2

Kungl . Maj:ts proposition nr 167.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

Härigenom förordnas dels att i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bank­

rörelse skola införas tre nya paragrafer med beteckning 50 a, 166 a och

230 a av den lydelse nedan sägs, dels att 48 a och 164 a §§, sådana dessa

lagrum lyda enligt lag den 16 maj 1919 (nr 241), samt 233 §, sådant detta

lagrum lyder enligt lag den 26 juni 1918 (nr 413), skola ur förstnämnda

lag utgå, dels ock att övriga här nedan införda paragrafer i samma lag,

av vilka lagrum 2 och 234 §§ senast ändrats genom lag den 26 juni 1918

(nr 413), 235 § genom lag den 21 mars 1919 (nr 106), 239 § genom lag den

28 januari 1921 (nr 12), 48, 164 och 254 §§ genom lag den 22 juni 1921

(nr 413), 243, 244 och 252 §§ genom lag den 24 maj 1928 (nr 125) samt 1 §

genom lag den 4 april 1930 (nr 61) skola — 1, 20, 24, 25, 40, 53, 64, 74, 92,

131, 139, 140, 156, 169, 180, 190, 209, 230, 234, 235, 238, 239, 241, 243, 244, 251,

252, 254 och 260 §§ i nedan intagna delar — hava den ändrade lydelse, som

av det följande framgår:

1

Förutom-------- — bankrörelse.

Med---------- begagnas.

Angående postsparbanken, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit

och järnkontoret, så oek angående vissa aktiebolag, som driva lånerörelse,

samt den av postverket bedrivna postgirorörelsen är särskilt stadgat.

2

§.

Ej må annan än Sveriges riksbank, bankaktiebolag, solidariskt bank­

bolag, postsparbanken, sparbank, järnkontoret och Sveriges allmänna hy­

poteksbank i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen an­

vända ordet bank. Beträffande användning av ordet bank i registrerad

understödsförenings firma är särskilt stadgat.

18 §.

Sedan bolaget bildats samt styrelse och revisorer blivit valda, så ock

inför bankinspektionen styrkts, att av det tecknade beloppet, efter av­

drag ej mindre i anledning äv överteckning, där sådan ägt rum, än även

för aktierätt, som av aktietecknare må hava enligt 25 § förverkats och

ej av annan övertagits, minst tjugu procent blivit behörigen inbetalda

4

40 $.

Ay -----------vidtaga.

Till reservfonden skall alltid liggas vad vjjd aktieteckning må Ji^ya

för aktierna erhållits utöver det belopp, yapå ,<je lyda, så pejk, ,där aktie'

rätt förverkats, vad som blivit inbetalt å aktien eiler influtit genom peali-

sering av lämnad pant eller tillgodogörande av annan ställd säkerhet.

Nedsättning-----------medel.

Kungl. Marits proposition nr 16?.

44 .§.

Med den inskränkning, som här nedan sägs, må bankaktiebolag, jämte

in- och utlåning av penningar, idka annan verksamhet, som därmed står

i samband.

Om rätt för bankaktiebolag att idka fondkommissionsrörelse är särskilt

stadgat.

45 §.

Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel allenast med guld

samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, invisningar ävensom obli­

gationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

med undantag för sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskriv­

ningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga

fordringsägare (förlagsbevis). Egendom, varmed bankaktiebolag ej må

driva handel för egen räkning, äger bankaktiebolag ej heller förvärva, där

ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas.

Bankaktiebolag må förvärva:

dels fastighet, avsedd för bankens inrymmande, aktie i bolag, som ute­

slutande har till ändamål att förvalta sådan fastighet och vars aktiekapi­

tal uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde, samt

förlagsbevis, utfärdat av bolag, som nu nämnts;

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som

bankaktiebolaget äger;

dels ock, därest Konungen därtill lämnar tillstånd, aktie i annat svenskt

bankaktiebolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars

ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, även­

som förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag, som nu nämnts, eller

solidariskt bankbolag.

Bankaktiebolag må till skyddande av fordran å offentlig auktion eller

fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt,

så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller

annan egendom, där uppenbart är, att bolaget eljest skulle lida avsevärd

förlust, dock icke i någotdera fallet egen aktie. Örn sålunda inköpt eller

övertagen egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan lik­

nande anläggning eller fartyg, må bankaktiebolag i utbyte mot sådan

egendom jämte tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas

6

47 §.

Bankaktiebolag vare pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt, att

icke åt samme eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemen­

skap förbundna kredittagare eller mot säkerhet av aktier i samma eller i

dylik gemenskap förbundna aktiebolag beviljas kredit i sådan omfattning,

att därav kan uppkomma fara för bankaktiebolagets säkerhet.

Såsom kredit skall även anses borgen och annan garantiförpliktelse till

bankaktiebolaget ävensom av bankaktiebolaget ingången garantiförplik­

telse för kredittagaren.

48 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till direktör eller tjänsteman

vid bolagets huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att en­

sam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden,

till revisor i bankaktiebolaget eller till bolag eller förening, vari sådan be­

fattningshavare eller revisor såsom delägare eller medlem äger ett vä­

sentligt ekonomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling, vari

omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas. Dock må

även utan sådan säkerhet kredit beviljas bolag eller förening, som nu

nämnts, genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å verkliga han­

delsaffär er.

Bankaktiebolag må ej vid beviljande av kredit såsom säkerhet godtaga

borgen av eller fordringsbevis utfärdat av person, bolag eller förening, som

i 1 mom. sägs. Ej heller må kredit beviljas mot växel, varå person, bolag

eller förening, som nu sagts, är acceptant, trassent eller endossent, dock

med undantag för växel, som är grundad å verklig handelsaffär och för

vilken betalningsskyldighet åligger sådant bolag eller förening.

Till den som utan att vara befattningshavare, varom i 1 mom. sägs,

är ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller till bolag eller förening,

vari sådan styrelseledamot såsom delägare eller medlem äger ett väsent­

ligt ekonomiskt intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, som prö­

vas i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av

växlar, vilka äro grundade å verkliga handelsaffärer.

Vad i denna paragraf stadgats angående beviljande av kredit skall äga

motsvarande tillämpning i fråga örn garantiförpliktelse, som bankaktie­

bolag ikläder sig.

50 a §.

Vid beviljande av kredit må bankaktiebolag icke göra förbehåll där­

om, att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget för

längre tid än sex månader.

51 §.

Bankaktiebolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehava­

ren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig

ansvarighet för sådana förbindelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

®

Kungl. Maj:ts proposition lif 167.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att

avgöra ärende, som avser:

1) inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande

av annan bankrörelse;

2) förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymman­

de eller till- eller ombyggnad av sådan fastighet;

3) beviljande av kredit till person, vilken utan att vara sådan befatt­

ningshavare, som i 48 § 1 mom. sägs, är ledamot av bankaktiebolagets

styrelse eller av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid av­

delningskontor, eller till bolag eller förening, vari sådan person är sty­

relseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt eko­

nomiskt intresse, eller vari befattningshavare, som omförmäles i 48 §

1 morn., är styrelseledamot; styrelsen dock obetaget att för person, bo­

lag eller förening, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka

utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbö­

rande i och för en av honom idkad rörelse;

4) förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall, än då fråga är örn

aktie eller förlagsbevis, som är för bankaktiebolagets fondran utmätt el­

ler pantsatt;

5) fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning, utom

då beslut härom påkallas av allmän ränteförändring, i vilket fall så­

dant beslut må utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill näst­

kommande styrelsesammanträde;

6) antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare hos

bankaktiebolaget.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla

även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankaktiebolag ikläder sig.

57 §.

Direktör eller tjänsteman vid bankaktiebolags huvud- eller avdel­

ningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan

avgöra på styrelsen ankommande ärenden, må icke vara ledamot av Sty­

relsen i bolag, vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta elier

driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse. I styrelsen

för annat bolag må han icke vara ledamot med mindre bankaktiebolagets

styrelse, genom beslut, som biträdes av minst två tredjedelar av samtliga

ledamöter, i varje särskilt fall därtill lämnar tillstånd. Den, för vilken

tillstånd ifrågasättes, må icke deltaga i beslutet. Kallelse till styrelse­

sammanträde, då prövning av fråga örn tillstånd äger rum, skall inne­

hålla uppgift, att sådan fråga förekommer vid sammanträdet.

58 §.

Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande för styrelseledamot att teckna bolagets finna må, där

ej annat blivit bestämt i bolagsordningen eller av bolagsstämman, med-

10

stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga

tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas bolaget.

Vill-----------stämman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

68

§.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper

skola aktieägarna årligen utse minst två revisorer, varjämte bankin­

spektionen skall utse en revisor. Samtliga revisorer skola vara med

det ekonomiska livet väl förtrogna personer, och minst en av de revi­

sorer, aktieägarna utse, skall vara av handelskammare i riket auktori­

serad revisor. Revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda re­

visionen.

Till revisor må ej utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots

tjänst eller som eljest intager underordnad eller beroende ställning i

förhållande till styrelseledamot.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie bo­

lagsstämma. Av aktieägarna utsedd revisor må, ändå att den tid, för

vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, genom beslut å bolagsstäm­

ma skiljas från uppdraget. Avgår sådan revisor, innan den tid, för vil­

ken han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det

styrelsen att ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor.

Bankinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget för den av

bankinspektionen utsedde revisorn och i stället utse ny revisor.

69 %.

Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera bo­

lagets kassa och övriga tillgångar och granska bolagets alla böcker,

räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplys­

ning angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de av aktieägarna utsedda re­

visorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som

av bolaget meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade be­

fogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolags­

ordningen. För den av bankinspektionen utsedde revisorn skall instruk­

tion utfärdas av bankinspektionen.

Revisorerna skola på kallelse av revisionens ordförande samman­

träda så ofta de finna nödigt, åliggande det revisorerna att minst en

gång varje halvår:

taga del av styrelsens protokoll;

taga del av de föreskrifter rörande bolagets kreditgivning, som ut­

färdats av styrelsen eller bolagets direktörer;

granska större krediter och andra större placeringar av bolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga örn förvaltning och

avyttring av jämlikt 45 § 3 och 4 mom. inköpt eller övertagen egendom;

HéP prövar fullgod, fortsätta rörelsen; men om så leke skett eller örn

för grundfondens återställande tecknat tillskott icke inbetalts inom tre

fflånader från stämman, skäll bolaget träda i likvidation.

De---------- rum.

Varder, efter det tillskott enligt denna paragraf förekommit, i anled­

ning av uppkommen förlust nytt tillskott gjort, skola de aktieägare, som

verkställt senare tillskott, i förhållande till aktieägare, som förut verk­

ställt tillskott, äga sådan företrädesrätt, som omförmäles i 2 morn.

96 *.

Har sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i 92 eller

93 § påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter till re-,

gistret, enligt vad nedan sägs, anmält, att bolaget trätt i likvidation, för-

klare rätten, på ansökan av aktieägare, styrelseledamot eller bankinspek­

tionen och efter bolagets hörande, att bolaget skäll träda i likvidation;

och förelägga rätten bolaget ätt inom viss tid, ej understigande en månad,

titsé éii eller flere likVidatorer vid äventyr, att förordnande i sådant hän­

seende eljest meddelas av rätten.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

129 §.

Sedan bolaget bildats samt styrelse och revisorer blivit valda, så ock

inför bankinspektionen styrkts, dels att av det tecknade beloppet, efter

avdrag ej mindre i anledning av övérteckning, där sådan ägt rinn, än

även fÖi* rätt till delaktighet i bolaget, som av tecknare må hava enligt

140 § förverkats och ej av annan övertagits, minst tjuga procent bliVit

behörigen inbetalda, dels att för inbetalning av återstoden lämnats

pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövat fullgod, dels ock

att en var av huvudlottägarna till förvaring hos bolaget överlämnat sä­

flin handling, sorn i 134 § sägs, må bolaget enligt föreskrifterna i denna

läg registreras; dock får registrering ej ske, där det tecknade beloppet

efter ovannämnda avdrag understiger det belopp, seni enligt tecknings

listan minst skall tecknas.

131 §.

Ansökning — ------styrelse.

I sådan ansökning skola uppgivas

dels stiftarnas och styrelseledamöternas samt, där suppleanter i styrel­

sen utsetts, deras fullständiga namn ävensom nationalitet öth hemvist,

dels bolagets postadress,

dels ock, där befogenhet att teckna bolagets firma ej skall utövas alle-

näst av styrelsen, vilka i förening sådan befogenhet tillköthfaer.

Skall-----------hemvist.

Vid ansökningen skola fogas

1) Koiihrigehs-------— avskrifter;

Om rätt för solidariskt bankbolag att idka fondkommissionsrörelse är

särskilt stadgat.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

161 §.

Solidariskt bankbolag må för egen räkning driva handel allenast med

guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, invisningar ävensom

obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

med undantag för förlagsbevis. Egendom, varmed solidariskt bankbolag

ej må driva handel för egen räkning, äger sådant bolag ej heller förvärva,

där ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas.

Solidariskt bankbolag må förvärva:

dels fastighet, avsedd för bankens inrymmande, aktie i bolag, som ute­

slutande har till ändamål att förvalta sådan fastighet och vars aktiekapi­

tal uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde, samt

förlagsbevis, utfärdat av bolag, som nu nämnts;

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som

bankbolaget äger;

dels ock, därest Konungen därtill meddelar tillstånd, aktie i svenskt

bankaktiebolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars

ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, även­

som förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag, som nu nämnts, eller

annat solidariskt bankbolag.

Solidariskt bankbolag må till skyddande av fordran å offentlig auktion

eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pant­

satt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt

eller annan egendom, där uppenbart är, att bolaget eljest skulle lida avse­

värd förlust, dock icke i någotdera fallet egen lott eller annat solidariskt

bankbolags huvudlott. Örn sålunda inköpt eller övertagen egendom utgö­

res av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller far­

tyg, må solidariskt bankbolag i utbyte mot sådan egendom jämte tillhö­

rande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av

ifrågavarande egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verk­

samhet, eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Solidariskt bank­

bolag må ock förvärva aktie i bolag, vari bankbolaget på grund av be­

stämmelserna i detta mom. förut förvärvat aktie, där uppenbar fara är, att

bankbolaget eljest skulle lida avsevärd förlust.

Har solidariskt bankbolag på grund av vad i 3 mom. stadgats förvärvat

aktie i bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, må bankbolaget,

örn aktiebolaget överlåter sina tillgångar å annat aktiebolag, utbyta aktie

eller förlagsbevis, som sålunda förvärvats, mot aktie i det andra aktie­

bolaget eller förlagsbevis, utfärdat av detta bolag.

Egendom, som solidariskt bankbolag med stöd av bestämmelserna i 3

eller 4 mom. förvärvat, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske,

och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för bankbolaget.

15

Om solidariskt bankbolag förvärvar egendom enligt bestämmelserna i

3 eller 4 morn., skall anmälan därom ofördröjligen göras hos bankinspek­

tionen.

162

Solidariskt bankbolag må icke bevilja kredit, utan att säkerhet, som

av bolaget prövas betryggande, ställes antingen i fast eller lös egendom

eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten

beviljas. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dock

1) stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom

allmän kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av Konungen fast­

ställt, så ock bankbolag eller utländskt bankföretag kunna erhålla kredit

utan särskild säkerhet;

2) kortvarig kredit kunna utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare

i och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygg­

het för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga;

3) av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, kunna

diskonteras, ehuru accept å densamma ej erhållits.

I fråga örn kredit mot pant av aktie skall särskilt iakttagas:

att vid kreditens meddelande förefinnes en med hänsyn till de pant­

satta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig mar­

ginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet; samt

att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kre­

ditens fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde.

Solidariskt bankbolag må icke såsom pant mottaga egen lott, annat

solidariskt bankbolags huvudlott eller aktie i bolag, vars verksamhet

huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller

som idkar emissionsrörelse.

Vad nu stadgats örn kredit mot pant av aktier skall äga motsvaran­

de tillämpning i fråga örn kredit mot pant av förlagsbevis eller kom-

manditlotter i solidariskt bankbolag.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla

även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.

163 $.

Solidariskt bankbolag vare pliktigt ägna särskild uppmärksamhet där­

åt, att icke åt samme eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressege­

menskap förbundna kredittagare eller mot säkerhet av aktier i samma

eller i dylik gemenskap förbundna aktiebolag beviljas kredit i sådan om­

fattning, att därav kan uppkomma fara för bankbolagets säkerhet.

Såsom kredit skall även anses borgen och annan garantiförpliktelse

till bankbolaget ävensom av bankbolaget ingången garanti förpliktelse

för kredittagaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

164 §.

Solidariskt bankbolag ujä icke bevilja kredit till direktör eller tjänste­

man vid bolagets huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragit*

att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankomman­

de ärenden, till revisor i bankbolaget eller till bolag eller förening, vari

sådan befattningshavare eller revisor såsom delägare eller medlem äger

ett väsentligt ekonomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling,

vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas.

Dock må även utan sådan säkerhet kredit beviljas bolag eller förening,

som nu nämnts, genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å

verkliga handelsaffären

Solidariskt bankberg må ej vid beviljande av kredit såsom säkerhet

godtaga borgen av eller fordringsbevis utfärdat av person, bolag eller

förening, som i 1 morn. sägs. Ej heller må kredit beviljas mot växel,

varå person, bolag eller förening, som nu sagts, är acceptant, trassent

eller endossent» dock med undantag för växel, som är grundad å verk­

lig handelsaffär och för vilken betalningsskyldighet åligger sådant bo­

lag eller förening.

Till den som utan att vara befattningshavare, varom i 1 mom. sägs,

är ledamot av bankbplagets styrelse eller till bolag eller förening, vari

sådan styrelseledamot såsom, delägare eller medlem äger ett väsentligt

ekonomiskt intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, som prövas

i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växlar,

vilka äro grundade å verkliga handelsaffär,er.

Yad i denna paragraf stadgas angående beviljande av kredit skall äga

motsvarande tillämpning i fråga örn garanti förpliktelse, som bankbolag

ikläder sig-

166 a *.

Vid beviljande av kredit må solidariskt baukholag icke göra förbe­

håll därom, att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget

för längre tid än sex månader.

lii»

Kungl. Maj:}* prgppsitjiqti nr 1(57.

167 i

Solidariskt bankbolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till inne­

havaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eljer ikläda

sig ansvarighet för sådana förbindelser.

169 §.

Huvudlottägarna skola inom sig utse en styrelse av minst fem högst

tio ledamöter, med rätt dock för Konungen att, när särskilda skäl där­

till äro, medgiva högre antal. Av styrelseledamöterna må icke flera än

en för varje påbörjat tretal vara befattningshavare i banken.

18

ningshavare, som i 164 § 1 mom. sägs, är ledamot av bankbolagets styrelse

eller av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelnings­

kontor, eller till bolag eller förening, vari sådan person är styrelseleda­

mot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt

intresse, eller vari befattningshavare, som omförmäles i 164 § 1 morn., är

styrelseledamot; styrelsen dock obetaget att för person, bolag eller för­

ening, som nn nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrel­

sens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för

en av honom idkad rörelse;

4) förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall, än då fråga är örn

aktie eller förlagsbevis, som är för bankbolagets fordran utmätt eller

pantsatt;

5) fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning, utom då

beslut härom påkallas av allmän ränteförändring, i vilket fall sådant be­

slut må utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande

styrelsesammanträde;

6) antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare hos hank­

bolaget.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla

även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.

173 §.

Direktör eller tjänsteman vid solidariskt bankbolags huvud- eller avdel­

ningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan

avgöra på styrelsen ankommande ärenden, må icke vara ledamot av sty­

relsen i bolag, vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller

driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse. I styrelsen för

annat bolag må han icke vara ledamot med mindre hankbolagets styrelse,

genom beslut, som biträdes av minst två tredjedelar av samtliga ledamöter,

i varje särskilt fall därtill lämnar tillstånd. Den, för vilken tillstånd ifråga-

sättes, må icke deltaga i beslutet. Kallelse till styrelsesammanträde, då

prövning av fråga örn tillstånd äger rum, skall innehålla uppgift, att sådan

fråga förekommer vid sammanträdet.

174 $.

Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande för styrelseledamot att teckna bolagets firma må, där ej

annat blivit bestämt i bolagsordningen eller av bolagsstämman, meddelas

av styrelsen. Ej må sådant bemyndigande meddelas av bolagsstämman,

med mindre bolagsordningen innehåller stadgande i sådant avseende.

I bolagsordningen eller av bolagsstämman må bestämmas, att styrelsen

äger bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna bolagets firma. Ändå

att sådant bestämmande ej skett, åge, där ej annat är i bolagsordningen

Kungl. Maj-.ts proposition nr 167.

20

tionen skall utse en revisor. Samtliga revisorer skola vara med det eko­

nomiska livet väl förtrogna personer, och minst en av de revisorer, lott-

ä garna utse, skall vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor.

Revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda revisionen.

Till revisor må ej utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots

tjänst eller som eljest intager underordnad eller beroende ställning i för­

hållande till styrelseledamot.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie bo­

lagsstämma. Av lottägarna utsedd revisor må, ändå att den tid, för vil­

ken han blivit utsedd, ej gått till ända, genom beslut å bolagsstämma

skiljas från uppdraget. Avgår sådan revisor, innan den tid, för vilken

han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det styrel­

sen att ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor.

Bankinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget för den av

bankinspektionen utsedde revisorn och i stället utse ny revisor.

185 §.

Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera bo­

lagets kassa och övriga tillgångar och granska bolagets alla böcker, rä­

kenskaper och andima handlingar; och må av revisor begärd upplysning

angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de av lottägarna utsedda revi­

sorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av

bolaget meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befo­

genhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsord­

ningen. För den av bankinspektionen utsedde revisorn skall instruktion

utfärdas av bankinspektionen.

Revisorerna skola på kallelse av revisionens ordförande sammanträda

så ofta de finna nödigt, åliggande det revisorerna att minst en gång

varje halvår:

taga del av styrelsens protokoll;

taga del av de föreskrifter rörande bolagets kreditgivning, som utfär­

dats av styrelsen eller bolagets direktörer;

granska större krediter och andra större placeringar av bolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga örn förvaltning och av­

yttring av jämlikt 161 § 8 och 4 mom. inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av bankinspektionen

kunna hava gjorts till styrelsen eller bolagets direktörer;

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande

bolagets huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda före­

tag av större betydelse.

Vid revisorernas sammanträden skall föras protokoll.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga

örn bolagets verksamhet, vartill deras granskning må giva anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

förut verkställt tillskott, äga sådan företrädesrätt, som omförmäles i

2 mom.

213 §.

Har sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i 209 eller

210 § påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter till re­

gistret, enligt vad nedan sägs, anmält, att bolaget trätt i likvidation, för-

klare rätten, på ansökan av lottägare, styrelseledamot eller bankinspek­

tionen och efter bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation;

och förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej understigande en månad,

utse en eller flere likvidatorer vid äventyr, att förordnande i sådant hän­

seende eljest meddelas av rätten.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

230 §.

Bankbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en för

hela riket gemensam bankinspektion.

Ledamot av eller annan befattningshavare hos bankinspektionen må

ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd vid bankbolag, över vilket

bankinspektionen har att utöva tillsyn.

Närmare —---------Konungen.

230 a i

Bankinspektionen skall övervaka, att bankbolagen i sin verksamhet

ställa sig till efterrättelse dels denna lag och andra författningar, såvitt

de hava särskilt avseende å bankbolag, dels de för bankbolagen gällande

bolagsordningar, dels ock de föreskrifter, som med stöd av stadgande i

lag eller bolagsordning blivit av bolagsstämma eller styrelse meddelade;

dock vare bankinspektionen icke pliktig övervaka iakttagandet av sådana

bestämmelser, som avse enskild delägares rättigheter eller skyldigheter i

förhållande till bankbolaget eller till annan delägare eller som angå bank­

bolags inre angelägenheter.

Det åligger vidare bankinspektionen att jämväl i övrigt, såvitt angår

förhållanden som kunna inverka på bankbolagens säkerhet, nied upp­

märksamhet följa dessas verksamhet.

Den tillsyn, som sålunda åligger bankinspektionen, utövas med led­

ning av handlingar, som jämlikt denna lag insändas till bankinspektio­

nen, ävensom upplysningar, som vid bankundersökning eller annorledes

inhämtas.

Bankundersökning skall anställas, så ofta sådan av bankinspektionen

anses erforderlig eller av Konungen anbefalles.

234 §.

Styrelsen åligger:

att för den befattningshavare hos bankinspektionen, vilken enligt de

24

sätt skall förfaras, då anmälan sedermera sker därom, att styrelseleda-r

mot eller suppleant blivit vald, eller att eljest någon blivit berättigad att

teckna firman.

243 §.

Beviljas bankaktiebolags registrering, läte registreringsmyndigheten i

registret införa

1) dagen----------- bildande;

2) bolagets firma;

3) de — — —- utöva;

4) det — — — maximikapitalet;

5) å — ----- lyda;

6) huru —---- - - fullgöras;

■ •' :

7) den — — — säte;

8) bolagets postadress;

9) det — — — vidtagna;

10) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon är

berättigad teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvistj

11) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrel­

sen, vilka i förening sådan befogenhet tillkommer.

Innehåller — — — registret.

'

Den —------ sökanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

244 §.

Beviljas solidariskt bankbolags registrering, läte registreringsmyndig­

heten i registret införa

1) dagen —------ bildande;

2) bolagets firma;

3) de---------- - utöva;

4) det---------- - maximikapitalet;

5) å ------ ---- lyda;

6) huru —-------fullgöras;

7) den — ----- - säte;

8) bolagets postadress;

9) det----------- vidtagna;

10) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon är be­

rättigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga natrin och hem­

vist;

........... . .

11) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrel­

sen, vilka i förening sådan befogenhet tillkommer; l ; :

i

12) där------- -— fullgöras.

Innehåller — ------- registret.

: ;

. /- i ; • ' . f3

Den - — — sökanden.

;

:

...., • >

samt---------- åligger.

Förseelse mot 65 §, 69 § 1 eller 6 morn., 73 § 1 eller 4 morn., 76 § 1

morn., 100 § 2 morn., 103 §, 181 §, 185 § 1 eller 6 morn., 189 § 1 eller 4 morn.,

192 § 1 morn., 217 § 2 mom. eller 220 §, så ock styrelseledamots försum­

melse att å den i 76 eller 192 § omförmälda förteckning upptaga ärende,

vars hänskjutande till bolagsstämma av bolagets delägare påyrkats en­

ligt 4 mom. i samma paragraf, må åtalas allenast av målsägande; och

skall härvid såsom målsägande anses såväl bolaget som varje delägare

däri.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

254 §.

Bildas — — — undantag:

1) Vid — — — penningbelopp.

2) Där — — — beräkning.

3) Vad------------ tillämpning.

4) Har-----------bindande.

5) Talan---------- förlorad.

6) Tillgång----------- värde.

7) Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland

sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva

handel för egen räkning, må den egendom, även örn sådant fall ej är

för handen, som i 45 § 2, 3 eller 4 mom. eller 161 § 2, 3 eller 4 mom. om-

förmäles, förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bank­

bolaget på detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen ej, jämlikt

vad i nyssnämnda lagrum stadgas, må av bolaget behållas, åter avytt­

ras, så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttring kan äga ruin

utan förlust för bolaget.

260 $.

Denna----------- - 1912.

Vad-----------inlåning.

Bestämmelsen-----------bolagsordning.

Bankbolag-----------gäller till efterrättelse.

Skall------ - — efterrättelse.

I fråga örn styrelseledamot eller suppleant, som enligt äldre lag berät­

tigats teckna bankbolags firma, skola bestämmelserna i 60 och 61 §§ eller

176 och 177 §§ lända till efterrättelse; och skall förty inskränkning

i be­

fogenheten för den, som äger teckna bolagets firma, att företräda

bo­

laget, ändå att inskränkningen enligt äldre lag registrerats och kun­

gjorts, icke därigenom anses hava kommit till tredje mans kännedom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Har bankbolag med stöd av äldre lag förvärvat aktie eller förlagsbe­

vis, som bolaget jämlikt 45 eller 161 § icke må förvärva, vare bankbo­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Förslag

tili

Lag

om upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående

emissionsbanker.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående emis­

sionsbanker skall upphöra att gälla med utgången av år 1933.

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 167.

att Kungl. Majit skulle taga denna fråga under skyndsamt övervägande

och vidtaga de åtgärder, som i det angivna syftet kunde finnas påkallade.

För egen del finner jag mig böra tillstyrka, att den statliga tillsynen

över bankväsendet, särskilt vad angår bankföretag, som erhållit statligt

understöd, göres mera effektiv än vad nu är fallet. De på den senaste

tiden inträffade händelserna på det ekonomiska området tyda oveder­

sägligen på att vår nuvarande banklagstiftning lider av vissa brister och

att nämnda lagstiftning för närvarande icke kan i den utsträckning,

som önskvärt är, skydda de olika intressen, den har till uppgift att till­

godose. Det synes för den skull böra tagas under omprövning, huruvida

ej en revision av lagstiftningen och vad därmed sammanhörer bör komma

till stånd.

Med avseende härå tillåter jag mig erinra därom, att frågan örn änd­

ringar i banklagstiftningen redan tidigare varit föremål för utredning,

senast genom 1924 års bankkommitté, som den 17 juni 1927 framlade be­

tänkande med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22

juni 1911 örn bankrörelse m. m. Detta förslag avsåg huvudsakligen in­

skränkning av bankbolagens rätt att förvärva aktier, införande i bank­

lagen av stadganden örn bankbolagens kreditgivning, särskilt kredit-

givning mot säkerhet av aktier och kreditgivning på en hand samt kre­

ditgivning till styrelseledamöter och direktörer i bank, vidare intagande

i banklagen av vissa från gällande aktiebolagslagstiftning hämtade be­

stämmelser örn rätt att utfärda preferensaktier och att nedsätta kapita­

let i bankbolag samt slutligen vissa ändringar i föreskrifterna örn till­

synen över bankbolagen.

Kommitténs förslag blev, i vad angick rätten att teckna preferensaktier

och att nedsätta bankbolags kapital, föremål för proposition (nr 147) till

1928 års riksdag, vilken proposition av riksdagen godkändes. I övriga,

huvudsakliga delar har kommittéförslaget däremot ännu icke lett till

några lagstiftningsåtgärder.

Den sålunda vilande frågan örn revision av vår banklagstiftning synes

nu böra upptagas till fortsatt övervägande. Därvid torde 1924 års kom­

mittés förslag med över förslaget avgivna yttranden lämpligen kunna

tjäna som utgångspunkt för revisionsarbetet. Klart är emellertid, att

därjämte de senaste årens utveckling och erfarenheter böra särskilt be­

aktas. Framförallt torde, i anslutning till vad riksdagen uttalat, gransk­

ningen böra taga sikte på frågan angående omfattningen av den kon­

troll, som bör ankomma på den statliga tillsynsmyndigheten, samt angåen­

de denna myndighets personalbehov och organisation i övrigt. Av sär­

skild vikt är jämväl, att uppmärksamhet ägnas åt bankernas likviditets-

problem och deras aktiebelåning, vilka frågor fått ökad aktualitet genom

den nuvarande krisen.»

Jag anhåller nu att få anmäla de sakkunnigas förslag jämte de där­

över avgivna yttrandena och följer därvid i huvudsakliga delar den ord­

ning, i vilken de sakkunniga upptagit de föreliggande frågorna till be­

handling.

Banks rätt att förvärva aktier m. m.

Banklagen föreskriver, att bank ej får driva annan verksamhet än, för­

utom in- och utlåning samt verksamhet, som därmed står i samband,

handel med i lagen närmare angivna betalningsmedel, växlar samt

Kungl. Mujrts proposition nr 167.

31

obligationer oell dylika förskrivningar. Från denna regel göres undan­

tag — utom för sådant förvärv, som bank nödgas göra till skyddande av

fordran, samt förvärv av fastighet och inventarier för bankens rörelse —

för förvärv av aktier i viss begränsad omfattning. Bestämmelser an­

gående sistnämnda aktieförvärvsrätt finnas i 48 respektive 164 § bank­

lagen.

I samband med tillkomsten av lagen den 5 juni 1909 angående emis­

sionbanker erhöll bank rätt att i viss omfattning förvärva aktier i emis-

sionsbank. En allmän aktieförvärvsrätt för bank infördes i vår banklag­

stiftning genom 1911 års banklag. Enligt denna lags ursprungliga ly­

delse ägde bankbolag, som hade grund- och reservfond uppgående till

sammanlagt sex miljoner kronor, rätt att förvärva aktier för hälften av

det belopp, varmed reservfonden översteg 50 procent av grundfonden, i

den mån detta belopp ej utnyttjats till förvärv av aktier i emissionsbank.

Genom lag av den 1 april 1919 (nr 124) gjordes den inskränkning i ak-

tieförvärvsrätten, att aktier i inländskt bankaktiebolag, som icke var

emissionbank, ävensom i utländskt hankföretag icke fick av bank för­

värvas utan att Konungen därtill lämnat tillstånd.

De nu gällande bestämmelserna angående banks aktieförvärvsrätt äro

reglerade genom lagen den 22 juni 1921 (nr 419). Enligt berörda lag äger

bank, vars grund- och reservfond samt, i fråga örn solidariskt bank­

bolag, kommanditfond sammanlagt utgöra minst 10 miljoner kronor, för­

värva och innehava aktier till ett bokfört värde motsvarande det be­

lopp, som avsatts till dispositionsfond eller därmed likartad fond, eller,

därest banken före den 1 januari 1922 avsatt reservfond, uppgående till

mera än 50 procent av grundfonden, hälften av det belopp, varmed re­

servfonden nämnda dag översteg halva grundfonden, eller, örn reserv­

fonden sedermera nedgått, hälften av det belopp, varmed reservfonden

då översteg halva grundfonden. För aktieförvärvsrätten gälla emeller­

tid — utöver det genom 1919 års lag införda förbudet att utan Konungens

tillstånd förvärva aktier i inländskt bankaktiebolag eller i utländskt

bankföretag — vissa inskränkningar. Aktie i bolag, vars verksamhet

huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller

fast egendom, må icke förvärvas, så framt ej antingen bolaget uteslu­

tande har till ändamål att förvalta fast egendom, avsedd för bankens in­

rymmande, samt bolagets aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av

nämnda egendoms bokförda värde, eller ock, då fråga är örn i handeln

allmänt förekommande aktie, Konungen meddelat tillstånd till aktiens

förvärvande. Bank må icke på en gång innehava aktier till bokfört

värde överstigande 10 procent av bankens grund-, reserv- och komman-

ditfonder. Oberoende av dessa bestämmelser äger bank förvärva aktier

i emissionsbank till ett bokfört värde motsvarande det belopp, varmed

reservfonden överskjuter 50 procent av grundfonden.

1924 urs kommitté föreslog, ali bankernas allmänna aktieförvärvsrätt

.skulle upphöra.

Kommittén anförde härom:

Aktieförvärvsrätten hade haft mindre goda verkningar. Bankernas tidi­

gare innehav av aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen bestode i att.

förvalta eller driva bandel med aktier och fast egendom, hade visser­

ligen numera helt avförts från aktieportföljerna. Men också då aktie-

32

förvärvsrätten inriktats på andra slag av aktier, hade bankerna under

den senaste krisperioden lidit avsevärda förluster på aktieinnehav. Sär­

skilt do stora krediterna till dotter- och sidobolag, vilka krediter i all­

mänhet använts just för aktieförvärv, ådagalade, att aktieförvärvsrätten

i bankverksamheten infört ett spekulationsmoment, som i viss mån torde

hava påverkat bankverksamheten i dess helhet. Det vore därför, ansåg

kommittén, ur bankverksamhetens egen synpunkt lyckligast, örn aktie­

förvärvsrätten försvunne. Till samma resultat komme man, örn saken

såges ur näringslivets synpunkt. I den mån en yrkesmässigt driven emis-

sionsrörelse ur det allmännas synpunkt ansåges önskvärd, vore det bätt­

re, att den bedreves helt skild från bankerna av självständiga, för ända­

målet särskilt bildade bolag. Det stöd, företagen i övrigt kunde behöva,

lämnades bäst genom bankkrediter.

I kommitténs förslag, 45 respektive 161 §, medgavs aktieförvärvsrätt,

förutom beträffande aktie i bolag, som uteslutande hade till ändamål att

förvalta fastighet, avsedd för bankens inrymmande, och vars aktiekapi­

tal uppginge till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde, alle­

nast beträffande aktie i annat svenskt bankaktiebolag, i utländskt bank­

företag samt i svenskt aktiebolag, vars ändamål kunde anses gagneligt

för bankväsendet eller det allmänna: för samtliga dessa fall förutsattes

tillstånd av Konungen.

I fråga örn banks rätt att i övrigt förvärva annan egendom än sådan,

varmed bank enligt gällande lag liksom enligt kommitténs förslag ägde

driva handel, föreslog kommittén, i likhet med vad som nu gäller, att bank

skulle få förvärva fastighet, avsedd för bankens inrymmande samt in­

ventarier, avsedda för bankens rörelse eller dess fastighet.

Beträffande banks egendomsförvärv till skyddande av fordran upp-

togos i kommitténs förslag samma bestämmelser som i 46 respektive 162 §

gällande banklag, därvid dock banks rätt att såsom betalning övertaga

egendom ej blev inskränkt till allenast lös egendom, varjämte i förtyd­

ligande syfte tillädes, att såsom betalning för fordran finge övertagas

jämväl pantsatt egendom. Vidare skulle bank äga rätt att, örn enligt dessa

bestämmelser förvärvad egendom utgjordes av fastighet, gruva, fabrik eller

annan liknande anläggning eller fartyg, i utbyte mot sådan egendom

jämte tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildades för

förvaltning av egendomen eller för fortsättande av därmed bedriven verk­

samhet.

I fråga örn skyldighet att realisera sålunda förvärvad egendom upptog

förslaget samma föreskrift som i 46 respektive 162 § gällande banklag.

Kommittén föreslog vidare, att örn ett aktiebolag, i vilket en bank var

delägare, överlät sina tillgångar å annat aktiebolag, banken skulle äga

rätt att förvärva aktie i sistnämnda bolag i utbyte mot aktie i först­

nämnda bolag.

Såsom övergångsbestämmelse föreslog kommittén, att örn bank med

stöd av äldre lag förvärvat aktie, som bolaget jämlikt 45 respektive 161 §

icke finge förvärva, banken icke vore berättigad att innehava dylik aktie

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

33

längre än fyra år efter lagens ikraftträdande, banken dock obetaget att,

om aktien icke före denna tid kunnat utan förlust avyttras, innehava den

tills så kunde ske.

Kommitténs förslag örn borttagande av bankernas allmänna aktieför-

värvsrätt framkallade gensagor från Svenska bankföreningen, Sveriges in­

dustriförbund, handelskamrarna, järnkontoret och kommerskollegium;

bank- och fondinspektionen och fullmäktige i riksbanken däremot till­

styrkte kommitténs förslag i denna del.

Bankföreningen anförde bland annat:

Nya, icke förut prövade skäl för ändring på detta område hade icke

förebragts. Då år 1921 en begränsning genomförts i bankernas aktieför-

värvsrätt, hade detta motiverats huvudsakligen med, att luckorna i lagen

föranlett missbruk. Sådana skäl förelåge ej nu. Sedan åtskilliga år till­

baka vore bankerna i allt väsentligt inriktade på att i avvecklingssyfte

förvalta de av dem innehavda betydande aktieposterna, av vilka största

delen utgjordes av övertagna hypotek eller motsvarades av till aktier

konverterade fordringar. Tendenser till nya industriförvärv utan dylikt

syfte kunde icke spåras. En klok förvaltning förutsatte emellertid, att

nyförvärv av aktier då och då ägde rum eller kunde äga rum. Om en

bank exempelvis ägde en del av ett numera värdelöst aktiekapital och

ville genomföra en rekonstruktion med undvikande av konkurs,, men vissa

aktieägare motsatte sig detta och ville hava betalning för sina aktier,

kunde det enda riktiga vara att lösa till sig oppositionens aktier. Andra

fall av likartad beskaffenhet funnes också, såsom att en bank, som ägde

en minoritetspost aktier, genom förvärv av ytterligare aktier kunde göra

sin aktiepost lättare säljbar. Den ifrågasatta lagstiftningen kunde emel­

lertid medföra svårigheter för en lugn avveckling och förvaltning av ban­

kernas aktier. För att någon ändring på detta område ej. för närvarande

vidtoges talade också industriens intresse av, att lagstiftningens ställning

till frågan örn industriens kapitalförsörjning foges under bedömande, så­

vitt möjligt, i ett sammanhang, men icke onödigtvis försvårades genom

partiella ingripanden. I samband med en blivande aktiebolagslagstift-

ning borde denna fråga upptagas till en allsidig och förutsättningslös

prövning. — Beträffande övergångsbestämmelsen ansåge föreningen det

icke vara riktigt att stadga, att med stöd av äldre lag förvärvade aktier

skulle vara avyttrade inom en angiven tid av ett fåtal år.

Industriförbundet uttalade, att borttagandet av bankernas aktieförvärvs-

rätt innebure en inskränkning i bankernas möjlighet att bereda industrien

sitt finansiella stöd, och då varje lagstiftningsåtgärd, som lade hinder i

vägen för industriens kapitalförsörjning, vore olämplig, ville förbundet

ej förorda förslaget örn aktieförvärvsrättens borttagande.

Kommerskollegium anförde:

Bankerna torde ej liava någon önskan att frivilligt förvärva aktier

utan sökte tvärtom att avveckla sitt innehav, men fall kunde dock in­

träffa, då det kunde vara ändamålsenligt, att en bank tillfälligtvis över-

toge en och annan aktiepost. Den föreslagna lagbestämmelsen kunde ej

anses påkallad men kunde komma att verka ytterligare förlamande på

den sedan krisåren alltjämt mycket tröga aktiehandeln och därigenom

Bihang till riksdagens protokoll 19.VI.

1 sami. Nr 167.

:t

Kungl. May.ts proposition nr 167.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 167

onödigtvis försvåra kapitalanskaffningen för industri- och andra närings-

företag. Av dessa orsaker funne sig kollegiet böra avstyrka, att åtmin­

stone för det dåvarande en lagändring vidtoges i den riktning kommitténs

förslag avsåge.

Fullmäktige i riksbanken förklarade sig anse den uppfattningen, att

aktieförvärvsrätten varit mera till skada än till gagn såväl för bankerna

som för industrien, vara lika väl grundad som den var allmänt gängse.

Fullmäktige, som funne tidpunkten lämplig för ett upphävande av aktie­

förvärvsrätten, förordade, såsom nämnts, kommitténs förslag i denna

del.

De sakkunniga, som anslutit sig till kommitténs förslag örn aktieför-

värvsrättens borttagande, anföra härom:

Frågan örn bankernas nuvarande aktieförvärvsrätt borde bibehållas

eller ej vore för närvarande av väsentligt större principiell än praktisk

betydelse. Detta gällde i all synnerhet, örn man toge hänsyn till, i vilken

mån den nuvarande aktieförvärvsrätten utnyttjas. Vid utgången av

augusti månad 1932 hade endast nio banker rätt att förvärva aktier

enligt 3 mom. i 48 respektive 164 § banklagen, och det belopp, för vilket

dessa banker ägde förvärva aktier, uppginge till sammanlagt 44,050,000

kronor. Då bankerna enligt den officiella statistiken samtidigt redovi­

sade ett sammanlagt aktieinnehav å 100,740,000 kronor, berodde detta hu­

vudsakligen därpå, att häri inginge även sådana aktier, vilka bankerna

övertagit till skyddande av fordran.

De sakkunniga utginge därifrån, att bankverksamheten borde i möjli­

gaste mån befrias från sådana spekulativa inslag, som kunde medföra

fara för det åt bankerna anförtrodda insättarekapitalet. Förlust å ett

aktieförvärv kunde vara en förlust, som en bank kunde bära utan större

svårighet, men aktieinnehavet kunde å andra sidan, såsom 1924 års kom­

mitté framhållit, föranleda en bank till en kreditgivning, som innebure

en förlustrisk av betydligt större omfattning än den, som vore förknip­

pad med aktieinnehavet i och för sig. Rätten att förvärva aktier med­

förde lätt nog, att banken bleve företagare och ej endast kreditgivare,

men en sådan utveckling syntes lagstiftningen ej böra befrämja. Den

med kreditgivningen förenade risken vore så avsevärd, att bankerna där­

utöver ej borde påtaga sig även företagarerisk. Tillätes bankerna för­

värva aktier, torde man svårligen kunna förhindra bankerna att genom

bolag driva verksamhet av allehanda slag, varigenom de lagbestämda

gränserna för tillåten bankverksamhet skulle väsentligt förlora i bety­

delse.

Örn det med fog kunde påstås, att ett borttagande av bankernas aktie­

förvärvsrätt skulle medföra svårigheter för näringslivets kapitalförsörj­

ning, vore detta givetvis ett argument, vartill ej ringa hänsyn borde tå­

gås. Emellertid torde de senare årens erfarenheter ej giva stöd åt ett

dylikt påstående. I den mån bankerna borde tillgodose näringsföretagens

kapitalbehov, skedde detta lämpligast genom kreditgivningen.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit samma övergångsbestäm­

melse som kommittén samt anföra till stöd härför, att denna bestäm­

melse, som ej innebure någon ovillkorlig skyldighet att inom viss tid

avyttra aktie, varom nu vore fråga, enligt de sakkunnigas åsikt måste

36

Aktiebolaget Kreuger & Toll utgav under åren 1928—1932 till mycket

betydande belopp ett särskilt slag av förlagsbevis, som benämndes parti-

cipating debentures. I likhet med de förut nämnda förlagsbevisen med­

förde dessa rätt till betalning efter bolagets övriga fordringsägare, men

till skillnad från dem vore de ställda till innehavaren samt medförde rätt

att erhålla utöver den utfästa räntan, vilken var 5 procent, en tilläggs-

ränta av 1 procent för varje procent, varmed å aktiekapitalet utdelades

högre dividend än minimiräntan. Innehavaren av en participating de-

benture ägde rätt att 75 år efter emissionen uppsäga skuldebrevet till

återbetalning 6 månader efter uppsägningen, därvid inlösning skulle ske

till pari jämte upplupen 5 procent ränta.

För participating debentures hade ej ställts särskild säkerhet och i

regel hade sådan ej heller blivit ställd för andra förlagsbevis.

Dessa förlagsbevis och participating debentures stöde, ehuru de till for­

men vöre att likställa med obligationer, i realiteten preferensaktier nära.

Även i de undantagsfall, då säkerhet förekomme, kunde förlagsbevisen,

med hänsyn till bestämmelsen angående betalningsrätt, icke jämställas

med vanliga obligationer. — Bankernas förlagsbevis in toge emellertid en

särställning såsom utgivna av företag, vilka vore underkastade en särskild

kontroll och för vilka allmänheten visat sig hysa förtroende, även örn be­

visen utgåves vid rekonstruktion av dylika företag.

För förvärv av ifrågavarande förskrivningar böra enligt de sakkunni­

gas åsikt i huvudsak gälla samma bestämmelser som för aktieförvärv, och

de sakkunniga föreslå därför, att från den allmänna regeln örn rätt för

bankerna att handla med obligationer och andra för den allmänna rörelsen

avsedda förskrivningar undantag göres för sådana förskrivningar, vilka

medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare.

Da sakkunniga föreslå en övergångsbestämmelse av motsvarande inne­

håll som den angående aktier föreslagna.

Från det allmänna förbudet mot aktieförvärv anse de sakkunniga, i

likhet med 1924 års kommitté, undantag böra göras, förutom beträffande

fcrvärv av aktie i bankfastighetsbolag, för förvärv, efter Konungens till­

stånd, av aktier i annat svenskt bankaktiebolag, i utländskt bankföretag

samt i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagnelig! för bank­

väsendet eller det allmänna.

Beträffande nyssnämnda slag av förskrivningar, de s. k. förlagsbevisen,

anse de sakkunniga undantag från det allmänna förbudet mot förvärv av

förlagsbevis böra göras i fråga örn av bankbolag utfärdade sådana för­

skrivningar, dock under förutsättning att Konungen meddelat tillstånd

till förvärvet.

I överensstämmelse med sin ståndpunkt till frågan örn banks aktieför-

värvsrätt har bankdirektören Lagercrantz förklarat sig ej kunna an­

sluta sig till de sakkunnigas förslag angående banks rätt att förvärva

förlagsbevis. Reservanten anför:

Att bankerna skulle förbjudas taga befattning med förlagsbevis under

annan förutsättning än att de mottagits såsom betalning för fordran, syn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

38

undantag från huvudregeln förutsatte alltså, att egendom, varå bank

kunde göra anspråk för erhållande av likvid, icke omedelbart kunde för­

säljas till normalt pris, beroende på tillfällig frånvaro av köpare. Kunde

även på längre sikt försäljning till högre pris ej ske, visade detta, att

egendomen ej kunde lämna full täckning för bankens fordran, och borde

då uppskov med realisationen under obestämd tid ej äga rum. Under

inga förhållanden borde som likvid för fordran övertagen egendom i ban­

ken bokföras till högre värde än som vid försäljning inom en ej alltför

lång tid kunde skäligen påräknas, då eljest rätten att övertaga egendom

skulle kunna utnyttjas till döljande av oundvikliga förluster. Många skäl

talade för att uppskovet med realisationen av som likvid övertagen egen­

dom ej gjordes längre än som för utvinnande av ett rimligt försäljnings­

pris vore nödigt. — Den gällande föreskriften angående den tid, inom

vilken för fordran övertagen egendom skulle avyttras, torde, under förut­

sättning att skälig försiktighet iakttagits vid kreditgivningen, i vanliga

fall endast hindra bank att i vinstsyfte uppskjuta att avyttra under en

lågkonjunktur övertagen egendom. Skulle emellertid den övertagna egen­

domen, enär säkerhetens värde t. ex. under en högkonjunktur överskat­

tats eller därför att viss del av den ställda säkerheten genom oförutsedda

omständigheter blivit helt värdelös, aldrig eller endast i händelse av sär­

skilt gynnsamma omständigheter kunna stiga i värde till ett belopp, mot­

svarande den fordring, som den skulle täcka, skulle den hittills gällande

formuleringen kunna åberopas till stöd för ett alltför långt uppskov med

avyttrandet.

Slutligen föreslå de sakkunniga, att alla förvärv, som bank gör enligt

bestämmelserna i 3 och 4 mom. i 45 respektive 161 §, omedelbart skola av

banken anmälas hos bankinspektionen, sålunda, i olikhet mot gällande

lag, jämväl köp till skyddande av fordran å offentlig auktion eller fond­

börs av egendom, som är för fordringen utmätt eller pansatt.

I sitt yttrande över de sakkunnigas förslag åberopar styrelsen för

Svenska bankföreningen vad föreningen i anledning av 1924 års kom­

mittébetänkande anfört angående de föreslagna bestämmelserna röran­

de bankernas skötsel och rörelse.

Beträffande det föreslagna förbudet för bankbolag att förvärva s. k. för­

lagsbevis yttrar styrelsen:

_ För lagsbevisen hade uti förslaget erhållit en t. o. m. snävare behand­

ling än aktierna. Anledningen härtill vore för styrelsen oförståelig.

Huru förlagsbevisen än gestaltades, måste de dock, såsom av vederböran­

de bolag utgivna skuldförbindelser, hava förmånsrätt framför bolagets

aktier och således erbjuda bättre säkerhet än dessa. Under beteckningen

förlagsbevis, debentures eller participating debentures hade under det

senaste decenniet svenska aktiebolag i rätt stor utsträckning utfärdat

olika slags förbindelser av här ifrågavarande typ. Att de av aktiebola­

get Kreuger & Toll utgivna participating debentures erhållit en sorglig

ryktbarhet vore ju ett av särskilda omständigheter beroende förhållande,

som ej borde få föranleda till att förlagsbevisen, då desamma skulle göras

till föremål för bestämmelser i lag, icke bleve fullt sakligt bedömda och

behandlade. De olika slagen av förlagsbevis borde enligt styrelsens me­

ning vara ägnade att på ett för vårt land gagneligt sätt bidraga till lös­

Kungl. Marits -proposition nr 167.

39

ningen av åtskilliga frågor rörande våra näringsföretags kapitalförsörj­

ning. Vid dylikt förhållande kunde skadliga följder befaras av de sak­

kunnigas förslag i förevarande avseende.

Om de principer, åt vilka den föreslagna 45 respektive 161 § avsåge att

giva uttryck, skulle komma att accepteras av statsmakterna, hemställds

styrelsen, att, för beredande av en sakligt riktig ställning åt förlagsbevisen,

vissa ändringar i dessa paragrafer måtte vidtagas i enlighet med ett

styrelsens utlåtande bifogat förslag. I första momentet andra punkten

borde ett tillägg göras, varigenom förklarades, att det i nämnda punkt

upptagna förbudet för bank att förvärva egendom, varmed bank ej finge

driva handel för egen räkning, icke utgjorde hinder för bank att inlösa

av banken själv utfärdat förlagsbevis. Andra momentet sista ledet

borde erhålla följande lydelse: »dels ock, därest Konungen därtill läm­

nar tillstånd, aktie i annat svenskt bankaktiebolag, i utländskt bankföre­

tag eller i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagnelig! för

bankväsendet eller det allmänna, ävensom av bolag eller företag, som

nu nämnts, eller solidariskt bankbolag utfärdat förlagsbevis». Den i

tredje momentet andra punkten bank medgivna rätt att i utbyte mot

viss egendom förvärva aktie i bolag, som bildades för bland annat för­

valtning av viss egendom, borde utsträckas till att avse jämväl av sådant

bolag utfärdat förlagsbevis, och den i fjärde momentet stadgade rätten

för bank att för visst fall utbyta aktie i ett bolag mot aktie i ett annat

bolag borde gälla även för utbyte av aktie i det förstnämnda bolaget mot

av det senare bolaget utfärdat förlagsbevis. Slutligen borde i första mo­

mentet såsom beteckning för ifrågavarande slag av förskrivningar införas

ordet förlagsbevis.

Bank- och fondinspekttonen, som åberopar sitt utlåtande över kommitténs

förslag, delar de sakkunnigas uppfattning att för förvärv och belåning av

förlagsbevis böra gälla samma regler som för aktier samt anser, att, även

örn förlagsbevis teoretiskt sett i förhållande till aktier vore bättre ställ­

da i förmånshänsende, det dock ingalunda torde vara givet, att de i prak­

tiken komme att bereda innehavarna den beräknade förmånen. Enligt

inspektionens mening borde man med hänsyn härtill iakttaga försiktig­

het, då det gällde att inrangera förlagsbevis bland egendom, som bank

finge direkt förvärva. Inspektionen anför vidare:

Då bank icke ägde rätt att förvärva eller såsom pant mottaga egen

aktie, borde bank sålunda icke heller få vare sig förvärva eller belåna

eget förlagsbevis. Oavsett förutnämnda principiella synpunkt kunde

såsom skäl för’ förbud att förvärva eget förlagsbevis framhållas, att

därest bank uppförde eget förlagsbevis bland sina tillgångar och sålunda

icke bokföringsmässigt avförde dess nominella belopp å förlagslånekon-

tot, bankens borgenärer kunde erhålla en skev uppfattning örn, i vilken

utsträckning förlagslånet utgjorde säkerhetsmarginal för bankens för­

bindelser av annat slag än förlagslånet. Samma synpunkt kunde i hu­

vudsak anföras såsom skäl jämväl för förbud för bank att belåna eget

förlagsbevis. För att ett förbud mot förvärv av eget förlagsbevis skulle

bliva effektivt, borde i tredje momentet första punkten av 45 respektive

161 § förbudet att till skyddande av fordran eller såsom betalning för

fordran mottaga egen aktie utsträckas jämväl till eget förlagsbevis. In­

spektionen ansåge sig även böra framhålla, att de sakkunnigas avfattning

Kungl. May.ts proposition nr 167.

40

av bestämmelserna i 45 respektive 161 § 2 mom. sista punkten icke med

önskvärd tydlighet angåve, att bankbolag icke finge förvärva eget förlags­

bevis. Såsom förvärv hade inspektionen härvid icke betraktat övertagan­

de av eget förlagsbevis på sådant sätt, att banks egen skuld mot dylika

bevis minskades. Liksom förlagsbevis i andra än nu behandlade hänseen­

den icke berördes i banklagen, syntes någon särskild bestämmelse i fråga

om banks rätt att inlösa dylika bevis icke erfordras i samma lag. För-

utsättningarna för inlösen av förlagsbevis liksom av banks skulder i all­

mänhet vore att bedöma efter allmänna civilrättsliga normer. Inspek­

tion.]1 ville icke motsätta sig en utvidgning av rätten till direkt förvärv

av förlagsbevis i den av styrelsen för bankföreningen alternativt före­

slagna omfattningen, även örn denna utvidgning syntes vara av skäligen

ringa betydelse, och ej heller funne inspektionen anledning till erinran

emot styrelsens förslag i fråga om rätt att utbyta vissa slag av över-

tagen egendom mot förlagsbevis eller att utbyta aktier i ett bolag mot

förlagsbevis utfärdat av ett annat, som övertagit det förstnämndas till­

gångar.

Stockholms samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare

ävensom handelskamrarna i Göteborg och i Karlstad samt för Örebro och

Västmanlands län hava i avgivna yttranden över de sakkunnigas för­

slag vidhållit, att bankernas allmänna aktieförvärvsrätt ej för närva­

rande borde upphävas.

Beträffande förlagsbevisen åberopa Östergötlands och Södermanlands

handelskammare samt handelskamrarna i Göteborg och i Karlstad vad

reservanten inom de sakkunniga i fråga örn denna del av förslaget an­

fört. Även Stockholms handelskammare har med hänsyn därtill, att,

enligt handelskammarens mening, dessa bevis i många fall torde vara

av betydelse för näringslivets kapitalförsörjning, ansett att förslaget i

denna del skulle kunna medföra menliga verkningar.

Handelskamrarna i Göteborg och i Karlstad samt för Örebro och Väst­

manlands län framföra betänkligheter mot förslaget angående den tid,

inom vilken bankerna skulle hava avvecklat sitt innehav av aktier;

enligt dessa handelskammares mening borde någon viss tidpunkt för

denna avveckling ej fastställas.

Smålands och Blekinge handelskammare, som i utlåtande över kom­

mitténs betänkande förklarat sig anse en återgång till den ståndpunkt,

lagstiftningen i fråga örn banks aktieförvärvsrätt intog före 1911 års

banklag, önskvärd men icke vilja under dåvarande förhållande tillråda

en lagändring, vidhåller, att en återgång till det tidigare gällande för­

budet mot aktieförvärv vore önskvärd, men anser sig böra varna för en

alltför kort övergångsperiod.

Gotlands handelskammare ansluter sig i fråga örn banks rätt att för­

värva aktier och förlagsbevis till den av reservanten inom de sakkun­

niga uttalade meningen.

Skånes handelskammare anför bland annat:

I sitt utlåtande över kommitténs förslag ställde sig handelskammaren

synnerligen tveksam i fråga örn effektiviteten och nyttan av en sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

det tidigare yttrandet, att bankerna därigenom haft möjlighet att på ett

smidigt och enkelt sätt medverka till rekonstruktion och sanering av nöd­

lidande företag. I de sakkunnigas förslag hade emellertid genom be­

stämmelsen i 45 § 3 mom. sista stycket åtminstone i viss mån sörjts

för att dylik möjlighet skulle kvarstå, även örn aktieförvärvsrätten i all­

mänhet komme att upphöra. Genom denna bestämmelse hade nämnda

argument emot aktieförvärvsrättens upphörande i det väsentliga bort­

fallit. Emellertid hade förbundet i allt fall funnit aktieförvärvsrätten

böra bibehållas med hänsyn dels därtill, att en återgång till det tidigare

förbudet innebure en brist på stadga i lagstiftningen, som principiellt

sett alltid vore olämplig, dels ock därtill, att mycket stora praktiska

olägenheter uppenbarligen skulle uppstå vid avyttring av de nuvarande

aktieinnehaven. Alldeles oavsett det förhållandet att den av de sakkun­

niga föreslagna tidsfristen för aktieinnehavets realisering syntes vara

långt kortare än erforderligt vore, syntes tillvaron av en sådan tvångs­

bestämmelse komma att verka svårt deprimerande på den för dylika

förhållanden ytterst känsliga aktiemarknaden. Något trängande behov

av den nuvarande rättens upphörande hade icke ens de sakkunniga kun­

nat konstatera.

I fråga örn förlagsbevisen anmärker förbundet, att det måste anses

oriktigt, att dessa bevis ställts i sämre klass än aktier; en ändring på

denna punkt syntes under alla förhållanden påkallad.

Kommerskollegium finner, att med den uppmjukning av förbudet mot

förvärv av aktier, som de sakkunniga föreslagit, några starkare betänk­

ligheter ur synpunkten av industriens kapitalförsörjning ej borde möta

för genomförande av de sakkunnigas förslag.

Angående avvecklingen av de nuvarande aktieengagemangen anför

kollegiet i huvudsak följande;

I detta hänseende vore synnerlig försiktighet av nöden och det syntes

tveksamt, örn den föreslagna fyraåriga avvecklingsperioden innebure ett

tillräckligt långt rådrum. Med hänsyn till bestämmelsen därom, att

bank finge behålla en aktiepost även efter nämnda tids utgång, såvida

denna ej kunnat dessförinnan utan förlust avyttras, syntes dock far­

hågan för en tvångsrealisation av aktieinnehaven vara väsentligen un­

danröjd. Möjligen kunde ifrågasättas, örn det ej vore lämpligt att lägga

en viss diskretionär prövningsrätt i Kungl. Maj:ts hand, så att, även

örn berörda förutsättning ej vore uppfylld, en bank kunde på särskilda

skäl få bibehålla en aktiepost.

I fråga örn banks rätt att förvärva förlagsbevis förklarar sig kollegiet

dela den bland de sakkunniga reservationsvis framförda uppfattningen,

att anledning ej förelåge att ställa förlagsbevis i en ur förevarande

synpunkt sämre klass än aktier.

Fullmäktige i riksbanken hava icke något att erinra mot de sakkun­

nigas förslag beträffande banks aktieförvärvsrätt. Mot de föreslagna

bestämmelserna angående förlagsbevis anmärka fullmäktige allenast,

att bank borde berättigas att, i likhet med vad som föreslagits i fråga örn

aktier, efter Konungens tillstånd förvärva förslagsbevis i utländskt bank-

43

företag och i svenskt aktiebolag, vars ändamål kunde anses gagnelig!

för bankväsendet eller det allmänna.

Mot de i övrigt i 45 respektive 161 § föreslagna bestämmelserna förklara

fullmäktige sig ej hava något att erinra.

Vad först angår frågan örn rätt för bank att förvärva aktier ansluter jag Depa*£™nts'

mig till den av såväl 1924 års kommitté som de sakkunniga hävdade stånd­

punkten, att sådan rätt i princip bör vara utesluten. Jag åberopar

till stöd för denna ståndpunkt de skäl, som av kommittén och de

sakkunniga härutinnan anförts. Dessa kunna i huvudsak samman­

fattas sålunda, att å ena sidan en banks innehav av aktier i

viss mån innebär en risk för osund och för bankens egentliga verksam­

het främmande spekulation, och att å andra sidan ett förbud för banker­

na att innehava aktier ej kan anses medföra någon olägenhet för nä­

ringslivet, vilket bankerna lämpligare än genom att såsom delägare in­

sätta kapital i företagen böra stödja genom kreditgivning. Från det ge­

nerella förbudet mot aktieförvärv ha de sakkunniga förordat vissa undan­

tag, vilka återfinnas i förslagets 45 respektive 161 §. Dessa undantag

innefatta rätt för bank att förvärva dels aktier i bolag, som uteslutande har

till ändamål att förvalta fastighet, avsedd för bankens inrymmande, och

vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda

värde, dels ock, under förutsättning av Konungens tillstånd, aktie i annat

svenskt bankaktiebolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag,

vars ändamål kan anses gagnelig! för bankväsendet eller det allmänna.

Därjämte föreslås såsom ytterligare undantag från förbudet mot aktieför­

värv bibehållande av nu gällande rätt för bankbolag att under vissa för­

hållanden till skyddande av fordran eller i utbyte mot egendom, som i så­

dant syfte inköpts, förvärva aktie i annat bolag, där uppenbart är, att

bankbolaget eljest skulle lida avsevärd förlust. Under samma förutsätt­

ning skall bankbolag enligt de sakkunnigas förslag äga utöka sitt innehav

av sålunda förvärvade aktier. Sådana aktier, som bankbolag till undvikan­

de av förlust förvärvat, skola enligt förslaget åter avyttras, så snart lämp­

ligen kan ske, och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för banken.

I samtliga de från förbudet mot aktieförvärv sålunda undantagna fallen

föreligga särskilda skäl, som tala för att fördelen av förvärvet ur det all­

männas eller bankens synpunkt måste anses överväga olägenheten därav.

Jag anser mig under sådana förhållanden böra giva även förslaget till un­

dantagsbestämmelser min anslutning.

De sakkunniga hava såsom övergångsbestämmelse föreslagit, att, (lär

bankbolag med stöd av äldre lag förvärvat aktie, som bolaget jämlikt de

nu förordade stadgandena icke må förvärva, bankbolaget icke skall vara

berättigat att innehava aktien längre än till den 1 januari 1938 eller fyra

år efter det de nya bestämmelserna enligt förslaget skola träda i kraft;

dock att, örn aktien icke före nämnda tidpunkt kunnat utan förlust av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

44

yttras, bankbolaget skall äga innehava aktien tills så kan ske. Jag kan

icke dela de av bankföreningen och vissa handelskammare framförda be­

tänkligheterna mot att, på sätt de sakkunniga sålunda förordat, ålägga

hankerna att inom ett mindre antal år avveckla sitt aktieinnehav. Särskilt

med hänsyn till det föreslagna stadgandet örn rätt för bank att under alla

omständigheter låta med avyttringen anstå till dess denna kan ske utan

förlust för banken, har jag intet att erinra mot att fristen för avyttringen i

princip begränsas till fyra år efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

De sakkunniga hava i sitt förslag beträffande banks förvärv av så­

dana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra

rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, de s. k.

förlagsbevisen, upptagit vissa bestämmelser, som åsyfta att likställa så­

dana förvärv med förvärv av aktier. Alldeles oavsett örn denna form

av kapitalanskaffning kan komma till användning i större utsträck­

ning och vilken betydelse den kan anses hava för näringslivet, synes

det mig, att ur banksäkerhetens synpunkt dessa förskrivningar icke böra

benandlas på samma sätt som obligationer, vilka bank äger oinskränkt för­

värva. Förlagsbevisen torde, såsom de sakkunniga framhållit, i stället

böra jämställas med aktier, och samma inskränkningar, som uppställts i

fråga örn förvärv av aktier, torde böra gälla beträffande förvärv av för­

lagsbevis.

I den reservation, som i denna del finnes fogad vid betänkandet, och i

flertalet av de inkomna yttrandena har anmärkts, att de sakkunnigas för­

slag innefattade strängare villkor för förvärv av förlagsbevis än för för­

värv av aktier. Det avsteg från principerna örn aktieförvärv, som

enligt de sakkunniga skulle gälla beträffande förvärv av förlagsbevis,

består däri att endast av svenskt bankföretag utfärdade förlagsbevis upp­

tagits som föremål för bankernas förvärv. Då, på sätt jag nyss framhållit,

anledning att i förevarande avseende göra skillnad på aktier och för­

lagsbevis icke torde finnas, har jag jämkat ifrågavarande bestämmelser i

förslaget därhän, att lika villkor uppställas för förvärv av aktier och för­

lagsbevis.

Reservanten inom de sakkunniga har uttalat, att enligt de sakkunni­

gas förslag bank skulle vara förhindrad att utan Konungens tillstånd

förvärva eget förlagsbevis, »med andra ord att genom uppköp amortera

sin förlagsskuld». Bankföreningens styrelse har, för att förebygga detta,

föreslagit, att det i de sakkunnigas förslag liksom i den nu gällande lagen

upptagna förbudet mot förvärv av egendom, varmed bank ej får driva han­

del för egen räkning, skulle förklaras icke utgöra hinder för bank att inlösa

av banken själv utfärdat förlagsbevis. Emellertid synes mig reservantens

tolkning av sakkunnigförslaget ej vara riktig. Inlösande av eget för­

lagsbevis, sålunda en betalning av egen skuld, vare sig denna är förfal­

len till betalning eller ej, kan icke betraktas såsom ett förvärv av för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

46

Kungl. May.ts proposition nr 167.

Kommittén anförde, att erfarenheten, sådan den kunde hämtas från

genomgångna hankkriser, gåve ett kraftigt stöd för vådan av stora kre­

diter på en hand. Kommittén ansåg sig emellertid ej böra åstadkom­

ma en rättslig reglering av dessa förhållanden genom att i lagen an­

giva en fix maximigräns för kredit på en hand; dels skulle en sådan före­

skrift befordra uppkomsten av ett s. k. flerhankssystem, d. v. s. att

större kredittagare tvingades att anlita flera hanker, dels vore stora

svårigheter förknippade med en gränsdragning av detta slag. De av kom­

mittén föreslagna bestämmelserna måste, fastän de ej hade karaktären

av fixa normer, dock bliva av betydelse såväl för bankledningarna som

för tillsynsmyndigheten. Av bestämmelsernas avfattning framginge tyd­

ligt deras huvudsyfte, nämligen förekommande av fara för hankens säker­

het. Kreditens storlek i förhållande till bankholagens fonder skulle så­

lunda icke ensam vara avgörande, utan hänsyn skulle tagas även till be­

skaffenheten av den för krediten lämnade säkerheten och kredittagarens

ekonomiska ställning. Av betydelse bleve även, huruvida hanken lämnat

flera större krediter till andra kredittagare. Med hänsyn till vikten av

att nu omförmälda bestämmelser verkligen iakttoges, borde det åligga till­

synsmyndigheten att hålla noggrann uppsikt däröver. Bankinspektionen

torde också genom periodiskt inkommande förteckningar eller eljest in­

fordrade uppgifter rörande bankernas större engagemang bliva i tillfälle

att övervaka bestämmelsernas efterlevnad.

I 48 respektive 164 § i kommitténs förslag föreslogos bestämmelser

angående kredit åt banks direktörer m, fl., enligt vilka bestämmelser

bank ej finge lämna kredit till direktör eller tjänsteman vid bankens hu­

vud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i för­

ening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, till revi­

sorer i banken eller till bolag eller förening, vari sådan befattningsha­

vare eller revisor såsom delägare eller medlem ägde ett väsentligt eko­

nomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling, vari omyndigs

medel finge utan överförmyndares samtycke anbringas.

Vidare föreslogs, att bank ej skulle få bevilja kredit mot borgen av så­

dan person, bolag eller förening, som nyss sagts, eller mot växel, varå

dylik person, bolag eller förening vore acceptant, trassent eller endos­

sent.

Beviljande av kredit till styrelseledamot, som ej innehade nyss nämnd

befattning, finge ej ske utan mot pant, som prövades i och för sig inne­

bära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växlar, vilka vore

grundade å verkliga handelsaffärer.

Bankföreningen anmärkte mot kommitténs förslag i dessa delar i hu­

vudsak följande:

Vissa av de angående kreditgivningen lämnade bestämmelserna hade

icke karaktären av föreskrifter utan av anvisningar angående bankrö­

relsens skötsel med mer eller mindre subjektiv betoning. Såsom exem­

pel härå nämndes bestämmelserna i fråga örn belåning mot pant av ak­

tier, att »skälig marginal» skulle finnas och att kreditbeloppet »såvitt

möjligt» icke vid någon tidpunkt finge överstiga aktiernas värde, samt

bestämmelserna i förslagets 47 och 163 §§ angående kreditgivning på en

hand.

Mot riktigheten av dessa bestämmelser i och för sig hade bankförenin­

gen intet att erinra, men föreningen ansåge det ej vara lämpligt, att lag­

stiftningen upptoge bestämmelser av sådant slag, bland annat därför

att genom sådana bestämmelser de linjer, som uppdragits för regleran­

det av bankinspektionens förhållande till bankerna, kunde bringas i

förvirring. I såväl bankinspektionens som bankernas intresse borde in­

spektionens befogenhetsgränser hållas klara och oomtvistliga. Såsom

ett exempel på de vådor i nu berörda hänseende, som kunde föranledas

av att lagparagrafernas objektiva stadganden bleve blandade med till­

satser av subjektiv karaktär, ville bankföreningen påpeka följande. I

kommitténs motiv till de förslagna 46 och 162 §§ anmärktes, att örn led­

ningen saknat objektiva skäl för sin prövning av säkerhetens värde,

kunde en verklig prövning icke anses hava kommit till stånd, vilket

kunde berättiga inspektionen att ingripa enligt förslaget 235 §. Härmed

torde hava avsetts ingripande enligt första momentet av sistnämnda

paragraf, vilket stycke åsyftade överträdelse av lag. Vid dylikt förhål­

lande ansåge sig bankföreningen redan i motiven hava belägg för huru

närliggande frestelsen vore att. vid en sammanblandning i lagtexten

av ifrågavarande slag, förvandla omdömesfrågor till lagfrågor, omdö-

mesfel till lagbrott. Bankföreningen ville bestämt förorda, att lagtex­

ten i möjligaste mån frigjordes från bestämmelse, som närmast hade

rådgivande karaktär eller eljest lämnade avsevärt utrymme åt det

subjektiva omdömet.

Den i förslaget upptagna regeln, att kredit endast finge i undantags­

fall beviljas annat än mot realsäkerhet eller borgen, vore icke, huru

gagnelig den merendels än kunde vara i den praktiska tillämpningen,

för alla fall så obestridligt riktig, att den borde godtagas såsom en all­

mängiltig princip. En sådan bestämmelse kunde lätt nog giva anled­

ning till ett slentrianmässigt förbiseende av lånesökandens person och

uppmärksamhetens koncentrerande på säkerhetens beskaffenhet. Den­

na kreditregel, som redan funnes given i bankernas bolagsordningar, tor­

de i hög grad hava bidragit till skapandet av det nät av borgensförbin­

delser ävensom till det lättsinniga umgående med dylika, som vore ut­

märkande för vårt land. På dessa skäl ville föreningen, som ej under­

skattade betydelsen av den föreslagna undantagsbestämmelsen, avseen­

de kortvariga affärskrediter, förorda, att denna fråga ej bleve reglerad

genom lagstiftning.

Föreningen ansåg, att genom de föreslagna bestämmelserna angående

aktiebelåning aktier i gemen skulle få en hallstämpel såsom framför

andra farliga papper, med vilka man helst borde undvika att taga befatt­

ning. Ett sådant intryck skulle vara högst olyckligt, då det i industriens

och företagsamhetens intresse vore viktigt, att det genom krisen efter

världskriget nära nog bortsopade förtroendet till de industriella aktier­

na bleve i någon män återställt. Vad särskilt anginge stadgandet örn

förbud mot belåning av aktier i vissa bolag ville föreningen erinra, att

ett utmärkande drag för dea industriella utvecklingen icke minst under

det sista decenniet vore, att stora industrikoncerner, framförallt sådana

med internationell läggning, funne nödvändigt att operera med dotter­

bolag i allt större omfattning. Dylika bolags verksamhet tenderade mer

och mer att huvudsakligen bestå i att förvalta aktier. Då denna utveck­

ling vore i starkt framåtskridande, syntes ett förbud sådant som det

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

47

48

Kungl. Maj-.ts proposition nr 167.

föreslagna kunna få till följd att ett stort antal av landets mest ansedda

industriaktier och ledande börspapper, vilka dessutom åtnjöte interna­

tionellt namn och anseende, skulle vara eller efter hand bliva helt port-

förbjudna i de svenska bankerna. Den skadliga verkan härav syntes

föreningen alltför uppenbar för att ett godtagande av förbudet, i den om­

fattning kommittén givit detsamma, kunde ifrågakomma.

Beträffande de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående

kreditgivning åt banks funktionärer ansåg föreningen, att revisorer bor­

de i detta hänseende likställas med sådana styrelseledamöter, vilka icke

vore befattningshavare i banken, samt anförde såsom skäl härför, att örn

de stränga bestämmelser, som enligt förslaget gällde för banks funktio­

närer, tillämpades jämväl å revisorer, komme att från detta uppdrag ute­

slutas praktiskt taget varje näringsidkare, som hade förbindelse med

banken. Vidare måste, enligt föreningens förmenande, definitionen på

de värdehandlingar, vilka i de strängaste fallen kunde godtagas såsom

säkerhet, anses mer än nödigt restriktiv; goda industriobligationer och

bankdepositioner även på kort tid borde vara antagliga såsom hypotek.

Bank- och fondinspektionen anförde i sitt yttrande över kommitténs

förslag i anledning av bankföreningens anmärkningar bland annat:

I lagen örn fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, exempel­

vis i 10 §, över vilken lags efterlevnad inspektionen även hade att utöva

tillsyn, funnes bestämmelser, som hade karaktären av anvisningar med

mer eller mindre subjektiv betoning, utan att tillsynen över denna lags

efterlevnad hittills berett vare sig inspektionen eller, såvitt känt vore,

dem, som varit föremål för tillsynen, några olägenheter. Inspektionen

delade kommitténs mening, att de i de avsedda bestämmelserna föreslag­

na grundsatserna vore av sådan vikt, att de borde få uttryck i banklagen.

Sannolikt torde utvecklingen komma att gå sålunda, att på grundval av

de allmänna grundsatser, som i de förevarande bestämmelserna fått sitt

uttryck, kutymer utbildade sig i fråga örn bestämmelsernas rätta tillämp­

ning, vilket dock icke innebure, att avvikelser från dessa kutymer vare

sig för särskilda fall eller mera allmänt under särskilda förhållanden

komme att betraktas såsom lagbrott.

Bankinspektionen förklarade sig ej hysa någon tvekan örn det riktiga

och lämpliga i den av kommittén uppställda grundsatsen för banks kre­

ditgivning, att säkerhet skulle ställas. — Det föreslagna förbudet mot

viss aktiebelåning måste anses utgöra en utbyggnad av det sedan år 1922

gällande förbudet för bank att förvärva aktier i emissionsbolag m. fl.

bolag. Några olägenheter av sistnämnda förbud hade icke förmärkts,

varför inspektionen ansåge, att några betänkligheter mot de föreslagna

bestämmelserna icke behövde hysas. De föreslagna liksom de gällande

bestämmelserna torde ej avse aktier i sådana bolag, vilka handhade led­

ningen av en homogen industri eller affärsverksamhet, som av organisa­

toriska skäl uppdelats på ett antal dotterbolag.

Industriförbundet yttrade:

Mot den föreslagna bestämmelsen örn skälig marginal vid aktiebelåning

kunde i princip givetvis ingen erinran göras, och denna regel vore i själ­

va verket endast uttryck för en i bankrörelsen allmänt tillämpad praxis.

Det kunde emellertid befaras, att den föreslagna begränsningen av ban­

kernas rätt att belåna aktier, medan liknande begränsning icke ifråga­

sattes beträffande rätten att belåna andra förmögenhetsobjekt, i sin mån

Kungl. Majlis 'proposition nr 167.

49

skalle ytterligare minska allmänhetens benägenhet att genom aktieför­

värv direkt låta sina besparingar komma industrien tillgodo. Fall kunde

också förekomma, då en strikt tillämpning av regeln skulle sätta en bank

i det läge, att den i stället för att taga pant i aktier nödgades övertaga

den av aktierna representerade egendomen. Av dessa skäl ansåge sig

förbundet ej kunna tillstyrka stadgandet. I fråga örn förbudet mot be­

låning av aktier i vissa bolag framförde förbundet i huvudsak samma

synpunkter som bankföreningen.

Samtliga handelskammare, som inkommo med yttrande över kommit­

téns förslag, ansågo, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna an­

gående kreditgivning åt banks funktionärer vore alltför stränga, samt

att revisorer borde i detta hänseende likställas med banks styrelseleda­

möter.

Kommerskollegium framhöll, att då de föreslagna bestämmelserna an­

gående aktiebelåning och kreditgivning på en hand måste anses giva

uttryck åt sunda principer inom bankväsendet, de i varje fall icke kun­

de vara ägnade att skada bankerna eller näringslivet. Kollegiet anförde

vidare:

Dessa bestämmelser vore möjligen ägnade att skänka ökat, måhända

understundom behövligt eftertryck åt tillsynsmyndighetens föreskrif­

ter. Däremot kunde de icke anses vara av den betydelse, att de skulle

motivera en lagändring, därest en revision av ifrågavarande paragrafer

i banklagen icke ansåges av andra skäl påkallad, (hiskligt vore, att stad­

gandet, att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under

kreditens fortbestånd överstege aktiernas marknadsvärde, gåves en sådan

ändrad formulering, som tilläte en viss elasticitet i tillämpningen vid kris­

artade tillfällen. Beaktande borde skänkas åt sådana fall, då jämte aktier

förekomme även annan säkerhet som fyllnadshypotek.

beträffande stadgandet om förbud mot viss aktiebelåning påpekades,

att ordalagen i stadgandet anslöte sig till uttrycken i banklagens nuva­

rande 48 respektive 164 §, rörande vilken veterligen ingen oklarhet för­

sports. Skulle ovisshet råda, syntes det angeläget, att en lämplig omfor­

mulering skedde.

Fullmäktige i riksbanken förklarade sig vilja ansluta sig till den princip,

som tagit sig uttryck i den föreslagna bestämmelsen örn förbud mot belå­

ning av vissa aktier. Då emellertid åt stadgandets tillämpning syntes

kunna komma att givas en vidare omfattning än kommittén enligt moti­

veringen avsett, så borde en sådan omformulering göras, att den befa­

rade misstolkningen såvitt möjligt förebygges.

De sakkunniga föreslå i huvudsak samma bestämmelser som kommittén.

Gentemot bankföreningens anmärkning, att vissa av de föreslagna be­

stämmelserna i 46 respektive 162 samt 47 respektive 168 §§ hade karak­

tären av anvisningar angående lämpligaste sättet att sköta bankverk­

samhet samt att bestämmelser av sådant innehåll icke borde förekomma,

anföra de sakkunniga, att på de områden av bankverksamhet, varå dessa

bestämmelser skulle tillämpas, vore det nödvändigt att ej skapa alltför

strikta regler, vilkas tillämpning i många fall kunde medföra men för

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 1C7.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

verksamheten. Av denna anledning syntes lagstiftaren dock ej böra helt

avstå från att meddela föreskrifter. De föreslagna bestämmelserna hade

sin stora betydelse såsom ett stöd för bankinspektionen, när denna ansåge

sig behöva inskrida mot en bank i anledning av dess kreditgivning. I

anledning av banktöreningens yttrande angående den föreslagna bestäm­

melsen i 1 mom. 46 respektive 162 § ville de sakkunniga framhålla, att

örn en verklig prövning från bankledningens sida av för kredit ställd

säkerhet icke kunde anses hava ägt rum, vore bankinspektionen berätti­

gad att ingripa jämlikt förslagets 235 § 1 och 2 morn.; kunde åter

verklig prövning från bankledningens sida anses hava ägt rum, men

bankinspektionen hyste den uppiattningen, att säkerheten måste anses

vara otillfredsställande, kunde detta giva inspektionen anledning att hos

hankledningen göra sådan erinran, som omiörmäles i 235 § 3 mom.

Man kunde sålunda göra en uppdelning mellan, å ena sidan, vad som vore

att anse såsom en överträdelse av ifrågavarande bestämmelse och, å andra

sidan, vad som vore att hänföra till en omdömesfråga angående säker­

hetens beskaffenhet.

Från regeln örn säkerhets ställande såsom förutsättning för kredit upp­

taga de sakkunniga samma undantag som 1924 års kommitté, dock har,

i anledning av en av bankföreningen framställd anmärkning, med stat,

kommun eller annan jämförlig samfällighet likställts kassa eller inrätt­

ning med av Konungen fastställt reglemente.

Beträffande aktiebelåning framhålla de sakkunniga, att denna med

fullt fog borde ur säkerhetssynpunkt anses innebära särskilda riskmo­

ment, och att därför stadganden örn särskilda försiktighetsmått beträf­

fande sådan belåning vore fullt på sin plats.

Gentemot vad i de över kommitténs förslag avgivna yttrandena an­

förts därom, att därest på grund av den föreslagna bestämmelsen örn skä­

lig marginal omsättning av ett lån måste vägras, samt banken därefter

för att erhålla likvid realiserade de för lånet pantsatta aktierna, i kristi­

der en sådan försäljning av en större post aktier kunde åstadkomma ytter­

ligare kursfall, erinra de sakkunniga, att en dylik realisation i många

fall torde undvikas redan därigenom, att låntagaren ställde ytterligare

säkerhet för sitt lån. Vidare hade en bank möjlighet att, i stället för att

realisera pantsatta aktier, tillsvidare övertaga desamma såsom betalning

för fordringen eller att under någon kortare tid låta det förfallna lånet

förbliva oreglerat, så framt låntagaren gjorde sannolikt, att han inom

denna tid kunde verkställa inbetalning av vad som motsvarade skälig mar­

ginal mellan belåningssumman och aktiernas marknadsvärde. De sak­

kunniga ansåge sålunda, att varken hänsyn till låntagaren eller förhål­

landen av allmän ekonomisk art borde hindra antagandet av de av kom­

mittén föreslagna bestämmelserna. De svenska bankerna beviljade i stor

utsträckning omsättning av meddelad kredit och, delvis på grund härav,

hade aktielånen, vilka i Sverige tidvis haft en mycket spekulativ inrikt­

ning, olta blivit mycket långvariga. Det syntes de sakkunniga sanno­

likt, att de föreslagna bestämmelserna komme att verka därhän, att belå-

ningskurserna bleve lägre och kreditgivning mot aktier av mera kort­

fristig karaktär än nu vore fallet. En utveckling i sådan riktning skulle

vara till betydande gagn för bankverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

51

De sakkunniga upptaga i oförändrad form det av kommittén föreslagna

stadgandet angående förbud mot belåning av vissa slag av aktier samt

anföra gent emot den framförda kritiken mot stadgandets formulering

följande:

De av bankföreningen m. fl. åsyftade bolagen torde icke böra hänföras

till sådana bolag, vilkas huvudsakliga verksamhet består i att förvalta

aktier. De åsyitade bolagens huvudsakliga verksamhet finge anses vara

att arbeta för eller understödja den rörelse, som bedreves av de olika dot­

terbolag, vilkas aktier bolaget innehade; moderbolaget och dotterbolagen

kunde sägas tillsammans utöva en homogen verksamhet, vilken av orga­

nisatoriska skäl uppdelats mellan moderbolaget såsom den ledande för

verksamheten i dess helhet och de olika dotterbolagen, vilka i realiteten

endast vore organ för moderbolaget. Såsom exempel på dylika företag,

vilkas aktier, enligt de sakkunnigas åsikt, icke drabbades av ifrågavaran­

de förbud, kunde nämnas tralikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,

Svenska tändsticksaktiebolaget och aktiebolaget Svenska kullagerfabri­

ken.

Såsom förut nämnts, skulle det enligt kommittéförslaget vara bank

obetaget att såsom pant mottaga aktie i emissions- och förvaltningsbo­

lag tillika med annan säkerhet, som i och för sig prövats betryggande.

Då syftemålet med ifrågavarande förbud vore att bankerna överhuvud­

taget ej skulle godtaga dylika aktier såsom säkerhet för lån, och då den

av kommittén föreslagna bestämmelsen vid sin tillämpning måhända

skulle kunna medföra, att prövningen av den andra säkerhetens beskaf­

fenhet bleve mindre sträng, örn nämnda aktier tillika skulle utgöra

säkerhet, hava de sakkunniga ansett bestämmelsen mindre lämplig och

hava därför i sitt förslag uteslutit densamma.

Förlagsbevis har av de sakkunniga ansetts böra jämväl i kredithän­

seende behandlas på samma sätt som aktier.

Den förut omförmälde reservanten Ilar i sistnämnda del, såsom av det

föregående framgår, anfört avvikande mening såtillvida, att han förkla­

rat sig anse förbud att såsom pant mottaga eget förlagsbevis sakna fog.

Vidare föreslå de sakkunniga, att samma bestämmelser, som föreslagits

beträffande kreditgivning, även skola äga tillämpning i fråga örn garan­

tiförpliktelser, som bank av olika anledningar ikläder sig.

Beträffande kreditgivning på en hand upptaga de sakkunniga i för­

slagets 47 respektive 163 § samma bestämmelser som kommittén.

I fråga örn bestämmelserna angående kredit åt vissa av banks funk­

tionärer ansluta sig de sakkunniga till kommitténs förslag, med det un­

dantag, att i anledning av erinringar, bland annat från bankinspek­

tionen, de sakkunniga föreslå, att bolag eller förening, vari nyss nämn­

da befattningshavare eller revisor i bank såsom delägare eller medlem

äga ett väsentligt ekonomiskt intresse, skola kunna, utan att behöva

ställa i 1 mom. i paragrafen omförmäld säkerhet, få åtnjuta kredit ge­

nom diskontering av växlar, grundade å verkliga handelsaffärer.

Beträffande åter banks revisorer anse de sakkunniga, som framhålla

vikten av att revisorerna gentemot bankens ledning intaga en självstän­

dig ställning, att dessa icke böra likställas med sådana styrelseledamö­

ter, som ej äro befattningshavare i banken.

De sakkunniga föreslå med avseende å övergången, att örn bank vid

tiden för lagens ikraftträdande såsom pant innehar aktie i bolag, vars

huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel med

aktier eller som idkar emissionsrörelse, eller av sådant bolag utfärdat

förlagsbevis, banken icke skall vara berättigad att såsom pant innehava

aktien eller förlagsbeviset längre än fyra år efter det lagen trätt i kraft.

I sitt yttrande i anledning av det nu föreliggande sakkunnigförslaget

hemställer styrelsen för bankföreningen, under åberopande av sitt tidi­

gare gjorda uttalande i ämnet, att bestämmelsen örn förbud för bank att

såsom pant mottaga eget förlagsbevis måtte utgå.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att bank bör förbjudas att be­

låna eget förlagsbevis, samt åberopar vad inspektionen anfört angående

förvärv av eget förlagsbevis.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare förklarar sig intet

hava att erinra mot de i 46 och 47 respektive 162 och 163 §§ föreslagna

bestämmelserna angående kreditgivningen i och för sig men anser, att

dessa bestämmelser såsom hitintills hade sin rätta plats i bankernas bo­

lagsordningar.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har mot de fram­

förda kreditgivningsprinciperna intet annat att erinra, än att handels­

kammaren ifrågasätter, örn bestämmelsen, att kreditbeloppet vid belå­

ning av aktier och förlagsbevis så vitt möjligt icke vid någon tidpunkt

under kreditens fortbestånd finge understiga marknadsvärdet, borde lag­

fästas; under alla omständigheter borde i detta hänseende meddelas över­

gångsbestämmelser, vilka medgåve ett uppskjutande av annars nödvän­

diga, för aktiemarknaden ödesdigra realisationer. Handelskammaren anser

dock, att bestämmelser angående kreditgivning lämpligen borde förekom­

ma i bankernas bolagsordningar. Handelskammaren biträder förslaget om

förbud för bank att såsom pant mottaga eget förlagsbevis.

I fråga örn kreditgivning enligt 48 respektive 164 § åberopar Stock­

holms handelskammare sitt tidigare yttrande. Östergötlands och Söder­

manlands handelskammare och handelskammaren i Gävle anföra, att i

kredithänseende banks revisorer borde jämställas med i 48 respektive

164 § 3 mom. omförmälda styrelseledamöter.

Gotlands handelskammare uttalar, att bestämmelsen angående kredit

åt i första momentet av dessa paragrafer omförmälda bolag eller förenin­

gar borde utgå ur lagtexten eller att, örn detta icke läte sig göra, dessa

företag måtte få beviljas kredit enligt samma regler, som gällde för kre­

dit åt styrelseledamöter.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, under hänvisning till sitt

förra yttrande, att alltför stränga fordringar för beviljande av kredit

52

Kungl. Muj:ts proposition nr 167.

53

åt banks revisorer kunde medföra konsekvenser, som ej vore till fordel

för bankerna eller näringslivet; då angående banks revision föreslagits

skärpta bestämmelser samt föreskrift örn granskning genom särskilt ut­

sedda opartiska oell sakkunniga personer, syntes garantier för revisors

självständighet av det slag, som dessa kreditbestämmelser åsyftade, vara

än mera obehövliga.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands län erinrar örn vådan,

enligt handelskammarens åsikt, av att i kredithänseende likställa banks re­

visor med sådana funktionärer hos banken, som avses i första momentet i

48 respektive 164 §.

Industriförbundet förklarar sig, under åberopande av sitt tidigare ut­

låtande, principiellt ej hava något att invända mot det föreslagna för­

budet mot belåning av aktier i vissa bolag, såvitt denna bestämmelse

gäller rena emissionsföretag, men anser, att en bestämd skillnad måste

göras för aktier i sådana emissions- eller investmentbolag, som enligt ut­

trycklig bestämmelse i gällande bolagsordning äro förhindrade att upp­

taga lån. Förbundet anför vidare, att aktier i dylika bolag kunde er­

bjuda en god säkerhet och betydligt mindre risk än de däri ingående

aktieposterna var för sig. Möjligheterna för bankerna att avyttra sina

nuvarande industriaktieinnehav skulle påtagligen väsentligen underlät­

tas, örn dessa aktieinnehav kunde sammanföras i dylika investmentbo­

lag, vars aktier kunde bliva mycket begärliga placeringsobjekt för all­

mänheten. Även med hänsyn härtill syntes det lämpligt att för dessa

företag stadga undantag.

Kommerskollegium, som anser, att av industriförbundet anförts beak-

tansvärda skäl för ett sådant undantag från förbudet mot belåning av

aktier i vissa bolag, som nyss nämnts, hemställer, att denna fråga måtte

tagas under övervägande vid utarbetande av slutligt förslag i ämnet.

Kollegiet framhåller, att de föreslagna kreditgivningsbestämmelserna,

frånsett nämnda anmärkning, syntes giva uttryck åt sunda principer inom

bankväsendet.

Fullmäktige i riksbanken anse — under framhållande av att banks kredit-

givning av hänsyn till likviditeten borde göras så kortfristig som möjligt

— att förutsättningen för det i 46 § punkt 1 angivna undantaget från den

allmänna huvudregeln örn säkerhets ställande vid kreditgivning borde vara,

att krediten vore av kortvarig natur. Fullmäktige anföra, att kortvarig­

het enligt förslaget vore förutsättning för beviljande av biankokredit en­

ligt punkt 2 i samma paragraf och att anledning icke syntes föreligga att

behandla kredit enligt denna punkt annorlunda än kredit enligt punkt 1.

Fullmäktige förklara sig icke kunna dela de farhågor, som bankför­

eningen i sitt yttrande över kommitténs förslag uttalat därom, att på

grund av de föreslagna bestämmelserna angående aktiebelåning aktier

skulle få sig påtryckt en hallstämpel såsom särskilt farliga belånings-

objekt. Fullmäktige anföra vidare:

Kungl. May.ts proposition nr 167.

54

Kungl. Muj:ts proposition nr 167.

Den snabbare avveckling av aktielån, som nämnda bestämmelser torde

komma att medföra, och den sänkning av belåningskurserna å aktier, som

i anledning härav i många fall torde komma att tillämpas, borde be­

främja en utveckling till gagn för bankverksamheten. Invändningen, att

dessa bestämmelser genom att föranleda en tvångsrealisation av aktier

under vissa förutsättningar komme att öka depressionen på aktiemark­

naden, hade de sakkunniga bemött bland annat därmed, att en bank alltid

ägde möjlighet att i stället för att realisera pantsatta aktier tills vidare

övertaga desamma. Styrkan av denna invändning komme dessutom att

försvagas, i den mån de föreslagna bestämmelserna vunne allmän till-

lämpning. Med hänsyn härtill och då det syntes fullmäktige angeläget,

att aktiebelåningen bleve mera kortfristig än hittills varit fallet, ville

fullmäktige tillstyrka de sakkunnigas förslag i detta avseende.

Mot den av reservanten uttalade uppfattningen att bank borde hava

rätt att belåna eget förlagsbevis syntes med fog kunna invändas, att en

dylik utlåning kunde göra bankens publicerade balans missvisande.

Beträffande den invändning, som fullmäktige i sitt yttrande över kom­

mitténs förslag framställt angående formuleringen av stadgandet örn

förbud för bank att såsom pant mottaga aktier i emissionsbolag m. fl.

företag, ville fullmäktige, med hänsyn därtill, att ifrågavarande formule­

ring redan kommit till användning i lagen den 22 juni 1921 utan att detta

vållat olägenheter, och till den motivering de sakkunniga lämnat, nu till­

st jrka lörslaget i denna del.

Däremot hyste fullmäktige en viss tvekan beträffande det av de sak­

kunniga i motsats mot 1924 års kommitté föreslagna förbudet för bank att

godtaga dylika aktier som tilläggssäkerhet. Det kunde ifrågasättas, örn

de sakkunnigas förslag icke ginge väl långt. Ett lån, som från början

varit lämnat under iakttagande av de regler, som härutinnan i 2 mom,

av 46 § föresloges, skulle, därest den ursprungligen lämnade säkerheten ge­

nom oförmodade omständigheter blivit mindre värdefull, måhända kun­

na förstärkas genom en låntagaren tillhörig aktiepost i nu avsedda före­

tag. Fullmäktige ansåge sig dock icke för närvarande kunna taga defi­

nitiv ståndpunkt i denna fråga.

Med avseende å formuleringen av 46 § torde det dessutom ur princi­

piell synpunkt böra anses mindre tillfredsställande att sammanföra egen

aktie och aktie i emissionsbolag.

Fullmäktige hade övervägt, örn icke 46 § lämpligen borde formuleras

så, att ur 3 mom. uteslötes orden från och med »eller aktie» till och med

ordet »emissionsrörelse», samt att i 2 moni., första punkten, efter ordet

»kreditbeloppet» tillädes »därvid hänsyn icke får tagas till värdet av ak­

tie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller dri­

va handel med aktier, eller som idkar emissionsrörelse».

Vidkommande frågan örn kreditgivning på en hand gällde det att åstad­

komma en omsvängning av de tendenser, som enligt fullmäktiges mening

hittills varit alltför framträdande, och fullmäktige såge därför ej minst

i denna punkt med tillfredsställelse det samarbete mellan tillsynsmyn­

digheten och riksbankens ledning, som i annat sammanhang föresloges

av de sakkunniga. Fullmäktige måste vitsorda, att det under nuvarande

förhållanden och med den utredning, som förelåge, icke vore möjligt att

finna en fullt tillfredsställande norm för begränsning av kreditgivning

på en hand och att det därför främst måste överlåtas åt bankerna själva

att i eget intresse begränsa en sådan kreditgivning. Fullmäktige ansåge

sig böra ansluta sig till den formulering av 47 §, som de sakkunniga före­

slagit.

I fråga örn bestämmelserna i iörslagets 48 respektive 164 § örn kredit-

givning åt banks funktionärer m. m. ansåge fullmäktige, att det borde

övervägas, dels örn icke revisorer i kredithänseende borde föras till 3

morn., dels ^örn icke orden »väsentligt ekonomiskt intresse» borde utbytas

mot »övervägande intresse», dels ock, örn ej i 3 mom. omnämnd ledamot

av bankstyrelse, vilken vore affärsidkare, borde i och för rörelsen kunna

erhålla kortvarig blankokredit. Enligt förslaget finge aktiebolag eller

förening, vari revisor ägde ett väsentligt ekonomiskt intresse, diskontera

växlar, grundade å verkliga handelsafiärer. Örn revisors rörelse dreves,

icke i hans eget namn utan i aktiebolags- eller föreningsform, komme

han sålunda i en förmånligare ställning. Anledning saknades enligt full­

mäktiges mening att behandla revisor, som dreve verksamhet i eget

namn, strängare än revisor, som dreve sin rörelse i form av ett aktie­

bolag eller en förening. Vidare borde i analogi med bestämmelsen i 1 mom.

bestämmelsen i 3 mom. utsträckas att gälla även för bolag eller för­

ening, vari person, vilken utan att vara sådan befattningshavare, som

omförmäldes i 1 morn., vore ledamot av bankbolags styrelse, ägde ett

väsentligt eller eventuellt ett övervägande ekonomiskt intresse. Det i

2 mom. meddelade förbudet mot viss kreditgivning mot borgen syntes

ej innefatta kreditgivning mot liamnsäkerhet av däri omförmälda per­

soner, örn denna namnsäkerhet hade formen av revers, utställd av ifråga­

varande personer, varför en omredigering av bestämmelsen borde ske.

Såväl kommitténs som de sakkunnigas förslag upptager bestämmelser,

Departements-

vilka i vissa delar icke innebära detaljerade föreskrifter utan allenast an- <**(**■

giva allmänna grunder för kreditgivningen. Såsom av den föregående redo­

görelsen framgår, hava anmärkningar framställts häremot av, bland andra,

bankföreningen. Till bemötande av dessa anmärkningar vill jag åberopa

de sakkunnigas motiv, därvid jag särskilt vill framhålla, att på detta om­

råde noggrant preciserade stadganden stundom äro mindre lämpliga med

hänsyn till att bankernas frihet vid kreditgivningen därigenom kan bliva

alltför kringskuren.

De av de sakkunniga i ifrågavarande avseende förordade bestämmel­

serna återfinnas i förslagets 46, 47 och 48 respektive 162, 163 och 164 §§. Hu­

vudregeln innefattar, att bank icke må bevilja kredit utan betryggande

säkerhet i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan

än den, vilken krediten beviljas. Såsom undantag från denna regel förer

slås 1) att det skall vara bank tillåtet att bevilja kredit, utan att sä­

kerhet ställes, åt stat, kommun eller annan därmed jämförlig sam­

fällighet ävensom åt kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av

Konungen fastställt, så ock åt in- eller utländskt bankföretag samt 2) att

kortvarig kredit skall kunna utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare

i och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygghet

för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga. Vidare före­

slås att av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, skall

kunna i bank diskonteras, ehuru accept å densamma ej erhållits. T fråga örn

Kungl. Majlis proposition nr 167.

55

56

kredit mot pant av aktier innefattar förslaget åläggande för bankerna att

särskilt iakttaga, att vid kreditens meddelande förefinnes en med hänsyn

till den eller de pantsatta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt skälig marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbelop­

pet, samt att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under

kreditens fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde. Vidare före­

slås förbud för bank att såsom pant mottaga egen aktie eller aktie i bolag,

vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel

med aktier eller som idkar emissionsrörelse. De föreslagna bestämmelserna

angående kredit mot pant av aktier åsyftas skola hava motsvarande till-

lämpning i fråga örn kredit mot pant av förlagsbevis.

De sakkunniga föreslå vidare, att det skall åligga bank att ägna särskild

uppmärksamhet däråt, att åt samma eller med varandra i väsentlig eko­

nomisk intressegemenskap förbundna kredittagare kredit icke får beviljas

i

så stor omfattning, att därav kan uppkomma fara för bankens säker­

het. Motsvarande bestämmelse föreslås ifråga örn kreditgivning i större

omfattning mot säkerhet av aktier i samma bolag.

Slutligen hava de sakkunniga i sitt förslag upptagit bestämmelser,

som innefatta särskilda strängare villkor för att kredit skall få beviljas

åt vissa befattningshavare och åt revisorer i banken ävensom åt företag,

vari sådana personer äro på visst sätt ekonomiskt intresserade. Villkor

av lindrigare art föreslås för kredit åt styrelseledamöter, som ej äro be->

fattningshavare i banken.

I vissa av de avgivna yttrandena har anförts, att frågan örn banks

kreditgivning icke borde göras till föremål för lagstiftning; de föreskrif­

ter, som härutinnan vore erforderliga, borde förekomma allenast i ban­

kernas bolagsordningar. Jag kan emellertid icke dela denna åsikt. Det

är visserligen riktigt, att en lagstiftning på detta område erbjuder stora

svårigheter, särskilt därför, att omständigheterna vid kreditgivning helt

naturligt äro av mycket växlande art, men det synes mig vara av stor

betydelse för tryggande av bankernas soliditet, att i lagen göras vissa in­

skränkningar med avseende å kreditgivningen. Det gäller här, såsom

både kommittén och de sakkunniga framhållit, att gå fram med stor var­

samhet och allenast införa sådana inskränkningar, som på grund av vun­

nen erfarenhet kunna anses nödvändiga. I de sakkunnigas förslag, som

i denna del i allt väsentligt överensstämmer med kommitténs förslag, synas

mig dessa synpunkter hava blivit på ett tillfredsställande sätt beaktade.

Beträffande de anmärkningar, som framförts mot kommitténs förslag,

vilket, på sätt förut framhållits, i huvudsak överensstämmer med de sak­

kunnigas, vill jag hänvisa till vad de sakkunniga härom anfört.

Fullmäktige i riksbanken hava i sitt utlåtande över de sakkunnigas för­

slag förklarat sig anse, att såsom förutsättning för beviljande av blanko-

kredit åt av mig under 1) omförmälda låntagare bör föreskrivas, att

krediten är kortvarig. Fullmäktige hava till stöd för sin hemställan örn

Kungl. May.ts proposition nr 167.

57

denna ändring anfört, att av hänsyn till likviditeten en hanks kredit-

givning borde göras så kortfristig som möjligt samt att anledning icke

syntes föreligga att behandla kreditgivning till dessa låntagare annor­

lunda än annan kreditgivning utan säkerhet. Häremot lärer böra an­

märkas, att ifrågavarande bestämmelser i första hand äro meddelade av

hänsyn till bevarandet av banks soliditet och att olikheten i behand­

lingen av de under 1) och de under 2) omförmälda kategorierna låntagare

heror på, att kreditgivning till sistnämnda låntagare måste ur berörda

synpunkt anses innebära helt andra riskmoment än kreditgivning till

staten, kommunerna och därmed jämförliga låntagare.

Jag vill vidare erinra örn, att enligt bankernas av Konungen fastställda

bolagsordningar lån ej får beviljas på längre tid än sex månader, att

kassakreditiv och kredit i löpande räkning får meddelas på högst ett ar,

samt att blankokredit får meddelas åt kommun och annan därmed jäm­

förlig samfällighet. Med hänsyn till det anförda anser jag, att för nu be­

rörda kredittagare några särskilda föreskrifter angående den tid, var­

under blankokredit må åtnjutas, ej böra upptagas i lagen.

Den föreslagna bestämmelsen angående marginal vid meddelande av

kredit mot pant av aktier, vilken bestämmelse återfinnes i 2 mom. i 46

respektive 162 §, ger otvivelaktigt uttryck åt sunda principer för sådan

kreditgivning Emellertid torde bankerna under den nu rådande depres­

sionen med dess starka kursfall å aktier i åtskilliga fall hava tillåtit

omsättning av beviljade aktiekrediter utan att sådan marginal fun­

nits. Efter de föreslagna bestämmelsernas ikraftträdande skulle, örn

vid omsättning av dessa krediter den i bestämmelsen angivna margina­

len icke finnes och kredittagaren icke kan ställa en tillfredsställande sä­

kerhet såsom utfyllnad till aktiehypoteket, banken vara förhindrad att

medgiva ytterligare omsättning. Detta synes mig under rådande för­

hållanden kunna medföra betydande olägenheter såväl för de enskilda

kredittagarna som för det ekonomiska livet i allmänhet. Med hänsyn här­

till vill jag förorda, att i fråga örn tidigare aktiekrediter nu berörda be­

stämmelse icke skall ovillkorligen tillämpas. Jag har därför upptagit en

övergångsbestämmelse av innehåll, att vad i nu berörda moment stadgas

icke skall före den 1 januari 1936 äga tillämpning i fråga örn kredit, som

meddelats före den 1 januari 1933 eller utgör omsättning av sådan kredit,

övergångsbestämmelsen innebär emellertid allenast, att banken beträffan­

de sådan kredit icke är bunden av föreskrifterna i nu ifrågavarande lag­

rum utan exempelvis kan, efter prövning av omständigheterna i det sär­

skilda fallet, därvid hänsyn givetvis främst skall tagas till kreditens be­

tydelse för bankens egen säkerhet, bevilja omsättning fastän den i lag­

rummet angivna marginalen icke finnes.

Beträffande det av industriförbundet framställda förslaget örn undan­

tag från förbudet mot belåning av aktier i emissions- och förvaltnings­

bolag i fråga örn sådant emissions- eller investmentbolag, som enligt ut-

Kungl. Majlis proposition nr 167.

58

trycklig bestämmelse i bolagsordningen för sådant bolag är förhindrat att

upptaga lån, vill jag påpeka, att något sådant bolag icke finnes eller har

funnits i vårt land, och att, såvitt jag har mig bekant, ej heller något för­

slag örn bildande av dylikt bolag föreligger. Då härjämte de ekonomiska

möjligheterna för startande av ett sådant företag synas mig mycket ovissa,

har jag ej ansett förbundets framställning böra föranleda någon ändring

i förslaget.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att bank ej heller bör få mot­

taga aktier i nyssnämnda företag såsom tilläggssäkerhet.

Bankföreningen och vissa handelskammare hava i likhet med reservan­

ten inom de sakkunniga ansett, att bank bör vara berättigad att såsom

pant mottaga eget förlagsbevis. För min del vill jag ansluta mig till de

sakkunnigas ståndpunkt, att sådan pantsättning bör vara förbjuden. Mo­

tivet för detta förbud är, att en sådan pantsättning skulle bliva vilsele­

dande för bedömandet av bankens ställning; den eventuella minskning av

förlagslånet, som denna pantsättning innebär, blir under pantsättnings-

tiden ej redovisad i bankens balansräkning.

Beträffande bestämmelserna angående kreditgivning åt banks direktö­

rer m. fl. hade uti ett flertal av de över kommitténs förslag avgivna ytt­

randena hemställts, att banks revisorer måtte uti ifrågavarande hän­

seende jämställas med sådana bankens styrelseledamöter, som icke äro be­

fattningshavare i banken. Samma hemställan har också nu gjorts i flera

av de över förslaget avgivna yttrandena. Med hänsyn till vikten där­

av, att revisor gent emot banken intager en självständig ställning, anser

jag, att stränga bestämmelser måste uppställas beträffande kredit åt

revisor. Jag har därför funnit mig ej kunna biträda de gjorda fram­

ställningarna örn ändring i denna del av förslaget.

I enlighet med vad fullmäktige i riksbanken hemställt har jag vidtagit

den ändringen i de sakkunnigas förslag, att bestämmelserna angående

kreditgivning åt styrelseledamöter, vilka icke äro befattningshavare i

banken, må gälla jämväl i fråga örn kredit åt bolag eller förening, vari

sådan styrelseledamot är på visst sätt ekonomiskt intresserad.

Däremot anser jag mig icke kunna tillstyrka fullmäktiges förslag, att

åt nyss omnämnd styrelseledamot skulle få beviljas kortvarig blanko-

kredit i och för hans rörelse.

Slutligen har jag, i anledning av fullmäktiges framställning, föreslagit

samma inskränkning i fråga örn rätt till kreditgivning mot pant av ford-

ringsbevis som enligt de sakkunnigas förslag skall gälla beträffande kre­

dit mot borgen.

Utfärdande av depositionsbevis såsom valuta för kredit.

1924 års kommitté och de sakkunniga hava föreslagit viss ändring av 52

respektive 168 § banklagen i syfte att förhindra utfärdandet av s. k. konst-

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

60

aktioner önskvärda. Emellertid skulle en bestämmelse, varigenom bank

förbjödes att lämna valuta för lån genom utfärdande av depositionsbevis,

vara, såsom kommittén framhållit, mycket lätt att kringgå.

Med den av kommittén föreslagna formuleringen omöjliggjordes ju

visserligen ej att kredit beviljades genom utfärdande av sådana deposi­

tionsbevis, enligt vilka de insatta medlen ej vore bundna för längre

tid än ett år. Emellertid syntes" det ej vara att befara, att en sådan kre-

ditgivning skulle erhålla någon större omfattning; just den omständig­

heten, att bevisen skulle infrias först efter lång tid, hade utgjort anled­

ningen till att vissa banker inlåtit sig på dessa transaktioner.

Eli verklig inlåning, bunden på längre tid än den å depositionsräkning

i vanliga fall brukliga eller fyra månader, hade ej förekommit i vårt

land, med ett för en kortare tid gällande undantag, då bankerna tilläm­

pade en något högre räntesats för inlåning bunden på ett år. Något be­

hov vare sig för bankerna eller för dess kunder att tillämpa andra nor­

mer beträffande inlåningstiden än de hittills gällande torde icke kunna

påvisas. Bestämmelsen, som föreslagits främst med hänsyn till insätt­

ning å depositionsräkning, gällde naturligtvis även insättning å annan

räkning, avseende viss tid, örn vilken insättning utfärdades bevis. Med

bevis åsyftades i lagen handling, varigenom bank förpliktade sig att mot

handlingens företeende återbetala det insatta beloppet. Hit hörde så­

lunda ej vid insättningar å kapitalräkning brukliga kvitton, vilka ej

behövde uppvisas vid uttagning av medel å sådan räkning. Men utfärda­

des angående insättning s. k. motbok, torde denna vara att anse såsom så­

dant bevis, som i lagen avsåges.

En av de sakkunniga, bankdirektören Lagercrantz, har i denna fråga

anmält avvikande mening. Reservanten anför:

I likhet med bankföreningen funne reservanten det oriktigt, att genom

ett förbud av ifrågavarande innehåll hindra en på längre tid bunden in­

låning. Visserligen vore en dylik inlåning ej för närvarande bruklig i

vårt land, men förhållandena kunde ändras; i utlandet vore på sina håll

den långa inlåningen av stor betydelse. Det syntes reservanten att man,

innan man skrede till en så radikal åtgärd som den föreslagna, borde göra

ett försök att nå det åsyftade målet genom att direkt förbjuda utfärdan­

det av långfristiga insättningsbevis i samband med beviljande av lån.

Straffbestämmelse för överträdelse borde införas i lagen. Enligt reser­

vantens mening torde man kunna förvänta, att bankerna allmänt komme

att respektera ett uttryckligt förbud, varigenom ifrågavarande förfaran­

de, som hittills icke gjorts till föremål för lagstiftning, skulle legalt ka­

rakteriseras såsom otillåtet och straffbart.

Bankföreningens styrelse har, under åberopande av vad bankföreningen

framhållit i utlåtande över kommitténs förslag, anfört:

Det borde vara möjligt att så avfatta ifrågavarande stadgande, att ge­

nom detsamma utan omvägar och i full utsträckning drabbades just det,

som man ville åtkomma, nämligen s. k. konstgjorda depositionsbevis. Kon­

sekvensen syntes emellertid bjuda, att stadgandet finge omfatta även xnot-

böcker. Styrelsen ville förorda ett nytt moment i 52 § av följande lydelse:

Bankaktiebolag må icke lämna valuta för av bolaget beviljat lån genom

utfärdande av bevis, varom i 1 mom. förmärs, eller genom anteckning örn

insättning i motbok, ej heller eljest utfärda bevis eller göra anteckning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Öl

som nu sagts, utan att det i beviset eller anteckningen angivna beloppet

motsvaras av verklig insättning hos bolaget.

Bankinspektionen, som medgivit, att ett stadgande i den av reservanten

angivna och än mer i den av styrelsen för bankföreningen föreslagna av­

fattningen borde kunna råda bot mot det missbruk, som förekommit, anser

emellertid, då med denna formulering det kunde uppstå en mången gång

säkerligen svår bevisfråga angående sambandet mellan beviljat lån och ut­

färdat bevis, att det ur tillsynssynpunkt vore att föredraga, att bestäm­

melserna erhölle den av de sakkunniga föreslagna innebörden.

Handelskammaren i Göteborg och handelskammaren i Karlstad anse, att

den föreslagna bestämmelsen borde ändras i den riktning, som bankför­

eningens styrelse och reservanten inom de sakkunniga föreslagit.

Handelskammaren i Gävle anser de sakkunnigas förslag mindre väl­

betänkt, då detsamma strede mot den goda principen att gynna den på

längre tid bundna inlåningen, utan att utgöra den avsedda garantin mot

de konstgjorda depositionsbevisen.

Fullmäktige i riksbanken anföra:

Det vore visserligen riktigt, att varken från bankerna eller deras kun­

ders sida gjorts gällande något behov av längre inlåningstid än ett år, var­

för ett förbud mot inlåning på dylik längre tid tillsynes ej skulle beröra

några verkliga intressen. Men det syntes lämpligare, att man i lag mforde

ett direkt förbud mot den rörelse, man ville förhindra, än att man för att

nå samma mål förbjöde ett slag av inlåning, varav behov tilläventyrs läng­

re fram kunde uppstå. De sakkunniga hade ansett ett direkt förbud lätt

att kringgå men enligt fullmäktiges mening torde man dock kunna för­

vänta, att ett direkt iörbud mot ifrågavarande transaktioner bleve tillräck­

ligt effektivt och att det alltid bleve möjligt för tillsynsmyndigheten att,

örn förbudet överträddes, åstadkomma en bevisning, som möjliggjorde en

sådan erinran till vederbörande bank, att en upprepning av överträdelsen

icke vore att befara.

Det borde övervägas, örn ej den föreslagna bestämmelsen borde ersattas

med en bestämmelse av den innebörd, att av bank såsom villkor för kredit

ej finge föreskrivas, att kreditbeloppet eller del därav under viss tid, längre

än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader, skulle

innestå hos banken. Bestämmelsen borde ej gälla allenast medel, inne-

stående å depositionsräkning, utan även medel, som innestode å andra räk-

ningar. Förslaget, att villkoret för kredit skulle fa innefatta, att lere-

ditbeloppet eller del av detsamma under högst sex månader finge inne­

stå i banken, föranleddes därav, att det ibland torde vara önskvärt för

en bank att kunna kvarliålla såsom insättning någon del av beviljad kre­

dit. Exempelvis vid växeldiskontering kunde bank hava anledning före­

skriva, att viss del av valutan tillsvidare skulle innestå i banken såsom

förstärkning av säkerheten eller till dess något särskilt villkor för ytter­

ligare utbetalning blivit uppfyllt.

Uppenbart är, att det icke överensstämmer med sunda principer för

kreditgivning att, såsom stundom är fallet, valuta för av bauk beviljad

kredit lämnas i form av bevis om insättning på bankräkning av det be-

Kungl. May.ts proposition nr 167.

Departements­

chefen.

lopp, varå krediten beviljats. För att förebygga ett sådant förfarande ba,

i likhet med 1924 års kommitté, de sakkunniga — under framhållande av

att anledningen till att vissa banker inlåtit sig på transaktioner av

ifrågavarande art vore att söka i det förhållandet, att bevisen kunde

förses med bestämmelse örn lång förfallotid — föreslagit begränsning av

förfallotiden för mot bevis insatta medel till högst ett år efter medlens

insättande eller efter uppsägning. Ett stadgande av denna innebörd

skulle emellertid, på sätt i vissa av de avgivna yttrandena framhållits,

verka till skada för den mera långfristiga inlåningen, vilken, låt vara

att den ej för närvarande kommit till nämnvärd användning i vårt land,

i princip torde få anses ur bankernas synpunkt eftersträvansvärd. Att

å andra sidan inskränka sig till att, på sätt bankföreningens styrelse före­

slagit, förbjuda utfärdandet av bevis, som icke motsvaras av verklig in­

sättning, torde på ett mindre önskvärt sätt inkräkta på bankernas möj­

lighet att i vissa fall i fullt lojalt syfte betinga sig att få såsom insätt­

ning under viss kortare tid kvarhålla kreditbeloppet eller del därav. Där­

emot finner jag betänkligheter knappast möta mot att i huvudsak giva

den av bankofullmäktige anvisade utvägen min anslutning. Jag förbiser

därvid icke, att denna utväg ej erbjuder samma fördelar ur kontrollsyn­

punkt som den av de sakkunniga föreslagna, men jag anser mig kunna

utgå från att tillsynsmyndigheten har i sin hand att i allt fall åstad­

komma tillfredsställande kontroll. Jag förordar således, att åt stadgan­

det gives det innehåll, att vid beviljande av kredit bank icke må göra för­

behåll därom att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos banken

för längre tid än sex månader. Av systematiska skäl föreslår jag, att detta

stadgande får sin plats i särskilda paragrafer med nummer 50 a respek­

tive 166 a.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Ändring av 51 resp. 167 § banklagen.

Enligt 51 respektive 167 § banklagen må bank ej utfärda tryckta eller

graverade, till innehavaren eller order ställda förbindelser.

1924 års kommitté föreslog det tillägget till ifrågavarande stadgande, att

bank ej heller finge ikläda sig ansvarighet för dylika förbindelser.

Såsom motiv för den föreslagna bestämmelsen åberopade kommittén, att

det ibland inträffat, att en bank iklätt sig ansvar för obligationer, som ut­

färdats av annan, samt att ett sådant förfarande strede mot grunderna för

ifrågavarande paragraf, vartill bomme, att bank därigenom ådroge sig för­

pliktelser av icke bankmässig natur, vilka kunde medföra fara för dess

soliditet.

Bankföreningen, som ansåg det av kommittén föreslagna förbudet i all­

mänhet befogat, framhöll emellertid, att i vissa fall, bland annat vid

relaxation av inteckningar, det vore önskvärt, att bank bereddes möjlighet

att tillhandahålla sin garanti såsom ersättning för viss från obligations-

hypoteket lösgjord inteckning.

63

Även två handelskammare (handelskammaren i Göteborg och handels­

kammaren för örebro och Västmanlands län) framställde invändningar av

samma innebörd som bankföreningen.

Bankinspektionen fann det föreslagna stadgandet önskvärt samt anförde

gentemot den av bankföreningen framförda anmärkningen, att det icke tor­

de saknas möjligheter att på annat lika lämpligt sätt som att bank iklädde

sig ansvarighet för utelöpande obligationer vinna de av föreningen an­

givna önskemålen; det föreslagna stadgandet syntes ej utesluta möjlighet

för bank att ansvara för obligationsutfärdarens utfästelse att inom viss

tid ersätta visst obligationshypotek med annat.

De sakkunniga tillstyrka kommitténs förslag samt anföra, att om en

obligationsutfärdare vill lösgöra någon del av obligationsliypoteket, bör

han kunna sätta annan säkerhet i stället och ej behöva anlita garanti

från banken.

Fullmäktige i riksbanken hava anmärkt, att det ur en banks synpunkt

i realiteten icke vore någon skillnad, örn den lämnade sin garanti i nämn­

da begränsade omfattning, eller örn banken för ändamålet tillhandahölle

ett depositionsbevis; i båda fallen vore det brukligt att lämna säkerhet

och bankens risk bleve sålunda densamma. Fullmäktige, som i princip

ville tillstyrka förslaget, betonade önskvärdheten av en omformulering,

varigenom den av bankföreningen framhållna synpunkten tillgodosåges.

För egen del finner jag mig med hänsyn till vad bankinspektionen och

de sakkunniga anfört böra biträda de sakkunnigas förslag.

Banks verkställande organ.

I fråga örn banks verkställande organ hava varken 1924 års kommitté

eller de sakkunniga ansett sig böra föreslå någon rubbning av de grund­

satser, på vilka den gällande banklagen i likhet med den allmänna aktie­

bolagslagen vilar och som innebära, att styrelsen ensam är banks verk­

ställande organ och ansvarig för bankens ledning, men att å andra sidan

styrelsen äger befogenhet att åt en eller flera av styrelsens ledamöter

eller utanför styrelsen stående personer delegera viss beslutanderätt.

Däremot hava kommittén och de sakkunniga funnit vissa förhållanden,

som närmast gälla det sätt, varpå det nuvarande systemet tillämpas, på­

kalla uppmärksamhet och i anledning härav i 56 respektive 172 § i för­

slaget upptagit en del bestämmelser för åstadkommande i viss mån av

en reglering av förhållandet mellan styrelsen och de personer, åt vilka sty­

relsen givit i uppdrag att utöva vissa styrelsens befogenheter.

Därjämte hava de sakkunniga föreslagit den ändring i 53 respektive 169 §

banklagen, att antalet styrelseledamöter i bank — vilket enligt gällande

bestämmelser ej får understiga lem — icke må överstiga tio, med rätt dock

för Konungen att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva större antal,

Kungl. May.ts proposition nr 167.

Departement

chefen.

64

dock ej högre än femton, samt att av styrelseledamöterna ej flera än en

för varje påbörjat femtal må vara befattningshavare i banken. Till stöd

för detta förslag anföra de sakkunniga:

I de större bankerna vore antalet styrelseledamöter ganska stort, för när­

varande varierande mellan 12 och 29 personer. En stor styrelse kunde

emellertid icke anses utgöra någon garanti för en bättre skötsel av en

banks angelägenheter, tvärtom kunde det motsatta påstås; det stora an­

talet ledamöter torde medföra, att dessas känsla av ansvar för bankens

ledning avtrubbades, och man torde även kunna antaga, att vid tillsättandet

av en sådan styrelse en del personer invaldes ej så mycket av hänsyn

till den insats i bankens ledning, de beräknades kunna göra, som fastmer

av hänsyn till deras ställning i samhället eller till andra liknande om­

ständigheter.

Styrelsen brukade å direktionen överflytta en del av sina förvaltnings-

befogenheter, varvid beträffande viktigare av direktionen vidtagna åt­

gärder anmälan härom gjordes vid nästkommande styrelsesammanträde.

Beträffande dessa åtgärder hade styrelsen sålunda allenast en efterhands-

prövning, och ifråga örn de ärenden, där styrelsen själv skulle fatta beslut,

hade dessa förberetts av direktionen, som väl också i regel avgåve ett för­

slag till avgörande och som sedermera skulle bringa styrelsens beslut i

dessa ärenden till verkställighet. Med hänsyn till den ställning direktio­

nen sålunda intoge i förhållande till styrelsen vore det av vikt, att ej allt­

för mångå av styrelsens ledamöter tillhörde direktionen eller eljest vore

befattningshavare i banken.

Beträffande utövande av den styrelsen tillkommande beslutanderätten

upptog kommittén i förslagets 56 respektive 172 § ett stadgande, att styrel­

sen ej skulle få åt enskild styrelseledamot eller annan person uppdraga att

ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden

med mindre föreskrifter blivit av styrelsen meddelade angående den befo­

genhet i olika avseenden, som uppdraget skulle medföra. Dessa före­

skrifter skulle meddelas i en av styrelsen för högst ett år i sänder fastställd

instruktion. Styrelsen skulle äga när som helst återkalla eller inskränka

sadant uppdrag samt utan hinder därav själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen skulle dock ej få lämna dylikt uppdrag beträffande avgörandet

av vissa, närmare angivna ärenden.

Kommittén anförde i sina motiv, att ofta mycket stora engagemang in-

gåtts^ eller andra viktiga avgöranden träffats, utan att styrelsen förrän

efteråt fått vetskap därom eller i varje fall utan att densamma på ett

tillräckligt tidigt stadium blivit i tillfälle att taga saken under prövning.

Vidare hade det, när det gällt att klargöra ansvaret för åtgärder, som vid­

tagits av verkställande direktören eller annan direktör i banken, under­

stundom visat sig råda en viss oklarhet örn gränserna för vederbörandes

befogenhet.

Bankföreningen anförde i sitt yttrande över kommitténs förslag, att ge­

nom de föreslagna bestämmelserna hade gjorts ett försök att i viss mån

åstadkomma en reglering av frågan, i vad mån och med vilken verkan

jämväl andra personer än de, åt vilka uppdragits att teckna bolagets firma,

kunde handla å bolagets vägnar. Detta försök hade icke utfallit lyckligt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

och för vinnande av ett gynnsamt resultat torde krävas en genomgripande

bearbetning av den ifrågavarande delen av lagstiftningen. En sådan

revision borde emellertid anstå, tills den kunde ske i sammanhang med

en över ar botn ing av aktiebolagslagen, och därvid borde den av kommit­

tén berörda frågan örn inrättande inom bankerna av verkställighets- och

tillsynsorgan i likhet med de på många håll i utlandet förekommande an­

ordningarna bliva föremål för ett mera allsidigt övervägande, än kom­

mittén ansett frågan förtjäna. Bankföreningen yttrade vidare:

Det i den förslagna 56 respektive 172 § förekommande uttrycket »på sty­

relsen ankommande ärenden» föranledde den anmärkningen, att det vöre

oklart, vilka slags ärenden, som därmed åsyftades. Nämnda uttryck åter-

funnes i banklagens 57 respektive 173 §, men där såsom liktydigt med »hos

styrelsen förekommande ärenden». Någon annan ledning för den nu av­

sedda betydelsen av uttrycket torde icke givas än den som framginge av

stadgandet i 53 respektive 169 § banklagen, att styrelsen ägde förvalta ban­

kens angelägenheter. Vid en vidsträckt tolkning folie uppenbarligen en

mycket avsevärd del av det som förekomma i en banks verksamhet under

rubriken »på styrelsen ankommande ärenden». Något bestämt avgörande

vöre icke möjligt i en mängd fall, oell frågorna härom måste bedömas

olika i olika banker; allt som i en liten bank vore styrelsefråga kunde ej

vara detta i en stor bank. Uti de av kommittén föreslagna 48 och 57 §§

respektive 164 och 173 §§ funnes emellertid bestämmelse!, vilka syntes

med nödvändighet förutsätta en fixering av gränsen för vad som vore

på styrelsen ankommande. Örn ett ärende, vars avgörande styrelsen en­

ligt den föreslagna 56 respektive 173 § icke ägde uppdraga åt annan, likväl

blivit avgjort av exempelvis bankens verkställande direktör, sa vöre, en­

ligt 61 respektive 177 § i förslaget, banken icke bunden härav i förhål­

lande till godtroende tredje man. Detta vore icke lämpligt och vore äg­

nat att rubba förtroendet till bankerna. 1 ett fall som det nämnda borde

banken enligt föreningens åsikt vara bunden.

Bankinspektionen förklarade sig biträda de av kommittén framställda

förslagen. Gent emot bankföreningens uttalande anförde inspektionen:

Do föreslagna bestämmelserna i 56 respektive 172 § utginge från det

redan existerande förhållandet, att bankens verkställande ledning i verk­

ligheten utövade en del funktioner, som enligt lagen egentligen ankomme

på styrelsen. Dessa stadganden kunde icke anses innebära införande av

något nytt legalt organ utan allenast dels en formföreskrift i fråga örn

det sätt, på vilket det av styrelsen lämnade uppdraget skulle meddelas

och dess innehåll angivas, dels en legal begränsning av styrelsens rätt att

ät andra uppdraga beslutanderätt å dess vägnar. Bestämmelserna hade

icke och borde icke heller hava något samband med frågan om rätten att

teckna bankens firma. I fråga örn de rättsverkningar i förhållande till

god troen de tredje man, som de föreslagna legala inskränkningarna skulle

kunna medföra, kunde betänkligheter göra sig gällande. En undersök­

ning av innehållet i de nya legala inskränkningarna torde giva vid han

den, att anledning lill konflikt med tredje, mans intresse ytterligt siillan

skulle behöva förekomma, och vidare skulle det få ankomma på bankerna

själva att göra de ifrågavarande bestämmelserna gällande emot tredje

man. Det i förslagets 56 m. fl. §§ använda uttrycket »på styrelsen ankom­

mande ärenden» förekomma redan i den gällande banklagen, och ledning

lii han fi lill riksdagens protokoll 19:1.1.

Kungl. Muj:ls proposition nr 167.

65

Sr lii;

66

Kungl.

Maurts proposition nr 167.

för dess tolkning torde kunna hämtas av de i 53 respektive 169 § upptagna

huvudstadgandena, att styrelsen ägde förvalta bankens angelägenheter.

Kommerskollegium hade ej något att erinra mot kommitténs förslag i

dessa delar.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit kommitténs bestämmelser

med tillägg dels att, örn styrelsens uppdrag åt enskild styrelseledamot

eller annan person avser beviljande av kredit, härvid meddelade före­

skrifter skola angiva maximibelopp och grunderna för bedömande av er­

bjuden säkerhet, dels ock att det skall åligga styrelsen att, så snart det

kan ske, till bankinspektionen insända sådan instruktion, som omför-

mäles i 1 mom. 56 respektive 172 §, ävensom meddela inspektionen de änd­

ringar, som vidtagas i denna instruktion.

Gent emot den av bankföreningen framförda kritiken åberopa do sak­

kunniga bankinspektionens utlåtande samt förklara sig ytterligare

vilja understryka, att de föreslagna bestämmelserna ej åsyfta att giva

några regler beträffande frågan, örn andra personer än firmatecknare

kunna vara berättigade att företräda banken.

Vad angar omfattningen av det använda uttrycket »på styrelsen an­

kommande ärenden» anföra de sakkunniga:

Det vore visserligen riktigt, att vidsträckt tolkat detta uttryck omfat­

tade allt, som rörde bankens verksamhet, då styrelsen enligt lagen var

förvaltare av bankens angelägenheter. Emellertid funnes i en bank lik­

som i varje annat större företag ärenden, som ansåges icke behöva hand­

läggas av styrelsen utan kunde handhavas av olika befattningshavare i

banken, ehuru dessas befogenhet naturligtvis ytterst finge anses härleda

sig från styrelsen såsom bankens högsta verkställande organ; såsom exem­

pel härå kunde nämnas vissa banktjänstemäns befogenhet att mottaga in­

betalningar och utfärda kvitton härom. Med det i förslaget använda ut­

trycket avsåges ärende, vars handläggning ansåges kräva ett särskilt

beslut av styrelsen, varigenom denna antingen själv avgjorde ärendet

eller uppdroge detta avgörande åt en befattningshavare i banken, vilken

med stöd av uppdraget handlade i styrelsens ställe. Det vore riktigt, så­

som bankföreningen anmärkt, att gränsen mellan sådana ärenden, som i

den sedvanliga bemärkelsen finge anses ankomma på styrelsens avgö­

rande, och ärenden, som ej vore av denna beskaffenhet, måste dragas

olika i olika banker. Men på detta område torde en ganska bestämd sed­

vänja finnas, varför de sakkunniga ej ansåge, att det använda uttrycket

behövde komma att föranleda missförstånd.

De sakkunniga uttala vidare, att åtgärder böra vidtagas till för­

hindrande av att en person ensam kan teckna bankens firma. Kommittén

hade föreslagit, att å skriftlig handling, varigenom bank ikläddes förplik­

telse, bankens firma skulle tecknas av minst två personer. De sakkunniga

anföra härom;

Tveksamhet torde kunna uppkomma om vilka skriftliga handlingar,

som skulle vara att anse såsom sådana, varigenom bank ikläddes förplik­

telse. De sakkunniga hade ansett det riktigare att föreskriva, att bank

Kungl. Majlis proposition nr 167.

67

bolags firma överhuvudtaget ej finge tecknas av en person allena. I

flertalet banker torde också redan nu gälla, att firma skulle tecknas av

minst två personer i förening.

I 58 respektive 174 § i förslaget hava intagits bestämmelser i detta av­

seende.

I samband med nu berörda ändringar hava i de sakkunnigas förslag

gjorts vissa omredigeringar och smärre ändringar av vissa paragrafer,

var j2 mte en del paragrafer erhållit nya siffer beteckningar. Förslagets

54 och 55 respektive 170 och 171 §§ motsvara nuvarande 57 och 58 respek­

tive 173 och 174 §§. I 2 och 3 mom. 58 respektiv^ 174 § hava intagits

föreskrifterna i 1 mom. i 56 och 59 §§ respektive 172 och 175 §§ gällande

lag. Förslagets 59 respektive 175 § motsvarar 61 respektive 177 § i gällande

lag, och med hänsyn till bestämmelsen i förslagets 1 mom. i 58 respektive

174 § har gjorts en mindre ändring. 60 respektive 176 § motsvarar 55 re­

spektive 171 § och den i sista momentet i 59 respektive 175 § gjorda hänvis­

ningen till 55 respektive 171 § enligt lagens nu gällande lydelse. De sak­

kunniga hava emellertid, i likhet med kommittén, under framhållande

att det kunde tänkas, att styrelseledamöter och personer utanför styrel­

sen, vilka erhållit uppdrag att avgöra på styrelsen ankommande ärenden,

icke tillika vore berättigade att teckna bolagets firma, jämställt dylika

personer i nu förevarande hänseende med firmatecknare. Den 61 respek­

tive 177 § har i gällande lag sin motsvarighet i 54 respektive 170 § och i

sista momentet i 59 respektive 175 § intagna hänvisningen till 54 respek­

tive 170 §.

I andra punkten 1 mom. 64 respektive 180 § gällande lag stadgas, att rätt

att i förening med annan men allenast såsom kontrasignant teckna ban­

kens firma icke innebär befogenhet att för banken mottaga stämning eller

annat meddelande.

De sakkunniga hava föreslagit, att denna bestämmelse skall utgå ur

lagen. Såsom motiv härför har anförts:

Ifrågavarande inskränkning i viss firmatecknares befogenhet att före­

träda banken kunde för den, som skulle delgiva banken stämning eller

annat meddelande, giva anledning till misstag, när det gällde att avgöra,

vem som vore behörig att för banken mottaga sådan delgivning. Även

örn olägenheter skulle kunna uppstå för banken därigenom, att s. k. kon­

trasignant i nu förevarande avseende likställdes med annan firmateck­

nare, torde det dock vara riktigare, att banken, som själv utsåge kontra­

signant, finge bära dessa olägenheter, än att den, som vill instämma ban­

ken eller eljest låta verkställa delgivning med densamma, på grund av

delgivning med en kontrasignant hos banken utsattes för en rättsförlust.

1924 års kommitté hade i förslagets 57 respektive 173 § föreslagit, att

direktör eller tjänsteman vid banks huvud- eller avdelningskontor, åt

vilken uppdragits att ensam eller i förening nied annan avgöra på sty­

relsen ankommande ärenden, icke finge vara ledamot av styrelsen för

68

annat bolag utan att bankens styrelse för varje sådant uppdrag där­

till lämnat tillstånd. För giltighet av beslut om tillstånd skulle fordras, att

beslutet biträddes av minst två tredjedelar av styrelsens samtliga leda­

möter. Den, för vilken tillstånd ifrågasattes, finge ej deltaga i beslutet.

Kallelse till styrelsesammanträde, då prövning av fråga örn tillstånd

skulle äga rum, skulle innehålla uppgift, att sådan fråga förekomme vid

sammanträdet.

Kommittén anförde i sina motiv härom:

Den omständigheten, att nämnda befattningshavare sutte i andra bo­

lagsstyrelser kunde innebära faror för, att bankverksamheten leddes in

på olämpliga vägar och för bankledningens objektivitet vid prövningen

av kreditfrågor. Emellertid vore det av vikt för en bankdirektör att

vara väl förtrogen med industriella förhållanden, och sådan förtrogen­

het förvärvades genom ledamotskap i de industriella företagens styrel­

ser. I vissa lall kunde, det även på grund av omfattningen av en banks

krediter åt ett industriellt företag vara av vikt för banken att få utöva

kontroll över företaget genom att vara representerad i styrelsen för före­

taget.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit samma bestämmelser som

kommittén med det tillägg, att för nu ifrågavarande funktionärer till­

stånd icke får lämnas beträffande ledamotskap av styrelse i bolag, vars

huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel med

aktier eller som idkar emissionsrörelse. De sakkunniga yttra i denna del:

De sakkunniga hava ansett att den allmänna förutsättningen för att

nämnda befattningshavare skulle tillåtas vara styrelseledamöter i annat

bolag än bankbolaget borde vara, att sådant ledamotskap vore påkallat

ur bankens ekonomiska intresse i det andra företaget, exempelvis i sådana

fall, då banken meddelat kredit åt det andra företaget i sådan omfatt­

ning, att banken på grund därav ansåge sig böra hava någon represen­

tant i företagets styrelse. Beträffande kommitténs påpekande, att en bank­

man hade behov av att vara ledamot i ett industriföretags styrelse för att

bliva förtrogen med industriella förhållanden, ville de sakkunniga ej för­

neka, att det även på denna grund kunde finnas ett berättigat intresse

för en bankdirektör att vara styrelseledamot i annat företag. De sak­

kunniga holle dock före, att med hänsyn till de olägenheter, som för bank­

verksamheten kunde vara förknippade med bankdirektörers styrelseleda­

motskap i andra företag, sådant ledamotskap borde få förekomma endast i

undantagsfall. Förelåge särskilda omständigheter av t. ex. personlig art,

borde också tillåtelse att innehava dylikt uppdrag kunna meddelas. De

sakkunniga hade haft under övervägande lämpligheten av att i lagen an­

giva de lall, i vilka nu nämnda befattningshavare borde efter styrelsens

nrövning få tillåtelse att innehava ifrågavarande uppdrag. Då det emel­

lertid vore vanskligt att meddela lagbestämmelser i detta hänseende, hade

de sakkunniga avstått härifrån och inskränkt sig till att pä sätt ovan

skett angiva de riktlinjer, vilka enligt de sakkunnigas åsikt borde följas

vid styrelsens prövning av frågor angående dylika uppdrag. — Kommittén

hade i sina motiv framhållit, att den nära anknytningen mellan banker

och emissionsföretag, som uppkommit bland annat därigenom att banks

direktör haft säte jämväl i emissionsbolags styrelse, visat sig särskilt

Kungl.

Maj:ts proposition nr

167.

70

styrelsen samt att olika lokala områden med mer eller mindre utpräglade

särintressen bliva däri företrädda, alltför snäv och hemställer, att ifråga­

varande bestämmelse gives det innehåll, att antalet styrelseledamöter fast­

ställes till högst femton, med rätt för Konungen att, då särskilda skäl där­

till föreligga, medgiva en höjning av detta antal.

Smålands och Blekinge handelskammare, som tillstyrker en skärpning

av formerna för bankärendenas behandling, förklarar sig icke anse någon

särskild fara ligga däri, att en revision av dessa bestämmelser rörande

bankbolag uppskötes till dess den kunde företagas samtidigt med en revi­

sion av aktiebolagslagen.

Skånes handelskammare hemställer, att den föreslagna bestämmelsen

örn maximering av styrelseledamöternas antal måtte på det sätt modifie­

ras, att styrelseledamöternas antal finge efter särskilt tillstånd ökas utan

hinder av i lagen fixerat maximum. Handelskammaren anför, att ett ge­

nomförande av de sakkunnigas förslag i denna del otvivelaktigt skulle dra­

ga med sig en ytterligare koncentration av bankväsendet med en ny för­

skjutning av dess tyngdpunkt till huvudstaden; förslaget skulle sålunda än

vidare befordra en utveckling, som lagstiftningen i annan ordning och

av andra synpunkter sökt förebygga.

Handelskammaren i Göteborg anser, under åberopande av i huvudsak

samma skäl som handelskammaren i Stockholm och Skånes handelskam­

mare, att föreskrifter angående högsta antal styrelseledamöter icke borde

införas i lagen. Skulle sådana föreskrifter anses behövliga, hemställes, att

maximiantalet icke sättes lägre än till femton, med rätt för Konungen

att medgiva ett ännu större antal. För uppnående av den enligt förslaget

åsyftade övervikten av icke befattningshavare i styrelsen vöre det enligt

handelskammarens åsikt tillräckligt att föreskriva, att av styrelsens leda­

möter ej flera än en för varje påbörjat tretal finge vara befattningshavare

i banken.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrka förslaget, att direktör eller tjänsteman

i bank, som ensam eller i förening med annan äger avgöra på bankens

styrelse ankommande ärenden, skall erhålla tillstånd av styrelsen för att fa

vara ledamot av styrelsen i annat bolag. Beträffande däremot den före­

slagna bestämmelsen örn att sådant tillstånd ej får lämnas i fråga örn

ledamotskap av styrelse i emissionsbolag m. fl. bolag hava fullmäktige,

som vitsordat, att den nära anknytningen mellan banker och emissions­

bolag ofta visat sig olycksbringande, ansett det vanskligt, att genom lag­

stiftning lägga hinder i vägen för denna anknytning, varjämte det före­

slagna stadgandet icke syntes vara tillfyllest för att nå detta mål. För­

budet mot ledamotskap i emissionsbolag skulle t. ex. icke förhindra, att

en direktör eller en tjänsteman i en bank vore verkställande direktör jäm­

väl i dylikt bolag, ehuru han icke vore ledamot av styrelsen för detsam­

ma. Det syntes därför fullmäktige riktigare att avstå från införande i

lagen -av det föreslagna förbudet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

71

Mot de sakkunnigas förslag i denna del har från flera håll anmärkts, att Vcp*rtem*r,u-

ändringar i banklagens bestämmelser angående banks förvaltningsorgan

icke borde vidtagas förrän motsvarande bestämmelser i den allmänna

aktiebolagslagen blivit underkastade revision. De föreslagna bestäm­

melserna innebära emellertid icke någon ändring av gällande grunder

för banks förvaltning. Bestämmelserna i den föreslagna 56 respektive

162 §, vilka anknyta till en redan nu på flera håll rådande praxis,

åsyfta allenast att åstadkomma en reglering av förhållandet mellan sty­

relsen och de personer, åt vilka styrelsen med stöd av gällande lag gi­

vit uppdrag att utöva vissa styrelsens befogenheter. Dessa bestämmel­

ser liksom de i övrigt föreslagna ändringarna rörande antalet styrelse­

ledamöter och bankbolags firmateckning m. m. torde icke kunna anses

innebära ett föregripande av en reformering av lagstiftningen rörande för­

valtningen och organisationen av bolag i allmänhet. Med hänsyn härtill

och då det synes mig angeläget, att en snar reglering av de i förslaget be­

handlade frågorna kommer till stånd, anser jag, att ett uppskov med ställ­

ningstagandet till sakkunnigförslaget i denna del icke bör förekomma.

Enligt min mening kan i regel behov icke anses föreligga av större an­

tal styrelseledamöter än det i förslaget angivna maximiantalet tio. Detta

antal torde medgiva, att i styrelsen insättas respresentanter för olika

grenar av det ekonomiska livet och för skilda delar av landet. Före­

ligga särskilda omständigheter, bör Kungl. Majit äga medgiva högre

antal styrelseledamöter. Emellertid saknas enligt min åsikt för sådant

fall anledning att, såsom de sakkunniga föreslagit, i lagen fixera visst

maximiantal.

Med hänsyn till vad i de angivna yttrandena anförts finner jag den

föreslagna bestämmelsen, att av styrelseledamöterna icke flera än en

för varje påbörjat femtal får vara befattningshavare i banken, böra

ändras på det sätt, att ordet femtal utbytes mot tretal.

De sakkunniga hava i 56 respektive 172 § föreslagit, att styrelsen icke må

åt enskild styrelseledamot eller enskild person uppdraga att ensam eller i

förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, med mindre

i paragrafen närmare angivna föreskrifter blivit meddelade. Med be­

stämmelsen åsyftas, att styrelsen ej får delegera sin beslutanderätt i visst

avseende utan att härvid meddela särskilda föreskrifter. Jag har ansett

det lämpligt, att för erhållande av större tydlighet utbyta orden »av­

göra på styrelsen ankommande ärenden» mot »utöva viss styrelsens be­

slutanderätt». Denna omformulering förutsätter motsvarande ändring i

48, 57 och 60 respektive 164, 173 och 176 §§ samt i övergångsbestämmelsen.

Lika med de sakkunniga anser jag. att bankbolags firma alltid bör

tecknas av minst två personer i förening. Emellertid torde förslagets 58

respektive 174 §, vari bestämmelsen angående firmateckning förekom­

mer, böra, för vinnande av tydlighet, avfattas i enlighet med ett av bank­

föreningens styrelse avgivet förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

De sakkunnigas förslag i 57 respektive 173 § anser jag mig böra till­

styrka. Det synes mig vara av vikt, att banks direktörer och med dem

jämställda befattningshavare endast i vissa särskilda fall få tillstånd

att vara styrelseledamöter i andra bolag. De sakkunniga hava i sina

motiv närmare utvecklat de förutsättningar, under vilka nyssnämnda

befattningshavare böra erhålla tillstånd till sådant ledamotskap, och

jag vill ansluta mig till de uttalanden, de sakkunniga härom gjort. Jag

anser emellertid, i likhet med de sakkunniga, några legala regler i detta

hänseende ej böra införas.

Mot de i övrigt i denna del av de sakkunniga föreslagna bestämmel­

serna har jag ej något att erinra.

72

Kungl. May.ts proposition nr 167.

Banks revision.

De sakkunniga hava föreslagit ändrade bestämmelser angående banks

revision. Ändringarna åsyfta att bättre tillgodose de krav, som böra

uppställas på revisorernas självständighet och sakkunskap, samt att ge­

nom vissa föreskrifter angående revisionens utförande göra denna mera

effektiv. Vidare hava de sakkunniga, som ansett, att den gällande lo­

kala tillsynen med allmänna ombud för varje bank, vilka bland annat

deltaga i revisorernas granskning av styrelsens förvaltning och ban­

kens räkenskaper, bör borttagas, föreslagit, att en av bankens revisorer

skall utses av bankinspektionen.

De sakkunniga anföra till en början, att de förändringar, förslaget i

denna del upptager, endast vore sådana, som för närvarande, enligt de

sakkunnigas åsikt, kunde anses vara av behovet särskilt påkallade; en

mera ingående prövning av frågan örn revision i bankbolag borde ske

i samband med en reglering av gällande föreskrifter angående revision

i bolag överhuvud taget.

Enligt den gällande banklagen, 6S respektive 184 §, skola för gransk­

ning av styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper aktieägarna

respektive lottägarna årligen utse revisorer, och åtminstone vartannat

år skall en av dem ombytas. Angående revisors kompetens stadgas

allenast, att till revisor ej må utses den, som är i bolagets eller sty­

relseledamots tjänst.

De sakkunniga föreslå, att aktieägarna respektive lottägarna skola år­

ligen utse minst två revisorer, varjämte bankinspektionen skall utse en

revisor. Enligt förslaget skola samtliga revisorer vara med det ekonomiska

livet väl förtrogna personer, och minst en av de revisorer, aktieägarna

respektive lottägarna utse, skall yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet.

Vidare föreslås, att revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda

revisionen, att till revisor ej må utses den, som är i bankens eller styrelse­

ledamots tjänst eller som eljest intager underordnad ställning i förhållan­

de till styrelseledamot, samt att bankinspektionen skall äga när som helst

74

Banklagen, liksom aktiebolagslagen, innehåller inga direkta bestäm­

melser i detta hänseende.

De sakkunniga hava — under förmälan, att revisorsuppdraget ganska

ofta uppfattats såsom inskränkt på sätt nyss angivits, och att någon

granskning under löpande räkenskapsåret därför ej ägt rum — förklarat

sig anse, att revisors skyldighet i detta hänseende borde på tydligare sätt

än för närvarande vore fallet komma till uttryck i lagen, samt i detta

syfte föreslagit det tillägg till 69 respektive 185 § banklagen, att reviso­

rerna för verkställande av dem åliggande granskning skola sammanträda

så ofta de själva finna nödigt, dock att minst en gång varje halvår vissa

i lagen särskilt uppräknade ärenden skola bliva föremål för behandling.

De sakkunniga anföra:

Dessa bestämmelser utgjorde självfallet ett minimikrav och revisorerna

vore, i den mån de funne anledning därtill, givetvis skyldiga såväl att

oftare behandla nyssnämnda ärenden som ock att mer än en gång under

året till behandling upptaga andra delar av sitt granskningsuppdrag. De

sakkunniga hade sålunda i intet avseende åsyftat att begränsa den gransk­

ning, som revisorerna för närvarande vore skyldiga att verkställa, ex.

i fråga örn inventering av banks tillgångar. Bestämmelserna örn samman­

träden utgjorde naturligtvis intet hinder för att även mellan två sam­

manträden utredning eller undersökning i särskilt avseende verkställdes

av någon eller några revisorer.

Enligt de sakkunnigas förslag skall det åligga revisorerna att minst en

gång varje halvår: taga del av styrelsens protokoll och av styrelsen eller

bankens direktörer utfärdade föreskrifter rörande bankens kreditgiv-

ning, granska av styrelsen beviljade större krediter oell andra större

placeringar av bankens medel samt av styrelsen vidtagna åtgärder i

fråga örn förvaltning och avyttring av jämlikt 3 och 4 mom. i 45 respektive

161 § banklagen inköpt eller övertagen egendom, taga del av de före­

lägganden och erinringar, vilka bankinspektionen kan hava gjort till

styrelsen eller bankens direktörer, samt av inkomna rapporter över in­

spektioner och undersökningar rörande bankens huvud- och avdelnings­

kontor samt rörande av banken ägda företag av större betydelse.

Förslaget upptager vidare bestämmelse örn skyldighet för revisorerna

att till styrelsen skriftligen meddela de erinringar, som de kunna påkalla.

De sakkunniga anföra:

Revisorerna brukade genom promemorior eller i annan form delgiva

styrelsen de iakttagelser, som de funne anmärkningsvärda. I 234 § bank­

lagen vore också förutsatt, att revisorerna tillika med revisionsberättelsen

till bankstyrelsen kunde hava avlämnat annan handling angående bolagets

förvaltning eller räkenskaper.

De sakkunniga, som ansett, att denna praxis borde bibehållas, hade, för

att revisorerna skulle utan att avvakta revisionsberättelsens utarbetande

tillämpa åsyftade praxis även ifråga örn de iakttagelser, som gjordes vid

de sammanträden under löpande räkenskapsår, som de sakkunniga före­

slagit, i förslaget upptagit nyssnämnda bestämmelse. Härmed hade gi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

75

vetvis ej avselts att begränsa de upplysningar, som genom revisionsberät­

telsen skulle bringas till aktie- respektive lottägarnas kännedom.

Vidare hava de sakkunniga i förslaget angivit vissa huvudpunkter, var

över revisorerna i sin berättelse till bolagsstämman särskilt skola uttala

sig. Revisorerna skola sålunda redogöra för omfattningen av sin gransk­

ning. Vidare skola de uttala sig angående vinst- och förlust- samt balans­

räkningarna, bankens förvaltningsutgifter, den inre kontrollen inom ban­

ken samt styrelsens förslag i anledning av bankens vinst eller förlust

under räkenskapsåret. Berättelsen skall även innehålla ett uttalande an­

gående ansvarsfrihet för styrelsen.

Slutligen föreslås, att av bankinspektionen skall utfärdas instruktion

för den av inspektionen förordnade revisorn, samt att vid revisorernas

sammanträden skall föras protokoll.

Såsom övergångsbestämmelse föreslå de sakkunniga, att revisor må intill

första ordinarie bolagsstämma efter lagens ikraftträdande behålla sitt

uppdrag, ändå att han icke uppfyller de fordringar, som i lagen uppställas

för valbarhet.

En av de sakkunniga, bankinspektören von Krusenstjerna, har reser­

verat sig beträffande de föreslagna ändringarna i 69 respektive 185 §

samt i 68 respektive 184 §, i fråga örn ändringarna i sistnämnda para­

grafer i vad dessa avså ge revisors kompetens. Reservanten anför bland

annat:

Den senaste tidens erfarenheter pekade även enligt hans mening på ett

starkt behov av en mera effektiv revision av ekonomiska företag än som

för närvarande vanligen plägade vara för handen. Detta behov gjorde sig

emellertid, enligt hans förmenande, gällande i vida högre grad beträffande

andra företag än ifråga örn bankbolag. Detta borde föranleda, att revi-

sorsfrågan i hela dess vidd gjordes till föremal för sakkunnig och ingå­

ende utredning, och anledning torde finnas antaga, att så komme att ske

inom en nära framtid. Att saken skulle lör bankernas del vara så bråd­

skande, att icke lämpligen resultatet av sagda utredning kunde avvaktas

kunde han icke medgiva. De sakkunnigas majoritet hade anfört, att de

under 69 och 185 §§ föreslagna bestämmelserna icke gjorde anspråk på

att vara uttömmande. Enligt reservantens förmenande vore de det icke

heller, enär de toge sikte endast på vissa grenar av revisorsverksamheten

men lämnade andra lika viktiga åsido.

Bankföreningens styrelse anser, i likhet med vad styrelsen framhållit

angående banks verkställande organ, att även nu ifrågavarande bestäm­

melser i banklagen böra undergå förändring först sedan revision av mot­

svarande bestämmelser i aktiebolagslagen skett.

Beträffande detaljerna i denna del av förslaget förklarar styrelsen, att

den ej har något att erinra mot bestämmelserna, att minst en av de revi­

sorer, som vid banks bolagsstämma utses, skall yrkesmässigt utöva revi­

sionsverksamhet, och att bankinspektionen skall för varje bank utse en

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

revisor.

76

Bankinspektionen anför:

Inspektionen funné ingen anledning till erinran ifråga om förslaget, att

inspektionen skulle förordna en revisor för varje bank samt för denne re­

visor utfärda instruktion. Inspektionen tillstyrkte även de föreslagna

kompetensvillkoren för revisor, under förutsättning att ett inom justitie­

departementet utarbetat förslag angående vissa ändringar i aktiebolags­

lagens bestämmelser angående revisors kompetens bleve i åtminstone hu­

vudsakligen oiörändrad form upphöjt till lag. Vidkommande åter övriga

föreslagna ändringar av 69 respektive 185 § hemställde inspektionen, att

detta förslag måtte vila i avvaktan på resultatet av den förväntade revi­

sionen av aktiebolagslagen. Inspektionen ville framhålla, att man i våra

grannländer, enligt vad inspektionen hade sig bekant, ventilerat frågan

örn revisorernas uppgift i affärsföretag och att man därvid ställt sig tvek­

sam inför spörsmålet, huruvida revisionens uppgift skrälle vara icke blott

räkenskapsmässig utan jämväl kritisk. Verkningarna av de sakkunnigas

förslag ginge enligt inspektionens förmenande därhän, att ett lagfästande

av förslaget lätt skulle kunna leda till, att revisorerna ansåge sig böra

mera ägna sig åt att kritisera styrelsens förvaltningsåtgärder än åt den

räkenskapsmässiga kontrollen över verksamhetens resultat. Spörsmålet,

örn revisionen borde vara kritisk eller icke, borde enligt inspektionens me­

ning klarläggas beträffande aktiebolagstiftning i allmänhet innan man

skrede till lagstiftningsåtgärder. Och i varje fall syntes det vara att

föredraga, att lagstiftningen allenast angåve, på vilka spörsmål en revi­

sion borde lämna svar, och samtidigt överlämnade åt revisorerna själva

att avgöra, huru de borde inrikta sitt arbete för att kunna lämna de på­

fordrade svaren.

Stockholms handelskammare bär ingen annan anmärkning mot för­

slaget än att handelskammaren finner bestämmelsen örn att revisorerna

skola vara med det ekonomiska livet väl förtrogna personer vara alltför

vag och svävande samt därför kunna medföra olägenheter vid tillämp­

ningen; det vore enligt handelskammarens mening lämpligare, att en

dylik fråga behandlades allenast i motiven till lagförslaget och ej i lag­

texten.

Skånes handelskammare anser, att det på samtliga revisorer borde upp­

ställas den fordran, att de icke blott vore väl förtrogna med näringslivet

utan därjämte ägde nöjaktig kunskap för sitt speciella uppdrag. Handels­

kammaren påpekar, att yrkesmässig utövning av revisorsverksamhet, på

det sätt dylik verksamhet för närvarande mången gång bedreves, icke ut­

gjorde borgen för att utövaren verkligen vore i besittning av nöjaktig

kompetens som revisor.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands län uttalar, att bestäm­

melsen örn att en av de av bolagsstämman utsedda revisorerna skulle yr­

kesmässigt utöva revisionsverksamhet borde skärpas därhän, att skyldig­

het stadgades att utse av handelskammare auktoriserad revisor.

Handelskammaren för Gotland förklarar sig biträda den av reservanten

bland de sakkunniga uttalade meningen.

Handelskammaren i Gävle anser, att 2 mom. i 68 respektive 134 § borde

på det sätt ändras, att med styrelseledamot jämställdes annan person, som

avsåges i 56 § första stycket.

Kungl. Marits proposition nr 167.

77

Industriförbundet uttalar sin principiella anslutning till de sakkunnigas

förslag om förbättrad revision av bankföretagen.

Kommerskollegium finner de sakkunnigas förslag vara väl ägnat att

tillgodose intresset av önskvärd kontroll över bankväsendet samt förkla­

rar sig oj heller hava några betänkligheter mot att den gällande bestäm­

melsen angående ombyte av revisorer utgår ur lagen.

Fullmäktige i riksbanken, som anse det vara av största vikt, att ett visst

ombyte bland revisorerna ägde rum, dock utan att kontinuiteten i deras

arbete bleve lidande, hemställa, att i lagen intages föreskrift örn, att en

eller flera av de av bolagsstämman utsedda revisorerna, alltefter deras

antal, skulle ombytas åtminstone vart tredje år samt att revisor, som tjänst­

gjort en treårsperiod, icke skulle kunna omväljas, förrän nästa treårsperiod

gått till ända.

I övrigt tillstyrka fullmäktige de sakkunnigas förslag med det tillägg

till 68 respektive 184 § 2 monn, att till revisor ej heller finge utses den,

som intoge beroende ställning till styrelseledamot.

Fullmäktige anföra gent emot reservanten inom de sakkunniga, att an­

gelägenheten av att en skärpt revision genomfördes beträffande vanliga

aktiebolag gjorde det ej mindre önskvärt, att bankbolagen snarast möj­

ligt er holle en effektiv revision. Ej minst syntes detta påkallat av den till­

syn, som bankinspektionen hade att utöva över bankerna.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att de nuvarande bestämmelserna Departemen

angående allmänna ombud för bank böra upphöra att gälla, samt att bank­

inspektionen bör för varje bank förordna en revisor.

Beträffande revisors kompetens upptager de sakkunnigas förslag, bland

annat, att minst en av de utav aktieägarna, respektive lottägarna, utsedda

revisorerna skall yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet. I anslutning-

till ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag, innefattande vissa

ändringar i aktiebolagslagen, har jag funnit det av de sakkunniga sålunda

uppställda kompetenskravet böra utbytas mot ett stadgande, att minst en

av de revisorer, aktieägarna respektive lottägarna utse, skall vara av

handelskammare i riket auktoriserad revisor.

Vidare vill jag föreslå det tillägg till 68 respektive 184 § 2 morn., att till

revisor ej helier må utses den, som i förhållande till styrelseledamot in­

tager beroende ställning. Härigenom erhålles även i denna del överens­

stämmelse med nyssnämnda, inom justitiedepartementet utarbetade lag­

förslag.

Beträffande frågan örn obligatoriskt ombyte av revisor torde man

hava att väga mot varandra å ena sidan behovet av en viss rörlighet bland

revisorerna för förhindrande av en slentrianmässig och mindre noggrann

revision, och, å andra sidan, behovet av att revisorerna genom en längre

tids tjänstgöring skola vinna ökad förtrogenhet med sitt arbete. För mig

Kungl. Maj:tH proposition nr 167.

78

Ilar dock den sistnämnda synpunkten framstått såsom den viktigaste, och

jag har därför anslutit mig till de sakkunnigas förslag i denna del, var­

igenom också likformighet med aktiebolagslagen erhålles.

Beträffande de i 69 respektive 185 § föreslagna bestämmelserna vill jag

gent emot bankinspektionen påpeka, att revisionen i bolag enligt svensk

rätt omfattar såväl bolagets räkenskaper som styrelsens förvaltning.

Bankinspektionen synes befara, att genom den gjorda uppräkningen av

vissa av revisorernas åligganden, vilken uppräkning särskilt tager sikte

på granskningen av styrelsens förvaltning, den räkenskapsmässiga sidan

av revisorernas verksamhet skulle komma att åsidosättas. Emellertid

synas mig dessa farhågor icke vara befogade. Anledningen till att vissa

granskningsuppgifter särskilt angivas är, att man för att få till stånd en

fortlöpande granskning av bankens verksamhet ansett det nödigt att

angiva minimiomfattningen av en sådan granskning. Det torde ligga i

sakens natur, att ett revisionsuppdrag innefattar granskning av räken­

skaperna. Jag tillstyrker alltså förslaget i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Tillsynen över bankerna.

Beträffande den centrala tillsynen över bankerna innebar 1924 års kom­

mittés förslag ett lagfästande av vad som torde få anses utgöra gällande

rätt. Den lokala tillsynen åter ansåg kommittén kunna borttagas. De

sakkunnigas förslag överensstämmer med kommitténs.

Kommittén anförde:

Tillsynens främsta historiskt givna uppgift vore att övervaka, att ban­

kerna i sin verksamhet ställde sig till efterrättelse i lag och bolagsordning

givna föreskrifter. Under utvecklingens gång hade det emellertid fram­

vuxit en för tillsynen icke mindre viktig uppgift, nämligen att ur säker­

hetssynpunkt granska bankernas verksamhet, även om denna icke ginge

utom de av lag och bolagsordning angivna gränserna. En med dessa två

uppgifter verkande tillsyn bidroge att bereda sundhet och soliditet åt bank­

väsendet och innebure ett skydd för insättarna. Den senare uppgiften vöre

visserligen ej nämnd i banklagen, men enligt instruktionen för bankinspek­

tionen ålåge det densamma att, örn vid undersökning eller eljest befunnes,

att i bank förekomme törhållanden, som påkallade rättelse, meddela er­

forderliga erinringar. Emellertid hade inspektionen i sådana fall icke

möjlighet att framtvinga rättelse. Lagens bestämmelse örn rätt för bank­

inspektionen att sammankalla styrelse och bolagsstämma ävensom före­

skriften i instruktionen örn rätt att offentliggöra framställd anmärkning

vore visserligen tillämpliga även för ifrågavarande fall. Men dessa medel

kunde av naturliga skäl endast undantagsvis bringas i tillämpning; i

övrigt finge erinringarna mera karaktären av råd, som av bankstyrelsen

kunde beaktas eller lämnas utan avseende. Enligt 235 a § banklagen ägde

inspektionen förelägga styrelsen lör en bank, beträffande vars ledning så

allvarliga missförhållanden yppat sig, att bankens verksamhet kunde be­

faras komma att bliva till skada för det allmänna, att vidtaga de åtgärder,

som befunnes erforderliga för rättelsers vinnande, men detta medel kunde

icke komma till tillämpning i andra fall än då genom bankledningens åt-

79

gärder insättarnas rätt vore utsatt för uppenbar fara. Till dessa två hu­

vuduppgifter för tillsynen bomme ytterligare uppgiften att övervaka, att

de upplysningar angående bankernas verksamhet, vilka genom det all­

männas försorg ställdes till allmänhetens förfogande, vore riktiga (bank­

statistiken). Kommittén ville, i fråga örn tillsynsmyndighetens upp­

gifter, ej föreslå någon ändring i vad som på sätt kommittén utvecklat

finge anses vara gällande rätt. Denna myndighets främsta uppgift vore

sålunda att övervaka iakttagandet av banklagstiftningen. Beträffande

den andra huvuduppgiften erinrade kommittén, att tillsynsmyndigheten

icke linge göras till någon överstyrelse för bankväsendet, som skulle hava

att pröva celi taga ställning till bankernas förvaltningsåtgärder, men att,

å andra sidan, denna myndighets befogenheter icke borde för starkt be­

gränsas. Det måste vara till gagn, att en bankledning finge sina hand­

lingar bedömda från den vidare synpunkt, som tillsynsmyndigheten hade

tillfälle att anlägga på bankverksamheten, och linge kännedom örn tillsyns­

myndighetens elter denna synpunkt bildade uppfattning, även om denna

uppfattning visade sig vara sträng.

Kommittén föreslog, att i en ny paragraf, 230 a, skulle angivas de upp­

gifter, vilka, på sätt kommittén förut utvecklat, åvilade tillsynsmyndig­

heten.

Enligt första momentet i denna paragraf skulle bankinspektionen

övervaka, att bankerna i sin verksamhet ställde sig till efterrättelse dels

banklagen och andra författningar, såvitt de hade särskilt avseende å

banker, dels de för bankerna gällande bolagsordningar, dels ock de före­

skrifter, som med stöd av stadgande i lag eiler bolagsordning blivit av

bolagsstämma eller styrelse meddelade. Bankinspektionen skulle dock

icke vara pliktig övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som

avsåge enskild delägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till

banken eller till annan delägare eller som anginge banks inre angelägen­

heter.

Kommittén anförde:

Med författningar, som hade särskilt avseende å bankbolag, åsyftades

exempelvis lagen angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och

sparbanks konkurs. Däremot borde det icke åvila inspektionen någon

skyldighet att vaka över, att bankerna iakttogo sådan allmän lagstift­

ning, som i ett eller annat avseende ägde tillämplighet jämväl å bank­

bolag. En så vidsträckt uppgift hade givetvis icke varit avsedd att till­

läggas tillsynsmyndigheten, och det skulle ej heller vara lämpligt, att

så skedde, enär det då lätt skulle kunna inträffa, att tillsynsmyndighe­

ten ställdes inför situationer, där tillgodoseendet av ett intresse skulle

komma i strid med ett annat.

Vidare hade bankinspektionen att övervaka efterlevnaden av de före­

skrifter, som med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning blivit av

bolagsstämma eller styrelse meddelade. Såvitt anginge av styrelse med

stöd av lag meddelade föreskrifter sammanhängde bestämmejsen i före­

varande ämne särskilt med kommitténs under 56 respektive 172 § upp­

tagna förslag, att bankstyrelse icke finge åt enskild styrelseledamot el­

ler annan person uppdraga att ensam eller i förening med annan avgöra

på styrelsen ankommande ärenden, med mindre föreskrifter blivit av

styrelsen meddelade angående dan befogenhet i olika avseenden, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

uppdraget skulle medföra. I förslaget hade såsom ett undantag från in­

spektionens åligganden angivits, att inspektionen icke skulle vara plik­

tig övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som avsåge enskild

delägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till banken eller till

annan delägare eller som anginge banks inre angelägenheter. Ett dylikt

undantag överensstämde med grunderna för de gällande instruktions

stadgandena angående tillsynsmyndighetens åligganden. Då de nämnda

stadganden i sin nu gällande form första gången infördes i tillsynsmyn­

dighetens instruktion — den 31 december 1919 — förelåg nämligen ett ut­

talande från bankinspektionen i en skrivelse av den 17 december 1919.

enligt vilket uttalande stadgandet vore avsett att giva uttryck åt den

uppfattningen, att inspektionens ingripande icke borde kunna påfordras

i frågor av formell art, vilka endast berörde delägareintressen och med

avseende å vilka banklagen anvisade delägare att vid domstol söka rät­

telse. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen hade emellertid så

avfattats, att inspektionen, där den funne nödigt, kunde taga befatt­

ning även med sådana förhållanden, som i bestämmelsen avsåges.

I 2 mom. i 230 a § föreslog kommittén, att det jämväl i övrigt skulle

åligga bankinspektionen att, såvitt anginge förhållanden, som kunde in­

verka på bankbolagens säkerhet, med uppmärksamhet följa dessas verk­

samhet. Kommittén påpekade, att därunder inrymdes den andra av de

av kommittén angivna huvuduppgifterna för inspektionen, nämligen att

ur säkerhetssynpunkt verkställa en granskning av banks verksamhet,

även örn denna icke ginge utom de av banklagen, bolagsordning eller

eljest meddelade föreskrifter angivna gränserna.

Med hänsyn till sistberörda föreskrift upptog kommitténs förslag i

235 § en ny bestämmelse av innehåll, att bankinspektionen skulle äga att.

ehuru avvikelse från lag eller bolagsordning icke ägt rum, meddela de

erinringar i fråga örn bankbolags verksamhet, som inspektionen kunde

finna påkallade.

Slutligen föreslogs i 3 inom. 230 a §, att bankinspektionens tillsyn

skulle utövas med ledning av handlingar, som jämlikt banklagen insändes

till inspektionen, samt vid bankundersökning eller annorledes inhämta­

de upplysningar, och i 4 morn., att bankundersökning skulle anställas så

ofta sådan ansåges erforderlig eller anbefalldes av Konungen.

Vidare föreslog kommittén det tillägg till 230 §, att ej heller annan be­

fattningshavare hos bankinspektionen än ledamot finge deltaga i styrel­

sen av eller vara anställd vid bankbolag, över vilket inspektionen hade att

utöva tillsyn.

Beträffande den lokala tillsynen innebar kommitténs förslag, att be­

stämmelserna i 233 § banklagen rörande allmänna ombud skulle utgå.

Vidare föreslogs, att bestämmelsen i 238 § banklagen örn skyldighet för

bankinspektionen att i banks likvidation förordna ett allmänt ombud

skulle utbytas mot föreskrift örn rätt för inspektionen att i dylikt fall

utse allmänt ombud.

Kommittén anförde, att de allmänna ombudens granskningsverksam-

het alltmer blivit av allenast formell art, och att dessa ombud i över-

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

81

vägande antal fall ej tillfört inspektionen något material av vikt, 6om

denna ej kunnat själv skaffa sig.

Bankföreningen liksom bankinspektionen och kommerskollegium ha­

de ingen erinran mot kommitténs förslag i denna del.

Handelskammaren i Göteborg förklarade sig vara mycket betänksam

emot: den tendens till utvidgning av bankinspektionens befogenhet att

ingripa i bankernas inre angelägenheter, som förslaget, enligt handels­

kammarens åsikt, innebure, och handelskammaren i Gävle ansåg, att ett

lagfästande av den nu tillämpade ordningen för tillsynen innebure fara

för att allmänheten bibringades den uppfattningen, att tillsynsmyndig­

hetens övervakande i själva verket utgjorde en från statens sida ställd

garanti för insättarnas medel.

Såsom förut anmärkts ansluter sig de sakkunnigas förslag till kom­

mitténs. De sakkunniga förklara också, att de hava samma uppfattning

som kommittén angående tillsynsmyndighetens principiella karaktär.

Beträffande sättet för utövandet av tillsynsmyndighetens övervakning

anföra de sakkunniga bland annat:

Av de sakkunnigas uppfattning örn tillsynsmyndighetens principiella

karaktär följde, att denna myndighets övervakning icke skulle inne­

fatta någon slags förhandsprövning av de beslut, som angående banks

verksamhet fattades av dess ledning, Däremot borde det eftersträvas,

att tillsynsmyndighetens övervakning av bankens verksamhet bleve

mera kontinuerlig. Tillsynsmyndigheten borde särskilt följa utvecklin­

gen av större engagemang och affärsförbindelser, som av en eller annan

anledning måste anses vara av större betydelse för vederbörande bank.

Materialet för inspektionens tillsyn utgjordes av dels de i 234 § banklagen

omförmälda rapporter, berättelser m. m., dels de övriga upplysningar an­

gående banken, som av inspektionen äskades, dels slutligen de upplys­

ningar, som vid bankundersökning eller annorledes kunde inhämtas. På

grund av stadgandet i banklagen örn rätt för inspektionen att av ban­

kerna införskaffa de upplysningar, inspektionen ansåge behövliga för

sin verksamhet, hade inspektionen ålagt bankerna bland annat att in­

sända årliga uppgifter per 31 december dels å nödlidande fordringar,

dels ock å engagemang, som uppginge till visst belopp. Undersöknin­

gar å banks huvudkontor skedde med vissa jämnare mellanrum, i regel

från ett till tre år. De större avdelningskontoren undersöktes vanligen

ock med liknande mellantid, mindre kontor mera sällan.

De sakkunniga hade ej funnit nödigt föreslå några förändrade former

för inspektionens verksamhet. Emellertid borde bankundersökning ske

något oftare än nu vore fallet. Dc sakkunniga ville emellertid ej före­

slå någon ändring i kommitténs förslag, att bankundersökning skulle

anställas så ofta sådan av bankinspektionen ansåges erforderlig eller av

Konungen anbefalldes, men ansåge, att i instruktionen för inspektio­

nen borde intagas en bestämmelse av innehåll, att bankundersökning

skulle, såvitt möjligt vöre, äga rum åtminstone vartannat år.

I de avgivna yttrandena har icke framställts annan erinran mot de sak-

ftihang till riksdagens protokoll 193:'.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

1 sand. Sr 107.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Departements­

chefen.

kunnigas förslag i denna del, än att handelskammaren i Göteborg förkla­

rat sig vidhålla sina uttalanden i anledning av kommitténs förslag.

I likhet med kommittén och de sakkunniga anser jag, att tillsynsmyn­

dighetens åligganden böra angivas i banklagen. De härom i förslagets

230 a § upptagna bestämmelserna innebära, såsom förut påpekats, ett lag­

fästande av vad som redan nu får anses utgöra denna myndighets ålig­

ganden. Jag anser icke någon förändring av tillsynens karaktär böra äga

rum och finner de föreslagna bestämmelserna på ett tillfredsställande

sätt angiva tillsynens uppgifter.

Även enligt min åsikt bör den nu gällande lokala tillsynen över ban­

kernas verksamhet kunna borttagas; jag erinrar i detta sammanhang örn

att enligt förslaget bankinspektionen skall utse en revisor i varje bank.

Mot de sakkunnigas förslag i övrigt i fråga örn tillsynen finner jag ej

anledning att göra någon erinran.

Övriga ändringar i banklagen; upphävande av lagen angående

emissionsbanker.

I 18 respektive 129 § banklagen föreskrives såsom villkor för registrering

av bankbolag, bland annat, att viss del av grundfonden blivit behö­

rigen inbetald och att för inbetalning av återstoden lämnats pant, som

bankinspektionen prövat fullgod. I anslutning härtill föreskrives i 20

respektive 131 §, att vid ansökan örn registrering skall fogas, jämte annat,

bevis från bankinspektionen, utvisande dels huru stor del av grundfonden,

som behörigen inbetalts, dels ock att för inbetalning av återstoden läm­

nats förbindelse mot pant, som bankinspektionen prövat fullgod. Aktie­

tecknares skyldighet att ställa pant, varom nu är nämnt, fastslås i 24

respektive 139 §, varjämte 25 och 40 respektiv^ 140 och 156 §§ innehålla

vissa härmed sammanhängande bestämmelser.

De sakkunniga anse, i likhet med kommittén, att banklagens föreskrift

att endast pant kan godkännas såsom säkerhet för inbetalning av grund­

fonden är onödigt sträng, samt att även annan säkerhet, i främsta rum­

met av bank ställd garanti, kan erbjuda full trygghet. Enligt de sakkun­

nigas åsikt föreligger så mycket mindre något skäl att utesluta annan

säkerhet än pant, som bankinspektionen i varje fall skall pröva, örn den

ställda säkerheten kan anses fullgod.

De sakkunniga föreslå sådan ändring av nämnda paragrafer, att jäm­

väl annan säkerhet än pant kan godkännas. Härjämte föreslå de sak­

kunniga i 2 mom. 3 punkten i 20 respektive 131 § en mindre ändring, föran­

ledd av de sakkunnigas förslag i 1 mom. i 58 respektive 174 §, att bank­

bolags firma skall tecknas av minst två personer i förening.

44 respektive 160 § i de sakkunnigas förslag innehåller de bestämmelser,

84

Kungl. Majlis proposition nr 167.

Departements­

chefen.

slag om borttagande av den enligt 4 punkten i paragrafen stadgade skyl­

digheten för bank att årligen låta i allmänna tidningarna införa den av

bankens revisorer avgivna berättelsen angående granskning av bankens

förvaltning och räkenskaper. Enligt bankinspektionens mening fyllde

denna föreskrift icke något verkligt behov; revisionsberättelserna hölles

alltid utan särskilt åläggande för intresserade tillgängliga i tryck vid

bankernas kontor, och därigenom syntes kravet på publicitet vara fullt

tillgodosett.

I anledning av bankinspektionens framställning bar jag vidtagit den

åsyftade ändringen av 234 §; beträffande avfattningen av paragrafen

i övrigt bar jag anslutit mig till de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga bava vidare föreslagit viss ändring av 239 §, vilken änd­

ring föranletts av förslaget örn att bankinspektionen skall i varje bank

förordna en revisor.

I anledning av den föreslagna bestämmelsen, att bankbolags firma skall

tecknas av minst två personer i förening, hava de sakkunniga föreslagit

därav föranledda ändringar i 241, 243 och 244 §§.

De sakkunniga bava, i likhet med 1924 års kommitté, under åberopande

av den betydelse, som av bankbolag lämnade uppgifter bava för den stat­

liga tillsynsmyndigheten, ansett det erforderligt, att straff stadgas för

den, som mot bättre vetande lämnar oriktig eller ofullständig uppgift.

I 251 § 6 morn, i de sakkunnigas förslag bar upptagits en bestämmelse i

detta hänseende.

I 252 § bava de sakkunniga föreslagit vissa jämkningar, föranledda där­

av, att de nuvarande bestämmelserna i 61 respektive 177 § överflyttats till

59 respektive 175 § samt 3 mom. i 69 respektive 185 § till ett nytt moment i

samma paragraf, betecknat mom. 6.

I 254 § 7 punkten banklagen stadgas, att örn bankbolag övertagit annat

bankbolags rörelse och bland sistnämnda bolags tillgångar finnes egen­

dom, varmed bankbolag ej må driva handel för egen räkning, må den­

na egendom, även örn sådant fall ej är för banden, som omförmäles i

46 och 48 respektive 162 och 164 §§ (motsvarande 2, 3 och 4 mom. i 45 respek­

tive 161 § i förslaget), förvärvas av det övertagande bolaget. Den så­

lunda förvärvade egendomen skall så snart lämpligen kan ske åter av­

yttras, i den mån den ej, jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas, må

av bolaget behållas. De sakkunniga anföra härom:

De sakkunniga bade förut framhållit, att egendom, som bank med stöd

av undantagsbestämmelserna i 3 och 4 mom. i 45 respektive 161 § förvärvat,

borde snabbt realiseras, samt i detta syfte föreslagit en ändrad formule­

ring av bestämmelserna angående realisation av sistberörda egendom. En­

ligt de sakkunnigas åsikt borde, örn vid bankfusion övertoges sådan egen­

dom, varmed bank ej finge driva bandel, beträffande denna egendoms av­

yttring gälla samma bestämmelser som de i 5 mom. 45 respektive 161 § i

förslaget angivna. Ifrågavarande egendom borde sålunda av den över-

86

Kungl. Majlis proposition nr 167.

Bilaga. A.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

Härigenom förordnas dels att i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bank­

rörelse skola införas tre nya paragrafer med beteckning 50 a, 166 a och

230 a av den lydelse nedan sägs, dels att 48 a och 164 a §§, sådana dessa lag­

rum lyda enligt lag den 16 maj 1919 (nr 241), samt 233 §, sådant detta lag­

rum lyder enligt lag den 26 juni 1918 (nr 413), skola ur förstnämnda lag

utgå, dels ock att övriga här nedan införda paragrafer i samma lag, av vil­

ka lagrum 2 och 234 §§ senast ändrats genom lag den 26 juni 1918 (nr 413),

235 § genom lag den 21 mars 1919 (nr 106), 239 § genom lag den 28

januari 1921 (nr 12), 48, 164 och 254 §§ genom lag den 22 juni 1921 (nr 413),

243, 244 och 252 §§ genom lag den 24 maj 1928 (nr 125) samt 1 § genom lag

den 4 april 1930 (nr 61) skola — 1, 20, 24, 25, 40, 53, 64, 74, 92, 131, 139, 140,

156, 169, 180, 190, 209, 230, 234, 235, 238, 239, 241, 243, 244, 251, 252, 254 och

260 §§ i nedan intagna delar — hava den ändrade lydelse, som av det föl­

jande framgår:

1 $.

Förutom ----------- bankrörelse.

Med---------- - begagnas.

Angående postsparbanken, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit

och järnkontoret, så ock angående vissa aktiebolag, som driva lånerörelse,

samt den av postverket bedrivna postgirorörelsen är särskilt stadgat.

2

§.

Ej må annan än Sveriges riksbank, bankaktiebolag, solidariskt bank­

bolag, postsparbanken, sparbank, järnkontoret och Sveriges allmänna hy­

poteksbank i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen an­

vända ordet bank. Beträffande användning av ordet hank i registrerad

understödsförenings firma är särskilt stadgat.

18 §.

Sedan bolaget bildats samt styrelse och revisorer blivit valda, så ock

inför bankinspektionen styrkts, att av det tecknade beloppet, efter av­

drag ej mindre i anledning av överteckning, där sådan ägt rum, än även

för aktierätt, som av aktietecknare må hava enligt 25 § förverkats och

ej av annan övertagits, minst tjugu procent blivit behörigen inbetalda

88

40

§.

Av ----- - — vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas vad vid aktieteckning må hava

för aktierna erhållits utöver det belopp, varå de lyda, så ock, där aktie­

rätt förverkats, vad som blivit inbetalt å aktien eller influtit genom reali-

sering av avlämnad pant eller utnyttjande av annan ställd säkerhet.

Nedsättning-----------medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

44

§.

Med den inskränkning, som bär nedan sägs, må bankaktiebolag, jämte

in- och utlåning av penningar, idka annan verksamhet, som därmed står

i samband.

Örn bankaktiebolags rätt att yrkesmässigt i kommission köpa och sälja

aktier, banklotter och andra delaktighetsbevis i bolag samt obligationer

är särskilt stadgat.

45

$.

Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel allenast med guld

samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, invisningar ävensom obli­

gationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

med undantag för sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskriv­

ningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga ford­

ringsägare (förlagsbevis). Egendom, varmed bankaktiebolag ej må driva

handel för egen räkning, äger bankaktiebolag ej heller förvärva, där ej

nedan i denna paragraf annorlunda stadgas.

Bankaktiebolag må förvärva:

dels fastighet, avsedd för bankens inrymmande, aktie i bolag, som ute­

slutande har till ändamål att förvalta sådan fastighet och vars aktiekapi­

tal uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde, samt

förlagsbevis, utfärdat av bolag, som nu nämnts;

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som

bankaktiebolaget äger;

dels ock, därest Konungen därtill lämnar tillstånd, aktie i annat svenskt

bankaktiebolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars

ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, även­

som förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag, som nu nämnts, eller

solidariskt bankbolag.

Bankaktiebolag må till skyddande av fordran å offentlig auktion eller

fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt,

så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller

annan egendom, där uppenbart är, att bolaget eljest skulle lida avsevärd

förlust, dock icke i någotdera fallet egen aktie. Örn sålunda inköpt eller

90

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla

även i flaga örn garantiförpliktelse, som bankaktiebolag ikläder sig.

47 §.

Bankaktiebolag vare pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt, att

åt samma eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap

förbundna kredittagare icke beviljas kredit i så stor omfattning, att därav

kan uppkomma fara för bankaktiebolagets säkerhet. Likaledes åligger

det bankaktiebolaget att tillse, att icke mot säkerhet av aktier i samma

eller i gemenskap, som ovan nämnts, förbundna aktiebolag, kredit beviljas

i sådan omfattning, som nyss sagts.

Såsom kredit skall även anses borgen och annan garantiförpliktelse till

bankaktiebolaget ävensom av bankaktiebolaget ingången garantiförplik­

telse för kredittagaren.

48 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till direktör eller tjänsteman

vid bolagets huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att en­

sam eller i förening med annan utöva viss styrelsens beslutanderätt, till

revisor i bankaktiebolaget eller till Bolag eller förening, vari sådan be­

fattningshavare eller revisor såsom delägare eller medlem äger ett vä­

sentligt ekonomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling, vari

omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas. Bolag

eller förening, som nu nämnts, må dock även utan sådan säkerhet bevil­

jas kredit genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å verkliga

handelsaffär!’.

Bankaktiebolag må ej heller bevilja kredit mot säkerhet av borgen

eller fordringsbevis, där förbindelsen ingåtts av person, bolag eller för­

ening, som i 1 mom. sägs, ej heller mot växel, varå person, bolag eller

förening, som nyss sagts, är acceptant, trassent eller endossent, dock

med undantag för å verklig handelsaffär grundad växel, för vilken be­

talningsskyldighet åligger sådant bolag eller förening.

Till person, vilken utan att vara sådan befattningshavare, som i 1 mom.

sågs, är ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller till bolag eller för­

ening, vari sådan styrelseledamot såsom delägare eller medlem äger ett

väsentligt ekonomiskt intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant,

som prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskonte­

ring av växlar, vilka äro grundade å verkliga handelsaffärer.

Vad i denna paragraf stadgats angående beviljande av kredit skall äga

motsvarande tillämpning i fråga örn garantiförpliktelse, som bankaktie­

bolag ikläder sig.

50 a §.

Vid beviljande av kredit må bankaktiebolag icke göra förbehåll där­

om, att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget för

längre tid än sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

92

Styrelsen äger när som helst återkalla eller inskränka uppdrag, som

ovan nämnts, samt utan hinder därav själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att

avgöra ärende, som avser:

1) inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande

av annan bankrörelse;

2) förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande

eller till- eller ombyggnad av sådan fastighet;

3) beviljande av kredit till person, vilken utan att vara sådan befatt­

ningshavare, som i 48 § 1 mom. sägs, är ledamot av bankaktiebolagets

styrelse eller av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid av­

delningskontor, eller till bolag eller förening, vari sådan person är styrel­

seledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekono­

miskt intresse, eller vari befattningshavare, som omförmäles i 48 § 1 morn.,

är styrelseledamot; styrelsen dock obetaget att för person, bolag eller

förening, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan sty­

relsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och

för en av honom idkad rörelse;

4) förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall, än då fråga är örn

aktie eller förlagsbevis, som är för bankaktiebolagets fordran utmätt eller

pantsatt;

5) fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning, utom då

beslut härom påkallas av allmän ränteförändring, i vilket fall dylikt be­

slut ma utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande

styrelsesammanträde;

6) antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare hos

bankaktiebolaget.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla

även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankaktiebolag ikläder sig.

57 §.

Direktör eller tjänsteman vid bankaktiebolags huvud- eller avdel­

ningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan

utöva viss styrelsens beslutanderätt, må icke vara ledamot av styrel­

sen i annat bolag, utan att bankaktiebolagets styrelse i fråga ^otti

varje

sådant uppdrag därtill lämnar tillstånd. Tillstånd må dock icke lämnas

i fråga örn ledamotskap av styrelsen i bolag, vars huvudsakliga verk­

samhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som id­

kar emissionsrörelse. För giltighet av bankaktiebolagets styrelses be­

slut örn tillstånd erfordras, att beslutet biträdes av minst två tredjedelar

av styrelsens samtliga ledamöter. Den, för vilken tillstånd ifrågasät-

tes, må icke deltaga i beslutet. Kallelse till styrelsesammanträde, då

prövning av fråga örn tillstånd äger rum, skall innehålla uppgift, att

sådan fråga förekommer vid sammanträdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 .

93

58 $.

Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande att teckna firman må av bolagsstämman meddelas åt

ledamot av styrelsen, dock endast såvida bolagsordningen innehåller

stadgande i sådant avseende.

Sådant bemyndigande må av styrelsen meddelas

åt styrelseledamot, såvida ej annat blivit bestämt i bolagsordningen

eller av bolagsstämman, samt

åt annan än styrelseledamot, såvida medgivande därtill finnes lämnat

i bolagsordningen eller av bolagsstämman.

Ändå att medgivande, som nyss sagts, icke lämnats, åge dock styrelsen,

där ej annat blivit bestämt i bolagsordningen eller av bolagsstämman,

bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna firman, såframt bemyn­

digandet avser rätt till firmateckning allenast i förening med någon, som

erhållit bemyndigande enligt 2 eller 3 mom. av denna paragraf.

59 %.

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller ifråga örn rätten att

teckna bolagets firma eller ändrar styrelseledamot eller eljest någon, som

berättigats teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress,

skall styrelsen därom ofördröjligen göra anmälan för registrering. Vid

anmälan örn ändring i styrelsens sammansättning skall fogas styrkt av­

skrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker ändringen.

60 §.

I förhållande till bolaget vare styrelsen samt de styrelseledamöter och

personer utanför styrelsen, som innehava befogenhet att utöva viss

styrelsens beslutanderätt eller äro berättigade teckna bolagets firma,

pliktiga att i sin förvaltning av bolagets angelägenheter ställa sig till

efterrättelse de särskilda föreskrifter, som i bolagsordningen eller av

bolagsstämman eller, såvitt rörer styrelseledamot eller person utanför sty­

relsen, av styrelsen meddelas; de må dock ej efterkomma bolagsstämmans

föreskrift, där den finnes strida mot denna lag eller bolagsordningen.

61 §.

Styrelsen, så ock de särskilda styrelseledamöter eller personer utanför

styrelsen, som bemyndigats teckna bolagets firma, åge att själva eller ge­

nom ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å bolagets väg­

nar än även inför domstolar och andra myndigheter företräda bolaget.

Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer styrelsen, vissa

styrelseledamöter eller personer utanför styrelsen, vare, i den mån ej

annat följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med

Kungl. May.ts proposition nr 167.

94

mindre lian ägt eller bort äga kännedom örn inskränkningen. Bestämmel­

se, innefattande sådan inskränkning, må ej registreras.

64 §.

Angående befogenhet för styrelseledamot, så ock för den, som eljest

berättigats teckna bolagets firma, att för bolaget mottaga stämning är

stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga

tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas bolaget.

Vill-----------stämman.

68

§.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper

skola aktieägarna årligen utse minst två revisorer, varjämte bankinspek­

tionen skall utse en revisor. Samtliga revisorer skola vara med det eko­

nomiska livet väl förtrogna personer, och minst en av de revisorer, aktie­

ägarna utse, skall vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor.

Revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda revisionen.

Till revisor må ej utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots

tjänst eller som eljest intager underordnad eller beroende ställning i för­

hållande till styrelseledamot.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie bo­

lagsstämma. Av aktieägarna utsedd revisor må, ändå att den tid, för vil­

ken. han blivit utsedd, ej gått till ända, genom beslut å bolagsstämma

skiljas från uppdraget. Avgår sådan revisor, innan den tid, för vilken

han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det styrel­

sen att ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor.

Bankinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget för den av

inspektionen utsedde revisorn och i stället utse ny revisor.

69 §.

Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera bo­

lagets kassa och övriga tillgångar och granska bolagets alla böcker, rä­

kenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning

angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de av aktieägarna utsedda revi­

sorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av

bolaget meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogen­

het eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordnin­

gen. För den av bankinspektionen utsedde revisorn skall instruktion ut­

färdas av inspektionen.

Revisorerna skola på kallelse av revisionens ordförande samman­

träda så ofta de finna nödigt, åliggande det revisorerna att minst en

gång varje halvår:

taga del av styrelsens protokoll;

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

96

92 $.

Har senast vid den i 91 § omförmälda bolagsstämma av aktieägare teck­

nats vad som erfordras för att återställa grundfonden till dess behöriga

belopp, äge bolaget, därest det sålunda tecknade beloppet omedelbart in­

betalas eller därför ställes pant eller annan säkerhet, som bankinspektio­

nen prövar fullgod, fortsätta rörelsen; men örn så icke skett eller örn

för grundfondens återställande tecknat tillskott icke inbetalts inom tre

månader från stämman, skall bolaget träda i likvidation.

De---------- rum.

Varder, efter det tillskott enligt denna paragraf förekommit, i anled­

ning av uppkommen förlust nytt tillskott gjort, skola de aktieägare, som

verkställt senare tillskott, i förhållande till aktieägare, som förut verk­

ställt tillskott, äga sådan företrädesrätt, som omförmäles i 2 mom.

96 §.

Har sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i 92 eller

93 § påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter till re­

gistret, enligt vad nedan sägs, anmält, att bolaget trätt i likvidation, för-

klare rätten, på ansökan av aktieägare, styrelseledamot eller bankinspek­

tionen och efter bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation;

och förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej understigande en månad,

utse en eller flere likvidatorer vid äventyr, att förordnande i sådant hän­

seende eljest meddelas av rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

129 §.

Sedan bolaget bildats samt styrelse och revisorer blivit valda, så ock

inför bankinspektionen styrkts, dels att av det tecknade beloppet, efter

avdrag ej mindre i anledning av överteckning, där sådan ägt rum, än

även för rätt till delaktighet i bolaget, som av tecknare må hava enligt

140 § förverkats och ej av annan övertagits, minst tjugu procent blivit

behörigen inbetalda, dels att för inbetalning av återstoden avlämnats

pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövat fullgod, dels ock

att en var av huvudlottägarna till förvaring hos bolaget överlämnat så­

dan handling, som i 134 § sägs, må bolaget enligt föreskrifterna i denna

lag registreras; dock får registrering ej ske, där det tecknade beloppet

efter ovannämnda avdrag understiger det belopp, som enligt tecknings-

listan minst skall tecknas.

131 §.

Ansökning —------ styrelse.

I sådan ansökning skola uppgivas

dels stiftarnas och styrelseledamöternas samt, där suppleanter i styrel­

sen utsetts, deras fullständiga namn ävensom nationalitet och hemvist,

dels bolagets postadress,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

97

dels ock, där befogenhet att teckna bolagets firma ej skall utövas alle­

nast av styrelsen, vilka sådan befogenhet tillkommer.

Skall---------- hemvist.

Vid ansökningen skola fogas

1) Konungens-----------avskrifter;

2) av-----------protokollet;

3) en---------- styrkta;

4) bevis från bankinspektionen, utvisande, dels huru mycket av det

belopp, vartill grundfonden jämlikt bestämmelsen under 3) uppgivits,

blivit behörigen inbetalt, dels att för inbetalning av återstoden avlämnats

förbindelse med pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövat

fullgod, dels ock att en var av huvudlottägarna till förvaring hos bo­

laget överlämnat sådan handling, som i 134 § sägs;

5) teckningslistorna-----------desamma.

139 §.

Av---------- rörelse.

Har tecknare av huvudlott ej vid bolagets bildande erlagt full betal­

ning, vare han skyldig avlämna av fullgod pant eller annan säkerhet

åtföljd förbindelse att inbetala oguldna beloppet i den ordning, tecknings-

listan angiver.

Ej-----------bolaget.

140 §.

Uraktlåter-----------förfallodagen.

Varder, innan pant eller annan säkerhet enligt 139 § blivit avlämnad,

inbetalning ej verkställd i rätt tid, eller försummar någon att avlämna

sådan pant eller säkerhet, åge styrelsen, där ej rättelse sker inom en

månad efter anmaning, förklara rätten till delaktighet i bolaget förver­

kad. Samma lag vare, där senare inbetalning ej fullgöres i rätt tid och

avlämnad pant eller säkerhet ej förslår till inbetalningens gäldande.

Underrättelse---------- brev.

Då rätt till delaktighet i bolaget förverkats, kan vad å huvudlotten

redan inbetalts eller vad genom realisering av avlämnad pant eller annan

säkerhet influtit ej återfordras.

156 §.

Av —------ vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas vad vid teckning må hava för

lotterna erhållits utöver det belopp, varå de lyda, så ock, där rätt till del­

aktighet i bolaget förverkats, vad som blivit inbetalt å lotten eller influ­

tit genom realisering av avlämnad pant eller utnyttjande av annan ställd

säkerhet.

Nedsättning —------ medel.

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sami. Nr 167.

7

98

160 $.

Med den inskränkning, som här nedan sägs, må solidariskt bankbolag,

jämte in- och utlåning av penningar, idka annan verksamhet, som där­

med står i samband.

Örn solidariskt bankbolags rätt att yrkesmässigt i kommission köpa och

sälja aktier, banklotter och andra delaktighetsbevis i bolag samt obliga­

tioner är särskilt stadgat.

161 §.

Solidariskt bankbolag må för egen räkning driva handel allenast med

guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, invisningar ävensom

obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

med undantag för förlagsbevis. Egendom, varmed solidariskt bankbolag

ej må driva handel för egen räkning, äger sådant bolag ej heller förvärva,

där ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas.

Solidariskt bankbolag må förvärva:

dels fastighet, avsedd för bankens inrymmande, aktie i bolag, som ute­

slutande har till ändamål att förvalta sådan fastighet och vars aktiekapi­

tal uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde, samt

förlagsbevis, utfärdat av bolag, som nu nämnts;

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som

bankbolaget äger;

dels ock, därest Konungen därtill meddelar tillstånd, aktie i svenskt

bankaktiebolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars

ändamål kan anses gagnelig! för bankväsendet eller det allmänna, även­

som förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag, som nu nämnts, eller

annat solidariskt bankbolag.

Solidariskt bankbolag må till skyddande av fordran å offentlig auktion

eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pant­

satt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt

eller annan egendom, där uppenbart är, att bolaget eljest skulle lida avse­

värd förlust, dock icke i någotdera fallet egen lott eller annat solidariskt

bankbolags huvudlott. Örn sålunda inköpt eller övertagen egendom utgö­

res av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller far­

tyg, må solidariskt bankbolag i utbyte mot sådan egendom jämte tillhö­

rande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av

ifrågavarande egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verk­

samhet, eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Solidariskt bank­

bolag må ock förvärva aktie i bolag, vari bankbolaget på grund av bestäm­

melserna i detta mom. förut förvärvat aktie, där uppenbar fara är, att

bankbolaget eljest skulle lida avsevärd förlust.

Har solidariskt bankbolag på grund av vad i 3 mom. stadgats förvärvat

aktie i bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, må bankbolaget,

örn aktiebolaget överlåter sina tillgångar å annat aktiebolag, utbyta aktie

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

100

Kungl.

Maj:ts proposition nr 167.

skap, som ovan nämnts, förbundna aktiebolag, kredit beviljas i sådan om­

fattning, som nyss sagts.

Såsom kredit skall även anses borgen och annan garantiförpliktelse till

bankbolaget ävensom av bankbolaget ingången garantiförpliktelse för

kredittagaren.

164 §.

Solidariskt bankbolag må icke bevilja kredit till direktör eller tjänste­

man vid bolagets huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits

att ensam eller i förening med annan utöva viss styrelsens beslutande­

rätt, till revisor i bankbolaget eller till bolag eller förening, vari sådan

befattningshavare eller revisor såsom delägare eller medlem äger ett

väsentligt ekonomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling,

vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas.

Bolag eller förening, som nu nämnts, må dock även utan sådan säkerhet

beviljas kredit genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å verk­

liga handelsaffärer.

Solidariskt bankbolag må ej heller bevilja kredit mot säkerhet av borgen

eller fordringsbevis, där förbindelsen ingåtts av person, bolag eller för­

ening, som i 1 mom. sägs, ej heller mot växel, varå person, bolag eller för­

ening, som nyss sagts, är acceptant, trassent eller endossent, dock med un­

dantag för å verklig handelsaffär grundad växel, för vilken betalnings­

skyldighet åligger sådant bolag eller förening.

Till person, vilken utan att vara sådan befattningshavare, som i 1 mom.

sägs, är ledamot av bankbolagets styrelse eller till bolag eller förening,

vari sådan styrelseledamot såsom delägare eller medlem äger ett väsent­

ligt ekonomiskt intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, som prö­

vas i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av

växlar, vilka äro grundade å verkliga handelsaffärer.

Vad i denna paragraf stadgas angående beviljande av kredit skall äga

motsvarande tillämpning i fråga örn garantiförpliktelse, som bankbola­

get ikläder sig.

166 a §.

Vid beviljande av kredit må solidariskt bankbolag icke göra förbehåll

därom, att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget för

längre tid än sex månader.

167 i

Solidariskt bankbolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till inne

havaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig

ansvarighet för sådana förbindelser.

169 §.

Huvudlottägarna skola inom sig utse en styrelse av minst fem högst

tio ledamöter, Öred rätt dock för Konungen att, när särskilda skäl där-

102

Kungl. Majlis proposition nr 167.

3) beviljande av kredit till person, vilken utan att vara sådan befatt­

ningshavare, som i 164 § 1 mom. sägs, är ledamot av bankbolagets styrelse

eller av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelnings­

kontor, eller till bolag eller förening, vari sådan person är styrelseleda­

mot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt

intresse, eller vari befattningshavare, som omförmäles i 164 § 1 morn., är

styrelseledamot; styrelsen dock obetaget att för person, bolag eller för­

ening, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrel­

sens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och

för en av honom idkad rörelse;

4) förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall, än då fråga är örn

aktie eller förlagsbevis, som är för bankbolagets fordran utmätt eller

pantsatt;

5) fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning, utom då

beslut härom påkallas av allmän ränteförändring, i vilket fall dylikt be­

slut må utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande

styrelsesammanträde;

6) antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare hos

bankbolaget.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla

även i fråga örn garantiförpliktelse, som bankbolaget ikläder sig.

173 §.

Direktör eller tjänsteman vid solidariskt bankbolags huvud- eller av­

delningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med an­

nan utöva viss styrelsens beslutanderätt, må icke vara ledamot av sty­

relsen i annat bolag, utan att bankbolagets styrelse i fråga örn varje

sådant uppdrag därtill lämnar tillstånd. Tillstånd må dock icke läm­

nas i fråga örn ledamotskap av styrelsen i bolag, vars huvudsakliga

verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse. För giltighet av bankbolagets styrelses beslut

örn tillstånd erfordras, att beslutet biträdes av minst två tredjedelar av

styrelsens samtliga ledamöter. Den, för vilken tillstånd ifrågasättes,

må icke deltaga i beslutet. Kallelse till styrelsesammanträde, då pröv­

ning av fråga örn tillstånd äger rum, skall innehålla uppgift, att sådan

fråga förekommer vid sammanträdet.

174 i

Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande att teckna firman må av bolagsstämman meddelas åt

ledamot av styrelsen, dock endast såvida bolagsordningen innehåller stad­

gande i sådant avseende.

Sådant bemyndigande må av styrelsen meddelas

104

gat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämp­

ning jämväl, då annat meddelande skall delgivas bolaget.

Vill----------- stämman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

184 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola

lottägarna årligen utse minst två revisorer, varjämte bankinspektionen skall

utse en revisor. Samtliga revisorer skola vara med det ekonomiska livet

väl förtrogna personer, och minst en av de revisorer, lottägarna utse, skall

vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor. Revisorerna skola

inom sig utse en ordförande att leda revisionen.

Till revisor må ej utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots tjänst

eller som eljest intager underordnad eller beroende ställning i förhållande

till styrelseledamot.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie bo­

lagsstämma. Av lottägarna utsedd revisor må, ändå att den tid, för vil­

ken han blivit utsedd, ej gått till ända, genom beslut å bolagsstämma skil­

jas från uppdraget. Avgår sådan revisor, innan den tid, för vilken han bli­

vit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det styrelsen att

ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor.

Bankinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget för den av

inspektionen utsedde revisorn och i stället utse ny revisor.

185 $.

Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera bo­

lagets kassa och övriga tillgångar och granska bolagets alla böcker, rä­

kenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning

angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de av lottägarna utsedda revi­

sorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av

bolaget meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogen­

het eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordnin­

gen. För den av bankinspektionen utsedde revisorn skall instruktion ut­

färdas av inspektionen.

Revisorerna skola på kallelse av revisionens ordförande sammanträda

så ofta de finna nödigt, åliggande det revisorerna att minst en gång

varje halvår:

taga del av styrelsens protokoll;

taga del av de föreskrifter rörande bolagets kreditgivning, som utfärdats

av styrelsen eller bolagets direktörer;

granska större krediter och andra större placeringar av bolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga örn förvaltning och av­

yttring av jämlikt 161 § 3 och 4 mom. inköpt eller övertagen egendom:

inspektionen prövar fullgod, fortsätta rörelsen; men om så icke skett eller

örn för grundfondens återställande tecknat tillskott icke inbetalts inom

tre månader från stämman, skall bolaget träda i likvidation.

De---------- rum.

Varder, efter det tillskott enligt denna paragraf förekommit, i anled­

ning av uppkommen förlust nytt tillskott gjort, skola de huvudlottägare.

som verkställt senare tillskott, i förhållande till huvudlottägare, som förut

verkställt tillskott, äga sådan företrädesrätt, som omförmäles i 2 mom.

213 $.

Har sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i 209 eller

210 § påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter till re­

gistret, enligt vad nedan sägs, anmält, att bolaget trätt i likvidation, för­

klara rätten, på ansökan av lottägare, styrelseledamot eller bankinspek­

tionen och efter bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation; och

förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej understigande en månad, utse

en eller flere likvidatorer vid äventyr, att förordnande i sådant hänseende

eljest meddelas av rätten.

230 §.

Bankbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en för hela

riket gemensam bankinspektion.

Ledamot av eller annan befattningshavare hos bankinspektionen må

ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd vid bankbolag, över vilket

bankinspektionen har att utöva tillsyn.

Närmare---------- Konungen.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

230 a §.

Bankinspektionen skall övervaka, att bankbolagen i sin verksamhet

ställa sig till efterrättelse dels denna lag och andra författningar, såvitt

de hava särskilt avseende å bankbolag, dels de för bankbolagen gällande

bolagsordningar, dels ock de föreskrifter, som med stöd av stadgande i

lag eller bolagsordning blivit av bolagsstämma eller styrelse meddelade;

dock vare bankinspektionen icke pliktig övervaka iakttagandet av sådana

bestämmelser, som avse enskild delägares rättigheter eller skyldigheter i

förhållande till bankbolaget eller till annan delägare eller som angå bank­

bolags inre angelägenheter.

Det åligger vidare bankinspektionen att jämväl i övrigt, såvitt angår

förhållanden som kunna inverka på bankbolagens säkerhet, med uppmärk­

samhet följa dessas verksamhet.

Den tillsyn, som sålunda åligger bankinspektionen, utövas med led­

ning av handlingar, som jämlikt denna lag till bankinspektionen insändas,,

samt vid bankundersökning eller annorledes inhämtade upplysningar.

Bankundersökning skall anställas, så ofta sådan av bankinspektionen

anses erforderlig eller av Konungen anbefalles.

108

ret eller i särskilt bihang till detta, så framt ej namnteckningen före­

finnes å anrdälningsskriften och blivit av vittnen styrkt. På enahanda

sätt skall förfaras, då anmälan sedermera sker därom, att styrelseleda­

mot eller suppleant blivit vald, eller att eljest någon blivit berättigad att

teckna firman.

243 §.

Beviljas bankaktiebolags registrering, läte registreringsmyndigheten i

registret införa

1) dagen---------- - bildande;

2) bolagets firma;

3) de--------- — utöva;

4) det-----------maximikapitalet;

5) å — — — lyda;

6) huru —------ fullgöras;

7) den----------- säte;

8) bolagets postadress;

9) det---------- vidtagna;

10) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon är

berättigad teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvist;

11) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrel­

sen, vilka sådan befogenhet tillkommer.

Innehåller---------- registret.

Den — ------- sökanden.

244 §.

Beviljas solidariskt bankbolags registrering, läte registreringsmyndig­

heten i registret införa

1) dagen----------- bildande;

2) bolagets firma;

3) de---------- utöva;

4) det-----------maximikapitalet;

5) å---------- lyda;

6) huru — — — fullgöras;

7) den —------ säte;

8) bolagets postadress;

9) det----------- vidtagna;

10) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon är be­

rättigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hem

vist;

11) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrel­

sen, vilka sådan befogenhet tillkommer;

12) där---------- fullgöras.

Innehåller----------- registret.

Den---------- sökanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Ilo

Förseelse mot 65 §, 69 § 1 eller 6 morn., 73 § 1 eller 4 morn., 76 § 1 inom.,

100 § 2 morn., 103 §, 181 §, 185 § 1 eller 6 morn., 189 § 1 eller 4 morn., 192 §

1 morn., 217 § 2 mom. eller 220 §, så ock styrelseledamots försummelse att

å den i 76 eller 192 § omförmälda förteckning upptaga ärende, vars hän-

skjutande till bolagsstämma av bolagets delägare påyrkats enligt 4 mom.

i samma paragraf, må åtalas allenast av målsägande; och skall härvid

såsom målsägande anses såväl bolaget som varje delägare däri.

254 §.

Bildas---------- undantag:

1) Vid---------- penningbelopp.

2) Där-----------beräkning.

3) Vad-------------tillämpning.

4) Har---------- bindande.

5) Talan----------förlorad.

6) Tillgång------ — värde.

7) Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland

sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva

handel för egen räkning, må den egendom, även örn sådant fall ej är för

handen, som i 45 § 2, 3 eller 4 mom. eller 161 § 2, 3, eller 4 mom. omför-

mäles, förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolaget

på detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i

nyssnämnda lagrum stadgas, må av bolaget behållas, åter avyttras, så

snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan för­

lust för bolaget.

260 $.

Denna---------- 1912.

Vad---------- - inlåning.

Bestämmelsen —------ bolagsordning.

Bankbolag----------- gäller till efterrättelse.

Skall —------ efterrättelse.

I fråga örn styrelseledamot eller suppleant, som enligt äldre lag berätti­

gats teckna bankbolags firma, skola bestämmelserna i 60 och 61 §§ eller

176 och 177 §§ lända till efterrättelse; och skall förty inskränkning i befo­

genheten för den, som äger teckna bolagets firma, att företräda bolaget,

ändå att inskränkningen enligt äldre lag registrerats och kungjorts, icke

därigenom anses hava kommit till tredje mans kännedom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Har bankbolag med stöd av äldre lag förvärvat aktie eller förlagsbevis,

som bolaget jämlikt 45 eller 161 § icke må förvärva, vare bankbolaget icke

berättigat innehava aktien eller förlagsbeviset längre än till den 1 januari

lil

1938; bankbolaget dock obetaget att, om aktien eller förlagsbeviset icke

före nämnda tidpunkt kunnat utan förlust avyttras, innehava aktien eller

förlagsbeviset tills så kan ske.

Vad i 46 § 2 mom. och 162 § 2 mom. stadgas skall icke före den 1 ja­

nuari 1936 äga tillämpning i fråga om kredit, som meddelats före den 1

januari 1933 eller utgör omsättning av sådan kredit.

Innehar bankbolag den 1 januari 1934 såsom pant aktie i bolag, vars

verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med

aktier eller som idkar emissionsrörelse eller av sådant bolag utfärdat för­

lagsbevis, vare bankbolaget icke berättigat att såsom pant innehava aktien

eller förlagsbeviset längre än till den 1 januari 1938.

Styrelseledamot eller revisor i bankbolag må intill första ordinarie

bolagsstämma efter lagens ikraftträdande behålla sitt uppdrag, ändå

att antalet styrelseledamöter överstiger det i lagen medgivna högsta an­

tal eller utsedd revisor icke uppfyller de fordringar, som i lagen upp­

ställas för valbarhet till revisor.

Örn direktör eller tjänsteman vid bankbolags huvud- eller avdelnings­

kontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan utöva

viss styrelsens beslutanderätt, den 1 januari 1934 innehar uppdrag att

vara ledamot av styrelsen i annat bolag, må uppdraget innehavas intill

nästa ordinarie bolagsstämma i sistnämnda bolag, utan att därför krä-

ves sådant tillstånd, som i 57 och 173 §§ föreskrives.

Har hankbolag med stöd av 254 § 7 punkten före den 1 januari 1934

förvärvat egendom, som bolaget jämlikt samma lagrum är pliktigt att

åter avyttra, skall bestämmelsen i nämnda lagrum angående den tid,

inom vilken sådan avyttring skall ske, icke äga tillämpning förrän den

1 januari 1938.

Kungl. May.ts proposition nr 167.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående

emissionsbanker.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående emis-

sionsbauker skall upphöra att gälla med utgången av år

1933.

114

vid bankaktiebolags och solidariskt bankbolags registrering skall införas i

aktiebolagsregistret. Det är emellertid nödvändigt att den som träder i för­

bindelse med ett bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag kan ur registret

erhålla sådana upplysningar att han kan bedöma huruvida bolagets firma i

det särskilda fallet rätteligen tecknats eller med andra ord huruvida en för

bolaget utfärdad handling är i formellt hänseende för bolaget bindande

eller icke. Härför erfordras att av registret framgår i förening med vem

eller vilka varje firmatecknare är behörig att teckna firman. Det hemställes

alltså att en ändring i nu angiven riktning vidtages i de ifrågavarande

stadgandena, vilket lärer kunna ske sålunda att det föreskrives att, för det

fall att befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrelsen,

vid ansökning om registrering av bankaktiebolag och solidariskt bankbolag

skall uppgivas och vid sådant bolags registrering skall i registret införas

vilka i förening sådan befogenhet tillkommer.

44 och 160

Lagrådet:

Jämlikt 2 och 6 §§. lagen den 16 maj 1919 örn fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet äger Konungen meddela bankaktiebolag och solida­

riskt bankbolag tillstånd att idka fondkommissionsrörelse, därest rörelsen

icke prövas kunna bliva till skada för det allmänna. Med fondkommis­

sionsrörelse förstås enligt 1 § samma lag yrkesmässigt idkad verksamhet,

som avser köp och försäljning i kommission av aktier, banklotter och andra

delaktighetsbevis i bolag samt obligationer. De sålunda uppräknade slagen

av värdepapper benämnas i lagen fondpapper. Uppräkningen lärer emeller­

tid icke få anses vara uttömmande. Till fondpapper i den mening detta

uttryck användes i lagen om fondkommissionsrörelse torde otvivelaktigt

vara att hänföra exempelvis den mellanform mellan aktier och obligationer

som under namn av förlagsbevis (participating debentures) i senare tid

kommit i bruk. I förevarande lagförslag däremot behandlas förlagsbevis

såsom ett med aktier och obligationer sidoordnat slag av värdepapper, för

vilket i åtskilliga paragrafer särskilda regler givas. För att det tydligt

skall framgå att förlagsbevis äro innefattade i ett för bank meddelat till­

stånd att driva fondkommissionsrörelse, är det önskvärt, att de i 44 § andra

stycket och 160 § andra stycket lämnade hänvisningarna till vad som är

stadgat örn sådan verksamhet erhålla en annan avfattning. Det synes böra

heta att ^örn rätt för bankaktiebolag (solidariskt bankbolag) att idka fond­

kommissionsrörelse är särskilt stadgat.

46 och 162 §§.

Lagrådet:

Bland dem som utan ställande av särskild säkerhet må kunna erhålla

kredit angives i 46 § första stycket kassa eller inrättning, vars reglemente

blivit av Konungen fastställt I överensstämmelse med vad bankföreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

115

hemställt i sitt yttrande över det av 1924 års bankkommitté avgivna för­

slaget synes stadgandet i denna del böra gälla allenast allmän kassa eller

inrättning med sådant reglemente — en begreppsbestämning som funnit an­

vändning exempelvis i 17 kap. 11 § handelsbaden och i 25 kap. 22 § straff­

lagen.

Ytterligare undantag från förbudet mot att lämna kredit utan särskild

säkerhet har i samma stycke gjorts i fråga örn inländskt bankföretag. Då

emellertid detta undantag är avsett att gälla allenast inländskt bankbolag,

synes bestämmelsen böra förtydligas.

Vad i paragrafens andra stycke stadgas örn kredit mot pant av aktier

skall uppenbarligen gälla även kredit mot pant av lotter i solidariskt bank­

bolag. Erforderlig föreskrift härom kan lämpligen införas i fjärde stycket.

Därest vad ovan anförts vinner beaktande, lära motsvarande jämkningar

böra vidtagas i 162 §, dock att utvidgningen av andra styckets tillämplighet,

enär solidariskt bankbolag icke skall äga såsom pant mottaga annat solida­

riskt bankbolags huvudlott, bör avse allenast sadant bolags kommanditlotter.

47 och 163 §§.

Lagrådet:

Paragrafernas första stycke torde vinna väsentligt i lättlästhet, örn det

avfattades i närmare anslutning till sakkunnigförslagets uppställning.

50 a och 166 a §§.

Lagrådet:

Enligt 51 och 167 §§ gällande lag är det bank förbjudet att utfärda

tryckta eller graverade till innehavaren eller till viss man eller order

ställda förbindelser. I anslutning härtill stadgas i lagens 52 och 168 §§, att

handling som bank utfärdar till bevis om insättning av medel skall ställas

till viss man och innehålla att överlåtelse må ske endast till viss man samt

att överlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos banken. Härav

följer alltså att bankerna icke få till insättarna utfärda löpande förbindelser,

d. v. s. sådana handlingar som åt varje behörig innehavare giva en själv­

ständig rätt i förhållande till utfärdaren och som därför äro särskilt ägnade

att utgöra underlag för kredit. Däremot hava anförda bestämmelser an­

setts icke lägga hinder i vägen för bank att såsom bevis örn insättning ut­

färda handling av den natur att rätten att lyfta de insatta medlen är

beroende av att handlingen företes eller återställes. Till detta slag av hand­

lingar, vanligen benämnda presentationspapper, räknas allmänt de bevis,

som bankerna bruka utfärda vid insättning å s. k. depositionsräkning.

Sådana depositionsbevis kunna därför, trots att de äro utfärdade till

viss man. så till vida jämställas med en löpande förbindelse som de på

grund av den trygghet innehavet av handlingen medför äro bättre än ett

vanligt bevis örn fordran lämpade att användas såsom belåningsobjekt. Del

lärer ock framför allt hava varit denna egenskap hos depositionsbevisen

Kungl. Maj-.ts proposition nr 167.

soto möjliggjort det förfarande, mot vilket bestämmelserna i de föreslagna

50 a och 166 a §§ rikta sig. För att förhindra ett sådant förfarande synes

det emellertid ligga närmast till hands att bygga vidare på den väg som

beträtts i de förut anförda paragraferna i lagen och sålunda meddela för­

bud för bank att vid insättning av medel, som skola innestå under längre

tid, utfärda depositionsbevis eller annan handling, som skall företes vid

medlens lyftande. Ett förbud av detta innehåll skulle uppenbarligen vara

ägnat att mera effektivt än den i 50 a och 166 a §§ föreslagna anordningen

räda bot för de påtalade missförhållandena. Anledning saknas ock till an­

tagande att därigenom några legitima intressen hos bankerna eller deras

kunder skulle trädas för när. Den på längre tid bundna inlåningen komme

ju icke att i vidare mån beröras av förbudet än att vid sådan inlåning

icke finge utfärdas bevis av angivet slag.

På grund av vad sålunda anförts och då den i det remitterade förslaget

upptagna tiden av sex månader synes innebära en lämplig tidsbegränsning

anser sig lagrådet böra förorda att 50 a och 166 a §§ utgå ur förslaget och

att i stället såsom en andra punkt i 52 § första stycket och 168 § första

stycket av lagen upptages en bestämmelse av innehåll att förfallotiden för

medel, insatta mot bevis som skall företes vid medlens lyftande, icke må

bestämmas annorlunda än till viss dag, högst sex månader, efter medlens

insättande elier till viss tid, högst sex månader, efter uppsägning och att

förfallotiden skall angivas i beviset.

Vinner denna erinran beaktande, erfordras vissa jämkningar i lagför­

slagets ingress.

56 och 172

Lagrådet:

Uttrycket »utöva viss styrelsens beslutanderätt» torde icke såsom avsett

medföra större tydlighet rörande bestämmelsens innebörd än de i kommitté-

och sakkunnigförslagen använda ordalagen »avgöra på styrelsen ankommande

ärenden», utan snarare vara ägnat att väcka tveksamhet ^örn rätta meningen.

Vad mot de tidigare förslagens lydelse blivit i ett yttrande anmärkt synes

knappast äga fog; och ^örn det med någon jämkning av denna lydelse finge

heta: »avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens

egen prövning», samt tillika bestämmelsen att styrelsens föreskrifter skola

givas i en för högst ett är fastställd instruktion uppflyttades till första

punkten, torde missförstånd icke behöva befaras.

Vidtages den förordade jämkningen, lärer i 48, 57 och 60 §§, respektive

164, 173 och 176 §§ utan betänklighet kunna brukas det i sakkunnigför­

slaget använda kortare uttrycket »avgöra på styrelsen ankommande ärenden».

<

58 och 174 §§.

Lagrådet:

Andra och följande styckena motsvaras i fråga om innehållet, med en

obetydlig ändring, av gällande lags 56 (172) § och 59 (175) § första stycket.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Kungl: Majlis proposition yir 167.

117

Dessa äro åter avfattade efter mönster av motsvarande paragrafer i aktie­

bolagslagen, elium med ett avslutande tillägg i sistnämnda stycke. Denna

anordning synes förtjäna bibehållas, och det hemställes att förevarande

stycken i sådant syfte omredigeras.

68 och 184

Lagrådet:

Att åtminstone en bland de av bolagsstämman utsedda revisorerna skall

äga verklig yrkesvana att revidera räkenskaper och ekonomisk förvaltning,

synes böra i lag föreskrivas. Mera tvivelsamt synes däremot huruvida in­

stitutet auktoriserad revisor ännu hos oss nått den utveckling att det lämp­

ligen bör fordras att denne yrkesrevisor skall tagas bland de auktoriserades

krets. I fråga örn de stora centrala bankbolagen lärer en dylik föreskrift

knappast avsevärt öka de garantier för sakkunnig revision, som dessför­

utan äro till finnandes. Vad åter angår de några och tjugo bankbolagen

med mera lokalt begränsat verksamhetsområde, är att märka att av de

omkring sjuttio auktoriserade revisorer, som för närvarande lära finnas,

flertalet är bosatt i Stockholm och de flesta av de återstående i Göteborg

eller Malmö. Det måste dock lämnas bolagsstämman en icke alltför hårt

beskuren frihet att träffa val av verkligt lämplig person, som dessutom

äger tillräcklig tid till sitt förfogande, i vilket hänseende det är att märka

att det viktigaste och mest tidskrävande revideringsarbetet allmänt torde

vara koncentrerat på årets första kvartal. Ej heller kan helt lämnas ur

sikte värdet av att den yrkeskunnige revisorn är något förtrogen med de

ekonomiska realiteterna i den landsdel, dit bankens verksamhetsområde är

förlagt.

Pin fråga som jämväl framställer sig är huruvida liandelskamrarnas orga­

nisation äger den stadga och erbjuder de garantier som erfordras för att en

auktorisation, som ligger i deras hand och vars utövning icke reglerats i

gällande kungörelse den 15 december 1916 eller eljest genom några av

statsmakten fastställda föreskrifter, må vara lämpad att läggas till grund

för ett legalt monopol av föreslagen art. Härom vill icke lagrådet yttra

något omdöme. På ovan angivna skäl finner sig emellertid lagrådet böra

förorda att man för närvarande begränsar sig till det av de sakkunniga

föreslagna stadgandet att minst en av de revisorer aktieägarna, respektive

lottägarna, utse skall yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Vad bank enligt förslagets 46 § 2 mom. och 462 § 2 mom. har att iakt­

taga vid belåning av aktier lärer icke vara annat än som även hittills

ansetts böra krävas för en sund utlåningsrörelse, örn än dessa krav icke

varit lagfästa. Vid sådant förhållande synes det icke lämpligt att i fråga

118

om vissa krediter låta de nämnda bestämmelserna träda i kraft först den

1 januari 1936. En tillräckligt mjuk övergång från nuvarande, stundom

utan tvivel otillfredsställande förhållanden torde erbjudas genom ett stad­

gande av innehåll att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, av­

vikelse från vad i de nämnda momenten stadgas må intill den 1 januari

1936 äga rum i fråga örn kredit som meddelats före den 1 januari 1933

eller utgör omsättning av sådan kredit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Förslaget till lag örn upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64)

angående emissionsbanker.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

120

betänkligheterna i fråga om svårighet för vissa banker att förvärva en

för uppdraget lämplig auktoriserad revisor. Jag vill härutinnan framhålla,

att, förutom de i Stockholm, Göteborg och Malmö bosatta auktoriserade re­

visorerna, för närvarande omkring 13 revisorer med sådan kompetens torde

vara bosatta å cirka 10 andra orter, representerande vitt skilda trakter av

riket. Därest i allt falk en auktorisera revisor måste anlitas, som sak­

nar närmare kännedom örn de ekonomiska förhållandena inom det geo­

grafiska området för bankens verksamhet, synes det kunna förutsättas,

att åtminstone någon av de övriga revisorerna utväljes ur kretsen av

med dessa förhållanden förtrogna personer. Skulle behov av flera auk­

toriserade revisorer yppas, kan det för övrigt förväntas, att vederbörande

handelskammare bland dem, som yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet

och som således enligt lagrådets mening skulle äga behörighet såsom

bankreAusorer, auktorisera de bästa och de lämpligaste. Jag hemställer

alltså, att lagrådets anmärkning mot denna del av förslaget icke måtte

föranleda ändring i detsamma.

Med. hänsyn till vad lagrådet anmärkt mot övergångsbestämmelsen i

fråga örn kreditgivning mot pant av aktier har jag vidtagit den av lag­

rådet i detta avseende förordade ändringen.

Av lagrådet i övrigt framställda anmärkningar, som icke här särskilt

berörts, hava blivit beaktade. Utöver de ändringar, vilka sålunda för­

anletts av lagrådets anmärkningar, har i förslaget vidtagits en del

jämkningar av redaktionell art.

Slutligen anhåller jag att i korthet få beröra frågan örn de solidariska

bankbolagens avveckling. Jag vill därvid erinra, att 1932 års riksdag i

skrivelsen nr 286 anfört, att den typ av kreditinrättning, som dessa barn

ker representerade och som tillskapats under förhållanden, rdisentligen av­

vikande från dem, sorn reglerades av den gällande banklagstiftningen, i

och för sig numera kunde betraktas såsom föråldrad. En successiv av­

veckling av denna organisationsform syntes därför riksdagen väl tänkbar,

och riksdagen fann för sin del en dylik avveckling naturlig. De sak­

kunniga hava upptagit denna fråga till behandling i en den 3 januari

1933 till finansdepartementet ingiven promemoria, vari förordas, att den­

na form för bedrivande av bankrörelse bringas att upphöra med utgången

av år 1935, då den löpande oktrojtiden för dessa banker går till anda.

I likhet med de sakkunniga delar jag den uppfattning, varåt riksda­

gen sålunda givit uttryck. Jag förutsätter, att i anslutning till de sak­

kunnigas förslag nu löpande oktrojer för solidariska bankbolag icke för­

längas. Förslag till de lagstiftningsåtgärder, sorn kunna föranledas av

en avveckling av ifrågavarande form för bankverksamhet, torde emeller­

tid icke behöva föreläggas innevarande års riksdag.

Departementschefen uppläser härefter de sålunda föreliggande förslagen

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bank-

Kungl. Maj:is proposition nr 167.

121

rörelse och till lag om upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående

emissionsbanker samt hemställer, att desamma måtte jämlikt § 87 rege­

ringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten förordna, att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

Kungl. Majlis proposition nr 167.

Ur protokollet:

Elis Lindahl

t»

lii hani) till riksdagens protokoll

1 sami.

Nr 167