Prop. 1938:46
('med förslag till lag om rätt till jakt m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
1
Nr 46.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt till jakt m. m.; given Stockholms slott den 14 januari 1938.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag örn rätt till jakt; 2) lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn ser vitut; samt
3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angå ende nationalparker.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Bihang lill riksdagens protokoll 10;i8.
1 saini.
Nr 46.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Förslag
till
Lag om rätt till jakt.
Härigenom förordnas som följer:
1
§•
Den som har rätt till jakt äger att, med de undantag och inskränkningar
som äro stadgade i denna lag eller annan författning, å det område jakträtten
omfattar utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur
och fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.
Jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på ville
bråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för
villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livs
kraftigt villebrådsbestånd (jaktvård).
Jaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets
och skogsskötselns ävensom andra näringars intressen.
2 §.
Jakträtt tillkomme, där ej annorledes stadgas i denna lag, en var jord
ägare å honom tillhörigt område.
3 §.
Å häradsallmänning tillgodogöres jakträtten i enlighet med vad i lagen
om häradsallmänningar är stadgat rörande delägares rätt till sådan allmän
ning.
4 §.
Å sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må delägar
na, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behov utöva jakträtt.
Äro särskilda föreskrifter gällande örn allmänningens eller samfällighetens
förvaltning, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut örn jakträttens
tillgodogörande för gemensam räkning. I annat fall må bestämmelse örn
jakträtten träffas efter ty är stadgat i lagen om förvaltning av bysamfällig-
heter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.
Avgärda by havé jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
3
5 §•
1 mom. Den som äger väg havé icke jakträtt därå, med mindre han
äger mark härintill.
Den som äger marken å bägge sidor av väg havé, ändock han icke äger
vägen, jakträtt därå.
Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen av dem vä
gen, havé var och en av dem jakträtt å vägen.
2 mom. Å område, hörande till järnväg, spårväg eller kanalverk, må ej
idkas jakt, med mindre fråga är om åtgärder, som erfordras för trafikan
läggningens skyddande mot skada av villebråd.
6 §.
Å mark vilken såsom tvistig blivit ställd under förbud må icke någon av
de tvistande utan överenskommelse jaga.
7 §•
Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,
innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt
den som med nyttjanderätt innehar ä sådan mark upplåtet kolonat ävensom
innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Väster
bottens län äge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare av
kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda med
givna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.
Är eljest mark för jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes åt någon
upplåten, äge brukaren, där ej annat avtalats, nyttja den jakt som hör till
marken.
Innehavare eller brukare av fastighet varom är fråga i denna paragraf må
icke utan särskilt bemyndigande av ägaren tala för fastigheten i frågor rö
rande bildande av jaktvårdsområde varom sägs i 10 §.
8
§.
Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller
skattläggning eller på annat lagligt sätt än här ovan sägs bestämt örn någons
rätt till jakt, vare det gällande.
Servitut, som innefattar jakträtten å viss fastighet, må dock, sedan femtio
år förflutit från servitutets tillkomst, ändå att sådana omständigheter icke
visas föreligga som avses i 7 § första stycket lagen örn servitut, på yrkande
av ägaren till den fastighet som besväras av servitutet av domstol förklaras
förfallet, såvida ej ägaren till den fastighet till vars förmån det gäller be
strider yrkandet och servitutet finnes böra i jaktvårdens intresse bestå. Har
yrkande som nyss sagts avslagits, må förnyad prövning av frågan påkallas,
sedan tio år förflutit efter utgången av förstnämnda tid, och sedermera efter
utgången av varje ny tid av tio år.
4
9 §.
Jakträtt, som åt någon upplåtes annorledes än i samband med markens
upplåtande till brukande, må icke utan upplåtarens eller hans rättsinnehava
res samtycke överlåtas å annan.
10 §.
1 mom. Ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhäng
ande område, må i ändamål att befrämja jaktvården å området besluta, att
ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. För beslutets giltighet fordras fast
ställelse av länsstyrelsen.
Jaktvårdsområde skall, efter vad fastighetsägarna besluta, bildas för visst
antal år, lägst tio och högst tjugufem. Beslut örn bildande av jaktvårdsom
råde skall tillika innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om huru å
området jakten må utövas och viltvården handhavas ävensom fastighets
ägares skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för
jaktvårdens tillgodoseende.
2 mom. Väckes förslag om bildande av jaktvårdsområde och enas icke
samtliga fastighetsägare härom eller angående tiden för jaktvårdsområdets
bestånd eller övriga frågor som avses i 1 mom. andra stycket, skall förslaget
företagas till prövning vid förrättning på stället. Sådan förrättning skall hål
las av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Närmare föreskrifter
rörande förrättningen utfärdas av Konungen.
3 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde vare ej giltigt med mindre
de vilka biträda beslutet utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighets
ägare och tillika äga minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är.
Härvid må ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig beskaffen
het finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde, icke mot sitt
bestridande kunna tvingas ansluta sig till jaktvårdsområde varom nu är
fråga.
Innefattar beslut örn bildande av jaktvårdsområde att rätten till all jakt
eller till jakt efter särskild villebrådsart å området skall upplåtas till viss eller
vissa personer, fordras för beslutets giltighet att samtliga fastighetsägare för
enat sig därom.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
11
§•
1 mom. Beslut örn bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §, skall
underställas länsstyrelsen, som har att tillse huruvida beslutet tillkommit i
laga ordning samt överensstämmer med lag och författning, så ock att det
är tjänligt för jaktvårdens främjande och icke kränker enskild rätt.
Beslutet skall av länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas.
Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.
2 mom. Beslut som länsstyrelsen meddelar jämlikt denna paragraf skall
införas i länskungörelserna och tidning inom orten samt uppläsas i kyrkan
i den eller de socknar, där jaktvårdsområdet är beläget.
Mot länsstyrelsens beslut må talan föras hos Konungen genom besvär,
5
som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å sextionde
dagen från den dag då beslutet upplästes i kyrkan eller, där beslutet upp
lästs å olika dagar i särskilda socknars kyrkor, från den dag då det sist
blev uppläst.
3 moni. För beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i
annan fråga, beträffande vilken jämlikt 10 § 1 mom. andra stycket bestämmel
ser skola meddelas i beslutet örn områdets bildande, skall vad ovan stadgats
om bildande av jaktvårdsområde samt örn länsstyrelsens prövning av dylikt
beslut äga motsvarande tillämpning.
12
§.
1 mom. Sedan beslut örn bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §,
blivit fastställt, gäde det mot ny fastighetsägare.
2 mom. Tillkommer på grund av stadgande i 7 § jakträtten å fastighet
varom i 10 § är fråga annan än fastighetens ägare, skall den omständigheten
att ägaren biträder beslut örn bildande av jaktvardsomrade icke lända till in
skränkning i den jakträtt som sålunda tillkommer fastighetens innehavare
eller brukare under besittnings- eller brukningstiden.
Vad nu stadgats skall ock i tillämpliga delar gälla om jakträtt varom är
bestämt på sätt i 8 § sägs.
Har jakträtten å fastighet som varder intagen i jaktvårdsområde eljest upp
låtits till någon, som icke besitter eller brukar fastigheten, åge han uppsäga
jakträttsavtalet till omedelbart upphörande.
13 §.
Å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär, som ej
höra till visst hemman, må utan tillstånd av kronan icke idkas annan jakt
än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl eller
sjöfågel.
14 §.
1 mom. Uppehåller sig varg eller järv bevisligen i trakten, åge en var
företaga jakt å sådant djur å annans jaktområde samt behålla de djur av
nämnda slag han därvid fäller.
2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis säl, evar det vara må, då må han
döda och behålla djuret. Enahanda rätt havé ock den som påträffar djur,
tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbhmöss, flad
dermöss, hasselmöss, sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor och möss.
15 §.
1 mom. Inkommer räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla,
ekorre, vildkanin, igelkott, berguv, duvhök, sparvhök, korp, kraka, råka, kaja,
skata, nötskrika, pilfink eller gråsparv i gård eller trädgård, havé den som där
bor eller innehar trädgården så ock dennes folk rätt att döda och behålla dju
ret, ändock att jakträtten där tillkommer annan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
”
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Likaledes må björn, lo eller örn, som inkommer i gård eller trädgård, av
nämnda personer dödas.
2 mom. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts jakträttsinneha
varen att utan hinder av stadgat förbud döda vissa eljest fridlysta fåglar, då
sådant erfordras till förekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att,
oberoende av stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon,
som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka
olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall enahanda rätt
tillkomma jämväl de i 1 mom. omförmälda personerna i fråga om där avsedd
gård eller trädgård.
Innehavare av trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola skall,
ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom anlägg
ningen fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat är
jakträttsinnehavaren medgiven. Sålunda fälld hare tillkomme jakträttsinne
havaren.
16 §.
1 morn. Den som under idkande av lovlig jakt sårar villebråd så, att det
faller a annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen av den
jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det älg,
hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan
i närvaro av två ojäviga vittnen och vare han dessutom pliktig att sist å
andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet underrätta jakträttsinne
havaren eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummar
den jagande något härav, varde ansedd såsom den där olovligt jagat å an
nans jaktområde.
2 mom. Har i annat fall än i 1 mom. avses älg, hjort eller rådjur, som
sarats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den jagan
de pliktig att därom skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den
som innehar marken eller någon av deras folk.
17 §.
Utan särskilt tillstånd av den som innehar marken må jakträttsinnehava
ren icke söka efter vilt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård.
Vad i första stycket stadgas skall ock, så vitt avser tiden från och med den
1 maj till dess grödan är avmejad, äga tillämpning beträffande åker som är
besådd med säd eller gräs; dock att jakt som äger rum efter föreläggande
eller förordnande enligt 24 § 1 mom. må företagas jämväl å dylik åker, då
länsstyrelsen finner sådant nödvändigt för det med jakten avsedda ändamålet.
18 §.
1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo eller örn, eller anträffar man
sådant djur såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan, oberoende av vem jakt
rätten tillkommer, där ej Konungen annorledes förordnar.
2 mom. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, lo och örn
gäde följande:
7
Älg, hjort, rådjur och bäver, som anträffas såsom fallvilt under tid då
sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan.
I övrigt tillkomme rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.
19 §.
Ej må någon utan lov skrämma eller mota, ej heller genom anstalter för
utfodring eller annorledes locka villebråd från annans jaktområde; dock
vare ej hinder för den som innehar marken att därifrån bortskrämma eller
bortdriva villebråd, i den mån sådant erfordras för avvärjande av skada
eller olägenhet.
Bulvan för fågelskytte ävensom redskap för fångst av levande nyttigt
vilt må ej utan lov uppsättas närmare annans jaktområde än två hundra
meter.
Idkas jakt med drivande hund å område som är av sådan beskaffenhet,
att drevet måste antagas komma att huvudsakligen framgå över annans
jaktområde, och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att syftet är
att åtkomma villebråd från sistsagda område, vare ansett som om olovlig
jakt ägt rum.
20
§.
Med skjutvapen eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd av jakt
rättsinnehavaren färdas å annans jaktområde annorstädes än å väg som är
upplåten till allmänt begagnande, med mindre av omständigheterna framgår
att det sker i lovliga ärenden och hund, om sådan medföres, hålles kopplad.
21
§.
Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark eller
djurgård; sker det, vare hunden förverkad.
22
§.
Löper hund lös i mark där villebråd finnes, åge jakträttsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga hunden. Det åligger den som sålunda upp
tagit hund att därom ofördröjligen tillsäga hundens ägare eller innehavare
eller, därest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra det i tid
ning inom orten. Den som vill återfå upptagen hund löse den med tio kronor
eller, där inom ett år före upptagandet av samma person innehavd hund
blivit hos samma jakträttsinnehavare löst, tjugu kronor jämte för varje
gång ersättning för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller
innehavaren löst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse om upp
tagandet eller inom trettio dagar från det kungörelsen därom blivit införd i
tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren hellre taga lö
sen, vare hundens ägare eller innehavare skyldig att utgiva sådan enligt förut
angivna grunder, därest talan därom instämmes inom trettio dagar fran det
hunden varit att anse såsom förverkad.
Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare ellet
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
innehavai e skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må
anses hava skett å villebrådsbeståndet.
Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upp
tagas och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslö
pande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under tiden från
och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller
hans folk döda hunden. Den som sålunda dödat hund skall därom ofördröj
ligen göra anmälan till polisman i orten vid äventyr att eljest icke äga till
sitt fredande åberopa förhållande som nyss sagts.
23 §.
Katt som anträffas utanför gard eller trädgård må av jakträttsinnehava
ren eller hans folk saklöst dödas.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
24 §.
/ mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd ska
da å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom rimliga åtgär
der från markinnehavarens sida förebyggas, förelägge länsstyrelsen jakträtts
innehavaren att vidtaga de åtgärder som må finnas erforderliga i sådant av
seende. Föreläggande varom nu är sagt må dock ej givas, där anledning
föreligger till antagande att skadan varder markinnehavaren i huvudsak
gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavaren att ställa sig föreläggandet till
efterrättelse, förordne länsstyrelsen, att jakt å området skall genom därtill
särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål att åstadkomma erforderlig minsk
ning av villebrådsstammen.
Villebråd som efter föreläggande varom sägs i första stycket fälles eller
fångas genom jakträttsinnehavarens försorg tillfälle honom. Villebråd som
fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma stycke omförmält förord
nande och å tid då jakt efter sådant villebråd är i allmänhet tillåten, tillfälle
även jakträttsinnehavaren, därest han gäldar av saken föranledda kostna
der. Vill han det ej eller skedde jakten under stadgad fridlysningstid, skall
med villebrådet förfaras på sätt Konungen förordnar. Konungen bestämme
ock angående ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande,
som avses i första stycket.
2 mom. Orsakas a gröda avsevärd skada av vildkaniner, må markinne
havaren, ändå att jakträtten å marken tillkommer annan, så ock hans folk
där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst må icke medföras skjut
vapen eller hund. Fångad vildkanin tillfälle markinnehavaren.
25 §.
Vid jakt a område som innehaves av annan vare jakträttsinnehavaren skyl
dig ersätta all skada, som a mark, hägnad eller annan egendom förorsakas
vare sig av honom själv eller av annan, vilken han givit lov att jaga, eller av
de vid jakten använda biträden eller hundar.
Kunrjl. Majlis proposition nr 46.
9
26 §.
1 mom. Den som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till
vilken han har i 7 § omförmäld brukningsrätt vare pliktig erlägga jaktvårds-
avgift.
Till bevis örn att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra ett för honom utfärdat jaktkort; och
vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller med
polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, befattnings
havare vid domänverket, lappfogde eller lapptillsyningsman, stiftsjägmästare
eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken
eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domän
verket, lappväsendet och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten att
påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast å mark som står
under hans förvaltning eller uppsikt.
2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:
Konungen och medlemmar av det kungliga huset;
chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans områden;
personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och
skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem
i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;
svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt
vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;
i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län
samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt med snara;
samt
person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.
I övrigt äge bestämmelserna örn jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga
örn:
jakt varom förmäles i 13 §;
jakt efter varg eller järv eller
rätten att under omständigheter, som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda
i nämnda lagrum omförmälda djur.
3 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårds-
fonden), vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av
jaktvården inom riket. För sådant ändamål skola ock användas de övriga
medel som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skola tillföras nämnda
fond.
4 mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordningen
för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för ut
färdande av jaktkort.
27 §.
Å utrikes ort bosatt person må icke inom riket idka jakt, med mindre han
är försedd med ett för honom utfärdat jaktpass. Svensk undersåte vare
dock berättigad jaga å egen fastighet utan att innehava jaktpass; och skall
sådan rätt även tillkomma utländsk undersåte i fråga om fastighet, som han
förvärvat med Konungens tillstånd eller genom bodelning, arv eller testa
mente. Jaktpass vare ej heller erforderligt för medlem av främmande makts
beskickning eller för norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga,
som enligt vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av
riket.
Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den avgift till jaktvårdsfonden
Konungen bestämmer. Passet skall av den jagande vid jakten medföras
samt av honom vid anfordran uppvisas för den som enligt 26 § 1 mom.
äger påfordra uppvisande av jaktkort.
28 §.
Jagar någon olovligt å annans jaktområde, dömes till dagsböter.
Har han därvid fällt, fångat, sårat eller påskjutit älg, hjort, rådjur, bäver,
björn eller lo, eller har jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfatt
ning, eller har vid jakten i strid mot vad därom finnes stadgat använts mo
torfordon, motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad farkost, vare straffet
dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse i högst sex månader.
Har olovlig jakt ägt rum inom annans fågeldamm eller har vid dylik jakt
inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts, fångats, sårats eller på
skjuta villebråd som i andra stycket sägs eller ren eller svan, dömes den
jagande till fängelse eller vid synnerligen förmildrande omständigheter till
dagsböter, dock ej under tjugu.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
29 §.
1 mom. Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses örn någon
överträder det i 5 § 2 mom. stadgade förbudet, så ock om någon olovligt ut
övar jakt efter älg, varom sägs i 7 §.
Har någon å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt
eller, där björn, lo eller örn dödats eller fångats, olovligt tillägnat sig djuret,
straffes såsom för olovlig jakt enligt vad i 28 § första stycket sägs.
2 morn.' Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom
sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda
paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten
av samma paragraf, vare ansedd som hade han, såsom avses i 24 kap. 6 §
strafflagen, missbrukat sin rätt i samfälligheten.
överträder^ ägare av mark, som ingår i jaktvårdsområde varom förmäles
i 10 §, eller å sådant område eljest jaktberättigad person de angående jakt
utövningen å området gällande reglerna, straffes med dagsböter.
30 §.
pälles någon till ansvar för förbrytelse varom sägs i 28 eller 29 §, vare ville
bråd som han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
11
tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller det undergått för
skämning, dess värde förverkat.
Var det annat villebråd än björn, lo eller örn och skedde jakten å annat
område än i 5 § 2 mom. sägs samt med användande av tillåtet jakt- eller
fångstredskap och under tid, då jakt efter sådant villebråd är tillåten, eller
var fallviltet sådant som enligt bestämmelserna i 18 § tillkommer jakträtts
innehavaren, tillfälle det förverkade denne eller, i fall varom förmäles i
29 § 2 mom. första stycket, övriga delägare i allmänningen eller samfällig-
heten och, i fall varom sägs i samma moments andra stycke, övriga å jakt-
vårdsområdet jaktberättigade personer.
Med björn, lo eller örn, som är förverkad, så ock med annat förverkat vil
lebråd, som dödats eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller
under annan tid än i andra stycket sägs, ävensom med annat än där om-
förmält förverkat fallvilt förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare
beträffande förverkat villebråd, som dödats eller fångats å område som sägs
i 5 § 2 mom.
31 §.
1 mom. Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans jakt
område, må jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller vårdar
marken så ock deras folk av den jagande taga förverkat jaktbyte ävensom,
till vedermäle och pant, skjutvapen, annan jaktredskap och hundar. Vad
sålunda tagits till vedermäle och pant må behållas, till dess den jagande
bjuder rätt för sig.
Å område där jakträtt tillkommer kronan liksom å de till lapparnas ute
slutande begagnande anvisade områdena tillkomme enahanda rätt polisman
och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning även
som personal vid domänverket samt lappfogde och lapptillsyningsman
Har den som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktområde
inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare skjut
vapen, annan jaktredskap och hundar förbrutna; och skall därmed förfaras
på sätt föreskrives i 36 §.
Vad i detta moment är stadgat om den som olovligt jagar å annans jakt
område gäde ock i fråga om den som å bar gärning beträdes med sådant
jagande, tillvaratagande, bortförande eller tillägnande, som enligt 16 § 1
mom. eller 29 § 1 mom. första stycket är att anse såsom olovlig jakt eller
för vilket åtgörande han enligt 29 § 1 morn. andra stycket skall straffas
såsom för olovlig jakt; och skola, där fråga är om olovligt tillvaratagande
av sådant fallvilt som jämlikt bestämmelserna i 18 § tillkommer kronan
eller olovligt tillägnande av björn, lo eller örn, de i andra stycket här ovan
omförmälda personerna äga att utöva där avsedd rätt jämväl å område,
där jakträtten tillkommer annan än kronan.
2 mom. Sätter i fall varom sägs i l mom. den brottslige sig till motvärn
mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken eller
deras folk eller mot i andra stycket av samma moment omförmäld befatt
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
ningshavare, då någon av deni vill hindra honom från gärningen eller av
honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvar-
hållas till vedermäle och pant, dömes till fängelse i högst sex månader eller
straffarbete i högst två år.
32 §.
Idkar någon, som enligt bestämmelserna i 26 eller 27 § är skyldig att er
lägga jaktvårdsavgift eller utlösa jaktpass, jakt utan att hava fullgjort vad
sålunda åligger honom, straffes med böter från och med tio till och med
tre hundra kronor och vare dessutom pliktig erlägga högsta fastställda jakt
vårdsavgift eller avgift för jaktpass.
För avgifternas erläggande svare, lika med den skyldige, jämväl den som
tillåtit honom deltaga i jakten ävensom, i fråga om avgiften för jaktpass,
den som upplåtit jakträtt till honom, med rätt likväl att av den skyldige
söka åter vad sålunda erlagts.
För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktkort eller jaktpass
eller vägran att på anmodan av den det vederbör framvisa detsamma vare
straffet böter från och med fem till och med tre hundra kronor.
Visar den som blivit angiven för underlåtenhet, varom sägs i nästföre
gående stycke, sist under tredje dagen från det angivelsen blev honom kun
nig hos åklagaren, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande jakt
kort eller jaktpass, och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen
haft sin grund i förbiseende, vare fri från ansvar.
33 §.
Uraktlåter någon i fall som avses i 16 § 2 mom. att fullgöra där stadgad
underrättelseplikt, straffes med dagsböter, där ej å förseelsen följer straff
enligt allmänna strafflagen.
Bryter någon mot vad i 17 § är föreskrivet, bote från och med fem till
och med tre hundra kronor.
Överträder någon förbud som är stadgat i 19 § första eller andra stycket
eller 20 § och är ej förseelsen att anse såsom olovlig jakt å annans jakt
område, straffes med böter från och med tio till och med tre hundra kronor.
Var det i fall som avses i 19 § första stycket älg, hjort eller rådjur som
skrämdes, motades eller lockades, må böterna ej sättas lägre än femtio
kronor.
34 §.
Allmän åklagare åge föra talan i fråga örn olovlig jakt å område som av
ses i 5 § 2 moni. så ock å förbrytelser om vilka förmäles i 31 § 2 mom.
samt 33 § första stycket denna lag.
Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller över
trädelse av de angående jaktkort eller jaktpass meddelade föreskrifterna,
åge allmän åklagare att föra talan därom; och skall i fråga om mark som
13
står linder domänverkets förvaltning rätt att föra talan om sådant intrång
tillkomma jämväl revirförvaltare vid detta verk.
I övrigt må förbrytelse mot denna lag ej åtalas av allmän åklagare, däl
den ej av målsägande angives till sådant åtal.
Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses ägaren av marken
eller innehavare som avses i 7 § eller brukare vilken enligt samma lagrum
äger jakträtt, ändå att jakträtten av honom upplåtits åt annan, så ock, i
fråga örn allmänning eller samfällighet varom förmäles i 4 §, delägare i
allmänningen eller samfälligheten samt, beträffande jaktvårdsområde varom
sägs i 10 §, ägare av i området ingående mark eller å området eljest jakt-
berättigad person.
Innefatta föreskrifter rörande förvaltningen av allmänning, samfällighet
eller jaktvårdsområde tillika bestämmelse enligt vilken rätten att beivra in
trång i jakträtten eller överträdelser i fråga örn jaktutövningen skall till
komma viss person, vare sådan bestämmelse gällande.
35 §.
Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem som gå rättens
eller Konungens befallningshavandes bud och ärende, gäde ock örn befatt
ningshavare, som har att öva tillsyn å efterlevnaden av denna lag.
36 §.
1 mom. Av böter som ådömas enligt denna lag ävensom av behållna för
säljningssumman av förverkat villebråd eller fallvilt, varom sägs i 30 § tredje
stycket, eller av belopp som jämlikt första stycket i sagda paragraf utgives
i stället för dylik egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden och återstoden
kronan.
Efter enahanda grund skall fördelas vad som må finnas i behåll av för
säljningssumman för egendom som jämlikt bestämmelserna i 31 § 1 mom.
tredje stycket är förbruten, sedan panthavare njutit tillgodo sin panträtt enligt
samma paragraf.
Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
lag.
2 mom. Där i beslag taget djur som avses i denna paragraf är underkastat
förskämning må det, sedan syn och värdering hållits av två ojäviga män, av
beslagaren försäljas på lämpligt sätt.
Annan förverkad eller förbruten egendom som avses i denna paragraf
skall försäljas å offentlig auktion; dock att, där förbrutet redskap utgöres
av skjutvapen eller är sådant som icke må användas till jakt eller fångst,
med detsamma skall förfaras på sätt Konungen bestämmer.
37 §.
Vad enligt bestämmelserna i 18, 29, 30, 31 och 36 §§ gäller örn örn skall
i tillämpliga delar avse jämväl olovlig tillägnelse eller förstörelse av örns ägg
eller bo.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
38 §<
Om jakt å område som är avsatt till nationalpark så ock beträffande
svenska och norska lappars rättighet att jaga i vissa delar av riket gäde vad
särskilt är stadgat.
39 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, dock att
dels vad i 8 § andra stycket stadgas skall tillämpas jämväl å servitut, som
uppkommit före den dag lagen trätt i kraft; skolande i nämnda lagrum före
skrivna tid av femtio år räknas från sagda dag,
dels vad lagen innehåller om skyldighet att för rätten att utöva jakt hava
erlagt jaktvårdsavgift ej skall tillämpas förrän från och med den 1 maj 1939,
dels ock att under tiden till och med den 31 mars 1939 vid bekämpande
av vildkanin må tillämpas lagen den 15 juni 1935 om rätt i vissa fall till jakt
å vildkanin; skolande sistnämnda lag upphöra att gälla från och med den 1
april 1939.
Genom denna lag upphävas i övrigt
lagen den 8 november 1912 örn rätt till jakt,
24 kap. 12 och 13 §§ strafflagen så ock vad samma kapitel i övrigt inne
håller med avseende å olovligt jagande.
Förslag
till
lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 25) om servitut.
Härigenom förordnas, att till 7 § lagen den 14 juni 1907 om servitut skall
fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
Huru i visst fall servitut, innefattande rätt till jakt, må förklaras förfallet,
ändå att sådana omständigheter icke visas föreligga som avses i första styc
ket, därom skils i lagen om rätt till jakt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
15
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr
56 s. 7) angående nationalparker.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 juni 1909 angående national
parker1 skall erhålla följande ändrade lydelse:
2
§.
Vad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som må
vara uppkommen, då området avsättes till nationalpark, eller i de rättig
heter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna medgivna, dock
att jakt efter björn, lo, älg eller örn ej må äga rum. Ej heller vare lappar
na förvägrat att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.
Förorsakas inom nationalparks område av björn, lo eller örn skada å
renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva uppen
bar vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av stats
verket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.
1 Senaste lydelse se 1927: 435.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 5 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern
Hansson,
statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Möller, Levinson,
Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmä
ler efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet frågan örn
ny jaktlagstiftning samt anför:
I skrivelse den 30 maj 1931, nr 294, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville
låta utarbeta förslag till ny jaktlagstiftning och de övriga åtgärder, som kun
de vara påkallade för jaktens och jaktvårdens ordnande samt för riksdagen
framlägga dessa förslag. Med anledning av denna skrivelse och andra fram
ställningar i jaktfrågor uppdrog Kungl. Maj:t den 30 december 1932 åt gene
raldirektören S. Ribbing att inom jordbruksdepartementet biträda med ut
redning och upprättande av förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor. Se
dan Ribbing avlidit den 12 december 1934 utan att hava slutfört nämnda
uppdrag, bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för jordbruksdepar
tementet att tillkalla dels en ny utredningsman för att verkställa utredning
och avgiva förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor dels ock ytterligare
högst fem personer att, på kallelse av utredningsmannen, i egenskap av sak
kunniga med honom deltaga i överläggningar i ämnet. Jämlikt detta bemyn
digande tillkallades den 1 februari 1935 numera revisionssekreteraren Gustaf
Adolf Bouveng såsom utredningsman, varjämte godsägaren friherre Carl
Bennet å Vasatorp, numera rektorn vid skogshögskolan Gustaf Lundberg,
redaktören sedermera statssekreteraren Bernhard Näsgård samt ledamoten
av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Nils Olsson i Rödnmgsberg
anmodades att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga i överlägg
ningar i ämnet. Utredningsmannen har, efter samråd med de sakkunniga,
den 30 september 1936 avgivit betänkande med förslag rörande jaktlagstift
ningsfrågor, del I, innehållande förslag till lag om rätt till jakt samt jakt
stadga ävensom andra därmed sammanhängande författningar jämte motiv
(statens offentl. utredn. 1936:38). Vissa ytterligare spörsmål av jakträttslig
natur äro, såsom utredningsmannen i detta betänkande framhållit, alltjämt
föremål för utredning.
över betänkandet hava till följd av remisser yttranden avgivits av domän
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
17
styrelsen jämte samtliga Överjägmästare, lantbruksstyrelsen, statskontoret,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser tillika med landstingens förvalt
ningsutskott och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i de län från
vilka yttranden avgivits av länsstyrelserna, ävensom lappfogdarna i Norrbot
tens och Västerbottens län, vetenskapsakademien, Svenska jägareförbundet
jämte dess underavdelningar i de olika länen, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Stockholms läns fiskareförening samt Svenska kennelklub-
ben. Därjämte har yttrande över betänkandet avgivits bl. a. av De svenska
djurskyddsföreningarnas centralförbund.
På grundval av betänkandet och de över detsamma avgivna yttrandena har
ytterligare beredning av hithörande frågor ägt rum inom jordbruksdeparte
mentet. Jag anhåller nu att få anmäla dessa frågor för Kungl. Majit.
Allmänna synpunkter.
Utredningsmannen har framhållit, att Sverige genom sitt geografiska läge
och beskaffenheten av sina naturförhållanden i hög grad hade förutsättnin
gar att hysa en artrik och talrik villebrådsstam av hög kvalitet, men att de
nuvarande förhållandena ingalunda motsvarade dessa naturliga förutsätt
ningar utan att tvärtom villebrådsstainmen inom stora delar av riket visade
tecken på fortgående utarmning. Såsom de viktigaste orsakerna till denna
utveckling har utredningsmannen angivit följande. Den fortskridande upp
odlingen av landet och framför allt intensifieringen av såväl jordbruk som
skogsskötsel hade mångenstädes berövat villebrådet de naturliga förutsätt
ningarna för dess trivsel och möjlighet att livnära sig. Uppdelningen av
jorden i smärre brukningsdelar hade medfört minskning av antalet sådana
områden, som hittills genom sin storlek varit ägnade att bereda villebrådet
fred och skydd, samtidigt som intresset för jakt ökat inom alla samhälls
lager. Jakten hade under årtionden på de flesta håll bedrivits ur synpunk
ten att komma över så mycket villebråd som möjligt utan tanke på stam
mens framtida bestånd. Svårigheten att upprätthålla effektiv bevakning i
förening med alltför milda straffbestämmelser och dessas ännu mildare till-
lämpande hade gjort överträdelser av de till villebrådets skydd givna rätts
reglerna ofta praktiskt taget riskfria.
I det utlåtande av jordbruksutskottet vid 1931 års riksdag, som låg till
grund för riksdagens förut omförmälda begäran om förslag till ny jaktlag
stiftning, har utskottet understrukit behovet av en dylik lagstiftning genom
att framhålla, att förhållandena på jaktens och jaktvårdens område i vårt
land icke vore tillfredsställande och att den tillbakagång av villebrådsstam-
men, som under senare år allt hastigare ägt rum, vore särskilt betänklig.
Utredningsmannen har föreslagit lagstiftningsåtgärder av olika slag för
att avhjälpa det behov, som sålunda gjort sig gällande. Ilan har därvid
framhållit, att lagstiftningen visserligen icke i och för sig kunde skapa de
eftersträvade ändrade förhållandena men att en lagstiftning, som stödde
jaktvård och naturskydd, dock kunde bliva av betydelse icke minst genom
Bihang lill riksdagens protokoll 19118. / sami. Nr 46.
2
18
Kungl. May.ts proposition nr 46.
sin opinionsbildande verkan. Såsom grundval för en dylik lagstiftning har
utredningsmannen angivit ett utvidgat jaktvårdsbegrepp, som ej blott inne
fattade begränsningar i jägarnas rätt att beskatta villebrådet utan jämväl
avsåge positiva åtgärder till djurlivets skydd och förkovran. Med utgångs
punkt från detta utvidgade jaktvårdsbegrepp har utredningsmannen, såsom
i det följande närmare skall utvecklas, bl. a. föreslagit bestämmelser för att
öka jaktområdenas arealer, för att främja de jaktvårdande organisationer
nas verksamhet, för att motverka viltskador och för att skapa mera effek
tiva straff- och åtalsförhållanden. Syftemålet med de sålunda föreslagna
bestämmelserna har utredningsmannen angivit vara att å ena sidan skapa
nödiga betingelser för bedrivandet av ändamålsenlig jaktvård och å andra
sidan förhindra att frukterna av jaktvårdarnas arbete genom illojalt hand
lande trånhändes dem. Jämlikt de föreslagna bestämmelserna borde enligt
utredningsmannens uppfattning jakt kunna idkas allmänt utan att djurli
vet i markerna därför löpte fara att utarmas och jakten skulle därjämte
komma att utövas under former, som motsvarade nutida krav på männi
skans uppträdande i förhållande till den levande naturen.
I de över utredningsmannens förslag avgivna yttrandena har från olika
håll vitsordats, att ett starkt behov av en ny jaktlagstiftning sedan länge
förelegat. Sålunda hava länsstyrelserna i Hallands och Skaraborgs län un
derstrukit, att legala åtgärder för ett bättre ordnande av jaktvården i hög
grad vore påkallade, och denna uppfattning har också framförts av lands
tingens förvaltningsutskott i Uppsala, Kristianstads, Värmlands och örebro
län samt av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Hallands, Göte
borgs och Bohus samt Värmlands län. Lappfogdarna i Norrbottens län ha
va påpekat, att förbättringar i jaktlagstiftningen vore särskilt önskvärda i
trakterna ovan odlingsgränsen, då jakten där utgjorde en viktig inkomst
källa för befolkningen. Svenska jägareförbundet har också framhållit vik
ten av att en reform äntligen genomfördes på ifrågavarande ganska ömtå
liga lagstiftningsområde, där vårt land läge betänkligt efter många andra
länder, även sådana med sämre naturliga förutsättningar för jakt. Att det
sålunda förefinnes ett framträdande behov av en mera rationell jaktlagstift
ning synes också framgå av flera andra yttranden, även örn denna synpunkt
där icke direkt kommit till uttryck.
De generella principer, på vilka utredningsmannens förslag är byggt, ha
va allmänt biträtts i de avgivna yttrandena.
Domänstyrelsen har framhållit, att det väsentligen nya i förslaget vore
jaktvårdsarbetet, och har vidare anfört.
Därigenom hade i jaktlagstiftningen införts ett positivt moment till skill
nad från nu gällande rättsregler, som vore av i huvudsak prohibitiv natur, i
det man sökt genom förbud i en hel del avseenden förhindra ett utrotande
av villebrådstillgången. Därjämte hade natur- och särskilt djurskyddssyn
punkter givits mera rum och mera beaktats än förut skett. Vidare hade en
del förbättringar vidtagits i nu gällande bestämmelser genom ett klarläggan
de av de grundläggande begreppen och ett vidare byggande på desamma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
19
Granskade man förslaget i huvudsak och särskilt i berörda avseende, syntes
detsamma få sägas vara grundat på mycket sunda principer som obetingat
borde kunna godtagas.
Huvudgrunderna i utredningsmannens förslag hava vidare väsentligen till
styrkts eller lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet samt länsstyrel
serna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Gävleborgs, Väster
norrlands och Norrbottens län. Vidare hava åtskilliga förvaltningsutskott i
landsting och hushållningssällskap biträtt principerna i förslaget och likaså
lappfogdarna i Västerbottens och Norrbottens län i fråga om de speciella
jaktfrågor, som beröra deras tjänsteområden.
Av de ovannämnda myndigheterna har en ifrågasatt längre gående åtgärder
än utredningsmannen föreslagit, nämligen länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, som i fråga om de allmänna synpunkterna på en ny jaktlagstiftning
anfört följande.
Den fortskridande industrialiseringen av landet och sammanträngandet av
allt större del av befolkningen i städer och industrisamhällen gjorde det nöd
vändigt att åt denna befolkning bevara naturen och det däri fritt levande vil
lebrådet till trevnad och rekreation. Upprätthållandet av villebrådsbestån-
det hade därigenom fått och bomme säkerligen i framtiden att i allt större
utsträckning få betydelse jämväl ur social synpunkt. Med hänsyn tagen där
till finge de nu föreslagna inskränkningarna i den enskildes jakträtt även
som skärpningen i straffbestämmelserna för olovlig och olaga jakt anses till
fullo motiverade. Länsstyrelsen ifrågasatte emellertid starkt huruvida icke
ytterligare inskränkningar i den enskildes rätt att utöva jakt vore motiverade.
En liknande tankegång synes ligga till grund för det enda yttrande, som
innehåller en mera allmän reservation i fråga örn riktlinjerna i utrednings
mannens förslag, nämligen det yttrande, som länsstyrelsen i Jönköpings län
avgivit. Däri har visserligen till en början anförts, att förslaget i stort sett
finge anses innehålla flera påtagliga förbättringar jämfört med förhållande
na, sådana de nu gestaltade sig, och att det även måste anses ägnat att till
en del motverka de olägenheter, som ofta vore förknippade med nu gällande
bestämmelser. Trots att förslaget vidare till en viss grad, särskilt genom det
starkt betonade jaktvårdande momentet, kunde sägas vara direkt uppbyg
gande, kunde man emellertid enligt länsstyrelsens mening å andra sidan icke
förneka, att det i vissa hänseenden icke motsvarade de önskemål i fråga om
en ändrad jaktlagstiftning, som omfattades av den del utav befolkningen,
som hade särskilt intresse för dithörande frågor eller eljest ögonen öppna
för rådande missförhållanden å området.
Vetenskapsakademien har anfört, att utredningsmannen i stort sett syntes
ha framlagt ett mycket värdefullt betänkande och även varit besjälad av ett
varmt uppsåt att tillgodose djurlivets bevarande.
För Svenska jägareförbundets räkning har dess förbundsstyrelse, som be
svarat remissen, yttrat att betänkandet såsom helhet betraktat vittnade örn
ett synnerligen grundligt genomträngande av ämnet och att styrelsen liksom
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Departement:
chefen.
de särskilda jaktvårdsföreningarna i länen hälsade de framlagda författnings-
förslagen med den största tillfredsställelse, även örn de präglades av en mått-
fullhet, som jägarna stundom måste finna gå väl långt i tillmötesgående mot
andra intressen än jaktvårdens.
De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund har i sitt yttrande
framhållit, att ehuru förbundet med största tacksamhet erkände, att vid upp
görandet av utredningsmannens förslag stor hänsyn tagits till djurskyddets
krav, förbundet dock ville framföra ytterligare en del ur djurskyddssynpunkt
viktiga önskemål. Dessa skola i det följande närmare omnämnas.
i- Vid behandlingen i statsrådet den 30 december 1932 av frågan om till
kallande av utredningsman för verkställande av utredning rörande jaktlag
stiftningsfrågor framhöll dåvarande departementschefen, att det, förutom den
nyss omförmälda riksdagsskrivelsen, förelåge ett stort antal framställningar
om revision av jaktlagstiftningen i skilda hänseenden. Dessa framställningar
avsåge olika specialfrågor, medan riksdagsskrivelsen utan angivande av sär
skilda riktlinjer åsyftade en allmän översyn av hithörande bestämmelser.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit borde föreliggande jaktfrågor göras
till föremål för övervägande i ett sammanhang genom en i huvudsak förut
sättningslös utredning som borde omfatta samtliga de spörsmål som i ämnet
blivit väckta. Den nu verkställda utredningen bestyrker att gällande lag om
rätt till jakt i vissa delar icke längre motsvarar nutida krav på lagstiftning
i ämnet och att ändring härutinnan är av nöden, om den i stort sett fortgå
ende minskningen av villebrådstillgången skall kunna hejdas och förbytas i en
eftersträvad ökning. Utredningsmannen utgår ifrån, att tillvaron i naturen
av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd innebär en tillgång av såväl
ideellt som materiellt värde. Ett flertal faktorer medverka emellertid till att
detta värde löper fara att gå förlorat. För att så ej skall ske måste åtgärder
till villebrådets skydd och förkovran vidtagas. Dessa åtgärder, som bruka
sammanfattas under benämningen jaktvård, karakteriseras i korthet av dels
att jakten icke bedrives så att villebrådsstammens fortvaro därigenom även
tyras och att alltså avjagningen verkställes på ett ändamålsenligt och efter
tillgången på villebråd lämpat sätt, dels att det, där natur- och andra för
hallanden så medgiva, genom positiva åtgärder sörjes för bevarandet av vil-
Jebrådsbeståndet. Enligt utredningsmannens förmenande bör detta jakt-
vårdsbegrepp komma till uttryck i lagstiftningen och jaktlagens bestämmel
ser böra ha till syfte att underlätta detta begrepps omsättande i praktiskt
handlande. Härvid bör emellertid beaktas, att genom åtgärder i jaktvår
dande ändamål intrång icke göres i näringarnas och främst då jordbrukets
och skogsskötselns berättigade intressen samt att vid de särskilda bestäm
melsernas utformning icke vidtagas större inskränkningar i den enskilde
mai kinnehavai ens rätt att i jakträttsligt avseende förfoga över sin mark än
som för vinnande av ovan angivna syfte är oundgängligen nödvändigt.
Då jag finner avvägningen i utredningsmannens förslag mellan olika av
detsamma berörda intressen i stort sett tillfredsställande, kan jag i huvudsak
ansluta mig till de av honom angivna riktlinjerna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
21
Jaktvårdsområden.
Den nu gällande jaktlagen av år 1912 bygger på den principen, att varje
jordägare har rätt att jaga på sin mark, men däri Ilar anvisats en möjlighet
att på frivillighetens väg skapa större jaktarealer. Det stadgas nämligen i 9 §
av denna lag, att om ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor hilda ett
sammanhängande område, sluta avtal om huru jakten å området må ut
övas och jaktvården handhavas, så skall vad i allmänhet stadgas örn servitut
tillämpas å vad avtalet innehåller om jaktens utövande och örn skyldighet
för ägare att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jakt
vårdens tillgodoseende. I nämnda paragraf har dock uppställts den tids
begränsningen, att ett sådant avtal som nyss angivits ej är bindande utöver
50 år från det avtalet slöts.
Utredningsmannen har i sitt förslag bibehållit principen att jakträtt till
kommer varje jordägare å honom tillhörigt område. I betänkandet har vis
serligen diskuterats det många gånger framförda och genom nyare mellan-
europeisk jaktlagstiftning åter aktualiserade kravet på innehav av viss mini-
miareal för rätten att självständigt idka jakt, men gentemot en sådan reform
har utredningsmannen anfört, att bestämmelser av dylik innebörd alltför
mycket skulle strida mot vårt folks vanor och föreställningssätt samt dess
utom stöta på betydande praktiska svårigheter.
För att motverka de olägenheter, som äro förbundna med de små ägolot
terna, har utredningsmannen i stället valt att fortsätta på den väg, som be
trätts genom införandet av de nyss återgivna bestämmelserna i den nuvaran
de jaktlagen. Dessa bestämmelser avse, såsom förut antytts, att genom av
tal mellan fastighetsägare sammanföra dessas ägor till gemensamma större
jaktområden. Utredningsmannen har anfört, att även örn denna möj
lighet att skapa lämpliga jaldvårdade områden på senare tid utnyttjats fli
tigare än vad fallet tidigare varit, så torde det dock vara allmänt känt, att de
flesta försök att bilda dylika områden strandat på en eller annan jordägares
vägran att biträda avtalet. Enligt utredningsmannens uppfattning vore det
också uppenbart, att intet försök till nydaning av förhållandena på det jakt
liga området kunde fullt ut medföra avsedd verkan, om det icke jämväl
åsyftade att i möjligaste mån avhjälpa de med jorduppdelningen förenade
olägenheterna i jaktvårdsavseende. Med anledning därav har utredningsman
nen föreslagit, att en på visst sätt bestämd majoritet av jordägare med sam
manhängande marker skulle kunna genomföra beslut om att dessa skulle
utgöra ett gemensamt jaktområde. Därvid skulle överenskommas, huru jak
ten å området finge utövas och viltvården handhavas, och beslutet därom
skulle i tillämpliga delar gälla såsom servitut i högst 50 år i enlighet med de
nuvarande bestämmelserna örn helt frivilliga avtal. Såsom förutsättningar
för bildande av jaktområde har utredningsmannan angivit, alt området skulle
befinnas lämpligt för ändamålet samt att de som biträdde beslutet utgjorde
minst två tredjedelar av samtliga fastighetsägare inom området och tillika
iigde minst två tredjedelar av marken i fråga. Från stadgandet örn bildande
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
av jaktområde har utredningsmannen föreslagit det undantaget, att en fastig
hetsägare, som själv hade sådan mark, att den lämpligen kunde bestå såsom
eget jaktområde, icke mot sitt bestridande skulle kunna tvingas alt ansluta
sig till gemensamt jaktområde.
För genomförandet av ett sådant majoritetsbeslut, som förut angivits, har
utredningsmannan föreslagit ett särskilt prövningsförfarande, och dylika be
slut skulle enligt förslaget ej få träda i tillämpning förrän de fastställts av
länsstyrelsen.
I yttrandena över dessa utredningsmannens förslag har flerstädes under
strukits, att betydande olägenheter för jaktvården följt av den långt drivna
uppdelningen av jorden. Att på grund därav mera generellt frångå principen
om jakträttens anknytning tili jordäganderätten i övrigt, har dock icke från
något håll ifrågasatts. Förslag örn innehav av minimiareal för rätt att utöva
jakt har icke heller framställts annat än i ett yttrande, nämligen från för
valtningsutskottet i Uppsala läns landsting, som ansett det önskvärt, att mi-
nimiarealbestämmelser kunnat givas, åtminstone i fråga örn älg, för vilket
villebrådsslag vården och den rationella avjagningen vore i särskilt hög grad
beroende av tillgång till stora jaktområden.
Utredningsmannens förslag att minska olägenheterna av jordsplittringen
genom att möjliggöra bildande av särskilda jaktområden genom majoritets
beslut har vunnit anslutning från olika håll.
Vid tillstyrkandet av förslaget örn bildande av jaktområden genom majo
ritetsbeslut har i flera av de avgivna yttrandena framhållits, att detta intrång
i enskilda markägares rättigheter kunde väcka vissa betänkligheter, men att
dessa finge vika för de uppenbara fördelar, som vore förknippade med möj
ligheterna att skapa större jaktarealer. Såsom exempel på denna ganska
utbredda inställning till problemet må anföras följande yttrande av Älvsborgs
läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Utskottet ansåge självfallet, att mången ägare av mark komme att ställa
sig frågande inför stadgandet om bildande av jaktområden. För den som
vöre inställd på att själv disponera över sin mark samt själv tillgodogöra sig
avkastningen från densamma, komme stadgandet att kännas som en icke
ringa inskränkning i denna rättighet. Bl. a. skulle ju markägare få tåla att
andra jagade på hans mark. Om man således från äganderättssynpunkt
kunde vara betänksam mot stadgandet, syntes det dock utskottet som om
svårigheterna att utöva god jaktvård bleve allt större allteftersom bruknings
delarnas areal undan för undan minskades. Då härtill komme, att jordbru
kets intensifiering bl. a. genom anordnande av betesanläggningar i många fall
berövade villebrådet dess naturliga förutsättningar för trivsel, funne utskottet
det nödvändigt att vidtaga åtgärder för befrämjande av jaktvården och då
detta knappast kunde genomföras på annat sätt än genom upprättande av
jaktområden, ville utskottet tillstyrka förslaget i denna del.
Från hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gävleborgs och Väster
norrlands län har såsom skäl för deras biträdande av förslaget särskilt un
derstrukits, att på många håll i Norrland skogsskiftena genom sin synnerligen
långsträckta och smala beskaffenhet i hög grad försvårat både jakt och jakt
23
vård. Svenska jägareförbundet har även tillstyrkt bildande av jaktområden genom majoritetsbeslut och har därvid anfört, att bestämmelser av sådant innehåll vore av den allra största betydelse, örn man vid fortgående jord styckning ville söka åt landet bevara en något sånär tillfredsställande ville- brådsstam.
Förslaget om bildande av jaktområden har icke avstyrkts i något yttrande men däremot hava från flera håll yrkanden framställts om inskränkningar eller andra ändringar i utredningsmannens förslag.
Sålunda har lantbruksstyrelsen uttalat, att de av utredningsmannen före slagna bestämmelserna skulle kunna leda till en icke önskvärd inskränkning av fastighetsägarens förfoganderätt över egen mark, samt vidare anfört föl jande.
Styrelsen ansåge sig kunna godtaga förslaget i denna del, därest den möj lighet till tvångsanslutning som detsamma innebure begränsadestill att gälla mindre fastigheter, som bomme att helt omslutas av ett jaktområde. Försla get syntes emellertid så avfattat, att på grund av dess bestämmelser en till ett jaktområde endast gränsande fastighet, vars anslutning befunnes önsk värd, skulle kunna tvingas härtill. Detta funne styrelsen varken skäligt eller ur jaktvårdens synpunkt nödvändigt, helst som inom viss fastighet jaktvård av minst lika hög effektivitet som inom ett tilltänkt jaktvårdsområde kunde hava utövats av fastighetens ägare, som åtminstone i viss mån skulle berövas frukterna av nedlagt arbete för jaktens befrämjande. Styrelsen ansåge sig därför böra föreslå, att avfattningen av nämnda bestämmelser ändrades där hän, att anslutningstvånget begränsades till sådana fastigheter, som skulle komma att helt inneslutas i ett i övrigt frivilligt bildat jaktområde.
Andra framförda betänkligheter mot utredningsmannens förslag avse frå gan örn huru långt gående verkningar bildandet av ett jaktområde skulle medföra för de anslutna markägarna. Vetenskapsakademien, som funnit att tvångsanslutning vid bildande av jaktvårdsområden i många fall kunde vara nyttigt och kanske nödvändigt för en effektiv jaktvård, har anfört föl jande.
Tvånget skulle otvivelaktigt gå för långt, örn med en sådan anslutning till ett jaktområde skulle vara förenade bl. a. sådana konsekvenser som omtala des i motiven, nämligen att en till ett jaktområde ansluten person kunde bliva nödsakad tåla andra jägare på sin mark. Tvånget till anslutning i dylikt fall borde absolut ej gå längre än som vore nödvändigt för tillgodoseendet av en god jaktvård. Örn t. ex. en person av intresse för djurlivet ville inom sitt begränsade område uppföda någon eller några djurarter för sitt nojés skull och dessa ej gjorde någon skada på grannars mark, så måste det betraktas som ett hänsynslöst intrång, örn övriga till samma jaktområde anslutna skulle få gå in där och skjuta ner de där uppfödda djuren. Det borde finnas klara bestämmelser örn att sådant ej linge ske.
Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som ifrågasatt, örn icke i lagtexten borde givas uttryck at den möjlighet, som enligt motiven skulle finnas för en fastighetsägare, vars fastighet anslötes till ett jaktområde, att erhålla föreskrift därom, att jakt å fastigheten icke finge bedrivas av annan delägare i jaktområdet, sa länge ej heller fastighetsägaren vare sig själv eller genom annan utövade jakt a fastigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
24
Överståthållarämbetet bär anmärkt.
Det framginge ej fullt klart, huruvida avtal och beslut om bildande av
jaktområde vöre avsedda att allenast reglera sättet för jaktens utövande eller
även innefatta dispositioner över själva jakträtten. I senare fallet stöde möj
lighet öppen att i angivna fall meddela bestämmelser bl. a. örn utai'renderan-
de av jakten å hela jaktområdet i förening med förbud för enskild delägare
i området att jaga därstädes. En dylik form av jaktarrende kunde uppen
barligen ur jaktvårdssynpunkt innebära betydande fördelar och komrne sä
kerligen att, därest den i nu förevarande fall tillätes, vinna en omfattande
praktisk tillämpning. I lagbestämmelserna borde klart angivas, huruvida
nu åsyftade disposition över enskild delägares jakträtt kunde lagligen vid
tagas.
Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat följande.
Enligt betänkandet har förutsatts, att var och en av de till sammanslut
ningen anslutna markägarna skulle äga jakträtt å hela jaktområdet och så
ledes ej enbart å egna marker. Jaktutövningen skulle då kunna tänkas bliva
ordnad antingen så, att jakt finge utövas endast gemensamt vid av samman
slutningens styrelse bestämda tillfällen eller ock så, att envar finge jaga för
sig men med vissa inskränkningar i fråga om avskjutningen. En samman
koppling av sistnämnda båda alternativ kunde ock tänkas sålunda, att vis
serligen några gemensamhetsjakter anordnades men att dess emellan de olika
markägarna finge med vissa inskränkningar jaga för sig. Utskottet hade
emellertid funnit lämpligast att visserligen större jaktområden åstadkommes
men att jakten utövades av en var å hans mark. Den sammanhållande kraf
ten skulle vara det gemensamma intresset inom föreningen, att villebrådet
beskattades med förstånd och att tjuvskytte beivrades av sammanslutningens
styrelse.
I fråga örn detta förvaltningsutskottets förslag har länsstyrelsen i Hallands
län anfört.
Det enda sättet att tillmötesgå förvaltningsutskottets önskemål torde vara
att stadga förbud mot att, vid bildandet av jaktområde, träffa sådana be
stämmelser i fråga om sättet för jaktens utövande att en jägare eller inne
havare av mark skulle äga jaga jämväl å andra delar inom jaktområdet än
den egna marken. Ett sådant förbud syntes emellertid icke rimligen kunna
stadgas, enär det torde ligga i sakens natur, att markägarna inom ett ifråga
satt jaktområde måste äga frihet att själva överenskomma om sättet för jak
tens utövande. För övrigt kunde t. ex. älgjakten icke lämpligen bedrivas
annat än såsom gemensamhetsjakt. Å andra sidan kunde t. ex. gemensam
hetsjakt efter fasan icke komma i fi'åga å mark, där ägaren ensam bedreve
fasanodling. Därav torde framgå, att det borde lämnas delägarna inom ett
ifrågasatt jaktområde fritt att själva bestämma örn sättet för jaktens ut
övande.
Även Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott har framhållit, att
delägarna själva måste få besluta, huru jaktutövningen inom ett jaktområde
skulle försiggå.
Däremot har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län
förklarat det angeläget, att närmare bestämmelser bleve utfärdade angående
förvaltningen av jaktområden, och landstingets förvaltningsutskott i Värm
lands län har ansett som en naturlig konsekvens, att jakten på sådana områ
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
25
den skulle förvaltas som bysamfällighet, och har menat, att eljest ett till
stånd skulle framskapas, som i många fall måste betecknas såsom sämre än
det nuvarande.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län har tydligen
också ansett att frågan örn förvaltningen av jaktområdena krävde närmare
reglering. Utskottet har nämligen anfört, att tillämpningen av bestämmel
serna om bildande av jaktområden torde bliva vansklig och därvid framdra
git exempel på svårigheter, som kunde uppstå, då de fastighetsägare, som
sKulle bilda ett jaktområde, hade olika uppfattning örn huru jakten borde
utnyttjas och i detta hänseende uppställde sinsemellan motsatta villkor för
medverkan vid frågan om jaktområdets bildande.
Jämväl länsstyrelsen i Värmlands län har ansett, att förevarande bestäm
melser torde böra undergå förtydligande med hänsyn till de svårigheter, som
i vissa fall kunde befaras uppstå vid deras tillämpning.
Vad härefter angår frågan örn de av utredningsmannen föreslagna regler
na örn den för tvångssammanslutning erforderliga majoriteten, har hushåll
ningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län ifrågasatt, huru
vida icke enkel majoritet vore tillräcklig beträffande antalet fastighetsägare.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att om den mark, som lämpligen
borde utgöra ett jaktområde, innefattade ett större antal mindre fastigheter,
vilka sammanlagt uppginge till en i förhållande till hela områdets storlek
obetydlig areal, den föreslagna röstningsbestämmelsen kunde utnyttjas av
ägarna till dessa mindre fastigheter till att förhindra bildandet av ett lämp
ligt jaktområde. Länsstyrelsen vore därför benägen förorda en sådan ord
ning, att fastighetens areal tillerkändes större betydelse vid röstningen än en
ligt det föreslagna stadgandet skulle bliva fallet.
Styrelsen för Gävleborgs läns jaktvårdsförening har i sitt utlåtande —
som rekommenderats av länsstyrelsen i länet — erinrat om det betydande
intresse och det arbete som åt jaktvården ägnats av andra än jordägare och
har ansett att även åt sådana personer borde beredas möjlighet att göra sitt
inflytande gällande vid bildande av jaktområden. Styrelsen föresloge därför
ett tillägg till den av utredningsmannen föreslagna 17 § jaktlagen av
innehåll, förslagsvis, att jordägare, som till annan upplåtit jakträtt till sin
mark för viss längre tid, minst 10 år, skulle kunna å sådan nyttjanderätts-
havare överlåta den bestämmanderätt, som enligt förslaget tillkomme
honom.
Frågan om särskilda jakträttsinnehavares ställning vid bildandet av jakt
områden bär upptagits till utförlig behandling av Svenska jägareförbundets
styrelse, som därom anfört bl. a. följande.
Så länge en sammanslutning av olika ägares mark för gemensam jaktvård,
såsom fallet vore enligt den nu gällande lagstiftningen, endast vore en frivil
lighetens sak, erfordrades ej, att lagstiftningen loge någon särskild hänsyn till
det möjliga förhållandet, alt jakträtten på något område av en eller annan
anledning vore skild från jordäganderätten. Det bleve vederbörande ägares
sak att göra upp med jakträttsinnehavaren. Annorlunda ställde sig saken,
örn lagstiftaren öppnade möjlighet för ett tvångsförfarande. Den rätt, som
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Departements
chefen.
kränktes, vore ju visserligen endast av ideell art, i följd varav en särskild
ekonomisk gottgörelse näppeligen kunde anses påkallad, men på något sätt
syntes saken böra ordnas. Förbundsstyrelsen ifrågasatte, örn man ej borde
gå åtminstone så långt som till att tillerkänna icke jordägande jakträttsinne
havare, som funne sig lidande genom bildandet av ett jaktområde en
ligt 17 § 2 mom. och icke tillika vöre brukare av marken, uppsägningsrätt.
Möjligen borde dessutom stadgas, att, då vid jaktområdes bildande inom
detta funnes jakträttsinnehavare, som icke tillika vore ägare av de områden,
å vilka de hade jakträtt, jaktens tillgodogörande icke finge ske genom ut-
arrendering, förrän jakträtten till samtliga dylika områden övergått till nya
innehavare. Vore jakträtten helt eller delvis skild från jordäganderätten på
grund av ett servitutsförhållande, syntes, av skäl att detta förhållande måste
presumeras avse främjandet av jaktvården, böra gälla, att den tjänande
fastighetens intagande i ett jaktområde icke finge, så länge servitutet bestode,
verka till inskränkning i den rätt till jakten och dess fria utövning, som till-
komme ägaren av den härskande fastigheten, såvida ej även denna fastighet
intagits i jaktområdet.
Den möjlighet, som bereus i 1912 års jaktlag, 9 §, för ägare av särskilda
fastigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhängande område, att sammansluta
sig för att på detta sätt skapa större jaktarealer, har otvivelaktigt varit till
nytta för jaktvården och därmed även för den enskilde jakträttsinnehavaren.
Ägofigurernas belägenhet gör det mångenstädes omöjligt för ägarna att be
driva jakt var för sig med iakttagande av att andra ägares jakträttsområden
icke göras till föremål för intrång. Detta kan lätt leda till ett hänsynslöst
exploaterande av viltbeståndet, då den enskilde jägaren frestas att fälla allt,
som kommer i hans väg, för att det icke skall bli en annan jägares byte. Vil-
lebrådsstammen försvinner alltmer och fara för utrotning av värdefulla djur
arter föreligger i stora delar av landet. Under sådana förhållanden kan det
vara förklarligt, att jakten, som rätt skött skulle kunna lämna jakträttsinne
havaren en ej obetydlig inkomst, kommer att räknas som värdelös.
Ägare av mindre områden kunna genom sammanslutning avsevärt för
bättra sina möjligheter att vårda och utnyttja jakten. Det har emellertid ofta
mött svårigheter att på frivillighetens väg genomföra de i 1912 års jaktlag
avsedda sammanslutningarna, då en eller annan ägare till mark, som borde
tillhöra det gemensamma jaktvårdsområdet, funnit det fördelaktigt att ställa
sig utanför.
I likhet med utredningsmannen finner jag det önskvärt, att en övervägande
majoritet av jordägare med sammanhängande marker skall kunna genom
föra beslut om bildande av ett gemensamt jaktvårdsområde. Samtidigt som
jag förutsätter, att sammanslutningarna liksom hittills i regel skola kunna
åstadkommas på frivillighetens väg, anser jag alltså, att skyldighet under
vissa förhållanden bör föreskrivas för samtliga jakträttsinnehavare att ansluta
sig till det gemensamma jaktvårdsområdet. Det skulle annars kunna hända,
att endast en enda jakträttsinnehavare, vars ägor äro belägna inom området,
skulle kunna försvåra eller omöjliggöra effektiv jaktvård. Då det torde vara
av vikt, att denna möjlighet att genomföra en sammanslutning endast till-
gripes i ytterlighetsfall, vill jag emellertid föreslå den ändringen i utrednings
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
27
mannens förslag, att som förutsättning för bildande av jaktvårdsområde skall gälla, att de som biträda beslutet utgöra minst fyra femtedelar av samt liga fastighetsägare inom området och tillika äga minst fyra femtedelar av marken i fråga. Vad beträffar dispositionen över jakträtten torde den in skränkningen böra stadgas, att utarrendering av jakten å området ej må ske, om ej samtliga delägare äro därom ense, vilket dock icke bör utgöra hinder för enskild delägare, som ej själv önskar använda sig av sin jakträtt, att å annan person överlåta densamma. Att besluta rörande sättet för jak tens utövande, t. ex. örn delägarna skola få jaga allenast å egen mark eller å hela jaktvårdsområdet eller om sammanslutningen endast skall avse jakt efter visst djurslag, synes, såsom utredningsmannen föreslagit, böra överlåtas åt delägarna. Det torde vara lämpligt, att delägarna i jaktvårdsområdet kon stituera sig som en jaktvårdsförening och antaga stadgar, i vilka huvud grunderna för jaktutövningen och viltvården angivas. För beslut om anta gande av och ändring i stadgarna torde böra fordras samma majoritet som för beslut om bildandet av jaktvårdsområde. Till övriga frågor i samband med bildandet av jaktvårdsområden återkommer jag vid redogörelsen för de särskilda stadgandena i jaktlagen.
Jaktvårdens organisation och finansiering.
Utredningsmannen har framhållit, att en lagstiftning för jaktvårdens främ jande kunde förväntas få betydelse redan genom att understödja skapandet av en opinion i önskad riktning samt genom att påverka enskilda jägare och andra. Dock måste enligt utredningsmannens uppfattning dessa verkningar antagas få ganska begränsad räckvidd. För att skänka allmännare betydelse åt de till jaktvårdens fromma givna föreskrifterna erfordrades, att dessas om sättande i praktiken skedde under medverkan och överinseende av personer med erforderlig sakkunskap, förmåga till initiativ och auktoritet. Det syntes utredningsmannen som om man för organiserandet av en sådan ledning för jaktvårdsarbetet vore hänvisad att välja mellan ettdera av två alternativ, näm ligen antingen att anförtro denna ledning åt en statlig myndighet, som alltså måste tillskapas, eller att låta ledningen omhänderhavas av sammanslutnin gar av i stort sett enahanda karaktär som de nuvarande frivilliga jaktvårds- organisationerna, därvid dock offentlig myndighet måste erhålla ett visst in flytande i fråga örn deras sammansättning lii. m.
Utredningsmannen har stannat för det senare alternativet. Han har därvid bl. a. framhållit, att snart sagt allt vad landet ägde av erfarenhet och insik ter i fråga om jaktvårdsarbetets bedrivande vore samlat inom de nuvarande frivilliga sammanslutningarna, nämligen jaktvårdsföreningarna i länen och dessas gemensamma organisation, Svenska jägareförbundet. Vad som kunde anmärkas mot att anförtro ledningen av jaktvårdsarbetet åt dessa samman slutningar, skulle enligt utredningsmannens uppfattning närmast vara, att desamma väl ensidigt representerade jägarintresset, men detta kunde mot
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
verkas genom att sammanslutningarnas styrelser finge ändrad sammansätt
ning och genom att ett ökat inflytande bereddes dessa styrelser.
Den av utredningsmannen sålunda föreslagna organisationen skulle i sina
huvuddrag få följande utseende. Inom varje län skulle verksamheten för
främjande av jaktvården handhavas av en jaktvårdsförening. Medlemskap
i dessa föreningar skulle vara frivilligt. Medlemmarnas rätt att deltaga i
föreningens angelägenheter skulle utövas å föreningssammanträde, åt vilket
givits benämningen jaktvårdsstämma. Föreningens beslutanderätt skulle i
alla frågor, där sådan ej tillagts jaktvårdsstämman, tillkomma dess styrelse,
som skulle benämnas jaktvårdsstyrelse och bestå av sex personer. Av sty
relseledamöterna skulle en, tillika ordförande, utses av länsstyrelsen, en av
landstinget och en av hushållningssällskapet. Övriga ledamöter skulle väl
jas av jaktvårdsstämman. Jaktvårdsstyrelsens viktigaste funktionär komme
att bli sekreteraren, vilken jämväl skulle vara jaktvårdskonsulent, ävensom
i de fall hans tid medgåve detta, kassaförvaltare. Åt jaktvårdskonsulenten
torde styrelsen komma att uppdraga företagandet av de utredningar, som
kunde ankomma på styrelsen, han torde jämte ordföranden komma att fun
gera som verkställande ledamot och enligt de föreslagna stadgandena örn
bildandet av jaktområden skulle handläggningen av dessa viktiga ärenden
helt åvila konsulenten. Då enligt utredningsmannens förslag icke obetydliga
medel skulle ställas till jaktvårdsföreningarnas förfogande ur en föreslagen
jaktvårdsfond, måste det allmänna beredas erforderligt inflytande vid gransk
ningen av styrelsernas förvaltning av nämnda medel. För sådant ändamål
skulle länsstyrelsen hava att utse en revisor, vilken skulle hava exklusiv be
fogenhet i fråga om anmärkningar mot sådana styrelsens åtgärder, som för
anlett ianspråktagande av medel från jaktvårdsfonden. Den slutliga pröv
ningen av det berättigade i sådana anmärkningar hade emellertid ansetts
böra förbehållas Kungl. Maj:t.
Enligt utredningsmannens förslag skulle envar, som förvärvade medlem
skap i en jaktvårdsförening, därmed också bliva medlem i den för hela lan
det gemensamma organisationen, Svenska jägareförbundet. Jämväl i fråga
om detta förbund har utredningsmannen avsett att lägga den huvudsakliga
beslutanderätten i jaktvårdsfrågorna på dess styrelse. Denna s. k. central
styrelse skulle bestå av nio ledamöter, av vilka en skulle representera den
biologiska vetenskapen, en vara sakkunnig i fråga örn de av jaktvårdsarbetet
mest berörda näringarna, nämligen skogsskötsel och jordbruk, och en besitta
domarekompetens. För att dessa tre ledamotsplatser skulle bliva besatta
av personer med obestridda kvalifikationer och i ändamål att åt dem även
som åt centralstyrelsen som sådan förläna erforderlig auktoritet, skulle nämn
da ledamöter utses av Kungl. Maj :t. Övriga sex ledamöter skulle väljas av
förbundsstämman, därvid i ändamål att garantera representation i styrelsen
av olika landsdelar, det kunde föreskrivas viss geografisk gruppindelning
av de röstberättigade. Valet av ordförande skulle enligt förslaget stadfästas
av Kungl. Maj:t. Verkställandet av centralstyrelsens beslut, den omedelbara
tillsynen över jaktvårdsföreningarna och den övriga funktionen såsom cen
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
29
tralstyrelsens representant skulle enligt förslaget närmast ankomma på sty relsens sekreterare, som med hänsyn till sina befogenheter i fråga om jakt- vårdsarbetet benämnts jaktinspektör. Dennes betydelsefulla ställning inom jakt vårdsarbetet föranledde, att även hans val skulle stadfästas av Kungl. Majit.
I fråga om de uppgifter i jaktvårdens tjänst, som skulle åvila de föreslagna organisationerna, har utredningsmannen anfört, att det främst erfordrades ett allsidigt och grundligt upplysningsarbete, vilket borde bedrivas dels ge nom tidskriftsverksamhet och dels genom mera personlig påverkan såsom föredrag, filmförevisningar och demonstrationer. Arbetsprogrammet borde jämväl omfatta åtgärder, som åsyftade en omedelbar förbättring av ville- brådstillgången, i första rummet genom ^plantering av vilt. Jämsides där med borde jaktvårdsföreningarna bidraga till villebrådets skydd och trivsel genom hjälp med anläggande av foder- och skyddsplanteringar, tillhanda hållande av därför lämpliga växter eller frön o. s. v.
För att angiva den ungefärliga summan av de medel, som skulle erfordras för uppehållandet av jaktvårdsorganisationerna och deras sålunda angivna verksamhet, har utredningsmannen uppgjort vissa beräkningar, och i an slutning härtill påpekat, att medelsbehovet givetvis torde komma att växla men att man kunde räkna med ett genomsnittligt belopp av 20,000 kronor för varje länsjaktvårdsförening. Det skulle i den nya organisationen finnas tjugutre länsjaktvårdsföreningar och deras sammanlagda anslagsbehov skulle således uppgå till omkring 460,000 kronor om året.
För svenska jägareförbundet har utredningsmannen uppgjort ett förslag till utgiftsstat, slutande på ett belopp av 104,000 kronor per år.
Utredningsmannen har vidare framhållit, att utöver vad som måste anslås till organisationerna erfordrades ytterligare medel för särskilda ändamål. Så lunda borde ersättning lämnas för skador, som vissa fridlysta villebrådsarter förorsakat, vidare erfordrades i de norra delarna av riket bevakningsåtgä- der mot tjuvskyttar och slutligen vore det angeläget, att kronan förvärvade eller bibehölle jakträtten på vissa fastigheter, som gränsade till kronoparker, där villebrådsbeståndet särskilt vårdades. Enligt utredningsmannens beräk ningar syntes man kunna tillgodose de mest trängande behoven av nu an givna slag genom ett årligt belopp å 30,000 kronor.
De medel, som enligt den nu återgivna utredningen skulle erfordras för jaktvårdsarbetets bedrivande, skulle sammanlagt uppgå till närmare 600,000 kronor årligen.
Utredningsmannen har därefter diskuterat frågan, huru dessa medel bor de anskaffas, och har därvid till en början påpekat, att det måste betraktas såsom uteslutet, att de befintliga jaktvårdsföreningarna skulle genom med lemsavgifter eller andra intäkter själva kunna finansiera en verksamhet av den föreslagna omfattningen. Lika otänkbart vore det enligt utrednings mannens uppfattning att erhålla de erforderliga medlen ur statskassan, vare sig genom den allmänna budgeten eller av några till statens förfogande stå ende medel av särskild natur. På grund härav har utredningsmannen kom
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 46
mit till den uppfattningen, att det icke återstode någon annan utväg än att
låta jägarna själva betala de med jaktvårdsarbetets bedrivande förenade kost
naderna.
Utredningsmannen har därför föreslagit, att den som ville utöva jakt
skulle vara pliktig att erlägga en särskild s. k. jaktvårdsavgift, vilkens stor
lek skulle variera, alltefter som behörigheten att jaga vore avsedd att om
fatta viss kommun, visst län eller riket i dess helhet. Till bevis örn att jakt
vårdsavgift erlagts skulle utfärdas jaktkort, som den jagande skulle vara
skyldig medföra vid jakten. Då det därjämte skulle åligga den jagande att
uppvisa sitt jaktkort för vissa myndighetspersoner samt för innehavare av
marken eller den som eljest där hade jakträtt, skulle ett införande av jakt
kort även tjäna som kontroll över de jagande och motverka olovlig jakt.
Från den föreslagna regeln örn skyldighet för de jagande att erlägga jakt
vårdsavgift har utredningsmannen gjort ett betydelsefullt undantag, näm
ligen för jordägare i fråga om jakt å egen fastighet. Med jordägare har i
detta hänseende likställts vissa brukare och nyttjanderättshavare.
Utredningsmannen har vidare framhållit, att det av honom föreslagna sät
tet för täckande av utgifterna för jaktvården medförde ytterligare två utgifts
poster. Dels torde ersättning böra lämnas för uppbörden av jaktvårdsav-
gifterna och utfärdandet av jaktkorten, vilka uppgifter skulle ankomma på
offentlig myndighet, och dels måste medel finnas för utjämningsändamål,
nämligen för att kunna tillhandahållas sådana jaktvårdsföreningar, från vars
verksamhetsområde ett otillräckligt belopp inflöte i jaktvårdsavgifter. För
dessa ändamål har utredningsmannen ansett en sammanlagd summa av om
kring 100,000 kronor erforderlig, varför det slutliga medelsbehovet skulle
uppgå till ungefär 700,000 kronor årligen.
Då det gällt att beräkna till vilka belopp jaktvårdsavgifterna skulle sättas
för att täcka detta medelsbehov har utredningsmannen, närmast med led
ning av vapendekiarationerna, sökt bestämma antalet sådana jägare, som
enligt det ovan anförda skulle vara skyldiga att erlägga jaktvårdsavgift, och
har därvid funnit, att dessa skulle uppgå till åtminstone 150,000. Den när
mare beräkningen av de belopp, som kunde väntas inflyta, har utrednings
mannen utfört på följande sätt.
Av ovannämnda 150,000 jaktkortsinnehavare kunde omkring 25,000 beräk
nas lösa länsjaktkort och omkring 5,000 riksjaktkort. Utredningsmannen
hade utgått ifrån att de tre kategorierna jaktvårdsavgifter jämte avgiften för
den obligatoriska försäkring, varom särskilt förslag kunde väntas bliva av
givet, icke finge överstiga respektive 25, 10 och 5 kronor. Med beaktande
härav och då nämnda försäkringsavgift torde komma att uppgå till 2 kro
nor, skulle följande jaktvårdsavgifter behöva uttagas för att det ovanberör
da beloppet, 700,000 kronor, skulle uppnås, nämligen:
riksavgift ......................................... 23 kronor
länsavgift ......................................... 8
»
sockenavgift .................................... 3
»
Med utgångspunkt från den nyssnämnda antagna fördelningen av jägarna
på de olika kategorierna, skulle alltså följande belopp i avgifter vara att på
räkna:
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
31
5,000 X 23= 115,000 kronor 25,000 X 8 = 200,000 »
120,000 X 3 = 360,000 »
Lades härtill avgifterna för av utländska undersåtar utlösta jaktpass, vil ka även för framtiden torde kunna beräknas till minst 12,000 kronor, även som vad som kunde inflyta i form av andelar i böter m. m., och foges i be traktande att ovannämnda beräkningar uppgjorts med, så vitt utrednings mannen kunde finna, tillbörlig försiktighet, syntes de för jaktvårdsarbetet tillgängliga medlen komma att uppgå till i runt tal 700,000 kronor.
Härefter hade utredningsmannen uppgjort följande förslag till fördelning av det sist angivna beloppet:
a) fem procent eller 35,000 kronor skulle överlämnas till kronan för be stridande av de med jaktvårdsavgifternas uppbörd ävensom utfärdandet av jaktkort föx-enade kostnaderna,
b) fem procent eller 35,000 kronor skulle ställas till Kungl. Maj:ts förfo gande för att användas till jakt- och naturvårdande ändamål av allmänt in tresse,
c) femton procent eller 105,000 kronor skulle utbetalas till Svenska jä gareförbundet för dess verksamhet,
d) tio procent eller 70,000 kronor skulle jrvsättas för ovan omförmälda ut- jämningsändamål, och
e) återstoden, utgörande sextiofem procent eller alltså 455,000 kronor, komme att tillfalla jaktvårdsföreningarna.
Denna procentuella fördelning av jaktvårdsmedlen har i överskådlighe tens intresse angivits för sammanlagda beloppet av de medel, som beräknats inflyta i hela riket. Såsom utredningsmannen framhållit skulle emellertid i själva verket fördelningen komma att avse varje förening för sig. Allenast genom ett sådant förfaringssätt kunde ju också avgöras, huruvida behov av utjämningsbidrag förelåge för en viss förening.
Utredningsmannen har slutligen också föreslagit, att de inflytande medlen skulle bilda en särskild fond, benämnd jaktvårdsfonden, som skulle förval tas av statskontoret. I
I yttrandena över utredningsmannens förslag har någon direkt diskus sion örn behovet av en ny organisation på jaktvårdens område icke före kommit. Det kan dock utläsas ur flera yttranden, i vilka förslaget tillstyrkts, att en starkare organisation än det nuvarande helt privata föreningsväsen- det väntades lända till fördel för jaktvården. Sålunda har hushållningssäll skapets förvaltningsutskott i Uppsala län understrukit, att verkningarna av den nya lagstiftningen såväl med avseende å det ekonomiska utbytet av jakten som beträffande jaktvården i alldeles övervägande grad torde kom ma att hänga på de blivande länsföreningarna och deras styrelser.
Den allmänna principen i den av utredningsmannen föreslagna organisa tionen, nämligen en utbyggnad och förstärkning av de nuvarande jaktvårds föreningarna, bar tillstyrkts av domänstyrelsen, länsstyrelserna i Söderman lands och Blekinge län, landstingens förvaltningsutskott i Jönköpings och
Örebro län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala och
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Gävleborgs län. Enligt sistnämnda utskotts yttrande vore det dock angelä
get att gå prövande fram, innan organisationen gjordes för vidlyftig och att
framför allt icke i de allmänna bestämmelserna nu fastslå sådant, som för
svårade eller omöjliggjorde den fria ställning, särskilt i förhållande till sta
ten, som föreningarna borde intaga.
En väsentligen annan organisationsform än den av utredningsmannen fö
reslagna har påyrkats endast i ett yttrande, nämligen i det som avgivits av
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län.
Däri har anförts om den föreslagna länsorganisationen, att apparaten
torde bliva något tungrodd, varjämte de extrema jägaresynpunkterna syntes
komma att få en viss överrepresentation. De administrativa länsorganen
borde, åtmistone till en början, hellre efter mönstret av skogsvårdsstyrelser-
na organiseras såsom jaktvårdsstyrelser på vardera tre personer med en av
länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t utsedd ordförande och två ledamöter, valda
av hushållningssällskapet, respektive landstinget. Därest jaktvårdsförening
av någorlunda omfattning funnes, borde åt densamma beredas möjlighet att
insätta, förslagsvis, två representanter i jaktvårdsstyrelsen.
I fråga om utformningen av den organisation, utredningsmannen före
slagit, hava länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands län särskilt
framhållit, att de lokala organei?, jaktvårdsföreningarna, borde tillerkännas
större självständighet än som skett i förslaget och att Svenska jägareför
bundet mera borde bliva ett rådgivande organ. Sistnämnda länsstyrelse har
därjämte ansett det böra undersökas, huruvida icke åt länsstyrelserna kun
de inrymmas ytterligare befogenheter, varigenom dessa kunde på ett fastare
sätt infogas i organisationen.
Beträffande de regler, som röra jaktvårdsföreningarna, har domänstyrel
sen ansett, att bestämmelserna örn jaktvårdsstyrelsernas organisation borde
göras mera rymliga och medgiva undantag från de föreslagna allmänna reg
lerna.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län och landstingets
förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område hava påpekat, att resultatet
av de nya bestämmelserna för jaktvårdens främjande till stor del komme
att bero på jaktvårdskonsulenternas duglighet, varemot hushållningssällska
pets förvaltningsutskott i nämnda område ställt sig tveksam till frågan om
inrättande av dessa konsulentbefattningar, ehuru någon erinran däremot
icke framställts med hänsyn till de betydelsefulla åtgärder, som ifrågasatts
i samband med jaktvårdskonsulenternas verksamhet. Domänstyrelsen har
framhållit, att det särskilt i början av jaktvårdsarbetet torde stöta på svå
righeter att genast kunna uppbringa det antal kompetenta jaktvårdskonsu-
lenter, som ifrågasattes, och att det jämväl framdeles kunde befinnas lämp
ligt med en gemensam jaktvårdskonsulent för två angränsande jaktvårds-
styrelsers räkning. Från olika håll har vidare anförts, att det ej alltid vore
lämpligt eller möjligt att förena befattningarna som jaktvårdskonsulent och
sekreterare hos jaktvårdsstyrelsen.
Om den föreslagna centrala organisationen, Svenska jägareförbundet, har
33
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län yttrat, att förbundet kunde godtagas som centralorgan, under villkor att i styrelsen funnes företrädd tillräcklig representation för jordägareintressena.
Vetenskapsakademien har framhållit, att jaktinspektören komme att be kläda en post av utomordentlig vikt och betydelse ej blott för jakten utan även från naturskyddets synpunkt, varför frågan örn hans kvalifikationer borde ägnas särskild uppmärksamhet. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län torde befattningen som jaktinspektör komma att bliva alltför krävande, örn den verksamhet som namnet antydde skulle kunna fullgöras, varför omfatt ningen av hans uppgifter, särskilt beträffande jaktvårdsföreningarna, borde tagas under förnyad omprövning.
I fråga om de av utredningsmannen gjorda beräkningarna rörande de fö reslagna organisationernas utgifter har domänstyrelsen framhållit, att admi nistrationskostnaderna vore väl högt beräknade, särskilt i fråga örn lokal hyra och expeditionsbiträde, samt att kostnaderna för tidskrifter vore allde les för högt tilltagna.
Den mera generella frågan örn behovet av penningmedel för jaktvårdsän- damål har icke i yttrandena upptagits till närmare övervägande. Landsting ens förvaltningsutskott i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län hava dock framhållit, att ganska betydande belopp krävdes för att på ett ändamålsen ligt sätt ordna jaktvården och de jaktliga förhållandena i landet.
I spörsmålet huru de erforderliga medlen borde anskaffas har icke något förslag framställts om att dessa skulle utgå av statsmedel eller att finansie ringen eljest skulle ske på annat sätt än det som förordats av utrednings mannen. Dennes förslag om att uttaga jaktvårdsavgifter av de jagande har däremot tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands och Örebro län, landstingens förvaltningsutskott i Uppsala, Jönköpings, Göte
borgs och Bohus samt Örebro län ävensom hushållningssällskapens förvalt ningsutskott i Uppsala och Södermanlands län samt Kalmar läns södra om råde och Västernorrlands län.
I yttrandet från sistnämnda hushållningssällskaps förvaltningsutskott har sagts, att jämte upplysande och övervakande verksamhet intet torde vara mera betydelsefullt för jaktvården än att — som med jaktvårdsavgifterna avsåges — dels få tillgång till medel för befrämjande av rationell jakt- och naturskyddsvård och dels få uppgift å de personer som hade rätt att utöva jakt.
Styrelsen för Blekinge läns jaktvårdsförening har i fråga örn jaktvårds avgifterna förklarat, att enligt styrelsens mening jakträttsinnehavare borde kunna låta sig representeras av den han sälte i sitt ställe såsom bevakare, t. ex. skogvaktare, jägare och andra.
Frågan huruvida ägare och brukare av mark skulle vara undantagna från skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift för jakt å denna mark har berörts i ett flertal yttranden vari olika meningar gjort sig gällande.
Utredningsmannens förslag alt medgiva sådant undantag för ägare och brukare har utan modifikation tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, landstingens
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr
JO.
förvaltningsutskott i Uppsala och Jönköpings län saint hushållningssällska
pets förvaltningsutskott i Västernorrlands län.
Av länsstyrelsen i Kronobergs län har framhållits, att ifrågavarande reg
ler borde förtydligas, så att det klart franninge vem som vore behörig ut
öva jakträtten, då jorden ägdes exempelvis av aktiebolag, annat bolag, för
ening eller stiftelse, oskiftat dödsbo eller omyndig. Önskvärt vore även en
ligt länsstyrelsens åsikt, att jordägares hemmavarande barn vore befriade
lian erläggande av jaktvårdsavgift vid jakt å faderns eller moderns ägor.
Landstingets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har gått längre
i samma riktning.
Enligt utskottets uppfattning vore den av utredningsmannen föreslagna
gränsdragningen olycklig. Jordägare och deras familjemedlemmar borde lia
rätt att jaga utan jaktkort icke blott å egen mark utan även å de jaktområden,
i vilka deras mark inginge. I sin motivering för denna åsikt har utskottet
särskilt betonat, att för småbrukare, som nu tvingades vara med i ett växan
de antal organisationer, den sammanlagda summan av föreningsavgifter lätt
kunde bli för stor.
Även länsstyrelsen i Örebro län har ansett, att den befrielse från erläggan
de av jaktvårdsavgift, som enligt utredningsmannens förslag skulle åtnjutas
av jordägare och brukare personligen, skäligen borde utsträckas att gälla
även vederbörande familjemedlemmar, i den mån dessa vore bosatta å fastig
heten; och om två eller flera personer gemensamt ägde en fastighet, syntes
den fria jakträtten därstädes böra tillkomma dem samtliga. Hushållnings
sällskapets förvaltningsutskott i Örebro län Ilar ifrågasatt, huruvida icke den
undantagsställning, som skulle tillkomma jordägare och brukare, borde av
dem kunna överlåtas på annan person, som vore besläktad med överlåtaren
dier anställd i hans tjänst. Lappfogden i Västerbottens län, som också fun
nit de ifrågavarande familjemedlemmarna böra inbegripas under friheten
från erläggande av jaktvårdsavgift, har ansett en dylik frihet jämväl böra
tillkomma delägare i allmänning för jakt å densamma.
En stone tveksamhet i fråga örn lämpligheten av de föreslagna undantags
bestämmelserna överhuvud taget framkommer i det yttrande, som länssty
relsen i Södermanlands län avgivit. Länsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida
bäiande skäl funnes att från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgifter befria
den som bedreve jakt å mark, som han ägde eller till vilken han hade bruk
ningsrätt. Dessa kategorier jägare hade nämligen samma intresse som alla
andia jägaie av ett ordnat jaktvardsarbete och de borde då hava samma
skyldighet som andra att bidraga till finansieringen av jaktvårdsarbetet.
Skulle emellertid grundsatsen örn jordägarens frihet att jaga å sin ägande
mark anses med nödvändighet kräva ett bibehållande av ifrågavarande un
dantagsbestämmelse, borde densamma enligt länsstyrelsens mening utsträc
kas alt omfatta jämväl ägarens eller brukarens familjemedlemmar och hos
honom anställda personer.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit.
• B- Adelar, som uppstode genom en förbättrad jaktlagstiftning, tillfälle
joi dagaren. Det syntes länsstyrelsen då icke rimligt att just jordägaren skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr
4(i.
35
befrias från den jaktvårdsavgift, varmed den blivande jaktvården tänktes
skola finansieras. Länsstyrelsen funne icke utredningsmannens farhågor,
att uttagande av jaktvårdsavgift av markägaren skulle alltför mycket stöta
mot gamla fördomar, böra bliva avgörande. Länsstyrelsen erinrade om att
markägaren för att erhålla förbättrad skogsvård nödgades gälda skogsvårds
avgift samt sade sig befara, att den kompromiss, vartill utredningen kommit
genom att till markägarens förmån bryta principen att varje jägare skulle
betala jaktvårdsavgift, bleve svårförståelig. Att befria den kanske ofta själv
icke jagande formella ägaren men utkräva avgift av den arbetande och ja
gande hemmasonen komme sannolikt att möta lika stort eller större mot
stånd än att raklinjigt följa principen, att varje jagande skulle betala jakt
vårdsavgift.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län bar från samma utgångs
punkter som de i sistnämnda yttrande återgivna ansett det olämpligt att i
fråga örn skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift göra undantag för ägare
och brukare. Vidare har länsstyrelsen anfört.
Enligt förslaget skulle den som fälldes till ansvar för olovlig jakt gå för
lustig sitt jaktkort. Genom den föreslagna undantagsbestämmelsen skulle
alltså den som vore skyldig innehava jaktkort drabbas av strängare påföljd
för olovlig jakt än den som medgåves jaga utan jaktkort, vilket med hänsyn
till det allmänna rättsmedvetandets krav på allas likhet inför lagen måste
anses betänkligt.
Svenska jägareförbundets styrelse har framhållit, att utredningsmannens
förslag avveke från den av förbundet hävdade åsikten, att alla jagande borde
vara skyldiga att erlägga jaktvårdsavgift. Därmed försvårades genomföran
det av det viktiga önskemålet, att jaktvårdssammanslutningarna måtte kunna
nå alla jagande med sin upplysnings- och propagandaverksamhet. Styrelsen
för Södermanlands läns jaktvårdsförening har därjämte påpekat, att örn
vissa jägare befriades från bärandet av jaktkort, detta förlorade i värde så
som kontrollmedel vid övervakning av olovlig jakt.
Betydelsen av att i samband med jaktvårdsavgifterna ett nytt kontroll
medel över de jagande infördes genom de föreslagna bestämmelserna om
jaktkort har eljest framhållits av länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs
och Bohus län samt Örebro län, landstingets förvaltningsutskott i Göteborgs
och Bohus län ävensom hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Söder
manlands och Västernorrland län. I yttrandet från sistnämnda förvaltnings
utskott har med hänsyn till denna kontrollsynpunkt ifrågasatts, om icke
jaktkort borde utfärdas även till sådana personer, som ej behövde erlägga
jaktvårdsavgift.
1 fråga örn utredningsmannens förslag att uppdela avgifterna i tre kate
gorier, allteftersom behörigheten att jaga skulle avse viss kommun, visst
lilli eller riket i dess helhet, har länsstyrelsen i Örebro län yttrat, att bestäm
melserna örn sockenavgift innebure en ojämnhet så till vida, som därvid
ingen hänsyn tagits lill socknarnas inbördes vitt skiftande areal. Möjligen
kunde en rättelse därutinnan ske på det sätt, att en socken, som icke hade
viss minimiareal, sammanfördes nied annan sådan till en avgiftsenhet.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har ifrågasatt,
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
om det icke vore riktigt att för sådana fall då ett jaktområde ginge över soc
kengränserna, låta samma avgift gälla för hela jaktområdet.
Frågan örn avgifternas förhållande till jaktområdena har också berörts
av styrelsen för Södermanlands läns jaktvårdsförening, som yttrat följande.
På grund av att i detta län socknarnas arealer delvis vore små, komme
enligt styrelsens åsikt jaktområden säkerligen i regel att utläggas över två
eller flera socknars mark, och delägarna — som innan sammanslagningen
erlagt ingen eller lägsta jaktvårdsavgift — bleve samtliga tvungna att betala
länskort, ett förhållande som torde komma att direkt motverka realiseran
det av förslagets nyttiga bestämmelse om bildande av jaktområden. Styrel
sen ville därför föreslå, att länet gjordes till minsta jaktområdesenhet och
att alltså allenast läns- och riksavgift bestämdes skola utgå. Två ledamöter
av föreningens styrelse hade däremot ansett förslagets gradering av avgifter
na böra bibehållas men stadgande införas om att alla delägare i av länssty
relsen fastställt jaktområde skulle hava att erlägga lägsta jaktvårdsavgift.
Styrelsen omnämnde vidare, att flera medlemmar i föreningen framhållit
fördelen av en för hela riket enhetlig jaktvårdsavgift, förutsatt att denna
kunde sättas låg.
Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län vore
det mest praktiskt, att länet gjordes till minsta avgiftsområde och att alltså
endast läns- och riksavgifter komme att utgå. Länsavgiften torde kunna sän
kas utan att beräknade jaktvårdsmedel minskades, särskilt om allmänt er
läggande av jaktvårdsavgift genomfördes.
Beträffande de förslagna avgifternas storlek har landstingets förvaltnings
utskott i Uppsala län förklarat de håda lägsta avgifterna mycket måttliga
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län, som dock beto
nat nödvändigheten av att framgå med försiktighet med avseende å beloppen,
har ej heller funnit den lägsta avgiften för hög men ifrågasatt en höjning av
avgifterna för rätten att jaga i ett helt län eller hela riket.
I den härmed sammanhängande frågan örn vilket antal jaktvårdsavgifter,
som kunde beräknas inflyta, har länsstyrelsen i Blekinge län anfört, att ut
redningsmannens inkomstberäkningar syntes vila på mindre säker grund.
Landstingets förvaltningsutskott i Uppsala lån har framhållit svårigheten
att kunna bedöma beräkningarnas riktighet men har dock förmodat, att an
talet jaktkortsinnehavare upptagits väl högt, samt förordat närmare utred
ning i frågan. Däremot har styrelsen för Södermanlands läns jaktvårdsför
ening förklarat, att innehavarna av jaktvapen inom detta län vore avsevärt
flera än utredningsmannen beräknat. Landstingets förvaltningsutskott i Öre
bro län har framhållit, att man oberoende av beräkningarnas riktighet borde
fasthålla principen att jaktvårdens kostnader skulle gäldas av de jagande.
Den av utredningsmannen föreslagna fördelningen av jaktvårdsmedlen har
Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott förklarat vara
välbetänkt.
Däremot har lappfogden i Västerbottens län ifrågasatt, huruvida denna för
delning vore lämplig eller överhuvud taget rättvis. Enligt förslaget komme
jaktvårdsavgifterna praktiskt taget att stanna inom det län, där avgiftsbeta-
larna vore mantalsskrivna. De fall, då jaktvårdsavgift komme att tillföras
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
37
annat jaktvårdsområde än hemortens, torde nämligen bliva försvinnande fa. Naturligare vore att jaktvårdsavgiften finge gå till det jaktvårdsområde, där vederbörande idkade jakt. Bäst vöre om alla avgifter finge gå till en gemen sam fond, varifrån anslag kunde anvisas i den mån behov av jaktvårdsmedel yppade sig inom de olika jaktvårdsområdena.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har instämt i ett av Jönköpings läns jakt- vårdsförening väckt förslag, att kostnaden för uppbörden av jaktvardsav- gifterna och utskrivandet av jaktkorten skulle direkt bestridas av jägarna genom erläggande av lösen hos utfärdaren, varigenom ytterligare fem procent av jaktvårdsmedlen skulle kunna tillföras jaktvårdsföreningarna.
Statskontoret har förklarat sig icke hava något att invända emot att för valtningen av den föreslagna fonden anförtroddes at ämbetsverket och har icke funnit anledning till erinran mot det framställda förslaget rörande redo visningen av jaktvårdsavgifterna. Då de inflytande medlen syntes vara av sedda att omedelbart tagas i anspråk, torde någon placering av desamma icke komma ifråga. Redovisningen torde böra ske under en diversemedelstitel, be nämnd jaktvårdsfonden.
För att anskaffa medel till jaktvårdsarbetet har utredningsmannen föreslå- Veparttments-git, att den som vill utöva jakt skall vara pliktig att erlägga en särskild s. k. 6 'en' jaktvårdsavgift till varierande belopp, allteftersom behörigheten att jaga avser att omfatta viss socken, visst län eller riket i dess helhet. Lägsta avgiften, som skulle gälla för en socken, har föreslagits till 3 kronor, länsavgiften till 8 kronor och riksavgiften till 23 kronor, allt per år räknat.
Det lärer vara obestridligt, att huru än jakt vår dsarbetet närmare orga niseras, relativt betydande belopp måste ställas till förfogande, därest för bättringar i jaktvården och förkovran av villebrådsstammen i någon nämn värd utsträckning skola kunna ernås. I de avgivna yttrandena hava inga principiella invändningar framställts mot att anskaffa de salunda erforder liga medlen genom att uttaga jaktvårdsavgifter, och jag anser mig också böra föreslå detta.
I vissa yttranden har emellertid mot förslaget i denna del anmärkts, att jägare, som disponera jaktmarker som skäras av socken- eller länsgränscr, skulle kunna bliva nödsakade att för samma område betala mera än en jakt vårdsavgift för socken eller län. Då detta onekligen kan bliva betungande, vill jag föreslå den förändringen i utredningsmannens förslag, att lägsta jakt vårdsavgiften skall gälla för högst tre socknar, som gränsa intill varandra, oberoende av örn de åtskiljas av länsgränser, varigenom de åsyftade olägen heterna för jägare, vilkas marker ligga å ömse sidor av socken- eller läns gränser, torde bortfalla. Med anledning av att i några yttranden anmärkts, att även jordägare och jordbruksarrendatorer borde åläggas att betala jaktvårds avgift vid jakt å av dem ägd eller arrenderad mark, må framhållas, att detta med säkerhet skulle alltför mycket strida mot svensk rättsåskådning för att med fördel kunna genomföras. Å andra sidan har anmärkts, att örn ägaren befrias från att erlägga jaktvårdsavgift, borde även hans hemmavarande barn
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 40-
erhålla samina befrielse. Jag vill emellertid betona, att samma skäl, som an
förts för befrielse från jaktvårdsavgift för jordägare oell arrendatorer, icke
kunna anföras ifråga örn dessas familjemedlemmar, vartill kommer att varje
annan gränsdragning än den av utredningsmannen föreslagna måste bli mel
eher mindre godtycklig. Delägare i jaktvårdsområde, varom i 17 § sägs,
torde icke vara skyldig erlägga jaktvårdsavgift, örn han endast jagar å egen
mark.
Därest riksdagen icke har något att erinra mot det av mig sålunda skisse
rade förslaget örn uttagande av jaktvårdsavgifter, torde det böra ankomma
på Kungl. Majit att utfärda närmare föreskrifter i ämnet.
Vad beträffar den av utredningsmannen föreslagna organisationen bar jag
kommit till den uppfattningen att med densammas genomförande bör kunna
anstå, tills någon erfarenhet vunnits dels i vad mån den nu förefintliga fri
villiga organisationen visar sig vara i stånd att tillgodose de ökade anspråk
på sakkunnig och opartisk ledning av jaktvårdsarbetet, som den nya lag
stiftningen kan komma att kräva, dels i vilken utsträckning medel för jakt-
vårdsändamål komma att stå till förfogande. I detta sammanhang vill jag
anmärka, att även med den av mig föreslagna ändringen av utredningsman
nens förslag det av honom uppskattade medelsbehovet synes kvarstå i hu
vudsak oförändrat. Fördelningen på olika utgiftsändamål av de till jakt-
vårdsfonden inflytande medlen torde få ankomma på Kungl. Majit att med
anlitande av nödig sakkunskap verkställa, därvid dock bör iakttagas, att
huvuddelen av de från ett län härrörande jaktvårdsavgifterna bör i hu
vudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag komma jakt
vårdsarbetet i samma län till godo. Den länsstyrelserna enligt utrednings
mannens förslag åvilande uppgiften att taga befattning med jaktvårdsärende-
na torde i huvudsak kunna bibehållas, då jag förutsätter att tillgången på jakt-
vårdsmedel skall medgiva, att erforderlig sakkunskap ställes till länsstyrelser
nas förfogande.
Åtgärder mot skadegörelse av villebråd.
Spörsmålet om vidtagande av åtgärder för att förhindra skadegörelse
av
villebråd leder till en jämförelse mellan å ena sidan jakt- och naturskvdds-
intressena och å andra sidan de ekonomiska värden, som kunna botas genom
sådan skadegörelse. Örn detta allmänna problem bar utredningsmannen
anfört, att även om utvecklingen komme att gå i den riktningen, att jakten
finge ökad betydelse för folkhushållet, så komme den dock att vara en bi
näring, varför vid kollisioner mellan jakten och andra näringar, främst
jordbruket och skogsskötsel, jakten måste vika. Även om det kunde sägas,
att det vore den enskilde jordägarens ensak, örn han ville på sin mark tåla
de skador å gröda, skog eller planteringar, som kunde bliva följden av ett
stort villebrådsbestånd, så torde villebrådets rörlighet medföra, att en dylik
skadegörelse sällan kunde begränsas till den ifrågavarande jordägarens mark,
Utredningsmannen har därför som en generell regel upptagit den bestäm-
39
nielsen, att jaktvården städse måste bedrivas under hänsynstagande till jord
brukets och skogsskötsel^ ävensom andra näringars intressen.
I vissa fall kunna skadegörelser av villebråd få sådan omfattning, att sär
skilda åtgärder framstå såsom nödvändiga. Utredningsmannen har i detta
hänseende särskilt påpekat vildkaninens härjningar, framför allt i vissa
delar av Skåne, samt omnämnt att även älgen, haren och kråkan visat sig
kunna vålla betydande skador.
För att söka nedbringa stammen av vildkaniner hava särskilda åtgärder
möjliggjorts genom lagen den 15 juni 1935 örn rätt i vissa tall till jakt å
vildkanin. Därest avsevärd skada förorsakas genom vildkaniner inom visst
område, kan enligt denna lag Kungl. Majit förordna, att den som äger eller
brukar jord inom området skall, även örn en annan innehar jakträtten, undei
angiven tid få bedriva jakt å vildkanin med iller och nät ej blott å sin egen
utan även å viss angränsande mark.
För att ersätta skadegörelse av älg lämnas för närvarande bidrag ui en
särskild älgskadefond, varom stadgas i förordningen den 18 juli 1931 nied
vissa bestämmelser angående jakt efter älg, men det finnes icke någia säi-
skilda möjligheter att företaga ingripanden mot skadegörande älgar.
Utredningsmannen har ansett erforderligt att föreslå generella regler örn
åtgärder mot skadegörande villebråd och även funnit nödvändigt att möj
liggöra mera långtgående åtgärder än de som för närvarande kunna företa
gas mot vildkaniner enligt 1935 års lag samt i detta syfte föreslagit, att örn
det någonstädes till följd av viss yillebrådsarts utveckling förorsakades avse
värd skada å gröda, skog eller plantering, och skadan icke kunde förebyggas
genom rimliga åtgärder från markinnehavarens sida, så skulle länsstyrelsen
efter anmälan om skadegörelsen kunna förelägga jakträttsinnehavaren att
å ifrågavarande område vidtaga åtgärder för villebrådsstammens nedbring
ande.
Därest jakträttsinnehavaren icke ställde sig länsstyrelsens föreläggande till
efterrättelse, skulle länsstyrelsen förordna en eller flera lämpliga personr
ätt anställa jakt å ifrågavarande område för att åstadkomma minskning av
den skadegörande villebrådsstammen. I förslaget har förutsatts, att dylik
jakt skulle kunna äga rum även å sådan tid, då den ifrågavarande villebråds-
arten eljest vore fridlyst.
Kungl. Mctj:ts proposition nr 46-
Mera generella omdömen örn detta utredningsmannens förslag hava en
dast fällts i de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Södermanlands län
och landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län. Däri har anförts, att
någon erinran icke funnes att framställa mot förslagets riktlinjer i allmän
het, varemot anmärkningar i dessa yttranden framställts gentemot vissa
delar av förslaget.
Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län anfört i fråga örn bestäm
melserna angående föreläggande för jakträttsinnehavare att vidtaga åtgär
der och angående förordnande om särskilt jakt, att beslutanderätten i sådana
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Departements
chefen.
ärenden med fördel borde kunna tilläggas jaktvårdsstyrelsen i stället för
länsstyrelsen, varvid stadgande borde införas om rätt för den som vore miss
nöjd med jaktvårdsstyrelsens beslut att lios länsstyrelsen föra talan mot det
samma. Skulle likväl förordnande örn särskild jakt anses vara av så in
gripande natur, att det borde ankomma på länsstyrelsen att besluta därom,
syntes i varje fall föreläggande för jakträttsinnehavare att vidtaga åtgärder
för villebrådsstammens nedbringande böra utfärdas av jaktvårdsstyrelsen.
Landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län har yttrat, att »avsevärd
skada» kunde förorsakas av älg å skog eller gröda, även om det i en trakt
tunnes endast ett fåtal djur och stammen således från jaktvårdssynpunkt
icke tålde att minskas. Med anledning därav och då gottgörelse för skada
av älg i de flesta fall torde kunna beredas jordägare genom ersättning från
älgskadefonden, syntes de föreslagna bestämmelserna böra mildras och för
tydligas beträffande skada av älg.
Även länsstyrelsen i Örebro län synes ha ansett särbestämmelser lämpliga
för vissa fall. Länsstyrelsen har nämligen anfört, att i fråga örn skador sorn
orsakats av älg, hjort eller rådjur det torde böra tillkomma Konungen att
förordna om erforderliga åtgärder.
Den brist i gällande jaktlag, som kännetecknas av att däri icke finnes nå
gon bestämmelse som giver möjlighet att direkt ingripa mot skadegörelse av
villebråd, där den orsakas av villebrådets talrikhet, har utredningsmannen
velat avhjälpa genom förslaget om föreläggande i dylika fall för jakträtts
innehavaren att vidtaga erforderliga åtgärder till förhindrande av vidare
skada, bl. a. genom minskning av villebrådsstammen, samt, därest denne
icke ställer sig föreläggandet till efterrättelse, örn tvångsavjagning å den
ifrågavarande fastigheten.
Genom dessa regler torde man erhålla ett medel att ingripa mot skade-
görande villebråd, som är ägnat att på ett betryggande sätt tillgodose såväl
odlare- som jaktvårdsintresset med undantag dock för det fall, att skadan
orsakas av vildkaniner. Denna villebrådsarts skadegörelse är av så förhär
jande art, att det synes mig nödvändigt att vid sidan av de föreslagna reg
lerna införa en bestämmelse örn rätt för icke jaktberättigad markinnehavare
och dennes folk att å den innehavda fastigheten bedriva fångst av vildkani-
nei och därvid tillgodogöra sig de fångade djuren. Däremot torde hänsynen
till älgstammens fortbestånd få anses kräva, att därest odlaren t. ex. genom
ersättning ur älgskadefonden blivit i huvudsak gottgjord för skada av älg,
någon tillämpning av de ifrågavarande reglerna icke bör annat än i undan
tagsfall förekomma. Detsamma torde även böra gälla för det fall att ifråga
örn andra viltskador ersättning i en eller annan form kommit odlaren tillgodo.
Med dessa tillägg anser jag mig kunna biträda utredningsmannens förslag
och har således intet att erinra mot att den s. k. vildkaninlagen upphör att
gälla från dag, som av utredningsmannen i övergångsbestämmelserna före
slagits.
Kungl. Mctj:ts proposition nr 46.
41
Straff- och åtalsregler.
Den nu gällande huvudregeln om ansvar för olovlig jakt å annans jaktom råde återfinnes i 24 kap. 12 § strafflagen, som för sådan jakt föreskriver bö tesstraff. Enligt 13 § i samma kapitel finnes för ett specialfall strängare be stämmelser med sex månaders fängelse som maximistraff, nämligen för olov lig jakt inom annans hägnade jaktpark eller djurgård efter vissa mera värde fulla slag av djur. Vissa andra överträdelser, som delvis äro av besläktad karaktär, straffas enligt jaktlagen, och därjämte finnas ansvarsbestämmelser rörande jakt å fridlysta djur m. m. i jaktstadgan. I dessa båda författningai finnes icke högre straff än böter.
I fråga örn rätten att anställa åtal gäller, att saväl brott mot ovannämda paragrafer i strafflagen som förbrytelser mot jaktlagen ej må åtalas av an nan än målsägande, när endast enskild persons rätt är förnärmad. Beträf fande överträdelser av jaktstadgan är föreskrivet, att när desamma blott förnärma enskild persons rätt och ej angå till allmänt gagn givna föreskrifter, allenast målsägande har åtalsrätt.
Utredningsmannen har omnämnt, att en utbredd opinion ansage de nu angivna straff- och åtalsreglerna otillfredsställande och att från skilda håll framställningar gjorts örn ändringar i dessa regler i syfte att skapa ökad respekt för lagbuden och större möjligheter att ingripa mot lagöverträdare.
Kraven på straffskärpning hava, såsom utredningsmannen påpekat, sin grund i ändrade förhållanden, bl. a. i så måtto att det jaktbara villebrådet i stora delar av landet icke längre är en ren naturprodukt utan ett resultat av jaktvårdande arbete, samt att tjuvjakten i olika hänseenden fatt en mera svårartad karaktär än tidigare och ej sällan organiserats i renodlat förvärvs syfte av asocialt betonade individer. Därjämte har utredningsmannen an fört ett speciellt skäl för en höjning av straff skalorna vid vissa jaktförbrytel ser till att omfatta urbota straff. Genom lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål har möjligheten att anställa husrannsakan inskränkts till att avse brott, varå kan följa straffarbete eller fängelse, och utrednings mannen har framhållit att personer tillhörande skogsstaten, åklagareväsendet och lappväsendet samstämmigt uppgivit, att ökade svårigheter däi igenom uppstått att i mål örn jaktförbrytelser åstadkomma bevisning.
Beträffande de nuvarande åtalsreglerna har utredningsmannen anfört, att dessa regler haft den verkan, att atal i manga fall cj kommit till stand till följd av de svårigheter den enskilde målsäganden haft att förebringa erfor derlig bevisning och den risk, som ett ogillande av ett atal kunde medföra för honom. Därjämte har utredningsmannen framhållit, att förekomsten av ett rikare djurliv vore att betrakta såsom ett allmänt intresse oell att brotts liga handlingar, som riktade sig mot strävandena att tillgodose detta intresse, därför borde kunna föranleda ingrepp av polis- och åklagaremakten.
Utredningsmannen har i sitt förslag till en början vidtagit den formelia ändringen, att de nuvarande bestämmelserna örn jakt i 24 kap. strafflagen överförts därifrån till utredningsmannens förslag till lag örn rätt tdl jakt.
42
Departements
chefen.
Straffbestämmelserna hava i förslaget på förut angivna grunder skärpts
därhän, att icke blott böter utan även fängelse skulle kunna ådömas i vissa
fall vid olovlig jakt å annans mark. Förutsättningen därför skulle vara an
tingen att jakten avsett vissa mera värdefulla villebrådsarter eller att de an
givna förbrytelserna eljest varit av kvalificerat slag. Även i övrigt skulle
vissa skärpningar av de nuvarande straffsatserna äga rum.
Aven åtalsreglerna hava i utredningsmannens förslag ändrats. Enligt detta
skulle allmän åklagare hava att åtala förbrytelser mot jaktlagen, där brottet
av målsägande angåves till åtal.
I de avgivna yttrandena hava de föreslagna straffskärpningarna lämnats
utan erinran. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har därvid framhållit, att
inom länet otillåten jakt — särskilt efter älg —- förekomme i synnerligen
stor omfattning såväl under förbjuden tid som å annans jaktområde. De
föreslagna straffskärpningarna för vissa kvalificerade former av olaga jakt
ville länsstyrelsen därför livligt förorda, enär möjligheten av frihetsstraff i
viss mån skulle verka återhållande på tjuvskyttarnas verksamhet. Därtill
korinne att, därest skärpning av straffmaxima enligt förslaget komme till
stand, polismj ndiglret framdeles skulle bliva i tillfälle att företaga husrann
sakan hos för olovlig jakt misstänkta personer. Bortsett från de ytterst säl
lan förekommande fall, då en tjuvskytt grepes på bar gärning, erbjöde ut
redningen av olaga jakt för närvarande polismyndigheten stora svårigheter,
binge emellertid husrannsakan företagas hos för olaga jakt misstänkta per
soner, funnes större möjligheter att förebringa indiciebevisning mot tjuv
skyttarna.
De av utredningsmannen föreslagna ändringarna i åtalsreglerna hava i
samtliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Praktiskt taget fullständig enighet torde bland myndigheter, jaktvårdare,
natur- och djurskyddsvänner råda om att nu stadgade påföljder för intrång
i annans jakträtt eller för överträdelse av de till villebrådets skydd givna
bestämmelserna icke äro sådana, att de i erforderlig utsträckning medverka
till upprätthållandet av respekten för lagbuden, liksom de ej heller stå i rim
lig proportion till den av lagbrytaren förorsakade, ofta betydande skadan.
De av utredningsmannen föreslagna straffskärpningarna synas mig ägnade
att, samtidigt som de lämna utrymme för att i lindrigare eller med hänsyn till
den lagfördes personliga förhållanden ömmande fall visa tillbörlig mildhet, i
förevarande avseende åstadkomma förbättrade förhållanden, varför jag kan
i huvudsak tillstyrka desamma.
Vad angår utredningsmannens förslag att ur allmänna strafflagen utbryta
och till lagen örn rätt till jakt överföra de straffbud, som hava avseeende å
olovlig jakt, synas mig de praktiska olägenheterna av att hava straffbuden
för sinsemellan likartade brott fördelade på två författningar samt de med
straffen enligt den ena författningen förbundna påföljderna reglerade i den
andra uppenbara. Då det icke, åtminstone inom överskådlig framtid, torde
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
43
låta sig göra att till allmänna strafflagen överföra samtliga förbrytelser mot lagen örn rätt till jakt, synes mig eljest möjligen föreliggande tveksamhet mot utredningsmannens förslag i denna del böra vika, varför jag biträder det samma. .
Mot de av utredningsmannen föreslagna ändringarna i åtalsreglerna har jag i princip ingenting att invända.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
De särskilda bestämmelserna i förslaget till lag örn rätt till jakt.
Vid behandlingen av de särskilda paragraferna i det inom departementet upprättade förslaget till lag örn rätt till jakt kommer erforderlig redogörelse att lämnas för de uttalanden som de avgivna yttrandena innehålla angående detaljerna i utredningsmannens förslag. Beträffande motiveringen för stad- gandena i sistnämnda förslag hänvisas till betänkandet.
Under varje paragraf anmärkes den sida i betänkandet där motiveringen återfinnes.
2 och 7 §§, 13 § 1 mom. samt 22, 24, 26 och 35 §§ i utredningsmannens förslag överensstämma med motsvarande lagrum i gällande jaktlag, frånsett en mindre redaktionell jämkning i fråga om 35 §, och hava icke föranlett er inran från min sida, varför de oförändrat upptagits i det inom departe mentet upprättade förslaget, 35 § dock med annat nummer och viss ändring i fråga om innehållet, föranledd av ändring i närmast föregående paragraf. 1
1 §•
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 64 och 108. Vidkommande första stycket i utredningsmannens förslag har Svenska jägareförbundets styrelse anfört följande.
Här lämnades en definition å jakträttsbegreppet, som i viss män ginge längre än vad som hittills ansetts gälla, i det att enligt förslaget alla dägg djur och fåglar skulle anses omfattade av rätten till jakt. Det kunde ej be stridas, att en sådan utvidgning av jakträttens innehåll i vissa hanseenden innebure fördelar. Utredningsmannen vore emellertid själv ej blind tor att. då det gällde ansvarsbestämmelserna för olovlig jakt, vissa stötande konse kvenser skulle kunna följa av ett så vidsträckt jakträttsbegrepp, i det att aven dödande på annans område av vissa från jaktsynpunkt alldeles ointressanta djur enligt ordalydelsen skulle bliva att hänföra till olovlig jakt. Ilan ansage sig dock våga förutsätta, att domstolarna skulle underlåta att i dylika tall tillämpa lagen enligt dess lydelse. Det syntes emellertid förbundsstyrelsen ovisst, örn domstolarna skulle våga sig på att på detta sätt avvika fran lagens bokstav. I varje fall funnes ingen säkerhet för att ej en eller annan mals- ägare i förlitande på lagens ordalag skulle kunna komma pa den iden att söka trakassera en honom i övrigt obehaglig person nied ett atal. förbunds styrelsen ansåge, att genom något uttalande i lagen dylika eventualiteter bol de förebyggas.
1 fråga örn andra stycket och den i detta stadgade förpliktelsen till jakt vård har länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
Intresset för en efter förhållandena lämpad avjagning och vidtagande av
åtgärder i markerna för vildnadens skydd och tillväxt hade under de senare
arén vunnit beaktande och förståelse inom allt större kretsar av landets jägare
och naturskyddsvänner. Jaktvårdsföreningarna hade upptagit det som ett av
de viktigaste ändamålen för sin verksamhet. Säkerligen krävde emellertid
denna nya synpunkt på jakträttens utövande ännu under lång tid ett inten-
^vt upplysningsarbete för att tränga igenom till allt bredare lager av så kal
lade jägare. Det borde därför hälsas med glädje att begreppet infördes i jakt
lagstiftningen. Lagen kunde och borde i detta fall påverka den allmänna
opinionen och rattsmedvetandet. Det vore icke för tidigt att lagstiftningen
bestämt reagerade mot den utrotning, som för närvarande hotade villebråds-
stammen pa grund av människornas ringa förståelse för dess både ekono
miska och ideella värde.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län hav ansett det
riktigt att, såsom skett i förslaget, syftet med jaktlagstiftningen angåves vara
icke blott det ekonomiska utnyttjandet av den nuvarande jakttillgången utan
också att åstadkomma positiv verksamhet för villebrådets bestånd och för
kovran. Det vore emellertid uppenbart, att den senare delen av lagstiftning
ens syfte icke kunde vinna sanktion genom straffpåföljder. Av annan me
ning synes länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vara, i det att den för
menat det vara önskvärt att, i likhet med vad som förekommer i den finska
jaktlagen, länsstyrelsen tillerkändes rätt att, därest å något område jakt skul
le idkas på ett sätt, som innebure fara för villebrådsstammens fortbestånd,
efter framställning från jaktvårdsstyrelsen förbjuda jakt å området under
viss tid.
Beträffande den i detta stycke stadgade förpliktelsen att vara verksam i
jaktvårdande syfte har länsstyrelsen i Skaraborgs län funnit det önskvärt att
det undantag från vad som vore avsett att eljest bliva regel, varom talades i
motiven, eller att plikt att vara verksam i jaktvårdande syfte ej skulle åligga
den, som å sin jord ej alls idkade jakt, komme till klarare uttryck vid stad
gandets slutliga avfattning än vad i förslaget blivit fallet. Missförstånd kunde
eljest uppstå.
I övrigt lia i åtskilliga yttranden framställts yrkanden örn stadgande örn
viss minimiålder, växlande mellan 15 och 20 år, för rätten att idka jakt, i
synnerhet jakt efter älg. Detta är fallet i yttrandena av länsstyrelserna i Jön
kopings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Värmlands län, för
valtningsutskottet i Älvsborgs läns södra hushållningssällskap samt De svens
ka djurskyddsföreningarnas centralförbund. Sålunda har länsstyrelsen i Hal
lands län anfört.
Den som utövade jakt borde äga vissa kvalifikationer. Bl. a borde hans
ansvarskansla vara utpräglad, vidare borde han äga viss kännedom om jakt
och det jaktbara vilda. Dessa var for sig nog så krävande egenskaper måste
i or varvas och utvecklas. Men det måste taga tid för att på egen hand
bhva agnad och värdig att bara skjutvapen. Den som skulle hava rättighet
att jaga pa egen hand syntes åtminstone böra hava uppnått 16 års ålder Att
en person under 16 år borde jaga vore uppenbart riktigt, ty de goda jakt-
egenskaperna måste förvärvas i unga år. Men det borde ske'med det förbe
hållet, att den unga jägaren vore åtföljd av en till myndig ålder kommen jakt-
erlaren ledare.
45
Kanal. Maj:ts proposition nr 46.
Än mera vittgående skärpningar i fråga om rätten att utöva jakt har på yrkats av nyssnämnda centralförbund, som yttrat följande.
Det syntes förbundet angeläget, att var och en, som idkade jakt, alltså även jordägare som jagade inom eget område, skulle äga full kompetens. Detta krav innebure med nödvändighet, att sadan kompetens inför vederbör lig myndighet måste styrkas och att jakt ej borde få företagas av annan per son än den som kunde förete bevis örn godkänt kompetensprov. Dylikt be vis borde alltså, enligt förbundets åsikt, införas å varje jaktkort och dylikt kort skulle sålunda för vinnande av rätt till jakt även obligatoriskt losas av- jordägare eller hans folk, som idkade jakt.
Det torde vidare vara lämpligt, att en minimiålder av 18 ar fastställdes tor genomgående av kompetensprov för jakt. Dylikt prov borde visa, att Jäga ren själv ägde god kännedom örn jaktvapen och deras bruk samt om för jakt efter olika sorters djur lämpad ammunition. Han skulle äga skjutskicklighet och kunskap i för jakt gällande lagar och förordningar och om alla de om ständigheter i övrigt, som vore ägnade att förebygga djurplågeri vid jakt. Han skulle med lugn, omdöme och ansvarskänsla handhava sitt gevär och andra brukade jaktredskap. Den som bröte mot gällande föreskrifter rörande jakt borde kunna fråntagas rätten att jaga och på honom utställt jaktkort.
I likhet med utredningsmannen finner jag jakträttsbegreppet böra givas iMpartemevU-en vidare innebörd än vad som var fallet vid tillkomsten av gällande jaktlag, varför jag biträder utredningsmannens förslag ifråga örn avfattningen av första stycket i förevarande paragraf. I ändamål att förebygga att den jakt rättsinnehavaren sålunda tillkommande uteslutande rätten att sätta sig i be sittning av bland annat alla å hans jaktområde i fritt tillstånd levande dägg djur skall kunna användas i trakasseringssyfte, har jag i 11 § 2 morn. och 12 § 1 mom. infört stadganden av innehåll, att den i nämnda lagrum medgiv- na rätten i fråga örn vissa djur skall äga tillämpning jämväl å andra djur med skadliga egenskaper, nämligen mullvad ävensom vissa skadliga smågnagare.
Vidkommande andra stycket vill jag utöver vad av mig i den allmänna översikten yttrats framhålla, att den omständigheten, att förpliktelsen till jakt vård icke sanktioneras genom straff eller annan påföljd, vilket för övrigt icke lärer vara praktiskt genomförbart, icke torde göra stadgandet betydelselöst. Detsamma bildar nämligen grundvalen för det jaktvardsarbete, varom lagen visserligen icke utsäger något direkt men som den dock bl. a. i stadgandet i 18 § 4 mom. förutsätter skola bedrivas och till vilket staten genom ut tagande av jaktvårdsavgift synes böra lämna sin medverkan. Vidare måste det enligt min mening ifråga örn en lag sådan som jaktlagen vara till gagn för dess tillämpning, att den direkt angiver de principer ifråga örn jaktut övning och viltvård, som ligga till grund för densamma. Jag biträder alltså utredningsmannens förslag med viss jämkning i avfattningen i syfte att tyd ligare må framgå, att plikt att vara verksam i jaktvårdande syfte som regel ej kan anses åligga den, som a sin mark ej idkar jakt.
De framställda kraven på särskilda villkor, bl. a. bestämmelse örn viss minimiålder, för behörigheten att utöva jakt kan jag med hänsyn till de praktiska svårigheter som dylika villkor skulle medföra vid tillämpningen icke biträda.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Depariementr-
ehefen.
3
§.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 69 och 110.
Mot förslaget om återförande till kronan av jakträtten å öppna havet och
de så kallade ödeskären har i yttrandena icke gjorts någon erinran.
Vetenskapsakademien har uttalat, att borttagandet av den fria jakten å ifrå
gavarande områden finge anses lämpligt, alldenstund den där bedrivna jak
ten ofta tagit sig mindre tilltalande former. Stockholms läns fiskareförening
har anfört, att fiskarena i yttre skärgården vid fyrfaldiga tillfällen påpekat
den rådande osäkerheten beträffande rätten till sjöfågelsjakten i havsbandet.
Allmänt hade rått den uppfattningen, att såväl fiske som jakt av ålder fritt
fått utövas av denna befolkningsgrupp i havsbandet, och det vore med till
fredsställelse föreningen såge, att förslaget i förevarande paragraf upptoge
bestämmelser för den bofasta kustbefolkningen att idka jakt efter säl och
sjöfågel å kronan tillhöriga klippor och skär.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län, med vilket
länsstyrelsen instämt, har emellertid framhållit, att i skärgården förekomme
utom klippor och skär jämväl en del holmar, som ej tillhörde visst hemman
och som icke kunde inrangeras under den angivna benämningen. Det syn
tes därför lämpligt, att utom benämningarna »klippor och skär» jämväl »hol
mar» insattes i paragrafen.
I fråga örn den till förmån för den bofasta kustbefolkningen föreslagna
undantagsbestämmelsen har Överståthållarämbetet ansett att densamma bor
de omformuleras, så att därav klarare framginge, alt den i paragrafen den
bofasta kustbefolkningen tillerkända jakträtten icke gällde beträffande kus
ten i dess helhet utan allenast den trakt därav, där vederbörande vore bo
satta.
Genom att i kronans hand återföra jakträtten å öppna havet och å de
så kallade ödeskären torde man i fråga om sjöfågelsjakten komma att er
nå åtminstone i någon mån förbättrade förhållanden ur djurskydds- och na-
turvårdssynpunkt. Därigenom berövas nämligen nöjes- och okynnesskyttar
en förevändning att medtaga skjutvapen under motorbåtsfärder och andra
utflykter till sjöss. Vid borttagandet av den fria jakten synes man dock
böra göra undantag för den bofasta kustbefolkningen, för vilken åtminstone
på en del platser nämnda jakt har betydelse ur näringssynpunkt. Att på sätt
utredningsmannen föreslagit bestämma den kustbefolkningen tillkommande
rätten att jaga såsom avseende allenast den jakt som nämnda befolkning
bedrivit såsom näringsfång synes emellertid vara ägnat att framkalla tolk-
ningssvårigheter, varför nämnda inskränkning torde böra utgå.
I samband med den avfattning som sålunda givits åt paragrafen har den
samma uttryckligen gjorts tillämplig jämväl å holmar som ej höra till visst
hemman.
4 §•
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. lil.
Kunni. Maj:ts proposition nr
76
.
47
Utredningsmannens förslag att ersätta den materiella regeln i motsvarande /lepartements-
paragrafer i gällande lag med en hänvisnnig till lagen örn häradsallmän- ehelen-
ningar har icke föranlett någon erinran från min sida.
5
§■
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. lil.
Domänstyrelsen har anfört.
1 förslaget hade bibehållits gällande bestämmelser angående jaktens till
godogörande å sockenallmänning, byaskog och annan dylik samfällighet,
innebärande att delägare däri finge, därest de annorledes ej åsämjdes, a
dessa skogar utöva jakträtt allenast för egna behov. Det syntes med fog
kunna ifrågasättas huruvida dylika bestämmelser kunde lända jaktvården
och jakten å ifrågavarande marker till fromma och enligt styrelsens upp
fattning stöde de i föga samklang med lagförslagets allmänna strävan att ra
tionellt ordna beskattningen av villebrådsstammen. Det hade varit önsk
värt, örn det funnits möjlighet att här bättre tillgodose de allmänna krav som
i berörda avseende uppställts i lagförslaget. Det borde vidare erinras, att
under denna kategori skogar knappast kunde inrangeras vare sig vid den
första eller senare avvittringen inom Norrbottens och Västerbottens län bil
dade allmänningar, ej heller de s. k. besparingsskogarna i Kopparbergs län,
åtminstone ej med mindre dessa omnämndes i motiveringen såsom fallan
de under nu berörda bestämmelser. En annan grupp skogar som syntes
hava blivit förbigångna utgjorde de s. k. kommunskogarna eller städernas
skogar och sådana, som stöde under skogssällskapets vård och förvaltning.
Lagförslaget syntes böra kompletteras i nu berörda avseende.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit följande.
Det vore allmänt känt, att jakten å i denna paragraf omförmälda sanr-
fälligheter i regel bedreves utan hänsyn till några som helst jaktvårdssyn-
punkter i de flesta fall till stort men jämväl för delägarna själva. Ett bättre
sakernas tillstånd härutinnan skulle säkerligen ernås, därest det stadgades
smidighet för delägarna att, såvitt jakträtten å området ej utarrenderades,
antaga ordningsregler för utövandet av jakten å samfålligheten, vilka ord
ningsregler för att bliva gällande borde godkännas av jaktvårdsstyrelsen.
Därest ordningsregler ej antoges inom viss tid, borde K. B. örn anledning
därtill funnes, äga möjlighet förbjuda jakt å samfålligheten.
Vad i yttrandena anförts angående det sätt, varpå jakträtten å de i para-
Departements
-
grafön avsedda samfälligheterna oftast tillgodogöres, torde vara i huvudsak cflel‘n-
riktigt. Innan pågående revision av skogslagstiftningen blivit slutförd synes
det dock icke lämpligt att införa särskilda bestämmelser angående jakträt
tens tillgodogörande å samfällighet varom här är fråga. Därmed torde fa
anstå till dess full klarhet vunnits rörande de bestämmelser örn förvaltningen
av olika typer av samfällda skogar, som komma att bliva gällande.
b §•
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 112.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län har i fråga örn 1 mom. i förslaget
anfort att, med den omfattning vägtrafiken numera erhållit, trafiksäkerhets
skäl talade för att förbud meddelades såväl mot skotts lossande å allmän väg
48
Kungl. Maj-.ts proposition nr 46.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
sorn mot skottlossning från mark intill dylik väg på sådant sätt, att vägmär
ken befunne sig i skottlinjen.
Mot den i 2 mom. föreslagna inskränkningen i den ägare av där omför
mäld trafikanläggning tillkommande jakträtten har i yttrandena ingen erin
ran framställts.
Att jakt å och framför allt i närheten av allmän väg kan medföra risk
för de vägfarande torde vara obestridligt. Därest man genom förbud i det
av nyssnämnda länsstyrelse påyrkade avseendet skulle vilja helt eliminera
denna risk, skulle man emellertid nödgas under förbudet intaga så stora
områden, att all jakt kunde bliva omöjliggjord i vissa trakter. Med hänsyn
härtill och på de av utredningsmannen i övrigt anförda skälen synes ändring
i gällande jaktlags bestämmelser örn jakträtt å väg icke böra vidtagas.
Vidkommande 2 mom. ansluter jag mig till vad utredningsmannen an
fört örn behovet av bestämmelser som inskränka och reglera den ägaren av
ifrågavarande trafikanläggningar tillkommande rätten att utöva jakt å om
råde, som av anläggningen upptages, och biträder utredningsmannens för
slag härutinnan jämväl såvitt detta innefattar, att bestämmelserna skola vin
na tillämpning å redan befintliga järnvägar, spårvägar och kanalanlägg
ningar.
8 §.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 114.
Jag biträder utredningsmannens förslag dels att i paragrafen bland de
lägenhetsinnehavare vilka skola äga viss jakträtt å fastighetens ägor upp
tages innehavare av kronotorp, dels ock att åt paragrafen gives sådan avfatt-
ning, att därav klart framgår, att det är allenast nyttjanderättsupplåtelse för
jordbruksändamål, som för nyttjanderättshavare medför jakträtt, samt att det
härför icke skall vara erforderligt, att upplåtelsen skett just i den för jord
bruksarrende stadgade formen.
Jag finner det vidare lämpligt att, på sätt utredningsmannen föreslagit, i
paragrafen intaga uttrycklig erinran örn att den ifrågavarande fastighets-
innehavare tillförsäkrade jakträtten icke skall medföra befogenhet att utan
särskilt bemyndigande företräda fastigheten vid frågor om bildande av jakt-
vårdsområde enligt 17 §. Å andra sidan bör fastighetsägaren icke genom att
ingå avtal om bildande av jaktvårdsområde enligt 1 mom. i 17 § eller bi
träda beslut örn bildande av sadant område jämlikt 2 mom. i samma para
graf kunna vidtaga förändringar i den fastighetens innehavare lagligen till
kommande jakträtten. Till denna och därmed sammanhängande frågor åter
kommer jag vid behandlingen av 17 §.
I redaktionellt avseende har vidtagits bl. a. den ändringen att paragrafens
båda moment sammanslagits.
9 §■
Paragrafens första stycke motsvarar 9 § och dess andra stycke 17 § 1
morn. andra stycket i utredningsmannens förslag (sid. 67 och 122).
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
49
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att såsom en utväg
att undanröja olägenheterna i jaktvårdshänseende av den fortgående jord
uppdelningen hade i förslaget förordats stiftande av jaktservitut vid fram
tida jordförsäljningar. Därest emellertid, såsom föreslagits, servitutsavta-
Iens giltighetstid bleve begränsad till 50 år, komme vinsten av dylika avtal
att betydligt minskas. Särskilt talande skäl för en dylik tidsbegränsning
syntes ej föreligga.
Svenska jägareförbundets styrelse har framhållit följande.
Avtal, varigenom jaktservitut upprättats, finge väl, såsom utredningsman
nen också antagit, anses giltigt enligt svensk rätt, och just i den mot före
slagna 9 § svarande 8 § av gällande jaktlag och dess föregångare hade
man att söka stöd för en sådan uppfattning. Då frågan örn giltigheten av en
såsom servitut avsedd jakträttsupplåtelse alltid mäste bedömas med stöd av
vad som innehålles i förevarande paragraf, hade det varit önskligt, att vad
i 17 § 1 mom. andra stycket av förslaget stadgats om egentliga jaktservitut
ställts i mera omedelbart samband med förevarande paragraf. Såsom stad
gandet i 17 § nu står kunde det lätt läsas såsom innebärande ett generellt
godkännande som servitut av alla upplåtelser av jakträtten å en fastighet
till förmån för ägaren av en annan fastighet i denna hans egenskap, oavsett
om upplåtelsen fyllde de allmänna villkoren för uppkomsten av ett servi-
tutsferhållande. Omförmälda stadgande i 17 § syntes förbundsstyrelsen även
i ett annat hänseende mindre tillfredsställande. Det syntes nämligen mindre
egentligt att utan hänsyn till jaktvårdens allmänna intressen stadga ett tvärt
upphörande av alla jaktservitut av det för jaktvårdsintresset betydelsefullaste
innehållet efter förloppet av 50 år från servitutets tillkomst. Förbundssty
relsen ville hemställa, att stadgandet i 17 § 1 mom. andra stycket finge ut
gå och att i stället i 9 § måtte införas ett andra stycke, som i anslutning
till vad som föreskrives i 7 § lagen om servitut medgåve prövning av servi
tutets fortsatta bestånd efter förloppet av viss tid.
Ginge man denna väg, kunde även ifrågasättas örn ej åt stadgandet kun
de givas återverkande tillämplighet även å äldre servitutsupplåtelser, därvid
naturligtvis 50-årstiden borde räknas från den nya lagens trädande i kraft.
Ett i servitutets form gjort avtal om jakträtten kan innehålla antingen
Departements-
att jakträtten i sin helhet tillägges ägaren av den härskande fastigheten eller 5 en‘
att allenast vissa av de i jakträtten ingående befogenheterna avstås till för
mån för denne ägare. Ges avtalet den förstnämnda formen, vilket alltså
innebär att jakträtten helt skiljes från äganderätten, kunna emellertid slit
ningar lätt uppstå, och jag ansluter mig till utredningsmannens uppfattning,
att dylika konsekvenser böra örn möjligt undvikas. Den föreslagna utvägen
att begränsa tiden för servitutets giltighet till femtio ar kan jag emellertid
icke biträda. Dels synes det mig nämligen icke lämpligt att för detta speci
ella fall meddela en föreskrift som utgör ett bestämt avsteg från vad som
gäller i fråga örn servitut i allmänhet, dels torde en bestämmelse örn att ett
jaktservitut ovillkorligen skall upphöra att gälla efter viss tid vara ägnad
att högst avsevärt minska dess värde ur jaktvårdssynpunkt. Ett medel att
tillgodose såväl de sociala synpunkterna som jaktvårdsintresset synes mig
däremot de av nyssnämnda förbundsstyrelse föreslagna bestämmelserna ut
göra och jag vill särskilt framhålla, att intet lagligt hinder torde föreligga för
linning lill
riksdagens
protokoll
1038. 1
saini. Nr
dfi.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Departements
chefen .
parterna att vid den prövning av servitutets bestånd, som enligt nämnda för
slag tänkts skola ske efter förloppet av femtio år, överenskomma om jämk
ningar i det ursprungliga avtalet, som leda till större frihet i jakträttsligt
avseende för den tjänande fastigheten. Prövningen av frågan örn servitutet
bör i jaktvårdens intresse bestå synes mig böra anförtros åt domstol. Av
ovan anförda skäl har jag i ett andra stycke till förevarande paragraf in
tagit bestämmelser örn prövning av jaktservituts bestånd. I samband där
med har andra stycket av 1 mom. i 17 § av utredningsmannens förslag fått
utgå. Något hinder synes icke föreligga att göra de sålunda föreslagna be
stämmelserna tillämpliga å redan bestående jaktservitut, därvid femtioårs
tiden torde böra räknas från den dag den nya lagen träder i kraft. Stadgan
de härom har intagits i övergångsbestämmelserna.
I 7 § lagen örn servitut torde hänvisning böra göras till de sålunda före
slagna stadgandena. Förslag till lag örn tillägg till nämnda lagrum, inne
fattande sådan hänvisning, har samtidigt upprättats.
10
§.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 115.
Länsstyrelsen i Kalmar län har påpekat följande.
Med stöd av lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fre
dande tillkomme det länsstyrelse att meddela beslut rörande fridlysning av
visst område och därvid stadga förbud i olika hänseenden. Ej sällan före-
komme därvidlag, att ett sådant förbud avsåge att förbjuda att inom om
rådet jaga, fånga eller fälla djur och att skada eller bortföra ägg, ungar och
bon. I 10 § i förslaget funnes intagen en erinran om att beträffande rätt till
jakt å område, som vore till nationalpark avsett, skulle gälla vad särskilt
vore stadgat. I motiven hade ifrågasatts, huruvida icke jaktlagens bestäm
melser måste anses tillämpliga även å nationalpark, och det hade framhål
lits, att ett motsatt förhållande skulle leda till betänkliga konsekvenser, var
på lämnades en del exempel. Alldeles samma skäl kunde emellertid’ åbe
ropas i fråga om fridlysta naturminnesmärken, rörande vilka stadgats för
bud mot jakt. Också för dylika fridlysta områden syntes därför motsva
rande bestämmelse böra införas i jaktlagen.
Vetenskapsakademien har framhållit, att det hade varit av stor betydelse
om lapparnas jakträtt såväl inom nationalparker som annorstädes erhållit
en bestämd och klar avfattning i samband nied andra jakträttsförhållanden,
samt vidare anfört.
Lapparnas jakträtt inom nationalparkerna borde inskränkas eller helst
helt borttagas. I närvarande stund torde lapparna, d. v. s. renskötande lap
par, äga jakträtt a nationalparker med det undantag, att de ej få jaga björn
eller lo. Det minsta som kunde fordras för att syftet med nationalparkerna
skulle kunna anses fyllt vore, att lapparna ej skulle få där jaga älg och järv
liksom naturligtvis ej heller sådana djur, som för tillfället vore fridlysta.
Jag delar utredningsmannens uppfattning angående den plats som i lagen
bör givas åt förevarande stadgande. Då den omständigheten, att ett område
blivit såsom naturminnesmärke fridlyst, icke torde beröra jakträtten såsom
sådan å området, synes den av nyssnämnda länsstyrelse ifrågasatta hänvis
ningen vara överflödig.
51
Vad vetenskapsakademien anfört och yrkat i fråga om den lapparna till
kommande jakträtten torde icke böra föranleda ändring av utredningsman
nens förslag annat än såvitt angår rätten att inom område för nationalpark
jaga älg, på sätt jag kommer att närmare utveckla vid redogörelsen för
det samtidigt upprättade förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 25 juni 1909 angående nationalparker.
11
§•
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 116.
Lappfogdarna i Norrbottens läns norra och södra distrikt hava uttalat, att
med hänsyn till storleken av den skadegörelse som varg och järv kunde
åstadkomma syntes det olämpligt att pa sätt föreslagits inskränka rätten till
jakt efter nämnda djur. Inom länet hade, såvitt lappfogdarna hade sig be
kant, nu gällande rätt för en var att under alla tider av året även å annans
mark jaga varg eller järv icke lett till missbruk. Det vore icke utan bety
delse, att jämväl andra än renskötande lappar hade möjlighet att närhelst
tillfälle därtill bjödes bedriva jakt efter de skadliga rovdjuren. Länsstyrel
sen i Norrbottens län har i likhet med lappfogdarna icke kunnat finna det
befogat, att rätten för en var till jakt efter varg och järv inskränkes till den
tid, då marken är snöbetäckt. Lappfogden i Västerbottens län har funnit
den föreslagna inskränkningen vara ur bevakningssynpunkt välmotiverad
men ifrågasatt om icke bestämmelsen i praktiken komme att bli svår att
tillämpa. Snön hade särskilt i fjälltrakterna en viss benägenhet att lägga
sig ojämnt alltj efter olika höjdlägen och vargjakterna plägade mestadels för
siggå över betydliga områden. Det torde därför kunna förväntas, att be
stämmelsen med nu föreslagen avfattning kunde bli svar att efterleva. I
I likhet med utredningsmannen anser jag det i 10 § gällande jaktlag för
Departements-
rätten att å annans jaktområde företaga jakt efter varg och järv stadgade c en'
villkoret att underrättelse örn jakten förut skall hava lämnats jakträttsinne
havaren böra, såsom innebärande en praktiskt icke uppfyllbar förpliktelse,
utgå. Däremot torde den för närvarande såsom villkor för sagda rätt upp
ställda fordringen att varg eller järv bevisligen skall uppehålla sig i trakten
böra bibehållas. Sker så, synes det av utredningsmannen föreslagna stad
gandet om skyldighet för den som dödat eller fångat sådant djur att därom
underrätta jakträttsinnehavaren bliva överflödigt.
Med hänsyn till angelägenheten av att i möjligaste mån hålla framför allt
vargstammen nere lärer man böra undvika att för rätten till sadan jakt upp
ställa restriktioner, som icke kunna anses oundgängligen nödvändiga. På
grund härav synes det mig som örn man för rätten att även a annans jakt
område företaga jakt efter varg eller järv ävensom att tillvarataga och be
hålla vid sådan jakt fällt djur icke bör uppställa annat villkor än att dylikt
djur bevisligen uppehåller sig i trakten. Gives åt stadgandet en sådan av
fattning, torde behov icke föreligga vare sig av det i utredningsmannens för
slag upptagna stadgandet om rätt för dem som tillfälligtvis eller vid lya på-
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
52
träffar sådant djur att jaga samt döda eller fånga ävensom behålla det eller av
stadgandet i 11 § andra stycket av gällande lag att den som å eget jaktom
råde eller eljest lovligen drivit upp varg eller järv äger rätt att fullfölja jak
ten inne på annans jaktområde.
I fråga om i 2 mom. gjort tillägg hänvisar jag till vad jag därom anfört
vid 1 §.
12
§.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 118.
DePckt\^iT' } fräga 0m 1 mom' finner -iaS utredningsmannens förslag till ändringar i
gällande rätt befogade. Emellertid synes den i paragrafen medgivna rätten
böra utvidgas till att omfatta ytterligare några djurslag med egenskaper som
nära överensstämma med de i förslaget upptagna. Detta är först och främst
fallet med den amerikanska flodillern, i Sverige benämnd mink. Känt är att
på senare tid icke så få exemplar av denna djurart spritt sig från så kallade
pälsfarmar samt åstadkommit skada. Det synes vidare lämpligt att, såsom
i ett av yttrandena hemställts, med gråsparv jämställa pilfink. Det lärer även
vara nödvändigt att här upptaga igelkott samt mullvad ävensom vissa skad
liga smågnagare.
Beträffande 2 mom. finner jag det lämpligt att, såsom utredningsmannen
föreslagit, medgiva här avsedd gårds- eller trädgårdsinnehavare ävensom
hans folk rätt att i skyddssyfte döda sådana fåglar, som för närvarande äro
fridlysta jämlikt 3 § 2 mom. jaktstadgan, samt att avlägsna eller förstöra vis
sa fågelbon ävensom däri varande ägg.
I
Jag vill i detta sammanhang beröra en annan och mera svårartad skade
görelse av villebråd, nämligen sådan som orsakas av hare å fruktträd. Den
i 25 § föreslagna ordningen angående företagande av jakt till förhindrande
av viltskador är visserligen avsedd att komma till användning även vid fall
av skadegörelse av hare a fruktträd. Sistnämnda lagrum förutsätter för sin
tillämplighet, att skadegörelsen har sin grund i villebrådsarts alltför talrika
förekomst. Som känt är behöver emellertid förekomsten av harskador
icke utgöra bevis för att harstammen är särskilt talrik, tvärtom kan en
enda hare under vissa omständigheter orsaka betydande skador. Frågan
om skyddsåtgärder mot skada av hare å fruktträd är för närvarande
föremål för utredning. De särskilda stadganden, vartill resultatet av utred
ningen kan komma att föranleda, torde komma att falla inom ramen för
jaktstadgan och förty få avseende allenast å jakträttsinnehavaren. I utred
ningsmannens förslag till jaktstadga föreslås, i nära anslutning till vad för
närvarande gäller, att i trädgård, anläggning för fruktodling eller plantsko
la, där färska harskador kunna påvisas å träden, hare skall få av jakträtts
innehavaren fällas undei tiden fran och med den 1 januari till och med den
31 mars, även om jakt efter hare då eljest icke är tillåten. Det synes mig
lämpligt och med billigheten mest överensstämmande att möjligheten att ut
öva nämnda rätt eller den ytterligare rätt att ingripa mot skadehare, vartill
den omförmälda utredningen kan giva upphov, icke göres beroende av att
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
53
vederbörande fruktodlare eller plantskoleinnehavare jämväl är jakträttsinne
havare. Jag har fördenskull såsom ett andra stycke till 2 mom. fogat ett
tillägg av innehåll, att innehavare av trädgård, fruktodling eller plantskola
skall, ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom an
läggningen fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat
är jakträttsinnehavare medgiven. Sålunda fälld hare bör emellertid till
falla jakträttsinnehavaren.
13 §.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 77 och 119.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har funnit tvi
velaktigt, om det föreslagna stadgandet i 2 mom. tillräckligt tillgodosåge djur
skyddssynpunkten. De upprörande fall av skadskjutning och långvariga
lidanden för sårade älgar, som allt emellanåt förekomme, torde knappast
förebyggas genom den föreslagna bestämmelsen. De svenska djurskyddsför
eningarnas centralförbund har hemställt att 2 mom. måtte kompletteras ge
nom stadgande om skyldighet för jordägaren, eller, vid förfall för honom,
den jagande att tillse, att det skadade djuret på möjligast smärtfria sätt dö
dades. Skadskjutet djur borde under alla förhållanden snarast möjligt upp
sökas och avlivas och detta borde vara en lagligen fastslagen plikt för varje
jägare.
Vidkommande 2 mom. hänvisar jag till de synpunkter utredningsmannen Deparkment»-
framfört, till vilka jag ansluter mig. Därutöver vill jag i anledning av nyss
nämnda centralförbunds hemställan ytterligare framhålla, att man svårligen
synes kunna stadga särskilda regler för hur den skall förhålla sig, som mot
tager underrättelse om att skadskjutet djur gått in på hans mark. Det kan
nämligen hända att denne icke är jägare och för en sådan person torde en
eventuell förpliktelse att vidtaga åtgärder för djurets uppspårande och dö
dande bliva svår att uppfylla. Skulle man åter för dylikt fall medgiva rätt
för den jagande att fullfölja jakten in på det främmande området, torde man
icke kunna undgå att samtidigt giva regler om vem det fällda djuret skall
tillfalla, vartill kommer, att en sådan rätt kunde av mindre nogräknade per
soner komma att begagnas som förevändning och skydd för olovlig jakt.
14 §.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 120. I
I förhållande till gällande jaktlag innebär stadgandet i förevarande para- Dep^^nl8m
graf allenast den ändringen, att ett undantag från förbudet att vid jakt be
träda besådd åker ansetts böra medgivas för det fall, att jakten äger rum
efter föreläggande eller förordnande varom i 25 § stadgas.
15 §.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 120.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Departements-
Vad först angår det materiella innehållet i paragrafen anser jag mig kun-
chefen.
na biträda utredningsmannens förslag att bland de djur, som vare sig de
dödas, fångas eller anträffas såsom fallvilt, skola tillfalla kronan, såvitt
Konungen ej annorledes förordnar, upptaga jämväl örnen, och som en följd
härav böra även ägg och bo av örn tillkomma kronan. Frågan om bere
dande av erforderligt skydd för örnen är av ömtålig beskaffenhet, och lokala
eller temporära undantag från fridlysningen kunna framdeles måhända bli
va nödvändiga. Det synes emellertid under alla förhållanden vara av bety
delse att genom den föreslagna bestämmelsen minska frestelsen att överträda
ett fortsatt förbud eller att utnyttja en eventuell lättnad i fridlysningen till att
bedriva annan jakt efter örn än sådan som sker i rent skyddssyfte. Där
jämte torde Örnen inom område för nationalpark böra komma i åtnjutande
av samma skydd som för närvarande beredes björn och lo. Med anledning
av att i yttrandet av vetenskapsakademien påpekats, att vildrenen för länge
sedan utrotats i landet och icke heller skulle kunna existera här, sedan de
områden, där den senast förekom, upplåtits åt lappar med deras renar, har
vildrenen uteslutits ur paragrafen.
Vidkommande därefter den närmare utformningen av ifrågavarande stad-
ganden ansluter jag mig till utredningsmannens förslag med vissa redaktio
nella jämkningar.
16
§.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 73 och 122.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har tillstyrkt, att
jakträttsupplåtelse skall ske i skriftlig form. I någon mån torde nämligen
därigenom åstadkommas hinder mot tillfälliga jaktupplåtelser, vilka i läng
den torde mera verka till skada än nytta för jordägarna.
Länsstyrelsen i örebro län har däremot framhållit, att bestämmelsen om
skriftlig form för upplåtelse av jakträtt väl ej kunde innebära, att det skrift
liga avtalet skulle utgöra form, så att ett muntligt, av vederbörande jordägare
vitsordat avtal skulle vara utan verkan och den person alltså, som jagade
med stöd av sådant avtal, kunna dömas såsom för olovlig jakt. En dylik
påföljd skulle för övrigt sakna betydelse då på grund av stadgandet i 34 §
jaktlagen förfarandet skulle kunna bliva föremål för åtal allenast efter an
givande av malsägare, d. v. s. i detta fall markägaren, som upplåtit jakträt
ten.
D«paHemenis-
Då för närvarande avtal om jordbruksarrende kan bliva giltigt även om den
chefen,
skriftliga formen ej iakttagits, synes det mig knappast lämpligt att för jakt
arrendeavtal stadga strängare föreskrifter. Det av utredningsmannen före
slagna förbudet mot att utan upplåtarens eller hans rättsinnehavares sam
tycke överlåta jakträtt, som upplåtits åt någon såsom en personlig rätt, anser
jag böra inflyta i lagen. I följd härav har paragrafen ändrats till att uppta
ga allenast ett stadgande av sadant innehall. Då de av utredningsmannen
föreslagna ändringarna i allmänna nyttjanderättslagen ävensom hänvisningen
55
i förevarande paragraf till sistnämnda lag torde vara överflödiga, hava de ute- .
slutits ur förslaget.
17 §.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 66 och 122.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har påpekat, att
örn på grund av stadgandet i 17 § 1 mom. servitutsförpliktelsen för någon
av de i ett jaktområde ingående fastigheterna förfölle, exempelvis vid exe
kutiv auktion, de förutsättningar under vilka jaktområdet bildats, framför
allt själva områdets lämplighet, kunde bli helt förändrade. Svagheten i det
ta avseende torde icke kunna avhjälpas utan omläggning av själva den rätts
liga konstruktionen, och det vöre möjligt att härför skulle krävas ett långt
mera invecklat förfarande än förslaget avsåge och som kunde anses prak
tiskt genomförbart. Om så vore, ansåge utskottet förslaget — trots anmärk
ningen — vara att föredraga, då just enkelheten vid jaktområdenas bildande
säkerligen hade stor betydelse för att lagen skulle få den avsedda verkan för
jaktvården. Länsstyrelsen i Malmöhus lån har på tal härom framhållit så
som lämpligare att tillerkänna ifrågavarande slag av servitut permanens så
till vida, att det skulle äga bestånd oavsett egendomens exekutiva försäljning.
Länsstyrelsen i Örebro lån har anfört.
Ur principiell äganderättssynpunkt torde berättigade invändningar ej kun
na göras mot en begränsning av den fria jakträtten, förutsatt likväl att be
gränsningen icke gjordes större än som jaktvårdens krav betingade. För
slagets bestämmelser vore i detta hänseende mycket litet vägledande. Jakt
utövningen komme därför att helt normeras av det av jaktvårdskonsulenten
uppgjorda förslaget med de jämkningar däri, som kunde föranledas av fram
ställningar vid sammanträdet med markägarna. Förslaget skulle visserligen
underställas vederbörande länsstyrelse. Då denna emellertid i regel icke
vore sakkunnig, torde dess prövning huvudsakligen bli av formell natur. Val
skulle länsstyrelsen, om så funnes erforderligt, kunna påkalla vidare utred-
ning av jaktvårdsstyrelsen, men det syntes föga antagligt, att denna skulle
komma till annat resultat än sin förtroendeman jaktvårdskonsulenten. Ma-
hända skulle det av denna anledning vara lämpligt att här såsom sakkunnig
rådgivande myndighet upptaga jämväl skogsvårdsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har påpekat att i 2 mom. stadgades,
att beslut om bildande av jaktområde icke finge träda i tillämpning, förrän
det fastställts av länsstyrelsen. Då jämlikt utredningsmannens förslag till
jaktstadga talan mot länsstyrelsens beslut angående sådan fastställelse finge
fullföljas hos Kungl. Majit, borde det förstnämnda stadgandet ändras så, att
därav tydligt framginge, att beslut örn bildande av jaktområde ej finge
träda i tillämpning förrän fastställelsebeslutet vunnit laga kraft. 1
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
1 mom. överensstämmer frånsett vissa redaktionella ändringar med 9 §
i Departement*-
gällande jaktlag och skiljer sig från utredningsmannens förslag allenast däri- c '**'
genom, att benämningen jaktområde utbytts mot jaktvårdsområde.
I 2 mom. hava sammanförts 2, 3 och 4 mom. i utredningsmannens för
slag, vilkas avfattning i samband därmed jämkats. Rörande de materiella
56
ändringarna i utredningsmannens förslag får jag hänvisa till vad jag därom
förut under rubriken jaktvårdsområden anfört. Härutöver vill jag framhålla,
att det lärer få ankomma på länsstyrelsen att vid den prövning av beslut örn
bildande av jaktvårdsområde, som skall föregå länsstyrelsens fastställelse av-
beslutet, tillse att genom detta icke göres större intrång i de olika fastighets
ägarnas rätt att förfoga över jakträtten å sina fastigheter än som oundgäng
ligen kräves för ett ändamålsenligt bedrivande av jaktvården å området. Jag
ansluter mig alltså till utredningsmannens mening att det icke bör få före
komma, att en person, som av etiska skäl icke önskar att jakt bedrives å hans
fastighet, skall behöva finna sig i, att andra personer jaga där. I likhet med
utredningsmannen anser jag emellertid uttryckligt stadgande härom icke er
forderligt.
Av den åt tredje stycket givna avfattningen torde framgå, att beslut örn
bildande av jaktvårdsområde icke må träda i tillämpning, förrän fastställelse-
beslutet vunnit laga kraft.
Jag ansluter mig till utredningsmannens uppfattning att, sedan i lagen örn
rätt till jakt angivits de civilrättsliga förutsättningarna för att ett beslut örn
bildande av jaktvårdsområde skall få genomföras, det skall ankomma på
Konungen att utfärda erforderliga bestämmelser för dessa ärendens hand
läggning, avgörande och prövning. Vad utredningsmannen därom i betän
kandet föreslagit synes mig i stort sett lämpligt, dock vill jag redan i detta
sammanhang framhålla, att jag icke kan biträda utredningsmannens förslag,
att den som undertecknat anmälan om ifrågasatt bildande av jaktvårdsom
råde skall vara i så måtto bunden av sin underskrift, att han, därest han
icke är närvarande vid den slutliga omröstningen, skall anses hava röstat
för antagande av förrättningsmannens förslag.
I 3 mom. av förevarande paragraf har jag upptagit bestämmelser som
hava avseende på dels det fall, då med besittnings- eller nyttjanderätten till
en fastighet, som blir intagen i ett jaktvårdsområde, på grund av lag följer
jakträtt å densamma, dels å sådana fall, där jakträtten å dylik fastighet till
kommer annan än ägare, innehavare eller brukare.
Vad det förstnämnda fallet beträffar synes det mig uppenbart att, då en
fastighet mot ägarens vilja anslutes till ett jaktvårdsområde, fastighetens in
nehavare eller brukare icke skall äga bättre rätt än ägaren och alltså måste
underkasta sig beslutet. Annorlunda torde saken ställa sig, om ägaren till
fastighet sluter avtal eller biträder beslut om bildande av jaktvårdsområde.
Innehavaren eller brukaren har ju i regel fått till sig upplåten fastigheten med
vad därtill hörer och det synes därför ej kunna komma i fråga, att äga
ren skall kunna ensidigt beröva honom något därav, låt vara att det här icke
ar fråga om någon rätt av större ekonomisk betydelse. Vad ägaren avtalar
eller beslutar i fråga örn bildande av jaktvårdsområde synes därför icke böra
medföra rubbning i innehavarens eller brukarens rätt till jakt å fastigheten
under besittnings- eller brukningstiden. Vad nu sagts synes böra äga mot
svarande tillämpning i de fall, då angående jakträtten till en fastighet skett
sådant bestämmande som i 9 § sägs.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
57
Ett vanligt jaktarrendeavtal synes däremot icke böra få hindra bildandet av
ett jaktvårdsområde. För såväl jaktarrendatorn som delägarna i jaktvårdsom-
rådet kan det även innebära en fördel, att avtalet kommer att upphöra, och
jag har fördenskull föreslagit, att en jaktarrendator, som anser sig lida för
fång genom avtal eller beslut om bildande av jaktvårdsområde, skall äga
uppsäga jaktarrendeavtalet till omedelbart upphörande.
18 §.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 102 och 125.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län har sagt sig vilja
framhålla såsom särskilt förtjänstfullt förslaget angående skyldighet för den
som idkar jakt med skjutvapen att innehava gällande ansvarsförsäkring.
Härtill ville utskottet påpeka vikten av att denna försäkring så utformades,
att de många oförskyllda offren för vårdslöshet under jakt eller, i förekom
mande fall, deras anhöriga åtminstone erhölle en effektiv ekonomisk ersätt
ning för sina lidanden.
Vid 2 mom. har domänstyrelsen — med hänvisning till bland annat den
avveckling av de domänverket och dess personal tidigare åvilande admini
strativa uppgifterna vid sidan av den rena förvaltningen av domänfondssko-
garna, som ägt rum, särskilt sedan domänverket inrangerats bland statens
affärsdrivande verk — hemställt, att såvitt rörde lagen örn rätt till jakt do
mänstyrelsen måtte befrias från varje befattningstagande med dess till-
lämpning, för så vitt enbart framginge av förslaget, samt att domänverksper-
sonalen måtte befrias från skyldighet att åtala förbrytelser mot jaktlagarna,
jämväl sådana som beginges å i domänfonden ingående mark, ävensom att
domänverkets tjänstemän i 1—26 lönegraderna enligt avlöningsreglemen-
tet för domänverket måtte tillerkännas målsäganderätt var och en inom sitt
tjänstgöringsområde vid ingripande mot förbrytelser mot jaktlagarna, som
beginges å domänverket tillhörig mark. Därutöver har styrelsen fram
hållit, att i den mån befattningstagandet med vissa slag av skogar över
flyttades från domänverket till andra myndigheter, dessa nytillträdande in
stitutioner borde hava att i alla avseenden fullgöra de uppdrag, som åvilat
den personal, som tidigare haft att taga befattning med samma skogar. Läns
styrelsen i Jönköpings län har anfört, att, sedan de ecklesiastika skogarna
numera ej längre stöde under domänverkets förvaltning utan under upp
sikt av särskilda stiftsjägmästare med i förekommande fall underlydande
bevakningspersonal, jämväl dessa kategorier förvaltande och bevakande
personal reciprociter syntes böra tillerkännas samma rätt i de i 18 § 2 mom.
ävensom 30 § 2 mom. angivna olika hänseenden som annan i dem omnämnd
personal. Befogenhet i det i förevarande moment omnämnda hänseende
syntes böra tillerkännas »polisman», ty med förslagets begränsning till »ve
derbörande kronobetjänt» och »särskilt förordnad polisman» hade samt
liga befattningshavare inom statspolisorganisationen, vilka länsstyrelsen nu
mera hade att tillgå till övervakande av författningens efterlevnad, blivit ute-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Departements-
chefen.
slutna från den ifrågavarande befogenheten. Befogenhet i det i lagrummet
angivna hänseende syntes även böra tilläggas jaktvårdskonsulenterna och
jaktinspektören, de förra inom respektive distrikt. Lappfogden i Västerbot
tens län har yttrat, att skyldigheten för den jagande att vid anfordran upp
visa jaktkort torde vad anginge trakterna ovan odlingsgränsen inom Norr
bottens och Västerbottens län samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län böra
utvidgas så, att jagande där skulle vara skyldig uppvisa jaktkortet för lapp
fogde och lapptillsyningsman. Svenska jägareförbundets styrelse har hem
ställt, att rätten att påfordra uppvisande av jaktkort tillerkändes jordägarens
eller jakträttsinnehavarens folk.
I fråga om 3 mom. har länsstyrelsen i Norrbottens län anfört.
Då i 18 § folket ovan odlingsgränsen i lappmarkerna befriats från skyl
dighet att erlägga jaktvårdsavgift vid jakt efter skogsfågel och ripa samt varg
och järv, så förefölle den angivna begränsningen knappast välbetänkt; å
ena sidan vore jakten efter ekorre i dessa trakter högst betydande -—- de från
länet exporterade ekorrskinnen torde de senare åren kunnat räknas i 10,000-
tal — och borde därför även inrymmas under befrielsen, å andra sidan läge
det i sakens natur, att det mötte svårigheter med bevisningen om vilken
sorts jakt vederbörande bedrivit i de särskilda fallen. Begränsningen i fråga
syntes därför lämpligen kunna utgå.
Samma yrkande har framställts av hushållningssällskapets förvaltnings
utskott i Norrbottens län, lappfogdarna i länet samt lappfogden i Västerbot
tens län.
Stockholms läns fiskareförening har yttrat.
Med hänsyn till att befolkningen i yttre skärgården vore av den uppfatt
ningen, att såväl fiske som jakt av ålder fått av denna befolkningsgrupp
utövas i havsbandet, vore det föreningens uppfattning, att fiskarebefolknin
gen borde vara befriad från skyldigheten att erlägga med jaktkortsinnehav
föreslagna avgifter. De knappa omständigheter denna befolkning levde uti
ansåge föreningen även utgöra skäl för befrielse från skyldigheten att erlägga
dylik avgift.
Frågan örn skyldighet för den som idkar jakt med skjutvapen att inne
hava ansvarighetsförsäkring är ännu beroende på utredning. Jag finner
det emellertid ändamålsenligt att i förslaget intaga en erinran om de stad-
ganden härom, som framdeles kunna komma att utfärdas.
Spörsmålet om uttagande av jaktvårdsavgift har jag tidigare behandlat
under rubriken jaktvårdens organisation och finansiering.
I fråga om rätten att påfordra uppvisande av jaktkort har jag i anledning
av vad i yttrandena anförts vidtagit vissa ändringar i utredningsmannens för
slag.
Utredningsmannens förslag om befrielse i vissa fall från skyldighet att er
lägga jaktvårdsavgift kan jag i huvudsak biträda. I fråga om den ovan
odlings- och skyddsskogsgränsen bofasta befolkningen synes emellertid så
dan befrielse endast böra få åtnjutas vid jakt med snara, enär i annat fall ett
stort antal personer, vilkas förhållanden icke motivera en sådan undantags-
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
59
ställning, skulle komma i åtnjutande av denna förmån. Den sålunda före
slagna ändringen ävensom det ändrade innehållet i 11 § 2 mom. hava nöd
vändiggjort vissa jämkningar i avfattningen av det ifrågavarande momentet.
19 §.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 126.
Jag biträder utredningsmannens förslag med en mindre redaktionell jämk
- Departement-
ning, föranledd av det ändrade innehållet i 18 § 2 mom. andra stycket.
chefen.
20
§.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 127.
I fråga örn första stycket har Kalmar läns norra hushållningssällskaps för
valtningsutskott framhållit, att då utfodring i regel skedde i avsikt att öka
viltbeståndet borde på ett avstånd av 200 meter från ägogränsen utfodring
vara tillåten. Styrelsen för Södermanlands läns jaktvårdsförening har an
fört.
Förbudet mot att genom utfodring locka villebråd från annans mark —
vilket förbud syntes huvudsakligen motiverat av förekomsten i södra Sverige
av illojal utfodring i samband med utsättande av fångstapparater — kunde
med hänsyn till den föreslagna ordalydelsen ingiva vissa betänkligheter ifrå
ga örn tillämpningen i länet. Genom föreningens propaganda hade nämligen
utfodring i allt större omfattning kommit till stånd även på mindre jakt-
vårdsområden. Då rådjuren genom vinterutfodring lockades kilometertals
kunde den föreslagna lagtexten befaras giva anledning till tvister, som men
ligt påverkade även ett lojalt och önskvärt utfodrande av det vilda. Det
syntes därför nödvändigt att bestämmelsen så omredigerades, att utfodrin
gen i och för sig icke bleve straffbar, även om den kunde visas hava lockat
villebråd från annat jaktområde, utan att straffpåföljd skulle inträda först
när utfodringen skett i påtaglig avsikt att illojalt tillgodogöra sig angränsan
de jaktområdes villebråd.
Vidkommande andra stycket har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
hemställt, att från det föreslagna förbudet mot jakt för fågelbulvan undan
tag måtte göras för uvbulvan och härvid åberopat Göteborgs jaktsällskap,
som ansett att för att underlätta utrotandet av sådana skadedjur, som om-
förmälas i 36 § i förslaget till jaktstadga, samt för att undvika en otydlig
het, som kunde giva anledning till tvistigheter, tydligt borde angivas, att uv-
bulvaner icke inräknades bland här avsedda bulvaner för fågelskytte. Mån
gen gång kunde nämligen synnerligen lämplig plats för skytte under kråk-
sträcket vara så belägen, att dess utnyttjande kunde omöjliggöras genom
formuleringen av ifrågavarande stycke.
Beträffande tredje stycket hava i flera yttranden framställts krav på änd
ring i skärpande riktning. Sålunda har länsstyrelsen i Jönköpings lån an
fört, att bestämmelsen i detta stycke syntes väl allmänt hållen för att i till-
lämpningen lämna den ledning, som i tveksamma fall kunde vara erforder
lig eller nödvändig. Stadgandet borde närmare utformas och därvid i gör
ligaste mån även skärpas. Jakten med drivande hund på smärre områden
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
vöre nämligen ägnad att allvarligt oroa det vilda och därigenom äventyra
ändamålet med jaktvården jämväl för närliggande markägare. Hushållnings
sällskapets förvaltningsutskott i Hallands län, med vilket länsstyrelsen in
stämt, har framhållit, att den i stycket gjorda uppdelningen, varigenom
förseelse mot förbudet i första punkten bleve straffri, måste anses synner
ligen betänklig. Även örn, på grund av formuleringen, för andra punktens
tillämplighet förutsattes, att full bevisning förebragtes örn syftet, så kornme
det förvisso i de flesta fall att för vederbörande sakägare bliva så svårt att
visa »uppenbart syfte», att hela bestämmelsen bleve en chimär. Länsstyrel
sen i Göteborgs och Bohus län har instämt i ett av Göteborgs jaktsällskap
gjort uttalande, däri det bl. a. heter.
En av de största olägenheterna för bedrivande av rationell jaktvård hade
sin grund i att på marker av ringa och för stövarjakt helt otillräcklig storlek
jakt med drivande hund utövades i stor utsträckning, varför bestämmelserna
örn sådan jakt borde kompletteras med en bestämmelse om minimiareal.
Härigenom komme tillämpningen av tredje stycket att avsevärt underlättas.
Genom att lämna möjlighet för länsstyrelsen att efter ansökan bevilja un
dantag, där områdets beskaffenhet oavsett arealen gjorde detsamma lämp-
för dylik jakt, kunde man genom en sådan bestämmelse icke anses obe
hörigen ingripa i den enskildes rätt. Länsstyrelsen föresloge i anslutning
till ovanstående följande avfattning:
»Å område innehållande mindre areal än 100 har må jakt med drivande
hund ej äga rum, med mindre länsstyrelsen därtill lämnat tillstånd. Över
trädelse härav straffas såsom olovlig jakt.
Jakt med drivande hund må ej heller äga rum å annat område, som är
av sådan beskaffenhet, att drevet måste antagas komma alt huvudsakligen
framgå över annans jaktområde. Sker det i uppenbart syfte att åtkomma
villebråd från sistsagda område, vare ansett som örn olovlig jakt ägt rum.»
Departements-
Jag biträder utredningsmannens förslag om införande av förbud mot att
***/*" genom anstalter för utfodring eller annorledes locka villebråd från annans
område. Av stadgandets avfattning och placering torde med tillräcklig tyd
lighet framgå, att förbudet riktar sig allenast mot sådan utfodring, som sker
i syfte att tillgodogöra sig villebråd från annans jaktområde, vadan alltså i
yttrandena yppade farhågor att genom detsamma utfodring i jaktvårdande
eller djurvänligt syfte skulle omöjliggöras icke synas hava fog för sig.
Likaledes finner jag mig böra biträda förslaget örn stadgande av visst
avstånd från gränsen till annans jaktområde som villkor för uppställande
av fångstapparaler för fångande av levande nyttigt vilt. Då såvitt känt är
förbudet mot att uppsätta bulvan för fågelskytte närmare annans jaktom
råde än 200 meter icke visat sig medföra menliga följder ifråga örn möjlig
heten att efterhålla t. ex. kråkan, finner jag icke skäl att föreslå någon upp
mjukning av ifrågavarande stadgande.
Vidkommande tredje stycket ansluter jag mig till den av utredningsmannen
hävdade och såvitt av de inkomna yttrandena framgår allmänt omfattade
uppfattningen om det nödvändiga i att inskränka den för viltvården å an
gränsande marker menliga jakten med drivande hund på små områden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
61
Längre än till vad utredningsmannen härutinnan föreslagit synes man dock
icke böra gå. I syfte att förebygga möjlig missuppfattning att stadgandet av-
såge att förbjuda jakt efter å eget jaktområde uppdriven räv ävensom för
att i övrigt förtydliga stycket har detsamma i redaktionellt avseende jämkats.
21
§.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 128 och har i
förslaget samma lydelse som motsvarande stadgande i gällande jaktlag med
den skillnad att ordet skjutgevär utbytts mot skjutvapen.
Länsstyrelsen i Värmlands län och hushållningssällskapets förvaltnings
utskott hava framhållit, att paragrafens bestämmelser gällde »annorstädes
än till allmänt begagnande upplåten väg» men att det alltför ofta förekom-
me, att jägare vid färd på cykel eller till fots å väg, som ginge över eller in
till annans mark, icke hade sin hund kopplad — av bekvämlighetsskäl eller
i avsikt, att den skulle få slag av villebråd på eller invid vägen. Det syntes
därför motiverat att till paragrafen foga det tillägg, att jakthund vid färd
över annans jaktområde alltid skall hållas kopplad. Samma yrkande har
framställts av landstingets i länet förvaltningsutskott.
Svenska jägareförbundets styrelse har anfört, att vid tillämpningen av 17 §
i gällande jaktlag uttrycket »över annans jaktområde» föranlett tolknings-
svårigheter. Förbundsstyrelsen ansåge det därför riktigare, att uttrycket
»över annans jaktområde» ersattes med »å annans jaktområde».
Jag biträder utredningsmannens förslag med den jämkning i avfattningen,
Departement*-
varom nyssnämnda förbundsstyrelse hemställt, samt vill i anledning av chelm'
yttrandena från Värmlands län framhålla, att det däri ifrågasatta förbudet
helt säkert skulle, därest det infördes i lagen, ge upphov till tolkningssvå-
righeter och även kunna medföra onödiga svårigheter för lojala jägare.
23 §.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 129.
I anslutning till första stycket av paragrafen har chefen för Norrlands
trängkår, med tillstyrkande av chefen för norra arméfördelningen och in
spektören för trängen, anfört, att bestämmelserna om rätt att upptaga hund,
som löper lös i mark där villebråd finnes, samt örn förbud mot lössläppande
under viss tid av året av hund i sådan mark — vilka bestämmelser givetvis
vore ur jaktsynpunkt synnerligen önskvärda för att icke säga nödvändiga
—- komme, därest de skulle konsekvent tillämpas, att i hög grad försvåra,
under vissa förhållanden rent av omöjliggöra såväl den fältmässiga dressyren
av arméns tjänstehundar som även deras användning under truppövningar i
terräng. Det syntes därför nödvändigt att stadga vissa undantagsbestämmel
ser rörande statliga myndigheter eller institutioner tillhöriga eller av dem
disponerade hundar, som i och för sin tjänst — utbildning eller övning —
måste, med eller utan förare, färdas fram genom eller uppehålla sig i sådan
mark varom nyss sagts.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
I fråga om den i tredje stycket föreslagna rätten att under vissa förutsätt
ningar döda hund hava delade meningar yppats. Införandet av en sådan
rätt har avstyrkts av domänstyrelsen medan bland andra Överståthållaräm
betet, länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län samt Svenska jägareför
bundets styrelse och Svenska kennelklubben icke haft något att erinra mot
den föreslagna rätten i och för sig men hemställt att till undvikande av miss
bruk och tvistigheter förutsättningarna för densamma måtte med större tyd
lighet angivas.
Domänstyrelsen har yttrat.
För ett strikt tillämpande av ifrågavarande stadgande torde erfordras en
synnerligen ansvarskännande och skarp omdömesförmåga. Och det kunde
med skäl ifrågasättas, huruvida dylik förmåga kunde som regel förutsättas
vid fall, som här avsåges. Med hänsyn till de stora risker, som ovillkorligen
förelåge vid ett tillämpande av sagda bestämmelse, finge styrelsen för sin
del uttala, att rättighet att under berörda omständigheter döda hund borde
utgå ur förslaget.
Överståthållarämbetet har anfört följande.
Av skäl, sorn i motiven anförts, syntes det uppenbart, att rätt till dödande
av hund, som löper lös i mark där villebråd finnes, i vissa fall borde med-
givas. Av hänsyn till hundägaren borde densamma emellertid begränsas
till sådana fall, då hunden löpt ute upprepade gånger, samt hundens ägare
antingen underrättats härom eller ej kunnat anträffas. Åt denna uppfatt
ning, varpå även förslaget syntes bygga, hade förslaget velat giva uttryck
genom att binda rätten att döda löslöpande hund vid den förutsättningen,
att på grund av omständigheterna måste antagas, att hundens lössläppande
berodde på ägarens eller innehavarens vårdslöshet. Det syntes emellertid,
som örn den sålunda åsyftade begränsningen ej givits en tillräckligt strikt
utan alltför vid avfattning; den angivna formuleringen kunde sålunda befa
ras leda därhän, att hund dödades även i sådana fall, då så ej rätteligen
bort ske.
Svenska jägareförbundets styrelse har ansett, att största möjliga trygghet
mot missbruk av denna rätt borde skapas, och förordat, att de i paragrafen
givna föreskrifterna jämkades sålunda, att det utsädes, att det uppenbarligen
skall framgå, att hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens
vårdslöshet, eller ock att skriftlig varning skall vid tidigare tillfälle hava
givits hundens ägare eller innehavare, innan hunden må dödas.
Svenska kennelklubben har bl. a. yttrat.
Bestämmelsen i sista stycket av 23 § komme visserligen av jaktvårdarna
att hälsas med tillfredsställelse, men den vöre dock både för jägare och hund
ägare i allmänhet något för skarp i sin nuvarande form och den kunde av
mindre nogräknade personer komma att missbrukas. Det kunde sålunda
tänkas, att en person som råkat i konflikt med en mindre nogräknad granne
även holle sig med jakthundar, vilka utan ägarens förvållande någon gång
komme lösa och in på grannens gård, kanske t. o. m. utan att göra sådan
skada som i andra stycket av 23 § sägs. Då vore orden »löpa lös» alltför
rymliga och om ej restriktioner funnes, så grepe vederbörande det gynn
samma tillfället att hämnas och sköte hunden.
Kungl. Majis proposition nr 46.
63
Jag biträder utredningsmannens förslag i fråga om första och andra styc-
Departement
*-
bena och vill framhålla, att den skärpning av villkoren för rätten att utfå * ellt1en-
skadestånd, som skett genom bestämmelsen i andra stycket, torde uppvä
gas av den i första stycket föreslagna utvidgningen av rätten att upptaga
hund.
Att de stadganden i jaktlagen och jaktstadgan, vilkas syfte är att i jakt
vårdens intresse bereda skydd mot löslöpande hundar, icke böra innebära
hinder mot användande av hund i och för tjänsten vid försvars- eller polis
väsendet, vari även torde få inbegripas utbildning och träning av hunden,
synes mig så uppenbart, att särskild bestämmelse härom icke torde vara
erforderlig.
Vidkommande tredje stycket ansluter jag mig till utredningsmannens för
slag med bl. a. den jämkning i avfattningen, att det, för att den ifrågava
rande rätten att döda hund skall få utövas, skall av omständigheterna uppen
barligen framgå, att hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens
vårdslöshet.
25 §.
Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 71 och 130.
Jag hänvisar till vad jag förut anfört under rubriken åtgärder mot skade-
Departements-
görelse av villebråd med tillägg, att jag jämväl i detta fall ansluter mig till chefen-
utredningsmannens förslag, att de närmare bestämmelserna angående ord
ningen för jakt till förhindrande av viltskador böra utfärdas å administrativ
väg och intagas i jaktstadgan. Utredningsmannens förslag till bestämmelser
i ämnet synas mig i huvudsak ändamålsenliga; dock torde rätt att överklaga
länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förordnande böra tillkomma ve
derbörande part.
27—33 §§.
Paragraferna motsvara 27—32 samt 34 §§ i utredningsmannens förslag
(sid. 82 och 131).
I fråga om 27 § har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekat att
intet hinder syntes föreligga för den som fällts till ansvar för olovlig jakt och
förbrutit sitt jaktkort att omedelbart erhålla nytt sådant mot erläggande av
ny jaktvårdsavgift. Länsstyrelsen har vidare anfört.
I likhet med vad som gällde i åtskilliga andra europeiska länder borde
emellertid ovillkorligen finnas möjlighet för domstol att, då någon dömdes
till ansvar för olovlig eller olaga jakt eller för under jakt genom uppsåtlig!
eller oaktsamt förfarande vållad skada å person, förklara den dömde för
lustig rätten att under viss tid erhålla nytt jaktkort. Länsstyrelsen ville dock
ifrågasätta om det vore fullt konsekvent att, såsom utredningsmannen gjort,
betrakta jaktkortet endast som ett kvitto å erlagd jaktvårdsavgift men sam
tidigt behandla kortet såsom föremål för förverkande, något som förutsatte,
att det hade karaktären av bevis örn erhållen jaktlicens. Ty meningen vore
väl ändå icke, att jaktkortet skulle förklaras förbrutet endast för att ny
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
jaktvårdsavgift skulle framtvingas. I vilket fall som helst syntes licenssyn
punkten vara den viktigaste. Någon svårighet torde icke föreligga att i
praktiken ordna frågan om indragning av jaktkort på sådant sätt, att nytt
kort finge utfärdas först efter viss tids förlopp eller efter föregående pröv
ning av vederbörandes lämplighet att erhålla sådant. Ett centralt fört re
gister över förbrutna jaktkort borde underlätta frågan.
Beträffande 28 § har Svenska jägareförbundets styrelse framhållit, att nå
got uttryckligt stadgande om straff för överträdelse av bestämmelserna i 5 §
icke funnes i förslaget, lika litet som gällande rätt innehölle något straff
stadgande för överträdelse av motsvarande bestämmelser i jaktlagens 3 §,
Förbundsstyrelsen har vidare yttrat.
Den enda uttryckliga bestämmelse i sådant hänseende, som funnes, vore
den i 15 § av den s. k. bysamfällighetslagen, som hänvisade till 24 kap. 6 §
strafflagen. Utredningsmannen hade utgått ifrån att sistnämnda lagrum
skulle vara tillämpligt i avseende å överträdelse i allmänhet av 5 §:ns stad-
ganden. Det syntes emellertid vara ovisst, om detta vore riktigt. Snarare
torde det förhålla sig så att delägares olovliga jagande ej vore inbegripet
under 24 kap. 6 § strafflagen. Frågan syntes alltså nu böra lösas genom en
uttrycklig bestämmelse i lagen. Att likställa sådant jagande med olovlig
jakt å annans jaktområde ginge emellertid icke, då detta efter de föreslagna
nya straffbestämmelsernas genomförande kunde leda till att missbruk av
jakträtt i samfällighet bleve strängare bestraffat än annat missbruk av rätt
i sådan även örn detta skulle innebära större intrång. Det syntes däremot
förbundsstyrelsen som om det kunde vara lämpligt att i förslagets 28 § in
skjuta ett stadgande av innehåll, att om delägare i allmänning eller samfäl
lighet, varom sägs i 5 §, å området utövade jakt, som strede mot vad enligt
första stycket av nämnda paragraf vore tillåtet eller mot beslut, som avsåges
i andra stycket första punkten av samma paragraf, han skulle anses som
örn
han, såsom i 24 kap. 6 § strafflagen avses, missbrukat sin rätt i samfällig-
heten. I
I fråga om 30 § har länsstyrelsen i Jönköpings län uttalat, att där uppräk
nade personer borde tilläggas befogenhet att till vedermäle och pant taga
och behålla jämväl för en olovligt jagande möjligen utfärdat jaktkort. Sö
dermanlands låns jaktvårdsförenings styrelse har hemställt, att i 30 § 1 mom.
måtte införas bestämmelse om rätt att taga vid olovlig jakt använt fort-
skaffningsmedel. Motsvarande rätt funnes i fråga om tjuvfiske och den
skulle utgöra en effektiv hjälp, då det gällde att bekämpa olaga sjöfågeljakt
från båt och landsvägsjakt från bil.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har före
slagit, att ordet »bössa» måtte utbytas mot »skjutvapen», enär bössa åtmin
stone där i orten användes som benämning allenast å skjutvapen, till vilket
nyttjades hagelammunition.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, lappfogdarna i länet samt länsstyrelsen
och lappfogden i Västerbottens län hava hemställt, att lappfogdar och lapp-
tillsyningsmän måtte i fråga om de till lapparnas uteslutande begagnande
anvisade områdena tilldelas samma befogenheter, som enligt paragrafen
skulle tillkomma bland andra domänverkets personal.
Kungl. Majlis proposition nr 46.
65
Svenska jägareförbundets styrelse har vid 31 § anfört.
Bestämmelsen i tredje stycket om bötesstraff för den som vid jakt ej med-
haft jaktkort eller jaktpass vöre befogad. Med hänsyn därtill att det ofta
kunde bero på ett ganska ursäktligt misstag om jaktkort eller jaktpass icke
medförts, syntes det förbundsstyrelsen dock önskvärt, att domstolarna er-
hölle möjlighet att utöva diskretionär prövning vid bedömandet om böter för
förseelse av detta slag borde utkrävas och förbundsstyrelsen förordade där
för ett tillägg till tredje stycket av innehåll, att örn den tilltalade visade, att
han vid tiden för förseelsen var innehavare av jaktkort eller jaktpass, dom
stolarna skulle efter omständigheterna kunna förklara straffet förfallet.
Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har hem
ställt att därest uppvisande av jaktkort eller jaktpass skedde inom högst 24
timmar, laga åtgärder mot den försumlige ej skulle få vidtagas. Jämväl läns
styrelsen i Värmlands lån har funnit straffbestämmelsen för underlåtenhet
att vid jakt medföra jaktkort eller jaktpass vara alltför rigorös och därför
i behov av omredigering. Liknande synpunkter hava framförts av bl. a. läns-
styrelsen i Södermanlands län.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har beträffande 32 § ifrågasatt
lämpligheten av att föreskriva strängare straff för den som under utövande
av jakt å område, varå han ägde jakträtt, beträdde annans åker än för den
som eljest beträdde annans mark.
I fråga örn 33 § har Överståthållarämbetet anfört.
Det brott varom förmäldes i 30 § 2 mom. och sorn enligt gällande rätt städ
se lydde under allmänt åtal, torde enligt förslaget åtminstone i viss omfatt
ning bliva att anse såsom angivelsebrott. Därest med förslaget icke åsyf
tades att härutinnan göra någon ändring i förhållande till vad som nu gällde,
borde härav föranledd omredigering av förslagets åtalsregler vidtagas. I
I fråga om dessa paragrafer biträder jag utredningsmannens förslag med
Departement*.
följande ändringar och tillägg.
chefen.
Då skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift och innehava jaktkort icke i
princip skall åvila varje jägare, torde det icke överensstämma med rättvisa
och billighet att låta den, som på grund av att han icke jagar på egen eller
därmed i detta avseende likställd mark är skyldig erlägga sådan avgift, drab
bas av särskild straffpåföljd. Anser man sig alltså icke kunna stadga sådan
påföljd för innehavare av jaktkort, torde man ej heller böra göra detta för
innehavare av jaktpass. 3 mom. i 27 § synes därför böra utgå.
I 28 § synes böra intagas sådan hänvisning, att straffbestämmelsen i 24
kap. 6 § strafflagen för den som missbrukar sin rätt i samfällighet blir till
lämplig på delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom i 5 § sägs,
som idkar jakt å sådant område i strid med vad enligt första stycket av sist
nämnda paragraf är tillåtet eller i strid med beslut, som avses i andra stycket
första punkten av samma paragraf. Detta tillägg föranleder även viss änd
ring i 29 § andra stycket.
Bland de i 30 § 1 mom. andra stycket uppräknade personer, vilka skola äga
utöva där avsedd rätt, torde böra upptagas jämväl lappfogde och lapptill-
syningsman, varjämte där, i stället för allmän åklagare, synes i likhet med
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 saini. Nr 40.
5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Departements
chefen.
vad som föreslagits i fråga om 18 § 2 mom. andra stycket böra insättas polis
man och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevak
ning. Orden förvaltande och bevakande personal vid domänverket även
som föreståndare och lärare vid statens skogsskolor torde böra utbytas mot
benämningen personal vid domänverket.
I avfattningen av 2 mom. torde böra göras viss jämkning i syfte att ernå
större överensstämmelse med ordalydelsen av det lagrum i allmänna straff
lagen, som det är avsett att ersätta, nämligen 24 kap. 16 §.
I fråga örn 31 § synes det skäligt, att en jaktkortsinnehavare som av för
biseende icke medhar sitt jaktkort skall — i likhet med vad som enligt gäl
lande vapenkungörelse är stadgat om vapeninnehavare som av förbiseende
icke medhar sin vapenlicens — kunna bliva fri från ansvar, därest han inom
viss tid hos vederbörande åklagare visar, att han vid tiden för förseelsen in
nehade giltigt jaktkort. Jag har fördenskull till paragrafen fogat ett stycke
av sådant innehåll.
Då det icke kan anses skäligt, att en person, som utarrenderat jakten å
sin fastighet, skall vara ansvarig för att jaktarrendatorn erlägger jaktvårds-
avgift, synes denna ansvarighet böra inskränkas till att avse allenast det fall,
då en jakträttsinnehavare tillåter annan att deltaga i hans jakt.
33 § i utredningsmannens förslag torde såsom överflödig kunna utgå.
Då brott mot 24 kap. 16 § strafflagen ävensom djurplågeribrott falla under
allmänt åtal, torde detsamma böra gälla beträffande de förbrytelser varom
förmäles i 30 § 2 mom. samt 32 § första stycket.
Den rätt att atala bland annat intrång i kronans rätt, som fortfarande
torde böra tillkomma befattningshavare vid domänverket, synes böra in
skränkas till revirförvaltare och hava avseende allenast å mark, som står
under domänverkets förvaltning.
35 §.
Paragrafen motsvarar 36 § i utredningsmannens förslag (sid. 85 och 136).
Mot utredningsmannens förslag att del av de enligt jaktlagen utdömda bö
terna m. m. skall tillfalla jaktvårdsfonden har jag ingenting att erinra. Däre
mot kan jag icke biträda förslaget att bötesandelar m. m. skola ställas till
angivna myndigheters förfogande för att användas till uppmuntran av po
lismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrandet av överträdelser av jakt
förordningarna. I samband med att bestämmelsen härom uteslutes ur för
slaget synes det lämpligt att stadga, att av böter m. m. kronan och jaktvårds
fonden skola taga hälften var.
I andra stycket av 2 mom. har med hänsyn till bestämmelserna i vapen
kungörelsen gjorts visst tillägg.
36 §.
Paragrafen motvarar 37 § i utredningsmannens förslag (sid. 137).
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
67
Ett till utredningsmannens förslag om övergångsbestämmelser gjort tillägg
Departements-
har jag tidigare berört vid behandlingen av 9 §.
chefen.
De i utredningsmannens förslag till jaktstadga under rubrikerna om bil
dande av jaktområden, om jaktvårdsfonden samt örn jakt till förhindrande
av viltskador förekommande stadgandena, vilka innehålla förslag till sådana
tillämpningsföreskrifter, varom jag tidigare vid behandlingen av bland annat
17 och 25 §§ talat, hava inom departementet undergått förberedande över-
arbetning och torde få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet. Med
slutlig prövning av dessa stadganden torde få anstå, till dess riksdagens be
slut rörande lagen om rätt till jakt föreligger.
Övriga lagförslag.
Såsom jag tidigare vid behandlingen av 15 § i förslaget till lag om rätt
Departements-
till jakt antytt, biträder jag utredningsmannens förslag örn att å område
chefen.
som är till nationalpark avsatt bereda örnen samma skydd, som enligt gäl
lande lag där åtnjutes av björn och lo.
Vad angår den av mig vid behandlingen av 10 § i nyssnämnda förslag be
rörda frågan örn älgens fullständiga skyddande inom område för national
park synas övervägande skäl tala för att bestämmelse härom intages i föreva
rande lag. En sådan åtgärd torde stå i överensstämmelse med den tankegång,
som legat till grund för nationalparkernas tillkomst. Sin största betydelse
torde åtgärden få i Norrland, där ju som känt är älgstammen över huvud är
oproportionerligt svag. Jag föreslår alltså att som ytterligare undantag ifråga
om lapparnas rätt till jakt inom nationalpark stadgas, att ej heller jakt efter
älg där må äga rum.
Utredningsmannen har beträffande paragrafens andra stycke föreslagit,
att rätten till ersättning för skada å renar skall utvidgas till att omfatta
skada, som förorsakas av örn. Vidare har föreslagits en uppmjukning av de
allmänna villkoren för att utfå ersättning. Jag biträder utredningsmannens
förslag i dessa delar och får angående skälen till förslagen hänvisa till vad
utredningsmannen anfört i motiven till förslaget till jaktstadga (sid. 168 och
187).
Vid behandlingen av 9 § har jag redogjort för det föreslagna tillägget till
7 § lagen örn servitut. I
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom jordbruksdepartemen
tet upprättats förslag till
1) lag om rätt till jakt;
2) lag angående tillägg till 7 § lagen den H juni 1907 om servitut;
3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 angående national
parker.
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
Departementschefen hemställer därefter, att lagrådets utlåtande över ifrå
gavarande lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
69
Förslag
till
Lag om rätt till jakt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Den som har rätt till jakt äger att, med de undantag och inskränkningar
som äro stadgade i denna lag eller annan författning, a det område jakträtten
omfattar utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur
och fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och
ägg.
Jakt må icke bedrivas så, att villebrådsstammens bestånd därigenom även
tyras. Den som idkar jakt åligger förty att genom ändamålsenlig och ef
ter tillgången på villebråd lämpad avjagning ävensom, där så lämpligen kan
ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevaran
det av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd (jaktvård).
Jaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets
och skogsskötsel^ ävensom andra näringars intressen.
2 §.
Jakträtt tillkomme, där ej annorledes i denna lag stadgas, en var jord
ägare å honom tillhörigt område.
3 §•
Å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär, som ej
höra till visst hemman, tillkomme jakträtten kronan, dock att vad sålunda
stadgats ej skall medföra inskränkning i den rätt att där idka jakt efter säl
eller sjöfågel, som av ålder tillkommit den bofasta kustbefolkningen.
4
§.
Å häradsallmänning tillgodogöres jakträtten i enlighet med vad i lagen
örn häradsallmänningar är stadgat rörande delägares rätt till sådan all
männing.
5 §.
Å sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må delägar
na, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behov utöva jakträtt.
Äro om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda föreskrif
ter gällande, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut örn jakträttens till
godogörande för gemensam räkning. I annat fall må bestämmelse om jakt
rätten träffas efter ty i lagen om förvaltning av bysamfälligheter och där
med jämförliga samfällda ägor och rättigheter är stadgat.
Avgärda by havé jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.
6
§•
1 mom. Den som äger väg havé icke jakträtt därå, nied mindre han
äger mark därintill.
Den som äger marken å bägge sidor av väg havé, ändock han icke äger
vägen, jakträtt därå.
Gar \ äg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen av dem vä
gen, havé var och en av dem jakträtt å vägen.
2 morn. Ägare av järnväg, spårväg eller kanalverk må ej idka jakt å
område som av sådan anläggning upptages, med mindre han erhållit tillstånd
av den som innehar jakträtten å därintill liggande mark eller fråga är om
åtgärder som må erfordras för trafikanläggningens skyddande mot skada av
villebråd.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
7 §.
Å mark vilken såsom tvistig blivit ställd under förbud må icke någon av
de tvistande utan överenskommelse jaga.
8
§.
Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,
innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt
den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom
innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Väster
bottens län äge jakträtt a fastighetens ägor; dock skall den innehavare av
kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda
medgivna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.
Är eljest mark för jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes åt någon
upplåten, äge brukaren, där ej annat avtalats, nyttja den jakt som till mar
ken hörer.
Innehavare eller brukare av fastighet varom i denna paragraf är fråga må
icke utan särskilt bemyndigande tala för fastigheten i frågor rörande bildan
de av jaktvårdsområde varom i 17 § sägs.
9 §.
Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller
skattläggning eller pa annat lagligt sätt än här ovan sägs bestämt om någons
rätt till jakt, vare det gällande.
71
Servitut, som innefattar jakträtten i dess helhet å viss fastighet, må dock,
sedan femtio år förflutit från servitutets tillkomst, ändå att sådana omständig
heter icke visas föreligga som avses i 7 § första stycket lagen om servitut, på
yrkande av ägaren till den fastighet som besväras av servitut av domstol för
klaras förfallet, såvida ej ägaren till den fastighet till vars förmån det gäller
bestrider yrkandet och servitutet finnes böra i jaktvårdens intresse bestå. Har
yrkande som nyss sagts avslagits, må förnyad prövning av frågan påkallas,
sedan tio år förflutit efter utgången av förstnämnda tid, och sedermera efter
utgången av varje ny tid av tio år.
10
§.
Örn rätt till jakt å område som är till nationalpark avsatt ävensom beträf
fande svenska och norska lappars rätt till jakt i vissa delar av riket gäde vad
särskilt är stadgat.
11
§•
1 mom. Uppehåller sig varg eller järv bevisligen i trakten, åge en var före
taga jakt å sådant djur å annans jaktområde samt behålla de djur av nämn
da slag han därvid fäller.
2 mom. Påträffar någon säl, evar det vara må, då må han djuret fälla
och behålla. Enahanda rätt havé ock den som påträffar mullvad samt sork,
råtta eller mus.
12
§.
1 mom. Inkommer varg, järv, räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin,
vessla, ekorre, vildkanin, igelkott, mullvad, sork, ratta eller mus, berguv,
duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka, kaja, skata, nötskrika, pilfink eller
gråsparv i gård eller trädgård, havé den som där bor eller trädgården inne
har så ock dennes folk rätt att döda och behålla djuret, ändock att jakträtten
där tillkommer annan.
Likaledes må björn, lo eller örn som inkommer i gård eller trädgård av
nämnda personer dödas.
2 mom. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts jakträttsinneha
vare att utan hinder av stadgat förbud döda vissa eljest fridlysta fåglar, då så
dant erfordras till förekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att, obe
roende av stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon, som
blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka olägen
het eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall enahanda rätt till
komma jämväl de i 1 mom. omförmälda personer i fråga örn där avsedd
gård eller trädgård.
Innehavare av trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola skall,
ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom anlägg
ningen fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat är
jakträttsinnehavaren medgiven. Salunda fälld hare tillkomme jakträttsinne
havaren.
Kungl. Maj:ts proposition
nr
46.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
13 §.
1 morn. Den som under idkande av lovlig jakt sårar villebråd så, att det
faller a annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen av den
jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det älg,
hjort eller rådjur, ma den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan
i närvaro av två ojäviga vittnen och vare han dessutom pliktig att sist å
andra dagen, sedan djuret fälldes, örn förhållandet underrätta jakträttsinne
havaren eller den som jorden innehar eller någon av deras folk. Försummar
den jagande något härav, varde ansedd såsom den där olovligt jagat å an
nans jaktområde.
0 ^ rnom. Har i annat fall än i 1 mom. avses älg, hjort eller rådjur, som
sårats vid jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den jagande
pliktig att därom skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den som
jorden innehar eller någon av deras folk.
14 §.
Utan särskilt tillstånd av den som innehar jorden må jakträttsinnehavare
icke söka efter vilt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård.
Vad i första stycket stadgas skall ock, så vitt avser tiden från och med den
1 maj till dess grödan är avmejad, äga tillämpning beträffande åker som är
besådd med säd eller gräs; dock att jakt som äger rum efter föreläggande
eller förordnande enligt 25 § 1 mom. må företagas jämväl å dylik åker, då
länsstyrelsen finner sådant för det med jakten avsedda ändamålet nödvän
digt.
15 §.
1 morn. Dödar eller fångar man björn, lo eller örn, eller anträffar man så
dant djur såsom fallvilt, eller täger man ägg eller bo av örn, tillfälle djur, ägg
och bo kronan, oberoende av vem jakträtten tillkommer, där ej Konungen
annorledes förordnar.
2 morn. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, lo och örn
gäde följande:
Älg, hjort, rådjur och bäver, som anträffas såsom fallvilt under tid då
sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan.
I övrigt tillkomme rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.
16 §.
Jakträtt som åt någon upplåtes annorledes än i samband med markens
upplåtande till brukande må icke utan upplåtarens eller hans rättsinnehava
res samtycke å annan överlåtas.
17 §.
1 morn. Sluta ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sam
manhängande område, i sådan egenskap avtal örn huru å området jakten
må utövas och viltvården handhavas, skall å vad sådant avtal örn bildande av-
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
73
jaktvårdsområde innehåller rörande jaktens utövande och skyldighet för ägare att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för viltvårdens tillgodoseende tillämpas vad i allmänhet stadgas örn servitut; dock vare avta let ej bindande utöver femtio år från det avtalet slöts.
2 mom. Ändock att samtliga fastighetsägare icke äro ense, skall beslut om bildande av jaktvårdsområde beträffande däri ingående ägor medföra verkan som i 1 mom. sägs, såframt området finnes lämpligt för ändamålet och de vilka biträda beslutet utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastig hetsägare och tillika äga minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är; dock vare beslut, att jakträtten i sin helhet å jaktvårdsområdet skall till viss eller vissa personer upplåtas, utan verkan med mindre det biträdes av samtliga fastighetsägare. Ej heller må ägare av mark som i avseende å stor lek, läge, form och övrig beskaffenhet finnes lämpligen kunna bestå såsom eget jaktvårdsområde mot sitt bestridande kunna tvingas ansluta sådan mark till jaktvårdsområde varom nu är fråga.
Uppkommer, på sätt i första stycket sägs, fråga om bildande av jaktvårds område och vill ägare av fastighet vars ägor gränsa till området, att ägorna skola anslutas till detsamma, varde frågan härom prövad enligt de grunder som äro stadgade i samma stycke.
Beslut om bildande av jaktvårdsområde enligt detta moment skall fast ställas av länsstyrelsen.
Konungen åge meddela närmare föreskrifter rörande i detta moment om- förmälda frågors handläggning och avgörande.
3 mom. Tillkommer på grund av stadgande i 8 § jakträtten å fastighet varom i 1 eller 2 mom. är fråga annan än fastighetens ägare, skall den om ständigheten att ägaren sluter avtal örn bildande av jaktvårdsområde en ligt 1 mom. eller biträder beslut om bildande av sådant område enligt 2 mom. icke lända till inskränkning i den jakträtt, som sålunda tillkommer fastig hetens innehavare eller brukare under besittnings- eller brukningstiden.
Vad nu stadgats skall ock i tillämpliga delar gälla om jakträtt varom är be stämt på sätt i 9 § sägs.
Har jakträtten å fastighet som varder intagen i jaktvårdsområde eljest upplåtits till någon som icke besitter eller brukar fastigheten, och lider han förfång genom de för jaktutövningen och viltvården å området avtalade eller beslutade grunderna, åge han uppsäga jakträttsavtalet till omedelbart upp hörande.
18 §.
1 mom. Angående skyldighet för den som idkar jakt med skjutvapen att innehava gällande ansvarighetsförsäkring gäde vad särskilt stadgas.
2 mom. Den som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till vilken han har i 8 § omförmäld brukningsrätt vare pliktig erlägga jaktvårds- avgift.
Till bevis örn att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket åligger skall han vid jakten medföra ett för honom personligen utfärdat
74
jaktkort; och vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polis
man eller med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevak
ning, befattningshavare vid domänverket, lappfogde eller lapptillsyningsman,
stiftsjägmästare eller dennes biträden ävensom för innehavare av marken
eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domän
verket, lappväsendet och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten att
påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast å mark som står un
der hans förvaltning eller uppsikt.
3 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:
Konungen och medlemmar av det kungliga huset;
chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans områden;
personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och
skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem
i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;
svensk eller norsk lapp vid utövning av den jakträtt som enligt vad sär
skilt är stadgat ma tillkomma honom i vissa delar av riket;
i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län
samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt med snara;
samt
utländsk undersåte som enligt 19 § är skyldig utlösa jaktpass.
I övrigt åge bestämmelserna örn jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga
örn:
jakt efter varg eller järv;
den rätt att döda djur, varom förmäles i 11 § 2 morn.;
den i 12 § 1 mom. medgivna rätten att döda djur som inkommit i gård
eller trädgård, eller
den rätt att inom trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola
fälla fridlyst hare eller att utan hinder av stadgat förbud döda fridlysta
fåglar, da sadant erfordras till förekommande av avsevärd skadegö
relse i trädgård, som enligt denna lag eller av Konungen utfärdade bestäm
melser må vara medgiven.
4 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårds-
f onden), vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av
jaktvården inom riket. För sådant ändamål skola ock användas de övriga
medel som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skola tillföras nämnda
fond.
5 mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordnin
gen för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för
utfärdande av jaktkort.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
19 §.
Utländsk undersate ma icke inom riket idka jakt, med mindre han är
försedd med för honom personligen utfärdat jaktpass; dock vare sådan un
dersate berättigad att å fastighet, som han med Konungens tillstånd eller
75
genom bodelning, arv eller testamente förvärvat, jaga utan att innehava jaktpass. Sådant vare ej heller erforderligt för medlem av främmande makts beskickning eller för norsk lapp vid utövning av den jakträtt som en ligt vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket.
Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den avgift till jaktvardsfonden Konungen bestämmer. Passet skall av den jagande vid jakten medföras samt av honom vid anfordran uppvisas för den som enligt 18 § 2 mom. äger påfordra uppvisande av jaktkort.
20
§.
Ej må någon utan lov skrämma eller mota, ej heller genom anstalter för utfodring eller annorledes locka villebråd från annans jaktområde; dock vare ej hinder för den som jorden innehar att därifrån bortskrämma eller bortdriva villebråd, i den mån sådant erfordras för avvärjande av skada eller olägenhet.
Bulvan för fågelskytte ävensom redskap för fångst av levande nyttigt vilt må ej utan lov uppsättas närmare annans jaktområde än två hundra meter.
Idkas jakt med drivande hund å område som är av sådan beskaffenhet, att drevet måste antagas komma att huvudsakligen framgå över annans jaktområde, och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att syftet är att åtkomma villebråd från sistsagda område, vare ansett som om olovlig jakt ägt rum.
21
§.
Med skjutvapen eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd av jakt rättsinnehavaren färdas å annans jaktområde annorstädes än a väg som är till allmänt begagnande upplåten, med mindre av omständigheterna framgår att det sker i lovliga ärenden och hund, örn sådan medföres, hålles kopplad.
22
§.
Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark el ler djurgård; sker det, vare hunden förverkad.
23 §.
Löper hund lös i mark där villebråd finnes, åge jakträttsinnehavaren eller hans folk rätt att upptaga hunden. Det åligger den som sålunda upp tagit hund att därom ofördröjligen tillsäga hundens ägare eller innehavare eller, därest denne ej är känd eller icke kan träffas, lata kungöra det i tid ning inom orten. Den som vill återfå upptagen hund löse den med tio kronor eller, där inom ett år före upptagandet av samma person innehavd hund blivit hos samme jakträttsinnehavare löst, tjugu kronor jämte för varje gång ersättning för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren löst hunden inom åtta dagar efter erhallen tillsägelse örn upp tagandet eller inom trettio dagar från det kungörelsen därom blivit införd i
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
76
tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren hellre taga lö
sen, vare hundens ägare eller innehavare skyldig att sådan enligt förut an
givna grunder utgiva, därest talan därom instämmes inom trettio dagar från
det hunden varit att anse såsom förverkad.
Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare eller
innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må
anses hava skett å villebrådsbeståndet.
Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upp
tagas och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslö
pande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under tiden från
och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller
hans folk döda hunden. Örn sådant dödande skall ofördröjligen anmälan
göras till polisman i orten.
24 §.
Katt som anträffas utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren
eller hans folk saklöst dödas.
25 §.
1 morn. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd ska
da å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom rimliga åtgär
der från markinnehavarens sida förebyggas, förelägge länsstyrelsen jakträtts
innehavaren att vidtaga de åtgärder som i sådant avseende må finnas erfor
derliga. Föreläggande varom nu är sagt må dock ej givas, där skadan blivit
markinnehavaren i huvudsak gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavaren att
ställa sig föreläggandet till efterrättelse, förordne länsstyrelsen, att jakt å
området skall genom därtill särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål att
åstadkomma erforderlig minskning av villebrådsstammen.
o Villebråd som efter föreläggande varom i första stycket sägs fälles eller
fångas genom jakträttsinnehavarens försorg tillfälle honom. Villebråd som
fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma stycke omförmält förord
nande och å tid då jakt efter sådant villebråd är i allmänhet tillåten, tillfälle
även jakträttsinnehavaren, därest han gäldar av saken föranledda kostna
der. Vill han det ej eller skedde jakten under stadgad fridlysningstid, skall
med villebrådet förfaras pa sätt Konungen förordnar. Konungen bestämme
ock angående ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande,
som i första stycket avses.
2 moni. Orsakas a gröda avsevärd skada av vildkaniner, må markinne
havaren, ändå att jakträtten å marken tillkommer annan, så ock hans folk
där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst må icke medföras skjut
vapen eller hund. Fångad vildkanin tillfälle markinnchavaren.
26 §.
Vid jakt å område som av annan innehaves vare jakträttsinnehavaren skyl
dig ersätta ali skada, som å mark, hägnad eller annan egendom förorsakas
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
77
vare sig av honom själv eller av annan, vilken han givit lov att jaga eller av de vid jakten använda biträden eller hundar.
27 §.
1 mom. Jagar någon olovligt å annans jaktområde, dömes till dagsböter.
Har han därvid fällt, sårat, påskjuta eller fångat älg, hjort, rådjur, bäver, björn eller lo, eller har jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning, eller har vid jakten i strid mot vad därom finnes stadgat använts motorfordon, motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad farkost, vare straffet dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse i högst sex månader.
Har olovlig jakt ägt rum inom annans hägnade jaktpark, djurgård, fågel damm, fasaneri eller hårgård, dömes den jagande till fängelse eller vid syn nerligen förmildrande omständigheter till dagsböter, dock ej under tjugu.
2 mom. Innefattar olovlig jakt varom i 1 mom. förmäles tillika överträ delse av de angående jaktvårdsavgift och jaktpass meddelade föreskrifterna, varde särskilt ansvar enligt 31 § jämväl ådömt.
28 §.
1 mom. Såsom för olovlig jakt efter ty i 27 § för där avsedda fall stad gas straffes den som
olovligt utövar jakt efter älg, varom i 8 § första stycket sägs, eller å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratager fallvilt eller, där björn, lo eller örn dödas eller fångas, olovligt tillägnar sig djuret eller olovligt tillägnar sig ägg eller bo av örn.
2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom i 5 § sägs, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten av samma paragraf, vare ansedd som hade han, såsom i 24 kap. 6 § straff lagen avses, missbrukat sin rätt i samfälligheten.
överträder ägare av fastighet, som ingår i jaktvårdsområde varom i 17 § förmäles, eller å sådant område eljest jaktberättigad person de angående jaktutövningen å området gällande reglerna, straffes med dagsböter.
29 §.
Fälles någon till ansvar för förbrytelse varom i 27 eller 28 § sägs, vare ville bråd som han olovligen dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller det undergått för skämning, dess värde förverkat.
Var det annat villebråd än björn, lo eller örn och skedde jakten med an vändande av tillåtet jakt- eller fångstredskap och under tid, då jakt efter så dant villebråd är tillåten, eller var fallviltet sådant som enligt bestämmelser na i 15 § tillkommer jakträttsinnehavaren, tillfälle det förverkade denne eller, i fall varom i 28 § 2 mom. första stycket förmäles, övriga delägare i all männingen eller samfälligheten och, i fall varom i samma moments andra stycke sägs, övriga å jaktvårdsområdet jaktberättigade personer.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Med björn, lo eller örn, som är förverkad, så ock med annat förverkat ville
bråd, som dödats eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller
under annan tid än i andra stycket sägs, ävensom med annat än där om-
förmält förverkat fallvilt förfares på sätt i 35 § stadgas.
30 §.
1 mom. Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans jakt
område, må jakträttsinnehavaren eller den som jorden innehar så ock deras
folk av den jagande taga förverkat jaktbyte ävensom, till vedermäle och
pant, skjutvapen, annan jaktredskap och hundar. Vad sålunda tagits till
vedermäle och pant må behållas, till dess den jagande rätt för sig bjuder.
Å område där jakträtt tillkommer kronan liksom å de till lapparnas ute
slutande begagnande anvisade områdena tillkomme enahanda rätt polisman
och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning även
som personal vid domänverket samt lappfogde och lapptillsyningsman.
Har den som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktområde
inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare skjut
vapen, annan jaktredskap och hundar förbrutna; och skall därmed förfaras
på sätt i 35 § föreskrives.
Vad i detta moment är stadgat örn den som olovligt jagar å annans jakt
område gäde ock i fråga om den som å bar gärning anträffas under utöv
ning av verksamhet, som enligt 13 § 1 mom. är att anse såsom olovlig jakt
eller för vilken han enligt 28 § 1 mom. skall straffas såsom för olovlig jakt;
och skola, där fråga är örn olovligt tillvaratagande av sådant fallvilt som
jämlikt bestämmelserna i 15 § tillkommer kronan eller olovligt tillägnande
av björn, lo eller örn, de i andra stycket här ovan omförmälda personer äga
att utöva där avsedd rätt jämväl å område, där jakträtten tillkommer an
nan än kronan.
2 mom. Sätter i fall varom i 1 mom. sägs den brottslige sig till motvärn
mot jakträttsinnehavaren, den som jorden innehar eller deras folk eller mot
i andra stycket av samma moment omförmäld befattningshavare, då någon
av dem vill honom från gärningen hindra eller av honom taga vad han åt
kommit eller ock fråntaga honom det som till vedermäle och pant må kvar-
hållas, dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två
år.
31 §.
Idkar någon, som enligt bestämmelserna i 18 eller 19 § är skyldig att er
lägga jaktvårdsavgift eller utlösa jaktpass, jakt utan att hava fullgjort vad
sålunda åligger honom, straffes med böter från och med tio till och med
tre hundra kronor och vare dessutom pliktig erlägga högsta fastställda jakt
vårdsavgift eller avgift för jaktpass.
För avgifternas erläggande svare, lika med den skyldige, jämväl den som
tillåtit honom deltaga i jakten ävensom, i fråga om avgiften för jakt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
79
pass, den som till honom upplåtit jakträtt, med rätt likväl att av den skyldige söka åter vad som sålunda erlagts.
För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktkort eller jaktpass eller vägran att på anmodan av den det vederbör framvisa detsamma vare straffet böter från och med fem till och med tre hundra kronor.
Visar den som blivit angiven för förseelse varom i nästföregående stycke sägs, sist under tredje dagen från det angivelsen blev honom kunnig, hos åkla garen, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande jaktkort eller jakt pass, och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen haft sin grund i förbiseende, vare från ansvar fri.
32 §.
Uraktlåter någon i fall som i 13 § 2 mom. avses att fullgöra där stadgad underrättelseplikt straffes med dagsböter, där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen är belagd med strängare straff.
Bryter någon mot vad i 14 § är föreskrivet, bote från och med fem till och med tre hundra kronor.
överträder någon förbud som i 20 § första eller andra stycket eller 21 § är stadgat och är ej förseelsen att anse såsom olovlig jakt å annans jakt område, straffes med böter från och med tio till och med tre hundra kronor. Var det i fall som avses i 20 § första stycket älg, hjort eller rådjur som skrämdes, motades eller lockades, må böterna ej sättas lägre än femtio kronor.
33 §.
Allmän åklagare åge föra talan å förbrytelser örn vilka förmäles i 30 § 2 mom. samt 32 § första stycket denna lag.
Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller över trädelse av de angående jaktkort eller jaktpass meddelade föreskrifterna, åge allmän åklagare att därom föra talan; och skall ifråga om mark som står under domänverkets förvaltning rätt att föra talan om sådant intrång tillkomma jämväl revirförvaltare vid detta verk.
I övrigt må förbrytelse mot denna lag ej åtalas av allmän åklagare, däl den ej av målsägande till sådant åtal angives.
Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses ägaren av marken eller innehavare eller brukare, som avses i 8 §, ändå att jakträtten där upp låtits åt annan, så ock, ifråga om allmänning eller samfällighet varom i 5 § förmäles, delägare i allmänningen eller samfälligheten, samt, beträffande jaktvårdsområde varom i 17 § sägs, ägare av i området ingående mark eller å området eljest jaktberättigad person.
Innefatta föreskrifter rörande förvaltningen av allmänning, samfällighet eller jaktvårdsområde tillika bestämmelse enligt vilken rätten att beivra in trång i jakträtten eller överträdelser ifråga om jaktutövningen skall till komma viss person, vare sådan bestämmelse gällande.
80
34 §.
Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem som rättens eller
Konungens befallningshavandes bud och ärende gå, gäde ock om här ovan
i 33 § omförmäld revirförvaltare vid domänverket i mål som avses i samma
paragraf.
35 §.
1 mom. Av böter som enligt denna lag ådömas ävensom av behållna för
säljningssumman av förverkat villebråd eller fallvilt, varom i 29 § tredje
stycket sägs, eller av belopp som jämlikt första stycket i sagda paragraf
utgives i stället för dylik egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden och åter
stoden kronan.
Efter enahanda grund skall fördelas vad som må finnas i behåll av för
säljningssumman för egendom som jämlikt bestämmelserna i 30 § 1 mom.
tredje stycket är förbruten, sedan panthavare njutit sin panträtt enligt sam
ma paragraf tillgodo.
Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna
strafflagen.
2 mom. Där i beslag taget djur som avses i denna paragraf är underkastat
förskämning, må det, sedan syn och värdering av två ojäviga män hållits, av
beslagaren på lämpligt sätt försäljas.
Annan förverkad eller förbruten egendom som i denna paragraf avses
skall försäljas a offentlig auktion; dock att, där förbrutet redskap utgöres
av skjutvapen eller är sådant som icke må till jakt eller fångst användas,
med detsamma skall förfaras på sätt Konungen bestämmer.
36 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937, dock att
dels vad i 9 § andra stycket stadgas skall tillämpas jämväl å servitut, som
uppkommit före den dag lagen trätt i kraft; skolande i nämnda lagrum före
skrivna tid av femtio år räknas från sagda dag,
dels vad lagen innehåller om skyldighet att för rätten att utöva jakt hava
erlagt jaktvårdsavgift ej skall tillämpas förrän från och med den 1 maj 1938,
dels ock att under tiden till och med den 31 mars 1939 vid bekämpande
av vildkanin må tillämpas lagen den 15 juni 1935 örn rätt i vissa fall till jakt å
vildkanin; skolande sistnämnda lag upphöra att gälla från och med den 1
april 1939.
Genom denna lag upphävas i övrigt
lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt,
24 kap. 12 och 13 §§ strafflagen,
24 kap. 15 och 16 §§ strafflagen i vad dessa lagrum hava avseende å olov-
1g jakt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
81
Förslag
till
lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 25) om servitut.
Härigenom förordnas, att till 7 § lagen den 14 juni 1907 om servitut skall
fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
Huru i visst fall servitut, innefattande rätt till jakt, må förklaras förfallet,
ändå att sådana omständigheter icke visas föreligga som avses i första stycket,
därom skils i lagen örn rätt till jakt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 46.
6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr
56 sid. 7) angående nationalparker.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 juni 1909 angående national
parker1 skall erhålla följande ändrade lydelse:
2
§.
Vadi 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som må vara
uppkommen, då området avsättes till nationalpark, eller i de rättigheter till
bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna medgivna, dock att jakt
efter björn, lo, älg eller örn ej må äga rum. Ej heller vare lapparna förväg
rat att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.
Förorsakas inom nationalparks område av björn, lo eller örn skada å re
nar, vilka där ma föras pa bete, och är skadan icke att tillskriva uppenbar
vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.
1 Senaste lydelse se 1927:435.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
83
Bilaga A.
Utkast
till
Jaktstadga.
Härigenom förordnas som följer:
Jaktvårdsarbetet.
Om jaktvårdsområden.
17 §.
Väckes förslag om bildande av jaktvårdsområde enligt vad i 17 § 2 mom. lagen om rätt till jakt stadgas, skola de fastighetsägare vilka biträda förslaget göra anmälan härom till länsstyrelsen. Vid anmälan skall fogas uppgift å de fastigheter förslagsställarna anse böra anslutas till jaktvårdsområdet, fas tigheternas storlek, läge och övriga beskaffenhet, fastighetsägarnas namn och adress samt den inställning till förslaget de veterligen intaga ävensom redogörelse för de grunder rörande jaktens utövande och viltvårdens hand- havande å området vilka enligt förslagsställarnas mening böra bliva gällande.
18 §.
1 mom. Har anmälan varom i 17 § sägs inkommit till länsstyrelsen och finnes det sannolikt, att det föreslagna jaktvårdsområdet är för det avsedda ändamålet lämpligt ävensom att övriga förutsättningar för bildande av så dant område föreligga, förordnar länsstyrelsen lämplig och ojävig förrätt- ningsman att handlägga ärendet.
2 mom. Förrättningsmannen har att kalla samtliga av förslaget berörda fastighetsägare att sammanträda för frågans vidare behandling. Finnes att för jaktvårdsområdels ändamålsenliga nyttjande detsamma bör omfatta, fas tighet som ej avses med anmälan, varde jämväl ägaren av sådan fastighet kallad till sammanträdet.
Kallelse till sammanträdet skall minst fjorton dagar före detsamma i re kommenderat brev avsändas till en var fastighetsägare ävensom införas i tid ning i orten. Förrättningsmannen skall ock örn sammanträdet lämna upp gift till länsstyrelsen, som har att låta kungörelse därom införas i länskun- görelserna.
Finnes saken angå fastighet tillhörig kronan eller allmän inrättning, varde ombud till bevakande av kronans eller inrättningens rätt utsedd av länssty relsen eller annan därtill behörig myndighet; och give i sistnämnda fall läns styrelsen sådan myndighet underrättelse örn saken så tidigt, att ombudet kan tillstädeskomma vid sammanträdet.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
3 mom. Förrättningsmannen åligger att på grundval av den ingivna an
mälan och med beaktande av vad i övrigt i ärendet förekommit uppgöra för
slag att å sammanträdet framläggas dels ifråga om vilka fastigheter eller de
lar av sådana som lämpligen böra ingå i jaktvårdsområdet, dels ock angåen
de de grunder för jaktutövningen och viltvården å området som i betraktande
av, bland annat, detsammas beskaffenhet, antalet delägare samt vilttillgång
en å de särskilda fastigheterna kunna finnas lämpliga. I sistnämnda avse
ende bör tillses, att å de olika fastigheterna ej göres större intrång än som
ett ändamålsenligt utövande av jaktvården å området oundgängligen kräver.
19 §.
1 mom. Vid sammanträdet skall uppgöras förteckning över de fastighe
ter som enligt det av förrättningsmannen upprättade, i 18 § 3 mom. här
ovan omförmälda förslaget avses skola ingå i jaktvårdsområdet, med angi
vande för varje fastighet av ägare och areal. Råder ovisshet om arealen hos
viss fastighet eller fastighetsdel, må densamma i förteckningen upptagas till
den storlek vartill förrättningsmannen. efter de närvarandes hörande, finner
den böra uppskattas. Förteckningen skall sedan tjäna som röstlängd.
2 mom. Därest vid sammanträdet ägare av fastighet, om vars anslutning
till jaktvårdsområdet förut ej varit fråga, med åberopande av 17 § 2 mom.
andra stycket lagen om rätt till jakt begär, att fastigheten eller del därav skall
anslutas till området, varde frågan härom hänskjuten till övriga fastighets
ägares prövning. Medgives sådan anslutning av minst fyra femtedelar av de
i röstlängden upptagna fastighetsägarna och äga dessa tillika minst fyra fem
tedelar av den där upptagna marken, skall den ifrågavarande fastigheten in
föras i längden på sätt i 1 mom. är stadgat.
3 mom. Sedan härefter föredragits förrättningsmannens ovan omförmäl
da förslag och däri vidtagits de jämkningar vartill det som vid sammanträdet
förekommit kan föranleda, skall förslaget hänskjutas till omröstning.
Biträdes förslaget av ägare av fastigheter till det antal och med den mark
areal varom i 17 § 2 mom. första stycket lagen örn rätt till jakt är stadgat,
förklare förrättningsmannen jaktvårdsområdet bildat och sammanträdet av
slutat. I annat fall anses frågan om bildande av jaktvårdsområde förfallen.
A mom. Förklaras jaktvårdsområde bildat skall ock tillkännagivas, att
örn någon anser sig befogad till påminnelser beträffande frågan om jakt-
vårdsområdets bildande eller i fråga om beslutade grunder för jaktutövningen
och viltvården å detsamma, sådana påminnelser skola vara länsstyrelsen till
handa senast tjugu dagar efter sammanträdets avslutande.
Förrättningmannen åligger att så snart ske kan och sist inom den i näst
föregående stycke stadgade tid till länsstyrelsen insända det vid sammanträ
det förda protokollet jämte övriga saken berörande handlingar.
20
§.
1 mom. Sedan den i 19 § 4 mom. första stycket angivna tid för påminnel
sers avgivande gått till ända, företage länsstyrelsen saken till avgörande;
ägande länsstyrelsen, därest den finner saken icke kunna i befintligt skick
avgöras, föranstalta om den utredning som ytterligare må vara erforderlig.
Beslutet om jaktvårdsområdes bildande varde av länsstyrelsen fastställt
örn med hänsyn till de ifrågavarande fastigheternas läge och beskaffenhet
samt förhållandena i övrigt sådant område finnes böra inrättas. I fråga om
vid sammanträdet beslutade grunder för jaktutövningen och viltvården å
jaktvårdsområdet åge länsstyrelsen, ändock att påminnelser icke avgivits,
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
85
vidtaga de jämkningar som till skyddande av enskild rätt eller befordrande av större ändamålsenlighet finnas erforderliga.
Örn länsstyrelsens beslut skall kungörelse införas i länskungörelserna och tidning i orten.
2 moni. Uppkommer fråga om ändring i de fastställda grunderna för jakt- utövningen och viltvården å jaktvårdsområdet, må sådan ändring genom föras, därest beslutet härom biträdes av delägare i området till det antal och med den markareal varom i 17 § 2 mom. första stycket lagen om rätt till jakt sägs; och skall i fråga om markägares rätt att bringa beslut i sådan frå ga under länsstyrelsens prövning samt länsstyrelsens handläggning av ären det i tillämpliga delar gälla vad om beslut om jaktvårdsområdes bildande är stadgat.
Förmenar någon eljest att på grund av väsentligt ändrade förhallanden ändring är erforderlig i fråga om jaktvårdsområdes bestånd eller grunderna för jaktutövningen och viltvården å detsamma, åge han underställa frågan härom länsstyrelsens prövning.
3 mom. över länsstyrelsens beslut i frågor som i denna paragraf avses ma klagan föras hos Konungen genom besvär som skola ingivas till jordbruks departementet före klockan tolv å sextionde dagen från den dag då beslutet i ortstidningen infördes.
21
§.
Ersättning till förrättningsman, varom länsstyrelsen beslutar, samt kost nader för kungörelser och dylikt skola utgå av jaktvardsfondens medel.
Om jaktvårdsfonden.
22
§.
1 mom. Jaktvårdsfonden örn vilken stadgas i lagen om rätt till jakt skall förvaltas av statskontoret.
2 mom. Av de årligen till fonden inflytande medlen skall å ett vart av länen i riket uppföras
1) jaktvårdsavgifter som avse jakt allenast inom länet eller del därav; 2) av övriga i 23 § här nedan omförmälda jaktvårdsavgifter sådana som erlagts av person som är bosatt inom länet;
3) avgifter för jaktpass, utfärdade av myndighet i länet; samt . _ 4) de bötesandelar och övriga medel som jämlikt lagen örn rätt till .jakt eller denna stadga eller vad därom eljest finnes stadgat skola tillfalla jakt vårdsfonden och vilka hänföra sig till länet.
Stockholms stad skall i frågor varom i denna paragraf förmäles anses till höra Stockholms län.
3 mom. De på sätt i 2 mom. är stadgat å visst län uppförda medlen skola användas sålunda, att av desamma
a) fem procent tillfalla kronan till bestridande av de med uppbörden ävensom utfärdandet av jaktkort förenade kostnaderna,
b) tjugu procent stå till Konungens förfogande för att användas till jakt- och naturvårdande ändamål inom riket i allmänhet;
c) tio procent avsättas för att av Konungen användas till täckande av brist som må föranledas av att de medel varmed, på sätt nedan under dl före- skrives, kostnaderna för jaktvårdande åtgärder inom länet skola bestridas icke förslå till vad i sådant avseende oundgängligen erfordras;
d) återstoden eller sextiofem procent efter Konungens bestämmande an vändes för jaktvårdande åtgärder inom länet.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Vad av de under b) och c) här ovan omförmälda medel icke under budget
året förbrukas skall bilda jaktvårdsfondens behållna del, vilken av Ko
nungen användes företrädesvis till de under b) angivna ändamål.
23 §.
1 morn. Jaktvårdsavgift uppbäres och jaktkort utfärdas å landet av
landsfiskalen, i Stockholm av Överståthållarämbetet och i annan stad av
stadsfiskalen.
Den som vill utlösa jaktkort vare skyldig att därvid uppgiva fullständigt
namn, födelseort och hemvist.
Jaktvårdsavgift erlägges för helt jaktår eller del därav med
för jakt inom högst tre till varandra gränsande kommuner,
oavsett om de äro belägna i samma län eller icke, .............. tre
kronor
för jakt inom visst län...................................................................... åtta
>
för jakt inom riket i dess helhet .................................................. tjugutre
> [
Jaktåret omfattar tiden från och med den 1 maj till och med den 30 april.
2 mom. Jaktpass för utländsk undersåte meddelas av de i 1 mom. om
förmälda myndigheterna efter skriftlig ansökan och gäller för riket i dess
helhet.
Ansökan om erhållande av jaktpass skall innehålla ej mindre sökandens
nationalitet, fullständiga namn, födelseår, yrke eller titel samt hemvist än
även uppgift å den tidrymd för vilken passet begäres ävensom, där så ske
kan, å den eller de orter inom riket, där sökanden ämnar idka jakt.
Jaktpass meddelas för helt jaktår eller del därav mot en avgift av ett
hundra kronor; dock att den som ämnar idka jakt allenast under högst fem
på varandra följande dagar må erhålla jaktpass, gällande för sådan tidrymd,
mot en avgift av tjugufem kronor.
3 mom. Angående formulär till jaktkort och jaktpass ävensom ordningen
för uppbörd och redovisning av jaktvårdsavgifter samt avgifter för jaktpass
är särskilt stadgat.
Om åtgärder mot viltskador.
24 §.
Förmenar någon att av villebråd förorsakas sådan skadegörelse varom
förmäles i 25 § 1 mom. lagen om rätt till jakt åge han därom göra anmälan
till länsstyrelsen.
Har sådan anmälan inkommit, uppdraga länsstyrelsen åt lämplig och ojä
vig person att efter företagen utredning avgiva utlåtande; skolande, därest
anmälan finnes befogad, utlåtandet innefatta fullständigt förslag till åtgär
der till förhindrande så vitt möjligt av ytterligare skadegörelse.
Finnes för nyssnämnda ändamål nödigt, att villebrådsstammen nedbring
as, förelägga länsstyrelsen jakträttsinnehavaren att företaga härav påkal
lad åtgärd. Sådant föreläggande må dock ej meddelas, med mindre jakt
rättsinnehavaren erhållit tillfälle yttra sig i saken. Vill jakträttsinnehavaren
hellre vidtaga annan åtgärd som länsstyrelsen kan finna tillfyllest, må detta
ej förvägras honom, och skall i tf fall länsstyrelsens beslut innefatta före
läggande örn sådan åtgärds vidtagande. Länsstyrelsen åge ock uppdraga åt
lämplig person att öva tillsyn över, att jakträttsinnehavaren fullgör vad ho
nom sålunda blivit förelagt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
87
25 §.
Underlåter jakträttsinnehavaren att ställa sig givet föreläggande till efter rättelse, förordne länsstyrelsen en eller flera lämpliga personer att a ifråga varande område anställa jakt i ändamål att åstadkomma erforderlig minsk ning av villebrådsstammen. Förordnandet bör innehålla den plan för jak tens verkställande som länsstyrelsen finner böra i huvudsak följas. Därest för vinnande av angivet ändamål finnes nödigt, att jakten äger runi å tid, då villebrådsart varom är fråga eljest är fridlyst, eller å mark som jämlikt 14 § andra stycket lagen om rätt till jakt i allmänhet icke må vid jakt be trädas, vare det jämväl i förordnandet angivet. Förordnandet skall vid jak ten medföras. Förordnad jägare åligger att meddela länsstyrelsen om resul tatet av jakten och vad under denna i övrigt förekommit.
Villebråd som fälles eller fångas vid jakt varom i denna paragraf förmä- les skall, där det ej efter ty i 25 § lagen örn rätt till jakt stadgas tillfaller jakt rättsinnehavaren, av länsstyrelsen omhändertagas och på lämpligt sätt för säljas.
26 §.
Den som erhållit uppdrag att avgiva utlåtande varom i 24 § stadgas eller att öva i samma paragraf omförmäld tillsyn så ock jämlikt 25 § förordnad jägare må av länsstyrelsen tillerkännas ersättning för havda kostnader även som skäligt arvode, överstiger beloppet av nämnda ersättning och arvode samt övriga av ärendet föranledda kostnader vad som må inflyta för försålt villebråd, varde bristen täckt med medel ur jaktvårdsfonden. Uppstår över skott, skall detta tillföras jaktvårdsfonden.
27 §.
över länsstyrelsens beslut i frågor varom i 24 och 25 §§ här ovan fönnä- les må klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jord- bruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen fran den dag kla- ganden erhöll del av beslutet.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 september 1937.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström.
Enligt lagrådet den 10 februari 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regen-
ten i statsrådet den 5 februari 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrå
dets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om rätt till jakt;
2) lag angående tillägg till 7 § lagen den 14- juni 1907 örn servitut; och
3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 angående national
parker.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före
dragits av revisionssekreteraren Gustaf Adolf Bouveng.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till lag om rätt till jakt.
Lagrådet:
I
åtskilliga hänseenden frångår förslaget bestämmelsernas gruppering
i
gällande jaktlag, och i följd härav har den enkla och naturliga tankegång,
som utmärker den nuvarande uppställningen, brutits utan att därmed till
synes vunnits något av värde.
I gällande lag om rätt till jakt behandla de nio första paragraferna frågan
vem jakträtt tillhör. Därvid upptages i 1 § huvudregeln, d. v. s. att jakträt
ten tillhör jordägaren. 2—5 §§ angiva de modifikationer i huvudregeln som
betingas: av områdets egenskap att vara samfällighet av ett eller annat slag
(2 och 3 §§), av områdets egenskap av väg inom annat jaktområde samt där
av följande otjänlighet att utgöra självständigt jaktområde (4 §), eller av
osäkerhet om äganderätten (5 §). 6—9 §§ behandla undantag från den all-
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
89
manna regeln, 6 § det fall att annan än ägare på grund av visst slags innehav
av jord äger jakträtt därå, 7 § det fall att på grund av sedvanerätt jakträtt till
kommer envar å vissa under enskild äganderätt ej fallande områden, 8 § det
fall att på grund av avtal eller därmed likställd rättstitel är särskilt bestämt
örn någons rätt till jakt, och 9 § det fall att på grund av avtal särskilda jakt
områden bildats.
Förslaget avviker från denna ordning så till vida att den bestämmelse, som
motsvarar 7 § i gällande lag, med visst förändrat innehåll tagits omedelbart
efter huvudregeln såsom förslagets 3 § samt att bestämmelserna (17 §) om
bildande av särskilt jaktområde (jaktvårdsområde), föregångna av en be
stämmelse om förbud för jalcträttsarrendator att överlåta jakträtten utan
upplåtarens samtycke (16 §), skilts från övriga bestämmelser angående jakt
rätten av bland annat bestämmelser om rätt att under särskilda omständig
heter oberoende av jakträtt i övrigt jaga eller döda vissa djur (11 och 12 §§)
samt bestämmelser om utövande av jakträtten (13—15 §§).
Något särskilt ändamål synes ej fullföljas genom den nya dispositionen.
Vad bestämmelserna örn jaktvårdsområde beträffar lärer deras nya plats ej
kunna motiveras av den omständigheten att sådant område enligt förslaget
skall kunna tvångsvis bildas. Vid sådant förhållande torde skäl saknas att
—- frånsett en mindre förflyttning av 3 § i förslaget — ej vidhålla uppställ
ningen i nu gällande lag.
Lagrådet hemställer därför om sådan omflyttning av förslagets här ifrå
gavarande paragrafer, att bestämmelserna i 3 § få plats mellan bestäm
melserna i dess 7 och 8 §§, att bestämmelsen i 16 § placeras efter bestämmel
serna i 9 §, samt att bestämmelserna i förslagets 17 § må följa därefter.
För att icke åtskilja i själva verket sammanhörande bestämmelser angå
ende jaktens utövning torde dessutom vara lämpligt att med uppställningen
i gällande lag såsom förebild låta bestämmelserna om jaktkort och jaktpass
inträda närmast före straffbestämmelserna samt att låta stadgandet i 15 §
erhålla plats efter bestämmelserna i 20 §.
Beträffande sådana ändringar i förslagets uppställning, som kunna följa av
att vissa vid särskilda paragrafer framförda anmärkningar vinna beaktande,
hänvisas till efterföljande uttalanden.
I fråga om lagtextens avfattning har lagrådet i åtskilliga fall funnit sig böra
förorda ändringar i förslaget. Även på andra punkter än de särskilt omnämn
da har en redaktionell överarbetning synts önskvärd. Bland annat skulle
kunna anmärkas, att större överskådlighet torde liava vunnits, om icke i
några fall alltför många bestämmelser sammanförts under gemensam pa
ragrafbeteckning.
1 §■
Lagrådet:
Närmare bestämning än som ligger i själva ordet bar i svensk lagstiftning
hittills icke funnits av nöden för att klargöra vad som i rättslig bemärkelse
är att beteckna såsom j a k t. Det vanliga språkbruket bar ansetts lämna till-
90
räcklig ledning för fastställande även av jakträttens begrepp. Så länge
i allt väsentligt finnes överensstämmelse mellan vad lagen vill inlägga i ett
ord och vad som är dess innebörd enligt allmänt vedertagen uppfattning, blu
en legaldefinition skäligen överflödig; lätt nog ger den då också åt lagens in-
gångsstadgande ett visst drag av förkonstling. För övrigt kan sällan ens en
i detaljer utförd definition efter bokstaven täcka varje möjligt gränsfall, utan
måste sådana överlämnas åt lagtolkningen.
I första stycket av förevarande paragraf uttalas, att jakt består i att »jaga»
(väl här liktydigt med förfölja) »samt att döda eller fånga vilda däggdjur och
fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg».
Oansett det särskilda och i det följande närmare behandlade spörsmålet huru
långt det jakträttsliga intresset skall anses sträcka sig, lärer i denna beskriv
ning endast det sista ledet ge anledning till någon tvekan, om den icke i allo
ansluter sig till vanligt föreställningssätt. Rörande spörsmålet, huruvida det
nuvarande jakträttsbegreppet kan anses omfatta även rätten till fåglars bon
och ägg, hava framträtt olika meningar. Den diskussion, som hittills före
kommit i fråga om denna detalj, har haft en teoretisk karaktär; något fall,
som påkallat avgörande i rättspraxis, har veterligen icke förelegat. Såvitt
lagrådet kan finna, har något bindande hinder ej uppvisats för en lagtolk
ning, vilken skulle under jakt inbegripa jämväl tillägnelse eller förstörelse av
bon och ägg. Vid detta förhållande och då ej heller frågan synes vara av
större betydelse, kan den enligt lagrådets mening icke i och för sig uppfordra
till försök att i lagen lämna en eljest onödig uppräkning av jakträttens kän
netecken.
I ett avseende är med den föreslagna definitionen åsyftat att införa en ny
het. Hittills har jaktlagstiftningen otvivelaktigt och utan att detta behövt kom
ma till formligt uttryck begränsat sitt föremål till vad som ingår under ett
realt jaktintresse; med dödande eller fångande av djur, som icke äro vad i
motiven benämnes »jaktbara» och i lagen kallas »villebråd», har lagstiftnin
gen över huvud icke befattat sig. Förslaget utgår emellertid från att den
bestämmelse, som skall angiva jakträttens innehåll, på grund av sin allmänna
avfattning kommer att inbegripa även sådana handlingar. Konsekvensen
härav åskådliggöres bäst av det anförda exemplet, att kränkning av jakträt
ten skulle vara för handen, när någon — tilläventyrs själv ägare av mar
ken — å annans jaktområde dödar en råtta. Naturligt nog förutsättes icke,
att av en sådan konstruktion skall i verkligheten följa skydd mot »intrång»
eller eljest några egentliga rättsverkningar. Den synes hava tillkommit för
att utgöra underlag och stöd för vissa i förslaget åsyftade anordningar, vil
ka skola befordra en jaktvårdande verksamhet. Det måste dock innebära
ett alltför starkt våld på språket att i denna bemärkelse tala örn jakt och
jakträtt, likasom det synes föga rimligt att lagen på detta sätt skall betjäna
sig av en begreppsbestämning, vilken svårligen kan vinna något erkännande
i det praktiska livet. Att lagen sålunda på åtskilliga punkter är avsedd att
icke tagas efter orden har varit ägnat att göra förslagets teknik osäker. Nå
gon förbättring härutinnan har knappast ernåtts därmed att på ett pär så-
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
Kungl. Majlis proposition nr 46.
91
dana punkter det funnits lämpligt att genom särskilda stadgande^ vilka icke kunnat undgå att erhålla en påfallande banal prägel, uttryckligen före bygga en bokstavlig tillämpning. Det vill ock förefalla som om ändamålet skulle — åtminstone såvitt fråga blir om förfaringssätt av beskaffenhet att i någon avsevärd mån kräva beaktande ur jaktvårdens synpunkt — vara någorlunda tillgodosett genom bestämmelsen i förslagets 21 §, vilken kan innebära ett ganska vidsträckt skydd även emot intrång, som icke behöver bestå blott i egentliga förgripelser emot jakträtten i vanlig mening.
Av nu anförda skäl finner lagrådet ett stadgande i enlighet med första stycket icke böra upptagas i lagen, vilken följaktligen efter lagrådets upp fattning bör, i likhet med vad hittills skett, utgå från jakträtten såsom ett givet begrepp.
Såsom lagregler betraktade vila de i förevarande paragraf intagna bestäm melserna om jaktvård på löslig grund. I vad de äga avseende å det fall, som får antagas vara det vanligare, eller att jordägaren själv utövar sin jakträtt, äro de icke att anse som annat än råd och anvisningar, vilka han kan be handla efter gottfinnande. Är åter jakträtten upplåten till annan person, åläg ga de visserligen denne rättsliga förpliktelser, vilka, om de åsidosättas, åt minstone principiellt kunna grunda skadeståndsskyldighet. Med hänsyn till bestämmelsernas allmänt hållna avfattning och jakträttsupplåtelsernas gan ska olikartade innebörd lärer dock vara tvivelaktigt, huruvida försummelse i detta avseende skall kunna medföra någon sådan påföljd. Över huvud sy nes kunna ifrågasättas, om icke vad paragrafen innehåller om jaktvård skulle lämpligen kunna överflyttas till jaktstadgan och där sammanföras med de vidlyftiga bestämmelser i detta ämne, vilka förekomma i det föreliggande för slaget till ny sådan stadga.
Andra stycket i förevarande paragraf torde i varje fall böra omredigeras i ändamål att tankegången må komma till enklare och klarare uttryck. Där vid synes det i lagtext olämpliga och åtminstone utanför de speciellt sak kunnigas krets lätt missuppfattade ordet »avjagning» böra undvikas.
örn ett uttalande av det innehåll, som avses i tredje stycket, finnes över huvud böra göras i lagen, är att förorda en omformulering på sådant sätt, att bestämmelsen kommer att hänföra sig till åsidosättande av annans rätt och intresse vid utövande av jaktvård. Såsom förhållningsregel för jord ägare, som själv idkar jakt, måste nämligen en sats av den föreslagna lydel sen betraktas som tämligen meningslös.
Vinner vad nu anförts beaktande, torde, örn icke paragrafen i sin helhet får utgå, efter uteslutning av första stycket bestämmelserna om jaktvård böra erhålla plats i lagen efter de paragrafer, som angiva vem jakträtt tillkommer.
3 §.
Lagrådet:
Enligt 7 § i gällande lag är jakten å havsområde, som icke ligger under en skild äganderätt — sådant område där angivet på ett sätt som i allt väsent ligt torde innebära detsamma som den nu föreslagna lydelsen — fri för varje
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
svensk man. Då denna rätt nu borttages, lärer därav följa att bestämmande
rätten över jakten tillkommer kronan, ett förhållande som det synes något
oegentligt att framhäva i den här anlitade formen. Vilseledande blir ock att
tala om en rätt till vissa slag av jakt som av ålder tillkommit en särskild be
folkning, när sådan jakt i själva verket icke är något annat än en del av den
jakt, som hittills varit fri för envar. Stadgandet i förevarande paragraf sy
nes i stället böra erhålla ungefär den avfattning, att å här ifrågavarande om
råden ej utan tillstånd av kronan må bedrivas annan jakt än av den bofasta
kustbefolkningen efter säl och sjöfågel. Vidtages en omformulering i så
dan riktning, framträder än tydligare det av lagrådet inledningsvis uttalade
önskemålet att paragrafen måtte i lagförslaget upptagas i ett annat sam
manhang.
6 §■
Lagrådet:
Med hänsyn till de skäl som åberopats för att jakt å område, varom i 2
mom. är fråga, bör vara förbjuden, synes opåkallat att medgiva eftergift av
förbudet för det fall att tillstånd till jakten erhålles av den eller dem, som
innehava jakträtt å den intill trafikanläggningen belägna marken. Näppe
ligen lärer kunna påvisas något annat berättigande för jakt å dylikt område
än att den erfordras för anläggningens skydd emot skada. Ifrågasättas kan
dock, huruvida något praktiskt behov av ett sådant förbehåll kan vara för
handen eller, därest en åtgärd av dylikt slag måste vidtagas, den kan kräva
stödet av en särskild lagbestämmelse. Åt stadgandet i 2 mom. synes därför
böra givas formen av ett allmänt förbud emot jakt å här avsedda områden,
eventuellt, därest så anses nödigt, med det undantag som sist angivits.
Uttrycket »område som av sådan anläggning upptages» torde till undvikan
de av tvetydighet lämpligen kunna något jämkas, så att bestämmelsen kom
mer att avse område, vilket, även om det ej upptages av själva anläggningen,
dock rättsligen hör till denna.
överträdelse av det i 2 mom avsedda förbudet lärer böra straffbeläggas så
som olovlig jakt å annans jaktområde. Stadgande härom torde lämpligen
kunna införas i 28 §. Med villebråd, som fälles eller fångas å ifrågavarande
områden, och med där anträffat fallvilt lärer böra förfaras på sätt i 35 §
stadgas. Härav föranledas jämkningar i 29 § andra och tredje styckena.
5 §.
Lagrådet:
Därest över huvud någon ändring anses erforderlig i avfattningen av nu
varande 6 § andra stycket, vilket med enahanda innehåll motsvaras av 8 §
andra stycket i det remitterade förslaget, torde för bevarande av största
möjliga överensstämmelse med nyttjanderättslagens terminologi ordet »jord»
icke böra utbytas mot »mark», varjämte de nu tillagda men helt onödiga
orden »genom arrendeavtal eller annorledes» helst böra utgå.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
93
Bestämmelsen i förevarande paragrafs tredje stycke torde böra överföras
till 17 §, där bestämmelsen lämpligen kan inarbetas i 3 mom. första stycket,
vilket i ett annat avseende behandlar här avsedda fastighetsinnehavares ställ
ning till frågan om bildande av jaktvårdsområde.
9 §■
Justitieråden Afzelius och Forsberg:
Genom det sätt, varpå de skilda bestämmelserna i förevarande paragrafs
båda stycken och i 36 § blivit sammanställda, gives uttryck åt den upp
fattning, att nuvarande lagstiftning icke lägger hinder för upplåtelse av jakt
rätt under sådana omständigheter att därmed uppkommer ett servitut. Från
denna utgångspunkt behandlar förslaget såsom en nyhet allenast stadgan
det i andra stycket av 9 § att dylika servitut skola under vissa betingelser
kunna avvecklas eller förändras även i en annan ordning än den för servi
tut i allmänhet gällande.
Oansett huruvida nämnda tolkning av gällande rätt är den riktiga, före
ligga enligt vår uppfattning övervägande skäl för att i likhet med nuvaran
de jaktlag icke göra jakträttsupplåtelser av ifrågavarande slag till föremål
för särskild behandling i detta sammanhang. Örn och under vilka förutsätt
ningar de bliva att anse såsom giltiga får då likasom hittills ankomma på
rättstillämpningen. Ämnet tillhör servitutslagstiftningen och bör bedömas
efter principerna för denna. Med denna uppfattning kunna vi icke finna
riktigt, att med hänsyn till dessa upplåtelser skola uppställas särskilda lag
regler, innefattande avvikelse från vad i allmänhet gäller örn servitut. Utan
tvingande skäl lärer enheten inom ett viktigt område av fastighetsrätten icke
böra på sådant sätt brytas. Till stöd för ett dylikt tillvägagående kan här
vid icke åberopas, att under senare tid liknande ingrepp i lagstiftningen om
servitut blivit gjorda för vissa speciella ändamål. Fråga har då varit om
särskilda slag av servitut, vilka såväl på grund av talrik förekomst som av
betydelsefulla ekonomiska och sociala hänsyn funnits påkalla dylik åtgärd.
Någon verklig motsvarighet härtill föreligger i detta fall icke. Såvitt angår
rättigheter, förvärvade före lagens ikraftträdande — ett förhållande som,
där det icke lämnas obestritt eller där icke tilläventyrs skulle föreligga en
redan domfäst rätt, lärer kunna utrönas endast genom rättegång — synes
med fog kunna spörjas, huruvida något praktiskt intresse av tillräcklig styrka
verkligen kräver, att vanliga lagstiftningsprinciper här icke få vinna till-
lämpning.
Vi hemställa alltså, att 9 § andra stycket och däremot svarande bestäm
melse i 36 § må utgå.
Regeringsrådet Aschan och justitierddct Sandström:
Enligt andra stycket kan under vissa omständigheter jakträttsservitut av
domstol förklaras förfallet. Denna möjlighet till prövning gives emellertid
endast i fråga örn servitut, som innefattar »jakträtten i dess helhet». Av för-
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
arbetena till förslaget att döma åsyftas med detta uttryck i första rummet
att servitut, vilka medgiva rätt att jaga å den tjänande fastigheten jämväl
åt dennas ägare, icke skulle vara underkastade omprövning; men uttrycket
lärer ock innebära att, så snart från det upplåtna jakträttsservitutet undan-
tagits rätt att jaga något slag av villebråd, omprövning icke finge äga rum.
Med den vidsträckta omfattning begreppet villebråd erhållit i förslaget skulle
ett stadgande av sådant innehåll lätteligen kunna kringgås.
Emellertid måste det ifrågasättas, huruvida den ifrågavarande inskränk
ningen i rätten att erhålla omprövning över huvud taget är erforderlig. I de
fall som förslaget närmast åsyftar, eller att vid upplåtelse av smålägenheter
från kronojord eller eljest från större fastighetskomplex jakträtten förbe
hållits fastighetskomplexets ägare, skulle väl i allmänhet vid en omprövning,
därest sådan tillätes, befinnas, att servitutet borde bestå i jaktvårdens in
tresse. Funnes så ej vara fallet, synes den omständigheten att jakträtt å den
tjänande fastigheten tillkomme såväl den härskande som den tjänande fastig
hetens ägare icke böra hindra servitutets upphörande, helst som den delade
jakträtten skulle kunna motverka en god jaktvård å den tjänande fastig
heten.
Vi hemställa förty, att orden »i dess helhet» utgå.
10
§.
Lagrådet:
Beträffande nationalparker innehåller förslaget i förevarande paragraf den
hänvisning, som återfinnes i gällande lag såsom dess sista paragraf (30 §).
I det av lagrådet under år 1911 granskade förslag, som låg till grund för
1912 års jaktlag, liksom i det nu föreliggande förslaget, hade en hänvis
ning med huvudsakligen samma innehåll erhållit sin placering bland bestäm
melserna om vem jakträtt skall tillhöra. Lagrådet (jfr Nytt Juridiskt Arkiv
avd. II årg. 1913 s. lil) anförde emellertid att en sådan placering kunde
föranleda den tolkningen att hänvisningen vore avsedd att gälla endast
själva rätten till jakt men att däremot beträffande jakten å nationalpar
ker och lapparnas jakt förslagets bestämmelser i det följande skulle vinna
tillämpning oavsett vad i nämnda hänseende eljest funnes stadgat, och på
hemställan av lagrådet fick för undvikande av en sådan tolkning hänvisnin
gen sin nuvarande plats.
Återgången till den placering, mot vilken lagrådet sålunda uttalade sig, tor
de delvis, såsom synes framgå av utredningsmannens argumentering, bero på
att innebörden av lagrådets yttrande och betydelsen av paragrafens insättan
de på den ena eller andra platsen ej fullt beaktats. Lagrådet har icke uttalat
att jaktlagens bestämmelser om t. ex. jaktens utövande skulle helt sakna till-
lämpning, då det vore fråga om nationalpark, utan utgår endast från att,
såsom utredningsmannen också anser, jaktlagens bestämmelser icke kunna
vinna tillämpning, när lagstiftningen om nationalparker innehåller en av
vikande reglering. De bestämmelser som enligt gällande lag (15 §) ha avse-
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
95
ende å jaktåtgärder i närheten av annans jaktområde äro sålunda utan
tvekan tillämpliga jämväl då det angränsande området är nationalpark. Det
saknas anledning att i sådant avseende anse nationalpark annorlunda än
såsom annans jaktområde, även om jakt där, bland annat ur synpunkten
av djurbeståndets skyddande, i allmänhet icke må äga rum.
Vad som i angivna eller i andra hänseenden kan gälla i fråga om jakt
eller jaktåtgärder å eller i närheten av nationalpark är helt oberoende av
var här ifrågavarande hänvisning insättes i lagen. Från de materiella rätts
reglernas synpunkt saknar således denna fråga all betydelse. 1911 års lag
råd har synbarligen endast velat framhålla, att en sådan placering som den
nu ånyo föreslagna är ägnad att föranleda missuppfattning. Med hänsyn till
de skilda meningar som framförts såväl vid tillkomsten av nu gällande lag
som i föreliggande lagstiftningsärende synes det än mera angeläget att på
denna punkt undvika oklarhet. Lagrådet hemställer därför, att förevaran
de paragraf nu erhåller samma plats som i gällande lag.
11 och 12 §§.
Lagrådet:
Godkännes vad av lagrådet anförts vid 1 § i fråga om jakträttsbegreppets
omfattning, torde därav betingade ändringar böra vidtagas i förevarande
paragrafer. Den i 11 § 2 mom. intagna särskilda bestämmelsen om rätt
att fälla och behålla påträffad mullvad, sork, råtta eller mus kan då utgå.
Från samma synpunkt bör den i 12 § 1 mom. första stycket förekommande
förteckningen å allehanda däggdjur och fåglar revideras, så att därifrån ute
slutas sådana som icke äro föremål för jakt i den hittills antagna bemär
kelsen.
Rätt att fälla och behålla sälhund gäller enligt nuvarande lag (13 §) för
det fall att djuret tillfälligtvis påträffas. När i förslaget (11 § 2
mom.) denna bestämning fått utgå, har därmed avlägsnats det egentliga kän
netecknet på att här icke avses ordnad jakt utan ett oberäknat anträffande
av villebrådet. Tillika har stadgandet kommit att på ett formellt mindre
tillfredsställande sätt sakna nöjaktig avgränsning i förhållande till den i
3 § upptagna bestämmelsen örn rätt för kustbefolkningen att idka säljakt.
Sistnämnda bestämmelse blir tydligen överflödig, därest med stadgandet i
förevarande paragraf skulle vara avsett att införa rätt till fri jakt efter säl.
Lagrådet hemställer örn bibehållande av den nuvarande lydelsen i här an
given del.
Enligt gällande lag (10 §) äger envar å annans jaktområde företaga jakt
efter varg och järv under förutsättning, att sådant djur bevisligen uppe
hållit sig i trakten och att jakträttsinnehavaren varje gång förut erhållit
underrättelse örn jakten. Därjämte stadgas (13 §) rätt för innehavaren av
gård eller trädgård att, om vissa djur, bland dem varg och järv, där inkoin-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
mit, fälla oell behålla sådant djur även i det fall att jakträtten å området
skulle tillkomma annan person.
Bestämmelser av enahanda innehåll återfinnas i det remitterade förslaget
(11 § 1 mom. och 12 § 1 moni.), den förra dock med den förändring att
skyldigheten att om jakten underrätta jakträttsinnehavaren uteslutits. Där
vid bör uppmärksammas, att denna bestämmelse i sin sålunda ändrade form
helt täcker, såvitt angår varg och järv, även det fall, som behandlas i det
senare stadgandet. Dessa djur torde därför icke böra upptagas i den för
teckning, som förekommer i 12 § 1 mom. första stycket. Till den del nu
varande 10 § sålunda enligt förslaget skall överflyttas till en ny lag, är
oförändrad redaktion av stadgandet att förorda.
Enligt bestämmelserna i 12 § 2 mom. skola där avsedda personer under
vissa förutsättningar äga att, ändock de sakna jakträtt, vidtaga till jakt hän
förliga skyddsåtgärder mot fåglar och hare, men endast under tid då dessa
äro fridlysta. Då skyddsåtgärder kunna vara påkallade även under tid,
när jakt är tillåten, torde stadgandet böra undergå härav betingad omar
betning. Härav föranledes motsvarande jämkning i 18 § 3 mom. andra
stycket.
13 §.
Lagrådet:
Den i andra momentet av förevarande paragraf stadgade underrättelse
plikten, vilken har sin grund i humanitära skäl, skall jämväl åligga den
som vid olovlig jakt sårat villebråd av angivna slag. Det lärer emellertid
icke vara förenligt med allmänna rättsgrundsatser att den som gjort sig
skyldig till brott skall vid straffansvar åläggas att vidtaga en åtgärd som är
liktydig med anmälan om brottet. I betraktande av de skäl, som ligga till
grund för det förevarande stadgandet, synes vidare — även om den som är
ute på olovlig jakt finge antagas i allmänhet fästa någon betydelse vid grän
serna mellan den enes och den andres jaktområde — svårligen kunna förkla
ras, varför just den omständigheten, att det sårade villebrådet tagit sin till
flykt till annat jaktområde än det varest den olovliga jakten ägt rum, skall
föranleda en underrättelseplikt, som ej skall föreligga därest djuret fortfa
rande hållit sig kvar å det jaktområde där det sårats utan att jakten där
fullföljts.
Lagrådet hemställer därför, att ifrågavarande moment så omredigeras att
vad där stadgas i likhet med bestämmelserna i första momentet kommer
att gälla endast i fråga örn lovlig jakt.
15 §.
Lagrådet:
Till undvikande av att speciell bestämmelse rörande »ägg eller bo av
örn» skall behöva i lagen förekomma på flera ställen, synes under särskild
paragraf, insatt efter förslagets 35 §, böra i sammanfattad form angivas vil-
97
ka stadgande!! i lagen (jfr 15, 28, 29, 30 och 35 §§) skola i tillämpliga
avseenden gälla jämväl i fråga om olovlig tillägnelse eller förstörelse av örns
ägg eller bo.
16 §.
Lagrådet:
Mot det i förevarande paragraf stadgade förbudet att utan upplåtarens el
ler hans rättsinnehavares samtycke överlåta jakträtt, som upplåtits på ar
rende, har lagrådet intet att erinra. Stadgandet har emellertid erhållit en
avfattning, som synes innebära att vid upplåtelse av jordbruksarrende utan
förbehåll beträffande jakträtten arrendatorn skulle vara oförhindrad att utan
jordägarens samtycke bortarrendera jakträtten. En sadan uppfattning torde
dock icke vara riktig, utan lärer jämväl med avseende å denna fråga all
männa nyttjanderättslagens regler angående rätt att överlåta arrendet i dess
helhet böra vinna tillämpning. Denna ståndpunkt har också beträffande
fiskerätt kommit till tydligt uttryck i rättspraxis (jfr Nytt Juridiskt Arkiv
avd. I årg. 1914 s. 38).
Lagrådet får därför hemställa, att orden »annorledes än i samband med
markens upplåtande till brukande» må utgå.
17 §.
Regeringsrådet Aschan samt justitieråden Forsberg och Sandström:
I saklig överensstämmelse med 9 § gällande jaktlag innehåller 1 mom. av
förevarande paragraf, att, där ägare av särskilda fastigheter förena sig örn
vissa bestämmelser rörande jakten och viltvården a salunda bildat jaktvårds-
område, vad i allmänhet stadgas om servitut skall äga tillämpning å avtalet.
Sin främsta betydelse torde stadgandet hava däri att genom detsamma bere-
des möjlighet att trygga avtalets bestånd genom inteckning.
Enligt 2 mom. skola nu under angivna förutsättningar och i viss ordning
dylika jaktvårdsområden jämväl kunna bildas utan hinder av att samtliga
fastighetsägare ej äro ense. Häremot synes ej i och för sig vara något att
erinra, utan torde fastmera i jaktvårdens intresse behov av en dylik an
ordning föreligga.
.
Mot det sätt på vilket anordningen genomförts kunna emellertid såväl i
formellt som sakligt avseende framställas åtskilliga anmärkningar. Sålunda
hava till reglering av institutet införts bestämmelser ej blott i förevarande
paragraf utan även i det utkast till jaktstadga som bifogats remissprotokollet.
Därvid har ej, såsom synes hava bort ske, iakttagits att i förevarande lag bort
upptagas alla sådana bestämmelser, som angiva huvudgrunderna för institu
tets utformning, och till jaktstadgan hänföras huvudsakligen tillämpnings
föreskrifter.
Vidare har avsetts att åt länsstyrelsen — som skall hava att fastställa
beslut örn tvångsvis bildat jaktvårdsområdes tillkomst samt örn upphävande
av sådant beslut och ändring däri — giva befogenhet att vid fastställelsepröv-
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 46.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
98
ningen i fråga om vid sammanträdet beslutade grunder för jaktutövningen
och viltvården å området vidtaga de ändringar i beslutet, som till skyddande
av enskild rätt eller befordrande av större ändamålsenlighet finnas erfor
derliga, samt att i fråga örn upphävande eller ändring av fastställda bestäm
melser förfara på enahanda sätt (utkastet till jaktstadga 20 § 2 morn.).
Med hänsyn till ämnets natur synes det varken nödigt eller lämpligt att låta
länsstyrelsen på detta sätt ingripa i enskild rätt.
Slutligen är att märka att beslut, som fattats enligt bestämmelserna i 2
morn., jämlikt samma stadgande skall hava den verkan som ett avtal enligt
1 morn., d. v. s. a beslutet skall tillämpas vad i allmänhet gäller örn servitut.
Detta innebär således bland annat att till tryggande av beslutets verkan mot
ny ägare av fastighet intecknings meddelande är erforderligt. Ett sådant
beslut lärer emellertid icke vara av beskaffenhet att kunna åberopas så
som stöd för inteckning, med mindre uttryckligt stadgande därom med
delas. Platsen för ett sådant stadgande skulle företrädesvis vara inteck-
ningsförordningen. I den mån länsstyrelsen skulle hava ovan omförmälda
befogenheter torde dessutom åtminstone i vissa avseenden gränslinjen mel
lan länsstyrelsens kompetens och den behörighet, som tillkommer domstol i
fråga om servitut, komma att bliva otydlig.
Emellertid kan det ej förbises att, därest institutet anordnas på servitutets
grund, erhållandet av inteckning i ett kanske stort antal fastigheter med
måhända icke alltid klara lagfartsförhållanden skulle vara förenat med svå
righeter och icke obetydliga kostnader. Stundom skulle efter beslutets fat
tande inträffad förändring i äganderätten till fastighet komma att utgöra
hinder för intecknings beviljande, och i fråga om meddelad inteckning
förefunnes alltid möjligheten att den finge vika vid exekutiv försäljning.
Det kan även ifrågasättas, huruvida förhållandet mellan de olika fastig
heterna, som ingå i ett jaktvårdsområde, är av utpräglad servitutskarak-
tär. Jaktvardsomrade skall ju bildas för gemensam båtnad och det för ser-
vitutet utmärkande kännetecknet härskande och tjänande fastighet kommer
här att bliva föga framträdande.
En motsvarande reglering av jämförbara förhållanden har ägt rum genom
lagen om gemensamhetsfiske. Enligt denna lag skall själva beslutet om in
rättande av gemensamhetsfiske, sedan beslutet fastställts av länsstyrelsen,
medföra att frågan är slutgiltigt reglerad för den tid beslutet avser utan
inverkan av andra omständigheter än dem lagen angiver. Därest reglerna
om bildande av jaktvårdsområde utformades efter förebild av bestämmelser
na i nämnda lag, vilket torde kunna ske utan alltför stor omgång, skulle
betydande fördelar kunna vinnas. Trygghet mot inverkan av exekutiva
försäljningar och av förändring i äganderätten till fastighet skulle erhållas
på samma gång som förfarandet bleve mindre omständligt och kostsamt.
Det synes vara att förorda, att ifrågavarande bestämmelser omarbetas i
enlighet härmed. Vid en sådan omarbetning bör iakttagas, att hänvis
ningen till vad som gäller om servitut utgår, att beslut om bildande av
jaktvårdsområde, vare sig samtliga fastighetsägare äro ense eller ej, skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
99
underställas länsstyrelsens prövning för fastställelse, att beslut skall oföränd
rat fastställas eller ock fastställelse vägras, att ändring i det om bildande
av jaktvårdsområde fattade beslutet skall ske i samma ordning som beslutet
tillkommit och alltså kräver fastställelse av länsstyrelsen, samt att i lagen infö
ras bestämmelser i förenämnda hänseenden samt om rätt till fullföljd av talan
mot länsstyrelsens beslut, därvid anledning icke lärer föreligga att —• på sätt
skett i det vid remissen fogade utkastet till jaktstadga — avvika från vad
i allmänhet gäller rörande utgångspunkten för beräkning av tid för besvärs
anförande.
Justitierådet Afzelius:
Enligt förevarande paragrafs 1 morn., som till innehållet överensstämmer
med 9 § i gällande jaktlag, skall, där ägare av särskilda fastigheter förena
sig om vissa föreskrifter rörande jakten och viltvården å ett sålunda bildat
jaktvårdsområde, lagstiftningen om servitut äga tillämplighet å avtalet. Ingå
i avtalet bestämmelser av natur att kunna gälla såsom servitut, kan följakt
ligen inteckning erhållas, likasom efter prövning av domstol servitut kan
vara föremål för åtgärder, vilka leda till dess upphörande eller till förändring
i fråga om dess begagnande. (Jfr angående stadgandets innebörd Nytt Juri
diskt Arkiv avd. II årg. 1913 s. 84 o. f.)
Bestämmelserna om bildande av jaktvårdsområde skola enligt 2 mom. i
denna paragraf utsträckas därhän, att fastighet skall kunna även emot
ägarens bestridande intagas i sådant område. Oaktat sammanslutningen
då ej längre grundas på avtal, överensstämmer det nya stadgandet med det
redan gällande så till vida, att även här reglerna om servitut skola äga till
lämplighet. Men samtidigt med att detta uttalas i lagtexten, låter förslaget
för det nya fallet bildandet av jaktvårdsområde och giltigheten av därmed
förbundna föreskrifter om jaktutövningen och viltvården vara beroende av en
prövning i administrativ ordning. Denna är endast ofullständigt utformad
i lagen; i viktiga delar skola vissa för tillämpningen nödiga bestämmelser
meddelas i jaktstadgan. Av de föreliggande förslagen till lag och stadga
synes framgå, att denna såsom servitut betecknade anordning skall icke blott
vid sin tillkomst utan även under sin fortvara hava en förvaltningsrättslig
karaktär. Länsstyrelsen prövar, huruvida beslut örn bildande av jaktvårds
område och därmed tillika de såsom servitut avsedda föreskrifterna lagligen
tillkommit, och samma myndighet avgör enligt särskilda i stadgan angivna
grunder, örn och när dessa föreskrifter skola kunna till sitt innehåll för
ändras. Med det vanliga servitutet lärer denna nya typ hava föga mer ge
mensamt än att även ett sådant servitut skall kunna intecknas. Till synes
obeaktade äro bland andra spörsmålen, huruvida eller i vad mån den av
länsstyrelsen verkställda prövningen skall vara bindande i fråga örn inteck
nings beviljande och vad verkan ett av länsstyrelsen fastställt beslut om
ändring i servitutsbestämmelsema skall kunna medföra, när inteckning för
servitutet är gällande.
100
Kungl. Majlis proposition nr 46.
Redan av vad här i korthet anmärkts lärer följa, att förslaget i sitt sätt
att behandla denna angelägenhet utvisar en sammanföring av olikartade
element, av vilken näppeligen kan framgå ett användbart resultat. Hur den
praktiska tillämpningen än må vara tänkt, måste, för att ovillkorligt upp
kommande svårigheter skulle kunna lösas, en vidsträcktare reglering i lag
än den förslaget erbjuder visa sig nödvändig, därvid det icke skulle vara
möjligt att stanna vid bestämmelser i jaktlagen allena. Försök i dylik
riktning äro dock icke att tillråda. Valet synes stå mellan två olika vägar.
Antingen övergives helt analogien med servitutsavtalet och göres bildandet av
jaktvårdsområde — tydligen då också i det fall som avses i 1 mom. — till en
rent administrativ anordning; närmast kan i sådan händelse lagstiftningen om
gemensamhetsfiske tänkas anvisa en i vissa delar lämplig förebild. Eller
ock bibehålies den utgångspunkt, som är gemensam för den redan gällande
bestämmelsen och för den föreslagna nya, eller att servitutslagstiftningen
skall ligga till grund för dem båda. I sådant fall bliva samtliga frågor örn
servituts tillkomst och bestånd beroende av judiciell prövning, när sådan
på vanligt sätt påkallas, det må nu vara i ärende angående inteckning, i
tvist rörande giltigheten eller tillämpningen av någon vid bildandet av jakt
vårdsområde antagen föreskrift, eller i mål örn upphörande eller förändring
av servitut på sätt servitutslagen stadgar.
Av dessa skilda sätt för frågans lösning måste jag för min del giva före
träde åt det senare. Detta står — i varje fall med avseende å möjligheten av
dess genomförande utan alltför omfattande lagstiftningsåtgärder — närmare
det remitterade förslaget än det förra alternativet. När lagstiftningen redan
gjort servitutet till grundval för bildande av jaktvårdsområde under fri
villig medverkan av fastigheternas ägare, är i verkligheten, trots de prin
cipiella betänkligheter tvångsanslutningen kan framkalla, steget icke alltför
långt till den utvidgade användning av samma konstruktion som här före
slås. I fråga om förutsättningarna för att anordningen skall uppfylla sitt
ändamål äro andra eller större olägenheter ej förbundna med den nya for
men än med den gamla. Sedan den gällande bestämmelsen i ämnet — att
döma av uttalanden under förarbetena till det nu föreliggande förslaget —
vunnit en tillämpning, som haft gynnsam och för avsevärd tid bestående
verkan, synes en övergång till ett helt nytt system icke kunna undgå att in
föra en viss oreda och att över hövan inveckla rättsreglerna på detta område.
En omarbetning i här antydd riktning innebär i första hand, att tredje och
fjärde styckena i 2 morn., vilka avse det administrativa inflytandet på dessa
frågors behandling, komma att utgå. Då för servitutsinteckning förutsättes
skriftligt avtal (jfr 55 § inteckningsförordningen), lärer såsom ersättning
för detta få anvisas en urkund, som kan tjäna samma ändamål; härför
torde protokoll vid bildandet av jaktvårdsområde närmast ägna sig. I 2
mom. av förevarande paragraf bör ingå föreskrift att sådant protokoll skall
upprättas.
I fråga om bestämmelserna i 3 mom. synes icke nödigt eller lämpligt att,
på sätt som delvis skett, göra deras tillämplighet beroende av om jakt-
101
vårdsområde tillkommit på det ena eller andra sättet. Vid en omarbetning
i syfte att låta dem enhetligt gälla för de i paragrafen avsedda fallen torde
kunna uppnås en även eljest önskvärd förenkling i avfattningen.
Beträffande jakträttsarrendators ställning vid bildandet av jaktvårdsom-
råde saknas efter min uppfattning skäl att icke åt honom inrymma obetingad
rätt att uppsäga avtalet. Det i 3 mom. stadgade förbehållet att förändringen
i jakträttens utövning skall visas för arrendatorn medföra förfång —- en be
stämmelse som för övrigt synes lätt nog kunna ge anledning till tvister —
bör fördenskull uteslutas. Jämväl må anmärkas, att där förfång kan påvisas
och jordägaren icke gjort vad som statt i hans makt för tillvaratagande av
arrendatorns intresse genom att motsätta sig fastighetens intagande i jakt-
vårdsområde, arrendatorn borde vara berättigad till skadestånd. Da emel
lertid stadgande härom icke funnits erforderligt vid införandet av den nu
varande bestämmelsen och ett sådant sannolikt komme att bliva av ringa
praktisk betydelse, torde detta spörsmål även nu kunna lämnas åsido.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
Lagrådet:
Beträffande det i 2 mom. första stycket använda uttrycket »jakträtten i
sin helhet» hemställes, att det utbytes mot ett annat, som utmärker att här
avses uteslutande rätt antingen till all jakt å jaktvårdsområdet eller till jakt
efter visst slag av villebråd.
18 §.
Lagrådet:
Införande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare synes för
närvarande kunna betraktas endast såsom en framtidstanke, vars förverk
ligande ännu står i vida fältet. Knappast kan da vara lämpligt att i föreva
rande lag göra ett uttalande, vilket, änskönt det måhända under åratal
kommer att sakna egentligt innehåll, likväl i viss mån kan anses beteckna
ett föregripande av ståndpunkt i en sidoordnad, helt outredd lagstiftnings
fråga. Först om och när en lag i detta ämne blir antagen, kan bedömas huru
vida en särskild hänvisning i jaktlagen må finnas påkallad. Lagrådet hem
ställer, att 1 mom. får utgå.
I 2 mom. andra stycket synes bland dem, som äga påfordra uppvisande
av jaktkort, böra upptagas även ägare av marken.
Örn 11 § 2 mom. kommer att undergå ändring i enlighet med vad lagrådet
hemställt, torde i 3 mom. andra stycket av förevarande paragraf i stället
för hänvisning till 11 § 2 mom. böra med jakt efter varg och järv samman
ställas dödande av säl, som tillfälligtvis påträffas.
Med hänsyn till de skäl, som ligga till grund å ena sidan för den allmänna
befrielsen för ägare och brukare av jord fran att erlägga jaktvardsavgift
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
och å andra sidan för stadgandet i 3 § om rätt för den bofasta kustbefolk
ningen att utöva fri säl- och sjöfågelsjakt å vissa havsområden, ävensom
till arten av denna jakträtt, kan näppeligen vara följdriktigt, att med dylik
jakt skall vara förbunden skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift. Anses
ett sådant undantag befogat, bör i 3 mom. andra stycket intagas en hänvis
ning i fråga om jakt, som nu nämnts.
Under erinran om sitt yttrande beträffande 12 § 2 mom. vill lagrådet
ifrågasätta, huruvida icke i 3 mom. av förevarande paragraf de två sista le
den skulle kunna sammandragas och förenklas till att endast hänvisa till
den i 12 § medgivna rätten att döda vissa djur.
19 §.
Lagrådet:
Enligt 21 § i gällande lag skall utländsk undersåte, vilken vill idka jakt
med skjutgevär å annan mark än fastighet som han med Konungens tillstånd
besitter, vara skyldig att lösa jaktpass. Stadgandet torde ha tillkommit hu
vudsakligen i fiskaliskt syfte. Avgiften för jaktpass utgör 100 kronor per
kalenderår och eljest 5 kronor per dag (jaktstadgan 17 §). I nu föreliggande
förslag till jaktlag och jaktstadga hava för utlännings utövning av jakt i hu
vudsak liknande bestämmelser föreslagits skola gälla, och förevarande para
graf upptager stadgandet om skyldighet för utlänning att lösa jaktpass.
Emellertid har, såsom framhållits i en inom utrikesdepartementet utarbe
tad promemoria av vilken lagrådet tagit del, efter tillkomsten av 1912 års
jaktlag med vissa främmande makter slutits handelsavtal, genom vilka
man från svensk sida avgivit utfästelse om nationell behandling av medbor
gare i den andra fördragsslutande staten beträffande skatter och andra
offentliga avgifter. Sålunda innehåller exempelvis det finsk-svenska avtalet
av den 14 december 1927 (Sveriges överenskommelser med främmande mak
ter 1928, nr 9) följande klausul (art. 1): »Ingendera fördragsslutande parten
skall ålägga det andra landets medborgare andra eller högre skatter, avgifter
eller pålagor, av vad slag de vara må, än dem, vilka uppbäras eller komma
att uppbäras av landets egna medborgare eller medborgare, tillhörande mest
gynnad nation». Liknande klausuler förekomma i bl. a. handelsavtalet med
Österrike (S. ö. 1934 nr 6, art. 1 mom. 4) och Ungern (S. ö. 1929 nr 13 art.
1 mom. 3). På grund av klausuler om mest gynnad nations behandling, viika
förekomma i andra handelsavtal, torde samma förmån i stor utsträckning
vara tillförsäkrad medborgare även i andra länder.
Trots förenämnda avtal hava bestämmelserna i 1912 års jaktlag icke änd
rats. Förevarande lagförslag avser visserligen att i begränsad utsträckning
införa jaktavgift även för svenska medborgare men beloppen äro för dem
vida lägre. Vid genomförandet av den nya lagstiftningen synes man dock
icke kunna underlåta att beakta klara traktatutfästelser.
Det enklaste sättet att uppfylla dem skulle otvivelaktigt vara att helt upp
häva skillnaden mellan utlänning och svensk medborgare, och för en sådan
103
lösning talar jämväl, att ifrågavarande diskriminering av utlänning onekligen
vilar på svaga grunder samt att jaktpassavgifterna, även om de endast ses
i förhållande till de utgifter som kunna erfordras för jaktvårdsändamål,
spela en obetydlig roll (ungefär 12,000 kronor per år).
Om däremot en särskild jaktpassavgift anses böra bibehållas, måste tydli
gen en anordning sökas, som likställer utlänning med svensk medborgare.
Lämpligast synes i sådant fall vara att anknyta skyldigheten att erlägga jakt
passavgift till bosättningen i stället för medborgarskapet. Avgiftsskyldighet
skulle då åligga i utlandet bosatta personer, svenskar såväl som utlänningar,
men icke här bosatta personer, vare sig de äro utlänningar eller svenskar.
Härigenom skulle konflikt med de i handelstraktaterna gjorda utfästelserna
undvikas och likväl det fiskaliska syftet väsentligen tillgodoses. (Jfr förord
ningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda för
måner och rättigheter, 4 § 11 och 14 morn.).
Därest det senare alternativet följes, föranledes härav jämväl viss jämk
ning i 18 §.
23 §.
Regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:
Den i sista stycket föreslagna bestämmelsen örn rätt att i visst fall döda
hund är ägnad att väcka betänkligheter men kan måhända icke undvaras.
Den i samma stycke stadgade anmälningsskyldigheten synes ägnad att mot
verka missbruk, som eljest kunde befaras. Påföljd för underlåtenhet att
fullgöra nämnda skyldighet är emellertid ej föreskriven. Ett sådant stad
gande lärer emellertid vara erforderligt samt synes böra erhålla den innebörd
att anmälningsskyldigheten skall fullgöras vid äventyr att den som dödat
hunden eljest ej äger att till sitt fredande åberopa förhållande som förut i
stycket angives.
Justitieråden Afzelius och Sandström:
Förevarande paragraf inför bland annat den nyheten att jakträttsinneha
varen och hans folk medgives rätt att under vissa villkor döda löslöpande
hund, som jagar eller ofredar villebråd. För att en sådan åtgärd, vilken kan
drabba hårt även i de fall då den ekonomiska förlusten för hundägaren ej
är särdeles betydande, skall kunna anses försvarlig, måste den framstå så
som berättigad med hänsyn till ägarens sätt att hava tillsyn över hunden,
och dessutom böra förutsättningarna vara så angivna, att befogenheten ej
inbjuder till missbruk och trakassering med därav följande utsikt till tvister
och rättegångar.
Särskilt i sistnämnda avseende kan enligt vår mening förslaget icke anses
uppfylla berättigade krav. Även om lagtexten förutsätter att av omständig
heterna uppenbarligen skall framgå att hundens löslöpande beror på
ägarens eller innehavarens vårdslöshet, torde det för jakträttsinnehavaren,
på vilken i första hand ankommer att tillämpa stadgandet i praktiken, visa
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
sig ganska svårt att avgöra när ett sådant fall föreligger. Hans kanske ögon
blickligt vunna och lätt nog förhastade uppfattning måste därvid bliva avgö
rande. Det sagda gäller så mycket mera som de omständigheter, under vilka
hunden kommit lös, i regel torde undandraga sig jakträttsinnehavarens känne
dom; huvudsakligen har han att döma efter hundägarens sätt i allmänhet
att vårda sig om hunden och hans uppträdande efter det hunden sluppit
lös.
Bestämmelsen torde betydligt vinna i stadga och därmed nyss antydda
olägenheter undvikas, därest i stället för nämnda villkor, på sätt under ut
redningen föreslagits, såsom förutsättning för befogenhetens utövning kräves
att hunden icke inom en kort tid blivit omhändertagen av sin ägare, exem
pelvis, när ägaren icke är känd, inom fyrtioåtta timmar från det hunden
veterligen först började löpa lös och, när ägaren är känd, inom samma lid
från det ägaren underrättats, eller ock att hunden vid tidigare tillfälle löpt
lös samt ägaren erhållit underrättelse därom. I ett sådant villkor ligger, att
ägaren förhållit sig på sådant sätt att hundens dödande måste anses för
svarligt.
Vi hemställa om bestämmelsens omarbetning i antydd riktning. I fråga
om påföljd vid försummelse att fullgöra anmälningsskyldighet instämma vi
med regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg.
25 §.
Regeringsrådet Aschan samt justitieråden Forsberg och Sandström:
Bland villkoren för erhållande av sådant föreläggande som i förevarande
paragraf avses har upptagits att skadan icke kan genom rimliga åtgärder från
markinnehavarens sida förebyggas.
Grunden till föreläggandet är emellertid att viss villebrådsart utvecklats
i sådan omfattning att skada därigenom orsakas. I betraktande härav och
med hänsyn till de allmänna skyldigheter, som böra åligga jakträttsinne
havaren vid jaktvårdens utövning och som angivits i 1 §, synes den största
återhållsamhet böra iakttagas, då det är fråga örn att ålägga markägaren bör
dor för undvikande av skador av villebrådet. Det förefaller knappast berät
tigat att ålägga honom vidtagandet av andra åtgärder än sådana som i sig
själva äro av blygsam omfattning och föranleda en i och för sig obetydlig
kostnad. Med uttrycket »rimliga åtgärder», — vilket i betänkandet (s.
130) förklaras så »att därest den skadelidande genom en i jämförelse med
den normala avkastningen av den ifrågavarande marken obetydlig kost
nad kunnat fa denna effektivt skyddad, tillämpning av förevarande paragraf
icke bör ifrågakomma» — kan förslaget icke anses hava hållit sig inom den
angivna ramen. Som å andra sidan med en begränsning sv villkoret detta
icke torde erhålla någon egentlig betydelse, synes det böra utgå.
De åtgärder örn vilkas vidtagande enligt första momentet föreläggande
skall meddelas jakträttsinnehavaren skola tydligen avse att, sedan skador
under de angivna omständigheterna orsakats, i möjligaste mån förebygga
105
uppkomsten av ytterligare skador. Det måste då synas mindre följdriktigt
att, såsom stadgandet jämväl innehåller, den omständigheten att markinnne-
havaren blivit gottgjord för redan inträffad skada skall medföra att sådant
föreläggande icke må givas. Det kan ifrågasättas, huruvida med hänsyn till
den prövning av frågan, som i varje särskilt fall skall åligga länsstyrelsen,
ett stadgande av den åsyftade innebörden över huvud skall anses erforder
ligt. Skulle emellertid så anses, torde åt detsamma böra givas ungefär den
formuleringen, att föreläggande ej må meddelas, där anledning föreligger
till antagande att skadan varder markinnehavaren i huvudsak gottgjord.
Justitierådet Afzelius:
Särskilda föreskrifter, som i anledning av viss villebrådsarts utveckling må
vara erforderliga till förebyggande av skada inom större eller mindre om
råden, synas vara av natur att mestadels lämpligare än i lag kunna meddelas
i administrativ väg. Såvitt angår åtgärder av offentlig myndighet till skydd
för näringar, som äro omedelbart utsatta för dylik skada, lära föreskrifter
av denna art i allmänhet tillhöra området för Kungl. Maj:ts ekonomiska lag
stiftningsmakt. I den mån de tilläventyrs måste innefatta avvikelse från
jaktlagen kan genom stadgande i denna åt Kungl. Majit lämnas befogenhet
att därom förordna. Betänklighet kan efter min uppfattning ej möta att
bestämmelser i de ämnen, som behandlas i 1 mom. av förevarande para
graf, bliva utfärdade i den nu angivna ordningen, helst som åtskilliga andra
hithörande föreskrifter äro avsedda att upptagas i en administrativ författ
ning. Stadgandet i 2 morn., vilket avser en bestående rätt för enskild per
son att å annans jaktområde företaga viss jakt, torde däremot hava sin
plats i lagen. Jag hemställer alltså, att 1 mom. ersättes av ett stadgande, som
innefattar bemyndigande för Kungl. Majit i här berört hänseende. Vid
bifall härtill bör i 14 § andra stycket utgå den bestämmelse, som hänsyftar
på stadgandet i 25 § 1 mom.
Skall 1 mom. kvarstå, är jag med lagrådets övriga ledamöter ense angå
ende önskvärdheten av ändring i de hänseenden, örn vilka de uttalat sig.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
27 §.
Justitierådet Afzelius:
De skäl, som varit bestämmande för förslaget att till jaktlagen överflytta
strafflagens stadganden om olovlig jakt, äro påtagliga nog och kunna anses
vara i och för sig beaktansvärda. Vad som kan vinnas med en dylik föränd
ring bör dock icke övervärderas och skall måhända visa sig vara i verklighe
ten ganska oväsentligt. Ensamt avgörande kunna dessa skäl i varje tall
icke bliva, örn frågan bedömes under hänsyn till att åtgärden innebär en
rubbning av det nuvarande strafflagssystemet. I 24 kap. strafflagen äro från
en gemensam utgångspunkt och efter enhetliga grunder behandlade avel kan
samt olovligt jagande och fiskande. Så länge förgripelse emot annans fiske
rätt där kvarstår i sitt sammanhang med åverkansbrotten, måste en utbryt-
106
ning av de med dem lika nära förbundna bestämmelserna örn olovlig jakt
under alla omständigheter komma att framstå såsom oegentlig. En särskild
anledning att avstå från att nu företaga en stympning av det ifrågavarande
sträfflagskapitlet ligger ock däri, att förarbeten till en allmän revision av
strafflagens bestämmelser rörande förmögenhetsbrotten nyligen tagit sin
början. Olämpligt måste det anses, örn icke vid detta viktiga lagstiftningsar
bete finnes full frihet i bedömandet huruvida nuvarande brottskategorier
fortfarande skola hava sin plats i strafflagen. Så blir knappast förhållandet,
därest kort förut man valt att ga denna behandling av ämnet i förväg genom
att i 24 kap. strafflagen helt utplåna vad kapitlet för närvarande innehåller
örn olovlig jakt.
Med åberopande av vad nu anförts tillstyrker jag, att bestämmelser om
straff för olovlig jakt för närvarande bibehållas i strafflagen och att i följd
härav 27 § 1 mom. i det remitterade förslaget ersättes av en hänvisning
till strafflagen, motsvarande den som förekommer i 22 § första stycket i gäl
lande jaktlag. Jämväl torde 30 § 2 mom. i det remitterade förslaget böra
utgå, därvid någon ändring i 24 kap. 16 § strafflagen nu lika litet som på
sin tid i anledning av nuvarande jaktlags bestämmelser lärer vara erforderlig.
Stadgandet i 24 kap. 12 §, med vilket överensstämmer 27 § 1 mom. första
stycket i det remitterade förslaget, skulle hava oförändrad lydelse, och i 24
kap. 13 § skulle införas bestämmelser svarande emot andra och tredje styc
kena i sistnämnda del av det remitterade förslaget; beträffande det närmare
innehållet av dessa bestämmelser får jag hänvisa till efterföljande yttrande
av lagrådet. Bifalles vad sålunda hemställes, föranleder detta jämkningar i
sådana delar av det remitterade förslaget, vilka innefatta hänvisning till dess
27 §, ävensom i 33 §. Som under samma förutsättning särskilt förslag lärer
framläggas rörande ändringen i 24 kap. 13 §, förfaller vad 36 § i förslaget
innehåller rörande ändring i detta strafflagskapitel.
Lagrådet:
I den allmänna motiveringen till lagförslaget har framhållits, att till åstad
kommande av den förbättrade jaktvård, som är förslagets huvudsyfte, det
även vöre av behovet påkallat, att gällande straffbestämmelser i fråga örn
olovlig jakt skärptes. I sådant syfte hava i förevarande paragrafs 1 mom.
andra stycket upptagits särskilda straffbestämmelser beträffande vissa kva
lificerade former av olovlig jakt. Vid dessa bestämmelser finner lagrådet ej
anledning till annan erinran än att det må ifrågasättas, huruvida icke ordet
»paskjutit», vilket möjligen skulle kunna tolkas såsom innebärande detsam
ma som »sårat», bör utbytas mot ett uttryck, som tydligare angiver vad som
åsyftas, förslagsvis »lossat skott efter».
Bestämmelserna i tredje stycket av samma moment, vilka i motiven angi
vas i huvudsak motsvara stadgandet i 24 kap. 13 § strafflagen, innefatta
emellertid ej blott en skärpning av de där meddelade straffbestämmelserna
utan också en betydande utvidgning av deras tillämplighet. Under det att
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
107
nämnda lagrum endast har avseende å det fall att någon vid olovlig jakt
inom annans hägnade jaktpark eller djurgård sårat eller fångat vissa särskilt
uppräknade djur, skola de nu föreslagna bestämmelserna äga tillämpning
beträffande all jakt inom dylika områden, med vilka även likställts fågel
damm, fasaneri och hårgård.
Förslagets bestämmelser i denna del anser lagrådet vara ägnade att i olika
avseenden framkalla betänkligheter.
Vad först angår stadgandets utsträckning till att gälla i fråga om fasaneri
och hårgård, d. v. s. anstalter för uppfödning av fasaner eller harar, vilka
sedan skola utsläppas i markerna eller avyttras för ^plantering å andra håll,
synas åtgärder för djurens dödande eller fångande inom dessa områden näp
peligen kunna bliva hänförliga till jakt. I jämförelse med jaktparker och
djurgårdar omfatta nämligen sådana områden allenast mindre arealer, inom
vilka djuren hållas instängda, och dessa sakna därför den frihet och möj
lighet att undkomma, som dock måste sammanhänga nied begreppet jakt.
Under det djuren finnas där, få de anses befinna sig i ägarens besitt
ning, och den, som då olovligt dödar eller fångar dem, lärer göra sig för
fallen till ansvar för olovligt tillgrepp eller för skadegörelse. I huvudsak
torde enahanda gälla i fråga om fågeldammar. Genom de åtgärder, som vid
tagas för fåglarnas kvarhållande där, samt den omvårdnad, för vilken de
äro föremål, torde dessa närmast vara att anse såsom tama.
Beträffande därefter de föreslagna bestämmelserna, såvitt de avse hägnad
jaktpark eller djurgård, synas ej heller dessa obetingat kunna godtagas. Vis
serligen måste den omständigheten att olovlig jakt ägt rum inom sådant om
råde i sig innefatta ett försvårande moment, men att därför i fråga om all
sådan jakt, oavsett vilket djur det är fråga om eller om över huvud något djur
dödats, fångats eller sårats, stadga så stränga straffbestämmelser som för
slaget upptager kan icke anses rimligt. Det vill för övrigt förefalla som cm
de skäl, vilka av motiven att döma legat till grund för straffbestämmelserna,
icke bort föranleda ett så rigoröst utformande av dessa. Sålunda har utred
ningsmannen framhållit, hurusom ett olovligt jagande inom de med stad
gandet avsedda områdena torde stå tjuvnadsbrott ganska nära, varför urbota
straff syntes böra ingå såsom normalstraff. Även örn detta skalle kunna
anses i någon män gälla i fråga om djur, som inom områdena hållas instängda
__ därvid dock är att märka att böter i första hand upptagas såsom straff
för snatteri — saknas dock all grund för en dylik jämförelse beträffande
andra djur, vilka obehindrat kunna förflytta sig till och från område
na. Såsom exempel på hur stadgandet skulle kunna verka kan antagas
att någon inom sådant område dödat eller fångat ett djur av obetyd
ligt värde eller kanske utan något värde alls. Han skall då ovillkorligen
ådömas fängelsestraff. Visserligen skall, där synnerligen förmildrande om
ständigheter föreligga, straffet sättas till dagsböter, dock ej under tjugu.
Men av utredningsmannens uttalande i motiven synes framgå, att det avsetts
att vid bedömandet huruvida dylika omständigheter få anses föreligga hän
syn endast skall tagas till gärningsmannens personliga förhållanden. I för-
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
arbetena till lagförslaget förekommer intet som ger vid handen, att det med
hänsyn till erfarenheten eller eljest skulle vara av behovet påkallat att nu
tillgripa så stränga straffbestämmelser för olovlig jakt över huvud inom ifrå
gavarande områden. Man lärer då kunna stanna vid att låta stadgandet
gälla allenast vissa djur, som genom hägnaden hållas instängda och sålun
da avsetts skola vara föremål för särskilt skydd, samt att såsom förutsätt
ning ytterligare föreskriva, att jakten skall vara att inordna under något av
de förfaranden, som först angivas i andra stycket. Beträffande annan olovlig
jakt inom nämnda områden synes knappast förefinnas anledning att meddela
särskilda straffbestämmelser. Har den ägt rum under förhållanden, som om-
förmälas i andra stycket, skall naturligtvis vad där stadgas vinna tillämp
ning, och i övrigt lärer kunna förutsättas, att det försvårande moment, som
ligger i att jakten skett inom områden varom fråga är, tillbörligen beaktas
vid straffmätningen utan att särskilt minimum för dagsböter behöver utsättas.
Lagrådet hemställer alltså, att tredje stycket måtte omarbetas i överens
stämmelse med vad här anförts.
I motsvarighet till vad i 22 § första stycket i gällande jaktlag föreskrives
angående jaktpass har i andra momentet i förevarande paragraf stadgats, att
därest olovlig jakt tillika innefattar överträdelse av de angående jaktvårds-
avgift och jaktpass meddelade föreskrifterna, särskilt ansvar enligt 31 § •
förslaget skall ådömas. Då det näppeligen kan råda någon tvekan örn att
vad sålunda stadgats skall gälla utan uttrycklig föreskrift, vill lagrådet ifråga
sätta om ej stadgandet kan utgå.
28 §.
Justitieråden Afzelius, Forsberg och Sandström:
De i 1 mom. i förevarande paragraf meddelade straffbestämmelserna hava
sin motsvarighet i 22 § gällande jaktlag med den lydelse lagrummet erhöll
genom lagändring år 1927 men innefatta i åtskilliga hänseenden avvikelser
från vad där stadgas. Under det att nu beträffande olovligt tillvaratagande
av fallvilt gäller, att tillvaratagandet skall bestraffas såsom olovlig jakt en
dast då fallvilltet enligt 16 § jaktlagen skall tillfalla jakträttsinnehavaren
men eljest — eller således då fallvilt jämlikt samma lagrum skall tillkomma
kronan och vare sig den som tillvaratagit det är jakträttsinnehavaren eller
annan — enligt särskild straffregel, skall enligt förslaget allt sådant tillvara
tagande i straffhänseende betraktas såsom olovlig jakt. Medan vidare, en
ligt vad nu gäller, nyssnämnda särskilda straffregel även har tillämpning å
det fall att någon, sedan björn eller lo dödats eller fångats, olovligen tillägnar
sig djuret, skall enligt förslaget jämväl dylikt tillägnande likasom olovligt
tillägnande av örn, som dödats eller sårats, eller av örns ägg och bo hän
föras till olovlig jakt.
Det synes emellertid som örn anledning ej förelåge att med avseende å om-
förmälda frågors bedömande nu intaga annan ståndpunkt än som kom till ut
tryck i 1927 års lagstiftning. De principer, vilka därvid tjänat till ledning, sy
109
nas allt fortfarande böra gälla; och bestämmelserna kunna ej heller, såsom nu
i motiven antytts, anses så invecklade att ur sådan synpunkt en ändring är
påkallad. Beträffande fallviltet må i övrigt framhållas, att det sakkunnig
betänkande, som låg till grund för lagändringen år 1927, innehöll en från
lagen så till vida avvikande regel, att däri stadgades, att allt olovligt tillvara
tagande av fallvilt å annans jaktområde — således oavsett om det skulle till
falla jakträttsinnehavaren eller kronan — skulle anses såsom olovlig jakt I
anslutning till en av domänstyrelsen och Svenska jägarförbundet häremot
gjord erinran erhöll emellertid stadgandet i den kungl, propositionen sin se
dan lagfästa innebörd. (Jfr Nytt Juridiskt arkiv avd. Il årg. 1927 s. 682.)
Vad vidare angår tillägnandet av omförmälda djur m. m. bör påpekas, huru
som nuvarande straffbestämmelser i fråga om olovligt tillägnande av björn
eller lo, som dödats eller fångats, hava avseende ej blott å den som utan att
olovlig jakt ägt rum tillägnat sig djuret utan jämväl å den som vid olovlig
jakt dödat eller fångat det. Det lärer hava antagits att i sistnämnda fall sär
skilda straff skola ådömas dels för den olovliga jakten och dels för det olov
liga tillägnandet. (Jfr lagrådets yttrande, intaget i förenämnda tidskrift och
årgång s. 693.) Därest enligt förslaget detsamma skall gälla — vad som an
tagits vara gällande lags ståndpunkt ej mindre än förslagets uttryckssätt talar
för en sådan tolkning — skulle detta medföra, att i nu åsyftade fall den
brottslige på grund av ett förfarande, som närmast är att anse såsom en
enhet, skulle för den brottslighet, som i de särskilda avseendena ligger ho
nom till last, ådömas ansvar för två brott, vilka båda enligt förslaget skola
anses såsom olovlig jakt.
Med orden »för där avsedda fall» i ingressen till 1 mom. avses tydligen att
uttryckligen angiva, att därest med avseende a de i nämnda moment angivna
fallen sådana förhållanden äro för handen, som omförmälas i 27 § 1 mom.
andra och tredje styckena — i den mån sådana förhållanden beträffande
dessa fall över huvud kunna föreligga — straffbestämmelserna där skola
tillämpas. Oavsett att vad sålunda åsyftats med tillräcklig tydlighet lärer
framgå enbart av en hänvisning till 27 § 1 morn., uppställer sig frågan, hu
ruvida och i vad mån giltig grund kan anses föreligga för den sålunda före
slagna lagregeln. Att den skall gälla i fråga örn det först angivna fallet, eller
att någon olovligt utövar älgjakt varom i 8 § första stycket sägs, torde strängt
taget icke hava erfordrat särskilt omnämnande i lagtexten, men då ett mot
svarande stadgande upptagits i gällande lag, lärer härutinnan någon ändring
icke böra ifrågasättas. Beträffande åter övriga fall, vilka enligt förslaget
skola anses såsom olovlig jakt, föreligger näppeligen anledning att under nå
got förhållande fastställa en strängare bestraffningsregel än den som enligt
27 § 1 mom. första stycket skall gälla för olovlig jakt i allmänhet. Därest
vad här förut i nästföregående stycke anförts i fråga örn straffbestämmelser
na i 28 § 1 mom. vinner beaktande, har nu omhandlade fråga intresse endast
såvitt angår fallvilt, som skall tillkomma jakträttsinnehavaren, och i hän
delse lagrådets hemställan beträffande bestämmelserna i 27 § 1 mom. tredje
stycket jämväl gillas, kommer frågan att gälla enbart fallvilt av mera värde-
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
fulla djur. Såsom skäl för den här i det föregående uttalade uppfattningen
må endast framhållas dels att enligt gängse betraktelsesätt det måste anses
såsom en väsentligt svårare förseelse om någon å annans jaktområde dödar
eller fångar ett villebråd än örn någon olovligt tillvaratager ett redan dött
djur, som tillfälligtvis påträffats och som väl eljest fått kvarligga onyttigt,
och dels att lagförslagets strängare straffbestämmelser för olovlig jakt främst
tillkommit för jaktvårdens skull och alltså för att verka till skydd för det
levande villebrådet.
Vi hemställa alltså om sådana ändringar i 1 morn., som föranledas av vad
här anförts.
Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 6 § hemställes tillika, att i
förevarande paragraf under 1 mom. införes bestämmelse därom, att överträ
delse av förbudet i 6 § 2 mom. bestraffas såsom olovlig jakt.
Regeringsrådet Aschan:
Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag, att den i 1 mom. av
förevarande paragraf givna hänvisningen till straffbestämmelserna i 27 § 1
mom. bör begränsas så att den — utom såvitt angår jakt efter älg varom i 8
§ första stycket sägs — kommer att avse allenast första punkten i 27 § 1 mom.
Vad angår bestämmelse om straff för överträdelse av förbudet i 6 § 2 mom.
instämmer jag med lagrådets övriga ledamöter.
I övrigt lämnar jag paragrafen utan anmärkning.
29 §.
Lagrådet:
Stadgandet i första stycket lärer böra inbegripa jämväl örns ägg och bo. Då
jämlikt 15 §, förutom björn, lo och örn, även dylika ägg och bon tillfalla
kronan, torde undantaget i andra stycket böra avse även dem. Enahanda
innebörd synes böra givas åt tredje stycket; detta återverkar då även på inne
hållet av 35 § 1 mom. första stycket. I nu berörda hänseenden erinrar lagrå
det om sitt yttrande vid 15 §. Tillika hänvisas till vad vid 6 § anförts om
vassa jämkningar i förevarande paragraf.
30 §.
Regeringsrådet Asehan samt justitieråden Forsberg och Sandström:
Bland dem som jämlikt 1 mom. första stycket må från olovligt jagande
laga förverkat jaktbyte m. m. synes vid jämförelse med 24 kap. 16 § straff
lagen böra upptagas jämväl den som äger eller vårdar egendomen. Härav
föranledes en motsvarande jämkning i 2 mom.
Beträffande 1 mom. fjärde stycket må anmärkas, att med uttrycket »å bär
gärning anträffas under utövning av verksamhet, som enligt 13 § 1 mom. är
att anse såsom olovlig jakt» kan i detta sammanhang ej gärna avses annan
händelse än att någon, som under lovlig jakt sårat älg, hjort eller rådjur så
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
Ill
att djuret fallit inom etthundra meter från gränsen för jägarens eget jaktom
råde, vid begagnande av sin rätt att från stället bortföra djuret uraktlåter
att iakttaga villkoret att två ojäviga vittnen därvid skola vara närvarande.
På försummelse att fullgöra den jämväl stadgade skyldigheten att sist å andra
dagen efter det djuret fälldes lämna viss underrättelse kan nämligen be
stämmelsen svårligen syfta. En formulering, som på ett klarare och natur
ligare sätt än den nyss anmärkta återger bestämmelsens innebörd, synes vara
att förorda. Godkännes den av lagrådets flesta ledamöter vid 28 § gjorda
hemställan, betingas därav vissa jämkningar i avfattningen av fjärde styc
ket. Tillika torde vad i samma stycke sägs om björn, lo och örn böra avse
jämväl örns ägg och bo (jfr härom lagrådets yttrande vid 15 §).
Justitierådet Afzelius:
Bifalles den av mig vid 27 § gjorda hemställan och 24 kap. 16 § strafflagen
följaktligen kommer att fortfarande gälla med avseende å olovlig jakt, före
ligger ej anledning att åt 1 mom. första stycket i förevarande paragraf giva
annan avfattning än som överensstämmer med 23 § första stycket i gällande
jaktlag. Det föreslagna 2 mom. bör då utgå eller, därest i enlighet med 1
mom. fjärde stycket en utsträckning av medgivandet till självtäkt anses böra
äga rum, ersättas av en efter detta fall lämpad hänvisning till det i 24 kap.
16 § strafflagen stadgade straffet.
Med avseende å 1 mom. fjärde stycket måste jag anse tvivelaktigt, om
över huvud kan vara lämpligt att låta rätten till självtäkt gälla även fall, i
vilka lagöverträdelsen ofta icke kan hava samma påtaglighet som vid olovlig
jakt i egentlig bemärkelse, d. v. s. olovligt jagande å annans jaktområde. Så
vitt angår olovlig befattning med fallvilt kan i varje händelse stadgandet av
mig tillstyrkas endast under förutsättning att 28 § 1 mom. kommer att under
gå omarbetning i enlighet med vad lagrådets flesta ledamöter hemställt. De
fall, som hänföra sig till 8 och 13 §§, synas föga ägnade att upptagas i detta
sammanhang och helst böra uteslutas. Att, på sätt med stadgandet i fjärde
stycket jämväl åsyftas, belägga itererad förbrytelse av där avsett slag med
påföljd varom sägs i tredje stycket, bör efter min uppfattning ifrågakomma
endast med samma begränsning som nu angivits beträffande rätten till själv
täkt.
I fråga örn ändringar i paragrafens avfattning förenar jag mig med lag
rådets övriga ledamöter.
32 §.
Lagrådet:
Enligt första stycket i förevarande paragraf bestraffas med dagsböter un
derlåtenhet att fullgöra den i 13 § 2 mom. föreskrivna underrättelseplikten.
Med tillägget »där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen är belagd med
strängare straff» avses enligt motiven att utesluta särskilt straff för förseel
sen, när på grund av denna gärningsmannen finnes vara förvunnen till an-
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
svar för djurplågeri. Det normala straffet för denna förbrytelse är likaledes
dagsböter; endast i kvalifikationsfall inträder strängare straff.
Därest, på sätt lagrådet hemställt i fråga om 13 § 2 morn., underrättelse
plikten inskränkes till att gälla det fall att djuret sårats under lovlig jakt,
uppkommer onekligen en annars knappast förefintlig anledning att med
uppgivande av vanliga regler om brottskonkurrens låta förseelsen såsom så
dan bliva ostraffad, om just på grund av försummelse att lämna den ifråga
varande underrättelsen straff skulle komma att ådömas för djurplågeri. El
jest skulle nämligen den, som idkat lovlig jakt, komma att i förevarande hän
seende ställas sämre än den, som gjort sig skyldig till olovlig jakt. Under
förutsättning att angivna ändring vidtages i 13 § 2 mom. är således i sak
intet att erinra emot det nu avsedda stadgandet i förevarande paragraf. För
att vad med tilläggsbestämmelsen är åsyftat skall i lagtexten riktigt återgivas
lärer emellertid denna böra avfattas så, att straffet inträder, där ej å förseel
sen följer straff enligt strafflagen.
33 §.
Lagrådet:
Bifalles av lagrådet vid 6 § gjord hemställan, lärer i första stycket av fö
revarande paragraf böra meddelas bestämmelse att allmän åklagare äger
föra talan i fråga om olovlig jakt å område som avses i 6 § 2 mom.
De i andra stycket omnämnda förseelserna mot föreskrifter angående jakt
kort och jaktpass hava tydligen icke någon gemenskap med vad stycket i
övrigt innehåller. Dessa förseelser böra i stället sammanföras med de lag
överträdelser, å vilka allmän åklagare enligt första stycket har att föra
talan.
Enligt ordalagen i fjärde stycket skulle exempelvis arrendator av jord
bruksfastighet anses såsom målsägande, även örn jordägaren undantagit jakt
rätten från arrendeupplåtelsen och utarrenderat den till annan. Då detta ej
kan vara avsett, torde stadgandet böra omarbetas.
34 §.
Lagrådet:
När bestämmelsen i förevarande paragraf inskränkts till att avse revirför
valtare, föreligger anledning att i likhet med lagrådet vid granskning av det
förslag, som låg till grund för nuvarande jaktlag (jfr Nytt Juridiskt Arkiv
avd. II årg. 1913 s. 109), erinra om innebörden av 17 kap. 11 § rättegångs
balken. Den där stadgade rätten för vakter och med dem likställda att, där
andra vittnen saknas, bära vittne jämväl om sådant, som hänt dem själva i
tjänsten, avser endast vissa förhållanden som enligt vanliga regler skulle med
föra att dessa personer ansåges jäviga att höras såsom vittnen, men gäller
däremot icke i det fall att de själva uppträda såsom parter i målet. Revir-
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
113
förvaltare lärer i jaktmål endast undantagsvis företräda inför domstol i an
nan egenskap än åklagare. För att av hänvisningen till omförmälda stad
gande i rättegångsbalken skall följa den verkan, som måste antagas vara
åsyftad, bör bestämmelsen utvidgas till att avse dem som hava att taga be
fattning med tillsynen å lagens efterlevnad (jfr t. ex. 50 § i lagen den 29
juni 1912 om arbetarskydd).
35 §.
Lagrådet:
Såsom tredje stycke i 1 mom. har upptagits den i specialstraffrättsliga för
fattningar vanligen förekommande bestämmelsen att böter skola vid bristande
tillgång förvandlas enligt allmänna strafflagen. Härvid är allenast att erinra,
hurusom i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff ingå före
skrifter om bötesförvandling, vilka för framtiden göra en hänvisning i detta
avseende överflödig. Dessa föreskrifter äga nämligen tillämplighet å böter
i samtliga fall, vilka icke särskilt undantagits från behandling i den sålunda
stadgade ordningen. Emellertid träder lagen i kraft först den 1 januari 1939,
under det att den nya jaktlagen lärer vara avsedd att erhålla giltighet från
och med den 1 juli 1938. Vid detta förhållande kan den nu föreslagna be
stämmelsen icke uteslutas, men kommer den där gjorda hänvisningen till
strafflagen att efter ingången av år 1939 jämlikt 25 § i lagen örn verkställig
het av bötesstraff i stället gälla bestämmelserna i sistnämnda lag.
36 §.
Lagrådet:
Örn, på sätt här föreslås, de stadganden i 24 kap. strafflagen, vilka avse
olovlig jakt, skola upphävas, bör erinras, att därmed kapitlets överskrift »Om
åverkan; så ock om olovligt jagande eller fiskande» kommer att sakna full
motsvarighet i texten. Att i detta sammanhang en ny överskrift åsättes kapit
let synes emellertid ej lämpligt. Bland de av kapitlets paragrafer, vilka i jakt
lagens slutstadgande angivas såsom ändrade, bör ej upptagas 15 §, och om
text till ny lydelse av 16 § ej framlägges, bör ej heller denna paragraf sär
skilt nämnas. Vid dessa förhållanden torde bestämmelsen i förevarande pa
ragraf kunna erhålla den avfattning, att genom denna lag upphävas 24 kap.
12 och 13 §§ strafflagen så ock vad samma kapitel i övrigt innehåller med
avseende å olovligt jagande.
Justitieråden Afzelius och Forsberg hänvisade till det av dem vid 9 § av
givna yttrandet, varjämte justitierådet Afzelius åberopade sitt särskilda ytt
rande vid 27 §.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 46.
8
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
Förslaget till lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 om
servitut.
Justitieråden Afzelius och Forsberg:
Bifalles den av oss vid 9 § i förslaget till lag om rätt till jakt gjorda hem
ställan, lärer förevarande lagförslag förfalla.
I övrigt föranledde förslaget ej erinran.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909
angående nationalparker.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
115
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
14 januari 1938.
Närv arande:
Statsministern
Hansson , statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets
den 29 september 1937 avgivna utlåtande över de den 5 februari 1937 till
lagrådet remitterade förslagen till lag om rätt till jakt, lag angående tillägg
till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut samt lag örn ändrad
lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:
I anledning av lagrådets anmärkningar har en omarbetning av förslaget
till lag om rätt till jakt ägt rum, därvid bland annat paragrafernas inbördes
ordning — bortsett från 1 och 2 §§ — blivit ändrad. Vid redogörelsen för de
vidtagna ändringarna i paragraferna skall jag i första hand hänföra mig till
det remitterade förslagets paragrafnumrering dock med angivande jämväl
av motsvarande paragrafs nummer i det omarbetade förslaget.
Lagrådets hemställan beträffande bestämmelsernas gruppering torde icke
böra föranleda ändring i det remitterade förslaget annat än såvitt angår 3
och 10 samt 16—19 §§. Därvid synas bestämmelserna i 16 och 17 §§ böra
med inbördes bibehållen ordningsföljd placeras efter bestämmelserna i 9 §
(8 §) och bestämmelserna om jaktkort och jaktpass inordnas närmast före
straffbestämmelserna. Till placeringen av bestämmelsen i 3 och 10 §§ åter
kommer jag senare.
De skäl vilka föranlett upptagande i det remitterade förslaget av bestäm
melserna i första stycket av 1 § torde icke hava blivit vederlagda av vad lag
rådet anfört. Det synes mig vara en fördel, örn man genom en definition
sådan som den föreslagna kan bidraga till att skingra den ej ovanliga miss
uppfattningen, att jakträtten omfattar allenast de i gällande jaktstadgas 1 §
uppräknade jaktbara djuren. Likaså synes mig den omständigheten, att
i lagen angående nationalparker jämte förbud att jaga eller fånga djur med
delats förbud att skada eller förstöra ägg eller bo, giva vid handen, att för
slagets uppräkning av jakträttens kännetecken ingalunda saknar praktisk
betydelse. Redan vid förslagets remitterande till lagrådet har jag framhållit,
116
Kungl. Maj. ts proposition nr 46.
att den jakträttsinnehavaren sålunda tillkommande uteslutande rätten till
bland annat alla å hans jaktområde i fritt tillstånd levande däggdjur nöd
vändiggör ett särskilt undantagsstadgande. Med anledning av vad lagrå
det anfört vill jag tillägga, att ifrågavarande stadgande i 11 § (14 §) 2 mom.
lämpligen lärer böra så ändras, att det kommer att innehålla en biologiskt
fullständig uppräkning av de däggdjur, vilka, där de påträffas, få av envar
utan påföljd dödas. Vad lagrådet anfört angående övriga bestämmelser i
förevarande paragraf finner jag icke böra föranleda annan ändring än en
jämkning i andra stycket. Vad särskilt angår bestämmelsen i tredje stycket
grundas den på det förhållandet, att villebrådet icke är stationärt och att
således den skadegörande verkan av ett för talrikt villebrådsbestånd sällan
begränsas till de marker, där villebrådet uppdragits.
Jag anser mig kunna tillstyrka att åt bestämmelserna i 3 § gives en avfatt
ning i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet hemställt, därvid
dock genom bibehållande av orden »av ålder» bör markeras, att här är
fråga om en av hänsyn till kustbefolkningens näringsförhållanden betingad
rättighet för denna befolkning att jaga. Sker så, kommer stadgandet att in
nebära allenast en undantagsbestämmelse från den allmänna regeln i 1 §.
Stadgandets rätta plats i lagen lärer då icke längre vara bland reglerna om
jakträtten, utan det torde lämpligen böra infogas närmast före bestämmel
sen i 11 § (14 §) och alltså betecknas med 13 §.
I anledning av vad lagrådet anfört i fråga örn stadgandet i 6 § (5 §) 2
mom. anser jag mig böra föreslå dels att åt stadgandet gives formen av ett
allmänt förbud mot jakt å där avsedda områden, i samband varmed avfatt
ningen av stadgandet i övrigt torde få jämkas i enlighet med lagrådets hem
ställan, dels att överträdelse av förbudet straffbelägges såsom olovlig jakt
å annans jaktområde, dels ock att föreskrift införes därom att med villebråd,
som olovligt fälles eller fångas å dylikt område, skall förfaras på sätt i 35 §
(36 §) stadgas. Den i det remitterade förslaget upptagna undantagsbe
stämmelsen för det fall att fråga är om jakt, som erfordras för trafikan
läggnings skyddande mot skada, torde däremot böra bibehållas. Det synes
mig vidare knappast föreligga tillräckliga skäl att beträffande å ifrågava
rande områden anträffat fallvilt uppställa särskilda regler. En dylik åt
gärd, vars betydelse i praktiken torde bliva ringa, lärer få till följd att för
slagets bestämelser om fallvilt och förverkat villebråd bleve onödigt inveck
lade.
Vad lagrådet anfört i fråga örn bestämmelserna i 8 § (7 §) torde icke böra
föranleda ändring av dessa.
I fråga om 9 § (8 §) andra stycket hava två ledamöter av lagrådet lämnat
stadgandet utan annan anmärkning än att de hemställt, att orden »i dess hel
het» måtte utgå. Två ledamöter hava hemställt att hela stycket och där-
117
emot svarande bestämmelse i 36 § (39 §) måtte utgå. Vad förstnämnda två ledamöter hemställt synes mig böra iakttagas.
Av vad lagrådet yttrat i fråga örn placeringen i lagen av 10 § torde fram gå, att det ur de materiella rättsreglernas synpunkt är tämligen likgiltigt, var stadgandet erhåller sin plats. Vid sadant förhållande anser jag mig kunna biträda lagrådets hemställan örn flyttning av paragrafen till slutet av lagen, där den torde få betecknas med 38 §. I samband därmed torde emellertid stadgandets avfattning böra så jämkas att orden »rätt till jakt» ändras till a första stället »jakt» och å andra stället »rättighet att jaga». I sak innebär detta icke annat än att ordalydelsen i paragrafen direkt anslutes till de stad- ganden till vilka den hänvisar, nämligen 1 § i nationalparkslagen och 55 § i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.
Såsom jag anfört vid 1 § torde andra punkten av 11 § (14 §) 2 mom. böra erhålla formen av en biologiskt uttömmande uppräkning av de djur, vilkas dödande och tillvaratagande icke skall anses innebära ett intrång i den jakt rättsinnehavaren jämlikt 1 § tillkommande uteslutande rätten till villebrå det. Denna uppräkning skulle då lämpligen omfatta djur tillhörande föl jande djurslag, nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss, hasselmöss, sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor och möss. I samband med att stad gandet sålunda omarbetas lärer första punkten av momentet böra avfattas i överensstämmelse med lagrådets hemställan.
Lagrådet har påpekat, att stadgandet örn rätt att å annans jaktområde döda varg eller järv i den form det erhållit genom bestämmelsen i 11 § (14 §) 1 mom. av förslaget helt täcker även det fall, som behandlas i 12 § (15 §) 1 mom. första stycket, varför dessa djur icke borde upptagas i förteckningen i sistnämnda lagrum. Enahanda förhållande synes även vara för handen med de djur som omförmälas i andra punkten av 11 § 2 morn., varför ej heller sådant djur synes behöva särskilt omnämnas i förteckningen i 12 § 1 mom. första stycket. Bestämmelserna hava jämkats i enlighet härmed.
Vidkommande 12 § (15 §) 2 mom. har lagrådet hemställt om sådan omar betning av stadgandet, att den rätt som tillerkänts där avsedda personer att under angivna förutsättningar vidtaga till jakt hänförliga skyddsåtgärder mot fåglar och hare skall hava avseende jämväl å tid, då jakt är tillåten. Denna hemställan kan jag icke biträda. Enligt förslaget har den jakträtts innehavaren enligt jaktstadgan tillkommande rätten att till förhindrande av avsevärd skada bland annat döda hare och vissa fåglar även medgivits vissa personer, som sakna jakträtt. Grunden härtill är att söka i det för hållandet, att det icke torde vara lagligen möjligt för en jakträttsinnehavare att avtalsmässigt överflytta sin ifrågavarande rätt å andra personer, samt alt det, särskilt i de fall då jakträttsinnehavaren är bosatt å annan ort, icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
118
torde vara möjligt att med erforderlig snabbhet efterkomma en anmodan
att ingripa mot skadegörelse av detta slag. Annorlunda ställer det sig under
tilläten tid. Jakträttsinnehavaren lärer nämligen då få anses vara skyldig
att i största möjliga utsträckning tillse, att skada av villebråd ej tillfogas
inom jaktområdet befintliga anläggningar av förevarande slag. Beträffan
de de enligt 3 § 2 mom. gällande jaktstadga viss tid av året generellt frid
lysta fagelarterna sker detta lämpligast genom att å anläggningens inneha
vare överlåta att verkställa erforderligt dödande. Är det åter fråga om
skador av hare, bör genom den ordinära jakten harstammen kunna så ned
bringas, att något behov av ytterligare rätt att decimera stammen icke torde
förefinnas. Skulle dock pa någon plats sa vara fallet, har genom förslagets
bestämmelser i 25 § (24 §) givits ett verksamt medel att genom nedbringande
av stammen av en till följd av sin talrikhet skadegörande villebrådsart för
hindra ytterligare skada. På Kungl. Majit torde ankomma att beakta, att
ifrågavarande bestämmelser i jaktstadgan så avfattas, att de verkligen bli
av värde för dem som äro utsatta för hararnas skadegörelse.
De skäl som föranlett upptagande i förslaget av stadgandet i 13 § (16 §)
2 mom. äro av djurskyddsvänlig natur och, såsom jag tidigare anfört, tala
dessa skäl starkt emot att i förevarande avseende göra skillnad mellan den
som utövar sin jakträtt och den som jagar olovligt. Emellertid har lagrådet
här och vid 32 § (33 §) första stycket påpekat, att med den omfattning under
rättelseskyldigheten erhållit enligt förslaget densamma kan medföra vissa
icke åsyftade konsekvenser. Vad lagrådet sålunda påpekat synes mig böra
iakttagas. I betraktande härav och då det djurskyddsvänliga ändamålet med
stadgandet torde, såvitt rör annan än jakträttsinnehavaren, kunna utan före
skrift om dylik underrättelseplikt tillgodoses genom bestämmelse i jaktstad
gan, lärer momentet kunna i enlighet med lagrådets hemställan så omredi
geras, att vad där stadgas kommer att gälla endast i fråga örn lovlig jakt.
Jag delar lagrådets vid 15 § (18 §) uttryckta uppfattning örn det ända
målsenliga i att i en särskild paragraf, vilken torde kunna insättas efter för
slagets 35 § (36 §), angiva vilka stadganden i lagen skola i tillämpliga avse
enden gälla jämväl i fråga örn olovlig tillägnelse eller förstörelse av örns
ägg eller bo.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
I olikhet mot lagrådet hyser jag den uppfattningen, att en jordarrendator,
som har jakträtt å den arrenderade fastigheten på grund av 8 § (7 §) böri
därest icke annat i avtalet utsagts, äga rätt att till annan upplåta denna jakt
rätt. Lagrådets hemställan om ändring av 16 § (9 §) i förslaget kan jag så
ledes icke biträda.
I fråga om bestämmelserna i 17 § om jaktvårdsområden har inom lag
rådet framställts åtskilliga anmärkningar. Tre ledamöter hava därvid för
ordat ett utformande av reglerna om jaktvårdsområden efter förebild av be-
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
119
stämmelserna i lagen om gemensamhetsfiske, medan en ledamot velat bibe
hålla den utgångspunkt som är gemensam för den redan gällande bestämmel
sen i ämnet (9 § i 1912 års jaktlag) och för den föreslagna nya, eller att
servitutslagstiftningen skall ligga till grund för dem båda, i vilket fall samt
liga frågor om servituts tillkomst och bestånd alltså skulle göras beroende av
judiciell prövning, när sådan på vanligt sätt påkallas.
Vad inom lagrådet anmärkts torde böra föranleda viss omarbetning av de
ifrågavarande bestämmelserna. Då det därvid gäller att välja mellan att
göra bildandet av jaktvårdsområde till en rent administrativ anordning med
lagen örn gemensamhetsfiske som förebild eller att bibehålla anknytningen
till servitutslagstiftningen, i vilket fall ärendet enligt sistnämnda lagråds-
ledamots mening skulle bliva helt av judiciell natur, synes företräde böra
givas det förra alternativet. Visserligen medför detta beträffande avtalsvis
bildade jaktvårdsområden ett avsteg från gällande lags bestämmelser, men i
betraktande av den förhållandevis ringa omfattning, i vilken sådana hittills
kommit till stånd, synes någon olägenhet härav icke behöva befaras. Å
andra sidan torde åtskilliga fördelar vinnas. Sålunda blir beslutet örn bil
dande av jaktvårdsområde tryggat mot inverkan av exekutiva försäljningar
och av förändringar i äganderätten. Vidare kan giltighetstiden för dylikt
beslut icke oväsentligt inskränkas, vilket torde verka stimulerande på in
tresset att bilda jaktvårdsområden. Slutligen kunna, vid det förhållande
att förslaget för giltighet av beslut om jakträttens utarrendering fordrar en
hällighet bland delägarna, såväl stadgandena i jaktlagen som tillämpnings-
bestämmelserna göras förhållandevis enkla och nära anslutas till vad försla
get i 17 § ävensom det remissprotokollet bifogade utkastet till jaktstadga
därom innehåller.
De sålunda omarbetade bestämmelserna hava till vinnande av större över
skådlighet uppdelats på tre paragrafer vilka torde få betecknas 10, 11 och
12 §§. Vid omarbetningen har dels det i 2 mom. första stycket av förslaget
förekommande uttrycket »jakträtten i sin helhet» utbytts på sätt lagrådet
hemställt, dels ock jaktarrendator tillerkänts obetingad rätt att för det fall
att mark, varå han arrenderar jakten, anslutes till jaktvårdsområde uppsäga
jaktarrendeavtalet.
I enlighet med lagrådets hemställan torde dels 1 mom. av 18 § (26 §) få
utgå, dels ock böra föreskrivas, att bestämmelserna örn jaktvårdsavgift icke
heller skola äga tillämplighet i fråga om jakt varom förmäles i 3 § (13 §).
Vidare torde uttrycket »innehavare av marken» få utbytas mot orden »den
som äger, innehar eller vårdar marken», varjämte i redaktionellt avseende
torde böra vidtagas vissa jämkningar, föranledda av de ändringar vilka jag
förordat beträffande 10 § (38 §), 11 § (14 §) och 12 § (15 §) samt ämnar
föreslå i fråga örn 19 § (27 §).
I en inom utrikesdepartementet utarbetad, den 26 maj 1937 dagtecknad
promemoria, som överlämnats till jordbruksdepartementet och av vilken
120
lagrådet tagit del, har framhållits den bristande överensstämmelsen mellan
de genom 1912 års jaktlag införda bestämmelserna angående jaktpass för
utlänning och vissa på senare tid tillkomna avtal med främmande makter,
genom vilka från svensk sida avgivits utfästelse om nationell behandling av
medborgare i den andra fördragsslutande staten beträffande skatter och
andra offentliga avgifter. Såsom exempel på dylika avtal nämnes, bland
andra, svensk-finska handelsavtalet av den 14 december 1927, i vilket dylik
utfästelse givits å ömse sidor.
Lagrådet har vid 19 § (27 §) i förslaget uttalat, att man vid genomförandet
av den nya lagstiftningen icke syntes kunna underlåta att beakta klara trak
tatsutfästelser.
Ett sätt att lösa ifrågavarande spörsmål vore att i jaktlagen tillägga Konung
en befogenhet att i enlighet med överenskommelse med främmande stat i
fråga örn medborgare i denna stat medgiva undantag från avgift för jakt
pass. Ett anlitande av denna utväg skulle emellertid medföra att, så snart i
fråga örn offentliga avgifter nationell behandling tillförsäkrats medborgare
i visst land, komme medborgare i alla länder, som åtnjöte mest gynnad
nations behandling, att bliva berättigade till samma befrielse. Därmed
skulle för praktiskt taget alla utlänningar jaktpassavgifterna försvinna.
Lämpligare synes det därför vara att, såsom lagrådet förordat, anknyta
skyldigheten att erlägga jaktpassavgift till bosättningen i stället för till med
borgarskapet. I så fall komme avgiftsskyldigheten att åligga i utlandet bo
satta såväl utlänningar som svenskar, men icke här i riket bosatta per
soner, vare sig de äro utlänningar eller svenskar. En sådan anordning,
varigenom konflikt med de i liandelstraktaterna gjorda utfästelserna und-
vikes och det fiskala syftet med avgifterna blir tillgodosett, synes mig ock
stå i överensstämmelse med de övriga skäl, som av utredningsmannen an
förts för jaktpassavgiften.
Vid den omarbetning av bestämmelserna av 19 §, som sålunda synes böra
ske i enlighet med det senare alternativet, lärer uttryckligen få stadgas, att
skyldighet att lösa jaktpass icke skall åvila i utlandet bosatt svensk med
borgare i fråga om jakt å egen fastighet här i riket.
Därest i enlighet med lagrådets hemställan för underlåtenhet att fullgöra
den i 23 § (22 §) tredje stycket föreskrivna anmälningsskyldigheten stadgas
påföljd av den av lagrådet angivna beskaffenheten, torde därmed hava ska
pats möjligast verksamma garanti mot missbruk av den i stycket medgivna
rätten att döda hund. Jag förordar alltså att stadgande om dylik påföljd
införes i förslaget.
Vidkommande det i 25 § (24 §) 1 mom. första stycket upptagna villkoret
för erhållande av där avsett föreläggande eller att skada icke kan genom
rimliga åtgärder från markinnehavarens sida förebyggas, är jag ense med de
tre lagrådsledamöter som uttalat, att största återhållsamhet bör iakttagas, då
det är fråga om att ålägga markägaren bördor för undvikande av skador av
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
121
villebråd. Stadgandet bör emellertid icke innebära mera än att en viss
medverkan från markägarens sida till skadans förebyggande kan påfordras.
Jag kan alltså icke förorda villkorets uteslutande men vill uttala att vad som
i fråga om markägarens åtgärder skall anses rimligt icke bör bedömas alle
nast ur ekonomisk synpunkt, utan att hänsyn måste tagas jämväl till att
åtgärderna i personligt avseende icke få betunga markägaren.
Vad lagrådet anmärkt i fråga örn det i andra punkten av förevarande
stycke stadgade ytterligare villkoret för givande av föreläggande enligt den
na paragraf synes mig böra iakttagas.
I fråga om 27 § (28 §) har lagrådet, vars flesta ledamöter lämnat utan er
inran förslaget att till jaktlagen överflytta strafflagens stadganden örn olovlig
jakt, ifrågasatt huruvida icke det i andra stycket av 1 mom. förekommande
ordet »påskjuta» möjligen skulle kunna tolkas såsom innebärande detsam
ma som »sårat» och att det därför borde utbytas mot ett uttryck, som tyd
ligare angåve vad som åsyftades. Med anledning härav vill jag framhålla,
att då såsom i förslaget »påskjutit» förekommer i omedelbart sammanhang
med »sårat», eljest möjligen förefintlig risk för misstolkning synes ute
sluten. Ett ytterligare förtydligande torde emellertid kunna göras genom en
omkastning av ordningsföljden för de angivna förfarandena, och jag vill
därför förorda, att uppräkningen gives följande lydelse: »fällt, fångat, sårat
eller påskjutit».
I anledning av lagrådets hemställan beträffande tredje stycket av före
varande moment synes det mig som örn man utan att riskera stadgandets
effektivitet skulle kunna i viss utsträckning tillmötesgå lagrådets hemställan
örn ändring i bestraffningsreglerna. Sålunda tillstyrker jag att fasaneri och
hårgård få utgå. Vad åter beträffar fågeldamm synes förslaget icke böra un
dergå någon ändring. Inom städer och stadsliknande samhällen anlagda
dammar hava nämligen alltmer blivit en tillflyktsort för vattenfåglar. Jakt
som bedrives å dylika platser bör kunna kännbart bestraffas. Vad slutligen
angår straffet för olovlig jakt inom annans hägnade jaktpark eller djurgård
anser jag mig kunna förorda, att stadgandet härom undergår ändring i mild
rande riktning. Under detsamma skulle då lämpligen kunna förås de fall
då någon i annans hägnade jaktpark eller djurgård fäller, fångar, sarar eller
påskjuter villebråd, som i andra stycket omförmäles (d. v. s. älg, hjort, rå
djur, bäver, björn eller lo), eller ren eller svan.
På de av lagrådet anförda skälen vill jag tillstyrka att 2 mom. av 27 §
får utgå ur förslaget.
Vid 6 § (5 §) 2 mom. har jag i enlighet med lagrådets hemställan föresla
git, att överträdelse av det i nämnda lagrum stadgade förbudet skall straff
beläggas såsom olovlig jakt å annans jaktområde. Stadgandet härom torde
böra införas i 28 § (29 §).
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 46.
9
122
Lagrådets samtliga ledamöter hava ansett, att den i 1 mom. av 28 § (29 §),
givna hänvisningen till straffbestämmelserna i 27 § (28 §) 1 mom. bör be
gränsas så att den — utom såvitt angår jakt efter älg varom i 8 § (7 §) första
stycket sägs — kommer att avse allenast första punkten i 27 § 1 mom. Jag
delar lagrådets åsikt, att en viss begränsning av berörda hänvisning kan vara
skälig ur den synpunkten att förslagets strängare straffbestämmelser för
olovlig jakt främst tillkommit för jaktvårdens skull och alltså för att verka
till skydd för villebrådet men håller före, att denna begränsning ej heller bör
omfatta det fall, då fråga är om överträdelse av det i 6 § (5 §) 2 mom. stad
gade förbudet.
Vad beträffar övriga delar av 28 § 1 mom. hava tre av lagrådets ledamö
ter hemställt om sådan ändring, att momentet måtte erhålla i huvudsak sam
ma innehåll som motsvarande stadganden i gällande lag. Denna hemställan
synes mig icke böra föranleda ändring av förslagets med hänsyn till såväl
grunden för reglerna örn kronans rätt till vissa djur, respektive visst fallvilt
som den praktiska tillämpningen enkla stadganden.
De av mig förordade ändringarna i 6 § (5 §) 2 mom. och 28 § (29 §) 1
mom. torde, såsom ock inom lagrådet påpekats, böra föranleda vissa änd
ringar i 29 § (30 §) andra och tredje styckena, 30 § (31 §) 1 mom. fjärde
stycket samt 33 § (34 §) första stycket. Därjämte torde av lagrådet förorda
de jämkningar i avfattningen av 30 § (31 §) 1 mom. första och fjärde styc
kena samt 2 morn., 32 § (33 §) första stycket, 33 § (34 §) fjärde stycket samt
38 § (39 §) sista stycket böra vidtagas. Jämväl vissa andra stadganden i
förslaget torde i redaktionellt avseende kunna något jämkas. En utvidgning
av bestämmelsen i 34 § (35 §) i enlighet med lagrådets förslag lärer ock
böra ske. Med hänsyn till vad lagrådet anfört synas orden »allmänna
strafflagen» i 35 § (36 §) 1 mom. sista stycket lämpligen kunna utbytas
mot »allmän lag».
Enligt förslaget avsågs, att den nya lagen skulle träda i kraft den 1 juli
1937, dock att dess stadganden om skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift
icke skulle tillämpas förrän från och med den 1 maj 1938. Tidpunkten för
lagens ikraftträdande torde nu böra fastställas till den 1 juli 1938 och stad
gande^ om jaktvårdsavgift lära vid sådant förhållande böra vinna till-
lämpning från och med den 1 maj 1939.
Föredraganden hemställer, att förslagen till 1) lag örn rätt till jakt; 2)
lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 om servitut; samt 3) lag
om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker,
det förstnämnda förslaget i den lydelse detsamma erhållit efter den inom
jordbruksdepartementet verkställda överarbetningen, måtte, jämlikt § 87 re
geringsformen, föreläggas riksdagen till antagande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
123
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
P. Gullstrand.
Kungl. May.ts proposition nr 46.