2

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 56.

Förslag

till

Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige.

Med upphäfvande af lagen den 4 juni 1886 angående de svenska

lapparnes rätt till renbete i Sverige förordnas som följer:

1

§•

1. Lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar un­

der hvarje tid af året inom Norrbottens och Vesterbottens läns lapp­

marker ofvan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns,

som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid af-

vittringen förklarats utgöra renbetesland eller af ålder varit såsom så­

dant land använd, samt inom Jemtlands län å renbetesfjellen, hvar­

under inbegripas såväl de vid afvittringen för lapparne afsätta renbetes-

fjell som ock de till utvidgning af dessa fjell sedermera upplåtna om­

råden.

2. Å annan mark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lapp­

marker, än ofvan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker

och renbetesfjellen i Jemtlands län, hvilka lapparne efter gammal sed­

vana hafva besökt, ega lapparne jemväl att uppehålla sig med renarne,

dock endast under oktober, november, december, januari, februari, mars

och april månader, för så vidt icke antingen aftal träffats med veder­

börande jordegare eller brukare om rätt för lapparne att uppehålla sig

der under annan tid af året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden

nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om

våren.

3. Der lapparne efter ty nu är sagdt äro berättigade att uppe­

hålla sig med sina renar, ega de att under iakttagande af de i denna

3

lag meddelade bestämmelser begagna sig af land och vatten till under­

håll för sig och renarne.

2 §•

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, der han icke eger

under någon tid af året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. om-

förmäles, under tid, då rätt till vistelse der icke är honom medgifven,

böte från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

Finnes å trakt utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

samt renbetesfjellen i Jemtlands län stam af renar, hvilken utan att stå

under någons vård år efter år fortlefver å trakten och förorsakar de

bofaste skada, meddelar Konungen de bestämmelser, hvilka äro er­

forderliga för att denna renstam må dödas å tid, då lappar icke ega att

med renar uppehålla sig å trakten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

3

§•

I Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker samt å renbetes­

fjellen i Jemtlands län eg a lapparne att till eget behof utan betalning

använda skogen. Å sådana områden i nämnda lappmarker, der lapparne

enligt hvad i 1 § 2 mom. sägs ega uppehålla sig endast viss tid af året,

må de icke för uppförande eller ombyggnad af bostad, visthus eller

stängsel taga växande träd annorlunda än efter anvisning eller utsy­

ning, som skall kostnadsfritt lemnas dem af vederbörande skogsbetjent;

dock ega lapparne, der stängsel vid deras visten blifvit olofligen bort-

fördt eller gjordt obrukbart, att till uppförande af nytt stängsel utan

anvisning eller utsyning taga äfven växande träd.

Å de trakter utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

samt renbetesfjellen i Jemtlands län, der lapparne enligt 1 § 2 mom.

ega uppehålla sig med sina renar, må lapparne taga endast torra träd

och vindfällen, en och videbuskar samt, för tillfälliga behof, å utmark

växande löfträd. Der skogen tillhör staten, erlägges härför ingen be­

talning. Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt

en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande löfträd,

som lapparne taga ur sådan skog, skall deremot, der egaren det på­

fordrar, gifvas en billig ersättning, som i brist af åsämjande bestäm­

mes af tre gode män, af hvilka hvardera parten utser eu och dessa

tillkalla den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller

4

kunna de utsedde ej enas om valet af den tredje, ege konofogde, lapp­

fogde eller länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode

mäunens beslut må talan ej föras.

4 §•

Lapp, som tager mera virke än till hans eget behof erfordras,

eller som öfverträder det i 3 § gifna förbud att utan anvisning eller

utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med fem till

och med femtio kronor, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag.

Virke, som lapparne vid sina visten lagligen användt till kåtor,

stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan lapparnes

samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som

bryter häremot, straffes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag,

med böter från och med fem till och med femtio kronor.

5 §•

Lapparne må icke förmenas att flytta med sina renar emellan de

åt dem till renbete upplåtna områden; vare dock skyldiga att vid flytt­

ning öfver enskild mark taga väg, der minsta skada förorsakas; och

ege Konungens befallninghafvande att, der tvist uppstår, bestämma hvar

flyttningsväg må tagas.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägna-

der må lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande

äro för dem behöfliga.

« §•

De trakter, der lapparne efter ty i 1 § 1 mom. sägs ega uppe­

hålla sig under hvarje tid af året, skola indelas i lappbyar. Inom

lappby må ej andra lappar under maj, juni, juli, augusti och september

månader uppehålla sig med sina renar än de, hvilka tillhöra lappbyn.

Den, som bryter häremot eller eljest uppsåtligen eller genom vårdslös­

het förorsakar, att hans renar under nämnda tid inkomma på främ­

mande lappbys område, böte från och med fem till och med tvåhundra

kronor.

Konungens befallningshafvande ege att, efter det de lappar, hvilkas

rätt är i fråga, så ock lappfogde blifvit börda, verkställa indelningen i

lappbyar äfvensom vidtaga den ändring i verkstäld indelning, som af

omständigheterna påkallas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

6

tillhört lappbyn eller inom dess område liaft rätt till bete för sina renar,

dock att härvid afseende äfven må fästas å det antal renar, en hvar

lapp bär under sin vård, och det utymme, som genom flyttningen skall

beredas eller som inom annan lappby finnes.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta

till annan lappby, förelägge Konungens befallningshafvande honom vid

vite att inom viss tid hafva verkstält flyttningen. Tredskas lapp att

fullgöra hvad honom sålunda blifvit ålngdt, ege Konungens befallnings­

hafvande fälla honom till vitet samt förelägga honom ny tid och för-

höjdt vite.

Har lapp, hvilken blifvit fäld till vite, då vitet skall uttagas under

sin vård renar tillhörande annan, må jemväl dessa renar tagas i mät

för vitets gäldande, så framt lappen fortfarande vistas inom den lappby,

hvarifrån han skolat afflytta eller, derest han flyttat till annan lappby,

ej visas kan, att renarne icke voro under hans vård, när vitet honom

förelädes.

9

§•

För hvarje lappby skall finnas en byordning, innehållande, i den

mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för ren­

skötselns bedrifvande inom byn eller eljest angående förhållandet mellan

lapparne inbördes, såsom om:

fördelning af sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i öfrigt

af betesrättens utöfning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt

hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, för urskiljning af främmande

renar eller för annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslagt, särskilt vid nedslagt-

ning af omärkta renar eller af renar, hvilkas märken blifvit förstörda

eller förfalskade, äfvensom vid försäljning af dylika slagtade eller lef­

vande renar, så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i 10 § af

lagen om renmärken sägs, af renar, hvilkas märken blifvit förstörda

eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning af annans

ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ordningsman

för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar eller

med renar, hvilkas märken blifvit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och redovisning af lappbyn gemensamt

tillhöriga medel; samt

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 56.

7

sättet för öfverläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn

gemensamt.

Sedan lapparne inom byn lemnats tillfälle att uppgöra förslag till

byordning, deri jemväl må stadgas vite af två till etthundra kronor för

underlåtenhet att ställa sig i byordningen meddelade föreskrifter till

efterrättelse, ege Konungens befallningshafvande efter kronobetjeningens

och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen till efter­

lefnad utfärda.

10

§.

I hvarje lappby skola de renskötande lapparne vid sammanträde,

som i enlighet med Konungens befallningshafvandes förordnande hålles

inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger, utöfver hvad i denna lag och lagen om

renmärken finnes honom särskild t uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppe­

hållsställen under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle

visa sig, att andra än de lappar, som tillhöra byn, sommartiden föra

renar på bete inom dess område, derom göra anmälan hos lappfogde

eller länsman;

att tillhålla lapparne att noga bevaka sina renar, samt att söka

utreda, genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada å bofastes

egor blifvit förorsakad;

att vaka öfver efterlefnad af lagen om renmärken och af den för

lappbyn faststälda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla

förseelser deremot;

att jemväl i öfrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och

hos lappfogde eller länsman anmäla, när något deremot stridande före­

kommer;

att vid uppkommande tvister såväl emellan lapparne och de bofaste

som ock emellan lapparne inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar

skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att

närvara vid de mantalsskrifningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna

sammanträden, som hållas med lapparne, och dervid, när så erfordras,

förete den i 11 § omförmälda längd öfver antalet renar inom lappbyn;

samt'

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman

å tjenstens vägnar sådant påfordrar, lemna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för en tid af sex år, med rätt för den utsedde

Kongl. Maj:ts Nåd. Vr oposition N:o 56.

8

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall afgå från befatt­

ningen. Till Konungens befallningshafvande skall lappfogde eller läns­

man ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste

uppehållsställen, som blifvit inför honom till ordningsmän utsedde, jemte

utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de valde, om de

befinnas lämplige, utfärde Konungens befallningshafvande förordnande

och läte derom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens

befallningshafvande ege ock, när så pröfvas skäligt, före tjenstgörings-

tidens utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd som

tjensteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

11 §•

.

För hvarje lappby skall vid sammanträde, som i enlighet med

Konungens befallningsliafvandes förordnande årligen hålles inför lapp­

fogde eller länsman, efter lapparnes uppgifter eller, der enighet ej kan

vinnas, efter bestämmande af ordningsmannen och, om lapparne det

önska, två vid tillfället utsedde lappar upprättas eu längd, upptagande

antalet renar tillhörande hvarje särskild lapp inom lappbyn äfvensom

hvarje annan person, som har renar i vård hos sådan lapp. Derest

lappbys område till någon del utgöres af eller ingår i sådant skadeer-

sättningsområde, som i 17 § omförmäles, skall särskild längd för sådan

del af lappbyn upprättas. Längden, som bör till rigtigheten bestyrkas

af ordningsmannen och två vid sammanträdet närvarande lappar, länder

sedermera, intill dess ny längd blifvit på enahanda sätt upprättad, till

efterrättelse i de fall, då enligt denna lag eller byordning lapparnes

rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet renar, så vida ej

styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall eller af annan

tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Af längden upprättas två exemplar, af hvilka det ena förvaras af

ordningsmannen och det andra insändes till Konungeris befallnings­

hafvande.

12

§.

Lapp, som med renar flyttar utom den socken, der han har sitt

hemvist, skall för hvarje socken, som under flyttning af honom be-

sökes, senast åtta dagar efter det han dit ankommit anmäla sig hos

länsmannen i distriktet och dervid uppgifva namn och hemvist samt,

9

om han har andras renar under sin vård, egarne till dessa renar;

egande lappen att genast utan ersättning erhålla bevis om anmälnings­

skyldighetens fullgörande.

Konungens befallningshafvande ege, om det finnes nödigt, förordna

en eller flere andra personer inom hvarje socken, bosatta å platser, som

ligga i lapparnes flyttningsväg, att mottaga anmälan som här sägs och

utfärda bevis deröfver, och skall i sådant fall underrättelse om de för­

ordnades namn och bostad årligen intagas i länskungörelserna. Upp­

gifter, livilka af sådan person mottagas, skola af honom sa fort ske

kan öfverlemnas till länsmannen, hvilken det åligger att öfver samtliga

inkomna uppgifter föra dagbok.

Försummar lapp att göra anmälan, som i denna § sägs, eller lemnar

lian veterligen origtig uppgift, straffes med böter från och med fem till

och med femtio kronor.

, i .1. i'

,i '■

:

'

.

■ f, •

13 §•

Varder å trakt, der lappar, som flytta emellan Sverige och Norge,

uppehålla sig med sina renar, antalet renar vintertiden större, än trakten

väl kan mottaga, och blifver förty, enligt förordningen den 6 juni 1883

rörande de lappar, som med renar flytta emellan de förenade konunga­

rikena Sverige och Norge, af Konungen bestämdt, att distriktsindelning

i sådan trakt eller anmälningsskyldighet för norska lappar, som dit

inflytta, bör ega rum, skall hvad i nämnda förordning i sådant hän­

seende stadgas tillämpas äfven på svenska lappar i den utsträckning

Konungen förordnar.

14 §.

1. Förorsaka lapparnes renar ofvan odlingsgräns en i Norrbottens

eller Vesterbottens läns lappmarker under juni, juli och augusti må­

nader eller å annan trakt under maj, juni, juli, augusti och september

månader skada å växande eller afskuren, men ej bergad gröda på åker,

äng eller sådana utängsslåtter, hvilka antingen äro inhägnade eller, utan

att vara inhägnade, år efter annat varit till höfangst brukade och dertill

brukas, samt genom hässjor, diken, rödjning eller pa annat sätt tyd­

ligen framträda såsom utängsslåtter, skall skadan ersättas af egaren

eller egarne till de renar, genom hvilka skadan skett.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å annan tid än der förmäles,

skall skadan ersättas af renarnes egare, så framt den, hvilken vården

Bill. till Biktd. Prut. 1868.

1 Band. 1 Afd. JO Höft.

2

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 56.

10

om renarne ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnes

bevakning varit till skadan vållande.

3. Sker genom lapparnes renar skada å annan utmark än utängs-

slåtter, hvarom här ofvan sägs, och egde ej lapparne att, när skadan

skedde, å den utmark uppehålla sig med sina renar, skall skadan af

renegaren ersättas, när den, som haft renarne i vård, vållat skadan

genom uppsåt eller vårdslöshet vid renarnes bevakning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 56.

15 §.

1. För skada, som inom Norrbottens och Vesterbottens läns lapp­

marker af renar förorsakas på bergadt hö, hvilket icke blifvit infördt i

lada utan lemnats utestående å mark i stack eller hässja, vare egaren

ej berättigad till ersättning i annat fall, än då skadan tillkommit med

uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning. Sker skadan

inom annan trakt under tid, då lapparne eg a med renar vistas å trakten,

vare lag samma.

2. Har utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ber­

gadt hö lemnats utestående å tid, då lapparne icke egde att å trakten

uppehålla sig, skall skada, som derå af renar förorsakas, ersättas af ren-

egareu, ändå att den ej tillkommit på sätt i nästföregående mom. sägs.

3. Finnes å viss trakt i följd af brist på virke eller af annan

orsak uppförande af lador blifva för den bofasta befolkningen oskäligt

betungande, ankomme på Konungen att förordna, att å den trakt er­

sättning skall utgå för all skada, som af renar förorsakats å bergadt

hö i stack eller hässja, derest stacken eller hässjan varit försedd med

sådant stängsel, som af Konungen förordnas.

16 §.

Lapp, hvilken uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen

af sina renar vållat, att renarne gjort skada, som enligt 14 eller 15 §

skall ersättas, böte derjemte för hvarje gång från och med fem till och

med tvåhundra kronor, der ej förlikning träffats om skadans ersättande,

eller den ersättniugsskyldige gjort sådant medgifvande, att efter ty i

19 § sägs utmätning för ersättningens belopp må hos honom ske. För

gäldande af de böter, som sålunda kunna ådömas renvaktare, ansvare

egaren till de renar, genom hvilka skadan åstadkommits.

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

19 §.

Fordrar någon ersättning för skada, som förorsakats af lapparnes

renar, ege han att för syn och värdering å skadan utse dels för egen

räkning en god man dels för lapparnes räkning en af de personer, som,

på sätt i 21 § sägs, hafva i uppdrag att inom trakten tjenstgöra såsom

gode män å lapparnes sida, hvarefter desse båda, eller, om de ej kunna

enas om valet, kronofogde, lappfogde eller länsman utse en tredje god

man. Desse gode män skola, på kallelse af den bland dem, som ut­

setts för sökandens räkning, sammanträda å stället, der skadan skett,

samt, såvidt möjligt är, åstadkomma och i protokoll intaga noggrann

utredning om skadans uppkomst och beskaffenhet, om tiden, då den

kan antagas hafva skett, så ock om annat, som gode männen kunna

finna lända till utredning i saken, och skola gode männen derjemte

efter bästa förstånd och öfvertygelse i penningar uppskatta skadan;

börande gode männen vid förrättningen hafva sin uppmärksamhet fastad

derå att den frånvarandes rätt icke förnärmas.

För det belopp, hvartill skadan af de fleste gode männen upp­

skattats, äfvensom för synekostnad må utmätning ske hos lapp, som

medgifver, att han är skyldig ersätta skadan. Har den ersättnings-

skyldige före synen bjudit skadeersättning, ej understigande hvad gode

männen bestämt, stånde sökanden sjelf synekostnaden.

Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för den, som undergått

utmätning, att i fråga om ersättningens belopp söka domaren, eller för

den, som lidit skada, att, der utmätning ej skett, instämma sitt ersätt­

ningsanspråk till domstol; skolande i förstnämnda fall talan anhängig-

göras inom ett år från utmätningsdagen.

20

§.

För syneförrättning, hvarom i 19 § sägs, njute god man ersättning

med fyra kronor femtio öre om dagen. Erfordras resa till förrättnings-

stället, vare han berättigad till godtgörelse för skjuts efter en häst

eller för billigaste plats å ångfartyg eller jernväg, der sådant fort-

skaffningsmedel lämpligen kan användas. Kostnaden för inkallande af

god man skall ersättas med det belopp, hvartill samma kostnad upp­

gått, dock ej utöfver tre kronor.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 56.

13

21

§.

Inom hvarje lappby skola lapparne vid sammanträde, som om-

förmäles i 11 §, årligen inför lappfogde eller länsman välja för hvarje

trakt, som efter hvad erfarenheten visat företrädesvis är utsatt för

skadegörelse af renar tillhörande lappbyn, så många bland den bofasta

befolkningen eller bland lappar med stadigt hemvist inom trakten, som

Konungens befallningshafvande bestämmer, att under tiden till nästa

val tjenstgöra såsom gode män vid fall, som i 19 § sägs. Underlåta

lapparne att välja, anmäles sådant af lappfogden eller länsmannen hos

Konungens befallningshafvande, som i lapparnes ställe utser gode män.

Förteckning å de utsedde intages i länskungörelserna.

22

§.

Talan mot samtliga lappar inom ett skadeersättningsområde om

sådan gemensam ansvarighet, som stadgas i 17 §, anhängiggöres mot

ordningsmannen i den lappby, till hvilken lapparne höra; egande ord­

ningsmannen att föra talan i målet på vederbörande lappars vägnar

samt att, om skäl dertill finnes, å lapparnes vägnar ingå förlikning

angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader.

Tilltror ordningsmannen sig kunna visa, genom hvilkens eller hvilkas

renar skada blifvit förorsakad, eller att jemte de till skadeersättnings-

området hörande lappar äfven andra böra ansvara för skadan, ege han

att låta instämma den eller de skyldiga eller i senare fallet dem, mot

hvilka anspråk väckes om deltagande i ersättningen, på det de må

sj elfva svara i saken.

Ådömes flere lappar ersättningsskyldighet efter 17 §, skall i domen

för en hvar fastställas, huru mycket han har att gälda.

Mål, deri efter ty nu är sagdt ordningsman vid underrätt fört

talan, må ock af honom i högre rätt fullföljas.

23 §.

Lappar, hvilka efter hvad i 17 § sägs blifvit dömda till ansvarighet

för inträffad skada eller ingått förlikning om erläggande af ersättning,

vare oförhindrade att, i händelse kännedom sedermera erhålles, att

skadan är föröfvad af renar tillhörande någon annan, eller att andra

lappar vid den tid, då skadan skedde, haft renar inom skadeersättnings-

14

området och sålunda böra deltaga i ersättningen, väcka talan om godt-

görelse för hvad de erlagt eller för den del deraf, som belöper på

andra lappar, dock, der ersättningen bestämts genom förlikning, ej

utöfver det belopp, hvartill skadan blifvit vid syn värderad, med tillägg

af synekostnaden. Sådan talan må ej anhängiggöras senare än ett år

efter det laga kraft egande utslag fallit eller förlikning träffats angående

skadeersättningens utgifvande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

24 §.

Den, som olofligert fäller eller misshandlar lapparnes renar eller

uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att renarne genom skräm­

skott, af hundar eller på annat sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen,

eller söker att fördrifva dem derifrån, straffes, der ej förseelsen är

efter allmän lag straffbar, med böter från och med fem till och med

tvåhundra kronor; ersätte ock skadan.

Lag samma vare, der någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet

förorsakar, att vid skogsafverkning renar skadas eller dödas genom

fällning af träd. Har vid arbetet anstäld person gjort sig dertill skyldig,

vare jemväl den, för hvars räkning afverkningen sker, ansvarig för

skadans ersättande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, vare hundens egare

pligtig ersätta skadan, äfven om ofredandet skett utan någons uppsåt

eller vållande.

Under skada, som i denna § afses, skall förstås icke blott skada,

som tillfogats ren, utan ock, der i något af de angifna fallen renhjord

blifvit skingrad, kostnad och besvär, som uppkommit för renhjordens

hopsamlande, äfvensom skada, som renarne genom skingringen kunna

hafva förorsakat.

25 §.

Under tid, då lappar med renar uppehålla sig å trakt, der de enligt

denna lag då ega vistas, skola samtliga i trakten befintliga, den bofasta

befolkningen tillhöriga hundar vara försedda med halsband utvisande

egarens namn och bostad. Hundar, som kunna jaga ren, skola der­

jemte hållas bundna, då de icke användas till jagt. Öfverträdelse häraf

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor. Hund,

som anträffas jagande ren på tillåtet uppehållsställe, må saklöst dödas.

16

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 56.

28 §.

Der det pröfvas nödigt för samfärdselns uppehållande, ege Konungens

befallningshafvande förordna, att vissa områden vid färdväg ej må be­

gagnas till annat bete för renar än det, som ifrågakommer under flytt­

ning eller annan färd å vägen, så ock att viss trakt omkring kyrka,

tingsstad eller marknadsplats ej må användas till annat bete för renar

än för deras korrenar, som besöka sådan plats. Öfverträdelse af sådant

förordnande straffes med böter från och med tjugufem till och med

tvåhundra kronor.

29 §.

Lapparne äro berättigade att till jagt och fiske betjena sig af land

och vatten icke allenast å sådana områden, der de enligt hvad i 1 §

1 mom. sägs ega vistas hvarje tid af året, utan äfven å annan utmark

inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker under den tid de

eg a att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar.

30 §.

Ej må å de områden, som blifvit till lapparnes uteslutande be­

gagnande anvisade, bete, slåtter, jagt eller fiske af lapparne till annan

upplåtas. Sker sådan upplåtelse, vare den ogild.

Varder bete eller slåtter å dylikt område af lapparne ej användt,

och finnes upplåtelse deraf tills vidare kunna ske utan intrång eller

skada för lapparne, ege Konungens befallningshafvande att mot lega

upplåta betet eller slåttern, intill dess behof deraf för lapparne åter

uppstår. Kan å dylikt område upplåtelse af rätt till jagt eller fiske ske

utan skada för lapparne, ege ock Konungens befallningshafvande att

tills vidare tillåta annan att emot afgift å området jemte lapparne ut­

öfva jagt eller fiske. På sådana områden, som upplåtits till utvidgning

af de vid afvittringen afsätta renbetesfjell i Jemtlands län, må jemväl

inegor, som icke äro för lapparne behöfliga, utarrenderas. Vid ut­

arrendering af bete, slåtter eller inegor skall fästas det vilkor, att

arrendatorn sjelf må freda såväl växande som bergad gröda från in­

trång af renar.

Innan upplåtelse, som ofvan förmäles, må ega rum, skola de lappar,

hvilka ega rätt att å området uppehålla sig med sina renar, i ärendet

höras. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt de

bestämmelser, som gifvas af Konungen, användas till förmån för lapparne.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

17

31 §.

Varder kronan tillhörig mark, belägen utom Norrbottens och Vester-

bottens läns lappmarker samt renbetesfjellen i Jemtlands län, af

Konungen upplåten till renbete, ankomme på Konungen att bestämma det

omfång hvari, och de vilkor hvarunder rätt till bete och skogsfång,

jagt och fiske får af lapparne der utöfvas, äfvensom att förordna, till

hvilken lappby området skall räknas, eller om det skall utgöra sär­

skild lappby.

32 §.

Pröfvar Konungen nödigt, att jord, som tillhör enskild, skall be­

gagnas antingen för det i 27 § 1 mom. omförmälda ändamål, eller för

att bereda lapparne vid de för dem afsätta områden tillgång till skogs­

mark eller bete eller till vägar öfver inegor emellan områdena, eller

för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar, vare

egaren pligtig att afstå jorden mot ersättning, som, der godvillig öfver­

enskommelse ej kan träffas, bestämmes enligt gällande förordning an­

gående jords afstående för allmänt behof.

33 §.

Lapp, som har renhjord under sin vård, vare vid ansvar, som i

allmän lag finnes bestämdt, pligtig att, då kronofogde, lappfogde eller

länsman för verkställande af utmätning, ransakning efter stulna renar

eller annan laga orsak påfordrar renhjordens hopsamlande, sådant

verkställa.

34 §.

Öfver de af Konungens befallningshafvande utfärdade byordningar

äfvensom öfver de närmare föreskrifter eller åtgärder, hvilka det enligt

denna lag eljest tillkommer Konungens befallningshafvande att meddela

eller vidtaga, ege den, som anser sin rätt deraf förnärmad eller obe­

hörigen inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den tid, som

är bestämd för Överklagande af förvaltande myndigheters och embets-

verks beslut; skolande dock, der ej ändringssökandet derigenom varder

onyttigt, beslutet utan hinder af besvär gälla till efterrättelse, intill

dess annorlunda kan blifva vederbörligen förordnadt.

Bih. till ltiksd. Prot. 1868. 1 Sami. 1 Afd. 36 Raft.

.‘5

18

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 56.

35 §.

Böter och viten, som ådörnas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Viten, ådömda för öfverträdelse af byordning, tillfalla lappbyn. Saknas

tillgång till fulla gäldandet af böter eller viten, förvandlas de enligt

allmän strafflag.

36 §.

1. öfverträdelse!’ af denna lag äfvensom af byordning åtalas vid

allmän domstol och höra, der ej annorlunda här nedan sägs, under

allmänt åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser, hvilka endast förnärma en­

skild persons rätt, må ej åtalas af allmän åklagare, der ej målseganden

angifver dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande förseelser,

om hvilka i 24 § handlas. Har ren blifvit olofligen fäld eller miss­

handlad, och är renen omärkt eller målseganden ej känd, ege allmän

åklagare utan angifvelse tala i saken, jemväl i fråga om skadestånd,

hvilket i ty fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan antagas

hafva hört.

3. Förseelse, som är belagd med straff enligt 2 eller 16 §, må,

der den rörer enskild persons rätt, åtalas endast af målsegande.

37 §.

1. Hvad i denna lag stadgas gälle ej i fråga om renar, som med

vederbörande jordegares samtycke året om föras på bete nedom lapp-

marksgränsen i Norrbottens län. Egare af sådana renar vare pligtig

att om dem taga sådan vård, att de ej olofligen inkomma på annans

egor. Sker det ändå, böte enligt allmän lag och ersätte skadan.

2. Denna lag eger, så vidt den stadgar förpligtelser för lapparne

utöfver hvad lagstiftningen rörande de lappar, som med renar flytta

emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge, innehåller, icke

tillämpning å norska lappar, som vintertiden uppehålla sig i Sverige.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari

1899, dock att stadgandena i 26 § 2 och 3 mom. ej skola ega tillämp­

ning förr än fem år derefter förflutit.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

19

Förslag

till

Lag om renmärken.

Med upphäfvande af lagen den 4 juni 1886 angående renmärken

förordnas som följer:

1

§•

Ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen denna

dag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, skall vara

försedd med egarens af häradsrätten faststälda märke, anbragt i

renens öron.

2 §•

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, der ren-

egaren, eller, om han icke sjelf är renskötande lapp, den lapp, som

vårdar hans renar, har sitt hemvist, och inlemne dervid sökanden ett

afklipp af märket om tolf centimeters bredd och tre centimeters höjd.

Häradsrätten läte de vid tinget närvarande ordningsmän och andra

lappar äfvensom länsmannen och lappfogden, der han är vid tinget till­

städes, taga kännedom om märket och derefter inför häradsrätten yttra

sig öfver detsamma.

Finner häradsrätten märket vara så inrättadt, som i 3 § sägs,

och möter ej heller i öfrigt enligt denna lag hinder, fastställe härads­

rätten märket.

3 §•

Renmärke skall för att vinna fastställelse vara så inrättadt, att det

tydligt skiljer sig från andra inom tingslaget eller angränsande tingslag

förut faststälda renmärken, samt att detsamma ej lätt kan förändras

till sådant äldre märke, eller äldre märke förändras till likhet med det,

hvarå fastställelse sökes.

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

4 §•

Renmärke må ej fastställas för annan renegare, än som i 1 § om-

förmäles, ej heller må renegare samtidigt hafva mer än ett faststäldt

renmärke.

5 §■

Vill den, som har faststäldt renmärke, icke vidare vid renmärkning

begagna detsamma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som aflyser

märket. Å ren, som då är försedd med dylikt märke, må detsamma

fortfarande bibehållas, men andra renar må ej dermed märkas. Ej må

utan förre egarens samtycke sådant märke för annan renegares räkning

fastställas innan fem år förflutit från det affysningen skedde.

Har faststäldt märke under fem år icke varit vid renmärkning be-

gagnadt, anses fastställelsen hafva förfallit, ändå att aflysning ej skett,

och vare sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renegares

räkning.

6 §•

1. Har någon genom aftal eller på annat sätt förvärfvat rätt till

annans faststälda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna det­

samma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som, der hinder ej möter

enligt 4 §, för hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligge

honom att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla

sitt faststälda renmärke till registrering.

i §•

Vid häradsrätten skall föras förteckning öfver de af häradsrätten

faststälda och registrerade renmärken jemte de renegare, för hvilkas

räkning fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen an-

märkes ock, när renmärke aflysts eller fastställelse derå visats hafva

förfallit. Under maj månad hvarje år skall utdrag ur nämnda förteck­

ning, omfattande tiden från och med maj månad föregående år till och

med april månads utgång under löpande året, insändas till Konungens

befallningshafvande i länet, som på lämpligt sätt offentliggör utdraget.

Närmare föreskrifter om förteckningarnas förande meddelas af

Konungen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

21

8

§•

öfvergår märkt ren genom laga fång till ny egare, må å den ren

bibehållas det redan anbragta märket, försedt med sådant af ordnings­

mannen inom lappbyn gilladt afbrott, som kan vara erforderligt för att

skilja renen från andra renar med samma hufvudmärke. A sådant af-

brottsmärke erfordras icke fastställelse. Kalf efter renko, försedd med

afbrottsmärke, skall märkas med egarens faststälda märke.

⁹ §•

1.

Märkning af de under året födda renkalfvar skall vara verk­

stad före den 15 oktober. Försittes denna tid, ege ordningsmannen

inom lappbyn, der han finner det lämpligen kunna ske, på den försum­

liges bekostnad låta verkställa renmärkningen.

2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, bland sin hjord

annans renko med omärkt kalf, vare han pligtig att mot godtgörelse

af egaren märka kalfven med moderns märke eller, om detta är afbrotts­

märke eller aflyst märke, och han eger kännedom om egarens faststälda

märke, med detta senare.

3.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt

ren eller omärkt kalf, som icke följer modern, skall djuret öfverlemnas

till och omhändertagas af ordningsmannen samt nedslagtas och för­

säljas eller ock lefvande försäljas samt med nye egarens märke förses.

Af medel, som genom försäljningen inflyta, erhålle ordningsmannen

skälig godtgörelse, hvarefter återstoden tillfaller lappbyn.

10

§.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, hvars märke

blifvit förstördt eller förfalskadt, skall renen omhändertagas och vårdas

af ordningsmannen eller den lapp, han derom anmodar. Dylik ren

skall derefter vid tillfälle, då lapparne i trakten mera allmänt samlas,

för dem till granskning uppvisas. Finnas dervid sannolika skäl för att

renen tillhör uppgifven renegare, ege denne återtaga renen mot erläg­

gande af skälig skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat

fall skall renen genom ordningsmannens försorg nedslagtas och försäl­

jas, samt med inflytande försäljningsmedel så förfaras, som i 9 § sägs.

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

11

§•

1. Den, som vid märkning af egna renar eller af renar, som lian

bär under sin vård, begagnar märke, som ej blifvit af häradsrätten för

renegaren faststäldt, i annat fall än i 8 § här ofvan sägs, eller märke,

som är aflyst, straffes med böter från och med tjugufem till och med

tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till hvilken han icke

är egare, dömes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till

böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

3. Den, som i det fall, hvarom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärk­

ning begagnar annans faststälda renmärke, innan detsamma blifvit för

honom vid häradsrätten registreradt, eller som underlåter den i 6 §

2 mom. föreskrifna anmälan till registrering, böte från och med fem

till och med femtio kronor.

12

§.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Vesterbottens eller Jemtlands

län oarbetad renhud, hvarå öronen blifvit bortskurna eller renmärket

eljest förstördt, och kan han ej visa, att renmärket blifvit utan bedräglig

afsigt borttaget eller förstördt, eller att huden blifvit märkt på sätt i

3 mom. sägs, böte från och med fem till och med etthundra kronor,

der han ej efter allmän lag straffas för oloflig åtkomst af godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Vester­

bottens läns lappmarker eller renbetesfjellen i Jemtlands län anträffas

forslande kött af slagtad ren utan tillhörande renhud under sådana för­

hållanden, att antagas kan, det köttet föres från slagt ute å mark.

3. Hud och kött, hvarom ofvan förmäles, må af allmän åklagare

eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas. Huden skall

medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att deraf tydligen kan

ses, att den varit föremål för beslag. Varder den, från hvilken beslaget

gjorts, i saken fäld, skall det beslagtagna godset eller, om det är såldt,

dess behållna värde tillfalla beslagaren; finnes särskild angifvare, tage

han hälften deraf.

4. ’ Inom Norrbottens eller Vesterbottens läns lappmarker eller

renbetesfjellen i Jemtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är

sagdt, göras å hud eller kött efter slagtad ren, som finnes doldt eller

23

undanstucket å plats, den der ej kan såsom vanligt förvaringsställe

anses, såsom i lada, i höstack eller ute å mark. Sålunda verkstäldt

beslag läte beslagaren ofördröjligen kungöra i socknens kyrka, och

ege den, som vill göra anspråk å godset, inom en månad derefter an­

mäla sig bos beslagaren samt, der hans rätt icke finnes ostridig, in­

stämma denne senast till det ting, som infaller näst efter en månad

från det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som stämde ej

visa sin rätt till godset, gånge med detsamma eller dess behållna värde

som ofvan är sagdt.

5. Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för vederbörande måls­

egande att, der någon fälles till ansvar efter allmän lag för oloflig åt­

komst af gods. som enligt förestående bestämmelser blifvit taget i be­

slag, tillgodonjuta den rätt till godset eller dess behållna värde, som

lagligen må honom tillkomma.

13 §.

Öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare inför allmän

domstol. I fall, som i 11 § 2 mom. sägs, ege åklagaren tala i saken

jemväl i fråga om skadestånd, hvilket i ty fall skall tillfalla den lappby,

dit renen kan antagas hafva hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

15 §.

Hvad i denna lag stadgas om märkning af ren samt fastställelse

och registrering af renmärke skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga

om renar, som med vederbörande jordegares samtycke året om föras

på bete nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län. Fastställelse å

sådant renmärke sökes vid häradsrätten i den ort; der renarne föras

på bete, och lemne häradsrätten andra renegare i orten, som kunna

vara vid rätten tillstädes, äfvensom länsmannen tillfälle att yttra sig

öfver märket.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 56.

24

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1899.

De i 1 § och 9 § 3 mom. gifna bestämmelser äro icke tillämpliga å

renar, tillhörande sådana bofaste, hvilka jemlikt lagen denna dag om

de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige allenast under fem år

efter det lagen trädt i kraft ega rätt till bete för renar.

Har, då denna lag träder i kraft, renegare, som i 1 eller 15 § om-

förmäles, flera faststälda renmärken, åligger honom att inom ett år

derefter hos häradsrätten till registrering anmäla det af märkena, som

han för framtiden vill begagna. Underlåter han det, eller begagnar

han efter det registrering skett vid renmärkning annat märke än det

sålunda registrerade, böte från och med tjugufem till och med

tvåhundra kronor. A förut faststäldt märke, som tillhör annan renegare,

än i 1 eller 15 § sägs, eller som icke blifvit i anledning af anmälan,

som här stadgas, registreradt, anses fastställelsen hafva förfallit sedan

fem år förflutit från det lagen trädde i kraft, der ej märket blifvit på

sätt i 6 § 1 mom. sägs för ny egare registeradt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o .56.

25

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

,

hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

fredagen den 12 november 1897

i n är varo af:

Hans excellens herr statsministern

B

oström

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve

D^ouglas,

Statsråden: herr friherre

Å

kerhielm

,

WlKBLAD,

G^illjam,

friherre R^appe,

C

hristerson

,

A^nnerstedt,

^von K^rusenstjerna,

grefve W^achtmeister.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet:

Den af Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 1 april 1895 för revi­

sion af gällande lagbestämmelser angående de svenska lapparnes rätt

till renbete i Sverige och angående renmärken förordnade komités

underdåniga skrifvelse den 27 maj 1896, hvarmed öfverlemnats förslag

till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag

om renmärken, jemte motiv till omförmälda lagförslag samt inom komitén

afgifna särskilda yttranden äfvensom de vid komiténs sammanträden i

orterna och med lappfogdarne förda protokoll.

Efter att hafva redogjort för handlingarnes hufvudsakliga innehåll

anförde departementschefen:

Bih. till Riksd. Prot. 1898.

1 Rami. 1 Afd. 36 Iläft.

4

26

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 56.

»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes af den lemnade redogörelsen

inhemta, har komiténs ordförande icke biträdt förslaget att med en

månad — oktober — inskränka den tid, under hvilken lapparne skulle

få utöfva den dem tillkommande sedvanerätt att vintertiden flytta på

enskildes mark nedom odlingsgränsen i Vesterbottens län och utom

renbetesfjellen i Jemtlands län. På de af honom anförda skäl synes

enligt min uppfattning en sådan inskränkning i denna rätt icke böra

vidtagas. Vid detta förhållande och då jag i hufvudsak instämmer i

hvad af honom vid 2 § i förslaget om de svenska lapparnes rätt till

renbete i Sverige blifvit anfördt mot den deri upptagna bestämmelsen

om rätt för den, som kan af renarne lida skada, att erhålla handräck­

ning till dödande af de renar, som under sommaren anträffas qvar-

lemnade å mark utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

och renbetesfjellen i Jemtlands län, synas mig de två första paragraferna

i sistnämnda förslag böra jemkas i öfverensstämmelse med de af denna

reservant uttalade åsigter. Härförutom torde de i 14 —17 .§§ i nämnda

förslag förekommande föreskrifterna angående omfånget af lapparnes

skadeersättningsskyldighet lämpligen kunna affattas i öfverensstämmelse

med samme reservants förslag såsom enligt min uppfattning lättfattligare

och mindre afvikande från hittills i fråga om denna ersättningsskyldig­

het gällande lagbestämmelser.»

I öfverensstämmelse med hvad sålunda af mig blifvit uttalad!, har

jag låtit vidtaga ändringar i komiterades förslag till lag om de svenska

lapparnes rätt till renbete i Sverige; och torde öfver det sålunda ändrade

förslaget samt öfver komiterades förslag till lag om renmärken, hvilka

förslag under litt. A och B finnas fogade vid detta protokoll, högsta

domstolens yttrande, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

genom note ur protokollet infordras.»

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna

bifall.

Ex protocollo:

Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

27

Bilaga litt. A.

Förslag

till

Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige.

1 §•

1. Lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar

*■ under hvarje tid af året inom Norrbottens och Vesterbottens läns lapp­

marker ofvan odlingsgräusen och å sådan mark nedom samma gräns,

som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid af-

vittringen förklarats utgöra renbetesland eller af ålder varit såsom

sådant land använd, samt inom Jemtlands län å renbetesfjellen, hvar­

under inbegripas såväl de vid afvittringen för lapparne afsätta ren-

betesfjell som ock de till utvidgning af dessa fjell sedermera upplåtna

områden.

2. Å annan mark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lapp­

marker, än ofvan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker

och renbetesfjellen i Jemtlands län, hvilka lapparne efter gammal sed­

vana hafva besökt, ega lapparne jemväl att uppehålla sig med renarne,

dock endast under oktober, november, december, januari, februari,

mars och april månader, för så vidt icke antingen aftal träffats med

vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparne att uppe­

hålla sig der under annan tid af året, eller ock ovanliga väderleks­

förhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra åter­

flyttning om våren.

3. Der lapparne efter ty nu är sagdt äro berättigade att uppe­

hålla sig med sina renar, ega de att under iakttagande af de i denna

lag meddelade bestämmelser begagna sig af land och vatten till under­

håll för sig och renarne.

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

2

§•

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, der han icke eger

under någon tid af året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. om-

förmäles, under tid, då rätt till vistelse der icke är honom medgifven,

böte från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

3 §.

I Norrbottens och \ esterbottens läns lappmarker samt å renbetes-

fjellen i Jerntlands län ega lapparne att till eget behof utan betalning

använda skogen. Å sådana områden i nämnda lappmarker, der lapparne

enligt hvad i 1 § 2 mom. sägs ega uppehålla sig endast viss tid af

året, må de icke för uppförande eller ombyggnad af bostad, visthus

eller stängsel taga växande träd annorlunda än efter anvisning eller

utsyning, som skall kostnadsfritt lemnas dem af vederbörande skogs-

betjent; dock ega lapparne, der stängsel vid deras visten blifvit olofli­

gt11 bortfördt eller gjordt obrukbart, att till uppförande af nytt stäng­

sel utan anvisning eller utsyning taga äfven växande träd.

A de trakter utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

samt renbetesfjällen i Jemtlands län, der lapparne enligt 1 § 2 mom.

ega uppehålla sig med sina renar, må lapparne taga endast torra träd

och vindfällen, en och videbuskar samt, för tillfälliga behof, å utmark

växande löfträd. Der skogen tillhör staten, erlägges härför ingen be­

talning. Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen

samt en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande

löfträd, som lapparne taga ur sådan skog, skall deremot, der egaren

det påfordrar, gifvas en billig ersättning, som i brist af åsämjande be­

stämmes af tre gode män, af hvilka hvardera parten utser en och dessa

tillkalla den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller

kunna de utsedde ej enas om valet af den tredje, ege kronofogde,

lappfogde eller länsman att på begäran i stället utse god man. Emot

gode männens beslut må talan ej föras.

4 §■

Lapp, som tager mera virke än till hans eget behof erfordras, eller

som öfverträder det i 3 § gifna förbud att utan anvisning eller utsy­

ning taga växande träd, straffes med böter från och med fem till och

^{med femtio kronor, der ej förseelsen är straffbar} efter

allmän lag.

29

Virke, som lapparne vid sina visten lagligen användt till kåtor,

stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan lapparnes

samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som

bryter häremot, straffes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag,

med böter från och med fem till och med femtio kronor.

5 §•

Lapparne må icke förmenas att flytta med sina renar emellan de

åt dem till renbete upplåtna områden; vare dock skyldiga att vid flytt­

ning öfver enskild mark taga väg, der minsta skada förorsakas; och

ege Konungens befallningshafvande att, der tvist uppstår, bestämma

hvar flyttningsväg må tagas.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af häg-

nader må lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande

äro för dem behöfliga.

6 §•

De trakter, der lapparne efter ty i 1 § 1 inom. sägs ega uppe­

hålla sig under hvarje tid af året, skola indelas i lappbyar. Inom

lappby må ej andra lappar under maj, juni, juli, augusti och september

månader uppehålla sig med sina renar än de, hvilka sjelfva erhållit

rätt dertill, eller hvilkas förfäder tillhört lappbyn eller egt rätt att

vistas inom dess område. Den, som bryter häremot eller eljest upp­

såtligen eller genom grof vårdslöshet förorsakar, att hans renar under

nämnda tid inkomma på främmande lappbys område, böte från och

med fem till och med tvåhundra kronor.

Konungens befallningshafvande ege att, efter det de lappar, hvil­

kas rätt är i fråga, så ock lappfogde blifvit hörda, verkställa indel­

ningen i lappbyar äfvensom vidtaga den ändring i verkstäld indelning,

som af omständigheterna påkallas.

7 §’

Ej må lapp med sina renar flytta från en lappby till annan utan

att håfva dertill erhållit tillstånd på sätt här nedan sägs. Ansökning

om dylikt tillstånd ingifves till Konungens befallningshafvande i det

län, dit den lappby hörer, till hvilken inflyttning ifrågasättes, och skall

sökanden dervid foga uppgift om antalet af de renar, med hvilka han

vill inflytta, samt afklipp af renmärke, som är renarne åsatt, öfver

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 56.

SO

Kongl. Mctj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

ansökningen läte Konungens befallningshafvande höra lapparne i denna

by, infordre ock från kronobetjening och lappfogde fullständig utred-

ning, huruvida utrymmet i lappbyn medgifver inflyttningen. Finnes

utrymme och pröfvas inflyttningen lämpligen kunna ske, meddeie

Konungens befallningshafvande sökanden rätt att inflytta; skolande Konun­

gens befallningshafvande, der lapp, hvilken sålunda erhållit rätt till in­

flyttning, förut tillhört lappby inom annat län, underrätta Konungens

befallningshafvande i detta län om det beslut, hvarigenom inflyttningen

blifvit beviljad.

8

§•

Befinnes inom en lappby antalet renar vara större, än lägenheten

medgifver, så att betet ej för dem alla blifver tillräckligt eller skada å

bofastes egor förorsakas, och finnas inom lappbyn renar, tillhörande

andra än lappar, må Konungens befallningshafvande, efter det lapparne,

kronobetjeningen och lappfogden blifvit hörda, förordna, att så stort

antal af dessa renar, som pröfvas för ändamålet nödigt, inom viss före­

lagd tid från lappbyn afföres, vid äfventyr att renarne af lappbyns ord­

ningsman omhändertagas och lefvande eller slagtade för lappbyns räk­

ning försäljas. Närmare föreskrifter i fråga om verkställighet häraf

meddelas af Konungens befallningshafvande, som dervid har att tillse,

att genom den föreskrift^ åtgärden icke någon renegare framför andra

oskäligt betungas.

Finnes, sedan alla renar, tillhöriga andra än lappar, från lappbyn

a Iförts, utrymmet ändå otillräckligt för de återstående renarne, ege

Konungens befallningshafvande att, efter det lapparne såväl i denna

lappby som i den eller de lappbyar, dit inflyttning kan ifrågakomma,

blifvit hörda, och erforderlig utredning i öfrigt åstadkommits på sätt i

7 § sägs, hänvisa en eller flere lappar till närmaste lappby, der ut­

rymme tinnes och dit inflyttning utan olägenhet kan ske. Skall på

grund af bristande utrymme någon hänvisas till annan lappby, ege de

lappar företrädesrätt att qvarstanna, som sjelfva eller hvilkas förfäder

längst tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt till bete för

sina renar, dock att härvid afseende äfven må fästas å det antal renar,

en hvar lapp har under sin vård, och det utrymme, som genom flytt­

ningen skall beredas eller som inom annan lappby finnes.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta

till annan lappby, förelägge Konungens befallningshafvande honom vid

vite att inom viss tid hafva verkstält flyttningen. Tredskas lapp att

fullgöra hvad honom sålunda blifvit ålagdt, ege Konungens befallnings-

hafvande fälla honom till vitet samt förelägga honom ny tid och för­

höj dt vite.

Har lapp, hvilken blifvit fäld till vite, då vitet skall uttagas under

sin vård renar tillhörande annan, må jemväl dessa renar tagas i mät för

vitets gäldande, så framt lappen fortfarande vistas inom den lappby,

hvarifrån han skolat afflytta eller, derest han flyttat till annan lappby,

ej visas kan, att renarne icke voro under hans vård, när vitet honom

förelädes.

9 §•

För hvarje lappby skall finnas en byordning, innehållande, i den

mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för ren­

skötselns bedrifvande inom byn eller eljest angående förhållandet mellan

lapparne inbördes, såsom om:

fördelning af sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i ötrigt

af betesrättens utöfning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt

hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, urskiljning af främmande renar

eller annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslagt, särskildt vid nedslagt-

ning af omärkta renar eller af renar, hvilkas märken blifvit förstörda

eller förfalskade, äfvensom vid försäljning af dylika slagtade eller lefvande

renar, så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i 10 § af lagen

om renmärken sägs, af renar, hvilkas märken blifvit förstörda eller

förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning af annans

ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ordningsman

för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar eller

med renar, hvilkas märken blifvit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och redovisning af lappbyn gemensamt till­

höriga medel; samt

sättet för öfverläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn

gemensamt.

Sedan lapparne inom byn lemnats tillfälle att uppgöra förslag till

byordning, deri jemväl må stadgas vite af två till etthundra kronor för

underlåtenhet att ställa sig i byordningen'|meddelade föreskrifter till

efterrättelse, ege Konungens befallningshafvande efter kronobetjeningens

och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen till efter­

lefnad utfärda.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

31

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

10

§.

I hvarje lappby skola de renskötande lapparne vid sammanträde,

som i enlighet med Konungens befallningshafvandes förordnande hålles

inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger, utöfver hvad i denna lag och lagen om

renmärken finnes honom särskild! uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppe­

hållsställen under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle

visa sig, att andra än de lappar, som tillhöra byn, sommartiden föra

renar på bete inom dess område, derom göra anmälan hos lappfogde

eller länsman;

att tillhålla lapparne att noga bevaka sina renar, samt att söka

utreda, genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada å bofastes

egor blifvit förorsakad;

att vaka öfver efterlefnad af lagen om renmärken och af den för

lappbyn faststälda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla

förseelser deremot;

att jemväl i öfrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och

hos lappfogde eller länsman anmäla, när något deremot stridande före­

kommer;

att vid uppkommande tvister såväl emellan lapparne och de bofaste

som ock emellan lapparne inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar

skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att

närvara vid de in antals skri fn i ngar, uppbördsstämmor eller andra allmänna

sammanträden, som hållas med lapparne, och dervid, när så erfordras,

förete den i 11 § omförmälda längd öfver antalet renar inom lappbyn;

samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman

å tjenstens vägnar sådant påfordrar, lemna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för en tid af sex år, med rätt för den utsedde

att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall afgå från befatt­

ningen. Till Konungens befallningshafvande skall lappfogde eller läns­

man ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste

uppehållsställen, som blifvit inför honom till ordningsmän utsedde, jemte

utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de valde, om de

befinnas lämplige, utfärde Konungens befallningshafvande förordnande

och läte derom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens

33

befallningshafvande ege ock, när så pröfvas skäligt, före tjenstgörings-

tidens utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd som

tjensteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

För hvarje lappby skall vid sammanträde, som i enlighet med

Konungens befallningshafvandes förordnande årligen hålles inför lapp­

fogde eller länsman, efter lapparnes uppgifter eller, der enighet ej kan

vinnas, efter bestämmande af ordningsmannen och, om lapparne det

önska, två vid tillfället utsedde lappar upprättas eu längd, upptagande

antalet renar tillhörande hvarje särskild lapp inom lappbyn äfvensom

hvarje annan person, som har renar i vård hos sådan lapp. Derest

lappbys område till någon del utgöres af eller ingår i sådant skadeer-

sättningsområde, som i 17 § omförmäles, skall särskild längd för sådan

del af lappbyn upprättas. Längden, som bör till rigtigheten bestyrkas

af ordningsmannen och två vid sammanträdet närvarande lappar, länder

sedermera, intill dess ny längd blifvit på enahanda sätt upprättad, till

efterrättelse i de fall, då enligt denna lag eller byordning lapparnes

rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet renar, så vida ej

styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall eller af annan

tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Af längden upprättas två exemplar, af hvilka det ena förvaras af ord­

ningsmannen och det andra insändes till Konungens befallningshafvande.

12 §.

Lapp, som med renar flyttar utom den socken, der han har sitt

hemvist, skall för hvarje socken, som under flyttning af honom besökes,

senast åtta dagar efter det han dit, ankommit anmäla sig hos länsmannen

i distriktet och dervid uppgifva namn och hemvist samt, om han har

andras renar under sin vård, egarne till dessa renar; egande lappen att

genast utan ersättning erhålla bevis om anmälningsskyldighetens full­

görande.

Konungens befallningshafvande ege, om det finnes nödigt, förordna

en eller flere andra personer inom hvarje socken, bosatta å platser, som

ligga i lapparnes flyttningsväg, att mottaga anmälan som här sägs och

utfärda bevis deröfver, och skall i sådant fall underrättelse om de för­

ort.

till infall. F

iol

1838.

1 Sami. I Afd. 36 lJäft.

6

34

ordnades namn och bostad årligen intagas i länskungörelserna. Uppgifter,

hvilka af sådan person mottagas, skola af honom så fort ske kan öfver-

lemnas till länsmannen, hvilken det åligger att öfver samtliga inkomna

uppgifter föra dagbok.

Försummar lapp att göra anmälan, som i denna § sägs, eller lemnar

han veterligen origtig uppgift, straffes med böter från och med fem

till och med femtio kronor.

13

§•

Varder å trakt, der lappar, som flytta emellan Sverige och Norge,

uppehålla sig med sina renar, antalet renar vintertiden större, än trakten

väl kan mottaga, och blifver förty, enligt förordningen don 6 juni 1883

rörande de lappar, som med renar flytta emellan de förenade konunga­

rikena Sverige och Norge, af Konungen bestämdt, att distriktsindelning

i sådan trakt eller anmälningsskyldighet för norska lappar, som dit in­

flytta, bör ega rum, skall hvad i nämnda förordning i sådant hänseende

stadgas tillämpas äfven på svenska lappar i den utsträckning Konungen

förordnar.

14 §.

j. >'•/:<_( '.i-':'

" it-. ::

•..•••

; . , ... . •,

;i

; _ .

1. Förorsaka lapparnes renar ofvan odlingsgränsen i Norrbottens

eller Vesterbottens läns lappmarker under juni, juli och augusti månader

eller å annan trakt under maj, juni, juli, augusti och september månader

skada å växande eller utskuren, men ej bergad, gröda på åker, äng

eller sådana utängsslåtter, hvilka antingen äro inhägnade eller, utan att

vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst brukade och dertill

brukas, samt genom hässjor, diken, rödjning eller på annat sätt tyd­

ligen framträda såsom utängsslåtter, skall skadan ersättas af egaren

eller egarne till de renar, genom hvilka skadan skett.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å annan tid än der förmäles,

skall skadan ersättas af renarnes egare, så framt den, hvilken vården

om renarne ålegat, uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet vid renarnes

bevakning varit till skadan vållande.

3. Sker genom lapparnes renar skada å annan utmark än utängs­

slåtter, hvarom här ofvan sägs, och egde ej lapparne att, när skadan

skedde, å den utmark uppehålla sig med sina renar, skall skadan af

renegaren ersättas, när den, som haft renarne i vård, vållat skadan

genom uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes bevakning.

Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition Pf.-o 56.

Kong!.. Maj;ts Nåd. Proposition N:ö 56.

35

15 §.

1. För skada, som inom Norrbottens och Vesterbottens läns lapp­

marker af renar förorsakas på bergadt hö, hvilket icke blifvit infördt i

lada utan lemnats utestående å mark i stack eller hässja, vare egaren

ej berättigad till ersättning i annat fall, än då skadan tillkommit med

uppsåt eller genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning. Sker

skadan inom annan trakt under tid, då lapparee ega med renar vistas

å trakten, vare lag samma.

2. Har utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker bergadt

hö lemnats utestående å tid, då lapparne icke egde att å trakten uppe­

hålla sig, skall skada, som derå af renar förorsakas, ersättas af renegaren,

ändå att den ej tillkommit på sätt i nästföregående mom. sägs.

3. Finnes å viss trakt i följd af brist på virke eller af annan orsak

uppförande af lador blifva för den bofasta befolkningen oskäligt be­

tungande, ankomme på Konungen att förordna, att å den trakt ersätt­

ning skall utgå för all skada, som af renar förorsakats å bergadt hö i

stack eller hässja, derest stacken eller hässjan varit försedd med sådant

stängsel, som af Konungen förordnas.

16 §.

Lapp, hvilken uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet vid bevak­

ningen af sina renar vållat, att renarne gjort skada, som enligt 14 eller

15 § skall ersättas, böte derjemte för hvarje gång från och med fem

till och med tvåhundra kronor, der ej förlikning träffats om skadans

ersättande, eller den ersättningsskyldige låtit bero vid utmätning för

ersättningens belopp, som i 19 § sägs. För gäldande af de böter,

som sålunda kunna ådömas renvaktare, ansvare egaren till de renar,

genom hvilka skadan åstadkommits.

17 §.

Åro inom en trakt, som efter hvad i 1 § 1 mom. sägs får i sin

helhet eller till någon del af lapparne begagnas till sommarbete för

deras renar, betesmarkerna så belägna, att de renar, som der föras på

bete, kunna antagas komma att, der bevakning saknas, under betestiden

ströfva omkring i hela trakten, och äro omständigheterna i öfrigt så­

dana, att skada, som inom trakten af renar göres å den bofasta befolk­

36

ningens egor, kan antagas icke hafva blifvit förorsakad af renar, till­

hörande andra lappar än dem, som uppehålla sig inom trakten, kan

denna förklaras skola utgöra ett skadeersättningsområde, inom hvilket

de lappar, som der med sina renar uppehålla sig, skola i de fall nedan

sägs vara underkastade gemensam ansvarighet för skada, som af renarne

tillskyndas den bofasta befolkningens egendom. Konungen bestämmer,

hvilka trakter skola förklaras utgöra särskilda skadeersättningsområden,

och fastställer gränserna för ett hvart af dem.

Sker inom skadeersättningsområde skada af den beskaffenhet, hvarom

i 14 § 1 mom. eller i 15 § 2 eller 3 mom. sägs, och kan ej utrönas,

genom hvilkens eller hvilkas renar skadan blifvit förorsakad, åligger

ersättningsskyldigheten de lappar, hvilka uppehålla sig med sina renar

inom skadeersättningsom rådet, och varde ersättningsbeloppet jemte syne-

och rättegångskostnader dem emellan fördelade i förhållande till det

antal renar, hvarmed en hvar af dem tillhörer området. Om vid den tid,

då skadan skedde, renar tillhörande andra än de lappar, som tillhöra

området, der uppehöllo sig, skola äfven dessa lappar i förhållande till

antalet af sådana renar i ersättningen deltaga. Visar lapp, förr än

förlikning träffats eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit för-

öfvad af hans renar, vare han från deltagande i ersättningen fri.

18 §.

Hålla flere lappar sina renar tillsammans i en hjord och sker skada

af renar, som höra till hjorden, vare, der ej utrönas kan, genom hvit-,

kens renar skadan blifvit föröfvad, desse lappar pligtige att i för­

hållande till det antal renar, en hvar af dem har i hjorden, ersätta

skadan jemte syne- och rättegångskostnader.

19 §.

Fordrar någon ersättning för skada, som förorsakats af lapparnes

renar, ege .han att för syn och värdering å skadan utse dels för egen

räkning en god man dels för lapparnes räkning en af de personer,

som, på sätt i 20 § sägs, hafva i uppdrag att inom trakten tjenstgöra

såsom gode män å lapparnes sida, hvarefter desse båda, eller, om de

ej kunna enas om valet, kronofogde, lappfogde eller länsman utse en

tredje god man. Desse gode män skola, på kallelse af den bland dem,

som utsetts för sökandens räkning, sammanträda å stället, der skadan

skett, samt, såvidt möjligt är, åstadkomma och i protokoll intaga nog­

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

37

grann utredning om skadans uppkomst och beskaffenhet, om tiden, då

den kan antagas hafva skett, så ock om annat, som gode männen

kunna finna lända till utredning i saken, och skola gode männen der­

jemte efter bästa förstånd och öfvertygelse i penningar uppskatta

skadan; börande gode männen, som jemväl ega bestämma skälig syne-

kostnad, vid förrättningen hafva sin uppmärksamhet fästad derå att den

frånvarandes rätt icke förnärmas.

För det belopp, hvartill skadan af de fleste gode männen upp­

skattats, äfvensom för synekostnad, hvilken gode männen bestämt, må

utmätning ske hos lapp, som medgifver, att lian är skyldig ersätta

skadan. Har den ersättningsskyldige före synen bjudit skadeersättning,

ej understigande hvad gode männen bestämt, stånde sökanden sjelf

synekostnaden.

Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för den, som undergått ut­

mätning, att i fråga om ersättningens belopp söka domaren, eller för

den, som lidit skada, att, der han ej låtit saken gå till utmätning,

instämma sitt ersättningsanspråk till domstol; skolande i förstnämnda

fall talan anhängiggöras inom ett år från utmätningsdagen.

20

§.

Inom hvarje lappby skola lapparne vid sammanträde, som omför-

mäles i 11 §, årligen inför lappfogde eller länsman välja för hvarje

trakt, som efter hvad erfarenheten visat företrädesvis är utsatt för

skadegörelse af renar tillhörande lappbyn, så många bland den bofasta

befolkningen eller bland lappar med stadigt hemvist inom trakten, som

Konungens befallningshafvande bestämmer, att under tiden till nästa

val tjenstgöra såsom gode män vid fall, som i 19 § sägs. Underlåta

lapparne att välja, anmäles sådant af lappfogden eller länsmannen hos

Konungens befallningshafvande, som i lapparnes ställe utser gode män.

Förteckning å de utsedde intages i länskungörelserna.

21 §.

Talan mot samtliga lappar inom ett skadeersättningsområde om

sådan gemensam ansvarighet, som stadgas i 17 §, anhängiggöres mot

ordningsmannen i den lappby, till hvilken lapparne höra; egande ord­

ningsmannen att- föra talan i målet på vederbörande lappars vägnar

samt att, om skäl dertill finnes, å lapparnes vägnar ingå förlikning

angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

38

Tilltror ordningsmannen sig kunna visa, genom hvilkens eller hvilkas

renar skada blifvit förorsakad, eller att jemte de till skadeersättnings-

området hörande lappar äfven andra böra ansvara för skadan, ege han

att låta instämma den eller de skyldiga eller i senare fallet dem, mot

hvilka anspråk väckes om deltagande i ersättningen, på det de må

sjelfva svara i saken.

Ådömes flere lappar ersättningsskyldighet efter 17 §, skall i domen

för en hvar fastställas, huru mycket han har att gälda.

22 §.

Lappar, hvilka efter hvad i 17 § sägs blifvit dömda till ansvarig­

het för inträffad skada eller ingått förlikning om erläggande af ersätt­

ning, vare oförhindrade att, i händelse kännedom sedermera erhålles,

att skadan är föröfvad af renar tillhörande någon annan, eller att andra

lappar vid den tid, då skadan skedde, haft renar inom skadeersättnings-

området och sålunda böra deltaga i ersättningen, väcka talan om godt-

görelse för hvad de erlagt eller för den del deraf, som belöper på

andra lappar, dock, der ersättningen bestämts genom förlikning, ej

utöfver det belopp, hvartill skadan blifvit vid syn värderad, med tillägg

af synekostnaden. Sådan talan må ej anhängiggöras senare än ett år

efter det laga kraft eggande utslag fallit eller förlikning träffats angående

skadeersättningens utgifvande.

23 §.

Den, som olofligen fäller eller misshandlar lapparnes renar eller

uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att renarne genom

skrämskott, af hundar eller på annat sätt ofredas på tillåtna uppehålls­

ställen, eller söker att fördrifva dem derifrån, straffes, der ej förseelsen

är efter allmän lag straffbar, med böter från och med fem till och med

tvåhundra kronor; ersätte ock skadan.

Lag samma vare, der någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet

förorsakar, att vid skogsafverkning renar skadas eller dödas genom

fällning af träd. Har vid arbetet anstäld person gjort sig dertill skyl­

dig, vare jemväl den, för hvars räkning afverkningen sker, ansvarig

för skadans ersättande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, vare hundens egare

pligtig ersätta skadan, äfven om ofredandet skett utan någons uppsåt

eller vållande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

39

Under skada, som i denna § afses, skall förstås icke blott skada,

som tillfogats ren, utan ock, der i något af de angifna fallen renhjord

blifvit skingrad, kostnad och besvär, som uppkommit för renhjordens

hopsamlande, äfvensom skada, som renarne genom skingringen kunna

hafva förorsakat.

24

§.

. ;..

Under tid, då lappar med renar uppehålla sig å trakt, der de

enligt denna lag då ega vistas, skola samtliga i trakten befintliga, den

bofasta befolkningen tillhöriga hundar vara försedda med halsband ut­

visande egarens namn och bostad. Hundar, som kunna jaga ren, skola

derjemte hållas bundna, då de icke användas till jagt. Öfverträdelse

häraf straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Hund, som anträffas jagande ren på tillåtet uppehållsställe, må sak­

löst dödas.

25 §.

1. När i denna lag talas om lapparnes renar, förstås dermed icke

allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka de, på sätt här nedan

sägs, eg a taga under sin vård.

2. Vid begagnande af sin rätt till renbete enligt denna lag må,

med det undantag, som i 3 mom. sägs, lapp icke hafva under sin vård

renar, hvilka tillhöra annan än lapp. Anträffas under lapps vård eller

eljest inom lappbys område renar tillhörande andra än lappar, vare

dessa renar förbrutna till lappbyn, och ege ordningsmannen att för byns

räkning omhändertaga och lefvande eller slagtade försälja dylika renar.

3. Lapp inom Norrbottens län, som uteslutande sysselsätter sig

med renskötsel, må tills vidare vid begagnande af sin rätt till renbete

enligt denna lag hafva under sin vård jemväl renar tillhörande annan

än lapp, derest renegaren är bosatt inom länets lappmark och der eger

eller brukar jordbruksfastighet. Upphör sådan renegare att ega eller

bruka jordbruksfastighet inom länets lappmark, åligger det honom att

inom ett år derefter hafva afhändt sig renarne, vid äfventyr att de­

samma må omhändertagas af vederbörande ordningsman, som med dem

förfar på sätt i 2 mom. sägs.

4. Renegare, hvilken lemnat renar i vård åt lapp, har i fråga om

dessa renar enahanda förpligtelser enligt denna lag, som lappen för

sina renar.

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

26 §.

1. Der underhåll af renar å något visst område pröfvas för den

jordbrukande befolkningen vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen

förordna, att det område ej vidare må till sådant ändamål begagnas,

mot det att erforderlig betesmark anvisas lapparne på annan land­

sträcka, som dertill finnes tjenlig.

2. Har den i 1 § lapparne medgifna rätt att sommartiden föra

renar på bete å visst område nedom odlingsgränsen i Norrbottens och

Vesterbottens läns lappmarker visat sig medföra synnerlig olägenhet

för den jordbrukande befolkningen i trakten eller vara hinderlig för

odlingens fortgång, ankomme på Konungen att förordna, att dylikt om­

råde ej vidare må till sommarbete för renar begagnas; börande i sådant

fall, der det finnes nödigt, annat sommarviste anvisas de lappar, som

dittills haft dylikt viste å området.

27 §.

Der det pröfvas nödigt för samfärdselns uppehållande, ege Konungens

befallningshafvande förordna, att vissa områden vid färdväg ej må be­

gagnas till annat bete för renar än det, som ifrågakommer under flytt­

ning eller annan färd å vägen, så ock att viss trakt omkring kyrka,

tingsstad eller marknadsplats ej må användas till annat bete för renar

än för deras korrenar, som besöka sådan plats. Öfverträdelse af sådant

förordnande straffes med böter från och med tjugufem till och med

tvåhundra kronor.

;

' 28

§•

Lapparne äro berättigade att till jagt och fiske betjena sig af land

och vatten icke allenast å sådana områden, der de enligt hvad i 1 § 1

mom. sägs ega vistas hvarje tid af året, utan äfven å annan utmark

inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker under den tid de

ega att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar.

29 §.

; ■

...

Ej må å de områden, som blifvit till lapparnes uteslutande begag­

nande anvisade, bete, slåtter, jagt eller fiske af lapparne till annan upp­

låtas. Sker sådan upplåtelse, vare den ogild.

41

Varder bete eller slåtter å dylikt område af lappande ej användt,

och finnes Tipplåtelse deraf tills vidare kunna ske utan intrång eller

skada för lapparne, ege Konungens befallningshafvande att mot lega

upplåta betet eller slåttern, intill dess behof deraf för lapparne åter

uppstår. Kan å dylikt område upplåtelse af rätt till jagt eller fiske ske

utan skada för lapparne, ege ock Konungens befallningshafvande att

tills vidare tillåta annan att emot afgift å området jemte lapparne ut­

öfva jagt eller fiske. På sådana områden, som upplåtits till utvidgning

af de vid afvittringen utsätta renbetesfjell i Jemtlands län, ma jemväl

inegor, som icke äro för lapparne behöfliga, utarrenderas. Vid ut­

arrendering af bete, slåtter eller inegor skall fästas det vilkor, att arren-

datorn sjelf må freda såväl växande som bergad gröda från intrång

af renar.

Innan upplåtelse, som ofvan förmäles, må ega rum, skola de lappar,

hvilka ega rätt att å området uppehålla sig med sina renar, i ärendet

höras. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt de be­

stämmelser, som gifvas af Konungen, användas till förmån för lapparne.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

30 §.

Varder kronan tillhörig mark, belägen utom Norrbottens och Vester-

bottens läns lappmarker samt renbetesfjellen i Jemtlands län, af Konungen

upplåten till renbete, ankomme på Konungen att bestämma det omfång

hvari, och de vilkor hvarunder rätt till bete och skogsfång, jagt och

fiske får af lapparne der utöfvas, äfvensom att förordna, till hvilken

lappby området skall räknas, eller om det skall utgöra särskild lappby.

31 §.

Pröfvar Konungen nödigt, att jord, som tillhör enskild, skall be­

gagnas antingen för det i 26 § 1 mom. omförmälda ändamål, eller för

att bereda lapparne vid de för dem afsätta områden tillgång till skogs­

mark eller bete eller till vägar öfver inegor emellan områdena, eller för

att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar, vare egaren

pligtig att afstå jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskom­

melse ej kan träffas, bestämmes enligt gällande förordning angående jords

afstående för allmänt behof.

Bih. till Piksd. Prat. 1898.

1 Sami. 1 Afd. 36 Haft.

0

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

32 §.

Lapp, som har renhjord under sin vård, vare pligtig att, då krono­

fogde, lappfogde eller länsman för verkställande af utmätning, ransak­

ning efter stulna renar eller annan laga orsak påfordrar renhjordens

hopsamlande, sådant verkställa.

33 §.

Öfver de af Konungens befallningshafvande utfärdade byordningar

äfvensom öfver de närmare föreskrifter eller åtgärder, hvilka det enligt

denna lag eljest tillkommer Konungens befallningshafvande att meddela

eller vidtaga, ege den, som anser sin rätt deraf förnärmad eller obe­

hörigen inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den tid, som

är bestämd för Överklagande af förvaltande myndigheters och embets-

verks beslut; skolande dock, der ej ändringssökandet derigenom varder

onyttigt, beslutet utan hinder af besvär gälla till efterrättelse, intill dess

annorlunda kan blifva vederbörligen förordnadt.

34 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Viten, ådörnda för öfverträdelse af byordning, tillfalla lappbyn. Saknas

tillgång till fulla gäldandet af böter eller viten, förvandlas de enligt

allmän strafflag.

35 §.

1. öfverträdelser af denna lag äfvensom af byordning åtalas vid

allmän domstol och höra, der ej annorlunda här nedan sägs, under

allmänt åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser, hvilka endast förnärma enskild

persons rätt, ma ej atalas af allmän åklagare, der ej målseganden an-

gifver dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande förseelser, om

hvilka i 23 § handlas. Har ren blifvit olofligen fäld eller misshandlad,

och är renen omärkt eller målseganden ej känd, ege allmän åklagare

utan angifvelse tala i saken, jemväl i fråga om skadestånd, hvilket i ty

fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hafva hört.

3. Förseelse, som är belagd med straff enligt 2 eller 16 §, må,

der den rörer enskild persons rätt, åtalas endast af målsegande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

43

36 §.

1. Hvad i denna lag stadgas gälle ej i fråga om renar, som med

vederbörande jordegares samtycke året om föras på bete nedom lapp-

marksgränsen i Norrbottens län. Egare af sådana renar vare pligtig att

om dem taga sådan vård, att de ej olofligen inkomma på annans egor.

Sker det ändå, böte enligt allmän lag och ersätte skadan.

2. Denna lag eger, så vidt den stadgar förpligtelser för lapparne

utöfver hvad förordningen den 6 juni 1883 rörande de lappar, som

med renar flytta emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge,

innehåller, icke tillämpning å norska lappar, som vintertiden uppehålla

sig i Sverige.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den............ ,

dock att stadgandena i 25 § 2 och 3 mom. ej skola ega tillämpning

förr än fem år derefter förflutit.

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 56.

Bilaga litt. B.

Förslag

till

Lag om renmärken.

1

§•

*'ii' . irj'1 *;

*

1

1"

i fT; • i,»

. j

:

^ _.

•,

Ren tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen denna dag

om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, skall vara försedd

med egarens af häradsrätten faststälda märke, anbragt i renens öron.

2 §•

Fastställelse å ren märke sökes vid häradsrätten i den ort, der ren­

egat, eller, om han icke sjelf är renskötande lapp, den lapp, som

vårdar hans renar, har sitt hemvist, och inlemne dervid sökanden ett

afklipp af märket om tolf centimeters bredd och tre centimeters höjd.

Häradsrätten läte de vid tinget närvarande ordningsmän och andra

lappar äfvensom länsmannen och lappfogden, der han är vid tinget till­

städes, taga kännedom om märket och derefter inför häradsrätten yttra

sig öfver detsamma.

Finner häradsrätten märket vara så inrättadt, som i 3 § sägs,

och möter ej heller i öfrig!, enligt denna lag hinder, fastställe härads­

rätten märket.

—

3 §•

Renmärke skall för att vinna fastställelse vara så inrättadt, att det

tydligt skiljer sig från andra inom tingslaget eller angränsande tingslag

förut faststälda renmärken, samt att detsamma ej lätt kan förändras

till sådant äldre märke, eller äldre märke förändras till likhet med det,

hvarå fastställelse sökes.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

45

4 §•

Renmärke må ej fastställas för annan renegare, än som i 1 § om-

förmäles, ej heller må renegare samtidigt hafva mer än ett faststäldt

renmärke.

%

5 §•

Vill den, som har faststäldt renmärke, icke vidare vid renmärkning

begagna detsamma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som aflyser

märket. Å ren, som då är försedd med dylikt märke, må detsamma

fortfarande bibehållas, men andra renar må ej dermed märkas. Ej må

utan förre egarens samtycke sådant märke för annan renegares räk­

ning fastställas innan fem år förflutit från det aflysningen skedde.

Har faststäldt märke under fem år icke varit vid renmärkning be-

gagnadt, anses fastställelsen hafva förfallit, ändå att aflysning ej skett,

och vare sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renegares

räkning.

6 §•

1. Har någon genom aftal eller på annat sätt förvärfvat rätt till

annans faststälda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna det­

samma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som, der hinder ej möter

enligt 4 §, för hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligge

honom att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla

sitt faststälda renmärke till registrering.

7 §•

Vid häradsrätten skall föras förteckning öfver de af häradsrätten

faststälda och registrerade renmärken jemte de renegare, för hvilkas

räkning fastställelsen eller registreringen skett. 1 förteckningen an-

märkes ock, när renmärke aflysts eller fastställelse derå visats hafva

förfallit. Under maj månad hvarje år skall utdrag ur nämnda förteck­

ning, omfattande tiden från och med maj månad föregående år till och

med april månads utgång under löpande året, insändas till Konungens

befallningshafvande i länet, som på lämpligt sätt offentliggör utdraget.

Närmare föreskrifter om förteckningarnas förande meddelas af

Konungen.

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

8 §•

öfvergår märkt ren genom laga fång till ny egare, må å den ren

bibehållas det redan anbragta märket, försedt, med sådant af ordnings­

mannen inom lappbyp gilladt afbrott, som kan vara erforderligt för att

skilja renen från andra renar med samma hufvudmärke. Å sådant af-

brottsmärke erfordras icke fastställelse. Kalf efter renko, försedd med

afbrottsmärke, skall märkas med egarens faststälda märke.

9 §.

Märkning af de under året födda renkalfvar skall vara verkstäld

före den 15 oktober. Försittes denna tid, ege ordningsmannen inom

lappbyn, der han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges

bekostnad vidtaga åtgärder för renmärkningens verkställande.

Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, bland sin hjord annans

renko med omärkt kalf, vare han pligtig att mot godtgörelse af egaren

märka kalfven med moderns märke eller, om detta är afbrottsmärke

eller aflyst märke, och han eger kännedom om egarens faststälda märke,

med detta senare.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt ren

eller omärkt kalf, som icke följer modern, skall djuret öfverlemnas till

och omhändertagas af ordningsmannen samt nedslagtas och försäljas

eller ock lefvande försäljas samt med nye egarens märke förses. Af

medel, som genom försäljningen inflyta, erhålle ordningsmannen skälig

godtgörelse, hvarefter återstoden tillfaller lappbyn.

10

§.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, hvars märke

blifvit förstördt eller förfalskadt, skall renen omhändertagas och vårdas

af ordningsmannen eller den lapp, han derom anmodar. Dylik ren

skall derefter vid tillfälle, då lapparne i trakten mera allmänt samlas,

för dem till granskning uppvisas. Finnas dervid sannolika skäl för att

renen tillhör uppgifven renegare, ege denne återtaga renen mot er­

läggande af skälig skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat

fall skall renen genom ordningsmannens försorg nedslagtas och försäljas,

samt med inflytande försäljnings medel så förfaras, som i 9 § sägs.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

47

11 §•

1. Den, som vid märkning af egna renar eller af renar, som han

har under sin vård, begagnar märke, som ej blifvit af häradsrätten

för renegaren faststäldt, i annat fall än i 8 § här ofvan sägs, eller

märke, som är aflyst, straffes med böter från och med tjugufem till

och med tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon, sitt märke å omärkt ren, till hvilken häri icke

är egare, dömes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till

böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

3. Den, som i det fall, hvarom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärk­

ning begagnar annans faststälda renmärke, innan detsamma blifvit för

honom vid häradsrätten registreradt, eller som underlåter den i 6 §

2 mom. föreskrift^ anmälan till registrering, böte från och med fem

till och med femtio kronor.

12

§.

1; Innehar någon inom Norrbottens, Vesterbottens eller Jemtlauds

län oarbetad renhud, hvarå öronen blifvit bortskurna eller renmärket

eljest förstördt, och kan han ej visa, att renmärket blifvit utan bedräglig

afsigt borttaget eller förstördt, eller att huden blifvit märkt på sätt i

3 mom. sägs, böte från och med fem till och med etthundra kronor,

der han ej efter allmän lag straffas för oloflig åtkomst af godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Vester­

bottens läns lappmarker eller renbetesfjellen i Jemtlands län anträffas

forslande kött af slagtad ren utan tillhörande renhud under sådana för­

hållanden, att antagas kan, det köttet föres från slagt ute å mark.

3. Hud och kött, hvarom ofvan förmäles, må af allmän åklagare

eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas. Huden skall

medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att deraf tydligen kan

ses, att den varit föremål för beslag. Varder den, från hvilken beslaget

gjorts, i saken fäld, skall det beslagtagna godset eller, om det är såldt,

dess behållna värde tillfalla, beslagaren; finnes särskild angifvare, taga

han hälften deraf.

4. Inom Norrbottens eller Vesterbottens läns lappmarker eller

renbetesfjellen i Jemtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är

sagdt, göras å hud eller kött efter slagtad ren, som finnes doldt eller

undanstucket å plats, den der ej kan såsom vanligt förvaringsställe

48

anses, såsom i lada, i höstack eller ute å mark. Sålunda verkstäldt

beslag läte beslagaren ofördröjligen kungöra i socknens kyrka, och

ege den, som vill göra anspråk å godset, inom en månad derefter an­

mäla sig hos beslagaren samt, der hans rätt icke finnes ostridig, in­

stämma denne senast till det ting, som infaller näst efter en månad

från det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som stämde ej

visa sin rätt till godset, gånge med detsamma eller dess behållna värde

som ofvan är sagdt.

5. Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för vederbörande måls­

egande att, der någon fälles till ansvar efter allmän lag för oloflig

åtkomst af gods, som enligt förestående bestämmelser blifvit taget i

beslag, tillgodonjuta den rätt till godset eller dess behållna värde, som

lagligen må honom tillkomma.

13 §.

öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare inför allmän

domstol. I fall, som i 11 § 2 mom. sägs, ege åklagaren tala i saken

jemväl i fråga om skadestånd, hvilket i ty fall skall tillfalla den lappby,

dit renen kan antagas hafva hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

15 §.

Hvad i denna lag stadgas om märkning af ren samt fastställelse

och registrering af renmärke skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga

om renar, som med vederbörande jordegares samtycke året om föras

på bete nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län. Fastställelse å

sådant renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, der renarne föras

på bete, och lemne häradsrätten andra renegare i orten, som kunna

vara vid rätten tillstädes, äfvensom länsmannen tillfälle att yttra sig

öfver märket.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den.............

Har renegare, som i 1 eller 15 § omförmäles, då denna lag träder i

49

kraft flera fastställa renmärken, åligger honom att inom ett år derefter

hos häradsrätten till registrering anmäla det af märkena, som han för

framtiden vill begagna. Underlåter han det, eller begagnar han efter

det registrering skett vid renmärkning annat märke än det sålunda

registrerade, böte från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

Å förut faststäldt märke, som tillhör annan renegare, än i L eller 15 §

sägs, eller som icke blifvit i anledning af anmälan, som här stadgas,

registreradt, anses fastställelsen hafva förfallit sedan fem år förflutit

från det lagen trädde i kraft, der ej märket blifvit på sätt i 6 § 1 mom.

sägs för ny egare registreradt.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 56.

Pilt. Ull Utfall. Prot. 181)8.

1 Sami.

i Af A. 36 Iläft.

1

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl.

Maj:ts högsta domstol torsdagen den 3 februari 1898.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Afzelius,

Lindbäck,

Wijkander,

Thollander,

Hellström,

Bohman.

Sedan jemlik!, högsta domstolens beslut den 25 november 1897

handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlå­

tande öfverlemnade förslaget till lag om de svenska lapparnes rätt till

renbete i Sverige mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter

cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande be­

rörda förslag bilagdt detta protokoll.

Emot förslaget framstäldes följande anmärkningar:

2 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Om än de i 2:dra stycket af denna § i komiterades förslag upp­

tagna men i det remitterade förslaget uteslutna bestämmelser angående

dödande af qvarlemnade renar eller ströfrenar måste anses vara alltför

vidtgående och tilläfventyrs egnade att vid tillämpningen föranleda

51

af sevärda olägenheter, gifver den i ärendet förebragta utredningen otve­

tydigt vid handen, att utväg bör beredas för aflägsnande af den stam

af renar, som utan uppsigt af egare fortlefver i Norrbottens och Vester-

bottens kustsocknar och mot hvars skadegörelse å den bofaste befolk­

ningens egor lagens bestämmelser i öfrigt icke lemna erforderligt skydd.

Af sådan anledning torde böra åt Konungen öfverlemnas att meddela

de föreskrifter, som i nyssberörda afseende må finnas erforderliga och

med vederbörande renegares rätt förenliga; hvarom alltså förbehåll

torde böra i förslaget intagas.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 56.

4 §•

Justitierådet Afzelius anförde: »Under det nu gällande lag i ämnet,

beträffande förhållandet mellan allmänna strafflagen och de särskilda

straffbestämmelserna för här afsedda förseelser, fastställer den grund­

sats, att den senare straffbestämmelsen skall tillämpas, der ej för­

seelsen efter allmänna strafflagen medför högre ansvar, utesluter för­

slaget öfverallt tillämpning af de speciela straffbestämmelserna så snart

allmänna strafflagen är i ett gifvet fall tillämplig. Om än i allmänhet

kan antagas, att ansvaret efter allmän lag alltid blifver strängare och

att sålunda det praktiska resultatet efter den ena eller andra regeln

blifver detsamma, är detta dock ingalunda nödvändigt, och det synes i

allt fall, särskildt med hänsyn till grunderna för 4 kap. 1 .§ straff­

lagen, principielt rigtigare, om regeln affattas så som skett i den nu

gällande lagen. Jag hemställer derföre, att förslaget härutinnan ändras

till öfverensstämmelse med sagda lag.»

6 och 7 §§.

Då förslaget uppenbarligen åsyftade att å lappbys område sommar­

tiden andra lappar ej finge uppehålla sig med sina renar än de, som

tillhörde lappbyn, men 2:dra punkten af l:sta stycket i 6 § genom att

från gällande lag upptaga bestämmelser, livilka afsett att tjena till led­

ning vid den första indelningen i lappbyar men som, sedan numera

sådan indelning egt rum, vore för nämnda ändamål obehöfliga, syntes

föranleda, att särskild rätt i angifna hänseende kunde tillkomma lappar

från annan by, hemstälde högsta domstolen, att till förekommande åt

dylik missuppfattning, hvilken, på sätt motiven till 7 § gåfve vid han­

den, verkligen förekommit, förslaget i nu ifrågavarande del måtte er­

hålla förändrad affattning.

52

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

14 och 15 §§.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Lapparnes rätt till renbete omfattar ej inegor — till hvilka räk­

nats, jemte åker och äng, äfven utängsslåtter af viss beskaffenhet —

utan allenast hvad man kallat egentlig utmark. Med tillämpning af

allmänna rättsgrundsatser borde sålunda ovilkorlig ersättningsskyldighet

åligga lapparne för all slags skada, som genom deras renar eger rum

å inegor samt å utmark, i det fall att lapparne ej någonsin eller ej

vid tiden för skadegörelsen egt å trakten uppehålla sig med renarne.

I det remitterade förslaget har emellertid, i hufvudsaklig öfverensstäm­

melse med gällande lag, från denna regel medgifvits vissa undantag,

som ansetts betingade af billig hänsyn till de med renarnes vård

förenade svårigheter. Denna hänsyn har utan tvifvel sitt berättigande

särskildt i Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker och äfven å

andra trakter, der lapparne äro berättigade att uppehålla sig viss tid

af året. Men deremot synas inga bindande skäl föreligga för att låta

nyssnämnda undantag omfatta äfven skada genom renar å trakter, som

lapparne ej ega besöka någon tid af året, Tvärtom tala jemväl prak­

tiska hänsyn för att i detta fall den ovilkorliga ersättningspligten kom­

mer till sin rätt i lagen. En alldeles särskild betydelse synes frågan

ega för de orter, hvarest lappar förut icke vistats men der å kronans

mark, såsom i 30 § förutsättes, åt lapparne upplåtas renbetesland. Det

synes vara angeläget att invånarne å dessa orter, der man ej förr varit

betungad med intrång af renhjordar, erhålla ovilkorlig rätt till ersätt­

ning ej blott för skador på inegor sommartiden utan äfven — hvilket

enligt förslaget skulle betagas dem — för all annan skadegörelse såsom

tramp å inegorna öfriga månader af året, när marken är bar, samt

intrång året om å utmark genom betning af gräs eller mossa och

åverkan på ungskog.

I det remitterade förslaget har bibehållits gällande lags föreskrift,

att den ersättningsskyldighet, som i vissa fall åligger lapp, när skada

genom hans vårdslöshet egt rum, skall inträda endast om vårdslösheten

varit »grof». Denna lindring i lappens vilkorliga ersättningspligt synes,

på sätt komiterade föreslagit, böra upphöra. Det kan nemligen ej med

fog påstås, att lappen derigenom skulle blifva försatt i någon särskildt

svår ställning, ty vid bedömande af frågan, huruvida vårdslöshet före­

ligger, måste lagligen alltid tagas hänsyn till alla sådana omständig­

heter, som betinga lappens förmåga att undvika skadegörelsen. Er­

53

farenheten visar ock, att det merendels är synnerligen svårt att för ett

specielt fall leda i bevis, att timad skada skett genom försummelse från

lappens sida. En fordran på bevisning äfven derom att vårdslösheten

varit grof försvårar än ytterligare för den bofaste bevisningsmöjlig-

heterna och verkar i många fall såsom en direkt uppmuntran till lappen

att fortfara med den vårdslöshet i renvården, hvaröfver på senare tider

så mycket klagats.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes, att i. förslaget må

upptagas ett stadgande af samma innehåll som 17 § i komiterades

förslag samt att ordet »grof» framför »vårdslöshet» i 14 och 15 §§

må utgå.

16 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Föreskriften att ersättningsskyldig må undgå bötesansvar, när han

»låtit bero vid utmätning för ersättningens belopp, som i 19 § sägs»,

hänför sig uppenbarligen till stadgandet i sistnämnda §, att för det

belopp, hvartill skadan af gode männen uppskattats, må utmätning ske

hos lapp, som medgifver, att han är skyldig ersätta skadan. Då emel­

lertid lapp, som begagnar sig af medgifvandet i 19 § att inom ett år

från utmätningsdagen i fråga om ersättningens belopp söka domaren,

svårligen kan sägas hafva »låtit bero vid utmätning för ersättningens

belopp», torde ett förtydligande af detta uttryck böra ske i syfte att

16 § ej må kunna missuppfattas derhän, att befrielse från bötesansvar

eger rum först sedan det visat sig, att lappen ej inom det föreskrifna

året instämmer sin talan till domstol.

I fråga om uttrycket »grof vårdslöshet» hemställes på förut anfördt

skäl, att ordet »grof» måtte jemväl i denna § utgå.

Justitierådet Thollander anförde vidare: »Stadgandet, att renegare

ansvarar för gäldande af de böter, som ådömas renvaktare, synes mig

strida mot vanliga straffrättsliga begrepp. I ett mål angående ansvar

och ersättning för skada, orsakad af renar, skall, enligt förslaget, om

påståendena äro styrkta, renskötaren dömas till böter men renegaren

förpligtas ersätta skadan. Vid verkställighet af bötesstraffet har emellertid

exekutor, då renegarens ansvarighet icke är subsidiär, icke att under­

söka, om den dömde eger tillgångar till böternas gäldande, och i hän­

delse af brist befordra honom till undergående af förvandlingsstraff,

utan han bör genast vända sig mot renegaren och uttaga böterna hos

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

54

honom eller befordra honom till förvandlingsstraff för en förseelse,

ådömd en annan person.

Rigtigare och sannolikt verksammare för det med straffet åsyftade

ändamål synes mig vara, om i lagen stadgades, att renegare ansvarar

för de förseelser af ifrågavarande slag, som renskötare med hans vet­

skap begår. För andra förseelser af samma slag blefve renskötaren

sjelf ansvarig.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

19 §.

Då det syntes kunna befaras, att, derest det öfverlemnades åt gode.

männen att efter eget skön bestämma den dem tillkommande ersättning,

denna stundom kunde komma att sättas till oskäligt belopp, hvilket

enligt förslaget komme att för den ersättningsskyldige medföra desto

större olägenhet, som enligt 2:dra stycket i denna § för synekostnad

utmätning må ega rum hos lapp, hvilken medgåfve sig vara ersättnings-

skyldig för skadan, samt enligt 3:dje stycket rätt att efter utmätning-

söka domaren icke syntes vara medgifven i fråga om synekostnaden,

hemstälde högsta domstolen, huruvida icke, på sätt i den internationela

lagen för der afsedda fall skett och i afgifna utlåtanden öfver förslaget

förordats, i lagen kunde intagas en bestämd taxa för ersättningen vid

ifrågavarande förrättningar.

Vidkommande uttrycket i tredje stycket: »ej låtit saken gå till ut­

mätning)) anmärkte högsta domstolen, att detta uttryck vore tvetydigt så

till vida, som det syntes medföra den sannolikt ej åsyftade påföljd, att

den, som väl sökt, men i brist på medgifvande från lappens sida eller

af annan anledning ej erhållit utmätning, skulle vara utestängd från

rätt att instämma sitt ersättningsanspråk till domstol.

21

§.

Justitieråden Lindbäck, Thollander, Hellström och Bohman ansågo

den befogenhet att å lapparnes vägnar äfven fullfölja talan i högre rätt,

som enligt motiven afsetts skola tillkomma ordningsmannen, böra tyd­

ligare uttalas än som skett genom paragrafens nu föreslagna lydelse.

23 §.

I fråga om straffbestämmelserna åberopade justilierådet Afzelius

anmärkningen vid 4 §.

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 56.

55

25 §.

Då de i 16 § meddelade bestämmelser uppenbarligen borde till-

lämpas jemväl när lapp i strid mot lagens föreskrifter tagit renar i

sin vård, hemstälde justitieråden Afzelius, Thollander och Bohman, att

affattningenl af 1 mom. i denna § måtte i enlighet härmed förändras.

26 §.

Då det allmänna stadgandet i mom. 1 delvis omfattar äfven de

speciellare fall, för hvilka i mom. 2 meddelats enahanda föreskrift som

i mom. 1, ansåg justitierådet Bohman en omredigering böra ega rum i

ändamål att undanrödja berörda oegentlighet.

32 §.

Justitieråden Afzelius, Lindhäck, Thollander, Hellström och Bohman,

ansågo det vara lämpligt att genom en hänvisning till allmänna straff­

lagen i denna § erinrades om det äfventyr, som en vägran att efter­

komma den stadgade anmaningen medförde.

36 §.

Då den i förslaget omförmälda internationela lagen vore till sin

fällande kraft begränsad till viss tid, hemstälde högsta domstolen, att

detta förhållande måtte vid affattningen af 2 mom. i denna § iakttagas.

Ex protocollo:

Aug. von Hartmansdorff.

56

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 56.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl.

Maj:ts högsta domstol torsdagen den 3 februari 1898.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Skärm,

Afzelius,

Lindbäck,

Wijkander,

Thollander,

Hellström,

Bohman.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 26 november 1897

handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af ut­

låtande öfverlemnade förslaget till lag om renmärken mellan högsta

domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende

till slutlig behandling; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Emot förslaget framstäldes följande anmärkningar.

1

§•

Högsta domstolen erinrade, att det ej vore med erforderlig tyd­

lighet angifvet, att med denna § icke afsåges renar, tillhörande sådana

bofaste, hvilka på grund af 25 § och öfvergående stadgandena i den

föreslagna lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige borde

inom fem år från det lagen trädt i kraft hafva afhändt sig renarne.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 56.

57

9

§•

Vidkommande det i 3:dje stycket stadgade förfarandet med omärkta

renar, erinrade högsta domstolen, att, såvidt anginge tilläfventyrs före­

fintliga omärkta renar, hvilka, med anledning af 25 § i den föreslagna

lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, lapp för

framtiden ej må hafva under sin vård, nämnda förfarande icke vore väl

förenligt med den rättighet, som jemlikt öfvergående stadganden tillagts

egarne till dylika renar att först inom fem år från det lagen trädt i

kraft hafva afhändt sig desamma.

Ex protocollo:

Aug. von Hartmansdorff.

Bih. till Riksd. Prot. 1898.

1 Sami.

1 Afd. 36 Haft.

8

Kongl. Maj:ts Kåd. Proposition N:o 56.

58

* 1

Utdrag af protokollet öfver ett justitiedepartementsärende,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stock­

holms slott tisdagen den 8 februari 1898

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern

B^oström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve

D^ouglas,

Statsråden: herr friherre

Å^kerhielm,

W^ikblad,

G^illjam,

friherre R^appe,

C

hristerson

,

A^nnerstedt,

^von K^rusenstjerna,

grefve W^achtmeister,

Justitieråden:

A

fzelius

,

T^hollander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kongl.

Maj:ts beslut den 12 november 1897 till högsta domstolen remitterade

förslag till

l:o) lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige; och

2:o) lag om renmärken.

Efter att hafva redogjort ej mindre för berörda lagförslag än äfven

för högsta domstolens deröfver afgifna utlåtande yttrade departements­

chefen vidare:

59

»Då det af särskilda komiterade uppgjorda förslag till lag om de

svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige den 12 sistlidne november

inför Eders Kongl. Maj:t af mig anmäldes, förordade jag, i öfverensstäm­

melse med den af komiterades ordförande uttalade särskilda mening, att

i det remitterade förslaget icke måtte upptagas den i 2 § åt komiterades

flertal föreslagna bestämmelse derom, att handräckning skulle kunna

meddelas till dödande af sådana qvarlemnade renar och ströfrenar, som

under sommaren anträffas å mark utom Norrbottens och Vesterbottens

läns lappmarker eller renbetesfjellen i Jemtlauds län.

_

.

På sätt i den af mig sålunda åberopade särskilda mening blifvit

uttaladt, kan det emellertid blifva af nöden att tillåta dödandet af renar,

tillhörande den renstam, som efter hand uppvuxit i kustsockuarne i

nedre Norrbotten och öfre Vesterbotten och hvilken till stor del utgöres

af renar, som aldrig sett lappmarken och icke vidare anses vara någons

tillhörighet. Med afseende härå och då högsta domstolen förordat att,

till beredande af utväg för aflägsnande af denna renstam, genom stad­

gande i lagen måtte åt Konungen öfverlemnas att meddela i sådant af­

seende erforderliga bestämmelser, har i 2 § intagits en. föieskrift i

denna rigtning, hvilken föreskrift, då det väl låter tänka sig att äfven

utom Norrbottens och Vesterbottens län en dylik renstam möjligen kan

komma att uppstå, ansetts böra omfatta jemväl andra områden utom

lappmarkerna.

.

Med anledning af hvad högsta domstolen vid 14 och 15 §§ erinrat

hafva bestämmelserna om lapparnes ansvars- och ersättningsskyldighet

för skada, som uppkommit genom vårdslöshet vid bevakningen af deras

renar, blifvit jemkade så, att dylik skyldighet inträder jemväl då vårds­

lösheten icke kan betraktas såsom grof.

.

En ytterligare skärpning af lapparnes hittills stadgade ersättnings­

skyldighet derhän, att de skulle förpligtas ovilkorligen ersätta all skada,

som af deras renar förorsakas å trakt, der lapparne icke ega uppehålla,

sig under någon tid af året, synes enligt min uppfattning icke vara af

behofvet påkallad. På sätt inom komitén erinrats skulle verkningarna

af en sådan skärpning inskränka sig dertill, att, när renar inkomma på

utmark eller vintertiden på annan mark, den föga nämnvärda skada,

som de då kunna förorsaka genom betning af gräs eller renmossa,

ovilkorligen skall ersättas å trakt, der sedvanerätt icke finnes, under

det att å trakt, der den finnes, dylik skada föranleder ersättnings­

skyldighet allenast derest lappen kan visas hafva vållat skadan genom

uppsåt eller vårdslöshet vid renarnes bevakning. I förevarande fall

skulle följaktligen ersättningsskyldigheten blifva beroende af tillvaro

Kongl.. Maj:ts Nåd. Proposition N

:0

56.

60

eller icke tillvaro af sedvanerätten, och ett dylikt förhållande skulle utan

tvifvel föranleda talrika rättstvister, i hvilka föremålet för tvisten icke

stode i rimligt förhållande till de af rättegången förorsakade besvär

och kostnader.

I öfverensstämmelse med hvad af högsta domstolen blifvit hem-

stäldt har i förslaget upptagits en bestämd taxa för ersättningen åt

gode männen vid de i 19 § omförmälda värderingsförrättningar.

Enligt 25 § i det remitterade förslaget må, med visst undantag,

lapp icke vid begagnande af rätten till renbete hafva under sin vård

renar, hvilka tillhöra annan än lapp. Handlar han i strid deremot,

lärer han, hvad äfven synes framgå af eu sammanställning med stad-

gandet i 36 § 1 mom. af samma förslag, för försummelse i vården om

sådana renar vara skyldig till ansvar och skadestånd enligt allmän lag;

och synes med afseende härå 25 § af det remitterade förslaget kunna

bibehållas oförändrad.

Med föranledande af de i öfrigt inom högsta domstolen gjorda

erinringar. hafva å några ställen i förslaget vidtagits jemkningar af

hufvudsakligen redaktionel natur.

Hvad slutligen angår förslaget till lag angående renmärken, har

ett tillägg till öfvergångsbestämmelsen deri upptagits i öfverensstäm­

melse med hvad af högsta domstolen blifvit vid detta förslag anmärkt.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst de i

enlighet med hvad han sålunda anfört ändrade förslagen till lag­

om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag om

renmärken, hemstälde han, att desamma måtte, jemlikt § 87 regerings­

formen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitieråden Afzelius och Thollander åberopade hvad de vid gransk­

ning i högsta domstolen af förslaget till lag om de svenska lapparnes

rätt till renbete i Sverige yttrat i de delar, deri det nu framlagda för­

slaget afveke från de af dem uttalade åsigter.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till föredragandens

hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans

Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse

bilagan vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Aug. von Hartmansdorff.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1898.