SOU 2006:14

Samernas sedvanemarker

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Regeringen beslutade den 24 januari 2002 (Dir. 2002:7) att tillsätta en särskild utredare för att klarlägga vilka marker som den samiska befolkningen enligt International Labour Organisations (ILO) konvention nr 169 traditionellt innehar respektive traditionellt utnyttjar tillsammans med andra. I uppdraget ingick även att fastställa den yttre gränsen för de områden som får användas för renskötsel. Samma dag förordnades lagmannen Jan Alvå till särskild utredare.

Den 21 mars 2002 utsågs som sakkunniga professorn Kjell Åke Modéer, fastighetsrådet Kjell Westling och enhetschefen Barbro Julstad.

Att som experter biträda utredningen utsågs den 15 november 2002 departementsrådet Birgitta Hansson (Jordbruksdepartementet), lantmätaren Lars Rubensson (skogsindustrin), marknadschefen Solveig Larsson (Lantbrukarnas Riksförbund), departementssekreteraren Bror Saitton (Sametinget), gymnasieläraren Elisabet Israelsson (Svenska Samernas Riksförbund) och f.d. departementsrådet Anders Holmgren (Näringsdepartementet).

Till sekreterare förordnades den 24 januari 2002 numera rådmannen Lars Lindblad, den 1 oktober 2002 f.d. landsarkivarien Lars Rumar och den 1 mars 2005 numera kammarrättsfiskalen Åsa Nilsson.

Genom tilläggsdirektiv, beslutade den 14 oktober 2004 (Dir. 2004:141), förlängdes utredningstiden till utgången av 2005.

Docenten Lennart Lundmark har utformat avsnitt 5.1-4. Utredningen har antagit namnet Gränsdragningskommissionen för renskötselområdet (hädanefter Gränsdragningskommissionen). Härmed överlämnar utredningen sitt betänkande ”Samernas sedvanemarker”.

Arbetet har bedrivits i nära samråd med berörda sakkunniga och experter. Betänkandet är därför skrivet i vi-form. Såsom framgår av

särskilda yttranden som fogas till betänkandet finns dock avvikande uppfattningar.

Enskilda och företrädare för organisationer har skriftligen och muntligen hört av sig och framfört sina synpunkter. De frågor som sålunda ställts anses besvarade genom betänkandet.

Utredningens uppdrag är slutfört.

Lund i februari 2006

Jan Alvå

/Lars Lindblad Lars Rumar Åsa Nilsson

Förkortningar

aa anfört arbete afd afdelning AK Andra Kammaren akad akademisk ATSIC Aboriginal and Torres Strait Islander Commission avh avhandling Bet Betänkande CEACR Committee of Experts on the Application of Conventions and Recommendations CERD Committee on the Elimination of Racial Discrimination cit citat Ds Departementsserien FK Första kammaren FN Förenta Nationerna FRP Fysiska riksplaneringen FSC Forest Stewardship Council HD Högsta domstolen HLA Landsarkivet i Härnösand IAHCR Inter-American Commission on Human Rights ibid på samma ställe ICC Indian Claims Commission ILO International Labour Organisation kap kapitel KB Konungens befallningshavande Ku Konstitutionsutskottet LKAB Luossavaara, Kiirunavaara AktieBolag LRF Lantbrukarnas Riksförbund NJA Nytt Juridiskt Arkiv avdelning I NOU Norges offentlige utredninger OTS Office of Treaty Settlements

PEFC Program for Endorsement of Forest Certification Schemes prop proposition prot protokoll RA Riksarkivet RF Regeringsformen Rt Norsk Retstidende Rskr Riksdagens skrivelser saml samling SCB Statiska Centralbyrån SFS Svensk Författningssamling SOFI Språk- och folkminnesinstitutet SOU Statens offentliga utredningar SSR Svenska Samernas Riksförbund SVAR Svensk Arkivinformation Vol Volym YK Yngre kommitté ÄK Äldre kommitté ÖLA Landsarkivet i Östersund

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningsuppdraget har huvudsakligen gått ut på att med ledning av främst arkivmaterial avgränsa de områden som samerna enligt rennäringslagen får använda för renbete under tiden oktober–april (vinterbetesmarker). Denna del av uppdraget har benämnts för sökandet efter den yttre gränsen. Uppdraget har även haft en annan sida. Det har också gällt att överföra de termer som finns i artikel 14 i konvention nr 169 av ILO (International Labour Organisation) till svenska förhållanden. Den aktuella artikeln handlar om mark som ursprungsfolk traditionellt innehar (traditionally occupy) respektive traditionellt nyttjar tillsammans med andra (which they have traditionally had access for their subsistence and traditional activities). Gränsen mellan dessa båda kategorier av mark har vi benämnt den inre gränsen.

Vårt arbete kan ses som en fortsättning på det arbete som gjordes av en tidigare utredning, nämligen den s.k. ILO-utredningen som leddes av f.d. landshövdingen Sven Heurgren. Den utredningen hade till syfte att undersöka vilka åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna uppfylla de krav som konventionen nr 169 ställer på de stater som anslutit sig till den (vilket Sverige ännu inte har gjort). ILO-utredningen lämnade sitt betänkande 1999 (SOU 1999:25). I betänkandet föreslogs att en särskild gränsdragningskommission skulle inrättas.

Det finns anledning att redan inledningsvis förklara att kommissionens uppdrag är begränsat i vissa avseenden. Vi har således inte till uppdrag att föreslå lagändringar utan är hänvisade till att göra våra bedömningar mot bakgrund av gällande rätt. Detta innebär bl.a. att vi är bundna av de domstolsavgöranden som förekommit samt att våra uttalanden om samernas sedvanemarker kommer att sakna formell rättskraft. Vidare ligger det utanför vårt uppdrag att mot bakgrund av dagens förhållanden göra näringspolitiska avväg-

ningar mellan rennäringens och andra näringars intressen och vårt uppdrag avser inte heller innehållet i renskötselrätten eller frågan om vem som är berättigad att utöva denna.

Slutligen bör också anmärkas att vårt arbete begränsats av den tid och de resurser som stått till vårt förfogande. Det är således inte uteslutet att man vid mera djuplodande undersökningar av begränsade områden kan finna historiska belägg för vinterbeten i sådant material som vi saknat möjlighet att ta del av, såsom domböcker, tidningsnotiser m.m. Det är också möjligt att vi med tillgång till sakkunskap på området genom en mera genomgripande analys av andra rättssystem än den som vi gjort skulle ha kunnat anlägga i vart fall de lege ferenda – synpunkter av betydelse för bedömningen av såväl den yttre som den inre gränsen. Eftersom någon sådan analys hittills inte gjorts i samband domstolsavgöranden skulle den dock knappast kunna läggas till grund för sådana uttalanden de lege lata som ligger inom vårt uppdrag.

Historiska förutsättningar

Rennäringen och samhällets förändringar

Rennäringen har under århundradenas lopp påverkats av såväl externa som interna förändringar. Inom själva Lappland var samerna fram till 1700-talet så gott som allenarådande. Under de följande århundradena förvandlades de genom jordbrukets och skogsbrukets expansion till en minoritet. I Västerbottens och Norrbottens kustbygder och i Jämtland och Härjedalen ägde samtidigt en kraftig befolkningsökning rum. I mitten av 1700-talet var Norrlands andel av Sveriges befolkning fem procent medan den 1930, då den var som störst, var 13,3 procent. Den renskötande samiska befolkningen ökade däremot inte utan stagnerade under 1800-talet och minskade under 1900-talet. Majoriteten av samerna fick efterhand söka sig sin utkomst utanför rennäringen.

Från början byggde den samiska kulturen huvudsakligen på jakt och fiske och en familj hade då bara ett fåtal tamrenar. Under 1600talet skedde en övergång till storskalig rennomadism med renhjordar som främsta försörjningsbas. Driftsformen var länge intensiv vilket innebar att hjordarna var relativt små med bara något hundratal djur. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet växte en extensiv renskötsel fram med större hjordar och mindre tät be-

vakning. Denna utveckling motarbetades länge av myndigheterna, men efter andra världskriget har den extensiva renskötseln setts som en naturlig modernisering motsvarande den som samtidigt ägde rum inom jordbruket. Den har under seklets tre sista decennier, särskilt i Jämtlands och Västerbottens län, medfört en påtaglig ökning av renantalet, vilken dock legat inom de av myndigheterna godkända ramarna. Det kan emellertid inte uteslutas att utvecklingen inneburit påfrestningar på relationerna mellan rennäringen och samhället i övrigt. Å andra sidan har storskogsbrukets framväxt, kommunikationernas förändringar, vattenkraftsutbyggnaden, turismen m.m. inneburit påfrestningar på rennäringen.

Så länge det inre av Norrland var väglöst land var ren och ackja det enda möjliga transportmedlet. Staten ansåg det därför vara angeläget att värna om de samiska näringarna och förhindra att samer flyttade över till Norge. Denna ambition har regering och riksdag behållit in i modern tid vilket bl.a. kommit till uttryck i 1886 års renbeteslag och dess efterföljare. Hänsynen till samerna har emellertid ofta fått vika för det ännu starkare intresset av att stödja det övriga näringslivets utveckling. Denna konflikt mellan olika intressen har gett anledning till många egendomliga, ibland rent rasistiska, förhållningssätt och myndighetsbeslut. Det är dock angeläget att understryka att relationen samer – bofasta inte enbart får ses i ett konfliktperspektiv. I många fall, särskilt i äldre tid, har det rört sig om ett fruktbart samarbete.

Rennäringens historiska gränslinjer

Rennäringslagstiftningen arbetar med ett antal begrepp som man måste känna bakgrunden till för att förstå. De viktigaste av dessa begrepp är lappskattelanden, lappmarksgränsen, odlingsgränsen och renbetesfjällen i Jämtlands län.

Lappskattelanden var områden som enskilda samefamiljer i äldre tid disponerade för underhållet av sina renhjordar under vår, sommar och höst. Under vintern sökte man bete för sina renar utanför sina egna land. Så långt man kan se i det historiska materialet behandlades lappskattelanden under 1600-talet i rättspraxis och av myndigheterna i övrigt på ett sätt som motsvarade de svenska skatteböndernas marker. Under slutet av 1600-talet och första hälften av 1700-talet ifrågasatte emellertid kronan såväl skatteböndernas som samernas rätt till sin jord. Genom en kunglig försäkran

1789 garanterades dock skattebönderna äganderätten till denna. Detsamma kom inte att gälla samernas rätt till sina lappskatteland. Dessa behandlades i stället fortsättningsvis som kronojord. Denna utarrenderades av länsstyrelserna mot en viss lappskatt och blev inte som tidigare lagfaren vid domstolarna. Efterhand kom hela systemet med lappskatteland under inre press och förändrades. En av anledningarna var utvecklingen inom rennäringen själv. De enskilda lappskattelanden blev för små för de stora renägare som växte fram i slutet av 1800-talet. Lappskatten och lappskattelanden avskaffades slutgiltigt 1928.

Lappmarksgränsen i Västerbottens och Norrbottens län drogs i mitten av 1700-talet. Den hade till främsta syfte att stimulera jordbrukskolonisationen. Kustbönderna förbjöds att, som tidigare, bedriva fiske i vattendragen inom lappmarken och därmed konkurrera med därvarande samer och nybyggare. Nybyggarna i lappmarken beviljades vissa skattefriheter som inte fanns i kustsocknarna och de fritogs från knektutskrivning. Någon konflikt med samerna räknade man till en början inte med. I en kungörelse 1749 underströks att nybyggarna inte fick förfördela någon annans näring, dvs. de samiska näringarna.

I kungörelserna om lappmarksgränsen finns inga bestämmelser som talar om att den skulle utgöra en gräns för de samiska vinterflyttningarna. Den har heller inte i praktiken fungerat som sådan. Olika källor från 1700- och 1800-talen, inte minst kyrkliga, vittnar om att samer vintertid ofta flyttade med sina renar ned till kustsocknarna, ibland ända ned till Bottenhavskusten och öarna där utanför. Kungörelser som utfärdades i början av 1800-talet om bönders skyldighet att inhägna sina hässjor för att skydda dem mot renar gällde även i kustsocknarna i Västerbottens och Norrbottens län och på landsbygden i Jämtlands län. Detta visar att regeringen tillskrev samerna rätt att låta renarna beta där vintertid. Enskilda landshövdingar fattade visserligen beslut i motsatt riktning, men vid prövning i högre instans förklarades dessa lokala beslut ogiltiga.

I Jämtland och Härjedalen fanns ingen lappmark med fastställda gränser som i de två nordliga länen. Undersökningen visar emellertid att Jämtlands lappmarker var ett etablerat begrepp. Området sträckte sig längs fjällkedjan från Frostviken i norr till Härjedalen i söder. Samerna i dessa lappmarker drabbades mycket hårt av den avvittring av kronans ägor till privat ägande som genomfördes på 1820-talet. Samerna hade sedan tidigare fri betesrätt på kronans marker, men då dessa nu kraftigt inskränktes uppstod stora pro-

blem. De s.k. renbetesfjäll som i början av 1840-talet avsattes för samernas behov var helt otillräckliga. I slutet av 1800-talet försökte staten rätta till de värsta misstagen genom att inköpa s.k. utvidgningshemman. De därigenom utvidgade ”renbetesfjällen” var dock aldrig, det framgår tydligt av utredningarna och riksdagsbehandlingen, avsedda att täcka samernas behov av betesmark även under vinterhalvåret.

Odlingsgränsen tillkom genom att riksdagen 1867 beslutade att det skulle dras en ”provisionell gräns mellan lappmarkernas kulturland och fjällbygd”. Landet ovanför denna gränslinje skulle i princip vara samernas land och inga fler nybyggen skulle få anläggas där. Mångåriga diskussioner fördes emellertid om var gränsen skulle dras, vilket bl.a. medförde att odlingens expansion in i lappmarkerna kunde fortsätta och att formuleringarna om gränslinjen blev luddiga i den första renbeteslagen. Odlingsgränsens läge fastslogs definitivt 1890 och beskrivningen av den kunde därigenom göras betydligt klarare i 1898 års renbeteslag. Samer har enligt denna och alla senare lagar rätt att vistas med sina renar året om ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län och på renbetesfjällen i Jämtlands län.

Avvittringen genomfördes tidigast i Jämtlands län. I övriga norrlandslän sattes den i verket i långsammare tempo och vid en senare tidpunkt. I början av 1870-talet blev den aktuell i områdena ovanför lappmarksgränsen. För samernas del blev avvittringsstadgan för Västerbottens och Norrbottens lappmarker 1873 en vändpunkt. I den stadgades att samerna fritt fick utnyttja renbete på kronans mark året om. På de enskilda marker som skulle komma att avvittras inom lappmarkerna fick de dessutom utan någon inskränkning göra det under vinterhalvåret då renens föda endast var renlav och några större skador för jordbruk och skogsbruk därför inte ansågs kunna uppstå. Denna stadga och den diskussion kring begreppet sedvanerätt som förekom kring den förebådade den första renbeteslagen.

Sedvanerätten lagfästs

Under 1870-talet rådde svåra motsättningar i Härjedalen beträffande samernas rätt att föra sina renar på bete utanför renbetesfjällen. Motsättningarna blev riksbekanta under namnet ”kulturkampen”. Under denna blev det tydligt att det rådde kaos i lagstift-

ningen. Under årens lopp hade författningar utfärdats som fallit i glömska eller ersatts av nya av diametralt motsatt innehåll. Ofta härrörde de senare från lokala beslut fattade av olika landshövdingar. Bestämmelserna om hägnadsskyldigheten var ett mycket belysande exempel på detta. Som statsrådet Nils Vult von Steyern framhöll i propositionen till en renbeteslag fanns det ett påtagligt behov av att ”till ett överskådligt helt” samla alla bestämmelser.

Den ”lappkommitté” som tillsattes 1882 för att undersöka saken kom år 1883 med sitt betänkande. Det innehöll förslaget till vår första samlade renbeteslag. Den första paragrafen i denna skulle lyda:

Lapparna är berättigade att, under iakttagande av de i denna lag meddelade föreskrifter, uppehålla sig med sina renar icke allenast inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker och på de för dem inom Jämtlands län avsatta land, utan även på de trakter i övrigt, vilka de efter gammal sedvana hitintills besökt, och att där betjäna sig av land och vatten till underhåll för sig och sina renar. På enskildas ägor, belägna utom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker eller inom de delar av dessa lappmarker, som vid redan förrättad eller framdeles skeende avvittring förklarats tjänliga till odling, må dock lapparna utan vederbörande jordägares eller brukares samtycke uppehålla sig endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och april månader, där ej sådana ägor vid avvittringen bibehållits jämväl såsom renbetesland, eller ovanliga väderförhållanden utgör hinder för flyttningen.

Trots motstånd huvudsakligen från representanterna från Jämtlands län antogs förslaget av riksdagen 1886. Lagen har senare modifierats i olika avseenden genom rennäringslagar 1898, 1928 och 1971. Bestämmelserna om sedvanerätten har dock behållits även om den språkliga utformningen ändrats. I själva lagtexterna har det inte preciserats var gränserna för sedvanerätten går. Samtliga kommittéer som förarbetade lagarna gjorde dock omfattande undersökningar för att utröna var gränserna kunde tänkas gå. I dessa förarbeten finns ett rikt material till närmare belysning av frågan om sedvanerättens geografiska utsträckning.

De historiska källorna

Enligt direktiven skall Gränsdragningskommissionen i sitt arbete främst gå igenom material som finns hos olika myndigheter. Eftersom det rör sig om historiska frågeställningar har det nästan uteslutande blivit frågan om forskningar i upphörda myndigheters arkiv, i många fall av mycket gammalt datum. Dessa arkiv finns till helt övervägande delen i de statliga arkivinstitutionerna, framför allt i Riksarkivet och landsarkiven i Östersund (för Jämtlands län) och i Härnösand (för övriga Norrland). I en del fall finns de dock fortfarande förvarade hos idag existerande myndigheter och institutioner.

Det arkivmaterial som stått till förfogande är synnerligen omfattande. För att inte drunkna i det har vissa strategier fått användas. Arkeologiska undersökningar har av flera skäl utelämnats. Ett tungt vägande sådant är att vår undersökning inte gäller perioder då jakt och fiske var samernas huvudsakliga näringsfång. Vår undersökning gäller endast tiden efter att storskalig rennomadism blev en huvudnäring, dvs. från 1600-talet och framåt. Ett annat intressant arkivmaterial som vi av tidsskäl fått avstå från att närmare bearbeta är sådana omfattande lokala källserier som domböcker, kyrkböcker och dyl.

Det material som varit av störst betydelse för utredningen har varit regeringens och de centrala verkens arkiv på Riksarkivet. För äldre tid kan man särskilt framhålla Kungl. Maj:ts kanslis, Kammarkollegiets och Direktionens för Lappmarkens ecklesiastikverks arkiv. Från departementalreformen 1840 och framåt har departementens protokoll och konseljakter samt kommittéarkiven varit särskilt viktiga. Fjorton kommittéer har i större eller mindre utsträckning behandlat frågan om renbetesmarkernas geografiska utsträckning. Kommittéerna har i sin tur initierat lokala utredningar. De har också låtit utarbeta ett antal kartor som utgör stommen i den digitala kartsamling som Gränsdragningskommissionen gjort tillgänglig på Länsstyrelsens i Norrbottens läns hemsida http://www.bd.lst.se. I de regionala arkiven har arkiven från domkapitlet i Härnösand, länsstyrelserna, kronofogdarna, lappfogdarna och lantbruksnämnderna varit av störst betydelse.

Utöver arkivmaterialet har naturligtvis även tryckta källor använts. Självklart i det sammanhanget är det offentliga trycket i form av riksdagsprotokoll, statens offentliga utredningar (SOU med föregångare),

lagsamlingar m.m. Vissa reseskildringar och topografiska beskrivningar från äldre tid har också visat sig vara av stort värde.

Den vetenskapliga och amatörvetenskapliga litteraturen om samer är mycket omfattande. Åtskilligt av den har varit till nytta, men det är ändå slående hur mycket av den som kretsat kring religiösa, politiska, juridiska och etnografiska frågeställningar och hur lite man intresserat sig för själva näringens villkor. Detta har gjort att Gränsdragningskommissionens arbete i stor utsträckning fått bygga på ren grundforskning i arkiv.

Källkritiska problemställningar

I Gränsdragningskommissionens arbete har stor möda lagts ned på att analysera hur olika typer av källmaterial kommit till och vilken bakgrund det haft. Detta har setts som en nödvändig förutsättning för att man skall kunna bedöma källornas värde och förstå sammanhangen bakom dem. Denna noggranna genomgång bildar underlag för en principiell diskussion om de källkritiska problemen som återfinns i kapitel 8.

Några av de källkritiska frågeställningarna förtjänar att särskilt lyftas fram. I olika rättegångar på senare tid har det ställts krav på att samerna, ofta i detalj, skall redogöra för var de vistats med sina renar under de 90 år som föregick 1886 års renbeteslag. Kraven framstår vid närmare granskning som orimliga. Det existerade inte den registrering av samiska flyttningar som gör en sådan detaljredovisning möjlig. Vad man får arbeta med är sannolikheter byggda på flera faktorer; de grundliga undersökningar om flyttningsmönster som gjordes kring sekelskiftet 1900, naturförhållanden, renens egenskaper, sporadiska samtida belägg, allmänna beskrivningar i det historiska källmaterialet samt retroaktiva intervjuer. Dessutom bör man beakta de remissvar som lämnades på olika lagförslag av kommuner och myndigheter i de berörda länen. De ger i många fall en bild av hur man i dessa uppfattade sedvaneområdets geografiska utsträckning.

Svårigheter med luckor i beläggen för vinterbeten finns tyvärr även för 1900-talet. I Jämtlands län gjorde visserligen myndigheterna beaktansvärda försök att systematiskt dokumentera var dessa ägt rum, men i övriga län uppfattade varken samer, markägare eller myndigheter att det fanns behov av det, efter allt att döma därför

att sedvanerätten genom rennäringslagarna och byordningarna för samebyarna ansågs fastställd ned till Bottenhavskusten.

Utredningen pekar i övrigt bl.a. på de svårigheter som minnets tillkortakommanden åstadkommer. Områden som utpekats som ”normala” vinterbetesområden har vid närmare granskning visat sig vara ”normala” endast under en viss överblickbar tid, och den tiden har i många fall visat sig vara kortare än man kunnat förvänta. Dessutom måste man vara observant på de perspektivförskjutningar som tidsandan och enskilda uppgiftslämnares personliga uppfattningar ofta innebär.

Topografisk redovisning av uppgifter om vinterbetesmarker

Detta omfattande kapitel redogör ingående för de källuppgifter som finns om vinterbeten i olika områden från olika tider. Ambitionen har, så långt det varit möjligt för ett så stort område som renskötselområdet i dess helhet, varit att uppnå någotsånär samma detaljnivå som förekommit vid rättsprocesser. Det har naturligtvis medfört en stor textvolym. Den ger å andra sidan en större överblick än det material som kommer fram i processer rörande regionalt mera begränsade områden.

Det finns åtskilliga fallgropar i materialet. Kartor och andra handlingar utgår ofta från länsindelningen. Detta måste man vara observant på. Länsgränserna idag är i flera fall annorlunda än de var för hundra år sedan. Renen känner naturligtvis heller inte till administrativa indelningar. Därför har till stor del de gamla lappmarkerna använts som indelningsgrund i redovisningen. De speglar bättre renarnas naturliga flyttningsmönster.

Våra slutsatser av den omfattande dokumentationen redovisas i kapitel 11. Beträffande de två kartor som där refereras till kan nämnas att landskamreraren Elof Huss karta 1959 bygger på en omfattande undersökning om vinterbetesmarkerna som han genomförde i Jämtlands län. Planverkets karta från 1978 tillkom i samband med den fysiska riksplaneringen under 1970-talet. Den bygger på intervjuer med samebyarna och därefter bearbetningar av berörda myndigheter. Utöver de här nämnda kartorna finns flera andra intressanta. Bland dem kan framhållas de som tillkom som ett resultat av den intervjuundersökning med 211 samer i hela renskötselområdet som genomfördes åren 1912–1913 (karta nr 7.7.1-5).

Urminnes hävd

I kapitel 10 beskrivs hur vi ser på begreppet urminnes hävd. Vår utgångspunkt är därvid gällande rätt, sådan denna har tolkats av oss. Det bör därvid anmärkas att tolkningen försvårats av att klargörande lagförarbeten till stor del saknas och att rättspraxis är praktiskt taget obefintlig.

Urminnes hävd är ett begrepp som har djupa historiska rötter. Sedan slutet av 1800-talet har det använts för att legitimera renskötselrätten. Urminnes hävd utmönstrades ur jordabalken 1972 men finns kvar i rennäringslagen. Renskötselrätten är en grundlagsskyddad rättighet som uppkommer genom ett långvarigt och av andra accepterat nyttjande av mark och vatten. Urminnes hävd till renskötselrätt avviker i många avseenden från urminnes hävd till andra rättigheter. I flera hänseenden saknar rekvisit för jordabalkens urminnes hävd relevans när rättsfiguren skall tillämpas på renskötselrätten. Vi har därför ansett att urminnes hävd till renskötselrätt bör betraktas som ett särskilt rättsinstitut, vilket dock i tillämpliga delar bör tolkas i enlighet med vad som gällt enligt jordabalken.

Frågan hur lång tid som ett nyttjande skall ha pågått för att urminnes hävd skall anses föreligga är i lagen inte bestämd på annat sätt än att det skall ha pågått så länge att ingen levande minns eller av sina anfäder hört när det påbörjades. Innebörden har inte fastställts i rättspraxis. Vi har ansett att det i klarhetens intresse bör finnas en bestämd tidsgräns och vi har i enlighet med uttalanden i doktrinen stannat för 90 år. Om renskötselrätten inte utövas bör samma tid förlöpa för att en redan etablerad urminnes hävd skall anses förfallen. Om däremot en på urminnes hävd grundad renskötselrätt inte hunnit etableras ligger saken något annorlunda till. Dock kan det krav på intensitet i brukandet som gäller för uppkomsten av urminnes hävd i allmänhet inte tillämpas när det gäller urminnes hävd till renskötselrätt. Avgörandet bör i stället grundas på vad som framstår som rimligt sett ur rennäringens perspektiv. Man måste således bortse från sådana uppehåll i brukandet som är normala till följd av att man måste invänta återväxten av renlav inom ett avbetat område eller som har sin grund i att en trakt nyttjas endast under s.k. flenår. Vi har som en huvudregel antagit att ett sammanhängande uppehåll i nyttjandet under en tid på 30 år gör att tiden för uppkomst av urminnes hävd avbryts.

Vid bedömningen av om urminnes hävd till renskötsel har uppkommit skall enligt vår tolkning hänsyn tas till brukande som ägt rum såväl före som efter den äldsta renbeteslagen och till och med ända in i våra dagar. Den omständigheten att urminnes hävd togs bort från nya jordabalken saknar enligt vår mening betydelse för tillämpningen av urminnes hävd till renskötselrätt.

Renskötselrätten är oberoende av fastighetsindelningen. När det skall klargöras inom vilket område renskötselrätt föreligger är man hänvisad till det svårdefinierade begreppet trakt. Vi har ansett att det måste avse ett större område som tillgodoser renens behov av att växla mellan olika marker beroende på betesförhållandena år från år.

Vi resonerar också kring hur man värderar bevisning i mål om renskötselrättens bestånd. Eftersom det oftast gäller mycket gamla förhållanden ligger det i sakens natur att direkta vittnesuppgifter inte finns att tillgå och att de bevis som finns i allmänhet är skriftliga. Men även andra sorters bevis kan åberopas. Många gånger är bevisen sådana att de var för sig inte är tillräckligt starka men att de sammantagna kan få avsevärd styrka. Bevisbördan ligger i allmänhet på den som påstår att ett faktum existerar. I fråga om renskötselrätten innebär detta att samesidan har bevisbördan. Även om detta formellt sett är fallet ligger det i sakens natur att bevisbördan i praktiken går över till motsidan om samerna kan prestera bevisning av viss dignitet.

I mål om renskötselrättens bestånd företräds samesidan av samebyarna. Vi anser att en dom i ett sådant mål är bindande för hela renskötarkollektivet trots att endast en eller vissa samebyar deltagit i processen. Markägarsidan företräds i en sådan process av enskilda fastighetsägare. Det är dock vanligt att inte alla berörda fastighetsägare är representerade i processen. I ett sådant fall får domstolens avgörande ingen formell rättskraft i fråga om dem som stått utanför men det får enligt sakens natur en mycket stark bevisverkan i den mån som domstolen gjort en reell sakprövning.

Renskötselrätt enligt rennäringslagstiftningen gäller oberoende av avtal mellan markägare och renägare. Det är dock inte ovanligt att man träffar avtal med varandra om det gemensamma markutnyttjandet. Det kan också finnas ett intresse av att träffa avtal om renbetesrätt utanför det sedvanerättsligt bestämda renskötselområdet eller inom områden där det är oklart om renskötselrätt föreligger eller ej. I slutet av kapitel 10 pekar vi på att dagens lagstiftning inte ger utrymme för stabila avtalslösningar.

Den yttre gränsen

I kapitel 11 tar vi ställning till den yttre gränsen för renbetet. Det är viktigt att upprepa att vårt ställningstagande inte blir förenat med rättskraft. Ett rättskraftigt avgörande av frågan om ett markområde är belastat med renskötselrätt eller inte kan endast erhållas genom ett domstolsavgörande. Detta innebär inte att vi betraktar vårt arbete som betydelselöst. Vi har haft ambitionen att ta fram så mycket som möjligt av sådant material som kan tjäna som ett relevant underlag för att avgöra var sedvanerätt föreligger och hoppas att vi genom de slutsatser vi dragit av detta kan bidra till att framtida processer till stor del blir onödiga.

De källor vi använt oss har vi hämtat från arkiv, kartor, offentligt tryck, vetenskapliga verk samt uppgifter som vi fått från samer och markägare. Utifrån dessa uppgifter och med ledning av principer som kommit till uttryck tidigare i betänkandet har vi delat in renskötselområdet i olika kategorier, nämligen

1. bevisad renbetesrätt

2. enligt markägarnas mening inte bevisad men enligt vår uppfatt-

ning övervägande sannolik renbetesrätt

3. av samerna påstådd men enligt vår bedömning inte bevisad eller

mindre sannolik renbetesrätt

4. renbetesrätt saknas

Som en kategori 5 har vi redovisat områden som för närvarande är föremål för domstolsprocesser. Sådana tvistiga områden är av konstitutionella skäl undantagna från vår bedömning.

Våra slutsatser har åskådliggjorts på en karta, som fogas till betänkandet. Det skall därvid sägas att kommissionens beslut angående renskötselområdets omfattning hänför sig till kategori 1 och 2.

Helt kort kan indelningen beskrivas på följande sätt. Hela landskapet Lappland ligger enligt gällande lag inom renskötselområdet och redovisas på vår karta inom betesområdet 1. Flertalet fjällsamebyar och alla skogssamebyar har sina åretruntmarker inom landskapet.

Till kategori 1 hänför vi också koncessionsområdet i Norrbotten trots att den renskötsel som där bedrivs inte är uteslutande samisk. Vi har ansett att det ligger utanför vårt uppdrag att uttala oss om de tvister om markanvändningen som förkommer mellan å ena sidan fjäll- och skogssamebyar och å andra sidan koncessionsbyar.

Beträffande Norrbotten i övrigt gör vi följande indelning. Inom renskötselområdet ligger ett område 2 A, vilket följer en ungefärlig linje Niemisel – Gullträsk – Harads – Vittjärv – Niemisel. Ett annat som enligt vår bedömning inte med tillräcklig grad av sannolikhet kan hänföras till renskötselområdet och därför hör till kategori 3 (område 3 A) avgränsas med en ungefärlig linje Råneå –Niemisel – Vittjärv – Rosvik. Områdena 2 B och 4 A utgör enklaver inom område 3 A. Området 2 B – inom renskötselområdet – kan beskrivas som Kallax-heden med omgivningar medan området 4A utgörs av ett område som till följd av en laga kraftvunnen dom 2002 inte belastas av renskötselrätt. Längre söder ut ligger vid kusten betesområdet 2 C; områdets avgränsning är ungefär Rosvik – Sikfors – Bergsviken – Jävre. Resten av landskapet Norrbotten ingår i kategori 1, vars område sträcker sig ut till kusten mellan Jävre och Kåge.

När det gäller det inre av landskapet Västerbotten är sedvanerätten odiskutabel. Bedömningen av området mot kusten är enligt markägarnas uppfattning inte alldeles okontroversiell. Vi har ansett att en linje som avgränsar de inre delarna (kategori 1) mot de yttre (kategori 2) kan dras mellan Skellefteå – Boliden – Burträsk – Vindeln – Örträsk. Vår uppfattning är således att hela Västerbotten ligger inom renskötselområdet. Dock skall anmärkas att området 5 A, vilket utgörs av Bjurö-halvön, är föremål för en pågående process och därmed undantagen vår bedömning.

Stora delar av Ångermanland har inte bara i historisk tid berörts av vinterbete utan detta har också skett kontinuerligt fram till idag. Trots detta är sedvanerätten mer eller mindre ifrågasatt inom större delen av landskapet. Det finns dock ett område i norr där rätten är odiskutabel. Detta har vi hänfört till kategori 1 och på kartan redovisat inom betesområde 1 A. Området innefattar bl.a. de socknar som hör till Jämtlands län. Till Västerbottens län hör å andra sidan Nordmalings kommun, som med hänsyn till en pågående process av oss redovisats som kategori 5 B.

I övrigt följer vi genom Ångermanland och in i Jämtland i stora drag Planverkets karta från 1978 och linjen på en karta av Elof Huss (Huss-linjen). Detta innebär att större delen av landskapet Jämtland ligger inom renskötselområdet och att det – då någon avvikande uppfattning inte redovisats från markägarna beträffande särskilda trakter – skall redovisas som kategori 1. I sydöstra delen av Jämtland har vi dock i vissa områden frångått Huss-linjen beroende på att vi inte kunnat göra troligt att renskötseln där bygger på

90-årig hävd. Vi anser oss inte heller ha tillräckliga belägg för en på urminnes hävd grundad vinterbetesrätt vid kusten söder om vår linje. Det finns några områden som ligger mellan vår yttre linje och den som markägarna föreslagit. Dessa mellanliggande områden har vi i enlighet med de angivna principerna hänfört till kategori 2. I Jämtland finns även ett område runt sjön Näkten som bör höra till kategori 1. Vidare finns ett område – 5 C – som är undantaget på grund av pågående process, nämligen det som ligger vid Klövsjö-Rätan. Alla åretruntmarker i landskapet Jämtland hör självklart till kategori 1.

Vinterbetesmarkerna i Bergs kommun inom landskapet Härjedalen har vi hänfört till renskötselområdet, men i brist på tillräckligt tillförlitlig utredning lagt i kategori 2. När det gäller vinterbetesmarkerna i hela Härjedalens kommun, dvs. återstoden av landskapet Härjedalen utom de i lagen definierade åretruntmarkerna, liksom vissa områden i Älvdalens kommun, har vi till följd av meddelade laga kraft vunna domar varit hänvisade till kategori 4. Idre nya samebys vinterbetesområde måste vi hänföra till kategori 2 och byns åretruntmarker till kategori 1 i den mån de till följd av den meddelade domen inte hör till kategori 4.

Den inre gränsen

Gränsdragningskommissionen har också haft i uppdrag att i enlighet med ILO:s konvention nr 169 identifiera den mark som samerna innehar respektive nyttjar tillsammans med andra.

Endast ett fåtal länder har ännu ratificerat ILO:s konvention nr 169. Frågan om en eventuell svensk ratificering av konventionen har varit uppe vid ett flertal tillfällen. Det som hindrat ett svenskt tillträde till konventionen har framför allt varit frågan om ursprungsfolks rättigheter till mark. Konventionen ställer krav på att de berörda folkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt innehar erkänns. Därutöver skall åtgärder vidtas i lämpliga fall för att skydda de berörda folkens rätt att nyttja sådan mark, som inte uteslutande bebos av dem, men till vilken de traditionellt haft tillträde för sin utkomst och traditionella verksamhet. Konventionen kräver vidare att regeringarna skall vidta nödvändiga åtgärder för att identifiera den mark som de berörda folken traditionellt innehar och för att garantera effektivt skydd av deras äganderätt och besittningsrätt.

Vår analys av de krav som artikel 14 i ILO-konventionen uppställer leder fram till slutsatser som i väsentliga hänseenden skiljer sig från dem som drogs i den tidigare ILO-utredningen. Vi är dock ense med ILO-utredningen om att konventionen inte ställer krav på en formell äganderätt för att mark som brukas av ursprungsfolket skall hänföras till mark som detta traditionellt innehar. Det finns dock en miniminivå för de rättigheter som skall gälla. Vi anser att denna miniminivå inte är uppfylld med den renskötselrätt som samerna har enligt rennäringslagstiftningen. Detta innebär att vi inte delar ILO-utredningens uppfattning att all statligt förvaltad åretruntmark skall klassas som samernas innehavsmark enligt konventionen. Det finns enligt vår på gällande rätt grundade uppfattning inte något sammanhängande större område till vilket samerna har en sådan stark rätt som avses med konventionens krav på äganderätt och besittningsrätt.

Det sagda innebär inte att vi vill utesluta att det kan finnas begränsade områden inom åretruntmarkerna där samernas nyttjande är såväl tillräckligt intensivt som exklusivt att de vid en svensk anslutning till konventionen bör klassas som samernas innehavsmark. Det är lämpligt att samerna efter en identifikation av marken och en fastighetsbildning tillerkänns en formell äganderätt till densamma. De får därmed en rätt att disponera över marken som är oberoende av rennäringslagstiftningen.

Vi delar ILO-utredningens uppfattning om att den yttre gränsen för den mark som samerna nyttjar tillsammans med andra sammanfaller med den yttre gränsen för renskötselområdet.

Det kan uppfattas som en svaghet i svensk rätt i förhållande till konventionens krav att det saknas ett alternativ till domstolsprövning av frågor om markrättigheterna. Vi har i kapitel 14 skissat på ett förslag till ett sådant alternativ.

Ett svenskt utrednings- och medlingsinstitut

Det har under senare år förekommit flera processer om samernas markrättigheter. I de fall domstolarna gjort en sakprövning har denna föregåtts av en synnerligen långvarig handläggning och de utrednings- och rättegångskostnader som belastat parterna i målen har blivit betydande. I några fall har dock laga kraftägande domstolsavgöranden kommit till stånd utan att domstolen gjort någon prövning i sak, något som i samtliga fall berott på att man från sa-

mernas sida inte ansett sig ha ekonomiska möjligheter att ingå i svaromål.

Vi tror att vi genom denna utredning har fullgjort vårt uppdrag att skaffa fram ett underlag som kan bidra till att lösa framtida konflikter om renskötselrätten, men vi är väl medvetna om att våra uttalanden, vilka saknar rättskraft, inte på ett invändningsfritt sätt kunnat undanröja de oklarheter som föreligger. Det finns därmed en påtaglig risk för att det också i framtiden skall uppkomma konflikter om markrättigheterna.

Konflikterna har i huvudsak sin grund i en oklar lagstiftning, som ger de berörda sakägarna underlag för skilda uppfattningar om vad som gäller. Lagens utformning är också skuld till att konfliktlösningen förutsätter omfattande och kostnadskrävande utredningar. Ansvaret för lagregleringen ligger på staten. Vi menar därför – i likhet med ILO-utredningen – att staten bör ta ett kostnadsansvar för utredningarna. Det är inte tillfredsställande att någon part av ekonomiska skäl avstår från att få sin rätt prövad.

I ett rättssamhälle ankommer konfliktlösning i sista hand på oberoende domstolar. Det är emellertid i de flesta sammanhang vanligt att domstolsprövningen föregås av försök till samförståndslösning. När det gäller renskötselrätten är dock möjligheterna till stabila avtalslösningar som alternativ till domstolsavgöranden begränsade. Detta hänger till stor del samman med att den rättsliga regleringen av rennäringen har sin grund i en tid då samerna ställdes under statligt förmynderskap. Samernas intressen skulle tas till vara av lappfogdarna och länsstyrelserna och det fanns därmed inte något behov av avtalsregleringar.

Vi anser att konflikter om samernas markrättigheter i första hand bör lösas avtalsvägen i samförstånd mellan sakägarna. En viktig anledning till detta är att lagregleringen i många avseenden framstår som föråldrad och inte bidrar till en tillfredsställande utveckling av rennäringen. Gällande rätt hänför sig till historiska förhållanden då såväl rennäringen som de andra näringar som konkurrerar om markresurserna utövades under helt andra villkor än idag. En konfliktlösning som strikt bygger på en tillämpning av gällande rätt ger därför inte alltid ett för parterna tillfredsställande och ändamålsenligt resultat. En samförståndslösning kan med bortseende från rättsliga överväganden ta sikte på vad som är ändamålsenligt och kan därmed begränsa behovet av en kostnadskrävande utredning om historiska förhållanden.

I andra länder som är anslutna till ILO-konventionen eller som annars berörs av folkrättsliga regler om ursprungsfolks rättigheter har man inrättat särskilda organ för utredning och medling vid konflikter om markrättigheter. Vi menar att man också i Sverige bör inrätta ett sådant organ. Detta är också angeläget om man skall ansluta sig till konventionen och uppfylla de krav som denna ställer.

Det har inte legat inom kommissionens uppdrag att lämna ett förslag om ett utrednings- och medlingsorgan. Vi har därför nöjt oss med att peka på behovet av ett sådant. Dock har vi härjämte uttalat att det för att ett sådant organ skall kunna medverka till stabila avtalslösningar krävs lagändringar av såväl civilrättslig som processrättslig natur.

Summary

Remit

The main remit of the Committee has been to delimit, primarily on the basis of archive material, the areas that the Sami may use under the Reindeer Husbandry Act for reindeer grazing during the period October–April (winter grazing lands). This part of the remit has been called the search for the outer boundary. There has also been another side to the remit. This has been to transfer the terms set out in article 14 of ILO (International Labour Organisation) Convention No. 169 to Swedish conditions. This particular article deals with lands that indigenous peoples traditionally occupy and land to which they have traditionally had access for their subsistence and traditional activities. We have called the boundary between theses two categories of land the inner boundary.

Our work can be seen as a continuation of the work done by an earlier inquiry, the ILO Inquiry, which was led by former county governor Sven Heurgren. The purpose of that Inquiry was to determine what measures were required to enable Sweden to fulfil the requirements that Convention No. 169 places on the states that have acceded to it (which Sweden has not yet done). The ILO Inquiry presented its report in 1999 (SOU 1999:25). The report proposed the establishment of a special boundary delimitation committee.

It is worth explaining at the outset that the remit of this committee is limited in certain respects. Thus we have not had the task of proposing legislative amendments and have instead been obliged to make our assessments in the light of the current law. This means, for example, that we are bound by rulings that have been made by the courts and that our pronouncements on the Sami’s customary lands will not have any formal legal force. In addition, it is not part of our remit to strike balances in industry policy between the interests of reindeer husbandry and other industries in

the light of the current conditions. Nor does our remit include the substance of the reindeer herding right or the question of who is entitled to exercise that right.

Finally it should also be noted that our work has been limited by the time and resources at our disposal. Thus it is not impossible that deeper surveys of limited areas will be able to find historical evidence of winter grazing in material that we have been unable to study, such as parish registers, newspaper items, etc. It is also possible that, with access to expert knowledge in the field, we could, by making a more thorough analysis of other legal systems than the one we have carried out, have at any rate stated views de lege ferenda (i.e. about what the law ought to be) of importance for the assessment of both the outer and the inner boundary. However, as no such analysis has yet been carried out in connection with court rulings it would hardly have been able to form the basis for the pronouncements de lege lata (i.e. about what the law is) that fall within our remit.

Historic background

Changes in reindeer husbandry and society

Over the centuries reindeer husbandry has been affected by both external and internal change. In Lapland itself, the Sami had more or less sole control until the 18th century. In the following centuries they were transformed into a minority by the expansion of agriculture and forestry. At the same time there was sharp population growth in the coastal communities of Västerbotten and Norrbotten and in Jämtland and Härjedalen. In the mid-18th century Norrland accounted for 5 per cent of the Swedish population, but when the region’s share peaked in 1930 it was 13.3 per cent. In contrast, the reindeer-herding Sami population did not increase, and actually stagnated in the 19th century and fell in the 20th century. Over time most Samis had to seek a livelihood outside of reindeer husbandry.

To begin with, Sami culture was mainly based on hunting and fishing and at that time a family only had a few tame reindeer. The 17th century saw a transition to large-scale reindeer nomadism with reindeer herds as the main source of livelihood. For a long time these operations were intensive, which meant that the herds

were relatively small with only around a hundred animals. In the late 19th and early 20th century extensive reindeer herding evolved with larger herds and looser supervision. The authorities resisted this development for a long time, but since the Second World War extensive reindeer herding has been seen as a natural modernisation corresponding to what was happening at the same time in agriculture. During the last three decades of the century this has led to a marked increase in the number of reindeer, especially in Jämtland and Västerbotten Counties; this growth has, however, remained within the limits approved by the authorities. Nevertheless, it is not impossible that this development has put strains on the relationship between reindeer husbandry and the rest of society. On the other hand, the emergence of large-scale forestry, changes in communications, the expansion of hydropower, tourism and other factors have led to strains on reindeer husbandry.

As long as inner Norrland was roadless country, the reindeer and the ackja, or Sami sledge, was the only possible means of communication. The state therefore saw it as important to safeguard Sami livelihoods and prevent Samis from migrating Norway. The Riksdag (Swedish Parliament) and the Government have retained this ambition in modern times, as expressed in the 1886 Reindeer Grazing Act and successor legislation. However, consideration of the Samis has often been outweighed by the stronger interest of supporting the development of other industry. This conflict between different interests has been the source of many remarkable and sometimes outright racist, attitudes and public decisions. However, it is important to underline that the relationship between the Sami and the permanent population should not solely be viewed in a conflict perspective. In many cases, especially long ago, it has involved fruitful cooperation.

The historic boundaries of reindeer husbandry

Legislation on reindeer husbandry works with a number of concepts that can only be understood when their background is known. The most important of these concepts are the Taxed Lapp Lands (lappskatteland), the Lapp Lands boundary (lappmarksgräns), the cultivation limit (odlingsgräns) and the reindeer grazing mountains (renbetesfjäll) in Jämtland County.

The Taxed Lapp Lands were areas that individual Sami families used long ago for the maintenance of their reindeer herds in the spring, summer and autumn. In the winter they sought grazing for their herds outside of their own lands. As far as can be seen from the historical material, in the 17th century case-law and the authorities treated the Taxed Lapp lands in a way that corresponded to the taxed land held by the tax-paying farmers (skattebönder). In the late 17th century and the first half of 18th century, however, the Crown questioned the right of both the tax-paying farmers and the Sami to their land. But a Royal assurance of 1789 guaranteed the tax-paying farmers ownership of their land. This was not to be extended to the right of the Sami to their Taxed Lapp Lands. Instead, from then on these were treated as Crown land. This land was leased by the county administrative boards in return for a certain Lapp tax and land titles were not registered at the courts, as they had been previously. Over time the whole system of Taxed Lapp Lands was exposed to internal pressures and changed. One reason was the development of the reindeer husbandry itself. The individual Taxed Lapp Lands were too small for the large reindeer owners who emerged at the end of the 19th century. The Lapp tax and the Taxed Lapp Lands were finally abolished in 1928.

The border of the Lapp Lands in Västerbotten and Norrbotten Counties was drawn in the mid-18th century. Its main purpose was to stimulate agricultural colonisation. Coastal farmers were prohibited from continuing to fish in watercourses in the Lapp Lands in competition with the Sami there and the colonists. Colonists in the Lapp Lands were granted certain tax exemptions not available in coastal parishes and were exempt from the system of involuntary military service (knektutskrivning). Initially no conflict was anticipated with the Samis. A proclamation from 1749 underlined that the colonists were not allowed to harm anyone else’s livelihood, i.e. Sami livelihoods.

The proclamations on the Lapp Lands boundary do not contain any regulations stating that it was to be a boundary for Sami winter migrations. Nor did it act as one in practice either. Various sources from the 18th and 19th centuries, not least church sources, provide evidence that in the winter the Sami often migrated with their reindeer down to the coastal parishes, sometimes all the way to the Gulf of Bothnia coast and to the islands off the coast. The proclamations issued in the early 19th century on the obligation for farmers to enclose their hay-drying racks to protect them from

reindeer also applied to the coastal parishes in Västerbotten and Norrbotten Counties and to rural areas in Jämtland County. This shows that the Government assigned the Sami the right to let their reindeer graze there in the winter. Although individual county governors took decisions in the opposite direction, these local decisions were declared invalid when reviewed by higher authorities.

In Jämtland and Härjedalen there were no Lapp Lands with set boundaries like in the two northern counties. However, our investigation shows that Jämtland’s Lapp Lands were an established concept. The area extended along the mountain range from Frostviken in the north to Härjedalen in the south. Sami in these Lapp Lands were hit very hard by the partition of Crown land to private ownership carried out in the 1820s. The Sami had a pre-existing free grazing right on Crown lands, but when these lands were sharply reduced, major problems arose. The “reindeer grazing mountains” set aside for Sami needs in the early 1840s were totally inadequate. At the end of the 19th century the state tried to correct the worst mistakes by purchasing “expansion homesteads” (utvidgningshemman). However, the resulting expanded “reindeer grazing mountains” were never intended to also meet Sami needs of grazing land in winter half of the year, as is clear from the inquiries and the Riksdag record.

The cultivation limit was established when the Riksdag decided in 1867 to draw a “provisional boundary between the cultural lands of the Lapp Lands and the mountain communities”. In principle, land above this boundary would be Sami land and no new construction would be permitted there. However, discussions on where to draw this boundary was to be drawn on for many years, which meant that the expansion of cultivation in the Lapp Lands could continue and the wording used in the first Reindeer Grazing Act about this boundary was diffuse. The location of the cultivation limit was fixed definitively in 1890 and it could therefore be described in much clearer terms in the 1898 Reindeer Grazing Act. Under this Act and all subsequent Acts the Sami have the right to stay with their reindeer throughout the year above the cultivation limit in Västerbotten and Norrbotten Counties and on the reindeer grazing mountains in Jämtland County.

Partition was carried out first in Jämtland County. In the other Norrland counties it was carried out at a slower pace and a later date. In the early 1870s it was the turn of the areas above the Lapp Lands boundary. For the Sami, the partition decree for the Lapp

Lands in Västerbotten and Norrbotten in 1873 was a turning point. It decreed that the Sami were free to use reindeer grazing areas on Crown land throughout the year. In addition, they were able to do so without restriction on private land that was to be partitioned off in the Lapp Lands during the winter half of the year, when the reindeer’s sole diet was reindeer moss and it was therefore felt that no appreciable damage could be done to agriculture and forestry. This decree and the discussion of the concept of customary laws in that context portended the first Reindeer Grazing Act.

Customary law is embodied in statute law

The 1870s saw serious conflicts in Härjedalen concerning the right of the Sami to graze their reindeer outside the reindeer grazing mountains. These conflicts became known throughout the country as the “culture struggle”. In the course of this struggle, it became clear that the legislation was in chaos. Over the years, regulations had been issued and had then been forgotten or replaced by new regulations with diametrically opposed content. Frequently the new regulations originated from local decisions taken by various county governors. The provisions concerning the enclosure obligation were a highly illustrative example of this. As government minister Nils Vult von Steyern pointed out in the bill proposing a Reindeer Grazing Act, there was an evident need to bring together all the provisions “in a clear and unified whole”.

The “Lapp Committee of Inquiry” appointed in 1882 to study the matter presented its report in 1883. It contained the draft of our first concerted Reindeer Grazing Act. The first section of this act was to read as follows:

Subject to the provisions issued in this Act, the Lapps are entitled to stay with their reindeer not only in the Lapp Lands of Västerbotten and Norrbotten and in the land set aside for them in Jämtland County but also in the other tracts that they have by ancient custom visited up to now and to avail themselves of the land and water there to maintain themselves and their reindeer. The Lapps may, however, only stay without the permission of the land-owner or user concerned on private property located outside of the Lapp Lands of Västerbotten and Norrbotten or inside those parts of these Lapp Lands declared suitable for cultivation at a previously conducted or future partition during the months of October, November, December, January, February, March and April when these grounds have not also been retained at partition

as reindeer grazing land or when unusual weather conditions present an obstacle to migration.

Despite opposition, mainly from representatives from Jämtland, the proposal was adopted by the Riksdag in 1886. The law has subsequently been modified in various respects through Reindeer Husbandry Acts in 1989, 1928 and 1971. However, the provisions on customary law have been retained even though their wording has been altered. The actual texts of the acts have not specified the boundaries for customary law. However, all the committees of inquiry that have prepared the legislation have conducted extensive investigations to determine where these boundaries might conceivably be located. These preparatory works provide a wealth of material for a closer study of the geographical extent of customary law.

The historical sources

The terms of reference for the Boundary Delimitation Committee state that, in its work, the Committee is primarily go through the material held by various public authorities. As historical issues are involved, this work has almost exclusively consisted of research in the, often very old, archives of defunct public authorities. The great bulk of these archives are held by the state archive institutions, primarily the National Archives and the Regional Archives in Östersund (for Jämtland County) and in Härnösand (for the rest of Norrland). In some cases, however, they are still held by public authorities and institutions that exist today.

The archive material we have had to assess is extremely extensive. In order not to drown in it we have had to use certain strategies. Archaeological investigations have been ruled out for several reasons. One very weight reason is that our investigation does not cover periods when hunting and fishing were the main Sami livelihoods. Our investigation only applies to the period after reindeer nomadism became a principal livelihood, i.e. from the 17 century and onwards. Another interesting archival source that we have had to refrain from using for reasons of time is a closer study of extensive local source series such as judgment books, parish registers and the like.

The material that has been of greatest importance for the Inquiry has been the archives of the Government and the central administrative authorities held at the National Archives. For the older period particular mention can be made of the archives of the Royal Chancellery, the Legal, Financial and Administrative Services Agency and the Board of the Lapp Lands Authority for the Ministry of Education and Ecclesiastical Affairs (Direktionen för Lappmarkens ecklesiastikverk). For the period since the civil service reform of 1840 ministry records and Council of State files and the committee of inquiry archives have been particularly important. Fourteen committees of inquiry have given some degree of consideration to the question of the geographical extent of reindeer grazing lands. These committees have, in turn, initiated local investigations. They have also had a number of maps prepared that form the core of the digital map collection that the Boundary Delimitation Committee has made available on the website of the Norrbotten County Administrative Board http://www.bd.lst.se. As regards the regional archives, the archives from the Cathedral Chapter in Härnösand, the county administrative boards, the enforcement districts, the Swedish administrative officers for the Sami (lappfogdarna) and the county agricultural boards has been of most importance.

Printed sources have, of course, been used in addition to archive material. In this context, official publications in the form of Riksdag records, the Swedish Government official reports (the SOU series and its predecessors), compendiums of legislation, etc. are obvious sources. Some older travel reports and topographical descriptions have also turned out to be of great value.

There is a very great deal of scientific and amateur literature about the Sami. A good deal of this literature has been useful, but it is nonetheless striking to see how much of it has revolved around religious, political, legal and ethnographic issues and how little attention has been given to the conditions for reindeer husbandry as such. This has meant that the work of the Boundary Delimitation Committee has had to build to a great extent on hands-on basic research in archives.

Source critical problems

In the work of the Boundary Delimitation Committee a great deal of effort has been put into analysing how different types of source material have come into being and what has been the background to them. This has been seen as an essential pre-condition for an assessment of the value of the sources and an understanding of the contexts behind them. This careful examination provides material for a principled discussion of the source critical problems in chapter 8.

Some of the issues concerning source criticism deserve to be given special emphasis. In various court cases in recent years the Sami have been required to give an, often detailed, account of where they were with their reindeer in the 90 years that preceded the 1886 Reindeer Grazing Act. On closer inspection these demands appear to be unreasonable. The registration of Sami migrations that existed at that time does not make such an account possible. An investigation has to proceed by making use of probabilities based on several factors: the detailed investigations of migration patterns carried out around 1900, natural conditions, the characteristics of the reindeer, sporadic contemporary evidence, general descriptions in the historic sources and retrospective interviews. In addition, account should be taken of the consultative comments made on various legislative proposals by the municipalities and authorities in the relevant counties. In many cases they provide a picture of the local view in these counties of the geographical extent of customary rights.

Unfortunately, there are also gaps in the evidence for winter grazing in the 20th century. While the authorities in Jämtland County made noteworthy attempts to systematically document where these took place, in other counties neither the Sami, the land-owners nor the authorities grasped that there was a need to do so, as far as can be judged because it was thought that rights under customary law had been established through the Reindeer Husbandry Acts and the village statues for the Sami villages down to the Gulf of Bothnia coast.

Apart from this, the other factors that the investigation also points to include the difficulties that can arise from the failings of memory. On closer inspection, areas identified as “normal” winter grazing areas have turned out to only be “normal” during a particular surveyable period, and in many cases that period has tuned

out to be shorter that could have been expected. Moreover, it is necessary to be attentive to the shifts of perspective that the spirit of the times and the personal views of individual informants often give rise to.

Topographic account of information about winter grazing lands

This sizable chapter gives a detailed account of the sources information available on winter grazing in various areas from different periods. The ambition has been to achieve roughly the same level of detail as has occurred in legal proceedings, and to do so, as far as possible, for an area large as the whole of the reindeer herding area. Obviously this has resulted in a large volume of text. On other hand, it provides more of an overview than the material that emerges in legal proceedings concerning regional or more limited areas.

There are quite a number of pitfalls in the material. Maps and other documents are often based on county boundaries. It is important to pay attention to this. In several cases current county boundaries differ from boundaries a hundred years ago. Of course, the reindeer are not aware of administrative boundaries either. This is why the old Lapp Lands have been used as the basis for the account. This is a better reflection of the natural migratory pattern of the reindeer.

Our conclusions from this extensive documentation are set out in chapter 11. As regards the two maps referred to there, it can be mentioned that county treasurer Elof Huss’s map from 1959 is based on an extensive survey of winter grazing lands that he conducted in Jämtland County. The map from the National Board of Physical Planning and Building was produced in connection with national physical planning in the 1970s. It is based on interviews with the Sami villages, which were then processed by the relevant authorities. In addition to these maps, several other maps are also interesting. Special mention can be made of the maps produced as a result of the interview survey with 211 Samis from the whole reindeer herding area carried out in 1912–1913 (map no 7.7.1–5).

Prescription from time immemorial

In chapter 10 we set out our view of the concept of prescription from time immemorial. Our starting point is current law, as we have interpreted it. In the context, it should be noted that interpretation is made more difficult by the fact that to a great extent there are no explanatory preparatory works and there is practically no case-law.

Prescription from time immemorial is a concept that has deep historic roots. Since the late 19th century it has been used to legitimise the reindeer herding right. Prescription from time immemorial was discarded from the Land Code in 1972, but is still found in the Reindeer Husbandry Act. The reindeer herding right is a constitutionally protected right that arises through a long-term use of land and water accepted by others. The reindeer herding right based on prescription from time immemorial differs in many respects from to other rights based on prescription from time immemorial. In several respects the requirements for prescription from time immemorial under the Land Code are not relevant when this legal construct is to be applied to the reindeer herding right. We therefore consider that the reindeer herding right based on prescription from time immemorial should be regarded as a separate legal institution, which should, however, be interpreted in accordance with what used to apply under the Land Code, where relevant.

The law has nothing to say on question of how long a use must have continued for prescription from time immemorial to exist, except that it must have continued for such a long time that no now living person remembers or has heard from his forefathers when it started. The import of this has not been established in caselaw. We consider that in the interest of clarity there should be a specific time limit and in accordance with certain pronouncements in doctrine we have opted for 90 years. If the reindeer herding right is not exercised, the same time should elapse before a pre-established prescription from time immemorial is held to have lapsed. If, on the other hand, there has not been time to establish a reindeer herding right based on prescription from time immemorial, the position is somewhat different. However, the requirement concerning intensity of use that generally applies for the establishment of prescription from time immemorial cannot be applied to a reindeer herding right based on prescription from time immemorial. The

decision should instead be based on what appears reasonable from the perspective of reindeer husbandry. Therefore no regard should be paid to interruptions of use that are a normal result of having to wait for the re-growth of reindeer moss in an area that has been grazed off or that are due to a district only being used in years known as flenår, when a crust of ice forms on the ground in the autumn, preventing the reindeer from reaching the moss. As a general rule we have assumed that a continuous interruption of use for a period of 30 years means that the period for the appearance of prescription from time immemorial has been broken.

According to our interpretation, an assessment of whether a reindeer herding right based on prescription from time immemorial has been established shall take account of use both before and after the oldest Reindeer Grazing Act and up to and including our own time. In our opinion, the fact that prescription from time immemorial was removed from the new Land Code is of no importance for the application of prescription from time immemorial to the reindeer herding right.

The reindeer herding right is independent of the division of land into real property units. When the area in which there is a reindeer herding right is to be clarified, use must be made of the concept of a tract (trakt), which is hard to define. We have taken the view than it must refer to a large area that meets the reindeer’s need to shift between different kinds of land depending on grazing conditions from year to year.

We also discuss how to assess evidence in cases about the existence of the reindeer herding right. As these cases often involve very old circumstances it goes without saying that no direct witness evidence is available and the evidence that is available is generally in written form. But other kinds of evidence can also be cited. On many occasions the evidence is such that, considered separately, each piece is not strong enough but when considered together they can have considerable force. In general the party who claims the existence of a fact has the burden of proof. In the case of the reindeer herding right it is the Sami side that has the burden of proof. Even if this is formally the case, it goes without saying that the burden of proof shifts to the opposing side if the Sami can produce evidence of a certain power.

In cases concerning the existence of the reindeer herding right, the Sami side is represented by the Sami villages. We consider that a judgment in such a case is binding on the whole collective of

reindeer herders even though only one Sami village or certain Sami villages have taken part in the proceedings. The land-owner side in such proceedings is often represented by private land-owners. It is, however, usual for all the land-owners affected not to be represented in the proceedings. In such a case the court’s ruling does not have formal legal force concerning those who have not been involved, but it goes without saying that it has very strong status as proof to the extent that the court has made a determination based on the facts in the case.

Under reindeer husbandry legislation the reindeer herding right is independent of agreements between land-owners and reindeer owners. It is however, not unusual to enter into agreements with one another concerning joint land-use. There can also be an interest in reaching agreements on a reindeer grazing right outside of the reindeer herding area determined by customary law or in areas where it is unclear whether or not there is a reindeer herding right. At the end of chapter 10 we point out that current legislation does not provide scope for stable contractual solutions.

The outer boundary

In chapter 11 we take a position on the outer boundary for reindeer grazing. It is important to repeat that our position will not acquire the force of law. A determination with legal force of the question of whether or not a land area is burdened by a reindeer herding right can only be obtained through a court ruling. This does not mean that we regard our work as meaningless. We have had the ambition of bringing forward as much material as possible that can serve as relevant information in support of decisions about where rights exist under customary law and we hope that, as a result of the conclusions we have drawn from this, we can help to make future legal proceedings largely unnecessary.

The sources we have used are drawn from archives, maps, official publications, scientific works and information we have received from Samis and land-owners. On the basis of this information and guided by the principles that have been expressed earlier in the report we have divided the reindeer herding area into the following categories:

1. proven reindeer grazing right

2. reindeer grazing right not proved according to land-owners,

but preponderant probability of a reindeer grazing right in our view

3. reindeer grazing right claimed by the Sami, but not proved or

less probable in our assessment

4. no reindeer grazing right.

As a further category we have reported areas that are currently subject to court proceedings. For constitutional reasons such areas have been excluded from our assessment.

Our conclusions are illustrated on a map that is attached to the report. In this context it must be said that the Committee’s decisions concerning the extent of the reindeer herding area refer to categories 1 and 2.

The grouping can be described very briefly in the following way. According to the current law, the whole province of Lapland is inside the reindeer herding area and is reported on our map as within grazing area 1. Most mountain Sami villages and all forest Sami villages have their year-round lands in this province.

We also assign the concession area in Norrbotten to category 1 even though all reindeer herding there is not conducted by Samis. We have taken the view that it is not part of our remit to comment on the disputes on land-use that occur between mountain and forest Sami villages on the one hand, and concession villages, on the other.

For the remainder of Norrbotten we have made the following grouping. An area 2 A, which follows the approximate line Niemisel – Gullträsk – Harads – Vittjärv – Niemisel, lies within the reindeer gazing area. Another area that cannot in our view be assigned to the reindeer grazing area with sufficient certainty and therefore belongs to Category 3 (area 3 A) is delimited by the approximate line Råneå –Niemisel – Vittjärv – Rosvik. Areas 2 B and 4 A consists of enclaves within area 3 A. Area 2 B – inside the reindeer grazing area – can be described as Kallaxheden (a moor) and its surroundings and area 4 A consists of an area that, as a result of a final, non-appealable judgment in 2002, is not burdened with a reindeer herding right. Further south, at the coast, is grazing area 2 C, the delimitation of the area is roughly Rosvik – Sikfors – Bergsviken – Jävre. The rest of the province of Norrbotten forms part of category 1, whose area extends along the coast between Jävre and Kåge.

As regards the interior of the province of Västerbotten rights under customary law are beyond dispute. In the view of the landowners, the assessment of the area towards the coast is not altogether uncontroversial. We have considered that a line delimiting the inner parts (category 1) from the outer (category 2) can be drawn between Skellefteå – Boliden – Burträsk – Vindeln – Örträsk. Our view is thus that the whole of Västerbotten lies within the reindeer grazing area. It must, however, be pointed out that Area 5 A, which consists of the Bjurö peninsula, is the subject of ongoing legal proceedings and is therefore excluded from our assessment.

Large parts of Ångermanland have not only been affected by winter grazing in historic periods; this grazing has also gone on continuously until the present. Despite this rights under customary law are more or less questioned in large parts of the province. However, there is also an area in the north where these rights are beyond dispute. We have assigned this area to category 1 and reported it on the map in grazing area 1 A. This area also includes the parishes that belong to Jämtland County. On the other hand Nordmaling Municipality belongs to Västerbotten County, and in view of ongoing legal proceedings it is reported as category 5 B.

Otherwise, in moving through Ångermanland and into Jämtland we largely follow the map of the National Board of Physical Planning and Building from 1978 and the line on a map by Elof Huss (the Huss Line). This means that the major part of the province of Jämtland lies within the reindeer grazing area and that it shall be reported as category 1, since no dissenting view has been reported by land-owners concerning particular tracts. In the southeast part of Jämtland County, however, we have deviated from this line in certain areas because we have not been able to show that reindeer herding there is based on ninety-year prescription. We do not consider that we have sufficient evidence for a winter grazing right based on prescription from time immemorial south of our line either. There are some areas between our outer line and the line proposed by land-owners. These intermediate areas have been assigned to category 2 in accordance with the principles set out above. In Jämtland there is also an area round Lake Näkten that ought to belong to category 1. In addition, in Jämtland there is an area – 5 C – that is excluded on account of ongoing legal proceedings, namely the area at Klövsjö-Rätan. All year-round lands in the province of Jämtland obviously belong to category 1.

We have assigned the winter gazing lands in Berg Municipality in the province of Härjedalen to the reindeer grazing area, but have placed them in category 2 due to the lack of a sufficiently reliable investigation. We have assigned the winter grazing lands in the whole of Härjedalen Municipality, i.e. the remainder of the province of Härjedalen apart from the year-round lands defined by law, as well as certain areas in Älvdalen Municipality, to category 4 as a result of final, non-appealable judgments. Idre New Sami Village’s winter grazing area belongs to category 2 and the Village’s yearround lands belong to category 1 to the extent that they do not belong to category 4 as a result of the above judgment.

The inner boundary

The Boundary Delimitation Committee has also had the remit of identifying, in accordance with ILO Convention No 169, the land that the Sami occupy and use together with others.

As yet only a few countries have ratified ILO Convention No 169. The question of a possible Swedish ratification has been raised on several occasions. The main obstacle to Swedish accession to the Convention has been the question of indigenous peoples’ right to land. The Convention requires that the rights of ownership and possession of the peoples concerned over the lands they traditionally occupy are recognised. In addition, measures shall be taken in appropriate cases to safeguard the right of the peoples concerned to use lands not exclusively occupied by them, but to which they have traditionally had access for their subsistence and traditional activities. The Convention also requires that governments shall take steps as necessary to identify the lands which the peoples concerned traditionally occupy, and to guarantee effective protection of their rights of ownership and possession.

Our analysis of the requirements set up in article 14 of the ILO Convention results in conclusions that differ in significant respects from those drawn by the previous ILO inquiry. We do, however, agree with the ILO Inquiry that the Convention does not require a formal ownership right in order for lands that are used by the indigenous people to be assigned to lands that it traditionally occupies. There is, however, a minimum level that the rights must reach to be applicable. We consider that this minimum level is not fulfilled by the reindeer herding right that the Sami have under rein-

deer husbandry legislation. This means that we do not share the view of the ILO Inquiry that all state-managed year-round land shall be classed as land possessed by the Sami under the Convention. In our view, which is based on the current law, there is no large continuous area to which the Sami have a right that is as strong as the right to which the Convention’s requirements concerning rights of ownership and possession refer.

This does not mean that we want to rule out the possibility that there may be limited areas in the year-round lands, where the Sami’s use is both sufficiently intensive and exclusive that they should be classed as Sami-possessed lands on Swedish accession to the Convention. It is appropriate for the Samis to be awarded a formal ownership right to this land following the identification of the land and a property formation procedure. This will give them a right to make use of the land that is independent of reindeer husbandry legislation.

We share the view of the ILO Inquiry that the outer boundary of the land that the Sami use together with others coincides with the outer boundary of the reindeer herding area.

What can be seen as a weakness in Swedish law in relation to the requirements of the Convention is that there is no alternative to the determination of questions concerning land rights by the courts. In chapter 14 we have outlined a proposal for such an alternative.

A Swedish investigation and mediation institute

In recent years there have been several cases concerning Sami land rights. In the instances where the courts have undertaken a substantial review, this review has been preceded by extremely protracted proceedings and the investigation and legal costs incurred by the parties in these cases have been considerable. In some instances, however, final, non-appealable court rulings have arisen without the court making any substantial determination in the case; in every instance the reason has been that the Sami side has not considered that it has the financial possibilities of contesting the action.

We believe that, through this investigation, we have fulfilled our remit of producing supporting information that can help to resolve future conflicts on the reindeer herding right, but we are well aware

that our pronouncements, which do not have legal force, have not been able to clear up existing uncertainties in a way that has not met with objections. This means that there is an evident risk that conflicts on land rights will also arise in the future.

The main source of these conflicts is unclear legislation, which gives the parties affected grounds for different views about the legal position. The design of the law is also to blame for the fact that conflict resolution requires extensive and costly investigations. The responsibility for legislation rests with the state. We therefore consider – like the ILO Inquiry – that the state should assume responsibility for the costs of these investigations. It is not satisfactory when a party refrains from a determination of his rights for financial reasons.

In a society based on the rule of law conflict resolution is ultimately the responsibility of independent courts. It is, however, usual in most contexts for determination by the courts to be preceded by an attempt to reach an agreed solution. But in the case of the reindeer herding right there appears to be limited potential for stable contractual solutions as an alternative to court decisions. This is largely to do with the fact that the legal regulation of reindeer husbandry originates from a period when the Sami were placed under state guardianship. The interests of the Sami were to be protected by special Swedish administrative officers and the county administrative boards, and this meant there was no need to regulate matters in agreements.

We consider that, in the first place, the conflicts on Sami land rights should be resolved through agreement between the parties. One important reason for this is that, in many respects, the legislation appears to be outdated and is not contributing to the satisfactory development of reindeer husbandry. The current law relates to historic conditions when both reindeer husbandry and the other industries that compete for land resources operated under completely different conditions from today. As a result, conflict resolution based strictly on the application of the current law does not always lead to a satisfactory and appropriate outcome for the parties. By disregarding legal considerations, an agreed solution can aim for what is appropriate and can thereby help to limit the need for a costly investigation of historical circumstances.

In other countries that have acceded to the ILO Convention or that are affected by rules in public international law on the rights of indigenous peoples, special investigation and mediation bodies have

been set up for conflicts on land rights. We consider that such a body should also be set up in Sweden. This is also important if Sweden is to accede to the Convention and meet its requirements.

It has not been part of the Committee’s remit to put forward proposals on an investigation and mediation institute. We have therefore been content to point to the need for such an institute. However, in addition to this, we have stated that amendments in the areas of civil law and legal procedure are needed to enable such a body to help bring about stable contractual solutions.

Čoahkkáigeassu

Bargu

Guorahallabarggu váldodoaibma leamaš, eanemusat vuorkámaterialaid bokte, rádjet makkár guovlluid sápmelaččat boazodoallulága mielde oažžut geavahit guohtoneanan golggotmánu rájis gitta cuo đđŋumánnui (dálveláidumin). Dát oassi barggus lea namuhuvvon olggut ráji ohcan. Barggus leamaš nai eará bealli. Dat lea leamaš heivehallat daid tearpmaid mat lea nr 169 ILO (International Labour Organisation) konvenšuvnna 14 artihkalis ruo ŧa diliide. Dát artihkal gieđahallá eatnamiid mat árbevirolaččat gullet eamiálbmogiidda (traditionally occupy) ja maid sii árbevirolaččat geahvahit ovttas earáiguin (which they traditionally have access for their subsitence and traditional activities). Daid guokte lágán eatnamiid mii leat namuhan siskit rádjin.

Min barggu máhttá oaidnit joatkkan ovdal dahkkon guorahallamii, namalassin n. g. ILO- guorahallamii man ovdalaš leanahearra Sven Heurgren jođihii. Dan guorahallama bargu leai suokkardit makkár doaimmat livčče dárbbašlaččat dasa ahte Ruo ŧŧa máhtálii deavdit daid gáibádusaid maid soahpamuš nr 169 bidjá daiddá stáhtaide geat servet dasa (Ruo ŧŧa ii leat dahkan dan ain). ILO- guorahallan buvttii ovdan árvalusas jagi 1999 (SOU 1999:25). Evttohusas árvaluvvui earret earáid ahte sierra rádjegeassinkommišuvnda vuođđuduvvo.

Juo álggus lea dárbu čilget ahte kommišuvnna bargu muhtin muddui lea rádjejuvvon. Danin ii gula min bargui evttohit láhkarievdadusaid, mii fertejit buktit árvalusaimet dálá rievtteortnega mielde. Dát buktá earret eará mielddis ahte mii leat gitta dain duopmustuolumearrádusain mat leamaš, ja maid ahte min cealkámušain mat gusket árvevirolaš eatnamiidda (sedvanemarker) ii leat formalalaš láhkavuoibmi. Lea maid olggobealde min barggu dahkat ealáhuspolitihkalaš veajáhallamiid, dálá diliid vuođus,

boazoealáhusa ja eará ealáhusaid beroštumiid gaskkas ja min bargui ii gula boazodoalluriekti iige jearaldat geas lea riekti geavahit dan.

Loahpas galgá maid lasihuvvot ahte dat áigi ja dat návccát mat mis leamaš čađahit dán barggu leamaš dat mii lea rádjen dán. Veadjá leat nu ahte jus čiek ŋalebbo duktamat dahkkojit vissis guovlluin dalle máhttá dakkár máterialas gávdnat duođastusaid dálveguohtumiidda. Dákkár gáldduin, nugo duopmustuolugirjjid, áviisačállosiid, mii eat leat máhttán dahkat dutkamušaid. Veadjá maid nu ahte, jus mis livcce leamaš gullevaš áššedieđut, dalle máhtálii ráhkadit vuđđoleabbo čielggadeami eará rievttisystemain go dan man mii leat geavahan, goitge de lege ferenda- oainnuin maid ferte váldit vuhtii go mearrida gokko olggut ja siskkit rádji lea. Muhto go dákkár čielggadeapmi ii leat dahkkon dán rádjái, duopmustuoluid mearradusaid bokte, dat ii dáidde máhttit leat vuođđun dakkár de lege lata- cealkámušaide mat gullet min bargui.

Historjjáláš eavttut

Boazodoallu ja servodaga rievdan

Jahkečuđiid mielde lea boazodoallu rievdan siskit ja olggut váikkuheamiid dihte. Gitta 1700 jagiide ledje sámit Lappland guovllus meastá iešmearrideaddji. Čuovvuvaš jahkečuđiid siste sin sajádat rievddai veahádahkan eanandoalu ja meahccedoalu laskama dihte. Norrbottena ja Västerbottena mearrarittuin ja Jämtlanddas ja Härjedalenis laskkai dan áiggi olmmošlohku sakka. 1700 jagiid gaskamuttus lea norrlandda oassi ruo ŧa albmogis vihtta proceantta ja jagi 1930, dalle go leai alimus, dat leai 13,3 proceantta. Muhto boazodoalli sámi albmotlohku ii stuorrun, dat bisánii 1800-jagiin ja njiejai 1900 jagiin. Dađimielde šadde eanetlohku sápmelaččain ohcat dineža boazodoalu olggobealde.

Sámikultuvrra vuođđu álggu rájis leai bivdu ja guolásteapmi ja ovtta bearrášis eai lean go moadde lojes bohcco. 1600 jagiin rievddai servodat stuorit johtti boazodoallui main ealut ledje ealáhusa vuođđun. Guhká dát bargovuohki leai intensiivalaš čuohtenár bohccuin. 1800 loahpageažis ja 1900 álgojagiin iđii ekstensiivalaš boazodoallu, ealut ledje stuorit ja reainnideapmi ii lean nu garas. Eiseváldit barge guhká dán ovdaneami vuostá, muhto nuppi máilbmesoađi ma ŋŋá árvvoštallui dát vuohki doallat ealuid

lunddolaš ođasmahttin nugo dat mii eanandoalus čađahuvvui seamma áiggis.

Ma ŋemus golbmalogi jagi 1900 lea dát buktán mielddis stuorra lassáneami boazologuin, erenoamážit Jämtlandda ja Västerbottena leanain. Lassáneapmi leamaš goit vuollelis daid meriid maid eiseváldit leat dohkkehan. Ii leat goit veadjemeahtton ahte dát ovdáneapmi lea čuohcan gaskavuođaide boazodoalu ja eará servodaga gaskas. Nuppi bealde lea industrialaš meahccedoallu ihtán, johtolatvuogit rievdan, eanuid dulvadeamit, turismma j. n. a. čuohcan boazodoallui.

Nu guhka go siskkit Norrland lea geainnuid haga lea boazu ja geres áidna mátkkoštanmá ŧolasvuohta. Stáhta anii danin ahte leai dea ŧálaš sudjet sámiid ealáhusaid ja eastadit sámiid norgga beallái johtimis. Dán áigumuša lea ráđđehus ja riikkabeaivi doaláhan gitta ođđa áiggi rádjái. Earret eará lea dát boahtán oidnosii jagi 1886 boazoguohtonlágas ja dan lága ma ŋŋelboahttiin. Sámiid vuhtiiváldin lea dattege vajálduvvon go leamaš stuorit miella doarjut eará ealáhusaid ovdaneami. Dát riiddut iešguđet ealáhusaid gaskkas leat dagahan má ŋggaid imašlaš, muhtimin rasisttalaš oainnuid vuođul, eiseváldiid mearradusaid. Lea goitge dea ŧálaš deattuhit ahte oktavuođat sámiid ja fásta orruid gaskkas eai álo leamaš diggeáššit. Dávjá, erenoamážit ovdalaš áiggiin, dát leat leamaš buorit oktasašbarggut.

Boazodoalu historjjálaš rájat

Boazodoalulágain leat muhton tearpmat maid duogáža ferte dovdat jus galgá ipmirdit. Dea ŧálepmosat dain leat sánit nugo sámi vearrueatnamat (lappskattelanden), lappmarkrádji, gilvinrádji ja boazoguohtonvárit Jämtlandda leanas.

Sámi vearrueatnamat ledje guovllut maid sierra bearrášat nikte ealuideaset guohtumii giđđat, geasset ja čakčat. Dálvit ohce láidumiid olggobealde iežaset eatnamiid. Nu guhkás go historjjálaš gáldduin máhttá oaidnit gieđáhalle rievttigeavaheamis ja eiseváldiid gieđahallamiin, sámi vearrueatnamiid 1600 jagiin, dakkár vugiin mii leai seamma go ruo ŧelaš vearrubuondoriid eatnamiid. 1600 jagiid loahpageažis ja 1700 jagiid vuosttaš lahkis eahpidišgođii ruvdnu sihke vearrubuondoriid ja sápmelaččaid rievtti eatnamiiddaset. Gonagaslaš dáhkadusa bokte jagi 1789 sihkkarasttui buondoriid oamestanriekti dáidda. Dát ii dáhpahuvvan sápmelaččaid rivttiin

sámi vearroeatnamiidda. Vel ovddosguvlui gieđahalle dáid eatnamiid nugo ruvnnaeanan. Sierra sámi vieru vuostá dát láigojuvvoje leanastivrrain ja eai šaddan, nugo ovdal, dohkkehuvvon duopmustuoluin. Dađistaga šattai olles systema sámi vearrueatnamiid hárrái siskkit deattu vuollái ja rievddai. Oktá sivva dása leai boazodoalu rievdan. Sierra sámi vearrueatnamat šadde ila gáržžit stuora boazoeaiggádiidda geat ihtegoahte 1800 jagiid loahpageažis. Jagi 1928 jávkkai sihke sámivearru ja sámi vearrueatnamat.

Lappmarkrádji Västerbottenis ja Norrbottenis gessui 1700 jágiid gaskkasmuttus. Vuosttaš ulbmil dainna leai movttidahttit eanandoalu koloniserema. Mearragáttiid buondoriid gilde guolásteamis čázadagain lappmarkeriin ja nu láhkái gilvalit dainguin sámiiguin ja ođđadálolaččaiguin mat orro doppe. Ođđadálolaččat mat orro lappmarkeriin besse eret muhton vearuin ja sis ii lean bággu čálihit iežaset soalddáhin. Álggus eai vuordán ahte galge šaddát riiddut sápmelaččaiguin. Gonagalaš čállagis jagi 1749 deattuhuvvui ahte ođđadálolaččain ii lean lohpi hehttet eará ealáhusaid, namalassin sámi ealáhusaid. Gonagalaš čállagiin lappmarkerráji birra eai gávdno njuolggádusat mat dadjet ahte dat livčče rádjin sámiid dálvejohtimiin. Praktiihkas dat ii leat doaibman dakkáriin ge. Moanaid gáldduin 1700 ja 1800 jágiin, ollusat dain girkolaš, duođastit ahte sámit dávjá johte mearragáttiid suohkaniidda, gitta Botteviken mearrarittuide ja sulluide das olgolis. Gonagalaš čállagiin mat almmohuvve 1800 jagiid álgogeažis daddjo ahte buondoriin leai geatnegasvuohta gárdut iežaset suoidnevuorkkaid bohccuid vuostá. Dat doalai maid deaivasa mearragáttiid suohkaniin Västerbotten ja Norrbottena leanain ja Jämtlandda leanas. Dát čájeha ahte ráđđehus doarjjui sámiid rievtti guođuhit ealuideaset doppe dálvet. Sierra leanahearrat dahke mearrádusaid dan vuostá, muhto láhkageahččaleamiin čilgejedje ahte dáin mearrádusain ii leat vuoibmi.

Jämtlanddas ja Härjedalenis ii gávdnon lappmark mas ledje nannejuvvon rájit nugo dain guovtti nuorttat leanain ledje. Muhto guorahallamat čájehit ahte Jämtlandda lappmarker leai dovddus tearbma. Guovlu leai duoddarat nuortan Frostvikenis gitta oarjjás Härjedalenii.

Čuoldin (avvittring) mii dahkkui 1820 jagiin ruvnna eatnamiin privat eatnamiidda čuojai garrasit sámiide dáin lappmarkeriin guovlluin. Sámiin leai ovdalas rájis fridja guohtonriekti ruvnna eatnamiin, muhto go dát dalle sakka gáržžiduvvo ihte ollu

váttisvuođat. Nu gohččon ”boazoguohtonvárit” mat 1840 jagi álggus sirrejuvvoje sámiid dárbbuide ledje guhkkin eret doarvái. 1800 jagiid loahpas geahččalii stáhta divvut bahámus vearrudaguid dainna ahte stáhta lonistii daid n.g. viiddiduvvon hemmaniid (utvidgningshemman). Dáinna lágiin viiddiduvvon ”boazoguohtonvárit” eai goassege lean jurddašuvvon gokčat sámiid dárbbuid dálveláidumiidda. Dát boahtá čielgasit ovdan guorahallamiin ja riikkabeaivvi áššemeannudeamis.

Gilvinrádji šattai dalle go riikkabeaivi jagi 1867 mearridii geassit gaskaboddasaš ráji lappmarken ”kultueeatnama ja duottareatnama gaskkas”. Eanan bajábealde dan ráji galggai prinsihpalaččat leat sámiid eanan masa ii galgan šat leat lohpi cegget ođđa dálolačča báikkiid. Golle má ŋga jagi ságastallat gokko rádji jur galggai gessot, earret eará mielddisbuvtti dát ahte gilvima viiddideapmi máhtii joatkit lappmarkeriid sisa ja ahte čilgehusat rádjelinjja birra vuosttaš boazodoallulágas šadde eahpčielgasat. Loahpalaččat mearriduvvui ráji báiki jagi 1890 ja čilgehus dan birra máhtii dahkkot dárkileabbon jagi 1898 boazodoallulágas. Dán čilgehusa, ja ma ŋit lágaid mielde, lea sámiin lohpi orrut gilvinráji bajábealde Västerbottena ja Norrbottena leanas ja boazoguohtoneatnamiin Jämtlandda leanas ealuineasetguin birra jagi. Eanančuoldin dahkkui álggus Jämtlandda leanas. Eará nuortaleanain dat álggáhuvvui ma ŋŋil ja dahkkui njozebet. 1870 jagiid álggus dat álggii dahkkot eatnamiin lappmarkena bajábealde. Čuoldinnjuolggádus Västerbottena ja Norrbottena guovllu lappmarker eatnamiidda jagi 1873 šattai sámiide ášši mii rievdadit olu. Das daddjui ahte sámiin nuvttá leai lohpi niktet ruvnna eatnamiid birra jagi boazoguohtomii. Privahta eatnamiin mat galge čuldojuvvot lappmarkeriin oažžu sámit, gáržžideamiid haga, dahkat dán dálveáiggi go boazo dušše borai jeahkaliid ja ii adnon leat vahágin eanandoallui iige meahccedoallui. Dát njuolggádus, ja dat sáhka mii leai arbevirolaš rievtti birra, šadde einnosteadjin vuosttaš boazodoalluláhkii.

Árbevirolaš riekti nannejuvvo lágas

1870 jagii ledje baháš riiddut Härjedalenis sámiid rievtti alde doalvut bohccuideaset olggosbeallái boazoguohtunváriid. Riiddut šadde dovddosin miehtá riikka ”kulturrahcamuša” nama vuolde. Dán áiggi siste šattai čielggas ahte láhkačállimiin leai olles moivi.

Jagiid mielde ledje njuolggádusat mat ledje dáhkkon vajalduvvon dahje molsašuvvan njuolggádusain mat ledje ollásit nuppe guvlui. Dat ma ŋit ledje dávjá báikkálaččat dahkkon iešguđet leanahearrain. Buorre ovdamearka dása leai mearrádus áidungeatnegašvuođas. Nugo stáhtaráđđi Nils Vult von Steyern deattuhii evttohusastis boazoguohtunláhkii gávdnui stuorra dárbu ”ollislaš obbavuhtii” čohkket visot njuolggádusaid.

Dat lappkommitté mii namuhuvvui jagi 1882 dutkat ášši buvttii jagi 1883 árvalusas. Dat sisdoalai evttohusa min vuosttaš boazodoalluláhkii. Dan vuosttaš paragrafe galggai leat:

Sámiin lea vuoigatvuohta, jus váldet vuhtii dan dieđihuvvun lága njuolggádusaid, orrut ealuinisguin eai dušše Västerbottena ja Norrbottena lappmarkeriin ja eatnamiin mat leat sidjiide várrejuvvon Jämtlandda leanas, muhto maid dain eará láidumiin gos sii dološ árbevieru mielde leat nikten, ja doppe niktet eatnamiid ja čáziid iežaset ja bohccuideaset birgemii. Privahta eatnamiin, mat leat olggobealde Norrbottena ja Västerbottena lappmarker guovlluid, dahje dain oasiin dain lappmarkeriin mat leat čuldojuvvon dahje mat galget čuldojuvvot gilvineatnamiin, oažžut sámit gullevaš eananeaiggáda dahje geavaheaddji ráđi haga, orrut dušše golggotmánu, skábmamánu, juovlamánu, guovvamánu, njukčamánu ja cuo

ŋománu, jus eai leš

dakkár eatnamat mat čuoldimis leat bisson boazoláidumin, dahje jus heajos dálkkit easttadit johtima.

Vaikko leai vuosteháhku dása, erenoamážit Jämtlandda leana áirasiid bealde, dohkkehuvvui goit evttohus riikkabeaivvis jagi 1886. Láhka lea ma ŋŋil rievdaduvvon máŋgga oasis jagiid 1898, 1928 ja 1971 boazodoallulágaid bokte. Njuolggádus árbevirolaš rievttis leat goit bisson, vaikko gielalaš hápmi lea rievdan. Lága teavsttas ii leat čilgejuvvon jur gokko árbevirolaš rievtti rájit jur leat. Visot lávdegottit geat dahke ovdabargguid lágaide dahke viiddes dutkamušaid čilgen dihte gokko livčče vejolaš ahte rájit jur leat. Dáin ovdabargguin gávdno viiddes diehtomáteriale čiek ŋaleabbo čilget ášši man viiddis árbevirolaš riekti lea geografalaččat.

Historjjálaš gálddut

Bargočilgehusa mielde galgá rádjegeassinkommišuvdna barggustit dutkat daid gáldduid mat leat iešguđet eiseváldi hálddus. Go áššái gullet historjjalaš gazaldagat lea dutkan jođihuvvon dušše dakkár eiseváldiid vuorkkain mat eai šat gávdno, má ŋga hávi dát leat oalle boarrásat. Dát vuorkkat lea eanaš oassái stáhtalaš vuorkáásahusain,

eanaš oassái Riksarkivet ja eanenárkiivain Östersunddas (Jämtlandda leana) ja Härnösanddas (eará Norrland guovlluid). Muhtin áššit leat goit vurkejuvvon odná doaibmi eiseváldiid ja ásahusaid luhtte.

Vuorkkát maid leamaš vejolaš geavahit leat oalle viidát. Amas daid sisa duššat lea vissis strategia ferten geavahuvvot. Má ŋgga sivaid dihte arkeologalaš dutkamat eai leat geavahuvvon. Dea ŧálaš ágga dása leat dat ahte min guorahallan ii gula daidda áiggiide go bivdu ja guolásteapmi lea sámiid váldeealáhus. Min bargui gullá dat áigi go stuorit eallujohtin šattai válde ealáhus, namalassin 1600 jagiin ovddosguvlui. Eará miellagiddevaš gálddut maid mii leat ferten hilgut vánes áiggi dihte leat báikkálaš gáldugollosat nugo duopmigirjjit, girkogirjjit j.n.a.

Gálddut mat leamaš dea ŧálepmosat guorahallamii leat leamaš ráđđehusa ja guovddáš ásahusaid vuorkkát Riksarkivas. Dološ áiggi bealde máhttá namuhit Kungl. Maj:ts čállingotti, Kammarkollegia vuorkká ja Direktionens för Lappmarkens ecklesiastikverks vuorkká. Jagi 1840 departemeanttarievdadeami rájis ja ovddosguvlui leat deapartemeantta beavdegirjjit ja konseljaáššebahporat ja lávdegottivuorkkat leamaš erenoamáš dea ŧálaččat. Njealjenuppelohkái lávdegotti lea eanet ja unnit gieđahallan ášši man viidát boazoguohtoneatnamat leat. Lávdegottit leat vuolggahan báikkálaš guorahallamiid. Sii leat maid ráhkádan gárttaid mat leat vuođđu digitalalaš gártavuorkái. Dán lea rádjegeassinkommišuvdna dahkan almmulažžan Norrbottena leanastivrra ruovttusiiddus http://www.bd.lst.se. Guovllulaš vuorkkain leamaš dea ŧalepmosat dat mat leat duopmukapihtalis Härnösanddas, leanastivrrain, kronofogdiin, lappfogdiin ja eanandoallulávdegottis.

Vuorkámáterialaid lassin leat dieđusge maid eará prentejuvvon gálddut geavahuvvon. Sealvvimus dán oktavuođas leat dat almmolaš čállosat nugo riikkabeaivvi beavdegirjjit, stáhta almmolaš guorahallamat (SOU ja dat mat ovdal leamaš) láhkačoakkáldagat j.n.a. Muhton mátkemuitalusain ja topografalaš čilgehusain doložis leamaš maid oalle stuorra árvu.

Dieđálaš ja eahpeámmatlaš girjjálašvuođas sámiid birra lea oalle viiddis. Ollusat dain leamaš ávkkálaččat, muhto lea čalbmái čuohci man ollu dain gieđahallet oskkolaš, politihkalaš, juridihkalaš ja etnografalaš gazaldagaid ja man unnán leat beroštan ealáhusa eavttuid. Dát lea dagahan ahte rádjegeassinkommišuvnna bargu oalle guhkáš šaddan vuođđudutkan vuorkkaid gáldduin.

Gáldokritihkalaš gazaldagat

Rádjegeassinkommišuvnna barggus leat olu návččat bidjon dasa ahte čielggadit mainna lágiin iešguđetlágán vuođđudieđut leat boahtán áigái ja makkár duogáš dain lea. Dát leamaš dárbbalaš eaktu jus galgá máhttit árvvoštallat gáldduid árvvu ja ipmirdit oktavuođaid daid duohken. Dát dárkilis vuođđubargu ráhkada vuođu prinsihpalaš digaštallamii gáldokritihkalaš gázaldaldagaid birra mii gávdno 8 kapihtalis.

Muhton gáldokritihkalaš gázaldaldagaid berre buktit ovdán. Iešguđet diggemeannudeamiin ma ŋemus áiggis leat ihtán gáibádusat ahte sámit, dávjá oalle dárkilit, galggaše čilget gos sii leat guođuhan ealuideaset dain 90 jagiin mat ledje ovdal jagi 1886 boazodoallulága. Lagat dutkamis gártet dákkar gáibádusat máđoheamit. Dákkar dárkilis čilgehus ii leat vejolaš go dalle ii gávdnon registreren sámiid johtimis. Maid ferte dahkat lea bargat vejolaš vieruiguin main leat má ŋga eavttu; vuđđolaš guorahallamat sámiid johtimiin mat dahkkoje jagi 1900 birrasis, luonddu eavttut, bohcco dábit, hárve duođastusat dan áiggis, čilgehusat historjjálaš vuorkkain ja retroaktiivalaš jearahallamat. Dasa lassin ferte váldit vuhtii daid vástadusat mat bohte gielddaid ja eiseváldiin guoskivaš guovlluin iešguđet láhkaevttohusaide. Dat addet muhtun muddui gova makkárin árvvoštalle árbevirolaš guovllu geografalaš viidodaga.

Dađi bahábut gávdnojit maid váilevaš duođastusat dálveeatnamiid ektui vel 1900 jagiin. Jämtlandda leanas dahke gal eisevaldit buriid geahččaleamiid dasa ahte systematalaččat dokumenteret gokko dát ledje, muhto eará leanain eai sámit, eai eananeaiggádat eaige eisevaldit oaidnán dása dárbbu, dat orro leamaš danin go árbevirolaš riekti juo boazodoalulágaid bokte ja sámi čearuid ortnega mielde dat leat nannejuvvon gitta Bottenvikena mearragáddái.

Guorahallan maid čuiggoda dan váttisvuhtii man oanehis muitu máhttá dagahit. Guovllut mat lea namuhuvvon leat dábálaš dálveláidumat leat dárkilis dutkamis čájehan leat dábálaččat muhton oanehis áiggi siste, ja dat áigi leamaš oanebut go ovdal lea vuordán. Dasa lassin ferte leat várrogas danin go oaidinvuohki lea rievdan áiggiid mielde ja sierra dieđiheaddji persuvnnalaš oaidnu báidná dávja dieđuid.

Topográfalaš čilgehus dálveláidumiid dieđuin

Dát stuorra kapihtal čilge vuđđolaččat daid gáldudieđuid mat lea dálveláidumiid birra iešguđet guovlluin ja áiggiin. Áigumuš leamaš, goit nu guhkás go vejolaš dakkár viiddes guvlui go olles boazodoalluguovllu, olahit seamma dárkilis dási go dat mat leamaš diggeproseassain. Dát lea dieđusge dagahan stuorra teakstalániid. Muhto nuppi dáfus dat addá buoret ollislaš gova go dat materialat mat ihtet proseassain mat gieđahallet eanet báikkálaččat rádjejuvvon guovlluid.

Dán máterialas lea má ŋggat boasttogeainnut. Gárttaid ja eará áššebáhporiid vuođđu vuolgá dávja das go leanat leat juhkojuvvon. Dan ferte doallat čalmmis. Leanarájit leat odne olu sajiin earálágánat go ledje čuohti jagi áigi. Ja boazo dieđusge ii dovdda dáid hálddahuslaš juohkimiid. Čilgehusas mii danin buori muddui leat geavahan daid dološ lappmarker vuođu juohkima vuođđun. Dat govahallet buorebut bohcco lunddolaš johtinminstariid.

Maid mii leat gávnnahan dán viiddes dokumenteremis čilgejuvvo 11 kapihtalis. Mii guoská daid guokte gártta maidda čujuhit máhttá namuhit ahte riikaruhtadoalli Elof Huss gártta vuođđu lea viiddes guorahallan dálveláidumiin man son čađahii Jämtlandda leanas. Plánedoaimmahaga gárta jagi 1978 dahkkui fysihkalaš riikkaplánerema oktavuođas 1970 siste. Dat vuolgá jearahallamiin čearuin ja das ma ŋŋil guoskivaš eiseváldiid barggu bokte. Earret dás namuhuvvon gárttat gávdnojit má ŋga mat leat miellagiddevaččat. Dain sáhttá deattuhit daid mat šadde boađusin dan jearahallanguorahallamis mii čađahuvvui jagiid 1912–1913 (gárta nr. 7.7.1 5), das oasálastte 211 sápmelačča boazodoalluguovllus.

Riekti doložis

Kapihtal 10 mii čilgejit movt mii oaidnit tearpma Riekti doložis. Mii vuolgit ahte das lea riekti mii odne doallá, nugo mii leat dulkun dan. Berre namuhit ahte dulkun lea šaddan váttisin go čilgejeaddji láhkaovdabarggut stuorra oassái váilut ja ahte riektigeavaheapmi ii baljo gávdno ge.

Riekti doložis lea sátni mas leat čiek ŋalis ruohttasat historjjálaččat. 1800 jagiid loahpageaži rájis dat lea geavahuvvon dasa ahte dahkat boazodoalurievtti dohkálažžan. Riekti doložis iđii jordabalken nammasaš lágas jagi 1972, muhto sátni gávdno ain

boazodoallulágas. Boazodoalluriekti lea riekti mas lea suodji vuođđulágas, dan duogáš lea guhkes áiggi ja earáin dohkkehuvvon geavaheapmi eatnamiin ja čáziin. Riekti doložis boazodoalluriektái lea má ŋgga láhkái earalágán go Riekti doložis eará rivttiide. Máŋgga osiin váilu duođastus jus Riekti doložis lea geavahahtti go dán rievttibeali galgá geavahit boazodoalluriektái. Danin mii leat oaidnán ahte Riekti doložis boazodoalluriektái berre dulkut sierra rievtti ásahussan, ja heivvolaš osiin berre dat dulkojuvvot seamma láhkái go dahkko jordabalken lága mielde.

Gazaldat man guhká geavaheapmi galgá leamaš ovdal go Riekti doložis doallá deaivasa ii leat lágain daddjon eará láhkái go nu ahte dat galgá leamaš geavahusas nu guhká ahte ii oktage ealli olmmoš muitte iige leat máttuin ge gullan goasse dat álggii. Láhkageavaheamis dán sisdoallu ii leat nannejuvvon. Mii leat oaidnán ahte čielggasvuođa dihte berre gávdnot áigemearri ja mii leat doktrina cealkámušaid mielde gávnnahan ahte dát áigi lea 90 jagi. Jus boazodoallu ii leat jođus galgá seamme guhkes áigi gollat ovdalgo dohkkehuvvon Riekti doloža riekti árvvoštallo leat jávkan.

Muhto jus Riekti doložis man vuođđu lea boazodoallu ii leat geargan ásahuvvot de ášši lea earálágán.

Datte ii máhte váhtit intensiivalaš geavaheami mii lea Riekti doložii vuođđun viidát árvvoštallamis geavahuvvot boazodoalu rievtti dulkumis doloža riektái. Dat mii dan sadjái galgá mearridit lea dat mii boazodoalu govahallamis orru leat dohkálaš. Dasto ii galggá váldit vuhtii gaskaboddasaš bottut geavaheanis man leat dábálaččat go ferte vuordit jeahkala šaddama láidumiin dahje dan ahte muhton láidumat geavahuvvojit dušše dalle go leat goavvijagit. Váldu njuolggádussan mii leat árvvoštallan ahte go bistevaš boddu geavaheamis lea 30 jagi dat lea ággan das ahte Doloža riekti boatkana iige šat doala.

Go árvvoštallá jus Doloža riekti boazodoallui lea ilbman dalle galgá min dulkuma mielde váldit vuhtii dan geavaheami mii leamaš boarráseamos boazodoallulága rájis gitta dála beiviid rádjái. Dat bealli ahte tearbma Riekti doložis váldui eret jordbalken lágas ii galgga váikkuhit go geavaha Riekti doložis boazodoalu oktavuođas.

Boazodoalluriekti ii leat gitta movt eananjohkosat leat dahkkon. Go galgá čilget makkár guovlluin boazodoalluriekti doalla dalle ferte geahččat sátnái guovlu (trakt), tearbma man lea váttis čilget. Mii leat oaivvildan ahte dat ferte sisdoallat viidát láiduma mat gokčet bohcco dárbbu guohtut má ŋggalágán eatnamiin, dát lea gittá das makkár guohtun lea jagis jahkái.

Mii maid ságastallat mainna lágiin árvvoštallat duođastusaid diggeáššiin gos lea sáhka boazodoalurievtti viidodagas. Go dábalaččat lea sáhka oalle boares diliid birra lea lunddolaš ahte njuolggu vihtanasdieđut eai gávndo ja ahte dat duođástusat mat gávdnojit lea čálálaš hámis. Muhto máhttá maid čujuhit eará duođastusaide. Dávjá lea nu ahte dat okto ja sierra eai leat doarvai, muhto oktasaččat dain sáhttá gártat oalle stuorra fápmu. Duođastangeatnegašvuohta lea dábálaččat das guhte čealká ahte ášši lea duohta. Mii guoská boazodoalluriektái dat buktá mielddis ahte sámiid bealis lea geatnegašvuohta buktit duođastusa. Vaikko ášši formalalaččat lea dákkár lea lunddolaš ahte duođastangeatnegašvuohta geavatlaččat sirdojuvvo nuppi beallái ja sápmelaččat nákčet buktit nana duođastusaid.

Diggeáššiin mas lea áššin boazodoalurievttis leat sámi čearut mat ovddastit sámi beali. Min mielas galgá duopmu dakkár áššin árvvoštallot doallat deaivasa olles boazodoalluservodahkii, dan vaikko áššis dušše oasálastán okta dahje moadde čearu. Eananeaiggádiid beali ovddasteaddji dakkar prosessas leat ovttaskas eananoamásteadjit. Lea goit dábálaš ahte eai visot guoskivaš eananoamásteadjit oasálaste proseassas. Dakkár dilis duopmustuolu mearrádus ii oačču formálalaš rievttefámu daidda geat eai leat oasálastán, muhto lunddolaččat dákkár bohtosis lea oalle nanu duođastusvuoibmi jus duopmustuollu lea dahkan duohta áššegeahččaleami.

Boazoealáhuslágaid mielde bissu boazudoalluriekti beroškeahttá šiehtádusaid eananeaiggádiid ja boazoeaiggádiid gaskkas. Dáhpáhuvva goit ahte soahpámušat goabbát guoibmáska gaskkas movt oktasaččat geavahit eatnamiid dahkkojit. Lea maid vejolaš ahte gávdno miella dahkat šiehtádusaid boazodoallurievttis mat leat olggobealde árbevirolaččat mearriduvvon boazodoalluguovllu dahje dakkár guovlluin gos lea eahpečielggas jus boazodoalluriekti lea doallevaš dahje ii. Kapihtal 10 loahpas mii čuoigguhit ahte dálá lágain ii leat sadji nanu šiehtadančovdosiidda.

Olggut rádji

Kapihtal 11 mii bukti ovdan oaivila láidumiid olggut rájis. Lea dea ŧálaš geardduhit ahte min oaivil ii buvtte mielde rievttálaš fámu. Mearrádus rievttálaš fámus máhttá dušše oažžut duopmustuolu mearrásdusa bokte, jus vissis láidumii gullá boazodoalluriekti dahje

ii. Datte dat ii buvtte mielddis ahte mii atnit barggumet árvvu haga. Mis leamaš ulbmil váldit oidnosii nu ollu dakkar materiala go vejolaš mii lea vuođđun mearrádussii gokko arbevirolaš riekti lea ja doaivut ahte dat maid mii leat gávnnahan máhtta leat ávkin dasa ahte boahtte diggeprosessat buori muddui šattale dárbbašmeahttomat.

Daid gáldduid maid mii leat geavahan mii leat viežžan vuorkkáin, gárttain, almmolaš čállosiin, dieđalaš bargguin ja dieđuin maid mii leat ožžon sápmealaččain ja eananeaiggádiin. Daid dieđuid vuođđun, ja go leat váldán vuhtii daid princihpaid mat leamaš ovdalaš evttohusain, mii leat juohkán boazodoalluguovlluid moatti joavkkuide, namalassin

1. duođastuvvon guođuhanriekti

2. guođuhanriekti man eananeaiggádat eai ane leat duođastuvvon

muhto mas min oainnus eanaš oassái lea jáhkkehatti guođuhanriekti

3. sámiid bealde čuoččuhuvvon guođuhanriekti mii min mielas ii

leat duođastuvvon ja mas guođuhanriekti dáidá leat váilevaš

4. guođuhanriekti lea váilevaš

Joavku daid lassin mii leat buktán ovdán guovlluid mat odne leat áššin duopmustuoluproseassain. Dakkár diggeguovllut leat, vuođđulágalaš sivaid dihte, váldon eret min árvvoštallamis.

Mii leat gártái bidjan maid leat gávnnhan ja dat lea mielddosin evttohussii. Danin galgá daddjot ahte kommišuvnna mearrádus mii guoská boazodoalluguovllu viidodahkii gullá vuosttaš ja nuppi jovkui.

Guovlluid main eananeaiggádiid oainnus ii leat boazodoalluriekti mii leat bidjan nuppi jovkui, ja goalmmát jovkui mii leat bidjan eatnamiid main sámiid oainnus lea boazodoalluriekti. Oanehaččat máhttá govahallat juohkima čuovvuvaččat.

Olles Lappland landskap gullá dálá lágaid mielde boazodoalluguvlui, dat čilgejuvvo min gárttáš láidum 1 namas. Eanaš duottarčearuin ja visot vuovdečearuin leat birra- jagi- láidumat dán landskapas.

Vuosttaš jovkui mii leat bidjan maid koncessionsguovlluid Norrbottenis, dan vaikko dat boazodoallu mii doppe jođihuvvo ollislaččat ii leat sámiid hálddus. Mii leat oaivvildan ahte dat lea min barggu olggobealde buktit oainnuid daidda nákkuide

eanangeavaheamis mat leat jođus duottar- ja vuovdečearuid ja koncessiongiliid gaskkas.

Norrbottena eará osiide mii leat dahkan čuovvuvaš juohkima. Boazodoalluguollu siste lea guovlu 2 A mii guorrá sullosaš linjja Niemiselm– Gullträsk – Harads – Vittjärv – Niemisel.

Eará guovlu mii min árvvoštallamis ii leat doarvái jáhkkehatti ahte gullá boazodoalluguvlui ja gullá danin 3 jovkui (guovlu 3A). Dát lea rádjejuvvo sullosaš linjjain linje Råneå –Niemisel – Vittjärv – Rosvik. Guovllut 2 B ja 4 B leat sullot guovllu 3 A siste. Guovllu 2 B máhttá čilget leat Kallax guolban ja eatnamat dan birra ja 4 A lea guovlu gos ii leat boazodoalluriekti, duomu mielde mii dahkkui jagi 2002 ja mas lea lágalaš vuoibmi. Oarjelis mearragáttis lea guohtunguovlu 2 C, guovllu rájit leat sullii Rosvik – Sikfors – Bergsviken – Jävre. Loahppa oasit Norrbottena landskapas gullet 1 jovkui, dasa gullá guovlu mearragáttis Jävre ja Kåge gaskkas.

Västerbottena landskape siskkit osiin lea eahpitkeahtta nu ahte doppe lea árbevirolaš riekti. Árvvoštallan guovlluin lahka meara lea eananeaiggádiid oainnu mielde digáštallanášši. Mii leat oaivvildan ahte linjja mii rádje siskkit osiid ( joavku 1) olggut oasi vuostá (joavku 2) máhttá gessot Skellefteå – Boliden – Burträsk – Vindeln – Örträsk gaskkas. Min oaidnu lea dasto ahte olles Västerbotten lea boazodoalluguovllu. Fuomášahtti dás lea goit ahte guovlu 5A, olles Bjurö njárga, lea eanan mii dál lea diggeáššin ja danin mii eat leat buktán dasa árvvoštallama.

Ii dušše dolin, muhto maid odná beaivvi rádjái, leat stuorra oasit Ångermanlanddas čađat leamaš dálveláidumat. Dattege lea árbevirolaš riekti eahpiduvvon eanaš osiin landskapas. Gávdno goit okta guovlu nuortan gos dát riekti eahpitkeahtta gávdno. Dán mii leat bidjan vuosttaš jovkui ja gárttas merken dan guohtunguovlun 1 A. Guvlui gullet dat suohkanat mat gullet Jämtlandda leanii. Västerbottena leanii gullá fas Nordmaling gielda. Duopmustuolu proseassa dihte mii leat čilgen dan gullat 5 B jovkui.

Eará beliin mii dahkat nugo Planendoaimmahat dagai jagi 1978, mii guorrat Ångermanlandda čađa Jämtlandii ja linjja gárttas man Elof Huss (Huss- linja) lea ráhkadan. Dát buktá mielddis ahte eanaš oassi Jämtlanddas lea boazodoalluguovlu ja ahte dat galgá čilgejuvvot leat gullevaš 1 jovkui. Erenoamaš guovlluide dás eananeaiggádat eai leat buktán ovdan eará oainnuid.

Oarjjeslulit oasis Jämtlandda leanas mii muhtin báikkiin leat spiehkastan dán linjjas danin go mii eat leat máhttán dahkat jáhkkehahttin áhte boazodoalu duogážis doppe lea 90 jahkasaš

vierru. Mii eat ane ahte leat doarvái duođastusat čuoččuhit dálveguohtunrievtti Doloža rievtti vuođus mearrágáttis min linjja oarjjábealde. Leat moadde guovllu mat leat min olggut linjja ja dan linjja gaskkas man eananeaiggádat leat evttohan. Dáid gaskaguovlluid mii, namuhuvvon prinsihpaid mielde, leat bidjan nuppát jovkui. Jämtlanddas gávdno maid guovlu Näkten jávrri birra mii berre gullat vuosttaš jovkui. Viidásit lea Jämtlanddas guovlu – 5 C- Klövsjö- Rätan, mii lea eretváldon go doppe lea proseassa jođus. Muđuin gullet visot birra- jagi – eatnamat Jämtlandda landskapes dieđusge vuosttaš jovkui.

Dálveláidumiid Berg gielddas Härjedalen landskapas gullet boazodoalluguvlui, muhto go váilu doarvái luohttehahtti guorahallan mii leat bidjan dan nuppi jovkui. Mii guoská dálveláidumiid olles Härjedalen landskapas, namalassin loahpa landskapas, earret daid eatnamiid mat lága bokte lea čilgejuvvon leat birra- jagi- eatnamat ja muhton guovllun Älvdalen gielddas, mii leat duomuid dihte mat leat ožžon lágavuoimmi, ferten bidjat daid njealját jovkui. Idre ođđa čearu dálveláidumat gullet nuppi jovkui ja čearu birra- jagi- eatnamat vuosttaš jovkui, jus dat dieđihuvvon duomu dihte eai gulaš njealját jovkui.

Siskkit rádji

Rádjegeassinkommišuvnna bargui lea maid gullan, ILO nr 169 soahpámuša njuolggádusaid mielde, identifieret daid eatnamiid mat leat sámiid hálddus dahje maid sii geavahit ovttas earaiguin.

Leat dušše moadde stáhta mat dán rádjái leat searvan ILO nr 169 soahpamušši. Gazaldat jus ruo ŧŧa servvašii dasa leamaš áigeguovdil má ŋga hávi. Dat mii easttádan ruoŧa searvama soahpamuššii leamaš erenoamážit gazaldat eamiálbmogiid riekti eatnamidda. Soahpámuš váhtá ahte guoskivaš álbmogiid oamastan- ja eaiggádušriekti daidda eatnamiidda mat sis árbevieru mielde leat dohkkehuvvo. Dasa lassin galget bijut doaimmahuvvot buriid vugiid mielde suddjet guoskivaš álbmogiid riekti niktet dakkár etnamiid main eai dušše sii oro, muhto maidda sii arbevieru mielde leat gullan ealáhusa ja árbevirolaš doaimmaid čađaheamis. Viidásit váhtá soahpámuš ahte ráđđehusat galget doaimmahit dábbašlaš bargguid dasa ahte identifieret daid eatnamiid mat guoskivaš álbmogiin leat ja dáhkidit sihkkaris suoji sin oamastan- ja eaiggádušriektái.

Min suokkardeamis daidda váhtámusaide man ILO- soahpamuš 14 artihkal bidjá mii gávnnahit ahte min ipmárdus dása dea ŧálaš osiin lea iežálágán go dan man ovdalaš ILO- guorahallan gávnnahii.

Mii leat goit ovtta oaivilis ILO- guorahallamiin das ahte soahpámuš ii gáibit ahte formálalaš oamástanriekti eatnamiidda mat geavahuvvojit eamiálbmogiin lea seamma go dat eanan mii sis árbevieru mielde lea. Rivttiide mat galget leat fámus gávdno goit vuolimus rádji. Mii oaivvildit ahte dát vuolimus rádji ii leat ollášuvvan dainna ahte sámiin lea boazodoalluriekti boazodoallulágaid bokte. Dát buktá mielddis ahte mii eat leat seammá oainnus go ILO- guorahallan das ahte visot stáhtas hálddašuvvon birra- jagi- eatnamat galget árvvoštallot leat sámiid oapmeeatnamat soahpamuša jelgii. Min mielas ii gávdno, dálá rievtti mielde, oktege oktasaš viidát eanan masa sámiin lea nu nanu riekti ahte deavdá soahpámuša váhtámuša oamastan- ja eaiggádušriektái

Go dát lea daddjon dat ii mearkkaš ahte eai gávdnoše dakkár unnit guovllut birra- jagi- eatnamiid siste gos sámiid geavaheapmi sihke lea doarvái intensiivalaš ja erenoamáš ahte dat eatnamat galggaše árvvoštallut leat sámiid oapmi go ruo ŧŧa servvašii soahpámuššii. Lea vuogas ahte sámit, ma ŋŋil go eatnamat lea identifierejuvvon ja go daidda lea ráhkaduvvon fastigheta, oažžut formalalaš oamastanrievtti daidda. Dakko bokte sii oažžut niktet eatnamiid beroškeahttá boazodoallulágaid.

Máhtta árvvoštallot leat váilevašvuohtan ruo ŧa rievttis, soahpamuša váhtámušaid ektui, ahte ii gávdno eará geaidnu čoavdit eananrievttálaš áššiid go duopmustuoluid bokte. 14 kapihtalis mii leat árvaladdan evttohusa dakkar vejolašvuhtii.

Ruo

ŧa guorahallan- ja soabadanásahus

Ma ŋemus jagiid siste leamaš jođus máŋga duopmustuoluášši sámi rivttid birra. Dalle go duopmustuolut leat dahkan áššigeahččaleami lea dan ovdal leamaš oalle guhkes meannudanáigi ja guorahallangolut ja duopmustuolugolut leamaš oalle stuorrát. Muhton áššiin leat duopmustuolut nannen duomuseaset geahččaleamiid haga, go na lea gártan dat lea álo leamaš danin go sámiid bealde eai leat atnán ahte sis leat ruđalaš vejolašvuođat duostildit ášši.

Mii jáhkkit ahte mii dan guorahallama bokte leat čađahan doaimmaid mat gulle min bargui, háhkat vuođu man veahki bokte

máhttá čoavdit bohttevaš riiduáššid boazodoallurievtti alde, muhto mii diehtit bures ahte min cealkámušat, main ii leat lágalaš vuoibmi, eai eahpideamiid haga máhttet jávkadit daid eahpečielggasvuođaid mat gávdnojit. Danin lea ge bahá várra ahte maid boahtteáiggis ihtigoahtet riiddut eananrivttiid alde.

Riidduid válduvuođđu vuolgá eahpečielga lágain. Dat addet guoskivaš beliide sierralágan oainnuid das ahte mii jur doallá deaivasa. Lágaid hápmi lea maid siválaš dasa ahte riidduid čoavdin váhtá viiddes ja divrras guorahallamiid. Lágaid čállin gullá stáhttii. Danin mii oaivvildit- nugo ILO- guorahallan dahká- ahte stáhta galgá goasttidit guorahallamiid. Ii leat dohkkehahtti ahte nubbe bealli, ruđalaš sivaid dihte, ferte gieldit ahte su riekti geahččaluvvo.

Rievttiservodagas lea loahpaloahpas bealátkeahttes duopmustuoluid doaibma čoavdit riidduid. Eanaš oktavuođain lea goit dábálaš ahte ovdal go rievttis geahččaluvvo ohcet soabadančovdosiid.

Mii guoská boazodollui leat vejolašvuođat nana šiehtadusčovdosiidda, duopmustuoluid mearrádusaid sadjin, gárzzit. Dát lea danin go boazoealáhusa rievttálaš njuolggádusat bohtet dan áiggis go sápmelaččat ledje stáhta hálddašeami vuolde. Sámiid beroštumiid galge lappfogdet ja leanastivrrat fuolahit ja danin ii gávdnon dárbu šiehtádusaid bokte mearridit daid.

Mii oaivvildit ahte sámiid eananvuoigatvuođat vuosttažettiin galget čovdojuvvot soabadeamiid bokte ovttasráđiid áššeoamasteaddjiiguin. Dea ŧálaš ágga dása lea dat ahte láhkačállosat stuorra oassái leat boaresáigásaččat ja dat eai buvtte dohkálaš ovdaneami boazoealáhussii. Dálá rievttit bohtet dakkár historjjálaš dilis go boazoealáhus nugo eará ealáhusat mat gilvaledje eanenriggodagaid alde doibme eará diliid siste go odne. Riidduid čoavdin mii garrasit čuovvu dálá rievtti danin ii atte bohtosa mii lea dohkkehahtti ja ávkkálaš goappáge beallái. Soabadančovdosa bokte ii dárbbaš váldit vuhtii rievttálaš veajáhallamiid muhto máhttá geahččat mii lea ávkkálaš ja dalle unno dárbu bidjat johtui divrras guorahallamiid historjjálaš diliid birra.

Eará riikkaide mat leat searvan ILO- soahpámušši, dahje mat muđuin fertejit váldit vuhtii eamiálbmogiid rivttiid, leat ásahan sierra organaid mat guorahallet ja soabádallet eananrivttiid diggeáššiid. Mii oaivvildit ahte maid Ru ŧŧii galggalii dakkár orgána ásahuvvot. Dát lea dea ŧálaš jus galgá searvat soahpámuššii ja deavdit daid váhtámušaid maid dat sisdoallá.

Ii leat gullan kommišuvnna bargui buktit evttohusa guorahallan- ja soabadallanorganii. Danin mii leat bisánan dasa ahte čujuhit ahte dakkárii lea dárbu. Mii leat goitge cealkán ahte jus dakkár orgána galgá oasálastit nanu šiehtádusčovdosiid ráhkadeapmái dalle dat váhtá láhkarievdadeamiid sihke sivilrievttálaččat go prosessrievttálaččat.

1. Inledning

1.1. Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige

Samerna är ett folk som genom sin egenskap av ursprunglig befolkning intar en särställning i Sverige. Riksdagen har erkänt samerna som ett ursprungsfolk. Samer finns också i andra länder på Nordkalotten, främst i de norra delarna av Norge, Finland samt på Kolahalvön i Ryssland.

Samerna har egna språk, egen kultur och eget näringsliv. Renskötselrätten är i Sverige förbehållen samerna. Detta monopol motiveras av att renskötselrätten anses vara av avgörande betydelse för bevarandet av den samiska kulturen.

1.2. Kort om rennäringen i Sverige

Renen är ett hjortdjur som lever i arktisk miljö samt i norra delarna av Skandinavien. Människan har tidigt utnyttjat renen som jaktbyte och hållit enstaka tämjda djur som dragdjur och för mjölkproduktion. Den renstam som finns i Sverige i dag är domesticerad.

1

Mycket av dess ursprungliga livsmönster finns emellertid kvar. Arten lever i hjordar. Ett särdrag hos renen är dess variation i kroppsfunktion och näringsbehov. Under sommaren – då den bygger upp kroppens reserver med fett – lever den mest på gräs och örter som finns i fjällen, medan den på vintern håller sig till i huvudsak lav som växer i markerna ned mot kusten. Hjordarna flyttar således mellan sommar- och vinterbetesmarkerna. Under det att renen betar rör den sig över stora ytor för att hitta de växter som är mest lämpade som föda.

Rennäringen utövas av samerna med stöd av bestämmelserna i rennäringslagen från 1971 (SFS 1971:437) jämte vissa andra lagar

1

Vildren förekommer på skilda håll bl.a. i Norge.

och förordningar.

2

Renskötsel utövas av företag som är organise-

rade i samebyar. Samebyar är juridiska personer och har särskilt tilldelade betesområden. Renskötselområdet sträcker sig från Treriksröset i norr till Idre i söder och omfattar både privat och statlig mark.

Renskötseln utövas efter renens behov under olika tider av året genom att vissa marker – enkelt beskrivet de som är belägna inåt landet – får användas året runt, medan andra – belägna nedåt svenska kusten – endast är tillåtna att begagnas för renbete under vintertiden, den 1 oktober–30 april. De samebyar som flyttar från fjällområdet ned mot skogs- och kustlandet brukar benämnas fjällsamebyar. Vissa samebyar, skogssamebyar, brukar flytta efter samma mönster men då inom områden som inte är lika vidsträckta. I tidigare lagstiftning skilde man på skogs- och fjällsamebyar men nuvarande rennäringslag innehåller gemensamma bestämmelser för dessa typer av samebyar. En särskild form av renskötsel är den som bedrivs med tillstånd, koncession, inom vissa områden nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län. Koncessionsrenskötseln innebär att den som fått tillståndet och är medlem i sameby får driva renskötsel även med renar som ägs av andra, främst fastighetsägare inom koncessionsområdet.

För att det skall gå att förstå rennäringslagens bestämmelser om markanvändning bör man känna till vissa begrepp.

För att reglera förhållandet mellan å ena sidan kustbönder och å andra sidan nybyggare och lappar drogs lappmarksgränsen på 1750talet. För att ytterligare avgränsa fjällbygden och de till odling tjänliga delarna av Västerbottens och Norrbottens lappmarksgränser fastställdes odlingsgränsen slutligt 1890. I Jämtlands län avsattes på 1840-talet renbetesfjällen till att begagnas som åretruntmarker. Mot slutet av 1800-talet köpte staten in ytterligare mark i Jämtlands län, mark som uppläts för att utvidga betesmarkerna. Samtidigt uppläts även viss mark i norra delen av dåvarande Kopparbergs län för renbete.

Enligt 3 § rennäringslagen indelas renskötselområdet i åretruntmarker respektive vinterbetesmarker.

Åretruntmarkerna utgörs av

  • lappmarker ovanför odlingsgränsen

2

Den första lagen om renbete som gällde för hela riket antogs 1886. Nya lagar trädde där-

efter i kraft 1898 och 1928.

  • statligt ägda områden inom lappmarken, belägna nedanför odlingsgränsen eller sådana områden som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten

3

  • lappmarker nedanför odlingsgränsen på mark där skogsrenskötsel bedrivits av ålder under våren, sommaren eller hösten och marken utgör kronomark eller utgör renbetesland
  • renbetesfjällen i Jämtland
  • områden i Jämtlands och Dalarnas län som särskilt upplåtits till renbete

Vinterbetesmarkerna består av

  • övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen än de som utgör åretruntmarker
  • trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivits vissa tider av året.

Som har framgått bedrivs rennäringen över stora landområden; renskötselområdet utgör omkring en tredjedel av Sveriges yta. Rätten att bedriva renskötselrätt är en grundlagsskyddad civil rättighet på motsvarande sätt som äganderätt. På en och samma egendom kan bedrivas olika sorters näringar och verksamheter. Egendomen belastas således av rättigheter i olika skikt.

Renskötselrätten bygger ytterst på historiska förhållanden; den rättsliga grunden har i lag beskrivits som urminnes hävd. Samhället och näringslivet har genomgått stora förändringar sedan de första lagarna antogs men den huvudsakliga systematiken i denna lagstiftning är oförändrad. Rennäringslagen är således uppbyggd på ett sådant sätt att den stundtals avviker från gängse systematik inom rättsordningen. Konstruktionen gör att tillämpningssvårigheter kan uppstå i flera avseenden. En sådan svårighet är att det inte inom alla områden är fastslaget var renskötselrätten får bedrivas under vintertiden. Otydligheten har i flera fall gett upphov till tvister, som drivits till domstol av markägare som yrkat fastställelse att betesrätt inte föreligger på deras fastigheter. Dessa processer är mycket omfattande och rättegångskostnaderna uppgår därför till betydande belopp.

4

3

Bestämmelsen syftar på ändringar av ägandet av den statliga marken i samband med

Domänverkets bolagisering 1992. Dessa marker utgör således fortfarande åretruntmarker, även om de kommit i privata ägares händer.

4

Se avsnitt 10.5.15.

1.3. ILO:s konvention nr 169

ILO (International Labour Organisation) bildades 1919 som en del av Nationernas Förbund och uppgick i FN 1946. Numera är ILO ett av FN:s fackorgan med uppgift att genom konventioner och på annat sätt verka för grundläggande rättigheter på arbetsmarknaden, såsom föreningsfrihet. Inom ILO:s uppgifter ligger även att arbeta för att stärka ursprungsfolks rättigheter.

ILO har utarbetat två konventioner om ursprungsfolks rättigheter. Den första från 1957 var konvention nr 107 om skydd och integration av infödda och andra i stammar levande folkgrupper. Denna konvention – som inte tillträtts av Sverige – hade som målsättning, förutom att motverka diskriminering, även att främja ursprungsfolkens integration med majoritetsbefolkningen.

Den första konventionen blev föremål för kritik och ansågs inte uppfylla folkrättens krav på behandlingen av ursprungsfolk. Den efterträddes 1989 av konventionen nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i styrande länder som började gälla 1991. Den sistnämnda konventionen har tillträtts av 17 länder däribland Norge och Danmark. Sverige har emellertid inte ratificerat den.

1.4. ILO-utredningen – betänkandet 1999

Frågan om Sverige kan ratificera konventionen och vilka åtgärder som i sådant fall är nödvändiga har utretts av utredningen om ILOkonventionen nr 169 (Jo 1997:4) med f.d. landshövdingen Sven Heurgren som särskild utredare. Utredningen lämnade sitt betänkande i mars 1999 (SOU 1999:25). I betänkandet undersöks konventionen artikel för artikel. I många fall konstaterar utredaren att svenska bestämmelser redan uppfyller konventionens krav. I ett avseende föreligger emellertid betydande svårigheter. Det gäller de bestämmelser i konventionen som rör ursprungsfolkens markrättigheter enligt artikel 14. Artikeln klassificerar marker i två kategorier: mark som ursprungsfolken traditionellt bebor respektive mark som ursprungsfolken traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Enligt artikeln skall äganderätt eller besittningsrätt erkännas till mark som ursprungsfolken bebor (innehar). För mark som traditionellt nyttjas tillsammans med andra skall åtgärder vidtas i lämpliga fall för att skydda de berörda folken.

Utredaren analyserade det svenska regelsystemet och kom fram till att rennäringslagens bestämmelser var förenliga med artikeln 14. Hans resonemang gick i huvudsak ut på att mark inom åretruntområdet som in i våra dagar varit i statlig ägo i vart fall kan anses vara mark som samerna traditionellt innehar. Annan mark inom åretruntmarkerna, liksom vinterbetesmarkerna, skulle enligt utredaren kunna vara mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Vidare ansåg utredaren att det för att uppfylla konventionens krav på erkännande av markrättigheterna måste klarläggas vilken mark som omfattas av konventionens begrepp.

Utredaren angav vissa principer för hur klarläggandet av konventionens begrepp skulle ske. En sådan prövning borde enligt honom bygga på en grundlig och sakkunnig undersökning av samernas traditionella innehav och bruk av marken inom renskötselområdet. Vidare borde arbetet göras av ”en grupp experter med väldokumenterade kunskaper inom områdena juridik (fastighetsrätt), lantmäteri och rättshistoria” som kan göra sin bedömning mot bakgrund av arkivmaterial framför allt hos statliga myndigheter och arkivinstitutioner. Erfarenheter skulle kunna inhämtas från Norge rörande det arbete som där gjorts för att fastställa vilken mark som omfattas av konventionens tillämpning såvitt gällde artikeln 14.

Utredaren föreslog med hänvisning till denna redogörelse att en gränsdragningskommission skulle tillsättas för att identifiera de marker i Sverige som skulle kunna gå att hänföra till de olika kategorierna enligt artikel 14. Kommissionen skulle bestå av två grupper som skulle arbeta under fem år.

2. Gränsdragningskommissionens uppdrag

Gränsdragningskommissionens direktiv antogs vid regeringssammanträde den 24 januari 2002. Efter att ha redogjort för lagstiftning, historisk bakgrund m.m. sägs följande.

Kommissionens arbete skall syfta till att klarlägga inom vilka områden sådana vinterbetesmarker finns som avses i 3 § första stycket 2 rennäringslagen (1971:437). Undersökningen skall vidare syfta till att fastställa de områden som, med hänsyn till vad som anges i ILO:s konvention 169, skall betraktas som mark som samerna traditionellt innehar respektive traditionellt nyttjar tillsammans med andra.

Gränsdragningskommissionen skall göra sin bedömning på grundval av tillgängligt material hos myndigheter och domstolar. När det gäller den yttre gränsen för renskötselområdet skall undersökningen bidra till att klarlägga gränsen så att behovet av domstolsprocesser om rätt till vinterbetning för ren bortfaller eller i varje fall minimeras.

Erfarenheter bör inhämtas från Norge om det norska arbetet med gränsdragning av renskötselområdet och problem i samband med det.

Uppdraget skall utföras efter samråd och dialog med berörda myndigheter och intresseorganisationer.

Utredningen har således två huvudsakliga uppgifter. Den ena uppgiften, att fastslå inom vilka områden som vinterbetesmarker finns, går ut på att finna en yttre gräns. Att överföra termerna i artikel 14 kan beskrivas som fastställandet av inre gränser. Utredningen har således haft till uppgift att undanröja de geografiska oklarheterna.

Direktiven i sin helhet bifogas betänkandet.

3. Utredningsarbetet

Som framgått skall utredningen försöka klarlägga inom vilka områden det finns vinterbetesmarker för ren. Såsom direktiven är formulerade har det alltså inte legat i utredningsuppdraget att undersöka om enskilda fastigheter belastas av renskötselrätt eller inte. Arbetet har också styrts av den tid och de resurser som stått till buds. Ett omfattande forskningsarbete på sätt som förutsatts i direktiven har lagts ned i bibliotek och myndighetsarkiv. Eftersom sedvanerätten grundar sig på historiska förhållanden är det naturligt att denna forskning till övervägande del bedrivits i numera upphörda statliga myndigheters arkiv som i enlighet med arkivlagens bestämmelser överlämnats till de existerande arkivmyndigheterna (Riksarkivet och landsarkiven). Det bör framhållas att slutsatserna när det gäller den yttre gränsen i viss mån är översiktliga. Ytterligare detaljstudier av vissa områden kan behöva göras. Sådana detaljstudier – rörande exempelvis domstols- och kyrkoarkiv – har denna utredning på grund av sina begränsade resurser saknat möjlighet att genomföra. Dessa omständigheter gör att slutsatserna när det gäller den yttre gränsen är schematiska.

Att arbetet inriktats på geografiska frågeställningar har, som framgår av den följande framställningen, givetvis inte inneburit att utredningen enbart ägnat sig åt att söka uppgifter om var renbete förekommit; för att rätt förstå materialet har ett betydande bakgrundsmaterial tagits fram. Även mer principiella frågor har berörts. Detta gäller särskilt arbetet när det gäller den inre gränsen. Förutsättningarna för den inre gränsdragningen har visserligen redan fastslagits av ILO-utredningen. I princip skall enligt denna den statliga marken inom åretruntmarkerna anses som traditionellt innehavd av samerna. Som vi kommer att utveckla i kapitel 12 kan betänkligheter resas mot denna slutsats. Utredningens resonemang kring den inre gränsen kommer i huvudsak enbart att vara av principiellt slag. Det är viktigt att understryka att Gränsdragnings-

kommissionen inte har till uppgift att föreslå lagstiftning. Vår uppgift har varit att klarlägga vissa omständigheter mot bakgrund av gällande rätt. Detta har inneburit att områden som berörs av laga kraftägande domar eller är föremål för domstols prövning inte är berörda av vårt arbete. De områden som är föremål för pågående domstolsprocesser – f.n. tre

1

– har vi således valt att lämna helt lämna

utanför våra bedömningar. Detta förhållningssätt har vi ansett även följa av bestämmelsen i 11 kap 2 § regeringsformen som innehåller ett förbud för myndigheter att bestämma hur domstol skall besluta i enskilt fall som är under dess prövning. En annan sak är att det inte kan undvikas att visst material även innehåller uppgifter om tvistiga områden.

Vi har framställt en karta, som utgör bilaga till betänkandet. Syftet med kartan är att åskådliggöra slutsatserna.

Vi har också särskilt i det historiska materialet studerat kartor som innehåller uppgifter av intresse för oss. Dessa olika kartor finns i digitaliserad form tillgängliga på Internet.

2

Löpande kontakter har hållits med berörda myndigheter. Kontakter har knutits med rättsvetenskapmän och historiker; bl.a. anordnades under hösten 2003 tillsammans med Umeå universitet ett seminarium med inbjudna föreläsare. Utredningen har också följt motsvarande arbete som skett i Norge genom Samerettsutvalget samt haft samråd med Jakt- och fiskerättsutredningen (Jo 2003:01).

Organisationer som är berörda av arbetet har haft experter som deltagit i utredningsarbetet. Kommissionen har vid besök samrått med flertalet samebyar samt med företrädare för jord- och skogsbruket i de berörda länen.

Betänkandet har disponerats på följande sätt. Avsnittet 4 innehåller en allmän beskrivning av samhället och renskötselns förändringar. I kapitel 5 beskrivs viktiga gränser och indelningar som funnits alltsedan 1700-talet och framåt. Kapitel 6 innehåller en beskrivning av processerna i samband med tillkomsten av renbeteslagarna. I kapitel 7 redovisar och analyserar vi de olika källor som innehåller uppgifter om de samiska betesområdenas geografiska utsträckning. I kapitel 8 samlar vi några källkritiska frågeställningar som det genomgångna källmaterialet givit anledning till. Kapitel 9 innehåller en detaljerad redovisning område för område av de historiska

1

Bjuröhalvön, Normaling och Klövsjö/Rätan. Se avsnitt 10.5.15.

2

Länken går att nå via Länsstyrelsens i Norrbottens hemsida http://www.bd.lst.se/

Under avdelningen för rennäring finns kartorna under rubriken ”Rennäringens historiska kartor”.

källornas uppgifter om förekomsten av samiska vinterbeten inom hela renskötselområdet. I kapitel 10 tar vi upp en del viktiga frågor av rättslig och principiell art, främst betydelsen av att renskötselrätten grundas på urminnes hävd. I kapitel 11 redovisar vi våra slutsatser beträffande den yttre gränsen. Vår bedömning grundas på tidigare i betänkandet redovisat material och principer. I kapitel 12 anger vi hur vi ser på den inre gränsen. Kapitel 13 redovisar förhållanden i vissa andra länder. Kapitlet innehåller också en kort analys och jämförelse med förhållandena i Sverige. Betänkandet avslutas med kapitel 14 som innehåller ett förslag till utrednings- och medlingsinstitut. Som bilaga till betänkandet finns bl.a. en karta som översiktligt åskådliggör slutsatserna i kapitel 11 om den yttre gränsen.

Svenska språket har sedan medeltiden använt ordet lapp för att beskriva ”en individ tillhörande ett folk av annan ras än den skandinaviska befolkningen i allmänhet, vilket bebor de nordliga delarna av Sverge o. Norge jämte angränsande delar av Finland o. Ryssland o. varav en stor del idkar renskötsel o. för ett nomadiserande levnadssätt; i pl. om individer av detta folk utan hänsyn till kön” (Svenska Akademiens ordbok). Orden lapp och same har samma innebörd men under 1900-talets senare del har beteckningen same blivit den allmänt använda. Namnbruket i de historiska källorna och den tid de tillkom i har vi däremot inte velat eller kunnat ändra på. När det talats om lappby har vi t.ex. inte moderniserat det till sameby.

4. Rennäringens och samhällets förändringar

Man torde finna underligt, att den ena delen af Lappmarken är för den andra alldeles obekant. Men man måste besinna, att mellan Jämtlands Lappmark och de öfriga alls ingen samfärdsel finnes. Jämtland tillhörde ock fordom ett annat rike, och öfwer den ödsliga skogen höra wi inga nyheter från detta för oss främmande land. Hwad wi derifrån skola få höra, det går öfwer Hernösand eller Stockholm. Eljest gör man sig i allmänhet ett mycket oredigt begrepp om Lappmarken, då man anser den såsom en enda sammanhängande provins, och att allt som rör Lappmarken, rör hela Lappmarken. Jag har hört personer, som trott att Gelliware jernwerk skulle hafwa stort inflytande på landet i allmänhet och uphjelpa odlingen, och att hwad som i Lappmarken widtages, det borde i någon mån beräknas på bruksrörelsen. Men hela den del af Lappmarken, som lyder under Westerbottens län, har med Gelliware lika liten beröring som Småland eller Westergötland med Dannemora. Afståndet är fullt ut lika stort, och samfärdseln platt ingen. – Man känner i Åsele ej mera om Gelliware än om Spetsbergen – wäl mindre, ty om Spetsbergen kunna lapparne i Norge få höra något tal. – Men namnet Gelliware har allmogen i Åsele aldrig hört, så framt ej från Stockholm. Det är också från Åsele till Gelliware ungefär lika långt som från Stockholm till Ystad: åtminstone blir wägen längre, om man will göra en resa mellan de båda ställena. I Arjeplog har man aldrig hört talas om Karesuando, så att när min bror (Lars Levi Laestadius) skulle flytta dit, himlade sig Arjeplogs-lapparne deröfwer, nästan som öfwer en Blåkullafärd till werldens ända. Juckasjerwi, som dock är närmare beläget, har någon enda äldre person bland de nordligare Arjeplogs-lapparne hört ett dunkelt rykte om, under namn af Tjåkeris. Och likwäl ligger Arjeplog i medelpunkten af Lappmarken, så att derifrån åtminstone är närmare till någon af de ytterst belägna socknarna än mellan dessa inbördes.

Så beskrivs lappmarkerna 1831 av lappmarksmissionären Petrus Laestadius i hans berömda Journal

1

. Orden är en påminnelse om hur stor och varierad denna landsdel är och hur svåra kommunikationsförhållandena en gång varit. Genom kartornas makt över tan-

1

Petrus Laestadius, Journal af Petrus Lästadius för första året af hans tjenstgöring såsom mis-

sionär i Lappmarken (Stockholm 1831) utgåvan 1861 s. 123.

ken kan man annars lätt få föreställningen att Lappland var ett land med goda interna förbindelser. Så var det inte. Laestadius ansåg den människa vara djärv, på gränsen till dumdristig, som vågade sig på att färdas genom den obanade skogen från den ena lappmarken till den andra. Den säkra vägen var enligt honom att ta sig ned till kusten och följa den tills man nådde den älvdal som förde in i nästa lappmark. Varje lappmarks förbindelse med Bottenhavskusten var med andra ord mycket viktigare än den mellan de olika lappmarkerna.

Norrland är ett kulturellt och naturgeografiskt differentierat område. Det innefattar såväl ödsliga och karga skogs- och fjälltrakter som bördiga bygder där jordbruk länge varit dominerande näring. De senare återfinns längs Bottenhavets kuster och i älvdalarnas nedre delar. I Västernorrlands och Gävleborgs län svänger bondebygden av mot väster och når i Jämtland och Härjedalen ända upp till fjällområdet. De medeltida socknarna och kyrkorna ger en god fingervisning om var de äldsta bondebygderna låg.

Gränsen mellan samer och bönder har aldrig varit skarp. Modern forskning tyder på att det under historisk tid funnits små grupper av samer i bondebygderna ända från Dalarna och norra Uppland i söder och till Norrbottens kustland i norr.

2

I Jämtlands läns västra

delar ligger jordbruksbygden nära samernas betesområden, vilket orsakat många konflikter, särskilt i Härjedalen. Det är ett gammalt tvisteämne om samerna här skall betraktas som ett folk med rötter i förhistorien eller om det är ett folk som invandrat norrifrån och först på 1600–1700-talen nått de sydligaste fjällområdena.

3

För frå-

gan om sedvanerätten spelar det inte så stor roll om den ena eller den andra skolan har rätt. En fyrahundraårig historia i området är en tillräcklig kvalifikationstid för etableringen av sedvanerätt.

4.1. Befolkningsutvecklingen

Norrlands befolkning utgjorde 1750, då vi fick den första någorlunda tillförlitliga statistiken, endast 5,1 procent av den svenska befolkningen. Om man betänker den väldiga ytan inser man att det rörde sig om en ytterst glest befolkad region. Tillväxten var emellertid snabb under de följande två seklen. År 1930 hade Norrlands andel av landets befolkning vuxit till 13,3 procent. Därefter har den något minskat. År 1980 hade de fyra nordliga länens andel sjunkit

2

Ingvar Svanberg, Sockenlappar (Uppsala 1981), Hästslaktare och korgmakare (Umeå 1999).

3

Inger Zachrisson (red), Möten i gränsland (Stockholm 1997).

till 10,9 procent. Räknat i antal individer ägde huvuddelen av tillväxten rum i kustlandsområdena och i Storsjöbygden i Jämtland. Urbaniseringen har varit lika påtaglig som i övriga Sverige. De norrländska städerna hade 1805 sammanlagt endast 7 257 invånare. I dag bor 888 000 invånare i städer och tätorter.

4

I procent räknat var dock tillväxten allra snabbast i Norrlands inland. År 1750 var inlandet utomordentligt glest befolkat och så gott som uteslutande bebott av samer. Kolonisationen under de två följande århundradena innebar dramatiska förändringar. Genom ett antal kungliga beslut under 1600- och 1700-talen öppnades Lappland för bondekolonisation. Till en början framskred processen långsamt, men den tog fart på allvar i mitten av 1700-talet och accelererade sedan starkt under 1800-talet. Inlandets socknar förändrade snabbt karaktär. En socken som Vilhelmina hade 791 invånare år 1805. Därav var hälften, närmare bestämt 399, samer. År 1890 hade invånarantalet vuxit till 4 873 personer varav samerna endast utgjorde 546.

5

Utvecklingen såg likadan ut i övriga socknar i Västerbottens och Norrbottens inland. Den medförde att den bofasta befolkningen kom att ta över inflytandet i lokala instanser som sockenstämma och ting. Även i Jämtlands och Härjedalens fjällområden kan man konstatera en långsammare befolkningstillväxt för samerna än för befolkningen i övrigt. Samerna i Jämtland och Härjedalen marginaliserades dessutom genom att särskilda lappförsamlingar, skilda från de territoriella församlingarna, bildades i mitten av 1700-talet och fortfor att existera fram till 1942.

6

Minskningen av den renskötande befolkningen har fortsatt under 1900-talet. Enligt de beräkningar som gjordes av 1964 års rennäringssakkunniga uppgick antalet egentliga renskötare år 1880 till 1 169 personer. Räknar man in familjemedlemmar och arbetspersonal försörjdes vid den tiden 4 456 individer helt av renskötsel.

4

Knut Norborg, Befolkningens fördelning och flyttningar i Sverige (Lund 1980). Emigrations-

utredningen. Bilaga V (Stockholm 1910) samt Statistisk årsbok.

5

Emigrationsutredningen, bil. 5. (Stockholm 1910). Landshövdingens i Vb län femårsberättelse

1886–1890, s. 9.

6

Denna process har för Jokkmokks del analyserats av Roger Kvist i Rennomadismens

dilemma. Det rennomadiska samhällets förändring i Tuorpon och Sirkas 1760–1860. Akad.avh. (Umeå 1987) s. 22 ff. Enligt honom innebar andra hälften av 1700-talet en kraftig minskning av den renskötande befolkningen. Lars Thomassons Om lapparna i Jämtland och Härjedalen. Folkmängden och dess förändringar under ett århundrade (Uppsala 1956. Skriftserien Acta Lapponica 12) och Erik Bylunds, Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. 1867. Akad. avh. (Uppsala 1956. Skriftserien Geographica 30) ger samma bild av en i förhållande till den bofasta befolkningen starkt minskad andel.

År 1950 hade siffran sjunkit till 840 respektive 2 577.

7

Enligt Statis-

tisk årsbok hade antalet renföretagare och anställda år 2000 minskat till 523 (antalet familjemedlemmar saknas i den nyare statistiken).

8

På många sätt påminner utvecklingen om den som under

samma period ägt rum inom jordbruket.

Det finns inget som tyder på att de demografiska grundfaktorerna fertilitet och mortalitet varit nämnvärt annorlunda bland samer än bland bofasta. Befolkningstillväxten har därför varit ganska likartad, men inte försörjningsmöjligheterna. De samer som inte längre fick sin utkomst av renskötseln måste söka sig till andra näringar. Många flyttade till Nordnorge där kustfiskena och det framväxande jordbruket erbjöd bättre inkomstmöjligheter. Andra sökte tjänst som drängar och pigor, fiskare, sjömän m.m. vid den svenska kusten. Under 1800-talet blev många skogsarbetare eller industriarbetare. Ännu fler gick över till ett småskaligt jordbruk i inlandet, oftast i kombination med traditionella samiska näringar som jakt och fiske samt skötsel av ett fåtal renar som användes som transport- och slaktdjur.

9

Under 1900-talet har samerna blivit allt-

mer integrerade i det svenska samhället och återfinns numera inom alla yrkeskategorier. Detta förhållande gör det svårt att med säkerhet avgöra vilka som kan räknas som samer men man har uppskattat antalet till omkring 20 000. I Norge finns det enligt en motsvarande statistik cirka 40 000 samer, men av dem är de renskötande samerna en mycket liten del.

4.2. Renantalet

Storleken på samernas reninnehav har alltid varit ett omdebatterat ämne. Den första officiella renräkningen ägde rum 1911 och följdes fram till 1970 av flera andra, i princip med fem års mellanrum. De

7

Rennäringen i Sverige. SOU 1968:16 s.44.

8

Statistisk årsbok 1976 och 2000. Jordbruksstatistisk årsbok. Statistiska meddelanden, serie J.

9

Erik Bylund a.a. 1956, Filip Hultblad, Övergång från nomadism till agrar bosättning i

Jokkmokks socken. Akad. avh (Uppsala1968. Meddelanden från Uppsala universitets geografiska institution ser. A. Nr 230), Utredningar angående lappförhållanden inom Västerbottens län 1913 av C. Österberg, H. Jonasson och E. Bergström. Del I. Stencil i Utredningar ang lappförhållanden 1909–1913 (YK 5441 RA) vol.1. Finns även i Lappfogden i Vb län arkiv vol. Ö: 4–5 (HLA) samt länsmuseets i Norrbottens län arkiv. Utredningar angående inhysningslägenheter ovan odlingsgränsen inom Västerbottens län…1914 av A. Montell, E. Bergström, C. Österberg och J.O. Holm. Renbetesdelegerade 1913 (YK 1766 RA) vol.36. Utredningar angående inhysninslägenheter inom Arjeplougs socken i Norrbottens län 1915 (?) av A. Montell, E. Bergström, O. Olofsson, E. Lidström i (dito) vol. 34. Utredningar ang. inhysningslägenheter ovan odlingsgränsen i Jokkmokks och Gällivare socknar…1915 av A. Montell och C. Österberg (dito) vol. 35.

genomfördes enligt gemensamma regler under ledning av lappfogden, som i sin tur hade hjälp av lapptillsyningsmännen och lappbyarnas ordningsmän. Att inlämna medvetet falska uppgifter var straffbelagt.

En utbredd uppfattning har varit att renantalet beräknats i underkant, men i vilken omfattning det i så fall skett är svårt att uppskatta. Ständigt återkommande klagomål på för höga renantal skulle kunna vara skäl för samerna att försöka ange lägre renantal än de faktiska. Själva genomförandet av renräkningarna spelar också en roll. Det är inte säkert att de genomförts med samma grundlighet överallt och väderleksförhållandena under dåliga betesår, då renarna ofta spred sig över stora områden, kan ha försvårat genomförandet.

En annan osäkerhetsfaktor är vilka renar som räknats. I den första renräkningen inräknades exempelvis inte de många skogsrenarna i Tornedalen. I vad mån man alltid räknat in skötesrenarna är också osäkert. En annan osäkerhetsfaktor, även i sen tid, är hur man räknat årskalvarna. När det gäller högsta renantal enligt samebyarnas byordningar inberäknades inte dessa. Det kan ha varit så även när det gällde renräkningarna. I andra fall har man varit osäker på vilka årskalvar som skulle räknas. Länsstyrelsen i Västerbottens län har påpekat att det är skillnad på om man räknar de kalvar som föddes föregående vår och de som föddes innevarande år. Beroende på hur man tolkat begreppet kan uppgifterna om renantalet under ett år förändras upp till ca 30 procent.

En grundläggande förändring ägde rum i och med 1971 års rennäringslag som avskaffade de officiella renräkningarna. De ersattes av årliga renlängder som skulle fastställas av bystämman. Till skillnad från tidigare kunde renräkningarna därefter i princip utföras utan myndighets medverkan. Länsstyrelsernas rennäringsavdelningar har dock fortfarande befogenhet att göra kontroller och har i varierande utsträckning också gjort sådana.

Den nya lagstiftningen medförde att man i större grad än tidigare förlitade sig på de enskilda renägarnas uppgifter. 1979 års rennäringskommitté menade dessutom att allt färre samebyar genomförde de årliga renräkningarna och att vissa av dem helt upphört. En växande kritik hördes från markägarna och markägarorganisationerna över samebyarnas bristande ansvarstagande.

10

Även om

kritiken kan ha fog för sig kan man inte bortse från att kvaliteten i

10

Eivind Torp, ”Högsta tillåtna renantal”, Förvaltningsrättslig tidskrift 2005 nr 3 s. 341 ff. Rennäringens ekonomi SOU 1983:67 s. 144.

renräkningarna kan ha börjat sjunka redan tidigare. Länsstyrelsen i Västerbottens län har för utredningen uppgett att de sista regelrätta renräkningarna i detta län genomfördes i mitten av 1950-talet. Rennäringssakkunniga 1964 underströk i sitt betänkande de många osäkerhetsfaktorer som förelåg och redovisade ett skattat renantal som låg väsentligt över det som renlängder och renräkningar visade.

11

Frågan om renstatistikens tillförlitlighet och jämförbarhet över tid kräver förmodligen en omfattande utredning som det inte finns utrymme för här. Nedanstående tabell bygger på en sammanställning av siffrorna enligt renräkningarna 1911–1964 gjord av docent Patrik Lantto, kompletterad med uppgifter ur 1895 års lappkommittés betänkande och fr.o.m. 1970 ur den officiella jordbruksstatistiken. Siffrorna från 1895 års lappkommitté har sannolikt samlats in från kronofogdar och länsmän och får betraktas som osäkrare än renräkningarnas. Eftersom de inte avviker på ett iögonfallande sätt från senare uppgifter har de ändå tagits med.

12

Tabell 4.1 Antalet renar i Sverige 1880–2000

År Norrbottens län Västerbottens län Jämtlands län Totalt 1880

194.150 29.360 32.375 255.885

1895

193.694 40.245 35.387 269.327

1911 170.708 77.064 26.823 274.595 1921 116.979 28.509 16.089 161.577 1925 192.578 32.316 13.361 238.255 1928 176.455 31.026 17.161 224.642 1931 225.529 32.572 23.146 281.247 1934 191.377 32.572 27.670 251.619 1937 107.489 44.121 20.279 171.889 1940 104.955 30.972 20.471 156.398 1944 114.073 32.087 21.077 167.237 1947 123.610 26.394 19.880 169.884 1951 167.257 24.825 25.975 218.057 1955 196.907 26.094 26.597 249.598 1959 148.061 34.358 24.929 207.348 1961 151.670 34.616 23.824 210.110 1964 147.718 30.073 23.537 201.328 1970 109.600 27.600 29.000 166.200 1980 141.000 38.500 34.500 214.000 1985 182.200 50.600 42.200 275.000 1989 198.000 50.700 39.100 287.800 1994 164.142 61.200 54.457 279.869 2000 122.124 54.231 44.809 221.164

Anm. Kursiverad stil anger att det inte rör sig om renräkning utan om uppgifter från kronobetjäningen.

11

SOU 1968: 16 s. 286 f.

12

Patrik Lantto, Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950 Akad. avh. (Umeå 2000. Skriftserien Kulturens frontlinjer nr 32) s. 427, 1882 och 1895 års lappkommittéers betänkanden, Statistisk årsbok 1976 och 2000. Jordbruksstatistisk årsbok; Statistiska meddelanden serie J.

Tabellen innehåller, sina brister till trots, en del värdefull information. Den belyser bl.a. hur renantalet växlar över tid. Biologer brukar hävda att detta sammanhänger med cykliska förlopp med toppar och dalar ungefär vart trettionde år. Det är möjligt att en sådan faktor finns, men den är inte särskilt tydlig i statistiken. Väderleksförhållandena har nog spelat en större roll. Det historiska källmaterialet är rikt på rapporter om svåra betesår då stora delar av renhjordarna gick under. Växlingarna har dock inte alltid varit synkrona mellan länen. Ett katastrofalt renbetesår i Norrbotten behöver inte ha varit det också i Jämtland.

Det överlägset största renantalet har alltid funnits i Norrbottens län och växlingarna där får därför ett stort genomslag i den totala statistiken. Ett påfallande förhållande är att renantalet, efter tabellen att döma, kraftigt ökade under 1900-talets tre sista decennier i Jämtlands och Västerbottens län. Detta har inte på samma sätt varit fallet i Norrbottens län. Den kraftiga tillväxten i de två sydliga länen har sina särskilda förklaringar.

Renantalet i samebyarna fastställdes i de byordningar som antogs 1946.

13

För Västerbottens län gällde ett högsta sammanlagt renantal

på 49 800 renar, årskalvarna ej inräknade. Siffran låg väsentligt över vad samerna innehade vid den tiden, och några samer betvivlade också att man någonsin skulle nå upp till så höga nivåer. I sina grunddrag gäller de västerbottniska byordningarna fortfarande, även om de inbördes storleksförhållandena mellan samebyarna har ändrats. Rennäringssakkunniga 1964 redovisade ett renantal 1965 på 27 000 renar, ett uppskattat verkligt renantal 1966 på 38 000 och ett föreslaget normalt renantal på 42 000 renar. Länsstyrelsen i länet har för utredningen redovisat en statistik som visar det årliga renantalet enligt renlängderna under åren 1980–2003. Den visar att samebyarna under perioden legat både över och under renantalet enligt byordningarna. Genomsnittet var 51 770 renar. I dag ligger det under. Det som framför allt dragit upp genomsnittet är några år i mitten av 1990-talet, då antalet låg omkring 10 000 över högsta tillåtna renantalet. Den högsta noteringen var den ovan i tabellen redovisade siffran från 1994 (61 200 renar).

Situationen i Jämtlands län är lite annorlunda. Enligt den för samebyarna i länet gemensamma byordningen från år 1946 beräknades länets betesområden vara tillräckliga för ”ett normalt antal” på 26 000 renar, årskalvarna ej inräknade. Att observera är att

13

Västerbottens läns allmänna kungörelser, landskansliet nr 93 – 99 den 25 maj 1946, Jämtlands läns allmänna kungörelser nr 161 den 10 december 1946.

byordningen genom sin formulering ”normalt antal renar” inte, som i motsvarigheterna för Västerbottens län, angav någon övre gräns. Detsamma gällde i länsstyrelsens resolution den 27 december 1962 där byordningen för lappfogdarna justerades med hänsyn till sammanslagningen av Tranris och Handölsdalens lappbyar.

Enligt den nya rennäringslagen blev det efter 1971 lantbruksnämnderna i stället för länsstyrelserna som skulle bestämma indelningen i byområden och fastställa högsta renantal (7, 15 och 66– 68 §§). Om årskalvarna skulle inräknas eller inte anges inte i lagen, men enligt uppgift har så varit fallet. Lantbruksnämnden i Jämtlands län fattade i sin rennäringsdelegation den 19 september 1973 beslut i frågan. Enligt detta skulle ”det praktiskt optimala renantalet” i länets samebyar vara 47 100 renar.

Bakom beslutet om denna kraftiga höjning jämfört med byordningarna låg tidens rennäringspolitiska diskussioner. Renbetesmarksutredningen hade i sitt betänkande 1966 beräknat att renantalet i länet skulle kunna höjas till 37 000 renar. På lantbruksnämndens uppdrag genomfördes i början på 1970-talet en betesinventering genom statsagronomen, senare professorn i ekologisk miljövård vid Lantbrukshögskolan, Eliel Steen. Den utmynnade i beräkningar av ”biologiskt optimala renantal” för de olika samebyarna i Jämtlands län. Enligt dessa fanns det ett biologiskt optimalt betesutrymme i länet för 59 500 renar (se vidare avsnitt 7.6.8.4). Utredningen sändes på remiss till de olika samebyarna och diskuterades vid sammanträden med samerna inför lantbruksnämndens ”förste konsulent i lappväsendet” (tidigare lappfogden), Iwan Lundberg. Vid dessa sammanträden sänktes det av Steen beräknade ”biologiskt optimala” antalet med drygt 10 000 renar till 47 100 (årskalvarna inräknade). Detta betecknades som det ”praktiskt optimala” renantalet.

14

Lantbruksnämnden och, efter att denna myndighet

upphört, länsstyrelsen har senare höjt det tillåtna antalet renar med några tusen.

15

Som framgår av redogörelsen ligger den kraftiga ökningen av renantalet i Västerbottens och Jämtlands län i huvudsak inom de av statsmakterna godkända ramarna. I mitten av 1990-talet överstegs visserligen den övre gränsen kraftigt i båda länen, men detta hade sin bakgrund i att båda länen drabbades hårt av Tjernobylkatastro-

14

Eliel Steen, Renbetestaxeringar i Jämtlands län för bestämning av biologiskt optimala renantal, Stencil från Institutionen för växtodling i Uppsala 1972. Utredningen jämte kopior av nämnda byordningar och beslut ingår i lantbruksnämndens i Jämtlands län arkiv serie F 14 EA (numera i Länsstyrelsens i Jämtlands län arkiv).

15

Uppgift lämnad 2005 av Bengt Ekendal vid Länsstyrelsen i Jämtlands län.

fen som under några år gjorde renslakt nästan omöjlig. Katastrofskadeskydd och nödutfodring, som i likhet med vad fallet var inom jordbruket kom renskötseln till del efter 1971, gjorde att samerna trots detta ekonomiskt kunde klara krisen.

16

Efter 1990-talets mitt

har renantalet sänkts och i stort sett hållit sig inom de av myndigheterna fastställda ramarna. Det hindrar inte att ökningen är en realitet och att frågan kan ställas om den medfört ett ianspråktagande av nya markområden för renbete. En av utredningens huvuduppgifter är att belysa denna fråga.

Att renantalet i Norrbottens län inte ökat i samma utsträckning som i övriga län kan ha flera förklaringar. En är att renskötseln där präglas av mindre företag och att egenuttaget av slaktrenar, som inte kommer med i statistiken, är större hos dessa än i Jämtlands och Västerbottens län. Av det totala renantalet finns ungefär en sjundedel inom skogsrenskötseln och en knapp tiondedel inom koncessionsrenskötseln. Båda dessa renskötselformer är koncentrerade till Norrbottens län och det inverkar på statistiken (endast Malå skogssameby i Västerbotten ligger utanför länet). Periodvis har det också rått trängsel på vinterbetesområdena, vilket kan ha förhindrat kraftiga ökningar av renantalet.

Det bör noteras att renantalet över tid inte behöver ha utvecklats parallellt i de olika samebyarna. I lappfogdens i Västerbottens län arkiv finns årsstatistik för länets samebyar 1910 – 1965. Den visar på avsevärda inbördes förändringar under dessa år. 1911 var exempelvis Vilhelmina norra den största samebyn i länet, 1965 var den den minsta.

17

Det har inte funnits möjligheter att inom utredning-

ens tidsram undersöka om renantalet inom enskilda samebyar ökat mer än de fastlagda ramarna medgett och hur det påverkat markutnyttjandet.

4.3. Renskötselns förändringar

4.3.1. Från fångstkultur till rennomadism

Den samiska nomadismen har utvecklat sig ur fångst- och samlarkulturens kringflyttande levnadssätt, inte ur herdefolkens liv. Det ger den en speciell karaktär. Sina huvudvisten lade samerna i äldre tid alltid invid fiskrika vattendrag och goda jaktplatser. Konkurrensen

16

Synpunkter lämnade av Thord Konstenius, Jordbruksverket, 2005.

17

Lappfogden i Vb län vol. DI: 7 (HLA).

om dessa platser har ända in i sen tid varit hård. Även nybyggarna var i hög grad beroende av dessa näringsfång. De och deras efterföljare kom inte sällan att tränga ut samerna från deras bästa fångstplatser. För många samer var förlusten av fiske- och jaktmarker väl så stor som den som orsakades av det expanderande jordbruket och skogsbruket.

18

Ursprungligen var renen för samerna endast ett jaktobjekt bland andra. Efterhand utvecklade det sig emellertid en småskalig rennomadism med tamrenar. Somliga forskare menar att det skedde så tidigt som under årtusendet före Kristi födelse, andra att det ägde rum under medeltiden. Hjordarna var små och omfattade bara något tiotal djur. Med dem flyttade samerna runt efter årstidernas växlingar inom relativt begränsade områden.

Fortfarande var dock jakt och fiske huvudnäringar. Under medeltid och långt in på 1500-talet var handeln med pälsar mycket inkomstbringande för samerna. Deras välstånd orsakade, tycker man sig ha funnit, en snabb befolkningsökning som ansträngde de gemensamma resurserna. När pälshandelns betydelse började minska på 1500-talet, och Gustav Vasa och hans söner samtidigt införde betungande skatter, ledde det till en utarmning av samerna, omvittnad av många i samtiden.

19

Situationen krävde förändringar. En sådan var att samerna började tillämpa nya driftsformer. En nomadism växte fram som byggde på sommarflyttningar till fjällen och den norska kusten i väster och vinterflyttningar till skogslandet i öster. Därigenom kunde man utnyttja de ymniga sommarbetena i väster och de rika vinterbetena i skogslanden i öster. Förändringen var säkert ekonomiskt rationell. En majoritet av samer övergick till de nya metoderna. Fjällappbyarnas form anpassades efter dem. De blev långsmala i stället för rundade som tidigare. Den nya driftsformen ledde till utslagning av fattigare samer och en större konkurrens om markerna. Skogssamerna sattes under hård press. Enligt Hülphers (1779) fanns det på hans tid skogssamer ända nere i Anundsjö och Tåsjö socknar i Ångermanland. De liksom skogssamerna i större delen av nuvarande Västerbottens län trängdes ut i början av 1800-

18

Jakten och fiskets stora betydelse för nybyggarna framgår mycket tydligt av utgåvan av O.P. Petterssons Nybyggares dagliga leverne (Borås 1999) som bygger på många års forskningar i Vilhelmina socken.

19

Lennart Lundmark, Uppbörd, utarmning, utveckling: det samiska fångstsamhällets övergång till rennomadism i Lule lappmark. Akad. avh. (Lund 1982).

talet.

20

Kvar är i dag endast ett område med skogssamer i norra Väs-

terbottens samt i Norrbottens län.

Av många beskrivningar kan man få intrycket, att skogssamerna var stationära på sina land medan det endast var fjällsamer som företog långväga vinterflyttningar. Renen måste söka sig vinterföda där den finns och den fanns långtifrån alltid inom det egna lappskattelandet. Detsamma har gällt renarna på skattefjällen i Jämtland och Härjedalen. Gränsen mellan det man kallar helnomader och halvnomader var och är flytande. Det fanns fjällsamer, exempelvis i Arjeplog, som endast flyttade en kort bit ned från fjälltrakterna. Samtidigt fanns det skogssamer i Arjeplog och Arvidsjaur, som flyttade och flyttar ned till kustlandet.

Detta är väl belagt i källorna. Från 1740-talet finns t.ex. en berättelse som säger att det vid den tiden fanns ”granlappar”, varmed troligen avsågs skogssamer, runt Åsele. Vintertid flyttade de ned till Ångermanlands norra och södra fögderier, medan fjällsamerna intog deras marker uppe i skogen.

21

Petrus Laestadius upp-

ger i sin Journal från 1831 att skogslapparna om vintern ”flyttar på samma sätt som fjäll-lappen ner åt landet”. Landshövding P. H. Widmark skriver i en tryckt berättelse från sina ämbetsresor i Norrbottens län 1859, att skogslapparna under större delen av året håller till på sina skatteland i nedre delarna av lappmarken men att de vid vinterns inbrott samlar sina renar ”och tågar med dem ned till kustlandets skogar och hedmarker, för att der uppsöka den för renhjorden behöfliga renmossan…”.

22

20

Frågan har ingående belysts i Christer Westerdahl, Samer nolaskogs. En historisk introduktion till samerna i Ångermanland och Åsele lappmark (Bjästa 1986).

21

Lappfogdens i Västerbottens län årsberättelse 1896 i Renbetesdelegerades 1913 arkiv vol. 20, länsman Buchts berättelse om det allmänna tillståndet bland den lappska befolkningen i Arjeplog 1891 i Handlingar till femårsberättelsen 1886–1890 i Nb länsstyrelses landskansli vol. DV: 3b (HLA), Kyrkoherde Forsbergs i Åsele brev till Lappmarks Ecklesiastikverk 6/10 1740 (Direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverks arkiv: Kungl.brev 1680–1742 s. 901 RA). Avskrift i Erik Nordbergs arkiv i Umeå universitets forskningsarkiv vol. 25:37.

22

Petrus Laestadius 1831 (utgåvan 1861) s. 118. P.H.Widmark, Underdånig berättelse innefattande Ekonomiska och Statistiska Upplysningar om Norrbottens län, samlade under Embetsresor år 1859 (Sthlm 1860) s. 39 ff.

4.3.2. Intensiv och extensiv renskötsel

I äldre tid var renskötseln intensiv. Därmed menas att renarna hölls väl samlade i hjordar under noggrann bevakning året om och periodvis t.o.m. dygnet om. När renarna flyttade följde även kvinnor och barn med och bodde i flyttbara tältkåtor. Genom denna nära kontakt med människor blev renarna mycket tama. Mjölkningen och flyttningarna var viktiga inslag i tämjandet av djuren. Mjölken var också ett betydelsefullt inslag i den naturahushållning, som präglade den intensiva renskötseln.

I regel var hjordarna små i jämförelse med vad som blev fallet under 1900-talet. Det fanns visserligen även i äldre tid enstaka rika samer med stora hjordar, men de var sällsynta. För stora renägare krävdes en rik tillgång på tjänstefolk eller samarbete med fattiga renägare, som mot ersättning i någon form kunde medverka i tillsynen över den förmögnes renar.

I slutet av 1800-talet kom den intensiva renskötseln under press. Framför allt hängde det samman med att penninghushållningen trängde fram och gjorde flera av samernas traditionella produkter mindre efterfrågade. Renskötseln fick som följd av detta alltmer inrikta sig på köttproduktion. För lönsamhet krävdes större hjordar. Kommersiella intressen kom dessutom in i bilden. Företagsamma personer i den bofasta befolkningen började skaffa sig stora renhjordar för att göra affärer med renprodukter, främst renkött. De anlitade samer som skötare av sina renar. Deras hjordar blev därigenom på flera håll större än de kunde klara med intensiv bevakning. Renskötarnas svårigheter accentuerades av den ökande konkurrensen om tjänstefolk. En rendräng kunde i regel få bättre betalt som bonddräng eller skogsarbetare. Dessutom kunde livet som sådana upplevas som bekvämare än den tidvis mycket slitsamma renskötseln med dess ständiga flyttningar och primitiva bostäder.

Resultatet blev en successiv övergång till extensivare renskötsel karaktäriserad av renhjordar som rörde sig friare och under mindre övervakning. Inte sällan beskrivs övergången som en plötsligt inträffande händelse orsakad av överflyttningen – dislokationen – i början av 1900-talet av samer från Jukkasjärvi och Karesuando till sydligare områden i Norrbottens och Västerbottens län. De nordliga samerna skulle ha fört en extensiv driftsform med sig från sina hemtrakter. Dessa händelser har säkert drivit på utvecklingen men den hade börjat tidigare. Oavsett vad man menar om förloppet var

övergången från intensiv till extensiv renskötsel genomförd i hela landet i slutet av 1930-talet.

23

4.3.2.1 Kampen för bevarande av den intensiva renskötseln formade samepolitiken och synen på samerna

Frågan om den extensiva renskötselns framträngande låg i stor utsträckning bakom det lagstiftningsarbete som följde efter 1886 års renbeteslag. Det framgår mycket tydligt av de omfattande förarbetena till bl.a. 1928 års renbeteslag, att det var den extensiva renskötselns framträngande man ville försöka stoppa. De utredare som under utredningsarbetet 1911–1914 skickades ut i renskötselområdet för att utröna vad som pågick, kunde förtrytsamt konstatera, att samefamiljerna inte, som förr, följde sina renar i raider med ackjor och kåtor. De kunde i stället, konstaterade man, ge sig av i förväg med häst och släde, t.o.m. med tåg när möjligheten fanns, till någon plats längre fram längs flyttleden. Där kunde de bekvämt invänta de mer eller mindre fritt vandrande renarnas ankomst. Detta ansågs som något mycket förkastligt. Dessutom övergavs i stor utsträckning kåtan som vinterbostad och man bodde inhyses hos bönder i stället (se avsnitt 7.6.4).

Många av kvinnorna upphörde dessutom med att följa med på raiderna. De stannade på platser, där de hade bekvämare husrum än kåtan och närhet till skola för barnen. Utredarna ondgjorde sig också över att samer börjat lägga av sina traditionella dräkter och övergått till ”civilisationens” klädedräkt. En viktig intervjufråga var om de tillfrågade byggt stuga och fähus och bedrev någon form av jordbruk. Riktiga samer skulle inte bo i hus – det kunde i princip endast medges dem som på grund av ålder och sjukdom inte längre orkade med renskötseln. Stora utredningar tillsattes för att lösa denna fråga. Sorgliga och tragikomiska ärenden om samers rätt att bygga den primitivaste lilla stuga behandlades vid länsstyrelserna.

23

Ernst Manker, Skogslapparna i Sverige (Uppsala 1968), H. Beach, Reindeer-Heard Management in transition, Uppsala 1981. En intressant diskussion för och emot den extensiva renskötseln utspann sig vid ett möte i Arvidsjaur 1943 med lappbyarna 1943 inför utredningsmannen Lennart Berglöf. Den visar att de två metoderna existerade vid sidan av varandra ännu vid denna tid i vissa delar av Norrbotten. Jordbruksdep:s konseljakt den 28 januari 1944, nr 65 (RA).

Listan på egendomliga ståndpunkter och avgöranden kan göras lång.

24

Mot allt ”förfall” som man tyckte sig se hos samerna måste åtgärder vidtas. Den väg man valde var paradoxal. Man ville tvinga samerna tillbaka till en alltmer övergiven, närmast arkaisk, driftsform, som man menade var mindre skadlig för omgivningen. Samerna skulle dock inte förgöras eller fördrivas. Tvärtom påpekade både regering och riksdag att renskötseln fortfarande var en viktig näring för norra Sverige och att samiska rättigheter måste respekteras. Den samiska kulturens renhet skulle bevaras och därmed menades också de gamla driftsformerna. ”Lapp skall vara lapp” som det hette i en ofta citerad formulering.

Många åtgärder måste vidtas för att uppnå detta mål. Skolan gavs en stor del av skulden för att renskötseln utvecklat sig som den gjort. Samebarnen hade, genom att gå i vanliga svenska skolor, alltför mycket fått smaka på civilisationens sötma. De hade ”klemats bort” så att de inte längre ville underkasta sig den intensiva renskötselns strävsamma liv (även en del äldre samer, som såg gamla samiska seder försvinna, var av denna uppfattning). Därför infördes speciella kåtaskolor, där samebarnen skulle lära sig det rätta nomadiska levnadssättet.

4.3.2.2 Den extensiva renskötseln blir statligt sanktionerad och understödd

Efterkrigstidens politiker och tjänstemän insåg att det förmynderi och den rasism den förda politiken i grund och botten byggde på inte kunde fortsätta. Den extensiva renskötseln hade, trots alla lagar och regleringar och all kontroll från lappväsendets sida, kommit för att stanna. Man inriktade sig nu i stället på att omforma renskötseln till en modern näring med höga avkastningskrav som kunde garantera att även renskötarna integrerades i välfärdssamhället. Sitt tydligaste uttryck fick denna politik i de utredningar som genomfördes av 1960 års renbetesmarksutredning och 1964 års rennäringssakkunniga. Rennäringen likställdes nu med jordbruk och skulle rationaliseras på samma sätt som detta. Produktionstekniska förbättringar och större driftsenheter med mindre

24

Den politiska och ideologiska bakgrunden till svensk politik gentemot samer har ingående behandlats i en rad grundliga arbeten på senare år av Lennart Lundmark, Patrik Lantto, Ulf Mörkenstam, Rolf Sjölin, Lars Thomasson m.fl.

personal eftersträvades. En lämplig storlek kunde, enligt en PM i rennäringssakkunnigas kommittéarkiv, vara 3 000 renar bevakade av 6–8 man. Sådana enheter drevs framgångsrikt i Sydnorge och Sovjetunionen påpekade promemorieförfattaren.

25

I det betänkande 1968 och den proposition 1971 som utredningarna resulterade i återkom den funna modellen i ett förslag om inrättande av kooperativt drivna renbyar. Bidrag till rationaliseringar, katastofskadeersättningar m.m. skulle utgå på liknande sätt som inom jordbruket. Det var en helt logisk följd av den nya politiken att rennäringsfrågorna 1971 överfördes till lantbruksnämnderna och den särskilda s.k. lappadministrationen upphörde.

26

Därmed hade samepolitiken från sekelskiftet förbytts i dess raka motsats. Stora bärkraftiga driftsenheter blev nu den statliga rennäringspolitikens mål. Den minskande personaltätheten skulle kompenseras med insatser av modern teknik. Medan man vid sekelskiftet 1900 menade att den intensiva renskötseln var garantin för bevarandet av den samiska kulturen menade man sjuttio år senare att endast den extensiva renskötseln kunde säkerställa dennas fortbestånd. ”Beaktas bör”, skrev Kungl. Maj:t i sin proposition 1971 (s. 32), ”att rennäringen utgör en viktig, måhända nödvändig, förutsättning för att en speciell samisk kultur skall kunna fortleva i vårt land. Endast i begränsad omfattning torde det enligt de sakkunniga vara möjligt för samerna att i en annan arbetsmiljö hålla sitt språk, sin slöjd och andra kulturyttringar levande under längre tid. Från kulturskyddssynpunkt är det därför i hög grad önskvärt att rennäringen kan fortleva i konkurrensen med andra näringar”.

4.3.2.3 Flyttningsmönstren och deras förändringar

Flyttningsmönstren har varit olika i olika trakter och olika tider. Flyttningarnas längd har bestämts av de årliga växlingarna i väderlek, tillgången på bete, framkomligheten och många andra förhållanden. Särskilt s.k. flen, dvs. isbildning som gör laven svåråtkomlig för renen, kan framtvinga långväga flyttningar. I en skrivelse 1916 till Renbetesdelegerades ordförande påpekade lappfogde Erik Bergström att det inte är tillräckligt för samerna med rikligt bete. Andra faktorer tillkommer:

25

1964 års rennäringssakkunniga (YK 2318, RA).

26

SOU 1968: 16, prop. 1971: 51, SFS 1971:437. De perspektivförskjutningar som det här är frågan om har ingående analyserats av Ulf Mörkenstam i Om ”Lapparnes privilegier”. Föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997. Akad.avh. (Stockholm 1999).

I händelse snön är mycket djup eller s.k. flen inträffar inom ett område kan nämligen renen hur rik än själva lavtillgången är icke åtkomma renlaven, utan skulle, om han tvingades stanna på området, gå under av svält. En nödvändig förutsättning för att renlaven vintertid skall kunna åtkommas av renen är alltså, att snöförhållandena äro sådana, att dessa tillåta renen obehindrat genomgräva snötäcket till hela dess djup, samt att renlaven därjämte är ren från av flenbildning förorsakad is. Nu visar praktisk erfarenhet att det visserligen blott är helt få år, då en hel vinterbetetrakt (från fjällen till havskusten) är till sin fulla omfattning hemsökt av djup snö, flen eller sev (?) det å andra sidan också är ytterst få år, då icke någon av dessa betesstörande faktorer inträffar inom en större eller mindre del av ett dylikt betningsområde. En viss vinter kan det vara så att det är flen inom de högre belägna, västligaste och mellersta delarna av betesområdet. Lapparna måste då flytta långt åt öster, ned mot kusten. En annan vinter kan det vara så, att det är flen i de västligare delarna av betesområdet och djup snö i de östligaste markerna vid havet. Lapparna måste då uppehålla sig i de mellersta delarna av Lappmarken. En annan vinter kan det åter inträffa att den nedre hälften av Lappmarken jämte kustlandet äro oanvändbara. Lapparna måste då uppehålla sig mycket högt uppe i skogslandet, närmare fjällen (så voro exempelvis Umelapparna 1913–1914 långt nere i Degerfors socken, 1914–1915 ovanför Stensele kyrkoplats, 1915–1916 strax nedanför Lycksele kyrkoplats). Det framgår av detta att ett visst område av exempelvis en eller två mils längd och bredd och med den allra utmärktaste lavtillgång aldrig kan duga som vinterbetsland för exempelvis en lapps hela livstid. Det kan visserligen vara utmärkt ett år, men ett annat år kan det vara oanvändbart.

27

En annan faktor att beakta är att renlaven växer långsamt. På ett hårt betat område krävs det ett par decennier för laven att komma upp igen i full storlek. Samerna måste därför periodvis växla betesområden.

I vissa trakter sker flyttningarna långsamt med kortare eller längre uppehåll allt efter betestillgången. I sådana områden och under goda år kan flyttningsstråken mer eller mindre bli en del av vinterbetesområdet. I andra trakter där goda vinterbeten ligger avlägset har det gällt att snabbt ta sig förbi de dåliga betesmarkerna i mellanområdet. Isskorpa på laven, s.k. flen, på de ordinarie betesmarkerna kan framtvinga långa och skyndsamma flyttningar till områden där laven är tillgänglig.

I äldre tid verkar en något annan ordning än i dag ha varit gällande. De traditionella stråk av betesmarker som de nuvarande samebyarna med sina storgrupper använder var inte lika klart

27

Skrivelse den 28 oktober 1916 till E. Marks von Würtenberg i Renbetesdelegerades 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 20.

utformade förr. Samebyarna uppträdde under de första årtiondena av 1900-talet icke så tydligt som numera som särskilda och sammanhållna enheter. Man hade smågrupper, ofta kanske familje- och släktgrupper, som flyttade mera fritt med sina hjordar. Smågrupperna hade visserligen en del traditionella platser som de uppsökte, men dessa var av tillgängligt skrivet material att döma, ganska blandade. Man flyttade till ett betesland som man brukade besöka och när betet där tog slut såg man efter om nästa land var ledigt och så flyttade man dit. Hade någon annan grupp hunnit dit före, så fick man se sig om efter någon annan ledig plats.

28

Ordningen vid vinterbeteslandens fördelning var med andra ord ganska oklar och variationer i fördelningen av områden kunde förekomma från år till år. En sådan ordning är inte möjlig att använda i dag då många flyttar som storgrupper. Varje sameby måste veta vart den skall flytta. När byarna sinsemellan inte kunnat komma överens har rennäringsavdelningarna fått gripa in och göra fördelningen, vilket särskilt skett i Norrbottens län där trängseln tidvis varit besvärande.

Flyttningsmönstren har naturligtvis också påverkats av den tekniska utvecklingen. På 1960-talet började man använda sig av lastbilstransporter. Dessa har gjort det möjligt att ta upp gamla betesområden som på grund av samhällsutvecklingen i övrigt blivit svårtillgängliga. Bilförflyttningar är emellertid kostsamma och undviks där det är möjligt. Vid upprepade biltransporter förstörs dessutom renarnas naturliga flyttningsinstinkter. Den moderna renskötseln beskrivs i övrigt mera ingående i avsnitt 12.5.

4.3.3. Skötesrenar och koncessionsrenskötsel

En utbredd företeelse i Norrland i äldre tid var skötesrenar, dvs. renar som hölls i vård hos en same, men ägdes av någon annan. Ägaren till en skötesren kunde vara en äldre same, som inte längre orkade vara med i renskogen eller en minderårig som ännu inte förmådde vara det. Han eller hon kunde också vara en jordbrukande same som inte hade möjlighet att följa med i renarnas flyttningar. I de karga trakter som stora delar av Norrland utgör var renköttet ett värdefullt tillskott i en småbrukares kost.

28

Beskrivning i promemoria 1970-02-10 från Norrbottens län i Svenska delegationens för förhandlingar ang. renbeteskonvention 1967 arkiv (YK 2569, RA).

I väglöst land var renen dessutom ett nästan oumbärligt drag- och klövjedjur. Genom sin lätthet och genom konstruktionen på klövarna kunde renen ta sig fram i snö, där hästen intet förmådde. Av detta skäl hade köpmän i städer som Umeå och Luleå på 1600talet egna renar som sommartid hölls som skötesrenar hos samer. Med renarna kunde köpmännen i kuststäderna ta sig till och från de stora lappmarknaderna i Lycksele och Jokkmokk. Dessa marknader var alltid tidsmässigt förlagda till midvintern, eftersom det var den tid på året då man lättast kunde transportera varor till och från inlandet.

29

Så sent som i slutet av 1800-talet rapporterade kronofog-

den i Torneå fögderi att det årligen gick omkring 250 raider eller sammanlagt ca 5 000 renlaster med renkött, hudar, fågel och smör mellan Tornedalen och Skibotn vid havet i Nordnorge.

30

Transporter med renar var också en förutsättning för den äldre gruvdriften i Norrland. Även bönderna i det inre av Norrland var beroende av dragrenar, bl.a. för att hämta foder från avlägsna myrar. Under den tidiga vintern då isen och snön inte riktigt bar var renen en bättre dragare än hästen. I skogsbruket kom renen också till användning. Ännu så sent som på 1920-talet ansåg skogsfolk i det nordligaste Norrbotten att renen var oumbärlig, och stred intensivt mot försöken att lagstiftningsvägen förbjuda skötesrenar.

Skötesrenar ingick i samernas renskötselrätt enligt den första renbeteslagen och omfattades alltså av sedvanerätten. Systemet blev emellertid utsatt för kritik. Man invände mot att bofasta, genom att utnyttja samernas renskötselrätt, skaffade sig kostnadsfri tillgång till andra bofastas marker och hävdade att renskötarna lockades att ta hand om långt fler renar än de förmådde övervaka. Särskilt påtagligt blev problemet i delar av Västerbottens och Norrbottens kustland, där stora mängder skötesrenar ägdes av bönder och handelsmän som drev en omfattande kommersiell handel med renskinn och renkött. Deras skötesrenar var inhyrda hos skogssamer i Arvidsjaur. Många av dessa saknade nästan helt egna renar och fungerade egentligen bara som renskötare för bofasta.

Kritiken ledde fram till att man i renbeteslagen 1898 förbjöd skötesrenar för bofasta i Jämtlands och Västerbottens län, med smärre undantag för arbetare och småbrukare som kunde visa att de var beroende av sådana för sin försörjning. Norrbottens län undantogs

29

Birger Steckzén och Henrik Wennerström, Luleå stads historia 1621–1921 (Uppsala 1921) s. 213 ff. Birger Steckzen, Umeå stads historia 1588–1888 (Umeå 1922) s. 103.

30

Lappfogdens i Nb län årsberättelse 1890 i Renbetesdelegerades 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 21.

tills vidare från lagens bestämmelser. Orsaken var att det från många håll, bl.a. från kommunalstämmorna i de nordliga socknarna i Norrbotten, intygats att skötesrenarna var oumbärliga för befolkningen. I socknarna Pajala, Muonionalusta, Korpilombolo, Tärendö, Övertorneå, Hietaniemi, Nedertorneå, Karl Gustav, Överkalix, Nederkalix och Råneå fanns det enligt 1895 års lappkommitté inte mindre än 19 150 skogsrenar som användes i ett slags symbios med jordbruk och skogsbruk. Denna resurs kunde inte utan vidare fråntas befolkningen. Den lösning man slutligen kom fram till och som stadfästes i 1928 års renbeteslag (57 §) innebar att skogsrenskötsel i Tornedalens socknar fick fortsätta med stöd av koncessioner, som beviljas av Länsstyrelsen i Norrbottens län för viss tid och inom vissa anvisade områden.

Systemet med skötesrenar hade åtskilliga fördelar. Framför allt bidrog det till ett gott förhållande mellan den jordbrukande och renskötande befolkningen. Detta har belagts av vetenskapliga intervjuundersökningar och det framgår också av de förhör som hölls i samband med 1930 års lapputredning. Samerna från södra Norrbotten hade tidigare vintertid regelbundet sökt sig till kusttrakterna runt Skellefteå. Då förbudet mot skötesrenar i Västerbottens län kom 1898 försämrades relationen till de bofasta. Flera samer hävdade att de nu blev så illa behandlade av jordbruksbefolkningen att de inte längre vågade söka sig till sina gamla betestrakter i norra Västerbottens län.

31

4.4. Renskötseln och samhället

4.4.1. Gränsspärrningar och dislokationer

Till de många svårigheter som drabbade de svenska samerna under 1800- och 1900-talen hörde gränsstängningarna mot Norge och Finland. Vid 1751 års gränsreglering hade svenska och norska samer genom den s.k. lappkodicillen fått rätt att, efter gammal sedvana, beta på ömse sidor av statsgränsen. Finland hörde vid denna tid till Sverige så där behövdes ingen särskild reglering. År 1809 hamnade emellertid Finland under det ryska tsarväldet. År 1852 utfärdade

31

Åsa Nordin har i doktorsavhandlingen Relationer i ett samiskt samhälle. En studie av skötessystemet i Gällivare socken under första hälften av 1900-talet (Umeå 2002) ingående belyst vad skötesrensystemet innebar för att bevara goda relationer mellan samer och bofasta. Förhörsprotokoll med samer i Norrbotten i Norrbottenkommitténs 1930 arkiv (YK 1768, RA) vol. 1.

tsaren ett dekret som förbjöd norska samer – men inte svenska – att föra sina renar till finsk mark. Detta hade till följd att den norska finnmarksrenskötseln berövades sina av ålder nyttjade höst-, vinter- och vårbetesmarker i Finland, medan å andra sidan samerna i finska lappmarken fråntogs sina sommarbetesland i Norge.

Följden blev att flera hundra norska och finska samer övergick till att bli svenska medborgare och flyttade med sina renar först till Karesuando och sedan – fastän i mindre omfattning – till Jukkasjärvi. Eftersom gränsen mellan Sverige och Finland alltjämt var öppen hade dessa samer fortfarande tillgång till sina gamla betesmarker i Finland.

År 1889 spärrade emellertid Ryssland även gränsen mot Sverige, vilket på en gång drastiskt ökade pressen på de svenska renbetesmarkerna i norr. Under samma tid utsattes den svenska renskötseln för en tilltagande ovilja från grannarna i väster. Det tidigare nästan obefolkade Nordnorge fylldes under 1800-talet snabbt med bosättare som levde av jordbruk. Av ålder hade de svenska samerna haft rika sommarbeten i de nordliga fjorddalarna och på de kustnära öarna i Nordatlanten. En stark konkurrens om markutnyttjandet uppstod. Avogheten mot de svenska samerna underblåstes av de norska myndigheterna, särskilt när bondepartiet Venstre satt vid makten.

Efter unionsupplösningen 1905 ville norrmännen helt stoppa den gränsöverskridande renskötseln mellan Sverige och Norge. Frågan var en av de större tvistefrågorna vid förhandlingarna i Karlstad. Under de följande åren tillsattes flera kommittéer och en skiljedomstol för att lösa frågan. År 1919 undertecknades slutligen en konvention som gällde från den 1 januari 1923. Stora delar av de norska betesområdena spärrades nu för svensk renskötsel och där den tilläts begränsades renantalet kraftigt. Den svenska sommarbetningen i de två nordligaste fylkena (då kallade amt) halverades. Eftersom samerna i Karesuando och Jukkasjärvi socknar redan tidigare drabbats av den finska gränsstängningen blev situationen mycket svårbemästrad.

Redan före 1919 hade man försökt flytta samer söderut men lyckats endast i begränsad utsträckning. I och med konventionen 1919 kände myndigheterna sig tvungna att göra något radikalt. Minskningar av renantalet och en omfattande omflyttning, den s.k. dislokationen, genomfördes. Mellan 1923 och 1932 förflyttades närmare 300 samer och 16 500 renar och ända ned till Tärna socken i Västerbotten. Senare förekom ytterligare omflyttningar så att

dislokationen kom att beröra även Jämtland. De mest omfattande flyttningarna skedde till södra Norrbottens län där det uppstod trängsel på betesmarkerna och starka motsättningar kring kultur och driftsformer. De uppkomna spänningarna och svårigheterna var huvudanledningen till att regeringen år 1930 tillsatte en särskild kommitté, den s.k. Norrbottenskommittén, som hade till uppgift att finna lösningar på de uppkomna problemen (se avsnitt 7.6.6).

32

4.4.2. Jordbrukets och skogsbrukets inverkan

I många avseenden fanns det ett ömsesidigt beroende mellan samer och nybyggare i äldre tid. Motsättningarna var mindre än man kan förledas att tro av de tvister som emellanåt drogs upp vid domstolarna. Det fanns dock en fråga som regelbundet skapade konflikter och den gällde höskörden. Jordbruket i inlandets karga bygder byggde på användningen av ströängar, spridda över stora områden runt varje gård. Skörden på dessa ängar hotade varje höst och förvinter att skadas av renar på flyttning ner mot vinterbeteslanden. Höet förvarades vid den tiden på året ännu i hässjor. Det var svårt att hämta hem till gården förrän sjöar och myrar frusit tillräckligt för att kunna bära häst och släde. Höet och vegetationen under hässjorna var begärlig föda för de passerande renarna. De kunde orsaka betydande skador för bonden. Det blev betydligt lättare för samerna när de kom ned i ”bebyggda landet”, där man i större utsträckning byggt lador och dessutom haft bättre tid på sig att hämta hem höet. Detta intygades enstämmigt av de samer som intervjuades vid 1912–1916 års undersökningar (se avsnitt 7.6.4).

Under 1800-talet gällde diskussionerna om renskador nästan uteslutande jordbruket. I slutet av 1800-talet och början på 1900talet tog konflikterna med skogsbruket över. Det hävdades att betande renar skadade ungskogen. I samband med en ny skogs-

32

Dislokationen och dess följder har behandlats av Ingvar Åhrén i ”Tvångsförflyttning eller dislokation”, Norrbotten, Norrbottens museums årsbok 1976–1977, s. 107 ff. samt Johannes Marainen, ”Tvångsförflyttning av samer”, Norrbotten 1996 s. 62 ff. I ”Utredning 1939 om överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande” (YK 1009, RA) ingår ett utdrag ”ur en skrift, som belyser omfattningen av dislokationerna från Karesuando och norra Jukkasjärvi till sydligare lapptrakter”, författad 1938 av lappfogde Erik Malmström i Norrbottens södra distrikt. Skriften i dess helhet har ej återfunnits, men utdraget som Malmström sände 1939 till expeditionschef Erland Falk i Stockholm beskriver såväl äldre omflyttningar som dislokationen 1923–1932. Den sistnämnda hade enligt Malmström sträckt sig ned till Tärna socken i Västerbotten och omfattat 279 personer med sammanlagt 16 500 renar. Enligt Åhrén fortgick dock omflyttningarna fram till 1947 och kom då förmodligen att omfatta ytterligare samer.

vårdslag 1923 som innebar skärpta krav på planmässig föryngring av skog hävdade markägarna, med statliga Domänstyrelsen i spetsen, att sedvanerätten stod i direkt strid med den nya lagen. Enligt Domänstyrelsen åstadkom renarna stora skador på nyplanteringar. Regeringen uppdrog då åt Statens skogsförsöksanstalt att undersöka saken. Anstaltens undersökningar gav vid handen att skadorna av renbetening var minimala.

33

Efter dessa två argumentationslinjer

har diskussionen fortsatt ända in i vår tid och nya undersökningar har genomförts med ungefär samma resultat.

Under 1950-talet började den stora omvandlingen inom skogsbruket. Den innebar ökade avverkningsytor, hyggesröjningar och markberedning. På 1960-talet slog mekaniseringen på allvar igenom med allt större kalhyggen som följd. Besprutningar, gödsling, hyggesplöjningar och skogsodling blev medel att höja produktionen. De nya metoderna inom skogsbruket skapade konflikter med renskötseln. Samerna menade att de stora slutavverkningarna medförde många problem för renskötseln, bl.a. genom att snön packades så att laven blev svåråtkomlig. Dessutom ändrades, ansåg de, växtbetingelserna för laven på ett negativt sätt.

Från samisk sida har det också hävdats att det storskaliga skogsbruket i Norrlands inland på 1960- och 70-talen medverkade till att samerna i ökande utsträckning tvingades söka sig ut mot kusterna. Att självföryngring ersattes av skogsodlingar hade dessutom gjort ungskogen mera utsatt för renskador än tidigare. Det moderna skogsbruket har på många sätt, menar många, ökat motsättningarna mellan samer och markägare. Dessa motsättningar har man dock på senare tid försökt motverka genom anpassningar av skogsbruket och ökat samråd med varandra.

34

4.4.3. Kommunikationerna

Som tidigare nämnts var renen i äldre tid av fundamental betydelse för transporterna i stora delar av Norrland. Sommarvägnätet bestod fram till slutet av 1700-talet egentligen bara av två sommarvägar. Den ena följde Bottenhavskusten och den andra gick in till Storsjöbygden i Jämtland. I övrigt var Norrland sommartid ett ”amfi-

33

Socialdepartementets konseljakt den 30 maj 1924, nr 32 (RA).

34

Leif Mattsson, Relationen skogsbruk – renskötsel. Om framväxten av en markanvändningskonflikt. Markanvändning norr. Rapport 2, 1981. Leif Mattsson, Relationen skogsbruk – renskötsel. Om skogstillstånd och föränderlighet i ett” harmoniområde” och ett” konfliktområde”. Markanvändning norr. Rapport 7, 1983.

biskt” land där transporter endast kunde ske med små båtar på sjöar och vattendrag och däremellan till fots eller häst längs stigar.

35

Lastkapaciteten var liten och farten långsam.

Det var på vintern som landet öppnades genom vintervägarna. I början av 1700-talet kom förordningar om att dessa skulle markeras med ruskor mellan de vikigaste marknadsplatserna. I slutet av 1700-talet utfärdades påbud om plogning av viktiga vintervägar. Längs dessa kunde längre transporter ske med häst och släde. Det var länge endast i de mera tätbefolkade områdena detta påbud kunde upprätthållas. I det inre av Norrland, där avstånden var större, var man fortfarande hänvisad till renen och ackjan som transportmedel. De större lederna, där häst kunde användas, var beroende av att de fortlöpande under vintern användes så att snön packades och leden hölls synlig. Det var då en stor fördel om en renhjord följt den och trampat leden. ”Der en rehnmakt (skara af rehnar) dragit fram, der har man en wäg, lika god som den bästa landswäg”, skriver Petrus Laestadius i sin Journal.

36

Under 1800-talets början påbörjades en utbyggnad av sommarvägar mellan socknarna nedanför lappmarksgränsen och i mitten av seklet utsträcktes den även till lappmarkssocknarna. Vid sekelskiftet 1900 var vägnätet, med undantag för de nordligaste socknarna i Norrbotten, så utbyggt att man kan säga att renen spelat ut sin roll som transportör. Vägarna var till en början en fördel för samerna på så sätt att de utgjorde lättframkomliga leder för renarna vid deras vinterflyttningar. Detta gällde dock bara så länge de var bilfria. Motortrafik vintertid blev möjlig först på 1930-talet då motorplogning infördes. Under andra världskriget låg dock nästan all civil trafik nere. Först efter detta krig blev bilismen ett problem för samerna. Den slog igenom med explosionsartad fart. År 1950 fanns det i Västerbottens län endast 5 000 motorfordon. Tjugo år senare hade siffran ökat till 65 000.

37

Utvecklingen var naturligtvis likartad

i alla län.

35

Christer Westerdahl, ”Färdmedel för Vattnens rike. Om båtar och transport i inre av Norrland, mera specifikt Ångermanälvens vattensystem”, Oknytt 1–2 2005, s. 27 ff.

36

Petrus Laestadius, Journal 1831 (utgåva 1861) s. 143. Följande arbeten är grundläggande när det gäller kommunikationernas historia i Norrland: Nils Friberg, Vägarna i Västernorrlands län. Akad. avh. (Stockholm 1951), Gunnar Hoppe, Vägarna inom Norrbottens län. Studier över den trafikgeografiska utvecklingen från 1500-talet till våra dagar, Geographica. Skrifter från Upsala geografiska institution nr 16. Akad. avh. (Uppsala 1945) s. 88 ff. Mauno Lassila, Vägarna inom Västerbottens län. Kommunikationernas utveckling mot bakgrund av befolkning och näringsliv. Akad. avh. (Umeå 1972).

37

Mauno Lassila o a a. s. 164.

Järnvägarna har också bidragit till att ändra renskötselns förutsättningar. Norrländska tvärbanan från Stockholm till Trondheim invigdes 1886. Stambanan nådde Boden 1894 och förenades där med malmbanan till Narvik som blev helt färdig 1902. Från stambanan byggdes under det följande decenniet ett antal förbindelsebanor ut till kusten. Den norra delen av inlandsbanan började byggas från Östersund 1911 och var utbyggd till Gällivare 1937. Den s.k. Ostkustbanan mellan Gävle och Härnösand stod färdig 1927.

Järnvägen har inneburit både möjligheter och problem för samerna. Eftersom renarna gärna söker sig till lättframkomliga leder blev de till en början ofta offer för tågen. För att förhindra detta har man byggt stängsel längs banvallarna, men dessa stängsel har å andra sidan blivit ett besvärande hinder i de gamla flyttlederna. Det positiva med järnvägen har å andra sidan varit att avsättningsmöjligheterna för renprodukterna till övriga Sverige blivit väsentligt större och att renslakterna kunnat förläggas längre upp i landet innan de långa flyttningarna börjat.

Kraftverksutbyggnaden har haft stor inverkan på renskötseln, främst vår, sommar och höst. Även vinterbetena har dock berörts. I Härjedalen innebar t.ex. ingreppen kring sjön Lossen och Neandalens reglering att viktiga vinterbetesland drabbades. På flera håll har kraftverksbyggen betytt att gamla flyttleder fått flyttas. Efter en viss tid tycks emellertid flyttningarna ha kunnat anpassas efter de nya förhållandena.

38

4.4.4. Handeln

Av 1500-talets arkivmaterial kan man se att det i skogslandet, ända ner mot kusten, låg ett antal små marknads- och mötesplatser. Karl IX:s lappmarkspolitik innebar att ett antal av dessa stängdes och ersattes av centrala marknadsplatser i strategiska lägen (Åsele, Lycksele, Arjeplog, Arvidsjaur, Jokkmokk, Gällivare, Jukkasjärvi och Karesuando). Vid kusten anlades städer (Härnösand, Umeå, Piteå, Luleå, Torneå).

39

Skälen till denna politik var många. Ett par var utpräglat merkantilistiska. Man ville på samma sätt som på andra håll i landet

38

Renbetesmarkutredningen 1960 hade från början som huvuduppgift att utforska vattenkraftens inflytande på renskötseln. Den kom fram till att följderna på vinterområdena efter en tid inte var så stora som på vår-, sommar- och höstbeten.

39

Ragnar Bergling, Kyrkstaden i övre Norrland. Akad. avh. (Skytteanska samfundets handlingar nr 3 Uppsala 1964).

inskränka den fria handeln på landsbygden, det s.k. ”landsköpet”. I stället sökte man styra över handel och hantverk till städerna, där varuströmmarna lättare kunde kontrolleras och tullbeläggas, eller till vissa utpekade marknader. Ett annat skäl var att man så långt det var möjligt ville dra samernas handel bort från Norge. Norska kusten innebar stora möjligheter för samerna att avyttra sina produkter till förmånliga priser. Via havet, som mestadels är isfritt, hade den norska kusten lättare förbindelse med kontinenten än den svenska. Det är ingen tvekan om att en betydande del av den samiska handeln i äldre tid gick över Norge, så omfattande att den påverkat samisk kultur.

40

Inrättandet av lappmarknader innebar att ingen direkthandel av samiska produkter skulle få förekomma utanför dessa. Under 1700talet luckrades emellertid systemet upp genom att ett antal frimarknader på landet inrättades vid sidan av städerna. Genom lagar 1846 och 1864 släpptes handeln på landet fri och lappmarknaderna förlorade därigenom sin forna betydelse. Samtidigt miste de gamla lappmarksprodukterna, framför allt renhudarna, sin tidigare betydelse och försäljningen av kött blev allt viktigare. Detta ökade sannolikt samernas intresse av att besöka de snabbt tillväxande kustområdena. Det är omvittnat att samer när de var på vinterbeten vid kusten sålde kött på torgen. Nya hälsovårdsstadgor på 1930-talet förbjöd emellertid denna handel i städerna och därmed upphörde ett av incitamenten för flyttningar till närheten av städerna vid kusten.

40

Phebe Fjellström har i Lapskt silver, Ak. avh. (Uppsala 1962) påvisat att det lapska silvret präglas av influenser från hanseatiskt silver som samerna mötte i Norge.

5. Rennäringens historiska gränslinjer

Under seklernas lopp har många geografiska gränslinjer berört rennäringen. Det ursprungliga samiska samhället var indelat i lappbyar. Inom dessa byar hade familjerna särskilda områden som de tilldelades av byns styrande organ. När den svenska administrationen började verka i Lappmarken under 1500–1600-talen gavs dessa områden beteckningen lappskatteland. En gränslinje mellan kustbygden och Lappmarken fastställdes för dåvarande Västerbottens län (nuvarande Norr- och Västerbotten) i mitten av 1700-talet. I slutet av 1800-talet drogs den så kallade odlingsgränsen, som skulle avskilja ett område för renskötsel högst upp mot fjällen. Jämtland och Härjedalen har haft en egen historisk utveckling och odlingsgränsen fick där sin motsvarighet i renbetesfjällen som fick sin form ungefär i samma tidsperiod. Samtidigt började man definiera samernas vinterbetesområden enligt sedvanerättsliga kriterier.

5.1. Lappskattelandens historia i Norr- och Västerbottens lappmark

Lappskattelanden existerade i närmare 300 år. Myndigheternas uppfattning av landens rättsliga status växlade under olika skeden. För att skapa överblick kan man dela in historien i sex skeden: 1) Ointressets tid (till cirka 1655), 2) Otvetydighetens tid (1655– 1673), 3) Obeslutsamhetens tid (1673–1696), 4) Oenighetens tid (1696–1800), 5) Oredans tid (1800–1898) och 6) Omvandlingens tid (1898–1928).

1

1

Här fästs särskild vikt vid den sista perioden. Där dokumenteras också utförligt de histo-

riska källorna i fotnoter. De tidigare perioderna behandlas mer översiktligt. En mer omfattande framställning av dem kommer att presenteras i boken Samernas lappskatteland i Norr- och Västerbotten under 300 år av Lennart Lundmark. Den ges ut av Institutet för rättshistorisk forskning i dess serie Rättshistoriska skrifter, Åttonde bandet. Boken beräknas utkomma vid månadsskiftet januari-februari 2006.

5.1.1. Ointressets tid (till cirka 1655)

Forskningen är i stort sett enig om hur det ursprungliga samiska samhället var organiserat. Det brukar betecknas som siida-samhället. Den samiska byn styrdes av en församling som kan kallas byarätt. Den övervakade siidans område. För att man skulle få slå sig ner där fordrades byarättens godkännande. Den politiska organisationen grundades på hushållet. Huvudnäringarna var jakt, fiske samt insamling av växter och bär. Dessutom bedrevs handel med främst pälsverk och torrfisk. En familj hade bara ett fåtal tamrenar. Den förflyttade sig mellan olika resursområden under året. Vilken familj som skulle disponera ett särskilt landområde eller fiskevatten under en viss säsong bestämdes av byarätten. I regel utnyttjade en familj – eller mindre släktgrupp – skilda områden under skilda årstider. I praktiken förflyttade sig en familjegrupp mellan samma marker och fiskevatten år efter år och rättigheterna kunde överföras från en generation till nästa. Men om det inträffade avsevärda förändringar i gruppstorleken kunde byarätten bestämma att områden skulle överföras från en krympande till en växande grupp.

Vid mitten av 1550-talet införde Gustav Vasa ett nytt beskattningssystem med tillresande statliga fogdar i Lappmarken. Fogdarna fick också köpa in pälsverk för kronans räkning samt upprätta skattelängder familj för familj. Ett omfattande källmaterial från deras verksamhet finns bevarat fram till 1620. Under normala förhållanden var fogdarna tämligen framgångsrika i att få in skatten. Den var inte heller särskilt betungande. Äldre tiders lappbyar samlades på en viss plats under vintern för att upprätthålla det sociala och politiska systemet samt för att idka handel med tillresande köpmän. Dit kom också kronans uppbördsmän. I normalfallet skattade en samefamilj ett mårdskinn eller 40 ekorrskinn samt 8–10 kilo torkad fisk (mest gädda) varje år under senare delen av 1500-talet. Skatten utgick efter individen, dvs. familjeöverhuvudet, som kallades en skattelapp. Fogdarna intresserade sig inte för hur lappbyn fördelade landområdena mellan familjerna. För dem räckte det att skattesumman stod i någorlunda proportion till det antal samer som fanns i byn. I början av 1600-talet lanserades en plan för att registrera samernas fiskevatten, men den stannade vid en ansats.

5.1.2. Otvetydighetens tid (1655–1673)

Enligt kungens direktiv skulle fogdarna ”hjälpa dessa lappar till lag och rättvisa”.

2

I början av 1600-talet tog en häradsrätt över

rättskipningen och domböcker finns bevarade från mitten av seklet. Häradsrätten baserade sina domar om lappskatteland på det samiska samhällets sedvanerätt. Den gav samer så kallad inrymning på landen.

3

När det samiska systemet för landfördelning tillämpades

av häradsrätten kom det att motsvara skattemannarätt i det svenska rättssystemet. Häradsrättens nämnd bestod av enbart samer. Därmed fick lappbyn ett avgörande inflytande över häradsrättens inrymningar på lappskatteland. Det är otänkbart att myndighetspersoner från kustlandet skulle ha dragit runt i fjällen, fastställt skattelandens utsträckning, bedömt renbetets kvalitet, fiskevattnens avkastning samt gjort släktutredningar i samband med samiska arvskiften. Myndighetspersonerna vistades för övrigt i Lappmarken endast under midvintern.

Lappbyn hade sin egen byarätt. Troligen fungerade häradsrätten med sin samiska nämnd som en högre instans dit man kunde ”överklaga” byarättens avgöranden. Denna möjlighet nämns även i 1751 års gränstraktat med Norge. Under 1650- och 1660-talen är kronans fogdar och häradsrätten eniga om att lappskattelanden skall behandlas som skattejord. Nära släktingar fick ärva landen när innehavaren dog. Även fogdarna hänvisar till att innehavaren kunde förlora sitt land på grund av så kallat skattevrak. Det gällde endast skattejord. Fogdarna hänvisade också till att släktingar hade förköpsrätt till lappskatteland. Detta kallas bördsrätt och gällde endast för skattejord. Det är otvetydigt att alla myndigheter betraktade lappskattelanden som skattejord vid den tiden.

5.1.3. Obeslutsamhetens tid (1673–1696)

Kronans högste ämbetsman i Lappmarken var landshövdingen. Ämbetet upprätthölls (med ett kortare avbrott) av Johan Graan åren 1653–1678. Han nämner aldrig uttryckligen att lappskattelanden är skattejord, men hans försök att förteckna dem i en jordebok

2

Här och i fortsättningen normaliseras stavningen i citat ur dokument äldre än 200 år.

3

Inrymning kunde också kallas immission eller införsel. I sin vidaste mening innebar den att

en myndighet satte någon i besittning av något (oftast jord). Termen i sig anger inte vilken rättighet mottagaren fick, det berodde på vilken myndighet som gjorde inrymningen och på vilka villkor.

tyder på att hans åsikter gick i den riktningen. Det hindrade inte att han ville besätta delar av lappskattelanden med jordbrukare. Graan ansåg att lappskattelanden var orimligt stora för en familj. Enligt lag och gällande rättspraxis fick ingen skattebonde besitta mer jord än han kunde bruka. Graan menade att detta även skulle gälla lappskattelanden. Mellan 1670 och 1673 ändrade Graan sin uppfattning om lappskattelanden. Han anammade uppfattningen att all jord ursprungligen varit kronans och att innehavaren av skattejord måste kunna visa papper på att jorden hade förvärvats av kronan. Om det inte fanns några sådana handlingar var jorden kronans. Detta var ingen ovanlig åsikt vid denna tid, men den var omstridd och blev aldrig allmänt accepterad.

Under slutet av 1680-talet och början av 1690-talet granskade flera utredningar frågan om lappskatten. De kom med olika förslag om hur skattläggning och skatteuppbörd skulle utformas. Flera av utredningarna förespråkade en jordebok, men efterhand insåg de att kostnaderna skulle bli för stora, särskilt med tanke på de tämligen obetydliga skatteinkomsterna från Lappmarken. Vid ett tillfälle föreslogs en jordskatt på lappskattelanden, men samma utredare övergav snart tanken efter påpekanden från Kammarkollegiet och Kungl. Maj:t.

Det nya uppbördssystemet fastställdes 1695. Lappbyn blev skatteenhet. Byn fördelade själv skatten genom sin valda länsman. Han överlämnade den förutbestämda skattesumman till fogden. Det innebar att lappbyn och häradsrätten i fortsättningen skötte all fördelning av lappskatteland och administrerade skatteuppbörden. I sina domslut fortsatte häradsrätten att utgå från sedvanerätten och behandla lappskattelanden som skattejord. Skattesystemet resulterade i en ny skattelängd 1695. Den var inte någon regelrätt jordebok med uppmätta och kartlagda ägoenheter samt uppgifter om skattelandens kamerala jordnatur. Trots det började den kallas jordebok, något som skapade en viss förvirring redan under 1700-talet och fortsätter att göra det än i dag.

5.1.4. Oenighetens tid (1696–1800)

Under senare delen av 1600-talet och första hälften av 1700-talet ifrågasatte kronan inte sällan skatteböndernas rätt till sin jord, trots flera riksdagsbeslut som garanterade skattemannarätten. Mot den bakgrunden är det knappast förvånande att landshövdingar även

bestred häradstingets rätt att utfärda inrymningar på lappskatteland och därmed ge dem karaktären av skattejord. Västerbottens landshövding förklarade till exempel 1696 att lappskattelanden var ”kronans allmänning”. Landshövdingarna fortsatte att underkänna skattemannarätten till lappskatteland under hela 1700-talet. Undantaget är ett tillfälle 1726 då en landshövding hävdade att lappskattelanden var skattejord, men han blev genast tillrättavisad av Kammarkollegiet.

En konflikt om ett nybygge i Kemi lappmark 1739 åskådliggör nackdelen med de ofullständiga jordeböckerna för Lappmarken. Erfarna och respekterade häradshövdingar förklarade att nybygget och lappskattelanden i allmänhet var skattejord. Landshövdingen kallade detta ”ett ofog”. Svea hovrätt hänvisade till att sådana tvister skulle lösas av Kammarkollegiet med hjälp av jordeboken. Men eftersom jordeboken för Lappmarken inte uppfyllde de formella kraven kunde inte kollegiet fatta något beslut. Oklarheten i sakfrågan bestod och konflikten mellan länsstyrelse och häradsrätt levde vidare.

Häradsrättens domsmakt, byggd på samisk sedvanerätt, blev allt mer trängd mot slutet av seklet. Konflikten mellan länsstyrelsen och häradsrätten gick in i en avgörande fas 1792 då Västerbottens landshövding utfärdade en skrivelse som gav kronans fogde rätt att åsidosätta häradsrätten och ta över inrymningarna på lappskatteland. Häradsrätten protesterade, vilket ledde till öppen konflikt mellan häradshövding och kronofogde på tingsplatsen 1793 och 1794. Men häradsrätten kunde inte stå emot med tillräcklig kraft. Den blev sedan allt mer underordnad länsstyrelsen.

5.1.5. Oredans tid (1800–1898)

Häradsrätten slutade att hävda sin domsrätt över lappskattelanden under det första decenniet av 1800-talet. Det finns ingen enkel förklaring till att länsstyrelsen kunde ta över. Åtminstone tre faktorer bör ha haft betydelse i sammanhanget. Uppfattningen att nomadismen var en lägre stående samhällsform nådde Sverige vid ungefär den tiden. Från 1789 fick dessutom skattebönderna en stark äganderätt till sin jord. Därför ville kronan göra slut på all diskussion om samernas eventuella skattemannarätt till sina land. Man kan också nämna att det tillträdde en ny, ung häradshövding i Lappmarken samtidigt som länsstyrelsen gjorde sin framstöt 1792.

Denna person hade flera karaktärsdrag som gjorde honom illa rustad för att klara av en kompetensstrid med länsstyrelsen.

Det går inte att dra någon skarp gräns mellan renskötare och nybyggare vid den tiden. Kategorierna smälte ofta samman och tvisterna mellan dem var inte vanligare än tvisterna inom respektive grupp. Det som föreskrevs i förordningarna gällde bara undantagsvis. Lappskatteland och nybyggen flöt ofta samman. Renskötare kunde betala nybyggesskatt utan att ägna sig åt odling och nötboskapsskötsel, andra kunde betala lappskatt trots att de både odlade jorden och hade mjölkkor. Lappskatteland registreras på olika sätt i skilda socknar. Ibland nämns de inte alls i skattelängderna, andra år kan de vara utförligt redovisade.

Under 1800-talets första decennier underkastar häradsrätten sig länsstyrelsen och accepterar gradvis sin roll som remissinstans utan egen beslutsrätt över fördelningen av lappskattelanden. I och med att länsstyrelsen blir avgörande instans börjar även häradsrätten uppfatta lappskattelanden som kronojord och skriver in detta i domböckerna. Därefter upphör den att befatta sig med lappskattelanden över huvud taget.

Det fanns inga förordningar som reglerade hur länsstyrelserna skulle behandla lappskattelanden. Några decennier in på 1800-talet blev inrymningarna villkorliga. I Västerbotten började man, troligen före 1817, ta ifrån dem som förlorat sina renar lappskattelanden. I Norrbotten utfärdar man från 1830-talet (troligen ännu tidigare) inrymningar enbart på livstid eller på villkor att samen måste lämna landet om det kan användas till något ”nyttigare” än renskötsel. För häradsrätten hade arvsrätten till skatteland haft stor betydelse, även om den ibland gjort behovsprövningar enligt samisk sedvanerätt. När häradsrätten gör ett försök att låta en same ärva en del av ett land 1824 med hänvisning till ”landsrätt” får den ett skarpt formulerat avslag av länsstyrelsen i Norrbotten.

Köp och försäljning av lappskatteland är ett område där det helt saknades ett regelverk under början av 1800-talet. Tre affärer i lappskatteland samer emellan registreras omkring 1830, men de är de enda som kunnat återfinnas i domböckerna så långt in på 1800talet. Petrus Laestadius skriver vid samma tid att sådana affärer är förbjudna, men att de förekommer ändå.

5.1.6. Inhiberad stadga

I Torne lappmark försvann lappskattelanden ur skattelängderna efter 1743. Vi vet inte varför, möjligen berodde det på att utredningskommissionerna angående gränsen mot Norge hade börjat sin verksamhet. I gränstraktaten från 1751 stadgades att ingen fick ha skatteland i mer än ett rike och samerna i svenska Torne lappmark bedrev sin renskötsel i Norge under somrarna i högre utsträckning än andra svenska samer. Landen fanns kvar i domböckerna, men i allt mindre utsträckning under senare delen av 1700-talet. Den nya gränsen mot Finland 1809 ledde sedan till att indelningen i lappbyar förändrades. Eventuellt kvarvarande skatteland försvann i den processen.

I avvittringsstadgan för Lule lappmark 1850 bestämdes att lappskattelanden skulle avskaffas. Marken skulle brukas samfällt inom lappbyn efterhand som innehavarna av lappskatteland dog undan. Men stadgan trädde i kraft bara på papperet. Kungl. Maj:t bestämde 1861 att den inte skulle tillämpas i praktiken. I Norrbotten hade länsstyrelsen bara gjort villkorliga inrymningar på lappskatteland sedan 1830-talet. Efter 1862 gjorde den inga inrymningar över huvud taget. I Västerbotten fortsatte länsstyrelsen att inrymma samer på lappskatteland, men ”endast så länge han för ägande renkreatur därav är i behov och skatten ordentligen erlägger”. En avvittringsstadga för hela Lappmarken utfärdades 1873. Den föreskriver att renbetesland ”må, såvitt för lapparnas behov av renbete erfordras, fortfarande därtill användas”. Begreppet ”renbetesland” användes vid denna tid om lappskatteland.

En utredning tillsattes 1882 för att göra en allmän översyn av förhållandet mellan renskötseln och den bofasta befolkningen. Den ledde fram till renbeteslagen 1886.

4

Utredningen gick igenom

förhållandena i hela renskötselområdet och behandlade även lappskattelanden. Den uppger att samerna i Enontekis (Karesuando) socken använde sina renbetesområden gemensamt vid den tiden. Dock ”utan att den ene lappen söker inkräkta på det land, som ligger omkring en annans vår- och höstviste, samt med den iakttagelsen vid flyttningarna, att dessa ske på olika tider, så att renhjordarna ej varda sammanblandade”.

5

Enligt utredningen fanns det inte

heller några lappskatteland i Jukkasjärvi socken. I Gällivare socken

4

Utredningen hade beteckningen ”1882 års lappkommitté”. Den lade fram sitt betänkande

1883. Det finns tryckt i Bihang till riksdagens protokoll 1886. 2 saml. 2 avd. 1 band.

5

1882 års kommittébetänkande, s. 25 ff.

hade fjällapparna inte inrymning på särskilda land utan begagnade renbetet gemensamt i fjällandet och övre skogsregionen. ”Dock hava de, så att säga, gammal hävd å de särskilda trakter där de höst- och vårtid vistas.” Inte heller skogssamerna hade inrymning på några särskilda land vid början av 1880-talet. Men de hade ”haft detta i gångna tider och innan de tillika slogo sig på jordbruk”.

I Jokkmokk hade samerna ”ända till för två årtionden sedan erhållit inrymning i särskilda renbetesland, vilka till dem på ansökning utsynats”. Fjällapparnas land omgav vår- och höstvistet ”där de önskade vara fredade från intrång av andra lappar”. Skogslapparna hade däremot fått inrymning på större områden där deras renar kunde hålla sig året runt. I fjällen var sommarbetet formellt sett gemensamt inom varje lappby, men samerna hade själva delat in betestrakterna efter gammal sedvana. De flesta inrymningsbrev hade under 1800-talet varit villkorliga och bara gällt så länge samen behövde landet för sina renar. Numera utfärdades inga inrymningar i Jokkmokk.

I Arjeplogs socken fanns det lappskatteland hos fjällsamerna ”i få fall”, enligt utredningen. Till skogssamerna i socknens östligaste och sydligaste delar hade det upplåtits lappskatteland där de vistades med sina renar från början av maj till början av december. ”Inom sina renbetesland hava de ett huvudviste, beläget vid en sjö eller ett rinnande vattendrag, samt dessutom en mängd mindre visten, mellan vilka de flytta under den tid av sommaren, då de hava renarna under vård.” I Arjeplog hade nybyggare kommit i besittning av stora renbetesland som förut innehafts av skogssamer. Nybyggarna betalade lappskatt för områdena och upplät dem till renbete för fjällsamer ”och beskatta dem därvid oftast överhövan”.

I Arvidsjaurs lappby (med Malå) bokfördes 642 personer som lappar år 1880, alla skogssamer. Där fanns 36 lappskatteland där samer haft eller hade inrymning. Den sammanlagda skatten var 33 kronor. Inom de land som låg vid Pite älv stannade samerna året om, från de övriga drog de ned mot kustlandet vid jultid. Antalet renar var 7–8 000 och flera skogssamer hade efterhand blivit enbart fiskarsamer eller övergått till att bli nybyggare. ”Många av ovannämnda 36 renbetesland hava därför blivit utan innehavare och används antingen av de lappar, som hava renar och äro i behov av ökat utrymme, eller ock icke alls för renbete.” Utredningen påpekade också att de flesta samer i Arvidsjaur hade fått nybyggesrätt under avvittringen. En del hade ansökt om den, men de flesta hade fått tillstånd att anlägga kronotorp på sina lappskatteland. Utred-

ningen nämner också i förbigående den renskötsel som samer bedriver med bönders renar i Kalix socken och Tornedalen. Dessutom fanns bofasta skogssamer, som kombinerade renskötsel och jordbruk, i Överkalix, Råneå och Överluleå socknar. De hade närmare 7 000 renar.

I Västerbotten fanns lappskatteland i hela länet. I Gran- och Ranbyn var samerna inrymda på särskilda land, en eller flera på varje. Där finns 20 land. Fyra av dessa var öde, enligt uppgift från länsstyrelsen. ”Inom sina land hava lapparna sina huvudvisten, och därå beta de sina renar höst och vår samt hava kåtor av trä uppförda vid vistena. I det egentliga fjällandet är betet gemensamt, och erlägges för varje land en viss andel av lappskatten.” I Umbyn och Vapsten var samerna inrymda på land. Men ”inom Stensele socken förekomma blott tvenne renbetesland, inom Tärna kapellförsamling däremot femton, vilka land omfatta såväl fjällskogsmark som lågfjäll”. Inom Vilhelmina socken fanns 13 lappskatteland, inom Dorotea tre. Till detta kan läggas att de skogssamer som haft lappskatteland i sydligaste Västerbotten och norra Ångermanland hade blivit nybyggare eller lämnat renskötseln redan vid mitten av 1800talet.

6

De uppgifter som utredningen redovisar torde spegla förekomsten av lappskatteland ganska väl. Den som i myndigheternas ögon besatt ett lappskatteland i slutet av 1800-talet skulle vara inrymd på landet av länsstyrelsen och betala lappskatt för det. Detta fanns då registrerat i handlingar hos myndigheterna. Å andra sidan hade fogdar och länsstyrelse knappast någon ingående kännedom om hur samerna själva organiserade sin näringsutövning inom byn. I den frågan hänvisar den i vissa fall enbart till att markutnyttjandet sker ”enligt gammal sedvana”. En sådan intern landfördelning byggde på att smärre landområden reserverades för särskilda familjer eller flyttlag under åtminstone vissa tider av året. Men dessa områden utgjorde inte lappskatteland i formell mening eftersom innehavaren inte fått inrymning av länsstyrelsen.

5.1.7. Omvandlingens tid (1898–1928)

Enligt myndigheternas definition av lappskatteland fanns de bara i sydligaste Norrbotten och Västerbotten mot slutet av 1800-talet. Enligt 1882 års lappkommitté skulle de avskaffas även där. När

6

C Westerdahl, Samer nolaskogs (Bjästa 1986) s. 89 ff.

riksdagen behandlade förslaget till ny renbeteslag 1886 nämndes aldrig lappskattelanden i debatten, men riksdagsmännen ansåg att de beslutat enligt utredningens förslag.

7

I fråga om lappskattelan-

den blev 1886 års lag otydligt formulerad. Där står bara att ”de för lapparna avsatta land” och sådana områden som ”för Lappmarkerne särskildt bibehållas” skall ”delas i lappbyar”

8

. Men att samerna var uppdelade i lappbyar framgick av kronans skattelängder redan i mitten av 1500-talet och lappbyarna hade varit grundenheten för skatteuppbörden sedan 1695. Den oklara formuleringen ledde till förvirring. Lagstiftarnas mening var att ”uppdelning i lappbyar” skulle tolkas som ”avskaffande av lappskatteland”. En del befattningshavare tolkade det också så, andra inte. I Norrbotten hade man inte inrymt några samer på lappskatteland sedan 1862. I Västerbotten fortsatte länsstyrelsen att inrymma samer på lappskatteland även efter 1886. De närmast följande åren hänvisade den till att lagen inte hunnit sättas i verket.

9

En ny utred-

ning tillsattes 1895. Den ledde till att renbeteslagen reviderades i några avseenden 1898. Utredningen genomförde under sommaren 1895 en serie sammanträden med befolkningen i socknarna inom renskötselområdet. Där framkommer några uppgifter om att systemet med lappskatteland fortfarande tillämpades. För Västerbottens del konstaterades att ”lapparna i dessa socknar fortfarande som förut plägade vistas var och en på sitt lappskatteland, varå han fått inrymning mot viss skatt”. För Arjeplog gällde att ”skogslapparna hava mot lappskatt åt sig upplåtna renbetesland, belägna utefter Laisälven i södra delen av socknen, och att de söka, så vitt möjligt, uppehålla sig var å sitt av dessa land”. I Arvidsjaurs socken hade det ”före avvittringen funnits 36 renbetesland”. Vid avvittringen hade en del av dem upplåtits åt bofasta med förbehållet att samerna fortfarande skulle få använda dem till renbete. Där uppges det att ”övriga kvarvarande renbetesland icke spela samma roll som i Arjeplog, utan numera i allmänhet begagnas gemensamt av byns lappar”.

10

Redan innan lagen trädde i kraft hade man börjat förstärka de administrativa resurserna kring renskötseln. Den första lappfogden

7

Riksdagen 1886. FK. Protokoll III, 29, 3; 43, 43. AK. Protokoll I, 3,1; III 40, 2,;41, 1; IV

48, 26.

8

Lag angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. SFS 1886:38, § 5.

9

Utslagskoncept Umeå landskontor 24/2 1888. Avskrift i Riksarkivets kopiesamling I, vol

526 (RA).

10

Riksdagen 1898, 2 saml. 2 afd. 1 band. Kommittébetänkanden. Protokoll vid lapplagskommitténs sammanträden med befolkningen…, s. 63, s. 83.

tillsattes i Jämtland 1885, sedan följde Norrbotten 1890 och Västerbotten 1896.

11

Syftet med fogdarna var att de skulle se till att

lagar och förordningar följdes, att bibringa samer och bofasta kännedom om varandras rättigheter och skyldigheter samt att i övrigt verka för ett gott förhållande mellan nomader och bofasta.

12

Lapp-

fogdarna blev efterhand en viktig informationskälla för myndigheter och politiker. I mars 1896 kallades lappfogdarna till Stockholm för en serie sammanträden med utredningen. De gav flera uppgifter om lappskattelanden.

13

Särskilt lappfogdarna i Jämtland och Väster-

botten ansåg att någon form av landindelning behövdes inom lappbyarna. Även sommarbeteslanden borde delas in i olika familjeområden. Här kom lappfogdarna att föra en annan linje än 1882 års lappkommitté. Den ville avskaffa lappskattelanden, nu ville lappfogdarna behålla dem och rent av förstärka systemet.

Ännu den 23 juni 1897 godkände länsstyrelsen en inrymning på ett lappskatteland i Västerbotten.

14

Men i december samma år

avslogs en liknande ansökan med hänvisning till 1886 års lag.

15

Där-

efter gjordes inga inrymningar på lappskatteland i Västerbotten. Varför praxis ändrades vet vi inte. Kanske berodde det på att förberedelserna för en lagändring var inne i ett intensivt skede just då. Den kommitté som tillsatts 1895 avlämnade sitt betänkande i maj 1896. Efter ytterligare beredning avlämnade regeringen i början av 1898 en proposition till riksdagen om vissa förändringar i 1886 års renbeteslag.

16

Skattelanden nämns knappast i vare sig betänkandet

eller propositionen.

11

P Lantto, Tiden börjar på nytt (Umeå 2000) s. 51

12

De moderna lappfogdarnas historia är inte skriven. Det fanns ett behov av en förmedlande instans mellan samerna, de bofasta och länsstyrelsen. Men lappfogdarna tillsattes i en tid då man ansåg att samerna inte kunde ta vara på sina egna intressen. Därför fick fogdarna en dubbelroll. De skulle vara både samernas ombudsmän och deras förmyndare. Dessutom fick de stort utrymme att agera självständigt. En del av dem gjorde betydande insatser för att slå vakt om renskötselns intressen, andra betonade i högre grad sin roll som förmyndare vilket ledde till allt hårdare kritik mot systemet. Lappfogdarna fanns kvar till 1961.

13

Riksdagen 1898. 2. saml. 2. avd. 1 band. Kommittébetänkanden. Protokoll vid lapplagskommitténs sammanträden med lappfogdarna i mars 1896.

14

Tryckt som bilaga XV i Å Holmbäck, Om lappskattelandet och dess historiska utveckling SOU 1922:10, s. 88.

15

RA:s kopiesamling I, Vol 526 (RA).

16

Riksdagen 1898. Proposition nr 56. Kommittébetänkandet Förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige samt till lag om renmärken afgifna af den dertill utaf Kongl. Maj:t den 1 april 1895 förordnade kommité i Riksdagen 1898, 2. saml. 2. avd. 1 band (Stockholm 1896).

5.1.8 ”Anarki och allmän oreda”

Renbeteslagen 1886 skapade problem i de områden där renskötseln ännu byggde på en indelning i lappskatteland. På en del håll verkar förhållandena ha blivit närmast kaotiska.

17

Lappfogdarna menade

att den oreda som uppstått i södra Norrbotten och Västerbotten berodde på att lappskattelanden inte längre respekterades. I en motion till propositionen om ny renbeteslag 1898 lyfte Carl Lindhagen fram lappfogdarnas kritik.

18

Han menade att innehavarna

haft ett rättsskydd för sina lappskatteland i och med att landshövdingen utfärdat upplåtelsen. Sådana upplåtelser utfärdades nu inte längre. Trots det ”synas en del lappfamiljer ännu söka hålla sig kvar i sina gamla, numera så otrygga besittningar, och åtminstone delvis lär ännu införselskatt erläggas”.

Det hade inte hindrat att renskötseln i Västerbotten förfallit. När ”man i en sådan näringsgren som renskötseln med ett slag rubbar gammal hävd utan att sätta något annat i stället, så måste resultatet bliva anarki och allmän oreda”. Lindhagen återger sedan ett långt avsnitt av ett utlåtande som lappfogden A F Burman tillställt 1895 års kommitté. Där beskrivs vad som skett i Västerbotten efter 1886. Tidigare hade samen kunnat ordna sin renskötsel som han bäst ville inom sitt skatteland utan att bli ofredad av andra samers renar. Alla samer respekterade landen. Detta innebar att samen måste ha så pass många renskötare att renarna hindrades från att gå in på andras skatteland.

När lagen 1886 avstod från att bekräfta fördelningen i lappskatteland ansåg de förmögnare samerna att de kunde beta sina renar var de ville inom byn. De avskedade sina lejda vårdare och lät renarna sprida sig in på andras skatteland för att utan ersättning få använda betesmarkerna. De så kallade ”smålapparna” måste då arbeta hårt för att inte deras små hjordar skulle ”slukas” av de större. Det innebar att en del av deras arbete kom de rikare till godo, ”vilket förhållande nog också ingått i de förmögnare lapparnas beräkningar”. Men snart blev ”smålapparna” trötta på att deras land översvämmades av andras renar ”och slutligen så likgiltiga att de lät hela den sammanblandade renmassan gå vind för våg”. Nu hade oredan i nomadlivet gått därhän att, med tre–fyra undantag, alla hjordar sammanblandats till en massa ”ströv- eller allmänningsrenar, som

17

Även renskötseln i södra Jämtland och Härjedalen drabbades av en kris vid den tiden. L Thomasson, Ur Jämtlandssamernas nutidshistoria (Östersund 2002) s. 142.

18

Riksdagen 1898. Motion AK nr 215.

vid vinterns inbrott i oordnade skaror översvämma länets lappmarker och kustland, åstadkommande skada där de draga fram, och vid vårens inbrott på samma sätt återvända”. Allt detta berodde på att ”lapp icke varit i lag skyddad från intrång på sitt skatteland”.

19

Lindhagens motion gjorde att lagutskottet diskuterade avskaffandet av lappskattelanden ganska utförligt i sitt utlåtande.

20

Det

insåg att 1886 års lag hade medfört att renskötseln kommit i oordning i Västerbotten. ”Felet var måhända, att då den dittillsvarande fördelningen inom lappbyarna upphävdes, intet blev satt i stället.” Men utskottet ville inte reglera indelningen i lappskatteland i lag. I stället hänvisade det till en paragraf i det nya lagförslaget där det stadgades om byordningar. De hade inte funnits i den gamla lagen. I byordningarna kunde byn införa regler om enskilda betesområden utan att man behövde införa dem särskilt i lag. Det gavs också möjlighet att utdöma böter för den som överträdde byordningen. Viktigt var att samerna själva skulle få påverka byordningen. Lagen stadgade att bymedlemmarna fick lämna ett förslag, sedan skulle lappfogden och kronofogden yttra sig och länsstyrelsen slutligen utfärda byordningen. Detta blev också riksdagens beslut.

21

I prakti-

ken utarbetades byordningen av lappfogden. Samernas inflytande verkar ha varit tämligen litet. I renbeteslagen 1928 avskaffades det även formellt.

22

5.1.9. Nya byordningar

Så snart 1898 års lag trätt i kraft började lappfogdarna utforma nya byordningar. De bekräftar att skattelandsindelningen inte längre var aktuell i de nordligaste delarna av renskötselområdet. I det området nämns inget om lappskatteland i byordningarna. I Sirkas och Tuorpon i Jokkmokks socken finns en hänvisning till egna betesområden. I byordningen från 1904 står att ”lapp må ej utan ordningsmans tillstånd och vederbörande lappars medgivande lämna sitt sedvanliga betesland och intränga på annan lapps av gammalt begagnade betesområde, vid vite…”. I Arjeplog finns en hänvisning till lappskatteland. ”Lapp, som kan hålla sina renar å sitt

19

Jämtlands lappfogde Alarik Dahlqvist framför liknande synpunkter.

20

Riksdagen 1898. Lagutskottets utlåtande nr 66.

21

Lag angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. SFS 1898:66.

22

I renbeteslagen 1928 står att byordningen skall ”utfärdas av Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande”. SFS 1928:309, § 11.

gamla skatteland vare fredad från allt intrång därå av andra lappar, vid vite…”

I Västerbotten hade lappfogde Burman lämnat in en skrivelse till länsstyrelsen inför utarbetandet av byordningar. Han menade att ”smärre ingrepp torde dock icke kunna undvikas vid fråga om att bereda de lappar som för närvarande äro utan land, rätt till bete, men då den gamla skattelandsindelningen för övrigt synes lämplig, har jag med tanke på ovan anförda förhållanden icke tvekat att föreslå densamma till grund för den blivande fördelningen av betet inom byn”.

23

En byordning som omfattade hela Västerbotten utfär-

dades 1906. Samerna ansåg att Burman inte hade tagit tillräcklig hänsyn till deras åsikter. De överklagade byordningen och ärendet gick ända upp till Kungl. Maj:t.

24

Samernas invändningar gällde flera

punkter. Angående lappskattelanden handlade det om att gränserna inte var tillräckligt välkända och väl utmärkta. Burman försvarade sig med att landindelningen byggde på den ordning som varit gällande före 1886 och att samerna borde vara väl bekanta med den. Kungl. Maj:t gick på samernas linje och byordningen fick skrivas om. Böter för överträdelse av byordningen skulle endast utgå då ”lapp utan tillåtelse betar sin renhjord på annans renbetesfjäll, vars gränser blivit så bestämda, att de äro på marken skönjbara, eller eljest är tydligt, att gränserna äro av lapparna kända”.

25

Att lappskattelanden återinfördes i vissa byordningar ledde till en mer ordnad renskötsel i Västerbotten. Men samtidigt började renhjordarna växa ur skattelanden. Allt fler samer klagade över att de stora renägarna inte vårdade sina hjordar tillräckligt på sommarlanden. De rikare samerna ville inte ha någon indelning i skatteland, menade lappfogden i Västerbotten. ”De förmögnare lapparna, som gärna vill överflytta vården av sina renar på de fattiga lapparna, av sådan anledning hade intresse av att betesmarkerna i byn vore för alla lappar gemensamma”.

26

Lappfogden beklagade i en utredning

1912 att indelningen i lappskatteland i Västerbotten hade ”urartat till att bli en institution mer på papperet än i verkligheten”.

27

Det

var dessutom omöjligt att tilldela varje familj ett enda skatteland. Hjordarna hade blivit för stora. Om varje familj skulle ha ett land

23

Ibid.

24

Civildepartementet. Konseljakt 11/6 1909, nr 28, 29 (RA).

25

Länsstyrelsen i Västerbotten. Kungörelse. Serie A, nr 177, 1909.

26

Riksdagen 1898. Kommittébetänkanden. 1895 års lappkommitté. Protokoll (lappfogdarna), s. 11.

27

Lappfogden i Västerbotten, Utredningar angående lappförhållandena i Västerbottens län, vol. Ö5 (HLA).

blev landet för litet för dess hjord. Möjligen kunde man inrätta ”skattelandsgrupper” där flera familjer delade på ett större land. Det vore den enda lösning som skulle passa den renskötsel som börjat tillämpas.

Indelningen i lappskatteland gällde ännu 1913 då lappfogde Erik Bergström gjorde en ingående utredning av ”lappförhållandena” inom Västerbottens län.

28

Några vinterland fanns inte, men fortfa-

rande upprätthölls systemet med så kallade tjärroland för vår- och höstbete samt enstaka land för sommarbete. I Vilhelmina södra lappby fanns ett sommarland och tio tjärroland, i Vilhelmina norra nio tjärroland, i Vapsten fyra tjärroland, i Umbyn fem sommarland och sju tjärroland, i Ran fyra sommarland och fyra tjärroland och i Gran två sommarland och fyra tjärroland. Landen nyttjades i varierande kombinationer. Den enkla var att den skattande brukade landet, men det fanns också ”komplicerade partiella hyresanordningar”, Bergström anger inte mindre än 20 kombinationer mellan ägande av ett land, inhyrning på ett annat, sambruk av ett tredje etc. Inom länet fanns dessutom flera så kallade ungsprintare som inte hade några land utan enbart fick förlita sig till inhyrning på andras land.

När en ny byordning för Västerbotten utfärdades 1914 hade namnen på lappskattelanden uteslutits. De bifogades i en särskild förteckning, som angav 62 skatteland och vem som innehade dem.

29

I uppbördsböckerna infördes skattelanden i Västerbotten till och med 1919.

30

Då började det administrativa systemet bryta samman

på grund av motsägelser mellan förordningarna. Den som betalade

28

Lappfogden i Västerbotten, Utredningar…, vol. Ö4(HLA).

29

Förteckningen finns tryckt i SOU 1924:59 II, s 71. Den lyder:

Malå lappby: 1) Gransele, 2) Keppijaur och Lajnejaur, 3) Släppejaur, 4) Aha och Vuorbejaur.

Grans lappby: 1) Ammarfjäll, 2) Björkfjäll, 3) Bertijaur, 4) Bertfjäll, 5) Gertsjaur, 6) Narofjäll, 7) Sliktfjäll.

Rans lappby: 1) Alsträsk, 2) Dalksjö, 3) Dårrisvare, 4) Gillisnuole, 5) Juktfjäll, 6) Källbäck, 7) Tärnfjäll, 8) Ribbevardo, 9) Tjulträsk, 10) Lajvertfjäll.

Umbyns lappby: 1) Bångfjäll, 2) Erik-Måns Blajken 3) Stor Blajken samt Gurkfjäll och Nuolpfjäll, 4) Lubben, 5) S. Stångberg, 6) Långfjäll och N. Stångberg, 7) Ryfjäll, 8) Risfjäll och Mjölkfjäll, 9) Saxnäs, 10) S. Brandfjäll, 11) Stalofjäll och Norra Tengvattnet, 12) Väritsfjäll och Gillisfjäll, 13) Viritoppfjäll, 14) S. Tengvattnet.

Vapstens lappby: 1) Arffjäll, 2) V. Gardfjäll, 3) Ö. Gardfjäll, 4) Löffjäll. 5) Virifjäll, 6) Risfjäll, 7) S. Storfjäll.

Vilhelmina norra: 1) Borkavare, 2) Daunefjäll, 3) Gardfjäll, 4) Kiddejaur, 5) Viknäslandet, 6) Klippfjäll, 7) Kittelfjäll, 8) Ljusfjäll, 9) Marsfjäll, 10) V. Vardofjäll, 11) Ö. Vardofjäll.

Vilhelmina södra: 1) V. Arksjölandet, 2) Ö. Arksjölandet, 3) Brunsfjäll och Östra Kultsjö- landet, 4) V. Fjällfjäll, 5) Ö. Fjällfjäll, 6) V. Kultsjölandet, 7) V. Malgomaj, 8) Ö. Malgo- maj, 9) Satsfjäll, 10) Västertåsjö.

30

Ibid.

skatt för landet skulle vara inrymd på det av länsstyrelsen. Men länsstyrelsen hade inte utfärdat några inrymningar sedan 1897. Därför blev skattelängderna inaktuella.

5.1.10. Döda innehavare

Lappfogde Erik Bergström skrev i maj 1920 till länsstyrelsen att samer hade klagat över att sådana som slutat med renskötsel eller avlidit fortfarande stod kvar i uppbördslängden.

31

Han hade kont-

rollerat saken och kunnat konstatera att mer än hälften av dem som stod för lappskatt inte borde göra det därför att de var döda eller hade slutat med renskötsel. Många av dem var restförda för att inte ha betalt skatten. Länsstyrelsen föreslog i ett brev till Kungl. Maj:t 1923 att lappskatten skulle avskaffas.

32

Eftersom länsstyrelsen inte

längre fick inrymma samer på lappskatteland blev uppbörden besvärlig och det var oklart vem som skulle skatta för vad. Lappskatten hade också blivit en ren obetydlighet. Enligt länsstyrelsen hade ungefär hundra samer rest på skatten, men den totala summan uppgick inte till mer än ungefär 100 kronor, alltså i genomsnitt en krona per person. Att driva in skatten kostade betydligt mer än den gav. Länsstyrelsen ansåg att ”tillräckligt utredningsarbete redan nedlagts på denna obetydliga fråga”. Efter en del ytterligare utlåtanden avskaffades lappskatten genom ett riksdagsbeslut 1928. Därefter fick de renskötande samerna, med vissa undantag, betala skatt som övriga medborgare och några lappskatteland förekom inte längre i uppbördslängderna.

33

Att länsstyrelsen slutat utfärda inrymningar på skatteland blev anledningen till att de försvann i administrativ mening. Men det fanns också ett inre tryck mot skattelanden på grund av de växande renhjordarna. Lappfogden frågade 1912 vid en serie möten samerna i Norrbotten om de vill ha tillbaka indelningen i lappskatteland. De menade att det inte skulle vara till nytta för renskötseln. Det skulle kräva betydligt större betesmarker än samerna nu förfogade över.

34

Inte heller de små renägarna ville ha tillbaka skattelanden. De hävdade fortfarande att alltför stora hjordar skapade oreda i rensköt-

31

Riksarkivets kopiesamling I, Vol. 526 (RA).

32

SOU 1924:59, s. 18.

33

I jordeboken för Norrbottens län 1876 betecknas länets samtliga lappbyar felaktigt som ”lappskatteland”. Detta fick ingen praktisk betydelse, men ännu 1951 betecknades vissa lappbyar som ”lappskatteland” i en del handlingar.

34

Lappfogden i Norrbotten. Årsberättelser vol. B III:1 (HLA).

seln, men såg nu lösningen i att renantalet för varje ägare begränsades. När lappfogden i Västerbotten reste runt och frågade ut alla huvudmän i renskötarfamiljer samma år visade det sig att en stor majoritet ville ha en övre gräns för renantalet hos varje ägare.

35

Det

samiska landsmötet i Arvidsjaur 1937 antog enhälligt en resolution som krävde att renantalet per familj skulle begränsas till 800 renar för man och hustru samt några hundra renar vardera för övriga familjemedlemmar.

36

Riksdagen stiftade en lag av den innebörden

1944.

37

Lagen blev betydelselös eftersom det fanns stora möjlighe-

ter att fördela renägandet på olika familjemedlemmar. Det konstaterade också en statlig utredning 1968.

38

Som tidigare beskrivits (se avsnitt 4.2) medförde de allt större renhjordarna att renskötseln utvecklades i allt mer extensiv riktning. Därmed kunde man inte längre tillämpa någon indelning i lappskatteland. Samerna på landsmötet 1937 antog därför enhälligt en resolution där de avvisade ett utredningsförslag om en uppdelning av betesområden enligt lappskattelandsmodell. Landsmötet ”vill enhälligt och med bestämdhet framhålla, att med den extensiva renskötselmetod, som numera är rådande överallt, är en sådan indelning synnerligen verklighetsfrämmande och oändamålsenlig”. Den enda följden av en striktare indelning av betesmarkerna skulle bli ”missämja mellan grannarna samt därtill idel trakasserier från lappväsendets sida i form av upprepade åtal med åtföljande höga böter – dock utan den ringaste nytta för renskötseln”.

39

5.2. Lappmarksgränsen

Inte förrän vid mitten av 1500-talet får vi ett skriftligt källmaterial som tillåter någorlunda säkra slutsatser om förhållandet mellan lappmark och kustland i övre Norrland. Då var gränslinjen mellan dem obestämd. Enstaka berg eller andra naturföreteelser kunde ibland anges som gränsmarkering, men inte ens i de fallen fanns det någon total enighet i bygderna. En gränslinje mellan kustbygden och Lappmarken drogs 1751–53. Under de två hundra åren från mitten av 1500-talet till mitten av 1700-talet agerade fyra parter i

35

Lappfogden i Västerbottens län. Utredningar … vol. Ö 5 (HLA).

36

Det svenska samefolkets allmänna landsmöte i Arvidsjaur 1937 (Umeå 1937) s. 59.

37

SFS 1944:76.

38

Rennäringen (SOU 1968:16) s. 84.

39

Det svenska samefolkets…1937, s. 79.

gränsfrågan. De var kustbönderna, samerna, kronan och så småningom nybyggarna.

5.2.1. Oreda i kustbygden

Vid mitten av 1500-talet fanns det tämligen gott om folk i övre Norrlands kustland. Kustbönderna gjorde långa fiskefärder upp i Lappmarken. Det var formliga expeditioner och deltagarna kunde vistas ett tjugotal mil in i Lappmarken i någon månad.

40

Detta såg

samer som ett intrång, men inte heller kronan var särskilt trakterad av böndernas fjällfiske. Den tidens härskare såg helst att var och en ägnade sig åt ”sin egen” näring. Omkring 1560 mångfaldigades skatten för böndernas fiske i ”fjällträsk”. Det gjorde att fiskefärderna blev färre. Den tendensen förstärktes på 1600-talet då missväxter och knektutskrivningar orsakade folkbrist i kustlandet.

41

Undantaget var Torne socken där fisket i fjällsjöarna fortsatte i större skala några decennier in på 1700-talet.

42

De sjöar som låg i trakten av den obestämda lappmarksgränsen var föremål för ständiga tvister. En av anledningarna var att ägo-, bya- och sockengränser var så obestämda i övre Norrlands jordbruksbygder.

43

Åker och äng hade skattlagts på 1540-talet och

1605, men från 1613 hade bönderna rätt att jämka ägorna sinsemellan så länge de inte förändrade den totala jordskatten från länet. Fram till början av 1700-talet hade ägorna blandats samman genom köp, förpantning och inte minst därför att bönder lagt under sig jord som blivit öde under de svåra åren på 1600-talet. Inget av detta fanns registrerat och reglerat. Bönderna var ovilliga att röra i frågan. De mest inflytelserika odlade jord som de inte skattade för. Byarnas allmänningar var inte avgränsade och inte ens mellan en del socknar fanns det fastställda gränser. Under det så kallade yngre indelningsverket skulle ett antal gårdar tillsammans skaffa fram en soldat och underhålla honom. Denna reform infördes i Västerbotten på 1690-talet och borde ha lett till en ingående

40

Gustaf Göthe, Om Umeå lappmarks svenska kolonisation. Akad. avh. (Uppsala 1929), s 1. Nils Arell, Rennomadismen i Torne lappmark, Akad. avh. (Umeå 1977) s. 127 ff. E Bylund 1956, s. 33; Filip Hultblad 1968, s. 158 f.

41

Göthe 1929, s. 4 ff.

42

Arell 1977, s. 127 ff, s. 144 ff, s. 164 ff.

43

Oredan i övre Norrlands jordbruksbygder behandlas i Sven Ingemar Olofsson, Övre Norrlands historia under Carl IX och Gustaf II Adolf, i Övre Norrlands historia II (Umeå 1965) s. 90 ff, 253 ff; dens. Samhälle och ekonomi i övre Norrland under stormaktstiden, i Övre Norrlands historia III (Umeå 1974) s. 100 ff, 127 ff.

utredning av gårdarnas bärkraft. Men rotarna fastställdes efter inaktuella jordeböcker och i praktiken främst efter antalet kor på gårdarna.

44

5.2.2 ”Svenskt folk” i lappmarken

I samband med gruvdriften under senare delen av 1600-talet väcktes tanken att lösa transportproblemen genom att ”svenskt folk” fick bosätta sig i lappmarken. Det var en smått revolutionerande tanke på den tiden. Kronan hade länge försökt hålla bönder därifrån. I myndigheternas ögon var ett lappskatteland orimligt stort jämfört med en vanlig bondes ägor. Därför ansågs det fullt i sin ordning att samen fick avstå odlingsbara delar till nybyggare. Myndigheterna trodde också att samer och nybyggare kunde samexistera utan konflikter eftersom de skulle ägna sig åt skilda näringar. Kungl. Maj:t utfärdade 1673 och 1695 kungörelser för att locka folk från kustbygden att bosätta sig som odlare i lappmarken. Villkoren var ganska obestämt utformade. De ledde inte heller till någon omfattande kolonisation eftersom det var brist på manfolk i kustlandet.

En betydligt mer detaljerad förordning kom 1749. Den som ville anlägga ett nybygge skulle ansöka hos landshövdingen, som utsåg en synenämnd. Sedan den och häradsrätten yttrat sig beslutade länsstyrelsen om nybygget fick anläggas. Det garanterades skattefrihet i åtminstone 15 år och frihet från knektutskrivning. Å andra sidan ålades nybyggaren att uppföra byggnader och odla jorden. Enligt kungörelsen fick nybygget inte förfördela någon annans näring. Samerna hade vid den tiden en så stark rätt till sina lappskatteland att de knappast oroade sig över att enstaka nybyggare fick bruka små, odlingsbara delar av lappmarken. När 1749 års förordning utfärdades fanns det åter gott om folk i kustlandet och den ledde efterhand till en omfattande nybyggeskolonisation i lappmarken. Även samer fick nu rätt att anlägga nybyggen.

Både samer och nybyggare hade rätt att hindra kustbönder från att utnyttja lappmarkens resurser. Tvisterna gällde främst fiskevatten. Förhållandet mellan kustbönderna och nybyggarna var långt ifrån friktionsfritt även av andra anledningar. Bönderna ansåg att de som tog upp nybyggen bara ville hålla sig undan från skatt och att

44

Olofsson 1974, s. 242 ff. Med Västerbotten avses före 1810 nuvarande Norr- och Västerbottens län.

männen mest var intresserade av att slippa bli uttagna till knekt. Det förekom att bönder med våld försökte hindra nybyggare från att återvända till lappmarken efter besök i kustlandet.

45

Länsstyrelsen insåg redan på 1600-talet att det behövdes en definitiv gränslinje mellan kustbygden och lappmarken. Men att fastställa gränsen framstod som en oöverstiglig uppgift så länge utgångspunkten var att man skulle börja med att avgränsa böndernas ägor, sedan byarnas, därpå socknarnas och först därefter dra upp en lappmarksgräns. Omkring 1740 började länsmyndigheterna gradvis inse att det var nödvändigt att tänka om. För att komma någon vart måste man börja med lappmarksgränsen.

46

5.2.3. Gränsdragningen

Det första steget mot en lappmarksgräns togs vid ett möte i Öjebyn i december 1747. Kungl. Maj:t hade krävt en skogsordning för länet i maj samma år och nu samlades en representativ församling av tjänstemän från länsstyrelsen, häradshövdingar, kronobefallningsmän, rådmän samt fullmäktige från alla tolv socknarna.

47

De

konstaterade bland annat att det inte fanns några lands-, härads- eller sockenallmänningar utan att ”all utmark nu av privatis till byaskogar nyttjas”. Därför borde man tydligt avgränsa både sockenallmänningar och eventuellt kronoallmänningar.

Bönderna bromsade processen, men ett brev från kyrkoherde Pehr Fjellström i september 1748 satte fart på den igen. Han argumenterade kraftfullt för en lappmarksgräns. Böndernas fiskefärder till lappmarken drog bara kraft från jordbruket. En gränslinje skulle också garantera nybyggarnas och samernas rättigheter gentemot bönderna. De renbetesavgifter som samerna betalade kustbönderna borde också avskaffas.

48

Efter att ha vandrat genom instanserna

nådde brevet Kungl. Maj:t i februari 1749. Fyra månader senare anslogs medel till en lantmätare, som skulle delta i fastställandet av en lappmarksgräns.

Gränsdragningen började med att kustbönderna och lappmarksborna fick utse sina fullmäktige för Umeå socken/lappmark. Delegationerna visade sig snart vara oense. Landshövdingen kallade då till ett möte vid Rusksele nybygge i juni 1750, konstaterade oenig-

45

Göthe 1929, s. 282 ff.

46

A.a, s. 379.

47

A.a, s. 453 ff.

48

Cit. A.a., s. 457.

heten och förklarade att man måste inrätta en särskild synerätt. Ordförande blev landssekreteraren Lars Qvist, som verkar ha haft alla parters förtroende. Gränsen från Ångermanland till Gråträsk i Piteå socken fastställdes under sommaren 1751. Resten av gränsen gicks upp sommaren därpå. Därmed var arbetet klart, men på grund av tvistigheter om länsgränsen mellan Västerbotten och Ångermanland kunde inte lappmarksgränsen fastslås av riksdagen förrän 1766.

Gränsdragningen medförde flera kompromisser, men man kan knappast säga att någondera parten missgynnades systematiskt. Samer var tämligen väl representerade vid synerättens möten. Främst gällde det de skogssamer som hade skatteland ned mot den blivande gränsen. I gränsfrågan hade samer och nybyggare gemensamma intressen. Länsstyrelsen var också angelägen att få slut på alla tvister som skapats av kustböndernas flytande system av markrättigheter. Ofta blev gränsen dragen vid det östligaste lappskattelandets nedre gräns. I Umeå socken/lappmark fästes stor vikt vid den karta över lappmarken som landshövding Johan Gran upprättat 1671. Ibland förlorade kustbönderna när nybyggen och sjöar som de gjorde anspråk på fördes till lappmarken. Även lappmarken förlorade ibland. Ett känt fall är sjön Pjesker i Pite lappmark. Hela sjön borde ha hört till lappmarken, men hälften av den hamnade i bondbygden. Manövrerna i det området innebar bland annat att en del av lappskattelandet Kåtaselet kom att ligga nedanför lappmarksgränsen. Det stred mot principerna för gränsdragningen.

49

5.2.4. Färre konflikter i norr

Ju längre norrut man kom desto färre konflikter orsakade gränsläggningen. Synerättens protokoll är omständliga och omfattande i Ume och Pite lappmark, sedan blir de summariska.

50

I Lule och

Torne lappmark var gränsen redan tämligen väl definierad av sedvanan. Det betyder inte att den alltid respekterades, men häradsrätten behövde inte föra samma långdragna överläggningar om tvistemål som i Umeå lappmark. För Lule lappmarks del kan nämnas att nybyggare vid den gamla bondbyn Storsand av skatteskäl försökte bli förda till lappmarken, men fick avslag.

51

I Torne lappmark nämndes

49

A.a, s. 479 ff; Bylund 1956, s 36 ff; P André, ”Samer I Skellefteå socken 1700-1850”, I P Sköld & K Kram, Kulturkonfrontation i Lappmarken (Umeå 1998) s. 57 f.

50

Redogörelsen för gränsdragingen finns (numera) i Nedre justitierevisionens arkiv, Utslagshandling 11/7 1753, nr 24 (RA).

51

Bylund 1956, s. 38.

ett Songamuotka rå mot lappmarken redan i ett brev från Johan III 1584.

52

Under 1600- och 1700-talen avkunnar häradsrätten flera

domar där bönder fälls för att ha fiskat ”ovanför lappmarks rå”.

53

Man kan anta att gränslinjen var tämligen väl etablerad och att den också sammanföll med den lappmarksgräns som kommissionen kunde fastställa utan nämnbara konflikter.

54

Lappmarksgränsen drogs inte i första hand för att utestänga samerna från renbete utanför Lappmarken. Renbetet nämndes bara i förbigående vid gränsläggningen. De viktigaste frågorna gällde vilken skatt som skulle betalas (eller inte betalas) samt vilka som var skyldiga att delta i roteringen av soldater. Därnäst handlade det om vem som skulle få fiska i vilken sjö.

5.3. Odlingsgränsen och avvittringen

Redan i början av 1800-talet hade man väckt förslag om en odlingsgräns längre västerut är den lappmarksgräns som dragits i mitten av 1750-talet.

55

Landet ovanför denna gräns skulle reserveras för

samernas näringar. Frågan togs upp emellanåt under decenniernas lopp, men hamnade definitivt på dagordningen efter ett förslag från landstinget i Västerbotten 1862. Länsstyrelsen instämde, liksom senare lantmäteristyrelsen.

56

Nästa steg blev att Västerbottens lands-

hövding E V Almquist lade en motion i riksdagen om en gräns i nord-sydlig riktning ”för betryggande av lapparnas besittningsrätt till renbetesland”.

57

Väster om den skulle inga nybyggen få anläggas

i fortsättningen. Almquist syftade främst på Västerbotten, men menade att gränsen också borde dras ”i andra av de norrländska länen”.

Almquist ansåg att oenigheten mellan samer och nybyggare i Västerbotten berodde på att samerna trängts undan ”till de högsta, nära nog ofruktbara fjällbygderna”. Men inte ens där fick de utöva sin näring i fred för nybyggarna, som nu hade slagit sig ner så högt

52

Brevet tryckt i I Fellman, Handlingar och uppsatser angående finska Lappland och lapparne, Del III (Helsingfors 1912) s. 84 f.

53

Se till exempel domböcker I Jukkasjärvi 1694 och 1702. Arell 1977, s. 132, s. 138.

54

Av skatteskäl ansökte Pajala socken så sent som 1873 om att bli räknad till Lappmarken. Den fick avslag. Renbetesdelegationen 1913 (YK 1766, RA), vol. 30.

55

Den blivande odlingsgränsen hade flera beteckningar under diskussionens gång. För enkelhetens skull användes enbart termen odlingsgräns här.

56

Lennart Stenman, Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker. Akad.avh. (Uppsala 1983) s. 52 f.

57

Riksdagen 1867. Motion FK nr 22.

upp mot fjällen att odling knappast kunde bedrivas. Gräsväxten där var inte uthållig utan kvaliteten på betesmarkerna försämrades snabbt. Därför måste staten och socknarna gripa in med fattigvård och annat särskilt stöd till nybyggarna. Samerna kunde däremot ”bereda sig en knapp utkomst” i det området. Därför skulle marken ovanför gränsen ”uteslutande upplåtas till renbetes- eller så kallade lappskatteland”. De nybyggen som redan fanns där skulle åter bli allmän kronomark om de blev lediga eller inte uppfyllde uppodlings- och byggnadsplikterna. Vid gränsläggningen skulle lantmätare och sakkunniga personer undersöka hur långt upp mot fjällen man kunde utsträcka odlingen och därefter bestämma en gränslinje. Landet ovanför den skulle reserveras för ”lappar eller andra renägare” på de villkor som ”Kungl. Maj:t kan finna gott i nåder föreskriva”.

I riksdagen förekom ingen nämnvärd opposition mot gränsen i sig, men flera talare hade praktiska invändningar.

58

De menade att

det skulle bli billigare om man väntade till dess Lappmarken avvittrades. Utskottet instämde i princip med Almqvist, men avslutade sitt utlåtande med en luddig formulering om att Kungl. Maj:t skulle låta tillse om en sådan gräns kunde dras utan för stora kostnader. Almquist yrkade på återremiss och att Kungl. Maj:t skulle ”låta bestämma” en sådan gräns. Det hela slutade i en kompromiss som innebar att gränsen skulle dras, men endast som ett provisorium i avvaktan på avvittringen.

Riksdagens beslut blev till en kunglig skrivelse i december 1867 om ”bestämmandet av en provisionell gräns mellan lappmarkernas kulturland och fjällbygd”.

59

Den skulle gälla både Norrbotten och

Västerbotten. Området ovanför odlingsgränsen skulle ”såvitt det icke redan med behörigt tillstånd av enskilda innehaves” upplåtas till renbetesland åt samer eller andra renägare. En lantmätare och en agronom skulle utlysa sammanträden med den jordbrukande och den nomadiserande befolkningen sockenvis. Där skulle de inhämta upplysningar och dra en provisorisk odlingsgräns som kunde anges på kartor ”utan att behöva å marken utstakas”. Sådana sammanträden hölls i socknarna under sommaren 1868 (i Jukkasjärvi och Enontekis sommaren 1869). Samer var bara närvarande vid ett fåtal av dem. I regel var det skogssamer eftersom mötena ägde rum då

58

Riksdagen 1867. Utskottsbetänkande Saml. 4, avd 1, nr 38, 67, s. 9, 11. Debatt FK II, s. 508, AK III, s. 54, 468. Riksdagens skrivelse nr 63.

59

Tryckt i A L van der Hagen, Samling af Kongl. Bref och författningar… (Stockholm 1872) s. 67 f.

fjällsamerna var högt uppe till fjälls eller i Norge. Vid några av sammanträdena betecknades en del av nybyggarna som lappar.

Här är inte platsen för några detaljer i diskussionerna om hur den provisoriska gränsen skulle läggas ut i terrängen i respektive socken, det skulle bli ett för omfattande sidotema.

60

I regel ville

nybyggare dra gränsen så långt västerut som möjligt och i den mån nomader yttrade sig ville de förskjuta den i andra riktningen. Efter sammanträdena lämnade lantmätaren sitt eget förslag till länsstyrelsen som bestämde hur gränsen skulle gå.

61

Även om de rent biolo-

giska förutsättningarna för odling naturligtvis hade betydelse blev de inte helt avgörande. Till stor del var det avvägningen mellan renskötselns och odlingens intressen som avgjorde var gränsen drogs. Det sista besväret över gränsdragningen avslogs av Kungl. Maj:t den 3 mars 1871. Därmed var den provisoriska odlingsgränsen uppdragen.

62

Men det dröjde ytterligare 19 år innan den definitiva

blev fastställd.

5.3.1. En ny skogspolitik

Nu hade skogsbolagen börjat spela en framträdande roll i lappmarkspolitiken. De hade sina förespråkare i riksdag och regering och kronan fick ofta agera utifrån vad bolagen gjort eller förväntades göra. I början av 1800-talet hade de beslutande instanserna ansett att skogen var i stort sett värdelös, men mot mitten av seklet väcktes medvetandet om skogens värde. Riksdagen skrev till Kungl. Maj:t 1854 och anhöll om att kronan skulle utforma en politik för en förbättrad skogshushållning.

63

Sågverksindustrin hade börjat förvärva skogsfastigheter och avverkningsrätter i en utsträckning som ansågs hota skogens framtida bestånd. Hotet om skogsskövling av bolagen ledde bland annat till att Skogsstyrelsen inrättades 1859. Den nya politiken manifesterades i ett kungligt brev 1860.

64

Där konstaterades inledningsvis

att ”skogen numera vunnit ett förut icke anat värde”. Fortfarande kunde enskilda tillägna sig ganska stora områden skog under före-

60

Protokollen för Västerbotten i Civildepartementets konseljakt 5/10 1869, nr 11, RA; för Norrbotten i Civildepartementets konseljakt 3/3 1871, nr 19 (RA). En sammanfattning av protokollen finns i Prawitz 1967. ”Odlingsgränsen”, s. 22 ff.

61

J E Almquist, ”Det norrländska avvittringsverket”, Svenska lantmäteriet Del I (Stockholm 1928) s. 118.

62

Prawitz 1967, ”Odlingsgränsen”, Samernas skattefjäll III (Stockholm 1967) s. 30.

63

Riksdagen 1854. Riksdagens skrivelse nr 228.

64

Tryckt i G R Lilienberg, Svensk lagsamling, Del II (Stockholm 1875) s 521.

vändningen att de skulle starta ett nybygge och odla jorden. Sedan inskränkte de odlingen till minsta tänkbara och sålde avverkningsrätten. Nu skulle kronan bli försiktigare med att dela ut skog vid avvittringarna. I stället skulle det inrättas fler kronoparker under allmän förvaltning. Resten av de så kallade överloppsmarkerna kunde säljas till enskilda. Länsstyrelserna i de norrländska länen skulle undersöka vilka skogsområden som kronan lämpligen kunde behålla. Så skedde också och under slutet av 1860-talet och de första åren av 1870-talet avsattes områden till kronoparker i Norr- och Västerbottens län. I kronoparkerna skulle samerna få behålla rätten att beta sina renar samt att ta nödig vedbrand och nödigt tältvirke, men inte få göra åverkan på skogen eller åkrar och slåtterland.

65

Eftersom samerna ansågs stå på en lägre kulturnivå skulle de inte få besitta någon skog i den meningen att de kunde köpa och sälja den. Då skulle de bli ett enkelt offer för de spekulanter som ville komma över skog för att skövla den i vinstsyfte. Kungl. Maj:t varnade 1866 för ”vådan av att inleda lappallmogen i handelsaffärer med skogsvaror”.

66

En utredning kallad ”den norrländska skogs-

kommittén” kom med ett betänkande 1870.

67

Där föreslogs en

restriktiv linje mot både bolagen och enskilda skogsägare. Målsättningen var att ingen skog för avsalu fick avverkas utan utstämpling av skogstjänstemän. Enligt kommittén hade den avvittring som redan genomförts lett till en överavverkning av skogen. Bolagen hade alltför lättvindigt kommit över skog, bland annat genom att lägga beslag på nybyggesskog. Sedan hade de skövlat den för kortsiktig vinst.

5.3.2. Avvittringsstadgan 1873

Under hela 1800-talet hade myndigheterna skjutit i stort sett alla markfrågor i Lappmarken framför sig med hänvisning till den kommande avvittringen. Då skulle man dra upp en definitiv odlingsgräns, skilja kronans marker från enskildas och definitivt skattlägga nybyggena. Avvittringen i Lappmarken blev svåröverskådlig. Flera lagar och åtgärder grep in i varandra. Flera myndigheter, som ibland var oeniga, skötte planeringen och genomförandet. Skeendet blev så utdraget att nya förordningar tillkom medan avvittringen pågick.

65

G Prawitz, ”Odlingsgränsen”, s. 19.

66

A.a., s. 13.

67

Betänkande angående skogsförhållandena i Norrland (Stockholm 1870).

Delar av den fick göras om på grund av rena felaktigheter.

68

Avvittringen krävde en skattläggning av nybyggena, som dittills bara hade varit provisoriskt skattlagda. Därför måste riksdagen behandla frågan. Förutom skattläggningen tog Kungl. Maj:t främst upp två frågor: skogens framtida bestånd och samernas renbetesrätt.

Regeringen inledde sin proposition till riksdagen 1873 med att betona samernas rättigheter.

69

Redan på 1600-talet hade kungliga

förordningar fastslagit att samerna skulle få ”bliva vid sina land och fiskevatten” och odlingen hade hänvisats till den jordmån ”varav lapparna efter sin näringsart ingen nytta eller fördel sig kunde göra”. Kungliga förordningar från början av 1800-talet om att nybyggare måste ha sitt hö i lador eller inhägna hässjorna förutsatte också att samerna hade rätt att begagna de marker som omgav nybyggena. Om skogen skövlades skulle samernas existensmöjligheter försvinna. Kronan kunde dessutom inte ge bort något som den inte hade oinskränkt äganderätt till. Samernas urgamla rätt fick inte kränkas, menade civilministern.

Debatten i kamrarna följde de förväntade linjerna. Företrädare för sågverks- och nybyggarintressen förespråkade en fri dispositionsrätt till skogen. De som slog vakt om kronans intressen ville begränsa avverkningsrätten, ofta med hänvisning till att man inte fick äventyra renskötseln. Flera talare betonade också att kronan dessutom inte kunde skänka bort oinskränkt äganderätt till marken eftersom den inte själv hade det. En del av rätten låg hos samerna. Riksdagen godkände regeringens proposition med tillägget att samerna borde få utnyttja renbetet på kronans marker när de ville, men enskilda marker som var tjänliga till odling endast under vintern.

5.3.3. Flera uppgifter

Kungl. Maj:t utfärdade sin stadga ”om avvittring i Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker” den 30 maj 1873.

70

Då hade

redan några områden kring Lycksele avvittrats.

71

I Västerbotten

pågick avvittringen in på 1920-talet. I Norrbotten påbörjades avvit-

68

Översiktliga framställningar är Almquist 1928; Prawitz 1967, ”Odlingsgränsen”; Stenman 1983.

69

Riksdagen 1873. Proposition nr 4. Se även Civildepartementets konseljakter serie E1 vol 1171 (RA). Den fortsatta behandlingen av ärendet i utskottsbetänkande saml. 7, nr 11, debatter i FK I, s. 59 ff, 432 ff; AK II, s. 216 ff, s. 245 ff. Riksdagens skrivelse nr 9.

70

SFS 1873, nr 26.

71

Stenman 1983: 47.

tringen 1883 i Arvidsjaur och avslutades i Enontekis (Karesuando) 1915. Stadgan från 1850 om avvittring av Lule lappmark hade inhiberats 1861. I 1873 års avvittringsstadga upphävdes den slutgiltigt. Den nya stadgan föreskrev att de nybyggen som fanns i lappmarken skulle avvittras, dvs. definitivt utskiljas från kronans marker. De skulle också definitivt skattläggas och mantalssättas. De områden som blev över sedan de enskilda hemmanen tilldelats ett visst skogsanslag kallades för kronoöverloppsmarker som disponerades av kronan. Vissa av dem blev kronoparker som förvaltades av kronan, andra kunde säljas av. I lappmarken avvittrades också marker till allmänningar.

72

De frågor som närmast berörde renskötseln var betesrätten samt hur den definitiva odlingsgränsen skulle dras. Enligt 1873 års stadga skulle den löpa mellan de delar av lappmarken ”som äro tjänliga för odling, och den mark där nybyggesanläggningar icke vidare må tilllåtas”. Även om stadgan angav att avvittringen och uppdragandet av odlingsgränsen skulle ske i ett sammanhang blev det i praktiken fråga om två skilda förrättningar. Båda utfördes i princip sockenvis. Den ena var själva avvittringen. Vid den skulle en lantmätare och två gode män kalla ”delägarna” till ett sammanträde. Kallelsen skulle uppläsas i kyrkan två söndagar i rad. I den mån ”lapparnas rätt är av avvittringen beroende” skulle de kallas på samma sätt, men första kallelsen måste läsas upp i kyrkan före mars månads utgång för att även fjällsamerna skulle bli informerade.

Vid sammanträdena skulle de berörda få framföra sina åsikter, visa åtkomsthandlingar, kartor, lämna muntliga uppgifter etc. Sedan skulle lantmätaren mäta ut hemmanet och upprätta en ägobeskrivning, där det skulle anges vad som var duglig mark, skog, impediment, sjöar etc. Han skulle också upprätta en taxeringslängd. Avvittringsstyresmannen (oftast en lantmätare i högre ställning) skulle lämna förslag till länsstyrelsen. Sedan skulle ärendet vandra mellan flera myndigheter. Tvister och överklaganden skulle gå till en ägoskillnadsrätt som bestod av domaren på orten med två biträden. Sedan alla överklagningstider gått ut förklarade länsstyrelsen att avvittringen vunnit laga kraft och ägaren fick en karta och en beskrivning på sitt område.

73

Frågorna kring nybyggenas gränser,

skogstilldelning, mantal etc. faller utanför den här utredningen.

74

72

I Liljenäs, Allmänningsskogarna i Norrbottens län (Umeå 1977) s. 35 ff.

73

Ärendenas gång genom samtliga instanser beskrivs i Stenman 1983, s. 75 ff.

74

För Västerbotten se Stenman 1983, för Norrbotten Prawitz 1967, ”Odlingsgränsen”, s. 53 ff.

5.3.4. Särskilda möten

Den andra förrättningen gällde den definitiva odlingsgränsen. Även den skulle inledas med särskilda möten i socknarna. Avvittringsstyresmannen var ordförande. Först ut med att fastställa gränsen var Arvidsjaurs socken. Där hölls avvittringssammanträde i september 1877. Enligt protokollet var alla närvarande, även samer, eniga om att hela Arvidsjaurs socken skulle ligga nedanför odlingsgränsen. Länsstyrelsen fastställde gränsen den 30 juni 1883.

75

Två veckor

senare ändrades avvittringsstadgan. Anledningen var att man 1882 hade tillsatt den utredning som skulle förbereda en ny renbeteslag. Utredningen skrev till Kungl. Maj:t i mars 1883 att man inte fick lägga fjällsamernas vår- och höstvisten nedanför odlingsgränsen. I avvittringsstadgan 1873 fanns inga bestämmelser om detta och det fanns risk för att ”lapparnas behov kunde komma att mer eller mindre förbises”. Vid varje avvittringssammanträde skulle samerna ”ovillkorligen lämnas tillfälle att yttra sig i saken”. Länsstyrelserna tillstyrkte förslaget och det fastställdes av Kungl. Maj:t den 13 juli 1883.

76

Nu infördes ett tillägg i avvittringsstadgan. Samerna och

jordbruksbefolkningen skulle först höras. Sedan skulle avvittringsstyresmannen lämna in ett förslag till länsstyrelsen. Den skulle yttra sig och sända förslaget vidare till Kungl. Maj:t för beslut.

Därmed började hela frågan behandlas efter en ny ordning och grundprincipen var att fjällsamernas vår- och höstvisten skulle hamna ovanför odlingsgränsen. Sammanträdet i Gällivare den 28 november 1883 inleddes med att samerna fick uppge var de hade sina vår- och höstvisten.

77

Efter en del diskussion lämnade avvitt-

ringsstyresmannen sitt förslag till odlingsgräns till länsstyrelsen. Den skickade det vidare till Kungl. Maj:t med anmärkningen att man inte borde bry sig om skogssamernas förslag till gränsläggning. Det gick för långt österut. I Gällivare sockens skogs- och myrland fanns förutsättningar för odling. Fjällsamernas vår- och höstvisten borde ligga ovanför odlingsgränsen, men där borde inte finnas mark som i ”någon nämnvärd grad” lämpade sig för odling. Kungl. Maj:t fastställde gränsen enligt avvittringsstyresmannens förslag.

78

75

Prawitz 1967, ”Odlingsgränsen”, s. 37.

76

Tryckt i Lilienberg III, s. 1035.

77

Civildepartementet. Konseljakt 18/4 1884, nr 24 (RA).

78

Prawitz 1967, ”Odlingsgränsen”, s. 55.

I Jokkmokk fick samerna uppge sina vår- och höstvisten vid det gränssammanträde som ägde rum den 2 april 1885.

79

Samerna ville

att hela socknen skulle ligga ovanför odlingsgränsen. Avvittringsstyresmannen och andra förkastade det förslaget och sände ett eget till länsstyrelsen. Men nu hade länsstyrelsen en betydligt mer positiv syn på skogssamerna än när Gällivare behandlades året innan. I Jokkmokk ansågs skogsrenskötseln vara så viktig att man inte fick inskränka dess möjligheter att fortleva. Samerna hade varit ”markens första besittningstagare” och det var en ”rättvisans fordran” att de inte fick se sina ”under tidernas lopp förut försvagade existensvillkor ytterligare minskade”. De hade nämligen ”från uråldriga tider året om begagnat betet å skogslandet i hela socknen och till och med ned mot kusten”. Länsstyrelsen kunde i och för sig tänka sig att godkänna den föreslagna gränsdragningen, men då borde samerna få rätt att beta sina renar även på privatägd mark året om. Efter ytterligare utlåtanden avslog Kungl. Maj:t länsstyrelsens propåer 23 september 1886 och fastslog den gräns som avvittringsstyresmannen hade föreslagit. Renbetesrätten skulle utövas enligt gällande bestämmelser. Med detta avsågs 1886 års renbeteslag som trätt i kraft 4 juni samma år.

5.3.5. Den definitiva gränsen

Samerna i Jukkasjärvi fick uppge sina vår- och höstvisten vid sammanträdet den 17 januari 1888.

80

De ville att hela socknen skulle

ligga ovanför odlingsgränsen. Avvittringsstyresmannen ville undanta delar av socknen. Så blev det också när gränsen fastställdes definitivt. Sammanträdet i Arjeplog genomfördes den 21 mars 1887.

81

Även där fick samerna uppge sina vår- och höstvisten. De ville att hela socknen skulle ligga ovanför odlingsgränsen. Länsstyrelsen avslog samernas förslag och menade att en del av socknen var tjänlig till odling och att där fanns gamla hemman och nybyggen. Å andra sidan hade kronans skogstjänstemän lagt ett förslag som innebar att samernas vår- och höstvisten hamnade nedanför odlingsgränsen. Det kunde inte heller accepteras. Kungl. Maj:t fastställde 20 juni 1890 en gräns som lämnade en del av socknen nedanför odlingsgränsen, men samernas vår- och höstvisten ovanför. I

79

Civildepartementet. Konseljakt 23/9 1886, nr 6 (RA).

80

Civildepartementet. Konseljakt 20/6 1890, nr 20 (RA).

81

Ibid.

Enontekis (Karesuando) beslutades vid sammanträdet den 13 januari 1888 utan nämnvärd diskussion att hela socknen skulle ligga ovanför odlingsgränsen.

82

I Västerbotten hölls de första sammanträdena om den definitiva odlingsgränsen sommaren 1884.

83

Endast i Vilhelmina deltog samer.

Deras talesman hävdade att en gränsdragning långt österut var nödvändig för att samerna skulle kunna fortsätta att utöva sin näring. Avvittringsstyresmannen svarade bland annat att samerna inte behövde så mycket mark eftersom de ändå snart skulle dö ut. För Dorotea och Sorsele föreslog han en odlingsgräns nära den provisoriska, i Stensele och Vilhelmina borde gränsen flyttas längre upp i fjällen.

84

Men nu gällde den ändrade avvittringsstadgan och Kungl. Maj:t återförvisade hela ärendet. Lantmäteristyrelsen hade påpekat att samer bara varit närvarande vid ett av de fyra sammanträdena och det stred mot stadgan. Därför måste allt göras om. Nya sammanträden hölls under sommaren 1888. Vid det laget hade 1886 års renbeteslag trätt i kraft. Samer var närvarande vid sammanträdena. Grovt räknat delades alla de fyra Västerbottenssocknarna i två ungefär lika stora delar av den definitiva odlingsgränsen. Argumenten var ungefär desamma som i Norrbotten vad gällde förutsättningar för odling och renskötselns markbehov. Nybyggarna menade att odling kunde bedrivas längre västerut och samerna att renskötseln behövde mark längre österut. I Västerbotten agerade skogsintressen för att gränsen skulle dras så långt västerut att inte kronoparker hamnade ovanför gränsen. Där fanns större restriktioner mot avverkning. Detta argument avvisades av andra instanser.

Gränsen ändrades en del gentemot det tidigare förslaget och sedan det granskats av vederbörande myndigheter fastslog Kungl. Maj:t den definitiva odlingsgränsen 20 juni 1890. Den kom nu att löpa nedanför den provisoriska i Dorotea och Vilhelmina, men ovanför den i Stensele och Sorsele.

85

82

Ibid.

83

Prawitz 1967 ”Odlingsgränsen”, s. 22 ff, s. 39 ff, Stenman 1983, s. 174 ff.

84

Civildepartementets akt 20/6 1890 nr 19 (RA).

85

En karta som anger den definitiva gränsen i förhållande till den provisoriska, till alla förslag, till gränsen för avvittringen etc. finns i Stenman 1983. Bil 12.

5.3.6. Nybyggen ovan odlingsgränsen

Diskussionerna om den fasta jordbruksbebyggelsen ovanför odlingsgränsen genomgick många faser. I den skrivelse som Kungl. Maj:t utfärdade efter riksdagsbeslutet om provisorisk odlingsgräns 1867 står att länsstyrelserna inte fick bevilja några nya nybyggen ovanför gränslinjen ”tills vidare och till dess avvittring skett”.

86

Men då visste ännu ingen var gränslinjen skulle gå, den provisoriska kom fyra år senare, den definitiva först 1890. Det började med att de nybyggen som anlagts före 1867 diskuterades i en serie skrivelser mellan olika myndigheter åren 1885–1891.

87

Dessa nybyggen

hade tagits upp i laga ordning. Kungl. Maj:t beslutade 1892 att de skulle få bli kvar och avvittras.

88

Nästa kategori blev de så kallade odlingslägenheterna eller skogstorpen. Kungl. Maj:t tillät sådana på kronoparker i Norrbottens län i en skrivelse 1891.

89

De skulle vara ”gagneliga för vård och

bevakning av kronans skogsmark”. Men man försummade att infoga att inga upplåtelser fick göras ovanför odlingsgränsen. Liknande stadgar utfärdades för Västerbotten 1904 och 1909.

90

Även där

försummade man att undanta området ovanför odlingsgränsen. Det utnyttjades av Domänstyrelsen som fram till 1914 anlade 56 skogstorp ovan odlingsgränsen i Västerbotten och 41 i Norrbotten. Upplåtelserna gjordes ofta på eget bevåg av jägmästarna och de tog inte hänsyn till renskötselns behov. Även en del så kallade slåtterängar utarrenderades. Länsstyrelserna, som skulle bevaka samernas rättigheter, låg under ett annat departement än Domänstyrelsen och hade ingen insyn i upplåtelserna.

Landshövdingen i Norrbotten fäste 1914 Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att det upplåtits för många skogstorp och odlingslägenheter ovan odlingsgränsen i Lappmarken. Visserligen kunde man inte längre upprätthålla odlingsgränsen strikt, nya krav på landupplåtelser hade uppstått för till exempel gruvor och vattenkraftverk. Men upplåtelser av kronotorp och odlingslägenheter borde man inskränka om det inte fanns ”synnerliga skäl”, menade landshövdingen.

91

Här skulle man också beakta renbeteslagen 1898 där

86

Kungl. Brevet 13 december 1867…, tryckt i van der Hagen 1872, s. 63.

87

Inläggen finns refererade i Prawitz 1967, ”Odlingsgränsen”, s. 66 ff. Se även Prawitz Studier i renbeteslagstiftningen (Stockholm 1970) om upplåtelser ovan odlingsgränsen i allmänhet.

88

Kungl. Maj:ts skrivelse 18/11 1892.

89

SFS 1891:29.

90

SFS 1904:21, SFS 1909:69.

91

Skrivelsen tryckt i Riksdagen 1915. Proposition, nr 96.

paragraf 31 föreskrev att upplåtelser ”å de områden som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade” inte får ske ”utan att de lappar hvilka ega rätt att å området uppehålla sig med sina renar, blivit i ärendet hörda”. Riksdagen beslutade året därpå att upplåtelser ovanför odlingsgränsen bara skulle tillåtas i särskilda fall och prövas av regeringen, men de som redan fanns fick vara kvar.

92

Sedan tog man itu med den olagliga bebyggelse som uppkommit efter beslutet om odlingsgränsen 1867. Innan ärendet började behandlas kunde husen och odlingarna ha funnits i decennier. Frågan komplicerades ytterligare av att flera av dessa nybyggen innehades av samer som mer eller mindre lämnat renskötseln. Man kan alltså inte betrakta problemet utifrån enbart ett etniskt perspektiv och ställa samer mot nybyggare. När den första samiska organisationen, Lapparnes centralförening, bildades 1905 var det främsta kravet att samerna skulle få använda området ovanför odlingsgränsen som de ville, alltså även till nybyggen.

93

Samerna ville också kombinera

renskötsel med odling och nötboskap. Men detta motsatte sig regeringen bestämt. Den strävade efter att definitivt skilja näringarna åt.

94

Landshövdingen i Västerbotten skrev till Kungl. Maj:t

1906 att det fanns 533 ”nybyggarlappar” och ungefär 400 andra bofasta samer ovan odlingsgränsen. De bestod dels av yngre personer som tog tjänst som boskaps- eller renskötare, dels av äldre som lämnat renskötseln och bosatt sig utan laglig rätt, ofta på sitt gamla lappskatteland.

95

De olagliga nybyggena kallades inhyseslägenheter. I en förordning 1909 bestämdes att länsstyrelsen skulle pröva vilka av dem som fick vara kvar. Den skulle ta hänsyn till både besittarnas och de nomadiserande samernas behov. De som godkändes skulle tilldelas tillräckliga inägor och husbehovsskog vid avvittring.

96

Upplåtel-

serna gjordes av länsstyrelsen efter utredning sockenvis. De som hade lagt ner ett omfattande arbete under lång tid fick vara kvar och avvittras med äganderätt. En del där man inte lagt ner nämnvärt arbete skulle dras in.

92

SFS 1915:169, Stenman 1983, s. 133 ff.

93

Lantto 2000, s. 57 ff.

94

L Lundmark, Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm. Den svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv (Umeå 2002) 63 ff.

95

Stenman 1983, s. 125.

96

SFS 1909:54.

5.3.7. Generösa bedömningar

Efter utredningar och sammanträden i socknarna var förhållandena för bebyggelsen ovanför odlingsgränsen fortfarande inte ordnade 1914.

97

I en del fall hade länsstyrelserna ännu inte fattat beslut, i

ytterligare en del fall vägrade de som skulle lämna nybyggena att flytta. Frågan behandlades av regering och riksdag på nytt 1915. Ministern menade nu att man borde legalisera inhyseslägenheter i ganska stor utsträckning. Och om man skulle ta hänsyn till ”lappbefolkningens olagligt anlagda lägenheter” så borde man göra detsamma ”för den befolkning av svenskt ursprung som befann sig i samma läge”.

98

Resultatet blev att man i fortsättningen gjorde

ganska generösa bedömningar av vilka inhyseslägenheter som skulle få vara kvar.

99

En kungörelse i frågan utfärdades 1915. Reger-

ingens utredare Lennart Berglöf sammanfattade 1946 utfallet: ”Med stöd av denna kungörelse har skett ett stort antal upplåtelser, avseende dels reglering av äldre, olagligen upptagna bosättningar och dels nyanläggningar. De sålunda upplåtna lägenheterna pläga benämnas fjällägenheter.”

100

Ett ytterligare problem var de så kallade slåtter- eller ströängarna. De låg ibland långt från nybygget och skapade inte sällan motsättningar eftersom de kunde ligga längs renarnas flyttningsvägar. Om höet inte skyddades eller kördes hem innan renarna kom ner från fjällen kunde det trampas ner från hässjorna. Avvittringsstadgan 1873 gav vissa möjligheter att förändra hemmanens ägobild. En kommitté tillsattes för att utreda vilka hemman som hade ströängar och var de låg. Det visade sig snart att fördelningen var kaotisk och i flera fall utan skriftlig dokumentation.

101

Att ordna

ägobyten var svårt och hemmansägarna protesterade. För att inte frågan om ströängarna skulle försinka den allmänna avvittringen beslutade riksdagen 1916 att ströängarna skulle bli en fråga för en tilläggsavvittring.

102

Sedan stiftades lagar om utbyten och indrag-

ningar av ströängar.

103

En del ströängar drogs in av kronan, ägoby-

ten skulle ske och ersättningar utbetalas. Tvister i dessa frågor drog ut på tiden.

104

97

Arell 1981, s. 27 ff, Stenman 1983, s. 188 ff.

98

Arell 1981, s. 28.

99

SFS 1915:169.

100

SOU 1946:80, s. 14.

101

Stenman 1983, s. 142.

102

Almquist 1928, s. 492.

103

Riksdagen 1917. Prop. Nr 242. SFS 1917:250; Riksdagen 1921. Prop. 199. SFS 1921:378.

104

L Stenman, Ströängar – ett svenskt exempel på rättssäkerhet (Karlstad 2004).

Regleringen av den fasta bebyggelsen ovanför odlingsgränsen (och på renbetesfjällen) har genomgått flera ytterligare faser sedan 1920-talet. Arrendekontrakten har också haft varierande villkor. Upplåtelseformerna var följande 1946: 1) skogstorp upplåtna enligt skrivelser från 1891 och 1904; 2) odlingslägenheter enligt kungörelse från 1909; 3) fjällägenheter enligt kungörelse från 1915; 4) jämtländska arrendelägenheter enligt kungliga brev från 1891 och 1921 samt renbeteslagen 1928; 5) renlappsbostäder enligt samma lag; 6) jordbrukslägenheter åt lappar enligt kungörelse 1928, 1941 och för Jämtlands del 1946; 7) bostadslägenheter åt lappar enligt densamma. Dessutom hade det enligt kungörelsen 1915 och renbeteslagen 1928 upplåtits mark till sommarbostäder, fiske- och jaktstugor, odlingsområden som tillagts hemman och lägenheter m.m. Under 1900-talet överfördes också lägenheter från ena kategorin till den andra.

105

I en kungörelse 1947 gavs innehavare av olika upplåtelser möjlighet att överföra dem till kategorin ”norrländska fjällägenheter” med nya arrendekontrakt.

106

Flera sådana överföringar gjordes också. År

1971 fanns 289 fjällägenheter i Lappmarken och Jämtlands län. Dessutom fanns cirka 400 renskötarbostäder.

107

Sedan dess har en

del avvecklats, friköpts, försetts med nya avtal etc.

5.3.8. Lagstiftarna och odlingsgränsen

När 1886 års renbeteslag trädde i kraft var enbart den provisoriska odlingsgränsen fastställd, den definitiva kom till först fyra år senare. I förarbetena till lagen verkar man ha haft svårt att bestämma sig för hur den provisoriska odlingsgränsen skulle betraktas. Den utredning som föregick lagen hänvisar i sitt betänkande 1883 till att en definitiv gräns skall dras upp först i samband med avvittringen. När ”odlingsgränsen en gång varder uppdragen” kommer det visserligen att finnas åtskilliga hemman och nybyggen ovanför den. Men ”i huvudsak blir dock landet ofvan nämnda gräns hvad lagstiftaren dermed åsyftat: ett åt Lapparne förbehållet område.”

108

105

Riksdagen 1947. Prop. Nr 96, s. 6 ff. Där finns också en sammanfattning av villkoren för de nämnda upplåtelseformerna.

106

SFS 1947: 267, 268.

107

Förvaltningen…, s. 30.

108

Riksdagen 1886. Bihang till protokoll 2 saml 2 avd 1 band, s. 65.

Propositionen 1886 formulerar sig mer osäkert. Där står att ”vid den ännu icke avslutade avvittringen inom lappmarken böra nämligen gränserna mellan de bofastes egor ofvan kulturgränsen [= odlingsgränsen] och de för lapparne bibehållna trakter kunna ordnas…”.

109

Att avvittringen inte är avslutad är tydligt, men det fram-

går inte klart om odlingsgränsen betraktas som uppdragen eller inte.

I särskilda utskottets utlåtande över propositionen behandlas odlingsgränsen som om den redan vore definitivt fastställd. Det skriver att ”landet ofvan om odlingsgränsen” ger samerna tillräckligt utrymme vår, sommar och höst. Det skriver att ”den inom Lappland på senare tid uppdragna odlingsgränsen” avskiljer ”det lapparna förbehållna, för deras renbete sommar, höst och vår beräknade minimum av utrymme, å hvilket jordbruket icke vidare skulle ega att inkräkta”.

110

I lagtexten nämns inte odlingsgränsen. Lagstiftarna bestämde sig till slut för att betrakta den existerande odlingsgränsen som enbart ett provisorium som inte skulle åberopas i lagen. Där hänvisas bara till ”för Lapparna avsatta land” och i andra sammanhang till ”för Lapparna bibehållna områden”. Det har lett till en del senare diskussioner om vad som egentligen avsågs med de olika uttrycken. När riksdagen beslutade om 1898 års lag var den definitiva odlingsgränsen fastställd. Då behövde man inte använda några beteckningar som kunde ge upphov till varierande tolkningar. Lagen inleds med orden: ”Lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar under hvarje tid af året inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ofvan odlingsgränsen.” I 1928 års renbeteslag gäller detsamma ”inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker å trakterna ovan odlingsgränsen”. I den nu gällande rennäringslagen från 1971 definieras åretruntmarkerna som bland annat området ovanför odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker.

109

Riksdagen 1886. Proposition nr 2, s. 36.

110

Riksdagen 1886. Särskilda utskottets utlåtande nr 1, s. 14 f.

5.4. Vinterbetesrätten nedanför lappmarksgränsen före 1886

Samernas rätt att vistas med sina renar i övre Norrlands kustland har en förhistoria som vi kan följa ända tillbaka till 1500-talet. Under senare delen av seklet hade en högkonjunktur i skinnhandeln medfört att samerna kunnat byta till sig stora mängder smör och mjöl mot pälsverk. Det hade lett till en befolkningsökning som satte press på det gamla fångstsamhällets ramar. I början av 1600talet minskade skinnhandeln kraftigt samtidigt som kronan höjde skatten och krävde matvaror i stället för pälsverk. Samesamhället råkade i kris och många drog till norska kusten eller ner mot Bottenvikens kustland för att överleva. De kvarvarande övergick till en mer storskalig rennomadism. Tidigare hade en familj haft kanske ett tiotal tamrenar som främst transportresurs. Nu fick hjordarna växa och kött och mjölk från tamrenar blev det dominerande inslaget i kosthållningen.

111

Ett nytt försörjningssystem var under upp-

byggnad, med allt vad det innebar för de ekonomiska och sociala relationerna samer emellan.

Som påbröd på detta kom kronans gruvdrift i de centrala delarna av Lappmarken. Den förutsatte att samerna fraktade malm med sina renar. Kraven drabbade Pite lappmark 1636–1659 och Lule lappmark från 1660 till 1680-talet.

112

I de två lappmarkerna fanns

knappt hälften av den samiska befolkningen inom svensk-finskt område. För att klara transporterna skrev kronan ut samer efter ungefär samma principer som gällde för knektar. Samerna fick visserligen skattenedsättning och lön, men de blev tvångsrekryterade. Detta hade aldrig skett tidigare eftersom de var befriade från att göra krigstjänst. Många samer flydde till Norge eller ner till svenska landsbygden. För att få samerna att stanna tillgrep de som skötte gruvdriften allt hårdare metoder. Det ledde bara till att ännu fler samer flydde.

Även i det norrländska kustlandet var 1600-talet en svår tid. Missväxterna avlöste varandra eftersom medeltemperaturen var ovanligt låg under den perioden.

113

Knektutskrivningar drabbade

bygderna hårt. En historiker har träffande kallat kustlandet i övre

111

Denna process beskrivs i L Lundmark: Uppbörd, utarmning, utveckling. Det samiska fångstsamhällets övergång till rennomadism i Lule lappmark. Akad. avh. (Lund 1982).

112

Janric Bromé: Nasafjäll (Stockholm 1923); Övre Norrlands historia, Del III (1974) s. 3 ff; Kenneth Awebro, Luleå silververk (Luleå 1983).

113

Perioden cirka 1550-1750 går numera ofta under beteckningen ”lilla istiden” i historieskrivningen.

Norrland under den tiden för ”knektänkornas land”.

114

En följd av

dessa förhållanden blev att landstinget i Västerbottens län 1661 fattade följande beslut: ”Det olidliga landsstrykande som härigenom landet sker av en hop flyktiga lappar, som med tiggeri samt pock hotar allmogen stor last tillfoga, skall allmänneligen förbjudas och lapparna påläggas förfoga sig till deras skatteland och hemvister i fjällen”.

115

Detta handlade om tiggare som saknade laga försvar. All diskussion om var olika kategorier av människor ha rätt att vistas i äldre tid måste utgå från begreppet laga försvar. Att ha laga försvar var nödvändigt för alla från åtminstone medeltiden (och formellt sett ända till 1885). Den som hade egna medel till sin försörjning eller var godkänd som näringsidkare hade laga försvar. Övriga måste söka arbete hos någon annan, annars var de ”försvarslösa”. Redan 1577 stadgade en förordning att försvarslösa i första hand skulle tas ut som soldater eller sättas i statligt tvångsarbete. Olika typer av arbetsanstalter inrättades också för försvarslösa av båda könen.

Samer var befriade från att göra krigstjänst och kunde alltså inte sändas till armén eller flottan. Det mest praktiska alternativet var att försöka driva tillbaka försvarslösa samer till Lappmarken. Men det förekom också att samer skaffade sig laga försvar genom att ta tjänst hos någon bonde nere i kustlandet. Förmodligen handlade det i regel om säsongsarbete, men vi vet inte särskilt mycket om samers arbete i kustlandet.

5.4.1. Fyra förordningar

Det fanns tre kategorier samer i kustlandet från omkring mitten av 1600-talet till mitten av 1800-talet. Den ena var ”tiggarlappar” eller ”kringstrykande lappar”. De saknade laga försvar. Den andra kategorin var ”sockenlappar”. De hade laga försvar eftersom de var i tjänst hos en bonde (exempelvis som vallhjon eller fiskardräng) eller hade anlitats som ”socknens lapp” för att utföra vissa sysslor (t.ex. skinnberedning eller slakt). Men terminologin var inte enhetlig. Även ”tiggarlappar” kallades ibland för ”sockenlappar”. Den tredje kategorin var ”flyttlappar”. De var samer som försörjde sig på renskötsel och nomadiserade mellan olika betesområden i fjäl-

114

Jan Lindegren, ”Knektänkornas land” i R Ambjörnssom & D Gaunt, Den dolda historien (Stockholm 1984).

115

Citerat efter Albert Nordberg, En gammal norrbottensbygd (Luleå 1928) s. 83.

len, skogslandet och kustlandet. Under 1700-talet skilde man på dessa tre kategorier av ”lappallmogen”, även i lagar och förordningar. Det var först under 1800-talet man började betrakta samer som en enda kategori på grund av ”ras” eller ”kultur”.

Ingvar Svanberg har utforskat sockenlapparna, främst de med laga försvar. Enligt honom var de ”en från övriga lappar klart åtskild sociokulturell grupp, en grupp som skapats genom myndighetsdekret och som kännetecknades av en avvikande yrkesspecialisering, en fast bosättning och giftermål företrädesvis inom de egna leden”.

116

Dessa samer fanns i huvudsak i Mellannorrland och

längre söderut. De flyttade inte omkring för att finna bete för sina fåtaliga renar. ”I stället var det hantverket och möjligheterna att få avsättning för produkterna som dikterade villkoren för när och vart lapparna begav sig”.

117

Dessa samer uppgick så småningom i den

svenska befolkningen.

Under 1600- och 1700-talen utfärdade Kungl. Maj:t fyra förordningar om att samer som vistades utanför Lappmarken skulle återförpassas dit. Ingen av dessa förordningar gällde samer som nomadiserade mellan fjälltrakter och kustland för att finna betesmarker för en renhjord. Förordningarna handlade dels om samer som saknade laga försvar, dels om sådana som tagit tjänst hos bönder. Dessa två kategorier av samer förekom ända nere i Hälsingland, Dalarna, Västmanland och Uppland.

118

De kunde ha någon enstaka

ren, men försörjde sig inte på renskötsel.

Den första förordningen mot samer utan laga försvar kom 1671.

119

Enligt den hade Kungl. Maj:t blivit underrättad om att ”en

del av lapparna skola hava begivit sig ifrån sin rätta fädernesbygd Lappmarken till andra orter” i ”andra provinser”. Med dem skall man förfara som med andra tiggare. De skall sändas till närmaste ”slott till att där arbeta uti järn” till dess de bättrat sig och kan ”ställas på fria fötter till att resa till Lappmarken igen”.

Nästa förordning kom 1720. Den blev aldrig tryckt, men refereras i en förordning från 1723.

120

Enligt referatet skulle de samer

som ”tillfoga allehanda olägenhet, samt skada och fördärva skogarna, ty skulle de igenom det ena länet till det andra bliva förde och beledsagade, intill dess de vid deras rätta hemvister uti Lappmarken kunde komma och stanna”. Här bör man observera att

116

Ingvar Svanberg, Hästslaktare och korgmakare (Umeå 1999) s. 38.

117

Ibid. s. 42.

118

Svanberg 1999, s. 54 ff.

119

Tryckt i A A Stiernman, Samling af Kongl. Bref …etc. (Stockholm 1753) s. 866 f.

120

Tryckt i A A Stiernman, Alla riksdagars… etc. (Stockholm 1733) s. 2570 f.

samerna skall drivas ”från det ena länet till det andra”. Det visar att det handlade om samer som vistades i Mellannorrland eller ännu längre söderut. Det kan inte ha gällt flyttsamer som nomadiserat inom Västerbottens län. Det kan knappast heller ha gällt Ångermanland. Därifrån kunde samerna drivas upp till Jämtland, som låg inom samma län.

Förordningen från 1723 syftade främst på att de samer som levde utanför Lappmarken och inte ansågs uppfylla de krav som staten ställde på kristendomskunskap. De husbönder som tog samer i sin tjänst måste se till att dessa uppfyllde kyrkoplikten, undervisades i kristendom och brukade sina salighetsmedel. Annars fick husbonden böta. Dessutom skulle de samer som gavs laga försvar på landsbygden ha ett intyg från sockenprästen på att de inte försummade sina skyldigheter som kristna. De som inte uppfyllde kraven skulle sändas till tvångsarbete. Det gällde också judar, ”tartarer” och zigenare.

5.4.2. Tiggare och vallhjon

Den fjärde förordningen kom 1748.

121

Den vände sig mot att samer

vistades utanför Lappmarken ”under föregivande, att de, som vallhjon, betjäna allmogen med boskapens vård och skötsel, där fara by ifrån by, samt med tiggande besvära våra trogna undersåtar, och därjämte tillfoga dem skada och intrång på skogarna, samt olägenhet med fågels och djurs skjutande och fångande”. Kraven på kristendomskunskap upprepas och den husbonde som lät samer utan tjänst vistas på sina ägor blev bötesskyldig. De samer som hade laga försvar och skötte sina kristna plikter fick stanna utanför Lappmarken, men de måste ha ett flyttintyg från tingsrätten för att få lämna Lappmarken. Sådana flyttintyg krävdes periodvis av samtliga som tillhörde de lägre klasserna i Sverige.

Tiggarsamer kunde förekomma i större grupper och där kan det ha funnits några få dragrenar. Förordningen nämner samer ”som ännu icke någon tjänst tagit, eller med sina renar, utom Lappmarken sig uppehåller”. Att det fanns sådana tiggargrupper framgår bland annat av några fall i Skellefteå socken under senare delen av 1700-talet. Länsstyrelsen i Umeå erinrade 1763 kronobefallningsmannen om 1748 års förordning. Befallningsmannen anmälde genast Kusmarks och Myckles byamän för att de låtit samer vistas i

121

Årstrycket 1/12 1748.

byaskogen. Sammanlagt rörde det sig om ett tiotal familjer. Enligt 1748 års förordning var bönderna bötespliktiga för detta, men de försvarade sig med att de inte känt till förordningen. Att det handlade om tiggare framgår av att bönderna uppgav att de ”måst hjälpa och bispringa dessa utfattiga med livets uppehälle”.

122

Bönderna

slapp böta, men samerna skulle drivas därifrån. Tingsrätten i Skellefteå ålade samer att flytta även 1769, 1784 och 1798. Inget av dessa fall gällde renskötande flyttsamer. De som hotades av avvisning tog i flera fall årstjänst hos någon bonde och fick därmed laga försvar och rätt att stanna.

123

Under 1800-talet slutade man att

avvisa samer utan laga försvar från socknen.

En kunglig resolution på allmogens besvär 1757 visar att myndigheterna även i andra sammanhang skilde på olika kategorier av samer.

124

Enligt 1748 års förordning skulle den bonde som lejde en

same göra det på årsbasis. Men bönder ville göra undantag för de samer som de anlitade som fiskardrängar eller som hjälpredor på sjöresor till Stockholm under sommaren. Kungl. Maj:t gick med på att sådana samer skulle kunna få anställas säsongvis. Samerna skulle vara försedda med vanliga flyttbevis och intyg på kristendomskunskap. Intressant är att ”skolandes dock icke fjäll-lappar, utan endast skogslappar därtill få antagas”. Det skulle till och med finnas intyg på att de ”i fjäll-lapparnas tjänst ej äro stadde”.

Detta är ett av många uttryck för kronans omsorg om fjällsamernas rennomadism vid den tiden. Redan i slutet av 1600-talet konstaterades att de små städerna längs övre Norrlands kust skulle gå under om de inte hade lapphandeln.

125

Vid mitten av 1700-talet

stod den för cirka 20 procent av utförselvärdet från städerna i norr. Ungefär 75 ton torrfisk (mest gädda och fisk från Norge) och 15 000 renhudar per år var de stora posterna. Till detta kom mängder av handskar, lappskor, lappstövlar (av garvat skinn) pälsar och hantverksprodukter.

126

Värdet av samernas produkter gjorde att kronan hade ett starkt intresse av att deras villkor inte försämrades så att de flydde till Norge eller Ryssland. Oron för detta var ett genomgående tema i kronans skrivelser under 1600-talet och början av 1700-talet. De samiska produkternas betydelse minskade under 1800-talet i takt

122

André 1998, s. 65 f.

123

Ibid.

124

Tryckt i R G Modée, Utdrag utur alle… Tom VI (Stockholm 1752) s. 4533 och Årstrycket.

125

Se t.ex. Kammarkollegii betänkande 1692, Tryckt i Fellman IV 1915, s. 231 ff.

126

Olofsson 1974, s. 485 ff.

med att andra näringar i övre Norrland, främst jord- och skogsbruk, växte i omfång.

5.4.3. Privata uppgörelser

Den storskaliga rennomadismen expanderade under senare delen av 1600-talet i de centrala delarna av Lappmarken. Kring sekelskiftet 1700 hade den nått en omfattning som ledde till att samer måste söka vinterbete allt längre ner i skogslandet. För rätten att vinterbeta fick de ibland betala en landlega. Detta försvagade inte deras rätt enligt den tidens synsätt. Som jämförelse kan nämnas att svenska samer fick en mycket stark rätt att vistas med sina renar i Norge i kodicillen till gränstraktaten 1751. De skulle ”efter gammal sedvana” få ”betjäna sig av land och strand till underhåll för deras djur och sig själva, då de vänligen skola emottagas, beskyddas och hjälpas tillrätta, även uti krigstider”. Sedvanerätten försvagades inte av att kodicillen föreskrev att samerna skulle betala en lega på en styver kopparmynt för var tjugonde ren som de förde till Norge.

127

Vi vet inte särskilt mycket om landlegan för vinterbete i övre Norrlands kustland. Avgiftens storlek bestämdes genom informella, individuella överenskommelser. Landlegan verkar ha varit en självtagen rätt av bönderna och den kunde tydligen tas ut i stort sett efter behag eftersom det sällan fanns några bestämda gränser för byarnas allmänningar. En grundprincip var sannolikt att betet på kronomark alltid var fritt, men å andra sidan var gränsförhållandena mellan kronomark och enskild mark högst oklara i området nedanför Lappmarken före avvittringen.

Det förekom också samverkan mellan flyttsamer och kustbefolkningen. Främst handlade det om att kustbor hade egna renar i samernas hjordar. Det är känt från åtminstone början av 1700talet.

128

Under 1800-talet fick det ganska stor omfattning. Ett

sådant arrangemang skapade gemensamma intressen mellan bönder och renskötare. Det bör ha givit goda möjligheter att få utnyttja vinterbete nedanför lappmarksgränsen utan avgifter.

129

Vi vet inte

om det var alla bönder, vissa bönder eller bara enstaka bönder som

127

Första bihang eller Codecill… § 10, § 13. Tryckt i T Cramér & G Prawitz 1970 s. 108 ff.

128

Ett exempel är att en rådman i Piteå hade renar hos en same i Arvidsjaur 1707. André 1998, s. 56.

129

Systemet med skötesrenar blev omstritt i slutet av 1800-talet. I särskilt några skogssamebyar var samerna på väg att bli enbart skötare av andras renar. Det medförde att innehav av skötesrenar förbjöds utom i Norrbotten, där det senare begränsades till 20 renar per ägare. Se Å Nordin, Relationer i ett samiskt samhälle (Umeå 2002).

tog ut landlega. Bönderna i en by kan ha tagit emot samerna i god sämja, gjort affärer och låtit renarna beta fritt. Sådana förhållanden har inte satt några spår i källmaterialet. Bönderna i nästa by kanske gjorde allt för att pungslå samerna eller rent av förbjuda dem att vistas på byns marker. I några fall har sådana attityder noterats i domböckerna.

Problemet är att det inte fanns några kungliga förordningar som uttalat gällde flyttsamer. Det finns dessutom ytterst lite källmaterial som belyser villkoren för flyttsamernas vinterbete under senare delen av 1700-talet och första hälften av 1800-talet. Ett särskilt problem är att länsstyrelsens arkiv i Umeå brann upp 1888. Flera av de förordningar som länsstyrelsen utfärdade är försvunna. Vi känner till dem enbart genom att de nämns i andra källor. Vi kan belägga enstaka händelser i domböcker och annat officiellt material, men vi vet inte hur representativa de var. Vad gäller domböcker måste man framför allt betänka att det inte var det vardagligt normala som hamnade i häradsrätten. Domböckerna speglar ensidigt konflikter, inte den lugna vardagen. Naturligtvis rådde inget helt konfliktlöst tillstånd mellan flyttsamer och kustbönder, lika lite som mellan bönder och bönder eller samer och samer. Men hur dessa konflikter hanterades var långt ifrån enhetligt från mitten av 1700-talet till 1886, dvs. en period på 130-140 år.

5.4.4. Vinterbete i kustlandet

Från mitten av 1700-talet har vi flera källor som vittnar om att flyttsamer vinterbetade renar i kustlandet. I en redogörelse för ”lappar och nybyggare” 1746 skriver gränskommissarie L C Stobée att lappmarken i Västerbotten ibland inte är ”tillräcklig, utan efter erhållet lov av bönder som hava vidsträckt utmark, emot en halv eller fjärdedels rens eller några ostars givande, går [flyttsamerna] ner på landet och nästan till Östersjökanten med sina renar”.

130

Kyrkoherde Pehr Fjellström i Lycksele kritiserade 1748 att landlega togs ut av samer även i skog som var belägen flera mil från böndernas byar trots att avbetningen av renmossa inte gjorde någon skada för bönderna eller skogen.

131

Liknande synpunkter framfördes av

tjänstemän från länsstyrelsen efter en rundresa 1756 för att undersöka bland annat lappmarksgränsens konsekvenser för renskötseln.

130

Tryckt i Arkiv för norrländsk hembygdsforskning 1919, s. 68 ff.

131

Cit. Göthe 1929, s. 457.

Enligt deras rapport klagade samer över att de i ”byaskogarna, vilka stöta intill lappmarken och dess allmänningar […] nödgas […] för några veckors bete kontribuera tre à fyra dubbelt mera till bonden än skatten till kronan belöper”.

132

Dessa tre notiser tyder på att vinterbete var tillåtet, men mot landlega. Men det finns också belägg för att samer inte behövde betala lega på enskild mark vid denna tid. Pastor i Sorsele klagar 1765 över att samerna inte kommer till kyrkan på vintern. ”Fjällapparnas ursäkt [är] att de måste söka sig nedåt landet på allmänningar där de få ligga, utan att betala landägaren lega”.

133

Vid riksda-

gen 1765–66 uppgav de två riksdagsmännen från Ångermanland att ”lapparna vintertiden utan hinder av allmogen nu årligen beta sina renar långt in på allmogens skatteägor”.

134

Att samiska flyttningar

med renar ägde rum till områden utanför lappmarken framgår även av kyrkliga handlingar från 1800-talets början. Särskilt upplysande är därvidlag diskussionerna mellan Vilhelmina och Åsele socknar om rätt kyrkobokföringsort för fjällsamerna. Se avsnitt 9.2.3.

Under 1750-talet hade man genom olika förordningar velat inskränka samernas rätt att bära bössor under vissa tider av året, särskilt i kustlandet. De ansågs gå alltför hårt fram mot viltet. I Lappmarken handlade det om att skydda vildrenen från jakt under våren. Där riktades bössförbudet också mot nybyggare.

135

Bonde-

ståndet klagade i allmänna ordalag över detta vid 1765–66 års riksdag.

136

I det sammanhanget gjorde samtliga riksdagsmän från Norr-

land ett utfall mot samer i allmänhet.

137

Skrivelsen är daterad Stock-

holm den 7 april 1766. Den innehåller flera sinsemellan motsägande avsnitt och ger inte intryck av att ha tillkommit efter några ingående överläggningar.

132

Lappmarkens ekonomikommitté (Äldre kommittéer nr 641 RA). Rapporten uppger också att bönderna skjuter ner “lappens renar, 80 à 100 i skocken” om de inte får sin landlega. Detta skulle ha skett i Skellefteå socken ”för några år sedan”. Det finns anledning att betvivla den uppgiften. Så laglöst var inte Sverige vid mitten av 1700-talet att en sådan massaker på renar skulle ha gått obemärkt förbi. Per André har gått igenom domboksmaterialet angående relationerna mellan samer och nybyggare i Skellefteå socken. (André 1998) Han har inte hittat någon sådan händelse. Nedskjutning av enstaka renar förekom, men det behandlades som stöld av häradsrätten oberoende av om förövaren var kustbonde, nybyggare eller same.

133

Direktionen över lappmarkens ecklesiastikverk handlingar 1763-1767 (RA).

134

Bondeståndets riksdagsprotokoll, vol 10 (riksdagen 1765-66), utg. Stockholm 1974, s. 933.

135

Resolution i Bondeståndets riksdagsprotokoll vol 9 (riksdagen 1760-62), utg. Stockholm 1972, s. 684 f.

136

Bondeståndets riksdagsprotokoll, vol 10, s. 892 f.

137

Ibid., s. 985.

Enligt skrivelsen lider landsbygden ”mångfaldig och kännbar skada” av att renar vistas på skatteskogarna. Flyttlapparna har ”förut nyttjat allting fritt och opåtalt, lika som jordägaren själv”, men det har lett till att de blivit ”trögare till att betjäna lantmannen och obilligare på sina arbeten och varor”. Dessutom hugger ”såväl sockne- som flyttlappar” ner ”en otrolig myckenhet fång och timmerskog”. Böndernas kreatur svälter på sommaren på grund av detta. Samerna orsakar skogsbränder, försummar sin kristendom och ägnar sig åt ”den liderligaste levnad”. Samtidigt får bönderna försörja tiggande samer hela vintern på grund av deras ”lättja och självsvåld”. Å andra sidan får samerna gärna komma ned på landsbygden, men inte med renar eller bössor. Men de skall inte vara ”tröga att betjäna lantmannen” och skall bliva ”strängt tillhållna att gå i tjänst så snart de vistas nere på landet”.

Skrivelsens avsikt var alltså att pressa ner priset på samernas arbetskraft och varor. Riksdagen tog ingen notis om denna framstöt utan beslutade bara att ”den lapska fjällallmogen” fick bära bössor året om, men det skulle inte gälla ”kringstrykande lappar eller sockenlappar”.

138

Av riksdagsmännens skrivelse framgår att

flyttsamerna före 1765 ”nyttjat allting fritt och opåtalt, liksom jordägaren själv”. Riksdagen beslutade inte om någon ändring av detta förhållande.

5.4.5. Uppgifter i domböcker

Samernas rättigheter i kustlandet speglas också i domböcker. Ingen har granskat alla kustlandets domböcker med avseende på relationen mellan samer och bönder. Uppgiften skulle kräva flera års arbete. Endast för Skellefteå socken finns en sådan genomgång. Den är utförd av Per André. Han har refererat sina fynd och delvis citerat utslagen.

139

Även av domboksnotiserna framgår att tiggar-

lappar utan laga försvar kunde drivas bort och att de samer som tog tjänst och fick laga försvar kunde stanna i kustlandet. Det finns inga belägg för att flyttsamer var förbjudna att vistas i kustlandet i allmänhet, men efter särskild begäran från byamännen kunde de förbjudas att beta sina renar i vissa områden.

I flera domböcker hänvisas till att landshövdingen i Västerbotten 1770 utfärdat en resolution som medgav att ”lappallmogen för

138

Bondeståndets riksdagsprotokoll, Vol 10, s. 1085.

139

André 1998.

svagt renbetes skull i Lappmarken” fick utnyttja renbete på kronans allmänningar i kustlandet.

140

Detta kan ha lett till konflikter

eftersom gränserna mellan kronans mark och böndernas var obestämda vid denna tid. Förordningen har inte kunnat återfinnas, men häradsrätten kan knappast ha åberopat en förordning som inte existerade.

Att områden kunde avlysas visar ett fall 1781. Nybyggare i Mensträsk (cirka 8 km nedanför lappmarksgränsen) stämde tre samer inför vårtinget därför att deras renar hade trampat ner höhässjor. Samerna dömdes till böter. Häradsrätten motiverade sitt utslag med att deras ”flyttning och renars betande på sockenallmänningen helt nära Mensträsk” var ”lagstridigt eftersom dessa böra på sina tillräckliga betesland i Lappmarken vistas”. Att det var lagstridigt berodde på att ”Kungl. Maj:ts befallningshavande år 1777 på Mensträsks nybyggares ansökning sådant och allt annat intrång samt åverkan vid två dalers vite förbjudit”. Landshövdingens förordning är inte bevarad, men det är uppenbart att den kommit till efter särskild ansökan av nybyggarna.

141

Ett liknande fall

förekommer 1826 då häradsrätten hänvisar till att landshövdingen 1823 föreskrivit vite för samer som höll sina renar ”inom Burträsk avskiljde område”.

142

Varför just ett område vid Burträsk avlysts för

renbete vet vi inte.

På hösten 1781 utfärdade länsstyrelsen en förordning som förbjöd samer att göra bonden ”ohägn på hans ägor”.

143

Men förord-

ningen gällde enbart ”ohägn”, dvs. skadegörelse, inte renbete i allmänhet. Länsstyrelsen i Västerbotten utfärdade 1801 en förordning som tydligt indikerar att vinterbete var tillåtet nedanför Lappmarken. Det var en så kallad höskadeförordning som ålägger bönder och nybyggare att inte kräva ersättning av samerna för nedtrampade höhässjor. De fick själva ”sin skada stånda” om de inte skyddade hässjorna med stängsel som var fyra alnar högt.

144

Landshöv-

dingen beslutade att detta ”till allmän efterrättelse” i Lappmarken ”som till de mot Lappmarken gränsande jordbrukares i Ume, Degerfors, Skellefte, Pite, Lule och Råneå socknar, stadga och förordna”. Det kan inte tolkas på annat sätt än att renbete var tillåtet i

140

A.a, s. 59.

141

André (s. 60) skriver att domstolen vid detta tillfälle var ”ovanligt sträng” och ansåg ”allt renbete i socknen varande lagstridigt”. Det finns ingen indikation på något sådant i domboken. Se dombok, Skellefteå socken 1781, fol. 171 ff. (RA).

142

Dombok. Skellefteå socken 1826, § 672 (RA).

143

Den nämns i G von Düben, Om Lappland och lapparne (Stockholm 1873) s 466.

144

Förordningen finns tryckt i P Læstadius, Fortsättning af journalen öfver missionsresor i Lappmarken (Stockholm 1833) s. 534.

kustlandet. Förordningen lästes också upp vid tinget i Skellefteå (och förmodligen övriga ting i kustlandet).

145

Förordningen överklagades av en bruksbokhållare vid Nasafjäll. I sin skrivelse hänvisade han till att landshövdingar utfärdat förordningar 1790 och 1793 om att ”lappen ej utan särskilt tillstånd må vistas på de uti bebodda Västerbotten varande allmänningar” samt vid vite ”icke ens beta på de hemman och nybyggen tillkommande områden” eftersom bönderna själva behövde renmossan till sin boskap. Inte heller de förordningarna har kunnat återfinnas. De kan i alla fall inte ha haft särskild hög dignitet om de ens hade den innebörd bruksbokhållaren gav dem. Kammarkollegium avslog nämligen hans överklagande 1802 och fastställde förordningen om att bönderna i kustlandet själva måste skydda sina hässjor mot renar.

146

Detta hindrade inte att häradsrätten i Skellefteå fyra år senare menade att 1801 års förordning inte gällde för kustlandet och bötfällde samer för skador på höhässjor 1/8 mil nedanför lappmarksgränsen.

147

Flyttsamer som inte vållade skada fick vistas i socknen.

Det framgår tolv år senare då samer från Arjeplog hade 1 000 renar i Drängsmarksskogen utanför Skellefteå utan att det väckte några protester (utom från en annan same med renar i området).

148

Det gamla Västerbottens län delades 1810. Det innebar två länsstyrelser och de kunde även sinsemellan vara oeniga om vad som skulle gälla för renbete i kustlandet. Under särskilt landshövding Carl Sparre (1825–35) intog länsstyrelsen i Norrbotten en negativ hållning till alla rättigheter för samerna. Länsstyrelsen i Umeå hade en mer positiv inställning. I ett remissvar 1830 skrev Västerbottens länsstyrelse att det var ”nödvändigt, att renbete får begagnas å kronoallmänningarna inom nedre eller bebodda delen av landet”. Länsstyrelsens i Norrbotten åsikt var däremot att ”lapparna icke voro berättigade att med sina renhjordar, sig inom kustlandet uppehålla”.

149

Men någon förordning om detta har inte kunnat återfin-

nas i arkiven. Se dock vidare avsnitt 6.1.2 om hägnadsskyldigheten.

Det finns säkert fler domboksnotiser som har uppgifter om vinterbetesrätten i kustlandet före 1886. De kan ge ytterligare uppgifter om lokala variationer under kortare perioder. Trots att förhållandena var så växlande kan man ändå våga ange några grova konturer av vad som gällde. Det mesta tyder på att 1) vinterbete på kro-

145

A.a., s. 61.

146

Kammarkollegiets protokoll 2/11 1802 § 24. Kammarkollegiets arkiv AIa:375 (RA).

147

André 1998, s. 62.

148

A.a., s. 61.

149

Skrivelser till Kungl. Maj:t. Sammansatta kollegier, vol 3 (RA).

nomark i regel var fritt (men gränserna mellan kronomark och byamarker var länge obestämda); 2) vinterbete på enskild byamark kunde få ske både med och utan landlega och 3) vissa byamarker kunde i särskild ordning avlysas för renbete. Under 130–140 år förändrades naturligtvis förhållandena vid flera tillfällen. Men det källmaterial som hittills har utnyttjats av forskningen tyder inte på att det fanns något generellt förbud för flyttsamer att vinterbeta renar i övre Norrlands kustland innan sedvanerätten lagfästes 1886.

5.4.6. Avvittring i kustlandet

I Västerbottens kustland inleddes gränsläggning mellan byar och socknar 1780. Avvittringen fortsatte enligt en ny stadga 1824 och var avslutad omkring 1880.

150

Den pågick alltså i omkring hundra år

och mycket hann förändras under den tiden. Avvittringen 1780 inleddes med deklarationen att all skogsmark var kronans och att det inte fanns några lagliga gränser för byarnas utmarker. Sedan skulle kronan genom avvittring tilldela byarna och socknarna den utmark de behövde.

151

Mot böndernas protester gjorde kronan

stora områden upp mot lappmarksgränsen till kronoallmänning. Troligen fick samerna väsentligt bättre tillgång till vinterbete de första decennierna efter 1780. Området närmast lappmarken bestod i stort sett bara av kronoallmänning.

För kronan var det önskvärt att besätta kronoallmänningen med bosättare. Även de kallades nybyggare och fick stöd, men på andra villkor än de ovanför lappmarksgränsen.

152

Fram till 1880-talet

intogs en stor del av kronoallmänningen nedanför lappmarksgränsen av nybyggare eller andra markägare.

153

Därmed drogs även de

markerna in i det svåröverskådliga system av privatuppgörelser som präglade den gamla bondejorden. Flera källor från första hälften av 1800-talet uppger att nybyggare krävde samer på landlega för renbete. Problemet är att vi sällan kan avgöra om det syftar på nybyggare i Lappmarken eller i de övre delarna av kustlandet. Endast

150

I Ångermanland var avvittringen avslutad redan 1789. Se Almquist 1928, s. 383 ff. Nordmaling tillhörde Ångermanland till 1810, då socknen infogades i Västerbottens län.

151

Almquist 1928, s. 416 ff; I Egerbladh, Agrara bebyggelseprocesser. Utvecklingen i Norrbottens kustland fram till 1900-talet. Akad. avh. (Umeå 1987) s. 119 ff.

152

En koncis sammanfattning finns i Egerbladh 1987, s. 77 ff.

153

För Norrbotten (utom Tornedalen) se kartor i Egerbladh 1987, s. 190 f.

undantagsvis får man avgörande ledtrådar. Som exempel kan tas ett inlägg i en riksdagsdebatt 1829.

154

Den föranleddes av en motion av bergsrådet Carl Samuel Robson angående samernas villkor i Luleå lappmark. Han var mycket väl insatt i frågan eftersom han vistats där av och till under uppemot 30 år för olika gruvföretags räkning.

155

Han menade att

nybyggare i stor utsträckning intagit renarnas vinterbetesmarker och att ”den lapska folkstammen” hotades av undergång. Nybyggarna pressade samerna på ”skatter och gåvor” för att de skulle få beta sina renar. Ett värn måste sättas ”mot renbetets förstöring i det nedre landet”. Här handlar det om nybyggare utanför Lappmarken eftersom uttrycket ”nedre landet” användes om det området. Det utskott som behandlade Robsons motion menade att det var viktigt att samerna fick utnyttja ”nedre landets kronoskogar” och att ett ”vinterstamhåll” utstakades för dem vid den kommande avvittringen. Detta betonades också i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t.

5.4.7. Sommar och vinter

Frågan om att samerna skulle garanteras ”ett vinterstamhåll” var därmed väckt på högsta nivå. Från 1830-talet växer gradvis insikten fram att detta måste ske genom särskild lagstiftning. Att böndernas ägogränser fastslogs hindrade inte att rätten för flyttsamer att vistas i kustlandet kvarstod och blev allt mer accepterad. I sin femårsberättelse för perioden 1846–1850 konstaterar landshövdingen i Norrbotten utan några invändningar att ”de nomadiserande lapparna uppehålla sig egentligen i Lappmarkerna, men nedslå sina bopålar under vintrarna även å de ställen av kustlandet, där tjänligt bete för deras renhjordar är att tillgå”.

156

I anslutning till ett avvittringsförslag framhöll lantmäteristyrelsen 1866 att det inte fick förmenas samerna att uppehålla sig ”på de skogsmarker, som blivit hemman och torp tilldelade” under den tid då renarna inte kunde finna sin föda i fjällen.

157

Länsstyrelsen i

154

Riksdagen 1828/1830. Motionen: adeln 5:132 ff; utskott 8:81, 8:135. Debatten: adeln 20:283 ff, 30:57 ff; präster 4:272 ff. Riksdagens skrivelse nr 215.

155

G Ahlström, De mörka bergen. En kröniska om de lappländska malmfälten (Stockholm 1966) passim.

156

Landshövdingarnas femårsberättelser. Norrbotten 1850. Bidrag till Sveriges Offentliga Statistik. Serie H.

157

Prawitz 1966, s. 56.

Norrbotten skrev 1868 att det var ”ovillkorligen nödvändigt” att samerna fick vistas med sina renar i skogslandet under vintern.

158

Nästa steg blev att hänvisa till sedvanerätt. I det fallet togs de första initiativen i riksdagen. När de svenska samernas renbetesrätt i Norge diskuterades 1871 framhöll statsrättsprofessorn och riksarkivarien J J Nordström att samerna hade ”urminnes hävd” till ”för deras näringsliv behövliga betesmarker” även i Sverige. Han nämnde också ”gammal sedvana” och ”historisk besittningsrätt”.

159

I riksdagsdebatten inför avvittringsstadgan 1873 talades om att samerna skulle behållas vid sin betesrätt ”emedan de av forno innehaft den”.

160

En riksdagsman framhöll att samerna haft rätten till

skog och mark ”från urminnes tider”, en annan hänvisar till att samerna har ”urminnes hävd”, ytterligare en betonar att det handlar om ”lapparnas äldsta rätt”.

161

I riksdagsdebatten 1873 gör ledamoten F J Malmberg ett engagerat inlägg om förhållandena mellan samer och bofasta i hans hembygd. Han menar att området ovanför lappmarksgränsen inte är tillräckligt för att lämna föda åt samernas renar. ”Om lapparna inskränks att hålla sig inom lappmarkens gränslinje, så tror jag den tid icke vara långt avlägsen, då lappar och renar komma att försvinna.” Malmbergs beskrivning av förhållandena förtjänar ett längre citat eftersom han beskriver en annan verklighet än den som vanligen registreras i källmaterialet. ”Det finnes intet år, då icke lapparna med sina hundra- och tusentals renar flytta ned till trakterna vid kustlandet. Så hava de gjort i alla tider, och komma troligen att alltid hädanefter göra så, om de nämligen icke tvingas upphöra därmed; och ingen människa har ansett detta såsom en olägenhet. Årligen när de komma ned, så är det som en folkfest. De bliva välvilligt mottagna, de få vistas på våra skogsmarker och utnyttja där befintligt bete”.

162

Malmberg var disponent vid Väja

sågverk i Ytterlännäs mellan Sollefteå och Kramfors. Det bör ha handlat om vilhelminasamer, som enligt en utredning 1882 följde ”Ångermandalen ända ner till kusten”.

163

158

Prawitz 1966, s. 51.

159

Riksdagen 1871. Prot. FK III, s. 118, 120, 121, 189.

160

Riksdagen 1873. Prot. FK I, s. 433 (Häggström).

161

Riksdagen 1873. Prot. FK I, s. 437 (von Sydow), s. 441 (Hasselrot); AK II, s. 254 (Larsson).

162

Riksdagen 1873. Prot. AK II, s. 223.

163

Riksdagen 1886. Bihang till riksdagens protokoll. 2 saml. 2 avd. 1 band, s. 46.

5.4.8. Stadga för Lappmarken

Även avvittringsstadgan för lappmarken från 1873 tar upp frågan om renbetet.

164

Där står att samerna skall vara ”såsom hittills,

berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas nuvarande område”, men ”å enskildes skogar inom de till odling tjänliga delarna av landet endast vintertiden”. Stadgan gällde enbart lappmarken och ”de till odling tjänliga delarna av landet” skall knappast tolkas som områden nedanför lappmarksgränsen. Men vinterbete nedanför Lappmarksgränsen var vanligt och accepterat vid den tiden. Samma år publicerades G von Düben boken ”Om Lappland och lapparne”. Den bygger på omfattande resor i Lappland samt nära kontakter med präster och kronobetjäning. Hans uppgifter om samernas flyttningar i samtiden bör därför betecknas som pålitliga. Han uppger att samer från Torne lappmark vinterbetar i Pajala socken, att Arjeplogs- och Arvidsjaurs-samer ”ofta flytta ända ner till kusten” och att ”Ume lappar” ”vintertiden gå ned mot kusten, någon gång till Östersjöns strand”.

165

Vinterbetesrätten i kustlandet lagstadgades 1886. Lagen och dess förarbeten behandlas i avsnitt 6.1 och 6.2.

5.5. Lappmarker och renbetesfjäll i Jämtland och Härjedalen

5.5.1. Jämtlands lappmarker

5.5.1.1 Gamla dansk-norska landskap

Övre Norrland har sedan gammalt varit indelat i olika lappmarker. Redan under medeltiden fanns en indelning i Torne, Lule, Pite och Ume lappmarker. Den sistnämnda kom senare att även benämnas Lycksele lappmark. Lappmarkerna utgjordes ursprungligen av de handelsområden i det inre av Norrland som de s.k. birkarlarna i kustens handelsorter gjorde anspråk på. Dessa anspråk övertogs senare av städerna.

Utöver nämnda lappmarker fanns Ångermanlands lappmark, som har en något speciell historia. Den är i sina äldre delar diffus, och det dröjde länge innan dess avgränsning mot Umeå och Jämt-

164

SFS 1873:26.

165

von Düben 1873, s. 438, 440 ff.

lands lappmarker blev klar. Sitt ursprung har Ångermanlands lappmark i en annan landskapsindelning än i dag. Det framgår av kyrkliga urkunder från 1300-talet att de två äldsta socknarna i nuvarande Västerbotten, Bygdeå och Umeå, hörde till Ångermanlands prostadöme och räknades till landskapet Ångermanland. År 1648 utbröts Åsele ur Anundsjö församling och en marknads- och tingsplats skapades där. Begreppet Ångermanlands lappmark försvann därmed och ersattes av Åsele lappmark. Den innefattade skogssamer i Åsele och fjällsamer i det som under 1800-talet kom att bli Vilhelmina socken. Trots att Åsele tillhörde Västerbottens län fortsatte det att tillhöra Härnösands handelsområde.

Även i Jämtland och Härjedalen har det under lång tid funnits samer. Stor begreppsförvirring har emellertid rått beträffande dessa samers hemortsrätt i lappmarkerna. Det sammanhänger bl.a. med att de båda landskapen ända fram till 1645 var en del av Norge och därför, under den tid de svenska lappmarkerna tog form, aldrig knöts till det svenska handelssystemet. Även de naturgeografiska förutsättningarna var annorlunda. Kommunikationerna var inte på samma självklara sätt som längre norrut knutna till älvdalar som mynnade ut i Bottenhavet. Kontakterna med Norge var fler och avgränsningen mot bondebygden mera oklar. Mellan Bottenhavet och fjällen låg Storsjöbygden som ett eget viktigt handelscentrum med en liknande funktion som kustområdena längs Bottenhavet. Kuststäderna Härnösand och Sundsvall försökte inordna Jämtland och Storsjöområdet i sina handelsdistrikt, men de lyckades aldrig få bukt med jämtlandsböndernas och jämtlandssamernas egna handelsfärder till svenska och norska städer.

5.5.1.2 Lappmark utan gränsdragning

Det var följaktligen mycket naturligt att Jämtland och Härjedalen inte kom att beröras av lappmarksgränsens dragning i mitten av 1700-talet. Likväl kan det inte råda någon tvekan om att Jämtland och Härjedalen hade en egen lappmark, även om gränsen inte drogs vid lantmäteriförrättningar och inritades på karta så som i de nordliga länen.

När Direktionen för lappmarkens ecklesiastikverk inrättades 1739 som ett centralt statligt verk för missionsarbetet bland samer, innefattade dess arbetsområde på ett självklart sätt Jämtland och Härjedalen. Myndighetens sekreterare, Johan Elers, skrev omkring

1800 en omfattande lappmarksbeskrivning som ingår i direktionens arkiv. Där skriver han följande:

Jämtlands eller Fölinge Lappmark som går i en böjning mellan bebodda och odlade delen af Jämteland och fjällen emot Norje och gränsar Norrut til Åsele Lappmark, med Ångermanland, Söder ut til Herjeådalen, Vester ut till Norje och Öster ut till Jämtelands upodlade trackter. Denne Lappmark fördelas åter uti mindre Lappmarkstracter, alltefter Sochnarnes uti Jämteland sträckning emot fjällen, såsom uti Ovikens, Undersåkers, Offerdals och Hammerdahls Lappmarkstracter.

Av beskrivningen kan man tro att kyrkan inte räknade Hede socken till Jämtlands lappmarker. Så var dock fallet. I det ”register” till verkets arkiv 1723–1792 som upprättades av direktionen i slutet av 1700-talet, uppges under uppslagsordet Hede att socknen ingick i dessa lappmarker. Brukspredikanten i Ljusnedal (i Hede socken) bedrev undervisning av lapparna i Hede, Ovikens och Undersåkers pastorat mot särskild avlöning. Av handlingarna framgår att man med Hede vanligen avsåg Hede pastorat med Vemdalens och Tännäs församlingar, Storsjö kapellförsamling och Ljusnedals bruksförsamling. Att även regeringen räknade med att det fanns samer i Hede framgår av att Hede lappförsamling (senare namnändrad till Tännäs lappförsamling) inrättades 1768 genom att brukspredikanten i Ljusnedal beviljades pengar för att bedriva undervisning bland samerna i Hede, Ovikens och Undersåkers pastorat. Lappförsamlingarna ägde bestånd fram till 1942.

166

De kyrkliga organen, Direktionen över lappmarkens ecklesiastikverk och dess efterföljare Kanslistyrelsen, liksom också domkapitlet i Härnösand, fortsatte att arbeta efter denna ordning. En utredning som gjordes av konsistorienotarien Nordström vid domkapitlet i Härnösand 1892 visade entydigt att kyrkan alltid räknat Härjedalen till Jämtlands lappmarker. Enligt honom hade kungliga brev om olika samhälleliga frågor i lappmarken, t.ex. om mantalsskrivning och bevilling, gällt även samerna i Jämtlands län, fastän man i länet inte alltid förstått eller tagit hänsyn till detta.

167

Att man

även utanför det kyrkliga området använde begreppet Jämtlands lappmarker framgår av ett flertal olika beslut. I en resolution över allmogens besvär den 17 augusti 1762 behandlade exempelvis Kungl. Maj:t en anhållan från nybyggarna i ”Jemtlands lappmark”

166

L. Bygdén, Härnösands stifts herdaminne del I (Uppsala 1923), s. 334. Anders Lööv, Hede församlings husförhörhörslängder 1826-1898, Dovletje. Kildeskrifter til sörsamisk historie III (Snåsa 1996) s. 9 ff.

167

Vidimerad avskrift i Renbetesdelegerade 1913 arkiv vol. 13.

att få skattemannarätt utan lösen liksom nybyggare på annat håll. Med anledning härav beslutade Kungl. Maj:t att dess brev till Kammarkollegium 1737 angående nybyggare i Karelen var gällande ”både för Jemtland och flere lappmarksorter”.

168

5.5.1.3 Skilda tolkningar av innebörden

Av källmaterialet framgår dock, att myndigheterna ofta hade svårigheter att på ett entydigt sätt tolka innebörden av begreppet Jämtlands lappmarker. Ett exempel på det är den kungörelse som utfärdades den 28 november 1783 av länsstyrelsen i Gävleborgs län, dit Härjedalen vid denna tid hörde. Särna sockenmän hade, understödda av länsstyrelsen i Kopparbergs län, framfört klagomål över de olägenheter som skapades av att lappar med renar slagit sig ned på Funäsdalens, Råndalens och Tännäs byars skogar. Landshövdingen i Gävle hade låtit undersöka saken och kommit fram att till kungl. resolutionen den 22 oktober 1723 på ”prästerskapets besvär över lapparnas tiggeri och kringstrykande i socknarna” och kungl. förordningen den 1 december 1748 i samma ärende var tillämpliga på dessa lappar. De hade enligt länsstyrelsen, i strid med dessa förordningar, nedsatt sig på de klagande byarnas skogar och skulle därför åläggas att omedelbart avflytta därifrån ”till den rätta lappmarken”.

169

Länskungörelsen 1783 har figurerat i flera senare tvister, och har därför en viss betydelse i detta sammanhang. Den bör sättas in i sitt tidssammanhang. Landshövdingarna i Kopparbergs och Gävleborgs län bedrev under 1700-talet en gemensam politik som gick ut på att fördriva lapparna från deras län. Som ett av de främsta skälen anfördes att samerna gjorde intrång på böndernas jaktmarker. Denna politik försökte man, efter allt att döma, att tillämpa även på lapparna i länens fjällområden. Den stod emellertid i strid med Kungl. Majt:s uttalade vilja i annat sammanhang. År 1756 ansökte sockenmännen i Hede – som ju ligger öster om Tännäs och var moderförsamling till denna – hos Kungl. Maj:t att få sina ”skogsnyttingar fredade från intrång af Fjäll Lapparne”. Kungl. Maj:t avslog ansökningen med motiveringen att bönderna saknade rätt till dessa ”skogsnyttingar” framför lapparna. Det skulle, heter det i

168

Bondeståndets riksdagsprotokoll vol. 9 (1760-1762) s. 677-678 (utgåva).

169

Kopia i Finansdepartementets konseljakt den 31 december 1888 nr 50 (RA). Även i RA:s kopiesamling nr 526.

beslutet, vara riket till förmån ”om Fjäll-Lapparne kunde dragas på denna sidan (därmed avses förmodligen denna sida norska gränsen) och efterhand sättja sig där neder, hwarigenom den tracten alt mer och mer blefwe peuplerad och bebodd”.

170

Visserligen kom denna resolution genom Kungl. Majt:s beslut 1802 att tolkas annorlunda på sätt att samerna på begäran av sockenmännen i Hede, Storsjö och Vemdalens socknar nekades vinterbetesrätt på Särvfjället och Henvålen i Hede socken därför att bönderna förvärvat markerna mot särskild skatt och hade större bruk av dem än samerna. Kungl. Maj:t påpekade dock att samerna inte kunde ”uteslutas från Skogsnyttningar till Renarnes underhåll” längs ”den betydliga fjällsträckan från Särna i Stora Dalarne förbi Funäsdalen, Ljusnedalen, Ovikens, Hallens, Undersåkers, Offerdalens, Lits och Hammerdalens tingslag till gränsen af Ångermanland”. Någon tvekan om att lappmarkerna omfattade både Jämtland och Härjedalen hade Kungl. Majt:t uppenbarligen inte, även om man tvistade om och alltid har tvistat om var gränserna går.

171

Även Länsstyrelsen i Jämtlands län – tillkommen 1810 – hade oklara begrepp om lappmarkernas omfattning. Det framgår av flera handlingar. Den uppgav exempelvis i sin femårsberättelse 1828 att Jämtlands lappmark ”nu för tiden” inskränktes till de norra delarna av länet.

172

Någon grund för denna inskränkning angavs inte.

Senare hävdade samma länsstyrelse att begreppet endast avsåg de till renskötsel avvittrade områdena. Båda beskrivningarna förkastades av de rättslärde i 1882 års lappkommitté, som efter ett längre resonemang kom fram till att Jämtlands lappmarker innefattade fjälltrakterna med kringliggande betesområden i hela Jämtland. Beträffande Härjedalen skrev kommittén följande: ”Inom Herjeådalen, der antalet Lappar är 144, har, såvidt kommitterade kunnat utröna, icke funnits någon lappmark i den bemärkelse, som detta ord eger i Norr- och Vesterbottens län samt äfven i provinsen Jemtland. Lappar hafva emellertid antagligen derinom uppehållit sig och idkat renskötsel lika länge, som i de nordligare delarne af Sverige”.

173

Genom tillkomsten av en lappmarksgräns i mitten av 1700-talet har innebörden av begreppet lappmarken fått en mer inskränkt

170

Se not 212.

171

Avskrift jämte diverse domstolsutslag i skrivelse till Kungl. Maj:t från Kammarkollegium den 8 december 1801 ang. vinterbeten på Särvfjället och Henvålen. Kungl. Maj:t fattade den 17 maj 1802 i överensstämmelse med Kammarkollegiets förslag (RA).

172

KB:s i Jämtlands län femårsberättelse 1828 s. 11.

173

Riksdagen 1886. Lappkommitténs betänkande i bihang 2. saml. 2. avd. band 1 s. 49 f.

betydelse än det i praktiken haft, åtminstone när det gäller Jämtland och Härjedalen. Det är ohistoriskt att, såsom ibland skett, hävda att samerna i dessa båda landskap inte hade några lappmarker. Det hade de även om gränserna inte var lika klart utstakade som i Västerbottens och Norrbottens län. Beteckningarna kunde variera. ”Jämtlands lappmarker” eller ”Föllinge lappmarker” – det senare efter namnet på den första och en tid enda lappförsamlingen i länet – förekommer. Ofta användes ordet lappmark, som sekreteraren Elers påpekade 1800, i mera inskränkt bemärkelse, som t.ex. ”Storsjö och Ljusnedals lappmarker” i Härjedalen.

Man kunde också, som i propositionen 1887 om inköp av utvidgningshemman till renbetesfjällen i Jämtlands län, i mycket allmänna ordalag skilja mellan ”lappmarken” och ”den odlade bygden”.

174

I själva verket har nog denna allmänna betydelse varit van-

ligt förekommande. Länsstyrelsens i Gävle mening 1783 kan knappast ha varit att lapparna i Härjedalen skulle fördrivas till Lappland. Ända sedan sin tillkomst i början av 1600-talet har den känt till att det funnits lappar i Härjedalen och att dessa innehade ”skattefjäll”, den jämtländska och härjedalska motsvarigheten till lappskatteland.

175

Vad länsstyrelsen menade med beslutet torde snarare ha

varit, att lapparna skulle hålla sig borta från den odlade bygden. Kanske visste den inte ens vad den talade om och trodde att det rörde sig om tiggarlappar. Det var ju sådana de åberopade författningarna avsåg.

5.5.2. Avvittringen i Jämtland och Härjedalen

5.5.2.1 Rekordsnabb avvittring

Avvittringen i Jämtland startade 1821 och drevs med stor kraft av landshövding von Törne och avvittringsarbetets ledare, avvittringsdomaren Per Niklas Poignant (senare justitieombudsman). Arbetet var till stora delar klart redan 1828, även om avvittringsrätten upplöstes först 1840. I Härjedalen gick man något långsammare fram. Huvuddelen var visserligen klar i slutet av 1830-talet, men den fort-

174

Riksdagen 1887. Prop. 36 s. 4.

175

Rikliga belägg för dessa skattefjäll finns i domstolsförhandlingarna till skattefjällsmålet. En del handlingar rörande dessa finns också i tryck i Samernas vita bok utgiven av SSR i 30 volymer 1966-1980, framför allt i del II och IV(samernas skattefjäll 1967). Redan det första året efter Brömsebrofreden 1645 mötte den nya landshövdingen Strijk i Västernorrlands län samer som bedrev renskötsel i Härjedalen och bönder som klagade över deras intrång. Se Jämtlands och Härjedalens historia del 3 (Stockholm 1954) s. 163.

satte i de västligaste områdena ytterligare ett par decennier. Först 1872 var arbetet helt avslutat.

När avvittringen i Jämtlands län genomfördes hade skogarna ännu inte något kommersiellt värde. Jordbruket byggde huvudsakligen på boskapsskötsel. När hemmanen genom storskifte och avvittring skulle inskränkas till ett eller några få skiften, fordrades väldiga arealer för att man inom dem skulle få ersättning för de tidigare vitt kringspridda fäbod- och slåtterställena. Mellan markerna låg oftast vidsträckta skogar, som för bönderna saknade värde men var av stor betydelse för samerna. Efter mönster från skifteslagstiftningen graderades dessutom marken efter sin godhet, så att sämre mark inräknades i anslaget till mindre vidd än den verkliga. Därigenom kunde hemman komma att tilldelas mångdubbelt större områden än de i avvittringsstadgan föreskrivna maximala 3 000 tunnlanden. Det har påvisats, att den mark som tillades hemmanen i fjällnära socknar som Lillhärdal, Hede och Ström uppgick till 11 000, 16 000 respektive 13 000 tunnland per mantal.

176

Denna generösa marktilldelning, i kombination med en kraftig ökning av antalet brukningsenheter genom hemmansklyvningar, torpanläggningar och nybyggen, gjorde att mycket stora markområden i Jämtlands län, större än på något annat håll i Norrland, övergick från staten till enskild ägo. Arbetet genomfördes helt utan hänsyn till att samerna haft sina huvudsakliga beten på den jord som avvittrades. Avvittringsstadgan för Jämtlands län den 8 december 1820 handlar enbart om jordbrukarnas behov och intressen. Om samerna sägs inte ett ord. I den andan genomfördes hela avvittringen. Det framgår av de årliga rapporterna om arbetets gång som länsstyrelsen insände till Kungl. Maj:t åren 1822–1840.

177

I sista rapporten 1840 meddelade länsstyrelsen att avvittringsverket i Jämtland var avslutat och att avvittringsrätten skulle avvecklas. Vissa områden i fjälltrakterna, framför allt i Härjedalen, återstod dock. Härjedalen var på grund av landskapets karghet ett speciellt problem. I sin årsrapport 1824 hade Poignant meddelat att han besökt denna provins och konstaterat att den ”otvivelaktigt var en av de mest ofruktbara i riket”. Han beskriver en svårartad ägosplittring och en dålig tillgång på myrslåtter. De mest givande slåtterlägenheterna fanns i fjälltrakterna ”där hemmans ägarne hela sommaren beta sine kreatur, och jemväl samla den mossa, som

176

Jämtlands och Härjedalens historia, fjärde delen (Stockholm 1962) s. 446 ff.

177

Rapporterna ingår i serien Skrivelser till Kungl. Maj:t. Landshövdingar i Sverige. Jämtlands län (RA).

utgör ett stort bidrag till den myckna boskapens underhållande öfwer vintern”.

Rapporten beskriver ganska väl de förhållanden som gjort just Härjedalen till det markanta konfliktområde det är och alltid har varit. Försörjningen baserade sig både för samer och bönder på bruk av fjälltrakterna, de förra genom renskötsel, de senare genom en fäboddrift som starkt expanderade på 1800-talet. Konkurrensen om markerna gällde, till skillnad från vad fallet var i större delen av renskötselområdet i övrigt, även sommartid. Den förstärktes av en betydande befolkningstillväxt på båda sidor. Mellan 1772 och 1850 ökade Härjedalens befolkning från 3 378 invånare till 6 679 dvs. med 3 301 individer. Samerna ökade under samma period från 498 till 778 personer eller med 280 individer. I absoluta tal var de bofastas tillväxt alltså vida större än samernas. I procent räknat var skillnaden mindre, 100 procent tillväxt för de bofasta och 60 procent för samerna.

178

Avvittringsstadgan 1820 avsåg även Härjedalen. Vissa modifikationer behövde dock göras med hänsyn till jordbrukets speciella förhållanden där. Inför det slutliga genomförandet av avvittringen i västra Härjedalen förordnade Kungl. Maj:t därför den 23 mars 1837 en kommitté som skulle lämna förslag till föreskrifter för avvittringen i Hede pastorat. Det förslag som kommittén genom landshövdingen i länet inlämnade till Kungl. Maj:t var helt präglat av jordbruksintressena. ”Som boskapsskötseln hufvudsakligast utgör Ortens innevånares näring”, sägs det, skulle avvittringen grunda sig på fodertillgången för ett visst angivet antal kreatur per jordbruk, ”dock utan beräkning af den tillsättning, som tillfälligtvis kan uppstå genom hämtning af mossa”. För utrönande av fodertillgången skulle ortens samtliga hemmansägare och innehavare av jord samlas till sammanträde ”dervid det skall åligga dem, att, till namn, läge, lasstal, upgifva alla af dem begagnade och kände slått- och odlingslägenheter”. Samerna förväntades inte inlämna några uppgifter om vilka marker de brukade eller ansåg sig ha rätt till.

Paragraferna 10 och 11 är de i sammanhanget mest avgörande i förslaget och lyder som följer:

§ 10 Till öfverloppsmarken äfwensom til de kronans afradsland, för hvilka icke finnas ostridiga eller stadgade gränser och hvilka Afradsland således måste anses ligga i sammanhang med hemmanens öfrige ägor, äga hemmansegarne i Socknen optionsrätt på sätt och vilkor som i 4§ i Afwittrings Stadgan för Jemtland af den 8 December 1820

178

Jämtlands och Härjedalens historia, fjärde delen (1962) s. 63 ff, 428 ff.

innehåller; men finnas Kronans Afradsland med bestående märken och af den beskaffenhet, att de till uppodlande af nya hemman kunna användas, böra de dertill indelas, sedan likväl hemmansegarne förut erhållit fullsutenhet i ägor efter skatt.

§ 11 De öfverloppsmarker, hvilka hemmanegare sjelfve ej vilja begagna, äfvensom alla öfrige disponible lägenheter böra serskildt afrösas och derest de dertil finnas duglige, til nya hemman indelas, samt så väl dessa som redan varande skattlagde Nybyggen påföras skatt efter här ofvan stadgade grunder, med utgörande af i orten vanlige utskyllder och onera; men för de lägenheter som icke kunna användas till nya hemman och af hvilka lägenheter behöflige områden närmast fjellen böra utses och bestämmas till vinterstamhåll för Lapparnes renhjordar, skall lämplig smörränta utsättas samt utgöras af dem som till Lägenheternas begagnade kunna erhålla Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes tillstånd.

Tydligare än så kunde hemmansägarnas företrädesrätt knappast uttryckas. Samerna fick nöja sig med det som blev över sedan hemmansägarna fått sitt. Kommitténs förslag, ”Hedebrevet”, behandlades av statsrådet den 7 april 1841 där det godkändes som rättesnöre för avvittringen i Hede, Vemdalen, Tännäs och Storsjö kapell.

179

Samma dag behandlades och fastställdes ett förslag från

samma kommitté ”angående bestämmande af säkre gränser för Lappallmogens Renbetestrakter”, det som har kallats ”skattefjällsbrevet”. Namnet antyder att det rörde sig om områdena för de gamla skattefjällen. Så var väl i huvudsak fallet men respekten för gammal rätt var inte överväldigande. Vad det egentligen var frågan om var sådana områden som efter slutförd avvittring för jordbruket blivit över och kunde fördelas på samerna.

Det finns några intressanta skillnader mellan skattefjällsbrevet och Hedebrevet. Den viktigaste är att det förstnämnda brevet, till skillnad från det sistnämnda, inte uttryckligen säger att det är samernas vinterbetesområden man skall avgränsa. Man skulle utstaka behövliga betestrakter varvid noga skall tillses att ”så vidt möjligt är, nödig skog till bränsle icke saknas”. Detta behöver inte vara liktydigt med vinterbeten. Frågan om jämtlandssamernas vinterbetesområden var alltså på ett sätt mer oklar än härjedalssamernas och det finns exempel på avvittringar i Jämtland som verkar ha genomförts helt utan hänsyn till renskötselns behov (framför allt Blåskalsfjället i Åre).

179

Civildepartementet, Statsrådsprotokoll 1841 (vol. AIa:3), protokoll den 7 april 1841 (RA).

5.5.2.2 Skarp kritik av avvittringen

Skarp kritik framfördes redan av samtiden mot sättet för avvittringens genomförande i länet. Avvittringslantmätaren Rennerfeldt, som själv varit delaktig i processen, författade 1849 en beskrivning över Frostvikens socken och dess samer. Han hävdade att samernas rätt blivit starkt åsidosätt genom ämbetsmännens ringa kännedom såväl om landet, som om den samiska folkstammens särskilda behov. Han menade, att bönder och nybyggare, ”såsom varande de talrikaste samt hittills mest omhuldade, ofta behandlat lapparne på ett kränkande och grymt sätt… Lapparne äga visserligen en egen länsman, men denne är boende omkring 18 à 20 mil från deras egentliga tillhåll, och besöker dem ej oftare än skatterna skola indrivas eller andra pålagor utkrävas”.

Om konsekvenserna av avvittringen skriver han vidare:

Såsom förr är nämnt, disponera lapparne högst få, egentliga skogstrakter, vilka äro alldeles otillräckliga och äro av belägenheten otjänliga som vinterstamhåll. De måste därför söka sig längre nedåt bygden och genom överenskommelser med bönderne samt erläggande av ofta ganska dryga penningeavgifter försäkra sig och sina hjordar om lyckan, att under vintern undgå hungersdöden. Ej sällan händer, att ett sådant vistande i skogarne blir lapparne förbjudet, merendels under förevändning att trakten blir fulla av vargar, som följa renarne efter, och i sådant fall uppstå de mest människokränkande uppträden.

180

Året efter denna beskrivning, alltså 1850, gjorde Rennerfeldts överste chef, överdirektören vid dåvarande Generallantmäterikontoret (nuvarande Lantmäteriverket), Ludvig Falkman en tjänsteresa i Jämtland. Hans ämbetsberättelse från resan publicerades som bilaga till kontorets årsberättelse för 1850. Falkman hade under resan sammanträffat med den just nytillsatte styresmannen för avvittringsverket, förste lantmätaren Albin, kyrkoherde Byström i Undersåker, lapplänsmannen Hållström, häradshövdingen Lindersköld och två trovärdiga äldre nybyggare. Han hade även fått ett skriftligt material från lantmätaren Rennerfeldt, troligen dennes beskrivning 1849. Falkman hade vid sammanträdet kommit till slutsatsen att avvittringen medfört avsevärda inskränkningar i lapparnas gamla rättigheter till bete för sina renar. Till nästan alla delar överensstämde den med Rennerfeldts uppfattningar, vilka tack vare

180

A. F. Rennerfeldh, Anteckningar över Frostviken i Jämtland med särskilt avseende å de därinom vistande lappar samlade under sommaren 1849, Avskrift i Renbetesdelegerades 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 19. s. 7f.

tryckningen i Generallantmäteriverkets årsberättelse fick stor spridning i landet.

181

Falkmans erfarenheter från Jämtlands län kom att få stort inflytande när avvittringen i Västerbottens och Norrbottens lappmarker började bli aktuell på 1870-talet. I motsats till bl.a. landshövding Widmark i Norrbottens län, som menade att 1824 års avvittringsstadga för Västerbotten och Norrbottens län kunde gälla även i lappmarkerna, hävdade han att det krävdes en särskild avvittringsstadga för dessa. I denna stadga ville han, för att undvika jämtländska förhållanden, ha infört en paragraf som tillförsäkrade samerna rätt till vinterbete även på mark som genom avvittringen skulle komma att bli enskild. Som chef för Generallantmäterikontoret hade Falkman stort inflytande på saken. 1873 års avvittringsstadga för Västerbottens och Norrbottens lappmarker kom att innehålla det stadgande om samernas vinterbeten som han yrkat på.

182

Vid riksdagens behandling av 1886 års renbeteslag var det tydligt att man allmänt betraktade avvittringen i Jämtland och Härjedalen som en orätt mot samerna. Tanken på inköp av mark som skulle kompensera dem togs upp. Den särskilda kommitté som tillsattes för att utarbeta förslag om detta var dock till en början skeptisk. När renen jagas av hunger, snöstormar eller rovdjur har ingen renskötare makt över den. ”Häraf torde vara klart, att huru den geografiska gränsen för ett lappterritorium än blefve uppdragen, skulle likväl aldrig vinnas trygghet för att ej för lappen kunde under vintern inträda nödtvång att öfverskrida denna gräns. Ett effektivt upprätthållande af gränslinien skulle, förutsatt att det vore möjligt, i många fall betyda undergång för hans renhjord”. Denna ståndpunkt stöddes i riksdagsdebatten av det ansvariga statsrådet Vult von Steyern.

183

5.5.3. Stridigheter om vinterbetesrätten

Under åren 1877–1879 insände samer från ”Storsjö och Ljusnedals lappmarker” och från Mittådalen i Härjedalen samt från Ovikens och Undersåkers socknar i Jämtland en skrivelse till Kungl. Maj:t

181

Ludvig Berkhan Falkman: Underdånig berättelse om en af Öfver-direktören vid landtmäteriet, genom Rikets norra län och Gottland år 1850 verkstäld embetsresa (Stockholm 1851) s. 99 ff.

182

Civildepartementet. Konseljakt den 30 maj 1873 nr 58-59 (RA).

183

Riksdagen 1886. 8 saml. 1 avd. Särskilda utskottets utlåtande 1 s. 15.

vari de klagade över sin betryckta ställning. Deras svårigheter var, skrev de, framför allt en följd av att avvittringen så starkt begränsat tillgången på beten. Markägarna hade uppfattat kungliga brevet den 3 oktober 1866 om hägnadsskyldighet (se härom avsnitt 6.1.2) så, att vinterbetesrätt inte existerade utanför de avvittrade områdena. Samerna pekade på att Kungl. Maj:t i beslut den 26 mars 1831 klart fastslagit att 1825 års föreskrifter för allmogen i Västerbottens och Norrbottens län om skyldigheten att uppföra hägnader omkring sina hässjor även gällde Jämtlands län. Därmed hade, enligt deras uppfattning, rätten till vinterbete utanför de avvittrade områdena även i detta län fastslagits.

Mot detta reagerade jordägarna i Härjedalen i ampra skrivelser till Kungl. Maj:t 1879. Däri klagade de över renarnas ”outhärdliga intrång” på deras marker och framhöll, som svar på samernas skrivelser, att 1857 års förordning om skydd mot intrång av andras ”hemdjur”, dvs. kreatur, gällde i länet utan inskränkningar under alla delar av året. Någon hägnadsskyldighet utanför ”lappmarken” ville de inte veta av. De verkar heller inte ha känt till att det i ett kungligt brev 1859 stadgats att renar inte skulle betraktas som ”hemdjur”, och att 1857 års förordning följaktligen inte avsåg sådana djur. De hävdade dessutom att renantalet kraftigt ökat, bl.a. beroende på att vissa bofasta hade många skötesrenar hos samerna.

Föranledd av stridigheterna sände landshövding Asplund i Jämtlands län den 5 november 1878 en skrivelse till Kungl. Maj:t som blev av stor betydelse. Han ställde frågan om inte de medel staten tjänade på skogsavverkningar inom de för renskötseln avsatta landen kunde användas dels till samernas fattigvård och dels till inköp av betesmark för deras räkning. Behovet av sådana inköp var enligt landshövdingen stort.

I och med detta rullades en fråga upp, som så småningom kom att leda såväl till den första renbeteslagen som till förvärven av marker till utvidgning av renbetesfjällen. Länsstyrelsen uppdrog åt t.f. skogsinspektören i länet Tigerhjelm att tillsammans med några ”gode män” utföra undersökningar av beteskapaciteten i renbetesfjällen. Undersökningarna genomfördes sommaren 1879. Slutomdömet blev att betesbristen i socknarna i västra Jämtland möjligen kunde avhjälpas genom vissa omdispositioner men att situationen i Härjedalen krävde insatser. Bristen på skog i de avsatta områdena gjorde att samerna varken sommar eller vinter hade virke nog att uppföra de stängsel och byggnader som behövdes på de s.k. ”sittplatserna”. Ett enda område, Särvfjället, hade avsatts till vinterbe-

ten. Det var visserligen rikt på renmossa men arealen var alltför begränsad. Betet räckte till endast under en liten del av vintern ”enär inom kort snön blefve så tilltrampad och hårdt frusen, att renmossan i följd deraf blefve oåtkomlig för renen”.

På hösten samma år höll landshövdingen sammanträde med bofasta och samer i Härjedalen. Han ville diskutera resultaten av undersökningarna och försöka finna lösningar på problemen. Han framförde ett antal förslag till inköp av eller inhyrning av vissa perifera marker för samernas räkning. Samtliga förslag avvisades enhälligt av jordägarna. Detsamma gällde ett förslag från skogsinspektör Tigerhjelm, att samerna, på det sätt som skedde i hans hemlän Västerbotten, vintertid tilläts flytta så långt som omständigheterna krävde. Man medgav visserligen att en sådan flyttningsrätt förekommit i Härjedalen före avvittringen, men att rätten upphört i och med denna. Den fasta befolkningen hade erhållit sina ägor utan skyldighet att underkasta sig några som helst intrång av samerna, inte heller på vintern. Samerna hade heller inte, uppgavs det, ”så långt känt är” uppehållit sig längre ned i Härjedalen än vid Särvfjället och Lillfjället.

Detta bestreds av samerna som pekade ut ett antal sydligare och östligare områden som de av ålder hade besökt (Fjätdalen, Semlingen, Håsjövålen, Brännåsen, Högvålen, Gällåsen och Stuguvålen). Jordägarna å sin sida påpekade den väsentliga skillnad som låg i att ”i Vesterbotten flyttade lapparne vintertiden långt ned på bygdens skogsområden på betydligt afstånd från sina sittplatser under vår, sommar och höst, i följd hvaraf renaren, efter återflyttningen dit icke kunde söka sig tillbaka till vinterns aflägsna betestrakter, såsom förhållandet vore inom denna ort, der lapparne sökte sig vintersittplatser på föga afstånd från sina uppehållsställen sommartiden”.

Påpekandet från samernas sida, att de bofasta i Härjedalen var skyldiga att underkasta sig hägnadsskyldighet utanför de till samerna avsatta områdena, förkastades av markägarna som helt orimligt. Hägnadsskyldigheten var bara ett svepskäl för samerna att skaffa sig betesrätt på de bofastas mark. Som ytterligare stöd för sin uppfattning åberopade markägarna åter författningen 1857 om skada genom andras ”hemdjur”. Med anledning av diskussionen påpekade landshövdingen att den åberopade författningen 1857 genom ett förtydligande av Kungl. Maj:t 1859 förklarats inte äga tillämpning på renar. Han sade sig dock kunna förstå en del av de svårigheter som detta innebar för de bofasta. Han antydde emeller-

tid samtidigt att detta kanske skulle regleras i en kommande lag, som han ämnade utarbeta förslag till. I denna lag skulle bl.a. ingå föreskrifter om officiell registrering av samernas renmärken och ett mera kollektivt ansvar för skador som renarna orsakade. Detta skulle kunna minska motsättningarna.

Landshövdingen avslutade mötet med ”varma och alfvarliga uppmaningar till såväl lapparne som ortens fasta befolkning att söka såvidt möjligt vore, förekomma de beklagliga stridigheter, hvilka nu hotade att rubba den endrägt och trefnad, som vore så viktiga vilkor för de skilda folkstammarnes ekonomiska förkofran och sedliga utveckling, samt i lugn förtröstan afbida de åtgärder, som från det allmännas sida vore att, så snart ske kunde, förvänta till det nuvarande mindre goda tillståndets förbättring”.

5.5.4. Renbetesfjällen utvidgas

Den 6 oktober 1882 inlämnade landshövding Asplund till Kungl. Maj:t en omfattande, av landskamrer Carl Ekberg skriven, promemoria om lapparnas situation i länet, speciellt i Härjedalen. Däri skildras hur avvittringen i länet genomförts helt utan hänsyn till eller insikt om deras behov. De fattiga lapparna hade dessutom på många ställen själva ytterligare bidragit till problemen genom att, mot en låg ersättning, upplåta sina renbetesfjäll till fäbodar åt markägare eller till samer från norra Jämtland. Därigenom hade renantalet blivit större än markerna tålde. Dessutom hade de i vissa fall åtagit sig vården av skötesrenar för bofasta. Sådant borde förebyggas. Landshövdingen föreslog därför att den enskilda äganderätten till lappskatteland (skattefjäll) skulle upphöra och i stället skulle större ”lappdistrikt”, vars omfattning bestämdes av länsstyrelsen, bildas.

Lapparna hade framfört anspråk på att åter komma i besittning av samtliga ”de otvifvelaktigt ganska vidsträckta betesmarker, som genom afvittringen dem frångått”. Avvittringen var emellertid, påpekade landshövdingen, en avslutad och laga kraft vunnen förrättning som inte kunde rubbas. Enda möjligheten var att återköpa marker. Dessa behövde dock inte vara lika stora som de ursprungliga betesmarkerna. Den enda del av länet där klagomål över lapparnas trångmål å ena sidan och lapparnas intrång på enskildas marker å den andra framförts, var enligt skrivelsen Härjedalen. Där var behovet av en lösning påträngande.

Landshövdingens förslag att inkomster från skogsavverkning på de för samerna avsatta landen skulle få användas till markinköp för samerna hade vunnit Kungl. Maj:ts gillande. Skogsstyrelsen hade fått i uppdrag att närmare utreda vilka markinköp det kunde bli tal om och vilka avverkningsmöjligheter det fanns. Beträffande frågan om betesrätt vintertid utanför de områden som skulle komma att förvärvas, uttalade sig landshövdingen mycket försiktigt. Efter de upplysningar han inhämtat var det, skrev han, ”fara värdt, att rätt till en sådan flyttning vintertiden, synnerligen under vissa väderleksförhållanden, måste lapparne beredas åtminstone inom de närmare fjällen belägna, enskilda tillhörige trakter”.

184

När slutligen propositionen om inköp av utvidgningshemman i Jämtlands län kom år 1887 hade 1886 års renbeteslag antagits av riksdagen. Propositionen var mycket tydlig när det gäller betesrätten. Renbetesfjällen och utvidgningshemmanen var endast avsedda att täcka renarnas betesbehov under sommarmånaderna maj– september.

185

Propositionen inleds på följande sätt:

Den af Eders Kongl. Maj:t den 4 juni 1886 utfärdade lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige innehåller i 1 §, att lapparne i Jemtlands län ej få, utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke, uppehålla sig på enskildes egor å annan tid än oktober–april månader. Detta innebär, att lapparne under den öfriga delen af året eller maj–september äro hänvisade att vistas uteslutande på de åt dem i närheten af riksgränsen upplåtna renbetesfjell, och det är dem vid äfventyr af böter förbjudet att under nämnda tid med sina renar öfverskrida gränsen för dessa fjell. En sådan anordning förutsätter, att renbetesfjellen frambringa all den växtlighet, som erfordras för renens uppehälle derstädes under sommartiden. Under den förberedande behandlingen af lapplagen visade sig dock, att detta icke är förhållandet med dessa fjell, sådana de för närvarande äro till sitt omfång bestämda. Man har nemligen vid afvittringen inom Jemtlands län icke tagit nödig hänsyn till lapparnes behof, och stora sträckor, inom hvilka de vår och höst plägat uppehålla sig, hafva upplåtits åt enskilde. Deraf har i vissa trakter af länet uppstått stor svårighet för lapparne att särskildt vårtiden, i Maj månad, innan växtligheten på fjellen hunnit utvecklas, hålla renarne qvar inom sina områden och hindra dem att göra skada på enskildes angränsande, längre ned belägna och derföre tidigare gräsbeväxta egor. Men skattefjellen hafva icke blott gjorts trängre till utrymmet än för lapparnes behof erfordras, utan de hafva blifvit genom inskjutande, enskilde tillhörige egor skilda från hvarandra, så

184

Hela materialet rörande diskussionerna i Härjedalen och beslutet om utvidgningshemman ingår i Justitiedepartementets konseljakt den 4 juni 1886, nr 11-14 (RA).

185

Riksdagen. Kungl. Maj:ts proposition nr 36 1887. Någon debatt i riksdagen föranledde den inte. Statsutskottets utlåtande nr 36 (4 saml. 1 avd), första kammaren II:19, 12, andra kammaren II:23, 31.

att de ej bilda en sammanhängande och för lapparne lätt åtkomlig sträcka. Dylik enskild mark kan under renarnes kringströfvande svårligen under några omständigheter skyddas mot intrång.

Propositionens uppenbara mening var att samerna vintertid fick beta sina renar på sedvanemarkerna enligt de regler som den nya lagen föreskrev. Dess klara budskap på den punkten hade dock svårt att bli accepterat i Härjedalen och delar av Jämtland. Det föranledde, som senare skall visas, nya undersökningar och en ny kommitté, 1895 års lappkommitté, tillsattes (se avsnitt 6.3 och 7.6.2).

Under det följande decenniet genomfördes inköpen av utvidgningshemman i rask takt. Ironiskt nog kom de att omfatta Ljusnedals bruk som ägts av sedvanerättens främste och skickligaste motståndare i länet, brukspatron William Farup. I mindre omfattning fortsatte inköpen efter sekelskiftet 1900 och de senaste ägde rum 1944.

186

186

Lars Thomasson, Ur jämtlandssamernas nutidshistoria. En mer än hundraårig kulturkamp (Östersund 2002) s. 59 f.

6. Sedvanerätten lagfästs

6.1. Behovet av en nationell renbeteslag

6.1.1. Oreda i författningarna

Det förekommer i litteraturen inte sällan hänvisningar till förordningar om lappmarkerna som inte återfinns i tryck. Orsaken är främst att många av dessa förordningar aldrig trycktes. Ofta hade regeringens beslut formen av skrivelser till Kammarkollegium, vilka sedan i kopia sändes vidare till länsstyrelsen i berörda län för kungörande. Före 1800-talet var länsstyrelsernas egna kungörelser dessutom i de flesta fall otryckta.

1

Inte sällan hände det att de fat-

tade egna beslut som ibland kom i strid med innehållet i de centrala kungörelserna. I arkivmaterialet hänvisas det emellanåt till sådana lokala beslut, men de kan vara svåra att återfinna. Främsta anledningen till det kan vara att Länsstyrelsens i Västerbottens län arkiv förstördes vid Umeå stads brand 1888 och att Kammarkollegiet drabbades av en brand 1802. Den skadade framför allt tredje provinskontorets arkiv som huvudsakligen gällde ärenden rörande Norrland och Finland.

Eftervärlden har av dessa anledningar ofta haft svårt att avgöra vad som egentligen gällt. Det var emellertid inte lätt för samtiden heller. Före tidningarnas tid var informationsspridningen besvärlig. Den viktigaste kanalen var kyrkorna och tingen där kungörelserna lästes upp och ibland sattes upp på lämplig plats för läsning. I det glesbefolkade Norrland var det dock inte lätt att den vägen nå alla, särskilt som det kyrkliga livet här var koncentrerat till vissa kyrkhelger några få gånger om året. Det hände dessutom att författ-

1

Kungörelserna har behandlats av Elisabeth Reuterswärd i Ett massmedium för folket; studier

i de allmänna kungörelsernas funktion i 1700-talets samhälle. Akad. avh. (Lund 2001). Reuterswärd berör de handskrivna kungörelserna (s. 42) men tränger inte närmare in i problematiken kring dem. Det ligger heller inte i hennes forskningsuppgift att analysera innebörden av att lokala och centrala författningar strider mot varandra. Det rimliga torde vara att de senare har större rättslig tyngd än de förra.

ningar föll i glömska. Petrus Laestadius pekar i sin Journal på hur okända lappmarksförfattningarna ofta var ute i bygderna, ibland t.o.m. av myndighetspersoner.

2

Frågan om bofastas skyldighet att stänga om sina hässjor för att skydda dem mot renars skadegörelse är av stor betydelse för belysningen av sedvanerättens utveckling. Lagstiftningen om den spelade, som framgått av det ovan sagda, en roll i förspelet till 1886 års renbetslag. Frågan om hägnadsskyldigheten kan också användas för att belysa hur godtycklig lagstiftningen och rättstillämpningen om samiska förhållanden ofta var. Dess roll som spegel av lappmarkspolitikens vacklande vardag observerades redan av Gustaf von Düben i hans verk Om Lappland och lapparne företrädesvis de svenske från år 1873.

3

6.1.2. Exemplet hägnadsskyldigheten

Förordningarna om hägnadsskyldigheten utfärdades primärt av länsstyrelserna, men de kunde genom överklaganden också föras upp till avgörande i högre instans hos Kammarkollegium eller Kungl. Maj:t. Genom utdrag eller avskrifter i dessa centrala myndigheters arkiv har det, åtminstone delvis, varit möjligt att följa även vad de lokala förordningarna gick ut på.

Enligt von Düben utfärdades den 13 september 1781 en kungörelse – troligen av länsstyrelsen i Västerbottens län - som kategoriskt förbjöd samerna att göra bonden ”ohägn på hans ägor”. Med smärre förändringar upprepades den i resolution den 28 december 1785. Förordningarna har ej påträffats i arkiven, men det finns knappast anledning att betvivla att de existerat. Hela ansvaret för renskador på böndernas höskörd lades här på samerna. Det var deras skyldighet att genom noggrann bevakning av renarna dygnet runt se till att skador på böndernas skördar inte inträffade. I praktiken var en sådan intensiv bevakning under mörka höstnätter och inte sällan svåra väderleksförhållanden omöjlig. I medvetande om detta utfärdade länsstyrelsen i Västerbottens län den 14 april 1796 en förordning för Torneå lappmark. Bönderna i denna lappmark ålades genom den att uppföra stängsel om sina hässjor för att skydda dem mot renar. Gjorde de inte det skulle de själva få stå för kostnaderna vid eventuella skador.

2

Petrus Laestadius, Fortsättning av Journalen …1833, s. 441 ff.

3

Gustaf von Düben 1873 s. 466 ff.

6.1.2.1 Skyldigheten gällde även utanför lappmarksgränsen

Genom resolution den 13 oktober 1801 utvidgade länsstyrelsen denna skyldighet till Ume, Pite och Lule lappmarker. Kungörelserna skulle enligt författningstexten varje år vid höbärgningstiden uppläsas från predikstolarna i Lycksele, Arvidsjaur, Arjeplog, Jokkmokk och Gellivare lappmarker, samt för de mot dessa lappmarker angränsande jordbrukare från Umeå, Degerfors, Burträsk, Skellefteå, Piteå, Luleå och Råneå socknar. Inom detta område skulle ”de Nybyggare, Hemmansåboer eller Prästebords Innehafvare, hvilka å sine ängar och slottermyror icke förvara sitt hö uti ordentelige lador, utan lägga detsamma i stackar, … förse sådane sine höstackar med stadig och tät gärdesgård till fyra alnars höjd samt fem à sex alnars afstånd å alla sidor, ifrån stacken, så att Rehn kreaturen ej kunna åtkomma höet, och att nästnämnde Nybyggare, Prästebords Innehafvare och Jordbrukare skola skylla sig sjelf och sjelf sin skada stånda”.

4

Förordningarna visar att lappmarksgränsen inte betraktades som någon gräns för samiska vinterbeten. Att Åsele lappmark och bygderna nedanför denna inte omfattades av de nämnda förordningarna sammanhängde med att Kammarkollegiet redan den 11 september 1793 föreskrivit att s.k. trohagar, skulle uppsättas kring böndernas hässjor inom denna lappmark.

5

Åsele lappmarks vinter-

betesområden låg till stor del i Ångermanland, alltså utanför Västerbottens länsstyrelses ansvarsområde.

6.1.2.2 Självsvåldiga landshövdingar i Norrbottens län

Förordningen 1801 blev inte oomstridd. Året efter att den utfärdats inkom besvär till Kammarkollegium från notarien Fredric Jonsson. Denne var företrädare för Nasa silvergruva i Arjeplog. Han hävdade att de för Åsele lappmark utfärdade och lämpliga bestämmelserna

ingalunda medförer någon värkan mot de öfrige orter och aldraminst kan det så utöfver all gränts förtydas att allmoge och nybyggare i bebodda Westerbotn böra ens med slike trohagar och ännu mindre med 4 alnars hög och tät gärdesgårds upsättande vid hvarje höhäsja

4

Återgivet bl.a. i Kammarkollegiets brev till Kungl. Maj:t den 24 april 1833 ang. Juckasjärvi

lappmarks nybyggares besvär rörande dem ålagd skyldighet att kringstänga sina höstackar. Ur Skrivelser till Kungl. Maj:t – 1840. Sammansatta kollegier vol. 3 (RA).

5

Omnämnd i Fredric Jonssons skrivelse till Kammarkollegium 1802, dnr. 1504 (RA).

besväras, som likväl Kungiörelsen påbiuder. I synnerhet som Kongl. Majts förre och om Länets odling både kunnige och mohne Herrar Landshöfdingar genom Laga Kraft vundne Resolution af den 30 aug. 1790 samt 30 maji 1793 förordnat at Lappen ej utan särskilt tillstånd må vistas på de uti bebodda Westerbotn varande Allmänningar samt vid 3 1/3 Rdl vite icke ens beta på de hemman och nybyggare tillkommande områden emedan de sielfve behöfva Renmossan til sin Boskap.

Kammarkollegium tog ingen hänsyn till besvären utan fastställde 1802 utan ändringar länsstyrelsens år 1801 utfärdade förordning.

6

Situationen ändrade sig emellertid när Västerbottens län delades 1810 och Norrbottens län kom till. Efter klagomål från nybyggare i Vittangi och Lainio byar i Jukkasjärvi socken utfärdade den nytillträdde landshövdingen Pehr Adolph Ekorn en länskungörelse daterad den 11 september 1813. I denna förbjuds lapparna, eftersom hässjorna inte kan skyddas genom hägnader, “att upresa sina Kåtor och med sina Renar vistas närmare än en mil ifrån Nybyggarnes byar, och att de icke i början af vintern, då de komma ifrån Fjällen, och flytta förbi någon slått, att de icke då stanna nära den, eller lemnar sina Renar owårdade, så att skada å Nybyggarnes höhässjor och stackar händer”.

I april 1825 inkom till Kungl. Maj:t (kammarexpeditionen) samma klagomål som i Norrbotten från nybyggare i Stensele, Dorotea, Vilhelmina och Åsele socknar i Västerbottens län. Klagoskriften remitterades till Kammarkollegium som i sin tur remitterade den till länsstyrelsen i Umeå. Denna svarade att 1801 års kungörelse (fastställd av Kammarkollegium 1802) fortfarande gällde i länet. Länsstyrelsen påpekade att denna kungörelse dessutom ånyo delgetts länsinvånarna genom en länskungörelse år 1818. Kammarkollegium anslöt sig till länsstyrelsens uppfattning, och gjorde i sitt remissvar till Kung. Maj:t endast det tillägget, att lapparna borde åläggas att hålla noggrann tillsyn med renarna. Kammarkollegiets ståndpunkt gillades av Kungl. Maj:t, vilket meddelades i kungligt brev den 3 maj 1825. Brevet trycktes inte, men på vanligt sätt fick länsstyrelsen i uppdrag att offentliggöra detsamma i länet på lämpligt sätt.

I juli månad 1829 inkom till Länsstyrelsen i Norrbottens län en skrivelse från samerna i Jukkasjärvi. Den var upprättad enligt fullmakt från dessa av I. Bucht (troligen Isak Wilhelm Bucht, född 1801 i Hietaniemi, och senare kyrkoherde i Övertorneå). ”Lapp

6

Kammarkollegiets protokoll den 2 november 1802 § 27. Kammarkollegiets arkiv AIa: 375

(RA).

Allmogen uti Torneå eller Juckasjerwi Lappmark, de Helige Fäderne, Abrahams, Isaacs och Jacobs afkomlingar och sista quarlefvan af Sveriges Rikes Äldste Inbyggare”, inledde han storståtligt och fortsatte ”våga härmed i djup ödmjukhet utbedja sig Konungens Respective Befallningshafvandes uppmärksamhet, å ett icke mindre ömande ämne, än som angår vår framtida tilvarelse och bibehållande bland Fjällens invånare eller ändtliga utrotande”.

Vad brevet huvudsakligen handlade om var ovannämnda länskungörelse för Norrbottens län 1813 med sina stränga krav på lapparna. Olika landshövdingars inkonsekvens framhölls och det påmindes om att hägnadsskyldighet just i Jukkasjärvi och Enontekis socknar påbjudits i en länskungörelse 1796. Den sistnämnda kungörelsen var, menade man, ”grundad på Lag, Naturrätt och Billighet”, den förra så icke.

Landshövdingen i länet, som nu hette Carl Sparre, ansåg att skrivelsen inte föranledde någon som helst åtgärd från hans sida. Samerna överklagade då till Kammarkollegium. Vid denna tid hade frågan om avvittringen i lappmarken och lapparnas utsatta läge också dykt upp som ett debattämne i Riksdagen. I den skrivelse Riksdagen tillställde Kungl. Maj:t i november 1829 yrkade denna på att föreskrifterna den 3 maj 1825 för ”Lappmarks Socknarne inom Westerbottens län”, skulle utsträckas till att gälla även i ”de öfriga Norra Provincerna”. Skrivelsen från Rikets ständer sändes på remiss till länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län. Den sistnämnda svarade den 4 mars 1830 att den tillstyrkte Ständernas förslag och tillade – i medvetande om att 1825 års kungörelse även innebar hägnadsskyldighet nedanför lappmarksgränsen – följande:

Wid de tillfällen då starka frostnätter inträffa i öfra fjällen och förordsaka det marken betäckes af is eller så kallad flen innan snö hinner falla, hwarigenom Renarne sättas utur stånd att åtkomma sin föda, hwilket äfwen innewarande år är fallet; så synes det både billigt och nödvändigt, att Renbete får begagnas å Krono Allmänningarne inom nedre eller bebodde delen af Landet, hwilka trakter Krono Betjeningen wid dylika händelser haft befallning att utwisa för Lapparne, som dessutom af Skattemän pläga betinga sig rättighet att vistas å dessas ägor.

Landshövding Carl Sparre lämnade sitt svar den 1 juni 1830. Det var av ett helt annat innehåll än kollegans i grannlänet. Sparre hade ingalunda förbisett att 1825 års kungörelse baserade sig på länskungörelsen 1801 och att den även avsåg kustsocknarna Piteå, Luleå och Råneå i hans län. Han motsatte sig emellertid kraftfullt båda dessa kungörelser och krävde att ”Jordbrukarne i Kustlandet, måtte

aldeles fritagas från skyldigheten, att för renkreaturen kringstänga sina hässjor och stackar, så mycket mera som Lapparne icke vore berättigade, att med sina renhjordar, sig inom Kustlandet uppehålla”. Vad han grundade sistnämnda uppfattning på framgår inte av svaret.

Landshövding Sparre ville inte ens gå med på att lapparna under flenår fick komma till ”nedre landet”. Deras närvaro där äventyrade alltid böndernas skördar och skulle utgöra ett hinder för nybyggens anläggande. Dessutom skulle skogen ”genom olaga tillgrepp medtagas och sluteligen förstöras, oberäknat den omständigheten att (när) Lapparne, enligt hwad erfarenheten wisat, med sina renhjordar nedkomma till Kustlandet, wanligen blifwa fattigare, i anseende till den lättare åtkomst de der hafwa till öfverflöds waror, i synnerhet Caffe, Rom och Bränwin, på hwilka varor de äro särdeles begifne”. Om Kungl. Maj:t ändå skulle stanna för Ständernas förslag menade landshövding Sparre, att det inte kunde överlåtas till kronobetjäningen (kronofogdar och länsmän) att avgöra vilka marker renarna fick beta på. En sådan uppgift skulle endast ankomma på Kungl. Befallningshavande själv, och denne skulle se till att avkräva samerna avgift även vid vistelse på kronomark.

7

6.1.2.3 Kungl. Maj:t avvisar landshövdingen – men nya problem uppstår

Ärendet behandlades av statsrådet den 26 mars 1831. Kungl. Maj:t ignorerade fullkomligt landshövdingens synpunkter och beslutade i enlighet med Kammarkollegiets förslag att 1825 års förordning skulle gälla ”lappmarkerna” inte bara i Västerbottens län utan också i Norrbottens och Jämtlands län. Att även sistnämnda län omfattades av föreskrifterna var ett förtydligande. Kammarkollegiet ålades att se till att berörda länsstyrelser kungjorde detta i sina respektive län. Ärendet kom emellertid på regeringens bord ytterligare en gång. Det berodde främst på Ständernas behandling av frågan 1833. Den 29 juni 1833 fastställde Kungl. Maj:t definitivt att 1825 och 1831 års beslut gällde.

8

(Vid senare behandlingar av frågan kan båda

resolutionsdatumen förekomma).

7

Huvuddelen av handlingarna när det gäller hägnadsskyldigheten ingår i serien Skrivelser till

Kungl. Maj:t – 1840. Sammansatta kollegier vol. 3 (RA).

8

Kammarexpeditionen, Statsrådsprotokoll den 26 mars 1831 §12 (vol. AI:39) Allmänna

beredningens protokoll den 17 juni 1833 § 6 och protokoll i Statsrådet den 29 juni 5§, 6 mom, vol. AI: 46 (RA).

Frågan om hägnadsskyldigheten var emellertid inte avklarad en gång för alla i och med detta. Den 21 december 1857 utfärdade Kungl. Maj:t en förordning om ägors fredande från skada av annans ”hemdjur”. Häradshövdingen i Norrbottens norra domsaga meddelade i skrivelse till Justitiedepartementet att nybyggarna i hans domsaga tagit detta till intäkt för att inte inhägna sina hässjor. Den nya förordningen förbjöd ju uttryckligen skada på bondens ägor genom annans ”hemdjur”. Nybyggarna menade att lapparnas renar kunde räknas som sådana. Häradshövdingen utbad sig besked om vad som egentligen gällde. Justitiedepartementets svar, behandlat i statsråd den 26 mars 1859, är principiellt mycket intressant. Departementet delade häradshövdingens uppfattning att renar inte kunde jämställas med tamdjur och att lapparna under tiden 1 oktober till påföljande vår inte hade möjlighet att ständigt bevaka renarna. Förordningen den 21 december 1857 var därför inte tilllämplig på samernas renskötsel under vinterhalvåret.

Kammarkollegiet ålades med anledning av detta att tillskriva landshövdingarna och påminna om att 1825 års och 1831 års bestämmelser om hägnadsskyldighet fortfarande gällde i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Bestämmelser hade inte, underströks det, ersatts av 1857 års kungörelse om fredande från andras tamdjur. En tryckt länskungörelse 1859 från Länsstyrelsen i Norrbottens län, som finns i konseljakten, visar att beslutet meddelades länsborna nästan ordagrant efter konseljbeslutet.

9

Trots besked från Kungl. Maj:t dök frågan upp igen efter sju år. Denna gång var det det nybildade landstinget i Norrbottens län, som i skrivelse den 5 oktober 1866 hävdade att hägnadsskyldigheten var omöjlig att uppfylla. 1859 års kungörelse borde därför upphävas och förordningen 1857 förklaras gälla överallt, även i lappmarkerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län hade med anledning härav låtit häradshövdingarna i länet hålla möten vid tingen i Jukkasjärvi, Arvidsjaurs och Arjeplogs tingslag. Man hade vid dessa möten kommit fram till att lapparna, särskilt skogslapparna, kunde åläggas att vårda och vakta sina renar under växtperioden. Däremot var omöjligt att kräva detta under den mörka hösttiden och vintern. Länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län fastslog med anledning av detta besked att 1859 års stadga om att renar ej var ”hemdjur” och 1825 års förordning om hägnadsskyldigheten skulle fortsätta att gälla i dessa län.

9

Justitiedepartementet. Statsrådsprotokoll den 22 juni 1859 § 4 (RA).

6.1.2.4 Vad gällde i Jämtlands län?

Länsstyrelsen i Jämtlands län hävdade däremot att hägnadsskyldigheten var ett orimligt krav i områden som låg ”långt utom egentliga lappområdet”. 1825 och 1831 års kungörelser borde därför inskränkas till att gälla inom ”det egentliga lappområdet, der detta blifvit genom afvittring bestämdt och gränserna utstakade”. Efter allt att döma räknade länsstyrelsen dock med att vinterbete utanför detta område fick förekomma. Detta framgår av ett remissvar från Länsstyrelsen i Jämtlands län 1866 att lapparna borde vidkännas ansvaret för den skada, som utom lappområdets gräns tillskyndas nybyggare ”å bergad och i stack eller hässja satt foder intill den 1 December, emot det att efter denna tid nybyggarne äfven utom lappområdet måtte stå sin skada, om de ej tagit sitt foder i förvar”.

10

Kungl. Maj:t ändrade 1866 bestämmelserna dithän att hägnadsskyldigheten hädanefter endast skulle gälla inom de avvittrade områdena i Jämtlands län. I de reviderade bestämmelserna nämndes inte längre något om att markägarna utanför detta område under vinterhalvåret skulle stå sitt kast om deras hö skadades av renar. Det är uppenbart att de olika förordningar och beslut som fanns framstod som motsägelsefulla och svårtolkade. Avskaffandet av hägnadsskyldigheten utanför de avvittrade områdena i Jämtlands län uppfattades naturligt nog av markägarna som ett förbud för lapparna att med sina renar vistas utanför dessa. Med samma rätt hävdade samerna att 1825 och 1831 års förordningar fortfarande gällde i länet och att de hade denna rätt.

Den långa kampen om hägnadsskyldigheten – den fortsatte långt in på 1900-talet – är intressant bl.a. på det viset att den belyser hur nyckfull och motsägelsefull lagstiftningen om samer ofta var. Den utgör en varning för att utifrån enstaka domslut eller förordningar i äldre tid tvärsäkert avgöra hur rättsförhållanden och rättstillämpning var.

6.2 1886 års renbeteslag

Kungl. Maj:t tillsatte den 16 juni 1882 en kommitté med uppgift att utreda förhållandet mellan de svenska lapparna och landets bofasta befolkning samt att utarbeta förslag till lagbestämmelser på området. Tillsättningen hade som tidigare påpekats en bakgrund i de

10

Justitiedepartementets protokoll den 3 oktober 1866 § 13 med tillhörande konseljakt.

diskussioner om samernas sedvanerätt som fördes i samband med tillkomsten av 1873 års avvittringsstadga för Lappmarken (se avsnitt 5.4.7). Den framskyndades också av förhandlingarna med Norge om en internationell lag rörande den gränsöverskridande renskötseln. ”Men aldeles oberoende af den internationella lagen”, framhöll det ansvariga statsrådet Nils Vult von Steyern i 1886 års riksdagsdebatt, ” har det nu föreliggande lagförslaget sitt särskilda berättigande i angelägenheten att till ett öfverskådligt helt samla alla de äldre, på särskilda tider meddelade, spridda och till stor del i glömska fallna bestämmelserna angående lapparnes förhållanden inbördes och till de bofaste, samt att komplettera dem med sådana stadganden, som afse att tillförsäkra lapparne en mera betryggad tillvaro”.

11

Samtiden tillmätte det förestående lagstiftningsarbetet stor betydelse. Kommittén fick en mycket kvalificerad sammansättning. En presentation av dess ledamöter kan vara på sin plats för att belysa detta.

6.2.1. Mycket framstående kommittéledamöter

Landshövding Johan Asplund i Östersund utsågs först till ordförande, men han avled samma år som kommittén tillsattes. Asplund hann därför inte få något inflytande på dess arbete på annat sätt än att han var en av de första som insåg vikten av en gemensam nationell lagstiftning. Hans efterträdare som ordförande blev landshövding Henrik Adolf Widmark i Luleå. Denne hade under hela sin levnad varit i nära kontakt med de frågor som kommittén behandlade. Hans far, Per Henrik Widmark, hade under åren 1832–1859 varit styresman för avvittringsverket i Norrbotten och under åren 1859–1861 var han landshövding i Norrbottens län. Liksom fadern var Henrik Adolf utbildad lantmätare. År 1861 började han som kartograf vid Norrbottens Läns Ekonomiska Kartverk, ett verk som inrättats på faderns initiativ. Henrik Adolf fortsatte sitt kartografiska arbete fram till dess han 1873 utnämndes till landshövding i sitt hemlän. Under arbetet som kartograf, och även senare som landshövding, reste han vida omkring i länet, inte minst i lappmarkerna, och lärde därigenom väl känna förhållandena där.

Ludvig Annerstedt var en av tidens främsta jurister. Han blev professor i kriminal- och processrätt 1871, men kom att göra sin

11

Riksdagen 1886. FK III: 29 s. 10.

främsta insats som juridisk expert vid Justitiedepartementet, där han som revisionssekreterare och expeditionschef ansvarade för ett omfattande lagstiftningsarbete på olika områden. Han var ledamot av Högsta domstolen, president i Kammarrätten och blev till slut justitieminister (1896–1901). Ludvig Annerstedt satt i riksdagen 1890–1904 och var bl.a. ledamot av lagutskottet, en tid som dess ordförande.

Hemmansägare Per Olof Hörnfeldt var född i Själevad i norra Ångermanland, där han var bosatt till sin död 1890. Han kom in i riksdagen som bonderepresentant för Ångermanlands norra domsaga och fortsatte sedan som riksdagsman för de frisinnade. Han var, säger hans levnadstecknare i Svenskt biografiskt lexikon, en god representant för de självlärda och dugliga bondepolitiker, som efter att ha ägnat sig åt kommunala angelägenheter i hembygden kom att få stort inflytande i andra kammaren.

Fredrik Vilhelm Tigerhielm var jägmästare och hade först tjänstgjort i Nordmalings och Lycksele revir. Åren 1883–1889 var han skogsinspektör och domänintendent i Jämtlands län och blev i samband med en omorganisation överjägmästare i mellersta Norrlands distrikt. Han var ordförande i den kommitté som utarbetade förslag till utvidgning av renbetesfjällen i Jämtlands län.

William Farup var född i Norge. År 1858 förvärvade han Ljusnedals bruk i Härjedalen. Bruksrörelsen var föga givande men Farup var en driftig jordbrukare som på sitt bruk satte i gång med utdikningar, avtappningar av myrmarker och nyodlingar. De gav så god utdelning att han enligt egen uppgift till slut hade 80 hästar, 450 kor och 600 får. Hans egendom hade vid hans frånfälle expanderat så mycket att den med sina nio kvadratmil mark var Sveriges till ytan största. Viktiga delar hade han lagt under sig under den avvittring som genomfördes i Härjedalen i slutet av 1850-talet. Han var i utpräglad grad framstegets man som i samerna såg en underlägsen och störande folkstam. Farup blev ledaren av den s.k. kulturkampen mellan samer och bofasta i Härjedalen under 1870-talet.

Utredningens sekreterare var jur. dr. Karl Husberg född 1854 i Växjö. År 1884 utnämndes han till landssekreterare vid länsstyrelsen i Norrbottens län och 1893 blev han landshövding där. Han var riksdagsman 1888–1906 och räknades som en av riksdagens mest brillianta talare. Husberg utnämndes år 1900 till konsultativt statsråd i von Otters ministär, en befattning han lämnade 1905. Hus-

berg var mycket religiös och i sin gärning starkt upptagen av den kristna etikens krav.

12

6.2.2. Sedvanerätten lagfästs

Den inställning kommitténs majoritet kom att inta till frågan om sedvanerätten sammanfattade den själv på följande sätt:

13

En [dylik] önskan har låtit sig förnimma från jordegare, å hvilkas områden Lapparne vintertiden plägat taga sina visten, och är lätt förklarlig, enär Lapparnes uppehåll på en ort kan jemväl under vintermånaderna vålla skada. Den skulle också vara berättigad, om Lapparnes ifrågavarande flyttningar ej företoges i följd af ett verkligt behof, och om alltså Lapparne kunde utan men från denna sin flyttningsrätt afstå. Den redogörelse, komiterade lemnat för de förhållanden, under hvilka Lapparne drifva sin renskötsel, torde emellertid till fullo ådagalägga, att Lapparne i regeln ej utan att lida skada kunna afstå från sin flyttningar i den utsräckning, hvari dessa hittills egt rum, och att för den skull någon till inskränkning derutinnan ledande bestämmelse ej bör gifvas.

Till kommittébetänkandet fogades ett långt och skarpt formulerat särskilt yttrande från bruksägaren William Farup. Hans huvudpoäng var att äganderätten till jord måste vara oinskränkt. Bonden vill leva i fred, skrev han, och han har rätt att fordra lagens skydd för den jord för vilken han skattar. Vid avvittringen i Jämtlands län hade man inte gjort några lämpningar i skatteuttaget som kunde motivera att lappar skulle tillåtas beta på den till jordbruk avvittrade marken. Farup påpekade vidare, att om en bonde olovligen med uppsåt släpper kreatur på annans ägor skall han, enligt Kungl. förordningen den 21 december 1857 rörande ägors fredande mot skador, betala dryga böter. Sedvanerätten skulle enligt honom göra renskötseln till ”ett slags fribytargärning” där samerna fritt kunde ta för sig av skogarnas tillgångar var de önskade. Även i övrigt tog han avstånd från flertalet punkter i förslaget.

Frågan om lapparnas sedvanerätt reglerades enligt kommitténs förslag till lag i 1 § som löd:

12

Personuppgifterna är hämtade ur Svenskt biografiskt lexikon, Ekstrands Svenska lantmäteriet, Samzelius Jägeristaten samt beträffande H.A. Widmark en artikel av Hugo Lindgren i länsmuseets årsbok Norrbotten 1919 s. 3. ff. Kulturkampen i Härjedalen finns bl.a. utförligt skildrad i Lars Thomasson avsnitt Samerna i Jämtlands och Härjedalens historia, femte delen (Östersund 1990).

13

Riksdagen 1886. 1 saml. 1 avd. 2 band. Prop. Nr 2.

Lapparne äro berättigade att, under iakttagande af de i denna lag meddelade föreskrifter, uppehålla sig med sina renar icke allenast inom Norrbottens och Vesterbottens lappmarker och å de för dem inom Jemtlands län afsatta land, utan äfven å de trakter i övrigt, hvilka de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, och att der betjena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar. På enskildas egor, belägna utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker eller inom de delar af desse lappmarker, som vid redan förrättad eller framdeles skeende afvittring förklarats tjenlige för odling, må dock Lapparne utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke uppehålla sig endast under Oktober, November, December, Januari, Februari, Mars och April månader, der ej sådana egor vid afvittringen bibehållits jemväl såsom renbetesland, eller ovanliga väderleksförhållanden utgöra hinder för flyttningen.

I 18 § förtydligades vilka renar lagen avsåg:

När i denna lag talas om Lapparnes renar, förstås dermed icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras vård. Bofaste, hvilka lemnat renar till vård åt Lappar, hafva i fråga om dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag, som Lappar, hvilkas renar äro under annans vård.

Kommitténs betänkande och förslag sändes ut på remiss till ett stort antal präster och länsmän och behandlades dessutom under senhösten 1883 vid ett antal sammanträden med kommunalstämmor och lappallmoge. I Jämtlands län var motståndet kompakt såväl från präster och länsmän som från kommunalstämmorna. Landshövding John Ericsson, som efterträtt Johan Asplund, var av en annan stöpning än sin företrädare. Han vände sig kraftfullt mot tanken på en sedvanerätt och tillade beträffande flyttningarna: ”Lappen är i följd af både natur och vanor föga fallen för ordning och en afgjord fiende till all sådan ordning som lägger hämsko på hans fria kringdrifvande, vare sig detta sker på fjellen med renhjorden eller utefter landsvägen för att tigga och spå.” Endast en kronofogde, ett par länsmän och präster och en kommun i länet sade sig kunna acceptera kommitténs förslag. De övriga 26 myndighetspersonerna och kommunerna ställde sig mer eller mindre helhjärtat bakom Farups reservation. Varken bofasta eller samer kommenterade betänkandets uppgifter om flyttningsvägar.

14

Svaren från de två andra länen – Västernorrlands län verkar inte ha blivit tillfrågat – var annorlunda. Av de svarande 47 remissin-

14

Protokoll från sammanträdena i Härjedalen publicerades i Särskilda utskottets utlåtande Riksdagen 1886. 8 saml.1 band. utlåtande 1.

stanserna var det ett fåtal som icke godtog förslagets grundprinciper. Sammanträden i socknarna hölls, till skillnad från vad fallet var i Jämtlands län, i allmänhet gemensamt för bofasta och samer. Tonen i beskrivningen av samerna var mer tolerant och positiv, även om undantag fanns. En svaghet i materialet är att det huvudsakligen var lappmarkssocknar som tillfrågades eller i varje fall svarade. Synpunkter på sedvanerättsområdets utsträckning lämnades sällan.

Kommitténs förslag till renbeteslag bearbetades i riksdagen av ett särskilt utskott. Detta föreslog endast smärre ändringar, varav inga gällde paragraferna om sedvanerätten (1 och 18 §§). Mot beslutet reserverade sig representanterna från Jämtlands län, William Farup, Erik Magnus Grenholm och landshövding John Ericsson. Frågan föranledde en intensiv debatt i riksdagen. Företrädarna för Jämtlands län spelade en framträdande roll och yrkade på att lagen inte skulle gälla i deras län. Voteringen följde emellertid samma mönster som remissvaren. Lagförslagets 1 § om sedvanerätten antogs i första kammaren med 64 röster mot 23 och i andra kammaren med 128 röster mot 38. Den 4 juni 1886 utfärdades slutligen ”Lag angående de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige” (SFS 38:1886). När det gäller sedvanerätten har den varit styrande för all senare lagstiftning.

15

6.3 1898 års renbeteslag

Renbeteslagen 1886 trädde i kraft den 1 januari 1887 för Västerbottens och Norrbottens län och, med hänsyn till det extra rådrum som behövdes för renbetesfjällens utvidgning, två år senare i Jämtlands län. Den 21 maj 1891 meddelade Länsstyrelsen i Jämtlands län att det uppstått svårartade konflikter i länets södra del genom att Åre-Storsjö lappbys renar årligen inträngde och förorsakade betydande skador på den bofasta befolkningens ägor. Kungl. Maj:t anbefallde då landshövdingen att inkomma med förslag till eventuella ändringar i lagen och åtgärder för utjämnande ”af de stridigheter, enligt hvad känt vore, förekomme mellan lapparne och de bofasta inom Herjeådalen”.

16

15

Riksdagen 1886. FK III: 29, AK III: 40.

16

Justitiedepartementets konseljakt den 8 februari 1898, 1895 års lappkommittés arkiv (ÄK39 RA).

6.3.1 1892 års jämtländska förslag

Uppdraget föranledde Länsstyrelsen i Jämtlands län att utarbeta och trycka ett förslag till ny lag angående de svenska lapparnas renbete och angående renmärken. Den var tänkt att gälla endast i Jämtlands län. Enligt förslaget skulle sedvanerätten enligt 1886 års lag avskaffas i detta län och lapparna förbjudas att vid någon tid av året uppehålla sig på de bofastas ägor, i varje fall utan tillstånd från dessa. De bofastas rätt att inneha renar skulle inskränkas eller helt avskaffas. Det skulle också införas en ovillkorlig skyldighet att märka renarna.

Förslaget överlämnades till Kungl. Maj:t den 15 augusti 1892. Under år 1893 tillkom ytterligare ett ärende som påverkade behandlingen, nämligen en i riksdagens andra kammare väckt motion (nr 208) beträffande missförhållanden i Västerbottens kustland. Där hade en stor mängd renar som skingrats efter ett svårt betesår lämnats kvar till sommaren och då vållat stor skada. På riksdagens uppmaning sändes det jämtländska förslaget och den väckta motionen från Västerbotten på remiss till kommuner, samer, kyrkoherdar och kronobetjäning i hela Norrland.

Uppslutningen bakom den egna länsstyrelsens förslag blev stor i Jämtlands län. Av 13 kyrkoherdar tillstyrkte nio medan fyra svarade svävande eller inte alls. De 20 svarande länsmännen och kronofogdarna ställde sig alla enhälligt bakom jämtlandsförslaget. Detsamma gällde kommunerna, även om det skall anmärkas att de informationsmöten som där anordnades var ytterst glest besökta, utom i Härjedalen.

I Västerbottens och Norrbottens län var inställningen helt annorlunda. Bortsett från de tio remissinstanser som svarat alltför diffust för att kunna räknas förhåller det sig på följande sätt: 18 länsmän och kronofogdar avstyrkte förslaget från Jämtland och yrkade på att sedvanerätten enligt 1886 års lag skulle bibehållas. Endast fyra tillstyrkte. Motsvarande siffror var bland kyrkoherdarna sex mot tre. Arton kommunalstämmor uttalade sig för bevarande av 1886 års lag medan sex tillstyrkte det jämtländska förslaget. Intressant nog var det ingen av kustsocknarna som hade invändningar mot sedvanerätten. Problemen med vinterbeten ansågs uppenbarligen inte vara särskilt stora där. De socknar och tjänstemän som stödde jämtlandsförslaget kom mestadels från det fjällnära området (Tärna, Vilhelmina, Dorotea, Lycksele).

Även om majoriteten av remissinstanserna ställde sig bakom sedvanerätten framfördes många invändningar mot andra punkter i gällande lag. Många ansåg att samernas ”tilltagande vårdslöshet” måste stävjas genom skarpare lagstiftning. Man önskade sig föreskrifter om renmärkning och krav på att samerna skulle anmäla sig innan de beträdde enskild mark. De bofastas innehav av renar var också föremål för mycken kritik.

6.3.2 1895 års lappkommitté. Märklig omsvängning i Jämtlands län

Sedan remissvaren kommit in och begrundats tillsatte Kungl. Maj:t den 1 april 1895 en ny lappkommitté. Dess uppgift var att analysera verkningarna av 1886 års lag och att komma med förslag till förbättringar. Till ordförande utsågs landshövding John Ericsson i Jämtlands län. Efter hans död 1895 övertogs ordförandeskapet av justitierådet Nils Vult von Steyern, en mycket kvalificerad person som bl.a. varit justitieminister åren 1880–1889. Övriga ledamöter var landshövdingarna Jesper Crusebjörn (Västerbottens län), Karl Husberg (Norrbottens län), justitierådet Albert Persson, häradshövdingen i Härjedalens domsaga Julius Roman och kyrkoherde Lars Dahlstedt i Vilhelmina. Till sekreterare utsågs Carl Berg, en jurist som senare blev revisionssekreterare i Nedre Justitierevisionen (Högsta domstolen).

Kommitténs betänkande avlämnades 1896.

17

I det konstaterades

att ”ingen röst höjts från Västerbottens och Norrbottens kustland för att hindra samernas vinterflyttningar”. När det gällde Jämtland och Härjedalen hade däremot många invändningar framförts mot att vinterbeten utanför renbetesfjällen i Jämtland och Härjedalen skulle få förekomma. Kommittén tog ingen hänsyn till detta utan fastslog att sedvanerätten gällde även här. Betänkandet sändes på remiss till länsstyrelserna vilka i sin tur återigen inhämtade synpunkter från de lokala instanserna. Från Västerbottens och Norrbottens län inkom 92 svar från länsstyrelse, kronofogdar, länsmän, präster, bofasta och samer efter sammanträden inför länsman. Nästan ingen uttalade någon kritisk synpunkt på 1 § om sedvanerätten.

17

Betänkandet Förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt till lag om renmärken afgifna af den dertil utaf Kongl. Maj:t den 1 april 1895 förordnade komité (Stockholm 1896) återfinns i Riksdagen 1898, kommittébetänkanden 2 saml., 2.avd., 1 bandet s. 33 ff..

I Jämtlands län hade en märklig omsvängning ägt rum sedan landshövding John Ericsson och bruksägare William Farup försvunnit från arenan. Att samerna vid sina nio sammanträden samtliga uttalade sig för sedvanerättens bevarande är ju föga märkligt. Överraskande är däremot att så många som 27, alltså en majoritet av de övriga 45 remissvaren, tillstyrkte att 1 § om sedvanerätten skulle bevaras. Åtta av dessa uttalade sig direkt i frågan medan de övriga utan kommentar accepterade förslaget. Det största motståndet fanns kvar i Härjedalen och södra Jämtland, där alla utom länsmannen i Rätan och kyrkoherden i Lillhärdal ansåg att sedvanerätten borde försvinna. Argumenten känns väl igen från de tidigare striderna om sedvanerätten i landskapet.

6.3.3. Lagens slutliga utformning

Efter kritik, framför allt från Jämtlands län, gjordes vissa ändringar och förtydliganden i en omarbetad renbeteslag som antogs av riksdagen 1898. Debatterna i denna var i jämförelse med dem 1886 ganska lama. De gällde framför allt frågan om hur lång period av året som lapparna skulle få vara på vinterbete med sina renar. Några förändringar av grundprinciperna i 1886 års lag infördes inte, men åtskilliga viktiga justeringar av teknisk art gjordes. Det föreskrevs bl.a. att en byordning skulle upprättas för varje lappby (9 §). En mycket viktig förändring var att lapparna i Jämtlands och Västerbottens län inte längre tilläts ha skötesrenar tillhöriga bofasta i sin vård (27 §). Däremot fick de ”tills vidare” på vissa villkor behållas i Norrbottens län. Slutligen antogs en särskild lag om märkning av renar.

När det gäller formuleringen av paragrafen om sedvanerätten gjordes vissa omdispositioner med hänsyn bl.a. till den påbörjade avvittringen i lappmarkerna i Västerbottens och Norrbottens län, den slutliga dragningen av odlingsgränsen och utvidgningen av renbetesfjällen i Jämtlands län. I sak infördes dock inga förändringar. Lagen utfärdades den 1 juli 1898 (SFS 66:1898) och hade i de avgörande paragraferna följande lydelse.

1 §

1. Lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar under hvarje tid af året inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ofvan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma

gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid afvittringen förklarats utgöra renbetesland eller af ålder varit såsom sådant land använd, samt inom Jemtlands län å renbetesfjellen, hvarunder inbegripas såväl de vid afvittringen för lapparne afsatta renbetesfjell som ock de till utvidgning af dessa fjell sedermera upplåtna områden.

2. Å annan mark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker, än ofvan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjellen i Jemtlands län, hvilka lapparne efter gammal sedvana hafva besökt, ega lapparne jemväl att uppehålla sig med renarne, dock endast under Oktober, November, December, Januari, Februari, Mars och April månader, för så vidt icke antingen aftal träffats med vederbörande jordegare eller brukare om rätt för lapparne att uppehålla sig der under annan tid af året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Der lapparne efter ty nu är sagdt äro berättigade att uppehålla sig med sina renar, ega de att under iakttagande af de i denna lag meddelade bestämmelser begagna sig af land och vatten till underhåll för sig och renarne.

6.4 1928 års renbeteslag

6.4.1. Två betänkanden

Frågan om sedvanerätten kom också att behandlas av 1919 års lappkommitté. Kommitténs sammansättning och uppgifter i övrigt behandlas närmare nedan under avsnittet 7.6.4 – 7.6.5. Det kan emellertid vara lämpligt att i det här avsnittet särskilt lyfta fram vad som sades om sedvanerätten. Kommittén avgav 1923 sitt betänkande Förslag angående lapparnas renskötsel m.m.(SOU 1923:51). I detta betänkande föreslogs särskilda lagar för fjällappar och för skogslappar. Sedvaneområdenas utsträckning beskrevs. Man var extra utförlig när det gällde Norrbottens län.

Lappkommitténs arbete hade många förtjänster, men det hade fått forceras på slutet. Betänkandet 1923 måste därför överarbetas. Främsta anledningen var att lagrådet motsatt sig att renskötseln skulle regleras av skilda lagar för fjällrenskötsel och skogsrenskötsel, vilket kommittén hade föreslagit. Genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 juli 1926 tillsattes därför en sakkunnig med uppgift att vidare bearbeta betänkandet. Till sakkunnig utsågs f. landshövdingen i Jämtlands län Johan Widén och till sekreterare hovrättsrådet Hilding Forsman. Arbetet inriktades främst på soci-

ala frågor och på sammansmältningen av de två skilda lagförslagen. Det resulterade i betänkandet Förslag angående de svenska lapparnas renbete i Sverige (SOU 1927:25). Med avseende på sedvanerätten innehöll detta betänkande inget nytt jämfört med 1923 års betänkande.

Betänkandena innehåller allmänna slutsatser rörande sedvaneområdets omfattning. Propositionen 1928 innehåller i huvudsak samma förslag och beskrivningar som lappkommitténs betänkande 1923, bl.a. när det gällde sedvaneområdets ”approximativa” utsträckning i landet. De föreslagna tudelade lagarna sammanfördes i enlighet med den sakkunniges förslag i en gemensam ”lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige”. Den antogs av riksdagen (SFS 1928: 309). Rätten till renbete reglerades för fjällrenskötselns del i 2 § och för skogsrenskötselns i 3 §. Vinterbete nedanför lappmarksgränsen och utanför renbeteslanden i Jämtlands län fick liksom tidigare ske enligt sedvana. Några yttre gränser fastställdes alltså inte. Rätten att ha skötesrenar reglerades i 14 – 18 §§. Bofasta personer och lappar som övergivit renskötseln inom Norrbottens län fick nu ha maximalt 20 skötesrenar. I undantagsfall kunde länsstyrelsen medge fler, maximalt 50. I övriga län medgavs, liksom i 1898 års lag, skötesrenar endast i speciella fall. Bestämmelserna ”om renskötsel i vissa trakter nedom lappmarksgränsen”, dvs. i huvudsak för koncessionssamebyarna, reglerades i 57–58 §§.

6.4.2. Lagens slutliga utformning

De i detta sammanhang viktiga 2 och 3 §§ kom att få följande lydelse:

2 §

1. Lappar som driva fjällrenskötsel (fjällappar), äro berättigade att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar dels inom Norrbottens och Västerbottens lappmarker å trakterna ovan odlingsgränsen dels ock inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varmed i denna lag förstås såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som ock de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena.

2. Fjällappar må ock uppehålla sig med sina renar å trakterna nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å de trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjällen, som lapparna efter gammal sedvana besökt med sina renar, dock

endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och april månader såvitt icke antingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt som tillkommer fjällapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen, må Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas för renskötsel. I ty fall skall dock annat lämpligt område anvisas lapparna.

4. Om expropriation för fjällrenskötselns behov är särskilt stadgat.

3 §

1. Lappar, som driva skogsrenskötsel (skogslappar), äro berättigade att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskild, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd, dock att de må uppehålla sig endast å trakter där skogsrenskötsel av ålder förekommer under våren, sommaren och hösten.

2. Skogslappar må ock uppehålla sig med sina renar å annan mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som av ålder användes för skogsrenskötsel, samt å de trakter utom nämnda lappmarker vilka skogslappar från lappmarkerna efter gammal sedvana vissa tider av året besöka med sina renar, dock endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och april månader, såvitt icke antingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som tillkommer skogslapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen eller hinderlig för odlingens fortgång eller ock medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln, må Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas för skogsrenskötsel.

6.5 1971 års rennäringslag

Rennäringssakkunniga 1964, som svarade för förarbetena till 1971 års rennäringslag, hade enligt direktiven att utgå från då gällande lagstiftning, dvs. 1928 års renbeteslag. Utredningen ansåg därför att

den ”saknade anledning att ingå i bedömning av frågan om innebörden av de rättigheter som de renskötande samerna av ålder haft inom skilda delar av det nuvarande renskötselområdet”.

18

Den

diskuterade vissa inskränkningar med hänsyn till de krav den moderna samhällsutvecklingen ställde, men inte själva grundfrågan. Principen om sedvanerätt behölls med andra ord, men bestämmelserna om skogsrenskötsel och fjällrenskötsel samlades på följande sätt:

3 §

Renskötsel får bedrivas

1. hela året i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (kronomark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives under våren, sommaren eller hösten, på renbetesfjällen i Jämtlands län, inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete,

2. den 1 oktober – 30 april i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrives vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

18

Riksdagen. Proposition. 1968:16 s. 67.

7. Källorna rörande samernas vinterbetesmarker

Huvuddelen av de källor som står till förfogande för sameforskningen ingår i statliga myndigheters arkiv som förvaras på Riksarkivet och landsarkiven. Eftersom den statliga förvaltningen har förändrats mycket genom århundradena krävs det en betydande administrationshistorisk och arkivhistorisk kunskap för att hitta i dem. En kortfattad överblick över de mest intressanta arkiven kan därför vara på sin plats.

7.1. Den statliga förvaltningen

7.1.1. De centrala instanserna

Den högsta beslutande instansen i landet var naturligtvis Kungl. Maj:t som administrativt hanterade sina ärenden inom sitt kansli. Ärenden rörande renskötsel och samer handlades i allmänhet inom dess ”inrikescivilexpedition” (1709–1809) och därefter av Kanslistyrelsen. Främsta sökingången till ärendena hos Kungl. Maj:t är den serie inkomna skrivelser från centrala verk och lokala myndigheter, däribland landshövdingar och konsistorier, som finns från 1500-talet fram till 1840. Till denna serie finns utförliga länsvisa sökregister.

Under Kungl. Maj:t låg ett antal kollegier och centrala verk. Många frågor rörande lappmarkerna, särskilt de fiskala, behandlades av Kammarkollegium. Tyvärr drabbades detta kollegium 1802 av en brand som särskilt drabbade dess ”tredje provinskontor” som hade hand om de norrländska frågorna. Handelsekonomiska frågor, i den mån sådana fanns rörande samer, handlades av Kommerskollegium. För att effektivisera missionsarbetet bland samerna inrättades 1739 Direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverk. Att tre riksråd, ärkebiskopen, justitiekanslern och justitieborgmästaren i Stockholm satt i denna direktion visar vilken betydelse man tillmätte

den. Direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverk upphörde 1801 och verksamheten överfördes först till Kanslersgillet och fr.o.m. 1809 till Kanslistyrelsen, som i sin tur upphörde 1833. Då återstod egentligen bara förvaltningen av direktionens fondmedel och den överfördes till Statskontoret.

Vid departementsreformen 1840 hamnade huvuddelen av ärendena rörande samer under Civildepartementet. Frågor rörande lagstiftning handlades emellertid av Justitiedepartementet, frågor rörande de svensk-norska gränsbetningarna av Utrikesdepartementet och kyrkliga frågor och skolfrågor av Ecklesiastikdepartementet. När Socialdepartementet bildades 1920 flyttades samefrågorna över dit från Civildepartementet. Efter andra världskriget insåg man att rennäringen inte i första hand borde betraktas som en social fråga utan som en näringslivsfråga. Rennäringsfrågorna överfördes därför till Jordbruksdepartementet, där de fortfarande handläggs.

Det centrala verk som tidigare hade hand om rennäringsfrågorna var i analogi med departementsindelningen Socialstyrelsen, fr.o.m. 1971 Lantbruksstyrelsen och numera Jordbruksverket.

7.1.2. Lokala och regionala myndigheter

Kungl. Maj:ts primära länk till ”orterna”, som man sade, var Kungl. Maj:ts Befallningshavande (KB) dvs. länsstyrelserna. Västerbottens län bildades 1637 och omfattade då även nuvarande Norrbottens län och delar av norra Finland. Norrbottens län utbröts 1810 från sitt gamla län, dock inte helt med nuvarande gränser. Pite lappmark med Arvidsjaur (inklusive Malå) och Arjeplog räknades ännu en tid till Västerbottens län. Indelningen var naturlig med hänsyn till de geografiska förhållandena. Färdvägarna följde i huvudsak älvdalarna och det gällde även de samiska flyttlederna. Samerna i Arvidsjaur och Arjeplog flyttade och flyttar längs Skellefte och Pite älvar. Pite lappmark med dessa två socknar överfördes 1837 till Norrbottens län. Till denna lappmark räknades då även Malå kapellförsamling. Denna församling med sina samer överfördes emellertid 1868 till Västerbottens län dit den fortfarande räknas.

Likartade komplicerade förhållanden rådde söderut mellan Västerbottens och Västernorrlands län. Ångermanland sträckte sig, som tidigare påvisats, i äldre tid betydligt längre norrut än i dag och det gjorde även Västernorrlands län. Åseles nära anknytning till Ångermanland framgår av att socknen fram till år 1700 var annex

under Anundsjö församling och att Åsele lappmark ända fram till 1810 tillhörde Ångermanlands domsaga och fram till 1820 Ångermanlands norra domsaga. Nordmalings socken med Bjurholm var också en del av Ångermanland och tillhörde Västernorrlands län fram till länsförändringen 1810.

Jämtlands län tillkom 1810 genom en utbrytning ur Västernorrlands län, som i sin tur var en utbrytning 1762 ur Gävleborgs län (då kallat Västernorrlands län). Härjedalen som hela tiden sedan freden i Brömsebro 1645 tillhört sistnämnda län överfördes samtidigt till det nya länet. År 1974 utvidgades Jämtlands län med Bodum, Fjällsjö och Tåsjö socknar i Västernorrlands län. De tre socknarna är emellertid, det är värt att understryka, fortfarande delar av landskapet Ångermanland. Nämnas kan också att stora delar av nuvarande Frostvikens församling före gränsregleringen 1751 var en del av Norge. Hela nuvarande Jämtlands län, bortsett från de långt senare inkorporerade församlingarna, tillhörde för övrigt fram till freden i Brömsebro 1645 Norge.

Länsstyrelserna med underorgan var uppbyggda i en mycket fast struktur som i sina huvuddrag har varit oförändrade sedan tillkomsten på 1600-talet fram till 1952. De var indelade i två avdelningar. Den ena, landskontoret, hade hand om ekonomiska frågor och leddes av landskamreren. Den andra avdelningen, landskansliet, hade hand om övriga frågor och leddes av landssekreteraren. Samefrågorna behandlades i allmänhet inom den sistnämnda avdelningen medan nybyggesverksamheten, skogsfrågor och avvittringen handlades av landskontoret. Gränserna mellan de båda avdelningarna var dock aldrig skarpa och de varierade mellan länen. I Jämtlands län handlades således samefrågorna vanligen inom landskontoret. En stor olycka inträffade då Västerbottens läns länsstyrelses arkiv totalförstördes vid Umeå stads brand 1888. Eftersom länet fram till 1810 omfattade hela övre Norrland förstördes därmed ett mycket viktigt källmaterial till landsdelens och dess samers historia.

Nästa nivå i systemet var fögderierna. Inom dessa svarade häradsskrivaren för upprättandet av skattelängder och kronofogden för skatteuppbörd och andra viktiga samhällsuppgifter såsom polisväsende, kommunikationer m.m. Under kronofogdarna fanns (krono) länsmännen som hade samma funktioner som kronofogden, fastän inom mindre distrikt. I Norrland motsvarade ett länsmansdistrikt i allmänhet en socken. Många länsmans- och kronofogdearkiv är tyvärr ofullständigt bevarade.

Redan på medeltiden omtalas en lappfogde och instruktioner för en sådan utfärdades också under 1600-talet. Dennes huvuduppgift var att sköta skatteuppbörden. Denna äldre lappfogdeinstitution upphörde i och med instruktionen för kronofogdar i lappmarken 1760. Därefter ålåg det kronofogdar och länsmän att inom sina distrikt bevaka samefrågorna. I och med 1886 års renbeteslag tillkom den nya typen av lappfogdar. De skulle verka för ett gott förhållande mellan samer och bofasta och de fick långtgående befogenheter då det gällde tillsyn med renskötseln och efterlevnaden av renbeteslagarna. Till en början fanns det en lappfogde i varje län och han var nära knuten till sin länsstyrelse. Norrbottens län kom efterhand att uppdelas i tre distrikt. Titeln lappfogde upphörde 1966 och ersattes av ”förste konsulent vid lappväsendet” (SFS 1965:807). Lappfogden som myndighet upphörde 1971 i och med att verksamheten inordnades i lantbruksnämnderna där särskilda rennäringsavdelningar bildades (SFS 1971:440). När lantbruksnämnderna i sin tur upphörde ett par decennier senare, återfördes rennäringsfrågorna till en särskild enhet på länsstyrelsen.

Den judiciella indelningen byggde i Norrland på en indelning i tingslag. Domstolen kallades häradsrätt och leddes av en häradshövding. Protokoll fördes över förhandlingarna. Häradshövdingen var ordförande i flera tingslag som tillsammans bildade en domsaga. Denna var en rent administrativ enhet utan protokoll. Fram till 1849 fanns en möjlighet att överklaga tvistemål till ett lagmansting. De högre instanserna var annars hovrätterna (för Norrland Svea hovrätt) som tillkom 1634 och Högsta domstolen (Nedre justitierevisionen).

7.1.3. Den kyrkliga förvaltningen

Kyrkan var i äldre tid på många sätt statsförvaltningens förlängda arm i socknarna, och den spelade därför även en mycket viktig roll i statens umgänge också med samerna. Domkapitlen, konsistorierna, utgjorde och utgör den regionala ledningen för kyrkan. Under medeltiden och ett stycke in i nya tiden låg hela Norrland under Uppsala ärkestift. 1647 bildades Härnösands stift som omfattade hela Norrland ovanför nuvarande Gävleborgs län (som tillhörde Uppsala ärkestift). Först 1904 avskildes Västerbottens och Norrbottens län till Luleå stift.

Den yttersta länken i kedjan var socknarna. Inom dessa intog prästerna en central position. Prästen var t.ex. före 1862 års kommunalreform självskriven ordförande i sockenstämma, kyrkoråd, fattigvårsstyrelse och skolråd. En av prästernas viktigaste uppgifter var, förutom att sköta den andliga vården, att ansvara för folkbokföringen – eller kyrkobokföringen som den tidigare benämndes. Prästerna var också ett viktigt led i informationsspridningen. Innan tidningar fanns – de kom sent till Norrland – var predikstolarna den främsta informationskanalen för förordningar och beslut. Informationsutbytet kunde emellertid också gå den motsatta vägen. Genom prästerna fick statsmakterna information om vad som tilldrog sig i socknarna, inte bara i religiöst avseende utan även i frågor som rörde befolkningsförändringar, jordbruk, vägförhållanden osv. Kyrkoherdarna var en viktig remissinstans i många samhällsfrågor, exempelvis när de nya renbeteslagarna diskuterades i slutet av 1800talet.

Socknarna i övre Norrland har som en följd av den snabba befolkningsutvecklingen undergått en successiv celldelning, som man måste vara observant på i all historisk forskning. Äldre forskare har menat att Bygdeå i Västerbotten fram till Nöteborgsfreden 1323 var den nordligaste utposten för den svenska bondebebyggelsen, medan områdena norr därom skulle ha varit befolkade av samer. Ett intensivt koloniseringsarbete under senmedeltiden ändrade på detta.

1

Vid arkeologiska utgrävningar under senare tid har

man påträffat spår av sädesodling från 1000-talet i kustlandet så långt upp som i Luleåtrakten.

2

Att det var frågan om en befolk-

ningsexpansion under medeltiden framgår av att det var under denna tid som kustförsamlingarna Bygdeå, Umeå, Lövånger, Skellefteå, Piteå, Luleå, Råneå och Torneå tillkom.

Inlandsförsamlingarna uppstod senare genom fortgående avsöndringar från kustsocknarna. En stor församling som Umeå landsförsamling omfattade exempelvis fram till 1606 även Lycksele församling (med Sorsele som 1673 blev kapellförsamling under Lycksele och Örträsk som blev det 1848). Därefter utbröts Degerfors (Vindeln) 1768, Holmön 1802, Sävar 1823, Vännäs 1825, Holmsund 1863. Församlingsbildningen i Jämtland och Härjedalen var mer stabil. De flesta större församlingar tillkom här under tidig

1

Gustaf Gustafsson, ”Ångermanlands lappmark”, Ångermanland (Utgiven av Ångerman-

lands hembygdsförbund) nr 14, s. 106 ff.

2 2

Evert Baudou, Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv, Kungliga Skytteanska samfundets handlingar nr 45 (Umeå 1995).

medeltid och endast i norra Jämtland förekom avsöndringar av nya socknar, som liknar dem i de två nordliga länen.

En säregen organisation, speciell för samerna i Jämtland och Härjedalen, skapades 1746 genom tillkomsten av en särskild lappförsamling, Föllinge lappförsamling. Denna uppdelades kort tid efter tillkomsten i flera (Frostvikens, Hotagens, Hede och Undersåkers lappförsamlingar). Dessa lappförsamlingar var fristående från sockenindelningen i övrigt och omfattade större områden. Organisationen upphörde först 1942.

3

7.2. Övriga myndigheter

År 1862 tillkom kommuner och landsting. Därmed skildes den kommunala förvaltningen från den kyrkliga. Territoriellt sett skedde dock inga stora förändringar. Kommunerna motsvarade fram till de första kommunsammanslagningarna 1952 i stort sett socknarnas områden. De stora kommunsammanslagningarna, som radikalt ändrade den administrativa kartan, genomfördes under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.

En statlig myndighetskategori som inte i tillräcklig grad kunnat utnyttjas av utredningen är Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI) i Umeå. Där finns ett omfattande intervjumaterial som troligen skulle kunna användas till att fylla igen informationsluckor under 1900-talet. Tiden har tyvärr inte medgivit någon systematisk genomgång. De samiska samlingarna på Nordiska museet, uppbyggda framför allt av intendenten Ernst Manker, är lite svårforcerade men har visat sig innehålla uppgifter av betydelse. Länsmuseernas i Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län har också utfört dokumentationsarbeten som, i den mån de icke varit sekretessbelagda, varit till nytta för utredningen.

3

Goda översikter över administrativa förändringar över tid finns i Riks-och landsarkivens

förteckningar, numera tillgängliga i den nationella arkivdatabasen. När det gäller församlingsindelningar utgör Härnösands stifts herdaminne huvudkällan. En utmärkt översikt med kortfattade historiker för hela landet får man i Sveriges församlingar genom tiderna utgiven av Skatteförvaltningen 1989. God hjälp kan man också ha av uppgifterna i Norrländsk uppslagsbok.

7.3. Samebyarna och deras förändringar

Samebyarna, eller lappbyarna som de förr kallades, är i stor utsträckning ett resultat av 1886 års renbeteslag, även om de nordliga länen även i äldre tid fanns en på naturförhållanden och flyttleder grundad indelning i ”stammar”, som påminner om samebyar.

Sedan 1886 har en del förändringar skett genom delningar och namnbyten. Här är inte platsen för en utförligare redogörelse för dessa förändringar och deras bakgrund. En översikt över de samebyar vi har och deras föregångare är emellertid nödvändig i en utredning som denna.

Tabell 7.1 Sveriges samebyar och deras föregångare och tidigare namn

Norrbottens län Socken Fjällsameby Tidigare namn Karesuando Könkämä Lainiovuoma Jukkasjärvi Saarivuoma Talma Gabná Rautasvuoma Laevás Kaalasvuoma Gällivare Girjas Norrkaitum Báste Mellanbyn Sörkaitum Jokkmokk Sirges Sirkas Jåhkågaska Jåkkåkaska, bildades 1946 genom utbrytningur Sirkas och Tuorpon

Tuorpon

Arjeplog Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg Svaipa Före 1946 Arjeplog

Skogssamebyar Jukkasjärvi Vittangi Pajala Muonio Gällivare Gällivare Jokkmokk Serri Jokkmokk, 1946 delat i Serri och Udtja Arjeplog Ståkke Maskaure Arvidsjaur Malmesjaur Upplöstes 1946 och delas mellan Udtja och Östra Kikkejaure Östra Kikkejaure Västra Kikkejaure Mausjaure

Udtja Utbruten 1946 ur Mamlmesjaur och Jokkmokk

7.4. Myndighetsarkivens innehåll

Enligt arkivlagen skall departement, statliga myndigheter och kommittéer leverera sina mindre aktuella handlingar till ”arkivmyndighet” enligt vissa regler. Riksarkivet är arkivmyndighet för departement, centrala myndigheter och statliga kommittéer. För den lokala och regionala förvaltningen finns landsarkiv. För Norrlands del rör det sig om två landsarkiv, ett i Östersund för Jämtlands län och ett i Härnösand för övriga norrländska län. Varje kommun ansvarar för sina egna arkiv, och det finns inga centrala

Västerbottens län Fjällsamebyar

Sorsele

Gran Ran

Tärna

Ubmeje Vapsten

Umbyn

Vilhelmina Vilhelmina norra Vilhelmina södra Skogssamebyar

Malå

Jämtlands län

Fjällsamebyar Frostviken norra Frostvikens mellersta

Ohredahke Frostvikens södra

Raedtievaerie Hotagen

Jingevaerie Offerdal

Jovnevaerie Sösjö

Njaarke

Kall

Tåssåsen

Handölsdalen

Anariset Sedan 1947 sammanslagen med Tåssåsen Tranris Sedan 1962 sammanslagen med Handölsdalen Mittådalen

Ruwhten Sijte

Tännäs

Idre

depåer för dem. I de flesta offentliga arkiv förvaras även privata arkiv.

Även om ett myndighetsarkiv ännu inte levererats till arkivmyndighet skall det vara ordnat och förtecknat och hållas tillgängligt för forskning i den mån inte sekretesslagen sätter hinder i vägen. De senaste decenniernas omfattande omstrukturering av statsförvaltningen skapar dock problem. Upphörda myndigheters arkiv kan övertas av de nya. Statens planverks arkiv, som spelat en viss roll i denna utredning, förvaras exempelvis hos Boverket i Karlskrona.

I en utredning om vinterbetesmarkernas utbredning är det kanske naturligt att man tänker sig att det är de lokala och regionala myndigheternas arkiv som är rikast på uppgifter eftersom de befinner sig närmast den samiska vardagen. Det gäller inte minst domböckerna. Ett problem med dessa är dock att de ensidigt speglar konflikt och inte samarbete. Som tidigare berörts bygger domsluten dessutom på en ofta vacklande och oklar lagstiftning om samer och renskötsel.

Kyrkoboksmaterialet finns på landsarkiven fram till 1991. Det är ett mycket viktigt källmaterial som dock är tidskrävande att bearbeta. Det ägnar sig dessutom ganska dåligt för att belysa vinterbetenas utsträckning. Det kan vara svårt att bland de många typer av samer som fanns, särskilt i jordbruksbygderna, urskilja vilka som var renskötande. Man kan heller inte bortse från att samerna på grund av sin rörlighet blev ofullständigare kyrkobokförda än den bofasta befolkningen. I kyrkoarkivens ämnesordnade handlingar kan finnas material av intresse men det har ej varit möjligt att inom utredningens tidsram bedriva forskning på den detaljnivån.

De överordnade kyrkliga organens, domkapitlets i Härnösand och Lappmarkens ecklesiastikverks, arkiv har varit av större betydelse för utredningen. Särskilt gäller det när präster klagat över samernas flyttningar. Klagomålen noterades i visitationsprotokollen. En tvist mellan prästen i Vilhelmina och prästen i Åsele har tack vare detta visat sig innehålla överraskande utförliga uppgifter om flyttningarna inom och utanför Åsele lappmark.

Kyrkans män såg gärna att samerna övergav sin näring och blev bönder. Mot denna önskan stod ett motsatt intresse, nämligen brukshanteringens och handelns. Eftersom samerna med deras renar var de enda som kunde klara av varutransporter i Norrlands inland var det angeläget för handelns och brukshanteringens företrädare att värna om renskötseln. Av denna anledning intresserade

de sig för de samiska handels- och flyttningsvägarna och lämnade av och till upplysningar av intresse efter sig.

Uppgifterna om samiska flyttningar är överraskande magra i landsstatens arkiv, dvs. i länsstyrelse-, kronofogde- och länsmansarkiven. Den s.k. kronobetjäningen var förvisso, tack vare sin mångsidiga verksamhet i lokalsamhället, väl orienterad om samerna och kunde lämna värdefullt underlag till olika statliga utredningar. I deras egna myndighetsarkiv är spåren efter samerna däremot inte så många som man kunde förvänta. Det var de bofastas frågor i form av skatter, nybyggen, avvittring, skiften, kommunikationer m.m. som dominerade landsstatens verksamhet och fyllde dess arkiv med handlingar om dessa förhållanden.

Av största vikt är naturligtvis lappfogdearkiven. Deras kvalitet är emellertid ojämn. Lappfogdens i Jämtlands län arkiv är bäst bevarat och innehållsrikt. Det sammanhänger säkert med att samernas rättigheter i länet ofta varit så ifrågasatta att lappfogdarna känt ett starkare behov av att vårda informationen än i andra län. Övriga lappfogdearkiv är dessutom ojämnt bevarade. Den största bristen är kanske att årsberättelserna i stor utsträckning saknas. Hanteringen av dessa har varit undermålig. En detaljstudie har visat att lappfogden i ett län ett år skickade årsberättelsen till länsstyrelsen, som skickade den vidare till Socialdepartementet som sedan vidarebefordrade den till en kommitté, där den försvann. Bortsett från sådana brister finns det dock i alla lappfogdearkiv uppgifter som varit av stort värde för utredningen.

Ärenden som varit extra kontroversiella eller varit av principiell natur har ofta skickats till avgörande i högre instans. De akter som på så sätt skapats kan vara mycket upplysande. Kungl. Maj:ts kansli har självklart varit av särskild betydelse. Det är tyvärr inte alldeles lätt att orientera sig i detta arkiv, men fina register har gjort det möjligt att göra viktiga fynd. I och med departementsreformen 1840 blev arkivbildningen mera strukturerad. Den största förbättringen var att det för varje departement skapades serier av konseljakter. Till dessa finns numera ett ADB-register 1840–1920 som gör det lätt att hitta för den perioden. Konseljakterna och kommittéarkiven utgör en huvudkälla för denna utredning. Mycket ofta ingår material från lokala myndigheter i akterna, framför allt från lappfogdar och länsstyrelser. Härigenom får man alltså tillgång till material från lokala myndigheter, som man kanske inte finner i deras egna arkiv.

7.5. De tryckta källorna

7.5.1. Det äldre trycket

Arkivmaterialet har varit det mest centrala i denna undersökning. Den samtida tryckta litteraturen är emellertid också viktig. Den är dock innehållsmässigt mycket ojämn. Det är påfallande hur fångad man varit av de etnografiska frågorna och hur lite intresserad man varit av själva näringens förutsättningar. Det gäller även välkända verk skrivna av sådana som Schefferus, Högström, Drake, Ernst Moritz Arndt, Leopold von Buchs m.fl.

En särställning intar många sätt Petrus Laestadius Journal för första året af hans tjenstgöring såsom Missionär i Lappmarken (1831) och Fortsättning af Journalen öfver missionsresor i Lappmarken innefattande åren 1828–1832 (1833). Petrus Laestadius har som ingen annan skildrat samiskt liv som det formade sig i Pite lappmark. Hans beskrivningar av sina erfarenheter av Arjeplogs- och Arvidsjaursamernas flyttningar ned till kustområdena i Piteå och Skellefteå socknar är i de flesta fall mycket initierade och har stort källvärde.

Ett grundläggande och användbart verk är också Gustaf von Dübens Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske, utgiven 1873. von Düben bygger sin framställning på flitigt studium av arkiv och äldre författare, egna resor samt intervjuer med framstående kännare av Lappmarken, till största delen statliga tjänstemän verksamma i området. Bland dessa framhåller han särskilt kyrkoherde Johan Laestadius i Jokkmokk, den samiske kyrkoherden Anders Fjellner i Sorsele samt kapten H.A. Widmark som under elva års tid genomkorsat Norrbottens lappmark för det ekonomiska kartverkets räkning. Den sistnämnde blev senare landshövding i Norrbottens län. Utöver dessa har von Düben också tillfrågat olika kronofogdar och länsmän. Det är således väl initierade informatörer von Düben använt sig av.

Reseskildringarna kan vara ett användbart källmaterial. Det är dock inte något oproblematiskt sådant. Resorna genomfördes för det första nästan alltid sommartid, varför man kan misstänka att den information som resenärerna fick om vinterförhållandena ofta var bristfällig. Framställningarna präglas också starkt av tidens ideal. För många resenärer var Norrland framför allt ett exotiskt land och de betonade därför gärna de avvikande dragen framför de allmänna. Ofta drog de generaliserande slutsatser av enstaka iaktta-

gelser Det gällde särskilt samerna vars liv och leverne de vanligtvis var mycket främmande inför.

4

Resorna var i regel noggrant plane-

rade. Ofta övernattade resenärerna hos överhetspersoner, särskilt hos präster. Dessa utgör huvudkällorna bakom mycket av det som sägs. Resenärerna kunde omöjligen genom egen observation samla in de ganska detaljerade fakta om samerna, som finns i de bästa av reseskildringarna.

Särskilt utförlig är den tyske teologen Friedrich Wilhelm von Schuberts reseskildring Resa genom Norra Sverige och Lappland eller Gestrikland, Helsingsland, Medelpad, Ångermanland, Vesterbotten, Jemtland och Herjeådalen från Norrland 1825. Bakom denna skildring ligger ett stort forskningsarbete som förutom intervjuer också måste ha innefattat undersökningar i arkiv och bibliotek. Många av hans uppgifter kan inte ha inhämtats på annat sätt. Även den lundensiske botanikern och zoologen Johan Wilhelm Zetterstedts reseskildring Resa genom Sweriges och Norriges Lappmarker från Umeå lappmark 1822 har sitt intresse.

5

Den är främst inriktad

på naturförhållanden men han berör även samerna – i regel på ett mycket fördomsfullt sätt. Det hindrar inte att han lämnar en del intressanta upplysningar om samiska flyttningar.

Ett särskilt intresse har de spontana mötena med samer. De är direktupplevda och därför svårare att ifrågasätta. En liknande kategori av källor utgör notiser i tidningar. Det händer, särskilt i äldre tidningar, att uppgift lämnas om när samer med renar kommit till städernas närhet. Ett problem är dock, att de norrländska tidningarna är av sent datum. Ett annat problem är den myckna tid efterforskningar i tidningar kräver. De har inte varit möjliga att genomföra inom denna utrednings ram, men strödda notiser har använts.

7.5.2. Ernst Mankers arbeten

Den vetenskapliga litteraturen om samer är omfattande. Även om åtskilligt har gåtts igenom återstår mycket som inte hunnits med. Ett problem är att forskningen är så koncentrerad till vissa geogra-

4

Pär Eliasson, Tyska resenärer i Norrland, Oknytt nr 1–2 1991 s. 1 ff.

5

Friedrich Wilhelm von Schubert, Resa genom Norra Sverige och Lappland eller Gestrikland,

Helsingsland, Medelpad, Ångermanland, Vesterbotten, Jemtland och Herjeådalen (Sthlm 1825). Johan Wilhelm Zetterstedt, Resa genom Sweriges och Norriges Lappmarker, förrättad år 1821 (Lund 1822) och Resa genom Umeå Lappmarker i Vesterbottens län, förrättad 1832 (Örebro 1833).

fiska områden. Dessa får sedan representera renskötselområdet i dess helhet, vilket kan vara missledande. Särskilt intensivundersökta är Jokkmokk, Gällivare, Arjeplog, Skellefteå och Åsele lappmarker.

Även om den tryckta litteraturen är mycket omfattande är den i många avseenden ensidig. Dominerande ämnesområden är politik, rättsvetenskap, etnografi och religion. I liten omfattning har forskarna ägnat frågan om sedvanemarkernas geografiska utsträckning sitt intresse. Man har dessutom ägnat sig mer åt äldre förhållanden och mindre åt 1800- och 1900-talen.

En särställning intar Ernst Manker (f. 1893 d. 1972) genom att han ägnar flyttningsvägarna stort intresse och har upprättat kartor som brukar åberopas när frågor om vinterbetesområdena blir aktuella. Manker var intendent vid Nordiska museet och föreståndare för dess lapska avdelning. Med stor energi drev han verksamheten. Hans vetenskapliga och litterära produktion var mycket omfattande.

År 1947 utgav Svenska Turistföreningen hans bok De svenska fjällapparna. Den innehöll detaljerade beskrivningar sameby för sameby över deras betesområde, invånare och sitor, renskötsel, visten och flyttningsleder, färdsätt, bostäder, dräkt och kulturlämningar. Verket bearbetades senare ytterligare och översattes till engelska. I denna form publicerades det 1953 i skriftserien Acta lapponica. Det fick titeln The nomadism of the Swedish mountain lapps: their siidas and their migratory routes in 1945 och fick nummer VIII i skriftserien. Som bilaga till utgåvan publicerades en stor karta i färg, till skillnad från de ganska enkla svart-vita som finns i den svenskspråkiga utgåvan.

Enligt böckernas förord grundade sig de nämnda böckerna huvudsakligen på Nordiska museets lappmarksinventering 1943– 1945. Det inventeringsmaterial som Manker hänvisar till har dock inte gått att återfinna i lapska avdelningens något svåröverskådliga arkiv. Troligen bygger Manker även på andra undersökningar. År 1941 utsändes bl.a. frågelista 100 där meddelarna – vanligtvis ordningsmännen i lappbyarna – bl.a. skulle svara på var deras lappby hade sina vinterbetesland och hur långt ner mot kusten eller österut renarna gick på vintern. I det maskinskrivna manuset till den svenska utgåvan tackar Manker ett antal ”sagesmän”. De bestod ”förutom av lappfogdarna, avtackade i förordet, och lappbyarnas ordningsmän, namngivna i beskrivningarna av respektive lappbyar, framför allt av tillsynsmännen”. Beträffande lappfogdarna framhöll

Manker särskilt att de ägnat hans kartor och anteckningar intresse och granskning.

6

Man kan alltså räkna med att kartan 1945 var mer

eller mindre sanktionerad av dem (se beträffande denna karta 7.7.8).

År 1968 utgavs i serien Acta Lapponica Skogslapparna i Sverige. Fältanteckningar av Ernst Manker

7

Han avslutade därmed ett

omfattande forskningsarbete på ett angeläget område. Skogssamerna hade länge varit sedda över axeln. Under utredningsarbetena i början av 1900-talet ägnades de exempelvis ett ringa intresse. En attitydförändring kom med 1919 och 1930 års lappkommittéer. Det var under deras tid Ernst Manker började sina fältstudier först i Vittangi och sedan i Malå och Arvidsjaur. De stora fältstudierna genomförde han 1948–1956. Han kompletterade sina resultat genom studier i arkiv och bibliotek.

Manker utarbetade noggranna kartor över varje skogssamebys betesområden. De omfattade även vinterbetena, men det var bara de ”normala” betesområdena som karterades. Enligt kartorna gick de endast i undantagsfall nedanför lappmarksgränsen. Manker lägger emellertid alltid in en reservation. ”I öster sträcker sig lappbyn så långt som lapparna enligt sedvanerätt plägat utsträcka sina flyttningar” skriver han. Formuleringen är hämtad ur de byordningar som länsstyrelsen utfärdade år 1946. När det gäller sedvaneområdets yttre gräns är man alltså endast i begränsad utsträckning hjälpt av Mankers annars så gedigna arbete.

7.5.3. Det offentliga trycket

Grundläggande för utredningen har naturligtvis varit det offentliga trycket. Ståndsriksdagarnas protokoll trycktes årligen från 1786 till dess upphörande 1866. Äldre riksdagsprotokoll finns i utgåvor, men är tidsmässigt ännu inte heltäckande. Tvåkammarriksdagens riksdagsprotokoll började utges 1867. Separata sak- och personregister till riksdagsprotokollen finns fr.o.m. 1809.

Kommittébetänkanden finns från början av 1800-talet, men bildade först fr.o.m. 1922 en årlig nummerserie (Statens offentliga utredningar, SOU). Äldre betänkanden kan ingå som bilagor till

6

Nordiska museets arkiv, lapska avdelningen nr 1369, 1394, etnologiska undersökningen,

frågelista 100.

7

Ernst Manker, Skogslapparna i Sverige. Fältanteckningar av Ernst Manker, Nordiska museets

serie Acta Lapponica XVIII (Uppsala 1968).

riksdagsprotokollen. Det gäller t.ex. 1882 års lappkommittés betänkande.

Svensk författningssamling började utkomma i en sammanhängande nummerserie 1825. Onumrerade författningar finns dock från 1600-talet och framåt. Arkiven har försökt samla så fullständiga serier som möjligt och det finns också ett antal äldre lag- och författningssamlingar som är mycket värdefulla (t.ex. av Modée, Stiernman m.fl.). Det är viktigt att komma ihåg att förordningar och kungliga resolutioner långt ifrån alltid kom ut i tryckt form. De kunde sändas som handskrivna brev, ofta via ett centralt verk, till de lokala myndigheter som berördes. Flera av de förordningar som gällde samer distribuerades på detta vis.

Utmärkta register finns både till betänkanden och författningar.

7.6. Kommittéarkiven och konseljakterna

I stort sett alla principiellt viktiga regeringsbeslut om rennäringen bygger på ett förberedande kommittéarbete. Det finns ett femtiotal kommittéer sedan slutet av 1800-talet fram till i dag, som har behandlat frågor rörande samerna och renskötseln. En genomgång har gjorts av samtliga för att utröna vilka av dem som innehåller material rörande sedvanerätten och vinterbetesmarkerna. Det har visat sig vara fallet i följande kommittéer, som i mångt och mycket utgjort kärnan i utredningsarbetet.

7.6.1 1882 års lappkommitté

Kommitténs tillkomst och sammansättning har behandlats ovan i kapitlet om 1886 års renbeteslag (avsnitt 6.2). Själva lagen innehöll inga preciserade uppgifter om sedvaneområdets utsträckning, däremot förarbetena. Betänkandet, som var färdigt redan 1883, innehöll en karta som endast hade till uppgift att visa lappbyarnas ungefärliga läge i förhållande till varandra och ger inte någon bild av sedvanemarkernas utsträckning (se karta 7.7.10). I betänkandet ingår emellertid de första mera utförliga beskrivningar som finns av samernas flyttningsområden i landets olika delar.

En viktig fråga är naturligtvis varifrån betänkandets uppgifter kommit och hur tillförlitliga de är. Varken kommittéarkivet eller

konseljakten är fullständigt bevarad.

8

De handlingar som finns kvar

gör det dock sannolikt att uppgifterna inhämtades från kronofogdar och länsmän. Handläggningen framgår av den förfrågan som de kommitterade sände ut till kronogogdar och länsmän i Jämtlands län den 1 december 1882 ”angående vid hvilka af länets renbetesfjell det förhållande eger rum, att lapparne för vintern söka bete åt renarne utanför fjellets område”. Svaren sändes över till kommittén den 13 januari och finns bevarade i kommittéarkivet. Liknande förfrågningar har säkert sänts ut till kronobetjäningen i övriga län, även om de inte är bevarade.

Betänkandets beskrivningar av de olika samebyarnas vinterbetesland redovisas närmare nedan i den topografiska redovisningen (se kapitel 9).

7.6.2 1895 års lappkommitté

Vid remissbehandlingen av förslaget till reviderad renbeteslag 1898 skrev kronofogden Landén i Västra Jämtlands fögderi att han godtog sedvanerätten som princip, men han hade följande invändning att göra:

Ett i mina ögon stort fel i lagförslaget, likasom i den nu gällande lagen är, att bestämd föreskrift saknas, om hvilka de trakter äro, som lapparne ”efter gammal sedvana hafva besökt”. En på förhand gjord utredning härom hade måhända varit förenad med ej så ringa besvär, men fördelarne deraf, att dessa områden varit på förhand kända och bestämda, synes mig så stora, att de mera än motväga nämnda olägenhet. Såsom §n nu är formulerad måste man förutsätta, att lappen, innan han begagnar sig af sedvanerätten, icke blott sjelf skall vara öfvertygad om sin rätts tillvaro, utan äfven veta med sig, att han är i stånd att lagligen bevisa densamma, hvarför erfordras en kännedom om våra processuella bestämmelser, som man näppeligen skall kunna fordra af detta naturbarn.

Detta var nog så sant, men det låg inte inom kommitténs mandat eller möjlighet att utarbeta exaktare gränsbestämningar. I allt väsentligt accepterade 1895 års lappkommitté den redovisning av betesområden som 1882 års kommitté framlagt. Vissa ansträngningar att självständigt undersöka saken gjordes dock. Kommittén höll år 1895 sammanträden med bofasta och samer i Funäsdalen, Föllinge, Sollefteå, Lycksele, Arvidsjaur och Gällivare, där en del viktiga nya

8

Äldre kommittéarkiv nr 34, Justitiedepartementets konseljakt den 4 juni 1886 (RA).

uppgifter framkom. Dessa redovisas längre fram i den topografiska redovisningen (se avsnitt 9).

9

7.6.3. Renbeteskommissionerna

När unionen mellan Sverige och Norge upplöstes 1905 och norrmännen hotade med totalt stopp för samiska flyttningar över gränsen blev frågan om följderna politiskt högaktuella i vårt land. Även ”den sociala frågan” medverkade till detta. I riksdagen 1906 och de följande åren var samernas sociala situation ett viktigt debattämne. Inrikespolitiska och utrikespolitiska omständigheter samverkade på detta sätt till ett omfattande utredningsarbete under de två följande decennierna. Ett stort antal kommittéer och kommissioner tillsattes. De har efterlämnat ett omfattande material till belysning bl.a. av frågan om vinterbetesmarkernas omfattning.

7.6.3.1 1906 och 1907 års kommissioner

Genom Kungl. Majt:s beslut den 16 juni 1905, alltså redan innan Karlstadskonventionen undertecknades den 29 oktober samma år, tillsattes en kommission med uppgift att undersöka samernas från Jukkasjärvi och Karesuando sommarflyttningar till Tromsö amt och delar av Nordlands amt i Norge. Kommissionen gjorde en månadslång resa i området 1906. Dess enda efterlämnade resultat var en tryckt berättelse om resan. Den speglar endast förhållandena i Norge och är därför av ringa intresse i detta sammanhang.

Viktigare är den svensk-norska renbeteskommission som tillsattes den 28 september 1907. Den hade som huvuduppgift att undersöka de nordsvenska samernas flyttningsvägar såväl i Sverige som i Norge (Tromsö amt). Undersökningen byggde huvudsakligen på intervjuer. Man utarbetade ett frågeformulär i 79 punkter varav följande berörde frågan om vinterbetena:

10) Å hvilka särskilda trakter uppehåller Ni Eder om vintern med Edra renar. 11) Hafva Ni och Edra föräldrar alltid haft vinterviste i de i svaret under 10) nämnda trakter? I motsatt fall, hvar har vinterbete förr sökts och hvad är orsaken till förändringen? 12) Hvar uppehålla sig de öfriga af lappbyn under vintern med sina renar? 13) Hafva de

9

Kommitté för revision av gällande lagbestämmelser angående lapparnas rätt till renbete

1895 (ÄK 39, RA) Justitiedepartementets konseljakt den 8 februari 1898 (RA).

alltid uppehållit sig på de i svaret till 12) nämnda trakter? Om ej hvarest uppehöllo de sig förut?

Kommissionen genomförde inte mindre än 172 intervjuer med såväl samer som bofasta. Förhören hölls när samerna var i Tromsö amt sommaren 1908 och protokollen publicerades i ett betänkande 1909.

10

Detta är en viktig källa till kunskap om vinterbetena i Torne

lappmark även om man skall vara observant på att den endast avser fjällsamer, inte skogssamer. Resultaten av undersökningen redovisas i kapitel 9.

Ett intressant sidoresultat av arbetet inom kommissionen var den historiska dokumentsamling rörande de norsk-svenska samers flyttningar över gränsen, som utarbetades av professor K B Wiklund i Sverige och rektor J. Qvigstad i Norge. Den utgavs i tryck i Kristiania 1909 och i Uppsala 1912.

7.6.3.2 Skiljedomstolen (voldgiftsretten) 1909

Enligt konventionen mellan Norge och Sverige den 26 oktober 1905 art. 2 mom. 3 och kompromissen undertecknad i Kristiania den 29 mars 1909 skulle en skiljedomstol (voldgiftsrett) tillsättas för att döma i renskötselkonflikter mellan länderna. Enligt konventionens artikel 4 skulle respektive lands regeringar utse var sin ledamot. Från norsk sida förordnades stiftsamtmand Gram och från svensk sida justitierådet Ivar Afzelius. Dessa i sin tur utsåg professor Henning Matzen (Danmark) till ordförande. Parterna fick anlita advokater och experter som företrädde deras intressen vid rätten. Därutöver förordnades ett antal juridiska rådgivare och sakkuniga, varav flera kom att spela en viktig roll i de följande årens utredningsarbeten.

Domstolen sammanträdde första gången i Köpenhamn den 30 mars 1909. Köpenhamn blev även fortsättningsvis sammanträdesplats. Förhandlingarna pågick mellan den 30 mars 1909 och den 10 februari 1910. Protokollen återger fräna debatter mellan svenska och norska delegater och är ur den synpunkten av stort principiellt intresse. Man enades den 16 december 1909 om att en ny renbeteskommission skulle tillsättas med uppdrag att undersöka betesför-

10

Renbeteskommissionen af 1907, Protokoll öfver de af kommissionen år 1908 i Tromsö amt hållna förhör jämte register och det till grund för förhören liggande frågefomulär (Stockholm 1909). Renbeteskommissionens 1907 arkiv (YK 1765, RA).

hållandena i de nordligaste socknarna i Norrbotten och i Tromsö amt och delar av Nordlands amt.

Skiljedomstolens arbete avstannade i avvaktan på undersökningsresultaten. Den 8 april 1913 undertecknades en konvention angående inledande av förhandlingar med Norge rörande flyttlapparnas rätt till renbete m.m. I samband med det förklarades skiljedomsdomstolen vilande.

Skiljedomstolens arkiv finns på svenska Riksarkivet och innehåller framför allt protokoll och korrespondens.

11

Vol. 6 innehåller

1907 års renbeteskommissions intervjuer med gårdsägare i Tromsö amt och lappar som sommartid flyttade dit. De har utgivits i tryck. Dessutom utgavs förhandlingsprotokollen i skriften Voldgiftssag mellem Norge og Sverige angående renbeite (Kristiania 1910). Som bilaga till förhandlingarna utgavs också ett tryckt arbete av Einar Lönnberg Om renarne och deras lefnadsvanor (Uppsala 1909) som är egendomlig och tidstypisk bl.a. genom att författaren genom skallmätningar på renar vill särskilja skogsrenen från fjällrenen som en särskild ras.

7.6.3.3 Renbeteskommissionen 1909

Renbeteskommissionens undersökningar skulle enligt direktiven omfatta Karesuando och Jukkasjärvis socknar samt av Pajala socken med Muonionalusta kapellförsamling de områden som ligger ovanför en linje dragen från Parkajoki by till Kärendöjärvi, därifrån till Kangos, vidare till Junosuando och längs landsvägen till sockengränsen mot Tärendö. Avgränsningen torde motsvara vad man uppfattade som renbetesmarkerna för fjällsamebyarna i de nordligaste delarna av Norrbottens län.

Kommissionen hade en mer naturvetenskaplig inriktning än sin föregångare. Huvuduppgiften var att undersöka de botaniska förutsättningarna för renbete på ömse sidor om gränsen. Eftersom skiljedomstolen önskade en ledning som var oberoende av partsintressena hämtades ordföranden, suppleanten för denne samt sekreteraren från Finland. Den förstnämnde var statsgeologen i Finland V. Tanner. Kommissionen följdes under fältarbetena av två ”biträdande lappar” som hämtades från Enare socken i norra Finland.

11

Skiljedomstolen i renbetesfrågan (YK185a, RA).

Även om kommissionens huvuduppdrag var naturvetenskapligt gjordes intervjuer med fjällsamer, skogssamer och bofasta. Under resorna fördes dagliga protokoll som nästföljande dag lästes upp för kommissionens ledamöter för godkännande. På särskild karta som medfördes påfördes successivt uppgifter om de olika betesområdena. Kommissionens arbete präglades av ordförandens grundlighet och vetenskapliga bakgrund.

Sedan undersökningarna slutförts skulle kommissionen till skiljedomstolen insända fem exemplar av såväl protokoll som karta över betesförhållandena. Ett exemplar av vardera finns i kommittéarkivet.

12

Protokollen är ett under av prydlighet och noggrannhet.

De utgavs i tryck 1912. Sammantaget rör det sig om sex band omfattande nästan 2 000 sidor jämte fyra kartor. Del I innehåller kommissionens utlåtande samt en karta över vinterbetesområdena i Norrbottens två nordliga socknar.

13

Därjämte ingår i kommitté-

arkivet ett 30-tal detaljkartor som visar flyttningsvägarna 1909– 1910 för ett urval av de intervjuade samerna.

7.6.3.4 Renbeteskommissionen 1913

Den 8 april 1913 undertecknades en svensk-norsk konvention. Innebörden i den var att särskilda delegerade från Sverige och Norge skulle utses för att sinsemellan överlägga om och till sina respektive regeringar avge förslag till en slutlig konvention. Denna delegation beslutade i sin tur att utse en renbeteskommission med uppgift att ytterligare detaljgranska renbetena i de nordligaste delarna av Sverige och Norge. Särskilt var det förhållandena under perioden maj-september man var intresserad av. Det poängterades att kommissionens uppgift endast var av teknisk och praktisk natur. Den skulle inte syssla med rättsliga frågor, vilka i stället skulle behandlas av renbetesdelegationen. Ordförande blev återigen statsgeologen Tanner från Finland. Därutöver ingick 16 olika experter varav fem var samer.

Protokoll skulle liksom i 1909 års renbeteskommission föras varje dag och godkännas dagen därpå. Lapparnas viktigaste uttalanden skulle protokollföras men var ej bindande för kommissionen. När upplysningar inhämtades från bofasta eller lappar, skulle sekreteraren i protokollet anteckna vederbörandes namn, ålder, lev-

12

Renbeteskommissionen 1909 arkiv (YK 185b, RA).

13

Renbeteskommissionens af 1909 handlingar I – VI (Helsingfors 1912).

nadsställning och hemvist. Det skulle vidare anges om deras uppgifter grundade sig på egna iakttagelser eller, om så inte var fallet, vad kunskapen grundade sig på. Kartor skulle upprättas över betes- och skogsförhållanden, flyttningsvägar, egendomsförhållanden m.m.

Kommissionens protokoll och handlingar utgavs under åren 1914–1917 i 18 band (varav band I var delat på tre band) om 6 750 sidor.

14

Ett av banden innehåller enbart kartor, 17 stycken. De avser

uteslutande betesförhållanden på sommaren inom Tromsö amt och är därför av ringa intresse för denna utredning. Vissa värdefulla upplysningar om själva renskötseln ingår dock. Kommissionens arkiv finns på Riksarkivet i Oslo, men delar av det verkar vara integrerade i 1913 års renbetesdelegerades arkiv.

7.6.3.5 Renbetesdelegationen 1913

Renbetesdelegation hade som nämnts till uppgift att utarbeta förslag till en gemensam norsk-svensk renbeteskonvention. Parterna fick utse tre delegerade vardera. Några egna undersökningar tycks delegationen inte ha organiserat. Däremot ingår i dess arkiv på Riksarkivet ett omfattande, men disparat, historiskt utredningsmaterial som delegationen själv beställt eller som vid senare ordningsarbeten tillförts arkivet, ibland på osäkra grunder.

15

Delar av

materialet är av stort värde och har använts i denna utredning. Till de viktigare handlingarna hör ett antal kartor över flyttningsvägar och betesområden från åren 1912–1913 (se avsnitt 7.6.4 och karta 7.7.1–5). De utgör en del av de undersökningar som genomfördes 1912–1916 och som kom att utgöra ett viktigt förspel till 1919 års lappkommittés arbete.

När dessa undersökningar slutförts 1916 och 1913 års renbeteskommission avslutat sina arbeten 1917 utarbetade renbetesdelegationen ett förslag till konvention angående flyttlapparnas rätt till renbetning den 21 december 1918 (tryckt Stockholm 1919). Förslaget antogs av riksdagen i Sverige och stortinget i Norge. Konventionen undertecknades den 5 februari 1919.

14

Renbeteskommissionens af 1913 handlingar I – XVIII. Stockholm 1914–1917.

15

Renbetesdelegationens av 1913 arkiv (YK 1766 (RA).

7.6.4. Undersökningarna 1912–1916. Ett förspel till 1919 års lappkommitté

7.6.4.1 Undersökningarna beslutas

Till riksdagen 1908 inlämnades en motion (nr 163) som gällde lapparnas sociala situation. I den hemställdes ”att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj: t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda och taga under ompröfning, hvilka åtgärder som böra vidtagas för att dels vidmakthålla, värna och trygga den nomadiserande lappbefolkningens tillvaro och främja renskötselns utveckling och dels förhjälpa den öfriga lappbefolkningen ur dess betryckta ställning och bereda den lämpliga existensmöjligheter, samt för Riksdagen snarast framlägga de förslag, hvartill en dylik utredning och pröfning kunna gifva anledning”.

Motionen behandlades av Första kammarens tillfälliga utskott nr 1 (utlåtande nr 9) och Andra kammarens tillfälliga utskott nr 4 (utlåtande nr 6). Riksdagen översände slutligen den 6 maj 1908 en skrivelse (nr 113 i Riksdagstrycket) till Kungl. Maj:t av i stort sett samma lydelse som motionen.

Skrivelsen behandlades i statsrådet den 8 oktober 1908 (Civ. dep:s protokoll detta datum, ärende nr 32). I departementet kopplades den samman med en skrivelse från Länsstyrelsen i Jämtlands län den 17 april 1906. I denna beskrevs de jämtländska lapparnas beträngda läge. Det påpekades bl.a. att antalet renskötande samer halverats sedan 1890 och att dessa nu endast utgjorde 30 procent av den samiska befolkningen. Renstammen hade också kraftigt decimerats. Länsstyrelsens uppfattning var att renskötseln med tiden helt skulle upphöra men anhöll att Kungl. Maj:t ville vidta åtgärder för att göra övergången till andra näringsgrenar så lite smärtsam som möjligt.

Motionen och skrivelsen från Jämtland föranledde chefen för Civildepartementet att hos regeringen ansöka om bemyndigande att ”i och för utarbetande af program för sådana förberedande undersökningars bedrifvande till öfverläggning inför mig (få) kalla högst fem i frågan sakkunniga personer”. Detta beviljade regeringen enhälligt. Ärendet togs åter upp i statsrådet den 5 mars 1909 (Civildep:s prot., ärende nr 25). Av protokollet framgår att de fem personer som kallats var biskopen i Luleå stift Olof Bergqvist, landshövdingarna Karl Bergström i Luleå, Henning Björklund i Umeå och Johan Widén i Östersund samt gruvdisponenten vid

LKAB i Kiruna, filosofie doktor Hjalmar Lundbohm. Enligt protokollet hade de sakkunniga utarbetat en skrift innehållande ett program för de kommande utredningarna. Programmet ingår förmodligen i konseljakten, men denna har tyvärr ej återfunnits på sin plats.

Av texten i statsrådsprotokollet framgår dock att programmet gick ut på att införskaffa ”uppgifter dels rörande antalet lappfamiljer, lapparnas ålder m.m., deras utbredning och sysselsättning, dels rörande den omfattning i hvilken lapparna åtnjöte fattigvårdsunderstöd och arten af understödet, dels antalet nötkreatur, hästar, får och getter, som ägdes af lappbefolkningen inom Jämtlands län, dels om det af motsvarande boskap i den del af Västerbottens och Norrbottens län, som låge ofvanför odlingsgränsen, dels angående de skadeersättningar som af lapparna under åren 1906–1908 utbetalts för de skador, som deras renar förorsakat inom riket, dels ock i fråga om lapparnas förhållanden och lefnadsvillkor i allmänhet”. Därjämte skulle länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län anmodas att verkställa renräkningar inom sina respektive län. Slutligen skulle disponent Lundbohm få i uppdrag att låta verkställa biologiska undersökningar inom renskötselområdet.

Programmet var som synes ambitiöst. Snart tillkom en annan fråga som också krävde undersökningar, nämligen konventionsförhandlingarna med Norge. Utrikesministern, under vilkens ansvar förhandlingarna från svensk sida fördes, menade att det tillgängliga faktaunderlaget var för dåligt. Civilministern var av samma uppfattning och påpekade att flera utredningar som berörde samernas förhållanden redan pågick inom hans område. Det var uppenbart att det behövdes en samordning och en gemensam ledning.

16

7.6.4.2 Utredningarnas genomförande

Den som fick uppdraget att svara för denna ledning var landshövdingen i Norrbottens län, Oscar von Sydow. Han skulle, som det står i protokollet ”ensam i enlighet med närmare föreskrifter och anvisningar af vederbörande departementschef verkställa utredning af lapparnas förhållanden inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län”. Till den ändan bemyndigades von

16

Civildepartementets protokoll den 1 november 1912 nr 65 (RA).

Sydow att tillkalla de sakkunniga som han för uppdragets genomförande ansåg sig behöva.

Även i detta fall saknas konseljakt. Landshövding von Sydow skötte utredningsuppdraget vid sidan av tjänsten som landshövding, varför det vidare arbetet inte heller kan följas genom länsstyrelsens diarier och protokoll. Lyckligtvis har han dock i länsstyrelsearkivet efterlämnat sin privata kopiebok från det aktuella året.

17

I

denna bok ingår en kopia av skrivelse till chefen för Civildepartementet, den 20 december 1912, av vilken framgår att von Sydow uppdragit åt ”ynglingarna” Bergström, Jonasson och Österberg att verkställa undersökningar i Västerbottens län och rapporterade, att dessa nu var slutförda. Undersökningarna – dvs. intervjuerna, ”förhören” som man sade – hade omfattat 80 lappar, därav 72 fjällappar och åtta skogslappar. Intervjuerna hade skett ”i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af mig fastställdt formulär”, heter det i skrivelsen.

En bild av hur arbetet bedrevs kan man få av en skrivelse den 28 juli 1913 från Oscar von Sydow till landshövdingen Johan Widén i Östersund (i samma kopiebok). I denna meddelar Oscar von Sydow att jägmästaren Eric von Sydow och fil. kand. Claes Österberg i augusti skulle genomföra ”en enquête bland jämtlandslapparna, särskilt med hänsyn till de förestående underhandlingarna med Norge”. Landshövding von Sydow ber kollegan i Östersund att se till att lappfogden bistår intervjuarna ”i den mån så är erforderligt”. Han ber honom också formulera ett rekommendationsbrev som dessa kan ha med sig. Så hade man gjort i Västerbotten, och det hade haft god verkan. I ett brev några dagar tidigare– den 25 juli – ger landshövding von Sydow instruktioner till Claes Österberg, som uppmanas att samarbeta nära med jägmästare Eric von Sydow och att arbeta snabbt. Han påpekar att lapparna är misstänksamma, och att det därför är viktigt att klargöra för dem, att det är för deras eget bästa som undersökningarna genomförs.

Den 10 juli 1914 och den 21 maj 1915 beviljade regeringen ytterligare medel för att slutföra och slutredovisa undersökningarna. Särskild tyngdpunkt lades på Västerbottens län. Framför allt Bergström, Österberg och Holm var engagerade. Den 16 oktober 1916 (ärende nr 54 detta datum) slutredovisade Oscar von Sydow, som år 1914 blivit civilminister, inför statsrådet de undersökningar han ansvarat för. Alla personer som medverkat redovisas. Det var

17

Norrbottens länsstyrelses landskanslis arkiv, vol. G XXV: 2 (HLA).

fil. dr. Erik Bergström, fil. lic. Claes Österberg, lappfogden i Norrbottens län Johan Olof Holm, jägmästaren Eric von Sydow, fil. dr. Albin Neander (som svarat för statistiska undersökningar), fil. dr. Ossian Olofsson, fil. mag. Hugo Jonasson, fjärdingsmannen E. A. Lidström samt jägmästaren Arvid Montell. Ersättningar utgick även till biträden bl.a. ”arbetsbiträden för renskrivning och kartritning m.m. åt de sakkunniga”. Av de anlitade utredarna är några värda att särskilt framhållas, inte därför att de var obefläckade av sin tids rasistiska och kulturhierarkiska föreställningar om samerna, utan därför att de genom ett engagerat arbete skaffade sig stora kunskaper om samiska förhållanden och därigenom påverkade den samepolitik som kom att föras:

Erik Bergström var kanske den av dessa personer som kom att få det största inflytandet på de två närmast följande decenniernas samepolitik. Han var född 1888 och inskrevs vid Uppsala universitet 1906 där han avlade examen i ämnena geologi-mineralogi, botanik, geografi, antropologi och logik, finsk-ugriska språk (lulelapska) samt zoologi. I sistnämnda ämne disputerade han för doktorsgraden 1914, mitt under pågående utredningsarbeten. Redan 1907 hade han tillsammans med biologerna Thore Fries, S. Mårtensson och Hugo Jonasson anlitats av disponent Hjalmar Lundholm vid LKAB för genomförande av biologiska studier i fjälltrakterna. Han upprättade, bl.a. tillsammans med docent Th. Fries, kartor över renbetesförhållanden i Karesuando och norra delen av Jukkasjärvi som bifogades en inlaga till skiljedomstolen av 1909.

18

Han spelade en ledande roll i undersökningarna 1912–1916. Under åren 1915–1919 var han lappfogde i Västerbottens län. Hans dagböcker från denna tid vittnar om en frenetiskt resande och intensivt arbetande person.

19

Han hyste ett glödande intresse för de

samiska frågorna samtidigt som hans insatser präglades av en stark förmyndarattityd gentemot samerna.

20

Han lämnade posten 1920

för att i stället bli nomadskolinspektör. Han anlitades även som sakkunnig av 1919 års lappkommitté och den s.k. Norrbottensutredningen 1930, där han på den samiska ledargestalten Gustaf Parks inrådan togs in som talesman för de små renägarna. Under arbetet med denna utredning avled han hastigt 1933, endast 44 år gammal.

18

Einar Lönnberg, Om renarne och deras lefnadsvanor (Uppsala 1909).

19

Dagböckerna ingår i Erik Bergströms arkiv serie D I på Västerbottens läns museum.

20

Ett antal brev i Renbetesdelegationens 1913 arkiv vol. 7 (YK 1766, RA) speglar mycket tydligt denna sida av honom.

Claes Österberg hör också till dem som under kommande år ofta kom att figurera i olika utredningar som gällde samerna. Även han var vetenskapsman från Uppsala, fil. lic. i biologi. Han utnämndes 1917 till lappfogde i nyinrättade Norrbottens läns södra distrikt medan folkskolläraren Johan Olof Holm förordnades i norra distriktet. Eric von Sydow var jägmästare i Tärendö revir i Norrbotten och anlitades under några år flitigt som expert på samiska frågor. Han var född i Lund 1878 och tog sin studentexamen där, men efter sin jägmästarexamen 1902 kom han att tjänstgöra i Norrbottens län, där han efter allt att döma skaffade sig betydande kunskaper om samiska och finska förhållanden. Han anlitades 1910 av regeringen för att genomföra studier av renskötseln och därmed sammanhängande förhållanden i Sverige, Norge och Finland. De resulterade bl.a. i två skrifter om de finska och norska förhållandena.

21

Fil. dr. Albin Neander (f. 1878 i Finnerödja i Västergötland) var statistiker och tjänstgjorde som sådan vid LKAB 1909–1912. Därefter verkade han som folkskoleinspektör fram till sin död 1928. Han ansågs vara en stor kännare av samiska förhållanden och organiserade bl.a. de första renräkningarna i landet. Arvid Montell (f. i Övertorneå i Norrbottens län 1855) var jägmästare i Bodens revir och hade anlitats redan i 1909 års renbeteskommissions undersökningar. Han var svensk representant i förhandlingarna med Norge (jfr avsnitt 7.6.3.5). Montell var en inflytelserik person i Norrbottens län och de utredningar 1912–1916 som han medverkade i benämns därför i handlingarna ofta ”Montells m.fl.” utredningar, även om han egentligen inte spelade någon mera framträdande roll i själva arbetet. Montell var landstingsman, ordförande i Övre Norrlands skogsvårdsförbund, Norrbottens läns skogsodlingsnämnd m.m. och dessutom var han ledamot i styrelsen för Norrbottens läns hushållningssällskap. Han ägde och drev egna hemman, först i Pajala och Boden, sedan i Luleå socken.

Den 31 maj 1919 ansökte landshövding Oscar von Sydow om att få entledigas från sina kvarvarande samiska utredningsuppdrag. Han hade blivit landshövding i Göteborgs och Bohus län och ansåg sig inte längre ha tid. Slutförandet av förhandlingarna med Norge den 5 februari 1919 kunde ses som en naturlig slutpunkt. I sin

21

Eric von Sydow, Iakttagelser angående renskötseln i Finska Lappmarken och angränsande socknar nedanför lappmarks gränsen: gjorda under en studieresa vintern 1910–1911 (Stockholm 1911) samt Rapport från resor i Tromsö amt i och för studier av lapp- och renskötselförhållanden (Stockholm 1912).

avskedsansökan redogjorde von Sydow utförligt för de arbeten som utförts under hans ledning. Von Sydows ansökan beviljades den 13 juni 1919 (statsrådsprotokoll Civ. dep. nr 151).

22

Samtidigt tillsat-

tes en ny kommitté, 1919 års lappkommitté. Genom det material som tagits fram under Oscar von Sydows ledning hade, konstaterade departementschefen, ”vunnits ett material, som torde kunna tjäna till erforderliga ledning vid det slutliga ordnandet av den inre renbetesfrågan” inom den nya kommittén.

Handlingarna till 1912–1916 års utredningar användes av senare kommittéer och överlämnades, troligen av länsstyrelsen, under 1930-talet som deposition till Norrbottens läns museum. Några få forskare har känt till deras existens där, och många som kunde ha haft stor nytta av dem har förbisett dem. Under år 2005 har emellertid en reglering gjorts. Den innebär, att materialet överlämnats till Riksarkivet, medan kopior finns kvar på länsmuseet i Luleå. Kopior vad gäller Västerbottens län ingår även i detta läns lappfogdearkiv på landsarkivet i Härnösand.

7.6.4.3 Utredningarnas resultat

Det viktigaste resultatet av utredningarna är de omfattande intervjuundersökningar som gjordes 1912–1913. De omfattade 55 samer i Jämtlands län, 80 i Västerbottens län och 76 i Norrbottens, sammanlagt alltså 211 samer i det svenska renskötselområdet. Karesuando och Jukkasjärvi socknar lämnades utanför, förmodligen därför att det fanns ett så grundligt intervjumaterial från 1907 och 1909 års kommittéer. Vissa kompletterande intervjuer gjordes senare av Arvid Montell och protokollen från dessa ingår i Renbetesdelegationens arkiv. Förhören i Jämtlands län genomfördes av von Sydow och Österberg, i Västerbottens län av Bergström, Jonasson och Österberg och i Norrbottens län av Bergström, Montell, von Sydow, Olsson och Lidström.

Intervjuerna baserade sig på ett frågeformulär med ett fyrtiotal frågor, i huvudsak desamma i samtliga tre län även om de är olika placerade i de olika formulären. De viktigaste i det här sammanhanget är följande:

a) Redogör för flyttningsförhållandena föregående år.

22

Civildepartemenetet, statsrådsprotokoll den 13 juni 1919. nr 151.

b) Är detta den vanliga flyttningsvägen? Om ej ange hur flytt-

ningarna brukar vara under goda och dåliga år.

c) Har i forna tider flyttningarna i Eder by (andra bekanta byar)

varit väsentligt annorlunda än nu? (speciellt har man gått längre ner mot kusten?). Anm. Frågan ställdes endast i Nb och Vb län och i Frostvikens socken i Jämtland.

d) Var möter den största oviljan från de bofasta? Varpå beror

skillnaden?

Flera frågor gällde tillgången på bete inom olika delar av betesområdet. När det gäller vinterbetet ville man ha svar på frågan om renlavens längd i dessa. Man ville också ha uppgifter om själva renskötseln varvid tillgången på vaktmanskap och förekomsten av mjölkning var nyckelfrågor. Det sammanhängde med att man intresserade sig för hur långt den extensiva renskötseln trängt fram. Mjölkning av renar var ett tecken på att man höll sig till den intensiva renskötseln. Hälften av frågorna gällde förekomsten av bete i Norge och följderna av en eventuell gränsavstängning.

Intervjuerna i Jämtlands och Västerbottens län har utgjort underlag till de kartor över flyttningsleder och betesområden i de båda länen som ingår i Renbetesdelegationens 1913 arkiv (se karta 7.7.1–4). Kartorna är odaterade men har i denna utrednings digitala kartskåp av praktiska skäl tidfästs till 1914. Undersökningarna genomfördes 1912–1913 och det verkar av andra handlingar som om man därefter bearbetade resultaten. Någon helt säker datering är det dock inte frågan om. Det står angivet på kartorna att de är bilagor till intervjuprotokollen.

Några motsvarande kartor för Norrbottens län finns tyvärr inte. I Renbetesdelegationens arkiv ingår visserligen ett antal kartor över detta län. En av kartorna uppges dock avse ”nuvarande betesområden och nuvarande renantal” i länets lappbyar (se karta 7.7.5). De som gjort kartan - Erik Bergström, Claes Österberg och Hugo Johansson – var, bortsett från Bergström, inte alls engagerade i norrbottensintervjuerna. Däremot utarbetade de tillsammans den s.k. Sigtunautredningen Förslag till reglering av renantalet inom de olika fjällappbyarna i Norrbottens län (1912). Det har tyvärr inte varit möjligt att återfinna denna utredning i arkiv eller bibliotek, men allt tyder på kartorna tillkommit genom denna utredning. Den hade till uppgift att undersöka olika rationaliseringsalternativ och

det framgår av påskrifter på norrbottenskartorna att de tillkommit just i ett sådant sammanhang.

23

Kartan är ganska schematisk och har, när det gäller länets nordligaste del, inte tagit hänsyn till de resultat 1907 och 1909 års renbeteskommissioner kommit fram till. Kartbilden i den delen avviker starkt från den dessa kommissioner presenterade. Det kan bero på att kommissionernas karta ensidigt speglar fjällsamernas uppfattning och inte tar hänsyn till de många skogssamer och renägande bönder som fanns i Tornedalen. Största värdet med Norrbottenskartan är kanske att den för första gången ger en bild av skogssamernas betesområden. Eftersom texterna till kartan ej återfunnits är det dock svårt att avgöra hur stor trovärdigheten är.

Eftersom Norrbottenskartans värde är tveksamt blir uppgifterna i intervjuerna så mycket viktigare. Tyvärr är dessa när det gäller Norrbottens län ganska knapphändiga, möjligen beroende på språkbarriärer mellan intervjuare och intervjuade. Samerna i stora delar av Norrbottens län talade endast samiska och det är inte säkert att intervjuarnas språkkunskaper alltid räckt till.

7.6.4.4 Källkritiska frågeställningar

En fråga man måste ställa sig är om de intervjuade samerna påverkades av syftet med undersökningarna. Uppfattade de att dessa gällde sedvaneområdena och därför ville utsträcka den längre än de hade rätt till? Det är svårt att tro det. Huvudfrågan i undersökningen gällde ju hur samerna skulle klara en eventuell gränsstängning mot Norge. I ett förhandlingsläge har man knappast haft anledning att tala om att omfattande och rika betestillgångar fanns på svensk sida. Man kan dessutom konstatera att samernas uppgifter ganska väl överensstämmer med de beskrivningar över betesområden som lämnas i betänkandena 1883 och 1896. Möjligen skulle man kunna tänka sig att svaren färgats av dem. Mot detta talar detaljrikedomen i de flesta intervjusvaren och det förhållandet att endast ett fåtal samer vid denna tid torde ha sett eller läst dessa betänkanden. Flertalet av dem var ju inte svenskspråkiga. Man bör för övrigt också lägga märke till att undersökningen inte var ensidigt inriktad på frågor rörande renbetenas förläggning utan hade till uppgift att ge en bred insikt i samiska förhållanden.

23

Utredningen finns omnämnd i Renbetesmarkerna. Betänkande avgivet av Renbetesmarksutredningen (SOU 1966:12) s. 15.

En annan fråga gäller representativiteten. Vid intervjuerna skulle ordningsmännen ange antalet renskötande familjer i sina lappbyar. Av de 14 lappbyar som ingår i undersökningarna i Jämtlands och Västerbottens län finns sådana uppgifter för tolv. De visar på en låg representativitet för lappbyarna i Härjedalen (inkl. Idre) och södra Jämtland – endast hälften av renägarna hördes där. Deras uppgifter när det gäller vinterbetena är dessutom påtagligt vaga och oklara. De visten och flyttningsvägar som visas på kartan för Jämtlands län måste därför bygga på en vidare bearbetning, kanske med hjälp av lappfogden. När det gäller lappbyarna fr.o.m. Offerdal i Jämtland och norröver ligger det bättre till. Där blev 85 procent av alla renägare enligt ordningsmännens uppgifter intervjuade. Representativiteten är alltså där god.

För Jämtlands och Västerbottens del visar kartorna flyttleder och visten. De sistnämnda får inte uppfattas som flyttningsledernas absoluta slutpunkter. Runt ett viste skall man räkna betesområden, som ibland kan vara rätt stora. De detaljkartor över flyttleder i nordligaste Sverige, som 1909 års kommission lämnat efter sig, visar att renarna kunde hålla till åtskilliga mil (upp till 3–4 mil) från det ställe där familjerna vistades. I söder uppgav renägare i Ovikens lappby att vistet där familjerna bodde låg i Glen, medan renhjordarna kunde hålla till i Vemdals- och Klövsjöfjällen ca fem mil söderut, där de bevakades av renskötare.

En viktig fråga är naturligtvis vad som menades med ”normala” flyttleder. Man skall nog inte tro att det bakom den formuleringen ligger några långa tidsperspektiv. Det torde vara den vid intervjutillfället gällande ”normaliteten” som avses. Markområden blir efterhand utbetade och då får man hålla till med renarna på något annat ställe medan laven får växa till sig på det gamla. Det är inte sannolikt att de intervjuade uppfattade att de skulle redogöra för alla växlingar som förekommit över tid – om de nu kände till dem.

Av de 80 intervjuade samerna i Västerbottens län var det tolv som angav att det var under flenår som de flyttade ned till kusten. Det innebär knappast att andra samer inte gjorde det vid behov. De har bara inte nämnt det vid intervjuerna. En slutsats man kan dra av svaren är att flyttningarna till kustbygden primärt inte ägde rum för handelns skull. Om så vore fallet borde de ha förflyttat sig dit varje år. I de fall man nämner något om anledningen till kustflytten uppges att det var för betets skull. Särskilt själva havsstranden och öarna var eftertraktade under svåra år eftersom marken där var lättåtkomlig och ofta nästan bar (intervju nr 56).

Sju av de 80 intervjuade samerna i Västerbottens län uppgav att deras ”normala” flyttningsväg gick ned till kustbygden. I Jämtlands län var det bara samerna i Frostvikens lappbyar som uppgav sig vintertid flytta ned till Bottenhavskusten. Det var dock bara tre av de 17 intervjuade samerna i denna by som uppgav sig göra så. Den helt övervägande delen stannade vid denna tid (förhållandena kan ha varit annorlunda tidigare) längre in i landet.

I en promemoria sammanbunden med intervjuprotokollen från Jämtlands län får man en del insikter i hur utredarna såg på sedvanemarkerna i länet. Vid en gränsstängning borde man, ansåg några av dem, kunna låta samerna i Härjedalen och södra Jämtland flytta österut mot kusten. De ansåg inte att det kunde ske över Medelpad och Hälsingland. Där fanns enligt utredarna ingen sedvanerätt. Däremot ansåg två av dem – Erik Bergström och Claes Österberg – att man skulle kunna föra renarna över Mattmar och Mörsil till andra sidan Storsjön. I hela området öster om denna sjö ansåg de att sedvanerätt förelåg. Följaktligen borde även samerna väster om Storsjön kunna tillgodogöra sig denna rätt.

Mot detta synsätt reserverade sig den tredje författaren, Eric von Sydow. Han menade att det skulle stöta på stort motstånd om man på detta vis överflyttade sedvanerätt från ett område till ett annat. Att samerna i de sydliga områdena hade sedvanerätt till vinterbete i större delen av området väster om Storsjön tycks däremot varken han eller de övriga författarna vara i tvivel om. Eric von Sydows synpunkter fick stöd av landshövding Johan Widén, som menade att sedvanerättsförhållandena allmänt sett inte var helt klara och att det hur som helst inte var särskilt välbetänkt att i dubbel måtto belasta de bofasta som bodde öster om Storsjön med renbeten.

24

Undersökningarnas resultat mera i detalj redovisas när det gäller kartorna i avsnitt 7.7.1–5 och när det gäller intervjuerna i det topografiska kapitlet (kapitel 9).

24

Utredningar om lappförhållanden inom Kopparbergs och Jämtlands län av E. von Sydow och C. Österberg (men undertecknad även av Erik Bergström den 10 okt. 1913). Promemorian sammanbunden med förhörsprotokollen (YK 5441, RA, men även i Norrbottens länsmuseums arkiv). Landshövding Widéns synpunkter framfördes i en odaterad PM som finns i Renbetesdelegationens 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 19.

7.6.5 1919 års lappkommitté

7.6.5.1 Kommitténs uppgifter och arbete

1919 års lappkommitté var mycket betydelsefull. Den hade ett brett uppdrag. Som allmän riktlinje gällde att den skulle ”pröva, vilka åtgärder, som borde vidtagas för att vidmakthålla, värna och trygga den nomadiserande befolkningens tillvaro och främja renskötselns även för staten ur såväl social som nationalekonomisk synpunkt viktiga utveckling på de trakter, där förutsättningar i sådant hänseende vore för handen”. Målet skulle vara en revision av gällande renbeteslag. Till ordförande i kommittén utsågs landshövding Walter Murray (Västmanlands län) och till ledamöter kanslirådet Lennart Berglöf, lappfogden Johan Olof Holm, landssekreteraren Sten Albin Lilja samt ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukaren Johan Rehn och bankkamreraren Ernst Isidor Lindberg. Därutöver förordnades särskilda sakkunniga att med kommittén överlägga rörande frågor som angick västerbottenslapparna. Det var lappfogden Erik Bergström, kommunalnämndsordföranden Gustaf Johansson i Västansjö, landsfiskalen i Vilhelmina distrikt Gustaf David Laurentius Lindström samt lappmännen Torkel Larsson Kråjk och Torkel Tomasson.

Sedermera skedde vissa förändringar. Under tiden den 19 november 1920-den 13 oktober 1921 avlöstes Murray, som blivit kommunikationsminister, som ordförande av landssekreterare Lilja. Kommittén utökades 1919 med hovrättsrådet Philip Joseph Aastrup som blev sekreterare. Genom kungl. brev den 6 juni 1921 utökades kommittén med lappmännen Jonas Åhrén (Jämtlands län), Torkel Tomasson (Västerbottens län), Nils Anders Gruvvisare (Norrbottens län) samt för frågor rörande skogssamerna Nils P Stenberg från Araksuolo i Arvidsjaur socken.

Lappkommitténs arbete var tidsbegränsat till 1923 då renbeteskonventionen med Norge skulle träda i kraft. Kommittén överlämnade sitt betänkande Förslag angående lapparnas renskötsel m.m. (SOU 1923:51) i rätt tid. Till betänkandet bifogades Karta över renskötselns utbredning i Sverige med angivande av de områden i Norge, inom vilka svenska lappar jämlikt konventionen mellan Sverige och Norge den 5 februari 1919 äga rätt att beta sina renar upprättad av Erik Bergström.

Betänkandet blev föremål för en omfattande remissbehandling och för att bearbeta alla synpunkterna tillsatte regeringen den

13 juli 1926 en särskild sakkunnig. Som sådan utsågs landshövding Johan Widén och som sekreterare hovrättsrådet Hilding Forsman. De sakkunniga avgav sitt betänkande 1927 (SOU 1927: 25). Kungl. Maj:t antog slutligen 1928 ett förslag till ny renbeteslag. Konseljakterna (Socialdepartementet den 20 januari 1928 nr 31 och Jordbruksdepartementet den 2 mars 1928 nr 48) är omfattande och innehåller mycket material från de gångna årens utredningsarbete. Kommittéarkivet förvaras också på Riksarkivet (YK 193) och är likaledes omfattande (18 vol).

7.6.5.2 Erik Bergströms karta 1919

Erik Bergströms karta 1919 utgjorde som nämnts bilaga till 1923 års betänkande. Dess tillkomsthistoria är inte riktigt klarlagd. Det framgår av karttexten att den använts i samband med förhandlingarna om renbeteskonventionen 1919. Arbetet med kartan kan dock ha påbörjats ett par år tidigare än 1919. En fråga som var aktuell 1917 kan tyda på det. Pastor Georg Bergfors i Vittangi hade då fått ansvaret för en kurs för samer. I kurskraven ingick kunskaper om de svenska samernas flyttningsvägar. Pastor Bergfors ansökte av den anledningen hos renbetesdelegationens ordförande, justitierådet Marks von Würtenberg, om hjälp med att göra en karta som visade lägena på dessa.

Ur denna fråga utvecklade sig en pedagogisk debatt. Det tycks ha varit Erik Bergström som fick i uppdrag att göra kartorna. Han ansåg dock att flyttningskartor av det slag Bergfors efterfrågade var svårtolkade. Bergström i sin tur ansökte därför hos kanslisekreteraren Lennart Berglöf, som tydligen övertagit ärendet från von Würtenberg, om tillstånd att få göra en karta som i stället visade de olika lappbyarnas gränser. Av ett brev några månader senare framgår att Bergström också fått ett sådant uppdrag.

25

I så fall blev kar-

tan färdig redan 1917. Det är det årtal som står tryckt på kartan (som är en generalstabskarta), men detta behöver ju i och för sig inte innebära att lappbyarnas gränser inritades just det året.

I brist på säker kännedom om kartans tillkomsthistoria har den inscannade kartan tidfästs till 1919, vilket alltså är ett approximativt årtal. Av Bergströms brev framgår att han samarbetat med andra. Han hade bl.a. för karteringsarbetet haft sammanträden i Åsele och

25

Brev från Bergfors den 9 februari 1917 och från Bergström den 23 februari och 14 maj i Renbetesdelegationens 1913 arkiv, vol. 7.

Lycksele. Lappfogden Abraham Staaff har också i ett, tyvärr odaterat, brev haft kritiska synpunkter hur vinterbetesområden i Ångermanland fyllts i på en karta. Mycket talar för att det är Bergströms förslag till karta han sett.

I slutskedet av Gränsdragningskommissionens arbete upptäcktes att den scannade kartan inte riktigt överensstämde med den officiella versionen som bilades betänkandet SOU 1923: 51. Det som skiljer är att hela Norrbottens län i den senare inritats som sedvaneområde. I den södra delen rörde det sig om områden som ”stundom” besöktes av skogssamer från Arvidsjaur. Kartans uppläggning och värde behandlas i övrigt i 7.7.6.

7.6.5.3 Lappfogden Abraham Staaffs undersökning om jämtlandssamerna 1921–1922

Ett av de viktigaste resultaten av 1919 års lappkommitté var den utredning om jämtlandssamernas flyttningar som på kommitténs uppdrag utfördes av lappfogden i Jämtlands län Abraham Staaff.

26

Denne hade varit lappfogde i länet sedan 1905 och kände väl förhållandena. Enligt direktiven skulle Staaff utreda ”huru långt utanför renbeteslanden de till Edert distrikt hörande lapparna dels för det närvarande pläga flytta dels ock i äldre tider plägat flytta inom Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län. Särskilt noggrant torde angivas yttersta gränsen österut och söderut för lapparnas flyttningar inom nämnda län såväl för närvarande som i äldre tider”.

27

Undersökningen genomförde Staaff genom intervjuer under åren 1921 och 1922. De omfattade 74 ortsbor inom Jämtlands och Västernorrlands län. Dessa representerade många olika yrken. Tonvikten låg dock på jordbrukare. Dessutom blev 36 samer intervjuade. I enlighet med direktiven lade Staaff särskilt stor vikt vid frostvikensamernas långväga flyttningsmönster. 57 ortsbor och 14 samer från deras flyttningsområde intervjuades.

Genomsnittsåldern bland ortsborna var hela 71 år. Staaffs ambition var uppenbarligen att genom att välja gamla informanter lyfta

26

Utredningen ingår i 1919 års lappkommittés arkiv på RA (YK 193) vol. 6 och i Lappfogdens i Jämtlands län arkiv vol BII:1 (HLA) men har i tryck också återgivits i E. Huss, Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län, Stencilerat kommittébetänkande från Jordbruksdepartementet 1959, bilaga B1.

27

Brev till lappfogde Staaff från kommitténs sekreterare Aastrup den 25/10 1921. I Civildepartementets konseljakt den 13 juni 1919 nr 151.

fram den historiska dimensionen. I åtskilliga fall gick minnena tillbaka till mitten av 1800-talet och i vissa fall, när informanterna återgav vad de hört av sina föräldrar, till början av detta århundrade. Undersökningen visar att frostvikensamernas vinterflyttningar sedan lång tid tillbaka berörde så gott som alla kustsocknar i Västernorrlands län och att de även kunde sträcka sig ned till Hudiksvall och Söderhamn och i ett fall till Gävle i Gävleborgs län. I enstaka fall hade man också begett sig inåt landet i sistnämnda län t.ex. till Bergsjö och Ljusdal.

Metodiskt sett är det intressant att notera, att Staaff vände sig till en annan ålderskategori när han intervjuade samer. Genomsnittsåldern bland dem var 47 år bland frostvikenssamerna och 56 år om man räknade de intervjuade jämtlandssamerna i sin helhet. Anledningen var säkert den, att Staaff intresserade sig för hur vinterflyttningarna sett ut de två närmaste decennierna före utredningen. För det ändamålet var det bäst att fråga aktiva renskötare.

Staaff är ganska sparsmakad när det gäller att dra slutsatser av sin undersökning. Han meddelar dock att kustflyttningarna vid tiden för utredningen i stort sett upphört. Detta hade han för övrigt meddelat i ett brev till kanslisekreterare Berglöf redan 1916.

28

Det

är viktigt att framhålla att påståendet inte var hans eget påhitt. Ortsborna längs kusten uppgav allmänt att det var 10–15 år sedan de sett några samer på platser dit de brukat komma. Förändringen bekräftades även av samerna.

I någon mån tycks man dock ha förhastat sig. Annat källmaterial visar att vinterflyttningar till Härnösands- och Sundsvallstrakten pågick ända till slutet av 1930-talet, men de blev mer sporadiska. Tidigare var de mer eller mindre årliga. Sistnämnda förhållande framhålls av Staaff i ovannämnda kommentar till Bergströms karta där denne efter allt att döma först ritat in Västernorrlands kustland som ett flenområde.

29

Det var det inte frågan om, menade Staaff.

”Det har ju” skrev han, ”varit deras sedvanliga vinterbetesplatser. Jag har då åtminstone ej hört att deras flyttningar dit varit beroende av flen”. På Bergströms karta blev heller inte Västernorrlands läns kustområden, till skillnad från Västerbottens läns, markerat som ett flenområde.

Undersökningens fokus låg på de långväga flyttningarna ner till Bottenhavskusten. Långa flyttningar är något man lättare minns och vill berätta om. Det har medfört att Staaffs intervjuer

28

Brev den 28 mars 1916 i Renbetesdelegerades 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 7.

29

Skrivelse i Renbetesdelegationens 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 15.

förmodligen ger en lite skev bild av flyttningsmönstren. De långa flyttningarna omfattade inte alla frostvikensamer och genomfördes inte varje år. Många stannade längre in i landet. De ovan behandlande intervjuerna 1912–1913 och åtföljande karta visar att flyttningsmönstren var betydligt mer varierade. Det visar också de uppgifter om betesplatser under åren 1910–1921 som Staaff inhämtade i samband med sin utredning.

Enligt 12 § i 1898 års renbeteslag skulle lapparna till vissa utpekade ombud i berörda socknar lämna in anmälningar när de flyttade in med sina renar. Ombuden skulle insända anmälningarna till lappfogden som utarbetade listor. Sådana listor finns för Frostvikens lappbyars räkning för åren 1900–1943. De omfattar de socknar i Jämtlands län där frostvikensamerna kortare eller längre tid vistats vintertiden samt Ljustorps socken utanför Sundsvall i Västernorrlands län. Sistnämnda socken försvinner dock ur listorna 1912 men ersätts av Nyhem och senare av Hällesjö i sydöstra delen av Jämtland, vilket möjligen skulle kunna antyda en viss överflyttning dit sedan kustflyttningarna slutat. Man bör dock vara försiktig i sin tolkning av rapporterna. Man kan inte av det förhållandet att ombudet för Nyhem ersattes av ett i Hällesjö dra slutsatsen att flyttningarna till den förstnämnda församlingen upphörde.

30

Den

sista vinterflyttningen till Ljustorp ägde heller inte, som ombudsrapporterna antyder, rum 1912 utan 1939.

31

Tidpunkten för upphörandet har tagits till intäkt för att det var världskriget som gjorde slut på kustflyttningarna.

32

Det finns knap-

past något som tyder på det, även om årtalet är bestickande. Avvecklingen av kustflyttningarna hade påbörjats tidigare. Den har för övrigt även gällt vilhelminalapparnas flyttningar till nordöstra Ångermanland. Dessa började upphöra omkring 1915, även om flyttningar förekommit även senare vissa år på grund av flen. Den sista flyttningen till Nordingrå norr om Härnösand ägde rum 1926.

33

30

Lappfogdens i Jämtlands län vol. AI:1 (ÖLA). De socknar som hade anmälningsmän var Alanäs, Bodum, Borgvattnet, Dorotea (i Västerbotten), Fjällsjö, Föllinge, Gåxsjö, Hammerdal, Lit, Offerdal, Ragunda, Ström, Stugun, Tåsjö, Graninge samt Edsele, Junsele och Ljustorp i Västernorrlands län. Fr. o. m. 1912 tillkom en anmälningsperson i Nyhem i södra Jämtland som 1927 ersattes av en person i Hällesjö som dock försvann 1940.

31

Beskriven i Samerna i Edsåker, Tidbilder från Ljustorp (Ljustorps hembygdsförening 2000).

32

Ingvar Åhrén, ”Frostviken – lapparnas högkvarter”, Tidsspår, Västernorrland – sameland. Om samisk närvaro i Ångermanland och Medelpad. (Härnösand 2004) s. 82

33

Christer Westerdahl 1986, s. 262 ff. Jfr. Tjoevkemåjtoe, Länsmuseet Västernorrland, Avdelningen för kulturminnesvård och dokumentation. Rapport 2000:4.

Förändringarna i flyttningsmönstren har säkerligen drivits fram av en rad olika faktorer. Som den viktigaste framhåller Staaff förändrade handelsmönster. Tillkomsten av Inlandsbanan spelade i detta sammanhang säkert en roll. Denna hade 1911 nått Östersund och fortsatte att byggas vidare norrut. Att detta hade betydelse i sammanhanget bekräftas av den framträdande samepolitikern och ordningsmannen i Frostvikens södra lappby, Jonas Åhrén. I svar 1941 på ett frågeformulär från intendenten Ernst Manker vid Nordiska museet skriver han att de gamla flyttningarna till kustlandet upphört för 20–30 år sedan. Anledningen var att Inlandsbanan kommit till och gjort att man nu kunde sälja renprodukter till uppköpare redan uppe i fjälltrakterna. Tidigare hade man sökt sig till kusten och där, ofta på städernas torg, sålt sina varor, främst kött, renhudar och lappskor.

34

Som andra skäl till de förkortade flytt-

ningarna angav Åhrén försvårade trafikförhållanden, hindrande stängsel genom odlingars uppkomst i flyttningsvägarna, svårigheter att kunna passera över järnvägslinjerna samt ökade kostnader och – kanske inte minst – besvärligheterna med långa flyttningar.

Skogsbruket i kustbygderna kan också ha spelat sin roll. Kollegan Erik Bergström i Västerbottens län noterade i sina dagböcker 1915 att vilhelminalapparnas flyttningar till kusten i norra Ångermanland upphört. Även han ansåg att de bättre handelsmöjligheterna vid kusten tidigare varit en drivande kraft bakom de långa flyttningarna till kusten, men också betesförhållandena. Det var lättare att hålla ihop renarna på öar och kobbar, men där hade betet försämrats på senare tid genom att skogen blivit uthuggen.

35

Säkerligen spelade förändrade renskötselmetoder också en roll. De långväga flyttningarna till mer tätbefolkade trakter krävde relativt små och väl sammanhållna hjordar. Den extensiva renskötseln, som slog igenom på 1920–1930-talen och accellererade under efterkrigstiden, minskade renarnas tamhetsgrad. Även förändrade bosättningsmönster kan ha spelat in. När samerna på 1920-talet började skaffa sig fasta bostäder och familjerna inte längre följde med på vinterflyttningarna blev de långa flyttningarna mindre lockande.

När det gäller övriga lappbyar i Jämtlands län underströk Staaff att de ej flyttade utom länet. Även om det i hans eget och andras material finns exempel på undantag, var de sällsynta. Flyttningarna inom länet och ”synnerligast i äldre tid” var enligt Staaff obetydliga

34

Nordiska museet. Etnologiska undersökningarna. Frågelista 100. Besvarade 1941.

35

Erik Bergströms arkiv vol. DI:1:Dagboksanteckning 1915-03-19 (Länsmuseets i Vb län arkiv).

om man man bortsåg från frostviken-, hotags- och offerdalssamerna. ”Kalls- Oviks- och Härjedals-lapparna kunna”, skriver han, ” i det närmaste anses ej hava haft några flyttningar annat än till deras fjäll närmast angränsande trakter. Först på senare tid, då mossbete å deras egna renbetesland och de omkring dem närgränsande enskildas marker blivit sämre, hava de måst utsträcka sina vinterflyttningar; och torde de i framtiden bli nödsakade att än vidare utsträcka dem. Här vill jag erinra att flyttningar även oavsett betesförhållandena synes mig absolut nödvändiga för renskötselns bestående, ty det är huvudsakligast genom dessa flyttningar renarna kunna hållas tama.”

Huruvida samerna i mellersta och södra Jämtlands län verkligen utvidgat sina betesområden är en fråga som är svår att besvara. Under Staaffs tid hade man brottats med en omfattande förvildning av renarna i Åre-Storsjö lappby. De hade utan kontroll spridit sig över stora områden, även in i Norge. Under Staaffs ledning hade därför genomförts en total utslaktning (det rörde sig om åtskilliga tusen renar) av dessa djur. De bittra erfarenheterna av den okontrollerade spridning som vildrenarna innebar, kan möjligen ha färgat av sig på hans uppfattning av vad som historiskt sett skett i landets sydligaste lappmarker.

Tyvärr har Staaff inte kompletterat sin utredning med någon karta. De ortsuppgifter hans informanter lämnat har emellertid, tillsammans med intervjuuppgifter i Elof Huss utredning 1959, lagts in på kartor och kan, tillsammans med de kartorna från 1914 bilda underlag för en bedömning av jämtlandssamernas sedvanemarker (se karta 7.7.13).

7.6.5.4 Kommitténs egna undersökningar

Lappkommittén höll år 1920 ett antal ”förhör” med såväl samer som bofasta. När det gällde vinterbetena var förhören i Norrbottens län och i Härjedalen utförligast. Det är tydligt att förhållandena i Norrbotten var mycket komplexa, särskilt i länets norra del. Det framkom att det ofta förekom stridigheter mellan olika lappbyar. Frågan om det skulle dras fasta gränser mellan dem togs upp på flera håll. Landsfiskal Ström i Pajala uppgav att det var vanligt att bönder tog ut höga avgifter av fjällapparna när de kom ner till socknen. Befolkningen kände enligt landsfiskalen väl till lagens bestämmelser, men brydde sig inte om att efterkomma dem. Att

länsstyrelsen år 1913 utfärdat en länskungörelse som reglerade detta verkar man inte ha känt till eller brytt sig om. Enligt denna kungörelse hade fjällapparna rätt att vintertid vistas i Pajala med Muonionalusta kapellförsamling ”åtminstone å de områden, som ligga ovanför en linje från Parkajoki by till Kärendöjärvi, därifrån till Kangos, vidare till Junosuando och vidare följande landsvägen till sockengränsen mot Tärendö”. Befolkningen erinrades i kungörelsen om skyldigheten att ”ställa sig lagens villkor till ovillkorlig efterrättelse” och inte avkräva fjällapparna några olagliga ersättningar.

36

Förhör med de bofasta i Härjedalen hölls i Ljusnedal den 27 juni 1920. Riksdagsman Bergman i Tännäs förde ordet och hävdade ”att enligt hans mening någon sedvanerätt för lapparna icke funnes vare sig i Härjedalen eller i västra Jämtland. Att lapparna icke finge komma in i Norge vore ett bevis för att de icke heller hade någon på sedvana grundad rätt på den svenska sidan. Lapparna hade först på senare tid tillagts vissa rättigheter, först å renbetesfjällen och sedermera å skiften och hemmansdelar, som inköpts”.

I de förhör som hölls med lappallmogen förnekade denna, att skadegörelserna var omfattande, i varje fall inte sedan vildrenarna i Åre-Storsjö lappby slaktats ned. Beträffande renbetesrätten överlämnade samerna utdrag ur Erik Bergströms dagböcker 1912 där denne redogör för hur lapparna kom till Idre och vilka fynd efter dem som påträffats. Dessutom bilades avskrift av ett protokoll vid sammanträde inför lappfogde Staaff 1907 vid vilket markägare hävdade att samer saknade sedvanerätt vid Storfjäten medan samerna menade sig kunna bevisa att samer funnits där sedan 1700-talet.

37

I viss mån belysande för kommitténs allmänna uppfattning om var sedvanerätt fanns är de uppgifter om skatt på hundar som införskaffades. Anledningen till insamlingen var det hot mot renskötseln som de bofastas lösa hundar kunde utgöra mot renskötseln. Den riktade sig till alla kommuner i Norrland där man räknade med att renskötsel i någon omfattning förekom. Av svaren framgår att samer på vinterbete förekom nedanför lappmarksgränsen ner mot kusten i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock inte årligen. Jägmästaren i Örnsköldviks revir i Västernorrlands län rapporterade att lappar under de senaste femtio

36

Norrbottens läns kungörelser 1913, serie A nr 104. Man kan notera att denna kungörelses gränsdragning inte fullt ut överensstämmer med den som angavs i lappkommitténs proposition 1928.

37

1919 års lappkommittés arkiv (YK 193, RA) vol. 1.

åren endast haft vinterbeten i Anundsjö och Björna socknar. Jägmästaren i Härnösands revir meddelade att samer upphört att komma till området för tio år sedan, vilket ju stämmer med uppgifterna i material på annat håll.

38

7.6.5.5 Kommitténs slutsatser

Lappkommitténs sekreterare Philip Aastrup gjorde efter förhörsomgången en sammanställning lappby för lappby av vad som framkommit och jämförde med tidigare kommittéers och utredningars resultat. När det gäller Västerbottens län och stora delar av Jämtlands län förlitade man sig huvudsak på de uppgifter som Bergström m.fl. fått fram vid undersökningarna 1912–1913. När det gällde Norrbottens län och södra Jämtland hade man emellertid införskaffat ytterligare uppgifter.

Kommitténs slutsatser sammanfattades i betänkandet 1923 (SOU 1923:51). Sedvanerättsområdet omfattade enligt detta:

åtminstone landet norr och väster om en linje, dragen från trakten av Kuusiniemi någon mil söder om Parkajokis mynning i Muonio älv till trakten av Lumivaara och därifrån söderut, följande trakterna öster om Lainioälv, nedåt Torneälv fram mot Antis, Juohonpieti och Pajala byar, vidare till Tärendö by och söderut mot trakterna av Ängeså och Landsjärvs byar, samt vidare in i Råneå socken och fram till kusten i Nederluleå socken samt socknarna söder därom.

Vad angår Västerbottens och Västernorrlands län, torde kunna sägas att sedvanerätten omfattar länen i dess helhet. I fråga om Jämtlands län har utredningen givit vid handen, att så gott som samtliga socknar besökts av lapparna för renbete; och torde vidkommande Gävleborgs län, förhållandena där i stort sett vara lika, åtminstone såvitt angår den del av länet, som tillhör Hälsingland. Beträffande Kopparbergs län torde förutom Idre socken även vissa mindre områden omedelbart mot gränsen till Jämtlands län hava besökts av lappar för renbete.

Gränserna för sedvanerättens geografiska omfattning hava av kommittén endast kunnat approximativt bestämmas. För många av ifrågavarande trakter gäller, att de regelbundet besökes av lapparna, för andra åter och särskilt dem, som ligga längre bort från fjällen, att de endast uppsökas, då renarnas behov av bete icke lämpligen kan tillgodoses på närmare håll. Långa tider kunna således, beroende på betestillgången, förflyta mellan besöken på särskilda trakter. Uppenbart torde emellertid vara, att sedvanerätten, som grundar sig mindre på lapparnas vilja än på renarnas behov av föda, icke utan vidare får

38

1919 års lappkommittés arkiv (YK 193) vol. 3.

betraktas såsom upphävd därför att längre tid förflutit mellan lapparnas besök.

Kommittén har av praktiska skäl icke ansett sig böra i förslaget angiva några gränser för sedvaneområdet, utan har härutinnan i sak bibehållit stadgandena i 1898 års lag.

39

7.6.5.6 Utbredd acceptans av sedvanerätten

Remissvaren från länsstyrelserna har ett särskilt intresse eftersom det ytterst var de som ansvarade för rennäringsfrågorna i länen. Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län anmälde inga invändningar mot formuleringarna och förslagen när det gällde sedvanerätten och dess omfattning. I Västernorrlands län hade kollegorna heller inte någon erinran. ”Numera förekommer fjällrenskötsel under medgiven tid (oktober-april) eller del därav troligen de flesta år inom en eller annan trakt av länet. Till följd av denna renskötsel, av vilken åtminstone under senare år knappast någon olägenhet yppats, beröres – om än i jämförelsevis ringa grad – jämväl detta län av ifrågavarande lagstiftningsförslag”.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län var däremot tveksam till att förslaget berörde länet. Man hade inte sett renar där på flera decennier. Dess motsvarighet i Kopparbergs län sände bara över svaren från Särna och Idre kommuner varav den förstnämnda tyckte att samerna tilldelades för många förmåner och den senare inte menade sig ha några samer alls i socknen.

Den övervägande delen av remissvaren från kommunerna i Västerbottens och Norrbottens län kommenterade inte frågan om sedvaneområdet men väl andra frågor. Nederluleå kommun anförde i sitt svar att remissen inte angick den emedan renskötsel inte skulle ha förekommit i kommunen. Enstaka invändningar förekom också. Nordmalings kommunfullmäktige behandlade remissen i sammanträde den 30 december 1923.

40

Där framfördes att vinterbeten hade

kunnat accepteras i äldre tid då skogarna saknade värde och avigsi-

39

SOU 1923:51 s. 103 f.

40

Socialdepartementets konseljakt 1924-05-30 nr 32 (RA). Remissvar inkom från Norrbottens län från Edefors, Arvidsjaur, Gällivare, Hietaniemi, Hortlax, Junosuando, Karesuando, Korpilombolo, Nederkalix, Nederluleå, Nedertorneå, Norrfjärden, Råneå, Pajala, Piteå, Tärendö, Töre, Älvsbyn, Överkalix, Överluleå, Övertorneå, från Västerbottens län: Degerfors, Fredrika, Jörn, Nordmaling, Lycksele, Tärna, Sävar, Vilhelmina; Jämtlands län Alanäs, Aspås, Berg, Bodsjö, Borgvattnet, Bräcke, Frostviken, Gåxjö, Hackås, Hede, Hotagen, Häggenås, Hällesjö, Kall, Laxsjö, Lit, Nyhem, Offerdal, Mörsil, Ragunda, Stugun, Sundsjö, Sveg, Tännäs, Undersåker, Vemdalen, Ytterhogdal, Åre. För Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län svarade endast länsstyrelserna.

dorna med renarnas närvaro kompenserades av de varor man kunde köpa av samerna. Det goda förhållandet hade emellertid på senare tid förändrats. Det moderna skogsbruket tog skada av renarnas vinterbetning. Man fann det orättvist att samerna skulle få vistas på enskild mark, i varje fall utan att erlägga någon ersättning. Kommunen ville ha en lagändring till stånd, men förnekade inte att samer av ålder kommit till trakten.

Likartade synpunkter togs upp av Domänstyrelsen i ett omfattande remissvar. Det inleddes av en lång egen beskrivning av samernas historia i området och fortsattes med en ännu längre beskrivning av renskötselns oförenlighet med modernt skogsbruk. Den var enligt verkets uppfattning starkt i strid med den nya skogsvårdslagen 1923 som föreskrev nyplantering av skog efter avverkning. Planterad skog skadades, enligt Domänstyrelsen, kraftigt av renarnas betning, särskilt av skogsrenarnas eftersom dessa hela året fanns i skogslandet.

Departementschefen bemötte utförligt Domänstyrelsens argument och betecknade bl.a. dess historieskrivning som falsk. Departementet hade låtit Statens skogsförsöksanstalt närmare undersöka frågan om skadorna. Anstalten hade då låtit jämföra föryngringsprocessen på tallhedar som inte på mycket länge besökts av betande renar med sådana som mera nyligen besökts. Den kom fram till att skillnaderna var ytterst små och att renbetningen således endast hade marginellt negativ inverkan på skogens föryngring. Inte heller ansåg anstalten att den mycket omdiskuterade hornfejningen på unga träd hade någon större menlig inverkan på skogen.

I Jämtlands län hade principiella erinringar framförts av Åre, Hede och Tännäs kommuner, ”medan”, som departementschefen skriver, “ det stora antalet hörda kommuner i övrigt, bland vilka ett flertal på grund av sitt utsatta läge haft särskild anledning att uppmärksamma frågan, densamma (utredningen) icke givit anledning till särskilda uttalanden”. De tre protesterande kommunerna efterlyste ett närmare fastställande av sedvanerättens geografiska gränser samt ett uttryckligt förbud för samer att ha renar på enskild mark. Beträffande det förstnämnda kravet anförde departementschefen att de omfattande utredningar som verkställts såväl av denna kommitté som av tidigare utredningar visade att någon definitiv gräns för vinterbetena praktiskt taget inte låter sig fastställa, annat än i södra Norrbotten och Västerbottens och Västernorrlands län där Bottenhavet utgjorde en yttersta gräns. I sådana områden där

gränsen var flytande återstod ingen annan utväg än att låta tvistiga fall avgöras av domstol.

Med skärpa vände sig departementschefen mot yrkandet ”från vissa håll”, att samers vistelse med sina renar på enskild mark skulle göras beroende av markägarens medgivande. Ett sådant yrkande syftade direkt mot ett upphävande av ”lapparnas historiskt grundade och av statsmakterna erkända rättigheter. Det måste tillbakavisas även på den grund att fastigheterna, redan då de övergingo i enskild ägo, voro belastade med ifrågavarande servitut till lapparnas förmån”.

41

Departementschefen berörde också ett förslag från Arjeplogs kommun att sedvanerätten endast skulle vara tillämplig inom trakter som regelbundet besöktes av lappar. ”Bifölles ett sådant yrkande”, skrev han, ”skulle därmed borttagas en av de väsentligaste förutsättningarna för lapparnas näring”. Dessa äro ju för renarnas uppehälle helt beroende av tillgången på födoämnen å trakterna i fråga, en tillgång som på grund av klimatologiska och andra förhållanden kan vara synnerligen skiftande och ojämn. Det är således en tvingande nödvändighet för lapparna att inom de för sedvaneområdet uppdragna yttre geografiska gränserna äga frihet att efter omständigheterna välja de för tillfället mest lämpliga betesmarkerna”.

7.6.5.7 Skogsrenskötseln en knäckfråga

Frågan om skogsrenskötseln intog en stor plats såväl i 1923 års kommittébetänkande som i 1928 års proposition. När det gällde skogsrenskötseln ovanför lappmarksgränsen var den inte särskilt komplicerad. En stor del av skogsrenskötseln hade visserligen avvecklats genom att dess utövare övergått till andra näringar, främst jordbruk, men en del skogssamer fanns dock kvar. Departementschefen framhöll att dessa samer hade sedvanerätt till alla de marker de av ålder utnyttjat och fortfarande brukade. Med den sistnämnda markeringen ville han klargöra, att man inte, med hänvisning till historiska förhållanden, kunde återskapa skogsrenskötsel där den en gång upphört. Vad som avsågs var framför allt områden i Västerbottens län där skogsrenskötsel tidigare förekommit men numera var övergiven.

Det besvärligaste problemet i hela ”lappfrågan” var enligt kommittén, hur man skulle förhålla sig till den skogsrenskötsel inom

41

Riksdagen 1928. 1 saml. 6 band. Prop. 43.

Norrbottens län som sedan gammalt bedrevs nedanför lappmarksgränsen. Redan under förarbetena till 1886 års renbeteslag hade man konstaterat att den hade stor omfattning i ett antal nordliga socknar, nämligen i Pajala, Tärendö, Korpilombolo, Övertorneå, Överkalix, Karl Gustafs, Nedertorneå, Nederkalix, Råneå och Överluleå. Renantalet beräknades till över 15 000. När man förberedde 1898 års lag kunde man konstatera att renantalet ökat till 19 000 renar, varav 13 000 tillhörde den bofasta befolkningen. Denna renskötsel var egentligen olaglig såväl enligt 1886 års som 1898 års renbeteslagar. Likväl hade den fortsatt att bedrivas. Saken debatterades livligt och utreddes, vilket så småningom ledde fram till att skärpta regler infördes även i Norrbottens län när det gällde rätten att ha skötesrenar (SFS 1917:337. Skötesrenar i Jämtlands och Västerbottens län hade begränsats redan genom 1898 års renbeteslag).

42

Problemet löstes emellertid inte med denna författning. År 1918 inlämnades två motioner i frågan till riksdagen. De byggde på en av Pajala sockenmän biträdd framställning från befolkningen i Muonionalusta kapellförsamling. I denna påpekades att en stor del av befolkningen i norra Norrbotten saknade andra dragare än renar. De var helt nödvändiga för näringslivet i dessa bygder. Utan renar kunde bonden inte hämta hem höet från ängar och myrar och måste därför, om de miste rätten att ha skötesrenar hos samerna, minska sina kreaturbestånd. Man kunde inte heller bedriva skogsarbete, eftersom renarna var oumbärliga som dragdjur där inga vägar fanns. Skogsrenen beskrevs som nyttigare än fjällrenen eftersom den var starkare. Dessutom fanns den till hands när den som bäst behövdes. 1917 års stränga lagstiftning mot skötesrenar utgjorde, detta taget i beaktande, ett allvarligt hot mot hela näringslivet i dessa bygder.

Skrivelsen från Pajala och Muonionalusta överlämnades till 1919 års lappkommitté för vidare överväganden. Skrivelser inkom nu också från Pajala, Junosuando, Kopilombolo, Gällivare och Övertorneå kommuner. Kommittén själv höll överläggningar i de berörda socknarna. Undersökningar som kommittén initierade visade att det det fortfarande fanns närmare 7 000 skogsrenar i socknarna nedanför lappmarksgränsen. Man konstaterade att renbetning året om förekom i Muonionalusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Hietaniemi, Övertorneå, Överkalix, Nederkalix och

42

Civildepartementets konseljakt den 19 juni 1917 nr 5 (RA). Häri ingår bl.a. ett av ett stort antal samer i Gällivare undertecknade skrivelser vari skötessystemets nödvändighet för samerna framhålls.

Edefors församlingar. Av uteslutande vinterbetning berördes Karl Gustafs, Nedertorneå, Råneå, Töre, Överluleå, Nederluleå, Älvsby, Norrfjärdens, Hortlax och Piteå församlingar. Renarna var i regel satta i vård hos någon same, som antingen för egen del drev renskötsel eller var anställda såsom renvårdare hos särskilda, bland renägarna i socknarna bildade s.k. renägarföreningar med av länsstyrelsen godkända stadgar.

Som en lösning på de stora problem som uppenbarligen fanns föreslog kommittén att man skulle legalisera renskötseln i de berörda socknarna genom koncessioner som utfärdades av länsstyrelsen efter hörande av berörda kommuner. Modellen för hur renskötseln skulle organiseras hämtades, på flera kommuners förslag, från ovannämnda renägarföreningar. Förslaget tillstyrktes av den år 1926 tillsatte sakkunnige som själv rest runt i området och låtit göra undersökningar. De visade att antalet renar inom detta ökat sedan 1919 och nu uppgick till 10 600 renar. Detta tog han som ett belägg för att behovet av renskötsel nedanför lappmarksgränsen var stort. Han hade också kommit till den uppfattningen att markerna kunde klara ett så stort betestryck utan att skada jordbruket i nämnvärd grad.

Bestämmelserna om koncessionsrenskötseln skulle ges en sådan avfattning ”att desamma öppna en möjlighet att å trakter, där ett mera allmänt intresse kan anses påkalla sådant, bibehålla skogsrenarna, men å andra sidan heller icke lägga hinder i vägen för skogsrenskötselns avskaffande å trakter, där densamma icke längre fyller något verkligt behov för de bredare lagren av befolkningen”. Länsstyrelsen skulle ha befogenhet att med hänsyn till ändrade förhållanden återkalla tillståndet eller under koncessionstiden ingripa reglerande. Den fick också i uppgift att indela koncessionsrenskötseln i lappbyar med gentemot varandra avgränsade områden.

7.6.5.8 Propositionen och riksdagsdebatten

Efter remissbehandling av båda betänkandena togs frågan upp i riksdagen 1928 genom proposition nr 43. I denna konstaterades att sedvanerättens ”approximativt beräknade geografiska omfattning” inte hade föranlett några avvikande uttalanden från Kammarkollegium eller någon av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Kopparbergs län. Däremot hade Länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört att renskötsel knappast

längre förekom i länet. I bl.a. Norrbo landsfiskalsdistrikt hade man inte i mannaminne sett några renskötande samer. I Bergsjö distrikt hade man inte gjort det under de senaste 25 åren och i Delsbo distrikt inte sedan 1907. Svaret från Länsstyrelsen i Kopparbergs län bestod av ett yttrande från Idre kommun, som hade invändningar mot förslagen om skogsfångst och ersättningsskyldighet, men inte hade några synpunkter på beskrivningen av sedvanerätten. Särna kommun beslutade att inte yttra sig ”då lappar hvarken äro bosatta eller vistas inom denna socken”.

Även i övrigt anslöt sig departementschefen i frågor rörande sedvanerätten till kommitténs beskrivningar och förslag. En intressant invändning hade inkommit från skogslapparna i Malå lappby som hade uttalat ett önskemål att det i lagen skulle intas bestämmelser om att de för all framtid skulle få bibehållas vid rättigheten att begagna vissa närmare angivna markområden, vilka av ålder utgjort renbetesland. Departementschefen avvisade detta med att det såväl i gällande lag som i den föreslagna (7 § ) ankommer på länsstyrelsen att avgöra fördelningen av renbeteslanden. Den sakkunnige hade dock påpekat att sådan indelning av vinterlanden inte var obligatorisk ”utan må i avseende på dessa förhållas efter gammal sedvana och praxis”. Departementschefen biträdde denna uppfattning.

Lagförslaget antogs med vissa smärre justeringar som inte berörde sedvanerätten i riksdagens båda kamrar den 16 maj 1928. Frågan föranledde inte några mer omfattande debatter i kamrarna.

7.6.6 1930 års lappkommitté

7.6.6.1 Missförhållanden i Norrbotten?

I mars månad 1930 väcktes i första kammaren en motion (nr 211) av Carl Lindhagen, vari denne yrkade på att åtgärder skulle vidtas med anledning av de missförhållanden inom renskötseln som enligt honom uppstått i Norrbottens län. Efter behandling i lagutskottet översändes motionen den 10 mars till riksdagen med hemställan:

1) att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt överväga och söka tillrättalägga vissa

i motionen omnämnda missförhållanden, som föranletts av Karesuandolappars medgivna invandring på Arjeploglapparnas gamla renbetesområden;

2) att Kungl. Maj:t ville skyndsamt överväga någon lämplig ordning i all-

mänhet för att enhetligt och praktiskt anknyta lappförfattningarna till det levande livet;

3) att Kungl. Maj:t, i den mån för ovannämnda två önskemål krävdes riks-

dagens medverkan, måtte därom framlägga de sociala lagförslag eller andra åtgärder, vartill förhållandena föranledde.

Trots förtjänsterna med 1928 års renbeteslag hade det uppstått svårigheter att sammansmälta lagens paragrafer ”med det levande livet”. Vad som främst avsågs var de svårigheter överflyttningen av Karesuandosamer till Arjeplog hade skapat. Trängsel hade uppstått på betesmarkerna och en plågsam kollision uppstått mellan en nordlig, extensiv, och en sydlig, intensiv renskötsel. Den senare var enligt motionären mer utvecklad och riktig.

Utöver denna fråga ville motionären att regeringen skulle låta utreda årskilliga andra frågor bl.a. rörande de nya villkoren för medlemskap i sameby, upplåtelser till samer av lägenheter på kronans mark m.m. I riksdagsdebatten dök även andra frågor upp, framför allt angående de omfattande renskador som bofasta drabbats av vintern 1929–1930. Svåra betesförhållanden denna vinter hade medfört att samerna förlorat greppet om sina hjordar som skingrats och spritt sig över stora områden där de under våren och sommaren åsamkat jordbruket stora skador.

Riksdagsdebatterna föranledde Kungl. Majt. (Socialdepartementet) att den 30 maj 1930 tillsätta en utredning. Dess uppgifter var många. Den skulle se över gränsdragningen mellan samebyarna, framför allt på vår-, sommar- och höstlanden. Man skulle vidare försöka bedöma hur omfattande renbetningar naturen medgav i olika delar av området. Med ledning av resultaten skulle man försöka fastslå s.k. ”rationella renantal” för de olika samebyarna. Kommittén skulle också se på möjligheterna till ökad avsättning för renkött, bättre slaktmetoder, reducering av antalet ströängar och byggande av olika hjälpmedel bl.a. stängsel vid utsatta platser.

7.6.6.2 Kommittéarbetets inriktning förändras

Till ordförande i kommittén utsågs landshövdingen i Norrbottens län A. B. Gärde. ”Sedan länsstyrelsen sedermera anmodats inkomma med förslag å en med lappväsendet och renskötsel i allmänhet förtrogen person” tillkallades nomadskolinspektören fil. dr. Erik Bergström som utredningsman. Bergström avled emellertid i

januari 1933 och som hans ersättare tillkallades f.d. landshövdingen Nils Gustaf Ringstrand. Med hänsyn till jordbrukets intressen utsågs vidare jordbrukskonsulenten i Norrbottens län Waldemar Lorens Wanhainen att delta som expert.

Sedan även Ringstrand avlidit i december 1935 utsågs ingen ny utredningsman. Eftersom utredningsarbetet uppdragits åt Länsstyrelsen i Norrbottens län var det naturligt att landssekreteraren Sundberg och lappfogdarna i länet, Claes Österberg, Ragnar Pappila, Erik Hedbäck och Erik Malmström aktivt medverkade. Dessutom engagerades, troligen med tanke på de gränstvister som förelåg mellan länen, lappfogden Hans Cederberg i Umeå. ”Det torde ock” skrevs det dessutom i direktiven, ”vara önskvärt, att vid uppgörandet beträffande de olika lappbyarna av förslag till åtgärder i förevarande avseende en eller två i renskötsel förfarna lappar för varje lappby tillkallas såsom rådgivare, varjämte vederbörande ordningsman med hänsyn till sin erfarenhet från betning i trakten och sin ortskännedom i övrigt bör tillhandagå med upplysningar. Slutligen torde länsstyrelsen böra samråda med lappar och bofasta angående dem särskilt berörande spörsmål och för sådant ändamål i den mån det finnes lämpligt överlägga med nämnda befolkningsgrupper”.

Utredningsarbetet kantades av svårigheter. De båda dödsfallen på viktiga poster innebar kraftiga avbräck. Skarp kritik mot kommitténs arbete framfördes också i en motion från Carl Lindhagen i riksdagen 1933.

43

Bakom den fanns en skrivelse från en grupp fram-

trädande samer. I skarpa ordalag kritiserade de ”lappfogdeväldet” och påpekade att det var detta som präglade hela det utredningsarbete som Länsstyrelsen i Norrbotten fått ansvar för. Ingen enda same hade trots direktiven beretts plats i själva utredningen. Dessutom ansåg man att uppdraget var alltför begränsat till Norrbottens län och de konflikter i Arjeplogs och Jokkmokks socknar, som karesuandosamernas inflyttning inneburit. Behoven av utredning var betydligt större än så och borde omfatta även Västerbottens och Jämtlands län

Norrbottenskommitténs arbete resulterade i Betänkande angående åtgärder för avhjälpande av de inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhållanden samt rörande de kostnader som därav kunde föranledas m.m. (SOU 1936: 23). Efter en omfattande remissbehandling och en ny kritisk debatt i riksdagen 1937

43

Riksdagen 1933. Motion 194 och 199 i FK.

beslutade regeringen den 28 april 1939 (nr 64) att betänkandet skulle överarbetas av särskild utredningsman. Till sådan utsågs först expeditionschefen E. Falk. Denne avled emellertid redan innan året var slut och till hans ersättare utsågs generaldirektören i Kammarkollegium Lennart Berglöf. Som särskilda experter förordnades sex personer varav två var samer (kyrkoherde Gustaf Park och lappmannen P.L. Andersson-Juuso) att delta i överläggningarna. Utredningens arbete delades upp i olika avsnitt. Det resulterade i två betänkanden, SOU 1940: 37 som väsentligen handlade om frågor om fjällägenheter och SOU 1942: 41 som gällde ”stöd för de renskötande lapparna m.m.”. Först den 28 januari 1944 kan Norrbottenskommitténs arbete sägas ha blivit avslutat genom propositionerna 1944-01-08 nr 43 (ibland betecknad som 53) och 1944-01-28 nr 65 samt Betänkande med förslag till byordningar och instruktioner för ordningsmännen i lappbyarna (SOU 1944: 6).

44

Förslagen

medförde vissa lagändringar som bl.a. innebar en maximering av antalet renar som varje same fick ha.

Under arbetets gång kom utredningens arbete att skifta karaktär och gälla frågor av mera allmän natur än de som ursprungligen initierade dem. Det är därför på sätt och vis vilseledande att, som ofta gjorts, kalla kommittén för ”Norrbottenskommittén”. Ett uttryck för förändringen är att kommitténs arbete också gav upphov till ”Västerbottensutredningen” 1939 och ”Jämtlandsutredningen” 1940, vilka båda ingår i konseljakten. När det gällde betesmarkerna och deras fördelning ägnades det mesta utrymmet åt vår-, sommar- och höstmarkerna. Vinterbetesmarkerna fick en utförligare behandling endast när det gällde samebyarna i Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar.

I dessa socknar fanns problem med sammanblandningar mellan fjällsamers och skogssamers renhjordar. Enligt utredningen var de ”beroende på en mindre god uppläggning av lapparnas flyttningsvägar och en olämplig fördelning dem emellan av vinterbeteslanden”. Här fanns också det gamla tvisteämnet mellan länen, att lappbyarna i de två berörda socknarna vid behov sökte sig till kustsocknarna söder om Skellefteälven i Västerbottens län. Detta förmenades dem av länsstyrelsen i sistnämnda län som ville förbehålla områdena för de västerbottniska lappbyarna.

44

Sakkunnig för biträde åt Länsstyrelsen i Norrbottens län för avhjälpande av missförhållanden i lappmarken (Norrbottenskommittén YK 1768, RA), Utredning 1939 om överarbetning av 1930 års lappkommittés betänkande 1939 (YK 1009, RA) samt Socialdepartementets konseljakt 1944-01-28 nr 65 där en stor del av bakgrundsmaterialet för åren 1930–1944 ingår.

7.6.6.3 Kommittén undersöker historiska förhållanden

Utredningen tog också som sin uppgift att undersöka de historiska förhållandena. Vid kommitténs första sammanträde beslutade man – efter allt att döma på Erik Bergströms initiativ – att äldre samer skulle utfrågas om renskötselns bedrivande under olika årstider och under olika tidsperioder sedan slutet av 1800-talet. ”Härigenom skulle ett viktigt material erhållas för bedömande av möjligheterna på de olika trakterna av intensifiering i renvården. Genom detta arbete skulle dessutom säkerligen tillvaratagas ett värdefullt vetenskapligt material som eljest löpte fara att försvinna i glömskan”.

45

Ett särskilt frågeformulär, som återges i betänkandet, utformades. De intervjuade samerna ombads bl.a. beskriva samebyarnas omfattning och flyttningsvägar såsom de sett ut vid vissa tidpunkter – 1875, 1880, 1885, 1900. Resultaten redovisas närmare i det topografiska kapitlet (kapitel 9).

”Västerbottensutredningen” 1939 och ”Jämtlandsutredningen” 1940, som ingår i konseljakten, lämnar inga uppgifter alls om vinterbetesmarker.

7.6.7. Landskamrerare Elof Huss utredning angående Jämtlands län 1959

7.6.7.1 Sedvanerätten i länet behöver utredas

Den 2 november 1956 uppdrog regeringen åt f.d. landskamreraren Elof Huss i Östersund att verkställa en utredning om renbetestrakterna för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län. Bakom beslutet fanns en framställning från Länsstyrelsen i Jämtlands län att någon kunnig person skulle ges i uppdrag att ”åstadkomma en kvalificerad och mera fullständig utredning angående dessa lappars sedvanerätt i syfte att i den mån det var möjligt skaffa dem trygghet med avseende å sedvanetrakternas utnyttjande. Därvid borde alla upplysningar såväl från äldre personer bland lapparna och de bofasta som från arkivmaterial efterforskas och användas”.

Behovet av en utredning av det här slaget hade påpekats redan i den s.k. Jämtlandsutredningen 1940 och i länsstyrelsens utlåtande 1949 över 1948 års jämtländska renbetesutrednings betänkande. I skrivelse till Jordbruksdepartementet den 2 juni 1950 stötte läns-

45

Norrbottenskommittén 1930 (YK 1768, RA) vol. 1.

styrelsen ytterligare på i frågan. Anledningen var framför allt de tvister med krav på betydande ersättningar för skador på skog som olika markägare i Härjedalen initierat. Samtidigt hade allt oftare – och enligt länsstyrelsens uppfattning starkare än tidigare – framförts protester, framför allt från markägarna i Härjedalen, mot att renbetning på privat mark över huvud taget fick förekomma. De menade att sedvanerätt i området saknades. Till skrivelsen fogades protokoll från sammanträde med markägare i Vemdalen den 16 april 1950 som med all tydlighet visade motsättningarnas skärpa. Länsstyrelsen förutsåg att ytterligare ett stort antal rättegångar var att vänta.

Skrivelserna föranledde inga omedelbara åtgärder från departementets sida. I personligt brev till jordbruksminister Sam Norup den 26 maj 1956 vädjade emellertid landshövding Anders Tottie om att något skulle göras. Allteftersom tiden lider blir de vittnesbörd som kan fås av äldre personer allt färre, skrev han, och han angav själv inriktningen på arbetet. Utredningsmannen måste resa runt i bygden och tala med både samer och bofasta och forska i arkiv och bibliotek. Som lämplig utredningsman föreslog han landskamreraren i länet, Elof Huss, som i september samma år skulle pensioneras. Han var sedan gammalt, i sin egenskap av föredragande i samefrågor, väl insatt i ämnet och lämplig.

46

Vid konselj den 2 november 1956 beslutade regeringen slutligen att utredningen skulle genomföras. Till utredningsman förordnades, så som landshövdingen föreslagit, Elof Huss. Sakens betydelse för samerna underströks i beslutsprotokollet. ”Skulle den sedvanemässiga betesrätten underkännas eller lapparna låta sig skrämmas från att använda sin sedvanerätt, blev renskötseln i nomadiserande form omöjliggjord. Flyttningsområdena komme att inskränkas, lavbetena bleve snart förtärda och behovet att låta renarna under svåra år beta på trakter, som eljest icke regelbundet uppsöktes, kunde ej tillgodoses”.

Elof Huss var född i Lövånger 1890. Efter kansliexamen i Uppsala 1913 hade han utnämnts till länsbokhållare i Norrbottens län och fr.o.m. 1923 i Västerbottens län. 1932 förordnades han till länsassessor vid Länsstyrelsen i Jämtlands län och 1940 blev han landskamrer, dvs. chef för den ena av länsstyrelsens två avdelningar,

46

Jordbruksdepartementet statsrådsprotokoll och konseljakt den 2 november 1956 nr 18 (RA). Lappfogden Gardham underströk i skrivelse 1942 till generaldirektören Lennart Berglöf i Kammarkollegium starkt detta behov. Se utredningen 1939 om överarbetningen av 1930 års lapputrednings betänkande (YK 1009, RA) vol. 2.

landskontoret. Huss utredningsarbete efter pensioneringen 1956 resulterade den 16 mars 1959 i departementsbetänkandet (Jordbruksdepartementet) Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län. Utredningen föranledde inga andra beslut från regeringens sida än att betänkandet skulle stencileras i 300 exemplar och distribueras till berörda statliga myndigheter, domstolar, kommuner, samebyar, bibiliotek, arkiv och museer.

47

7.6.7.2 En mycket grundlig utredning

Elof Huss gick mycket grundligt till väga. Han utgick från de undersökningar som gjorts tidigare av lappfogdarna Alarik Dahlqvist och P.A. Brännström 1896 och 1898, lappfogden Abraham Staaff 1913 och 1921–1922. Därutöver gick han igenom alla protokoll från lappfogdarnas årssammanträden med samerna från omkring 1920 fram till 1958. Han utnyttjade också en föreskrift i renbeteslagen att samer skulle anmäla sin ankomst till en socken utanför åretruntmarkerna till landsfiskal. Tyvärr hade denna föreskrift efterföljts mycket sporadiskt och Huss säkert mödosamma arbete med att gå igenom landsfiskalsarkiven gav begränsade resultat. Utöver detta hade han tagit del av Erik Bergströms karta 1919 (se 7.7.6) och läst en omfattande litteratur.

Huvuddelen av betänkandet innehåller protokoll från intervjuer med samer och bofasta – eller ”ortsbor” som han benämner dem. Huss intervjuade 50 samer och samtliga samebyar är representerade i materialet. För att kontrollera samernas uppgifter intervjuade han sedan ortsbor. Det blev hela 410 personer. Huss valde ut byar eller trakter där samerna uppgett att de vistats. De intervjuade skulle vara personer som bott länge på orten. För att få fram lämpliga namn och inte själv påverka urvalet bad han om förslag hos kommunalnämndens ordförande eller någon annan framträdande person i de aktuella kommunerna. I några fall fick han också hjälp av poliser på orten som kunde utpeka lämpliga intervjupersoner. Till helt övervägande del var det hemmansägare som intervjuades. 71 procent av de hörda var sådana, 8 procent var arrendatorer eller lägenhetsinnehavare, 12 procent var tjänstemän (främst från polisen och skogsstaten) och 9 procent bestod av övriga (handlande, hotellägare, änkor m.m.).

47

Jordbruksdepartementet statrådsprotokoll och konseljakt den 24 april 1959 nr 17.

Säkerligen fanns det fler byar och trakter som kunde ha tagits med i undersökningen, om tid och resurser medgivit det. Urvalet av orter var emellertid väl avvägt och får anses ge en relativt god bild av jämtlandssamernas betesområden så som de uppfattades vid tiden för undersökningen. Några områden lämnades medvetet utanför. Det gällde framför allt Västernorrlands läns kustland. Huss ville naturligt nog begränsa utredningsarbetets omfattning där så var möjligt. Av intervjuerna med samerna hade han kommit till slutsatsen, att flyttningarna till Ångermanlands och Medelpads kustområden var avslutade och otidsenliga och därför inte skulle återkomma. De kommuner i Västernorrlands län som han gjorde intervjuer i var Tåsjö, Bodum och Fjällsjö (sedan 1974 tillhöriga Jämtlands län), Junsele, Ramsele, Helgum och Långsele. Västerbottensamernas förekomst i samma områden behandlade han inte.

Protokollen från samernas årliga möten med lappfogden har den fördelen att de tillkommit någorlunda samtidigt med de aktuella händelserna. Protokollen omfattar med enstaka undantag alla år från början av 1920-talet till 1958. I samband med Gränsdragningskommissionens arbete har det kompletterats med åren 1959–1971. Efter sistnämnda år lämnades inte längre några uppgifter av detta slag. Mötena hölls våren efter en genomgången vinter. Svagheten i materialet är, förutom att de lämnade uppgifterna kanske inte alltid var lika väl övervägda, att de endast anger punkter, inte områden. Detta är en ganska betydande begränsning, eftersom betesområdena runt en punkt kan vara rätt omfattande. Mötesprotokollen lämnar uppgift såväl om besökta orter längs flyttningsvägarna som om slutpunkterna.

Genom arbetssättet får man en värdefull kontrollmöjlighet vid bedömningen av de intervjuer Huss gjorde. Om man grupperar punkterna efter sameby kommer man dessutom till den insikten, att helt klara gränser mellan samebyarnas vinterbetesområden saknades. Inte så sällan hände det att samebyar gick in på varandras områden. Det bekräftar att en fast fördelning av vinterbetesmarkerna som Erik Bergströms karta 1919 ger intryck av inte överensstämde med verkligheten.

7.6.7.3 Diskussion om källvärdet i Huss utredning

Källvärdet i Elof Huss intervjuer diskuteras ingående i domarna i det s.k. ”renbetesmålet” i Härjedalen. Markägarna är i sin inlaga till Svegs tingsrätt mycket kategoriska och hävdar följande: ”Huss borde, med utgångspunkt i sitt material och sin uppfattning i rättsfrågan, rätteligen inte ha kunnat komma fram till annan slutsats än att samebyarna saknade sedvanerätt till vinterbete utanför renbetesfjällen. – Huss lägger i stället största vikt vid uppgifterna från äldre samer och ortsbor. Rimligen bör dessa uppgifter behandlas med stor försiktighet, eftersom de tillfrågade känt till syftet med utredningen. I dagsläget är uppgifterna närmast att jämställa med skriftliga vittnesintyg, en normalt inte tillåten form av bevisning i svensk rätt”.

Tingsrätten skriver i sin bedömning av Huss intervjuer med samer följande: ”Eftersom renarnas uppehållsorter – enligt vad som framgår av utredningen – varierar från år till år alltefter växlande betes- och väderleksförhållanden, kan av dessa utsagor inte dras några säkra slutsatser om var och när renbetning ägt rum, i vart fall inte när det gäller ytterområdena för de påstådda vinterbetesmarkerna. Därtill kommer att i några av utsagorna anges att vinterbetning förekommit ”vissa år” eller ”de flesta” åren under en tidsrymd eller att den ”numera” äger rum inom vissa områden. Vidare är att beakta att utsagorna, som avgetts under åren 1957 och 1958 ofta avser förhållanden, som ligger 20–30 år tillbaka i tiden”.

Ett liknande resonemang förs när det gäller intervjuerna med ortsborna. I de flesta fall har de enligt tingsrätten angett tidpunkten för sina iakttagelser till ”så länge han minns”. Med dessa källvärderingar som bakgrund kom rätten fram till att lappfogdarnas årssammanträdesprotokoll utgör det enda tillförlitliga underlaget i Huss utredning. Hovrätten godtar i det stora hela tingsrättens bedömning på denna punkt.

48

Det är viktigt att man vid en bedömning tar hänsyn till Elof Huss kompetens och erfarenhet och analyserar hans arbetssätt. Lappfogdarnas årsmötesprotokoll kan inte ställas i motsättning till hans utredning. De utgör tvärtom en del i denna. Huss är den förste som lyfter fram dem ur arkiven och publicerar dem i sin utredning. Som gammal handläggare av renskötselfrågor vid Länsstyrelsen i Jämtlands län insåg han dock protokollsuppgifternas

48

Dom meddelad av Svegs tingsrätt den 21 februari 1996 i det så kallade renbetesmålet s. 153 ff, 161 ff. Hovrättens för Nedre Norrland dom 2002-02-15 s. 52 ff.

begränsningar. Därför kompletterade han dem med en omfattande intervjuundersökning. Han var inte blind för att intervjuerna med samerna kunde betraktas som partsinlagor. Därför kompletterade han dem med intervjuer med ett stort antal ortsbor.

För att inte bli beskylld för partiskt urval bad han kommunalnämndsordföranden eller någon annan framträdande person i kommunerna att utse trovärdiga personer för intervjuerna. Det antal ortsbor han intervjuade var nio gånger större än antalet samer. Detta var naturligtvis ett medvetet val. Att beskriva dessa ortsbor som representanter för samma partsintressen som samerna är egendomligt. Huss avsikt måste tvärtom ha varit att försöka belysa saken från båda sidorna. Om det varit så att alla sagesmäns vittnesmål påverkades av att de kände till syftet med undersökningen, borde konklusionen vara att markägarna angivit mindre betesområden än de faktiskt gjorde.

Domstolarna lägger i sin bedömning stor vikt vid att Huss intervjuer inte är precisa när det gäller tidsangivelser och namn på samebyar. Frågan är emellertid vilka krav som är rimliga. Att samebyarnas betesplatser kunde växla över tid är ett sedan gammalt välkänt karaktärsdrag inom rennäringen som inte kan läggas den till last. Det förhållandet att ortsbor ibland inte visste vilken sameby det var frågan om är av den anledningen heller inte så märkligt. Bruket av en betesplats var heller inte årligt. Tidsrummen mellan de olika bruken kunde och kan vara betydande.

Det torde vara få människor förunnat att på året när tidfästa vad man upplevt under en livstid. Detta måste ha gällt även Huss sagesmän. Det är en orättvis beskrivning att sagesmännen bara använt svepande tidsangivelser som ”i äldre tid”. Det är tvärtom så att flertalet intervjuer innehåller hållpunkter som gör att man åtminstone på decenniet när kan avgöra när iakttagelserna gjorts.

Man måste också lägga vikt vid att de intervjuade personerna i allmänhet bott på sin ort större delen av sina liv och säkert hade ganska god överblick över vad som passerat där under årens lopp. Att Huss främst vänt sig till äldre personer ligger i sakens natur. Hans uppdrag var ju att utreda sedvanerätten. Det förhållandet att intervjuuppgifterna sträcker sig 20–30 år, ibland mer, tillbaka i tiden innebär inte att de utan vidare kan förkastas. I utredningar av den här typen är metoden vanlig. Den har t.ex. använts i den inlaga som markägare i södra Jämtlands län inlämnat till denna utredning. Källvärdet måste bedömas utifrån uppgiftslämnarens och utredarens

trovärdighet och inte efter någon slags generell mall enligt vilken endast uppgifter om dagsaktuella förhållanden är trovärdiga.

När Huss ritade sin s.k. ”Husslinje” på karta har han naturligtvis vägt in informationen från såväl lappfogdeprotokollen som intervjuerna. Vad som är särskilt värdefullt i de senare är att de innehåller ganska utförliga beskrivningar av betesområdenas geografiska utsträckning. Att avvisa dessa som ”oprecisa” och endast tillskriva lappfogdeprotokollens punktvisa redovisning värde, kan inte vara riktigt i en så arealkrävande näring som renskötseln är.

Lägger man i dag in intervjuernas områdesbeskrivningar på en karta får man faktiskt en ganska god täckning över länets vinterbetesområden. Det gäller såväl när man använder markägarnas som samernas uppgifter. De båda parternas beskrivningar av orsakssammanhang kan visserligen ibland skilja sig åt, men sällan sakinnehållet. När t.ex. markägarna i sydöstra Jämtlands län gärna talar om att deras marker var genomflyttningsområden talar samerna om att det var områden som de mera sporadiskt besökte.

7.6.7.4 Intervjuerna speglar förändringarnas följder

Intervjuerna bekräftar fullständigt protokollens bild att vinterflyttningarnas längd började inskränkas under 1920- och 1930-talen. Som en anledning angav samer att framkomligheten minskat genom den ökande biltrafiken på vägarna och de växande tätorterna längs vägen. En same pekade på att de begynnande kraftverksutbyggnaderna gjorde att samerna på grund av ängslan för isarnas bärighet tvingades starta nedflyttningen från höstlanden senare än tidigare. Såväl samer som bofasta intygade att utbyggnaden av kraftverken rent allmänt gjorde flyttningen över älvarna, särskilt Indalsälven, vanskligare och att den därför på många håll förändrade flyttvägarna.

Några exempel visar hur intervjumaterialet speglar renskötselns förändringar över tid och ger samtidigt en bild av intervjumaterialets kvalitet:

Byggmästaren Edvin Eriksson i Ramsele kyrkby (Nylands by), född 1892.

Eriksson är född i Ramsele kyrkby och har alltid varit bosatt därstädes. I Erikssons ungdom besökte lappar med sina renar de varandra närbelägna byarna Nässjö, Krånge, Nylands, Forsmo, Ovanmo, Sels och

Tynnerås byområden. Dessa besök ägde rum varje vinter till fram emot 1920-talet, efter vilken tid – förmodligen beroende bl.a. på Inlandsbanans tillkomst – först avtogo och sedan snart helt upphörde.

Lapparna flyttade vid dessa besök med renarna över nämnda trakter i regel utan att göra något egentligt uppehåll för betning av djuren. Flyttningen skedde under förjulsvintern från norr till söder och under senvintern i motsatt riktning vid återfärden till fjällen. Eriksson erinrar sig emellertid att lappar några vintrar omkring 1910 stannade med renarna och betade dem i dessa trakter under några veckors tid vid varje tillfälle. Därvid bodde lapparna under bevakningen av renarna i tältkåtor och hos den bofasta befolkningen. Eriksson kan ej närmare uppgiva varest betningen av djuren skedde.

Eriksson har hört äldre personer i orten omnämna att lappar förr i tiden brukade med sina renar vintertid besöka trakten. Äldre personer ha även omnämnt att i Ramsele gamla kyrka tidigare fanns en särskild bänk, den s.k. lappbänken, avsedd för lapparnas kyrkobesök under den tid de vistades i orten.

Sällan är skiljelinjen mellan vinterbetesområde och flyttningsområde helt klar. Färden mellan höstlandet och vinterlandet var ingen enkel pendeltågsresa mellan två punkter. Längs vägen stannade man på många platser och på några kunde uppehållet vara flera veckor. Under vissa vintrar kunde man flytta med hjordarna mellan olika betesområden beroende på växlande väderleksförhållanden. I södra Jämtland och i Härjedalen var detta i själva verket vanligt. Svårigheten att klassificera områden framgår av ovanstående intervju från Ramsele, men kanske ännu mer av följande:

Hemmansägaren Per Widegren i Mällbyn (Mörsil kommun), född 1891.

Widegren har varit bosatt i Mällbyn sedan år 1918. Under den tid Widegren varit bosatt i Mällbyn, ha lappar vintertid ofta betat renar inom Mällbyns och de närbelägna byarna Norrgårds, Bye (i Mattmar socken), Ugårds, Ubyns och Gräfte byområden. Ett avbrott i renarnas besök i denna trakt på 2 à 3 år kunde tidigare förekomma; under de senaste cirka 5 åren ha emellertid renarna varit å dessa trakter varje vinter.

Betningen har i allmänhet pågått under någon månads tid eller längre. Den har skett i Semelåns dalgång å bl.a. fyllnadsjordarna till Ubyns och Gräfte byar samt i Åssjöfloarna, belägna mellan Mällbyns och Högåsens byar, ävensom å de s.k. Hållbacksfloarna (norr och väster om Stora och Lilla Dravsjön). Renarna ha ock betat i trakten mellan bebyggelsen i Mällbyn och närliggande byar, å ena, samt Ockesjön, å andra sidan.

Emellertid har trakten ibland använts allenast som flyttningsled, då renarna ej gjort uppehåll därstädes. Såvitt Widegren har sig bekant ha de lappar, som för renarna använt ifrågavarande trakter, tillhört nuvarande Sösjö lappby. Widegren håller emellertid troligt att även lappar från annan lappby tidigare någon vinter haft renar å nämnda markområden.

Widegren har av äldre personer erfarit att lappar även innan han flyttat till Mällbyn uppehållit sig med renar i dessa trakter.

Intervjun är inte ensam i sitt slag och den visar ganska klart vilka svårigheter man stöter på om man efter ett slags schema försöker dela in länet i betesområden och mindre frekventa flyttningsområden. Utifrån det historiska materialet är det nog i stort sett omöjligt.

Som den tjänsteman Huss var undvek han att själv dra slutsatser av sitt material. Han överlät det till andras bedömning. Dock ritade han på karta in en linje som markerade samernas sedvaneområde, den s.k. ”Husslinjen”. Vid närgranskning av denna ser man att den bygger på de uppgifter han fått, inte minst från markägarna. Han har dock inte tagit hänsyn till att flyttningarna till sydöstra hörnet av Jämtlands län enligt de bofastas uppgifter upphörde redan under 1930-talet. Vid den tid då Huss gjorde sin utredning hade emellertid 30 år ännu inte gått sedan upphörandet. Detta betraktade han som ett krav för att sedvanerätten skulle anses ha upphört.

Se beträffande kartan avsnitt 7.7.8.

7.6.8. Renbetesmarkutredningen 1960

7.6.8.1 Vattenkraftsutbyggnaden var anledning till utredningen

Renbetesmarksutredningen tillsattes genom beslut av Kungl. Maj:t den 14 oktober 1960. Bakgrunden var framför allt kraftverksutbyggnaden i Norrland, som skapat svårigheter för renskötseln och föranlett en omfattande allmän samhällsdebatt. Svenska samernas riksförbund hade bl.a. behandlat frågan vid sitt landsmöte 1959 och där beslutat hemställa hos regeringen om en inventering av renbeteslanden. Behovet fanns eftersom vattenregleringarna förstört många av renarnas bästa vår- och höstland och rubbat gamla flyttningsleder. Frågan hade också ägnats stor uppmärksamhet i Nordiska rådet som rekommenderat att konstruktiva åtgärder vidtogs

för att förbättra den renskötande befolkningens sociala och ekonomiska ställning.

I regeringens beslut bemyndigades Jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman. Valet föll på landshövdingen i Jämtlands län, Anders Tottie. Till sekreterare förordnades förste konsulenten i Västerbottens län, senare i Jämtlands län, Bror Ejdemo. Som experter anlitades renägaren Olof Tuuri, överinspektören Åke Wikman, statsagronomen docent Eliel Steen och förste avdelningsingeniören Torvald Liif.

Enligt direktiven skulle utredningen i första hand göra ”en fullständig inventering av de marker, som kan utnyttjas för renskötseln”. I andra hand skulle den klarlägga vilka konsekvenser vattenkraftsutbyggnaderna fick för denna. Utgångspunkten för arbetet var att renskötseln skulle bedrivas i den omfattning som föreskrevs i 1928 års lag. Om det visade sig att markerna var otillräckliga skulle det undersökas om ytterligare kronomark kunde ställas till renskötselns förfogande. Slutligen skulle utredningen undersöka i vilken omfattning renskötselns lönsamhet kunde förbättras genom tekniska anordningar och hjälpmedel. För sitt uppdrag tillfrågade utredningen ett antal specialister på olika områden.

Utredningsarbetet påbörjades vårvintern 1961 och avlutades med Renbetesmarkerna. Betänkande avgivet av Renbetesmarksutredningen (SOU 1966: 12). Betänkandet föranledde inte någon remissomgång utan sändes ut till berörda länsstyrelser för de åtgärder de fann lämpliga. Ett exemplar överlämnades till 1964 års rennäringssakkunniga för att beaktas i dess utredningsarbete.

49

7.6.8.2 Utredningen utgick inte från sedvanemarkerna

Enligt direktiven skulle, som ovan nämnts, utredningen utgå från de betesförhållanden som förutsattes i 1928 års renbeteslag. Så blev dock inte fallet. Det framgår av den diskussionspromemoria från överläggningar med rikets lappfogdar, som hölls den 7 mars 1961 i Lycksele inför arbetets start.

50

Man konstaterade där följande:

Vinterflyttningarna har ostridigt avkortats i många lappbyar under senare årtionden. Orsakerna härtill är säkerligen flera. Yttre sådana är den bofasta bygdens expansion, den intensifierade trafiken och det livligare skogsbruket. Av inre orsaker kan nämnas den förändrade

49

Jordbruksdepartementet statsrådsprotokoll den 15 april 1966 nr 33 (RA).

50

Renbetesmarksutredningens arkiv (YK 2284, RA) vol. 1.

nomadismen, där familjernas kvarstannande på huvudvistet allt längre tid av året är särskilt påtaglig, bristen på lämpliga vinterbostäder, de ökade kostnaderna för att hyra vinterkvarter och den större bundenheten till de allmänna kommunikationslederna. Nu må anmärkas, att nämnda förhållanden i och för sig är vällovliga. Att hämma dessa tendenser vore att göra som gumman mot strömmen. I den mån knappheten på vinterbete blir för stor till följd av de kortare flyttningarna, skulle man emellertid behöva finna på någon utväg, som dels tillfredsställer det behov varav de kortare flyttningarna framkallats och dels möjliggör de avlägsna vinterbetenas utnyttjande. Är det tänkbart, att inrättande av lämpliga vaktarbostäder på strategiskt väl valda platser inom vinterbetestrakten skulle få positiv effekt? Häri skulle i så fall ligga ett objekt för räntabla investeringar.

Som ett förslag på hur man skulle kunna utnyttja ”de nu övergivna, avlägset belägna vinterbetesmarkerna” diskuterade man bl.a. införande av skogsrenskötsel på dessa. En planmässig fördelning mellan olika vintergrupper av tillgängliga beten vore dock ett mer närliggande alternativ. Men det fanns hinder:

Den driftsmässigt ofullkomliga ordningen inom dagens renskötsel, vilken på flera håll har tolkats som begynnelsen till ett omfattande och tillintetgörande förfall, kan rimligtvis icke motivera en expansion i rummet utav renskötseln. Ej heller kan renskötseln i detta läge särskilt väl stå emot andra, mera produktiva verksamheter eller ur ekonomisk synvinkel ens försvaras mot sådana. Likväl har för renbetesmarksutredningen, förmodligen av ganska diffust uppfattade humanitära skäl, i direktiven fastslagits, att ett mål för utredningen bör vara att säkerställa renskötselns omfång, sådan den kan uttolkas ur 1928 års renbeteslag. Utan kvalitativa förbättringar av driften genom effektivisering och rationalisering och på sådana åtgärder grundad höjning av utbytet i förening med förbättrad lönsamhet, torde även renskötselns nuvarande omfång emellertid vara ogörlig att upprätthålla.

Promemorian är undertecknad av utredningens samtliga ledamöter med ordföranden, landshövding Tottie, i spetsen. Det är uppenbart att utredningen inte såg som sin uppgift att ta ställning till var gränsen för sedvaneområdena rent juridiskt låg. Visserligen ser man både av texten i betänkandet och av de bevarade memorialen från arbetssammanträdena, att man frikostigt använde sig av begreppet sedvanegräns. Men ordet var inte på något sätt definierat och när man använde det gällde det främst sedvanegränser mellan olika lappbyar. Experten Folke Skuncke försökte vid ett sammanträde problematisera frågan genom att påpeka att temporära förändringar kunde inträffa under perioder som sträckte sig över perioder på 10,

20 och även 30 år. Mot detta hävdade utredningens sekreterare att det var ”de utnyttjade betesfälten i avseende å tillståndet under normala betesförhållanden” som skulle redovisas.

Att utredningen inte avsåg att undersöka sedvanerättens gränser framgår än tydligare av en PM av sekreteraren den 25 januari 1961.

51

Han inleder med att säga att areal inte är något klart och

entydigt begrepp när det gäller renbete och gör sedan följande klassificering:

1) Den areal där renbetesrätt föreligger (renskötselrätt i juridisk

mening) 2) Den areal där marken bär renbete (där renbetet från biologisk

synpunkt har värde) 3) Den areal där renbetet är åtkomligt (där renbetning icke omöjlig-

görs av ”yttre” förhållanden) 4) Den areal där renbetet verkligen kan utnyttjas (med hänsyn till

betesbalansen erforderligt och av ekonomiska skäl möjligt att utnyttja)

5) Den areal där renbetet verkligen används vid renskötsel av normal

omfattning. Med uttrycket ”normal omfattning” avses här ett rationellt läge, som erhålles vid det tillfälle, då ekonomiska utbytet är störst för den till renskötsel bundna befolkningen och vid fullt utnyttjande och andra anordningar bundna långsiktiga investeringarna

Det som torde bli aktuellt för utredningen, skriver sekreteraren Ejdemo, är alternativ 4 och 5. Alternativ 1 om renskötselrättens utbredning i juridisk mening lämnar han helt utanför. Det är renbetesmarkernas ekonomiska och rationella utnyttjande han och utredningen är intresserad av. Vissa komplikationer fanns naturligtvis. Renbetestillgångarna är inga homogena förekomster. Dels ligger impediment insprängda här och var i renbetesmarken och dels växlar betets godhetsgrad avsevärt. Utredningen måste ”för hela arealen renbete inom en lappby, för en storgrupp m.m. finna funktionen av variablerna frekvens och bonitet, dvs. summan av samtliga enskilda betesförekomster uttryckta som faktorerna mängd och kvalitet. Med mängd åsyftas den årliga tillväxt som kan nyttiggöras utan att tillgången försämras. Kvaliteten är ett mera diffust begrepp, i huvudsak avses därmed det absoluta fodervärdet hos en mängdenhet”.

51

Renbetesmarksutredningen (YK 2284, RA) vol. 2.

7.6.8.3 Utredningen bygger på ”normalförhållanden” under en begränsad period

Som synes förde sekreteraren ett mycket företagsekonomiskt resonemang. Han insåg emellertid att det skulle bli komplicerat att i analysen väga in alltför många grundfaktorer. Den slutsats man kunde dra av denna insikt var, menade han, att man måste ”stanna vid en mycket summarisk metod som bygger på erfarenhetsmässig grund”. De generaliseringar man därigenom måste göra kunde bilda jordmån för negativ kritik. Det fick man dock bära med jämnmod. Huvudsaken var dock ”att något material frambringas, som är av praktiskt värde och kan ligga till grund för eventuella gränsjusteringar mellan lappbyarna eller utvidgning av det i lag angivna renskötselområdet, och att någon vägledning erhålles för bedömande av vattenregleringarnas inverkan på renskötseln och av andra med detta problemkomplex sammanhängande spörsmål”.

Den 3 mars 1961 gjorde sekreteraren en sammanfattning av de synpunkter som kommit fram vid utredningens överläggningar. Den hade funnit att betesinventeringen måste bygga dels på intervjuer med aktiva renskötare i syfte att insamla primärmaterial och dels på en kartläggning av betets faktiska produktionskapacitet inom vissa smärre områden. Eftersom intervjuundersökningarna skulle täcka hela renskötselområdet, vilket specialundersökningarna inte kunde, betraktades intervjuerna som det viktigaste. Promemorian avslutas med följande reflektioner:

På grund av de växlande förhållandena mellan olika år, olika tidsperioder och olika trakter bör om möjligt läget under ett normalt medelgott betesår för trakten fastställas. Generaliseringar får endast försiktigt användas. Om normalläget är svårt att kartlägga, torde det vara bäst att registrera de faktiska förhållandena under ett år eller ett antal år. Då utredningens arbetsresultat torde komma att begagnas under högst 15–20 år, synes målsättningen kunna begränsas till vad som anses realistiskt under denna tidsperiod men samtidigt ordnas så, att även långtidsönskemål kan tillgodoses.

Intervjuundersökningarna startade i Karesuando i april månad och avslutades med Idre i början av juni. De genomfördes i de flesta fall av Bror Ejdemo och Olof Tuuri. Ibland medverkade också någon av experterna. Inte sällan var lappfogden, tillsyningsmannen eller någon annan företrädare för lappväsendet i respektive län närvarande. Samebyarna representerades av några få personer, i regel ordningsmannen, samt en eller några få renskötare. Som grund för

intervjuerna hade uppgjorts ett frågeformulär i 15 punkter. Åtta av dem avsåg skilda aspekter på de olika årstidsbetena. Det bör betonas att frågorna inte bara gällde vinterbetena utan i minst lika hög grad vår-, sommar- och höstbetena. Utredarna hade med sig kartor i skala 1: 200 000, på vilka samerna fick rita in sina aktuella betesområden. Utredningssekreteraren förde summariska protokoll som finns bevarade som handskrivna koncept i kommittéarkivet.

Enligt det tryckta betänkandet hade utredningen utgått från ”normalförhållandet under en avgränsad tidsperiod, nämligen åren 1945–1960” (s. 20). Detta har säkert varit den använda tidsperioden när det gällt att ta fram statistik o dyl. Däremot är det tveksamt om undersökningsperioden användes vid intervjuerna. Frågeformuläret anger inte att det var förhållandena under denna period som behövde redovisas. Här och var kan man av protokollen se att man diskuterat var vinterbetena legat under efterkrigsperioden Det verkar dock inte ha skett på något systematiskt sätt. Undantaget är Jämtlands län där man hade Elof Huss utredning att tillgå och därmed ett facit i handen. I det stora hela verkar man ha nöjt sig med en ganska impressionistisk metod. Om ett gott skriftligt underlag saknades skulle man heller inte undersöka förhållandena alltför ingående. Det påpekade ordföranden Anders Tottie särskilt vid ett arbetssammanträde den 16 januari 1961. En allmän beskrivning av hur renskötseln gick till borde enligt honom räcka.

Renbetesmarksutredningen utförde på många sätt ett ambitiöst arbete som tillförde värdefull kunskap om rennäringens driftsförhållanden. Någon kartläggning av sedvanemarkernas utsträckning presterade utredningen dock inte. Utredningen var själv medveten om detta och påpekade att betesarealerna varit betydligt vidsträcktare före andra världskriget. Man föreslog heller inte att dessa arealer skulle avföras som föråldrade. I stället diskuterade utredningen hur man genom moderna tekniska hjälpmedel åter skulle kunna göra dem tillgängliga, dock utan att komma till några resultat. Detta hindrade inte att utredningen i sitt betänkande (s. 165 f.) gjorde sin egen värdering och beskrivning av utvecklingens omfattning och orsaker. För Norrbottens läns del räknar utredningen med att betesarealerna var ungefär desamma som på 1920-talet men det gällde inte Västerbottens och Jämtlands län:

I lappbyarna i Västerbottens län och i norra delen av Jämtlands län är de utnyttjade vinterbetesområdena i några lappbyar numera mindre till ytan än på 1910-talet i Västerbottens län och på 1920-talet i Jämtlands län. Den snävare begränsningen av betesområdena i dessa lappbyar

torde vara en följd av inre av rationaliseringstrycket framkallade omställningar i renskötseln. I inget känt fall har yttre omständigheter primärt varit orsak till de mycket kortare flyttningar som t.ex. Frostviken-samerna började tillämpa redan under 1920-talets senare del. De yttre hinder som numera finns mot flyttning t.ex. till Söderala i Hälsingland är av senare datum. För renskötselns omfattning har uppgivandet av de mycket avlägset belägna betesområdena ingen avgörande betydelse, alldenstund vinterbete i erforderlig utsträckning finns att tillgå på närmare håll. – I södra delen av Jämtlands län synes de utnyttjade vinterbetesområdena inte vara mindre till ytvidden än på 1920-talet. I stället har i några av lappbyarna inom detta område en intensifiering av renbetningen successivt kommit till stånd utan någon påtaglig förändring av ytterkonturerna för de ianspråktagna betesfälten ägt rum.

Sammanfattningsvis kan man säga att utredningens kartor ger en bild av hur utnyttjandet var under s.k. ”normalår” på 1950- och 1960-talen, dock med begränsning till kärnområdena. Rationaliseringar och koncentration till de mest produktiva områdena var just vad utredningen eftersträvade. Den föreställde sig inte att dess resultat skulle ha giltighet för all framtid. Giltighetstiden uppskattades till 15–20 år och man föreställde sig inte att det var sedvanemarkerna man markerade på sin karta. Denna presenteras i avsnitt 7.7.9.

7.6.8.4 Kompletterande utredning för Jämtlands län

I Jämtlands län fick renbetesmarksutredningen en fortsättning genom en av dess experter, statsagronomen Eliel Steen. På uppdrag av lantbruksnämnden i Jämtlands län utförde han 1972 utredningen Renbetestaxeringar i Jämtlands län för bestämning av biologiskt optimala renantal.

52

Steen menade dels att man i högre grad än

renbetesmarksutredningen gjort borde ta hänsyn till samernas uppfattning om betesområdenas läge och omfattning och dels att man inte enbart skulle utgå från de mest givande betesmarkerna. Man måste enligt honom också ta hänsyn till produktionsvärdet i vad han kallar ”svängområdena”. Därmed menade han sådana områden som betas i korta pass under förflyttningar men som i nödsituationer också kunde betas i längre perioder. Renen har enligt Steen en icke obetydlig anpassningsförmåga till annan föda än

52

Eliel Steens utredning ingår i Lantbruksnämndens i Jämtlands län arkiv, vol. F 14EA: 2, Handlingar rörande rennäring (Länsstyrelsens i Jämtlands län arkiv).

renlav om renlavtillgångarna är knappa. Även svängområdena har därför ett betesvärde som man måste ta hänsyn till. Om de tas med i beräkningarna kan man enligt Steens text se att vinterbetesmarkerna för vissa samebyar relativt väl överensstämmer med dem som renbetesmarksutredningen redovisat. I andra byar blir arealen större och i ett par av dem väsentligt större än denna utredning utgått från.

Vid sin behandling av Steens utredning konstaterade lantbruksnämnden, att gränserna för sedvanerättsområdena lagts in på karta efter anvisning från samebyarna. Tyvärr finns kartan inte kvar. Avdelningsdirektör Bengt Ekendal vid lantbruksnämnden i Jämtlands län besökte Eliel Steen på 1980-talet och fick då av honom inritat på karta de områden i Härjedalen som denne gjort sina beräkningar utifrån. Såvitt man kan se av denna efterhandskonstruktion baserades hans beräkningar inte på några områden utanför Husslinjen. Texterna i hans utredning tyder snarare på att de ytor han räknade på var mindre. En annan sak är att utredningen i stor utsträckning baserade sig på flyginventering och gick mycket snabbt.

53

7.6.9. Renskötseln i den fysiska riksplaneringen. Statens planverks karta 1978

54

7.6.9.1 Den fysiska riksplaneringen

Denna ofta använda karta upprättades i samband med det förarbete för en samlad bedömning av landets naturresurser, benämnt den fysiska riksplaneringen (FRP), som påbörjades under slutet av 1970-talet.

Den fysiska riksplaneringen gjordes för att kommuner och andra myndigheter skulle få ett samlat underlag inför beslutsfattande som rörde användning av mark och vatten för skilda ändamål. I synnerhet den industriella verksamheten hade utvecklats under 1960-talet.

53

Lantbruksnämnden i Jämtlands län, rennäringsdelegationens protokoll 1973-09-19 bilaga 43 (Länsstyrelsens i Jämtlands län arkiv).

54

Uppgifterna i denna framställning bygger på studier av Statens Planverks tryckta rapporter samt uppgifter från arbetet med den fysiska riksplaneringen i Statens planverks, Bostadsdepartementets, länsstyrelsen och lantbruksnämndens i Jämtlands län arkiv. Lantbruksstyrelsens arkiv förvaras på Jordbruksverket i Jönköping. Ordningen i Lantbruksstyrelsens arkiv är dock så dålig att det visat sig vara nära nog omöjligt att hitta några användbara uppgifter, vilket är beklagligt med tanke på att denna myndighet spelade en central roll vid den slutliga utformningen av denna karta.

Vid de bedömningar som gjordes var det svårt att överblicka alla de faktorer som kunde vara av betydelse när olika intressen ställdes mot varandra. En inte ovanlig situation var att man måste väga naturmiljöns känslighet mot kravet på exploatering.

Den fysiska riksplaneringen gällde hela landet. Dock skulle särskild uppmärksamhet ägnas åt känsliga områden såsom kusterna och fjällvärlden. Från början var det inte tänkt att renskötseln skulle omfattas av arbetet. I samband med att Planverket började studera planeringsproblem i fjällvärlden (det s.k. fjällprojektet) fann man dock att det fanns ett påtagligt behov av att beakta även rennäringens utnyttjande av mark.

55

Det primära syftet med att renskötseln skulle ingå i fjällprojektet var att man ville skapa en grund för samhällsplanering genom att belysa denna närings speciella problem och behov, främst av markutnyttjandet. På så sätt skulle man kunna undvika att skada näringen vid olika projekt. Primärt var man intresserad av kalvningsland, flyttleder, speciellt viktiga betesområden och annat som hade påtaglig betydelse för samerna och därför måste beaktas i samhällsplaneringen. En ambition, fastän mindre uttalad och ibland helt förbisedd, fanns emellertid också att kartlägga sedvanemarkernas utsträckning. Vid några intervjuer som Gränsdragningskommissionen gjort med personer som medverkade i arbetet har det hävdats, att kartläggningen inte avsåg samernas rättigheter utan endast vilka intressen näringen hade.

56

Processen omfattade emellertid många

led och de har varit svåra att överblicka för många inblandade. Av handlingarna framgår dock att åtskilliga av dessa uppfattade att det var sedvanemark de skulle redovisa. Gränsen mellan vad som var sedvanemark och vad som var ”intressen” var väl heller inte klart definierad. I teckenförklaringen till den karta som slutligen åstadkoms sägs under alla omständigheter att den blå färgen avsåg ”vinterbetesland utanför åretruntmarker (sedvaneland)”.

55

Behovet av att väga in hänsyn till rennäringen gjorde sig gällande under de diskussioner som fördes inför ett föreslaget byggande av väg Tärnaområdet vid Umeälven och Ammarnäs vid Vindelälven.

56

Detta har bl.a. påpekats av en av de ansvariga på Planverket, Jaak Mandi, i brev till sekreteraren Lars Lindblad den 16 december 2002.

7.6.9.2 Arbetet med att kartlägga rennäringens markutnyttjande

Arbetet med kartläggningen av rennäringens markutnyttjande bedrevs som nämnts i en komplicerad process som involverade Planverket, som hade huvudansvaret,

57

Lantbruksstyrelsen, lant-

bruksnämndernas rennäringsavdelningar, länsstyrelserna, kommunerna, samebyarna samt SSR. På grund av brister i arkivläggningen och luckor i arkivmaterialet har det varit mycket svårt, åtminstone inom denna utrednings tidsram, att få en klar bild av hur kartan kommit till. Vissa grunddrag har dock kunnat skönjas.

Inledningsvis genomfördes en provundersökning i samebyarna Ran, Umbyn, Vapsten och Malå. Denna provundersökning resulterade i en av Planverket gjord rapport, 1973 nr 20, del 2. Rapporten sändes på remiss och samebyar och berörda myndigheter fick yttra sig. Efter att provundersökningen genomförts fortsatte arbetet med kartläggning av markutnyttjandet i renskötselområdet i dess helhet.

Undersökningarna skedde genom intervjuer med samebyarna. Inledningsvis inhämtades ett grundmaterial från lantbruksnämnderna i form av kartor vari renbetesmarksutredningens gränser var inlagda samt andra fakta. Med ledning av detta material upprättades arbetskartor som användes vid intervjuerna. Vidare utgick man ifrån en särskild frågelista.

Intervjuerna gjordes av en särskild arbetsgrupp, bestående av personer med kunskap om renskötsel.

58

Två eller tre av dem som

ingick i arbetsgruppen arbetade med en sameby i taget. Samebyarnas styrelser samlades till dagslånga intervjuer och diskussioner och fick med stöd av kartorna redogöra för markanvändningen i sin by. I flera fall höll renskötarna själva i pennan när markeringarna gjordes på kartorna. Frågor ställdes om sådant som betesmarkernas beskaffenhet och betydelsen av olika intrång i betesmöjligheterna.

Resultatet från intervjuerna bearbetades av en särskild referensgrupp, bestående av företrädare för SSR

59

, Lantbruksstyrelsen

60

och

57

De ansvariga tjänstemännen på Planverket föreslog att SSR skulle leda hela projektet, något som dock avböjdes från samesidan eftersom de själva ansåg att det i så fall skulle finnas risk för att arbetet inte skulle tas på allvar.

58

Ledare för arbetsgruppen som genomförde intervjuerna var Ingwar Åhrén. Denne var dock inte närvarande vid samtliga intervjuer. De som arbetade med intervjuerna var Lars Andersson, Åke Andersson, Elina Baer, Ingrid Baer, Bengt Johansson, Nils Gustav Labba , Karl Axel Persson och Lars Matto Åstot

59

Mats Bergkvist, Hans Eriksson, Nikoluas Kuhmunen, Nils Erik Nilsson Kuoljok, Per Bertil Simma och Bertil Wiinka.

Planverket

61

. Efter det att referensgruppen gjort sin första gransk-

ning

62

renritades materialet av Planverket och sändes på remiss till

samebyarna. Ibland gjordes förnyade besök av arbetsgruppen, s.k. remissbesök. I samband härmed fick samebyarna tillfälle att göra vissa kompletteringar och rätta till missuppfattningar i text och karta.

Protokollen från intervjuerna med samerna 1973 och kommentarerna från remissomgången 1974 ingår i Planverkets arkiv, förvarat på Boverket i Karlskrona. I allmänhet är de mycket knapphändiga. Det är uppenbart att arbetet huvudsakligen bestått i att man ritat in sina områden på arbetskartor. Vad som sagts vid mötena är mycket svårt att få grepp om. I de flesta fall har intervjuarna med bokstäverna KS och KÄ endast noterat att områdena inritats efter respektive samebys anvisningar eller ändrats efter dessa. I några fall förekommer dock kommentarer. Ranbyn uppgav således att sedvanegränsen mot kusten var öppen och att man ibland flyttade ned till områdena runt Umeå och Sävar. Vapstensbyn uppgav att dess gamla vinterland låg runt Örträsk men att man ibland, även under goda betesår, flyttade ned till området ”Nordmaling – Bjurholm – Vännäs – mot kusten” som med sina rika lavhedar var byns bästa betesland.

63

Insamling och bearbetning av uppgifter skedde 1973–1974. Materialet sammanställdes i Statens planverks rapport 1975 nr 20 del 3. Det användes också som underlag för kommunöversikter som berörda kommuner på uppdrag av länsstyrelsernas planeringsavdelningar skulle upprätta.

64

7.6.9.3 Framställningen av kartan

Hur uppgifterna redovisades i renritat skick är något oklart. I Planverkets arkiv finns ett antal kartor i skala 1:250 000. För att täcka hela renskötselområdet krävdes sju kartor. Varje kartblad fanns i fyra olika versioner som utvisade:

1. anläggningar och årstidsbeten

60

Walter Johansson.

61

Jaak Mandi.

62

Referensgruppens uppgift var inte att ändra i samebyarnas uppgifter. Ambitionen var i stället att göra materialet överskådligt och begripligt.

63

Statens planverks arkiv F 13A: 18–21 (Boverket, Karlskrona).

64

I Jämtlands länsstyrelses arkiv ingår en del sådana planer bland de diarieförda handlingarna dnr. 11.061/1977, vol. DIAA: 319–320 (Länsstyrelsen i Jämtlands län arkiv).

2. markegenskaper

3. särskilda funktioner och flyttningsstråk

4. intrång

Det förefaller mest troligt att dessa kartor sammanställts av länsstyrelsernas planeringsavdelningar på grundval av samebyarnas redovisningar och kommunernas översiktsplaner (där sådana fanns). Kartorna skulle enligt direktiven användas som en del av underlaget i det slutliga kartarbetet. Eftersom varje kartblad upprättats i fyra varianter utgjordes materialet av 28 kartor. Kartorna renritades först i pappersform. I sitt slutliga skick var kartorna utförda på plastmaterialet cronaflex och informationen blev på så sätt möjlig att kombinera om kartorna lades över varandra.

Efter det att rapporten 1974 om renskötselns markanvändning publicerats fortsatte arbetet med att skapa en översiktlig landsomfattande beskrivning av renskötselns intressen vid samhällsplaneringen. En sådan beskrivning borde bygga på jämförbara förhållanden. Statens planverk påpekade bl.a. i ett yttrande till regeringen 1977 att länens kartredovisning karta 1 om de areella näringarna ”särskilt vad avser sedvanemarkerna (vinterbetesmarkerna)”, gjorts på olika sätt och ibland inte redovisats alls. Länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län hade rent av hävdat att det var omöjligt att uttömmande redovisa markanvändningen för en så arealkrävande näring som renskötseln.

65

Planverket och Lantbruksver-

ket ansåg trots detta att en ytterligare bearbetning borde äga rum med sikte på att skapa en karta omfattande hela renskötselområdet.

Denna bearbetning ägde rum kring årsskiftet 1977–1978 genom samarbete mellan Planverket och Lantbruksstyrelsen. Till grund för arbetet låg ytterst samebyarnas redovisning av renskötselmarkernas användning 1974 och material som framkommit senare, bl.a. karta 1 i länsstyrelsernas redovisning av planeringsskedet. Urvalet av uppgifter gjordes vid rennäringsavdelningarna vid lantbruksnämnderna i de län som berördes. Uppgifterna bearbetades sedan av en referensgrupp vid Lantbruksstyrelsen bestående av representanter för Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämndernas rennäringsavdelningar.

Resultatet av bearbetningen blev kartan över hela renskötselområdet i skala 1:1 000 000. Kartan utgör en bilaga till Lantbruksstyrel-

65

Statens planverks meddelande om fysisk riksplanering 1977-12-08 s. 31 och 1978-03-17 samt Lantbruksstyrelsens yttrande 1977-12-19 i Bostadsdepartementets regeringsakt den 17 april 1979 vol. 7 (RA). Det framgår av länsstyrelsernas redovisningar i akten, att olikheterna är stora särskilt när det gäller vad som avses med viktigaste intresseområden.

sens och Statens planverks rapport 1978 nr 44 del 5, Rennäringen i kommunernas planering.

66

Den redovisar markanvändningen inom

hela renskötselområdet. De särskilda markeringarna på kartan motsvaras av rennäringslagens indelning i åretrunt- och vinterbetesmarker samt koncessionsbyarnas områden. Åretruntmarkerna anges med brun färg, medan vinterbetesmarkerna är markerade med blått. Områdena som anses särskilt viktiga är markerade med mörkare ton. Dessutom finns en speciellt ljus blå färgton i den yttre delen av vinterbetesområdet. Denna ljusare färg klargörs inte i kartans teckenförklaring, vilket är ett problem.

Vad som menas med ”vissa särskilt viktiga” områden definieras inte i teckenförklaringen. I rapporten 1978

67

förtydligas dock att

man avser sådana sammanhängande områden där renarna vistas under längre tid för bete (s.k. ”trivselområden” på vinterbetena), kalvning, samling etc. På kartan finns också andra mindre ytor angivna som särskilt viktiga. De var av allt att döma viktiga av den anledningen att de är strategiska och att förlusten av sådana små områden kan få allvarlig inverkan.

68

Det hade kanske varit lämpligt

att benämna sådana marker ”särskilt känsliga”.

På grund av att kartan 1978 täcker hela renskötselområdet kan den av naturliga skäl inte vara lika detaljerad som de 28 kartor som utgjort delar av underlaget. Vid en jämförelse mellan underlagen och den slutliga kartan är det tydligt att vinterbetesområdet är större på den senare. Skälet kan vara att underlagskartorna kan vara utarbetade av länsstyrelserna och dessa har kanske inte tagit så stor hänsyn till sedvaneområdet utan mer till frågor som hade påtaglig inverkan på planeringsfrågorna. Enligt en av uppgiftslämnarna lades i den slutliga kartan även in områden som behövde utnyttjas vid extrema väderleksförhållanden.

69

Ett särskilt problem utgör den helt ljusblå färgen längs framför allt Västerbottens kustland men något lite också för norra Västernorrlands län. Den renritade kartan på plastmaterial med same-

66

Statens planverk hade jämte länsstyrelserna huvudansvaret för den fysiska riksplaneringen. Lantbruksnämnderna lämnade underlag till länsstyrelserna, som efter bearbetning sedan översände dem till Planverket som sedan förhandlade med Lantbruksstyrelsen. Planverket har numera upphört och dess uppgifter (och arkiv) har övertagits av Boverket.

67

Rapporten 1978 sid. 36.

68

Ett exempel på ett sådant viktigt område finns på kartan 1978 inom Rans samebys vinterbetesområde vid Sandsjön; området har på kartan en yta på omkring åtta kvadratkilometer. Samebyn har kommenterat kartan nr 3 (särskilda funktioner och flyttningsleder) 1974 i skala 1:250 000 med att det där finns en svår passage vid flyttning eller renars vandring p.g.a. ”järnväg, landsväg, djup bäck”.

69

Jaak Mandi.

byarnas redovisning av renskötselns markanvändning (karta 1) saknas för detta län i Planverkets arkiv. Vad som finns är en karta på papper. På den har en streckad linje dragits ungefär från Klutmark över Krokssjö, Tavelsjö och ned till Olofsfors i Nordmaling. I grova drag motsvarar linjen gränsen mellan den ljusblå färgen och den mycket ljusblå färgen längs kusten på 1978 års karta. Att denna åtskillnad gjorts är egendomligt. Att vinterbetesområdet sträcker sig ut till Bottenhavskusten är fastslaget i gällande byordningar och det förhåller sig så är en uppfattning som hävdas av länsstyrelsen även i dag. Den streckade linjen på papperskartan markerar troligen att områdena öster om denna linje var områden som inte regelbundet besöktes, flenområdena som Erik Bergström kallade dem på sina kartor 1914 och 1919.

70

Tolkningen av 1978 års karta är alltså inte helt oproblematisk. Statens planverk framhåller också i sin rapportering av FRP 1978 att det ”allmänt finns en viss osäkerhet om sedvanemarkernas omfattning”. Kartan har inte löst det problemet, men den kan å andra sidan inte avfärdas som helt otillförlitlig. Den bygger trots allt på ett omfattande utredningsarbete som inkluderat den främsta sakkunskap på området som då fanns. Kartan är inte rensad från subjektiva ställningstaganden och underlaget från olika områden kan vara ojämnt. Den bild man fått fram är naturligtvis också tidsbunden. Några djuplodande historiska undersökningar av sedvanerättens omfattning har man inte gjort. Man har redovisat den kunskap och de uppfattningar man bland samer och inom rennäringsadministrationen hade i slutet av 1970-talet. På så vis blir kartan ett tidsdokument och en källa vid sidan av andra från denna tid. Det innebär att kartan kan och bör användas, men inte utan kritisk distans.

Se i övrigt kartredovisningen i avsnitt 7.7.11.

7.6.10. Svensk-norska renbeteskonventionerna

I samband med förhandlingarna rörande de svensk-norska renbeteskonventionerna har utredningar gjorts som även berör de svenska vinterbetesmarkerna. Före 1919 års renbeteskonvention gjordes omfattande sådana för att utröna samernas situation inför en eventuell gränsstängning (avsnitt 7.6.3–4). Undersökningarna var primärt tillkomna som förarbeten till en ny renbeteslag men fick

70

Rapporten 1978 nr 44 del 5 s. 34.

senare också till uppgift att ta fram ett underlag för bedömning av vad som kunde ske om gränsen mot Norge stängdes. Undersökningsuppdraget blev på så sätt mycket brett.

Renbeteskonventionen mellan Norge och Sverige togs upp till ny behandling 1964 då det tillsattes en ny renbeteskommission. Kommissionen avgav 1967 sitt betänkande.

71

Även detta innehåller en

bred presentation av samiska förhållanden i Norge och Sverige. Kommissionen undersökte bl.a. vilka ”säsongsområden” som de olika samebyarna använde under olika årstider. Resultaten överfördes till en karta där vinterbeteslandens yttergränser kallas ”sedvanegränser”.

Detta är dock en föga välgrundad beteckning. Bortsett från några referenser som gjordes till äldre vetenskapliga framställningar av Filip Hultblad, Ernst Manker och Israel Ruong beträffande enstaka samebyar, innehåller betänkandet inga undersökningar rörande vinterbetena som tar hänsyn till historiska förhållanden. Det verkar dessutom som om utredarna ägnade större kraft åt betena under övriga årstider än vintern. När exempelvis Västerbottens samebyar presenteras redovisas vad Östergren, Bergström m.fl. skrev i sin undersökning 1913 om vår-, sommar- och höstbetena, men inte vad de i samma utredning skrev om vinterbetena. Vid närmare granskning blir det också uppenbart att såväl kartan som beskrivningarna grundar sig på uppgifter om aktuella förhållanden, ingenting annat. De avsåg dessutom enbart områden som uppfattades som normala betesområden. Detta framgår av olika formuleringar i betänkandet bl.a. om Frostvikens norra sameby om vilken det skrivs att dess vinterkapacitet var otillräcklig, men att denna brist kunde ”kompenseras av vissa reserver inom barmarksdelen och normalt ej utnyttjade sedvaneland, som inte är inräknade i lappbyns areal” (s. 395). Detta är samma metod som den samtida renbetesmarksutredningen 1960 (avsnitt 7.6.8) använde. Det kan därför inte överraska att den svensk-norska renbeteskommissionens karta 1967 mycket nära överensstämmer med den som renbetesmarksutredningen redovisade i sitt betänkande 1966.

Betänkandet 1967 gav upphov till att en ”renbetesdelegation” tillsattes samma år. Dess arkiv har, i den mån handlingarna inte varit sekretessbelagda, studerats och i några fall har hänvisningar

71

Betänkande avgivet av svensk-norska renbeteskommissionen av 1964. Kungl. Utrikesdepartementet 1967

till det gjorts i det topografiska kapitlet (kapitel 9).

72

I arkivet ingår

en ”partiell redovisning” av pågående inventering av tillgängliga vinterbetesmarker i Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner. Det är värt att notera att utredningsmannen (förste konsulenten Göran Lundvall vid lappväsendet i Norrbottens län) inte använde sig av renbetesmarksutredningens eller renbeteskommissionens gränsdragningar. Hans utgångspunkt var i stället den fördelning av vinterbeteslanden som gjordes av 1930 års lappkommitté (SOU 1936:23) samt de norrbottniska byordningarnas formulering att samebyarnas betesområdena ”i öster sträcker sig så långt som lapparna enligt sedvanerätt plägat utsträcka sina flyttningar”. Enligt den utförliga inventeringsrapporten 1970 låg ifrågavarande lappbyars vinterbetesområden huvudsakligen nedanför lappmarksgränsen och sträckte sig som ganska smala stråk eller landtungor ned mot kusten ”i området mellan Pite och Skellefte älvar och närmast norr om Pite älv och söder om Skellefte älv.”. Den kartredovisning han gjorde gick i huvudsak ut på att visa var olika norska samer hållit till under åren 1950–1967 samt att utpeka områden som norska samer kunde använda framledes.

En motsvarande undersökning för Västerbottens län gjordes samtidigt av en svensk-norsk arbetsgrupp. Från svensk sida deltog förste konsulenten Hilding Ritzén vid rennäringsavdelningen i Västerbottens län och statsagronomen Eliel Steen. Arbetsgruppen redovisade inga sedvanerättsliga utgångspunkter för sitt arbete. Dess enda uppgift var att finna lämpliga betesområden för några norska flyttgrupper. Det skulle ske inom de betesområden som utpekats i byordningarna för Västerbottens lappbyar 1946 och som omfattade hela länet och delar av Västernorrlands län.

År 1997 skulle 1972 års renbeteskonvention omförhandlas. Det tillsattes åter en renbeteskommission som avgav sitt betänkande 2001.

73

Även detta betänkande innehåller utförliga beskrivningar

och kartor. Inte heller de bygger på några egna historiska undersökningar. I huvudsak har man byggt på de berörda länsstyrelsernas nuvarande markanvändningsplaner. Det är dock endast betesområden för de samebyar som berörs av svensk-norska gränsflyttningar som redovisas. Det är lätt att förbise detta och misstolka kartorna. Vissa intressanta observationer kan dock göras. Sameby-

72

Svenska delegationen för förhandlingar ang. renbetskonventionen 1967 (YK 2569 vol 3, RA).

73

Betänkande avgivet av svensk-norska renbeteskommissionen av år 1997. Kungl. Utrikesdepartementet 2001.

arna Grans, Rans och Umbyns vinterbetesområden sträcker sig enligt byordningarna från Skellefteälven i norr till Nordmaling i söder. Enligt renbeteskommissionens karta är flyttningarna mer koncentrerade till ett smalare flyttningsområde som sträcker sig ned till kuststräckan ungefär mellan Umeå och Nordmaling i söder. Det övriga Norrbotten används enligt uppgift numera av Malå skogssameby och vissa samebyar i Norrbottens län.

74

I Västernorrlands län sträcker sig Vilhelminabyarnas vinterland enligt samma karta ända ned till Härnösandstrakten. Uppgiften grundar sig förmodligen på 1946 års byordning som egendomligt nog fortfarande gäller. Några flyttningar till så sydliga områden har dock, som visats ovan i tidigare avsnitt, inte observerats sedan 1930-talet. Däremot sträcker sig Jämtlandssamernas betesområde inte ned till havskusten utan stannar någorlunda i nivå med vad vi i kapitel 11 kommit fram till, dock på så sätt att linjerna är dragna något längre söderut och österut än vi gjort. Det understryks på kartan att jämtlandssamernas vinterland inte är gränsbestämda.

7.7. Kartor över renskötselområdet

I det genomgångna materialet har påträffats ett antal historiska kartor som belyser samiska flyttleder och renbetesområden. I ett fall (karta 13) har Gränsdragningskommissionens utredare också skapat en karta. Kartorna har bearbetats med modern teknik och på så sätt gjorts tillgängliga och möjliga att jämföra med varandra. De är tillgängliga på Internet och har i vår framställning på några ställen kallats det digitala ”kartskåpet”.

75

Förfarandet vid framställningen har varit att kartorna först kopierats digitalt genom scanning. Alla kartor utom karta 10 och 13 har därefter bearbetats genom s.k. georeferering, rektifiering och vektorisering.

76

Därigenom har kartorna gjorts i samma skala och pro-

74

Uppgift av Gränsdragningskommissionens experter Birgitta Hansson och Bror Saitton som också deltagit i de svensk-norska konventionsundersökningarna.

75

Länken kan nås på länsstyrelsens i Norrbottens län hemsida http://www.bd.lst.se/ . I sidan för rennäringen finns en ytterligare länk som kallas ”rennäringens historiska kartor”.

76

Enkelt uttryckt innebär georeferering och rektifiering att utvalda punkter i den scannade kartbilden jämförs med motsvarande punkter i det geografiska koordinatsystemet

och med led-

ning av denna åtgärd placeras kartan i rätt geografiskt läge genom att vridas, flyttas och skaländras så att kartorna, oberoende av originalens form, blir jämförbara med varandra. Efter denna operation följer vektoriseringen som innebär att man manuellt, i ett kartprogram på datorn, ritar av (digitaliserar) utvald information från kartbilden t. ex. visten, flyttleder, vinterbetesområden. Till dessa s.k. ”vektordata” kan man tillföra beskrivande information (attribut) till de enskilda objekten så att man på den digitaliserade kartan direkt kan avläsa vad de visar.

jektion och på så sätt blivit jämförbara med varandra. För att underlätta jämförbarheten har endast sådan information som är av betydelse för vår undersökning markerats (exempelvis flyttleder, vinterbetesområden, lappmarksgränsen). I övrigt ingår endast sådan geografisk information som är nödvändig för att kunna orientera sig på kartan. Den som har behov av mer detaljerade geografiska hållpunkter kan dock få det genom att studera kartorna i ”kartskåpet” i skala 1:500 000. Sverigekartan har nämligen lagts in som en bakgrund som kommer fram vid användning av denna skala. Att karta 10 och 13 endast georefererats och inte rektifierats och vektoriserats sammanhänger med att de genom sitt innehåll inte ägnat sig för detta. Eftersom dessa kartor inte vidare bearbetats visar de kartbilden i dess grundläggande form.

Varje karta har var för sig beskrivits och källkritiskt granskats i nedanstående avsnitt. Dessa finns också tillgängliga på Internet i anslutning till kartorna. Generellt sett bör man vid studiet ha några förhållanden i åtanke, nämligen att originalkartorna

  • i flera fall har skapats genom att markeringar gjorts på en grundkarta vars tillkomsthistoria är ofullständigt känd
  • har gjorts i syfte att åstadkomma översiktliga beskrivningar
  • därför har liten skala och täcker mycket stora områden
  • av den anledningen inte i detaljen har så stor precision utan att man får räkna med avvikelser på några kilometer åt vardera hållet
  • inte har blivit mer exakta även om det skenbart kan framstå så på grund av att det moderna datoriserade kartprogrammet gör det möjligt att ändra skalan

1. Karta över de jämtländska lapparnas huvudsakliga betesområden i Sverige. Kartbilaga I till utredning angående lappförhållanden i Jämtland av E. von Sydow och C. Österberg.

77

Kartans skala och placering: Skala: 1:200 000. Placering: Riksarkivets kartsamling (kommittéarkiv 1766, Renbetesdelegationen 1913, bl. 9). Betesområdena är inritade på en länskarta utarbetad av förste lantmätare J. A. Albin på 1860-talet. Den här upplagan är tryckt av Generalstabens litografiska anstalt 1885.

77

I kartskåpet benämnt som ”Jämtland Renskötselområde Sydow 1914”.

Tillkomstår: Kartan är odaterad men har samband med det utredningsarbete den tillkom i (se nedan). Den har approximativt tidfästs till omkring 1914.

Tillkomst och syfte: Kartan utgör kartbilaga I till den intervjuundersökning med 55 samer i Jämtlands och Kopparbergs län som jägmästare Eric von Sydow och botanisten Claes Österberg (senare lappfogde i Norrbottens län) utförde 1913 på regeringens uppdrag. Syftet med undersökningarna var att regeringen skulle få in ett gott underlag för beslut om en ny renbeteslag och inför förhandlingarna med Norge om en ny renbeteskonvention (jfr avsnitt 7.6.4 och 9.3).

Underlag och innehåll: Vid intervjuerna skulle samerna redogöra för vart de fört sina renar på vinterbete dels vintern 1912–1913, som var lite speciell, och dels under vanliga år. Leder och vinterbetesplatser redovisas på karta 2. Lägger man karta 1 och 2 över varandra visar det sig att de ”huvudsakliga betesområdena” ungefär motsvarar slutpunkterna på flyttlederna enligt sistnämnda karta. Originalkartan tar även upp sommar-, höst- och vårområden, men i denna digitala version redovisas endast vinterbetesområdena. Dessa har liksom i originalet markerats med röd eller randigt röd färg. Den sistnämnda avser enligt kartförfattarna ”genomflyttningsområde eller förutvarande vinterbetesområde”.

Källkritisk bedömning: Det är viktigt att komma ihåg att kartan endast omfattar Jämtlands län så som det såg ut på 1910-talet. Fjällsjö, Tåsjö och Bodums socknar med Backe och Rossön som centralorter tillhörde då Västernorrlands län. Kring dessa fanns vinterbetesområden som var mycket viktiga för frostvikensamerna. Eftersom socknarna i fråga låg utanför Jämtlands län visas de dock inte på kartan. En annan egendomlighet är att skogarna norr om Järpen hamnar inom det randiga området. Det sammanhänger efter allt att döma med att området enligt kartan över flyttlederna (karta 2) endast passerades av renhjordar. Andra källor såsom exempelvis protokollen från de årliga sammanträdena med lappfogden och Elof Huss utredning 1959 (jfr. avsnitt 7.6.7, 9.3 och karta 7.7.13) visar dock att Järpenskogarna var viktiga och frekventerade vinterbetesområden. Kartan ger möjligen en rättvisande bild av förhållandena som de uppfattades vid tidpunkten för dess tillkomst men är missvisande sedd över längre tid.

2. Karta över de jämtländska fjällapparnas flyttningsleder. Kartbilaga II till utredning angående lappförhållanden i Jämtland av E. von Sydow och C. Österberg.

78

Kartans skala och placering: Skala: 1:500 000 ? (ej angiven på originalkartan). Placering: Riksarkivets kartsamling (kommittéarkiv 1766, Renbetesdelegationen 1913, bl. 10), Uppgifterna är inritade på en av Generalstabens litografiska anstalt tryckt karta, men årtal och grunduppgifter har täckts över av teckenförklaringen till de inritade uppgifterna.

Tillkomstår: Kartan är odaterad men har samband med det utredningsarbete den tillkom i (se nedan). Den har approximativt tidfästs till omkring 1914.

Tillkomst och syfte: Kartan utgör kartbilaga II till den intervjuundersökning med 55 samer i Jämtlands och Kopparbergs län som jägmästare Eric von Sydow och botanisten Claes Österberg (senare lappfogde i Norrbottens län) utförde 1913 på regeringens uppdrag. Syftet med undersökningarna var att regeringen skulle få in ett gott beslutsunderlag för en ny renbeteslag och inför förhandlingarna med Norge om en ny renbeteskonvention (jfr avsnitt 7.6.4 och 9.3).

Innehåll: Kartan visar de ”normala” flyttlederna vid tiden för kartans upprättande. Led markerad med punkter avser flyttleder under flenår. Siffrorna under vistefigurerna (kvadrater) anger antal familjer vid varje plats. Samebyarna markeras med olika färger.

Underlag för kartan: Som grund för kartan ligger de frågor som utredarna ställde till samerna rörande vinterbetena. Samerna skulle först i detalj redogöra för flyttningsvägarna och vinterbetesområdena den gångna vintern. Om denna inte kunde betecknas som en normal skulle de beskriva var de normala flyttningsvägarna gick.

Källkritisk bedömning: Jämför man med intervjuprotokollen ser man att kartförfattarna avsett att visa var de ”vanliga” flyttlederna gick och var de ”vanliga” vinterbetesområdena låg. Vid närgranskning finner man dock att uppgifterna inte helt överensstämmer med varandra. I söder fanns exempelvis en på kartan oredovisad

78

I kartskåpet benämnt som ”Jämtland Flyttningsvägar Sydow 1914”.

flenårsled som gick över Gimdalen eller Bräcke ned till Medelpad och där längs Ljungan till Sundsvallsområdet. Beteckningen flenårsleder på andra leder till Sundsvall kan också ifrågasättas. De var knappast mer flenårsleder än de som gick till Nordingrå och Härnön, vilka på kartan karaktäriseras som ”vanliga”. Lappfogde Staaffs intervjuundersökningar 1921–1922 och protokollen från samernas årssammanträden med lappfogden 1922–1939 visar entydigt att Sundsvallstrakten var ett dominerande flyttmål som nära nog årligen besöktes av frostvikensamerna (jfr avsnitt 7.6.5.3, 7.6.7.2, 9.3 och karta 7.7.13).

Kartan ger heller inte en rättvisande bild av vilka olika betesområden som använts. Den anger startpunkter och slutpunkter för lederna, men den visar inte vilka betesområden längs dessa som kunde utnyttjas. Det leder till att några av de mest frekventerade vinterbetesområdena såsom exempelvis de runt Junsele, Fjällsjö och Bodum i öst samt i Järpenskogarna i väst blir reducerade till genomflyttningsområden. Flyttlederna i sydvästra Jämtland och Härjedalen förefaller också vara ofullständigt redovisade.

Slutsatsen måste bli att kartan ger en delvis missvisande bild av de samiska flyttlederna och betesområdena sedda över längre tid. Kartan har förmodligen upprättats som illustration till intervjuprotokollen och är lika tidsbundna som dessa. Den saknar inte intresse, men man måste vara medveten om dess svagheter.

3. Karta över de västerbottniska fjäll- och skogslapparnas huvudsakliga betesområden i Sverige och i Norge. Kartbilaga I till utredningar angående lappförhållanden i Västerbotten av C. Österberg, H. Jonasson och E. Bergström.

79

Kartans skala och placering: Skala: 1:500 000 ? (Skalan ej angiven på kartan). Placering: Riksarkivets kartsamling (kommittéarkiv 1766, Renbetesdelegationens arkiv, bl. 11) Uppgifterna är inritade på en av Generalstabens litografiska anstalt tryckt karta. Årtal och grunduppgifter för denna har övertäckts av teckenförklaringen till de inritade uppgifterna.

Tillkomstår: Kartan är odaterad men har samband med det utredningsarbete den tillkom i (se nedan). Den har approximativt tidfästs till 1914.

79

I kartskåpet benämnt som ”Västerbotten Renskötselområde Bergström 1914”.

Tillkomsthistoria och syfte: Kartan utgör bilaga I till de intervjuundersökningar med 80 samer i Västerbottens län som botanikerna Erik Bergström och Claes Österberg (senare lappfogdar i Västerbottens resp. Norrbottens län) samt fil. mag. Hugo Jonasson genomförde på regeringens uppdrag 1912. Syftet med undersökningarna var att regeringen skulle få ett beslutsunderlag för en ny renbeteslag och inför förhandlingarna med Norge om en ny renbeteskonvention (jfr. avsnitt 7.6.4 och 9.2).

Innehåll: Originalkartan visar även sommar- och ”tjärroområden” (vår- och höstland) som inte tagits med i den digitaliserade kartan. Ordinarie vinterbetesområdena markeras liksom på originalet med röd färg, flenområden med brun. Gränser mellan samebyarnas vinterbetesområden har ritats in, men inte på flenområdena.

Underlag och innehåll: Till grund för kartan ligger de svar som samerna gav vid intervjuundersökningen 1912 samt utredarnas kännedom om länet. I originalet redovisas även samernas vår-, sommar och höstbetesområden men på den digitaliserade kartan redovisas endast deras vinterbetesområden .

Källkritisk bedömning: Utredarna lade ned ett mycket grundligt arbete som förutom intervjuprotokollen resulterade i Utredningar angående lappförhållanden inom Västerbottens län Del I ( 218 s. + bilagor) som ingående beskriver de samiska förhållandena i länet. Fil. dr. Erik Bergström blev år 1915 lappfogde i länet och kände detta väl.

Det är självklart att den gränslinje som dragits mellan ordinarie vinterbetesområden och flenområden inte får betraktas som exakt. Den kan till sin natur inte vara annat än ungefärlig. Kartbilden bygger på samernas egna uppgifter. På något enstaka undantag när uppgav de att det endast var under flenår som de flyttade med sina renar ned till kusten (jfr i övrigt karta 4).

Kartan innefattar även västerbottensamernas vinterbetesområden i nordöstra Västernorrlands län, men inte norrbottensamernas motsvarande områden i norra delen av det egna länet. Inom flenområdet anges inga gränser mellan de olika byarna. Det var välbetänkt eftersom sådana inte existerade. Ovanför flenområdet har inritats ”faktiskt uppehållna gränser mellan lappbyarna” vilket innebär

att de byggde på frivilliga överenskommelser mellan samebyarna men inte var officiellt fastställda. Endast på vår-, sommar- och höstlanden fanns av myndigheterna fastställda gränser.

Sammanfattningsvis kan sägas att denna karta har större trovärdighet än motsvarande kartor för Jämtlands län (karta 1 och 2). Det bör dock framhållas att kartan endast bygger på fakta som var överblickbara vid tiden för dess tillkomst.

4. Karta över de västerbottniska fjällapparnas flyttningsvägar. Kartbilaga II till utredningar angående lappförhållanden i Västerbotten av C. Österberg, H. Jonasson och E. Bergström.

80

Kartans skala och placering: Skala: 1:500 000 ? (Skalan har ej angivits). Placering: Riksarkivets kartsamling (kommittéarkiv 1766, Renbetesdelegerade 1913, bl. 14). Uppgifterna är inritade på en karta tryckt av Generalstabens litografiska anstalt. Årtal och grunduppgifter har täckts över av teckenförklaringen till de inritade uppgifterna.

Tillkomstår: Kartinformationen är odaterad men har samband med det utredningsarbete som den tillkom i (se nedan). Den har approximativt tidfästs till omkring 1914.

Tillkomsthistoria och syfte: Kartan utgör bilaga II till de intervjuundersökningar med 80 samer i Västerbottens län som botanikerna Erik Bergström och Claes Österberg (senare lappfogdar i Västerbottens resp. Norrbottens län) samt fil. mag. Hugo Jonasson genomförde på regeringens uppdrag 1912. Syftet med undersökningarna var att regeringen skulle få in ett gott beslutsunderlag för en ny renbeteslag och inför förhandlingarna med Norge om en ny renbeteskonvention (jfr. avsnitt 7.6.4 och 9.2).

Innehåll: Originalkartan redovisar även flyttleder i sommar- och tjärrolanden (vår- och höstområden). Heldragna linjer markerar de vanliga flyttlederna, punktade linjer ”flyttningsväg i kustlandet under flenår” (originalkartans formulering). Streckad linje anger alternativ flyttled vid återflyttningen från vinterbetena. De olika samebyarna markeras med olika färger.

80

I kartskåpet benämnt som ”Västerbotten Flyttningsvägar Bergström 1914”.

Underlag för kartan: Till grund för kartan ligger de svar som samerna gav vid intervjuundersökningen 1912 samt utredarnas kännedom om länet. Samerna skulle i detalj redogöra för flyttlederna vintern 1911–1912. Om dessa avvek från de normala skulle samerna beskriva var lederna ”de flesta åren” gick. Det verkar inte som om vintern 1911–1912 avvek från det som uppfattades som det normala.

Källkritisk bedömning: Utredarna lade ned ett mycket grundligt arbete som förutom intervjuprotokollen resulterade i den omfattande översikten Utredningar angående lappförhållanden inom Västerbottens län del I (218 s. + bilagor). Den beskriver mycket ingående de samiska förhållandena i länet. Sakkunskapen torde alltså ha varit stor och kartan har liksom karta 3 stor trovärdighet för den tid den tillkom i. Det bör noteras att kartan endast redovisar västerbottensamernas flyttningar, inte de flyttningar som norrbottensamer vid denna tid gjorde till de mellersta och nordligaste delarna av Västerbottens län.

Så gott som alla samer vittnade om att det endast var under flenår som de flyttade ned till kusten. Särskilt områdena i södra delen av länet från trakterna norr om Umeå ned till Husum i Grundsunda socken i Västernorrlands län användes. Enligt kartan flyttade en grupp från Rans sameby årligen till trakten av Lövånger. Det torde ha varit ett tillfälligt förhållande. Länsmannen i Lövånger uppgav i ett remissvar 1893 att orten inte oftare än ungefär vart femtonde år besöktes av samer. Det bestyrker att kustbetena i länet som helhet var att beteckna som flenområden så som karta 3 också gör.

5. Karta utvisande den nuvarande landfördelningen och det nuvarande renantalet inom de norrbottniska lappbyarna uppgjord av C. Österberg, H. Jonasson och E. Bergström. Skala 1: 500 000.

81

Kartans skala och placering: Skala: 1:500 000 ? (ej angiven på originalet). Placering: Riksarkivets kartsamling (kommittéarkiv 1766, Renbetesdelegerade 1913, bl. 4). Uppgifterna har ritats in på en av Generalstabens litografiska anstalt tryckt karta. Grunduppgifter för denna har täckts över av teckenförklaringen till de inritade uppgifterna.

81

I kartskåpet benämnt som ”Norrbotten Renskötselområde Bergström 1914”.

Tillkomstår: Kartan har med all sannolikhet upprättats 1912 i samband med den s.k. ”Sigtunautredningen”. Denna utredning finns omnämnd i litteraturen, men varken den eller dess handlingar har vid Gränsdragningskommissionens efterforskningar påträffats. Från början antog Gränsdragningskommissionen att kartan kommit till i samma sammanhang som kartorna för Jämtlands och Västerbottens län. Den daterades därför liksom dessa approximativt till 1914.

Tillkomsthistoria och syfte: Kartan har gjorts av botanikerna Erik Bergström, Claes Österberg (senare lappfogdar i Västerbottens resp. Norrbottens län) och Hugo Jonasson. Den har som ovan nämnts med all sannolikhet gjorts inom ramen för den s.k. Sigtunautredningen. Det tydliga syftet med denna utredning var att åstadkomma rationaliseringar i rennäringen och minska renantalet.

Innehåll: Originalkartan visar såväl sommar-, vår- och höstbetesland som vinterbetesområden. Endast de senare har tagits med i den digitaliserade kartan. De områden som användes av fjällsamerna har markerats med röd färg medan området för skogssamerna markerats med gröna randiga linjer. Originalkartan visar av någon märklig anledning även vinterbetesområdena för Umbyns och Vapstens samebyar i Västerbottens län. Dessa områden har inte tagits med, eftersom de mer trovärdigt behandlas i kartorna för detta län (karta 3–4).

Underlag för kartan: Eftersom ”Sigtunautredningens” betänkande och arkiv ej påträffats är underlaget okänt.

Källkritisk bedömning: Kartan ingår i en serie kartor som avser rationalisering av renskötseln i Norrbottens län. Man skulle fastställa maximala renantal och begränsa betesområdena. Denna karta uppger sig visa ”den nuvarande landfördelningen och det nuvarande renantalet”. Eftersom underlaget är okänt är källvärdet svårt att bedöma. Man kan konstatera att vinterbetesområdena för fjällsamerna i Torneå lappmark redovisas på ett helt annat sätt än 1909 års lappkommitté gjorde. Enligt denna sträckte sig fjällsamernas vinterbetesområde ner till en linje dragen från Parkajoki by till Kärendöjärvi, därifrån till Kangos, vidare till Junosuando och därefter följande landsvägen till sockengränsen mot Tärendö.

Detta område var under lång tid ett stridsäpple. Man kan konstatera att det på denna karta tillskrivs skogssamerna. Området överensstämmer nära med det som senare avsattes till koncessionssamebyar. Bilden av skogssamebyarnas vinterbetesmarker i övrigt måste sägas vara mycket generell. Markerna sträcker sig enligt kartan ända ned till Nysätra i Västerbottens län, vilket stämmer med vad som framkom vid intervjuer som gjordes med 76 samer i Piteå och Luleå lappmarker 1913 och med de retrospektiva intervjuer som 1930 års lappkommitté gjorde (jfr. avsnitt 7.6.4, 7.6.6.3 och 9.1).

Enligt 1913 års intervjuer flyttade samer fram till sista decenniet av 1800-talet också till Kallaxheden utanför Luleå. Uppgifterna styrks av retrospektiva intervjuer med äldre samer som gjordes av 1930 års lappkommitté. Med tanke på detta är det egendomligt att Luleåområdet på kartan inte betecknats som vinterbetesområde, medan stora områden söder om Skellefteälven gjort det.

6. Karta över renskötselns utbredning i Sverige upprättad av Erik Bergström omkring 1919.

82

Kartans skala och placering: Kartan har funnits i privat ägo hos ättlingar till Erik Bergström men finns i något reviderad form som bilaga till 1919 års lappkommittés betänkande Förslag ang. lapparnas renskötsel m.m. (SOU 1923: 51) där den återges i skala 1: 1000 000. Den finns även i större format på Riksarkivet men är mycket skadad. Den är i Riksarkivet betecknad som bilaga till Renbeteskonventionssakkunniges 1922 utredning (kommitté YK 1292).

Tillkomstår: Mellan 1917, då underlagskartan trycktes, och 1923 då ovannämnda betänkande kom. Har approximativt tidfästs till 1919 då renbeteskonventionen med Norge undertecknades.

Tillkomsthistoria och syfte: Kartan kan ha tillkommit i samband diskussioner om ett utbildningsprogram för samer 1917 (jfr. avsnitt 7.6.5.2). Den har under alla omständigheter använts som underlag för 1919 års lappkommitté och vid överläggningarna om en renbeteskonvention med Norge 1919.

82

I kartskåpet benämnt som ”Sverige Renskötselområde Bergström 1919”.

Innehåll: Originalkartan omfattar varje samebys hela betesområde, dvs. såväl sommar-, höst- och vårbetesområden som vinterbetesområden och flenområden, har ritats in. Heldragen mörkblå linje visar fjällsamebys ”normala” område, streckad mörkblå linje dess flenområde. Skogssamebyarna ”helt eller huvudsakligen” ovanför lappmarksgränsen har på motsvarande sätt markerats med rött. ”Skogsrenområde” beläget ”helt eller huvudsakligen” nedom lappmarksgränsen markeras på motsvarande sätt med grönt. Blyertsanteckningarna i högra hörnet torde härröra från Erik Bergström.

Ett problem med denna karta är att det under utredningens gång visat sig att den version som utgör bilaga till betänkandet SOU 1923:51 har ett något annat innehåll. På den är hela det tomma området längs kusten från Piteå i söder till gränsen mot Finland och in i landet markerat som vinterbetesområde för skogssamer. I den södra delen var det enligt den kartan frågan om områden som skogssamer från Arvidsjaur ”stundom” besökte.

Underlag för kartan: Kartan bygger på Erik Bergströms omfattande kunskap rörande Västerbottens län samt insamlade uppgifter från lappfogdarna i övriga län.

Källkritisk bedömning: Det är uppenbart att Bergströms kunskaper är störst beträffande Västerbottens län. Hans indelning stämmer i huvudsak med den karta han och några andra utredare utarbetade för Västerbottens län (karta 7.7.3–4). I 1919 års karta kom han emellertid att göra en fördelning av flenorådena på samebyar som inte återfinns på denna karta. Denna fördelning låg senare till grund för de byordningar för lappbyarna som länsstyrelsen fastställde 1946.

De gränser som fastställdes i byordningarna har dock aldrig varit avsedda att uppfattas som absoluta. Ernst Mankers karta 1945 visar på helt andra indelningar. Att Rans och Grans vinterbetesmarker mot kusten betecknas som ”normala” medan Umbyns och Vilhelminasamernas betecknas som ”flenområden” är också egendomligt. Möjligen bygger skillnaden på att det i Ranbyn fanns en grupp som 1913 uppgav sig årligen flytta till Lövånger, medan de andra samerna i byn och i länet uppgav sig flytta till kusten endast under år med svåra betesförhållanden. Troligen bör hela kustbygden, liksom på karta 7.7.3, betecknas som flenområde.

Som lappfogde i Västerbottens län under den tid då kartan skapades hade Erik Bergström skaffat sig stor sakkunskap om det egna

länet. Mer osäker blir han när det gäller grannlänen. Skogssamerna i Norrbottens län är karterade på ett svåröverskådligt sätt. Av den karta som bifogades 1923 års betänkande framgår dock att Bergström räknade med att hela Norrbottens län var vinterbetesområde för samer, även kustområdena. Gränserna för de jämtländska samebyarna känns inte heller riktigt tillförlitliga. Det gamla välkända vinterbetesområdet vid sjön Näkten upptas exempelvis inte och det finns andra oklarheter.

Eftersom kartan är tryckt och har använts vid så viktiga sammanhang som konventionsförhandlingarna med Norge och som bilaga till 1919 års lappkommittés betänkande är det lätt att tillskriva den större trovärdighet än andra kartor. Det finns ingen riktig grund för det. När det gäller områden utanför Västerbottens län bör den användas med särskild försiktighet.

7. Siidas and migratory routes of the Swedish mountain Lapps. De svenska fjällapparnas sitor och flyttningsleder. By Ernst Manker 1945.

83

Kartans skala och placering: Skala: 1: 500 000. Placering: Kartan är tryckt och utgör bilaga till Ernst Mankers utredning The nomadism of the Swedish mountain lapps (Acta Lapponica VIII, Sthlm 1951).

Tillkomstår: Kartan avser förhållandena 1945 men kartan trycktes först 1953 av Kartografiska institutet (Esselte AB).

Tillkomsthistoria och syfte: Ernst Manker var intendent på Nordiska museets lapska avdelning. Under hans ledning igångsattes på 1940-talet omfattande studier av samernas levnadsförhållanden. I dessa ingick undersökningar om visten och flyttningsvägar. De sistnämnda undersökningarna fick särskild fart efter 1945, då LKAB beviljade ett större belopp för deras slutförande (jfr. avsnitt 7.5.2).

Innehåll: Kartan redovisar såväl samebyarnas vinterbetesområden som deras flyttleder och visten. Gränserna för de förra har markerats med blå färg, i punkter för skogssamebyarnas del. Flyttlederna är rödfärgade. Streckad led anger övergiven led. Någon beteckning för flenområden eller flenårsleder har han inte. Även om kartan

83

I kartskåpet omnämnt som ”Svenska fjällapparnas flyttningsområde Manker”.

enligt rubriken endast avser fjällsamerna har skogssamernas områden och deras flyttleder ritats in.

Underlag för kartan: Kartan bygger, enligt en PM som Manker gjort, på uppgifter från lappfogdarna, samebyarnas ordningsmän, namngivna i beskrivningen av respektive sameby i boken, samt från tillsyningsmännen. Hans underlagsmaterial har emellertid endast delvis kunnat återfinnas i Nordiska museets arkiv.

Källkritisk bedömning: Vinterbetesområdena i Norrbottens län är redovisade på ett trovärdigare sätt än på Bergströms karta 1919 (karta 6) vilket bl.a. visas av att de går ned mot kusten i Piteåområdet. I Västerbottens län går samtliga samebyars betesområde ner till kusten bortsett från Vapstens samebys, vilket slutar vid Bjurholm. Fördelningen av vinterbetesområdena är väsentligt annorlunda än hos Bergström, vilket visar hur svårt det är att rita in gränser för föränderliga vinterbetesmarker.

Vinterbetesområdena för jämtlandssamerna uppvisar en del egendomliga drag. De går i centrala Jämtland inte längre ned än ungefär tre mil norr om Indalsälven. Nedanför den linjen ligger emellertid flera välkända gamla vinterbetesområden som är väl dokumenterade i exempelvis protokollen från samernas årliga möten med lappfogden (jfr. karta 13). Till dessa har Manker dessutom ritat flyttleder, vilket gör hans uppgifter än mer svårtolkade. Det är intressant att notera att Manker låter frostvikenbyarnas vinterområden sluta längs en linje strax söder om Ramsele. Med samma rätt kunde han ha dragit en gräns för vilhelminabyarnas område längre västerut än han gör (jfr. avsnitt 9.2.3). Deras område går enligt Manker fortfarande ända ut till kusten. Sannolikt beror skillnaden på vad samebyarnas sagesmän meddelat. Mankers rapportör i Frostviken var ordningsmannen Anders Åhrén, och han uppgav att frostvikensamernas kustflyttningar upphört.

Flyttlederna uppvisar ett ganska glest nät. Enligt kartan fanns det t.ex. bara två flyttleder som gick nedom lappmarksgränsen i Västerbottens län. De går ner till Granö och Vindeln medan inga leder går till andra välkända vinterbetesområden såsom runt Norsjö och Jörn, förmodligen beroende på att det mest var skogssamer som kom hit och deras flyttleder redovisar han inte. Inga leder i Västerbottens län går enligt Mankers karta ned till kusten. Däremot skriver Manker i sin bok om fjällsamerna att de vid behov flyttade med sina renar ned till kusten.

8. Karta till Elof Huss utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län 1959.

84

Skala och placering: Skalan anges ej. Kartan är tryckt av Generalstabens litografiska anstalt 1959 och utgör bilaga till landskamrerare Elof Huss Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län 1959.

Tillkomstår: 1959

Tillkomsthistoria och syfte: F.d. landskamreren Elof Huss fick den 2 november 1956 av regeringen i uppdrag att göra en grundlig utredning angående samernas i Jämtlands och Kopparbergs län sedvaneområden. Arbetet bedrevs under åren 1957–1958 och utredningen blev klar i mars 1959.

Innehåll: Kartan visar renbetesfjällens omfattning (helgrön färg), för lapparnas behov upplåten kronopark i Idre kommun i Kopparbergs län (svagt grön färg), yttergränsen för de utanför renbetesfjällen och nämnda kronomark belägna områden, vilka under åren 1922–1958 använts för renbetning (heldragen grön linje) samt under nämnda tidsperiod sporadiskt använd färdled vid flyttning vintertid utanför ovan angivna vinterbetesområden (streckad grön linje). Det viktigaste i kartan är den gränslinje för sedvanerätten som han ritat med grön färg, den s.k. ”Husslinjen”.

Underlag för kartan: Underlaget för kartan är de uppgifter om sina vinterbeten som lapparna lämnade vid de årliga sammanträdena med lappfogden under åren 1922–1958 samt de uppgifter om innevarande och äldre förhållanden som inhämtats vid intervjuer av såväl samer som ”ortsbor” under åren 1957–1958 (jfr. avsnitt 7.6.7). Utredningen har även tillgodogjort sig resultatet av de undersökningar som gjordes av lappfogde Alarik Dalkvist 1896, t.f. lappfogde P A Brännström 1898, lappfogde Abraham Staaff 1913 och 1922 samt intendenten vid Nordiska museet Ernst Mankers bok och karta om fjällsamernas flyttningar 1945 (jfr. avsnitt 7.5.2, 7.6.5.3, 9.3 och karta 7.7.13).

84

I kartskåpet benämnt som ”Jämtland Kopparberg Renbete Huss 1959”.

Källkritisk bedömning: Elof Huss arbete är utomordentligt grundligt, men han har inte utnyttjat alla de möjligheter till kartografisk redovisning som det hade medgett. Som han själv säger måste den gräns för vinterbetena som han dragit betraktas som ungefärlig. Vid bedömningen av den får man hålla hans syn på sedvanerätten i minnet. Han menade att sedvanerätten upphörde på områden som inte utnyttjats för renbete under 30 år. Hela den gamla flyttningstrafiken till Bottenhavskusten föll därmed bort. Att området söder om Gesunden i södra Jämtland och söder om Ramselesjön i Västernorrlands län inte gjorde det, trots att den upphört på 1930talet, sammanhänger sannolikt med att 30 år ännu inte hade gått när Huss gjorde sin utredning.

Elof Huss karta måste betraktas som mycket trovärdig för sin tid. Om man i dag använder hans princip om när sedvanerätt upphör faller dock förmodligen en del av de områden som ligger inom hans begränsningslinje bort eftersom vi vet att de upphörde att användas på 1930-talet och började nyttjas igen först på 1980-talet. Avgörande för hur man skall betrakta sedvanerätten i dag är frågan om man kan påvisa att betesrätten etablerats 90 år före upphörandet.

9. Renbetesmarksutredningens karta 1966.

85

Skala och placering: Skala 1:1 milj. Bilaga till Renbetesmarkerna. Betänkande avgivet av Renbetesmarksutredningen (SOU 1966:12).

Tillkomstår: 1966

Tillkomsthistoria och syfte: Renbetesmarksutredningen tillsattes 1960. Bakgrunden var vattenkraftsutbyggnaden i Norrland, som skapat svårigheter för renskötseln och orsakat en omfattande allmän debatt i samhället. Enligt direktiven skulle utredningen i första hand ”göra en fullständig inventering av de marker, som kan utnyttjas för renskötseln” (jfr. avsnitt 7.6.8). Utgångspunkten för utredningen skulle vara den renskötsel som fick bedrivas enligt 1928 års renbeteslag (jfr. avsnitt 7.6.5).

85

I kartskåpet benämnt som ”Renbetesmarksutredningen 1966”.

Innehåll: Originalkartan visar även vår-, sommar- och höstland. På den digitaliserade kartan finns bara vinterbeteslanden med. De är markerade med ljusblå färg.

Underlag för kartan: Underlaget var intervjuer som utredningen gjorde med samer samt en kartläggning av betets faktiska produktionskapacitet. Intervjuerna betraktades som det viktigaste. Trots de växlande förhållandena år från år skulle samerna uppge läget ”under ett normalt medelgott betesår”. Enligt betänkandet innebar detta ”normalförhållandet under en avgränsad tidsperiod, nämligen åren 1945–1960”. Det framgår av intervjuprotokollen att något sådant statistiskt ”normalförhållande” sällan eller aldrig räknades fram. I en föränderlig näring som renskötseln torde det ha varit nära nog omöjligt (jfr. avsnitt 7.6.8).

Källkritisk bedömning: Att utredningen skulle bygga på bestämmelserna i 1928 års renbeteslag innebar inte att den utgick från de sedvaneområden som anges i förarbetena till denna. Den utgick i stället från betesförhållandena ”under ett normalt medelgott betesår”. Utredningen tillskrev heller inte sina slutsatser evig giltighet. De beräknades inte gälla mer än 15–20 år framåt i tiden.

Utredningen sade uttryckligen att den inte avsåg att bestämma gränserna för sedvanemarkerna. Kartan kan därför inte användas i det syftet. Det hindrar inte att den tillsammans med andra kartor och skrivna källor kan bidra till att ge en bild av renskötseln åren närmast efter andra världskriget. Det måste betonas att kartan endast redovisar de mest ”produktiva” områdena, inte de ”svängområden” (statsagronomen och kommissionsmedlemmen Eliel Steens beteckning) som ligger runt dessa och som kan betas av renar när så behövs.

10. Karta öfver norra Sverige utvisande Lapparnes skattefjäll, flyttningsvägar m.m. 1883 (Hahrs karta).

86

Skala och placering: Skala ej angiven. Ungefär 1:1 milj. Kartan är bilaga till ”komiterades förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige 1883” (Riksdagen 1886 2. saml. 2 afd. 1 band). Kartan har ej rektifierats och vektoriserats.

86

I kartskåpet benämnt som ”Sveriges renbetesområde Hahr 1883”.

Tillkomstår: 1883

Tillkomsthistoria och syfte: För att göra utredningen (se ovan) ”fattlig och åskådlig hafva komiterade låtit komplettera den med bifogade exemplar af Haahrs karta öfver Norrland med flyttningsvägar, skattefjäll m.m.”. Den på sin tid kände majoren och kartografen August Hahr, i betänkandet kallad Haahr, (f. 1802 d. 1885 enl. uppgift i Carl Hulthander, Biografiska anteckningar från Carlberg 1792–1892) hade 10 år tidigare (1870) utarbetat ”Fysisk och politisk karta öfver norra Sverige” (finns bl.a. i Riksarkivets kartsamling). Denna har använts som underlag för kartan 1883. Det kan knappast ha varit den 81-årige Hahr själv som ritat in uppgifterna. Det måste ha varit någon som kommittén anlitade, kanske rentav sekreteraren själv (jfr. avsnitt 6.2 och 7.6.1).

Underlag för kartan: Av 1882 års lappkommitté insamlade uppgifter.

Källkritisk bedömning: Med streckade röda linjer har kartritaren velat ge en bild av lappbyarnas områden. Linjerna tar i allmänhet sin början inne i Norge och går därefter i svepande bågar in över norra Sverige, där de vanligen slutar i trakten av lappmarksgränsen. Det finns ingen teckenförklaring som förklarar vad linjerna avser. Man är först böjd att tro att de föreställer flyttleder. Efterhand som man granskar dem blir man mer osäker. Linjerna har karaktären av en frihandsteckning och tar ingen hänsyn till terrängförhållandena. Att dalgångarna längs Umeälven och Vindelälven är klassiska flyttleder framgår t.ex. inte alls. Välkända centralpunkter för flyttleder som Lycksele och Degerfors (Vindeln) socknar hamnar helt utanför.

Med samma streckade röda linjer, fastän på tvären i nord-sydlig riktning, markerar kartritaren var skogssamer fanns. De är ännu mer schablonartat gjorda och tecknaren anger inte ens några namn på samebyarna. Den använda rödstreckade linjen är emellertid densamma som för fjällsamebyarna. Det leder till tanken att linjerna inte avser flyttleder utan gränser mellan samebyarna. Så tolkade är fjällsamebyarnas områden öppna i båda ändar. Det innebär att linjerna inte anger någon slutpunkt för samernas flyttningar, varken västerut eller österut. Detta var ganska naturligt. Gränser mellan samebyar har egentligen aldrig kunnat dras på vinterbetesmarker,

särskilt inte i äldre tid då flyttgrupperna var många och små och spred sig över ett stort svåröverskådligt område.

Endast genom en sådan tolkning blir kartan begriplig som bilaga till lappkommitténs betänkande 1883. Det är den inte annars. I betänkandet beskrivs nämligen hur många av samebyarnas vinterflyttningar gick till områden nedanför lappmarksgränsen, inte sällan ända ut till Bottenhavskusten. Avsikten kan ju knappast ha varit att publicera en karta som vederlägger betänkandets egna ord. Man har nog anledning att ta fasta på betänkandets egen formulering att kartan skulle ge ”en fattlig och åskådlig bild” av lapparnas områden. Få av riksdagens ledamöter torde ha haft någon klar bild av vilka lappbyar som fanns och var de låg i förhållande till varandra. De behövde en karta till hjälp för att kunna orientera sig. Det fick de i form av denna enkla karta. När man i dag använder den måste man göra syftet klart för sig. Den har aldrig varit avsedd att visa var gränsen för vinterbetena låg.

11. Renskötselns intresseområden 1978. Bilaga till Rennäringen i kommunernas planering (Statens planverks rapport 44:5).

87

Skala och placering: Kartan är gjord i skala 1:1 milj. Den utgör bilaga till Lantbruksstyrelsens och Statens planverks rapport Rennäringen i kommunernas planering (Statens planverk rapport 44: 5).

Tillkomstår: 1978

Tillkomsthistoria och syfte: Denna ofta använda karta upprättades i samband med det förarbete för en samlad bedömning av landets naturresurser, benämnt den fysiska riksplaneringen (FPR), som påbörjades i början av 1970-talet. Den gjordes för att kommuner och statliga myndigheter skulle få ett samlat underlag inför beslutsfattande rörande användning av mark och vatten för skilda ändamål (jfr. avsnitt 7.6.9).

I samband med att Statens planverk började studera planeringsproblem i fjällvärlden (det s.k. fjällprojektet) upptäckte man att det fanns behov av att beakta även rennäringens utnyttjande av mark. Primärt var man intresserad av kalvningsland, flyttleder, speciellt viktiga betesområden och annat som hade direkt betydelse för

87

I kartskåpet benämnt som ”Sveriges Planeringskarta 1978”.

samhällsplaneringen. En ambition fanns emellertid också att redovisa sedvanemarkernas utsträckning.

Innehåll: Kartan markerar åretruntmarker med brun färg och ”vinterbetesland utanför åretruntmark (sedvaneland)” med blå samt koncessionsområden med randig blå färg. Med mörkare färger inom respektive område avses trakter som kunde anses särskilt viktiga i något avseende. Originalkartans markeringar av samebygränser och flyttningsvägar har ej kunnat tas med vid digitaliseringen. De sistnämnda överensstämmer inte heller särskilt väl med de yttre gränserna för det blåmarkerade området. En markering som vållat mycken huvudbry vid tolkningen är den mycket ljusblå färg som löper längs Västerbottens kustland och något lite in i norra Västernorrlands kustland samt längs en sträcka från Rosvik norr om Piteå till Bodenområdet. Någon förklaring till denna färgnyans finns inte i teckenförklaringen och den har därför ej tagits med på kartan.

Underlag för kartan: Grundläggande för kartan var intervjuer med samerna som genomfördes 1973–1974. Resultatet bearbetades i olika omgångar och användes av berörda kommuner, länsstyrelser och lantbruksnämnder på regional nivå och av Lantbruksstyrelsen och Statens Planverk på central. Sistnämnda myndighet var huvudansvarig för den slutliga produkten. Planverket konstaterade 1977 att det material man fått in var ojämnt. En slutlig bearbetning gjordes därför av en referensgrupp där lantbruksnämndernas rennäringsavdelningar och Lantbruksstyrelsen hade stort inflytande.

Källkritisk bedömning: Det har varit mycket svårt att rekonstruera den komplicerade tillkomstprocessen för denna karta, till stor del på grund av brister och luckor i arkivmaterialet. Samerna har inledningsvis haft ett betydande inflytande på utformningen, men slutprodukten präglas nog starkt av den slutliga bearbetning som gjordes i Lantbruksstyrelsens regi i slutskedet.

Primärt var kartan tänkt att utgöra underlag för samhällsplanering. Kartans utpekande av särskilt viktiga områden skall ses i det ljuset. De med särskilt mörk färg markerade områdena representerar inte bara goda betesområden utan kan också avse områden som är viktiga som kalvningsplatser, rastplatser, flyttleder m.m.

Kartan måste ses i ljuset av detta. Ett exempel kan belysa detta. Det finns knappast något som talar för att den mörkblå färgen

längs Sävarån och nordväst därom avser ett betydelsefullare betesområde än flera andra, t.ex. de ofta besökta områdena kring Hissjön, Vindeln och Granö. Anledningen till färgsättningen måste vara en annan. Sävarleden är egendomlig också ur den synpunkten att den går in i det område som på originalkartan markeras med den ljusblå, knappt synliga färgen.

Samerna har lika väl som lappfogdar, länsstyrelser och lantbruksnämnder i Västerbottens och Norrbottens län alltid hävdat att även kustområdena är sedvaneland. Detta stöds även av förarbetena till renbeteslagarna. De som gjorde kartan kan inte ha varit omedvetna om detta förhållande. Den mest sannolika förklaringen till den märkliga färgsättningen är kanske att kartförfattarna menat att det var frågan om reservbetesområden som användes så sällan att de inte behövde beaktas i den fysiska riksplaneringen. Det räckte med att antyda deras existens med en knappt synlig blå färg.

Bakom Planverkets karta 1978 ligger ett avsevärt arbete men tolkningen av den bjuder på betydande svårigheter. En av orsakerna är att kartan innehåller såväl redovisande inslag (var förekom beten?) som normativa (vad betyder betesområdena för samhällsplaneringen?). Ibland har det varit svårt att kombinera dessa komponenter. Slutsatsen är att även 1978 års karta, trots den professionella utformningen och det myckna arbete som ligger bakom den, måste användas med kritisk distans och ställas mot andra källor.

12. Markägarkartan. Markägarnas erfarenheter 1930–2000.

88

Kartans skala och placering: Kartan finns i bearbetat skick endast i det digitala kartskåpet. Den är i konceptform ritad på en karta i skala 1:1 000 000.

Tillkomstår: 2004

Tillkomst och syfte: Syftet med kartan har varit att företrädarna för familjeskogsbruket, LRF och storskogsbruket velat åstadkomma en överskådlig uppfattning om rennäringens markutnyttjande enligt kunskap hos nu levande personer. Denna uppfattning har i form av kartan redovisats till Gränsdragningskommissionen.

88

I kartskåpet benämnt som ”Jämtland Västernorrland Markägarnas erfarenheter”.

Underlag och innehåll: Innehållet bygger på intervjuer som gjorts med ett stort antal företrädare för både privatskogsbruk och bolagsskogsbruk. Intervjuerna innehåller observationer av betande renar på olika platser under främst 1930–2000-talet och i något fall även tidigare. Uppgifterna har karterats på underlag i form av Renbetesmarksutredningens karta. I fråga om de områden som används av samebyarna i Jämtlands län har särskilt markerats vilka områden utanför Renbetesmarksutredningens karta som brukats för renbete. I fråga om övriga delar av renskötselområdet har i stället markerats en heldragen linje som skall visa hur långt utanför åretruntmarkerna som det traditionella vinterbetet skett enligt vad markägarna känner till. Linjen går efter punkter som i stora drag motsvaras av de yttersta punkterna på vinterbetesområdena enligt Renbetesmarksutredningens karta. Markägarna har generellt haft den uppfattningen att de redovisningar som skett av Renbetesmarkutredningen (för tiden 1945–1960) och av Planverket 1978 stämmer med deras uppfattning om renskötselns yttre utbredning under samma tidsperioder. Beträffande Planverkets karta har markägarna dock poängterat att de inte accepterar renbete inom sådana ytterområden som på den kartan är markerade med den mycket ljusblå knappt synliga färgen (se denna utrednings beskrivning av Planverkets karta.) Med den yttre gränsen enligt Planverkets karta menar markägarna därför de längst ut belägna blå markeringarna som digitaliserats och redovisas i kartskåpet. De har dock framhållit dels att det innanför den linje som de själva skapat kan finnas områden som aldrig använts för renbete, dels att endast omkring en tredjedel av Jämtlands län används för renbete.

Källkritisk bedömning av Gränsdragningskommissionen: De uppgifter som gäller Jämtlands läns samebyar är förhållandevis detaljerade och lätta att kontrollera. Allmänt sett strider de inte mot de tendenser som kan skönjas i övrigt material, nämligen att flyttmönstet ändrats på så sätt de kustnära betena upphörde under de första årtiondena av 1900-talet för att sedan återupptas under senare delen av samma sekel. Den heldragna linjen som markägarna gjort för den övriga delen av renskötselområdet är till sin natur mycket schematisk och bör tolkas mot den bakgrunden. Linjen får ses som ett uttryck för uppfattningen att den renskötselrätt som kan ha funnits på områden utanför linjen under alla förhållanden har utsläckts genom att det varit långa uppehåll i brukandet. Det bör noteras att linjen visar att det generellt råder enighet mellan

samer och markägare att vissa kustnära områden använts för renbete regelbundet under 1900-talet. Markägarnas karta får betecknas som en partsinlaga men är trots detta av sådan beskaffenhet att den kan bidra till kunskap om var renbete förekommit.

13. Arbetskarta för mellersta Norrland 2005.

89

Skala och placering: Som underlag har använts Kartförlagets bil- och turistkarta i skala 1: 400 000. Arbetskartan i Gränsdragningskommissionens arkiv på Riksarkivet. Kartan har ej vektoriserats och rektifieras.

Tillkomstår: 2005

Tillkomsthistoria och syfte: Vid genomgång av det historiska källmaterialet har det uppstått ett behov av att kartmässigt placera de många ortsangivelser som förekommer. Framför allt gäller det Jämtlands län där flera äldre undersökningar föreligger och materialet följaktligen är rikt. Informationen tunnas ut längre norrut och blir där så gles att det inte är meningsfullt, ibland rent av vilseledande, att presentera den i kartform.

Underlag för kartan: Till grund för kartan ligger följande material:

1. Uppgifter som samebyarna i Jämtlands län lämnat vid de årliga mötena med lappfogden 1922–1971. 2. Uppgifter om samernas i Jämtland och Härjedalen vinterbeten före 1910 enligt Abraham Staaffs utredning 1921–1922. 3. Dito för perioden 1910–1921. 4. Eric von Sydows m.fl. intervjuundersökning i länet 1913. 5. Erik Bergströms m.fl. motsvarande undersökning för västerbottensamerna 1912. 6. Uppgifter om samernas vinterbeten i Erik Bergströms dagböcker 1915. 7. Uppgifter i 1919 års lappkommittés handlingar. 8. Lapptillsyningsmännens rapporter till lappfogden i Vb län 1935–1945. 9. Ernst Mankers uppgifter 1945 (jfr. avsnitt 7.6.4, 7.6.5, 7.6.7, 9.2 och 9.3).

Källkritisk bedömning: Kartan är en arbetskarta som utredningens sekreterare Lars Rumar gjort under sina forskningar i det historiska materialet. Den har inte efterkontrollerats och kan därför innehålla enskilda felaktigheter, dock knappast av den omfattningen att det

89

I kartskåpet benämnt som ”Mellersta Norrland Arbetskarta Rumar 2005”.

påverkar helhetsintrycket. Ortsangivelsernas olika frekvens har naturligtvis betydelse, men de anger inte nödvändigtvis områdenas relativa betydelse i förhållande till varandra. Underlaget spelar en stor roll. För jämtlandssamerna finns praktiskt taget årliga uppgifter, för västerbottenssamerna så inte. För dem utgör endast åren 1935–1945 en sammanhängande period med årliga rapporter.

Man måste följaktligen vara observant på att olika delar av kartan bygger på olika informationstäthet och olika tidsskikt. Det är också en begränsning att kartan bara redovisar orter eller platser. Omkring dessa fanns naturligtvis stora betesområden som inte framgår av kartan. Elof Huss har i sin intervjuundersökning 1959 rörande sedvanemarkerna i Jämtlands län lämnat ganska utförliga uppgifter om de använda områdenas utsträckning. Det har dock inte varit möjligt att redovisa dem på denna karta. De har inritats på detaljkartor som finns i kommissionsarkivet.

Även om kartan har sina brister ger den en värdefull överblick över hur markerna använts under olika tidsperioder. Ett sådant långt tidsperspektiv saknas i andra kartor. Tyvärr har underlaget inte räckt till för att göra sådana kartor för hela renskötselområdet.

8. Källkritiska problemställningar

Efter genomgången av ett stort källmaterial inställer sig ett antal viktiga frågeställningar nämligen följande.

1. Samisk näringsverksamhet och samisk äganderätt är mycket ofullständigare registrerad än för samhället i övrigt. Särskilt gäller det vinterbeteslanden som aldrig blivit föremål för en registrering i lagfarts- och inteckningsprotokoll motsvarande den som sker med bönders och skogsägares mark och rättigheter.

2. Även om många myndighetspersoner var väl insatta i samernas förhållanden kände de sällan till renskötselns villkor inifrån. Samernas kunskap förmedlas nästan alltid till eftervärlden via myndigheternas intervjuer eller anteckningar. Det är inte säkert att dessa på ett helt rättvisande sätt speglar vad samerna faktiskt sa och menade.

3. Före 1900-talet finns praktiskt taget inga uppgifter om renbeten från samerna eller markägarna själva. De som finns kommer från sådana myndighetspersoner som hade med samer att göra. Frågan är vilken trovärdighet de har. Utredningens bedömning är att den i allmänhet är ganska stor. Samerna hade visserligen ingen hög prioritet i myndigheternas verksamhet jämfört med många andra frågor i samhällsutvecklingen, men det fanns trots allt åtskilliga frågor som krävde god kännedom om samiska förhållanden t.ex. när det gällde beskattning, folkbokföring, undervisning m.m. Myndighetspersonerna på landet var i regel en integrerad del av bondesamhället och delade dess värderingar. Någon partiskhet till samernas fördel kan man sällan iaktta.

4. Det har i olika sammanhang hävdats att samerna skall kunna styrka att sedvanerätt etablerats under minst 90 år före 1886 års lag. Ibland har man rentav begärt att det skulle ske med en detaljrikedom som inte är möjlig ens för 1900-talet. Kraven är orimliga. En så tät informationsmassa finns inte för äldre tid och man får

akta sig för att dra slutsatser ex silentio, av källornas tystnad. Enda möjligheten är att arbeta med sannolikheter byggda på uppgifter från skilda håll i det historiska materialet.

5. Under 1900 – talets första hälft genomfördes flera stora intervjuundersökningar där samerna fick lämna uppgifter om flyttledernas sträckningar och vinterbetenas läge. Även bofasta har intervjuats i flera utredningar, framför allt rörande Jämtlands län t.ex. i Abraham Staaffs och Elof Huss undersökningar. Eftersom skriftliga bevis om sedvana är sällsynta är intervjuer en oumbärlig beviskälla. Intervjuundersökningar inrymmer emellertid ömsesidiga trovärdighetsproblem. De förstärks om partsmotsättningarna är starka. Man måste därför vara mycket uppmärksam på om intervjusvaren kan vara präglade av sådana partsintressen eller ibland rentav är taktiskt betingade. Stor vikt måste läggas vid intervjuarnas oberoende ställning och deras kompetens och de intervjuades sakkunskap. Jämförelser med uppgifter i andra källor är också av stor vikt vid bedömningen. Naturligtvis måste intervjusvaren ligga inom sannolikhetens ram.

6. Även under 1900-talet är informationsmassan ojämnt fördelad. Frågan om unionsupplösningens konsekvenser och oron över den sociala utslagningen av samer ledde på 1910- och 1920-talen till flera mycket grundliga undersökningar om samiska förhållanden. De omfattade även samernas vinterbeten. Därefter följde en 50årsperiod med få uppgifter, kanske beroende på att lägre renantal skapade minskat betestryck. Detta gällde i varje fall i Västerbottens och Norrbottens län. Eftersom såväl myndigheter som samer utgått från att de betesområden som utpekades i förarbetena till 1886, 1898 och 1928 års renbeteslagar gällde, har de inte tyckt sig ha anledning eller skyldighet att fortlöpande redovisa var vinterbetena ägde rum under olika år. På så sätt har stora luckor uppstått i informationen. Dessa kan ha till följd att perioder som i handlingarna kan se ut som uppehåll, i själva verket inte varit det. Problemet kräver stor uppmärksamhet. Åtskilligt har gjorts inom denna utredning men mer kan göras om tid och resurser finns.

7. I Jämtlands län var villkoren annorlunda än i Västerbottens och Norrbottens län. Här har sedvanerätten, särskilt i Härjedalen, varit under ständig debatt. Det har medfört att man lagt stor vikt vid dokumentationen. Flera unika undersökningar har genomförts i länet och från 1922 (med vissa nedslag även åren innan) infördes en ordning enligt vilken samerna vid de årliga mötena med lapp-

fogden på våren skulle redovisa var de låtit renarna beta den gångna vintern. Elof Huss använde uppgifterna i sin undersökning 1959 och kompletterade dem med en omfattande egen intervjuundersökning. Man har vid senare användning förbisett att Huss slutsatser bygger på uppfattningen att sedvanerätt utsläcks om den inte används under 30 år. Tillämpas hans egna principer skulle gränsdragningen, den s.k. Husslinjen, i vissa ytterområden se annorlunda ut i dag än den gör. Därmed inte sagt att hans princip var den riktiga.

8. Ett ord som vållar problem är ordet ”normal”. Inte sällan används det om en samebys flyttleder och vinterbetesområden. Det ligger emellertid i renens natur att lavtillgångens förändringar emellanåt framtvingar byte av betesområde. De årliga väderleksväxlingarna gör det också svårt att tala om något normalt. När ordet förekommer kan man därför i de flesta fall utgå från att det avser en tidsperiod som en sagesman kan överblicka, och den är ofta kortare än man skulle tro. Man kan därför inte utan jämförelse med andra källor beteckna ett område som ett ”normalområde” eller en flyttled som ”normal”.

9. Källmaterialet är rikt på klagomål över renars skadegörelser. Det är mycket viktigt att klargöra vilken årstid klagomålen avser. Under månaderna oktober till och med april gäller särskilda regler och och det tillåtna betesområdet är då mycket större. Klagomål på skador som uppstått under månaderna maj-september säger därför sällan något om var renar haft rätt att vara under vinterperioden. 10. Självklart är källmaterialet färgat av den tid och den miljö det är tillkommet i. De flesta källor i äldre tid är tillkomna genom myndigheter. Många myndighetspersoner var väl insatta i samiska förhållanden men de hade ofta ett överhetsperspektiv och en speciell föreställning om hur renskötseln skulle bedrivas. Avvek samerna från denna föreställning beskrevs renskötseln som varande i djupt förfall och sin undergång nära. Det gällde t.ex. prästerna på 1700talet när de beklagade sig över att samerna genom sina fördärvliga flyttningar hindrade missionsarbetet. Det gällde många – men inte alla – kronofogdar och länsmän som i samerna såg ett hinder för jordbrukets och kolonisationens framväxt. Det gällde också lappfogdarna i seklets början när de såg varje uttryck för extensiv renskötsel som tecken på ett allmänt förfall. Ibland har det naturligtvis funnits skäl för allvarlig kritik t.ex. när Åre-Storsjö samebys renar i början av 1900-talet helt förvildades eller

när skogssamerna i Arvidsjaur i slutet av 1800-talet tog på sig så många skötesrenar så att de inte klarade tillsynen, vilket fick till följd att renarna spred sig över kustområdet och blev kvar även under otillåten tid på sommaren. Sådana erfarenheter motiverar dock inte att negativa omdömen alltid skall ses som en sann spegel av en verklighet. De kan lika gärna spegla sagesmannens föreställningsvärld.

11. Domstolsprotokoll är ett värdefullt källmaterial som kan ge unika inblickar i människors vardagsförhållandena Det finns emellertid också problem. Domar speglar huvudsakligen konflikter, inte samarbete. Dessutom bygger de på en tidsbunden och, efter vad undersökningen visat, inte sällan oklar lagstiftning. Domarna utgör också enstaka nedslag i verkligheten och kan därigenom vara svåra att sammanfoga till ett sammanhängande mönster. Slutligen är domböcker ett omfattande källmaterial som det tar mycket lång tid att bearbeta. Den tiden har inte funnits inom denna utrednings ram. 12. En av förutsättningarna för att sedvanerätten skall godtas är att den accepterats utan protest. Tolkningsproblemen kring detta krav kan emellertid vara betydande. Ett grundläggande krav för att en protest skall ha giltighet är att den inte riktar sig mot gällande lag. Den har inte heller giltighet om den grundar sig på en felaktig verklighetsbeskrivning eller en felaktig tolkning av gällande lagar. Protest kan därför inte med automatik medföra att sedvanerätten i ett område underkänns. Dess innehåll måste prövas från fall till fall. 13. I utredningen har lagts vikt vid hur kommuner, länsstyrelser, kronofogdar, länsmän, präster m.fl. besvarat remisser på lagförslagen som ledde fram till 1886, 1898 och 1928 års renbeteslagar. Utgångspunkten har varit att remisserna sändes till de myndigheter som ansågs berörda av förslagen. I de flesta fall har myndigheterna svarat och svaren är viktiga för bedömningen av hur man såg på sedvanerätten i bygderna. I en del fall har man dock underlåtit att svara. Det kan tas som tecken på att remissinstanserna inte ansåg sig berörda. Det kan också tas till intäkt för att renbeten förekom i bygden, men att man inte hade invändningar mot lagförslagen. Principiellt gäller att de remissinstanser som tillfrågats haft möjlighet eller rentav skyldighet att svara. Har de inte gjort detta får man i normalfallet anse att de accepterat förslaget. 14. Källor måste alltid granskas utifrån det syfte som ligger bakom dem. Det är av den anledningen som det i denna utredning lagts ner så stor möda på att beskriva de arkivbildare som skapat dem och

det material de använt. Först när man känner till källornas bakgrund och tillkomsthistoria blir det möjligt att värdera dem. Särskilt tydligt blir detta när det gäller kartor. De ser mycket tillförlitligare ut än de vanligen är. Just därför måste de särskilt noga analyseras.

15. En fråga man kan ställa är i vad mån sedvanerätten påverkas av renskötselns och det omgivande samhällets förändringar. Man kan, som renbetesmarksutredningen gjorde, skilja mellan yttre och inre faktorer. De yttre är sådana som samerna inte har kunnat råda över t.ex. kraftverksutbyggnaderna, bilismens framväxt, skogsbrukets förändrade teknik. Det finns emellertid inre faktorer som utgår från rennäringen själv och varit till fördel för den. Dit hör den extensiva renskötselns och storhjordarnas framväxt, förändrade slaktmetoder och försäljningsmöjligheter, nya transportmedel o dyl. De yttre faktorerna bör i princip inte upphäva sedvanerätt, däremot kan det diskuteras i vad mån inre faktorer kan göra det. 16. Kartor har en benägenhet att se mera exakta och tillförlitliga ut än de faktiskt är. En rad olika faktorer påverkar deras trovärdighet; kunskapsunderlagets kvalitet, kartritarens skicklighet, hans eller hennes större eller mindre objektivitet, kartans syfte (vad avser den att visa och för vem? är den ren propaganda?), speglar den verkligheten eller en önskad verklighet osv. Varje karta måste därför analyseras var för sig vilket också skett i avsnitt 7.7.

9. Topografisk redovisning av uppgifter om vinterbetesmarker

Avsnittet är indelat efter det län där respektive samer har sina visten under sommarhalvåret. Inom dessa följer en indelning i lappmarker. Det bör observeras att samebyarnas vinterbetesområden inte behöver vara begränsade till det egna länet. Många norrbottensrenar har och har haft sina vinterbeten i Västerbottens län på samma sätt som vissa västerbottens- och jämtlandsrenar haft och har det i Västernorrlands län. Varje län inleds med ett allmänt avsnitt som redovisar uppgifter som är gemensamma för detta län.

9.1. Norrbottensamerna

9.1.1. Allmänt

Landshövdingarnas femårsberättelser finns i tryck för åren 1822– 1905. Även om de i mycket liten utsträckning berör samiska förhållanden lämnar de här och var små upplysningar. I femårsberättelsen 1846–1850 för Norrbottens län skriver landshövdingen: ”De nomadiserande Lapparne uppehålla sig egentligen i Lappmarkerne, men nedslå sina bopålar under vintrarne äfven å de ställen af kustlandet, der tjenligt bete för deras renhjordar är att tillgå.” I primäruppgifterna till femårsberättelsen 1891–1895 skriver den nytillsatte lappfogden att lagen 1886 sanktionerat

den sedvänja som en del af lapparne sedan gammalt utöfvat derutinnan att de om hösten nedflyttat i landet nedom lappmarken och quarstannat der med sina renar till våren. Denna rätt att för vintermånaderna flytta utom lappmarkerna begagnas af lapparne inom Norrbottens län i allmänhet icke i någon stor omfattning. Länets lappmarker äro så vidsträckta att det vida öfvervägande renantalet quarhålles inom dem äfven vintertiden. I någon betydligare grad eger uti Norrbotten vinterflyttning utom lappmarken rum allenast till de närmast nedom lappmarksgränsen belägna Socknarne inom Torneå fögderi samt i länets sydligaste kustlandssocknar – Elfsby och Piteå socknar – dit en

del lappar från Arvidsjaurs och Arjeplougs lappmarkskommuner hösttiden nedflytta.

1

I sin årsberättelse 1911 meddelade lappfogden att han fått länsstyrelsens uppdrag att ”genom resor inom Nederluleå, Piteå och Elfsby Socknar utröna huruvida de vid Lapplagskommitténs sammanträde i Arvidsjaurs kyrkoby den 15 augusti avgivna uppgifter om lappars flyttning till nämnda socknar och anförda klagomål däröver fortfarande vore tillämpliga och berättigade eller förhållandena sedan 1895 förändrats och anledningarna därtill, ävensom utreda i vad mån renar uppehålla sig någon tid av året inom nämnda socknar, de trakter, varest de i så fall pläga under olika årstider uppehålla sig och vilka personer som äro egare till renarne”.

Undersökningen företogs den 27 februari–7 mars. Av undersökningarna framgick, ”att ehuru rentrafiken i Neder Luleå socken och Piteå sockens kustland sedan 1895 alldeles upphört, denna trafik dock i de inre delarna av Piteå socken, i trakterna av Storlångträsk, Siksjön och Gråträsk, icke allenast fortginge utan sedan sistnämnda år än ytterligare förvärrats”.

2

Nästa generella beskrivning ingår i 1919 års lappkommittés betänkande (SOU 1923:51) som låg till grund för 1928 års renbeteslag. Enligt betänkandet hade kommittén ”sökt utröna, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina vinterflyttningar”. Beträffande Norrbottens län kom kommittén till slutsatsen att sedvanerätten omfattade:

åtminstone landet norr och väster om en linje, dragen från trakten av Kuusiniemi någon mil söder om Parkajokis mynning i Muonio älv till trakten av Lumivaara och därifrån söderut, följande trakterna öster om Lainioälv, nedåt Torneälv fram mot Anttis, Juohonpieti och Pajala byar, vidare till Tärendö by och söderut mot trakterna av Ängeså och Landsjärvs byar, samt vidare in i Råneå socken och fram till kusten i Nederluleå socken samt socknarna söder därom.

3

Till grund för denna beskrivning låg dels de undersökningar som före kommitténs tillkomst genomfördes under landshövding Oscar von Sydows ledning (se avsnitt 7.6.4) dels en noggrann sammanställning av 1919 års lappkommittés egna och tidigare utredningars uppgifter om vinterbeten (se avsnitt 7.6.5). Den hade gjorts av kommittésekreteraren Aastrup. Generellt kan man säga att Aastrup

1

Norrbottens länsstyrelses landskansli DV: 4 (HLA).

2

Lappfogden i Norrbottens norra distrikt BIII: 1 Årsberättelser 1890 – 1920 (HLA).

3

Kommittébetänkandet SOU 1923:51 s. 103 f., Riksdagen. Proposition nr 43 1924 s. 27.

till sedvaneområdet även räknade trakter som historiskt sett besökts, men vid den tid då han skrev inte längre gjorde det. En mapp i kommittéarkivet avser ”utredning angående lapparnas skogsfångst”. Reviren tillfrågades om de upplevt några skador genom renar. De revir som låg nedanför lappmarksgränsen uppgav att skadorna var små främst därför att de mera sällan hade besök av samer med renar.

4

Den karta av Bergström som bilagts 1923 års

betänkande är mycket generell och anger att kustområdena från Luleå och söderut ”stundom” besöktes av skogssamer från Arvidsjaur (denna uppgift finns däremot inte på den scannade kartan 7.7.6). De källkritiska problemen kring detta behandlas i avsnitt 7.6.5.2.

Trots det omfattande material som förelåg i förarbetena avstod 1919 års lappkommitté ”av praktiska skäl” från att i själva lagen 1928 ange några bestämda gränser för sedvanerätten.

1930 års lappkommitté, den s.k. Norrbottenskommittén (se avsnitt 7.6.6), genomförde en intervjuundersökning för att utröna hur flyttningsvägarna varit i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Protokollen från dessa visar att samebyarna i Pite lappmark under 1800-talet emellanåt utsträckt sina vinterbeten längs kusten, som längst ned till kustsocknen Nysätra i mellersta Västerbottens län. I norr hade vissa skogslappbyar fram till omkring 1900 utsträckt sina flyttningar till Kallaxheden och Gäddviksheden utanför Luleå. Som särskilt värdefulla beten utpekade kommittén Ljusvattnet, Lövångerhalvön, Bureheden, Falmarksheden, Drängsmarksheden, Stavaträsk, Blåsmark, Pitholmen, Vargön, Bondön, Böleheden, Torrberget, Gäddviksheden och Kallaxheden. Dessa betesområden besöktes dock i allmänhet endast under flenår. Normalt hade man sina vinterbeten längre in i landet, oftast ovanför lappmarksgränsen. Det fanns dock även årligen besökta betesområden öster om denna i Jörns, Älvsbyns och Norsjö socknar. De få intervjuer som avsåg aktuella förhållanden visar att vinterflyttningar ned mot kustområdet (Sikfors och Klubbfors i närheten av Piteå är orter som nämns) fortfarande förekom. Ett problem uppgavs vara att Svaipa lappby (kanske beroende på inflyttning av Karesuandolappar) utvidgat sina marker mot kustområdet och åsamkat förskjutningar mellan samebyarnas vintermarker.

En förändring av flyttningsmönstren hade enligt undersökningarna ägt rum omkring sekelskiftet 1900. Samerna i Norrbotten

4

Lappkommitténs 1919 arkiv (YK 193, RA) vol. 5.

började undvika kustområdena söder om Skellefteälven. Som ett viktigt skäl angavs, att kustbefolkningen i Västerbottens län enligt 1898 års renbeteslag inte längre fick ha skötesrenar. Därmed förlorade den intresset för att ta emot samerna.

Kommittén genomförde också omfattande fältundersökningar som ger en bild av hur man uppfattade samernas betesområden. Undersökningarna gällde i första hand sommarbetena, men när det gällde samerna i Jokkmokks, Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar utsträcktes de till ”de av dessa lappar begagnade vinterbetesområdena ned mot kustlandet såväl inom Västerbottens som Norrbottens län”. Man studerade framför allt tallhedarna och renlavsförekomsterna. Resan sträckte sig från Skellefteå längs kustlandsvägen (med avstickare in i vissa av kuståarnas dalgångar) via Piteå upp till ”den vidsträckta, för renbetning i hög grad ägnade, Kallaxheden invid Luleå”. Bland de kustnära hedområden i övrigt besöktes Nattbergen, Korsträsk, Avaträsk, Sikfors, Böle, Roknäs, Kalamark, Blåsmark, Pitholmen i Norrbottens län och Klintfors, Drängsmark samt “ett flertal värdefulla tallhedar inom Burträsks, Lövångers och Bureå socknar i Västerbottens län, dit lappar från Norrbotten i gamla tider flyttat med sina renar”.

Vid sammanträden med samerna 1934 och 1935 försökte man fördela vinterbetesmarkerna så att konflikter i framtiden skulle undgås. Största motsättningarna gällde hur långt söder om Skellefteälven skogslappbyarna i Norrbotten hade rätt att gå med hänsyn till de anspråk på områdena där som Malå, Rans- och Grans lappbyar i Västerbotten hade. Utredningen löste detta genom att i sitt betänkande komma med ett förslag i vilket man försökte reglera vinterbetesområdenas fördelning i nord-sydlig riktning. Den har i det här sammanhanget intresse främst genom att den så tydligt utgick från att vinterbetesområdena sträckte sig ut till havet. Den närmare fördelningen redovisas i detaljredovisningen nedan av de berörda lappmarkerna.

5

Även Ernst Mankers karta 1945 låter samebyarnas vinterbeten och flyttningsleder gå ned till Piteå och området söder därom. I likhet med Norrbottenskartan 1914 anger den inga vinterbetesområden vid kusten norr därom. Överensstämmelsen på denna punkt är faktiskt överraskande stor även när man jämför med de två följande kartorna, renbetesmarksutredningens 1966 och Planverkets

5

SOU 1936: 23 s. 209 f.

karta 1978. Mer härom dock i detaljredovisningen av de olika lappmarkerna.

I de byordningar för länets lappbyar som länsstyrelsen utfärdade 1946 angavs i 1 § lappbyarnas gränser. När det gällde vinterbetesmarkerna valde man att avstå från någon precisering. Man nöjde sig med följande standardformulering: ”I öster sträcker sig lappbyn så långt som lapparna enligt sedvanerätt plägat utsträcka sina flyttningar.” Försök till preciseringar har gjorts både före och efter 1946, särskilt i länets södra del, men länsstyrelsen räknar fortfarande med att sedvaneområdet sträcker sig ut till havet i hela länet.

9.1.2. Torneå lappmark

På grund av gränsfrågornas stora betydelse i det nordliga Norrbotten är betesförhållandena i Torneå lappmark ovanligt väl undersökta men samtidigt också synnerligen komplicerade. 1866 hölls förhör inför landshövdingen med de olika ”lappstammarna” i denna lappmark nämligen Köngämä, Lainiovuoma, Rommavuoma, Rautasvuoma, Kaalasvuoma samt Talma.

6

De uppgifter som lämnas där

överensstämmer vad gäller den ungefärliga yttre gränsen med de uppgifter 1882 års lappkommitté senare lämnade. ”Könkämästammen”, som man skrev i protokollen 1866, brukade tåga mellan Rosto- eller Lainio älv i väster och Muonio älv i öster ända till trakterna av Kärendöjärvi och Parkajoki byar och hemman i Pajala socken. ”Lainiovuomastammen” följde Rosto eller Lainio älv förbi Soppero by i Jukkasjärvi neråt byarna Laionio i sistnämnda socken samt Oksajärvi, Kangos och Kärendöjärvi i Pajala socken. ”Rommavuomastammen” och ”Suontavaarastammen”(som båda senare uppgick i Könkämä) stannade som längst ner i trakten av Parkajokki i Pajala socken.

”Kaalasvuomastammen” brukade vid jultiden komma till Vittangi kyrkby och i senare hälften av januari till trakten av Parakkavaara by och Junosuando masugn i södra delen av denna församling. ”Rautusvuomastammen” stannade till dels vid kyrkbyn i Jukkasjärvi och gick dels vidare till trakten av Vittangi. ”Talmastammen” tågade förbi Soppero by vid Lainio älv ned till trakterna vid Kuosku och Kurkio byar eller till nordligaste delen av angränsande

6

Norrbottens länsstyrelses landskanslis arkiv EXXII: 1 (HLA). Redovisade även i Einar

Lönnberg 1909 s. 92 ff.

Pajala socken. ”Saarivuomastammen” tågade förbi Soppero by till trakten av Lainio by.

Nästa mer preciserade uppgifter återfinns i von Dübens arbete 1873. Enligt honom fanns det 1870 i Enontekis (Karesuando) socken följande lappbyar: Köngemä eller Rosto, Lainiovuoma, Rommavuoma och Suontavaara. Byarna vandrade vintertid söderut, som längst ner till Lainio, Oksajärvi, Kangas, Kärendöjärvi och Parkajoki i Pajala socken.

Enligt 1882 års lappkommittés betänkande 1883 sträckte sig Karesuandos (Enontekis) lappbyars (Könkämä, Lainiovuoma, Rommavuoma, Suonttavaara) vinterbetesland som längst ett stycke söder om lappmarksgränsen ned till områdena kring Parkajoki – Kärendöjärvi – Oksajärvi – Kangos byar i Pajala och Junosuando socknar. Vinterbetena nedanför lappmarksgränsen mötte motstånd från bönderna i de båda socknarna. Utan att klart uttala sig om hur långt söderut sedvanerätten sträckte sig menade kommittén att beten på de angivna områdena nedanför lappmarksgränsen var nödvändiga på grund av betesbrist längre upp, bl.a. som en följd av gränsstängningen mot Finland 1852.

Samebyarna i Jukkasjärvi socken (Kaalasvuoma, Rautasvuoma, Sarivuoma, Talma) höll sig enligt utredningen så gott som alltid ovanför lappmarksgränsen inom Vittangi och Jukkasjärvi socknar och kom sällan utanför lappmarksgränsen in i Pajala socken. Trots detta förekom stora motsättningar med den bofasta befolkningen. Såväl i Karesuando som i Jukkasjärvi socken fanns ett smärre antal skogssamer som tillsammans hade 1 100 renar. Till stor del ägdes de av bönder nedanför lappmarksgränsen, men de vinterbetades ovanför lappmarksgränsen. Fjällsamerna klagade över att skogssamerna skadade renlaven genom bete på somrarna och ansåg att de skulle tvingas att delta i flyttningarna till fjällen.

Utöver de nämnda skogssamerna fanns en mer otydligt definierad grupp som verkar ha varit en blandning av samer och bofasta i ömsesidig samverkan för att trygga tillgången på renar för sitt jordbruk och skogsbruk.

7

Det fanns samer som ”bo inom kust-

landssocknarna, i närheten af lappmarksgränsen … och förnämligast skötande egna renar, föra dem på bete dels inom lappmarken dels inom kustlandet”. Därutöver fanns samer ”hvilka, skötande renar åt bönder inom kustsocknarna, äfven der föra dem på bete och sällan eller aldrig komma med dem inom lappmarkerna”. Inom

7

Bihang till riksdagens protokoll 1886 2 saml. 2 avd. avd. 1 bd s. 42.

Tärendö och Pajala socknar fanns således 4 900 renar huvudsakligen tillhörande bofasta. I Korpilombolo socken fanns uppskattningsvis 2 450 renar som huvudsakligen tillhörde skogssamer som blivit nybyggare. Inom Övertorneå, Karl Gustafs, Nedertorneå och Nederkalix socknar räknade man med sammanlagt 1 100 renar som enligt betänkandet tillhörde hemmansägare men sköttes av samer. I Överkalix, Råneå och Nederluleå socknar uppgavs antalet renar hos ”bofasta skogslappar” till 2 500, 500 resp. 3 900.

Sammantaget fanns det sålunda i Tornedalen nedanför lappmarksgränsen drygt 15 000 renar dvs. fler än vad det fanns i hela Arjeplogs socken vid denna tid. Enligt betänkandet hade inflyttningen av samer till kustlandet tilltagit och renantalet ökats. ”Röster, synnerligast från Neder-Kalix, Neder-Torneå och Karl Gustafs socknar, der de allmänna skogarne äro få, höjas mot den sed, som börjat inrota sig, att hålla renar året om å trakter, som nästan uteslutande tillhöra enskilde, och detta utan att någon betesafgift af egarne erläggas”. Tiden var, enligt dessa hemmansägares uppfattning, inne då de måste, åtminstone sommartid, lämna trakterna i närheten av kusten.

1895 års kommitté höll den 20 augusti 1895 sammanträde i Gällivare med lappallmogen i Enontekis, Jukkasjärvi, Gällivare och Jokkmokks socknar. Ombud för kommunalstämmorna i Älvsbyn, Överkalix, Nederkalix, Enontekis, Jukkasjärvi och Jokkmokks socknar deltog också. Kommittén hade 18 punkter som skulle behandlas. Punkt 2 gällde flyttningarna och formuleringen var följande: ”Sedan upplyst blifvit, att Enontekis fjellappar vintertiden flytta in i Muonionalusta, Pajala och Tärendö socknar, samt Juckasjärvi fjellappar till de två sistnämnda socknarna, men i öfrigt samtliga till Torneå och Luleå lappmarker hörande lappar äfven vintertiden i allmänhet stanna inom lappmarken, förklarades allmänt, att den flyttning nedom lappmarksgränsen, som nu af ett mindre antal lappar, tillhörande dessa lappmarker, företogs, var för dem erforderlig och icke kunde inskränkas”. Samma uppgifter om vinterbetesområdena lämnades i kommitténs sammanställning av lapparnas flyttningar dock med tillägget att fjällapparnas förhållande till de bofasta i ovannämnda socknar var ytterst spänt. Samerna i Jukkasjärvi socken gick som längst ned till Kuoksu och Kurkio byar i Vittangi socken ”samt i nordvest-sydost till halfvägs mellan Lainio och Tornio elfvar till Kalasätno med vesterut liggande sjöar (Pajtas- och Kalasjärvi) och Schangeli”.

Lappfogdens årsberättelser finns bevarade för åren 1890–1908 samt 1919. De lämnar relativt fåtaliga upplysningar om betesområdena. Det är uppenbart att konkurrensen om markerna var betydande. Osäkerheten om var gränsen för sedvanerätten gick var också stor. Enligt årsberättelsen 1907–1908 hade det ifrågasatts om inte samerna i länets övre lappmarker förr hade utsträckt sina flyttningar ned till kusttrakterna. Numera mottogs samerna däremot, när de på grund av flen tvingades föra dem över socken- och lappmarksgränsen till Pajala och Tärendö, med största ovilja och mark uppläts endast mot dryga ersättningar. Fick bönderna inte sådana trakasserades samerna på alla sätt bl.a. genom kåtornas nedrivande.

8

När det gäller skogssamerna i Torneå lappmark är uppgifterna diffusa. Det klagas mycket över att skogsrenarna genom tramp på sommaren förstörde vinterbetet för fjällsamerna. Uppgifterna om vilka skogssamer det var frågan om och var de höll till är mycket oklara.

Torne lappmark blev föremål för ett intensivt utredande i början av 1900-talet, främst på grund av de problem de norska och finska gränsstängningarna åstadkom. Som nämnts tidigare intervjuade 1909 års lappkommitté 172 samer i Karesuando och norra Jukkasjärvi. Intervjuerna bearbetades till en karta som torde få betraktas som den mest genomarbetade som finns över områdets vinterbetesområden. Med hänvisning till de gjorda undersökningarna utfärdade Länsstyrelsen i Norrbottens län 1913 en länskungörelse. Enligt den ”hava lapparna sedvanerätt att med sina renar uppehålla sig under vintermånaderna även inom Pajala med Muonionalusta kapellförsamling, åtminstone å de områden, som ligga ovanför en linje dragen från Parkajoki by till Kärendöjärvi, därifrån till Kangos, vidare till Junosuando och vidare följande landsvägen till sockengränsen mot Tärendö”.

9

Kungörelsens gränsbeskrivning överens-

stämmer nära men inte fullständigt med 1909 års karta. Den sistnämnda redovisar hela området till ”nedre gränsen för kända flyttningar”.

Trots länskungörelsen tycks problemen med sedvanegränsen ha bestått. Lappfogden i Norrbottens norra distrikt berättar i sin årsberättelse 1919 om de svårigheter som kunde uppstå. På grund av svåra betesförhållanden hade fjällsamerna detta år tvingats flytta in i Muonionalusta, Junosuando och Tärendö församlingar men där

8

Årsberättelser från lappfogden i Norrbottens län 1890, 1891, 1893, 1895-1902, 1904-1908

ingår i Renbetesdelegationens 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 21.

9

Norrbottens läns kungörelser 1913, serie A, Landskansliet, nr 104.

mottagits med motvilja och fått betala dryga ersättningar till de bofasta.

10

Samma uppgift lämnades av landsfiskalen Ström vid 1919

års lappkommittés sammanträde med allmogen i Pajala socken. Han hade rest runt i en rad orter norr om den ”demarkationslinje” som länsstyrelsen utstakat och där funnit att befolkningen överallt tagit betalt av fjällapparna, i allmänhet 50–80 kr. Befolkningen hade enligt hans mening väl reda på lagens innehåll men brydde sig inte om att efterkomma den.

11

De intervjuer som genomfördes i Norrbottens län av Montell, Bergström, von Sydow m.fl. 1913 (och delvis 1914) omfattade inte Torneå lappmark, troligen beroende på de grundliga utredningar som 1907 och 1909 års lappkommittéer redan gjort. Den karta ”över nuvarande landfördelningen” som Österberg, Jonasson och Bergström utarbetade 1912 (i samband med den s.k. Sigtunautredningen se karta 7.7.5) är egendomlig när det gäller Torneå lappmarks fjällsamer. Den överensstämmer inte med lappkommitténs karta 1909 utan hävdar att fjällsamerna inte gick nedanför lappmarksgränsen. Hela Tornedalen – bortsett från några egendomliga omarkerade områden – var enligt deras karta betesmarker för skogssamer. Bergströms karta 1919 överensstämmer däremot i huvudsak med den som 1909 års lappkommitté upprättade.

1919 års lappkommitté ägnade skogssamerna stort intresse och påvisade att de betade sina renar (inklusive skötesrenarna) i Tornedalen ända ut till kusten (inklusive öarna) från Rånefjärden i väster till Torne älv och finska gränsen i öster. På grundval av dessa och andra uppgifter har länsstyrelsen i Norrbottens län med stöd av renbeteslagen 1928 fastställt koncessionsområden för koncessionssamebyarna. Ernst Manker redogör i sin bok Skogslapparna i Sverige utförligt för de olika koncessionsområdenas omfattning så som de såg ut 1968. Den nuvarande omfattningen framgår av Planverkets karta 1978 (karta 7.7.11).

Gör man en jämförelse med äldre kartor finner man överraskande nog att gränsen mellan koncessionsrenskötseln och fjällrenskötseln på 1978 års karta ganska nära överensstämmer med Österbergs m.fl. karta 1912. I sin reglering av koncessionsområdena har länsstyrelsen dock i möjligaste mån försökt ta hänsyn till fjällsamernas gamla sedvanerättsanspråk genom att inrätta särskilda enklaver för dem inom några koncessionsområdens ram.

10

Civildepartementets arkiv vol FVb:1 (RA).

11

1919 års lappkommittés arkiv (YK 193, RA) vol 1.

9.1.3. Lule lappmark

Enligt Albert Nordbergs mycket grundliga En gammal Norrbottensbygd. Anteckningar till Luleå sockens historia

12

hade renhjordar

flyttat ned till kusten tiderna igenom fram till slutet av 1800-talet då nya vägar, järnvägens tillkomst och lanthandelns utveckling tvingade flyttningarna att upphöra. Belägget för kustflyttningar i äldre tid har han främst funnit i kyrkböckerna. Husförhörslängderna visar att det i socknen fanns bofasta samer – hela 174 år 1820. Det bör emellertid då beaktas att socknen vid den tiden sträckte sig ända upp mot lappmarken och innefattade Överluleå socken som bildades 1831. Ett problem med Nordbergs framställning är att den till största delen handlar om bofasta eller tiggande samer. Det är lite svårt att få grepp om vilka de nomadiserande samerna var. Att samer från Lule lappmark under svåra år sökte sig ned till kustområdena är dock klart. Av visitationsprotokoll från Jokkmokk framgår att de under den förödande betesvintern 1756, då två tredjedelar av renstammen gick under, i stora skaror ”flydde” ner till Luleå landsförsamling, de flesta som tiggare men antagligen också en del med de renar de kunde rädda. Det verkar emellertid också ha skett mera normala år. I en beskrivning över Luleå lappmark som vice pastor Olaus Modeen i Luleå och Kvikkjokk insände till Direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverk 1740 omnämns att lapparna ”vandra av och an vinter som sommar” inom ett område från ”Luleå landsbygd” till gränsen mot Norge, en sträcka på 36 mil.

13

Spridda andra uppgifter från äldre tid finns. Abraham Hülphers noterade på sin resa genom Norrland 1758 att gästgivaren i Persö norr om Luleå klagade över att samerna ”pläga fara hit neder i bethe”.

14

Det fanns gott om renmossa i trakten meddelade han,

men den var viktig för bönderna som reservfoder när höskörden var dålig. Enligt gästgivaren förminskades tillgången på mossa betydligt av renarnas framfart.

Enligt von Düben fanns det i Gellivare socken år 1870 hela 1 285 samer fördelade på 92 familjer i Norrkaitums och Sörkaitums

12

Albert Nordberg, En gammal Norrbottensbygd: Anteckningar till Luleå sockens historia 1-2 (1928; nyutgiven 1965–1970).

13

Jokkmokks kyrkoarkiv NI:1 (HLA) Utgivna av Forskningsarkivet i Umeå 1998 i Jonas Hollsten. Jockmock 1749-1775. Ämbetsberättelser, visitationsprotokoll och andra berättelser med anknytning till skolmästaren och kyrkoherden Jonas Hollsten (utg. Av Sölve Anderzén). Brevet från Modeen ingår i Direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverk. Kungliga brev 1680-1742 s. 909 ff.

14

Abraham Abrahamsson Hülphers, Dagbok öfwer en resa genom Norrland 1758. Med efterskrift och register av Nils-Arvid Bringéus och Harald Hvarfner (Falun 1978) s. 127.

samebyar. Vinterbeten omnämns inte, vilket kanske kan tydas som att samerna i Gellivare socken inte nyttjade några vinterbeten nedanför lappmarksgränsen.

I Jokkmokks socken fanns enligt von Düben 647 samer. Tuorpen och Sirkasluokte var fjällappbyar medan de två andra samebyarna i socknen, Jokkmokk och Sjokkjokk, utgjordes av skogslappar. von Düben uppger att fjällapparna vintertid höll sig inom Jokkmokks socken och skogslapparna höll sig på sina gamla skatteland.

Enligt ”upplysningar rörande den lappska befolkningen uti Lule Lappmark, erhållne vid med denna befolkning hållne sammanträden uti Gällivare den 6–7 februari 1866” fanns i socknen vid denna tid lappbyarna Norrkaitum och Sörkaitum med 17 240 renar, varav 2 500 var skötesrenar. Dessutom fanns 3 000 skogsrenar omkring Nortikon, Puorno, Rikto och 500 på övriga ställen. Enligt protokollet slog sig de båda fjällappbyarna vid jultiden ned i närheten av Gällivare kyrkplats och deras flyttningar sträckte sig inte söder om detta ställe ”såvida ej någon naturföreteelse tvingar dem att längre ned mot kusten söka bete åt sina hjordar”.

15

Enligt motsvarande protokoll hållet med lappbyarna i Jokkmokks socken den 15–16 februari 1866 fanns i denna socken fjällappbyarna Sirkas (Sirkasluokte), Tuorpen (Tuorpenjaur) och skogslappbyarna Jokkmokk och Sjokkjokk med omkring 21 000 renar. Därutöver fanns skogsrenar i Jukkil, Kojkull, Slakka, Avoka, Ajmolusbbal, Mörtberg och Piatis som tillsammans hade omkring 7 400 renar. De geografiska uppgifterna är diffusa, men det verkar inte som om någon lappby i Jokkmokks socken under normala förhållanden sträckte sina flyttningar nedom lappmarksgränsen. ”Stundom”, sägs det dock, ”sträckte Jokkmokks lappby sina tåg ända ned mot Hvitberget på gränsen mot nedre Landet”.

Gällivare socken omfattade enligt betänkandet 1883 endast två lappbyar (Norrkaitum och Sörkaitum). Deras renar betade vintertid endast undantagsvis öster om Gällivare kyrkoplats. I socknen fanns också skogslappar. De betade öster om Gellivare kyrkplats men enligt uppgift inte nedanför lappmarksgränsen. Motsättningarna till de bofasta ansågs vara små i denna socken.

I samma kommittébetänkande uppges att lapparna i Jokkmokks socken aldrig förde sina renhjordar vintertid på bete ”i kustlandet”. Sirkas vinterbetesområden låg på de hedar som ligger längs Stora

15

Norrbottens länsstyrelses landskanslis arkiv EXXII:1 (HLA).

Lule älv. Tuorpenrenarna betade på vintern ”sällan östligare än Jockmocks kyrkoplats”. Jokkmokks lappby bestod av skogslappar och Sjokksjokks lappby av både fjällappar och skogslappar. Enligt ett protokoll från möte med lappfogden 1892 i Jokkmokk uppgavs dock att Sirkaslapparna ”efter gammal sedvana flytta inom Edefors”.

16

Man kan notera att uppgifterna är ganska svepande. Upp-

gifter längre fram i detta avsnitt tyder på att jokkmokkssamer även i äldre tid vid behov flyttade ner till kustlandet.

Enligt den sammanställning som 1895 års kommitté gjorde flyttade fjällapparna i Gällivare socken (Norr- och Sörkaitum) inte utom lappmarken. Beträffande skogslapparna lämnas inga uppgifter. När det gällde Jokkmokks socken (Sjokkjokk eller Vuollesita skogs- och fjällsamer, Sirkasluokta, Tuorpenjaure, Jokkmokks skogs- och fjällappar) noterade kommittén att de inte flyttade utanför lappmarken.

I protokoll från sammanträde som 1895 års kommitté höll i Gällivare den 20 augusti 1895 med samer och bofasta anges att det i Gällivare socken fanns mellan 9 000 och 11 000 skogsrenar. De hade inga bestämda renbetesland utan vistades i hela nedre delen av socknen. I Jokkmokks socken fanns 3 000 skogsrenar varav 500 tillhörde en lapp och återstoden bofasta renägare. Enligt kommitténs intervjuer hände det att skogslappar från Jokkmokk (Teilius, Kojkul, Palkejaure) och Edefors (Rödingsträsk) flyttade till Luleåområdet vid denna tid.

Förekomsten av betande renhjordar utanför Luleå bekräftas också av enstaka tidningsnotiser. Den 5 februari 1889 skriver Norrbottens Kuriren under rubriken ”Lapparna har kommit” följande: ”de wanliga Wintergästerna ha nu med sina renhjordar anlänt till Kallaxheden. Nyfikna stadsbor hafwa sålunda ett präktigt tillfälle att på lediga stunder rekreera sig med en hälsosam skidutflykt till lapplägret”. Uttrycket ”de vanliga vintergästerna” kan tyda på att besöken inte bara gjordes under flenår. Vilka samer det var frågan om nämns dock inte.

I de uppgifter om äldre förhållanden som lämnades vid Montells m.fl. intervjuer 1913 flyttade samer från Sirkas och Tuorpon fjällsamebyar vid enstaka tillfällen under åren 1850–1900 ner till Luleåområdet (Gäddvik och Kallaxheden). En av de intervjuade (nr 69) preciserade sig genom att uppge att Kojkulsamerna för 60–70 år sedan flyttade dit under dåliga år, och han nämnde att fjällapparna

16

Norrbottens länsstyrelses landskansli EXXII: 2 (HLA).

också kunde göra det. Enligt en annan same (nr 73) flyttade Kojkulsamer dit ned för ”tre generationer sedan” och fjällappar från Sirkas (Stor-Mickel) och Tuorpon (en lapp av Finnasläkten) hade flyttat till Gäddviksheden för 10–50 år sedan. En annan same (nr 75) uppgav att även lappar från Rödingsträsk flyttat dit. Det var också vanligt att man flyttade till Heden vid Boden. De intervjuer med äldre samer som gjordes av 1930 års lappkommitté om förhållandena i Pite lappmark i slutet av 1800-talet visar att även grupper av skogslappar från Västra och Östra Kikkejaur i Arvidsjaur samt någon gång från Arjeplog skogssameby under senare delen av 1800talet flyttade till trakten av Luleå. Dessa flyttningar bekräftas av undersökningarna 1913 (nr 62) samt av ett brev till länsman Bucht i Arjeplog 1891 (se nedan Piteå lappmark).

Efter allt att döma flyttade samerna i Luleå lappmark dock vanligen obetydligt nedanför lappmarksgränsen. Lakaträsk och Edefors är namn som nämns som nedersta orter. Erik von Sydow besökte 1912 Sirkaslapparna på vinterbete i Harads.

17

På Österbergs m.fl.

karta 1912 över Norrbottens län har författarna ritat ett område för fjällappar (Sirkas lappby) som går ned till Edefors-Lakaträsk. Det kan också noteras att kommunalnämnden i Nederluleå kommun inte avgav något yttrande över 1919 års lappkommittés betänkande med hänvisning till renskötsel inte förekom i socknen.

18

I brev till Erik Bergström den 25 december 1914 redogjorde Arvid Montell för skogslapparna inom Råneå socken, som han förmodligen väl kände till eftersom han varit bosatt i Boden och Nederluleå. Flakabergslapparna hade sina vinterbetesområden kring Livasälven mot Råneå älv i väster, järnvägen i söder och Vitåfors i söder. Sommarlanden låg mot Gällivaregränsen. Huvuddelen av deras renar uppgavs vara skötesrenar för bofasta. Större delen av de renar som vistades inom Råneå socken uppgavs tillhöra utsocknes boende nämligen två renskötare från Vuoddas i Gällivare, tre från Överkalix samt en från Nederkalix. Vuoddasrenarna vistades i Råneå huvudsakligen omkring Livasälven ned mot Gunnarsbyn. Överkalixrenarna vistades mest omkring kronoparkerna Sörliden och Vitåfors samt trakterna öster därom och Nederkalixrenarna brukade beta omkring Jämtön, Jämtöavan och Rörbäcken ända utåt Båtön i skärgården, någon gång till Mjöfjärden och kringliggande trakter öster om Jämtön.

19

17

Renbetesdelegerades 1913 arkiv (YK1766) vol. 32.

18

Socialdepartementets konseljakt den 30 maj 1924, nr 32 (RA).

19

Brev i Erik Bergströms arkiv vol EI:1 (Länsmuseets i Västerbottens län arkiv).

På Österbergs m.fl. karta 1912 (7.7.5) motsvarar skogslapparnas område ungefär vad som framkom vid intervjuerna 1913. Enligt den scannade kartan fanns det ett brett omarkerat och tydligen för vinterbete obrukat område från Rosvik i söder till Råneå i norr och in mot lappmarksgränsen. På den version som bifogades 1919 års lappkommittés betänkande (SOU 1923:51) har emellertid hela detta område markerats som områden som ”stundom” besöktes av skogssamer från Arvidsjaur. På båda kartorna 1919 har Sirkas betesområde förlängts med ett flenområde ned till Degerbäcken – Ljuså. För skogslapparnas del har ett flenårsområde i söder dragits ned till Älvsbyn. Kartmarkeringarna stämmer rätt väl med intervjuuppgifterna, bortsett från att det uppgavs att Rödingsträsklapparna vid ett tillfälle varit nere vid Lombäcken söder om Boden.

1919 års lappkommitté ägnade ett särskilt stort intresse åt skogssamerna. Det finns i materialet många uppgifter om skogssamer nedanför lappmarksgränsen. Bortser man från dem som kan räknas till Torne lappmark och höll till öster om Råneå (de som senare blev koncessionssamebyar) verkar man inte ha flyttat ända ned till kusten. Längs Råne älv har Niemisel och Djupträsket noterats som de östligaste vinterbetesplatserna. Öster om lappmarksgränsen fanns året runt Rödingsträsk, Kojkul, Udtja (senare sammanslagna) och Flakaberg. De rörde sig främst i området runt Edefors, Kluså, Bodträsk och Grundträsk i närheten av Harads. Vid enstaka tillfällen flyttade de dock längre österut, som längst enligt undersökningarna till Degerbäcken och Lombäcken i närheten av Boden.

I PM 1943 noterade lappfogden i Norrbottens södra distrikt att renbetet för lapparna i Jokkmokk blivit ”låsta” genom is. ”Som väl var”, konstaterar han, ”fanns räddning nedanför lappmarksgränsen. På de goda lavmarkerna inom Edefors och Överluleå socknar var snötäcket löst och måttligt djupt”. Det året hade man alltså inte gått längre ner än så.

20

Mankers karta 1945 visar flyttleder för Sirkas som går ner i det område som Österbergs m.fl. karta 1912 (7.7.5) visar. Så beskriver han också läget i sin bok om fjällapparna. Han har dessutom utsträckt Tuorpons och Jåkkåkaskas (utbrutet ur Sirkas och Tuorpon 1945) flenbetesområden ned till i höjd med Sikfors söder om Älvsby. Tuorpon skulle enligt Mankers text ha vinterbetesland ”huvudsakligen mellan Karatj, Maitum, Nausta och Varjisåns utlopp i Pite älv, vid behov ända ned till Älvsby och Brännberg”.

20

Lappfogden i Norrbottens södra distrikt AIa-1b: 2. PM vid lappsammanträdet i Jokkmokk den 2–3 februari 1943 (HLA).

När det gäller fjällappbyarna i Gällivare visar Mankers karta 1945 inga flyttningsleder nedanför lappmarksgränsen. I sin bok om fjällapparna skriver han dock att Norrkaitum och Mellanbyn ”vid behov” kunde flytta ett par mil nedanför denna gräns medan Sörkaitum alltid flyttade dit – ”dock med en djup inbuktning för Gällivare skogslappby”. Sirkas lappby hade enligt samma källa vinterbetesområden vid Sarkavare och Murjek samt söder om lappmarksgränsen vid Lakaträsk och Gullträsk, Tuorpon och Jåkkåkaska höll sig vanligen ovanför lappmarksgränsen huvudsakligen mellan Purkijaure och Ätnakåbbo, Jokkmokk och Tårrajaure “m.fl. byar och gårdar i skogslandet”. Tuorpon hade vinterkvarter i Karatj, Maitum och Stenträsk ovan lappmarksgränsen.

Protokollen från intervjuerna med samebyarna 1973–1974 i samband med den fysiska riksplaneringen (se avsnitt 7.6.9) är beträffande samebyarna i Lule lappmark delvis svårtolkade. Sirkas fjällsameby är tydligast. Den hade vintervisten vid Porjus, Luspebryggan, Sandviken, Kronsågen, Murjek och Jokkmokk men gick vid dåliga betesförhållanden ned till kusten, framför allt till Kallaxheden och Sandön där man samarbetade med andra samebyar. Noteringarna från Tuorpon sameby är mera diffusa, men det verkar som om byn som längst gick ned till Edefors. Jåkkåkaska uppger att man under dåliga betesförhållanden höll till i Kable- och Påsteområdet men annars hade sina vintervisten i Jokkmokk, Vajmat och Tjåmatis. Gällivare skogssameby med dess olika grupper samt Sörkaitum fjällsameby lämnar oklara uppgifter om sedvanelandet, Norrkaitum inga.

Ernst Manker redovisar i boken om skogslapparna 1968 ”sitorna” Purnu, Ratukkavaara, Skaiti, Flakaberg, Vuottas och Muddus i Gällivare lappby och Udtja lappby i Jokkmokk med grupperna Udtja, Rödingsträsk och Akkajaur. Av gällivarebyarna gick Flakaberg som längst ner ”söderut mot järnvägen mellan Rörån och Vitån”. Vuottas vinterland sträckte sig ned till Grundträsktrakten. De övriga höll sig normalt inom lappmarksgränsen. Udtja med Rödingsträsk och Akkajaur i Jokkmokk höll sig däremot huvudsakligen nedanför lappmarksgränsen. Vinterbeten förekom ned till Degerbäcken och Alträsket nära Boden och i söder ned till Älvsbyn. Som vanligt inför dock Manker brasklappen att lappbyarnas vinterbetesområde sträcker sig ”så långt i öster som sedvanerätten medger”.

Renbetesmarksutredningens karta 1966 överensstämmer med Bergströms karta 1919 såtillvida att Rödingsträsk skogssameby har

ett vinterbetesområde som sträcker sig ned till i höjd med Edefors. Den bortser dock från de områden som på Bergströms och Mankers kartor betecknas som flenbetesområden. I kommittéarkivet finns protokoll från ett sammanträde i Harads 1967 angående Rödingsträsksamernas renskötsel. Enligt det fanns byns vinterbetesmarker mellan Luleå och Piteå älvar ”i huvudsak väster om järnvägen”, förmodligen stambanan. I det tryckta betänkandet behandlas Rödingsträsk särskilt och där uppges (s.170) att vinterbetena låg ”mot Luleälven i Edefors och Överluleå socknar”.

Enligt en PM som lappfogde Edvin Kangas utarbetade 1964 för Renbetesmarksutredningen hade en same som var ordningsman i Koikul skogslappby omkring 1920, uppgett att han tidigare årligen flyttade med sin renhjord till Kallaxheden. Kangas påpekar dock att kuststräckan mellan Pite älv i söder och Råne älv i norr ”till en höjd från kusten av omkring sex mil uppefter Lule älv och fem mil uppefter Pite älv, under årtionden icke använts för renbetning”. Även om bältet var relativt tätt befolkat ansåg Kangas att där fanns användbara vinterbetesmarker för ett stort antal renar och han framhöll, att det inom Torne och Kalix älvars nedre dalfören fortfarande förekom en omfattande skogsrenskötsel i trots av den jämförelsevis täta bebyggelsen.

21

Docent Nils Arell vid Umeå universitets geografiska institution utförde på 1970-talet undersökningar i skogssamebyarna som resulterade i departementsutredningen Skogsrenskötsel. Markanvändning, markanvändningsproblem och näringssituation (Ds U 1981:10). Han redovisar i denna olika samebyars betesområden, delvis på grundval av material som togs fram under Planverkets arbete 1973. Hans uppgifter är bl.a. följande:

Serri. Vinterbete nyttjas ned till Edeforsbron och Lillå. Där stöter man ofta ihop med Rödingsträskgruppen, med vilken man har en del samarbete vid kalvmärkning, sarvslakt m.m.

Rödingsträsk. Rödingsträskgruppen, som i huvudsak bedriver sin renskötsel nedanför lappmarksgränsen, har i likhet med Udtjagruppen ingen årstidsindelning av betesmarkerna. Man har naturligen inte heller några längre flyttningar.

Udtja. Under vintern flyttar man aldrig längre än till trakten av Vitberget strax nedanför lappmarksgränsen och rör sig över huvud taget över begränsade ytor.

21

PM 1964 s. 17 ff. i. Renbetesmarksutredningens arkiv (YK 2284, RA) vol. 7.

Gällivare. Ratukavaragruppen. På 1960-talet uppsökte Ratukavaragruppen vinterbete nedanför Mäntyvara och ner mot Skrövån. Ännu längre tillbaka i tiden flyttade gruppen och Purnu östra betydligt längre ned mot kusten. Det pågick tills koncessionsrenskötseln började lägga sig i vägen.

Gällivare. Gruppen Purnu östra. Vinterbetena ligger i trakterna av Mäntyvara, Kattån och ner mot Bönträsk. Gruppen skulle gärna ha möjlighet att gå längre österut men då uppstår problem med Ängeså koncessionsby.

Gällivare. Gruppen Purnu västra. Vinterbete utnyttjas vanligen numera i trakterna av Sandträsk-Råneälven. Detta innebär dels att den utdragna konflikten med Sirkas fjällsameby är slut, dels att ett stort område mellan järnvägen och Lule älv mestadels är outnyttjat som renbete.

Gällivare. Flakaberg. Man har ett visst samarbete med Kalix koncessionsby. Gruppen bedriver en renskötsel med väl samlad hjord i närheten av samlingshage från början av december… Vinterhjorden flyttar ner till trakterna av Vitåfors mot Törån i öster.

Nils Arell skildrar den trängsel på vinterbetesområdena i Gällivareområdet som var så påtaglig under 1960- och 1970-talen, enligt uppgift delvis på grund av de stora skogsavverkningarna. Särskilt var det Sirkas fjällsameby som ansåg sig undanträngd från sina vinterbetesland på norra sidan av Stora Lule älv och söder om gränsen för ”Gällivare samebys gränsbestämda område”. Sirkas yrkade på fastställda gränser för sina vinterbetesområden. Det nämndes inte vid denna tid att Sirkas skulle ha några betesområden nere vid Kallaxheden. Det påpekades bara att långa flyttningar var mycket påfrestande för renarna.

22

F.d. avdelningsdirektörerna Jan-Ivar Rönnbäck och Börje Pekkari, tidigare vid Länsstyrelsen i Norrbottens län, uppgav vid intervju med sekreterarna i Gränsdragningskommissionen 2005 att åren 1966–1967 var mycket svåra betesår. Sörkaitum fjällsameby hade då sökt sig ner till Brändön vid kusten mellan Luleå och Råneå. Sirkas sameby höll till på Kallaxheden. 1969 var Luokta-Mavas sameby där och under 1970-talet fram till 1990-talet var Semisjaur-Njarg och Jåkkåkaska tidvis också varit där. Vid en gränsbestämning som länsstyrelsen gjorde 1996 beslutades att Kallaxheden skulle tilldelas samebyarna i Jokkmokk som reservbetesområde.

22

Nils Arell, Skogsrenskötsel. Markanvändning, markanvändningsproblem och näringssituation. Ds U (Utbildningsdepartementet) 1981:10. s. 85 ff.

Planverkets karta från 1978 drar med randig svart markering (område som regelbundet nyttjas av flera samebyar) en kil längs Råne älv ned till kustområdet vid Råneå. Skriftliga belägg för sådana flyttningar utgör Arvid Montells ovannämnda uppgifter 1914. Intervjuerna 1913 gav vid handen att skogslapparna kunde gå ned till trakterna runt Niemisel, men inte längre. Detta är också vad som framgår av Österbergs m.fl. karta 1912. Niels Arell undersökning 1981 visar att Flakaberggruppen använde området och därvidlag samarbetade med Kalix koncessionssameby.

Mellan Råneå och Rosvik och ett par mil inåt landet är området vitt, vilket antyder att det inte används för renbete. Med tanke på att Kallaxheden med Sandön uppenbarligen använts, åtminstone på 1960- och 1970-talen är detta anmärkningsvärt. Från Rosvik längs en linje upp mot Boden finns ett område med mycket ljusblå färg motsvarande den för Västerbottens kustland. Någon förklaring till den har inte gått att finna.

9.1.4. Pite lappmark

Den mest initierade skildringen av äldre samiska förhållanden inom Pite lappmarks område är utan tvekan lappmarksmissionären Petrus Laestadius Journal för första året af hans tjenstgöring såsom Missionär i Lappmarken från 1831.

23

Laestadius var född i Arjeplog och

uppvuxen i Kvikkjokk. Han var väl förtrogen med förhållandena i lappmarkerna. Han hade som missionär till uppgift att bedriva undervisning av samer inom Pite lappmark. Det innebar att han, så långt de var överblickbara, måste vara väl underrättad om samernas flyttningar. De sträckte sig, säger han, på vintern ända ner till Bottenhavet. Följande beskrivning från en av hans resor ned till kusten speglar på ett upplysande sätt hur samspelet mellan kust och inland kunde vara. Man lägger särskilt märke till att många av lapparna, när de skulle till marknaden i Arjeplog, inte kom från lappmarken utan från kustsocknarna:

Tisdagen (den 6 Febr.) begåfwo wi oss på resan till Arjeplog. Fogde, fiskal, prester, borgare och bönder i stora skaror; somliga körde med häst och somliga med rehn, somliga rännde. Presterna woro 4: Burman, Fjellström, Rhén och jag; härtil kommer studeranden Lindahl. Borgarne woro de 7 ofwannämnda handlandena från Piteå samt några handelsbetjenter. Herrar Hofwerberg, Schildt, Genberg och Helleday

23

Petrus Laestadius 1831 (utgåva 1861) s. 60 f., 93, 101, 104, 107 ff., 185.

icke att förglömma. Wi alla körde med häst, utom några af handelsbetjenterne, som körde med rehn. Största delen af den menige allmogen bestod af lappar, hwilka, ehuru nu till det mesta med sina rehnhjordar stadda inom Piteå och Skellefteå pastorater, dock nu begåfwo sig till sina fäders stad, Arjeplog, att blifwa beskattade. De körde dels med rehnar, dels rännde de. Somliga skjutsade ock borgarlass, det är handelsmännens medförda waror såsom mjöl, salt m.m. Till en del forslades dessa af bönder från Pitå och Arwidsjaur med hästar.

”I de wilda skogarna uti socknarna på nedra landet” var lapparna dock, säger Laestadius, så kringspridda att de inte hade någon kunskap om varandras tillhåll och Laestadius själv hade svårt att veta var han skulle söka dem. Här och var lämnar han dock uppgifter om platser han besökt och träffat samer. Han besökte bl.a.samer som fanns runt Piteå, framför allt på Pitholmen och han var också i Byske, som på den tiden var en del av Skellefteå socken.

24

Fredrik Wilhelm von Schubert lämnar i sin reseberättelse Resa genom Norra Sverige och Lappland… från år 1825 vissa uppgifter om vinterflyttningarna. Han säger att lapparna i Arvidsjaur om vintern tågar ned till Skellefteå och lapparna i Arjeplog till Skellefteå och Piteå socknar. Om ett oväntat möte med samer och renar i dessa trakter berättar också den engelske resenären Arthur de Capell Brooke. På vintern 1827 reste han längs Norrlandskusten och söder om Skellefteå inträffade något som han inte väntat sig:

25

Before we reached Bure, when thinking little about Laplanders or reindeer, which I fancied had been left now far behind, we were suddenly surprised on passing through a large pine forest, by appearance of a herd of some hundred deer, crossing the road a short distance before us, and feeding on each side of it as we passed. They seemed quite unattended and we could not discern any appearance of the Laplanders´ tent. On arriving at Bure, where we changed horses, the people of the house were ignorant of there being any Laplanders near them, and did not much like the idea of having them for neighbours. I found, from the snow being removed where we had seen the deer, that there was great abundance of their favorite moss, which had attracted them to the spot; and the Laplanders belonged probably to Piteå or Umeå Lapmark, and had come for the purposes of trade and puchasing necessaries.

Forskaren Per André har gått igenom domböckerna med avseende på frågor rörande samernas förekomst i Skellefteå socken 1700–

24

P. Laestadius 1833 s. 167.

25

Arthur de Capell Brooke, A winter in Lapland and Sweden with various observations relating to Finmark and its inhabitants (London 1827) s. 567.

1850. Enligt honom kom samer från Arvidsjaur på 1700-talet och senare även från Arjeplog ner till kusttrakterna, där de gav anledning till ett antal tvister som speglas i domböckerna.

26

Enligt von Düben 1873 fanns det i Arvidsjaurs socken 499 skogslappar fördelade på 36 skatteland och 66 ”skattelappar”. Någon uppdelning i byar fanns enligt honom inte. På vintern flyttade många av lapparna ända ned till kusten. ”De fleste renarne tillhöra bönder i Piteå och Skellefteå, hvadan de fleste Arvidsjaurs-Lapparne blott äro renskötare; någre sjelfegande finnas vid Pite elf.”

I Arjeplogs socken fanns enligt samma källa 503 lappar varibland 44 familjer var fjällappar och nio skogslappar. Det fanns fyra byar med fjällsamer: Arvas (eller Låkteå), Bartute (eller Norvestbyn), Semisjaur och Njarka (eller Sörvesterbyn). De två förstnämnda byarna flyttade enligt von Düben aldrig nedanför lappmarksgränsen. Av Semisjaurs och Njarks samer flyttade inte alla, men ”månge” ända ned till Bottenhavskusten. Enligt von Dübens uppgift – byggd på uppgifter från H. A. Widmark – fanns det endast under år, då det fanns gott om varg eller då betet blev svåråtkomligt, godtagbara skäl för så långa flyttningar. Widmark ansåg dock att sådana år var sällsynta och att den egentliga drivfjädern var ”lapparnes eget begär att komma ned till kustens behag och brännvin”. Beträffande Arjeplogs skogslappar säger von Düben att några av dem, de som bodde vid Pite älv, stannade vid sina lappskatteland under hela vintern. De andra flyttade till kusten, främst därför att de skötte renar åt bönder och handlare vid kusten.

Att vissa samer i Piteå lappmark flyttade till kusten bekräftas även av ett brev till landshövdingen skrivet av länsman Berlin i Arjeplog 1882. ”Skogslappar och de, som vårda renar åt kustlandsbor, hafva i allmänhet för sed att hvarje vinter flytta med sina renar ned till kustlandet, hvaremot de öfriga vanligen stanna quar inom lappmarkens område, såframt renbetet här är tillräckligt. Inträffar åter att betet är dåligt i lappmarken, men bättre nere vid kustlandet, så blir nedflyttningen allmännare”.

27

Utförligare besked får man av efterträdaren i Arjeplog, länsman Bucht, som 1891 i en skrivelse till länsstyrelsen beskrev arjeploglapparnas vinterflyttningar.

28

Enligt honom flyttade skogslapparna

26

Per André 1998 s. 55 ff.

27

Norrbottens länsstyrelses landskanslis arkiv EXXII:1 (HLA).

28

Nb länsstyrelses landskanslis arkiv DV:3b Handlingar till femårsberättelsen 1886–1890. Luleå fögderi. Brev daterat 26 okt. 1891 HLA).

varje år ned till Skellefteå, Burträsk och Byske socknar utom den lapp som bor i Radnaur som flyttade till Älvsbyn eller Piteå. Enligt länsmannen var dessa lappar ”andras drängar emedan den renmagt de hålla i vård hufvudsakligen egs af Arjeplougs, Arvidsjaurs, Jörns, Skellefteå, Byske och Piteåbor”. I Arjeplog fanns också fjällappar. De höll vintertid till runt sjöarna i Arjeplog och gick endast undantagsvis in i Arvidsjaurs socken. Även dessa hade skötesrenar för personer i Arjeplog och Arvidsjaur, men allra mest för norrmän.

Semisjaur samt ”Njarg eller Sörvesterbyn” lappbyar brukade enligt länsmannen nästan aldrig flytta utanför Arjeplogs socken (avvikande uppgift alltså jämfört med von Düben). Luokta lappby hade vanligen sina vinterbeten i Arvidsjaur och Älvsby socknar. I Luokta lappby fanns emellertid några skogslappar, bosatta vid Eggelats, som på vintern brukade flytta ned till Älvsby och Piteå socknar. Några år tidigare hade en del lappar enligt länsmannen flyttat ända till Luleå stad och Kallaxheden. Även dessa lappar hade skötesrenar, dock främst för Arvidsjaurs- och Älvsbybor. ”Mahasvuoma eller Norrvästerbyn” flyttade vintertid ned mot Arvidsjaurs socken men inte längre.

Lappfogde Forsström gjorde 1893 en resa för att utröna i vad mån det i Jokkmokks och Arjeplogs socknar fanns betesmöjligheter för de karesuandolappar som blivit utestängda från sina beten i Finland. I undersökningen kommenterar han orsakerna till arjeplogslapparnas långa flyttningar. Han skriver att det råder brist på renlav och mycken och tät granskog från Arjeplog till Arvidsjaurgränsen. Vinterbetesmarkerna är med andra ord dåliga. Däremot är de goda vid kusten. Lapparna skulle inte underkasta sig de mödosamma flyttningarna om de inte var nödvändiga. Att flyttningarna skulle bero på ”begär att komma i beröring med bofaste på platser der god tillgång på brännsvin finnes”, som det ofta påstods, avvisade han som ”mycket litet med sanningen öfverensstämmande”.

29

Inom Arjeplogs socken fanns enligt betänkandet 1883 fem lappbyar (Låkteå, Norrvesterby, Sörvesterby, Semisjaur och Arjeplog). Låkteåsamerna höll vintertid till i områdena strax väster om vår- och höstbetena och gick ”sällan ned i Arvidsjaur och aldrig till kustlandet”. Även lapparna i Norrvästerby, även kallade Bartutelapparna efter de fjäll där de hade sina vår- och höstbeten, höll sig nästan alltid inom socknen och flyttade aldrig ur lappmarken.

29

Norrbottens länsstyrelses landskanslis arkiv EXXII:2 (HLA).

Beträffande Semisjaur-samerna säger betänkandet:”Inemot jul lemna dessa lappar sina visten och flytta längre österut in i skogslandet. Inträffa ogynnsamma betesår i lappmarken, flyttar en del af dem ända ned till kusten inom Vesterbottens län, men i allmänhet göra de ej under vintern längre flyttningar utan hålla sig vanligtvis inom socknen”. De av samerna i Sörvästerby som hade renar i vård för bofasta i svenska kustlandet brukade däremot vintertid ofta flytta ”ned mot kusten, för så vidt de erfara, att betet derstedes er godt; de deremot, som icke hafva sådana skötningsrenar, quarstanna inom lappmarken och inom församlingen, såvida de icke nödgas draga mot kusten till följd af att antingen renbetet blifvit förstördt genom att is betäckt marken eller till följd af att vargar uppträda i fjälltrakterna”.

Arjeplogs lappby utgjordes enligt betänkandet uteslutande av skogslappar. De flyttade vintertid i regel ända ned till kusten dels i Västerbottens och dels i Norrbottens län. ”En stor missräkning är för dessa Lappar, om de något år under vintermånaderna nödgas quarstanna inom lappmarken. Så inträffar, då renlafven i kustlandet genom isskorpa på marken, hård skare m.m. blir oåtkomlig för renarne. Orsaken, hvarföre skogslapparna med sådan begärlighet söka kustlandet om vintern, är dels den att de sköta renar åt allmogen inom de trakter, der de hafva sina vanliga vinterstamhåll, dels den att de inom kustlandet med större lätthet vinna avsättning för sina tillverkningar af lappskor, tåg eller andra varor, i hvilkas förfärdigande de ega skicklighet, dels att de derigenom kunna för billigare pris än i lappmarken tillbyta eller tillhandla sig de produkter, mjöl, tobak, kaffe m.m., som för dem äro nödvändiga, dels ändtligen att Lapparne af kustlandsbefolkningen mottagas och omhuldas med välvilja, hvilken de i allmänhet icke röna af de bofaste inom lappmarken”. En ytterligare faktor som kan ha påverkat förhållandena nämns. Många nybyggare hade kommit i besittning av stora renbetesland inom skogslandet, vilka tidigare ägts av skogslappar och för vilka de med dessa deltog i betalningen av lappskatten. På dessa renbetesland upplät nybyggarna till vinterbete mot betalning ”och beskatta dem dervid oftast öfver höfvan”.

Inom Arvidsjaurs socken fanns enligt betänkandet en enda lappby, Arvidsjaurs lappby. Den omfattade även Malå kapellförsamling (som först 1868 överfördes till Västerbottens län). De två socknarna uppges ha varit indelade i 36 lappskatteland, men många av lapparna hade ”nedsjunkit” till att vara bara fiskarsamer eller övergått till att bli nybyggare. Många av lappskattelanden hade

därigenom blivit utan innehavare och användes antingen av andra samer som var i behov av ökat utrymme eller användes inte alls. Enligt betänkandet höll sig de lappar som fanns i landen kring Piteå älv hela året om på sina lappskatteland. Övriga skogslappar i Arvidsjaur flyttade vintertid vanligen ned till kusten på samma sätt som skogslapparna i Arjeplogs socken.

Frågan om vinterflyttningarna togs upp även av 1895 års kommitté.

30

Följande uppgifter lämnades:

Arjeplog Luokta (l. Arvas): vissa år några till Jokkmokk, andra till Älvsbyn och någon gång, ehuru ytterst sällan, till Piteå.

Norrvesterby (Bartut): Lämnar vanligen ej lappmarken, sällan socknen; någon gång flyttar en del nedåt Piteå, något sydligare än Luoktalapparna.

Semisjaur: Flyttar ej ifrån lappmarken under fördelaktiga år, men under svåra år, ehuru mera sällsynt, drar de ned till Drängsmark i Byske och till Jörn.

Sörvesterby: Flyttar i allmänhet ej längre än till Arjeplogs kyrkplats, men någon gång ned efter Piteå älv och till Arvidsjaur.

Arjeplog (skogs- och fjällappar): Flyttar ej utom lappmarken, men någon gång till Sorsele. Skogslapparna flyttar i allmänhet inte utom socknen, där de under sista två åren försökt kvarhålla renarna; vissa år har de nödgats flytta till Skellefteå, Byske och Burträsk.

Arvidsjaur (skogssamer, delades 1887 i tre samebyar), nämligen: Malmisjaur (Piteå älv): Stannar i allmänhet på sina land, men har på senare år börjat flytta nedåt Älvsbyn.

Västra Kikkejaur (Byske älv) samt Mausjaur (Skellefteå älv): Vandrar dels inom Norrbottens kustland nedåt Piteå och på sista åren till Nederluleå, dels inom Västerbottens län nedåt Burträsk och Lövånger.

Uppgifterna ingår i protokoll från det sammanträde med företrädare för berörda socknar samt samerna inom Pite lappmark som hölls inför kommissionen den 15 augusti 1895 i Arvidsjaur. De avviker som synes på åtskilliga punkter från uppgifterna 1883. Förhållandet är inte unikt. Rennäringen är en föränderlig näring och det är mycket svårt att få grepp om dess utövning över längre tid.

30

Justitiedepartementet konseljakt den 8 februari 1898 vol. 1a-1b (RA).

Intressant är vilka socknar som var representerade vid mötet. Det var Arjeplog, Piteå, Byske, Skellefteå, Jörn, Norsjö socknar samt Pitholms by. Som representanter för grannsocknarna deltog företrädare för Malå och Sorsele socknar i Västerbottens län.

Vid mötet diskuterades en av kommissionen utarbetad PM i 18 punkter, varav en angick vinterbetena. Fjällapparnas företrädare ansåg att det var nödvändigt för dem att under dåliga år flytta ned till kustlandet, men antydde att flyttningarna möjligen kunde inskränkas till trakten av Älvsbyn. Övriga lappar förklarade, att då laven i mellanområdet ofta var svår för renarna att komma åt, var det omöjligt för dem att avstå från rättigheten att flytta till kusten. De under senare åren företagna flyttningarna till Nederluleå (Kallaxheden) berodde på att betet börjat saknas i de trakter, där lapparna under föregående vintrar uppehållit sig. Lappfogden intygade riktigheten i dessa uppgifter och tillade, att renbetet under de sista tio åren i allmänhet börjat avta i tidigare använda trakter och att det därför var nödvändigt för dem att flytta till andra områden, där bete i rikligare mängd fanns att tillgå.

Inte heller kustsocknarnas ombud ansåg att lapparnas flyttningar till kustsocknarna kunde upphöra eller inskränkas. De menade inte att flyttningarna förorsakade någon olägenhet för kustborna under förutsättning att samerna höll ordentlig ordning på sina renar. Sockenombudet från Byske (där den för renbete ofta utnyttjade Drängsmarksheden ligger) gjorde dock den markeringen, att kustflyttningarna inte var nödvändiga under goda år. Däremot kunde de inte undvikas under dåliga.

Pitholmens byamän hävdade däremot i en särskild skrivelse till mötet att de årligen hemsöktes av tusentals betande renar och att dessa orsakade stor skada på ungskogen. De klagade dessutom över att många av renarna lämnades kvar över sommaren och då åstadkom stora skador på åker och äng. I äldre tid hade samerna visserligen också kommit till området vissa år, men då spelade skadorna på skogen inte så stor roll. Dessutom fick samerna på den tiden alltid förhandla med markägarna och betala en en viss ”avgäld” för betesrätten. ”Men efter lapplagens införande pocka lapparne på att få misstyda densamma så, som skulle den medgifva dem sedvanerätt der de icke haft sådan förr, men der de fått för vissa tillfällen medgifvande att viss tid få vistas emot öfverenskommen afgäld”. Pitholmsborna yrkade på att sedvanerätten alldeles skulle upphöra, åtminstone inom kustlandet och på mark, som blivit skatteköpt utan villkor. De hävdade också att av de 16 lappar som under årets

vårting blivit sakförda för att ha lämnat kvar renar över sommaren, var tolv bofasta och endast fyra nomadiserande.

Det kan i sammanhanget anmärkas att Pitholmens protester sannolikt var direkt föranledda av det olyckliga året 1892. Det var ett uselt renbetesår vilket otvivelaktigt medfört att mängder av renar strömmat ned till kustsocknarna, där samerna i stor utsträckning tappat kontrollen över dem. Mot den bakgrunden är det överraskande att så många kustsocknar ändå försvarade sedvanerätten vid mötet 1895.

På Österberg, Jonasson och Bergströms karta 1914 (karta 7.7.5) över ”nuvarande landfördelningen” inom de norrbottniska lappbyarna finns inritat ett område för skogslapparnas vinterbeten som sträcker sig från Rosvik norr om Piteå till Gumboda i Nysätra socken i Västerbottens län i söder. Utsträckningen motsvarar vad som framkom av 1913 års intervjuer. Samerna (nr 52, 53, 54, 56, 60) uppgav vid dessa att man förr hade flyttat så långt men att de slutade därmed omkring sekelskiftet. Som en viktig förklaring angavs att familjerna inte längre följde med på de långa flyttningarna och att man inte längre bodde i medförda kåtor. Som särskilt viktiga betesområden utpekades Tåmträsket norr om Byske och Drängsmarksheden, Frostkåge och Medleheden utanför Skellefteå.

Enligt Bergströms karta 1919 hade fjällapparna från Arjeplog flenområden ut till kusten norr om Skellefteälven. Områden söder om denna älv disponerades däremot av Granbyn och Ranbyn i Västerbottens län. Skogslapparna från Norrbotten gick enligt Bergströms karta inte längre ut mot kusten än Jörn och Norsjö i Västerbotten. Hans uppgifter om dessa skogslappbyarnas betesområden är dock svårtolkade. Bäst kände han till förhållandena i Västerbottens län (se karta 7.7.6).

Norrbottenskommittén utförde 1930–1931 mycket grundliga intervjuer med äldre samer i Piteå lappmark. Man frågade bl.a. om betesförhållandena omkring 1880, 1890 och 1900. Tidsavståndet var naturligtvis stort. Å andra sidan framstår uppgifterna i sin stora detaljrikedom som mycket sakkunniga. De intervjuade samerna redogjorde mycket ingående för var flyttningsvägarna gick.

Lapparna från Mausjaur uppgav att de vissa år varit i olika trakter längs kusten från Lövånger i söder till Böle norr om Piteå i norr. Östra och Västra Kikkejaurlapparna uppgav att de en del år varit vid Långsjön och Dalbomyran sydöst om Fällfors, Jävre öster om Pitå och på Kallaxheden öster om Luleå. Maskauresamerna uppgav sig på motsvarande sätt vissa år ha haft vinterbeten i Lövånger,

Bureå och Falmarksheden samt på Drängsmarksheden i Byske norr om Skellefteå. Enligt sagesmännen försvann en stor del av norrbottenssamernas flyttningar till Västerbottens län i och med att 1898 års renbeteslag förbjöd bofasta i sistnämnda län att ha skötesrenar. Samerna var då inte längre välkomna. Helt upphörde flyttningarna dock inte. De har fortsatt till Drängsmarksheden, Medleheden och andra områden norr om Skellefteälven och någon gång även till områden söder därom.

1930 års lappkommitté försökte inte bara utröna äldre flyttningsmönster i Piteå lappmark. Den försökte också klargöra och reglera de problem, som var föranledda av dislokationen av samer från Karesuando och Jukkasjärvi. Vid flera sammanträden 1934 och 1935 försökte kommittén fördela vinterbetesmarkerna mellan samerna så att konflikter skulle undgås. Full enighet lyckades man aldrig uppnå, men det är uppenbart att kommittén räknade med att sedvanemarkerna sträckte sig ned till Bottenhavskusten. Största konflikten gällde hur långt söder om Skellefteälven skogssamebyarna i Norrbotten hade rätt att gå med hänsyn till de anspråk som Rans och Grans lappbyar i Västerbotten hade i det området. Utredningen löste problemet genom att i sitt betänkande komma med ett förslag. Detta tog främst sikte på vinterbetesområdenas fördelning i nord-sydlig riktning, men tar också tydlig ställning till hur långt ut mot havet vinterbetesområdena sträckte sig. Fördelningen var följande:

31

1. Maskaures sydgräns = Västerbotten-lapparnas nordgräns: Slagnäs – Kokträsk – Mörttjärn – Grundträsk – Mensträsk – östra Högkulla – Örträsk – Bjurträsk – Kedträsk - mellan Holmträsk och Långträsk till Bastuträsk – Röjnoret – Orrträsk – Gummark – Gummarksnoret – Fahlmarksträsket.

2. Maskaures nordgräns = Mausjaures sydgräns: Skellefteälven.

3. Mausjaures nordgräns = Svaipas sydgräns: Boksel – Svanträsk – Djupträsk – Klintträsk – efter myrarna i rät linje till Lillån – denna till Klintån – denna till Stavaträsk – därifrån efter Kågeälven ned till den punkt, där sockengränsen mellan Fällfors och Jörn lämnar älven, därefter sockengränsen mellan Fällfors och och Skellefteå samt Byske och Skellefteå ned till havet.

31

SOU 1936:23 s. 209 f.

4. Svaipas nordgräns = Rasjvertas sydgräns: Siksjön – södra sidan av Byskeälven ned till Hobergsliden – Furuliden – Klöverfors – Drängsmark (i stort sett vattendelaren mellan Byske och Kåge älvar).

5. Rasjvertas (Semisjaur Njarg) nordgräns = Siodats och Fjällbonäs sydgräns: Gesikberget – Hemberget – Antakberget – Skyberget – Storkaxen – Kåtaberget – efter länsgränsen – Ådalsliden – Maltjärnliden – Fällforsliden – Degerberget – Långsjön – därifrån efter landsvägen ned till kusten.

6. Sioldats och Fjällbonäs nordgräns = Tjidtjaks och Ståkke-Malmesjaurses sydgräns: Moskosel – Lomträsk – Njallejaur – Grundsel – södra kanten av Kantabergen – efter lidlandet till Gammelträsk ovanför Storsund – Bastuträsk – Tällträsk – Lillpite-älven ned till kusten.

7. Ståkke-Malmesjaurs nordgräns = Luokta-Mavas sydgräns: Vattendelaren mellan Vargisån och Piteälven, dock med rätt för fjällapparna att använda även landet mellan vattendelaren och Piteälven för genomflyttning samt genomförande av erforderliga skiljningar.

Lappkommitténs förslag till uppdelning av vinterbetesområdena antogs slutligen 1951.

32

Den ansågs i huvudsak vara gällande ännu

1970.

33

I remissvaren på betänkandet togs vinterbetesfrågan i

Västerbottens län upp av lappfogdarna i Norrbottens län. De påpekade att Maskauresamerna intill 1895 utsträckte sina flyttningar ”ned mot Bodträsket, Falmarksträsket, mot Burträsk och ända ned till Lövånger”. Sedan kom ett 40-årigt uppehåll men 1935 hade de enligt lappfogdarna åter varit där. Under mellanliggande år skulle västerbottensbyarna Ran och Malå endast ha utnyttjat området två gånger, 1912 och 1918.

Länsstyrelsen i Västerbottens län bestred genom lappfogde Hilding Johansson att norrbottenslapparna hade några rättigheter i

32

Lappfogden i Norrbottens östra distrikt HII: 3 (HLA). Förslag av lappfogden ang vinterbetesmarkernas fördelning i Pite lappmark den 16 oktober 1951.

33

”Partiell redovisning av pågående inventering av tillgängliga vinterbetesmarker för lappbyarna i Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner.” Promemoria från Lappväsendet i Norrbottens län den 10 februari 1970 i Svenska delegationens för förhandlingar med Norge ang. ny renbeteskonvention 1967 (YK 2010 i RA) vol. 3. Även i en PM (s.11) i Renbetesmarksutredningens 1960 arkiv (YK 2284, RA) sägs att indelningen fortfarande i stor utsträckning faktiskt iakttogs av samebyarna, men att den var i behov av revidering.

länet. Han hänvisade därvid bl.a. till den utredning Bergström m.fl. genomförde 1912 och vars resultat redovisas på kartan 1914.

34

Hän-

visningen var i grunden felaktig eftersom Bergströms intervjuundersökning inte innefattade några norrbottenslappar, endast västerbottenslappar. Resultatet av diskussionerna blev att Maskaure tilldelades de angivna betesområdena söder om Skellefteälven. Södra vintergruppen av Svaipa lappby tilldelades, enligt uppgift av Länsstyrelsen i Västerbottens län, i särskild ordning i slutet av 1940-talet områden söder om Skellefteälven. Beslutet överprövades och fastställdes av Kungl. Maj:t.

Ernst Mankers karta 1945 visar endast övergivna flyttleder som går ända ned till kusten. Däremot gör de av honom markerade vinterbetesområdena det. Texten i hans bok överensstämmer inte riktigt med kartan. Om de olika fjällappbyarna i Piteå lappmark skriver han följande:

Luokta-Mavas: Vinterland utmed Pite älv ända till kusten, dock huvudsakligen i området söder om Kuollejaure och Varjisträsk.

Semisjaure-Njarg: Vinterland områden kring de nedan angivna vintervistena (Laver, Petbergsliden, Storsund, Arvidsträsk, Vistträsk, Mandjärv, Korsträsk, Grundsel, Nattberg, Pitholmen, Jävreudden, Storsund, Tälträsk, Persberg, Lillpite och Pitsund) ända ut på Pitholmen och Jävreudden vid Bottniska viken.

Svaipa: Vinterlandområden kring de nedan angivna vintervistena (Hobergsträsk, Stavaträsk, Källheden, Myrheden, Fällfors, Tåme, Svanträsk och Drängsmark m.fl. ställen i skogslandet) sträckande sig ända ned till kusten norr om Skellefteå.

Mankers bok Skogslapparna i Sverige uppger att Maskaures (före 1946 Arjeplogs) lappbys vinterbetesområde sträckte sig ned till kustlandet söder om Skellefteälven. Östra Kikkejaurs vinterbetesområde gick ner till stambanan, vid behov vidare nedåt kustlandet. Västra Kikkejaur hade sitt vanliga vinterbetesområde neråt Kåtaselet men kunde också vid behov flytta ned mot kusten. Mausjaur hade enligt Manker sina vinterbetesområden nedanför lappmarksgränsen kring Jörn, men ibland kunde lappbyn gå ned till kusten kring Storkåge och Skellefteå.

Renbetesmarksutredningen 1966 tilldelar Svaipa sameby vinterbetesområden som ganska nära sammanfaller med dem som Manker markerat. En viktig skillnad är att Medleheden placerats i ett område som ligger skilt från Drängsmarksheden. Det delas med

34

Jordbruksdepartementets konseljakt den 28 januari 1944 nr 65 (RA).

Rans sameby. De nordligare lappbyarna som nu är Rashverta (Semisjaur-Njarg), Östra och Västra Kikkejaur går enligt denna karta, till skillnad från Svaipas område, inte helt ut till kusten utan stannar någon mil innanför. Renbetesmarksutredningen förhörde sig emellertid 1961 hos samebyarna om deras normala vinterbeten. Semisjaur Njarg uppgav att byn vissa år också kunde gå längre ut mot kusten och ”senast” varit på Pitholmen 1955, underförstått att byn varit där även tidigare.

I en promemoria som utarbetades för utredningen 1971 med anledning av förslag till ny konvention med Norge finns en karta som visar vinterbetesmarkerna för samebyarna Luokta-Mavas, Semisjaur-Njarg, Udtja och Östra och Västra Kikkejaure. Markerna går fram till Klöverträsk och Lillpite men inte ut på Pitholmen eller Kallaxheden. Det verkar vara frågan om de ordinarie betesområdena, inte reservbetesområden. Det kan mycket väl vara denna kartbild som återspeglas i 1978 års karta som i så fall speglar förhållandena sådana som de uppfattades i början av 1970-talet.

35

Vid intervjuerna med samebyarna i samband med den fysiska riksplaneringen 1973–1974 (se avsnitt 7.6.9) uppgav Västra Kikkejaur skogssameby att den vissa år använde Pitholmen och områdena norr om Piteå. Östra Kikkejaur uppgav att byns sedvaneland gick ned till kusten och utpekar särskilt Svensbyn, Hortlax och Pitholmen. Luokta-Mavas fjällsameby uppgav sig under dåliga betesår ha varit i Kallaxområdet, men störts av intrång från flygplatsen. Man betade nu fläckvis på ömse sidor E4:an. Semisjaur-Njarg fjällsameby uppgav att området mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen var skogssamebyarnas område, som de endast fick stanna i kortare tid för genomflyttning. Byns vintervisten låg i Moskosel, Grundsel, Åselet, Grönbo, Arvidsträsk och Fällfors, men vissa år vid dåligt bete gick man enligt byns uppgift ut på Pitholmen.

Docent Nils Arell vid Umeå universitets geografiska institution utförde på 1970-talet undersökningar i skogssamebyarna som resulterade i departementsutredningen Skogsrenskötsel. Markanvändning, markanvändningsproblem och näringssituation (Ds U 1981:10). Han redovisar i den olika samebyars betesområden, delvis på grundval av material som togs fram under Planverkets arbete 1973. Hans uppgifter är följande:

Mausjaure. Normalt uppsöker man vinterbete strax nedanför stambanan och Bolidentrakten. Vid sämre betesförhållanden

35

Utredning 1971 med anledning av förslag till ny konvention med Norge. (YK 2573 i RA) vol.1.

utsträcks flyttningen till Medleheden och Vitberget strax utanför Skellefteå, eller trakten av Kusmark och Kåge. Den längsta flyttsträckan blir 15 mil.

Ståkke. Förra vintern fördes halva hjorden på norra sidan av Piteälven ovanför Moskosel, medan halva stannade inom samebyn. Enligt utredningens diagram och kartor hade Ståkke mycket långa flyttvägar som sträckte sig ner till kusten vid Piteå.

Västra Kikkejaur. De senaste åren har flyttningen sträckt sig ned till Hednäs nedanför Klubbfors. Vid sämre betesförhållanden flyttade man ner till Tåme och Pitetrakten. Det var dock några år sedan.

Östra Kikkejaur. Vinterbete utnyttjas vid normala förhållanden strax nedanför stambanan. På vinterlandet nedanför stambanan har man inga fasta anläggningar, endast tillfälliga. Under vintrar med sämre betesförhållanden uppsöker man bete i trakterna av Ståckbäcken, Svensbyn, Fagerheden och Pitholmen.

Maskaure. Har långa flyttningsvägar mellan sommar och vinterbetesland. Avståndet är ca 20 mil … För sex–sju år sedan flyttade man ibland längs Malån och över Skeppträsket vid Malå. Numera följer man Skellefteälvens södra sida direkt ner till Vargfors kraftstation, vilket tar ungefär elva dagar. Området mellan lappmarksgränsen och Vargfors kan inte användas, eftersom Malårenar betar där. Från Malån till Vargfors går ett två km långt spärrstängsel. Mellan detta och stambanan har man ett mycket värdefullt betesområde där renarna kan beta två-tre veckor och vila efter den långa flyttningen. Man brukar komma dit i mitten av december. Stambanan passerar man normalt vid jultid. Strax nedanför banan finns en samlingshage. Så stannar man på hedarna nedanför ungefär fyra månader. Vinterbete brukar utnyttjas i trakterna av Finnfors, Krångfors och ner till Ragvaldsträsk vid gamla Burträskvägen. Den tidigare nyttjade Falmarksheden är numera stängd av Skellefteå flygplats. Andra hedar är förtärda av svavelutsläpp från Rönnskär och annat som förstört renlaven…

Vinterbetesmarkerna har flera goda hedar, men de är smala och trånga och hårdbetade sedan 25 år… Maskaure anser sig inte ha några andra problem med fjällbyarna Svaipa och Semisjaur-Njarg på vinterbetet, annat än med Blindgruppen från Svaipa, som man anser flyttar ”litet hur som helst”. Det gäller alltså det vanliga problemet med flyttningsvägarna. Maskaure vill ha fastställda flyttvägar, men har inte fått myndigheternas gehör för detta.

Planverkets karta från 1978 skiljer sig från renbetesmarksutredningens karta 1966 främst genom att den fyller ut tomrummen mellan sistnämnda kartas betesområden. Därtill gör den några tillägg. Vid Lillpite, Böle och Öjebyn nordväst om Piteå har den lagt in betesområden som betecknas som viktiga och som inte finns med på den förstnämnda kartan.

9.2. Västerbottensamerna

9.2.1. Allmänt

Tillförordnade lappfogden Erik Bergström beskrev i sin årsberättelse 1915 på ett fint sätt vinterbetenas problematik i Västerbottens län. Han skriver:

Under vintern har renbetningen å vissa trakter erbjudit ganska betydande svårigheter. Inom den mellersta delen av lappmarken (trakterna ovan Åsele och Lycksele) förekom nämligen ganska betydligt med flen i synnerhet å de till renbete mest lämpade jämna tallmoarna. Genom lämpligt anpassade flyttningar ha emellertid lapparna rett sig väl ur dessa svårigheter… Mot de ovan skildrade förhållandena ha lapparna under sina flyttningar reagerat på väsentligt olika sätt. Såsom huvudsak för nedflyttningen stod att söka undvika det ovannämnda flenområdet i mellersta delen av lappmarken. Det fanns härför tvänne utvägar, nämligen dels att stanna med renhjordarna ovanför detta bälte i närheten av fjällen, dels att flytta öster om detsamma, mot havskusten. Den förra utvägen valdes av lapparna i Grans lappby (vistades huvudsakligen kring Sorsele kyrkoplats), Umbyn (vistades huvudsakligen kring Stensele kyrkoplats) samt delvis Vapstens by (huvudsakligen samma trakt som föregående). Den senare utvägen valdes mest utpräglat av Rans lappby (vistades huvudsakligen i närheten av Skellefteå och Umeå städer). Ävensom flyttade lapparna i Vilhelmina norra och södra lappbyar långt ned, dock huvudsakligen endast till trakterna kring lappmarksgränsen. Blott 3 familjer från Vilhelmina södra lappby flyttade ända ned mot havskusten (nedre delen av Ångermanälven).

36

Lappfogdarnas årsberättelser från Västerbottens län är ofullständigt bevarade, men i Renbetesdelegationens 1913 arkiv och Civildepartementets arkiv finns några från tiden runt sekelskiftet 1900. Lappfogden rapporterade i årsberättelserna 1896, 1897, 1899, 1903, 1906, 1907, 1908, 1914 och 1915 att lapparna flyttat ned till socknarna i nedre landet. Inte alltid preciseras vilka socknar som avses. Ofta rörde det sig om socknar ett gott stycke från kusten såsom

36

Civildepartementets arkiv FVb: 1 Årsrapporter från lappfogdarna 1913–1919 (RA).

Lycksele, Degerfors och Norsjö. Vissa år förekommer dock preciseringar som visar att det rörde sig om rena kustområden. 1906 berättade lappfogden att Ranbyns renar hade varit nära att drunkna på återfärden från Holmön i havet utanför Umeå. År 1908 hade vilhelminalapparna varit nere dels i norra Ångermanlands kustområde och dels i Bjurholms och Nordmalings socknar i Västerbotten. 1914 hade lapparna besökt ”sina gamla betesmarker inom Norsjö, Lycksele, Degerfors, Bjurholm, Fredrika och Åsele samt Anundsjö, Trehörningsjö och Junsele socknar i Västernorrlands län. Tre av Vilhelmina södra lappbys renägare hade utsträckt flyttningen ända till trakten av Härnösand och Örnsköldsvik.

37

Erik Bergström har efterlämnat dagböcker från sin tid som lappfogde i Västerbottens län. De ger intressanta inblickar i denne verksamme mans liv. Året 1915, då han blivit lappfogde, började han skrivandet. Det framgår tydligt att han under det första året lade stor vikt vid att försöka ta reda på var samerna i de olika samebyarna befann sig på vinterbete. Det är en primär källa som ger en god bild av läget under ett år som präglades av dåliga vinterförhållanden.

38

Under detta år höll flertalet västerbottniska grupper till

nära kusten – i Häggnäs nära Hörnefors, Hissjön, Yttertavle och Sävar nära Umeå och i Krångfors nära Medleheden vid Skellefteå.

I Renbetesdelegationens 1913 arkiv ingår också dagböcker som Eric von Sydow fört på sina resor. Hans noteringar ger samma bild av flyttningsmönstren som lappfogde Bergströms årsberättelse och dagböcker 1915. von Sydow noterar efter ett samtal med häradsskrivaren Burman i mars 1913 att en lapp från Sorsele flyttat med sina renar till Nysätra vid kusten. Han sammanträffade några dagar senare med lappfogde Holm och några lappar från Granbyn, Umbyn och Vapsten. De var alla överens om att de sorselelappar som flyttat längst ut i kustlandet skulle komma att klara sig bäst, medan de som stannat längre upp i inlandet gick en svår vinter till mötes med många döda renar.

39

De samiska vinterflyttningarna har i Västerbottens län på ett mera detaljerat sätt än i andra län reglerats i samebyarnas byordningar. De nu gällande fastställdes av länsstyrelsen den 10 november 1945 och tillkännagavs genom länskungörelser den 25 maj 1946 (landskansliets länskungörelser nr 93–99). Bakgrunden till dessa byordningar är ganska intressant. Förslag sändes på remiss till de

37

Renbetesdelegationens 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 20.

38

Erik Bergströms arkiv vol. DI: 1 (Länsmuseet i Västerbottens län).

39

Renbetesdelegerade 1913 (YK 1766, RA) vol. 29.

olika lappbyarna och sammanträden hölls med dessa inför länsnotarien eller landssekreteraren. Lappfogde Hilding Johansson medverkade jämte berörda lapptillsyningsmän. När lapparna i Umbyn och Vapsten hade synpunkter på gränsdragningarna nedom Lycksele köping meddelade lappfogden att den föreslagna gränsdragningen mellan ifrågavarande lappbyars betesområden följde doktor Bergströms gränsbeskrivning (1919 års karta, se 7.7.6), vilken dock beträffande betesområdena nedom odlingsgränsen inte var att betrakta som absolut exakt. Vissa trakter hade nämligen av ålder gemensamt utnyttjats av de båda lappbyarna.

Av ett missiv från lappfogden till länsstyrelsen framgår att förslag också framfördes om att byområdenas indelning på vinterbeteslanden skulle uteslutas ur byordningarna. Detta måste enligt lappfogden avvisas ”icke minst med hänsyn till önskvärd uniformitet mellan de olika byordningarna”. I praktiken hade han dock en mera pragmatisk inställning. Några samer från Rans lappby hade för honom påpekat att Nordmalings socken borde räknas till byns vinterbetesområde. Lappfogdens svar var ”att därest lapparna från byn av sedvanerätt brukat låta renarna beta inom Nordmalings socken så förelåge intet hinder för dem att fortsätta härmed om så skulle visa sig nödvändigt”. I sin missivskrivelse till länsstyrelsen poängterade han, att han inte hade någon invändning mot att ”jämväl Nordmalings socken upptages bland de kustsocknar, där Rans lappby har rätt till vinterbetning”. Så blev också fallet i den slutliga länskungörelsen.

Det bör anmärkas att beslutsakten inte bär spår av att förslagen sänts på remiss till företrädare för markägare och heller inte, vilket vore tänkbart beträffande vilhelminalapparna, till Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Förmodligen sammanhänger det med att länsstyrelsen betraktade hela kustområdet ner till Gävleborgs län som sedvanemark enligt 1928 års lag och dess förarbeten.

40

9.2.2. Lycksele lappmark

De äldsta uppgifterna om samernas i Lycksele lappmark flyttningar finner man, liksom på många andra håll, i det kyrkliga arkivmaterialet. Att prästerna i Lycksele och Sorsele församlingar var mycket irriterade över de långa vinterflyttningarna framgår av flera visita-

40

Västerbottens länsstyrelses landskanslis resolution den 10 november 1945 samt beslutsakterna i länsstyrelsens landskanslis arkiv vol. DXX: 51 (HLA).

tionsprotokoll. Vid visitation i Lycksele 1752 klagade prästerskapet således över att lapparna var tröga att komma till kyrkan ”och i synnerhet de, som i senare åren tagit sig före, att flyttja långt in i Socknarne neder på landet”.

Mycket upplysande är ett visitationsprotokoll den 17 januari 1765. Pastor i Sorsele framhöll vid visitationen att Ran- och Granbylapparna nästan varje år flyttade nedåt landet ända till Burträsk och Skellefteå socknar (samma uppgift finns i visitationsprotokoll i Lycksele (11 januari 1753). Kyrkan i Sorsele stod därför ofta tom från andersmäss (30 november) till vårböndagen (omkring 1 april). Pastor hade enligt uppgift sänt en klagoskrivelse över detta till domkapitlet redan 1748 vilket skulle ha lett till att länsstyrelsen i Umeå hade utfärdat en kungörelse den 5 februari samma år av innehåll att sorselelapparna förbjöds att utan skälig orsak bortflytta från sin församling.

Förordningen hade dock inte, påpekade pastor i Sorsele, hävdats med eftertryck. Enligt honom var en av orsakerna att lapparna vid den årliga lappmarknaden inte kunde förse sig med alla de varor de behövde under vintern, varför de måste ned till kusten för att handla. ”I synnerhet”, tillägger han, ”är fiäll Lapparnes ursäkt at the måste söka sig nedåt Landet på allmänningar där the få ligga, utan at betala landtägaren lega. Och som i dessa delar ligger grunden till Sorsele Lappars bortflyttiande ifrå Kyrkan redan vid Andersmässotiden, så blir thet ock fåfängt, at wänta häruti någon ändring, förrän tiänliga utwägar tagas til slika ursäkters häfwande och förebyggande”.

41

Det kyrkliga materialet kompletteras av en berättelse ”om lappar och nybyggare” 1746 av Lorens Kristoffer Stobée.

42

Ibland är, skri-

ver han, lappmarkerna i Västerbotten ”ändock intet tillräckelig, utan effter erhållit lof af bönder som hafwa widsträckt utmarck, emot en half eller fierdendels rens och några ostars gifwande, går ned på det bebygda landet och nästan till Östersjökanten med sina renar”. Beträffande relationen till andra lappar berättar Stobée, att lapparna i Vapst- och Ranbyn samt några i Granbyn saknar skattland i skogsbygden och således eget vinterbete. De måste då leja ”af Uhmeå och Granbyens lappar som äro fattigare på renar, men

41

Direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverks handlingar 1763–1767 (RA).

42

Utgiven i Arkiv för norrländsk hembygdsforskning 1919 s. 68 ff.

hafwa stora skatteland”. Liknande uppgifter finns i Niclaus Lundius lappmarksbeskrivning från 1670-talet.

43

Lundaprofessorn Johan Wilhelm Zetterstedt har i sin Resa genom Umeå lappmarker 1832 några kortfattade uppgifter om samiska flyttningar i Västerbottens län.

44

Hans sagesman är kronolänsman-

nen i Lycksele och Stensele distrikt, Eric Holmström, som han i boken ägnar en lång och lyrisk levnadsbeskrivning. Holmström var en stark främjare av Norrlands kolonisation och en närmast hätsk samekritiker. Det är i mångt och mycket hans bild Zetterstedt förmedlar när han skriver:

Under Lapparnes flytt-tåg från Norrska fjellarne ända ned till Umeå skogsland, och då de skola tillbaka, nedtrampa och förstöra Renarne de åkrar och ängar, som dessa öfvervandra. I Degerfors Socken (nuvarande Vindeln) uppehålla de sig företrädesvis. De finna der för sin Renhjord bete och hö tillräckligt, och de synas hafva föga aktning för besittningsrätten, då de icke en gång lära skona det i ladorna inbergade fodret. När man nu vet, att boskapen och husdjuren icke gerna beta der Renen, äfven för längre tid sedan framgått, så måste man beklaga Degerfors-boarnes öde, att för sin flit och sin möda så oförskyldt få se sina fält skövlade och förstörde. Man kan äfven lätt föreställa sig, i hvilka stridigheter de bofaste inbyggarne genom detta intrång hvarje år blifva invecklade, och hvad det ligger för hinder i vägen för åkerbrukets uppkomst. Men skulle förhållandet verkligen vara sådant, som det nu uppgafs, och uppgiften icke öfverdrifven, så kan det ej slå felt, att Degerfors Församling, hvilken i högre ort redan lärer gjort sitt missnöje anhängigt, blir lagligen befriad från de härjningar, för hvilka den ej mindre af fruktan för Lapparnes hotelser och sjelfhämnd, än af bristande sednare författningar, som förbjuda slika ströfverier, eljest icke torde våga sätta någon gräns.

Går man framåt i tiden kommer man till uppgifterna i von Dübens verk från 1873. Han säger ingenting om sorselelapparnas flyttningar. Däremot skriver han beträffande umelapparna – därmed avses Umbyn och Vapsten – att de ”vintertiden gå ned mot kusten, någon gång till Östersjöns strand; de tåga der vid icke blott långs och mellan elfvarna, utan företrädesvis mera rätt i öster och vester, så att de korsa dem”. Schubert är i sin reseskildring 1825 något mer

43

Nicolaii Lundii, Descriptio Lapponiae. Utgiven av K. B. Wiklund i Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv XVIII. 5. (Uppsala 1905) s. 39.

44

Joh. Wilh. Zetterstedt, Resa genom Umeå Lappmarker i Vesterbottens Län, förrättad år 1832, Örebro 1833, s. 48. Eric Holmströms samhällssyn framgår rätt väl av den skrivelse han insände till länsstyrelsen i Västerbottens län den 29/5 1825. Han förespråkade att kyrkor skulle byggas i fjälltrakterna, inte för samernas skull, utan för att locka nybyggare att slå sig ner där. Nybyggarna skulle sedan ha hand om undervisningen av samerna. Kanslistyrelsens arkiv, inkomna skrivelser från Härnösands stift, vol. 118-121(RA).

preciserad. ”Om vintern tåga Lapparne”, skriver han, ”med sina renar till Skellefteå och Burträsk, några få till Degerfors socken. I Umeå har skogselden förstört deras beten”.

45

I Lycksele socken med dess kapellförsamling Örträsk fanns enligt 1883 års betänkande ”numera inga renegande Lappar annat än under vintern, då angränsande socknars Lappar antingen derinom taga sina vinterstamhåll eller på flyttningen fram och tillbaka från kusten för kort tid der uppehålla sig med sina renar”. I annexförsamlingen Sorsele fanns däremot två samebyar, Ranbyn och Granbyn med 348 lappar och 7 360 renar. I Stensele socken fanns 41 lappar och i Tärna kapellförsamling 413 med ett sammantaget renantal på ca 8 000 renar fördelade på samebyarna Umbyn och ”Wapste”. Förutom de nämnda lappbyar fanns Malå skogslappby, den enda i sitt slag i länet.

Ranbyns och Granbyns lappar flyttade, säger betänkandet, i december från sina huvudvisten vid Björkfjället österut ”och gå då ned mot kusten, någon gång ända ned till hafvet, samt tåga dervid, likasom öfrige Lappar inom detta län, icke blott långs och mellan elfvarne, utan företrädesvis mer rätt i öster och vester, så att de korsa dem (jfr. von Dübens uppgift ovan). Deras uppehållsorter under vintern bestämmas i främsta rummet af de personers boplatser, af hvilka de emottagit renar att vårda”.

Umbyns samer höll till på norra sidan av ”Umans vattendrag” och Vapstens på södra. I början av november drog de sig österut ”och uppehålla sig under vintern antingen i skogarne inom Lycksele eller, och detta är det vanligaste, i kustlandet, ströfvande der utan någon egentlig ordning tvärsöfver och längs dalgångarne, ofta nog ända ned mot kusten”.

Lappkommittén 1895 höll sammanträde i Lycksele den 10 augusti 1895 med samer och bofasta från Sorsele, Stensele, Tärna, Vilhelmina, Malå, Lycksele, Burträsk, Degerfors, Fredrika och Åsele socknar. De bofasta företräddes av ombud som utsetts vid kommunalstämmor. Beträffande lapparnas flyttningar upplystes, att de flesta sorselelappar flyttade längs Vindelns, Umans och Juktaälvens vattendrag nedåt Degerfors och Umeå. Några få familjer drog sig längre norrut mot Norsjö och undantagsvis fram till Skellefteå. Tärnalapparna flyttade på båda sidor om Uman till Degerfors (Vindeln) och ibland även nedåt kusten, men från södra delen av socknen skedde flyttningen utefter Öreälven till Örträsk

45

von Schubert 1825, Del II s. 388.

och Bjurholm. Vid sammanträdet framfördes också att lappar från Vilhelmina ibland flyttade till Nordmaling. Att flyttningar dit har en lång historia framgår av ett visitationsprotokoll från Åsele 1823 (se nedan avsnitt 9.2.3 om Åsele lappmark). De var också ganska naturliga med tanke på att Nordmaling ända till 1810 tillhörde Västernorrlands län och räknades som en del av landskapet Ångermanland.

Beträffande skogslapparna i Malå uppgavs att de ”fortfarande som förut plägade vistas hvar och en på sitt lappskatteland, hvari han fått inrymning mot viss skatt”. I en tabell över samebyarna och deras flyttningar som kommittén lät göra, lämnas emellertid en annan uppgift. Två grupper fanns. Den ena, Kopselelapparna, flyttade vintertid till Norsjö, Burträsk och Skellefteå. Den andra, Granäslapparna, flyttade till Lycksele, Norsjö, Burträsk och Degerfors. Antalet lappar i Malå var dock bara 98 och antalet renar ca 1 000.

46

Uppgifter om Malå skogslappbys flyttningar är annars sällsynta. Lappfogde Burmans årsberättelse 1896 innehåller dock en del intressanta uppgifter både om denna lappby och om andra lappbyar i länet. Lappfogden hade fått landshövdingens särskilda uppdrag att undersöka förhållandena i Malå. Byn hade ursprungligen bestått av sex lappskatteland i Malå och ett i Sorsele. ” För tio år sedan”, skriver Burman, ”medan Malå och Sorsele skogslappar hade boskapen i sin hand och egnade den tillbörlig tillsyn, stannade de på sina skatteland till jultiden, då de afflyttade mot kusten efterföljda af nomaderna från Arjeploug. Flyttningsvägen för Släppejaurs lappar gick den tiden efter Norsjö sockens sydvästra gräns till öfre delarna af Burträsk och Degerfors, där deras slutmål var Manjaur eller närmast liggande byar. Skogslapparne i öfriga delar af Malå samt Sorsele följde deremot Skellefteelfvens södra strand till Finnfors och afveko der söderut öfver Skromträsk och Burträsks kyrkoby, för att sedan utsträcka färden till Löfånger eller Nysätra….Såväl de af Arvidsjaurs skogslappar, genom hvilkas skatteland den från Arjeploug ledande vägen går, som ock de Arjeplougslappar, hvilka besökte Westerbottens läns norra kommuner, följde berörda väg öfver Arvidsjaurs och Jörns kyrkbyar till Medle eller Skellefteå stad närbelägna byar”.

47

Samtliga lappar uppgav att det var nödvändigt för dem att flytta ned till kustlandet när djup snö eller flen i lappmarken gjorde betet oåtkomligt för renarna. De betonade särskilt att de långa flyttning-

46

Justitiedepartementets konseljakt den 8 februari 1898 (RA).

47

Renbetesdelerades 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 13.

arna inte gjordes för att uppsöka bofasta renägare utan därför att betesförhållandena krävde det. De hävdade också att flyttningarna, ”åtminstone hvad beträffade Sorselelapparna”, snarare minskat än ökat sedan år 1886.

I remissvaren 1893 (på Länsstyrelsens i Jämtlands förslag till ny renbeteslag 1892) och 1896–1897 (på 1895 års lappkommittés förslag) förekom här och där uppgifter som kastar ljus över frågan om vinterbetenas utsträckning och omfattning. Länsmännen och de bofasta i Umeå, Sävar, Vännäs, Lövånger Nysätra, Nordmaling och Bjurholm erkände att de fick besök av renhjordar vintertid, men tillade att det skedde mycket sällan. Länsmannen i Lövånger preciserade sig genom att skriva att socknen:

…då lappar med renhjordar endast omkring hvart femtonde år besökt denna socken föga berördes af frågan om ändring i lapplagen, men då lappar på våren 1893 å Bjurölandet qvarlemnade en del renar och dessa åstadkom ganska stor skada å åker och ängsmark, så ansåg stämman sig i sak böra framhålla önskvärdheten af att uti nämnda lagar sådane bestämmelser intagas att jordegare beredes möjlighet freda sig från åverkan på sina egor qvarlemnade renkreatur”.

Den kanske utförligaste beskrivningen av vinterbetena gjordes gjordes av Claes Österberg, Hugo Jonasson och Erik Bergström omkring 1913 i sina omfattande Utredningar angående lappförhållanden inom Västerbottens län, del I, som lyder:

Vapstens lappby

… Som en följd av det långa vistandet på sommarlanden på sommarlanden börjar också stora nedflyttningen mycket sent, i början – slutet av november eller t.o.m. början av december. Huvudsakligen blott en flyttningsväg användes, nämligen längs södra sidan av Umeälven och Stor-Uman förbi Stensele samt vidare över bergslandet förbi Brattbäck –Ruskträsket – Brattfors – Öreälven. Vinterområdet ligger helt och hållet inom Örträsk socken, och något särskildt flenbetesland har åtminstone ej hittills använts av Vapstens-lapparna.

Umbyns lappby

…På höstlandet förbli renarna till slutet oktober – början av november, då nedflyttningen börjar. Flyttningen sker i olika partier längs höglandet norr om Stor-Uman, men samtliga förena sig norr om Stensele och draga sedan vägen Gunnarn – Bastuträsk, vidare alternativt

Blåvikssjön eller Åskiljeselet – Rusele, vidare alternativt landsvägen eller Lycksbäcken och Lycksträsket – Lycksele och vidare landsvägen längs Umeälven in i Degerfors, där den upplöses. Till vinterområdet pläga lapparna ankomma kring jul och stanna till slutet av april. Det utgöres av Degerfors socken, blott en enda lapp brukar någorlunda regelbundet flytta in i Vännäs socken. Flenlandet utgöres framför allt av Ume, Bjurholms och Nordmalings socknar.

Rans lappby

… Här förbli de, vaktande var och en sin hjord, till slutet av oktober eller början av november, då de börja nedflyttningen, som huvudsakligen går efter en enda stråkväg över högsta delarna av Gevorten och skogslandet öster därom – Stensund och sedan efter Vindelälven eller landsvägen mot Blattnikselet, nedanför vilken plats den så småningom grenar upp sig. Byn har ett mycket vidsträckt vinterområde, omfattande Lycksele socken söder om Vindelälven från Vindelgransele ned till lappmarksgränsen samt övre delarna av Burträsk och Degerfors socknar. Ovanligt många lappar flytta från denna by regelbundet ned till kustsocknarna även icke-flenår, varvid de huvudsakligen beta inom Umeå och Lövångers socknar. Till vinterlandet bruka de anlända kring jul. Flenår användas dels de nämnda och till dem angränsande socknarna, dels också så långt i söder och norr belägna trakter som Skellefte, Nordmalings och Grundsunda socknar. Dylika långa vandringar företaga de framför allt, då ovan skildrade fall av totalt flen inträffar, dvs. då mossan även på flenområdet blir helt nedisad. De färdas då miltals utmed själva hafsstranden för att beta där ofta befintliga barfläckar.

Grans lappby

… På tjärrolandet vistas lapparna till slutet av oktober – mitten av november, då de flytta nedöver huvudsakligen efter samma flyttningsväg längs Stor-Vindeln. Redan vid Nedre Gautsträsk skiljas några matlag, de andra fortsätta längs Abmoträsk – Gargnäs och vidare efter Vindel-älven, varefter de så småningom skiljas. Till vinterlanden anlända en del av de högst upp boende redan i början av december, de andra kring jultiden. Granbyns vinterland är synnerligen vidsträckt, emedan flera av lapparna stanna ovanligt högt uppe på vinterbete. Det sträcker sig sålunda norr om Vindelälven från trakten av Sorsele kyrkoplats ned genom Lycksele till lappmarksgränsen och omfattar dessutom övre delarna av Bure och Norsjö socknar utanför lappmarken. Som flenland användes framför allt Skellefte socken, dessutom gå Granlapparna liksom Ranlapparna under år av total flen längs kusten ända ned till Nordmaling.

Malå lappby

… Här stanna de så länge som till början av december, då de börja nedflyttningen, varunder huvudsakligen dels Malån, dels Vormträskån följas. De komma kring jultiden till vinterområdet, som är beläget inom de översta delarna av Norsjö samt i den nordöstliga delen av Lycksele socken. Numera flytta Malå-lapparna blott ytterst sällan längre åt öster, något flenår har dock den sista tiden hänt, att någon flyttning skett så långt som till Bastuträsk vid järnvägen, varför trakten däromkring kan betraktas som byns nuvarande flenland.

Österberg/Jonasson/Bergströms utredning grundar sig i många avseenden på de intervjuer med samer som i Västerbottens län som genomfördes 1912. De har redovisats i en karta över flyttningsvägarna och en över renskötselområdena omkring 1914 (se karta 7.7.3–4). Den sistnämnda kartan är indelad i ett normalområde och ett flenområde. Gränsen mellan dem går ett stycke nedanför lappmarksgränsen med Långvattnet – Vindeln – Trehörningsjö som ungefärliga markeringspunkter. De flesta flyttleder inom flenårsområdet är markerade som flenårsleder, men det finns enstaka undantag. Normalårsleder är markerade till Lövånger (intervju nr 59), Mickelsträsk, Hissjön (nr 55, 58, 72) och Vännäs (nr 46). Det är tveksamt om dessa leder i verkligheten var så mycket mera ”normala” än de som betecknats som flenårsleder, men ofta använda flyttleder var de utan tvivel.

Bergströms karta 1919 delar in länet i olika betesområden. Av samebyarna i Lycksele lappmark går alla ned till kusten utom Vapstens vars östligaste område slutar i trakten av Örträsk. Det stämmer med uppgifterna i 1913 års utredning (se ovan) och undersökningarna 1912, vilka säkert utgjort underlag för kartan. Som ovan nämnts bygger byordningarna för lappbyarna 1946 på Bergströms karta 1919 (karta 7.7.6). Vinterbetena fördelar sig enligt byordningarna på följande sätt:

Gran: ”i öster efter havskusten från Skellefteå till Ratan”. Ran: ”... Falträsk – Aborrträsk – Arvträsk samt, ehuru ej ensamt, landet norr om Vindelälven fram mot Burträsk och Lövångers kyrkoplatser ned mot kusten, således socknarna Degerfors, Nordmaling, Umeå, Burträsk, Sävar, Bygdeå, Nysätra och Lövånger”.

Umbyn: nedom lappmarksgränsen omfattar betesområdet ”ehuru ej fullt ensamt, området mellan Vindelälven och länsgränsen mot Västernorrland ned mot havskusten, således socknarna Bjurholm, Nordmaling, Degerfors, Vännäs och Umeå”.

Vapsten: ”Den del av lappbyns betesområde, som är belägen nedom odlingsgränsen, omfattar i huvudsak Stensele och Lycksele socknar söder om Ume älv samt Örträsks socken”.

På Ernst Mankers karta 1945 (karta 7.7.7) finns inga flyttleder som går längre ned än till Vindeln, Granö och Örträsk. De betesområden han ritat in sträcker sig däremot ut till kusten och i sin bok beskriver han dem i korta ordalag. Områdesfördelningen är lite annorlunda än i länskungörelserna, vilket tyder på att Mankers underlag tagits fram innan dessa publicerades. Särskilt noterar man att Vapsten lappbys vinterbetesområden nu uppges sträcka sig in i norra delen av Nordmaling. Texten lyder:

Gran: Vinterland huvudsakligen mellan Gargnäs och Hällnäs; när betesförhållandena så kräva ända till kusten.

Ran: Vinterland huvudsakligen området mellan Rusksele och Degerfors men vid behov ända till kusten och ut på öarna i Kvarken.

Umbyn: Vinterland huvudsakligen sträckan mellan Stensele och Lycksele, norr om Ume älv, och mellan Lycksele och Granön, på ömse sidor om älven; vid behov ända ned till kusten i gränsområdet mellan Västerbotten och Ångermanland.

Vapsten: Vinterland Stensele och Lycksele socknar söder om Ume älv samt Örträsks socken och norra hörnet av Nordmalings socken.

Malå skogslappby hade enligt Mankers bok om skogslapparna 1968 sina vinterbetesmarker Norsjö och Jörn.

I lappfogdens i Västerbottens län arkiv ingår för åren 1935–1945 årsrapporter från lappbyarnas tillsyningsmän om de olika byarnas beten. Lägger man in dessa på en karta (karta 7.7.13) finner man att de anmälda platserna för vinterbete i allmänhet ligger inom det område som markeras av renbetesmarksutredningens karta (karta 7.7.9). Ekträsk, Hällnäs, Vindeln samt Ramsele i Vännäs socken utgör östliga slutpunkter för vinterbetena. 1943 utgör ett undantag. Det var ett besvärligt betesår och då flyttade Ranbyn ned till Hissjön ett par mil nordväst om Umeå.

48

Hissjön var enligt intervju-

undersökningarna 1912 en ganska flitigt besökt plats (nr 43, 55, 58, 72). Decenniet 1935–1945 är ett kort tidsavsnitt då renantalet var lågt. Tillsyningsmännens rapporter visar dock att vinterflyttningar till kustområdena kunde förekomma även under en sådan period.

48

Lappfogden i Västerbottens län arkiv vol. FXIV: 3 och 6, Uppgifter om renskötselförhållanden (HLA).

Renbetesmarksutredningens karta 1966 (karta 7.7.9) redovisar inga betesområden nedåt kusten. De yttersta punkterna österut ligger vid Kamsjö, Vindeln, Bjurfors och för Vapstens del Örträsk. På Planverkets karta från 1978 (karta 7.7.11) motsvarar renbetesmarksutredningens vinterbetesområden ofta de med mörkt blått markerade områdena dvs. sådana som var viktiga. Som viktiga områden lägger man emellertid till ett tidigare omarkerat område från Petikträsk över Botsmark till kusten vid Sävar (möjligen beroende på uppgifter från Rans sameby, se nedan). Med ljusare blå färg (mindre viktigt vinterbetesområde) har man lagt in ett östligare område som sträcker sig från Vännäs i söder till Medle utanför Skellefteå. Som närmast ligger denna linje ett par mil från kusten.

Utanför denna linje ligger dock ett område som markerats med mycket ljus, knappt synbar, blå färg. Det sträcker sig längs kusten från Nordmaling i söder till Piteå i norr. Denna färg tas ej upp i teckenförklaringen och har därför inte tagits med i Gränsdragningskommissionens digitaliserade karta. Som tidigare påpekats (avsnitt 7.6.9) motsvarar området ungefär det som betecknats som flenbetesmarker på äldre kartor. Länsstyrelsens rennäringsenhet uppger att kustområdena av och till används som sådana än i dag. Omfattningen av sedvaneområdet framgår enligt länsstyrelsen av de år 1946 utfärdade byordningarna för lappbyarna i Västerbottens län, vilka fortfarande gäller, dock inte med den fördelning mellan samebyarna som då fastställdes.

Vid intervjuerna 1973–1974 i samband med den fysiska riksplaneringen uppgav Vapstens sameby att området Nordmaling – Bjurholm – Vännäs – mot kusten innehåller lavrika områden som därför var byns bästa vinterbetesland. Byns främsta vinterbetesområde låg visserligen runt Örträsk, men vissa betesår, även goda sådana, kunde man flytta ned till Nordmaling. Rans sameby uppgav att den hade sina huvudsakliga vinterbetesland i områdena runt Åmsele, Rusksele, Ekorrsele och Vindeln. Byn kunde emellertid också flytta ned mot kusten från Umeå till Sävar. Dessa flyttningar ansåg samebyn sig ha sedvanerätt till. Övriga samebyar i länet har endast lämnat uppgifter genom att rita på kartor, som numera inte finns kvar.

Några hållpunkter för en bedömning av frekvensen i användandet får man i en promemoria 1969 upprättad i samband med konventionsförhandlingarna med Norge där den sakkunnige meddelar att ett av norska samer begärt reservbetesområde vid kusten norr om E 4:an i Nordmalings socken endast betats två vintrar under de senaste 20–30 åren. I promemorian nämns också att Ranbyn hållit

till på halvön söder därom mellan Nordmalingsfjärden och Öreälven, men att det var mycket länge sedan. I en annan promemoria upprättad vid länsstyrelsen i Umeå meddelas att de nya förslagen om norska betesområden närmare kusten i trakten av Tavelsjön på norra sidan om Umeälven nära Umeå och i Nordmaling-Nyåker på södra sidan kan accepteras av Umbyns sameby. Det är uppenbart att de berörda parterna betraktat de berörda kustområden i Västerbottens län som sedvanemark.

49

I sin studie över skogssamerna 1981 beskriver Nils Arell Malå samebys flyttningar. Granselegruppen hade sitt vinterbetesområde inom Burträskområdet och samarbetade där med Keppijaurgruppen. Denna grupps huvudsakliga vinterbeten uppges ligga koncentrerade till området kring Lubboträsk men sträcker sig från Lossmen och österut. ”Ju sämre betesförhållandena är på de närmast belägna vinterbetena, dessto längre ned mot kusten är man tvungen att flytta. Problem hade uppstått då Langos-Blindgruppen utan förvarning flyttat till Malås betesområden kring Vebomark-Lövånger”.

50

Tyvärr har länsstyrelsens tjänstemän och deras föregångare lappfogdarna sällan gjort anteckningar om var samer vistades vintertid under olika år, bortsett från perioden 1935–1945. Lappfogdens uppfattning i saken framgår dock av att han 1952 gjorde betesbesiktningar i områdena runt Umeå, Hissjö, Tavelsjö och Nordmaling.

51

Spridda uppgifter finns i tidningsnotiser och intervjuer som visar på sent bruk. Några stickprov har tagits. Enligt en intervju med Sigfrid Johansson i Rödåsel nordöst om Vännäs år 1985 hade det vintertid kommit samer till hans by fram till cirka 1950. Renarna hade enligt honom betat nästan ända ned till Umeå. Enligt Umeå Nya Tidning den 4 februari 1927 och den 22 januari 1929 fanns samer i Torrböle i Nordmaling. Bernhard Levander i Nordmaling uppgav i en intervju 1967 att han upplevt renhjordar på 1920- och 1930-talen i Järnäs vid Nordmalingskusten.

52

49

Promemorior 1969-10-29 och 1970-10-02 i Svenska delegationens för förhandlingar ang. renbeteskonventionen 1967 (YK 2569, RA) vol. 3.

50

Arell 1981 s. 72 f.

51

Lappfogdens i Vb län arkiv vol. DVa: 1 (HLA).

52

Intervjuer och uppteckningar i Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (SOFI).

9.2.3. Åsele lappmark

När domkapitlet i Härnösand 1740 inkrävde upplysningar om lapparnas flyttningar var det svar som lämnades av kyrkoherde Petrus Forsberg i Åsele det intressantaste. Det fanns, skrev denne prästman, 35 skattlagda ”granlappsfamiljer” (skogslappar) och 11 ”sprintare” (utan egna lappskatteland) i hans socken. Lappskattelanden låg i den vidsträckta ”Granmarken” runt Åsele kyrka. Granlapparna flyttade vanligen i början av november till angränsande socknar i ”Ångermanlands Norre och Södre fögderier, hwarest the winteren öfwer til medium aprilis sig uppehålla”. Därutöver fanns 17 skattlagda fjällappfamiljer och 35 sprintare som på sommaren höll till i fjället upp mot norska gränsen. I slutet av oktober eller början av november började de flytta österut och kom ”somliga år i större och somlige i mindre antahl neder till ofwannämnde Granmark, aldra först wid Novembris slut och sidst vid nyårstiden; hafwande då dels hwar för sig, dels 2 a 3, och sällan 4 elr 5 matlag tilsammans, sit hushåld thet längsta 5 mil från kyrkan. Sedan skjer thesse fiäll lappars återresa, af somlige i medio Martii, somliga wid slutet theraf, och af somlige in Aprili til ofwanberörde theras Sommarboställen i fiället, med mycken skyndsamhet, för Renbetets skull, at the ingen hel dag blifwa på et ställe, utan öfwerfara wäl 4 a 5 mil somlige dagar”.

53

Petrus Forsbergs beskrivning bestyrks av en av efterträdarna i Åsele, pastor Wallinder, som i brev till domkapitlet 1762 beklagar sig över att samerna ”nu som tillförne” flyttade ned till ”landsbygden” under vintern.

54

Att skogssamer hade sin hemvist runt Åsele noterades också av en ungefär samtida resenär, Arvid Ehrenmalm. Enligt honom levde dessa främst av fiske medan deras renhjordar var mycket små.

55

Det

Forsberg och Ehrenmalm beskriver är förmodligen spåren av en äldre ordning då skogssamerna fortfarande var utbredda över ett större område. Enligt Christer Westerdahl, som ingående undersökt saken, började skogssamernas antal i Åsele lappmark minska i slutet av 1700-talet och i mitten av 1800-talet hade de helt försvun-

53

Berättelserna finns i maskinutskrift i Erik Nordbergs arkiv, vol. 25:37. Umeå universitets forskningsarkiv. Originalen ingår i Direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverk, Kungl. brev 1680-1742, Petrus Forsbergs brev på s. 931 ff. (RA).

54

Direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverks handlingar 1763-1767 (RA).

55

Arvid Ehrenmalms resa igenom Wäster-Norrland til Åhsele lappmark. Anstäld uti Julii månad 1741 (Stockholm 1743) s. 123.

nit. De hade då ersatts av helnomader vars flyttningsområde sträckte sig från fjällen till Bottenhavskusten.

Mellan Åsele församling och den därur år 1812 utbrutna Vilhelmina församling fördes i början av 1800-talet en häftig dispyt. Striden gällde huruvida lapparna i Vilhelmina skulle kyrkobokföras i den utbrutna församlingen eller i den gamla moderförsamlingen. Åsele gjorde anspråk på kyrkobokföringen därför att den var grunden för rätten att uppbära tionde från lapparna. Kyrkoherden anförde som skäl för sin uppfattning att kyrkobokföringen var lättast genomförbar vid vintervistena, som enligt honom låg omkring Åsele kyrka.

Kyrkoherde Lindahl i Vilhelmina bestred detta. Åsele var enligt hans uppfattning bara en mellanstation på lapparnas flyttningar mot kusten. De kom visserligen till Åsele för att delta i kyrkhelg, marknad och ting. Därefter spred de sig emellertid vida omkring, ofta många mil nedåt landet. Stridsfrågan behandlades vid häradsrätten i Åsele, av domkapitlet i Härnösand och slutligen av Kanslistyrelsen i Stockholm. Domkapitlets ställningstagande är särskilt intressant. Det hade kommit till den uppfattningen att lapparna stannade ”till minsta delen uti Åsele socken, utan sprida sig snart ut, för Renbetets skull, till angränsande Soknar Fredrika, Anundsjö, Björna, Sidensjö, Skorped, Gideå, Junsele, Bodum och Fjällsjö; hvarest de njuta Prästerlig betjening”.

56

Kanslistyrelsen godtog

domkapitlets förklaring och fattade i övrigt endast det välmotiverade beslutet, att prästerna i Åsele och Vilhelmina borde samarbeta och inte strida med varandra.

Att lapparnas flyttningar dock inte var begränsade till de socknar som domkapitlet just nämnde framgår av ett protokoll från en visitation i Åsele den 2 februari 1823. Under § 2 i protokollet noteras att ”Lappska Allmogen, som utom gränsen af egne Församlingen uppehöll sig inom Bjurholms, Nordmalings, Sollefteå och Resele Socknar, inte kunnat om terminen för visitationen erhålla underrättelse”.

57

Von Schuberts reseskildring från 1825 bygger sannolikt på uppgifter från prästerna. Han skriver: “Om vintern föra Lapparne sina lik till Wilhelmina eller till Anundsjö eller Sidensjö i Ångermanland; ty endast från April till November månads slut vandra de på Gränsfjällarna omkring och bakom Fatmomatke, om vintern i

56

Skrivelse den 25/2 1817 från Kanslistyrelsen till Kungl. Maj:t (inkommen 18/3 och anmäld i statsrådet den 18/6 1817, RA).

57

Kanslistyrelsens arkiv. Inkomna skrivelser vol. 118 (RA).

nedra landet omkring Åsele och i de Ångermanländska socknarna Anundsjö, Sidensjö, Junsele, Resele, Sollefteå, Ed, Nätra, Botheå och medföra vid deras återkomst prestbetyg om deras kyrko- och nattvardsgång, begrafningar etc.”.

58

Von Düben är i sin bok 1873

mer summarisk och säger endast att vilhelminasamerna vintertid flyttade österut och i november befann sig i Fredrika och Åsele.

Åsele lappmark omfattar Åsele, Fredrika, Vilhelmina och Dorotea socknar. Endast i de två sistnämnda fanns enligt 1883 års betänkande ”för närvarande” renägande samer. Särskilda samebyar uppgavs ej förekomma i denna lappmark. I Vilhelmina fanns 523 samer och 10 300 renar, i Dorotea 41 samer och 2 200 renar. ”Redan i November äro dessa socknars Lappar på tåg österut samt finnas då vid Åsele och Fredrika, men draga sedan än längre mot öster och komma de flesta år, följande Ångermandalen, ända ned till kusten, der de till och med lägra sig i närheten af Hernösand”.

1895 års lappkommitté behandlade förhållandena för samerna i Åsele lappmark och Frostvikens lappby i Jämtland vid sammanträde i Sollefteå den 7 augusti 1895. Lapparna från norra delen av Vilhelmina brukade, uppgavs det, flytta efter Gideå och Lögde älvar över Åsele, Hällan och Anundsjö nedåt Örnsköldsvik och Nordmaling medan de från södra delen av socknen flyttade förbi Åsele efter Ångermanälven nedåt kusten till Härnösand och t.o.m. till Häggdånger socken strax söder därom. I den sammanställning över vinterflyttningarna som finns i kommittéarkivet används i övrigt samma formulering som i 1883 års betänkande (se ovan).

Uppgifter om samiska flyttleder till norra Ångermanland omkring sekelskiftet 1900 har tagits fram av Christer Westerdahl genom en omfattande intervjuundersökning med äldre samer i Åsele lappmark. Westerdahls källmaterial är fristående från kommittématerialet och utgör därigenom ett värdefullt komplement till detta. Hans undersökningsområde är begränsat till Örnsköldsviks kommun, men överensstämmelsen med uppgifterna i arkivmaterialet är stor. Av Westerdahls material framgår dock att kustflyttningarna började upphöra på 1910-talet på samma sätt som de gjorde för frostvikensamerna i Jämtland.

59

På uppdrag av Renbetesdelegationen av 1913 höll samen Torkel Tomasson 1916–1917 förhör med sju samer i Vilhelmina födda på 1840- och 1850-talen. Dessa uppgav att de och deras föräldrar

58

von Schubert a a Del II s. 372.

59

Christer Westerdahl 1986, s. 262 ff.

under sin aktiva tid mer eller mindre regelbundet betade sina renar på olika håll i Ångermanland. Härnösand, Själevad, Örnsköldsvik, Anundsjö och Björna var orter som nämndes. Huvudbetesplatserna låg dock runt Åsele och Fredrika. För att säkerställa autenciteten läste Tomasson upp de utskrivna vittnesprotokollen för de intervjuade och lät dem med namn eller bomärke godkänna riktigheten.

60

Den kanske utförligaste beskrivningen av vinterbetena gjordes av Claes Österberg, Hugo Jonasson och Erik Bergström 1913 i Utredningar angående lappförhållanden inom Västerbottens län, Del I där texten lyder:

Vilhelmina södra lappby

De flesta söderbylapparnas flyttningsvägar löper ihop vid övre delen av Arksjö-ån och följes därefter sträckan Ormsjön – Dorotea – Lavsjö – Simsjöån – Simsjön, nedanför vilken de åter dela sig. Efter 1½–2 månaders dylik vandring pläga de i allmänhet vara på sina vinterland och ligger därefter stilla inom ett inskränkt område omkring 4 månader. Byns egentliga vinterområde omfattar framför allt största delen av Anundsjö socken, men därjämte också de typiska kustlandssocknarna Styrnäs, Bjertrå, Skog och Nora, vilka regelbundet användas som ordinarie vinterbete av några kåtalag från denna by. Genom detta förhållande kan icke flenbetesområdet hållas skarpt skilt från egentliga vinterområdet. Det område, som normalt användes av de kustflyttande lapparna, användes nämligen av de icke kustflyttande under flenår. Som enbart flenbetesland användes dock de övriga nordligare låglandssocknarna inom byns betestrakt upp mot Själevad. Vid fall av flen pläga lapparna ofta utföra höstflyttningen ytterst forcerat, så att de stundom äro vid kusten redan i början eller mitten av av november. Från vinter- eller flenbeteslanden pläga lapparna flytta de sista dagarna i april, ofta på sista föret, detta för att tillräckligt med barfläckar skall hinna uppstå på vårområdena. Denna flyttning utföres mycket hastigt, dels emedan lapparna frukta att föret skall taga slut, dels emedan renarna icke kunna finna någon föda på det redan på förvintern utbetade flyttningsområdet. Redan efter en vecka eller fjorton dagar (dvs. första veckan i maj) äro lapparna åter på sina vårområden.

60

Renbetesdelegerades 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 16.

Vilhelmina norra lappby

Den stora nedflyttningen börjar även här i slutet i slutet av oktober eller början av november. Lapparna äro därvid i stort sett fördelade på 3 flyttningskontingenter med var sin flyttningsväg. De begge sydligare av dessa gå efter höjdryggen mellan Malgomaj och Vojmsjön (de lappar, som flytta utmed dessa pläga benämnas Norrbyns sydlappar), den nordliga norr om Vojmsjön (Norrbyns norrlappar). Den sydligaste går förbi Vilhelmina, följer därefter Ångermanälven eller Idvattenån till Åsele, varefter den snart delar sig. Den mellersta går förbi Nästansjö, Gransjö och Borgsjö samt delar upp sig i Fredrika socken. Den nordligaste går förbi Vojmsjöluspen – Bäsksjö – Sandsjö – Lillögda och delar sig straxt därpå. Under uppflyttningen pläga sydlapparna mest följa Malgomaj, nordlapparna Vojmsön. Efter den långsamma nedflyttningen anlända Norrbyns lappar vanligen till vinterområdena kring jultiden och förbli där till slutet av april. Vinterområdet är beläget huvudsakligen i Åsele, Fredrika och Björna socknar, även här flytta emellertid några få kåtalag regelbundet varje vinter ned till kusten i Grundsunda. Som flenbete användes samtliga nedanför det egentliga vinterområdet liggande socknar av byns område.

Framställningen bygger på författarnas intervjuundersökning i länet 1912. Resultaten har författarna överfört till kartor (7.7.3–4). Kartorna omfattar även områden utanför länets gränser och sträcker sig in i de delar av Västernorrlands län som besöktes av samerna i Åsele lappmark. Flenområdet sträcker sig ända ned till Nora och Nordingrå dit, som ovan nämnts, ett par familjer (intervju nr 7, 8) från Vilhelmina södra lappby regelbundet brukade komma på vintern. Flyttningsleden för dessa familjer avbryts på kartan (7.7.4) i höjd med Styrnäs men det framgår av intervjuerna att flyttningarna gick så långt. En liknande ”regelbunden” flyttning gjorde tre familjer (nr 11, 12, 23) från Vilhelmina norra lappby till trakten av Grundsunda nära gränsen mot Västerbotten.

Bergströms karta 1919 innehåller i stort sett samma information som denna karta, bortsett från att gränsen för flenområdet lagts längre in och ligger i linje med de längst ned belägna vistena i ”normalområdet”. Bergströms karta ligger till grund för de byordningar som länsstyrelsen fastställde 1946. Fördelningen mellan byarna är enligt länskungörelserna följande:

Vilhelmina norra lappby: ”Den del av lappbyns betesområde, som är belägen nedom odlingsgränsen, omfattar i huvudsak den del av Vilhelmina socken som är belägen norr om Ångermanälven, nordöstra delen av Åsele socken samt av Ångermanland socknarna

Anundsjö, Björna, Mo, Själevad, Trehörningsjö, Arnäs och Grundsunda”.

Vilhelmina södra lappby: ”Den del av lappbyns betesområde, som är belägen nedom odlingsgränsen, omfattar i huvudsak allt land inom Västerbotten söder om Malgomaj och Ångermanälven samt av Ångermanland landet mellan Rörströmsälven – Ångermanälven och Kubbeån ned till havskusten, dvs. socknarna Tåsjö, Bodum, Fjällsjö, Junsele, Ådalsliden, Resele, Ed, Sollefteå, Multrå, Sånga, Överlännäs, Boteå, Styrnäs, Bjärtrå, Skog, Nora, Anundsjö, Sidensjö och Nätra.”

Manker har på sin karta 1945 behållit samebyarnas vinterområden ända ned till kusten men ordinarie flyttningslederna går endast ner till Anundsjö socken. Däremot går de betesområden nedanför lappmarksgränsen som han ritat in ut till kusterna i norra Ångermanland. I sin bok är han dock något mer återhållsam än byordningarna och skriver om de olika samebyarnas vinterland följande:

Vilhelmina norra: Vinterland Vilhelmina socken nedanför höst- och vårlinjen och norr om Ångermanälven samt nordöstra delen av Åsele socken och norra delen av Ångermanland, vid behov ända till kustområdet norr om Örnsköldsvik.

Vilhelmina södra: Vinterland Dorotea socken och i Ångermanland området mellan Rörströmälven, Kubbeån och Ångermanälven ned till kusten, dock huvudsakligen området mellan Gafsele, Junsele och Anundsjö.

De uppgifter om flyttningar som lapptillsyningsmännen lämnade till lappfogden i Västerbottens län 1935–1945 har ritats in på karta 7.7.13. Som längst gick flyttningarna under dessa år till Seltjärn och Fällkäl och Bergsjön.

Renbetesmarksutredningen tilldelar i sitt betänkande 1966 samebyarna i Vilhelmina mycket små vinterbetesområden nedanför lappmarksgränsen (karta 7.7.9). För Vilhelmina södra sträcker de sig ned till Myckelgensjö och för Vilhelmina norra endast till Remmarn. Stora områden har lämnats omarkerade mellan betesområdena. De inritade vinterbetesområdena är väsentligt mindre än de betesområden som finns inritade på 1914 års karta (7.7.3–4), uppgifterna 1935–1945 (inritade på 7.7.13), Mankers karta 1945 (7.7.7) och Planverkets karta från 1978 (7.7.13).

Undersökningarna 1973–1974 i samband med den fysiska riksplaneringen (avsnitt 7.6.9) lämnar mycket ofullständiga uppgifter om vilhelminasamernas vinterland. Den karta som finns visar att

dessa land följde kusten ned till Nordmaling men sedan svängde in i landet i en sträckning som är svår att följa.

9.3. Jämtlandssamerna

9.3.1. Allmänt. Äldre uppgifter

Uppgifter om de jämtländska samernas flyttningar under 1700-talet är mycket sparsamma. I brev till domkapitlet 1766 meddelade pastor i Hede att några lappar från Undersåkers och Ovikens lappmarker varit i Hede pastorat under vintern. I sammanhanget hänvisade domkapitlet till sina anmärkningar den 22 oktober 1760 till inkomna visitationsakter. I dessa anmärkningar hade domkapitlet sett sig nödsakat att anmoda prästerna i ”Nedre landet tit Lapparne ofta komma” att ombesörja kristendomsundervisning och nattvard för dessa och utfärda bevis om detta. Efter allt att döma hade anmärkningarna räckvidd för hela Härnösands stift dvs. hela Norrland, men det har inte funnits tid att närmare undersöka denna sak.

Även andra handlingar vittnar om samernas nomadiserande tillvaro. I samband med byggandet av kyrka i Gäddede i norra Jämtland 1763 meddelades att den var avsedd för ströms- och hammerdalssamerna på sommaren. På vintern höll lapparna till ”under på Skogarne mot Landsbygden” och då kunde pastor i Gäddede intet göra.

Kateketen Råback i Storsjö kapell var en mycket noggrann person som rapporterade om varifrån de barn han undervisade kom och vart de flyttade när de slutade. Det är uppenbart att Särvfjället och ”Särvvålen” var ett viktigt vinterbetesområde för samerna i Härjedalen och södra Jämtland, eftersom många av barnen återvände dit efter vinterundervisningen. Barn återvände också till Röros och Femunden i Norge. En gång nämner Råback att barn från Mittådalen på hösten måste återvända till familjen för att hinna vara med på ”Jämtlandsresan”. Vad han avsåg med det är dock ovisst.

61

Åren 1711–1725 gjorde Seigneur A. De la Montraye resor i Sverige, däribland Jämtland. I Brunflo vid Storsjön träffade han kyrkoherde Bidenius Renhorn och ställde åtskilliga frågor till honom, bl.a. om samerna. Renhorn berättade att det om vintrarna kom omkring fyrtio eller femtio samefamiljer och slog läger ”här och

61

Direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverks handlingar 1763-1767 (RA).

där” omkring Storsjön. De flyttade ibland till Norges berg, så att de var svenskar på vintern och norrmän om sommaren.

62

Tysken Johan Wilhelm Schmidt reste 1799 för att besöka samerna i Härjedalen. Som så många andra reste han om sommaren. I Gröndalen träffade han på en grupp samer med renar. Han fick veta att de vintertid höll till vid ”Ruten” (Rutfjället). Han gör dock det tilllägget, att mittådalslapparna – det var tydligen sådana det var frågan om – tidigare på sina årliga vandringar kom längre österut mellan Härjedalen och Jämtland. Nu ”när det bedrivs mer boskapsskötsel” i dessa trakter var de dock vid böter förbjudna att komma dit.

63

Abraham Hülphers har i sin Härjedalsbeskrivning 1777 en liknande uppgift. Enligt den hade ”främmande lappar” tidigare fått besöka Hedefjällen, men så skulle inte längre vara fallet.

64

Von Schubert har i sin resebeskrivning från år 1825 ganska detaljerade uppgifter från ”Jämtlands och Härjedalens lappmark” – han använder den beteckningen. Även Schubert delar in området i olika lappmarker men benämner dem annorlunda än man senare gjorde. Hans uppgifter redovisas nedan under respektive lappmark.

65

Kyrkan hade i Jämtland och Härjedalen, liksom i övriga Nordsverige, problem med nomadismen. Problemen var dock inte lika stora som i de nordligare länen eftersom flyttningssträckorna i de flesta fall var kortare. Undantaget var de nordligaste lappbyarna i Jämtland. För deras del bekräftar det kyrkliga materialet att långa flyttningar förekom även i början av 1800-talet, även om ortsangivelserna är mycket allmänna. I ett visitationsprotokoll 1823 från Föllinge församling beklagar sig prästen över svårigheten att bedriva undervisning på grund av ”Lapparnes spridda lägen inom en sträcka af 30 mil, dels ock, att de, i synnerhet vintertiden, beständigt ombyta boningsplatser på 10 till 20 mils afstånd från Lappmarkens område, antingen öfver Riksgränsen till Norrige, eller till nedre Socknarne i Jemtland och Ångermanland”. Prosten menade att det var lättare med lapparna i Åre och Kall, eftersom de genom den närmare kontakten med svenska och norska allmogen fått en slags ”teinture”. Visitationsprotokollen antyder dock att det även

62

Seigneur A. De la Motrayes resor 1711-1725. Urval och översättning av Hugo Hultenberg. Anmärkningar av S. Bring och K. B. Wiklund (Stockholm 1918) s. 188.

63

Resa genom Hälsingland och Härjedalen år 1799. En del av Johan Wilhelm Schmidts berättelse om sin resa genom några svenska landskap för att besöka samerna. Översatt och kommenterad av Anders Lööv (Trondheim 1992).

64

Abraham Hülphers 1777 s. 69.

65

von Schubert del II s. 23 ff.

här var svårt att samla samerna, eftersom de var så spridda och därför ofta infann sig i en annan kyrka än de förväntades besöka.

66

Ett sätt att försöka få ett statistiskt underlag till dessa allmänna beskrivningar är att gå genom kyrkböckernas noteringar om födda, vigda och döda i lappförsamlingarna och se om de bildar något mönster. Man bör välja lappförsamlingarnas kyrkböcker framför mottagarförsamlingarnas, eftersom det i de senare är svårare att särskilja de nomadiserande samerna från andra typer av samer. Problemet finns i någon mån även i lappförsamlingarnas kyrkböcker, eftersom en del av dem som var kyrkobokförda där kunde vara mer eller mindre bofasta i församlingarna nere ”på bygden”. I tabellen ingår säkert också en del tiggande samer. Felprocenten är dock väsentligt mindre än om man valt att studera kyrkböckerna i mottagarförsamlingarna. Resultatet redovisas i nedanstående tabell. Den är varken geografiskt eller statistiskt fullständig men ger ändå en föreställning om samernas spridningsmönster. Tabellen får ej övertolkas eftersom det statistiska underlaget är litet och tidsmässigt ojämnt. Hede lappförsamling har inte tagits med eftersom antalet användbara noteringar är alltför litet.

Tabell 9.1 Lappförsamlingars i Jmtl:s län noteringar om döda och födda i andra socknar.

67

Hemförsamling Period Målförsamling Frostvikens (Föllinge) lappförsamling

1800–1899 Alanäs, Alnö (Vn län), Aspås, Bodum, Dal (Vn län),Dorotea (Vb län) Edsele (Vn län), Fjällsjö, Graninge (Vn län), Gudmundrå (Vn län), Gålsjö (Vn län), Hammerdal, Helgum (Vn län), Holm (Vn län), Hässjö (Vn län), Indal (Vn län), Junsele (Vn län), Kyrkås, Lit, Ljustorp (Vn län), Multrå (Vn län), Offerdal, Ragunda, Ramsele (Vn län), Resele (Vn län), Selånger (Vn län), Själevad (Vn län), Skorped (Vn län), Snåsen (Norge), Ström, Styrnäs (Vn län), Stöde (Vn län), Säbrå (Vn län), Sättna (Vn län), Sörlie (Norge), Timrå (Vn län), Tuna (Vn län),Tåsjö, Undersåker, Vemdalen, Viksjö (Vn län), Ås, Överlännäs (Vn län)

Hotagens lappförsamling 1864–1885 Ljusdal (Gb län), Ragunda, Torp (Vn län), Tuna (Vn län), Tåsjö, Undersåker Undersåkers lappförsamling

1784–1899 Berg, Färila (Gb län), Föllinge, Hede, Hotagen, Klövsjö, Levanger (Norge), Marieby, Myssjö, Mörsil, Norråker (Norge), Näs, Offerdal, Oviken, Rödön, Selbu (Norge) Snåsen (Norge), Sparbo (Norge) Stiördalen (Norge), Storsjö kapell, Stugun, Sunne, Tuna (Vn län), Tydalen (Norge),Verdal (Norge), Åre

66

Kanslistyrelsens arkiv vol. 118 (RA). Utdrag ur protokollet vid Härnösands konsistorium 1823, 1824 och 1826.

67

Lappförsamlingarnas kyrkböcker i original förvaras på Landsarkivet i Östersund men är tillgängliga på mikrofilm på de flesta berörda bibliotek och arkiv tack vare filmningsinsatser av mormonerna och SVAR i Ramsele.

9.3.2. Allmänt. Betänkanden och utredningar

Liksom för övriga län utgår redovisningen av Jämtlands län från lappkommittéernas 1882 och 1895 betänkanden. De närmare detaljerna redovisas under respektive lappby.

Lappkommittén 1895 höll sammanträden med samer och bofasta i Sollefteå den 7 augusti 1895. Till mötet hade kommunalstämmorna i Sollefteå, Multrå, Överlännäs, Ed, Långsele, Graninge, Ådalsliden, Ramsele och Fjällsjö utsett ombud. Därutöver hade åtskilliga ”andra jordegare i orten” infunnit sig. Några samer verkar inte ha blivit kallade. Sammanträdet i Sollefteå avsåg de samiska vinterflyttningarna från samebyarna i Vilhelmina och Frostviken. Landshövding Ryding framhöll att han under sina 15 år vid ämbetet aldrig behövt handlägga något ärende rörande lappar och att han aldrig hört några klagomål mot dem. Även kronofogde Huss omvittnade att konflikterna var få och små. Från övriga deltagare framfördes smärre kritik mot av renar i några fall kvarlämnats i kustlandet och att höskador förekommit i den inre delen av länet. Mot flyttningarna som sådana hade man inga invändningar.

I Jämtland fanns en fråga som föranledde närmare utredningar av sedvaneområdenas utsträckning, nämligen ikraftträdandet 1898 av den s.k. svensk-norska lagen om de samiska flyttningarna mellan Sverige och Norge. Inför detta anmodade länsstyrelsen år 1897 lappfogden Alarik Dahlqvist att undersöka omfattningen av och inriktningen på lapparnas flyttningar till Norge. Härigenom hoppades man få veta om flyttningarna till grannlandet kunde anses nödvändiga. För den händelse norrmännen framöver helt skulle förbjuda flyttningarna, skulle Dahlqvist också försöka ange vilka behov av nyförvärv av områden som fanns för att tillfredsställa ”behovet av sommarbete för länets lappar tillhöriga lappar”.

68

Dahlqvist genomförde utredningen 1897–1898. Han besökte samtliga lappbyar. Eftersom det på de flesta håll varit omöjligt att på en och samma gång samla alla lappar i respektive lappbyar hade han inte fört protokoll. Han hade däremot intervjuat lappar där han stött på dem och ställt de frågor som länsstyrelsen föreskrivit. Han inhämtade även upplysningar från bofasta som ansågs ha kunskap om saken. I den promemoria han författade angav han namn på de informanter han använt. Promemorian ger mycket intressanta uppgifter om flyttningarna till Norge och kan kombineras med de upplysningar som lämnas i den norska lappekommissionens 1889

68

Ingår i Renbetesdelegationens 1913 arkiv (YK 1766, RA), vol. 19.

handlingar.

69

Vinterflyttningarna till Norge från Jämtland och Härje-

dalen var efter allt att döma i äldre tid ganska omfattande. Här och var i Dahlquists redogörelse förekommer uppgifter också om vinterbetesområden i Sverige.

Alarik Dahlqvist hade därutöver i sin ämbetsberättelse 1896 lämnat en ingående redogörelse för lapparnas vinterflyttningar i Sverige. Två år senare höll t.f. lappfogden P. A. Brännström, på länsstyrelsens uppdrag – med anledning av renbeteslagens 1898 ikraftträdande – sammanträden med lappbyarna. Därvid ställde han frågor om vinterbetenas läge under de senaste åren.

70

Detaljuppgifter i

de tre nämnda undersökningarna lämnas i redovisningen av de olika lappmarkerna eller socknarna.

År 1913 genomförde Eric von Sydow m.fl. en intervjuundersökning bland länets samer och utarbetade på grundval av dessa en karta över deras flyttningsvägar och en över deras renars betesområden (karta 7.7.1–2). Utredningen och kartorna har ingående analyserats i avsnitt 7.6.4. Lappfogden Abraham Staaffs utredning 1921–1922 och landskamrer Elof Huss utredning 1959 har behandlats i kapitel 7.6.5.3 och avsnitt 7.6.7 (karta 7.7.8). De utgör fundament i alla senare utredningar om samernas i Jämtlands län vinterbetesmarker. Uppgifternas mängd har gjort det omöjligt att redovisa dem under respektive lappmark eller socken. De har i stället inarbetats i en karta som ingår i kommittéarkivet (karta 7.7.13).

År 1955 diskuterades inrättandet av ett nytt lappfogdedistrikt som skulle omfatta delar av Jämtlands och Västerbottens län. En promemoria upprättades av landskamreraren Elof Huss. I den gjorde han en uppdelning av länet som speglar viktiga karaktärsdrag i länets renskötsel.

71

Huss ansåg att förhållandena var vitt skilda i

länets norra och södra delar. En gräns mellan de två länsdelarna ville han dra ungefär längs järnvägslinjen Östersund – Storlien. Den södra delen innefattade Idre, Tännäs, Mittådalens, Handölsdalens, Tranris och Tåssåsens lappbyar medan Kalls, Sösjö, Offerdals Hotagens och Frostvikens lappbyar bildade den norra. Renskötseln fungerade enligt honom relativt friktionsfritt i den norra delen

69

Lappekommissionen av 1889. Del 1. Erklaeringer som private personer har avgitt for lappekommissionen om forholdene i nordre del av Hedmark, i Sör-tröndelag og Nord-tröndelag sör for Stjördalselva-Tevla. Transkriberet og bearbeidet av Anders Lööv. Dovlee. Kildeskifter til sörsamisk historie I. Saemen Sijte (Snåsa 1991), del 2. Kommissionens forhandlingsprotokoller (Snåsa 1998).

70

Återgivna av Elof Huss 1959.

71

Lappfogdens i Jämtlands län arkiv, Minnesbok L-LIV (ÖLA).

medan problemen var betydande i den södra. Anledningen till dessa problem var enligt Huss följande:

1. Avsaknaden av naturliga gränser de skilda lappbyarna emellan och förekomsten av sammanblandning av renar tillhörande olika byar och med renar tillhörande norska samer. Sammanblandning av renar tillhörande lappar i den södra delen med sådana som tillhörde lappar i den norra förekom däremot sällan.

2. Lapparnas otrygghet rörande sedvanerättens utnyttjande (delade meningar mellan markägare och samer om trakts karaktär i detta avseende).

3. Minskning av renbetestrakterna genom sjöregleringar (Lossen, Neans regleringar m.fl.)

4. Flyttningsvägarnas ”minskade integritet” genom kommunikationernas utveckling.

5. Renarnas strövningar på enskild mark även under icke sedvanerättstider och därav följande skadegörelse på inägor, betesvallar och skog samt skador för jakten (främst älgjakten).

6. Skadeståndsanspråk från markägarnas sida.

7. Det i allmänhet alltför stora renantalet beroende på relativt låga priser på renprodukter och därav föranledd återhållsamhet vid slakten.

8. Svårigheter att leja vaktmanskap till skälig kostnad. Förhållandet sammanhängde med lapparnas ändrade livsföring och en påtaglig tendens bland ungdomen att söka bättre avlönad tjänst än hos renägare.

Intervjuprotokollen 1973–1974 i samband den fysiska riksplaneringen (avsnitt 7.6.9) lämnar mycket knapphändiga uppgifter. Handölsdalens sameby ansåg att dess sedvanemarker sträckte sig ända ned till Los och Färila i Hälsingland. Tåssåsens sameby räknade sin sedvanerätt ned till Rätan och hänvisade därvidlag till Huss utredning 1959. I övrigt hade samebyarna bara markerat sina uppgifter på kartor, som inte längre finns bevarade.

9.3.3. Redovisning efter lappmarker eller socknar

Som tidigare nämnts var användningen av begreppet lappmark i Jämtland och Härjedalen mera flytande än i de två nordligare länen. Nedanstående redovisning präglas av den växling mellan indelning i lappbyar och socknar som förekommer i originalkällorna.

9.3.3.1 Föllinge lappmark

Von Schubert år 1825 har följande beskrivning:

Ströms och Föllinge lappmark – eller Hammerdals och Föllinge lappmarker som han också skriver – hade 294 samer. Av dessa ansågs 7 rika, 27 välmående, 20 ”torftige” och 9 utfattiga. 1 äkta par och 5 änkor var tiggande, 10 betecknades som ”tjänande”. Det sammanlagda renantalet i denna lappmark uppskattades till 10 000 renar. ”Om vintern tåga de omkring i Norrige och i de närmast deras Lappmarker belägna socknar, Ramsele och Resele (i Ångermanland), Fölinge, Stugun, Ragunda, Häggenås, Ström, Hammerdal (i Jemtland). Vanligen uppehålla de sig endast 8 dagar på hvart ställe. – Äfven Norrska Lappar komma till dessa församlingar”

Von Düben år 1873 indelar Jämtland i lappmarker. Föllinge lappmarker omfattade enligt honom Frostvikens socken och Hotagens kapell. Där fanns 407 samer. ”Vintertiden”, skriver han, ”vandra Frostviks-Lapparne utefter Ångerman-elfvens grenar, mest efter Sax-elfven, ned till Ångermanland, ofta ned till kusten; Hotagens vända sig åter ofta mot inre Jämtland och Medelpad. De nordligaste tågande besöka ofta marknaderna i Ström, Fjällsjö (Backe) och Sollefteå”. Uppgifterna var lämnade av t.f. länsman E.A. Selberg 1872.

I äldre källor redovisades samerna i övrigt vanligtvis efter de socknar där de hade sina huvudvisten.

Frostvikens socken 1883

Inom Frostvikens socken fanns enligt betänkandet 1883 följande skattefjäll: Blåsjö, Orrnäs, Millestskog, Badstugunäs och Klumpvattnet. Antalet lappar var 273 och antalet renar uppskattades till 4 335. Flyttningen från skattefjällen tog sin början i slutet av november och början av december och gick ”in i Ångermanland genom Tåsjö, Bodums och Fjällsjö socknar ned mot Sollefteå samt

vidare efter Ångermandalen till trakterna omkring Hernösand och Sundsvall… Orsaken till dessa långa vinterflyttningar torde till väsentlig del vara sedvana, men till en del ock, att i de Jemtländska fjällen vintertid plägar bildas isskorpa på marken, hvadan renarne måste ut derifrån för att kunna erhålla föda”.

Frostvikens lappby 1895 Omfattade Blåsjö-, Orrnäs-, Millestskog-, Badstugunäs- och Klumpvattenfjällen. Lapparna i Klumpvattnet, Millestskogsfjäll och en del av Blåsjöfjäll hade efter 1886 börjat flytta över Ström, Hammerdal och Stugun ned till Bräcke, medan övriga Blåsjöfjällslappar endast flyttat efter Ströms Vattudal ned till Ströms kyrka. Lapparna från sydligaste Orrnäsfjäll och från Badstugufjället flyttade över Rotnäset, Tåsjö, Bodum, Fjällsjö, Hellgum och Ljustorp till Sundsvall. Lapparna från nordligaste Orrnäsfjäll flyttade över Lillånäset, Junsele, efter norra stranden av Ångermanälven till Björkå bruk och Härnösand. Vid kommitténs sammanträde i Sollefteå 1895 (se ovan) bekräftades att de uppgifter som lämnats om Frostvikenslapparna vid motsvarande sammanträde i Föllinge var riktiga.

Frostvikens lappby 1896 (Dahlqvist) Klumpvattenfjälls-lapparna (= Frostvikens södra lappby) flyttade merändels på norra sidan Ströms Vattudal genom Ströms och Hammerdals socknar till Borgvattnets, Stuguns, Ragunda, Nyhems och Sundsjö socknar samt någon gång till närheten av Östersunds stad.

Millestskogslapparna (= Frostvikens mellersta lappby) flyttade antingen ”över Risede (inom Ströms socken) till Alanäset eller över Norrsjö åt Tåsjö. I båda fallen fortsättes sedermera flyttningen över Bodum och Helgum till sjökusten i Sundsvallstrakten eller ock kvarstannar en del av de lappar, som flyttat till Alanäset, å skogarna kring västra ändan av Flåsjön. Det händer dock jämväl att någon av lapparna vid Jahlsjön går över till Ströms Vattudal och begagnar Klumpvattenfjällslapparnas flyttningsväg”.

Badstugufjällslapparna (= Frostvikens mellersta lappby) flyttar via Norrsjö och Rotnäset över Tåsjö, Fjällsjö och Bodum till Sundsvallstrakten.

Orrnäsfjällslapparna (= Frostvikens norra lappby). ”Två grupper, den ena de egentliga Orrnäslapparna som begagnar trakten norr om Raukasjö och Storjola, den andra de s.k. Dajmalapparna norr om Dajma. De förra flyttar i oktober eller november genom Dorotea socken och därifrån vidare till kusten vid Hernösand eller Sundsvall. De senare begagna alltid sistnämnda flyttningsväg. Under senare år har dock en av fjällets lappar med stor renhjord flyttat genom Millestskogsfjället ner till Alanäset och kvarstannat vid västra sidan av Flåsjön hela vintern”.

Blåsjöfjällslapparna (= Frostvikens norra lappby). ”Detta fjälls lappar hafva de senaste 10 à 15 åren icke suttit i sina fjäll utan slagit sig ned i Klumpvattnets skattefjäll samt begagnat dettas beten och flyttat efter samma vägar, som övriga Klumpvattenfjällappar. Tillförne ägde deras flyttning rum på följande sätt: Under högsommaren betade de Burgfjället dvs. i sitt eget fjälls norra kil samt inom Norge. I slutet av Augusti gingo de genom Leipikvattnets och Ankarvattnets byar till södra fjällkilen, där de sutto till Oktober månad, då de fortsatte över Jormliens, Jormvattnets och Lilla Blåsjön byars ägor till Väktardalen och vidare till Jougdaberg eller Sjougdnäset. I November eller December flyttade de därefter längre öster efter Klumpvatten – eller Millestskogslapparnas nuvarande flyttningsvägar”.

72

Frostvikens lappby. Övrigt. Norska lappar hade när förhållandena gjorde det nödvändigt flyttat till Sverige och ett år följt en same ner till Brunflo och flera andra gånger till betesmarkerna mot Ström och Hammerdal (Dahlqvist 1898).

Frostvikens lappby 1913 (Österberg m fl. Jfr. karta 7.7.2) Alnön (intervju nr 43, 44, 45 flenår), Borgvattnet (nr 38, Boberg), Bodum (nr 41 Nagasjön) Brunflo (nr 40, bl.a.Singsjön), Bräcke (nr 38,39 flenår, Edsele (nr 41, 46, 47), Fjällsjö (nr 43 Bonäset, 44 Rudsjön, 46, 47 Vängeln), Graninge, Hammerdal (nr 40, 48, Görvik), Härnösand (nr 53 Härnön eller Häggdånger), Lit (nr 39), Ljustorp (nr 45), Nordingrå (nr 54 –55 Rävsön), Nyhem (nr 51 Gimdalen), Ragunda (nr 47 flenår, 48, 50, Gevåg, Krokvåg, Över Ammer), Ramsele (nr 42 och 52 Krokfors), Ström (nr 42 Klöva)

72

I avskrift i rapport från lappfogde Staaff till kanslisekreteraren Lennart Berglöf i Renbetesdelegerades arkiv (YK 1766, RA) vol. 15.

Stugun (nr 38, Mörtån), Timrå (nr 44 flenår), Tåsjö (nr 50,51 Hoting) Tuna (nr 44 flenår), Ånge (nr 39 flenår).

Frostvikens lappbyar 1800-tal–1921 (Staaff) Lappfogde Abrahm Staaff höll 1922 utförliga förhör med lappar och bofasta som berördes av Frostvikens lappbyars flyttningar. På ett övertygande sätt beläggs här att Frostvikenslappar under 1800talet ofta sökte sig ner till Bottenhavets kustområden ända ned till Söderhamn. Sannolikt rörde det sig inte om alla samer på en gång. Vissa år stannade man längre upp beroende på väderleks- och betesförhållandena. Kustflyttningarna började emellertid upphöra i början av 1900-talet, med ett mera markant brott 1910–1911. I förhören anger lapparna var de befann sig åren 1910–1921, nämligen i följande:

Alanäs ( Harrsjön, Lillviken, Siljeåsen, Lidsjöberg), Anundsjö i Vn län (Bureåborg), Bodum (Böle, Gårdvattenberget, Hocksjö, Hällvattnet, Nagasjön), Borgsjö i Vn län (Lombäcken ett år, Ånge 3 år), Borgvattnet ( Boberg, Kyrkbyn, Skyttmon), Brunflo (Singsjön), Ed i Vn län (Baksjön), Edsele i Vn län (Älgsjöån), Fjällsjö (Bonäset, Norrby, Långåsen, Ljungby, Norrby, Rudsjön, Stensvattnet, Vängelnäset), Fors ( Fångsjöbacken), Hammerdal (Grenås, Görvik, Länglingen, Tingsjön, Solbergsskogarna vid Finnboriset), Håsjö (Kämpenborg 1 år), Junsele i Vn län (Långvattnet, Vallnäset), Nyhem (Dockmyr, Gimdalen, Hovdsjö), Ragunda (Krokvåg, Överammer) Ramsele i Vn län (Forsås, Herrsjönäset, Krokfors), Revsund (Grönvik), Ström (Risselås, Strand, Täxan, Vallen, Vågdalen, Trångåsen), Stugun (Sittsjön), Sundsjö (Binnäset), Tåsjö (Hoting).

Frostvikens norra lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland i Bodums, Fjällsjö, Junsele och Ramsele socknar, stundom ända ned till kusten norr om Sundsvall.

Frostvikens norra sameby 1972 Enligt Eliel Steens utredning 1972 låg byns vinterbete ”i huvudsak vid Hoting och därifrån i riktning mot Rossön – Junsele. Ett reservområde ligger vid Tåsjöns norra ända”.

Frostvikens mellersta lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland områden inom Bodums, Fjällsjö, Ramsele, Ströms och Alanäs socknar, stundom nedåt kustlandet som socknens norra lappby.

Frostvikens mellersta sameby 1972 Enligt Eliel Steens utredning 1972 sträckte sig byns barmarksområde ”från Blåsjön ner till Flyberg – Näset – Norrsjö och vinterbetet från Storsjouten till Edsele”.

Frostvikens södra lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland huvudsakligen mellan Hallviken och Stugun, stundom ända nedåt Sundsvallstrakten.

Frostvikens södra lappby 1972 Enligt Eliel Steens utredning 1972 var samebyns betesområde följande: ”Frostvikens södra sameby ligger norr om Hotagen-byn från trakten öster om Gäddede upp mot Lilla Blåsjön och därifrån i sydostlig riktning mot Flyberg. Vinterbetet ligger direkt öster därom med en långsträckt form i sydostlig riktning ned mot Hammarstrand”.

Föllinge och Hotagens socknar

Föllinge socken 1883 I Föllinge socken låg enligt betänkandet 1883 skattefjällen Gåxsjö, Mur och Vinklumpen där det fanns 15 samer och 4 200 renar. De var tvungna att vintertid flytta utanför skattefjällens område först till de närmast fjällen belägna byars och socknars områden ”derefter vissa år, alltefter betets beskaffenhet inom skogsbygden, längre mot öster, äfvensom att de emellanåt tåga i Norge samt då uppehålla sig inom detta rike förnämligast under vårtiden”.

Hotagens lappby 1895 Omfattade Gåxsjö-, Mur- och Vinklumpenfjällen. Lapparna hade gått dels vintertiden till trakterna omkring Föllinge, Hammerdals och Ströms kyrkor, dels både vinter och sommar under de senare åren till västra ändan av sjön Snåsen och till vissa trakter av Vaerdalen i Norge. På de senare åren hade flyttningarna till Norge ökat men avtagit åt den svenska sidan.

Hotagens lappby 1896 (Dahlquist) Lapparna i Hotagens lappby indelades i tre grupper, lapparna på Murfjället, på Gåxsjöfjället och Vinklumpfjället.

Lapparna i Murfjället Vinterflyttningen började från Munsfjället. Tidigare utsträcktes färden därifrån efter klumpvattenlapparnas (Frostviken) flyttningsväg, dvs. ända till Stuguns, Ragunda, Nyhems och Sundsjö socknar, men man hade på många år ej följt denna flyttningsväg längre än till Svaningens, Ringsjöhöjdens, Renådalens och Öjarens i Ströms kommun byområden.

Lapparna i Gåxsjöfjället Hade för länge sedan lämnat renskötseln.

Lapparna i Vinklumpfjället Började vinterflyttningen vid Flintens skogsområden och fortsatte därefter till skogsmarkerna norr om Hotagssjön. Ankomsten till trakten av Föllinge kyrka, där betning av renarna brukade ske, inträffade vid jultiden. Ibland utsträcktes vinterbetningen genom Föllinge och Offerdals socknar till trakten av Krokom.

Dahlqvist meddelade vidare att sedan tio år tillbaka endast en lapp använder sig av Hotagens lappby tilldelade betestrakter. Denna lapp vinterbetade renarna i Norge. En hotagenlapp hade slagit sig ned på Offerdals lappbys område på Grubbdalsfjällen, som ej vidare användes av lappar i denna lappby, samt norra delen av Sten- och Sösjöfjälltrakterna och vinterbetade renarna på Rörvattnets, Hotagens, Häggsjöns m.fl. byars ägor fram mot Hotagssjön.

Hotagens lappby 1898 (Brännström) Vinterbetet uppgavs av lapparna ha sökts på skogarna inom Föllinge socken och jämväl längre söderut men överallt befunnits dåligt.

Hotagens lappby. Övrigt Vinterbetet brukade i vanliga fall uppsökas i skogarna runt Hotagssjön 1898 (Dahlqvist).

Åke Stierna nämner i Gåxsjöboken att samer från Gåxsjöfjäll i slutet av 1800-talet under andra hälften av 1800-talet passerade Gåxsjö på sin väg ned mot kusten. Om uppgiften om kusten

stämmer så finns det inget som tyder på att denna flyttning var generell.

73

Hotagens lappby 1913 (Österberg m.fl. Jfr karta 7.7.2) Föllinge (nr 37), Laxsjö (nr 33, 37), Nyhem (nr 34, 37 Hovdsjön), Offerdal (nr 36, 37 Landön) Sundsjö (nr 34, 35).

Hotagens lappby 1910 –1921 (Staaff) Aspås (Böle, Lundsjön, Näversjön), Borgvattnet (Skyttmon), Frösön (Namn), Föllinge (Prästgårdens utskog), Gåxsjö (längs Sikåsån till Älgflon) Hammerdal (Mullnäset, Länglingen, Görvik, Grenås, Yxskaftskälen, Gisselås), Hotagen ( Botelnäset, Bringsjön och Hotagssjön), Laxsjö (Hökvattnet, Tjuvvattnet), Lit ( Husås, Lundsjön) Näskott (Nordannälden, södra Näldsjön på Kälens och Trollsåsens skogsmarker), Offerdal (Kälarna, Landön, Lillhäggsjön), Ragunda (Köttsjön), Ström (Nexåsen, Svaningen, Öjarn).

Hotagens lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland området mellan Gåxsjö, Hammerdalssjön, Görvikssjön, och nedre ändan av Ströms vattudal, i undantagsfall sträckande sig ända ned till de övre delarna av Medelpad.

Hotagens sameby 1972 Enligt Eliel Steens utredning gränsade Hotagens vinterbetesområde till de områden som normalt brukade nyttjas av Frostvikens södra sameby. Hotagen brukar i stort sett den södra och Frostvikenby den norra delen av det sammanhängande sedvaneområdet.

Hotagens sameby 1973 Vid sammanträde med Hotagens sameby den 28 maj 1973 rörande Eliel Steens utredning meddelade Hotagens sameby att den gjorde anspråk på de vinterbetesområden som var ”belägna norr om Ammerån, öster om en linje Överammer – Köttsjön, därifrån till Lövåsen och söderut mot Indalsälven vid Ragunda samt åter till Gesundens norra ände”.

73

Åke Stierna, Gåxsjöboken, s. 44.

9.3.3.2 Undersåkers lappmark

Von Schubert lämnar 1825 följande beskrivning: Undersåkers och Offerdals lappmarker.

I Kalls fjäll fanns 68, i Åres 21, Undersåkers 56 och Offerdals 19, sammanlagt 164 samer. ”De egentlige Renlapparne i dessa trakter öfvergifva aldrig helt och hållet fjällarna, så som t.ex. de Vesterbottniska, hvilka om vintern tåga omkring med sina hjordar nere i landet. Endast delvis gå de ner åt landet för att handla”.

Beträffande Undersåkers lappmark meddelar von Düben 1873 att den består av 195 samer som tillhör Undersåkers, Åre och Kalls socknar med Kålås och Handöls kapell. ”På höstarna tåga de ned till skogslandet, i närheten af byarna; dock vandra de ibland längre; dels i det inre af Jämtland, till Storsjön, någon gång ända till kusten (Härnösand)); dels Kall-lapparne äfven till Norge nedåt Levanger och Throndheim; besöken i Norge hafva dock aftagit på allra senaste åre”. Uppgifterna hade lämnats av lapplänsmannen J.A. Rothoff 1872.

Offerdals socken

I Offerdals socken 1883 låg skattefjällen Ansätt och Sten, Grubbdal och Ålder med 20 samer och 460 renar. Vid avvittringen hade beräknats att de skulle rymma 4 000 renar. Det var dock helt felberäknat. Skattefjällen räckte inte ens för det där närvarande renantalet varför samerna under januari, februari och mars månader befann sig i angränsande skogsbygder i länet eller i Norge.

Offerdals lappby 1895 Flyttade till närmaste skogstrakter efter Landösjön nedåt sjön Nälden, ibland till Undersåkers kyrka, men på senare åren mest till Norge och trakterna kring sjön Snåsen. Flyttningarna till Sverige hade dock också fortgått, fastän med färre renar.

Offerdals lappby 1896 (Dahlqvist) Innehöll fyra fjälltrakter: Grubbdalsfjäll, Stens- och Ansättsfjäll, Sösjöfjäll och Oldfjäll. Tidigare, då Offerdalslappar fanns på Grubbdalsfjällen, betade dessa sina renar vintertid å Rörvattnets och andra byars ägor ned mot Hotagssjön, Häggsjön och Skärvångssjön. Lapparna å Stens- och Ansättsfjällen flyttade vintertid

med renarna antingen längs den ena av Landösjöns sidor till trakterna omkring Tulleråsen och vidare mot Aspås kyrka eller ock söder om Landösjön mot Näldsjön och Näskotts kyrka. Ibland betades renarna även å Österlångans bys myrmarker. Lapparna å Sösjöfjäll flyttade till trakten av Bergsjön och vidare antingen väster om denna sjö eller över Juveln till Bölesvalen (Finnings- och Tyckelvalarna) och vidare över Sulviken ”genom Kalls sockens tätare bygder ner på Kroksvalen och närbelägna marker å Hjärpens och Hallens byars skogar” Ibland flyttade emellertid dessa lappar öster om Bergsjön över Kälapannsjön ”till trakterna omkring Djupsjön och Getsjön å Kalls, Mörsils och Alsens socknars marker omkring Kroksvalen”. Vissa år utsträcktes flyttningsfärden över Kallsjön till Åreskutan.

Oldfjällslapparna hade överlämnat sina renar i vård hos lapparna i Sösjöfjäll, vilka senare därför använde Oldfjällen för vår- och höstbetningarna. Tidigare, innan så skett, hade lapparna i Oldsjöfjällen vinterbetat renarna antingen tillsammans med lapparna i Sösjöfjäll eller med dem i Stens- och Ansättsfjällen eller också i egen grupp. I sistnämnda fall hade de flyttat med renarna öster eller väster om Övre Oldsjön till Rännön, Gärdessjön och Getsjön samt någon gång till Hällsjön antingen norr eller söder om Offerdalsbygden.

Offerdals lappby. Övrigt 1898 uppgav en norsk same att han vintertid hade svenska vinterbeten i skogarna i Bergsjötrakten samt nordost om Kallsjön. Ett par gånger hade en annan same sökt sig till Kälabacken i Näskott (Dahlqvist).

Offerdals lappby 1913 (Österberg m fl., jfr karta 7.7.2) Aspås (intervju nr 31), Undersåker (nr 27, 28 Renfjället, nr 29 Edsåsdalen), Hotagen (nr 30), Offerdal (nr 32 Finnsäter, Landösjön, Jänsmässholmen).

Offerdals lappby 1910–1921 (Staaff) Alsen (Getan, Valne), Aspås (Lundsjön, Österlångan, Näversjön, Kallkällan, Böle, Näset), Föllinge (Lillholmsjö), Kall (Krok, Brattäggen m.fl. under senare år), Offerdal (Gärde, Käfåsen, Landön, Rismon, Öhn), Näskott (Tullus).

Offerdals lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland huvudsakligen området mellan Storsjön, Indalsälven och Nyhem, under exceptionella förhållanden ned till Sundsvallstrakten. Enligt den engelska versionen i Acta lapponica flyttade man över Landön – Aspås – Åskott till Brynje. Före regleringen flyttade man från Landön längs Långan och Indalsälven över Litsnäset till Handog.

Offerdals sameby 1972 I Eliel Steens utredning 1972 uppges vinterbetena ligga ”skilda från barmarksområdet från Landösjön i sydostlig riktning omfattande ett område ovanför, dvs. nordväst om järnvägen Östersund-Strömsund och ett område nedanför denna med utsträckning fram till Sundsjö och trakten nordost därom”.

Kalls och Åre socknar

Kalls socken 1883 Inom Kalls socken 1883 fanns två skattefjäll: Sösjö och Kohlås eller Skjäcker. Här fanns sju lappar och ca 1 800 renar. Förrättningsmannen vid avvittringen hade beräknat att dessa skattefjäll skulle kunna rymma 13 000 renar året om! Likväl uppgav lapparna att de måste lämna sina fjäll under vintern. De begav sig då till angränsande skattemark eller gav sig av till Norge.

Kalls lappby 1895 (Kalls och Åre socknar) Flyttade nedåt Järpen, Åresskutan och Undersåker och därjämte på sista åren dels till trakterna söder om sjön Anjan och dels till Norge. I likhet med Offerdalslapparna hade flyttningar till Norge från de tre lappbyarna brukat ske gemensamt.

Kalls lappby 1896 (Dahlqvist) Lapparna i Kalls lappby – ”å Kålås och Skäckerfjäll” – flyttade vintertid med renarna antingen till Norge eller inom Sverige. I sistnämnda fall skedde flyttningen över Gråsjö bys ägor och öster om sjön Anjan till Kjolands, Hamburgs och Digernäsets byars områden och vidare till Blåskalsfjället och Åresutan. Dahlqvist beskriver även en av lapparna använd västligare flyttningsled över Stora Rensjöns, Flanderns, Häggsjöns, Medstugans, Stalltjärnstugans och Nordhallens byområden till Blåskalsfjället och Åreskutan. Ibland

utsträcktes flyttningarna över västra ändan av Åresjön ned till trakten mot och omkring Ånnsjön och Gröplingssjöarna, ”där egentligen Årelapparnas sedvanetrakt förefinnes”. Dahlqvist uppger vidare att till Kalls lappby räknades även de s.k. Skalstugulapparna, som uppehöll sig vid gränsfjällen mellan Skalstugan och Storlien. Renskötseln hos dessa lappar var emellertid i starkt avtagande och förmodades komma att snart helt upphöra.

Kalls lappby 1898 (Brännström) Flyttningen uppgavs denna höst (år 1898) komma att ske från trakten av Mannsjöfallet ”över Sandnäset och Kjolands områden, förbi Slåtterviken i Stora Rensjön till Blåskalsfjäll och Åresskutan. Vintervistet tages vanligen något norr om Ullsjön i den s.k. Husådalen, där de hava vinterkåtor, som uppföras varje år”. Ibland bodde lapparna i kåtor vid Daltjärn i närheten av Smedjeviken. Gamla vintervisten uppgavs ha funnits i trakterna söder om järnvägen från Handölsdalen till Vallbo, t.ex. Handölsfloarna, Ånnfloarna, vid Kärrån, Gröplingsvalen, Ottsjön, ”Renfjället i närheten av Ottsjön” samt å Vallbo område.

Kalls lappby 1913 (Österberg m.fl., jfr. karta 7.7.2) Undersåker (nr 24, 25 Renfjället), Åre (nr 26 Rensjötrakten, Saxvalssklumpen, Sundsvalen, Äggsjön, Åre).

Kalls lappby 1910–1921 (Staaff) Kalls lappby i Åre (Blåskalsfjället, Gröplingen, Mullfjället, Nordhallsfjället, Renfjället, Vällistafjället, Åreskutan), Frösön (Namn), Mörsil (Strand), Offerdal (Landön, Långan, Näversjön, Aspås, Nordannälden), Alsen (Getan enstaka år).

Kalls lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland området mellan Stor-Rensjön, Kallsjön och tvärbanan.

Kalls sameby 1972 I Eliel Steens utredning anges följande: ”Kalls sameby har sina barmarksbeten mot riksgränsen inom en triangel Torrön – Kallsjön – Anjan. Skäckerfjällen bildar högsommarområdet och resten är höst-vårland. Vinterbetena ligger också upp mot gränsen söder om barmarksområdet och ned mot Åre”.

Kalls sameby 1973 Vid sammanträde den 29 mars 1973 angående Eliel Steens utredning anförde samebyn följande: ”Efter granskning av de för byns vinterland angivna gränserna anföres att gränsen i söder skall följa järnvägen Storlien – Duved och ej som markerats på den karta, som använts för inventeringen. Dessutom gör Kalls sameby anspråk på området söder om Fäviken med gräns i öster från Björnänge, öster om Fröå Gruva och till Bonäshamn. Samebyn vill vidare framhålla, att byn hävdar sedvanerätt på det område söder om Åresjön som på kartan betecknats Handölsdalen II”.

Sösjö lappby (Offerdals och Kalls socknar) Vittnesförhör 1910 (Underåkers tingslag 19 januari § 43):

Sösjöfjällslapparna brukade ”då betesförhållandena så påfordrade från oktober till mot jultiden beta sina renar inom de skogstrakter som gränsa intill Sösjöfjällen dvs. byarna Ede, Öfver- och Ytterängs samt Borgsjösvedets områden, hvarefter flyttningen utsträcktes till Gråvalen förbi byn Kälen; därifrån till byn Djupsjön, där renarna betade icke blott i de norr om byn belägna ”valarna” utan äfven i skogstrakterna mot byarna Grässlåtten och Getan. Från Djupsjön gick flyttningen till Kroksvalen och därifrån någon gång ned till skogarna vid Hjerpen och Mörsil.”

Sösjö lappby 1910–1921 (Staaff) Sösjölapparna i Kall (Djupsjön, Krok, Kyrkslätten, Brattäggen, Sällsved), Mattmar (Hållbacken, Kluk, Tossberg), Undersåker (Järpen, Semmelådalen, Strand, Undersåkers prästbordsskogar).

Sösjö lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland vanligen mellan Kall, Mattmar och Kaxås, ibland söder om Storsjön i Näs och Hackås socknar, öster om Näkten. Enligt Mankers version i Acta lapponica flyttade man till Truvbacken, alternativt till Hallen och Bonäshamn. Tidigare flyttade lapparna från Kånkbacken vidare över Mattmar (ibland öster därom över Ytterån) – Hackås till Näs.

Sösjö sameby 1972 I Eliel Steens utredning att byns vinterområde ”ansluter direkt till barmarksområdet och sträcker sig i sydostlig riktning på norra sidan Kallsjön”.

Undersåkers och Åre socknar

Undersåker 1883 Undersåkers socken 1883 innefattade skattefjällen Bunner och Täfverdal, Tranris och Hitting samt Anaris. Avvittringslantmätarna hade beräknat att där skulle rymmas 8 000 renar. Nu fanns det tio samer i socknen med 6 800 renar. ”Lapparne flytta från sina skattefjäll under vintern, men göra, i likhet med öfriga Lappar i denna lappmark, icke långa flyttningar. De å Bunner- och Täfverfjäll inrymda uppehålla sig under sagde tid, och då ej sådana väderleksförhållanden inträffa att de kunna å skattefjällen qvarstanna, i fjälltrakterna omkring Ottsjö och Wallby samt å dylika trakter inom Ottsjö och Wallbo, samt å dylika trakter inom Oviken. De öfrige flytta till Håttö, Sellsjö, Hundhögs och Oviksfjällen samt skogstrakterne deromkring. De lemna vanligen sina fjäll i December och återkomma till dem i April”.

I Åre socken 1883 låg skattefjället Blåskall. Fjället var omgivet av bofastas mark så att här varken fanns skog eller fiskevatten. Vid avvittringen hade samerna yrkat på utvidgning av detta fjäll, men fått avslag. Ingen same var nu inrymd i detta skattefjäll, eftersom det var helt otillräckligt. Omkring 400 renar brukade dock föras på bete där vissa tider av året.

Åre-Storsjö lappby 1895 Omfattade Bunner och Täfverdal, Tranris och Hitting, Anaris, Mittådal, Skärvardal och Ljungris samt Särvfjället (avsatt till vinteruppehåll för lapparna) och Grönfjället. Förut företagna flyttningar till Särvfjället och kringliggande trakter uppgavs ha upphört. Inte heller hade några flyttningar till Norge ägt rum de senaste åren. Däremot hade renar (utan vederbörlig tillsyn) strövat ned över Ljusnan till Tännäs, Långå, Hede, Glöte och Lofsdalen i Härjedalen samt vidare nedåt ända till Kopparbergs län.

Åre-Storsjö lappby 1896 (Dahlqvist) Dahlqvist anför: ”Under sommaren sitta lapparna för närvarande i Ljungris, Skärvågsdalen och Mittådalen med renar på varje ställe. På hösten går en stor del av renarna utan bevakning ner till Serfsjöfjället och vidare genom Vemdalens socken ända bortom Vemdalens kyrka. En annan del går likaledes utan bevakning över Ljusnan och strövar genom Tännäs lappbys område ner till stora skogarne i Idre

socken samt över hela västra delen av Linsälls socken fram till Sånfjället. Någon ordentlig flyttning av lapparna med sina renar har icke på många år ägt rum, utan hava de farit efter sin boskap och slaktat av dem – genom skjutning – där de anträffat dem”.

Vidare beskriver Dahlqvist flyttningarna sådana de ”efter gammal god sed” skedde. De fyra olika grupperna inom lappbyn benämner han Åre lappby, Tranrislapparna, Anarislapparna och Storsjö lappby. Lapparna i den första gruppen (Åre lappby) flyttade vintertid med renarna till trakten omkring Ånnsjön, Skårsdalen, Gröplingssjöarna, Vällista, Vålådalens och Vallbo skogar samt ibland ända till Sällsjöfjäll. Tranrislapparna betade vintertid renarna å Vålådalens och Vallbo skogar samt Sällsjöfjäll. Anarislapparna hade uppgått i Ovikens lappby och vinterbetningen vad avser denna grupp skedde på sätt här nedan angives beträffande denna senare byns norra betesgrupps betning i trakten av Åmen – Sällsjön och inom Mattmar socken. Lapparna i Storsjö lappby vinterbetade renarna antingen å Ljusnedals bruks ägor samt ned mot Långå eller å Särvfjället och fram till Vemdalskälen.

Åre-Storsjö lappby 1898 (Brännström) Lapparna uppdelades i två grupper, Ljungrislapparna och Mittådalslapparna. De förra uppgavs i november månad bruka draga med renarna från Ljungris åt söder genom Kesudalen och väster om Ljungdalen över Skärvågsdalen och Mittådalen till Lillfjället och Anåfjället. I november eller december brukade Ljungrislapparna ha renslakt vid Messlingen. Sedan skedde flyttning till Backvallen och vidare till Högvålen, varifrån renarna brukade ströva dels åt öster mot Grundsjöarna och dels åt söder, men återförenades i allmänhet till slakt, som i februari eller mars månad ägde rum vid Rändningsvallen. I slutet av sistnämnda månad flyttade man åt norr med renarna, som efter att ha stannat några dagar mellan Lillfjället och Anåfjället återvände till Ljungris efter samma led som vid flyttningens anträdande till hösten. Mittådalslapparna brukade flytta med sina renar till Messlingen, där de sammanträffade med Ljungrislapparna, varpå de båda grupperna följdes åt.

Åre-Storsjö lappby. Övrigt. För 30–40 år sedan hade norska lappar kommit över till Särvfjället, Lillfjället och Ondfjället (östanför Messlingen) (Dahlqvist 1898).

Åre-Storsjö lappby 1913 (Österberg m.fl.) Högvintern på ömse sidor gränsen, Särvfjället och Högvålen. ”Lapparna betalar bönderna varje år för stängning av hässjor och stackar, priset varierar mellan 0,50 och 2,50 per stack.” Man underströk att det vore värdefullt om Lövkläppen, Särvsjön och Henvålen kunde inlösas. Ett vittne uppgav att man vanligen flyttade på böndernas mark, ”ty bönderna hade skötesrenar hos lapparna på den tiden”. Samma vittnes far flyttade om vintrarna ända ned till Sonfjället, men det sker inte numera.

Tranrislapparna i Undersåker (Offsjöarna, Gröplingen och Kärråvallen, Renfjället).

Tranris lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland: sedan 1940 samma som Handölsdalens lappby; åren 1925–1940 ett område söder om Långå i Härjedalen; tidigare nordost om höst och vårlandet fram till Åre och Undersåker, kring Hålfjället, Tjärndalsfjället, Renfjället och Välliste.

Handölsdalens lappby i Åre socken 1910–1921 (Staaff) Utbröts 1912 ur Åre-Storsjö lappby. Hackås (Billsta, mellan Näckten och Storsjön samt öster om Näckten), Hallen (mellan Hallen och Kvitsle i Mattmar socken), Mörsil (Sällsjö), Näs (Klåxåsen på östsidan av Näckten mot Bodsjö), Undersåker (Ottsjö, Hottön, Kosjön, Välliste, Åmen, Åre (Renfjället).

Handölsdalens lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland området söder om Ljungan mellan Storsjö, Klövsjö, Hede och Särvsjö byar; tidigare i trakten av Storlien och söder om tvärbanan till Storsjön samt vidare söderut neremot Röjan och Rätan. Enligt Mankers version i Acta Lapponica flyttade man till Fjällgården, alternativt Kläppen ”och vidare”. På senare tid även till Hedeviken.

Anarisets lappby i Undersåkers och Hallens socknar 1910–1922 (Staaff) Mörsil och Undersåker (Djupsjön, Gesten, Hottön, sjön Liten, Åmen), Berg (Börtnan, Torsborg, Viggesågen), Klövsjö (på senare år Klövsjöfjället, dock skulle i äldre tid lappar också varit på vinterbete i Skåland, där det ock finns gamla kåtaplatser), Storsjö

(Ekorrlandet, Henådalen, Storsjön), Vemdalen (Henvålen, Lövsta under senare år).

Anarisets lappby 1945 (Ernst Manker) (Lappbyn intill 1912 sammanslagen med Tåssåsens lappby). Vinterland numera gemensamt med Tåssåsens lappby (se denna), tidigare området norrut fram till Undersåker, mellan sjöarna Åmen, Liten och Sällsjön. Enligt versionen i Acta lapponica gick flyttningarna över Hottövalen till Djupsjön.

Hallens och Ovikens socknar

Ovikens och Hedes lappmarker 1825 Beträffande Ovikens och Härjedalens lappmarker har von Schubert 1825 följande att meddela: Ovikens och Hedes lappmarker hade 20 hushåll eller ungefär 80 personer. Deras förhållande till de svenska bönderna betecknades som spänt. På vintern uppehöll de sig med sina hjordar nedanför fjällen i Hede socken.

Hallens och Ovikens socknar 1883 innefattade skattefjällen Sällsjö, Hundhög och Tåssåsen. I socknen fanns fem samer med 4 500 renar. Sällsjö användes endast som vinterbetesplats. Utöver skattefjällen måste dock samerna även här söka sig utanför sina marker till skattemark utanför egentliga fjällen. Det skedde vanligen i april och maj för att kalvarna skulle få skydd i skogarna. Det kunde också ske i februari-mars om isskorpan på snön blivit för hård i fjällen.

Ovikens lappby 1895 Omfattade Sällsjö, Hundshög och Tossåsfjällen. Flyttade till de närmast fjällen belägna skogstrakterna. Hade genom avtal också fått rätt att vistas på enskildas ägor vid Börtnan och däromkring. Uppgavs ej flytta till Norge. Lappfogden tillade att Ovikens lappar i allmänhet höll sina renar i bättre vård än andra, men att genom de sammanblandningar som på senare år ägt rum, kan deras renar ha följt med på ”strövtågen” nedåt bygden. Åre- och storsjölapparna beklagade dessa och förklarade att de härledde sig därav, att renarna förvildats till följd av den behandling de fått särskilt på Ljusnedals bruks ägor, därifrån de blivit skrämda genom nedskjutning. Lapparna önskade inget hellre än att återgå till normala förhållanden.

Ovikens lappby 1896 (Dahlqvist) Ovikens lappby flyttade under december eller januari månad med renarna från trakten omkring sjön Glen ”ut på skogarne sydväst och söder om Hundhögen å Tossåsens och Lövdalens samt ända ner till Skålans byar, så att Ljunga älv utgör betesgränsen i söder. I Börtnan och Torsborg är jämväl vinterbeten. Om flyttningen går mera österut till Oviksbygden, äro Häggenåsens och Möckelåsens skogar gränsen för betningen”. Ibland ha renarna varit uppdelade i två grupper, då den norra gruppen vinterbetats i trakten av sjöarna Åmen, Hottön, Gesten och Håkern samt Sällsjö bys skogar ävensom inom Mattmars socken norr om järnvägen. Flyttningar har även skett genom Dammåns och Storåns dalgångar eller förbi Fjällsågen till Hallens socken.

Ovikens lappby 1898 (Brännström) Uppgavs ”att fjällfolket nu (hösten 1898) sutte med sina renar i en hjord vid Glen, därifrån de i slutet av november eller början av december över Lövdalen komme att flytta dels till Ekorrlandet, där gamla visten funnes, dels till Torsborg, där de plägade bo i ”bolagshusen” och börjat uppföra en del kåtor å renbeteslandet, dels till Börtnan, dels till Viggesågen, dels ock till Havsjö å Bergsbyns fyllnadsjord”.

Ovikens lappby 1913 (Österberg m.fl.) Berg (Börtnan, Grucken). De tre senaste åren i Klövsjö (Klövsjöfjället, renvakterna i Sandviksdalen), Vemdalen (Vemdalsfjällen, renvaktarna i Skalvallen). ”På dessa trakter har träffats överenskommelse med bönderna; lapparna betalar lega för Klövsjöområdet första året, men ej sedan. Vemdalsbönderna begärde i år 400 kronor för 2 månader, men saken är ännu ej avgjord… Klövsjöfjället vore av största vikt för vinterbetet.” Ett vittne uppgav att lapparna förr i tiden ibland om vintrarna flyttat ned till trakten av Bydalen och Hallen i Hallens socken, men inte under de senaste 15–20 åren.

Tåssåsens lappby i Hallens och Ovikens socknar 1910–1921 (Staaff) Berg (Börtnan, Grucken, Torsborg, Viggesågen, Vävelberget), Klövsjö (nr 22 Klövsjöfjället två-tre år omkring 1912), Oviken (Lövdalen, Galberget, Svartås kronopark), Vemdalen (Henvålen under de senaste åren).

Tåssåsens lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland huvudsakligen området mellan Gruckensjöarna, Klövsjöfjällen, Skålan och Viggesågen. Enligt versionen i Acta lapponica gick flyttningarna över Börtnan eller Torsborg till Sandviksdalen.

9.3.3.3 Härjedalen och Idre

Härjedalen

Herjedalens lappmark (Tännäs distrikt) hade enligt von Düben 1873 169 samer fördelade på norr- och sörsamer. De förra bodde i Mittådals- (3 familjer), Skärvagsdals- (5 familjer), Ljungrisdal- (3 familjer), Skars- och Helagsfjällen med 11 familjer varav 7 var renägande. De senare bodde på Grön- och Rutfjällen (16 familjer varav 12 var renägande). Ibland betraktade man dem som bodde på Grönfjället som särskilda (4 familjer) och kallade dem Väster-lappar. ”Under vintern gå Norr-Lapparne ned på Serf-fjället, Sör- och Vester-Lapparne ned på Högvålans och Fjetens områden (i Fjetdalen, 8 mil vester om Svegs kyrka, sitta årligen Lappar), mindre ofta, blott under svåra vintrar ned till Sånfjället. En del Sör- och Vest-Lappar gå vintertiden in på norskt område… De torde i allmänhet lefva fredligt med bönderna, ehuru dock klagomål ibland förnimmas; Lapparne äro dock nu så undanträngde på de kala fjällen, att de mångenstädes sakna skog till kåtor och bränsel. Uppgifterna lämnade av Dr. C.P. Åström.

I de dispyter som fördes 1879 mellan samer och markägare hävdade de sistnämnda att samerna i äldre tid endast vinterbetat vid Särvfjället medan samerna hävdade att de varit på fler ställen och framhöll Fjätdalen, Semlingen, Håsjövålen, Brännåsen, Högvålen, Gällåsen och Stuguvålen (se avsnitt 5.5.3).

I 1883 års betänkande beskrivs Härjedalen på följande sätt: ”Inom Herjeådalen, der antalet Lappar är 144, har, såvidt komiterade kunnat utröna, icke funnits någon lappmark i den bemärkelse som detta ord eger i Norr- och Vesterbottens län samt äfven i provinsen Jemtland. Lappar hafva emellertid antagligen derinom uppehållit sig och idkat renskötsel lika länge, som i de nordligare delarne af Sverige. De hafva intagit de närmast riksgränsen liggande fjällen från Helags- och Skarfdörrens fjäll i norr till Österdalarnes klump i söder, samt fört sina renar omkring än på svensk än på norsk sida om gränsen.”

Vid avvittringen hade följande skattefjäll avsatts inom Tännäs socken och Storsjö kapell: Mittådals, Skärvaxdals och Ljungris norr om Ljusnan och Grön- och Rutfjället söder därom. Därtill avsattes, emedan nödig skog saknades vid Skärvaxdalen och Ljungris, Särvfjället som vinterstamhåll. Antalet lappfamiljer i Tännäs var 17 och lika många var det i Storsjö. Liksom i Jämtland hade flera av lapparna andel i skattefjäll utan att ha renar. I stället hyrde de ut sin andel till andra samer.

Länsmannen hade för kommittén uppgett att samerna aldrig behövde lämna sina skattefjäll. Detta trodde kommitténs majoritet inte på. Andra uppgifter gav vid handen att lapparna i Grönfjället och Mittådalsfjället och de övriga fjällen inom Storsjö kapell förde sina renar på ”icke allenast å det till vinterstamhåll upplåtna Serffjället och på de kring detta fjäll liggande skogstrakter utan äfven inom norskt område, dels att Rutfjällslapparne under samma årstid gå ned på Högvålens och Fjetens område. För öfrigt uppgifves, att de bofaste renegarne gerna se, att de Lappar, som sköta deras renar, åtminstone vintertiden hålla renarne på utmarken i närheten af egarnes boplatser”. Kommittén ansåg att de åt lapparna upplåtna markerna inte bara var snäva utan ”hvad värre är, sakna skog, som kan vid inträffande oväder och i öfrigt under vårtid lemna renarne det skydd, som är nödvändigt”. Lapparna tvingades på så vis röra sig över enskildas marker. Problemet försvårades av att hemmansägarna hade fäbodar spridda över stora områden. Fina vallar och ängar förekom i dalgångarna och på fjällsidorna och på våren är det svårt att avhålla renarna från dessa

1883 års betänkande innehåller i övrigt inte några specificerade uppgifter om lapparnas flyttningsvägar. Det gör däremot 1895 års lappkommitté i sitt betänkande 1896 och i konseljakten 1898 kring lappkommitténs 1895 förslag:

Tännäs lappby i Tännäs socken 1895 Efter utvidgningen genom inköp av större delarna av byarna Högvålen och Sörvattnet sträcktes vinterflyttningarna inte över fjällets (Rutfjällets och Grönfjällets) område. Under år med ogynnsam väderlek hade dock flyttningar skett till Fjätfjället, ”och möjligen kunde detta äfven i framtiden behöfvas”.

Tännäs lappby 1896 (Dahlqvist) Lapparna betade sina renar från augusti månad till december i trakten av Myskelsjöarna, då de flyttade till Käringssjön ”och beta fram på båda sidor om sjön Rogen, till Vattensjöarne och jämväl ett litet stycke öster om sistnämnda vattendrag”. Ibland stannade de i denna trakt, men understundom flyttade de vidare till Lillfjället i Lillhärdals socken.

Tännäs lappby 1898 (Brännström) Samma uppgift som 1896. En lapp meddelade att hans föräldrar under vintrarna med sina renar uppehållit sig ”i Härjedalen samt till och med i Kopparbergs län”.

Tännäs lappby 1913 (Österberg m.fl.) Högvålen, Mälan, stundom ända ned till Kjöloset och Storfjäten i Lillhärdal.

Tännäs lappby 1910–1921 (Staaff) Högvålen, Kärringsjön, Rösjöarna, Urgdalen, Storfjäten i Lillhärdal.

Tännäs lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland söderut till gränsen mot Dalarna och vidare åt sydost till Storfjäten.

Mittådalens lappby i Storsjö och Tännäs socknar 1910–1922 (Staaff) I Storsjö och Tännäs socknar. Under senare hälften av 1800-talet hade mittådalslapparna på vintrarna varit i Gangelåsarna inom Långå bys område eller i Särvfjället, båda i Hede socken, Anåfjället och Lillfjället i Ljusnedal. Vid Särvfjället hade de betat på ”enskildas marker inom Grundsjön, Särvsjön, Långå, Henådalen (?) och Henvålen samt Storsjö och österut mot Källberget (olika år efter betesförhållandena)”. Efter 1917 hade man varit i Sonfjället, Långå, Medskogen och Grundsjön i Hede socken.

Mittådalen 1945 (Ernst Manker) Vinterlandområdet sydost om renbetesfjällen ned till Sånfjället, Hovärken och Häggingsfjället. Enligt versionen i Acta lapponica gick flyttningarna över Rändingsvallen – Högvålen till Strådalen.

Idre socken

74

Idre lappby i Idre socken (Kopparbergs län) 1895 Kronoparker i Kopparbergs län hade genom medgivande i Kungl. brevet den 31 december 1888 upplåtits som stamhåll. Genom avtal hade lapparna också fått rätt att vistas på ”enskildes angränsande marker”. Tidtals under vintern vistades de på marker inom Tännäs, som föreslagits till inköp.

Idre lappby 1896 (Dahlqvist) Hade sitt betesområde å Särna norra kronopark och förde i allmänhet inte sina renar utom detta område.

Idre sameby 1898 (Brännström) Inga uppgifter.

Idre lappby 1913 (Österberg m fl) Lillhärdal (Fjätdalen).

Idre lappby 1910–1921 (Staaff) Hede (ett år i Ransundet), Idre (Hällsjön, Grundagen, Gröveldalen, Höstsätern, som var huvudplatsen i äldre tid, Nipfjället, Nedre Hågådalen och Storådalen), Linsell (Sörvattnet), Lillhärdal (Fjätdalen, Storfjäten, sedan de av de bofasta vägrats att flytta dit hade de haft sina vintervisten i Höstsätern, Lövåsen och Grövelådalen. Under senare tid – mellan 1902 och 1917 – hade de flyttat till Sörvattnet – av kronan inköpt 1889 – i Linsell. Betade också i angränsande delar av Lofsdalen by), Tännäs (Högvålen).

Idre lappby 1945 (Ernst Manker) Vinterland åt sydost till Storfjäten, i den östra delen gemensamt med Tännäs vinterland. Enligt versionen i Acta lapponica betar man ”inom den för renbetning upplåtna kronoparken i Idre kommun samt å intilliggande renbetesfjäll till Kölosen.

74

Idre var sedan 1651 kapellförsamling under Särna och blev 1918 egen socken.

9.4. Sakägarnas medverkan och uppfattning i vissa frågor

Renskötselområdet är ett vidsträckt område och framför allt många markägare är berörda av renskötseln. Av naturliga skäl finns därför olika uppfattningar om innebörden av renskötselrätten.

I utredningen har vi valt att utgå från att samebyarnas uppfattning om den yttre gränsen motsvaras av den redovisning som sker på kartan ”Nuvarande markanvändning, Ren 2000”, se kartskåpet på Internet.

75

Denna karta bygger på uppgifter som samebyarna i sina

markanvändningsplaner redovisat till länsstyrelserna som sammanställt och bearbetat uppgifterna.

Att hitta en enhetlig uppfattning på markägarsidan ter sig mer vanskligt. Under utredningsarbetet har vi erfarit att vissa markägare vill gå så långt att de inte accepterar att renskötselrätt finns på privat mark, inte ens på åretruntmark ovanför odlingsgränsen. De experter som deltagit i utredningen har på kartan ”Markägarnas erfarenheter”

76

beträffande Jämtlands län markerat var renbete före-

kommit samt beträffande hela renskötselområdet markerat en linje som redovisar yttre gränsen för traditionell närvaro av ren vintertid enligt markägare. Experterna har dock understrukit att de inte tagit ställning till den rättsliga betydelsen – såvitt gäller vinterbetesmarkerna – av det renbete som förekommit. De har också särskilt framhållit den uppfattningen att deras yttre linje såsom den redovisats inte utesluter att det innanför den kan finnas områden – större och mindre – som inte besökts av renar och därför inte belastas av renskötselrätt. Beträffande området utanför den yttre linjen har markägarexperterna framfört den uppfattningen att den eventuella rätt som möjligen kan ha funnits där i äldre tider under alla förhållanden har utsläckts eftersom den enligt markägarna inte tagits i anspråk under mycket lång tid.

I sammanhanget har från markägarsidan betonats att flera större skogsbolag accepterar renbete på sina marker, trots att bolagens uppfattning är att renskötselrätt inte föreligger på delar av markerna. Bakgrunden till detta ställningstagande är att skogsbolagen ansökt om godkännande – certifiering – av Forest Stewardship Council (FSC), som är en oberoende internationell medlemsorganisation som skall uppmuntra till ett miljömässigt, samhällsnyttigt och ekonomiskt livskraftigt bruk av världens skogar. I samband

75

Avsnitt 7.7.

76

Se karta 7.7.12.

med att bolagen skulle certifieras enligt FSC åtog de sig särskilt att följa princip 3 i FSC-standarden. Denna princip ställer krav på respekt för urbefolkningens rättigheter. De svenska skogsbolagens åtagande har inneburit att de skall ta ”hänsyn till den samiska renskötseln som bedrivs på markinnehavet om det befinner sig inom det område som i Lantbruksstyrelsen, Statens Planverks rapport 44 del 5, 1978, anges som renskötselområde”. Kartan, beskriven under punkt 7.6.9 i denna utredning, ansågs i brist på annat kartmaterial vara den i sammanhanget mest lämpade. Med anledning av Gränsdragningskommissionens slutsats att renbete även efter år 1971 kan ge upphov till urminnes hävd har bolagen särskilt framhållit att renbete som accepteras endast för att erhålla certifiering inte är av sådant slag att hävd kan anses uppkomma. Motsvarande synsätt från markägarsidan har framförts även från andra skogsbrukare. För det s.k. familjeskogsbruket finns nämligen ett alternativt certifieringssystem, benämnt PEFC (Program for Endorsement of Forest Certification Schemes) som också har krav på att urbefolkningen inte motarbetas. De privata markägarna har framfört att renskötsel som sker med stöd av godkännande för att uppfylla kraven för certifiering enligt PEFC inte heller är av sådant slag att hävd kan anses uppkomma.

Markägarna har särskilt framhållit att det innanför den gräns som dragits upp av denna utredning kan finnas marker som till följd av naturförhållanden eller samhällsutbyggnaden inte är ägnade att användas till renskötsel samt att det i övrigt är stor skillnad mellan olika trakter när det gäller deras betydelse för rennäringen. Många markägare har framfört att man befarar att den egna näringen på fastigheter inom renskötselområdet kan komma att försvåras genom bestämmelser i en framtida lagstiftning om samverkan och samråd med rennäringen.

Under utredningsarbetet har möten hållits med markägare och andra berörda. Alla i de berörda områdena som kunnat lämna uppgifter har vi givetvis inte kunnat träffa men de som vi har varit i kontakt med har kunnat bidra med värdefull information. Många äldre människor har i dessa sammanhang berättat om sina iakttagelser och erfarenheter, som i flera fall gäller händelser under första halvan av 1900-talet.

77

Några har också berättat om vad de hört från

77

En sagesman uppgav till ett exempel ”Han har bott i Svensbyn i hela sitt liv. Byn är belägen strax väster om Piteå. Han (sagesmannen) minns en gång i sin barndom, år 1943 eller 1944, hur samer, antagligen från familjen Blind, passerade med sina renar på ena sidan av Mjösjön. De hade varit på Pitholmsheden och drev hjorden tillbaka till fjällen. Detta var enda gången sagesmannen fram till i mitten av 1970-talet såg renar vid Svensbyn---”

äldre släktingar. I samband med dessa möten och senare har vi också mottagit visst skriftligt material från båda sidor. Dessa uppgifter och detta skriftliga material kommer i behövlig utsträckning att kommenteras i kapitel 11.

10. Rättsliga utgångspunkter. Urminnes hävd

10.1. Kommissionens utgångspunkter

Renskötselrätten grundas enligt bestämmelsen i 1 § rennäringslagen på urminnes hävd.

Redan nu bör understrykas att rättsfiguren urminnes hävd, trots att den funnits under mycket lång tid, till stora delar har oklar betydelse och att den blivit mycket sparsamt belyst i rättspraxis. Det ter sig därför vanskligt att komma till säkra slutsatser i många frågor. Kommissionen har försökt finna ett rimligt förhållningssätt till problemen.

Det är viktigt att framhålla att vårt uppdrag inte är att lämna förslag till lagändringar. Förhållandet till rättsreglerna utgår därför från principen om de lege lata, lagen som den är, till skillnad från de lege ferenda, lagen som bör göras. Man skall dock ha klart för sig att rätten hela tiden utvecklas. Sålunda har på senare tid folkrättsliga synsätt allt mera kommit att prägla rättstillämpningen. När det gäller de aktuella frågorna har dock inte folkrätten, såvitt vi kunnat bedöma, än så länge inverkat på gällande svensk rätt.

Det finns inom andra rättssystem än det svenska ägande- och brukanderättsformer som tillkommer ursprungsfolk. I kapitel 13 redovisas en internationell jämförelse. Av särskilt intresse är därvid vad som i Norge och Finland gäller i fråga om samernas rättigheter. Det är uppenbart att en undersökning av förhållanden i andra länder kan ha betydelse när det gäller att finna lösningar de lege ferenda på rättsliga problem. Däremot är det mera vanskligt att med utgångspunkt från internationella jämförelser dra slutsatser om gällande svensk rätt. Dock har vi i vissa hänseenden tagit intryck av norsk doktrin och rättspraxis.

Rättsfiguren urminnes hävd fick sitt lagstöd i 15 kap. äldre jordabalken (1734 års lag). Den tog närmast sikte på fastighetsrättsliga förhållanden inom bondesamhället. När samernas renskötselrätt först lagfästes genom 1886 års lag åberopades urminnes hävd också

som en rättslig grund för denna i lagens förarbeten. I flera hänseenden saknar rekvisit för jordabalkens urminnes hävd relevans när rättsfiguren skall tillämpas på renskötselrätten. Vi har därför ansett att urminnes hävd till renskötselrätt bör betraktas som ett särskilt rättsinstitut, vilket dock i tillämpliga delar bör tolkas i enlighet med vad som gällt enligt jordabalken.

I den följande framställningen kommer den närmare betydelsen av urminnes hävd att utvecklas. Vi tar därvid först sikte på det allmänna rättsinstitutet enligt äldre jordabalken och går därefter in på vad som bör anses gälla i fråga om urminnes hävd till renskötselrätt.

10.2. Hävdbegreppet. Jämförelse med besittning

Hävd är detsamma som en rätt grundad på långvarig besittning.

1

Inom juridiken förekommer begreppet besittning i skilda sammanhang och betyder i korthet att någon har kontrollen, rättsligt eller rent faktiskt, över olika sorters egendom. Vad ett sådant innehav konkret innebär i det enskilda fallet kan variera beroende på vilken sorts egendom det rör sig om. Ett enkelt exempel är att den som bär ett föremål på sig har föremålet i sin besittning. Vad gäller fast egendom kan det röra sig om ett faktiskt utnyttjande av ett område för olika ändamål, t.ex. väg. Främst torde emellertid den rättsliga bestämmanderätten och kontrollen vara utslagsgivande vid fastighetsbesittning. I vissa sammanhang kan lagfart jämställas med besittning, se 16 kap. 1 § jordabalken rörande tio- eller tjugoårig hävd eller 4 kap. 24 § utsökningsbalken vad gäller utmätning.

2

Besittningen kan ske med eller utan rätt. Dock brukar man presumera att besittaren har en rätt som uttrycks genom besittningen, men så behöver inte alltid vara fallet. Som regel åtnjuter besittaren – även om det inte finns någon bakomliggande materiell rätt – ett straff- och civilrättsligt skydd.

3

1

Svenska Akademiens Ordbok.

2

Frågeställningen är utförligt analyserad av Bertil Bengtsson i uppsatsen ”Om fastighets-

besittning och besittningsrubbning” i festskrift till Hans Thornstedt 1983.

3

Olovliga besittningsrubbningar kan straffas som egenmäktigt förfarande eller självtäkt. I

avvaktan på utgången i tvistemål kan rubbat besittningsförhållande återställas genom handräckning eller genom säkerhetsåtgärd med stöd av 15 kap. 4 § rättegångsbalken. Ett inte ovanligt fall är att handräckning meddelas för att öppna en väg, som stängts av, trots att den under lång tid begagnats av annan. Genom det långvariga nyttjandet anses ett långvarigt besittningsförhållande ha uppkommit. Förfarandet bygger på praxis som utvecklades vid tilllämpningen av 191 § i 1877 års utsökningslag, se Bertil Bengtsson, Allemansrätt och markägarskydd, 2 uppl. s. 22.

Med urminnes hävd avses en hävd som pågått under avsevärd tid.

10.3. Historisk bakgrund till rättsfiguren urminnes hävd

10.3.1. Romersk rätt

I den romerska rätten förekom ett hävdeinstitut, benämnt Usucapio. Dess syfte var först och främst att kunna bota en brist i ett förvärv, vars laglighet inte gick att styrka på annat sätt. För att sådan hävd skulle uppstå krävdes att förvärvet var rättsenligt, att besittningen övergått och att de berörda när hävden inleddes var i god tro om förvärvets rättsenlighet. Skillnader gjordes mellan egendom i Rom och i övriga delar av riket.

10.3.2. Svensk rätt

Redan de första svenska landskapslagarna från tidig medeltid kan man skönja ett institut som liknar hävd. Vad det handlade om var att lång tids nyttjande kunde ge upphov till ”äganderätt” i sådana fall där det inte gick att styrka laglig åtkomst. Ett exempel är Östgötalagen från slutet av 1200-talet som talar om en tidsrymd som motsvarar den tid det tagit för tvenne gärdsgårdar att ruttna och en tredje att bli uppsatt.

4

Via den kanoniska (kyrkliga) rätten anses urminnes hävd ha förts in i de första landslagarna (Magnus Erikssons landslag 1350 och Kristoffers landslag 1442). Hävden innebar att den som besuttit och brukat jord längre än någon minns skulle anses som rättmätig innehavare till jorden. Tvister om urminnes hävd vid domstolarna kunde gälla äganderätt men även andra frågor aktualiserades, exempelvis gränser, rätt till nyttjande av skogs- och ängsmark och andra fall som gällde åtkomsten till viss jord.

5

I 1734 års lag reglerades urminnes hävd i 15 kapitlet. I kapitlets första paragraf angavs den närmare innebörden: ”Det är urminnes hävd: där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat haver, att ingen minns, eller av sanna sago vet, huru hans förfäder, eller fångesmän

4

28 kap 4 § byggningabalken i Östgötalagen. Se ”Sedvana och tradition i senmoderna rätts-

kulturer”. Föredrag av Kjell Åke Modéer i Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur i Uppsala den 13 oktober 2004. Föredraget skall publiceras som en artikel och kopia av manuset förvaras i Gränsdragningskommissionens arkiv.

5

Maria Ågren, Att hävda sin Rätt.

först därtill komne äro.” Vidare föreskrevs i 2 och 3 §§ vissa undantag för områden där urminnes hävd inte kunde uppstå.

6

Slutligen innehöll 4 § en regel om hur bevisning för hävden skulle vara beskaffad.

I nya jordabalken, som trädde i kraft 1972, utmönstrades begreppet urminnes hävd. Att så skedde berodde på att man ansåg att de fastighetsrättsliga förhållandena numera blivit tillräckligt utredda så att fastighetsboken på ett fullständigt sätt kunde redovisa ägandet till jorden. Därmed ansågs det ”föga förenligt med de anspråk på reda och klarhet som måste uppställas i rättsförhållanden rörande fast egendom att lita till ett rättsinstitut av denna obestämda natur”.

7

Enligt övergångsbestämmelserna till 1972 års jordabalk gäller de rättigheter pga. urminnes hävd som uppkommit innan balken trätt i kraft. Urminnes hävd levde vidare kvar i jaktlagen fram till 1987. I en särskild lag, nämligen lagen (1952:166) om häradsallmänningar, finns institutet fortfarande kvar.

10.3.3. Kort om vissa utländska rättsystem

Också i utländska rättssystem har motsvarande hävdinstitut förekommit. I äldre tysk rätt fanns institutet, vilket dock utmönstrades genom att det inte togs med i de stora lagkodifikationerna under 1700- och 1800-talen. Även i de stater där fransk rätt kom att tilllämpas försvann begreppet vid samma tid. Emellertid gäller övergångsbestämmelser liknande de svenska.

8

Också den anglosachsiska

rätten erkänner rättigheter som grundas på lång tids brukande. Enligt common law kan den som inte har annan rätt till egendom grunda äganderätt på grundval av långvarigt nyttjande om han själv eller föregående innehavare haft besittning ”within the time of human memory”. Vidare finns särskild lagstiftning, som medför att långvarigt nyttjande ger upphov till rättigheter.

9

I norsk rätt finns en motsvarighet till urminnes hävd, nämligen alders tids bruk, som också utgör den rättsliga grunden för renskötselrätten. Alders tids bruk har växt fram under historiens gång och

6

Reglerna om urminnes hävd är inte tillämpliga vid tvister grannar emellan i en by och inte

heller beträffande områden som inte är avgränsade. Syftet med undantagsbestämmelserna var att hindra att vissa regler i byggningbalken sattes ur spel genom urminnes hävd, se hovrättens dom i Renbetesmålet s. 17 och Bertil Bengtsson Samerätt s. 12.

7

SOU 1960:25 II s. 500, Lagberedningens förslag till jordabalk 1909 del II s. 288–304.

8

Lagberedningens jordabalksförslag 1909 s. 289–291.

9

Gunnar K Eriksen, Alders tids bruk, s. 27–28.

kan också översättas till ”gammel skikk og bruk”.

10

Enligt den

norska reindriftsloven är ”retten til å utøve reindrift i reinbeiteområde ---en bruksrett som uten hensyn til hvem som eier grunnen og så langt ikke det følger av særlige rettsforhold, omfatter” (vissa i lagen angivna befogenheter). Att rätten grundas på alders tids bruk, motsvarande urminnes hävd, anges i förarbetena till reindriftsloven och dess föregångare utan att institutet är lagfäst.

11

Rättsfiguren

synes ha gett upphov till en betydligt rikare rättspraxis i Norge än i Sverige.

Vid sidan av alders tids bruk finns en särskild Lov om hevd (hevdloven) som ger den som använt lös eller fast egendom under viss tid bruks- eller äganderätt.

12

Detta institut företer vissa likheter

med alders tids bruk men dess innehåll – främst kravet på intensivt individuellt brukande – gör den föga användbar för samiska bruksrättigheter.

10.4. Grundläggande förutsättningar för urminnes hävd enligt äldre jordabalken

10.4.1. Laga fång eller endast presumtion?

I doktrin och praxis sedan äldre tider har två skilda uppfattningar gjort sig gällande beträffande innebörden av begreppet urminnes hävd. Tvistefrågan har varit om den urminnes hävden skall betraktas som ett laga fång eller endast som en presumtion för att en rätt uppstått.

13

Högsta domstolens praxis under 1900-talet synes inte

vara helt klar i detta hänseende. I några fall har nyttjandet bedömts som både ett bevis- och ett rättsfaktum.

14

10

Eriksen a.a. s. 25 med där angivna fotnoter.

11

Två förslag om att på motsvarande sätt som i Sverige i lag erkänna att reindriften grundas på alders tids bruk har inte genomförts.

12

Jfr. ovan under avsnitt 10.2.

13

Undén, Svensk Sakrätt II fast egendom tredje upplagan s. 142 med där angivna fotnoter.

14

Se t.ex. NJA 1923 s. 69, 1952 s. 199 och 1979 s. 44.

10.4.2. Sammanfattning av kriterier

Oavsett vilket förhållningssätt man intar krävs enligt lagtexten vissa grundläggande förutsättningar för att urminnes hävd skall anses föreligga. Nyttjandet skall ha varit långvarigt och pågått ”i så lång tid---att ingen minns, eller av sanna sago vet” när brukandet påbörjades. Vidare skall den utövade rätten inte ha ifrågasatts av andra, vilket följer av formuleringen ”okvald och ohindrad”. Därutöver krävs att utövaren varit i god tro om brukandets rättsenlighet. Hävden måste också vara kontinuerlig: det bör inte ha förekommit alltför långa uppehåll.

10.4.3. Långvarigt nyttjande. Krav på ”90-årig” hävd?

Kravet på långvarigt nyttjande är väsentligt och ofta något som diskussioner om urminnes hävd inleds med. Att det krävs en förhållandevis lång tid följer av bestämmelserna i äldre jordabalken 15 kap. 1 § och 4 § som går ut på att brukandet skall ha inletts för så länge sedan att ingen levande minns eller från sina anfäder hört när det påbörjats.

I doktrinen (Undén) har uttalats att även om något visst tidsmått inte är angivet, man brukar uppställa den regeln att urminnes hävd skall avse två mansåldrar, utgörande tillsammans ungefär 90 år.

15

Uttalandet synes ha fått visst genomslag.

10.4.4. Nyttjande utan invändningar

För att urminnes hävd skall uppstå krävs att nyttjandet skett utan protester från andra som skulle kunna ha motstående intressen. Den omständigheten att protester uteblir (passivitet) är således en i detta sammanhang viktig förutsättning.

I ett viktigt avseende skiljer sig passivitet vid urminnes hävd från passivitet inom andra områden i civilrätten. För att rättsverkningar skall uppkomma genom passivitet krävs i allmänhet att den som varit overksam skall ha haft en faktisk kunskap om det förhållande som motparten åberopar till stöd för sin rätt.

16

I fråga om urminnes

hävd torde det däremot inte krävas att sådan kunskap föreligger hos markägaren, främst beroende på att förhållandet spänner över

15

Undén a.a. s. 146.

16

Ulf Cervin, Passivitet Inom Civilrätten s. 126.

så lång tid att parterna i en tvist undantagslöst inte är desamma som då hävden inleddes.

17

10.4.5. Kravet på god tro

Kravet på god tro innebär att den som brukat mark inte kan göra gällande urminnes hävd om han eller hon insett eller bort inse att bruket inte varit berättigat. I norsk doktrin är detta krav på brukandet tydligt, däremot inte i den svenska litteraturen. Möjligen skulle man kunna läsa in ett krav på god tro i bestämmelserna i 15 kap 2–3 §§ i äldre jordabalken som gick ut på att hävd inte kunde åsidosätta regler om gränser mellan byar och att hävden måste avse avgränsade områden.

10.4.6. Hävd som ensam grund för anspråk

I norsk rätt finns en princip som innebär att hävden skall utgöra ensam grund för anspråk; den som har saerlig hjemmel kan inte dessutom åberopa alders tids bruk. Den som avtalsvis eller annars tillåts bruka egendom sägs i stället ha ett hjemlet bruk eller ett tålt bruk.

Sannolikt gäller samma princip också enligt svensk rätt.

18

All

mark har från början varit föremål för ursprunglig ockupation men den som förvärvat fast egendom genom överlåtelse brukar åberopa överlåtelsen och inte egen och tidigare ägares hävd.

10.5. Urminnes hävd till renskötsel. Gränsdragningskommissionens ställningstagande

10.5.1. Renskötselrättens allmänna karaktär

Renskötselrätten är en bruksrätt som enligt 1 § rennäringslagen ger samer som är medlemmar i samebyar rätt att använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Rätten omfattar också befogenhet att tillgodogöra sig vissa andra rättigheter, såsom rätt till jakt, fiske och visst skogsfång. Renskötarna har också rätt att i viss omfattning anlägga stängsel och mindre byggnader.

17

Se Cervin a.a. s. 130.

18

Se ett uttalande i äldre doktrin, Lindblad, Prescription andra upplagan 1845 s. 127.

Renskötselrätten skiljer sig på många sätt från andra sorters bruksrätter, främst på det sättet att den är kollektiv för samer och inte möjlig att överlåta.

19

Rennäringslagen reglerar utövningen av ren-

näringen i en rad olika avseenden. Bestämmelserna har både offentligrättslig och civilrättslig karaktär. Vissa bestämmelser tar sikte på interna förhållanden inom samebyn, medan andra styr utövningen av rennäringen i förhållande till utomstående. Renskötselrätten har ett grundlagsstöd i 2 kap 20 § regeringsformen.

Viktigt är att renskötselrätten i förhållandet till de fastigheter som den utövas på anses vara en särskild rätt. Med särskild rätt avses en begränsad rätt - såsom panträtt eller servitut - som förutsätter en ”moderrättighet” (vanligen äganderätt) som belastas av den särskilda rätten.

20

Detta är ett sätt att markera att rätten är en

civil rättighet. Den är därmed grundlagsskyddad på samma sätt som äganderätten (se RF 2 kap 18 § 2 st och artikel 6 punkt 1 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna).

10.5.2. Gränsproblematiken

Den nuvarande rennäringslagstiftningen innehåller administrativa gränser som delvis avviker från de gränser av detta slag som annars gäller i riket, såsom läns- och kommungränser. Sålunda får renskötsel bedrivas i renskötselområdet inom områden, vilka betecknas som trakter och mark (3 § rennäringslagen) Marken indelas i byområden, som i sin tur består av betesområden (6 och 11 m.fl. §§ rennäringslagen). Behörig myndighet när det gäller att fördela betesområden mellan samebyarna är länsstyrelse (7 § rennäringslagen).

21

Termerna mark och område finns också på olika ställen i

den fastighetsrättsliga lagstiftningen i övrigt och användes för att beskriva större eller mindre ytor. Det får anses oklart om de olika orden har skild betydelse eller om användningen av de olika termerna är ett utslag av en stilistisk strävan att undvika upprepningar. Precis som i rennäringslagstiftningen är begreppen inte definierade.

Fastighetsbegreppet är inte direkt tillämpligt på den indelning som sker med stöd av rennäringslagen. Så långt är emellertid klart

19

För närmare analys av renskötselrättens rättsliga konstruktion, se Bertil Bengtsson i Fastighetsrättsliga Studier till minnet av Sten Hillert s. 47–65 och Festskrift till Carsten Smith s. 59–80.

20

Hessler, Allmän sakrätt s. 25.

21

Ett exempel på att rikets administrativa gränser inte stämmer med renskötselns organisation är att visa samebyar med säte i Norrbottens läns har betesområden inom Västerbotten.

att rennäringens åretruntmarker är geografiskt bestämda, vissa med ledning av läns-, odlings- och lappmarksgränsen och andra med fastighetsgränserna, nämligen renbetesland och renbetesfjällen.

22

Vidare finns en koppling av renskötselrätten till enskilda fastigheter genom en särskild förordning. Enligt 23 § lagen (2004:224) om fastighetsregister skall nämligen i fastighetsregistret antecknas att staten intill juni 1992 ägde vissa fastigheter inom renskötselområdet; därmed skall det vara underförstått att fastigheten kan vara belastad av renskötselrätt. Skrivningen syftar på de fastigheter inom lappmarken nedanför odlingsgränsen som utgör åretruntmarker och som av staten överlåtits till enskilda.

10.5.3. Urminnes hävd till renskötsel och sedvanan

I riksdagsdebatten på 1870-talet,

23

liksom i förarbetena till rennär-

ingslagarna 1886 och 1898, uttalades att renskötselrätten är en med servitut likartad rätt som grundas på urminnes hävd.

24

I lagtexterna,

liksom i Lappkodicillen från 1751, använde man däremot inte begreppet urminnes hävd utan där talades det om trakter som besökts med stöd av gammal sedvana eller där rennäring bedrivits av ålder. Först 1993 togs begreppet urminnes hävd in i lagen. Detta gjordes för att markera att den samiska rätten till renskötsel såsom Högsta domstolen fastslog i Skattefjällsmålet är en stark grundlagsskyddad bruksrätt som inte bygger på lag eller upplåtelser.

25

Fortfa-

rande talas dock i 3 § rennäringslagen om trakter som besöks av ålder. De olika termerna av ålder, sedvana och urminnes hävd framstår därför i någon mening som parallella begrepp. Det som är speciellt för urminnes hävd är att begreppet fått beteckna ett rättsinstitut enligt äldre jordabalken. Med sedvana menas däremot i allmänhet regler som existerar i ett samhälle, men som inte är formellt

22

Dessa fastigheter är visserligen inte angivna med registerbeteckning i lagtexten men det råder ingen tvekan vilken egendom som avses. Att en fastighet utgör renbetesfjäll redovisas i fastighetsregistret under rubriken övrigt i avsnitt 2 i registret.

23

JJ Nordström i Första kammaren den 27 april 1871, se protokoll Första Kammaren 1871 band III s. 188m.189m.

24

Kungl Maj:t prop. 1886 nr 2 s. 34–35 (statsrådet von Steyern

, se utdrag af protokollet

öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 11 december 1885). von Steyerns inlägg var en gensaga mot justitierådet Olivecronas

uppfattning såsom den redovisades i protokollet öfver lagärenden,

hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Fredagen den 21 november 1884, se betänkandet 1896 med förslag till Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige s. 33–36). Se även avsnitt 6.2.2.

25

Se prop 1992/93:32 bilaga 2 s. 90–91.

stiftade. Vissa seder utgör enbart normer för mänskligt uppförande, medan andra anses trots avsaknaden av formella bestämmelser vara rättsligt förpliktande. Enligt uttalanden i förarbetena till 1886 års lag anses lapparnas flyttningsrätt höra till den senare gruppen.

Det är inte omöjligt att man med avsikt avstod från att i lagtext använda begreppet urminnes hävd i de äldre rennäringslagarna. Äldre jordabalkens rättsinstitut passar nämligen i flera avseenden inte in i sammanhanget.

Urminnes hävd enligt jordabalken åberopas för att fastställa en fastighets (eller en samfällighets) omfattning i förhållande till andra eller för att konstatera ett servitutsförhållande mellan härskande och tjänande fastighet. En sedvana som är knuten till en befolkningsgrupp eller en yrkeskår kan inte läggas till grund för urminnes hävd enligt äldre jordabalken även om sedvanan på ett i övrigt servitutsliknande sätt belastar en viss fastighet. Urminnes hävd enligt rennäringslagstiftningen är knuten till samerna som folkslag – inte till härskande fastigheter.

Urminnes hävd enligt äldre jordabalken åberopas av den som inte kan bevisa någon annan rättsgrund till sin eller sina fångesmäns besittning. Den renskötsel som av samer bedrevs före 1886 var till stora delar inte i avsaknad av särskild rättsgrund. Som framgått av historiken kvarstod då indelningen i lappskatteland inom stora delar av renskötselområdet – låt vara att innehavarnas rättigheter efter hand tunnats ut. I den mån som renskötseln bedrevs utanför det egna lappskattelandet hade betesrätten ofta en rättslig grund i avtal med en fastighetsägare eller en lappskattelandsinnehavare. Innebörden av 1886 års lagstiftning var att urminnes hävd fick ersätta tidigare bestående rättsgrunder.

Urminnes hävd till renskötsel tillkommer enligt rennäringslagstiftningen samerna som folkslag. Rennäring bedrivs emellertid (såväl före som efter 1886) av enskilda samiska företagare eller av till sin omfattning mera begränsade kollektiv. Innebörden av 1886 års lagstiftning var att samers individuella rättigheter i förhållande till markanvändningen upphävdes.

Vi menar att de särdrag som kännetecknar urminnes hävd till renskötsel i förhållande till urminnes hävd enligt äldre jordabalken motiverar att man talar om i princip skilda rättsinstitut. Detta utesluter inte att man i tillämpliga delar hänför sig till äldre jordabalken för tolkningen av renskötselrätten.

10.5.4. Renskötselrätten är en civil rättighet

Av förarbetena till renbeteslagarna 1886 och 1898 framgår att renskötselrätten betraktades som en civil rättighet. Senare under 1900talet gjorde sig dock för en tid ett annat förhållningssätt gällande. Vid tillämpningen av 1928 års lag intogs närmast den ståndpunkten att renskötselrätten enbart var en sorts näringsrätt – ”lapprivilegium” – som inte åtnjöt samma skydd som äganderätt; synsättet är påtagligt även i Renbetesmarksutredningen.

26

Av denna utrednings

betänkande 1966 framgår att man ansåg att samerna med hänsyn till andra intressen kunde begränsa sig till att använda vissa marker, trots att sedvanerätten i och för sig gav dem rätt till mer omfattande områden. Man tycks inte ha ansett att en sådan inskränkning skulle utgöra ett otillåtet ingrepp i en rättighet.

Inställningen ändrades emellertid. Mot slutet av 1970-talet, bl.a. efter målet om Alta-älven i Norge,

27

synes ett annat förhållnings-

sätt ha gjort sig gällande, något som kom till uttryck i HD:s domskäl i Skattefjällsmålet. Renskötselrätten anses numera vara jämställd med äganderätt vid tillämpningen av egendomsskyddet enligt 2 kap 18 § RF.

10.5.5. Sedvanan måste ha anknytning till tamrenskötseln för att vara relevant

Som tidigare framhållits innebär renskötselrätten enligt nu gällande lagstiftning att renägarna utan särskild upplåtelse och utan att behöva betala för nyttjandet har rätt att för sin näring använda marker som ägs av andra. Rätten grundas ytterst på historiska förhållanden, nämligen sedvanan. Frågan blir vilken sedvana som skall medföra denna rätt.

Samernas huvudnäringar i äldre tider var fiske och jakt – däribland jakt på vildren. Näringarna utövades från i huvudsak stationära boplatser. Dessa fanns i skilda delar av landet – även i områden utanför dagens renskötselområde. Först under 1600-talet övergick samerna till att såsom huvudnäring bedriva tamrenskötsel med större hjordar med vilka man vintertid flyttade från fjällområdet till

26

Utredningen ägnade sig åt att undersöka hur renskötseln skulle bedrivas på ett rationellt sätt. Det ekonomiska nyttotänkande som präglade statens inställning till jordbruket gjorde sig gällande även här. Se vidare avsnitt 7.6.8.

27

Se kapitel 13.

skogslandet. I redogörelsen för den historiska bakgrunden beskrivs hur dessa besök med renar avspeglat sig i källmaterialet.

28

Enligt vår uppfattning bör den sedvana som skall vara rättighetsgrundade avse tamrenskötsel. Det räcker således inte att man av det historiska materialet enbart kan konstatera förekomsten av samisk närvaro på en viss plats. Härav följer att man inte behöver gå längre tillbaka än till tiden för övergången till den nomadiserande renskötseln. En annan sak är att sättet att utöva renskötsel precis som andra näringar ändrats över tiden, beroende både på renskötselns egna villkor och på yttre orsaker. En följd blir då att man som regel måste acceptera att sedvanan i historisk tid kan ha tagit sig andra uttryck än i dag. Den omständigheten att dagens extensiva renskötsel kan medföra större belastning för vissa områden än äldre tiders intensiva renskötsel saknar således i princip betydelse för bedömningen av om sedvanerätt föreligger eller inte.

10.5.6. En tolkning helt i enlighet med äldre jordabalken kan leda till felsyn (dilemmat med Prokrustesbädden)

29

Som tidigare framhållits kan institutet urminnes hävd till renskötsel inte i alla lägen tillämpas i enlighet med vad som gällt i fråga om urminnes hävd enligt äldre jordabalken. Om man skulle göra det finns det nämligen en risk för att syftet med att markera att renskötselrätten bygger på urminnes hävd förfelas och att lagändringen 1993 paradoxalt leder till en försvagning av samernas rätt. Exempel på en sådan felsyn kan hämtas från Renbetesmålet, i vilket mål markägarna med stöd av bestämmelse i äldre jordabalken invände att de omtvistade markerna inte kunde bli föremål för urminnes hävd eftersom de utgjorde icke avgränsade områden mellan byar. Den bestämmelsen har emellertid sin upprinnelse i förhållanden på 1600–1700-talen då det uppstod tvister med anledning av att gränser mellan byar rubbades genom urminnes hävd; självfallet kunde dessa principer inte användas för att hindra renskötsel, varför denna invändning underkändes. Överhuvud taget blir det fel om man i dessa sammanhang helt utgår från praxis och doktrin som gäller hävd till jordbruksmark. Till vissa delar måste

28

Se avsnitt 5.4.

29

Prokrustesbädd efter den grekiska sagan om Prokrustes, namn på en rövare som lade alla främlingar i en säng och tänjde ut dem, om de var för korta, eller stympade dem, om de var för långa. I dag är begreppet ett bildligt uttryck som beskriver tillämpning av principer som helt saknar eller har bristande verklighetsanknytning.

man rimligen ta hänsyn till renskötselns förutsättningar; bruket sker extensivt över stora ytor och kan – beroende på tillgång till bete

30

– variera över tiden.

31

10.5.7. Lång tids nyttjande bör vara omkring 90 år

I doktrinen och rättstillämpningen görs oftast gällande att det krävs omkring 90 år för att urminnes hävd skall uppstå. Denna tid har ansetts gälla vid tillämpningen av jordabalken Stöd för uppfattningen kan, förutom Undéns tidigare citerade uttalande, hämtas från en utredning av f.d. landskamreraren Elof Huss som utrett vilka områden som samerna i Jämtlands och Kopparbergs län haft rätt att använda för renskötsel.

32

I uppdraget, som redovisades

1959, uttalar sig Huss principiellt på så sätt att han som huvudregel uppställer ett krav på nyttjande under 90 år för att sedvanerätt till renskötsel skall ha uppstått. Hittills saknas dock vägledande avgöranden från Högsta domstolen i denna fråga.

33

Det riktas ibland kritik mot att bestämma en fix tidsgräns på 90 år. En sådan tidsgräns anses som alltför rigid och onödigt lång när det gäller bruksrätt. Man hänvisar därvid till att i norsk rättspraxis tidsperioder på 40–60 år ansetts tillräckliga för att alders tids bruk skall ha uppstått, se Rt 1971 s. 171 och Rt 1979 s. 1421; båda fallen gällde rätt till fiske. Det kan vidare finnas nackdelar med krav på alltför långa tidsperioder på grund av de svårigheter som kan uppstå med att rätt bedöma gamla bevis.

34

I klarhetens intresse bör man enligt vår mening utgå från en någorlunda fast tidsgräns. Avgörande för hur lång en sådan skall vara bör mot bakgrund av bestämmelsen om urminnes hävd i äldre jordabalken vara att brukandet skall ha inletts så lång tid tillbaka att ingen vet när det påbörjats. Det finns i det här hänseendet inga skäl

30

Renen rör sig hela tiden över stora ytor för att komma åt rätt växter. Åtkomsten styrs av klimatförhållanden. Näringsbehovet och därmed kravet på olika sorters växter som föda varierar under året.

31

Sannolikt innebär inte renskötselrätten – som utövas på vidsträckta obebyggda områden – ett sådant faktiskt brukande som kan jämställas med besittning i fastighetsförhållanden. Som exempel kan nämnas att den som stänger av en flyttväg kan straffas enligt en särskild bestämmelse i 94 § rennäringslagen. Ett sådant agerande har tydligen inte ansetts falla under allmänna regler i brottsbalken, exempelvis 8 kap. 11 § andra stycket som straffbelägger förfaranden som innebär att någon skiljs från besittning från fastighet.

32

Se avsnitt 7.6.7.

33

I rättsfallet NJA 1979 s. 44 gällde frågan om visst nyttjande gett upphov till servitut avseende väg. Något ställningstagande till betydelsen av tiden för nyttjandet synes dock inte ha gjorts i det målet.

34

Gunnar K Eriksen, Alders tids bruk, s. 59.

att med hänsyn till rennäringens särskilda förhållanden avvika från vad som annars anses gälla. Den tidsrymd som omnämnts i doktrinen – omkring 90 år – bör därför anses rimlig när man skall uppskatta hur lång tid det krävs för att renskötselrätt skall uppkomma.

10.5.8. Kravet på god tro gäller även för urminnes hävd till renskötsel

Inledningsvis har talats om kravet i norsk rätt och äldre svensk doktrin på att utövandet skall ha skett i god tro. Detta krav bör gälla även för urminnes hävd till renskötsel. Innebörden av detta krav är bl.a. att en renbetesrätt som i dag upplåts genom avtal på mark som ostridigt eller till följd av ett domstolsavgörande inte är belastad med sedvanerätt inte kan läggas till grund för en framtida etablering av urminnes hävd. En helt annan sak är att avtalsupplåtelser som ägt rum före den äldsta renskötsellagen inte hindrar att sedvanerätt skall anses föreligga – se avsnitt 10.5.3. De avgifter som enligt det historiska materialet i många fall erlades till kustbönder eller andra fastighetsägare medförde alltså inte att sedvanerätten påverkades.

35

Den sedvana som genom införandet av 1886 års

renbeteslag upphöjdes till lag tid ansågs enligt lagens förarbeten ge upphov till rättigheter, även om betalning hade erlagts för nyttjandet och detta var grundat på avtal.

10.5.9. När kan urminnes hävd till renskötsel uppstå?

Det har ibland gjorts gällande att konsekvensen av införandet av 1886 års renbeteslag var att de rättigheter som samerna då hade noga preciserades och fastslogs. Genom att rättigheterna på detta sätt kom att lagfästas blev de – enligt detta sätt att resonera – en gång för alla bestämda. Härav skulle följa att det inte är möjligt att förvärva några rättigheter efter det att lagen trätt i kraft. Därmed skulle det inte heller vara möjligt att inräkna brukande efter 1886 i hävdetiden. Ett stöd för detta argument brukar hämtas från domskälen i Skattefjällsmålet, NJA 1981 s. 1. På s. 244 sägs:

Den betydelse som 1886 års lag fick för samernas bruksrätt på skattefjällen var således att de befogenheter som renskötande samer där hade

35

Se avsnitt 10.5.4.

nu kom att uttömmande regleras av lagen, och detta även i den mån de ytterst vilade på hävd.

Vidare sägs på s. 248:

Vad sameparterna anfört om diskriminering av samerna som folkgrupp rubbar således inte den reglering av samernas bruksrätt till skattefjällen som rennäringslagen innehåller. Inte heller på annan av sameparterna åberopad grund kan denna bruksrätt anses innefatta längre gående befogenheter än som följer av lagen. Bruksrätten är således uttömmande reglerad av rennäringslagen. Detta gäller även de rättigheter till grustäkt och liknande för husbehov, till annat bete än renbete och till slåtter, vilka inte omtalas i lagen men enligt det förut sagda ingår i renskötselrätten.

Beträffande samernas bruksrätt kan följande tilläggas. En på civilrättslig grund bestående bruksrätt av sådant slag som det här gäller är enligt 2 kap 18 § regeringsformen på samma sätt som äganderätten skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning. Den omständigheten att rätten i detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd. Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller i annan form, utan ersättning enligt 2 kap 18 § regeringsformen.

Att Högsta domstolen skriver att bruksrätten är uttömmande reglerad genom rennäringslagen måste läsas i sitt sammanhang. Med formuleringen syftar domstolen på de befogenheter som följer av lagen, såsom olika rättigheter till naturalster. Det hade nämligen från samesidan gjorts gällande att det fanns sådana rättigheter vid sidan av rennäringslagen. Domstolen har således inte prövat frågan om hävd kunnat uppstå även efter lagens ikraftträdande.

Också en annan omständighet har betydelse i detta sammanhang. I 1886 års lag sägs att vinterbetesmarkerna består av sådana trakter som ”---Lapparne efter gammal sedvana hitintills hafva besökt”. Förarbetena gav emellertid inte stöd för uppfattningen att renbetesmarkerna skulle begränsas till de som brukades när lagen trätt i kraft. I 1898 års lag togs formuleringen hitintills bort eftersom det då inte ansågs lämpligt att bevisningen ovillkorligen skulle hänföras till tiden för ikraftträdandet av 1886 års lag.

36

En annan viktig fråga är om renskötselrätt kan uppstå efter 1971 då nya jordabalken trädde i kraft och institutet urminnes hävd upphävdes som ett allmänt fastighetsrättsligt institut. Är det med andra ord möjligt att i hävdetiden även räkna med perioden efter 1971? Att urminnes hävd inte längre kan uppkomma enligt jorda-

36

Prop. 1898 nr 56 s. 53.

balken skulle i och för sig tala mot denna åsikt. I Renbetesmålet intog tingsrätten, liksom hovrätten, denna ståndpunkt. En annan uppfattning har emellertid redovisats av Bertil Bengtsson.

37

Han

har framhållit att det vid införandet av jordabalken inte togs hänsyn till andra bruksrättigheter än servitut. En sådan bruksrättighet som jakt reglerades i särskild lagstiftning, i vilken institutet urminnes hävd tills vidare bibehölls. Detta är något som skulle kunna tala för att ett nytttjande även efter 1971 bör beaktas som grund för en etablering av urminnes hävd till renskötselrätt.

38

Mot bakgrund av vår uppfattning att urminnes hävd till renskötselrätt inte är i alla hänseenden detsamma som urminnes hävd enligt äldre jordabalken ansluter vi oss till Bertil Bengtssons mening. Vi anser alltså att renskötsel kan uppstå genom brukande även efter 1971.

10.5.10. Upphörande av renskötselrätten? Betydelsen av luckor i brukandet

Det finns anledning att skilja på två olika situationer när det gäller tidsmässiga luckor i brukandet. Den ena är uppehåll som sker innan urminnes hävd har etablerats. Den andra är när det sker avbrott i brukandet sedan urminnes hävd uppkommit.

I den förra situationen ligger det nära till hands att anse att mot bakgrund av kravet på ett kontinuerligt nyttjande ett avbrott under en icke obetydlig tid skall medföra att tiden för intjänande av hävden anses bruten. I den senare situationen finns det anledning till ett annorlunda förhållningssätt. När en rättighet grundad på urminnes hävd väl blivit etablerad bör det ha förflutit avsevärt mycket längre tid för att den skall anses ha gått förlorad genom passivitet; jämförelse kan göras med övergivna servitut. Vissa omständigheter torde ha betydelse vid bedömningen av om en hävd har brutits.

39

Till en början måste man ställa sig frågan varför uppe-

håll har skett.

Betydelsen av luckor i brukandet diskuteras av Elof Huss. Denne pekar i sin utredning på att det inom vissa områden föreligger

37

Samerätt s. 86–87.

38

SOU 1960:25 s. 511, prop. 1971:145 s. 105.

39

Ett uttalande i förarbetena till 1928 års lag talar om luckor och orsaken till luckorna (prop. 1928 nr 43 s. 69). ”Uppenbart torde emellertid vara, att sedvanerätten, som grundar sig minde på lapparnas vilja än renarnas behov, icke utan vidare får betraktas såsom upphävd därför att längre tid förflutit mellan lapparnas besök.”

tidsmässiga luckor i brukandet och han uttalar sig om vilken betydelse som dessa skall medföra för uppkomsten av sedvanerätt. Enligt hans mening bör ett uppehåll som varat längre än 30 år – såvida särskilda skäl inte föranleder annat – medföra att renskötselrätt inte kan anses etablerad.

Elof Huss benämner upphörandet preskription, vilket är felaktigt eftersom detta är något som omfattar fordringsrätter och inte sådana rättigheter som bruksrätter. Vad det i stället handlar om är eftergift genom passivitet, ett slags faktiskt handlande, som visar vad parten skall anses ha menat. Sådant agerande kan undantagsvis tolkas som avstående även från äganderätt, dock inte beträffande äganderätt till fast egendom.

40

Enligt vår uppfattning bör följande anses gälla. Det krav på kontinuitet i brukandet som gäller för uppkomsten av urminnes hävd enligt äldre jordabalken kan med hänsyn till rennäringens särskilda villkor inte tillämpas på samma sätt i fråga om urminnes hävd till renskötsel. Man bör således inte beakta sådana uppehåll i brukandet som är normala till följd av att man måste invänta återväxten av renlav inom ett avbetat område eller som har sin grund i att ett område normalt sett utnyttjas endast under s.k. flenår Vi anser dock – i likhet med Huss – att som huvudregel bör gälla att uppehåll i brukandet som varar längre än 30 år medför att hävden bryts. Om brukandet skulle ske med längre intervall än så är det definitionsmässigt svårt att tala om en etablerad sedvana.

Det kan finnas anledning till undantag från den angivna huvudregeln. I Renbetesmarksutredningen

41

talas om inre respektive yttre

orsaker till uppehåll i brukandet. Med det förra begreppet menas hinder som beror på rennäringens förhållanden, medan det senare syftar på yttre hinder såsom t.ex. vattenkraftutbyggnad eller – vilket samerna särskilt framhåller – att inverkan av skadliga utsläpp från industrier påverkat tillgången på bete inom ett område. Sådana yttre hinder för brukandet bör normalt sett inte hindra uppkomsten av sedvanerätt för det fall att marken på nytt skulle bli användbar för renbete. Det bör dock framhållas att det i efterhand kan vara svårt att fastslå den egentliga orsaken till ett uppehåll.

Vad beträffar den situationen att uppehåll görs efter det att urminnes hävd har uppstått har vi i klarhetens intresse valt att anse

40

Från rättspraxis kan som exempel hämtas NJA 1993 s. 570 som gällde förlust av anspråk pga. giftorätt efter äktenskapsskillnad, se även Lindskog i Festskrift till Sveriges advokatsamfund s. 343–364.

41

Se avsnitt 7.6.8.

att en renskötselrätt som inte tagits i anspråk under en tid på omkring 90 år, motsvarande den tid som krävs för rättighetens uppkomst, skall betraktas som övergiven och därmed inte längre gällande.

10.5.11. Betydelsen av markägares protester

När en renägare under lång tid använt ett visst område för renbete uppstår normalt sett urminnes hävd. Ett agerande från andra näringsidkare – i första hand den belastade fastighetens ägare (men också andra rättighetshavare) – kan emellertid göra att brukandet inte räknas som hävd. Man brukar tala om protester eller invändningar mot nyttjandet.

Vad som krävs är att de vilkas rättigheter utnyttjats på något sätt manifesterat missnöje över att samer utan stöd i sedvanerätt varit på besök med sina renar. Frågan är hur detta skall ha tagit sig uttryck. Någon uttömmande beskrivning som täcker varje situation är inte möjlig att åstadkomma. Man kan dock ha vissa hållpunkter vid en sådan bedömning. En är att man – många gånger långt i efterhand – inte bör ställa krav som gör det alltför svårt för en enskild näringsidkare att framföra sin uppfattning. Om motparten var okänd eller svår att få tag på bör det därför anses tillräckligt att invändningen har framförts till en myndighet, under förutsättning att myndigheten haft till uppgift att befatta sig med frågan.

Ett krav som måste ställas är att invändningarna skall ha varit tydliga. Detta torde följa av ordet ”okvald” i bestämmelsen i 15 kap 1 § jordabalken i 1734 års lag; vilket är en härledning från ordet kvälja, som betyder framställa invändning, anföra klander (mot en dom, beslut o.d.), yrka på rättelse osv.

42

Detta kan ge ett intryck av

att invändningarna måste framställas inför en domstol för att beaktas. Så drastiskt skall kravet på tydlighet dock inte tolkas.

Vidare måste krävas att protester för att beaktas är rättsligt underbyggda eller annorlunda uttryckt har fog för sig. Allmänna minnesnöjesyttringar som innebär klagomål mot rådande ordning och stiftad lag, liksom mot en redan etablerad hävd kan inte godtas.

En fråga är vem som skall ha framfört en protest för att den skall vara relevant. Eftersom missnöjesyttranden av detta slag många gånger framförts kollektivt, genom t.ex. byamän, socknar eller kommuner, bör det inte krävas att varje enskild fastighetsägare har

42

Svenska Akademiens Ordbok.

framfört invändning eller att en protest på annat sätt kan härledas till viss fastighet.

En protest behöver inte vara skriftlig. Också rent faktiska åtgärder kan i vissa fall hindra uppkomsten av urminnes hävd, nämligen avstängningar eller andra motsvarande åtgärder. Detta följer av ordet ”ohindrad” i den aktuella bestämmelsen i äldre jordabalken. En förutsättning är dock att sådana åtgärder måste ha varit lagenliga.

10.5.12. Traktbegreppet ger upphov till tolkningssvårigheter

I lagtexten saknas regler som klarlägger exakt på vilka fastigheter som det är tillåtet att utöva rennäring. Som redogjorts ovan talar rennäringslagen och dess föregångare inte om fastigheter utan om trakter. Begreppet vållar oklarheter i flera avseenden. En svårighet uppstår då man skall försöka förstå vad som menas när ordet används i äldre skrifter för att beskriva var renskötsel bedrivits.

En annan fråga är om det på något sätt är möjligt att applicera begreppet på indelningen i fastigheter. Vad menas med att renskötselrätten utövas i en trakt? Något svar på frågan kan inte utläsas ur förarbetena till rennäringslagstiftningen. Det går inte heller att söka ledning från annan lagstiftning eller rättspraxis. Att ordet trakt kommit att användas måste bero på att syftet med att använda sig av detta begrepp varit att man velat beskriva stora ytor. Ordet kan därför inte tolkas på annat sätt än vad det rent semantiskt betyder: bygd eller större område. I förarbetena till 1886 års renbeteslag avvisades tanken på en yttre geografisk linje för vinterbetet.

43

Det framstår inte som rimligt att nu ge ordet en annan tolk-

ning och knyta traktbegreppet till exempelvis kommun-, socken- eller fastighetsgränser. En trakt måste dock vara sammanhållen och bestå av ett större område som har den gemensamma egenskapen att den används för renskötsel. Omfånget av en trakt är därvid beroende av hur renskötseln bedrivs och bedrivits. Förändringen i hur renskötseln och andra näringar utövas ställer krav på viss flexibilitet. Detta är något man måste ta hänsyn till när man definierar en trakt. Utvecklingen till en extensiv renskötsel med större hjordar har sålunda krävt mer betesmark än den intensiva formen. Och det moderna skogsbruket har på olika sätt påverkat förutsättningarna för renskötseln. I samband med skogsavverkningar krävs det

43

Särskilda utskottets utlåtande år 1886 nr 1 s. 14–15.

att renhjordarna under längre perioder får tillgång till ny betesmark. Det skall dock anmärkas att kravet på flexibilitet inte innebär att en hävd till renbete kan flyttas från ett område (trakt) där en upparbetad sedvanerätt föreligger till ett helt annat som inte tidigare belastats med renskötsel.

Om man anser att det finns renskötselrätt i en trakt, måste detta betyda att alla fastigheter inom området formellt sett belastas av renskötselrätt. Att vissa markområden inom en definierad trakt inte är lämpade för renskötsel och därmed rent faktiskt inte skall belastas med renbete är en annan sak.

10.5.13. Bevisning om urminnes hävd till renskötselrätt

Mål om tvister som rör renskötselrättens bestånd handläggs som vid allmän domstol och inte av förvaltningsmyndighet eftersom renskötselrätten är en civil rättighet.

44

I processrätten brukar

sådana mål benämnas dispositiva vilket anges i lagtexten på så sätt att ”förlikning är tillåten”. En konsekvens av att ett mål är dispositivt är att domstolen är bunden av vad parterna yrkat och åberopat. Det är således inte möjligt för domstolen besluta mer än vad som yrkats eller att frångå ett medgivande. Och om en part erkänt, ”vitsordat”, en omständighet, skall domstolen vid sin bedömning utgå från att det erkända sakförhållandet existerar.

I dispositiva mål ankommer det på parterna att själva skaffa fram och bekosta bevisningen.

Domstolen tar inte på egen hand fram någon utredning, men är å sin sida skyldig att se till att inga ovidkommande eller onödigt dyra bevis belastar processen.

Det finns i 15 kap 4 § äldre jordabalken en bestämmelse om vilka bevis för urminnes hävd som får åberopas. Enligt denna skall bevisningen utgöras av gamla och laggilda brev och skrifter, eller trovärdiga män, de där om orten väl kunniga äro, och på ed sin vittna kunna. Bestämmelsen bygger på den legala bevisteori som förhärskade enligt äldre rättegångsbalken fram till 1948. Denna teori innebar i korthet att det i förväg var bestämt vilka sorters bevis som fick användas och hur dessa skulle bedömas. Sedan 1948 då den nuvarande rättegångsbalken trädde i kraft gäller emellertid fri bevisprövning. Allt som har betydelse skall vägas in i rättens

44

Jfr. 11 kap. 3 § regeringsformen och artikel 6 p. 1 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

bedömning. Inte desto mindre ligger det i sakens natur att bevisning om en på urminnes hävd grundad renskötselrätt i första hand måste föras med hjälp av äldre skriftligt material. Det är svårt att åberopa muntlig bevisning om sådant som ”ingen av sanna sago vet”. Med hänsyn till den fria bevisprövningen kan dock även andra omständigheter få betydelse, såsom uppgifter om betesmarkernas beskaffenhet, renhjordarnas storlek eller kännedom om hur renskötsel bedrevs i äldre tider. Den omständigheten att sedvanerätten till renskötsel är styrkt inom en angränsande trakt kan också vägas in. För att man rätt skall förstå det historiska materialet är det viktigt att man sätter in detta i sitt rätts- och idéhistoriska sammanhang. Urminnes hävd förutsätter viss kontinuitet, varför en enskild uppgift sedd för sig vanligtvis inte utgör tillräcklig bevisning för att sedvanerätt föreligger. Det måste finnas uppgifter som bildar ett mönster. Det rör sig om vad man inom bevisrätten brukar kalla för samverkande bevisning. Det betyder att, även om varje uppgift sedd för sig inte kan tillmätas avgörande betydelse, sammantagna uppgifter kan få avsevärd styrka.

En viktig fråga är vem som har bevisbördan. Att bevisbördan åligger en part innebär att parten står risken för att en viss omständighet inte kan utredas. Normalt sett ankommer bevisbördan på den part som påstår att något har ägt rum. Detta är naturligt eftersom det i allmänhet är omöjligt att bevisa motsatsen. Tillämpad på tvistemål om renskötselrätts bestånd innebär en sådan regel att bevisbördan ligger på samebyarna. Så har fallet också varit i de mål som hittills handlagts.

Det påstås ibland att man i Norge tillämpar en omvänd bevisbörderegel – att det där ankommer på markägarna att bevisa att den omtvistade marken inte är belastad med alders tids bruk för renskötselrätt. Därvid hänvisar man framför allt till den s.k. Selbusaken (dom den 31 juni 2001, lnr. lB/2002, nr 365/1999). Målet gällde om det förelåg rätt till renbete på vissa privatägda marker i Selbu kommun i Sør-Trøndelag. Landskapet ligger ungefär på samma breddgrad som Härjedalen. I målet hade ägarna till omkring 200 fastigheter väckt talan och yrkat att det skulle fastställas att samernas reinbeitesdistrikt inte hade rätt till renbete på fastigheterna. Käromålen lämnades utan bifall i samtliga instanser. Vad som är intressant i denna dom är främst sättet att värdera bevisningen. Därvid fäste man i Høyesteretts avgörande särskild vikt vid att det med hänsyn till renens natur och betesmönster i förening med terrängförhållandena framstod som sannolikt att det förekommit

renbete på de tvistiga områdena, vilka gränsade till distriktets centrala områden inom vilken sedvanerätten var ostridig.

Vi menar att en bevisvärdering av det slag som förekommit i Selbusaken i princip är möjlig också enligt svensk rätt. Även om man håller fast vid att bevisbördan formellt sett ligger på samebyarna blir det i praktiken så att bevisbördan vänder till markägarsidan när samerna åberopat sådana omständigheter som gör det i hög grad sannolikt att sedvanerätt har uppkommit. I kapitel 11 redovisas kommissionens slutsatser, såvitt gäller den yttre gränsen för renskötselområdet. Vi har där fördelat de marker som man från samernas sida gör anspråk i olika kategorier. Till kategori 2 har vi hänfört sådana områden, där sedvanerätten visserligen inte är obestridd, men där sannolikheten för att sedvanerätt skall föreligga enligt vår uppfattning är så stor att bevisbördan i praktiken ankommer på markägarna.

10.5.14. Frågor om rättskraft

När en dom vunnit laga kraft – genom att den inte överklagats eller tvisten slutligt avgjorts av högsta instans – går det inte att på nytt väcka talan om samma sak.

45

Domen har då rättskraft. Normalt sett

är en dom emellertid bindande endast för parterna i målet. I vissa situationer kan dock andra bli bundna. Ett sådant exempel är då någon förvärvar viss rättighet från part i ett mål; det säger sig självt att förvärvaren i detta fall inte kan ha större rätt än överlåtaren.

46

Det är en oklar fråga i vilken omfattning som en dom om bättre rätt till renskötsel är bindande för andra än parterna i det aktuella målet eller med andra ord hur långt rättskraften i ett sådant mål sträcker sig.

47

När markägare fört talan mot en viss sameby och

vunnit domstolens förklaring att marken inte är belastad med renskötselrätt kan man sålunda fråga sig om avgörandet äger rättskraft i förhållande till andra samebyar. Det är inte alldeles givet hur det förhåller sig med den saken eftersom renskötselrätten tillkommer inte enskilda samebyar utan det samiska folket. Den enskilda samebyns rätt är enbart beroende av länsstyrelsens administrativa beslut

45

Här bortses från den begränsade möjligheten till resning och andra extraordinära rättsmedel.

46

Ekelöf Rättegång III sjätte upplagan s. 147.

47

Här bortses från de fall där en rättighets bestånd prövats i andra mål än tvistemål. Ett exempel på en sådan annan situation är att domstolen i ett brottmål om olovligt fiske finner att åtalet skall ogillas eftersom den tilltalade har rätt att fiska. Utgången i brottmålet medför inte att det fastställts att det existerar en sådan rätt men har givetvis viss bevisverkan.

med stöd av 7 § rennäringslagen om hur betesrätten skall fördelas. Eftersom samebyarna anses ha talerätt i mål om renskötselrättens bestånd och de därmed fått ett mandat att företräda det samiska folket som sådant faller det sig enligt vår uppfattning mest naturligt att betrakta saken så att domstolen genom sitt avgörande fastställt att marken inte över huvud taget är belastad med renskötselrätt. Med ett annat betraktelsesätt skulle det bli nödvändigt för markägarna att rikta sin talan mot samtliga samebyar.

En dom i ett mål om renskötselrättens bestånd har formellt sett rättskraft bara i förhållande till de fastighetsägare, vilka i egenskap av kärande eller svarande fört talan i målet. Det är emellertid ofta så att rättegången inte berör samtliga markägare inom den trakt som tvisten gäller. De skäl som domstolen redovisar till grund för sitt avgörande kommer därför enligt sakens natur i allmänhet att äga tillämpning också för fastigheter som stått utanför processen men som ligger i samma trakt. Detta innebär att domstolens avgörande i sådana fall mera informellt kan – beroende på utgången – åberopas till förmån för eller mot dessa fastighetsägare. Därvid måste man dock hålla i minnet att avgörandet – med hänsyn till tvistens dispositiva natur – varit beroende av vilka grunder och omständigheter som parterna i målet har åberopat.

10.5.15. Rättspraxis. Avgjorda och pågående mål om renskötselrätt

Gränsdragningskommissionen har till uppgift att bestämma renskötselområdets yttre gräns enligt gällande rätt. I de fall frågan om ett område omfattas av renskötselrätt eller inte redan har avgjorts av domstol genom en laga kraft ägande dom är saken klar. Det ankommer inte på oss att överpröva domstolarnas avgöranden. Vi har därför valt att inte ta ställning till sådana områden. I kap. 11 redovisas dock de mål som hittills avgjorts med vissa kommentarer.

Härjämte pågår processer beträffande vissa områden. Också dessa områden lämnas utanför vår redovisning. Det skulle inte vara korrekt från vår sida att redovisa ett ställningstagande till förmån för den ena eller den andra parten i en pågående rättegång. Härtill kommer att det är domstolens kommande avgörande som vinner rättskraft – inte kommissionens bedömning.

I samtliga mål har talan väckts av markägare mot samebyar. Käromålen är utformade som negativ fastställelsetalan. Markägarna

har i de olika målen således yrkat att det skall fastställas att ”någon av avtal oberoende rätt till bete med ren inte belastar deras fastigheter”.

48

Renbetesmålet Svegs tingsrätt T 88/90 m.fl. och Hovrätten för Nedre Norrland T 58/96

Se avsnitt 11.6 (Härjedalen)

Mora tingsrätt T 352/95

Se avsnitt 11.6 (Särna och Idre)

Luleå tingsrätt T 459–460/98

Se avsnitt 11.2.3 (Sävast – Sunderbyn)

Skellefteå tingsrätt T 270/94

Se avsnitt 11.3.3 (Bjuröhalvön)

Östersunds tingsrätt T 977/04

Se avsnitt 11.5 (Klövsjö – Rätan)

Umeå tingsrätt T 1733/98

Se avsnitt 11.4.2 (Nordmaling)

10.5.16. Renskötselrätt på annan grund än urminnes hävd

Den renskötsel som bedrivs inom renskötselområdet utövas med stöd av rennäringslagstiftningen. Denna är inte tillämplig utanför renskötselområdet – låt vara att detta är till stora delar obestämt såvitt gäller de yttre gränserna. Renskötselområdet kan inte utvidgas eller inskränkas på annat sätt än genom lagstiftning. Det senare

48

I vissa mål har förts talan om äganderätt till mark inom renskötselområdet. Det s.k. skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) är det mest kända. På senare tid har vid flera domstolar i Norrland enskilda parter väckt talan mot staten och hävdat att de på grund av sina förfäders innehav av lappskatteland skall anses som ägare till mark som motsvaras av lappskattelanden. Dessa mål ligger utanför denna framställning.

följer inte minst av att renbetesrätten inte tillkommer enskilda näringsidkare eller samebyar, utan samerna som folkslag, vilka saknar företrädare med behörighet att avtalsvis avstå från rättigheten. (Möjligen kan förbudet mot att inskränka renbetesrätten kringgås genom att en sameby, som är taleberättigad i en tvist, lämnar ett processuellt medgivande eller medverkar till en av domstol stadfäst förlikning.) Inom områden där renskötselrätten är oklar eller annars tvistig kan denna inte rättskraftigt fastställas på annat sätt än genom ett domstolsavgörande.

Det sagda hindrar inte att enskilda markägare inom renskötselområdet träffar avtal med rennäringsidkare eller samebyar om hur rennäringen skall bedrivas eller om villkor för skogsbruket eller någon annan av markägaren bedriven näring. Sådana avtal är inte bara vanliga utan anses också eftersträvansvärda inom renskötselområdet. Ett problem är därvid att avtal av sådant slag visserligen är på vanligt sätt bindande mellan avtalsparterna men saknar – till men för båda parterna – ett fullgott skydd mot tredje man.

Markägaren kan sålunda inte åberopa avtalet om någon annan än motparten skulle med stöd av den för samerna som folkslag gällande sedvanerätten ta hans mark i anspråk. Detta eftersom motparten – antingen denne är en enskild företagare eller en sameby – inte har någon mot andra samer eller samebyar garanterat gällande rätt. Om motparten är en enskild företagare riskerar markägaren att hans mark under löpande avtalstid tilldelas en annan företagare genom beslut inom samebyn. Om å andra sidan samebyn är motpart finns det en risk att marken genom ett administrativt beslut av länsstyrelsen hänförs till en annan samebys betesområde. Markägaren anses i juridisk mening inte berörd av ett internt beslut inom samebyn eller av ett förvaltningsbeslut rörande samebyarnas gränser och kan därför inte föra talan i förvaltningsdomstol.

För samepartens del gäller att ett avtal om betesrätt saknar sådant skydd mot en ny markägare eller en innehavare av någon annan begränsad rätt till marken som tillkommer t.ex. en jordbruksarrendator. Man kan endast åberopa det begränsade skydd som följer av de allmänna bestämmelserna om nyttjanderätt i 7 kap. jordabalken.

Det är också möjligt att avtalsvis instifta renbetesrätt utanför renskötselområdet. Ett sådant avtal utgör en nyttjanderätt enligt 7 kap. jordabalken. Det är nämligen enligt 14 kap. 4 § jordabalken förbjudet att avtalsvis upplåta servitut för rätt till bete, vilket annars skulle ha varit ett alternativ om renägaren också var ägare till

en fastighet. Möjligheten att genom fastighetsbildning bilda servitut för bete finns formellt men sådana servitut torde vara svåra att tillskapa i praktiken. En upplåtelse av renskötselrätt som gäller på privat ägd mark är inte bindande längre än 50 år.

49

Den rättsliga regleringen av rennäringen har sin grund i en tid då samerna ställdes under statligt förmynderskap. Deras intressen skulle tas till vara av lappfogdarna och länsstyrelserna. Regleringen framstår i dag enligt vår mening som i många hänseenden föråldrad och den bidrar inte till en tillfredsställande utveckling av rennäringen. De bristande möjligheterna till stabila avtalslösningar är särskilt besvärande när marken behövs för rennäringen, men där det enligt laga kraftägande dom inte föreligger någon sedvanerätt (t.ex. Härjedalen). Detsamma gäller de områden där det enligt vår bedömning är oklart om sedvanerätt föreligger eller inte. Det är uppenbart att det skulle behövas en genomgripande översyn. En sådan ankommer inte på oss. Vi återkommer dock till vissa frågor i redogörelsen för vårt förslag till ett statligt medlingsinstitut – se kapitel 4.

49

Här bortses från den teoretiska möjligheten att upplåtelsen skulle kunna gälla område inom detaljplanelagt område. I så fall är den inte bindande längre än 25 år.

11. Den yttre gränsen för renbetet

I detta kapitel kommer vi att ta ställning till den yttre gränsen för renbetet. Det är därvid angeläget att på nytt framhålla att vårt ställningstagande inte blir förenat med rättskraft. Ett rättskraftigt avgörande av frågan om ett markområde är belastat med renskötselrätt eller inte kan endast erhållas genom ett domstolsavgörande. Detta innebär inte att vi betraktar vårt arbete som betydelselöst. Vi har haft ambitionen att ta fram så mycket som möjligt av sådant material som kan tjäna som ett relevant underlag för att avgöra var sedvanerätt föreligger och hoppas att vi genom de slutsatser vi dragit av detta kan bidra till att framtida processer till stor del blir onödiga. De källor vi använt utgörs i huvudsak av följande:

  • Uppgifter före 1883 har hämtats från kyrkliga organ, framför allt domkapitlet i Härnösands och Lappmarkens ecklesiastikverks arkiv, statliga myndigheters arkiv som Kungl. Maj:ts, departementens (efter 1840), Kammarkollegiets, länsstyrelsers och kronofogdars arkiv samt topografisk litteratur
  • För senare tid bygger framställningen i huvudsak på Departementsarkiv (främst statsrådsprotokoll och konseljakter)
  • Lappfogdarnas i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns arkiv
  • Länsstyrelsernas och lantbruksnämndernas i dito län arkiv
  • 1882 års Lappkommitté
  • 1895 års Lappkommitté
  • Claes Österberg/von Sydows, Erik Bergströms m.fl. undersökningar 1912–1913 (kartor daterade till senast 1914)
  • 1919 års lappkommittés undersökningar
  • 1930 års Lappkommitté (Norrbottenskommittén)
  • Intendent Ernst Mankers arbete ”De svenska fjällapparna” 1945
  • F.d. landskamreraren Elof Huss utredning 1959
  • Renbetesmarksutredningens betänkande och utredning 1966
  • Planverkets karta 1978
  • Markägarnas karta 2004
  • Markanvändningskartan 2005
  • Diverse uppgifter ur regionala och lokala arkiv samt vissa museiarkiv
  • Det offentliga trycket (riksdagsprotokoll, författningssamlingar,

SOU)

  • Vetenskaplig litteratur
  • Uppgifter och handlingar som parter bidragit med

Vi har utgått från de källkritiska och rättsliga principer som redovisas i kapitel 8 och 10. Således har vi ansett att det skall krävas omkring 90 år för uppkomst av urminnes hävd till renskötsel, att uppehåll på mer än 90 år medför att en intjänad urminnes hävd släcks, medan 30 års uppehåll i allmänhet leder till att en hävd skall upphöra, om urminnes hävd inte dessförinnan uppkommit.

Vårt arbete har omfattat hela renskötselområdet. Det har därför med hänsyn till den begränsade tid som stått till vårt förfogande varit omöjligt för oss att på samma sätt som sker vid en domstolsprövning i samband med en tvist gå på djupet vid utredning om enskilda begränsade områden. De slutsatser som vi dragit är därför till stor del skissartade. Varken uppgifternas karaktär eller det sätt vi arbetat på har gjort det möjligt att för hela renskötselområdet fastställa odiskutabla gränser på marknivå.

Det källmaterial vi använt är av betydande omfång. Vad vi av tids- och resursskäl inte kunnat göra är att systematiskt gå igenom uppgifter som finns i t.ex. kyrkböcker, domstolsarkiv och tidningar samt inspelat intervjumaterial. För mera djuplodande undersökningar kan det därför behövas ytterligare utredning. En del material har vi medvetet avstått från eftersom det med våra utgångspunkter saknar betydelse för vårt arbete. Detta gäller t.ex. i fråga om arkeologiska fynd från tiden innan samerna började med tamrenskötsel, dvs. före 1600-talet.

Med dessa förbehåll har vi delat in marken i olika kategorier, nämligen

1. bevisad renbetesrätt

2. enligt markägarnas mening inte bevisad men enligt vår uppfatt-

ning övervägande sannolik renbetesrätt

3. av samerna påstådd men enligt vår bedömning inte bevisad eller

mindre sannolik renbetesrätt

4. renbetesrätt saknas

Kategori 1 utgörs av sådana områden som vi med ledning av vårt material ansett vara helt klart bevisat sedvaneområde. Kategori 2 är områden som enligt vår bedömning sannolikt utgör sedvanerättsområde men där vårt material inte räcker för att med säkerhet dra slutsatsen att så är fallet eller där markägarna framställt invändningar mot sedvanerätten som inte kunnat avfärdas som helt obefogade. Betydelsen av vår bedömning är den att det ankommer på markägarna att motbevisa den sannolika sedvanerätten. Kategori 3 utgör marker som enligt vissa uppgifter någon gång använts för renbete men där antingen uppgifterna av olika skäl är osäkra eller där de inte kan ge underlag för bedömningen av ett kontinuerligt nyttjande. Till kategorin har också hänförts områden som samebyar med någorlunda fog gjort anspråk på. Bevisbördan för sedvanerätten ligger enligt vår uppfattning inom denna kategori på samerna. Till kategori 4 hör bl.a. områden där sedvanerätt saknas enligt lagakraftägande dom. Till det området hör hela Härjedalen. Andra områden som också kan hänföras till samma kategori är de som ligger i utkanten av renskötselområdet i söder. Dessa områden har inte markerats på samernas markanvändningskarta och vi har ansett att de ligger utanför renskötselområdet. Till en femte kategori har vi hänfört områden som omfattas av rättegångar som inte ännu lett fram till en laga kraftägande dom.

Vi har framställt en karta, som utgör bilaga till betänkandet. Syftet med kartan är endast att underlätta förståelsen av texten. På kartan har vi markerat indelningen i kategorierna 1–5. Gränserna är dock – vilket särskilt måste framhållas – inte exakta. Kartan kan med andra ord inte tolkas som en gränsdragning med verkan på fastighetsnivå. Det skall därvid framhållas att kommissionens beslut angående renskötselområdets omfattning hänför sig till kategori 1 och 2. I det följande redovisas våra ställningstaganden landskapsvis.

11.1. Lappland

Lappland definierades som ett särskilt landskap genom den år 1751 dragna lappmarksgränsen. Under slutet av 1800-talet delades landskapet genom den från norr till söder dragna odlingsgränsen. Båda dessa historiska gränslinjer är ännu i dag av betydelse enligt lag-

stiftningen om renskötselrätten. Sålunda gäller renskötselrätt året runt i fråga om all mark ovanför (dvs. väster om) odlingsgränsen. Mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen gäller att renskötsel får bedrivas året runt dels på statlig mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivits, dels på bl.a. renbetesland. Härjämte gäller att det i övrigt på all mark inom lappmarkerna, såväl statlig som privat, får bedrivas renskötsel vintertid.

Hela landskapet Lappland ligger sålunda enligt gällande lag inom renskötselområdet och redovisas på vår karta inom betesområdet 1 A. Flertalet fjällsamebyar och alla skogssamebyar har sina åretruntmarker inom landskapet.

Detta innebär inte att samernas renskötselrätt med därtill hörande bl.a. jakt- och fiskerätt är okontroversiell inom lappmarkerna. Kommissionen har vid ett flertal tillfällen uppvaktats av bofasta, till del av samisk etnicitet, och av personer med arvsanspråk på lappskatteland, vilka menat att deras marker inte på någon sedvanerättslig grund är belastade med renskötselrätt eller att den sedvanerätt till renbete som föreligger tillkommer dem själva och inte samebyarna.

Eftersom kommissionen haft att utgå från gällande lag ligger det inte inom ramen för vårt uppdrag att ta ställning till de nämnda konflikterna, vilka i några fall är föremål för domstolsprövning.

11.2. Norrbotten

11.2.1. Koncessionsområdet

Enligt lagen får renskötsel bedrivas året runt – och således även i form av vinterbete – förutom i Lappland samt inom renbetesfjällen och de till renbete upplåtna markerna inom Jämtlands och Dalarnas län även inom det s.k. koncessionsområdet. Detta omfattar Pajala, Överkalix, Övertorneå, Haparanda och Kalix kommuner. Området är speciellt såtillvida att samerna där inte har monopol på renskötseln. Detta utesluter inte att tamrenskötseln inom området vilar på sedvanerättslig grund. 1919 års lappkommitté konstaterade att skogssamer fanns i hela området från Torneälvens utlopp till Rånefjärden i väster och att renbetning i området skedde ända ut till kusten och ut på öarna. Till stor del – men inte uteslutande – ägdes renarna av bofasta jord- och skogsbrukande markägare, av vilka en del men inte flertalet var av samisk etnicitet. Med hänsyn till att renskötseln

för dessa hade stor betydelse för deras försörjningsmöjligheter medgavs genom 1928 års lag ett avsteg från samernas renskötselmonopol. Vi har ansett att koncessionsområdet i sin helhet – trots att detta sedvanerättsligt inte är uteslutande samiskt – skall anses ingå i renskötselområdet. Det har på vår karta redovisats inom betesområdet 1 A.

Inom delar av koncessionsområdet bedrivs dock renskötsel vintertid sedvanemässigt inte bara av koncessionsbyarna utan också av vissa fjällsamebyar och skogssamebyar. Betesförhållandena i nordligaste Norrbotten har varit föremål för omfattande utredningar från 1866 till 1909. På grundval av en intervjuundersökning bland samer och bofasta angav 1909 års lappkommitté på en karta gränserna för fjällsamebyarnas betesområden. Med stöd av denna karta utfärdade länsstyrelsen 1913 en länskungörelse enligt vilken fjällsamerna hade sedvanerätt att beta med sina renar ovanför en linje dragen Parkajoki – Kärendöjärvi – Kangos – Junusuando-sockengränsen till Tärendö. De nordligaste fjällsamebyarna har fortfarande vinterbete inom denna trakt. Härjämte gör Vittangi och Gällivare skogssamebyar gällande sedvanerättsligt grundade anspråk på vinterbete inom koncessionsområdet.

Det föreligger inom koncessionsområdet en del oklarheter och konflikter om fjäll- och skogssamebyarnas vinterbetesområden. Konflikterna berör inte bara enskilda markägare utan också koncessionssamebyar. Det ligger emellertid utanför vårt uppdrag att ta ställning till hur en på sedvanan grundad gränsdragning mellan olika samebyars betesområden skall göras.

Muonio sameby – den nordligaste av koncessionsbyarna – har i flera sammanhang tidigare gjort anspråk på att klassas som en skogssameby. Man har också vänt sig till Gränsdragningskommissionen för att få stöd för sin begäran och redovisat en del material som underlag för denna. Det ligger dock inte inom vårt uppdrag att uttala oss om samebyarnas klassificering. Detta hindrar inte att vi som vår uppfattning uttalar att det med hänsyn till hur renskötseln bedrivs och till att denna till alldeles övervägande del även i ett historiskt perspektiv är samisk finns fog för att Muonio sameby bör omklassificeras till att vara skogssameby. Det skall därvid beaktas att man inte gör anspråk på den jakt- och fiskerätt som tillkommer samebyar innanför lappmarksgränsen.

11.2.2. Betesområde 1 A inom Norrbotten i övrigt

Det historiska materialet ger klart vid handen att samerna begagnade sig av vinterbetesmark öster om lappmarksgränsen redan vid den tid då gränsen fastställdes och att flyttningar till kustlandet fortsatte också efter gränsdragningen. Källorna är emellertid i allmänhet inte tydliga när det gäller frågan varthän flyttningarna mera specifikt gick. Uttalanden i källorna om att samerna flyttade ”ned till kusten” eller till ”kustlandet” kan inte alltid tolkas som liktydigt med att de gick ända till Bottenvikens strand. Många gånger betecknade ”kustlandet” helt enkelt landet öster om lappmarksgränsen i motsats till lappmarken väster om densamma.

Dokumentationen ger enligt vår mening underlag för ett påstående om att det inom stora delar av landskapet Norrbotten, företrädesvis de inre delarna, finns en alltsedan övergången till tamrenskötsel upparbetad urminnes hävd till vinterbete, vilken inte övergetts under tidens lopp. Vi har på kartan hänfört det område där samernas sedvanerätt framstår som odiskutabel till betesområde 1 A.

Det finns anledning att särskilt kommentera vårt ställningstagande såvitt gäller ett delområde. På 1978 års karta hänförs ett smalt vinterbetesområde väster om koncessionssamebyarnas område till Gällivare skogssameby. Området sträcker sig på kartan ned till Bottenviken vid Råneå. Enligt såväl 1914, 1919 och 1945 års kartor samt renbetesmarksutredningens karta 1966 sträcker sig betesområdena dock här inte längre söderut än i linje med Niemisel-Avafors. Nils Arell uppger emellertid i sin utredning om skogssamerna 1981 att Flakabergsgruppen från Gällivare sameby förde sina vinterhjordar till Vitåfors och Törån och detta stämmer rätt väl med 1978 års karta. Härjämte skall nämnas uppgiften av Montell 1914 om vinterbete för Nederkalixrenarna på Jämtön, Jämtö-Avan, Rörbäck samt på öarna ända ut till Båtön. Från samernas sida har man till oss framfört att området sedan gammalt brukats till vinterbete av skogssamer. Detta är ett påstående som framstår som rimligt. Vår bedömning är att det inom området förelegat en upparbetad sedvanerätt som inte utsläckts genom det uppehåll i nyttjandet som av allt att döma förekommit under några decennier. Med hänsyn till att området inte uteslutits från renskötselområdet på den till betänkandet fogade markägarkartan har vi hänfört det till kategori 1.

11.2.3. Betesområdena 2 A, 2 B, 3 A och 4 A

Alla områden inom kategori 2 hör enligt vår uppfattning till renskötselområdet, vilket dock inte med tillräcklig grad av sannolikhet kan sägas om områden som är att hänföra till kategori 3.

Område 2 A avgränsas mot områdena 1 A och 3 A med en ungefärlig linje Niemisel – Gullträsk – Harads – Vittjärv – Niemisel.

Område 3 A avgränsas mot områdena 1 A och 2 A med en ungefärlig linje Råneå – Niemisel – Vittjärv – Rosvik.

Områdena 2 B och 4 A utgör enklaver inom område 3 A.

Källmaterialet visar att samerna under överblickbar historisk tid flyttat ned till kustområdet vid Luleå. I betänkandena 1883 och 1896 uttalades visserligen att samebyarna i Jokkmokk och Gällivare inte utsträckte sina flyttningar särskilt långt utanför lappmarksgränsen. Intervjuer som 1919 års lappkommitté gjorde gav dock vid handen att skogssamer från Luleå lappmark (Teilius, Kojkul, Palkejaure, Rödingsträsk) och i något fall fjällsamer från Sirkas sameby i äldre tid fram till sekelskiftet 1900 flyttade med sina renar till Gäddviks- och Kallaxhedarna samt öarna utanför Luleå. Enligt de retrospektiva intervjuer som gjordes av 1912–1916 års utredningar och 1930 års lappkommitté hade även Östra och Västra Kikkejaur skogssamebyar från Piteå lappmark flyttat dit under denna tidsperiod. Att sådana flyttningar förekommit bekräftas av en beskrivning av samernas flyttningar som länsman Bucht i Arjeplog år 1891 insände till Länsstyrelsen i Norrbottens län. En tidningsartikel 1889 visar också att ”de vanliga vintergästerna” i form av samer med renar fanns i trakterna runt Luleå. Efter allt att döma upphörde emellertid dessa flyttningar kring sekelskiftet 1900. Enligt uppgifter från bofasta på Sandön och från Jåkkåkaska sameby återupptogs betet på detta kustområde i modern tid på slutet av 1960-talet och detta bekräftas också av tidigare chefstjänstemän vid lantbruksnämndens rennäringsenhet. Vinterbetet har sedan dess fortsatt mer eller mindre regelbundet. Kallaxheden och öarna där utanför är i dag av länsstyrelsen utpekat som reservbetesområde för Jokkmokkssamerna.

När det gäller Kallaxheden och Gäddviksheden beror frågan om sedvanerätt föreligger ytterst på hur man bedömer betydelsen av

uppehållet. Vinterbeten i området förekom fram till 1800-talets slut och spridda uppgifter anger flyttningar till Luleå-trakten också tidigare under det seklet. Det är vår bedömning, också med hänsyn till naturförutsättningarna, att flyttningarna var etablerade sedan gammalt och att det därför vid slutet av 1800-talet förelåg en på urminnes hävd grundad sedvänja. Den invändning som brukar framföras mot sedvanerätten för vinterbete att äldre tiders flyttningar till kuststäderna skett inte i syfte att finna bete utan uteslutande för handelsändamål kan lämnas utan avseende. Detta med hänsyn till att flyttningar för vinterbetesändamål ända ned till kusten enligt flera källor ägt rum under framför allt flenår. Det längre tids uppehåll i vinterbetet som av allt att döma förekommit har omfattat sex decennier. Enligt våra grundsatser räcker inte detta för att utsläcka en etablerad urminnes hävd.

Det som nu redovisats talar närmast för att Luleå-trakten med Gäddviks- och Kallaxhedarna jämte de närmast därutanför belägna öarna borde hänföras till kategori 1. Markägare på Sandön har emellertid till kommissionen framställt invändningar mot sedvanerätten. Mot bakgrund härav skall trakten i stället redovisas under kategori 2 (område 2 B). Den ligger alltså enligt vår bedömning inom renskötselområdet.

Området Niemisel – Gullträsk – Harads – Vittjärv – Niemisel (område 2 A) har på flera av de redovisade historiska kartorna undantagits från renskötselområdet. Det saknas också belägg för att området i någon nämnvärd omfattning berörts av fjällsamernas flyttningar. Däremot finns det åtskilliga uppgifter om att det sedan gammalt använts av skogssamer som i vart fall ett flenbetesområde. Öster om lappmarksgränsen fanns vid den tid då 1919 års lappkommitté genomförde sina intervjuer samebyarna Rödingsträsk, Kojkul, Udtja och Flakaberg. Av det tillgängliga deskriptiva materialet framgår att deras centrala vinterbetesområden låg i höjd med Harads men att de också kunde utsträckas ned till Heden utanför Boden. Mycket talar för att området skall inbegripas i kategori 1. Med hänsyn till den oklarhet som föreligger i äldre handlingar hänför vi det dock till kategori 2.

När det gäller området Rosvik – Älvsbyn – Niemisel – Råneå (område 3 A) har vi inte funnit tillräckligt underlag för ett påstående om övervägande sannolikhet för en etablerad sedvanerätt. Bedömningen grundas på följande.

Norr om Boden markerar 1914 års karta ett betesområde för skogsamer som ligger öster om Råneälven till Niemisel-Avafors

och därefter i en båge ned till Rosvik vid Norrfjärden. Enligt den till betänkandet 1923 fogade versionen av Bergströms karta 1919 kunde hela kustområdet i Norrbottens län, alltså även det här behandlade avsnittet, användas av skogssamer. De samebyar som han explicit ritat ut gränser för, och som finns i den digitaliserade versionen av kartan, slutar däremot sina vinterbetesområden ett gott stycke in från kusten. Enligt Mankers karta 1945 låg dessa områden ännu ett stycke upp mot lappmarksgränsen. På Renbetesmarksutredningens karta 1966 är området ytterligare förminskat. 1978 års karta överensstämmer rätt väl med den bilden även om den är något modifierad genom att det finns ett med mycket ljus färg, motsvarande den längs Västerbottens kustland från Rosvik upp mot Boden. Innebörden av detta är dock oklart.

Kartbilden i stort får stöd av den promemoria som lappfogde Edvin Kangas upprättade 1964. Enligt den fanns det ett område mellan Pite och Lule älvar som in i landet sträckte sig fem mil längs förstnämnda älv och sex mil längs den sistnämnda. Detta område hade inte ”på årtionden” använts för renbeten men som Kangas ansåg att det borde och kunde utnyttjas av samerna. I det perspektivet kan det vara intressant att notera att Nederluleå kommun i sitt remissvar på 1923 års betänkande hävdade att kommunen inte berördes av renskötsel. Inte heller Nils Arells undersökning av skogssamerna 1981 lämnar upplysningar som tyder på att området använts som sådant, i varje fall inte under normala förhållanden.

Vår bedömning av det ifrågavarande området påverkas inte av att det måste ha berörts av flyttleder till Luleå-trakten och att det därför finns en sedvanerättslig grund för att även i fortsättningen begagna sig av sådana. Vi har således placerat området utanför renskötselområdet och hänfört det till kategori 3. Det måste dock understrykas att mer ingående detaljstudier än vi haft möjlighet att göra behövs och att det inte är uteslutet att sådana skulle kunna ge skäl för en annan bedömning.

En enklav inom område 3 A har hänförts till kategori 4. Enklaven omfattar ett område öster om Lule älv mellan Sävast och Södra Sunderbyn. I en dom av Luleå tingsrätt i mål mellan markägare samt Udtja och Gällivare samebyar har tingsrätten konstaterat att området inte belastas med vinterbetesrätt. Domen, som vunnit rättskraft, tillkom efter prövning på grundval av enbart material som ingetts av markägarna. Samebyarna ingick inte i svaromål i sak.

I kapitel 10 och 14 diskuteras frågan vad det innebär att en dom har rättskraft och om vem som träffas av rättskraften. Som där

utvecklats anser vi att rättskraften i förevarande fall drabbar inte bara Udtja och Gällivare samebyar utan hela samekollektivet. Formellt sett gäller rättskraften emellertid bara med avseende på de fastigheter vilkas ägare var kärande i processen. Många fastighetsägare inom området stod utanför denna. Eftersom Luleå tingsrätts dom inte grundats på någon egentlig sakprövning är det därför teoretiskt möjligt att dessa markägares fastigheter kan vara belastade med renskötselrätt.

11.2.4. Betesområde 2 C

Områdets avgränsning är ungefär Rosvik – Sikfors – Bergsviken – Jävre.

Det historiska material som visar att samer, främst skogssamer från Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar, flyttade ned till kusten vid Piteå i Norrbottens län, Byske och Skellefteå norr om Skellefteälven i Västerbottens län samt socknarna söder om Skellefteälven ner till Nysätra socken är omfattande och övertygande. Vissa år vandrade de som ovan nämnts även norrut till Kallaxheden och andra hedar i närheten av Luleå.

Omkring sekelskiftet 1900 skedde efter allt att döma vissa förändringar. Norrbottensamernas flyttningar till socknarna söder om Skellefteälven avvecklades mer eller mindre. Såväl i 1912–1916 års undersökningar som i de retrospektiva intervjuer som 1930 års lappkommitté (Norrbottenskommittén) gjorde visar däremot att det fram till omkring sekelskiftet 1900 var vanligt att norrbottenssamer med renar vintertid höll till på hedarna i detta område.

Att samiska renhjordar betade i Piteåtrakten är välbelagt i en lång rad äldre källor t.ex. Petrus Laestadius Journal från 1831, von Dübens lapplandsbeskrivning 1873 och länsman Buchts utförliga beskrivning av arjeplogsamernas flyttningar 1891, 1895 års lappkommittés betänkande. I samband med remissbehandlingen av sistnämnda betänkande förekom protester mot sedvanerätten från Pitholmens byamän,

1

något som möjligen kan tolkas så att det då

förekom renbete där.

Den äldsta användbara kartan härrör från den s.k. Sigtunautredningen 1912 – i vår utredning daterad till 1914 – och den uppges visa ”den nuvarande landfördelningen och det nuvarande renantalet i de norrbottniska lappbyarna”. Kartan, som inte är lättolkad, anger

1

1898 års betänkande s. 101–104.

att området från länsgränsen upp till Rosvik mellan Piteå och Luleå används som vinterbetesmarker av skogssamer. Därmed avses med all sannolikhet skogssamebyarna i Arvidsjaur och Arjeplog. Fjällsamerna i Arjeplog gick enligt kartan under normalår inte längre ned än till Jörn i Västerbottens län.

Den version av Bergströms karta 1919 som digitaliserats är i detta avsnitt mycket svårtolkad. Den ser inte ut att visa några vinterbeten som gick ned till kustlandet i Norrbottens södra del. Det har emellertid i slutskedet av vår undersökning visat sig att den version av samma karta som utgör bilaga till 1919 års lappkommittés betänkande 1923 avviker från den digitaliserade kartan på det viset att den markerar hela kustområdet i Norrbottens län upp till trakten av Luleå som ett område som ”stundom” besöktes av skogssamer från Arvidsjaur. 1919 års lappkommitté ansåg i sitt betänkande att sedvaneområdet sträckte sig från kustområdet vid Nederluleå och söderut till länsgränsen och sedan vidare genom Västerbottens län. Kommitténs bedömning grundar sig bl.a. på en sammanställning som dess sekreterare Aastrup gjorde av uppgifter han funnit i äldre kommittéarkiv. Av de intervjuer som 1919 års lappkommitté själv gjorde framgick också att skogssamer hade vinterbeten som sträckte sig ned till Sikfors och Pitholmen.

1930 års lappkommitté gjorde i sitt betänkande 1936 en fördelning av vinterbetesområdena. Av detta framgår att man räknade med att Tjidjaks, Ståkke-Malmesjaurs, Luokta-Mavas och Semisjaur-Njargs vinterland sträckte sig ned till kusten omkring Piteå och söder därom. Enligt Mankers karta 1945 sträckte sig fjällsamebyarna Semisjaur-Njargs och Luokta-Mavas flyttningar ända ned till kusten söder om Piteå. Skogssamernas områden slutade enligt denna karta betydligt längre upp. Fjällsamernas östligaste visten låg i Lillpite och Pålberget. Flyttlederna helt ut till kusten betecknades på kartan som övergivna. Som vanligt när det gällde Manker stämde dock inte kartan överens med texten i hans bok. Enligt den senare flyttade samerna ofta ända ut till kusten och han pekar särskilt ut Pitholmen och Jävreudden. (däremot har Manker inte uppgivit att det fanns vinterbetesmarker längs kusten norr om Piteåområdet).

Att Pitholmen använts för renbete framgår i övrigt av många källor både före och efter 1945. Semisjaur- Njargs sameby uppgav sig för renbetesmarksutredningen ha varit där 1955. I förarbetena till 1978 års karta och Arells utredning om skogssamerna 1981 uppges flera samebyar använda Pitholmen för renbeten.

Renbetesmarksutredningens karta 1966 har markerat vinterbetesområden som relativt nära överensstämmer med denna bild, dock så att områdena slutar ett gott stycke in från kusten. Planverkets karta från 1978 går däremot ända ut till kusten vid Norrfjärden. Den ljusaste blå färgen, som inte är med på den digitaliserade kartan, markerar ett vinterbetesområde ut till kusten från Piteå upp till Rosvik men inte norr därom. Utanför den ligger ett smalt kustområde, vars omfattning är svår att utläsa av kartan men som förutom öarna Vargön och Bondön möjligen också omfattar Pitholmen.

Vi anser att det finns en mycket starkt övervägande sannolikhet för att området skall inbegripas i renskötselområdet och sålunda hänföras till kategori 1. Renbetesmarksutredningens kartredovisning ger dock anledning till ett visst frågetecken. Vi har därför valt att hänföra området till kategori 2.

11.3. Västerbotten

11.3.1. Betesområde 1 A inom Västerbotten

Länsstyrelsen i Västerbottens län har sedan gammalt i många sammanhang hävdat att hela länet och därmed också hela landskapet Västerbotten innefattas i renskötselområdet. Bedömningen är inte alldeles okontroversiell. När det gäller större delen av det inre av landskapet är dock sedvanerätten odiskutabel. Detta gäller också i fråga om ett område som från länsgränsen i norr till Skellefteå i söder sträcker sig ned till kusten och som används till vinterbete av bl.a. Svaipa sameby från Norrbottens län.

11.3.2. Betesområde 2 D

Området avgränsas ungefär i en linje Skellefteå – Boliden – Burträsk – Vindeln – Örträsk.

Så gott som alla historiska källor som behandlar samernas vinterflyttningar i Västerbottens län tyder på att samerna vintertid ibland flyttade ned till kustlandet och öarna utanför. Vinterbetesmarkerna i kustlandet har ett utmärkt bete och uppsöktes gärna av samerna, särskilt under år med svåråtkomligt bete i inlandet. Vid remissen av förslaget till ny renbeteslag 1898 accepterades sedvanerätten också av samtliga kustsocknar i Västerbottens län. Länsman-

nen i Lövånger distrikt förtydligade sitt svar genom att skriva att samerna kom ut till kustbandet bara vart femtonde år.

På kartan över renskötselområdet omkring 1914 betecknas området öster om en linje Trehörningsjö – Örträsk – Rödåsel – Långvattnet som ett flenårsområde. Området norr om Skellefteälven har inte alls markerats. Detta beror inte på att det skulle ha saknats samer som haft sina renar på vinterbete i området, utan på att det som ovan nämnts var norrbottensamer som höll till där. I gengäld har författarna till kartan 1914 över Norrbottens län ritat in hela området ned till Nysätra socken i mellersta Västerbottens län som vinterbetesområde för skogssamer från Norrbotten.

Indelningen i normalbetesområde och flenbetesområde på Västerbottenkartan från 1914 är inte särskilt entydig. Flera flyttleder, som på kartan betecknas som ordinarie går långt in i flenområdet (Vännäsbyn, Hissjön, Mickelsträsk, Lövånger). De leder som betecknas som flenårsleder kan däremot å andra sidan vara lika ofta använda som de ordinarie. Kategoriseringen bygger på de intervjusvar som lämnades vid undersökningen i länet 1912. Det faller i ögonen att de samer som besökte den sydliga kuststräckan mellan Holmsund ned till Husum i norra Ångermanland hörde till de nordligare samebyarna – Umbyn, Ran och Gran, medan däremot Vapsten sameby vid denna tid stannade i Örträsk strax väster om lappmarksgränsen.

Samebyarnas flyttningsmönster har sedermera förändrats. Det är i arkivmaterialet svårt att följa vilka marker som använts över tiden av de olika samebyarna. Detta gäller särskilt norra Västerbotten ner till Nysätra socken. Fram till omkring 1900 besöktes det området regelbundet av samebyar från Pite lappmark i Norrbotten. Dessa flyttningar upphörde dock. Västerbottenssamerna blev därefter mer eller mindre enarådande i området. I remissvaren på Norrbottenskommitténs betänkande 1936 uppgav lappfogdarna i Norrbottens län i en gemensam skrivelse att Ran- och Malåbyarna utnyttjat området söder om Skellefteälven ned mot Lövånger 1912 och 1918 samt att Mauskauresamerna från Norrbotten använt samma område 1935. Uppgifterna styrker att det rört sig om ganska sällsynta besök under flenår. Lappfogdarna i Norrbotten har dock knappast haft full överblick över västerbottensamernas flyttningar och på senare år har området besökts av Malå sameby.

Samebyindelning saknas inom flenområdet på 1914 års karta. Erik Bergström försökte dock på sin karta 1919 göra en sådan indelning. Enligt den var området norr om Holmsund ordinarie

betesområde för Ran- och Granbyarna, medan Umbyns och Vilhelmina samebyars områden söder därom betecknas som flenområden. Det fanns knappast något godtagbart skäl för denna uppdelning. De indelningar som Manker gör på sin karta 1945 är ganska annorlunda. Ranbyns område utsträcks nu ända ned till Nordmaling medan Umbyn anses begagna ett litet område söder därom. Granbyns område utvidgas jämfört med 1919 års karta ned till Bygdeå. De stora förskjutningarna jämfört med de äldre kartorna visar hur omöjliga fasta indelningar av vinterbetesområdena var.

1930 års lappkommitté gjorde i sitt betänkande 1936 ett försök att fördela vinterbetesområdena för norrbottenssamerna. Av detta framgår att man ansåg att Maskaures flyttningsområde sträckte sig ned till Falmarksheden vid Bureå. Mausjuares, Svaipas, Rasjvertas flyttningsområde sträckte sig ned till Drängsmarksheden och kustområdena norr om Skellefteälven. Vid jämförelse mellan 1914 års Västerbottenskarta och 1978 års karta från Planverket framstår det som om det fanns en oanvänd lucka mellan Skellefteälven och Kågeälven. Detta är dock en synvilla beroende på att 1914 års Västerbottenskarta inte redovisar norrbottensamerna.

Det finns anledning att särskilt kommentera detta område som närmast norr om Skellefteå sträcker sig från kusten vid Skelleftehamn till Kåge. Området är omarkerat på flera av de kartor som åberopas i vårt betänkande och det är ostridigt att det under en mycket lång tid inte använts till renbete. Enligt 1930 års lappkommitté hade emellertid Mausjaur sameby vinterbetesområden mellan Skellefteälven och Kågeälven. Det finns även äldre uppgifter som visar att renhjordar från denna och andra samebyar kunde hålla till här på vintrarna. En anledning till att markerna inte använts har uppgetts vara att de blivit otjänliga för renbete till följd av miljöpåverkan från Rönnskärsverken. Det har därmed varit fråga om en sådan yttre orsak till att renbetet upphört som inte bör inverka på bedömningen av om urminnes hävd föreligger eller inte. Kommissionen anser därför att det hör hemma inom renskötselområdet.

Mankers karta visar bara två flyttningsleder som går nedom lappmarksgränsen, nämligen till Vindeln och Granö. Detta motsvarar inte verkligheten, även om man vet att krigsåren före 1945 innebar särskilda förhållanden. Tillsyningsmännens rapporter till lappfogden 1935–1945 visar att samerna under denna tid hade vinterläger nedanför lappmarksgränsen i Manjaur, Åmsele, Ekträsk, Hällnäs, Åmsele, Vindeln, Granö, Ramsele och Hissjö. Den sistnämnda orten har sitt speciella intresse. Betesområdet omfattar

Hissjöheden ända till staden Umeås utkanter och når alltså havet. Denna hed besöktes av Granbyn under den dåliga vintern 1942– 1943. Det kan alltså tas som belägg för att flenårsbete ned till kusten förekom även under en tid då renantalet var lågt och trycket på betesresurserna litet.

Renbetesmarksutredningens karta 1966 visar betydligt reducerade betesområden i förhållande till de nämnda kartorna. De ligger inom det område som på 1914 års karta kallas normala vinterbetesområden. De tre samebyarna Umbyn, Ran och Gran ansågs nyttja bara smala remsor med ytterpunkter i Hälsingborg och Kamsjö. Stora områden därutanför var enligt utredningen obrukade. I norra Västerbotten finns områden som tilldelats Malå och de norrbottniska samebyarna Mausjaur, Maskaure, Svaipa och Rasjverta. Svaipas område ligger längst i öst och når söder om Skellefteälven som längst ut mot havet Mjövattnet ett par mil innanför närmaste kustområde. Norr om Skellefteälven når Svaipas, Rasjevertas och Västra Kikkejaurs område ut till kusten. Mellan de utpekade områdena ligger stora – enligt kartan – av renbete icke berörda områden.

Planverkets karta från 1978 är indelad efter en mörk blå färg som visar särskilt viktiga områden och en ljusare blå färg som markerar andra vinterbetesområden. Dessa redovisas i teckenförklaringen och områden markerade med dessa färger har därför tagits med i vår digitaliserade karta. Utanför detta område finns på originalkartan en ännu ljusare, knappt synbar, blå färg som inte är med i teckenförklaringen och som därför utelämnats på den digitaliserade kartan. Området med de två mörkare nyanserna inkluderar betesområden som i det historiska materialet ofta utpekats som besökta vinterbetesplatser (t.ex. Vännäs, Mickelsträsk, Burträsk).

Med all sannolikhet markerar den ljusaste blå färgen att det rör sig om flenområden vilka mera sällan besökts. Alla marker, även sådana som bara brukas under flenår har emellertid i förarbetena och bakgrundsmaterialet till rennäringslagarna 1886, 1898, 1928 och 1971 inräknats i renskötselområdet. 1898 och 1928 års lagar remitterades till kommuner och statliga tjänstemän längs hela kusten och dessa bestred inte då sedvanerätten till kustområdena. Byordningarna för lappbyarna i Västerbottens län, vilka anger vinterbetesområden ut till kusten, fastställdes 1945 och gäller än. Såvitt känt har det inte förrän mot slutet av 1900-talet förekommit protester häremot.

Det historiska materialet utgör enligt vår mening inte underlag för annat än den generella slutsatsen att hela landskapet Väster-

botten ingår i renskötselområdet. Detta hindrar inte att man efter närmare undersökningar skulle kunna utesluta avgränsade trakter där sedvanerätt aldrig uppkommit eller där rätten upphört utifrån de kriterier för urminnes hävd som vi ställt upp. Detta gäller väl framför allt om det område som på 1978 års karta från Planverket markerats med den ljusaste blå färgen. Sannolikheten för en sedvanerätt är dock så stor att bevisbördan för ett uteslutande närmast bör läggas på markägarna. Vi har mot bakgrund av det anförda hänfört hela det ifrågavarande området till kategori 2. Vår uppfattning är således att hela Västerbotten ligger inom renskötselområdet. Dock skall anmärkas att området 5 A, vilket utgörs av Bjuröhalvön, är föremål för en pågående process och därmed undantagen vår bedömning, se nedan.

På vår karta har Holmön fått en särskild områdesbeteckning (område 2 E). Ön har i äldre tider besökts för vinterbete. Detta förekommer inte längre eftersom isbrytningen lägger hinder i vägen. Mycket talar därför för att vinterbetet numera skall anses övergivet.

11.3.3. Bjuröhalvön (Område 5 A)

Markägare på Bjuröhalvön norr om Lövånger har väckt talan mot Svaipa sameby – en talan som tingsrätten avvisat. Tvisten gäller frågan om sedvanerättens bestånd. Den är inte avgjord eftersom tingsrättens beslut om avvisning överklagats och fortfarande är beroende av hovrättens prövning.

Vi har ansett att Gränsdragningskommissionen inte bör uttala sig om trakter där sedvanerätten är föremål för domstolsprövning. Vissa uppgifter om vinterbete i Lövånger-trakten har dock redovisats i kapitel 9.

Målet om Bjuröhalvön illustrerar den processuella frågan om en enskild sameby i en fråga om sedvanerättens bestånd kan föra talan med bindande verkan för hela samekollektivet. Tingsrätten har genom sitt beslut om avvisning intagit en annan ståndpunkt än den som vi ansett vara den riktiga.

11.4. Ångermanland, Medelpad och norra Hälsingland

11.4.1. Betesområde 1 A inom Ångermanland

Landskapet Ångermanland ingår till allra största delen i Västernorrlands län. Dock tillhör Nordmalings och Bjurholms kommuner i den nordöstra delen av landskapet Västerbottens län medan Tåsjö, Bodums och Fjällsjö socknar i den nordvästra delen ingår i Jämtlands län. Den statliga administrationen av renskötseln beträffande de delar som tillhör Västernorrlands och Jämtlands län ankommer på Länsstyrelsen i Jämtlands län.

I äldre tider talade man om Ångermanlands lappmark – en beteckning som fr.o.m. 1645 ändrades till Åsele lappmark (se avsnitt 5.5.1). Till denna hörde inte bara fjäll- och skogssamer från områden som till följd av lappmarksgränsen kom att tillhöra Lappland utan också skogssamer i nuvarande Ångermanland. Skogsrenskötseln i Ångermanland har emellertid sedan länge upphört.

Av den topografiska redovisningen i kap. 9 framgår det att stora delar av Ångermanland inte bara i historisk tid berörts av vinterbete utan att detta också kontinuerligt förekommit fram till i dag. Trots detta är sedvanerätten mer eller mindre ifrågasatt inom större delen av landskapet. Det finns dock ett område i norr där rätten är odiskutabel. Detta har vi hänfört till kategori 1 och på kartan redovisat inom betesområde 1 A. Området innefattar bl.a. de socknar som hör till Jämtlands län.

11.4.2. Nordmaling (Område 5 B)

Vid Umeå tingsrätt handläggs en sedvanerättstvist mellan å ena sidan markägare i Nordmalings kommun och å andra sidan samebyarna Ran, Gran och Vapsten. Det är möjligt att en dom i målet kommer att föreligga i anslutning till att detta betänkande överlämnas. Vi har mot bakgrund av den pågående rättegången ansett oss principiellt förhindrade att redovisa någon egen bedömning.

11.4.3. Betesområdena 2 F, 2 G och 3B

Enligt kommissionens bedömning finns det utöver vad som angetts ovan områden av Ångermanland som bör hänföras till renskötselområdet. Dessa motsvarar i stora drag de vinterbetesmarker som

redovisats på 1978 års karta från Planverket och avgränsas i huvudsak med den s.k. Huss-linjen.

Avgränsningen mot betesområde 1 A (dvs. den av markägarna föreslagna yttre gränsen för renskötselområdet) följer i huvudsak en linje från gränsen mot Lappland vid väg 92 över Myckelgensjö, Junsele, Backe till gränsen mot Jämtland i höjd med Krokfors.

Betesområde 2 F (vilket enligt kommissionen ingår i renskötselområdet) omfattar hela Bjurholms kommun samt avgränsas i söder av en linje från Grundsunda vid kusten över Resele till en punkt söder om Junsele där den sammanfaller med markägarlinjen. Från nämnda punkt går östgränsen för betesområde 2 G via Näsåker och Edsele till Jämtlandsgränsen norr om Hammarstrand. Betesområdet 3B omfattar Medelpad och norra Hälsingland.

Det är väl belagt i det historiska källmaterialet att samer från Åsele lappmark (Vilhelmina norra och södra) samt frostvikensamerna fram till de första decennierna av 1900-talet vintertid flyttade långt österut, ofta ända till Bottenhavets kust inklusive kustöarna. Enligt von Schubert 1825 sträckte sig föllingesamernas (nuvarande Hotagens och Frostvikens samebyar) vinterflyttningar till Ramsele och Resele i sydöst och till Ragunda och Stugun i söder. De kan dock ha sträckt sig ännu längre ner, vilket visas av prästerskapets uppgifter om flyttningar till socknarna i Ångermanland och södra Jämtland under tidigt 1800-tal. Von Düben 1873 och 1882 års lappkommitté skriver att de omfattade området ned till Bottenhavskusten. Lappfogde Abraham Staaffs intervjuer med äldre ortsbor i kustlandet 1922 bekräftade till fullo att dessa kustflyttningar sedan lång tid tillbaka förekommit och omfattade ett område som sträckte sig längs kusten från Nordingrå i norr ända ned till trakten av Söderhamn i Hälsingland i söder. På Bergströms karta 1914 angavs det att västerbottensamernas betesområde sträckte sig ned till Hemsön utanför Härnösand. Öster om en linje från Sollefteå över Anundsjö – Björna – Trehörningsjö ligger ett flenbetesområde som på den kartan är markerat med brunt. Denna indelning i flenområden respektive ordinära vinterbetesmarker har ifrågasatts. Staaff menade att det i Västernorrlands län inte fanns några flenbetesområden utan att det rörde sig om mer eller mindre årliga besök, även vid kusten. Han uppgav emellertid också att kustflyttningarna i stort sett upphörde i början av 1900-talet med ett markant brott 1910–11.

Flenområdena återkommer emellertid, om än något modifierade, i Bergströms karta 1919. På denna karta har även ritats in en flik

ned till områdena norr om Härnösand som betecknas som ordinarie vinterbetesområde för Vilhelmina södra. Det kan antas att detta beror på att det fram till 1926 fortfarande fanns samer från denna sameby, som regelbundet flyttade ned till Nordingråområdet. Av de protokoll som fördes vid samebyarnas i Jämtland och Härjedalen årliga sammanträden med lappfogden 1922–1971 framgår att frostvikensamernas flyttningar till kustområdena i Ångermanland, Medelpad och Hälsingland, trots Staaffs uppgifter 1922, fortgick fram till 1939 fastän i avtagande omfattning. Endast en fjärdedel av flyttgrupperna under åren 1922–1939 företog den långa flyttningen till kusten. På få undantag när hade dessa flyttgrupper Sundsvallstrakten som mål. En sådan koncentration till regionens främsta industriella tillväxtområde kan inte ha varit huvudsakligen betingad av betesbehovet. Det kan därför tyckas att det inte är rimligt att lägga dessa besök till grund för bedömningen. Elof Huss, som år 1959 presenterade en omfattande undersökning av jämtlandssamernas sedvaneområden, ansåg heller inte att sedvanerätt fortfarande förelåg ända ut till Bottenhavskusten och samerna själva hävdade inte något annat under 1970-talets undersökningar.

När det gäller det inre av Medelpad finns belägg för att landskapet i äldre tider passerades av samer som var på väg ned till Sundsvall genom Medelpad. Det finns också uppgifter om att vinterbete skulle ha förekommit där under några av åren 1910–1921 i Borgsjö och Ånge. Några senare uppgifter om vinterbeten där föreligger dock inte. Detsamma gäller de aktuella områdena i norra Hälsingland. Länsstyrelsen i Gävleborgs län bekräftar detta i sitt remissvar på 1919 års lappkommittés betänkande 1923 där den uppger att ingen del av länet besökts av samiska flyttgrupper sedan de allra första åren av 1900-talet.

Även vilhelminasamernas flyttningar till norra delen av Ångermanland tycks ha avvecklats under de första årtiondena av 1900talet. Enligt en uppgift (Christer Westerdahl) skulle de visserligen ha fortsatt under flenår, men några belägg för detta har inte stått att finna. Under åren 1935–1945, då tillsyningsmännen i Västerbottens län rapporterade till lappfogden om samernas vinterbetesplatser, låg dessa i ett område som sträckte sig väster om en linje från Jansjö (söder om Junsele) över Anundsjö till Björna. Området stämmer relativt väl med det område som kartan 1914 betecknar som ordinarie vinterbetesmarker.

Manker har på sin karta ritat in bara två flyttningsleder. De går till Anundsjö (Bredbyn) och Skalmsjö, vilka båda ligger inom det

på 1914 års karta rödmarkerade området. Hans beskrivning täcker dock inte tillnärmelsevis de visten och flyttvägar som fanns. Enligt 1914 års karta var de långt fler. Tillsyningsmännens rapporter till lappfogden i Västerbottens län 1935–1945 visar att det även på Mankers tid fanns andra och flera betesområden än han angav.

Renbetesmarksutredningen har på sin karta 1966 pekat ut områden som ligger ett gott stycke väster om den linje som 1914 års karta betecknade som gränsen för normalbete. Vi kan emellertid inte acceptera denna karta som uttryck för sedvanerättsområdet. Den utesluter alltför många områden som enligt såväl de historiska källorna och mera moderna uppgifter framstår som viktiga betesmarker (t.ex. runt Solberg, Skalmsjö, Kubbe).

Vi anser oss inte ha tillräckliga belägg för en på urminnes hävd grundad vinterbetesrätt vid kusten söder om Grundsunda utan menar att gränsen för renskötselområdet i stort sett bör vara den som framgår av Planvekets karta från 1978. När det gäller områdena längre in mot gränsen mot Jämtland överensstämmer vår bedömning av renskötselområdet i stort med den som kommer till uttryck genom den s.k. Huss-linjen. I ett avseende avviker emellertid vår bedömning från den som gjordes av Huss. Från strax söder om Näsåker viker Huss-linjen söderut via Långsele till norr om Liden i Medelpad varifrån den åter går norrut mot Bispgården i Jämtland. Det förekommer i dag renbete i dels en trakt söder om Näsåker inom ungefär linjen Näsåker – Edsele – Mo – Resele – Näsåker, dels i en trakt som sträcker sig från Graninge i norr till Liden i söder. Hälften av det förstnämnda området och hela det sistnämnda ligger utanför det av oss antagna renskötselområdet. Det historiska underlaget för den gränsdragning som Huss gjort är nämligen ganska tunt. För användningen av området kring Näsåker finns det inget underlag utöver några få belägg från 1920-talet i jämtlandssamernas uppgifter 1910–1971. När det gäller det delvis i Medelpad och Ångermanland belägna området söder om Bispgården finns egentligen inga belägg alls annat än att frostvikensamerna i Staaffs undersökningar uppgav sig ett par gånger under åren 1910– 1921 ha haft sina renar på vinterbeten i trakten av Fångsjöbacken vid vägen mot Graninge.

11.4.4. Slutsatser

Vår bedömning när det gäller vinterbetesrätten i områdena nedanför den gräns vi markerat på kartan är den att det vid sekelskiftet 1900 sannolikt har funnits en etablerad urminnes hävd – något som dock inte kan anses helt klarlagt – men att den eventuella sedvanerätten skall anses ha förfallit därför att marken därefter inte brukats för renbete under lång tid. Det är först under 2000-talet som jämtlandssamerna åter gjort anspråk på dem genom att införliva dem i sina områdesplaner – en åtgärd som i och för sig framstår som förklarlig med hänsyn till det behov av nya betesmarker som nu föreligger. I verkligheten har man dock inte ännu i någon egentlig omfattning tagit i anspråk mark vid den ifrågavarande kusten.Vi placerar därför området i kategori 3.

I området ovanför vår gräns anser vi att sedvanerätt fortfarande gäller. Eftersom invändningar mot sedvanerätten har gjorts av markägare med avseende på framför allt mark som ligger öster och söder om sådana områden som 1966 på renbetesmarksutredningens karta redovisats som vinterbetesmark har vi hänfört de sålunda ifrågasatta områdena till kategori 2. De delar av Hälsingland som på enligt samebyarnas senaste markanvändningskarta hör till vinterbetesmarkerna bör enligt vår mening hänföras till kategori 3. Områden som inte ens finns med på markanvändningskartan har vi inte redovisat på vår karta. Det torde vara uppenbart att renskötselrätt saknas där.

11.5. Jämtland

När lappmarksgränsen drogs 1751 lämnades Jämtland och Härjedalen utanför. De två landskapen hade emellertid sin egen lappmark – Jämtlands och Föllinge lappmark – vilken utan att ha någon bestämd gränslinje ansågs omfatta marken mellan den bebodda och odlade delen av Jämtland samt fjällen mot Norge. I samband med avvittringen under 1800-talet avsattes i enlighet med föreskrifter i det s.k. skattefjällsbrevet avgränsade betestrakter för samerna – renbetesfjällen – vilka senare utvidgades genom inköp av s.k. utvidgningshemman (se avsnitt 5.5.). Enligt gällande lag har samerna rätt till renskötsel året runt på renbetesfjällen.

Det anses klart att renbetesfjällen inte var avsedda att tillgodose samernas hela behov av betesmark. Det var också till stor del just

samernas i Jämtland och Härjedalen behov av vinterbetesmarker som från början föranledde en lagreglering genom renskötsellagstiftningen. Man ansåg således att även jämtlandssamerna hade en på urminnes hävd grundad rätt till renbete utanför åretruntmarkerna.

Som framgår av vår redovisning på karta har vi kommit fram till att sedvanerätten är väl dokumenterad och dessutom odiskutabel inom större delen av landskapet, dock med undantag för ett i och för sig ganska stort område i den sydöstra delen. Det skall dock anmärkas att det inom det område som vi hänfört till kategori 1 kan finnas marker som inte är tjänliga för renbete eller som av annan orsak inte nyttjats till detta eller övergetts. Vi har emellertid inte haft möjlighet att identifiera och avgränsa sådana marker. Flertalet av dessa ligger emellertid som enklaver inom trakter av renskötselområdet och får därför anses formellt innefattas i detta. Härmed avses att dessa marker – i den mån de kan identifieras – visserligen inte bör tas i anspråk för stationärt vinterbete men att de kan beröras av flyttningar mellan olika betesområden. Detta innebär att större delen av landskapet Jämtland ligger inom renskötselområdet och att det – då någon avvikande uppfattning inte redovisats från markägarna beträffande särskilda trakter – skall redovisas som kategori 1. I övrigt hör i enlighet med tidigare tilllämpade principer vissa områden till kategori 2 respektive 3.

När det gäller de olika områdena av Jämtland skall följande anföras.

Östra delen

När vi dragit linjen för sedvanerättsområdet (det område som hör till 1 A) har vi i öster följt den s.k. Huss-linjen från Edsele över gränsen mot Ångermanland till Ragunda – Stugun. Redan enligt von Schubert 1825 sträckte sig föllingesamerna flyttningar till Ragunda och Stugun i söder. Från Krokvåg och norrut mot Överammer och Borgvattnet finns också rikliga belägg för vinterbeten även i tiden därefter. Renbetesmarksutredningens karta 1966 är däremot mycket snäv och lägger platser som Länglingen, Borgvattnet, Köttsjön och Lungsjön utanför sina vinterbetesområden. Andra källor tyder dock på att just dessa platser var välbesökta. Det område som vi med styrka anser höra till sedvaneområdet men som ifrågasatts har vi ansett höra till kategori 2 (området 2 G).

Söder om sjön Gesunden

Beträffande området som hör till kategori 3 kan följande sägas. Området söder om sjön Gesunden ner mot Nyhem och Gimdalen ligger inom Huss-linjen men bedömningen av området är svår. Von Düben 1873 skriver att hotagensamerna ”vände sig mot det inre av Jämtland och Medelpad”. Dahlqvist uppgav 1896 att de sydligaste vintervistena för dessa samer låg i Nyhem och Sundsjö socknar. Enligt kartan omkring 1914 hade frostvikensamerna ett vinterviste vid Gimdalen och hotagensamerna ett vid Hovdsjö i Nyhems socken. I Staaffs undersökningar 1922 uppgav samer från Hotagen och Frostviken att de varit på vinterbeten där 1910–1921. Av protokollen från sammanträdena inför lappfogden framgår att flyttningarna dit pågick fram till 1935 men inte längre. Att vinterbeten förekom i detta område in på 1930-talet omvittnades även av de ortsbor Huss intervjuade och av de uppgifter i text och på karta som lämnades av markägare 2004. Samerna började enligt samstämmiga uppgifter återetablera vinterbeten i dessa områden på 1980-talet. Mycket tyder på att vinterbeten förekom redan på 1800talet väster om en linje Gesundens västra ända (Stugun) – Nyhem med Gimdalen. Detta område har vi därför placerat i kategori 2 medan områdena öster därom placerats i kategori 3 av den anledningen att vi inte funnit belägg för att vinterbeten förekommit där före 1900-talets början.

Ännu längre söderut. Kälarne och Ljungå

Det finns också anledning att särskilt kommentera ett område som ligger ytterligare något söderut. Elof Huss har på sin karta också ritat in ett vinterbetesområde som sträcker sig från trakten av Kälarne ned till trakten av Ljungå. Även i denna trakt har samer återetablerat vinterbete på senare år. Protokollen från samernas årssammanträden med lappfogden visar att vinterbeten bedrevs i denna trakt senast 1935 och att området dessförinnan passerades av flera grupper som var på väg ned till Sundsvall genom Medelpad. Sakförhållanden bekräftas av de ortsbor Huss intervjuade. De tillfogade dock att de inte hört att renbeten skulle ha bedrivits där i äldre tid, dvs. före omkring 1900. Dessa vinterbetens äldre historia är med andra ord höljd i dunkel. Även landshövding Johan Widén och jägmästare Eric von Sydow är i sina kommentarer till 1913 års

undersökningar osäkra på områdets status. Områden söder och väster om Bräcke har också svagt stöd i källmaterialet. Att vinterbeten förekommit där i början av 1900-talet intygas av de ortsbor som intervjuades av Huss, men det finns bara en uppgift från samerna (från 1924) att det varit någon längre tid.

Vår utredning har mot bakgrund av det anförda inte gett vid handen att de aktuella områdena söder om Gesunden skulle ha uppkommit någon på urminnes hävd grundad sedvanerätt före det uppehåll i brukandet som förekommit fr.o.m. senast 1935. Eftersom uppehållet varat längre än 30 år kan det med våra utgångspunkter för bedömningen inte heller det nu etablerade vinterbetet läggas till grund för en sedvanerätt. Det aktuella området har därmed också hamnat i kategori 3.

Västerut. Stugun-Nyhem-Stavre-Brunflo-Bodsjö-Orrviken

Från Stugun har vi angett renskötselområdet i en linje söderut mot Nyhem – Stavre och därifrån åter norrut till Brunflo samt från Brunflo via Bodsjö söderut runt sjön Näkten norrut till Orrviken. Som framgår av kartredovisningen är sedvanerätten ifrågasatt inom mindre områden söder om Pilgrimstad och väster om Brunflo samt väster och norr om Näkten. Dessa områden har därför undantagits och hänförts till kategori 2 (område 2 H).

Området kring sjön Näkten

När det gäller området kring Näkten skall följande anmärkas. I de intervjuer som genomfördes av Staff 1921–1922 uppgav samerna i Handölsdalens sameby att de vissa år hade vinterbeten i trakterna av sjön Näkten. Manker 1945 har på sin karta egendomligt nog markerat en flyttled till detta område som upphörd. Enligt texten i hans bok existerade vinterbetesområdet dock fortfarande, även om han hänförde det till Sösjö sameby. I andra källor har det uppgetts att det var Offerdals sameby som höll till här. Huss utredning 1959 och protokollen från sammanträdena inför lappfogden 1922–1971 visar att trakten varit och är ett viktigt renskötselområde. Sammantagna visar dessa uppgifter att området öster om Näkten är av sådan karaktär att det bör redovisas som en enklav med bevisad vinterbetesrätt. Området har på kartan åsatts beteckningen 1 B.

Korridoren vid Myrviken

Huss gör på sin karta undantag för ett område som sträcker sig i en korridor från Månsåsen förbi Myrviken och ned i höjd med Gillhov. Denna redovisning av Huss har fog för sig om man strikt ser på förekomsten av besök av ren för bete på viss plats som en förutsättning för att sedvanerätt skall föreligga. Korridoren viker av runt område 1 B öster till väg E 14. Vi har därför anslutit oss till denna hans uppfattning och hänfört det aktuella området till kategori 3. Man måste dock vara medveten om att fritt strövande renar kan förflytta sig till ett angränsande betesområde till även andra platser än sådana där det finns goda betesmöjligheter.

Klövsjö-Rätan

Trakterna runt Klövsjöfjället och Vemdalsskalet har tidigare använts i viss utsträckning för vinterbeten, men det rådde redan i början av 1900-talet delade meningar om huruvida dessa grundade sig på urminnes hävd. Oklarheten var en av anledningarna till att Länsstyrelsen i Jämtlands län på 1940-talet ansökte om medel från Kungl. Maj:t att genomföra en grundlig undersökning av vinterbetena i länet. Resultatet blev Elof Huss undersökning 1959. Huss karta visar att han räknade de båda fjällen till de områden där renskötselrätt förelåg.

Frågan har numera avgjorts i en annan riktning genom dom av Östersunds tingsrätt den 8 augusti 2005. Domen har inte vunnit laga kraft. Vi har på vår karta redovisat det område som berörts av tvisten som område 5 C.

Väster om Storsjön

Rörande området väster om Storsjön till Härjedalsgränsen säger Dahlqvist 1896 att vinterbetning i söder går ned till Skålans by strax söder om Ljunga älv. Öster går gränsen som längst till Häggensåsens och Möckelåsens skogar väster om Myrviken. Alla senare källor utpekar trakterna runt Torsborg, Börtnan och Viggesågen som Centrala vinterbetesområden. Norr om Oviksfjällen har vinterbeten förekommit öster om Västfjället mot Hallens kyrka ända in på 1970-talet och uppgifter av senare datum ingår inte i under-

sökningsmaterialet. Det nu aktuella området, beläget norr om landskapet Härjedalen, bör därför hänföras till kategori 1.

Västra och centrala Jämtland

När det gäller västra och centrala Jämtland är de äldsta källorna – främst von Düben och von Schubert – ganska oprecisa. Såväl 1882 års som 1895 års lappkommitté konstaterade att det förekom vinterbete söder om Indalsälven ända ned mot Ottsjö och Vallbo. Österberg/von Sydows kartor (av oss daterade till 1914) grundar sig på intervjuundersökningen i länet 1913. Kartorna är inte i alla avseenden tillförlitliga men visar flyttningsvägar som går ned mot samma område. Enligt Staafs undersökning 1921–1922 förekom vinterbete vid Renfjället, Gräpplingen, Välliste, Hottögsfjället, Sällsjö och sjön Liten. Protokollen från de årliga mötena 1922–1971 inför lappfogden visar att vinterbeten i detta område förekommit så sent som 1961. Elof Huss utredning 1959 innehåller uppgifter från såväl samer som bofasta som visar att vinterbeten förekommit i området fram till 1958. Samma källor visar att områdena öster om Mörsil mot Krokom vintertid besöktes av samer. Framför allt gällde det områdena norr om Indalsälven men även ett område söder om Mattmar och Näskott. Övriga områden söder om Indalsälven och längs Storsjön har varit mer glest besökta. Trakterna norr om Aspås mot Föllinge, liksom de öster därom på 1978 års karta markerade vinterbetesområden, var även enligt genomgångna äldre källor viktiga vinterbetesområden.

Det har framförts att det skulle finnas en från renskötselrätt fri zon, en cirka 15 km bred ”kil” som ligger norr om Renbetesfjällen och söder om Indalsälven och som går västerut från Storsjön mot norska gränsen. Denna zon kan inte bekräftas av det historiska källmaterialet.

Sammantaget bör det nu beskrivna området i västra och centrala Jämtland hänföras till kategori 1.

11.6. Härjedalen

Huvuddelen av landskapet Härjedalen hör administrativt till Härjedalens kommun. Utanför ligger i norr Storsjö som hör till Bergs kommun, vilken i övrigt ingår i landskapet Jämtland.

I Härjedalen finns, liksom i Jämtland, renbetesfjäll som avsattes i samband med avvittringrarna. Renbetesfjällen har senare utvidgats med mark som förvärvats av staten. Samerna har renskötselrätt året runt på de utvidgade renbetesfjällen. Dessa är belägna inom båda kommunerna och hör således till kategori 1 (områdena 1 C- F).

De delar av landskapet Härjedalen som hör till Bergs kommun upptas till stor del av renbetesfjäll och gränsar i övrigt till den del av Jämtland som vi hänfört till kategori 1. Vi anser därför att det föreligger en mycket stor sannolikhet för vinterbetesrätt inom denna del av Bergs kommun. Eftersom vi inte närmare undersökt förhållandena hänför vi dock detta område till kategori 2 (område 2 K). Frågan om samernas vinterbetesrätt utanför renbetesfjällen har i Härjedalen alltid varit kontroversiell. I Renbetesmålet har frågan varit föremål för prövning. I målet fördes talan av ägare till 571 fastigheter i samtliga socknar i Härjedalens kommun mot Handölsdalens, Mittådalens, Tåssåsens, Tännäs och Idre nya samebyar. Genom hovrättens dom, som vann laga kraft sedan Högsta domstolen vägrat prövningstillstånd, erhöll kärandena förklaring att deras fastigheter inte var belastade med någon på urminnes hävd grundad renskötselrätt. Gränsdragningskommissionen saknar befogenhet att rubba det laga kraftvunna domslutet. Det gäller visserligen formellt enbart till förmån för ägarna till de fastigheter som berördes av tvisten men domskälen är sådana att de omfattar även andra fastigheter inom kommunen. Vår slutsats är därför att samebyarna saknar en på urminnes hävd grundad renskötselrätt i till vinterbetesmarker i hela Härjedalens kommun. Vi har därför valt att inordna dessa betesmarker i kategori 4 (område 4 B).

Några avslutande synpunkter på vinterbetesmarkerna i Härjedalen

Tillgången till vinterbete i Härjedalen är av stor betydelse för rennäringens fortlevnad inom samebyarna i Härjedalen och södra Jämtland. Dessa har därför på en förmodligen avtalsrättslig grund fortfarande vinterbete på bl.a. bolagsmarken och förhandlingar om avtalslösningar med andra fastighetsägare pågår. Vi har under avsnitt 10.5.16 utvecklat vår åsikt om de rättsliga förutsättningarna för att åstadkomma stabila avtalslösningar.

Renbetesfjällen, på vilka renskötselrätten är lagfäst, åtskiljs på många håll av dalgångar där det antingen enligt domen inte finns någon betesrätt eller där denna annars är oklar. På förekommen

anledning vill vi som vår uppfattning uttala att samerna i vart fall har en på sedvanerätten grundad flyttningsrätt över sådana områden.

Idre nya sameby

Idre nya sameby har sina genom lag fastställda åretruntmarker inom Särna norra kronopark i Dalarna (kategori 1). Genom domen i Renbetesmålet har det fastställts att samebyn inte har någon vinterbetesrätt inom Härjedalens kommun (kategori 4).

Genom en lagakraftvunnen tredskodom av Mora tingsrätt den 8 juni 2001 har Idre nya sameby förlorat rätten till vissa betesmarker inom Älvdalens kommun. De områden som är föremål för rättskraften i tredskodomen hör till kategori 4 (områdena 4 C-G). Fastigheterna inom områdena varierar i storlek och är utspridda. Vissa är så små att de inte ens går att markera på kartbilagan. Genom tredskodomen slog tingsrätten fast att fastigheterna inte ”belastas av avtal oberoende rätt till bete med ren till förmån för Idre nya sameby”. Några berörda fastigheter har avregistrerats efter tredskodomen. Som framgår av kartan synes vissa fastigheter ligga inom Idre nya samebys åretruntmarker. Det kan vara så att de fastigheter som är belägna där aldrig omfattats av den upplåtelse som skedde genom beslut av Kungl. Maj:t på 1800-talet. Men det kan även förhålla sig så att fastigheterna ligger inom åretruntmarkerna. I så fall kan det ifrågasättas om tredskodomen medfört att renskötselrätten upphört där. Denna fråga kräver en närmare undersökning på fastighetsnivå, vilket denna utredning saknar resurser till.

Vi har inte närmare utrett sedvanerätten till Idre nya samebys vinterbetesmarker i övrigt men utgår att dessa kan hänföras till kategori 2 (område 2 L).

12. Den inre gränsen

I utredningens uppdrag ingår att fastställa de områden som, med hänsyn till vad som anges i ILO: s konvention nr 169, skall betraktas som mark som samerna traditionellt innehar respektive traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Uppdraget har sitt ursprung i vad som stadgas i konventionens artikel 14 (2).

I utredningsarbetet har fokus lagts på att identifiera mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Detta har inom utredningen kallats för den yttre gränsen. Utgångspunkten har i det arbetet varit att mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra sammanfaller med det område som faller innanför gränserna för samernas vinterbetesområde. Gränsen för den mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra sammanfaller därmed med den yttre gränsen för renskötselområdet. Vad som kvarstår av utredningens uppdrag är således att identifiera den mark som samerna traditionellt innehar, dvs. den inre gränsen för renskötselområdet.

I detta kapitel beskrivs kortfattat ILO, dess konvention nr 169 och konventionens föregångare, ILO: s konvention nr 107. Då frågan om en eventuell svensk ratificering av båda nämnda konventioner varit uppe tidigare, redogörs vidare för de argument för och emot ratificering som anförts i tidigare svenska ställningstaganden. Därefter görs en genomgång av artikel 14 i konventionen varvid de olika begreppen i artikeln analyseras och kommenteras utifrån tillgängligt material. Slutligen utreds hur artikel 14 kan tillämpas i Sverige och vilka konsekvenser detta får för svenska förhållanden.

12.1. ILO och dess konvention nr 169

Som nämnts tidigare är ILO (International Labour Organisation) ett av FN: s s.k. fackorgan. Sedan länge arbetar ILO med ursprungsfolks rättigheter och har i denna sin egenskap arbetat fram de enda internationella konventionerna till skydd för ursprungsfolks rättigheter, nämligen konvention nr 107 om skydd och integration av infödda och av andra i stammar levande folkgrupper och konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.

12.1.1. Konventionens bakgrund och innehåll

ILO: s konvention nr 169 föregicks av ILO: s konvention nr 107 från 1957 om skydd och integration av infödda och av andra i stammar levande folkgrupper. Konvention nr 107 ratificerades av 27 stater och den är fortfarande bindande för de stater som ratificerat den men inte konvention nr 169. Konventionen är dock inte längre öppen för ratifikation. Med tiden ansågs konvention nr 107 förlegad, och efter att i närmare 30 år ha varit den enda juridiskt bindande internationella överenskommelsen angående ursprungsfolks rättigheter, beslutades om en revision av konventionen.

1

Detta

resulterade 1989 i antagandet av konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Mot konvention nr 107 anfördes framför allt att den fokuserade på integration och att den inte återspeglade den utveckling som skett vad gäller ursprungsfolks rättigheter.

2

Den talar t.ex. om de folk som berörs som ”less

advanced”.

3

Enligt ILO: s konvention nr 107 var ett av kriterierna i definitionen av ursprungsfolk att de var medlemmar i stammar. Denna definition finns dock inte kvar i ILO: s konvention nr 169 och det råder i dag ingen tvekan om att samerna är ett ursprungsfolk enligt konventionen. Vad gäller den fråga som är aktuell här, dvs. markfrågan, stadgas i ILO: s konvention nr 107 bl.a. följande.

1

För en redogörelse av diskussionerna kring en revision av konvention nr 107, se Russel

Lawrence Barsh, Revision of ILO Convention No. 107, The American Journal of International Law, Vol. 81, No. 3 (Jul. 1987), s. 756–762.

2

Art 2 (1) i konventionen lyder: Governments shall have the primary responsibility for

developing co-ordinates and systematic action for the protection of the populations concerned and their progressive integration into the life of their respective countries. Se även t.ex. art. 5 och art. 7 (2).

3

Se art. 1 (1) (a).

Ursprungsfolkens äganderätt till mark som de traditionellt bebor skall erkännas och äganderätten kan organiseras antingen som en kollektiv äganderätt eller som en individuell äganderätt för medlemmar av ursprungsfolket.

4

De berörda ursprungsfolken skall inte

kunna flyttas från sina marker utan samtycke utom i vissa uppräknade undantagsfall, t.ex. om det är i den nationella ekonomins intresse.

5

Vad gäller frågan om ursprungsfolkens rättigheter till

mark erkänner visserligen konvention nr 107 ursprungsfolks äganderätt till den mark de traditionellt innehar, men ger å andra sidan de anslutna staterna långtgående möjligheter att ingripa i rättigheten.

ILO: s konvention nr 169 tillämpas, såvitt här är i fråga, på folk som betraktas som ursprungsfolk på grund av att de härstammar från folkgrupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område vid tiden för erövring eller kolonisation eller fastställandet av nuvarande statsgränser samt har behållit en del av eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner. Som kriterium för att betraktas som stamfolk eller ursprungsfolk enligt konventionen är att man själv identifierar sig som ett sådant folk. Användandet av uttrycket ”folk” i konventionen skall inte tolkas så att det ger upphov till rättigheter som kan vara förknippade med begreppet ”folk” i folkrätten. Regeringarna skall se till att ursprungsfolkens och stamfolkens rättigheter skyddas och att deras integritet respekteras. Särskilda åtgärder skall vidtas för att skydda deras identitet, institutioner, egendom, arbete, kultur och miljö. De skall också ha samma möjligheter och rättigheter som tillkommer den övriga befolkningen. Ursprungsfolk och stamfolk skall utan hinder fullt ut åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Regeringarna skall samråda med folken vad gäller åtgärder som direkt kan beröra dem och skapa medel för dem att delta i beslutsfattandet i valda institutioner och andra organ. De skall ha rätt att besluta om sina egna prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen. Regeringarna har dock ett ansvar att skydda och bevara miljön i de områden där dessa folk bor. Ursprungsfolken skall ha rätt att behålla sina sedvänjor och institutioner där dessa inte är

4

Art. 11 har följande lydelse: The right of ownership, collective or individual, of the

members of the populations concerned over the lands which these populations traditionally occupy shall be recognised.

5

Art. 12 (1) har följande lydelse: The populations concerned shall not be removed without

their free consent from their habitual territories except in accordance with national laws and regulations for reasons relation to national security, or in the interest of national economic development or of the health of the said populations.

oförenliga med det nationella rättsystemet eller internationellt erkända mänskliga rättigheter. Dessa folks äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor skall erkännas. Åtgärder skall vidtas för att skydda deras rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem. De berörda folkens rätt till naturtillgångar, som hör till denna mark, skall särskilt skyddas. Ursprungsfolken skall ha rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av dessa tillgångar. Ursprungsfolk och stamfolk får inte förflyttas från det område som de bebor. Om en förflyttning anses nödvändig som en undantagsåtgärd får den endast ske med deras medgivande eller, om ett sådant medgivande inte kan erhållas, endast i enlighet med i den nationella lagstiftningen fastställda förfaranden. Närhelst så är möjligt skall de ha rätt att återvända till sina traditionella landområden. Andra frågor som berörs i konventionen är anställnings- och arbetsvillkor, yrkesutbildning och hantverk, social trygghet och hälso- och sjukvård, utbildning, språk och kommunikation samt kontakter och samarbete över riksgränser.

12.1.2. Konventionens syfte

Redan av ingressen till ILO: s konvention nr 169 framgår att en ny syn på ursprungsfolken råder, och att denna nya syn gjort det lämpligt att anta nya internationella normer på området. Medan ILO: s konvention nr 107 hade integration som målsättning, kan konvention nr 169 sägas ha som målsättning att ursprungsfolk skall ha rätt att bevara sin identitet som folkgrupp och att myndigheterna har en skyldighet att aktivt stödja detta. Som ett led i den nya konventionens ambitioner har representanter från internationella organisationer för ursprungsfolk och stamfolk också medverkat i arbetet med att ta fram konventionen.

12.2. Tidigare svenska ställningstaganden

Sverige ratificerade aldrig ILO: s konvention nr 107 eftersom den enligt regering och riksdag saknade ”omedelbart intresse” för svenskt vidkommande. Enligt departementschefen torde det inte kunna ifrågakomma för vårt land att förverkliga konventionens innehåll genom lagstiftning eller på annat sätt.

6

Frågan om en

6

Prop. 1958:46 s. 20.

svensk ratificering av konvention nr 107 har därefter inte prövats. Vid utarbetandet av konvention nr 169 deltog dock Sverige aktivt.

12.2.1. Regering och riksdag avvisar ratificering

Vad gäller frågan om Sveriges eventuella ratificering av ILO: s konvention n. 169, har den varit uppe vid ett flertal tillfällen. Genom en skrivelse till riksdagen 1990 förelade dåvarande regeringen riksdagen ILO: s konvention nr 169 och anförde att Sverige inte borde tillträda konventionen vid denna tidpunkt. Som anledning till att det ansågs som olämpligt för Sverige att ratificera anfördes bl.a. att det rådde en bristande överensstämmelse mellan konventionens krav och de svenska förhållandena, framför allt avseende markrättigheter. Vidare framhölls att det i Sverige vid denna tidpunkt pågick ett omfattande utredningsarbete av bl.a. samerättsutredningen i olika samefrågor och att det var önskvärt med ett samlat grepp om samtliga samefrågor, inklusive en eventuell anslutning till konventionen. Av riksdagsskrivelsen framgår dock att en önskan fanns om en ratificering på sikt.

7

Vid behandlingen i riksdagen gjor-

des inte något tillkännagivande med anledning av skrivelsen. Utrikesutskottet framhävde dock vikten av att beredningen av samerättsutredningens m.fl. förslag i samefrågorna ”inte onödvändigtvis försenar Sveriges tillträde till den konvention som Sveriges representanter varit aktiva i att utarbeta”.

8

En eventuell anslutning till

konventionen behandlades senare i proposition 1992/93:32 Samerna och samisk kultur m.m., varvid konstaterades att artikel 14 om markrättigheter uppenbart inte var förenlig med svenska rättsförhållanden varför det inte kunde bli aktuellt för Sverige att tillträda konventionen. Konventionen torde enligt propositionen ha som utgångspunkt helt andra förhållanden än de som gällt och gäller beträffande de svenska samerna. Frågan om Sveriges ratificering av konventionen behandlades vid ytterligare tillfällen, senast 1994/95 då riksdagen åter uttalade att artikel 14 i konventionen utgjorde hinder för ett svenskt tillträde till konventionen.

9

7

Rskr. 1990/91:101.

8

Bet. 1991/92: UU 7, Rskr. 1991/92:35.

9

Bet. 1994/95: KU 37, Rskr. 1995/95: 244.

12.2.2. ILO-utredningen tillsätts

Som tidigare redovisats tillsatte regeringen 1997 en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om Sverige kunde ratificera ILO: s konvention nr 169 och vilka åtgärder som krävdes för att Sverige skulle kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. Uppdraget resulterade i betänkandet Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges anslutning till ILO: s konvention nr 169 (SOU 1999:25). I utredningen gjordes en genomgång av konventionens samtliga artiklar samt en analys av vilka åtgärder som i Sverige behövde vidtas för att nationell lagstiftning skulle vara förenlig med konventionens krav. En omfattande del av betänkandet rör just vilka krav konventionen ställer på ursprungsfolks rätt till mark. De slutsatser som dragits i ILO-utredningen vad gäller denna fråga behandlas längre fram.

12.3. ILO-konventionens artikel 14

ILO: s konvention nr 169 reglerar ursprungsfolks markrättigheter i dess artiklar 13–19. Av avgörande betydelse för utredningens arbete är artikel 14, som har följande lydelse.

1. De berörda folkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor skall erkännas. Därutöver skall åtgärder vidtas i lämpliga fall för att skydda de berörda folkens rätt att nyttja mark, som inte uteslutande bebos av dem, men till vilken de traditionellt haft tillträde för sin utkomst och traditionella verksamhet. Särskild uppmärksamhet skall fästas vid nomadfolkens och de kringflyttande jordbrukarnas situation i detta hänseende.

2. Regeringarna skall vidta nödvändiga åtgärder för att identifiera den mark som de berörda folken traditionellt bebor och för att garantera effektivt skydd av deras äganderätt och besittningsrätt.

3. Lämpliga förfaranden skall införas inom det nationella rättssystemet för att ta ställning till anspråk på mark från berörda folk.

Konventionen behandlar alltså skydd för två huvudtyper av markrättigheter; äganderätt och besittningsrätt (”rights of ownership and possession”) till den mark som man traditionellt bebor (”tra-

ditionally occupy”) respektive nyttjanderätt (”right to use lands”) till mark som man traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Detta stadgas i artikel 14 (1).

För att kunna identifiera den mark som samerna traditionellt bebor, dvs. fastställa den inre gränsen för renskötselområdet, måste utredas vad som i konventionen avses med mark som ursprungsfolken traditionellt bebor. Vidare utreds vad som i konventionen avses med mark som traditionellt nyttjas tillsammans med andra.

12.3.1. Allmänt om tolkning av konventionen

I den icke-officiella svenska översättningen av ILO: s konvention nr 169 har ”traditionally occupy” ersatts med ”traditionellt bebor”. I ILO-utredningen ifrågasätts om denna översättning är den bästa, då det engelska uttrycket ”occupy” innebär att ha kontroll över ett område eller att ha ett område i fysisk besittning. Uttrycket ”bebor” ansågs av utredaren inte ge en heltäckande beskrivning av engelskans ”occupy” varför en bättre översättning ansågs vara det svenska ordet ”innehar”. Som argument anfördes att ett innehav av marken kan manifesteras genom bosättning men kan också manifesteras på annat sätt, exempelvis genom annat tillräckligt intensivt och av andra ostört brukande av marken. Det är således kontrollen av marken som är det viktiga för om någon skall anses inneha den. Det saknas i det följande anledning att frångå ILO-utredningens slutsatser, varför uttrycket ”inneha” som översättning av engelskans ”occupy” kommer att användas även här.

Vid en tolkning av konventionen används sedvanliga tolkningsregler såsom de kommer till uttryck i art 31–33 i Wienkonventionen om traktaträtten av 1969. Detta innebär bl.a. att utgångspunkten vid tolkning av konventionen skall tas i ordalydelsen satt i sitt sammanhang samt syftet med konventionen. Konventionstexten är dock ganska allmänt hållen som ett resultat av de vitt skilda förhållanden som råder i de länder som kan komma att ansluta sig till konventionen, samt att den också är ett resultat av en kompromiss efter långa och svårlösta förhandlingar. Det fanns vid tiden för ILO-utredningen, och inte heller i dag, någon slutgiltig tolkning av de olika bestämmelserna i konventionen. Inget mål angående tolkningen av konventionens bestämmelser har avgjorts av den internationella domstolen i Haag.

ILO: s konvention nr 169 har utfärdats på engelska och på franska och de två versionerna är jämbördiga. Det finns även officiella översättningar till andra språk, dock inte till svenska. Inom ILO har en guide till ILO-konventionen nr 169 tagits fram av Manuela Tomei och Lee Swepston, i fortsättningen ILO-guiden. ILO-guiden har tagits fram för att förklara innebörden och omfattningen av konventionen och den innehåller även exempel på hur den tillämpats av stater som tillträtt den.

Till ledning vid tolkning av de aktuella konventionsbestämmelserna finns rapporter och protokoll från de diskussioner som fördes inför och under den ILO-konferens då konventionen antogs. Dessa dokument visar de förslag till olika skrivningar som lades fram för representanter för regeringar, arbetsgivare och arbetstagare samt dessas reaktioner på framlagda förslag. Frågan om markrättigheter var dock en av de svåraste att lösa vid framarbetandet av konventionen, och som bevis på detta kan nämnas att ILO-kommittén hade 101 ändringsförslag att ta ställning till. Då hade man redan skjutit upp frågan om markrättigheter ett år, eftersom det året innan inte var möjligt för delegaterna att enas. För att komma till en gemensam lösning övergavs så småningom den inom ILO sedvanliga metoden att rösta om varje artikel för sig. I stället gjordes efter en rad informella förhandlingar en ”paketöverenskommelse” varvid man antog alla artiklarna om markrättigheter tillsammans. Därför finns det dessvärre mycket lite dokumentation från dessa förhandlingar. Däremot så bör man kunna lägga avgörande vikt vid artiklarnas ordalydelse såsom man till sist kunde enas om den.

Parterna till konventionen skall regelbundet rapportera till ILO om efterlevandet av konventionens regler. Dessa rapporter leder till uttalanden från ILO: s expertkommitté om medlemsstaternas tilllämpning av konventionen. Norge, som har ratificerat konventionen, har avgett ett antal rapporter till ILO, vilka i viss mån har använts vid vår tolkning av artikel 14. Vägledning kan också ges av de diskussioner som förts i Norge inför ratifikationen och i den utveckling som skett därefter.

Vid tolkningen av konventionen är det viktigt att komma ihåg att konventionen bara sätter upp en miniminivå. En stat kan naturligtvis välja att ge berörda ursprungsfolk mera långtgående rättigheter än de som följer av konventionen. En viktig bestämmelse i konventionen finns i artikel 34, som stadgar att konventionen skall tillämpas på ett flexibelt sätt, dvs. att hänsyn måste tas till de olika

villkor som är karaktäristiska för olika länder. Detta innebär dock inte att staterna är fria att tillämpa konventionen såsom de själva finner lämpligt, utan artikeln försöker ta hänsyn till de skillnader som finns mellan ursprungsfolks situation i olika delar av världen. Som ett resultat av detta skiljer sig de åtgärder som måste vidtas mellan olika länder. Dock måste alltid de ovan nämnda minimikraven uppnås.

Viktigt att beakta är även konventionens artikel 13. I artikel 13 (1) stadgas att regeringarna vid tillämpningen av bestämmelserna i denna del av konventionen (dvs. artiklarna om ursprungsfolks markrättigheter) skall respektera den speciella betydelse som marken har för de berörda folkens kultur och andliga värden och särskilt de kollektiva aspekterna av detta förhållande. Artikel 13 skall således beaktas även vid en tolkning av artikel 14.

Som nämnts ovan var frågan om ursprungsfolkens markrättigheter den fråga som de olika delegaterna vid ILO: s konferens hade svårast att enas om. Efter att en överenskommelse nåtts, uttryckte flera regeringsrepresentanter sin oro över resultatet vad avser markrättigheterna och påpekade att de antagna formuleringarna skulle kunna förhindra att staternas respektive regeringar ratificerade konventionen. Det är således centralt att identifiera innebörden av detta till synes kontroversiella stadgande.

12.3.2. De berörda folkens äganderätt och besittningsrätt

Enligt artikel 14 skall de berörda folkens äganderätt och besittningsrätt till den mark de traditionellt innehar erkännas. Inledningsvis analyseras här innebörden av begreppen ”äganderätt och besittningsrätt”. I den engelska versionen heter det ”the rights of ownership and possession” och i den franska “les droits de propriété et de possession”.

12.3.2.1 Innebörden av begreppet äganderätt och besittningsrätt

Begreppet ”äganderätt och besittningsrätt” var en av de frågor som delegaterna hade allra svårast att enas om vid den aktuella ILOkonferensen. Under diskussionerna kring konventionens tillkomst och utformning föreslogs av bl.a. Kanada och Norge att besittning,

bruk eller äganderätt (”possession, use or ownership”) skulle erkännas, dvs. att man dels skulle ha med ordet ”use” som en alternativ rättighet, dels att man skulle använda ”eller” i stället för ”och”. Som argument anfördes att detta skulle bättre återspegla förutsättningarna i de olika länderna och därmed öka chanserna till en bred ratifikation. Norge försökte även få med begreppet förmånsrätt till bruk (”preferential use”) jämte äganderätt. ILOkommittén kommenterade Kanada och Norges förslag med att det skulle försvaga konventionen i jämförelse med konvention nr 107 och förslaget förkastades så småningom. Även förslaget om ”preferential use” förkastades då det inte ansågs vara förenligt med stadgandets syfte. Vidare framfördes protester från andra håll mot begreppet ”possession”. ILO-kommittén anförde med anledning härav att, förutom det faktum att många uttryckt sitt stöd för att ta med begreppet, representanter för ursprungsfolk och stamfolk själva indikerat att de ofta fäster större vikt vid besittning än äganderätt. Det var av denna anledning väsentligt att ha med båda rättigheterna i artikel 14.

10

Sverige å sin sida föreslog att en bestämmelse om skydd för nyttjanderättsinnehavare skulle tilläggas för att konventionen även skulle inbegripa nomader som behöver extensiva ytor för djurskötsel.

11

Resultatet av de olika förslagen blev en kompromisslösning i

artikel 14 (1) andra meningen. Här skyddas de berörda folkens rätt till mark som de traditionellt nyttjar tillsammans med andra. ”Use” infördes således i stället som en ytterligare rättighet som kan gälla ett annat och vidare geografiskt område, inte som ett alternativ till äganderätt och besittningsrätt.

12

Skydd för ursprungsfolks rätt till

mark som man traditionellt nyttjar tillsammans med andra behandlas längre fram i texten.

Artikeln talar om både äganderätt och besittningsrätt. Farhågor har uttryckts både under framarbetandet av konventionen och i efterhand att detta skulle innebära att ursprungsfolk alltid skall ha äganderätt till den mark som de innehar. På den punkten ger ILOguiden ett tydligt nekande svar. Konventionen talar om rättigheter i plural och anledningen till detta är att det finns många fall där ursprungsfolk inte har rätt till formell äganderätt till markerna. Som exempel nämns i ILO-guiden ursprungsfolk som lever i reser-

10

International Labour Conference, 76th Session 1989, Report IV (2A) s. 35 f samt International Labour Conference, Provisional Record 25, 76th Session 1989, s. 17.

11

International Labour Conference, 76th Session 1989, Report IV (2A) s. 35.

12

International Labour Conference, 76th Session 1989, Report IV (2A) s. 36.

vat. Det understryks vidare i ILO-guiden att syftet med denna skrivning i artikel 14 inte är att frånta ursprungsfolken starkast möjliga markrättigheter. Artikeln är utformad på detta sätt för att täcka in olika situationer och det faktum att inte alla ursprungsfolk har möjlighet att utöva full äganderätt till de marker de traditionellt bebor.

13

I ILO: s konvention nr 107 uttrycktes det så att ursprungsfolkens äganderätt antingen kunde vara individuell för medlemmar i en ursprungsfolksgrupp eller kollektiv. Så formulerades även de första utkasten till konvention nr 169. Eftersom uttrycket ”possession” adderades till uttrycket ”ownership” ansågs det dock inte vara nödvändigt att precisera att rättigheten kunde vara individuell eller kollektiv. Ingen preferens skulle uttryckas i artikeln och det kunde lämnas till de berörda folken att avgöra föredragen form av markinnehav.

14

Under framarbetandet av konventionen ombads ILO av USA: s regeringsrepresentant att klargöra betydelsen av begreppet ”ownership” såsom det använts i konvention nr 107. Svaret blev att frågan ofta hade kommit upp i ILO: s expertkommitté (CEACR), varvid konstaterats att begreppets exakta innebörd varierade mellan olika länder och rättssystem. CEACR hade dock vid ett antal tillfällen bekräftat att en starkt skyddad rätt till besittning (”firm, permanent and assured possession”) och nyttjanderätt inte stod i strid med kravet på äganderätt enligt konvention nr 107, detta trots att CEACR inte hade ansett att det fanns en exakt överensstämmelse mellan ”possession” and ”ownership”.

15

Detta bekräftas även i

ILO-guiden.

16

CEACR har även i en senare kommentar till Norges rapportering till ILO angående konvention nr 169 uttryckt att en erkänd äganderätt inte alltid krävs för att ursprungsfolk skall uppfylla kraven i artikel 14 för mark som ursprungsfolken traditionellt innehar, men att äganderätt dock alltid uppfyller konventionens krav.

17

Norge ratificerade ILO-konventionen som första land 1990. Ratifikationen skedde under uppfattningen att konventionens krav kunde uppfyllas genom att de norska samerna tillerkändes en starkt skyddad bruksrätt till de ”landområder hvor de tradisjonelt lever”. Denna tolkning har mötts av stark kritik från olika håll. Samerett-

13

ILO-guiden s. 18.

14

International Labour Conference, 75th Session, 1988, Report VI (2), s. 49.

15

International Labour Conference, 76th Session 1989, Record of Proceedings 25, s. 23.

16

ILO-guiden s. 18.

17

CEACR 1995/65th session. Rapport angående Norge.

sutvalgets folkerettsgruppe har senare använt sig av översättningen ”landområder som de tradisjonelt rådet over”. Samerettsutvalgets folkerettsgruppe kom också till slutsatsen att en starkt skyddad bruksrätt inte är tillräcklig för att tillfredsställa konventionens krav. Till de områden som de berörda folken ”rådet over” måste de bli tillerkända en rätt till faktiskt utnyttjande som till allt väsentligt tillsvarar den som en ägare har.

18

Vad gäller begreppet ”äganderätt och besittningsrätt” drog ILOutredningen följande slutsats. Kravet på att äganderätt och besittningsrätt till mark skall erkännas tolkas av utredaren så att olika rättigheter kan erkännas för mark som ursprungsfolk traditionellt innehar beroende på ursprungsfolkets traditionella bruk och innehav av marken och den rättsliga traditionen i olika stater. Kravet på att äganderätt och besittningsrätt skall erkännas innebär dock att det finns en miniminivå för de rättigheter som regeringarna måste erkänna för att uppfylla konventionen. Denna miniminivå är en starkt skyddad rätt till besittning och nyttjande av mark som ursprungsfolken traditionellt innehar. En starkt skyddad rätt till besittning och nyttjande av mark innebär enligt utredarens uppfattning en rätt till skydd för markrättigheterna gentemot andra nyttjare av samma mark samt en viss rätt att förfoga över markrättigheterna.

12.3.2.2 Kommentar

Inledningsvis kan sägas att det tidigare tycks ha varit något oklart om en starkt skyddad nyttjanderätt kunde anses uppfylla konventionens krav på äganderätt och besittningsrätt. I dag kan det väl dock knappast råda något tvivel om att nyttjanderätt inte är tillräckligt för att uppnå de krav som uppställs i konventionens artikel 14 (1) första meningen. Detta framgår av relationen mellan den första och andra meningen i artikel 14 (1) och det faktum att man under framarbetandet av konventionen förkastade förslaget att införa begreppet ”use” jämte ”ownership and possession”. I stället valde man att införa ”use” som ytterligare en rättighet i artikel 14. Det uttrycks också tydligt att avsikten inte varit att försvaga ursprungsfolkens markrättigheter i relation till ILO: s konvention nr 107, vari endast skydd för äganderätten uttrycks. Även Norges tidigare tolkning om att konventionens krav kan uppfyllas endast

18

NOU 1997:5 s. 36.

genom en starkt skyddad bruksrätt och hur detta mottagits talar i samma riktning, se mera om detta nedan.

Det tycks inte heller råda någon tvekan om att det inte alltid krävs fullständig äganderätt för att uppnå konventionens krav. Detta har tydligt angetts av ILO: s expertkommitté och har även tolkats så i ILO-guiden. Äganderätt uppfyller dock alltid konventionens krav.

CEACR har konstaterat att innebörden av begreppet ”äganderätt och besittningsrätt” varierar mellan olika länder och rättssystem. Av ILO-guiden kan vidare utläsas att olika rättigheter kan erkännas för mark beroende på det traditionella bruket och innehavet av marken.

Mycket talar för de slutsatser som dragits i ILO-utredningen, nämligen att olika rättigheter kan erkännas för mark som ursprungsfolk traditionellt innehar. Dessa rättigheter är beroende av faktorer såsom folkets traditionella bruk och innehav av marken och den rättsliga traditionen i olika stater. Det finns dock en miniminivå för de rättigheter som regeringarna måste erkänna för att uppfylla konventionen och denna miniminivå ligger vid en starkt skyddad rätt till besittning och nyttjande av mark som ursprungsfolken traditionellt innehar. Det finns heller inget att invända mot utredarens uppfattning att denna starkt skyddade rätt till besittning och nyttjande av mark medför en rätt till skydd för dessa rättigheter gentemot andra nyttjare av samma mark samt en viss rätt att förfoga över rättigheterna, då rättigheterna i fråga annars skulle bli meningslösa.

12.3.3. Traditionellt innehav

Centralt i artikel 14 är skillnaden mellan mark som ursprungsfolken innehar och mark som de traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Enligt artikel 14 (1) första meningen är det till den mark som de berörda folken traditionellt innehar som deras äganderätt och besittningsrätt skall erkännas. Detta uttrycks i den engelska versionen som ”lands which they traditionally occupy” och i den franska versionen som ”terres qu’ils occupent traditionnellement”. De engelska och franska versionerna sträcker sig således något längre än den svenska översättningen där man använt sig av begreppet ”bebor”. Som redovisats ovan har man i ILO-utredningen använt sig av begreppet ”innehar” i stället för ”bebor” då

man funnit detta vara en mera korrekt översättning av engelskans ”occupy”. Det saknas som tidigare anförts anledning att frångå ILO-utredningens översättning.

12.3.3.1 Innebörden av att ursprungsfolk traditionellt innehar mark

Som nämnts tidigare finns relativt lite dokumenterat från de informella diskussioner som fördes kring konventionens formuleringar om ursprungsfolks markrättigheter. Vad avser begreppet ”traditionellt innehar” finns därför tyvärr inte mycket ledning att hämta i rapporter och protokoll från konventionens tillkomst. I rapporteringen från konventionens framarbetande motiveras dock att i artikel 14 ta med uttrycket ”besittning” jämte begreppet ”äganderätt” med att rätt till besittning kommer i fråga endast i fall när de rättigheter som de berörda folken har erhållit genom innehav skall erkännas, men det inte är lämpligt att erkänna rättigheterna genom äganderätt.

19

Artikelns första mening visar således att den tillämpas

endast för mark som de berörda folken innehar, inte på mark som ursprungsfolken nyttjar.

Under konventionens framarbetande föreslogs vid flera tillfällen att artikeln skulle innehålla lydelsen ”har traditionellt innehaft” i stället för ”traditionellt innehar”, vilket skulle tyda på ett krav på att innehavet skall ha fortsatt in i våra dagar för att kunna ge upphov till några rättigheter. Enligt ILO-guiden innebär dock även den till sist valda ordalydelsen i artikel 14 att innehavet av marken måste ha ett samband med i dag, men lämnar utrymme för situationer där ursprungsfolk exempelvis relativt nyligen förlorat den formella äganderätten till marken.

20

Det aktuella stadgandet i artikel 14 rör mark som ursprungsfolken traditionellt innehar. Detta betyder dock inte att marken måste innehas på ett traditionellt sätt. I ILO-guiden framhävs att det inte är ett villkor att de berörda ursprungsfolken skall inneha marken på ett traditionellt sätt (”occupied in a traditional manner”) för att få äganderätt och besittningsrätt till mark erkänd. Orsaken till detta är enligt ILO-guiden att om man skulle tolka konventionen så att den ställde krav på att ursprungsfolk måste inneha marken på ett

19

International Labour Conference, 76th Session 1989, Report IV (2A) s. 36.

20

ILO-guiden s. 18 f.

traditionellt sätt, skulle man tvinga folk till en viss livsform i stället för att ge dem en möjlighet att utvecklas såsom det passar dem.

21

I ILO-guiden uttalas också att konventionen kräver att regeringarna, när det föreligger ett traditionellt innehav, erkänner att ursprungsfolken har rättigheter till den aktuella marken. Regeringarna måste kanske avgöra vad dessa rättigheter består av och på vilken mark de finns, men det är klart att rättigheterna redan existerar.

22

Enligt ILO-utredningen innebär förhållandet att ursprungsfolket traditionellt innehar ett markområde att folket skall ha manifesterat sin kontroll över marken, exempelvis genom att bruka den. Bruket av marken skall ha varit ensamt eller i vart fall ett i förhållande till andra dominerande bruk av marken. Innehavet eller bruket av marken måste ha fortsatt in i våra dagar. Utredaren drog vidare slutsatsen att mark inom renskötselområdets åretruntmarker som in i våra dagar varit i statlig ägo i vart fall kan anses vara mark som samerna traditionellt innehar.

I förarbetena inför den norska ratificeringen av ILO-konventionen ägnas en hel del utrymme åt diskussion kring markrättigheterna enligt konventionen. I propositionen kan utläsas slutsatsen att de krav som uppställs i artikel 14 kan uppfyllas inte bara genom erkännande av äganderätt, utan även genom andra rättighetsformer. Artikel 14 tolkas som mera flexibel än den äldre konventionen vad gäller vilka typer av rättigheter som skall erkännas och regeringen drar slutsatsen att de bruksrättigheter till renbetesområdena som erkänns enligt norsk rätt därmed måste anses vara tillräckliga för att Norge skall anses ha uppfyllt kraven i konventionens artikel 14. Detta gör man trots att man i propositionen bl.a. resonerar kring det faktum att ett förslag vid konventionens antagande om att nämna ordet ”use” som likaställt med ”ownership and possession” förkastats.

23

När konventionen lades fram för det norska stortinget

för ratificering hade i den norska översättningen av artikel 14 ”the lands which they traditionelly occupy” översatts till ”de landområder hvor de tradisjonelt lever”. Detta gav upphov till en föreställning om en officiell norsk tolkning av artikel 14 som i efterhand kritiserats för att vara svagare än avsikten med konventionen varit.

24

I den officiella norska översättningen av artikel 14 används

21

ILO-guiden s. 19.

22

ILO-guiden s. 19.

23

St. prp. nr 102 (1989–90) s. 6.

24

Asbjörn Eide, Legal and Normative Bases for Saami Claims to Land in the Nordic, International Journal on Minority and Group Rights 8, 2001, s. 144.

följaktligen också uttrycket ”landområder hvor de tradisjonelt lever”. Samerettsutvalgets folkerettsgruppe har dock senare använt sig av översättningen ”landområder som de tradisjonelt rådet over”. För att ett ursprungsfolk skall anses ha ”rådet over” ett markområde är det enligt folkerettsgruppen tillräckligt att de haft en någorlunda permanent bosättning i området. Om de inte varit ensamma om att bruka området så skall de bruk de utövat ha varit dominerande i förhållande till det bruk som andra utövat. Samerettsutvalgets folkerettsgruppe kom även till slutsatsen att en starkt skyddad bruksrätt inte är tillräcklig för att tillfredsställa konventionens krav. De områden som de berörda folken ”rådet over” måste de tillerkännas en rätt till faktiskt utnyttjande som till allt väsentligt tillsvarar den som en ägare har.

25

I maj 2005 antog det

norska stortinget Finnmarksloven om rättsförhållanden och förvaltning av mark och naturresurser i Finnmarks län. Lagen reglerar invånarnas, däribland den samiska majoritetens, äganderätt och förvaltning av marken i Finnmark och i dess inledande bestämmelser anges att den skall tolkas i enlighet med ILO: s konvention nr 169. Den norska utvecklingen och Finnmarksloven behandlas vidare i kapitel 13.

12.3.3.2 Kommentar

Av artikeln 14 (1) andra meningen (”lands not exclusively occupied by them, but to which they have traditionally had access for their substistence and traditional activities”) följer att de berörda folken har en nyttjanderätt till mark som inte uteslutande bebotts av dem. Om man tolkar detta stadgande motsatsvis, skulle det alltså innebära att ursprungsfolken för att kunna få äganderätt och besittningsrätt erkänd till den mark som de traditionellt innehar skulle behöva ha haft en exklusiv tillgång till marken. Det finns dock inget som tyder på att avsikten varit att artikel 14 (1) första och andra meningen skall tolkas på detta sätt. ILO-utredningen har kommit till slutsatsen att det som krävs är att ursprungsfolken skall ha manifesterat sin kontroll över marken, t.ex. genom att bruka den. Bruket behöver dock inte, trots artikelns ordalydelse, ha varit ensamt, utan det är tillräckligt att det varit ett i förhållande till andra dominerande bruk. Samma slutsats har dragits i den norska

25

NOU 1997:5 s. 36.

folkrättsutredningen.

26

Detta tycks enligt vår mening som en rimlig

tolkning.

Att ursprungsfolkens rättigheter enligt artikel 14 skall erkännas visar att det inte handlar om att tillerkänna ursprungsfolken några nya rättigheter. I stället skall detta tolkas så att det är de rättigheter som ursprungsfolken redan har till följd av sitt traditionella innehav som skall erkännas.

I enlighet med vad som anförts ovan avgörs rättighetens omfattning av det traditionella innehavets omfattning och innehåll. Innehavet av marken måste ha ett samband med i dag. Sättet varpå marken innehas behöver dock inte vara traditionellt då ursprungsfolks kulturer i likhet med andra kulturer utvecklas och förändras med tiden.

Frågan om det i Sverige finns mark som samerna traditionellt innehar, och i så fall vilken mark det rör sig om, behandlas längre fram, se avsnitt 12.5 och 12.6.

12.3.4. Traditionellt nyttjande tillsammans med andra

I artikel 14 (1) stadgas vidare att åtgärder skall vidtas i lämpliga fall för att skydda de berörda folkens rätt att nyttja mark, som inte uteslutande bebos av dem, men till vilken de traditionellt haft tillträde för sin utkomst och traditionella verksamhet (”safeguard the right of the peoples concerned to use lands not exclusively occupied by them, but to which they have traditionally had access to their subsistance and traditional activities”).

12.3.4.1 Innebörden av att ursprungsfolket traditionellt nyttjar mark tillsammans med andra

Som nämnts ovan föreslogs under konventionens framarbetande att nyttjanderätt skulle jämställas med äganderätt och besittning. Förslaget förkastades och resultatet blev i stället att ett skydd för nyttjanderätt infördes som ytterligare en rättighet i stället för, såsom föreslagits från flera håll, ett alternativ till äganderätt och besittning. Denna lösning var ett resultat av ett förslag från bl.a. Sverige.

26

NOU 1997:5 s. 34.

Även ILO-guiden beskriver att man under förhandlingarna erkände nyttjande av mark som ursprungsfolken inte innehar, men som de haft tillgång till för sin utkomst och traditionella verksamhet, som en ”additional right” och inte som ett alternativ till äganderätt. Detta stadgande infördes för att täcka in alla de ursprungsfolk som har sedan länge etablerade rättigheter till t.ex. jakt och insamling på mark till vilken de inte har någon formell äganderätt. Åtgärder skall vidtas i lämpliga fall för att skydda dessa rättigheter. Konventionen specificerar inte vad ett sådant lämpligt fall skulle kunna vara, men detta stadgande skall enligt ILO-guiden läsas tillsammans med artikel 23 i konventionen som uppmanar till erkännande och stärkande av traditionella aktiviteter, inklusive just t.ex. jakt och insamling. Enligt ILO-guiden skall ursprungsfolk således inte förlora sin nyttjanderätt när marken exploateras; de har sina rättigheter och regeringarna skall vidta åtgärder för att erkänna dessa.

27

Att ursprungsfolket traditionellt nyttjar mark tillsammans med andra innebär enligt ILO-utredningen att folket under lång tid skall ha brukat marken. För att ett traditionellt nyttjande skall anses föreligga krävs inte ett lika intensivt eller av andra ostört bruk som för innehav av mark. Vidare drogs i utredningen slutsatsen att mark inom renskötselområdets vinterbetesmarker i vart fall kan anses som mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Detta kan även gälla mark inom åretruntmarkerna som länge varit i privat ägo.

12.3.4.2 Kommentar

Enligt ILO-utredningen innebär förhållandet att ursprungsfolken traditionellt nyttjar mark tillsammans med andra ett krav på att ursprungsfolket under lång tid skall ha brukat marken. Bruket behöver dock inte ha varit så intensivt eller ostört av andra som krävs för att ursprungsfolk skall anses inneha marken. Denna tolkning tycks vara helt i enlighet med artikeln i övrigt och dess syfte. Nyttjanderätt till mark som traditionellt brukats skall vara ytterligare en rättighet och gäller för ett vidare geografiskt område, dvs. för att få denna rättighet erkänd ställs lägre krav än för att få en erkänd äganderätt och besittningsrätt. Även nyttjanderättens omfattning avgörs av det traditionella nyttjandets omfattning och

27

ILO-guiden s. 19.

innehåll. Såsom nämnts ovan har dock självfallet även ursprungsfolk rätt att utveckla sina kulturer i takt med tidens utveckling såsom de finner för gott.

I ILO-utredningen drogs slutsatsen att mark inom renskötselområdets vinterbetesmarker i vart fall kan anses som mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Detsamma kan gälla mark inom åretruntmarkerna som länge varit i privat ägo. Vi har inte funnit anledning att ifrågasätta denna slutsats varför vår utgångspunkt vad gäller den mark som samerna nyttjar tillsammans med andra varit att dess yttergräns sammanfaller med gränsen för vinterbetesområdet.

12.4. Svenska förutsättningar

För att kunna applicera ILO-konventionens bestämmelser på svenska förhållanden, krävs inledningsvis en kort genomgång av hur samerna i Sverige använder marken och hur samernas markanvändning samspelar respektive konkurrerar med annan markanvändning. I detta avsnitt beskrivs också ILO-utredningens slutsatser vad gäller hur konventionen skall tolkas i relation till svenska förhållanden. Vidare redovisas vissa synpunkter på ILO-utredningens slutsatser.

12.4.1. Allmänt om rennäringen och dess markanvändning

28

I Sverige bedrivs renskötsel i stort sett i hela Norrbotten, Västerbotten och Jämtlands län samt i delar av Dalarna och Västernorrlands län. Renbetesmarkerna omfattar ungefär en tredjedel av Sveriges yta. I Sverige finns 51 samebyar från Karesuando i norr till Idre i söder, och de kan delas in i tre olika typer; fjällsamebyar, skogssamebyar och koncessionsbyar. Renskötseln skiljer sig delvis åt mellan de olika typerna av samebyar.

Rennäringen är en näring som är beroende av stora betesarealer. Eftersom renskötseln bedrivs inom ett stort område ser den inte likadan ut överallt. Renarna strövar eller drivs mellan olika betesmarker med skilda egenskaper som gör dem värdefulla för

28

Avsnittet bygger på information i betänkandet 1989:41 Samerätt och sameting, 1997 års svensk-norska renbeteskommissions betänkande (2001), SCB m.fl. Svensk rennäring (1999) samt information från Jordbruksverket.

renskötseln vid olika tider på året. Ett betesområde kan ofta inte ersätta ett annat. Orsaken är att tillgången till och kvaliteten på betet varierar mellan olika årstider. Variationer i betestillgång och väderlek gör att de marker som betas skiftar från år till år. Speciella områden kan vara kalvningsland i sydsluttningar, snöfattiga vinterbetesland, lavrika hedar, älvövergångar där isen lägger sig tidigt samt vad- och simställen med lugnt strömmande vatten. För sina vandringar mellan olika betesmarker utnyttjar renen bestämda vandringsleder som kan vara mycket gamla. I anslutning till dessa leder finns rastbeten där renarna kan beta och vila under flyttningen. För att underlätta arbetet med renskötseln används olika anläggningar som hagar för att samla renarna och stängsel för att skilja olika grupper av renar åt eller underlätta flyttningarna. I anslutning till samlingsplatser och gärden finns det även bostäder.

Huvudmönstret för fjällsamebyarnas renskötsel bygger på vinterbeten i barrskogsområdena och flyttning mot gränsfjällens sommarbeten. Vår- och höstbetena tar plats i det mellanliggande björkskogsbältet. De sträckor som renarna flyttar varierar mellan olika områden. Variationen på bete och renens behov ligger till grund för flyttningarna mellan olika säsongsbeten. Vissa samebyar har sammanhängande betesområden, medan andra får flytta genom byar till och från vinterbetena. För fjällsamebyarna varierar flyttningsavstånden. I Västerbotten förekommer flyttningar på 40–50 mil medan man i t.ex. Idre sameby flyttar bara ett fåtal mil. Skogsrenskötseln bedrivs efter samma mönster men är mera stationär än fjällrenskötseln och bedrivs vanligen inom ett mindre område. Karaktäristiskt är att skogsrenen inte lämnar skogslandet utan uppehåller sig där året runt. Det finns dock undantag och t.ex. Maskaure sameby flyttar uppemot 20 mil. Koncessionsrenskötseln bedrivs inom i stort sett samma område hela året.

Flyttningarna mellan beteslanden sker i etapper. Hedar, myrar och höglänta områden utnyttjas som övernattningsbeten eller uppsamlingsplatser. Vid flyttningarna utnyttjas ofta långsträckta, lättframkomliga terränger såsom lågfjäll och älvdalar. Även en isbelagd älv kan fungera som en lämplig flyttningsväg. Vid flyttning med samlad hjord används ofta bestämda flyttningsleder som har röjts eller på annat sätt markerats i terrängen. Det är viktigt att det finns tillgång till alternativa betesområden och flyttningsvägar då arbetet inom renskötseln är mycket beroende av väderleken. Exempel på faktorer som kan ändra de invanda flyttningsvägarna kan vara ymnigt snöfall, isbelagt bete, sen isläggning och varm sommar.

Förändringar i markanvändningen längs med flyttningsvägen såsom ny bebyggelse eller en ny väg kan också förändra eller förlänga flyttningsvägen och orsaka merarbete. Övernattnings- eller rastbeten är relativt begränsade områden där renarna under pågående flyttning hålls samlade och bevakas intensivt.

12.4.2. Markanvändning inom renskötselns åretruntmarker

Inom renskötselområdet delas markerna in i vinterbetesmarker och åretruntmarker. Åretruntmarkerna är mera fjällnära och nordliga delar av renskötselområdet där samerna traditionellt bedrivit renskötsel året runt. Markerna nyttjas således mera intensivt av samerna än de mera kustnära vinterbetesmarkerna där renskötseln endast får bedrivas mellan den 1 oktober och den 30 april. Åretruntmarkerna definieras i rennäringslagen. De utgörs av marker ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län, marker nedanför odlingsgränsen men ovanför lappmarkgränsen där skogsrenskötsel av tradition bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av 1992 tillhörde staten eller var renbetesland, samt på renbetesfjällen i Jämtlands län och Dalarnas län som vid utgången av 1992 tillhörde staten eller var särskilt upplåtna för renbete. Samebyarnas åretruntmarker är gränsbestämda genom administrativa beslut.

Inom renskötselområdet finns även andra markanvändare. Eftersom rennäringen har en omfattande geografisk utbredning är kontakter mellan de olika markanvändningsintressena oundvikliga. Den begränsade tillgången till betesmark medför konkurrens mellan renskötseln och annan markanvändning såsom skogsbruk, jordbruk, turism, vattenkraft och annan allmän samhällsutbyggnad. Den näring som förutom rennäringen tar störst arealer i anspråk är skogsbruket, vilken i sin tur också är den areella näring som i störst utsträckning påverkar rennäringen då de båda näringarna ofta bedrivs på samma marker. Även jordbruk och rennäring orsakar problem för varandra främst beroende på att renskötselrätten kan omfatta jordbruksmark och att de olika näringarna således i viss utsträckning omfattar samma mark.

Ägarförhållandena till marken inom åretruntområdet skiljer sig självfallet åt mellan de olika samebyarna, och det finns enligt vår kännedom ingen sammanställning över hur ägarförhållandena ser ut inom landets samtliga samebyar. Generellt kan dock sägas att

den största delen av marken inom åretruntområdet för närvarande anses ägas av staten. På en del av denna mark bedrivs kommersiellt skogsbruk och annan näringsverksamhet. Det finns även andra stora markägare i form av privata bolag, framför allt skogsbolag. Viss mark ägs av kyrkan och tillhör allmänningar. Resterande delar av markerna ägs av andra privata markägare.

Det finns inte i denna utredning möjlighet att redogöra för hur varje sameby använder marken inom åretruntområdet, utan resonemanget måste i stället hållas på ett allmänt plan. Det kan dock påpekas att det för samebyarna i Västerbotten och Jämtland finns utförliga beskrivningar av markanvändningen för varje sameby inom länen. Där redovisas bl.a. vilka delar av renskötselområdet som används under olika tider av året, var inom samebyns område som det finns fasta anläggningar såsom renvaktarstugor och arbetshagar och vilka andra markanvändningsintressen som finns i området. Informationen finns att hämta hos respektive länsstyrelse. Såsom redovisats ovan följer de olika samebyarnas markanvändning i stort sett samma mönster, även om det naturligtvis finns variationer mellan byarna. Återkommande inslag i renskötseln hos de olika samebyarna är t.ex.

29

  • Flyttleder. Längs med dessa flyttas renhjordarna mellan olika betesområden vid de olika årstiderna. Varje sameby måste ha flera alternativa flyttleder att tillgå eftersom renskötseln är så beroende av vädret.
  • Naturliga samlingsställen. Områden dit renarna naturligt söker sig för vila och bete under en längre period.
  • Rastbeten. Används under flyttning av renhjordar mellan olika betesområden.
  • Renvaktarstugor. Ägs av samebyn och är placerade på strategiska ställen inom samebyns renbetesområde. Stugorna används av renskötarna i det praktiska renskötselarbetet.
  • Arbetshagar. Samlande beteckning för i renskötseln använda kalvmärknings-, slakt- och skillningshagar. En del hagar används också för av- och pålastning av renar vid lastbilstransporter. Även tillfälliga hagar sätts upp vid behov.

Varje sameby har vidare ett eller flera sommarvisten där man tillbringar sommarmånaderna och då man, förutom vistet, nyttjar närområdet för renbete.

29

Se t.ex. Länsstyrelsens i Västerbotten markanvändningsbeskrivning för samebyarna i länet.

12.4.3. ILO-utredningens slutsatser i korthet

I ILO-utredningen gjordes bedömningen att det i Sverige i konventionens mening finns både mark som samerna traditionellt innehar och mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra. I utredningen dras slutsatsen att mark inom renskötselområdets åretruntmarker som in i våra dagar varit i statlig ägo i vart fall kan anses vara mark som samerna traditionellt innehar. Det anförs att åretruntmarkerna är den del av renskötselområdet som brukats intensivast och marken har traditionellt inte i någon större omfattning brukats av andra än samer. Att viss sådan mark nyligen sålts av staten hindrar inte att marken anses som mark som samerna traditionellt innehar enligt konventionen. Som exempel på mark som samerna traditionellt innehar nämns i utredningen de jämtländska fjällen som var föremål för prövning i skattefjällsmålet. Även om samernas bruk av marken där inte ansågs ha varit tillräckligt intensivt och ostört av andra för att grunda äganderätt till marken, så kan enligt utredaren bruket av marken i fråga anses ha varit tillräckligt dominerande för att uppfylla konventionens krav på traditionellt innehav. Utredaren kommer vidare till slutsatsen att konventionens krav på traditionellt innehav av mark inte är uppfyllt för mark inom åretruntmarkerna som länge varit i privat ägo då det är tveksamt om samernas bruk av marken varit det dominerande in i våra dagar.

Mark inom renskötselområdets vinterbetesmarker kan enligt ILO-utredningen i vart fall anses som mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Inom renskötselområdets vinterbetesmarker har samerna traditionellt brukat marken för renskötsel under vinterhalvåret. Det finns enligt utredarens mening inte tillräckligt underlag för att anta att samernas bruk av marken varit det enda eller ens det dominerande. Däremot är det klart att samerna traditionellt har haft tillträde till vinterbetesmarkerna för sin utkomst och för sin traditionella verksamhet. Även mark inom åretruntmarkerna som länge varit i privat ägo kan enligt utredaren anses vara mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra.

Då det enligt ILO-utredningens slutsats finns mark som samerna traditionellt innehar, måste en rätt för samerna till mark i sådana områden som motsvarar konventionens krav på äganderätt och besittningsrätt erkännas. Enligt ILO-utredningen finns det indikationer på att det kan finnas markområden i Sverige till vilka

samerna skall ha formell äganderätt. Så länge det inte är visat att samerna brukat mark i Sverige på ett sådant sätt att det utgör grund för formell äganderätt till marken, ställer inte konventionen något krav på att formell äganderätt skall erkännas för mark som samerna traditionellt innehar. För att renskötselrätten skall kunna nå upp till konventionens krav – en starkt skyddad rätt till besittning och nyttjande av mark – krävs dock förändringar. Enligt ILO-utredningen uppfyller den svenska renskötselrätten med dagens regler inte konventionens krav på erkännande av äganderätt och besittningsrätt till mark. För att uppnå de krav konventionen uppställer anges att skyddet mot inskränkningar i renskötselrätten måste stärkas så att det motsvarar det skydd som andra bruksrätter till mark har. Vidare föreslås samerna få åtminstone en viss rätt att förfoga över sina egna markrättigheter. Vad gäller samernas nyttjanderätt till mark som de traditionellt nyttjar tillsammans med andra måste denna stärkas genom att gränserna fastställs. Även i övrigt föreslås att skyddet för samernas nyttjanderätt till sådan mark bör stärkas för att samerna skall kunna fortsätta bedriva sin traditionella verksamhet renskötsel.

Nedan redovisas Gränsdragningskommissionens synpunkter på de slutsatser som dragits i ILO-utredningen. Även vissa ordinarie remissinstanser hade synpunkter på hur ILO-utredningen tolkat ILO-konventionens artikel 14.

12.4.4. Synpunkter på ILO-utredningens slutsatser

Mot bakgrund av de slutsatser som dragits ges i ILO-utredningen uttryck för att det inte torde medföra några större svårigheter att fastställa gränsen för den mark som samerna traditionellt innehar. Självfallet är det så att för det fall att man kan dra samma slutsats som i ILO-utredningen, dvs. att de marker som samerna kan anses traditionellt inneha sammanfaller med renskötselns statligt ägda åretruntmarker, uppdraget blir i denna del tämligen enkelt. Gränserna för samernas åretruntmarker är väl definierade i rennäringslagen. ILO-utredningen har dock enligt vår mening dragit en alltför långtgående slutsats. Som utvecklats nedan var detta också något som anfördes av flera av remissinstanserna i ILO-utredningen.

De ordinarie remissinstanser som yttrat sig över ILO-utredningens slutsatser vad gäller samernas markrättigheter har i huvudsak accepterat dessa. En viss kritik förekommer dock mot både alltför

vida och alltför snäva tolkningar av konventionen och de åtgärder den bedöms ställa krav på vid en eventuell svensk anslutning. Många av de remissinstanser som yttrat sig om hur konventionen bör tolkas har också påpekat hur osäker tolkningen av konventionen är och att detta vid en eventuell svensk anslutning skulle leda till osäkerhet om vilka konsekvenser en tillämpning av konventionen i Sverige kommer att få. Ett undantag är dock en remissinstans (Stockholms universitet Juridiska fakultetsnämnden) som har bedömt att denna vaghet i konventionen är en fördel eftersom det medför möjlighet till en flexibel anpassning till konventionens bestämmelser.

I sitt remissvar uttrycker JO tveksamhet till den tolkning av artikel 14 som görs i ILO-utredningen. JO anför att den använda begreppsbildningen med formell och funktionell äganderätt känns främmande och att den tidigare svenska inställningen att artikel 14 inte är förenlig med svenska rättsförhållanden fortfarande förefaller gälla. Något nytt förhållande som kan föranleda en säker slutsats av innebörd att vad som i konventionen sägs om äganderätt och besittningsrätt också skall gälla en stark bruksrätt föreligger inte. Övervägande skäl talar enligt JO för att förutsättningar saknas för att Sverige skall kunna ratificera konventionen.

Sametinget delar utredarens tolkning att samerna skall ha en starkt skyddad besittnings- och nyttjanderätt. Denna besittnings- och nyttjanderätt skall betraktas som en kollektiv rätt för det samiska folket. Sametinget delar utredarens uppfattning att samerna under lång tid måste ha manifesterat sin kontroll eller sitt bruk av marken och att den måste ha fortsatt in i våra dagar. Sametinget betonar dock att längre tids skriftlig dokumentation kan saknas och att det i konventionen finns stöd för att andra former av dokumentation, bl.a. arkeologisk och språkhistorisk, måste beaktas av domstolar och myndigheter.

Remissinstansen Skogsstyrelsen delar inte utredarens generella bedömning att de delar av åretruntmarkerna som varit under statlig förvaltning är mark som samerna traditionellt innehar. Enligt Skogsstyrelsens mening har skogsbruk bedrivits mer eller mindre intensivt under de senaste 100–150 åren på den helt dominerande delen av skogsmarken inom åretruntmarkerna. Samernas bruk av denna mark kan därför inte sägas ha varit ensamt och inte heller dominerande. Slutsatsen blir därmed att samerna och skogsägarna brukat i stort sett all skogsmark inom renskötselområdet tillsammans.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför i sitt remissvar bl.a. följande. Den rätt till mark som för Sveriges och samernas del för närvarande måste erkännas som en förutsättning för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen är den bruksrätt till marken som finns angiven i rennäringslagen. Vad gäller mark som traditionellt innehas av samerna anför länsstyrelsen i Norrbottens län att samebyarnas åretruntmarker grovt räknat kan anses omfatta 3/4 av Norrbottens läns yta. Inom detta område är inte endast renskötande samer verksamma.

Även LRF ifrågasätter ILO-utredningens slutsats att mark inom renskötselområdets åretruntmarker som in i våra dagar varit i statlig ägo kan anses vara mark som samerna traditionellt innehar. Utredaren påstår att det finns indikationer på att det kan finnas sådana markområden i Sverige, och såvitt kan utläsas av betänkandet är vad som framkommit i skattefjällsmålet samt vissa konstateranden i doktorsavhandlingen ”Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland” av Kaisa Korpijaako-Labba. Vad gäller domen i skattefjällsmålet understryker LRF att Högsta domstolen uttryckligen undvek att ta ställning till rättsläget i andra geografiska områden än de som berördes av talan i målet. I doktorsavhandlingen görs uttalanden enbart om ett område i Norrbotten och konstateras vidare att samerna har behandlats som ägare till marken av domstolar och andra myndigheter under den tid som avhandlingen berör, dvs. tiden fram till mitten av 1700-talet. Enligt LRF:s uppfattning kan inte av vare sig domen eller doktorsavhandlingen dras slutsatsen att all åretruntmark i statlig ägo är sådan mark som samerna traditionellt innehar.

12.5. Den inre gränsen – mark som samerna traditionellt innehar

Ovan har artikel 14 i ILO: s konvention nr 169 tolkats med hjälp av bl.a. dokument från arbetet med att ta fram konventionen. Slutsatserna kan i stort sägas vara desamma som i den tidigare utförda ILO-utredningen. Vad som återstår är därmed att utreda vad artikel 14 och det krav den ställer på identifiering av mark som samerna traditionellt innehar får för konsekvenser för Sverige.

Den fråga som behandlas i detta avsnitt är hur slutsatserna enligt ovan skall appliceras på svenska förhållanden, dvs. finns det mark som samerna traditionellt innehar och vilken är i så fall denna

mark? Eller med andra ord, var går den inre gränsen för renskötselområdet?

Vi delar ILO-utredningens uppfattning att, för det fall att det finns mark i Sverige som kan klassificeras som mark som samerna traditionellt innehar, denna mark finns inom åretruntområdet. Det är inom åretruntmarkerna som renskötseln bedrivs intensivast. I ILO-utredningen har åretruntmarkerna endast delats in i statligt respektive privat ägd mark. Nedan delas dock åretruntmarkerna upp i flera olika kategorier och ett försök görs att analysera varje kategori för sig för att kunna dra slutsatser kring vilka delar av åretruntområdet som utgörs av mark som samerna kan anses traditionellt inneha. Med hänsyn till utredningens begränsade tid och resurser till förfogande har det dessvärre inte varit möjligt att identifiera de marker som kan hänföras till respektive kategori. Resonemanget omkring vilken typ av mark som kan anses vara mark som samerna traditionellt innehar förs i stället på ett principiellt plan.

Det är enligt vår mening möjligt att hänföra samernas åretruntmarker till fem olika kategorier, varav inte alla utan vidare kan anses falla in under mark som samerna traditionellt innehar såsom påståtts i ILO-utredningen. Dessa kategorier kan sorteras enligt följande.

1. Mark som samerna innehar med formell äganderätt.

2. Statligt ägd mark som exklusivt nyttjas av samerna, eller som nyttjas av annan med upplåtelse från samerna.

3. Statligt ägd mark på vilken rättigheter av olika slag upplåtits till andra än samer som är verksamma inom rennäringen.

4. Statligt ägd mark på vilken det bedrivs kommersiellt skogsbruk eller annan verksamhet av staten eller av statligt ägda bolag.

5. Privat ägd mark inom åretruntområdet.

12.5.1. Mark som samerna innehar med formell äganderätt

Inom åretruntmarkerna gör staten sedan gammalt anspråk på all mark som inte överlåtits och lagfarits till enskilda ägare. Statens anspråk är inte helt okontroversiella eftersom dessa inte grundas på något civilrättsligt fång. Även samerna gör ibland anspråk på att vara ägare till den marken.

Mark som samerna innehar med formell äganderätt skulle naturligtvis anses vara mark som samerna traditionellt innehar även i

ILO-konventionens mening. Det finns emellertid inom det aktuella området ingen mark som samerna såsom kollektiv innehar med ostridig äganderätt och för vilken lagfart meddelats.

Frågan om samerna med stöd av urminnes hävd skall kunna göra gällande äganderätt har prövats i skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1). I målet gällde prövningen äganderätten till de jämtländska skattefjällen. Därvid underkändes samernas äganderättsanspråk. HD gjorde dock vissa uttalanden som lämnar öppet för en annorlunda tolkning av de rättsliga förhållandena i mer nordliga delar av landet.

Av HD: s resonemang i skattefjällsmålet framgår att samerna haft möjlighet att förvärva skattemannarätt till mark i äldre tid genom långvarig användning av marken i fjällen. Förutsättningarna för att en sådan rätt skulle föreligga var enligt HD att bruket av fjällen varit intensivt, stadigvarande och väsentligen ostört av närboende samt att någorlunda fasta gränser hade hävdats för området. Vad gäller de områden i Jämtland som målet rörde, ansåg domstolen inte att samernas bruk av marken varit sådant att det kunde ligga till grund för äganderätt till marken på grund av urminnes hävd. Bruket av marken i de aktuella fjällområdena ansågs dock grunda en stark bruksrätt till mark.

I domskälen uttalas att det i målet fanns material som tyder på att samer i nordligare delar av landet ofta betraktades som likställda med skattebönder åtminstone i vissa avseenden. HD undvek dock att ta ställning till rättsläget i andra geografiska områden än de som berördes av talan i målet. Även i ILO-utredningen uttalas att det finns indikationer på att det kan finnas markområden i Sverige som samerna bör tillerkännas formell äganderätt.

Det är alltså möjligt att det i områden norr om de i skattefjällsmålet aktuella fjällområdena finns för samerna starkare rättigheter än en stark bruksrätt. Det är inte uteslutet att samerna på historisk grund skulle kunna konstateras vara ägare till viss mark norr om de jämtländska skattefjällen. Det skulle kanske vara möjligt att identifiera områden där övervägande argument talar för att en samisk äganderätt borde föreligga. Det bör emellertid uppmärksammas att de rättigheter som i historisk tid var förenade med lappskattelanden tillkom enskilda samer – inte samerna som kollektiv. Mot bakgrund härav har i en del fall ättlingar till innehavare av lappskatteland väckt talan mot staten i domstol med yrkande om bättre rätt till marken. Dessa mål har ännu inte avgjorts. Vi anser inte att vi skall eller kan ta ställning i frågan om samerna eller enskilda samer skulle kunna åberopa formell äganderätt framför statens anspråk.

12.5.2. Statligt ägd mark som exklusivt nyttjas av samerna

Frågan är härefter om det inom åretruntmarkerna finns mark som samerna exklusivt nyttjar, eller som nyttjas av annan med stöd av upplåtelse från samerna. Sannolikt finns det markområden som inte nyttjas till annat än renbete, jakt och fiske. Renskötseln får endast bedrivas av samerna och denna bruksrätt innefattar också en rätt till jakt och fiske. Staten har dock rätt att upplåta jakt- och fiskerättigheter till andra än samer.

30

Eftersom samerna inte har ensamrätt till

jakten och fisket att den mark på vilken jakt och fiske bedrivs av andra med stöd av upplåtelse från staten inte bör klassas som mark som traditionellt innehas av samerna. Trots detta torde det finnas stora områden som rent faktiskt inte används av andra än av samerna. För att sådan mark skall anses vara mark som samerna traditionellt innehar torde krävas att det samiska nyttjandet är någorlunda intensivt. Vi har i våra kontakter med Samerettsutvalget i Norge erfarit att man där anser att mark som tas i anspråk endast för extensiv renskötsel inte uppfyller kravet på innehav. Däremot finns det på många ställen markområden som nyttjas mera intensivt för renskötseln. Vi tänker därvid på mark på vilken det finns fasta anläggningar såsom renvaktarstugor, arbetshagar m.m. samt den mark som omger sådana områden och som därför normalt sett brukas mera intensivt. Det samma gäller kalvningsland eller andra områden som är nödvändiga för rennäringen. Denna mark skulle sannolikt vara möjlig att identifiera och den borde kunna hänföras till mark som samerna traditionellt innehar.

12.5.3. Statligt ägd mark på vilken rättigheter av olika slag upplåtits till andra än samerna

Det finns statligt ägd eller förvaltad åretruntmark på vilken rättigheter av olika slag, både arrenden och andra begränsade nyttjanderätter än jakt och fiske som av staten upplåtits till andra än samer som är verksamma inom rennäringen. Som exempel kan nämnas fjällägenheter och anläggningar för turiständamål. Vissa av de upplåtna rättigheterna har uppkommit under senare tid medan andra har sin grund i historiska förhållanden och har därmed beaktansvärda anspråk på rättsligt skydd. Det tycks svårt att klassificera

30

Frågan om statens och samernas jakt- och fiskerätt utreds för närvarande av Jakt- och fiskerättsutredningen (Jo 2003:01).

sådan mark till mark som samerna innehar i motsats till mark som samerna nyttjar tillsammans med andra. Detta gäller även mark som arrenderats ut till enskilda samer. Det är dock inte möjligt att här dra någon generell slutsats, utan varje område där staten upplåtit rättigheter till andra än samer måste analyseras för sig.

12.5.4. Statligt ägd mark på vilken kommersiellt skogsbruk eller annan verksamhet bedrivs

Inom renbetesområdets statligt ägda åretruntmark bedrivs kommersiellt skogsbruk av staten eller av statligt ägda bolag. Även annan näringsverksamhet förekommer. Vad gäller skogsbruket, är det uppenbart att samernas renbete, jakt och fiske inte kan anses vara ett i förhållande till skogsbruket så dominerande nyttjande av marken att denna skall klassas som innehavd av samerna i motsats till mark som samerna nyttjar tillsammans med andra. Rennäringen har visserligen en historiskt sett längre tradition av bruk av marken inom åretruntområdet, men detta faktum ger inte anledning att placera den aktuella marken inom den inre gränsen. Skogsbruket representerar det största ekonomiska intresset. Dock finns det även inom skogsmarken på vissa ställen fasta anläggningar för samernas renskötsel. Där så är fallet kan man möjligen tänka sig att hänföra ett mera begränsat område till samernas innehavsmark.

Inom områden som är förklarade som nationalparker kan finnas restriktioner som berör också renskötseln.

31

12.5.5. Privat ägd mark inom åretruntområdet

Under alla förhållanden måste mark som med stöd av lagfart är i privat ägo uteslutas från den inre gränsen. Också ILO-utredningen hänför privat ägd mark till mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra.

31

Jfr. Miljöbalken 7 kap. 2 och 3 §§ och ”Översyn av naturvårdslagen m.m”. Betänkande av naturvårdslagsutredningen (SOU 1990:38) sid. 193–201.

12.5.6. ILO-konventionens artikel 7.1

En konsekvens av att mark klassas som innehavd av samerna och förläggs inom den inre gränsen för renskötselområdet är att samerna i lag tillerkänns något som kan hänföras till i vart fall ett funktionellt äganderättsbegrepp. ILO-utredningen har ansett att den legala bruksrätt som samerna tillerkänns enligt rennäringslagen i huvudsak uppfyller konventionens krav. Vi är tveksamma till den bedömningen. En anledning till detta är att rätten definieras enbart i enlighet med rennäringslagstiftningen. Rätten är således förknippad med rennäringen. En avgörande fråga är då vad som händer med samernas rättigheter om rennäringen till följd av ändrade konjunkturer eller andra omständigheter skulle helt upphöra inom en del av det område som hänförs till samernas traditionella innehav. Skulle i så fall samernas rätt till jakt och fiske kvarstå eller är dessa rättigheter beroende av att renskötsel bedrivs? Kan samerna i en sådan situation använda sig av marken på annat sätt än genom renbete, jakt och fiske, t.ex. för kommersiell fjällturism?

Det finns i detta sammanhang anledning att uppmärksamma ILO-konventionens artikel 7.1. Denna föreskriver att ursprungsfolken skall ha rätt att besluta om sina egna prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen bl.a. vad gäller den mark som de bebor eller på annat sätt nyttjar. Artikeln är enligt ILO-guiden central för tolkningen av övriga bestämmelser i konventionen. Syftet med artikeln är att ge ursprungsfolken möjlighet att utöva kontroll över den egna ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen, inte att ge ursprungsfolken rätt till veto i dylika frågor.

32

Enligt vår mening

innebär detta att en bruksrätt som endast följer av rennäringslagstiftningen inte uppfyller konventionens krav på ursprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt innehar. Artikel 7.1 torde efter en ratificering av konventionen kunna få betydelse för samernas möjlighet att påverka användningen av den mark som de innehar.

12.6. Gränsdragningskommissionens slutsatser

Såsom framgått av det hittills redovisade delar vi inte ILO-utredningens uppfattning att all statligt ägd åretruntmark kan klassas som mark som samerna traditionellt innehar. Den omständigheten

32

ILO-guiden s. 8 f.

att samerna i äldre tider varit mer eller mindre ensamma om att ha nyttjat denna mark är inte tillräcklig eftersom andra intressenter med stöd av gällande rätt numera konkurrerar om stora delar av den. Vi har därför kommit fram till att det inte går att dra någon ”inre gräns” runt ett sammanhängande större område.

Vi anser emellertid att det finns vissa markområden som traditionellt och även fortsättningsvis nyttjas praktiskt taget exklusivt av samerna och där deras nyttjande är tillräckligt intensivt för att konventionens krav på innehavsmark skall anses vara uppfyllda. Som exempel kan nämnas renvaktarstugor och arbetshagar samt den mark som omger dessa samt kalvningsland eller andra områden som är nödvändiga för rennäringen. Vi har inte haft möjlighet att identifiera marken, detta torde dock inte komma att bereda några större svårigheter.

En konsekvens av vår bedömning är enligt konventionen att samernas äganderätt och besittningsrätt till marken skall erkännas. Det är därvid enligt vår mening lämpligt att tillerkänna samerna en formell äganderätt och därmed en rätt att disponera över marken oberoende av rennäringslagstiftningen.

Vårt förslag förutsätter närmare överväganden i en del olika frågor. Det måste sålunda införas ett förfarande genom vilket innehavsmarken kan identifieras med beaktande av å ena sidan samernas och å andra sidan statens eller andra intressenters motstående intressen. Det behövs också lagregler som reglerar en fastighetsbildningsåtgärd genom vilken sådan mark som identifierats som innehavsmark kan avskiljas från de fastigheter inom vilka de är belägna. Vi har inte inom ramen för vårt uppdrag haft möjlighet att utarbeta ett förslag i dessa frågor. Dock berörs frågan i viss mån i kapitel 14 om ett eventuellt utrednings- och medlingsinstitut.

13. Ursprungsfolks markrättigheter i andra länder

ILO: s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder är i dagsläget den enda internationella konventionen som specifikt tar sikte på ursprungsfolk och skydd av deras rättigheter, däribland skydd för folkens rätt till mark. Konventionen har ratificerats av 17 stater.

1

I detta kapitel följer en översikt över hur ett urval av länder, både länder som har ratificerat ILO-konventionen och länder som inte har gjort det, har hanterat frågan om ursprungsfolks markrättigheter. Syftet med översikten är framför allt att få ett underlag för att kunna jämföra de svenska samernas situation med förhållandena för ursprungsfolk i andra delar av världen.

Vi har valt att inledningsvis redogöra för förhållandena i våra grannländer Norge och Finland (13.1). Båda länderna har en samisk befolkning och står inför liknande frågeställningar vad gäller samiska rättigheter till mark och vatten. Samerna i de tre länderna har också traditionellt sett rört sig över nationsgränserna. Norge är dock ensamt om att ha ratificerat ILO-konventionen. I Norge har de senaste åren varit händelserika, varför fokus ligger på den senaste tidens utveckling. Finland har, liksom Sverige, ännu inte ratificerat ILO-konventionen. Precis som i Sverige har i Finland bedrivits ett långvarigt utredningsarbete om samernas markrättigheter.

Sedan följer en beskrivning av ursprungsfolkens situation i tre anglosaxiska länder: Kanada, Australien och Nya Zeeland (13.2). Inget av dessa länder har ratificerat ILO-konventionen, och utvecklingen i där – till förmån för ursprungsbefolkningen – har huvudsakligen skett genom domstolsavgöranden. Av särskilt intresse är de alternativa konfliktlösningsmekanismer som inrättats för att reglera tvister rörande ursprungsfolkens markrättigheter.

1

Argentina, Bolivia, Brasilien, Colombia, Costa Rica, Danmark, Dominikanska Republiken,

Ecuador, Fiji, Guatemala, Honduras, Mexiko, Nederländerna, Norge, Paraguay, Peru samt Venezuela.

En kort beskrivning ges av ett urval länder i Latinamerika (13.3), där stora framsteg gjorts på senare tid beträffande ursprungsfolks rättigheter. De flesta länderna i regionen har också ratificerat ILOkonventionen.

Avslutningsvis görs en kortare komparativ analys i förhållande till de svenska förhållandena (13.4).

13.1. Nordiska länder: Norge och Finland

13.1.1. Norge

Ca 40 000 samer är bosatta i Norge. Den norska rennäringen regleras i Lov om reindrift av 9. juni 1978 nr 49 (Reindriftsloven). Grunden för samernas renskötsel vilar dock på ”alders tids bruk” som kan jämföras med det svenska urminnes hävd.

Även i Norge är frågan om samernas markrättigheter en av de mest svårlösta. Centralt är frågan om rätten till mark och vatten i Finnmark fylke (län), där en majoritet av befolkningen är samer. Marken i Finnmark är också avgörande för den norska rennäringen eftersom ca 70 procent av den norska rennäringen bedrivs i länet.

Sedan 1980-talet har frågan om samernas ställning ägnats mycket uppmärksamhet i Norge, mycket tack vare den utredning, Samerettsutvalget, som tillsattes 1980 för att utreda samernas rättsliga och politiska ställning. Utvalget har genomfört ett omfattande arbete som har haft stor betydelse för utvecklingen av samernas rättigheter i Norge. Bakgrunden till utredningens tillsättande var den konflikt som ägt rum i samband med regeringens planer på att bygga ett vattenkraftverk i Alta-Kautokeinoälven 1979–1980. Det planerade vattenkraftverket krävde att en damm byggdes i älven. Samerna hävdade att dammen skulle förstöra eller åtminstone kraftigt försvåra möjligheten till traditionella näringar i det aktuella området. Händelsen fick stor uppmärksamhet både i Norge och utomlands och det stod klart att samernas rättsliga ställning måste klargöras.

Samerettsutvalget fick ett mycket vitt mandat och en av uppgifterna var att utreda den samiska befolkningens rättsliga ställning vad gäller rätten till och dispositionen av mark och vatten i Finnmark. Utvalget lade fram sin första utredning 1984, vilken var utgångspunkten för antagandet av en samelag 1987

2

samt ett grund-

2

Lov om Sametinget og andre samiske rettsforhold 12. juni 1987 nr 56.

lagsskydd

3

för den samiska folkgruppens rättigheter 1988. Same-

rettsutvalget lämnade också förslag till regler om förvaltning av marken i Finnmark vilket så småningom ledde fram till att en lag som reglerar detta, Finnmarksloven, antogs i maj 2005. År 2001 utnämndes ett nytt Samerettsutvalg som har i uppdrag att utreda de samiska rättsförhållandena utanför Finnmark.

Norge ratificerade år 1990 ILO: s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Det kan nämnas att det i ILO-utredningen sägs att man i Norge år 1992 genomförde en omfattande identifiering av samiskt område utifrån ILO-konventionens artikel 14 (1). Enligt ILO-utredningen delades marken in i kategori 1- och 2- områden efter dominerande rådighet och nyttjanderätt. Denna utredning utgör enligt ILO-utredningen ett underlag för Samerettsutvalgets fortsatta arbete. Detta tycks dock vara ett missförstånd, då det från norsk sida uppges att någon sådan identifiering i förhållande till ILO-konventionen aldrig ägt rum. Arbetet utfördes som en lös skiss och omfattar inte de krav som kan uppställas på en identifiering i enlighet med konventionen. Detta kan därmed inte heller sägas ligga till grund för Samerettsutvalgets fortsatta arbete såsom anges i ILO-utredningen.

4

Nedan gås inledningsvis igenom vilka diskussioner som föregick den norska ratificeringen av ILO-konventionen och hur konventionen sedermera bidragit till den valda lösningen för samiska rättigheter i Finnmark. Sedan redogörs för Finnmarkslovens tillkomst och innehåll och dess konsekvenser för Finnmark. Processen från förslagen till antagen lag har varit ganska speciell, med bl.a. upprepade konsultationer mellan stortinget och Sametinget. Därför redovisas tämligen ingående denna process.

13.1.1.1 Norge och ILO-konventionen

Norge ratificerade ILO: s konvention nr 169 år 1990 och var därmed det första landet att tillträda konventionen. Inte heller Norge hade ratificerat ILO: s konvention nr 107, framför allt av den anledningen att man inte ansåg sig uppfylla de krav på ursprungsfolks markrättigheter som konventionen uppställde. Frågan om markrättigheter fick stort utrymme också i diskussionerna inför

3

Grunnloven 110a § har följande lydelse: ”Det paaligger Statens Myndigheter at lægge

Forholdene til Rette for at den samiske Folkegruppe kan sikre og udvikle sit Sprog, sin Kultur og sit Samfundsliv.”

4

Jon Gauslaa.

den norska ratificeringen av konvention nr 169. Det rådde även här en osäkerhet kring vilka krav som konventionen ställer på ratificerande stater vad gäller ursprungsfolks markrättigheter, framför allt innehållet i begreppet ”ownership and possession”.

Ratificeringen skedde så småningom under uppfattningen att konventionens krav kunde uppfyllas genom att de norska samerna tillerkändes en starkt skyddad bruksrätt till de ”landområder hvor de tradisjonelt lever”. I propositionen där frågan behandlades kan utläsas slutsatsen att de krav som uppställs i artikel 14 (1) kan uppfyllas inte bara genom erkännande av äganderätt, utan även genom andra rättighetsformer. Artikel 14 tolkas som mera flexibel än motsvarande reglering i den äldre konventionen vad gäller vilka typer av rättigheter som skall erkännas. Slutsatsen blir därför att de bruksrättigheter till renbetesområdena som erkänns enligt norsk rätt därmed måste anses vara tillräckliga för att Norge skall anses ha uppfyllt konventionens krav. Detta trots att man i propositionen bl.a. även resonerar kring det faktum att ett förslag vid konventionens antagande om att nämna ordet ”use” som likaställt med ”ownership and possession” förkastats.

5

Denna tolkning har mötts av stark kritik från olika håll och en förändring av synen på vilka krav ILO-konventionen uppställer har så småningom ägt rum. Bl.a. har Samerettsutvalgets folkerettsgruppe kommit till slutsatsen att en starkt skyddad bruksrätt inte är tillräckligt för att tillfredsställa konventionens krav. Till de områden som de berörda folken ”rådet over” måste de enligt folkerettsgruppen bli tillerkända en rätt till faktiskt utnyttjande som till allt väsentligt tillsvarar den som en ägare har.

6

I propositionen om

Finnmarksloven uttalas att även departementet kommit till slutsatsen att artikel 14 (1) första meningen i ILO-konventionen ställer krav på mer än att erkänna en sådan bruksrätt som anges i artikel 14 (1) andra meningen. Som ett led i att uppfylla bl.a. de folkrättsliga krav som konventionen uppställer har alltså Finnmarksloven tillkommit.

I propositionen till Finnmarksloven uttalar Justitiedepartementet att det finns områden i Finnmark som faller in under mark som samerna traditionellt innehar och mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Det finns dock inte tillräckligt underlag för att utreda vilka områden som faller in under den ena eller den andra kategorin. Från departementets sida menade man

5

Se St. prp. nr 102 (1989–90).

6

NOU 1997:5 s. 36 f.

dock att det inte heller var nödvändigt med någon sådan gränsdragning, så länge de yttre gränserna för de traditionella samiska områdena definieras och ges ett rättsligt skydd. Man valde därför den lösning som kommer att presenteras nedan, dvs. en gemensam lösning för alla invånare i Finnmark. Då någon avgränsning mellan de olika områdena inte avsågs göras, uttalade departementet vidare att den lösning som föreslogs i sin helhet måste uppfylla de krav som uppställs i ILO-konventionens artikel 14 (1) första meningen.

7

13.1.1.2 Finnmarksloven

I maj 2005 antog det norska stortinget Lov om rettsforhold og forvaltning av grunn och naturresurser i Finnmark fylke (Finnmarksloven). Ett huvudmål med lagen var enligt propositionen att komma ifrån den osäkerhet och de tvister om rätten till mark och vatten som råder i Finnmark och att skapa en förutsebarhet vad gäller användandet av marken. Invånarna i Finnmark själva, oavsett etnisk bakgrund, skulle få äganderätten till marken och ansvaret för förvaltningen av resurserna, medan staten skulle dra sig ur rollen som markägare.

Lagen föregicks av många diskussioner och den ursprungliga lydelsen utsattes för massiv kritik från flera olika håll. Den slutligen antagna lagen har som ett resultat av detta reviderats väsentligt jämfört med regeringens ursprungliga förslag.

Samerettsutvalgets förslag till regler om förvaltning av marken i Finnmark är bakgrunden till regeringens proposition om Finnmarksloven.

8

Regeringens förslag skiljde sig dock från Samerettsut-

valgets förslag på flera punkter.

Syftet med den föreslagna Finnmarksloven var enligt lagens portalparagraf att tillrättalägga förhållandena för att mark- och naturresurser i Finnmarks län förvaltas på ett balanserat och ekologiskt bärkraftigt sätt till det bästa för samisk kultur, rennäring, näringsutövande och samhällsliv för Finnmarks invånare och allmänheten i övrigt. För att åstadkomma detta skulle ett nytt och självständigt organ upprättas, till vilket skulle överföras äganderätten till och förvaltningen av den fasta egendom i Finnmark som tidigare förvaltats av statsägda Statsskog SF. Detta motsvarar ca 95 procent av

7

Ot. prp. nr 53 (2002–2003) s. 88 ff.

8

NOU 1997:4 samt Ot. prp. nr 53 (2002–2003).

marken i länet. Namnet på det nya organet skulle vara Finnmarkseiendommen.

Finnsmarkseiendommen skulle enligt det ursprungliga förslaget ledas av en styrelse med tre medlemmar valda av Sametinget och tre medlemmar valda av Finnmark fylkesting. En sjunde styrelseledamot utan rösträtt skulle utnämnas av staten. Syftet med den sjunde ledamoten skulle enligt propositionen först och främst vara att säkra en löpande dialog mellan Finnmarkseiendommen och centrala myndigheter. Vidare skulle statens representant ha möjlighet att hänskjuta en fråga till departementet under förutsättning att styrelsen inte kunnat enas om en fråga nödvändig för Finnmarkseiendommens skötsel. Den sistnämnda lösningen var menad som en säkerhetsventil. För att ytterligare stärka det samiska inflytandet föreslogs sametinget få till uppgift att fastställa riktlinjer för hur ändrat bruk av mark påverkar samisk kultur, rendrift, näringsutövande och samhällsliv skall bedömas. Dessa riktlinjer krävde enligt förslaget departementets godkännande. I frågor om ändrat bruk av utmark skulle de offentliga myndigheterna mot bakgrund av Sametingets riktlinjer värdera vilken betydelse föreslagna ändringar skulle komma att ha för samisk kultur m.m. I propositionen anges att den föreslagna styrelsesammansättningen tillsammans med övrig reglering i Finnmarksloven skulle säkra en klar uppfyllelse av Norges folkrättsliga förpliktelser.

Lagförslaget möttes av massiv kritik, inte bara från samiskt håll utan även från folkrättsexperter och andra jurister och politiker. Den kritik som framfördes var bl.a. att förslaget inte i tillräcklig utsträckning byggde på Samerettsutvalgets långvariga arbete, detta trots att man i propositionen utger sig för att ha haft denna intention. Vidare anklagades förslaget för att vara i strid med Norges folkrättsliga åtaganden vad gäller ursprungsfolks rättigheter. Lagen kritiserades också för att den äganderätt som skulle överföras till Finnmarksinvånarna var för svag samt att samernas markrättigheter i och med lagen inte fastslogs utan fortfarande var oidentifierade och osäkra. Lagförslaget befarades därför vara konfliktskapande.

Som en följd av bl.a. denna storm av kritik ombads två oberoende folkrättsexperter av justitiedepartementet att göra en folkrättslig värdering av förslaget till Finnmarksloven. Professorerna Geir Ulfsten och Hans Petter Graver kom i sin rapport, som kom i november 2003, fram till att regeringens förslag till Finnmarkslov inte uppfyllde de krav som uppställs i artikel 14 (1) i ILO: s kon-

vention nr 169.

9

Man anförde att Finnmarkseiendommen inte till-

försäkrade samerna den dispositionsrätt och kontroll över aktuella områden som krävs enligt konventionen. Lagförslaget innebar i realiteten enligt de två professorerna en starkt skyddad bruksrätt vilket inte ansågs tillräckligt. Om Finnmarksloven skulle uppfylla konventionens krav måste beslutanderätten ändras så att samerna får den kontroll som motsvarar äganderättens. Om inte detta är aktuellt för hela länet, krävs att de samiska områdena identifieras och att samerna tillförsäkras kontroll och dispositionsrätt över dessa områden.

Även ILO: s expertkommitté (CEACR) uttryckte i sin respons på Norges senaste rapport angående ILO-konvention nr 169 att förslaget till Finnmarkslagen tycktes sträcka sig bortom vad som är tillåtet enligt konventionens artikel 14.

10

Efter Ulfsten och Gravers rapport uttryckte regeringen att dess syn på Finnmarksloven skilde sig från rapportens. Regeringen ansåg att lagförslaget inte stred mot Norges folkrättsliga förpliktelser. Trots detta anfördes att det för att säkra konventionens krav om identifiering av rättigheter kunde vara värdefullt att se över förslaget på nytt, varefter stortinget höll upprepade konsultationer med Sametinget och Finnmark fylkesting. Resultatet blev ett reviderat förslag till Finnmarkslov som antogs av stortinget den 24 maj 2005. Den antagna lagen skiljer sig från det tidigare förslaget på ett antal väsentliga punkter, vilket redovisas nedan.

Den 24 maj 2005 antog Stortinget Finnmarksloven. Sametinget och Finnmark fylkesting hade då gett uttryck för att de kunde godkänna det reviderade förslaget. Syftet med lagen uttrycks nu som att tillrättalägga för att mark och naturresurser i Finnmark förvaltas på ett balanserat och ekologiskt sätt som är till det bästa för invånarna i Finnmark och särskilt som grund för samisk kultur, rennäring, utmarksbruk, näringsutövning och samhällsliv. Lagen gäller för fast egendom och vatten i Finnmark fylke. Till skillnad från det tidigare lagförslaget, som endast innehöll en allmän hänvisning till lagens förenlighet med folkrätten, innehåller den nya lagen ett uttryckligt stadgande om att lagen gäller med de begränsningar som följer av ILO: s konvention nr 169. Lagen slår vidare fast att samerna kollektivt och individuellt genom långvarigt bruk av mark och vatten har upparbetat markrättigheter i Finnmark samt att lagen

9

Hela rapporten finns att läsa på

http://odin.dep.no/jd/norsk/dok/andre_dok/rapporter/012101-220028/dok-bn.html

10

CEACR 2003/74th Session.

inte gör ingrepp i dylika rättigheter som har upparbetats av samer eller andra.

Finnmarkseiendommen upprättas som ett eget rättssubjekt med säte i Finnmark. I förhållande till offentliga myndigheter blir Finnmarkseiendommen som vilken annan privat markägare som helst. Till Finnmarkseiendommen skall överföras äganderätten till mark och naturresurser till ett område större än Danmark, och förvaltningen av marken skall därefter skötas av Finnmarkseiendommen. Finnmarkseiendommen skall ledas av en styrelse på sex personer, varav tre utses av Sametinget och tre av Fylkestinget. Detta skiljer sig således från det ursprungliga förslaget, då styrelsen alltså inte innehåller någon sjunde medlem och således ingen representant för den norska staten. I och med detta understryks Finnmarksinvånarnas eget ansvar för förvaltningen av Finnmarkseiendommen.

Vad gäller de tidigare nämnda riktlinjerna som Sametinget förslogs ha möjlighet att utfärda, kvarstår denna reglering samt att riktlinjerna skall godkännas av departementet. Sametinget har således möjlighet att utfärda riktlinjer för bedömning av hur ändrat bruk av utmark påverkar samisk kultur, rennäring, utmarksbruk, näringsutövning samt samhällsliv. En viktig skillnad är dock att riktlinjerna enligt den antagna lagen skall läggas till grund för bedömningen av vilken påverkan en föreslagen ändring av utmark kan få för samisk kultur m.m. På så sätt säkras att samiska intressen tillvaratas vid frågor om ändrat bruk av utmark.

Under rubriken ”Kartläggning och erkännande av existerande rättigheter” stadgas att en kommission (Finnmarkskommissionen) och en specialdomstol (Utmarksdomstolen för Finnmark) skall upprättas. Kommissionen skall ha till uppgift att mot bakgrund av gällande nationell rätt kartlägga nyttjande- och äganderättigheter på den mark som överförs till Finnmarkseiendommen. Medlemmarna i kommissionen utses av Kongen (dvs. av regeringen). Efter att kommissionen utrett ett område och avgett rapport skall Finnmarkseiendommen ta ställning till kommissionens slutsatser och om den är enig med kommissionen skall den fastslå berörda parters rättigheter. För det fall att parterna är oeniga kan saken föras inför domstolen. Staten skall stå för de nödvändiga kostnaderna för parterna i mål som rör krav på rättigheter som Finnmarkseiendommen har motsatt sig. Finnmarkskommissionen och Utmarksdomstolen beskrivs utförligare under avsnitt 14.3.

13.1.1.3 Samerettsutvalgets fortsatta arbete

Efter det att Samerettsutvalget lämnat sitt utredningsförslag om förhållandena i Finnmark har utvalget med början 2001 fortsatt arbetet.

Utvalgets uppdrag går ut på att utreda rättsförhållandet för den samiska befolkningen utanför Finnmark. I direktiven för den fortsatta utredningen sägs bl.a. följande.

Utvalget bør utrede generelt spørsmålene omkring den samiske befolknings rettslige stilling når det gjelder retten til og disponeringen og bruken av land og vann i samiske bruksområder utenfor Finnmark fylke. Utvalget bør ta sikte på å identifisere de aktuelle områdene i samsvar med artikkel 14 nr 2 i ILO-konvensjon nr 169 om urfolk og stammefolk i selvstendige stater. Utredningen bør generelt gi dels en framstilling av rettsutviklingen og av rettstilstanden i dag, dels en begrunnet vurdering av hvilke endringer i rettstilstanden som er ønskelige.

Utvalget bør gi en historisk redegjørelse for hvilke sedvaner, rettsoppfatninger og rettsregler som har gjort seg gjeldende når det gjelder retten til og bruken av land og vann i samiske bruksområder i den utstrekning det er nødvendig for å klarlegge gjeldende rett og legge fram forslag til løsninger. På samme måte bør det gis en historisk redegjørelse for den faktiske bruken av land og vann i disse områdene og for eventuelle uoverensstemmelser mellom rett og faktisk bruk. Både når det gjelder den rettshistoriske framstilling og redegjørelsen for den faktiske bruken av land og vann i de samiske bruksområder, vil utvalget kunne bygge på tidligere utredninger. Dersom det er nødvendig for å frambringe tilstrekkelig dokumentasjon, kan utvalget ta initiativ til ny forskning og/eller utredninger.

Samerettsutvalget består av 16 medlemmar. Ordförande är Björn Solbakken, chefsdomare från Haugesund i sydvästra Norge. Övriga deltagare utgörs av forskare samt företrädare för olika myndigheter och näringar. Arbetet har skett dels internt, dels genom anlitande av externa forskare.

Det externa arbetet har i huvudsak bedrivits på följande sätt. Arbetet har inneburit historisk forskning och har lagts upp i två faser, en inledande och en fortsatt. I den inledande fasen har sju forskare – historiker knutna till universitetet i Tromsö – gått igenom den vetenskapliga litteraturen som beskriver samiska förhållanden från förhistorisk tid och fram till 1900-talet. Med den vetenskapliga litteraturen har man därvid åsyftat allmänt erkända forskare och verk på en akademisk nivå. Syftet med detta arbete är att få underlag för det fortsatta arbete som skall bedrivas med

inriktning på speciella frågeställningar och särskilda områden, dvs. den fortsatta fasen. Arbetet med den inledande fasen var (i huvudsak) färdigt och redovisades i oktober 2004. Arbetet med den fortsatta fasen av arbetet har inletts under våren 2005. Vilka ämnen som kommer att avhandlas är ännu inte fastslaget.

Parallellt med de olika forskningsprojekten i extern regi har utvalget bedrivit internt arbete. Arbetet har inneburit en beskrivning av gällande rätt och folkrätt i olika avseenden som är av betydelse i dessa sammanhang. Utvalget har även till uppgift att överväga om det finns behov av lagändringar för att uppnå de syften som finns angivna i direktiven.

Arbetet – både det interna och det externa – skiljer sig i olika avseenden från det arbete som bedrivits av Gränsdragningskommissionen. Som framgått av beskrivningen av arbetet med den inledande fasen av de externa uppdragen har avsevärt större resurser stått till buds än vad som funnits att tillgå i Sverige. Vidare har arbetet inte enbart varit koncentrerat på renskötseln utan även tagit sikte på andra samiska näringar. Mycket av det som skrivits har därför gällt mycket gamla förhållanden. Beträffande själva arbetet så har forskarna så gott som uteslutande använt sig av vad andra forskare skrivit; de av utvalget anlitade forskarna har inte själva använt sig av källmaterialet. Det interna arbetet har också betydligt vidare ram än Gränsdragningskommissionen som är speciellt inriktad på själva markanvändningen. Många av de frågor som utreds av Samerettsutvalget har i Sverige avhandlats av andra utredningar i skilda sammanhang.

Utvalgets arbete skall redovisas senast under första halvåret 2007.

13.1.2. Finland

Den samiska befolkningen i Finland motsvarar ca 6 000 personer. Flertalet samer bor i det samiska hembygdsområdet i den nordligaste delen av Lapplands län. Den finska staten anses vara ägare till större delen av all mark inom hembygdsområdet. Marken förvaltas av Forststyrelsen.

13.1.2.1 Rättslig reglering

Sedan 1996 stadgas i den finska grundlagen att samerna såsom ursprungsfolk skall tillförsäkras kulturell autonomi inom sitt hembygdsområde i ärenden som angår deras språk och kultur.

Renskötselrätten regleras i renskötsellagen från 1990 (848/1990). Renskötselområdet omfattar nästan hela Lapplands län och den nordligaste delen av Uleåborgs län. Statens mark i de nordligaste delarna av renskötselområdet är speciellt avsatt för renskötsel och inom detta område kan inte marken användas på ett sätt som medför betydande olägenhet för rennäringen. Renskötsel får bedrivas oberoende av äganderätt eller bruksrätt till marken (3 §). Vem som helst som är EU-medborgare och som är fast bosatt inom renskötselområdet kan bedriva renskötsel (4 §). I motsats till i Sverige och Norge saknas särskilda regler om samernas renskötsel då renskötselrätten inte enbart är tillgänglig för samer. De svenska samebyarna motsvaras av renbeteslag som är juridiska personer med gränser som fastlagts av länsstyrelsen.

Renskötselrätten innefattar en rätt att äga ren samt en betesrätt. Med myndighetstillstånd kan även tillkomma rätt att bygga renskillningsgärden på statlig mark samt att ta ved och virke för eget bruk på statlig mark. Det finns ingen i renskötselrätten inbyggd rätt till jakt och fiske.

Även i Finland har frågan om samernas markrättigheter varit det största hindret för en ratificering av ILO-konventionen och frågan om de finska samernas rättigheter till mark och vatten har varit under utredning i Finland under många år.

13.1.2.2 Finland och ILO-konventionen

Den finska regeringen fick 1995 i uppdrag av riksdagen att undanröja hindren för en ratificering av ILO-konventionen nr 169. Frågan utreddes av Arbetsmarknads- och Justitiedepartementet som överlämnade sin utredning 1996 vari man menade att hinder för ratificering förelåg på grund av att samerna hade otillräckliga rättigheter till land, vatten och naturresurser.

1999 tillsatte det finska Justitiedepartementet en särskild utredare, Dr Vihervouri, med uppdrag att utreda nyttjanderätten till områden som förvaltas som statsägd mark inom samernas hembygdsområde. Vidare skulle undersökas möjligheterna att undan-

röja hinder för en ratificering av ILO-konventionen. I rapporten, som överlämnades år 2000, föreslogs inrättandet av ett råd för markrättigheter inom samernas hembygdsområde. Rådet, som skulle bestå av representanter för sametinget och de lokala myndigheterna inom samernas hembygdsområde, skulle bevaka samernas och den övriga befolkningens rättigheter och intressen i frågor som gäller användningen av mark och vatten inom hembygdsområdet. Staten skulle enligt förslaget fortsättningsvis ha äganderätten till området och marken såsom tidigare förvaltas av Forststyrelsen. Vidare föreslogs upprättandet av en jordrättsfond som skulle kunna användas till utvecklandet av traditionella näringar och andra samiska intressen. Förslaget möttes av omfattande kritik och bl.a. motsatte sig Sametinget förslaget.

Justitiedepartementet tillsatte år 2000 en kommitté under ledning av landshövdingen i Lapplands län, med uppgift att utreda möjligheterna att genomföra Vihervouris förslag. Kommitténs förslag skulle enligt dess direktiv uppfylla miniminivån för ILO:s konvention nr 169. Kommittén, som redovisade sitt förslag i slutet av 2001, föreslog inrättandet av en särskild direktion för naturvårdsområdet inom det samiska hembygdsområdet som skulle överta ansvaret för viktiga markanvändningsfrågor som för närvarande faller inom ramen för Forststyrelsens behörighet. I direktionen skall enligt förslaget ingå representanter för både samer och den övriga lokalbefolkningen.

Justitiedepartementet tillsatte vid samma tidpunkt även en särskild utredare, Dr Wirilander, för att utvärdera den fastighetsrättsliga betydelsen av hittills gjorda utredningar beträffande frågan om mark och vatten inom samernas hembygdsområde. Rapporten överlämnades till Justitiedepartementet i augusti 2001. Wirilander kom till slutsatsen att det inte finns några obestridda bevis för att samebyarna äger marker på vilken de bor och bedriver sin verksamhet. Han menade vidare att det krävdes en djupgående forskning i historiska källor för att komma till någon slutsats vad gäller äganderätten till marken.

Även Sametinget har under flera år utrett frågan om de finska samernas rätt till mark och vatten. I september 2002 överlämnade Sametinget en rapport angående frågan om markrättigheter inom det samiska hembygdsområdet, vari man ifrågasätter den statliga äganderätten till mark inom samernas hembygdsområde.

2002 konstaterade den finska riksdagen att en grundlig historisk utredning angående markrättigheter var nödvändig. Ett forsk-

ningsprojekt bestående av representanter från Lapplands och Uleåborgs universitet tillsattes med uppgift att utreda historiska förhållanden beträffande bosättningar, befolkning och markanvändning inom Kemi och Torne lappmarker mellan 1700- och 1900-talen. Vid kontakter med Finland har uppgetts att forskningsresultaten i skrivande stund inte redovisats men att de väntas inom kort.

13.2. Tre anglosaxiska länder: Kanada, Australien och Nya Zeeland

13.2.1. Kanada

Kanada är en förbundsstat där makten delas mellan den federala regeringen och de tio provinsregeringarna. Kanada har även tre territorier som inte har samma självständiga ställning som provinserna men har egna regeringar med betydande befogenheter. Frågan om ursprungsfolks landrättigheter hanteras framför allt på federal nivå. Kanada har, liksom Australien och Nya Zeeland, ett anglosaxiskt rättssystem (common law), vilket i korthet innebär att gällande rätt utvecklas genom domstolsutslag snarare än genom skrivna lagar. Kanada har inte ratificerat ILO: s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.

Den status ursprungsfolken har i dag härstammar från det faktum att de är ättlingar till de människor som bodde i denna del av världen långt innan européerna anlände. År 1763 fastställde Storbritannien genom en kunglig proklamation att land som inte redan var i européers besittning kunde utnyttjas av urbefolkningarna efter tillåtelse från brittiska kronan samt att endast kronan hade rätt att förvärva land från urbefolkningen. Både före och efter den kungliga proklamationen slöts många omfattande fördrag mellan å ena sidan olika brittiska respektive kanadensiska regeringar och å andra sidan ursprungsfolken, något som ända sedan dess varit karaktäristiskt för frågan om ursprungsfolkens rättigheter till mark i Kanada. År 1876 antogs lagen Indian Act som innehöll regler om förvaltning och bruk av de indianreservat som börjat inrättas. Under återstående delen av 1800-talet och första halvan av 1900-talet fördes en politik som inskränkte urbefolkningarnas rättigheter. På 1970-talet initierade dock ursprungsfolken processer för att få sina rättigheter erkända. Kanadas övergång till självständighet skedde fredligt och 1931 fick Kanada status som helt självständig stat. År 1982 frigjor-

des även den kanadensiska författningen slutligen från Storbritannien. I samband härmed antogs en ny konstitution som erkänner och bekräftar ursprungsfolkens rättigheter.

Det finns i Kanada uppskattningsvis omkring en miljon människor som definieras som tillhörande något ursprungsfolk. Detta antal motsvarar ungefär fyra procent av den totala befolkningen. I Kanada använder man sig av begreppet “aboriginal peoples” i stället för det internationellt vedertagna ”indigenous peoples”. Samma sak avses dock med de olika begreppen. I begreppet ”aboriginal peoples” inryms indianer (numera ofta kallade First Nations), inuiter samt métiser (dvs. av blandat indianskt och franskt eller brittiskt ursprung).

11

Indianerna är den största gruppen. Över hälften av

dem lever i något av de drygt 2 000 reservat som finns på landsbygden. De flesta reservaten finns i Ontario, British Columbia, Saskatchewan och Manitoba. Antalet inuiter uppskattas till omkring 50 000 personer. Flertalet bor i territoriet Nunavut, Northwest Territories eller i norra Québec.

13.2.1.1 Avtal och lagstiftning

Den 1876 antagna lagen Indian Act formaliserade regeringens relation med indianerna, särskilt vad avser frågan om land och andra tillgångar. Det har dock erkänts att den kanadensiska regeringen inte alltid respekterade de juridiska åtaganden som ålåg dem såsom de specificerades i lagen, traktat och andra överenskommelser. Indian Act har genomgått små förändringar sedan den antogs och tycks allmänt anses vara förlegad.

Kanadas konstitution erkänner och bekräftar sedan 1982 existerande urbefolknings- och traktaträttigheter som innehas av Kanadas ursprungsfolk.

12

Viktigt att notera är att Kanadas ursprungsfolk

inte härmed fick några nya rättigheter, utan att de rättigheter som ursprungsfolken hade mot bakgrund av sin ställning just som ursprungsfolk erkändes.

Ett särskilt departement, Department of Indian and Northern Affairs (INAC), inom den federala regeringen har det huvudsakliga ansvaret för Kanadas ursprungsfolk såsom det fastställts i fördrag och lagstiftning. INAC har därmed bl.a. hand om reservaten och förhandlar å regeringens vägnar med ursprungsfolken.

11

S. 35 (2) Constitution Act 1982.

12

S. 35 (1) Constitution Act 1982.

Aboriginal title är det juridiska begrepp som erkänner ursprungsfolkens intressen i mark. Aboriginal title har uppkommit genom ursprungsfolkens långvariga innehav av marken. Innehållet i aboriginal title kan variera mellan olika områden beroende på hur det traditionella innehavet av marken sett ut. Detta kommer att utvecklas mera längre fram i detta avsnitt. Det engelska uttrycket kommer även fortsättningsvis att användas i brist på en godtagbar översättning.

Det finns två sätt att bestämma vilka markrättigheter ursprungsfolken har i olika områden, dvs. innehållet i aboriginal title. Detta sker antingen genom förhandlingar mellan staten och ursprungsfolken själva eller genom domstolsprocesser på en fall-till-fall-basis. I början av 1970-talet bekräftades i olika rättsfall existensen av ursprungsfolkens rättigheter. Sedan dess har ett flertal processer drivits i kanadensiska domstolar, och ursprungsfolkens rättigheter definierats i enlighet härmed. Domstolarna har dock vid upprepade tillfällen gett uttryck för att ursprungsfolkens rätt till land hellre bör lösas genom förhandling mellan parterna än genom process i domstol.

13

De specifika rättigheter som Kanadas ursprungsfolk har finns i stor utsträckning fastlagda i olika fördrag som under lång tid ingåtts mellan regeringen och ursprungsfolken. Som nämnts ovan erkände Storbritannien tidigt att ursprungsfolk hade anspråk på och åtminstone viss rätt till land. Efter 1763 förmåddes olika indiangrupper att ingå ett antal fördrag mellan regeringen, varvid rättigheter till land överfördes från indianerna till kronan i utbyte mot viss kompensation och vissa andra rättigheter. Inga fördrag var identiska, men de medförde ofta vissa liknande rättigheter, såsom rätt till mark i reservat, årligt underhåll samt jakt- och fiskerättigheter. I utbyte gav indianerna upp stora landarealer till staten. Ingående av dylika fördrag mellan ursprungsfolk och regeringen är dock inte enbart ett historiskt fenomen, utan förekommer i allra högsta grad även i dag. Detta gäller inte bara indianerna utan även andra ursprungsfolk, även om inga moderna fördrag ingåtts vad gäller métisernas rättigheter.

14

1998 bekräftade den kanadensiska reger-

ingen att både historiska och moderna fördrag även fortsättningsvis kommer att vara väsentliga i relationen mellan ursprungsfolk och staten. Regeringen har uttalat att den anser att dessa avtal kan visa

13

Indian and Northern Affairs Canada, Fact Sheet, se http://www.ainc-inac.gc.ca

14

Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights and fundamental freedoms of indigenous people, mission to Canada 2004.

vägen till en gemensam framtid, då de medför ömsesidiga rättigheter och skyldigheter.

15

Den federala regeringen erkänner två typer av anspråk till mark vilka kallas för generella anspråk (”comprehensive claims”) samt specifika anspråk (”specific claims”). Generella anspråk kan t.ex. uppkomma när en urbefolkningsgrupp hävdar rätt till land och resurser inom ett visst område där aboriginal title inte tidigare har reglerats i avtal eller på liknande sätt. Detta gäller framför allt i provinsen British Colombia. En uppgörelse mellan regeringen och en urbefolkningsgrupp efter ett generellt anspråk från urbefolkningsgruppen leder vanligen fram till ett fördrag som föreskriver vilka rättigheter och skyldigheter respektive part har. Syftet är att lösa de juridiska tveksamheter som följer med konceptet aboriginal title och att få till stånd moderna fördrag som ger en klar, säker och varaktig definition av rätten till land och resurser. Anspråken kallas för generella på grund av att de är så omfattande och inkluderar rätt till t.ex. land, fiske- och fångsträttigheter samt ekonomisk kompensation. En uppgörelse kan även inkludera visst självstyre. Mellan 1975 och 2004 har nära 500 000 km2 hamnat under ursprungsfolkens kontroll och för närvarande pågår förhandlingar med över 400 urbefolkningssamhällen. Förhandlingarna sker vanligen mellan tre parter, dvs. mellan den federala regeringen, provinsregeringen och representanter för ursprungsfolken.

16

Specifika anspråk erkänns enligt regeringens praxis vid flera vid olika situationer. Som exempel kan nämnas när ett avtal eller annan överenskommelse mellan ett indianfolk och regeringen inte efterlevts, när ett brott mot Indian Act eller annan lagstiftning har begåtts, när det begåtts ett brott mot en skyldighet härrörande från regeringens administration av ett indianfolks fond eller andra tillgångar eller slutligen vid en illegal försäljning eller annan disposition av ett indianfolks land, utförd av regeringen.

17

Dagens speci-

fika anspråk täcker ett brett spektrumav konflikter, och vissa krav härrör från händelser som ligger mer än ett århundrade tillbaka, medan andra grundar sig på senare händelser som ligger närmare i tid.

År 1991 etablerades Indian Claims Commission (ICC) som en oberoende konliktlösningsmekanism. ICC förser indianer med ett

15

Indian and Northern Affairs Canada, Fact Sheet, se http://www.ainc-inac.gc.ca

16

Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights and fundamental freedoms of indigenous people, mission to Canada 2004.

17

Indian and Northern Affairs Canada, Fact Sheet, se http://www.ainc-inac.gc.ca

alternativ utanför rättssalen för att se över krav som tillbakavisats av Kanada. Sedan 1973 har mer än 260 konflikter lösts, och för närvarande förhandlas mer än 100 liknande anspråk. En uppgörelse omfattar vanligtvis ekonomisk kompensation för värdet av den mark man fråntagits eller ersättningsmark till reservat. Vissa kritiker menar dock att det med dagens takt kommer att ta århundraden att lösa alla konflikter.

18

Hur ICC fungerar utvecklas vidare

under avsnitt 14.3.

13.2.1.2 Delgamuukw mot British Columbia

19

Kanadas högsta domstol har i ett flertal mål fått ta ställning till innebörden av ursprungsfolks rättigheter såsom de fastställts i konstitutionen. Det mesta kända och betydelsefulla kanadensiska rättsfallet vad gäller rätten till mark är Delgamuukw v. British Columbia.

20

Bakgrunden till denna process var kravet från Gitksan-

och Wet’suwet’enfolken om att deras rättigheter till traditionellt territorium i provinsen British Columbia skulle erkännas. Målet, som var oerhört omfattande, hamnade efter många års processande i Supreme Court of Canada som är den högsta domstolen i landet. Domstolen konstaterade dock att ett flertal fel gjorts i tidigare instanser (t.ex. hade ursprungsfolkens bevisning, bl.a. muntliga historier, inte tolkats i ljuset av de svårigheter som är inneboende i processer om ursprungsfolks rättigheter), varför målet visades åter till lägre instans. I domen görs dock en mängd betydelsefulla uttalanden om ursprungsfolks rättigheter i allmänhet och om aboriginal title i synnerhet som tydliggör hur domstolarna skall handskas med liknande fall i framtiden.

I domen slås fast att aboriginal title är en rätt till marken som sådan, och således inte begränsad till rätten att fortsätta utföra traditionella bruk och aktiviteter. Aboriginal title innehåller en exklusiv rätt till besittning och till bruk av landområdet på en mängd olika sätt, av vilka inte alla typer av bruk behöver vara varianter av seder, vanor eller traditioner som är typiska för de olika urbefolkningskulturerna. Om aboriginal title väl anses föreligga skall den grupp som innehar rättigheten alltså också kunna använda marken

18

Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights and fundamental freedoms of indigenous people, mission to Canada 2004.

19

För en ingående redogörelse för rättsfallet, se t.ex. Maria Mattsson Askheimer, Urbefolkningsperpektivet i rättstvister om landrättigheter, Diedut nr 3 2003.

20

Delgamuukw v. British Columbia, 3 SRC (1997) 1010.

på andra sätt än de traditionella. Dock begränsas de skyddade typerna av bruk såtillvida att de inte får vara oförenliga med karaktären av ursprungsfolkens band till den mark som grundar rätten till gruppens aboriginal title. Som exempel på detta nämns att en urbefolkningsgrupp som menar att dess speciella anknytning till marken hänför sig till dess ceremoniella eller kulturella betydelse, inte får använda marken på ett sätt som förstör anknytningen, t.ex. genom att anlägga en parkeringsplats på marken. Aboriginal title inkluderar även de resurser som finns på det aktuella landet, t.ex. olja, gas, timmer etc.

För att fastställa aboriginal title fastslås tre kriterier som enligt domen måste vara uppfyllda, nämligen besittning, kontinuitet samt exklusivitet:

1. Marken måste ha tagits i besittning före tiden för den brittiska suveräniteten.

2. Om urbefolkningsparten åberopar nuvarande besittning som bevis på tidigare ockupation måste det finnas en kontinuitet mellan den tidigare och den nuvarande besittningen. Här underströks dock att det inte är fråga om krav på en obruten kedja av kontinuitet mellan tidigare och nuvarande besittning, eftersom resultatet av en för strikt tillämpning av denna kontinuitet skulle kunna bli att den historiska orättvisa som ursprungsfolken lidit sedan kolonisationen skulle vidmakthållas.

3. Besittningen måste ha varit exklusiv vid tiden för den brittiska suveräniteten.

I domen hänvisas återkommande till att aboriginal title är sui generis, dvs. ensamt i sitt slag och att den på flera olika sätt skiljer sig från andra markrättigheter. T.ex. kan mark som innehas med aboriginal title endast överlåtas till staten. Vidare skiljer sig ursprunget till aboriginal title från andra rättigheter till mark, då den uppkommit genom innehav innan den brittiska suveräniteten. Slutligen är aboriginal title en kollektiv rättighet och kan således inte innehas av enskilda medlemmar i en ursprungsfolksgrupp.

Värt att nämna kan slutligen vara målets huvuddomares avslutningsord. Efter att ha uppmanat parterna att försöka lösa frågan genom förhandling i stället för att åter föra frågan till domstol yttrade han: ”Let’s face it, we are all here to stay.”

13.2.1.3 Senare utveckling

Vid koloniseringen av provinsen British Columbia slöts få avtal som reglerade markfrågan. År 1998 ingick dock den federala regeringen och provinsregeringen i British Columbia ett avtal med nisgaindianerna som bland annat fick äganderätt till området kring Nassfloden, viss ekonomisk ersättning och rätt till betydande lokalt självstyre. Detta var första gången en sådan uppgörelse slutits i provinsen under 1900-talet, och förhoppningen var att den skulle kunna användas som en modell för avtal med det femtiotal andra grupper från ursprungsfolken som ställer liknande krav som nisga.

I april 1999 fick Kanada efter 13 års förhandlingar ett nytt territorium, Nunavut, som tidigare hade utgjort en del av Northwest Territories. Territoriet utgör cirka en femtedel av Kanadas yta och omkring 85 procent av invånarna är inuiter. Territoriets lokala ledning väljs i allmänna val av både inuiter och icke-inuiter, men på grund av inuiternas stora majoritet av befolkningen har de möjlighet att särskilt upprätthålla sin egen kultur och sina egna traditioner. Nunavut är resultatet av den största uppgörelsen i Kanadas historia på detta område.

I augusti 2003 slöt den kanadensiska regeringen ett avtal med indianfolket dogrib, som gav självstyre över ett område i norra Kanada, till ytan ungefär lika stort som Schweiz. Avtalet ger dogrib rätt till områdets naturresurser, bland annat två diamantgruvor, och stadgar att val ska hållas för att utse hövdingar och andra lokala representanter. Alla invånare i området har rätt att ställa upp i valen, men dogrib garanteras minst hälften av alla poster. Den federala regeringen ska behålla kontrollen över strafflagstiftningen medan provinsregeringen i Northwest Territories ska ansvara för vård och utbildning. Överenskommelsen skulle ha trätt i kraft 2004 men måste först godkännas av det federala parlamentet vilket ännu inte har skett.

21

FN:s särskilde rapportör för ursprungsfolk, Rodolfo Stavenhagen, besökte Kanada våren 2004. I sina rekommendationer uppmanar han bl.a. Kanada till omedelbar ratifikation av ILO:s konvention nr 169.

21

www.landguiden.se

13.2.2. Australien

Inte heller Australien har ratificerat ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Liksom Kanada är Australien en förbundsstat. I Australien är frågan om mark, inklusive frågan om ursprungsfolks mark, något som ligger på delstatsnivå snarare än på federal nivå. På så sätt skiljer sig Australien från Kanada där frågan om ursprungsfolks markrättigheter framför allt hanteras på federal nivå.

Australiens urbefolkning består av aboriginer och Torres Straitislanders.

22

Den federala regeringen i Australien definierar en abori-

gin som en person med aboriginiskt ursprung, som identifierar sig själv som aborigin samt accepteras som en aborigin i det samhälle som han eller hon lever i. I en folkräkning 2001 identifierades drygt 400 000 människor som tillhörande något ursprungsfolk. Av dessa var drygt 350 000 aboriginer. Sammanlagt utgör ursprungsfolken ca två procent av Australiens befolkning. Majoriteten bor i delstaterna New South Wales och Queensland. Aboriginer och Torres Straitislanders är eftersatta på många plan i samhället och har t.ex. generellt sett sämre hälsa och utbildning samt en högre andel arbetslösa.

23

När engelsmännen anlände till Australien 1770 befolkades kontinenten redan av hundratusentals människor. Det finns bevis för att aboriginerna kan ha levt i vad som nu är Australien så länge som 60 000 år och skulle därmed kunna vara världens äldsta befolkning. Koloniseringen rättfärdigades med att landet var terra nullius, dvs. att det var ingenmansland tillgängligt för ockupation, detta eftersom befolkningen inte ansågs vara rättssubjekt som kunde råda över marken. Då landet var ”obebott” ansågs all mark ha förvärvats av kronan. Ursprungsfolken for mycket illa under och efter koloniseringen och fram till 1921 minskade antalet aboriginer till drygt 60 000. Befolkningen på Tasmanien utrotades helt.

Under de årtionden som följde efter att New South Wales etablerats som straffkoloni 1788 började även fria nybyggare att intressera sig för Australien. Under kolonialtiden baserades reglerna om markrättigheter på att vita nybyggare hade full besittningsrätt till mark. Som en konsekvens av detta hade ursprungsfolken ingen juridisk rätt att äga mark. Även den post-koloniala tiden medförde

22

Torres Strait är det sund som ligger mellan Cape York i norra Australien och Papua Nya Guinea.

23

Australian Human Rights & Equal Opportunity Commision, se http://www.humanrights.gov.au/social_justice/statistics/index.html

en fullständig brist på rättigheter för ursprungsbefolkningens del. Juridiskt sett hade de inga rättigheter, inte ens möjligheten att ingå avtal. Under en stor del av 1900-talet fördes en assimileringspolitik enligt vilken ursprungsfolken avsågs förlora sin egen identitet och uppgå i samhället i övrigt.

Native title är det juridiska begrepp som beskriver Australiens ursprungsfolks traditionella rättigheter till mark och vatten. I avsaknad av en korrekt översättning används i denna text det engelska begreppet. Begreppet native title innebär de rättigheter och intressen som aboriginer och Torres Strait-islanders har till mark i enlighet med sina traditioner, lagar och seder mot bakgrund av att de hade dessa rättigheter och intressen innan britternas ankomst till landet. Innehållet i native title beror på de olika ursprungsfolksgruppernas egna seder och traditioner. Detta medför således att själva innebörden i native title kan variera och att olika grupper av ursprungsfolk har olika typer av rättigheter till mark och vatten. Innehållet i native title beror också på vilka rättigheter andra personer i samma område innehar. Kraven för att native title skall kunna existera är att ursprungsfolkens traditionella band till mark och vatten upprätthållits och att staten inte undanröjt rättigheten.

Native title kan existera på en mängd olika typer av statligt ägd mark, t.ex. på vakant kronomark eller annan allmän mark, nationalparker, skogar och andra allmänna områden, vissa typer av ”pastoral lease”

24

samt stränder och vatten som inte är privatägda.

Anspråk på native title kan bara göras på områden där denna inte upphävts. Exempel på mark där rättigheten upphävts är privatägd mark, mark som behäftas med vissa slags arrenden, viss kronomark samt områden där staten byggt vägar, skolor eller genomfört andra allmänna arbeten.

Personer som innehar native title till mark har rätt att fortsätta utöva sina seder och bruk på den aktuella marken. Denna rätt till marken kan inkludera t.ex. att besitta, nyttja och bebo traditionell mark, att ha tillträde till området i fråga, att besöka och skydda viktiga platser, att delta i beslut om den framtida användningen av mark och vatten samt rätt till jakt, fiske och insamling. Innehavare till native title har ingen vetorätt vad gäller användandet av marken i fråga, dock måste deras rättigheter och intressen till marken tas hänsyn till och de skall konsulteras i fråga om t.ex. föreslagna pro-

24

”Pastoral lease” är en typ av betesarrende som är speciellt för Australien och Nya Zeeland och ger arrendatorn rätt att använda kronoägd mark för t.ex. boskapsuppfödning. National Indigenous Working Group on Native Title, Fact Sheet.

jekt. Inom de flesta områden där anspråk på native title har framgång, delas rättigheterna till marken med andra rättighetsinnehavare. I Australien finns många olika former av arrenden som regleras av lagar på delstatsnivå. Därför måste effekten av native title på mark där det finns andra rättighetshavare avgöras från fall till fall. Om rättigheterna enligt native title kommer i konflikt med rättigheter som innehas av andra, t.ex. vissa arrendatorer, är det de senares rättigheter som råder. Native title kan inte frånta någon annan dess erkända rättigheter, och allmänhetens rätt till tillträde till platser såsom t.ex. parker och stränder påverkas inte heller. Mark som innehas med native title kan endast upplåtas till staten.

Ett flertal rättsfall i High Court of Australia, som är landets högsta domstol, har bidragit till att definiera och utveckla innebörden i begreppet native title. Domar från de högsta instanserna i Australien i mål rörande native title kommer även fortsättningsvis att utveckla och klargöra i vilken utsträckning denna rättighet kan erkännas och skyddas enligt common law. Det kanske mest kända och viktiga rättsfallet hittills på området är Mabo mot delstaten Queensland 1992, där High Court för första gången slog fast att native title är en rättighet som erkänns under det australiska rättssystemet.

25

13.2.2.1 Mabo and others mot State of Queensland

Mabo-fallet rörde de juridiska rättigheterna till mark för Meriamfolket på Murray Island i Torres Strait. Det avgörande i rättsfallet är erkännandet av att native title är en rättighet som härrör från tiden innan kolonisationen och att denna rättighet är inneboende hos ursprungsfolken genom deras särskilda identitet som första ägare och innehavare av landet och deras fortsatta system av lagar och traditioner. Native title upplåts inte från staten och inte heller är den beroende av staten för sin existens, trots att den är beroende av erkännande inom det australiska rättssystemet för att genomföras i detta system. Denna aspekt gör att native title skiljer sig från andra lagstadgade markrättighetssystem i Australien.

I Mabo-fallet omkullkastades också det juridiska begreppet terra nullius, dvs. att Australien vid tiden för britternas ankomst var obebott. High Court förkastade att en doktrin som bygger på diskriminering skulle kunna accepteras under australisk rätt och fann

25

Mabo and others v State of Queensland (No2) (1992) 175 CLR 1.

att de markrättigheter som ursprungsfolken hade i enlighet med sina egna lagar inte försvann enbart genom att britterna övertog suveräniteten. Enligt domslutet existerade native title 1788 och ursprungsfolkens rättigheter kan ha levt vidare in i våra dagar, under förutsättning att de fortsatt att upprätthålla sina traditionella seder och lagar. Vidare krävas att dessa seder och lagar inte övergetts eller uppgetts av folken själva eller förlorats genom att kronan upphävt rättigheterna genom klar och tydlig lagstiftning.

I både Mabo och i senare rättfall har High Court karaktäriserat native title som en rättighet som kan innehas både kollektivt och individuellt beroende på innehållet i de traditionella lagarna och traditionerna.

Beslutet i Mabo-fallet väckte en hel del debatt i Australien. Bl.a. framfördes farhågor från innehavare av andra landrättigheter som befarade markförluster. Oro uttrycktes även för tidsförluster på grund av förhandlingar med ursprungsfolken.

13.2.2.2 Den rättsliga regleringen

För att i lag stadfästa ursprungsfolkens markrättigheter som erkänts av High Court antogs lagen Native Title Act 1993. Som en följd av vad som fastslagits i Mabo-fallet medför inte denna lagstiftning några nya rättigheter för Australiens ursprungsfolk, utan de rättigheter som följer med lagen härrör direkt från de intressen och rättigheter som ursprungsfolken hade innan den brittiska kronan utropade sin suveränitet över olika delar av den australiska kontinenten. Lagen tillerkänner således inte dessa rättigheter, utan tillhandahåller endast mekanismer för att kunna tillämpa dessa rättigheter.

I Native Title Act definieras konceptet native title som bl.a. kollektiva-, grupp- eller individuella rättigheter eller intressen som innehas av aboriginer eller Torres Strait islanders till land eller vatten där rättigheterna och intressena innehas i enlighet med deras traditionella lagar och seder.

26

Lagen ställer vidare upp processer för

att avgöra om native title existerar, hur framtida aktiviteter som inkräktar på native title skall företas samt tillhandahåller möjligheter till kompensation när native title försämras eller upphävs. Denna lag inrättar vidare ett medlingsinstitut (National Native Title Tribunal), anger förutsättningarna för tillsättande av en landfond

26

s. 223 (1).

för att hjälpa urbefolkningen att köpa ersättningsmark när native title upphävts samt etablerar procedurer för att skydda native title genom att innehavare av native title skall bli tillfrågade i förväg om regeringen planerar att upplåta vissa rättigheter på den aktuella marken för t.ex. gruvdrift. Trots att olika delstater i Australien har olika bestämmelser för landrättigheter gäller Native Title Act nationellt.

Som en respons på bl.a. rättsfallet Wik Peoples mot delstaten Queensland (se nedan) genomgick lagen en omfattande revidering som har betydelse för flera aspekter av native title-processen. Bl.a. lagfästes marköverlåtelser gjorda mellan 1994 och 1998 (confirmation of past extinguishments) och rättigheterna utökades för vissa arrendatorer. Lagändringarna har mött mycket motstånd från olika håll och även FN-kommittén för avskaffande av rasdiskriminering (CERD) har uttryckt sin oro för lagändringarnas kompatibilitet med Australiens åtaganden enligt FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering.

27

Australiens ursprungsfolk kan ansöka hos den federala domstolen om att få native title erkänd. Om den sökande uppfyller de formella krav som uppställs informeras allmänheten och andra intressenter om anspråket och under en tremånadersperiod kan personer som har intressen i området ansöka om att bli part i processen. Den som ansöker om native title måste visa att rättigheter och intressen under traditionella lagar och seder existerar och att bandet till marken i fråga upprätthållits i enlighet med dessa lagar och seder.

Medling är ett sätt att åstadkomma överenskommelser mellan de olika parterna som har intressen i marken. National Native Title Tribunal bistår med denna medling under den federala domstolens överinseende. Om parterna når en överenskommelse om att native title skall erkännas rapporterar tribunalen detta till den federala domstolen som beslutar i frågan. Om tribunalen inte lyckas få till stånd en överenskommelse avgör den federala domstolen frågan och avgör vilken sorts native title som föreligger i det aktuella området. Även andra juridiskt bindande överenskommelser för markanvändning kan uppnås mellan olika parter med intressen i ett visst område, t.ex. mellan rättighetsinnehavare och ursprungsfolk

27

CERD, Findings on the Native Title Amendment Act 1998 (Cth), UN Doc. ERD/c/54/Misc.40/Rev.2 (18 March 1999).

som inte uppnår native title enligt lag men som ändå kan anses ha upprätthållit ett starkt band med marken.

28

13.2.2.3 Senare utveckling

I rättsfallet Wik Peoples v. Queensland 1996

29

var huvudfrågan huru-

vida upplåtelse av ”pastoral lease” upphäver native title. Det aktuella målet rörde två ”pastoral leases” i norra Queensland. I det ena fallet hade arrendet, trots att det hade funnits i årtionden, inte faktiskt använts till boskapsskötsel. På det andra arrenderade området hade boskapsskötseln bedrivits i mycket begränsad omfattning. Frågan var av stor betydelse, då ca 42 procent av all mark i Australien innehas under denna speciella form av arrende. I domen klargjordes att native title kan samexistera med andra former av rättigheter. Om den aktuella markrättigheten konkurrerar med native title har den förra företräde och den del av native title som konkurrerar utplånas således. Om det däremot inte finns någon konflikt mellan de två rättigheterna är det möjligt att de kan samexistera. Detta har senare bekräftats av ytterligare rättsfall.

30

I rättsfallet Yorta Yorta v the State of Victoria 2002

31

fastslog

High Court att den urbefolkningsgrupp som gör anspråk på mark måste visa att den har använt sig av sina traditionella lagar och seder i det närmaste på samma sätt som vid tiden för kolonisationen.

Aboriginerna har sedan 1990 haft delansvar för regeringens politik genom den s.k. Aboriginal and Torres Strait Islander Commission (ATSIC). ATSIC utgjordes dels av en administration, ledd av en chefstjänsteman, dels av en direktvald församling med aboriginska representanter. ATSIC:s valda församling ersattes i november 2004 av en av regeringen utsedd rådgivande församling (National Indigenous Council). Beslutet att avskaffa ATSIC har mötts med skarp kritik från aboriginiska organisationer och företrädare, liksom från människorättsorganisationer. Kritiken grundas framför allt på att aboriginerna förlorat den möjlighet till inflytande som direkt vald representation gav.

32

28

Short Guide to Native Title and Agreement-Making, National Native Title Tribunal, 2003.

29

Wik Peoples v. Queensland (1996) 187 CLR 1.

30

Western Australia v Ward (2002) 191 ALR 1.

31

Members of the Yorta Yorta Aboriginal Community v the State of Victoria (2002) 194 ALR 538.

32

UD: s rapport om de mänskliga rättigheterna i Australien 2004.

13.2.3. Nya Zeeland

Situationen i Nya Zeeland skiljer sig från de andra två forna brittiska kolonierna i det att relationen mellan ursprungsfolket och staten regleras i ett historiskt avtal och att tolkningen av detta avtal är avgörande ännu i dag. Inte heller Nya Zeeland har ratificerat ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.

Maorierna, som i dag utgör ca 15 procent av befolkningen, anlände till Nya Zeeland (eller Aotearoa som är landets officiella namn på maori) från Polynesien för cirka 900 år sedan. Maorisamhället är organiserat i stammar (iwi) som vidare indelas i understammar eller i en utvidgad släktgrupp (hapu) eller en utvidgad familj (whanau). Olika undersökningar visar att maorier fortsatt diskrimineras på i stort sett alla områden, såväl ekonomiskt som socialt. Regeringen försöker på olika sätt förbättra läget för maoribefolkningen i en rad riktade handlingsprogram. Arbetet sker under ledning av ett särskilt ministerium för maorifrågor och i samarbete med maoriska frivilligorganisationer. Nya Zeelands parlament har 120 ledamöter sju mandat var reserverade för maorier 2005. Antalet varierar med maoriernas andel av befolkningen. I parlamentet kan maoriska användas vid sidan av engelska.

33

Upptäcktsresanden Cook kom till Nya Zeeland runt 1770. Efter att till en början ha varit en bas för val- och sälfångst blev Nya Zeeland på 1800-talet ett mål även för andra nybyggare, detta särskilt efter upptäckten av guld. Nybyggarnas krav på jord skapade ständiga konflikter mellan maorier och européer. 1840 förklarade den engelska kronan suveränitet över Nya Zeeland. Denna förklaring föregicks av ingående av ett fördrag mellan kronan och en majoritet av maorierna, Waitangifördraget. Genom fördraget erkände maorierna den brittiska kronans överhöghet över Nya Zeeland. I gengäld skulle britterna ge maorierna skydd och garantera deras rättighet till jorden. All försäljning av jord skulle gå genom den brittiska kronan. Waitangifördraget undertecknades av många maorihövdningar, men långt ifrån av alla. Snart uppstod oenighet om hur fördraget skulle tolkas och följden blev långvariga krig mellan kolonisatörerna och maorierna på Nordön.

Nya Zeelands väg från koloni till helt självständig medlem av det brittiska samväldet gick friktionsfritt, men långsamt. 1852 fick den brittiska kolonin begränsat självstyre. År 1867 fick maorierna röst-

33

UD: s rapport om de mänskliga rättigheterna i Nya Zeeland 2004.

rätt och fyra platser i parlamentet. Landet gavs dominionstatus år 1907, men inte förrän 1947 blev landet helt självständigt. Vid européernas ankomst fanns mellan 100 000 och 250 000 maorier på öarna. Mot slutet av 1800-talet var de endast 40 000.

13.2.3.1 Waitangifördraget

34

Som nämnts ovan undertecknades 1840 ett fördrag mellan den brittiska kronan och majoriteten av maorierna, representerade av sina hövdingar. Så sent som på 1960-talet ansåg regeringen och rättsväsendet att fördraget inte hade något juridiskt eller politiskt värde. I dagens Nya Zeeland intar fördraget däremot en central plats för synen på historien, koloniseringen och den nationella identiteten.

Det finns två versioner av Waitangifördraget, ett på engelska och ett på maoriska. Den senare undertecknades av fler hövdingar än den engelska versionen. Problemet har varit och är än i dag att de olika versionerna av fördraget inte är identiska och mycket tid har ägnats åt tolkning och samordning av de två versionerna. Vissa historiker menar att fördragstexten på maoriska inte uttryckligen anger följderna av den brittiska kronans annektering. Det tycks dock inte vara klart hur mycket uppmärksamhet som lades vid den exakta ordalydelsen vid tiden för fördragets ingående. Vad som understryks i dag är därför att det är avsikten och andan med fördraget som är det viktiga och som ska ta över framför tveksamheterna och motsägelserna mellan de olika versionerna av traktaten. Den maoriska versionen har i allt ökande grad blivit ansedd som mera auktoritativ än den engelska, inte minst av den anledningen att fler undertecknade denna version.

Den engelska versionen av fördraget stadgar att maorierna överlåter suveränitet till den brittiska kronan i utbyte mot bibehållande av rätt till sina marker och skydd från brittiska kronan samt erhållande av samma rättigheter och privilegier som brittiska medborgare. Vidare förbehåller sig kronan rätten till exklusiv förköpsrätt av mark från maorierna. Enligt den maoriska versionen överlät hövdingarna inte suveränitet utan kawanatanga, vilket betyder bestämmande och deras rangatiratanga (hövdingaskap) garanterades.

Fördraget innebar fördelar för båda parter fram till dess att Nya Zeeland fick begränsat självstyre 1852, varefter fördraget mer eller

34

För information om Waitangifördraget, se t.ex. http://www.treatyofwaitangi.govt.nz/

mindre ignorerades i 123 år. Under denna tidsperiod ansågs fördraget sakna bindande karaktär och den mark som maorierna innehade minskade under samma tidsperiod från 27 miljoner ha till 1,3 miljoner ha (vilket motsvarar ca 3 procent av den totala marken). Sedan Waitangifördraget ”återupptäckts” och erkänts i lagstiftningen 1975 har dokumentet utvecklats till att ses som ett levande och grundläggande dokument för relationerna mellan maorier och pakeha (icke-maorier). Det är ännu i dag Waitangifördraget som ligger till grund för de historiska krav som ställs från maoriers sida mot regeringen och för de efterföljande förhandlingarna kring förlust av mark och annat och kompensation därför.

Maorier som anser sig ha krav på regeringen med anledning av brott mot Waitangifördraget kan framföra dessa till Waitangitribunalen, se nedan. Efter att kravet registrerats kan de klagande välja mellan att förhandla direkt med regeringen eller att få frågan utredd av tribunalen innan förhandlingar med regeringen inleds. Genom denna process kan maoristammar få tillbaka markområden under förutsättning att marken i dag är statsägd. För det fall att marken är privatägd går möjligheten att återfå marken förlorad, men stammen kan då antingen får ersättningsland eller ekonomisk kompensation. Då en stor del av marken i Nya Zeeland är privatägd, är ekonomisk kompensation den vanligaste lösningen. Processen kan även avse andra rättigheter är markrättigheter, t.ex. rätt till fiske.

13.2.3.2 Medling och förhandling i Waitangitribunalen

35

Genom historien har en mängd protester från maoriernas sida framkommit mot att Waitangifördraget enligt deras mening inte efterlevts. Som ett resultat inrättades 1975 Waitangitribunalen. Härmed tillhandahölls en juridisk process genom vilken maorierna kunde få sina anspråk prövade i enlighet med fördraget.

Waitangitribunalen gör undersökningar och utfärdar rekommendationer med anledning av krav som framställts av maorier med stöd av Waitangifördraget och dess principer. Tribunalen har också att i övrigt bevaka maoriska rättigheter. Trots sitt namn är tribunalen ingen domstol, utan en permanent undersökningskommission som utfärdar rekommendationer vad gäller den praktiska tillämp-

35

När inte annat anges har informationen hämtats från Waitangi Tribunal Practice Note, Guide to the Practice and Procedure of the Waitangi Tribunal, Waitangi Tribunal October 2000.

ningen av fördraget. Den har exklusiv befogenhet att avgöra innebörden och effekten av fördraget utifrån de två versionerna. Tribunalen utgörs av upp till 16 medlemmar förutom ordföranden. Ungefär hälften av medlemmarna är maorier och hälften pakeha. Medlemmarna av tribunalen blir utnämnda av generalguvernören efter rekommendationer från maoriministern. De har en bred ämnessammansättning och de väljs för sin särskilda erfarenhet och kunskap inom området. Tribunalens medlemmar utgör en pool från vilken en sammansättning på mellan tre och sju medlemmar utses för att utreda framställda krav. I varje sammansättning måste minst en person vara maorier.

Efter att ett anspråk framställts inför tribunalen måste frågan utredas. Det händer att anspråk som framställs inför tribunalen redan är utredda, men för det mesta återstår en hel del utredningsarbete. Tribunalen kan då utse en person som ansvarar för att se till att frågan blir tillräckligt utredd för att ligga till grund för en rekommendation. Det händer också att maorierna själva initierar forskning på det aktuella området. Efterforskningen resulterar så småningom i en ”casebook”. Denna ligger sedan till grund för offentliga hearings där samtliga anspråksinnehavare deltar och även ofta regeringsrepresentanter. Dessa hearings kan ta upp till tre år, och när dessa avslutats produceras så tribunalens rapport med rekommendationer till regeringen. Med hänsyn till tribunalens begränsade resurser tar det ungefär sex år från det att ett anspråk läggs fram inför tribunalen till dess tribunalens rapport publiceras.

Alla maorier kan framställa krav inför tribunalen. Tribunalen behöver inte kontrollera att den klagande har ett mandat från någon grupp, men den kan avvisa att undersöka ett krav om det är uppenbart ogrundat. Maorier kan även framställa anspråk på privat mark och tribunalen får också undersöka sådana anspråk. Däremot kan inte tribunalen utfärda några rekommendationer vad gäller återföring av privatägd mark. Framställda anspråk gentemot regeringen löses vanligen genom förhandlingar mellan sakägaren och regeringen. Tribunalen är inte inblandad i dessa förhandlingar, men om tribunalen utarbetat någon rapport i relation till anspråket kan den utgöra utgångspunkt för de fortsatta förhandlingarna. Om man först vänt sig till tribunalen med sitt anspråk, och tribunalen efter sin undersökning finner att anspråket är välgrundat, kan den rekommendera parterna att ingå förhandlingar. Tribunalens rekommendationer är dock inte bindande.

Tribunalen behandlas även i avsnitt 14.3.

13.2.3.3 Office of Treaty Settlements

36

The Office of Treaty Settlements (OTS) upprättades 1995. OTS är en enhet under Justitiedepartementet som bl.a. ger regeringen råd angående anspråk baserade på Waitangifördraget och förhandlar med maorierna för regeringens räkning. Det är också OTS som implementerar ingångna överenskommelser mellan maorier och regeringen.

Maorier som har krav mot staten kan välja mellan att gå via Waitangitribunalen eller att ingå i direkta förhandlingar med regeringen. Alla krav måste dock registreras hos Waitangitribunalen. Vid direkta förhandlingar med regeringen måste maorierna först lägga fram material som visar att gruppen har lidit skada till följd av en handling utförd av staten som strider mot Waitangifördraget. Därefter måste staten acceptera att den brutit mot principerna i fördraget. Parterna måste således komma överens om en gemensam historia.

Som nämnts ovan kan alla maorier framställa krav inför Waitangitribunalen. Vid förhandlingar direkt med regeringen är dock huvudregeln den att förhandlingarna från maoriernas sida sker i större grupper i stället för på individnivå. Gruppens alla historiska krav måste också förhandlas tillsammans. Fördelarna med detta system är att processen blir mera lätthanterlig och gör att man lättare kan hantera överlappande intressen. Vidare blir det mera kostnadseffektivt för både de klagande och regeringen. För det fall maorigruppen önskar att driva processen hos Waitangitribunalen, kan dess rapport så småningom ligga till grund för de fortsatta förhandlingarna mellan parterna. Regeringen har utarbetat ett antal principer för förhandlingarna, nämligen god tro, återupprättande av förhållandet mellan parterna, upprättelse, lika behandling av krav, öppenhet och förhandlingar på regeringsnivå.

Vid direkta förhandlingar med regeringen måste den klagande gruppen utse en representant som kan förhandla å dess vägnar. Efter att någon utsetts att sköta förhandlingarna och detta godkänts av OTS beslutar regeringen hur mycket ekonomiskt stöd den klagande gruppen skall beviljas. Maorigruppen kan få ekonomiskt stöd till kostnader inför förhandlingarna, förhandlingskostnader samt ratficeringskostnader. Vilken ersättning som godkänns avgörs bl.a. av frågans komplexitet, maorigruppens storlek och spridning

36

När inte annat anges har informationen hämtats från Healing the Past, Building a Future – Summary edition. A Guide to Treaty of Waitangi Claims and Negotiations with the Crown på http://www.ots.govt.nz/

samt förekomsten av överlappande intressen. Under de följande förhandlingarna lägger representanterna för maorierna och regeringen fram sina förslag och försöker nå en förlikning. Förhandlingarna sker mellan regeringen och den klagande gruppen. Andra parter såsom lokala myndigheter, privatpersoner och intressegrupper som kan tänkas ha ett starkt intresse av frågan bereds inte tillfälle att sitta med vid förhandlingsbordet.

När parterna kommit överens även om detaljerna utarbetas ett utkast till avtal. Överenskommelsen innehåller vanligen ett erkännande från regeringens sida om begångna oförrätter och en ursäkt för dessa, ekonomisk kompensation samt återföring av kultur och mark till maorierna. Avtalsutkastet måste sedan godkännas och ratificeras av både regeringen och maorigruppen. Representanten för maorigruppen måste vidare få godkänt av samtliga medlemmar i gruppen innan avtalet kan slutligt godkännas. Själva undertecknandet av avtalet sker ofta i någon av maorigruppens marae (traditionell samlingslokal) för att så många som möjligt skall kunna närvara. Vid denna punkt i processen utarbetas även former för hur den ersättning som överförts skall förvaltas av maorigruppen. För att avtalet skall träda i kraft krävs slutligen i de flesta fall att parlamentet lagstiftar i enlighet med vad som överenskommits.

Ett exempel på en förlikning som kommit till stånd är den mellan Tainiu-folket på Nordön och den nya zeeländska regeringen. Tainui fick en formell ursäkt, återfick ca 14 000 ha mark som konfiskerats 1865 samt ekonomisk kompensation på 170 miljoner nya zeeländska dollar.

Enligt OTS är avsikten med dessa förlikningar att både läka såren från det förflutna och att bygga en framtid. Även om den kompensation som utgår inte alltid är tillräcklig för att möta maorigruppernas behov och önskemål hoppas man från regeringens sida att detta skall fungera som en plattform för en framtida utveckling. Frågan är dock inte helt konfliktfri och uppgörelserna har bl.a. kritiserats för att förvandla det hela till en penningfråga och för att bortse från kolonisationens sociala och kulturella följder och maoriska krav på ökat självbestämmande.

37

37

www.landguiden.se

13.2.3.4 Senare utveckling

I juni 2003 slog appellationsdomstolen fast att en maorigrupps anspråk på ett stort fiskeområde vid Sydön skulle kunna tas upp av den maoriska markdomstolen (Maori Land Court).

38

Regeringen

svarade kort därefter med att lägga fram ett lagförslag som innebar landets stränder och havsbotten skulle vara i statlig ägo men att maorierna skulle få behålla sina traditionella rättigheter i dessa områden. Lagförslaget kom efter att en maorisk stam gjort anspråk på ett stort fiskeområde vid Sydön. Maoriska grupper menade att en sådan lag strider mot Waitangifördraget och en het debatt som fick stort utrymme i media följde. Lagen, the Foreshore and Seabed Bill, trädde i kraft i januari 2005.

FN: s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering har uttryckt att den nya lagstiftningen tycks vara diskriminerande mot maorierna, särskilt vad gäller borttagandet av möjligheten att etablera äganderätt till kuster och havsbotten baserad på sedvana och dess underlåtenhet att garantera maorierna kompensation i enlighet med Nya Zeelands åtagande under konventionen.

39

13.3. Latinamerikanska länder

Tolv av de sammanlagt 17 stater som ratificerat ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder finns i Latinamerika. Dessa stater finns representerade i både Sydamerika och Centralamerika. Denna del av världen är också hem för många av världens ursprungsfolk. Vad gäller ursprungsfolkens rättigheter, har inom det interamerikanska systemet särskild fokus lagts på just rätt till mark och naturresurser. Då detta på senare tid fått en stor betydelse för utvecklingen av situationen för inte bara ursprungsfolk i Latinamerika, utan även bidragit till utvecklingen av dessa frågor på ett internationellt plan, följer inledningsvis en kort genomgång av det interamerikanska systemet till skydd för de mänskliga rättigheterna.

I Latinamerika finns, liksom i andra delar av världen, regionala instrument som reglerar mänskliga rättigheter. Det finns dock inom det interamerikanska systemet inget instrument som särskilt

38

1865 etablerades The Native Land Court som skulle identifiera maoriernas markrättigheter. Domstolen heter i dag The Maori Land Court och arbetar framför allt med mark som maorier äger eller som är i maoriernas besittning.

39

CERD/C/66/NZL/Dec. 1.

behandlar ursprungsfolk, även om en deklaration på området för närvarande arbetas fram. Frågor om ursprungsfolkens rättigheter uppkommer i stället i de ordinarie procedurerna för mänskliga rättigheter. Under Organisation of American States (OAS) finns två interamerikanska funktioner för främjande och skydd av mänskliga rättigheter, Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (IAHCR) samt Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. IAHCR och domstolen är självständiga organ under OAS.

I IAHCR:s mandat ingår bl.a. uppgiften att motta och undersöka individuella petitioner om påstådda kränkningar av de mänskliga rättigheterna såsom de skyddas i den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter eller den amerikanska deklarationen om mänskliga rättigheter och skyldigheter. Påstådda kränkningar mot konventionen prövas i de fall där landet i fråga har ratificerat denna och där landet även erkänt domstolens jurisdiktion. För stater som inte tillträtt konventionen tillämpas i stället deklarationen. Om det kan fastställas att kränkningar mot konventionen förekommit, utfärdar kommissionen rekommendationer till den berörda staten, som om den inte efterlever dessa rekommendationer riskerar att föras inför den interamerikanska domstolen. Domstolen kan utfärda beslut som är bindande för parter till konventionen. Fall kan föras inför domstolen antingen av de stater som är underkastade domstolens jurisdiktion eller som nämnts, vilket är det vanligaste, av kommissionen. Detta gjorde kommissionen 1998, då den väckte talan inför domstolen mot Nicaragua. Som utvecklas nedan vann en grupp tillhörande den nicaraguanska urbefolkningen en stor seger i den interamerikanska domstolen som 2001 dömde till deras fördel vad gällde just deras markrättigheter.

13.3.1. Nicaragua

Nicaragua är ett av de länder i regionen som ännu inte ratificerat ILO-konventionen. Landet är dock mycket intressant ur urbefolkningsperspektiv, då det alltså nyligen varit föremål för en process i den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, en process som medförde ett utfall av stor betydelse för ursprungsfolk såväl i Nicaragua som i övriga Latinamerika. Nicaragua har ratificerat den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter. Landet är det fattigaste i regionen näst Haiti.

Det har inte gjorts någon formell folkräkning av Nicaraguas ursprungsfolk och uppgifterna om befolkningens antal skiljer sig åt. Av Nicaraguas totala befolkning är ca 70 procent mestiser, 14 procent är vita och 9 procent är svarta. Omkring fem procent tillhör någon grupp av ursprungsfolk, varav den största gruppen är miskito.

40

Endast tre indianska grupper har bevarats som tydliga

etniska enheter, nämligen miskito (ca 80 000), sumo (ca 7 000) och rama.

41

I Nicaragua finns huvudsakligen två områden som bebos av ursprungsfolk; Stillahavskusten och de centrala delarna av landet samt Atlantkusten. Befolkningen i de olika områdena har, mot bakgrund av olika mönster i kolonisationen, utvecklats på olika sätt. Medan befolkningen på Stillahavskusten och i de centrala delarna av Nicaragua har utsatts för en assimileringspolitik har ursprungsbefolkningen på Atlantkusten bibehållit en viss historisk självständighet gentemot centralregeringen ända sedan kolonisationen. Den speciella status som dessa samhällen innehaft har medfört att de lättare kunnat bevara sin egen kulturella identitet och det har även hjälpt dem att behålla besittningen till sina marker, även om den aldrig formellt erkänts av den nicaraguanska regeringen. Sedan 1990 har Atlantkusten, som motsvaras av den östliga halvan av landet, ett regionalt självstyre. Området är i dag uppdelat i två självstyrande regioner (RAAN och RAAS). Dessa regioner hade 1995 en befolkning på ca 250 000 och är ett område där många av Nicaraguas ursprungsfolk såsom miskitos, sumus och ramas bor. RAAN och RAAS utgör 49 procent av landets yta men har bara ca 9 procent av dess befolkning.

42

I Nicaragua har ursprungsfolkens rättigheter sedan flera år tillbaka varit relativt väl skyddade genom både nationell lagstiftning och internationella åtaganden. På senare tid har även ytterligare lagstiftning skett till förmån för urbefolkningarna, bl.a. som en följd av den omnämnda domen i interamerikanska domstolen. Trots att ursprungsfolken i Nicaragua således har ett starkt konstitutionellt skydd, fann den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter 2001 att Nicaragua kränkt den amerikanska konventionen.

40

UD:s rapport om de mänskliga rättigheterna i Nicaragua 2004.

41

Nationalencyklopedin.

42

Christina Binder, The Case of the Atlantic Coast of Nicaragua: The Awas Tingni Case, or Realizing that a Good Legal System of Protection of Land Rights is No Guarantee of effective Implementation in International Law and Indigenous Peoples, s. 252.

13.3.1.1 Mayagna (Sumo) Awas Tingni Community mot the Republic of Nicaragua

I augusti 2001 vann de ca 600 mayagnaindianerna i byn Awas Tingni, på norra Atlantkusten inom RAAN-området, en viktig seger i Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter.

43

Domen,

som gav byn rätt till sin mark och dess resurser, innebar ett historiskt framsteg för ursprungsfolkens markrättigheter i hela Latinamerika. Målet rörde krav från Awas Tingni och andra ursprungsfolkssamhällen på Nicaraguas atlantkust att få sin traditionella mark avgränsad och att förhindra avverkning på deras mark.

Bakgrunden till målet var att den nicaraguanska staten till ett företag upplåtit avverkningskoncession till ett stort område som mayagnaindianerna gjorde anspråk på med hänvisning till traditionellt innehav. Domstolen accepterade inledningsvis Awas Tingnis anspråk på marken och fann att Awas Tingni har juridiska rättigheter till den mark man bebor. Domstolen fann vidare att Nicaragua hade kränkt den interamerikanska konventionen för mänskliga rättigheter när man hade bedömt marken som statsägd och upplåtit avverkningskoncession. Detta hade man gjort bl.a. genom att underlåta att i praktiken förverkliga ursprungsfolkens rätt till land och resurser såsom de erkänns i generella termer i den nicaraguanska konstitutionen och lagstiftningen. Domstolen slog därmed fast att implementering av nationella juridiska skyddsregler för ursprungsfolkens rättigheter är en skyldighet under konventionen och att stater kan ådra sig internationellt ansvar om man underlåter att realisera dessa rättigheter.

Vidare fann domstolen att Awas Tingnis rätt till den aktuella marken skyddas av rätten till ägande såsom den fastslagits i den interamerikanska konventionen. Domstolen uttalade att begreppet äganderätt (”right to property”) enligt konventionen inkluderar ursprungsfolkens kollektiva ägande som det definieras av deras egna seder och traditioner (oavsett vad som stadgas i nationell lagstiftning). I enlighet härmed fann domstolen att Awas Tingni har en kollektiv äganderätt till den mark som de innehar, samt att denna rättighet inkluderar en rätt att få denna mark officiellt avgränsad och erkänd. Domstolen fann således att Nicaragua brutit mot äganderätten genom att bevilja avverkningskoncessioner på mark som skulle erkännas som tillhörande Awas Tingni och även genom att underlåta att avgränsa och erkänna deras rätt till marken.

43

Mayagna (Sumo) Awas Tingni Community v. the Republic of Nicaragua (2001).

Nicaragua beordrades slutligen av domstolen att åtgärda detta genom att inom en tidsperiod om 15 månader avgränsa och erkänna rätten till marken. Den nicaraguanska staten ålades även att betala ett visst skadestånd till Awas Tingni.

44

13.3.1.2 Senare utveckling

Under 2003 antogs en lag som fastställer procedurer för att definiera, avgränsa och erkänna kollektivt ägd mark samt etablerar riktlinjer för hur naturresurser får exploateras.

45

I lagen stadgas bl.a. att

ursprungsfolkens (och de etniska minoriteternas) äganderätt och historiska innehav skall gälla framför de rättigheter som utgetts till tredje parter som aldrig ägt marken men som, från 1987 och framåt, gjort anspråk på marken. Vidare stadgas att en nationell kommission för avgränsning och erkännande av land (CONADETI) skall bildas. Mot bakgrund av landets ansträngda ekonomiska läge, stadgas även att staten i sin årliga budget skall allokera tillräckliga resurser för lagens uppfyllande. Lagen stadgar slutligen också att en nationell fond skall tillskapas för att ekonomiskt stödja de aktiviteter som vidtas under lagen. Lagen har ansetts som mycket viktig och det finns stora förhoppningar att den på sikt skall bidra till att ursprungsfolken i högre utsträckning skall få tillgång till mark, vatten och skogar man traditionellt innehaft, såsom stadgas i den nicaraguanska konstitutionen och annan lagstiftning.

46

Enligt vissa

experter kan dock den omfattande processen med att erkänna rättigheter till mark ta så lång tid som 15 år.

47

Även annan lagstiftning

som reglerar efterlevnaden av de rättigheter som fastställs i konstitutionen trädde i kraft under 2003.

Vad gäller Interamerikanska domstolens dom i Awas Tingni har den nicaraguanska staten dröjt med att vidta de åtgärder man ålagts i domen enligt ovan.

44

För analys av domen, se t.ex. Anaya och Grossman: The Case of Awas Tingni v. Nicaragua: A New Step in International Law of Indigenous Peoples, Arizona Journal of International and Comparative Law, Vol. 19, No. 1.

45

Lag nr 445, ”The Law on the System of Communal Property of the Indigenous Peoples and Ethnic Communities of the Atlantic Coast of Nicaragua, and of the rivers Bocay, Indio and Maíz”.

46

The Indigenous World/ IWGIA - International Work Group for Indigenous Affairs 2002– 2003, s. 88 f.

47

The Indigenous World / IWGIA - International Work Group for Indigenous Affairs 2004, s. 105.

13.3.2. Colombia

48

Situationen i Colombia är väldigt speciell med hänsyn till den mångåriga konflikt som råder i landet. Konflikten drabbar generellt den colombianska befolkningen mycket hårt, men befolkningen på landsbygden är särskilt utsatt, däribland således även ursprungsfolken. Trots de speciella förutsättningarna är landet intressant i detta sammanhang, dels eftersom dess urbefolkning har ett omfattande konstitutionellt skydd och dels eftersom Colombia är ett av de länder som ratificerat ILO-konventionen. Detta skedde 1991.

49

Colombias kust besöktes av spanjorerna redan vid slutet av 1400-talet, men den första permanenta bosättningen grundlades först 1525. De flesta av de många spanjorer som invandrade hit slog sig ner på höglandet som jordbrukare. Genom det koloniala s.k encomienda-systemet tvingades de bofasta indianerna att arbeta gratis åt nybyggarna. Indianerna som levde i landet när spanjorerna anlände decimerades på 200 år till en liten minoritet genom epidemier, slavdrift och utsugning. Colombias befrielse från Spanien kom i samband med Napoleons ockupation av moderlandet. Landet blev självständigt 1819.

Colombias ursprungsfolk uppgår till ca 800 000 personer och utgör därmed ca 1,8 procent av den totala befolkningen. De lever i enklaver utspridda över hela landet. Det finns drygt 80 etniska grupper bland urbefolkningen vilka talar ca 75 olika språk och bebor ca 25 procent av territoriet.

50

Flertalet indianer är småjord-

brukare i höglandet, en knapp tredjedel lever som svedjebrukare, jägare och samlare i det östra savann- och regnskogsområdet och över 20 procent är nomadiserande boskapsskötare i Guajirahalvöns torrområden i norr. En dryg fjärdedel av medlemmarna av något ursprungsfolk bor i särskilda områden, s.k. resguardos.

Urbefolkningen är tillsammans med afrocolombianer svårt drabbade av den väpnade konflikten i Colombia. Ofta är grupperna bosatta i sådana områden som antingen är strategiskt placerade för regeringsstyrkornas militära operationer, eftertraktat för narkotikaproducenter, rikt på mineraler eller andra naturresurser och därmed föremål för omfattande exploatering både från privata och statliga företag, eller helt enkelt så isolerat från städerna att det är

48

När inte annat anges har informationen i avsnittet hämtats från www.landguiden.se

49

Enligt lag nr 21 som antogs 1991 ratificeras ILO:s konvention nr 169 samt inkorporeras i nationell lagstiftning.

50

Landguiden samt Inter-American Commission on Human Rights, Third Report on the Human Rights Situation in Colombia, 26 Feb. 1999.

ett lämpligt tillhåll för gerillan. Situationen är så allvarlig att flera urbefolkningsgrupper i Colombia riskerar att helt försvinna.

51

13.3.2.1 Rättslig reglering

Den huvudsakliga regleringen av skydd och stöd till Colombias urbefolkningsrättigheter finns i konstitutionen från 1991, vilken ger urbefolkningen betydande status. Enligt konstitutionen är ursprungsfolkens samhällen en ovärderlig nationell resurs och en betydande kulturell och social tillgång. De utgör en särskild valkrets vid vissa val, och de har rätt till självstyre inom sina områden i enlighet med sina vanor och traditioner. På nationell nivå har två platser i senaten reserverats för representanter för ursprungsbefolkningen.

52

Colom-

bias författningsdomstol har erkänt territorium som en nödvändig förutsättning för kulturell integritet, och att ursprungsfolkens markrättigheter skall fastställas i ljuset av denna integritet. Konstitutionen föreskriver vidare erkännande av ursprungsfolks markrättigheter och garanterar dessas oförytterliga natur.

53

Colombias

författningsdomstol har fastslagit att det konstitutionella erkännandet medför en juridisk plikt för staten att avgränsa och skydda ursprungsfolks marker. Konstitutionen garanterar vidare ursprungsfolkens rätt att konsulteras i fråga om användande av naturresurser på deras territorier, såsom stadgas i ILO:s konvention nr 169.

54

I

enlighet med detta har författningsdomstolen fastslagit att denna konsultation måste vara bred och meningsfull.

Colombias ursprungsbefolkning har sedan lång tid tilldelats s.k. resguardos, vilka är jämförbara med reservat. En resguardo är en juridisk och sociopolitisk institution som fungerar som en autonom kommun och består av enbart ursprungsbefolkning som styr sig själva. Antalet registrerade resguardos uppgår till ca 600 st och dessa förfogar över 36 500 000 hektar. Flera colombianska lagar erkänner att ursprungsfolken har rätt att få den kollektiva äganderätten till mark erkänd, varför denna överföring av land får karaktären av etablering av tidigare ägande snarare än överlåtelser.

1996 bildades en nationell kommission för ursprungsfolks land med en bred representation både från staten och från ursprungs-

51

Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights and fundamental freedoms of indigenous people, mission to Colombia 2004.

52

Art. 171, 176, 246 och 330.

53

Art. 63.

54

Art. 330.

folkssamhällena. En av kommissionens huvuduppgifter är att koordinera tillskapandet och säkrandet av rätten till resguardos. 1999 pågick processer rörande ca 5 miljoner hektar land som ursprungsfolk gjorde anspråk på. Även i Colombia hindras dock processerna av att den aktuella marken ofta bebos av andra som etablerat sig där. Vidare kompliceras som nämnts dessa processer av det utbredda våldet i landet.

13.3.2.2 Senare utveckling

I mars 2004 besökte FN:s särskilde rapportör för ursprungsfolksfrågor Colombia. I sin rapport uttrycker han stark oro för situationen för ursprungsfolken i Colombia, bl.a. för deras situation vad gäller rätten till mark. Enligt rapportören finns det en tydlig brist på överensstämmelse mellan Colombias konstitution och omsättningen av denna i praktiken. Det saknas lagstiftning för implementering av vad som stadgas i konstitutionen och antalet anspråk på mark som inte avgjorts är stort. Det är enligt rapportören också allvarligt att urbefolkningen, även om den lyckas uppnå legala rättigheter till resguardos, inte bereds skydd för sina marker t.ex. mot utnyttjande av naturresurser.

13.3.3. Belize

Då ett mycket viktigt beslut angående ursprungsfolkens markrättigheter i Belize fattades av interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (IAHCR) under 2004, följer slutligen en kort redogörelse för detta. Belize har inte ratificerat den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, varför kommissionens prövning skett mot den amerikanska deklarationen om mänskliga rättigheter och skyldigheter.

I oktober 2004 offentliggjorde IAHCR sitt slutliga beslut gällande mayabefolkningen i södra Belize. Fråga var här om avverknings- och oljeutvinningskoncessioner på en stor yta av indianernas traditionella regnskogsmark. I en extraordinär åtgärd ålade kommissionen Belize att tills vidare upphäva alla tillstånd, licenser och koncessioner för naturresursutvecklingsaktiviteter på det aktuella området till dess att kommissionen hade tagit ställning i frågan. Kommissionen bekräftade sedan att Belize kränker de mänskliga

rättigheterna för de aktuella mayasamhällena som de stadgas i den amerikanska deklarationen genom att bl.a. inte skydda deras äganderätt. Kommissionen ålade Belize att, i enlighet med dess skyldigheter enligt den amerikanska deklarationen, dra gränserna för den mark som mayaindianerna har brukat och levt på och att detta skall ske i samråd med mayaindianerna och i enlighet med deras sedvanor. Vidare skall mayasamhällenas kollektiva äganderätt erkännas samt nödvändiga åtgärder vidtas för att skydda denna mark. Slutligen skall samtycke erhållas i förväg innan avverkning eller oljeutvinning som kan påverka mayaindianernas land eller territorium sker.

Detta utlåtande från kommissionen anses vara ett av de största framstegen vad gäller skyddet för ursprungsfolks landrättigheter i denna del av världen, och utgör även en utveckling i internationell ursprungsfolksrätt.

55

13.4. Sammanfattande komparativ analys

Den komparativa översiktens främsta syfte är att visa att Gränsdragningskommissionens här framlagda betänkande inte utgör en isolerad svensk fråga, utan att densamma förekommer parallellt i många andra länder. Ursprungsfolkens rättigheter och konstitutionella skydd har blivit föremål för en viktig global rättslig diskussion. Oavsett rättslig kultur och rättsliga traditioner har minoritetsfolkens och de etniska minoriteternas rättighetsskydd blivit en prioriterad fråga i olika delar av världen. ILO-konventionens tillkomst har, i likhet med Europakonventionen för mänskliga rättigheter, visat att det på ett nytt sätt finns en mångfald av rättigheter som skall vägas mot varandra, vilket kan vara komplicerat för traditionella nationalstater som i sina egna interna rättsordningar tidigare inte ställts inför dessa problem. Detta förklarar också varför man i skilda rättskulturer kommit att förhålla sig på olika sätt till ILO-konventionen.

Endast ett fåtal länder har ännu valt att ratificera ILO: s konvention nr 169, och vid en jämförelse med dessa länder är det självfallet den norska lösningen som ligger närmast till hands för en jämförelse. Det är dock en hel del som skiljer våra länder åt. Den samiska befolkningen i Norge är större, både till antal och till andel av

55

Se Report No 40/04 Case 12.053 Maya Indigenous Communities of the Toledo District Belize, 12 Oct. 2004.

befolkningen. Den samiska befolkningen är också mera koncentrerad till ett område vilket har underlättat den norska lösningen med Finnmarkseiendommen. Samerettsutvalget håller nu på att utreda de samiska rättsförhållandena utanför Finnmark. Utvalgets utredning kommer att vara av stort intresse för Sveriges del, då förhållandena utanför Finnmark är mera jämförbara med svenska förhållanden än inom Finnmark. Samerettsutvalgets arbete har dock inte avslutats vid tiden för denna utrednings färdigställande. I Finland är man fortfarande en bit ifrån en ratificering av konventionen. Frågan har utretts länge och vad detta resulterar i kommer naturligtvis att vara av stort intresse för Sverige.

För de nordiska ländernas vidkommande har dessutom alternativa lösningar till samefrågorna aktualiserats i en av Nordiska rådet framtagen nordisk konventionstext, vilken för närvarande diskuteras. Detta alternativ visar att de gemensamma nordiska problemen – på grund av den nordiska rättskretsens särart – kanske kräver en särskild lösning som alternativ till ratificering av ILO-konventionen.

De tre exemplen från anglosaxiska rättskulturer visar att ursprungsbefolkningarna på ett för dem framgångsrikt sätt använt domstolar för att lyfta fram sina markanspråk. Traditionella sedvanerättsliga argument, anpassade till vår tid, har stärkt ursprungsfolkens ställning, deras kultur och rättsliga ställning – utan att en ratificering av ILO-konventionen krävts.

Gemensamt för flera av de ovan redovisade länderna är att de har inrättat alternativa konfliktlösningsmekanismer såsom medlings- och förhandlingsorgan som även i varierande utsträckning bistår med det kostsamma utredningsarbetet som krävs när det gäller fastställande av markrättigheter. Detta är något som man i Sverige kan ta lärdom av. Frågan om ett svenskt medlings- och utredningsinstitut utvecklas under kapitel 14.

I Latinamerika finns många av världens ursprungsfolk och ett stort antal länder i regionen har ratificerat ILO-konventionen. Dessvärre finns det i utredningen inte möjlighet att mera på djupet undersöka hur konventionen tillämpats i de olika ratificerande länderna. I regionen har man på ett mycket tydligt sätt fokuserat intresset på ursprungsfolkens (indianernas) rättskulturer. I många länder har en ratificering av ILO-konventionen utgjort en förutsättning för deras rättspolitiska krav. Det är också i de latinamerikanska länderna som den mest dramatiska förändringen kunnat iakttas på folkrättens område beträffande ursprungsfolken. Också

här återstår dock att förverkliga dessa rättigheter i de nationella rättssystemen. Intressant är dock att notera hur i Colombia landets ursprungsfolk erhållit långtgående rättigheter.

14. Förslag om medling vid konflikt om renskötselrätt

Gränsdragningskommissionen har haft till uppgift att skapa klarhet i fråga om samernas markrättigheter enligt gällande lag – inte att lämna förslag om ändringar i regelsystemet. Vi tror att vi genom den utredning som vi genomfört skaffat fram ett underlag som kan bidra till att lösa framtida konflikter om renskötselrätten, men vi är väl medvetna om att vårt arbete inte på ett invändningsfritt sätt kunnat undanröja de oklarheter som föreligger. Det finns därmed en risk för att det också i framtiden skall uppkomma konflikter om markrättigheterna. Sådana kan i dag lösas på ett rättskraftigt sätt endast genom ett domstolsförfarande. Ett sådant är som regel mycket tids- och kostnadskrävande och innefattar en risk för rättsförlust för den part som saknar resurser att på bästa sätt föra sin talan. Vi har därför ansett – trots begränsningen i våra direktiv – att vi inte bör underlåta att lägga fram i vart fall en idé om ett alternativt förfarande för konfliktlösning. Vi har därvid beaktat att det i det i artikel 14 (3) ILO:s konvention nr 169 föreskrivs att en till konventionen ansluten stat skall inrätta förfaranden som innebär att ett ursprungsfolk har en reell möjlighet att hävda sina anspråk och vi har tagit visst intryck av förebilder i utländsk rätt.

Vi föreslår att man för en alternativ konfliktlösning bör överväga att inrätta ett av staten finansierat utrednings- och medlingsorgan.

14.1. Behövs ett alternativ till konfliktlösning genom domstolsförfarande?

Renskötseln är en areell näring som behöver ta i anspråk vidsträckta markområden. Till stor del utövas näringen på marker som också och ofta huvudsakligen tas i anspråk för andra ändamål. Detta innebär att det måste ställas krav på ett ömsesidigt hänsynstagande mellan rennäringen och de andra näringar som konkurrerar om markresurserna. Om konflikter skall kunna undvikas krävs det

också klara regler om var renskötseln får bedrivas och om hur den och andra näringar skall samsas om markresurserna. Ett klart och till dagens förhållanden anpassat regelsystem är en förutsättning för att rennäringen på ett konkurrensdugligt sätt skall kunna utvecklas i en marknadsekonomi.

Det regelsystem som anger var renskötsel får bedrivas tillkom i huvudsak i slutet av 1800-talet och är såtillvida klart att det på ett tydligt sätt anger renskötselområdets s.k. åretruntmark. Renskötseln behöver emellertid under vinterhalvåret ha tillgång till andra marker än dessa. Vinterbetesmarken är obestämd och reglerna om denna hänvisar endast till samernas sedvana och till det svårtolkade och ur det fastighetsrättsliga regelsystemet i övrigt utmönstrade rättsinstitutet urminnes hävd.

Gränsdragningskommissionen har haft till uppgift att skapa klarhet i vad som gäller i fråga om vinterbetesmarken. Vi har inom ramen för den tid som stått till vårt förfogande och våra begränsade resurser tagit fram ett omfattande historiskt material till belysning av sedvanerätten. Vi har också redovisat en tolkning av gällande regler och med ledning härav – i linje med vårt uppdrag – angett en yttre gräns för renskötselområdet. Vi kan emellertid inte hävda att vi därmed skapat sådan klarhet att framtida konflikter kan undvikas. Detta hänger i första hand samman med att våra ställningstaganden saknar rättskraft. En fråga om var renskötselrätt föreligger kan med tillämpning av gällande lag på ett rättskraftigt sätt bara avgöras av en domstol. Vi har angett gränsen för renskötselområdet mot bakgrund av vår tolkning av regelsystemet. Detta är en tolkning som inte kunnat göras med ledning av annat än en mycket sparsam och oklar rättspraxis och som till stor del saknar stöd i klargörande lagförarbeten. Det finns därför anledning att räkna med att den inte i alla avseenden kan vara invändningsfri. Det historiska material som utgjort underlag för våra bedömningar har dessutom inte varit uttömmande. Mera ingående utredningar än de vi kunnat göra beträffande avgränsade trakter kan ge ett bättre underlag.

Som redovisats i avsnitt 10.5.15 och i kapitel 11 har det under senare år förekommit en del rättegångar om renskötselrättens omfattning och några processer pågår fortfarande. Mot bakgrund av det anförda måste man räkna med att det också i framtiden uppkommer konflikter som måste lösas. Sådana konflikter kan enligt gällande regelsystem inte på ett rättskraftigt sätt lösas på annat sätt än genom domstolsavgöranden. Att tvister om civila rättigheter –

vilket det här är fråga om – i sista hand skall avgöras av domstol är i och för sig en självklarhet i ett rättssamhälle. I andra sammanhang brukar man emellertid i första hand vilja undvika ett tids- och kostnadskrävande domstolsförfarande genom att försöka få till stånd en samförståndslösning. Det finns därför anledning att fråga sig om det är rimligt med gällande ordning enligt vilken renskötselrätten inte på ett hållbart sätt kan regleras genom avtalslösningar.

Frågan om ett tillfredsställande och ändamålsenligt system för konfliktlösning när det gäller renskötselrätten har inte bara en näringspolitisk dimension. Den samiska befolkningens kulturarv är starkt förknippad med rennäringen. Därför är klara och stabila markrättigheter för renskötseln av betydelse för att bevara detta. Samerna har en erkänd ställning som urbefolkning. Detta innebär att frågan också har en folkrättslig aspekt.

I artikel 14 (3) i ILO: s konvention nr 169 om ursprungsfolks rättigheter stadgas att lämpliga förfaranden skall införas inom det nationella rättssystemet för att ta ställning till anspråk på mark från berörda folk. Bestämmelsen innebär att till konventionen anslutna stater måste inrätta förfaranden för att ta ställning till ursprungsfolks markanspråk på ett sätt som ger dessa folk en reell möjlighet att återfå mark som de har rätt till eller att erhålla kompensation för förlorad mark.

1

Sverige har inte ännu tillträtt konventionen och

det är väl fortfarande oklart om så kommer att ske. Det finns emellertid, såvitt vi kunnat förstå, en politisk vilja att Sverige oberoende av om konventionen ratificeras eller ej i allt väsentligt skall uppfylla sådana krav som ställs i denna. En folkrättsligt grundad förpliktelse föreligger i vilket fall som helst.

ILO-utredningen diskuterade i sitt betänkande föreskriften i den nämnda konventionsartikeln. Man anförde att de svenska allmänna domstolarna fick anses vara väl skickade och i konventionens mening lämpliga att avgöra tvister rörande samernas rätt till mark. För det fall en domstol inte skulle anse sig förfoga över tillräckliga kunskaper för att kunna bedöma bevisning rörande historiska förhållanden i målet skulle domstolen kunna inhämta yttrande av sakkunnig i frågan. Med hänsyn till processkostnaderna drog dock ILO-utredningen slutsatsen att gällande bestämmelser inte ger samerna en reell möjlighet att få sina anspråk på mark prövade. ILO-utredningen menade därför att det, för att kravet i artikel 14 (3) skulle kunna uppfyllas, krävs att det i större utsträckning blir

1

ILO-guiden s. 19.

ekonomiskt möjligt för samerna att föra talan vid domstol rörande sina anspråk. Som lösning på problemet föreslog man att staten skulle stå för båda parters rättegångskostnader i mål som rör principiellt viktiga frågor om samernas markrättigheter. Detta skulle enligt utredningen vara den lösning som bäst överensstämmer med de krav konventionen uppställer.

Som kommer att framgå av det följande delar vi inte i alla avseenden ILO-utredningens uppfattning. Vi är dock såtillvida överens med utredningen att också vi anser att det i sista hand bör ankomma på allmän domstol att lösa konflikter om renskötselrätten.

14.2. Domstolsförfarandets begränsningar

Det problem som enligt ILO-utredningen är förknippat med domstolsförfarandet är processkostnaderna. Detta är också enligt vår mening ett allvarligt problem. En tvist om renskötselrätten förutsätter extremt omfattande utredningar från parternas sida. Det finns knappast någon måltyp där utredningskravet är lika omfattande. Detta leder till att målets handläggning drar ut på tiden. Handläggningen av det s.k. renbetesmålet avseende Härjedalen pågick i 14 år innan ett laga kraftägande avgörande var för handen. Vidare blir konsekvensen att parternas ombuds- och utredningskostnader kan stiga till mångmiljonbelopp innan målet har avgjorts. Den part som förlorar målet blir skyldig att betala inte bara de egna processkostnaderna utan också motpartens.

Parternas ansvar för processkostnaderna innefattar en allvarlig risk för rättsförlust. I två av de tre mål som hittills blivit slutligt och rättskraftigt avgjorda (Särna-Idre och Sävast-Sunderbyn) har de instämda samebyarna av kostnadsskäl avstått att föra talan i sak. Detta har lett till att domstolarnas avgöranden kommit att grundas enbart på de omständigheter som åberopats av markägarsidan. I det först nämnda fallet har avgörandet skett genom en tredskodom.

En risk för rättsförlust föreligger också när båda parterna medverkar i processen. Som utvecklats i avsnitt 10.5.13 är ett mål om renskötselrätten i princip dispositivt, vilket innebär att parterna själva skall ta fram den utredning man vill åberopa. Domstolen tar inte ställning till något annat. En part som av kostnadsskäl begränsar sin utredning löper därför en allvarlig risk.

ILO-utredningens förslag att staten skall stå för båda parternas kostnader i principiellt viktiga mål om samernas markrättigheter är

i och för sig ägnat att begränsa risken för att parternas kostnadsansvar leder till rättsförlust. Det tillgodoser emellertid inte behovet av ett enklare och mindre tidskrävande alternativ till konfliktlösning. Även om staten tar över ansvaret för kostnaderna finns det all anledning att försöka begränsa dessa.

14.3. Prövning av markrättighetsanspråk i vissa andra länder

Såsom redovisas i kapitel 13 finns i andra länder olika alternativ till domstolsprocesser för att utreda och lösa frågan om ursprungsfolks markrättigheter.

I Kanada finns sedan början av 1990-talet en utredningskommission, Indian Claims Commission (ICC), som är ett oberoende organ med uppgift att utreda anspråk på bl.a. mark som framställts av indianer mot den kanadensiska staten.

2

Kommissionens arbete

blir aktuellt då regeringen avvisat ett markanspråk varefter indianerna då får en möjlighet till en översyn av frågan utan att behöva föra denna direkt till domstol. Kommissionen kan därvid även medla mellan indianerna och regeringen. Rent praktiskt går det till så att en indiangrupp som fått ett anspråk gentemot staten avvisat vänder sig till kommissionen och begär att den skall utreda alternativt medla i frågan. Om det tidigare alternativet är aktuellt, gör kommissionen en omfattande utredning som bl.a. innefattar vittnesmål från äldre och andra medlemmar av indianstammen. Kommissionens slutliga beslut offentliggörs och innehåller rekommendationer till regeringen. Beslutet är inte bindande men avsikten är att det skall bidra till att lösa konflikten och leda till en överenskommelse mellan parterna. Även om detta är en på många sätt enklare lösning än att ta frågan direkt till domstol, är det ändå en långdragen process. ICC kan som nämnts dock även tillhandahålla medling mellan parterna för att nå en överenskommelse som är snabbare och billigare. Det finns möjlighet att få ersättning för att

2

Kommissionen tillsattes som ett temporärt organ med en enbart rådgivande funktion. 2003

antog det kanadensiska parlamentet en lag om tillsättandet av en permanent organisation, Canadian Centre for the Independent Resolution of First Nations Specific Claims. Centret kommer att delas upp i två avdelningar, varav den ena blir en kommission för förhandlingar mellan parterna, som också kommer att ha ansvar för bl.a. utredning och finansiering av processerna, och den andra en tribunal som kan användas när enighet i förhandlingarna inte kunnat uppnås. ICC fortsätter sin verksamhet till dess att den permanenta verksamheten inrättats.

driva frågan till ICC från det departement som har det huvudsakliga ansvaret för frågor som rör Kanadas ursprungsfolk.

Även i Nya Zeeland finns en undersökningskommission, Waitangitribunalen, som också den utreder markanspråk som framställts mot staten och utfärdar rekommendationer som kan ligga till grund för förhandlingar mellan parterna. Tribunalen är unik i sitt slag i det att den har en exklusiv befogenhet att uttolka innebörden av vad som föreskrivs i de två versionerna av Waitangifördraget. Det förekommer att historiska undersökningar angående det framförda anspråket redan genomförts då det kommer till tribunalen, men det vanliga är att tribunalen gör de utredningar som krävs. Detta inkluderar även hearings av sakägarna och statens representanter samt eventuellt andra berörda. Tribunalen bekostar med statliga medel de omfattande kostnaderna för undersökningarna, dock får sakägarna själva bekosta t.ex. juridisk hjälp. Det är emellertid möjligt att ansöka om rättshjälp för att täcka sådana kostnader. Vanligen avgörs framställda anspråk i direkta förhandlingar mellan sakägarna och staten. Tribunalen är inte inblandad i dessa, men de rapporter som tribunalen tagit fram i frågan kan användas som underlag. Tribunalen kan hänskjuta en tvist till medling och lämna förslag till lösning när tvisten gäller statlig mark, men kan med vissa undantag inte ge bindande rekommendationer. Den kan heller inte avge rekommendationer vad gäller privat mark.

I Norge har man vidtagit liknande steg för att identifiera markrättigheter utan att i första hand gå till domstol. I den norska Finnmarksloven, som antogs i maj 2005, stadgas att en kartläggande kommission (Finnmarkskommissionen) och en specialdomstol (Utmarksdomstolen för Finnmark) skall upprättas. Kommissionen skall ha till uppgift att mot bakgrund av gällande nationell rätt kartlägga nyttjande- och äganderättigheter på den mark (större delen av Finnmarks län) som överförs till Finnmarkseiendommen. Kommissionen avgör själv vilka områden som skall utredas och i vilken ordning. Utredningsarbetet skall primärt fokusera på bruks- och ägarrättigheter som är baserade på långvarigt och traditionellt bruk. Kommissionen har själv ansvaret för att frågan blir tillräckligt utredd. Efter att kommissionen har utrett ett område skall den avge en rapport som skall innehålla vem som enligt kommissionens mening är ägare av marken, vilka bruksrättigheter som existerar samt på vilken grund kommissionen bygger sina slutsatser. Rapporten är inte bindande. Efter att kommissionen avlämnat sin rapport, har Finnmarkseiendommen att ta ställning till kommissionens

slutsatser. Om sakägarna inför Finnmarkseiendommen är eniga med slutsatserna skall detta utan dröjsmål stadfästas. Om de inte är eniga, kan kommissionen bistå med medling. Om parterna härefter uppnår enighet skall detta leda fram till ett avtal som kan stadfästas. Det finns således en strävan att uppnå enighet och målet är att endast reella tvister skall hamna inför Utmarksdomstolen. Till skillnad från vad som är fallet i Finnmarkskommissionen, har parterna i domstolen att själva framlägga bevisning i enlighet med de allmänna tvistemålsreglerna. Utgångspunkt skall dock tas i kommissionens rapport. Staten skall stå för Utmarksdomstolens verksamhetskostnader samt för de nödvändiga kostnaderna för parterna i mål som rör krav på rättigheter som Finnmarkseiendommen har motsatt sig.

Gemensamt för dessa lösningar är framför allt att ansvaret för de historiska utredningar som krävs läggs på ett oberoende organ med hög och specialiserad kompetens. Utredningarna resulterar i en inte bindande rapport som, om parterna är överens, kan ligga till grund för ett avtal dem emellan. Vidare erbjuds medling som ytterligare ett sätt att få parterna att komma överens. För det fall att parterna ändå inte kan enas finns möjligheten att slita tvisten i domstol. Den stora skillnaden jämfört med det svenska systemet är då att den kostsamma historiska utredningen redan är utförd och att detta inte skett på parternas bekostnad.

14.4. Vi föreslår att man överväger ett svenskt utrednings- och medlingsinstitut

Vi anser att sådana alternativ till konfliktlösning som införts i andra länder kan vara av intresse också för svenska förhållanden. Genom ett medlingsförfarande som leder fram till en avtalslösning kan i allmänhet en konflikt lösas enklare och snabbare än genom ett domstolsförfarande. Den avgörande fördelen med de utländska förebilderna är dock – sett från parternas sida – att kostnaderna för utredningen och förfarandet läggs på staten.

När det gäller frågan om statens kostnadsansvar är vi ganska ense med ILO-utredningen. Det skall också anmärkas att FN: s rasdiskrimineringskommitté i sina kommentarer 2004 har noterat att samerna inte får finansiellt stöd för att driva processer om markrättigheter.

3

Vi tänker emellertid inte enbart på statens folkrättsliga

3

CERD/C/64/CO/8, 10 May 2004.

ansvar gentemot samerna som en urbefolkning. Till detta kommer att de konflikter som förekommer i fråga om renskötselområdets omfattning i allt väsentligt har sin grund i en oklar och föråldrad lagstiftning. Det är enligt vår uppfattning statens ansvar att dessa konflikter får sin lösning utan att parterna belastas med oskäliga kostnader.

Det bör alltså enligt vår mening ankomma på ett statligt organ – med en från såväl staten som sakägarna oberoende ställning – att ta fram den utredning som behövs som underlag för att avgöra en fråga om en trakt är belastad med renskötselrätt eller ej och att därefter med denna utredning som underlag genom medling försöka åstadkomma en samförståndslösning. Vi tror att det i allmänhet finns förutsättningar att åstadkomma en sådan lösning. Skulle medlingen misslyckas, får det ankomma på parterna att med ett eget kostnadsansvar i vanlig ordning vända sig till domstol för ett rättskraftigt avgörande. Den omständigheten att den för rättegången nödvändiga utredningen redan i allt väsentligt tagits fram genom medlingsinstitutets försorg gör att parternas processkostnader också i ett sådant fall reduceras.

Det skall anmärkas att en inriktning på att åstadkomma samförståndslösningar ofta bör leda till att behovet av omfattande utredningar om historiska förhållanden kan undvaras. Något som i sådana fall innebär att statens utredningskostnader begränsas. Detta antagande har sin grund i att gällande rätt hänför sig till historiska förhållanden då såväl rennäringen som de andra näringar som konkurrerar om markresurserna utövades under helt andra villkor än de som gäller i dag. Detta innebär att en konfliktlösning som bygger på en tillämpning av gällande rätt inte alltid ger ett för parterna tillfredsställande och ändamålsenligt resultat. Ett medlingsinstitut bör vara oförhindrat att utan beaktande av historiska förhållanden och gällande rättsregler lämna sådana förslag som bäst tillgodoser parternas intressen. En samförståndslösning bör därvid kunna avse inte bara renskötselrättens geografiska omfattning utan också villkoren för dess utövande.

14.5. Avtalslösningar förutsätter en ändrad lagstiftning

I avsnitt 10.5.16 har vi utvecklat att den rättsliga regleringen av rennäringen egentligen inte ger utrymme för avtalslösningar. Det finns därför åtskilliga frågor som måste lösas i samband med överväganden om att inrätta ett medlingsinstitut.

Det måste till en början stå klart att den sameby som för talan inför medlingsinstitutet också har behörighet att ingå ett för hela samekollektivet bindande avtal om renskötselrättens geografiska omfattning. Frågan vilken sameby som skall ha den behörigheten är i och för sig okomplicerad inom de delar av renskötselområdet där betesmarken fördelats mellan samebyarna genom beslut av länsstyrelsen. Det måste övervägas hur frågan skall lösas i andra fall.

En fråga om renskötselrätt berör i allmänhet en trakt med ett flertal fastighetsägare. Dessa för självständigt talan var och en för sin fastighet. En avtalslösning bör emellertid bli i lika mån bindande för samtliga berörda markägare. Dessa måste därför uppträda med en röst – något som förutsätter en ordning med en gemensam företrädare för markägarkollektivet.

Till detta kommer att det sakrättsliga skyddet för avtal om renskötselrätt måste stärkas. De regler som enligt 7 kap. jordabalken gäller för nyttjanderätt i allmänhet är inte tillfyllest.

14.6. Andra frågor för ett utrednings- och medlingsinstitut

Vårt förslag om ett utrednings- och medlingsinstitut tar närmast sikte på konflikter om sedvanerätten till renskötsel. Vi menar att det bör vara obligatoriskt med ett medlingsförfarande innan sådana konflikter hänskjuts till domstol. Det finns emellertid också andra frågor inom det samerättsliga området som skulle kunna behandlas av ett medlingsinstitut.

Ett medlingsinstituts verksamhet bör självklart inte begränsas till det som vi hänför till renskötselområdet. Anspråk på markrättigheter utanför detta bör också kunna prövas. Detta gäller också i fråga om trakter som genom laga kraft ägande dom blivit undantagna från renskötselområdet. Om rennäringen skall fortsatt bedrivas i samma omfattning som nu krävs det att nya markrättigheter där tillskapas genom avtalslösningar.

I kapitel 12 har vi behandlat den ”inre” gränsen mot bakgrund av ILO-konventionens krav på identifiering av mark som samerna traditionellt innehar och till vilken samernas äganderätt och besittningsrätt därför skall erkännas. Vi har där kommit fram till att vissa områden inom åretruntmarken som är föremål för ett mera intensivt samiskt nyttjande bör kunna klassas som samernas innehavsmark. Vi har också föreslagit att dessa markområden skall

avskiljas genom fastighetsbildning och tillerkännas samerna med en formell äganderätt. Detta förutsätter att marken identifieras, vilket i första hand bör ske genom avtal mellan staten och den berörda samebyn. Medlingsinstitutet skulle kunna få till uppgift att medverka till sådana avtalslösningar.

Genom våra kontakter med samebyarna har vi erfarit att tvister om markrättigheter mellan samebyarna inbördes är väl så vanliga som konflikter mellan samebyar och markägare. Renskötselrätten är en civil rättighet som tillkommer den samiska befolkningen kollektivt. För den enskilda samebyn är emellertid markrättigheterna av förvaltningsrättslig beskaffenhet. Samebyarnas betesområden fördelas genom administrativa beslut av länsstyrelserna. De tvister som förekommer avgörs av dessa och efter överklagande av förvaltningsdomstol. Vi ser detta som en kvarleva av det statliga förmynderskapet över samerna genom lappväsendet. Samebyns markrättigheter borde enligt vår mening betraktas som civila rättigheter. Konflikter mellan samebyar skulle därmed lämpligen kunna prövas av det föreslagna medlingsinstitutet.

Konflikter mellan markägare och renägare som inte rör renskötselrättens bestånd utan mera frågor om den ömsesidiga markanvändningen hör kanske inte på ett naturligt sätt hemma i det föreslagna institutet. Det bör emellertid inte vara något hinder mot att detta på begäran av sakägarna anlitas för medling.

14.7. Hur skall ett utrednings- och medlingsinstitut utformas?

Vårt förslag om ett utrednings- och medlingsinstitut är inte mera än en löst skissad idé. Längre än så vill vi inte tänja ut Gränsdragningskommissionens direktiv.

Det är emellertid uppenbart att det föreslagna institutet måste ha tillgång till sakkunskap av olika slag – juridisk, lantmäteriteknisk och historisk – samt den sakkunskap som i övrigt kan behövas. Vi tror att det administrativt lämpligen kan knytas till en domstol.

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av Elisabet Israelsson och Bror Saitton

Våra utgångspunkter

Vi kan konstatera att arbetet i utredningen skett med en god vilja att försöka komma fram till renskötselområdets omfattning. Vi ställer oss bakom merparten av de tolkningar och de förslag som utredningen gjort. I vissa avseenden delar vi dock inte utredningens mening och vill därför påpeka följande.

Vår syn på betänkandet

Kapitel 10.5.6 och 10.5.9

Tider för att urminnes hävd ska uppstå och avbrytas

Utredningens mening är att det krävs omkring 90 år för att urminnes hävd till renbete ska uppstå. Vi anser att bedömningen avseende urminnes hävd för renskötseln bör vara flexiblare och att det är fel att på detta sätt bestämma den tid som krävs för ett upparbetande. Detta gäller också den avbrottstid som ska anses vara styrande för när urminnes hävden upphör. Vi anser att de särskilda förhållandena i bruket av marken måste beaktas vid denna bedömning. Någon fast tidsgräns för upparbetandet av rätten samt för tiden för avbrott bör inte gälla. Man bör i stället beakta rennäringens särskilda förutsättningar i varje enskilt område. Av detta följer till exempel att man bör beakta vad skälen varit till varför samerna valt att inte använda ett område under en period. Här måste beaktas om annan markanvändning förhindrat samernas användande av marken under en längre tid. Att tidsbestämma kvalifikationstider och tider för avbrott på det sätt som utredningen gjort är inte lämpligt.

Kapitel 11

Vi anser att utredningens indelning i områden som utgår från hur stark rätten bedöms vara till renbete i och för sig är riktig. Vi anser dock att det vid gränsdragningen mellan olika typer av områden är viktigt att göra en logisk gränsdragning utifrån historiska förhållanden samt förutsättningarna för renbetet. Det är viktigt att skapa gränser som beaktar rennäringens förutsättningar och behov av marker i så väl historisk tid som i nutid. Om detta inte görs finns det risk för att utredningens förslag leder till ytterligare konflikter och problem. För att uppnå en praktiskt hanterbar situation anser vi att det är viktigt att gränsdragningen görs så att områden inte sprängs sönder eller gränserna för renbetet blir taggiga.

Kapitel 11.2

Vi anser att hela Norrbotten och Västerbotten utgör renbetesområde av kategori 1. Vi menar att den historiska dokumentation som finns för dessa områden samt förutsättningarna för renbetet visar att det är klarlagt att det föreligger renbetesrätt inom dessa områden på ett sådant sätt att de ska bedömas utgöra områden av kategori 1. Vi anser inte heller att invändningar mot renskötseln i modern tid ska beaktas vid indelningen i olika kategorier. Områdena 2 A, B, C, D, F, G, H samt 3 A ska av denna anledning bedömas som områden av kategori 1.

Kapitel 11.2.3

Vi anser att de områden där renbetesrätt inte föreligger genom domstols avgöranden eftersom de berörda samebyarna inte gått i svaromål bör utgöra en egen kategori som inte är att jämföra med de områden där en rättslig prövning av frågan skett. Området 4 A bör således utgöra en egen kategori då situationen skiljer sig från området 4 B.

Kapitel 11.2.4

Vi anser att område 2 C ska vara ett område av kategori 1. Renbetesmarksutredningens karta från 1966 kan inte få så stor betydelse att området anses vara ett område av kategori 2. I kapitel 11.4.3 har utredningen också konstaterat att renbetesmarksutredningens karta utgör ett planeringsunderlag och inte en dokumentation av sedvanerättsmarker.

Kapitel 11.4.3

För områdena 2 F och G anser vi att de nutida invändningar som framförts till utredningen inte innebär att områdena klassas enligt kategori 2. Det historiska materialet ger stöd för att renbetesrätten i områdena är så stark att de ska klassas som områden av kategori 1.

Vad gäller de norra delarna av området 3 B finns ett tillräckligt historiskt material för att kunna konstatera att det rör sig om ett område av kategori 1. Däremot accepteras att huvuddelen av område 3 B utgör ett område av kategori 3.

Kapitel 11.5

Området söder om Gesunden och öster om Nyhem har ansetts vara ett område av kategori 3. Vi anser dock att det historiska materialet och den kännedom som finns om hur marken använts för renskötsel gör att det är helt klart bevisat att vinterbete finns i området. Området ska därför klassas som ett område av kategori 1.

Vad gäller området ännu längre söderut, Kälarne och Ljungå, accepterar vi att detta klassas som ett område av kategori 3. Vi anser dock inte att det är utrett varför områdena inte använts och att det därför måste utredas varför så varit fallet för att kunna ta ställning till områdets kategorisering.

Vad gäller området 2 H, västerut, Stugun-Nyhem, Stavre, Brunflo, Bodsjö, Orrviken, anser vi att nutida invändningar inte kan göra att området bedöms vara ett område av kategori 2. Med hänsyn till markernas utformning är detta helt ologiskt. Vi anser att området utgör ett område av kategori 1.

Vad sedan gäller korridoren vid Myrviken anser vi inte att Huss utredning kan få den betydelse som utredningen gjort gällande. Med hänsyn till närheten till sedvanerättsområdena och med beaktande av

det historiska materialet anser vi att området väster om Stavre och söderut utgör ett område av kategori 1.

Kapitel 11.6

Vad gäller det område som ligger inom Bergs kommun, 2 K, har utredningen gjort bedömningen att detta område utgör ett område av kategori 2 eftersom området inte undersökts tillräckligt. Vi anser att det är oacceptabelt att av denna anledning klassa området på detta sätt. Eftersom området ligger i direkt angränsning till renbetesfjäll anser vi att utredningen måste utgå från att det rör sig om ett område av kategori 1.

Detta gäller också område 2 L. Utredningen kan inte med hänvisning till att området inte utretts hänföra området till kategori 2, utan det ska anses vara ett område av kategori 1.

Vad gäller Idre nya sameby bör de områden som omfattas av tredskodomen hänföras till en annan kategori än den där en prövning skett i domstol (område 4 B). Jämför ovan vad som sagts avseende område 4 A i kapitel 11.2.3.

Kapitel 12.5.2

Utredningen har konstaterat att endast statligt ägd mark som exklusivt nyttjas av samerna är begränsat till områden i anslutning till anläggningar med omkringliggande områden. Vi anser att detta är en alltför begränsande tolkning av vad som utgör mark som samerna traditionellt innehar. Samerna har under lång tid i stort sett varit ensamma om att bruka marken inom året-runt-markerna. Det har också tydligt framgått genom uttalanden från statsmakten att denna mark har varit mark som varit avsedd för samernas uteslutande begagnande.

Avsikten med ILO:s konvention 169 är att skydda urfolks rättigheter. För att skyddet ska få någon reell verkan måste de områden som det starkare skyddet finns inom vara av den storleken att behovet av marken kan bevaras långsiktigt. Vi anser därför inte att utredningens snäva tolkning av vilka områden som traditionellt innehas kan vara riktig. Att uteslutande utgå från renskötseln vid denna bedömning är för begränsande. Samernas övriga markanvändning måste beaktas i större omfattning.

Vi anser att det inte har framkommit tillräckliga argument för att frångå den bedömning som gjorts i betänkandet om ILO:s konvention nr 169 (SOU 1999:25) att med traditionellt innehav avses sådana delar av året-runt-markerna som staten ägt in i våra dagar. Vi anser därför att denna mark är sådan som samerna traditionellt innehar.

Gränsdragningskommissionen, särskilt yttrande från markägarna företrädda av Solveig Larsson (LRF/ Skogsägarna) och Lars Rubensson (Skogsindustrierna)

Allmänt

Gränsdragningskommissionens uppgift har varit att klarlägga omfattningen av den mark där renskötselrätt föreligger. I den del av uppdraget som avser att identifiera mark som samerna traditionellt innehar är utredarens uppfattning att det inte finns något sammanhängande område till vilket samerna har en sådan stark rätt som avses med ILO-konventionens krav på äganderätt och besittningsrätt. Kommissionsarbetet har därför huvudsakligen koncentrerats till att identifiera mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra genom att fastställa den s.k. yttre gränsen. Enligt uppdraget skall ”undersökningen bidra till att klarlägga gränsen så att behovet av domstolsprocesser om rätt till vinterbetning för ren bortfaller eller i varje fall minimeras”.

Vi instämmer i utredarens konstaterande beträffande samernas traditionella innehav. Däremot delar vi ej utredarens uppfattning gälllande den yttre gränsen. Beslut om yttre gränsen, eller snarare bedömningen av sannolikheten för renbete, har tagits område för område sedan kriterierna för urminnes hävd fastlagts. Med de slutsatser som dras angående sannolikheten för renbete menar vi att risken för domstolsprocesser snarare ökar än minskar. Ett sätt att minska denna risk är dock det förslag till utrednings- och medlingsinstitut som föreslagits. Vi fördjupar här vår syn på frågorna.

Urminnes hävd

Utredaren anser att urminnes hävd fortfarande kan nyskapas. Vi delar ej utredarens syn i denna fråga. Vår uppfattning är att renskötselrätt grundad på hävd inte kan uppstå efter ändringarna i jordabalken 1971. Detta framstår som uppenbart vid ett studium av de förarbeten som låg till grund för införandet av jordabalken. Frågan har också prövats i det s.k. renbetesmålet i Härjedalen. Tingsrätt och hovrätt fann här att rätt till vinterbete inte kunde grundas på hävd som utövats efter 1971. Prövningstillstånd har inte meddelats. Vi anser att utredaren inte beaktat och analyserat förarbeten och domar på ett korrekt sätt. Enligt vår rättsuppfattning, som vinner stöd i förarbeten, lag och domar, kan därför inte rätt till vinterbete

grundas på renbete som utövats efter 1971. Utredaren gör här en annan bedömning. Skulle denna bedömning vara korrekt kan den leda till rättsförluster för oss markägare eftersom vi inte ansett att man måste göra invändningar mot olovliga renbeten utövade efter 1971. Vi delar dock utredarens uppfattning att varje tystnad från markägare inte kan anses som rättighetsgrundande passivitet. Ett exempel på detta är de fall då skogsägare, mot bakgrund av kraven för certifiering, accepterar renbete på sina marker trots att man inte anser att markerna belastas av renskötselrätt.

Vi delar utredarens syn att 90 år är den tid som är rimlig för att renskötselrätt skall uppkomma. Däremot delar vi ej utredarens syn på luckor i brukandet. Utredaren skiljer på två situationer. Den ena avser uppehåll som sker medan urminnes hävd håller på att uppstå och den andra när det sker avbrott i brukandet sedan urminnes hävd uppkommit. Efter visst resonerande kommer utredningsmannen fram till att det för upphörande av renskötselrätt krävs 30 års avbrott i det förra fallet och 90 års avbrott i det senare. Vi vill ifrågasätta utredarens slutsatser. De ger definitivt inte någon vägledning för de problem som föreligger i praktiken. Hur skall man i en uppkommen tvistesituation veta om man har att göra med ett fall där tiden för intjänande av hävd pågår eller ett fall då urminnes hävd har uppstått? Det ger utredningsmannen inte svar på. Ett mera konstruktivt sätt att resonera kunde i stället vara att utgå från att samernas rätt, i vart fall för norra norrlands inland, har varit ursprunglig. De har alltså i allmänhet varit först på plats. Vad som då blir aktuellt är därför inte hur länge hävden varat utan hur pass kontinuerlig den varit. Först därefter är det relevant att ta ställning till betydelsen av avbrott i brukandet. Vår uppfattning är att en rimlig tid för luckor i brukandet är högst 30 år oberoende av om hävd håller på att uppstå eller redan har uppstått.

Vi delar utredningsmannens uppfattning att begreppet trakt i rennäringslagen vållar oklarheter i flera avseenden. Vi anser dock att frågan behandlats för lättvindigt. Utredarens uttalande, att om man anser att det finns renskötsel i en ”trakt” betyder det att alla fastigheter inom området formellt belastas av renskötselrätt, är snarare ägnad att förstärka rådande oklarheter än att bidra till en lösning av problemet. Vi anser att utredaren skulle ha utvecklat sin syn i frågan. Den första rennäringslagstiftningen 1886 kodifierade den hävd till mark och vatten samerna hade vid denna tidpunkt. Det är således hävden vid den tidpunkten som anger omfattningen av den samiska bruksrätten. Enligt vår uppfattning användes ordet trakt i

första rennäringslagen som begrepp för den plats där renbete bedrevs och är ett snävt avgränsat område med intensiv renskötsel och ständig bevakning av renhjorden. Traktbegreppet bör vara oföränderligt gällande omfattningen och ej möjligt att utöka genom sentida ändrad utövning av renskötsel. Vår uppfattning är därför att begreppet trakt är ett geografiskt snävt begränsat område.

Utredaren har utanför utredningens direktiv gjort kommentarer angående bevisbördan. Tillämpad på tvistemål om renskötselrättens bestånd innebär gällande regel att bevisbördan ligger på samebyarna. Utredaren menar att en bevisvärdering motsvarande den som förekommit i norsk rätt (Selbusaken) i princip också är möjlig i svensk rätt. Det skulle innebära att bevisbördan kan vända till markägarsidan när samer åberopat sådana omständigheter som gör det i hög grad sannolikt att sedvanerätt har uppkommit. Utredaren uttalar mot denna bakgrund att för områden som åsatts kategori 2, definierad som ”Icke bevisad men övervägande sannolik betesrätt”, ankommer bevisbördan på markägarna. Vår uppfattning är att en tilllämpning med omvänd bevisbörda grundad på utredarens schablonmässiga bedömning om sannolik gräns för renbete icke är möjlig i svensk rätt.

Yttre gränsen

Beslut om yttre gränsen, eller snarare om sannolikheten för renbete, har tagits område för område med stöd av de konkreta slutsatser som dragits om var renbete förekommit från tid till annan och de av utredaren fastlagda kriterierna för urminnes hävd. Mot bakgrund av det oerhört omfattande materialet, den gränslängd som skall redovisas och den i sammanhanget korta tid som utredaren haft till förfogande har med nödvändighet inneburit att endast schablonmässiga bedömningar gjorts område för område. Det innebär t.ex. att stora delar av Jämtlands län klassats som ”Bevisad renbetesrätt” trots att såväl våra egna intervjuer med markägare som utredningsmaterialet i övrigt klart visar att betydande områden av länet varken nyttjats eller nyttjas för renbete. Likaså omfattar områden klassade som ”Inte bevisad och osannolik betesrätt” i huvudsak områden där renbeten aldrig förekommit eller endast förekommit ytterst sporadiskt. Som ovan redovisats har vi markägare också en annan syn på frågan om urminnes hävd vilket innebär att vi har en annan uppfattning om den yttre gränsen. Vi delar utredarens syn på att de gränser som redovisas är ”till stor del skissartade”.

Däremot delar vi ej utredarens uppfattning om gränsernas läge eftersom vi har annan uppfattning om kriterierna för urminnes hävd. Vår uppfattning är att den markägarkarta som redovisas i betänkandet (avsnitt 7.7, karta 12) bättre återger läget beträffande renbetesrätten. Vi vill också peka på riskerna med att endast ta ställning till en sannolik yttre gräns för renbetet trots att betydande områden väster om gränsen enligt vår mening ej omfattas av renbetesrätt. Förslag på ändringar i lagstiftningen tenderar att ”smetas ut” med restriktioner över stora områden trots att de endast avses gälla för vissa av områdena. Ett exempel på detta är förslaget till samråd som rennäringspolitiska kommittén föreslagit. Om ett sådant samråd skall omfatta hela renskötselområdet kommer uppenbarligen ett stort antal fastighetsägare som ej berörs av rennäringen att drabbas av administrativa restriktioner med negativa konsekvenser för skogsnäringen som följd.

Övrigt

Vi delar utredningsmannens synpunkter gällande ett utrednings- och medlingsinstitut. Vi vill peka på vikten av ett dylikt organ blir kompetent och biträder parterna kostnadsfritt samt att medlingsförfarandet ej får innehålla tvångsförfaranden. Vi vill även peka på att det finns ett behov av ett organ dit ”kvald” kan lämnas. I dag saknas utpekad myndighet att lämna ”kvald” till. Om utredningsmannens syn att hävd kan nyskapas efter 1971 vinner tillämpning finns ett uppenbart behov av att rutiner för anmälan om ”kvald” tas fram. Särskilt behöver anges vilken/vilka instanser som skall ta emot erinran mot renbete. Vår uppfattning är att det utrednings- och medlingsinstitut som föreslås även blir det organ till vilket sådan erinran lämnas.

Särskilt yttrande av Barbro Julstad, Kjell Åke Modéer och Kjell Westling

Det ligger i sakens natur att inte samtliga inblandade i en utredning med flera sakkunniga och experter kan dela alla åsikter. I betänkandets inledande del sägs emellertid bland annat: Arbetet har bedrivits i nära samråd med berörda sakkunniga och experter. Betänkandet är därför skrivet i vi-form. Såsom framgår av särskilda yttranden som fogas till betänkandet finns dock avvikande uppfattningar. Vi vitsordar att utredaren kontinuerligt samrått med sakkunniga och experter, men ser oss i anledning av vi-formen föranledda att avge särskilt yttrande, eftersom det i annat fall kan uppfattas som om vi står bakom betänkandets resonemang och slutsatser i dess helhet, vilket inte är fallet.

Vi väljer att här ta upp vissa frågor som kan ha betydelse för avgränsningen av vinterbeten och för samernas rätt till mark som traditionellt innehas inom åretruntmarkerna. Vidare berör vi förslaget till ett medlingsinstitut för att lösa uppkomna tvister rörande vinterbeten.

Inledningsvis vill vi framhålla vår uppskattning av den källkritiska historiska genomgång som görs i betänkandet. Den utgör en god grund för framtida avgöranden vid konflikt om var rätt till vinterbeten föreligger och var sådan rätt inte föreligger samt var det råder osäkerhet.

Gränsdragningen mellan områden där rätt till vinterbeten föreligger med säkerhet och andra områden, i betänkandet omnämnd som den yttre gränsen, grundar sig på den historiska genomgången tillsammans med resonemangen om rennäringslagens begrepp urminnes hävd. Tolkningen av begreppet urminnes hävd och de slutsatser som kan dras av det historiska materialet har dock inte i alla delar på ett konsekvent sätt lagts till grund för gränsdragningen. Inom exempelvis vissa områden där det historiska materialet, enligt vår mening, visar att urminnes hävd till vinterbeten har etablerats så görs tolkningen att det endast är sannolikt att en sådan rätt föreligger till följd av att markägarna i dag är av annan uppfattning. Slutsatsen strider mot tidigare resonemang i betänkandet där det konstateras att etablerad urminnes hävd endast kan brytas till följd av att marken inte utnyttjats under en tidsperiod som motsvarar den tid som krävs för etablering av urminnes hävd. Vi vill med detta framhålla att det finns anledning att vid eventuella ifrågasättande av kommissionens slutsatser - det gäller såväl samernas

som markägarnas ifrågasättande - rörande gränsdragning inom vissa områden förutsättningslöst göra en självständig bedömning av det historiska källmaterialet i kombination med bedömningen av vad som etablerar urminnes hävd.

1

Eftersom begreppen sedvana och tradition har en svag ställning i den moderna svenska rättskulturen saknar vi, med den internationella jämförelsen som bakgrund, en djupare analys om olika former av rättigheter som skulle kunna uppstå genom utnyttjande av markområden, intensivt såväl som extensivt.

2

En sådan analys skulle

ha kunnat påverka slutsatserna rörande såväl det som i betänkandet benämnts den yttre som den inre gränsen, dock framförallt rätten till mark- och vattenområden innanför den inre gränsen. Vi menar således att ett resonemang om olika former av bruks- och äganderättsbegrepp borde ha utvecklats innan några slutsatser om ägande- och brukanderättsformer kunnat dras. Den internationella jämförelsen i kapitel 13 utgör därför en viktig och betydelsefull del för utredningsuppdraget i sin helhet som bättre hade kunnat tillvaratas inom ramen för uppdraget. Det hade bland annat varit önskvärt att tydligare ha uppmärksammats att det i andra rättskulturer finns andra former av bruksrättigheter, och även olika former av delad äganderätt

3

, än de i svensk rättstradition samt vilken betydelse

detta skulle kunna ha för synen på rätten till vinterbeten och självbestämmandet över mark som traditionellt bebos och innehas av samerna. Som exempel kunde en ytterligare fördjupad belysning av det norska begreppet alder tids bruk med en diskussion om bevisbördans fördelning mellan samer och skogsägare i förhållande till den svenska rättsfiguren urminnes hävd i den nuvarande rennäringslagen ha gjorts.

Slutsatserna i avsnittet 12 Den inre gränsen rörande avgränsning av mark som bör avskiljas och tilläggas samerna som självständigt ägda fastigheter vilar således på för lös grund. Det gäller inte enbart frågan om vilken rätt som skall anses föreligga, om fastigheter i

1

Även om det i sammanhanget endast sällan torde ha avgörande betydelse vill vi påpeka att

vi inte delar uppfattningen att en etablerad rätt kan brytas genom passivitet i utnyttjandet. En sådan rätt kan enligt vår uppfattning endast brytas genom att en ny rätt har etablerats också den genom hävd, en rätt som alltså tagit över den tidigare etablerade. En förutsättning för ett sådant brytande är att det är fråga om urminnes hävd etablerad före 1972, eftersom det då inte är fråga om renbetesrätt.

2

Det ligger förvisso inte inom ramen för utredarens uppgifter att framlägga rättspolitiskt

grundade förslag men vi anser det vara viktigt att påvisa de rättsliga problem som döljer sig bakom den traditionella analys utredningen gjort.

3

Även i Sverige finns en form av delad äganderätt genom att äganderätten till vatten och

rätten till fiske inom samma vattenområde kan ingå olika fastigheter.

dagens bemärkelse skall bildas eller inte, utan även frågan om hur de områden som anses innehas med en självständig brukande- eller äganderätt skall avgränsas.

I betänkandet ges i avsnitt 14 ett förslag till medling vid konflikt om renskötselrätt. Att lämna ett sådant förslag ingick inte i kommissionens uppgift. Vi delar dock uppfattningen att det finns ett behov av ett särskilt organ för att lösa uppkomna konflikter i framtiden, även om kommissionens arbete förhoppningsvis kan leda till en minskning av antalet konflikter. Enligt vår mening bör dock ett tvistelösningsorgan utformas på ett annat sätt än som föreslagits.

Vi menar att ett tvistelösningsorgan bör vara antingen en förvaltningsmyndighet eller en specialdomstol som har såväl en medlande som beslutande, alternativt dömande, uppgift. Tvistelösningsorganet bör som föreslagits ha en självständig utredningsplikt, dvs. inte grunda sina slutsatser enbart på vad parterna anför. Detta för att inte parternas skicklighet i att föra sin talan eller ekonomiska förutsättningar att anlita sakkunnig hjälp skall ha avgörande betydelse för bedömningen. Det finns flera skäl till att tvistelösningsorganet bör ha en beslutanderätt. Ett skäl är att överenskommelser som uppnås bör kunna direkt ges ett sakrättsligt skydd för att undvika nya tvister i samma fråga vid senare tillfällen. Ett annat skäl är att, när enighet inte uppnås, den förutsättningslösa utredning som gjorts till följd av utredningsplikten direkt kan tas tillvara tillsammans med parternas yrkande och läggas till grund för beslut. På så sätt effektiviseras förfarandet och kostnaderna minskas till nytta för såväl de inblandade parterna som för samhället. Tvistelösningsorganet skulle också kunna ges befogenhet att besluta om såväl utökning som minskning av renbetesrätten och i samband därmed besluta om ersättningar mellan de berörda parterna. Förfarandet att vid förvaltningsmyndighet handlägga frågor, såväl vid samförstånd som när sådant inte föreligger, förekommer i dag bland annat vid lantmäteriförrättningar. Det är således inte någon nyhet i svensk rättstradition. Att ge domstolar en självständig utredningsplikt av denna karaktär innebär vissa förändringar i förhållande till ett traditionellt tvistelösningsförfarande, men det bör inte hindra att så bör kunna ske. Enligt vår mening är det inte en väsentlig fråga om tvistelösningsorganet är en förvaltningsmyndighet eller en domstol utan att såväl utredningsplikt föreligger som att samförståndslösningar eftersträvas och kan ges sakrättslig verkan samt att organet kan fatta beslut vid tvist.

Käll- och litteraturförteckning

Källor

Arkiv på Riksarkivet (RA): Direktionen för Lappmarkens ecklesiastikverks arkiv, Kammarkollegiets arkiv, Kanslistyrelsens arkiv, Nedre justitierevisionens arkiv, Riksarkivets kopiesamling vol. 526, skrivelser till Kungl. Maj:t från konsistorier, landshövdingar i Sverige, sammansatta kollegier – 1840, statsrådsprotokoll, konseljakter och skrivelser 1841 – i Bostadsdepartementets, Civildepartementets, Ecklesiastikdepartementets, Finansdepartementets, Jordbruksdepartementets, Justitiedepartementets, Socialdepartementets och Utrikesdepartementets arkiv.

Kommittéarkiv (RA): Äldre kommittéer 641. Kommissionen ang. ekonomiska för-

fattningar i Lappmarken 1755–1756 ÄK 34. Kommittén för den inhemska lappfrågans behandling 1882 ÄK 39. Kommittén för revision av gällande lagbestämmelser angå-

ende lapparnas rätt till renbete 1895 YK 185a. Skiljedomstolen (Voldgiftsretten) i renbetesfrågan 1909 YK 185b Renbeteskommissionen 1909 YK 193. 1919 års lappkommitté YK 1009. Utredning 1939 om överarbetning av 1930 års lapp-

utrednings (jfr. YK 1768) betänkande YK 1765. Renbeteskommissionen 1907 YK 1766. Renbetesdelegerade 1913 YK 1768. Sakkunnig för biträde åt länsstyrelsen i Norrbottens län

för avhjälpande av missförhållanden i lappmarken (1930 års lapputredning) YK 2284. Renbetesmarkutredningen 1960 YK 2318. 1964 års rennäringssakkunniga

YK 2569. Svenska delegationens för förhandlingar ang. ny ren-

beteskonvention 1967 YK 2573. Utredning 1971 med anledning av förslag till ny kon-

vention med Norge YK 5441. Utredningar ang. lappförhållanden 1911–1916 (Häri bl.a.

de särskilt omnämnda Utredningar angående lappförhållanden inom Västerbottens län av C. Österberg, H. Jonasson och E. Bergström och Utredningar om lappförhållanden inom Kopparbergs och Jämtlands län av E. von Sydow och C. Österberg. Odat. stencilutgåvor omkring 1913. Finns även i Norrbottens läns museums arkiv i arkivinstitutionen Norrbottens minne i Luleå och för Västerbottens läns del i lappfogdens i Västerbottens län arkiv i HLA).

Övriga arkiv Intervjuer och uppteckningar i Dialekt-, ortnamns- och folkminnes-

arkivet i Umeå (SOFI) Prosten Erik Nordbergs arkiv. Forskningsarkivet vid Umeå uni-

versitet Lantbruksnämndens i Jämtlands län arkiv. Länsstyrelsen i Jämtlands

läns arkiv Lappfogdarnas i Jämtlands (ÖLA) samt Västerbottens och Norr-

bottens län arkiv (HLA) Lappfogden m.m. Erik Bergströms enskilda arkiv. Västerbottens

läns museum Länsstyrelsernas i Norrbottens, Västerbottens (HLA) och Jämt-

lands län arkiv före 1971 (ÖLA), länsstyrelsens i Jämtlands län arkiv 1972- på Länsstyrelsen i Östersund Nordiska museets arkiv, lapska avdelningen nr 1369, 1394, etno-

logiska undersökningarna frågelista 100 Statens planverks arkiv Boverket Karlskrona

Litteratur och tryckta källor

G Ahlström, De mörka bergen. En krönika om de lappländska

malmfälten (Stockholm 1966) J E Almquist, ”Det norrländska avvittringsverket”, Svenska lant-

mäteriet, del I (Stockholm 1928) S. James Anaya och Claudio Grossman: “The Case of Awas Tingni

v. Nicaragua: A New Step in International Law of Indigenous

Peoples”, Arizona Journal of International and Comparative Law, Vol. 19, No. 1, 2002 Per André, ”Samer i Skellefteå socken 1700–1850”, Kulturkon-

frontation i Lappmarken. Sex essäer om mötet mellan samer och svenskar (red. Peter Sköld och Kristina Kram), Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns i norr 13 (Umeå 1998) Nils Arell - Rennomadismen i Torne lappmark. Akad. avh (Umeå 1977) - Markanvändning i fem skogssamebyar. Markanvändning – norr.

Rapport 3 (1981) - Skogsrenskötsel. Markanvändning, markanvändningsproblem och

näringssituation. Ds U 1981: 10 (1981) Kennet Awebro, Luleå silververk (Luleå 1983) Russel Lawrence Barsh, ”Revision of ILO Convention No. 107”,

The American Journal of International Law, Vol. 81, No. 3, 1987 Evert Baudou, Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv, Kungliga

Skytteanska samfundets handlingar nr 45 (Umeå 1995) H. Beach, Reinder-Heard Management in transition (Uppsala 1981) Bertil Bengtsson - Allemansrätt och markägarskydd, 2 uppl. (Stockholm 1966) - ”Om fastighetsbesittning och besittningsrubbning.” Uppsats i

Festskrift till Hans Thornstedt (Stockholm 1983) - ”Om kollektiv renskötselrätt.” Uppsats i Fastighetsrättsliga

Studier till minnet av Sten Hillert (Uppsala 2002) - ”Renskötselrätten i rättssystemet.” Uppsats i Festskrift till

Carsten Smith (Oslo 2002) - Samerätt: en översikt (Stockholm 2004)

Ragnar Bergling, Kyrkstaden i övre Norrland. Akad. avh. Skytte-

anska samfundets handlingar nr 3 (Uppsala 1964) Christina Binder, “The Case of the Atlantic Coast of Nicaragua:

The Awas Tingni Case, or Realizing that a Good Legal System of Protection of Land Rights is No Guarantee of effective Implementation”, International Law and Indigenous Peoples (Boston 2005) Janric Bromé, Nasafjäll (Stockholm 1923) Leonard Bygdén, Härnösands stifts herdaminne (Uppsala 1923) Erik Bylund, Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. 1867. Akad.

avh. Skriftserien Geographica nr 30 (Uppsala 1956)

Arthur de Capell Brooke, A winter in Lapland and Sweden with

various observations relating to Finmark and its inhabitants (London 1827) Ulf Cervin, Om passivitet inom civilrätten (Stockholm 1960) Tomas Cramér och Gunnar Prawitz, Studier i renbeteslagstiftningen

(Stockholm 1970). Det svenska samefolkets allmänna landsmöte i Arvidsjaur 1937. Samer-

nas vita bok (Umeå 1971) Pål Doj, ”Vinterland – sommarland”, Oviks- och Myssjöbygden 1988 Gustaf von Düben, Om Lappland och lapparne, företrädesvis de

svenske. Etnografiska studier (Stockholm 1873) Inez Egerbladh, Agrara bebyggelseprocesser. Utvecklingen i Norr-

bottens kustland fram till 1900-talet. Akad. avh. (Umeå 1987) Arvid Ehrenmalms resa igenom Wäster-Norrland til Åhsele lappmark.

Anstäld uti Julii månad 1741 (Stockholm 1743) Asbjörn Eide, Legal and Normative Bases for Saami Claims to Land

in the Nordic, International Journal on Minority and Group Rights 8, 2001 Per-Olof Ekelöf, Rättegång III, 6 uppl. (Stockholm 1994) Pär Eliasson, ”Tyska resenärer i Norrland”, Oknytt Johan

Nordlander-sällskapets tidskrift 1991 Emigrationsutredningen, bil 5 Bygdestatistik (Stockholm 1910) Gunnar K Eriksen, Alders tids bruk: En analyse av teori og retts-

praksis (Tromsö 1990) Ludvig Berkhan Falkman, Underdånig berättelse om en af Öfver-

direktören vid landtmäteriet, genom Rikets norra län och Gottland år 1850 verkstäld embetsresa (Stockholm 1851) I. Fellman, Handlingar och uppsatser angående finska Lappland och

lapparne, del III (Helsingfors 1912) Phebe Fjellström, Lapskt silver. Akad.avh. (Uppsala 1962) Nils Friberg, Vägarna i Västernorrlands län. Akad. avh. (Härnösand

1951) Hans Petter Graver och Geir Ulfsten, Folkerettslig vurdering av for-

slaget till ny Finnmarkslov, Justis- og Politidepartementet Norge (2003) Gustaf Gustafsson, ”Ångermanlands lappmark”, Ångermanland (ut-

given av Ångermanlands hembygdsförbund), nr 14 (Örnsköldsvik 1979) Gustaf Göthe, Om Umeå lappmarks svenska kolonisation från mitten

av 1500-talet till omkring 1750. Akad. avh. (Uppsala 1929)

Hede församlings husförhörslängder 1826–1898 utgivna av Anders

Lööv, Dovletje. Kildeskrifter til sörsamisk historie III (Snåsa 1996) Henrik Hessler, Allmän sakrätt: om det förmögenhetsrättsliga tredje-

mansskyddets principer (Stockholm 1973) Jonas Hollsten. Jockmock 1749–1775. Ämbetsberättelser, visitations-

protokoll och andra berättelser med anknytning till skolmästaren och kyrkoherden Jonas Hollsten. Utgivna av Forskningsarkivet i Umeå 1998 genom Sölve Anderzén Gunnar Hoppe, Vägarna inom Norrbottens län. Studier över den trafik-

geografiska utvecklingen från 1500-talet till våra dagar. Akad. avh. Skrifter från Uppsala universitets geografiska institution nr 16 (Uppsala 1945) Filip Hultblad, Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokk-

mokks socken. Akad. avh. Meddelanden från Uppsala universitets geografiska institution, ser. A nr 230 (Uppsala 1968) Elof Huss, Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämt-

lands och Kopparbergs län. Stencilerat kommittébetänkande från Jordbruksdepartementet (1959) Abraham Hülphers, Dagbok öfwer en resa genom Norrland 1758.

Med efterskrift och register av Nils-Arvid Bringéus och Harald Hvarfner (Falun 1978) Inter-American Commission on Human Rights, Third Report on

the Human Rights Situation in Colombia, 26 Feb. 1999 International Labour Conference, Record of Proceedings, 76th

Session (Genève 1989) International Labour Conference, Partial revision of the Indi-

genous and Tribal Populations Convention 1957 (No. 107), Report VI (2), 75th Session (Genève 1988) International Labour Conference, Partial revision of the Indi-

genous and Tribal Populations Convention 1957 (No. 107), Report IV (2A), 76th Session (Genève 1989) International Work Group for Indigenous Affairs (IWGIA), The

Indigenous World 2002–2003 International Work Group for Indigenous Affairs (IWGIA), The

Indigenous World 2004 Jordbruksstatistisk årsbok; Statistiska meddelanden serie J Jämtlands och Härjedalens historia del 1–5 (1954–1990) Kongl. Majt:s Befallningshavandes femårsberättelser 1822–1890 (fr.o.m.

1856 i serien Bidrag till Sveriges Offentliga Statistik, BISOS, serie H)

Roger Kvist, Rennomadismens dilemma. Det rennomadiska samhäl-

lets förändring i Tuorpon och Sirkas 1760–1860. Akad. avh. (Umeå 1987) Petrus Laestadius, Journal af Petrus Lästadius för första året af hans

tjenstgöring som missionär i Lappmarken (Stockholm 1831, utgåva 1861) Petrus Laestadius: Fortsättning af journalen öfver missionsresor i Lapp-

marken innefattande åren 1828–1832 ( Stockholm 1833) Patrik Lantto, Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopo-

litiska mobilisering i Sverige 1900–1950. Akad. avh. Kulturens frontlinjer nr 32 (Umeå 2000) Lappekommissionen av 1889. Erklaeringer som private personer har

avgitt for lappekommissionen om forholdene i nordre del av Hedmark, i Sör-tröndelag og Nord-tröndelag sör for Stjördalselva-Tevla. Del 1.Transskiberet og bearbeidet av Anders Lööv. Dovlee. Kildeskrifter til sörsamisk historie I (Snåsa 1991). Del 2. Kommissionens 1889 forhandlingsprotokoller. Transkriberet og bearbeidet av dens. (Snåsa 1998) Mauno Lassila, Vägarna inom Västerbottens län. Kommunika-

tionernas utveckling mot bakgrund av befolkning och näringsliv. Akad. avh. (Umeå 1971) Ingrid Liljenäs, Allmänningsskogarna i Norrbottens län – deras

betydelse för det enskilda jord- och skogsbruket. Akad. avh. (Umeå 1977) Johan Christopher Lindblad, Om prescription enligt Sverges lag, 2

uppl. (1845) Jan Lindegren, ”Knektänkornas land”, Den dolda historien (red. R

Ambjörnsson & D Gaunt) (Stockholm 1984) “Nicolaii Lundii Descriptio Lapponiae”. Utgiven av K. B. Wiklund

i Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv XVIII: 5 (Uppsala 1905). Även utgiven i Kungl. Skytteanska samfundets handlingar nr 27, Berättelser om samerna i Sverige (Umeå 1983) Lennart Lundmark, - Uppbörd, utarmning, utveckling; det samiska fångstsamhällets över-

gång till rennomadism i Lule lappmark. Akad. avh. (Lund 1982) - Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm,. Den svenska statens

samepolitik i rasismens tidevarv (Umeå 2002) - Samernas lappskatteland i Norr- och Västerbotten under 300 år

(utges under 2006)

Einar Lönnberg, Om renarne och deras lefnadsvanor. Bilaga till

Förhandlingare inför skiljedomstolen af 1909 i renbetesfrågan, afdelning 1, svensk inlaga n:r 3 (Uppsala 1909) Ernst Manker, - De svenska fjällapparna (Stockholm 1947), The nomadism of the

Swedish mountain lapps. The siidas and their migratory routes. Nordiska museet: Acta lapponica VII (Stockholm 1953) - Skogslapparna i Sverige. Fältanteckningar av Ernst Manker. Nor-

diska museet. Acta Lapponica XVIII (Uppsala 1968)

Johannes Marainen, ”Tvångsförflyttning av samer”. Norrbotten.

Norrbottens museums årsbok 1996 s. 66 ff. Leif Mattsson, - Relationen skogsbruk – renskötsel. Om framväxten av en mark-

användningskonflikt. Markanvändning i norr. Rapport 2 (Umeå 1981) - Relationen skogsbruk – renskötsel. Om skogstillstånd och föränder-

lighet i ett ”harmoniområde” och ett ”konfliktområde”. Markanvändning i norr. Rapport 7 (Umeå 1983)

Maria Mattsson Askheimer, ”Urbefolkningsperpektivet i rätts-

tvister om landrättigheter”, Diedut nr 3 2003 Seigneur A. De la Motrayes resor 1711–1725. Urval och översättning

av Hugo Hultenberg. Anmärkningar av S. Bring och K.B. Wiklund (Stockholm 1918) Ulf Mörkenstam, Om ”lapparnes privilegier”. Föreställningar om

samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997. Akad.avh. (Stockholm 1999) Nationalencyklopedien Knut Norborg, Befolkningens fördelning och flyttningar i Sverige

(Lund 1980) Albert Nordberg, En gammal norrbottensbygd. Anteckningar till

Luleå sockens historia 1–2 (Luleå 1928) Åsa Nordin, Relationer i ett samiskt samhälle. En studie av skötes-

systemet i Gällivare socken under första hälften av 1900-talet. Akad. avh. (Umeå 2002) Sven Ingvar Olofsson - ”Övre Norrlands historia under Carl IX och Gustaf II Adolf”,

Övre Norrlands historia II (Umeå 1965) - ”Samhälle och ekonomi i övre Norrland under stormaktstiden” i

Övre Norrlands historia III (Umeå 1974)

O.P. Pettersson, Nybyggares dagliga leverne (Borås 1999) Gunnar Prawitz,

- ”Odlingsgränsen”, Samernas skattefjäll III (Stockholm 1967) - ”Renbetesfjällen. Den norska tiden och de första svenska årtion-

dena” Samernas skattefjäll IV (Stockholm 1964) Gunnar Prawitz och Tomas Cramér, Studier i renbeteslagstiftningen

(Stockholm 1970) Renbeteskommissionens af 1909 handlingar I–VI (Helsingfors 1912) Renbeteskommissionens af 1913 handlingar I–XVIII (Stockholm

1914–1917) Rennäringen i kommunernas planering. Översikt utarbetad av Lant-

bruksstyrelsen i samråd med Statens planverk. Statens planverks rapport 1978 nr 44:5 Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights and

fundamental freedoms of indigenous people, mission to Canada 2004 Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights and

fundamental freedoms of indigenous people, mission to Colombia 2004 Resa genom Hälsingland och Härjedalen år 1799. En del av Johan

Wilhelm Schmidts berättelse om sin resa genom några svenska landskap för att besöka samerna. Översatt och kommenterad av Anders Lööv (Trondheim 1992) Elisabeth Reuterswärd, Ett massmedium för folket; studier i de all-

männa kungörelsernas funktion i 1700-talets samhälle. Akad. avh. (Lund 2001) Samerna i Edsåker, Tidsbilder från Ljustorp. Ljustorps hembygds-

förening 2000 Samernas skattefjäll I–IV. Även utgivna i Samernas vita bok 1–4

(1966–1968) Samernas vita bok. Hittills utgiven i 30 vol. av Svenska samernas

riksförbund 1966 - Friedrich Wilhelm von Schubert, Resa genom Norra Sverige och

Lappland eller Gestrikland, Helsingland, Medelpad, Ångermanland, Vesterbotten, Jemtland och Herjeådalen (Stockholm 1825) Short Guide to Native Title and Agreement-Making, National Native

Title Tribunal, 2003 Statistisk årsbok Statistiska Centralbyrån m.fl., Svensk rennäring (Halmstad 1999)

Birger Steckzén och Henrik Wennerström, Luleå stads historia

1621–1921. Del 1–2 (Uppsala 1921) Birger Steckzén, Umeå stads historia 1588–1888 (Umeå 1922) Eliel Steen, Renbetestaxeringar i Jämtlands län för bestämning av

biologiskt optimala renantal. Stencil från Institutionen för växtodling i Uppsala 1972. (Finns bl.a. i lantbruksnämndens i Jämtlands län arkiv F 14 EA) Lennart Stenman - Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker. Akad. avh. (Upp-

sala 1983). - Ströängar – ett svenskt exempel på rättssäkerhet (Karlstad 2004)

”Gränskommissarien Lorens Kristoffer Stobées relation till 1746–

1747 års riksdag”, utgiven av Bertil Boêthius i Arkiv för norrländsk hembygdsforskning 1919 och i Kungl. Skytteanska samfundets handlingar nr 27, Berättelser om samerna i Sverige (Umeå 1983) Ingvar Svanberg, - Sockenlappar (Uppsala 1981) - Hästslaktare och korgmakare (Umeå 1999) Svenska Akademiens Ordbok Svenskt biografiskt lexikon. Sveriges församlingar genom tiderna (Skatteförvaltningen 1989) Eric von Sydow, - Iakttagelser angående renskötseln i Finska Lappmarken och an-

gränsande socknar nedanför lappmarksgränsen: gjorda under en studieresa vintern 1910–1911 (Stockholm 1911) - Rapport från resor i Tromsö amt i och för studier av lapp- och

renskötselförhållanden (Stockholm 1912) Lars Thomasson - Om lapparna i Jämtland och Härjedalen. Folkmängden och dess

förändringar under ett århundrade. Acta Lapponica 12 (Uppsala 1956) - ”Samerna” i Jämtlands och Härjedalens historia, femte delen

(Uddevalla 1990) - Ur jämtlandssamernas nutidshistoria (Östersund 2002) Manuela Tomei och Lee Swepston, A Guide to ILO-Convention

No. 169 (Genève 1996)

Eivind Torp, ”Högsta tillåtna renantal”, Förvaltningsrättslig tidskrift

2005 nr 3 Tjoevkemåjktoe. Länsmuseet Västernorrland. Avdelningen för kul-

turminnesvård och dokumentation. Rapport 2000:4 UD:s rapporter om de mänskliga rättigheterna 2004 Östen Undén, Svensk sakrätt II, Fast egendom, 3 uppl. (Lund 1951) Waitangi Tribunal Practice Note, Guide to the Practice and Pro-

cedure of the Waitangi Tribunal, Waitangi Tribunal October 2000 Inger Zachrisson (red.) Möten i gränsland (Stockholm 1997) Johan Wilhelm Zetterstedt - Resa genom Sweriges och Norriges Lappmarker, förrättad år 1821

(Lund 1822) - Resa genom Umeå Lappmarker i Vesterbottens län, förrättad 1832

(Örebro 1833)

Gunhild Zetterström, ”Samer och renar“, Bodsjöboken 1990. Christer Westerdahl, - Samer nolaskogs. En historisk introduktion till samerna i Ånger-

manland och Åsele lappmark (Bjästa 1986) - ”Färdmedel för Vattnens rike. Om båtar och transport i det inre

av Norrland, mera specifikt Ångermanälvens vattensystem”, Oknytt, Johan Nordlander-sällskapets tidskrift 2005

P. H. Widmark, Underdånig berättelse innefattande Ekonomiska och

Statistiska Upplysningar om Norrbottens län, samlade under Embetsresor 1859 (Stockholm 1860) Ågren, Maria, Att hävda sin rätt: synen på jordägandet i 1600-talets

Sverige, speglad i institutet urminnes hävd, Akad. avh. (Stockholm 1997) Ingvar Åhrén - ” Frostviken – lapparnas högkvarter”, Tidsspår, Västernorrland

– sameland. Om samisk närvaro i Ångermanland och Medelpad (Härnösand 2004) - ”Tvångsförflyttning eller dislokation”, Norrbotten. Norrbottens

museums årsbok 1976–1977 s. 107ff.

Offentligt tryck

Lagar och författningar ingår fr.o.m. 1825 i Svensk författningssamling (SFS) och finns för tiden dessförinnan samlade i årsserier, benämnt årstrycket, vid de stora statliga arkiv- och biblioteksinstitutionerna (främst KB, Riksdagens bibliotek, RA och landsarkiven) samt i olika äldre lagsamlingar bland vilka här särskilt använts de av A.L. van der Hagen, Samling af Kongl. Bref och författningar …(Stockholm 1872), G.R. Lilienberg, Svensk lagsamling (Stockholm 1875), R G Modée, Utdrag utur alle…Tom VI (Stockholm 1752), E. Poignant, Samlingar af författningar angående de s.k. Lappmarksfriheterna (Stockholm 1872), A A Stiernman, Samling af Kongl. Bref… (Stockholm 1753), Alla riksdagars… (Stockholm 1733). Regionala författningar ingår, i den mån de är tryckta, i serier av länskungörelser som finns på landsarkiven.

Riksdagens protokoll med register. Från ståndsriksdagens tid finns en tämligen obruten tryckt serie för perioden 1786–1866 med register för åren 1809–1866. Tvåkammarriksdagens tid finns i tryckta protokoll och register från 1867 och framåt. Propositioner, motioner, utskottshandlingar, riksdagens skrivelser m.m. ingår som bilagor. Från tiden före 1786 finns sentida utgåvor som hunnit olika långt för olika stånd. I denna utrednings notapparat refereras riksdagens tryckta handlingar som Riksdagen. Följande propositioner och utskottsbetänkanden har varit av särskild betydelse för utredningen:

Propositioner

prop. 1886:2 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag

angående de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag angående renmärken prop. 1887:36 angående förvärfvande af mark för utvidgning af ren-

betesfjellen i Jemtlands län prop. 1898:56 med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige och till ny lag om renmärken prop. 1917:242 angående ströängars utbytande mot annan mark prop. 1921:199 med förslag till lag om ströängars indragande till

kronan m.m. prop. 1928: 43 med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige m.m.

prop. 1947:96 med förslag till ändrad lydelse av 56§ lagen den 18

juli (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m. prop. 1958:46 med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa

av Internationella arbetsorganisationen allmänna konferens år 1957 prop. 1970:20 del B 2 med förslag till jordabalk prop. 1971:51 med förslag till rennäringslag m.m. prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m.

Utskottsbetänkanden

1873. Lagutskottets utlåtande nr 11 angående åtgärder för betryggande af skogens framtida bestånd och bevarande af Lapparnes renbetesrätt inom Westerbottens och Norrbottens lappmarker 1886. Särskilda utskottets utlåtande nr 1 i anledning af Kongl. Maj:ts till utskottet remitterade nådiga proposition med förslag till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige samt lag angående renmärken 1898. Lagutskottets utlåtande nr 66 i anledning af Kongl. Majt:s proposition med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag om renmärken samt i anledning af i ämnet väckta motioner 1908. Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående den nomadiserande lappbefolkningens vidmakthållande m.m. 1908. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 2 om dito 1991/92: UU 7. Utrikesutskottets betänkande över ILO: s konvention om ursprungsbefolkningar 1994/95: KU 37. Konstitutionsutskottets utlåtande om Sametinget m.m. (kapitel 9 behandlar ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder)

Kommittébetänkanden

Betänkande angående skogsförhållandena i Norrland (Stockholm

1870) Förslag till Förordning angående de svenska Lapparne och de bo-

faste i Sverige samt till Förordning angående renmärken afgifna af den dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade komité (Stockholm 1883). Bihang till riksdagens protokoll 1886 2. saml. 2. avd. 1 band. Förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

samt till lag om renmärken afgifna af den dertill utaf Kongl. Maj:t den 1 april 1895 förordnade kommitté. (Stockholm 1896). Bihang till riksdagens protokoll 1898. 2. saml. 2. avd. 1 band. Lagberedningens förslag till jordabalk 1909 del II SOU 1923:51 Förslag angående lapparnas renskötsel m.m. SOU 1924: 59 Fattigvården bland lapparna SOU 1927:25 Förslag angående de svenska lapparnas renbete i Sverige SOU 1936:23 Betänkande angående åtgärder för avhjälpande av de

inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhållanden samt rörande de kostnader som därav kunde föranledas m.m. SOU 1960:25 II Lagberedningens förslag till jordabalk m.m. SOU 1966:12 Renbetesmarkerna. Betänkande avgivet av Renbetes-

markutredningen. SOU 1968:16 Rennäringen i Sverige SOU: 1983:67 Rennäringens ekonomi SOU 1989:41 Samerätt och sameting SOU 1990:38 Översyn av naturvårdslagen m.m. Betänkande av

naturvårdslagsutredningen Svensk-norska renbeteskommissionen av 1964. Betänkande avgivet

1967. Kungl. Utrikesdepartementet 1967. Svensk-norska renbeteskommissionen 1997. Betänkande avgivet i maj 2001. Utrikesdepartementet Stockholm 2001.

Övrigt

NOU 1997:5 Urfolks landrettigheter etter folkerett og utenlandsk rett NOU 1997:4 Naturgrunnlaget for samisk kultur Ot. prp. nr 53 (2002–2003) Om lov om rettsforhold og forvaltning av grunn og naturresurser i Finnmark fylke (Finnmarksloven)

St. prp. nr 102 (1989–90) Om den internasjonale arbeidskonferanse i Geneve 1989

Internet

www.landguiden.se http://www.ainc-inac.gc.ca http://www.humanrights.gov.au/social_justice/statistics/index.html http://www.treatyofwaitangi.govt.nz/ http://www.ots.govt.nz/ www.cidh.oas.org/countryrep/Colom99en

Kartor

På Länsstyrelsens i Norrbottens hemsida, under avdelningen för rennäring, finns kartorna under rubriken ”Rennäringens historiska kartor”. Se http://www.bd.lst.se/

Rättsfallsförteckning

Svenska domstolar

NJA 1923 s. 69NJA 1952 s. 199NJA 1955 s. 313NJA 1979 s. 44NJA 1981 s. 1 (Skattefjällsmålet) NJA 1993 s. 570 Hovrätten för nedre Norrland dom den 15 februari 2002 i mål T

58–96 (Renbetesmålet) Mora tingsrätt, tredskodom den 8 juni 2001, i mål T 352–95

Norska domstolar

Rt 1971 s. 171 Rt 1979 s. 1421 Hoyesterett dom den 31 juni 2001, lnr. lB/2002, nr 365/1999

(Selbusaken)

Övrigt

Delgamuukw v. British Columbia, 3 SRC (1997) 1010 (Kanada) Mabo and others v State of Queensland (No2) (1992) 175 CLR 1

(Australien) Wik Peoples v. Queensland (1996) 187 CLR 1(Australien) Western Australia v Ward (2002) 191 ALR 1 (Australien) Members of the Yorta Yorta Aboriginal Community v the State of

Victoria (2002) 194 ALR 538 (Australien) Mayagna (Sumo) Awas Tingni Community v. the Republic of Nica-

ragua, Judgement of August 31 2001, Inter-American Court of Human Rights, (Ser. C) No 79 (2001) (Inter-amerikanska domstolen för mänskliga rättigheter)

Kommittédirektiv

En gränsdragningskommission för renskötselområdet

Dir. 2002:7

Beslut vid regeringssammanträde den 24 januari 2002.

Sammanfattning av uppdraget

En gränsdragningskommission tillsätts med uppgift att utreda omfattningen av den mark där renskötselrätt föreligger. I uppdraget ingår att fastställa vilken omfattning som samerna, så som det anges i International Labour Organizations (ILO) konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder, traditionellt innehar mark respektive nyttjar mark tillsammans med andra. Kommissionen skall i sitt arbete främst gå igenom det material som finns hos olika myndigheter.

Bakgrund

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder innehåller ett antal bestämmelser till skydd för ursprungsfolken. Utredningen om ILO:s konvention nr 169 hade till uppgift att ta ställning till om Sverige kan ratificera konventionen och vilka åtgärder som i så fall krävs för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. I betänkandet ”Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169” (SOU 1999:25) tog utredningen upp frågan om samernas rätt till land och vatten.

Utredningen konstaterade att artikel 14 punkt 1 i konventionen behandlar skydd för två huvudtyper av rättigheter till mark. Dessa huvudtyper är äganderätt och besittningsrätt till den mark som man traditionellt bebor respektive mark som inte uteslutande bebos av dem, men till vilken man traditionellt haft tillträde för sin

utkomst och traditionella verksamhet. De berörda folkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor skall erkännas. Därutöver skall åtgärder vidtas i lämpliga fall för att skydda de berörda folkens rätt att nyttja den mark som inte uteslutande bebos av dem, men till vilken de traditionellt haft tillgång för sin utkomst och traditionella verksamhet.

Enligt konventionens artikel 14 punkt 2 skall regeringen vidta nödvändiga åtgärder för att identifiera den mark som de berörda folken traditionellt bebor och garantera effektivt skydd av deras äganderätt och besittningsrätt.

Att ursprungsfolket traditionellt bebor ett markområde innebär enligt utredningen att folket skall ha manifesterat sin kontroll över marken, exempelvis genom att bruka den. Bruket av marken skall ha varit ensamt eller i varje fall ett i förhållande till andra dominerande bruk av marken. Innehavet eller bruket av marken måste ha fortsatt in i våra dagar.

Att ursprungsfolket traditionellt nyttjar mark tillsammans med andra innebär enligt utredningen att folket under lång tid skall ha brukat marken. För att ett traditionellt nyttjande skall anses föreligga krävs inte ett lika intensivt eller av andra ostört bruk som för innehav av mark.

Utredningen gör den bedömningen att det i Sverige finns både mark som samerna traditionellt innehar och mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra.

Lagstiftning

Den som är av samisk härkomst får enligt 1 § rennäringslagen (1971:437) använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Denna rätt, renskötselrätten, tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Renskötselrätten får dock utövas endast av den som är medlem i sameby.

Renskötsel bedrivs i den norra tredjedelen av Sverige, från Idre i söder till Treriksröset i norr. Renskötselområdet delas enligt 3 § rennäringslagen in i områden där renskötsel får bedrivas hela året, året-runt-marker, och vinterbetesmarker.

Året-runt-markerna utgörs av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovanför odlingsgränsen. De jämtländska renbetesfjällen och de områden inom Jämtlands och Dalarnas län som vid

utgången av juni 1992 tillhörde staten och som var särskilt upplåtna till renbete är också året-runt-marker.

Året-runt-markerna utgörs vidare av de områden i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker nedanför odlingsgränsen som antingen tillhör staten, tillhörde staten vid utgången av juni 1992 eller utgör renbetesland och där skogsrenskötsel av ålder bedrivits under våren, sommaren eller hösten. Renbetesland är mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land.

Med vinterbetesmarkerna avses de delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen som inte är året-runt-marker liksom de områden utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Inom vinterbetesmarkerna får renskötsel bedrivas under tiden den 1 oktober – den 30 april.

Lappmarksgränsen drogs upp under 1700-talet och odlingsgränsen under 1800-talet i Västerbottens och Norrbottens län. Lappmarkerna är belägna ovanför lappmarksgränsen. Renbetesfjällen i Jämtlands län består av ett antal statligt ägda registerfastigheter.

Hänvisningen i 3 § rennäringslagen till begreppen lappmarkerna, lappmarksgränsen, odlingsgränsen och renbetesfjällen innebär att alla året-runt-marker är geografiskt bestämda. När det gäller vinterbetesmarkerna är endast de som är belägna ovanför lappmarksgränsen geografiskt bestämda. Huvuddelen av vinterbetesmarken är således inte geografiskt avgränsad. Avgränsningen bestäms i stället av var renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

Den bristande kännedomen om renskötselområdets yttergränser medför ett flertal nackdelar för renägare, markägare och staten. Det är svårt för renägarna att planera sin verksamhet när de inte vet vilka områden som disponeras för näringen. Även för markägarnas planering är det av värde att veta om renskötsel får bedrivas på fastigheten.

Domstolsprocesser

Ovissheten om renskötselområdets geografiska omfattning har medfört att sju domstolsprocesser som berör tolv samebyar inletts mellan fastighetsägare och samebyar om förekomsten av sedvanerätt till renbete. Den mest omfattande processen, det så kallade renbetesmålet (Svegs tingsrätts mål T88/90), berör fem samebyar och närmare 600 fastighetsägare i Härjedalen. Svegs tingsrätt med-

delade i dom den 21 februari 1996 att någon av avtal oberoende rätt till renbete till förmån för samebyarna inte belastade de aktuella fastigheterna. Samebyarna har överklagat domen. Hovrätten har hållit huvudförhandling i målet under oktober 2001 och kommer att meddela dom den 15 februari 2002.

De rättegångar som rör rätten till vinterbete är ofta förknippade med stora rättegångskostnader. Parternas rättegångskostnader i tingsrätten i renbetesmålet uppgick till cirka 10 miljoner kronor.

Utredningen om ILO:s konvention nr 169

Enligt betänkandet Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige är det inte klarlagt vilka områden som samerna traditionellt innehar. Inte heller är det klarlagt vilka områden som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Kravet i konventionens artikel 14 punkt 2 på identifiering av sådan mark är därför inte uppfyllt.

Mark inom renskötselområdets året-runt-marker som in i våra dagar varit i statlig ägo kan enligt utredningen i vart fall anses vara mark som samerna traditionellt innehar. Mark inom renskötselområdets vinterbetesmarker kan i vart fall anses som mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Det senare kan också gälla mark inom året-runt-markerna som länge varit i privat ägo.

Den viktigaste åtgärden för att stärka renskötseln i områden som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra är enligt utredningen att klargöra inom vilka områden samerna har renskötselrätt och tillförsäkra samerna tillgång till tillräckligt stora områden för att de skall kunna fortsätta att bedriva renskötsel.

För att kunna fastställa vilken mark som samerna traditionellt innehar eller nyttjar krävs enligt utredningen att frågan utreds ytterligare. Pågående domstolsprocesser om vinterbetesmarkernas omfattning kan visserligen leda fram till att de yttre gränserna för renskötselområdet i vissa delar klarläggs. Det kan dock förväntas ta lång tid innan dom meddelats i alla mål och avgörandena kommer inte att omfatta alla områden som används för vinterbetning.

En prövning av vilken mark som samerna har rättigheter till enligt konventionen bör enligt utredningen bygga på en grundlig och sakkunnig prövning av samernas traditionella innehav och nyttjande av marken. En sådan utredning skulle resultera i att de yttre gränserna för renskötselområdet blir betydligt klarare, vilket i sin

tur kan leda till att antalet tvister mellan samebyar och markägare minskar. De ekonomiska förutsättningarna att bedriva rennäring klargörs genom att de betesområden som står till förfogande blir kända.

För att uppfylla konventionens krav i fråga om den mark som samerna har rättigheter till bör enligt utredningen en gränsdragningskommission tillsättas med uppgift att identifiera mark som samerna traditionellt innehar respektive traditionellt nyttjar. Kommissionen bör bestå av en grupp experter med väldokumenterade kunskaper inom områdena juridik (fastighetsrätt), lantmäteri och rättshistoria, vilka kan göra sin bedömning mot bakgrund av tillgängligt material hos bl.a. länsstyrelsernas rennäringsenheter, Statens jordbruksverk, lantmäterimyndigheterna och inskrivningsmyndigheterna.

Internationella aspekter

Vid ett flertal tillfällen har Sverige kritiserats i internationella sammanhang för de pågående processerna om samernas rätt till vinterbete. Kritiken har bl.a. gällt samernas möjligheter att idka rennäring och deras möjligheter rent ekonomiskt att gå i svaromål. Senast frågan var uppe till bedömning var i ett förhör inför FN:s rasdiskrimineringskommitté den 10–11 augusti 2000. Kommittén uttryckte sin oro över förmodade begränsningar i traditionell nyttjanderätt av betesmark för rennäring som ett resultat av de pågående processerna. Kommittén rekommenderade Sverige att lösa frågan med beaktande av rennäringen som en central del av samernas kulturutövning.

Tidigare utredningar m.m.

Ända sedan den första renbeteslagens tillkomst, 1886 års lag angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, och de därpå följande 1898 och 1928 års renbeteslagar har samernas rätt att vintertid låta sina renar beta omfattat de områden som de har besökt enligt gammal sedvana. I förarbetena till lagarna har försök gjorts att bedöma inom vilka områden vinterbete sker. Redan i förarbetena till 1886 års lag diskuterade man att dra upp en yttre gränslinje

för renskötselområdet vilken inte skulle få överskridas. Detta bedömdes dock inte vara praktiskt genomförbart.

I prop. 1928:43 med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m. anfördes att på mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen är renskötsel i princip bara tillåten vintertid och bara inom sådana områden där sedvanerätt föreligger. Renbetning förekom i hela Norrbottens län utom dess östligaste del samt i hela Västerbottens och Västernorrlands län. Så gott som samtliga socknar i Jämtlands län hade besökts för renbetning. Detsamma torde gälla Gävleborgs län, åtminstone den del som utgör landskapet Hälsingland. I Kopparbergs län ansågs förutom Idre socken även vissa andra mindre områden omedelbart mot gränsen till Jämtland ha besökts för renbetning. Det lät sig enligt propositionen praktiskt taget inte göras att bestämma en yttersta gräns utom på vissa håll. I tvistiga fall förutsattes frågan om sedvanerättens tillämplighet bli prövad av domstol på grundval av sådan bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd.

Bestämmelserna om rätten till vinterbete överfördes i princip oförändrade till den nu gällande rennäringslagen från år 1971.

Samerättsutredningen uttalade i huvudbetänkandet Samerätt och sameting (SOU 1989:41) att sedvanemarkerna omfattar stora områden. På det stora hela är det klart vilka dessa områden är. Det finns dock områden där rätten satts i fråga eller gränserna är omstridda. Det påpekas att en statlig utredning inte med rättsverkan kan fastslå sedvanemarkernas omfattning. Det kan endast göras av allmän domstol. Samerättsutredningen lade inte fram något förslag till ändrad lagstiftning i fråga om vinterbetesmarkerna.

På uppdrag av Kungl. Maj:t lade f.d. landskamreraren Elof Huss år 1959 fram Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län. Syftet med uppdraget var att åstadkomma en kvalificerad och mera fullständig utredning om samernas sedvanerätt i de båda länen för att i den mån det var möjligt skaffa samerna trygghet i fråga om sedvanemarkernas användning. Utredningen bygger på arkivmaterial och intervjuer med samer och annan ortsbefolkning.

I det s.k. renbetesmålet har parterna presenterat ett mycket omfattande material som rör rätten till vinterbete på närmare 600 fastigheter i samtliga socknar i Härjedalens kommun.

Förhållanden i Norge och Finland

Norge

De norska samernas rätt att bedriva rennäring regleras i 1978 års reindriftslag. I de sex nordligaste fylkena finns geografiska gränser fastställda för renskötseln. Gränserna bestämdes under slutet av 1800-talet som ett led i regleringen av rennäringens skadeståndsskyldighet mot jordbruket. Den nuvarande bestämmelsen innehåller en presumtion om att renskötselrätt finns innanför gränsen. Den norska högsta domstolen har emellertid konstaterat att det innanför gränsen finns områden där sedvanerätt eller långvarigt utnyttjande av marken för renbetning inte kunnat påvisas. I lagen finns en möjlighet för staten att expropriera mark eller rätt till renskötsel inom det fastställda renskötselområdet om det behövs för renskötseln. Den norska staten har vidare uttalat att man avser att hjälpa rennäringen med förhandlingar om arrendeavtal samt att bidra ekonomiskt till kostnader för betesavtal och processer.

Finland

Den finska renskötselrätten regleras i 1990 års rennäringslag. I lagen har renskötselområdet bestämts geografiskt och omfattar nästan hela Lapplands län och norra delen av Uleåborgs län.

Uppdraget

Inom rennäringens vinterbetesmarker får renskötsel enligt 3 § första stycket 2 rennäringslagen (1971:437) bedrivas under tiden den 1 oktober – den 30 april inom de områden där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. I motsats till de områden där renskötsel får bedrivas hela året är vinterbetesmarkerna inte geografiskt bestämda. Omfattningen av vinterbetesmarkerna är inom vissa delar av renskötselområdet omstridda. Ovissheten om den geografiska utsträckningen har medfört att ett flertal domstolsprocesser pågår mellan fastighetsägare och samebyar om förekomsten av sedvanerätt till vinterbete för ren. Dessa processer kostar mycket pengar och skapar motsättningar mellan de olika grupperna av markutnyttjare.

En svensk anslutning till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder förutsätter att omfattningen av den mark som får användas för renskötsel klarläggs och att den mark som samerna traditionellt innehar respektive nyttjar tillsammans med andra identifieras.

Med beaktande av att rennäringen är en central del av samernas kulturutövning har FN:s rasdiskrimineringskommitté uttalat sin oro över förmodade begränsningar i den traditionella nyttjanderätten till betesmark för renskötseln.

I Finland är renskötselområdet geografiskt bestämt i lag medan den norska lagstiftningen innehåller en presumtion om renskötselrätt innanför vissa geografiska gränser.

Kommissionens arbete skall syfta till att klarlägga inom vilka områden sådana vinterbetesmarker finns som avses i 3 § första stycket 2 rennäringslagen (1971:437). Undersökningen skall vidare syfta till att fastställa de områden som, med hänsyn till vad som anges i ILO:s konvention 169, skall betraktas som mark som samerna traditionellt innehar respektive traditionellt nyttjar tillsammans med andra.

Gränsdragningskommissionen skall göra sin bedömning på grundval av tillgängligt material hos myndigheter och domstolar. När det gäller den yttre gränsen för renskötselområdet skall undersökningen bidra till att klarlägga gränsen så att behovet av domstolsprocesser om rätt till vinterbetning för ren bortfaller eller i varje fall minimeras.

Erfarenheter bör inhämtas från Norge om det norska arbetet med gränsdragning av renskötselområdet och problem i samband med det.

Uppdraget skall utföras efter samråd och dialog med berörda myndigheter och intresseorganisationer.

Redovisning av uppdraget

Gränsdragningskommissionen skall redovisa sitt arbete till regeringen senast den 31 december 2004.

(Jordbruksdepartementet)