Prop. 1933:7
('med förslag till lag om bo\xad utredning och arvskifte m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
1
Nr 7.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om bo
utredning och arvskifte m. m.; given Stockholms slott den 27 januari 1933.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag örn boutredning och arvskifte; 2) lag angående införande av lagen örn boutredning och arvskifte; 3) lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken; 4) lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen örn arv; 5) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) örn allmänna arvsfonden;
6) lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen örn testamente; 7) lag angående ändring i 7 kap. lagen örn förmynderskap; 8) lag angående ändring i 17 kap. handelsbanken; 9) lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen; 10) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken; 11) lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen; 12) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen örn nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas;
13) lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) örn tio årig preskription och örn årsstämning;
14) lag örn ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom; samt
15) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
GUSTAF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 7.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
Förslag
till
Lag
om boutredning och arvskifte.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Allmänna bestämmelser örn boutredning.
1 §•
Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodel
ägare) hava att, där ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i
denna lag stadgas, för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den
dödes egendom. De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att
tala och svara i mål som röra boet. Åtgärd, som ej tål uppskov, må företa
gas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.
Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, är efterlevande ma
ken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller universell testamentstagare.
Den, som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller uni
versell testamentstagare avlidit, är delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens.
Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vil
ken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testaments
tagare.
2 §•
Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller
den, som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står under
vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare, som samman
bodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen; och har han
att ofördröjligen underrätta övriga delägare örn dödsfallet samt, där god man
för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i lagen om förmynderskap
sägs. Vad nu är sagt om delägare gälle ock efterlevande make, som ej är
delägare i boet.
Är ej någon, som sålunda tager vård örn den dödes egendom, skall husfolk,
husvärd eller annan, som är därtill närmast, omhändertaga egendomen samt
tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan örn dödsfallet; och förordne
rätten, där det tarvas, god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
3
delägare. Göres å landet anmälan å tid, då rättegångsdag ej inträffar, åge
domaren meddela förordnande att gälla tills rätten fattat beslut i ärendet.
3 §•
Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för
boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet
rättshandling, som ej är för sådant ändamål erforderlig, vare det ej för boet
bindande, med mindre tredje man var i god tro.
4 §•
Vad tredje man i god tro slutit med dem, som enligt bouppteckningen äro
dödsbodelägare, vare gällande, ändå att flera delägare finnas.
Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan
av testamentstagare, vare den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var i
god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen
förrättats.
5 §•
Delägare, som var för sin försörjning beroende av den döde, äge såsom
förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppen
barligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.
Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn njute städse nö
digt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.
6
§■
Dödsbodelägare vare pliktig att ersätta skada, som han med avseende å
boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon,
vars rätt är av utredningen beroende.
Äro flera ersättningspliktiga, svare de en för alla och alla för en. Vad så
lunda utgivits varde dem emellan fördelat efter deras andelar i kvarlåtenska-
pen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning prövas
skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld, som ligger envar del
ägare till last.
2 KAP.
Örn boutredningsman och testamentsexekutör.
1 §•
Då dödsbodelägare det begär, skall rätten förordna, att egendomen skall
avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan
egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd
att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testamentsta-
gares ställe (testamentsexekutör), äge jämväl han påkalla beslut som nu är
sagt. Sådant beslut skall ock meddelas på begäran av den, som erhållit legat
4
Kungl. Maj :ts proposition nr7.
eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, där det prövas
nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande, eller på begäran
av borgenär eller den, som står i ansvar för betalning av gäld efter den döde,
där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt
eljest äventyras.
Skall enligt testamente egendomen vara undantagen delägarnas förvaltning,
men är testamentsexekutör ej utsedd eller kan den utsedde ej utföra uppdra
get, meddele rätten, då ansökan göres av någon, vars rätt är av utredningen
beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt, beslut som i första stycket
sägs.
Beslut enligt denna paragraf må grundas jämväl å testamente, som ej vun
nit laga kraft.
2
§•
Vid ansökan, som i 1 § sägs, fogas avskrift av bouppteckningen efter den
döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej boupp
teckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift örn delägarna i boet och deras
hemvist samt, där testamentsexekutör är förordnad, dennes namn och hemvist.
3 §.
Val av boutredningsman skall så träffas, att uppdraget kan förväntas bliva
utfört med den insikt, som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall
fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende.
Delägare må förordnas till boutredningsman.
År testamentsexekutör utsedd, skall förordnandet meddelas honom, örn ej
skäl däremot äro.
4 §.
Där det prövas erforderligt, må flera boutredningsman förordnas. Kåtten
äge bestämma, att förvaltningen skall delas mellan dem, och föreskrive därvid
tillika, efter vilka grunder delningen skall ske.
5 §•
Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig orsak,
varde han av rätten entledigad.
Finnes boutredningsman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild
orsak skiljas från uppdraget, varde han entledigad, då det begäres av någon,
vars rätt är av utredningen beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt.
Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman och förklaras testa
mentet sedermera ogiltigt, skall rätten på begäran pröva, huruvida uppdraget
likväl bör vara honom anförtrott.
6
§.
Göres av samtliga delägare ansökan, att boet ej längre skall förvaltas av
boutredningsman, och är ej fall för handen, som i 1 § andra stycket sägs, skall
Kungl. Majlis proposition nr7.
5
rätten, med boutredningsmannens entledigande, förordna därom, såframt det
kan ske utan fara för någon, vars rätt är av utredningen beroende. År testa
mentsexekutör förordnad till boutredningsman, skall hans samtycke inhämtas.
7 §•
Avträdes dödsbos egendom till konkurs, vare förordnandet för boutred
ningsman förfallet.
8
§.
Dör boutredningsman, skall det av den, som har hans egendom i sin vård,
utan dröjsmål anmälas hos rätten.
9 §.
Ansökan, som avses i 1 eller 5 §, må, då rättegångsdag ej inträffar, ingivas
på landet till domaren och i stad till den rättens befattningshavare, som där
till är satt, eller, örn sådan ej finnes, till rättens ordförande.
Har den, som gjort ansökan enligt 1 §, ej fullgjort vad i 2 § är stadgat,
skall rätten eller domaren förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att,
där det felande ej är tillgängligt, då, ärendet upptages till vidare behandling,
ansökningen skall vara förfallen. Innan rätten meddelar beslut, som avses i
1 eller 5 §, skola dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av rätten
eller domaren erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det utan märklig tidsut-
dräkt kan ske. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på
sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.
Ej må någon förordnas till boutredningsman utan att han därtill samtyckt
eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra
sig.
10 §.
Kan i ärende, som avses i 1 eller 5 §, slutligt avgörande ej omedelbart
träffas, äge rätten eller på landet domaren, där det erfordras, meddela beslut
att gälla intill dess att sådant avgörande föreligger; och skall vad i 9 § tredje
stycket sägs vinna tillämpning, i fråga örn entledigande av boutredningsman
dock endast där så utan märklig tidsutdräkt kan ske. Har beslutet medde
lats av domaren, skall det å nästa rättegångsdag anmälas för rätten.
Mot rättens eller domarens beslut skall, i händelse av missnöje, föras
särskild talan.
11
§•
Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad nedan är stadgat,
företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.
Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall boutredningsman
nen söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnöjande. Kan
uppgörelse ej ernås och fylla delägarna ej bristen, varde boets egendom av
boutredningsmannen avträdd till konkurs.
I fråga örn rättshandlingar, som i avsevärd mån inverka på delägarnas be-
6
Kungl. Maj :ts proposition nr 7.
hällning i boet, samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avytt
ring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse
som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutrednings
mannen inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske.
12
§.
Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger att
tala och svara i mål som röra boet.
13 §.
Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas, utan
att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där
det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Vad nu är sagt
lände dock ej till inskränkning i den förfoganderätt, som kan tillkomma bo
utredningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente.
Har boutredningsmannen utan erforderligt samtycke företagit åtgärd, som
i första stycket sägs, vare den ogin, örn delägare väcker klander därå; instäm-
me dock sin talan inom tre månader, från det han fick kännedom örn åtgär
den, och senast inom ett år, sedan lagfart eller inskrivning beviljades.
14 §.
Till dödsboet hörande penningmedel, som göras räntebärande genom in
sättning i bank, skola insättas i boets namn. Dödsboets egendom må ej
heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan till
hörer.
Utöver vad av 1 kap. 5 § föranledes, må egendom ej förskottsvis till del
ägare utgivas, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är av
utredningen beroende.
15 §.
Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan
äga rum utan men för någon, vars rätt är av utredningen beroende, gore
boutredningsmannen anmälan härom till delägarna och avgive redovisning-
för sin förvaltning.
Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutrednings
mannen till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom. Samma lag
vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.
Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter
vad nu är sagt, vare han ock redovisningsskyldig.
16 §.
Kunna flera boutredningsman, som hava förvaltningen odelad, ej enas i
ärende, vari avgörandet tillkommer dem, och föreligger ej flertal för viss
mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande. Mot rättens beslut må
talan ej föras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
7
17 §.
När dödsbodelägare det begär eller rätten eljest prövar lämpligt, förordne rätten god man att öva tillsyn å boutredningsmannens förvaltning, såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för ersättning, som han kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen äge genomgå räkenskaper och andra hand lingar ävensom verkställa inventering av egendomen. Han skall, på föreläg gande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar örn boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten.
Är god man ej utsedd, äge rätten, på ansökan av delägare eller eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sm förvaltning eller ock förordna någon att företaga granskning av förvaltningen och däröver avgiva berättelse.
Har beslut enligt denna paragraf meddelats på ansökan av allenast vissa delägare, må rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning dem emel lan efter deras lotter i boet.
18 §.
Boutredningsman vare pliktig att ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är av utredningen beroende.
Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, svare de en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet varde utredningsmännen emellan slutligen för delat efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem till last.
19 §.
Örn talan å boutredningsmans förvaltning gälle vad örn syssloman är stad gat. Klandertalan må av envar delägare föras. Den, som anställt klanderta lan, vare berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för rättegångskostna den, i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo.
Boutredningsmannen äge av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom er sättning för sina kostnader. Lämnar boet ej tillgång, skall sådan gottgörelse gäldas av den, på vars ansökan förordnandet meddelats. Äro flera betal- mngsskyldiga, svare de en för alla och alla för en.
20
§.
Förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utred ning erforderliga åtgärder.
Vad i 14—16, 18 och 19 §§ sagts örn boutredningsman skall äga mot svarande tillämpning å testamentsexekutör ävensom å den, som genom testa mente förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde; och skall jämväl örn entledigande gälla vad örn boutredningsman är stadgat.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
21
§.
Talan mot domarens beslut föres i hovrätten, och varde tiden för besvärs
anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet.
I ärenden, som avses i 10 §, må talan mot hovrättens beslut ej föras.
22
§.
Rättens eller domarens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan
hinder av förd klagan lända till efterrättelse, dock ej beslut enligt 6 §.
3 KAP.
Om bouppteckning.
1 §•
Bouppteckning skall förrättas sist tre månader från dödsfallet, såframt ej,
pa ansökan inom samma tid, rätten eller på landet domaren med hänsyn till
boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak den tid förlänger.
Har sådant beslut meddelats av domaren, skall det å nästa rättegångsdag
anmälas för rätten. Talan mot domarens beslut föres i hovrätten.
2
§.
Dödsbodelägare, som har egendomen i sin vård, eller ock boutredningsman
eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt
utse två kunniga och trovärdiga gode män att den förrätta. Till förrättningen
skola i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make varde kallad,
ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först
sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall kallelse ock ske
å den, som vid tiden för bouppteckningen är närmast att taga arv eller testa
mente.
Varder egendomen ej omhändertagen av delägare, boutredningsman eller
testamentsexekutör, ankomme på annan, som efter vad i 1 kap. 2 § sägs
har egendomen i sin vard, att föranstalta örn bouppteckning.
3 §.
I bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den dödes fullständiga
namn, yrke och hemvist samt dödsdagen, så ock deras namn och hemvist,
vilka skolat kallas till förrättningen, med uppgift tillika, för underårig örn
hans födelsedag och för arvinge örn hans skyldskap med den döde. Ar
vinge skall angivas, ändå att det står fast, att han är från del i kvarlåten
skapen utesluten. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, varde det an
märkt.
Av bouppteckningen skall framgå, vilka vid förrättningen närvarit. Där
någon, som skolat kallas, ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas bevis,
att han blivit i tid kallad.
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
9
4 §.
Boets tillgångar och skulder antecknas sådana de voro vid dödsfallet. Till gångarna upptagas med angivande av värdet.
Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder antecknas; dock att, där giftorättsgemenskap var utesluten, anteckning skall ske allenast örn efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verkställes av den efterlevandes gifto- rättsgods, samt, där efter den döde är arvinge eller universell testaments tagare, varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.
5 §•
Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord an gående förmögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen eller där vid fogas såsom bilaga i bestyrkt avskrift.
Bouppteckningen skall jämväl innehålla uppgift örn sådan den döde till hörig livförsäkring, som, enär förmånstagare är insatt, ej ingår i kvarlåten- skapen.
Är bland delägarna laglottsberättigad arvinge, skall i bouppteckningen uppgift lämnas örn vad arvinge eller hans avkomling av den döde mottagit i förskott eller eljest såsom gåva, så ock örn gåva, som efterlevande maken, den nes avkomling eller universell testamentstagare mottagit av den döde; och skall tillika uppgivas vad arvinge i förskott bekommit av efterlevande ma kens giftorättsgods. Vad nu är sagt skall ej gälla, där fråga är örn sed vanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.
6
§■
Boet uppgives av den, som vårdar egendomen eller eljest är med boet bäst förtrogen. Det åligge envar delägare och efterlevande make, ändå att han ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.
Den, som uppgivit boet, skall å handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse, att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo riktiga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall detta av honom med ed bestyrkas, där talan örn sådan edgång föres av någon, vars rätt kan därav bero, eller ock av boutredningsman eller testamentsexekutör. Edgångsplikt åligge jämväl delägare eller efterlevande make, som ej uppgivit boet. Har annan med egendomen tagit befattning, må ock edgång åläggas honom, örn skäl därtill äro.
Gode männen skola å handlingen teckna bevis, att allt blivit rätteligen antecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.
7 §.
Finnes egendom å flera orter, må särskild bouppteckning å varje ort för rättas. I en av bouppteckningarna skall intagas sammanfattning av boets tillgångar och skulder, och skall vad i 5 § stadgas äga tillämpning allenast å den bouppteckningen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
8
§.
Bouppteckning skall i stad inom en månad och å landet sist å det ting,
som infaller näst efter en månad efter upprättandet, jämte bestyrkt avskrift
för registrering ingivas till rätten i den ort, där den döde skolat svara i mål
som rörde hans person, eller, örn behörig domstol ej sålunda finnes, till Stock
holms rådstuvurätt. Äro flera bouppteckningar, skola de samtidigt ingivas;
och varde tiden härför räknad från det den sista bouppteckningen upprät
tades.
Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall förvaras hos rätten. Är ej av
skrift ingiven, skall sådan på boets bekostnad tagas.
9 §.
Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning inom laga tid förrättats
och ingivits. Finnes det vara försummat, äge rätten vid vite förelägga viss
tid eller, där bouppteckning ej skett, förordna någon att föranstalta där
om. Sådant förordnande utgöre ej hinder att vara god man vid förrätt
ningen.
Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där vid bouppteckningen
finnes ej hava så förfarits, som i detta kapitel sägs. Är bouppteckning brist
fällig, äge rätten med föreläggande av vite utsätta tid, inom vilken bristen
skall avhjälpas.
Den, som är pliktig att lämna uppgift till bouppteckning, må vid vite där
till hållas.
10 §.
Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller annan
felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras handling, inne
fattande tillägg eller rättelse; och gälle örn sådan handling vad ovan är örn
bouppteckning stadgat.
4 KÄP.
Om den dödes gäld.
1 §•
Varder ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckningen
förrättades, dödsboets egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman
eller till konkurs, svare delägarna för sådan gäld efter den döde, som vid
bouppteckningens förrättande var dem veterlig.
Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och av-
trädes ej egendomen efter ansökan, som göres sist en månad därefter, svare
delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.
2
§.
Sker egendomsavträde efter ansökan, som ingivits senare än en månad efter
det bouppteckningen förrättades, vare delägare pliktig att till dödsboet ut
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
11
giva det belopp, varmed gäld, som var honom veterlig en manad före ansök- ningsdagen, överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgäng liga medel, men stånde ej vidare mot enskild borgenär i ansvar efter vad i 1 § sägs.
Där borgenär det begär, skall delägare med ed fästa, att gäld, som yr kandet avser, ej var honom veterlig en månad före ansökningsdagen. Gitter han ej gå eden, vare så ansett, som hade den gälden varit honom tidigare veterlig.
3 §.
Förfaller delägares ansökan örn boets avträdande till konkurs, enär egen domen i stället sättes under förvaltning av boutredningsman, skall så anses, som hade ansökan örn avträde till sådan förvaltning gjorts den dag konkurs- ansökningen ingavs.
4 §.
Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria bor gen, som den döde tecknat, eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej såsom veterlig anses.
5 §•
Sker egendomsavträde efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, gånge bodelningen eller skiftet åter. Då gälden finnes ej vara större än att den kan betalas av den dödes tillgångar och, örn han var gift, vad av andra ma kens egendom på hans lott belöpt, örn gälden vid bodelningen i beräkning gått, skall likväl avträde till förvaltning av boutredningsman allenast omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och kostna derna för förvaltningen. Vad salunda erfordras skall av delägarna utgivas i det förhållande envar vid bodelningen eller arvskiftet för mycket njutit; och skall bodelningen eller skiftet i övrigt förbliva ståndande.
Yppas hos någon delägare brist, skall den fyllas av de övriga med vad de vid bodelningen eller skiftet vunnit.
6
§.
Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse, skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld. Finnes egendom, som utgivits jämlikt ändamålsbestämmelse, ej i behåll, skall ej i något fall ersättning därför utgå i vidare mån än egendomen prövas hava medfört nytta.
7 §•
Skyldighet att utgiva egendom jämlikt 5 eller 6 § skall, då bodelning el ler skifte går åter eller det eljest är erforderligt, tillika omfatta ränta eller avkomst av egendomen. Nödig kostnad för egendomen varde ersatt, så ock nyttig kostnad, där den var gjord i god tro.
12
Kungl. Majlis proposition nr 7.
8
§.
Innan den i 1 § första stycket stadgade tid tilländagått eller, där boet
står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats om borge
närernas förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där med fog
kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer.
9 §.
Sedan den i 1 § första stycket stadgade tid tilländagått, må borgenär ford
ra säkerhet för gäld efter den döde, som ej är till betalning förfallen och för
vilken tillräcklig säkerhet ej finnes. Varder ej inom tre månader säkerhet
ställd, må förfallotid ej tillgodonjutas.
10
§.
Är efter den döde gäld, som ej förfaller inom sex månader, må den, där
flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare,
hos borgenären uppsägas till betalning sex månader efter uppsägningen. Bor
genär, som för sin fordran har säkerhet i inteckning, vare dock ej skyldig
att taga betalning före förfallodagen, där han inom tre månader efter upp
sägningen giver tillkänna, att han vill halla sig allenast till säkerheten.
11
§•
Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs eller, under tid för
egendomsavträde enligt 1 § första eller andra stycket, till men för borgenärer
utgivit legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt, förpantat, annorledes an
vänt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svare de
för sådan gäld efter den döde, som, då de så förforo, var eller sist vid därefter
förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare
skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom örn boets
ställning, skall allenast skadestånd gäldas.
12
§.
Sker bodelning eller arvskifte, innan all gäld är gulden, svare delägarna
för gäld efter den döde, som da var eller sist vid därefter förrättad bouppteck
ning blev dem veterlig. Bodelning skall dock ej medföra sådan påföljd, där
efterlevande maken ej bekommit något av den dödes egendom.
13 §.
Hava delägarna, sedan boet blivit avträtt till förvaltning av boutrednings
man, utverkat rättens förordnande, att boet icke längre skall sålunda förvaltas,
vare i fråga örn ansvar för gäld sa ansett, som hade egendomsavträdet ej
ägt rum.
Kungl. Maj:ts proposition nr ?.
13
14 §.
Försitter delägare, som har boet i sin vård, tid för boupptecknings för rättande, svare för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare vid bouppteckningen eller dess edfästande genom veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt.
15 §.
Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, den ansvarighet gälle ock annan boets gäld; och är delägare förty i fall, som avses i 2 § första stycket, pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före egendomsavträdet ådragits boet.
16 §.
Vad i 1—4 samt 11—15 §§ stadgas örn skyldighet för delägare att svara för gäld skall ej äga tillämpning å delägare, som är omyndig, ej heller å allmänna arvsfonden eller annan, som företrädes av god man, men svare för myndaren eller gode mannen borgenärerna för skada, som av hans åtgärd eller försummelse kommit.
17 §.
Hava flera enligt detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada, svare de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits varde dem emellan fördelat enligt den i 1 kap. 6 § stadgade grund.
18 §.
Har arvinge eller testamentstagare ej njutit förmån av boet och ej heller tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 1 kap. 2 § åligger honom och deltagit i bouppteckningens förrättande, vare han fri från ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.
19 §.
Finnes efter den döde allenast egendom, som ej kunnat hos honom tagas i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej äga tillämp ning. Vad nu är sagt lände dock ej till inskränkning i delägares skyldighet att låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden.
5 KAP.
Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser.
1 §•
Legat av oskifto skall utgivas, så snart det kan ske utan men för någon, vars rätt är av boets utredning beroende.
Företages arvskifte, innan legatet utgivits eller egendom, som därför er
14
Kungl. Majlis proposition nr 7.
fordras, blivit ställd under särskild vård, vare delägarna en för alla och alla
för en ansvariga för förordnandets verkställande, såsom örn skifte ej ägt rum.
Vad sålunda utgivits varde dem emellan fördelat enligt den i 1 kap. 6 § stad
gade grund.
2 §•
Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, vare denne plik
tig att verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom, som är av
sedd för legatets fullgörande. Där av hans försummelse beror, att egendomen
ej till honom utgivits, gälde han skadan.
3 §.
Varder i fråga örn legat testamentstagarens rätt genom vanvård eller eljest
äventyrad, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall ställas för legatets
utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under särskild vård.
4 §.
Avser legat viss egendom, skall, där ej annat följer av testamentet, avkast
ningen tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej föranletts av
boutredningen, av honom gäldas, innan egendomen utgives.
5
§.
Å legat, som avser visst penningbelopp, åge testamentstagaren, såvitt ej
annat framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta efter fem för hundra örn
året, sedan fyra månader förflutit från testators död.
6
§.
Vad i detta kapitel är stadgat örn legat skall äga motsvarande tillämpning
å ändamålsbestämmelse.
7 §.
Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av än
damålsbestämmelse, må talan därom föras av testators arvinge, evad han äger
del i boet eller ej, efterlevande make, arvinges avkomling, universell testaments
tagare, så ock av boutredningsman eller testamentsexekutör.
Då fråga är örn allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras på förord
nande av Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvud
sakligen skall ske.
6 KAP.
Om arvskifte.
1 §•
Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.
Var den döde gift, åge först bodelning rum mellan efterlevande maken och
övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
15
2
§.
Emot delägares bestridande må skifte ej företagas, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits fran ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.
Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård.
Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, må skifte ej företagas, innan denne anmält, att utredningen slutförts.
3 §.
Envar delägare äge vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Fordran å delägare skall tillskiftas denne, sa långt hans lott försiar.
4 §.
Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna med vittnen.
5 §.
Då delägare det begär, skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför.
Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testamentsexe kutör, som ej är delägare, vare han utan särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit därtill utsedd.
6
§.
Einnes skiftesman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, varde han entledigad, då det begäres av någon, vars rätt är av skiftet beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt.
7 §•
Innan rätten meddelar beslut, som avses i 5 eller 6 §, skola delägarna genom särskilda meddelanden av rätten eller domaren erhålla tillfälle att yttra sig. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.
Ej må någon förordnas till skiftesman utan att han därtill samtyckt eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
8
§.
Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till förrättningen
kalla delägarna. Vid förrättningen skall han lämna dessa det biträde, som
finnes erforderligt.
Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv bestämma örn delningen
och däröver upprätta handling, som av honom underskrives. Skifteshandlingen
skall ofördröjligen delgivas envar delägare genom överlämnande av besannad
avskrift. Vill delägare klandra skiftet, skall han, vid talans förlust, inom
tre månader efter delgivningen instämma övriga delägare till rätten. I mål,
som nyss är sagt, åge rätten inhämta yttrande av skiftesmannen, så ock till
honom återförvisa ärendet.
9 §.
Skiftesman äge av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för
sina kostnader.
7 KAP.
Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo.
1 §•
Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna överenskommit att leva sam
man i oskiftat bo, gälle, i den man ej annat föranledes av avtalet, örn förvalt
ningens handhavande och boets företrädande vad i 1 kap. 1 § sägs; och skall vad
i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel är stadgat äga motsvarande tillämpning.
2
§•
Såvitt avkastningen ej skall användas till bekostande av gemensam hushåll
ning eller eljest för gemensam räkning, vare envar delägare berättigad att efter
varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.
3 §.
Har ej tid fastställts för beståndet av avtal örn sammanlevnad i oskiftat
bo, vare avtalet gällande tills tre månader förflutit, sedan det blivit av någon
delägare hos de övriga uppsagt. Samma lag vare, där vid avtal gällande för
bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång.
4
§.
Träder efterlevande make, som deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller dör del
ägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit i av
talet, skall detta, örn uppsägning sker inom fyra månader därefter, upphöra
att gälla tre månader efter uppsägningen.
Där förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynderskapets
eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning, som i första stycket sägs,
tillkomma den, å vars vägnar avtalet slutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
17
5 §.
Har, efter det avtal om sammanlevnad i oskiftat bo slutits, väsentlig änd ring inträtt i de förhållanden, som därvid voro avgörande, eller finnes avtalet av annan särskild orsak ej böra äga bestånd, må rätten på delägares talan för klara, att avtalet skall upphöra att gälla.
Örn hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför äventyr för omyndig delägare eller den, för vilken god man är förordnad, är särskilt stadgat.
6
§.
Förordnas örn boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, vare av tal om sammanlevnad i oskiftat bo förfallet. Ej må sådant förordnande med delas på ansökan av delägare.
8 KAP.
Om dödförklaring.
Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid liv förflutit tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, må ansökan göras örn hans dödförklaring. Befann sig den bortovarande i livsfara, då han veterligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år förflutit.
2
§•
Ansökan örn dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge eller annan, vars rätt kan av dödförklaringen bero, och ingives till rätten i den ort, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, eller, örn behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms rådstuvurätt.
3 §.
Över ansökningen höre rätten den bortovarandes inom riket vistande make och närmaste fränder, annan, som kan antagas senast haft underrättelse örn den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklagaren i den ort, där han senast ägt hemvist inom riket.
4 §.
Är sådan tid förfluten, som i 1 § sägs, och utrönes ej, att den bortovarande avlidit, utförde rätten kungörelse örn ansökningen med kallelse å honom att senast å viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla sig hos rätten eller å landet domaren. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som kan lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rät ten eller domaren tillkänna.
Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröjligen införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet i den
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 7.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för upplä
sande i kyrkan så snart ske kan.
5 §.
Nu Ilar den i kungörelsen fastställda dagen tilländagått; är sådan tid för
fluten, som i 1 § sägs, och vet man e,j, att den bortovarande avlidit, förklare
rätten, att han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall
som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad, då tid som nyss
angivits tilländagick, samt i fall enligt andra punkten i samma paragraf å
den dag eller, örn dagen ej är känd, vid utgången av den månad, då livsfaran
inträffade. I rättens beslut skall angivas, vilken dag sålunda är att för döds
dag antaga.
6
§.
Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, varde, där dödförklaring skett,
tiden räknad från det beslutet vann laga kraft.
7 §.
Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, bäre envar, som i följd
av dödförklaringen tillträtt egendom, den åter. Samma lag vare, där den död
förklarade finnes hava avlidit å annan tid än den, som för dödsdag antagits,
och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.
Har egendom, som skall återbäras, blivit till annan överlåten, vare jämväl
denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro, då han åtkom egendomen.
Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter
det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen, eller
stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad,
skall den ersättas; nyttig kostnad varde ock ersatt, där den ej var gjord å tid
som nyss sagts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
19
Förslag
till Lag
angående införande av lagen om boutredning och arvskifte.
Härigenom förordnas som följer:
1
§.
Den nu antagna lagen örn boutredning och arvskifte skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1934.
I fråga om dödsbo efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning.
2 §.
Genom nya lagen upphävas: 9, 11, 12, 13 och 18 kap. ärvdabalken; förordningen den 24 september 1861 angående vard av död mans bo; förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och örn urarvagörelse;
förordningen den 27 november 1854, huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra av sig;
tillika med de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser.
3 §.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
4 §'.
Vad för vissa städer enligt äldre lag gäller om borgmästares och råds be fattning med bouppteckningars upprättande skall äga tillämpning vid döds fall, som inträffar före utgången av år 1938. Konungen äger på framställning av sådan stad förordna, att den äldre lagen skall jämväl därefter tillsvidare eller för viss tid gälla för den staden, dock att särskild bouppteckningsavgift ej i något fall skall erläggas, där dödsfallet inträffat efter nämnda års utgång.
Närmare bestämmelser angående framställning, som i första stycket sägs, meddelas av Konungen.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
5 §.
Har ansökan om dödförklaring gjorts, innan nya lagen trätt i kraft, skall
ärendet handläggas och avgöras enligt äldre lag.
6
§.
Vad i nya lagen är stadgat om förordnande av boutredningsman och av
skiftesman skall gälla, ända att arvlåtaren avlidit före lagens ikraftträdande.
Samma lag vare med avseende å nya lagens regler örn särskilda åtgärder
till skydd för legat eller ändamålsbestämmelse samt om talan å fullgörande
av ändamålsbestämmelse.
Har boutredningsman eller skiftesman förordnats, skall i fråga örn åtgärder,
som därefter vidtagas, nya lagen i allo lända till efterrättelse.
7 §•
Var den döde gift och ägde äldre giftermålsbalken tillämpning å makarnas
förmögenhetsförhållanden, skola vid nya lagens tillämpning följande särskilda
bestämmelser gälla.
1 mom. Den avlidna makens dödsbodelägare hava att förvalta samfälld
egendom och den avlidnes enskilda egendom, så ock efterlevande makens en
skilda egendom, såvitt denne ej ägde råda däröver. Har skifte ägt rum mellan
makarna, vare efterlevande maken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge
eller universell testamentstagare.
2 mom. Avträde till konkurs skall omfatta all egendom i makarnas bo.
Samma lag vare i fråga örn avträde till förvaltning av boutredningsman, vilket
meddelas på begäran av borgenär.
Sker eljest avträde till förvaltning av boutredningsman, skall förvaltningen
omfatta all egendom i makarnas bo, dock att efterlevande maken äger under
sin förvaltning behålla enskild egendom, varöver han ägde råda, därest för
behåll göres före beslutet örn egendomsavträde. Har sådant förbehåll gjorts,
skall det i beslutet angivas.
Uppgörelse, som i 2 kap. 11 § andra stycket nya lagen avses, vare ej gäl
lande, med mindre den biträdes av efterlevande maken.
3 mom. I bouppteckningen efter den döde skall anteckning ske av egendom
och gäld i makarnas bo. Egendomen skall värderas; dock vare värdering ej
erforderlig med avseende å efterlevande makens enskilda egendom, där ej
efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken
taga andel i boet. Vad i 3 kap. 5 § nya lagen stadgas örn förskott av efter
levande makens giftorättsgods skall gälla förskott, som givits av samfälld
egendom.
4 mom. Vad i 4 kap. nya lagen sägs örn den dödes egendom och gäld skall
äga tillämpning å egendom och gäld i makarnas bo, såvitt ej annat föranledes
äv vad nedan är stadgat.
5 mom. Varder all egendom i makarnas bo i laga tid avträdd till förvalt
ning av boutredningsman eller till konkurs, vare efterlevande maken fri från
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
21
gäld, varför hans enskilda egendom ej svarar. Änka njute ock för framtiden befrielse från övrig gäld, som under äktenskapet tillkommit, utan så är att hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd för brottslig gärning.
För gäld, som avses i 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken, vare änka, evad egendomsavträde sker eller ej, ansvarig allenast med egendom, varöver hon ägde råda vid mannens död eller, örn hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes. Dör hustru och finnes i boet gäld, som nyss sagts, vare dödsbodelägar na, där egendomsavträde ej sker, för den gäld ansvariga endast med egendom, varöver hustrun ägde råda vid dödsfallet eller, örn hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes.
6 mom. Sker skifte av makarnas bo, innan sådan gäld blivit gulden, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev bodelägarna veter-' lig, svare de för den gälden. Vad nu är sagt skall ej äga tillämpning å gäld, som avses i 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken. Delägare, som vid skifte fått sig tillagd egendom, varmed hustrun svarade för sådan gäld, vare dock därmed för gälden ansvarig.
7 mom. Är boet avträtt till konkurs och vill delägare å någondera sidan undanskifta egendom, gore därom skriftlig ansökan inom den för bevakning av fordringar utsatta tid.
Sådan ansökan skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren avskrift av ansökningen, och gälde del ägare, som gjort ansökningen, lösen för avskriften.
Sedan delägarna å andra sidan samt borgenärerna, på sätt i konkurslagen örn granskning av bevakade fordringsanspråk sägs, erhållit tillfälle att i frågan yttra sig, varde ansökningen efter lag av rätten bedömd, ändå att jäv däremot ej gjorts.
Om undanskiftande för gäld, som bevakats efter utgången av den i första stycket nämnda tid, lände till efterrättelse vad i 29 § lagen den 1 juli 1898 örn boskillnad finnes stadgat.
Göres jäv mot ansökan örn undanskiftande, skall rättens ombudsman, sedan han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen till sökanden, där hans adress är känd, med posten översända avskrift av jävsskriften, så ock erinran om tid och ställe för det i 108 § konkurslagen omförmälda borgenärs- sammanträde. Varder, sedan sådan ansökan inkommit, efterbevakning gjord, underrätte konkursdomaren sökanden örn innehållet av den i anledning av efterbevakningen utfärdade kungörelsen.
Vad i lagen örn boskillnad är stadgat rörande försäljning av egendom, som endera sidan äger undanskifta, så ock örn betalningsrätt för vederlagsfordran gälle även i fall, varom nu är sagt.
8 mom. Innan arvskifte förrättas, tage efterlevande itiaken fördel av bo oskifto och därefter sin giftorätt i boet.
9 mom. Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall, där ej annat överens- kommits, avse all egendom i makarnas bo.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
Förslag
till
Lag
angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken.
Härigenom förordnas, att 12 kap. 2, 3 och 5 §§, sistnämnda lagrum i ne
dan angivna del, samt 13 kap. 1 § giftermålsbalken skola hava följande änd
rade lydelse:
12 KAP.
2
§.
Emot dödsbodelägares bestridande må bodelning ej äga rum, innan all veter
lig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller delägaren fritagits
från ansvar för gälden eller medel till dess betalning satts under särskild
vård. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, må bodelning städse
äga rum utan hinder av delägares bestridande.
3
§.
Till dess bodelning sker, tage efterlevande maken del i förvaltningen av
den dödes egendom efter vad i lagen örn boutredning oell arvskifte sägs.
5 §.
Örn det finnes erforderligt till betryggande av arvingars och universella
testamentstagares rätt, skall giftorättsgods, varöver efterlevande maken enligt
4 § äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid
bodelningen tillkomma dem, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess
bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot efterlevande makens be
stridande äga rum, såvida lian ställer säkerhet, som av rätten godkännes.
Vid -—- -— -— utgifter.
13 KAP.
1 §■
Bodelning i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad,
äktenskapsskillnad-eller ena makens död skall förrättas med iakttagande av
bestämmelserna i detta kapitel; och skall vid bodelningen vad som finnes
stadgat örn arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes
eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr
23
Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas be
träffande hans arvingar och universella testamentstagare, savida ej annor
lunda stadgas.
_____
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
Har boskillnad eller hemskillnad ägt rum eller äktenskap blivit upplöst,
innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande lända till efterrät
telse, där ej fråga är örn äktenskaps upplösning genom makes död och lagen
örn boutredning och arvskifte skall vinna tillämpning beträffande dödsboet.
Åro makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre giftermåls-
balken, skall med avseende å skifte i makarnas bo gälla vad i denna lag sägs
örn tillämpning av reglerna örn arvskiftes form, förordnande av särskild skif
tesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte.
24
Kungl. Marits proposition nr 7.
Förslag
till
L ag
angående ändring i 2 och 9 kap. lagen örn arv.
Med upphävande av 17 kap. 6 § ärvdabalken, förordnas härigenom, att
2 kap. 1 och 5 §§ lagen om arv, sistnämnda lagrum i nedan angivna del, samt
9 kap. 5 § samma lag skola hava följande ändrade lydelse:
2 KAP.
1 §•
\ar arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfälle kvarlåten-
skapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder, syskon
eller syskons avkomling, åge de, som då äro närmast till arv efter den först
avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda stad
gas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna örn vad sålunda
skall tillfalla den först avlidnes arvingar.
5
§.
Vid---------- - lott.
I •— ------ stadgat.
Om dödsboets förvaltning och ansvar för den dödes gäld är stadgat i lagen
om boutredning och arvskifte.
9 KAP.
5 §.
Vill arvinge, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, skall
han anmäla sitt anspråk hos god man, örn sådan förordnats att bevaka hans
rätt, eller hos var dödsbodelägare, som tillträtt arvet, eller ock, örn skifte ej
skett, hos den, som sitter i kvarlåtenskapen. Anmälan må ock göras hos
rätten eller på landet hos domaren.
Tillkännagivande örn anmälan skall göras av god man hos rätten eller do
maren och av domaren å nästa rättegångsdag hos rätten. Örn anmälan, som
gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med posten
underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vilkas namn och vistelse
ort äro upptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest kända för
rätten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
25
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
I fråga om boutredning efter den, som avlidit, innan nsm lagen trätt i kraft,
skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkstäl
las enligt lagen örn boutredning och arvskifte.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna
arvsfonden.
Härigenom förordnas., att 3 samt 7—11 §§ lagen den 8 juni 1928 om allmän
na arvsfonden skola, förstnämnda paragraf i nedan angivna del, hava följande
ändrade lydelse:
3 §•
Fondens rätt till egendom, som i 1 § sägs, skall bevakas av kammaradvo-
katfiskalsämbetet; och åge ämbetet tala och svara i mål, som röra fonden.
Behörig —----— hemvist.
7 §.
Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden eller är fonden
universell testamentstagare, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet
i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest
varder kunnigt, god man att vid boutredningen företräda fonden. Prövas den
ne ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad.
Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att gode mannen
behörigen fullgör sina skyldigheter.
8
§.
Lös egendom, som tillfallit fonden, skall av gode mannen försäljas å offent
lig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning från go
de mannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas allenast i den mån
de ej kunna indrivas. Om försäljning av fast egendom, som tillfallit fonden,
gäller vad med avseende å kronans fasta egendom är i allmänhet stadgat.
För indrivning av fordran, som tillfallit fonden, åge gode mannen anhängig
göra och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet.
Äro genom testamente särskilda föreskrifter lämnade, skola dessa lända till
efterrättelse.
9 §.
Om god man skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
27
10
§.
Har egendom, vilken ej utgöres av penningar, såsom legat eller gåva till
fallit fonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja
egendomen, och skall vad i 7—9 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.
11
§•
Har egendom i dödsbo, vilken förvaltats av god man, som i 11 kap. 4 §
lagen örn förmynderskap sägs, efter preskription av rätt att taga arv eller
testamente eller ock eljest tillfallit fonden, vare han pliktig fullgöra vad en
ligt 8 § första stycket åligger god man, som där avses.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
I fråga örn boutredning efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft,
skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verk
ställas enligt lagen örn boutredning och arvskifte.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 7.
Förslag
till
Lag
angående ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 4 § och 3 kap. 9 § lagen om testamente,
förstnämnda lagrum i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse:
2 KAP.
4 §.
Till —-------syskon.
Ej ma någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make
eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag, som nu är
sagt. Förordnande att vara testamentsexekutör medföre dock ej hinder att
vara vittne.
Skall —-------vittnesjäv.
3 KAP.
9 §.
Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande egendom, som tillkommer
viss arvinge eller testamentstagare, åligge det denne att verkställa förord
nandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
Vad äldre lag innehåller örn skyldighet för universell testamentstagare att
fullgöra ändamålsbestämmelse skall fortfarande gälla i fråga örn dödsboför-
v bitning, a vilken lagen örn boutredning och arvskifte icke äger tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
29
Förslag
till
Lag
angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap.
Härigenom förordnas, att 7 kap. 2, 3 oell 4 §§ lagen om förmynderskap,
2 och 3 §§ i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:
2
§.
Förmyndare----------- erforderligt.
Mot borgenär i dödsboet eller annan, vars rätt är av utredningen beroende,
står förmyndaren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller försummelse,
i ansvar efter vad i lagen örn boutredning och arvskifte stadgas.
3 §■
Förmyndare må ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om samman
levnad i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke.
Visar — — — tilländagå^.
Innan -------- •— ärendet.
4 §.
Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal örn sammanlevnad i oskiftat
bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte, så snart ske kan, för
rättas. Samma lag vare, örn dylikt avtal upphört att gälla. Har efterlevande
make, som deltagit i avtalet, trätt i nytt gifte, skall förmyndaren uppsäga av
talet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
I fråga örn dödsbo efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall
äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas
enligt lagen örn boutredning och arvskifte.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
Förslag
till
Lag
angående ändring i 17 kap. handelsbaden.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 8 §§ handelsbaden, sistnämnda lag
rum, vilket senast ändrats genom lag den 13 maj 1921 (nr 228), i nedan an
givna del, skola hava följande ändrade lydelse:
4 §.
Är gäldbunden man död, och haver någon försträckt penningar, eller varor,
till hans begravning; det skall först gäldas, sedan det gods avskilt är, som
förr är sagt. Därnäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen
gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom,
deras arvode, som honom däri skött hava, så ock borgenärs kostnad för gäl-
denärens försättande i konkurs eller för beslut örn egendomens avträde till
förvaltning av boutredningsman, betjänters och tjänstehjons lön för sista året,
annan arbetares dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än
sex månader efter förfallodagen, samt sådan begravningshjälp eller för de tre
sista månaderna upplupen sjukhjälp eller livränta, som det .enligt lag an
gående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva. Vad nu är stadgat örn förmånsrätt för arbetares avlöning åge
ock tillämpning i avseende å skadestånd, som i händelse av obehörigt avske
dande eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren i stället för av
löning, som skulle med förmånsrätt utgått. Innestår hos arbetsgivare viss del
av arbetares lön till säkerhet för arbetarens fullgörande av sina skyldigheter,
åge arbetaren för sålunda innestående lön enahanda förmånsrätt som nu an
gående arbetares avlöning är sagd, evad fordringen stått inne längre eller
kortare tid.
Därefter skall utgå arvode och kostnadsersättning till den, som enligt lag
eller förordnande av rätten eller domaren förvaltat eller vårdat dödsbos egen
dom i delägarnas ställe eller biträtt vid boutredning eller arvskifte, så ock
till den, som enligt lagen örn ackordsförhandling utan konkurs förordnats till
rättens ombudsman eller god man, därest det belopp, som skall utgå, bestämts
efter ty i nämnda lag sägs.
8
§.
Sedan äge borgenär, för vars fordran lös egendom blivit i laga ordning i
mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. Är den
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
31
samma utmätt för fleras fordringar; havé den, för vars fordran utmätning först
verkställdes, företräde: har utmätning skett på en gång; åge var lika rätt.
Har konkurs följt på ansökning, som gjorts inom en månad från den dag, då
utmätning verkställdes, eller, där utmätningen skett för fordran, som tillkom
mer gäldenärens make, inom ett år från nämnda dag; äge den förmånsrätt, nu
sagd är, ej runi. Då utmätning skett efter gäldenärs död, inom en månad
från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tilländagick, äge sådan
förmånsrätt ej heller rum, där konkurs följer på ansökning, som gjorts inom
sålunda stadgad tid eller, om på ansökning inom samma tid egendomen blivit
avträdd till förvaltning av boutredningsman, inom en månad från det boutred
ningsman förordnades.
Har -— -— -— rum.
Där-----------påstående.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
I fråga örn dödsbo efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft,
skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verk
ställas enligt lagen örn boutredning och arvskifte.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av ntsökningslagen.
Härigenom förordnas, dels att i 4 kap. utsökningslagen skall införas en
ny paragraf av nedan angivna innehåll och betecknad såsom 88 a §, dels ock
att 145, 155 och 157 §§ i samma lag, 155 § i nedan angivna del, skola hava
följande ändrade lydelse:
88 a §.
Är utmätning i död mans bo verkställd och hade borgenären ej panträtt i
den utmätta egendomen eller rätt att den till säkerhet för sin fordran kvar-
hålla, må, innan en månad förflutit efter det bouppteckning förrättades eller
tiden därför tilländagick eller, där boet står under förvaltning av boutred
ningsman, innan uppgörelse träffats angående borgenärernas förnöjande, egen
domen ej försäljas, med mindre samtycke därtill lämnas av dem, som före
träda dödsboet, eller ock egendomen är av beskaffenhet, som angives i 40 §
första stycket.
145 §.
Varda alla borgenärer, vilkas rätt är av fördelningen beroende, så ock gäl-
denären ense huru fördelningen må ske; uppgå re förrättningsmannen i över
ensstämmelse därmed fördelningslängd; och varde därefter utdelning genast
verkställd, där ej enligt 156 eller 157 § hinder möter.
155 §.
Vill---- ----- ske.
Har full betalning blivit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller, örn bans
fordran ej varit anmäld, enligt de här ovan stadgade grunder; då må, utan
hinder av hans uteblivande från sammanträdet, de borgenärer, som äro till
städes, överenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen; och vare
det gillt, där ej gäldenären det bestrider, eller hinder mot lyftningen möter
jämlikt 156 eller 157 §.
157 §.
Är utmätning i död mans bo verkställd, må inom tid, som i 88 a § sägs,
betalning ej utan samtycke av dem, som företräda dödsboet, verkställas till
borgenär, som ej hade panträtt i den utmätta egendomen eller rätt att den till
säkerhet för sin fordran kvarhålla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
33
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
Har utmätning skett i dödsboet efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt
i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall
verkställas enligt lagen örn boutredning och arvskifte.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami.
Nr 7
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 § rättegångsbalken skall hava följande
ändrade lydelse:
Stämning å dödsbo varde delgiven den, som äger företräda boet. Äro flera
gemensamt därtill behöriga, må stämningen delgivas någon av dem, delägare
dock endast örn han i boet sitter. Har stämning sålunda delgivits delägare,
svare denne var och en av de övriga för att han utan dröjsmål erhåller stäm
ningen i besannad avskrift.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
I fråga örn dödsbo efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall
äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas
enligt lagen örn boutredning och arvskifte.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
35
F ö'r slag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av konkurslagen.
Härigenom förordnas, att 7, 8, 11, 33 och 97 §§ konkurslagen, 7, 8, 11
och 97 §§ i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:
7 §•
Vill gäldenär avträda sin egendom till konkurs eller vill borgenär påkalla
gäldenärs försättande i konkurs, gore skriftligen ansökning därom hos kon
kursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol svara i tvistemål,
som angå gäld i allmänhet. Avser ansökningen dödsbos egendom, skall den
göras hos konkurs domaren i den ort, där den döde bort svara i mål, som
nyss sagts.
Konkursdomare----------- upptagas
8
§.
Vid — ------- boet.
Till dödsbodelägares ansökning örn boets avträdande till konkurs skall fogas
bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen
därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift örn delägarna
ävensom upplysning örn varje delägares boningsort och postadress.
Har delägare ej fullgjort vad i andra stycket är stadgat, skall konkurs
domaren förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej
är tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall
vara förfallen.
11
§•
Upptages---------- konkurs.
Har, i fall då dödsbo ej står under förvaltning av boutredningsman, ansök
ning om boets avträdande till konkurs icke gjorts av samtliga dödsbodelägare,
utsätte konkursdomaren genast dag för prövning av ansökningen inom fjor
ton dagar från dess ingivande; och skall konkursdomaren därom utfärda kun
görelse, som anslås å rättens dörr samt införes en gång i allmänna tidningarna
och i tidning inom orten, så ock med posten avsända meddelanden genom re
kommenderade brev till envar delägare, som ej underskrivit ansökningen, där
kallelsen kan hinna komma honom till handa. Varder på framställning, som
göres sist då konkursansökningen företages till prövning, boets egendom
ställd under förvaltning av boutredningsman, vare konkursansökningen för
fallen. I annat fall meddele konkursdomaren beslut örn dödsboets försättande
i konkurs.
33 §.
Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar
gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt och är bodelningshandlingen ej
ingiven till rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, gånge
den bodelning på talan av konkursboet åter. Samma lag vare, örn vid bo
delningen egendom till skada för borgenärerna frångått gäldenären mot det
att fordran å honom utlagts å hans lott; dock att i sådant fall vad i 29 §
tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Från gäldenärens
make må återvinning enligt 28—32 §§ äga rum, ändå att åtgärd, som för
varje fall avses, blivit företagen tidigare än i nämnda paragrafer sägs, dock
ej, örn den vidtagits mer än ett år innan konkursansökningen gjordes.
Där dödsbos egendom blivit avträdd till konkurs på ansökning, som gjorts
inom en månad från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tillända-
gick eller, örn efter ansökning inom sålunda stadgad tid egendomen blivit av
trädd till förvaltning av boutredningsman, inom en månad från det boutred
ningsman förordnades, skall, ändå att rätt till återvinning ej föreligger enligt
vad förut i detta kapitel är sagt, avtal, som för dödsboet slutits till skada för
borgenärerna, på talan av konkursboet återgå, örn den, med vilken avtalet in-
gicks, hade skälig anledning till antagande, att dödsboet var på obestånd. Har,
efter dödsfallet, borgenär till skada för övriga borgenärer erhållit betalning
eller fått utfäst pant till sig överlämnad, skall i konkursen vad nyss är sagt
örn återgång av avtal äga tillämpning. Är inteckning sökt i dödsboets egen
dom på grund av medgivande, som lämnats efter dödsfallet eller som av den
döde givits för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är
ej fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade
tid sökts för fordran, som där avses, skall, där konkurs inträffar såsom nyss
sagts, städse gälla vad i 29 § är stadgat örn inteckning.
97 §.
Gäldenär-----------kronor.
Vid ------------honom.
Har dödsbos egendom avträtts till konkurs, skall underhåll njutas tills tre
månader förflutit från dödsfallet.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
I fråga örn dödsbo efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft,
skall äldre lag fortfarande äga tillämpning; dock skall nya lagen tilläm
pas, där boutredningen skall verkställas enligt lagen örn boutredning och
arvskifte, med iakttagande likväl i fråga örn konkursbos rätt att återvinna
egendom, som frångått dödsbo, innan nya lagen sålunda vinner tillämpning
därå, att motsvarande bestämmelser i äldre lag skola tillämpas, örn enligt den
lagen, men ej enligt nya lagen, frihet från klander äger rum.
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
37
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen om nya konkurslagens
införande och råd i avseende därå skall iakttagas.
Härigenom förordnas, att 7 § 1. lagen örn nya konkurslagens införande
och vad i avseende därå skall iakttagas skall i nedan angivna del hava
följande ändrade lydelse:
Borgenär----------- råda.
Där efter makes död konkursansökning göres av delägare i dödsboet, skall
vid tillämpning av 11 § andra stycket nya lagen ansökningen vara förfallen
allenast örn efter framställning, som där sägs, all egendom i makarnas bo
varder ställd under förvaltning av boutredningsman.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
Förslag
till
Lag
angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig
preskription och örn årsstämning.
Härigenom förordnas, att överskriften till förordningen den 4 mars 1862
örn tioårig preskription och om årsstämning samt §§ 9, 11—17 och 20 samma
förordning skola hava följande ändrade lydelse:
Förordning om tioårig preskription och. örn kallelse å okända borgenärer.
§ 9.
Nn vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga bo
uppteckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att
hos rätten, varunder den dödes bo i konkursmål hörer, begära kallelse å hans
okända borgenärer. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller
testamentsexekutör, äge denne ock begära kallelse, som nu är sagt. Var den
döde gift, må kallelse sökas jämväl å den efterlevandes okända borgenärer
vid den rätt, som har att upptaga fråga örn hans försättande i konkurs. Då
kallelse, varom nu är stadgat, sökes, skall sökanden ingiva förteckning på
alla de borgenärer, som veterliga äro.
§
11
.
Då kallelse är så sökt, som i 9 § sägs; utfärde rätten offentlig stämning å
okända borgenärer, att sist före klockan tolv å viss dag, näst efter sex månader,
giva sina fordringar skriftligen eller muntligen an: är boet å landet, och äskas
ej urtima ting; då må inställelsen utsättas till det lagtima ting, som näst efter
sex månader infaller. Stämningen varde å rättens dörr anslagen sex månader
före inställelsedagen och i allmänna tidningarna kungjord tre gånger, första
gången fem och tredje gången sist två månader innan den dag inträffar.
Kronans ombudsman i orten och alla inländska borgenärer, som å den i 9 §
omförmälda förteckning upptagna äro, skola örn stämningen särskilt under
rättas; och toge rätten eller domaren anstalt, att sådan underrättelse varder,
minst en månad före inställelsedagen, dem meddelad.
§
12.
Uraktlåter borgenär, den där ej finnes upptagen å omförmälda förteckning,
att sin fordran å den i kallelsen utsatta inställelsedagen angiva, och har han
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
39
deri ej heller förut angivit, havé sin talan förlorat emot gäldenär, som ej visas
hava före inställelsetiden ägt, eller å nämnda tid erhållit vetskap örn fordrin
gens tillvaro: och vare gäldenär, som för sadan fordran sökes, pliktig, där
borgenär det äskar, med ed betyga, att den fordran ej var honom känd före
inställelsetidens utgång: brister han åt eden, eller styrkes annorledes, att han
örn fordringen ägt kunskap, som sagt är; betale da sin andel i gälden.
Är kallelse å okända borgenärer av förmyndare tagen för person, som till
myndiga år kommit, men blivit under förmyndare ställd; da havé ock borgenär,
varom nu nämnt är, sin talan förlorat, där ej förmyndaren visas hava örn
fordringen ägt eller erhållit vetskap, såsom förut är sagt.
§ 13.
Äro flera gäldenärer, de där, en för alla och alla för en, betalningsskyldighet
sig iklätt, och har kallelse å någonderas borgenärer ågått; då åge var av de
andra gäldenärerna, lika med borgenären, att fordringen bevaka, ända att den
ej blivit förut hos någondera utsökt.
§ 14.
Är borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i tomträtt eller i vatten-
fallsrätt eller i fartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under
panträtt i handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning,
ändå att han ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Örn
rätt till kvittning för genfordran vare ock lag som i 7 § sägs, ändå att den
fordran ej blivit efter sådan kallelse angiven.
§ 15.
Utan hinder av kallelse å okända borgenärer må borgenär under anslagstiden
sin fordran utsöka.
§ 16.
Utsöker ej borgenär sin fordran då kallelse å okända borgenärer utfärdad
blivit; havé gäldenär, sedan inställelsedagen förbi är, den rätt, som i 6 § stadgas.
§ 17.
Varder egendom till konkurs avträdd före inställelsedag, som i kallelse å
okända borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkurs
domaren givit bevakningsinlaga i konkursen in, pa sätt i konkurslagen stad
gas; vare ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kal
lelse anmäla. Samma lag vare, där före den i kallelsen utsatta inställelsedag
offentlig ackordsförhandling inletts och borgenär före nämnda dag anmält sin
fordran, på sätt i lagen örn ackordsförhandling utan konkurs är stadgat.
§
20
.
För fordran hos bank eller allmänt penningeverk, efter sedel eller annan
löpande förbindelse, som tryckt eller graverad utgives, gälle ej vad örn tioårig
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
preskription eller bevakning efter kallelse å okända borgenärer nu sagt är,
utan lände till efterrättelse vad därom särskilt är stadgat. Samma lag vare
angående medel, som blivit insatta i rikets ständers bank eller riksgäldskontor,
eller under annan allmän vård.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
Vad i lag eller särskild författning är sagt örn årsstämning skall gälla kal
lelse å okända borgenärer.
Såvitt enligt övergångsbestämmelse till lagen den 11 juni 1920 (nr 425) an
gående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig
preskription och örn årsstämning förut gällande lag fortfarande är tillämplig,
skall § 9 hava följande ändrade lydelse:
Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga boupp
teckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att hos
rätten, varunder boet i konkursmål hörer, begära kallelse å dess okända borge
närer, och give in förteckning på alla dem, som veterliga äro. Står boet under
förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, äge denne ock begära
kallelse, som nu är sagt.
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
41
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom, sistnämnda paragraf i nedan angivna del,
skola hava följande ändrade lydelse:
2
§.
Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter
sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; dock att, i
fråga örn bolagsmans andel i bolags samfällda gods, skyldigheten att lagfara
inträder först då bolagsmannens andel utbrytes; och skall för arvinge eller
universell testamentstagare tiden för lagfarts sökande räknas, där för lottens
bestämmande bodelning eller skifte erfordras, fran det dylik förrättning hölls
eller av skiftesman verkställt skifte blivit ståndande, men i annat fall från det
bouppteckningen avslutades. För testamentstagare skall tid för lagfarts sö
kande icke i något fall börja löpa, innan testamentet blivit ståndande.
4 §.
Den, som söker lagfart, skall för rätten uppvisa sin fångeshandling; och låte
rätten handlingen eller den del därav, som angår fånget och villkoren därför,
offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet införas. Då lagfart första
gången sökes å egendom, som innehaves såsom fideikommiss, varde fideikom
missbrevet till alla delar i protokollet infört. Sökes lagfart för dödsbo med
avseende å egendom, som tillhört den döde, uppvisas inregistrerad bouppteck
ning efter honom.
Skall--------— andra.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar oell andra ärenden.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående sär
skilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket lagrum
senast ändrats genom lag den 25 april 1930' (nr 113), skall i nedan angivna
del hava följande ändrade lydelse:
över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, näm
ligen: ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i sådan
egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan rätt, in
teckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång till sådan
rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll); ett över
ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);
ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testamenten, som
vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen örn arv och 8 kap.
lagen örn testamente, förordnande eller entledigande av god man, varom för-
mäles i lagen örn allmänna arvsfonden, samt avhandlingar örn lösöreköp (bo-
uppteckningsprotokoll).
För — —- -—- döde.
Vid ----------- drives.
Hos ----------- infört.
Har —------anmärkt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.
I fråga örn boutredning efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft,
skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkställas
enligt lagen örn boutredning och arvskifte.
Kungl. May.ts proposition nr7.
43
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 september 1932.
N ärvarande:
Statsministern
Hamrin , ministern för utrikes ärendena friherre
Ramel , statsråden
Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Jeppsson, Hansén, Rundqvist, Petersson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler ett av lagbered
ningen den 30 juni 1932 avgivet betänkande, däri under rubriken Lagbered
ningens förslag till revision av ärvdabalken IV1 sammanförts av motiv åtföljda
förslag till följande lagar:
1) lag örn boutredning och arvskifte;
2) lag angående införande av lagen örn boutredning och arvskifte;
3) lag angående ändring i 12 och 13 kap. gif termålsbalken;
4) lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen örn arv;
5) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) örn allmänna
arvsfonden ;
6) lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen örn testamente;
7) lag angående ändring i 7 kap. lagen örn förmynderskap;
8) lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken;
9) lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen;
10) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken;
11) lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen;
12) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen örn nya konkurslagens in
förande och vad i avseende därå skall iakttagas;
13) lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) örn tio
årig preskription och örn årsstämning;
14) lag om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875
(nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom; samt
15) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) .
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
1 Statens off. ntr. 1932: 16.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
Föredraganden hemställer, att lagradets utlåtande över i lagberedningens be
tänkande innefattade lagförslag matte för det i § 87 regeringsformen omför-
mälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Erik II:san Malm.
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
45
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 januari
1933.
Närvarande:
justita eråden Alexanderson,
Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparte-
mentsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 16 sep
tember 1932, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag örn boutredning och arvskifte;
2) lag angående införande av lagen om boutredning och arvskifte;
3) lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken;
4) lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen örn arv;
5) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) örn allmänna
arvsfonden;
6) lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen örn testamente;
7) lag angående ändring i 7 kap. lagen örn förmynderskap;
8) lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken;
9) lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen;
10) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken;
11) lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen;
12) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen örn nya konkurslagens
införande och vad i avseende därå skall iakttagas;
13) lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) örn tio
årig preskription och örn årsstämning;
14) lag örn ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875
(nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom; samt
15) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra
gits: 1, 2, 5 och 6 kap. av förslaget under 1) samt förslagen under 2), 3),
4), 5), 6), 7), 10), 12), 13), 14) och 15) av ledamoten av lagberedningen, revi
sionssekreteraren Harry Guldberg och förslagen i övrigt av ledamoten av lag
beredningen, professorn Ragnar Bergendal.
46
Kungl. Maj :ts proposition nr 7.
Förslagen föranledde följande yttranden:
Förslaget till lag om boutredning och arvskifte.
1 kap.
1 §-
Lagrådet:
Enligt förslaget skall boutredningen i första liand ankomma på dödsbodel
ägarna, men denna förvaltningsform kan ersättas av förvaltning genom en av
rätten förordnad boutredningsman, varjämte på grund av testamente förvalt
ning genom testamentsexekutör kan ifrågakomma. De grundläggande bestäm
melserna örn dödsbodelägarnas förvaltning meddelas i 1 kap., medan särskilda
regler örn boutredningsmannens och testamentsexekutorns verksamhet samman
förts i 2 kap. Emellertid äro flera av de 1 kap. förekommande stadgandena
tillämpliga även då boet förvaltas av boutredningsman eller testamentsexeku
tör. Sålunda avse bestämmelserna i 2, 3 och 5 §§ jämväl dylik förvaltning. Då
i kapitlet annan förvaltning av boet än dödsbodelägarnas icke omnämnes,
framgår nyssnämnda förhållande måhända icke med önskvärd tydlighet. Med
hänsyn härtill och då det inledande kapitlet med allmänna bestämmelser örn
boutredning icke synes böra sakna en erinran örn att boutredning kan verkstäl
las — förutom av dödsbodelägarna — jämväl av boutredningsman eller testa
mentsexekutör, hemställes att en hänvisning av antytt innehåll införes i för
sta stycket.
Tillika torde den i samma stycke givna allmänna bestämmelsen örn dödsbo
delägarnas behörighet att företräda dödsboet böra avfattas i överensstämmelse
med 2 kap. 12 § i förslaget, varjämte tredje stycket synes böra i redaktionellt
hänseende något jämkas.
2
§.
Lagrådet:
Då såsom vid 1 § anförts bestämmelserna i förevarande paragraf skola gälla
även för det fall att den dödes egendom icke kommer att omhändertagas av
dödsbodelägarna, utan av boutredningsman eller testamentsexekutör, torde
detta böra komma till uttryck i lagtexten, vilken jämväl i annat avseende tar
var någon jämkning.
6
§■
Lagrådet:
Om paragrafen uppställdes i närmare överensstämmelse med vad som iakt
tagits i förslagets 2 kap. 18 § (jfr ock 6 kap. 9 § förmynderskapslagen), skulle
tydligare framgå, att skadelidande icke kan rikta sitt ersättningsanspråk mot
annan delägare än den som är delaktig i vållandet till skadan.
Jämte förvaltning torde böra nämnas vård, varigenom mera tydligt inbe-
grepes åsidosättande av förpliktelse, som enligt 2 § första stycket åligger
delägare.
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
47
2 kap.
Lagrådet:
Såsom lagberedningen framhållit, utgör boutredningsmannainstitutet med
därtill anknutna rättsregler den ojämförligt viktigaste nyheten i dess förslag.
Införandet av detta institut i den utformning det i förslaget erhållit är enligt
lagrådets uppfattning ett synnerligen lyckligt grepp. Det ansluter sig på ett
naturligt sätt till de hos oss hävdvunna förhållandena och rådande åskådnin
garna i fråga örn dödsbos behandling, på samma gang det synes väl ägnat att
i väsentlig mån avhjälpa vanskligheter och råda bot för missförhållanden, som
enligt erfarenheten esomoftast äro förknippade med nuvarande förvaltnings
former och regler örn ansvarighet för boets gäld. De mest kännbara olägen
heterna av nu gällande ordning vållas av de hinder för en snabb och för
månlig utredning, som oenighet och inbördes misstro mellan samförvaltande
delägare föra med sig, samt av nödtvånget att, då man ej vågar påtaga sig
risken av personligt ansvar för gälden, avträda boet till konkurs, måhända till
skada både för borgenärer och dödsbodelägare. Mången gång kunna genom
oresonlighet från en delägares sida i förvaltningsfrågor eller genom hans av
obefogad oro föranledda förhastade egendomsavträde övriga delägares intres
sen få sitta hårt emellan, utan att situationen i och för sig därtill giver an
ledning. Särdeles ofullkomlig är vidare lagstiftningen beträffande arvskifte,
vilket är ägnat att förstora och skärpa befintliga motsättningar mellan intres
senterna. Mot en tredskande delägares obstruktion kan i många fall endast
med mycken vedermöda, omgång och tidsutdräkt ett giltigt skifte bringas till
stånd.
I alla dessa hänseenden är, såsom antytt, det föreslagna boutrednings
mannainstitutet — och det därmed i viss man kombinerade skiftesmannainstitu-
tet.—. agnat att bringa effektiv hjälp. I ett dödsbo, vars solvens måhända har
all sannolikhet för sig — särskilt under förutsättning av insiktsfull boutred
ning
— men där likvisst tillgångarnas ovissa värde eller skuldposternas bety
dande storlek eller affärernas invecklade beskaffenhet innefatta ett avsevärt
riskmoment, kan befrielse från delägarnas personliga ansvar vinnas genom att
boet, med undvikande av det för de efterlevandes känslor ofta pinsamma och
ekonomiskt alltid ödesdigra avträdandet till konkurs, ställes under förvaltning
av boutredningsman. Utverkandet av denna åtgärd star varje delägare till
buds, och en förhastad konkursansökan från annan delägares sida vilken
för övrigt långt mindre än nu bliver att befara — kan enligt föreslagna be
stämmelser i 11 § konkurslagen mötas med framställning örn boutredningsmans
förordnande. Även en borgenär som finner situationen under delägarnas sam-
förvaltning hotande för sina utsikter till betalning, men icke kan åberopa till
räckliga skäl för en konkursansökan, eller som anser en avveckling utan kon
kurs fördelaktigare kan, örn anledning visas föreligga, utverka ett dylikt för
ordnande. Likaså andra intressenter i boet utom de egentliga delägarnas
krets.
Men även där boets solvens och delägarnas lojalitet mot andra intressenter
är utom tvivel, står det tydligen ofta mycket att vinna genom en förvaltnings
48
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
form, där friktionen mellan ett flertal stridiga, ehuru örn mål och medel ofta
oklara viljor är väsentligen upphävd och ersatt med en praktiskt förfaren och
under sysslomannaansvar verksam ledning, som är i stånd att i den inre för
valtningen handla och utåt förhandla med erforderlig snabbhet, målmedveten
het och konsekvens. Enligt lagrådets antagande kommer för övrigt boutred-
ningsmannainstitutet att i stor utsträckning tillitas även i fall, där varken
risken för gäldsansvar eller oenighet mellan delägarna är det egentliga mo
tivet. Redan nu finna delägarna synnerligen ofta med sitt intresse bäst för
enligt att överlämna förvaltningsomsorgerna åt en eller ett par personer inom
eller utom den egna kretsen. Det synes då ligga nära till hands att utverka
ett formligt förordnande, med de fördelar detta för med sig både i gäldshän-
seende och i fråga örn lagstadgad reglering av förvaltarens eller förvaltarnas
kompetens och ansvar.
Emellertid är det uppenbart att hela institutets värde och förmåga att mot
svara därtill knutna förhoppningar är i eminent grad beroende av den omsorg
och den takt, med vilken domstolarna handhava den dem anförtrodda uppgif
ten att utse boutredningsmän. De anvisningar som i 3 § detta kapitel lämnas
för utövande av denna funktion äro av fundamental betydelse. Såsom lagbe
redningen med styrka framhållit, komme utvecklingen in på alldeles orätt
spår, örn boutredningsmannabefattningarna bleve förbehållna åt en snäv krets
av därmed betrodda yrkesförvaltare. Skall institutet tillvinna sig önsk-
ligt förtroende, måste det uppenbarligen göras fullt allvar av föreskriften att
särskilt avseende skall fästas vid delägarnas och andra intressenters önsknin
gar i fråga örn personvalet. Men å andra sidan får tydligen ej heller denna
hänsyn skjuta åt sidan den fullt lika viktiga att anspråken på boutrednings
mannens kvalifikationer för uppdraget icke få eftergivas.
I fråga örn boutredningsmans befogenheter och kontrollen över hans för
valtning kunde det ligga nära till hands att under intrycken av de senare
årens talrika exempel på oredlighet och egennytta vid handhavandet av för
troendeuppdrag låta sig föranledas att uppställa stränga och snävt bindande
föreskrifter. Det är med tillfredsställelse lagrådet konstaterar att förslaget
härutinnan är präglat av klok måttfullhet. Avvecklingen av ett dödsbo är en
verksamhet som i hög grad måste lämpas efter de skiftande omständigheterna
och för sitt lyckosamma utfall är beroende av tillräcklig frihet i de ofta öm
tåliga angelägenheternas behandling. Sin nödvändiga och självklara begräns
ning finner utredningsmannens befogenhet i uppdragets egenskap att gälla blott
en utredning av boet. Kontrollerande verksamhet i egentlig mening och av
verklig praktiskt ingripande betydelse kan tydligen icke på ett område sådant
som det ifrågavarande direkt utövas av våra för sådan uppgift icke organise
rade och därmed icke av gammalt förtrogna domstolar. Ämbetsmannatillsyn
av annan typ lärer icke kunna på allvar sättas i fråga såsom lämplig. Vad
åter angår den kontroll genom organ utom statsförvaltningen som enligt 17 §
detta kap. skall kunna på delägares begäran eller av domstols eget initiativ
anordnas, är det en omdömesfråga, där goda skäl kunna givas för olika me
ningar, huru den lämpligast skall vara reglerad och örn förslaget lyckats träffa
Kungl. Majlis proposition nr 7.
49
det rätta. Göres emellertid godmanskontrollen till ett vid all boutrednings-
mannaförvaltning obligatoriskt institut, torde detta medföra fördyring utan
motsvarande nytta och antingen för mycket tynga förvaltningsapparaten eller
ock leda till slentrian i kontrollen. Mot bestämmelsen att boutredningsman
nen skall kunna avböja godmanskontroll genom att ställa säkerhet kunna prin
cipiella invändningar göras. Men praktiskt sett synes delägarnas intresse
vara fullt så väl tillgodosett genom att tillfredsställande säkerhet ställes, och
särskild granskningsman för revision av förvaltningen kan ju ändock tillsättas
enligt andra stycket i paragrafen.
Det synes böra övervägas örn icke i lagen i stället för den något tunga be
nämningen boutredningsman det kortare uttrycket boutredare må finna an
vändning. Ett särskilt skäl för vidtagande av en sådan ändring i betecknin
gen utgör det förhållandet att uppdrag av ifrågavarande slag är avsett att
kunna lämnas juridisk person. Å sådan synes den i det remitterade förslaget
använda benämningen mindre väl lämpa sig.
1 §•
Lagrådet:
Av
102
—104 §§ lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal framgår, att
den som tagit försäkring å sitt liv kan förordna, att försäkringsbeloppet skall
tillfalla en annan såsom förmånstagare med den verkan att beloppet vid för
säkringstagarens död icke ingår i hans dödsbo. Ett förordnande, som försäk
ringstagaren under sin livstid kunnat återkalla, får dock icke göra intrång pa
efterlevande makes giftorätt eller rätt till vederlag eller pa bröstarvinges lag-
lottsrätt; så vitt fråga är örn sådana rättigheter, behandlas försäkringsbeloppet
såsom örn det tillhörde boet. Vad angår försäkringstagarens borgenärer kunna
dessa, såframt tillgångarna i dödsboet ej förslå till gäldens betalning, för
täckande av bristen hålla sig till försäkringsbeloppet, under förutsättning att
försäkringen icke på grund av meddelade bestämmelser örn utmätningsfrihet är
helt undandragen borgenärernas förfogande. Eör att en kapitalförsäkring
skall vara utmätningsfri kräves enligt 116 § första stycket lagen om försäk
ringsavtal, att den är tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv samt
att premiebetalningen skall fullgöras under minst tio år och vara någorlunda
jämnt fördelad å de särskilda åren. Har exempelvis hela premien för en för
säkring blivit på en gång erlagd, står sålunda den, som genom ett aterkalleligt
förordnande insatts till förmånstagare, med försäkringsbeloppet i ett visst
ansvar för betalning av gälden i försäkringstagarens dödsbo. Detta ansvar
uttryckes i 116 § andra stycket lagen örn försäkringsavtal på det sätt att för
säkringstagarens borgenärer, i den mån deras fordringar ej kunna utgå ur kvar-
låtenskapen, hava samma rätt till försäkringsbeloppet som de skulle hava ägt
om det tillagts förmånstagaren genom testamente. Eörmånstagarens rätts
ställning gent emot borgenärerna kan därför närmast jämställas med en med
bästa rätt utrustad legataries. De i förslagets 4 kap. 6 och 7 §§ givna reglerna
om skyldighet att till täckning av gäld efter den döde återbära egendom, som
Bihang till riksdagens protokoll 19S3. 1 sami. Nr 7.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 7,
utgivits såsom legat, torde därför kunna tillämpas jämväl å försäkringsbelopp,
som uppburits av en förmånstagare. Uppenbart är ock att i sådana fall, då bo
ets tillgångar ej räcka till betalning av gälden, förmånstagarens rätt kan vara
i hög grad beroende av det sätt på vilket boutredningen verkställes. Lider
han därigenom skada, bör han kunna med åberopande av 1 kap. 6 § eller 2 kap.
18 § utkräva skadestånd av dödsbodelägare eller boutredningsman. Det kan
emellertid ifrågasättas om dessa bestämmelser alltid erbjuda tillräcklig sä
kerhet för förmånstagaren. Förhållandena kunna vara sådana, att förmåns
tagaren på grund av det ansvar för gäldens betalning som åvilar honom är den,
som huvudsakligen har intresse av att boet förvaltas på ett ändamålsenligt
och betryggande sätt. Möjlighet att påkalla förvaltning genom boutrednings
man bör därför beredas honom. Även för annan som — t. ex. på grund av
borgen eller garantiförsäkring — står i ansvar för betalning av gäld efter den
döde synes denna utväg böra stå öppen.
På grund av vad sålunda anförts hemställes örn den ändring av bestämmelsen,
att icke blott borgenär utan även den, som står i ansvar för betalning av gäld
efter den döde, skall kunna påkalla beslut örn egendomens avträde till bout
redningsman, där det måste antagas att dödsboet är på obestånd eller att sö
kandens rätt eljest äventyras.
Enligt andra stycket av förevarande paragraf har rätten att meddela beslut
örn egendomsavträde till boutredningsman även i det fall att på grund av testa
mente egendomen skall vara undantagen delägarnas förvaltning, men testa
mentsexekutör ej blivit utsedd eller utsedd testamentsexekutör är förhindrad
utföra uppdraget. Sådant beslut skall meddelas, då anmälan sker eller för
hållandet eljest varder kunnigt. Även i nu nämnd ordning tillkommet beslut
örn egendomsavträde skall enligt förslaget medföra den gäldsbefriande verkan,
som angives i 4 kap. 1 och 2 §§. Enligt dessa stadganden förutsättes för befri
else från gäld ansökan örn egendomsavträde inom de bestämda avträdestiderna.
I det fall att rätten enligt 2 kap. 1 § andra stycket utan formlig anmälan
meddelar beslut örn egendomsavträde är det dock uppenbart att dagen för
rättens beslut blir avgörande för frågan huruvida egendomsavträdet ägt rum
inom rätt tid. Därest åter rätten meddelat sitt beslut efter anmälan, är det
enligt lagberedningens motiv (sid. 328) avsett att tiden för anmälan skall vara
avgörande, ehuru detta icke ansetts behöva komma till uttryck i lagtexten.
Emellertid är det angeläget att uppdraga en klar gräns mellan de fall då
gjord framställning och då rättens beslut skall tagas till utgångspunkt för be
dömande av egendomsavträdes ansvarsbefriande verkan. Att varje än så form
löst meddelande skulle godtagas såsom dylik framställning lärer knappast vara
avsett. Ej heller synes tillräcklig anledning föreligga att i sådant hänseen
de godkänna en framställning av någon vars rätt ej beröres av boutredningen.
Meddelande eller framställning, varom nyss nämnts, kan väl utgöra anledning
för rätten att enligt förevarande andra stycke besluta örn egendomsavträde,
men i nämnda fall synes ej skäl föreligga att taga tidigare dag än den då
beslutet gavs till utgångspunkt för bedömandet av egendomsavträdets verkan.
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
51
Även utan att vidtaga ändring av 4 kap. 1 och 2 §§ synas den åsyftade av-
gränsningen och en bättre överensstämmelse mellan stadgandena kunna vin
nas, därest andra stycket i förevarande paragraf omredigeras sålunda, att be
slut varom där sägs skall av rätten meddelas, då ansökan göres av någon
vars rätt beror av boutredningen eller i stycket omförmält förhållande eljest
varder kunnigt.
2
§.
Lagrådet:
Vinnes beaktande för vad vid 1 § andra stycket anförts, erfordras jämk
ning i lydelsen av förevarande paragraf.
5 §.
Lagrådet:
I motiven framhålles med rätta att under vissa förhållanden ombyte av
boutredningsman kan böra ske, oaktat den förordnade i och för sig fyller kra
ven på en dödsboförvaltare. Såsom exempel nämnes att först efter förordnan
det blir känt att testamentsexekutör är utsedd och den med detta uppdrag be
trodde finnes med hänsyn till omständigheterna vara än bättre skickad än den
tillsatte boutredningsmannen att hava hand örn boet. Meningen är att i dy
likt fall entledigande skall kunna ske utan att vara begärt av den förordnade.
Vid sådant förhållande synes uttrycket i andra stycket: »Finnes boutred
ningsman ej vara lämplig» böra utbytas mot: finnes boutredningsman lämp
ligen böra ersättas av annan, eller något liknande.
9 §-
Lagrådet:
Enligt paragrafen må i stad med rådstuvurätt ansökan som här avses in
givas till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan fram
ställning. Att sålunda begränsa kretsen av dem som äro berättigade att mot
taga framställningen synes emellertid icke erforderligt, helst någon beslu
tanderätt i anledning av densamma icke enligt förslaget tillkommer motta
garen. Hinder att uppdraga emottagandet av framställningen åt annan be
fattningshavare hos rätten än någon dess lagfarne ledamot synes alltså ej
böra uppställas. I mindre städer, där annan än rättens ordförande ej torde
ifrågakomma, lärer utseende av viss befattningshavare ej vara påkallat. Över
huvud synes särskilt uppdrag böra lämnas endast där uppgiften skall till
komma annan befattningshavare hos rätten än dess ordförande. Åt stadgan
det synes därför böra givas det innehåll att framställningen må i stad ingivas
till den rättens befattningshavare, som därtill är satt, eller, där sådan ej fin
nes, till rättens ordförande.
11
§•
Lagrådet:
I andra styckets andra punkt torde det böra uttryckligen angivas, att det är
boutredningsmannen som det i den där omförmälda situationen åligger att
söka boet i konkurs.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr7_
I tredje stycket föreskrives att boutredningsmannen skall, där så lämpligen
kan ske, inhämta delägarnas mening i angelägenheter av vikt. De exempel
på dylika angelägenheter, som i stycket anföras, äro samtliga valda — vilket
bestyrkes av motiven — med hänsyn till frågornas egenskap att icke vara av
enbart ekonomisk art, utan mera personligt beröra delägarnas intressen.
Samma synpunkt har varit bestämmande för förbudet i 13 § att utan del
ägarnas samtycke avyttra fast egendom eller tomträtt. Redan den omstän
digheten att viss tillgång, låt vara av lös egendoms natur, har ett ganska be
tydande ekonomiskt värde, absolut taget eller i förhållande till boets omfatt
ning, synes dock åtminstone i sådana fall, där ej allt åtgår till borgenärernas
förnöjande, böra medföra regelmässig skyldighet för boutredningsmannen att
inhämta delägarnas synpunkter på fråga örn tillgångens föryttrande. Detta
desto hellre som boet ju kan vara ställt under boutredningsman mot flertalet
delägares önskan och ehuru gott ekonomiskt förstånd och speciella insikter om
boets egendom måhända finnas representerade inom deras krets. Det heter vis
serligen ock i motiven att delägarna böra höras, förutom i frågor som person
ligt beröra dem, jämväl beträffande ingrepp i avvecklingen med kraftigare
verkningar än förvaltningsåtgärder i allmänhet. Och anledningen till att i lag
texten icke såsom exempel på sådant ingrepp omnämnts avyttrande av betyd
ligare tillgångar får möjligen sökas däri att situationen kan i olika dödsbon
gestalta sig så väsentligen olika att ovillkorlig skyldighet att bereda del
ägare tillfälle att uttala sig i dylik fråga ansetts icke kunna föreskrivas.
Men en dylik betänklighet synes ej böra medföra att intet som helst stad
gande i förevarande riktning gives, utan allenast att en begränsning sker till
fall, där föryttringen kan i avsevärd mån inverka på utfallet av boutred
ningen.
14 §.
Lagrådet:
De i första stycket av denna paragraf använda ordalagen synas i fall då
boutredningen kommer att handhavas av en banks notariatavdelning innebära
ett förbud att låta till dödsboet hörande penningemedel innestå å räkning i
samma bank. Då ett sådant förbud icke lärer vara åsyftat eller av omstän
digheterna påkallat, torde avfattningen böra jämkas så att den utmärker att
penningemedel som göras räntebärande genom insättning å bankräkning skola
insättas i dödsboets namn samt att dödsboets egendom i övrigt ej må sam
manblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhörer.
3 kap.
4 och 5 §§.
Lagrådet:
Bouppteckning efter avliden person skall enligt dessa paragrafer innehålla
— förutom sådan förteckning å boets och, om make lever efter, dennes till
gångar och skulder varom förmäles i 5 § första och tredje styckena —- upp
gifter om vissa andra förhållanden, som kunna vara av betydelse för boutred
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
53
ningen. Dels skola nämligen enligt 4 § testamenten och sådana äktenskaps
förord som röra förmögenhetsordningen intagas i eller bifogas boupptecknin
gen, dels skola enligt 5 § andra stycket vissa andra uppgifter lämnas.
I sistnämnda stycke föreskrives att, såframt bland delägarna finnes efter
levande make eller laglottsberättigad arvinge, i bouppteckningen skall intagas
uppgift örn sådan av den döde tagen livförsäkring, vars belopp enligt vad sär
skilt är stadgat ej skall ingå i boet. Härmed åsyftas livförsäkringsbelopp, som
på grund av den dödes förordnande tillfaller någon såsom förmånstagare. Ehuru
beloppet icke ingår i kvarlåtenskapen, skall det enligt 104 § lagen örn för
säkringsavtal, såvitt fråga är örn efterlevande makes giftorätt och rätt till
vederlag eller örn bröstarvinges laglottsrätt, behandlas såsom örn det tillhörde
boet. Till betryggande av dessa rättsägares intressen har därför regeln örn
skyldighet att i visst fall intaga uppgift örn livförsäkring tillkommit. Men även
för andra rättsägare kan det vara av betydelse att erhålla kännedom örn för
säkringsbelopp, som tillfaller en förmånstagare. Såsom vid 2 kap. 1 § erin
rats kunna enligt 116 § lagen om försäkringsavtal den dödes borgenärer, i den
mån deras fordringar ej täckas av tillgångarna i boet, under vissa förutsätt
ningar göra gällande samma rätt till försäkringsbeloppet som de skulle hava
ägt örn det tillagts förmånstagaren genom testamente. Att såsom i förslaget
skett begränsa uppgiftsplikten i denna del till de fall då make eller laglotts
berättigad arvinge lever efter, lärer därför icke vara lämpligt. Framhållas
må ock att regeln bör gälla icke blott i det i lagtexten uppmärksammade fal
let att den avlidne själv tagit försäkringen utan även när den tagits av annan,
t. ex. make eller fader, och sedermera förvärvats av den avlidne. På grund
av det anförda hemställes att åt regeln gives det innehåll att i boupptecknin
gen skall lämnas uppgift örn sådan den döde tillhörig livförsäkring, som, enär
förmånstagare är insatt, ej ingår i boet.
Den i samma stycke givna föreskriften örn anteckning i vissa fall angående
förskott och andra gåvor, som delägare eller dennes avkomling mottagit av
den döde, synes böra, för att rätt fylla sitt ändamål, i skilda hänseenden er
hålla en större räckvidd. Såsom förutsättning för stadgandets tillämplighet
uppställer förslaget att efterlevande make eller laglottsberättigad arvinge
finnes. Huruvida make lever efter och har del i boet, därpå lärer i detta sam
manhang ligga ringa vikt. I stället för laglottsberättigad arvinge åter torde
det böra heta avkomling av den döde. Upplysningen om mottaget förskott
har ju betydelse ej blott för laglottens, utan redan för arvslottens beräkning,
och detta stundom även i fall där ingen laglottsberättigad finnes. Så är hän
delsen, örn genom arvsavtal eller godkänt testamente är bestämt att med för
bigående av samtliga bröstarvingar deras avkomlingar skola erhålla kvarlåten
skapen fördelad i huvudlotter, motsvarande för varje gren vad vid arvsdel
ning enligt lag skulle tillkommit bröstarvingen. Då vidare enligt förslaget
endast sådana förskott komma i betraktande, som mottagits av delägare eller
dennes avkomling, blir härav en följd att om förskottstagaren var en bröstar
vinge, som avlidit redan före arvlåtaren eller som genom godkänt testamente
54
Kungl. Majlis proposition nr7.
är utesluten från arvsrätt, föreligger ej uppgiftsskyldighet, även om i förskotts-
tagarens ställe hans avkomlingar inträtt såsom dödsbodelägare jämlikt lag
eller testamente och dessa äro pliktiga vidkännas avdrag för förskottet å sina
arvslotter. En annan följd av samma begränsning är att örn den dödes make ej
lever efter eller vid dödsfallet ej hade giftorättsgemenskap med honom, upp
giftsskyldighet ej föreligger örn gåvor till maken eller till dennes barn i annat
äktenskap. Och då endast förskott, givna av den döde, skola antecknas, har
föreskriften ej tillämplighet å förskott till hans bröstarvinge av andra makens
giftorättsgods, ehuru avräkning å arvslotten även i dylika fall jämlikt 6 kap.
1 och 7 §§ lagen örn arv kommer i fråga. I samtliga nu nämnda hänseenden
synes en komplettering av stadgandet böra ske. Ytterligare kan ifrågasättas
huruvida icke i förevarande sammanhang borde med universella testaments
tagare jämställas legatarier, ehuru dessa icke äro att betrakta såsom dödsbo
delägare. Slutligen må erinras att uttrycket egendom såsom beteckning för vad
som mottagits mindre väl passar i sådana fall, där förskottet eller gåvan har
karaktär av eftergivande av fordran; det har ock undvikits i 6 kap. 1 § arvs-
lagen.
Vinnes beaktande för vad nu anförts, kunde åt stadgandet, som lämpligen
utbrytes till särskilt stycke, givas det innehåll att där bland delägarna är
avkomling av den döde, skall — med det undantag förslaget upptager för
sedvanliga skänker — uppgift i bouppteckningen lämnas örn vad make eller
den dödes eller hans makes avkomling eller testamentstagare eller dennes av
komling mottagit såsom förskott eller eljest såsom gåva av den döde eller i
förskott av hans makes giftorättsgods.
Jämte förut omförmälda bestämmelser örn boupptecknings innehåll finnas i
5 § regler örn vem det åligger att uppgiva boet eller att i övrigt lämna upp
gifter till bouppteckningen. Vad härutinnan föreskrivits giver icke anled
ning till annan erinran än att den skyldighet att på anmaning lämna uppgifter
till bouppteckningen som ålägges delägare lämpligen bör utsträckas att avse
jämväl efterlevande make, ändå att han ej äger del i boet. På grund av det
nära sambandet mellan förevarande ämne och det som behandlas i 6 § kan
dessutom ifrågasättas huruvida icke förslaget skulle vinna i överskådlighet,
därest till denna paragraf såsom ett första stycke överflyttades vad 5 § inne
håller örn uppgiftsskyldighet vid bouppteckning.
I samma syfte förordas ytterligare den ändring i förslagets uppställning
att dels såsom 4 § måtte upptagas vad första och tredje styckena i nuvarande
5 § innehålla om uppteckning av boets och efterlevande makes tillgångar och
skulder samt örn värdering av tillgångarna dels ock förslagets 4 § måtte ingå
såsom ett första stycke i 5 §.
6
§.
Lagrådet:
I anslutning till vad under de båda föregående paragraferna blivit anfört
hemställes, att i 6 § såsom ett första stycke intagas bestämmelser, innehål
lande att boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med
Kungl. Maj:is proposition nr7.
55
boet bäst förtrogen samt att det härjämte åligger envar delägare och efterle
vande make att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.
Edgångsplikt lärer böra åligga efterlevande make, även om han ej är del
ägare i boet. I sådant syfte torde en jämkning av texten i det nuvarande första
stycket böra äga rum.
Edgångstemat bör så angivas att det täcker hela innehållet av den för
säkran som skall vara tecknad å bouppteckningshandlingen.
7 §•
Lagrådet:
Regeln i första punkten synes böra äga tillämpning icke blott å den dödes
egendom utan jämväl i fråga om egendom, som tillhör efterlevande make. Det
hemställes därför örn jämkning av inledningsorden, så att de komma att om
fatta alla fall då egendom som skall upptecknas finnes å flera orter.
Sådan uppgift rörande förskott, gåva eller livförsäkring som avses i 5 §
andra stycket lärer, där flera bouppteckningar förrättas, behöva intagas alle
nast i den som innehåller en sammanfattning av boets tillgångar och skulder.
För att utmärka detta bör lydelsen av andra punkten i 7 § jämkas. Därest
den ändrade uppställning som förordats vid 4 och 5 §§ kommer till stånd, er
fordras här ej annan jämkning än att hänvisningen till 4 § utbytes mot en
hänvisning till 5 §.
8
§.
Lagrådet:
I fall då avskrift av bouppteckningen enligt andra stycket besörjes av rät
ten, lärer kostnaden böra drabba boet, icke den som för registrering ingiver
bouppteckningen. Stycket torde böra jämkas enligt vad nu angivits.
9 §.
Lagrådet:
Bestämmelsen i första stycket att förordnande att föranstalta örn boupp
teckning ej utgör hinder att vara god man vid förrättningen synes böra utgå.
I fall varom här är fråga torde ofta erfordras förordnande enligt 1 kap. 2 §
andra stycket att taga vård om boet, varmed ej sällan följer skyldighet — en
ligt förevarande kapitel 2 § andra stycket -— att jämväl föranstalta om boupp
teckning. Möjligen angives detta i själva förordnandet. Men av sistnämnda
paragraf följer att ett dylikt vidsträcktare förordnande innefattar hinder för
den förordnade att fungera såsom god man vid förrättningen, och samma regel
torde då böra, till förekommande av misstag, gälla om det mera begränsade
förordnande, varom i 9 § är fråga.
Då förpliktelse att lämna uppgift till bouppteckning finnes även i andra
hänseenden än angående boet, bör uttryckssättet i tredje stycket jämkas i en
lighet härmed.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
4 kap.
Lagrådet:
Kapitlets uppställning synes icke vara rätt lyckligt funnen. Den följda pla
nen har medfört att mellan bestämmelser i nära besläktade ämnen insprängts
stadganden, som avhandla helt andra frågor. Och även i vissa detaljer synas
jämkningar i ordningsföljden vara påkallade. Kapitlet kan sägas behandla tre
huvudämnen: 1) förhållandet mellan boet och dess borgenärer: uppskov
med betalning, uppsägning av gäld och rätt att fordra säkerhet för gäld,
2) delägares personliga ansvarighet för gäld, 3) skyldighet att återbära egen
dom till boet för täckning av gäld. Det första och det tredje av dessa ämnen
behandlas i resp. 8—10 §§ och i 5—7 §§; de ha således fått sin plats inne
bland stadgandena örn delägareansvar, vilka fylla kapitlet i övrigt. Verkan
av delägarnas egendomsavträde behandlas i 1—4 §§, verkan av att de åter
taga förvaltningen först i 13 §. Påföljd av bodelning eller arvskifte innan
gälden är gulden angives i 12 §, påföljden av försummad bouppteckning först
i 14 §.
Det synes medföra den bästa överskådligheten att de angivna huvudämnena
upptagas till behandling i tur och ordning, varvid bestämmelser om boet och
dess borgenärer lämpligen böra liksom i gällande lag bilda första partiet, an-
svarighetsreglerna -— med iakttagande av nyss framställda detaljerinringar
— komma därnäst och stadgandena örn återbäring få avsluta kapitlet. 1
1 och 2 §§.
Lagrådet:
Såsom i lagberedningens motiv framhålles, hava delade meningar rått rö
rande frågan, huru enligt gällande rätt urarvagörelse för ny gäld inverkar å
den ansvarighet, som arvinge genom att försitta den normala tiden för urarva
görelse ådragit sig för den förut kända gälden. Enligt den uppfattning som
blivit härskande i praxis består visserligen alltjämt denna ansvarighet, men
arvingen äger räkna sig till godo icke blott den utdelning, som i urarvakon-
kursen belöper å förut känd gäld, utan även vad därå ytterligare skulle hava
belöpt, om den ej haft att konkurrera med den nya gälden. I motiven utveck
las därjämte hurusom denna ståndpunkt i tillämpningen visat sig vara förenad
med betydande praktiska svårigheter. För undanröjande av förefintliga brister
på detta rättsområde föreslår beredningen i 2 § införande av ett system, en
ligt vilket delägarna efter egendomsavträde för ny gäld skola bliva fria från
personligt ansvar jämväl för den förut kända gälden, såframt de till dödsboet
utgiva vad som skulle utöver den avträdda egendomen erfordras till täckning
av den gälden. Sålunda utgivna medel skola behandlas på samma sätt som
övriga tillgångar, så att även nya fordringar erhålla del därav i mån av ford-
ringsbeloppen. Härigenom har möjlighet beretts att vid avvecklingen till-
lämpa ett enhetligt förfarande för all gäld.
Enligt förslaget medför emellertid beslut örn egendomsavträde för ny gäld
Kungl. Majlis proposition nr 7.
57
icke i och för sig att den av kända fordringsägare en gång förvärvade rätten
att rikta betalningsanspråk omedelbart mot delägarna utan vidare upphör. Det
avträdda boets förvaltare äger icke indriva fordringssumman hos delägarna.
Däremot står det dessa öppet — och härutinnan skiljer sig förslaget från gäl
lande rätt sådan den tillämpats i praxis — att till boet utgiva vad som skulle
utöver den avträdda egendomen erfordras för täckning av förut känd gäld och
därigenom befria sig från det personliga ansvaret direkt mot borgenärerna.
Innan denna prestation kan fullgöras, torde emellertid i många fall en ganska
avsevärd tid komma att förflyta. Boets förvaltare mäste för beräkning av
det erforderliga beloppet företaga en ingående undersökning av ställningen.
Härför kräves, såsom i motiven erinras, prövning av de kända fordringarnas
giltighet, belopp, rätt till ränta o. s. v. I förekommande fall kan rättegång
bliva erforderlig för avgörande av härutinnan uppkommen tvist. Har boet av
trätts till konkurs, lärer ett fastställande av prestationens storlek ofta icke
vara möjligt förrän bevakningstiden utgått. Mellan delägarna och boets för
valtare kunna vidare delade meningar råda rörande värdet av den avträdda
egendomen, en fråga vars slutgiltiga avgörande jämväl kan draga ut på tiden.
Med hänsyn till det anförda är det av vikt för delägarna att egendomsavträ-
det, även om det icke medför definitivt upphörande av det personliga ansva
ret mot förut kända borgenärer, likväl förhindrar dessa att tills vidare ut
kräva detta ansvar. För att den föreslagna anordningen överhuvud skall kun
na medföra åsyftat resultat lärer det vara nödvändigt, att delägarna äro fre
dade från borgenärernas anspråk åtminstone under så lång tid som skäligen
kan beräknas åtgå för fastställande av det belopp, till vilket den i 2 § andra
stycket omförmälda prestationen uppgår. Pa spörsmålet huru härmed för
håller sig enligt förslaget lämnas i lagtexten icke något uttryckligt svar. Icke
heller i motiven har frågan blivit berörd.
Även örn förslaget, i enlighet med vad som lärer vara åsyfta t, bör så tol
kas, att delägarna genom egendomsavträde för ny gäld erhålla erforderligt an
stånd med betalning av den förut kända gälden för att bliva i tillfälle att i
stället fullgöra sin betalningsskyldighet i den ordning, som i 2 andra styc
ket sägs, synes likväl åt det system för boets avveckling som sålunda valts
icke hava givits en helt tillfredsställande utformning. Hedan svårigheten att
bestämma den tid, inom vilken delägarnas prestation i varje särskilt fall skall
vara fullgjord för att medföra avsedd verkan, är ägnad att framkalla betänk
lighet. Härtill kommer att erinran med fog torde kunna riktas mot att över
huvud skapa en ordning, som på sätt enligt förslaget är händelsen överlämnar
åt gäldenären — här delägarna i boet — att under en icke obetydlig, relativt
obestämd tidrymd välja mellan huruvida han skall betala sin skuld till ford
ringsägaren eller i stället fullgöra sin prestation pa annat hall och som be
rövar fordringsägaren möjlighet att under tiden göra sitt anspråk gällande.
Såsom en utväg att — med tillämpning av grundtanken i det föreslagna
systemet och med tillgodogörande av de därmed otvivelaktigt förbundna för
delarna — undgå angivna olägenheter anser sig lagrådet böra förorda den änd
ring i förslaget att genom egendomsavträdet delägarnas direkta personliga an
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
svar mot de särskilda borgenärerna upphör och i stället övergår i en plikt att
till boet utgiva erforderlig täckning.
I samband härmed må uppmärksammas att enligt förslaget egendomsavträ-
de efter det delägarna redan ådragit sig ansvar för viss gäld kan ifrågakom
ma icke blott enär ny gäld yppats utan även av annan anledning. Oenighet
mellan delägarna kan föranleda att särskild boutredningsman förordnas. Så
dant förordnande kan ock komma till stånd därför att delägarna finna avveck
lingen vara förbunden med större svårighet och risk än från början beräknats
och på den grund önska överlämna den åt annan. Under vissa förhållanden
kan dessutom på borgenärs begäran boet komma att avträdas till boutrednings
man eller till konkurs. De skäl som kunna åberopas för att vid egendomsav-
träde för ny gäld låta delägarnas personliga ansvar för den kända gälden för-
vamdlas till en skyldighet att till boet utgiva det belopp, varmed denna över
stiger tillgångarnas uppskattade värde vid avträdet, göra sig i själva verket,
örn än med växlande styrka, gällande vid varje egendomsavträde som sker så
sent att delägarna redan ådragit sig ansvar för viss gäld. Reda och enhet
lighet vid avvecklingen kunna otvivelaktigt befordras, örn denna helt och hål
let får handhavas av boets förvaltare, så att det blir hans sak att indriva an
svarsbeloppet hos delägarna och fördela det jämte övriga tillgångar bland bor
genärerna. Och delägarna böra rimligen oberoende av anledningen till boets
avträdande bliva fria fran därefter uppkommande realisationsförluster och
kostnader.
Vinnes beaktande för vad sålunda förordats, blir därav en följd att egen
domsavträde, utan hänsyn till tiden när det sker, kommer att beträffande
den oguldna gälden för delägarna medföra befrielse från allt direkt person
ligt ansvar mot fordringsägarna, såvida icke sådant ansvar kan åvila dem på
grund av det sätt varpa de före avträdandet handhaft egendomens vård eller
förvaltning. För att denna grundsats skall komma till uttryck bör regeln i
1 § ersättas med en bestämmelse av innehall att, där den dödes egendom ej
varder avträdd till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, del
ägarna skola svara för gälden. Därjämte erfordras att i stället för nuvarande
första och andra styckena i 2 § upptages en särskild regel för det fall att
egendomsavträdet sker på ansökan som ingivits senare än en månad efter det
bouppteckningen förrättades. Denna regel bör i enlighet med vad förut an
förts innehålla, att delägare i sadant fall är pliktig att till dödsboet utgiva
vad som beräknas åtgå till täckning av gäld vilken var honom veterlig en
månad före ansökningsdagen. Härvid äger han i första hand räkna sig till
godo det värde till vilket boets egendom kan uppskattas när den avträdes.
Hänsyn torde emellertid böra tagas även till andra medel som kunna vara
tillgängliga för gäldens betalning. Sålunda kan t. ex. såsom vid 2 kap. 1 §
erinrats den som i ett livförsäkringsavtal insatts såsom förmånstagare stå i
ansvar för betalning av den dödes gäld.
Vidtagas här ifrågasatta ändringar, föranledas därav vissa jämkningar i
8, 9, 11 och 15 §§.
3 ;§.
Lagrådet:
Det fall varom paragrafen handlar är i förslaget till ändring i vissa delar
av konkurslagen, 11 §, angivet sålunda att konkursansökningen förfaller, enär
boets egendom ställts under förvaltning av boutredningsman. Uttryckssättet
i förevarande paragraf synes böra bringas till överensstämmelse härmed.
Kungl. Maj :ts proposition nr7.
59
5 §•
Lagrådet:
I motiven omförmäles (sid. 380) hurusom uttrycket återbära undvikits i för
sta stycket, enär fråga kan bliva örn utgivande av egendom, oaktat intet upp-
burits från den dödes bo, nämligen örn bodelning endast inneburit överförande
av efterlevande makes egendom till den dödes rättsinnehavare samt det i an
ledning av yppad ny gäld blir erforderligt att göra den rättelse i bodelningen
att ytterligare egendom överföres i samma riktning. Vad sålunda anförts gäl
ler emellertid även i fråga örn andra stycket som alltså bör undergå redaktionell
jämkning.
6
§•
Lagrådet:
»Gäld efter den döde» fattas här, såsom av motiven framgår, i den vid
sträcktare meningen av boets gäld överhuvud. Då detta ej överensstämmer
med kapitlets språkbruk i t. ex. 15 §, torde uttrycket böra jämkas.
7 §•
Lagrådet:
Att, såsom meningen är, ränta eller avkomst skall vid återbäring utgivas
allenast i den mån det erfordras för fyllande av ändamålet med återbäringen,
synes böra komma till tydligt uttryck.
I paragrafens sista punkt stadgas att där egendom som bort återbäras ej
finnes i behåll, skall i stället dess värde gäldas. Från denna regel göres
det undantag att örn egendom utgivits jämlikt ändamålsbestämmelse åter
bäring av värdet ej behöver ske i vidare mån än egendomen prövas hava med
fört nytta. Utan tvivel ligger det nära till hands att tolka dessa bestämmelser
så, att det gjorda undantaget är det enda medgivna från skyldigheten att ut
giva värdet av vad ej kan återställas. Av uttalanden i motiven (sid. 391) fram
går att detta ej helt ut är meningen, utan att verkan av »egendomens under
gång genom olyckshändelse o. d.» skall i kraft av allmänna rättsgrundsatser
vara att bedöma annorlunda. För andra fall ater, såsom att ett penningbelopp
konsumerats, att mottagna börspapper försålts, men vid tiden för återbäringen
stigit till långt högre värde än den vid försäljningen gällande kursen, synes
enligt motiven regeln skola utan inskränkning tillämpas, således även da mot
60
Kungl. Majlis proposition nr 7.
en legatarie framställes aterbänngskrav för täckning av gäld sorn. yppats först
lång tid efter legatets utbetalande och ehuru han saknat både anledning och
tillfälle att sätta sig in i boets angelägenheter.
I detta sammanhang aberopas i motiven ett par yttranden inom lagrådet
år 1927 över det då granskade förslaget till lag örn arv 7 kap. 4 § och 8 kap.
4 §. Dessa yttranden vände sig emellertid just emot att i lagtexten upptagits
visst undantag från ersättningsplikt i fall, där egendom som skolat återbäras
ej fanns i behåll. I det ena yttrandet framhölls att undantag från huvudre
geln otvivelaktigt vore i vissa avseenden påkallade och att det icke vore lämp
ligt att, såsom i det granskade förslaget skett, fästa uppmärksamheten vid blott
ett fall — vilket avsåg att egendomen utan mottagarens vållande gått helt
eller delvis förlorad — utan överlämna prövningen åt rättstillämpningen. Det
föreslogs därför att undantagsstadgandet borde utgå, och denna mening följ
des i den kungl, propositionen och av riksdagen. I det andra yttrandet för
ordades att stadgandet ifraga skulle ersättas med en bestämmelse, som uttryck
ligen uteslöte regelns tillämpning örn och i den mån denna skulle leda till
uppenbar obillighet.
I de nämnda båda paragraferna i arvslagen gäller det återbäring av gåva
som är given under sådana omständigheter att icke blott givarens syfte att
genom gåvan göra intrång på laglottsrätten eller på barns rätt till underhåll är
tämligen uppenbart, utan ock hos gåvotagaren en mer eller mindre klar insikt
örn gåvans egenskap att innebära risk för sådant intrång i regel är för han
den. Det uttalades därför ock i ett av nyss anförda yttranden att mottagaren
finge anses likställd med en besittare i ond tro, något som emellertid, enligt
vad av det sagda framgår, icke ansågs utesluta vissa modifikationer i tillämp
ningen av regeln om ersättningsplikt. I här behandlade fall ligger saken vä
sentligt annorlunda till. Visserligen är det på sin plats att vid testaments-
fång skyldigheten att, i händelse fånget befinnes ogiltigt, ersätta vad som ej
finnes i behåll utkräves med större stränghet än örn det gällde egendom som
förvärvats mot vederlag. Men å andra sidan bör det ej lämnas obeaktat att i
många, kanske de flesta, fall mottagandet skett i synnerligen välgrundad god
tro och fånget måhända ock under lång tid lämnats okvalt. Det synes därför
angeläget att lagtexten icke giver stöd åt en sträng tolkning av ersättnings
regeln, utan tillräckligt utrymme beredes åt rättstillämpningen att låta billig-
hetshänsyn gälla i därtill ägnade fall. Till en likartad fråga återkommer lag
rådet vid 8 kap. 7 §.
Huru de anförda synpunkterna lämpligast skulle kunna tillgodoses genom
lagtextens hällning kan med skäl bliva föremål för olika meningar. Flera
möjligheter erbjuda sig, mellan vilka valet icke är så lätt träffat. Att i lag
texten blott upptaga huvudregeln, i förväntan att lagskiparen skall vid tillämp
ningen tillägga sig befogenhet att göra modifikationer däri — såsom förfarits i
fråga om ovannämnda paragrafer i arvslagen — torde här icke kunna förordas.
En utväg vore att i lagen förbigå hela frågan huru skall förfaras om egendom
som bort återbäras ej finnes i behåll och överlämna åt rättstillämpningen att
lösa den efter allmänna rättsgrundsatser. En annan vore att med underförstå
Kungl. Majda proposition nr7.
61
ende av ersättningsregeln formulera den i 7 § givna undantagsbestämmelsen så
att möjligheten av andra undantag antyddes. Bestämmelsen torde i så fall
lämpligast infogas i 6 §. Att med denna placering av stadgandet den under
förstådda regeln blott bomme att hänföra sig till legat och egendom given med
ändamålsbestämmelse och att likaså bleve förhållandet med antydningen örn
möjliga modifikationer synes icke böra medföra någon betänklighet, i betraktan
de därav att 5 § är så avfattad att den ej behöver fattas såsom avseende allenast
återbäring av egendom in specie samt å andra sidan regeln örn ersättningsskyl
dighet naturligen bör äga strängare tillämpning, då det gäller delägare i
dödsboet. En tredje utväg vore att, på sätt förordats i ett ovan anfört ytt
rande inom lagrådet år 1927, uttryckligen utesluta regelns tillämplighet örn
och i den mån den funnes medföra obilliga resultat.
9 §•
Lagrådet:
Det lärer böra utmärkas att här medgiven rätt att fordra säkerhet för
gäld endast avser den dödes gäld.
15 §.
Lagrådet:
Vinnes beaktande för vad vid 1 och 2 §§ erinrats, erfordras såsom där
påpekats —- ändring i lydelsen av förevarande paragraf. Men även obero
ende härav synes redaktionen böra i olika hänseenden jämkas i syfte bl. a.
att bättre utmärka —- vad i motiven angives — att den utväg 2 § andra styc
ket anvisar att vinna befrielse från vidare ansvar för gäld efter den döde gäl
ler även annan bogäld, varav följer att delägare efter sålunda vunnen befrielse
från redan uppkommen bogäld icke kommer i personligt ansvar för de boets
förbindelser som uppstå i följd av boets fortsatta förvaltning under konkurs
eller genom boutredningsman.
19 §•
Justitierådet Grefberg:
Förslaget att giva dödsbon, i vilka tillgångarna uppgå till allenast helt obe
tydligt värde, en privilegierad ställning beträffande delägarnas gäldsansvar
måste anses synnerligen välbetänkt och tillstyrkes alitsa. Beträffande gräns
dragningen kan dock ifrågasättas huruvida förslagets linje är den lyckligast
valda. Lagberedningen omnämner i sin motivering att det inom beredningen
ifrågasatts att uti förevarande hänseende låta ett visst maximibelopp för till
gångarnas värde enligt bouppteckningen vara det avgörande men ansetts att
häremot talade dels bouppteckningarnas bristande enhetlighet såvitt angmge
värdering av personlig lösegendom, som i regel vore huvudbeståndsdelen av
ett mycket litet dödsbo, dels den starka växlingen i levnadsförhållanden och
62
Kungl. Maj:is proposition nr7.
priser mellan stad och landsbygd och även i övrigt mellan olika delar av lan
det. Beredningen hade därför icke velat föreslå någon särskilt för nu ifråga
varande ändamål fixerad värdegräns utan ansett det vara lämpligare att söka
anslutning till den bestämning, som i utsökningslagen är given av utmätnings-
fn egendom. Det vill dock synas som om emot den gränsdragning som så
lunda av lagberedningen gjorts kunna riktas invändningar av ungefär ena
handa innebörd som de, vilka lagberedningen anfört mot att låta ett visst
maximibelopp av tillgångarna enligt bouppteckningen vara bestämmande. Även
vid bedömande av vad som skall anses för utmätningsfri egendom måste ju
ofta en värdering ske och denna kan utfalla olika under alldeles enahanda för
hållanden som ovan angivits i fråga örn den värdering som sker vid boupp
teckning. Och i viss mån omotiverat synes det också vara att värdegränsen
i ett bo efter en familjeförsörjare eller den som hade eget hushåll skulle bliva
en annan och högre än gränsen i ett bo efter den, som icke var familjeförsör
jare och ej heller hade eget hushåll. Vidare kan tänkas att ovisshet uppstår
huruvida viss egendom är utmätningsfri eller ej, exempelvis ifråga örn livför
säkring som avses i 116 § lagen om försäkringsavtal. Man måste därför räk
na med att tvekan i många fall skall uppstå om ett bo är privilegierat uti nu
ifrågavarande hänseende eller icke, en tvekan som kunde medföra antingen
boets avträdande i många fall där så icke var erforderligt för vinnande av be
frielse från gäldsansvaret eller, vad värre är, uraktlåtenhet att avträda i fall
där det sedermera visar sig att så borde hava skett för att undgå gäldsansva
ret. Även örn vissa erinringar kunna riktas mot en till visst belopp fixerad
värdegräns har den dock den stora fördelen att den innefattar en klar och lätt-
tillämplig regel, som skyddar mot alla misstag beträffande boets karaktär uti
nu ifrågavarande hänseende. Såsom lämplig värdegräns torde få anses ett
belopp av högst 1,500 kronor för tillgångarnas värde enligt bouppteckningen.
Det hemställes att förevarande paragraf måtte ändras i enlighet med vad nu
anförts.
5 kap.
1
§•
Lagrådet:
Sista punkten i andra stycket lärer böra redigeras i närmare överensstäm
melse med vad i 4 kap. 17 § andra punkten iakttagits, enär här ej är såsom
i 1 kap. 6 § fråga örn ett ansvar för skada tillskyndad vid boets för
valtning.
7 §•
Lagrådet:
Där icke fråga är örn allmännyttigt ändamål, är genom de föreslagna bestäm
melserna allenast under förhållandevis kort tid efter testators död sörjt för att
någon finnes som äger behörighet att föra talan med avseende å verkställande
av ändamålsbestämmelse. På goda skäl torde kunna antagas att bland dem
som i paragrafen angivits såsom taleberättigade arvinge och efterlevande make
Kungl. Majlis proposition nr7.
63
skulle av pietetsskäl i högre grad än de övriga komma att övervaka realiseran
det av testators vilja uti ifrågavarande hänseende. Men inträffa kan att vid
testators död förefintlig sådan taleberättigad avlider omedelbart eller kort tid
efter testator. I syfte att åminstone i någon mån skapa ytterligare garantier
för att testators vilja må förverkligas torde därför kretsen av dem, som utrustas
med rätt till talan varom fråga är, böra något vidgas, och synes detta lämp
ligen kunna ske genom att sådan rätt tillerkännes jämväl arvinges avkomling.
I andra stycket torde vara avsett att stadga att talan skall föras på förord
nande av Konungens befallningshavande. Lagtexten lärer böra undergå här
emot svarande jämkning.
6 kap.
8
§.
Lagrådet:
Har i följd av bristande enighet mellan delägarna skifteshandling av skiftes
mannen upprättats och delgivits delägarna, får emellertid — såsom ock framgår
av 2 kap. 15 § andra stycket — utlämnande av tillgångar till de särskilda
skiftesdelägarna ej äga rum, förrän skiftet blivit ståndande genom att klan
dertid obegagnad gått till ända eller lagakraftvunnen dom i skiftesfrågan före
ligger. Med hänsyn härtill torde uttrycket verkställa skifte i första punkten
av förevarande paragrafs andra stycke böra undvikas.
Då det ej erfordras att skiftet godkännes av delägarna, lärer det i tredje
punkten av samma stycke böra heta att, om delägare vill klandra skiftet, han
har att vid talans förlust inom tre månader efter delgivningen instämma öv
riga delägare till rätten.
8 kap.
1, 4 och 5 §§.
Lagrådet:
Den avfattning förevarande paragrafer erhållit i förslaget skulle möjligen
kunna giva anledning till den uppfattningen att det är en och samma tidsperiod
örn tio, fem eller tre år, som i dessa paragrafer omförmäles. Sådan är emeller
tid icke förslagets innebörd. Vad 1 § angår har man här velat angiva den
tidrymd, under vilken någon skall hava varit borta utan att veterligen hava
varit vid liv för att ansökan örn hans dödförklarande må göras. Vid tillämp
ning av 4 § åter är fråga om en annan tidsperiod, visserligen av samma längd
som i 1 § angives, men räknad tillbaka från dagen för kungörandet, och vad
5 § beträffar skall tidsperioden räknas bakåt i tiden från dagen för ärendets
slutliga företagande. Att ett ärende av ifrågavarande slag kunde få olika ut
gång allteftersom åt stadgandena gåves den ena eller andra tolkningen torde
ligga i öppen dag. Så bleve händelsen örn det exempelvis utröntes att den borto
varande väl varit vid liv inom tio år före det ansökan örn dödförklaringen
gjordes, men att sista underrättelsen örn honom i allt fall läge längre tillbaka i
64
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
tiden än inom tio år, räknade tillbaka i tiden från dagen för ärendets slutbe
handling. Upplysas kan ju ock under ärendets gång att den bortovarande be
funnit sig i livsfara, då han veterligen senast var i livet. Och i sådan hän
delse skall ju vid den presumerade dödsdagens bestämmande en annan tidsbe-
räkning tillämpas än den som förutsattes då ansökningen i ärendet gjordes.
Det hemställes att de förevarande paragraferna jämkas under beaktande av
vad nu anförts.
7 §•
Lagrådet:
Angående stadgandet i sista stycket örn ersättningsskyldighet för egendom,
som bort återbäras men ej finnes i behåll, hänvisas till vad lagrådet vid 4 kap.
7 § erinrat rörande där meddelad ersättningsregel för likartat fall. Motiven
till förevarande paragraf intaga visserligen en annan hållning än den som fram
trätt där nyssnämnda fall behandlas; hela frågan örn undantag från ersätt
ningsregeln betraktas här såsom överlämnad till praxis att pröva enligt all
männa rättsgrundsatser, och det göres därom ej annat uttalande än att i vissa
situationer även en besittare i ond tro torde böra undgå ersättningsskyldighet.
Emellertid synes det lagrådet vara lämpligast att, i överensstämmelse med vad
i 1854 års förordning örn dödförklaring iakttagits, i lagtexten helt förbigå
ersättningsspörsmålet och således låta sista punkten i stycket utgå eller, örn
detta icke anses böra ske, till stadgandet foga ett förbehåll, ägnat att före
bygga obillighet i tillämpningen.
I samma stycke stadgas i dess första punkt att vid återbäring skall gäldas
ränta eller avkomst för tid då innehavaren var i ond tro. Det kan sättas i fråga
örn ej en sådan regel är alltför sträng. Under innehav i ond tro inbegripes, en
ligt nyare svensk lagstiftnings terminologi, ej blott det fall att besittaren
vet sig vara obehörig till innehavet, utan jämväl det fall att han har skälig
anledning utgå från att så är förhållandet. Örn alltså den som i följd av död
förklaring tillträtt egendom sedermera, därest han för sig fullt klargjorde bevis
kraften av erhållna nya upplysningar, bort komma till insikt örn t. ex. att den
dödförklarade avlidit vid viss senare tidpunkt än i dödförklaringen antagits
och att vid sådant förhållande arvet borde tillkomma annan, skall han enligt
förslaget, ehuru numera kanske lång tid förflutit sedan dödförklaringen gavs
och ehuru efter de nya underrättelserna, vilka av honom ej godtogos, ytterliga
re ett antal år förflyter utan att anspråk på arvet mot honom framställes, vara
förbunden att redovisa ränta eller avkomst allt från den tidpunkt då dessa
underrättelser blevo honom kända. Och i samma ställning befinna sig arv
tagarens arvingar. En dödförklarad har exempelvis ärvts av sin morbroder,
denne i sin tur av sina barn. Långt senare ingå meddelanden som, bedömda
med en omsorgsfull och opartisk prövning, få sägas giva vid handen att den
dödförklarade i själva verket överlevde morbrodern och att i följd härav arvet
i dess helhet borde gått till en farbroder eller till allmänna arvsfonden. De
nyssnämnda arvingarna ha emellertid icke tyckt sig behöva skänka tilltro åt
de meddelanden de fått. Åter en rundlig tid förflyter innan något anspråk
Kungl. Majda proposition nr7.
65
mot dem reses. De lia då enligt förslaget att redovisa för avkomst eller ränta
under sist angivna tidrymd.
Den tyska civillagen bygger icke på en så sträng uppfattning. Enligt
Burgerl. Gesetzbuch §§ 2020—24, sammanställda med §§ 818 och 819, gäller
skyldigheten att redovisa avkomst och ränta till rätter arvinge endast för den
tid då innehavaren kände sin obehörighet ävensom för tid efter stämnings del
givning. En mot besittaren ännu mildare ståndpunkt intager 1854 års förord
ning: den som ursprungligen tillträdde i god tro är ej skyldig redovisa av
komst förrän från den tid han fick veta att den dödförklarade alltjämt är vid
liv eller ock han av rätter arvinge instämts med anspråk på arvet. Anses
denna den gällande rättens ståndpunkt icke böra vidhållas — för vilken dock
ej saknas skäl -— synes ändringen i allt fall ej böra sträckas längre än till över
ensstämmelse med den tyska lagens regel.
På samma sätt synes den i styckets andra punkt behandlade frågan örn
ersättning för nyttig kostnad böra bedömas.
Förslaget till lag angående införande av lagen om boutredning och
arvskifte.
1
§•
Lagrådet:
I remissen till lagrådet av förslagen är icke meddelat vid vilken tidpunkt
de nya lagarna äro avsedda att träda i kraft. Lagrådet utgår emellertid från
att meningen är att de skola bliva gällande den 1 januari året näst efter det,
under vilket de blivit antagna.
Uttrycket arvlåtaren, som kommit till användning såväl i förevarande para
grafs andra stycke som i övergångsbestämmelserna till vissa andra av de före
slagna lagarna samt i den föreslagna nya lydelsen av 2 och 4 §§ lagfartsför-
ordningen, bör undvikas, enär det i huvudlagens 1 § andra stycket användes
örn annan än den, vilkens dödsbo utredningen och arvskiftet avser.
4 §•
Lagrådet:
Med hänsyn till den stora betydelse i ekonomiskt avseende, som borgmästa
res och råds befattning med bouppteckningars upprättande i åtskilliga städer
har för städerna själva eller rådstuvurättens befattningshavare, och då en ej
alltför knapp tid bör utmätas för de ändringar i avlöningsstater med mera,
som må påkallas av bouppteckningsprivilegiets upphörande, hemställes att i
första punkten av paragrafen tiden för privilegiets upphörande sättes så att
det fortbestår i fråga om dödsfall, som inträffa inom fem ar efter lagens ikraft
trädande.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr
7.
5
66
7 §•
Kungl. May.ts proposition nr 7.
Lagrådet:
Iakttages en vid 3 kap. 5 § förslaget till lag om boutredning och arvskifte
gjord erinran att uppgiftsplikt rörande givna förskott bör i lika mån gälla
även örn förskottet ej lämnats av den döde utan av hans makes giftorättsgods,
lärer i 3 mom. av förevarande paragraf böra infogas en bestämmelse att vad i
nämnda paragraf av huvudlagen stadgas örn förskott av andra makens gifto
rättsgods skall i fråga örn här avsedda fall gälla förskott som givits av sam
fälld egendom.
Enligt 6 mom. andra punkten skall bodelägare, därest han vid skifte av
makars bo fått sig tillagd egendom varmed hustrun svarade för gäld som
avses i 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken, ansvara för gälden med den egen
domen. Denna regel lärer skola äga giltighet även örn ingen försummelse i
fråga örn veterlig gälds betalning ligger bodelägarna till last. Med hänsyn
härtill synes momentet tarva omredigering, varvid till förebild kan tagas 26 §
förordningen örn urarvagörelse i dess lydelse enligt lag den 1 juli 1898.
I 7 mom. femte stycket har icke upptagits någon motsvarighet till bestäm
melsen i promulgationslagen till konkurslagen 7 § 5. att hustru som begärt
undanskiftande skall underrättas om upprättat utdelningsförslag i konkur
sen. Skälet till denna underlåtenhet får säkerligen sökas däri att varje del
ägare i ett till konkurs avträtt dödsbo är att anse såsom gäldenär i konkurs
lagens mening och följaktligen redan i denna egenskap skall, jämlikt 129 §
konkurslagen, underrättas örn utdelningsförslaget. Härav följer emellertid ock
att delägaren i följd av vad 103 § konkurslagen stadgar och oberoende av vad
i förevarande stycke föreskrives, skall hava av konkursdomaren underrättats
örn det i 108 § konkurslagen omförmälda borgenärssammanträdet. Yad här
avses är alltså blott att, där jäv framställts mot ansökan om undanskiftande,
sökande skall av rättens ombudsman få sig tillställd jämte jävskriften en ytter
ligare erinran örn sammanträdet, i likhet med vad enligt 107 § konkurslagen gäl
ler för det fall att anmärkning gjorts mot ingiven bevakning. Genom jämk
ning i redaktionen synes detta förhållande böra utmärkas.
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om
allmänna arvsfonden.
Lagrådet:
Emot de föreslagna ändringarna är intet att erinra.
Den i gällande lag förekommande bestämmelsen, att boutredningsmannen
är berättigad att av boets medel erhålla skäligt arvode för uppdraget och er
sättning för sina kostnader har, enligt vad lagrådet erfarit, föranlett att bout
redningsmannen plägat, då utredningen givit överskott i tillgångar, i slut
redovisningen upptaga sina anspråk härutinnan samt att, där kammaradvo-
katfiskalsämbetet vid den granskning som ämbetet jämlikt 12 § arvsfonds
lagen har att ägna redovisningen lämnat denna utan anmärkning eller ock an
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
67
språken nedsatts i enlighet med erinringar från ämbetets sida, därmed har
ansetts vara bestämt huru mycket i berörda hänseenden borde tillkomma bout
redningsmannen. Det har alltså varit ämbetet, som å det allmännas vägnar
utövat bestämmanderätten, väl med stöd av, förutom nämnda 12 §, den ämbetet
i arvsfondslagen 3 § tillagda rätten att tala och svara i mål som röra fonden.
Hittills lärer icke hava förekommit att fråga av förevarande art dragits under
domstols prövning.
Den nu föreslagna lagändringen synes icke behöva föranleda ändring i den
hittillsvarande praxis i fråga örn dödsbon med tillräckligt överskott i tillgån
gar. Såsom lagberedningen anfört, har emellertid paragrafens nuvarande ly
delse föranlett att arvode och kostnadsersättning ansetts icke kunna beredas
boutredningsmannen i vidare mån än boet härtill lämnat tillgång. Vid brist i
boet har boutredningsmannen alltså blivit utan ersättning för såväl arbete som
utlägg. Den föreslagna lagändringen åsyftar att i den mån boets behållning
icke förslår till ersättning åt boutredningsmannen — eller såsom han för
framtiden skulle benämnas gode mannen — sådan i stället skall utgå av all
männa arvsfonden. Frågan vem det skall tillkomma att a fondens vägnar be
stämma örn dylik ersättning har icke berörts i motiven, och den lärer icke vara
av beskaffenhet att böra regleras genom civillag. Lagrådet har emellertid
funnit sig böra fästa uppmärksamheten på angelägenheten av att nödiga be
stämmelser träffas i ämnet. Det torde vara klart att kammaradvokatfiskals-
ämbetets behörighet att tala och svara för fonden i och för sig icke innefattar
befogenhet i det avseende varom här är fråga.
Förslaget till lag angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap.
Lagrådet:
Då ändringar nu ändock måste vidtagas i förmynderskapslagens 7 kap.,
synes lämpligt att utbyta det nuvarande andra stycket i 2 §, vilket redan från
gällande lags ståndpunkt sett har en föga tillfredsställande formulering, mot
en erinran örn vad lagen örn boutredning och arvskifte stadgar örn förmyndares
ansvar mot borgenär i dödsbo eller annan, vars rätt av utredningen beror, för
skada som tillskyndas dem genom hans åtgärd eller försummelse.
Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen.
Lagrådet:
I de fall som avses i den föreslagna nya 88 a § far försäljning av utmätt
egendom äga rum endast efter samtycke av dem som företräda dödsboet, så
vida icke är fråga örn egendom som är utsatt för förstörelse eller väsentlig för
sämring. Undantagsstadgandet har alltså här erhållit ett mera begränsat till-
lämplighetsområde än den motsvarande regel, som 40 § första stycket utsök
ningslagen innehåller i fråga örn försäljning av utmätt egendom i där avsett
fall. Någon anledning att icke låta undantagsregeln i förevarande paragraf
68
Kungl. Mnj:ts proposition nr 7.
omfatta all sådan egendom, som omförmäles i nyssnämnda 40 § synes emeller
tid icke förefinnas, och då överensstämmelse mellan de båda föreskrifterna är
önskvärd hemställes att ifrågavarande bestämmelse i 88 a § ersättes med en
hänvisning till första stycket i 40 §.
Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen.
11
§•
Lagrådet:
De särskilda föreskrifter örn prövning av konkursansökan vilka upptagits i
andra stycket skola äga tillämpning när delägare i dödsbo, som ej är ställt
under förvaltning av boutredningsman, ansökt örn boets avträdande till kon
kurs och ansökningen ej biträtts av samtliga dödsbodelägare. Ett förtydligan
de av lagtexten på denna punkt synes vara önskvärt.
97 §.
Lagrådet:
Det föreslagna nya tredje stycket i denna paragraf avser, såsom av lagbe
redningens motiv till 1 kap. 5 § i förslaget till lag örn boutredning och arv
skifte (sid. 149) framgår, att förhindra att nödigt underhåll till efterlevande
make och oförsörjda barn eller adoptivbarn komme att med tillämpning av så
väl huvudregeln i 97 § första stycket konkurslagen som berörda 1 kap. 5 §
utgå under längre tid än tre månader efter dödsfallet, något som eljest skulle
äga rum då dödsboets egendom avträddes till konkurs senare än en månad
efter dödsfallet. Mot förslagets nu nämnda innebörd lärer intet vara att erin
ra. Men den nya regeln i 97 § innefattar, såsom lagberedningen ock framhål
lit, jämväl en annan begränsning. Inträffar avträdandet av dödsboets egen
dom till konkurs innan en månad förflutit efter dödsfallet, skulle underhållet
utgå under kortare tid än tre månader. Starka billighetsskäl, vilka icke lära
behöva närmare angivas, tala här mot att egendomsavträdet må verka inskrän
kande i underhållsrätten; i detta fall synes alltså underhållet böra utgå under
hela tremånadersperioden från dödsfallet räknat. Det hemställes att det ifrå
gavarande stadgandet jämkas i nu angiven riktning, vilket torde kunna ske
sålunda att däri upptages en hänvisning till 1 kap. 5 § andra stycket lagen om
boutredning och arvskifte.
Förslaget till lag" angående ändring i förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och örn årsstämning.
Lagrådet:
De i denna förordning föreslagna ändringarna avse bland annat en förkort
ning av inställelsetiden från ett år till sex månader. En följd härav har blivit
att den nu i förordningen använda benämningen å kallelsen å de okända borge
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
69
närerna -—- årsstämning — ej kunnat bibehållas. Någon ny efter det kortare tids*
måttet anpassad benämning å kallelsen har emellertid icke upptagits i försla
get. Det synes emellertid böra tagas under omprövning om icke ordet halvårs-
stämning här lämpligen kunde komma till användning. Vinner detta förslag
godkännande lärer härav betingad ändring i förslaget kunna ske antingen så
att den nya benämningen får inflyta endast i den nya rubriken till författningen
eller ock så att den införes, förutom i rubriken, jämväl i slutet av första punk
ten i § 9 inom parentes samt i §§ 12—17 och 20 å de ställen, där i gällande
lydelsen förekommer ordet årsstämning, ävensom iakttages i första stycket av
de föreslagna övergångsbestämmelserna till lagen.
Övriga lagförslag.
Förslagen lämnades av lagrådet utan erinran.
Justitierådet Alexanderson tilläde:
Lagberedningens motiv till förslagen upptaga mera än 600 sidor stor och
tättryckt oktav. Av denna vidlyftiga framställning är blott en del att hän
föra till »motiv» i egentlig mening: diskussion av de föreliggande legislativa
problemen, med översikter av främmande rättssystems ställning i huvudfrå
gorna och redogörelse för svensk rättsutveckling, samt angivande av skälen för
den i förslagen intagna ståndpunkten. Återstoden är kommentar; och i denna
del har man alldeles icke begränsat sig till att underlätta studiet av lagtexten
genom framhävande av vad där är utsagt eller icke utsagt och påvisande av
sammanhanget och relationen mellan olika lagbud. Utan man har, med steg
ring i en tendens, som i våra större lagarbeten från senare tid gjort sig allt
mera märkbar, givit en framställning av den större rättsvetenskapliga kom
mentarens typ. Med eftersträvad hög grad av fullständighet gives besked,
ofta med utgångspunkt i teser av mera allmänrättsligt innehåll, örn vad inom
det av förslagen berörda rättsområdet skall anses gälla jämväl på punkter som
icke blivit föremål för lagreglering.
Detta förfaringssätt är mycket förklarligt. Vid uppbyggnaden av de nya
balkarna i allmänna civillagen lägger man sig vinn om att iakttaga största
möjliga begränsning i fråga örn laginnehållet och korthet i uttryckssättet. Bak
om den framlagda knappa lagtexten ligger en så mycket grundligare genom
arbetning av rättsmaterialet. Det ligger då nära till hands att man vill låta
detta myckna och högt kvalificerade arbete komma till nytta även i annan form,
och härtill erbjuder sig framställningen i motiven. Härmed är emellertid för
bunden en viss fara som icke bör underskattas. En officiell kommentar tillägges
gärna en yttre auktoritet som ingalunda är helt av godo. Bland lagskipare
är det en vitt utbredd benägenhet att anse en fråga örn lagens rätta tillämpning
avgjord i och med att därom uttalats en mening i motiven, och det göres därvid
icke vederbörlig distinktion mellan sådana fall, där det gäller ett val mellan
olika möjliga läsningar av en lagtext, och sådana där spörsmålet ej är föremål
70
Kungl. Maj:ts proposition nr
7
.
för behandling i skriven lag och dess lösning måhända är att söka med ledning
av överväganden av allmännare rättsprinciper. Följden härav blir bl. a. att
den tendens att låsa fast rättsutvecklingen för avsevärd tid framåt, som inne
bor i all lagreglering, breder sig över långt vidare områden än oundvikligt är.
För den som sätter sig närmare in i saken står det dock klart att ett
uttalande i en dylik kommentar i många fall egentligen är uttryck för en en
skild författares vetenskapliga mening, även örn det kommit att hallstämplas
såsom en enhällig lagkommittés ståndpunkt. Det är i själva verket uteslutet
att samtliga ledamöter av en flerhövdad lagstiftningskommitté skulle under
samarbetet kommit att helt ena sina åsikter i alla de otaliga rättsvetenskapliga
frågor, som i en kommentar av denna art komma under behandling. Åtminsto
ne i fråga om nyanser, örn ej mera, är mången gång den uppställda satsen
eller dess ofta praktiskt betydelsefulla motivering ett adekvat uttryck blott
för dens ståndpunkt, som fört pennan.
Granskning av lagförslag i lagrådet måste begränsas till förslagets text
och de uttalanden som med denna stå i sådant sammanhang att själva försla
gets innebörd därav med nödvändighet influeras. Med förestående reflexioner
har jag blott velat förebygga det missförstånd att tystnad i fråga örn kom-
mentarievis gjorda uttalanden i motiven innebär anslutning till desamma, något
som i detta fall ingalunda alltid är förhållandet.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
71
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 januari 1933.
N ärvarande:
Statsministern
Hansson,
statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Schlyter, anmäler lagradets den 19 januari
1933 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 september 1932 remitte
rade förslaget till lag örn boutredning och arvskifte med flera lagförslag och
anför:
»Föreliggande lagförslag innefatta ett led i den pågående revisionen av 1734
års lag. Den 25 januari 1918 uppdrogs åt lagberedningen att efter fullbordad uppställning.
omarbetning av giftermålsbalken företaga revision av ärvdabalken och vad
därmed äger samband. Samtidigt tilläts det lagberedningen att framlägga
förslag i särskilda efter ämnenas beskaffenhet lämpade avdelningar. Den 30
september 1921 överlämnade lagberedningen förslag till revision av ärvdabal
ken, första avdelningen, som innehöll förslag till lag örn förmynderskap och
till vissa därmed sammanhängande författningar. Nämnda förslag framla
des för 1924 års riksdag och blevo i huvudsak av riksdagen godkända, varefter
lagar i dessa ämnen utfärdades den 27 juni 1924. I enlighet med den plan, som
uppgjorts för behandlingen av successionsrätten, avgav beredningen därefter
den 22 december 1925 betänkande med förslag till lag örn arv och till andra
den legala arvsrätten berörande författningar, vilka förslag gjordes till före
mål för proposition till 1928 års riksdag. Sedan förslagen med vissa ändringar
av riksdagen godkänts, utfärdades lagar i hithörande ämnen den 8 juni samma
år. Med betänkande den 30 september 1929 avgav lagberedningen förslag till
lag örn testamente och vissa andra författningar, som därmed ägde samband,
och sedan förslagen framlagts för 1930 års riksdag och av riksdagen bifallits,
promulgerades den 25 april samma ar de salunda beslutade lagarna. De för
slag, som nu föreligga, avse nya regler rörande boutredning och arvskifte, och
härmed har revisionen utsträckts över ärvdabalkens hela område. De föreslag
na reglerna hava emellertid icke sammanförts med tidigare utfärdade lag
bestämmelser till ett förslag till ny ärvdabalk. Efter nya giftermålsbalkens
antagande hava tillkommit åtskilliga lagar av sådant innehåll, att deras inord
nande under särskilda balkar kräver ingående överväganden. Verkställigheten
av denna formella omarbetning bör lämpligen utgöra en särskild lagstiftnings-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr
7
.
uppgift, i vilken också far inga att behandla uppkommande frågor örn sådana
ändringar i sakligt hänseende, vilka kunna befinnas önskvärda med hänsyn till
erfarenheterna från lagarnas praktiska tillämpning.
Det samarbete, som år 1927 inletts mellan Sverige och Finland, har omfattat
jämväl förevarande lagstiftningsområde. Örn innehållet av de förslag, som ut
arbetats på grundvalen av de svensk-finska förhandlingarna, har enighet upp
natts i väsentliga delar. Det finska förslaget till nya bestämmelser på succes-
sionsrättens område föreligger emellertid ännu icke i slutgiltigt skick.
Förslaget till lag om boutredning och arvskifte omfattar åtta kapitel. I 1 kap.
givas regler örn förvaltning av dödsboet genom bodelägarnas försorg, vilken
förvaltningsordning efter arvlåtarens död normalt skall inträda med avseende
å dödsboets egendom. Till detta kapitel hava också förts sådana föreskrifter,
som skola tillämpas på boutredning överhuvud, nämligen angående rättshand
lingar för dödsboets räkning och underhållsrätt ur kvarlåtenskapen. 2 kap.
innehåller regler om särskild dödsboförvaltning, som på grund av domstols be
slut under vissa förutsättningar kan ersätta dödsbodelägarnas gemensamma
förvaltning, och i samband därmed hava upptagits närmare föreskrifter örn te-
stamentsexekutorsförvaltningen. I 3 kap. återfinnas regler örn bouppteckning,
och i 4 kap. behandlas de frågor, som sammanhänga med betalningen av den
dödes gäld. Arvskiftet regleras i 6 kap., och i 7 kap. hava meddelats bestäm
melser örn sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Slutligen innehåller 8 kap. stad-
ganden om dödförklaring. Övriga lagförslag äro huvudsakligen betingade av
de bestämmelser, som sålunda föreslagits rörande boutredning och arvskifte.
innehåll3
regler’ som ^ör närvarancle gälla på ifrågavarande område, ingå i väsent
liga delar i 1734 ars lag, och det är tydligt, att dessa regler icke i allo upp
fylla de krav, som betingas av ändrade samhällsförhållanden. Visserligen
har partiellt reformarbete ägt rum tid efter annan, men åtskilliga av de så
lunda tillkomna bestämmelserna lida av de svagheter, vilka merendels samman
hänga med ett dylikt förbättringsarbete. Särskilt gäller detta örn 1862 års ur-
arvaförordning, som innefattar den viktigaste påbyggnaden av ärvdabalkens
föreskrifter i ämnet.
Den ofullständighet, som vidlåder gällande lag, framträder redan därutin-
nan, att frågan örn själva dödsboförvaltningen endast blivit indirekt reglerad.
I förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo finnas
några kortfattade föreskrifter örn dödsboets vård under tiden närmast efter
dödsfallet, och dessa bestämmelser få jämte urarvaförordningens stadganden
örn ansvaret för den dödes gäld utgöra underlag för de principer, som äro att
tillämpa rörande boutredningens handhavande. Enligt dessa principer, som
i viss mån bekräftas i 12 kap. 3 § nya giftermålsbalken, skall dödsboets egen
dom förvaltas av den dödes arvingar samt, örn han var gift, hans efterlevande
make. Vidare är det erkänt, att arvlåtaren har rätt att genom testamente ut
se någon att i arvingarnas ställe vara dödsboförvaltare (testamentsexekutör),
och visst stöd härför är även att finna i 1861 års förordning. Någon ytterli-
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
73
gare möjlighet till särskild dödsboförvaltning gives emellertid icke, frånsett
avveckling i konkursens form, och denna omständighet utgör den allvarligaste
bristen i nuvarande ordning. Dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning
eller testamentsexekutorsförvaltningen uppfyller nämligen icke under alla för
hållanden de krav, som kunna ställas på en ändamålsenlig boutredning.
Även i andra hänseenden har frånvaron av lagregler varit kännbar. För
den viktiga del av boutredningen, som består i verkställandet av förekom
mande testamentariska förordnanden i form av legat eller ändamålsbestäm
melser, är testamentslagen i viss mån av betydelse genom de i 3 kap. upptag
na tolkningsreglerna, men i övrigt måste verkställigheten äga rum enligt prin
ciper, som utbildats i doktrin och praxis. I starkt behov av omarbetning äro
också de föreskrifter, som behandla arvskiftet. Särskilt gäller detta lösningen
av det konfliktfall, som uppkommer, då delägarna ej kunna enas om skiftets
genomförande.
När det gäller att revidera reglerna örn dödsboutredningen, måste till en
början övervägas, huruvida en lösning kan vinnas i den riktningen, att för
valtningen anförtros åt offentlig myndighet eller att boutredningen äger rum
under former, som innebära en avsevärt starkare offentlig kontroll än för
närvarande. En dylik ordning tillämpas exempelvis i Danmark och Norge
och erbjuder beaktansvärda fördelar, särskilt för rättsägare i boet, som icke
personligen taga del i en privat boutredning. Emellertid har det befunnits,
att starka skäl, främst av organisatorisk art, tala emot en så genomgripande
omläggning, och lagberedningen har uppvisat, hurusom de syften, som man
önskar vinna med reformarbetet, stå att ernå genom införande av regler, som
utgå ifrån den helt privata boutredningen såsom den normala ordningen och
lämna möjlighet till att få denna ersatt av en särskild dödsboförvaltning un
der andra och mera betryggande former för de olika rättsägarna i boet.
Vid revisionsarbetet har lagberedningen salunda i stort sett utgått från
gällande lag och därifrån upptagit de rättsregler, som alltjämt fylla sitt än
damål. Och samtliga nya stadganden kunna, även till den del de innehålla
mer eller mindre genomgripande ändringar i dödsboförvaltningen, sägas bygga
på grundvalen av de i 1734 års lag innefattade principerna. 1 avsevärda delar
har uppgiften kunnat inskränkas till en närmare utveckling av den gällande
rätten, sådan den med stöd av doktrin och praxis gestaltat sig inom ramen för
lagens knapphändiga stadganden.
Beträffande förslagens innehåll vill jag i det följande närmare beröra
grundsatserna och i anslutning därtill redogöra för de viktigaste bestämmel
serna. I övrigt får jag, särskilt i fråga örn detaljerna i förslagen, hänvisa
till lagberedningens betänkande. I
I den paragraf, som inleder 1 kap. förslaget till lag örn boutredning och
arvskifte, regleras den form av dödsboförvaltning, som normalt skall inträ
da vid arvlåtarens död. Åt huvudintressenterna i dödsboet har lämnats att.
övertaga den dödes egendom till gemensam förvaltning. De sålunda förva.lt-
ningsberättigade, vilka betecknas såsom dödsbodelägare, utgöras av den dö
des legala arvingar och, därest arvlåtaren upprättat testamente, sådana testa-
Allmänna
bestämmel
ser örn
boutred
ningen.
Dödsbo
delägarnas
gemensamma
förvaltning.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
Den för
beredande
vården av
dödsboets
egendom.
mentstagare, som erhållit kvarlåtenskapen i dess helhet, kvotdel därav eller
obestämt överskott (universella testamentstagare). Är arvinge genom testa
mente utesluten från del i kvarlåtenskapen, är han ändock att betrakta såsom
förvaltningsberättigad delägare, medan testamentet är föremål för prövning.
Pa motsvarande sätt anses universell testamentstagare såsom delägare även
innan det står fast, att testamentet är giltigt.
Var den döde gift, skall efterlevande maken äga att deltaga i förvaltningen,
såframt ej bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten. Är maken arvinge
eller universell testamentstagare, har han naturligtvis rätt att i denna sin
egenskap taga del i boutredningen.
Särskilda regler hava uppställts för de fall, då någon skall taga arv eller
testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avli
dit. Sådan sekundosuccessor skall vara delägare i första mottagarens döds
bo men ej i arvlåtarens. Ehuru successionen härledes från arvlåtaren, ter sig
i själva verket den slutliga mottagarens rätt såsom en andelsrätt i den före
gående successorns dödsbo. Tillämpad på den legala sekundosuccessionen en
ligt 2 kap. arvslagen, innebär denna regel, att efterlevande maken är ensam
delägare vid arvlåtarens död och att båda makarnas sidoarvingar inträda så
som delägare vid boutredningen efter den sist avlidna maken.
Såvitt angår kretsen av förvaltningsberättigade delägare, innefattar försla
get en viktig nyhet därutinnan, att de universella testamentstagarna medräk
nats såsom förvaltningsberättigade dödsbodelägare. Att åt sådan testaments
tagare inrymts förvaltningsrätt innebär emellertid icke annat än en konse
kvens av hans successionsrättsliga ställning; i verkligheten har han samma
rätt i kvarlåtenskapen som den legala arvingen.
Vissa av de uppgifter, vilka ingå i boutredningen, såsom betalningen av
den dödes gäld samt verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser, be
handlas i särskilda kapitel, medan den förvaltande verksamhet, som i allmän
het ankommer på dödsbodelägarna, i 1 kap. 1 § karakteriseras så, att de hava
att för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den dödes egendom
och företräda dödsboet mot tredje man. De särskilda förvaltningsåtgärderna
få alltså bedömas ur synpunkten, huruvida de hänföra sig till boutredningens
behöriga genomförande.
Liksom för närvarande är fallet, bilda enligt förslaget dödsbodelägarna i
sin gemensamma förvaltning en samfällighet av enklaste slag. Alla deltaga
i förvaltningen, och varje åtgärd förutsätter enighet örn beslutet. Från denna
regel göres dock ett undantag. Åtgärd, som ej tål uppskov, får företagas,
oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas. Under boutredningens
fortgång kan nämligen en sådan situation inträda, att ett hastigt ingripande
är nödvändigt och att uppskov för alla delägarnas sammankallande skulle
föranleda skada eller förlust.
I anslutning till de grundläggande bestämmelserna örn dödsboförvaltningen
hava i förslaget upptagits föreskrifter örn vården av dödsboets egendom intill
dess att samtliga delägare tillstädeskommit och den gemensamma förvaltnin
gen kan taga sin början. Dessa föreskrifter överensstämma i princip med vad
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
75
som för närvarande gäller i detta ämne. Den förberedande vården av döds
boets egendom skall sålunda alltjämt ankomma pa dem, som vid arvlåtarens
död faktiskt stå närmast till att taga hand om egendomen. Liksom enligt 1861
års förordning är möjlighet öppnad att få särskild god man av rätten förordnad
att utöva den vård, varom här är fråga.
Enligt förslaget uppfattas dödsboets egendom såsom en självständig för- Rättshand-
mögenhetsmassa, vilken av dödsbodelägarna förvaltas i syfte att, under till- lint^trlle!^_er
godoseende av samtliga rättsägares intressen, förmedla egendomens övergång
ningen,
på successorerna i kvarlåtenskapen. De rättshandlingar, som företagas i detta
syfte, bliva direkt anknutna till dödsboet såsom ett särskilt subjekt för rät
tigheter och skyldigheter. På denna punkt föreligger en avvikelse fran nu
gängse uppfattning, enligt vilken de rättshandlingar, som inga i bout
redningen, binda dödsbodelägarna personligen, icke dödsboet såsom sådant.
Å andra sidan bör betonas, att dödsboets rättssubjektivitet är beroende av bo
utredningens ändamål att avveckla den dödes ekonomiska förhållanden. För
dödsboet få ej företagas andra rättshandlingar än som erfordras för begrav
ningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning. Denna begränsning
har sin största betydelse med avseende å stiftande av gäld. Den dödes bor
genärer och andra rättsägare, som icke deltaga i förvaltningen, böra icke få
sina intressen tillbakasätta av nya borgenärer, vilka icke tillfört dödsboet
motsvarande valuta.
Från nämnda princip, vilken erhållit särskilt uttryck i 1 kap. 3 §, bär det
emellertid av hänsyn till tredje man, som träder i förbindelse med dödsboet,
varit nödvändigt att stadga undantag i den riktningen, att rättshandlingen
blir för boet bindande, om medkontrahenten var i god tro, d. v. s. icke insett
eller bort inse, att rättshandlingen icke varit erforderlig för boutredningen.
Denna undantagsregel är påkallad av kravet på säkerhet i handel och vandel.
För den utomstående är det icke alltid lätt att avgöra, huruvida en viss rätts
handling ligger inom ramen för boutredningen eller icke, och vid ursäktliga
misstag har det synts rimligare att lägga risken på dödsboet.
Under samförvaltningen företrädes dödsboet av samtliga dödsbodelägare
Bouppteck-
såväl i fråga om enskilda rättshandlingar som inför domstol och andra myn-
dighetcr. Emellertid kan det för tredje man möta vissa svårigheter att kon- handling,
trollera, att denna princip blivit följdriktigt genomförd. Till skydd för tredje
man har därför upptagits ett stadgande, som åt bouppteckningen skänker ka
raktär av legitimationshandling. Vad tredje man i god tro slutit med dem,
som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare, blir gällande, även örn andra
delägare skulle finnas. I viss utsträckning ifrågakomma rättshandlingar re
dan under den tid, som förflyter, innan bouppteckning är upprättad, och för
slaget har så långt det är möjligt skänkt beaktande åt de svårigheter, som
därvid kunna uppstå i legitimationshänseende. Eftersom det för tredje man
är särskilt svårt att erhålla kännedom örn möjligen förefintliga universella
testamentstagare, kan en rättshandling bliva bindande, ehuru sådan delägare
icke medverkat. Förutsättning är dock, att medkontrahenten varit i god tro,
d. v. s. saknat vetskap örn testamentstagaren och ej heller haft anledning att
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
antaga hans existens. Och vidare fordras, att rättshandlingen skäligen icke
kunde anstå tills bouppteckning blivit förrättad.
D dödsboet ” En svårlöst fråga är, huruvida och i vilken omfattning arvlåtaren närstå
ende personer av billighetsskäl böra under boutredningstiden åtnjuta särskilda
förmaner ur det oskiftade dödsboet. Någon dylik rätt finnes icke enligt
gällande lag, frånsett den underhållsrätt, som vid konkurs kan inträda med
stöd av 97 § konkurslagen. Det är icke svårt att påvisa fall, då en rätt
att ur boet utfå förskott eller t. o. m. underhåll på andra rättsägares be
kostnad kan vara starkt motiverad. Å andra sidan är det icke lätt att upp
ställa allmänna regler, som tillräckligt smidigt anpassa sig efter de skiftande
förhållandena. Förslaget löser i 1 kap. 5 § frågan så, att dödsbodelägare un
der vissa omständigheter äga rätt till förskott ur kvarlåtenskapen, medan
de personer, vilka statt arvlåtaren närmast, tillförsäkrats en i lagen närmare
bestämd underhållsrätt, som till sitt innehåll icke är begränsad till vad på den
behövande belöper enligt successionsrättsliga normer. Vad till en början an
gar utfående av förskott, kan en dödsbodelägare påkalla denna förmån endast
om han varit för sin försörjning beroende av arvlåtaren och alltjämt är i behov
av medel för sådant ändamål. Delägaren har icke heller rätt att erhålla mera
än som uppenbarligen inrymmes under hans blivande lott i kvarlåtenskapen och
kan lämnas utan olägenhet för boutredningen. Underhållsrätt i verklig mening
tillägges allenast efterlevande make samt oförsörjda barn eller adoptivbarn.
Oaktat den behållna egendom, som tillfaller make, barn eller adoptivbarn, icke
förslår, föreligger en rätt till nödigt underhåll ur boet under en tid av tre
månader från arvlåtarens död.
Vad salunda stadgats utgör icke något hinder för att egendom förskottsvis
utgives ur dödsboet även under andra förutsättningar. Det står exempelvis
dödsbodelägare, som under samförvaltning handhava boutredningen, fritt att
medgiva förskott ur boet, sa snart det kan ske utan skada för annans rätt,
men det skall betonas, att rätten att påkalla sådan förmån är begränsad av
de föreskrifter, som givits under 1 kap. 5 § i förslaget.
ägarnas1’ Dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning innebär, att åt dem, som äro
ansvarighet lottägare i boet, överlämnats att, med beaktande av övriga rättsägares in
för skada, tressen, genomföra boutredningen. Härav följer, att envar delägare är pliktig
att svara för skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat
någon, vars rätt är beroende av utredningen. Föreskrift örn sådan ersätt
ningsskyldighet meddelas i inledningskapitlets sista paragraf, som även på
bjuder solidarisk betalningsskyldighet, därest flera råkat i ansvarighet för
viss skada. Förslaget löser också frågan örn fördelningen av det ersättnings
belopp, som av sådan anledning utgivits av någon bland flera dödsbodelägare.
Särskild
dödsbo
förvaltning.
Dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning utgör på goda grunder den nor
mala formen för boutredningen. Det ligger naturligtvis nära till hands att
låta huvudintressenterna i boet själva bestämma örn de särskilda åtgärderna.
Genom att förvaltningen utövas av delägarna blir avvecklingen också både
smidig och billig. Emellertid uppfyller denna förvaltning icke under alla
Kungl.
Maj:ts proposition
nr
7.
77
förhållanden de krav, som kunna ställas på en ändamålsenlig boutredning.
Först och främst förutsätter ett gott resultat, att samförstånd råder mellan
de olika delägarna i boet. Tyvärr brister denna förutsättning ej sällan, och
en enda delägare kan lägga hinder i vägen för åtgärder, som måste vidtagas
i boutredningssyfte. Kunna delägarna ej enas örn att själva uppdraga för
valtningen åt någon annan, saknas för närvarande hjälpmedel till bot för det
missförhållande, som sålunda uppkommer. Och det har varit en av de vikti
gaste uppgifterna att genom nya regler tillhandahålla en förvaltningsordning,
som i ett dylikt läge kan träda i stället för samförvaltningen.
Den nuvarande ordningen har också visat sig otillfredsställande i vissa fall,
då dödsboet är på obestånd eller ovisshet råder, huruvida egendomen förslår
till täckning av den dödes gäld. I ett dylikt fall är egendomens avträdande
till konkurs den enda alternativa utväg, som står till buds, och denna utväg
måste anlitas, örn dödsbodelägarna icke vilja påtaga sig det personliga ansva
ret för gälden. Den förvaltningsorganisation, som konkursen innebär, är ofta
onödigt tung och dyrbar för de fall, i vilka borgenärerna i själva verket kun
na erhålla full betalning. Emot konkursförfarandet tala också vissa skäl av
annan art. Urarvagörelsen anses allmänt kasta en skugga på den dödes
minne och undvikes därför av dödsbodelägarna, även då egendomsavträdet med
hänsyn till boets ställning bör framstå såsom en fullt legitim åtgärd. Även
av dessa skäl är det önskligt att äga tillgång till en avvecklingsform, som
bättre än konkursen tillgodoser dödsbodelägarnas intressen utan att verka till
skada för borgenärernas rätt.
Erågan örn en utredningsform, som i fall av behov kan träda i stället för
dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning, har i förslaget lösts så, att för
valtningen kan övergå på en särskild dödsboförvaltare. Denne skall kunna
förordnas av den domstol, som handlägger mål och ärenden rörande kvarlåten-
skapen och dess behandling. Sådan dödsboförvaltare benämnes boutrednings
man och är att skilja från den, som handhar boutredningen allenast med stöd
av dödsbodelägarnas uppdrag.
Av det redan anförda har framgått, att det under olika förhållanden kan vara
önskvärt att åvägabringa en dylik dödsboförvaltning. Enligt 2 kap. 1 § i för
slaget skall förordnande av boutredningsman därför kunna komma till stånd
under ganska vidsträckta förutsättningar. Först och främst skall sådant för
ordnande meddelas, så snart någon dödsbodelägare gör framställning därom.
Något behov av särskild dödsboförvaltning har dödsbodelägaren icke att
styrka. Redan den omständigheten, att en delägare icke vill fortsätta den
gemensamma förvaltningen, skall anses utgöra tillräcklig anledning att bifalla
en framställning örn boutredningsmansförordnande. Framställningen kan ock
så göras på vilket stadium av boutredningen som helst. Det är emellertid att
märka, att om förordnande av boutredningsman meddelas på ansökan, som
göres sist en månad efter det bouppteckning förrättades, dödsbodelägarna där
igenom undgå att drabbas av personligt ansvar för den dödes gäld. Samma
verkan har fortfarande avträde till konkurs inom nämnda tid, och förslaget
innebär sålunda, att dödsbodelägarna äga olika möjligheter att vinna befrielse
Förvaltning
genom bout
redningsman,
förordnad
av rätten.
78
Kungl. Maj:ts proposition nt
7
.
från gäldsansvar. Såsom förut framhållits, hava delägarna särskild anledning
att i första hand åstadkomma förvaltning genom boutredningsman, när ovisshet
råder örn dödsboets ekonomiska ställning.
Förordnande av boutredningsman kan även meddelas på begäran av testa
mentsexekutör. Denna möjlighet är särskilt betydelsefull under den tid, som
förflyter, innan testamentet tagit åt sig laga kraft. Testamentsexekutör har
nämligen företräde till erhållande av förordnandet såsom boutredningsman,
och härigenom är sålunda tillfälle berett för en testamentsexekutör att inträda
i dödsboförvaltningen, oaktat testamentet ännu icke skänker honom rätten
därtill. Emellertid möter det icke hinder för testamentsexekutorn att begära
boutredningsmansförordnande även efter det att testamentet vunnit laga kraft.
Är dödsboet på obestånd eller dess ställning osäker, kan en dylik ansökning
vara påkallad i dödsbodelägarnas intresse. Örn åtgärden vidtages inom den
för egendomsavträde bestämda tiden, frikallas delägarna från gäldsansvar,
vilket eljest åvilar dem, oavsett att förvaltningen utövas av en testamentsexe
kutör. Denna förvaltning är nämligen icke omgärdad av sådana garantier, att
den i och för sig kan tillmätas gäldsbefriande verkan.
Rätt att påkalla förvaltning genom boutredningsman tillkommer också un
der närmare angivna förutsättningar den, som erhållit legat ur kvarlåtenska-
pen. Visserligen skall erforderligt skydd för legataries rätt i första hand be
redas på annat sätt, nämligen genom ställande av säkerhet eller genom av
skiljande av egendom, som omfattas av det testamentariska förordnandet, men
örn dessa åtgärder icke förslå, har legatarien möjlighet att bringa dödsboet
under förvaltning av boutredningsman. Vad som nu sagts örn legat gäller
även förordnande, som innefattar ändamålsbestämmelse (modus). I sistnämnda
fall äger den, som får föra talan örn ändamålsbestämmelsens fullgörande, att
hos rätten göra framställning örn beslut enligt 2 kap. 1 §.
Vidare skall boutredningsmansförordnande meddelas på begäran av borgenär
eller den, som står i ansvar för gäld efter den döde, där det måste antagas, att
dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt eljest äventyras. För dessa
rättsägare kan det vara ekonomiskt fördelaktigt, att avvecklingen av ett insol
vent dödsbo sker i annan ordning än genom konkurs. Och även örn dödsboets
egendom är tillräcklig för borgenärernas förnöjande, är det ibland av intresse
att få boets egendom genom särskild förvaltning skild från egendom, som till
hör en insolvent dödsbodelägare.
Slutligen kan boutredningsman förordnas med stöd av testamente, därest
arvlåtaren föreskrivit, att dödsboets egendom skall vara undantagen delägarnas
förvaltning. Örn arvlåtaren därjämte utsett någon att vara testamentsexekutör,
har denne att utöva dödsboförvaltning i sådan egenskap, men är testaments
exekutör ej insatt eller kan den utsedde ej fullgöra uppdraget, skall rätten på
framställning av rättsägare i boet meddela beslut om särskild dödsboförvalt
ning genom boutredningsman. Rätten har även att ex officio fatta sådant
beslut, därest det kommer till rättens kännedom, att de angivna förutsättnin
garna äro för handen. På grund av dessa föreskrifter får en arvlåtare möj-
lighet att genom testamente effektivt sörja för att särskild dödsboförvaltning
städse blir anordnad.
Till boutredningsman skall förordnas någon, som med hänsyn till förelig
gande omständigheter är lämplig för uppdraget. Särskilt avseende skall
fästas vid förslag, som framställes av rättsägare i boet. Det är nämligen av
betydelse, att förvaltningen kan utövas under största möjliga förtroende från
dem, som representera de sakliga intressena i boet. Även dödsbodelägare kan
förordnas till boutredningsman, och en sådan anordning kan vara påkallad
särskilt i de fall, då delägaren på förhand är så insatt i boets angelägenheter,
att han framför andra har förutsättningar att genomföra förvaltningen. Så
som förut nämnts, skall testamentsexekutör, därest sådan är utsedd, hava fö
reträdesrätt,- han skall förordnas, örn ej skäl tala däremot. Möjlighet finnes
även att förordna flera boutredningsman, och rätten äger att bestämma, huru
vida och efter vilka grunder förvaltningsuppgifterna skola mellan de olika
utredningsmännen fördelas.
Den processuella ordning, i vilken särskild dödsboförvaltning skall kunna
utverkas, har gjorts så enkel som möjligt. Vid ansökningen skall endast fogas
avskrift av bouppteckningen eller uppgift å dagen för inregistreringen. Har
bouppteckning ännu ej förrättats, lämnas i stället uppgift örn delägarna i boet
samt, därest testamentsexekutör är utsedd, jämväl örn hans namn och hemvist.
Innan rätten träffar sitt avgörande, skola såsom regel dödsbodelägarna erhålla
tillfälle att yttra sig. I trängande fall kan interimistiskt beslut fattas, och
sådant beslut får på landet meddelas även av domaren.
Boutredningsmannen kan entledigas på egen begäran, såframt han har gil
tiga skäl att frånträda uppdraget. Han kan även bliva entledigad mot sin
vilja, örn han visar vårdslöshet eller försumlighet i förvaltningen eller det av
annan anledning icke är lämpligt, att han fullföljer utredningsarbetet. Har
testamentsexekutör förordnats till boutredningsman och förklaras testamentet
sedermera ogiltigt, kan hans förordnande komma under förnyad prövning. Det
företräde, som tillerkänts testamentsexekutör, är nämligen betingat av testa
mentet, och det bör vara möjligt att få frågan örn förvaltningsuppdraget om
prövad i det nya läge, som uppkommit genom testamentets ogiltighet. Denna
nyprövning rubbar emellertid icke det förut fattade beslutet, såvitt därigenom
särskild dödsboförvaltning blivit anordnad. Har sådan förvaltning kommit
till stånd, kan den upphöra allenast på framställning av samtliga dödsbodel
ägare och under förutsättning, att skada icke är att befara för någon, vars rätt
är av utredningen beroende. Är testamentsexekutör förordnad, skall rätten
icke heller meddela beslut i ärendet, förrän hans samtycke inhämtats.
På boutredningsmannen ankommer att vidtaga alla för dödsboets utredning
erforderliga åtgärder, och han handlar i regel fullt fritt och självständigt i
förhållande till de olika intressenterna i boet. Undantag är endast stadgat i
fråga örn överlåtelse av fast egendom eller tomträtt. För sådan åtgärd er
fordras samtycke av dödsbodelägarna, för den händelse boutredningsmannen
icke tillika av arvlåtaren utsetts till testamentsexekutör. Vägra delägarna sitt
Kungl. Maj:ts proposition nr
7.
79
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
Förvaltning
genom
testaments
exekutör.
samtycke utan. skäl eller möter eljest hinder att erhålla sådant samtycke, kan
det ersättas av tillstånd, meddelat av rätten. Det är också föreskrivet, att
boutredningsmannen i viktigare ärenden skall inhämta delägarnas mening, där
det lämpligen kan ske. Sistnämnda bestämmelse innefattar dock icke någon
inskränkning i boutredningsmannens behörighet att företräda dödsboet i för
hållande till tredje man.
När boutredningen framskridit så långt, att bodelning eller skifte kan äga
rum, har boutredningsmannen att därom göra anmälan till delägarna. Sam
tidigt bör han avgiva redovisning för sin förvaltning. Å andra sidan behåller
boutredningsmannen egendomen i sin vård, till dess att verkställd delning står
fast. Boutredningsmannen är naturligtvis också underkastad redovisnings
skyldighet för det fall att han frånträder uppdraget, innan det blivit slutligen
utfört.
Särskilda regler hava uppställts för sådana fall, då tillgångarna i boet icke
förslå till gäldens betalning. Visserligen är dödsbokonkursen alltjämt bibe
hållen såsom form för tvångsavveckling vid insolvens, men boutredningsmans-
förvaltningen är icke endast avsedd att vara ett genomgångsled till konkurs.
Det lärer ej sällan förhålla sig så, att en frivillig uppgörelse med borgenärerna
är för alla parter förmånligare än ett konkursförfarande, och man har räknat
med att en boutredningsman har större möjligheter än delägarna själva att få
en sådan uppgörelse till stånd. Boutredningsmannen har därför uttryckligen
ålagts att söka träffa avtal med borgenärerna angående deras förnöjande, och
först örn uppgörelse icke kan ernås och delägarna ej heller fylla bristen, skall
boets egendom av boutredningsmannen avträdas till konkurs. Vad sålunda
stadgats gäller oberoende av den omständigheten, huruvida dödsbodelägarna
själva hava personlig ansvarighet för den dödes gäld eller icke.
Det har visat sig svårt att komma till en ur alla synpunkter fullt tillfreds
ställande lösning av frågan om kontroll å boutredningsmannens förvaltning.
Efter noggrann prövning av olika utvägar har lagberedningen stannat för ett
system, som huvudsakligen innebär övervakning från dödsbodelägarnas sida
i förening med tillsyn av rätten. På begäran av delägare eller när rätten eljest
prövar lämpligt, skall rätten förordna god man att öva tillsyn å förvaltningen.
Sådan god man äger genomgå räkenskaper och andra handlingar samt verk
ställa inventering i dödsboet, och han skall, på föreläggande av rätten eller
framställning av delägare, meddela upplysningar örn boet och dess förvalt
ning samt, därest det föreligger anledning till anmärkning, göra anmälan hos
rätten.
Kontroll kan anordnas även i annan form. Är god man icke utsedd, kan
rätten, på ansökan av delägare eller eljest, påbjuda revision antingen så, att
boutredningsmannen förelägges att vid viss tidpunkt avgiva redogörelse för
sin förvaltning, eller också så, att någon förordnas att företaga granskning
av förvaltningen och däröver lämna berättelse.
I anslutning till reglerna för boutredningsmansförvaltningen givas vissa
bestämmelser rörande dödsboförvaltning genom testamentsexekutör. Det fast
slås i lagen, att ett testamentsförordnande, varigenom arvlåtaren insätter testa-
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
81
mentsexekutor, innefattar bemyndigande att företaga alla för dödsboets ut
redning erforderliga åtgärder. En testamentsexekutör är sålunda icke bun
den av de inskränkningar, som gälla för den av rätten förordnade boutrednings
mannen med avseende å överlåtelse av fast egendom och tomträtt. Å andra
sidan har en stor del av de föreskrifter, som uppställts för boutredningsman
nen, erhållit motsvarande tillämpning å testamentsexekutorn. Särskilt må
framhållas, att möjlighet finnes att få en testamentsexekutör entledigad, därest
han visat sig olämplig att handhava utredningen.
Bouppteckningen skall enligt förslaget behålla den viktiga uppgift, som
den för närvarande har i boutredningen, och revisionsarbetet har gått ut på
att få i bouppteckningen inrymda så fullständiga och tillförlitliga upplys
ningar som möjligt.
Såsom regel skall bouppteckningen fortfarande förrättas inom tre månader
från arvlåtarens död. Bouppteckningsplikt åligger delägare, som omhänder-
har dödsboets egendom, eller, örn särskild dödsboförvaltning är anordnad, bout
redningsmannen eller testamentsexekutorn. Till förrättningen kallas samtliga
delägare, och kallelse skall utgå å efterlevande make, även örn denne icke är
att räkna till dödsbodelägarna. Därest lott i kvarlåtenskapen skall njutas
först sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall kallelse
också ske å den, som vid tiden för bouppteckningen är närmast att på sådant
sätt taga arv eller testamente.
Den befattning, som i vissa städer tillkommer borgmästare och råd med av
seende å bouppteckningars förrättande, är enligt förslaget avsedd att upphöra.
Bouppteckningen skall sålunda såväl i stad som på landet förrättas av två gode
män, tillkallade av den som sitter i boet. Under en övergångstid gäller emeller
tid den nuvarande ordningen, och på vissa villkor kan äldre lag även efter
utgången av nämnda tid vinna fortsatt tillämpning.
Samtliga delägare skola beredas tillfälle att deltaga i bouppteckningsför-
rättningen. Har någon av dem ej varit närvarande, skall till bouppteckningen
fogas bevis, att han blivit i tid kallad.
Liksom för närvarande skall anteckning ske av tillgångar och skulder efter
uppgift av den, som har boet i sin vård eller är bäst insatt i boets förhållan
den. Lever make efter, upptecknas även hans tillgångar och skulder. Var
giftorättsgemenskap utesluten, sker sådan anteckning dock endast örn efter
den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken
taga andel i boet. I fråga örn efterlevande makens egendom göres i regel vär
dering allenast av giftorättsgodset. Finnes sådan successor, som nyss nämnts,
erfordras emellertid värdering jämväl av den enskilda egendomen.
Testamente skall intagas i bouppteckningen eller bifogas i bestyrkt av
skrift, och vad sålunda stadgats skall också gälla örn äktenskapsförord angå
ende förmögenhetsordningen.
Det händer ej sällan, att den döde efterlämnar egendom på flera orter. I
sådant fall är det tillåtet att förrätta särskild bouppteckning på var och en
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr
7.
6
Bouppteck
ning.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr7.
Betalningen
av dödsboets
gäld.
av dessa orter. En av bouppteckningarna skall dock innehålla en samman
fattning av boets tillgångar och skulder.
Beträffande inregistrering av bouppteckningen innefattar förslaget i prin
cip anslutning till den ordning, som nu gäller. Bouppteckningen skall ingivas
till vederbörande domstol i stad inom en månad och på landet sist å det ting,
som infaller näst efter en månad från upprättandet. Finnas flera bouppteck
ningar, skola de företes samtidigt, och tiden räknas från det den sista boupp
teckningen förrättades.
Enligt gällande rätt råder stor oklarhet, huru det skall förfaras, när efter
bouppteckningen yppas ny tillgång eller gäld efter den döde eller någon an
nan felaktighet i den upprättade handlingen. I förslaget stadgas, att inom
en månad skall uppgöras handling, som innefattar tillägg eller rättelse till
bouppteckningen. Och om sådan handling gäller i övrigt vad som föreskrivits
rörande bouppteckning i allmänhet.
Därest den dödes egendom icke avträdes till förvaltning av boutrednings
man eller till konkurs efter ansökan, som göres sist en månad efter bouppteck
ningen, bliva dödsbodelägarna ansvariga för sådan gäld efter den döde, som
var känd vid bouppteckningen. I fråga örn ansvaret för den dödes gäld över
ensstämmer förslaget sålunda i princip med den gällande rätten. Eftersom
universella testamentstagare räknas till dödsbodelägarna, hava emellertid dessa
testamentstagare, i motsättning till nuvarande lag, samma ansvar som legala
arvingar, och det är vidare att märka, att boutredningsmansförvaltning har
enahanda verkan som konkurs. Bakom den ordning, i vilken frågan örn gälds-
ansvaret blivit löst, ligger den hävdvunna uppfattningen, att boutredningen
kan anförtros åt dödsbodelägarna själva, endast örn de personligen svara för
den dödes gäld.
Ett problem, som hittills knappast fått någon säker lösning ens i praxis,
utgör den rättsliga behandlingen av den situation, som uppstår, då gäld yppas
först efter bouppteckningens förrättande. Denna fråga låter sig reglera på
olika sätt, som var för sig kunna synas väl motiverade. Emellertid är det ömk
ligt att finna en lösning, som icke bara är principiellt hållbar utan även kan
vinna tillämpning utan alltför invecklade former. Med beaktande av sådana
synpunkter har lagberedningen föreslagit, att följande bestämmelser medde
las i detta ämne. Dödsbodelägarna hava möjlighet att fritaga sig från ansvar
för ny gäld genom att inom en månad avträda boets egendom till förvaltning
av boutredningsman eller till konkurs. Har egendomsavträde ägt rum, bliva
delägarna fria från ansvar även för den förut kända gälden, såframt de till
dödsboet utgiva vad som utöver den avträdda egendomen och eljest tillgängliga
medel erfordras till täckning av denna gäld.
Det möter ibland svårigheter att avgöra, huruvida viss gäld skall anses så
som ny gäld eller icke. Detta är särskilt fallet i fråga örn sådana förbindel
ser, för vilka betalningsskyldighet låter sig fastställa först vid en framtida
tidpunkt. Anledning till tvekan kan även finnas i sådana fall, då den döde
gått i borgen och huvudgäldenären vid den normala avträdestidens utgång
Kungl. Majlis proposition nr 7.
83
varit fullt solvén! Frågan har nu lösts på ett sätt, som innefattar skälig
hänsyn till dödsbodelägarnas intressen. Om delägarna hava giltig anledning
att antaga, att de icke skola nödgas infria borgen, som den döde tecknat, eller
viss annan förbindelse, skall gälden icke anses såsom veterlig. Den blir att
betrakta såsom känd gäld först i samma ögonblick som delägarna få anledning
att räkna med betalningsskyldighet för dödsboet.
Sin rätt att med gäldsbefriande verkan avträda dödsboets egendom kunna
dödsbodelägarna förvara, endast örn de avhålla sig från förvaltningsåtgärder,
som försämra boets ställning. För den händelse egendomen blir föremål för
förfogande till skada för borgenärerna, ådraga sig delägarna omedelbart an
svar för gälden. I lindrigare fall kan dock påföljden stanna vid skyldighet att
ersätta den uppkomna skadan.
Enligt förslaget skall vidare, liksom enligt gällande rätt, personligt ansvar
inträda, örn delägarna göra sig skyldiga till grövre försummelse med avse
ende å bouppteckningens förrättande eller företaga skifte, innan borgenärerna
blivit förnöjda.
Principen örn det personliga gäldsansvaret kan innebära en alltför stor hård
het i vissa fall, då tillgångarna i boet hava ett ringa värde men skulderna
uppgå till betydande belopp. En viktig nyhet är därför, att gäldsansvaret ej
inträder, örn efter den döde finnes allenast sådan egendom, som ej kunnat ta
gas i mät hos honom.
Förslaget innefattar också ändring i fråga örn regleringen av det ansvar,
som drabbar legal representant för dödsbodelägare. Förmyndare eller god
man skall icke vara personligen ansvarig för den dödes gäld utan endast svara
för skada, som genom vårdslöshet kan tillskyndas borgenärerna.
I ett flertal tekniska detaljer har revisionen kunnat inskränkas till en över-
arbetning av de regler, som upptagits i urarvaförordningen. Sålunda åter
finnas i förslaget tydligare och enklare föreskrifter rörande återbäring efter
verkställt skifte och återställande av egendom, som utgivits såsom legat eller
på grund av ändamålsbestämmelse, ävensom angående betalning av gäld un
der avträdestiden samt uppsägning av gäld från dödsboets sida.
De regler, som i förslaget givits rörande verkställande av legat och ända-
målsbestämmelser, torde till icke ringa del vara att betrakta som kodifiering euer
av gällande rätt, sådan den utbildat sig i teori och praxis. På några punkter
föreligga emellertid nyheter av betydelse för den effektiva verkställigheten
melser.
av arvlåtarens vilja.
Legat, som belastar den oskiftade kvarlåtenskapen, skall utgivas, så snart
det kan ske utan men för någon, vars rätt är beroende av boets utredning.
Den hänsyn, som sålunda bör tagas till andra rättsägare, innebär först och
främst, att det testamentariska förordnandet skall hava vunnit laga kraft, och
oavsett förordnandets giltighet får verkställigheten icke skada borgenärer eller
andra successorer i kvarlåtenskapen. I regel är tiden för legatets fullgörande
icke inne, förrän gälden betalats eller det står fullt klart, att kvarlåtenskapen
förslår. Å andra sidan skall legatet utgivas före arvskiftet, och till skydd
84
Kungl. Majlis proposition nr 7.
för legatarien har stadgats, att dödsbodelägare, som företaga arvskifte, innan
legatet utgivits eller därför erforderlig egendom ställts under särskild vård,
bliva solidariskt ansvariga för legatets verkställande, såsom örn skifte ej ägt
rum. Legatarien kan sålunda i detta läge hålla sig till vilken som helst av
dödsbodelägarna men har icke rätt att utfå mera än som kunnat utgå ur kvar-
låtenskapen, därest verkställighet ägt rum i vanlig ordning.
För den händelse legatets fullgörande lagts på viss arvinge eller testaments
tagare, har denne att utgiva legatet, när han själv kommit i åtnjutande av sin
successionsrätt. I sådant fall kan verkställigheten följaktligen bliva upp
skjuten till en tidpunkt, som infaller efter arvskiftets förrättande.
Eftersom legatarien icke har rätt att deltaga i boutredningen, bör erforder
ligt skydd beredas honom gentemot dödsboförvaltare, som visa vårdslöshet
eller försumlighet och därigenom äventyra legatet. Enligt förslaget kan lega
tarien under sådana förutsättningar hos rätten utverka förordnande, att sä
kerhet skall ställas för legatets utgörande eller att den egendom, som är i
fråga, skall sättas under särskild vård. Äro dispositioner av denna art icke
tillfyllest, bär legatarien, såsom förut framhållits, möjlighet att påkalla för
ordnande av boutredningsman.
Beträffande avkastning av legat under boutredningstiden och kostnader,
som under samma tid nedläggas å egendomen, innehåller förslaget särskilda
regler, och i anslutning därtill löses också frågan örn ränta på penninglegat.
Såvitt ej annat framgår av testamentet, skall legatarien äga uppbära ränta ef
ter fem procent årligen, sedan fyra månader förflutit från arvlåtarens död.
Vad som stadgats örn legat har enligt förslaget erhållit motsvarande till-
lämpning å ändamålsbestämmelse. I 3 kap. 9 § testamentslagen klarlägges,
huru det förhåller sig med skyldigheten att verkställa testamentarisk ända
målsbestämmelse, och samma lagrum innefattar även föreskrift örn rätt
till talan mot den, som underlåter att ställa sig testamentet till efterlevnad.
Sistnämnda stadgande har överflyttats till lagen om boutredning och arvskifte,
och i samband därmed har talerätten utvidgats. För närvarande får talan
föras av arvinge, efterlevande make, universell testamentstagare och testa
mentsexekutör. Enligt förslaget inrymmes talerätt även åt boutredningsman,
förordnad enligt 2 kap. 1 §, samt, såvitt fråga är örn allmännyttigt ändamål,
åt Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvudsakligen
skall ske.
Arvskifte.
Frånsett det privilegium, som i ett fåtal städer tillkommer borgmästare och
råd med avseende å förrättande av arvskifte, har delningen av kvarlåtenska-
pen alltid ansetts såsom en enskild angelägenhet, vars genomförande får bero
på intressenterna själva. Samma ståndpunkt intager föreliggande förslag, en
ligt vilket arvskiftet principiellt förrättas av arvingarna och de universella
testamentstagarna. Vad angår arvskiftesprivilegiet, har det icke bibehållits
ens i den omfattning, som enligt förslaget gäller i fråga örn borgmästares och
råds befattning med upprättande av bouppteckningar.
Den enskilda delägaren bör icke kunna påkalla skifte, förrän delning kan ske
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
85
utan men för övriga delägare i boet. Mot delägares bestridande får skifte
därför ej företagas, innan bouppteckning ägt rum och all veterlig gäld bli
vit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess
betalning ställts under särskild vård. Skall legat eller ändamålsbestämmelse
fullgöras ur den oskiftade kvarlåtenskapen, må skifte ej heller påfordras, in
nan förordnandet verkställts eller delägaren fritagits från att svara för dess
fullgörande eller erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård.
Sedan delägarna enat sig örn fördelningen av egendomen, hava de att där
över upprätta skriftlig handling, som underskrives av delägarna med vittnen.
Såsom redan inledningsvis erinrats, uppstå för närvarande betydande svå
righeter, då enighet icke kan vinnas örn skiftets genomförande. Denna fråga
löses i förslaget så, att skiftesförrättningen lägges i händerna på en skiftes
man, som på begäran av delägare förordnas av rätten. För den händelse ut
redningen verkställts av boutredningsman eller testamentsexekutör efter
vad i 2 kap. är föreskrivet, skall denne emellertid städse utan särskilt för
ordnande fungera såsom skiftesman, såframt han icke själv är delägare i boet.
Erfordras skiftesmansförordnande, tillämpas i stort sett samma procedur, som
gäller för förordnande av boutredningsman.
Skiftesmannen bestämmer tid och plats för skifte samt kallar dödsbodel
ägarna till förrättningen. I första hand skall han söka förmå delägarna
att ena sig om en lämplig fördelning. Kan skiftet ej genomföras i sådan ord
ning, skall skiftesmannen själv bestämma örn delningen och upprätta skiftes
handling. Denna handling delgives därefter vederbörande dödsbodelägare, och
örn klander ej instämmes inom tre månader från delgivningen, blir det sålunda
upprättade skiftet ståndande.
Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo lämnas i ett särskilt
å-
kapitel åtskilliga regler, vilka innefatta motsvarighet till ärvdabalkens kort-
manlevnad
fattade stadganden på detta område. I fråga örn förvaltningen av boets egen- *dödsbo*
dom gäller i stort sett vad som föreskrivits rörande vanlig förvaltning i bout-
redningssyfte. Regeln är sålunda, att dödsbodelägarna gemensamt vidtaga
nödiga åtgärder och företräda boet mot tredje man. Därest viss tid ej fast
ställts för beståndet av dylikt avtal, gäller det tills tre månader förflutit efter
skedd uppsägning. Ehuru den i avtalet bestämda tiden ej tilländagått, inträ
der uppsägningsrätt under vissa i lagen närmare angivna förhållanden. Sär
skilt må framhållas, att avtalet kan uppsägas, örn efterlevande make, som del
tagit i avtalet, gifter om sig eller om någon delägare avlider och efterlämnar
andra delägare än sådana, som redan förut ingått i den genom avtalet bildade
samfälligheten.
Det sista kapitlet handlar om dödförklaring och är avsett att ersätta de be-
Död-
stämmelser, som i detta ämne återfinnas i förordningen den 27 november 1854.
1 at ng'
Enligt förslaget kan dödförklaring å försvunnen person vinnas efter avsevärt
kortare tids bortovaro än enligt gällande rätt, nämligen redan .efter det tio
år förflutit sedan han senast veterligen var vid liv. Skulle den bortovarandes
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
ålder överstiga sjuttiofem år, förkortas tiden ytterligare till fem år, och örn
försvinnandet skedde i livsfara, må dödförklaringen erhållas efter tre års
förlopp.
Promulga-
I en särskild promulgationslag sammanfattas de bestämmelser, som erford-
^°”nelser.m ras me<^ avseende å den nya lagens ikraftträdande. Såsom regel är tiden
för arvlåtarens död avgörande för tillämpningen. Först örn arvlåtaren avlidit
efter den för ikraftträdandet bestämda dagen, skola lagens regler lända till
efterrättelse.
Såsom redan påpekats, gälla för närvarande särskilda föreskrifter om bo
uppteckning i vissa städer. Denna ordning är avsedd att fortfara under en
viss övergångstid, och även efter utgången av nämnda tid kan Kungl. Maj :t
på särskild framställning medgiva, att borgmästares och råds befattning med
bouppteckningars förrättande skall bestå tills vidare eller för viss tid. Sär
skild bouppteckningsavgift skall dock ej i något fall erläggas, där dödsfallet
inträffat efter övergångstidens slut.
Under vissa förhållanden blir den nya lagen tillämplig, fastän arvlåtaren
avlidit före lagens ikraftträdande. Förordnande av boutredningsman eller av
skiftesman kan utverkas även i sådana dödsbon, vilka eljest äro att behandla
enligt äldre lag. Också säkerhetsåtgärder till skydd för legat och ändamåls
bestämmelser kunna påfordras med stöd av nya lagens regler. Därest bout
redningsman eller skiftesman blivit förordnad, träder nya lagen i alla delar i
tillämpning med avseende å åtgärder, som därefter vidtagas. Genom dessa
bestämmelser är det sålunda sörjt för att de särskilda fördelar, som nya lagen
erbjuder till underlättande av boutredningen, komma även de dödsbon till
godo, i vilka förvaltningen påbörjats under äldre lagens giltighetstid.
Såvitt angår den rätt, som i dödsbo kan tillkomma efterlevande make, äro
de föreslagna reglerna örn boutredning och arvskifte avfattade med hänsyn
till nya giftermålsbalken. Under en avsevärd tid har man emellertid att räkna
med tillämpning av den äldre giftermålsbalken, och de särskilda bestämmel
ser, som härav påkallas, hava sammanförts i promulgationslagen och utgöra
följaktligen ersättning för de stadganden, som rörande detta ämne återfinnas i
urarvaförordningen.
Följdför-
Av de föreslagna reglerna om boutredning och arvskifte hava betingats åt-
fattnmgar.
skillra ändringsförslag på andra områden. Några av dessa förslag medföra
i och för sig sakliga nyheter av praktisk betydelse. Sålunda må i fråga örn
konkurslagstiftningen framhållas, att dödsbo, som är föremål för dödsbodel
ägarnas gemensamma förvaltning, icke försättes i konkurs omedelbart på be
gäran av enskild delägare i boet. Är konkursansökningen icke gjord av samt
liga delägare, utsättes ärendet till vidare prövning och övriga bodelägare un
derrättas örn ansökningen. Göres framställning örn särskild dödsboförvaltning
och blir i anledning därav boutredningsman förordnad, förfaller konkursansök
ningen, men ,i annat fall leder den slutliga prövningen till att konkursansök
ningen bif alles.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
87
Ej sällan sökes i dödsbo kallelse å okända borgenärer. Stämningstiden,
som nu uppgår till ett år, föranleder emellertid i åtskilliga fall ett avsevärt
uppskov med boutredningens avslutning. Till undvikande av denna olägenhet
har stämningstiden enligt förslaget förkortats till sex månader, och ändringen
har utsträckts att gälla för alla de fall, i vilka utfärdande av dylik kallelse
blivit i lag medgivet.
Slutligen skall påpekas, att i lagfartsförordningen upptagits bestämmelser,
som angiva, att lagfart kan beviljas oskiftat dödsbo med avseende å fast egen
dom i boet. Lagfart för dödsboet träder sålunda i stället för sådan gemensam
lagfart, som för närvarande plägar meddelas samtliga delägare i boet. I viss
mån belyser detta ändringsförslag uppfattningen av dödsboet såsom ett sär
skilt subjekt för rättigheter och skyldigheter.»
Härefter redogör departementschefen för innehållet i lagrådets utlåtande
och anför därvid:
»Med anledning av lagrådets granskning hava de av lagberedningen ut
arbetade förslagen i vissa delar underkastats överarbetning inom justitie
departementet. Beträffande de principer, som ligga till grund för försla
gen, och de väsentliga nyheter, som däri innefattas, föreligger icke någon
anmärkning från lagrådet eller dess särskilda ledamöter. De anmärkningar
som framställts avse, förutom spörsmål av redaktionell natur, behandlingen av
vissa detaljfrågor och hava till största delen iakttagits vid överarbetningen.
Överarbetning
inom justitie
departe
mentet.
I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt hava ändringar skett i .Förslaget
1 kap. av förslaget till lag örn boutredning och arvskifte.
boutredning
Vid 2 kap. har lagrådet, som funnit införandet av boutredningsmansin- och arv-
stitutet utgöra ett synnerligen lyckligt grepp, förordat annan benämning å s V e-
den, som erhåller rättens uppdrag att utöva dödsboförvaltningen. Denna änd
ring har jag icke funnit skäl att tillstyrka. Den av lagberedningen valda be
teckningen är icke avsevärt tyngre än den av lagrådet föreslagna och har den
fördelen framför den senare, att den ansluter sig till det allmänna språk
bruket. Med hänsyn till den gängse uppfattningen rörande juridiska termer
av ifrågavarande art synes det icke möta hinder att använda benämningen bo
utredningsman även å en juridisk person. Vad lagrådet i övrigt anmärkt vid
förevarande kapitel har däremot blivit iakttaget.
I 3 kap. hava i enlighet nied lagrådets hemställan de i h—6 §§ upptagna
bestämmelserna omgrupperats till vinnande av större överskådlighet. I enlig
het med lagrådets yttrande hava även i dessa paragrafer vidtagits vissa änd
ringar beträffande uppgift i bouppteckning örn sådan den döde tillhörig liv
försäkring, som, enär förmånstagare är insatt, ej ingar i boet, samt beträf
fande skyldighet att lämna uppgifter till bouppteckningen och edfästa den
samma ävensom angående temat för bouppteckningsed.
Vad av lagrådet erinrats beträffande den i 3 kap. 5 § andra stycket av
förslaget upptagna bestämmelsen örn uppgift i bouppteckning angåen
de vissa förskott och gåvor, som lämnats av den döde, har endast
88
Kungl. May.ts proposition nr
7
.
delvis ansetts böra föranleda ändring- av förslaget. Lagberedningen har
föreslagit uppgiftsskyldighet beträffande egendom, som delägare eller dennes
avkomling av den döde mottagit såsom förskott eller eljest såsom
gåva, med visst undantag för sedvanliga skänker. Syftet med denna
bestämmelse är väsentligen, att bouppteckningen skall komma att in
nehålla sådana faktiska upplysningar, som erfordras för att laglottsberät-
tigade arvingar skola kunna med framgång påkalla avräkning av förskott
eller återbäring av gåva, när genom förskottet eller gåvan arvinges laglott
skulle lida intrång. I synnerhet har det ansetts betydelsefullt att för vin
nande av upplysning örn sådana förskott och gåvor kunna taga i anspråk den
edgångsskyldighet, som är stadgad beträffande uppgifter till boupptecknin
gen. Emellertid har lagberedningen ansett uppgifts- och edgångsskyldigheten
icke böra utsträckas till att avse gåvor till andra än delägare eller deras av-
komlingar. Lagrådet har ifrågasatt en väsentlig utsträckning av uppgifts-
skyldigheten utöver vad av lagberedningen föreslagits. Lagrådets erinran har
såtillvida iakttagits, att även förskott, som givits av efterlevande makens gifto-
rättsgods, samt gåva till efterlevande maken eller dennes avkomling ansetts
böra upptagas i bouppteckningen. I övrigt synas emellertid övervägande skäl
tala mot den av lagrådet förordade utvidgningen av stadgandet. Yäl kan det,
med hänsyn till förskotts betydelse ej blott för laglottens utan även för arvslot
tens beräkning, synas tilltalande, örn bouppteckningen kunde innehålla uppgift
örn samtliga av arvlåtaren lämnade förskott. Detta syfte — som för övrigt ej till
fullo vinnes genom lagrådets förslag, enligt vilket vissa grupper av förskott
ej skola upptagas — är emellertid i praktiken synnerligen svårt att realisera, i
det att för dem, som enligt förslaget äro uppgiftspliktiga vid bouppteckningen,
i allmänhet ej skulle bliva möjligt att fullgöra en så vittgående uppgiftsplikt,
Denna synes ej böra göras mera omfattande än att uppgifterna åtminstone i
alla vanliga fall kunna med säkerhet lämnas av de uppgiftspliktige. Mot
svarande synpunkter kunna anföras i vad rör ytterligare utsträckt uppgifts
plikt beträffande gåva. Den av lagrådet föreslagna avfattningen har vidare
blivit något invecklad och mindre överskådlig. Detta är en olägenhet i fråga
örn en bestämmelse, vilken såsom den förevarande måste vid varje bouppteck
ning uppmärksammas av gode männen och den, som lämnar uppgiften, och
som även skall ligga till grund för bouppteckningens bekräftande under ed
lig förpliktelse. Det synes också möta oöverstigliga svårigheter att på ett på en
gång lättfattligt och fullständigt sätt stadga uppgiftsskyldighet beträffande
förskott och gåva i alla de fall, då avräkning eller återbäringsskyldighet kan
äga rum. Av dessa skäl har uppgiftsplikten ej fått större omfattning än det
överarbetade förslaget utvisar. I lagberedningens förslag hava slutligen, utöver
nyssnämnda ändringar, företagits vissa av lagrådets yttrande föranledda jämk
ningar.
De erinringar, som lagrådet framställt vid 3 kap. 7 och 8 §§ samt 9 §
tredje stycket, hava iakttagits. Mot föreskriften i tredje punkten av 9 § första
stycket har av lagrådet anmärkts, att den kunde föranleda det missförstånd,
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
89
att behörighet att vara god man vid bouppteckningsförrättning skulle tillkom
ma även god man, som jämlikt 1 kap. 2 § förordnats att omhändertaga och
vårda boet, varför ifrågavarande punkt borde utgå. Av förslagets ordaly
delse får emellertid anses framgå, att förevarande punkt endast avser den,
som jämlikt andra punkten i samma stycke blivit förordnad att föranstalta
örn bouppteckning. Att en sålunda förordnad person må själv tjänstgöra så
som god man vid bouppteckningen synes vara i sak riktigt, något som av lag
rådet ej heller bestritts, och även örn berörda punkt utginge, torde bouppteck
ningar likväl kunna förväntas komma att bliva förrättade i sådan ordning.
Att registrering av dessa då måste vägras synes icke vara lämpligt, och för
att undvika denna konsekvens har punkten ansetts böra bibehållas sådan den
av lagberedningen föreslagits.
Bestämmelserna i 4 kap. hava i lagberedningens förslag, såsom i motiven
framhålles, grupperats på det sätt, att först (i 1—10 §§) upptagits föreskrif
ter om gäldens betalning och ansvaret därför under en i huvudsak regelmässig
boutredning, att därefter (i 11—14 §§) reglerats vissa särskilda grunder för
delägarnas ansvar för den dödes gäld, även da de ej uraktlåtit att inom stad
gad tid göra sig urarva, och att till sist (i 15—19 §§) givits allmänna regler
örn ansvarets omfattning och innebörd samt örn undantag fran ansvarigheten
i särskilda fall. I enlighet med den sålunda valda uppställningen hava främst
i kapitlet givits regler örn tid för egendomsavträde och om delägares person
liga ansvar såsom påföljd av att sådan tid försittes. Lagrådet har ansett
denna uppställning icke vara rätt lyckligt funnen och i stället förordat den
ordning, att först borde behandlas förhållandet mellan boet och dess borgenä
rer (förslagets 8—10 §§), därefter delägares personliga ansvarighet för gäld
(1—4 och 11—19 §§) samt slutligen skyldighet att återbära egendom till
boet för täckning av gäld (5—7 §§), varjämte även inom den andra av dessa
avdelningar viss omgruppering borde ske. Ehuru det måste medgivas, att
den sålunda föreslagna indelningen väl ansluter sig till de olika bestämmel
sernas rent juridiska innebörd, har jag likväl icke ansett mig böra i denna del
frångå lagberedningens förslag. Förslaget kan sägas till indelningsgrund hava
valt de olika konkreta situationer, för vilka de särskilda reglerna skola komma
till användning, och härigenom torde de delvis med nödvändighet invecklade
stadgandena i kapitlet framträda på mest lättfattliga sätt. Detta synes mig
vara riktigt, då bestämmelserna om behandling av gåhlén i ett dödsbo böra
vara så avfattade, att de kunna erbjuda säker ledning även åt lekmän. Icke minst
torde det vara angeläget, att delägare i ett dödsbo på en framträdande plats
erhålla tydligt besked örn sin skyldighet att inom viss tid verkställa egendoms
avträde, där de ej vilja bliva personligen ansvariga för gäld efter den döde.
Detta krav bleve knappast tillräckligt tillgodosett med en sadan uppställning
och avfattning av bestämmelserna, som av lagrådet förordats.
I 4 kap. 1 och 2 §§ har jag vidtagit vissa ändringar, som i sak överensstämma
med vad lagrådet föreslagit. Sålunda skall i anledning av egendomsavträde
efter den normala avträdestidens utgång delägarnas direkta ansvar mot de
Bihang till riksdagens protokoll
1938.
1 sami. Nr <■
7
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
särskilda borgenärerna upphöra och i stället övergå i en plikt att till boet ut
giva erforderlig täckning. Denna regel skall äga tillämpning även då egen-
domsavträdet skett av annan anledning än att ny gäld yppats, och vid det er
forderliga tillskottets beräkning skall hänsyn tagas även till medel, som ut
över den avträdda egendomen kunna vara tillgängliga för gäldens betalning.
Härav föranledes en ändrad avfattning av de bestämmelser, som motsvara 2 §
andra och tredje styckena i lagberedningens förslag. Däremot har jag ej kun
nat biträda lagrådets hemställan, att 1 § i förslaget skulle ersättas med en be
stämmelse att, där den dödes egendom ej varder avträdd till förvaltning av
boutredningsman eller till konkurs, delägarna skola svara för gälden. Här
emot kan anföras vad förut blivit framhållet därom, att delägarnas skyldighet
att inom viss tid verkställa egendomsavträde bör tydligt utsägas i lagtexten.
Sker ej detta, kunde därav ock föranledas den tydning, att delägarna, i strid
med vad hos oss av ålder varit gällande, redan från dödsfallet vore underkasta
de personligt ansvar för gälden. Av den i andra stycket av 2 § vidtagna för
ändringen har föranletts överflyttning av paragrafens första stycke till 1 §
såsom ett andra stycke. I samband med vad av lagrådet anförts beträffande
1 och 2 §§ hava av lagrådet ifrågasatts jämkningar i 8, 9, 11 och 15 §§. Även
med den av mig intagna ståndpunkten hava vissa ändringar erfordrats i dessa
paragrafer.
De jämkningar av uttryckssättet, varom lagrådet hemställt i fråga örn 3, 5
6 och 7 §§, hava verkställts. I anledning av lagrådets hemställan beträffande
de sistnämnda två paragraferna har ytterligare vidtagits den ändring, att
tredje punkten av 7 § fått utgå och i 6 § införts en föreskrift av innehåll, att
där egendom, som utgivits jämlikt ändamålsbestämmelse, ej finnes i behåll,
ersättning därför ej i något fall skall utgå i vidare mån än egendomen prövas
hava medfört nytta. I enlighet med lagrådets yttrande har 9 § jämkats och
åt 15 § givits en avfattning, som avser att tydligare utmärka, att delägare
efter ett gäldsbefriande egendomsavträde icke kommer i personligt ansvar för
de boets förbindelser, som uppstå i följd av boets fortsatta förvaltning under
konkurs eller genom boutredningsman.
En ledamot i lagrådet har hemställt, att såsom gräns för 19 §:s tillämpnings
område borde bestämmas ett fixt belopp, exempelvis 1,500 kronor, å tillgångar
nas värde enligt bouppteckningen. Såsom även i lagberedningens motiv fram
hållits, kunna vissa skäl anföras till stöd för en dylik ståndpunkt, men i likhet
med beredningen finner jag de i motiven framhållna skäl, som tala däremot,
vara av övervägande betydelse. I denna paragraf har följaktligen icke vid
tagits någon ändring.
Med anledning av lagrådets hemställan hava i 5 och 6 kap. vissa jämkningar
ägt rum.
I 8 kap. 1, 4 och 5 §§ hava i enlighet med lagrådets erinran vidtagits vissa
jämkningar i ordalydelsen för att tydligare utmärka, dels att den tid
rymd, beträffande vilken upplysningar skola saknas örn den bortovarande, vid
rättens prövning enligt 4 eller 5 § endast till sin längd, men icke till utgångs-
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
91
och slutpunkt skall överensstämma med den i 1 § avsedda tiden, dels ock att
till utgångspunkt för bestämmande av den dag, som skall anses såsom dödsdag,
städse skall tagas den tidpunkt, då den bortovarande enligt de vid beslutet före
liggande upplysningarna senast veterligen var vid liv. För att förebygga att,
i fall som avses i 1 § första punkten, slutligt beslut örn dödförklaring kunde
komma att meddelas före den dag, som enligt beslutet skall anses såsom döds
dag, har ytterligare vidtagits den ändring, att den bortovarande skall antagas
hava avlidit vid utgången av den månad, under vilken den föreskrivna tiden
tilländalupit, i stället för, såsom enligt lagberedningens förslag, först vid årets
utgång.
Beträffande 8 kap. 7 § tredje stycket hava i anledning av vad lagrådet anfört
vidtagits vissa ändringar. Sålunda har skyldighet att gälda ränta eller av-
komst eller att vidkännas nyttig kostnad ansetts ej böra drabba en återbärings-
skyldig innehavare av egendom för tid, då han saknade kunskap örn orättmä
tigheten av sitt innehav och ej fått stämning sig delgiven. Vidare har stad
gandet i tredje punkten örn skyldighet att, där egendom ej finnes i behåll,
gälda dess värde, fått utgå; frågan härom har nämligen synts böra lämnas att
av rättspraxis lösas enligt allmänna rättsgrundsatser.
På grund av lagrådets erinran hava ändringar vidtagits i förslaget till lag Övriga
angående införande av lagen om boutredning och arvskifte, och i vissa andra ^förslag■
av de föreslagna lagarna hava gjorts de jämkningar, örn vilka lagrådet hem
ställt under 1 § samma lag.
I förslaget till lag angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap, 88 a §
av förslaget till lag angående ändring i vissa delar av utsökning slag en samt 11
och 97 §§ av förslaget till lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen
hava vidtagits ändringar i anledning av vad lagrådet anfört.
Vad lagrådet framhållit i anledning av förslaget till lag angående ändring
i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om årsstäm-
ning har däremot icke föranlett mig att tillstyrka, att åt den där avsedda kal
lelsen å de okända borgenärerna gives någon efter det kortare tidsmåttet av
passad benämning. Eftersom inställelsetiden utgör sex månader, torde det av
lagrådet föreslagna ordet halvårsstämning icke vara någon fullt adekvat be
teckning. Någon olägenhet av att lagen icke innehåller särskild benämning å
ifrågavarande kallelse synes knappast vara att befara. Finnes ett verkligt
behov av ett kortare uttryckssätt, lärer den terminologiska frågan utan lagens
hjälp vinna en tillfredsställande lösning i det allmänna språkbruket, exempel
vis därigenom, att kallelsen i dagligt tal betecknas såsom proklama eller möj
ligen även såsom halvårsstämning, och för en sådan utveckling innebär lag
beredningens förslag icke något hinder.
Utöver de ändringar, som, enligt vad jag sålunda anfört, ägt rum i anled
ning av lagrådets anmärkningar, hava åtskilliga smärre jämkningar av for
mell natur vidtagits i förslagen.»
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
Föredraganden hemställer, att de sålunda överarbetade lagförslagen måtte ge
nom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd
da hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riks
dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Tidelius.
Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
322538