NFS 2000:8
Naturvårdsverkets allmänna råd till förordningen (1998:940) om avgifter för myndigheters prövning och tillsyn enligt miljöbalken
Naturvårdsverkets författningssamling
ISSN 1403-8234
NFS 2000:8
Naturvårdsverkets allmänna råd
till förordningen ( 1998:940 ) om avgifter för
myndigheters prövning och tillsyn enligt miljöbalken ;
beslutade den 19 juni 2000.
Inledning
Dessa allmänna råd avser länsstyrelsernas tillämpning av förordningen
(1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. I det
följande anges endast vilken paragraf eller vilket kapitel som de allmänna
råden avser.
För avgifter beträffande miljöfarlig verksamhet ersätter dessa allmänna råd
Naturvårdsverkets Allmänna råd (AR 92:2) Finansiering av miljöskydd -
tilllämpning av förordning om avgift för myndigheters verksamhet enligt
Följande förkortningar används i dessa allmänna råd
FAPT
Förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn
enligt miljöbalken
FMH
Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och
hälsoskydd
MB
Till 1 kap. 3 §
Om vid hantering av ett ärende enligt 17 kap. MB en myndighet bedömer att
tillsynsbehovet för ett projekt kommer att bli särskilt stort, bör myndigheten
påkalla regeringens uppmärksamhet för eventuellt beslut om särskilt
betalningsansvar.
Till 2 kap. 2 §
Undantag från principen om att tillståndsgiven produktion e.dyl. avgör
avgiftens storlek bör göras endast i speciella fall.
Om en kommun har tagit över tillsynsansvaret för miljöfarlig verksamhet
som anges med beteckningen A eller B i bilagan till FMH, bör länsstyrelsen
och kommunen samråda om klassificeringen av den miljöfarliga verksamheten,
så att likartad bedömning görs (dvs. att verksamheten klassificeras enligt
samma punkt i bilagan till FAPT). Vid tillståndsprövning av ny verksamhet bör
likaledes länsstyrelsen och kommunen samråda om klassificering av
verksamheten. Länsstyrelsen bör verka för att debitering av avgift
sammanfaller i tiden med när kommunen debiterar.
Till 2 kap. 3 §
Om det vid en anläggning bedrivs flera verksamheter och grundavgiften för
verksamheten med högst avgift är 100 000 kr eller mer (dvs. avgiften enligt
den kolumn som anger att länsstyrelsen har ansvar för den operativa tillsynen)
bör, med tillämpning av 9 kap. 3 § FAPT, avgiften sättas ned så att inte
tillläggsavgift utgår för de biverksamheter som processmässigt är integrerade
och en nödvändig följd av huvudverksamheten. Detta gäller t.ex.
energianläggning eller en deponi. I och för sig processmässigt integrerade
verksamheter för t.ex. vidareförädling avses inte här. Inte heller bör avgiften
automatiskt sättas ned i de fall grundavgiften understiger 100 000 kr men den
tillsammans med tilläggsavgift överstiger 100 000 kr. I sådana fall bör göras en
individuell prövning enligt gängse nedsättningsregler.
Avgift bör inte debiteras för sådan verksamhet som avser att farligt avfall,
som har uppstått i verksamheten, tillfälligt förvaras i avvaktan på borttransport.
Inte heller bör avgift debiteras t.ex. för ett slamlager vid ett reningsverk,
eftersom det normalt inte betraktas som en annan verksamhet. Om angivna
förutsättningar inte är uppfyllda, t.ex. om lagringen sker i större omfattning, på
annan fastighet, eller behandling sker, bör förvaringen ses som en särskild
verksamhet. I dessa fall, liksom vad gäller energitillförsel, bör tillägg i och för
sig ske, men om grundavgiften är 100 000 kr eller mer bör avgiften sättas ned
så att i praktiken inget tillägg utgår.
Sista meningen i 2 kap. 3 § första stycket FAPT bör tolkas så att för en och
samma verksamhet avgift inte skall erläggas enligt såväl avdelning 1.1 och 1.2
eller 1.3. Om det vid en anläggning bedrivs flera (faktiska) verksamheter så
bör, med tillämpning av andra stycket avgift debiteras med dels det högsta
beloppet för någon av berörda verksamheter, dels tillägg om 25 % av summan
av övriga verksamheter, om dessa anges i avdelning 1.1.
Det bör dock alltid ske en prövning i det enskilda fallet, dvs. när det t.ex. är
fråga om sågverk, så bör träskyddsverksamhet ses som en ytterligare
verksamhet. I andra fall, framför allt när det gäller bilaga 1.3 bör, när
verksamheten som anges i 1.1 med nödvändighet förutsätter sådan hantering
som anges i 1.3, avgift debiteras såsom för en verksamhet.
Om flera verksamheter vid olika anläggningar prövats och regleras i ett
tillstånd, bör full avgift tas för de respektive verksamheterna.
Till 2 kap. 4 §
Debitering av avgifter enligt 1 och 2 kap. FAPT bör i möjligaste mån
samordnas och verksamhetsutövaren informeras särskilt avseende hur
debitering sker i dessa fall.
Till 2 kap. 5 §
Utövaren av verksamheten bör ges tillfälle att yttra sig över det underlag som
ligger till grund för avgiftsbeslutet (avgiftsår 1). Om klassificeringen eller and-
ra omständigheter inte har ändrats avgiftsår 2 eller senare, behöver
kommunicering dock inte ske inför debiteringen dessa år. Kommunicering
behöver inte ske om avgiften höjs på grund av en generell taxeuppräkning i
FAPT. Har däremot taxan ändrats genom ytterligare differentieringar av
avgiften, bör kommunicering ske för berörda verksamheter, innan någon ny
fakturering görs (differentieringen medför att klassificeringen av verksamheten
ändras, således måste förnyad kommunicering ske). Om generell
taxeuppräkning har skett i FAPT bör information om detta sändas ut i samband
med faktureringen. Om myndigheten beslutar att sätta ned avgiften för ett visst
år, måste inte kommunicering ske, även om det är lämpligt att så sker. Däremot
bör myndigheten kommunicera avgiftsunderlaget, då den ordinarie avgiften
åter skall tillämpas.
Ett företag vars tillståndspliktiga verksamhet påbörjats före den 1 januari
1999 bör ses som avgiftspliktigt enligt FAPT oavsett om tillstånd finns eller
inte. Ett nystartat företag med tillstånd "verksamhetsår 1" (både tillstånd och
driftsstart "verksamhetsår 1") bör debiteras avgift fr.o.m. "tillstånds- och
verksamhetsår 2". Avgift bör även debiteras "verksamhetsår 2" för ett
"verksamhetsår 1" nystartat företag (driftsstart "verksamhetsår 1"), oavsett om
verksamheten har tillstånd eller inte. För fortsatt drift (av tillståndspliktig
verksamhet) i företag som tidigare inte har haft tillstånd men som har fått
tillstånd "tillståndsår 1" debiteras avgift för det året (verksamheten har
påbörjats tidigare och avgift bör således debiteras även för det år tillstånd ges).
Avgift bör debiteras även för verksamheter som enligt
övergångsbestämmelserna (punkt 2) till FMH, inte behöver ansöka om tillstånd
förrän senast den 31 december 2004. För dessa verksamheter bör avgift sålunda
debiteras fr.o.m. år 1 eftersom det bedrivs "miljöfarlig verksamhet som anges
med beteckningen A eller B i bilagan till FMH". För verksamhet som tidigare
var anmälningspliktig men som blev tillståndspliktig under år 1, bör avgift
debiteras fr.o.m. år 2. Detta bör avse dels det förhållandet att en
anmälningspliktig verksamhet ändras till att bli tillståndspliktig, t.ex. genom
utökning av verksamheten, dels att tillståndsplikten beror på en ändring i
bilagan till FMH.
Även om verksamheten (den faktiska driften) inte påbörjas, dvs. tillståndet
tas inte i anspråk, bör avgift debiteras.
Om en verksamhet har överlåtits under ett avgiftsår men verksamheten i
övrigt fortsätter oförändrad under ny regi och fakturering av avgiften redan har
skett, bör avgiften inte betalas tillbaka. Har däremot fakturering ännu inte skett
bör respektive utövare tillställas separata fakturor i proportion till den tid som
respektive verksamhetsutövare drivit verksamheten. Förutsättningen är dock att
länsstyrelsen informerats om de ändrade förhållandena, jfr 32 § FMH.
Om en avgiftspliktig verksamhet har upphört under avgiftsåret bör avgift
debiteras för den tid som verksamheten faktiskt har bedrivits. Häri bör ingå den
tid som tillsynsmyndigheten arbetat med avslutande tillsynsinsatser,
exempelvis under en avvecklingsperiod. Påbörjad månad bör räknas som hel
månad. Har fakturering inte skett, bör fakturan endast avse den del av
avgiftsåret som verksamheten kommer att bedrivas. Om fakturering redan har
skett bör, efter det att tillsynsmyndigheten fått kännedom om förhållandena
från den som har bedrivit verksamheten, återbetalning göras av den del av
avgiften som avser tid under vilken betalningspliktig verksamhet inte har
bedrivits. Återbetalning bör i detta fall anses som en i efterhand beslutad
nedsättning av avgiften. Någon ränta bör således inte beräknas på det
återbetalade beloppet.
Vid en konkurs bör avgift debiteras konkursboet från och med
konkursdagen. Detta gäller oavsett om konkursförvaltaren driver verksamheten
vidare eller inte.
Till 3 kap. 11 §
Avgift för tillsyn enligt 11 kap. MB bör debiteras oberoende av huruvida
verksamheten är prövningspliktig eller inte. Tillsynsobjektets storlek bör i
princip inte beaktas vad gäller möjligheten att debitera avgift för tillsynen.
Till 7 kap. 1 §
Ansökningsavgift avseende dispens för åtgärder inom biotopskyddsområde bör
sättas ned enligt 9 kap. 3 § FAPT, om dispens begärs enbart för att vårda
området.
Ansökningsavgift avseende dispens från föreskrifter om fredning av djur-
eller växtart bör sättas ned enligt bestämmelserna i 9 kap. 3 § FAPT om
ansökan avser undersökningar i naturvårdssyfte.
Till 8 kap. 1 §
Vid fakturering av årlig avgift bör det framgå, att kungörelsekostnader ligger
utanför den ordinarie avgiften.
Till 9 kap. 1 §
Förhandsförfrågan; ansökningsavgifter
Endast om det direkt framstår som uppenbart att en ansökan inte kan bifallas
bör en myndighet föregripa prövningen av ärendet och svara på en förfrågan
från sökanden om huruvida det finns förutsättningar för att bifalla ansökan.
Information till den betalningsskyldige inför debitering
1. Ansökningsavgifter
Om det finns särskilda ansökningsblanketter bör myndigheten i samband med
överlämnande av dessa lämna över inbetalningskort samt upplysning om
• avgiftens storlek,
• vad avgiften skall täcka (myndighetens arbete med prövningsärendet jämte
indirekta kostnader),
• att mervärdesskatt (moms) inte betalas på avgiften,
• att avgiften skall betalas samtidigt som ansökan ges in,
• hur avgiften skall betalas (postgirokonto etc.),
• att ansökan skall avvisas om avgiften inte betalas in inom viss tid efter
utfärdat föreläggande om detta,
• hur många exemplar av handlingar som sökanden skall ge in,
• att avgift skall tas ut oberoende av om prövningen resulterar i bifall eller
avslag,
• hur avgiftsbeslutet kan överklagas och vilken dag detta senast skall ske, se
22-25 §§förvaltningslagen (1986:223), samt
• att i vissa fall det tillkommer kostnader för kungörelser och andra utlägg
som myndigheten har i ansökningsärendet.
2. Årsavgifter
Den fakturerande myndigheten bör informera de avgiftsskyldiga, om vad som
gäller från avgiftssynpunkt beträffande
• avgiftens storlek,
• om det är miljöfarlig verksamhet, enligt vilken punkt i bilagan till FAPT
som avgift har debiterats,
• vad avgiften skall täcka (myndighetens arbete med prövningsärendet jämte
indirekta kostnader),
• att mervärdesskatt (moms) inte betalas på avgiften,
• hur avgiften skall betalas (postgirokonto etc.),
• senaste dag för att betala in avgiften (förfallodag),
• att dröjsmålsavgift utgår vid för sen betalning,
• att förfallen fordran är direkt utmätningsbar (dvs. när beslutet har vunnit
laga kraft eller om myndigheten förordnat att beslutet skall gälla
omedelbart),
• hur avgiftsbeslutet kan överklagas och vilken dag detta senast skall ske, se
22-25 §§förvaltningslagen (1986:223),
• att i vissa fall det tillkommer kostnader för kungörelser och andra utlägg
som myndigheten har,
• inom vilken tid verksamhetsutövaren får tillfälle att yttra sig, samt
• att om kommunen frivilligt har tagit över tillsynsansvaret från
länsstyrelsen, avgift i så fall även debiteras av kommunen.
I denna information bör även miljöskadeförsäkringen och
saneringsförsäkringen enligt 33 kap. MB nämnas.
3. Timavgifter
Verksamhetsutövaren bör i ett tidigt skede, t.ex. inför ett inspektionsbesök
informera om att myndigheten kommer att debitera timavgift för sin
verksamhet. Eventuellt kan detta ske genom att informationsblad lämnas över.
Av informationen bör framgå
• för vilka arbetsuppgifter avgift kommer att debiteras,
• vad verksamhetsutövaren kan göra för att underlätta inspektionsbesöket,
t.ex. att ta fram kartor och tillståndsbeslut,
• att mervärdesskatt (moms) inte betalas på avgiften,
• timavgiftens storlek,
• vad avgiften skall täcka,
• hur avgiften skall betalas (postgirokonto etc.),
• senaste dag för att betala in avgiften (förfallodag),
• att dröjsmålsavgift utgår vid för sen betalning,
• att förfallen fordran är direkt utmätningsbar (dvs. när beslutet har vunnit
laga kraft eller om myndigheten förordnat att beslutet skall gäller
omedelbart), samt
• hur avgiftsbeslutet kan överklagas och vilken dag detta senast skall ske, se
22-25 §§förvaltningslagen (1986:223).
Om timdebitering avser ett större antal timmar eller avviker från det som kan
anses normalt för en viss typ av ärende bör myndigheten särskilt underrätta
verksamhetsutövaren om det antal timmar som myndigheten har lagt ned på
ärendet.
4. Avgift för kostnader/utlägg
Myndigheten bör på ett tidigt stadium tydligt informera den enskilde om att
avgift kommer att debiteras för de olika utlägg som kan komma ifråga och att
dessa kostnader inte ingår i underlagen för årsavgifter eller ansökningsavgifter.
Fakturering
1. Årsavgifter
Fakturering bör ske under början av avgiftsåret, senast under april månad.
2. Timavgifter
Timavgift bör tas ut för varje påbörjad hel timme nedlagd handläggningstid.
Tid som går åt för att t.ex. per telefon svara på frågor från den som ärendet
eller tillsynen rör bör debiteras men däremot inte frågor från massmedia. Detta
gäller såväl handläggarens arbetstid som tiden för övriga tjänstemän som deltar
i ärendet och oavsett om de olika tjänstemännen deltagit i handläggningen eller
vid tillsyn samtidigt eller vid skilda tillfällen. Myndigheten bör noggrant notera
den tid som läggs ned på ett ärende.
Avgift bör inte debiteras för arbete som har utförts av landshövdingen eller
av ledamöterna i länsstyrelsernas styrelse (dvs. i de län där styrelse finns). Där-
emot bör avgift debiteras för arbete som har utförts av länsråd/länsöverdirektör
och övrig chefspersonal.
Avgift bör debiteras för medverkan av handläggare inom myndigheten med
olika kompetensinriktning, t.ex. jurister eller expert inom viss bransch eller
visst sakområde. Vissa undantag kan vara nödvändiga, t.ex. om en ny
handläggare medverkar eller följer med för att läras upp, eller om chef följer
med till platsen för att i ett mer allmänt syfte informera sig. I den mån konsult
anlitas i arbetet gäller bestämmelserna i 26 kap. 22 § MB i tillsynsärende och,
såvitt gäller miljöriskområden, dessutom bestämmelserna i 10 kap. MB.
Med
ärende menas även löpande tillsyn som är knuten till viss verksamhet.
Däremot bör avgift inte debiteras för sådan recipientkontroll som inte är knuten
till viss anläggning/verksamhet. Vid branschgenomgångar av tillsynskaraktär
bör avgift tas ut om det är möjligt för tillsynsmyndigheten att objektivt fördela
nedlagd tid på olika företag eller motsvarande.
Med
resetillfälle avses resa tur och retur till visst sammanträde, anläggning
e.dyl. Om flera anläggningar besöks under samma resa, bör begränsningen till
två timmars debitering per tjänsteman gälla var och en av anläggningarna.
Avgift för tillfällig tillsyn såsom vid anmälningsärenden, bör faktureras så
snart tillsynen har avslutats. I andra fall, där arbetet är mer omfattande eller
kontinuerligt, bör avgift debiteras med vissa intervaller, t.ex. direkt efter
kalenderårets slut.
Avgift tas inte ut
Avgift bör inte debiteras särskilt för sådana arbetsmoment som ingår i
avgiftsunderlagen, liksom för andra indirekta kostnader, såsom kostnader för
avgiftsadministration och kontorsgöromål som kopiering, distribution av
handlingar, diariehantering och arkiveringsåtgärder.
Obefogade klagomål
Den omständigheten att tillsynsmyndigheten avstår från att meddela ett
föreläggande, åtalsanmäla eller vidta någon annan ingripandeåtgärd bör inte
automatiskt medföra befrielse från avgiftsskyldigheten. Avgörande för myndig-
hetens beslut om avgift bör vara en bedömning av huruvida det finns fog för
klagomålet eller inte.
Om en myndighet på grund av klagomål tidigarelägger ett redan planerat
tillsynsbesök och genomför detta i huvudsak som planerat, bör avgift tas ut
även om klagomålet anses obefogat.
Förfallodag
Myndigheten bör på faktura ange senaste dag för betalning, förfallodagen.
Förfallodagen bör bestämmas till 30 dagar efter fakturans avsändningsdatum.
Information i samband med fakturering - timavgifter, årsavgifter
När fakturering sker bör av beslutet om avgift, av faktura eller av bilaga till
fakturan framgå
• om det är miljöfarlig verksamhet, enligt vilken punkt i bilagan till FAPT
som avgift har debiterats,
• hur avgiften skall betalas (postgirokonto etc.),
• senaste dag för att betala in avgiften (förfallodag),
• att dröjsmålsavgift utgår vid för sen betalning,
• att förfallen fordran är direkt utmätningsbar (dvs. när beslutet har vunnit
laga kraft eller om myndigheten förordnat att beslutet skall gälla
omedelbart),
• att mervärdesskatt (moms) inte betalas på avgiften,
• om kommunen frivilligt har tagit över tillsynsansvaret från länsstyrelsen
och att avgift i så fall även debiteras av kommunen, samt
• hur avgiftsbeslutet kan överklagas och vilken dag detta senast skall ske, se
22-25 §§förvaltningslagen (1986:223).
Återbetalning vid ändrat beslut
Om avgift har betalats inom förfallotiden men beslutet överklagats och det
belopp som slutligen fastställs är lägre än det inbetalade beloppet bör
mellanskillnaden återbetalas snarast. Det återbetalade beloppet bör inkludera
ränta på mellanskillnaden, jfr 5 § räntelagen (1975:635).
Till 9 kap. 3 §
I förekommande fall bör, efter framställan från den betalningsskyldige,
avgiften jämkas redan i samband med debiteringen.
Myndigheten bör göra en allmän skälighetsbedömning rörande det arbete som
har lagts ned, jämfört med den avgift som avses täcka det arbetet. Skulle
myndigheten finna att avgiften i detta avseende mer påtagligt överstiger
kostnaden för arbetet, bör avgiften sättas ned till ett skäligt belopp.
Den enskildes ekonomiska situation är inget förhållande som bör påverka
avgifternas storlek. Undantagsvis kan det dock vara motiverat att medge
betalningsanstånd eller att dela upp avgiften i olika betalningsterminer.
Nedsättning i samband med prövning
På motsvarande sätt som avgift inte tas ut av markägare för bl.a. åtgärder inom
naturreservat, bör nedsättning kunna aktualiseras om ansökan görs av
innehavare av särskild rätt, t.ex. renskötselrätt.
Bedömer myndigheten att prövningen i ett enskilt ärende har varit mindre
arbetskrävande än i normalfallet bör nedsättning komma i fråga, dvs. om det
har varit fråga om en påtaglig skillnad mot normalfallet.
Särskilt rörande miljöfarlig verksamhet
Eventuella behov av avgiftsnedsättning bör inte tillgodoses genom
omklassificering av verksamheten utan bör i stället bedömas utifrån
bestämmelserna i 9 kap. 3 § FAPT.
Nedsättning bör kunna komma ifråga t.ex. om flera små och likartade
anläggningar prövas i ett sammanhang. Dels kan nedsättning i sådana fall ofta
motiveras av minskat myndighetsarbete i förhållande till normalanläggning,
dels kan full avgift i dessa fall anses motverka sitt syfte.
Möjligheterna att sätta ned avgifter som avses täcka prövningskostnader
bör ses som starkt begränsade. Om nedsättning skulle aktualiseras, bör avgiften
för året efter det då prövning skedde sättas ned till viss procent av det belopp
som anges i den kolumn som skall tillämpas då tillsynen överlåtits till
miljönämnden (dvs. den kolumn som inte tar hänsyn till kostnader för
länsstyrelsens operativa tillsyn).
Nedsättning av avgift för tillsyn
Det individuella tillsynsbehovet bör vanligen inte återspeglas i avgiftens
storlek såvida inte tillsynsbehovet är väsentligt mycket lägre än vad som är
normalt för branschen.
I de fall avgift för myndigheters arbete skall betalas genom årliga
schablonavgifter bör nedsättning på grund av minskat tillsynsbehov inte
innebära att avgift debiteras med lägre belopp än det som skulle ha debiterats
om tillsynsansvaret delegerats till miljönämnden.
Nedsättning av timavgift - myndigheters utlägg
Vid timdebitering är avgiften direkt relaterad till myndighetens arbete.
Nedsättning bör därför inte ske annat än i mycket speciella undantagsfall, eller
vid tillämpning av 2 § andra stycket och 17 § förordningen (1993:1138) om
hantering av statliga fordringar, dvs. om det på grund av den
betalningsskyldiges sjukdom eller av någon annan anledning är uppenbart
oskäligt att kräva betalning. Motsvarande utgångspunkter bör tillämpas vid
debitering av avgift för myndigheters kostnader eller utlägg.
Efterskänkning av låga belopp
Om inte andra skäl talar emot, t.ex. att någon sätter i system att inte betala
räkningar från myndigheten, bör det övervägas att generellt efterskänka
avgifter som understiger 300 kr.
Till 9 kap. 4 §
I påminnelsen om betalning bör anges att om inte betalning sker inom viss tid,
ärendet kommer att lämnas över till kronofogdemyndigheten för indrivning och
att kostnader hos kronofogdemyndigheten i så fall tillkommer. Även den
kostnaden bör anges. Den tid som anges i en påminnelse bör sättas kort,
exempelvis en vecka. Om det finns särskilda skäl kan påminnelse underlåtas.
Särskilda skäl kan vara att man får kännedom om att konkursansökan är på
gång, att gäldenären gör sig av med sina tillgångar eller att det kan befaras att
han avviker. Särskilda skäl föreligger som regel bara när avgiften uppgår till
större belopp. Belopp under 500 kr bör dock endast lämnas över för indrivning
om det finns särskild anledning, t.ex. att någon sätter i system att inte betala
småbelopp.
NATURVÅRDSVERKET
MATS OLSSON
Anders
Bengtsson
(Tillsynsenheten)