NJA 2021 s. 1073

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Malin Stensbäck) anförde i dom den 29 maj 2019 bl.a. följande.

BAKGRUND

B.B. avled den 17 mars 2008. B.B:s son, B.A., är ensam delägare i dödsboet efter B.B. och D.Å. är legatarie i enlighet med B.B:s testamente.

Bouppteckning efter B.B. förrättades den 11 juni 2008. Enligt bouppteckningen utgjordes D.Å:s legat av hälften av fastigheten Kristianstad Söndraby 9:8, aktier och ett fordon. I oktober 2008 beviljades dödsboet lagfart för hela fastigheten. – – –.

Den 16 december 2008 såldes fastigheten för 1 360 000 kr. – – –. I egenskap av legatarie erhöll D.Å. hälften av köpeskillingen, cirka 680 000 kr, som legat.

År 2010 beslutade Skatteverket vid taxeringen för inkomståret 2009 om slutlig skatt för dödsboet med 300 745 kr, varav 289 000 kr utgjordes av vinst från försäljningen av fastigheten. Sista dagen för betalning av skatteskulden var den 15 maj 2011 men dödsboet lämnade skatteskulden obetald. Några dagar senare restförde Kronofogdemyndigheten skulden och dödsboet blev föremål för verkställighet. Den 21 juli 2014 avslutade Kronofogdemyndigheten sin tillgångsundersökning av dödsboet utan att några utmätningsbara tillgångar till täckande av skulden påträffats.

Den 3 september 2015 skickade Skatteverket en betalningsuppmaning till D.Å. där han uppmanades att återbetala hela legatet som han erhållit efter B.B. – – –. D.Å. bestred betalningsuppmaningen.

Efter ansökan av Skatteverket förordnades en boutredningsman för dödsboet den 26 februari 2016. Boutredningsmannen framställde krav på återgång av legat och egendom i dödsboet. På grund av att det saknades tillräckliga medel i dödsboet för att betala skatteskulden och att skulden närmade sig preskription ansökte boutredningsmannen i oktober 2016 om att dödsboet skulle försättas i konkurs. Dödsboet försattes i konkurs den 13 oktober 2016. B.B:s dödsbos konkursbo har nu väckt talan mot D.Å. om återgång av legat.

I en lagakraftvunnen tredskodom från den 30 juli 2018 har B.A. förpliktats att såsom återgång av arv till dödsboet betala 390 000 kr samt viss ränta.

YRKANDEN OCH INSTÄLLNING

Konkursboet har yrkat att D.Å. såsom återgång av legat/arv ska förpliktas att till dödsboet efter B.B. solidariskt med B.A. betala 390 000 kr jämte ränta – – –.

D.Å. har motsatt sig käromålet.

GRUNDER OCH ÖVRIGA OMSTÄNDIGHETER

Konkursboet

Arvskifte och utgivande av legat har skett utan att den dödes skulder fullt ut har betalats. Medel har inte heller ställts under särskild vård till betalning av skulderna. Arvskiftet ska därför gå åter och legatet ska återlämnas till dödsboet intill det belopp som behövs för att betala den dödes skulder jämte kostnaderna för förfarandet. Egendomen finns inte i behåll och ersättning motsvarande egendomens värde ska därför utges. D.Å. har mottagit legat, alternativt arv, motsvarande ett värde av i vart fall 680 000 kr.

Skatteskulden är den dödes skuld och återgång mot D.Å. ska ske med stöd av 21 kap. 5 § ÄB. För det fall skatteskulden skulle anses vara dödsboets skuld har D.Å:s legat ersatts av en rätt att utfå en andel av vinsten i samband med fastighetsförsäljningen. D.Å. har därmed intagit ställning som universell testamentstagare, dvs. dödsbodelägare, och 21 kap. 4 § ÄB ska då tillämpas vid återgång av arv mot honom.

Återgång av totalt 390 000 kr behövs för att den dödes skulder jämte kostnader för förfarandet ska kunna betalas. – – –.

D.Å. invände dels att konkursboets krav mot honom var preskriberat, dels att kravet inte kunde göras gällande mot honom på grund av principen om condictio indebiti och proportionalitetsprincipen.

Konkursboet bestred att kravet var preskriberat och gjorde gällande att varken principen om condictio indebiti eller proportionalitetsprincipen var tillämplig i detta fall.

DOMSKÄL

Under denna rubrik konstaterade tingsrätten att konkursboets krav inte var preskriberat. Härefter anfördes följande.

Återgång kan ske med stöd av 21 kap. 5 § ÄB

Genom förordnandet i B.B:s testamente har D.Å. fått hälften av fastigheten, dvs. viss sak. Han är därmed legatarie och inte en sådan universell testamentstagare som är att betrakta som dödsbodelägare. Det saknar betydelse att D.Å. angetts som dödsbodelägare i likvidavräkningen.

D.Å. har erhållit sitt legat i form av hälften av försäljningssumman sedan lagfarten på fastigheten övergått till dödsboet och dödsboet sålt fastigheten. Den skuld som konkursboet nu kräver återgång av legatet för att kunna betala är en skatteskuld som uppkom hos dödsboet vid försäljningen av fastigheten och alltså efter B.B:s bortgång.

Egendom som har utgetts som legat ska lämnas tillbaka till boet om det behövs för att den dödes skulder ska kunna betalas (21 kap. 5 § ÄB). Enligt ordalydelsen omfattas inte dödsboets skulder, som ju uppkommer efter dödsfallet. Sådana skulder omfattas dock av ordalydelsen i 21 kap. 4 § ÄB, där det stadgas att om arvskifte sker innan den dödes och boets andra skulder har betalats så ska skiftet gå åter.

Den fråga tingsrätten först har att ta ställning till är om D.Å., såsom legatarie, är skyldig att lämna tillbaka delar av sitt legat till täckande av den aktuella skatteskulden, som uppstått hos dödsboet.

Konkursboet har argumenterat för att dödsboets skatteskuld ska anses som den dödes skuld mot bakgrund av att skulden har en nära koppling till den dödes egendom och belastade egendomen såsom en latent skatteskuld redan vid tidpunkten för dödsfallet. En sådan skuld får värderas och antecknas i bouppteckningen efter den avlidne.

En latent skatteskuld kan beskrivas som en skuld som ännu inte uppkommit men som grundas på omständigheter som föreligger. Att en sådan skuld får tas upp i en bouppteckning har till syfte att uppnå en rättvis fördelning av egendomens värde, dvs. att låta den latenta skatten utgöra en särskild faktor vid värderingen av egendomen (se t.ex. rättsfallet NJA 1975 s. 288). Det är alltså inte fråga om en faktisk skuld hos en viss fysisk eller juridisk person. Tingsrätten anser därför att en latent skatteskuld inte bör anses som den dödes skuld i den mening som avses i 21 kap. 5 § ÄB.

Konkursboet har också, med hänvisning till vad som framkommer om bakgrunden till bestämmelsen, argumenterat för att 21 kap. 5 § ÄB ska anses tillämplig trots dess ordalydelse. Tingsrätten gör i den frågan följande överväganden.

Genom lagändringen avskaffades dödsbodelägares dittills obegränsade personliga ansvar för dödsboets skulder och ersattes av nuvarande 4 § om att bodelning eller arvskifte som sker innan skulderna betalts ska gå åter. Dödsbodelägarnas personliga ansvar begränsades alltså till att omfatta bara den återgångspåföljd som regleras i den nu gällande bestämmelsen. Till skillnad från den dittills gällande bestämmelsen infördes dock genom den nuvarande 4 § en reglering om att återgångsreglerna inte skulle omfatta bara den dödes skulder, utan också andra skulder som kan åvila boet, t.ex. enligt 18 kap. 3 § ÄB. I den sistnämnda bestämmelsen anges t.ex. kostnader för begravning eller boets uppteckning, vård eller förvaltning.

När det gäller 21 kap. 5 § ÄB så omfattade den tidigare motsvarande bestämmelsen även skulder som uppkommit efter dödsfallet. Av förarbetena framgår att någon ändring i sak inte var avsedd. Det kan också konstateras att utgångspunkten är att det bara är dödsbodelägare som kan vidta rättshandlingar som binder dödsboet. En legatarie kan inte med bindande verkan ingå avtal för dödsboets räkning. Mot den bakgrunden framstår det som naturligt att återgångsbestämmelsen beträffande dödsbodelägare omfattar även boets andra skulder, medan bestämmelsen avseende legatarie inte gör det.

Tingsrätten konstaterar vidare att det inte skulle vara en rimlig ordning att låta en legataries återbetalningsskyldighet vara beroende av om försäljning av egendomen sker av dödsboet före det att legatet utgetts, eller om legatet utges före försäljningen så att en skatteskuld uppkommer hos legatarien.

Tingsrätten kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att 21 kap. 4 § ÄB kan tillämpas på det legat som D.Å. fått. Tingsrätten övergår därmed till att pröva D.Å:s invändningar om condictio indebiti och proportionalitetsprincipen.

Tingsrätten fann att varken principen om condictio indebiti eller proportionalitetsprincipen medförde att D.Å. kunde undgå återbetalningsskyldighet. D.Å. skulle återbetala det belopp som konkursboet hade begärt.

DOMSLUT

D.Å. ska såsom återgång av legat till dödsboet efter B.B. solidariskt med B.A. betala 390 000 kr samt ränta - - - .

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Annika Åkerlind, referent, Lars Wallinder och Lena Blixt) anförde i dom den 16 oktober 2020 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Frågan om D.Å:s återbäringsskyldighet

Hovrätten gör ingen annan bedömning än tingsrätten när det gäller frågan om preskription. Konkursboets krav mot D.Å. är alltså inte preskriberat.

Som framgår av tingsrättens dom har konkursboet gjort gällande att D.Å. med stöd av i första hand 21 kap. 5 § ÄB och i andra hand 4 § i samma kapitel ska betala tillbaka det yrkade beloppet till konkursboet.

Av 21 kap. 5 § ÄB framgår att egendom som har utgetts som legat eller i enlighet med en ändamålsbestämmelse ska lämnas tillbaka till dödsboet, om det behövs för att den dödes skulder ska kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll, ska ersättning utges för det värde egendomen hade när återlämnande påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta. Bestämmelsen avser enligt sin ordalydelse återbetalning för att den dödes skulder ska kunna betalas. En skillnad föreligger därmed jämfört med ordalydelsen i 4 § samma kapitel, som gäller dödsbodelägare, som anger att ett arvskifte ska gå åter när arvskifte skett innan den dödes och boets andra skulder har betalts.

D.Å. har, som tingsrätten kommit fram till, genom förordnandet i B.B:s testamente, fått ett legat i form av hälften av den i målet aktuella fastigheten. Det är också så att skatteskulden uppkom efter B.B:s död genom att dödsboet sålde den fastighet som D.Å. var hälftenägare i. Eftersom D.Å. ägde hälften av fastigheten när den såldes har hans samtycke till försäljningen varit en nödvändig förutsättning för försäljningen. Av den utredning som parterna har lagt fram framgår inte varför dödsboet betalade ut hälften av köpeskillingen från fastighetsförsäljningen till D.Å. utan något avdrag för den skatt som skulle uppkomma med anledning av försäljningen.

I den uppkomna situationen är frågan om 21 kap. 5 § ÄB kan tillämpas på det legat som D.Å. har fått genom utbetalning från dödsboet.

Som tingsrätten har redovisat fick 21 kap. 4 och 5 §§ ÄB sin nuvarande lydelse genom en lagändring år 1981. Den grundläggande tanken bakom den reform som då genomfördes var att avskaffa det personliga ansvar som dödsbodelägarna dittills hade haft för den dödes skulder. Till skydd för borgenärerna infördes de nuvarande bestämmelserna i bl.a. 4 och 5 §§ om återgång av arvskifte och återbäring av egendom som utgetts som legat.

Nuvarande bestämmelse i 5 § hade sin motsvarighet i den tidigare 21 kap. 6 § som angav att egendom som utgivits som legat skulle återbäras om det behövdes för täckning av gäld. Som hovrätten tidigare har redovisat anger nuvarande lydelse av 5 § att den avser återbetalning för att den dödes skulder ska kunna betalas. Enligt lagtexten skulle alltså inte skulder som har uppkommit efter dödsfallet, och inte är att bedöma som den dödes skuld, omfattas av bestämmelsen. Sådana skulder inbegreps dock enligt den tidigare 6 § och av lagstiftningens förarbeten framgår att någon ändring i sak inte var avsedd. Det var beträffande den nu gällande 5 § i stället fråga om rent språkliga justeringar (prop. 1980/81:48 s. 22 och 41). I doktrinen har beträffande 5 § konstaterats att skulder som har uppkommit efter dödsfallet inte avses enligt lagtexten, men att även en sådan skuld inbegreps enligt den tidigare 6 §. Det har vidare framhållits att det är svårbegripligt hur skillnad ska kunna göras mellan den dödes skulder och skulder som uppkommit efter dödsfallet. (Se Walin m.fl., Ärvdabalken Del II, s. 226). Därtill kommer att det i lagens förarbeten har angetts att återgångsreglerna i 21 kap. 4 § avser inte bara den dödes skulder utan också andra skulder som kan åvila boet, t.ex. enligt 18 kap. 3 § ÄB (prop. 1980/81:48 s. 40). De enda exempel som angetts i förarbetena på sådant som kan utgöra ”boets andra skulder” är således begravningskostnader och andra kostnader hänförliga till dödsboets vård och förvaltning. Att bara en dödsbodelägare, och inte en legatarie, kan bli ansvarig för sådana skulder är naturligt eftersom det bara är dödsbodelägare som kan vidta den typen av rättshandlingar för dödsboets räkning.

Det är riktigt, som tingsrätten har framhållit, att det bara är dödsbodelägare som kan vidta rättshandlingar som binder dödsboet och att en legatarie inte med bindande verkan kan ingå avtal för dödsboets räkning. I detta fall har dock skatteskulden ett direkt samband med det legat som D.Å. har fått utbetalt. Som tidigare har angetts förutsatte en försäljning av fastigheten D.Å:s samtycke. Skatteskulden är därmed inte jämförbar med sådana kostnader som åvilar dödsboet och som legatarien helt saknar insyn i och bestämmanderätt över såsom t.ex. begravningskostnader eller kostnader för dödsboets förvaltning.

Sammantaget anser hovrätten att 21 kap. 5 § ÄB kan tillämpas på den skuld som uppkommit i detta fall och som konkursboet har begärt återbäring av från D.Å.

Hovrätten övergår därför till att pröva D.Å:s invändningar om att han ska undgå återbetalningsskyldighet på grund av principen om condictio indebiti eller proportionalitetsprincipen.

Hovrätten fann i likhet med tingsrätten att D.Å. inte kunde undgå återbetalningsskyldighet på grund av principen om condictio indebiti eller proportionalitetsprincipen.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, Agneta Bäcklund, referent, Dag Mattsson och Eric M. Runesson) meddelade den 17 december 2021 följande dom.

DOMSKÄL

Prejudikatfrågan

Bakgrund

Rättsliga utgångspunkter

Legatarie och universell testamentstagare

Återgång av arv och legat

Bedömningen i detta fall

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom och ogillar B.B:s dödsbos konkursbos talan.

Justitierådet Dag Mattsson tillade för egen del följande.

Bestämmelsen i 21 kap. 5 § ÄB om skyldighet att återlämna egendom förutsätter enligt sin ordalydelse att egendomen har ”utgetts som legat”. Med legat avses en särskild i testamente given förmån, såsom en viss sak eller ett visst penningbelopp eller – som här i målet – en viss andel i en fastighet. Ärvdabalken innehåller ganska detaljerade regler för när och hur ett legat ska utges (se 22 kap.). Ett legat som utgörs av en fastighet torde, i linje med allmänna grundsatser, normalt få anses utgivet när dödsboet gett upp sin rådighet över fastigheten (jfr också 12 kap. 13 §).

Det kan ifrågasättas om 21 kap. 5 § är tänkt att tillämpas i en situation där den testamenterade egendomen egentligen aldrig har utgetts utan dödsboet har kommit överens med den som har anspråk på egendomen om att denne i stället för sitt legat ska få en summa pengar. Lagtexten ger närmast intryck av att en uppgörelse av det slaget skulle ligga utanför paragrafen; det rör sig inte om någon återbäring av den i testamentet utpekade egendomen. Dödsboet och borgenärerna skulle då, när avtalet inte tillåter ett anspråk på återbetalning för skuldtäckning, vara hänvisade till generella restitutionsrättsliga regler och principer. Den reglering som finns i paragrafen utesluter knappast att ett krav på återbärande stöds på en annan sådan grund.

Visserligen ger 21 kap. 5 § till stor del uttyck för vad som är vedertagna principer på området. Men när det gäller en situation som inte direkt faller under den paragrafen kan god eller ond tro hos mottagaren komma att få större betydelse för återbäringsskyldigheten än vad paragrafen medger, liksom sådant som passivitet och de mera allmänna rimlighetshänsyn som behöver beaktas i det enskilda fallet, t.ex. när det gäller godtagbarheten av en ogrundad förmögenhetsöverföring.

Den förhållandevis strikta återbäringsskyldigheten i 21 kap. 5 § kan förklaras av att det här just handlar om återlämnande av en viss egendom. Ska man däremot avgöra om en betalning på grund av ett avtal, kanske med ömsesidiga förpliktelser, på detta sätt ska frånkännas giltighet och återgå, så är det normalt en svårare fråga som motiverar mer nyanserade bedömningar. I de gamla lagförarbetena betonas sålunda vikten av att i paragrafen på ett betryggande sätt fixera omfånget av vad som ska återbäras. Den restitutionsplikt som ges i paragrafen är därtill inte bara en obligationsrättslig förpliktelse för mottagaren utan har sakrättslig karaktär. Lagstiftningen vill uppnå att dödsboet ska kunna ta ut en viss egendom ur mottagarens konkursbo utan att behöva konkurrera med de borgenärer som har bevakat fordringar i konkursen.

Det anförda torde på liknande sätt gälla i fråga om en skyldighet för mottagaren att återbära egendom för att täcka dödsboets skulder. Som framgår av domen kan en återbäringsskyldighet då inte grundas på 21 kap. 5 § men ett krav skulle troligen kunna framställas på annan restitutionsrättslig grund.