlemsstater som är utsatta för särskilt
tryck och där sökande av internationellt skydd (nedan
kallade sökande) inte har tillgång till adekvata standarder,
i synnerhet i fråga om mottagning och skydd.
(9)
Mot bakgrund av resultaten av de utvärderingar av den
första etappens instrument som genomförts, är det lämp
ligt att i detta skede bekräfta de principer som ligger till
grund för förordning (EG) nr 343/2003 och samtidigt, på
grundval av gjorda erfarenheter, göra nödvändiga förbätt
ringar för att öka effektiviteten i Dublinsystemet och i det
skydd som beviljas personer som ansöker om internatio
nellt skydd enligt det systemet. Eftersom ett välfun
gerande Dublinsystem är viktigt för Ceas bör dess prin
ciper och funktion ses över när andra komponenter av
Ceas och unionens verktyg för solidaritet byggs upp. En
omfattande. kontroll av ändamålsenligheten bör föreskri
vas i form av en evidensbaserad översyn av Dublinsyste
mets rättsliga, ekonomiska och sociala effekter, inbegripet
dess inverkan på de grundläggande rättigheterna.
(10)
För att säkerställa likabehandling av alla personer som
ansöker om eller åtnjuter internationellt skydd, och över
ensstämmelse med det befintliga unionsregelverket på
asylområdet, särskilt Europaparlamentets och rådets di
rektiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om nor
mer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa perso
ner ska anses berättigade till internationellt skydd för en
enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller
kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande
och för innehållet i det beviljade skyddet ( 2 ), omfattar till
lämpningsområdet för denna förordning personer som
ansöker om subsidiärt skydd och personer som
uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skydds
behövande.
(11)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av
den 26 juni 2013 om normer för mottagande av perso
ner som ansöker om internationellt skydd ( 3 ) bör vara
tillämpligt på förfarandet för att fastställa ansvarig med
lemsstat enligt denna förordning, om inte annat följer av
begränsningarna för tillämpningen av det direktivet.
(12)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av
den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att
bevilja och återkalla internationellt skydd ( 4 ) bör des
sutom vara tillämpligt och utan att det påverkar tillämp
ningen av bestämmelserna om rättssäkerhetsgarantier
som regleras enligt denna förordning, om inte annat
följer av begränsningarna för tillämpningen av det direk
tivet.
(13)
I enlighet med Förenta nationernas konvention av år
1989 om barnets rättigheter och Europeiska unionens
stadga om de grundläggande rättigheterna bör barnets
bästa komma i främsta rummet vid tillämpningen av
denna förordning. Vid bedömningen av barnets bästa
bör medlemsstaterna i synnerhet ta vederbörlig hänsyn
till den underåriges välbefinnande och sociala utveckling,
säkerhets- och trygghetshänsyn och den underåriges egna
synpunkter beroende på hans eller hennes ålder och
mognad, inklusive hans eller hennes bakgrund. Dessutom
bör det införas särskilda rättssäkerhetsgarantier för en
samkommande barn på grund av deras särskilda sårbar
het.
(14)
I enlighet med Europeiska konventionen om de mänsk
liga rättigheterna och de grundläggande friheterna och
med Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna bör respekten för familjelivet vara en fråga
av största vikt för medlemsstaterna vid tillämpningen av
denna förordning.
(15)
Om en och samma medlemsstat gör en samlad prövning
av ansökningar om internationellt skydd från medlem
mar i samma familj kan det säkerställas att ansökning
arna prövas grundligt, att de beslut som fattas i dessa
ärenden blir enhetliga och att medlemmar i samma familj
inte skiljs från varandra.
(16)
För att säkerställa full respekt för principen om familjens
enhet och hänsyn till barnets bästa, bör förekomsten av
ett beroendeförhållande mellan en sökande och dennes
barn, syskon eller förälder på grund av sökandens gra
viditet eller moderskap, hälsotillstånd eller höga ålder
göras till ett bindande ansvarskriterium. Om sökanden
är ett ensamkommande barn bör även närvaron av en
familjemedlem eller en släkting som kan ta hand om
honom eller henne, på en annan medlemsstats territori
um, göras till ett bindande ansvarskriterium.
SV
L 180/32
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
( 1 ) EUT L 132, 29.5.2010, s. 11.
( 2 ) EUT L 337, 20.12.2011, s. 9.
( 3 ) Se sidan 96 i detta nummer av EUT.
( 4 ) Se sidan 60 i detta nummer av EUT.
Ds 2016:34
Bilaga
27
(17)
Varje medlemsstat bör kunna frångå ansvarskriterierna,
särskilt om det föreligger humanitära eller ömmande skäl,
för att sammanföra familjemedlemmar, släktingar eller
andra närstående och pröva en ansökan om internatio
nellt skydd som den staten har mottagit eller som läm
nats in i en annan medlemsstat, även om de inte skulle
vara ansvariga för prövningen enligt de bindande kriteri
erna i denna förordning.
(18)
En personlig intervju med sökanden bör hållas för att
underlätta fastställandet av vilken medlemsstat som är
ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt
skydd. Sökanden bör omedelbart efter det att ansökan
om internationellt skydd har lämnats in underrättas om
tillämpningen av denna förordning och om att intervjun i
syfte att underlätta arbetet med att fastställa ansvarig
medlemsstat även ger sökanden möjlighet att lämna in
formation om familjemedlemmar, släktingar eller andra
närstående som befinner sig i medlemsstaterna, för att
underlätta den ansvariga medlemsstatens bedömnings
process.
(19)
För att garantera ett effektivt skydd av den berörda indi
videns rättigheter är det viktigt att fastställa rättssäker
hetsgarantier och rätten till ett effektivt rättsmedel i sam
band med beslut om överföring till den ansvariga med
lemsstaten, särskilt i enlighet med artikel 47 i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. För
att säkerställa respekten för internationell rätt bör ett
effektivt rättsmedel för sådana beslut omfatta prövning
såväl av tillämpningen av denna förordning som av den
rättsliga och faktiska situationen i den medlemsstat till
vilken den sökande överförs.
(20)
Förvar av sökande bör följa den grundläggande principen
att personer inte bör hållas i förvar enbart av det skälet
att de ansöker om internationellt skydd. Förvar bör pågå
en så kort tidsperiod som möjligt och följa nödvändig
hets- och proportionalitetsprinciperna. Förvar av asylsö
kande måste särskilt ske i enlighet med artikel 31 i Ge
nèvekonventionen. De förfaranden som föreskrivs i
denna förordning med avseende på personer som hålls
i förvar bör, som en fråga av största vikt, tillämpas inom
kortaste möjliga tidsfrister. När det gäller de allmänna
garantier som reglerar förvar, samt villkoren för förvar,
bör medlemsstaterna i förekommande fall tillämpa be
stämmelserna i direktiv 2013/33/EU också på personer
som hålls i förvar på grundval av denna förordning.
(21)
Brister i, eller sammanbrott av asylsystem, som ett sär
skilt tryck på systemen ofta kan förvärra eller bidra till,
kan riskera den smidiga funktionen hos det system som
inrättats genom denna förordning, vilket kan medföra en
risk för kränkning av de rättigheter som sökande har
enligt unionsregelverket på asylområdet och Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt
andra internationella förpliktelser i fråga om mänskliga
rättigheter och flyktingars rättigheter.
(22)
En process för tidig varning, beredskap och hantering av
asylkriser som syftar till att förhindra att asylsystem för
svagas eller bryter samman, i samband med vilken stöd
kontoret spelar en central roll genom att utnyttja sina
befogenheter enligt förordning (EU) nr 439/2010, bör
inrättas i syfte att säkerställa ett solitt samarbete inom
ramen för den här förordningen och för att utveckla
ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna i fråga
om asylpolitik. Denna process bör säkerställa att unionen
så snabbt som möjligt varnas om farhågor för att det
system som inrättats genom denna förordning inte längre
kan fungera smidigt på grund av att en eller flera med
lemsstaters asylsystem utsätts för särskilt tryck och/eller
på grund av brister i en eller flera medlemsstaters asyl
system. En sådan process skulle göra det möjligt för
unionen att främja förebyggande åtgärder i ett tidigt
skede och att uppmärksamma sådana situationer politiskt
på ett lämpligt sätt. Solidaritet, som är en avgörande
komponent i Ceas, och ömsesidigt förtroende går hand
i hand. Genom att stärka detta förtroende kan processen
för tidig varning, beredskap och hantering av asylkriser
förbättra möjligheterna att rikta konkreta åtgärder för
verklig och konkret solidaritet till medlemsstaterna i syfte
att bistå de berörda medlemsstaterna i allmänhet och
sökandena i synnerhet. I enlighet med artikel 80 i EUF-
fördraget, där det föreskrivs att unionsakterna, när det är
nödvändigt, ska innehålla lämpliga åtgärder för tillämp
ningen av principen om solidaritet, bör denna process
åtföljas av sådana åtgärder. Slutsatserna om en gemensam
ram för verklig och konkret solidaritet med medlemssta
ter som är utsatta för särskilda påfrestningar på sina asyl
system, även till följd av blandade migrationsströmmar,
vilka antogs av rådet den 8 mars 2012, är en ”verktygs
låda” med existerande och potentiella nya åtgärder, som
bör beaktas i samband med mekanismen för tidig var
ning, beredskap och krishantering.
(23)
Medlemsstaterna bör samarbeta med stödkontoret vid
insamlingen av information om medlemsstaternas för
måga att hantera särskilt tryck på sina asyl- och mot
tagningssystem, särskilt inom ramen för tillämpningen av
denna förordning. Stödkontoret bör regelbundet rappor
tera om den information som samlats in i enlighet med
förordning (EU) nr 439/2010.
(24)
Enligt kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 ( 1 )
får överföringar till den medlemsstat som är ansvarig för
prövning av en ansökan om internationellt skydd ge
nomföras på frivillig grund, i form av kontrollerad avresa
eller med eskort. Medlemsstaterna bör främja frivillig
överföring genom att förse sökanden med adekvat infor
mation och bör se till att kontrollerade avresor och av
resor med eskort genomförs på ett humant sätt, i full
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/33
( 1 ) EUT L 222, 5.9.2003, s. 3.
Ds 2016:34
Bilaga
28
överensstämmelse med de berörda personernas grundläg
gande rättigheter och mänskliga värdighet samt för barn
ets bästa och med största möjliga beaktande av utveck
lingen när det gäller relevant rättspraxis, särskilt beträf
fande överföringar av humanitära skäl.
(25)
Ett gradvist upprättande av ett område utan inre gränser,
där fri rörlighet för personer garanteras i enlighet med
EUF-fördraget, och införandet av en unionspolitik för
villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse,
med gemensamma insatser för att hantera de yttre grän
serna, gör det nödvändigt att finna en jämvikt mellan
ansvarskriterierna i solidarisk anda.
(26)
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den
24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det
fria flödet av sådana uppgifter ( 1 ) är tillämpligt på sådan
behandling av personuppgifter som utförs av medlems
staterna i enlighet med denna förordning.
(27)
Utbytet av sökandes personuppgifter, inklusive känsliga
uppgifter om hans eller hennes hälsotillstånd, före en
överföring kommer att säkerställa att de behöriga asyl
myndigheterna kan ge de sökande adekvat stöd och sä
kerställer kontinuitet i det skydd och de rättigheter som
tillkommer de sökande. Särskilda åtgärder bör vidtas för
att säkerställa skyddet av uppgifter om sökande som
befinner sig i denna situation, i enlighet med direktiv
95/46/EG.
(28)
Det går att underlätta tillämpningen av denna förordning
och göra den effektivare genom bilaterala överenskom
melser mellan medlemsstaterna för att förbättra kom
munikationen mellan behöriga myndigheter, korta ner
tidsfrister för förfaranden eller förenkla handläggningen
av framställningar om övertagande eller återtagande och
fastställa former för överföringar.
(29)
Det är nödvändigt att säkerställa överensstämmelse mel
lan bestämmelserna om ansvarig medlemsstat i förord
ning (EG) nr 343/2003 och motsvarande bestämmelser i
den här förordningen. Man bör även se till att den här
förordningen överensstämmer med Europaparlamentets
och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni
2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fin
geravtryck för en effektiv tillämpning av förordning
(EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att
avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva
en ansökan om internationellt skydd som en tredjelands
medborgare eller en statslös person har lämnat in i nå
gon medlemsstat och för när medlemsstaternas brotts
bekämpande myndigheter begär jämförelser med Euro
dacuppgifter för brottsbekämpande ändamål ( 2 ).
(30)
Användningen av Eurodacsystemet, som inrättades ge
nom förordning (EU) nr 603/2013, bör underlätta till
lämpningen av den här förordningen.
(31)
Användningen av informationssystemet för viseringar,
som inrättades genom Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om
informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet
mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för
kortare vistelse ( 3 ), särskilt genomförandet av artiklarna
21 och 22 i denna, bör underlätta tillämpningen av
den här förordningen.
(32)
I fråga om behandlingen av personer som omfattas av
tillämpningsområdet för denna förordning är medlems
staterna bundna av sina förpliktelser enligt internationella
rättsliga instrument, inklusive relevant rättspraxis från
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
(33)
För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av
den här förordningen bör kommissionen tilldelas genom
förandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i
enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning
(EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om faststäl
lande av allmänna regler och principer för medlemssta
ternas kontroll av kommissionens utövande av sina ge
nomförandebefogenheter ( 4 ).
(34)
Granskningsförfarandet bör användas för antagandet av
en gemensam broschyr om Dublin/Eurodac, samt en sär
skild broschyr för ensamkommande barn, ett standard
formulär för utbyte av relevanta uppgifter om ensam
kommande barn, enhetliga villkor för utbyte av uppgifter
om underåriga och personer i beroendeställning, enhet
liga villkor för utarbetande och översändande av fram
ställningar om övertagande och återtagande, två förteck
ningar över relevanta delar av bevis och indicier, och
regelbunden revidering av dessa, en passersedel, enhetliga
villkor för uppgifter rörande överföringar, ett standard
formulär för utbyte av uppgifter före en överföring, ett
gemensamt hälsointyg, enhetliga villkor och förfaranden
för utbyte av uppgifter om en persons hälsotillstånd före
en överföring och säkra elektroniska överföringskanaler
för översändande av framställningar.
SV
L 180/34
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
( 1 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
( 2 ) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.
( 3 ) EUT L 218, 13.8.2008, s. 60.
( 4 ) EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.
Ds 2016:34
Bilaga
29
(35)
För att fastställa kompletterande bestämmelser bör befo
genheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-
fördraget delegeras till kommissionen vad gäller identifie
ring av familjemedlemmar, syskon eller släktingar till ett
ensamkommande barn, kriterier för att fastställa före
komsten av erkända familjeband, kriterier som ska beak
tas vid bedömningen av en släktings förmåga att ta hand
om ett ensamkommande barn i de fall när familjemed
lemmar, syskon eller släktingar vistas i mer än en med
lemsstat, kriterier för att bedöma ett beroendeförhållande,
kriterier som ska beaktas vid bedömningen av en persons
förmåga att ta hand om en person i beroendeställning
och de uppgifter som ska beaktas vid bedömningen av en
oförmåga att resa under en betydande tid. När kommis
sionen utövar sin befogenhet att anta delegerade akter
ska den inte överskrida räckvidden för barnets bästa
som fastställs i artikel 6.3 i denna förordning. Det är
av särskild betydelse att kommissionen genomför lämp
liga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på
expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar
delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar
översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och
att det sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.
(36)
Vid tillämpningen av denna förordning, inklusive i sam
band med förberedandet av delegerade akter bör kom
missionen samråda med experter från bland annat alla
relevanta nationella myndigheter.
(37)
Närmare bestämmelser för tillämpningen av förordning
(EG) nr 343/2003 har fastställts genom förordning (EG)
nr 1560/2003. Vissa av bestämmelserna i förordning
(EG) nr 1560/2003 bör införlivas med den här förord
ningen, antingen av tydlighetsskäl eller därför att de kan
fylla ett allmänt syfte. Det är särkskilt viktigt för både
medlemsstaterna och de berörda sökandena att det finns
en allmän mekanism för att finna en lösning i fall där
medlemsstater har skilda uppfattningar om tillämpningen
av en bestämmelse i den här förordningen. Det är därför
motiverat att införliva den mekanism för lösning av tvis
ter rörande den humanitära klausulen som föreskrivs i
förordning (EG) nr 1560/2003 i den här förordningen
och att utvidga dess tillämpningsområde till den här för
ordningen i sin helhet.
(38)
En effektiv övervakning av genomförandet av denna för
ordning förutsätter att den utvärderas regelbundet.
(39)
Denna förordning respekterar de grundläggande rättighe
ter och iakttar de principer som erkänns särskilt i Euro
peiska unionens stadga om de grundläggande rättigheter
na. Förordningen syftar särskilt till att trygga full respekt
för den rätt till asyl som garanteras i artikel 18 i stadgan
och för de rättigheter som erkänns i artiklarna 1, 4, 7, 24
och 47 i stadgan. Denna förordning bör därför tillämpas
i enlighet med detta.
(40)
Eftersom målet för denna förordning, nämligen att införa
kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlems
stat som är ansvarig för att pröva en ansökan om inter
nationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en
statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, inte i
tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna
och det därför, på grund av denna förordnings omfatt
ning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå,
kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets
principen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen
(EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i
samma artikel går denna förordning inte utöver vad som
är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(41)
I enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i protokoll nr 21
om Förenade kungarikets och Irlands ställning med av
seende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fo
gat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har dessa med
lemsstater meddelat att de önskar delta i antagandet och
tillämpningen av denna förordning.
(42)
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om
Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för
draget, deltar Danmark inte i antagandet av denna för
ordning, som inte är bindande för eller tillämplig på
Danmark.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
SYFTE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Syfte
I denna förordning fastställs kriterier och mekanismer för att
fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en
ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av med
lemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös per
son (nedan kallad den ansvariga medlemsstaten).
Artikel 2
Definitioner
I denna förordning gäller följande definitioner:
a) tredjelandsmedborgare: varje person som inte är unionsmed
borgare enligt artikel 20.1 i EUF-fördraget och som inte
heller är medborgare i en stat som deltar i denna förordning
genom ett avtal med Europeiska unionen.
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/35
Ds 2016:34
Bilaga
30
b) ansökan om internationellt skydd: en ansökan om internatio
nellt skydd i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv
2011/95/EU.
c) sökande: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person
som har lämnat en ansökan om internationellt skydd som
ännu inte har slutligt avgjorts.
d) prövning av ansökan om internationellt skydd: alla de pröv
ningsåtgärder, beslut eller avgöranden som ankommer på
de behöriga myndigheterna rörande en ansökan om inter
nationellt skydd enligt direktiv 2013/32/EU och direktiv
2011/95/EU, med undantag för förfarandena för att fast
ställa ansvarig medlemsstat i enlighet med denna förord
ning.
e) återkallande av en ansökan om internationellt skydd: åtgärder
varigenom den sökande i enlighet med direktiv
2013/32/EU, uttryckligen eller underförstått, avbryter det
förfarande som inleddes i och med att han eller hon läm
nade in sin ansökan om internationellt skydd.
f) person som beviljats internationellt skydd: en tredjelandsmed
borgare eller en statslös person som har beviljats interna
tionellt skydd i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv
2011/95/EU.
g) familjemedlemmar: följande familjemedlemmar till den sökan
de, om dessa befinner sig på medlemsstaternas territorium
och under förutsättning att familjen existerade redan i ur
sprungslandet:
— Sökandens make eller maka eller ogifta partner i ett
varaktigt förhållande, om lag eller praxis i den berörda
medlemsstaten behandlar ogifta par som jämställda med
gifta par i sin nationella rätt avseende tredjelandsmed
borgare.
— Underåriga barn till sådana par som avses i första
strecksatsen eller till sökanden, förutsatt att de är ogifta
och oavsett om de är födda inom eller utom äktenska
pet eller adopterade enligt nationell rätt.
— Om sökanden är underårig och ogift, fadern, modern
eller en annan vuxen som ansvarar för sökanden enligt
lag eller praxis i den medlemsstat där den vuxna befin
ner sig.
— Om den person som beviljats internationellt skydd är
underårig och ogift, fadern, modern eller en annan
vuxen som ansvarar för denne antingen enligt lag eller
praxis i den medlemsstat där den person som beviljats
internationellt skydd befinner sig.
h) släkting: Sökandens vuxna faster/moster eller farbror/morb
ror eller mor- eller farförälder, som befinner sig på en med
lemsstats territorium, oavsett om sökanden är född inom
eller utom äktenskapet eller adopterad enligt nationell rätt.
i) underårig: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person
under 18 år.
j) ensamkommande barn: underårig som anländer till medlems
staternas territorium utan att vara i sällskap med en vuxen
som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten
ansvarar för honom eller henne, så länge han eller hon
inte faktiskt tas om hand av en sådan vuxen; det gäller
även en underårig som lämnas utan medföljande vuxen
efter att ha anlänt till medlemsstaternas territorium.
k) företrädare: en person eller organisation som av behöriga
organ utsetts för att bistå och företräda ett ensamkom
mande barn i förfarandena enligt denna förordning för att
tillgodose barnets bästa och att vid behov företräda barnet
rättsligt. Om en organisation utses till företrädare ska den
utse en person som ansvarig för att uppfylla företrädarens
ansvar för det ensamkommande barnet, i enlighet med
denna förordning.
l) uppehållstillstånd: varje tillstånd som utfärdas av myndighe
terna i en medlemsstat och som berättigar en tredjelands
medborgare eller en statslös person att vistas på dess terri
torium, inklusive de dokument som styrker rätten att vistas
på territoriet inom ramen för tillfälligt skydd eller i väntan
på att den situation som förhindrar att ett avlägsnandebeslut
verkställs ska upphöra, med undantag för viseringar och
uppehållstillstånd som utfärdas under den tid som krävs
för att fastställa ansvarig medlemsstat enligt denna förord
ning eller under prövningen av en ansökan om internatio
nellt skydd eller en ansökan om uppehållstillstånd.
m) visering: tillstånd som utfärdas eller beslut som fattas av en
medlemsstat och som krävs för transitering genom eller
inresa för vistelse i den medlemsstaten eller flera medlems
stater. Viseringarnas art fastställs enligt följande definitioner:
— visering för längre vistelse: tillstånd eller beslut som utfär
das av en av medlemsstaterna i enlighet med nationell
rätt eller unionsrätten och som krävs för inresa för
vistelse i den medlemsstaten under längre tid än tre
månader.
SV
L 180/36
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
Ds 2016:34
Bilaga
31
— visering för kortare vistelse: tillstånd som utfärdas eller
beslut som fattas av en medlemsstat för transitering
genom eller vistelse på en eller flera eller samtliga med
lemsstaters territorium som inte varar längre än tre
månader under en sexmånadersperiod från dagen för
första inresa till medlemsstaternas territorium
— visering för flygplatstransitering: visering som är giltig för
transitering genom de internationella transitområdena
på en eller flera av medlemsstaternas flygplatser.
n) risk för avvikande: skäl i det enskilda fallet och grundade på
lagstadgade objektiva kriterier, att anta att en sökande, en
tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är före
mål för ett överföringsförfarande kan komma att avvika.
KAPITEL II
ALLMÄNNA PRINCIPER OCH GARANTIER
Artikel 3
Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om
internationellt skydd
1. Medlemsstaterna ska pröva varje ansökan om internatio
nellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en
statslös person som är tillämplig på någon av medlemsstaternas
territorium, inklusive vid gränsen eller i transitområden. Ansö
kan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den
medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som
ansvarig.
2. Om ansvarig medlemsstat inte kan fastställas på grundval
av kriterierna i denna förordning inte kan fastställas, ska den
medlemsstat där ansökan om internationellt skydd först läm
nades in ansvara för prövningen.
Om det är omöjligt att överföra en sökande till den medlems
stat som ursprungligen utsetts som ansvarig på grund av att det
finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister
i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den
medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller för
nedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,
ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa
ansvarig medlemsstat fortsätta att undersöka de kriterier som
anges i kapitel III för att fastställa huruvida en annan medlems
stat kan utses som ansvarig.
Om överföringen i enlighet med denna punkt inte kan göras till
någon medlemsstat som utsetts på grundval av kriterierna i
kapitel III eller till den medlemsstat där ansökan först lämnades
in, ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fast
ställa vilken medlemsstat som är ansvarig bli ansvarig medlems
stat.
3. Varje medlemsstat behåller möjligheten att skicka en sö
kande till ett säkert tredjeland om inte annat följer av de be
stämmelser och garantier som föreskrivs i direktiv 2013/32/EU.
Artikel 4
Rätt till information
1. Omedelbart efter det att en ansökan om internationellt
skydd har lämnats in i den mening som avses i artikel 20.2 i
en medlemsstat ska dess behöriga myndigheter underrätta sö
kanden om tillämpningen av denna förordning, särskilt om
a) syftena med denna förordning och konsekvenserna av att
lämna in en ny ansökan i en annan medlemsstat samt kon
sekvenserna av att förflytta sig från en medlemsstat till en
annan under de skeden när den ansvariga medlemsstaten
enligt denna förordning fastställs och ansökan om interna
tionellt skydd prövas,
b) kriterierna för fastställande av ansvarig medlemsstat, och
rangordningen mellan dessa kriterier, de olika stegen i för
farandet, och deras varaktighet, samt att en ansökan om
internationellt skydd som har lämnats in i en medlemsstat
kan leda till att denna medlemsstat blir ansvarig enligt denna
förordning även om detta inte grundar sig på dessa kriterier,
c) den personliga intervjun enligt artikel 5 och möjligheten att
lämna information om närvaron av familjemedlemmar, släk
tingar eller andra närstående i medlemsstaterna, inklusive på
vilket sätt sökanden kan lämna denna information,
d) möjligheten att överklaga eller begära omprövning av ett
beslut om överföring och, i tillämpliga fall, ansöka om av
brytande av överföringen,
e) det faktum att medlemsstaternas behöriga myndigheter kan
komma att utbyta uppgifter om honom eller henne i det
enda syftet att tillämpa de skyldigheter som följer av denna
förordning,
f) rätten att få åtkomst till uppgifter som rör sökanden och att
begära att sådana uppgifter rättas om de är oriktiga eller
raderas om de är olagligen behandlade, samt förfarandena
för utövande av dessa rättigheter, inklusive kontaktuppgifter
till de myndigheter som avses i artikel 35 och till de natio
nella tillsynsmyndigheter som är ansvariga att pröva frågor
om skydd av personuppgifter.
2. Den information som avses i punkt 1 ska tillhandahållas
sökanden skriftligt, på ett språk denne förstår eller rimligen kan
förväntas förstå. Medlemsstaterna ska använda sig av den ge
mensamma broschyr som utarbetats för ändamålet i enlighet
med punkt 3.
Om det är nödvändigt för att sökanden ska kunna ta till sig
informationen, ska den även tillhandahållas muntligen, till ex
empel i samband med den personliga intervju som avses i
artikel 5.
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/37
Ds 2016:34
Bilaga
32
3. Kommissionen ska genom genomförandeakter utarbeta en
gemensam broschyr samt en särskild broschyr för ensamkom
mande barn som innehåller åtminstone den information som
avses i punkt 1 i denna artikel. Denna gemensamma broschyr
ska även innehålla information om tillämpningen av förordning
(EU) nr 603/2013 och särskilt i vilket syfte en sökandes upp
gifter kan komma att behandlas inom Eurodac. Den gemen
samma broschyren ska utformas på ett sådant sätt att den
möjliggör för medlemsstaterna att komplettera den med ytterli
gare medlemsstatsspecifik information. Dessa genomförandeak
ter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 44.2 i denna förordning.
Artikel 5
Personlig intervju
1. I syfte att underlätta förfarandet för att fastställa ansvarig
medlemsstat ska den fastställande medlemsstaten genomföra en
personlig intervju med sökanden. Intervjun ska också ge sökan
den möjlighet att ta till sig den information som denne till
handahållits i enlighet med artikel 4.
2. Den personliga intervjun behöver inte genomföras om
a) sökanden har avvikit, eller
b) sökanden efter att ha mottagit den information som avses i
artikel 4 redan har tillhandahållit den information som är
relevant för att fastställa ansvarig medlemsstat på annat sätt.
Den medlemsstat som avstår från att genomföra intervjun
ska ge sökanden möjlighet att lägga fram all ytterligare infor
mation som är relevant för att fastställandet av ansvarig
medlemsstat ska kunna utföras korrekt, innan beslut fattas
om att överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten i
enlighet med artikel 26.1.
3. Den personliga intervjun ska äga rum inom skälig tid och,
under alla omständigheter, innan något beslut har fattats om att
överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten i enlighet
med artikel 26.1.
4.
Den personliga intervjun ska genomföras på ett språk som
sökanden förstår eller rimligen kan förväntas förstå och på
vilket han eller hon kan kommunicera. Om så behövs ska med
lemsstaterna anlita en tolk som kan säkerställa en fungerande
kommunikation mellan sökanden och den person som genom
för den personliga intervjun.
5. Den personliga intervjun ska genomföras under förhållan
den som säkerställer tillbörlig konfidentialitet. Den ska utföras
av en person som har behörighet enligt nationell rätt.
6. Den medlemsstat som genomför den personliga intervjun
ska göra en skriftlig sammanfattning som åtminstone ska inne
hålla de viktigaste uppgifter som sökanden har lämnat vid inter
vjun. Denna sammanfattning kan göras i form av en rapport
eller ett standardformulär. Medlemsstaten ska se till att sökan
den och/eller den juridiska rådgivaren eller annan rådgivare som
företräder sökanden i god tid får tillgång till sammanfattningen.
Artikel 6
Skydd för underåriga
1. Barnets bästa ska vara en fråga av största vikt för med
lemsstaterna vid alla förfaranden som föreskrivs i denna förord
ning.
2. Medlemsstaterna ska se till att ensamkommande barn har
en företrädare som företräder och/eller bistår dem i samband
med alla förfaranden som föreskrivs i denna förordning. Före
trädaren ska ha de kvalifikationer och den sakkunskap som
behövs för att säkerställa att barnets bästa beaktas under de
förfaranden som genomförs enligt denna förordning. Företräda
ren ska ha tillgång till innehållet i de relevanta handlingarna i
sökandens akt, inklusive den särskilda broschyren för ensam
kommande barn.
Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av de relevanta
bestämmelserna i artikel 25 i direktiv 2013/32/EU.
3. Vid bedömningen av barnets bästa ska medlemsstaterna
samarbeta nära med varandra och särskilt ta vederbörlig hänsyn
till följande faktorer:
a) Möjligheterna till familjeåterförening.
b) Den underåriges välbefinnande och sociala utveckling.
c) Säkerhets- och trygghetshänsyn, särskilt om det finns en risk
för att den underårige är offer för människohandel.
d) Den underåriges egna synpunkter, beroende på hans eller
hennes ålder och mognad.
4. Vid tillämpning av artikel 8 ska den medlemsstat där det
ensamkommande barnet lämnade in ansökan om internationellt
skydd så snart som möjligt vidta lämpliga åtgärder för att iden
tifiera de familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det en
samkommande barnet som befinner sig på medlemsstaternas
territorium, samtidigt som man värnar om barnets bästa.
I detta syfte kan den medlemsstaten begära hjälp från interna
tionella eller andra relevanta organisationer, och kan underlätta
den underåriges tillgång till sådana organisationers verksamhet
för att efterforska anhöriga.
Personalen vid de behöriga myndigheter som avses i artikel 35
och som handlägger framställningar rörande ensamkommande
barn ska ha fått och ska fortsätta få lämplig fortbildning om
underårigas särskilda behov.
SV
L 180/38
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
Ds 2016:34
Bilaga
33
5. I syfte att underlätta lämpliga åtgärder för att identifiera
familjemedlemmar, syskon eller släktingar till ett ensamkom
mande barn som bor på en annan medlemsstats territorium i
enlighet med punkt 4 i denna artikel ska kommissionen anta
genomförandeakter inklusive ett standardformulär för utbyte av
relevanta uppgifter mellan medlemsstaterna. Dessa genomföran
deakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 44.2.
KAPITEL III
KRITERIER FÖR ATT FASTSTÄLLA ANSVARIG MEDLEMSSTAT
Artikel 7
Kriteriernas rangordning
1. Kriterierna för att fastställa ansvarig medlemsstat ska till
lämpas i den ordning de anges i detta kapitel.
2. Ansvarig medlemsstat i enlighet med kriterierna i detta
kapitel ska fastställas på grundval av situationen vid den tid
punkt då sökanden först lämnade in sin ansökan om interna
tionellt skydd i en medlemsstat.
3. Vid tillämpningen av kriterierna i artiklarna 8,10 och 16
ska medlemsstaterna beakta alla tillgängliga bevis angående när
varon på en medlemsstats territorium av familjemedlemmar,
släktingar eller andra närstående till sökanden, på villkor att
dessa bevis läggs fram innan en annan medlemsstat samtycker
till att överta eller återta den berörda personen i enlighet med
artiklarna 22 respektive 25 och att sökandens tidigare ansök
ningar om internationellt skydd ännu inte blivit föremål för ett
första beslut i sak.
Artikel 8
Underåriga
1. Om sökanden är ett ensamkommande barn ska ansvarig
medlemsstat vara den där en familjemedlem eller ett syskon till
det ensamkommande barnet lagligen vistas, förutsatt att det är
för den underåriges bästa. Om den sökande är en gift underårig
vars make eller maka inte lagligen vistas på medlemsstaternas
territorium, ska ansvarig medlemsstat vara den medlemsstat där
fadern, modern eller en annan vuxen som enligt lag eller praxis
i den medlemsstaten ansvarar för den underårige eller syskon,
lagligen vistas.
2. Om den sökande är ett ensamkommande barn och har en
släkting som vistas lagligt i en annan medlemsstat och det vid
en individuell prövning har fastställts att släktingen kan ta hand
om honom eller henne, ska den medlemsstaten sammanföra
den underårige med släktingen och vara ansvarig medlemsstat,
förutsatt att det är för den underåriges bästa.
3.
Om familjemedlemmar, syskon eller släktingar som avses i
punkterna 1 och 2 vistas i mer än en medlemsstat, ska ansvarig
medlemsstat fastställas på grundval av vad som är bäst för det
ensamkommande barnet.
4. I frånvaro av en familjemedlem, ett syskon eller en släk
ting som avses i punkterna 1 och 2 ska ansvarig medlemsstat
vara den där den underårige har lämnat in sin ansökan om
internationellt skydd förutsatt att det är för den underåriges
bästa.
5. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade ak
ter i enlighet med artikel 45 med avseende på identifiering av
familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det ensamkom
mande barnet, kriterier för att fastställa förekomsten av erkända
familjeband, kriterier för bedömningen av en släktings förmåga
att ta hand om det ensamkommande barnet, inklusive i de fall
när familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det ensam
kommande barnet vistas i mer än en medlemsstat. Kommissio
nen ska vid utövandet av sina befogenheter att anta delegerade
akter inte överskrida räckvidden av barnets bästa enligt arti
kel 6.3.
6. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa
enhetliga villkor för samråd och utbyte av uppgifter mellan
medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet
med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.
Artikel 9
Familjemedlemmar som har beviljats internationellt skydd
Om en familjemedlem till sökanden, oberoende av om familjen
bildades redan i ursprungslandet, har beviljats rätt att i egenskap
av person som beviljats internationellt skydd vistas i en med
lemsstat, ska den medlemsstaten ansvara för prövningen av
ansökan om internationellt skydd, om de berörda personerna
skriftligen uttryckt önskemål om detta.
Artikel 10
Familjemedlemmar som har ansökt om internationellt
skydd
Om en familjemedlem till sökanden befinner sig i en medlems
stat och har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i
den medlemsstaten som ännu inte blivit föremål för ett första
beslut i sak, ska medlemsstaten i fråga ansvara för prövningen
av ansökan om internationellt skydd, om de berörda personerna
skriftligen uttryckt önskemål om detta.
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/39
Ds 2016:34
Bilaga
34
Artikel 11
Förfarande rörande familjer
Om flera familjemedlemmar och/eller underåriga ogifta syskon
lämnar in ansökningar om internationellt skydd samtidigt i
samma medlemsstat, eller vid olika tidpunkter som ligger så
nära varandra att förfarandena för att fastställa ansvarig med
lemsstat kan genomföras samlat, och om tillämpningen av kri
terierna i denna förordning skulle leda till att de separerades, ska
följande bestämmelser ligga till grund för att fastställa ansvarig
medlemsstat:
a) Den medlemsstat som genom kriterierna fastställs som an
svarig för övertagande av flertalet familjemedlemmar och/el
ler underåriga ogifta syskon ska ansvara för prövningen av
ansökningar om internationellt skydd från alla familjemed
lemmar och/eller underåriga ogifta syskon.
b) I annat fall ska den medlemsstat som genom kriterierna
fastställs som ansvarig för prövningen av ansökan från den
äldste av dem ansvara för prövningen.
Artikel 12
Utfärdande av uppehållstillstånd eller viseringar
1. Om sökanden har ett giltigt uppehållstillstånd, ska den
medlemsstat som utfärdat tillståndet ansvara för prövningen
av ansökan om internationellt skydd.
2. Om sökanden har en giltig visering, ska den medlemsstat
som utfärdat viseringen ansvara för prövningen av ansökan om
internationellt skydd, såvida inte viseringen har utfärdats på en
annan medlemsstats vägnar i enlighet med en sådan överens
kommelse om representation som avses i artikel 8 i Europapar
lamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den
13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om vise
ringar ( 1 ). I så fall ska den representerade medlemsstaten ansvara
för prövningen av ansökan om internationellt skydd.
3. Om sökanden har flera giltiga uppehållstillstånd eller vi
seringar, utfärdade av olika medlemsstater, ska ansvaret för att
pröva ansökan om internationellt skydd tilldelas medlemssta
terna i följande ordning:
a) Den medlemsstat som har utfärdat uppehållstillstånd med
längst giltighetstid eller, om tillstånden gäller för lika lång
tid, den medlemsstat som har utfärdat det uppehållstillstånd
som löper ut sist.
b) Den medlemsstat som har utfärdat den visering som löper ut
sist, om de olika viseringarna är av samma art.
c) Om viseringarna är av olika art, den medlemsstat som har
utfärdat viseringen med den längsta giltighetstiden eller, om
viseringarna gäller för lika lång tid, den medlemsstat som har
utfärdat den visering som löper ut sist.
4. Om sökanden endast har ett eller flera uppehållstillstånd
som löpt ut inom den senaste tvåårsperioden eller en eller flera
viseringar som löpt ut inom den senaste sexmånadersperioden
och som gjort det möjligt för honom eller henne att resa in på
en medlemsstats territorium, ska punkterna 1, 2 och 3 vara
tillämpliga så länge som sökanden inte lämnar medlemsstater
nas territorium.
Om sökanden har ett eller flera uppehållstillstånd som löpt ut
sedan mer än två år tillbaka eller en eller flera viseringar som
löpt ut sedan mer än sex månader tillbaka och som gjort det
möjligt för honom eller henne att resa in på en medlemsstats
territorium, och om han eller hon inte har lämnat medlems
staternas territorium, ska den medlemsstat där ansökan om
internationellt skydd lämnas in vara ansvarig.
5. Om ett uppehållstillstånd eller en visering har utfärdats på
grundval av en fiktiv eller lånad identitet eller på grundval av
förfalskade, efterbildade eller ogiltiga handlingar, ska detta inte
hindra att den medlemsstat som utfärdat uppehållstillståndet
eller viseringen tilldelas prövningsansvaret. Den medlemsstaten
ska dock inte vara ansvarig om den kan visa att ett bedrägeri
har begåtts efter det att uppehållstillståndet eller viseringen ut
färdades.
Artikel 13
Inresa och/eller vistelse
1. Om det har fastställts, på grundval av sådana bevis eller
indicier som tas upp i de två förteckningar som avses i arti
kel 22.3 i denna förordning, inklusive sådana uppgifter som
avses i förordning (EU) nr 603/2013, att en sökande utan till
stånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjö
vägen eller luftvägen från ett tredjeland, ska den medlemsstat
där inresan ägt rum ansvara för prövningen av ansökan om
internationellt skydd. Detta ansvar ska upphöra tolv månader
efter det att den otillåtna gränspassagen ägde rum.
2. När en medlemsstat inte kan eller inte längre kan hållas
ansvarig i enlighet med punkt 1 i denna artikel och om det har
fastställts, på grundval av sådana bevis eller indicier som tas upp
i de två förteckningar som nämns i artikel 22.3, att sökanden –
som har rest in på en medlemsstats territorium utan tillstånd
eller vars sätt att resa in inte kan fastställas – har vistats en
sammanhängande period på minst fem månader i en medlems
stat innan ansökan om internationellt skydd lämnades in, ska
den medlemsstaten ansvara för prövningen av ansökan om in
ternationellt skydd.
Om sökanden har vistats under tidsperioder på minst fem må
nader i flera medlemsstater, ska den medlemsstat där han eller
hon senast vistats ansvara för prövningen av ansökan om in
ternationellt skydd.
SV
L 180/40
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
( 1 ) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.
Ds 2016:34
Bilaga
35
Artikel 14
Inresa efter upphävt viseringskrav
1. Om en tredjelandsmedborgare eller en statslös person re
ser in på en medlemsstats territorium där han eller hon inte
behöver visering ska den medlemsstaten ansvara för prövningen
av dennes ansökan om internationellt skydd.
2. Principen i punkt 1 ska inte tillämpas om tredjelandsmed
borgaren eller den statslösa personen lämnar in sin ansökan om
internationellt skydd i en annan medlemsstat där han eller hon
inte heller behöver visering för inresa till territoriet. I detta fall
ska den andra medlemsstaten ansvara för prövningen av ansö
kan om internationellt skydd.
Artikel 15
Ansökan på det internationella transitområdet på en
flygplats
Om en ansökan om internationellt skydd görs av en tredjelands
medborgare eller en statslös person på det internationella tran
sitområdet på en flygplats i en medlemsstat ska den medlems
staten ansvara för prövningen.
KAPITEL IV
PERSONER I BEROENDESTÄLLNING OCH DISKRETIONÄR
BEDÖMNING
Artikel 16
Personer i beroendeställning
1. Om en sökande på grund av graviditet, ett nyfött barn,
svår sjukdom, allvarligt funktionshinder eller hög ålder är bero
ende av hjälp från sitt barn, sitt syskon eller sin förälder som är
lagligen bosatt i en av medlemsstaterna, eller om ett barn, sys
kon eller förälder som är lagligen bosatt i en av medlemssta
terna är beroende av sökandens hjälp ska medlemsstaterna nor
malt hålla samman eller sammanföra sökanden med det barnet,
syskonet eller den föräldern, förutsatt att familjebanden fanns i
ursprungslandet, att barnet, syskonet eller föräldern eller sökan
den kan ta hand om personen i beroendeställning och de be
rörda personerna skriftligen uttryckt önskemål om detta.
2. Om det barn, det syskon eller den förälder som avses i
punkt 1 är lagligen bosatt i en annan medlemsstat än den där
sökanden befinner sig, ska ansvarig medlemsstat vara den där
barnet, syskonet eller föräldern är lagligen bosatt, såvida inte
sökandens hälsotillstånd under en betydande tid hindrar honom
eller henne från att resa till den medlemsstaten. I sådant fall ska
ansvarig medlemsstat vara den där sökanden vistas. Den med
lemsstaten ska inte omfattas av skyldigheten att föra barnet,
syskonet eller föräldern till sitt territorium.
3. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade ak
ter i enlighet med artikel 45 med avseende på de faktorer som
ska beaktas vid bedömningen av ett beroendeförhållande, krite
rier för att fastställa förekomsten av erkända familjeband, de
kriterier som ska beaktas för att bedöma den berörda personens
förmåga att ta hand om personen i beroendeställning och de
faktorer som ska beaktas vid bedömningen av en oförmåga att
resa under en betydande tid.
4. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa
enhetliga villkor för samråd och utbyte av uppgifter mellan
medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet
med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.
Artikel 17
Diskretionär bedömning
1. Genom undantag från artikel 3.1 får varje medlemsstat
besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som
den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös
person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet
enligt de kriterier som anges i denna förordning.
Den medlemsstat som beslutar att pröva en ansökan om inter
nationellt skydd enligt denna punkt ska bli ansvarig medlems
stat och ska påta sig de skyldigheter som följer av detta ansvar. I
tillämpliga fall ska denna medlemsstat, genom det elektroniska
kommunikationsnätet ”DubliNet” som inrättats genom artikel 18
i förordning (EG) nr 1560/2003, underrätta den tidigare ansva
riga medlemsstaten, den medlemsstat som genomför ett för
farande för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig eller
den medlemsstat som har mottagit en framställan om över
tagande eller återtagande.
Den medlemsstat som blir ansvarig enligt denna punkt ska
omedelbart ange detta i Eurodac i enlighet med förordning
(EU) nr 603/2013 genom att föra in det datum när beslutet
att pröva ansökan fattades.
2. Den medlemsstat i vilken en ansökan om internationellt
skydd lämnas in och som genomför förfarandet för att fastställa
ansvarig medlemsstat, eller den ansvariga medlemsstaten, får när
som helst innan ett första beslut i sak har fattats anmoda en
annan medlemsstat att överta en sökande för att sammanföra
alla närstående av humanitära skäl, särskilt familjeskäl eller kul
turellt betingade faktorer, även om den andra medlemsstaten
inte är ansvarig enligt kriterierna i artiklarna 8–11 och 16. De
berörda personerna måste lämna sitt samtycke skriftligen.
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/41
Ds 2016:34
Bilaga
36
Framställan om övertagande ska innehålla alla uppgifter som
den anmodande medlemsstaten har tillgång till, för att ge den
anmodade medlemsstaten möjlighet att bedöma situationen.
Den anmodade medlemsstaten ska utföra de kontroller som
behövs för att pröva de humanitära grunder som åberopas
och lämna svar till den anmodande medlemsstaten inom två
månader från det att framställan mottogs genom att använda
det elektroniska kommunikationsnätet ”DubliNet”, som inrättats
genom artikel 18 i förordning (EG) nr 1560/2003. Ett avslag på
framställan ska motiveras.
Om den anmodade medlemsstaten godtar denna framställan,
ska ansvaret för prövningen av ansökan överföras till den med
lemsstaten.
KAPITEL V
DEN ANSVARIGA MEDLEMSSTATENS SKYLDIGHETER
Artikel 18
Den ansvariga medlemsstatens skyldigheter
1. Den ansvariga medlemsstaten ska vara skyldig att
a) på de villkor som anges i artiklarna 21, 22 och 29 överta en
sökande som har lämnat in en ansökan i en annan medlems
stat,
b) på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta
en sökande vars ansökan är under prövning och som har
lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som
befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd,
c) på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta
en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har
återkallat en ansökan under prövning och lämnat in en an
sökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en
annan medlemsstat utan uppehållstillstånd,
d) på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta
en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vars ansö
kan har avslagits och som har lämnat in en ansökan i en
annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan med
lemsstat utan uppehållstillstånd.
2. Den ansvariga medlemsstaten ska i de situationer som
avses i punkt 1 a och b pröva eller slutföra prövningen av
den ansökan om internationellt skydd som den sökande
lämnat in.
I de fall som omfattas av punkt 1 c ska den ansvariga medlems
staten, om den hade beslutat att avbryta prövningen av en
ansökan efter det att den dragits tillbaka av den sökande före
avgörande i sak i första instans, säkerställa att den sökande har
rätt att begära att prövningen av hans eller hennes ansökan
slutförs eller rätt att lämna in en ny ansökan om internationellt
skydd, som inte ska behandlas som en efterföljande ansökan
enligt direktiv 2013/32/EU. I dessa fall ska medlemsstaterna
säkerställa att prövningen av ansökan slutförs.
I de fall som omfattas av punkt 1 d ska den ansvariga medlems
staten, om ansökan endast har avslagits i första instans, säker
ställa att den berörda personen har eller har haft tillgång till ett
effektivt rättsmedel, i enlighet med artikel 46 i direktiv
2013/32/EU.
Artikel 19
Ansvarets upphörande
1. Om en medlemsstat utfärdar uppehållstillstånd till sökan
den, ska de skyldigheter som anges i artikel 18.1 överföras till
den medlemsstaten.
2. De skyldigheter som anges i artikel 18.1 ska upphöra om
den ansvariga medlemsstaten, när den anmodas att överta eller
återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c
eller d, kan konstatera att den berörda personen har lämnat
medlemsstaternas territorium under minst tre månader, om
han eller hon inte har ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats
av den ansvariga medlemsstaten.
En ansökan som lämnas in efter en period av frånvaro som
avses i första stycket ska betraktas som en ny ansökan, som
ger upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig
medlemsstat.
3. De skyldigheter som anges i artikel 18.1 c och d ska
upphöra om den ansvariga medlemsstaten, efter att ha blivit
anmodad att ta tillbaka en sökande eller annan person som
avses i artikel 18.1 c eller d, kan konstatera att den berörda
personen har lämnat medlemsstaternas territorium i enlighet
med ett beslut om återsändande eller ett avlägsnandebeslut
som medlemsstaten fattat efter det att ansökan återkallats eller
avslagits.
En ansökan som lämnas in efter det att ett avlägsnandebeslut
har verkställts ska betraktas som en ny ansökan, som ger upp
hov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig med
lemsstat.
KAPITEL VI
FÖRFARANDEN FÖR ÖVERTAGANDE OCH ÅTERTAGANDE
AVDELNING I
Inledande av förfarandet
Artikel 20
Inledande av förfarandet
1. Förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska in
ledas när en ansökan om internationellt skydd första gången
lämnas in i en medlemsstat.
SV
L 180/42
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
Ds 2016:34
Bilaga
37
2. En ansökan om internationellt skydd ska anses inlämnad
vid den tidpunkt då en formell ansökan från den sökande eller
en rapport från myndigheterna inkom till de behöriga myndig
heterna i den berörda medlemsstaten. Om ansökan inte är
skriftlig, bör rapporten upprättas så snart som möjligt efter
avsiktsförklaringen.
3. Vid tillämpningen av denna förordning ska situationen för
underåriga barn som medföljer sökanden och som uppfyller
definitionen av familjemedlemmar betraktas som oskiljaktig
från hans eller hennes familjemedlems situation och det ska
ankomma på den medlemsstat som är ansvarig för att pröva
den familjemedlemmens ansökan om internationellt skydd, även
om den underårige inte själv är en sökande, förutsatt att detta är
för den underåriges bästa. Barn som föds efter sökandens an
komst till medlemsstaternas territorium ska behandlas på
samma sätt, utan att ett nytt förfarande för övertagande behöver
inledas.
4. Om en ansökan om internationellt skydd lämnas in till de
behöriga myndigheterna i en medlemsstat av en sökande som
befinner sig på en annan medlemsstats territorium, ska faststäl
landet av ansvarig medlemsstat göras av den medlemsstat där
sökanden befinner sig. Den medlemsstat där sökanden befinner
sig ska utan dröjsmål underrättas av den medlemsstat som har
mottagit ansökan om internationellt skydd och ska därefter med
avseende på tillämpningen av denna förordning anses vara den
medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnats in.
Sökanden ska skriftligen underrättas om denna ändring av den
medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa vilken
medlemsstat som är ansvarig och vilken dag den ägde rum.
5. En sökande som befinner sig i en annan medlemsstat utan
uppehållstillstånd eller som där har lämnat in en ansökan om
internationellt skydd efter att ha återkallat sin första ansökan
som lämnats in i en annan medlemsstat under förfarandet för
fastställande av ansvarig medlemsstat, ska återtas av den med
lemsstat där den ansökan om internationellt skydd först läm
nades in, enligt villkoren i artiklarna 23, 24, 25 och 29, i syfte
att avsluta förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat.
Denna skyldighet ska upphöra om den medlemsstat som anmo
dats att slutföra förfarandet för fastställande av ansvarig med
lemsstat kan konstatera att sökanden under tiden har lämnat
medlemsstaternas territorium under minst tre månader eller har
beviljats uppehållstillstånd i en annan medlemsstat.
En ansökan som lämnas in efter en sådan frånvaroperiod som
avses i andra stycket ska betraktas som en ny ansökan, som ger
upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig med
lemsstat.
AVDELNING II
Förfarande vid framställningar om övertagande
Artikel 21
Framställan om övertagande
1. Om en medlemsstat som har mottagit en ansökan om
internationellt skydd bedömer att en annan medlemsstat ska
ansvara för prövningen av denna ansökan, får den förstnämnda
medlemsstaten så snart som möjligt och i vart fall inom tre
månader från det att asylansökan lämnades in enligt artikel 20.2
anmoda den senare medlemsstaten att överta sökanden.
Utan hinder av första stycket ska framställan, vid en träff i
Eurodac på grundval av uppgifter som registrerats i enlighet
med artikel 14 i förordning (EU) nr 603/2013, göras inom
två månader från det att den träffen registrerades, i enlighet
med artikel 15.2 i den förordningen.
Om framställan om övertagande av en sökande inte görs inom
de tidsfrister som anges i första och andra styckena, ska den
medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnades in
ansvara för prövningen.
2. Den anmodande medlemsstaten får begära ett brådskande
svar, om ansökan om internationellt skydd har lämnats in efter
vägrad inresa eller vistelse, efter anhållande på grund av vistelse
utan tillstånd eller efter delgivning eller verkställighet av avlägs
nandebeslut.
I en sådan framställan ska grunderna till varför ett brådskande
svar är nödvändigt samt en svarsfrist anges. Svarsfristen ska vara
minst en vecka.
3. I de fall som avses i punkterna 1 och 2 ska framställan
om en annan medlemsstats övertagande göras på ett standard
formulär och ska omfatta bevis eller indicier i enlighet med de
två förteckningar som nämns i artikel 22.3 och/eller relevanta
uppgifter ur sökandens redogörelse, som krävs för att myndig
heterna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kontrollera
om den är ansvarig enligt kriterierna i denna förordning.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa enhet
liga villkor för förberedelse och inlämning av framställningar
om övertagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet
med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.
Artikel 22
Svar på en framställan om övertagande
1. Den anmodade medlemsstaten ska utföra de kontroller
som behövs och fatta beslut om en framställan om övertagande
av en sökande inom två månader från det att framställan mot
togs.
2. Under förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat
ska bevis och indicier användas.
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/43
Ds 2016:34
Bilaga
38
3. Kommissionen ska genom genomförandeakter utarbeta
och regelbundet göra en översyn av två förteckningar, med
relevanta uppgifter om bevis och indicier enligt de kriterier
som anges i leden a och b i denna punkt. Dessa genomföran
deakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 44.2.
a) Bevis
i) Här avses formella bevis som avgör ansvar enligt denna
förordning, så länge de inte vederläggs genom motbevis.
ii) Medlemsstaterna ska till den kommitté som avses i arti
kel 44 lämna förlagor till de olika kategorierna av ad
ministrativa dokument, i enlighet med den indelning som
fastställs i förteckningen över formella bevis.
b) Indicier
i) Här avses indikationer som, även om de kan motsägas, i
vissa fall kan vara tillräckliga, beroende på vilket bevi
svärde de tillmäts.
ii) Deras bevisvärde, i förhållande till ansvaret för pröv
ningen av ansökan om internationellt skydd ska bedömas
från fall till fall.
4. Beviskraven bör inte gå utöver det som är nödvändigt för
att rätt kunna tillämpa denna förordning.
5. Om det saknas formell bevisning, ska den anmodade med
lemsstaten ta på sig ansvaret om det finns indicier som är
sammanhängande, kontrollerbara och tillräckligt detaljerade för
att ansvaret ska kunna fastställas.
6. Om den anmodande medlemsstaten har begärt ett bråds
kande svar, i enlighet med bestämmelserna i artikel 21.2, ska
den anmodade medlemsstaten göra allt den kan för att svara
inom den angivna fristen. I undantagsfall, där det kan visas att
prövningen av en framställan om övertagande är särskilt kom
plicerad, får den anmodade medlemsstaten lämna svar efter det
att den begärda tidsgränsen har överskridits, men ska under alla
förhållanden svara inom en månad. I sådana situationer måste
den anmodade medlemsstaten meddela sitt beslut att uppskjuta
sitt svar till den anmodande medlemsstaten inom den ursprung
ligen begärda tidsfristen.
7.
Om inget svar har lämnats inom två månader enligt punkt
1 respektive en månad enligt punkt 6, ska framställan anses
godtagen och medföra skyldighet att överta personen, vilket
innefattar en skyldighet att tillhandahålla lämpliga ankomstar
rangemang.
AVDELNING III
Förfaranden vid framställningar om återtagande
Artikel 23
Framställan om återtagande om en ny ansökan har lämnats
in i den anmodande medlemsstaten
1. Om en medlemsstat som mottagit en ny ansökan om
internationellt skydd från en person som avses i artikel 18.1 b,
c eller d anser att en annan medlemsstat ska vara ansvarig enligt
artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d kan den anmoda den
andra medlemsstaten att återta den personen.
2. Framställan om återtagande ska göras så fort som möjligt
och senast inom två månader från det att en träff registrerades i
Eurodac, i enlighet med artikel 9.5 i förordning (EU) nr
603/2013.
Om framställan om återtagande grundar sig på andra bevis än
uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, ska den översän
das till den anmodade medlemsstaten inom tre månader från
den dag då ansökan om internationellt skydd lämnades in i
enlighet med artikel 20.2.
3. Om framställan om återtagande inte görs inom de tids
perioder som anges i punkt 2 ska ansvaret för prövningen av
ansökan om internationellt skydd åligga den medlemsstat där
den nya ansökan lämnades in.
4. Framställan om återtagande ska göras på ett standardfor
mulär och ska omfatta bevis eller indicier enligt beskrivningen i
de två förteckningar som framgår av artikel 22.3 och/eller re
levanta uppgifter ur den berörda personens redogörelse så att
myndigheterna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kont
rollera om den är ansvarig enligt kriterierna i denna förordning.
Kommissionen ska genom genomförandeakter anta enhetliga
villkor för förberedelse och inlämning av framställningar om
återtagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet
med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.
Artikel 24
Framställan om återtagande om en ny ansökan inte har
lämnats in i den anmodande medlemsstaten
1. Om en medlemsstat inom vars territorium en person som
avses i artikel 18.1 b, c eller d vistas utan uppehållstillstånd och
där någon ny ansökan om internationellt skydd inte har läm
nats in, anser att en annan medlemsstat ska ha ansvaret enligt
artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d kan den anmoda den
medlemsstaten att återta den personen.
2. Om en medlemsstat inom vars territorium en person vi
stas utan uppehållstillstånd beslutar att göra en sökning i Euro
dacsystemet i enlighet med artikel 17 i förordning (EU)
nr 603/2013 ska, genom undantag från artikel 6.2 i Europa
parlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 decem
ber 2008 om gemensamma normer och förfaranden för åter
vändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i
SV
L 180/44
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
Ds 2016:34
Bilaga
39
medlemsstaterna ( 1 ), framställan om återtagande av en person
som avses i artikel 18.1 b eller c i den här förordningen eller
en person som avses i artikel 18.1 d, vars ansökan om inter
nationellt skydd inte har avslagits genom ett slutligt beslut,
göras så fort som möjligt och senast inom två månader från
det att en träff registrerades i Eurodac, enligt artikel 17.5 i
förordning (EU) nr 603/2013.
Om framställan om återtagande grundar sig på andra bevis än
uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, ska den översän
das till den anmodade medlemsstaten inom tre månader från
den dag då den anmodande medlemsstaten blir medveten om
att den andra medlemsstaten kan vara ansvarig för personen i
fråga.
3. Om framställan om återtagande inte görs inom de tids
perioder som anges i punkt 2 ska den medlemsstat inom vars
territorium den berörda personen vistas utan uppehållstillstånd
ge personen möjlighet att lämna in en ny ansökan.
4. Om en person som avses i artikel 18.1 d i denna för
ordning, vars ansökan om internationellt skydd har avslagits
genom ett slutligt beslut i en medlemsstat, befinner sig i en
annan medlemsstat utan uppehållstillstånd kan den andra med
lemsstaten antingen anmoda den tidigare medlemsstaten att
återta personen i fråga eller genomföra ett återvändandeför
farande i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv
2008/115/EG.
Om den senare medlemsstaten beslutar att anmoda den tidigare
medlemsstaten att återta personen i fråga ska direktiv
2008/115/EG inte tillämpas.
5. En framställan om återtagande av den person som avses i
artikel 18.1 b, c eller d ska göras på ett standardformulär och
ska omfatta bevis eller indicier enligt beskrivningen i de två
förteckningar som framgår artikel 22.3 och/eller relevanta upp
gifter ur den berörda personens redogörelse för att myndighe
terna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kontrollera
huruvida den är ansvarig på grundval av de kriterier som fast
ställs i denna förordning.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa och re
gelbundet göra en översyn av de två förteckningar i vilka rele
vanta bevis eller indicier fastställs i enlighet med de kriterier
som fastställs i artikel 22.3 a och b och ska anta enhetliga
villkor för förberedelse och inlämning av framställningar om
återtagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet
med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.
Artikel 25
Svar på en framställan om återtagande
1. Den anmodade medlemsstaten ska utföra nödvändiga
kontroller och meddela beslut om framställan att återta den
berörda personen så fort som möjligt och under inga omstän
digheter senare än en månad från den dag då framställan mot
togs. Om framställan grundar sig på uppgifter som erhållits från
Eurodacsystemet, ska den tidsfristen minskas till två veckor.
2. Underlåtenhet att agera inom den frist på en månad re
spektive två veckor som anges i punkt 1 ska anses som ett
godtagande av framställan och medföra skyldighet att återta
den berörda personen, vilket innefattar en skyldighet att ombe
sörja lämpliga ankomstarrangemang.
AVDELNING IV
Rättssäkerhetsgarantier
Artikel 26
Meddelande av ett beslut om överföring
1. Om den anmodade medlemsstaten samtycker till att
överta eller återta en sökande eller annan person som avses i
artikel 18.1 c eller d ska den anmodande medlemsstaten med
dela den berörda personen beslutet att överföra honom eller
henne till den ansvariga medlemsstaten och, i tillämpliga fall,
om beslutet att inte pröva hans eller hennes ansökan om in
ternationellt skydd. Om den berörda personen företräds av en
juridisk eller annan rådgivare kan medlemsstaten välja att med
dela beslutet till en sådan juridisk eller annan rådgivare i stället
för till den berörda personen och, i tillämpliga fall, underrätta
den berörda personen om beslutet.
2. Det beslut som avses i punkt 1 ska omfatta information
om tillgängliga rättsmedel, vilket i tillämpliga fall inbegriper
rätten att ansöka om suspensiv verkan, och om de tidsfrister
som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel och för genom
förandet av överföringen och ska vid behov innehålla infor
mation om den plats och den dag på vilken den berörda per
sonen ska infinna sig, om den personen beger sig till den an
svariga medlemsstaten på egen hand.
Medlemsstaterna ska säkerställa att uppgifter om personer eller
enheter som kan tillhandahålla rättsligt bistånd till den berörda
personen lämnas till den berörda personen tillsammans med det
beslut som avses i punkt 1, om de uppgifterna inte redan har
tillhandahållits.
3. Om den berörda personen inte biträds eller företräds av
en juridisk eller annan rådgivare ska medlemsstaten informera
honom eller henne om de viktigaste delarna av beslutet, som
alltid ska omfatta information om tillgängliga rättsmedel och de
tidsfrister som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel på ett
språk som den berörda personen förstår eller rimligen kan för
väntas förstå.
Artikel 27
Rättsmedel
1. En sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c
eller d ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av över
klagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga
omständigheterna när det gäller det beslut om överföring.
2. Medlemsstaterna ska föreskriva en skälig tidsperiod inom
vilken den berörda personen får utöva sin rätt till ett effektivt
rättsmedel enligt punkt 1.
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/45
( 1 ) EUT L 348, 24.12.2008, s. 98.
Ds 2016:34
Bilaga
40
3. Vad gäller överklagande av eller ansökan om omprövning
av beslut om överföring ska medlemsstaterna i sin nationella
rätt föreskriva att
a) överklagandet eller omprövningen innebär att den berörda
personen ska ha rätt att stanna kvar i den berörda medlems
staten i väntan på resultatet av överklagandet eller ompröv
ningen,
b) överföringen avbryts automatiskt och avbrytandet upphör
efter en viss skälig tidsperiod, under vilken en domstol efter
noggrann och minutiös kontroll av begäran ska ha beslutat
huruvida suspensiv verkan med anledning av ett överkla
gande eller en begäran om omprövning ska beviljas, eller
c) den berörda personen har möjlighet att inom en skälig tids
period begära att en domstol avbryter verkställigheten av
överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet
eller omprövningen. Medlemsstaterna ska säkerställa att det
finns ett effektivt rättsmedel genom att avbryta verkställig
heten av överföringen till dess att ett beslut har fattats om
den första begäran om uppskov. Ett beslut om huruvida
verkställandet av överföringsbeslutet ska avbrytas ska fattas
inom en skälig tidsperiod, och samtidigt medge en noggrann
och minutiös kontroll av begäran om uppskov. Ett beslut
om att inte avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet
ska vara motiverat.
4. Medlemsstaterna får föreskriva att de behöriga myndighe
terna på eget initiativ får besluta att avbryta verkställigheten av
överföringsbeslutet i väntan på utfallet av överklagandet eller
omprövningen.
5. Medlemsstaterna ska se till att den berörda personen har
tillgång till rättsligt bistånd samt, om så krävs, språkligt stöd.
6. Medlemsstaterna ska se till att rättsligt bistånd på begäran
tillhandahålls kostnadsfritt om den berörda personen inte själv
kan stå för kostnaderna. Medlemsstaterna får föreskriva att en
sökande inte ska behandlas mer förmånligt i fråga om avgifter
och andra kostnader än medlemsstatens egna medborgare när
det gäller rättsligt bistånd.
Medlemsstaterna får, utan att tillgången till rättsligt bistånd be
gränsas godtyckligt, föreskriva att kostnadsfritt rättsligt bistånd
och biträde inte ska beviljas om den behöriga myndigheten eller
en domstol anser att överklagandet eller omprövningen saknar
rimliga utsikter till framgång.
Om en myndighet som inte är en domstol beslutar att inte
bevilja kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde med hänvisning
till denna punkt ska medlemsstaterna sörja för rätten till ett
effektivt rättsmedel i domstol för att överklaga eller begära
omprövning av det beslutet.
Vid uppfyllande av kraven i denna punkt ska medlemsstaterna
se till att tillgången till rättsligt bistånd och biträde inte begrän
sas godtyckligt och att sökandens tillgång till rättslig prövning
inte hindras.
Rättsligt bistånd ska åtminstone inbegripa sammanställning av
de handlingar som krävs inom ramen för förfarandet samt fö
reträdande i domstol, och kan begränsas till tillgång till juridisk
eller annan rådgivare som anvisas särskilt i nationell rätt för att
bistå och företräda.
Förfaranden för tillgång till rättsligt bistånd ska fastställas i
nationell rätt.
AVDELNING V
Förvar inför en överföring
Artikel 28
Förvar
1. Medlemsstaterna får inte hålla en person i förvar enbart av
det skälet att han eller hon är föremål för det förfarande som
fastställs genom denna förordning.
2. Om det finns en betydande risk för att en person avviker
får medlemsstaterna ta honom eller henne i förvar i syfte att
säkerställa överföringsförfarandena i enlighet med denna förord
ning på grundval av en individuell bedömning och endast om
hållandet i förvar är proportionellt och andra, mindre ingri
pande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt.
3. Förvar bör pågå en så kort tidsperiod som möjligt och ska
inte pågå längre än vad som rimligen krävs för att med tillbörlig
aktsamhet fullgöra de nödvändiga administrativa förfarandena
till dess att överföringen enligt denna förordning har genom
förts.
Om en person hålls i förvar enligt denna artikel ska en fram
ställan om övertagande eller återtagande göras senast en månad
efter det att ansökan lämnades in. Den medlemsstat som ge
nomför förfarandet i enlighet med denna förordning ska i så
dant fall begära ett brådskande svar. Detta svar ska lämnas inom
två veckor från mottagandet av ansökan. Underlåtenhet att svara
inom två veckor ska anses som ett godtagande av framställan
och medföra skyldighet att överta eller återta personen, vilket
innefattar en skyldighet att ombesörja lämpliga ankomstarran
gemang.
Om en person hålls i förvar enligt denna artikel ska över
föringen av denna person från den anmodande medlemsstaten
till den ansvariga medlemsstaten verkställas så snart det är prak
tiskt möjligt, och senast inom sex veckor från det att en annan
medlemsstats framställan om övertagande eller återtagande av
den berörda personen godtogs implicit eller explicit eller från
den tidpunkt då överklagandet eller omprövningen inte längre
har suspensiv verkan i enlighet med artikel 27.3.
SV
L 180/46
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
Ds 2016:34
Bilaga
41
Om den anmodande medlemsstaten inte respekterar tidsfris
terna för att göra en framställan om övertagande eller återta
gande eller om överföringen inte verkställs inom den tidsfrist på
sex veckor som avses i tredje stycket ska personen inte längre
hållas i förvar. Artiklarna 21, 23, 24 och 29 ska fortsätta att
gälla.
4. När det gäller förhållanden för förvar, och tillämpliga ga
rantier för personer i förvar, i syfte att säkerställa överförings
förfarandena till den ansvariga medlemsstaten, ska artiklarna 9,
10 och 11 i direktiv 2013/33/EU tillämpas.
AVDELNING VI
Överföringar
Artikel 29
Närmare bestämmelser och tidsfrister
1. Överföringen av sökanden eller en annan person som
avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten
till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med
den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd
mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt
möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan
från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av
den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga
om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fatta
des i enlighet med artikel 27.3.
Om överföringar till den ansvariga medlemsstaten sker genom
kontrollerad avresa eller avresa med eskort ska medlemsstaterna
se till att de genomförs på ett humant sätt och med full respekt
för de berörda personernas grundläggande rättigheter och
mänskliga värdighet.
Vid behov ska den anmodande medlemsstaten förse sökanden
med en passersedel. Kommissionen ska genom genomförande
akter fastställa passersedelns utformning. Dessa genomförande
akter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 44.2.
Den ansvariga medlemsstaten ska alltefter omständigheterna un
derrätta den anmodande medlemsstaten om huruvida den be
rörda personen kommit fram i god ordning eller inte har in
funnit sig inom den fastställda tidsfristen.
2. Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex må
nader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldig
het att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret
övergår på den anmodande medlemsstaten. Denna tidsfrist får
förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras
på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller
till högst 18 månader om den berörda personen håller sig
undan.
3. Om en person har överförts felaktigt, eller om ett beslut
om överföring upphävs efter överklagande eller omprövning
sedan överföringen har verkställts, ska den medlemsstat som
genomförde överföringen omedelbart ta tillbaka den berörda
personen.
4. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa
enhetliga villkor för samråd och informationsutbyte mellan
medlemsstater, särskilt i fall av uppskjutna eller försenade över
föringar, överföringar efter tyst godkännande eller i fall av över
föringar av underåriga eller personer i beroendeställning samt
kontrollerade överföringar. Dessa genomförandeakter ska antas i
enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.
Artikel 30
Kostnader för överföring
1. Kostnaderna för överföring till den ansvariga medlemssta
ten av en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c
eller d ska bäras av den överförande medlemsstaten.
2. Om den berörda personen ska sändas tillbaka till en med
lemsstat, till följd av en felaktig överföring eller ett beslut om
överföring som upphävts efter överklagande eller omprövning
sedan överföringen har verkställts, ska den medlemsstat som
ursprungligen genomförde överföringen ansvara för kostnaderna
för att återföra den berörda personen till sitt territorium.
3. Personer som ska överföras i enlighet med denna förord
ning ska inte bära kostnaderna för denna överföring.
Artikel 31
Utbyte av relevant information innan en överföring
genomförs
1. Den medlemsstat som genomför överföringen av en sö
kande eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d
ska meddela den ansvariga medlemsstaten personuppgifter om
den person som ska överföras som är adekvata, relevanta och
inte mer omfattande än vad som krävs, i det enda syftet att
säkerställa att de behöriga myndigheterna i enlighet med natio
nell rätt i den ansvariga medlemsstaten är i stånd att tillhanda
hålla den personen adekvat stöd, inbegripet sådan omedelbar
sjukvård som är nödvändig för att tillvarata personens vitala
intressen, och att säkerställa kontinuitet i det skydd och de
rättigheter som följer av denna förordning och andra relevanta
rättsinstrument om asyl. Dessa uppgifter ska överlämnas till den
ansvariga medlemsstaten inom en skälig tidsperiod innan ett
överförande genomförs för att säkerställa att dess behöriga
myndigheter i enlighet med nationell rätt har tillräckligt med
tid för att vidta nödvändiga åtgärder.
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/47
Ds 2016:34
Bilaga
42
2. Den överförande medlemsstaten ska, i den mån sådana
uppgifter är tillgängliga för den behöriga myndigheten i enlighet
med nationell rätt, till den ansvariga medlemsstaten översända
alla uppgifter som har betydelse för att tillvarata de rättigheter
och omedelbara särskilda behov som den person som ska över
föras har, särskilt följande:
a) De omedelbara åtgärder som den ansvariga medlemsstaten
måste vidta för att se till att de särskilda behoven hos den
person som ska överföras tillgodoses på lämpligt sätt, inklu
sive eventuell omedelbart nödvändig sjukvård.
b) Kontaktuppgifter till familjemedlemmar, släktingar eller an
dra närstående i den mottagande medlemsstaten, i tillämpliga
fall.
c) I fråga om underåriga, uppgifter om deras utbildning.
d) En bedömning av sökandens ålder.
3. Utbytet av uppgifter enligt denna artikel får endast ske
mellan de myndigheter som anmälts till kommissionen i enlig
het med artikel 35 i denna förordning via det elektroniska
kommunikationsnätet DubliNet som inrättats genom artikel 18
i förordning (EG) nr 1560/2003. De utväxlade uppgifterna får
bara användas för de ändamål som anges i punkt 1 i den här
artikeln och får inte behandlas ytterligare.
4. I syfte att underlätta utbytet av uppgifter mellan medlems
staterna ska kommissionen genom genomförandeakter upprätta
ett standardformulär för översändande av nödvändiga uppgifter
enligt denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlig
het med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.
5. Bestämmelserna i artikel 34.8–34.12 är tillämpliga på ut
bytet av uppgifter i enlighet med den här artikeln.
Artikel 32
Utbyte av uppgifter om personers hälsotillstånd innan en
överföring genomförs
1. I det enda syftet att tillhandahålla läkarvård eller behand
ling, särskilt när det gäller funktionshindrade, äldre personer,
gravida kvinnor, underåriga och personer som har varit utsatta
för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt,
fysiskt och sexuellt våld, ska den överförande medlemsstaten, i
den mån sådana uppgifter är tillgängliga för den behöriga myn
digheten i enlighet med nationell rätt, till den ansvariga med
lemsstaten översända uppgifter om eventuella särskilda behov
hos den person som ska överföras, vilket i enskilda fall kan
inbegripa uppgifter om den personens fysiska och mentala häl
sotillstånd. Uppgifterna ska överföras i ett gemensamt hälso
intyg tillsammans med nödvändiga handlingar. Den ansvariga
medlemsstaten ska se till att dessa särskilda behov tillgodoses på
lämpligt sätt, särskilt genom att tillhandahålla nödvändig läkar
vård.
Kommissionen ska genom genomförandeakter utarbeta det ge
mensamma hälsointyget. Dessa genomförandeakter ska antas i
enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.
2. Den överförande medlemsstaten får endast överföra de
uppgifter som avses i punkt 1 till den ansvariga medlemsstaten
efter det att den sökande och/eller dennes företrädare uttryckli
gen gett sitt samtycke till detta eller om det är nödvändigt för
att tillvarata den sökandes eller en annan persons vitala intres
sen i sådana fall där vederbörande är fysiskt eller rättsligt oför
mögen att ge sitt samtycke. Avsaknad av samtycke, vilket in
begriper nekat samtycke ska inte utgöra något hinder för ge
nomförande av överföringen.
3. Den behandling av uppgifter om personers hälsotillstånd
som avses i punkt 1 får endast utföras av hälso- och sjukvårds
personal som enligt nationell rätt eller nationella regler som
fastställts av behöriga nationella organ omfattas av tystnadsplikt
inom hälso- och sjukvården, eller av andra personer som om
fattas av motsvarande tystnadsplikt.
4. Utbytet av uppgifter enligt denna artikel får endast ske
mellan yrkesutbildad hälso- och sjukvårdspersonal eller andra
personer som anges i punkt 3. De utväxlade uppgifterna får
bara användas för de ändamål som anges i punkt 1 och får
inte behandlas ytterligare.
5. Kommissionen ska genom genomförandeakter anta enhet
liga villkor och praktiska arrangemang för utbyte av de upp
gifter som avses i punkt 1 i denna artikel. Dessa genomföran
deakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 44.2.
6. Bestämmelserna i artikel 34.8–34.12 är tillämpliga på ut
bytet av uppgifter i enlighet med den här artikeln.
Artikel 33
En mekanism för tidig varning, beredskap och
krishantering
1. Om kommissionen, i synnerhet på grundval av uppgifter
som stödkontoret samlat in i enlighet med förordning (EU) nr
439/2010, slår fast att tillämpningen av den här förordningen
kan äventyras antingen till följd av att det finns en betydande
risk för stora påfrestningar på en medlemsstats asylsystem och/
eller på grund av funktionsproblem hos en medlemsstats asyl
system, ska kommissionen i samarbete med stödkontoret ut
färda rekommendationer till den medlemsstaten och uppmana
den att upprätta en förebyggande handlingsplan.
Den berörda medlemsstaten ska meddela rådet och kommissio
nen huruvida den avser att upprätta en förebyggande handlings
plan i syfte att åtgärda påfrestningarna på asylsystemet och/eller
asylsystemets funktionsproblem, och samtidigt skydda de
grundläggande rättigheterna för personer som ansöker om in
ternationellt skydd.
En medlemsstat får efter egen bedömning och på eget initiativ
upprätta en förebyggande handlingsplan och senare revidera
denna. När en förebyggande handlingsplan upprättas kan med
lemsstaten kan begära bistånd från kommissionen, andra med
lemsstater, stödkontoret eller andra berörda unionsorgan.
SV
L 180/48
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
Ds 2016:34
Bilaga
43
2. Om en förebyggande handlingsplan upprättas ska den
berörda medlemsstaten förelägga rådet och kommissionen pla
nen och regelbundet rapportera till dem om dess genomföran
de. Kommissionen ska också informera Europaparlamentet om
den förebyggande handlingsplanens viktigaste delar. Kommissio
nen ska förelägga rådet och Europaparlamentet rapporter om
dess genomförande.
Den berörda medlemsstaten ska vidta alla lämpliga åtgärder för
att åtgärda de särskilda påfrestningarna på dess asylsystem eller
se till att identifierade problem åtgärdas innan läget förvärras.
Om den förebyggande handlingsplanen omfattar åtgärder som
syftar till att åtgärda särskilda påfrestningar på en medlemsstats
asylsystem som kan äventyra tillämpningen av denna förord
ning ska kommissionen rådgöra med stödkontoret innan den
lägger fram rapporter för Europaparlamentet och rådet.
3. Om kommissionen på grundval av stödkontorets analys
slår fast att den förebyggande handlingsplanens genomförande
inte har avhjälpt de konstaterade bristerna eller om det finns en
allvarlig risk för att asylsituationen i den berörda medlemsstaten
ska utvecklas till en kris, som knappast kan avhjälpas genom en
förebyggande handlingsplan, kan kommissionen, i tillämpliga
fall i samarbete med stödkontoret, begära att den berörda med
lemsstaten upprättar en krishanteringsplan och, vid behov, re
viderar denna. Krishanteringsplanen ska under hela processen
säkerställa att unionens asylregler följs, särskilt när det gäller
grundläggande rättigheter för personer som ansöker om inter
nationellt skydd.
Efter en begäran om att en krishanteringsplan ska upprättas ska
den berörda medlemsstaten i samarbete med kommissionen och
stödkontoret, och senast tre månader efter begäran utarbeta en
sådan plan.
Den berörda medlemsstaten ska lägga fram sin krishanterings
plan och ska minst en gång var tredje månad rapportera om
dess genomförande till kommissionen och andra berörda aktö
rer, t.ex. stödkontoret, i tillämpliga fall.
Kommissionen ska informera Europaparlamentet och rådet om
krishanteringsplanen, eventuella revideringar av denna samt dess
genomförande. I dessa rapporter ska den berörda medlemsstaten
inkludera uppgifter i syfte att övervaka att krishanteringsplanen
följs exempelvis i fråga om förfarandets längd, villkoren vid
förvar och mottagningskapaciteten i förhållande till inflödet av
sökande.
4. Rådet ska under hela den process för tidig varning, bered
skap och krishantering som fastställs i denna artikel noggrant
övervaka situationen och kan begära ytterligare information
samt ge politisk vägledning, särskilt när det gäller hur bråds
kande och allvarlig situationen är och därmed huruvida en med
lemsstat måste upprätta antingen en förberedande handlingsplan
eller, vid behov, en krishanteringsplan. Europaparlamentet och
rådet kan under hela processen diskutera och ge vägledning om
eventuella solidaritetsåtgärder, såsom de finner lämpligt.
KAPITEL VII
ADMINISTRATIVT SAMARBETE
Artikel 34
Utbyte av uppgifter
1. Varje medlemsstat ska till varje annan medlemsstat som
begär det vidarebefordra sådana personuppgifter om sökanden
som är lämpliga, relevanta och inte mer omfattande än vad som
krävs för att
a) fastställa ansvarig medlemsstat,
b) pröva ansökan om internationellt skydd,
c) uppfylla alla skyldigheter som följer av denna förordning.
2. De uppgifter som avses i punkt 1 får endast avse
a) personuppgifter om sökanden och i förekommande fall hans
eller hennes familjemedlemmar, släktingar eller andra närs
tående (fullständigt namn, i förekommande fall tidigare
namn, smeknamn eller pseudonymer, nuvarande och tidigare
medborgarskap samt födelsedatum och födelseort),
b) identitets- och resehandlingar (referenser, giltighetstid, datum
för utfärdande, utfärdande myndighet, plats för utfärdande
m.m.),
c) andra uppgifter som behövs för att fastställa sökandens iden
titet, inklusive fingeravtryck i enlighet med förordning (EU)
nr 603/2013,
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/49
Ds 2016:34
Bilaga
44
d) orter där sökanden uppehållit sig och resvägar,
e) uppehållstillstånd och viseringar som har utfärdats av en
medlemsstat,
f) platsen där ansökan lämnades in,
g) det datum en eventuell tidigare ansökan om internationellt
skydd inlämnades, det datum den aktuella ansökan inläm
nades, hur långt handläggningen framskridit och innehållet i
ett eventuellt beslut.
3. Vidare får den ansvariga medlemsstaten, om det skulle
krävas i samband med prövningen av ansökan om internatio
nellt skydd, anmoda en annan medlemsstat att lämna ut de
uppgifter som sökanden åberopat till stöd för sin ansökan
och skälen för eventuella beslut som fattats rörande sökanden.
Den andra medlemsstaten får vägra att tillmötesgå denna fram
ställan, om utlämnandet av uppgifterna skulle kunna äventyra
dess väsentliga intressen eller skyddet av den berörda personens
eller någon annans grundläggande fri- och rättigheter. Uppgif
terna får endast lämnas ut om personen som ansöker om in
ternationellt skydd skriftligen gett sitt samtycke till detta till den
anmodande medlemsstaten. I så fall måste den sökande känna
till vilka specifika uppgifter han eller hon har samtyckt till att
lämna ut.
4. En framställan om uppgifter ska endast översändas i sam
band med enskild ansökan om internationellt skydd. Den ska
motiveras, och om den har till syfte att kontrollera om det
föreligger ett kriterium som kan medföra ansvar för den anmo
dade medlemsstaten ska det i framställan uppges på vilka bevis,
inklusive relevant information från säkra källor om var och hur
sökande reser in på medlemsstaternas territorium, eller på vilken
särskild och kontrollerbar del i sökandens redogörelse framstäl
lan grundar sig. Sådan information från säkra källor kan inte i
sig anses tillräcklig för att avgöra en medlemsstats ansvar och
behörighet enligt denna förordning, men den kan vara till hjälp
vid bedömningen av andra indikationer som har samband med
en enskild sökande.
5. Den anmodade medlemsstaten ska vara skyldig att svara
inom fem veckor. Alla förseningar med att svara ska vederbör
ligen motiveras. Bristande efterlevnad av tidsfristen på fem vec
kor ska inte befria den anmodade medlemsstaten från skyldig
heten att svara. Om de undersökningar som utförs av den
anmodade medlemsstat som inte har hållit fristen undanhåller
uppgifter som visar att den är ansvarig, kan den medlemsstaten
inte åberopa utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artiklarna
21, 23 och 24 som skäl för att vägra att tillmötesgå en fram
ställan om övertagande eller återtagande. I sådana fall ska tids
fristerna i artiklarna 21, 23 och 24 för framställan om över
tagande eller återtagande förlängas med lika lång tid som svaret
från den anmodade medlemsstaten är försenat.
6. Utbyte av uppgifter ska ske på begäran av en medlemsstat
och får bara äga rum mellan de myndigheter som har utsetts av
respektive medlemsstat; varje medlemsstat ska meddela kom
missionen vilken myndighet som har utsetts i enlighet med
artikel 35.1.
7. De utväxlade uppgifterna får bara användas för de ända
mål som anges i punkt 1. I varje medlemsstat får uppgifterna
beroende på sin art och den mottagande myndighetens befo
genheter endast vidarebefordras till myndigheter och domstolar
som har till uppgift att
a) fastställa ansvarig medlemsstat,
b) pröva ansökan om internationellt skydd,
c) uppfylla alla skyldigheter som följer av denna förordning.
8. Den medlemsstat som överför uppgifter ska ansvara för
att de är riktiga och aktuella. Om det framkommer att den har
överfört uppgifter som är felaktiga eller som inte borde ha
överförts, ska de mottagande medlemsstaterna underrättas om
det utan dröjsmål. De ska rätta eller radera dessa uppgifter.
9. Sökanden ska ha rätt att på begäran få ta del av de upp
gifter om honom eller henne som behandlats.
Om sökanden konstaterar att uppgifterna har behandlats i strid
med denna förordning eller direktiv 95/46/EG, särskilt genom
att de är ofullständiga eller felaktiga, ska han eller hon ha rätt
att få dem rättade eller raderade.
Den myndighet som rättar eller raderar uppgifterna ska alltefter
omständigheterna underrätta den medlemsstat som har lämnat
eller mottagit uppgifterna.
Sökanden ska ha rätt att väcka talan eller klaga vid de behöriga
myndigheterna eller domstolarna i den medlemsstat som vägrat
sökanden rätt att få åtkomst till uppgifter som rör honom eller
henne eller rätt att få sådana uppgifter rättade eller raderade.
10. I varje berörd medlemsstat ska överföringen och motta
gandet av de utväxlade uppgifterna noteras i den berörda per
sonens personakt och/eller i ett register.
11. De utväxlade uppgifterna ska inte bevaras längre än vad
som är nödvändigt för de ändamål som de har utväxlats för.
SV
L 180/50
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
Ds 2016:34
Bilaga
45
12. Om uppgifterna inte behandlas automatiskt, inte ingår i
eller inte kommer att ingå i ett register, ska varje medlemsstat
vidta lämpliga åtgärder för att genom effektiva kontroller se till
att denna artikel efterlevs.
Artikel 35
Behöriga myndigheter och resurser
1. Varje medlemsstat ska utan dröjsmål underrätta kommis
sionen om vilka specifika myndigheter som är ansvariga för att
skyldigheterna enligt denna förordning och eventuella ändringar
av denna uppfylls. Medlemsstaterna ska se till att dessa myn
digheter har de resurser som krävs för att utföra sitt arbete och i
synnerhet för att inom föreskrivna tidsfrister besvara framställ
ningar om uppgifter och om övertagande och återtagande av
sökande.
2. Kommissionen ska offentliggöra en konsoliderad förteck
ning över de myndigheter som avses i punkt 1 i Europeiska
unionens officiella tidning. Om förteckningen ändras ska kommis
sionen offentliggöra en uppdaterad konsoliderad förteckning en
gång per år.
3. De myndigheter som avses i punkt 1 ska erhålla den
fortbildning som krävs för tillämpningen av denna förordning.
4. Kommissionen ska genom genomförandeakter upprätta
säkra elektroniska överföringskanaler mellan de myndigheter
som avses i punkt 1, på vilka framställningar, svar och all
skriftlig korrespondens översänds och som säkerställer att av
sändarna automatiskt får ett elektroniskt mottagningsbevis.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det gransk
ningsförfarande som avses i artikel 44.2.
Artikel 36
Administrativa överenskommelser
1. Medlemsstaterna får sinsemellan ingå bilaterala administ
rativa överenskommelser om hur denna förordning ska tilläm
pas i praktiken och därmed underlätta dess genomförande och
göra den effektivare. Dessa överenskommelser får avse
a) utbyte av sambandspersoner,
b) enklare förfaranden och kortare frister för översändande och
prövning av framställningar om övertagande eller återta
gande av sökande.
2. Medlemsstaterna får också bibehålla de administrativa
överenskommelser som ingåtts enligt förordning (EG)
nr 343/2003. I den mån sådana överenskommelser inte
överensstämmer med den här förordningen ska de berörda
medlemsstaterna ändra överenskommelserna för att undanröja
bristande överensstämmelse som konstaterats.
3. Innan de överenskommelser som avses i punkt 1 b ingås
eller ändras ska de berörda medlemsstaterna samråda med kom
missionen när det gäller överenskommelsens överensstämmelse
med denna förordning.
4. Om kommissionen finner att de överenskommelser som
avses i punkt 1 b inte överensstämmer med denna förordning,
ska den inom en skälig tidsperiod informera de berörda med
lemsstaterna. Medlemsstaterna ska vida alla lämpliga åtgärder
för att ändra den berörda överenskommelsen inom skälig tid
för att undanröja bristande överensstämmelse som konstaterats.
5. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om alla
överenskommelser som avses i punkt 1, och om uppsägning
eller ändring av dem.
KAPITEL VIII
FÖRLIKNING
Artikel 37
Förlikning
1. Om de berörda medlemsstaterna inte lyckas lösa en tvist
rörande tillämpningen av denna förordning kan de tillgripa det
förlikningsförfarande som anges i punkt 2.
2. Förlikningsförfarandet inleds genom att en av de oeniga
medlemsstaterna vänder sig till ordföranden för den kommitté
som inrättats genom artikel 44. Genom att godta användandet
av förlikningsförfarande, förbinder sig de berörda medlemssta
terna att ta största hänsyn till den lösning som föreslås.
Kommitténs ordförande ska utse tre ledamöter i kommittén
som företräder tre medlemsstater som inte är inblandade i sa
ken. De tre ledamöterna ska ta del av parternas argument skrift
ligt eller muntligt och ska efter överläggningar föreslå en lös
ning inom en månad, i förekommande fall efter omröstning.
Förhandlingarna ska ledas av kommitténs ordförande eller den
nes ersättare. Ordföranden kan ge uttryck för sin uppfattning,
men får inte delta i omröstningen.
Oavsett om parterna godtar eller förkastar den föreslagna lös
ningen ska denna stå fast och inte kunna ändras.
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/51
Ds 2016:34
Bilaga
46
KAPITEL IX
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 38
Säkerhet och skydd för uppgifter
Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att garan
tera säkerheten för de personuppgifter som översänds, särskilt
för att undvika olaglig eller obehörig åtkomst, eller röjande,
ändring eller förlust av personuppgifter som behandlas.
Varje medlemsstat ska föreskriva att den eller de nationella till
synsmyndigheter som utses enligt artikel 28.1 i direktiv
95/46/EG på ett oberoende sätt, i enlighet med dess nationella
rätt, ska övervaka att den berörda medlemsstatens behandling
av personuppgifter i enlighet med denna förordning är laglig.
Artikel 39
Tystnadsplikt
Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som avses i
artikel 35 är bundna av reglerna om tystnadsplikt enligt natio
nell rätt beträffande uppgifter de får kännedom om genom sitt
arbete.
Artikel 40
Sanktioner
Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att
varje missbruk av uppgifter som behandlas i enlighet med
denna förordning medför sanktioner, däribland administrativa
sanktioner och/eller straffrättsliga påföljder i enlighet med na
tionell rätt, som är effektiva, proportionella och avskräckande.
Artikel 41
Övergångsbestämmelser
Om asylansökan lämnats in efter det datum som avses i arti
kel 49 andra stycket, ska omständigheter som kan göra en
medlemsstat ansvarig enligt bestämmelserna i denna förordning
beaktas även om de förelåg före detta datum, med undantag av
de händelser som avses i artikel 13.2.
Artikel 42
Beräkning av tidsfrister
Varje tidsfrist som föreskrivs i denna förordning ska beräknas
enligt följande:
a) När en frist uttryckt i dagar, veckor eller månader ska räknas
från den tidpunkt då en händelse inträffar eller en åtgärd
vidtas, inräknas inte i fristen den dag då händelsen inträffade
eller åtgärden vidtogs.
b) En frist uttryckt i veckor eller månader ska löpa ut vid
utgången av den dag i fristens sista vecka eller månad som
infaller på samma veckodag eller samma datum som den dag
då den händelse eller åtgärd från vilken fristen ska räknas
inträffade eller vidtogs. Om en frist är uttryckt i månader
och den dag då fristen skulle löpa ut inte förekommer i den
sista månaden, ska fristen löpa ut vid utgången av den må
nadens sista dag.
c) Fristerna ska innefatta lördagar, söndagar och lagstadgade
helgdagar i de berörda medlemsstaterna.
Artikel 43
Territoriellt tillämpningsområde
Bestämmelserna i denna förordning ska vad beträffar Republi
ken Frankrike endast tillämpas på dess europeiska territorium.
Artikel 44
Kommitté
1. Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kom
mitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förord
ning (EU) nr 182/2011.
2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förord
ning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
Om kommittén inte avger något yttrande, ska kommissionen
inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje
stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.
Artikel 45
Utövande av delegering
1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissio
nen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 8.5
och 16.3 ska ges till kommissionen för en period av fem år från
och med dagen för denna förordnings ikraftträdande. Kommis
sionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet
senast nio månader före utgången av femårsperioden. Delege
ringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med
perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller
rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före
utgången av varje tidsperiod.
3. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 8.5
och 16.3 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller
rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den
befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får
verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens
officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det
påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt
i kraft.
SV
L 180/52
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
Ds 2016:34
Bilaga
47
4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den
samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
5. En delegerad akt som antas enligt artiklarna 8.5 och 16.3
ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet
har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en pe
riod av fyra månader från den dag då akten delgavs Europapar
lamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet,
före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen
om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas
med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.
Artikel 46
Övervakning och utvärdering
Kommissionen ska senast den 21 juli 2016 rapportera till Eu
ropaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna förord
ning och föreslå eventuella nödvändiga ändringar. Medlemssta
terna ska senast sex månader innan den fristen löper ut lämna
kommissionen alla upplysningar som behövs för att utarbeta
rapporten.
Efter att ha lagt fram den rapport som avses i första stycket ska
kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om
tillämpningen av denna förordning samtidigt som rapporterna
om genomförandet av Eurodacsystemet enligt artikel 40 i för
ordning (EU) nr 603/2013.
Artikel 47
Statistik
Enligt artikel 4.4 i Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 862/2007 av den 11 juli 2007 om gemenskapsstatistik
över migration och internationellt skydd ( 1 ) ska medlemssta
terna tillhandahålla kommissionen (Eurostat) statistik om
tillämpningen av denna förordning och förordning (EG)
nr 1560/2003.
Artikel 48
Upphävande
Förordning (EG) nr 343/2003 ska upphöra att gälla.
Artiklarna 11.1, 13, 14 och 17 i förordning (EG) nr 1560/2003
ska upphöra att gälla.
Hänvisningar till den upphävda förordningen och de upphävda
artiklarna ska anses som hänvisningar till den här förordningen
och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II.
Artikel 49
Ikraftträdande och tillämplighet
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att
den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Förordningen ska tillämpas på ansökningar om internationellt
skydd som lämnas in från och med den första dagen i den sjätte
månaden efter dess ikraftträdande och ska från och med den
dagen gälla alla framställningar om övertagande eller återta
gande av sökande, oberoende av när ansökan gjordes. Vilken
medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om
internationellt skydd som lämnas in före detta datum ska av
göras enligt kriterierna i förordning (EG) nr 343/2003.
Hänvisningar i denna förordning till förordning (EU) nr
603/2013, direktiv 2013/32/EU och direktiv 2013/33/EU ska
till den dag de börjar tillämpas tolkas som hänvisningar till
förordning (EG) nr 2725/2000 ( 2 ), direktiv 2003/9/EG ( 3 ) re
spektive direktiv 2005/85/EG ( 4 ).
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet
med fördragen.
Utfärdad i Bryssel den 26 juni 2013.
På Europaparlamentets vägnar
M. SCHULZ
Ordförande
På rådets vägnar
A. SHATTER
Ordförande
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/53
( 1 ) EUT L 199, 31.7.2007, s. 23.
( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 2725/2000 av den 11 december 2000
om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en
effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (EUT L 316,
15.12.2000, s. 1).
( 3 ) Rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminor
mer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31,
6.2.2003, s. 18).
( 4 ) Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om minimi
normer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkal
lande av flyktingstatus (EUT L 326, 13.12.2005, s. 13).
Ds 2016:34
Bilaga
48
BILAGA I
Förordningar som upphävs (som det hänvisas till i artikel 48)
Rådets förordning (EG) nr 343/2003
(EUT L 50, 25.2.2003, s. 1)
Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 – endast artiklarna 11.1, 13, 14 och 17
(EUT L 222, 5.9.2003, s. 3)
SV
L 180/54
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
Ds 2016:34
Bilaga
49
BILAGA II
Jämförelsetabell
Förordning (EG) nr 343/2003
Denna förordning
Artikel 1
Artikel 1
Artikel 2 a
Artikel 2 a
Artikel 2 b Upphävd
Artikel 2 c
Artikel 2 b
Artikel 2 d
Artikel 2 c
Artikel 2 e
Artikel 2 d
Artikel 2 f
Artikel 2 e
Artikel 2 g
Artikel 2 f
—
Artikel 2 h
—
Artikel 2 i
Artikel 2 h
Artikel 2 j
Artikel 2 i
Artikel 2 g
—
Artikel 2 k
Artikel 2 j och k
Artikel 2 l och m
—
Artikel 2 n
Artikel 3.1
Artikel 3.1
Artikel 3.2
Artikel 17.1
Artikel 3.3
Artikel 3.3
Artikel 3.4
Artikel 4.1 första meningen
—
Artikel 4.1 a–f
—
Artikel 4.2 och 4.3
Artikel 4.1–4.5
Artikel 20.1–20.5
—
Artikel 20.5 tredje stycket
—
Artikel 5
—
Artikel 6
Artikel 5.1
Artikel 7.1
Artikel 5.2
Artikel 7.2
—
Artikel 7.3
Artikel 6 första stycket
Artikel 8.1
—
Artikel 8.3
Artikel 6 andra stycket
Artikel 8.4
Artikel 7
Artikel 9
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/55
Ds 2016:34
Bilaga
50
Förordning (EG) nr 343/2003
Denna förordning
Artikel 8
Artikel 10
Artikel 9
Artikel 12
Artikel 10
Artikel 13
Artikel 11
Artikel 14
Artikel 12
Artikel 15
—
Artikel 16
Artikel 13
Artikel 3.2
Artikel 14
Artikel 11
Artikel 15.1
Artikel 17.2 första stycket
Artikel 15.2
Artikel 16.1
Artikel 15.3
Artikel 8.2
Artikel 15.4
Artikel 17.2 fjärde stycket
Artikel 15.5
Artiklarna 8.5, 8.6 och 16.2
Artikel 16.1 a
Artikel 18.1 a
Artikel 16.1 b
Artikel 18.2
Artikel 16.1 c
Artikel 18.1 b
Artikel 16.1 d
Artikel 18.1 c
Artikel 16.1 e
Artikel 18.1 d
Artikel 16.2
Artikel 19.1
Artikel 16.3
Artikel 19.2 första stycket
—
Artikel 19.2 andra stycket
Artikel 16.4
Artikel 19.3
—
Artikel 19.3 andra stycket
Artikel 17
Artikel 21
Artikel 18
Artikel 22
Artikel 19.1
Artikel 26.1
Artikel 19.2
Artikel 26.2 och artikel 27.1
—
Artikel 27.2–27.6
Artikel 19.3
Artikel 29.1
Artikel 19.4
Artikel 29.2
—
Artikel 29.3
Artikel 19.5
Artikel 29.4
Artikel 20.1 första meningen
Artikel 23.1
—
Artikel 23.2
—
Artikel 23.3
SV
L 180/56
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
Ds 2016:34
Bilaga
51
Förordning (EG) nr 343/2003
Denna förordning
—
Artikel 23.4
Artikel 20.1 a
Artikel 23.5 första stycket
—
Artikel 24
Artikel 20.1 b
Artikel 25.1
Artikel 20.1 c
Artikel 25.2
Artikel 20.1 d
Artikel 29.1 första stycket
Artikel 20.1 e
Artikel 26.1 och 26.2, artikel 27.1, artikel 29.1 andra och
tredje styckena
Artikel 20.2
Artikel 29.2
Artikel 20.3
Artikel 23.5 andra stycket
Artikel 20.4
Artikel 29.4
—
Artikel 28
—
Artikel 30
—
Artikel 31
—
Artikel 32
—
Artikel 33
Artikel 21.1–21.9
Artikel 34.1–34.9 första till tredje styckena
—
Artikel 34.9 fjärde stycket
Artikel 21.10–21.12
Artikel 34.10–34.12
Artikel 22.1
Artikel 35.1
—
Artikel 35.2
—
Artikel 35.3
Artikel 22.2
Artikel 35.4
Artikel 23
Artikel 36
—
Artikel 37
—
Artikel 40
Artikel 24.1 —
Artikel 24.2
Artikel 41
Artikel 24.3 —
Artikel 25.1
Artikel 42
Artikel 25.2 —
Artikel 26
Artikel 43
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/57
Ds 2016:34
Bilaga
52
Förordning (EG) nr 343/2003
Denna förordning
Artikel 27.1 och 27.2
Artikel 44.1 och 44.2
Artikel 27.3 —
—
Artikel 45
Artikel 28
Artikel 46
—
Artikel 47
—
Artikel 48
Artikel 29
Artikel 49
Förordning (EG) nr 1560/2003
Denna förordning
Artikel 11.1 —
Artikel 13.1
Artikel 17.2 första stycket
Artikel 13.2
Artikel 17.2 andra stycket
Artikel 13.3
Artikel 17.2 tredje stycket
Artikel 13.4
Artikel 17.2 första stycket
Artikel 14
Artikel 37
Artikel 17.1
Artiklarna 9, 10, 17.2 första stycket
Artikel 17.2
Artikel 34.3
SV
L 180/58
Europeiska unionens officiella tidning
29.6.2013
Ds 2016:34
Bilaga
53
UTTALANDE FRÅN RÅDET, EUROPAPARLAMENTET OCH KOMMISSIONEN
Rådet och Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, utan att det påverkar dess initiativrätt, överväga
att revidera artikel 8.4 i den omarbetade Dublinförordningen när domstolen har avgjort mål C-648/11, MA
m.fl. mot Secretary of State for the Home Department, dock senast inom de tidsfrister som anges i artikel 46
i Dublinförordningen. Därefter kommer Europaparlamentet och rådet att utöva sin lagstiftningsbehörighet
med beaktande av barnets bästa.
I god kompromissanda och för att säkra att förslaget antas direkt hörsammar kommissionen denna upp
maning, men utgår ifrån att den endast gäller dessa särskilda omständigheter och inte kommer att skapa ett
prejudikat.
SV
29.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 180/59