2

13) lag om ändrad lydelse af 4 § i lagen den 24 maj 1895 angående

hvad till fast egendom är att hänföra; samt

14) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 9.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Albert Petersson.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

3

Förslag

till

Lag­

om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Aftal, hvarigenom upplåtes nyttjanderätt till fastighet å landet, vare

ej bindande utöfver femtio år från det aftalet slöts; dock vare nyttjande­

rätt, som åt någon för lifstiden upplåtits, gällande, ändå att sagda tid öfver-

skrides. Angår aftalet fastighet i köping eller å annan ort, där den för

städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, skall i fråga om

tiden för nyttjanderättens bestånd tillämpas hvad som gäller för stad.

Aftal, hvarigenom upplåtes nyttjanderätt till fastighet i stad, vare,

där fråga är om fastighet inom område, för hvilket plan för bebyggande är

gällande, eller om jord, som ligger utom sådant område men hör till tomt,

ej bindande utöfver tjugufem år från det aftalet slöts; dock att i fråga om

tid, för hvilken upplåtelse må ske af tomträtt, gäller hvad i 4 kap. stadgas.

Angår aftalet stadsjord, som ej hör till tomt, skall i fråga om tiden för

nyttjanderättens bestånd tillämpas hvad för fastighet å landet i allmänhet

gäller.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

2 §•

Till säkerhet för beståndet af nyttjanderätt äge den, till hvilken rättig­

heten upplåtits, erhålla inteckning eller, där fråga är om tomträtt, inskrif­

ning under de villkor och i den ordning, särskildt är stadgadt.

3

§.

Sker öfverlåtelse af fastighet, hvartill nyttjanderätt upplåtits, vare

ny tfj anderätten ej gällande mot nye ägaren, med mindre vid öfverlåtelsen

skett förbehåll om nyttjanderättens bestånd eller på grund af inteckning

eller inskrifning, enligt hvad därom är stadgadt, nyttjanderätten skall fort­

farande gälla; dock att i fråga om rätt för arrendator eller hyresgäst att i

visst fall njuta sin nyttjanderätt till godo gäller hvad i 2 kap. 28 § och 3

kap. 19 § därom stadgas.

Varder fastigheten såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, vare

nyttjanderätten ej gällande mot köparen, med mindre försäljningen skett med

förbehåll om nyttjanderättens bestånd.

4 §.

Kommer af anledning, som i 3 § afses, nyttjanderätt att upphöra,

njute nyttjanderättshafvaren skadestånd af upplåtaren, utan så är att, enligt

hvad särskildt är stadgadt, rätten till skadestånd är förverkad; var nyttjande­

rätten upplåten utan vederlag, vare dock i det fall, 3 § andra stycket afser,

upplåtaren fri från ansvarighet, där han ej vid öfverlåtelse af fastigheten

underlåtit något af hvad på honom ankommit för att bereda nyttjanderätts­

hafvaren rätt att få inteckning för nyttjanderätten.

Underlåter den, som förvärfvat fastigheten med förbehåll om nytt­

janderättens bestånd, att vid öfverlåtelse af fastigheten till nyttjanderätts-

hafvarens säkerhet göra förbehåll, njute denne af honom skadestånd, där

nyttjanderätten af sådan anledning går förlorad.

5 §•

Har någon för samma tid upplåtit nyttjanderätt till sin fastighet åt

flera, gifve vid tvist dem emellan den upplåtelse företräde, som först skedde,

5

utan så är att på grund af inteckning eller inskrifning, enligt hvad därom är

stadgadt, företrädet skall annorlunda bestämmas; och njute den, som måste

vika, skadestånd af upplåtaren, där han var i god tro när upplåtelsen skedde.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

6

§•

Varder fastighet, hvartill nyttjanderätt upplåtits, efter klander vunnen

från upplåtaren eller den, till hvilken fastigheten från honom öfvergått, och

kommer till följd däraf ny ttj anderätten att förfalla, njute nyttjanderättshafva-

ren, där upplåtelsen skett mot vederlag, skadestånd af upplåtaren, så vida

han var i god tro när upplåtelsen skedde.

7 §•

Hvad här ofvan eller eljest i lag finnes i allmänhet stadgadt angående

nyttjanderätt till fast egendom skall jämväl tillämpas i fråga om rättighet,

som fastighets ägare åt annan upplåter att å fastigheten afverka skog eller

att där taga torf, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till

fastighetens vanliga afkastning, eller att jaga eller att fiska; dock att, där

upplåtelsen afser allenast eller hufvudsakligen rätt att annorledes än till hus­

behof afverka skog, längsta tid för rättighetens bestånd är fem år.

8

§•

Hvad i 1 och 7 §§ stadgas angående längsta tid för beståndet af rättig­

het, som där afses, äger icke tillämpning å upplåtelse, som sker från kronan.

2 KAP.

Om arrende.

1

§•

Aftal, hvarigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upp­

rättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendator! annorlunda åsämjas.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

2

§•

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendator^

lifstid; dock att, där upplåtelsen angår fideikommiss, boställe eller annan

fastighet, hvaröfver upplåtaren icke äger förfoga utöfver sin egen besitt-

ningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. År icke arrende­

tiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för en tid af fem år.

Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med bruk-

ningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom två månader därefter

jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt på fem år.

3

§•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån än

som öfverensstämmer med hvad har nedan i 9, 27, 28, 33—37 och 39 §§

stadgas förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten rätt att frånträda

aftalet före arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det utan

verkan.

4 §•

År arrendetiden så bestämd, att den i 1 kap. 1 § stadgade längsta

tid för nyttjanderätts bestånd öfverskrides, och vill jordägaren eller arren­

datorn förty frånträda aftalet när sagda tid är ute, skall uppsägning ske i

den ordning 38 § bestämmer.

5 §•

Fardag för tillträde och afträde af arrenderad fastighet är den ijortonde

dagen i mars månad. Infaller fardag å söndag, skall tillträde eller afträde

ske följande dag.

Fjorton dagar före tillträdesdagen äge tillträdaren få åt sig upplåten

hälften i fastighetens hus.

6

§•

År ej tid utsatt för erläggande af arrende, som skall utgå i penningar

eller naturalster, skall arrendet betalas sist tre månader före hvarje arrende­

års utgång; saknas föreskrift om orten, där naturalster skola aflämnas, an-

komme på jordägaren att anvisa sådan ort, dock icke utom området för den

arrenderade fastigheten eller den hufvudgärd, hvartill denna hör.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

9 §•

Dör arrendator!! före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant

fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gäl­

lande, men delägarne i boet äge i ty fall, ändå att aftalet icke är slutet för

viss tid öfverstigande tjugu år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan

tid enligt 8 § andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge dem, där

de vilja göra bruk af denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet

hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid lifstidsarrende njute arrendatorns hustru, där äktenskapet var

ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död arrendet till godo så länge

hon förblifver änka; går hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

¹⁰ §.

Arrendatorn åligge att väl häfda jorden samt vårda och underhålla

byggnader och öfriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under

arrendetiden försämras. Eftersätter han hvad sålunda åligger honom, vare

han pliktig att utgifva ersättning till jordägaren när fastigheten afträdes; tinnes

då arrendatorn hafva afhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han

därför godtgörelse af jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas syn

när fastigheten tillträdes och när den afträdes; ej må angående fastighetens

skick vid tillträdet eller afträde! bevisning annorledes föras.

11

§•

Syn, som i 10 § afses, skall förrättas af minst två ojäfvige män af nämn­

den i det tingslag, där fastigheten ligger, men, om den hör till stad, där råd­

stufvurätt finnes, i angränsande tingslag, eller ock bland dem, som förut suttit

i nämnden och äro valbare till den befattning. Kunna jordägaren och

arrendatorn ej enas om valet, namne, på begäran af endera, domaren i orten

eller, där fastigheten är belägen å stads område, rådstufvurättens ordförande

synemän, som nyss sagts.

Mot synemän galle de jäf, som enligt rättegångsbalken gälla mot

domare; dock må ej synemän jäfvas, där parterna varit ense om valet, så

framt ej jäfvet uppkommit eller blifvit veterlig! först efter valet.

11

18 §.

Har arrendator!! å fastigheten uppfört annan byggnad an i 14, 15 eller

16 § afses, eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af

fruktträd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt

kostnad, hembjude det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet.

Vill jordägaren lösa men .kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen

bör utgå, skall frågan därom afgöras i den ordning, 8 § bestämmer. Vill

ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjor­

des förklarat sig därtill villig, äge arendatorn bortföra hvad han påkostat;

återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari han mottog den.

År ej hvad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån

bortfördt inom tre månader från det arrendet upphörde, tillfälle det jord­

ägaren utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastig­

heten, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet af hvad

från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen,

där ej öfverenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning, 8 § bestämmer.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 9.

19 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från

fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har

arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig att till

pris motsvarande hälften af det i orten för dylikt foder gångbara öfver­

låta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse träffas om den ersättning,

hvilken sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning, som i 8 §

stadgas.

20

§.

Arrendatorn äge ej i annan mån än arrendeaftalet bestämmer nyttja

fastighetens skog eller taga torf från torfmosse, som hör till fastigheten;

äge ej heller afhända fastigheten annat, som icke är att hänföra till dess

årliga afkastning.

Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja

eller verkställa bränning af jord.

21

§•

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är sär­

skilt stadgadt.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

22 §.

Vill jordägaren under arrendetiden anställa besiktning å fastigheten,

vare arrendatorn pliktig att lämna tillträde till fastigheten. Om tiden för

besiktningen bör jordägaren i god tid förut underrätta arrendatorn.

23 §.

Arrendatorn ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för

fastigheten utgår och enligt lag åligger jordägaren, dock med undantag för

bevillning. Tillkommer under arrendetiden ny sådan skatt eller tunga,

svare jordägaren själf därför.

24 §.

Har jordägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap till fastig­

hetens bruk, och är visst värde satt å hvad sålunda lämnats, vare arren­

datorn pliktig att under arrendetiden städse å fastigheten hålla sådana lös­

ören, motsvarande för hvartdera slaget i värde hvad han mottagit. De lös­

ören skola utan särskild! förbehåll tillhöra jordägaren, ändå att andra sättas

i stället för dem, som blifvit lämnade.

25 §.

Har i arrendeaftalet jordägaren uppgifvit fastighetens ägovidd vara

större än den är eller lämnat annan dylik uppgift, som befinnes oriktig,

njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeafgiften äfvensom ersättning

för skada; äge ock rätt att uppsäga aftalet. Ej må dock uppsägning ske,

där det som brister är af ringa betydelse eller efter det ett år förflutit

från det arrendatorn tillträdde fastigheten, utan så är att jordägaren svik­

ligen förfarit.

26 §.

Varda genom vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse, utan

arrendator^ vållande, fastighetens ägor minskade eller försämrade, njute

arrendatorn skälig nedsättning i arrendeafgiften; äge ock rätt att uppsäga af­

talet, där ej förändringen är af allenast ringa betydelse. Ej må dock uppsäg­

ning ske efter det ett år förflutit från det förändringen inträffade eller, där

denna timade innan arrendatorn tillträdt fastigheten, från det tillträde skett.

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

30 §.

När öfverlåtelse af fastigheten skett, äge, där ej annan tid för fastig­

hetens öfvertagande aftalats, nye ägaren uppbära arrende, som förfaller till

betalning efter öfverlåtelsen, och i öfrigt utöfva de rättigheter, som på grund

af arrendeaftalet tillkomma jordägaren. Ej må å arrendebelopp, som för­

faller till betalning mer än ett år efter det arrendatorn fick kunskap om

öfverlåtelsen, arrendatorn afräkna hvad han må hafva att fordra af förre

ägaren, ej heller galle i fråga om sådant arrendebelopp betalning, som af

arrendatorn erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som med denne

träffats, utan så är att nye ägaren därom hade kunskap när öfverlåtelsen

skedde.

31 §.

Skall arrendeaftal gälla mot den, som efter öfverlåtelse blifvit ägare

af fastigheten, svare denne i förre ägarens ställe till de jordägaren åliggande

förpliktelser, hvilka skola fullgöras efter det han öfvertog fastigheten.

Vill arrendatorn förbehålla sig rätt att, där nye ägaren skulle brista

i aftalets fullgörande, söka ersättning af förre ägaren, gifve det denne till

känna inom sex månader efter det nye ägaren fick lagfart å sitt fång-;

underlåter han det, äge ej mot förre ägaren annan rätt än till skadestånd

efter ty i 1 kap. sägs.

32 §.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller för­

ordnande, som i 28 § utsökningslagen sägs, meddeladt om fastighetens för­

säljning, äge arrendatorn frånträda aftalet och bekomma ersättning för skada;

uppsäge dock aftalet inom en månad efter det han erhöll kunskap om ut­

mätningen eller förordnandet, eller vare sin rätt därtill förlustig. Varder

utmätningen upphäfd, eller kommer eljest frågan om fastighetens försäljning

att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där före

tillträdesdagen jordägaren försättes i konkurs.

33 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet;

sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen,

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 9.

15

svare borgenärerna för legoaftalets fullgörande till legotidens utgång eller,

där uppsägning sker efter utgången af först sagda tid, intill dess på grund

däraf aftalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själf uppsäga aftalet och återtaga fastigheten, äge

därtill rätt, dock vid arrende för viss tid öfverstigande tjugu år endast mot

skyldighet att gälda lösen, som i 8 § sägs. Var aftalet slutet med förbe­

håll om rätt för arrendatorn att sätta arman i sitt ställe, och inträffar kon­

kursen efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga

aftalet, där borgenärerna inom tre månader från inställelsedagen i konkursen

gitta visa, att öfverlåtelse skett i enlighet med aftalet; sker öfverlåtelse

senare men innan jordägaren gjort bruk af sin rätt, vare han samma rätt

förlustig.

Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, vare jordägaren berätti­

gad till skadestånd, utan så är att aftalet var ingånget för viss tid öfver­

stigande tjugu år och han själf uppsade aftalet.

34 §.

År för aftalets fullgörande ställd pant eller borgen, och försämras

sedan säkerheten, vare arrendatorn pliktig att på anfordran ställa ny säker­

het, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom tre

månader, vare jordägaren berättigad att uppsäga aftalet och bekomma ersätt­

ning för skada.

35 §.

öfvergifver arrendatorn fastigheten och lämnar den obrukad eller

utan vård, må jordägaren genast återtaga den; äge ock rätt till skadestånd.

36 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att upp­

säga aftalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande af arrende, som utgår i

penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen eller undan­

drager sig att utgöra honom enligt aftalet åliggande arbete eller annan

tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten, eller om han,

där jordägaren efter ty i 24 § sägs lämnat honom kreatur eller redskap till

38 §.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o i).

17

Uppsägning af arrendeaftal skall ske skriftligen eller med vittnen,

där ej skriftligt erkännande om uppsägningen lämnas.

Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stäm­

ning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. År någon

satt att å jordägarens vägnar uppbära arrende, vare uppsägning, som hos

honom sker, lika gill, som hade den skett hos jordägaren själf.

Träffas ej den, hvilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde

uppsägningen i rekommenderadt bref under hans vanliga adress aflämnad

å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen meddelad hans hus­

folk, om sådant finnes, men eljest fäst å hans husdörr; skolande uppsäg­

ningen anses hafva skett, när hvad sålunda föreskrifvits blifvit fullgjordt.

Har jordägare eller arrendator, hos hvilken uppsägning skall ske, ej

kändt hemvist här i riket, och finnes ej heller kändt ombud, som äger för

honom mottaga uppsägning, må uppsägningen ske genom kungörande i all­

männa tidningarna.

Stämning, däri talan föres om arrendes upphörande, så ock ansökan

om arrendators vräkande gälle, där delgifning skett i behörig ordning, såsom

uppsägning, ändå att hvad här ofvan är stadgadt icke iakttagits.

39 §.

Sker uppsägning i fall, som 36 § omförmäler, äge arrendatorn Qvar­

sitta till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt

ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter upp­

sägning, skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex måna­

der från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastighe­

ten när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns

eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter

sex månader från dödsfallet.

40 §.

Pröfvas i tvist angående skyldighet för arrendator att afträda fastig­

heten arrendatorn vara pliktig att afflytta, äge rätten tillika, när skäl där­

till äro, förordna, att utslaget må verkställas utan hinder däraf att det icke

äger laga kraft.

Bill. till Piksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 7 Häft.

3

18

År sådant förordnande meddeladt, och fullföljes mot utslaget talan i

högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet slut­

ligen pröfvas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet icke må äga rum.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

41 §.

Jordägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på

grund af arrendeaftal, skall anhängiggöra sin talan inom två år från det

aftalet upphörde att gälla; dock att, där inom sagda tid syn, som vid afträ-

det hållits, klandras, talan må anhängiggöras inom två år från det klandret

blifvit afgjordt genom utslag, som äger laga kraft. Försittes den tid, vare

rätt till talan förlorad. År i rätt tid af endera talan anhängiggjord, äge

den andre dock rätt till kvittning för fordran, som ej blifvit sålunda bevakad.

42 §.

Häftar arrendator^ när han skall afträda fastigheten, i skuld för

arrende eller för ersättning, som vid afträdessyn eller genom skriftlig

öfverenskommelse blifvit bestämd, eller är utskyld eller afgift, för hvilken

arrendatorn skolat ansvara, icke af honom gulden; då vare, där aftalet upp­

rättats skriftligen, jordägaren berättigad att af arrendatorn tillhöriga lösören

och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla så mycket, som svarar

mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer jord­

ägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom, som jämlikt 65

§ utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Hade jordägaren enligt skriftlig handling lämnat arrendatorn kreatur,

redskap eller annat till fastighetens bruk, och är därför betingad lega ogul­

den, eller gitter arrendatorn icke aflämna hvad jordägaren tillkommer, hafve

jordägaren enahanda rätt, som nyss sagts.

43 §.

Upplåtes jord på arrende för annat ändamål än jordbruk, skola å

sådan upplåtelse stadgande™ i 1 och 4 §§, 5 § första stycket, 6—9, 18, 22,

25 och 26 §§, 27 § första stycket, 28—34, 36—41 §§ samt 42 § första

stycket äga motsvarande tillämpning; dock att hvad 33 § stadgar angående

rätt för jordägaren att uppsäga aftalet ej skall tillämpas efter det arren­

datorn tillträdt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där arrendatorn

19

på anfordran inom utgången af nästa dag för aftalets fullgörande ställer

säkerhet, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas.

År ej arrendetiden bestämd, skall aftalet upphöra att gälla efter det

uppsägning å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i aftalet stadgas inskränkning i arrendatorns

rätt att vid öfverlåtelse af fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens

förverkande stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant

förbehåll skett, vare det utan verkan.

Kungl. Majda Nåd. Proposition N:o 9.

3 KAP.

Om hyra.

1 §•

Aftal, hvarigenom hus eller del af hus upplåtes till nyttjande mot

lega, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtelsen sker för tid under­

stigande ett år eller, vid upplåtelse för längre tid, upplåtaren och hyres­

gästen annorlunda åsämjas.

2

§•

År hyrestiden så bestämd, att den i 1 kap. 1 § stadgade längsta

tid för nyttjanderätts bestånd öfverskrides, och vill hyresvärden eller hyres­

gästen förty frånträda aftalet när sagda tid är ute, skall uppsägning ske i

den ordning 26 § bestämmer.

3 §•

Fardag för tillträde och afträde af förhyrd lägenhet är om våren den

första dagen i april månad och om hösten den första oktober. Infaller

fardag å söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde eller afträde ske

nästföljande söckendag.

Sist klockan tolf å aftrådesdagen skall den, som har att afträda lägen­

heten, hålla denna tillgänglig för den, som kommer efter; omfattar bostads­

lägenhet flera än ett rum, skall hälften af lägenheten hållas tillgänglig

klockan tolf föregående dag eller, om denna är söndag eller annan allmän

helgdag, klockan åtta före middagen å afträdesdagen.

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

4 §•

Är ej hyrestiden bestämd, skall aftalet upphöra att gälla efter det

uppsägning å någondera sidan skett. Har ej viss uppsägningstid aftalats,

skall lägenheten afträdas:

där hyran beräknas för fjärdedels år eller längre tid, å den fardag,

som inträffar näst efter tre månader från uppsägningen;

där hyran beräknas för månad, fjorton dagar efter uppsägningen,

dock ej förr än å den dag, som genom sitt tal i månaden motsvarar den

för lägenhetens tillträde bestämda dagen, eller, om motsvarande månadsdag

ej finnes, å månadens sista dag;

där hyran beräknas för vecka, tre dagar efter uppsägningen, dock ej

förr än å den veckodag, som motsvarar den för tillträdet bestämda

dagen; och

där hyran beräknas för kortare tid än vecka, dagen efter det upp­

sägningen skedde.

Hvad sålunda stadgats angående uppsägningstid skall jämväl äga till-

lämpning å hyresaftal, som är ingånget för bestämd tid, där förbehåll skett

om uppsägning men viss uppsägningstid ej är aftalad.

5 §.

Har vid hyra gällande för viss tid hyresgästen suttit kvar i lägen­

heten efter hyrestidens utgång, och har ej inom en månad därefter hyres­

värden anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt på obe­

stämd tid.

6

§•

År ej tid utsatt för erläggande af hyra, som skall utgå i penningar,

skall, där hyran beräknas för helt, hälft eller fjärdedels år, hyran betalas

senast å näst sista dagen af hvart fjärdedels år samt, där hyran beräknas

för månad, vecka eller dag, före utgången af hvarje sådan tidrymd; hyra, för

hvilken sådan beräkningsgrund ej är stadgad, skall gäldas vid hyrestidens slut.

Skola för lägenheten utgöras dagsverken till hyresvärden, galle hvad

i 2 kap. 7 § sägs.

7 §•

Vill hyresgästen åt annan upplåta lägenheten eller del däraf, inhämte

förut hyresvärdens samtycke till upplåtelsen. Vägras samtycke utan skälig

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

11

§•

År ej i rätt tid lägenheten utrymd af den, som skall afflytta, njute

hyresgästen för den tid han är i mistning af lägenheten eller del däraf

skälig afkortning å hyran. Varder ej efter det hyresvärden om förhållandet

underrättats hindret genast undanröjdt, njute hyresgästen skadestånd, där

icke hyresvärden visar, att uppehållet ej kan tillräknas honom såsom för­

summelse; hyresgästen äge ock rätt att efter ty i 10 § sägs uppsäga aftalet.

12 §.

Timar under hyrestiden å lägenheten skada, för hvilken hyresgästen

ej är ansvarig, eller uppstår af annan anledning, utan hyresgästens vållande,

för honom hinder eller men i nyttjanderätten, skall hvad i 9 och 10 §§

stadgas äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Har i fall, som 10, 11 eller 12 § afser, hyresvärden afhjälpt bristen

eller undanröjt hindret, och sker ej uppsägning före utgången af nästa dag

efter det rättelse sålunda skett samt, där hyresgästen ej tillträdt lägenheten,

han därom underrättats, äge ej sedan hyresgästen uppsäga aftalet.

14 §.

Kommer af anledning, som i 1 kap. 3, 5 eller 6 § afses, någon del

af lägenheten att frångå hyresgästen, njute han skälig nedsättning i hyran,

äfvensom skadestånd efter ty i 1 kap. stadgas; äge ock rätt, som i 10 §

sägs, att uppsäga aftalet, där han var i god tro när aftalet slöts.

15 §.

Finnes förhyrd lägenhet, som är afsedd till bostad, vara så beskaffad,

att dess användande är förenadt med uppenbar våda för inneboendes hälsa,

och varder ej på tillsägelse bristen genast af hyresvärden afhjälpt, äge

hyresgästen uppsäga aftalet, ändå att annat förbehåll skett.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 9.

23

16 §.

Hyresgästen skall under hyrestiden väl vårda och aktsamt handtera

lägenheten med hvad därtill hör och ersätte all skada, som genom hans

vållande därå kommer. Uppkommer därå skada genom vårdslöshet eller för­

summelse af någon, som hör till hans husfolk, vare han ock pliktig att den

ersätta; dock vare han utan ansvar för brandskada, som sålunda uppstått,

där han icke brustit i den omsorg och tillsyn, som vederbort.

Timar skada eller yppas brist å lägenheten, och är ej skadan eller

bristen af beskaffenhet att med dess afhjälpande kan utan äfventyr anstå,

vare hyresgästen pliktig att därom utan dröjsmål underrätta hyresvärden;

försummar hyresgästen det, vare han hyresvärden ansvarig för skada, som

däraf kommer.

År af hyresgästen lägenheten eller del däraf upplåten åt annan, vare

hyresgästen, där ej hyresvärden tagit den andre för god i hans ställe, an­

svarig för skada, som denne, därest lägenheten varit af honom förhyrd,

efter ty nu sagts skolat ersätta.

17 §.

Hyresgästen vare pliktig att vid lägenhetens begagnande iakttaga allt

hvad som erfordras för bevarande af sundhet, ordning och skick inom

fastigheten. Hyresgästen hålle ock noggrann vårdnad däröfver att hvad så­

lunda åligger honom själf iakttages jämväl af hans husfolk.

18 §.

Ej må tillträde till lägenheten förvägras hyresvärden, när sådant er­

fordras för utöfvande af nödig tillsyn eller för utförande af förbättrings­

arbete, som ej utan skada kan uppskjutas. Då lägenheten är ledig till ut­

hyrning, vare hyresgästen pliktig att låta den förevisas å därför lämp­

liga tider.

19 §•

Sker öfverlåtelse af fastigheten efter det hyresgästen tillträdt den

förhyrda lägenheten, vare angående hyresgästens rätt att kvarsitta lag som

i 2 kap. 28 § sägs. Ej må genom förbehåll i hyresaftalet stadgas in­

skränkning i hyresgästens rätt att vid öfverlåtelse af fastigheten kvarsitta ;

har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

I öfrigt skall beträffande hyresaftal hvad i 2 kap. 29—31 §§ stadgas

om arrendeaftal äga motsvarande tillämpning; dock att hyresgäst icke äger

att å hyresbelopp, som förfaller till betalning mer än sex månader efter

det han fick kunskap om öfverlåtelsen, afräkna fordran hos förre ägaren

eller att i fråga om sådant belopp åberopa uppgörelse, som med denne

träffats, med mindre nye ägaren hade kunskap om uppgörelsen när öfver­

låtelsen skedde.

20

§.

Varder, innan tid för tillträde af förhyrd lägenhet är inne, fastig­

heten utmätt eller förordnande, som i 28 § utsökningslagen sägs, med-

deladt om fastighetens försäljning eller hyresvärden försatt i konkurs, skall

hvad i 2 kap. 32 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

21

§.

Försättes hyresgästen i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet;

skolande i fråga om borgenärernas ansvarighet för aftalets fullgörande till-

lämpas hvad i 2 kap. 33 § sägs.

Har ej, när konkursen inträffar, tillträde af lägenheten skett, vare

hyresgästen pliktig att, där hyresvärden fordrar det, för aftalets fullgörande

ställa säkerhet, med hvilken denne skäligen kan nöjas; sker det ej inom

utgången af nästa dag efter det säkerhet fordrades, äge hyresvärden upp­

säga aftalet.

Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, äge hyresvärden rätt

till skadestånd.

22

§.

Är för aftalets fullgörande ställd pant eller borgen, och försämras

sedan säkerheten, vare hyresgästen pliktig att på anfordran ställa ny säker­

het, med hvilken hyresvärden skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom en

månad, vare hyresvärden berättigad att uppsäga aftalet och bekomma er­

sättning för skada.

23 §.

Hyresrätten vare förverkad och hyresvärden förty berättigad att upp­

säga aftalet:

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 9.

25

1. om hyresgästen dröjer med erläggande af hyra, som utgår i

penningar, utöfver två söckendagar efter förfallodagen eller, där han på

grund af aftalet skall utgöra arbete eller annan tjänstbarhet, undandrager

sig att fullgöra hvad sålunda åligger honom eller vid arbetets utförande

visar tredska;

2. om lägenheten nyttjas till annat ändamål än vid upplåtelsen förut­

sattes, och hyresgästen icke på tillsägelse vidtager rättelse;

3. om hyresgästen åt annan upplåter lägenheten eller del däraf utan

hyresvärdens medgifvande eller i fall, som 8 § första stycket afser, öfver-

låter lägenheten till någon, hvilken hyresvärden ej är pliktig att taga för

god såsom hyresgäst;

4. om lågenheten vanvårdas, eller om hyresgästen eller, där lägen­

heten eller del däraf upplåtits åt annan, denne åsidosätter något af hvad

jämlikt 17 § skall vid lägenhetens begagnande iakttagas eller brister i den

tillsyn, samma § ålägger hyresgäst, och icke på tillsägelse rättelse sker;

.5. om i fall, där jämlikt 18 § hyresgästen är pliktig att lämna

hyresvärden eller annan tillträde till lägenheten, sådant vägras, och hyres­

gästen ej kan visa giltig ursäkt; eller

6. om hyresgästen, där aftalet utöfver hvad i detta kap. är stadgadt

ålägger honom förpliktelse, hvars fullgörande måste anses vara för hyres­

värden af synnerlig vikt, åsidosätter hvad sålunda åligger honom.

Finnes i fall, som denna § afser, hvad som lägges hyresgästen till

last vara af ringa betydenhet, må ej hyresgästen skiljas från lägenheten.

Uppsäges aftalet, äge hyresvärden rätt till skadestånd.

24 §.

År hyresrätten förverkad på grund af förhållande, som i 23 § 1, 2,

4 eller 5 sägs, men sker rättelse innan hyresvärden gjort bruk af sin rätt

att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 23 § 3 eller 6 afses, hyresvärden

icke uppsagt aftalet inom en månad från det han fick kunskap om för­

hållande, som där afses, äge ej sedan hyresvärden åberopa förhållandet så­

som grund för hyresgästens skiljande från lägenheten.

25 §.

Ej må genom förbehåll i hyresaftalet stadgas annan grund för hyres­

rättens förverkande än 23 och 24 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett,

vare det utan verkan.

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 7 Häft.

4

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

26 §.

Angående uppsägning af hyresaftal galle hvad i 2 kap. 38 § är stad­

gadt i fråga om arrendeaftal; dock att, där hyrestiden ej är bestämd och

hyran beräknas för tid understigande ett fjärdedels år, uppsägning år gill,

ändå att den ej skett skriftligen eller med vittnen.

27 §.

Uppsäges hyresaftal af anledning, som i 10, 11, 12, 14, 15 eller 23 §

sägs, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Sker eljest uppsägning af anledning, som efter ty här ofvan sagts

medför rätt för hyresvärd eller hyresgäst att frånträda aftalet, skall lägen­

heten afträdas å tid, som i 4 § är för hvarje särskildt fall stadgad; hade

hyresgästen ej tillträdt lägenheten när uppsägningen skedde, skall aftalet

genast upphöra att gälla.

År lägenheten upplåten för hyresgästens lifstid, skall, när på grund

af dennes eller hans änkas död aftalet upphör att gälla, lägenheten afträdas

å den fardag, som infaller näst efter en månad från dödsfallet.

28 §.

Hvad i 2 kap. 40 § stadgas angående förordnande om verkställighet

af domstols beslut, hvarigenom ålägges arrendator att afflytta, galle ock

i fråga om beslut, hvarigenom hyresgäst berättigas p,tt tillträda förhyrd

lägenhet eller förpliktas att afträda sådan.

29 §.

Hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på

grund af hyresaftal, skall anhängiggöra sin talan inom två år från det af­

talet upphörde att gälla. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. År

i rätt tid af endera talan anhängiggjord, äge den andre dock rätt till kvitt­

ning för fordran, som ej blifvit sålunda bevakad.

30 §.

För hyra, som är förfallen till betalning eller som skall erläggas inom

närmaste sex månader, äge hyresvärden att af hyresgästen tillhöriga lös­

ören, som finnas inom fastigheten, kvarhålla så mycket, som svarar mot

hans fordran, till dess hyresgästen gör rätt för sig eller ställer hyresvärden

27

säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom, som jämlikt 65 § ut-

sökningslagen skall undantagas från utmätning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

31 §.

Innefattar aftal, hvarigenom lägenhet uthyres, tillika upplåtelse af

jord att i förening med lägenheten nyttjas, skall ändock å aftalet tillämpas

hvad i detta kap. är stadgadt.

4 KAP.

Om tomträtt.

1 §.

Stad, så ock köping eller annat samhälle, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall tillämpas, må med iakttagande af hvad här

nedan i 2 § föreskrifves för viss tid, ej understigande tjugusex och ej öfver­

stigande etthundra år, upplåta tomt inom det för samhällets bebyggande

planlagda område. Upplåtelse, som nu sagts, må ock ske af kronan till­

hörig tomt inom dylikt område, så ock, där Konungen för särskilt fall

finner skäligt att sådant medgifva, af sådan tomt hörande till fideikommiss

eller annan stiftelse.

2

§•

Aftal, hvarigenom upplåtes tomträtt, som i 1 § sägs, skall upprättas

skriftligen och med vittnen; skolande i handlingen uttryckligen angifvas,

att upplåtelsen afser tomträtt.

öfverlåtes tomträtt, skall ock aftalet därom upprättas skriftligen och

med vittnen.

3 §•

År till säkerhet för beståndet af upplåten tomträtt inskrifning sökt

eller meddelad, galle om verkan däraf hvad enligt lag i allmänhet gäller

angående verkan af sökt eller beviljad inteckning för nyttjanderätt.

28

Kungl. Majtfs Nåd. Proposition No 9.

4 §.

Sedan till säkerhet för beståndet af tomträtt inskrifning meddelats,

skall byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande bruk afsedd anläggning,

som finnes å tomten, såsom tillbehör hänföras till tomträtten.

5 §•

Öfvergår från den, till hvilken tomträtt upplåtits, rättigheten till annan,

äge ny tomträttshafvare, där till säkerhet för tomträttens bestånd inskrif­

ning är meddelad, erhålla inskrifning af sitt fång under de villkor och i

den ordning, särskilt är stadgadt.

6

§•

Tomträtt, hvarför inskrifning är meddelad, må under de villkor och i

den ordning, särskildt är stadgadt, in tecknas för fordran; sker det, njute

sedan fordringsägaren panträtt i tomträtten med hvad därtill hör.

7 §•

Har i aftal, hvarigenom tomträtt upplåtits, skett ändring eller tillägg,

skall sådant i tomträttsprotokollet anmärkas. År inteckning förut sökt eller

meddelad i tomträtten, må anteckning om ändringen eller tillägget ej ske,

med mindre inteckningshandlingen för rätten uppvisas; och varde därom

bevis handlingen åtecknadt.

8

§•

År, då tomt, hvartill tomträtt upplåtits, återgår till tomtägaren, denne

enligt tomträttsaftalet pliktig att för byggnad eller annat, som finnes å

tomten, gälda lösen, må ej, där inteckning är meddelad i tomträtten, sådan

lösen utgifvas till tomti'ättshafvaren, utan varde beloppet nedsatt hos öfver-

exekutor, som har att kungöra det inteckningshafvarne och lagligen för­

dela beloppet. Menar inteckningshafvare, som ej fått sin fordran till fullo

betäckt, att löseskillingen icke blifvit bestämd i enlighet med aftalet, äge

han med tomtägaren tvista om löseskillingens belopp.

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Förslag

till

Lag

om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till

fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall

jämte hvad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1

januari 1908.

I fråga om nyttjanderätt, som upplåtits före nämnda dag, skola med

de undantag här nedan sägs bestämmelserna i nya lagen icke tillämpas.

År arrende- eller hyresaftal, som därförinnan slutits, ingånget för obe­

stämd tid eller med förbehåll om rätt för såväl upplåtaren som legotagaren

att uppsäga aftalet, och sker ej, efter det nya lagen trädt i kraft, uppsäg­

ning till den tid, då på grund af sådan uppsägning aftalet tidigast kunnat

frånträdas, skall från nämnda tid nya lagen tillämpas å aftalet.

2 §•

Bestämmelserna i nya lagen afse ej upplåtelse under stadgad åborätt

af hemman eller lägenhet, som tillhör kronan eller allmän inrättning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o i).

3

§.

31

Genom nya lagen upphäfvas:

16 kap. och 17 #kap. 1, 2 och 5 §§ jordabalken samt 6 kap. 1 och

4 §§, 8 kap. 5 §, 10 kap. 7 § och 27 kap. byggningabalken, såvidt dessa

lagrum afse nyttjanderätt, hvarom i nya lagen stadgas;

13 kap. handelsbalken såvidt angår legoaftal, som i nya lagen afses;

Kungl. brcfvet den 17 oktober 1781 angående torpares fardag;

förordningen den 6 februari 1849 angående viss tid för klander af

husesyn emellan enskild jordägare och landbo, så ock lagen den 30 mars

1901, innefattande tillägg till samma förordning;

förordningen den 22 oktober 1867 angående ändring af 16 kap. 5

och 13 §§ jordabalken;

lagen den 25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals be­

stånd, så ock lagen den 24 juli 1903 om ändrad lydelse af 1 § i samma lag;

hvad lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och

jordafsöndräng innehåller angående afsöndring af jord till besittning på viss

tid eller lifstid;

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning stridande

mot nya lagens bestämmelser.

4 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag­

rum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället

tillämpas.

5 §•

Efter det nya lagen trädt i kraft må ej vidare ske upplåtelse af

stadstomt med sådan rätt, att tomten ej må af ägaren återtagas, så länge

tomtören erläggas eller utan att lösen för byggnad å tomten gifves.

6

§•

Hvad nya lagen innehåller angående verkställande af uppsägning,

angående förordnande om verkställighet af domstols beslut i tvist om

skyldighet för arrendator att afträda arrenderad fastighet eller om hyres­

gästs flyttning i eller ur hus samt angående rätt för jordägare eller hyres­

värd att till säkerhet för fordran kvarhålla arrendators eller hyresgästs

Kunyl. Majits Nåd. Proposition N:o (t.

33

Förslag

till

Lag

om servitut.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Slutes aftal, hvarigenom å fastighet lägges besvär och last till förmån

för annan fastighet eller ock för grufva, såsom angående väg, vattens led­

ning eller uppdämning, ledning för öfverförande af kraft, skogsfång, mul­

bete, torf-, ler- eller grustäkt, utsikt eller fönster, må till säkerhet för

beståndet af det servitutsaftal meddelas inteckning under de villkor och i

den ordning, särskildt är stadgadt.

2

§•

Innefattar aftal, hvarigenom servitut lägges å fastighet, tillika för­

behåll om skyldighet för fastighetens ägare att därå underhålla väg, bygg­

nad eller inrättning, som för rättighetens begagnande erfordras, skall ändock

å aftalet tillämpas hvad i lag stadgas om servitutsaftal.

3 §•

Hvad i 1 kap. 3—6 §§ i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är

stadgadt i fråga om nyttjanderätt skall beträffande servitut äga motsvarande

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd.

7

Höft.

5

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

tillämpning; dock att hvad där stadgas angående verkan af öfverlåtelse af

fastigheten eller af dess försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer

icke skall äga tillämpning å servitut, som uppkommit vid laga skifte eller

ägostyckning eller som tillkommit före den 1 januari 1876.

4 §•

Ägare af fastighet eller grufva, till hvars förmån servitut gäller, skall

vid servitutets begagnande så förfara, att icke därigenom den fastighet, som

af servitutet besväras, mer än nödigt är betungas.

5 §•

Nu är för begagnande af servitut visst ställe bestämdt; kommer till

följd af ändrade förhållanden servitutet att medföra märkligt men vid

fastighetens bruk, och kan därutinnan genom servitutets förflyttning till

annat ställe å fastigheten fördel beredas utan förfång för den egendom,

till hvars förmån servitutet gäller, må, där ägaren af den fastighet, som

af servitutet besväras, det yrkar, domstol förordna om servitutets förflytt­

ning; skolande den, som begärt förflyttningen, ej mindre vidkännas kostnad,

som för förflyttningen må erfordras, än äfven gälda vederpartens utgifter

vid första domstolen.

Angående förflyttning af servitut i sammanhang med laga skifte är

särskildt stadgadt.

6

§•

Huru i vissa fall utbrytning af servitut må ske, därom skils i skiftes­

stadgan.

7 §•

Varder till följd af ändrade förhållanden servitut onyttigt, må,

där ägaren af den fastighet, som af servitutet besväras, det yrkar, domstol

förklara servitutet förfallet. Är ej servitutet onyttigt, men är nyttan ringa

i förhållande till den tunga, som däraf vid fastighetens bruk uppkommer,

må på yrkande af fastighetens ägare domstol förordna, att servitutet skall

aflösas. I fråga om skyldighet för kärande att gälda vederpartens ut­

gifter å målet galle hvad i 5 § är stadgadt.

35

Har domstol förordnat om aflösning af servitut, men kan ej öfverens­

kommelse träffas om löseskillingens belopp, skall detta bestämmas af tre

ojäfvige skiljemän, bland hvilka en utses af hvardera parten och de sålunda

utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman,

eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af den tredje, äge domaren

eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med

hvad de fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens pröf­

ning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skilje­

männens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hän­

visning om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under

rättens pröfning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

8 §.

Hvad här ofvan i 5 och 7 §§ stadgas angående förflyttning och upp­

hörande af servitut skall lända till efterrättelse, ändå att servitutsaftalet

innefattar annat förbehåll.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; skolande hvad i

5 och 7 §§ stadgas tillämpas jämväl å servitut, som uppkommit före

nämnda dag.

36

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Förslag

tm

Lag

om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vill den, åt hvilken tomträtt upplåtits, få rättigheten inskrifven, göre

därom ansökan hos den rätt, hvarunder tomten lyder, och ingifve den hand­

ling, hvari rättigheten upplåtits. Rätten läte handlingen offentligen upp­

läsas och i tomträttsprotokollet införas.

Företer ej sökanden upplåtelsehandling så upprättad och i öfrigt så

beskaffad, som lag föreskrifver, varde ansökningen afslagen.

2

§•

Ej må inskrifning meddelas, där tomten är besvärad af sökt eller

beviljad inteckning; ej heller må inskrifning ske, där tomten kan jämlikt stad­

gandet i 11 kap. 2 § jordabalken i upplåtarens hand häfta för fordran eller

rättighet, eller utmätning af tomten skett och ej visas hafva upphört att gälla.

3 §•

Har upplåtaren åtkommit tomten genom fång, som enligt lag skall

lagfaras, må inskrifning ej meddelas utan att upplåtaren fått lagfart å

tomten; är lagfart sökt men ännu ej beviljad, eller är, när inskrifningen

sökes, talan instämd om klander å upplåtarens fång eller om återgång

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

37

däraf eller om lösningsrätt till tomten, skall hvad för dylikt fall är i fråga

om inteckning för nyttjanderätt stadgadt 9ga motsvarande tillämpning.

Hvad om upplåtarens åtkomst och lagfarten upplyses skall i tomträtts-

protokollet anmärkas.

4 §•

Den, som söker inskrifning af tomträtt, vare pliktig att visa, i hvil-

ket kvarter och vid hvilka gator tomten är belägen, samt tomtens ytinnehåll

och längden af dess särskilda sidor. Visas det ej, när inskrifningen sökes,

vare ansökningen hvilande, till dess sökanden fullgjort hvad i sådant afse­

ende åligger honom.

5 §•

Vill ny tomträttshafvare få sitt fång inskrifvet, ingifve till rätten

handlingar, som visa, att tomträtten till honom öfvergått från den, till

hvilken tomträtten upplåtits, eller, där senare tomträttshafvare fått sitt fång

inskrifvet, från denne; och läte rätten handlingarna i nödiga delar offentligen

uppläsas och i tomträttsprotokollet införas.

6

§•

Företer ej sökanden handlingar, som i 5 § sägs, så upprättade, som

lag i hvart särskildt fall föreskrifver, eller finner rätten eljest uppenbart,

att sökandens fång icke är lagligt, eller är ej inskrifning af tomträtten sökt,

varde ansökningen afslagen.

Sökes inskrifning på grund af testamente, dom eller annan handling,

som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas, att

handlingen blifvit ståndande.

7 §•

År, då ansökning göres om inskrifning, som i 5 § sägs, inskrifning

af tomträtten sökt men frågan därom förklarad hvilande, må ansökningen

ej bifallas förr än inskrifningen blifvit beviljad. Lag samma vare, där in­

skrifning af föregående tomträttshafvares fång är sökt men frågan därom

förklarats hvilande.

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

8

§•

Kan till följd af de i 6 § andra stycket och 7 § gifna föreskrifter

sökt inskrifning af tomträttshafvares fång ej beviljas, eller finnes sökandens

rätt tvistig, eller möter eljest mot bifall till ansökningen annat hinder, som

icke är af beskaffenhet att den jämlikt 6 § första stycket bör afslås, förklara

rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanröjande.

9 §•

Har tomträtt öfverlåtits till flera, galle den öfverlåtelse, på grund

hvaraf först sökes inskrifning; sökes på grund af de särskilda öfverlåtelserna

inskrifning samma dag, galle den öfverlåtelse, som först skedde. Uppstår

tvist om företrädet dem emellan, vare lag som i 8 § sägs.

10

§.

Utan hinder af inskrifning må talan å tomträttshafvares fång lagligen

p

°

o o o

prörvas.

Hvar, som till rätten instämt sådan talan, vare skyldig låta den an­

tecknas i tomträttsprotokollet. Har sådan anteckning ej skett, då käromålet

till handläggning förekommer, gifve rätten käranden nödig tid därtill, och

hvile emellertid målet. Försummas den tid, vare käromålet förfallet.

Sökes inskrifning samma dag sådan anteckning sker, som nyss sagts,

eller efteråt, vare ansökningen hvilande, till dess det visas, att laga kraft

ägande dom finnes i den sak, hvarom anteckning skett.

11

§•

Nu visas, att hinder, hvarför ansökan om inskrifning lämnats hvilande,

blifvit undanröjdt, eller att annan omständighet, som föranledt särskild an­

teckning i tomträttsprotokollet, ej vidare äger rum, varde då det förändrade

förhållandet i nämnda protokoll antecknadt, och meddele rätten i öfverens­

stämmelse därmed beslut öfver inskrifningsansökningen, där sådan är hvilande.

12

§.

Då inskrifning är beviljad, utfärde rätten därom bevis. I detta bevis

skall anmärkas tomtens läge och storlek, dagen då tomträtten uppläts samt,

39

d Sr inskrifningen afser fång till tomträtt, dagen då inskrifning af tomträtten

meddelades, den tid, för hvilken tomträtten är upplåten, samt villkor,

där sådant förekommer, som inskränker tomträttshafvarens rätt att tomträtten

öfverlåta eller med inteckning belasta.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

13 §•

Visar tomtägaren, att den tid, för hvilken tomträtten upplåtits, gått

till ända eller att tomträtten eljest upphört att gälla, varde det i tomträtts-

protokollet anmärkt.

Skall efter öfverenskommelse mellan tomtägaren och tomträttshafvaren

tomträtten upphöra innan därför aftalad tid gått till ända, må ej anmärk­

ning, som nyss sagts, ske, med mindre tomträtten är fri från inteckning.

14 §.

Har beslut, hvarigenom underrätt afslagit ansökan om inskrifning,

som i 1 § afses, blifvit till följd af besvär ändradt af högre rätt, vare

sökanden pliktig att i stad inom tre månader och å landet sist å det ting,

som infaller näst efter tre månader, från det utslaget om ändringen vunnit

laga kraft, det hos underrätten förete, vid äfventyr att i annat fall inskrif­

ning, som på grund af utslaget beviljas, gäller så som vore den sökt å den

dag, utslaget vid underrätten företes.

15

Ärende angående inskrifning må af rätten upptagas i stad endast å

måndag eller, om helgdag då inträffar, nästa söckendag därefter samt å

landet endast å lagtima ting.

16 §.

Vid rätten skall i öfverensstämmelse med tomträttsprotokollet föras

bok så inrättad, att däraf lätteligen kan ses: hvarje tomträtt, i fråga om

hvilken inskrifning blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget,

där ansökningen afser sådan inskrifning, samt villkor, där sådant förekom­

mer, som inskränker tomträttshafvarens rätt att tomträtten öfverlåta eller

40

med inteckning belasta, så ock tiden då inskrifning blifvit beviljad eller af-

slagen eller ock ansökan om inskrifning förklarats hyllande eller därefter

åter hos rätten anmälts. Då ändring eller tillägg till tomträttsaftalet an­

tecknats i protokollet eller anteckning däri skett enligt 10, 11 eller 13 §,

varde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

A tomträttsbevis eller protokollsutdrag, som utfärdas i ärende angå­

ende inskrifning, skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt

i boken.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No i).

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

41

Förslag

till

Lag

om inteckning i tomträtt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vill innehafvare af tomträtt, att tomträtten skall utgöra pant för

fordran, teckne medgifvande därtill å handling, hvarå fordran grundas, samt

läte medgifvandet af vittnen styrkas; och varde fordran intecknad i den

ordning, här nedan stadgas.

Ej må inteckning i tomträtt meddelas utan för visst belopp i pen­

ningar eller, där tomträtt tillhör flera, i enderas andel däri, ej heller i flera

tomträtter för samma fordran.

Panträtt, som genom inteckning i tomträtt vinnes, må ej särskildt

göras gällande i andel af tomträtten.

2 §•

Inteckning i tomträtt sökes hos den rätt, hvarunder tomten lyder; och

skall den handling, på grund hvaraf inteckning äskas, därvid i hufvudskrift

till rätten ingifvas. Rätten läte handlingen eller den del däraf, som ligger

till grund för ansökningen, offentligen uppläsas och i tomträttsprotokoflet

införas.

Finnes ej å handlingen sådant medgifvande, som i 1 § sägs, varde

ansökningen genast afslagen.

Då inteckning blifvit beviljad, teckne rätten bevis därom å fordrings-

handlingen.

Bil,, till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

6

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

3 §•

Är den, som medgifvit inteckning i tomträtt, annan än den, till hvil­

ken tomträtten upplåtits, må inteckningen ej beviljas innan han fått sitt

fång inskrifvet.

4 §•

Är, då ansökning om inteckning göres, inskrifning af tomträtten eller

af tomträttshafvarens fång sökt men frågan därom förklarad hvilande, skall

ock ansökningen hvila i afvaktan på frågans utgång; och åligge sökanden,

där inskrifningen beviljas, att därefter fullfölja ansökningen i stad inom tre

månader och å landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader,

vid äfventyr att eljest ansökningen är förfallen.

Är, då ansökningen göres, talan å tomträttshafvarens fång instämd,

vare ansökningen hvilande i afbidan på målets utgång. Fullföljes ej an­

sökningen inom tid, som nyss sagts, efter det dom i målet vunnit laga

kraft, vare ansökningen förfallen.

5 §•

Upplyses, att före den dag inteckningen söktes eller ock samma dag

ansökningen gjordes tomträtten eller andel däri tagits i mät, och visas ej,

att utmätningen upphört att gälla, skall ansökningen afslås.

6

§•

Öfverlåter tomträttshafvare rättigheten till annan, och har, innan

ny tomträttshafvare sökt inskrifning af sitt fång, inteckning i tomträtten

blifvit sökt på grund af tidigare tomträttshafvares medgifvande, utgör öfver-

låtelsen ej hinder för inteckningens beviljande; sökas å samma dag inteck­

ning och inskrifning, vike inteckningssökanden för den, som förvärfvat

tomträtten.

7 §•

Afträdas tomträttshafvares tillgångar till konkurs medan ansökan om

inteckning i tomträtten är beroende på pröfning, må ansökningen pröfvas

Kungi. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 9.

43

utan hinder af konkursen; men verkan af inteckningen, där den beviljas,

bestämmes på sätt särskildt är stadgadt.

8

§•

Inteckning i tomträtt skall förnyas i den ordning, som i 9 och 10 §§

bestämmes, första gången inom tio år sedan den beviljades och sedermera

inom tio år från hvarje förnyelse. Sker det ej, vare inteckningen förfallen,

ändå att inom nämnda tid vidtagits sådan åtgärd, som i andra stycket af

11 § sägs.

Har rätten förklarat ansökan om inteckning hvilande, skall inom tio

år därefter och sedermera inom hvart tionde års slut ansökningen, där den

fortfarande är hvilande, åter af sökanden hos rätten anmälas. Sker det ej,

vare ansökningen förfallen.

9 §•

Vill någon låta förnya inteckning, uppvise hos rätten fordringshand-

lingen i hufvudskrift; och varde bevis om förnyelsen där tecknadt å hand­

lingen. Sökanden stånde ock fritt att inför annan underrätt förete inteck-

ningshandlingen; den rätt läte, då sådant sker, i sitt tomträttsprotokoll kor­

teligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal då den ut-

gafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken § i pro­

tokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsattes eller annor­

ledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen, att den varit

företedd till vinnande af inteckningsförnyelse: sedan ingifve sökanden pro­

tokollet däröfver till den rätt, som inteckningen beviljat, inom tid, som i 8 §

sägs; och vare detta så gillt, som om handlingen där blifvit företedd.

, 10 §.

Går tiden, inom hvilken inteckning i tomträtt, som afser tomt å lan­

det, bör förnyas, till ända innan nästa lagtima ting, må inteckningen för­

nyas på urtima ting, hvilket domaren har att på anmälan af inteckningens

innehafvare och på hans bekostnad inom sagda tid hålla; vare dock inteck-

ningshafvaren skyldig att å nästa lagtima ting förete inteckningshandlingen

eller rättens bevis om förnyelsen att i tomträttsprotokollet införas. För­

summar han det, vare förnyelsen utan verkan.

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

11

§•

Vill någon låta. inteckning' helt och hållet eller för visst belopp dö­

das, uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den rätt, som beviljat

inteckningen, och varde bevis om dödandet där tecknadt å handlingen.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet

med hvad angående intecknings dödande nu är sagdt.

12

§.

Har i den ordning utsökningslagen bestämmer försäljning af tomträtt

ägt rum, vare, sedan köpeskillingen blifvit emellan borgenärerna fördelad,

inteckning för fordran, som antingen alldeles icke eller endast till någon del

kunnat af köpeskillingen gäldas, utan verkan. Sådan inteckning varde, ändå

att inteckningshandlingen ej i hufvudskrift företes, dödad, där ny tomträtts-

hafvare, sedan försäljningen vunnit laga kraft, det äskar och till rätten in-

gifver bevis om de inteckningar, som vid tomträttens försäljning däri fun-

nos, så ock handling, som visar köpeskillingens fördelning, samt intyg att

fördelningen blifvit godkänd eller vunnit laga kraft.

Har inteckning på grund däraf att konkurs inträffat blifvit genom

laga kraft ägande beslut förklarad vara utan verkan, då må ock på an­

sökan af tomträttshafvare inteckningen dödas utan hinder däraf att ford-

ringshandlingen icke i hufvudskrift företes.

13 §.

Har intecknad fordringshandling kommit i gäldenärens eller, där annan

ån gäldenären är tomträttshafvare, i dennes hand, och är ej sådant fall för

handen att inteckningen kan dödas utan att fordringshandlingen företes, må

den ånyo utgifvas med fortfarande inteckningsrätt.

14 §•

Borgenär, som för sin fordran har inteckning till högre belopp än

fordringen, njute, i den mån sådant för fulla gäldandet af fordringen är nö­

digt, säkerhet i panten till hela det belopp, hvarå inteckningen lyder.

Kungl Maj:ta Nåd. Proposition N:o 9.

4f>

15 §.

Låter innehafvare af intecknad fordran ny tointrättshafvare å inteck-

ningshandlingen teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager skulden, vare

förre gäldenären fri från sin förbindelse, där ej annorlunda är aftaladt.

Har innehafvare af skuldförbindelse, till säkerhet hvarför inteckning

meddelats i tomträtt, hvilken sedermera öfvergått till ny innehafvare, låtit

inteckningen utan samtycke af förbindelsens utgifvare dödas helt och hållet

eller för visst belopp eller ock förfalla eller nedsättas, och kan fordringen

till följd däraf icke ur panten uttagas, vare utgifvaren fri från ansvarighet

för fordringen. Hvad nu är sagdt om förbindelsens utgifvare galle ock om

annan tomträttshafvare, som å sig tagit skulden eller eljest bör därför svara

i utgifvarens ställe.

16 §.

Varder intecknad tomträtt utmätningsvis såld, njute alla borgenärer,

som hafva inteckning däri, genast betalning ur panten hvar efter sin rätt,

ändå att deras fordringar eljest ej äro förfallna till betalning; och vare förre

tomträttshafvaren fri från ansvarighet för hvad ur köpeskillingen kunnat

gäldas.

17 §.

År tomträtt intecknad, och vanvårdar tomträttshafvaren byggnad eller

annat, som hör till tomträtten, så att inteckningshafvarens säkerhet märk­

ligen minskas, äge denne att ur panten njuta betalning för sin fordran,

ändå att den ej är förfallen.

18 §.

Då tomträtt blifvit utmätt eller förordnande, som i 28 § utsöknings-

lagen sägs, meddelats om sådan rättighets försäljning, så ock då vid tomt-

rättshafvares konkurs borgenärerna äskat, att tomträtt, som hör till konkurs­

boet, skall försäljas i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad,

skall, sedan bevis härom till rätten eller domaren inkommit, beviset vid

rätten uppläsas och i tomträttsprotokollet införas i stad å nästa rättegångs­

dag för inteckningsärenden och å landet å nästa rättegångsdag under lag-

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

tima ting. Visas, att utmätningen upphäfts eller att frågan om tomträttens

försäljning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet antecknadt.

19 §.

Har beslut, hvarigenom underrätt helt och hållet eller till någon del

afslagit ansökan om inteckning, blifvit till följd af besvär ändradt af högre

rätt, vare sökanden pliktig att i stad inom tre månader och å landet sist

å det ting, som infaller näst efter tre månader, från det utslaget om änd­

ringen vunnit laga kraft, det hos underrätten förete, vid äfventyr att i

annat fall inteckning, som på grund af utslaget beviljas, gäller så som vore

den sökt å den dag, utslaget vid underrätten företes.

20 §.

Utan hinder af inteckning må tvist om intecknad fordrans giltighet

lagligen pröfvas.

Har efter klander tomträttshafvares fång förklarats ogiltigt, vare in­

teckning, som meddelats i tomträtten sedan den frångick rätte innehafvaren,

ogill. I fråga om rätt att tala å inteckning, som, efter det någon förkla­

rats skola för död anses, tillkommit på grund af medgifvande af den, som

tillträdt hans egendom, galle hvad särskilt är stadgadt.

21

§.

Ärende angående inteckning i tomträtt må af rätten upptagas i stad

endast å måndag eller, om helgdag då inträffar, nästa söckendag därefter

samt å landet endast å lagtima ting; dock att fråga om inteckningsförnyelse

må af rätten handläggas i stad jämväl å annan rättegångsdag än måndag

och å landet så som i 10 § sägs.

22

§.

Vid rätten skall i öfverensstämmelse med tomträttsprotokollet föras

bok så inrättad, att däraf lätteligen kan ses: hvarje tomträtt, däri inteckning

blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet af fordran, hvar-

47

för inteckning Itr sökt, så ock, dår inteckning blifvit beviljad eller afslagen,

förnyad, nedsatt eller dödad, eller ock ansökan om inteckning blifvit för­

klarad hyllande eller därefter åter hos rätten anmäld, tiden då sådant

skedde. Då enligt 18 § anteckning skett i protokollet, varde ock det i

boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

A protokollsutdrag, som utfärdas i inteckningsärende, skall tecknas

afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt i boken.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o it

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelshalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 5 och 6 §§ handelshalken skola er­

hålla följande ändrade lydelse:

5 §•

Därnäst äge hyresvärd förmånsrätt i de hyresgästen tillhöriga lösören,

som finnas inom fastigheten, för hyra, dock ej för hyresfordran, som för­

fallit till betalning tidigare än ett år före konkursens början, samt för kost

under sista tre månaderna, så ock för ersättning, där sådan skall utgå, för

skada å den förhyrda lägenheten.

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, gifvit varfsägaren eller

byggmästaren förskott i penningar eller byggnadsämnen; är afhandling därom

upprättad och med afhandlingen så förfaret, som i 3 § sjölagen sägs, njute

förskottsgifvaren sedan förmånsrätt i de lämnade byggnadsämnena och det,

som med förskottet är tillverkad t.

Därefter njute borgenär, som för sin fordran har inteckning i fartyg,

förmånsrätt i fartyget och dess tillbehör; dock galle ej förmånsrätt för ränta,

som före utmätning eller början af konkurs är upplupen, för längre tid än

tre år. År fartyget intecknadt för fleres fordringar, äge den företräde, som

först sökt inteckning; hafva flere sökt inteckning samma dag, äge lika rätt.

År inteckning för fordran vunnen på grund af medgifvande, som lämnats

efter fordringens tillkomst, och varder den, som inteckningen medgifvit,

eller, där flere äro, som den medgifvit, någon af dem försatt i konkurs,

som börjas inom en månad efter det inteckningen söktes, vare inteckningen

utan verkan. Ej heller galle inteckning, som blifvit sökt samma dag kon­

kurs börjats eller därefter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

6

§.

40

Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan afgäld af fast

egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i hvenis hand

den vara må, där ej afgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan upplåtit sin fasta

egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som å egendomen fin­

nas, samt, där tomträtt upplåtits, i tomträtten ined hvad därtill hör, för arrende

eller afgäld, som till jordägaren skall utgå, samt för jordägaren åliggande

utskyld eller annan afgift, som bort af egendomens innehafvare gäldas,

dock ej för fordran, som förfallit till betalning tidigare än ett år före kon­

kursens början, så ock för husröta eller vanhäfd, där sådan ersättning skall

utgå. Har jordägare lämnat arrendator kreatur, redskap eller anmit till

egendomens bruk, njute jordägaren lika rätt för lega, som ej stått inne längre

än nyss sagts, äfvensom för ersättning, där sådan bör utgå, för hvad så­

lunda blifvit arrend atorn lämnad t.

Därefter njute borgenär, som för sin fordran har inteckning i tomt­

rätt, förmånsrätt i tomträtten med hvad därtill hör; dock gälle ej för­

månsrätt för ränta, som före utmätning eller början af konkurs är upp­

lupen, för längre tid än tre år. Är tomträtten intecknad för fleres ford­

ringar, äge den företräde, som först sökt inteckning; hafva flere sökt in­

teckning samma dag, äge lika rätt. Är inteckning för fordran vunnen på

grund af medgifvande, som lämnats efter fordringens tillkomst, och varder

den. som inteckningen medgifvit, eller, där flere äro, som den medgifvit, någon

af dem försatt i konkurs, som börjas inom en månad efter det inteckningen

söktes, vare inteckningen utan verkan. Ej heller gälle inteckning, som

blifvit sökt samma dag konkurs börjats eller därefter.

Genom denna lag upphäfvas 17 kap. 3 och 4 §§ jordabalken samt

förordningen den 22 oktober 1867 angående tillägg till 17 kap. 6 § handels-

balken i fråga om jordägares förmånsrätt till arrendator lösegendom. Före­

kommer i lag eller särskild författning hänvisning till 17 kap. 5 eller 6 §

handelsbalken, skall hänvisningen afse samma lagrum i dess ändrade lydelse.

Denna lag skall tillämpas i förmånsrättstvister, som göras anhängiga

efter utgången af december månad 1907; dock att i fråga om fordran, som

uppkommit före nämnda tid, inskränkning ej sker i förmånsrätt, som enligt

äldre lag må tillkomma den fordran.

Bih. till Riksd. Prof. 1907.

1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

i

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 42, 43, 100, 105, 113 och 158 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 42, 43, 100, 105, 113 och 158 §§ utsök-

ningslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

42 §.

Är dömdt i tvist om skyldighet för arrendator att afträda arren­

derad fastighet eller om hyresgästs flyttning i eller ur hus, och har rätten

förordnat, att domen må verkställas utan hinder däraf att den ej äger

laga kraft, äge utmätningsmannen befordra domen till verkställighet, där

den vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd, hvartill han

kan kännas skyldig, om domen ändras.

43 §.

Är det, hvarom i andi’a mål dömdt blifvit, sådant att änuringssö-

kandet ej varder onyttigt, om domen går i fullbordan, äge öfverexekutor,

där pant eller borgen ställes som i 42 § sägs, förordna, att domen må

verkställas, ändå att ändring däri sökes.

100

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att

de, hvilka hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan rätt,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 0.

51

som bör vid auktionen iakttagas, äga att därvid sin rätt bevaka, samt att

de, livilka pa grund af skriftlig handling äga nyttjanderätt till egendomen

eller rätt till servitut eller till afkomst eller annan förmån af egendomen,

böra, där ej rättigheten är intecknad eller skall oansedt försäljningen

äga bestånd, före auktionen till auktionsförrättaren ingifva i hufvudskrift

eller bestyrkt afskrift den handling, därå rättigheten grundas. De, hvilka

hafva fordran, hvarför egendomen på grund af inteckning eller enligt 11

kap. 2 § jordabalken häftar, eller fått åt sig upplåten rättighet, som bör

vid auktionen iakttagas, eller äga rätt till ränta eller annan afgäld, som

bör ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,

skola, där de äro kände och inom riket boende, om auktionen underrättas

genom särskilda kallelsebref, hvilka auktionsförrättaren skall till dem med

posten afsända så tidigt, att kallelserna må kunna komma dem till hända

minst fjorton dagar före auktionen.

105 §.

År i skriftlig handling nyttjanderätt till egendomen åt annan upp­

låten eller från egendomen upplåten rätt till servitut eller till afkomst eller

annan förmån, och är den rättighet intecknad eller är upplåtelsehandlingen

på sätt i 100 § sägs till auktionsförrättaren ingifven eller eljest vid auktio­

nen för honom tillgänglig, varde egendomen till försäljning utropad med

förbehåll om rättighetens bestånd. Finnes härvid att någon, som äger

bättre rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse;

då skall, därest ej denne samtycker att vid det skedda utropet må för­

blifva, eller hvad för honom ur köpeskillingen brister genast af rättighetens

innehafvare till auktionsförrättaren erlägges, egendomen utropas ånyo, utan

förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger köpeskillingen då högre, galle

sista försäljningen; i annat fall stånde vid den första fast.

Äro från egendomen upplåtna flera sådana rättigheter, som nyss

sagts, skall vid egendomens utropande iakttagas, att rättighet, som upp­

låtits senare än annan, skall vika före denna, där ej på grund af inteck­

ning eller inskrifning företrädet dem emellan skall annorlunda bestämmas.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår

åt dem, som äga bättre rätt, varde förfaret så som i 104 § om fordrans

beräknande är stadgadt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 9.

113 §.

Köparen äger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldig­

het fullgjort; och gifve, där så fordras, utmätningsmannen därtill hand­

räckning. Har ej gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätnings­

mannen honom nödiga rum; och må han efter försäljningen sitta, i dem

kvar till näst infallande fardag för afträdande' af förhyrd lägenhet. Finnes

å egendomen arrendator eller hyresgäst, hvars rätt ej är vid försäljningen

bibehållen, åligge köparen, där "han ej ändock vill låta legotagaren kvar-

sitta, att inom en månad efter tillträdesdagen uppsäga legoaftalet vid

äfventyr att det eljest varder mot köparen gällande; _ sker uppsägning,

galle om tid för afträde hvad i lag stadgas angående tid för afträde, när

på grund af frivillig öfverlåtelse af fastighet arrendator eller hyresgäst

uppsäges.

Sedan köparen tillträdt egendomen, äge han uppbära arrende eller

hyra, som därefter förfaller, och i öfrigt utöfva de rättigheter, som på

grund af arrende- eller hyresaftalet tillkomma ägaren; svare ock, där af-

talet skall gälla mot honom, i förre ägarens ställe till de jordägaren ålig­

gande förpliktelser, hvilka skola fullgöras efter sagda tid. Ej må å lego-

afgift, som förfaller till betalning mer än ett år eller vid hyra mer än sex

månader efter det försäljningen skedde, legotagaren afräkna hvad han må

hafva att fordra af förre ägaren, ej heller gälle i fråga om sådan afgift

betalning, som af legotagaren erlagts till förre ägaren, eller annan upp­

görelse, som med denne träffats; fordran, hvaraf legotagaren blifvit inne­

hafvare, eller uppgörelse, som träffats, efter det legotagaren fick kunskap

om egendomens utmätning eller om förordnande, som i 28 § sägs, må ej

åberopas mot köparen.

Angående verkan däraf att i arrende- eller hyresaftal, som skall gälla

mot köparen, skett ändring eller tillägg, hvarom icke vid försäljningen gjorts

förbehåll, samt om legotagares rätt att, där köparen skulle brista i aftalets

fullgörande, hålla sig till förre ägaren, skall hvad i fråga om frivillig öfver­

låtelse af fastighet är stadgadt äga motsvarande tillämpning.

158 §.

Vägrar arrendator eller hyresgäst att afflytta, då bestämd legotid är

till ända eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträdt skyl­

dighet att afflytta, och gitter han ej visa sannolika skäl att han ändock

53

äger kvarsitta, då må öfverexekutor förordna om hans vräkande. Menar

ägaren, att arrendator eller hyresgäst förverkat legorätten, må ock för­

ordnande, som nyss sagts, meddelas, där öfverexekutor finner uppenbart,

att rätten är förverkad.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin talan

vid domstol utföra, galle hvad i 157 § sägs.

\Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908. Mål, som vid

nämnda tid redan äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre lag; dock åt

de nya föreskrifterna i fråga om fast egendoms försäljning skola tillämpas,

där ej ..dag för första auktionen blifvit utsatt innan lagen trädt i kraft.

Är på grund af försäljning, som skett enligt äldre lags bestämmelser,

köparen berättigad att uppsäga arrendator eller hyresgäst, som finnes å

egendomen, men sker ej uppsägning inom en månad från det köparen ägt

tillträda egendomen eller, där tillträdesdagen infallit före den dag då de

nya bestämmelserna trädt i kraft, inom lika tid från sist sagda dag, skall af-

talet vara mot köparen gällande.

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55, 56 och 57 §§ i

förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55, 56 och

57 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egen­

dom skola erhålla följande ändrade lydelse:

39 §.

Den, som i skriftlig handling fått nyttjanderätt till fast egendom,

må, till betryggande af nyttj anderättens bestånd efter ty här nedan sägs,

erhålla inteckning därför vid den rätt, hvarunder egendomen lyder; dock

att i fråga om tomträtt gäller hvad angående inskrifning af sådan rätt är

särskildt stadgadt.

Huru i visst fall inteckning ej må beviljas utan att upplåtarens

hustru samtyckt till upplåtelsen, därom skils i giftermålsbalken-

46 §.

År äganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan;

f

älle nyttjanderätten, om inteckning därför sökes förr än lagfart å fånget.

ökas lagfart och inteckning samma dag, galle om företrädet hvad i lagen

om nyttjanderätt till fast egendom stadgas.

Kungl. May.ts Nåd. Propositian N:o 9.

55

47 §.

Varder egendom af trädd till konkurs innan den, som undfått nytt­

janderätt i egendomen, därför sökt inteckning, och går egendomen till för­

säljning; då skall hvad i 46 § stadgas angående verkan däraf att inteck­

ning för nyttjanderätten sökes förr än nye ägaren söker lagfart å sitt fång

icke äga tillämpning.

48 §.

Har någon vid öfverlåtelse af äganderätt till fast egendom förbe­

hållit sig eller annan nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf,

eller skall, utan att sådant förbehåll skett, arrende- eller hyresaftal, efter

ty särskild! är stadgadt, äga bestånd mot nye ägaren, eller är fast egendom

utmätningsvis såld med förbehåll om beståndet af nyttjanderätt, som ej

år intecknad; vare nyttjanderätten gällande mot nye ägaren, ändå att denne

söker lagfart å fånget innan inteckning för nyttjanderätten sökes.

Har vid öfverlåtelse eller försäljning skett förbehåll, som nyss sagts,

och öfverlåter nye ägaren sedan fastigheten till annan, vare lag samma, där

inteckning sökes inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid efter det

lagfart meddelades å den förres fång.

•

49 §.

*

Innehafvare af nyttjanderätt, som enligt 48 § skall gälla mot ny ägare,

njute i förhållande till dennes borgenärer den rätt, som enligt lag tillkom­

mer ogulden köpeskilling.

50 §.

Upplåter någon nyttjanderätt till samma egendom åt flere, vare den

upplåtelse gällande, hvarför inteckning först sökt varder; sökes för upp­

låtelserna inteckning samma dag, galle om företrädet hvad i lagen om

nyttjanderätt till fast egendom stadgas.

53 §.

Innehafvare af nyttjanderätt, som måste vika i något af de fall nu

sagde äro, har ej för skadestånd, hvartill han enligt lag kan vara berättigad,

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

förmånsrätt i egendomen, med mindre att skadeståndet är såsom fordran

till bestämdt belopp särskildt intecknadt.

Har den, som upplät nyttjanderätten, öfverlåtit egendomen till annan,

och låter nyttjanderättens innehafvare beviljad inteckning utan upplåtarens

samtycke dödas, förfalla eller nedsättas, eller har han i fall, som 48 § afser,

försummat att för nyttjanderätten söka inteckning inom den tid, som i 11

kap. 2 § jordabalken stadgad är; hafve då förverkat den rätt till skade­

stånd af upplåtaren, som eljest skolat honom tillkomma.

55 §.

Slutes servitutsaftal skriftligen, må aftalet, till betryggande af rättig­

hetens bestånd efter ty nedan sägs, intecknas, såsom om nyttjanderättsaftal

är stadgadt.

Om förnyelse, förändring eller dödande af inteckning för servitut

vare lag som i 43, 44 och 45 §§ sägs.

56 §.

Öfverlåtes äganderätt till en och slutes servitutsaftal med annan, vare

servitutet gällande, qpi inteckning därför sökes förr än lagfart å fånget;

sökas lagfart och inteckning samma dag, galle om företrädet hvad i lagen

om servitut stadgas; skolande hvad i 47, 48 och 49 §§ är stadgadt an­

gående nyttjanderätt jämväl tillämpas å servitutsaftal.

57 §.

År servitutsrätt upplåten till flere, eller upplåtes servitutsrätt till en

och nyttjanderätt till annan, och kunna ej rättigheterna jämte hvarandra

fullt bestå; äge den rätt företräde, därför inteckning först söktes: äro in-

teckningame sökta samma dag; äge den rätt, som först uppläts, företräde.

Hvad i 51, 52 och 53 §§ stadgas om nyttjanderätt galle ock i fråga

om servitutsaftal.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o i).

57

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2 och 90 §§ konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 2 och 90 §§ konkurslagen skola erhålla

följande ändrade lydelse:

2 §.

1 mom.

Borgenär äge ock söka, att gäldenärs egendom afträdas skall

i följande fall, nämligen:

1. då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren

och anledning är för handen, att han förblifver utrikes för att undgå

borgenärers kraf;

2. då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända

egendom medtagas skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3. då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller

undanskaffar sina tillgångar.

2 mom.

Borgenär äge jämväl söka, att gäldenärs egendom afträdas skall:

då lös egendom, däri förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § första stycket

handelsbalken eller på grund af förlagsinteckning tillkommer borgenären,

blifvit utmätt för annans fordran,

eller egendom, som nyss sagts, eller egendom, däri han har förmåns­

rätt jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handejsbalken, genom skriftlig af­

handling föryttrats med villkor, att säljaren' äger behålla egendomen i

sin vård,

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd.

7

Höft.

8

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

*

samt skälig anledning är att befara, att den öfriga egendom, hvari

borgenären äger förmånsrätt, är otillräcklig till gäldande af hans fordran.

90 §.

Borgenär, som för sin fordran bär lös pant i handom eller inteck­

ning i gäldenärens fasta gods eller i tomträtt, där sådan rätt tillkommer

gäldenären, eller i denne tillhörigt fartyg eller rätt till betalning ur fartyg,

‘ frakt eller gods i fartyg, som i 11 kap. sjölagen sägs, njute, där han ford­

ringen i konkursen icke bevakat, ej rätt till betalning ur annan konkurs­

boets egendom än den, som för fordringen sålunda häftar. Sådan borgenär

vare ock pliktig, där det äskas, att, innan han betalning ur egendomen

njuta må, sin fordran med den i 82 § föreskrifna borgenärsed fästa. Askas

sådan ed; förelägge rätten eller domaren, såsom i 86 § sägs, borgenären

viss tid, från det han af föreläggandet erhållit del, att till rätten eller

domaren ingifva bevis, att han föreskrifven ed aflagt: utsätte ock viss tid

af högst en månad, inom hvilken den, som edgången yrkat, har att del-

gifvandet ombesörja och med bevis därom inkomma, vid den påföljd för

underlåtenhet däraf, som i sistnämnda § stadgas. Ej må i detta fall före­

läggandets införande i tidning såsom delgifning godkännas.

Försummar borgenären att inom den föreskrifna tiden med edgångs-

bevis inkomma eller laga förfall därför visa; då må egendomen, såsom

annan konkursboets tillhörighet, af gode männen eller sysslomännen om

händer tagas, och utdelning därutur ske till andra borgenärer, som sina

fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan sådan utdelning

skett; vare vid sin rätt till betalning ur egendomen bibehållen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

59

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I och 3 §§ i förordningen den 20 november 1845 i af­

seende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarblifva.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i förordningen den 20 november

1845 i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård

kvarblifva, skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Vill den, som tillhandlar sig lösören och tillåter, att desamma få i

säljarens vård kvarblifva, att hvad han tillhandlat sig skall fredas från ut­

mätning för säljarens skuld och i händelse af dennes konkurs från boets

tillgångar afskiljas, upprätte skriftlig afhandling om köpet, med förteckning

å de köpta persedlarne och vittnens underskrift, och läte sedermera från

predikstolen i kyrkan uti den församling, där säljaren bor, å nästa söndag,

då gudstjänst därstädes hålles, om samma afhandling uppläsa kungörelse,

upptagande säljarens och köparens namn och yrken, dagen då köpeafhand-

lingen blifvit uppgjord samt köpeskillingens belopp, öfver hvilket uppläsande

bevis bör tecknas å handlingen; hvarefter densamma bör, om egendomen

tinnes i stad, inom åtta dagar efter kungörandet, uppvisas, i Stockholm hos

öfverståthållareämbetets kansli, och i rikets öfriga städer inför rådstufvu­

rätt, för att i dess protokoll intagas, samt, om egendomen finnes å landet,

ej allenast inom bei’örde tid för kronofogden i orten uppvisas och i be­

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 9.

Öl

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig pre­

skription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att 14 § i förordningen den 4 mars 1862 om

tioårig preskription och om årsstämning skall erhålla följande ändrade

lydelse:

År borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i tomträtt eller

~ i fartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt

i handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå

att han ej, efter årsstämning, sin fordran angifver. Om rätt till kvittning

för genfordran vare ock lag som i 7 § sägs, ändå att den fordran ej blif-

vit efter årsstämning angifven.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Förslag

till

Lag­

om ändrad lydelse af 65 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

afledning af vatten.

Härigenom förordnas, att 65 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning

och annan afledning af vatten skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vattenverk, som lösas skall, så ock annan fast eller lös egendom, som

det åligger jordägaren att jämte verket öfvertaga, skall, där ej annorlunda

öfverenskommet är, afträdas å den fardag för afträdande af arrenderad

fastighet, som inträffar näst efter sex månader sedan lösens belopp blifvit

slutligen fastställdt och därefter uppsägning skett. Uppsägning må ej med

laga verkan ske, med mindre lösen för vattenverket och annan fast egen­

dom, som skall afträdas, blifvit hos Konungens befallningshafvande i ränte-

riet nedsatt. Sker ej sådan uppsägning inom sex månader, sedan lösens

belopp fastställdes, vare den då väckta frågan förfallen; varder ej, sedan

uppsägningen skett, lösen för den lösa egendomen, så ock skadeersättning,

som vattenverksägaren tillkommer, före tillträdesdagen erlagd, skall frågan

ock anses förfallen, där vattenverksägaren det yrkar.

Medel, som jämlikt denna § skola nedsättas i ränteriet, må. där jord­

ägaren det äskar, insättas i bankinrättning, som af Konungens befallnings­

hafvande godkännes, för att där emot ränta innestå under den tid Konungens

befallningshafvande bestämmer; och kommer räntan intill tillträdesdagen

jordägaren till godo.

________

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

G3

Förslag

till

Lag­

om ändrad lydelse af 4 § i lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast

egendom är att hänföra.

Härigenom förordnas, att 4 § i lagen den 24 maj 1895 angående

hvad till fast egendom är att hänföra skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har någon efter särskildt stadgande eller på annan emot en hvar

gällande grund äganderätt till byggnad eller annat, som, efter ty i 2 eller

3 § sägs, skulle till annans fasta egendom höra, då må det ej till den fasta

egendomen räknas. Byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande bruk

afsedd anläggning å tomt, som besväras af inskrifven tomträtt, må ej,

ändå att byggnaden eller anläggningen tillhör tomtägaren, hänföras till

tomten.

För grufdrift afsedd byggnad, stängsel, ledning eller annan anlägg­

ning, hvarom i 2 § är sagdt, må ej, ändå att den tillhör ägaren af den

jord, hvarå grufvan är belägen, till den jord hänföras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda

protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 an­

gående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden

skall erhålla följande ändrade lydelse:

öfver följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll,

nämligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver inteck­

ningar i sådan egendom; ett öfver inskrifningar af tomträtt samt af fång till

sådan rätt så ock öfver inteckningar i tomträtt; ett öfver äktenskapsförord;

ett öfver förmyndares tillsättande och entledigande, samt ett öfver boupp­

teckningar, testamenten, som vid domstolen bevakas, morgongåfvobref och

afhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts-, intecknings- och tomträttsproto-

kollen skall för hvarje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom,

ärendet rörer, samt uti öfriga protokollen för ärende, som angår inregistre­

ring af bouppteckning eller bevakning af testamente, den dödes namn och

för annat ärende namnet å den person, ärendet rörer.

Vid rådstufvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras sär­

skilt protokoll öfver förlagsinteckningar. I det protokoll skall för hvarje

ärende å brädden tecknas förlagstagarens namn jämte uppgift om rörelsens

beskaffenhet och orten, hvarest den drifves.

Hos Stockholms rådstufvurätt varde ock särskildt protokoll fördt

öfver inteckningar i fartyg; och skall i det protokoll för hvarje ärende å

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

65

brädden tecknas namnet å det fartyg, hvarom fråga är, samt det nummer,

hvarunder fartyget blifvit i fartygsregistret infördt.

Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det i

protokollet anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

9

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol tisdagen den 18 september 1906.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden

H

erslow

,

C^laéson,

G

refberg

,

Q

uensel

.

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut den 19 januari 1906 hand­

lingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlämnade förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter, hvilka jämte

till statsråd numera utnämnde justitierådet Albert Petersson öfvervarit före­

dragningen af förslaget, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;

varande förslagen bilagda detta protokoll.

Förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom.

Mot förslaget framställdes följande anmärkningar, nämligen vid

1 KAP.

1 §.

Justitierådet

Grefberg

yttrade:

»I fråga om fastighet, vare sig i stad eller på landet, inom område,

där plan för bebyggande är gällande, och i fråga om stadsjord, som hör

Kungl. Maj-.ta Nåd. Proposition N:o 0.

G‘J

till tomt, är enligt förslaget längsta tiden för nyttjanderättsaftals bestånd

25 år. Hvad angår stadsfastighet i egentlig mening och jord, som hör

till tomt, är visserligen enligt lagen den 25 april 1889 upplåtelse på lifs­

tid ej vidare tillåten, men beträffande nyssnämnda fastigheter å landet

möter för närvarande icke hinder för sådan upplåtelse. I motiven har an­

förts att med afseende å egentliga stadsfastigheter föreligger icke något

verkligt behof för rätt till lifstidsupplåtelse och att förty anledning ej före­

finnes att, där lifstidsupplåtelse någon gång förekommer, tillägga den gil­

tighet utöfver den för nyttjanderättsaftal i allmänhet stadgade tid. Vare

sig att sådana aftal höra till sällsynta undantag eller icke, synes emeller­

tid det uppställda hindret härför göra mera än nödigt inträng å privat­

rättens område i de fall, att säljare af fastighet förbehåller sig att under

sin lifstid få nyttja större eller mindre del af fastigheten. Det är visser­

ligen ej lämpligt att allenast med hänsyn till förbehåll af nämnda beskaf­

fenhet utsträcka tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, men då någon

afsevärd olägenhet desto mindre kan följa däraf, att upplåtelse åt någon

på lifstid alltid tillätes, som den föreslagna längsta tiden endast i undan­

tagsfall därigenom komine att öfverskridas, hemställes om en sådan ändring

af förslaget, att dylik upplåtelse måtte få äga rum.»

2

§•

Justitierådet

Herslow

fann det vara för rättskänslan motbjudande,

att den, som åt annan frivilligt uppläte nyttjanderätt till en fastighet,

ägde förhindra denne att på lagligt sätt betrygga samma rätt. Justitie­

rådet ansåg därför, att åt ifrågavarande stadgande borde gifvas tvingande

kraft, så att detsamma ej finge genom förord brytas.

3 §.

Justitierådet

Claeson

anförde:

»Enligt de rättsgrundsatser, som nu tillämpas, torde den, hvilken

genom testamente erhåller fast egendom, vara skyldig att tåla de nyttjande-

rättsupplåtelser, som gjorts af testamentsgifvaren eller för hvilka han eljest

var ansvarig. Häri torde genom lagförslaget icke någon ändring åsyftas,

såsom framgår af motiven sid. 67. Men vid gåfva af fast egendom synes

förslaget fordra, att förbehåll göres om upplåten nyttjanderätts bestånd,

såvida den icke är intecknad. Eljest blir nyttjanderätten icke gällande

70

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

mot gåfvotagaren, med undantag dock för vissa, i denna § angifna fall

beträffande arrendator eller hyresgäst. Denna olika rättsföljd i fråga om

testamente och gåfva torde icke vara grundad i dessa instituts natur; och

synes det mig, att denna olikhet bör afhjälpas i den riktningen, att genom

uttrycklig bestämmelse gåfvotagaren blir ansvarig med fastigheten för

nyttjanderättens bestånd, om också gåfvobrefvet icke innehåller något

härom. I annat fall kan tilläfventyrs missbruk ske, och öfverlåtelse af

fast egendom genom gåfva göras i hufvudsakligt syfte att få bort en

nyttjanderätt, som väl är förbindande för gifvaren, men icke blir det för

gåfvotagaren.»

Justitierådet

Herslow

yttrade:

»Bland de omständigheter, som enligt förslaget skulle betrygga nytt­

janderätt till fast egendom mot ny ägare af densamma, upptages icke

kunskap hos bemälde ägare om nyttjanderätten, eller in. a. o. rätten för

denne att få nyttjanderättshafvaren skild från hvad till honom upplåtits

förutsätter icke såsom nödvändigt villkor god tro hos nye ägaren. Om

också den ståndpunkt, förslaget i detta afseende intager, är med hänsyn

till stadgandena i 2 kap. 28 § och 3 kap. 19 § i förslaget af mindre

praktisk betydelse i fråga om arrende och hyra, så är dock densamma

synnerligen anmärkningsvärd beträffande sådana rättigheter, om hvilka för­

slagets 7 § handlar. Så t. ex. skulle innehafvaren af en sådan rättighet,

i fall förbehåll om dess bestånd icke vid öfverlåtelse af fastigheten blifvit

gjord och icke heller inteckning för rättigheten vunnits, kunna förlora den­

samma, äfven om fastighetens nye ägare så godt som omedelbart före

öfverlåtelsen erhållit del af det angående rättigheten upprättade kontrakt.

En ståndpunkt, som föranleder till ett dylikt resultat, synes mig näppe­

ligen vara rättfärdig och torde därföre icke böra af lagstiftaren gillas,

äfven om den, såsom i motiven till förslaget framhålles, är ägnad att före­

komma rättegångar. Väl skulle i förrberörda fall, därest innehafvaren af

rättigheten ginge miste om densamma, han enligt förslaget äga rätt att

om skadestånd hålla sig till upplåtaren af rättigheten; men denna rätt

skulle säkerligen i många fall visa sig vara föga värd. Bristen på god

tro är från den allmänna moralens synpunkt en bestämd diskvalihkation

för förvärfvande af rättigheter af hvilket slag som helst och torde därföre

icke heller böra af lagstiftaren annorlunda anses.

Det förefaller desto mer anmärkningsvärdt, att i förevarande fall god

tro icke satts såsom villkor för nye ägarens rätt att icke respektera nytt­

janderätten, som enligt förslagets 2 kap. 29 § god tro fordras för att, där

i skriftligt arrendeaftal skett ändring eller tillägg utan att sådant anmärkts

71

å jord Hareris exemplar af kontraktet, ny ägare må med gällande verkan

kunna vägra att godkänna hvad sålunda ändrats eller tillagts.

Beträffande hvad i förevarande § äfvensom å annat ställe i förslaget

sägs angående »inskrifning», tillåter jag mig att hänvisa till hvad jag vid

4 kap. kommer att yttra i fråga om det föreslagna nya rättsinstitut, som

benämnes tomträtt.»

Vidare instämde justitierådet väsentligen i den af justitierådet

Claeson

gjorda anmärkning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

4 §•

Justitieråden

Herslow, Claeson

och

Quensel

förenade sig om följande

yttrande:

»På grund af de i 3 § föreslagna bestämmelserna kan nyttjanderätt

till en fastighet komma att upphöra antingen till följd af fastighetens för­

yttring från den, som upplåtit nyttjanderätten, eller i anledning däraf, att

fastigheten från senare ägare, mot hvilken nyttjanderätten var gällande,

öfvergår till annan. Vare sig det ena eller det andra inträffar, skall, enligt

föreskrifterna i 4 §, nyttjanderättshafvaren, utom i vissa särskildt angifva

undantagsfall, äga af upplåtaren undfå ersättning för den skada, som för

den förre uppstår genom mistningen af nyttjanderätten. Huruvida i det

fall att nyttjanderätten upphör i anledning af fastighetens föryttring från

sådan senare ägare af fastigheten, som varit af nyttjanderätten bunden,

enahanda skadeståndsrätt tillkommer nyttjanderättshafvaren gent emot

denne, är däremot icke i förevarande § uttaladt. Hvad angår det sär­

skilda slag af nyttjanderätt, som under beteckningen arrende afhandlas i

2 kap. af förslaget, är i 31 § af sagda kap. dylik ansvarighet för senare

ägare stadgad, och skall, jämlikt 3 kap. 19 § i förslaget, detta stadgande

äga motsvarande tillämpning vid hyresaftal. Men i fråga om nyttjande-

rätt af annat slag, än i 2 och 3 kap. alses, är, enligt hvad motiven gifva

vid handen, förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende den, att frågan

om senare ägares ansvarighet för nyttjanderättsaftalets fullgörande är att

bedöma efter beskaffenheten af den rättshandling, hvarigenom han blef

ägare af fastigheten. I följd häraf skulle det i hvarje särskildt fall vara

att afgöra, huruvida nye ägaren, då han förvärfvade fastigheten med

skyldighet att låta nyttjanderättsaftalet gälla, därigenom äfven tillförbands

att ansvara för att nyttjanderätten icke heller koinme att upphöra i an­

ledning af fastighetens föryttring från honom; åt ett vid föryttring af

fastigheten gjordt förbehåll borde icke under alla förhållanden nödvändigt

72

trifvas den tolkning, att nye ägaren därigenom iklädt sig dylik ansvarighet

och därmed förbunden skadeståndsplikt, och skulle vid sådant förhållande

saknas fog för ett allmänt uttalande i lag angående ny ägares skadestånds­

plikt, Lämpligheten af denna förslagets ståndpunkt torde emellertid kunna

ifrågasättas. Väl finnes i det fall, att upplåtarens närmaste efterträdare i

äganderätten till fastigheten uteslutande på grund af inteckning af nytt­

janderätt en bindes till denna, ingen anledning att frångå förslagets stånd­

punkt; inteckningen torde nämligen icke i och för sig medföra annan

skyldighet för nye ägaren än att låta nyttjanderättshafvaren förblifva i

ostörd0 utöfning af sin rätt, Men där bundenheten grundar sig på uttryck­

ligt förbehåll vid föryttringen, torde förhållandet vara ett annat. Bortser

man från sådana visserligen ej otänkbara fall, då det framgar, att upp­

låtaren och nye ägaren verkligen velat åt förbehållet gifva någon särskild

begränsning, synes det naturligast och med allmän rättsuppfattning mest

öfverensstämmande att i förbehållet, vare sig det skett vid fri vil lig öfver­

enskommelse eller vid exekutiv försäljning, inlägga den betydelsen, att på

o-rund af detsamma nye ägaren skall helt och hället inträda i upplatarens

rättsliga ställning till nyttjanderättshafvaren. Ett dylikt förbehåll kan

nämligen — äfven om “det affattats i jämförelsevis dunkla eller obe­

stämda ordalag — icke rimligen gifvas eu så inskränkt tolkning, att

säljaren — ansvarig som han är för nyttjanderättsupplåtelsen vis­

serligen skulle velat ålägga köparen att tåla samma nyttjanderätt men

tillika lämnat honom Öppet att, när helst han funne för godt, genom

ny försäljning tillintetgöra den och därigenom ådraga säljaren skade-

ståndsskyldighet. Säljarens mening med ett förbehåll . af ifrågavarande

art kan förnuftigtvis ej vara annan, än att den nye fastighetsägaren skall

inträda i hans rättigheter och skyldigheter gent emot nyttjanderätts­

hafvaren, och åt köparens godkännande af förbehållet kan ej hellei gifvas

annan innebörd. Är detta riktigt, så följer däraf, att ny ägare, mot hvil­

ken nyttjanderätt på grund af förbehåll vid öfverlåtelsen är gällande, i

afseende 'på skadeståndsskyldighet bör likställas med upplåtare, såvida ej

annorlunda uttryckligen aftalats. Detta är äfven rätt och billigt, då det

är han, icke upplåtaren, som genom senare öfverlåtelse vållat nyttjande-

rättens upphörande, vare sig detta föranledts däraf, att den ej blifv it v id

öfverlåtelsen förbehållen, eller däraf att den ej vid exekutiv auktion kun­

nat skyddas.

Ur praktisk synpunkt synes synnerligen önskvärd!, att frågan om ny

ägares skadeståndsplikt i nu ifrågavarande hänseende varder i lagen löst.

Fall, där den ifrågasättes, äro ej vid domstolarna sällsynta. Därigenom

skulle äfven blifva klart, att nyttjanderättshafvaren äger med sin talan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

13

vända sig direkt mot senare ägare och ej är därutinnan uteslutande hän­

visad till upplåtaren. Denna rätt, som eljest säkerligen skulle blifva om­

stridd, bör kunna inrymmas nyttjanderättshafvare i allmänhet likaväl som

arrendator och hyresgäst.

Vid nu angifna förhållanden torde det vara ändamålsenligast att, i

likhet med hvad som skett i fråga om arrende och hyra, äfven i afseende

å andra slag af nyttjanderätter i lagen upptaga ett uttryckligt stadgande

i syfte att i förevarande hänseende med upplåtaren likställa den, hvilken

förvärfvat fastigheten med förbehåll om nyttjanderättens bestånd. På

grund af föreskriften i 7 § af förevarande kap. skulle ett sådant stadgande

komma att äga tillämpning jämväl i fråga om de i ekonomiskt hänseende

ofta mycket viktiga rättighetsupplåtelser, som afses i sistsagda lagrum.»

Justitierådet

Grefberg

anförde:

»Den ansvarighet för skada, som enligt förevarande paragraf åligger

upplåtaren af nyttjanderätt, synes i visst fall böra uttryckligen åläggas

jämväl ny ägare af fastigheten. Har nändigen vid öfverlåtelse af fastig­

het förbehåll gjorts om nyttjanderättens bestånd — ändamålet med upp­

låtelsen må vara jordens brukande, fastighetens nyttjande i annat afseende

eller rätt för nyttjanderättshafvaren att tillgodogöra sig fastighetens na­

turliga tillgångar — bör ett sådant förbehåll anses medföra förbindelse

för köparen att, så vidt på honom beror, nyttjanderättshafvaren skall till

fullo åtnjuta sin på aftalet grundade rätt och att köparen således, om han

å sin sida öfverlåter fastigheten, äfven skall tillse, att nyttjanderätten däri­

genom icke går förlorad. Lika med upplåtaren bör han följaktligen till

sitt eget skydd ombesörja att, i fall aftalet är muntligt, trygga nyttjande-

rätten genom att lämna skriftligt kontrakt.

Om ett skriftligt kontrakt är intecknadt eller icke blifver verkan af

ett dylikt förbehåll naturligtvis densamma, men då nyttjanderätten al­

lenast på grund af inteckning gäller emot ny ägare ställer sig förhållandet

annorlunda. Inteckningsväsendet, sådant det nu är ordnadt, tjänar endast

att vid konkurrens skydda eu i och för sig bestående rätt och medför ej

någon annan förpliktelse för ny ägare, än att han skall ställa sig det in­

tecknade aftalet till efterrättelse så länge hans äganderätt fortfar och in­

teckningen tillika gäller. De i motiven till förslaget åberopade skäl, som

i fråga om arrende och hyra skola medföra den verkan, att ny ägare jäm­

väl i andra fall, än då förbehåll skett, inträder i samma förpliktelser emot

nyttjanderättshafvaren som upplåtaren och således äfven i dennes skyldig­

het att under vissa förhallanden utgifva skadestånd, äga ej heller tillämp­

lighet å sådana upplåtelser, som afses i 7 §.

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd.

7

Håft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

10

74

Nu förordade anordning beträffande skadeståndsplikten kan hafva

den verkan, att. nyttjanderättshafvaren förlorar sin rätt till skadestånd af

upplåtaren, men äger utkräfva sådant af ny ägare. Har nämligen A, efter

upplåtelse af nyttjanderätt till X, sålt fastigheten till B med förbehåll om

nyttjanderättens bestånd, samt äganderätten sedermera utan sådant förbe­

håll öfvergått från B till C efter utgången af den tid, räknad från det B

erhållit lagfart å sitt fång, inom hvilken X kunnat söka inteckning för

att trygga sin rätt mot C, så har X förverkat sin rätt till skadestånd af

upplåtaren A, men hans rätt emot B grundar sig omedelbart på förbe­

hållet, hvarigenom denne iklädt sig samma förbindelse som om han själf

varit upplåtare.»

Justitierådet

Herslow

yttrade vidare:

»Beträffande upplåtelse af nyttjanderätt utan vederlag, synes mig det

anspråk rimligen icke kunna ställas på upplåtaren, att han, därest upp­

låtelsen skett muntligen, skall vid öfverlåtelse af fastigheten komma i håg

att, såsom i motiven till förevarande förslag påpekas, till undvikande af

eventuel skadeståndsskyldighet gifva upplåtelsen skriftlig form.»

6

§•

Justitierådet

Claeson,

med hvilken justitierådet

Herslow

förenade sig,

yttrade:

»Med nyttjanderätt, som förfallit, i följd däraf att fastigheten från-

vunnits upplåtaren eller dennes efterträdare, synes vara nära besläktadt

det fall, att genom laga skifte, annan landtmäteriförrättning eller rågångs-

tvist nyttjanderättshafvaren lider inskränkning .i sin nyttjanderätt. I

2 kap. 27 § finnas föreskrifter om hvilka rättigheter arrendator i dylik

händelse äger; och det torde vara tillbörligt att jämväl annan innehafvare

af nyttjanderätt tillerkännes rättsskydd, om han blir lidande. En inne­

hafvare af t. ex. skogsafverkningsrätt kan eljest komma att lida en förlust,

som icke på långt när blir ersatt därigenom, att han möjligen berättigas

återfå större eller mindre del af hvad han utgifvit i vederlag för rättigheten.»

2 KAP.

¹ §•

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»De i 1734 års lags jordabalk förekommande bestämmelserna angå­

ende lega af jord hänföra sig allenast till jord på landet, medan, å andra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Kung!.

71

faj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

75

sidan, hvad där stadgas angående hushyra är afsedt att gälla allenast hus

och gård i stad. Mot denna från äldre tider härstammande uppfattning

af skillnaden mellan jordlega och hyra bryter förslaget; i detta har näm­

ligen till grund för skillnaden mellan nämnda båda slag af nyttjanderätt

till fastighet i stället lagts de olika ändamål, som med den upplåtna nytt-

janderätten afses. önskligt vore, om åt denna grundväsentliga olikhet

kunde i lagen gifvas sådant uttryck, att den framträdde skarpare än i

förslaget, hvilket exempelvis kunde ske därigenom, att i förevarande § till

ordet »jord» fogades orden »på landet eller i stad» och motsvarande ändring

gjordes i 2 kap. 43 § och 3 kap. 1 § i förslaget.»

2

§.

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»Ett af de viktigaste syftemål, som lagberedningen ansett böra vinnas

genom ny lagstiftning angående jordbruksarrende, är, att arrendatorn skall

hafva sig tillförsäkrad en tryggad besittning af fastigheten under en be­

stämd tid. För vinnande af detta syfte har i första stycket af förevarande

§ uppställts den regel, att upplåtelse på arrende skall ske antingen på

viss d. v. s. absolut bestämd tid eller för arrendatorns lifstid — från

hvilken regel medgifvits allenast det undantag, att i vissa fäll upplåtelsen

må kunna ske för upplåtarens egen besittningstid — hvarjämte kontra­

henterna fråntagits befogenhet att bestämma arrendetiden annorlunda t. ex.

ställa arrendet helt och hållet på uppsägning. På det att icke den säker­

het, som härigenom skolat beredas arrendatorn, må blifva allenast skenbar,

skall det vidare enligt förslaget vara utan verkan, om upplåtaren, såsom

för närvarande ej sällan sker, i aftalet förbehåller sig rätt att genom upp­

sägning bringa arrendet till upphörande före utgången af den aftalade

arrendetiden. Förbud häremot innefattas i andra stycket af förevarande §.

Detta stycke har emellertid en betydligt vidsträcktare räckvidd än att

blott lägga hinder i vägen för en dylik allmän uppsägningsklausul Genom

sagda stycke är jämväl uttaladt, att upplåtaren icke äger förbehålla sig

rätt att såsom grund för aftalets frånträdande åberopa äfven andra om­

ständigheter än dem, som uti åtskilliga af de följande paragraferna —

9 §, 27 § första stycket, 28 § andra ledet, 33, 34, 35 och 36 §§ — ut­

tryckligen angifvas medföra sådan rätt. Vidare är berörda stycke afsedt

att beträffande de fall, då sålunda rätt att frånträda aftalet är jordägaren

uttryckligen medgifven, förhindra denne att genom särskildt förbehåll i

aftalet vare sig utsträcka den tid, inom hvilken han enligt förslaget har

76

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 9.

att göra denna sin rätt gällande, eller förkorta den tid, under hvilken

arrendatorn i hvarje fall skall enligt förslaget äga rätt att sitta kvar å

fastigheten. I betraktande af den stora vikt och betydelse, ifrågavarande

stycke sålunda skulle komma att äga, vill det synas, som om, därest icke

genom hänvisning till de däri afsedda lagrum eller annan omredigering

innebörden af detsamma kunde bringas att framträda på ett mera åskåd­

ligt och påtagligt sätt, åtminstone en öfverflyttning af styckets innehåll

till eu särskild § vore att förorda. Enär vidare ett förbehåll, som är

stridande mot den föreslagna lagens föreskrifter uti nu ifrågavarande

hänseende, skall vara utan verkan äfven med afseende å senare ägare af

fastigheten, torde dessutom, särskilt med hänsyn därtill, att genom för­

behåll i aftalet icke får beredas blifvande köpare af fastigheten rätt att

utan hinder af hvad 28 § i förevarande kap. stadgar uppsäga arrende-

aftalet, någon jämkning i affattningen af ifrågavarande stycke vara er­

forderlig.»

Vidare yttrade justitierådet

Grefberg,

med hvilken justitierådet

Quen-

sel

instämde:

»Har jord upplåtits på arrende för viss tid, men med villkor att, om

jordägaren ej uppsäger aftalet före utgången af denna tid, arrendet skall

fortfara ytterligare under viss tid, möter icke enligt förslaget hinder för

giltigheten häraf, ehuru verkan af en dylik upplåtelse blifver den osäker­

het i besittningen, som förslaget velat förebygga genom att icke godkänna

de arrendeaftal, som äro ställda på uppsägning. Enär väl kan tänkas, att

aftal af förstnämnda beskaffenhet i viss mån skulle komma att träda i

stället för uppsägningskontrakten, torde det vara lämpligt stadga, att ett

villkor af omförmälda beskaffenhet skall vara ogilldt. Utan hänsyn till

bestämmelsen om villkorlig förlängning kommer genom ett sådant stad­

gande arrendetiden att utgå och 4 § blifver tillämplig om brukningen

därefter fortfar.»

Justitierådet

Herslow

anförde:

»Den i 2 § meddelade föreskrift, att, med undantag för vissa upp-

gifna fall, arrendeupplåtelse, som icke skall gälla för arrendator^ lifstid,

skall ske för viss tid, synes hafva goda skäl för sig. Enligt min uppfatt­

ning är denna föreskrift icke uppfylld, med mindre såväl arrendetidens

begynnelse som dess slut äro satta till viss på förhand bestämd dag. En

arrendetid, som skulle räcka t. ex. 1 år men därefter, i händelse uppsäg­

ning icke skedde, utsträckas ytterligare ett år och så vidare, är enligt min

mening icke hänförlig under begreppet »viss tid» längre, än den är ovillkor­

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 9.

77

lig eller in. a. o. är oberoende af skedd uppsägning. I det anförda fallet

torde arrendet icke kunna anses gälla för mer än ett år, ehuru detsamma

med tyst samtycke skulle kunna ytterligare förlängas. På ett arrendeaftal

med dylikt innehåll torde följaktligen bestämmelsen i 4 § äga tillämpning.

Skulle emellertid denna min uppfattning icke öfverensstämma med för­

slagets mening, lärer af skäl, som finnas anförda i den inom lagbered­

ningen vid 4 § afgifna reservation, ett stadgande i det af reservanten an­

gifva syfte vara erforderligt.»

4 §■

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»Af stadgandet är visserligen klart, att det är tillämpligt icke allenast

å arrende för viss tid utan äfven då aftalet skall enligt 2 § anses vara

slutet för viss tid, men då tvekan tilläfventyrs kan uppstå huruvida i

strid mot förslagets syfte det bör tillämpas jämväl då brukningen fort­

farit efter fardag, som infallit på grund af uppsägning, synes förtydligande

af förslaget härutinnan vara erforderligt.»

5 §•

Justitierådet

Claeson

anförde:

»Hinder torde icke möta att i arrendeaftalet bestämma annan fardag

än den i förevarande § angifna. För att emellertid stadgandets dispositiva

karaktär skall framstå tydligt, och något tvifvel därom icke råda, synes

det önskligt att sådant uttryckligen angifves i lagtexten. Detta kan hafva

sin särskilda betydelse, då 2 kap. kommer att gälla äfven utarrendering

af tomter och annan jord i stad.»

6

§•

Justitieråden

Claeson

och

Quensel

förenade sig om följande yttrande:

»Tiden för erläggande af arrendeafgiften har för de fall, då i af­

talet saknas föreskrift därom, i förslaget sålunda bestämts, att nämnda

afgift skall gäldas sist två månader före löpande arrendeårets utgång

d. v. s. i regeln senast den 14 januari. Såsom grund för att betalnings­

terminen, hvilken för närvarande är Tomedag, sålunda ej oväsentligt

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

framflyttats, har i motiven angifvits, att ett lämpligt rådrum bort lämnas

arrendatorn att genom afyttrande af sin skörd skaffa medel till arrende-

likvidens fullgörande. Betydelsen häraf lärer väl ej böra underkännas,

men vid jämförelse med hvad förslaget innehåller angående jordägarens

rätt i händelse af uteblifven arrendebetalning vill det synas, som om den

föreslagna framflyttningen skulle kunna leda till ett åsidosättande af jord­

ägarens berättigade intresse. Enligt föreskrift i 36 § 1 mom. skall jord­

ägaren, i händelse arrendeafgiften ej i rätt tid erlägges, dock icke äga

föra talan om arrenderättens förverkande, med mindre arrendatorn dröjer

med arrendelikviden utöfver en månad från förfallodagen. I följd häraf

skulle det lätt kunna inträffa, att den tid, jordägaren finge på sig för att

före nästa fardag få den försumlige arrendatorn vräkt och fastigheten ut-

arrenderad till annan, visade sig vara alltför knappt utmätt. Vid sådant

förhållande och då mot förslagets antydda ståndpunkt beträffande arrende­

rättens förverkande icke synes vara något att erinra, torde det kunna med

fog ifrågasättas, huruvida den föreslagna ändringen af betalningstermin

har tillräckligt skäl för sig.»

Justitierådet

Herslow

anförde:

»Ifrågavarande förslag skall alltigenom vara byggdt på den förutsätt­

ning, att de däri meddelade stadganden, såframt de icke uttryckligen för­

klarats äga ovillkorligen förbindande kraft, äro dispositiva d. v. s. gälla

endast därest icke kontrahenterna annorlunda öfverenskommit. Vid sådant

förhållande synes det vara olämpligt och i viss mån ägnadt att undan­

skymma berörda förutsättning att, såsom här och jämväl på åtskilliga andra

ställen i förslaget ägt rum, någon gång men icke alltid uttryckligen

angifva stadgandets dispositiva natur, ehuru sådant icke påkallats af stad­

gandets egenskap att utgöra undantag från någon förut såsom tvingande

betecknad regel.»

7 §.

Justitierådet

Grefberg

yttrade:

»Denna paragraf, som är tillämplig, då lega för jord helt och hållet

eller till en del består af dagsverken, och således hufvudsakligen gäller

mellan jordägare och deras torpare, innebär: att antalet dagsverken alltid

skall vara bestämdt för att kunna utkräfvas — ett obestämdt antal med­

för ej någon förpliktelse för torparen, vare sig legan helt och hållet eller

till en del utgöres af dagsverken —, att, ifall bestämmelse saknas om

tiden, då dagsverkena skola utgöras, fördelning af dagsverksskyldigheten

KungI. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 9.

79

skall, i deri man det låter sig göra, ske å alla årets veckor, att jordägaren,

som skall i god tid verkställa denna fördelning och därvid bestämma de

dagar i hvarje vecka, då arbetet skall utföras, åligger att därom lämna

torparen uppgift sist å andra dagen före den dag, då torparen har att

första gången under arrendeåret inställa sig för utförande af arbete, vid

äfventyr att de dagsverken, som belöpa på tiden före det torparens dags­

verksskyldighet sålunda börjar, icke kunna utkräfvas, att, om aftalet inne­

håller, att dagsverken skola utgöras under viss tid eller vissa tider af

året, jordägaren äger att efter godtfinnande fördela dagsverkena för hvarje

särskild tid för sig och därom lämna torparen uppgift, hvarjemte i öfrigt

skall i fråga om den så ordnade dagsverksskyldigheten lända till efter­

rättelse hvad som gäller i de fall, då all bestämmelse om tiden saknas,

samt att, för undvikande af att torplega och vanligt arbetsaftal förblandas,

förbud meddelas att i legoaftalet intaga förbehåll om dagsverksskyldighet

utöfver det fastställda antalet dagsverken eller om obestämdt antal af så

kallade öfverdagsverken.

Om förslaget blifver lag, är det uppenbarligen af vikt för jordägare,

som ej anser sig betjänad af dagsverkenas utgörande efter nämnda regler,

att, med den handlingsfrihet honom är medgifven, i legoaftalet träffa

annan uppgörelse med torparen, ty begagnar sig icke jordägaren af denna

utväg, kan under ogynnsamma förhållanden det arbetsbiträde, han påräknat,

blifva nästan värdelöst. Torplegan, som är mycket vanlig i vårt land,

afser väsentligen att förskaffa nödig arbetshjälp under tider, då sådd, slåt­

ter, bärgning och andra af väderleksförhållanden beroende arbeten skola

företagas. Då dessa tider äro underkastade växlingar, som icke med någon

större grad af säkerhet kunna beräknas, så löper jordägaren fara att vid

upprättandet af den uppgift, som i förslaget påbjudes, göra sådan fördel­

ning af dagsverkena, att ändamålet med torplegan förfelas i högst väsen-

lig mån, hvarigenom betydande skada kan uppkomma, i fall arbetsbiträde

vid lämplig tid ej kan anskaffas.

Visserligen bör dagsverksskyldigheten ej ordnas så, att torparen be­

tungas mera än som är en nödvändig följd af själfva torpupplåtelsen, om

den äfven för jordägaren skall anses fylla sitt ändamål. Det förefaller

emellertid som om det större intresset fått vika för det mindre eller att

torparen blifvit något mera än tillbörligt gynnad på jordägarens bekost­

nad. En förklaring härtill är att finna däri, att det knappast låter sig

göra att väl afpassa rättigheter och skyldigheter vid ordnandet af ifråga­

varande arbetsprestation. De stränga förpliktelserna för jordägaren kunna

dock i någon män undvikas utan att torparen därigenom förhindras att

ombesörja sina egna angelägenheter. Dagsverkenas värden växla visser­

80

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

ligen med årstiderna, men denna omständighet kan tillräckligt beaktas utan

att fördelning å årets veckor är nödvändig.

Innehåller aftal et, att ett visst antal dagsverken skall utgöras under

året, men saknas all bestämmelse om tiden, då arbetet påfordras, synes

skyldighet för jordägaren att fördela dagsverkena på årets veckor och på

en gång bestämma de dagar under året, då arbete skall utföras, böra bort­

falla och jordägaren i stället berättigas att verkställa fördelningen på årets

kalendermånader utan annan skyldighet än att särskildt för hvarje månad

sist å andra dagen före den dag, då torparen för utförande af arbete

under månaden har att inställa sig, underrätta honom om hvilka dagar i

månaden, han skall utgöra dagsverken.

Hvad angår de fall, då arbetet skall fullgöras under viss tid eller

vissa tider af året, bör jordägaren jämväl berättigas till någon större fri­

het vid valet af dagar, än förslaget erbjuder. Sålunda torde kunna stad­

gas, dels att kallelse för fullgörande af dagsverksskyldighet skall ske minst

två dagar före den dag, då arbetet skall taga sin början, och vid kallelsen

bestämmas hvilka dagar, som torparen på grund däraf har att utgöra

dagsverken, och dels att, i fall dessa dagsverken icke uppgå till det antal,

som jordägaren för den tidsperiod, hvarom fråga är, har att fordra, ny

kallelse ej får ske under de dagar, då den redan bestämda dagsverksskyl­

digheten fullgöres eller, om dagsverkena ej utgöras i oafbruten följd, under

de dagar afbrott äger ram. Härigenom förhindras att torparen hålles i

arbete under andra dagar, än han på förhand kunnat beräkna.»

8

§•

Justitierådet

Quensel

yttrade:

»Det torde få antagas, att med det i denna § stadgade förbud mot

sublokation utan jordägarens medgifvande afsetts allenast sådan upplåtelse

från arrendator^ som sker i ändamål att bruka eller eljest begagna den

till fastigheten hörande jord eller någon del däraf. Men efter orden synes

stadgandet äfven innebära hinder för arrendatorn att utan jordägarens

medgifvande genom hyresaftal förfoga öfver någon till fastigheten hörande

byggnad eller del däraf, i följd hvaraf ett dylikt förfogande skulle, jäm­

likt bestämmelsen i 36 § 4 mom. af förevarande kap., kunna medföra

arrendei*ättens förverkande. Visserligen är i sistsagda paragrafs 9 mom.

särskildt stadgadt, att inhysande å fastigheten af främmande person utgör

grund till arrenderättens förverkande allenast i det fall, att själfva arrende-

aftalet innefattar förbud mot sådant inhysande. Men då under »inhysande»

81

näppeligen torde kunna enligt vanligt språkbruk hänföras t. ex. upplåtande

af eu särskild byggnad åt sommargäster eller eljest verklig uthyrning af

bostadslägenhet å fastigheten, lärer nämnda stadgande i 36 § 9 mom. icke

vara af beskaffenhet att utesluta möjligheten af det allmänna sublokations-

förbudets tillämpning å sådana fåll som de nyssnämnda. Då emellertid

det kan anses vara af ej ringa vikt, att full klarhet råder i fråga om den

befogenhet, som i förevarande hänseende må tillkomma eu arrendator,

hemställes, att förslaget måtte varda i sådant hänseende fullständigadt

eller förtydligadt.»

Justitierådet

Gr ef b er g

anförde:

»Förbudet att utan jordägarens samtycke åt annan upplåta en del af

fastigheten innebär hinder för arrendatorn att till bostad under sommaren

eller annorledes på längre eller kortare tid upplåta en till fastigheten

hörande byggnad eller del däraf vare sig med eller utan rätt att bruka

något mindre jordområde. Enär emellertid en så omfattande inskränkning

i arrendatorns handlingsfrihet icke synes skälig, torde dylik upplåtelse

medgifvas arrendatorn i den mån jordägarens berättigade intressen icke

kunna anses däraf lida intrång. Om hvad sålunda förordats vinner af­

seende, föranledes däraf en ändring af 36 § 4 mom.»

Justitierådet

Claeson,

som i hufvudsak instämde med justitierådet

Quensel, tilläde: »Om å den arrenderade fastigheten finnas torp eller andra,

till jordbruk afsedda lägenheter, torde, särskildt vid arrende på längre tid,

det nästan ligga i arrendeaftalets natur att arrendatorn, i mån som torp-

kontrakt eller andra aftal utlöpa, äger att antaga nya torpare eller lägen-

hetsinnehafvare för den återstående arrendetiden. Eljest kan det hända att

arrendatorn icke får påräknad arbetskraft eller afkomst. Till undvikande

af den uppfattning att dylik rätt är arrendatorn förmenad, såvida ej något

förbehåll härom kommit att inflyta i arrendekontraktet, synes en förändring

af ordalagen i denna § vara erforderlig.»

Justitierådet

Herslow

var ense med justitierådet

Claeson.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

9 §•

Justitierådet

Claeson,

med hvilken justitierådet

Herslow

i hufvudsak

instämde, yttrade:

»Beträffande första stycket i denna § kan det ifrågasättas, huruvida

icke, såsom landtbruksstvrelsen erinrat, en viss tid, räknad från arrendatorns

Bill. till Riksd, Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd.

7

Håft.

11

82

död, bör bestämmas, inom hvilken delägarne i boet hafva rätt att hem­

bjuda arrendet åt jordägaren eller sätta annan arrendator i sitt ställe.

Begagna de sig ej häraf, blifva de bundna vid arrendet för den återstående

arrendetiden. Det synes icke vara med billighet öfverensstämmande, att

jordägaren när som helst skall vara skyldig att mottaga annan arrendator;

och han kan icke, såsom enligt 8 §, skydda sig häremot genom att be­

gränsa arrendetiden till tjugu år, ty 9 § afser att gälla hvilken kort

arrendeperiod som helst. Endast om han kommer ihåg att göra särskildt

förbehåll i kontraktet, lärer han vara tryggad.»

Justitieråden

Claeson

,

Grefberg

och

Quensel

förenade sig om följande

yttrande:

»Då den i andra stycket stadgade rättigheten för arrendatorns hustru

att efter hans död njuta arrendet till godo måste anses grundad därå, att

det följer af arrendeaftalet, att, då äktenskapet var ingånget, innan aftalet

slöts, i arrendetiden inbegripes jämväl tid, då hustrun är änka, men enligt

motiven jordägaren äger rätt göra förbehåll att lifstidsarrende, som upp­

låtits åt gift man, skall äga bestånd allenast under mannens lifstid, så

strider uppenbarligen denna rätt emot stadgandet i 2 § 2 stycket, hvadan

uttryckligen bör stadgas, att sådant förbehåll får ske.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 0.

10

§.

Justitierådet

Her slom

anförde:

»Enligt denna § åligger det arrendatorn att väl häfda jorden och så­

ledes, om åkern vid tillträdet skulle vara utsugen, söka åter uppbringa

densamma åtminstone till normal kultur. Det anspråk, som härigenom

ställes på arrendatorn, synes såväl från nationalekonomisk synpunkt som

med hänsyn till båda kontrahenternas välförstådda intresse vara väl

grundadt. För utrönande huruvida arrendatorn fullgjort sin skyldighet i

detta afseende skulle i regeln icke erfordras någon jämförelse emellan

jordens tillstånd vid tillträdet och dess beskaffenhet vid afträdandet, ty

förhållandet dem emellan skulle i själfva verket vara utan något egentligt

inflytande på arrendatorns berörda skyldighet. Här framställer sig emeller­

tid den frågan, om arrendatorn enligt förslaget kan med säkerhet påräkna

att, därest han vid arrendetidens slut återlämnar jorden i väsentligen för-

bättradt skick, därför erhålla någon godtgörelse af jordägaren. Af stad­

gandet i förevarande § torde det framgå att, i händelse jordens häfd icke

vid tillträdet gifvit anledning till någon svårare anmärkning, arrendatorn

Kungl. Maj:ts Nåd. JVo/iosition N:o !).

komme att sakna ersättning, äfven om jordens alstringsförmåga vid af-

tritdandet befunnes vara af honom högst betydligt uppdrifven, exempelvis

genom mergling eller påförande af artificiella gödningsämnen. Endast för

täckdikning, hvarom 17 § handlar, är arrendatorn enligt förslaget under

vissa villkor berättigad till någon, i förhållande till den långa tid, hvar­

under ordentligt utförd täckdikning antages kunna äga bestånd, ganska

sparsamt tilltagen ersättning. Hvarje annan förbättring, huru betydlig

som helst, skulle vid arrendets upphörande tillfalla jordägaren såsom god

pris. Lika litet som denna anordning innebär någon uppmuntran till

jordbrukets höjande, lika litet låter den tillbörlig rättvisa vederfaras arren­

datorn. Denne eller hans rättsinnehafvare skulle mången gång, särdeles

vid arrenden på kortare tid eller under vissa förhållanden, som icke bero

a,f arrendatorn ■— t. ex. om innehafvare af nyttjanderätt på lifstid dör

kort efter det han å jorden nedlagt betydliga kostnader och utan att efter­

lämna änka — icke hafva hunnit att af sina gjorda utgifter hämta mot­

svarande fördel. Det är härvid att märka, att åtskilliga till stegrande af

åkerjordens bördighet syftande åtgärder, t. ex. djupplöjning, äro af be­

skaffenhet att i början vanligen icke tillskynda brukaren något gagn,

snarare tvärtom. Mig förefaller det icke vara annat än billigt att, i likhet

med hvad flera utländska lagar föreskrifva och jämväl landtbruksstyrelsen

i sitt öfver förslaget afgifna yttrande förordat, arrendatorn, därest vid

jämförelse emellan hållna till- och afträdessyner det visade sig, att jorden

blifvit af honom så förbättrad, att egendomens värde vid arrendets slut

vore i afsevärd mån förhöjdt, därför erhölle åtminstone någon ersättning

af jordägaren vid afträdande!. Någon verklig tunga kunde icke härigenom

anses vara lagd å jordägaren, då han i sin egendoms förökade värde und-

finge fullt vederlag; hvaremot arrendatorn i saknad af rätt till godtgörelse

riskerade att förlora allt gagn af hvad han kostat å grundförbättringen.

Arrendatorn skulle med tillämpning af hvad förslaget i detta afseende

innebär komma i en sämre ställning, än den han i regeln nu intager; ty

enligt den för närvarande gällande praxis är arrendatorn icke pliktig att

återlämna jorden i bättre skick, än han mottagit densamma.

Grundsatsen om jordägarens ersättningsskyldighet torde med ännu

större skäl böra vinna tillämpning i det fall, att arrendatorn verkställt ny­

odling, anlagt nödiga vägar eller anordnat ängsvattning. Smärre lägen­

heter, som upplåtas åt torpare, utgöras åtminstone delvis ofta, ja kanske

oftast, af ouppbrukad mark, och upplåtelsen sker då icke sällan just i den

afsikt att jorden må blifva bragt i kultur. Sådana småbruk torde också

böra af lagstiftaren särskilt omhuldas. Det synes näppeligen vara rätt­

färdigt, att det arbete och deri kostnad, som brukaren nedlagt å dylika

84

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o .9.

företag, skulle utan ringaste vedergällning komma jordägaren till godo.

Naturligtvis borde den nytta, brukaren själf kunde anses hafva under sin

besittningstid skördat af företaget, tagas i betraktande vid bestämmande

af den ersättning, jordägaren vore pliktig gälda. En ändring af hvad

förslaget i denna del innefattar torde vara desto mera påkallad, som bru­

karen i de flesta fall är den ekonomiskt underlägsne.

Skulle ett stadgande om arrendator^ rätt till ersättning i ofvan-

nämnda afseenden kunna genom aftal på förhand upphäfvas, komme samma

stadgande säkerligen att så godt som utan undantag förblifva en död bok­

staf, enär jordägaren vanligen åtminstone vid upplåtelse af mindre lägen­

heter är den, som har öfvertaget. Förbehåll om frihet från ersättnings­

skyldighet borde därföre, i likhet med hvad förhållandet är enligt engelsk,

dansk, finsk och i viss män äfven norsk lag, vara utan gällande verkan.

Hvad angår förbättringar af förstnämnda slaget, torde kostnaden för de­

samma, bedömd efter upplåtelsens omfattning, icke blifva synnerligen be­

tydande och ersättningsskyldigheten för dem därföre höra blifva ovillkor­

lig; hvaremot, i fråga om nyodling, väganläggning och ängsvattning, er­

sättningsskyldigheten synes böra göras beroende däraf att jordägaren, som

icke bör sakna tillfälle att själf bestämma öfver sättet för användandet af

den honom tillhöriga mark, före påbörjande af företaget, vare sig i upp­

låtelsehandlingen eller senare, skriftligen lämnat sitt samtycke därtill. lian

blefve därigenom i tillfälle att besluta i ärendet efter sitt eget intresse af

arbetet och sin förmåga att vidkännas kostnaden.»

Justitieråden

Claeson

och

Quensel

förenade sig om följande yttrande:

»När meningen är, att det skall åligga arrendatorn att försätta jorden

i s. k. normalskick, äfven om densamma vid tillträdet befinnes vanhäfdad.

synes denna mening böra uttalas tydligare än som skett, då arrendator^

skyldighet att väl häfda jorden fått det förklarande tillägget »så att icke

något under arrendetiden försämras», hvilket synes gifva vid handen, att

arrendatorn fullgjort sin berörda skyldighet, om han aflämnar jorden i

samma — låt vara vanhäfdade — skick, hvari han mottog densamma.

För vinnande af en riktig grundval för bedömandet af jordägarens

och arrendator^ ömsesidiga rättigheter och skyldigheter vid arrendetidens

utgång hafva de, enligt stadgande i förevarande paragrafs andra stycke,

jämfördt med närmast följande paragrafer, att vid arrendets tillträdande

och afträdande föranstalta om syn i den ordning 11 och 12 §§ bestämma.

Dylik syn är dock icke enligt förslaget det enda medlet för åstadkom­

mandet af en sådan grundval; »där annan öfverenskommelse träffas», skall

denna kunna ersätta synen. Enligt hvad motiven gifva vid handen, är

den åt kontrahenterna sålunda tillerkända befogenheten att genom särskild

öfverenskommelse ordna förhållandet sig emellan icke afsedd att gifva dem

alldeles fria händer utan innebär allenast, att det icke är dem betaget att

göra synen öfverflödig genom att på ett bindande sätt fastslå, att fastig­

heten skall anses vid (let ena eller andra tillfället befinna sig i ett visst

skick, t. ex. uti ett fullständigt godt skick eller uti ett skick, som kontra­

henterna öfverlämna åt en eller flera förtroendemän att på ett för kontra­

henterna bindande sätt bedöma. Det skulle däremot lika litet som efter

nu gällande lag stå kontrahenterna öppet t. ex. att med laga verkan be­

stämma, att i händelse af tvist utredningen angående fastighetens skick

vid tillträdandet eller afträdandet skulle åstadkommas genom vittnesbevis-

ning i vanlig ordning; så snart det erfordras

bevisning

angående fastig­

hetens skick, skall enligt förslagets mening icke gälla annan sådan än syn.

Denna otvifvelaktigt riktiga tanke torde emellertid behöfva uttryckas tyd­

ligare än hvad som skett genom orden »där ej annan öfverenskommelse

träffas». Behålles detta uttryck oförändradt, synes det kunna befaras, att

detsamma kommer att uppfattas såsom utmärkande, att den rättssats, hvar­

till det är knutet, är af helt och hållet dispositiv natur.»

Justitierådet

Grefberg,

med hvilken justitierådet

Herslow

instämde,

yttrade:

»Enligt andra stycket är syn det enda tillåtna bevismedlet för be­

stämmande af det skick, hvari en fastighet befinnes, när den tillträdes

eller afträdes, så vidt ej annan öfverenskommelse träffats emellan jord­

ägaren och arrendatorn. Enär sådan öfverenskommelse skall, för att i

stället för syn läggas till grund för ordnandet af rättsförhållandet emellan

kontrahenterna, vara till sitt innehåll så beskaffad, att utredning om

fastighetens skick vid en viss tidpunkt i intet afseende får bero på fram­

tida tvist, utan genom öfverenskommelsen i och för sig skall fastslås hvad

till kontrahenternas efterrättelse skall gälla, torde det vara nödigt att gifva

andra stycket en lydelse, som tydligt utmärker huru öfverenskommelsen

skall vara beskaffad för att medföra samma verkan som syn.»

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 9.

85

H-13 §§.

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»Då syn är medlet för bedömande af en fastighets skick i sin helhet,

när den tillträdes eller afträdes, har i förslaget upptagits föreskrifter, som

ansetts nödiga för ernående af tillförlitlig utredning genom sådan förrätt­

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

ning. Sålunda skola synemännen utses i en viss ordning bland dem, som

äro eller varit nämndemän, samt förrättningen företagas inom viss bestämd

tid. Iakttagas icke dessa föreskrifter, är synen i och för sig ogiltig

och utan verkan. Emellertid har, såsom det vill synas, i förslaget jäm­

väl uppställts såsom oeftcrgifliga villkor för att eu syneförrättning efter

viss tid skall kunna blifva bindande, att syneförrättarne, där ej för sär­

skilt angifvet fall rättigheten att framställa jäf ej förefinnes eller är för­

sutten, skola vara ojäfviga och, om de icke fortfarande äro nämndemän,

valbara till sådan befattning. Det är uppenbart, att en dylik anordning

kan leda till väsentlig rättsförlust för någondera kontrahenten, i fall

något af nyssnämnda förhållanden uppdagas efter utgången åt den för

syns hållande bestämda tid och ny syn följaktligen icke kan ifrågakomma.

Enär skäl synes helt och hållet saknas att tillmäta jäf, hvarom nu

är fråga, och omförmälda behörighetsvillkor, hvilket kan likställas med

jäf, vidsträcktare verkan, ån jäf emot domare enligt rättegångsbalken med­

för, torde jäf, där det ej väckes vid synen, böra vinna afseende, allenast

så vidt talan föres emot synen inom tid och på sätt, som föreskrifves i

13 § af förslaget. I händelse hvad sålunda förordats vinner bifall, kom­

mer rättigheten att i viss ordning framställa jäf att bero i underrätt på

huruvida parten varit tillstädes eller frånvarande vid synen och, i fall han

varit tillstädes, om han vid synen saknat kännedom om det förhållande,

som vid underrätten åberopas, och bör i fråga om dylik rättighet i högre

instans enahanda bestämmelser, som enligt 16 kap. 1 § 2 stycket Rätte­

gångsbalken gälla rörande jäf emot domare eller häradsnämnd, lända till

efterrättelse.

Emot 12 § anmärkes tillika att, enär syn till följd af klander kan

förklaras ogiltig på den grund, att jordägare eller arrendator hvarken til 1-

städesvarit vid förrättningen eller därom blifvit underrättade, det mätte

stadgas, att syn ej får äga rum med mindre kontrahenterna inställt sig

eller bevis företetts, att de blifvit underrättade om dagen, då förrättningen

skall företagas, samt att detta bevis skall intagas i syneprotokollet.:

Härjämte tilläde

justitierådet

Herslow:

»Ledamöter af ägodelningsrätt samt gode män

vid landtmäteriförrättningar torde, äfven om de icke äro eller varit nämn­

demän, kunna på samma grunder, som i motiven åberopats i fråga om

dessa sistnämnda, tillerkännas behörighet att förrätta syn.

Enligt hvad i motiven tydligen utsäges, medgifver icke förslaget

något annat bevismedel angående fastighetens skick än sådan syn, som i

förevarande §§ omförmäles. Det kan dock inträffa att genom försummelse

Kurir/1. May.ts Nåd. Proposition N:o 0.

87

af de utsedda synemännen eller af annan anledning, som icke kan läggas

jordägaren eller arrendator!! till last, syn icke blifver förrättad inom den

i 11 § bestämda tid. För sagda fall torde det vara nödvändigt att bereda

kontrahent någon utväg till förebyggande af den rättsförlust, som eljest

kunde blifva honom tillskyndad. Det synes i nämnda fall skäligen böra

lämnas honom öppet att inom viss kort tid påkalla syn af kronofogde,

länsman eller domare med två nämndemän.»

Justitierådet

Claeson:

»Det är tänkbart, att de utsedde synemännen

af glömska eller annan orsak försumma att hålla syn inom den i sista

stycket af 11 § bestämda tid. Går denna tid till ända utan att synen

förrättats, bereder lagförslaget icke någon utväg för jordägare eller arren­

dator att skydda sig mot de rättsförluster, som kunna drabba honom i

följd däraf att syn icke hållits. Det kan ifrågasättas, huruvida icke den

utväg bör stå vederbörande öppen att inom någon kort tid, förslagsvis

trettio dagar, efter det syneterminen gått till ända anmäla förhållandet hos

domaren i orten eller rådstufvurättens ordförande för att få nya synemän

förordnade, hvarvid förordnandet jämväl bör angifva viss kort tid, inom

hvilken synen skall vara förrättad.»

Justitierådet

Quensel:

»För undvikande af möjlig rättsförlust för kontrahenterna, topde det

böra lämnas dem öppet, att om syn, ehuru påkallad, icke inom bestämd

tid hålles, under viss respittid begära syn på offentlig myndighets för­

anstaltande.»

15

Justitierådet

Quensel

, med hvilken justitieråden

Claeson

och

Gr ef ber g

förenade sig, yttrade:

»I förevarande paragrafs båda stycken är uppenbarligen allenast sådan

skada, som tillkommit genom olyckshändelse, åsyftad. Detta synes dock

böra skarpare betonas, hvilket torde lämpligen ske därigenom, att i första

stycket ordet »annorledes» utbytes mot »annan händelse» och innehållet i

andra stycket såsom en ny punkt sammanknytes med första stycket t. ex.

genom orden: »var skadan ringare än nyss sagts».

Härjämte förenade sig justitieråden

Claeson

och

Quensel

om följande

yttrande:

»Det kan vidare vara fråga, om icke nödigt eller åtminstone lämp­

ligt är, att arrendator!! i lagen tillerkännes rätt att få kostnaden för bo­

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

tande af eldskada godtgjord af jordägaren icke blott, såsom i paragrafens

andra stycke skett, vid sådan skada, uppkommen genom olyckshändelse,

utan äfven i det fall, att väl arrendatorn varit vållande till eldskadan men

icke; förty jordägaren fått uppbära brandskadeersättning. Visserligen torde

måhända i slikt fall för åstadkommande af ett materiellt riktigt resultat

kunna åberopas allmänna rättsgrundsatser. Men i rättssäkerhetens intresse

skulle det vara till stor fördel, om i den föreslagna lagen inrymdes ett

stadgande, som uttryckligen uteslöte möjligheten för jordägaren att både

få behålla brandskadeersättningen och äga anspråk på att utan vidare åter

få byggnaden på arrendatorns bekostnad försatt i behörigt skick.»

Justitierådet

Herslow

anförde:

»Då det är både naturligt och billigt, att jordägaren skall stå faran

för all sådan skada å sin egendom, som har sin orsak i något, hvilket från

arrendatorns sida är att betrakta såsom ren olyckshändelse, sä torde det

vara alldeles obefogad! att, såsom i denna § skett, ålägga arrendatorn att,

med undantag för brandskada, vidkännas kostnaden för botandet af all

annan skada å de på fastigheten befintliga hus, än den som gör nybyggnad

nödvändig. Om t. ex. taket på ett hus aflyftes och förstöres genom storm,

sa skulle, då anbringande af nytt tak icke i förslaget synes hänföras till

nybyggnad, sådan skada stanna å arrendatorn. Ett dylikt stadgande inne­

bär ett obehörigt gynnande af jordägaren på arrendatorns bekostnad. Till

stöd för förslagets bestämmelse i denna del anföres visserligen i motiven,

att till skadan möjligen kan hafva medverkat någon åtgärd eller försum­

melse å arrendatorns sida, hvarom utredning svårligen kunde åstadkommas;

men läggandet af ett sådant på all bevisning blottadt antagande till grund

för skadans hvälfvande från jordägaren öfver på arrendatorn, och detta

t. o. m. i det fall att den senare förmådde ådagalägga antagandets grund­

löshet, lärer, om ock praktiskt i den mening att därigenom tvister komme

att förebyggas, icke väl öfverensstämma med lagstiftningens förnämsta mål

att befordra materiel rättvisa.

Hvad ifrågavarande § innehåller sedan den af mig förordade ändring

däri vidtagits torde vara af den vikt och betydelse, att det ej må genom

något förbehåll ändras eller upphäfvas.»

16

§.

Justitierådet

Herslow

yttrade:

»Under den arrendatorn enligt 10 § ålagda skyldighet att vårda och

underhålla byggnaderna å fastigheten döljer sig, såsom af motiven till

Kanyl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o i).

siirnma § framgår, skyldighet för honom att, i händelse byggnad till följd

af tidens tand medan arrendet varar blifver så bristfällig att den ej vidare

kan iståndsättas, själ!' utföra och bekosta nybyggnaden. Hvad förslaget i

detta afseende innehåller tyckes vara grundadt på den förutsättning, att

eu byggnad kan genom omsorgsfull vård bevaras i brukbart skick huru

länge som helst. Om dess grund sätter sig, kan ju denna omläggas, om

ytterväggarna, uppförda af trävirke, blifva murkna och slutligen förmultna

eller, bestående af sten, rämna, kunna nya sådana uppföras, om taket för­

vittrar eller af annan anledning varder odugligt, kan nytt anbringas och

om inredningen blifver obrukbar, kan den förnyas. Alla dessa arbeten,

så framt de icke utföras i ett enda sammanhang, synas enligt förslaget

skola betraktas allenast såsom reparationer. Byggnadens ersättande tid

efter annan med nya beståndsdelar hänföres enligt förslaget till underhållet,

äfven om huset sålunda under årens lopp helt och hållet af arrendatorn

ombygges. Härigenom har åt underhållsskyldigheten gifvits en sådan ut­

sträckning, att den kommit att omfatta jämväl hvad som hittills hänförts

till nybyggnadsskyldighet. Det kan dock rimligen icke fordras, att den,

som fått nyttjanderätt till en fastighet åt sig upplåten på t. ex. 50 år

eller lifstid och vid tillträdet mottagit eu redan gammal, ehuru någorlunda

brukbar åbyggnad, skall utan rätt till ersättning bekosta husets af tidens

inverkan nödvändiggjorda fullständiga förnyande, vare sig detta arbete ut-

föres på en gång eller blott successivt. Såväl de af lagkommittén som af

äldre lagberedningen i detta hänseende meddelade, af landtbruksstyrelsen

i dess yttrande öfver förslaget väsentligen biträdda bestämmelser, enligt

hvilka all sådan af arrendatorn verkställd nybyggnad skulle i saknad af

annan öfverenskommelse ersättas af jordägaren vid afträdande!, torde där-

före från rättfärdighetssynpunkt äga afgjordt företräde framför förslagets

stadgande i förevarande §. Hvad beträffar den i motiven till 10 § åbe­

ropade praktiska synpunkten att åliggandet för arrendatorn att i regeln

bekosta jämväl nödig nybyggnad skulle betingas af behofvet att tillräck­

ligen kraftigt upprätthålla hans underhållsskyldighet, synes det näppeligen

vara någon anledning att befara, att arrendatorn i valet emellan att antingen

behörigen fullgöra sistnämnda skyldighet eller ock genom dess eftersättande

nödgas att verkställa nybyggnad utan rätt till ersättning förr än vid arren­

dets upphörande skulle föredraga det senare alternativet, allra minst om

han riskerade att, såsom skäligt vore, gå miste om ersättningen, därest

vanvården kunde konstateras, hvartill eu omtänksam jordägare ingalunda

torde sakna medel. Icke heller skulle föreskriften om arrendatorns rätt

till godtgörelse för verkställd nödig nybyggnad blifva utan betydelse där-

före. att densamma vore af dispositiv natur. Den vore nämligen i allt

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sand. 1 Afd.

7

Käft.

12

X!)

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

fall ägnad att förebygga-, att arrendatorn blefve i sagda afseende under­

kastad annat, än hvarpå han med öppna ögon frivilligt ingått.»

17 §.

Justitierådet

Quensel

anförde:

»Det låter helt visst tänka sig, att i fråga om ett af arrendatorn

tillämnadt täckdikningsarbete jordägaren förklarar sig vara fullt ense med

arrendatorn angående planen för dikningens verkställande utan att dock

ikläda sig någon skyldighet att ersätta arrendatorn större eller mindre del

af kostnaden för arbetets utförande. Något giltigt skäl, hvarför icke i

sådant fall, lika väl som då arbetsplanen uppgjorts af en statens landt-

bruksingenjör, jordägaren skulle vara pliktig att, på sätt i förevarande §

är föreslaget, deltaga i dikningskostnaden, är icke anför dt.»

Justitierådet

Herslow

ansåg att täckdikning, verkställd efter plan,

som blifvit af jordägaren godkänd, borde, äfven om planen icke uppgjorts

af statens landtbruksingenjör, medföra den i denna § omförmälda rätts­

verkan.

Därjämte hemställde justitierådet, huruvida icke, då cementrör an-

såges af sakkunnige vara i afseende å hållfasthet fullt jämförliga med rör

af tegel och dessutom vore betydligt billigare än dessa, täckdikningens ut­

förande medelst cementrör äfven kunde berättiga arrendatorn till den före­

slå,gna ersättningen.

18 §.

Justitierådet

Grefberg,

med hvilken justitieråden

Claeson

och

Quensel

instämde, yttrade:

»Med den ståndpunkt förslaget intager i fråga om arrendatorns rätt

till ersättning för förbättringar å fastigheten är visserligen icke förenligt

vare sig att ålägga jordägaren skyldighet att lösa byggnader och anlägg­

ningar, som i 18 § afses, ej ens i det fall att därigenom ett verkligt be­

hof för fastigheten komme att tillgodoses, eller att förhindra arrendatorn

att under arrendetiden bortföra dylika byggnader och anläggningar i den

mån han kan ombesörja att, då arrendetiden utgår, fastigheten kommer i

samma skick som den befanns vid tillträdet, men häraf följer dock icke

att arrendatorn, sedan han ej vidare äger att öfver fastigheten förfoga,

skall hafva rätt att efter godtfinnande därifrån skilja något af hvad med

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o !).

91

fastigheten är förvandt. Billigheten fordrar, att han skall kunna tillgodo­

göra sig de kostnader af nu ifrågavarande beskaffenhet, som han, utöfver

hvad honom ålegat, nedlagt å fastigheten, men med tillbörlig hänsyn till

jordägarens berättigade intressen bör denne hafva medel förhindra att

ensidigt vidtages en åtgärd, som icke medför någon egentlig fördel för

arrendator!! utan hufvudsakligen endast åstadkommer skada, såsom i fall

utmed en väg planterade prydnadsträd eller häckar bortföras.

Det förhåller sig nog så, att arrendator^ egen fördel manar honom

lämna jordägaren tillfälle lösa hvad som höjer fastighetens värde och att

sålunda, då hans och jordägarens ekonomiska intressen sammanfalla, enig­

het i allmänhet skall uppnås, utan att lagstiftaren behöfver träda emellan,

men ett motsatt fall kan dock lätt tänkas och vid sådant förhållande är

det motbjudande att i lag stadfästa ovillkorlig rätt för arrendatorn att,

utan försök till uppgörelse med jordägaren, från fastigheten skilja bygg­

nader och annat, som därigenom kunna blifva nästan värdelösa, men bi­

behållna vid fastigheten skulle väsentligen ökat dess värde eller bidragit

till trefnad.

Ett missförhållande af sådan beskaffenhet kan undvikas genom att

föreskrifva ovillkorlig skyldighet för arrendatorn att erbjuda jordägaren

att emot lösen öfvertaga hvad arrendatorn eljest äger bortföra och, om

jordägaren därvid förklarar sig villig att lösa, men öfverenskommelse om

beloppet ej kan träffas, att ersättningen skall bestämmas i den ordning,

som i 8 § stadgas.

Arrendatorn bör naturligtvis äga att framställa detta anbud såväl

någon tid före som efter arrendetidens utgång, men det bör dock ske i

så god tid att, i händelse jordägaren vägrar att lösa eller icke lämnar be­

stämdt besked, i hvilket fall verkan bör blifva densamma som af vägran,

bortförandet kan ske inom den föreslagna tiden.

I det fall att hvad under arrendetiden uppförts eller anlagts å fastig­

heten bekostats gemensamt af jordägaren och arrendatorn, såsom t. ex.

då jordägaren lämnat virke till ett af arrendatorn uppfördt öfverloppshus,

samt öfverenskommelse icke kan anses vara träffad om jordägarens eller

arrendatorns rätt att på ett eller annat sätt tillgodogöra sig kostnad, han

sålunda nedlagt å fastigheten, löser icke förslaget den konflikt, som med

anledning häraf kan uppstå. År en öfverloppsbyggnad uppförd under

nämnda förhållanden, bör arrendatorn icke vara berättigad att bortföra den­

samma, med mindre han ersätter jordägaren för virket, eller denne äga

att behålla byggnaden, med mindre han ersätter arrendatorn för hans kost­

nader. Det vore önskligt att härutinnan uppställdes en bestämd regel till

efterrättelse för jordägare och arrendator.»

92

Kungl. Maja# Nåd. Proposition N:o ,9.

Justitierådet

Herslow

anförde:

»Enär det i allmänhet måste anses såsom en icke obetydlig både en­

skild och nationalekonomisk förlust, att byggnad eller annan anläggning,

särskild! om den uppförts af sten, äfvensom växande träd och buskar

skiljas från den mark, hvarå de hafva sitt fäste, synes det icke vara oskä­

ligt, likasom det icke heller kan anses obilligt, att arrendator, som å den

till honom upplåtna marken uppfört sådan byggnad eller anläggning eller

planterat sådana träd eller buskar, hvarom denna § handlar, vore pliktig

att vid arrendets slut till jordägaren, därest han så påfordrade, afstå de­

samma mot lösen, bestämd af gode män eller på annat lämpligt sätt. Vare

sig jordägaren utöfvade sin lösningsrätt eller bortförande ägde rum, borde

naturligtvis värdet af hvad som till byggnad eller annan anläggning tagits

från den arrenderade fastigheten godtgöras jordägaren, i förra fallet genom

motsvarande minskning af löseskillingen och i senare fallet orenom be-

o

o

talning.»

.

20

§.

Högsta domstolens ledamöter

voro ense om följande erinran:

»Enligt hvad i motiven angifves, har lagberedningen icke funnit skäl

frångå nu rådande uppfattning, att arrendator äfven utan särskild! med­

gifvande i aftalet äger att af sådana å fastigheten befintliga nyttigheter

som grus, ler, sand, sten eller dylikt tillgodogöra sig hvad som erfordras

för fastighetens behof. Det vill dock synas, som om denna uppfattning

icke erhållit fullt tillfredsställande uttryck i förslaget. Då det här heter,

att arrendatorn ej äger »afhända» fastigheten nyttighet af nu nämnd be­

skaffenhet, synes nämligen detta kunna, helt visst i strid med hvad som

afsetts, leda till den föreställningen, att det vore arrendatorn förmenadt

att t. ex. från fastigheten taga sten eller grus för fullgörandet af fastig­

heten åliggande vägunderhåll in natura. Den riktiga meningen torde bättre

uttryckas genom förbud för arrendatorn att annorledes än till fastighetens

behof använda nu åsyftade nyttigheter.»

23

Justitierådet

Grefberg,

med hvilken justitierådet

Claeson

var ense,

yttrade:

»Då lån af allmänna medel beviljats för odlingsföretag, skall enligt

gällande författningar årligen utgå från fastigheten under ett bestämdt an­

K un fri. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 0.

tal år beräknadt efter tiden, under hvilken lånet anses blifva till fullo

åtcrbetaldt, ett sammanlagdt afbetalnings- och räntebelopp, soin i jorde-

boken antecknats såsom ett fastigheten åliggande allmänt onus. Om det

i förslaget använda uttrycket skatt och annan tunga kan gifvas den tolk­

ning, att däri jämväl inbegripes ett dylikt onus, blifver arrendatorn där­

för ansvarig, ehuru den del af det i jordeboken antecknade belopp, som

utgör afbetalning på lånet, tillfört fastigheten ett bestående ökadt värde,

som kommer jordägaren och icke arrendatorn till godo, samt skyldigheten

åter för arrendatorn att gälda i samma belopp ingående årlig ränta med­

för, under förutsättning att vid bestämmande af arrendeafgiften äfven

tagits hänsyn till afkastningen af odlingen, den verkan, att arrendatorn

måste för odlingen årligen gälda såväl ett belopp motsvarande dess beräk­

nade arrendevärde som räntan å lånet.

För att förebygga en sådan tolkning synes lämpligt, att i förslaget

vidtages någon jämkning, som tydligt utmärker, att den ansvarighet för

arrendatorn, hvarom i första stycket af förevarande § är fråga, icke om­

fattar en dylik utskyld, hvilken har sin grund i ett från all slags beskatt­

ning skildt förhållande.»

Justitierådet

Quensel

anförde:

»Jag instämmer i justitierådet Grefbergs anmärkning jämväl af det

skäl, att fastighetens amorteringsbidrag kan komma att afse mera än som

belöper å den till fastigheten hörande, i företaget indragna jord, nämligen

i de fall, då andra jordägare afsagt sig båtnaden af företaget, och å dem

belöpande kostnader för detsamma alltså måste fördelas å de kvarstående.

Betänkligt synes jämväl från mer än en synpunkt stadgandet, att

äfven utan särskild öfverenskommelse arrendatorn skall vara pliktig att

erlägga afgifter för försäkring, som af jordägaren tagits. A ena sidan

torde stadgandet vara af beskaffenhet att medföra en afsevärd risk för

jordägaren. Det skulle nämligen under vanliga förhållanden lätt inträffa,

att jordägaren ansåge sig sakna anledning att förvissa sig om, huruvida

vid hvarje särskildt tillfälle försäkringsafgiften blifvit af arrendatorn i

behörig ordning gulden; underlåtenhet i sådant hänseende skulle emeller­

tid kunna för honom medföra stor förlust. Ä andra sidan lägger stad­

gandet icke hinder i vägen för jordägaren att efter eget godtfinnande,

således arrendatorn oåtspord, bestämma, i hvilken försäkringsanstalt för­

säkringen skall tagas. I följd häraf och då jordägaren, som ju icke blefve

omedelbart intresserad af försäkringsafgiftens storlek, väl finge i regel

antagas anlita den säkraste men därför också dyraste anstalten, skulle

jordägaren hafva i sin hand att kunna åsamka arrendatorn en utgift, hvars

94

tyngd denne icke på förhand beräknat. Detta synes desto mindre till­

fredsställande, som väl i verkligheten den arrendatorn ålagda skyldigheten

att svara för försäkringsafgifterna mera sällan korame att utöfva något

inflytande vid bestämmande af arrendeafgiftens storlek. Det hemställes

därför, att antingen andra stycket måtte ur paragrafen utgå eller ock

arrendatorns ifrågavarande skyldighet förbindes med rätt för honom att

å arrendeafgiften afräkna hvad han visar sig hafva utgifvit för föi^säk-

ringen.»

Justitierådet

Herslow

, som i hufvudsak instämde i hvad justitierådet

Grefberg

yttrat, tilläde:

»Då jordägaren enligt 15 § skall stå faran för byggnads förstörande

eller skadande genom vådeld, hvartill arrendatorn icke varit vållande, synes

däraf vara en naturlig följd, att jordägaren också skall vidkännas afgifterna

för den försäkring, som han för öfverflyttande af denna risk från sig på

någon försäkringsanstalt finner för godt att taga. Att, såsom i förevarande

§ föreslagits, skyldigheten att betala försäkringsafgifterna utan vidare skulle

åligga arrendatorn, förefaller desto mer orimligt, som han enligt förslaget

skulle sakna all rätt att öfva inflytande på valet af försäkringsanstalt, samt

det. enligt 15 § skulle kunna inträffa, att en nedbränd byggnad icke be-

höfde af jordägaren åt arrendatorn åter uppföras. För jordägaren torde

det äfven vara säkrast, att han är den, som erlägger försäkringsafgifterna,

enär en försummelse af arrendatorn i berörda afseende kunde ådraga jord­

ägaren en förlust, hvarför denne i följd af bristande betalningsförmåga

från arrendatorns sida möjligen komme att gå miste om ersättning.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

24 §.

Justitierådet

Claeson,

med hvilken justitieråden

Herslow

och

Grefberg

instämde, anförde:

»De lösören, hvarom denna § handlar, skola ju tillhöra jordägaren

och torde alltså kunna utmätas för gäldande af hans skuld. Sker så, och

komma under utmätningsärendets fortgång dessa lösören att frånhändas

arrendatorn, inträda för honom så förändrade förhållanden, att han synes

böra äga rättighet att uppsäga arrendet, äfven om han ej för sådant fall

gjort förbehåll i kontraktet. Bestämmelse härom bör, efter mitt förmenande,

inflyta i förslaget.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o !).

95

27 §.

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»Såsom i motiven angifves, innefattar förslaget under uttrycket

³skiftesförrättning» i första stycket af förevarande § icke blott ägoutbyte,

som sker utan sammanhang med laga skifte, utan äfven rågån gsförrättning;

och torde det få antagas, att härmed åsyftats jämväl sådant fall, då på

grund af dom i egentlig rågångstvist med den arrenderade fastigheten

inträffat förändring, som i sagda stycke afses. För vinnande af önskvärd

tydlighet härutinnan torde någon omredigering af detta stycke vara att

förorda.

Om för odling eller eljest för förbättring af jord företages dikning

eller annan afledning af vatten enligt lagen den 20 juni 1879 och i före­

taget ingår mark, som på arrende upplåtits, kan arrendatorn icke anses däraf

hafva någon nytta, så vidt jordägaren begagnar sig af den honom i visst

fall tillkommande rätt att afsäga sig den båtnad, som genom företaget be-

redes hans jord, men då sådan afsägelse ej äger rum och genom företaget

uppkommer ökad afkomst af den jord, hvilken på grund af arrendeaftalet

upplåtits, föreligger ett sådant fall, som kan likställas med det i 27 §

andra stycket omförrnälda. Enär isynnerhet vid sjösänkningar och andra

vattenafledningar af större omfattning, för hvilkas utförande jordägaren

fått vidkännas väsentlig kostnad, den till en utarrenderad fastighet hörande

odlingsbara marken kan i betydande mån bereda arrendatorn ökad afkomst

och nytta, är det billigt, att, i fall arrendatorn ej vill vidkännas skälig

förhöjning i arrendeafgiften, jordägaren berättigas att frånträda aftalet-, så

vidt uppsägning sker inom viss tid efter det företaget blifvit fullbordadt.»

28 §.

Justitierådet

Claéson

anförde:

»För bättre öfverskådlighets skull torde det vara önskvärdt, att sam­

hörigheten mellan förevarande §, hvilken innehåller regler allenast för

det fall att vid föryttring af utarrenderad fastighet denna redan tillträdts

af arrendatorn, och 1 kap. 3 §, som bestämmer, i hvad mån dylik för­

yttring eljest inverkar på ett med tidigare ägare af fastigheten slutet

arrendeaftal, blefve antydd genom hänvisning från förevarande paragraf

till 1 kap. 3 §.»

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

30 §.

Justitierådet

Herslow

yttrade:

sMed äganderätten till fast egendom måste rätten att uppbära den

afkomst, som af egendomen faller efter det ägaren tillträdt densamma,

vara naturligen förbunden. Rätten till den afkomst, som belöper på sagda

tid, är eu lika god sakrätt, som äganderätten till fastigheten. Utan den

förra rätten skulle nämnda äganderätt vara af föga värde. Lika litet som

den, hvilken köper en fastighet, utan vidare är pliktig att med fastigheten

ansvara för en föregående ägares gäld, lika litet kan någon skyldighet att

ansvara därför med afkomsten åligga köparen. Sistnämnda ansvarsskyldig­

het måste vara beroende af samma villkor och följa samma regler, som

sälla i fråga om skyldigheten att ansvara med själfva fastigheten.

En i förskott uppburen arrendeafgift kan, såsom redan lagkommittéen

och äldre lagberedningen framhållit, icke annorlunda anses än såsom er­

hållen försträckning. Den torde således likasom hvarje annan gäld, som

föregående ägare af fastigheten gjort, icke mot ny ägare, som ä sitt fång

sökt lagfart och icke år med förre ägaren lika förbunden, kunna göras

gällande, med mindre inteckning för försträckningen vunnits. Arrende­

afgift kan icke begagnas till kvittning förr än densamma förfallit till be­

talning. Genom att taga skriftligt fordringsbevis och förbehålla sig*rätt

till inteckning i fastigheten kan arrendator!! trygga sin rätt till kvittning

af framdeles förfallande arrendeafgift äfven mot senare ägare.

Med tillämpning af dessa från rättsteorien hämtade grunder skulle

köpare af fast egendom bäst vara skyddad mot risken att gå miste om

någon del af den afkomst, som rätteligen tillkomme honom. Däremot

skulle han enligt det föreslagna stadgandet i förevarande § vara blottställd

för faran att förlora afkomsten af fastigheten för den godtyckligt bestämda

tiden af minst ett år, hvarjämte samma stadgande skulle obehörigen kunna

inverka på inteckningshafvares rätt; ett förhållande, som uppenbarligen

komme att verka störande på fastighetskrediten.

Genom behofvet att söka inteckning för hvarje huru liten fordran

som helst skulle emellertid oproportionerliga kostnader kunna uppkomma

och inteckningsprotokollen öfver höfvan belastas. Dessa olägenheter kunde

förebyggas genom ett stadgande, som ginge därpå ut, att hvarje till kvitt­

ning å framdeles förfallande arrendeafgift afsedd fordran hos fastighets­

ägaren, hvarom denne eller arrendatorn vid fastighetens öfverlåtande med­

delat nye ägaren kännedom, skulle mot honom kunna göras gällande, och

likaledes hvarje förskottsbetalning eller annan arrendatorns fordran, som

Kant,il. Maj:ta Nåd. Proposition N:o

.9.

'.IT

före egendomens öfverlåtande blifvit antecknad a jordägarens exemplar af

arrendekontraktet, därest arrendator!! före fastighetsöfverlåtelsen tillträdt

arrendet och således nye ägaren haft både tillfälle och anledning att innan

han förvärfvade egendomen granska nämnda kontraktsexemplar. Mot in-

teckningshafvare äfvensom, i händelse af fastighetens exekutiva försäljning

utan förbehåll om fordringens mot köparen gällande rättskraft, mot denne

borde dock allenast inteckning medföra rättslig verkan, enär eljest dessas

rätt kunde förnärmas.

Hvad särskilt beträffar det fall, att fastigheten blifvit såld exekutivt,

synes förslagets innehåll i anmärkta delen icke stå väl tillsammans med

bestämmelserna i utsökningslagens 114 §, om hvars ändrande förslag icke

är fr am ställ dt.»

32

§.

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»Mot innehållet af denna paragraf synes kunna anmärkas, att den

tid, inom hvilken arrendatorn skulle hafva att af där angifven anledning

uppsäga arrendeaftalet, bestämts att löpa från det utmätning af den arren­

derade fastigheten skett eller jordägaren försatts i konkurs och icke, såsom

väl får anses riktigare, från det arrendatorn erhållit kunskap om det för­

hållande, som berättigar till uppsägning. Särskildt i det fall, att förord­

nande meddelats i enlighet med 28 § utsökningslagen, torde lätteligen

arrendatorn före tillträdesdagen sväfva i okunnighet om förhållandet eller

åtminstone lång tid förflyta, innan han erhåller kännedom därom, samt

följaktligen ett bibehållande af förslagets ifrågavarande bestämmelse kunna

leda till en oegentlighet. Utgångspunkten för preskriptionstiden lärer så

mycket hellre böra bestämmas på antydt sätt, som, jämlikt stadgande i

3 kap. 20 § i förslaget, förevarande § skulle äga motsvarande tillämpning

vid hyresaftal samt särskildt i de större städerna den med fastigheten

inträffade förändringen i regeln torde vara före tillträdesdagen undan­

dragen hyresgästens kännedom.»

33 §.

Högsta domstolens ledamöter

voro ense om följande yttrande:

»Genom stadgande i förevarande § har åt borgenärerna i arren­

dator konkurs inrymts obetingad rätt att uppsäga arrendeaftalet; och äro

i 2 kap. 39 § bestämmelser meddelade angående den tid, då i händelse

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sand. I Afd.

7

Höft.

13

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o i).

af skedd uppsägning aftalet skall upphöra att gälla. Någon viss tid, inom

hvilken borgenärerna hafva att begagna denna uppsägningsrätt, är icke i

förslaget föreskrifven. Däremot är i förslaget till lag om ändrad lydelse

af 2, 38 och 90 §§ konkurslagen i andra stycket af 38 § stadgadt att.

för den händelse icke sist a trettionde dagen efter inställelsedagen i kon­

kursen uppsägning skett, vare sig från borgenärernas eller från jordäga­

rens sida, för borgenärerna inträder skyldighet att svara för aftalets full­

görande för tiden efter det aftalet, där sålunda uppsägning skett, skolat

upphöra att gälla. Enligt hvad motiven till sistsagda förslag gifva vid

handen, har meningen icke varit att med dylik underlåtenhet från borge­

närernas sida att verkställa uppsägning skulle vara förknippad ovillkorlig

skyldighet för dem att fullgöra aftalet under återstoden af den tid, för

hvilken aftalet ingatts eller enligt lag skall anses ingånget. Då emeller­

tid affattningen af andra stycket af den föreslagna 38 § konkurslagen

icke utesluter eu sådan tolkning, torde vid den omarbetning af samma §.

som i allt fall påkallas däraf, att 38 § konkurslagen numera upphört att

gälla, och som synes lämpligen kunna ske genom att till nu förevarande

paragraf fogas ett stadgande af enahanda syftning som det i andra stycket

af den föreslagna 38 § konkurslagen införda, böra med full tydlighet

uttalas, att den i nu förevarande § borgenärerna medgifva uppsägnings-

rätten står dem öppen sa länge konkursen pågår.

Hvad förevarande § innehåller därom, att, i händelse arrendeaftalet

slutits med förbehåll om rätt för borgenärerna att sätta annan i sitt

ställe, jordägaren för visst fall ej äger uppsäga aftalet, där borgenärerna

inom tre månader från inställelsedagen gitta visa, att öfverlåtelse af arren­

det skett i enlighet med aftalet, är, pa sätt i motiven angifves, icke afsedt

att utgöra hinder för borgenärerna att äfven efter utgången af nämnda

tid, så länge icke uppsägning från jordägarens sida mellankommit, öfver­

låta arrendet på annan; för vinnande af full tydlighet härutinnan torde

dock en ändring af redaktionen vara önskvärd.

Till stöd för deri villkorliga substitutionsrätt, som enligt 2 kap. 9 §

i förslaget skall, utan hänsyn till den tid, för hvilken arrendeaftalet är

gällande, tillkomma arrendatorns sterbhusdelägare, där ej aftalet innehåller

förbud mot öfverlåtelse af arrendet, har i motiven anförts, att arrende­

rätten ofta nog är sterbhusdelägarnes värdefullaste tillgång, samt att vid

sådant förhållande det vore obilligt, om ej åt dem inrymdes rätt att, där

ej jordägaren ville efter hembud återtaga fastigheten mot lösen, genom

öfverlåtelse realisera nämnda tillgång. Häremot torde intet vara att er­

inra. Men hvad sålunda anförts synes kunna med icke mindre styrka

åberopas såsom skäl för att, i händelse arrendator!! försättes i konkurs

99

eller hans sterbhus afträder boet till urarf vakonkurs, borgenärerna skola

omedelbart på grund af lag åtnjuta enahanda substitutionsrätt. Redan

enligt förslaget är väl eu dylik rätt medgifven borgenärerna för visst fall,

nämligen då arrendeaftalet är slutet för viss tid öfverstigande tjugu år;

men i detta fall föreligger allenast en tillämpning af den i 2 kap. 8 § af

förslaget åt arrendator!! själf inrymda substitutionsrätten. Bortsedt från

(lotta fall, äro enligt förslaget borgenärerna, såvida icke aftalet slutits med

förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, utestängda

från möjligheten att genom öfverlåtelse af arrendet göra sig detsamma

till godo. En anordning, hvarigenom i stället denna möjlighet beredes

dem, synes sa mycket hellre vara att förorda, som det näppeligen kan

antagas att i något fall aftalet kommer att innefatta särskildt förbehåll

angående substitutionsrätt i händelse af arrendator^ obestånd. Därför

hemställes om sådan ändring af förslaget, att, där ej arrendeaftalet inne­

fattar annat förbehåll, arrendatorns borgenärer komma att under alla för­

hallanden uti ifrågavarande hänseende ställas lika med hans sterbhusdel-

ägare, samt att en af denna anordning betingad utsträckning gifves åt

den skyldighet att gälda lösen, som enligt stadgande i förevarande § är

för visst fåll förenad med jordägarens rätt att uppsäga arrendeaftalet.»

Klint)}.

Maj:ts Nåd. Proposition

N:o .9.

³⁶ §.

Högsta domstolens ledamöter

erinrade att, om hvad af dem föreslagits

vid 33 § vunne afseende, däraf föranleddes eu hänvisning till samma § i

4 mom. af 36 §.

Justitierådet

Quensel,

med hvilken justitierådet

Claeson

instämde,

tilläde:

»I 2 inom. äro sammanförda två fall, i hvilka arrenderätten är för­

verkad. Af motiven synes framgå, att såsom villkor för arrenderättens

förlust allenast. i det sist nämnda fallet erfordras, att arrendatorn skall

hafva erhållit tillsägelse att vidtaga rättelse. Då emellertid den tolkning

ej är utesluten, att sagda villkor hänföres till båda de i momentet om-

förmälda fall, synes ett förtydligande vara önskvärd!.»

40 §.

Justitieräden

Herslow, Claeson

och

Quensel

förenade sig om följande

yttrande:

J

100

»Att sådant öfverrätts förordnande, som i 2 stycket af förevarande §

af ses, skall föranleda därtill, att arrendator, som redan blifvit på grund

af underrättens beslut afhyst, omedelbart och innan ännu öfverrättens

slutliga utslag fallit, återinsättes i fastigheten, torde icke vara lämpligt

och är tilläfventyrs ej heller i förslaget afsedt. Affattningen af föreva­

rande § kan emellertid gifva anledning till en dylik tolkning. Det synes

förty önskvärdt, att §:n omredigeras så, att ingen tvekan kan råda därom,

att ett öfverrätts förordnande af ifrågavarande art i tillämpningen är be­

roende däraf, att icke redan verkställighet å underrättens utslag ägt ruin.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

41 §•

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»Enär vissa å arrendeaftal grundade fordringsanspråk till följd af

underlåten bevakning kunna förfalla före utgången af den här föreslagna

preskriptionstiden, samt i förslaget icke åsyftas att i något fall utsträcka

den tid, inom hvilken fordringsanspråk i allmänhet skola göras gällande,

men lydelsen af förevarande paragraf möjligen i detta hänseende kan gifva

anledning till tvekan, synes nödigt att till förebyggande häraf förslagets

affattning så ändras, att missförstånd ej kan äga rum.»

Justitierådet

Quensel

tilläde:

»Att döma af motiven skulle det vara förslagets mening, att, i analogi

med förhållandet vid den vanliga tioåriga preskriptionen, den i förevarande

paragraf meddelade särskilda preskriptionsbestämmelse i fråga om fordrings­

anspråk på grund af arrendeaftal icke skulle lägga hinder i vägen för

jordägaren eller arrendator!! att äfven efter preskriptionstidens utgång fa

ett så beskaffadt anspråk kvittningsvis pröfvadt. Då man emellertid velat

med preskriptionsbestämmelsen vinna, att en fullständig och slutlig upp-

görelse framtvingas inom en tid, då tillfälle till utredning är för båda

parterna öppet, synes detta syftemål bjuda, att den särskilda preskriptions­

tiden tillämpas på alla af arrendeaftalet härflytande anspråk, de må fram­

ställas kvittningsvis eller annorledes. Om nu ofvannämnda i motiven an-

gifna tolkning icke är med paragrafens nuvarande ordalydelse utesluten,

synes därför eu omredigering böra äga rum.»

Justitierådet

Grefberg

anförde:

»I vissa fall kan rättigheten att klandra syn enligt 13 § stå öppen

efter det två år förflutit, sedan arrendet upphörde, såsom då dröjsmål skett

101

med delgifning af synehandlingen eller denna handling icke innehållit tyd­

lig hänvisning om livad missnöjd part hade att iakttaga för att söka rät­

telse, men, där icke klander mellankomma före utgången åt berörda tid,

kan icke å synen grundas något sjanständigt krafsanspråk, billigt, motiven

äger åter å synen grundad!, kvittningsanspråk giltighet i dylikt fall. Så

vidt efter utgången af den föreslagna preskriptionstiden framställdt kvitt­

ningsanspråk utan hänsyn till hufvudkrafvets beskaffenhet ägde giltighet

allenast under nämnda förhållande, skulle frågan härom sakna praktisk

betydelse, men enär förslaget enligt hvad motiven sålunda gifva vid han­

den ej hindrar att å arrendeaftalet grundade kvittningsanspråk ma städse

göras gällande emot fordran, som alls icke står i något samband med ar­

rendeaftalet, så erinras, att denna rätt till kvittning strider emot förslagets

grund, att fordringsanspråk till följd af arrende skola ordnas under eu

tid, då rättssäkerheten ej äfventvras genom alltför stor svårighet att åstad­

komma tillbörlig utredning, och kan tillika verka, att en af kontrahenterna

tillskyndas verklig rättsförlust. Kontrahenterna kunna nämligen hafva

ömsesidiga på arrendeaftalet grundade fordringar så beskaffade, att ej

någon af dem anser skäl förefinnas att väcka talan mot den andra, och,

sedan tid härtill å båda sidor försuttits, söker eu af dem att göra annan

samtidig fordran af den andre gällande, hvilken fordran denne äger be­

möta med genkrafvet på grund af arrendet. För att ett dylikt förhål­

lande ej må inträffa, torde stadgas, att å arrendeaftalet grundade kvitt­

ningsanspråk få efter utgången af den föreslagna preskriptionstiden väckas

allenast i den mån hufvudkrafvet hänför sig till detta aftal. I fall endast

en af kontrahenterna äger fordran enligt arrendeaftalet och den andre har

motfordran af annan beskaffenhet, verkar visserligen ett stadgande i enlig­

het med den nu föreslagna ändringen att sistnämnda fordran kan efter de

två årens förlopp utkräfvas utan att fordringen enligt arrendeaftalet kvitt­

ningsvis kan göras gällande, men en dylik verkan står i full öfverens­

stämmelse med själfva grunden för preskriptionsstadgandet enligt det

remitterade förslaget och förlusten af fordringsrätten skulle i dylikt fall

uppkommma därigenom, att ett uttryckligt lagbud blifvit åsidosatt.»

Justitierådet

Clacson

utlät sig:

»Att döma af motiven, torde det vara förslagets mening, att, i ana­

logi med förhållandet vid den vanliga, 10-åriga lord ringspreskriptionen,

den i förevarande § meddelade särskilda preskriptionsbestämmelsen i fråga

om fordringsanspråk på grund af arrendeaftal icke skulle lägga, hinder i

vägen för jordägaren eller arrendator]! att äfven efter preskriptionstidens

utgång få ett sä beskaffad! anspråk kvittningsvis pröfva dt. Oafsedt det

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o li.

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

tvifvelaktiga i huruvida den affattning, paragrafen erhållit i förslaget, verk­

ligen medgifver en tolkning i enlighet med nämnda mening, synes det

kunna med fog sättas i fråga, huruvida en dylik kvittningsrätt kan anses

välgrundad. Skulle den ene kontrahenten t. ex. jordägaren först efter den

särskilda preskriptionstidens utgång mot arrendatorn anhängiggöra talan

om fordringsanspråk, som icke är grundadt på arrendeförhållandet, och

arrendatorn i den tvisten möta med ett ur arrendeförhållandet härflytande,

preskriberadt anspråk, torde medgifvande af rätt för arrendatorn att fä

detta anspråk pröfvadt visserligen icke innebära någon oegentlighet eller

obillighet mot jordägaren i den händelse, att icke äfven jordägaren äger

ett på arrendeaftalet grundadt men preskriberadt fordringsanspråk. Men

i motsatt händelse lärer förhållandet blifva ett annat; vare sig det får an­

tagas, att jordägaren är lagligen förhindrad att i sin ordning påkalla kvitt­

ning af sin arrendefordran mot arrendatorns, eller att han är härtill oför­

hindrad, uppstår ett otillfredsställande resultat. I förra fallet torde arrenda­

torns kvittningsrätt få anses innebära en orättvisa mot jordägaren; är åter

det senare antagandet riktigt, afstår man från hvad man genom ifråga­

varande preskriptionsbestämmelse just velat vinna eller att, såsom i moti­

ven anföres, fullständig och slutlig uppgörelse parterna emellan skall i

rättssäkerhetens intresse framtvingas inom en tid, då tillfälle till utred­

ning är för båda parterna lika öppet. Det är svårt att inse, hvarför i

det förutsatta fallet mer än eljest parterna skulle hafva rätt att efter pre­

skriptionstidens utgång mot hvarandra framdraga sina ömsesidiga arrende-

fordringar. Af det anförda torde följa, att äfven kvittningsrätten bör

underkastas den i paragrafen stadgade preskription; skulle emellertid detta

icke låta sig genomföras, synes det lämpligast, att paragrafen, trots den

till »rund för densamma liggande, riktiga tanken, i sin hedbet utgår.»

o

ce

7

c'

o

42

§.

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»Häftar arrendatorn, då han axträder fastigheten, i skuld till jord­

ägaren för det arrendatorn åsidosatt den honom åliggande skyldighet med

afseende å underhåll och häfd, äger jordägaren enligt föreslagna stadgan­

det retentionsrätt, allenast så vidt denna skuld blifvit bestämd vid afträdes-

syn, men enligt 10 § är sådan syn icke nödvändig för att arrendatorn

med hänsyn till det skick, hvari fastigheten befinnes, när den afträdes,

skall vara förbunden att utgifva ersättning för husröta och vanhäfd, utan

sådan förbindelse följer äfven i det fall, att emellan kontrahenterna träffats

Kungl. Maj:tn Nåd. Proposition N:o

,9.

103

öfverenskommelse så beskaffad, att den just motsvarar hvad eljest genom

syn bort utredas. År genom dylik skriftlig öfverenskommelse arrendator^

ersättningsskyldighet till siffran bestämd, när han afträder fastigheten,

synes föga skäl föreligga att förvägra jordägaren retentionsrätt för hans

sålunda bestämda fordran, ty den omständigheten, att berörda öfverens­

kommelse träffats, lär väl näppeligen i och för sig innebära något annat

eller mera, än att kontrahenterna velat undvika de besvär och olägenheter,

som en syn med ty åtföljande rätt till klander kan medföra.»

43 §.

Högsta domstolens ledamöter

voro ense om följande yttrande:

»Hvarken genom hänvisning till 4 § uti ^-agavarande kapitel eller

annorledes innehåller förevarande § bestämmelse angående s. k. tyst för­

längning af arrendeaftal, som där afses. Det kan visserligen icke för­

nekas att, såsom i motiven angifves, i fråga om dylika upplåtelser, det

mången gång skall saknas utgångspunkt för bedömande, huruvida arren-

datorn efter förloppet af den bestämda arrendetiden fortsatt att utöfva

arrenderätten. Men å andra sidan blifva säkerligen de fåll ingalunda säll­

synta, då en sådan utgångspunkt är icke blott möjlig utan lika otvetydig

som vid jordbruksarrende; exempelvis må erinras om sådana lägenhets-

upplåtelser för viss tid, som för närvarande äro att bedöma enligt lag­

stiftningen angående afsöndring af jord. Med hänsyn härtill torde äfven

i fråga om upplåtelser, som afses i förevarande §, böra upptagas stad­

gande angående tyst förlängning; och synes därvid, med afseende å för­

slagets allmänna ståndpunkt beträffande arrendetid vid sådana upplåtelser,

förhållandet lämpligen kunna ordnas i öfverensstämmelse med hvad som

skett i fråga om hyresaftal.»

3 KAP.

3 §•

Justitierådet

Claeson,

med hvilken justitierådet

Herslow

var ense,

anförde:

»Den i andra stycket af denna § bestämda flyttningstid af ett dygn

i fråga om bostadslägenhet, som innehåller mera än ett rum, synes efter

104

mitt förmenande vara alltför kort och böra utsträckas åtminstone till tre

dygn. Vanligen möta stora svårigheter äfven för omtänksamma hyres­

gäster att kunna på någorlunda skälig tid ombesörja afflyttning från den

ena lägenheten och inflyttning i den andra. Särskildt vid sådana flyttnings-

tider, då ett större antal lägenheter byta innehafvare, torde det nästan

ligga utom möjlighetens gräns att kunna anskaffa så mycket folk och

dragare, som erfordras för att verkställa alla flyttningar inom ett dygn.

Det lärer därför kunna befaras, att om det föreslagna stadgandet, hvilket

ej synes stämma öfverens med hvad brukligt är, blir antaget, varder det

en lag blott på papperet i de flesta fall, utom då en hyresvärd eller hyres­

gäst önskar att ställa till trakasserier. För sådan händelse år det ett

ypperligt tillfälle att med lagen i hand fordra det hardt när omöjliga och,

om trots alla ansträngningar lagens bokstaf ej varder uppfylld, hota med

kraf på skadestånd och dylikt (se 11 §).»

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 9.

4 §.

Justitierådet

Gr ef berg

yttrade:

»I det fall, att hyran beräknas för månad, hvilket är ganska vanligt

vid mera tillfällig sysselsättning eller vistelse å en ort, torde ej sällan

svårighet möta för hyresgästen att. verkställa uppsägning fjorton dagar

innan ny månad, räknad från den dag i månaden, som motsvarar till­

trädesdagen, inträffar och en föreskrift härom kan sålunda verka, att

hyrestiden utan någon nytta för hyresgästen ofta nog förlänges flera veckor,

hvaremot något väsentligt men för hyresvärden ej gärna uppkommer där­

igenom, att tiden, inom hvilken uppsägning skall ske, förkortas exempelvis

till en vecka, hvilken tid förefaller alldeles tillräcklig.»

Högsta domstolen

erinrade, att på sätt under 2 kap. 4 § beträffande

arrende blifvit anmärkt det borde tydligt utmärkas, att förslaget icke

heller i fråga om hyra vore tillämpligt, då hyresgästen sutte kvar i lägen­

heten efter fardag på grund af uppsägning.

7

§•

Justitierådet

Quensel

anförde:

»Väl kunna förändrade förhållanden försätta en hyresgäst i det läge,

att han icke är i tillfälle att begagna den lägenhet, han förhyrt; och att

K nuff !. Maj : t,s

A

ad . Proposition

A

lo i ).

KJf)

lagstiftningen för vissa sådana fall så anordnas, att hyresvärden icke äger

onödigtvis betaga hyresgästen möjligheten att upplåta nyttjanderätten till

annan, däremot synes intet vara. att erinra. Men härifrån är ett stort

steg till hvad 7 § innehåller, eller att hyresvärden aldrig utan risk, att

hvresaftalet upphör före den aftalade tiden, äger utan skälig anledning

vägra sitt samtycke, då hyresgästen vill åt annan upplåta lägenheten eller

del däraf. Såsom Stockholms fåstighetsägareförening påpekat, kan det,

särskildt i hufvudstaden, vara föronadt med stort men för hyresvärden att

fa lägenheten ledig till uthyrning å annan tid än den i hyreskontraktet

afsedda. Med afseende härå kan man icke bemöta, en anmärkning beträf­

fande paragrafens stränghet mot hyresvärden därmed, att han ju äger vägra

sublokation utan annan påföljd, än att kontraktet må uppsägas. Särskildt

i tider af minskad efterfrågan på lägenheter kan berörda påföljd blifva än

mera kännbar. Afventyret att före hyrestidens slut mista hyresgästen

kan således komma att utöfva ett väsentligt tryck på hyresvärden, sä att

han ej vågar vägra sublokation i annat fall, än då han anser sig viss om

att undgå sagda äfventyr, det vill saga, då lian till sin vägran har att

åberopa anledning, som han vet vara. skälig och som kan visas vara det.

Detta åter kommer helt visst att i verkligheten blifva liktydigt med, att

hyresvärden endast i sällsynta undantagsfall kan vägra sitt samtycke. Men

för. en hyresvärd, som själf bebor fastigheten eller som är angelägen att

sörja för hyresgästernas trefnad, kan det ingalunda vara af underordnad

betydelse, om exempelvis en uthyrd lägenhet kommer att, på sätt vid

hyresaftalets uppgörande måhända uttryckligen betingats, bebos af endast

tre personer, eller om dessa i sin ordning uthyra delar af lägenheten åt

tio andra. Att en sådan omständighet i och för sig skall komma att anses

innefatta skälig anledning att vägra sublokation, lärer hyresvärden dock

med den föreslagna lagstiftningen knappast väga förvänta i annat fall, än

att lägenheten därigenom blefve så uppenbarligen öfverbefolkad, att det

måste befaras, att den af sådan anledning toge skada. Svårast blir dock

hyresvärdens ställning, då det gäller den föreslagna subconductorns per­

sonliga egenskaper. För mången hyresvärd torde de i huset boendes

karaktärer och lefnadsvanor ingalunda spela den oväsentliga roll, som i

motiven antydes. Det kan visserligen för hyresvärden möta svårigheter

att förvissa sig om en ifrågasatt hyresgästs uppförande; men en försiktig

hyresvärd uthyr säkerligen icke sina lägenheter utan att han anser sig i

eu eller annan omständighet hafva erhållit en tillfredsställande garanti i

berörda afseende. Kommer så den antagne hyresgästen och föreslår en

eller måhända flera underhyresgäster till delar af lägenheten, skall hyres­

värden åter börja undersökningar angående de föreslagna eller möjligen

Bill. till (likså. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd.

7

Höft.

14

106

liga fordra, att hyresgästen om dem presterar tillförlitiga upplysningar.

Dessa senare komma då antagligen att bestå i något intyg angående an­

ställning eller dylikt, som säger bra litet i det afseende, som för hyres­

värden är af vikt, men helt visst medför den verkan, att hyresvärden, om

han fått kännedom om någon omständighet, exempelvis moraliska lyten,

på grund hvaraf han vill vägra sitt samtycke, blir för sådan omständighet •

bevisskyldig. Föga afundsvärd blir i sanning hyresvärdens ställning, om

han i en eventuell rättegång mellan honom och hyresgästen rörande frågan,

huruvida hyresvärden haft skälig anledning att vägra sitt samtycke till

sublokation, skall för att vinna sin sak nödgas bevisa, att den föreslagna

hyresgästen till exempel var en drinkare eller eljest förde ett lefnadssätt,

som gjort en vägran berättigad. För en hyresvärd, som har att uthyra

mindre lägenheter, kunna förslagets bestämmelser i förevarande afseende

medföra ytterst kännbart obehag, helst i samhällen, där såsom för när­

varande i hufvudstaden det s. k. inneboendesystemet i vidsträckt mån

tillämpas och där mången räknar på sin utkomst allenast genom att hyra

lägenheter och därefter upplåta delar däraf åt andra med afseende fästadt

mera å dessas betalningsförmåga än deras vandel. Skulle sådant kunna

ske emot hyresvärdens vilja och till och med mot hans i hyreskontraktet

uttryckta förbud, vore detta ett allt för stort ingrepp i den enskildes rätt

att "förfoga öfver sin egendom, utan att ett sådant ingrepp berättigas af

de motiv, som ligga till grund för lagstadgandet.

Jag tillstyrker därför, att rätten till sublokation eller uppsägning, i

händelse hyresvärden vägrar sitt samtycke, må inskränkas allenast till vissa

i lagen bestämdt angifna fall, där densamma må vara påkallad af en utaf

någon utomordentlig tilldragelse betingad förändring i hyresgästens för­

hållanden. Därmed torde båda kontrahenternas berättigade intressen vara

tillgodosedda.»

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

10 §.

Justitierådet

Quensel

anförde:

»Att hyresvärden blir hyresgästen ansvarig för brister, som i lägen­

heten uppkommit under tiden mellan hyresaftalets afsilande och lägen­

hetens tillträdande, synes nog vara i sin ordning. Annorlunda är förhål­

landet- med brister, som funnos redan vid aftalets uppgörande. I motiven

angifves visserligen, att på frågan, huruvida hyresgästen må anses pliktig

att finna sig i olägenheter, Indika under vanliga förhållanden bort afhjälpas,

bör inverka bland annat, huruvida hyresgästen före tillträdet besett lägen­

Kungl. Maja» Nåd. Proposition N:o

.9.

109

bör bära ansvaret, i fall det får utkräfvas af annan än den, som gjort

skadan. Bestämmelsen om hyresgästens ansvarighet uti nu ifrågavarande

hänseende torde sålunda bibehållas i förslaget allenast beträffande hans

husfolk.

Hvad angår den hyresgästen på grund af lians vårdnadsplikt ålagda

skyldighet att utan dröjsmål underrätta hyresvärden om skada af sådan

beskaffenhet, att åtgärd måste skyndsamt vidtagas för dess afhjälpande,

erinras, att hyresgästen enligt förslaget måste antagas hafva skyldighet

att i hyresvärdens intresse städse utöfva noggrann tillsyn å lägenheten för

att icke underkastas risk af ersättningsskyldighet. Visserligen synes hyres­

gästen ej ovillkorligen böra tillräknas försumlighet för hvarje dröjsmål,

såsom då skada t. ex. uppstått medan han och hans husfolk under en

eller annan stund aflägsnat sig från lägenheten, men däremot ligger an-

svaret å honom, då skada uppstår medan de någon längre eller kortare

tid icke bebo lägenheten. I detta senare fall bör hyresgästen kunna befria

sig från ansvar genom att hålla lägenheten tillgänglig för hyresvärden eller

hans ombud.»

17

§•

Justitierädet

Gr ef ber g,

med hvilken justitieråden

Her dom

och

Claeson

voro ense. anförde:

»Hvad som bör iakttagas för bevarande af sundhet, ordning och

skick inom fastigheten kan hyresgästen uppenbarligen inse utan att i detta

hänseende erfordras särskild instruktion af hyresvärden. Påföljden, i fall

underlåtenhet härutinnan vallar intrång och obehag för andra hyresgäster

i fastigheten eller eljest åstadkommer missförhållanden, innebär tillräckligt

kraftig maning till hyresgästen att ställa sig till efterrättelse, hvad honom

åligger, ity att han eljest såväl kan förverka sin rätt till den förhyrda

lägenheten som ock förpliktas att utgifva skadestånd, hvilket under vissa

förhållanden blifver ganska betydligt. Det kan dock ej förnekas, att sär­

skilda ordningsföreskrifter, hållna inom vederbörliga gränser, bidraga att

upprätthålla en god ordning och förty måste anses lämpliga, men då hvad

föreningar emellan fastighetsägare dekretera ej sällan äger väsentligt in­

flytande på ortens sed i de afseenden, hvarom nu är fråga, samt något

olika sedvänjor för vinnande af samma syfte kunna vara lika goda, obe­

roende af den mening hyresvärdarna vid en viss tidpunkt hylla, tox*de det

ej vara tillrådligt att i lag inrymma rätt för hyresvärdarna att vid annat

tillfälle, än då hyresaftalet träffas, meddela hyresgästen bindande ordnings­

föreskrifter.»

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o

.9.

Justitierådet

Quensel

yttrade:

»Att tillförbinda hyresgästen ovillkorlig hörsamhet mot särskilda af

hyresvärden utfärdade ordningsföreskrifter, hvilka visserligen skola öfverens­

stämma med ortens sed, men dock inom denna i viss man obestämda och

tänjbara ram kunna göras betungande nog och för öfrigt när som helst af

hyresvärden ensidigt ändras eller skärpas, och att för öfverträdelser härut­

innan stadga en så allvarsam påföljd som hyresrättens förverkande med skyl­

dighet att genast afflytta, synes mig knappast tillrådligt och torde ej heller

vara af något verkligt behof påkalladt. Hyresvärdens berättigade intresse

varder väl tillgodosedt om hyresgästen förpliktas att vid lägenhetens begag­

nande iakttaga allt hvad som enligt ortens sed erfordras för bevarande af

sundhet, ordning och skick inom fastigheten. Vill hyresvärden i detta hän­

seende tillförbinda hyresgästen någon särskild förpliktelse, står honom öppet

att därom inrycka bestämmelse i hyresaftalet. Jag hemställer alltså att

orden »åliggande det — meddelar» mätte utgå.»

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»Den hyresgästen här ålagda skyldigheten att hålla tillsyn öfver andra

personer än dem, som höra till hans husfolk, innebär visserligen en lindri­

gare förpliktelse för honom än hvarom är fråga i 16 §, men, på grund af

hvad under samma § anförts, hemställes, att bestämmelsen i detta afseende

måtte utgå.»

19 §.

Justitierådet

Her slom

åberopade i afseende å innehållet i andra styc­

ket af förevarande § hvad han anmärkt vid 30 § af 2 kap.

20

§.

Högsta domstolen

hänvisade till hvad vid 2 kap. 32 § anförts.

21

§.

Högsta domstolens ledamöter

voro ense om följande yttrande:

»I fråga om den i förevarande paragraf åt hyresgästs borgenärer in­

rymda befogenheten att uppsäga hyresaftalet åberopas hvad vid 2 kap.

Kung!. Muj:ts Nåd. Proposition N:o it.

111

33 § anförts beträffande önskvärdheten af ett otvetydigt uttalande angående

rätt för arrendator» borgenärer att så länge konkursen pågår uppsåga

arrendeaftalet.

Den i 3 kap. 8 § af förslaget hyresgästs stärbhusdelägare tillerkända

rätt att i sitt ställe sätta annan, hvilken hyresvärden skäligen kan taga

för god såsom hyresgäst, skall i det fall, att urarfva konkurs uppstår, en­

ligt förslaget icke öfvergå på borgenärerna; ej heller eljest är sådan sub-

stitutionsrätt i förslaget medgifven hyresgästs borgenärer. På de inom

högsta domstolen i fråga om substitutionsrätt för arrendator» borgenärer

vid 2 kap. 33 § anförda skäl torde äfven beträffande hyresaftal finnas på-

kalladt att, där ej aftalet annorlunda stadgar, låta legotagarens borgenärer

i förevarande afseende komma i åtnjutande af enahanda förmån, som enligt

förslaget skulle tillkomma stärbhusdelägarne; och hemställes därför om

ändring af förslaget i sådant syfte.»

23 §.

Högsta domstolen

erinrade att, om hvad af högsta domstolen förordats

under 21 § vunne afseende, hänvisning erfordrades till samma § i 3 stycket

af 23 §.

Justitieråden

Claeson

och

Quensel

hänvisade beträffande 4 mom. till

den af dem vid 2 kap. 36 § 2 mom. gjorda anmärkning.

27 §.

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»I det fall, att lägenheten upplåtits på hyresgästens lifstid, saknas

bestämmelse om tiden, när lägenheten efter hyresgästens eller hans änkas

död skall afträdas, och till följd häraf måste förslaget anses innebära, att

det skall ske genast, men då uppenbart är, att de, som hafva den dödes

bo om händer, äro i behof af lägenheten under någon tid för att kunna

vidtaga de åtgärder, som äro af nöden, samt en förpliktelse enligt lag att

i fåll, hvarom nu är fråga, genast utrymma lägenheten är otillfredsstäl­

lande, hemställes, att viss bestämd tid, inom hvilken lägenheten skall efter

dödsfallet afträdas, måtte stadgas.»

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o

.9.

29 §.

Högsta domstolens ledamöter

åberopade hvar för sig hvad han vid

2 kap. 41 § anmärkt.

Behandling af detta lagärende skulle fortsättas nästkommande dag.

Ur protokollet

Carl Lundquist.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 0.

113

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol onsdagen den 19 september 1906.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden

H^erst.^ow,

G^laéson,

G^kefberg,

Q^uensel.

Fortsattes behandlingen af det i protokollet för sistlidna dag om-

förmälda lagärende.

4 KAP.

Om tomträtt

Beträffande förslaget om tomträtt och därmed sammanhängande lag­

förslag yttrade justitierådet

Herslow:

»Bostadsbrist i förening med däraf föranledd trångboddhet och oskäligt

stegrade hyror har, såsom allmänt erkännes, länge utgjort en af de svåraste

olägenheter i våra större städer, företrädesvis hufvudstaden. En väsentlig,

ehuru visserligen icke enda orsak till denna olägenhet har varit det onatur­

ligt uppjagade tomtpriset. Andra omständigheter hafva verkat i samma

riktning, såsom storstadens dragningskraft, otillräckliga och ända till se-

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd.

7

Höft.

15

114

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

näste tiden otidsenliga kommunikationsanstalter samt fasti<rhetsä<rarnes

nästan oinskränkta, genom ingå eller åtminstone icke fullt effektiva åt­

gärder från det allmännas sida motarbetade, ofta hänsynslöst begagnade

öfvermakt öfver samhällets öfriga befolkning. Agarne af hus och tomter

hafva hittills åtminstone i hufvudstaden varit i besittning af ett så godt

som fullkomligt monopol, hvilket gjort fast egendom i staden eller dess

omedelbara närhet till ett synnerligen omtyckt föremål för spekulationen.

Den stegring af tomtvärdet, som är en följd af gators framdragande,

utläggande af torg, parker och andra offentliga, öppna platser, anbringande

af gatubelysning, kloakledningar med flera dylika allmänna inrättningar,

har, fastän deri åstadkommits på bekostnad af samhällets samtliga skatt­

skyldiga invånare och således rätteligen bort tillkomma samhället i dess

helhet, uteslutande kommit fastigbetsägarne till godo. Att detta förhållande

innebär en orättvisa, torde ligga i öppen dag.

Det nya rättsinstitut, som i förslaget finnes upptaget under benäm­

ningen »tomträtt», är afsedt att i någon män råda bot på bostadsbrist med

däraf framkallade öfriga olägenheter äfvensom att göra det möjligt för

samhället att, äfven då dess tomter upplåtas åt enskilde till bebyggande,

åt sig bevara någon del af den förhöjning af tomtvärdet, som tid efter

annan inträder utan någon åtgärd från innehafvarens sida. Samma möj­

lighet har visserligen genom förslaget äfven blifvit beredd åt fideikommiss

och annan stiftelse, ehuru i afseende å dessa saknas den nyss angifna

grund, hvarpå denna anordning åtminstone delvis stöder sig; men för­

unnandet af denna förmån äfven åt stiftelser lärer uteslutande bero på

sträfvan att befordra städers och andra samhällens bebyggande i den ut­

sträckning, som motsvarar behofvet.

I afseende å tomträttens konstitutiva innehåll meddelas i förslaget

endast några fa normerande bestämmelser. Förslagets författare synas

hafva varit af den mening att, sa framt tomträttsinstitutet skall kunna

lämpligast lösa de uppgifter, som detsamma, enligt hvad ofvan blifvit an­

tyda är afsedt att fylla, den största möjliga frihet bör förbehållas kontra­

henterna att själfva bestämma villkoren för upplåtelsen. Om också sagda

åsikt måste anses vara välgrundad, förutsatt att upplåtaren genom någon

verksam föreskrift förebygger möjligheten att tomträtten blifver föremål

för spekulation på vinst, synes dock särskilt med hänsyn därtill, att de,

som företrädesvis komma att begagna sig af denna utväg att förskaffa sig

bostad, antagligen äro mindre bemedlade och måhända äfven ur stånd att

rätt bedöma upplåtelsens till eu aflägsen framtid förlagda verkan, förslaget

i denna del böra kompletteras i syfte att trygga tomträttshafvaren mot

förlust af hela det i byggnad å tomten nedlagda kapital. För den händelse

115

upplåtelsehandlingen icke innehåller lingon föreskrift vare sig om skyldig­

het för tomtägaren att vid upplatelsetidens slut eller tomträttens förverkande

hösa af tomträttshafvaren a tomten uppförd byggnad eller öfver hufvud

därom huru med densamma, vid sådan tidpunkt bör förhållas, angifves icke

i förslaget, huruvida byggnaden då får af tomträttshafvaren bortföras eller

skall utan lösen tillfalla tomtens ägare. Då byggnaden i förslaget förklaras

utgöra appertinens till tomträtten sedan inskrifning därför meddelats, kunde

man frestas att antaga att, då tomträtten upphört, det också vore slut med

rätten till tomträttens tillbehör, hvilket dock skulle vara orättfärdigt. Na­

turligast tyckes vara, att i sagda fall tomträttshafvaren vid tomträttens

upphörande ägde rätt att bortflytta byggnaden. Till förekommande emeller­

tid af den privat- och nationalekonomiska förlust, som alltid är förenad

med byggnads skiljande från den grund, hvarå den har sitt fäste, synes

¹¹¹ig böra stadgas, att vid tomträttens upphörande den å tomten uppförda

byggnad ej får från tomten flyttas, men skall med belopp, som i brist af

öfverenskommelse bestämmes af gode män, lösas af tomtägaren, så framt

han icke föredrager att förnya upplåtelsen på villkor om tomtöresafgift,

bestämd på enahanda sätt. Efter all anledning koinme då rättsförhållandet

att naturligen utveckla sig sålunda, att vid tomträttstidens slut tomtägaren

förnyade upplåtelsen mot en efter tomtens dåvarande värde afpassad tomt-

öresafgift, hvarigenom således den under tiden uppkomna stegring af tornt-

värdet komme tomtägaren till godo. På detta sätt vunnes enklast och

bäst de med tomträttsupplåtelse förnämligast afsedda syftemål att tomten

hålles bebyggd i öfverensstämmelse med de vid upplåtelsen föreskrifna

villkor samt att tomtens ägare undfår sin behöriga andel af tomtens na­

turliga stegring i värde. Skulle däremot byggnaden bortflytta» eller utan

lösen tillfalla tomtägaren, komme sådant efter all sannolikhet att hafva till

följd att, då upplåtelsen nalkades sitt slut, tomträttshafvaren åt byggnaden

ägnade minsta möjliga underhåll, så att denna vid tomträttens upphörande

befunnes mer eller mindre förfallen. Om icke tomtägaren vid upplåtelse­

tidens utgång eller tomträttens förverkande vore skyldig att lösa byggna­

den, skulle dessutom tomträtten i egenskap af pantobjekt vara så godt som

värdelös och således ett af biändamålen för tomträttsinstitutet förfelas.

Skyldigheten att inlösa åbyggnaden kan icke blifva farlig för tomtägaren,

då det alltid står i dennes makt att vid upplåtelsen antingen bestämma,

både för hvilket ändamål och på hvilket sätt tomten far bebyggas, och

därmed efter eget behag begränsa omfattningen af sin lösningsskyldighet

eller ock i samma syfte stadga ett visst maximum för löseskillingens belopp.

Hvad beträffar det nya rättsinstitutets konstruktiva form, så är tomt­

rätten enligt förslaget ansedd och behandlad såsom lös egendom. Såsom

K mull. Maj:ts Nåd. Proposition N:<>

,7.

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

skäl härför anföres i motiven att, då tomträttsupplåtelse skall vara be­

gränsad till viss tid, denna rätts hänförande till fast egendom skulle inne­

bära en fiktion. Ett ytterligare skäl för tomträttens behandlande såsom

lös egendom lärer vara det förhållande, att tomten och därå uppförd

byggnad åtminstone i regeln skulle tillhöra olika ägare. Den sålunda åt

institutet gifna formen bär framkallat en mängd invecklade och bisarra

bestämmelser. Föreskrifterna angående inskrifning af den primära tomt­

rätten, som utgör själfva underlaget till hela institutet, äro till allra största

delen hämtade från intecknings förfarandet, äfvensom inskrifningens verkan

förklaras vara lika med inteckning (4 kap. 3 §), under det likväl inskrif­

ningens syfte närmast motsvarar hvad som beträffande fast egendom afses

med lagfart. Däremot äro föreskrifterna angående inskrifning af senare

fång till samma rätt, såsom öfverlåtelse och a rf m. in., i allt väsentligt

tagna från bestämmelserna angående lagfart. Underligt förefaller det, att

en på inteckningsförfarandets grund Infilande rätt skulle kunna intecknas

och dymedelst tjäna till underpant för fordran. Till förebild för denna sär­

egna anordning har i motiven åberopats inteckningsförfarandets tillämpning-

vid upprättande af pant i fartyg; men objektet för detta hypotek utgöres

af ett konkret föremål, hvaremot det nu föreslagna hypoteket skulle bestå

i en blott och bar rättighet, som till på köpet kunde, då panträtten skulle

göras gällande, befinnas vara förverkad och sålunda upplösa sig i en verk­

lig fiktion. Såsom en abnormitet i förslaget förtjänar det jämväl att an­

märkas, att en fastighet skulle kunna upplåtas under tomträtt äfven då

tomtägaren vore och fortfarande skulle vara jämväl ägare af den därå be­

fintliga byggnad (4 kap. 4 §). Hittills har det dock alltid ansetts såsom

det väsentligaste kännetecken på superficiarisk rätt, dit det föreslagna rätts­

institutet väl närmast skulle vara att hänföra, att tomt och byggnad till­

höra olika ägare. Eljest sammanfaller transaktionen med upplåtelse af

vanlig nyttjanderätt. Upplåtelsens framträdande i det anmärkta fallet

under formen af tomträtt torde sakna verkligt berättigande, ty samma

syftemål, som afses med aftal om tomträtt, kunde då enklare och bättre

vinnas genom upplåtelsens iklädande af formen af hyra, och något rimligt

skäl att i berörda fall utsträcka upplåtelsen utöfver den för hyra stadgade

tid eller att bereda nyttjanderättshafvaren tillfälle att begagna den åt honom

upplåtna rätt till underpant för lån torde icke förefinnas. Oegentligt synes

det ock vara, att en till viss tid inskränkt blott och bar nyttjanderätt

kunde utgöra föremål för hypotek.

Om, såsom jag förut tillåtit mig att förorda, det blefve lag, att bygg­

nad, som af tomträttshafvaren uppförts, icke finge af honom från tomten

bortföras men skulle vid upplåtelsens upphörande lösas af tomtägaren,

Kuno!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o i).

117

sä iklädde sig därigenom byggnaden likasåväl som tomten egenskapen af

fastighet, oaktadt äganderätten till hvardera befunne sig i olika händer. I

de allra flesta fall, särskild! då, såsom val ofta torde blifva förhållandet,

tomträtt upplåtes åt någon bostadsförening, kommer säkerligen åbyggnaden

att vara betydligt värdefullare än tomten, hvadan det förefaller onaturligt,

att denna senare skulle anses såsom hufvudföremäl och därå uppförd

byggnad intaga en helt underordnad ställning. Detta var visserligen för­

hållandet enligt romersk rätt, men en annan uppfattning har gjort sig

gällande icke blott i afseende å det i svensk rätt häfdvunna och i stor

utsträckning använda institutet »ofri tomt» utan äfven i den i Tyskland

till allmänt gagn införda »Erbbaurecht», oaktadt sistnämnda rätt kan vara

af upplåtaren till viss tid begränsad. Ett ungerskt lagförslag i ämnet är

byggd! på eu liknande uppfattning. Genom föreskriften att tomtägaren

■vid tomträttens upphörande vore pliktig att, därest han icke förnyade upp­

låtelsen, inlösa tomträttshafvarens åbyggnad försvunne enligt min uppfatt­

ning det i motiven såsom oöfverkomligt framhållna hindret för tomträttens

hänförande till fast egendom. Så länge tomträtten ägde bestånd, innehade

tomträttshafvaren åbyggnaden såsom fast egendom och med äganderätt,

och under samma tid vore nyttjanderätten till den upplåtna marken att

betrakta såsom tillbehör till sagda äganderätt. Skyldigheten för tomträtts­

hafvaren att vid tomträttens upphörande afstå byggnaden mot lösen kan

lika litet anses oförenlig med begreppet äganderätt till fast egendom, som

skyldigheten att afstå en vanlig fastighet i följd af expropriation upphäfver

äganderätten till fastigheten förr, än denna skyldighet inträder och ägande­

rätten realiseras i penningar. Genom tomträttens hänförande till fast egen­

dom skulle en synnerligt afsevärd reda och enkelhet i det ifrågavarande

rättsinstitutet vinnas. De i vår lag för sådan egendom gällande föreskrifter

om lagfart och inteckning koinrae att erhålla tillämpning jämväl å tomt­

rätten, ehuru visserligen några få skiljaktiga bestämmelser i afseende å

denna blefve erforderliga, såsom om rätt till lagfart äfven å tomträtt till

jord al krononatur samt om förbud ej mindre mot lagfart å tomträtt till

dels graverad mark dels ock område, som icke utgör en själfständig fastig­

het, än äfven mot inteckning i andel af tomträtt. Vid tomträttens upp­

hörande skulle förre innehafvare!! icke äga retentionsrätt till tomt eller

åbyggnad till säkerhet för sin löseskillingsfordran, enär därigenom tomt­

rätten möjligen kunde utsträckas utöfver den för upplåtelse af sådan rätt

i lag stadgade längsta tid. Med hänsyn därtill att, med undantag för

fideikommiss eller annan stiftelse, endast kronan och samhälle skulle äga

att upplåta mark under tomträtt, torde någon realsäkerhet för löseskil-

lingens utfående näppeligen vara af nöden; men i händelse sådan säkerhet

118

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o !J.

pröfvas nödig, lärer ett stadgande därom, att fastigheten i sin helhet skulle

häfta för lösesumman i likhet med hvad nu gäller om ogulden köpeskil­

ling, icke kunna anses oskäligt.

På de af mig anförda skäl hemställer jag, att stadgandena om tomt­

rätt och hvad därmed äger sammanhang måtte omarbetas i den af mig

angifna riktning.»

o

o

1 §•

Justitieråden

Claeson

och

Quensel

voro ense om följande yttrande:

»Angående tomträttsaftalets innehåll har lagförslaget inga andra nor­

merande bestämmelser än beträffande föremålet för upplåtelsen och tiden

därför. I öfrigt står det alltså kontrahenterna fritt att öfverenskomma

om villkoren och att däribland inrymma sådana, som att tomträtten skall

vara förverkad, i händelse en eller annan förpliktelse af tomträttshaf-

varen åsidosättes, och att vid aftalets upphörande å tomten uppförda bygg­

nader och inrättningar skola utan lösen eller annan ersättning hemfalla

till jordägaren. Då upplåtaren i förhållande till den, till hvilken tomt­

rätt upplåtes, är den ojämförligt starkare, lärer den betänkligheten icke

vara utesluten, att den förre kan begagna sig af denna sin ställning för

att påtvinga sin medkontrahent hårda villkor särskilt af den art, som nyss

antydts. I detta hänseende är nödig trygghet säkerligen icke vunnen alle­

nast genom den begränsning, som förslaget uppställer i fråga om institu­

tets användning. Ty svårligen kan det med visshet påräknas, att alla

samhällen skola taga skälig hänsyn äfven till upplåtelsetagarens berättigade

intressen; och den Kungl. Maj:ts pröfning, som en tomträttsupplåtelse från

fideikommiss eller annan stiftelse är underkastad, lärer endast i undantags­

fall komma att beröra den frågan, huruvida tomträttshafvaren blifvit ge­

nom de villkor, som han själf underkastat sig, oskäligen betungad. Vidare

synes det otvifvelaktigt, att ett af de ändamål, man velat vinna genom

tomträttsinstitutet — att tomträtten skall kunna tjäna som underpant för

lån — kommer att väsentligen förfelas, då tomträtten är förbunden med

villkor af ofvan angifven art. I dylikt fall varder möjligheten af tomt­

rättens belåning hos enskild långifvare eller penningeinrättning från början

utesluten, hvilket knappast kan vara välbetänkt. Äfven synes kunna be­

faras att vid tillämpningen af en bestämmelse därom, att vid tomträtts­

aftalets upphörande — hvilket på grund af resolutivt villkor kan inträffa

långt innan upplåtelsetiden gått till ända — å tomten uppförda byggnader

och inrättningar skola utan lösen tillfalla jordägaren, detta kommer att

te sig som en allmänna rättskänslan upprörande hårdhet, liksom otvifvel-

K ting l. Maj:tu ATäJ. Proposition N:o It.

l]|l

aktivt är, att eu dylik bestämmelse, i den man upplåtelsetiden närmar sier

sitt slut, föranleder bristande vard och underhäll af byggnaderna. Ur

dessa synpunkter torde vara önskvärdt, att i lagen inryckes någon be­

stämmelse i syfte att inskränka aftalsfriheten i ofvan angifna hänseenden.

och är svart att inse, att någon olägenhet för institutets användbarhet skulle

följa af eu dylik inskränkning, om den, såsom gifvetvis bör ske, affattas

med tillbörlig varsamhet. 1 allmänhet torde väl ett tomträttsaftal, som

någorlunda skäligt och billigt afväger förhållandet mellan kontrahenterna,

höra innehålla, att jordägaren vid tiden för aftalets upphörande är pliktig

gälda tomträttshafvaren åtminstone eu väsentlig del af byggnadernas då­

varande värde. En bestämmelse härom synes äfven göra 'tillfyllest för att

i det väsentliga förekomma ofvan framhållna olägenheter, och förordas

alltså, att ett stadgande i dylikt syfte införes i förslaget. Härigenom

konime ock tomträttsaftalet att i denna del närmare öfverensstämma med

institutet »ofri tomt», sådant detta vanligen förekommer, hvilket synes

vara en fördel.»

J ustitierådet

Gr ef ber g

anförde:

»Den aftalsfrihet, förslaget medgifver i fråga om upplåtelse af tomt­

rätt, kan tilläfventyrs vara hinderlig för utvecklingen af detta nya rätts­

institut. Då nämligen tomträtten får utgöra underpant för fordran i syfte

att underlätta utvägen för mindre bemedlade att dymedelst förskaffa sig

egna hem, bör åt denna besittningsrätt inrymmas en sådan själfständighet

att under alla förhållanden må kunna beräknas, att tomträtten erbjuder

någon säkerhet för lämnadt lån, men härmed är icke väl beställdt, om.

såsom förslaget innebär, i tomträttsaftalet får inflyta hvilka bestämmelser

som helst om tomträttens förverkande. Man kan visserligen förvänta, att

samhällena, åtminstone de större, utan lagstiftarens ingripande komma att

i allmänhet ordna upplåtelserna på ett sätt, som befrämjar ändamålet, men,

i fall icke tomtägaren själf ställer det erforderliga lånet till tomträtts-

hafvarens förfogande eller på annat sätt främjar anskaffande af medel, lär

denne hafva ringa utsikt att få tomträtten beiånad, i händelse den kan af

hvarjehanda anledningar förverkas och utan ersättning återgå till tomt-

ägaren. Det kan väl icke heller förnekas, att, om än fästes tillbörligt af­

seende å den trygghet, som förslaget innebär genom själfva begränsningen

af rättigheten till upplåtelsen, tomträtten likväl såsom underpant 'för

fordran. erhåller en helt annan betydelse, i fall den enligt lag tillmätes

större själfständighet i förhållande till upplåtaren. Enär hvad som åligger

tomträttshafvaren att iakttaga i fråga om säkerhet, sundhet, ordning och

skick inom samhället är föreskrifvet i allmänna författningar, synes något

120

egentligt .behof ej heller förefinnas att inrymma rätt för tomtägaren att

efter godtfinnande' bestämma, i hvilka fall rättigheten skall vara förverkad,

och förty förordas, att tomtägaren icke må genom förbehåll i tomträtts-

aftalet äga att före stadgade besittningstidens utgång skilja tomträtts-

hafvaren från besittningsrätten i annat fall, än då tomtörena icke i före-

skrifven tid erläggas. Tomtägaren bör visserligen hafva säkerhet för tomt­

örena genom förmånsrätt i tomträtten med tillbehör, men han bör detta

oaktadt vara berättigad påfordra, att dessa afgifter erläggas utan att dom­

stol och exekutiv myndighet tid efter annan måste anlitas. I det fall att

inteckning finnes i tomträtten bör dock, innan åtgärd vidtages för tomt-

rättshafvarens skiljande från sin besittningsrätt på grund af underlåtenhet

att erlägga tomtören, innehafvaren af inteckningen lemnas tillfälle att

genom erläggande af afgiften trygga besittningsrätten.

Anses åter att tomtägaren skall bibehållas vid rättigheten att efter

godtfinnande bestämma, när tomträtten är förverkad, torde stadgas ovill­

korlig skyldighet för honom att, därest han begagnar sig af denna rätt,

utgifva skälig lösen för tomträtten och hvad som enligt 4 § är att dit

räkna såsom tillbehör, dock endast i den mån sådan lösen är erforderlig

för att täcka inteckningshafvares fordran.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o V.

3 §•

Justitieråd^!

Claeson

och

Quensel

förenade sig om följande yttrande:

»Om inteckning meddelas till säkerhet för nyttjanderätt till en del

af en fastighet, exempelvis ett till sina gränser bestämdt område, anses

enligt gällande lag denna inteckning besvära hela fastigheten. Inskrifven

tomträtt till en tomt är således enligt denna § att anse som en gravation

a hela den fastighet, såsom kameral enhet betraktad, hvarifrån tomten

upplåtits. Om i administrativ väg byggnadsstadgan för rikets städer för­

klaras gällande för visst område inom köping eller municipalsamhälle, som

lyder under landsrätt, och plan för områdets bebyggande uppgöres och

fastställes, så inverkar detta icke på områdets kamerala natur. De utlagda

byggnadstomterna varda genom en dylik åtgärd icke själfståndiga kamerala

fastigheter utan räknas fortfarande såsom delar af den ursprungliga fastig­

heten (hemmansdel eller afsöndring). Inskrifning af tomträtt till en af

tomterna varder således en gravation jämväl å de andra. Med hänsyn till

stadgandet i 2 § af förslaget till lag om inskrifning af tomträtt och af

fång till sådan rätt kommer alltså att inträffa, att, sedan inom dylikt under

stad ej hörande samhälle

en

tomträtt blifvit upplåten och inskrifven, in-

Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

121

skrifning af dylik rätt till andra tomter icke kan äga rum, med mindre

förut så ordnats, att hvarje tomt bildar en kameralt själfständig fastighet.

Då detta i många fall kommer att möta oöfverv in nedgå svårigheter, var­

der hela tomträttsinstitutet där illusoriskt. Till förekommande af denna

konsekvens synes kunna ifrågasättas sådan ändring i denna §, att inskrifven

tomträtt förklaras medföra samma verkan, som om inteckning för nyttjan­

derätt vore beviljad i det jordområde, som tomträtten omfattar. Om en

dylik anordning förbindes med den bestämmelse, att inskrifning af tomträtt

ej finge ske, med mindre tomten vore gravationsfri — hvilket lämpligen

kan ske genom ändring af förutnämnda 2 § i inskrifningslagen — skulle

tomträttens trygghet tillbörligen tillgodoses. Den komme då att förblifva

oberörd af andra inteckningar, hvarmed den fastighet, hvartill tomten hör,

kunde blifva belastad. Att det nya institutet härigenom skulle vinna i

reda och användbarhet torde vara obestridligt.»

Justitierådet

Gr ef ber g

utlät sig:

»Enär den rättsverkan, som skall tillkomma inskrifning till säkerhet

för upplåten tomträtts bestånd, i förevarande paragraf på det sätt angif­

va, att hvad enligt lag i allmänhet gäller angående verkan af inteckning

för nyttjanderätt skall gälla angående verkan af sådan inskrifning, torde

den uppfattning ligga nära till hands, att förslaget härmed velat från

dylik motsvarande tillämpning undantaga hvad som i fråga om något spe­

ciellt slag af nyttjanderätt må finnas i lag stadgadt beträffande verkan af

inteckning därför. Till en sådan uppfattning finnes desto hellre anled­

ning, som på andra ställen i förslaget, där enahanda uttryck användts —

1 kap. 1 och 7 §§ — detta obestridligen äger den särskilda betydelsen

att angifva, att vissa speciella bestämmelser angående nyttjanderätt äro

från tillämpning uteslutna. Då emellertid verkliga förhållandet får antagas

vara, att i förevarande paragraf orden »i allmänhet» sakna särskild bety­

delse, torde för undvikande af en häremot stridande föreställning nämnda

ord lämpligen böra ur texten uteslutas.»

4 §•

Jusfitieråden

Claeson

och

Quensel

voro ense om följande yttrande:

»Enligt föreskrift i denna paragraf skall från viss tidpunkt byggnad,

som finnes å tomt, hvilken besväras af inskrifven tomträtt, i allmänhet

utgöra rättsligt tillbehör till tomträtten, oafsedt hvem som är ägare till

byggnaden. Betydelsen häraf ligger framför allt däri, att den panträtt,

Bik. till [likså. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd.

7

Höft.

16

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

som i enlighet med bestämmelsen i 6 § i förevarande kapitel kan vinnas

genom inteckning i tomträtten, omfattar hvarje byggnad, som tinnes å

tomten. Från nämnda regel stadgas emellertid i förslaget det undantag,

att byggnad icke får såsom tillbehör hänföras till tomträtten, därest i

själfva tomträttsaftalet tinnes gjordt det förbehåll, att byggnaden skall

tillhöra tomtens ägare. Befogenheten af detta undantag synes kunna starkt

dragas i tvifvelsmål. Att öfver hufvud taget sagda undantagsbestämmelse

kommit till, lärer få anses bero därpå, att man funnit sig böra taga hän­

syn till, att i framtiden, då tiden för en viss tomträttsupplåtelse gått till

ända och byggnad, som af tomträttshafvaren uppförts, jämte tomten öfver-

gått till tomtägaren, denne kan önska att ånyo till området upplåta tomt­

rätt utan att på samma gång till den nye tomträttshafvaren öfverlåta

äganderätten till byggnaden. I sådan händelse borde det nämligen stå

tomtägaren öppet att genom särskildt förbehåll i aftalet förhindra, att

byggnader! komtne att inbegripas under de inteckningar, som därefter

blefve meddelade i tomträtten. Det vill dock synas, som om den af för­

slaget sålunda beaktade eventualiteten icke vore förtjänt af att läggas till

grund för en undantagsbestämmelse, som blott torde vara ägnad att i viss

mån inveckla tomträttsinstitutet. Det torde först och främst kunna sättas

i fråga, huruvida det kan anses rätt väl instämma med ett af institutets

väsentligaste syften, beredandet af tillfälle till grundande af ett eget hem,

att tillåta tomträttsupplåtelse på sådant villkor, att tomtägaren förblifver

ägare af å tomten redan uppförd byggnad. I hvarje fall synes det emel­

lertid icke föreligga något verkligt behof att låta tomtägaren få under form

af tomträttsupplåtelse tillgodogöra sig tomten med den därå uppförda bygg­

naden, såvida han icke på samma gång afstår från äganderätten till bygg­

naden. Skulle förhållandena vara sådana, att han anser sig icke kunna

göra det senare, lärer han rätteligen böra vara hänvisad till att begagna

den vanliga formen för upplåtelse af bebyggd tomt, d. v. s. uthyrning,

detta desto hellre som i det förutsatta fallet tomträtten till sin verkliga

innebörd icke skulle skilja sig från den rätt, som tillkommer eu hyres­

gäst. Någon möjlighet för tomträttshafvaren att i sådant fall begagna

tomträtten såsom underlag för panträtt torde icke förefinnas. Väl skulle

med afseende å tiden för upplåtelsens bestånd tomträttshafvaren vara an­

norlunda ställd än en hyresgäst; men denna omständighet torde allenast

vara ägnad att väcka tvifvel därom, huruvida det kan anses riktigt att

lämna kontrahenterna tillfälle att genom ett tomträttsaftal, som i verklig­

heten är ett hyresaftal, binda sig för längre tid, än som vid hyresaftal är

tillåten. Af angifna skäl och då hvad nu anförts i fråga om byggnad

gäller äfven om annan i paragrafen afsedd anläggning å tomten, hem­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o !).

123

ställes, att orden »och ej är i tomträttsaftalet tomtägaren förbehållen»

måtte ur paragrafen utgå.»

6 §.

Justitierådet

Claeson

anförde:

»Enligt förslaget kan tomträtt intecknas allenast för fordran, icke för

nyttjanderätt. Om således tomträttshafvaren upplåter en lägenhet i sitt

hus åt en hyresgäst, torde denne icke äga något medel att få sin nyttjande­

rätt betryggad genom inteckning. Denna olägenhet synes mig kunna blifva

mycket afsevärd i den mån tomträttsinstitutet kommer till användning och

städerna upplåta nya stadsdelar under tomträtt. Det torde därför kunna

ifrågasättas, huruvida icke här förefinnes en brist, hvilken bör undanröjas

genom att meddela särskilda bestämmelser om inteckning jämväl för nytt­

janderätt.»

7 §•

Justitierådet

Grejberg,

med hvilken justitieråden

Claeson

och

Quensel

förenade sig, yttrade:

»Ändring i eller tillägg till aftal, hvarigenom tomträtt upplåtits, är

enligt förslaget gällande emot inteckningshafvare med villkor, att anteck­

ning därom skett i tomträttsprotokollet, när inteckningen söktes, eller att

inteckningshafvaren eljest lämnat sitt samtycke till ändringen eller tillägget.

Till följd af ett sådant stadgande kan inträffa, i fall möjligen flera inteck­

ningar meddelats i tomträtten, att en inteckning gäller i ursprungliga

upplåtelsen utan förändring och andra inteckningar åter i denna upplåtelse

med vissa ändringar eller tillägg, hvilka kunna vara af olika beskaffenhet

hvad angår den ena eller andra af dessa inteckningar, hvarjämte, om någon

af inteckningarna efter förändringen af aftalet kommit i tredje mans hand,

denne kan hafva annan rätt än öfverlåtaren. Olösliga förvecklingar emellan

skilda panträtter kunna härigenom uppstå. Skall tomträtt utgöra under­

pant för fordran, måste det ordnas så, att tomträttsaftalet i fråga om

flera inteckningar städse blifver till sitt innehåll af alldeles enahanda

beskaffenhet. Efter det inskrifning af tomträtt blifvit sökt, bör förändring

af tomträttsaftalet, som kan lända till men för sökt inteckning, ej äga

giltighet med mindre, att enhvar af inteckningshafvarne gifvit sitt sam­

tycke till den förändring eller det tillägg, som är i fråga, att fullständig

anteckning härom skett i tomträttsprotokollet, och att till säkerhet för den,

som på grund af öfverlåtelse därefter blifver innehafvare af intecknad

fordran, för hvilken samtycke sålunda lämnats, ändringen anmärkts å

fordringsbevisen.

Är förändringen, som antecknats i tomträttsprotokollet, af sådan

beskaffenhet, att tomträttens värde uppenbarligen höjes, bör inteckning,

som sökts före förändringen, utan någon särskild åtgärd gälla i tomträt­

ten, sådan den blifvit därefter antecknad.»

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Förslag till lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om

nyttjanderätt till fast egendom.

1 §•

Justitierådet

Gr efter g

yttrade:

»Enligt motiven är det klart och tydligt, att nya lagen skall tillämpas

å så kallad tyst förlängning af legoaftal, hvilka ingåtts innan nya lagen

trädt i kraft, men då en sådan förlängning kan anses innebära en till

tiden utsträckt tillämpning af de ömsesidiga rättigheter och förpliktelser,

som af legoaftalet följa enligt äldre lag, torde med hänsyn till de genom­

gripande förändringar, som den nya lagen medför, vara nödigt att till

legogifvarens och legotagarens efterrättelse stadga, att nya lagen skall till-

lämpas å sådan tyst förlängning, hvarom nu är fråga.»

3 §•

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»Enligt förslagets lydelse upphäfves 16 kap. jordabalken med flera

lagrum, såvidt dessa lagrum afse annan nyttjanderätt än stadgad åborätt.

Detta innebär emellertid något mera än därmed afsetts, ity att meningen

icke är att upphäfva berörda lagrum i annan mån, än såvidt de angå

nyttjanderätt, hvarom i förslaget är fråga, och torde förty jämkning af

förslaget i anledning häraf vidtagas.»

Kung!. Maj:tf Nåd. Proposition N:o 9.

125

Förslag till lag om servitut.

l §•

Justitieråden

Claeson

och

Quensel

voro ense om följande yttrande:

»Senare tids utveckling a det industriella området har fört med sig

behof af markupplåtelser, som ej rätt väl kan tillgodoses under de former,

hittills gällande lagstiftning anvisar. Så varder det ej sällan af synnerlig

vikt för stad, köping eller annat samhälle att kunna på för framtiden fullt

betryggande sätt förvärfva rätt att öfver annans mark framdraga ledningar

för vatten eller kraft. Äfven om dylika ledningar i viss mån kunna sågas

vara till förmån för de fastigheter, hvaraf samhället må bestå, lärer dock

rätten att hafva dem förlagda å annans mark icke kunna direkt hänföras

under det i förevarande § uppställda servitutsbegreppet. Det är nämligen

i regel samhället själft, som till förmån för samtliga sina innebyggare

verkställer dylika anläggningar och som förfogar öfver dem och därmed

förbundna rättigheter, så att samhällets fastighetsägare såsom sådana inga­

lunda äro att anse som rätta sakägare därutinnan. Anläggningen kan

äfven vara sådan, att den har litet eller intet att göra med samhällets

fastigheter. I praxis har, såsom bekant, under senare tid stads rätt att

hafva en vattenledning framdragen öfver annans mark ansetts såsom ett

servitut, men det torde vara tvifvelaktigt, om samma uppfattning äfven

kan göras gällande i fråga om exempelvis en elektrisk kraftledning. Emel­

lertid skulle tvifvelsutan servitutsaftalet erbjuda sig såsom en naturlig och

lämplig form för aftal om rätten att öfver annans mark framdraga led­

ningar af ifrågavarande slag, och synes det därför önskvärdt, att i en ny

lag äfven dylika upplåtelser angåfves såsom föremål för servitutsaftal.

Tvekar man att gifva servitutsbegreppet den utsträckning, som otvifvel­

aktigt skulle ligga häri, torde man böra på annat sätt söka tillmötesgå

behofvet af bestämmelser i ämnet. Möjligen skulle sådant kunna ske ge­

nom stadganden, som för ifrågavarande aftal såsom nyttjanderättsaftal med-

gåfve en utsträckning i tiden utöfver hvad som stadgas i 1 kap. 1 § lagen

om nyttjanderätt till fast egendom. Att såsom enda sätt för ett fullt

betryggande förvärf af rättighet af nu ifrågavarande art anvisa antingen

köp af marken eller expropriationsförfarande synes föga motsvara tidens

kraf.»

Justitieråden

Herslow

och

Grefberg

hemställde att, därest tvekan

kunde anses råda därom, att rätten att för ledning af kraft anlägga och

126

begagna inrättning å annans mark kunde utgöra föremål för ser vit ut saftal,

det måtte i denna § tydligen angifvas, att äfven en sådan rätt vore hän-

förlig under servitutsbegreppet.

Kungl. Majts Nåd. Proposition N:o 9.

5

§•

Justitierådet

Grefberg,

med hvilken justitierådet

Quensel

instämde,

yttrade:

»I fall för begagnande af servitut visst område blifvit bestämdt, är

enligt förslaget förflyttning af servitutet tillåten under villkor, att det för­

hållande, som åberopats för förflyttningen, uppkommit efter det servitutet

upprättats och länder till verkligt men vid den tjänande fastighetens bruk,

samt att fördel genom förflyttningen beredes denna fastighet utan att leda

till förfång för den härskande fastigheten. Enligt 81 § skiftesstadgan äga

däremot, då den tjänande fastigheten undergår laga skifte, delägarne i

skifteslaget rättighet att besluta om sådan förflyttning under villkor alle­

nast, att det område, som anvisas i utbyte, är jämngodt och ej märkligt

svårare att begagna. Af de ganska olika uttryck, som i förslaget och

skiftesstadgan sålunda användts för att angifva, huruvida, med hänsyn till

förflyttningens inverkan på den härskande fastighetens utöfning åt ser­

vitutsrätten, sådant förhållande, som medför befogenhet till dylik åtgärd,

är för handen, måste man draga den slutsats, att förflyttning annorledes

ån i sammanhang med laga skifte icke får i något fall äga rum, såvidt

denna utöfning därigenom i någon om än alldeles oväsentlig män för­

svåras. En så sträng regel skulle t. ex. hafva den verkan, att, om genom

anläggning af en ny väg en förut af den tjänande fastigheten begagnad,

med servitut belastad väg blefve för denna fastighet alldeles obehöflig,

hinder mötte för igenläggning af sistnämnda väg allenast af den anled­

ning, att den nya vägen medförde några meters längre färd för innehaf-

varen af servitutsrätten. Att tillförsäkra servitut skydd emot en dylik

oväsentlig förändring är icke nödigt för tillgodoseende af den servituts-

berättigades verkliga intresse, och hemställes förty, att förslaget i omför-

mälda hänseende gifves en affattning, som mera än nu är förhållandet

ansluter sig till åberopade bestämmelsen i skiftesstadgan.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o It.

127

Förslag till lag om inskrifning af tomträtt m. m.

Justitierådet

Herslow

åberopade i fråga om detta förslag hvad han

redan anfört i afseende å förslaget om tomträtt.

1 §•

Justieråden

Claeson

och

Gr ef ber g

förenade sig om följande yttrande:

»Erinras må, hurusom ingenstädes i förslaget tinnes närmare angifvet,

huru förfaras bör, då tomtägaren eller tomträttshafvaren vill få till tomt-

rättsprotokollet anmärkt ändring eller tillägg, hvarom stadgas i 4 kap. 7 §

af förslaget till lag om nyttjanderätt till fast egendom, eller tomtägaren

vill låta i protokollet införa anmärkning angående förhållande, som om-

förmäles i 13 § af förevarande förslag. Föreskrifter härom, motsvarande

de i förevarande paragraf i fråga om inskrifningssökande meddelade, torde

dock icke böra i lagen saknas.»

2

§•

Justitieråden

Claeson

och

Quensel

voro ense om följande yttrande:

»De särskilda villkor, som i förevarande paragraf uppställts för be­

viljande af inskrifning, hafva, på sätt i motiven närmare angifves, till­

kommit i syfte att därigenom må förebyggas, att byggnad, som finnes å

tomt, hvartill upplåtits tomträtt, kommer att häfta både för sådan inteck­

ning, som är meddelad i tomten, och för inteckning, som meddelas i

tomträtten. Enär, enligt bestämmelsen i 4 kap. 4 § i förslaget till nytt­

janderätt till fast egendom, efter skedd inskrifning af tomträtten å tomten

befintlig byggnad skall räknas såsom tillbehör till tomträtten, skulle näm­

ligen, därest icke själfva inskrifningen gjordes beroende af vissa villkor,

en dylik rättskollision uppstå särskildt i det fall, att tomten, när tomt­

rätten upplåtes, redan vore bebyggd och graverad med inteckning, hvilken

sålunda omfattade äfven byggnaden, samt sedermera jämväl inteckning i

tomträtten meddelades. Omförmälda syfte har förslaget ansett kunna

vinnas genom föreskrift, att inskrifning ej må meddelas, med mindre sökt

eller beviljad inteckning, hvaraf tomten är besvärad, postponeras efter

inskrifningen. Till grund härför får gifvetvis anses ligga den uppfatt­

ningen, att postpositionen innebär, att tomtinteckningen skall i förhållande

till tomträttsinskrifningen anses sökt först efter det denna meddelades och

följaktligen, enär den å tomten uppförda byggnaden i och med inskrif-

ningen icke vidare skall utgöra rättsligt tillbehör till tomten, icke längre

omfattar byggnaden. Om än denna uppfattning må finnas grundad, torde

det likväl icke få förbises, att eu dylik rättsverkan af postpositionen inga­

lunda kan anses ligga så klar, att den icke fastmera lätt skulle kunna

undgå dens uppmärksamhet, som lämnar sitt medgifvande till postposi­

tionen, helst för närvarande lärer saknas hvarje anledning att uti ett

medgifvande till postposition af inteckning inlägga betydelsen af ett sam­

tycke till förändring af själfva pantobjektet. I betraktande af den fara

för rättssäkerheten, som härigenom skulle kunna uppstå, synes en föreskrift,

att inskrifning ej må ske, med mindre tomten är fri från inteckning, vara

mera tilltalande. Och någon anledning till farhåga att en dylik anordning

skulle kunna motverka uppkomsten af inskrifningsbara tomträtter lärer

näppeligen förefinnas. I de fall, då upplåtelse af tomträtt sker från stad

eller annat samhälle eller från kronan, lärer man, praktiskt sedt, icke

behöfva räkna med inteckningar i tomten; och för den händelse upplåtelse

sker af tomt, hörande till fideikommiss eller annan stiftelse, torde de hinder,

som i förevarande hänseende kunna möta från inteckningshafvares sida,

säkerligen blifva lätt undanröjda, därest för öfrigt betingelserna för lämp­

ligheten för tomträttsupplåtelse äro för handen.»

Justi tierådet

Gr ef ber g

anförde:

»Enligt 4 kap. 3 och 4 §§ i förslaget till lag om nyttjanderätt till

fast egendom medför inskrifning af tomträtt enahanda verkan, som inteck­

ning af nyttjanderätt, och byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande

bruk afsedd anläggning, som finnes å tomten, skall, utom i visst undan­

tagsfall, sedan inskrifning skett, räknas till tomträtten. Inteckning, som

nedsatts att gälla efter inskrifningen, berör således icke tomträttshafvarens

nyttjanderätt till själfva tomten och kan ej heller utom i berörda undan­

tagsfall göras gällande i byggnader å tomten, men den verkan vanlig

postposition medför är dock af helt annan beskaffenhet, hvadan ett stad­

gande i öfverensstämmelse med förslaget skulle leda därtill, att intecknings-

hafvaren skulle skäligen anse sig hafva annan och bättre rätt, än ett dylikt

stadgande innebär. På grund häraf förordas, att inskrifning ej må äga

rum, med mindre tomten icke är besvärad af sökt eller beviljad inteck­

ning, hvaremot öfriga i förslaget uppställda villkor för rätt att erhålla

inskrifning böra bibehållas oförändrade.

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

129

Bestämmelserna i förevarande § förutsätta, att den tomt, hvarifrån

tomträtt upplåtits, är en sjelfständig fastighet, som kan lagfaras och in­

teckna^, och äro således för närvarande hufvudsakligen tillämpliga endast

å stadstomter i egentlig mening. Hvad angår områden å landet, där

tomträtt kan upplåtas, komma dessa upplåtelser icke till sin fulla använd-

ning, förr än . fastighetsboksysteinet med hänsyn till områdenas indelning

i tomter blifvit ordnadt och tomterna i kameralt afseende blifva skilda

fastigheter. Förslag till lagstiftning härom lär ofördröjligen vara att

förvänta.»

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 9.

11

§•

Justitierådet

Quensel

anförde:

»Det kan ifrågasättas, huruvida icke denna paragraf, såvidt densamma

afser jämväl inskrifning af primärupplåtelse till tomträtt, kommer i strid

med hvad 3 § i förevarande lagförslag innehåller därom, att hvad för visst

fall är i fråga om inteckning för nyttjanderätt stadgadt skall å sådan in­

skrifning äga motsvarande tillämpning. Häraf torde nämligen följa, att

om insknfnmgsansökningen förklaras hvilande, af skäl att upplåtarens

lagfartsansökning hvilar eller att talan blifvit instämd om klander å ägarens

fång eller om återgång däraf eller om lösningsrätt till tomten, det åligger

inskrifningssökanden, vid äfventyr att ansökningen förfaller, att inom viss

tid fullfölja densamma. Enligt den föreslagna 11 § skall däremot intecknings-

domstolen ex officio meddela beslut öfver inskrifningsansökningen, så snart

enligt tomträttsprotokollet visadt blifvit, att hindret, hvarför ansöknino-en

om inskiifningen lämnats hvilande, blifvit undanröjdt; och detta äfven om

annan än inskrifningssökanden visat, att hindret upphört.»

12

§.

Justitieråden

Claeson

och

Quensel

förenade sig om följande yttrande:

»Enär det protokollsutdrag, som torde komma att i hvarje inskrifnings-

ärende åt sökanden utfärdas, gifvetvis torde innefatta fullständig upplys­

ning rörande samtliga de omständigheter, angående hvilka enligt stadgandet

i förevarande paragraf anmärkning borde ske uti det där omfönnälda bevis,

synes utfärdandet af sådant särskildt bevis vara helt och hållet onödigt

och förty förevarande paragraf böra ur förslaget utgå.:

Bill. till Piksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

17

130

Justitierådet

Gr ef berg

utlät sig:

»Enär det öfver ansökning om inskrifning förda protokoll, hvaraf

utdrag expedieras till sökanden, innehåller upplysning om samtliga, de

förhållanden, som skola anmärkas i det bevis, som här afses, samt beviset

således utan olägenhet kan undvaras, hemställes, att 12 § matte utgå,

hvaremot ifrågasättes, att i 3 och 5 §§ stadgas, att, då inskrifning be­

viljats, därom skall tecknas bevis å upplåtelse- eller fångeshandlingen.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

16 §.

Justitieråden

Claeson, Gvefberg

och

Quensel

förenade sig om följande

yttrande:

»Jämväl då enlist 11 § i

protokollet, synes,

finnes föreskrifvet x ---------D--------------------- 0---- «->

~

dom, anmärkning om förhållandet böra ske uti den i förevarande paragraf

omförmälda bok.

.

I öfrigt må under förutsättning, att i förslaget vidtagas de ändringar,

som föranledas af de inom högsta domstolen vid 1 och 12 §§ i förslaget

gjorda anmärkningar, erinras om behöfligheten af därutaf betingad jämk-

enligt 11 § i förslaget anteckning skett till tomträtts-

i öfverensstämmelse med hvad för motsvarande fall

i förordningen angående lagfart å fång till fast egen-

ning i förevarande paragraf.»

Förslag till lag om inteckning i tomträtt.

Justitierådet

Herslow

hänvisade till hvad han redan yttrat beträf­

fande förslaget om tomträtt.

Justitierådet

Claeson

åberopade hvad han anfört vid 4 kap. 6 § af

förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom.

Justitierådet

Gr ef ber g

anförde:

»Förslaget, som afser förbjuda inteckning i del af tomträtt, vare sig

tomträtten är i en persons ägo eller tillhör flera, har dock affattats så,

att förbudet endast galler sistnämnda fall, och torde förty underkastas

någon jämkning.»

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 9.

131

Förslag till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken.

Justitieråden

Claéson

och

Quensel

förenade sig om följande yttrande

beträffande 5 §:

»Mot den här införda bestämmelsen, att hyresvärd skall äga förmåns­

rätt för hyra, där den ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen,

synes kunna anmärkas, att därigenom icke blifvit tydligt angifvet, att,

såsom åsyftadt är, förmånsrätten åtnjutes äfven för hyra, som förfaller

efter konkursens början och icke skall, jämlikt stadgandet i förslaget till

lag om ändrad lydelse af 2, 38 och 90 '§§ konkurslagen, betraktas såsom

en borgenärerna åliggande skuld. Meningen skulle måhända blifva bättre

uttryckt, om det stadgades, att hyresvärd skall åtnjuta förmånsrätt för

hyra, dock ej för sådan, som förfallit till betalning tidigare än ett år före

konkursens början.»

I fråga om samma § anförde justitierådet

Herslow:

»Första stycket i denna § synes vid jämförelse med hvad som stadgas

i 2:dra stycket af 38 § i förslaget till lag om ändrad lydelse af vissa §§

i konkurslagen skola innebära den mening, att, i händelse af hyresgästens

konkurs, hyresvärden skall äga förmånsrätt för den hyra, som förfallit inom

ett år före konkursens början, och vidare för den hyra, som belöper på

tiden efter konkursens början intill dess ansvaret för hyresaftalets full­

görande öfvergår på borgenärerna eller aftalet upphör att gälla. Denna

mening torde dock böra uttryckas tydligare, än här är förhållandet.»

I afseende å 6 § påpekade justitieråden

Herslow, Claeson

och

Quensel

önskvärdheten af att äfven i förevarande paragraf erhålla ett tydligare

uttryck för förslagets mening, att förmånsrätt skall kunna åtnjutas äfven

för legoafgift, som förfaller till betalning efter konkursens början.

Beträffande båda dessa §§ anförde justitierådet

Grefberg:

»Vid konkurs kan, i fråga om förmånsrätt för hyra och arrende eller

annan därmed likställd utskyld eller afgift för nyttjanderätt till fast egen­

dom, skiljas emellan tiden före konkursens början och tiden därefter intill

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

den dag, då antingen hyres- eller arrendeaftalet upphör att gälla, vare sig

på grund af uppsägning eller af anledning att den bestämda legotiden gått

till ända, eller då borgenärerna enligt föreslagna lydelsen af 38 § konkurs­

lagen skola, till följd af underlåtenhet att inom viss tid uppsäga aftalet,

ansvara för dess fullgörande. Förslaget afser, att hyra och arrende skall

utgå med förmånsrätt för tiden före konkursens början, i den man hyra

och arrende icke då varit förfallen till betalning mera än ett år, och för

tiden därefter ända tills hyres- eller arrendeaftalet upphör att gälla eller

borgenärerna af sagda anledning komma att ansvara för aftalets fullgö­

rande. Med nämnda begränsning i afseende å förmånsrätt för fordran,

som förfallit före konkursens början, åtnjutes sådan rätt för lega af krea­

tur, redskap eller annat, som af jordägaren lämnats för egendomens bruk,

tills legoaftalet härom upphör, äfvensom för ersättning, där sådan bör utgå,

för kreatur och redskap, som, under iakttagande af stadgandet i 2 kap.

24 § af förslaget till lag om nyttjanderätt till fast egendom, lämnats arren-

datorn. Hvad åter angår tionde, ränta och annan med panträtt i fast

egendom förenad afgäld al egendomen är förhållandet något annorlunda,

såvidt fråga är om sådan afgäld, som belöper på tiden efter konkursens

början, ity att betalnings- och förmånsrätt äger rum endast i den män

afgälden förfallit till betalning medan fastigheten hör till konkursboet.

Företrädesrätten till betalning för fordringar af nu omförmälda slag ställer

sig sålunda något olika, då fråga är om sådan rätt för fordringar, som

upplupit efter början af konkurs, och det kan icke ifrågakomma att härom

gifva bestämmelser i förevarande paragrafer, men då i förslaget ej uttryck­

ligt stadgats hvad som afsetts eller att företrädesrätten till betalning gäller

äfven för fordran, som belöper på sistnämnda tid, hemställes om jämkning

i detta hänseende. Sålunda kan t. ex. stadgas, att hyresvärden etc. äger

förmånsrätt för hyra, dock ej för belopp, som vid konkursens början stått

inne längre tid än ett år efter förfallodagen.»

Hvad i öfrigt angick 6 § voro

högsta domstolens ledamöter

ense om

följande anmärkning:

»I förslaget har med afseende å den egendom, hvari jordägare skall

åtnjuta förmånsrätt för legoafgift, skillnad icke gjorts mellan tomträtts-

upplåtelse och annan upplåtelse af jord. Vid upplåtelse af det förra slaget

skall alltså tomtägaren njuta förmånsrätt uti tomträttshafvaren tillhöriga

lösören och byggnader, som finnas å tomten. Då emellertid vid realisa­

tionen af tomträttshafvarens tillgångar något särskiljande af byggnad å

tomten från tomträtten icke lärer kunna komma ifråga, utan tomträtten

och byggnaden måste gå till gemensam försäljning, torde häraf följa, att

133

tomtagaren saknar möjlighet att göra gällande sin förmånsrätt till bygg­

naden. Faktiskt skulle det därför ställa sig så, att den som har inteckning

i tomträtten äger företräde framför tomtägaren till byggnadens värde. Vill

man söka undvika detta resultat — och därtill torde finnas all anledning

— erbjuder sig osökt den utvägen att tillerkänna tomtägaren, förutom

den i förevarande paragraf stadgade förmånsrätten i tomträttshafvarens

lösören, företrädesrätt framför inteckningshafvare till själfva tomträtten

med hvad därtill hör.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer i utsökningslagen.

Justi tierådet

Gr ef ber g,

med hvilken justi ti erådet

Quensel

instämde,

anförde:

»Då försäljning af andel i tomträtt på grund af utmätning icke in­

verkar på inteckning i tomträtten, samt det synes nödigt förebygga, att

köpare ej komma att förbise detta förhållande, hemställes att i 103 §

utsökningslagen föreskrifves, att auktionsförrättaren skall före utropet till­

kännagifva, att försäljningen icke medför rubbning af inteckning i tomt­

rätten, och tillika meddela underrättelse om de inteckningar, för hvilka

den häftar.»

Justitierådet

Hersloiv

åberopade beträffande andra stycket af 113 §

hvad han redan yttrat vid 30 § af 2 kap. i förslaget till lag om nyttjande­

rätt till fast egendom; och anförde justitierådet vidare:

»Bland de nya föreskrifter, hvilka enligt de i slutet af förevarande

förslag meddelade öfvergångsbestämmelser skola i fråga om fast egendoms

exekutiva försäljning tillämpas där ej dag för första auktionen blifvit ut­

satt innan lagen trädt i kraft, lära vara innefattade jämväl de föreslagna

nya stadgandena om rätt för legotagare att mot ny ägare af den arren­

derade eller förhyrda fastigheten genom kvittning å legoafgift, som för­

faller efter dennes förvärfvande af fastigheten, göra gällande förskotts­

betalning eller annan fordran hos förre ägaren. Härigenom kunna de,

som före lagens trädande i kraft vunnit inteckning i fastigheten, komma

att lida en förlust, som de vid inteckningens vinnande alldeles icke kunnat

förutse. Nämnda stadganden måste nämligen vid den exekutiva auktionen

verka nedtryckande på köpeskillingsbuden till förfång för förut lagligen

134

förvärfvad och befästad rätt och hafva således, i strid mot hittills antagna

lagstiftningsgrundsatser, erhållit retroaktiv kraft.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i inteckningsförordningen.

49 §.

Högsta domstolens ledamöter

förenade sig om följande yttrande:

»Enligt stadgande i 2 kap. 28 § och 3 kap. 19 § i förslaget till lag

om nyttjanderätt till fast egendom skall arrendator eller hyresgäst, som

på grund af skriftligt legoaftal tillträdt fastigheten, med afseende å rätt

att Qvarsitta vara oberoende häraf, att efter tillträdet frivillig öfverlåtelse

af fastigheten äger rum, vare sig sådan sker en eller flera gånger under

legotiden. För att icke stridighet skulle uppstå mellan nämnda stadgande

och den i 46 § af förevarande förslag meddelade bestämmelsen att, när

lagfart å öfverlåtelse sökes tidigare än inteckning sökes för nyttjanderätt,

denna skall vika för äganderätten, har det uppenbarligen varit nödigt att,

på sätt jämväl skett i förslagets 48 §, betaga sagda rättssats tillämplighet

i fråga om arrende- eller hyresrätt, hvarom ofvan förmäles. Men då där­

efter i förevarande paragraf stadgas, att med afseende å sådan nyttjande­

rätt skall gälla hvad i ll kap. 2 § jordabalken sägs, synes häraf uppkomma

en viss tvetydighet. Sistberörda lagrum innebär i fråga om nyttjanderätt,

som förbehållits vid försäljning af fastigheten, att, efter det den där före­

skrifria tid för intecknings sökande gått till ända utan att inteckning för

nyttjanderätten sökts, lagfart, som på grund af fastighetens öfverlåtelse

från den, mot hvilken nyttjanderätten förbehållits, sökes innan inteckning

sökes för nyttjanderätten, verkar därhän att nyttjanderätten upphör att

gälla. Då nu i förevarande paragraf äfven med afseende å så beskaffad

arrende- eller hyresrätt, som ofvan sägs, hänvisas till 11 kap. 2 § jorda­

balken, har det naturligtvis icke varit förslagets mening att därmed under

några förhållanden nödga arrendatorn eller hyresgästen att för sin rätts

skyddande mot frivillig öfverlåtelse söka inteckning; men den tvetydighet,

som otvifvelaktigt förefinnes härutinnan, torde böra på ett eller annat sätt

undanröjas.»

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o i).

135

Förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i konkurslagen.

38 §.

Högsta domstolens ledamöter

hänvisade till hvad af dem anförts vid

2 kap. 33 § och 3 kap. 21 § i förslaget till lag om nyttjanderätt till fast

egendom.

Justitieråden

Herslow, Claeson

och

Grefberg

erinrade därjämte, att,

om bestämmelsen i andra stycket af denna § komme att öfverflyttas till

förslaget till lag om nyttjanderätt till fast egendom, syntes den i slutet

af förevarande lagförslag upptagna promulgationsbestämmelse, såvidt den

afsåge 38 §, böra i stället införas i promulgationsförfattningen rörande

lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

90 §.

Justitierådet

Herslow

åberopade hvad han förut yttrat beträffande

förslaget om tomträtt.

Förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i lösöreköpsförordningen.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen om tioårig

preskription m. m.

Justitierådet

Herslow

åberopade sitt yttrande beträffande förslaget

om tomträtt.

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 65 § i lagen om dikning m. m.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 4 § i lagen angående hvad till fast

egendom är att hänföra.

Justitieråden

Claeson

och

Quensel

yttrade:

»Därest anmärkningen vid 4 kap. 4 § i förslaget till lag om nytt­

janderätt till fast egendom vinner afseende, föranledes däraf omredigering

af förevarande förslag.»

Justitierådet

Herslow

åberopade sitt yttrande beträffande förslaget

om tomträtt.

Förslag till lag om ändrad lydelse af I § i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll öfver lagfarter m. m.

Justitierådet

Herslow

åberopade sitt yttrande beträffande förslaget

om tomträtt.

Ur protokollet

Carl Lundquist.

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 9.

137

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regent en i stats­

rådet å Stockholms slott måndagen den 31 december 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern L

indman

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

T^rolle,

Statsråden:

T

ingsten

,

A

lbert

P

etersson

,

A

lfred

P

etersson

,

H

ederstierna

,

D

yrssen

,

H

ammarskjöld

,

Roos,

JuHLIN,

SWARTZ,

Justitieråden: W

ijkander

,

B

illing

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Albert Petersson anmälde

högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut den 20

oktober 1905 till högsta domstolen remitterade förslag till

1) lag om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om

nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag om servitut;

4) lag om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt;

5) lag om inteckning i tomträtt;

6) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken;

7) lag om ändrad lydelse af 42, 43, 100, 105, 113 och 158 §§ ut-

sökningslagen;

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd.

7

Håft.

18

138

8) lag om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55, 56

och 57 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast

egendom;

9) lag om ändrad lydelse af 2, 38 och 90 §§ konkurslagen;

10) lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i förordningen den 20

november 1845 i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säl­

jarens vård kvarblifva;

11) lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862

om tioårig preskription och om årsstämning;

12) lag om ändrad lydelse af 65 § i lagen den 20 juni 1879 om

dikning och annan afledning af vatten;

13) lag om ändrad lydelse af 4 § i lagen den 24 maj 1895 angående

hvad till fast egendom är att hänföra; och

14) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Med erinran att, sedan berörda lagförslag blifvit till högsta domstolen

remitterade, Stockholms stadsfullmäktige afgifvit yttrande i anledning af

förslaget till lag om nyttjanderätt till fast egendom, såvidt anginge däri

upptagna bestämmelser rörande tomträtt, anmälde departementschefen tillika,

att efter nämnda remiss Stockholms fastighetsägareförening, Göteborgs all­

männa fastighetsägareförening, Malmö husägareförening och Borås fastighets-

ågareförening hvar för sig till Kungl. Maj:t inkommit med skrivelser, inne­

fattande erinringar i anledning af vissa af bestämmelserna i de remitterade

förslagen.

Efter att hafva redogjort för innehållet i berörda lagförslag samt

högsta domstolens utlåtande äfvensom de yttranden, hvilka öfver vissa

delar af sagda förslag afgifvits af domänstyrelsen, landtbruksstyrelsen,

Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg och ofvan om-

förmälda föreningar af fastighetsägare, anförde departemenschefen:

»Ifrågavarande förslag utgör första afdelningen af den jordabalk,

hvilken skulle träda i stället för den nu gällande jämte därtill hörande,

tid efter annan utfärdade särskilda författningar. Det gäller sålunda här

ett af rättslifvets viktigaste områden. Reglerandet af förhållandet mellan

jordägare och arrendator, mellan hyresvärd och hyresgäst år af ingripande

betydelse icke endast för enskilda utan också för det allmänna. Uppgiften

för en sådan reglering, hvilken hav att taga hänsyn till skilda, i viss mån

motsatta intressen, är förenad med svårighet äfven därföre att gällande lag

i denna del är fullständigt föråldrad och det sålunda här är fråga om

icke att endast utveckla och förbättra utan att från grunden uppbygga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

139

något nytt. Det år vid sådant förhållande icke Signa dt att förvåna om

beträffande innehållet af de nya bestämmelserna olika meningar yppas.

Att så ej skett i vidare män än som framgår af de yttranden, för Indika

jag nu redogjort, synes mig gifva vid handen att de föreslagna bestäm­

melserna äro vål afpassade efter förhållandenas natur och gällande svensk

rättsuppfattning. Endast rörande ett par anmärkningar af större praktisk

betydelse anser jag mig böra här särskild! yttra mig, under det jag i

öfrigt hänför mig till den motivering lagberedningen för de föreslagna

bestämmelserna anfört.

I fråga om arrendeförhållandet har af landtbruksstyrelsen framhållits

såsom önskvärdt, att genom lagstiftningen måtte i större utsträckning än

i förslaget skett tilläggas arrendatorn ersättning för förbättringar, som af

honom under arrendetiden verkställts. Under det förslaget berättigar

arrendatorn till ersättning allenast i den man han afhjälpt vid tillträdet

påsynade brister äfvensom för verkställd täckdikning, borde enligt landt-

bruksstyrelsens, af en ledamot af högsta domstolen delade mening ersätt­

ning vid arrendetidens slut tillkomma honom för hvarje förbättring i för­

hållande till den därigenom uppkomna ökning af egendomens värde, dock

med afdrag för den nytta, arrendatorn kunde anses hafva däraf själf

hämtat. Jag har icke kunnat öfvertyga mig om att en sådan anordning

skulle såsom allmän regel vara för vårt land lämplig eller tillrådlig. På

sätt lagberedningen utvecklat skulle säkerligen en sådan till sin utsträck-

ning obestämd ersättningsskyldighet för jordägaren framstå såsom en eko­

nomisk risk, hvilken han för visso skulle vara angelägen att genom för­

behåll i arrendeaftalet undandraga sig. Lagstiftaren skulle därföre, om han

ville bereda en föreskrift härom praktisk användning, vara hänvisad till

att gifva den tvingande verkan och frånkänna däremot stridande förbehåll

giltighet. Men ett dylikt tvingande lagbud skulle antagligen icke kunna

undgå att föranleda en väsentlig inskränkning i arrendeinstitutets använd­

ning; jordägarne i vårt land befinna sig i allmänhet icke i det ekonomiska

läge att de kunna underkasta sig obegränsade utgifter för förbättrings­

arbeten å sin jord, äfven om dessa åtgärder i och för sig kunna vara

ändamålsenliga och väl beräknade. Under särskilda förhållanden, såsom

undantagslagstiftning, kan en dylik anordning vara både påkallad och

lämplig; att gifva den allmän tillämpning kan i vårt land anses vara hvar­

ken det ena eller det andra. Arrendator^ rätt i nämnda hänseende, så­

dan den i förslaget är bestämd, sträcker sig väsentligt längre än nu gäl­

lande rätt tillerkänner honom; om förslaget blifver lag, skall efter min

öfvertygelse på denna väg det svenska jordbrukets utveckling vida säkrare

främjas än genom en tvångslagstiftning sådan som den ifrågasatta.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o it.

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 0.

Mot förslagets bestämmelser angående förhållandet mellan hyresvärd

och hyresgäst hafva från föreningar af fastighetsägare i åtskilliga städer

riktats' gensagor, därvid anmärkts att i vissa angifva hänseenden hyres­

gästens intresse skulle vara i alltför hög grad tillgodosedt men hyresvär­

dens satt tillbaka. Några af dessa anmärkningar grunda sig på uppenbar

misstolkning af de klandrade bestämmelserna; men det kan icke förnekas

att förslagets bestämmelser äro ägnade att bereda hyresgästen en vida

starkare och bättre ställning i förhållande till sin medkontrahent än som

med nu gällande ordning tillkommer honom. Att en förändring i sådan

riktning är af verkligt behof påkallad synes mig emellertid vara oveder­

sägligt; den makt hyresvärdarne hittills på grund af den större lättheten

att sammansluta sig kunnat utöfva vid hyresvillkorens bestämmande har

otvifvelaktigt sträckt sig alltför långt. Ått förslaget vid begränsningen

af denna makt gatt längre än skäligt är, kan jag icke finna; och förslaget

kan desto mindre anses ensidigt gynna hyresgästens intresse som det jäm­

väl innefattar nya stadgande^, af väsentlig betydelse för tryggande af

hyresvärdens rätt. Endast beträffande en af de punkter, mot hvilka an­

märkning sålunda riktats, anser jag nödigt att här särskilt- yttra mig, da

frågan är en af de allra viktigaste i hyresförhållandet. Den i förslaget

hyresgästen medgifna rätt att under vissa förutsättningar upplåta lägen­

heten till annan, har betecknats såsom innefattande ett obehörigt intrång

i hyresvärdens rätt. Erinras ma emellertid dels att hyresgästen genom

eu dylik sublokation icke i någon mån fritages från skyldighet att an­

svara för hyrans erläggande och aftalets fullgörande i öfrig! dels ock att

hyresvärden tiger motsätta sig ett dylikt ombyte när han därför kan visa

'skälig anledning’; och åt detta begrepp får visserligen icke gifvas den

trånga begränsning, vissa af anmärkarne velat därvid fästa, utan därunder

inrymmes hvarje förhållande, som i allmänhet eller med afseende å om­

ständigheterna i det särskilda fallet kan göra det ifrågasätta personombytet

obehörigt. Att låta hyresgästens sublokationsrätt vara uteslutande beroende

af hyresvärdens godtfinnande lärer icke ens kunna ifrågasättas, och att

söka i lagen uttömmande angifva de särskilda omständigheter, hvilka skulle

berättiga honom att upplåta lägenheten åt annan, skulle helt visst visa sig

omöjligt att genomföra. Den lösning, förslaget innefattar, synes mig taga

behörig hänsyn till båda sidornas intressen.

1 förslaget har under beteckningen

tomträtt

upptagits ett nytt in­

stitut, väsentligen afsedt att för städer och andra samhällen med en större

sammanträngd befolkning möjliggöra markupplåtelser, hvilka, utan att

öfverflytta äganderätten, åt markinnehafvaren gåfve en vida mer omfat­

tande dispositionsrätt än den vanliga nyttj anderätten innebär. Att detta

Kungl. Majtia Nåd. Proposition N:o 9.

141

institut kan blifva af verklig betydelse särskildt för åstadkommande af

sunda bostadsförhållanden å dylika platser, synes mig icke underkastadt

tvifvel. Men huruvida detta också i verkligheten kommer att uppnås är

helt och hållet beroende af det sätt hvarpå institutet vid tillämpningen

kommer att anordnas. Att härom bestämma är enligt förslaget öfverläm-

nadt åt vederbörande samhällen; lagen gifver endast den nödiga formen,

hvilken sedan vid användningen skall erhålla lämpligt innehåll. Denna

förslagets ståndpunkt torde ock vara riktig. Opröfvadt, såsom institutet

är i vårt land, och afsedt att fylla skilda behof' torde det icke böra be­

häftas med inskränkande bestämmelser, hvilka kunna lägga hinder i vägen

för en efter olika förhållanden afpassad utveckling. Jag kan därför icke

ansluta mig till de i sådant syfte inom högsta domstolen framställda för­

slag, öfvertygad som jag är, att samhällenas eget intresse skall bjuda dem

att icke vid dylika upplåtelser fästa villkor, som äro obilliga eller för

tomträttshafvaren öfver höfva-n betungande och som därföre skulle verka

afskräckande och hämmande för dess användning. Hvad angår institutets

rättsliga sida har därutinnan icke framställts annan erinran än att en

ledamot af högsta domstolen ansett tomträtten böra af lagen hänföi’as till

fast egendom. Någon verklig fördel synes emellertid icke vara att hämta

från en dylik konstruktion, hvilken skulle bygga på en fiktion i stället

för att låta saken gälla för hvad den är.

Om jag än sålunda icke finner hvad mot förslaget anmärkts böra

föranleda förändring af förslagets hufvudgrunder, synas i vissa detalj be­

stämmelser särskildt med anledning af högsta domstolens yttrande förtyd-

liganden och jämkningar böra vidtagas, och jag har därför låtit upprätta

förslag till sådana förändringar, därvid hvad ett flertal ledamöter i dom­

stolen hemställt i allmänhet iakttagits.

Af sådan anledning hafva förändringar skett i följande delar af

förslaget:

förslaget till

lag om nyttjanderätt

2 kap. 6, 8, 9, 10, 12, 15, 17,

18, 23, 27, 32, 33, 40 och 42'§§, 3 kap. 11, 16, 17, 21 och 27 §§, 4

kap. 4 och 7 §§, hvarjämte andra stycket af 2 § i 2 kap. utbrutits till

en särskild § och förslagets 4 § upptagits i 2 §;

förslaget till

lag om införande af lagen om nyttjanderätt,

3 §;

förslaget till

lag om inskrifning af tomträtt

, 2 och 16 §§;

förslaget till

lag om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handels-

balken;

förslaget till

lag om ändrad lydelse af 4 § i lagen den 24 maj 1895

angående hvad till fast egendom är att hänföra;

142

hvarjämte, sedan 38 §

konkurs!agen

upphäfts genom lagen om köp

och byte af lös egendom den 20 juni 1905, den nya bestämmelse, som

föreslagits att ingå i nämnda §, icke kunnat bibehållas i konkurslagen

utan införts i lagen om nyttjanderätt och den hit hörande promulgations-

bestämmelsen upptagits i promulgationslagen till sistnämnda lag.

Angående grunderna för dessa förändringar torde jag kunna in­

skränka mig till att åberopa högsta domstolens yttrande. Det återstår

mig att för några fall, där jag icke eller ock endast delvis kunnat ansluta

mig till pluralitetens uppfattning, angifva skälen därför.

I 1 kap. 4 § förslaget till

lag om nyttjanderätt

stadgas skyldighet

för upplåtare af nyttjanderätt att, i händelse denna på grund af fastig­

hetens öfverlåtande till liv ägare eller dess exekutiva försäljning går för­

lorad, betala skadestånd till nyttjanderättshafvaren. Angående den ansva­

righet, som i detta hänseende må åligga ny ägare af fastigheten, har i

förslaget icke meddelats någon bestämmelse, då enligt hvad i motiven

anföres sådant måste blifva beroende af omständigheterna i hvarje särskildt

fall. Inom högsta domstolen hafva tre ledamöter emellertid ansett att i

lagen borde meddelas ett stadgande, som i detta hänseende med upplåtare

likställde den, hvilken förvärfvat fastigheten med förbehåll om nyttjande-

rättens bestånd. Ett dylikt obetingadt likställande anser jag icke vara

grundadt på tillräckliga skäl. Upplåtaren står till nyttjanderättshafvaren

i ett annat förhållande än den som af upplåtaren förvärfvar fastigheten

under dylikt förbehåll. Väl medför ett sådant förbehåll från förre ägarens

sida skyldighet för förvärfvaren att lämna nyttjanderättshafvaren i okränkt

utöfning af nvttjanderätten och att, i händelse han föryttrar fastigheten,

i sin ordning göra förbehåll till nyttjanderättshafvarens skydd, om sådant

är behöfligt. Underlåter han någotdera, är han äfven i förhållande till

nyttjanderättshafvaren underkastad ansvarighet. Men däremot torde det

icke på grund af förbehållet i allmänhet kunna anses åligga honom att i

händelse vid exekutiv försäljning nyttjanderätten icke kan bevaras gälda

nyttjanderättshafvaren skadestånd. En sådan skyldighet åligger honom

icke när nyttjanderätten var intecknad redan när fastigheten öfvergick

till honom och något förbehåll därför icke skett; och någon förändring

härutinnan är icke heller inom högsta domstolen ifrågasatt. Men vid så­

dant förhållande skulle det framträda som en oegentlighet om dylik an­

svarighet ålades honom för en nyttjanderätt, som väl vid den tid, då han

förvärfvade fastigheten, icke var intecknad men för hvilken inteckning

därefter meddelats, likasom det icke skulle synas rättsenligt att, om vid

öfverlåtelse förbehåll om redan intecknad nyttjanderätt skedde ehuru sådant

för nyttjanderättshafvaren vore alldeles obehöflig^ sådant skulle för nye

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

14

;}

ägaren medföra skyldighet att gälda skadestånd när fastigheten, måhända

efter det den gått genom många händer, exekutivt såldes utan bibehållande

af nyttjanderätten. Jag har därföre ansett annan förändring icke böra i

denna § vidtagas än att därtill fogats en bestämmelse, som utmärker att

den som förvärfvat fastigheten med förbehåll om nyttjanderättens bestånd

är skyldig att när han öfverlåter fastigheten till annan i sin ordning göra

förbehåll till nyttjanderättshafvarens skydd och är underkastad skadestånds-

skyldighet, om han sådant underlåter.

Vid 2 kap. 2 § har erinrats att, i händelse jord upplåtits på arrende

för viss tid men tillika bestämts att, därest uppsägning icke skedde före

utgången af nämnda tid, arrendet skulle fortfara under ytterligare viss

tid, verkan af en dylik bestämmelse blefve den osäkerhet i besittningen,

förslaget velat förekomma; i följd hvaraf ifrågasatts att en dylik bestäm­

melse skulle förklaras vara ogill, så att i stället 4 § i förslaget komme

att tillämpas och i följd däraf arrendator^ om han ej inom två månader

efter arrendetidens utgång anrnanades att afflytta, ägde kvarsitta under

ytterligare fem år. Jag har icke kunnat biträda denna mening. Väl kan

icke förnekas att genom intagande af en bestämmelse i arrendekontrakten

om förlängning på viss tid vid uteblifven uppsägning en viss grad af

osäkerhet införes i arrendeförhållandet. Men denna osäkerhet blefve inga­

lunda mindre, därest den såsom föreslagits förlädes till tidpunkten

efter

arrendetidens utgång. Hvad det är önskvärdt att förekomma är icke att

förlängningen göres beroende af uteblifven uppsägning utan att förläng­

ningen i dylikt fall kommer att gälla för en alltför kort tid; och detta skulle

endast på det sätt kunna uppnås att det stadgades, att förlängningen i

dylikt fall skulle, i händelse därför kortare tid bestämts, gälla för fem år.

Men, likasom man icke tilltrott sig att genom tvingande lagbud inskränka

den ursprungliga arrendetiden till en viss minimitid, torde man icke

lämpligen kunna lägga hinder i vägen för en förlängning, som

uttryckligt

angifves skola gälla endast för en kortare tid.

Vid 4 § i 2 kap. och 5 § i 3 kap. har högsta domstolen ansett ett

förtydligande nödigt för att förekomma den uppfattning att förlängning

på här angifna sätt skulle kunna komma till stånd i det fall att legoför-

hållandet upphört på grund af uppsägning. Då emellertid såväl ordalagen

som stadgandets grund utesluter dess tillämpning i angifna fall har jag

funnit något förtydligande icke erfordras.

Vid 2 kap. 9 § hafva tre justitieråd ansett att då vid lifstidsarrende

efter arrendatorns död hans efterlefvande hustru — därest äktenskapet var

ingånget när aftalet slöts — ägde njuta arrendet tillgodo, men enligt mo­

tiven det skulle vara jordägaren öppet att genom förbehåll i kontraktet

144

härifrån utesluta henne, det med afseende ä stadgandet i 2 § andra styc­

ket (3 §) vore nödigt att uttryckligen medgifva att sådant förbehåll finge

ske. Då emellertid stadgandet om efterlefvande hustrus rätt att kvarsitta

grundas på den naturliga uppfattning att, där intet annat sagts, jordupp­

låtelsen bör anses hafva skett till både man och hustru, lärer det icke vara

nödigt att uttrycka att den dock

kan

ske endast till mannen.

Vid 11—13 §§ har af tre ledamöter hemställts att för den hän­

delse de utsedde synemännen försummade att inom laga tid hålla syn det

borde lämnas part öppet att inom viss tid därefter påkalla syn genom

offentlig myndighets åtgärd. Med afseende å den rymliga tid, som för

syns hållande är medgifven, och då det knappast lärer vara att befara att

synemän i den ställning, förslaget förutsätter, skulle afsiktligt eller af för­

sumlighet eftersätta sin plikt, har jag ansett något stadgande i angifna

syfte ej erfordras.

Vid 24 § har af tre ledamöter hemställts att då lösören, hvarom

denna § handlar, kunde komma att utmätas för jordägarens gäld och så­

lunda frånhändas arrendatorn, samt denne borde äga att vid sådant för­

hållande uppsäga arrendet, bestämmelse härom matte i lagen meddelas.

Häremot synes mig dock kunna erinras att, då förslaget icke såsom i

fråga om rätt för jordägare att uppsäga arrendeaftal afsett att meddela

uttömmande bestämmelser angående arrendator^ rätt i sådant hänseende,

det ej heller torde vara lämpligt att för ifrågavarande speciella fall i för­

slaget upptaga stadgande härom. Saknaden åt dylikt stadgande utesluter

naturligtvis icke att, där uppfyllandet af visst villkor från jordägarens

sida är att betrakta såsom en väsentlig förutsättning för själfva aftalet,

arrendatorn äfven utan särskildt förbehåll må kunna frånträda detta i

händelse villkoret icke uppfylles. Huruvida villkoret skall anses vara af

dylik väsentlig natur, är en fråga, som bör fritt bedömas efter omstän­

digheterna; af sådan pröfning lärer emellertid kunna följa uppsägningsrätt

för arrendatorn icke mindre uti den af högsta domstolens ledamöter an­

märkta händelsen utan äfven t. ex. i det närbesläktade fallet att jord­

ägaren utfäst att tillhandahålla arrendatorn nödigt kontant förlagskapital

men brister i fullgörandet häraf. Med stadgandet i 24 § har denna fråga

intet inre sammanhang, då naturligtvis ett dylikt förlagsaftal icke be-

höfver ingå i själfva arrendeaftalet.

Vid 33 § har högsta domstolen uttalat den mening att enahanda

substitutionsrätt, som vid arrendatorns död tillagts hans stärbhusdelägare,

borde vid hans konkurs tillkomma hans borgenärer, och vid 3 kap. 21 §

har samma hemställan gjorts i fråga om hyresgästs konkurs. Denna me­

ning kan iag icke dela. Borgenärerna kunna icke heller i detta hänseende

O

it o

o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposision N:o !).

145

il^a bättre rätt än gäldenären själf, och det undantag från förbudet mot

substitution, som vid dödsfall påkallas af hänsyn till de efterlefvande, skulle

vid konkurs sakna berättigande.

Vid 41 §, som bestämmer en kortare preskriptionstid än den all­

männa för fordringsanspråk, grundade å arrendeförhållandet, har högsta

domstolen ansett önskligt att genom ändrad affattning förebyggdes det

missförstånd, att härigenom den tid, inom hvilken i allmänhet fordringar

skola bevakas, kunde komma att i något fall utsträckas. Då en dylik

uppfattning skulle vara stridande mot sakens natur, torde lika litet här

som eljest vid meddelande af särskilda prcskriptionsbestämmelser ett ut­

tryckligt förbehåll i nämnda syfte vara behöflig!

Vid. samma § har erinrats att, därest ett å arrendeförhållandet grun­

dad fordringsanspråk skulle kunna, änskönt preskriberadt, användas till kvitt­

ning mot eu fristående fordran, sådant skulle vara stridande mot syftet med

själf va preskriptionsbestämmelsen. För att utesluta möjligheten af en så­

dan missuppfattning har införts en tilläggsbestämmelse, som utmärker att

för ett preskriberadt anspråk af denna natur kvittning kan äga rum en­

dast mot en fordran af samma slag, hvilken blifvit i behörig tid bevakad.

Vid 43 § har högsta domstolen hemställt att jämväl i fråga om här

afsedda upplåtelser måtte upptagas stadgande angående s. k. tyst förläng­

ning. Såsom i motiven påpekats och jämväl i det afgifna yttrandet er­

känts, skulle i många fall af dylika upplåtelser saknas säker utgångspunkt

för bedömande huruvida arrenderätten efter arrendetidens utgång fortfa­

rande utöfvats, och en föreskrift sådan som den i 4 § (2 § 2 stycket)

meddelade skulle för dylika fall endast vara ägnad att föranleda osäker­

het och tvister.

\

id sådant förhållande och då det icke lärer vara möjligt

att särskildt angifva de fall, för hvilken den skulle kunna lämpa sig, anser

jag riktigare att låta frågan huruvida utan uttrycklig öfverenskommelse

en förlängning af arrendeaftalet må antagas hafva kommit till stånd alltid

blifva beroende af omständigheterna i det särskilda fallet.

Vid 3 kap. 16 § har högsta domstolen uttryckt den mening att

den ur hyresgästens vårdnadsplikt i fråga om den förhyrda lägenheten

härledda skyldigheten för honom att utan dröjsmål underrätta hyresvärden

om inträffad skada, där denna påkallar skyndsam åtgärd, icke borde vara

ovillkorlig utan hyresgästen äga därifrån befria sig genom att hålla lägen­

heten tillgänglig för hyresvärden eller dennes ombud. Denna mening kan

jag icke dela. Den å hyresaftalet grundade vårdnadsplikten bör det icke

vara hyresgästen tillåtet att godtyckligt öfverflytta på hyresvärden utan

torde sådant likasom hittills böra blifva beroende af eu öfverenskommelse,

hvilken det i allmänhet lärer vara lätt nos: att åvägabringa.

O

O

Q

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 7 Häft.

KungI. Afaj:t.s Nåd. Proposition N:o 9.

19

146

Vid förslaget till

lag om servitut

1 § har inom högsta domstolen

framhållits behofvet för städer, köpingar och andra dylika samhällen att

under servitutsaftalets form bereda sig rätt att öfver främmande mark

framdraga ledningar för vatten eller kraft och därföre ifrågasatts att gifva

det legala servitutsbegreppet en därefter lämpad utsträckning. En ut­

sträckning af begreppet utöfver dess naturliga gräns skulle emellertid be­

röfva det all fasthet och torde icke heller för angifna ändamål vara be­

höflig, då redan nu ledningar för vatten äfven i detta fall ansetts hänför-

liga under begreppet. Detsamma bör uppenbarligen under lika förhållanden

gälla om öfverförande af kraft, och jag har därföre, på sätt två ledamöter

af högsta domstolen föreslagit, upptagit dylika ledningar bland de i 1 §

införda exempel å servitutsrättigheter.

Vid 49 §

inteckningsförordningen

i dess föreslagna nya lydelse har

högsta domstolen erinrat, hurusom hänvisningen till 11 kap. 2 § jorda­

balken jämväl i fråga om arrende- och hyresrätter, hvilka enligt förslaget

skola gälla mot ny ägare oberoende af därom vid öfverlåtelse af egen­

domen gjordt förbehåll, kunde anses innefatta att arrendator eller hyres­

gäst i dylikt fall vore, lika med den nyttjanderättshafvare, hvars rätt vore

beroende af förbehåll, nödgad att för tryggande af sin rätt söka inteck­

ning. För att aflägsna denna skenbara motsägelse har .åt 49 § gifvits en

affattning, som tydligt utmärker, att här endast afses att bestämma den

plats i förmånsrättsordningen, hvilken tillkommer ifrågavarande nyttjande-

rätter, under det att till 48 §, hvilken afser att reglera förhållandet mel­

lan nyttjanderättshafvare och ny ägare af fastigheten, fogats en tilläggs­

bestämmelse, som utesluter möjligheten af anförda missförstånd.

I fråga om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne

erfordras en särskild lagstiftning, hvartill förslag upprättats och hvilken

skall af mig underkastas Eders Kungl. Maj:ts pröfning; och torde i följd

häraf vid införande af den nya lagen om nyttjanderätt nödigt förbehåll i

sådant hänseende böra göras.»

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna

yttrandet affattade förslag till

1) lag om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om

nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag om servitut;

4) lag om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt;

5) lag om inteckning i tomträtt;

6) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

147

7) lag om ändrad lydelse af 42, 43, 100, 105, 113 och 158 §§ ut-

sökningslagen;

8) lag om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55, 56 och

57 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

9) lag om ändrad lydelse af 2 och 90 §§ konkurslagen;

10) lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i förordningen den 20

november 1845 i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säl­

jarens vård kvarblifva;

11) lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862

om tioårig preskription och om årsstämning;

12) lag om ändrad lydelse af 65 § i lagen den 20 juni 1879 om

dikning och annan afledning af vatten;

13) lag om ändrad lydelse af 4 § i lagen den 24 maj 1895 an­

gående hvad till fast egendom är att hänföra; och

14) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt §

87 regeringsformen, genom nådig proposition Riksdagen till antagande

föreläggas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-

Regenten lämna bifall; och skulle nådig proposition i

ämnet, af den lydelse bilagan A vid detta protokoll ut­

visar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet

C.

S. Wett erm ark.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.