NFS 2001:2

Naturvårdsverkets författningssamling

ISSN 1403-8234

NFS 2001:2

Utkom från trycket

den 28 februari 2001

Naturvårdsverkets allmänna råd

om egenkontroll [till 26 kap. 19 § miljöbalken och

förordningen ( 1998:901 ) om verksamhetsutövares

egenkontroll];

beslutade den 15 januari 2001.

Innehållsförteckning

BEGREPP OCH FÖRKORTNINGAR

2

EGENKONTROLLENS HUVUDREGEL (TILL 26 kap. 19 § MB)

3

Miljöbalkens mål

3

Omvända bevisbördan

3

Kravet på kunskaper

3

Bästa möjliga teknik

3

Ansvar för egenkontroll

4

Planering och kontroll av verksamheten

4

Beräkningar, mätningar och liknande kontroll

5

Risker när en verksamhet bedrivs på normalt, planerat eller avsett

sätt

6

Undersökning av förekomsten av föroreningar

6

Att undersöka eller hålla sig underrättad om påverkan på miljön

7

FÖRORDNINGEN (1998:901) OM VERKSAMHETSUTÖVARENS

EGENKONTROLL

9

Tillämpningsområde (till 1 §)

9

När förordningen avser åtgärder (till 3 §)

10

Fördelning av det organisatoriska ansvaret (till 4 §)

10

Rutiner för kontroll av utrustning m.m, (till 5 §)

10

Undersökning av risker och underrättelse till myndigheten (till 6 §)

12

Risker när verksamheten bedrivs på normalt, planerat eller avsett sätt 12

Risker för eller i samband med särskilda händelser

13

Underrättelse till myndigheten

14

Förteckna kemiska produkter och biotekniska organismer (till 7 §)

15

När förteckning bör ske

15

Innehållet i förteckningen

16

BEGREPP OCH FÖRKORTNINGAR

AR

Allmänna råd

Egenkontroll

sådana aktiviteter, rutiner, åtgärder m.m. som

en verksamhetsutövare på egen hand har att

planera, genomföra och följa upp enligt 26

kap. 19 § MB och enligt föreskrifter

meddelade med stöd av denna bestämmelse

FVE

förordning (1998:901) om

verksamhetsutövares egenkontroll

Kontrollprogram

en handling som myndigheten kan begära, där

verksamhetsutövaren beskriver hela eller vissa

delar av egenkontrollen

MB

miljöbalken

Olägenheter för människors

hälsa

en störning som enligt medicinsk eller

hygienisk bedömning kan påverka hälsan

menligt och som inte är ringa eller helt

tillfällig (9 kap. 3 § MB)

Här i ingår att utgå från hur människor i

allmänhet reagerar på störningen och också att

ta hänsyn till personer som är något känsligare

än normalt

Skador eller olägenheter för

miljön

påverkan på grund av utsläpp eller andra

liknande orsaker, liksom utarmande av

värdefulla natur- och kulturmiljöer, av frilufts-

och upplevelsevärden eller av den biologiska

mångfalden eller misshushållning med

naturresurser, energi eller material

Verksamhet

verksamhet (t.ex. en fabrik) eller åtgärd

(aktivitet eller handling) som MB är

tilllämplig på

Verksamhetsutövare

den eller de juridiska (företag, organisation

etc.) eller fysiska personer (människa) som

ansvarar för en verksamhet eller del av en

sådan.

IPPC-direktivet¹: Varje juridisk person som

driver eller innehar en anläggning eller, om

det finns bestämmelser om detta i den

nationella lagstiftningen, varje person som har

givits rätten att fatta avgörande ekonomiska

beslut med avseende på anläggningens

tekniska funktion.

¹ Artikel 2.12 i Rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder

för att förebygga och begränsa föroreningar (EGT L 2257/26, 10.10.1996).

EGENKONTROLLENS HUVUDREGEL (TILL 26 kap. 19 § MB )

Miljöbalkens mål

Bestämmelserna om egenkontroll bör i varje enskilt fall tillämpas utifrån

miljöbalkens syfte - att främja en hållbar utveckling.

När en miljödomstol eller en myndighet, i exempelvis en dom eller ett

beslut om tillstånd, konkretiserat miljöbalkens syfte och de miljöpolitiska

målen i ett enskilt fall, bör verksamhetsutövaren genom egenkontroll

verkställa, kontrollera och genom förebyggande åtgärder följa besluten samt

kontrollera hur miljön blir påverkad.

I båda fallen bör verksamhetsutövaren genom egenkontroll förvissa sig om

att MB efterlevs för att på detta sätt främja en hållbar utveckling.

Omvända bevisbördan

Genom en planerad och i övrigt väl fungerande egenkontroll kan

verksamhetsutövaren visa att de krav som följer av 2 kap. i MB uppfylls. För

att resultat som redovisar lagefterlevnaden skall kunna nyttjas bör

verksamhetsutövaren också kunna redogöra för hur egenkontrollen går till, t.ex.

genom en ändamålsenlig dokumentation. Omfattningen på en sådan

dokumentation bör utformas så att den stödjer egenkontrollen och vara

anpassad till verksamhetens typ och storlek samt till de olägenheter för miljön

och människors hälsa som kan vara förknippade med den.

I 4-7 §§ förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll

finns bindande bestämmelser om dokumentation. Detsamma kan finnas i

föreskrifter om kontroll, exempelvis 15 § och 17-18 §§ i Naturvårdsverkets

föreskrifter (SNFS 1992:5) om kontroll av utsläpp av kväveoxider och

svaveloxider till luft från förbränning i fasta anordningar.

Kravet på kunskaper

Verksamhetsutövaren skall skaffa sig kunskaper om hur verksamheten bedrivs

från miljö- och hälsoskyddssynpunkt, vilket bör ske bland annat genom att

bedriva en ändamålsenlig egenkontroll.

Verksamhetsutövaren bör därför skaffa sig kunskaper om hur miljöbalkens

krav efterlevs och hur förutsättningarna (tekniska, organisatoriska,

administrativa) för denna efterlevnad upprätthålls. Interna undersökningar,

såväl dagliga som inplanerade i förväg, av organisation, teknik och skötsel

samt av rutiner och kontroller av olika slag bör verksamhetsutövaren utföra

rutinmässigt. Samma betydelse kan tillmätas mätningar, beräkningar eller

andra kontroller, t.ex. av driftparametrar eller utsläpp.

Verksamhetsutövaren bör också skaffa sig såväl allmänna som specifika

kunskaper om hur verksamheten i olika avseenden påverkar miljön.

Detta kan verksamhetsutövaren uppfylla via egen personal och egna

åtgärder eller genom att köpa in en viss kunskap när det behövs.

Bästa möjliga teknik

Utövare av yrkesmässig verksamhet bör utforma och bedriva sin egenkontroll

så att samspelet fungerar väl mellan å ena sidan den använda tekniken för

produktion, drift, kontroll och skydd av människors hälsa och miljön samt å

andra sidan planering, arbetsledning, utbildning, ansvarsfördelning, rutiner för

drift, skötsel och underhåll m.m.

Ansvar för egenkontroll

Egenkontrollen bör innefatta det system av organisation, rutiner och liknande

som skapar förutsättningar för lagefterlevnad, liksom för ett miljö- och

hälsoskyddsarbete som är ägnat att bidra till en uthållig utveckling.

Egenkontrollen bör omfatta såväl organisatoriska och administrativa som

tekniska åtgärder och rutiner. Verksamhetsutövaren bör inordna egenkontrollen

i verksamheten så att den blir en naturlig del av det dagliga arbetet.

Verksamhetsutövaren bör anpassa egenkontrollen till verksamhetens art,

omfattning och möjliga påverkan på människor eller på miljön. Detta kan gälla

såväl omfattningen, utformningen och dokumentationen av egenkontrollen som

sättet att genomföra den på. Utövare av små verksamheter med liten påverkan

på människor eller miljö och sådana som varken är tillstånds- eller

anmälningspliktiga kan vanligen också göra egenkontrollen mindre och

enklare. Däremot bör utövare av andra typer av verksamheter, exempelvis

gruv- eller kraftverksdammar och kärnkraftsverk, i första hand anpassa

egenkontrollen efter verksamhetens art och möjliga påverkan på människors

hälsa eller på miljön, inte efter verksamhetens omfattning.

För yrkesmässigt bedrivna verksamheter som är tillstånds- eller

anmälningspliktiga är delar av egenkontrollen särskilt preciserade i

förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll (FVE).

Planering och kontroll av verksamheten

Verksamhetsutövaren bör ha kontroll över verksamheten och kunna styra den,

så att det genom bland annat en god planering, egna undersökningar och

förebyggande åtgärder fortlöpande går att följa lagstiftningen och minimera

eller undvika en negativ påverkan på människor eller miljö. Dessa

förebyggande åtgärder kan vara av såväl teknisk (t.ex. processtekniska

åtgärder, reningsåtgärder eller val av insatsvaror) som organisatorisk (t.ex.

ansvarsfördelning, ledningsfunktioner, utbildningsplaner) eller administrativ

(t.ex. dokumentation) art.

Är verksamheten yrkesmässigt bedriven bör verksamhetsutövaren leda och

organisera arbetet så att lagöverträdelser och olägenheter för människors hälsa

och för miljön förebyggs eller motverkas.

Verksamhetsutövarens planering bör ta fasta på att undvika olägenheter för

människor eller i miljön. Planeringen bör också ta fasta på att fortlöpande

kunna fullgöra skyldigheterna enligt 2 kap. MB. Häri ingår att redan i förväg

tänka igenom konsekvenserna av alternativa åtgärder samt tänka igenom vilka

behov som kan uppstå i verksamheten. Det kan innebära att i god tid kontakta

leverantörer av utrustning, kemiska produkter eller andra rå- eller insatsvaror,

för att redan från början välja den från miljö- och hälsoskyddssynpunkt

lämpligaste utrustningen eller välja tillsatsvaror så att produkternas

miljöegenskaper förbättras.

Planeringen kan också innebära att utifrån prognoser av olika slag

förbereda verksamheten för en viss situation eller händelse i syfte att undvika

olägenheter, risker eller skador. Förberedelserna kan även avse åtgärder som

kan behöva sättas in om prognosen slår in. Exempel på detta är när en utövare

av vattenverksamhet förbereder en vattenverksamhet för, eller planerar

åtgärder inför, höga vattenflöden genom att nyttja hydrologiska prognoser.

Verksamhetsutövaren bör också i förväg tänka igenom vilka

organisatoriska åtgärder som är behövliga, exempelvis om ansvaret behöver

omfördelas, rutiner ändras eller om personalens kunskaper behöver utvecklas,

innan en förändring införs.

Verksamhetsutövaren bör också följa upp, utvärdera och vid behov

förändra eller rätta till brister i egenkontrollen. Verksamhetsutövaren bör på

eget initiativ regelbundet se över egenkontrollen.

Verksamhetsutövaren bör rutinmässigt undersöka verksamheten, dess

anläggningar och den utrustning och de rutiner m.m. som har betydelse för

människor eller miljön, för att i god tid kunna sätta in åtgärder mot brister i

eller risker med verksamheten. Detta kan ske dagligen men också genom med

jämna intervall planerade större systematiska genomgångar. Beroende på

verksamhetens art och omfattning och påverkan på hälsa eller miljö kan

verksamhetsutövaren anpassa hur ofta sådana undersökningarna utförs, liksom

omfattningen på dem. I små verksamheter utan komplicerad teknik och utan

större påverkan på människor eller miljö bör det räcka med en enkel

regelbunden översyn, exempelvis en daglig eller veckovis okulär undersökning

eller felsökning.

För verksamheter som FVE gäller för finns särskilda bestämmelser om

rutiner för underhåll av teknisk utrustning i 5 § FVE.

Verksamhetsutövare som skall avlämna miljörapport enligt 26 kap. 20 §

MB bör, som en följd av bestämmelserna om miljörapport, utforma rutiner så

att de inrapporterade uppgifterna blir riktiga och sker i tid. Naturvårdsverket

har gett ut föreskrifter och Allmänna råd om miljörapport (NFS 2000:13).

Beräkningar, mätningar och liknande kontroll

Genom beräkningar, mätningar eller andra kontrollåtgärder bör

verksamhetsutövaren kontrollera resultaten från driften och dokumentera dessa

resultat. Mätningar eller beräkningar bör vara så utformade att de tillsammans

med övriga kontrollåtgärder ger verksamhetsutövaren kunskap dels om hur stor

påverkan på människor eller miljö är och karaktären på den, dels om

verksamhetsutövaren efterlever föreskrifter samt villkor i domar och andra

beslut.

Förekomsten av och omfattningen på mätningar bör anpassas till

verksamhetens art och omfattning samt dess påverkan på hälsa eller miljö.

Verksamhetsutövaren bör så långt det är möjligt välja andra kontrollåtgärder än

mätningar, om det inte försämrar kontrollen av lagefterlevnaden eller hur

villkor följs. Utövare av verksamheter med liten påverkan på människor eller

miljö och som inte kräver tillstånd, kan normalt avstå från fortlöpande

kontroller av detta slag. Dessa verksamhetsutövare bör i stället vid ett eller

några enstaka tillfällen eller om särskilda behov uppstår, exempelvis vid

klagomål på att verksamheten stör, ta reda på förekomsten av störningar och

omfattningen på dessa.

När mätningar eller andra kontroller och undersökningar tyder på brister i

någon del av egenkontrollen (exempelvis rutiner), i driften eller i

lagefterlevnaden, bör verksamhetsutövaren på egen hand rätta till dessa brister

i förebyggande syfte.

Naturvårdsverket har gett ut föreskrifter (NFS 2000:15) om genomförande

av mätningar och provtagning i vissa verksamheter.

Risker när en verksamhet bedrivs på normalt, planerat eller avsett sätt

Verksamhetsutövaren bör undersöka och bedöma sådan påverkan på miljön

och människors hälsa från den normala verksamheten som inte

uppmärksammats eller beaktats, när verksamheten kom till stånd eller när

förändringar av den gjordes. Exempel på detta kan vara att ta reda på om

användningen av en viss kemisk produkt ger olägenheter som inte förutsågs när

den började användas, om den normala driften eller skötseln av en verksamhet

påverkar människors hälsa och miljön på ett sätt som inte varit avsett, om det

kan uppstå nya olägenheter av utsläpp eller om buller från verksamheten

förändrats, om olägenheter från transporterna till eller från verksamheten med

tiden ökat eller om olägenheter kan uppstå som följd av de normala rutinerna

för drift eller skötsel. Ny kunskap eller nya rön som blivit allmänt tillgängliga

eller kända kan också leda till att verksamhetsutövaren bör undersöka och

bedöma en eventuell risk.

Hur undersökningen går till, hur ofta den bör ske och hur omfattande den

bör vara beror på typen av verksamhet.

I en mindre verksamhet som kan bedömas normalt orsaka mindre

olägenheter, kan utövaren återkommande, exempelvis årligen eller vart annat

år, undersöka vad som skett eller förändrats i verksamheten under den gångna

perioden och som kan påverka människors hälsa eller miljön.

I en verksamhet med större eller stor påverkan på människors hälsa eller på

miljön kan samma typ av undersökning och bedömning ske löpande eller med

tätare intervall, exempelvis en gång per kvartal, per halvår eller årligen.

Kan verksamhetens påverkan på miljön eller på människors hälsa bli stor,

bör verksamhetsutövaren dokumentera vilka risker som upptäckts, vilken

bedömning som gjorts av riskerna samt vilken värdering som gjorts av vad som

behöver åtgärdas. Övriga verksamhetsutövare kan avstå från en sådan

dokumentation.

För verksamheter som FVE gäller för finns särskilda bestämmelser i 6 §

FVE om att fortlöpande och systematiskt undersöka och bedöma risker samt

om dokumentation.

Undersökning av förekomsten av föroreningar

En verksamhetsutövare som kan ha bidragit till att förorena mark- och

vattenområden, grundvatten, byggnader eller anläggningar som tillhör

verksamheten, så att det kan medföra skada eller olägenhet för människors

hälsa eller miljön, bör ta reda på om sådana föroreningar förekommer eller kan

förekomma. Detta kan exempelvis gälla verksamhetsutövare som under lång

tid bedrivit industriell verksamhet på en och samma plats eller

verksamhetsutövare som låtit uppföra byggnader eller göra installationer vid

tidpunkter då förorenande material var tillåtna och vanliga att nyttja.

Verksamhetsutövare som efter den 1 januari 1999 förvärvat en fastighet på

vilken det förekommit eller förekommer verksamhet som kan ha förorenat, bör

också ta reda på om sådana föroreningar kan finnas.

Verksamhetsutövaren bör då ställa samman eller aktualisera befintlig

kunskap och dokumentation om förhållandena på platsen. Ett exempel är att ta

reda på vilken verksamhet som tidigare bedrivits och vilka kemikalier eller

vilket avfall som då hanterats och hur. Andra exempel är att leta i egna arkiv,

om sådana finns, intervjua personer med kunskaper om tidigare förhållanden

eller lokalisera föroreningar med hjälp av foton, kartor, ritningar och

materialbeskrivningar från tidigare byggnationer och installationer m.m.

Verksamhetsutövaren kan däremot utesluta provtagning liksom fysiska

åtgärder såsom grävning i mark eller rivning av väggar.

Krav på verksamhetsutövaren att underrätta tillsynsmyndigheten om en

förorening upptäcks finns i 10 kap. 9 § MB.

Att undersöka eller hålla sig underrättad om påverkan på miljön

Verksamhetsutövaren bör genom egna undersökningar, mätningar,

förfrågningar hos leverantörer eller på annat sätt skaffa sig kunskaper om hur

verksamheten påverkar eller kan påverka miljön och hålla denna kunskap

aktuell.

Verksamhetsutövaren bör då även ta reda på hur verksamhetens produkter,

dvs. varor och tjänster, påverkar miljön. Detta kan ske gruppvis eller för varje

produkt för sig. I verksamheter med produktutveckling bör bedömningen göras

redan på utvecklingsstadiet.

Hur ingående undersökningarna görs eller arbetet med att hålla sig

underrättad utförs bör vara anpassat efter verksamhetens omfattning och

storlek, samt efter verksamhetens möjliga risk för miljön samt typen av

produkt.

Utövare av små verksamheter utan tillstånds- eller anmälningsplikt och

med produkter eller en produktion som uppenbart har liten påverkan på miljön

kan normalt avstå från att kvantifiera sin påverkan på miljön.

Verksamhetsutövaren bör däremot skaffa sig en allmän kunskap om på vad sätt

verksamheten eller dess produkter kan påverka miljön och om det kan uppstå

klagomål på störningar.

Om enbart produkten, men inte själva produktionen av den, kan ha

nämnvärd betydelse för miljön vid användning eller omhändertagande, kan

verksamhetsutövaren begränsa sig till att ta reda på produktens miljöpåverkan.

Undersökningsplikten bör aldrig gå så långt att den får karaktären av

forskning.

Verksamhetsutövaren bör inhämta kunskaperna utifrån ett

helhetsperspektiv på verksamheten och dess produkter. Livscykelanalyser kan

vara en metod för detta, men det bör räcka med att verksamhetsutövaren kan

beskriva miljöpåverkan på enklare sätt. Verksamhetsutövaren bör så långt

möjligt kunna beskriva denna påverkan i siffror, bl.a. genom att efterfråga

sådan information hos exempelvis leverantörer.

I arbetet bör ingå att ta reda på

•

utsläpp, buller och annan miljöpåverkan från transporter till, från eller inom

verksamheten; här bör ingå både beställda och på egen hand utförda

transporter, resor och leveranser; när detaljerad information, såsom siffror

som beskriver omfattningen på miljöpåverkan, inte är tillgänglig eller

möjlig att få fram bör det räcka med en allmän kunskap om den,

•

underleverantörernas miljöpåverkan; här bör verksamhetsutövaren ta med

underleverantörer av råvaror, tillsatsvaror, komponenter och annat liknande

som behövs för produktionen, liksom vatten, energi samt köpta tjänster; när

detaljerad information, såsom siffror som beskriver omfattningen på

miljöpåverkan, inte är tillgänglig eller möjlig att få fram bör det räcka med

en allmän kunskap om den,

•

hur den egna produkten (varan/tjänsten) påverkar miljön vid normalt

bruk/utförande eller när varan är förbrukad; här bör exempelvis ingå

utsläpp, buller och andra störningar liksom möjligheten att återvinna eller

återanvända hela eller delar av produkten och vilka miljöproblem som kan

uppstå vid slutligt omhändertagande,

•

hur miljön blir påverkad i anslutning till den plats där verksamheten

bedrivs, exempelvis hur höga halter eller nivåer ett utsläppt ämne eller en

annan störning medför i omgivande luft, mark, vatten eller intill

bebyggelse/naturområde, om ämnet/störningen sprids och i så fall hur eller

om ämnet lagras i marken eller i vattnet; här bör också ingå att skaffa

allmänna kunskaper om vilka olägenheter som kan uppstå vid de aktuella

halterna/nivåerna; se vad som ovan sagts om mätningar, beräkningar och

liknande kontroll.

Verksamhetsutövaren bör ställa samman resultaten så att de går att använda i

planeringen av verksamheten, exempelvis vid val av underleverantörer, och vid

bedömningen av vilka försiktighetsmått som är skäliga och lämpliga att vidta.

Se under avsnittet "planering och kontroll av verksamheten".

För den som tillverkar eller till Sverige för in en kemisk produkt eller en

bioteknisk organism finns särskilda krav på att göra en miljö- och

hälsoutredning i 14 kap. 7 § MB.

FÖRORDNINGEN ( 1998:901 ) OM VERKSAMHETSUTÖVARENS

EGENKONTROLL

Av 26 kap. 19 § MB framgår vad verksamhetsutövaren har att iaktta utöver vad

som framgår av FVE för att fullgöra hela kravet på egenkontroll. Huvudregeln

i 26 kap. 19 § MB bör därför tillämpas samtidigt med FVE med avseende på

alla de krav som inte framgår av FVE, t.ex. om att fortlöpande planera

verksamheten eller att hålla sig underrättad om verksamhetens påverkan på

miljön.

Tillämpningsområde (till 1 §)

För att FVE skall gälla för verksamheten skall denna vara yrkesmässigt

bedriven och samtidigt vara antingen tillstånds- eller anmälningspliktig enligt

något av kapitlen 9 eller 11-14 MB.

FVE gäller i tillämpliga delar även tillstånds- eller anmälningspliktiga

åtgärder som någon vidtar inom en yrkesmässigt bedriven verksamhet.

Verksamheten, inom vilken åtgärden sker, behöver då inte vara tillstånds- eller

anmälningspliktig. Ett exempel kan vara om en miljöfarlig verksamhet, t.ex.

när den som ansvarar för en kommersiellt bedriven golfbana förändrar banan

på ett sätt som fordrar en anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § MB. Det får till

följd att verksamhetsutövaren, som tidigare inte behövde följa kraven i FVE,

kan behöva göra det med avseende på den anmälda åtgärden.

En verksamhet kan inrymma flera delverksamheter. Om den huvudsakliga

verksamheten kräver tillstånd eller anmälan, bör FVE tillämpas på hela

verksamheten i alla sina delar. Om enbart en del av verksamheten täcks av

tillstånds- eller anmälningsplikt, bör FVE tillämpas enbart på delverksamheten.

FVE bör gälla för en verksamhet eller en åtgärd som skall anmälas för

samråd enligt 12 kap. 6 § MB. Kan den som yrkesmässigt bedriver

verksamheten eller vidtar åtgärden visa att naturmiljön inte ändras väsenligt,

bör den däremot inte gälla. Regler om när anmälan om sådant samråd alltid

måste ske finns i 6-7 c §§ förordning (1998:904) om täkter och anmälan för

samråd. Länsstyrelsen kan också i enskilda fall förelägga om anmälan för

samråd.

Bestämmelser om när tillstånd inte krävs för vattenverksamheter finns i 11

kap. 12 § MB. Är verksamheten yrkesmässigt bedriven bör FVE gälla, om inte

verksamhetsutövaren kan visa att det är uppenbart att varken allmänna eller

enskilda intressen skadas.

En vattenverksamhet med tillstånd att anlägga exempelvis en vägtrumma

eller en bro, bör omfattas av FVE, även om tillståndet enbart tar fasta på själva

byggfasen. Anläggningen bör skötas och underhållas så att syftet med

tillståndsplikten inte motverkas efter byggfasen. Till exempel kan en anlagd

vägtrumma flytta på sig genom jordförskjutning och därmed utgöra ett

vandringshinder för vattenlevande organismer.

Förordningen är tillämplig på transporter av farligt avfall, eftersom sådana

fordrar tillstånd enligt 12 § förordningen (1996:971) om farligt avfall, vilken

enligt 4 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken är att anse som

utfärdad med stöd av 14 kap. MB. Undantag för tillämpningen gäller enbart

transporter av sådant farligt avfall som inte utgör kemisk produkt och som inte

utgör vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt,

exempelvis smittförande farligt avfall.

FVE är inte tillämplig då en utövare yrkesmässigt bedriver verksamhet som

fordrar beslut enligt annan lagstiftning som jämställs med tillstånd enligt MB,

exempelvis 3 § lagen (1995:1649) om byggande av järnväg eller 3 a § väglagen

(1971:948). Av AR till 26 kap. 19 § MB framgår att huvudregeln om

egenkontroll är tillämplig.

När förordningen avser åtgärder (till 3 §)

Den som vidtar åtgärder som har kort varaktighet bör enbart följa sådana krav i

förordningen som är rimliga att tillämpa under den tid åtgärden vidtas.

Exempelvis kan dokumentationen vara mindre omfattande. Undersökningar av

teknisk utrustning och kontrollutrusning med i förväg bestämda intervall kan

utgå, om kontrollen i stället utförs dagligen. Under samma förutsättning kan

systematiska undersökningar och bedömningar av risker med i förväg

bestämda intervall också utgå. De undersökningar som görs bör vara anpassade

till åtgärdens omfattning och dess påverkan på miljön och människors hälsa.

Är det fråga om en åtgärd som en fysisk person vidtar, kan kravet på en

dokumenterad ansvarsfördelning normalt utgå.

Fördelning av det organisatoriska ansvaret (till 4 §)

En fastställd och dokumenterad fördelning av ansvaret kan

verksamhetsutövaren låta framgå av ett eller flera skriftliga beslut, som den

högst ansvarige för verksamheten, eller den med motsvarande ansvar, har

fattat. Den som fastställer ansvarsfördelningen bör se till att den som får

ansvaret för en arbetsuppgift också ges förutsättningar för att ta ansvaret.

Den fastställda ansvarsfördelningen bör avse alla frågor som har eller kan

ha någon betydelse för skyddet av miljön och människors hälsa och

lagefterlevnaden, oavsett om kraven är direkt reglerade i författningstext,

domar eller myndighetsbeslut eller enbart följer indirekt av innebörden av en

viss bestämmelse eller ställt krav, t.ex. mätningar som kan behövas inom

egenkontrollen.

Fördelningen av det organisatoriska ansvaret bör innebära en fördelning av

arbetsuppgifter. Dessa bör fördelas så långt ut i organisationen som det är

lämpligt. Den enskilde bör också få sig tilldelat de nödvändiga

förutsättningarna i form av kunskaper, befogenheter att fatta beslut och att

vidta åtgärder, samt resurser (personal, pengar och tid).

Dokumentationen kan avse exempelvis befattningsbeskrivningar eller

annan handling som beskriver arbetsuppgiften. Den bör vara lätt att förstå och

tillgänglig för den som är berörd av den. Verksamhetsutövaren bör spara

dokumentationen i fem år.

Bestämmelser om miljösanktionsavgift finns i 30 kap. MB och

förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter.

Rutiner för kontroll av utrustning m.m. (till 5 §)

Rutinerna för kontrollen av olika slags teknisk utrustning m.m. bör avse sådan

utrustning m.m. som har eller kan få betydelse för skyddet av människors hälsa

eller miljön om den inte är i gott skick.

Utrustning för drift kan avse sådan processteknisk utrustning,

reningsutrustning, handredskap, fordon m.m. eller utrustning som har betydelse

för att skydda människor och miljön från olägenheter, t.ex. filter eller

utrustning för rengöring. Det kan också avse sådan utrustning som särskilt

framgår av ett tillståndsvillkor eller är en förutsättning för tillståndet att driva

verksamheten.

Utrustning

m.m.

för

kontroll bör avse alla former av teknisk utrustning och

andra fysiskt vidtagna åtgärder för mätning, provtagning, analys,

databearbetning och sammanställning etc., för såväl tillfällig som kontinuerlig

kontroll. Det bör inte spela någon roll om utrustningen behövs för kontroll av

villkorsefterlevnad eller annan kontroll.

Utrustningar m.m. för drift eller kontroll kan vara såväl fast monterade som

bärbara eller vara monterade i fordon.

Även andra tekniska eller fysiska åtgärder bör undersökas. Också dessa bör

ha eller kunna få betydelse för skyddet av människor och miljö. Det kan också

finnas krav på sådana åtgärder, t.ex. i ett tillståndsvillkor. Här kan som

exempel nämnas skyddsdiken, stängsel och invallningar.

Utrustningen/åtgärderna bör ha fullgod funktion så snart den/de används.

Till exempel bör givare och instrument vara rätt inställda och kalibrerade, så att

värden av olika slag är korrekta. Processteknisk utrustning, maskiner, fordon

och liknande bör kunna drivas och köras så att påverkan på människor och

miljö blir så liten som det med skäliga insatser går att få den.

För att uppnå detta bör verksamhetsutövaren ha och tillämpa rutiner för

•

skötsel, underhåll och reparation,

•

kalibrering och avläsning av instrument,

•

att regelbundet och med lämpliga intervall undersöka skicket på befintlig

utrustning, fysiska skyddsåtgärder m.m. och undersöka de rutiner för drift,

skötsel, underhåll, kalibrering och avläsning som rör

utrustningen/åtgärderna; så kan ske via egen eller inhyrd/inlånad personal,

•

att åtgärda identifierade avvikelser eller brister (avvikelserutiner).

Rutinerna för undersökningar kan vara såväl vardagliga (okulär besiktning,

avläsningar av instrument, kalibreringar, skötsel och underhåll etc.), som

återkommande eller periodiska med längre intervall (periodiska

undersökningar). Undersökningarna kan utföras med såväl egen som inhyrd

eller inlånad personal. Intervallets längd kan variera, från exempelvis 6 mån till

vart tredje år, beroende på verksamhetens möjliga påverkan på människor eller

på miljön, dess komplexitet och omfattningen på den. För små eller tekniskt

okomplicerade verksamheter med liten betydelse för miljö och hälsa bör det

räcka med rutiner för vardagliga och mindre omfattande undersökningar.

Vem som bör ansvara för att en viss rutin finns och fungerar respektive

följs bör framgå av ansvarsfördelningen enligt 4 §.

Dokumentationen bör avse såväl rutinerna som resultaten av det arbete som

rutinerna lett fram till. Omfattningen på dokumentationen bör vara anpassad till

verksamhetens art, omfattning och möjliga påverkan på människor eller på

miljön. Den bör vara praktiskt användbar och lätt tillgänglig.

Verksamhetsutövaren bör spara dokumentationen i fem år.

Den verksamhetsutövare som skall avge en miljörapport enligt 26 kap. 20 §

MB bör särskilt ge akt på att sådan utrustning m.m. som används för att ta fram

de data som skall rapporteras är i gott skick.

Bestämmelser om miljösanktionsavgift finns i 30 kap. MB och av

förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter.

I 11 kap. 17 § MB finns bestämmelser om underhållsansvar för den som

äger eller har rätt att använda en vattenanläggning.

Undersökning av risker och underrättelse till myndigheten (till

6 §)

Undersökningarna och bedömningarna bör ta fasta på

•

risker för miljön och människors hälsa när verksamheten bedrivs på det sätt

som är normalt, planerat eller avsett,

•

risker för eller i samband med särskilda händelser, driftstörningar eller

olyckor.

Risker när verksamheten bedrivs på normalt, planerat eller avsett sätt

Verksamhetsutövaren bör undersöka och bedöma påverkan på miljön och

människors hälsa från verksamheten när den bedrivs på normalt sätt. Då bör

sådan påverkan komma i fråga som inte uppmärksammats eller beaktats när

verksamheten kom till stånd eller som inte beaktats i samband med att

förändringar av den gjordes. Exempel på detta kan vara att ta reda på om

användningen av en viss kemisk produkt ger olägenheter som inte förutsågs när

den började användas, om den normala driften eller skötseln av en verksamhet

påverkar människors hälsa och miljön på ett sätt som inte varit avsett, om det

kan uppstå nya olägenheter av utsläpp eller om buller från verksamheten

förändrats, om olägenheter från transporterna till eller från verksamheten med

tiden ökat eller om olägenheter kan uppstå som följd av de normala rutinerna

för drift eller skötsel. Ny kunskap eller nya rön som blivit allmänt tillgängliga

eller kända kan också leda till att verksamhetsutövaren bör undersöka och

bedöma en eventuell risk.

Hur undersökningen går till och hur omfattande den bör vara beror av typen

av verksamhet.

I en mindre verksamhet som kan bedömas normalt orsaka mindre

olägenheter kan utövaren återkommande, exempelvis årligen eller vart annat

år, undersöka vad som skett eller förändrats i verksamheten under den gångna

perioden som kan påverka människors hälsa eller miljön.

I en verksamhet med större eller stor påverkan på människors hälsa eller på

miljön kan samma typ av undersökning och bedömning ske löpande eller med

tätare intervall, exempelvis en gång per kvartal, per halvår eller årligen.

Verksamhetsutövaren bör dokumentera vad som undersökts, hur det gått till

och vilken bedömning som gjorts av riskerna för människor och miljö av vad

som skett eller förändrats samt dokumentera en värdering av vad som behöver

åtgärdas. Dokumentationens omfattning bör vara anpassad till verksamhetens

omfattning, komplexitet och dess möjliga påverkan på miljön eller människors

hälsa. Är det fråga om en anmälningspliktig verksamhet som är liten eller som i

liten utsträckning kan påverka miljön eller människors hälsa, kan

dokumentationen begränsa sig till vad som undersökts och om något behöver

åtgärdas.

Risker för eller i samband med särskilda händelser

Begreppet risk bör i detta sammanhang avse en kombination av sannolikheten

för en händelse, som kan ge olägenheter från hälso- och miljösynpunkt, samt

dess konsekvenser.

Verksamhetsutövaren bör göra en allsidig uppskattning av sannolikheten

för och graden av möjliga olägenheter i såväl miljön som för människors hälsa

i en risksituation, t.ex. vid oförutsedda händelser, onormal drift eller om

utrustning, installationer eller arbetsmoment av olika slag inte fungerar. Syftet

bör vara att kunna välja lämpliga förebyggande eller motverkande åtgärder.

Risker kan exempelvis bero på den använda tekniken och arbetsmetoderna,

på organisationen eller ha administrativa orsaker. En risk av organisatorisk art

kan exempelvis vara, när den interna kommunikationen inte fungerar, när

ansvar riskerar falla "mellan två stolar" eller när den som satts att utföra en

arbetsuppgift brister i sin kunskap. Ett exempel på en administrativ risk kan

vara om en viktig rutin inte är dokumenterad eller om dokumentationen inte

dateras upp och arbetsmomentet av det skälet kan missas eller bli felaktigt

utfört.

Verksamhetsutövaren bör undersöka och bedöma risker löpande i vardagen

samt med intervall som är lämpliga med hänsyn till verksamhetens omfattning,

art och komplexitet. Verksamhetsutövaren kan nyttja etablerade metoder för att

identifiera och bedöma risker och bör anpassa valet av metod efter behoven i

verksamheten. Även omfattningen på undersökningen bör vara anpassad till

verksamhetens art, omfattning och komplexitet. Vid en enklare eller mer lätt

överskådlig verksamhet, som medför små olägenheter på människors hälsa

eller miljön även vid en olycka, driftstörning eller liknande händelse, bör det

räcka med en enkel och översiktlig undersökning och bedömning. För en

komplex verksamhet eller en verksamhet som kan orsaka allvarliga olägenheter

för människor eller i miljön om något händer bör undersökningen vara mer

ingående.

I arbetet med att undersöka och bedöma risker bör ingå att identifiera

riskkällor och att bedöma sannolikheten för att en viss händelse skall inträffa

eller onormala driftförhållanden skall uppstå samt att bedöma dess

konsekvenser. Undersökning och bedömning bör fokusera på sådana risker

som kan ha eller få någon påvisbar betydelse för skyddet av människors hälsa

eller miljön. Underlag kan vara dokumenterade undersökningar som

verksamhetsutövaren utfört eller låter utföra, t.ex. enligt 5 § FVE, liksom den

dokumentation av det organisatoriska ansvaret och den förteckning av

kemikalier som skall finnas enligt 4 § respektive 7 § FVE.

Verksamhetsutövaren bör avsluta bedömningen med att värdera om de

identifierade och uppskattade riskerna går att acceptera eller om de måste

åtgärdas.

Beträffande utredning och bedömning av kort- och långsiktiga risker vid

införsel och tillverkning samt annan hantering av kemiska produkter finns

bestämmelser i 14 kap. 7 § MB respektive i 26 kap. 19 § andra stycket MB.

Beträffande verksamhetsutövarens skyldighet att skaffa de kunskaper som

behövs finns bestämmelser också i 2 kap. 2 § MB.

Undersökningar och bedömningar bör ske efter på förhand uppgjorda

rutiner eller efter ett program. Om verksamhetsutövaren undersöker och

bedömer risker med egen personal, bör ansvaret framgå av dokumentationen

enligt 4 §. Det kan ibland vara lämpligare att låta någon som inte är involverad

i den dagliga driften se på verksamheten med nya ögon och därmed lättare

upptäcka riskerna.

Uppdagade risker bör resultera i ändrade rutiner, om riskerna är

förknippade med brister i rutiner för skötsel och underhåll av från miljö- och

hälsoskyddssynpunkt viktig teknisk utrustning eller av kontrollutrustning enligt

5 §.

Verksamhetsutövarens

dokumentationen av undersökningen bör visa hur

den genomförts och avgränsats. Dokumentationen av resultaten bör visa vilka

risker som verksamhetsutövaren har identifierat som behövliga att åtgärda och

på vilket sätt de behöver åtgärdas, samt vilka risker som accepterats och

motiven till detta.

Dokumentationens omfattning på bör vara anpassad till verksamhetens typ

och omfattning och bör sparas i fem år.

Att verksamhetsutövaren bör undersöka förekomsten av föroreningar i

mark, vattenområden, byggnader och anläggningar framgår av ovanstående AR

till 26 kap. 19 § (sid. 6).

Underrättelse till myndigheten

Verksamhetsutövaren bör underrätta berörda tillsynsmyndigheter redan vid

misstanke om att olägenheter från en störning eller en händelse kan uppstå. Det

bör ske utan att den faktiska risken först undersöks. Verksamhetsutövaren bör

lämna underrättelsen direkt efter händelsen.

Bestämmelser om att verksamhetsutövaren är ansvarig för att motverka

eller undanröja konsekvenserna av händelsen och därför bör vidta alla de mått

och steg som behövs för detta, utan att avvakta myndighetens beslut eller

ingripande, framgår av 26 kap. 19 § MB och av 2 kap. MB. Att

verksamhetsutövaren underrättar myndigheten bör inte frita denne från

ansvaret för händelsen och konsekvenserna av den.

Underrättelsen lämnas muntligt och direkt till den berörda operativa

tillsynsmyndigheten, t.ex. via telefon. Det kan vara lämpligt att komplettera

samtalet med ett skrivet meddelande såsom fax eller e-post, vilka ofta anger

datum och klockslag för när meddelandet sändes.

Verksamhetsutövaren bör underrätta samtliga tillsynsmyndigheter som

enligt miljöbalken kan vara berörda av störningen eller händelsen.

Verksamhetsutövaren kan fråga tillsynsmyndigheten om vilka andra

tillsynsmyndigheter som bör underrättas.

Om en händelse inträffar när myndigheten är stängd, t.ex. på natten, kan

verksamhetsutövaren lämna underrättelsen skriftligt med fax eller e-post så att

den finns på myndigheten direkt på morgonen eller muntligt direkt på

morgonen.

Vem som hos verksamhetsutövaren bör svara för att underrätta

myndigheter vid störningar eller andra händelser bör framgå av

ansvarsfördelningen enligt 4 §. Av 5 § framgår att det skall finnas rutiner för

att hålla kontrollutrustning, t.ex. larm, i gott skick.

I 29 kap. 5 § MB finns bestämmelser om straff för den som missar att

omgående underrätta tillsynsmyndigheten. Bestämmelser om

miljösanktionsavgift finns i 30 kap. MB och i förordningen (1998:950) om

miljösanktionsavgifter.

Förteckna kemiska produkter och biotekniska organismer (till

7 §)

När förteckning bör ske

Verksamhetsutövarens utgångspunkt bör vara att förteckna alla kemiska

produkter och biotekniska organismer som hanteras inom verksamheten,

oavsett på vad sätt hanteringen sker eller var i verksamheten eller i vilken

omfattning. Det bör räcka med att kunna anta att en kemisk produkt eller en

bioteknisk organism kan innebära en risk för människor eller miljön för att

förteckning skall ske. Gränsen för undantag från förteckning bör normalt gå vid

att kemikalien eller den biotekniska organismen objektivt sett inte kan innebära

risker från hälso- eller miljösynpunkt.

En kemikalie eller en bioteknisk organism bör vara förtecknad så snart det

finns en risk för att den vid lagring, drift eller skötsel kan lämna verksamheten

på ett eller annat sätt och då utgöra en risk för människors hälsa eller för

miljön. Så kan ske via utsläpp, avfall eller de varor som tillverkas eller i

samband med transporter inom eller till eller från verksamheten. Är

verksamheten mobil kan det ske via spill på en tillfälligt vald plats eller under

förflyttning.

När det gäller kemiska produkter kan emellertid förteckningen begränsas

till sådana som är nödvändiga eller behövliga för produktionen, driften och

skötseln av verksamheten. Kemikaliehantering som är mer perifer i

verksamheten, som t.ex. användningen av kontorslim eller av diskmedel i

personalköket, kan verksamhetsutövaren utelämna från förteckningen.

Detsamma gäller sådana miljöanpassade kemikalier som normalt förekommer i

hemmiljö, om hanteringen inte är mycket stor och av det skälet kan utgöra en

risk för människor eller i miljön.

Anmälningspliktiga kemiska eller biologiska laboratorier kan avstå från att

förteckna sådana kemiska produkter som hanteras i mycket liten mängd varje

år om dessa samtidigt inte är giftiga eller mycket giftiga.

Verksamhetsutövaren kan avstå från att förteckna sådant farligt avfall som

uppkommer, mellanlagras eller behandlas i verksamheten. Detsamma gäller

den som har tillstånd att på väg transportera sådant avfall enligt 12 §

förordningen (1996:971) om farligt avfall. Sådana kemiska produkter som en

verksamhetsutövare kan behöva för sin hantering av det farliga avfallet bör

däremot vara förtecknade.

Krav på att föra särskilda anteckningar om farligt avfall framgår av 8-10 §§

förordningen (1996:971) om farligt avfall.

När verksamhetsutövaren anlitar en entreprenör, bör verksamhetsutövaren

skaffa sig kännedom om entreprenörens hantering av kemikalier och

biotekniska produkter samt begära in behövliga uppgifter om kemikalierna och

de biotekniska organismerna, så att förteckningen verkligen kommer att

omfatta verksamhetsutövarens hela hantering.

Verksamhetsutövaren kan använda förteckningen exempelvis i arbetet med

att undersöka risker enligt 6 § och för att undersöka möjligheterna att byta ut

kemikalier enligt 2 kap. 6 § MB. Vem eller vilka som för registret bör framgå

av ansvarsfördelningen enligt 4 §.

Innehållet i förteckningen

Namnet på produkten eller organismen bör normalt vara det handelsnamn som

brukar stå på förpackningen eller i ett varuinformationsblad. Användningen bör

avse till vad eller i vilka sammanhang produkten eller organismen används.

Omfattningen bör avse den årliga förbrukningen eller den omsatta mängden.

Verksamhetsutövaren bör också förteckna uppgifter om maximalt lagrad eller

hanterad mängd, när det gäller sådana produkter eller organismer som hanteras

i stor mängd.

Verksamhetsutövaren kan i varuinformationsblad för kemiska produkter

som är klassificerade som miljö- eller hälsofarliga få reda på de uppgifter som

skall ingå i förteckningen.

Informationen om hälso- och miljöskadlighet bör visa på vad sätt produkten

eller organismen kan skada. Exempelvis en kemisk produkt kan vara

cancerogen, akuttoxisk, allergiframkallande, bioackumulerbar,

ozonnedbrytande, giftig för fisk etc. Om en större mängd av en miljöfarlig

kemikalie kan släppas ut vid ett och samma tillfälle, t.ex. vid en olycka eller

annan oförutsedd händelse, bör verksamhetsutövaren ange miljö- och

hälsoskadligheten genom att beskriva den då inträffade effekten på miljön eller

människors hälsa.

Hälsofarlighet för en kemisk produkt bör beskrivas genom att ange

faroklasser, från mycket giftig i fallande skala till måttligt hälsoskadlig i

enlighet Kemikalieinspektionens föreskrifter KIFS 1994:12. Är den kemiska

produkten klassificerad som miljöfarlig bör detta anges med faroklassen

miljöfarlig.

Saknas klassificering med avseende på hälso- eller miljöfarlighet kan

verksamhetsutövaren avstå från att förteckna uppgiften om klassificering.

Saknas andra uppgifter som verksamhetsutövaren bör förteckna, t.ex. sådana

som avser biotekniska organismer eller avser en kemisk produkts

miljöskadlighet, bör verksamhetsutövaren på egen hand försöka ta reda på

uppgifterna eller komplettera dem som finns tillgängliga. Det kan ske genom

att begära information från leverantören. Om det inte går att få fram

uppgifterna genom att vända sig till tillverkare eller leverantörer, kan

verksamhetsutövaren avstå från att förteckna dem.

Bestämmelser om miljösanktionsavgift finns i 30 kap. MB och i

förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter.

NATURVÅRDSVERKET

LARS-ERIK LILJELUND

Peter

Sörngård

(Tillsynsenheten)