Till statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet

Vid sitt sammanträde den 17 november 1994 beslutade regeringen att

tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa jaktfrågor.

Den 17 november 1994 förordnade dåvarande chefen för Jordbruksdepartementet, statsrådet Margareta Winberg, före detta riksdagsledamoten

Ulla Pettersson som särskild utredare.

Såsom experter förordnades den 10 april 1995 avdelningsdirektören Christer

Borgh, Nina Edlund, jägmästaren Karl Henriksson, direktören Gunilla Kärrbrand, förbundsjuristen Bernt Lindqvist, länsjaktvårdskonsulenten Britt-Marie Nordquist, distriktsordföranden Irene Olsson, dåvarande förbundsord-

föranden Jan-Olof Pettersson, ombudsmannen Börje Waldebring och kanslirådet Bjarne Örnstedt.

Den 12 januari 1995 förordnades hovrättsassessorn Christer Ganelind att fr.o.m. den 1 mars 1995 vara sekreterare i utredningen.

Utredningen, som antagit namnet Utredningen om vissa jaktfrågor (Jo 1994:06), får härmed överlämna betänkandet Jaktens villkor – en utredning om vissa jaktfrågor.

Utredningsarbetet är härmed avslutat.

Stockholm den 30 juni 1997

Ulla Pettersson

/Christer Ganelind

Sammanfattning

Utredningen behandlar i detta betänkande vissa jaktfrågor. Frågorna kan med utgångspunkt från direktiven sammanfattas i följande punkter.

– Undersöka hur fler personer skall kunna ges möjlighet att jaga. – Analysera utvecklingen på prisområdet för jaktupplåtelser. – Utvärdera besittningsskyddet vid upplåtelse av jakträtt.

– Utveckla jaktvårdsområdena så att de utgör en bas för lokalt inflytande under demokratiska former. – Se över ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och jägarorganisationerna liksom mellan organisationerna.

Fler jakttillfällen

I kapitel 3 och 4 analyserar utredningen behovet av fler jakttillfällen och tillgången på jaktmark.

De undersökningar utredningen gjort bland jägare och vad utredningen valt att kalla presumtiva jägare visar att det finns behov av fler jakttillfällen. Genom bl.a. enkätundersökningar har utredningen undersökt hur jaktmark-

erna utnyttjas i dag och vilka möjligheter det finns att skapa fler jakttillfällen där.

Utredningen konstaterar att småviltjakten på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen redan i dag gör det möjligt för ett stort antal marklösa jägare att bedriva småviltjakt. När det gäller våra nationalparker

och naturreservat gör utredningen den bedömningen att det inte är möjligt att skapa fler jakttillfällen där. I fråga om statlig mark som förvaltas av Försvarsmakten föreslår utredningen att reglerna vad gäller jaktupplåtelser

ses över. Utredningen föreslår utökade möjligheter att jaga fågel och mink på allmänt vatten.

Utredningens undersökning av de sex största skogsbolagens mark och den kyrkliga marken visar att all jaktbar mark utnyttjas för jakt men att det finns

utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag. Även när det gäller den kommunala marken är marken i det närmaste fullt utnyttjad och det finns endast ett litet utrymme för fler jakttillfällen. Resultatet från undersökningen

av de privata brukningsenheterna visar att dessa utnyttjas i mycket hög grad för jakt.

Enligt utredningen är det möjligt att tillskapa fler jakttillfällen inom jaktvårdsområdena. Detta kan ske genom att ägare till små fastigheter får tillbaka rätten att upplåta jakträtten på sin fastighet. Varje fastighetsägare skall enligt

utredningen ha rätt att genom upplåtelse av sin jakträtt sätta en annan person i sitt ställe.

Utredningen föreslår att jägarorganisationerna får i uppdrag att verka för införande av ett faddersystem.

Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt

I kapitel 5 redovisas de undersökningar utredningen utfört för att utröna vilka priser som gäller vid upplåtelse av jakt i dag. Utredningen har jämfört

materialet med de undersökningar Jakt- och viltvårdsberedningen gjorde år 1979 och 1980. Utredningen kommer fram till att nuvarande avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt är på en acceptabel nivå samt att

utvecklingen på avgiftsområdet sedan 1979/1980 följt konsumentprisindex. Utredningen anser att utvecklingen är godtagbar.

Metoden med anbudsförfarande är, enligt utredningens undersökningar, ytterst ovanlig i dag. Därför finns det inte skäl att föreslå några särskilda åtgärder för att arbeta bort anbudsförfarandet som metod för prissättning på

jaktupplåtelser.

Besittningsskyddet

Utredningen föreslår i kapitel 6 att reglerna i 17 § jaktlagen (1987:259), om nyttjanderättshavarens rätt till förlängning av ett jakträttsavtal i vissa fall,

skall upphöra. För att främja längre upplåtelsetider vill utredningen införa

andra tvingande regler. Utredningen föreslår att huvudregeln skall vara att tidsbestämda jakträttsavtal upphör att gälla först efter uppsägning och att det

införs en lagstadgad uppsägningstid på tolv månader.

Bestämmelsen i nuvarande 15 § enligt vilken ett avtal som inte sägs upp

inom rätt tid anses förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden – dock längst fem år – blir kvar oförändrad.

Viltvårdsområden

Utredningen föreslår i kapitel 7 relativt omfattande förändringar av den

nuvarande jaktvårdsområdeslagstiftningen och döper samtidigt om institutet jaktvårdsområde till viltvårdsområde. Bland annat har det äganderättsskydd som gäller enligt 2 kap. regeringsformen och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna (Europakonventionen) föranlett vissa förändringar. Nedan sammanfattas de viktigaste förändringarna punktvis. – Lagen föreslås omfatta hela landet. Det undantag som gällt för kronomark

ovanför odlingsgränsen och mark på renbetesfjället upphör. – Villkoren för att tvångsvis kunna bilda ett viltvårdsområde skärps. Området får bildas bara om det tillgodoser ett för viltvården angeläget

allmänt intresse samt om fyra femtedelar av fastighetsägarna, vilka skall äga minst fyra femtedelar av viltvårdsområdets areal, medger det. I mycket starkt ägosplittrade områden införs en särbestämmelse.

– Fastigheter som genom avtal eller på annat sätt samordnat viltvården får inte anslutas till ett viltvårdsområde utan ägarens samtycke. – Verksamheten inom ett viltvårdsområde regleras tydligare. Vad som får

respektive inte får beslutas av en viltvårdsområdesförening skall tydligt framgå av lag eller underlydande författning. – De möjligheter som finns i dag för en förening att inskränka jaktutöv-

ningsrätten minskar. Generella inskränkningar i rätten att jaga inom ett viltvårdsområde får endast gälla älg, kronhjort och dovhjort samt avse regler om områdesjakt, gemensamhetsjakt och avskjutningens omfatt-

ning. – Beträffande småvilt får viltvårdsområdesföreningen alltjämt besluta om områdesjakt och upplåtelse av sådan jakt. Föreningens beslut omfattar

inte fastighet som motsätter sig områdesjakt på småvilt.

– Den möjlighet som finns i dag att inskränka vissa fastighetsägares rätt att förfoga över jakträtten genom upplåtelse försvinner.

– Systemet med jakträttsbevis lagfästs. – Det blir möjligt att i vissa fall undanta en fastighet från områdesjakt om den ombildas eller nybildas.

– Det införs en bestämmelse i lagen som innebär att beslut med stöd av lagen inte får vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastighet.

– Beträffande stadgarna ändras kravet på vad de skall innehålla. – Röstningsreglerna ändras så att rösträtt tillkommer endast fastighetsägarna i viktiga frågor som innebär inskränkningar i jakträtten.

– Ett viltvårdsområde skall upplösas om fler än en femtedel av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer än en femtedel av viltvårdsområdets areal på två på varandra följande ordinarie förenings-

stämmor uttalar sig för en upplösning. – Bestämmelsen att ett område inte får upplösas innan tio år har förflutit från bildandebeslutet försvinner. – Möjligheten att utesluta en fastighet ur ett viltvårdsområde utökas.

– Straffbestämmelsen i lagen utgår och ersätts med en möjlighet för föreningen att besluta om tillfällig avstängning från områdesjakt. – Den prövning som länsstyrelsen och förvaltningsdomstol skall göra vid

ett överklagande förändras. Länsstyrelsen och allmän förvaltningsdomstol skall i fortsättningen inte pröva bara beslutets laglighet utan även dess lämplighet.

Administrationen av jakten

I kapitel 9 behandlar utredningen vad som kan kallas administrationen av jakten.

Utredningen föreslår att Svenska jägareförbundet inte skall ha statsmakternas uppdrag att ensamt ansvara för ledningen av den praktiska viltvården och jakten. Det bör i stället vara en gemensam uppgift för berörda myndigheter, -

markägare, jägare och andra intressenter att i sin verksamhet verka för att målen för jakten och viltvården uppnås.

Ett fortsatt aktivt engagemang från medlemmarna i de båda jägarorganisationerna är av allmänt intresse. Ett medlemsrelaterat bidrag skall därför utgå

till jägarorganisationerna för deras oegennyttiga allmänna verksamhet i frågor om jakt och viltvård. Utredningen föreslår att en förordning om bidrag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationerna införs. I bidragsbeslutet skall

preciseras vilka verksamheter jägarorganisationerna skall främja för att erhålla bidrag. För verksamheten bör fastställas mål och riktlinjer som fortlöpande kan utvärderas. Jägarorganisationerna skall i sin ansökan om bi-

drag redovisa hur denna verksamhet bedrivits. Utöver organisationsbidrag grundat på antal medlemmar skall det vara möjligt att ge bidrag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationerna för vissa specifika uppdrag.

Av informations-, rättssäkerhets- och konkurrensskäl bör, enligt utredningen, en myndighet vara registeransvarig för jaktkortsregistret och jägarexamensregistret. Utredningen föreslår att Naturvårdsverket, som statlig

tillsynsmyndighet för faunavård innefattande jakt och viltvård, ansvarar för dessa register.

Utredningen kommer fram till att det finns ett behov av opartisk information på jaktens och viltvårdens område. Det finns vidare ett behov av att informationen sprids bredare. Utredningen föreslår att Naturvårdsverket och

skogsvårdsorganisationen får en mer aktiv roll inom detta område. Regeringen bör därför ställa medel ur jaktvårdsfonden till myndigheternas förfogande för informationsinsatser.

Utredningen föreslår den förändringen beträffande länsviltnämnderna att organisationsrepresentationen i nämnden kompletteras med en politisk

företrädare.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259)

dels

att 17-22 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 15 § skall ha följande lydelse,

dels att 15 och 16 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Upplåtelse av jakträtt i vissa

fall

Upplåtelse av jakträtt

15 §1

Har jakträtt upplåtits mot ersättning och gäller avtalet för viss tid som överstiger ett år, skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid avtalstidens utgång. Sådan uppsägning skall ske på det sätt som gäller för uppsägning enligt 8 kap. 8 § jordabalken. Vill fastighetsägaren eller nyttjanderättshavaren att villkoren för avtalet ändras för en ny upplåtelseperiod, skall han meddela motparten detta i den ord-

I fråga om avtal, varigenom någon mot ersättning upplåter jakträtt åt annan, skall utöver vad som beträffande nyttjanderätt i allmänhet följer av 7 kap. jordabalken, gälla vad som sägs i 16 §. 16 § omfattar dock inte upplåtelser på två månader eller kortare tid om inte upplåtelsen på grund av förlängning eller eljest fortlöper under längre tid än två månader. Förbehåll som strider mot 16 § är utan verkan.

Nuvarande lydelse

ning som gäller för uppsägning av avtalet. Uppsägning och begäran om villkorsändring skall ske senast två månader före avtalstidens utgång.

Om avtal som avses i första stycket inte sägs upp inom rätt tid, anses det förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år, eller, om begäran om villkorsändring har gjorts, på den tid och de villkor i övrigt som bestäms enligt 19 §.

Första och andra stycket gäller inte upplåtelser med stöd av rennäringslagen (1971:437). För upplåtelser som ingår i arrende eller hyra gäller särskilda bestämmelser.

Föreslagen lydelse

Första stycket gäller inte upplåtelser med stöd av rennäringslagen (1971:437). För upplåtelser som ingår i arrende eller hyra gäller särskilda bestämmelser.

16 §

Förbehåll som strider mot

15 § första eller andra stycket eller mot 17-22 §§ är utan verkan mot nyttjanderättshavaren eller den som har rätt att träda i hans ställe.

Vid upplåtelse på viss tid skall uppsägning alltid ske för att jakträttsavtal skall upphöra att gälla vid avtalstidens utgång.

Jakträttsavtal på bestämd tid överstigande ett år skall, om inte längre uppsägningstid avtalats, sägas upp senast tolv månader före upplåtelsetidens utgång. Om avtalet inte sägs upp inom rätt tid anses det förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år.

Jakträttsavtal på bestämd tid om ett år eller kortare och jakträttsavtal på obestämd tid, som fortlöpt mer än ett år, kan tidigast sägas upp för att upphöra att gälla vid det månadsskifte som inträffar närmast tolv månader från uppsägningen. För jakträttsavtal som fortlöpt ett år eller

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kortare gäller två månaders uppsägningstid.

Uppsägning skall ske på det sätt som gäller för uppsägning enligt 8 kap. 8 § jordabalken .

_______________

1. Denna lag träder i kraft den

2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet, och som omfattas av de äldre bestämmelserna i 15-22 §§, gäller de nya bestämmel-

serna först efter den tidpunkt då upplåtelsetiden för avtalet förlängts efter ikraftträdandet.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:894) om jaktvårdsområden

dels att nuvarande 7, 8, 11 och 12 §§ skall betecknas 8, 7, 12 respektive 12 a §§,

dels att rubriken till lagen samt 1-5, nya 7 och 8, 9-11, 12-17, 19-21, 23-29 och 31-33 §§ samt rubrikerna närmast före 26 och 32 §§ skall ha

följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 10 a och 35 §§ samt närmast före 10, 11, 12 och 35 §§ fyra nya rubriker, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om jaktvårdsområden Lag om viltvårdsområden

Allmänna bestämmelser

1 §

I syfte att främja jaktvården och jakträttsinnehavarnas gemensamma intressen genom en samordning av jakten och viltvården kan enligt denna lag två eller flera

fastigheter eller delar

av fastigheter sammanföras till ett jaktvårdsområde och jakträttsinnehavare inom detta

bilda

en jaktvårdsområdesförening.

Enligt denna lag kan beslutas att ägare till fastigheter inom ett visst område (viltvårdsområde) skall samordna den jakt och de övriga åtgärder inom området som behövs för

att främja vilt-

vården. För genomförande av sådan samordning skall ägarna av de fastigheter som ingår i området bilda en viltvårdsområdesförening .

2 §

Ett jaktvårdsområde får inte omfatta mark, där samerna har rätt till jakt enligt rennäringslag-

Bildande av viltvårdsområden och verksamheten inom dessa

får

inte inskränka samernas rätt till

Nuvarande lydelse

en

(1971:437), såvitt fråga är om kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition eller mark på renbetesfjällen. Beträffande annan mark, där samerna har rätt till jakt enligt rennäringslagen, får någon inskränkning inte ske i denna rätt genom bildande av jaktvårdsområden.

Föreslagen lydelse

jakt enligt rennäringslagen (1971:437).

3 §

Den som äger mark som ingår i ett jaktvårdsområde är medlem i jaktvårdsområdesföreningen . Den som på grund av upplåtelse har rätt att under minst ett jaktår (den 1 juli-den 30 juni) jaga på mark som ingår i ett jaktvårdsområde

skall på be-

gäran antas som medlem i jaktvårdsområdesföreningen under upplåtelsetiden, om inte särskilda skäl föranleda annat.

Den som äger fastighet som helt eller delvis ingår i ett viltvårdsområde är medlem i viltvårdsområdesföreningen .

Den som på grund av upplåtelse har rätt att under minst ett år

jaga på fastighet eller del av fastighet

som ingår i ett vilt-

vårdsområde skall på begäran antas som medlem i viltvårdsområdesföreningen under upplåtelsetiden, om inte särskilda skäl föranleder annat.

4 §

Beslut om bildande av ett jaktvårdsområde

meddelas av

länsstyrelsen, som i samband därmed skall fastställa stadgar för jaktvårdsområdesföreningen i de hänseenden som anges i 21 §.

Beslut om bildande av ett viltvårdsområde

meddelas av

länsstyrelsen, som i samband därmed skall fastställa stadgar för viltvårdsområdesföreningen i de hänseenden som anges i 21 §.

5 §

Om värdet av upplåten jakträtt minskas genom bildandet av ett jaktvårdsområde, skall ersättningen för nyttjanderätten nedsättas med skäligt belopp. Vill

Om värdet av upplåten jakträtt minskas genom bildandet av ett viltvårdsområde, skall ersättningen för nyttjanderätten sänkas till skäligt belopp. Vill nyttjan-

Nuvarande lydelse

nyttjanderättshavaren säga upp avtalet med anledning av bildandet, får han göra det. Innebär bildandet av jaktvårdsområdet att nyttjanderättens värde ökas, får fastighetsägaren säga upp avtalet, om nyttjanderättshavaren inte medger skälig höjning av ersättningen.

Talan om nedsättning av ersättningen skall väckas inom två månader från det nyttjanderättshavaren erhöll del av lagakraftvunnet beslut om bildande av jaktvårdsområdet. Den som vill säga upp avtalet skall göra det inom samma tid från det han fick del av beslutet. Iakttas inte tiden, är rätten till talan eller uppsägning förlorad.

Föreslagen lydelse

derättshavaren säga upp avtalet med anledning av bildandet, får han göra det. Innebär bildandet av viltvårdsområdet att nyttjanderättens värde ökas, får fastighetsägaren säga upp avtalet, om nyttjanderättshavaren inte medger skälig höjning av ersättningen.

Talan om sänkning av ersättningen skall väckas vid fastighetsdomstol inom två månader från det nyttjanderättshavaren erhöll del av lagakraftvunnet beslut om bildande av viltvårdsområdet . Den som vill säga upp avtalet skall göra det inom samma tid från det han fick del av beslutet. Iakttas inte tiden, är rätten till talan eller uppsägning förlorad.

Villkor för bildande

7 §

Ett jaktvårdsområde får bildas endast om en majoritet av fastighetsägarna medger det. Majoriteten skall utgöra minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och dessa skall äga minst hälften av den mark som det är fråga om.

För att ett viltvårdsområde skall få bildas krävs att bildandet

1. främjar vården av berörda viltstammar,

2. är lämpligt med hänsyn till områdets belägenhet och omfång samt viltstammarna.

8 §

För att ett jaktvårdsområde skall få bildas krävs att bildandet är lämpligt med hänsyn till markområdets

belägenhet och om-

fång, viltstammen samt förhållandena i övrigt.

Om fastighetsägarna inom området inte är överens

får ett

viltvårdsområde

bildas endast

om

1. det tillgodoser ett för viltvården angeläget allmänt intresse och

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2.

en majoritet av fastighetsä-

garna medger det.

Majoriteten skall utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare och dessa skall äga minst fyra femtedelar av viltvårdsområdets areal. I ett omarronderingsområde enligt 1 § jordförvärvslagen (1979:230) gäller i stället att majoriteten skall utgöra minst hälften av antalet fastighetsägare och dessa skall äga minst hälften av viltvårdsområdets areal.

Vid omröstning har varje fastighetsägare, oavsett om han äger en eller flera fastigheter, en röst. Personer som äger fastighet med samäganderätt har en röst tillsammans.

9 §

I ett jaktvårdsområde får inte tas in någon fastighet som med hänsyn till omfång eller användning eller av annan orsak saknar betydelse för jaktvård.

Mark som har samma ägare och som lämpligen bör bestå som en enhet för sig för jaktvård , får inte anslutas till ett jaktvårdsområde

utan ägarens

samtycke.

I ett viltvårdsområde får inte tas in någon fastighet eller del av fastighet som med hänsyn till omfång eller användning eller av annan orsak saknar betydelse för verksamheten i viltvårdsområdet .

En fastighet eller flera med samma ägare som lämpligen kan bestå som en enhet för viltvård, får inte anslutas till ett viltvårdsområde utan ägarens samtycke. Detsamma gäller då flera fastigheter med skilda ägare genom avtal eller på annat sätt samordnat viltvården.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Verksamhet

S t o r a r o v d j u r o c h k l ö v v i l t

10 §1

För upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt inom ett jaktvårdsområde får föreskrivas krav på tillstånd av jaktvårdsområdesföreningen.

Tillstånd får vägras endast

1. om den till vilken jakträtten upplåts eller överlåts inte förfogar över mark inom jaktvårdsområdet av sådan storlek som föreskrivs i föreningens stadgar,

2. om upplåtelsen eller överlåtelsen annars kan anses olämplig med hänsyn till jaktvården eller på annat sätt är till avsevärd olägenhet för medlemmarna.

Jaktvårdsområdesföreningen får upplåta rätt till jakt som skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet, om det finns föreskrifter om sådan upplåtelse i stadgarna.

Om det behövs med hänsyn till viltvården får en viltvårdsområdesförening beträffande jakt efter älg, kronhjort och dovhjort vid föreningsstämma besluta

1. att jakten får bedrivas inom hela viltvårdsområdet oberoende av fastighetsgränserna (områdesjakt),

2. att områdesjakt inte får bedrivas enskilt utan endast tillsammans med övriga jakträttshavare (gemensamhetsjakt) eller

3. om avskjutningens omfattning .

En viltvårdsområdesförening får, utöver vad som sägs i första stycket, besluta om

1. områdesjakt och gemensamhetsjakt beträffande stora rovdjur och övrigt klövvilt när det uppenbart behövs för att begränsa skador av sådant vilt,

2. avskjutningens omfattning beträffande rådjur när det uppenbart behövs för bevarandet av rådjursstammen.

10 a §

Om områdesjakt enligt 10 § första stycket skall bedrivas inom området får en viltvårdsområdesförening vid förenings-

Nuvarande lydelse

stämma Föreslagen lydelse

besluta regler om att

1. det krävs tillstånd (jakträttsbevis) för att utöva sådan jakt,

2. föreningen får upplåta rätt till områdesjakt.

I fråga om jakträttsbevis får föreningen uppställa krav på minsta arealinnehav för att fler än ett bevis skall utfärdas per fastighet. I övrigt får jakträttsbevis inte vägras fastighetsägare eller jakträttshavare

.

S m å v i l t

11 §

På begäran av en fastighetsägare som av ideella skäl motsätter sig jakt skall hans fastighet undantas från jakt som inom jaktvårdsområdet skall bedrivas gemensamt.

I fråga om småvilt får en viltvårdsområdesförening vid föreningsstämma besluta regler om

1. områdesjakt,

2. jakträttsbevis och upplåtelse av områdesjakt enligt 10 a §.

Beslut enligt första stycket gäller inte fastighet vars ägare anmält till föreningen att han inte vill delta i områdesjakt på småvilt.

A l l m ä n n a r e g l e r

12 §

En jaktvårdsområdesförening får bestämma att avgifter skall betalas för jakten inom jaktvårdsområdet och för villebråd som fälls.

På begäran av en fastighetsägare som av ideella skäl motsätter sig jakt skall hans fastighet undantas från områdesjakt.

Fastighet som ombildas eller nybildas genom fastighetsbildning får undantas från områdesjakt om fastigheten inte har så-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dan storlek som bestäms i föreningens stadgar.

12 a §

En viltvårdsområdesförening får bestämma att avgifter skall betalas för jakten inom viltvårdsområdet och för vilt som fälls.

För fastighet som undantagits från områdesjakt med stöd av

11 § får avgift endast tas ut för stora rovdjur och klövvilt. Medlem vars fastighet undantagits från jakt av ideella skäl får inte omfattas av avgiftsskyldighet.

Föreningens medel får användas endast till verksamhet som är förenlig med det ändamål som föreningen skall tillgodose.

Kan inte föreningens medelsbehov täckas med sådana avgifter som avses i första stycket får föreningen ta ut andra avgifter av medlemmarna, om det finns bestämmelser om det i stadgarna.

13 §

En fastighetsägare är skyldig att tåla att anläggningar som behövs för viltvården utförs på hans mark inom jaktvårdsområdet, om det inte medför olägenhet av betydelse.

En viltvårdsområdesförening får inte driva verksamhet som är främmande för det ändamål som föreningen skall tillgodose. Föreningen skall vid förvaltningen tillgodose fastighetsägarnas och andra medlemmars gemensamma bästa. Vid förvaltningen skall enskilda intressen beaktas i skälig omfattning .

Beslut med stöd av denna lag får inte vara så ingripande att pågående markanvändning av-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sevärt försvåras inom berörd del av fastighet inom området.

Förfarandet vid bildande

14 §

Ansökan om bildande av ett jaktvårdsområde

får göras av

den som äger en fastighet som avses ingå i området. Ansökan skall göras hos länsstyrelsen.

Ansökan om bildande av ett viltvårdsområde

får göras av den

som äger en fastighet som avses ingå i området. Ansökan skall göras hos länsstyrelsen.

15 §

Ansökningshandlingarna skall innehålla

1. uppgift om vilka fastigheter som avses ingå i jaktvårdsområdet , deras areal och ägarnas namn och adresser samt karta över jaktvårdsområdet,

2. förslag till stadgar för jaktvårdsområdesföreningen ,

3. utredning om fastighetsägarnas inställning till frågan om jaktvårdsområdets bildande.

Ansökningshandlingarna skall innehålla

1. uppgift om vilka fastigheter som avses ingå i viltvårdsområdet , deras areal och ägarnas namn och adresser samt karta över viltvårdsområdet,

2. förslag till stadgar för viltvårdsområdesföreningen ,

3. utredning om fastighetsägarnas inställning till frågan om viltvårdsområdets bildande.

16 §

Frågan om bildande av ett jaktvårdsområde skall utredas vid en förrättning under ledning av en förrättningsman, om det inte är uppenbart att förutsättningar för bildandet saknas.

Länsstyrelsen får dock utan föregående förrättning besluta att bilda ett jaktvårdsområde, om alla fastighetsägare är ense om detta eller om förrättning annars inte anses nödvändig.

Frågan om bildande av ett viltvårdsområde skall utredas vid en förrättning under ledning av en förrättningsman, om det inte är uppenbart att förutsättningar för bildandet saknas.

Länsstyrelsen får dock utan föregående förrättning besluta att bilda ett viltvårdsområde, om alla fastighetsägare är ense om detta.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Förrättningsmannen skall med ledning av ansökningshandlingarna och vad som i övrigt har förekommit göra upp ett förslag till vilken mark som bör ingå i jaktvårdsområdet och vilka stadgar som bör gälla för jaktvårdsområdesföreningen .

Förrättningsmannen skall med ledning av ansökningshandlingarna och vad som i övrigt har förekommit göra upp ett förslag till vilka fastigheter som bör ingå i viltvårdsområdet och vilka stadgar som bör gälla för viltvårdsområdesföreningen.

Förslaget skall behandlas vid sammanträde inför förrättningsmannen.

19 §

Vid förrättningen skall förutsättningarna för bildande av jaktvårdsområdet utredas.

Vid förrättningen skall förutsättningarna för bildande av viltvårdsområdet utredas.

Fastighetsägarna skall få tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i frågor som är av betydelse för bildandet.

Fastighetsägarna skall få tillfälle att yttra sig och lägga fram utredning i frågor som är av betydelse för bildandet.

20 §

Förrättningsmannen skall avge ett utlåtande om jaktvårdsområdet bör komma till stånd. Finner förrättningsmannen att det bör ske, skall han i utlåtandet ta in förslag i fråga om vilken mark som området skall omfatta och förslag till stadgar för jaktvårdsområdesföreningen .

Förrättningsmannen skall lämna ett utlåtande om viltvårdsområdet bör komma till stånd. Finner förrättningsmannen att det bör ske, skall han i utlåtandet ta in förslag i fråga om vilka fastigheter

som området skall omfatta ,

karta

och förslag till stadgar för

viltvårdsområdesföreningen .

Förrättningen avslutas genom att utlåtandet och övriga förrättningshandlingar läggs fram för fastighetsägarna på tid och plats som bestämts vid sammanträde. Handlingarna hålls härefter tillgängliga för granskning under en månad.

Efter utgången av denna tid skall förrättningsmannen översända förrättningshandlingarna och de erinringar som kan ha framställts till länsstyrelsen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Stadgar

21 §

Av stadgarna för en jaktvårdsområdesförening

skall

framgå

1. i vilken utsträckning jakten skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet och grunderna i övrigt för jakten och viltvården,

2 . vilka riktlinjer i övrigt som skall gälla för föreningens verksamhet,

3 . grunderna för bestämmandet av avgifter till föreningen.

Av stadgarna för en viltvårdsområdesförening skall framgå

1. om områdesjakt och gemensamhetsjakt skall bedrivas,

2 . om föreningen skall ha bestämmanderätt i övriga frågor som avses i 10-12 §§,

3. de förutsättningar som skall gälla för föreningens beslut i frågor som avses i 10-12 §§,

4 . vilka riktlinjer i övrigt som skall gälla för föreningens verksamhet,

5 . grunderna för bestämmandet av avgifter till föreningen,

6. grunderna för beslut om tillfällig avstängning från områdesjakt.

Organisation

23 §

För jaktvårdsområdesföreningen skall finnas en styrelse. Innan styrelsen har utsetts kan föreningen inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Styrelsen företräder föreningen mot tredje man.

För viltvårdsområdesföreningen skall finnas en styrelse. Innan styrelsen har utsetts kan föreningen inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Styrelsen företräder föreningen mot tredje man.

24 §

Medlemmarnas rätt att delta i handhavandet av jaktvårdsområdesföreningens

angelägenheter

utövas på jaktstämma.

Medlemmarnas rätt att delta i handhavandet av viltvårdsområdesföreningens

angelägenheter

utövas på föreningsstämma.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

I fråga om rösträtt och beslut på jaktstämma gäller, om inte annat följer av särskild bestämmelse i denna lag,

1. att varje medlem har en röst i frågor som rör åtgärder för viltvården och de närmare föreskrifterna för jaktutövningen med undantag för föreskrifter om avskjutningen,

2. att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast medlem som är fastighetsägare, som därvid har en röst, om inte någon sådan medlem begär att röstetalet i stället skall beräknas efter fastigheternas areal,

3. att ingen får för egen del rösta för mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,

I fråga om rösträtt och beslut på föreningsstämma gäller, om inte annat följer av särskild bestämmelse i denna lag,

1. att i frågor som avses under 10-12 a §§ rösträtt tillkommer endast medlem som är fastighetsägare, som därvid har en röst, om inte någon sådan medlem begär att röstetalet i stället skall beräknas efter fastigheternas areal,

2. att varje medlem har en röst i övriga frågor,

3. att ingen får rösta för mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,

4. att den mening som har fått det högsta röstetalet gäller som stämmans beslut,

5. att vid lika röstetal val avgörs genom lottning och i andra frågor den mening gäller som biträds av de flesta röstande eller, om även antalet röstande är lika, av stämmans ordförande,

6. att beslut om ändring av stadgarna inte är giltigt, om det inte biträds av en majoritet av fastighetsägarna som skall utgöra minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och äga minst hälften av den mark som ingår i jaktvårdsområdet .

6. att beslut om ändring av stadgarna är giltigt om det har fattats på två på varandra följande stämmor och inte bestrids av mer än en femtedel av antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare som äger mer än en femtedel av viltvårdsområdets areal,

7. att beslut om ändring av stadgarna är giltigt endast om ändringsförslaget funnits med i kallelsen till stämman

.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Jaktvårdsområdes bestånd Viltvårdsområdes bestånd

26 §

Länsstyrelsen kan besluta att en jaktvårdsområdesförening skall upplösas.

För beslut enligt första stycket fordras att flertalet av de röstande fastighetsägarna på en jaktstämma uttalat sig för en upplösning och att detta flertal antingen utgör mer än en tredjedel av antalet fastighetsägare eller äger mer än hälften av den mark som ingår i jaktvårdsområdet.

Saknas styrelse för jaktvårdsområdesföreningen

, får länssty-

relsen föranstalta att jaktstämma hålls för behandling av frågan om upplösning av föreningen.

Beslut om upplösning av en jaktvårdsområdesförening får inte meddelas innan tio år har förflutit från det beslutet om bildande av jaktvårdsområdet vann laga kraft.

Ett viltvårdsområde

skall

upphöra och dess förening upplösas om fler än en femtedel av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer än en femtedel av viltvårdsområdets areal två på varandra följande ordinarie föreningsstämmor uttalat sig för en upplösning . Vid omröstning gäller 8 § tredje stycket.

Beslut enligt första stycket fattas av

länsstyrelsen efter an-

mälan. Anmälan skall innehålla uppgift om områdets totala areal, totala antalet fastighetsägare, vilka fastighetsägare som uttalat sig för en upplösning och den totala areal de företräder.

Om viltvårdsområdesföreningen

saknar styrelse eller före-

ningen allvarligt missköter förvaltningen av området skall länsstyrelsen upplösa föreningen varvid viltvårdsområdet upphör .

27 §

På ansökan av styrelsen för de jaktvårdsområdesföreningar som berörs kan länsstyrelsen besluta att

1. föra samman flera jaktvårdsområden

till ett jaktvårds-

område ,

2. dela upp ett jaktvårdsområde i flera jaktvårdsområden. För sådan ombildning gäller villkoren för och förfarandet vid bildande av jaktvårdsområde.

På ansökan av styrelsen för de viltvårdsområdesföreningar som berörs kan länsstyrelsen besluta att

1. föra samman flera viltvårdsområden

till ett viltvårds-

område ,

2. dela upp ett viltvårdsområde i flera viltvårdsområden. För sådan ombildning gäller villkoren för och förfarandet vid bildande av viltvårdsområde.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §

På ansökan av jaktvårdsområdesföreningens styrelse får länsstyrelsen besluta att en fastighet skall anslutas till jaktvårdsområdet . För sådan anslutning fordras medgivande av fastighetens ägare och, om fastigheten ingår i ett jaktvårdsområde , av jaktvårdsområdesföreningen för det området.

På ansökan av viltvårdsområdesföreningens styrelse får länsstyrelsen besluta att en fastighet skall anslutas till viltvårdsområdet . För sådan anslutning fordras medgivande av fastighetens ägare och, om fastigheten ingår i ett annat viltvårdsområde , av viltvårdsområdesföreningen för det området.

29 §2

Om en fastighet, som ingår i ett jaktvårdsområde , på grund av ändrad användning eller annars väsentligen saknar betydelse för jaktvården

samt fastighetsägaren

och jaktvårdsområdesföreningen är ense om att fastigheten skall uteslutas ur jaktvårdsområdet, får föreningen besluta detta. Föreligger inte sådan enighet, skall frågan om uteslutning prövas av länsstyrelsen.

Föreningen skall genast underrätta länsstyrelsen om sitt beslut att utesluta en fastighet ur jaktvårdsområdet .

På ansökan av fastighetens ägare eller viltvårdsområdesföreningen skall länsstyrelsen utesluta en fastighet ur viltvårdsområdet

1. om fastigheten på grund av ändrad användning eller annars väsentligen saknar betydelse för verksamheten i viltvårdsområdet eller,

2. om fastigheten uppfyller vad som sägs i 9 § andra stycket och övriga fastigheter inom området utgör ett lämpligt viltvårdsområde.

Om fastighetsägaren och föreningen

är ense får föreningen

besluta om uteslutning. Föreningen skall genast underrätta länsstyrelsen om sitt beslut.

31 §

Vid upplösning av en jaktvårdsområdesförening gäller bestämmelsen i 62 § lagen

Vid upplösning av en viltvårdsområdesförening gäller bestämmelsen i 62 § lagen

Nuvarande lydelse

(1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Föreslagen lydelse

(1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Är en viltvårdsområdesförening försatt i konkurs och avslutas denna utan överskott är föreningen utan hinder av första stycket upplöst när konkursen avslutas.

Ansvar m.m. Överklagande m.m.

32 §

Bryter den som har rätt att jaga inom ett jaktvårdsområde mot de regler som enligt stadgarna eller jaktstämmans beslut gäller för jakten inom området döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff i annan lag eller författning.

Sådant brott får åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande. Som målsägande anses även jaktvårdsområdesföreningen.

Fälls eller fångas villebråd genom brott som avses i första stycket, skall villebrådet eller värdet därav förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt. Förverkat villebråd tillfaller jaktvårdsområdesföreningen.

En föreningsstämma får besluta att medlem eller jakträttshavare, som bryter mot en regel som beslutats med stöd av 10-11 och 35 §§, tillfälligt skall avstängas från områdesjakt. För att ett sådant beslut skall vara gällande krävs att det av stadgarna framgår i vilka avseenden stämman får bestämma i sådana frågor.

Vilt som dödats i strid mot viltvårdsområdesföreningens avskjutningsregler tillfaller föreningen.

33 §

Anser en medlem vars rätt berörs av beslut på jaktstämma eller beslut av jaktvårdsområdesföreningens styrelse att beslutet inte har tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot denna lag eller annan författning eller mot stadgarna eller kränker

Beslut av föreningsstämman eller viltvårdsområdesföreningens styrelse får överklagas hos länsstyrelsen av medlem eller den vars rätt berörs av beslutet.

Nuvarande lydelse

hans enskilda rätt

, får han över-

klaga beslutet hos länsstyrelsen genom besvär. Den som fått avslag på en begäran enligt 3 § andra stycket om medlemskap får anföra besvär mot avslagsbeslutet.

Föreslagen lydelse

Besvärshandlingen skall ha inkommit till länsstyrelsen inom fyra veckor från dagen för beslutet. I fråga om besvär mot styrelsens beslut räknas dock besvärstiden från den dag klaganden fick del av beslutet.

Jaktstämmans eller styrelsens beslut skall gälla utan hinder av att det har överklagats, om inte länsstyrelsen förordnar annat.

Föreningsstämmans eller styrelsens beslut skall gälla även om det har överklagats, om inte länsstyrelsen beslutar annat

Bemyndiganden

35 §

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter i frågor om områdesjakt och gemensamhetsjakt.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den

2. Jaktvårdsområde som bildats enligt äldre föreskrifter eller lagen

(1938:274) om rätt till jakt skall anses som ett viltvårdsområde bildat enligt de nya föreskrifterna. För ett jaktvårdsområde och en jaktvårdsområdesföre-

ning som bildats före denna lag trätt i kraft gäller de nya föreskrifterna med de undantag som anges nedan.

3. Den särskilda forumregeln i 5 § gäller inte i de fall talan väckts vid tingsrätt före ikraftträdandet.

4. Om en förenings stadgar strider mot de nya föreskrifterna får stadgarna i dessa delar inte tillämpas. Styrelsen skall utan dröjsmål lägga fram

förslag till föreningsstämman om ändring av stadgarna så att de överensstämmer med de nya föreskrifterna.

5. Bestämmelsen i 12 § andra stycket gäller inte fastigheter som ombildats eller nybildats genom fastighetsbildning före lagens ikraftträd-

ande.

6. Om de nya föreskrifterna innebär ändrade förutsättningar för upplåten jakträtt och värdet av upplåtelsen därigenom minskas får nyttjanderättsha-

varen säga upp avtalet. Den som vill säga upp avtalet skall göra det inom tre månader från det denna lag trätt i kraft. Iakttas inte tiden är rätten till

uppsägning förlorad.

3. Förslag till Lag om jaktkortsregistret och jägarexamensregistret

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § För de ändamål som anges i 2 och 3 §§ skall med hjälp av automatisk databehandling föras register benämnda jaktkortsregistret och jägarexamensregistret.

Registerändamål

2 § Jaktkortsregistret skall innehålla jaktkortsanknuten information om personer som erlagt jaktvårdsavgift enligt 49 § jaktförordningen (1987:905).

Personuppgifter i jaktkortsregistret får behandlas endast för

1. verksamhet som enligt lag eller annan författning åligger staten,

2. forskning och statistik,

3. information om viltvård och jakt,

4. uttag av urval av personuppgifter (urvalsdragning).

3 § Jägarexamensregistret skall innehålla jägarexamensanknuten information om personer som avlagts prov enligt 2 kap. 4 § vapenförordningen (1996:70).

Personuppgifter i jägarexamensregistret får behandlas endast för

1. verksamhet som enligt lag eller annan författning åligger staten,

2. forskning och statistik,

3. information om viltvård och jakt,

4. uttag av urval av personuppgifter (urvalsdragning).

Registerinnehåll

4 § Jaktkortsregistret och jägarexamensregistret får innehålla endast de personuppgifter som behövs för att ändamålet med registret skall tillgodoses. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om vilken jaktkortsoch jägarexamensanknuten information registren skall innehålla.

Registeransvar, m.m.

5 § Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara registeransvarig för jaktkortsregistret och jägarexamensregistret.

6 § Den myndighet som är registeransvarig skall särskilt beakta att otillbörligt intrång i registrerads personliga integritet och risker från säkerhetssynpunkt inte uppkommer. Myndigheten får därvid ställa upp ytterligare villkor än de som anges i 7 §.

Urval och bearbetningar

7 § Uppgifter om personnummer eller födelsetid får inte sammanställas och utlämnas om de skall användas för adresserad direktreklam.

Om en person anmält att han inte önskar adresserad direktreklam, får uppgift om honom inte lämnas ut till någon som avser att använda uppgiften för sådan reklam.

Utlämnande på medium för automatisk databehandling

8 § Uppgifter får utlämnas på medium för automatisk databehandling endast om det följer av lag eller annan författning eller om uppgiften skall användas för forskning eller framställning av statistik.

Avgifter

9 § Användning av jaktkortsregistret och jägarexamensregistret får vara avgiftsbelagd, om inte annat föreskrivs. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om avgifter.

______________

Denna lag träder i kraft den

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1980:895) om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:895) om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt att tredje punkten övergångsbestämmelserna

skall upphöra att gälla.

______________

Denna lag träder i kraft den

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1904:48 s.1) om samäganderätt

Härigenom föreskrivs att i 19 § lagen (1904:48 s.1) om samäganderätt ordet "jaktvårdsområde" skall bytas ut mot "viltvårdsområde".

______________

Denna lag träder i kraft den

6. Förslag till Förordning om ändring i jaktförordningen (1987:905)

Härigenom föreskrivs i fråga om jaktförordningen (1987:905)

dels

att i 34 § ordet "jaktvårdsområde" skall bytas ut mot "viltvårdsom-

råde" och ordet "jaktvårdsområdesföreningen" bytas ut mot "viltvårdsområdesföreningen",

dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 48 a §, av följande lydelse,

dels att 46-48 och 50 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

46 §1

En länsviltnämnd består av nio ledamöter utom i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län där tio ledamöter ingår i nämnden. Länsstyrelsen utser ledamöterna för högst tre år. En ledamot utses efter förslag av skogsvårdsstyrelsen och två ledamöter efter förslag av jägarnas organisationer för länet. I länsviltnämnden i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall en ledamot representera renägarna i länet och utses efter förslag av Sametinget. Av de övriga ledamöterna skall två representera frilufts- och naturvårdsintresset. En ledamot skall ha särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och vilt. De återstående tre ledamöterna skall företräda ägarna av jordbruksmark och skogsmark. Bland

En länsviltnämnd består av tio ledamöter utom i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län där elva ledamöter ingår i nämnden. Länsstyrelsen utser ledamöterna för högst tre år. En ledamot utses efter förslag av skogsvårdsstyrelsen och två ledamöter efter förslag av jägarnas organisationer för länet. I länsviltnämnden i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall en ledamot representera renägarna i länet och utses efter förslag av Sametinget. Av de övriga ledamöterna skall två representera frilufts- och naturvårdsintresset. En ledamot skall ha särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och vilt. En ledamot utses efter förslag från landstinget och skall vara ordförande.

De återstående tre leda-

Nuvarande lydelse

ledamöterna utser länsstyrelsen en

ordförande. Nämnden utser inom sig vice ordförande. För varje ledamot finns en personlig suppleant som utses i samma ordning som ledamoten.

Föreslagen lydelse

möterna skall företräda ägarna av jordbruksmark och skogsmark. Nämnden utser inom sig vice ordförande. För varje ledamot finns en personlig suppleant som utses i samma ordning som ledamoten.

Vid handläggning av ärenden som kräver särskild sakkunskap får nämnden anlita lämplig person som sakkunnig.

Naturvårdsverket fastställer arbetsordning för länsviltnämnden.

47 §

Genom beslut i det enskilda fallet eller

genom föreskrifter får

länsstyrelsen meddela tillstånd till jakt på sådant allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen (1987:259).

När jakttillstånd meddelas, bör företräde ges åt personer som är fast bosatta i skärgården eller vid kusten och som har erfarenhet av jakt och goda kunskaper om djurlivet och naturförhållandena i dessa områden.

På sådant allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen (1987:259)skall länsstyrelsen upplåta rätt till jakt på fågel och mink. Länsstyrelsen får dock genom föreskrifter begränsa rätten till sådan jakt av hänsyn till den bofasta befolkningen, naturvården, turismen eller friluftslivet.

Länsstyrelsen får, i de områden som avses i 12 § andra stycket jaktlagen (1987:259), upplåta rätt till jakt även på annat vilt än fågel och mink. Om det finns skäl att begränsa antalet sådana upplåtelser skall företräde ges åt personer som är bofasta i upplåtelseområdet.

48 §2

Jakttillstånd enligt 47 § bör avse en viss tid som inte överstiger tre år. Tillståndet får begränsas till att avse visst område eller vissa djurarter.

Jakt enligt 47 § får upplåtas endast till den som avlagt jägarexamen. För upplåtelsen får länsstyrelsen ta ut en avgift som gäller ett jaktår för

Nuvarande lydelse

Avgift tas ut för prövning av en ansökan enligt 47 § första stycket enligt bestämmelserna i 9 - 14 §§ avgiftsförordningen (1992:191) , varvid avgiftsklass tre skall tillämpas.

Föreslagen lydelse

1. administrationen av den enskilda upplåtelsen,

2. åtgärder för viltvård och

3. jaktbevakning.

48 a §

Naturvårdsverket meddelar närmare föreskrifter om upplåtelser på sådant allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen (1987:259) .

50 §

Jaktvårdsavgiften betalas in till ett postgirokonto som disponeras av kammarkollegiet.

Kammarkollegiet skall bokföra influtna jaktvårdsavgifter på jaktvårdsfonden. Efter bokföringen skall kollegiet lämna

Svenska jägareförbundet

uppgift

om vilka som har betalt avgiften.

Jaktvårdsavgiften betalas in till ett postgirokonto som disponeras av kammarkollegiet.

Kammarkollegiet skall bokföra influtna jaktvårdsavgifter på jaktvårdsfonden. Efter bokföringen skall kollegiet lämna

Naturvårdsverket

uppgift om

vilka som har betalt avgiften.

______________

1. Denna förordning träder i kraft, i fråga om 47-48 a §§ den 1 januari

1999, och i övrigt den

2. Kravet på avlagd jägarexamen i 48 § gäller inte person som vid för-

ordningens ikraftträdande antingen var fast bosatt i skärgården eller vid kusten eller hade tillstånd att utöva jakt genom beslut i det enskilda fallet

enligt 47 § i sin äldre lydelse.

7. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1980:896) om jaktvårdsområden

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1980:896) om jaktvårdsområden att rubriken till förordningen samt 1 och 2 §§ skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förordning om jaktvårdsom-

råden

Förordning om viltvårdsom-

råden

1 §1

Länsstyrelsen skall föra ett register över sina beslut enligt lagen (1980:894) om jaktvårdsområden i enlighet med föreskrifter som meddelas av Statens naturvårdsverk.

Länsstyrelsen skall föra ett register över sina beslut enligt lagen (1980:894) om viltvårdsområden

i enlighet med före-

skrifter som meddelas av Statens naturvårdsverk.

2 §

Ur jaktvårdsfonden betalas kostnader för

1. bildande av jaktvårdsområden enligt lagen (1980:894) om jaktvårdsområden,

2. upplösning av jaktvårdsområdesföreningar

enligt 26 §

nämnda lag,

3. ombildning av, anslutning till eller uteslutning ur jaktvårdsområden enligt 27-29 §§ nämnda lag,

4. ombildning av jaktvårds-

Ur jaktvårdsfonden betalas kostnader för

1. bildande av viltvårdsområden enligt lagen (1980:894) om viltvårdsområden,

2. upplösning av viltvårdsområdesföreningar

enligt 26 §

nämnda lag,

3. ombildning av, anslutning till eller uteslutning ur viltvårdsområden enligt 27-29 §§ nämnda lag,

Nuvarande lydelse

områden bildade enligt äldre bestämmelser till jaktvårdsområden enligt nämnda lag,

5. förlängning av giltighetstiden för jaktvårdsområden bildade enligt äldre bestämmelser.

Bidrag enligt första stycket får lämnas även om en i 1- 5 angiven åtgärd föranlett kostnader utan att kunna genomföras.

Föreslagen lydelse

Bidrag enligt första stycket får lämnas även om en i 1- 3 angiven åtgärd föranlett kostnader utan att kunna genomföras.

______________

1. Denna förordning träder i kraft den

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om kostnader som uppkommit före ikraftträdandet.

3. Finns det särskilda skäl får länsstyrelsen bevilja bidrag avseende kostnad för fastighetsutredning som inte kan beviljas enligt de nya före-

skrifterna. Bidrag lämnas endast efter särskilt medgivande och om utredningen påbörjats inom två år från denna förordnings ikraftträdande.

8. Förslag till Förordning om jaktkortsregistret och jägarexamensregistret

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om jaktkortsregistret och jägarexamensregistret, som förs med stöd av lagen (0000:00) om jaktkortsregistret och jägarexamensregistret.

Registerinnehåll

2 § Jaktkortsregistret får innehålla uppgifter om personer som erlagt jaktvårdsavgift enligt 49 § jaktförordningen (1987:905). För en sådan person får anges

1. personnummer,

2. namn,

3. adress,

4. uppgift om betalning av jaktvårdsavgift.

3 § Jägarexamensregistret får innehålla uppgift om personer som avlagt prov enligt 2 kap. 4 § vapenförordningen (1996:70). För en sådan person får anges

1. personnummer,

2. namn,

3. adress,

4. godkänt prov,

5. provdatum,

6. provledare,

7. provbana.

Registeransvar

4 § Statens naturvårdsverk är registeransvarig för jaktkortsregistret och jägarexamensregistret.

Avgifter

5 § Naturvårdsverket meddelar närmare föreskrifter om avgifter.

Föreskrifter

6 § Ytterligare föreskrifter för verkställigheten meddelas av Naturvårdsverket.

______________

Denna förordning träder i kraft den

9. Förslag till Förordning om bidrag ur jaktvårdsfonden till jägarorganisationer

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande föreskrifter

1 § I denna förordning meddelas föreskrifter om bidrag ur jaktvårdsfonden till kostnader för jägarorganisationers verksamhet.

2 § Med jägarorganisation förstås i denna förordning en organisation som har till främsta uppgift att tillvarata jägarnas intressen för jakt, vilt och viltvård.

3 § Bidrag ur jaktvårdsfonden lämnas för ett år i sänder i mån av tillgång på medel. Ett bidragsår avser det statliga budgetåret.

Villkor för bidrag ur jaktvårdsfonden

4 § Bidrag ur jaktvårdsfonden lämnas till jägarorganisationer som uppfyller de villkor som anges i 5-7 §§ och som främjar jakt och viltvård på sätt regeringen beslutar i bidragsbeslutet.

5 § Varje enskild person som delar jägarorganisationens grundvärderingar och mål samt godtar dess stadgar skall kunna ansluta sig till organisationen.

6 § Jägarorganisationen skall ha fler än 5 000 medlemmar.

Med medlem förstås i denna förordning den som under det närmast föregående budgetåret var ansluten till en lokalorganisation inom organisationen och som därvid har haft stadgeenliga möjligheter att påverka organisationens verksamhet, inriktning och uppbyggnad. För att räknas som medlem krävs dessutom att hon eller han fyllt eller under kalenderåret fyller 15 år och har erlagt stadgeenlig medlemsavgift till organisationen för det verksamhetsår som upphörde under det närmast föregående budgetåret.

7 § Jägarorganisationen skall ha lokalavdelningar i minst två tredjedelar av landets landsting. Med landsting jämställs härvid kommun som inte ingår i landsting.

Med lokalavdelning förstås i denna förordning sådan avdelning av en

jägarorganisation för vilken gäller att medlemmarna och organ, som utses av medlemmarna, beslutar om avdelningens verksamhet. För att räknas som lokalavdelning krävs dessutom att avdelningen har genomfört minst två sammankomster under det verksamhetsår som upphörde under det närmast föregående budgetåret.

8 § När antalet medlemmar och lokalavdelningar i en jägarorganisation skall bestämmas skall hänsyn tas till förhållandena den dag då organisationens verksamhetsår upphörde under det närmast föregående budgetåret.

Bidragens storlek

9 § Bidrag ur jaktvårdsfonden skall lämnas i form av ett grundbidrag och ett medlemsrelaterat bidrag. Grundbidraget utgår med 1 500 000 kr. Det medlemsrelaterade bidraget utgår med ett av regeringen bestämt belopp per medlem. Bidrag kan därutöver utgå till jägarorganisation för särskilda uppdrag.

10 § Ansökan om bidrag ur jaktvårdsfonden enligt denna förordning prövas av regeringen. Ansökan skall göras skriftligen och senast den 1 oktober närmast före budgetårets början.

En jägarorganisation skall till sin ansökan foga organisationens stadgar och en verksamhetsberättelse med av organisationens revisor bestyrkt kostnadsredovisning för det senaste verksamhetsåret. Organisationen är skyldig att lämna också andra uppgifter som krävs för prövningen av ansökningen.

______________

Denna förordning träder i kraft den

10. Förslag till Förordning om ändring i fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059)

Härigenom föreskrivs att i 33 och 48 §§ fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059) ordet "jaktvårdsområden" skall bytas ut mot "viltvårdsom-

råden".

______________

Denna förordning träder i kraft den

1. Utredningsarbetet

1.1. Utredningsuppdraget

Regeringen beslöt den 17 november 1994 direktiv för utredningen (dir.

1994:127). Direktiven finns fogade till detta betänkande som bilaga 1. Sammanfattningsvis kan sägas att utredningen haft följande huvuduppgifter:

– Överväga vilka åtgärder som behövs för att öka möjligheterna att jaga till rimliga priser.

– Utvärdera besittningsskyddet vid upplåtelse av rätt till jakt. – Se över formerna för samverkan mellan markägare och jägare.

– Utvärdera den statliga administrationen av jakten och rollfördelningen mellan myndigheter och jägarorganisationer.

Den 15 februari 1995 beslöt regeringen att till utredningen överlämna ett

av Statens naturvårdsverk redovisat uppdrag att följa och studera verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden till utredningen för beaktande

i det fortsatta utredningsarbetet. Naturvårdsverkets beslut finns fogat till detta betänkande som bilaga 2.

I beslut av den 31 oktober 1996 förlängde regeringen tiden för slutförande

av utredningens uppdrag till den 30 juni 1997.

Regeringen beslöt den 21 november 1996 att till utredningen överlämna Naturvårdsverkets redovisning av uppdraget att göra en översyn av be-

stämmelserna om jakt på allmänt vatten för beaktande i det fortsatta utredningsuppdraget. Sammanfattning av Naturvårdsverkets redovisning finns i

avsnitt 4.

1.2. Hur utredningsuppdraget har bedrivits

För att inhämta underlag för utredningens ställningstaganden i förekomm-

ande frågor har utredningen gjort en rad undersökningar. Bl.a. har följande utredningar utförts under nedan preciserade perioder.

– Utredningen gav i juni 1995 Statskontoret i uppdrag att dels beskriva och följa upp hur Svenska jägareförbundet använder de medel förbundet

erhåller från staten i bidrag för att leda den praktiska jakten och viltvården, dels klargöra förutsättningarna för bidraget till Jägarnas riks-

förbund. Uppdraget redovisades i maj 1996. – Myndigheter och organisationer har, mellan oktober 1995 och januari

1996, inkommit med svar på en skrivelse från utredningen med frågor om arbetsuppgifter m.m. rörande jakt och viltvård.

– I samarbete med Owe R Hedström, Handelshögskolan i Umeå, och pensionerade högskolelektorn Sven August Svensson har utredningen,

under tiden december 1995 till mars 1996, utfört två omfattande enkätundersökningar i frågor om jakt och viltvård. En riktad till ett urval av

2 000 jaktkortslösande jägare under år 1995. Den andra till ett urval av 2 000 i Sverige boende personer med ett eventuellt intresse av att börja

jaga. Uppdraget redovisades i juni 1996. – De sex största skogsbolagen, landets samtliga stift samt samtliga

kommuner har, mellan oktober 1995 och februari 1996, deltagit i en undersökning och ombetts svara på frågor om bl.a. jakt och viltvård.

– I samarbete med Statistiska centralbyrån och Skogsstyrelsen har utredningen, under tiden december 1995 till mars 1996, utfört en enkät-

undersökning till ett urval av 750 privata markägare i frågor om jakt och viltvård. Uppdraget redovisades i april 1996.

– Med hjälp av Kammarkollegiet och landets länsstyrelser har utredningen under september 1996 undersökt vad som utbetalats ur jakt-

vårdsfonden till olika jaktvårdsområden under tiden juli 1995 till juni 1996.

– Länsstyrelserna har under november 1996 till utredningen redovisat statistiska uppgifter beträffande landets jaktvårdsområden.

– Utredningen har under oktober och november 1996, med hjälp av landets länsstyrelser, undersökt i vilken omfattning det förekommer jakt

på allmänt vatten.

Utredningen har under arbetets gång haft möten eller sammanträffanden

med samt i övrigt hjälp i utredningsarbetet från bl.a. – Naturvårdsverket

– Skogsstyrelsen – Lantmäteriverket

– Länsstyrelser – Skogsvårdsstyrelser

– Lantmäterimyndigheter – Svenska kyrkan

– Kommuner – Svenska jägareförbundet

– Jägarnas riksförbund - Landsbygdens jägare – Sveriges jordägareförbund

– Skogsbolag – Naturvårdsorganisationer

Utredningen har därutöver deltagit i en rad offentliga möten arrangerade av

bl.a. jägare. Vidare har utredningen mottagit en rad olika skrifter i frågor om jakt och viltvård från myndigheter, organisationer och allmänhet.

1.3. Dispositionen av betänkandet

Utredningsuppdraget inbegriper en rad olika frågor inom jaktens område. I det inledande avsnittet 2 ger utredningen sin syn på olika begrepp med

anknytning till ordet viltvård. Just begreppet viltvård har visat sig vara ett svårdefinierat begrepp. Utredningen har därför funnit det lämpligt att

inledningsvis nämna något om detta för jaktlagstiftningen centrala begrepp.

I avsnitt 3 och 4 redovisar utredningen en rad olika undersökningar som utförts i syfte att klarlägga vilket behov det finns av ytterligare jaktmark och

i vilken omfattning det finns outnyttjad jaktmark. Utredningen redovisar här sina överväganden hur fler personer kan ges möjlighet att jaga.

Utredningen har, vad gäller jaktupplåtelser, undersökt och analyserat utveck-

lingen på prisområdet. De omfattande undersökningar utredningen utfört i

denna del redovisas i avsnitt 5. I detta avsnitt redovisas vidare vilken

omfattning metoden med anbudsförfarande har i dag. I avsnittet redovisas

också det arbete som jägarna och markägarnas organisationer sedan några år bedriver för att ta fram underlag för avtalsutformning och bestämning

av avgifter. Översyn pågår och hittillsvarande föreliggande arbetsmaterial redovisas i en bilaga till detta betänkande.

I avsnitt 6 redovisar utredningen sina utvärderingar av besittningsskyddet

och överväger vilka åtgärder som behöver vidtas för att åstadkomma längre upplåtelsetider. Avsnittet innehåller en utförlig redovisning av det underlag

utredningen samlat in i frågor med anknytning till besittningsskyddet.

Nu gällande lagstiftning och statistik beträffande jaktvårdsområden redo-

visas utförligt i avsnitt 7 som har rubriken Viltvårdsområden. Avsnittet innehåller ingående överväganden om vilket behov det finns av förändring-

ar i denna lagstiftning. Viltvården och dess innehåll är här av avgörande betydelse.

I avsnitt 8 föreslår utredningen att begreppet jaktvård skall utmönstras ur lagstiftningen.

Den omfattande bakgrundsinformation utredningen samlat in vad gäller nu-

varande administration av jakten redovisas utförligt i avsnitt 9. I detta avsnitt lämnar utredningen förslag till hur verksamheten bör organiseras i

framtiden.

I avsnitt 10 redovisar utredningen vilka konsekvenser utredningens förslag

får i olika avseenden. Avsnitt 11 innehåller författningskommentarer.

I varje avsnitt med överväganden finns inledningsvis en kort sammanfattning av utredningens överväganden och, i förekommande fall, förslag. Efter

sammanfattningen följer i korthet de direktiv som gäller för avsnittet.

2. Viltvård

2.1. Inledning

Viltvård är ett centralt begrepp i jaktlagstiftningen. Trots begreppets betydelse härvidlag har utredningen kunnat konstatera att det är svårt att

avgränsa. För utredningens vidkommande har intresseavvägningar mellan allmänna och enskilda intressen med beaktande av detta begrepp kommit

att bli betydelsefulla. Inför dessa avvägningar i kommande avsnitt vill utredningen försöka definiera vad som är viltvård och vilka åtgärder som

kan anses främja sådan vård.

2.2. Olika begrepp

Att de viltarter som tillhör vårt lands fauna skall bevaras och vårdas på lämpligt sätt torde alla vara överens om. Det råder dock oenighet om vilka

åtgärder som är nödvändiga för att bevara och vårda våra viltarter. Vissa åtgärder är otvetydigt nödvändiga från faunavårdssynpunkt. Andra åtgärder

får dock anses vara mer tveksamma från bevarandesynpunkt och kommer främst till utförande för att främja det jaktliga intresset.

Uttrycket viltvård används i många sammanhang och ofta i kombination med ordet jakt. Vad som avses med viltvård varierar dock. Inte sällan

används uttrycket synonymt med jaktvård och även, men mera sällan, med faunavård. Enligt utredningens uppfattning bör begreppen kunna skiljas åt

på följande sätt.

Som beteckningen anger omfattar faunavård alla frilevande djurarter, medan viltvård endast omfattar vilt, dvs. alla frilevande däggdjurs- och

fågelarter.

Skillnaden mellan viltvård och jaktvård är inte lika självklar. I exempelvis

Jägarens Uppslagsbok från 1963 (G. Asplunds förlag) sägs, att jaktvård, "Omfattar i dag alla de åtgärder som görs för att förbättra och förstärka

våra viltstammar, såväl kvantitativt som kvalitativt.", och om viltvård, "Alla åtgärder som syftar att under hänsynstagande till skogsbrukets och

lantbrukets även som andra näringars intressen öka viltstammarna såväl kvalitativt som kvantitativt, är viltvård.". Av detta skulle man således

kunna dra den slutsatsen att viltvård kräver lite mer hänsynstagande än jaktvård, men att de annars avser samma åtgärder.

I ett mer neutralt uppslagsverk, Bra Böckers Lexikon, sägs viltvård

omfatta, "åtgärder till viltets skydd och fortbestånd,--", medan jaktvård, "innefattar alla åtgärder som syftar till att förbättra och förstärka viltstam-

marna,--". Här framstår viltvård som en mer "oegennyttig" åtgärd för att bevara och slå vakt om en naturlig utveckling av befintliga arter, medan

jaktvården syftar till en så art- och individrik viltförekomst som möjligt.

Svenska Jägareförbundets kursbok för jägarutbildning, "Jägarskolan", nämner över huvud taget inte uttrycket jaktvård. Viltvård anses här vara:

"att bevara och gynna en artrik fauna", "att hålla viltbestånden på lämplig nivå med hänsyn till övriga intressen" och "att främja tillgången på jaktbart

vilt." Viltvård omfattar i detta fall även sådana åtgärder som tidigare hänförts till jaktvård, och intresset är främst inriktat på att stötta jaktbara

arter för att ge utökade möjligheter till jakt och en bättre köttavkastning.

I 4 § jaktlagen (1987:259) stadgas att viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn

till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd

och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt. För att åtgärderna utförs och anpassning sker svarar markägaren och jakträttshavaren. Här

finns således i första hand krav på ett bevarande, men också på att under visst hänsynstagande främja en lämplig utveckling av viltstammarna.

Sammanfattningsvis borde begreppen viltvård och jaktvård lämpligen kunna

ges följande definitioner.

Viltvård

omfattar alla åtgärder som syftar till att bevara våra viltstammar

i naturliga bestånd och att i möjligaste mån, under hänsynstagande till allmänna och enskilda intressen, sörja för att dessa inte utvecklas negativt

på grund av mänskliga aktiviteter.

Jaktvård omfattar alla sådana åtgärder som syftar till att hålla bestånden av

jaktbart vilt på högsta möjliga lämpliga nivå med hänsyn till övriga berörda intressen. Då huvudsyftet med jaktvården är att skapa fler jakttillfällen och

en högre köttavkastning, är avsikten med vidtagna åtgärder att i möjligaste mån få till stånd en art- och individtäthet av jaktbart vilt, som åtminstone

lokalt och från tid till annan överstiger den naturliga nivån.

2.3. Åtgärder för att främja viltvården respektive jaktvården

Viltvård och jaktvård för i dagligt tal tanken främst till utfodring av rådjur, utsättning av saltsten och kanske produktionsanpassad avskjutning. Men hit

hör också biotopvård, rovdjurskontroll, uppfödning och utsättning av vilt, skyddsåtgärder m.fl. Nedan beskrivs dessa åtgärder.

Biotopvård

Bevarandet av lämpliga biotoper är den utan jämförelse viktigaste åtgärden

i viltvården. En djurart är framför allt beroende av tillgång på föda inklusive vatten, skydd och möjlighet till reproduktion. Vill man behålla en

djurart krävs att dess biotop rymmer dessa komponenter. Med beaktande av detta krävs vissa hänsynsregler vid utövningen av de näringar som på-

verkar faunan, främst jord- och skogsbruk men även renskötsel och fiske. Därtill krävs också hänsyn i många andra verksamheter såsom vid planer-

ing för rörligt friluftsliv, vägdragning och annan samhällsplanering. Det är med dessa hänsynstaganden en verkligt betydelsefull viltvård kan och

måste bedrivas. När dagens krav på rationellt drivna näringar gör en negativ påverkan på viltbiotoperna svår att undvika, måste i möjligaste mån

kompensatoriska åtgärder vidtas. Det kan ske i form av skyddsplanteringar, viltstängsel, viltåkrar, viltvatten, uppsättning av boholkar m.m.

Stödutfodring

Det är framför allt rådjur som blir föremål för denna omsorg, men även

beträffande exempelvis hjort, fälthare, fasan och rapphöns förekommer utfodring i varierande omfattning. Värdet av denna verksamhet är mycket

diskuterad och kontroversiell. Stödutfodring kan tveklöst hjälpa många individer att överleva en hård vinter och därigenom lokalt motverka djupa

svackor i vilttillgången, men det för en arts utveckling och sundhet så viktiga naturliga urvalet utsätts samtidigt för en negativ påverkan. Likaså

kan denna verksamhet medföra att ett stort antal individer flockas till en utfodringsplats varigenom dels artens predatorer får större möjligheter att

ta byte, dels risken för spridning av parasiter ökar.

Utfordringen kan aldrig ha en avgörande betydelse som åtgärd för en populations fortbestånd annat än mycket lokalt och under exceptionella

omständigheter. Den måste därför främst hänföras till jaktvård.

Beskattning

De flesta torde i dag vara överens om att jakten har ingen eller ytterst ringa inverkan på småviltet. Deras reproduktionskraft är mycket stor och andra

faktorer än jakten är normalt helt avgörande för populationernas storlek. För större vilt är dock jakten en viktig del av viltvården. Genom en på bio-

logiska grunder riktigt genomförd jakt kan dessa stammars numerär regleras så att jaktlagens krav på bevarande och främjande uppfylls.

Skyddsåtgärder

Mänskliga aktiviteter innebär ofta ett hot mot viltet. Det är hot som naturen annars inte skulle utsätta viltet för. Både samhället och enskilda måste

därför vara beredda att vidta åtgärder som minskar effekterna av dessa hot. Så kan exempelvis antalet trafikdödat vilt, åtminstone vad avser större vilt,

reduceras genom uppsättning av viltstängsel och siktröjning. Giftdöden kan minskas genom reglering av kemikalieanvändningen och minskning av

giftutsläpp. Störningar i olika former kan motverkas genom kanalisering av det rörliga friluftslivet och avsättning av skyddsområden m.m. I detta

sammanhang kan också nämnas utsättning av saltsten, då detta troligen

bidrar till att hålla viltet borta från saltade vintervägar.

Åtgärder av detta slag torde ha stor betydelse totalt sett och kan lokalt vara avgörande för en arts överlevnad.

Rovdjurskontroll

Även detta är en kontroversiell åtgärd då den utgör ett mänskligt ingrepp

i ett naturligt ekosystem. Men där mänskliga aktiviteter har stört det naturliga samspelet mellan predator och bytesdjur, kan givetvis ett efter-

hållande av predatorn vara en motiverad kompensatorisk insats under förutsättning att bytesdjuret är ett "högvilt". Sådana förhållanden uppstår

dock sällan eller aldrig och förhållandet småvilt-predator kan knappast påverkas alls genom jakt annat än under mycket speciella förhållanden.

Att det råder jämvikt mellan rovdjur och bytesdjur betyder inte att för-

hållandet är konstant. Stora svängningar sker naturligt. Risken för att en rovdjursart skulle göra slut på sina bytesdjur är dock obefintlig.

Utsättning

Utsättning kan avse två vitt skilda åtgärder, dels inplantering av främmande

arter, dels utsättning efter uppfödning i fångenskap i syfte att förstärka eller återinföra naturligt förekommande arter.

Inplantering av främmande arter har skett avsiktligt eller oavsiktligt i flera

fall under sen tid. Exempel på detta är fasan, fälthare, vildkanin, bisam, kanadagås, mink och på Gotland rådjur. Avsiktliga inplanteringar gjordes

i den då vällovliga avsikten att berika vår fauna. I dag kallas dessa inplanteringar för faunaförfalskning och skall ej längre få förekomma. Tvärtom

föreskriver konventionen om biologisk mångfald att införda arter i möjligaste mån skall utrotas eller i vart fall förhindras att sprida sig vidare.

Uppfödning och utsättning av exempelvis fasan, rapphöns, änder och hare

i syfte att mer långsiktigt förstärka redan befintliga arter har tidigare förekommit i varierande omfattning. All erfarenhet visar att dessa åtgärder inte

ger avsett resultat. Nyinsatta individer blir bortmotade och dör vanligtvis

på ett eller annat sätt inom kort. En viltbiotop producerar och håller det antal individer den är lämpad för.

Undantag från denna regel gäller när en art utrotats eller undertryckts till

följd av hårt jakttryck eller att dess biotop förstörts genom mänsklig påverkan. I dessa fall kan en återutsättning ge effekt under förutsättning att

biotopen fortfarande är eller åter har gjorts lämplig. Exempel på lyckade återetableringar är bäver, vildsvin, berguv.

I södra delarna av landet tillämpas på många håll uppfödning och

utsättning av fasaner och rapphöns i syfte att skapa flera jakttillfällen. Detta ger givetvis avsedd effekt under förutsättning att inplanteringen sker

strax före jakten, så kallad "put and take". Sådan verksamhet är dock att hänföra till jaktvård.

Övrigt

En god viltvård bygger på förståelse för samspelet i naturen och viljan att

ta den hänsyn som människans uppträdande där kräver. Avfall skall exempelvis tas tillvara på rätt sätt. Taggtråd, plastförpackningar och annat

kan ställa till stor skada för viltet. Vår allemansrätt ger rika tillfällen till rörligt friluftsliv, men detta medför också stora risker för störningar genom

okunskap och nonchalans.

2.4. Slutsatser

Med den ovan angivna definitionen på viltvård och jaktvård kan konstate-

ras, att viltvården har ett mycket stort allmänt intresse, medan jaktvården ligger mer i berörd markägares och jakträttshavares intresse.

Bland nämnda viltvårdsåtgärder har jakten en avgörande betydelse när det

gäller att hålla bestånden av större vilt på lämplig nivå genom en på biologiska grunder riktigt genomförd beskattning. Likaså blir jakt en nöd-

vändig insats i den mån en beskattning av rovdjur behöver ske till skydd för annat vilt eller tamdjur. Som tidigare framhållits är det emellertid

mycket sällan en beskattning av rovdjur till skydd för annat vilt behöver

genomföras av viltvårdsskäl.

Övriga viltvårdsåtgärder är inte jägarspecifika även om jägarkåren, genom sitt stora intresse för det vilda, i praktiken genomför en mycket stor del av

dessa eller på annat sätt verkar för att de genomförs.

För att beskattning av högvilt och rovdjurskontroll skall kunna ske effektivt, är det av stor betydelse att jakten på mindre enheter samordnas

inom tillräckligt stora jaktområden. Övriga viltvårdsåtgärder kan normalt genomföras även på mycket små arealer.

3. Fler jakttillfällen

3.1. Utredningens överväganden och förslag i sammanfattning

Utredningens förslag syftar till att ge de jaktintresserade som i dag saknar jaktmark möjlighet att jaga.

De undersökningar utredningen gjort bland jägare och vad utredningen valt

att kalla presumtiva jägare visar dels att ett relativt stort antal jägare uppger att bristen på jaktmark har betydelse för deras möjlighet att jaga i

den omfattning de önskar, dels att det finns ett relativt stort antal svenskar som är intresserade av att börja jaga men som uppger att tillgången till

jaktmark hindrar dem. Således kan vi konstatera att det finns ett behov av att tillskapa fler jakttillfällen. Utredningen redovisar ingående hur

efterfrågan ser ut vad gäller bl.a. småviltjakt, älgjakt, antal jaktdagar, kostnader för jakt, avstånd till jaktmark m.m.

Genom bl.a. enkätundersökningar har utredningen undersökt hur jaktmark-

erna utnyttjas i dag och vilka möjligheter det finns att skapa fler jakttillfällen där.

Utredningen konstaterar att småviltjakten på statens mark ovan odlings-

gränsen och på renbetesfjällen redan i dag gör det möjligt för ett stort antal marklösa jägare att bedriva småviltjakt. Tillgången på jakttillfällen torde

vara mycket god på dessa marker.

Utredningen har undersökt om det finns utrymme för fler jakttillfällen i våra nationalparker och naturreservat. Enligt utredningen är nuvarande

jaktpolicy som utarbetats av Statens naturvårdsverk (Naturvårdsverket) invändningsfri. Utredningen gör den bedömningen att det finns inga eller

små möjligheter att hitta ytterligare jakttillfällen inom landets nationalpar-

ker och naturreservat.

Utredningen anser att den allmänna principen bör råda på statens mark att marken inte skall vara tillgänglig enbart för den förvaltande myndighetens

anställda utan öppen även för allmänheten när så är möjligt. Mot bakgrund härav föreslår utredningen att Försvarsmakten ges i uppdrag att utforma

regler som öppnar möjligheter för envar jaktkunnig person att nyttja jakt på statlig mark som förvaltas av Försvarsmakten.

När det gäller utvidgad jakt på allmänt vatten hänvisar utredningen till

avsnitt 4 Jakt på allmänt vatten.

Utredningens undersökning av de sex största skogsbolagens mark och den kyrkliga marken visar att all jaktbar mark utnyttjas för jakt men att det

finns utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag.

Den kommunala marken är i det närmaste fullt utnyttjad och det finns endast ett litet utrymme för fler jakttillfällen. Utredningen har dock funnit

att det finns goda exempel att hämta från några kommuners verksamhet när det gäller att bereda presumtiva jägare, ungdomar och marklösa jägare till-

fälle att få jaga. Flera kommuner upplåter jakträtten till föreningar med anknytning till frivillig jägarorganisation. Mot att få nyttja den kommunala

marken ansvarar föreningen för utbildning och fortbildning av jägare. Utredningen anser att ytterligare kommuner borde kunna använda sin

jaktbara mark på detta sätt till gagn för presumtiva och marklösa jägare.

Resultatet från undersökningen av de privata brukningsenheterna visar att dessa utnyttjas i mycket hög grad för jakt. Utredningen anser att det inte

finns vare sig möjligheter eller skäl att försöka vidta åtgärder beträffande de fastigheter som inte utnyttjas för jakt i dag. Det finns dock utrymme för

ytterligare jakt på relativt stora arealer av den mark som redan utnyttjas. Av de som i dag inte upplåter sin fastighet för jakt är det endast en mycket

liten andel som är intresserade av att upplåta fastigheten. Utredningen anser att insatser i form av information och upplysning kan vara verksamma för

att förmå jägarna att dela med sig av de jakttillfällen jaktmarken erbjuder.

Det bör ankomma på jägarorganisationerna att verka för en sådan attityd-

förändring.

Enligt utredningen är det möjligt att tillskapa fler jakttillfällen inom jaktvårdsområdena. Detta kan ske genom att ägare till små fastigheter får till-

baka rätten att upplåta jakträtten på sin fastighet. Varje fastighetsägare skall enligt utredningen ha rätt att genom upplåtelse av sin jakträtt sätta en

annan person i sitt ställe. Nyttjanderättshavaren får då utöva jakträtten under samma villkor som gäller för fastighetsägaren. Om fastighetsägaren

upplåter sin jakträtt till annan uppkommer inte någon ökning av antalet personer som äger utöva jakträtt inom jaktvårdsområdet. Däremot kan

lediga jakttillfällen frigöras till marklösa jägare.

Utredningen anser att man får ett bättre utnyttjande av jaktmarkerna om marken upplåts till grupper av jägare i stället för till enskilda personer.

Sådana grupper av jägare bör helst vara organiserade som ideella föreningar med stadgar. Utredningen anser därför att det finns skäl att förorda

upplåtelser till föreningar, framför enkla bolag och enskilda personer, när det gäller att främja fler jakttillfällen och skapa utrymme för fler jägare i

befintliga jaktlag.

Utredningen föreslår att jägarorganisationerna bör få i uppdrag att verka för införandet av faddersystem där en van jägare tar med sig blivande eller

nyblivna jägare på jakt. Allmänt ägd mark bör enligt utredningen kunna utnyttjas i större utsträckning för sådant ändamål.

3.2. Utredningens direktiv

Jakt är en av människans äldsta kulturyttringar. Jakten har en bred och djup folklig förankring i vårt land. För åtskilliga människor, särskilt på lands-

bygden, är jakt en väsentlig del av livskvaliteten. Möjligheterna att fritt vistas i naturen och att i samband därmed jaga är för många en viktig

faktor vid val av bostadsort. Den svenska samhällsstrukturen har sedan 1900-talets mitt förändrats starkt. Förr i tiden var en mycket stor del av

befolkningen bosatt på landsbygden och jakten var för många människor en nödvändig del i försörjningen. För dagens landsbygdsbor är jakten

fortfarande en viktig och integrerad del av tillvaron. Tyngdpunkten i den

svenska jägarkåren har dock med tiden förskjutits från landsbygd till stad. För stadsbor är jakten i stället ett rekreationstillfälle av hög kvalitet.

Det finns över 320 000 jägare i Sverige. Intresset för jakt är således stort.

Det är angeläget att det natur- och miljöintresse som dessa personer har tas till vara. De nyblivna jägarna har emellertid ofta svårt att komma in i

jaktgemenskapen. Deras jaktintresse måste fångas upp på ett bättre sätt än i dag. Det gäller inte minst kvinnor och ungdomar. Enligt direktiven bör

därför utredningen överväga vilka åtgärder som behöver vidtas för att så blir fallet.

Av de svenska jägarna uppger så många som 50 000 att de har brist på

jaktmark. Ytterligare ungefär 100 000 svenskar uppger i undersökningar att de är intresserade av att börja jaga men att de inte har tillgång till

jaktmark. Det gäller i synnerhet människor som bor i tätorter. Tillgången på jaktmark begränsas på olika sätt. Först och främst sätter den fysiska

begränsningen stopp. Dessutom vill markägarna av naturliga skäl först tillgodose sina egna och familjens jaktintressen. I prop. 1986/87:58 om ny

jaktlag m.m. konstaterades att det inte finns någon helt outnyttjad älgjaktmark. Däremot finns det utrymme för fler jägare på den mark som

används för jakt. Detta konstaterande har fortfarande giltighet. För att få en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på jaktmark skall

utredningen lämna förslag till hur fler personer, särskilt de som saknar egen mark, kan ges möjlighet att jaga. Exempelvis bör förslag lämnas om hur

markägare som själva inte utnyttjar sin mark i större utsträckning än i dag skall kunna förmås att upplåta mark för jakt åt andra. Särskild upp-

märksamhet bör ägnas åt möjligheterna att upplåta den allmänt ägda marken, som t.ex. kommunala och kyrkliga marker.

3.3. Redovisning av utredningens undersökningar

3.3.1. Jaktmarker

Inledning

Sverige omfattar lite drygt 41 miljoner ha landareal, varav knappt 23 miljoner ha är produktiv skogsmark, drygt 5,5 miljoner ha impediment

(myrmark eller berg) och drygt 3,5 miljoner ha jordbruksmark. Det är främst dessa marker som utgör de svenska jaktmarkerna. När det gäller

skogsmark och impediment visar den senaste statistiken (Källa: Skogsstyrelsen och riksskogstaxeringen) att av 28,2 miljoner ha skogsmark (22,5

miljoner ha produktiv och 5,7 miljoner. ha impediment) äger det allmänna knappt 3 miljoner ha, aktiebolag drygt 11 miljoner ha och övriga privata

drygt 14 miljoner ha. Aktiebolagens marker har störst omfattning i Norrland medan det allmännas mark är relativt jämt fördelat över landet.

Även övriga privatas marker har en relativt jämn fördelning över landet. Störst relativ omfattning har de enskildas marker i Götaland.

Utredningen har bl.a. genom olika enkäter försökt utröna hur stora delar av

den ovan redovisade marken som används för jakt i dag. Nedan redovisas utfallet från dessa undersökningar och annat insamlat material.

Statens fastighetsverk

Statens fastighetsverk är en central förvaltningsmyndighet med uppgift att

förvalta viss del av statens fasta egendom såsom utrikesfastigheter, de kungliga slotten, Djurgårdsmarken, regeringsbyggnaderna, vissa av statens

kulturfastigheter, gamla fästen, monument, vissa älvsträckor och markområden samt vissa donationsfastigheter. Verket skall förvalta fastighetsbe-

ståndet på ett sätt som bl.a. innebär god resurshushållning och hög ekonomisk effektivitet samt långsiktigt tar till vara, vårdar och utvecklar

fastigheternas värden.

Fastighetsverket ansvarar för fastigheter med en sammanlagd markyta som uppgår till cirka 6 miljoner ha. Av denna mark bedöms cirka 500 000 ha

vara produktiv brukningsbar skogsmark. Fastighetsverkets markinnehav

finns nästan uteslutande ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen.

Utanför dessa områden förvaltar verket 15 fastigheter som sammanlagt har en areal uppgående till 10 000 ha.

Enligt Fastighetsverket utnyttjas all jaktbar mark för jakt.

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket skall vara samlande och pådrivande i miljövårdsarbetet

nationellt och internationellt. Verket skall inom sitt verksamhetsområde föreslå och genomföra ändamålsenliga och kostnadseffektiva åtgärder för

att uppnå de av statsmakterna beslutade miljöpolitiska målen. Naturvårdsverket har bl.a. till uppgift att medverka till att säkerställa skyddsvärd

natur. I det arbetet ingår att förvärva mark för att skydda den, samt ansvara för förvaltning av mark. Markåtkomsten sker bl.a. på initiativ av länsstyrel-

ser. Naturvårdsverket antingen köper berörd mark eller betalar intrångsersättningar till markägaren.

Naturvård bedrivs på många sätt. Ett är att vara skonsam då naturresurser

utnyttjas, att ta hänsyn till ekologiska förhållanden i samband med jordoch skogsbruk, vid energiproduktion och mineralbrytning m.m. Med lagens

hjälp kan värdefulla områden skyddas. Nationalpark är den skyddsform som flertalet människor känner till. Vanligast är emellertid naturreservat.

Båda skyddsformerna är inskrivna i naturvårdslagen (1964:822) och syftet är allmänt detsamma att bevara värdefull natur. Nationalparken är en kraft-

fullare och mer uppmärksammad skyddsform än naturreservat.

Urvalet av områden är olika för nationalpark och naturreservat. Nationalparker måste ligga på statens mark och riksdagen fattar beslut om dem. Det

skall vara stora orörda områden som representerar svenska landskapstyper. Parkerna kan också vara tillgängliga för friluftslivet. Naturreservat är en

mer flexibel skyddsform. Den kan också ge skydd åt en starkt kulturpåverkad miljö. Innehållet kan skifta från till ytan små geologiskt eller botaniskt

intressanta platser till att täcka större variationsrika områden. Marken i reservaten är privat eller offentligt ägd, ibland både och, och beslut om

dem fattas av länsstyrelsen eller kommunen.

Nedan redovisas vilka nationalparker som finns, var de är belägna samt hur

stora de är.

Tabell 3.1

Nationalpark

Län Beslutsdatum Total areal (ha) Landareal (ha)

Abisko

BD 1909-05-24

7 700

6 877

Stora sjöfallet BD 1909-05-24

127 800

118 700

Sarek

BD 1909-05-24

197 000

193 100

Pieljekaise

BD 1909-05-24

15 340

13 988

Sånfjället

Z 1909-05-24

10 440

10 400

Hamra

X 1909-05-24

29

Ängsö

AB 1909-05-24

188

Garphyttan

T 1909-05-24

111

Gotska sandön I 1909-05-24

4 500

3 638

Dalby söderskog M 1918-06-07

37

Vadvetjåkka

BD 1920-03-01

2 630

2 852

Blå jungfrun

H 1926-02-05

191

Norra kvill

H 1927-05-06

111

Töfsingdalen

W 1930-03-29

1 615

1 613

Muddus

BD 1942-03-24

49 340

47 880

Padjelanta

BD 1962-05-09

198 400

167 100

Store mosse

F 1982-05-06

7 850

7 491

Tiveden

R,T 1983-03-17

1 352

1 216

Skuleskogen

Y 1984-05-10

2 950

2 650

Stenshuvud

L 1986-04-30

302

Björnlandet

AC 1991-02-07

1 130

1 095

Djurö

R 1991-02-07

2 400

Tyresta

AB 1993-07-01

1 970

1 880

Haparanda skärgård BD 1995-01-01

6 000

Tresticklan

P 1996-05-07

2 909

2 722

Summa

642 295

584 693

Nedan redovisas hur många naturreservat som fanns den 31 december 1996, i vilka län de är belägna samt deras areal. Vidare redovisas i hur

många reservat det råder inskränkningar i jakträtten respektive totalt jaktförbud. Arealen redovisas i ha.

Tabell 3.2

Län

Antal Total areal Landareal Inskränkning i

jakträtten

Totalt jaktförbud

Antal Areal Antal Areal

AB

149 64 700

20 489 12 11 639 15 15 609

C

56

22 361

13 750 3 2 433 8 1 100

D

58

33 427

9 738 1 997 18 19 904

E

65

39 209

9 070 1 2 206 16 11 714

F

44

4 668

4 246 0

0 2 423

G

53

9 565

5 305 0

0 7 3 026

H

87

24 927

7 733 1 77 11 1 832

I

53

70 145

5 462 0

0 12 3 657

K

58

10 642

5 095 0

0 19 3 256

L

40

5 916

5 603 0

0 8 785

M

102 54 826

10 422 1 85 25 4 904

N

101 10 615

7 793 1 66 18 2 235

O

113 38 630

18 715 5 4 483 47 16 363

P

63

9 358

7 944 2 98 11 2 011

R

85

12 511

10 402 5 280 4 652

S

49

88 974

34 784 2 260 9 1 931

T

67

6 909

4 661 4 1 033 7 666

U

72

25 760

12 064 3 2 861 9 9 318

W

105 206 723 201 103 10 4 415 11 3 819

X

52

15 118

7 011 0

0 1 450

Y

65

13 726

9 895 1 10 7 1 513

Z

33 413 310 387 639 0

0 9 286

AC

61 747 252 681 169 2 550 922 11 2 676

BD

62 804 466 733 152 14 325 796 3 1 231

Summa

1 693 2 749 538 2 223 884 70 907 540 285 109 343

Fortifikationsverket och Försvarsmakten

Enligt förordningen (1994:643) med instruktion för Fortifikationsverket är verket central förvaltningsmyndighet med huvuduppgift att förvalta statens

fastigheter avsedda för försvarsändamål (ändamålsfastigheter). Fastigheterna skall förvaltas så att god hushållning och hög ekonomisk effektivitet upp-

nås, ändamålsenliga mark-, anläggnings- och lokalresurser kan tillhandahållas på konkurrenskraftiga villkor samt att fastigheternas värde långsiktigt

tas till vara. Fortifikationsverket har reglerat samverkansformerna med de stora hyresgästerna, t.ex. Försvarsmakten, genom ramavtal. Enligt ramav-

talet med Försvarsmakten sköter Försvarsmakten drift och löpande under-

håll på uppdrag av Fortifikationsverket. Av ramavtalet, under rubriken Jakt och fiske, framgår vem som tecknar arrendekontrakt med berörda jakt-

klubbar och att jakt är förbehållet personal enligt Försvarsmaktens bestämmande.

Försvarsmakten har den 5 maj 1995, efter samråd med Fortifikationsverket,

utfärdat interna bestämmelser om upplåtelse av jakträtt på mark som nyttjas av Försvarsmakten. Enligt föreskrifterna skall jakträtt upplåtas på statens

ändamålsfastigheter som nyttjas av Försvarsmakten om fastigheterna är lämpliga för jakt. Jakträtt skall upplåtas till en jaktklubb som har anpassat

antalet medlemmar i förhållande till områdets storlek och i sina stadgar bereder anställda i Försvarsmakten och andra som främjar Försvarsmaktens

intressen möjlighet till kortjakt. Jakträtten skall upplåtas för en tid av högst fyra år till en jaktklubb på förband och skolor m.m. inom Försvarsmakten.

Av allmänna råd för upplåtelse av jakträtt på av Försvarsmakten nyttjade

fastigheter framgår att syftet med upplåtelse av jakträtt är följande.

"Möjlighet till jakt är av stor betydelse för rekrytering och behållande av personal. Alla möjligheter i och utom tjänsten skall utnyttjas för att skapa trivsel i anställningen. Jakträttsupplåtelser skall därför utformas så, att bredast möjliga personalvård kan tillgodoses samtidigt som jakt och viltvård skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Vissa upplåtelser bör förbehållas kommenderad personal."

I svar på en enkät från utredningen redovisar Försvarsmakten sitt fastighetsinnehav och hur fastigheterna används för jakt. I svaret säger Försvars-

makten att vid konkurrens mellan olika intressen om tillträde till övningsoch skjutfält har alltid primärproduktionen, dvs. utbildning och övnings-

verksamhet, företräde. Detta medför att tillgängligheten till mark för jakt kan vara starkt begränsad. För vissa fält är jaktmöjligheterna begränsade

till att omfatta 10-15 dagar inklusive älgjakt. En annan form av begränsning är när endast en mindre del av fältet är tillgänglig för jakt. Nedan

redovisas svaren på utredningens enkät.

Tabell 3.4 (Areal redovisas i ha)

Län

Inägomark

Produktiv skogsmark

Impedi-

ment

Flygfält o

dyl.

Total areal Jaktbar

mark

Norrbotten

1 360 11 746 7 138 1 436 21 680 13 988

Västerbotten

30 1 650 415 1 800

3 895 3 800

Jämtland

-

-

-

-

6 153 5 300

Västernorrland

340 3 430 1 113

-

4 643 4 035

Gävleborg

-1 800 800

-

2 600 2 300

Kopparberg

4

803 338

51

1 196 986

Värmland

158 5 492 6 498 1 118 13 266 13 057

Örebro

50

300

-

-

350 300

Västmanland

-

-

-

-

-

-

Uppsala

-

-

-

-

-

-

Stockholm

1 275 3 751 1 078 261 13 737 9 915

Södermanland

510 1 620 2 147 175

4 502 3 884

Östergötland 3 249 5 540

90 480

9 359 8 893

Skaraborg

3 359 3 249 1 193 580

8 381 4 442

Göteborg och Bohus

138 1 962 3 146 302

5 548 4 350

Älvsborg

668 1 654 1 006

-

2 660 2 595

Jönköping

350 3 000 1 800

-

5 150 5 150

Kalmar

-

-

-

-

-

-

Gotland

-

-

-

-

6 104 5 775

Kronoberg

1 576 1 480 135

-

3 191 3 178

Halland

-

-

-

-

6 098 6 098

Blekinge

-

-

-

-

935 935

Skåne

316 2 817 4 042 700

7 876 6 884

Summa

13 225 50 294 30 939 6 903 127 324 105 865

Jaktmark upplåts endast till jaktklubbar som i sina stadgar har inskrivet att man skall vara anställd vid ett visst förband för att ha rätt att vara medlem.

Försvarsmakten har cirka 50 jaktklubbar till vilka all jaktbar mark upplåts. Vissa mindre områden på cirka 1 500 ha upplåts till enskilda. Enligt För-

svarsmakten utnyttjas all jaktbar mark.

Ledigbliven jaktmark lämnas aldrig ut till öppet anbudsförfarande med civila jaktklubbar som intressenter. Anpassning av jakten till övnings- och

skjutverksamheten på fälten fordrar enligt Försvarsmakten ett nära samband mellan jaktklubbarnas medlemmar och förbanden.

Det finns för varje jaktklubb en lång kö av anställda som söker med-

en rekommenderad arealstorlek per jägare. I de sydligaste länen och på

Gotland är den 75 ha per medlem, i Norrbotten och Västerbotten 200 ha per medlem och övriga landet 100 ha per medlem.

De sex största skogsbolagen

I den första tabellen (3.5) nedan redovisas hur skogsbolagens markareal (i

ha) är fördelad på län och ägoslag. Vidare redovisas hur stor areal bolagen bedömt som jaktbar mark och i vilken omfattning marken ingår i jaktvårds-

område (jvo). Slutligen redovisas hur stor markareal (i ha) per jägare som bolagen eftersträvar vid upplåtelse av rätt till jakt inom respektive län.

I den andra tabellen (3.6) redovisas i vilken omfattning bolagen utnyttjar

sin mark för jakt, om den upplåts till utomstående eller för anställda inom bolaget och i vilken omfattning upplåtelse till utomstående sker till

enskilda eller jaktlag.

Tabell 3.5

Län

Inägo-

mark

Produktiv skogsmark

Impedi-

ment

Total areal Jaktbar mark Mark som

ingår i Jvo

Markareal per jägare

Norrbotten

1 243 1 815 275 814 788 2 631 306 2 532 508 233 643 100-500

Västerbotten12 171 1 658 9171499 547 2 203 374 2 189 417 499 921 100-400

Jämtland

11 131 1 326 5381427 721 1 767 430 1 897 342 192 418 100-400

Västernorrland

11 423 865 8631141 284 1 027 445 1 190 353 91 840 100-400

Gävleborg

2 832 699 738 106 798 809 368 791 571 130 717 50-400

Kopparberg

3 433 818 215 223 125 1 044 773 1 035 294 160 586 40-300

Värmland

2 887 460 294 83 625 546 836 544 100 145 275 50-100

Örebro

1 946 222 804 17 422 242 172 241 136 1 059 100-125

Västmanland

4 013 116 693 22 530 139 223 135 104

0 50-200

Uppsala

6 262 145 542 16 206 168 010 166 068 165 50-200

Stockholm

1 008 20 618 4 057 25 683 23 737

0 60-100

Södermanland

1 130 37 416 6 702 45 248 42 260

0 60-100

Östergötland

3 350153 57418 285 120 691 119 770 3 000 80-100

Skaraborg

2 217 34 321 4 875 41 413 41 229

0 70-100

Göteborg och Bohus

843 10 348 4 875 16 050 16 050

0 70-100

Älvsborg

1 328 43 508 4 585 49 421 49 333

0 50-100

Jönköping

1 415 52 959 8 883 63 257 63 158

0 70-100

Kalmar

2 290185 410114 580 110 926 110 650 4 000 80-100

Gotland

0

0

0

0

0

0

-

Kronoberg

857 67 840 7 863 76 196 75 896 10 000 60-100

Län

Inägo-

mark

Produktiv skogsmark

Impedi-

ment

Total areal Jaktbar mark Mark som

ingår i Jvo

Markareal per jägare

Halland

281 15 829 2 287 18 397 18 178

0

60-80

Kristianstad

1 015 16 496 1 244 18 755 18 755

0

60-80

Blekinge

109 4 898 161 5 168

5 168

0

60-80

Malmöhus

420 2 895 256 3 571

3 571

0

60-80

Summa

1 43 604 1 8 571 614 1 2 421 713 11 174 713 11 013 700 1 459 524 40-500

Uppgift saknas från ett bolag

Tabell 3.6

Bolag

Utnyttjas

all jaktbar

mark för

jakt

Hur stor markareal

utnyttjas

inte

Mark som utnyttjas för

jakt används för

Bolagets upplåtelser av jakträtt fördelat på

inom före-

taget an-

ställda

upplåtelser

till utom-

stående

enskilda jaktklubbar/lag

Antal Areal (1 000 ha)

Antal Areal (1 000 ha)

1Nej 323 419 841 000 3 430 000 380 949 3 139 2 892

Ja

0 200 000 100 000

3

3

3

Ja

0 160 000 498 000

0

0 626 658

2Nej

4 000 (Högvilt)

423 098

(Högvilt)

899 083

3 703 978 512 978

(Småvilt)

542 094

(Småvilt)

780 087

Ja

0 552 750 1 658 2504350 3805650 1 565

Ja

0 604 000 1 316 000 356

70 1 226 1 522

Summa

327 419 2 780 848/

2 899 844

7 901 333/

7 782 337

4 789 2 377 6 153 7 615

Anledningen till att marken inte utnyttjas är att den ingår i reservat, används för renskötsel eller ligger inom eller n ära tätbebyggt område.

Vissa arealer inom Uppsala, Stockholm och Östergötland utnyttjas inte på grund av att de är tätortsnära och utgör industrimark.

Sifferuppgift saknas.

De enskilda bildar tillsammans med andra jägare ett jaktlag.

Kortområden.

Av tabellen ovan framgår att all mark som är tillgänglig för jakt utnyttjas. Bolagen har också uppgivit att inga ytterligare marker kommer att upplåtas

på ett- eller flerårskontrakt.

Bolagen har redovisat huruvida det förekommer korttidsjaktupplåtelse, dvs. upplåtelse av jakt per dag eller vecka, på deras marker, hur många kort-

jaktområden bolagen har, hur stor areal dessa omfattar, vilken jakt korten ger rätt till och hur många kort av varje typ som såldes jaktåret 1994/95.

Tre bolag har uppgivit att det inte förekommer korttidsjaktupplåtelser på

deras marker. Inte något bolag avser att förändra hanteringen av och

inställningen till korttidsupplåtelser.

Nedan följer en sammanställning över bolagens uppgifter om korttidsjakt. Sammanställningen omfattar hela landet. Korttidsjakt förekommer i följan-

de län: Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Gävleborg, Kopparberg, Värmland, Örebro, Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Kristian-

stad och Malmöhus.

Tabell 3.7

Bolag

Kortområden Antal sålda kort som berättigar till jakt på

Antal

Ha Allt vilt Älg Rådjur Småvilt Annat

36 141 160

30

60

740 1 672

651 1 561 000

6 500

6 6 346

492

Summa

693 1 708 506

30

60

740 8 664

Bolagen har även svarat på frågor om det finns utrymme för ytterligare jägare på deras marker i befintliga jaktlag, orsaken till att detta eventuella

utrymme i så fall inte utnyttjas, vilka åtgärder bolagen kan göra för att fylla utrymmet och vilka andra åtgärder som kan tänkas.

Fyra bolag uppger att det finns utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag

när det gäller jakt efter älg, rådjur och småvilt. Ett bolag att det även finns utrymme för jakt på bäver och predatorer. Av de två kvarvarande bolagen

har ett svarat att det inte finns utrymme för fler jägare medan det andra svarat att det inte vet.

Orsaken till att fler jägare inte tas in i jaktlagen trots att det finns utrymme

kan, enligt bolagen, vara många. Vanligaste uppfattningen är dock att jaktlagen, som redan är etablerade, har en ovilja att ta in fler jägare. Andra

skäl som uppgivits är "förgubbning" i jägarkåren där många uppehåller en plats utan att jaga aktivt, att jaktvårdsområden ibland blockerar nya jägare,

ojämnt jakttryck, långa resor samt minskande älgstam.

Att försöka påverka jaktlagen till en attitydförändring och pröva ekonomisk stimulans är två åtgärder som bolagen uppgivit att de kan vidta för att fylla

utrymmet. Information är dock den allra vanligaste föreslagna åtgärden.

Andra åtgärdsförslag som bolagen kan tänka sig vidta är att dela på arren-

dena på älg och småvilt, individuella upplåtelser och krav på ett visst jägarantal i upplåtelsen.

Bolagen har även kommit med synpunkter på vilka andra åtgärder som kan

tänkas vidtas för att få in fler jägare i jaktlagen. Förslagen är att jägarorganisationerna agerar för en ökad rekrytering och bättre utnyttjande av jakt-

möjligheterna, nya medlemmar i jaktlagen får prövoår, fri uppsiktsjakt med kortlösare till jaktintresserad ungdom, ständig påverkan av jaktlagen för att

jakttillfällen skall kunna tillvaratas, högre arrende och ungdomsplatser i jaktklubbarna.

Kyrkan

I den första tabellen (3.8) nedan redovisas hur kyrkans (stiftens) markareal

(i ha) är fördelad på län och ägoslag. Vidare redovisas hur stor areal stiften bedömt som jaktbar mark och i vilken omfattning marken ingår i jaktvårds-

område (jvo). Slutligen redovisas hur stor markareal (i ha) per jägare som stiften eftersträvar vid upplåtelse av rätt till jakt inom respektive län.

I den andra tabellen (3.9) redovisas i vilken omfattning kyrkan utnyttjar sin

mark för jakt, om den upplåts till utomstående eller för anställda inom kyrkan och i vilken omfattning upplåtelse till utomstående sker till enskilda

eller jaktlag.

Tabell 3.8

Län

Inägo-

mark

Produktiv skogsmark

Impedi-

ment

Total areal Jaktbar mark Mark som

ingår i Jvo

Markareal per jägare

Norrbotten

122 17 421 14 099 31 642 31 642 6 933

-

Västerbotten

174 20 807 6 527 27 508 27 508 6 432

-

Jämtland

1 865 44 541 16 303 62 709 62 709 15 817 200-250

Västernorrland

1 070 23 770 4 350 29 190 29 190 9 171 75-200

Gävleborg

1 401 24 916 2 147 28 464 28 394 11 827

Kopparberg

399 23 705 4 624 28 728 28 728 12 487 40 och uppåt

Värmland

2 133 32 582 5 262 39 977 39 771 15 002 ca. 100

Örebro

12 066123 72012 028127 814 27 814 1 129 40-100

Västmanland

22 44829 58121 250213 279 13 266 3 370

40-66

Uppsala

6 260 10 906 988 18 154 18 064 507

Stockholm

34 06538 83431 054313 953 11 692 810

30-75

Län

Inägo-

mark

Produktiv skogsmark

Impedi-

ment

Total areal Jaktbar mark Mark som

ingår i Jvo

Markareal per jägare

Södermanland

3 476 9 420 680 13 576 13 576 2 715

ca. 45

Östergötland 6 750 13 700 1 380 21 830 21 393

ca. 100

Skaraborg

10 476 17 598 2 010 30 084 29 991 979 80-100

Göteborg och Bohus

1 672 3 584 1 639 6 895

6 700

-

-

Älvsborg

42 871417 09342 483422 447 21 900 930

ca. 75

Jönköping

53 426521 74253 347528 515 28 300 5 965 45-100

Kalmar

64 611619 78361 991626 385 26 100 1 000 45-100

Gotland

2 598 6 998 2 000 11 596 10 000

0

ca. 20

Kronoberg

1 643 21 648 3 045 25 336 26 336 1 000

Halland

72 44478 97571 550712 969 12 700

0

Kristianstad

2 600 5 250 600 8 450

7 600

-

-

Blekinge

650 2 039 163 2 852

2 500

-

-

Malmöhus

11 500 1 362

40 12 902 11 600

-

-

Summa

76 720 389 975 79 560 546 255 537 474

-

-

Marken ingår i Skara, Karlstads, Västerås och Strängnäs stift.

Marken ingår i Uppsala och Västerås stift.

Marken ingår i Strängnäs, Uppsala och Stockholms stift.

Marken ingår i Karlstads, Skara och Göteborgs stift.

Marken ingår i Växjö, Linköpings och Skara stift.

Marken ingår i Växjö och Linköpings stift.

Marken ingår i Göteborgs och Växjö stift.

Tabell 3.9

Stift (Stiftens jaktbara mark i ha)

Utnyttjas

all jaktbar

mark för

jakt

Hur stor markareal

utnyttjas

inte

Mark som utnyttjas för

jakt används för

Stiftets upplåtelser av jakträtt fördelat på

inom stiftet an-

ställda

upplåtelser

till utom-

stående

enskilda jaktklubbar/lag

Antal Areal Antal Areal

Luleå (59 150)

Ja

0 1 043 58 107

622 100 129 58 679

Härnösand (91 899)

Ja

0 2 000 89 800 278 75 123

47 22 414

Uppsala (56 567)

Ja

0 5 247 51 320 326 41 279

28 15 288

Västerås (52 958)

Ja

0 4 500 48 458 Uppgift saknas

Karlstad (52 542)

Ja

0 10 670 41 872

91 8 605

84 33 267

Stockholm (3 540)

Ja

0

0 3 540

32 2 300

6 1 154

Strängnäs (20 142)

Ja

0 950 19 192 168 20 142

0

Stift (Stiftens jaktbara mark i ha)

Utnyttjas

all jaktbar

mark för

jakt

Hur stor markareal

utnyttjas

inte

Mark som utnyttjas för

jakt används för

Stiftets upplåtelser av jakträtt fördelat på

inom stiftet an-

ställda

upplåtelser

till utom-

stående

enskilda jaktklubbar/lag

Antal Areal Antal Areal

Linköping (41 000)

Ja

0 1 500 39 500 175 35 500

10 5 500

Skara ( 1 38 794)

Ja

011 698137 373 249 22 896

71 16 175

Göteborg (30 575)

Ja

0 400 30 175 Uppgift saknas

Växjö (61 105)

Ja

0 6 750 54 355

75 10 000 275 51 105

Visby (ca. 10 000)

Ja

0

0 10 000

57 4 700

21 5 293

Lund (ca. 21 800)

Ja

0 900 20 900 165 20 700

3 1 000

Summa (540 072)

0 35 658 504 592 1 622 243 345 674 209 875

Det föreligger en skillnad på 277 ha mellan uppgiven jaktbar mark och den areal som utnyttjas för inom stiftet anställda eller upplåts till utomstående.

Varav småvilt på 1 629 ha på vilken areal älgjakten arrenderas av jaktlag. Därav summan större än 59 150 ha.

Av tabellen ovan framgår att all mark som är tillgänglig för jakt utnyttjas.

Stiften har vidare uppgivit att inga ytterligare marker kommer att upplåtas på ett- eller flerårskontrakt.

Stiften har redovisat huruvida det förekommer korttidsjaktupplåtelse, dvs.

upplåtelse av jakt per dag eller vecka, på deras marker, hur många kortjaktområden stiften har, hur stor areal dessa omfattar, vilken jakt korten ger

rätt till och hur många kort av varje typ som såldes jaktåret 1994/95. Elva stift har uppgivit att det inte förekommer korttidsjaktupplåtelser på deras

marker.

Det förekommer således korttidsupplåtelse endast inom två stift. Det är Karlstad och Skara som vardera har ett korttidsjaktområde. De är belägna

i Värmlands och Skaraborgs län och är cirka 1 000 ha stora. I det ena förekommer endast småviltjakt och i det andra endast älgjakt.

Stiften har redovisat om det finns utrymme för ytterligare jägare på deras

marker i befintliga jaktlag. Endast ett stift uppger att det finns utrymme för

fler jägare i befintliga jaktlag när det gäller jakt efter älg, rådjur och små-

vilt. Ytterligare tre stift anser att det finns utrymme för fler jägare när det gäller jakt efter småvilt. Fyra stift anser att det inte finns något ytterligare

utrymme medan resterande stift är osäkra.

Kommunerna

Av landets 288 kommuner har 242 stycken besvarat enkäten. Av dessa 242 kommuner har 75 redovisat att de inte äger mark som kan utnyttjas för

jakt. Svaren nedan bygger alltså på svar från 167 kommuner. Endast 15 kommuner har 5 000 ha jaktbar mark eller mer. Genomsnittsarealen för de

kommuner som uppgivit att de äger mark som kan utnyttjas för jakt är omkring 1 800 ha. Den sammanlagda arealen som berörs av någon form av

upplåtelse är cirka 250 000 ha.

Det bör anmärkas att vissa kommuner underlåtit att besvara vissa delfrågor i utredningens enkät. Det har fått till följd att siffrorna nedan inte alltid

"går ihop".

Tabell 3.10

Län Jaktbar mark Markareal som ingår

i JVO

Mark som utnyttjas för jakt används för

inom kommunen

anställda

upplåtelser till utom-

stående

Norrbotten

17 608

10 078

139

16 622

Västerbotten

33 549

12 399

5 895

19 805

Jämtland

25 415

10 289

0

24 015

Västernorrland

20 753

8 500

1 116

18 834

Gävleborg

19 590

10 231

1 160

12 710

Kopparberg

30 287

18 614

2 051

14 551

Värmland

16 841

7 078

835

10 499

Örebro

4 409

0

874

2 671

Västmanland

11 822

9 370

1 504

10 252

Uppsala

5 673

5 354

1 185

5 466

Stockholm

14 141,4

4 361

3 518

14 749

Södermanland

9 984

2 510

1 071

9 745

Östergötland

9 404

1 044

464

8 670

Skaraborg

4 320

200

503

3 025

Göteborg och Bohus

20 037

6 630

105

23 578

Älvsborg

17 716

7 773

0

17 444

Jönköping

10 690

-

452

5 438

Kalmar

10 664

562

1 000

9 833

Gotland

200

-

0

Kronoberg

9 946

4 192

276

9 670

Halland

450

-

0

Kristianstad

2 285

0

100

1 512

Blekinge

2 805

136

317

3 415

Malmöhus

9 150

0

180

8 131

Summa

307 419

119 321

22 745

251 085

Av de tillfrågade kommunerna uppger 70 stycken att all jaktbar mark inte

utnyttjas för jakt. Orsaken till att de inte används är många. Omkring 45 kommuner anger något eller några av följande skäl till varför den outnytt-

jade marken inte kan användas: marken är tätortsnära, ingår i ett fritidseller rekreationsområde eller ingår i ett naturreservat. Endast 18 kommuner

uppger att de kommer att upplåta ytterligare marker för jakt.

När det gäller jakten på befintliga marker anser 8 kommuner att det finns

utrymme för ytterligare jägare på deras mark i befintliga jaktlag beträffande älg, 12 kommuner beträffande rådjur och 14 kommuner beträffande små-

vilt.

Korttidsupplåtelse av jakt är inte vanlig på den kommunala marken. Endast 15 kommuner uppger att det förekommer sådan jakt. De kommuner som

uppgivit att det förekommer korttidsupplåtelser är följande: Piteå i Norrbottens län, Vilhelmina i Västerbottens län, Berg, Krokom, Ragunda och

Strömsund i Jämtlands län, Gävle i Gävleborgs län, Haninge och Österåker i Stockholms län, Vänersborg i Älvsborgs län, Jönköping i Jönköpings län,

Västervik i Kalmar län, Karlskrona och Olofström i Blekinge län samt Malmö i Malmöhus län.

Enskilda markägare

Genom en enkät till ett slumpmässigt urval av privata markägare, enskilda

personer och dödsbon, i hela landet har utredningen försökt utröna hur marken utnyttjas i fråga om jakt. Utgångspunkt för urvalsramen har varit

Skogsstyrelsens skogsdataregister. Registret innehåller samtliga fastigheter som är taxerade som jordbruksfastighet. Ramen utgjordes av 240 897 bruk-

ningsenheter med en sammanlagd areal på drygt 14 miljoner ha.

Nedan kommer resultatet från undersökningarna att redovisas på regioner och storleksklasser. När det gäller regionerna ingår följande län.

– Stockholmsområdet: Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län

– Göteborgsområdet: Hallands och Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län utom Dalsland

– Södra Sverige: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län – Övriga Götaland: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Got-

lands och Skaraborgs län samt Dalsland – Övriga Svealand: Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län

– Norrland: Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

Undersökningen visar tydligt att det absoluta flertalet brukningsenheter är förhållandevis små från jaktsynpunkt. I tabellen nedan redovisas antalet

brukningsenheter i olika storleksgrupper dels uppdelat på regioner, dels sett

över hela landet. De regioner som skiljer sig mest åt är Sydsverige och Norrland. Procentuellt finns det fler små brukningsenheter i Sydsverige än

i Norrland.

Tabell 3.11 ______________________________________________________________________________________________________

Storleksgrupper (total areal)

100 200 400 1 000

- 24 ha 25-49 ha 50-99 ha -199 ha -399 ha -999 ha -4 999 ha 5 000 ha - Totalt

______________________________________________________________________________________________________

Region Antal brukningsenheter (BE)

Stockholmsområdet 7 103 3 678 3 329 1 837 596 214 38 0 16 885 Göteborgsområdet 12 853 6 641 4 655 1 698 328 54 9 0 26 238 Sydsverige 8 569 3 166 2 391 868 170 57 15 0 15 236 Övriga Götaland 24 200 14 634 13 206 6 216 1 715 366 34 0 60 379 Övriga Svealand 32 332 11 842 9 119 5 067 1 751 366 34 0 60 511 Norrland 21 328 10 982 12 105 9 736 5 376 1 895 224 2 61 648 -----Hela landet 106 361 51 033 44 805 25 621 10 335 3 951 5 361 2 240 897

Nästan 85 procent av brukningsenheterna är mindre än 100 ha och så stor andel som 44 procent är mindre än 25 ha. Antalet små fastigheter indikerar

ett behov av samordning. Emellertid saknas uppgifter om geografisk struktur, dvs. var stora och små enheter ligger i terrängen, vilket gör det omöj-

ligt att bedöma de egentliga behoven.

När det gäller Sydsverige är 93 procent av brukningsenheterna mindre än 100 ha och 56 procent mindre än 25 ha. I Norrland är endast 73 procent

mindre än 100 ha och 35 procent mindre än 25 ha. Skillnaden indikerar att samordningsbehovet är större i södra Sverige än i Norrland. Om antalet

jaktvårdsområden tas som ett mått på samordningsbehovet är dock förhållandet tvärtom. Det högsta antalet jaktvårdsområden finns i Norrland,

det lägsta i Sydsverige.

Utredningen har frågat de enskilda markägarna om de har upplåtit jakt till utomstående under år 1995. Markägarna har svarat på följande sätt; först

uppdelat på regioner i landet därefter på fastighetsstorlek.

Tabell 3.12 ______________________________________________________________________________________________

Bruknings-

Region (område)

enheter (BE)

Stock-Göte-Södra Övriga Övriga Norr-Hela holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

______________________________________________________________________________________________

Antal (BE) med upplåtelse 3 325 11 542 4 182 26 333 20 264 21 987 87 544 ingen upplåtelse 13 604 14 696 11 054 32 151 40 214 38 112 149 830 ---------areal i ha med upplåtelse 308 769 562 676 211 394 1 439 633 1 359 206 2 878 138 6 759 815 ingen upplåtelse 699 050 501 966 363 719 1 794 407 1 389 913 2 797 815 7 546 870 ------

Uppgift saknas, BE 46 0

0 1 895

33 1 549 3 523

Tabell 3.13 _________________________________________________________________________

Bruknings-

Areal mark i ha

enheter (BE)

25

100

Hela

- 24 -99 - 399 400riket

_________________________________________________________________________

Antal (BE) med upplåtelse 29 959 38 729 17 052 1 804 87 544 ingen upplåtelse 75 081 55 461 17 944 1 344 149 830 ----------areal i ha med upplåtelse 367 290 1 868 470 3 232 193 1 291 862 6 759 815 ingen upplåtelse 628 169 3 030 605 3 010 558 877 538 7 546 870 -------

Uppgift saknas, BE 1 344 1 648 362 168 3 523

Undersökningen visar att på 37 procent av antalet fastigheter är jakträtten

upplåten medan den inte är upplåten på 63 procent. Om man i stället

jämför hur stor areal som är upplåten respektive inte är upplåten blir procentsiffrorna 47 respektive 53. Arealmässigt är det alltså inte stor skillnad

på mark som är upplåten respektive inte är upplåten.

Större brukningsenheter har genomgående högre frekvens upplåtelser än mindre. Jämför man t.ex. gruppen fastigheter mindre än 25 ha med gruppen

fastigheter större än 400 ha visar det sig att endast 29 procent av fastigheterna i den första gruppen är upplåtna medan det för den senare gruppen

är så stor andel som 57 procent som är upplåtna.

Sett över regioner finns det inte lika klara tecken på skillnader. Under-

sökningen får dock anses visa att andelen fastigheter som är upplåtna är mindre i Stockholmsområdet och södra Sverige än i övriga landet. För-

hållandet är detsamma om man utgår från areal.

Sett över hela landet synes andelen fastigheter som är upplåtna ha ökat sedan början av 1980-talet. Jakt- och viltvårdsberedningen kom fram till att

endast 23 procent av de enskilt ägda fastigheterna i landet var upplåtna till utomstående (SOU 1983:21 s. 104). Motsvarande siffra i dag är 37 procent.

När det gäller förekomsten av samarbete mellan fastigheter har utredningen

försökt utröna vilka samarbetsformer som förekommer och omfattningen av dessa. Andelen brukningsenheter som inte svarat på just denna fråga är

mycket stor. När det t.ex. gäller frågan om en fastighet ingår i ett jaktvårdsområde har en tredjedel av de som besvarat enkäten underlåtit att

svara. Resultatet är därför svårt att tolka. Att man underlåtit att svara på frågan om jaktvårdsområden tyder närmast på att man inte förstått frågan,

vilket i sin tur kan förklaras med att man inte är med i ett jaktvårdsområde och därför inte vet vad ett jaktvårdsområde är. Av de som besvarat frågan

uppger ungefär hälften att deras fastighet är med i ett jaktvårdsområde. Det är tydligt att samarbetsformen är vanligare i norr än i söder. Inom storleks-

grupperna är andelen fastigheter som ingår i jaktvårdsområden störst bland fastigheter som är mellan 25 och 99 ha.

När det gäller övriga samarbetsformer framgår att frivilligt samarbete kring

älgjakten är vanlig. Resultatet tyder på att denna samarbetsform är vanligare än jaktvårdsområden. Frivilligt samarbete kring älgjakten förekom-

mer på knappt 65 procent av de brukningsenheter som besvarat frågan. Sett över olika regioner i landet är förhållandena desamma utom i Blekinge,

Kristianstad och Malmöhus län där samarbete kring älgjakt är mindre vanligt. Sett över storleksklasser på fastigheterna är tendensen densamma

som för jaktvårdsområden.

När det gäller frivilligt samarbete kring småviltjakten är det partiella bortfallet stort och uppgifterna är således osäkra. Av de som besvarat frågan

framgår att det förekommer frivillig samverkan på en tredjedel av brukningsenheterna. Sådant samarbete synes vara vanligast i regionerna Norr-

land, övriga Götaland och Stockholmsområdet. Sett över storleksklasser

kan ingen större skillnad skönjas.

Utredningen har försökt utröna i vilken omfattning jakt förekommer på de enskilda fastigheterna och, om jakt förekommer, vem som bedrev jakten.

Utfallet redovisas nedan.

Tabell 3.14 ________________________________________________________________________________________________

Vem jagar?

Region (område) Stock-Göte-Södra Övriga Övriga Norr-Hela holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

________________________________________________________________________________________________

Antal brukningsenheter (BE)

Ägare

9 613 11 482 7 622 22 788 34 624 26 835 112 964

Nyttjanderättshavare 2 256 10 325 2 785 20 558 12 780 13 034 61 738 Ägare/Nyttjanderättshavare 1 029 1 217 1 398 5 079 7 517 9 072 25 311 Ingen jakt bedrevs 3 987 3 213 3 428 9 363 5 590 11 143 36 723 ------Uppgift saknas 0 0 4 2 592 0 1 565 4 160 ------Totalt antal BE 16 885 26 238 15 236 60 379 60 511 61 648 240 897 -------

Total areal i ha

Ägare

577 077 474 118 342 734 1 612 185 1 349 927 2 513 836 6 869 877

Nyttjanderättshavare 192 278 414 136 121 800 929 133 624 915 945 570 3 227 832 Ägare/Nyttjanderättshavare 133 364 148 540 89 594 488 200 757 282 1 980 417 3 597 397 Ingen jakt bedrevs 116 012 27 848 18 852 182 222 39 986 216 786 601 706 -----Uppgift saknas 0 0 2 133 73 649 0 215 348 291 130 -----Summa areal 1 018 731 1 064 641 575 113 3 285 389 2 772 110 5 871 957 14 587 941

Tabell 3.15 ___________________________________________________________________________

Vem jagar?

Areal mark, ha

25

100

Hela

-24 -99 -399 400riket

___________________________________________________________________________

Antal brukningsenheter (BE)

Ägare

45 970 48 156 17 638 1 201 112 964

Nyttjanderättshavare 26 141 27 636 7 261 700 61 738 Ägare/Nyttjanderättshavare 3 818 10 396 9 837 1 260 25 311 Ingen jakt bedrevs 29 112 7 305 306 0 36 723 Totalt antal BE 105 041 93 513 35 042 3 161 236 737 ------Uppgift saknas 1 344 2 345 316 155 4 160 ------

Total areal i ha

Ägare

445 682 2 657 004 2 964 939 802 251 6 869 877

Nyttjanderättshavare 310 688 1 349 474 1 184 808 382 862 3 227 832 Ägare/Nyttjanderättshavare 56 602 496 697 2 058 296 985 801 3 597 397 Ingen jakt bedrevs 182 487 373 600 45 619 0 601 706 Summa areal 995 459 4 876 775 6 253 663 2 170 914 14 296 811

Av totalt cirka 241 000 brukningsenheter förekommer det inte jakt på

knappt 37 000. Detta motsvarar i det närmaste 600 000 ha mark. Det är alltså knappt 16 procent av landets privata brukningsenheter som inte

utnyttjas för jakt. Arealmässigt är det endast drygt 4 procent som inte utnyttjas för jakt.

Av de knappt 37 000 brukningsenheter där jakt inte bedrivs är drygt

36 000 mindre än 100 ha. Sammanlagt motsvarar dessa mindre fastigheter en areal på knappt 560 000 ha. Den absoluta merparten av arealen där jakt

inte bedrivs är alltså brukningsenheter mindre än 100 ha. Arealandelen där ingen jakt bedrivs är förhållandevis jämt fördelad över landet. En något

högre grad av outnyttjande kan dock skönjas i Stockholmsområdet.

Av undersökningen framgår också i vilken omfattning ägare av fastighet jagar tillsammans med nyttjanderättshavare. Räknat i antal brukningsen-

heter är det betydligt vanligare att nyttjanderättshavare jagar ensamma än att jakt bedrivs tillsammans med ägare. Sett i arealtermer är det däremot

ungefär lika vanligt. Slutsatsen är att det är vanligare att jaga tillsammans

på större enheter än små.

Utredningen har frågat de enskilda markägarna dels hur många personer som jagat på fastigheten under år 1995, dels hur många dagar (antalet

jägare gånger antalet jaktdagar) man jagade på fastigheten under år 1995. Nedan redovisas utfallet.

Tabell 3.16 ________________________________________________________________________________________

Antal

Region (område)

jägare

Stock-Göte-Södra Övriga Övriga Norr-Hela holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

________________________________________________________________________________________

1 - 5

5 412 10 946 8 913 19 315 22 810 12 892 80 289

6 - 10

4 014 4 083 1 039 7 455 3 042 6 325 25 959

11 - 20

596 2 031 1 325 5 272 1 116 7 592 17 932

fler än 20

504 1 560

81 2 215 7 346 5 931 17 638

Antal BE med uppgift 10 526 18 620 11 358 34 258 34 316 32 741 141 818 Antal jägare per BE 8 7 5 7 20 12 11 *Areal per jägare i ha 33 24 31 39 26 11 21 ----------Uppgift saknas 2372 4 405 451 16 758 20 606 17 765 62 356 ----------* Gäller endast brukningsenheter (BE) där jakt bedrivits men utan någon samarbetsform

Tabell 3.17 _________________________________________________________________________

Antal

Areal mark i ha

jägare

25

100

Hela

- 24 -99 - 399 400riket

_________________________________________________________________________

1 - 5

26 933 41 056 11 731 569 80 289

6 - 10

7 135 11 543 6 488 793 25 959

11 - 20

6 750 2 712 7 922 548 17 932

fler än 20

4 578 7 900 4 278 882 17 638

Antal BE med uppgift 45 395 63 211 30 420 2 792 141 818 Antal jägare per BE 11 10 13 21 11 *Areal per jägare i ha 10 13 66 71 21 ----------Uppgift saknas 31 878 25 322 4 632 524 62 356 ----------* Gäller endast brukningsenheter (BE) där jakt bedrivits men utan någon samarbetsform

Vid analys av de båda tabellerna ovan samt de två närmast nedan skall

beaktas att på de enheter där jaktligt samarbete förekommer kommer skattningen av antalet jägare att inkludera samtliga jägare på samtliga enheter,

t.ex. om fem enheter jagar tillsammans med totalt 8 jägare kommer antalet redovisade jägare att bli 8x5=40 jägare.

Man kan notera att det inom samtliga regioner och inom samtliga

storleksklasser upp till 399 ha är vanligast att det finns en till fem jägare på brukningsenheten. Medelantalet jägare per brukningsenhet skattas för

hela riket till 11 jägare. Observera dock att här ingår den ovan beskrivna effekten av samarbetsformer. Som väntat finns det en klar trend mot fler

jägare per brukningsenhet ju större enheten är. Även areal per jägare har beräknats, dock enbart för brukningsenheter utan någon samarbetsform. I

genomsnitt har varje jägare i den gruppen 21 ha mark. Även här finns en klar trend mot att arealen per jägare ökar med enhetens areal.

Över regioner finns ingen klart uttalad trend. Det finns vissa regioner som

skiljer sig från andra. Resultatet kan nämligen tyda på att man är fler jägare per brukningsenhet i regionen övriga Svealand och att man i

Norrland har mindre areal per jägare att jaga på.

Tabell 3.18 __________________________________________________________________________________________

Antal

Region (område)

jaktdagar

Stock-Göte-Södra Övriga Övriga Norr-Hela holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

__________________________________________________________________________________________

1 - 10

1 200 2 531 4 422 5 213 8 011 2 779 24 157

11 - 20

1 598 5 616 1 723 7 746 4 881 5 584 27 149

21 - 50

3 875 2 994 3 946 8 328 6 163 8 736 34 043

fler än 50

1 745 1 878 255 3 980 6 848 7 694 22 399

Antal BE med uppgift 8 419 13 019 10 346 25 268 25 902 24 794 107 748 Antal jaktdagar per BE 45 31 24 35 191 97 86 *Areal / antal jaktdagar i ha 8 6 7 4 4 9 6 ----------Uppgift saknas 4 480 10 006 1 462 25 748 29 019 25 711 96 426 ----------* Gäller endast brukningsenheter (BE) där jakt bedrivits men utan någon samarbetsform

Tabell 3.19 ____________________________________________________________________________

Antal

Areal mark i ha

jaktdagar

25

100

Hela

- 24 -99 - 399 400riket

____________________________________________________________________________

1 - 10

12 524 9 432 2 174 27 24 157

11 - 20

6 720 17 276 3 090 63 27 149

21 - 50

10 465 13 250 9 917 411 34 043

fler än 50

4 578 7 090 9 136 1 596 22 399

Antal BE med uppgift 34 286 47 048 24 316 2 097 107 748 Antal jaktdagar per BE 119 65 77 127 86 *Areal / antal jaktdagar i ha 6 3 11 11 6 ----------Uppgift saknas 42 987 41 485 10 736 1 219 96 426 ----------* Gäller endast brukningsenheter (BE) där jakt bedrivits men utan någon samarbetsform

Det bör noteras att det partiella bortfallet är högt när det gäller antalet

jaktdagar. Dessutom tillkommer det faktum att jaktligt samarbete förekommer på fastigheterna. Det går således inte att säga något om det totala

antalet jaktdagar i landet, i en region eller för en storleksklass.

Sett över landet och även inom regionerna synes det vara vanligast att brukningsenheten har 21-50 jaktdagar. Enda undantaget är Göteborgsom-

rådet. Sett över storleksklasser tyder resultatet på att antalet jaktdagar per brukningsenhet ökar med storleken på brukningsenheten.

Utredningen har försökt utröna vilket utrymme det finns för ytterligare jakt

på enskilda marker. De tillfrågade har angett om det finns utrymme för ytterligare jakt på den tillfrågades mark avseende älg, rådjur och övrigt vilt.

Resultatet redovisas nedan.

Tabell 3.20 ______________________________________________________________________________________________

Utrymme för

Region (område)

ytterligare jakt

Stock-Göte-Södra Övriga Övriga Norr-Hela holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

______________________________________________________________________________________________

Älg

Utrymme finns, antal BE 690 1265 910 6 247 1 487 3 991 14 590 areal i ha 105 890 122 941 34 471 372 274 195 673 696 487 1 527 736 Utrymme saknas, antal BE 15 471 17 291 11 582 41 697 47 640 45 076 178 757 Vet ej, antal BE 725 4 377 1 431 4 588 7 908 5 545 24 573

Rådjur

Utrymme finns, antal BE 3 812 4 568 2 617 12 378 1 768 1 573 26 716 areal i ha 270 270 190 507 124 660 1 007 597 312 766 405 291 2 311 091 Utrymme saknas, antal BE 12 343 13 250 11 165 34 697 42 449 43 155 157 060 Vet ej, antal BE 730 5 115 1 429 5 278 11 582 6 390 30 524

Övrigt vilt

Utrymme finns, antal BE 2 639 748 1 531 9 881 1 474 6 740 22 944 areal i ha 248 007 107 585 81 204 755 802 385 444 1 620 830 3 198 872 Utrymme saknas, antal BE 12 097 14 867 11 340 36 098 41 774 36 465 152 640 Vet ej, antal BE 1 209 5 153 1 891 6 968 11 005 9 337 35 563

Tabell 3.21 ____________________________________________________________________________

Utrymme för

Areal mark i ha

ytterligare jakt

25

100

Hela

- 24 -99 - 399 400riket

____________________________________________________________________________

Älg

Utrymme finns, antal BE 4 033 4 691 5 554 311 14 590 areal i ha 65 878 221 042 1 080 153 160 664 1 527 736 Utrymme saknas, antal BE 77 556 74 334 24 111 2 755 178 757 Vet ej, antal BE 14 014 8 137 2 415 7 24 573

Rådjur

Utrymme finns, antal BE 9 287 9 446 7 594 389 26 716 areal i ha 107 200 499 844 1 403 324 300 722 2 311 091 Utrymme saknas, antal BE 69 926 66 204 18 989 1 942 157 060 Vet ej, antal BE 17 247 8 875 4 155 247 30 524

Övrigt vilt

Utrymme finns, antal BE 4 890 6 373 10 930 751 22 944 areal i ha 48 917 324 301 2 135 430 690 224 3 198 872 Utrymme saknas, antal BE 71 391 62 708 16 954 1 587 152 640 Vet ej, antal BE 19 108 12 042 4 081 333 35 563

Av cirka 241 000 brukningsenheter finns det utrymme för ytterligare jakt

på knappt 15 000 beträffande älg, 27 000 beträffande rådjur och 23 000 beträffande övrigt vilt. Omräknat till areal motsvarar brukningsenheterna

drygt 1,5 miljoner ha, 2,3 miljoner ha och 3,2 miljoner ha.

För samtliga viltarter förefaller merparten av arealen avse mellanstora enheter från 100-399 ha. Fördelat på regioner, syns för älg inga stora

variationer. För rådjur återfinns knappt halva arealen i övriga Götaland. När det gäller övrigt vilt står Norrland för cirka halva arealen.

Utredningen har frågat fastighetsägarna om deras intresse för att upplåta

jakt till utomstående. Som framgår nedan anger en överväldigande majoritet knappt 200 000 av cirka 241 000 att de saknar intresse för att upplåta

jakt till utomstående. Uppgift saknas från drygt 20 000 enheter.

Tabell 3.22 ______________________________________________________________________________________________

Intresse för

Region (område)

upplåtelse till

Stock-Göte-Södra Övriga Övriga Norr-Hela

utomstående holm borg

Sverige Götaland Svealand land riket

______________________________________________________________________________________________

Intresse finns 1 558 1 845

52 7 308 4 189 5 943 20 895

Intresse saknas 15 287 20 215 15 003 48 041 51 864 45 774 196 183 Uppgift saknas 40 4 178 182 5 030 4 458 9 931 23 819

Tabell 3.23 __________________________________________________________________________

Intresse för

Areal mark i ha

upplåtelse till

25

100

Hela

utomstående - 24 -99 - 399 400riket __________________________________________________________________________

Intresse finns 2 961 9 420 7 676 838 20 895 Intresse saknas 88 961 80 764 24 477 1 981 196 183 Uppgift saknas 14 463 5 654 3 205 489 23 819

I tabellerna nedan har gjorts en specialbearbetning av de som i dag inte har upplåtit sin mark för jakt men som är intresserade. Totalt rör det sig om

cirka 2 500 brukningsenheter med en total areal på drygt 550 000 ha. Medelfelen för dessa skattningar torde vara relativt höga. Den slutsatsen

torde dock kunna dras att av de som i dag inte upplåter sin fastighet för

jakt är det endast en mycket liten del som är intresserad av att upplåta sin

fastighet.

Tabell 3.24 ______________________________________________________________________________________________

Fastighet utan upplåtelse med utrymme för ytterligare jakt och intresse för upplåtelse hos ägaren

Region (område) Stock-Göte-Södra Övriga Övriga Norr-Hela holm borg Sverige Götaland Svealand land riket

______________________________________________________________________________________________

Areal i ha Älg

60 714 28 854

0 104 896 51 055

0 245 520

Rådjur

60 714 33 291 4 526 116 817 31 724 21 312 268 384

Övrigt vilt

8 514 1 940 4 526 151 516 104 090 210 215 480 810

Total sådan areal 60 714 33 219 4 526 163 437 104 090 210 215 576 273 --------Antal sådana BE 537 255 21 931 474 451 2 699 Övriga BE 16 348 25 983 15 215 59 448 60 037 61 197 238 228

Tabell 3.25 __________________________________________________________________________

Fastighet utan upplåtelse med utrymme för ytterligare jakt och intresse för upplåtelse hos ägaren

Areal mark i ha

25

100

Hela

- 24 -99 - 399 400riket

__________________________________________________________________________

Areal i ha Älg

0 42 801 173 186 29 532 245 520

Rådjur

0 42 801 177 713 47 870 268 384

Övrigt vilt

0

0 329 979 150 822 480 801

Total sådan areal 0 42 801 366 546 166 926 576 273 ---------Antal sådana BE 0 476 1 972 222 2 669 Övriga BE 106 385 95 362 33 386 3 094 238 228

3.3.2

Jägare

Undersökningen till jägarna riktade sig till ett urval av jaktkortslösande

jägare i åldrarna 18 till 50 år. Av de svarande var 93,3 procent män och 6,7 procent kvinnor. Av dessa män och kvinnor ägde en tredjedel helt eller

delvis lantbruksfastighet medan övriga två tredjedelar inte ägde sådan fastighet.

Utredningen har inte funnit att det föreligger några skillnader mellan

åldersklasser. Tidigare undersökningar utredningen har att jämföra med visar samma utfall. I beräkningarna nedan av antalet jägare har utredningen

utgått från hela populationen jaktkortslösare.

Med hänsyn till att andelen kvinnor är få i undersökningen får utredningens redovisning fördelat på kön anses vara osäker. När markanta skillnader

förekommer indikerar detta dock att en skillnad föreligger i uppfattning mellan könen. Sådana skillnader, som dock förekommer sällan, redovisas

nedan.

Eftersom uppgiftslämnarna till över 93 procent består av män skiljer sig inte männens svar nämnvärt från samtliga tillfrågades. Utredningen redo-

visar därför inte männens uppgifter särskilt.

Utredningen har frågat såväl jägarna som ett urval av den svenska befolkningen om deras föräldrar eller svärföräldrar jagar. Skillnaden mellan

de båda grupperna är markant. Bland jägarna uppgav 74 procent att deras föräldrar eller svärföräldrar jagade. Motsvarande siffra för den svenska be-

folkningen i samma åldersgrupp var 30 procent. Bland gruppen jaktkortslösande kvinnor uppger så många som 84 procent att deras föräldrar eller

svärföräldrar jagade. Resultatet från jägarundersökningen tyder på att traditionen inom familjen har en stor betydelse för att en person jagar.

Av de jaktkortslösande jägarna uppger två procent att de inte jagar längre.

Av övriga tillfrågade jägare uppger drygt 58 procent att de har jagat mer än tio år, 32 procent att de jagat mellan tre och tio år samt sju procent att

de jagat två år eller mindre.

Av de jägare som slutat jaga angav knappt hälften att de inte har tid, en femtedel att de förlorat intresset och en tiondel att de förlorade jaktmarken.

Tre procent uppgav att orsaken var för långa resor eller att det var för dyrt. Övriga tjugo procent uppgav annan orsak. Det kan noteras att det är enbart

män som uppgivit att de slutat.

Utredningen har frågat jägaren hur stor andel av dennes eller dennes

jaktlags normala jaktområde för älg respektive småvilt som disponerades genom avtal under år 1995. Svaren fördelade sig på följande sätt.

Tabell 3.26

Älgjakt Småviltjakt

Enbart egen mark 17 %

22 %

Mindre än 50 % 14 %

12 %

Mer än 50 %

13 %

13 %

Allt

29 %

29 %

Vet ej

27 %

24 %

Jägarna har fått besvara vad som huvudsakligen gäller för hans eller hennes möjligheter att jaga älg respektive småvilt. De har besvarat frågan på föl-

jande sätt.

Tabell 3.27

Småvilt Älg

Alternativ

Upplåtelse 9,1 % 19,2 % Jagar i ett jaktlag eller motsvarande genom upplåtelse från enskild markägare

7,2 % 13,7 % Jagar i ett jaktlag eller motsvarande genom upplåtelse från skogsbolag, kommun, kyrka etc. 9,8 % 10,5 % Jagar i ett jaktvårdsområde genom upplåtelse från enskild markägare 9,2 % 4,6 % Jagar i ett jaktvårdsområde genom upplåtelse från skogsbolag, kommun, kyrka etc. 9,5 % 1,1 % Jagar ensam på mark som disponeras genom avtal 3,2 % 0,9 % Jagar genom att köpa korttidsupplåtelse

Summa:

48,0 % 50,0 %

Ägande

19,3 % 8,0 % Jagar ensam eller med familjemedlem/ägare på mark som jag/vi äger 13,5 % 14,4 % Jagar i ett jaktlag eller motsvarande genom att äga mark som ingår i detta

7,3 % 11,1 % Jagar i ett jaktvårdsområde genom att äga mark som ingår i detta

Summa:

40,1 % 33,5 %

Övrigt

2,9 % 12,5 % Blir bjuden på jakt 9,0 % 4,0 % Jagar efter löfte från markägare

Summa:

11,9 % 16,5 %

Sammanlagt: 100,0 % 100,0 %

Undersökningen visar att omkring hälften av jägarna, vare sig det gäller

småvilt eller älg, jagar på mark de nyttjar genom någon form av upplåtelse. Omkring 12 procent av småviltjägarna och 16 procent av älgjägarna blir

antingen bjudna på jakt eller jagar efter löfte från markägaren. Övriga jagar på mark de äger.

Av undersökningen framgår att jägarna jagar mest småvilt. Drygt 55

procent uppger att de jagar mest småvilt. Av de övriga jagar 26 procent lika mycket älg som småvilt och 18 procent mest älg. Av kvinnorna uppger

42 procent att de jagar mest småvilt, 17 procent att de jagar lika mycket älg som småvilt samt 41 procent att de jagar mest älg.

När det gäller antalet jaktdagar uppger 19 procent av jägarna att de inte

jagade älg över huvud taget under år 1995. 20 procent jagade 1-3 dagar, 29 procent 4-7 dagar, 19 procent 8-14 dagar och 13 procent mer än 14

dagar. Motsvarande fråga beträffande småvilt gav följande resultat. Nio procent uppger att de inte jagat småvilt under år 1995, 12 procent hade 1-3

jaktdagar, 18 procent 4-7 jaktdagar, 23 procent 8-14 jaktdagar och 38 procent mer än 14 jaktdagar. Undersökningen tyder på att kvinnorna jagar

småvilt mindre än männen gör. Av kvinnorna svarade nämligen 28 procent att de inte jagade alls och endast 18 procent att de hade mer än 14

jaktdagar på småvilt. Övriga siffror skilde sig inte nämnvärt från hela populationens svar.

Utredningen har också undersökt hur jägarens intresse för jakt förändrats

de senaste åren. Omkring 50 procent uppger att deras intresse är oförändrat för såväl älg- som småviltjakt. När det gäller småviltjakt uppger 12 procent

att intresset ökat mycket och 26 procent att intresset ökat något. Ett något minskat intresse finns hos 10 procent och endast 2 procent uppger att deras

intresse minskat mycket. Motsvarande siffror för älgjakten visar att för 6 procent har intresset ökat mycket, för 17 procent ökat något, för 21 procent

minskat något och för 6 procent minskat mycket. När det gäller intresset för älgjakt har 13 procent av kvinnorna uppgivit att deras intresse ökat

mycket medan endast en procent uppger att intresset minskat mycket. Även i denna delen tyder resultatet på att kvinnorna har en något annan attityd

till älgjakten än männen. Det kan också tyda på att fler kvinnor börjat på senare tid.

Jägarna har även redovisat hur antalet jaktdagar förändrats under de senaste

åren. Av jägarna uppger 7 procent att antalet jaktdagar ökat mycket, 21 procent ökat något, 35 procent oförändrat, 29 procent minskat något och

8 procent minskat mycket.

För det fall intresset för jakten har förändrats har jägaren angivit följande orsak såsom den viktigaste.

Tabell 3.28 Ökade kostnader

9 %

Minskad tillgång på vilt

11 %

Svårare få tag på mark

7 %

Avstånd till jaktmark ökat

4 %

Har blivit äldre

6 %

-----Minskade kostnader

0 %

Ökad tillgång på vilt

7 %

Lättare att få tillgång till mark 6 % Avstånd till jaktmark minskat 5 % -----Annan orsak 41%

Utredningen har undersökt vad ökad tillgång till mark skulle ha för betydelse för jägarens vilja att jaga fler dagar per år.

Tabell 3.29 Hur många fler dagar per år skulle du vilja jaga älg/småvilt om du hade tillgång till ytterligare mark?

Älg Småvilt

Ingen

54 % 38 %

1-3 dagar

12 %

8 %

4-7 dagar

17 % 12 %

8 dagar eller mer

17 % 42 %

Utredningen har försökt ta reda på vilka kostnader jägaren har för jakt.

Tabell 3.30 Vilka kostnader i kronor har du haft för att bedriva jakt på älg/småvilt år 1995?

Ingenting 1-500 500-2 000 Mer än 2 000

Kostnader f ör

Resor

22%/25% 47%/43% 25%/25% 6%/7%

Mark, fallavgifter, jaktkort

13%/21% 34%/45% 33%/22% 20%/13% Ingenting 1-200 200-500 Mer än 500

Viltvård

35%/44% 33%/29% 22%/18% 10%/9%

Undersökningen uppdelat på kön tyder på att kvinnorna har lägre kostnader

för jakten. När det gäller kostnader för resor uppger 31 procent att de inte hade några kostnader alls för resor i samband med älgjakt och 43 procent

att de inte hade några i samband med småviltjakt. Motsvarande procentsiffror för kostnader för viltvård var 52 respektive 63 procent.

Jägarna fick besvara frågan hur mycket de skulle kunna tänka sig att betala

per år (inklusive köttandel) för att få tillgång till mera mark för älg/småvilt. 60 procent svarade att de inte behövde mera mark för älg eller småvilt.

Övriga jägares svar, dvs. 40 procent motsvarande nästan 130 000 jägare, fördelade sig på följande sätt.

Tabell 3.31

Ingenting 1-500 500-2 000 Mer än 2 000

Kostnader f ör

Resor

39%/29% 29%/35% 27%/30% 5%/6%

Mark, fallavgifter, jaktkort

35%/25% 17%/23% 35%/37% 13%/15% Ingenting 1-200 200-500 Mer än 500

Viltvård

31%/24% 20%/24% 30%/32% 19%/20%

Undersökningsresultatet fördelat på kön tyder på att drygt hälften av kvinnorna inte är beredda att betala något alls för att få tillgång till mera

mark för älgjakt. Knappt hälften uppger att de inte är beredda att betala något alls för att få tillgång till mer småviltjakt.

Av jägarna anser 7 procent att kostnaderna för jakt är låga jämfört med

kostnaderna för andra fritidsaktiviteter, 38 procent att de är varken låga eller höga och 43 procent att kostnaderna är höga. Övriga 12 procent har

ingen uppfattning.

Utredningen har frågat jägaren vilken kategori jaktintresserade som denne skulle kunna tänka sig att ta in permanent i det jaktlag han eller hon är

medlem i. En stor del av jägarna, 60 procent, har svarat att de inte är in-

tresserade av att ta in ytterligare personer. Av de övriga ser de flesta hellre att den nye medlemmen är nybörjare än erfaren jägare.

Jägarna har ombetts att ange de tre viktigaste skälen till varför han eller

hon bedriver jakt. Jägarna har haft tio olika alternativ att välja mellan. Rangordnat efter antal svar blev resultatet följande.

Tabell 3.32

Skäl

Antal svar

Naturupplevelser

995

Kamratskap

672

Avkoppling

655

Spänning

626

Intresse för hundar

329

Viltvårdsintresse

270

Ger jaktbyte/kött

254

Kontakt med släktingar och bygden där jägaren har rötter 199 Nöje 160 Intresse för skytte 114

Jägarna har fått redogöra för vilken viltvård de bedriver på den mark som han eller hon disponerar för jakt. När det gäller mark som disponeras för

älgjakt är den i princip enda förekommande viltvårdsåtgärden utsättning av saltstenar. Beträffande mark som disponeras för småviltjakt ser rangord-

ningen, efter antal svar, ut på följande sätt: Utsättning av saltstenar, vinterutfodring, viltåkerodling, rovdjurskontroll, uppsättning av holkar,

iordningställande av viltvatten, övrigt, skyddsplanteringar samt utsättning av fasaner, rapphöns m.m.

Utredningen har undersökt hur jägarna fått tillgång till sina nuvarande

jaktmarker på älg respektive småvilt. Svaren från jägarna fördelar sig på följande sätt.

Tabell 3.33

Älg Småvilt

Genom bekanta

30,6 % 29,4 %

Äger marken

27,9 % 27,4 %

Annat sätt

20,1 % 20,8 %

Genom erbjudande från markägare 13,5 % 14,2 % Genom anställning 3,9 % 4,2 % Genom kölista 3,0 % 3,1 % Genom anbud 0,4 % 0,3 % Genom egen annonsering 0,3 % 0,4 % Genom att svara på annons 0,2 % 0,1 %

Utredningen har för år 1995 undersökt intresset för korttidsjakt och

kostnaderna för sådan jakt. Svaren på nedanstående frågor fördelade sig på följande sätt.

Tabell 3.34 Bedrev du korttidsjakt under 1995 (köp av korttidsupplåtelse, typ dag eller vecka)? Nej 83,4 % Ja och kostade mindre än 500 kr 10,7 % Ja och kostade 500-1 000 kr 3,7 % Ja och kostade 1 001-2 000 kr 1,2 % Ja och kostade mer än 2001 kr 0,9 %

Tabell 3.35 Skulle du vara intresserad att bedriva mera korttidsjakt kommande år till 1995 års kostnader? Ja 32 % Nej 68 %

3.3.3. Presumtiva jägare

Enligt direktiven finns det i Sverige ett stort antal människor som skulle

vara intresserade av att börja jaga men som av olika anledningar inte gjort det. I ett försök att utröna vilket intresse dessa presumtiva jägare har ut-

förde utredningen under slutet av år 1995 och början av år 1996 en enkätundersökning. Undersökningsgruppen skulle representera i Sverige boende

individer med ett eventuellt intresse av att börja jaga. Den undersökta populationen är i Sverige boende i åldern 18-50 år. Resultatet från under-

sökningen redovisas nedan.

Enligt direktiven skall utredningen företrädesvis titta på de som är intresserade av att börja jaga men som är förhindrade till det eftersom de

inte har tillgång till jaktmark. Nedan redovisar utredningen, i anslutning till

övriga resultat, vad denna grupp har svarat. I förhållande till hela referens-

gruppen visar resultaten att gruppen som saknar jaktmark är överrepresenterad i Norrlands tätorter, på glesbygden i Svealand och mindre tätorter

i Götaland.

I jämförelse med redovisningen i föregående avsnitt (jägarna) föreligger en relativt stor skillnad mellan jägare och den svenska befolkningen som

helhet vad gäller jakttraditioner. Det föreligger dock ingen skillnad mellan könen. Däremot föreligger stora skillnader mellan könen vad gäller intresse

av att avlägga jägarexamen.

Tabell 3.36 Den svenska jakten sägs bygga på traditioner. Jagar/jagade några av dina föräldrar/svärföräldrar?

Alla Män Kvinnor

Ja

30,3 % 32 % 29 %

Nej

68,7 % 68 % 71 %

Tabell 3.37 Har du avlagt eller håller du på att avlägga jägarexamen?

Alla Män Kvinnor Saknar jaktmark (138 000 stycken)

Ja

7,6 % 12 % 3 % 20 % (27 600)

Nej, och är inte intresserad 77,3 % 66 % 89 % 24 % (33 100) Nej, men är intresserad 15,1 % 22 % 8 % 56 % (77 300)

Tabell 3.38 Deltog du i jakt under år 1995?

Alla Män Kvinnor

Ja

6,5 % 11 % 1,3 %

Nej

93,5 % 89 % 98,7 %

De som deltog i jakt under år 1995 ombads att avbryta enkäten eftersom studien inriktades på gruppen som inte jagar. Hela populationen 18-50 år

bestod av 3 926 000 individer. Bortfallet var 35 procent och utredningen utgår från ett antagande som innebär att denna grupp helt saknar intresse

av jakt. Detta innebär att 65 procent av populationen, dvs. 2 560 000 personer utgör jämförelsegrupp. Mot bakgrund av att könsfördelningen i

populationen är helt jämn finns det 1 280 000 män och lika många kvinnor. Som konstaterats ovan hade 11 procent av männen och 1,3

procent av kvinnorna deltagit i jakt under år 1995. Dessa saknar relevans och har plockats bort från studien. Av männen återstår således 1 139 000

och bland kvinnorna 1 263 000.

Studien visar att det finns knappt 400 000 män och 150 000 kvinnor som

är intresserade av att jaga om förutsättningar funnits. Fördelningen vad gäller intresse av olika slags jakt visas i följande tabell.

Tabell 3.39 Om förutsättningar funnits skulle du vara intresserad av att jaga?

Alla Män Kvinnor Saknar jaktmark

Älg

3,6 % 4 % 3 % 9 % (12 400)

Småvilt

6,2 % 10 % 3 % 31 % (42 800)

Både älg/småvilt 13,0 % 20 % 6 % 57 % (78 700) Ingetdera 77,1 % 66 % 88 % 3 % (4 100)

En väsentlig fråga för utredningen är vilka hinder som föreligger för att

delta i jakt. Nedanstående tabell redovisar fördelningen på olika svarsalternativ. Inom parantesen i tabellen har de relativa frekvenserna överförts till

absoluta tal. Det mest frekventa svaret bland annat skäl var familjesituationen.

Tabell 3.40 Vad är det som hindrar dig från att delta i jakt?

Alla Män Kvinnor

Saknar intresse 78,2 % 67,0 % 89,0 % Har inte tid 8,7 % 13,0 % 4,7 %

(207 000) (148 000) (59 000)

Saknar jaktmark 6,0 % 9,6 % 2,3 %

(138 000) (109 000) (29 000)

Har inte råd

2,2 % 3,6 % 1,0 % (54 000) (41 000) (13 000)

För långa resor till jaktmarken 0,4 % 0,7 % 0,2 %

(11 000) (8 000) (3 000)

Vet inte vart jag skall vända mig 1,3 % 2,7 %

-

(31 000) (31 000)

Annat skäl

3,2 % 3,6 % 2,8 % (76 000) (41 000) (35 000)

Utredningen har särskilt intresserat sig för den grupp som uppgivit att

avsaknaden av jaktmark hindrar dem från att delta i jakt.

Nedan redovisas vad den presumtiva jägaren har för uppfattning om antal jaktdagar per år, reseavstånd till jaktmark, avtalstid vid upplåtelse samt

kostnader för jakt. Siffran inom parentes anger antalet presumtiva jägare.

Tabell 3.41 Hur många dagar per år skulle du vilja jaga älg/småvilt?

Älg

Småvilt

Alla Män Kvinnor Saknar Alla Män Kvinnor Saknar

Jaktmark

Jaktmark

Ingen

30,4 % 27 % 39 % 31 % 13,9 % 11 % 24 % 7 % (163 000) (105 000) (58 000) (42 800) (79 000) (43 000) (36 000) (9 700)

1-3 dagar

29,2 % 29 % 32 % 26 % 18,3 % 18 % 21 % 9 % (162 000) (113 000) (49 000) (35 900) (101 000) (70 000) (31 000) (12 400)

4-7 dagar

24,8 % 27 % 18 % 20 % 21,4 % 21 % 20 % 23 % (136 000) (109 000) (27 000) (27 600) (116 000) (85 000) (31 000) (31 700)

8 dagar eller mer 15,6 % 17 % 11 % 23 % 46,4 % 50 % 35 % 61 %

(86 000) (69 000) (17 000) (31 700) (250 000) (198 000) (52 000) (84 200)

Tabell 3.42 Vilket är det längsta avstånd (enkel resa) till jaktmarken för älg/småvilt som du kan tänka dig?

Älg

Småvilt

Alla Män Kvinnor Saknar Alla Män Kvinnor Saknar

Jaktmark

Jaktmark

- 5 mil

36,0 % 35 % 38 % 48 % 43,3 % 43 % 45 % 50 % (196 000) (139 000) (57 000) (66 200) (238 000) (170 000) (68 000) (69 000)

5-15 mil

36,4 % 36 % 36 % 28 % 37,0 % 37 % 37 % 38 % (197 000) (143 000) (54 000) (38 600) (203 000) (147 000) (56 000) (52 400)

16-30 mil

14, 5 % 15 % 15 % 9 % 11,3 % 12 % 9 % 5 %

(92 000) (59 000) (23 000) (12 400) (62 000) (48 000) (14 000) (6 900)

mer än 30 mil 13,2 % 14 % 11 % 15 % 8,4 % 8 % 9 % 7 %

(72 000) (55 000) (17 000) (20 700) (46 000) (32 000) (14 000) (9 700)

Tabell 3.43 Många jägare saknar i dag egen jaktmark eller har inte tillräckligt mycket egen jaktmark och skriver därför avtal om att få disponera annans mark – vilken avtalstid anser du vara lämpligast?

Alla Män Kvinnor Saknar jaktmark

1 år

19,7 % 20 % 20 % 12 % (108 000) (78 000) (30 000) (16 600)

2 år

28,3 % 31 % 21 % 36 % (155 000) (123 000) (32 000) (49 700)

3-4 år

31,1 % 31 % 31 % 24 % (170 000) (123 000) (47 000) (33 100)

5 år eller mer 20,9 % 18 % 28 % 28 %

(114 000) (72 000) (42 000) (1 400)

Tabell 3.44 Hur mycket skulle du kunna tänka dig att maximalt betala för att delta i älgjakt/småviltjakt under sju dagar under förutsättning att du får behålla bytet eller del därav?

Kostnad

Älg

Småvilt

Alla Män Kvinnor Saknar Alla Män Kvinnor Saknar

Resor

jaktmark

jaktmark

Ingenting

13,6 % 12 % 18 % 11 % 15,0 % 11 % 25 % 15 % (75 000) (48 000) (27 000) (15 200) (82 000) (44 000) (38 000) (20 700)

1-500 kr

60,9 % 63 % 55 % 62 % 62,1 % 66 % 50 % 61 % (333 000) (250 000) (83 000) (85 600) (337 000) (262 000) (75 000) (84 200)

500-2 000 kr 23,8 % 24 % 24 % 26 % 20,4 % 21 % 20 % 23 %

(131 000) (95 000) (36 000) (35 900) (113 000) (83 000) (30 000) (31 700)

Mer än 2 000 kr 1,7 % 1 % 3 % 1 % 2,5 % 2 % 5 % 1 %

(9 000) (4 000) (5 000) (1 400) (16 000) (8 000) ( 8 000) (1 400)

Mark m.m. Ingenting 14,7 % 13 % 19 % 9 % 17,2 % 15 % 23 % 11 %

(81 000) (52 000) (29 000) (12 400) (94 000) (59 000) (35 000) (15 200)

1-500 kr

40,1 % 44 % 32 % 42 % 48,9 % 48 % 51 % 49 % (222 000) (174 000) (48 000) (58 000) (267 000) (190 000) (77 000) (67 600)

500-2 000 kr 40,9 % 39 % 47 % 41 % 30,5 % 33 % 24 % 35 %

(226 000) (155 000) (71 000) (56 600) (167 000) (131 000) (36 000) (48 300)

Mer än 2 000 kr 4,3 % 5 % 2 % 8 % 3,4 % 4 % 2 % 5 %

(23 000) (20 000) (3 000) (11 000) (19 000) (16 000) (3 000) (6 900)

Kostnad

Älg

Småvilt

Alla Män Kvinnor Saknar Alla Män Kvinnor Saknar

jaktmark

jaktmark

Viltvård Ingenting

17,6 % 17 % 15 % 14 % 14,3 % 14 % 18 % 12 % (100 000) (67 000) (23 000) (19 300) (82 000) (55 000) (27 000) (16 600)

1-200 kr

31,9 % 32 % 33 % 26 % 37,1 % 36 % 40 % 30 % (177 000) (127 000) (50 000) (35 900) (203 000) (143 000) (60 000) (41 400)

200-500 kr 37,4 % 39 % 35 % 45 % 33,3 % 36 % 24 % 40 %

(208 000) (155 000) (53 000) (62 100) (179 000) (143 000) (36 000) (55 200)

Mer än 500 kr 13,0 % 12 % 17 % 15 % 15,3 % 14 % 18 % 18 %

(74 000) (48 000) (26 000) (20 700) (82 000) (55 000) (27 000) (24 800)

Utredningen har undersökt vad den presumtiva jägaren tycker om fadder-

system och hur denne helst skulle vilja jaga älg respektive småvilt. Nedan redovisas frågorna och hur de besvarats. Siffrorna inom parentes anger det

ungefärliga antalet personer.

Tabell 3.45 Om jägarorganisationerna skulle arrangera ett s.k. faddersystem (en van jägare tar med en blivande jägare på jakt) – skulle du vara intresserad av ett sådant arrangemang?

Alla Män Kvinnor Saknar jaktmark

Ja, till priset av högst 300 kr per dag 59,7 % 61 % 56 % 64 %

(326 000) (242 000) (84 000) (88 300)

Ja, till priset av högst 500 kr per dag 14,8 % 14 % 17 %

6 %

(81 000) (55 000) (26 000) (8 300)

Ja, till priset av högst 1 000 kr per dag 1,2 % 2 %

-

3 %

(8 000) (8 000)

-(4 100)

Nej, inte intresserad över huvud taget 24,3 % 23 % 27 % 27 %

(132 000) (91 000) (41 000) (37 300)

Tabell 3.46 Vilket av följande alternativ stämmer bäst överens med din uppfattning av hur du vill jaga älg/småvilt?

Älg

Småvilt

Alla Män Kvinnor Saknar Alla Män Kvinnor Saknar

jaktmark

jaktmark

Jag vill jaga 12,9 % 16 % 3 % 17 % 49,6 % 54 % 39 % 58 % ensam (68 000) (63 000) (5 000) (23 500) (273 000) (214 000) (59 000) (80 000) Jag vill jaga i ett 66,7 % 62 % 83 % 69 % 36,9 % 33 % 48 % 35 % jaktlag (371 000) (246 000) (125 000) (95 200) (203 000) (131 000) (72 000) (48 300) Jag vet inte 20,4 % 22 % 14 % 14 % 13,6 % 13 % 13 % 8 %

(108 000) (87 000) (21 000) (19 300) (72 000) (52 000) (20 000) (11 000)

3.4. Överväganden och förslag

3.4.1

Inledning

I likhet med andra naturresurser betraktas den vilda faunan som en hela

svenska folkets angelägenhet. Vid förvaltningen av vår vilda fauna måste hänsyn tas till alla partsintressen. Ökad möjlighet att jaga förutsätter därför

att det med hänsyn till samtliga berörda intressen finns ett utrymme för ytterligare jakt.

Ett ökat antal jakttillfällen får inte äventyra en långsiktig ekologisk balans,

en art- och individrik fauna eller hota nuvarande skydd för utrotningshotade arter. En förutsättning för en utvidgning av jakten är att utökningen inte

skadar viltstammarna i deras egenskap av förnyelsebar resurs. Naturmiljöer, biotoper, måste tryggas så att arter som förekommer naturligt får chansen

att leva vidare under ursprungliga förhållanden och i tillräckligt antal.

Jakten är accepterad som en del av samhällslivet. Debatten om jakten är ofta intensiv, förmodligen beroende på att detta är ett område där åsikterna

i bland går vitt isär oberoende av lojaliteter i övrigt. Liksom man i

debatten i jaktfrågor skall ge utrymme för både jaktvänner och de som är skeptiska måste utredningen i sina överväganden och förslag ta hänsyn till

dessa olika åsiktsinriktningar.

Jakten är en av människans äldsta kulturyttringar och har en bred folklig förankring. För många människor är jakt, liksom andra fritidsaktiviteter, en

väsentlig del av livskvaliteten. Jakten kräver att man har förmågan till någon form av fysisk prestation och bidrar tveklöst till det som i dag kallas

friskvård. Jakten i sig bidrar alltså till bättre fysisk och mental hälsa. Jakten erbjuder dessutom en viktig social funktion.

Jakt, liksom andra friluftsaktiviteter, som på nu beskrivna sätt främjar den

enskilda individen har ett allmänt intresse. Från det allmännas sida finns skäl att främja sådana aktiviteter. Utredningens överväganden och förslag

siktar mot att ge så många som möjligt tillfälle att nyttja de goda förutsättningar till jakt som vårt vidsträckta land erbjuder. Som framgår ovan

får detta inte ske till vilket pris som helst utan avvägningar måste göras mot andra intressen.

Nedan redovisar utredningen vilket behov det finns av fler jakttillfällen,

jaktmarkerna och deras möjlighet att ge fler jakttillfällen samt avslutningsvis förslag på hur de nyblivna jägarnas jaktintresse kan fångas upp.

3.4.2. Behov av fler jakttillfällen

Av utredningens direktiv framgår att 50 000 av de svenska jägarna uppger

att de har brist på jaktmark. Ytterligare ungefär 100 000 svenskar uppger i undersökningar att de är intresserade av att börja jaga men att de inte har

tillgång till jaktmark. Utredningen har genom undersökningar riktade till jägarna och de presumtiva jägarna försökt utröna vilket behov av fler

jakttillfällen som föreligger och vad som efterfrågas i fråga om jakt.

Undersökningen riktad till jägarna visar att omkring hälften av jägarna har ett oförändrat intresse för såväl småvilt- som älgjakt. Bland övriga jägare

har främst intresset för småviltjakt ökat. Sett utifrån antal jaktdagar uppger 28 procent att antalet jaktdagar ökat under de senaste åren, 35 procent att

antalet dagar är oförändrat och 37 procent att antalet jaktdagar minskat.

Mycket tyder på att det samlade intresset för jakt bland de jaktkortslösande jägarna inte förändrats mycket. I sammanhanget är viktigt att notera att det

är ungefär lika många jägare som uppger att det blivit svårare (7 procent) respektive lättare (6 procent) att få tag på mark och att det är detta som

påverkat deras intresse för jakten. Resultatet tyder på att brist på jaktmark sällan är orsaken till ett minskat jaktintresse.

En ökad tillgång till mark för den enskilde jägaren har dock betydelse för

dennes vilja att jaga fler dagar per år. När det gäller älgjakt tyder undersökningsresultatet på att en sådan ökad tillgång skulle ha mindre

betydelse för jägaren. Däremot skulle en ökad tillgång på mark påverka jägarens vilja att jaga småvilt. För drygt 40 procent av jägarna skulle

sådana ändrade förhållanden kraftigt påverka antalet jaktdagar.

Resultatet i denna delen skall dock ställas i relation till vad jägaren är beredd att betala för att få tillgång till ytterligare mark. Utredningens

undersökning visar att 60 procent av de jaktkortslösande jägarna inte behöver mer mark för älg eller småvilt. Det betyder att det finns i det

närmaste 130 000 jägare i Sverige som vill ha tillgång till mera mark.

En stor del av dessa 130 000 jägare är dock inte beredda att betala något för att få tillgång till ytterligare mark. Undersökningsresultatet visar t.ex.

att ungefär 45 000 älgjägare och 32 000 småviltjägare är intresserade endast om marken är gratis. Vidare framgår att ett stort antal av dessa

jägare som vill ha tillgång till ytterligare mark inte är beredda att betala mer än 500 kr per år för ytterligare mark. Sålunda framgår att ungefär

hälften av jägarna, dvs. 65 000, inte är villiga att betala något eller högst 500 kr per år för upplåtelseavgift m.m. för att få tillgång till ytterligare

mark. Vidare framgår att omkring 85 000 jägare inte är beredda att betala något eller högst 500 kr per år i ökade resekostnader för att få tillgång till

ytterligare mark. Endast knappt 10 000 jägare kan tänka sig att betala mer än 2 000 kr i resekostnader för att få tillgång till ytterligare mark. När det

gäller kostnader för upplåtelseavgifter och fallavgifter m.m. kan knappt 20 000 jägare tänka sig att betala mer än 2 000 kr.

Det anförda leder till slutsatsen att det finns drygt 100 000 jägare i Sverige

som uppger att de är i behov av ytterligare mark. Kostnaderna synes ha stor betydelse för dessa jägare. Ett stort antal av de drygt 100 000 jägare

som är i behov av ytterligare mark har sådana krav härvidlag att deras behov inte kan realiseras. Det är t.ex. osannolikt att tro att man kan få

ytterligare mark gratis. Endast en mindre del av jägarna kan tänka sig att betala mer än 2 000 kr för mark eller resor för att få tillgång till ytterligare

mark. Majoriteten av jägarna kan tänka sig att betala högst 500 kr per år för resor eller mark m.m. Intresset av att få tillgång till ytterligare mark

torde för dessa vara beroende av att marken är belägen nära jägarens bostadsort samt att jaktmarken är billig.

Med hänsyn till vad jägarna svarat på frågan vad ökad tillgång till mark

har för betydelse för jägarens vilja att jaga är det sannolikt att en ökad tillgång till jaktmark främst påverkar jägarens intresse för småviltjakt.

I Sverige finns det knappt 400 000 män och 150 000 kvinnor i åldrarna 18-

50 år som inte jagar men som är intresserade av jakt. Den vanligaste orsaken till att man trots ett intresse inte jagar är att man inte har tid.

Ungefär 100 000 män och 30 000 kvinnor anser att brist på jaktmark är orsaken till att de inte deltar i jakt. Det är denna grupp som utredningen

skall ägna särskild uppmärksamhet åt.

Undersökningen visar att drygt 30 000 av dessa inte är intresserade av att avlägga jägarexamen. Det torde innebära att deras möjlighet att börja jaga

är små. När det gäller hur många dagar dessa presumtiva jägare skulle vilja jaga är det tydligt att småviltjakten är intressantast. Drygt 100 000 skulle

vilja jaga fyra dagar eller mer. Endast ett fåtal vill inte alls jaga småvilt. När det gäller motsvarande siffror för älgjakt är det drygt 50 000 som vill

jaga 4 dagar eller mer och så många som drygt 40 000 som inte vill jaga älg över huvud taget.

Omkring hälften av de presumtiva jägarna kan inte tänka sig att ha längre

avstånd än 5 mil till jaktmarken. När det gäller småviltjakten uppger 70 000 att de inte vill ha längre än 5 mil och ytterligare drygt 50 000 att

de kan tänka sig att åka högst 15 mil. Undersökningen får anses visa att

en stor del av de presumtiva jägarna endast kan tänka sig att jaga i

närheten av bostadsorten.

Av de presumtiva jägarna, som uppgivit att brist på jaktmark är orsaken till att de inte jagar, är omkring 100 000 villiga att betala högst 500 kr för

resor och drygt 80 000 högst 500 kr för jaktmark m.m. Resultatet tyder på att en mycket stor del av denna grupp inte kan eller inte vill lägga ut några

större kostnader på jakten.

Sammantaget konstaterar utredningen att ett relativt stort antal jägare uppger att bristen på jaktmark har betydelse för deras möjlighet att jaga i

den omfattning de önskar. Likaså finns det ett relativt stort antal svenskar som är intresserade av att börja jaga men som uppger att tillgången till

jaktmark hindrar dem. Mot bakgrund härav drar utredningen den slutsatsen att det utifrån dessa utgångspunkter finns ett behov av att tillskapa fler

jakttillfällen. Utredningen har därför undersökt vilka möjligheter det finns att få till stånd fler jakttillfällen i landet.

3.4.3. Jaktmarkerna och deras möjlighet att ge fler jakttillfällen

För att få en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på jaktmark skall

utredningen enligt direktiven lämna förslag till hur fler personer, särskilt de som saknar egen mark, kan ges möjlighet att jaga. Utredningen bör

lämna förslag till hur markägare som själva inte utnyttjar sin mark i större utsträckning än i dag skall kunna förmås att upplåta mark för jakt åt andra.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt möjligheten att upplåta den allmänt ägda marken. Nedan redovisar utredningen sina överväganden och förslag

härvidlag.

Mark som förvaltas av Fastighetsverket

Som redovisats inledningsvis är Fastighetsverket den största förvaltaren av statens fasta egendom. Bl.a. förvaltas statens mark ovan odlingsgränsen och

på renbetesfjällen av detta verk. Enligt uppgift från verket utnyttjas i dag all jaktbar mark för jakt. Det finns sålunda inte någon outnyttjad mark

under Fastighetsverkets förvaltning.

Småviltjakten ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen har varit föremål

för en omfattande utredning från det allmännas sida. En intensiv debatt har förekommit såväl i massmedia som mellan olika intressegrupper. Ut-

redningen har inte haft anledning att granska detta upplåtelsesystem närmare men vill ändå utifrån de aspekter utredningen har att ta hänsyn till

säga följande.

Den totala arealen som är tillgänglig för småviltjakt på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen uppgår till 6 231 000 ha (Utred-

ningen av småviltjakten och handredskapsfisket ovan odlingsgränsen och på renbetesfjället s. 27 ff.). Det är därmed fråga om mycket stora arealer

som gjorts tillgängliga för allmänheten. Utredningen konstaterar att nuvarande upplåtelsesystem således gör det möjligt för ett stort antal jägare

att bedriva småviltjakt. Även de jägare som saknar egen jaktmark ges här möjlighet att bedriva jakt. Tillgången på jakttillfällen, med nuvarande upp-

låtelsesystem, torde alltså vara mycket god.

Med utgångspunkt från vad jägarna uppgivit sig vara beredda att betala för jaktkort och resor för att få tillgång till jakt torde nu aktuell jakt trots allt

inte vara tillgänglig för det stora flertalet. För den som bor nära upplåtelseområdet lär de avgifter som tillämpas vara på acceptabel nivå. Den

jägare som inte bor nära upplåtelseområdet har dock svårt att utnyttja denna jakt. Rent allmänt kan konstateras att det torde vara en kostsam

friluftsaktivitet för den som inte bor på orten.

Nationalparker och naturreservat

Mark som tillhör staten kan avsättas till nationalpark i syfte att bevara ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga

tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. För varje särskild nationalpark meddelas de föreskrifter som behövs för att ändamålet med parken skall

kunna tillgodoses. Sådana föreskrifter får meddelas av Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen. Även föreskrifter om vården och för-

valtningen av parken meddelas av Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen.

Syftet med nationalparkerna är att åt samtid och eftervärld såsom en hela

nationens tillhörighet skydda sammanhängande större områden, vilka utgör karakteristiska prov på ursprungliga eller av kulturinflytelser relativt obe-

rörda landskapstyper med tillhörande ytbildning, växtvärld och djurvärld. Parkerna är tänkta att bilda centralhärdar för vetenskaplig forskning; här

framträder alltmer deras roll som orörda referensområden för forskningen. Men de skall också i princip stå öppna för envar (SOU 1951:5 s. 85).

Naturvårdsverket har utarbetat en policy för jakten i nationalparker. Denna

policy följs när nationalparker inrättas i dag. Naturvårdsverkets grundinställning är att nationalparker skall ge skydd åt både flora och fauna. I en

idealisk park förekommer inte jakt. De viktigaste motiven för detta är följande.

– Nationalparkens höga status som skyddade områden – Historiskt konsekventa svenska regler

– Internationella regler – Nationalparkernas funktion som orörda referensområden för forskning

och miljöövervakning – Etiska motiv

– Hänsyn till annat friluftsliv – Strävan efter så låg nivå av störningar och påverkan som möjligt

Denna grundinställning vägs dock i vissa fall mot andra aspekter. Dessa

aspekter är följande. – Fördelarna med att nationalparken accepteras lokalt och får lokal

förankring – Eventuellt fördelar från naturvårdssynpunkt av jakt på en djurart

I nationalparker bör, enligt Naturvårdsverkets policy, vissa undantag från

jaktförbud kunna ges åt lokalbefolkning eller tidigare ägare så länge de är verksamma, eller boende i anslutning till området. Alternativt kan vissa

undantag ges under en bestämd övergångsperiod. Eventuella undantag och villkoren härför får bestämmas från nationalpark till nationalpark.

Som framgår ovan är nationalparker områden vars natur fått ett särskilt

kvalificerat skydd. De syften nationalparkerna har innebär givetvis att intresset av fler jakttillfällen på dessa områden väger mycket lätt. Den

policy Naturvårdverket utarbetat beträffande jakten på dessa särpräglade

områden är enligt utredningens uppfattning så generös man kan begära. Utredningen anser således inte att man kan eller bör tillåta jakt i national-

parker i större utsträckning än vad Naturvårdsverkets policy medger. Om man bortser från samernas jakt i vissa områden förekommer jakt i ett par

parker. Detta synes stämma väl överens med den policy Naturvårdsverket utarbetat.

Nationalparker kan bara bildas på statens mark. På både enskild och statlig

mark kan däremot bildas naturreservat. Institutet naturreservat skall endast användas om skyddet av ett område kräver sådana begränsningar av

markutnyttjandet att det inte kan kombineras med pågående markanvändning. Länsstyrelsen kan förklara ett område som naturreservat om det

behöver särskilt skydd eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller

eftersom området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. Länsstyrelsen får föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över

fastigheten som är nödvändiga för att trygga ändamålet med reservatet. Bildande av naturreservat med nödvändiga föreskrifter förutsätter att det

finns ett starkt allmänt intresse som motiverar denna åtgärd (prop. 1985/86:90 s. 176 f.).

Naturvårdsverket har utarbetat en policy för jakten i naturreservat. Denna

policy följs när naturreservat inrättas i dag. Naturvårdsverkets policy för jakt i naturreservat är följande och redovisas i punktform.

– Syftet med ett naturreservat skall vara avgörande för om jakt skall tillåtas eller inte inom reservatet. Är syftet t.ex. att skydda en rik flora

eller en värdefull geologisk formation erfordras således inte något jaktförbud.

– Har området stort värde för djurlivet, t.ex. en mindre sjö av stort värde för rastande sjöfågel, och kan jaktutövningen inom reservatet påtagligt

försämra detta värde är det rimligt att inskränkningar i jakten tillgrips. – Jaktförbud behöver dock inte nödvändigtvis vara totala. Jakten kan i

stället anpassas så att förbud endast berör de arter som behöver särskilt skydd eller att jakten enbart får förekomma under viss tid på året, viss

del av dygnet eller endast får ske inom vissa delar av reservatet osv.

– Anpassning av jakten kan ibland få tillgripas även för att undvika

konflikter med övrigt friluftsliv. Anpassningen kan ibland också gälla jaktmetoder eller jaktmedel.

Som exempel kan nämnas förbud mot fällfångst på små marker eller områden med mycket friluftsfolk, användning av blyhagel i grunda

vattenområden, förbud mot att sätta upp jakttorn i områden där sådana inte behövs av säkerhetsskäl, förbud mot siktgator inom områden som

skall lämnas till fri utveckling framför allt urskogsområden, förbud mot att transportera ut fällda djur med barmarksfordon i myrmarker där

oacceptabel spårbildning kan befaras, förbud mot användande av drivande hund på alltför små markområden för att undvika irritation osv.

– Är inskränkningar i jakten inte nödvändiga för att skydda faunaintresset eller för att undvika påtagliga konflikter med annat friluftsliv skall jakt-

förbud inte tillgripas inom reservatet vare sig detta är av intrångskaraktär eller ägt av staten och bokfört på naturvårdsfonden. Detta innebär

bl.a. att jakt skall ske utan inskränkningar i enlighet med regeringens jakttidsbestämmelser. Någon jakt får dock inte ske under artens yngel-

tid. – Skyddsjakt för att skydda en eller flera djurarter mot andra skall inte

förekomma annat än i rena undantagsfall. Sådana ingripanden är i allmänhet föga meningsfulla eftersom de ofta har kortvarig effekt.

– Jakten skall ske enligt långtidsupplåtelser, vanligen fem år. Valet av nyttjanderättshavare skall vara noggrant. Korttidsjakt skall inte före-

komma inom naturreservat.

Utredningen anser att Naturvårdsverkets policy vad gäller jakt inom naturreservat är väl avvägd utifrån de ändamål naturreservaten skall främja.

Policyn är sådan att det är möjligt att tillåta jakt när naturreservatets syften så tillåter. Därutöver bör självfallet inte jakt tillåtas.

Utredningen har med bistånd från Naturvårdsverket tagit fram statistik

rörande nationalparker och naturreservat. Med hjälp från Naturvårdsverket har en större mängd föreskrifter för naturreservat granskats och bedömts.

Utredningen noterar att det råder jaktförbud endast på mindre än fyra procent av naturreservatens areal. På 33 procent, eller drygt 900 000 ha, av

marken råder det inskränkningar i jakträtten. Av dessa drygt 900 000 ha är

det två reservat, Vindelfjällens naturreservat och Sjauna naturreservat, som

står för huvuddelen av arealen, nämligen drygt 835 000 ha.

Av föreskrifterna för Vindelfjällens naturreservat (drygt 550 000 ha) framgår att inskränkningarna i jakträtten endast gäller förbud att jaga and-

fågel och vadare och att inskränkningarna därför måste betraktas som marginella i detta reservat.

Sjauna naturreservat är, tillsammans med nationalparkerna Padjelanta,

Sarek, Stora sjöfallet och Muddus samt naturreservatet Stubba, Europas i särklass största sammanhängande yta med så gott som orörd natur.

Området innehåller bl.a. rika naturtyper där växter och djur förekommer i stor mångfald. Tack vare denna orörda och storslagna natur, områdets rika

biologiska liv och dess historiska värde för samekulturen har det år 1996 av FN-organet UNESCO utnämnts till världsarv, World Heritage Site.

Namnet är Lapplands världsarv och utmärkelsen förpliktar Sverige att bevara det i orört skick för kommande generationer.

Utredningen har med assistans från Naturvårdsverket genomfört ett relativt

stort antal stickprovsundersökningar och på detta sätt försökt plocka fram exempel på reservat där jaktförbudet eller inskränkningarna kan anses tvek-

samma eller omotiverade. Utredningen har inte lyckats finna några sådana exempel.

Utredningen gör sålunda den bedömningen att det finns inga eller små

möjligheter att hitta ytterligare jakttillfällen inom landets nationalparker och naturreservat.

Mark som förvaltas av Fortifikationsverket och Försvarsmakten

Enligt gällande lagstiftning ankommer det på Fortifikationsverket att för-

valta mark som används för militära ändamål. Genom avtal har bl.a. rätten att nyttja jakten överlåtits på Försvarsmakten. Försvarsmakten förfogar

sålunda över drygt 100 000 ha jaktbar mark. Marken är relativt jämt fördelad över landet. I Kalmar, Västmanlands och Uppsala län finns ingen

jaktbar militär mark.

Av den undersökning utredningen låtit göra framgår att det råder speciella

förhållanden på denna mark. Marken har primärt annat syfte och används som övnings- och skjutfält. Av förklarliga skäl kan jakt inte bedrivas på

marken under perioder då den används för sitt huvudsakliga ändamål. Mot bakgrund av detta har Försvarsmakten beslutat att marken skall upplåtas till

jaktklubbar där anställning vid ett förband är ett krav för medlemskap.

Enligt utredningen kan man ifrågasätta om det är lämpligt att jakten på nu aktuell mark endast förbehålls anställda inom Försvarsmakten. Om andra

statliga myndigheter tilläts tillämpa motsvarande regelverk skulle t.ex. all jakt på mark som förvaltas av naturvårdsfonden upplåtas till Naturvårds-

verkets anställda. Skulle ett sådant synsätt bli utbrett skulle stora jaktmarksarealer gå förlorade för den breda allmänheten.

En allmän princip för statligt ägd mark bör vara att den inte är tillgänglig

enbart för statligt anställda utan öppen även för allmänheten när så är möjligt. Kan jakt, med hänsyn till det ändamål marken har i statlig ägo,

bedrivas torde det också vara möjligt att hitta lösningar som tillåter att allmänheten får jaga. Utredningen inser att det råder särskilda förhållanden

på mark som nyttjas av Försvarsmakten. Det kräver sannolikt att jakten, såsom i dag, administreras av jaktklubbar med nära anknytning till för-

banden i landet. Som utredningen ser det finns det emellertid inget som hindrar att även de som inte är anställda vid försvarsmakten skulle kunna

bli medlemmar i dessa klubbar och bedriva jakt under överinseende av de medlemmar som är anställda vid Försvarsmakten. Det innebär att delar av

föreningens medlemmar i jaktklubben skulle kunna vara marklösa jägare boende inom förbandets närområde.

Den närmare utformningen av ett sådant system bör handhas av För-

svarsmakten så att hänsyn kan tas till de speciella förhållanden som råder. Utredningen föreslår att Försvarsmakten får i uppdrag att utforma regler

som öppnar en möjlighet för allmänheten att nyttja jakt på statlig mark som används av Försvarsmakten.

Allmänt vatten

Regeringen har i beslut den 21 november 1996 beslutat att utredningen i

sitt arbete skall beakta ett av Naturvårdsverket redovisat uppdrag om jakt på allmänt vatten. I beslutet sägs att en utvidgad jakt på sådana områden

kan vara ett sätt att förbättra tillgången på jaktmark. Arbetet i denna del har krävt särskilda överväganden och blivit så omfattande att utredningen

funnit det lämpligt att redovisa sina förslag och överväganden i ett särskilt avsnitt. Utredningens förslag innebär att fler personer får möjlighet att jaga

på allmänt vatten. Förslaget redovisas i avsnitt 4. För många marklösa jägare som efterfrågar jaktmark nära bostadsorten innebär förslaget utökade

jaktmöjligheter.

Mark som förvaltas av kyrkan

Utredningens undersökning visar att kyrkan förfogar över knappt 540 000 ha jaktbar mark. Enligt kyrkan utnyttjas all jaktbar mark för jakt. Därav

används 500 000 ha för upplåtelser till utomstående. Endast ett mindre markinnehav används av anställda inom kyrkan. Undersökningen visar

också att det inom vissa stift finns utrymme för ytterligare jägare i befintliga jaktlag. Det framgår att det främst gäller jakt på småvilt. Utredningen

återkommer till denna fråga nedan i avsnittet Utrymme för ytterligare jägare i befintliga jaktlag.

Mark som förvaltas av kommuner

Av landets 288 kommuner har 242 besvarat utredningens enkät. Under-

sökningen visar att 75 av dessa kommuner inte äger någon mark som kan utnyttjas för jakt. Övriga 167 kommuner har tillsammans drygt 300 000 ha

jaktbar mark. I 70 kommuner utnyttjas inte all jaktbar mark. Hur stora arealer det rör sig om som inte utnyttjas är osäkert eftersom de flesta kom-

munerna inte lämnat upplysning om detta. Mycket tyder dock på att marken är svår att göra tillgänglig för allmänheten. De vanligaste orsakerna

till att marken inte används är nämligen att den är tätortsnära, ingår i fritids- eller rekreationsområde eller ingår i naturreservat.

Mindre än 20 kommuner uppger att de kommer att upplåta ytterligare mar-

ker för jakt. Arealmässigt är det fråga om små enheter. Sammantaget ger undersökningen anledning att tro att den kommunala marken i det närmaste

är fullt utnyttjad och att det endast finns ett litet utrymme för fler jakttillfällen.

Utredningen anser att flera goda exempel finns att hämta från kommuner-

nas verksamhet när det gäller att bereda presumtiva jägare, ungdomar och marklösa jägare tillfälle att få jaga. Flera kommuner upplåter nämligen

jakträtten till föreningar med anknytning till en frivillig jägarorganisation. Ändamålet med sådant samarbete torde i flertalet fall vara att bereda

föreningen ökade möjligheter att utbilda jaktintresserade personer i jakt och viltvård. Mot att få nyttja den kommunala marken ansvarar föreningen för

utbildning och fortbildning av jägare. Ofta ansvarar föreningen också för erforderligt fältarbete med viltvården.

Utredningen anser det vara önskvärt om flera kommuner kunde använda sin

jaktbara mark på detta sätt till gagn för presumtiva och marklösa jägare inom kommunen. Förutom att man ger sina kommunmedlemmar möjlighet

att bedriva en meningsfull och berikande friluftsaktivitet kan kommunen dra fördelar av ett sådant förfarande. Kommunerna kan på ett, från både

ekonomisk och praktisk synpunkt, fördelaktigt sätt avlastas det viltvårdsansvar som åvilar markägaren.

Mark som förvaltas av de sex största skogsbolagen

Utredningens undersökning visar att de sex största skogsbolagen förfogar

över drygt 11 miljoner ha jaktbar mark. Enligt bolagen utnyttjas all jaktbar mark för jakt. Omkring en fjärdedel av denna mark utnyttjas av anställda

inom bolagen. Övrig mark upplåts till utomstående. Majoriteten av bolagen uppger att det finns utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag när det

gäller jakt efter älg, rådjur och småvilt. Utredningen återkommer till denna fråga nedan i avsnittet Utrymme för ytterligare jägare i befintliga jaktlag.

Mark som förvaltas av enskilda fastighetsägare

Utredningens undersökning visar att de fastigheter som ägs av enskilda

utnyttjas i hög grad. Av landets privata brukningsenheter är det endast fyra procent, eller 600 000 ha, som inte utnyttjas för jakt. Av dessa 37 000

brukningsenheter är 29 000 mindre än 25 ha och drygt 36 000 mindre än 100 ha. Antalsmässigt är det därmed knappt 16 procent av landets privata

brukningsenheter som inte utnyttjas för jakt. Arealandelen där ingen jakt bedrivs är förhållandevis jämt fördelad över landet. En något större grad

av outnyttjande kan dock skönjas i Stockholmsområdet.

Medelarealen på de knappt 30 000 fastigheter som är under 25 ha är 6 ha. Enligt utredningens uppfattning torde dessa fastigheter vara svåra att

utnyttja för jakt utan samverkan med andra fastigheter. De är emellertid spridda över hela landet och de fall där samverkan kan bli aktuell måste

vara ytterst få. Att omkring 95 procent av arealen för landets privata brukningsenheter utnyttjas för jakt får från jaktlig synpunkt anses vara

mycket bra. Utredningen anser att resultatet från undersökningen härvidlag visar att de privata brukningsenheterna utnyttjas för jakt i mycket hög grad

och att man inte kan begära mycket mer. Det finns, enligt utredningen, inte vare sig möjligheter eller skäl att vidta några åtgärder beträffande de

fastigheter som inte utnyttjas för jakt i dag.

När det gäller vilket utrymme det finns för ytterligare jakt på enskilda marker visar utredningens undersökningar att det finns utrymme för

ytterligare jakt på en relativt stor areal. Intresset för att upplåta sin mark till utomstående är dock litet. Utredningen drar den slutsatsen att av de

som i dag inte upplåter sin fastighet för jakt är det endast en mycket liten del som är intresserad av sådana upplåtelser.

När det gäller fastigheter som i dag upplåts och där det finns utrymme för

ytterligare jakttillfällen anser utredningen att det finns få åtgärder som kan vidtas. Den åtgärd som kan vara verksam är information och upplysning

för att ändra jägarnas attityd. På så sätt kan dessa förmås att dela med sig av det överskott på jakttillfällen deras jaktmark har. För större enskilda

markägare som upplåter jaktmark vill dock utredningen hänvisa till vad som sägs nedan under rubriken Utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag.

Jaktvårdsområden

Flertalet fastigheter i Sverige har en från jaktlig synpunkt mindre lämplig

form och storlek. Olika former av samverkan har vuxit fram under åren genom initiativ från fastighetsägare som upplevt ägosplittringens negativa

konsekvenser och insett behovet av samarbete. Syftet med samarbetet har varit att skapa sämja mellan jaktutövande fastighetsägare samt få till stånd

bättre ordning vid utövandet av jakten. Den samverkan som här avses har ofta byggt på frivilliga initiativ från fastighetsägarnas sida och privata

överenskommelser dem emellan.

Motivet med jaktvårdsområdesinstitutet kan i ett historiskt perspektiv sägas vara att försöka samordna jaktutövningen mellan ägare till mindre och

splittrade fastigheter genom att föra ihop dem till större sammanhängande jaktområden. Det primära syftet med att bilda ett jaktvårdsområde är att

främja viltvården och att skapa möjligheter till positiv samverkan mellan fastighetsägarna. Avgörande för om en viss åtgärd skall anses falla inom

ramen för jaktvårdsområdets ändamål är alltid om viltvården främjas.

Jaktvårdsområden har och har haft stor betydelse för möjligheterna att jaga och att tillskapa jakttillfällen. Mindre områden som annars inte kunnat

utnyttjas för jakt har med syftet att främja viltvården slagits samman till större områden och därigenom skapat goda tillfällen till jakt och viltvård.

Jakten är ett friluftsintresse. Det finns från det allmännas sida ett uttalat

intresse av att främja friluftslivet i allmänhet. Exempelvis innehåller lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. särskilda hänsynsregler

om mark- och vattenområden som har stor betydelse för friluftslivet. Utredningen vill med detta understryka att skapandet av jakttillfällen visser-

ligen har ett allmänt intresse men att det även finns andra lika tungt vägande friluftsintressen som det allmänna har att främja.

Genom jaktvårdsområdesinstitutet kan jaktintresset främjas med tvångsåt-

gärder om det intresset sammanfaller med främjandet av viltvården. Med gällande lagstiftning kan även beslut som inte rör viltvården fattas inom ett

jaktvårdsområde och bli bindande för samtliga medlemmar. Det innebär att

det rena jaktintresset ibland ges större tyngd än friheten för en fastig-

hetsägare att förfoga över sin fastighet.

Förfogandefriheten för en fastighetsägare innebär bl.a. att denne skall vara fri att avgöra om han eller hon vill jaga på sin fastighet. Markägaren skall

också vara fri att bestämma vem som skall jaga på fastigheten och fritt kunna överlåta denna rätt till annan.

I avsnitt 7 föreslår utredningen relativt genomgripande förändringar av det

nuvarande jaktvårdsområdesinstitutet. Detta är gammalt och har inte följt med den senare tidens utveckling på lagstiftningsområdet. Bl.a. har

Sveriges inkorporerande av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och förändringarna av äganderättsskyddet i

regeringsformen inneburit ändrade förutsättningar som berör jaktvårdsområdesinstitutet. Utredningen är av den bestämda uppfattningen att de

ändringar utredningen föreslår ger förutsättningar för att det skall kunna skapas fler jaktmöjligheter på goda villkor. Sammantaget innebär förslaget

att jaktvårdsområdena utvecklas så att de utgör en bas för lokalt inflytande under demokratiska former.

Utredningen vill i detta sammanhang särskilt peka på en förändring som

påverkar antalet jakttillfällen.

I dag finns en möjlighet för en jaktvårdsområdesförening att upplåta rätt till jakt inom jaktvårdsområdet om det finns föreskrifter om sådan

upplåtelse i föreningens stadgar. En förutsättning är dock att jakten skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet. Enligt utredningen är det svårt

att avgöra vilken effekt denna bestämmelse har haft för antalet jakttillfällen. Utredningen anser emellertid att det finns vissa möjligheter

att mäta effekten samt dessutom avgöra vilken möjlighet systemet innebär för marklösa jägare att få tillgång till jaktmark.

Landets jaktvårdsområden är, med få undantag, medlemmar i Svenska

jägareförbundet. Svenska jägareförbundet har sedan 1966 i tidskriften Svensk jakt publicerat sitt register över korttidsupplåtelser Någonstans att

jaga. Jaktmarksutredningen har i sitt betänkande Jaktmarker (SOU 1974:80) redovisat antalet jakttillfällen som utbjudits genom jaktvårdsområdenas

försorg och som registrerats av Svenska jägareförbundet. Uppgifterna i

utredningen är från 1973 års register.

I detta sammanhang är det viktigt att betona att vid denna tid förutsatte en upplåtelse av jakt att samtliga fastighetsägare var ense därom. Numera kan

en enskild fastighetsägare inte förhindra sådana upplåtelser. En majoritet av fastighetsägarna kan i dag besluta om sådana regler mot minoritetens

vilja.

Utredningen har jämfört jaktvårdsområdenas utbud av jaktmark i dag med jaktmarksutredningens resultat. År 1973 fanns det 1 480 jaktvårdsområden

i landet med en total areal på 6,3 miljoner ha. I 1973 års register fanns det 42 jaktvårdsområden som erbjöd jakt åt jaktintresserade, bl.a. marklösa

jägare. Av dessa jaktvårdsområden fanns 2 i Värmland, 5 i Jämtland, 33 i Västerbotten, 1 i Norrbotten och 1 i Västernorrland. År 1996 fanns det

1 890 jaktvårdsområden med en total areal på 7,3 miljoner ha. I Svensk jakt nummer 8 för år 1996 har Svenska jägareförbundet senast redovisat

registret Någonstans att jaga. Av sammanställningen framgår att det år 1996 fanns sammanlagt 28 jaktvårdsområden som erbjöd jakt. Av dessa

fanns 3 i Norrbotten och 25 i Västerbotten.

Utredningen konstaterar utifrån innehållet i Svenska jägareförbundets register att antalet jakttillfällen som erbjuds intresserade jägare och då även

marklösa jägare är få. Jämförelsen med förhållandena år 1973 visar dessutom att antalet jakttillfällen som på detta sätt offentligt utbjuds till bl.a.

marklösa jägare minskat. Detta är förvånande om man betänker att antalet jaktvårdsområden och dess sammanlagda areal ökat kraftigt under samma

period och att jaktvårdsområdesföreningarna dessutom fått möjlighet att med tvång upplåta rätt till jakt för att just kunna erbjuda fler jakttillfällen.

Enligt utredningen behöver det införas förändringar i jaktvårdsområdesinsti-

tutet så att de jakttillfällen som inte utnyttjas verkligen kommer ut till den jaktintresserade allmänheten. Den nuvarande möjligheten för en förening

att upplåta jakt bör finnas kvar dock med vissa justeringar som redovisas i avsnittet Viltvårdsområden. Utredningen föreslår emellertid följande för-

ändringar i syfte att skapa fler jakttillfällen och som, i enlighet med utredningens direktiv, innebär att markägare som inte själva utnyttjar sin

mark kan förmås upplåta mark för jakt åt andra. Jaktvårdsområdesinstitutet

hindrar nämligen i dag markägare att upplåta sin mark för jakt.

I dag tillämpas ett system med jakträttsbevis inom jaktvårdsområdena. Det innebär att i jaktvårdsområden där man får jaga utan hänsyn till fastighets-

gränserna fördelas jaktutövningsrätten med arealinnehavet som fördelningsgrund. Innehav av jakträttsbevis erfordras för att få jaga inom jaktvårdsom-

rådet. Varje fastighetsägare har, oavsett storleken på sitt fastighetsinnehav, rätt till minst ett jakträttsbevis. För att en fastighetsägare skall kunna få fler

jakträttsbevis fordras mer än ett visst arealtal som skall anges i stadgarna. Om det t.ex. i stadgarna anges att en jakträttshavare har rätt att lösa ett

bevis för varje påbörjat 100-tal ha så har en fastighetsägare med 100 ha eller mindre rätt till ett jakträttsbevis. En fastighetsägare som har mer än

100 ha men mindre än 200 ha får lösa två jakträttsbevis osv. I exemplet innebär det alltså att två familjemedlemmar inte kan jaga samtidigt om

deras fastighetsinnehav understiger 100 ha. Arealtalet är således avgörande för antalet jägare inom jaktvårdsområdet och reglerar därmed jakttrycket.

I lagen om jaktvårdsområden har sedan den 15 juni 1984 funnits regler

som inskränker fastighetsägarens rätt att avtala om upplåtelser. För upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt inom ett jaktvårdsområde får

föreskrivas krav på tillstånd av jaktvårdsområdesföreningen. Tillstånd får vägras om den till vilken jakträtten upplåts eller överlåts inte förfogar över

mark inom jaktvårdsområdet av sådan storlek som föreskrivs i föreningens stadgar. För att den som har jakträtt på grund av avtal skall ha rätt att få

ut ett jakträttsbevis fordras att denne disponerar jakt på minst det antal hektar som anges i stadgarna. Om arealtalet är satt till 100 ha innebär det

att en fastighetsägare med mindre mark som själv inte utnyttjar sin mark för jakt inte kan upplåta jakträtten på fastigheten till annan.

Systemet med jakträttsbevis i kombination med nu aktuell inskränkning kan

få egendomliga konsekvenser. Om det i stadgarna anges att fastighetsägare har rätt att lösa ett jakträttsbevis för varje påbörjat 100-tal ha så innebär det

att en fastighetsägare med en fastighet vars areal uppgår till 103 ha har rätt att lösa två jakträttsbevis. Denne fastighetsägare har möjlighet att upplåta

jakten på 100 ha eller att upplåta rätten att lösa jakträttsbevis för denna areal och själv utnyttja den överskjutande arealen på 3 ha som berättigar

honom till jakt inom hela området. I praktiken kan man dock lika gärna se

det som att fastighetsägaren upplåter 3 ha mark och behåller resten själv. En fastighetsägare som har 80 ha har dock ingen möjlighet att upplåta

jakträtten eller upplåta rätten att lösa jakträttsbevis.

Antalet presumtiva jägare inom ett jaktvårdsområde regleras genom reglerna om jakträttsbevis. Genom att tillåta en jaktvårdsområdesförening

att bestämma arealkrav för rätt till jakträttsbevis överlåts åt föreningen att bestämma jakttrycket inom området. Att därutöver inskränka fastighets-

ägarens möjligheter att förfoga över sin fastighet är inte behövligt från viltvårdssynpunkt. Dessutom hindrar dessa regler en fastighetsägare som

själv inte utnyttjar sin mark att upplåta sin mark för jakt åt andra. Ett hinder som gäller oavsett om jakten skall bedrivas gemensamt inom om-

rådet eller ej.

Enligt utredningen går det inte annat än i undantagsfall att motivera ett ingrepp i den enskilde fastighetsägarens rätt att utnyttja sin egendom på

sätt nu beskrivits. Det är svårt att finna att det föreligger en rimlig balans mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar på grund av

inskränkningen. Det allmänna intresset av att det inte förekommer ett för högt jakttryck inom jaktvårdsområdet regleras redan genom reglerna om

jakträttsbevis. Enligt utredningens direktiv finns det ett allmänt intresse av att tillskapa fler jakttillfällen. Detta kan inom jaktvårdsområdesinstitutet

ske genom att ägare till små fastigheter får tillbaka rätten att upplåta jakträtten på sin fastighet.

Utredningen föreslår att varje fastighetsägare i ett jaktvårdsområde skall ha

rätt att genom upplåtelse av sin jakträtt sätta en annan person i sitt ställe under samma villkor som gäller för honom eller henne själv. Om fastig-

hetsägaren upplåter sin jakträtt till annan uppkommer inte någon ökning av antalet personer som äger utöva jakträtt inom jaktvårdsområdet. Upplåtel-

sen kan därför inte heller anses medföra men för övriga fastighetsägare inom området.

Utrymme för fler jägare i befintliga jaktlag

Undersökningarna riktade till olika markägargrupper visar att i princip all

jaktbar mark utnyttjas men att det på många håll finns utrymme för fler jägare på jaktmarken. En vanlig uppfattning är att jaktlag som är etablerade

har en ovilja att ta in fler jägare. Även tidigare jaktutredningar har funnit att jaktmarkerna på många håll utnyttjas av ett betydligt lägre antal jägare

än vad som är motiverat med hänsyn till viltet och de jagandes behov av jaktmöjligheter. Man har även funnit att jaktmarkerna används ensidigt,

t.ex. att stora arealer inte utnyttjas för annan jakt än älgjakt (se t.ex. SOU 1983:21 s. 299). Det är uppenbart att detta problem kvarstår trots att man

tidigare föreslagit åtgärder för att komma till rätta med detta.

Det torde alltså vara så på många håll att etablerade jaktlag undviker att ta in nya medlemmar när befintliga medlemmar av en eller annan

anledning slutar att jaga. Utredningens undersökning visar att hela 60 procent av jägarna inte är intresserade av att ta in permanenta medlemmar

i det jaktlag där jägaren är medlem.

Utredningen anser att det behöver komma till stånd en attitydförändring hos många jägare för att nyblivna jägare skall få det lättare att komma in

i jaktgemenskapen. Det ligger dessutom i jägarnas egna intressen att värna om och ta med nya jägare. Bl.a. skulle en större generositet från deras sida

troligen medföra mindre efterfrågan på jaktmark och därvid påverka prisnivån på jaktupplåtelser. Det arbete som bedrivits hittills har inte varit

tillräckligt för att få till stånd en attitydförändring.

För att kunna bryta denna trend är det inte tillräckligt med informationsinsatser från jägarorganisationerna. Stora markägare torde ha goda möjlig-

heter att vid upplåtelse av mark, omförhandling av avtal m.m. kunna ställa sådana krav på nyttjanderättshavaren att denne låter nya jägare komma in

i jaktgemenskapen när utrymme finns. Utredningen är av den uppfattningen att en förening med styrelse och stadgar är den lämpligaste avtalsparten om

man som markägare vill försäkra sig om att jaktlaget har en vilja att ta tillvara de jakttillfällen jaktmarken erbjuder.

Utredningen anser således att det finns skäl att förorda upplåtelser till

föreningar, framför enkla bolag och enskilda personer, när det gäller att främja fler jakttillfällen. En viktig skillnad mellan ett enkelt bolag och en

förening är nämligen det förhållandet att bolaget är en sluten och föreningen en öppen association. Typiskt för bolaget är sålunda att det i detta

ingår ett visst bestämt antal bolagsmän, medan det är ett kännetecken för en förenings organisation att medlemsantalet kan växla utan att alla kvar-

varande medlemmar behöver samtycka och att en ändring av antalet medlemmar inte påverkar föreningens juridiska struktur.

För att en ideell förening skall äga rättssubjektivitet och alltså anses som

en juridisk person krävs enligt rättspraxis att den valt styrelse och antagit stadgar om hur beslut i föreningens angelägenheter fattas, föreningens

namn och ändamål (se NJA 1973 s. 341 och 1987 s. 394).

Det finns fördelar att vinna om föreningar i större utsträckning än hittills skulle användas som avtalsparter vid upplåtelse av jaktmark. Detta gäller

främst större marker med plats för många jägare. Om jägare med skilda intressen ges medlemskap i föreningen kommer jaktmarken att utnyttjas för

jakt efter olika slags vilt och jakten bedrivas i flera olika former.

Utredningen anser att upplåtelser av jakt på allmän mark – utredningen menar då upplåtelser som i juridisk mening är att betrakta som nyttjande-

rättsavtal – bör upplåtas företrädesvis till föreningar. Endast undantagsvis bör andra upplåtelser förekomma. Krav skall därvid ställas på skriftliga

stadgar så att föreningens ändamål kan bedömas. Därvid bör företräde ges åt föreningar som dels har intresse att främja all jakt dels villiga att erbjuda

ungdomar och marklösa jägare medlemskap när utrymme finns för fler jägare. Utredningen anser att detta kan vara ett sätt att utnyttja den allmänt

ägda marken till fullo och samtidigt öppna plats åt ungdomar och marklösa jägare som har svårt att komma in i jaktgemenskapen. Nyttjanderättsavtalen

bör dessutom villkoras på sådant sätt att föreningen förpliktas att följa sina ändamål. Eftersom kvinnor är underrepresenterade i jägarkåren bör också

jaktföreningarna kunna stimulera deras jaktdeltagande.

Utredningen anser att även bolag, kyrkan och andra större markägare i

större omfattning än hittills borde kunna upplåta sina jaktmarker till jaktlag som är mera fast organiserade som föreningar.

Det bör även i framtiden ligga i de båda jägarorganisationernas intresse att

verka för att jaktlagen organiseras som föreningar. Som framgått ovan finns det ett sådant intresse från det allmännas sida. Enligt utredningen bör där-

för denna verksamhet vara en del i jägarorganisationernas åtaganden för att erhålla organisationsbidrag från staten. Jägarorganisationerna bör i sin verk-

samhet även bistå sina medlemmar med förslag till föreningsstadgar.

3.4.4. Att fånga upp de nyblivna jägarnas jaktintresse

Som anges i utredningens direktiv är det angeläget att de nyblivna jägarna ges möjlighet att komma in i jaktgemenskapen och att deras jaktintresse

fångas upp på ett bättre sätt än i dag. Utredningen anser att jägarorganisationerna har en avgörande roll i dessa frågor. Utan en aktiv insats från

dessa folkrörelseorganisationer kan inte dessa mål uppnås. Enligt utredningen är det huvudsakligen på lokal nivå som detta arbete kan bedrivas.

Inom flera kommuner förekommer i dag att delar av den kommunala jaktmarken upplåts till jägarorganisationerna för att bl.a. kunna fånga upp ny-

blivna jägares jaktintresse.

Utredningens undersökning till vad utredningen kallar presumtiva jägare visar att en mycket stor andel av de som skulle vilja börja jaga är intres-

serade av ett faddersystem där en van jägare tar med en blivande jägare på jakt. Enligt utredningen bör jägarorganisationerna verka för ett sådant

faddersystem.

Utredningen är vidare av den uppfattningen att den allmänt ägda marken bör kunna utnyttjas i större utsträckning för sådant ändamål. Mark kan i

sådant fall upplåtas till lokal förening med anknytning till jägarorganisation mot att föreningen åtar sig att verka för att utbilda nya jägare och ge mark-

lösa jägare tillgång till jaktmark. Utredningen gör den bedömningen att den kommunala marken är särskilt lämplig för detta ändamål. Ett skäl till

varför utredningen anser detta är att en mycket stor del de presumtiva jägarna vill ha nära till jaktmarken och därmed lokal anknytning. Dessutom

synes flera kommuner redan tillämpa liknande system i dag vilket talar för

att utredningens uppfattning är riktig.

4. Jakt på allmänt vatten

4.1. Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningens förslag innebär att fler personer får möjlighet att jaga på

allmänt ägd mark. Det åstadkoms genom att jaktförordningen (1987:905) ändras så att den enskilde får utökade möjligheter att jaga fågel och mink

på sådant allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen (1987:259). Länsstyrelsen får dock, med

hänsyn till respektive läns speciella förhållanden, möjlighet att genom föreskrifter begränsa den utvidgade jakten på fågel och mink. Sådana

begränsningar får göras med hänsyn till den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen, naturvården, turismen eller friluftslivet och kan avse större eller

mindre områden av länet.

Beträffande övrigt vilt förblir möjligheten till jakt i princip oförändrad. Länsstyrelsen får således alltjämt genom beslut i det enskilda fallet eller

genom föreskrifter upplåta rätt till jakt på annat vilt än fågel och mink. Om länsstyrelsen anser att dessa upplåtelser bör begränsas till antalet skall

företräde ges personer som är bofasta i skärgården eller vid kusten.

I förhållande till nuvarande ordning föreslår utredningen vidare att den jakt, som beskrivs ovan, får upplåtas endast till person som avlagt jägarexamen.

I övergångsbestämmelserna föreslås vissa undantag från denna regel.

Den som jagar på allmänt vatten skall betala en årsavgift som berättigar till jakt under ett jaktår. Avgiften skall täcka länsstyrelsens kostnader för

administration, åtgärder för viltvård och jaktbevakning.

Statens naturvårdsverk (Naturvårdsverket) bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om upplåtelser på sådant allmänt vatten och sådana holmar,

klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen.

Utredningen föreslår att Lantmäteriverket får i uppdrag att framställa kart-

material över allmänt vatten där jakträtten tillkommer staten.

4.2. En kort historik

Enligt 1808 års jaktstadga fick varje svensk medborgare jaga på öppna

havet och på de s.k. ödeskären, dvs. holmar, klippor och skär som i kameralt hänseende inte hörde till någon fastighet (Nordell/Weinberg, Jakten,

Jägaren och lagen s. 56). Även enligt 1912 års lag om rätt till jakt ägde varje svensk medborgare rätt att jaga på nämnda områden.

Genom 1938 års lag om rätt till jakt återfördes jakträtten till kronan. I be-

tänkandet Jaktlagstiftningsfrågor (SOU 1936:38 s. 69 ff.) uppmärksammades minskningen av sjöfågelbeståndet i de yttre skärgårdarna. Till en del

orsakades denna minskning av annat än människans åtgöranden. Huvudorsaken till minskningen syntes dock, enligt utredningen, vara den bedrivna

jakten på sjöfågel. Kritiken riktades inte mot den av skärgårdsbefolkningen bedrivna jakten utan mot den jakt som bedrevs av övriga jägare. Genom

att jakten fick utövas av envar svensk medborgare möjliggjordes, enligt utredningen, "en invasion av tillfälliga eller rena okynnesskyttar vilka, utan

att annat än i sällsynta fall vara i behov av det fällda villebrådet, framför allt om våren härja bland sjöfågeln samt därigenom och genom sin

avsaknad av alla hänsyn till fridlysningstider och jaktvård över huvud jämväl bidraga till att misskreditera sjöfågeljakten i allmänhet". I be-

tänkandet anfördes vidare (s. 70).

"Några skäl som motivera bibehållandet av rätten för varje svensk medborgare att jaga å öppna havet samt å de s.k. ödeskären lärer däremot knappast kunna anföras. För befolkningen i gemen saknar den där bedrivna jakten å sjöfågel så gott som all betydelse i försörjningshänseende. Ovan har anförts hurusom denna jakt verkar förödande på sjöfågelstammen. Därtill kommer att densamma ofta bedrivs under former, som ur humanitär synpunkt måste betecknas såsom ytterst motbjudande. Det synes därför utredningsmannen befogat, att det ifrågavarande stadgandet om fri jakt å omförmälda områden ersättes med bestämmelser, som äro ägnade att göra slut på rådande missförhållanden."

I betänkandet anfördes vidare att sjöfågeljakten för den egentliga kustbe-

folkningen var av värde "såsom innebärande ett ingalunda föraktligt tillskott till en, åtminstone under vissa årstider, enformig och kanske även

knapp diet". Denna befolknings intressen beaktades och den bofasta kustbefolkningen medgavs därför rätt i jaktlagen att utöva sådan jakt efter säl och

sjöfågel som bedrivits av ålder. Med begreppet den bofasta kustbefolkningen avsågs följande grupper (s. 111).

"...Härunder falla först de som man i vanligt tal åsyftar med denna benämning, dvs. de som antingen helt och hållet eller jämsides med ett mindre jordbruk eller annan hantering ur havet hämta sin utkomst, vilka ju så gott som undantagslöst äro varaktigt bosatta vid kusten eller i skärgårdarna, samt vidare den vid fyr- och lotsplatserna anställda personalen. Men till ifrågavarande kategori torde vad angår de yttre skärgårdarna jämväl hänföras de olika mindre hantverkare eller yrkesutövare, som där äro varaktigt bosatta och som kunna sägas vara för sin utkomst väsentligen beroende av nämnda jakt."

I det fortsatta lagstiftningsarbetet godtogs utredningens slutsatser. I prop.

1938:46 med förslag till lag om rätt till jakt m.m. anförs följande av departementschefen (s. 46).

"Genom att i kronans hand återföra jakträtten å öppna havet och å de så kallade ödeskären torde man i fråga om sjöfågeljakten komma att ernå åtminstone i någon mån förbättrade förhållanden ur djurskyddsoch naturvårdssynpunkt. Därigenom berövas nämligen nöjes- och okynnesskyttar en förevändning att medtaga skjutvapen under motorfärder och andra utflykter till sjöss. Vid borttagandet av den fria jakten synes man dock böra göra undantag för den bofasta kustbefolkningen, för vilken åtminstone på en del platser nämnda jakt har betydelse ur näringssynpunkt."

Syftet med lagändringen år 1938 var att åstadkomma en kraftig minskning

av de jagandes antal. Det visade sig dock vara svårt att i praktiken avgöra vilka som skulle räknas till den bofasta kustbefolkningen. Uttrycket fick

därför en betydligt vidare tolkning än vad som avsågs från början. Mot bakgrund härav infördes år 1951 allmänt krav på tillstånd av kronan för att

få utöva jakt på allmänt vatten.

I motiven till denna ändring (prop. 1951:189) framhölls att begreppet den

bofasta kustbefolkningen i praxis hade tolkats så vitt att därunder ansetts falla envar som var bosatt i landskommun eller stad, vilken till någon del

gränsar till havet. Departementschefen ansåg det angeläget med klarare regler på området. Rätt till jakt på ifrågavarande områden borde fortsättnings-

vis endast medges personer som tillhör den egentliga skärgårds- och kustbefolkningen. För att komma till rätta med den rättsosäkerhet som rådde

på området ansågs det nödvändigt att införa allmänt tillståndstvång. Departementschefen anförde bl.a. följande (s. 27).

"I likhet med utredningen anser jag det därför vara att föredraga att ett allmänt tillståndstvång införes och att grundsatsen om företrädesrätt för kustbefolkningen genomföres på så sätt, att direktiv för tillståndsgivningen utfärdas av Kungl. Maj:t. Därigenom vinnes att ingen behöver vara oviss, huruvida han är att anse såsom jaktberättigad eller ej. För att tillståndsprövningen skall bli så enhetlig som möjligt synes det mig lämpligast att den förlägges till länsstyrelserna..."

I enlighet med uttalandena i propositionen meddelade Kungl. Maj:t anvis-

ningar till ledning för länsstyrelsernas tillståndsgivning i kungligt brev av den 8 juni 1951. Marginella ändringar av anvisningarna gjordes av Kungl.

Maj:t i brev av den 8 december 1967. Anvisningarna hade efter ändringen år 1967 följande lydelse.

"A. Beträffande rikets havskuster skall som allmän grund för tillståndsprövningen gälla, att jakten på nu ifrågavarande områden bör förbehållas den bofasta kustbefolkningen i egentlig mening samt att å andra sidan denna befolknings jaktmöjligheter ej böra begränsas mer än som är nödvändigt för att hindra en icke önskvärd minskning av beståndet av sjöfågel eller säl.

1. Till erhållande av jakttillstånd böra i första hand ifrågakomma personer som äro bofasta i skärgårds- och kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning äro i väsentlig mån beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna. I enlighet härmed böra såsom tillståndsberättigade anses, förutom fiskarbefolkningen, även sådana kust- och skärgårdsbor, som vid sidan av annan näring hämta ett väsentligt tillskott till sin försörjning från havet, samt, åtminstone i allmänhet, personalen vid lots- och fyrplatserna och tullverkets bevakningspersonal.

2. Där lokala förhållanden göra det önskvärt, må jakttillstånd meddelas också åt personer som, utan att deras yrke i och för sig kan anses ha särskild anknytning till kust- och skärgårdsförhållandena, dock leva

under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen. Jakttillstånd må vidare meddelas åt personer som, utan att leva under nyssnämnda betingelser, genom långvarig bosättning och yrkesutövning på platsen fått särskild anknytning till och kunskap om kust- och skärgårdsförhållanden.

3. Något krav på att sökanden skall ha behov av jakten för sin försörjning bör icke uppställas.

4. Därest praktiskt taget hela befolkningen på en viss ö eller en viss plats tillhör kretsen av dem som enligt vad förut sagts må kunna erhålla jakttillstånd, må länsstyrelsen besluta, att jakt å allmänt vatten och ödeskär må bedrivas av en var som är mantalsskriven på ön eller platsen i fråga. Meddelas sådant beslut, skall tillkännagivande därom införas i länskungörelserna och i tidning inom orten. Underrättelse om beslutet skall genast sändas till statens naturvårdsverk. B. I fråga om de insjöar där allmänt vatten finnes skall vad under A sagts äga motsvarande tillämpning. C. Jakttillstånd bör avse viss tid, ej överstigande tre år, och må, om så finnes lämpligt, begränsas till att gälla allenast för visst område eller vissa djurarter. Innan tillstånd meddelas, bör jaktvårdssammanslutning för länet höras."

4.3. Gällande lagstiftning

4.3.1. Jakt på enskilt vatten

Föreskrifterna ovan var gällande fram till det att nuvarande jaktlag och

jaktförordning trädde i kraft den 1 januari 1988.

Av 10 § jaktlagen framgår att fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten om inte annat följer av 10 a § eller 11 §. Av

motiven (prop. 1986/87:58 s. 71) framgår att med mark som hör till fastigheten avses även vattenområden i vilken fastigheten har del.

Som redovisas i nästa avsnitt går gränsen mellan enskilt och allmänt vatten

– enligt strandvattenregeln – 300 meter ut från strandlinjen eller, om kurvan för tre meters djup går längre ut, längs den kurvan. Det normala är

alltså att vatten gränsande till fastighets strand i havet eller i sjöar är enskilt vatten.

På allmänt vatten som gränsar till en fastighets strand har, enligt 12 §

jaktlagen, fastighetsägaren jakträtt intill 100 meter från strandlinjen. På allmänt vatten gäller i princip inte enskild jakträtt. Genom nämnda

bestämmelse har man gjort den jämkningen att vid småöar mindre än 100 m långa, vilka ligger så långt ute att de gränsar direkt mot allmänt

vatten, strandens ägare ändock skall ha jakträtt på det allmänna vattnet intill 100 m från strandlinjen.

Motiven för särbestämmelsen finns i prop. 1950:216. Där anför departe-

mentschefen bl.a. följande (s. 13 ff.). Huruvida en landbildning i allmänt vatten, som förut tillhört fastighet, skall anses ingå i vattenområdet eller

fortfarande vara föremål för enskild äganderätt, skall inte avgöras enbart med hänsyn till landbildningens storlek. Landbildningens värde samt i vad

mån den praktiskt utnyttjas bör även beaktas. Därvid får det betydelse om den hittillsvarande ägaren brukat utöva jakt därifrån. Har så varit fallet

torde i allmänhet enskild äganderätt alltjämt anses få föreligga och stadgandet om utsträckt jakträtt blir då tillämplig på landbildningen. Har denna

däremot hittills inte utnyttjats ens för jaktändamål synes det vara fullt motiverat att den även i jakträttsavseende behandlas på samma sätt som

vattenområdet. I sådant fall torde följaktligen anledning saknas att medge enskild jakträtt vare sig på själva holmen eller skäret på vattnet därintill.

4.3.2. Jakt på allmänt vatten m.m.

Av 12 § andra stycket jaktlagen framgår att på allmänt vatten liksom på

holmar, klippor och skär, som inte hör till något hemman, får jakt bedrivas endast efter särskilt tillstånd. I paragrafen bemyndigas regeringen eller efter

regeringens bestämmande länsstyrelsen att genom beslut i det särskilda fallet eller genom föreskrifter meddela tillstånd till sådan jakt. Regeringen

har i 47 § jaktförordningen bestämt att länsstyrelsen meddelar sådant tillstånd. Tillståndsgivningen omfattar inte allmänt vatten som fastighets-

ägare har jakträtt på enligt 12 § första stycket jaktlagen.

Vid tillståndsgivningen bör, enligt 47 § andra stycket jaktförordningen, företräde ges åt personer som är bofasta i skärgården eller vid kusten och

som har erfarenhet av jakt och goda kunskaper om djurlivet och naturförhållandena i dessa områden. Av 48 § samma förordning framgår att till-

ståndet till jakt bör avse en viss tid som inte överstiger tre år. Tillståndet

får begränsas till att avse visst område eller vissa djurarter. En avgift tas ut för prövning av tillståndsansökan. Avgiften är i dag 875 kr.

I avsnitt 4.2 har utredningen redovisat de föreskrifter som gällde för

länsstyrelsernas tillståndsprövning innan nuvarande jaktlagstiftning tillkom. Enligt dessa anvisningar skulle jakttillstånd komma i fråga dels för per-

soner som var bofasta i skärgårds- och kusttrakterna och som dessutom för sin försörjning var beroende av de för dessa trakter typiska inkomst-

källorna, dels personer som lever under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen utan att deras yrke i och för sig kan anses ha särskild

anknytning till kust- och skärgårdsförhållandena. Beträffande dessa anvisningar konstaterade Jakt- och viltvårdsberedningen, i betänkandet Vilt och

jakt (SOU 1983:21), att det av regeringens praxis i besvärsärenden framgick att föreskrifternas krav på bosättning i skärgården upprätthölls men att

avsteg gjordes från föreskrifternas krav på viss yrkesverksamhet eller vissa levnadsbetingelser. Jakt- och viltvårdsberedningen anförde följande som

skäl för ändring av föreskrifterna (s. 304 f.).

"Skall man behålla den nuvarande ordningen för upplåtelse av jakt på allmänt vatten delar beredningen uppfattningen att upplåtelsebestämmelserna bör ses över. Som framgår av regeringens praxis och som också anförts i yttrande i de överlämnade ärendena finns det inte längre skäl att i samma utsträckning som tidigare vid tillståndsprövningen fästa vikt vid sökandens yrkesutövning. Vid den framtida tillståndsgivningen bör i stället företräde ges åt personer som är bofasta i skärgården och som har erfarenheter av jakt och goda kunskaper om skärgårdens djurliv och naturförhållanden."

I prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. anförde föredragande statsrådet följande.

"Jag delar den uppfattning som beredningen för fram, nämligen att det vid tillståndsprövningen inte finns anledning att i samma utsträckning som tidigare fästa vikt vid sökandens yrkesutövning. Vid fördelningen av tillstånd bör i stället företräde ges åt personer som är bofasta i skärgården eller vid kusten och som har erfarenhet av jakt och goda kunskaper om djurlivet och naturförhållandena i dessa områden."

Av 47 § jaktförordningen framgår sålunda att länsstyrelsen vid tillstånds-

givningen bör ge företräde åt de personer som omfattas av beskrivningen i lagtexten. Lagtextens ordalydelse innebär dock inte att andra persongrup-

per är uteslutna från att erhålla tillstånd. I de fall det inte föreligger skäl att vägra jakt på allmänt vatten, och då antalet personer ur den grupp som

enligt lagtexten skall ha företräde till jakt inte är så stor att det av denna anledning finns skäl att ge företräde enbart åt denna grupp, ger inte

lagtexten några skäl till att vägra tillstånd för personer utanför den grupp som prioriteras i lagtexten.

Tillstånd till jakt på allmänt vatten m.m. bör således företrädesvis ges åt

personer som är bofasta i skärgården eller vid kusten och som har erfarenhet av jakt och goda kunskaper om djurlivet och naturförhållandena

i dessa områden. Att vara bofast torde innebära att personen i fråga skall vara folkbokförd på fastighet i skärgården eller vid kusten. Folkbok-

föringsbegreppet definieras i folkbokföringslagen (1991:481). Med skärgård avses ö eller öar som har fast bosatt befolkning men saknar fast landför-

bindelse. I skärgårdsbegreppet inkluderas friliggande öar utom Gotlands län (SOU 1996:153 s. 12). Med kust torde avses den landskapszon där land

möter hav eller större insjöar.

Utöver bosättningskravet bör en tillståndshavare ha erfarenhet av jakt och goda kunskaper om djurlivet och naturförhållandena i aktuella områden.

4.3.3. Allmänt vatten och enskilt vatten

Av 1 kap. 1 § jordabalken framgår att fast egendom är jord och att denna

är indelad i fastigheter. Med jord menas jordytan antingen den består av berg, lera eller grus och oavsett om jordytan utgörs av torr mark eller är

täckt av vatten. Marken kan alltså vara helt eller delvis täckt av vatten. Med fastigheter menas särskilda, juridiskt avskilda områden av jordytan,

med tillhörande utrymme under och över jordytan (Peter Westerling, Kommentar till jordabalken 1-5 s. 48 ff.). I 1 kap.5 och 6 §§jordabalken

finns, utöver de allmänna gränsbestämmelserna i 3 och 4 §§, särskilda bestämmelser om fastighets gräns i vattenområde. Som framgår uteslutnings-

vis av 1 kap. 2 § jordabalken avser stadgandena endast gräns i enskilt vatten.

Av 1 kap. 2 § jordabalken framgår att det finns särskilda bestämmelser be-

träffande allmänt vattenområde och fastighets gräns mot sådant område. De innebär att fastighets gräns till allmänt vatten inte regleras i jordabalken.

Fastighets gräns mot allmänt vattenområde bestäms i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. I 1-4 §§ denna lag regleras gränsen mot

allmänt vattenområde i havet. Bestämmelserna i 5,6 och 8 §§ samma lag reglerar gränsen mot allmänt vattenområde i vissa insjöar.

Enligt 1 § nämnda lag är vattenområde i havet allmänt (allmänt vatten), där

det ej ingår i fastigheterna (enskilt vatten). Bedömningen vad som avses med havet (saltsjön) till skillnad från övriga vattenområden (sötvatten,

inlandsvatten) torde i regel vara utan vidare klart. Bedömningen underlättas av att lagen i 8 § anger efter vilket vattenstånd man skall räkna. I vissa fall

kan dock naturförhållandena ge anledning till någon tvekan, särskilt vid flodmynningar. I princip torde man ha att söka ledning av var vattnet upp-

hör att ha karaktären av framflytande vattendrag och övergår till att bli en inbuktning i kusten. En vattensamling, som endast vid högvatten står i

förbindelse med havet, är att räkna som inlandsvatten. (Carl Romberg och Gösta Thulin, Fiskelag och vattengräns s. 42 f.).

Av stadgandet i 1 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde framgår att

allmänt vatten inte kan ingå i fastigheterna. Å andra sidan innebär reglerna att allt enskilt vatten ingår i fastigheterna och att sådant vatten därmed

skall upptas i fastighetsregistret. Landbildning, belägen i det allmänna vattnet, kan utgöra fastighet eller del av fastighet, men kan också ingå i det

allmänna vattnet (a.a. s. 43).

Gränsen mot allmänt vattenområde bestäms enligt tre huvudregler som finns i 2 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Till fastigheterna

hänförs vad man med korta benämningar kan kalla strandvatten, enklavvatten och kilometervatten. Sådant vatten är enskilt vatten. Reglerna täcker

delvis varandra. Det innebär att man för att hänföra ett visst område till fastigheterna ofta kan åberopa mer än en av reglerna.

Strandvattenregeln

säger att till fastigheterna hänförs allt vatten inom

300 m från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går

längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Regeln innebär att allt vatten

inom 300 m från stranden räknas som enskilt. Man bortser då från landbildningar under 100 m längd (a.a. s. 44). Längden räknas i rät linje, fågel-

vägen, mellan de från varandra mest avlägsna punkterna på ön, oavsett om denna linje på sina ställen går över inträngande vattenytor. Enskilt vatten

skall sålunda inte räknas från en landbildning så liten att den kan inskrivas i en cirkel med mindre diameter än 100 m. Ett sammanhängande övervatt-

ensrev, som vid medelvattenstånd håller 100 m i längd, räknas som ö i lagens mening (prop. 1950:60 s. 41).

En gränsdragning enbart med stöd av strandvattenregeln skulle ibland leda

till från praktisk synpunkt mindre önskvärda konsekvenser. På sina ställen skulle uppstå smärre isolerade frivatten, vilka helt kom att avstängas från

öppna havet av vatten som på grund av strandvattenregeln utgör enskilt vatten. Enligt den så kallade enklavregeln hänförs allt vatten som har

förbindelse med öppna havet endast över allmänt vatten till angränsande fastigheter. Enklavregeln innebär att vid kuster med skärgård de inre slutna

fjärdarna i sin helhet blir enskilt vatten om mynningarna mot havet är så trånga att ingen förbindelse är bredare än 600 m. Vid Bohusläns kust från

och med Gullmarsfjorden till och med Hakefjorden gäller inte enklavregeln. I praktiken får den betydelse vid väst- och sydkusten från norska

gränsen till Listershuvud – utom i de nämnda bohuslänska fjordarna – samt vid Öland, Gotland och andra friliggande öar i Östersjön (Carl Romberg

och Gösta Thulin, Fiskelag och vattengräns s. 47 f.).

I 3 § lagen om gräns mot allmänt vatten finns kilometerregeln. Av bestäm-

melsen framgår att vid rikets östra och södra kuster från gränsen mot Finland till Listershuvud i Blekinge hänförs till fastigheterna tillika allt

vatten, som väl har annan förbindelse med öppna havet än vad som framgår av enklavregeln, men ej av större bredd än en kilometer räknat

från fastlandet eller från en ö av minst etthundra meters längd. Bestämmelsen gäller dock inte vatten vid Gotland eller Öland eller vid andra öar,

vilka från fastlandet helt skiljs av vatten som har förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer räknat på samma sätt som angivits

i föregående mening.

Kilometerregeln innebär att de vatten i sin helhet är enskilda, till vilka man

ej kan komma in från öppna havet utan att passera vatten så trånga, att bredden – räknat från strandlinje till strandlinje – ej uppgår till mer än en

kilometer. Vid mätningen skall inte tas hänsyn till öar under 100 m längd. Med kilometerregeln har man velat vinna att de inre, mera slutna vatten-

områdena skall förbehållas strandägarna, medan de yttre mer öppna vattenområdena, vilka stå i förbindelse med havet, blir allmänt vatten (a.a. s. 49).

I ovan nämnda bok, Fiskelag och vattengräns, finns kartor som ytterligare

förklarar strandvattenregeln, enklavregeln och kilometerregeln.

Genom stadgandet i 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde har vissa vattenområden genom en direkt lagbestämmelse hänförts till enskilt

vatten. Paragrafen omfattar vissa vattenområden i Norrbottens län och Kalmar län. Stadgandet är en efter lokala förhållanden påkallad modifika-

tion av kilometerregeln. Den innebär att det enskilda vattnet i dessa kustlän utvidgas i förhållande till kilometerregeln och har motiverats av att det här

är fråga om en skärgård av särpräglad typ, grund och småbruten.

Av 5 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde framgår att i annat vattenområde än havet finns allmänt vatten endast i Vänern, Vättern,

Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Angående dessa sjöar äger vad i 1-3 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

I de nämnda sjöarna når fastigheternas enskilda vatten alltså inte ut över

hela sjöarna utan de öppna delarna är allmänt vatten. Avgränsningen mellan det allmänna och det enskilda vattnet sker efter motsvarande normer

som vid ostkusten. I de fall då ett vattenområdes hänförande till enskilt fiskevatten har gjorts beroende av bredden på dess förbindelse med "öppna

havet" enligt kilometerregeln, har man, då det gäller en insjö i stället att ta hänsyn till vattenområdets förbindelse med sjöns öppna huvuddel (SOU

1947:38 s. 172).

I insjöarna, liksom i havet, har vissa vattenområden genom en direkt lagbestämmelse hänförts till enskilt vatten. Av 6 § lagen om gräns mot

allmänt vattenområde framgår att regeln omfattar delar av sydvästra Hjälmaren och södra Storsjön. Särreglerna beror på att en strikt tillämpning

av de för ostkusten gällande reglerna skulle medföra mindre önskvärda

resultat på enstaka ställen.

I 7 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde regleras gränsdragningen vid öar av mindre längd än 100 m; andra öar omges alltid helt av enskilt

vatten. Om en sådan liten ö ligger så långt ut i havet eller i någon av frivattensjöarna, att den helt eller delvis gränsar till allmänt vatten, anses

frivattengränsen följa strandlinjen. Lagen om gräns mot allmänt vattenområde avser ej att reglera äganderätten till själva ön. Indirekt framgår, att

friliggande småöar kan vara föremål för enskild äganderätt även om de är mindre än 100 m långa. Å andra sidan kan småöar vara så små att de anses

följa vattenområdet och alltså, om de är belägna inom allmänt vattenområde, inte ingå i fastighet (Carl Romberg och Gösta Thulin, Fiskelag och

vattengräns s. 61).

I lagstiftningsarbetet anförde lagberedningen följande om rättsläget när det gäller äganderätten till nämnda småöar (prop. 1950:59 s. 30 ff.).

"...Någon storleksgräns för dessa holmar och skär kan dock ej angivas i lag, utan avgörandet torde få bero på prövningen i varje särskilt fall, varvid får beaktas icke blott storleken utan även värdet av holmarna och skären och i vad mån de praktiskt utnyttjas. I enlighet med det anförda lärer rättsläget efter genomförande av den föreslagna lagstiftningen bliva följande. Sådan ö eller holme, som är belägen inom enskilt vatten enligt nu gällande rätt men inom allmänt vatten enligt den nya lagstiftningen, tillhör fortfarande den som kan visa att han hade äganderätt därtill vid lagens ikraftträdande..."

I 8 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde anges efter vilket vatten-

stånd strandlinjer och vattendjup skall bestämmas.

4.3.4. Jägarexamen

Sedan 1985 skall den som för första gången vill ha tillstånd att inneha jaktvapen eller vill ha tillstånd att inneha jaktvapen av annan typ än han eller

hon redan innehar avlägga ett teoretiskt och praktiskt prov. Sådant prov, kallat jägarexamen, får givetvis avläggas även av annan. Med stöd av

11 kap. 2 § vapenlagen (1996:67) och 2 kap. 4 § vapenförordningen (1996:70) har Naturvårdsverket utfärdat en kungörelse (SNFS 1985:2,

NV:21) med föreskrifter om jägarexamen. Syftet med provet skall vara att

skapa en grundläggande kunskap hos varje jägare eller innehavare av jaktvapen så att jakten blir mer ekologiskt anpassad och att större hänsyn

visas viltet. En sådan kunskap bör också leda till att jakten bättre anpassas till samhällets krav och att större förutsättningar och motivation skapas för

vidareutbildning (prop. 1977/78:141 s. 5).

En fullständig jägarexamen består av tre praktiska prov och två teoretiska prov. De teoretiska proven är grundprov och högviltprov samt de praktiska

proven hagelvapenprov, grundprov/kulvapen och högviltprov/kulvapen. I grundprovets teoretiska del får provtagaren visa färdigheter i ämnen såsom

artkännedom, jaktlagstiftning, jaktetik, ekologi, naturens och djurens utveckling, viltvård och jaktmetoder.

Jägare som genomgått dessa prov är berättigad att ansöka om att få inneha

jaktvapen. Det finns, förutom den restriktion som gäller på allmänt vatten i 47 §, inga ytterligare krav på kunskaper eller erfarenheter för att jaga vare

sig på land eller på vatten.

4.4. Kort om jaktformer för sjöfåglar (ur boken Att jaga av Karl Henning)

4.4.1

Simänder

Till gruppen simänder räknas gräsand, snatterand, stjärtand, bläsand, kricka, årta och skedand. Gräsanden är den vanligaste simanden och jagas på olika

sätt.

Den jaktform som är vanligast och mest effektiv är sträckjakten. Sträcken sker till matplatserna och åter mot övernattningsställena, oftast i en vege-

tationsrik sjö eller havsvik. Sträcket är livligast på kvällen. Man bör i princip inte skjuta vid en iordningställd foderflotte. Där bör man låta

änderna fälla för att sedan skrämma upp dem. De lyfter då mot vinden. Man placerar förhållsskyttar, som då får goda håll. Vid de iordningställda

foderplatserna kan man med fördel använda vettar, dvs. naturtroget tillverkade attrapper föreställande den eller de arter jakten avser, som

placeras med näbben riktad mot land och med rätt stora avstånd, så att

flockarna kan fälla mellan dem. Mellan sex och åtta vettar är lagom vid gräsandsjakt. Som regel bör man inte jaga vid foderplatser, men vid

andjakt är det effektivt om man inte jagar för ofta. Vettjakten kan med fördel kombineras med lockpipa.

Klappjakt

, dvs. att fågeln skräms att flyga mot utställda förhållsskyttar, är

sällsynt. Nuvarande jakttider infaller när änderna ofta har försvunnit från häckningsplatserna.

De flesta änderna skjuts med all säkerhet av den smygande, ensamme

jägaren runt våra stränder, s.k. smygjakt. Särskilt under säsongens början,

då ungänderna inte är så lätta på vingen, är detta en effektiv jakt.

4.4.2

Dykänder

De dykänder som jagas mest i vårt land är ejder, svärta, knipa och alfågel, men även bergand, brunand, sjöorre och vigg m.fl. räknas hit.

Jakten bedrivs i skärgårdarna med hjälp av utlagda vettar, som placeras på

läsidan av en skjutkobbe, detta därför att fåglarna vill fälla mot vinden. Jakten sker oftast från en s.k. skjutskår, dvs. ett skydd byggt av sten,

drivved eller annat material på platsen. Skåren skall byggas så lågt som möjligt så att man inte avtecknar en för tydlig siluett mot himlen över

kobbens yta. Skyddet skall inte ha tak. Det krävs stor rörelsefrihet i skåren, när man skjuter. Man kryper ner till dess det är dags för skott och inväntar

inflygningen absolut stilla. Vettarna bör vara många och av olika arter. Alfågelvettar läggs vid någon grynna, skrakvettar nära land på grunt vatten

och ejdervettar på något djupare vatten. Alla vettar skall läggas på normalt skotthåll, cirka 30 meter. Man bör från skåren undvika att skjuta på fågel

som simmar eftersom de simmar lågt och visar liten träffyta. De bästa skotten får man när fågeln bromsar upp för att fälla.

Man kan även jaga från båt på olika sätt med eller utan vettar. Har man

vettar placerar man dessa där man vet att fåglarna brukar dra förbi. Båten kamouflerar man. Vid kuster utan kobbar och skär där sjöfågeln sträcker

kan man, speciellt i Kalmarsund, ofta se ett flertal båtar som ligger på

linje.

4.5. Länsstyrelsernas tillståndsgivning

Som framgår ovan förekommer det allmänt vatten utmed landets kuster och

i sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Utredningen har undersökt hur länsstyrelserna har tillämpat tillståndsreglerna och i

vilken omfattning jakt förekommer på allmänt vatten där jakt är tillståndspliktig. Undersökningen redovisas nedan. Den befolkning som närmast

berörs av jakten är den bofasta skärgårdsbefolkningen. I anslutning till undersökningsresultatet redovisar utredningen därför antalet bofasta i

aktuella skärgårdsområden.

Av landets 24 län är det endast två län, Dalarnas och Kronobergs län, som inte har allmänt vatten inom länet. Övriga 22 län har till utredningen redo-

visat de föreskrifter och de beslut som meddelats med stöd av 12 § jaktlagen och 47 § jaktförordningen.

4.5.1

Insjöar

Öbefolkningen i Storsjön i Jämtlands län bor främst på Norderö. Ön som ligger inom Östersunds kommun hade vid årsskiftet 1993/94 en befolkning

på knappt 140 invånare. Länsstyrelsen i Jämtlands län har inte meddelat något generellt eller enskilt tillstånd till jakt på allmänt vatten i Storsjön.

När det gäller Hjälmaren finns det befolkning på Vinön i Örebro län och på Valen i Västmanlands län. I slutet av 1993 bodde det knappt 140

personer på Vinön och ett tjugotal på Valen. Ett par personer finns bosatta på öar belägna i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Södermanlands län har

meddelat ett enskilt tillstånd till jakt på allmänt vatten. Länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län har inte meddelat något tillstånd. Generella

tillstånd förekommer inte i länen.

I de delar av Vättern som ligger i Jönköpings län finns endast bofast öbefolkning på Visingsö. Där bor knappt 800 personer. Enligt folk-

bokföringsuppgifter fanns det i slutet av 1993 fyra personer bosatta på öar

i Örebro län respektive en person bosatt på öar i Östergötlands län. Länsstyrelserna i Örebro, Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län har

inte meddelat något generellt eller enskilt tillstånd till jakt på allmänt vatten i Vättern.

Vänerns

stora vattenvidder och skärgårdar med skogklädda öar och

kalsopade kobbar och skär utgör en intressant naturmiljö som ger intryck av kust och hav. Totalt finns omkring 22 000 öar, holmar och skär, täm-

ligen jämt fördelade mellan Dalbosjön och Värmlandssjön. Öbefolkningen i Skaraborgs län som bor på öar i Vänern uppgick i slutet av år 1993 till

590 personer. Huvuddelen av öborna bor på Torsö. Öbefolkningen i Värmlands län är liten till antalet och finns bland annat inom Lurö

skärgård. Länets folkbokförda öbefolkning uppgick vid årsskiftet 1993/94 till 35 personer. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Älvsborgs län har inte

meddelat något generellt eller enskilt tillstånd till jakt på allmänt vatten i Vänern. Båda länsstyrelserna har dock uppgivit att de vardera avslagit två

tillståndsansökningar om sådan jakt. Länsstyrelsen i Värmland har meddelat ett enskilt tillstånd. Tillståndet gav sökanden rätt till jakt på skarv

under ordinarie jakttid. Tillståndet torde i praktiken inte vara gällande eftersom allmän jakt på skarv numera inte är tillåten. Något generellt

tillstånd har inte meddelats.

4.5.2

Hav

Den fågelvägen 15 mil långa Norrbottenskusten sträcker sig från gränsen

mot Västerbotten i söder upp till Torneälvens mynning vid finska gränsen. Skärgården omfattar cirka 1 500 öar med en sammanlagd strandlängd av

200 mil. Norrbottens skärgård är känd för sina låga skogklädda öar. Av öarnas totala areal på 30 000 ha räknas 28 000 ha som skogsmark. Det

finns fast bebyggelse med åretruntboende på Hindersön, Junkön, Långön och Sandön. Öarna har sammanlagt cirka 60 boende. Norrbottenkustens

vikar och halvöar rymmer 130 mil strand.

Enligt uppgift från Länsstyrelsen i Norrbottens län upplåts jakt på två kronoholmar i Haparanda kommun, 14 kronoholmar i Kalix kommun, 10

kronoholmar i Luleå kommun samt fyra kronoholmar i Piteå kommun.

Något generellt tillstånd till jakt har inte meddelats. Det finns emellertid

77 enskilda tillstånd som berättigar till jakt på olika kronoholmar. Tillstånden berättigar till småviltjakt på en eller flera kronoholmar. Två

personer har rätt att jaga på samtliga holmar och i samtliga kommuner. I övrigt ger tillstånden rätt till jakt på som mest fem kronoholmar.

Västerbottens

kust omfattar södra delen av Bottenviken, hela Norra

Kvarken och norra delen av Bottenhavet. Åretruntboende finns på fyra öar utan fast landförbindelse. Vid utgången av år 1993 var 130 personer folk-

bokförda på länets öar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har inte meddelat några generella föreskrifter beträffande jakt på allmänt vatten. Däremot har enskilda tillstånd

meddelats under de senaste fyra åren. För närvarande finns tolv giltiga tillstånd till jakt på fågel. De flesta avser hela länets kust medan någon har

tillstånd för en begränsad del av kuststräckan.

Länsstyrelsen har haft en mycket liberal tillståndsgivning under en treårsperiod. Tillståndsgivningen har varit mycket generös och utan koppling

till sökandens lokala anknytning. Denna period har nu utvärderats av länsstyrelsen och redovisas nedan.

Västernorrlands fjordkust eller Höga Kusten är Sveriges högsta kust. Det storkuperade landskapet går här ut i havet med 200-300 meter höga kust-

berg. Kuststräckan är tämligen öfattig. I Västernorrland finns två öar med ett större antal invånare, Hemsö och Ulvön. Totalt uppgick öbefolkningen

i länet vid årsskiftet 1993/94 till 230 personer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har inte meddelat några föreskrifter som ger generellt tillstånd till jakt på allmänt vatten i länet. Däremot har

enskilda tillstånd meddelats. För närvarande finns 14 giltiga tillstånd. Tillstånden är begränsade till viss del av kuststräckan i länet. Tillstånden

avser jakt på sjöfågel och annat småvilt.

Söder om Höga Kusten i Gävleborgs län blir terrängen kullig och mot

söder allt flackare och bredare. Längs den i övrigt mycket oregelbundna kusten i Gästrikland finns en rad smärre skärgårdsområden, dominerade av

en mängd holmar och skär. Endast ett tjugotal personer är bofasta på länets

skärgårdsöar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i kungörelse utfärdad den 1 juni 1994 meddelat följande tillstånd.

"Jakt efter sjöfågel vid kusten i Gävleborgs län på allmänt vatten annorstädes än där jakträtten tillkommer strandens ägare, ävensom på holmar, klippor och skär som inte hör till visst hemman får fr.o.m. den 1 juli 1994 t.o.m. den 30 juni 1997 bedrivas av den bofasta kustbefolkningen. Till den bofasta kustbefolkningen räknas, förutom fiskarbefolkningen och personalen vid lots- och fyrplatserna samt kustbevakningens personal, sådana kust- och skärgårdsbor, som vid sidan av annan näring hämtar ett väsentligt tillskott till sin försörjning från havet."

Därutöver finns ett enskilt tillstånd till jakt. Tillståndet avser jakt efter

sjöfågel och mink på tre öar i länet.

I Uppsala län bildar den uppländska flacka, horisontella berggrunden Bottenhavets södra kust. Öbefolkningen vid havskusten i Uppsala län

uppgick vid årsskiftet 1993/94 till 870 personer.

Länsstyrelsen i Uppsala län utfärdar endast personliga tillstånd. För närvarande finns i länet två gällande tillstånd till jakt efter sjöfågel på

allmänt vatten. Tillstånden berättigar till jakt på viss del av kuststräckan.

Stockholms läns skärgård är den geografiskt mest omfattande skärgården

i landet. Stockholms skärgård brukar anses begränsas av Arholma i norr och Landsort i söder, en sträcka på cirka 150 km. Skärgården omfattar

cirka 30 000 öar, kobbar och skär. Antalet fast boende i Stockholms skärgård beräknas i dag vara drygt 10 000 personer.

Länsstyrelsen i Stockholms län har meddelat föreskrifter om tillstånd till

jakt på allmänt vatten m.m. för åren 1996 och 1997. Föreskrifterna har följande lydelse.

"--- Inom Stockholms län får under 1997 var och en som är folkbokförd på ö, som saknar fast bro- eller tunnelförbindelse med fastlandet, utan särskilt tillstånd bedriva jakt efter sjöfågel på allmänt vatten samt på holmar, klippor och skär som inte hör till något hemman. Tillståndet gäller dock inte den som är folkbokförd på öarna Rindö eller Skarpö i Vaxholms kommun. ---"

Därutöver finns 22 enskilda tillstånd. Länsstyrelsens praxis synes vara att

endast bevilja personligt tillstånd i hemkommunen. Enskilda personer har dock meddelats tillstånd till jakt på allmänt vatten inom två eller tre

kommuner.

Skärgården längs havskusten i Södermanlands län omfattar några tusen öar, kobbar och skär. Endast ett trettiotal invånare i länet bor på öar i Östersjön.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har inte meddelat något generellt

tillstånd till jakt på allmänt vatten. Länsstyrelsen har dock i det enskilda fallet meddelat 21 personer tillstånd till sjöfågeljakt på allmänt vatten.

Länsstyrelsen uppger att den hittills har varit restriktiv vid meddelandet av aktuella tillstånd och haft kravet att vederbörande är bosatt i skärgården

eller vid kusten och har yrkesmässig anknytning till skärgården.

Kusten i Östergötlands län domineras av långsmala vikar och sund. Den

vidaste skärgården finns i Sankt Anna och i Gryt, som präglas av stor rikedom på holmar, kobbar och skär. Kuststräckan är cirka 6,5 mil lång

och skärgården är på sitt bredaste ställe i Sankt Anna cirka 2,5 mil bred. Totalt är drygt 300 personer åretruntboende på öar utan broförbindelse. 145

personer bor i St Anna församling och knappt 100 i Gryts församling.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har inte meddelat något generellt tillstånd till jakt på allmänt vatten m.m. Länsstyrelsen har dock beviljat 159

enskilda personer tillstånd till sådan jakt. Ett tillstånd berättigar som regel till jakt inom en eller två kommuner och avser i samtliga fall, utom ett,

jakt efter sjöfågel.

Gotlands län

har åtskilliga egenskaper gemensamt med många andra öar,

som t.ex. en liten och isolerad arbetsmarknad. På Gotland bor drygt 58 000 invånare.

Länsstyrelsen i Gotlands län har inte meddelat något generellt tillstånd till

jakt på allmänt vatten. Däremot har länsstyrelsen meddelat tillstånd till enskilda personer. För närvarande finns fem gällande tillstånd till jakt på

allmänt vatten. Tillstånden avser inte enbart sjöfågel. Under de tre senaste åren har ingen ansökan om tillstånd till jakt på allmänt vatten avslagits.

Landskapet norr om Emåns utlopp i Kalmar län är s.k. urbergsskärgård där urberget som regel går i dagen. De ofta höga och branta kobbarna har i

regel torftig vegetation eller är helt kala. Söder härom finns s.k. moränskärgård med flack och låglänt berggrund. Här finns en riklig vegetation. Drygt

300 åretruntboende bor på öar utan fast landförbindelse.

Länsstyrelsen i Kalmar län har i juli 1996 föreskrivit att var och en som är folkbokförd på i beslutet uppräknade församlingar får bedriva jakt efter

sjöfågel. De församlingar som omfattas av beslutet är kustförsamlingar, dvs. församlingar med gräns mot Kalmarsund eller Östersjön. Beslut i det

enskilda fallet medges personer som är folkbokförda i Kalmar län och bofasta högst 12 km från kusten. Tillstånden avser jakt utmed Kalmar läns

kust och för en tid av högst tre år. Länsstyrelsen meddelade omkring 200 personliga tillstånd före juli 1996 då generellt tillstånd infördes för vissa

grupper av bofasta.

Skärgården i Blekinge län är Sveriges sydligaste större skärgård och är av

flack och grund urbergskaraktär. Totalt bor det cirka 750 personer på öar utan fast landförbindelse. Merparten av befolkningen, 535 personer, finns

på Aspö utanför Karlskrona.

Länsstyrelsen i Blekinge län har genom föreskrifter beslutat att alla som är folkbokförda inom länet äger rätt att inom länet bedriva jakt på allmänt

vatten samt på holmar, klippor och skär som inte hör till något hemman. Föreskrifterna har, med förlängning år 1995, gällt sedan juni 1993. Före-

skrifterna är inte begränsade till sjöfågel.

Kristianstads län

hade ingen öbefolkning vid årsskiftet 1993/94.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har inte meddelat något generellt tillstånd

till jakt på allmänt vatten. Däremot finns elva enskilda tillstånd att idka jakt efter sjöfågel på allmänt vatten. Tillstånden gäller hela länet.

"Skärgården" i Malmöhus län omfattar en ö, nämligen Ven. Dess största längd är cirka 4,5 km och bredden cirka 2,7 km. På Ven bor drygt 360

personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har inte meddelat några föreskrifter med stöd av 12 § jaktlagen och 47 § jaktförordningen. Av nämnda förordning fram-

går att företräde bör ges åt vissa personer. Sådant företräde har dock inte varit aktuellt i Malmöhus län då endast ett fåtal ansökningar kommit in.

Tillstånd har meddelats alla sökande som ej av personliga skäl bedömts som olämpliga. För närvarande finns tio gällande tillstånd till jakt efter sjö-

fågel.

I Hallands län finns skärgård endast norr om Varberg. Den halländska

kusten präglas från Varberg och ned mot Falkenberg av flacka strandängar och morän- och sandstränder. Därefter vidtar mot söder sandstränder i allt

större bågar mellan urbergsåsarnas klippuddar. Stadigvarande bofast befolkning finns i dag endast inom Nidingens naturreservat med två vuxna

personer.

Något generellt tillstånd till jakt på allmänt vatten m.m. har inte meddelats av länsstyrelsen i Hallands län. Däremot har länsstyrelsen meddelat en-

skilda tillstånd. I november 1996 fanns 43 gällande tillstånd till jakt på allmänt vatten. Tillstånden gäller jakt inom hela länet och är inte begränsade

till sjöfågel.

Göteborgs och Bohus läns kust har längs hela sin längd en frans av starkt exponerad ytterskärgård från Onsala i söder till norska gränsen i norr.

Skärgården, som omfattar cirka 7 500 öar och skär, blir i den centrala delen bredare genom fjordarna som omsluter Orust och Tjörn samt genom

Gullmarn och Åbyfjorden vilka skjuter långt in i landet. Av Göteborg och Bohus läns femton kommuner är tolv kustkommuner. Det finns bofast

befolkning på 66 öar. Länet har den överlägset största öbefolkningen i

landet med 19 500 helårsboende årsskiftet 1993/94 varav enbart Öckerö kommun har 11 500 invånare – bortsett från Gotland unikt i landet vad

gäller antalet boende utan fast landförbindelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har meddelat följande föreskrifter.

"Länsstyrelsen beslutar...att jakt i Göteborg och Bohus län på allmänt vatten samt holmar, klippor och skär som inte tillhör något hemman får bedrivas av envar mantalsskriven inom någon av nedan angivna församlingar eller delar av församlingar belägna väster om riksväg E6. --- Länsstyrelsen beslutar vidare att personer bosatta inom Askims, Torslanda, Tynnereds och Älvsborgs församlingar i Göteborgs kommun som genom sitt yrke (t.ex. yrkesfiskare, lotsar, anställda vid tull och kustbevakning) har anknytning till havet skall omfattas av länsstyrelsens föreskrifter om tillstånd till jakt på allmänt vatten."

Därutöver finns 14 enskilda tillstånd till jakt på allmänt vatten. Tillstånden gäller för jakt inom hela länet. Tillstånden omfattar inte jakt på klövvilt.

4.6. Utvärderingar gjorda av länsstyrelser

4.6.1. Länsstyrelsen i Västerbottens län

Under en försöksperiod, omfattande tre år, har tillståndsgivningen från

länsstyrelsens sida varit mycket generös och utan koppling till sökandens lokala anknytning. Länsstyrelsen har därefter vänt sig till de som haft

jakttillstånd på allmänt vatten under säsongerna 1992-1994 för att få synpunkter och erfarenheter. Även jägarorganisationerna, polisen och

ornitologiska föreningen har lämnats tillfälle att yttra sig. Mot bakgrund av denna utvärdering gör länsstyrelsen i juni 1995 följande bedömning.

"Länsstyrelsen finner att det mest varit positiva erfarenheter kring upplåtelserna. Den aktuella jaktformen är speciell och erbjuder andra svårigheter än övrig jakt. Efterfrågan på den aktuella jakttypen har varit relativt liten, sannolikt på grund härav. Det fåtal entusiaster som nyttjat sina tillstånd betonar dock värdet av möjligheten att få jaga på

allmänna vatten och framför önskemål om fortsatt generös tillståndsgivning. Inte vid något tillfälle har jakten förorsakat konflikt med andra intressegrupper. Polisen har tagit emot någon anmälan om skottlossning som kunnat antas ha samband med jakten på allmänt vatten. Länsstyrelsen har viss förståelse för den kritik som framförts beträffande svårigheten att identifiera alla jaktbara områden. Att reglerna är svåra att tolka och att det jaktbara området är mycket begränsat samt huvudsakligen består av öppet hav är riktigt. Detta förhållande är dock väl känt av länsstyrelsen som regelmässigt lämnar information om förutsättningarna till dem som kontaktar länsstyrelsen innan tillstånd sökes. Den avgift som tas ut är inte en avgift för själva jakten utan en ansökningsavgift som erlägges för att ansökan överhuvudtaget ska behandlas. Avgiftens storlek har fastställts av regeringen och är numera 875 kr. Med hänsyn till det fåtal personer som skulle ha nytta av ett fullständigt och tydligt kartmaterial över tillåtna jaktområden och till de kostnader som framtagandet av ett sådant material kan antas medföra menar länsstyrelsen dock att det inte bör prioriteras. Mot bakgrund av ovanstående finner länsstyrelsen inte anledning att fortsättningsvis hantera ansökningar om tillstånd på allmänt vatten på annat sätt än som skett under försöksperioden. En generös tillståndsgivning kan således fortsätta att gälla."

4.6.2. Länsstyrelsen i Blekinge län

Länsstyrelsen i Blekinge beslutade den 24 juni 1993 om föreskrift där alla

som är folkbokförda inom länet skulle äga rätt att inom länet bedriva jakt på allmänt vatten samt på holmar, klippor och skär som inte hör till något

hemman. Föreskriften tidsbegränsades till två år varefter de praktiska erfarenheterna övervägdes.

Ny föreskrift beslutades den 25 juni 1995 och var av samma innehåll som

det tidigare beslutet. Inför beslutet inhämtades yttranden bl.a. från Länspolismästaren, Kustbevakningen, Blekinge ornitologiska förening och

jägarorganisationer. De yttranden som inkom var positiva till en förlängning. Länsstyrelsen motiverade sitt beslut i huvudsak på följande sätt.

"Länsstyrelsen finner, grundat på såväl den tidigare tillståndsgivningen som erfarenheter från försöket med tillståndsgivning med föreskrift, att jakten på allmänt vatten huvudsakligen utövas av personer, som är

bosatta i skärgården eller vid kusten. Sjöfågeljaktens speciella natur ställer krav på goda kunskaper. Redan av jaktlagstiftningen framgår att jägaren skall ha tillräckliga kunskaper och kunna utföra jakten på ett ansvarsfullt sätt. Enligt Länsstyrelsens uppfattning bör ett beslut om jakttillstånd genom föreskrift inte heller medföra olägenheter ur faunavårdssynpunkt."

4.6.3. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län

Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län gjorde år 1986 en översyn av

tillståndsgivningen inom länet. Tidigare hade meddelats s.k. grupptillstånd till samtliga personer boende på vissa orter utmed kusten. Länsstyrelsen

beslöt den 10 oktober 1986 att jakt på allmänt vatten fick bedrivas av envar boende i någon av länets församlingar med kustanknytning. Inför det

att föreskriften eventuellt skulle förlängas inhämtades yttranden. Någon kritik anfördes inte mot den ordning som varit på annat sätt än att vissa

ortsbor ville att även deras ort skulle omfattas av grupptillståndet. Länsstyrelsen anförde i beslut den 16 juni 1994 bl.a. följande.

"Länsstyrelsens senaste beslut om rätt till jakt på allmänt vatten (s k grupptillstånd) gällde till och med den 30 april 1994. Några negativa konsekvenser till följd av länsstyrelsens beslut har inte framkommit. --- Enligt länsstyrelsens bedömning har den sedan 1986 tillämpade principen vad gäller medgivande till jakt på allmänt vatten inte medfört några olägenheter. Länsstyrelsen anser det lämpligt att under en treårsperiod på nytt medge jakt på allmänt vatten..."

4.7. Naturvårdsverkets beslut den 8 augusti 1996 som överlämnats till utredningen för beaktande

Naturvårdsverket fick den 10 februari 1994 i uppdrag av regeringen att

överväga om det föreligger behov att ändra de aktuella bestämmelserna angående jakt på allmänt vatten enligt 47 och 48 §§jaktförordningen.

Av beslutet, under rubriken Utredning, framgår att verket tagit del av olika

länsstyrelsers beslut, inhämtat synpunkter från olika länsstyrelser och mottagit skrivelser från såväl intresseorganisationer som enskilda personer.

Flertalet länsstyrelser är, enligt verket, positiva till en förenkling, typ

Blekingebeslutet, någon framhåller att det är extra lämpligt avseende Gotland, andra är mer tveksamma om det behövs någon förändring för

deras län. Naturvårdsverket anför i huvudsak följande till stöd för sitt ändringsförslag.

"Naturvårdsverket anser mot bakgrund av vad som redovisats att 47 § jaktförordningen skall tillämpas generöst. Enligt verkets mening ger uttalandena i propositionen 1986/87:58 Om jaktlag m.m. också stöd för denna uppfattning. En sådan tillämpning får också stöd av de jaktpolitiska principer som regeringen presenterade hösten 1994, vars huvudmål var att ge så många som möjligt tillfälle till meningsfull jakt. Här bör också framhållas att möjligheten att bedriva jakt över huvud taget är mycket begränsat på Gotland jämfört med övriga 23 län. På Gotland saknas ju de vilda hjortdjuren helt, utom i hägn. Jakten efter hjortdjur upptar sannolikt mer än 50 % av jaktutövningen i övriga Sverige. Även mårddjuren saknas på Gotland. Naturvårdsverket anser därför att den enskilde jägarens möjlighet att bedriva jakt på allmänt vatten är mycket betydelsefull för jägare som bor på Gotland, även om det med hittills gällande lagtext bara är 52 jägare av Gotlands närmare 3 000 som de senaste åren ansökt om detta tillstånd. En bidragande orsak till det begränsade antalet ansökningar är med säkerhet att länsstyrelsens bedömning/tolkning av 47 § jaktförordningen varit väl känd. Naturvårdsverket anser att länsstyrelsen kan meddela de jägare som är folkbokförda på Gotland ett generellt tillstånd att jaga på allmänt vatten, klippor och skär som avses i 12 § jaktlagen. Med anledning av länsstyrelsens i Gotlands län förfrågan och verkets uppdrag anser verket att 47 § jaktförordningen bör förtydligas. Naturvårdsverkets förslag är att 47 § andra stycket jaktförordningen kompletteras med en föreskrift som medger att alla personer som är folkbokförda på Gotland kan meddelas tillstånd till jakt på allmänt vatten genom ett generellt beslut. Ett generellt beslut är även eftersträvansvärt från administrativ synpunkt, eftersom sådana beslut ianspråktar mindre resurser. Enligt verkets mening gäller i synnerhet för Gotland så speciella förutsättningar att de kan anges direkt i 47 § jaktförordningen."

Regeringen har den 21 november 1996 beslutat att Naturvårdsverkets

redovisning av uppdraget skall överlämnas till utredningen för beaktande i det fortsatta utredningsarbetet. I beslutet anför regeringen följande skäl för

att uppdraget skall överlämnas till utredningen.

"...Enligt direktiven (dir. 1994:127) bör utredaren lämna förslag till hur fler personer, särskilt de som saknar egen mark, kan ges möjlighet att jaga. Av Naturvårdsverkets redovisning av uppdraget framgår att Länsstyrelsen i Blekinge län den 24 juni 1993 beslutat om ett generellt tillstånd innebärande att alla som då var folkbokförda inom länet erhöll rätt att bedriva jakt på de områden som avses i 12 § jaktlagen (1987:259). En utvidgad möjlighet till jakt på sådana områden kan vara ett sätt att förbättra tillgången på jaktmark. Naturvårdsverkets redovisning bör därför överlämnas till utredaren,..., för beaktande i det fortsatta arbetet. Regeringen kommer att ta ställning till behovet av ändringar i lagstiftningen när utredningen slutfört sitt arbete."

4.8. Sammanställning från Lantmäteriverket beträffande svenska kronoholmar

Lantmäteriverket har utrett i vilken omfattning det föreligger oklara ägandeförhållanden beträffande våra kronoholmar. Sammanställningen nedan

grundas på enkätsvar från lantmäterimyndigheterna i februari 1997. Uppgifterna avser länets kuststräcka samt insjösträcka beträffande Vänern,

Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Tabell 4.1 (Existensen av kronoholmar vid rikets kuster och i de stora sjöarna)

Län

Objekt saknas

Objekt

finns, utred-

ning behövs

ej

Utred-

ning inledd

Förord-

nande

om äganderättsutredning

Äganderättsutredning

pågår

Ägande-

rättsutredning

avslutats

Äganderättsutredning

laga

kraft

Återstår

något

att utreda

Kostnadsfördelning

Stockholm

Ja Helt Nej

Staten

Uppsala

Ja Helt Helt Helt Nej

Staten

Södermanland

1Kust Ja Helt Helt Nej Nej

Staten

Östergötland

Ja Helt Delvis Delvis Delvis

Staten

Jönköping

X

Kronoberg

X

Kalmar

Ja Helt Nej Helt Delvis

Staten

Gotland

Ja Helt Helt Nej Nej

Staten

Blekinge

Ja Helt Helt Delvis Delvis

Skåne

2Nej2Nej

Halland

Ja Helt Helt Nej Nej

Göteborg och Bohus

Ja Delvis Delvis Delvis Delvis Delvis Staten

Älvsborg

Ja Helt

Helt Helt

Staten

Skaraborg

Ja Helt

Helt Helt

Staten

Värmland

Ja Helt Delvis Delvis Nej

Örebro

Ja Helt Nej Nej Nej

Västmanland

Ja Helt Nej Nej Nej

Dalarna

X

Gästrikland

Ja Helt

Helt Nej

Staten

Västernorrland

Ja Helt Nej Helt Delvis

Staten

Jämtland

3X

Västerbotten

Ja4Delvis Delvis Delvis

Norrbotten

Ja Helt

Helt Helt

1 Vid kusten finns utredda kronoholmar.2 Oklart om något finns att utreda.3 En kronoholme finns, redan registrerad.4 Generell utredning klar sedan länge, nu avseende en liten holme vars äganderätt är oklar.

Av redovisningen ovan framgår att utredning inletts i samtliga län där kronoholmar finns. Av de län som inlett utredning är det endast i Göteborg

och Bohus län som förordnandet om äganderättsutredning inte gäller samtliga kronoholmar. Sammantaget torde detta innebära att man, utom möj-

ligen i Göteborg och Bohus län, utpekat de objekt där osäkra äganderättsförhållanden råder. Utredningen har bett Lantmäteriverket att redovisa kost-

naderna för att ta fram kartor till ledning för jakten på allmänt vatten. Detta redovisas i det följande avsnittet.

4.9. Överväganden och förslag

4.9.1

Inledning

För att få en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på jaktmark skall utredningen, enligt direktiven, lämna förslag till hur flera personer, särskilt

de som saknar egen mark, kan ges möjlighet att jaga. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas åt möjligheterna att upplåta den allmänt ägda

marken. Utredningen har i detta syfte valt att närmare undersöka om det finns möjligheter för fler personer att jaga på allmänt vatten.

Runt Sveriges kuster samt i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i

Jämtland finns allmänt vatten där jakträtten tillkommer staten. Genom landets länsstyrelser ger staten enskilda eller grupper av enskilda rätt att

jaga på allmänt vatten. Tillstånd till sådan jakt bör, enligt 47 § jaktförordningen, företrädesvis ges åt personer som är bofasta i skärgården eller vid

kusten och som har erfarenhet av jakt och goda kunskaper om djurlivet och naturförhållandena i dessa områden.

I november 1996 fanns 2 tillstånd till jakt på allmänt vatten i våra insjöar,

ett vardera i Vänern och Hjälmaren. Vid samma tidpunkt fanns 391 enskilda tillstånd till jakt på allmänt vatten utmed våra kuster. I fem län fanns

dessutom generellt tillstånd för vissa grupper av enskilda. Av sammanställningen ovan framgår att landets länsstyrelser tillämpar aktuell lagstift-

ning mycket olika, alltifrån en mycket restriktiv individuell prövning till generellt tillstånd för hela länets befolkning.

I ovan redovisade beslut kommer Naturvårdsverket fram till att tillstånds-

givningen av jakt på allmänt vatten bör tillämpas generöst. Verket föreslår att 47 § andra stycket jaktförordningen kompletteras med en angivelse av

vilka som får meddelas tillstånd till jakt på allmänt vatten. En sådan komplettering bör exempelvis avse alla personer som är folkbokförda på

Gotland samt att dessa kan meddelas tillstånd genom ett generellt beslut.

Mot bakgrund av vissa länsstyrelsers mycket generösa tillämpning av tillståndsreglerna, Naturvårdsverkets förslag till friare jakt på allmänt vatten

samt att utredningen särskilt skall ägna uppmärksamhet åt möjligheterna att

upplåta den allmänt ägda marken anser utredningen det finns skäl att över-

väga en utvidgad jakt på allmänt vatten.

4.9.2. Överväganden

Av redovisningen ovan framgår, som nämnts tidigare, att länsstyrelsernas praxis vid tillståndsgivningen enligt 47 § jaktförordningen är mycket olika

trots att länsstyrelserna omfattas av samma regler. Avsikten med en lagbestämmelse av förevarande slag torde rimligen vara att tillämpningen av

tillståndsgivningen skall vara enhetlig över landet. Länsstyrelsernas grunder för att bevilja respektive inte bevilja tillstånd bör därmed inte variera från

län till län på det sätt som sker i dag. Det bör i sammanhanget noteras att ett av skälen till att införa allmänt tillståndstvång, år 1951, var att komma

till rätta med den rättsosäkerhet som då rådde.

Nuvarande bestämmelse i 47 § jaktförordningen torde ge utrymme för den skiftande tillämpning landets länsstyrelser har. Av bestämmelsen framgår

att länsstyrelsen får meddela tillstånd till jakt och att företräde bör ges åt viss bofast befolkning vid tillståndsgivningen. Eftersom orden får och bör

används i lagtexten är det alltså fullt möjligt att vissa länsstyrelser har en snäv tillämpning medan andra har en vid. Det finns därför heller inget som

säger att vissa länsstyrelser gör en mer riktig tillämpning av lagen än andra.

Utredningen anser att det finns starka skäl att föreslå förändringar av

nuvarande ordning. En förändring bör bl.a. ha till syfte att tillskapa klara och tydliga regler till ledning för tillämpande myndigheter. Risken för att

tillståndsgivningen uppfattas slumpmässig av allmänheten minskar därmed.

Skälen för att vid tillståndsgivningen på allmänt vatten ge företräde åt personer som är bofasta i skärgården eller vid kusten är inte lika självklara

i dag som förr. När denna särbestämmelse tillkom angavs som skäl att sjöfågeljakten för dessa bofasta innebar "ett ingalunda föraktligt tillskott till

en, åtminstone under vissa årstider, enformig och kanske även knapp diet". Förhållandena är inte sådana i dag att dessa skäl kan anses ha motsvarande

aktualitet och tyngd. Bestämmelsen i 47 § jaktförordningen kan därmed i detta avseende anses vara otidsenlig.

Det finns, enligt utredningen, skäl för att tillståndsgivningen på allmänt

vatten tillämpas på liknande sätt som vid annan jämförbar verksamhet. Det finns därför anledning att göra en jämförelse mellan jakten på allmänt

vatten och den s.k. fria småviltjakten.

Småviltjakten och handredskapsfisket på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjället är i dag tillgänglig för alla. Enligt 3 § rennäringsför-

ordningen (1993:384) skall rätt till småviltjakt och handredskapsfiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen upplåtas om

olägenhet av betydelse inte uppkommer för rennäringen och om det inte möter hinder enligt bestämmelserna i 32 § rennäringslagen (1971:437).

Ortsbefolkning i fjälltrakterna ges således inte företräde till den fria småviltjakten utan den är tillgänglig för alla. Av rättviseskäl kan därför anföras

att även jakten på allmänt vatten bör vara tillgänglig för alla.

Det finns anledning för utredningen, att i frågan om jakten på allmänt vatten skall göras tillgänglig för fler personer, beakta vilka motiv som

anfördes för att införa fri småviltjakt ovan odlingsgränsen och på renbetesfjället. Ett starkt skäl var att de jaktliga resurserna på statens mark borde

utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt inom den ram som gällande lagstiftning medger. Samtidigt uttalades att behovet av tillgång till jakt och

fiske för befolkningens försörjning i dessa områden är mindre än tidigare (prop. 1992/93:32 s. 141).

Liknande synsätt kan anföras till stöd för en utvidgad jakt på allmänt

vatten. Det ingår dessutom i utredningens uppdrag att, när det gäller tillgången på jaktmark, ägna särskild uppmärksamhet just åt allmänt ägd

mark. Utredningen anser därför att utgångspunkten skall vara att de jaktliga resurserna på allmänt vatten utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt

inom den ram som gällande lagstiftning medger. Tillstånd till sådan jakt skall vara öppen för alla oavsett bosättningsort. Enligt utredningen för-

utsätter dock en utvidgad rätt till jakt att hänsyn tas till andra med jakten konkurrerande intressen.

En viktig fråga härvidlag är hur en utvidgad jakt påverkar den bofasta be-

folkningen i berörda områden. Särskild uppmärksamhet bör då ägnas skärgårdsbefolkningen. De flesta av Sveriges skärgårdar har hyst bofast be-

folkning sedan många hundra år tillbaka och gör, som framgår av redovis-

ningen ovan, så fortfarande. Att vidmakthålla en bofast befolkning är en förutsättning för att hålla skärgården levande (SOU 1996:153 s. 1).

Av den förvärvsarbetande skärgårdsöbefolkningen var år 1990 6 procent

verksamma inom areella näringar och 25 procent inom tillverkning, medan 64 procent ägnade sig åt tjänstesektorn. Det förekom dock betydande varia-

tioner mellan de olika skärgårdslänen (SOU 1994:93 s. 8). I de utredningar som utförts på senare tid som gäller skärgården, Levande skärgårdar (SOU

1994:93) och Hållbar utveckling i Sveriges skärgårdsområden (SOU 1996:153), har bl.a. utretts behovet av förändringar som underlättar bosätt-

ning och företagande i skärgårdsområdena. I dessa utredningar finns visserligen inget som talar för att den bofasta befolkningen skulle vara beroende

av jakt för sin försörjning. Särskilt sjöfågeljakten är emellertid, enligt det förstnämnda betänkandet, en del av skärgårdens kulturarv. En upplåtelse-

form på allmänt vatten som allvarligt skulle påverka en utmärkt fritidsverksamhet är därför inte önskvärd. En ökad möjlighet till jakt för all-

mänheten kan å andra sidan vara positiv för skärgårdsbefolkningen. Därmed öppnar sig nämligen möjligheter till ökad sysselsättning i olika former

av uthyrningsverksamheter och arrangemang av jaktturer.

Utredningen anser att särskild hänsyn skall tas till den befolkning som är bofast i skärgården. I regelverket för ett upplåtelsesystem måste det därför

finnas möjlighet att undanta vissa områden där det finns permanent boende skärgårdsbefolkning om det finns grundad anledning tro att en utvidgad

jakt på ett icke önskvärt sätt påverkar denna befolknings levnadsförhållanden. Det kan t.ex. innebära att jakten inom ett visst område förbehålls

denna befolkning.

Sveriges kust är cirka 760 mil lång om alla fastlandets vikar och de större öarnas stränder tas med. Därutöver finns ett oräkneligt antal små öar,

holmar och skär. Landskapet längs kusterna är det enda i Sverige, vid sidan av fjällen samt vissa urskogar och myrar, med större rester av ursprungliga

naturförhållanden (Sveriges nationalatlas, Miljön). Den biologiska mångfalden, artrikedomen och den genetiska variationen, är en förutsättning för

varaktigt liv. Genom bl.a. olika anspråk på mark och vatten hotas i dag arter och hela ekosystem. Värdefulla naturområden bör därför värnas mot

alltför hårt nyttjande och slitage. Olika former av friluftsliv påverkar

naturen obetydligt i det enskilda fallet. Den samlade påverkan av många människors vistelse och aktiviteter kan däremot bli avsevärd och leda till

slitageskador i utsatta områden. En kanalisering av besöksströmmarna blir därför ibland nödvändig.

Utredningen gör, mot bakgrund av länsstyrelsernas redovisning av antalet

beviljade tillstånd m.m., den bedömningen att en utvidgad jakt inledningsvis kommer att leda till endast en marginell ökning av antalet jägare på

allmänt vatten. Med tiden kommer säkerligen denna jakt att utnyttjas av ett successivt ökande antal jägare. Med hänsyn till de varierande och i vissa

fall speciella förhållanden som råder utmed landets kuster måste det finnas en möjlighet att begränsa jakten i känsliga områden.

Med beaktande av det ovan anförda anser utredningen att det med hänsyn

till annat vilts behov och andra naturvårdsskäl bör finnas möjlighet att göra områdesvisa begränsningar. Det kan kanske avse sälskyddsområden

och/eller fågelskyddsområden där tillträdesförbud inte gäller hela året men där jakt ändå bör undvikas. Vidare bör det finnas möjlighet att göra be-

gränsningar i jakten om det, mot utredningens förmodan, visar sig att jakten inom vissa områden blir alltför intensiv, eller den av andra skäl blir

alltför störande för människor och vilt.

Jakten på sjöfågel torde vara den jakt som blir vanligast och den börjar i allmänhet i slutet av augusti. Jakten på allmänt vatten torde därför sällan

störa det övriga rörliga friluftslivet. Det kan dock, i vart fall för vissa områden, visa sig finnas ett behov av att begränsa jakten med hänsyn till det

rörliga friluftslivet och turismen. Det bör därför finnas möjlighet för länsstyrelsen att ta sådan hänsyn. Det kan t.ex. finnas skäl att senarelägga

jakten på sjöfågel eller att undanta vissa veckoslut från jakt. Ett annat exempel är att väderförhållandena kan påkalla att avslutningen av jakten

tidigareläggs. I sammanhanget bör noteras den möjlighet som finns i 2 § andra stycket jaktförordningen.

Möjligheten för fler personer att jaga på bl.a. allmänt vatten kommer alltså

endast att omfatta fågel och mink. I vilken utsträckning jakt på annat vilt skall vara tillåten på aktuella områden får avgöras av respektive länsstyrel-

se efter de regionala förhållandena. För det fall länsstyrelsen tillåter sådan

jakt, och det finns skäl att begränsa antalet upplåtelser, anser utredningen att företräde skall ges personer som är fast bosatta i upplåtelseområdet.

Denna jakt skall, såsom i dag, upplåtas genom beslut i det enskilda fallet eller genom föreskrifter.

Utredningen anser att det finns skäl att överväga krav på utbildning för att

få jaga på allmänt vatten. Målsättningen med dagens jägarexamen är att skapa en grundläggande kunskap hos varje berörd jägare eller innehavare

av jaktvapen så att jakten blir mer ekologiskt anpassad och större hänsyn visas viltet. En sådan kunskap bör, enligt prop. 1977/78:141 om kompe-

tensprov för jägare s. 5, också leda till att jakten bättre anpassas till samhällets krav och att större förutsättningar och motivation skapas för vidare -

utbildning. Ett krav på genomgången jägarexamensutbildning ger goda förutsättningar för att jägaren besitter erforderliga kunskaper för att kunna

jaga på allmänt vatten. Utredningen föreslår därför att jägarexamen skall vara ett krav för att få jaga på allmänt vatten.

Jägarexamen bör dock utökas med ett nytt avsnitt om sjöfågeljakt, med

särskilt anpassade krav vad gäller fågelartkännedom inklusive flyktbilder, avståndsbedömning och skjutprov.

För den jägare som idag inte har avlagt jägarexamen men som har tillstånd

att inneha jaktvapen lämpade för jakt på fågel skall godkänt sjöfågeljaktprov vara tillräckligt för att ha uppfyllt kravet på avlagd jägarexamen.

Kravet på jägarexamen skall dock inte omfatta personer som, vid ikraftträdandet av dessa regler, antingen var bofasta i skärgården eller vid kusten

eller hade tillstånd att utöva jakt genom beslut i det enskilda fallet. Utredningen föreslår att särskilda övergångsbestämmelser skall gälla för dessa

personer.

En grundläggande rättsprincip för verksamheten inom EG är den så kallade icke-diskrimineringsprincipen i artikel 6 i Fördraget om upprättande av

Europeiska gemenskapen (EG-fördraget). Den innebär att varje form av diskriminering grundad på nationalitetsskäl är förbjuden inom EG-

fördragets tillämpningsområde. Frågan är om utredningens förslag om krav på jägarexamensutbildning kan strida mot denna princip.

Utredningen anser det tveksamt om diskrimineringsförbudet över huvud

taget omfattar regler på detta område. Oavsett hur det förhåller sig härmed anser emellertid utredningen att kravet på jägarexamen inte strider mot dis-

krimineringsförbudet eftersom kravet har en saklig grund. En internationell utblick visar att t.o.m. bosättningskrav är accepterade på jaktens område.

Danmark har nämligen från den 1 april 1994 kravet att man skall vara fast bosatt i Danmark för att få jaga på allmänt vatten (jfr. vidare Gulman, C.

& Hagel-Sörensen, K., EF-ret, 2. udgave s. 61 särskilt not. 12 samt Molde, J. m.fl., EU-karnov 3 s. 49).

Motivet för kravet på jägarexamen bygger strikt på sakliga grunder och

utestänger inte någon på grund av nationalitet. Varje svensk eller utländsk medborgare, som genomgått denna examen, har möjlighet att få jaga på

allmänt vatten. Den grundläggande kunskap jägarexamen ger om bl.a. svenska förhållanden är emellertid nödvändig för att sådan jakt skall kunna

tillåtas vara mer allmän.

Jakten på allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen skall upplåtas per jaktår. Den som får rätt att

jaga på sådant område skall därför erlägga en årsavgift. Årsavgiften skall täcka kostnaderna för administrationen av den enskilda upplåtelsen, åt-

gärder för viltvård och jaktbevakning. Jägaren skall med upplåtelsen få en karta som visar var man får jaga samt viss annan erforderlig information.

När det gäller jakten på fågel och mink skall försäljningen av jaktkort tillgå på sådant sätt att uppföljning kan ske. Varje länsstyrelse avgör dock utifrån

sina förhållanden hur försäljningen praktiskt skall hanteras.

När det gäller möjligheterna att framställa tillförlitligt kartmaterial och kostnaderna för sådant material har utredningen varit i kontakt med Lant-

mäteriverket. Lantmäteriverket har i skrivelse till utredningen den 15 april 1997 anfört följande:

"Jaktutredningen har...förhört sig om möjligheterna att genom Lantmäteriverket få kartmaterial framställt som ger upplysning om svenska kronoholmar och det vattenområde som hör till varje holme samt kostnaderna för en sådan sammanställning... Det har länge varit oklart vilka öar, holmar och skär som bör betraktas som kronoholmar utefter den svenska kusten och i de

inlandssjöar som innehåller allmänt vatten. De holmar det är frågan om är sådana holmar som inte ägs av något annat rättssubjekt än staten. I vissa fall är äganderätten klarlagd sedan tidigare. Sedan en tid pågår utredningar för att identifiera återstående objekt. Utredningarna genomförs länsvis med stöd av lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering. De är ännu inte slutförda, en del är inte påbörjade. Vissa län saknar kronoholmar. Den sammanställning som åsyftas torde lämpligen kunna grunda sig på redovisningen vid äganderättsutredningarna. Det får antas att utredningarna lämnar tillräckliga uppgifter om det vattenområde som hör till varje holme, antingen på karta eller i beskrivning. Normalt blir det fråga om att konstruera och lägga in vattengränserna på en kopia av äganderättsutredningskartan men i vissa fall kan karta behöva upprättas på annat sätt... En rikstäckande sammanställning kan inte göras förrän alla äganderättsutredningar är slutförda och lagakraftvunna. Det förefaller emellertid inte nödvändigt att invänta denna tidpunkt. Eftersom frågorna om att upplåta jakträtt synes komma att hanteras länsvis räcker det att sammanställningen slutförs länsvis. Den genomsnittliga kostnaden för att sammanställa, komplettera och leverera material till länen efterhand som kronoholmsinnehavet klarläggs kan uppskattas till 10-20 000 kr/län (i dagens penningvärde). Därvid förutsätts att sammanställningen inte kräver extra utredningsinsatser, t.ex. i form av en fördjupad tolkning av utredningsresultatet eller undersökning av djupförhållandena."

Utredningen föreslår att Lantmäteriverket får i uppdrag att inför en

utvidgad jakt på allmänt vatten framställa kartmaterial som utvisar allmänt vatten. Kostnaden för att framställa detta kartmaterial beräknas uppgå till

mellan 250 000 kr och 750 000 kr och skall betalas ur jaktvårdsfonden. Kostnader för kartmaterial skall dock efterhand täckas av avgifter från de

jägare som jagar på allmänt vatten.

Utredningen anser att Naturvårdsverket skall bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om upplåtelser på nu aktuella områden. Ledning för

utformning av sådana föreskrifter bör kunna hämtas från de föreskrifter Statens jordbruksverk beslutat i fråga om upplåtelser av rätt till småviltjakt

på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Vidare bör erfarenheter och kunskaper kunna inhämtas från de länsstyrelser som i dag

ansvarar för upplåtelser på dessa marker. Utredningen anser bl.a. att föreskrifterna skall omfatta regler om att tillståndshavare skall lämna in viltrap-

port innehållande uppgifter om var jakten bedrivits under tidigare upp-

låtelseperiod, antal dygn som denna jakt pågått samt om avskjutning.

Vid utformningen av hur upplåtelserna praktiskt skall hanteras kan ledning hämtas från de länsstyrelser som i dag upplåter småviltjakt på statens mark

ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Dessa länsstyrelser har utformat ett upplåtelsesystem som bör kunna vara användbart för jakten på

allmänt vatten m.m. Man låter t.ex. återförsäljare ha hand om försäljningen av tillstånd till jakt. På detta sätt undviker man en omfattande administra-

tion för länsstyrelsen. Länsstyrelsen anger ramarna för upplåtelsen genom att meddela föreskrifter. I föreskrifterna kan t.ex. anges de områden där

jakt inte får förekomma eller där kvotering skall ske. Villkoren för jakten och kartor bifogas av återförsäljaren vid försäljning av jakttillståndet.

4.9.3

Förslag

Utredningen föreslår att jakten efter fågel och mink på sådant allmänt

vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen skall vara tillgänglig för envar jaktkunnig person. Det innebär att

fler personer, särskilt de som saknar jaktmark, kan ges möjlighet att jaga. Länsstyrelsen får möjlighet att områdesvis begränsa denna jakt med hänsyn

till den bofasta skärgårdsbefolkningen, naturvården, turismen och friluftslivet.

Beträffande övrigt vilt kvarstår dagens regler i sak oförändrade. Utred-

ningen preciserar dock nuvarande regler på så sätt att, i de fall länsstyrelsen tillåter även annan jakt på dessa områden och det finns skäl att

begränsa antalet upplåtelser, företräde skall ges sådana personer som är fast bosatta i upplåtelseområdet.

Den som jagar på allmänt vatten skall betala en avgift som gäller ett jaktår.

Avgiften skall täcka länsstyrelsens kostnader för administration, åtgärder för viltvård och jaktbevakning.

4.9.4. Konsekvenser i allmänhet

Utredningens förslag ger ett mycket stort antal jägare möjlighet att bedriva

jakt inom områden som tidigare varit stängda för dem. Detta ligger i linje med utredningens direktiv att öka möjligheterna att jaga till rimliga priser.

Förslaget innebär även att naturresursen sjöfågel kommer att nyttjas betydligt bättre än i dag. Förslaget innebär vidare att de berörda jägarna kommer

att få möjlighet till naturupplevelser av ett för många helt nytt slag.

Ett stort antal jägare får dessutom erfarenhet av skärgårdsförhållanden som kan vara till nytta i andra sammanhang, t.ex. kan det leda till ökad för-

ståelse för att bevara skärgårdsmiljöer och för att hålla skärgården levande. De utökade möjligheterna till jakt kommer även att medföra vissa positiva

faktorer när det gäller sysselsättningen såväl i vissa skärgårdsområden som när det gäller produktion av sådan utrustning som behövs för jakten.

Inom vissa skärgårdsområden är det inte klarlagt vad som är allmänt

respektive enskilt vatten. Som framgår ovan under avsnitt 4.8 har det inletts utredning om kronoholmarna i samtliga län. När dessa utredningar

är färdiga ingår samtliga klippor, holmar och skär i en registerfastighet och äganderättsförhållandena torde därmed vara så klara att det i vart fall går

att avgöra vilka områden som ägs av staten. Redan i dag torde det, mot bakgrund av de utredningar som inletts av lantmäterimyndigheterna, gå att

avgöra beträffande vilka klippor, holmar och skär som det råder oklara ägandeförhållanden. Genom att Lantmäteriverket skall göra upp kartor över

områden som omfattas av jakten torde dock problemen till stor del kunna undanröjas. Om det råder oklara förhållanden skall jakt självfallet inte upp-

låtas i sådant område.

Det finns en risk att jägare som vill nyttja de nya jaktmöjligheterna kommer att vara ovana vid skärgårdsförhållanden och de villkor som havet

ställer. Man kan därför inte bortse från att risken för olyckshändelser ökar. Samma problem fanns emellertid när det fria handredskapsfisket infördes.

Några oroväckande rapporter i detta avseendet har dock utredningen inte kunnat finna. Mot bakgrund härav, och då samhället i andra sammanhang

inte ställer krav på t.ex. sjövana för att ge sig ut i båt, finns det inte skäl att utfärda särskilda bestämmelser i denna fråga enbart för jaktens skull.

Ett specifikt problem för jakten kan vara att vissa jägare har problem med

att identifiera olika fågelarter. Inom dagens jägarexamen ingår som ett särskilt ämnesområde artkännedom. De som utbildat sig torde därmed ha

en grundläggande kunskap om olika fågelarter. Som framgår ovan föreslår utredningen att jägarexamen skall vara ett krav för att få jaga på allmänt

vatten. Utredningen föreslår dessutom att jägarexamen skall utökas med ett nytt avsnitt om jakt på sjöfågel. Härigenom minimeras de risker och

problem som kan finnas härvidlag. Det bör dock särskilt poängteras att inför jakt på allmänt vatten, liksom vid all annan jakt, åligger det den

enskilde jägaren att förvissa sig om att han eller hon har sådan kunskap att jakt endast bedrivs på lovligt vilt. Den som jagar fredat vilt kan dömas till

ansvar härför. Det kan få konsekvenser för jägarens framtida möjligheter att få inneha skjutvapen.

Utredningens förslag kan leda till att tillsynen och jaktbevakningen måste

utvidgas. Det kan medföra krav på utökade resurser. Länsstyrelserna får därför, enligt utredningens förslag, möjlighet att ta ut avgifter för att kunna

täcka sådana kostnader.

4.10. Miljökonsekvensbeskrivning

I detta avsnitt redovisar utredningen vilka miljökonsekvenser förslaget om

utökade möjligheter till jakt på allmänt vatten kan få.

Den nu föreslagna utökade möjligheten till jakt på allmänt vatten kan komma medföra vissa konsekvenser för miljön i berörda områden. Föränd-

ringar kan förväntas när det gäller störningar eller annan påverkan genom; – skottlossning

– motorbåtstrafik – nötning på naturen

– ökat jakttryck – spridning av blyhagel

Skottlossning. All jakt med skjutvapen medför visst "buller", varför ökade

möjligheter till jakt inom ett område också medför en ökning av sådan störning.

Motorbåtstrafik.

Den nu aktuella jakten förutsätter nästan undantagslöst

användning av båt, och då normalt motorbåt, för transport till och från jaktområdet samt vid vissa förflyttningar inom detsamma. En ökning av sådan

trafik blir därför ofrånkomlig i de vattenområden där jakt kommer att medges. En ytterligare ökning av sådan trafik kan också uppstå beroende

på i vilken grad berörd polis och kustbevakning anser sig behöva utöka tillsynen.

Nötning av naturen. Möjligheten för fler jägare att utöva denna form av jakt kommer att medföra en ökad besöksfrekvens på öar och skär under

hösten. Detta kan förväntas medföra vissa konsekvenser för naturvården i form av ökad tältning, nedskräpning, eldning m.m.

Ökat jakttryck. Om förslaget genomförs kommer jakttrycket att öka inom upplåtna områden. Detta kan bli särskilt påtagligt inom attraktiva lättill-

gängliga lägen som kanske till och med kan nås utan båt, även om sådan sedan behövs vid själva jakten. Det ökade jakttrycket medför också en viss

ökad frekvens av skadeskjutning och ökade störningar på övrigt vilt.

Spridning av blyhagel. Olägenheterna med användning av blyhagel är mera påtagliga i våtområden. Ökat jakttryck medför ökad spridning av blyhagel.

De negativa effekternas betydelse. De negativa konsekvenserna för naturen

blir givetvis i första hand beroende på den omfattning jakten kommer att få. Men kunskap om de speciella förhållanden som råder i framför allt

skärgårdsmiljön och beredvilligheten att ta hänsyn får också stor betydelse för undvikande av olägenheter.

I avsnitt 4.5 lämnas bland annat en redogörelse över omfattningen av denna

form av jakt. Det framgår mycket tydligt att, även om tillståndsgivningen är mycket generös i vissa län, efterfrågan är synnerligen måttlig. Länssty-

relsernas erfarenhet av en närmast fri sjöfågeljakt där detta prövats är klart positiv. Att efterfrågan varit så liten torde främst bero på att denna jakt-

form är speciell och kräver annan kunskap och annan utrustning än vad "fastmarksjägaren" är van vid. Därtill kommer ett mycket påtagligt väder-

beroende, som starkt begränsar antalet möjliga jaktdagar. Om detta förslag genomförs kan intresset förväntas komma att öka, men utövningen torde

med all sannolikhet fortfarande under överskådlig tid komma att vara

mycket måttlig.

Störningar genom skottlossning och motorbåtstrafik kan inte undvikas. Men det skall observeras att denna jakt bedrivs under den tid på året då

knappast något övrigt rörligt friluftsliv bedrivs i dessa områden, och då faunan är som minst känslig för störningar.

Områden kring fast bebyggelse kan dock behöva undantas från denna upp-

låtelseform för undvikande av störningar för dem som bor där.

Nötningen på naturen kan förväntas bli begränsad också av det skälet att vädret vid denna tid på året är mycket oförutsägbart. Övernattningar i

ytterskärgården torde därför bli rena undantag. Det är dock av vikt att i den utbildning som föreslås bli knuten till tillståndsgivningen även ingår sådana

moment som anläggning av öppen eld och inrättning av skårar och att jägarna får den kunskap som är grunden för ett lämpligt uppträdande i

denna speciella natur.

Det ökade jakttrycket kan inte förväntas medföra några överuttag av jaktbart vilt. I dag är denna jaktliga resurs klart underutnyttjad och de nu

ökade möjligheterna till jakt kan inte medföra annat än ett bättre utnyttjande av denna naturresurs. Det skall också noteras att det i detta fall handlar

om jakt på vilt som vid denna tid rör sig över stora områden. Därigenom minskar risken även för lokala överuttag. Verksamheten bör dock följas

upp så att lämpliga åtgärder kan vidtas om sådana olägenheter mot förmodan skulle uppkomma.

Så länge blyhagel tillåts vid denna sjöfågeljakt medför detta en ökad

spridning av bly. Olägenheten av spridning av blyhagel är större i våtmarker än på fastmark, och särskilt stor i långgrunda våtmarker där betande

fåglar kan få hagel i krävan. Sjöfågeljakten bedrivs till den helt övervägande delen inom områden med stort vattendjup, varför risken för för-

giftning vid näringssök är försumbar.

För att helt undvika problemet med bly, kan krav på användning av alternativt hagel ställas. Det skall emellertid observeras att man då ökar

risken för skadeskjutning eftersom dessa fortare förlorar sin rörelseenergi

och att längsta skjutavstånd därigenom måste minskas. Den vanligaste orsaken till skadeskjutning är att skott lossas på för långt håll. Utbildning

och träning minskar denna risk.

Sammanfattningsvis kan sägas att de negativa konsekvenserna för miljön kan förväntas bli mycket ringa. Vid en jämförelse med den form av rörligt

friluftsliv som benämns båtliv och som bedrivs av hundratusentals människor i tiotusentals båtar i samma områden och under en för naturen

mycket känsligare tid, är miljökonsekvenserna på grund av den nu föreslagna utökade möjligheten till rörligt friluftsliv att betrakta som helt

försumbara.

5. Avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt till jakt m.m.

5.1. Utredningens överväganden och förslag i sammanfattning

Utredningen har gjort en omfattande undersökning för att utröna vilka

priser som gäller vid upplåtelse av jakt i dag. Resultatet från undersökningen redovisas i detta avsnitt. Materialet har jämförts med de under-

sökningar Jakt- och viltvårdsberedningen gjorde år 1979 och 1980. Utredningen kommer fram till att nuvarande avgifter för upplåtelse av nyttjande-

rätt till jakt är på en acceptabel nivå samt att utvecklingen på avgiftsområdet sedan 1979/1980 följt konsumentprisindex. Utredningen anser att ut-

vecklingen är godtagbar.

Företrädare för markägare och jägare har gemensamt utformat bl.a. standardavtal för jaktupplåtelser och värderingsmallar som grund för avgiftsbe-

räkningen. Utredningen redovisar deras arbete i detta avsnitt.

Utredningen har genom enkäter till olika markägargrupper samt till jägarna undersökt hur vanlig metoden med anbudsförfarande vid jakträttsupplåtelser

är. Undersökningarna visar att metoden med anbudsförfarande är ytterst ovanlig i dag. Utredningen finner därför inte skäl att föreslå några särskilda

åtgärder för att arbeta bort anbudsförfarandet som metod för prissättning på jaktupplåtelser.

Utredningen anser att redovisningen av gällande prisnivåer och de värde-

ringsmallar som utarbetats gemensamt av markägare och jägare kan utgöra en god grund för att åstadkomma en fortsatt sund prisutveckling för

jakträttsupplåtelser i landet. Detta material gör det möjligt för markägare och jägare att tillsammans komma fram till en rimlig avgiftsnivå vid

tecknandet av jakträttsavtal. Detta leder även till att metoden med an-

budsförfarande blir mindre intressant.

5.2. Inledning

En ökad efterfrågan på nyttjanderätter till jakt leder, enligt utredningens

direktiv, naturligt till att fastighetsägarna kan ta ut ett högre pris. I samband med behandlingen av den nya jaktlagen (1987:259) år 1987

avvisade riksdagen kraven på priskontroll när det gäller sådana nyttjanderätter. Debatten om höga priser på nyttjanderätter till jakt har dock fortsatt.

Enligt direktiven för utredningen bör så många som möjligt ges tillfälle att

utnyttja de goda förutsättningar till jakt som vårt land erbjuder. Den som vill jaga och har kunskapsmässiga förutsättningar för detta skall inte

behöva bli utestängd från jakt enbart av ekonomiska spärrar. För att få ett folkligt deltagande i jakten måste priserna på nyttjanderätt till jakt hållas

på en acceptabel nivå. Utredningen skall därför analysera utvecklingen på prisområdet. Enligt direktiven bör åtgärder sökas för att avskaffa metoden

med anbudsförfarande vid jaktupplåtelser. Vidare bör fastighetsägare och jägare gemensamt kunna utforma användbara standardavtal för jaktupplå-

telser och värderingsmallar för avgiftsberäkningen.

I avsnitt 5.4 redovisas resultatet från de undersökningar utredningen gjort på avgiftsområdet. I avsnitt 5.5 redovisar utredningen sina överväganden.

5.3. Standardavtal för jaktupplåtelser och värderingsmallar som grund för avgiftsberäkningen

Svenska jägareförbundets förbundsstyrelse beslutade år 1991 att inrätta en

samrådsgrupp benämnd Jaktmarkskommittén. Den består av företrädare för jägare och markägare från Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund,

Lantbrukarnas riksförbund, Skogsägarnas riksförbund, Sveriges Jordägareförbund, AssiDomän AB, Stora Skog AB, MoDo Skog AB och Korsnäs

AB.

År 1993 tillsatte Jaktmarkskommittén en arbetsgrupp med representanter

från Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges jordägareförbund, AssiDomän AB och MoDo Skog AB,

med uppgift att upprätta förslag till kriterier m.m. för upplåtelse av jakt. Tanken var att materialet skulle användas som underlag för både upplåtare

och nyttjanderättshavare vid diskussioner om upplåtelse av jakt. Arbetsgruppen lämnade sitt förslag i september 1994.

I direktiven för Jaktutredningen anges att markägare och jägare gemensamt

bör kunna utforma användbara standardavtal för jaktupplåtelser och värderingsmallar som grund för avgiftsberäkningen. På utredningens initiativ har

markägarnas och jägarnas organisationer under våren 1997 startat översyn och komplettering av arbetsgruppens förslag. Översynen pågår, men

hittillsvarande föreliggande arbetsmaterial redovisas i bilaga 5 till detta betänkande.

Utredningen har inte deltagit i arbetet med att framställa detta material.

5.4. Undersökningar

Utredningen har under åren 1995 och 1996 utfört flera enkätundersökningar. Enkäterna har riktat sig till de sex största skogsbolagen, kyrkan,

kommunerna samt ett urval av enskilda fastighetsägare, jaktkortslösande jägare och allmänheten. Nedan redovisas resultatet från dessa undersök-

ningar. Redovisade uppgifter avser förhållandena år 1995.

5.4.1. Skogsbolag

AssiDomän AB, Graningeverken AB, Korsnäs AB, Modo Skog AB, SCA

Skog AB och Stora Skog AB har redovisat vilka avgifter som gäller för utomstående som vill ha rätt att jaga på deras marker. Redovisningen har

delats upp på långtidsupplåtelser (ett år eller mer) och korttidsupplåtelser (dag eller vecka). Svaren redovisas länsvis. Om inte annat anges är

avgifterna exklusive mervärdeskatt. Sist i detta avsnitt redovisas vilka tillvägagångssätt bolagen har för att upplåta jaktmark som blivit ledig.

Långtidsupplåtelser

Samtliga bolag har redovisat att de har indexklausul i jakträttsavtalen. Fem av bolagen tillämpar därvid konsumentprisindex. Ett bolag har en årlig

uppräkning som inte är kopplat till något index men jämförelser görs med konsumentprisindex. Nedan redovisas vad bolagen har svarat på följande

fråga "Vilka årliga priser (exklusive mervärdeskatt) gäller i genomsnitt för utomstående i Era upplåtelser av rätt till jakt för ett år eller mera?".

Tabell 5.1

Län

Fallavgifter (i kr) för

Arealavgifter i kr/ha

älg

annat

vilt

Småvilt Älg All jakt

Trofétjur Tjur Ko Fjoling Kalv

Norrbotten

0,90 1,80

3 600 3 600 2 128 2 128 nej44 800

1,5011,50

-2 700 2 700 2 700 2 700 70045 000

0,30-1,6021,50-

5,35

-

-32 44031 58031 5803440440/kg

Västerbotten

1,00 1,40

3 600 3 600 2 128 2 128 nej44 800

1,52-1,76 3,36-4,80 4,56-6,24 nej nej nej nej nej47 360

1,50-2,5014,25

-2 700 2 700 2 700 2 700 70045 000

0,30-1,6022,50-

3,75

-

-32 44031 58031 5803440440/kg

Jämtland

1,78 6,78 8,56 nej nej nej nej nej nej

1,68 4,80 6,16 nej nej nej nej nej47 360

1,60 8,40 10,00 4 400 4 400 3 520 3 520 1 272 nej

1,5014,00

-2 700 2 700 2 700 2 700 70045 000

0,80-2,1027,70-

8,80

-

-32 44031 58031 5803440440/kg

2,10 2,40 4,50 2 404 2 404 2 404 2 404 -43 284

Västernorrland

1,78 6,78 8,56 nej nej nej nej nej nej

2,16 5,52 7,20 nej nej nej nej nej47 360

1,50-2,5013,90

-2 700 2 700 2 700 2 700 70045 000

0,80-2,1028,50-

9,70

-

-32 44031 58031 5803440440/kg

Gävleborg

3,00 7,00

- 4 600 2 600 -nej

16,40

-

-4 640 4 640 4 640 3 600 1 440 nej

2,50-4,0014,50

-3 350 3 350 3 350 3 350 90045 000

0,80-2,10

-

-

-32 44031 58031 5803440440/kg

2,14-17,00

2,36-

8,00

4,40-25,00

2 400-

5 850

2 400-

5 850

2 400-

5 850

2 400-

2 850

1 00043 284-

3 900

Län

Fallavgifter (i kr) för

Arealavgifter i kr/ha

älg

annat

vilt

Småvilt Älg All jakt

Trofétjur Tjur Ko Fjoling Kalv

Kopparberg

2,50 5,00 7,50 - 3 600 3 600 2 375 875 nej

1,60 7,00 8,60 3 472 3 472 3 472 2 432 1 216 nej

2,00-18,00

2,00-8,00 3,00-26,00 3 871-

5 850

3 871-

5 850

3 097-

5 850

1 548-

2 850

774-1 237

43 900-

5 000

Värmland

19 28 47 nej nej nej nej nej nej

11-29 13-26 17-42 3 210-

3 780

3 210-

3 780

3 210-

3 780

2 100-

3 210

770-900 nej

Örebro

15 23 38 nej nej nej nej nej nej

-

-17 3 871 3 871 3 097 1 548 774 nej

Västmanland

15 23 38 nej nej nej nej nej nej

14

-

-4 640 4 640 4 640 3 600 1 440 nej

20 8 28 5 000 5 000 4 000 2 500 1 000 nej

Uppsala

18

-

-4 640 4 640 4 640 3 600 1 440 nej

2519,00

-3 700 3 700 3 700 3 700 1 00051 700

22 8 30 5 000 5 000 4 000 2 500 1 000 nej

Stockholm

25,00 39 64 nej nej nej nej nej nej

18,80

-

-4 640 4 640 4 640 3 600 1 440 nej

25,0019,00

-3 700 3 700 3 700 3 700 1 00051 700

Södermanland

25 39 64 nej nej nej nej nej6Ja

25233

-3 700 3 700 3 700 3 700 1 00051 700

Östergötland

24-30 28-36 60-62 nej nej nej nej nej6Ja

25114,00

-3 700 3 700 3 700 3 700 1 00051 700

Skaraborg

25-35 35-39 64-70 nej nej nej nej nej nej

Göteborg och Bohus

35 35 70 nej nej nej nej nej nej

Älvsborg

40 40 80 nej nej nej nej nej nej

7-15 3-10710-20 3210 3210 3210 3210 785 nej

Jönköping

28-35 28-35 58-70 nej nej nej nej nej nej

-

-50 nej nej nej nej nej nej

Kalmar

28-30 28-30 61 nej nej nej nej nej nej

2515,00

-3 700 3 700 3 700 3 700 1 00051 700

Gotland

Uppgift saknas

Kronoberg

28-30 28-30 60 nej nej nej nej nej nej

-

-50 nej nej nej nej nej nej

Halland

40 40 80 nej nej nej nej nej nej

-

-50 nej nej nej nej nej nej

Kristianstad

40-50 40-50 80-100 nej nej nej nej nej nej

Blekinge

40-50 40-50 80-100 nej nej nej nej nej nej

Malmöhus

40-50 40-50 80-100 nej nej nej nej nej nej

Förekommer endast fallavgifter vid upplåtelse av älgjakt. Vid upplåtelse gäller således enbart fallavgifterna. Uppgiften är en fallavgift som bolaget räknat om till en arealavgift.

Priset är en fallavgift beräknad som arealavgift. Avgifterna är omräknade till rena arealavgifter och fallavgifter ingår i arealavgiften.

Vid enbart fallavgift tillkommer en grundavgift.

Fallavgift för björn.

Fallavgift för kronhjort (vuxet djur).

Fallavgift för kronhjort, varierande priser.

Inom länet förekommer även upplåtelse av all jakt med arealavgift utan fallavgift, 50 kr/ha.

Nedan anges länsvis ett arealvägt medelpris vid upplåtelse till utomstående.

Utredningen har vid beräkningen utgått från respektive bolags jaktbara mark i länet. Bolagen har i annat sammanhang besvarat hur stor areal av

den jaktbara marken som upplåts till utomstående. Utredningen har vid beräkningen nedan utgått från att förhållandet är detsamma för marken inom

ett län. Om ett bolag har uppgivit att den tillämpar olika avgiftssystem inom ett län har utredningen vid beräkningen utgått från att avgiftssystem-

en fördelar sig jämt på bolagets mark inom länet. Om ett intervall har angivits som arealavgift har antagits att arealavgiften per ha är jämt för-

delad inom intervallet. Uppgifterna avser arealavgift utan fallavgift såvida annat inte anges.

Tabell 5.2

Län

Medelarealavgifter i kr/ha exklusive mervärdeskatt (Arealvägt)

Småvilt

Älg

All jakt

Norrbotten (med resp. utan fallavg.)

-

*1,80

-

0,92

3,15

-

Västerbotten (med resp. utan fallavg.)

-

*1,40

-

1,20

3,79

*5,40

Jämtland (med resp. utan fallavg.)

-

4,06

6,02

1,62

7,44

8,28

Västernorrland

1,67

7,39

8,24

Gävleborg (med resp. utan fallavg.)

-

5,72

14,70

8,81

*4,50

-

Kopparberg

5,71

15,56

111,03

Värmland (med resp. utan fallavgift)

-

*19,50

*29,50

19,96

*28

*47

Örebro (med resp. utan fallavg.)

-

-

*17

*15

*23

*38

Västmanland (med resp. utan fallavg.)

-

*8

*28

16,05

*23

*38

Uppsala (med resp. utan fallavg.)

-

*8

*30

19,86

*9,00

-

Stockholm

24,78

28,89

*64

Södermanland

25

36,64

*64

Östergötland

26,22

24,40

*61

Skaraborg

*30

*37

*67

Göteborg och Bohus

*35

*35

*70

Älvsborg (Med resp. utan fallavg.)

-

*6,50

*15,00

32,20

*40

75,20

Jönköping

*31,50

*31,50

63,13

Kalmar

28,76

27,39

*61

Gotland

Prisuppgift saknas

Kronoberg

*29

*29

59,92

Halland

*40

*40

74,73

Kristianstad

*45

*45

*90

Blekinge

*45

*45

*90

Malmöhus

*45

*45

*90

Hela landet (med resp. utan fallavgift)

-

2 4,38

3 11,14

5,35

4 9,77

5 32,97

Korttidsupplåtelser

Graningeverken AB, Korsnäs AB och Modo Skog AB har inte korttidsjaktupplåtelser på sina marker.

Nedan följer en länsvis sammanställning av övriga bolags prisuppgifter. Priserna är exklusive mervärdeskatt. I länen Västmanland, Uppsala, Stockholm, Södermanland, Östergötland, Skaraborg,

Göteborg och Bohus, Älvsborg, Gotland, Halland samt Blekinge förekommer ingen korttidsjaktupplåtelse.

Tabell 5.3

Län

Pris (i kr) för kort som berättigar till jakt på Fallavgifter (i kr)

allt vilt

älg

rådjur

småvilt

Älg *Annat vilt

Norrbotten

60-90/dag nej

nej

48/dag

120/3 dagar

220/vecka

nej

nej

Västerbotten

1450-600/år nej

nej

48/dag

120/3 dagar

220/vecka

nej

nej

Jämtland

625/dag

120/dag 1 000-

4 000

nej

48/dag

120/3 dagar

220/vecka

nej

nej

64/dag 192/vecka

64/dag 192/vecka

nej

nej

Västernorrland

625/dag

120/dag nej

nej

48/dag

120/3 dagar

220/vecka

nej

nej

Gävleborg

48/dag

120/3 dagar

220/vecka

nej

nej

64/dag 192/vecka

64/dag 192/vecka

nej

nej

Kopparberg

280/dag 160-240/dag nej

nej

Värmland

325/dag nej

nej

Örebro

500/dag 1 000/dag

200/dag 2 000-

3 000

nej

Jönköping

800/dag

2360/dag

360/dag nej Bock/600

Get/400 Kid/250

Kalmar

300/dag

300/dag 500-1 000

nej

Kronoberg

750/dag

500/dag 200-300

nej

Län

Pris (i kr) för kort som berättigar till jakt på Fallavgifter (i kr)

allt vilt

älg

rådjur

småvilt

Älg *Annat vilt

Kristianstad

I länet finns kortjakt på vildsvin. Prisuppgift saknas.

Malmöhus

I länet finns kortjakt på dovhjort. Prisuppgift saknas.

Nya upplåtelser

Nedan redovisas vad bolagen svarat på frågan "Vilka metoder tillämpas vid upplåtelse av ledigblivna jaktmarker?".

Tabell 5.4

Vilka metoder tillämpas vid upplåtelse av ledigblivna jaktmarker?

Öppet anbuds-

förfarande

Erbjudes till jaktgrannar

Underhands-

kontakter

Kölista Annat system

AssiDom än AB

*X

Graningeverken AB

Uppgift saknas

Korsnäs AB

X

X

X

Modo Skog AB

X

X

X

X

SCA Skog AB

X

X

X

Stora Skog AB

X

X

X

*

Alla övriga förekommer också.

5.4.2

Kyrkan

Stiften har redovisat vilka avgifter som gäller för utomstående som vill ha rätt att jaga på deras marker. Redovisningen avser såväl långtidsupplåtelser

(ett år eller mer) som korttidsupplåtelser (dag eller vecka). Redovisningen görs länsvis. Om inte annat anges är avgifterna exklusive mervärdeskatt.

Sist i detta avsnitt redovisas vilka tillvägagångssätt stiften har för att upplåta jaktmarker som blivit lediga.

Långtidsupplåtelser

Av tretton stift har åtta indexklausul och använder då konsumentprisindex.

Stiften har svarat följande på frågan "Vilka årliga priser (exklusive mervärdeskatt) gäller i genomsnitt för utomstående i Era upplåtelser av rätt till

jakt för ett år eller mera?".

Tabell 5.5

Län

Fallavgifter (i kr) för

(Uppdelat även på stift i vissa län)

Arealavgifter i kr/ha

älg

annat

vilt

Småvilt Älg All jakt

Trofétjur Tjur Ko Fjoling Kalv

Norrbotten

0,60-1,1012,10-

6,00

12,70-7,10 nej nej nej nej nej Björn 40/kg

Västerbotten

0,60-1,1012,10-

6,00

12,70-7,10 nej nej nej nej nej Björn 40/kg

Jämtland (Avtal med resp. utan fallavg.)

1-3 4-7 5-10

Björn 50/kg

1,5

2 000 2 000 2 000 2 000 750

Västernorrland (Avtal med resp. utan fallavg.)

2-4 5-8 8-12

Björn 50/kg

1,5

2 000 2 000 2 000 2 000 750

Gävleborg

2-12 9-25 23,80 nej nej nej nej nej nej

Kopparberg

-

-25-50 nej nej nej nej nej nej

Värmland

10 15 25 nej nej nej nej nej nej

Örebro (Skara)

28 15,50 43,50 nej nej nej nej nej nej

(Västerås)

-

-230-60 nej nej nej nej nej nej

(Karlstad)

15 20 35 nej nej nej nej nej nej

(Strängnäs)

-

-354,50 nej nej nej nej nej nej

Västmanland

(Uppsala)

2-12 9-25 23,83 nej nej nej nej nej nej

(Västerås)

-

-230-60 nej nej nej nej nej nej

Uppsala

18-26 5-25 32,07 nej nej nej nej nej nej

Stockholm

Rådjur

(Stockholm)

2-15

-41 40/kg 40/kg 40/kg 40/kg 40/kg 400

(Uppsala)

35 5-9 31,25 nej nej nej nej nej nej

(Strängnäs)

-

-354,50 nej nej nej nej nej nej

Södermanland

-

-354,50 nej nej nej nej nej nej

Östergötland

-

-40,30 nej nej nej nej nej nej

Skaraborg

28 15,50 43,50 -43 00043 00043 0004900 nej

Göteborg och Bohus

-

-41 nej nej nej nej nej nej

Älvsborg (Skara)

28 15,50 43,50 nej nej nej nej nej nej

(Karlstad)

15 20 35 nej nej nej nej nej nej

(Göteborg)

-

-41 nej nej nej nej nej nej

Jönköping (Skara)

28 15,50 43,50 nej nej nej nej nej nej

(Växjö)

-

-40 nej nej nej nej nej nej

(Linköping)

-

-40,70 nej nej nej nej nej nej

Kalmar (V äxjö)

-

-40 nej nej nej nej nej nej

(Linköping)

-

-41,30 nej nej nej nej nej nej

Gotland

2,50-3,50

-

nej nej nej nej nej nej

Kronoberg

-

-45 nej nej nej nej nej nej

Län

Fallavgifter (i kr) för

(Uppdelat även på stift i vissa län)

Arealavgifter i kr/ha

älg

annat

vilt

Småvilt Älg All jakt

Trofétjur Tjur Ko Fjoling Kalv

Halland (V äxjö)

-

-40 nej nej nej nej nej nej

(Göteborg)

-

-41 nej nej nej nej nej nej

Kristianstad

-

-75 nej nej nej nej nej nej

Blekinge

-

-75 nej nej nej nej nej nej

Malmöhus

-

-100 nej nej nej nej nej nej

Korttidsupplåtelser

Det förekommer korttidsupplåtelse av jakt endast på marker inom Karlstad

och Skara stift. Sammanlagt uppgår arealen till cirka 2 300 ha. Nedan redovisas avgifter vid korttidsupplåtelser.

Tabell 5.7

Län

Pris (i kr) för kort som berättigar till jakt på Fallavgifter (i kr)

allt vilt

älg

rådjur småvilt Älg Rådjur, Hare

Värmland

-Säljs på rot

-

-Vuxen älg

5 610 Älgkalv

1 990

Skaraborg

-

-

-160 Killing 187

Get 300

Råbock 375

Hare 75

Nya upplåtelser

Tabell 5.8

Vilka metoder tillämpas vid upplåtelse av ledigblivna jaktmarker?

Öppet anbudsför-

farande

Erbjudes till jaktgrannar

Underhandskon-

takter

Kölista Annat system

Luleå stift

X

Härnösands stift

X

Uppsala stift

X

X

1X

Västerås stift

2X

2X

Karlstads stift

X

Stockholms stift

X

X

X

Strängnäs stift

3X

3(X)

Linköpings stift

X

X

Skara stift

X

X

Göteborgs stift

X

X

X

X

Växjö stift

X

X

X

Visby stift

X

X

Lunds stift

X

X

Annons i dagstidning.

Succession sker naturligt inom jaktlagen – få nyupplåtelser på stora jaktområden.

I några fall har anbudsförfarande utnyttjats.

5.4.3

Kommuner

Även kommunerna har redovisat vilka avgifter som gäller för utomstående

som vill ha rätt att jaga på deras marker. Redovisningen avser såväl långtidsupplåtelser (ett år eller mer) som korttidsupplåtelser (dag eller vecka).

Redovisningen görs länsvis. Om inte annat anges är avgifterna exklusive mervärdeskatt. Sist i detta avsnitt redovisas vilka tillvägagångssätt kom-

munerna har för att upplåta jaktmarker som blivit lediga.

Långtidsupplåtelser

I förhållande till skogsbolag och stift äger varje enskild kommun mycket små arealer mark. Nedan redovisas det prisintervall som finns inom varje

län. Vidare redovisas ett arealvägt medelpris inom länet. Vid denna beräkning har utredningen utgått från kommunens arealuppgift om jaktbar mark

inom kommunen. Av de 175 kommuner som besvarat frågan om de använder indexklausul i sina jakträttsavtal har 112 svarat ja och 63 nej.

Tabell 5.9

Län

Arealavgifter* i kr/ha exklusive mervärdeskatt

Småvilt

Älg

All jakt

Intervall 1 Arealvägt medelpris

Intervall 1 Arealvägt medelpris

Intervall 1 Arealvägt medelpris

Norrbotten (med resp. utan fallavg.)

-

-

4

4

0,30-5 2,90

1

1

-

-1,70-6,30 4,20

Västerbotten (med resp-.utan fallavg.)

-

-

-

-1,25-1,50 1,40

0,50-16

3,10 3,20-16 6,15 3,20-16 6,75

Jämtland

1,50-5

2,75

3-14

8,10 4,70-19 9,00

Västernorrland

1,25-4,37 2,35

5-7

5,90 4-13,10 8,45

Gävleborg (med resp. utan fallavg.)

-

-

-

-

3-21,80 9,00

-

-

-

-

1-10 9,20

Kopparberg (med resp. utan fallavg.)

-

-

-

-

20

15

15

-

-

2-33 14.00

Värmland (med resp. utan fallavg.)

-

-

-

-

22,15 22,15

15-18

15,65

10-12 10,45 4,70-30 22,35

Örebro

-

-

-

-

35-45 39,05

Västmanland

-

-

-

-

4-36 21,15

Uppsala

-

-

-

-

15-44 37,50

Stockholm

30

30

-

-

40-64 51,90

Södermanland

-

-

-

-

39,44-75 46,05

Östergötland

17,59

17,59

32

32 29,32-65 47,20

Skaraborg

-

-

-

-

15-60 44,00

Göteborg och Bohus

18

18

-

-

18-70 58,90

Älvsborg

-

-

-

-

24-84 39,40

Jönköping

-

-

-

-

25-100 34,20

Kalmar (med resp. utan fallavg.)

-

-

-

-

20

30

30

30-40 33,60 20-100 36,70

Gotland

5-10

7,50

-

-

-

-

Kronoberg

27,50

27,50

23,50

23,50 26-150 46,20

Halland

-

-

-

-

40-50 45,00

Kristianstad

-

-

-

-

50-60 52,30

Blekinge

-

-

-

-

20-51 24,70

Malmöhus

100

100

-

-

50-290 113,30

Hela landet

-

-

-

-

-

28,86

*

Avser arealavgift utan fallavgift om inget annat anges.

Om kommunen angivet ett intervall som arealavgift har antagits att arealavgiften/ha är jämt fördelad inom intervallet. Medelpriset är avrundat till närmaste femöre tal.

Korttidsupplåtelser

Korttidsupplåtelser förekommer i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,

Gävleborgs, Stockholms, Älvsborgs, Jönköping, Kalmar, Blekinge och Malmöhus län. Nedan redovisas de kommuner som har sådan jakt samt

vilka priser som tillämpas. Utöver de kommuner som redovisas nedan har Jönköpings, Olofströms och Karlskrona kommun uppgivit att de har

korttidsupplåtelser. Prisuppgifter saknas dock från dessa kommuner.

Tabell 5.10

Kommun Pris (i kr) för kort som berättigar till jakt på Fallavgifter

Allt vilt

Älg

Rådjur Småvilt

Viltart

Piteå

-

-

-

50/dag

-

-

Vilhelmina

-

-

-

50/dag

-

-

Berg

-

-

-

50/dag

-

-

Krokom

-

-

-25/dygn

-

-

Ragunda

-

-

-30/dygn

-

-

Gävle

100/dag

-

-

-

-

-

Haninge

-350/dag 200/dag 200/dag Älg, dovvilt och rådjur

Österåker

-300/dag 150/dag 150/dag Älg och rådjur

Vänersborg

-160/dag

80/dag

80/dag Älg, rådjur och hare

Västervik

-

-150/dygn 150/dygn

-

-

Malmö

-

-160/dag 320/dag

-

-

Nya upplåtelser

Nedan redovisas de svar landets kommuner lämnat på frågan "Vilka metoder tillämpas vid upplåtelse av ledigblivna jaktmarker?". Siffrorna i

tabellen anger antalet svar detta alternativ erhållit inom respektive län.

Tabell 5.11

Län

Vilka metoder tillämpas vid upplåtelse av ledigblivna jaktmarker?

Öppet anbudsförfarande

Erbjudes till jaktgrannar

Underhandskontakter

Kölista Annat system

Norrbotten

1

2

Västerbotten

1

2

1

3

Jämtland

3

2

2

2

Västernorrland

3

4

4

Gävleborg

3

2

1

Kopparberg

2

4

5

Värmland

1

2

2

Örebro

2

2

2

2

Västmanland

4

1

1

Uppsala

2

1

2

Stockholm

2

3

1

Södermanland

2

3

5

Östergötland

2

3

2

2

Skaraborg

1

3

1

1

Göteborg o Bohus

1

5

5

Älvsborg

3

5

2

3

Jönköping

1

5

1

Kalmar

5

7

1

2

Gotland

1

Kronoberg

1

4

2

2

Halland

1

2

1

Kristianstad

1

1

Blekinge

1

1

Malmöhus

2

1

1

Hela landet

28

61

34

47

5.4.4. Enskilda fastighetsägare

Utredningen har, med hjälp av Skogsstyrelsen och Statistiska centralbyrån, tillfrågat privata fastighetsägare bl.a. vilka priser som gäller vid upplåtelse

av jakt. Det partiella bortfallet vad gäller prisundersökningen har varit stort. Det har fått till följd att undersökningsunderlaget endast kan användas för

att göra slutsatser om prisnivåer vid upplåtelse av all jakt.

När det gäller prisnivåer vid upplåtelse av jakt efter enbart älg eller småvilt är underlaget alltså för svagt för att några slutsatser skall kunna dras.

Samma förhållande gäller fallavgifter vid långtidsupplåtelser och priser vid

korttidsupplåtelser. Att underlaget blivit för svagt i dessa delar beror troligen på att dessa upplåtelser är ovanliga. Undersökningen har under

sådana förhållanden inte varit så dimensionerad att det går att få fram ett tillförlitligt underlag. Det har således inte varit möjligt att ta fram

statistiska medelpriser i dessa delar.

Undersökningsresultatet tyder dock på att det är ovanligt att den enskilde fastighetsägaren upplåter småviltjakt till en person och älgjakt till en annan.

När den enskilde fastighetsägaren väl upplåter rätten att jaga på fastigheten avser upplåtelsen i regel all jakt. För sådan upplåtelse tar fastighetsägaren

i normalfallet ut endast en grundavgift. Fallavgift tillämpas sällan.

Enligt undersökningen har knappt 80 000 av totalt 241 000 brukningsenheter upplåtit jakt under längre perioder till utomstående under år 1995. Av

dessa brukningsenheter har drygt 30 000 tagit ut grundavgifter vid upplåtelsen. Medelpriset för hela riket är 23 kr/ha. Uppdelat på regioner är

enligt undersökningen medelpriset för Stockholmsområdet (Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län) 45 kr/ha, Göteborgsom-

rådet (Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län utom Dalsland) 26 kr/ha, södra Sverige (Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län) -

50 kr/ha, övriga Götaland (Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands och Skaraborgs län samt Dalsland) 20 kr/ha, övriga Svealand

(Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län) 18 kr/ha och Norrland (Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län)

17 kr/ha. Sett över storleksklasserna finns det en ganska klar trend mot högre avgifter med ökad storlek på brukningsenheten.

De enskilda fastighetsägarna har vidare fått svara på följande fråga "Om

det vore aktuellt att upplåta jakt till utomstående, hur skulle Ni välja ut den/dem som skulle få nyttjanderätt?". Av totalt 241 000 brukningsenheter

saknas uppgift för drygt 50 000. En överväldigande majoritet av de som besvarat frågan, cirka 90 procent, har svarat att man skulle söka nyttjande-

rättshavaren bland närstående och vänner. Fem procent har svarat "genom annonsering i tidningar" och drygt fem procent har svarat "annat sätt". Den

slutsatsen torde kunna dras att metoden med anbudsförfarande är mycket

ovanlig bland enskilda fastighetsägare när fastighetsägaren skall upplåta

jakten på sin fastighet.

5.4.5

Jägare

I en särskild undersökning riktad till ett urval av cirka 300 000 jägare som löst jaktkort har utredningen ställt frågor om bl.a. kostnader för mark i

samband med 1995 års jakt och hur de fått tillgång till sin nuvarande jaktmark. Utfallet av undersökningen i denna del redovisas nedan.

Tabell 5.12 Kostnader för mark samt fallavgifter och jaktkort i samband med 1995 års jakt. (I grupp 1 ingår samtliga jägare, i grupp 2 jägare som huvudsakligen jagar på mark de inte äger, grupp 3 jägare som huvudsakligen jagar på mark de äger, grupp 4 jägare som huvudsakligen jagar inom jaktvårdsområde utan att de äger mark, grupp 5 jägare som huvudsakligen jagar genom upplåtelse)

Kostnader Älgjakt (i %) Småviltjakt (i %)

Grupp 1 2 3 4 5

1 2 3 4 5

(% av jägare)

(100) (66) (34) (16) (34) (100) (64) (36) (16) (24)

Ingenting

12,6 12,7 9,7 8,0 5,5 20,8 17,3 26,3 8,6 10,1

1-500 kr

34,5 28,9 45,6 19,3 22,6 44,8 40,7 53,2 48,1 27,1

500-2 000 kr

32,9 32,2 36,2 46,5 35,3 21,7 25,3 15,2 31,9 31,4

Mer än 2 000 kr

20,0 26,2 8,5 26,2 36,6 12,7 16,7 5,1 11,4 31,4

Summa

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Tabell 5.13 Hur fick du tillgång till dina nuvarande jaktmarker på älg och småvilt.

Älg Småvilt

Jag äger dem

27,9 27,5

Genom anbud

0,4 0,3

Genom erbjudande från granne 13,5 14,2 Genom kölista 3,0 3,1 Genom min anställning 3,9 4,2 Genom egen annonsering 0,3 0,4 Genom svar på annons 0,2 0,1 Genom bekanta 30,6 29,4 Annat 20,1 20,8

Summa

100,0 100,0

5.5. Överväganden

5.5.1. Utvecklingen på prisområdet

Uppföljning av äldre undersökningar och analys

De statliga undersökningar som finns på prisområdet är från slutet av 1970talet och början av 1980-talet. Undersökningarna är utförda på uppdrag av

Jakt- och viltvårdsberedningen. Dessa har redovisats i betänkandena Vilt och jakt (SOU 1983:21) och Vilt och jakt, sociala och ekonomiska värden

(Ds Jo 1981:5).

Jakt- och viltvårdsberedningens undersökningar kan endast i vissa delar ligga till grund för en analys av utvecklingen på prisområdet. Beredningens

enkät till privata brukningsenheter är redovisad på sådant sätt att det inte är möjligt att göra några prisjämförelser. Inte heller enkätundersökningen

riktad till kommunerna innehåller användbart jämförelsematerial.

Jakt- och viltvårdsberedningens undersökningar som riktade sig till dåvarande Domänverket samt skogsbolagen och kyrkan kan i vissa delar ligga

till grund för en jämförelse med utredningens material. Utredningen har jämfört avgiftsutvecklingen med konsumentprisindex. Årsmedeltalen för

konsumentprisindex år 1995 är 245,8 räknat från år 1980 och 289,9 från år 1979.

Skogsbolag

I betänkandet Vilt och jakt (Ds Jo 1981:5) har i avsnitt fem och sex

sammanställts uppgifter från dels Domänverket, dels de nio största skogsbolagen. Verket och bolagen ingår i dag i något av de sex bolag som be-

svarat utredningens enkät.

I betänkandet har redovisats upplåtelseavgifter för utomstående vid jakt på

småvilt

. Medelpriset för hela landet har för Domänverket angivits till 1,99

kr/ha och till 1,90 kr/ha för övriga skogsbolag. Domänverkets medelpris avser 1980 års prisnivå och övriga skogsbolag jaktåret 1978/79. Ut-

redningen har utgått från dessa medelpriser och med hjälp av konsument-

prisindex räknat upp dessa priser till 1995 års nivå. Medelpriset är efter

uppräkning 5,07 kr/ha respektive 5,51 kr/ha. Utredningens undersökning visar att bolagens medelarealavgift för hela landet i dag är 5,35 kr/ha.

Skogsbolagens avgifter vid upplåtelse av jakt på småvilt får, vid en jämförelse mellan priset åren 1979/1980 och år 1995, anses ha följt konsu-

mentprisindex.

Utredningen har även undersökt prisutvecklingen på upplåtelseavgifter för småviltjakt i olika regioner. Utredningens prisuppgifter har jämförts med

de som redovisas i avsnitt 6 i betänkandet Vilt och jakt (Ds Jo 1981:5). Skogsbolagens upplåtelseavgifter vid jakt på småvilt i norra Sverige, dvs.

Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland, och mellersta Sverige, dvs. Gävleborg, Kopparberg, Värmland, Örebro och Västmanland,

har stigit mindre än konsumentprisindex. De arealvägda medelpriserna år 1995 var 1,25 kr/ha respektive 10,56 kr/ha. Om de äldre arealavgifterna

följt konsumentprisindex skulle de år 1995 vara 1,65 kr/ha respektive 14,18 kr/ha. Någon jämförelse har inte gjorts med södra Sverige eftersom de

äldre uppgifterna bygger på ett mycket litet markinnehav och det saknas uppgift om var i södra Sverige denna mark är belägen.

Utredningen har gjort motsvarande jämförelse med den sammanställning

som härrör från uppgifter från Domänverket år 1980 (avsnitt 5 i Ds Jo 1981:5). Utredningen visar att skogsbolagens upplåtelseavgifter har följt

konsumentprisindex i norra Sverige men stigit något i mellersta och södra Sverige jämfört med konsumentprisindex. När det gäller södra Sverige har

utredningen utgått från Domänverkets dåvarande södra, västra och östra regioner. Om prisutvecklingen hade följt konsumentprisindex skulle medel-

priset sammantaget för dessa områden vara 22,04 kr/ha år 1995. Ett arealvägt medelpris av bolagens uppgifter i samma områden visar att medelpri-

set år 1995 var 23,51 kr/ha.

År 1980 tillämpade Domänverket det avgiftssystemet för högviltjakt att nyttjanderättshavaren betalade dels en grundavgift i förskott för varje med-

givet djur, dels en jaktavgift i efterskott för varje fällt djur. Motsvarande system används inte i sådan omfattning i dag att det kan användas för en

jämförelse.

I det nyssnämnda betänkandet redovisas vilka avgifter övriga skogsbolag

tillämpar vid upplåtelse av jakt på älg. Det förekom i huvudsak tre olika avgiftssystem nämligen arealavgift plus fallavgift, endast arealavgift samt

endast fallavgift. Det avgiftssystem som tillämpades över störst arealer var "enbart fallavgift".

Vanligast förekommande var systemet med enbart fallavgifter i de nordliga

länen Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland. Fallavgiften

uppgick där i medeltal för vuxet djur till 1 178 kr (år 1979). Uppräknat med konsumentprisindex skulle avgiften år 1995 vara 3 415 kr. De bolag

som tillämpar enbart fallavgift, eventuellt i kombination med en grundavgift har i dag en avgift mellan 2 400 kr och 2 700 kr, således under kon-

sumentprisutvecklingen från år 1979.

När det gäller arealavgift plus fallavgift var medelarealavgiften i samma län 3 kr/ha och medelfallavgiften 900 kr. Uppräknat med konsument-

prisindex är motsvarande siffror 8,70 kr/ha respektive 2 609 kr. Av de bolag som tillämpar detta system i dag är det inte något som har uppgivit

att deras medelarealavgift överstiger 8,70 kr/ha. Uppgivna fallavgifter varierar från 2 440 kr till 4 400 kr. Det finns således fallavgifter som stigit

mer än konsumentprisindex. I gengäld har dock arealavgiften inte ökat i motsvarande mån.

När det slutligen gäller systemet med endast arealavgift så kan nämnas att

det var ovanligt i slutet av 1970-talet. I dag är det dock relativt vanligt i dessa områden. De sifferuppgifter som finns tillgängliga från år 1979 säger

att medelarealavgiften då var 2 kr/ha. Omräknat med konsumentprisindex till 1995 års nivå skulle medelarealavgiften vara 5,80 kr/ha. Det arealvägda

medelpriset för bolagsmark i samma område var år 1995 något lägre, nämligen 5,48 kr/ha. Det bör dock noteras att jämförelsematerialen är mycket

olika. Utredningens undersökning baserar sig på en areal uppgående till 2 725 273 ha, inkluderat områden där fallavgiften omräknats till arealav-

gift, medan den äldre undersökningen endast omfattar 75 000 ha. Det framgår inte av den äldre undersökningen var dessa 75 000 ha är belägna.

Var marken finns geografiskt har stor betydelse i sammanhanget. Utredningens undersökning visar nämligen att medelarealpriset mellan länen

växlar från 3,15 kr/ha i Norrbotten till 7,44 kr/ha i Jämtland.

När det gäller mellanlänen, dvs. Gävleborg, Kopparberg, Värmland,

Örebro och Västmanland , var det dominerande upplåtelsesystemet en

arealavgift med fallavgift. Av betänkandet Vilt och jakt (Ds Jo 1981:5) framgår att där framräknade medeltal bygger på uppgifter från drygt 1,3

miljoner ha bolagsmark. Utredningens uppgifter gäller upplåtelser på knappt 1,5 miljoner ha bolagsmark. Medelarealavgiften var 3,56 kr/ha år

1979. Undersökningen visar att medelarealavgiften för samma område år 1995 var 9,07 kr/ha. Medelarealavgiften för år 1979 uppräknat med kon-

sumentprisindex till år 1995 blir 10,32 kr/ha. Fallavgiften för år 1979 omräknad med konsumentprisindex varierar från 2 609 kr till 4 928 kr.

Utredningens undersökning visar att fallavgifterna år 1995 varierar från 2 400 kr till 5 850 kr.

I de södra delarna av Sverige förekommer i dag, förutom i ett län, enbart upplåtelser med endast arealavgift. Undersökningen visar också att skogs-

bolagen, jämfört med innehavet i övriga delar av landet, har ett förhållandevis litet skogsinnehav i södra Sverige. Skillnaderna i jämförelsema-

terialet mellan de båda undersökningarna är stora. Uppgifterna från år 1979 bygger på 77 000 ha och uppgifterna från år 1995 på knappt 450 000 ha.

1995 års prisuppgifter bygger på material från samtliga län utom Gotland. Med tanke på att 1979 års uppgifter bygger på en avsevärd mindre mark-

areal härrör uppgifterna troligen från ett mindre antal län.

Medelarealpriset år 1979 var 7 kr/ha och medelarealpriset år 1995 var 33,43 kr/ha. Om sifferuppgiften från år 1979 uppräknas med konsument-

prisindex blir den 20,29 kr/ha. Detta indikerar att avgifterna stigit kraftigt i detta område. Enligt utredningen är det dock svårt att dra några slutsatser

av detta material. Främst mot bakgrund av att det saknas uppgift om var i södra Sverige den i den äldre undersökningen uppgivna markarealen är

belägen. Om man jämför de uppgifter utredningen har vad gäller arealavgifter med fallavgift, som emellertid får anses ännu mer osäkra, visar

materialet dessutom det omvända förhållandet.

När det gäller prisuppgifter uttryckt som ett medeltal för hela landet anges i betänkandet Vilt och jakt (Ds Jo 1981:5) att arealavgiften i medeltal

uppgår till 3,49 kr/ha om det tillkommer fallavgift och 4,53 kr/ha utan fallavgift. Motsvarande medeltal för år 1995 är 4,38 kr/ha respektive 9,77

kr/ha. Medeltalen för år 1979 uppräknat med konsumentprisindex blir 10,12

kr/ha respektive 13,13 kr/ha. Den verkliga arealavgiften år 1995 är således lägre än om den följt konsumentprisindex. Högsta och lägsta uppgiften på

fallavgift över landet har i princip följt konsumentprisutvecklingen.

Kyrkan

I betänkandet Vilt och jakt (Ds Jo 1981:5) har Jakt- och viltvårdsberedningen redovisat utfallet av en enkät riktad till samtliga stift. Enkäten

omfattar bl.a. avgifter för upplåtelse av jakt. I betänkandet anges inte vilket år avgifterna avser. Utredningen har utgått från att uppgifterna avser 1979

(se tabell 5.3 i SOU 1983:21).

Utredningen har mot bakgrund av hur avgifterna redovisats av Jakt- och viltvårdsberedningen inte kunnat jämföra samtliga stift. Det är t.ex. oklart

i vissa fall om arrendeavgiften för älg inkluderar fallavgift eller ej. När det gäller småviltet har dock utredningen utgått från att avgiften är utan

fallavgift trots att så ej angivits. Det är vidare osäkert om vissa uppgifter avser jakt på allt vilt. Utredningen har endast analyserat avgifterna i sådana

stift där uppgifterna är någorlunda klara. Om ett intervall har angivits som arealavgift har antagits att arealavgiften per ha är jämt fördelad inom

intervallet.

En jämförelse med Härnösands stift, som år 1979 hade en arrendeavgift på 1-2 kr/ha för såväl småvilt som älg, visar att priserna här haft en lägre

ökningstakt än konsumentprisindex. Om priserna hade följt konsumentprisindex skulle medelprisavgiften för småvilt och älg varit 4,35 kr/ha.

Medelpriserna för småvilt var 2 kr/ha i Jämtland och 3 kr/ha i Västernorrland år 1995. Medelpriserna för älg, med fallavgift, var 1,50 kr/ha år 1995.

Övriga stift i landet upplåter jakt efter älg med en arealavgift utan fall-

avgift. En jämförelse avseende Luleå stift, som år 1979 tillämpade arealavgift med fallavgift, är således svår att göra beträffande älg. För upp-

låtelse av småvilt kan dock konstateras att dagens priser ligger något under konsumentprisutvecklingen sedan år 1979. Medelpriset var då drygt 32

öre/ha. Om priserna hade följt utvecklingen på konsumentprisområdet

skulle arealavgiften varit 94 öre/ha år 1995. Medelarealavgiften var 85

öre/ha år 1995.

När det gäller Uppsala stift varierar priset på småviltjakt från 2 kr/ha i Gävleborgs län till 35 kr/ha i Stockholmsområdet. Medelarealpriset var

15,99 kr/ha år 1995 på småvilt och 15 kr/ha på älg. En jämförelse med uppgifterna från år 1979 visar att priserna för upplåtelse av småviltjakt

stigit mer än konsumentprisindex medan priserna på älgjakt haft en lägre ökningstakt.

Priserna för upplåtelse av småviltjakt på Gotland har inte stigit lika mycket

som konsumentprisindex. Medelarealpriset år 1995 var 3 kr/ha. Om priserna hade följt konsumentprisindex skulle avgiften år 1995 varit 3,65 kr/ha.

När det gäller Karlstad stift var medelarealpriset för småviltjakt 6,55 kr/ha

år 1979. Uppräknat med konsumentprisindex skulle priset år 1995 vara 18,99 kr/ha. Det arealvägda medelpriset för Karlstad stift år 1995 var 11,06

kr/ha. Medelarealpriset för upplåtelse av älgjakt år 1995 var 15,98 kr/ha. En jämförelse med uppgifter från år 1979, dock utan uppgift om det ingår

fallavgift eller ej, visar att priserna stigit mindre än konsumentprisindex. Om priserna följt detta index skulle arealavgiften år 1995 varit 18,12 kr/ha.

Beträffande övriga stift är det som angivits svårt att göra en jämförelse.

Utredningen anser sig dock kunna anta att uppgifterna i betänkandet Vilt och jakt (Ds Jo 1981:5) gällande t.ex. Lunds stift säger att arealavgiften för

upplåtelse av småviltjakt i Malmöhus och Kristianstads län varierar mellan 20-35 kr/ha (jämför s. 140 i Ds Jo 1981:5 med tabell 5.3 i SOU 1983:21).

Det innebär att medelarealpriset med en uppräkning av konsumentprisindex skulle bli i det närmaste 80 kr/ha enbart för upplåtelse av småviltjakt

(27,5x2,899=79,72). Medelarealpriset för upplåtelse av all jakt i dessa län

år 1995 var 75 respektive 100 kr/ha.

Slutsatser

Utredningen är av den uppfattningen att så många som möjligt skall ges tillfälle att nyttja de goda förutsättningar till jakt som vårt vidsträckta land

erbjuder. Om möjligt skall därför undvikas att den som vill och har

förutsättningar för att jaga utestängs från jakt genom ekonomiska spärrar.

Att arrendenivån hålls på en acceptabel nivå är därmed viktigt för att få ett folkligt deltagande i jakten.

Syftet med de undersökningar som gjorts på prisområdet är dels att följa

upp äldre undersökningar och redovisa prisutvecklingen på området, dels att redovisa gällande prisnivåer i landet till ledning för jägare och mark-

ägare. På detta sätt kan redovisade prisnivåer i kombination med de värderingsmallar som utarbetats gemensamt av markägare och jägare utgöra

grund för avgiftsberäkningen vid upplåtelse av jakt.

Som nämnts inledningsvis är det viktigt att avgifterna för upplåtelse av nyttjanderätt hålls på en acceptabel nivå för att få ett folkligt deltagande

i jakten. För att kunna avgöra om nuvarande nivåer utifrån detta perspektiv kan anses acceptabla krävs en analys av prisutvecklingen. Utredningen har

i detta syfte valt att jämföra prisutvecklingen på området med konsumentprisindex. Det är utredningens uppfattning att en prisutveckling på jaktens

område som följer detta index får anses vara acceptabel.

Utredningen har utgått från Jakt- och viltvårdsberedningens undersökningar gjorda i slutet på 1970-talet och början på 1980-talet. Som nämnts tidigare

föreligger det problem att analysera utvecklingen på prisområdet med så gammalt material. Beträffande vissa av beredningens undersökningar sak-

nas möjlighet att över huvud taget göra några prisjämförelser. Det gäller undersökningarna riktade till privata brukningsenheter och kommuner. När

det gäller upplåtelser gjorda av skogsbolag eller svenska kyrkan har möjligheterna till jämförelser varit bättre, även om det har funnits vissa svårig-

heter.

Sett över hela landet visar skogsbolagens priser för småviltjakt en utveckling som följer konsumentprisindex. Om Domänverkets och skogs-

bolagens uppgifter från år 1980 läggs ihop blir medelpriset efter uppräkning med konsumentprisindex 5,33 kr/ha. Utredningens undersökning visar

att medelpriset för upplåtelse av småviltjakt på skogsbolagens mark år 1995 var 5,35 kr/ha. Jämför man olika regioner kan konstateras att de

skogsbolag som omfattas av Jakt- och viltvårdsberedningens undersökning har haft en lägre prisutveckling än konsumentprisindex i mellansverige och

norrut. För södra Sverige saknas ett bra underlag från denna äldre

undersökning. Några slutsatser kan därför inte dras om denna region. Om utredningens uppgifter från samtliga skogsbolag jämförs med Domän-

verkets prisuppgifter är dock möjligheten att göra jämförelser med södra Sverige bättre. En kraftigare ökning än konsumentprisindex kan skönjas

här. Skillnaden är dock så liten att den bör anses vara acceptabel utifrån utredningens utgångspunkter.

När det gäller skogsbolagens avgifter för älgjakt dessa, sett över hela

landet, inte följt konsumentprisindex utan haft en lägre ökningstakt. Sett över mindre regioner är tendensen densamma från mellansverige och upp

till Norrbotten. I södra Sverige är underlaget för en jämförelse sämre. Det finns dock tecken på att avgifterna här stigit mer än konsumentprisindex.

Emellertid finns det uppgifter som visar på motsatsen. Med beaktande av utvecklingen på småviltjaktområdet och antagandet att prisutvecklingen

följts åt även i denna region drar utredningen den slutsatsen att avgifterna ökat något men att utvecklingen ändock är acceptabel.

Att analysera avgifterna för kyrkliga upplåtelser är svårare. Osäkerhets-

faktorer i det äldre materialet gör att jämförelser endast kan göras med vissa stift. De jämförelser som gjorts beträffande stiften i Härnösand,

Luleå, Uppsala, Karlstad och Visby indikerar starkt att avgifterna för upplåtelse på såväl småviltjakt som älgjakt haft en lägre ökningstakt än

konsumentprisindex. Även avgifterna i Lunds stift synes, om de antaganden utredningen gjort är riktiga, ha haft en lägre ökningstakt än konsumentpris-

index.

När det gäller kommuner och enskilda fastighetsägare är det inte möjligt att göra någon jämförelse mellan Jakt- och viltvårdsberedningens under-

sökningar och de undersökningar utredningen utfört. Notabelt är dock att det synes vara ovanligt att dessa markägare delar upp jakten, dvs. upplåter

småviltjakt till en nyttjanderättshavare och älgjakt till en annan. Vad gäller priserna anser sig dock utredningen kunna dra vissa slutsatser. Under-

sökningarna visar nämligen, sett över hela landet, att medelarealavgifterna beträffande kommunerna ligger något under de medelarealpriser som stiften

och skogsbolagen redovisat och medelarealavgiften för enskilda fastighetsägare betydligt under. Mot bakgrund härav anser utredningen att den kan

dra den slutsatsen att inte heller dessa priser kan anses vara på en

oacceptabel nivå. Utredningen kan dock inte med någon säkerhet uttala sig om prisutvecklingen för dessa ägarkategorier.

Medelarealavgiften hos enskilda fastighetsägare är betydligt under avgiften

hos övriga ägargrupper. Undersökningen riktad till enskilda fastighetsägare visar att ungefär 90 procent av de fastighetsägare som besvarat frågan "Om

det vore aktuellt att upplåta jakt till utomstående, hur skulle Ni välja ut den/dem som skulle få nyttjanderätt?" har svarat att de skulle söka nytt-

janderättshavaren bland närstående och vänner. Utredningen finner det troligt att många fastighetsägare har upplåtit jakten på sin fastighet till när-

stående och vänner och att det i undersökningsmaterialet förekommer en hel del vänskapspriser.

Slutligen bör anmärkas att jämförelsen mellan äldre och nyare material från

skogsbolag, stift, kommuner och enskilda markägare inte har kunnat göras med vetenskaplig exakthet och att det utifrån statistiska utgångspunkter

finns en del att invända. Materialet är dock tillräckligt säkert för att utgöra grund för utredningens ovanstående uttalanden, dvs. att materialet kan

användas för att indikera prisutvecklingen i förhållande till konsumentprisindex. Utredningen anser sig därigenom kunna dra den övergripande slut-

satsen att prisutvecklingen inte visar tecken på att avvika i någon högre grad från konsumentprisutvecklingen.

Undersökningen riktad till jägare visar att 80 respektive drygt 85 procent

betalade 2 000 kr eller mindre för mark, fallavgifter och jaktkort för älgjakt respektive småviltjakt. Från denna grupp har sedan plockats ut de som

huvudsakligen jagar på mark de inte äger. Andelen jägare som betalar 2 000 kr eller mindre i denna grupp är omkring 75 respektive 85 procent.

Det visar, enligt utredningen, att en mycket stor del av jägarna, som huvudsakligen jagar på mark de inte äger, har relativt låga kostnader för

jaktmark, fallavgifter och jaktkort. Utredningen anser att resultatet talar för att huvuddelen av dessa jägare betalar avgifter för upplåtelse av jakträtt

som får anses vara på en acceptabel nivå.

Beträffande den lilla grupp som betalar mer än 2 000 kr per år saknas underlag för att uttala sig om hur höga kostnaderna i själva verket är. Ut-

redningen anser dock att kostnader som överstiger 2 000 kr kan vara

acceptabla under vissa förhållanden och har därför undersökt i vilken omfattning jägarna i denna grupp är beredda att betala mer för att få tillgång

till ytterligare mark. Man torde kunna dra den slutsatsen att de som är intresserade att betala mer för ytterligare mark inte upplever nuvarande

kostnader oacceptabla. Undersökningen visar att knappt 65 procent av älgjägarna och knappt 80 procent av småviltjägarna är beredda att betala

mer för att få tillgång till ytterligare mark. Det leder utredningen till den slutsatsen att det är ett fåtal jägare som kan anses betala avgifter som

ligger över en acceptabel nivå.

Sammantaget visar undersökningen bland jägarna att deras kostnader för jaktmark i dag i stort är acceptabla. Med stöd av resultatet från under-

sökningarna kommer utredningen således fram till att nuvarande avgifter för upplåtelse av jakträtt är på en acceptabel nivå och att utvecklingen

sedan 1979/1980 är godtagbar.

5.5.2. Metoden med anbudsförfarande vid jaktupplåtelser

Utredningen har i uppdrag att söka avskaffa metoden med anbudsförfarande vid jaktupplåtelser.

Genom olika enkätundersökningar har utredningen försökt utröna hur

vanligt anbudsförfarandet är i dag. På markägarsidan har utredningen tillfrågat de sex största skogsbolagen, kyrkan, kommunerna och ett urval

av enskilda markägare. Det bör framhållas att enkätundersökningarna omfattar ägare av eller företrädare för merparten av landets jaktmarker.

Skogsbolagen förfogar nämligen över 11 000 000 ha mark, enskilda fastighetsägare 14 000 000 ha, stiften 500 000 ha och kommunerna 300 000 ha.

Inte något av de tillfrågade skogsbolagen säger sig tillämpa anbudsför-

farande i dag. Av landets tretton stift är det endast ett stift som tillämpar denna metod. Det aktuella stiftet använder sig emellertid även av andra

metoder. Bland kommunerna förekommer anbudsförfarande, men det får anses vara ovanligt. Utredningens enkät till enskilda fastighetsägare visar

att metoden med anbudsförfarande är mycket ovanlig även här. Den övervägande majoriteten, omkring 90 procent säger nämligen att de söker

nyttjanderättshavaren bland närstående och vänner. Enkäterna till de olika

markägargrupperna visar entydigt att metoden med anbudsförfarande är mycket ovanlig. Att så verkligen är fallet bekräftas även av den undersök-

ning utredningen riktat till ett urval av landets jaktkortslösande jägare. Endast 0,4 procent av älgjägarna och 0,3 procent av småviltjägarna uppgav

att de fått tillgång till marken genom anbud.

Utredningen drar den slutsatsen av det föreliggande materialet att metoden med anbudsförfarande är ytterst ovanlig i dag. Det föreligger därför inte

några skäl att föreslå några särskilda åtgärder för att åstadkomma en förändring. Enligt utredningen är det dessutom svårt att kunna följa upp de

åtgärder som föreslås och sedermera vidtas. Anbudsförfarandet är nämligen i dag så ovanligt att det torde vara i det närmaste omöjligt att utvärdera de

åtgärder som vidtas.

Utredningen anser att den föreliggande redovisningen av gällande prisnivåer i landet i kombination med de värderingsmallar som utarbetats

gemensamt av markägare och jägare utgör en god grund för att åstadkomma en sund prisutveckling i landet. Det är vidare möjligt för såväl

markägare som jägare att med ledning av detta material värdera och komma fram till en rimlig avgiftsnivå vid upplåtelse av jakträtt. Utred-

ningen är vidare av den uppfattningen att detta leder till att metoden med anbudsförfarande vid upplåtelse av jakt blir mindre intressant. Således bör

resultatet bli ett ytterligare steg i riktning mot avskaffandet av anbudsförfarandet på detta område.

6. Besittningsskydd vid upplåtelse av jakträtt m.m.

6.1. Utredningens förslag i sammanfattning

Utredningen föreslår att reglerna i 17 § jaktlagen (1987:259), om nytt-

janderättshavarens rätt till förlängning av ett jakträttsavtal i vissa fall, skall upphöra. Vidare föreslår utredningen att bestämmelserna i 18-22 §§, som

har samband med reglerna om förlängningsrätt, skall upphöra. När det gäller reglerna i 15 och 16 §§jaktlagen föreslår utredningen vissa för-

ändringar.

För det första föreslår utredningen att samtliga tidsbestämda jakträttsavtal skall upphöra att gälla först efter uppsägning. Dessa regler skall dock inte

gälla upplåtelse på två månader eller kortare tid såvida inte upplåtelsen på grund av förlängning eller eljest fortlöpt längre tid än två månader.

För det andra införs en lagstadgad uppsägningstid på tolv månader. Denna

förlängda uppsägningstid gäller för såväl tidsbestämda som tidsobestämda jakträttsavtal. I fråga om tidsbestämda avtal med upplåtelsetid om ett år

eller kortare och tillsvidareavtal gäller, förutsatt att upplåtelsen endast fortlöpt ett år eller kortare tid, i stället två månaders uppsägningstid.

Bestämmelsen i nuvarande 15 § jaktlagen enligt vilken ett avtal som inte

sägs upp inom rätt tid anses förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden – dock längst fem år – blir kvar oförändrad.

Utredningen har vidare övervägt om det, med hänsyn till att jaktmarken

ligger långt från jägarens bostadsort, kan behöva kopplas ett åläggande för nyttjanderättshavaren att på lämpligt sätt se till att nödvändig viltvård

bedrivs. Utredningen kommer fram till att lagreglering om sådant åläggande för närvarande inte behövs.

6.2. Inledning

Rätten att jaga vilt ingår i äganderätten till en fastighet. Fastighetsägaren

kan upplåta rätt att jaga på fastigheten åt annan. Av 7 kap. 3 § jordabalken framgår att sådan upplåten rätt är att betrakta som nyttjanderätt till fast

egendom. I jaktlagen finns bestämmelser som ger nyttjanderättshavare av jakträtt ett besittningsskydd om upplåtelsen avser en bestämd tid som är

längre än ett år. Det innebär bl.a. att nyttjanderättshavaren i dessa fall har rätt till förlängning av jakträttsavtalet såvida inte fastighetsägaren kan

åberopa en besittningsskyddsbrytande grund.

Enligt utredningens direktiv har man med regler om besittningsskydd velat stimulera nyttjanderättshavarna till att vidta sådana viltvårdsåtgärder som

ger resultat först på längre sikt. Detta syfte hoppades man, enligt direktiven, uppnå genom att ge nyttjanderättshavarna en förstärkt rätt att behålla

den upplåtna jakträtten. Bestämmelserna bygger nämligen på att flertalet jordägare bör ha ett intresse av att få nyttjanderättshavare som är villiga att

åta sig en effektiv och långsiktig viltvård på fastigheten. Enligt direktiven borde fastighetsägarna därför i allmänhet ha ett starkt intresse av att teckna

avtal på en bestämd tid som inte är alltför kort.

I direktiven sägs att utvecklingen blivit en annan. Ettåriga upplåtelser av jakträtt har blivit mycket vanliga. Dessa avtal försätter, enligt direktiven,

jägaren i en otrygg situation och ger bristande långsiktighet för jakten och viltvården. Om inte jordägaren själv gör insatser för viltvården kan korta

upplåtelsetider medföra att viltvården blir eftersatt.

Utredningen skall mot denna bakgrund utvärdera besittningsskyddet och överväga om åtgärder behöver vidtas som leder till längre upplåtelsetider.

Enligt direktiven bör också övervägas om gällande bestämmelser i övrigt kan behöva ändras för att underlätta jakträttsupplåtelser. Utredningen skall

också överväga om det till jakträttsupplåtelser kan behöva kopplas ett åläggande för nyttjanderättshavaren att på lämpligt sätt se till att nödvändig

viltvård bedrivs. Det förhållandet att jaktmarken ibland ligger långt från jägarens bostadsort kan nämligen, enligt direktiven, medföra problem med

att bedriva nödvändig viltvård. Av direktiven framgår att ett sådant åläg-

gande skulle kunna fullgöras genom exempelvis avtal med ortsbor om att

bedriva viltvården.

I avsnitt 6.3 ges en kort historisk bakgrund till nu gällande lagstiftning. Därefter redovisas, i avsnitt 6.4, gällande lagstiftning. Det senare avsnittet

innehåller dels en bakgrund till besittningsskyddsreglerna i jaktlagen och annan lagstiftning, dels gällande bestämmelser vid upplåtelse av jakträtt.

I avsnitt 6.5 redovisas statistiska uppgifter grundade främst på de enkätundersökningar utredningen låtit utföra. I avsnittet 6.6, överväganden och

förslag, övervägs dels vilka åtgärder som behöver vidtas beträffande nuvarande besittningsskyddsregler för att åstadkomma längre upplåtelseti-

der, dels om det med hänsyn till att jaktmarken ibland ligger långt från jägarens bostadsort kan behöva kopplas ett åläggande för nyttjanderättsha-

varen av jakt att på lämpligt sätt se till att nödvändig viltvård bedrivs.

6.3. Kort historisk bakgrund till nu gällande lagstiftning

I direktiv den 6 oktober 1967 fick Jaktmarksutredningen i uppdrag att bl.a.

undersöka jaktarrendatorernas ställning. Utredningen skulle särskilt pröva om det fanns förutsättningar för bestämmelser om rätt till förlängning av

upplåtelsetiden för nyttjanderättshavare när starka viltvårdsskäl talar för det. Bakgrunden till direktiven var bl.a. en skrivelse från Svenska jägareför-

bundet vari anfördes att till följd av stark prisstegring på jakträttsupplåtelser åtskilliga svårigheter uppkommit för den stora gruppen nyttjande-

rättshavare och att förbundet ansåg att en nyttjanderättshavare, som föredömligt vårdat viltet på den upplåtna marken, borde ha rätt till fortsatt

nyttjanderätt på motsvarande sätt som gäller vid jordbruksarrende.

Jaktmarksutredningen kom i sitt betänkande Jaktmarker (SOU 1974:40) fram till att cirka en tredjedel av landets jägare har jakträtten på sin huvud-

sakliga jaktmark genom nyttjanderätt. Enligt Jaktmarksutredningen innebar detta att det för viltvården i landet fick anses vara av stor betydelse att

nyttjanderättshavare av jakt disponerar sin mark under sådana former och på sådana villkor att de har intresse av att aktivt delta i ett planerat, lång-

siktigt viltvårdsarbete. Grundprincipen för en fördelning av viltvårdsarbetet

mellan upplåtare och nyttjanderättshavare borde, enligt Jaktmarksutred-

ningen, vara att jordägaren åtar sig de mer omfattande nyanläggningarna som behövs för viltvården på lång sikt medan nyttjanderättshavaren svarar

för sådant viltvårdsarbete som är av underhållskaraktär. Enligt utredningen var det av väsentlig betydelse för nyttjanderättshavarens intresse för

viltvårdsarbetet att avtal om upplåtelse av jakträtt innehåller bestämmelser om avtalsperiodens längd. En i lag fastställd minsta avtalstid efter mönster

från arrendelagstiftningen borde bestämmas så att den tillgodoser nyttjanderättshavarnas intresse av tillbörlig trygghet men samtidigt inte avhåller

jordägaren från att upplåta jakt.

Jaktmarksutredningen föreslog en särskild lag om upplåtelse av jakt som omfattade avtal varigenom någon mot ersättning upplåter rätt till jakt åt

annan. För s.k. korttidsupplåtelser föreslogs särskilt undantag. Utredningen föreslog vidare en kortaste avtalstid om fem år och rätt för nytt-

janderättshavaren till förlängning av upplåtelsen vid upplåtelsetidens utgång. Beträffande mark som uppläts av kommunen föreslogs en minst

ettårig avtalstid. Förlängning skulle – med undantag av mark som upplåtits av kommun – ske för fem år om inte arrendenämnd godkände eller

fastställde annan tidsperiod. Förslaget anslöt i övrigt till bestämmelserna om jordbruksarrende i jordabalken med de avvikelser som var föranledda

bl.a. av att nyttjanderätt till jakt nästan undantagslöst saknade de sociala aspekter som motiverar ett starkt skydd för jordbruksarrendatorerna. Tvist

om rätt till förlängning och om avtalsvillkor skulle enligt förslaget hänskjutas till avgörande inför arrendenämnd. Jaktmarksutredningens förslag

ledde inte till några ändringar vad gäller besittningsskyddet.

Jakt- och viltvårdsberedningen tog i sitt betänkande Vilt och jakt (1983:21) upp frågan om ett förstärkt besittningsskydd till förnyat övervägande.

Beredningen föreslog en bestämmelse i jaktlagen som innebar att arrendenämnden kunde besluta om förlängning av upplåtelseavtalet om det ansågs

oskäligt att upplåtelsen skulle upphöra. Nyttjanderättshavaren som skötte sina åligganden skulle alltså, enligt detta förslag, kunna påräkna en förlän-

gning av avtalet om jordägaren inte åberopade någon omständighet som gjorde att avtalet borde upphöra. Som sådana omständigheter angav bered-

ningen bl.a. att markägaren avser att själv jaga på marken i fråga eller låta någon familjemedlem eller någon i jordbruket eller skogsbruket anställd ta

över jakten. Beredningen avstod från att föreslå en viss minsta upplåtelsetid

med en generell rätt till förlängning av hänsyn till de negativa konsekvenser ett sådant besittningsskydd skulle kunna få för utbudet av jakttillfällen.

6.4. Gällande lagstiftning

6.4.1. Bakgrund till besittningsskyddsreglerna i jordabalken (ur Folke Grauers, Lärobok i nyttjanderätt)

Hyres- och arrendeavtalen har stor social betydelse. Hyresavtalet har till syfte att tillgodose ett primärt behov hos hyresgästen och dennes eventuella

familj, nämligen att trygga en bostad; även bostadsarrende syftar till att trygga samma typ av behov. I dessa fall är det viktigaste för nyttjande-

rättshavaren att han kan få avtalet förlängt när avtalstiden går ut. Jordbruks-, anläggningsarrendet och lokalhyresavtalet är ofta av väsentlig

betydelse för nyttjanderättshavarens försörjning; även i dessa fall är det

viktigt för nyttjanderättshavaren att kunna få förlängning av avtalet. Mot nyttjanderättshavarens intresse av att kunna få förlängning står fastig-

hetsägarens intresse av att kunna avveckla avtalsrelationen t.ex. för att kunna använda nyttjanderättsobjektet eller för att kunna upplåta rätten till

någon annan. Det rör sig således om parternas handlingsfrihet. Parternas behov kan även vara de omvända; nyttjanderättshavaren vill komma ifrån

ett långtidskontrakt, medan fastighetsägaren vill ha en långvarig upplåtelse av fastigheten.

Det typiska för nyttjanderätterna är att det rör sig om långvariga avtals-

relationer. Behoven av bostad och försörjning är långsiktiga och fastighetsägaren har typiskt sett ett behov av att långsiktigt planera avkastningen

av fastigheten. De långvariga avtalsrelationerna innebär att fastighetsägaren under lång tid skall tillhandahålla ett nyttjanderättsobjekt som ofta skall

bibehållas i en viss standard, och nyttjanderättshavaren skall under lika lång tid betala vederlag och vårda objektet. Avtalsförhållandet präglas med

andra ord av successiva och återkommande prestationer.

När det gäller vederlaget för nyttjanderätten är intressena ofta mycket motstridiga. Nyttjanderättshavaren vill inte betala mer än nödvändigt och

fastighetsägaren vill ha en god avkastning av sin fastighet. Frågan är om

vederlaget skall styras av utbud och efterfrågan eller om lagstiftaren skall reglera storleken på vederlaget. Lagstiftaren har gjort den avvägningen att

parterna tillåts att bestämma vederlaget affärsmässigt då nyttjanderätten till största delen är knuten till nyttjanderättshavarens affärsverksamhet. I övriga

fall tillåts inte en fri prisbildning.

De intressekonflikter som finns rör sig till mycket stor del om dels handlingsfrihet, dels storleken på vederlaget. Eftersom lagstiftaren har

ansett att fastighetsägaren ofta är den starkare parten och att nyttjanderätterna har stor social och ekonomisk betydelse är en stor del av den

nyttjanderättsliga lagstiftningen tvingande till förmån för nyttjanderättshavaren.

6.4.2. Bakgrund till besittningsskyddsreglerna i lagen (1957:390) om fiskearrenden

Lagen (1957:390) om fiskearrenden är tillämplig på avtal varigenom någon

mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan. Vidare krävs för lagens tillämplighet att ändamålet med upplåtelsen är yrkesfiske eller annat fiske av

väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning. I lagens 5 § finns bestämmelser som ger arrendatorn rätt till förlängning av arrendeavtalet.

För annan upplåten rätt att fiska på fastighet än i nu nämnda fall saknas

regler om besittningsskydd. Motiven för besittningsskyddsreglerna i lagen om fiskearrende finns redovisade i prop. 1957:151. Av den allmänna moti-

veringen framgår följande (s. 19 f.).

"Som framgått av redogörelsen för de rättsregler som gäller vid upplåtelse av fiskerätt är fiskearrendators rättsställning tämligen otrygg. Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att, i huvudsak efter förebild av de bestämmelser som gäller för de s.k. sociala jordbruksarrendena, förbättra fiskearrendatorernas rättsskydd. Om detta syfte synes råda enighet bland remissinstanserna, vilka också allmänt vitsordat behovet av lagstiftning... --- Önskemålet att förbättra fiskearrendatorernas rättsställning är enligt min mening högst angeläget. För detsamma talar icke blott intresset att främja en rationell fiskevård i förening med ett effektivt utnyttjande av

vårt lands fisketillgångar utan också sociala skäl. Ett rationellt drivet fiske erfordrar i regel betydande investeringar i fråga om redskap m.m. I synnerhet fasta fiskeredskap måste ofta anpassas efter förhållandena på fångstplatserna och kan stundom bli i stort sett värdelösa för fiskearrendatorn, om han ej erhåller förnyat arrende. Detta kan leda till högst betydande ekonomiska förluster och svårigheter för fiskearrendatorn."

6.4.3. Bakgrund till besittningsskyddsreglerna i jaktlagen

Motiven för att införa besittningsskyddsregler i jaktlagen är av annan

karaktär än de som anfördes för motsvarande regler i jordabalken och lagen om fiskearrenden. Det är inte frågan om att jakträttsupplåtelser har ansetts

ha stor social eller ekonomisk betydelse för nyttjanderättshavaren. Frågan om införandet av besittningsskydd har i stället gällt att sådant skydd kan

förutsättas stimulera till viltvårdsåtgärder som vanligen ger resultat först på längre sikt. I motiven anges följande (prop. 1986/87:58 s. 58).

"Enligt min mening finns det med hänsyn till viltvården starka skäl för att ge den som innehar jaktmark med nyttjanderätt ett visst besittningsskydd. Detta skydd bör emellertid begränsas till att gälla fall när jakträttsupplåtelsen redan från början givits en bestämd, längre varaktighet. Skyddet synes kunna utformas efter mönster av vad som gäller i fråga om jordbruksarrenden som är förenade med besittningsskydd..."

Besittningsskyddet har utformats efter mönster av vad som gäller i fråga

om jordbruksarrenden som är förenade med besittningsskydd. Bl.a. gäller att avtal om jakträttsupplåtelse som slutits för viss tid som överstiger ett

år skall förlängas automatiskt om avtalet inte sägs upp. I propositionen anges att införandet av de nya reglerna kan få till följd att vissa fastig-

hetsägare, för att undvika besittningsskyddet, i fortsättningen väljer att upplåta jakträtt genom avtal som endast gäller tills vidare eller för viss

bestämd tid som inte överstiger ett år. Regeringen utgick emellertid från att flertalet jordägare borde vara intresserade av att få en nyttjanderättsha-

vare som var villig att åta sig en effektiv och långsiktig viltvård på fastigheten. Fastighetsägarna borde därför, enligt propositionen, i allmänhet ha

ett starkt intresse av att teckna avtal på bestämd tid som inte är alltför kort. Enligt motiven innebär de föreslagna reglerna dels att fastighetsägaren inte

behöver befara att han eller hon undandras möjligheterna att i en framtid

tillgodose sitt eget eller närståendes jaktintresse, dels att nyttjanderättsha-

varen kan undgå att tvingas godta villkor som inte är skäliga för att få behålla sin jaktmark.

6.4.4. Bestämmelser om upplåtelse av jakträtt

Vad är jakträtt

Jakt är, enligt 2 § jaktlagen, att fånga eller döda vilda däggdjur och fåglar

och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Rätten att jaga vilt ingår i äganderätten till en fastighet. Jakträtten, dvs. rätten att råda över

jakten, innebär först och främst en rätt att bestämma om, av vilka, hur och när jakt enligt 2 § jaktlagen skall utövas på visst område. Denna be-

stämmanderätt framgår inte av lagen utan får anses ligga i sakens natur. De vilda djur som uppehåller sig på en fastighet och där blir jagade ägs varken

av jakträttshavaren eller någon annan. I rätten att råda över jakten ligger dock en rätt att vid jakt genom ockupation bli ägare till de vilda djur som

uppehåller sig på det område jakträtten avser. I civilrättslig terminologi betyder ockupation vanligen ett laga fång varigenom man genom besitt-

ningstagande blir ägare av ett föremål som tidigare saknat ägare (eller förlorat sin ägare). I jakträtten ingår rätt att tillgodogöra sig vilt som om-

händertas, påträffas dött eller dödas i något annat sammanhang än vid jakt, om inte annat följer av föreskrifter meddelade med stöd av 25 § jaktlagen.

Jakträttshavarens befogenheter i fråga om själva jakten är dock inte obegränsade. Denne är underkastad åtskilliga inskränkningar i sin handlings-

frihet av både offentligrättslig och privaträttslig art (se von Seth, Svensk jakträtt s. 18 ff.).

Med begreppet jakträttshavare torde avses den som, på grund av äganderätt

eller nyttjanderätt, råder över jakten på ett visst område.

Från jakträtten skall man hålla isär jaktutövningsrätten, dvs. befogenheten att utöva jakt. Jakträtt och jaktutövningsrätt behöver inte alltid samman-

falla. Att man har jaktutövningsrätt på ett visst område innebär inte nödvändigtvis att den jagande råder över jakten där. Varken jaktgästen eller

ens den som fått rätt att för en eller annan dag jaga på området råder över

jakten. Någon rådighet över jakten kan inte heller anses tillkomma den som

får tillstånd att jaga på allmänt vatten (se a.a. s.13).

Vem som har jakträtten

Trots att jakträtten i princip är knuten till äganderätten till fast egendom behandlas det sakliga innehållet i denna rättighetstyp inte i jordabalken

utan i jaktlagen. Av 10 § jaktlagen framgår att fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten om inte annat följer av 10 a §

eller 11 §. Av motiven (prop. 1986/87:58 s. 71) framgår att med mark som hör till fastigheten avses även vattenområden och samfälld mark i vilken

fastigheten har del. Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den arrenderade marken om inte annat har avtalats. När det gäller samernas rätt

att jaga finns särskilda bestämmelser. Bestämmelsen i 10 § jaktlagen innehåller således den grundläggande regeln om sambandet mellan jakträtt och

äganderätt till fast egendom, dvs. fastighetsägarens rätt till jakt. Denna rätt kan ägaren upplåta genom avtal om nyttjanderätt.

Tillfälliga tillstånd till jakt är inte att betrakta som upplåtelse av nyttjande-

rätt. Om en fastighetsägare lovar en person att vid ett visst tillfälle få jaga på löftesgivarens fastighet är detta inte en nyttjanderättsupplåtelse i lagens

mening. Detsamma gäller när en person vid jakt på egen jaktmark får fortsätta förföljandet in på löftesgivarens mark eller om en fastighetsägare t.ex.

mot utlämnande av handling som berättigar till jakt på hans eller hennes fastighet, låter en eller flera personer jaga under en viss eller vissa dagar

eller att där fälla visst antal djur av en eller flera viltslag. För att en verklig nyttjanderättsupplåtelse skall anses föreligga måste förfoganderätten över

jakten på upplåtarens område, åtminstone för någon ej allt för obetydlig sammanhängande tid, överlämnas åt den till vilken upplåtelsen sker och

innefatta åtminstone det väsentliga av de befogenheter som ingår i jakträtten. Att jakträttshavaren undantar en eller flera djurarter eller förbehåller

sig att själv få jaga betar dock inte avtalet dess karaktär av nyttjanderättsupplåtelse (se von Seth, Svensk jakträtt s. 46 f.).

I lagen anges tre undantag från huvudregeln som säger att med äganderätt-

en till en fastighet följer också jakträtten. Det ena undantaget gäller jordbruksarrendatorns jakträtt, det andra jakträtten på väg och det tredje jakt-

rätten på ett antal kronoegendomar ägda av AssiDomän AB och Statens

fastighetsverk. Som framgår ovan har jordbruksarrendatorn jakträtten på den arrenderade marken om inte annat har avtalats. Jakträtten på väg till-

kommer den som har jakträtten på den angränsande marken. Går vägen i gränsen mellan marker med skilda ägare och äger inte någon av dem

vägmarken har var och en av dem jakträtten på marken. Stadgandet i 10 a § jaktlagen, beträffande mark ägd av Assi Domän, innebär att på där

berörda områden tillkommer jakträtten staten som har samma befogenheter som en vanlig jakträttshavare.

Rätten för fastighetsägaren att tillgodogöra sig vilt inskränks genom be-

stämmelserna i 25 § jaktlagen. För att skydda utrotningshotade, sällsynta och särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen och under-

visningen djur av sådana arter får regeringen föreskriva att vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas skall tillfalla staten.

På allmänt vatten som gränsar till en fastighets strand har, enligt 12 §

jaktlagen, fastighetsägaren jakträtt intill 100 meter från strandlinjen. På annat allmänt vatten liksom på holmar, klippor och skär, som inte tillhör

ett visst hemman, får jakt bedrivas endast efter tillstånd av länsstyrelsen om inte regeringen föreskriver annat. Bestämmelsen innebär ett undantag

från huvudregeln att jakten på allmänt vatten disponeras av staten.

När det gäller jakträtten på samfälld mark framgår av 13 § jaktlagen att delägarna bara får utöva sin jakträtt för egna behov. Har de kommit över-

ens om annat eller har de beslutat något annat enligt vad som gäller för samfällighetens förvaltning, får de dock utöva jakträtten i enlighet med

överenskommelsen eller beslutet.

Överlåtelse av jakträtt m.m.

Av 14 § första stycket jaktlagen framgår att jakträtt som har upplåtits i andra fall än i samband med jordbruksarrende inte får överlåtas eller upp-

låtas utan fastighetsägarens samtycke. Att jakträtten inte får överlåtas innebär ett förbud för jakträttshavaren att utan sådan samtycke sätta annan

i sitt ställe och därmed frigöra sig från sina skyldigheter gentemot upp-

låtaren. Att jakträtten inte får upplåtas innebär ett förbud för jakträtts-

havaren att – utan att utträda ur rättsförhållandet – i sin tur upplåta

jakträtten åt annan, helt eller delvis, under återstoden av avtalstiden eller del därav. I förarbetena (prop. 1986/87:58 s. 100 f. och 106) har påpekats

att det inte kan anses vara fråga om någon andrahandsupplåtelse när nyttjanderättshavaren själv jagar och låter jaktkamrater delta i jakten som

gäster. Vill fastighetsägaren i något hänseende begränsa nyttjanderättshavarens rätt att bjuda in jaktgäster får detta ske genom bestämmelser i

upplåtelseavtalet.

Av första stycket får vidare anses följa att en jordbruksarrendator till vars upplåtelse hör jakträtt kan överlåta rätten utan jordägarens medgivande

(Bäärnhielm, Arrendelagen 9:156).

Överlåtelseförbudet i första stycket omfattar inte övergång av jakträtt som inte kan rubriceras som överlåtelse, t.ex. övergång genom arvskifte eller

testamente. Av andra stycket framgår dock att överlåtelseförbudet i första stycket även gäller familjerättsliga förvärv och förvärv genom bolagsskifte

och liknande. När det gäller tillämpningen av andra stycket vid jordbruksarrende finns regler i 9 kap. 31 § jordabalken.

Upplåtelse av jakträtt med besittningsskydd

För upplåtelse av jakträtt gäller de allmänna bestämmelserna om nyttjande-

rätt i 7 kap. jordabalken. Av 7 kap. 3 § jordabalken framgår att upplåten rätt att jaga är att betrakta som nyttjanderätt till fast egendom.

I vanligt språkbruk kallas ofta en upplåten rätt att jaga för jaktarrende. För

att jaktarrende skall föreligga krävs dock att nyttjanderättshavaren, och inte ägaren, har den upplåtna marken i sin besittning. Om en fastighetsägare

upplåter jakträtt men själv disponerar övrigt nyttjande av den upplåtna marken föreligger alltså inte arrende utan nyttjanderätt enligt 7 kap. 3 §

jordabalken. Däremot föreligger arrende om jakträttsupplåtelsen är förenad med ensamrätt till marken för nyttjanderättshavaren under upplåtelsetiden.

Upplåtelsen av jakträtt blir då att betrakta som lägenhetsarrende (Bäärnhielm och Larsson, Arrendelagen 1:4a f.).

Den väsentligaste rättsföljden av att en upplåtelse är en nyttjanderätt är att

nyttjanderättshavaren kan vinna sakrättsligt skydd för rättigheten enligt reglerna i 7 kap.10-21 §§jordabalken. Med sakrättsligt skydd avses skydd

för rättighet mot tredje man, dvs. skydd för nyttjanderättsupplåtelsen mot ny ägare av fastigheten. Det finns inga formkrav för nyttjanderättsupp-

låtelsen. Med formkrav menas minimikrav för att ett avtal skall vara giltigt och få verkan. Vill man uppnå ett bättre skydd för nyttjanderätten kan den

enligt 7 kap. 10 § samma balk inskrivas i det av inskrivningsmyndigheten förda inskrivningsregistret med därav följande rättsverkningar.

Jakträttsupplåtelseavtal är enligt 7 kap. 5 § jordabalken inte bindande för

längre tid än femtio år. Någon kortaste tid för jakträttsupplåtelse är inte föreskriven. Enligt äldre doktrin kan dock upplåtelsetiden påverka

bedömningen av om upplåtelsen är att betrakta som nyttjanderätt. I boken Jakträttsliga frågor av P. von Seth sägs följande (s. 58 f.).

"Med jaktarrende förstå vi i det följande varje upplåtelse av jakträtt till förmån för viss eller vissa personer, förutsatt att upplåtelsen har karaktären av en verklig nyttjanderättsupplåtelse. Genom denna sista förutsättning avse vi att skilja jaktarrende från vissa detsamma närstående upplåtelser, särskilt det tillfälliga tillståndet att jaga. Om t.ex. en jakträttsinnehavare lovar en person att vid ett visst tillfälle få jaga på sin mark eller att vid jakt å egen jaktmark få fortsätta förföljandet in på löftesgivarens mark, är detta icke någon nyttjanderättsupplåtelse i lagens mening och löftet, som i regel när som helst kan återkallas, får icke, även om det givits i skriftlig form och med vittnen, göras till föremål för inteckning. Detsamma gäller, om en jakträttsinnehavare skulle taga sig före att åt en eller flera personer utlämna s.k. jaktkort, berättigande till jakt å jakträttsinnehavarens mark under visst antal dagar eller under viss jaktsäsong eller att fälla visst antal djur av en eller flera villebrådsarter. För att ett jaktarrende, en verklig nyttjanderättsupplåtelse, skall kunna anses föreligga, måste förfoganderätten över jakten å upplåtarens jaktområde, åtminstone för någon ej allt för obetydlig, sammanhängande tid överlämnas åt den, till vilken upplåtelsen sker."

Av 7 kap. 7 § jordabalken framgår att överenskommelse om förlängning

av upplåtelsetiden gäller som ny upplåtelse. Förlängning på grund av lag eller med tillämpning av bestämmelse i upplåtelseavtalet innebär dock ej

att ny upplåtelse kommer till stånd.

I 15-22 §§jaktlagen finns sedan den 1 januari 1988 vissa bestämmelser om

uppsägning och förlängning av avtal om jakträttsupplåtelse och om ändring av villkoren för fortsatt sådan upplåtelse. Dessa bestämmelser gäller endast

upplåtelser av jakträtt av viss längre varaktighet – viss tid som överstiger ett år – som skett efter lagens ikraftträdande. Bestämmelserna i jaktlagen

gäller oavsett om jakträttsupplåtelsen är att betrakta som lägenhetsarrende eller annan nyttjanderätt.

Upplåtelse av nyttjanderätt till jakt kan även behandlas enligt reglerna om

jordbruksarrende. En upplåtelse av jordbruksarrende och en upplåtelse av jakträtt som sker samtidigt till en och samma person anses rättsligt sett

utgöra en upplåtelse. En sådan upplåtelse behandlas enligt reglerna om jordbruksarrende eftersom brukningsrätten får anses som betydelsefullare

än jakträtten (Bäärnhielm, Arrendelagen, s. 9:154).

Av 15 § första stycket jaktlagen följer att bestämmelserna i 15-22 §§ skall tillämpas när jakträtt upplåtits mot ersättning för viss tid som överstiger ett

år. Har upplåtelsen skett tills vidare eller eljest på obestämd tid är bestämmelserna alltså inte tillämpliga. Bestämmelserna äger därmed tillämpning

endast på upplåtelseavtal, där den överenskomna avtalstiden är mer än ett år. Jakträttsupplåtelser som har sådan bestämd avtalstid har besittnings-

skydd. Upplåtelseavtal med besittningsskydd förlängs automatiskt vid avtalstidens utgång om avtalet inte uppsagts på vederbörligt sätt. Avtalet

förlängs på en tid som motsvarar den ursprungliga upplåtelsetiden, dock längst fem år.

Avtal med besittningsskydd kan, under vissa förutsättningar, bringas att

upphöra vid avtalstidens utgång genom uppsägning. Uppsägningen skall vara skriftlig, om ej skriftligt erkännande av uppsägningen lämnas, och ske

senast två månader före avtalstidens utgång.

En nyttjanderättshavare har, om uppsägning gjorts i rätt tid och på rätt sätt, alltid rätt att frånträda avtalet. För en fastighetsägare gäller dock som

huvudregel att nyttjanderättshavaren har rätt till förlängning av upplåtelseavtalet. I vissa i 17 § jaktlagen angivna fall kan nyttjanderättshavaren inte

göra anspråk på sådan rätt. Det är dels när nyttjanderättshavaren har åsidosatt sina förpliktelser enligt avtalet i sådan mån att detta skäligen inte

bör förlängas, dels när fastighetsägaren gör sannolikt att han själv eller

någon medlem av hans familj eller någon som är anställd i hans jordbruk eller skogsbruk skall utöva jakträtten på hans fastighet, dels när fastig-

hetsägaren gör sannolikt att fastigheten skall användas för något ändamål som utesluter fortsatt jakt samt dels när fastighetsägaren i annat fall har

befogad anledning att upplösa avtalsförhållandet. Motiven ger inte någon närmare ledning för hur dessa bestämmelser skall tolkas mer än i ett fall.

Det fallet att nyttjanderättshavaren inte uppfyller rimliga krav när det gäller att sköta jaktmarken på ett från viltvårdssynpunkt riktigt sätt ger, enligt

motiven (prop. 1986/87:58 s. 75), fastighetsägaren befogad anledning att säga upp avtalet. I doktrinen har uttalats att man bör kunna utgå från att

de fyra punkterna i tveksamma fall kommer att tolkas till fastighetsägarens förmån, om det inte är så att fastighetsägaren försöker skaffa sig oskäliga

förmåner på nyttjanderättshavarens bekostnad (se Hans Petterson, Jaktlagen, s. 39 f.).

Om det är fråga om jakträttsavtal som omfattas av bestämmelserna i 15-

22 §§jaktlagen och vill part att avtalsvillkoren skall ändras inför en ny period skall parten meddela motparten detta i den ordning som gäller för

uppsägning av avtalet.

Har fastighetsägaren sagt upp ett avtal eller har villkorsändring begärts och föreligger tvist om förlängning av avtalet eller om villkoren för den nya

upplåtelseperioden skall, enligt 18 § jaktlagen, fastighetsägaren eller, om villkorsändringen begärts av nyttjanderättshavaren, denne senast en månad

före upplåtelsetidens utgång hänskjuta tvisten till arrendenämnden. Om en tvist inte har hänskjutits till arrendenämnden inom nämnda tid är upp-

sägningen eller begäran om villkorsändring utan verkan. Det åvilar alltså den part som önskar en ändring av det bestående avtalsförhållandet att ta

initiativ till att en tvist förs till arrendenämnden. En tvist anses föreligga även om en part inte hör av sig till motparten efter en uppsägning eller

begäran om villkorsändring. Om tvisten inte hänskjuts till arrendenämnden inom föreskriven tid förlängs avtalet på oförändrade villkor (prop.

1986/87:58 s. 75).

I 19 § jaktlagen anges bedömningsgrunderna för arrendenämndens prövning när villkoren för den fortsatta upplåtelsen skall fastställas i en förlängnings-

eller villkorstvist. Om fastighetsägarens talan om uppsägning av avtalet

ogillas eller talan gäller villkorsändring skall villkoren för den fortsatta upplåtelsen fastställas efter vad som är skäligt med hänsyn till de villkor

som gällt tidigare, till inträffade eller förutsebara förändringar samt till vad som kan anses vanligt vid jämförbara förhållanden. Enligt motiven (prop.

1986/87:58 s. 76) innebär bedömningsgrunderna för arrendenämndens prövning dels beträffande frågan om den tid för vilken avtalet bör förlängas

att denna normalt bör bestämmas att motsvara den ursprungliga upplåtelsetiden, dels beträffande arrendeavgiftens storlek att denna bör be-

stämmas efter en jämförelse med den prissättning som i allmänhet tilllämpas i regionen. Av motiven framgår, avseende den sistnämnda frågan,

att nämnden bör kunna få ledning för sin bedömning bl.a. genom uppgifter om den prisnivå som gäller för upplåtelser på statens marker och bolags-

markerna.

Om parterna i en förlängnings- eller villkorstvist kommer överens om villkoren för den fortsatta upplåtelsen gäller överenskommelsen även om den

avviker från de ovan angivna normerna. Nyttjanderättshavaren kan dock inte bli bunden av villkor som strider mot en tvingande regel. En dom eller

ett beslut, varigenom ett jakträttsavtal förlängts eller avtalsvillkor fastställts ges samma rättsverkningar som ett mellan parterna ingånget avtal med

samma innehåll som domen eller beslutet. Innebörden av en sådan regel är att olika på jakträttsavtal tillämpliga bestämmelser, t.ex. uppsägnings- och

förlängningsreglerna i 15 och 17 §§jaktlagen, de allmänna bestämmelserna i 7 kap. jordabalken om nyttjanderätt och 36 § avtalslagen, skall gälla

också i fråga om dom eller beslut i förlängnings- och villkorstvister (prop. 1986/87:58 s. 102).

Av 19 § fjärde stycket jaktlagen framgår vidare att mot nyttjanderätts-

havaren inte får åberopas omständighet som kunnat åberopas i det mål eller ärende i vilket nyttjanderättshavarens förlängningstalan bifallits. Genom

domen eller beslutet i den förlängningstvist som avgjorts till fördel för nyttjanderättshavaren prekluderas således såväl omständigheter som åbe-

ropats och prövats som sådana omständigheter som hade kunnat åberopas i tvisten. Det är inte bara påståenden som hänför sig till upphörsgrunderna

i 17 § utan också invändningar i s.k. preliminärfrågor, exempelvis att något giltigt upplåtelseavtal inte föreligger, som prekluderas. Omständigheter av

detta slag får inte åberopas vare sig i tvist vid allmän domstol rörande

exempelvis jämkning av avtalsvillkor enligt 36 § avtalslagen eller vid arrendenämnd i senare ärende om förlängning av upplåtelseavtalet (a. prop.

s. 102 f.). Att omständighet prekluderas innebär att den förlorat sin rättsliga betydelse, dvs. att rätten att föra talan med stöd av denna omständighet

upphör.

Av 20 § jaktlagen framgår att jakträttsavtalet fortsätter att gälla till dess tvisten är avgjord. Om en fråga om förlängning av upplåtelseavtalet eller

tvist om upplåtelsevillkoren ännu inte är avgjord när tiden för avtalet går ut har nyttjanderättshavaren jakträtt enligt avtalet respektive skall de förut

gällande avtalsvillkoren tillämpas till dess att frågan är slutligt avgjord.

Skall nyttjanderättshavaren enligt dom eller beslut betala högre avgift än förut för förfluten tid skall han, enligt 21 § jaktlagen, betala ränta på det

överskjutande beloppet som om detta hade förfallit till betalning vid samma tidpunkt som den tidigare avgiften. Skall nyttjanderättshavaren betala ett

lägre belopp skall fastighetsägaren betala ränta på det belopp som han har mottagit för mycket från den dag han tog emot beloppet. Räntan beräknas

enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden innan domen eller beslutet vunnit laga kraft och enligt 6 § samma lag för tiden därefter.

Om villkor för den fortsatta upplåtelsen har fastställts enligt 19 § jaktlagen

har nyttjanderättshavaren enligt 22 § rätt att säga upp avtalet senast två månader efter den dag då domen eller beslutet vann laga kraft. Avtalet

upphör då att gälla den 30 juni som inträffar närmast efter uppsägningen.

Upplåtelse av jakträtt utan besittningsskydd

En upplåtelse av nyttjanderätt till jakt som sker på obestämd tid eller på bestämd tid upp till och med ett år omfattas inte av reglerna i 15-22 §§

jaktlagen. Sådana upplåtelser bedöms antingen enligt 7 kap. jordabalken om det är fråga om s.k. annan nyttjanderätt eller 7 och 8 kap. jordabalken

om det är fråga om lägenhetsarrende. En innehavare av sådan nyttjanderätt har alltså inte rätt till vare sig förlängning av upplåtelsetiden eller prövning

av villkoren på sätt som stadgas i jaktlagen. När avtalstiden går ut sker inte heller någon automatisk förlängning av avtalet. Det innebär att avtalet

upphör om inte annat avtalats. Parterna kan dock i upplåtelseavtalet avtala

om rätt till förlängning.

6.5. Några statistiska uppgifter

6.5.1

Inledning

Utredningen har under senare delen av år 1995 och början av 1996 utfört ett antal enkätundersökningar. Dessa undersökningar har riktat sig till de

sex största skogsbolagen, stiften, kommunerna, urval av enskilda markägare och jägare. Utredningen har bl.a. ställt frågor om villkoren för jakten.

Nedan redovisas resultaten från dessa undersökningar i frågor som berör nu aktuellt avsnitt.

6.5.2. Skogsbolag

I enkätundersökningen ingår AssiDomän Skog & Trä AB, Graningeverken AB, Korsnäs AB, MoDo Skog AB, SCA Skog AB och Stora Skog AB.

Enligt bolagens egna uppgifter uppgår den samlade jaktbara marken till drygt 11 000 000 ha. Av den jaktbara marken utgör drygt 8 500 000 ha

produktiv skogsmark. Dessa bolag har därmed tillsammans knappt 40 procent av den produktiva skogsmarken i landet. En stor del av den

jaktbara marken ägs således av skogsbolagen. Arealen som berörs av någon form av upplåtelse uppgår till drygt 9 000 000 ha.

Tabell 6.1

Totala antalet upplåtelser fördelat på

upplåtelsetider (angivet i procent)

*tills vidare

bestämd tid på

*1 år eller

under 2 år 3 år 4 år 5 år

annan tid

AssiDom än AB

1 058

657 147 232 130 1 368

Graningeverken AB

2samtliga

Korsnäs AB

626

Modo Skog AB

1 000

SCA Skog AB

41 000

Stora Skog AB

1 601

11

Summa

1 058 >4 884 147 232 130 1 379 201

*

Jakträttsupplåtelser som saknar en laglig förlängningsrätt (besittningsskydd) för nyttjanderättshavaren. (Även upplåtels er på bestämd tid över ett år kan sakna besittningsskydd om upplåtelsen har skett före den 1 januari 1988.)

Mindre än 10 år.

Sifferuppgift saknas.

Mer än 10 år, avser vissa jaktvårdsområden.

Ca. 6 000 årligen återkommande jägare som jagar 1 år. Därutöver ca. 1 500 dag- och veckokort. Dessutom ca. 1 000-1 500 y tterligare jägare inom rena upplåtelser.

Tabell 6.2

Har bestämmelsen om besittningsskydd i jaktlagen medf ört kortare uppl åtelseti-

der?

Vilken upplåtelsetid var vanligast innan reglerna

om besittningsskydd

tillkom?

I vilken omfattning f örlängs

resp. upphör ettåriga jakträttsupplåtelser efter avtalstid-

ens utgång(i %)?

Beträffande ettåriga jakt-

rättsavtal som f örlängs, under hur lång tid upplåts marken till samma nyttjan-

derättshavare?

Upphör Förlängs

AssiDomän AB

Ja 5 år eller mer

1 %

99 % 5 år eller mer

Graningeverken AB

Ja

1 år

1 %

99 % 5 år eller mer

Korsnäs AB

Nej

-

1 %

99 % 5 år eller mer

Modo Skog AB

*Nej 5 år eller mer

2 %

98 % 5 år eller mer

SCA Skog AB

Ja

3 år

0-1 % 99-100 % 5 år eller mer

Stora Skog AB

**Nej **5 år eller mer

0,5 % 99,5 % 5 år eller mer

*

Ja i några fall. Nej i flertalet fall.

**

I flertalet fall hade Stora Skog AB ettåriga upplåtelser med förlängningsklausul. I resterande fall 5 år eller mer.

Tabell 6.3

Vad är bolagets erfarenhet av ett åriga jakträttsupplåtelser?

AssiDomän AB

Onödig administration i övrigt ingen väsentlig skillnad.

6.5.3

Kyrkan

I enkätundersökningen ingår samtliga tretton stift. Enligt stiftens egna uppgifter uppgår den samlade jaktbara marken till ungefär 540 000 ha. Av den

jaktbara marken utgör knappt 390 000 ha produktiv skogsmark. Stiften har därmed tillsammans knappt 2 procent av den produktiva skogsmarken i

landet. Arealen som berörs av någon form av upplåtelse är cirka 440 000 ha.

Tabell 6.7

Totala antalet uppl åtelser fördelat på

upplåtelsetider

*tills vidare

bestämd tid på

*1 år eller

under 2 år 3 år 4 år 5 år

annan tid

Luleå stift

135

Härnösands stift

325

Uppsala stift

354

Västerås stift

alla

Karlstads stift

175

Stockholms stift

38

2

Strängnäs stift

166

2

Linköpings stift

178 3

1

Skara stift

320

Göteborgs stift

350

Växjö stift

330

20

Visby stift

71

Lunds stift

163

5

Summa

166 <1 764 3

1

0 379

*

Jakträttsupplåtelser som saknar en laglig förlängningsrätt (besittningsskydd) för nyttjanderättshavaren. (Även upplåtels er på bestämd tid över ett år kan sakna besittningsskydd om upplåtelsen har skett före den 1 januari 1988.)

Tabell 6.8

Fråga 1

Har bestämmelsen om besittningsskydd i jaktlagen medfört kortare upplåtelsetider?

Fråga 2

Vilken upplåtelsetid var vanligast innan reglerna om besittningsskydd tillkom?

Fråga 3

I vilken omfattning förlängs resp. upphör ettåriga jakträttsupplåtelser efter avtalstidens utgång(i %)?

Fråga 4

Beträffande ettåriga jakträttsavtal som förlängs, under hur lång tid upplåts marken till samma nyttjanderättshavare?

Fråga 1

Fråga 2

Fråga 3

Fråga 4

upphör förlängs

Luleå stift

Ja 5 år eller mer

0

100 % 5 år eller mer

Härnösands stift

Ja 5 år eller mer

0

100 % 5 år eller mer

Uppsala stift

Ja 5 år eller mer

1 %

99 % 5 år eller mer

Västerås stift

Ja

4 år

0

100 % 5 år eller mer

Karlstads stift

Ja

3 år

1 %

99 % 5 år eller mer

Stockholms stift

Ja 5 år eller mer

1 %

99 % 5 år eller mer

Strängnäs stift

Ja

4 år

0

100 % 5 år eller mer

Linköpings stift

Ja 5 år eller mer

0

100 % 5 år eller mer

Skara stift

Ja

4 år

0

100 %

4 år

Göteborgs stift

Nej

-

10 %

90 % 5 år eller mer

Växjö stift

Ja inget svar

0,5 % 99,5 % 5 år eller mer

Visby stift

Ja 5 år eller mer

0

100 % 5 år eller mer

Lunds stift

Ja 5 år eller mer

0

100 % 5 år eller mer

Tabell 6.9

Vad är stiftets erfarenhet av ett åriga jakträttsupplåtelser?

Luleå stift

Positiva! Inga negativa reaktioner från arrendatorerna. I stort sett samma arrendatorer i dag som före 1988.

Härnösands stift

Fungerar bra. Med en automatisk förlängning och en liten omsättning blir det i praktiken ingen skillnad.

Uppsala stift

Det fungerar bra. Det har medfört, ett årligt återkommande administrativt arbete med en större blankettvolym. För

övrigt inga problem. Bokföring av inbetalda arrendeavgifter är ju oförändrat.

Västerås stift

Vi behandlar jakträttsinnehavare som tidigare. Långa förbindelser – rullande ettårsavtal. Risk finns att jägarna

upplever ettårsupplåtelser som osäkra till men för jaktvården och viltstammarna.

Karlstads stift

Mycket goda genom att vi har rullande ettårsavtal.

Stockholms stift

Fungerar bra.

Strängnäs stift

Mycket bra !

Linköpings stift

Goda. Då flertalet upplåtelser innehavs av våra jordbruksarrendatorer vill vi med korta nyttjanderättsavtal på jakt försäkra oss om att jakträtten i framtiden kan följa ev. nya jordbruksarrendatorer. I övrigt har inte vår policy vad

gäller långsiktigheten i nyttjanderätten av jakt ändrats. Detta har mottagits positivt av våra jakträttsinnehavare.

Skara stift

Goda! Inga egentliga problem.

Göteborgs stift

Det kan vara nödvändigt för att ha full dispositionsmöjlighet över en fastighet.

Växjö stift

Goda.

Visby stift

Utmärkt! Fungerar som långtidsavtal då vi har automatisk förlängning. Alla jägare förstår oss när vi säger att vi

måste ha möjlighet till uppsägning (1-årsavtal) om uppenbar misskötsel, missbruk skulle förekomma.

Lunds stift

Mycket goda eftersom viltvården sköts minst lika bra som tidigare och olämpliga upplåtelser kan undanröjas på ett

för viltet och allmänhetens bästa.

Tabell 6.10

Ankommer det enligt Era avtal p å nyttjanderättshavaren att se till att n ödvändig viltvård

bedrivs på jaktmarken?

Om Ja, missk öter nyttjander ättshava-

ren sina åligganden (n är det gäller

viltvården)?

Luleå stift

Ja

Sällan

Härnösands stift

Ja,

att anpassa jakten på sådant sätt att respektive viltstam hålls vid lämplig

storlek och sammansättning med särskild hänsyn till jord- och skogs-

brukets intressen. Arrendatorn skall bedriva jakt i sådan omfattning att

licenstilldelning eller eventuellt avtalade avskjutningskvoter kan för-

väntas uppfyllas.

Sällan

Uppsala stift

Ja, i vissa fall.

Kravet på avskjutning och betestrycksinventering är en typ av viltvård vi

lägger mycket stor vikt vid. Däremot anläggning av viltåkrar är vi mer

restriktiva till men förekommer i mindre omfattning.

Sällan

Västerås stift

Ja,

att anpassa jakten på sådant sätt att respektive viltstam hålls vid lämplig

storlek och sammansättning med särskild hänsyn till jord- och skogsbrukets intressen. Nyttjanderättshavaren skall bedriva jakt i sådan omfattning att licenstilldelning eller eventuellt tilldelade avskjutningskvoter

kan förväntas uppfyllas.

Sällan

Karlstads stift

Ja

Sällan

Stockholms stift

Ja

Sällan

Strängnäs stift

Ja,

att anpassa jakten så att respektive viltstam hålls vid lämplig storlek och

rätt att uppföra anordning för utfordring, viltåkrar.

Mycket sällan

Linköpings stift

Ja

Sällan

Skara stift

Ja,

att anpassa jakten på sådant sätt att respektive viltstam hålls vid lämplig

storlek och sammansättning med särskild hänsyn till jord- och skogsbrukets intressen. Nyttjanderättshavaren skall bedriva jakt i sådan omfattning att licenstilldelning eller eventuellt tilldelade avskjutningskvoter

kan förväntas uppfyllas.

Sällan

Göteborgs stift

Ja

Sällan

Växjö stift

Ja

Sällan

Visby stift

Ja Sällan, dock ofta avseende kaninjakt.

Lunds stift

Ja

Sällan

Tabell 6.11

Vilken upplåtelsetid är rimlig för att kunna bedriva n ödvändig vilt-

vård?

Anser Ni att ett åriga jakträttsupplåtelser innebär risk för att

viltvården blir eftersatt? Vilka är skälen?

Luleå stift

1 år

Nej

Jaktarrendatorerna är rädda om sina kontrakt.

Härnösands stift

1 år

Nej

Med en automatisk förlängning och en liten omsättning blir det i

praktiken ingen skillnad.

Uppsala stift 5 år eller mer

Nej

Avtalen löper ändå över 5 år eller mer. Är alla parter nöjda finns

ingen anledning att byta arrendator.

Västerås stift

Inget svar

Nej

Långa förbindelser – rullande ettårsavtal. Risk finns dock att jägarna upplever ettårsupplåtelser som osäkra till men för jaktvården och

viltstammarna.

Karlstads stift

1 år, om förlängningsklausul finns annars 3

år.

Nej

Vi har inte märkt någon skillnad mot förr då vi hade 3-årsavtal.

Stockholms stift

1 år

Nej

-

Strängnäs stift

1 år

Nej

Den ettåriga upplåtelsen gör det möjligt att bli av med olämpliga jägare. Lämplig och skötsam jägare löper ingen risk att bli uppsagd

från sin jaktupplåtelse.

Linköpings stift

1 år

Nej

Målsättningen är att få och behålla skötsamma jägare samt en god avkastning från jakträtterna. Detta uppnås med måttliga priser och

avtal kortare än ett år med förlängning.

Skara stift

1 år

Nej

Genom information och erfarenhet vet jaktarrendatorn att de i princip sitter lika säkert på våra 1-årsavtal som 5-årsavtal när jakt

och viltvård sköts normalt.

Göteborgs stift 5 år eller mer

Ja

Om man engagerar nyttjanderättsinnehavaren för mer omfattande åtgärder viltvatten etc. krävs längre avtalstid. Annars blir åtgärderna

inskränkta till typ saltstenar – viltåker som har snabbare påverkan

på vilttillgången.

Växjö stift

1 år

Nej

Det är mycket ovanligt att vi säger upp jakträttsupplåtelser.

Visby stift

1 år

Nej

Fungerar som långtidsavtal då vi har automatisk förlängning.

Lunds stift

1 år

Nej

-

Tabell 6.12

Vilken upplåtelsetid har stiftet normalt i sina nya jakträttsavtal?

Skälet till att denna tid tillämpas?

Tills vidare

Bestämd tid på

1 år el. mindre

2 år

3 år

4 år

5 år

Luleå stift

X

Ger möjlighet att snabbare ändra på villkor, häva en felaktig upplåtelse.

Härnösands stift

X

Besittningsskyddet. Enkla administrativa rutiner (samma förfallotid)

Uppsala stift

X

Besittningsskyddet

Västerås stift

X

Besittningsskyddet

Karlstads stift

X

Enkelt, och ger oss möjlighet till villkorsändring då vilttillgång och lagstiftning så erfordrar.

Stockholms stift

X

För att nyttjanderättshavaren inte skall få besittningsskydd.

Strängnäs stift

X

X

Den ettåriga upplåtelsen gör det möjligt att bli av med olämpliga jägare.

Linköpings stift

X

Målsättningen är att få och behålla skötsamma jägare.

Skara stift

X

Ha handlingsfrihet t.ex. vid försäljningar, kunna rätta till "felaktiga" avtal, kunna säga upp vid

misskötsel.

Göteborgs stift

X

Tradition

Växjö stift

X

Enkelt att hantera, skulle det uppstå "dödliga" tvister finns det möjlighet att ingripa radikalt.

Visby stift

X

Jaktlagens begränsning av äganderätten.

Lunds stift

X

Enbart av det skälet att jakträttshavare givits samma förlängningsrätt som en jordbruksarrendator.

6.5.4

Kommuner

I enkätundersökningen ingår samtliga kommuner. Av landets 288 kom-

muner har 242 stycken besvarat enkäten. Av dessa 242 kommuner har 75 redovisat att de inte äger mark som kan utnyttjas för jakt. Svaren nedan

bygger alltså på svar från 167 kommuner. Dessa kommuner äger tillsammans knappt 300 000 ha jaktbar mark. Var för sig har de dock små

arealer jämfört med skogsbolagen och stiften. Endast 15 kommuner har 5 000 ha jaktbar mark eller mer. Genomsnittsarealen för de kommuner som

uppgivit att de äger mark som kan utnyttjas för jakt är omkring 1 800 ha. Den sammanlagda arealen som berörs av någon form av upplåtelse är cirka

240 000 ha.

Tabell 6.13

Kommunernas upplåtelser fördelat på upplåtelsetider

Kommuner i

*tills vid-

are

bestämd tid på

1 år eller

under

2 år 3 år 4 år 5 år annan tid

Norrbotten

8

4

2

Västerbotten

19

16

61

15

Jämtland

49

30

36

4

10

Västernorrland

70

22

51

Gävleborg

12

29

1

36

Kopparberg

78

36

47

Värmland

73

24

24

Örebro

24

17

Västmanland

2

46

4

1

14

Uppsala

1

50

4

Stockholm

3

53

2

26

4

Södermanland

39

1

20

Östergötland

44

3

1

17

Skaraborg

12

24

1

Göteborg o Bohus

11

92

1

5

Älvsborg

2

111

5

43

Jönköping

2

83

1

38

Kalmar

37

1

23

Gotland

Kronoberg

55

10

84

Halland

18

4

Kristianstad

1

14

1

Blekinge

4

25

3

Malmöhus

62

1

21

Hela landet

331

986 65 117

3 480 21

Tabell 6.14

Fråga 1

Ankommer det enligt Era avtal på nyttjanderättshavaren att se till att nödvändig viltvård bedrivs på jaktmarken?

Fråga 2

Om Ja, missköter nyttjanderättshavaren sina åligganden (när det gäller viltvården)?

Kommuner i

Fråga 1

Fråga 2

Ja

Nej I vissa fall Aldrig Sällan Ofta

Norrbotten

4

3

2

2

Västerbotten

1

7

1

1

1

Jämtland

2

5

1

1

Västernorrland

3

1

2

5

Gävleborg

5

3

4

Kopparberg

7

1

1

2

4

Värmland

6

3

3

3

Örebro

4

1

1

2

3

Västmanland

7

1

6

2

Uppsala

4

4

Stockholm

8

2

3

6

4

Södermanland

4

2

1

1

3

Östergötland

6

1

4

2

Skaraborg

4

1

2

2

Göteborg o Bohus

7

1

1

3

5

Älvsborg

9

1

1

5

5

Jönköping

6

1

1

5

Kalmar

5

2

2

2

4

Gotland

1

Kronoberg

6

1

4

Halland

1

1

1

Kristianstad

3

2

2

1

Blekinge

4

1

3

Malmöhus

4

3

1

3

2

Hela landet

110

40

17

53

65

Tabell 6.15

Kommuner i

Vilken upplåtelsetid är rimlig för att kunna

bedriva nödvändig viltvård?

1 år

2 år

3 år

4 år 5 år eller mer

Norrbotten

1

3

Västerbotten

1

1

1

1

Jämtland

2

1

1

1

Västernorrland

2

3

Gävleborg

1

2

Kopparberg

1

1

1

Värmland

1

1

3

Örebro

2

2

Västmanland

1

1

1

Uppsala

2

Stockholm

1

5

3

Södermanland

2

1

1

Östergötland

2

1

1

Skaraborg

1

1

2

1

Göteborg o Bohus

1

1

2

Älvsborg

2

2

Jönköping

1

1

1

Kalmar

3

4

Gotland

Kronoberg

1

1

1

Halland

1

1

Kristianstad

2

1

Blekinge

1

1

Malmöhus

1

3

Hela landet

30

7

26

29

Tabell 6.16

Fråga 1

Vilken upplåtelsetid har kommunen normalt i sina nya jakträttsavtal?

Fråga 2

Anser Ni att ettåriga jakträttsupplåtelser innebär risk för att viltvården blir eftersatt på Era marker?

Fråga 1

Fråga 2

Kommuner i

*tills

vidare

bestämd tid på

1 år 2 år 3 år 4 år 5 år Ja

Nej

Norrbotten

3 1

2

6

Västerbotten

1 4

2

2

5

Jämtland

1 3 1 1

3

3

Västernorrland

3

2

2

3

Gävleborg

2 2

3

5

Kopparberg

3 4

1

5

Värmland

2 2

4

5

Örebro

3

2

3

Västmanland

4

1

4

5

Uppsala

3

1

1

Stockholm

1 6 2 1

2

8

Södermanland

4

3

3

Östergötland

4 1

2

3

Skaraborg

2 2

1

1

Göteborg o Bohus

2 5

2

6

Älvsborg

1 5 1

6

7

Jönköping

5

3

1

Kalmar

4

1

3

4

Gotland

1

Kronoberg

1 2

3

4

Halland

2

Kristianstad

3

1

1

Blekinge

1 2

1

3

Malmöhus

1 3

1

1

5

Hela landet

21 76 6 11

50

87

6.5.5. Enskilda fastighetsägare

Utredningen har låtit utföra en enkätundersökning bland de enskilda

fastighetsägarna. Utgångspunkten för urvalsramen har varit Skogsstyrelsens skogsdataregister vilket är en bearbetning av fastighetstaxeringsregistret.

Registret innehåller samtliga fastigheter som är taxerade som jordbruksfastighet. Populationen utgjordes av samtliga brukningsenheter som

tillhörde privata markägare. Urvalsramen utgjordes av 240 897 brukningsenheter. Den totala landarealen för urvalsramen är cirka 14 300 000 ha. Av

brukningsenheterna är 106 385 enheter 24 ha eller mindre (sammanlagt 995 459 ha), 95 838 enheter mellan 25 och 99 ha (4 899 075 ha), 35 358

enheter mellan 100 och 399 ha (6 242 752 ha) samt 3 316 enheter 400 ha eller mer (2 169 400 ha). Det visar att det absoluta flertalet brukningsen-

heter är förhållandevis små från jaktsynpunkt.

Arealen som berörs av någon form av upplåtelse uppgår till cirka 6 800 000 ha fördelat på knappt 90 000 brukningsenheter. Vid upplägg-

ningen av undersökningen fanns en teori om att närheten till storstad skulle öka andelen upplåtelser. Materialet uppdelades därför bl.a. i tre storstads-

regioner. Arealandelen för de tre storstadsregionerna är dock snarare lägre än för landet i övrigt, Göteborg undantaget, varför teorin måste förkastas.

Snarare förefaller benägenheten till upplåtelse bero på enhetens storlek, dvs. andelen upplåtelser inom respektive grupp ökar med storleken på

brukningsenheten.

Knappt 90 000 brukningsenheter, motsvarande drygt en tredjedel av brukningsenheterna, är alltså upplåtna. Större brukningsenheter har genom-

gående en högre frekvens upplåtelser än mindre. Bland dessa 90 000 enheter förekommer korttidsupplåtelser, av typ dag eller vecka, men är inte

särskilt vanliga. Långtidsupplåtelser dominerar alltså. Andelen upplåtelser på en bestämd tid högst ett år eller tills vidare (som alltså inte ger

besittningsskydd) är ungefär lika stor som upplåtelser på en bestämd tid längre än ett år. I den senare gruppen kan dock ingå upplåtelser utan

besittningsskydd om avtalet tillkom före den 1 januari 1988.

När det gäller nya kontrakt svarade en överväldigande andel att de inte skulle ingå avtal som medger besittningsskydd för nyttjanderättshavaren.

Av dem som tagit ställning i frågan svarar 85 procent att de inte skulle

teckna kontrakt som innebar att nyttjanderättshavaren fick besittningsskydd. Tendensen är tämligen lika över såväl geografiska regioner som storlek-

sklass. Det bör dock beaktas att antalet osäkra, eller som ej svarat är högt (cirka en tredjedel av enheterna), vilket talar för att många inte har

tillräcklig kunskap för att ge ett relevant svar.

6.5.6

Jägare

Utredningen har låtit utföra en enkätundersökning riktad till ett urval av jägare. Utgångspunkten för urvalsramen har varit jaktkortsregistret och

bland dessa gjordes ett systematiskt urval över hela landet på 2 000 personer som var högst 50 år. Det totala antalet jaktkortslösare år 1995 var

309 000 personer.

Jägarna har fått besvara vad som huvudsakligen gäller för deras möjligheter att jaga älg respektive småvilt. De har besvarat frågan på följande sätt.

Tabell 6.17

Småvilt Älg

Alternativ

Upplåtelse 9,1 % 19,2 % Jagar i ett jaktlag eller motsvarande genom upplåtelse från enskild markägare

7,2 % 13,7 % Jagar i ett jaktlag eller motsvarande genom upplåtelse från skogsbolag, kommun, kyrka etc. 9,8 % 10,5 % Jagar i ett jaktvårdsområde genom upplåtelse från enskild markägare 9,2 % 4,6 % Jagar i ett jaktvårdsområde genom upplåtelse från skogsbolag, kommun, kyrka etc. 9,5 % 1,1 % Jagar ensam på mark som disponeras genom avtal 3,2 % 0,9 % Jagar genom att köpa korttidsupplåtelse

Summa:

48,0 % 50, 0 %

Ägande

19,3 % 8,0 % Jagar ensam eller med familjemedlem/ägare på mark som jag/vi äger 13,5 % 14,4 % Jagar i ett jaktlag eller motsvarande genom att äga mark som ingår i detta

7,3 % 11,1 % Jagar i ett jaktvårdsområde genom att äga mark som ingår i detta

Summa:

40,1 % 33,5 %

Övrigt

2,9 % 12,5 % Blir bjuden på jakt 9,0 % 4,0 % Jagar efter löfte från markägare

Summa:

11,9 % 16,5 %

Sammanlagt: 100,0 % 100,0 %

Undersökningen visar att knappt hälften av de jägare som har rätt att jaga

älg eller småvilt genom nyttjanderätt har kontrakt med en upplåtelsetid på fem år eller mer. Gruppen jägare som har en upplåtelsetid på endast ett år

är lika stor. Övriga grupper med upplåtelsetider mellan två år och fyra år är tillsammans mindre än tio procent. Det innebär att i vart fall knappt

hälften av jägarna med nyttjanderättsavtal har tecknat avtal som inte ger dem besittningsskydd. I den andra gruppen, med upplåtelser som enligt

gällande regler ger besittningsskydd, kan även ingå en större eller mindre grupp äldre upplåtelser som tecknats före 1 januari 1988 och som inte ger

besittningsskydd. Undersökningen ger inte något svar på hur stor gruppen äldre upplåtelser är. Hur många som i dag har avtal med besittningsskydd

är således osäkert. Avtal med besittningsskydd är i vart fall inte fler än drygt hälften av antalet upplåtelser.

I undersökningen har ställts frågan till dem som har nyttjanderätt till jakt

efter älg respektive småvilt om avtalet sagts upp av fastighetsägaren vid något tillfälle. Jägarna har svarat på följande sätt. I den vänstra delen

redovisas hur samtliga nyttjanderättshavare svarat och i den högra hur nyttjanderättshavare med ettårskontrakt svarat.

Tabell 6.18

Har jakträttsavtal sagts upp Jakträttsavtal för Ettåriga jakträttsavtal för

Älg

Småvilt

Älg

Småvilt

Ja, för att ändra villkoren

14,6 %

12,5 %

21 %

16 %

Ja, för att upplåtelsen av

8,4 %

7,5 %

7 %

7 %

mark skall upphöra helt Nej

77,0 %

80,0 %

72 %

77 %

Tabellerna ovan visar att ettåriga avtal inte skiljer sig mycket från jakträttsavtal i allmänhet när det gäller frågan hur vanligt det är att

fastighetsägaren säger upp avtalet och vilket syfte sådan uppsägning har.

Jägarna tillfrågades vilken avtalstid de skulle vilja ha på den jaktmark de för tillfället disponerade för älg- respektive småviltjakt. Inte oväntat visar

undersökningen att en övervägande majoritet, drygt 80 procent, vill ha en upplåtelsetid på fem år eller mer. Knappt tio procent vill ha en upplåtelse-

tid på endast ett år. Fördelat på faktisk upplåtelsetid ser svaren ut på följande sätt.

Tabell 6.19

Faktisk upplåtelsetid Önskad upplåtelsetid

Älg/småvilt (i procent) 1 år 2 år 3-4 år 5 år -

1 år

15 / 16 4 / 3 8 / 9 73 / 72

2 år

- / -8 / 12 4 / 6 88 / 82

3-4 år

- / -3 / -23 / 22 74 / 78

5 år -

- / 1 1 / 1 1 / 1 98 /96

Önskemålen om längre upplåtelsetider dokumenteras tydligt i denna studie. Mer än 95 procent av de som har upplåtelsetid på minst fem år uttalar att

de även fortsättningsvis önskar en sådan lång upplåtelsetid. Nästan 75 procent av de som har kortast upplåtelsetid önskar avtal på minst fem år.

Det bör också noteras att bland dem som säkerligen redan har besittningsskydd enligt befintliga kontrakt, dvs. upplåtelsetid på 2-4 år, vill omkring

80 procent ha upplåtelsetider på minst fem år.

De som disponerade mark för älgjakt respektive småviltjakt genom avtal fick ange hur länge de totalt disponerat marken. Svaren fördelade sig på

följande sätt.

Tabell 6.20

Jaktmark för Disponerat marken totalt i 1 - 2 år 3 - 5 år 6 - 10 år 11 år eller mer

Älgjakt

9,1 % 18,5 %

16,6 % 55,8 %

Småviltjakt

13,5 % 18,1 %

17,7 % 50,6 %

För gruppen nyttjanderättshavare med avtal på högst ett år, dvs. den grupp som saknar lagstadgat besittningsskydd, fördelar sig svaren på följande sätt.

Tabell 6.21

Jaktmark för Disponerat marken totalt i (Ettårskontrakt) 1 - 2 år 3 - 5 år 6 - 10 år 11 år eller mer

Älgjakt

12 %

20 %

20 %

48 %

Småviltjakt

17 %

21 %

21 %

41 %

Utredningen har undersökt hur långt jägaren har till sin mark vad gäller ordinarie älgjakt respektive småviltjakt. Först redovisas hur samtliga jägare

svarat på frågan.

Tabell 6.22

Viltslag Avstånd till ordinarie jaktmark

Mindre än 5 - 15

16 - 30 Mera än

fem mil mil

mil

30 mil

Älg

73,0 % 15,1 %

4,8 %

7,1 %

Småvilt

78,2 % 13,9 %

3,4 %

4,5 %

Undersökningen visar att 73 procent av älgjägarna och 78 procent av små-

viltjägarna har mindre än fem mil till sina ordinarie jaktmarker. Endast knappt 10 procent av småviltjägarna och drygt 10 procent av älgjägarna har

mer än femton mil till sin ordinarie jaktmark. Antalsmässigt är det alltså fråga om ungefär 30 000 jägare. Nedan redovisas gruppen nyttjanderättsha-

vare särskilt.

Tabell 6.23 (Nyttjanderättshavare)

Avstånd till ordinarie jaktmark

Viltslag

Mindre än 5 - 15

16 - 30 Mera än

fem mil mil

mil

30 mil

Älg

74,3 % 15,2 %

4,1 %

6,4 %

Småvilt

78,8 % 14,4 %

3,2 %

3,6 %

Fördelningen på avstånd ser ungefär samma ut som i tabell 6.22. Det

innebär att det inte föreligger någon större skillnad på avstånd till jaktmark om man tittar på hela jägarkollektivet, nyttjanderättshavare eller fastig-

hetsägare. Antalsmässigt är det fråga om ungefär 15 000 nyttjanderättshavare som har mer än femton mil till sin ordinarie jaktmark för älg eller

småvilt eller älg och småvilt.

Utredningen har även undersökt attityden till viltvård hos jägarna. Jägarna

har svarat på följande sätt (fördelat på samtliga jägare, hur långt jägaren har till sin jaktmark samt jägare med jakträttsavtal utan lagstadgat

besittningsskydd) på frågan "Vilket av följande påståenden om viltvård ansluter du dig till?".

Tabell 6.24

Samtliga

jägare

Attityd

Jag bedriver den viltvård som jag finner menings-

full

Jag bedriver inte den vilt-

vård som jag önskar eftersom det är för långa

resor till jaktmarken

Jag bedriver inte den vilt-

vård jag önskar eftersom det är för korta upplåtelsetider på den mark jag disponerar genom avtal

Jag är inte intresserad av

viltvård

Procent av samtliga jägare

73 %

15,3 %

9,6 %

2.1 %

Antalsmässigt innebär ovanstående, om man utgår från 300 000 jaktkortslösande jägare, att ca 220 000 jägare bedriver den viltvård som han

eller hon finner meningsfull och att ca 80 000 jägare inte bedriver den viltvård han eller hon önskar. Av dessa 80 000 jägare uppger ca 45 000 att

orsaken är långa resor till jaktmarken, ca 25 000 korta upplåtelsetider och 5 000 ointresse av viltvård.

Tabell 6.25

Avstånd till ordinarie

jaktmark

(älgjakt och sm åvilt-

jakt)

Attityd

Jag bedriver den viltvård som jag finner menings-

full

Jag bedriver inte den viltvård som jag önskar

eftersom det är för långa

resor till jaktmarken

Jag bedriver inte den viltvård jag önskar eftersom det är för korta upp-

låtelsetider på den mark

jag disponerar genom

avtal

Jag är inte intresserad av

viltvård

Mindre än

5 mil

Älg

84 %

4 %

10 %

2 %

Småvilt

83 %

5 %

10 %

2 %

5 - 15 mil Älg

55 %

39 %

6 %

-

Småvilt

44 %

46 %

9 %

1 %

16 - 30 mil Älg

40 %

47 %

13 %

-

Småvilt

36 %

55 %

9 %

-

Mer än 30

mil

Älg

38 %

52 %

8 %

2 %

Småvilt

29 %

63 %

5 %

3 %

Samtliga jägare

73 %

15,3 %

9,6 %

2.1 %

Av ovanstående tabeller framgår att ju längre resor jägaren har till jakt-

marken desto svårare tycks det vara att bedriva meningsfull viltvård. Följande bör dock noteras om svaren relateras till antalet jägare.

I tabell 6.25 redovisas jägarens attityd till viltvård beroende på vilket

avstånd jägaren har till sin ordinarie jaktmark. Som framgår av tabell 6.22 utgör den grupp som har mindre än fem mil till sina huvudsakliga jakt-

marker omkring 75 procent av samtliga jägare och den grupp som har mer än 30 mil till sin huvudsakliga jaktmark endast omkring 5 procent av

samtliga jägare. Det innebär följande om resultatet relateras till antalet jägare (småviltjakt).

Vi utgår från att antalet jaktkortslösare är 300 000. Det innebär att antalet

jägare i gruppen "mindre än fem mil" (tabell 6.22) som svarat "Jag bedriver inte den viltvård som jag önskar eftersom det är för långa resor

till jaktmarken" (tabell 6.25) är ca 11 700 (300 000 x 0,782 x 0,05) och antalet jägare i gruppen "mer än 30 mil" som svarat på samma sätt ca

8 500 (300 000 x 0,045 x 0,63). Det innebär antalsmässigt att det är relativt få som har längre än 30 mil till sin ordinarie småviltjakt och som

anser att han eller hon inte kan bedriva en meningsfull viltvård.

I tabellen nedan har markägarna plockats bort och sålunda redovisas nyttjanderättshavarnas attityd till viltvården i förhållande till avstånd till

jaktmark.

Tabell 6.26

Nyttjande-

rättshavares avstånd

till ordinarie jaktmark (älgjakt och

småviltjakt)

Attityd

Jag bedriver den viltvård som jag finner

meningsfull

Jag bedriver inte den viltvård som jag öns-

kar eftersom det är för

långa resor till

jaktmarken

Jag bedriver inte den

viltvård jag önskar eftersom det är för

korta upplåtelsetider på den mark jag disponerar genom avtal

Jag är inte intresserad

av viltvård

Mindre än 5 mil

Älg

82 %

4 %

12 %

1 %

Småvilt

81 %

5 %

13 %

1 %

5 - 15

mil

Älg

50 %

43 %

7 %

-

Småvilt

40 %

50 %

10 %

-

16 - 30

mil

Älg

47 %

40 %

13 %

-

Småvilt

42 %

46 %

12 %

-

Mer än 30 mil

Älg

41 %

50 %

9 %

-

Småvilt

35 %

62 %

3 %

-

Samtliga jägare

73 %

15,3 %

9,6 %

2.1 %

Tendensen är densamma för nyttjanderättshavare som för samtliga jägare, dvs. att ju längre resor som nyttjanderättshavaren har till jaktmarken desto

svårare tycks det vara att bedriva meningsfull viltvård.

Samma reflektion bör dock göras som ovan i fråga om antalet jägare eftersom gruppen nyttjanderättshavare som har mer än femton mil till sin

jaktmark (småvilt) är mindre än 7 procent av det totala antalet nyttjanderättshavare som svarat på frågan. Antalsmässigt är det faktiskt fler

nyttjanderättshavare i gruppen "mindre än fem mil" än i de båda grupperna som har längre än femton mil som svarat att de inte bedriver den viltvård

som de önskar eftersom det är för långa resor till jaktmarken. En beräkning enligt den som gjorts under tabell 6.25 visar att det är omkring 6 500

nyttjanderättshavare som har längre än femton mil till sin jaktmark avseende småvilt och som inte bedriver den viltvård de önskar (de båda

grupperna som har längre än femton mil utgjorde vardera cirka två procent av jägarna). Motsvarande antal i den grupp som har mindre än fem mil till

jaktmarken är omkring 7 000 nyttjanderättshavare (gruppen som hade mindre än fem mil utgjorde cirka 45 procent av jägarna).

Tabell 6.27

Upplåtelsetid

Attityd

Jag bedriver den viltvård som jag finner

meningsfull

Jag bedriver inte den viltvård som jag öns-

kar eftersom det är för

långa resor till

jaktmarken

Jag bedriver inte den

viltvård jag önskar eftersom det är för

korta upplåtelsetider på den mark jag disponerar genom avtal

Jag är inte intresserad

av viltvård

1 år Älg

64 %

16 %

20 %

-

Småvilt

63 %

15 %

22 %

-

2 år Älg

68 %

12 %

16 %

4 %

Småvilt

58 %

21 %

15 %

6 %

3-4 år Älg

64 %

23 %

10 %

3 %

Småvilt

66 %

17 %

17 %

-

5 år -Älg

82 %

14 %

3 %

1 %

Småvilt

82 %

13 %

4 %

1 %

Samtliga jägare

73 %

15,3 %

9,6 %

2.1 %

Med samma antaganden som under tabell 6.25 (300 000 jaktkortslösare) uppgår antalet nyttjanderättshavare (utgör drygt 55 procent av jägarna som

besvarat frågan), som har ettårskontrakt, dvs. de som inte har besittningsskydd, och som anser att de inte bedriver den viltvård de önskar eftersom

det är för kort upplåtelsetid på marken, till drygt 15 000 i fråga om älg respektive drygt 17 000 i fråga om småvilt. Antalet nyttjanderättshavare

bland de övriga grupperna, dvs. de som alltså har besittningsskydd, och som anser att de inte bedriver den viltvård de önskar eftersom det är för

kort upplåtelsetid på marken, är drygt 4 000 i fråga om älg respektive knappt 6 000 i fråga om småvilt.

Antalet nyttjanderättshavare, som har ettårskontrakt och som anser att de

bedriver den viltvård som de finner meningsfull, är drygt 49 000 i fråga om älg respektive knappt 49 000 i fråga om småvilt.

6.6. Överväganden och förslag

6.6.1. Besittningsskyddet

Inledande överväganden

Besittningsskyddsreglerna är tänkta att stimulera nyttjanderättshavarna till att vidta sådana viltvårdsåtgärder som ger resultat först på längre sikt.

Detta syfte vill man uppnå genom att ge nyttjanderättshavarna en förstärkt rätt att behålla den upplåtna jakträtten. Bestämmelserna bygger på att

flertalet fastighetsägare bör ha ett intresse av att få nyttjanderättshavare som är villiga att åta sig en effektiv och långsiktig viltvård på fastigheten.

Fastighetsägarna borde därför ha ett starkt intresse av att teckna avtal på bestämd tid som inte är alltför kort.

Villkoren för viltet kan förbättras genom att åtgärder vidtas för att öka till-

gångarna på de tre grundförutsättningarna för viltförekomsten, nämligen föda, vatten och skydd. Det kan ske genom åtgärder av mera varaktig

karaktär och gå ut på att bevara eller förbättra viltets livsmiljö och naturliga levnadsbetingelser, s.k. biotopvård, men också genom tillfälliga

stödåtgärder för att hjälpa viltet i en besvärlig situation, t.ex. stödutfodring. Viltvårdsåtgärder som ger resultat först på längre sikt och som är av mer

varaktig karaktär grundas i väsentlig grad på fastighetsägarens, eventuellt jordarrendatorns, intresse för jakt och vilt och viltets miljökrav. Utnyttjan-

det av jorden och behandlingen av den växande vegetationen är nämligen fastighetsägarens angelägenhet.

Det är mycket sällan som en upplåtelse av jakt också innebär ensamrätt till

marken för nyttjanderättshavaren under upplåtelsetiden. Nästan undantagslöst upplåter fastighetsägaren rätt att jaga men disponerar själv avkast-

ningen i övrigt från marken. Det innebär att det är fastighetsägaren som gör avvägningar när det gäller att bestämma markens utnyttjande för olika

ändamål. En fastighetsägare kan ställa en biotopförändring, som förbättrar förutsättningarna för viltet och därmed ger en ökad vilttillgång och

avkastning av jakten, mot åtgärdens konsekvenser för skogs- och jordbruksproduktionen eller andra intressen. Det kan även vara så att fastig-

hetsägaren utan rationella skäl är ointresserad av att anlägga t.ex. viltvatten

eller viltåkrar.

Det är naturligt att den del av viltvården som gäller omvårdnaden av viltets naturliga närings- och skyddsmiljö primärt är fastighetsägarens sak. En

nyttjanderättshavare av jakt, som inte har den upplåtna marken i sin besittning, kan inte mot fastighetsägarens vilja vidta sådana förändringar.

Även om nyttjanderättshavaren har marken i sin besittning – vilket för övrigt torde vara mycket ovanligt – kan denne sällan vidta långsiktiga och

varaktiga viltvårdsåtgärder utan fastighetsägarens medgivande. I arrendebegreppet – liksom i nyttjanderättsbegreppet – ligger att nyttjanderätts-

havaren inte får tillägna sig eller bortföra vad som är att anse som fast egendom. Ingrepp i fastighetens substans får i princip inte göras. Det torde

innebära att t.ex. anläggande av viltvatten och viltåkrar alltid förutsätter fastighetsägarens medgivande.

Det nyss sagda innebär att oavsett om en nyttjanderättshavare till jakt har

besittningsskydd eller ej kan denne inte vidta långsiktiga och varaktiga viltvårdsåtgärder i form av biotopförändringar utan fastighetsägarens

medgivande. Besittningsskyddet i sig ger alltså inte nyttjanderättshavaren ökade möjligheter att mot en fastighetsägares vilja vidta långsiktiga vilt-

vårdsåtgärder.

I motiven till nuvarande lagstiftning talas det om att fastighetsägarna i allmänhet borde ha ett starkt intresse av att teckna avtal på bestämd tid

som inte är alltför kort. Utvecklingen har dock inte blivit den avsedda. De undersökningar utredningen låtit göra bekräftar vad som antagits i ut-

redningens direktiv, nämligen att ettåriga upplåtelser av jakträtt är mycket vanliga. Många har klausul om automatisk förlängning.

Undersökningarna visar, beträffande stora markägare såsom skogsbolag,

stift och kommuner, att en överväldigande majoritet av befintliga upplåtelser gäller tills vidare eller på en bestämd tid på ett år eller mindre. Så-

dana upplåtelsetider innebär att nyttjanderättshavaren saknar förlängningsrätt med stöd av jaktlagen. När det gäller enskilda fastighetsägare är

andelen upplåtelser på en bestämd tid på högst ett år eller tills vidare ungefär lika stor som upplåtelser på en bestämd tid längre än ett år. Det

bör dock noteras att bland upplåtelserna på bestämd tid längre än ett år kan

det finnas avtal som tillkom före den 1 januari 1988 och som, trots den långa avtalstiden, alltså inte ger besittningsskydd.

Av resultaten från utredningens undersökningar framgår att, vid tecknandet

av nya avtal, intresset att avtala om upplåtelsetider som innebär besittningsskydd för nyttjanderättshavaren är mycket lågt bland de fastighetsägargrup-

per som deltagit. Samtliga i undersökningen deltagande skogsbolag har uppgivit att de normalt inte tecknar avtal på en bestämd tid överstigande

ett år. Utfallet är liknande beträffande stift, kommuner och enskilda fastighetsägare. Endast ett av landets tretton stift tecknar avtal på en bestämd

tid överstigande ett år. Av de enskilda fastighetsägare som tagit ställning i frågan svarar 85 procent att de inte skulle upprätta kontrakt som innebär

att nyttjanderättshavaren får besittningsskydd. Sammantaget visar undersökningarna att det finns en mycket stark ovilja att teckna avtal på bestämd

tid över ett år.

Undersökningen bland skogsbolag och stift visar tydligt att det före besittningsskyddsreglernas tillkomst var vanligt med upplåtelser på en be-

stämd tid överstigande ett år; oftast fem år eller mer.

När besittningsskyddsreglerna infördes var lagstiftaren medveten om att fastighetsägare, för att undvika besittningsskyddet, kunde välja att upplåta

jakträtt på obestämd tid eller bestämd tid på ett år eller därunder. Lagstiftaren utgick, som nämnts ovan, dock från att det skulle finnas ett in-

tresse hos fastighetsägarna att teckna avtal som gav besittningsskydd för nyttjanderättshavaren. Utredningens undersökningar visar att sådant intresse

inte funnits i någon större omfattning och att viljan bland de undersökta grupperna att framdeles teckna avtal som ger besittningsskydd är mycket

låg. Utredningen gör, mot bakgrund av vad undersökningsmaterialet visar, den bedömningen att nuvarande besittningsskyddsregler inte lett till längre

upplåtelsetider och att det finns mycket som talar för att nuvarande regler inte kommer att leda till längre upplåtelsetider i framtiden. Dessutom finner

utredningen att det, i vart fall bland de stora fastighetsägarna, finns tecken på att nuvarande besittningsskyddsregler fått motsatt effekt, dvs. lett till

kortare upplåtelsetider. Mot bakgrund av den attityd som finns hos undersökta fastighetsägargrupper, till att i nya jakträttsavtal träffa överenskom-

melser som ger besittningsskydd, bedömer utredningen att nuvarande regler

inte kommer leda till längre upplåtelsetider i framtiden.

Av motiven till nuvarande lagstiftning framgår, som nämnts inledningsvis i detta avsnitt, att man genom reglerna vill stimulera nyttjanderättshavarna

till att vidta sådana åtgärder som ger resultat först på längre sikt. Sådana åtgärder förutsätter normalt godkännande av fastighetsägaren. Frågan är om

viltvården blir eftersatt när jakträtterna i stället upplåts på ettårsavtal.

En överväldigande majoritet av såväl befintliga upplåtelser som nya upplåtelser är upplåtna respektive upplåts på sådant sätt att förlängningsrätt

inte uppkommer för nyttjanderättshavaren, dvs. ett år i taget. Utredningens undersökningar bland de stora fastighetsägarna visar att ettåriga jakträttsup-

plåtelser nära nog undantagslöst förlängs för en ny ettårsperiod. De visar också, beträffande ettåriga jakträttsavtal som förlängs, att de fortlöpt under

fem år eller mer. Undersökningen som riktat sig till jägarna visar liknande resultat. Bland de jägare som disponerat mark för älgjakt på ettårskontrakt

har knappt 90 procent svarat att de disponerat marken i tre år eller mer. Knappt 70 procent har disponerat marken i 6 år eller mer. Resultatet bland

jägare med mark för småviltjakt är ungefär detsamma.

Utredningen gör, mot bakgrund av vad undersökningarna visar i fråga om faktisk upplåtelsetid, den bedömningen att nuvarande korta upplåtelsetider

i praktiken innebär upplåtelser under lång tid till samma nyttjanderättshavare. Enligt utredningen finns det därför mycket som talar för att dessa

upplåtelser, trots den korta upplåtelsetiden, i allmänhet ger långsiktighet för såväl jakten som viltvården.

En viktig fråga är om fastighetsägarna upplever att viltvården blir eftersatt

därför att upplåtelsetiderna är korta, och om jägarna upplever att de inte kan bedriva någon meningsfull viltvård av samma skäl. Utredningen har

undersökt vad de sex största skogsbolagen, stiften och kommunerna anser om ettåriga jakträttsupplåtelsers betydelse för viltvården. Undersökningen

visar att samtliga bolag och tolv av tretton stift anser att ettåriga jakträttsavtal inte innebär någon risk för att viltvården blir eftersatt. Det vanligaste

angivna skälet härför är att avtalen i praktiken fungerar som långtidsavtal.

Bland kommunerna som uppgett att de äger mark som kan utnyttjas för

jakt är det något fler än hälften som anser att ettåriga jakträttsavtal kan innebära en risk för att viltvården blir eftersatt. Det vanligaste uppgivna

skälet för att sådana avtal innebär en risk är att ett år är en för kort tid för att bedriva viltvård.

Bland skogsbolagen och stiften är slutsatsen om ettåriga jakträttsavtals

betydelse för viltvården entydig. De anser att sådana avtal inte innebär någon risk för att viltvården blir eftersatt. I praktiken har nyttjanderätts-

havaren jakträtten under långa perioder. Av svaren att döma är det endast jägare som missköter sig och viltvården som inte får förnyat förtroende.

Möjligheten att säga upp misskötsamma jägare anges inte sällan som ett motiv för att upplåta avtalen utan besittningsskydd. Enligt vissa bolag och

stift kan det nämligen, trots misskötsamheten, vara svårt att få avtalet att upphöra om jägaren har besittningsskydd.

Svaren från kommunerna ger en mer splittrad bild. Knappt hälften av

kommunerna har samma uppfattning som skogsbolagen och stiften. Argumenten bland denna grupp är oftast desamma som anförts av de större

fastighetsägarna, dvs. att i praktiken upplåts fastigheterna till samma jägare under längre perioder. Bland de kommuner som anser att ettåriga avtal

innebär en risk för att viltvården eftersätts anges ofta som argument att ett år är en för kort tid för att bedriva viltvård.

Undersökningen riktad till enskilda fastighetsägare visar att mängden

utförda viltvårdsåtgärder inte varierar nämnvärt mellan upplåtna och ej upplåtna fastigheter. Det finns dock en tendens över storleksklasserna.

Bland de största enheterna är nämligen viltvårdsåtgärder något vanligare om enheten är upplåten, för mellanstora enheter är skillnaderna mycket

små, och för de minsta är viltvårdsåtgärder något ovanligare på upplåtna enheter än på ej upplåtna.

När det gäller viltvården på fastigheter ägda av enskilda med upplåtelse

visar utredningens undersökning att den utan jämförelse vanligaste viltvårdsåtgärderna är utsättning av saltstenar och fågelholkar. Sådana åtgärder

utförs på mer än hälften av brukningsenheterna. Näst vanligaste åtgärden är vinterutfodring och förekommer på 30 procent av brukningsenheterna.

Utsättning av saltstenar och fågelholkar utförs huvudsakligen av nyttjande-

rättshavaren medan vinterutfodring utförs ungefär lika ofta av ägaren som av nyttjanderättshavaren. När det gäller åtgärder av mera långsiktig och

varaktig karaktär som går ut på att bevara eller förbättra viltets livsmiljö och naturliga levnadsbetingelser, s.k. biotopvård, är sådana åtgärder mindre

vanliga. Åtgärder i form av särskilda viltåkrar förekommer på drygt 10 procent av brukningsenheterna. Sådana åtgärder utförs vanligen av nytt-

janderättshavaren. Mer ingripande åtgärder som anläggande av viltvatten är mer ovanliga. Sådana anläggningar förekommer på drygt fyra procent

av brukningsenheterna och utförs vanligen av ägaren.

Undersökningen riktad till jägarna visar att bland de som har ettåriga kontrakt anser knappt 65 procent att de bedriver den viltvård som han eller

hon finner meningsfull. Drygt 20 procent anser att kort upplåtelsetid är orsaken till att önskad viltvård ej bedrivs på den nyttjade marken. De

jägare som anser, att de trots den korta avtalstiden, kan bedriva en meningsfull viltvård är tre gånger fler än dem som anser motsatsen.

Intressant i sammanhanget är att bland grupperna med upplåtelsetid på 2 år

samt på 3 år till 4 år – upplåtelsetid som innebär besittningsskydd – är det omkring 15 procent som anser att kort upplåtelsetid är orsaken till att

jägaren inte bedriver den viltvård som önskas. Först när upplåtelsen är på fem år eller mer är det tydligt att jägaren anser att upplåtelsetiden inte

påverkar viltvården. Trots att de båda mellangrupperna, dvs. de med en upplåtelsetid på mellan två och fyra år, enligt nuvarande regler har be-

sittningsskydd till sin jaktmark anser de att upplåtelsetiden påverkar möjligheten att bedriva önskad viltvård. Detta indikerar enligt utredningen

att besittningsskyddet som sådant inte är avgörande för om önskad viltvård bedrivs utan att det är upplåtelsetiden, oavsett om den ger besittningsskydd

eller ej, som är det avgörande.

Sammanfattningsvis ger undersökningsmaterialet bland markägare och jägare belägg för den uppfattningen att ettåriga jakträttsavtal, som upplåts

till samma nyttjanderättshavare under längre perioder, inte innebär någon risk för att viltvården blir eftersatt. Resultatet från undersökningarna visar

nämligen att en närmast enig markägargrupp bland skogsbolag och stift (som äger en stor del av jaktmarken i landet), en knapp minoritet av

kommunerna samt en överväldigande majoritet av jägare med ettåriga avtal

anser att ettåriga jakträttsavtal, om de innehas av samma nyttjanderättshavare under längre perioder, inte påverkar viltvården menligt.

Mot bakgrund av vad utredningsmaterialet visat i nu aktuell del drar utred-

ningen den slutsatsen att ettåriga jakträttsavtal, i vart fall om upplåtelsen gäller för samma nyttjanderättshavare under längre perioder, inte innebär

någon risk för att viltvården blir eftersatt. Med tanke på att mycket få jakträttsavtal upplåts på ett år och därefter inte upplåts till samma nytt-

janderättshavare drar utredningen den slutsatsen att ettåriga jakträttsavtal mycket sällan innebär någon risk för att viltvården blir eftersatt.

Sammanfattningsvis kommer utredningen sålunda fram till

– att besittningsskyddet i sig inte ger nyttjanderättshavaren ökade möjligheter att mot en fastighetsägares vilja vidta viltvårdsåtgärder,

– att ett år är den vanligaste upplåtelsetiden, – att det på grund av besittningsskyddsreglerna finns en stark ovilja hos

fastighetsägare att teckna avtal på bestämd tid över ett år, – att besittningsskyddsreglerna inte lett till längre upplåtelsetider,

– att det finns tydliga tecken på att besittningsskyddsreglerna snarare lett till kortare upplåtelsetider,

– att nuvarande regler troligen leder till kortare upplåtelsetider i framtiden,

– att nuvarande korta upplåtelsetider i praktiken innebär upplåtelser under lång tid till samma nyttjanderättshavare,

– att ettåriga jakträttsupplåtelser, trots den korta upplåtelsetiden, i allmänhet ger långsiktighet för såväl jakten som viltvården på den

upplåtna fastigheten samt – att ettåriga jakträttsavtal mycket sällan innebär någon risk för att

viltvården blir eftersatt.

Behov av förändringar

Avgörande för om förändringar skall vidtas bör, enligt utredningen, vara hänsynen till viltvården och styrkan i behovet av trygghetslagstiftning på

området. Motiven till nuvarande lagstiftning ger vid handen att skälen för att införa besittningsskyddet primärt inte var att trygga jägarens situation

utan att genom långa avtalstider stimulera viltvårdsåtgärder som ger resultat

först på längre sikt.

En grundläggande förutsättning för en god viltvård är att jägaren är intresserad av att bedriva viltvård. För en nyttjanderättshavare är intresset

för viltvården beroende av att denne har möjlighet att känna ett ansvar för det vilt som jagas. När det gäller långsiktiga och varaktiga viltvårdsåt-

gärder, som ofta förutsätter ingrepp i eller förändringar av fastigheten, kan sådana inte utföras utan fastighetsägarens medgivande. Möjligheterna för

en nyttjanderättshavare att kunna bedriva en god långsiktig viltvård bestäms således inte sällan av att samarbetet mellan fastighetsägare och

nyttjanderättshavare är förtroendefullt och fungerar väl.

Som utredningen redovisat ovan finns det besittningsskyddsregler på andra områden. Sådana regler har regelmässigt tillkommit för att skydda nytt-

janderätter som har stor social eller ekonomisk betydelse för nyttjanderättshavaren. Det är därvid främst fråga om att trygga bostad och försörjning

för nyttjanderättshavaren. Motsvarande argument och skäl kan inte anföras för en nyttjanderättshavare av jakt. För denne är det inte fråga om att

skydda en nyttjanderätt som har motsvarande stora sociala och ekonomiska betydelse som andra besittningsskyddade nyttjanderätter. Utredningen

anser, vid en jämförelse med annan lagstiftning och det allmänintresse besittningsskyddsreglerna där har, att det inte finns tillräckligt starka skäl

för att besittningsskyddsreglerna skall finnas kvar i sin nuvarande form enbart för att trygga jägarens otrygga situation.

Mot bakgrund av vad som anförts i föregående stycke och då nuvarande

besittningsskyddsregler för en nyttjanderättshavare av jakt inte gett avsedd effekt anser utredningen att det finns ett behov av att förändra nuvarande

besittningsskyddsregler i jaktlagstiftningen.

Förslag

Det primära allmänna intresset med tvingande lagstiftning på nu aktuellt område är att främja viltvårdsåtgärder som ger resultat på längre sikt.

Reglerna skall förmå parterna att teckna avtal på bestämd tid som inte är alltför kort. Vidare finns det ett allmänt intresse av att skapa trygghet för

nyttjanderättshavaren. Dessa båda intressen skall ställas främst mot det

ingrepp i den fria avtalsrätten som tvingande regler innebär för enskilda. Ingreppet kan sägas bestå i att jakträttsavtal får vissa rättsföljder som ena

parten inte velat gå med på om avtalsfrihet hade rått.

De bestämmelser som reglerar mellanhavandet mellan en nyttjanderättshavare och en fastighetsägare bör, enligt utredningen, vara utformade på

sådant sätt att de främjar ett fruktbart samarbete mellan parterna under långa avtalsperioder. Det är viktigt att reglerna tar hänsyn till alla de

intressen som kan föreligga och att vissa intressen inte ges omotiverat starkt skydd i förhållande till andra intressen.

När det gäller hur nya regler på området skall se ut anser utredningen att

resultatet från ovan redovisade undersökningar bör väga tungt. Dessa undersökningar visar att en överväldigande majoritet av såväl fastighets-

ägare som jägare strävar efter långa avtalsförhållanden med samma part. För jägarens engagemang och intresse är det viktigt kunna se fram emot

ett långt avtalsförhållande. Det innebär inte nödvändigtvis att jägaren skall har förlängningsrätt utan att det är tillräckligt att denne kan förutse att han

eller hon under en längre period får jaga på samma fastighet. Även för fastighetsägaren är det viktigt att kunna se fram emot ett långt avtalsför-

hållande. Emellertid undviker fastighetsägaren i dag att sluta avtal med långa avtalstider. Sammantaget visar undersökningarna att såväl fastighets-

ägaren som nyttjanderättshavaren i allmänhet eftersträvar långa avtalsförhållanden.

En tänkbar väg att gå, när det gäller förändringar av nuvarande regler, är

att skärpa besittningsskyddsreglerna så att det blir svårare att kringgå reglerna. Det skulle innebära att man lagstiftningsvägen tvingade fastighets-

ägaren att sluta besittningsskyddade jakträttsavtal i större omfattning än i dag.

Utredningens undersökningar visar att såväl de stora markägarna som en

stor majoritet av jägarna anser att ettåriga upplåtelser inte innebär en risk för att viltvården blir eftersatt. Samma undersökningar visar också att

nyttjanderättshavare med ettårskontrakt i praktiken jagar på samma fastighet under långa perioder. Enligt utredningen finns det därför inte belägg för

att sådana avtal i någon större och beaktansvärd omfattning ger bristande

långsiktighet för jakten och viltvården. När det gäller besittningsskyddsreglernas främjande av långsiktiga och varaktiga viltvårdsåtgärder är det

därför svårt att påvisa att besittningsskyddet som sådant skulle stimulera sådana åtgärder ens med skärpta regler. De flesta viltvårdsåtgärder med

sådan inriktning förutsätter dessutom fastighetsägarens medgivande för att kunna utföras. Några starka viltvårdsskäl för att skärpa besittningsskydds-

reglerna, så att även dessa avtal skall omfattas av reglerna, kan därför inte anföras.

Med den inställning som för närvarande finns till reglerna om förläng-

ningsrätt misstänker utredningen att skärpta regler skulle kunna försämra samarbetsklimatet mellan nyttjanderättshavare och fastighetsägare till men

för viltvården. Utredningen anser också att det finns starka skäl att misstänka att sådana regler skulle leda till färre upplåtelser.

Beträffande nyttjanderättshavarens otrygga situation anser utredningen att

det avgörande skall vara vilken social och ekonomisk betydelse nyttjanderätten normalt har för jägaren. Utredningen kan, vid en sådan bedömning

inte finna att det finns tillräckliga skäl att låta en nyttjanderättshavare till jakt få lika starkt eller kanske starkare besittningsskydd än andra nytt-

janderättshavare med besittningsskydd. De senare nyttjanderätterna har regelmässigt stor social och ekonomisk betydelse för nyttjanderättshavaren.

Motsvarande starka behov kan inte åberopas för nyttjanderättshavaren till jakt.

Utredningen anser således att det inte föreligger skäl att föreslå en skärp-

ning av besittningsskyddsreglerna.

Det avgörande skälet, för fastighetsägarens val av kort upplåtelsetid, har varit besittningsskyddet. Utredningen gör därför den bedömningen att ett

slopande av dessa regler skulle leda till längre upplåtelsetider, dvs. fastighetsägaren stimuleras till att upplåta jakträttsavtal på längre tid.

Möjligheten att på detta sätt teckna avtal på längre perioder skulle vara till fördel för de nyttjanderättshavare som i dag har avtalstider på ett år eller

därunder. För dessa skulle en ny ordning leda till en tryggare tillvaro och möjlighet till mer långsiktig planering. Utredningen gör vidare den be-

dömningen att en sådan förändring skulle främja viltvården och, i högre

grad än i dag, stimulera nyttjanderättshavaren till att i samförstånd med fastighetsägaren vidta långsiktiga och varaktiga viltvårdsåtgärder.

Utredningen anser dock att slopandet av besittningsskyddet bör kombineras

med vissa regeländringar.

Vid valet av andra bestämmelser som stimulerar till längre upplåtelsetider och som ger viss trygghet för jägaren har utredningen granskat annan jäm-

förbar lagstiftning. På arrendeområdet finns t.ex. i 9 kap. 2 § jordabalken tvingande regler om minsta tid. Omfattar ett arrende för viss tid bostad för

arrendatorn skall, enligt dessa regler, arrendetiden utgöra minst fem år. Anledningen till att en sådan arrendator givits en gynnad ställning har varit

de sociala och företagsekonomiska skälen att ge arrendatorn ett starkare skydd när denne har sin bostad på arrendestället. Några sådana starka skäl

för att ge nyttjanderättshavare till jakt en särskilt gynnad ställning finns inte.

Inte heller kan främjandet av viltvården motivera sådana särskilda regler.

Visserligen skulle reglerna leda till långa upplåtelsetider men utbudet på jakttillfällen skulle med stor säkerhet minska kraftigt. Sådana regler skulle

vidare inte främja samarbetet mellan fastighetsägare och nyttjanderättshavare, vilket skulle kunna påverka viltvården menligt. Sådana regler skulle

också innebära ett mycket stort ingrepp i avtalsfriheten. Vidare skulle reglerna leda till obalans i regelsystemet. Skyddet skulle i detta avseende

t.ex. vara starkare för en nyttjanderättshavare till jakt än för en jordbruksarrendator vars arrende ej omfattar bostad. Utredningen anser således att

det inte finns tillräckligt starka skäl att föreslå regler om minsta tid vid upplåtelser av jakträtt.

Ettåriga jakträttsupplåtelser är mycket vanliga i dag. Sådana upplåtelser

innebär, som nämnts ovan, i praktiken upplåtelser på längre perioder. Som nämnts tidigare gör utredningen den bedömningen att ett upphävande av

besittningsskyddsreglerna med stor sannolikhet leder till längre upplåtelsetider. Den rikliga förekomsten av ettåriga avtal synes nämligen

främst bero på besittningsskyddsreglerna. Fastighetsägaren har, när besittningsskyddsreglerna upphört att gälla, inget intresse av att upplåta jakten

på kort tid. Det finns i stället en rad skäl till varför fastighetsägaren skulle

eftersträva längre upplåtelsetider. Från fastighetsägarens sida finns det ett värde i att ha och skapa långa stabila avtalsförhållanden eftersom det ger

långsiktighet i de åtgärder som vidtas på fastigheten. För större fastighetsägare med många avtalsförbindelser blir det dessutom administrativt

enklare att ha längre avtalsperioder. När det gäller jägaren som jagar på annans mark så torde det med hänsyn till viltvården finnas starka skäl att

eftersträva långa och trygga avtalsförhållanden. Grundläggande för denne jägares intresse av och engagemang i att bedriva aktiva viltvårdsåtgärder

torde vara att han eller hon kan räkna med att få utnyttja resultatet av sina åtgärder.

Enligt utredningen har långa avtalsförhållanden med samma nyttjanderätts-

havare en stor betydelse för viltvården. Särskilt gäller det om man eftersträvar långsiktiga och varaktiga viltvårdsåtgärder. För att nyttjande-

rättshavaren skall vidta sådana åtgärder som dels är kostnadskrävande, dels ger resultat först på längre sikt krävs en viss trygghet och stabilitet i

avtalsförhållandet.

Det är utredningens uppfattning att ingreppen i avtalsfriheten inte bör vara alltför stora. En alltför omfattande reglering kan innebära att fastig-

hetsägaren i större utsträckning än i dag avstår från att upplåta mark för jakt. En reglering får inte heller vara så omfattande och så styrande att den

påverkar fastighetsägarens möjligheter att driva en rationell markförvaltning. En reglering bör också vara så avvägd att nyttjanderätt till jakt

inte ges ett omotiverat högt skydd i förhållande till andra nyttjanderätter.

Enligt utredningen bör en reglering av nu aktuellt område, vars främsta syfte är viltvårdshänsyn, främja tillkomsten av upplåtelser som är förenade

med sådan stabilitet, långsiktighet och trygghet att fastighetsägaren och nyttjanderättshavaren på ett konstruktivt sätt kan fördela viltvårdsarbetet

mellan sig. Målet bör vara långa avtalsförhållanden som förnyas efter avtalstidens utgång.

En viktig del i viltvården är god framförhållning. Om ett avtalsförhållande

av ett eller annat skäl skall upphöra är det därför viktigt, för såväl nyttjanderättshavaren som fastighetsägaren, att få god tid på sig att avveckla

sina åtaganden. Utredningen anser att en lagstadgad kortaste uppsägningstid

skulle tjäna nämnda ändamål och därmed vara ett motiverat ingrepp i avtalsfriheten.

Det skall enligt utredningen finnas särskilda regler som är tillämpliga på

avtal varigenom någon mot vederlag upplåter rätt till jakt. Reglerna skall inte omfatta upplåtelser på två månader eller kortare tid. De skall dock

omfatta även sådana upplåtelser som på grund av förlängning eller eljest varar längre tid än två månader. Reglerna föreslås få följande utformning.

Vid upplåtelse på viss tid skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall

upphöra att gälla vid avtalstidens utgång. Om avtalet inte sägs upp inom rätt tid skall avtalet förlängas på tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock

högst fem år. Vid jakträttsavtal på bestämd tid överstigande ett år skall, om inte längre uppsägningstid är avtalad, uppsägning ske senast tolv månader

före upplåtelsetidens utgång. Jakträttsavtal på bestämd tid om ett år eller kortare som varat ett år eller mer, och jakträttsavtal på obestämd tid, som

varat ett år eller mer, kan, om inte längre uppsägningstid har avtalats, sägas upp för att upphöra att gälla först vid det månadsskifte som inträffar

närmast tolv månader från uppsägningen. För jakträttsavtal som fortlöpt ett år eller kortare tid gäller två månaders uppsägningstid.

När det gäller de avtal som i dag är upplåtna på sådant sätt att nyttjande-

rättshavaren har förlängningsrätt gör utredningen följande bedömning. Om man avskaffar besittningsskyddet innebär detta – om man inte inför

särskilda övergångsregler – att nyttjanderättshavaren från och med ikraftträdandet förlorar det besittningsskydd som denne har i dag. Det

förefaller inte lämpligt att på detta sätt gripa in i ett bestående avtalsförhållande. Det är emellertid inte heller rimligt att det för en mycket lång

framtid skall finnas två parallellt gällande regelverk. En rimlig avvägning kan dock åstadkommas genom en övergångsbestämmelse som innebär att

de nya reglerna gäller först efter den tidpunkt då upplåtelsetiden förlängts. Det innebär att besittningsskyddsreglerna gäller vid det första förlängnings-

tillfället efter lagens ikraftträdande. Förlängs upplåtelsen äger därefter de nya föreskrifterna tillämpning på avtalet. Vid detta första förlängningstill-

fälle finns det således möjlighet dels för nyttjanderättshavaren att få avtalet förlängt mot fastighetsägarens vilja, dels för såväl fastighetsägaren som

nyttjanderättshavaren att göra gällande att villkoren för avtalet skall ändras

för den nya upplåtelseperioden, t.ex. avtalsperiodens längd.

Det bör understrykas att nu föreslagen lagstiftning på intet sätt hindrar att parterna frivilligt avtalar om besittningsskydd för nyttjanderättshavaren.

Utredningen menar att förslagen ovan leder till längre upplåtelsetider samt,

i förhållande till nuvarande regler, underlättar jakträttsupplåtelser.

6.6.2. Långa avstånd till jaktmarken

Enligt utredningens direktiv kan det förhållandet att jaktmarken ligger långt från jägarens bostadsort medföra problem med att bedriva nödvändig

viltvård. Utredningen har i uppdrag att överväga om det till jakträttsupplåtelser kan behöva kopplas ett åläggande för nyttjanderättshavaren att på

lämpligt sätt se till att nödvändig viltvård bedrivs. Behovet av en reglering är, enligt utredningen, främst beroende på omfattningen av problemet och

vilken effekt en reglering kan få på viltvården.

Utredningen har bland de jaktkortslösande jägarna undersökt hur långt jägaren har till sin jaktmark vad gäller ordinarie älgjakt respektive små-

viltjakt. Resultatet av denna undersökning visar att omkring 75 procent av jägarna har mindre än fem mil till sin jaktmark samt att omkring 90

procent har mindre än femton mil. De grupper som enligt utredningen kan sägas ha långt till sina jaktmarker, mer än femton mil, är därmed cirka 10

procent. Utredningen har i uppdrag att särskilt titta på nyttjanderättshavarnas avstånd till sin ordinarie jaktmark. Fördelningen på avstånd till

jaktmarken är ungefär densamma för gruppen nyttjanderättshavare som för samtliga i undersökningen ingående jägare. Det är ungefär 18 000 nytt-

janderättshavare som har mer än femton mil till sin ordinarie jaktmark.

Undersökningen visar att sambandet mellan långa avstånd till jaktmarken och att inte kunna bedriva önskad viltvård är ungefär lika stort bland alla

jaktkortslösare som gruppen jaktkortslösande nyttjanderättshavare. Nyttjanderättshavare som har längre än femton mil till jaktmarken anser dock

i större omfattning, än jägargruppen som helhet, att de trots avståndet kan bedriva en meningsfull viltvård. Antalsmässigt är det knappt 9 000 som har

längre än femton mil till sin jaktmark och som inte bedriver den viltvård

de önskar. Dessa jägare är färre än de som har mindre än fem mil till jaktmarken och som med hänsyn till långa resor inte bedriver den viltvård

de önskar. De nyttjanderättshavare som, trots långa avstånd till jaktmarken, anser att de bedriver en meningsfull viltvård är knappt 8 000.

Utredningens undersökningar visar att omfattningen av nu aktuellt problem

är förhållandevis litet. Problemet synes vara likartat bland fastighetsägarna och är alltså inte en företeelse som förekommer enbart bland nyttjanderätts-

havare. Utredningen anser att det därför inte finns tillräckligt starka skäl, med hänsyn till omfattningen av problemet, att införa särskilda regler som

ålägger nyttjanderättshavaren att utföra viss viltvård.

Om jägaren, på grund av långa avstånd, upplever sig inte kunna utföra en meningsfull viltvård på den upplåtna marken uppkommer frågan vilken

betydelse detta kan få för den långsiktiga viltvården. I detta sammanhang är det viktigt hur den praktiska tillämpningen av viltvården sker. Stor

betydelse har den effekt som skogsbruket och jordbruket har haft på miljön och den påverkan detta haft på viltet. Genom olika biotopåtgärder kan man

söka förbättra förhållandena för viltet. Liksom vid andra viltvårdsåtgärder kan det emellertid vara svårt att på ett objektivt sätt avgöra vilken effekt

sådana åtgärder haft. Det syns som om, då det gäller småviltet, de olika åtgärderna i många fall haft viss till ringa betydelse för viltet, och då lokalt

och efter stora insatser. Sådana insatser kan man knappast kräva av den enskilde nyttjanderättshavaren. Åtgärderna kräver för övrigt tillstånd från

fastighetsägaren. Utredningen gör därför den bedömningen att långa avstånd till jaktmarken beträffande småvilt har ingen eller ringa betydelse

för viltvården.

När det gäller älg och de fyra stora rovdjuren har man genom regler för jaktens utformning möjlighet att reglera stammarnas storlek. Den enskilde

jägaren är skyldig att känna till de regler som gäller härvidlag. Avstånd till jaktområde bör därför ej spela någon nämnvärd roll för viltvården.

De effekter långa avstånd kan få på viltvården är, enligt utredningen, inte

heller av sådan karaktär att de kan motivera regler som innebär ett åläggande för nyttjanderättshavaren att se till att nödvändig viltvård bedrivs.

Utredningen kommer således fram till att ett åläggande för nyttjanderätts-

havaren att på lämpligt sätt se till att nödvändig viltvård bedrivs inte behövs för närvarande. Eventuella problem bör tills vidare kunna lösas

mellan avtalsparterna utan särskild lagreglering.

7. Viltvårdsområden

7.1. Utredningens förslag i sammanfattning

Utredningen föreslår att lagen (1980:894) om jaktvårdsområden får ändrad

rubrik och fortsättningsvis kallas lagen om viltvårdsområden. I lagtexten utmönstras begreppet jaktvård och ersätts med viltvård.

Utredningen har beaktat det äganderättsskydd som gäller enligt 2 kap.

regeringsformen och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonven-

tionen) i sina överväganden.

Under de allmänna bestämmelserna ändras ändamålsparagrafen så att det tydligt framgår vilket allmänt intresse lagen tillvaratar, dvs. att samordna

den jakt och de övriga viltvårdsåtgärder som behövs för att främja viltvården. Lagen föreslås vidare omfatta hela landet. Det undantag som gällt

för statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen upphör därmed. Utredningen föreslår också att rätten för en nyttjanderättshavare

att bli medlem i en viltvårdsområdesförening utvidgas. En särskild forumregel införs för de fall nyttjanderättshavare eller fastighetsägare vill påkalla

jämkning av eller säga upp nyttjanderättsavtal då värdet av upplåten jakträtt minskats eller ökats genom bildandet av ett viltvårdsområde.

Villkoren för att tvångsvis kunna bilda ett viltvårdsområde skärps. Om

fastighetsägarna inte är överens skall ett viltvårdsområde få bildas endast om det inbegriper vård av stora rovdjur eller klövvilt. Området får bildas

bara om det tillgodoser ett för viltvården angeläget allmänt intresse samt om fyra femtedelar av fastighetsägarna, vilka skall äga minst fyra femte-

delar av viltvårdsområdets areal, medger det. I mycket starkt ägosplittrade områden införs dock en särbestämmelse för att underlätta bildandet av

viltvårdsområden. För ett viltvårdsområde skall gälla, oavsett om det bildas

frivilligt eller med tvång, att det främjar viltvården. Vidare införs en be-

stämmelse som innebär att fastigheter som genom avtal eller på annat sätt samordnat viltvården inte får anslutas till ett viltvårdsområde utan ägarens

samtycke.

Verksamheten inom ett viltvårdsområde regleras tydligare. Vad som får respektive inte får beslutas av en viltvårdsområdesförening skall tydligt

framgå av lag eller underlydande författning. Utredningen föreslår att en bestämmelse med förebild från lagen (1973:1150) om förvaltning av

samfälligheter införs. Den innebär bl.a. att en viltvårdsområdesförening inte får driva verksamhet som är främmande för det ändamål föreningen skall

tillgodose. De möjligheter som finns i dag för en förening att inskränka jaktutövningsrätten minskar. Utredningen föreslår att inskränkningar i rätten

att jaga inom ett viltvårdsområde endast får gälla älg, kronhjort och dovhjort samt endast avse regler om områdesjakt, gemensamhetsjakt och

avskjutningens omfattning. Om det behövs för begränsning av viltskador får dock föreningen vid enstaka tillfällen besluta om områdesjakt och

gemensamhetsjakt beträffande annat vilt. Om det uppenbart behövs för bevarandet av rådjursstammen inom ett område får föreningen även

meddela inskränkningar i fråga om avskjutningens omfattning. När det gäller upplåtelse av områdesjakt beträffande älg, kronhjort och dovhjort blir

nuvarande regler oförändrade.

Beträffande småvilt får viltvårdsområdesföreningen alltjämt besluta om områdesjakt och upplåtelse av sådan jakt. Föreningens beslut gäller dock

inte fastighet vars ägare motsätter sig områdesjakt på småvilt.

Utredningen föreslår att möjligheten som finns i dag att inskränka vissa fastighetsägares rätt att förfoga över jakträtten genom upplåtelse skall utgå.

Likaså föreslås att möjligheten att utföra viltvårdsanläggningar på en fastighet mot en fastighetsägares vilja skall försvinna. Vidare lagfästs

systemet med jakträttsbevis. Dessutom införs en ny regel som gör det möjligt att i vissa fall undanta en fastighet från områdesjakt om den

ombildas eller nybildas genom fastighetsbildning.

Utredningen föreslår att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får möjlighet att meddela närmare föreskrifter i frågor om om-

rådesjakt och gemensamhetsjakt. Möjligheterna att ta ut avgifter förändras

också. Vidare införs en bestämmelse i lagen som innebär att beslut med stöd av lagen inte får vara så ingripande att pågående markanvändning

avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Förfarandet vid bildandet ändras endast på det sättet att nuvarande möjlighet för länsstyrelsen att besluta om att bilda ett viltvårdsområde utan

föregående förrättning försvinner i de fall fastighetsägarna inte är ense.

Beträffande stadgarna ändras kravet på vad de skall innehålla. Röstningsreglerna ändras så att rösträtt tillkommer endast fastighetsägarna i viktiga

frågor som innebär inskränkningar i jakträtten. Dessutom föreslår utredningen en förändring av reglerna för att ändra föreningens stadgar.

Bestämmelsen att ett område inte får upplösas innan tio år har förflutit från

bildandebeslutet försvinner. Ett viltvårdsområde skall upplösas om fler än en femtedel av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer

än en femtedel av viltvårdsområdets areal på två på varandra följande ordinarie föreningsstämmor uttalar sig för en upplösning. Det sker vissa

förändringar vid förfarandet när en förening skall upplösas. Dessutom ökar möjligheten att utesluta en fastighet ur ett viltvårdsområde. På en fastig-

hetsägares begäran skall en eller flera fastigheter med samma ägare, som kan bestå som egen enhet för viltvård, uteslutas om övriga fastigheter utgör

ett lämpligt viltvårdsområde. Det införs vidare en möjlighet för en viltvårdsområdesförening att bli upplöst efter konkurs.

I det avslutande avsnittet föreslås straffbestämmelsen försvinna och ersättas

med en möjlighet för föreningen att besluta om tillfällig avstängning från områdesjakt. Vidare införs en bestämmelse som slår fast att vilt som dödas

i strid med viltvårdsområdesföreningens avskjutningsregler skall tillfalla föreningen. Även beträffande skaran klagoberättigade föreslås en föränd-

ring. Den som inte är medlem men vars rätt berörs av föreningens beslut får enligt förslaget klagorätt. Länsstyrelsen och allmän förvaltningsdomstol

skall vid ett överklagande i fortsättningen inte pröva bara beslutets laglighet utan även dess lämplighet. Ett överklagat beslut kan i fortsätt-

ningen såväl upphävas som ändras.

7.2. Inledning

Utredningen har enligt direktiven i uppdrag att se över formerna för sam-

verkan mellan markägare och jägare. Främst avses den samverkan som sker inom jaktvårdsområden.

För att uppnå en bra viltvård krävs det, enligt utredningens direktiv, att

jakten och viltvården bedrivs över stora sammanhängande områden. Som ett exempel på bra viltvård nämns i direktiven de olika samverkansformer

som finns för älgjakten. Enligt direktiven sker jaktsamverkan i övrigt genom bildande av jaktvårdsområden. Det är tvångssamfälligheter som

bildas på initiativ av fastighetsägare i syfte att främja jaktvårdens och jakträttshavarnas gemensamma intressen genom en samordning av jakten och

viltvården. Bestämmelser om jaktvårdsområden finns i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden.

Bestämmelserna i lagen om jaktvårdsområden vad avser bildande och

upplösning av jaktvårdsområden har kritiserats. Naturvårdsverket fick därför den 8 oktober 1987 i uppdrag av regeringen att utreda verksamheten

med bildandet av jaktvårdsområden. I uppdraget ingick att följa och studera verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden samt på grundval av

denna studie analysera vilka faktorer som påverkar jaktvårdsområdesbildningen och redovisa vilka hinder som eventuellt måste undanröjas eller

vilka andra åtgärder som bör vidtas för att få till stånd en ökad områdesbildning. Naturvårdsverket redovisade sitt uppdrag till regeringen den 20

november 1995. Enligt utredningsdirektiven skall utredningen överväga om det finns skäl till ytterligare ändringar utöver de som Naturvårdsverket

föreslår när det gäller jaktvårdsområden.

Enligt utredningens direktiv måste strävan vara att inte bara skapa former för samverkan mellan markägarna utan även former för samverkan mellan

markägarna och jägarna. I direktiven sägs att ägosplittringen på vissa håll i Sverige medför att områden med mindre fastigheter inte kommer att

användas för jakt under de former som är nödvändiga för en bra viltvård. Det framhålls att jaktvårdsområdena då spelar en viktig roll för att till-

godose efterfrågan på jakttillfällen. För att skapa jaktmöjligheter på goda

villkor bör, enligt direktiven, jaktvårdsområdena utvecklas och utgöra en

bas för ett lokalt inflytande under demokratiska former.

Hittillsvarande bestämmelser för jaktvårdsområden ger en jaktvårdsområdesförening stora befogenheter att inom ramen för gällande bestämmelser

besluta om ändringar och inskränkningar när det gäller jakt och jaktutövning. Tveklöst finns det exempel på att denna möjlighet har missbrukats

genom beslut som resulterat i en minskning av enskilda jägares möjligheter till jakt. Jämte tvångsanslutning torde det vara sådana beslut som varit den

största anledningen till ovilja att gå med i ett jaktvårdsområde och största grunden till osämja inom befintliga områden. Utredningen föreslår i det

följande ändringar i lagen som ger förutsättningar för att det skall kunna skapas jaktmöjligheter på goda villkor. Sammantaget innebär förslagen att

jaktvårdsområdena utvecklas så att de utgör en bas för ett lokalt inflytande under demokratiska former. Den möjlighet som finns i dag att missbruka

lagen minskar betydligt.

Utredningen inleder med att ge en historisk bakgrund till dagens jaktvårdsområden i avsnitt 7.3. I avsnitt 7.4 och 7.5 redovisar utredningen gällande

lagstiftning på området samt några statistiska uppgifter om jaktvårdsområden. I avsnitt 7.6 redovisar utredningen vissa huvudpunkter i sitt förslag

och vilka överväganden utredningen därvid gjort. Slutligen, i avsnitt 7.7, redovisar utredningen paragraf för paragraf de ändringar som den föreslår

i lagen om jaktvårdsområden. Även ändringar som inte kommenterats i avsnitt 7.6 får där en ingående kommentar.

7.3. Historisk bakgrund

De första bestämmelserna om jaktvårdsområdesinstitutet återfinns i lagen (den 8 november 1912) om rätt till jakt. I 9 § denna lag stadgades följande.

"Sluta ägare av enskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhängande område, i sådan egenskap avtal om huru jakten å området må utövas och jaktvården handhavas, skall å vad avtalet innehåller om jaktens utövande och om skyldighet för ägare att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens tillgodoseende

tillämpas vad i allmänhet stadgas om servitut; dock vare sådant avtal ej bindande över femtio år från det avtalet slöts."

Som framgår av stadgandet var det en frivillig samverkansform. I den

bakomliggande utredningen (skrivelse den 23 december 1909 till Jordbruksdepartementet s. 33 ff.) redovisas vilka motiv som låg bakom bestämmel-

sens tillkomst. Tankegångarna om det föreslagna systemet bygger på att det krävs en viss minimiareal för att tillfredsställa de vilda djurens näringsbe-

hov. Minimiarealen är, enligt skrivelsen, högst växlande beroende dels på de skilda djurens levnadssätt, dels på markens beskaffenhet och andra

naturförhållanden. Det finns dock alltid en minimigräns för varje djurslag som inte kan understigas. I skrivelsen sägs vidare.

"Under sådana förhållanden är det fara värdt, att, om en person, som ej äger den minimiareal, som är erforderlig för ett visst djurslags uppehälle och trefnad, på sin mark idkar jakt efter djur af det slaget, han gör sig skyldig till misshushållning med jakten. Frestelsen härtill är så mycket större som djuren kanske endast under ett tillfälligt ströftåg uppehålla sig å det lilla område, hvaröfver skytten förfogar, och han med skäl kan säga sig att, om han icke begagnar tillfället att bemäktiga sig djuret, han endast har föga utsikt att själf få nytta däraf att han sparar detsamma. För honom är obetingat giltigt att en fågel i hand är bättre än tio i skogen. Det är känsla af ansvar för viltstammens vidmakthållande och förkofran, som så sällan kan påräknas hos den, som har en alltför liten jaktmark. Det lämpligaste skulle därför vara att bestämma att endast den, som innehar en viss minimiareal, äger att därå utöfva jakt."

Enligt anförd skrivelse borde arealen sättas olika för olika slag av vilt. De

områden som inte når upp till den fastställda storleken skulle då i jaktligt avseende sammanslås med andra i liknande ställning och jakträtten utarren-

deras för gemensam räkning. Om det inte fanns ett dylikt angränsande område skulle jakträtten överlåtas mot skäligt arrende åt annan granne, som

hade tillräckligt med mark för att bilda eget jaktområde samt som strävade efter rationell viltvård. Endast genom sådana bestämmelser skulle vilt-

vårdens intressen kunna bli tillgodosedda och jaktens ekonomiska betydelse komma till full rätt; och detta eftersom rationell viltvård på småområden

inte kan genomföras beroende på att grannarna kan omintetgöra resultaten av den enskildes ansträngningar och uppoffringar.

De sakkunniga ansåg i den anförda skrivelsen att sådana bestämmelser om

viss minimiareal på intet sätt avsåg att beröva den mindre markägaren hans jakträtt utan blott att i viltvårdens intressen inskränka hans befogenhet att

själv utöva denna rätt och därigenom ge samma rätt ett större och varaktigare värde för markägaren. Trots det ansåg de sakkunniga att sådana

bestämmelser alltför mycket skulle strida mot folks vanor och föreställningar för att ett förslag om en lagstiftning i sådan riktning skulle kunna

genomföras med framgång. I stället föreslogs ett stadgande, som företedde stora likheter med bestämmelsen ovan, som gynnade på frivillighetens väg

uppkomna sammanslutningar. Motiven bakom bestämmelsen byggde i allt väsentligt på de uttalanden som redogjorts för ovan.

Nästa steg i riktning mot de jaktvårdsområden vi har i dag togs i 1938 års

lag (1938:274) om rätt till jakt. Genom denna lag infördes möjligheter att tvångsvis sammansluta fastigheter i ett område kallat jaktvårdsområde. Man

övergick därmed från frivilligt bildande av samverkansområden till av offentlig myndighet fastställda jaktvårdsområden. Förutsättningarna för

områdets bildande var att fyra femtedelar av berörda fastighetsägare som ägde minst fyra femtedelar av marken biträdde beslutet. Områdena skulle

beslutas för en tid av lägst tio år och högst tjugofem år.

Utredningsmannen framhöll i sitt betänkande (SOU 1936:38) de, för en effektiv viltvård, ogynnsamma verkningarna av att jaktområdena var alltför

små och önskvärdheten av att dessa markägares jakträtt kunde göras mera fruktbärande. Ett medel att nå dessa mål utgör, enligt utredningsmannen,

sammanslutning av flera smärre fastigheters ägor till ett jaktvårdsområde med av delägarna antagna regler för jaktutövningen och viltvården på

området. Han konstaterar att det i 1912 års lag om rätt till jakt finns möjlighet att, genom frivilliga avtal, bilda sådana jaktområden men att de

flesta försöken att bilda sådana områden strandat på en eller annan markägares vägran att biträda avtalet.

Utredningsmannen konstaterar vidare i sitt betänkande att en av de mera

väsentliga anmärkningarna mot tidigare förslag med tvångsinslag – dvs. att jaktvårdsområden skall kunna bildas även gentemot en tredskande

markägare – har varit att det ingrepp i den enskildes fria förfoganderätt över sin mark, som blir följden av ett sådant förslag, skulle vara oförenligt

med den på urgammal tradition grundade rätten att jaga på egen mark.

Utredningsmannen bemöter anmärkningarna på följande sätt.

"Vid ett första betraktande av föreliggande spörsmål ligger det onekligen nära till hands att anse, att man genom att stadga, att en fastighet eller del av sådan skall mot ägarens vilja kunna anslutas till jaktområde, varom nu är fråga, och att således sådan fastighetsägare kan tänkas icke endast bliva ålagd inskränkningar i fråga om utövningen av honom själv tillkommande jakträtt utan även förpliktad tåla tillvaron av andra jägare på fastigheten, gör ett så betydande ingrepp i hans rätt att i jaktligt hänseende förfoga över fastigheten, att detsamma måste anses oförenligt med här i riket rådande uppfattning. Ser man emellertid närmare på saken och undersöker avsikten med och det eftersträvade resultatet av ett sådant stadgande, lärer man finna att detta ingrepp är av mera formell än reell natur. Visserligen torde de för jaktområdet antagna reglerna angående bl.a. jaktutövningen komma att förhindra fastighetsägaren att efter eget gottfinnande utöva jakt, och väl torde han bliva nödsakad tåla andra jägare på sin mark, men han synes härför bliva mer än väl kompenserad av att han i regel vid den av honom själv bedrivna jakten får röra sig över betydligt större areal än som omfattas av hans egen fastighet. Och det slutliga resultatet av honom pålagda inskränkningar i fråga om jaktutövningen lärer i varje fall bliva, att han i framtiden väl icke kommer att kunna berömma sig av att hava överlistat den sista haren eller tjädertuppen i skogen, men att han däremot torde kunna påräkna ett kanske icke alltid stort men jämnt utbyte av sin jakt."

I propositionen redovisas liknande tankegångar (prop. 1938:46 s. 26 f.). Den möjlighet, som beretts i 1912 års lag, för ägare av särskilda fastig-

heter, vilka bilda ett sammanhängande område, att sammansluta sig för att skapa större jaktarealer har, enligt departementschefen, otvivelaktigen varit

till nytta för viltvården och därmed för den enskilde jakträttshavaren. Enligt departementschefen gör "ägofigurernas belägenhet" det på många håll

omöjligt för ägarna att bedriva jakt var för sig utan att intrång sker på andra ägares jakträttsområden. Detta kan, enligt honom, lätt leda till ett

hänsynslöst exploaterande av viltbeståndet, då den enskilde jägaren frestas att fälla allt, som kommer i hans väg, för att det icke skall bli en annan

jägares byte. Departementschefen anser vidare att viltstammen försvinner alltmer och att fara för utrotning av värdefulla djurarter föreligger i stora

delar av landet.

Genom sammanslutning kan, enligt departementschefen, ägare av mindre

områden avsevärt förbättra sina möjligheter att vårda och utnyttja jakten. Det har emellertid ofta mött svårigheter att på frivillighetens väg ge-

nomföra de i 1912 års jaktlag avsedda sammanslutningarna eftersom en eller annan ägare till mark som borde tillhöra det gemensamma jaktvårds-

området, funnit det fördelaktigt att ställa sig utanför. Departementschefen anför vidare (s. 26 f.).

"...finner jag det önskvärt, att en övervägande majoritet av jordägare med sammanhängande marker skall kunna genomföra beslut om bildande av ett gemensamt jaktvårdsområde.---Då det torde vara av vikt, att denna möjlighet att genomföra en sammanslutning endast tillgripes i ytterlighetsfall, vill jag emellertid föreslå den ändringen..., att de som biträda beslutet utgöra minst fyra femtedelar av samtliga fastighetsägare inom området och tillika äga minst fyra femtedelar av marken i fråga. Vad beträffar dispositionen över jakträtten torde den inskränkningen böra stadgas, att utarrendering av jakten å området ej må ske, om ej samtliga delägare äro därom ense, vilket dock icke bör utgöra hinder för enskild delägare, som ej själv önskar använda sig av sin jakträtt, att å annan person överlåta densamma. Att besluta rörande sättet för jaktens utövande, t.ex. om delägarna skola få jaga allenast å egen mark eller å hela jaktvårdsområdet eller om sammanslutningen endast skall avse jakt efter visst djurslag, synes,...,böra överlåtas å delägarna...."

Ändringen (SFS 1963:606) i 1938 års lag om rätt till jakt innebar en

sänkning av kvottalet vid bildandet av ett jaktvårdsområde. Förutsättningarna för att bilda ett jaktvårdsområde var därefter att tre fjärdedelar av

berörda fastighetsägare som ägde minst tre fjärdedelar av den ifrågavarande marken biträdde beslutet.

I betänkandet Jaktvårdsområden (1979:19) konstaterar Jakt- och viltvårds-

beredningen att rätten att jaga och den därmed förenade skyldigheten att genom åtgärder i övrigt sörja för viltvården är knuten till fastighetsägandet.

Emellertid omfattar ägandet i mycket stor utsträckning enheter som med hänsyn till storlek och form inte är lämpliga för jakt och övrig viltvård.

Det är därför, enligt beredningen, angeläget att när det gäller viltvården få till stånd en samverkan över ägogränserna. Enligt beredningen tillgodoser

jaktvårdsområdena ett samhällsintresse genom att de ökar möjligheterna att bedriva en jakt som väl fyller de krav som kan ställas från biologisk

synpunkt. Intensivare viltvårdsåtgärder är också ett allmänintresse enligt

beredningen. Ökade insatser på det området är nämligen angelägna både

av allmänna naturvårdsskäl och med hänsyn till att miljöförändringar i vissa hänseenden försämrat betingelserna för viltet.

Enligt beredningen kan bildandet av jaktvårdsområden också innebära stora

fördelar för jägarna. De positiva effekterna av en bättre viltvård kommer också jägarna till del. En intensivare viltvård är dessutom ett inslag i de åt-

gärder som krävs för att möta en allt större efterfrågan på jakttillfällen. För ägarna av små fastigheter medför, enligt beredningen, ett jaktvårdsområde

påtagliga fördelar när fastighetsägarna får möjlighet att utöva jakt inom hela området eller inom flera fastigheter som utgör en sektion av området.

Beredningen framhåller vidare att värdet och behovet av jaktvårdsområden

har understrukits av både 1949 års jaktutredning och jaktmarksutredningen. Enligt den förstnämnda utredningen (SOU 1950:40) finns det exempel på

att jaktvårdsområden medfört goda förutsättningar för jakt där jakträttshavarna tidigare knappast kunnat utnyttja sin jakträtt på grund av ägosplit-

tringen. I andra fall har områdesbildningen möjliggjort ett utökat utbyte av jakten utan att viltstammarnas fortbestånd äventyrats. Jaktmarksutredningen

har framhållit att både forskningsrön och praktiskt utövad jakt visar att en biologiskt anpassad älgjakt måste bedrivas samordnad över relativt stora

arealer. Även när det gäller annat villebråd än älg fordrar enligt utredningen hänsynen till biologiska anspråk, att jaktvården bedrivs efter ett

ensartat program över relativt stora arealer.

7.4. Gällande lagstiftning

7.4.1

Inledning

I detta avsnitt redovisas lagen om jaktvårdsområden med utgångspunkt i förarbetsuttalanden, praxis och doktrin. Genomgången av lagen sker

paragraf för paragraf i den ordning de upptas i lagen.

Av landets drygt 1 900 jaktvårdsområden regleras alltjämt knappt 300 enligt 10-13 §§ lagen (1938:274) om rätt till jakt. Reglerna i 1938 års

jaktlag kommer inte att beröras nedan. Utredningen har redogjort översikt-

ligt för denna lagstiftning i föregående avsnitt.

7.4.2. Allmänna bestämmelser

I syfte att främja jaktvården och jakträttshavarnas gemensamma intressen genom en samordning av jakten och viltvården kan, enligt 1 § lagen om

jaktvårdsområden, två eller flera fastigheter eller delar av fastigheter sammanföras till ett jaktvårdsområde och jakträttshavare inom detta bilda

en jaktvårdsområdesförening. Ett och samma markområde kan dock inte ingå i mer än ett jaktvårdsområde (RÅ 1983 ref. 2:30). Med jaktvård avses

enligt motiven (SOU 1979:19 s. 32 och prop. 1979/80:180 s. 28) dels en ändamålsenlig och efter tillgången på vilt lämpad jakt, dels åtgärder för

viltets skydd och förkovran. I lagen jämställs begreppen jaktvård och viltvård (SOU 1979:19 s. 89).

Den lämplighetsprövning som enligt 8 § lagen om jaktvårdsområden skall

föregå ett beslut att bilda ett jaktvårdsområde skall ske med ledning av ändamålsbeskrivningen i 1 §. Det sistnämnda stadgandet motsvarar Jakt-

och viltvårdsberedningens förslag (se prop. 1979/80:180 s. 28). Beredningen framhåller i sitt betänkande att det främsta syftet med lagen är att

främja jaktvården och att skapa möjligheter till positiv samverkan mellan fastighetsägarna (SOU 1979:19 s. 92 f.). Ändamålet bör vara att gemen-

samt för flera fastigheter eller delar av fastigheter samordna jaktutövningen och andra åtgärder till främjande av viltvården. Bildandet och förvaltningen

av ett jaktvårdsområde bör följaktligen alltid ha till syfte att främja viltvården i den betydelse som nyss angetts. Så länge det syftet inte

äventyras kan åtgärder vidtas för att jakten skall kunna ge såväl ekonomisk avkastning som möjligheter till avkoppling. En jaktvårdsområdesförening

skall således, enligt beredningen, inte ha rätt att driva någon verksamhet som är främmande för det ändamål för vilket området bildades.

Från lagens tillämpningsområde undantas i 2 § lagen om jaktvårdsområden

kronomark ovanför odlingsgränsen samt renbetesfjällen. På annan mark där samerna enligt rennäringslagen (1971:437) har rätt att jaga får någon

inskränkning inte ske i denna rätt genom bildande av jaktvårdsområden. Syftet med regleringen är att skydda samernas på rennäringslagen grundade

jakträtt (se 25 § rennäringslagen) mot intrång genom bildande av jaktvårds-

områden. Vissa marker, där samerna har jakträtt, skall sålunda inte kunna omfattas av jaktvårdsområden och beträffande övriga marker får någon in-

skränkning inte ske i samernas jakträtt genom bildande av jaktvårdsområden.

Man utgår, enligt motiven (prop. 1979/80:180 s. 19), ifrån att förut-

sättningarna för ett väl fungerande samarbete inom ett jaktvårdsområde ökar om alla de som utövar jakten och utför viltvårdsarbetet får vara med

och, åtminstone i viss utsträckning, besluta hur verksamheten skall bedrivas. I 3 § lagen om jaktvårdsområden finns bestämmelser om förut-

sättningarna för medlemskap i jaktvårdsområdesförening. Den som äger mark som ingår i ett jaktvårdsområde är medlem i föreningen. Med-

lemskapet är inte frivilligt för fastighetsägaren; den som äger en fastighet i ett jaktvårdsområde är nämligen alltid medlem i jaktvårdsområdesföre-

ningen. Jakträtten på en fastighet kan vara upplåten till annan antingen genom nyttjanderättsavtal som bara avser jakten eller genom avtal om jord-

bruksarrende. Den som på grund av upplåtelse har rätt att under minst ett jaktår (den 1 juli - den 30 juni) jaga på mark som ingår i jaktvårdsområdet

skall på begäran antas som medlem i föreningen under upplåtelsetiden såvida inte särskilda skäl föranleder annat. Medlemskapet i en jaktvårds-

områdesförening är sålunda frivilligt för en nyttjanderättshavare. Dessa regler avseende nyttjanderättshavare gäller även för den som har jakträtt på

grund av jordbruksarrende. En nyttjanderättshavare som däremot begär att bli medlem skall som regel antas. Skäl för att inte anta en nyttjanderättsha-

vare som medlem kan, enligt motiven (a. prop. s. 19), vara dels att samma mark upplåtits till flera jägare och marken är av så begränsad omfattning

att det skulle bli en överrepresentation om alla fick bli medlemmar, dels att nyttjanderätten avser jakt i mycket begränsad omfattning (t.ex. kråkfågel

på en mindre fastighet).

Beslut om bildande av ett jaktvårdsområde meddelas, enligt 4 § lagen om jaktvårdsområden, av länsstyrelsen som i samband därmed skall fastställa

stadgar för jaktvårdsområdesföreningen i de hänseenden som anges i 21 §. I samband med bildandebeslutet fastställer alltså länsstyrelsen stadgar för

jaktvårdsområdesföreningen vad avser dels i vilken utsträckning jakten skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet och grunderna i övrigt för

jakten och viltvården, dels vilka riktlinjer i övrigt som skall gälla för före-

ningens verksamhet samt dels grunderna för bestämmandet av avgifter till föreningen. Länsstyrelsens fastställelse av jaktvårdsområdesföreningens

stadgar avser de delar som är specifika med hänsyn till föreningens ändamål och karaktär av tvångssammanslutning och som inte bara är en över-

föring till stadgarna av regler som gäller redan på grund av lagen (prop. 1979/80:180 s. 117).

I sin prövning av stadgarnas innehåll har länsstyrelsen att beakta att

stadgarna inte kränker enskild rätt eller innehåller något som strider mot lag eller författning (prop. 1979/80:180 s. 124). I vad mån en stadgebe-

stämmelse kan sägas kränka enskild rätt måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Givet är att det förhållandet att jakt-

utövningen inom jaktvårdsområdet kan komma att regleras i olika hänseenden inte utan vidare kan betraktas som en rättskränkning. Detsamma

gäller inskränkningar i en fastighetsägares rätt att upplåta jakträtt när en sådan upplåtelse kan bli till förfång för jaktvården eller övriga jakträtts-

havare inom området. Däremot kan stadgebestämmelser som innebär omotiverade åtskillnader mellan fastighetsägarna vad beträffar rättigheter och

skyldigheter naturligtvis inte godtas. Självfallet måste det också betraktas som otillbörligt om exempelvis bestämmelserna om tilldelning av jakträtts-

bevis utformas så att någon fastighetsägare utestängs från jakten (a. prop. s. 36).

I motiven uttalas (a. prop. s. 22) att enligt allmänna principer gäller som

huvudregel att ett beslut om bildande av jaktvårdsområde medför att nyttjanderättshavarna blir bundna av de regler för jaktutövningen som

bestäms genom bildandebeslutet och genom de beslut som fastighetsägarna inom området kan komma att fatta. De regler som bestäms för jaktutöv-

ningen inom jaktvårdsområdet blir alltså bindande för en nyttjanderättshavare i samma utsträckning som för en fastighetsägare. Områdesbild-

ningen kan innebära både fördelar och nackdelar för nyttjanderättshavarna. Jaktutövningsrätten kan komma att utsträckas till att, oberoende av

fastighetsgränserna, gälla hela jaktvårdsområdet eller en del av detta. Å andra sidan kan inskränkningar komma att beslutas vad gäller exempelvis

jakttider och det antal djur som får fällas.

I 5 § lagen om jaktvårdsområden upptas bestämmelser – som utformats

efter mönster av 7 kap. 30 § jordabalken – angående jämkning av villkor för upplåtelse av jakträtt och om uppsägning av upplåtelseavtal i de fall då

värdet av den upplåtna jakträtten minskas eller ökas genom bildandet av ett jaktvårdsområde. Talan om nedsättning av ersättningen skall väckas vid

tingsrätt inom två månader från det nyttjanderättshavaren erhöll del av lagakraftvunnet beslut om bildande av jaktvårdsområde. Den som vill säga

upp avtalet skall göra det inom samma tid.

Bedömningen av om jakträttens värde ökas eller minskas får ske med ledning av beslutet om bildandet och innehållet i de fastställda stadgarna

(prop. 1979/80:180 s. 117 f.). I vad mån någon ändring av värdet skett torde emellertid inte kunna avgöras vare sig vid tiden för bildandet av

jaktvårdsområdet eller nära anslutning därtill. Värdet kan ju nämligen komma att påverkas av omständigheter som inte går att överblicka. Beslut som

jaktstämman eller sammanslutningens styrelse meddelar angående jaktutövningen, t.ex. i fråga om jakttider och antal djur som får skjutas, kan

innebära väsentliga inskränkningar av nyttjanderättshavares möjligheter att utnyttja jakträtten. När tvåmånadersfristen löpt ut, och inskränkande beslut

fattas av stämma eller styrelse, finns det dock ingen möjlighet för nyttjanderättshavaren att få till stånd en nedsättning av ersättningen eller att

säga upp avtalet med stöd av nu aktuella regler.

Enligt 6 § lagen om jaktvårdsområden gäller beslut enligt lagen även mot nya medlemmar. Det innebär att ny medlem är bunden av de stadgar före-

ningen har och de beslut stämman och styrelsen har fattat när han blir medlem. Med uttrycket nya medlemmar avses nya fastighetsägare – som

ju obligatoriskt blir medlemmar i föreningen – och sådana nya nyttjanderättshavare som blivit invalda som medlemmar. De jaktberättigade inom

jaktvårdsområdet, som inte är medlemmar, är också bundna av de regler som gäller för jaktutövningen och viltvården enligt stadgar och beslut.

Detta följer av allmänna principer. En fastighetsägare kan ju inte ge en nyttjanderättshavare bättre rätt än han själv har. Det torde innebära att

regler som gäller för upplåtaren även gäller mot ny nyttjanderättshavare, trots att denne inte blir medlem i jaktvårdsområdesföreningen.

7.4.3. Villkor för bildande

Enligt 7 § lagen om jaktvårdsområden får ett jaktvårdsområde bildas endast

om en majoritet av fastighetsägarna medger det. Majoriteten skall utgöra minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och dessa skall äga minst

hälften av den mark som det är fråga om. I de fall fastighetsägarna inte är eniga om att bilda ett jaktvårdsområde ger alltså lagen, genom denna

bestämmelse, en möjlighet till tvångsbildning genom majoritetsbeslut. Jaktoch viltvårdsberedningen motiverade tvångsmöjligheten på följande sätt

(SOU 1979:19 s. 103 f.).

"Enligt gällande lagstiftning får en områdesbildning inte kränka enskild rätt – en regel som bör upprätthållas även i fortsättningen. Vissa inskränkningar i självbestämmanderätten får emellertid fastighetsägare räkna med. Inom jaktvårdsområdet kan särskilda bestämmelser komma att gälla för jaktutövningen. Fastighetsägaren kan få tåla att vissa anläggningar för viltvården utförs på mark som tillhör honom. Dessutom kan hans möjligheter att upplåta jakträtten på fastigheten påverkas. Rådighetsinskränkningarna måste dock betraktas som måttliga särskilt som de ställs mot de fördelar jaktvårdsområdet innebär för berörda fastighetsägare. Det är därför inte hänsynen till fastighetsägarna som i första hand bör vara avgörande för i vilken grad tvångsanslutning bör vara möjlig. Avgörande bör främst vara dels det allmänna intresset av att jaktvårdsområden bildas och dels utsikterna att få till stånd ett positivt samarbete mellan fastighetsägarna. Förutsättningarna i det sistnämnda avseendet kan skifta från fall till fall. De till områdesbildningarna negativa fastighetsägarna kan, trots att de utgör en minoritet, ha sådana skäl för sin inställning att utsikterna till en positiv verksamhet är obefintlig. Det kan i andra fall förhålla sig på det sättet att ett lojalt samarbete kan förväntas trots att en relativt stor grupp fastighetsägare ställer sig avoga till eller ointresserade av områdesbildningen."

Föredragande statsrådet anförde bl.a. följande i samma fråga (prop. 1979/80:180 s. 14 f.).

"Jag vill understryka att ett väl fungerande jaktligt samarbete över ägogränserna i stor utsträckning måste bygga på en positiv inställning hos fastighetsägarna. Till detta bör särskild hänsyn tas vid utformningen av reglerna för bildande av jaktvårdsområden. Den nuvarande jaktlagstiftningen ställer inte upp några bestämda krav i fråga om jaktvården. I jaktlagen sägs endast att jakträttsinnehavarna genom en lämplig

och ändamålsenlig jakt och genom viltvårdsåtgärder bör sörja för att ett artrikt och livskraftigt viltbestånd bevaras. I vilken utsträckning detta stadgande, som har karaktären av en rekommendation, kommer att följas blir även när jakträttsinnehavarna samverkar i ett jaktvårdsområde beroende av deras personliga engagemang och intresse. Bildande av ett jaktvårdsområde skapar visserligen bättre förutsättningar för en aktiv jaktvård. För att dessa förutsättningar skall tas till vara är det emellertid nödvändigt att en betryggande majoritet av fastighetsägarna redan från början sluter upp bakom tanken på en samverkan och är överens om huvuddragen i verksamheten...Kravet på viss majoritet bland fastighetsägarna måste emellertid vägas mot intresset av att underlätta bildandet av jaktvårdsområden. Genom en lagändring år 1963 (prop. 1963:136) sänktes majoritetstalet från fyra femtedelar till tre fjärdedelar...Vid jaktlagens tillkomst förutsattes att jaktvårdsområden i regel skulle komma att bildas frivilligt genom enhälliga beslut. Av de uppgifter om jaktvårdsområdesbildningen som har redovisats framgår emellertid att de flesta jaktvårdsområdena bildats efter förrättning. Jaktvårdsområdena har ändå, trots att bildandet således har rymt inslag av tvång, i allmänhet kommit att utgöra väl fungerande jaktliga enheter. Det har i olika sammanhang framhållits att fastighetsägare, som till en början har varit negativa till bildandet, i många fall kommit att ändra uppfattning när jaktvårdsområdet väl har kommit till stånd. Det kan därför vara försvarligt att som beredningen föreslår ytterligare mildra majoritetskravet."

För att ett jaktvårdsområde skall få bildas krävs, enligt 8 § lagen om jakt-

vårdsområden, att bildandet är lämpligt med hänsyn till områdets belägenhet och omfång, viltstammen samt förhållandena i övrigt. Den lämplig-

hetsprövning som skall ske enligt förevarande paragraf görs, som nämnts tidigare, av länsstyrelsen. Vid lämplighetsprövningen skall såväl själva

bildandet som stadgarnas innehåll prövas mot bakgrund av det i 1 § angivna ändamålet.

Med hänsyn till att jakten bedrivs under mycket växlande förhållanden har

lagstiftaren inte ansett det möjligt att i detalj försöka ange vilka omständigheter som skall beaktas vid lämplighetsprövningen (prop. 1979/80:180

s. 15 f.). Enligt propositionen bör dock ett jaktvårdsområde inrättas endast i sådana fall då det – med hänsyn till markområdets belägenhet och om-

fång, viltstammen och förhållandena i övrigt – finns anledning att anta att det av lagen uppställda syftet kommer att förverkligas. Vid denna prövning

måste hänsyn tas till att det föreslagna markområdet får en lämplig

avgränsning inte bara i terrängen utan också i förhållande till andra redan

bestående eller planerade jaktvårdsområden. Stor hänsyn måste också tas till den inverkan bildandet kan ha på jakt som har samordnats över

fastighetsgränserna i annan form än i ett jaktvårdsområde. Härvid avses främst den samordnade älgjakten. Man kan konstatera att det i motiven

uppställda kravet på utredning avseende områdets lämplighet för det i 1 § lagen om jaktvårdsområden omnämnda ändamålet är lågt.

I ett jaktvårdsområde får, enligt 9 § lagen om jaktvårdsområden, inte tas

in någon fastighet som med hänsyn till omfång eller användning eller av annan orsak saknar betydelse för jaktvården. Bestämmelsen avser alltså

fastigheter som inte har någon betydelse vare sig för jakten eller viltvården. I motiven har angetts att fastigheter inom tätbebyggt område och

fastigheter som utgörs av gård, trädgård, industriområde eller liknande inte kan komma i fråga för anslutning (SOU 1979:19 s. 107). Vidare får, enligt

andra stycket samma paragraf, mark som har samma ägare och som lämpligen bör bestå som en enhet för sig för jaktvård inte anslutas utan

ägarens medgivande. Det innebär att en markägare kan vägra anslutning bara om marken uppfyller de krav som motsvarar dem som enligt 8 §

gäller för ett jaktvårdsområde (prop. 1979/80:180 s. 31). Lämplighetsprövningen skall emellertid också avse huruvida det med hänsyn till det till-

tänkta jaktvårdsområdet kan godtas att marken lämnas utanför.

7.4.4. Verksamhet

För upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt inom ett jaktvårdsområde får, enligt 10 § lagen om jaktvårdsområden, föreskrivas krav på tillstånd av

jaktvårdsområdesföreningen. Tillstånd får vägras av föreningen endast om den till vilken jakträtten upplåts eller överlåts inte förfogar över mark inom

jaktvårdsområdet av sådan storlek som föreskrivs i föreningens stadgar eller om upplåtelsen eller överlåtelsen kan anses olämplig med hänsyn till

jaktvården eller på annat sätt är till avsevärd olägenhet för medlemmarna. Vidare får jaktvårdsområdesförening upplåta rätt till jakt som skall bedrivas

gemensamt inom jaktvårdsområdet om det finns föreskrifter om sådan upplåtelse i stadgarna.

I motiven till denna bestämmelse (prop. 1979/80:180 s. 21) framhålls

vikten av att de möjligheter till samverkan som jaktvårdsområden ger tas till vara i så stor utsträckning som möjligt. Därefter anförs följande.

"Det är både från allmän och enskild synpunkt önskvärt att jakträttsinnehavarna får möjlighet att utnyttja hela området för jakt och påtar sig ett gemensamt ansvar för viltvården. Genom en sådan samverkan kan jaktvården bli effektivare och därmed ett ökat antal jakttillfällen skapas. Det förhållandet att bildandet av jaktvårdsområden kan innebära att ett ökat antal jakttillfällen ställs till förfogande för marklösa jägare bör självfallet inte motverkas genom regler som onödigtvis hindrar upplåtelser. För att främja såväl bildandet av jaktvårdsområden som utbudet av jaktmark bör det liksom hittills i princip stå varje fastighetsägare fritt att upplåta jakten på den egna fastigheten även sedan denna tagits in i ett jaktvårdsområde... ...Har fastighetsjägaren rätt att jaga inom hela området, bör upplåtelsen följaktligen innebära att nyttjanderättshavaren övertar den rätten. Det innebär emellertid att även fastigheter av mycket måttlig storlek får ett högt jaktligt värde, vilket i sin tur kan leda till ett stort antal upplåtelser. Viltbeståndet inom området kan komma att utsättas för ett jakttryck som inte var förutsatt vid områdets bildande och som inte är förenligt med en god jaktvård. Fastigheternas rätt att avtala om upplåtelser bör därför inte gälla oinskränkt. Jaktvårdsområden bör som beredningen föreslagit kunna vägra att godta sådana upplåtelser, om de är olämpliga med hänsyn till jaktvården eller på annat sätt är till avsevärd olägenhet för övriga jakträttsinnehavare på området."

Lagrådet anmärkte bl.a. följande beträffande detta stadgande (a. prop.

s. 119).

"Paragrafen utgår från att tillståndstvång gäller för fastighetsägares upplåtelse av jakträtt som tillkommer honom inom jaktvårdsområdet, vare sig upplåtelsen endast avser jakt på hans egen mark eller vid gemensamhetsjakt också omfattar jakt på annans mark. I lagens regelsystem för jaktvårdsområden ligger inte något sådant tillståndstvång inbyggt. De restriktioner som skall gälla för fastighetsägarnas förfogande över rätten till jakt på deras fastigheter måste därför särskilt beslutas antingen vid bildandet av jaktvårdsområdet eller senare under dess bestånd. Av den föreslagna paragrafen framgår indirekt att tillståndstvång för upplåtelse kan etableras och att tillstånd till upplåtelse kan vägras efter diskretionär prövning endast med den begränsningen att tillstånd måste ges fastighetsägare (men inte annan jakträttsinnehavare) om upplåtelsen inte kan anses olämplig med hänsyn till jaktvården eller på annat sätt är till avsevärd olägenhet för övriga medlemmar...

Lagstiftningen om jaktvårdsområden är avsedd att främja jaktvården genom en samordning av jakten och viltvården på fastigheterna (1 § i förslaget). Det är alltså handhavandet av jakträtten som är föremål för lagregleringen medan de civilrättsliga reglerna om vem jakträtten tillkommer, förutsättningar och former för upplåtelse och överlåtelse av jakträtt etc. i princip inte skall rubbas. Bakom den reglering som skett i 10 § i det remitterade förslaget ligger emellertid insikten att upplåtelser av jakträtt inom området till utomstående kan motverka de intressen som förestavat bildandet av jaktvårdsområdet. Friheten att genom avtal upplåta jakträtt måste därför kunna inskränkas och lagförslaget anger indirekt liksom gällande lag att sådan inskränkning kan ske åtminstone med avseende på fastighetsägares upplåtelse. Hur det förhåller sig med arrendatorernas överlåtelse av sin jakträtt lämnas öppet. Intresset av att förhindra att jakträtten övergår på andra till men för jaktvården måste emellertid vara lika stark oavsett om upplåtelse eller överlåtelse föreligger. Inskränkningarna i avtalsfriheten synes därför böra gälla såväl upplåtelser som överlåtelser. Vidare måste de för att vara effektiva gälla alla som har jakträtt inom området vare sig de är medlemmar eller ej. Av det sagda torde framgå att de av jaktvårdsintressena betingade ingreppen i jakträttsinnehavarnas rätt att förfoga över sin jakträtt genom avtal har en sådan räckvidd att lagen bör ges ett uttryckligt – och inte som nu ett endast indirekt – stöd för ett tillståndstvång..."

Möjligheten för jaktvårdsområdesförening att vägra tillstånd till upplåtelse

eller överlåtelse av jakträtt med hänsyn till storleken på markinnehavet och att upplåta rätt till jakt som skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsom-

rådet tillkom år 1984. Beträffande möjligheten att vägra tillstånd till upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt konstaterades i motiven (prop.

1983/84:170 s. 6 f.) att fastigheter av måttlig storlek genom bildandet av jaktvårdsområden kan få ett högt jaktligt värde. Vidare konstateras att det

vid bildandet av jaktvårdsområden många gånger förutsätts att inte samtliga markägare inom området kommer att utnyttja sin jakträtt. Det finns därför,

enligt propositionen, en risk för att en obegränsad rätt till upplåtelse av jakträtt leder till ett jakttryck inom området som inte var förutsatt vid om-

rådets bildande och som inte är förenligt med en god jaktvård. En upplåtelse kan alltså, enligt propositionen, vara olämplig med hänsyn till

jaktvården även om upplåtelsen inte innebär annat än att fastighetsägaren sätter en annan person i sitt ställe för att utöva den jakt som tillkommer

honom. En jaktvårdsområdesförening skall därför även i sådana fall kunna pröva upplåtelsen med ledning av stadgeföreskrifter om minimiareal och

med stöd av 10 § lagen om jaktvårdsområden kunna vägra att ge sitt

tillstånd till upplåtelsen. Med hänvisning härtill infördes möjligheten att

vägra tillstånd.

Samtidigt infördes också möjligheten för en jaktvårdsområdesförening att upplåta rätt till jakt inom jaktvårdsområdet. I motiven sägs (a. prop. s. 8 f.)

att om jaktmöjligheterna inom jaktområdet inte utnyttjas i full utsträckning är det angeläget att jakttillfällena erbjuds jägare som saknar jaktmark. Inför

en sådan upplåtelse skall föreningen pröva om det med hänsyn till medlemmarnas jaktutövning och de upplåtelser fastighetsägarna har avtalat om

är förenligt med jaktvårdens och medlemmarnas gemensamma intressen att ytterligare jägare bereds möjlighet att jaga inom jaktvårdsområdet. Enligt

den föreslagna bestämmelsen får, enligt propositionen, en jaktvårdsområdesförening befogenhet att upplåta jakt om en kvalificerad majoritet

av fastighetsägarna vill ge föreningen den rätten. En sådan majoritet krävs nämligen för att bestämma stadgarnas innehåll både vid bildandet av nya

jaktvårdsområden och ändring av stadgarna för bestående områden.

Det kan noteras att i 1938 års lag om rätt till jakt, Jakt- och viltvårdsberedningens förslag samt det till lagrådet remitterade lagförslaget innehöll

en regel som avsåg att förhindra att någon går miste om sin jakträtt genom ett beslut av en majoritet av fastighetsägarna. I det remitterade lagförslaget

löd stadgandet: "Endast om alla fastighetsägare medger det får jaktvårdsområdet upplåta rätten till all jakt eller till all jakt efter viss djurart på

mark inom området". Detta förslag (11 §) utgick på inrådan av lagrådet som anförde (prop. 1979/80:180 s. 120).

"Bildande av jaktvårdsområde innebär inte, vare sig enligt gällande lag eller enligt förslaget, att fastighetsägarna avhänder sig jakträtten på sin mark utan endast att det tillskapas en möjlighet för dem att besluta att jakten skall utövas gemensamt på de i området ingående fastigheterna eller på del av området eller i fråga om viss djurart. I viltvårdens intresse kan också fattas beslut om att jakträtten inte skall utövas, exempelvis i fråga om viss djurart. Fastighetsägarna är alltså bibehållna sin jakträtt men kan tvingas tåla inskränkningar i denna. I 11 §...är utgångspunkten att jakträtten på hela området helt eller i fråga om viss djurart tillkommer sammanslutningen och som villkor för dennas jakträttsupplåtelse till annan föreskrivs samtycke av samtliga fastighetsägare. För att sammanslutningen skall kunna förfoga över rätten till jakt på hela området genom upplåtelse till annan måste enligt det förut sagda sammanslutningen genom civilrättsliga avtal med

samtliga fastighetsägare eller med deras jordbruks- eller jaktarrendatorer ha förvärvat jakträtten...Eftersom paragrafen kan ge upphov till den misstolkningen att redan själva bildandet av jaktvårdsområdet kan överföra jakträtten inom området på sammanslutningen bör den föreslagna 11 § utgå..."

På begäran av fastighetsägare som av ideella skäl motsätter sig jakt skall,

enligt 11 § lagen om jaktvårdsområden, hans fastighet undantas från jakt som inom jaktvårdsområdet skall bedrivas gemensamt. Några närmare

synpunkter på hur stadgandet skall tolkas ges inte i förarbetena eller i praxis. Vid tillkomsten av lagen angavs dock att en liknande bestämmelse

fanns intagen i Svenska jägareförbundets dåvarande normalstadgar för jaktvårdsområden och att man fann det lämpligt att frågan reglerades i lag.

I en dom från Kammarrätten i Sundsvall (dom 1995-05-24, Målnr. 4410-1994), hänvisar man till dessa förarbetsuttalanden och nämnda stadgar, och

ger följande tolkning av bestämmelsen.

"Kammarrätten finner att vid bedömningen...bör beaktas att fråga är om en lagstiftning av i viss mån tvångskaraktär, på så sätt att markägare på grund av bestämmelserna om opinionsvillkor kan tvingas att mot sin vilja ingå med sin mark i ett jaktvårdsområde. Just denna omständighet får rimligen antas ha spelat roll för införandet av den säkerhetsventil mot ett för det enskilda fallet alltför långt gående tvång...Ovan citerade förarbetsuttalanden och kommentar till stadgarna leder vidare till antagandet att kravet på utredning angående påstådda ideella skäl inte skall sättas högt men att viss granskning dock måste vara möjlig, såvida det ifrågasätts huruvida en begäran om avlysning från jakt bygger på vad som kan kallas genuina ideella grunder. Med utgångspunkt från vad som är allmänt språkbruk får antas att lagstiftaren med ideella skäl åsyftar skäl som bygger på en etiskt eller känslomässigt eller av likvärdiga skäl djupt grundad övertygelse med principiell räckvidd. Satt i sammanhang med avståndstagande från jakt kan detta t.ex. innebära att någon upplever en stark känsla av samhörighet med djuren. Det kan också vara, med viss tillämpning av vad som kan utläsas av jägareförbundets studiematerial, fråga om den som anser att jakt rent allmänt sett är en etiskt oacceptabel handling som enbart får förekomma av nödvändighetsskäl men däremot inte som sport eller fritidsnöje."

En jaktvårdsområdesförening får, enligt 12 § lagen om jaktvårdsområden, bestämma att avgifter skall betalas för jakten inom jaktvårdsområdet och

för villebråd som fälls. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att årlig

avgift är tänkt att påföras endast dem som faktiskt utövar jakt. Inkomsterna

från avgifterna är tänkta att användas för att täcka förvaltningskostnader och kostnader för gemensamma viltvårdsåtgärder. Hur avgiftssystemet skall

utformas, i vilken utsträckning fondering skall ske och hur eventuella fonder skall disponeras bör regleras i jaktvårdsområdets stadgar (prop.

1979/80:180 s. 23 f.) Såsom juridisk person svarar jaktvårdsområdesföreningen för de eventuella skulder som kan uppkomma i den verksamhet

sammanslutningen bedriver. Någon ansvarighet för sådana förbindelser åvilar inte de enskilda medlemmarna. Det har inte ansetts finnas behov av

andra möjligheter till uttaxering hos medlemmarna än den som sker genom att avgifter bestäms för jakten (a. prop. s. 32 f.).

En fastighetsägare är, enligt 13 § lagen om jaktvårdsområden, skyldig att

tåla att anläggningar som behövs för viltvården utförs på hans mark inom jaktvårdsområdet om det inte medför olägenhet av betydelse. I motiven har

inte nämnts något närmare om innebörden av begreppet "olägenhet av betydelse". I betänkandet har kommenterats vad som är "viltvårdsåtgärder

av betydelse" under rubriken "medlemmar och röstetal" (SOU 1979:19 s. 112).

"Rätten till medbestämmande kan lämpligen begränsas till frågor rörande den praktiska jaktutövningen och frågor rörande vissa viltvårdsåtgärder. När det gäller viltvårdsåtgärder som är av betydelse för en fastighets nyttjande bör bestämmanderätten vara förbehållen delägarna. Exempel på sådana åtgärder är anläggande av viltvatten och upptagande av viltåkrar."

I propositionen sägs följande i specialmotiveringen till 13 § (prop.

1979/80:180 s. 33).

"Genom begränsningen till anläggningar som inte medför olägenhet av betydelse får skyldigheten i huvudsak samma omfattning som den f.n. har enligt jägareförbundets normalstadgar för jaktvården."

I Svenska jägareförbundets skrift "Jaktvårdsområden – stadgar med tilllämpningsanvisningar och studiehandledning" har intagits ett liknande

stadgande. Stadgandets innebörd utvecklas under rubriken "Förklaringar och anvisningar". Vilken betydelse sådana uttalanden kan ha för rätts-

tillämpningen kan diskuteras, men det är tveklöst så att departementschefen

hänvisat till äldre normalstadgar till stöd för utformningen av 13 §. I

skriften sägs följande (s. 34).

"Med sådana åtgärder som behövs för viltvården avses i första hand utfordringsanordningar eller åtgärder för älgpass. För att åtgärder som här avses skall få vidtagas fordras att de kan anses skäliga med hänsyn till rådande förhållande. Berörd markägare skall alltid vidtalas innan åtgärder utförs..."

7.4.5. Förfarandet vid bildandet

Ansökan om bildande av ett jaktvårdsområde får, enligt 14 § lagen om jaktvårdsområden, göras av den som äger en fastighet som avses ingå i

området. Ansökan skall göras hos länsstyrelsen. En sådan ansökan skall, enligt 15 §, innehålla dels uppgift om vilka fastigheter som avses ingå i

jaktvårdsområdet, deras areal och ägarnas namn och adresser samt karta över jaktvårdsområdet, dels förslag till stadgar för jaktvårdsområdesföre-

ningen samt dels utredning om fastighetsägarnas inställning till frågan om jaktvårdsområdets bildande. I motiven framhålls att det måste ställas höga

krav på fullständighet och noggrannhet när det gäller fastighetsredovisningen och utredningen om fastighetsägarnas inställning i bildandefrågan

(prop. 1979/80:180 s. 33 f.). Lämpligt är att särskilda teckningslistor upprättas där fastighetsägare, genom att underteckna sådan lista, förklarar

sig villiga att ansluta sin fastighet till jaktvårdsområdet. Av en sådan förklaring bör otvetydigt framgå vilka fastighetsägare som är villiga att

ansluta sin mark till ett jaktvårdsområde med den omfattning och de stadgar som anges i förslaget.

Enligt 16 § lagen om jaktvårdsområden skall frågan om bildandet av ett

jaktvårdsområde utredas vid en förrättning under ledning av en förrättningsman, om det inte är uppenbart att förutsättningar för bildandet saknas.

Länsstyrelsen får dock utan föregående förrättning besluta att bilda ett jaktvårdsområde, om alla fastighetsägare är ense om detta eller om för-

rättning annars inte anses nödvändig. Enligt 1938 års lag om rätt till jakt skulle frågan om bildande alltid behandlas vid ett förrättningssammanträde

om fastighetsägarna inte var ense. Enligt motiven hade såväl minoriteten som majoriteten nytta av att områdesbildningen tillkom under former som

garanterar objektivitet och ändamålsenlighet. Man ansåg att en utredning

inför en ojävig förrättningsman var ett oeftergivligt krav vid menings-

skiljaktigheter (SOU 1961:67 s. 77 f.). Skälen för denna förändring var att förenkla och rationalisera bildandet (prop. 1979/80:180 s. 16). Länsstyrel-

sen får välja den handläggningsform som i det enskilda fallet framstår som lämpligast. Bildandefrågan bör dock hänskjutas till förrättning om en

fastighetsägare begär det och har vägande skäl för sin begäran.

Har länsstyrelsen förordnat en förrättningsman skall denne, enligt 17 § lagen om jaktvårdsområden, med ledning av ansökningshandlingarna och

vad som i övrigt har förekommit göra upp ett förslag till vilken mark som bör ingå i jaktvårdsområdet och vilka stadgar som bör gälla för jaktvårds-

områdesföreningen. Förslaget skall behandlas vid sammanträde inför förrättningsmannen. Enligt 18 § skall förrättningsmannen kalla fastig-

hetsägarna till sammanträdet. Kallelsen skall innehålla en kort beskrivning av den avsedda områdesbildningen och uppgift om tid och plats där ansök-

ningshandlingarna finns tillgängliga. Kallelsen skall i god tid före sammanträdet delges fastighetsägarna. Vid förrättningen skall, enligt 19 §,

förutsättningarna för bildande av jaktvårdsområdet utredas. Fastighetsägarna skall få tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i frågor som är av

betydelse för bildandet. Av 18 § framgår att förrättningsmannen skall avge ett utlåtande om jaktvårdsområdet bör komma till stånd. Finner förrätt-

ningsmannen att det bör ske, skall han i utlåtandet ta in förslag i fråga om vilken mark som området skall omfatta och förslag till stadgar för

jaktvårdsområdesföreningen. Förrättningen avslutas genom att utlåtandet och övriga förrättningshandlingar läggs fram för fastighetsägarna på tid och

plats som bestämts vid sammanträde. Handlingarna hålls härefter tillgängliga för granskning under en månad. Efter utgången av denna tid skall

förrättningsmannen översända förrättningshandlingarna och de erinringar som kan ha framställts till länsstyrelsen.

7.4.6

Stadgar

Av stadgarna för en jaktvårdsområdesförening skall, enligt 21 § lagen om

jaktvårdsområden, framgå dels i vilken utsträckning jakten skall bedrivas gemensamt inom jaktvårdsområdet och grunderna i övrigt för jakten och

viltvården, dels vilka riktlinjer i övrigt som skall gälla för föreningens verksamhet samt dels grunderna för bestämmandet av avgifter till

föreningen. Som nämnts ovan fastställer länsstyrelsen, i samband med bild-

andebeslutet, stadgar för jaktvårdsområdesföreningen i de hänseenden som anges i denna paragraf. Länsstyrelsens prövning och fastställelse begränsas

alltså främst till sådana delar i stadgarna som är av omedelbar betydelse för jaktvården, dvs. i vilken utsträckning jakten skall bedrivas gemensamt inom

jaktvårdsområdet och grunderna i övrigt för jakten och viltvården, och till riktlinjer i övrigt för föreningens verksamhet, såsom regler för vilken

kontroll som skall ske av jakträttsupplåtelser m.m. och av de jagandes kompetens, bestämmelser om och i vilken form sammanslutningen skall

sörja för att medlemmar som inte jagar får del i utbytet av jakten etc. Prövningen av stadgarna avser således inte andra delar än sådana som är

specifika med hänsyn till föreningens ändamål och karaktär av tvångssammanslutning och som inte är en överföring till stadgarna av regler som

gäller redan på grund av lagen (prop. 1979/80:180 s. 117 och 123).

Enligt 22 § lagen om jaktvårdsområden får ett beslut om ändring av stadgarna i de hänseenden som anges i 21 § inte tillämpas innan det har

fastställts av länsstyrelsen. Under den tid ett jaktvårdsområde består kan det bli aktuellt att i något avseende ändra föreningens stadgar. Sådana

beslut fattas av jaktstämman. Om beslutet gäller ändring av sådana grundläggande bestämmelser som avses i 21 § får beslutet alltså inte tillämpas

förrän det fastställts av länsstyrelsen.

7.4.7. Organisation

Den samverkansform som lagen reglerar har omnämnts sporadiskt i den juridiska litteraturen. Bertil Bengtsson menar att det är fråga om en

tvångssamfällighet (se Speciell fastighetsrätt, 4:e uppl. s. 218) och till grund för det anför han följande.

"Även om inte alla fastighetsägare inom ett lämpligt område går med på att delta, kan jaktvårdsområde beslutas, om vid offentlig förrättning en kvalificerad majoritet av fastighetsägarna är överens om det och bildandet är lämpligt från jaktvårdssynpunkt m.m. Beslutet fattas sedan av länsstyrelsen."

Han menar alltså att det är en tvångssamfällighet jämförlig med sådana

som man stöter på inom t.ex. vattenrätten (vid dikning) och enligt anlägg-

ningslagen. Dessutom torde det vara fråga om en tvångssammanslutning

som är offentligrättslig (se bl.a. Carl Hemström, Gemensamhetsanläggningar, s. 36, Martin Wittrock, Föreskriftsmakten, s. 63 och Lena Mar-

cusson, Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, s. 316).

Av 23 § lagen om jaktvårdsområden framgår att det för jaktvårdsområdesföreningen skall finnas en styrelse. Innan styrelsen har utsetts kan

föreningen inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. För att föreningen skall vara en juridisk person fordras alltså att styrelse har

utsetts. Detta innebär att föreningen inte blir juridisk person förrän första jaktstämman hållits efter det att länsstyrelsen beslutat att bilda jaktvårds-

området. Enligt lagen företräder styrelsen föreningen mot tredje man. Frånsett detta stadgande – och bestämmelsen i 28 § om att styrelsen

ansöker om anslutning av ytterligare fastigheter till jaktvårdsområdet – finns inga regler i lagen om vilka befogenheter styrelsen har. Den

organisatoriska regleringen av styrelsen och dess uppgifter beslutas alltså av medlemmarna själva.

Medlemmarnas rätt att delta i handhavandet av jaktvårdsområdesfören-

ingens angelägenheter utövas, enligt 24 § lagen om jaktvårdsområden, på jaktstämma. Som framgår av 3 § lagen om jaktvårdsområden räknas som

medlem den som äger mark inom ett jaktvårdsområde samt den som under minst ett jaktår äger rätt att jaga på mark ingående i ett jaktvårdsområde

om inte särskilda skäl föranleder annat.

När det gäller rösträtt och beslut på jaktstämma gäller, enligt 25 § lagen om jaktvårdsområden och om inte annat följer av särskild bestämmelse i

lagen, att varje medlem har en röst i frågor som rör åtgärder för viltvården och de närmare föreskrifterna för jaktutövningen med undantag för

föreskrifter om avskjutningen, att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast

medlem som är fastighetsägare, som därvid har en röst, om inte någon sådan medlem begär att röstetalet i stället skall beräknas efter fastig-

heternas areal, att ingen får för egen del rösta för mer än en femtedel av

det på stämman företrädda röstetalet, att den mening som har fått det högsta röstetalet gäller som stämmans beslut, att vid lika röstetal val

avgörs genom lottning och i andra frågor den mening gäller som biträds av de flesta röstande eller, om även antalet röstande är lika, av stämmans

ordförande samt att beslut om ändring av stadgarna inte är giltigt, om det

inte biträds av en majoritet av fastighetsägarna som skall utgöra minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och äga minst hälften av den mark

som ingår i jaktvårdsområdet.

I frågor som gäller viltvården och jaktutövningen har – med undantag för avskjutningsföreskrifter – varje föreningsmedlem en röst. Eftersom vilt-

stammens storlek och sammansättning kan ha avgörande betydelse för användningen av en fastighet är det enligt motiven (prop. 1979/80:180

s. 19) motiverat att förbehålla fastighetsägarna att bestämma de normer som skall gälla för avskjutningen. Med föreskrifter om avskjutningen avses

regler för hur djurstammarna skall beskattas med avseende på djurantal, kön och ålder. Till dessa frågor hör också beslut om licensansökningar för

exempelvis älgjakt samt bestämmelser om avgifter för jakträttsbevis och andra avgiftsföreskrifter (a. prop. s. 37).

Enligt huvudregeln har alltså varje medlem en röst. I sådana frågor där

bara fastighetsägare har beslutanderätt kan röstningen emellertid ske efter arealinnehav. Om det inte fanns en möjlighet för fastighetsägare att rösta

efter arealinnehav skulle detta enligt motiven (a. prop. s. 20) kunna påverka större markägares vilja att medverka i bildandet av jaktvårdsområden. De

som har en fastighet under samäganderätt har självklart endast en röst när röstning sker efter huvudtal (a. prop. s. 37).

Begränsningsregeln i 25 § tredje punkten lagen om jaktvårdsområden att

ingen för egen del får rösta för mer än en femtedel av de på stämman

företrädda röstetalet saknade motsvarighet i Jaktmarksutredningens förslag -(SOU 1974:80). Jaktmarksutredningen fann inte anledning att begränsa

möjligheten för en person att företräda ett större antal delägare. Möjligen berodde detta på att utredningens förslag inte gav utrymme för röstning

efter arealinnehav. Frågan är om begränsningsregeln gäller endast i det fallet röstetalet beräknas efter fastighetens areal eller omfattar även det

fallet att någon röstar med fullmakter från andra medlemmar. Orden "för egen del" tyder närmast på att regeln omfattar endast det förstnämnda

fallet. Propositionen ger inte någon klarhet i denna fråga (prop. 1979/80:180 s. 20 och 37). Trots det har det i den juridiska litteraturen

hävdats att stadgandet omfattar även den som röstar med fullmakter (se

Nordell/Weinberg, Jakten, jägaren och lagen s. 121 och Dyhre/Edlund,

Fiskevårdsområden s. 81). Begränsningsregelns omfattning får anses vara oklar.

7.4.8. Jaktvårdsområdes bestånd

Länsstyrelsen kan besluta att en jaktvårdsområdesförening skall upplösas.

För ett sådant beslut fordras, enligt 26 § lagen om jaktvårdsområden, att flertalet av de röstande fastighetsägarna på en jaktstämma uttalat sig för en

upplösning och att detta flertal antingen utgör mer än en tredjedel av antalet fastighetsägare eller äger mer än hälften av den mark som ingår i

jaktvårdsområdet. Sådant beslut får dock inte meddelas innan tio år har förflutit från det beslutet om bildande av jaktvårdsområdet vann laga kraft.

Ett jaktvårdsområde bildas alltså för att bestå tills vidare men med en

möjlighet att efter tio år upplösa området. Efter denna tidsperiods utgång får frågan om områdets upplösning väckas utan begränsning till vissa tids-

mellanrum. Innan denna tidsperiod löpt ut finns dock ingen möjlighet att få området upplöst. Den situationen kan alltså uppstå att ett område inte

kan upplösas trots att samtliga medlemmar eller en mycket stor majoritet är överens om att organisationen inte fungerar och inte främjar det ändamål

lagen skall ha. Skälet för den gällande tidsgränsen är dels att en relativt lång tid kan krävas för att delägarna inom jaktvårdsområdet skall kunna

bilda sig en välgrundad uppfattning om jaktvårdsområdets fortbestånd (SOU 1979:19 s. 109), dels att området därigenom får en stabilitet som gör

det möjligt att finna arbetsformer som tillgodoser skilda önskemål (prop. 1979/80:180 s. 25).

På ansökan av styrelsen för de jaktvårdsområdesföreningar som berörs kan

länsstyrelsen, enligt 27 § lagen om jaktvårdsområden, besluta dels att föra samman flera jaktvårdsområden till ett jaktvårdsområde, dels att dela upp

ett jaktvårdsområde i flera jaktvårdsområden. För sådan ombildning gäller villkoren för och förfarandet vid bildande av jaktvårdsområde. Det innebär

att för en ombildning krävs att den biträds av en kvalificerad majoritet av fastighetsägarna i de tilltänkta ombildade områdena. Fastighetsägarna,

liksom länsstyrelsen vid sin prövning, får därvid ta ställning till avgränsningen av det ombildade området och till nya eller ändrade stadgar.

På ansökan av jaktvårdsområdesföreningens styrelse får länsstyrelsen, enligt

28 § lagen om jaktvårdsområden, besluta att en fastighet skall anslutas till jaktvårdsområdet. För sådan anslutning fordras medgivande av fastighetens

ägare och, om fastigheten ingår i ett annat jaktvårdsområde, av jaktvårdsområdesföreningen för det området.

I 29 § lagen om jaktvårdsområden finns regler om uteslutning av fastighet

ur jaktvårdsområdet. Om en fastighet på grund av ändrad användning eller annars väsentligen saknar betydelse för jaktvården samt fastighetsägaren

och jaktvårdsområdesföreningen är ense om att fastigheten skall uteslutas ur jaktvårdsområdet får föreningen besluta detta. I de fall sådan enighet

inte föreligger prövas frågan om uteslutning av länsstyrelsen. Reglerna i detta stadgande innebär att möjligheterna för en fastighetsägare att bryta sig

ur ett jaktvårdsområde är små om denne har mark som är ändamålsenlig för jakt och viltvård. En fastighetsägares möjligheter att lämna jaktvårds-

området i en sådan situation består då i att begära att området skall upplösas. En sådan begäran kan han dock framställa först sedan tio år

förflutit sedan jaktvårdsområdet bildades och hans begäran måste dessutom biträdas av det antal fastighetsägare som framgår av 26 §.

Länsstyrelsen får, enligt 30 § lagen om jaktvårdsområden, förordna att

frågor som avses i 26, 28 eller 29 §§ skall utredas vid förrättning innan länsstyrelsen beslutar. För förfarandet vid sådan förrättning gäller 17-20 §§

i tillämpliga delar.

Vid upplösning av en jaktvårdsområdesförening gäller, enligt 31 § lagen om jaktvårdsområden, bestämmelsen i 62 § lagen om förvaltning av

samfälligheter. Hänvisningen innebär att ett jaktvårdsområde inte får upplösas förrän områdets skulder har betalats eller medel som fordras för

betalning har nedsatts hos länsstyrelsen. Överskott av medel skall fördelas mellan medlemmarna enligt de grunder jaktstämman beslutar om det inte

i stadgarna har föreskrivits annat.

7.4.9. Ansvar m.m.

Av 32 § lagen om jaktvårdsområden framgår att om den som har rätt att

jaga inom ett jaktvårdsområde bryter mot de regler som enligt stadgarna eller jaktstämmans beslut gäller för jakten inom området döms denne till

böter, om inte gärningen är belagd med straff i annan lag eller författning. Sådant brott får åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.

Som målsägande anses även jaktvårdsområdesföreningen. Fälls eller fångas villebråd genom sådant brott skall villebrådet eller värdet därav förklaras

förverkat, om det inte är uppenbart obilligt. Förverkat villebråd tillfaller jaktvårdsområdesföreningen.

Bestämmelsen riktar sig enbart till den som har rätt att jaga inom

jaktvårdsområdet. Vad som menas med uttrycket "den som har rätt att jaga inom jaktvårdsområdet" har inte förklarats närmare i förarbetena. En

jämförelse kan dock göras med det uttryck som finns i 30 § lagen (1981:533) om fiskevårdsområden och de förarbetsuttalanden som finns till

denna bestämmelse (prop. 1980/81:153 s. 71 och 283). Med rätt att jaga avses därför rimligen alla som har rätt att jaga inom området oberoende av

om jakträtten grundar sig på äganderätt eller nyttjanderätt. Det bör vidare saknas betydelse om nyttjanderätten grundas på arrende eller endast

innehav av t.ex. jaktgästbevis som berättigar till jakt för en kortare tid.

Om den som är jaktberättigad inom jaktvårdsområdet bryter mot de regler som enligt stadgarna eller jaktstämmans beslut gäller för jakten döms

denne till böter. Det innebär att jaktvårdsområdesförenings stadgar och beslut i frågor om jakt är straffsanktionerade. Den begränsning som gäller

beträffande vad som får straffsanktioneras har sålunda inskränkts till frågor som har med jakt att göra. Eftersom lagen skiljer på jakt och viltvård torde

föreningens stadgar och beslut såvitt gäller viltvård ej vara straffsanktionerade. Det bör noteras att denna ansvarsbestämmelse (s.k. blankettstraffstad-

gande), som ger ett enskilt rättssubjekt rätt att bestämma vilka beteenden som är straffbara, är mycket ovanlig, om ens förekommande, i svensk

lagstiftning i övrigt (jfr dock 30 § lagen om fiskevårdsområden).

När det gäller vilka företeelser som kan straffsanktioneras under begreppet jakt kan viss ledning hämtas av rättsfallet NJA 1951 s. 74. Härav torde

följa att de regler som gäller för jakten och som uppställes i stadgarna eller

genom jaktstämmans beslut måste ha stöd i lagen eller dess förarbeten. Finns inte sådant stöd kan stadgarna eller jaktstämmans beslut inte läggas

till grund för ansvar.

Villebråd som dödats, fångats eller tillvaratagits vid nämnda brott skall förverkas om det inte är uppenbart obilligt. Presumtionen är alltså att

förverkande skall ske, om övriga förutsättningar är uppfyllda, men åtgärden får underlåtas om det föreligger starka skäl som talar mot förverkande.

Anser en medlem vars rätt berörs av beslut på jaktstämma eller beslut av

jaktvårdsområdesföreningens styrelse att beslutet inte har tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot denna lag eller annan författning

eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt får han, enligt 33 § lagen om jaktvårdsområden, överklaga beslutet hos länsstyrelsen genom

besvär. Den som fått avslag på en begäran enligt 3 § andra stycket om medlemskap får anföra besvär mot avslagsbeslutet. Besvärshandlingen skall

ha kommit in till länsstyrelsen inom fyra veckor från dagen för beslutet. I fråga om besvär mot styrelsens beslut räknas dock besvärstiden från den

dag klaganden fick del av beslutet. Jaktstämmans eller styrelsens beslut skall gälla utan hinder av att det har överklagats, om inte länsstyrelsen

förordnar annat.

Besvärsbestämmelsen innebär att länsstyrelsens prövning inte skall avse det överklagade beslutets lämplighet utan bara dess laglighet. Länsstyrelsen ges

därmed inte heller befogenhet att ersätta det överklagade beslutet med ett annat (prop. 1979/80:180 s. 40). Valet står alltså mellan att upphäva

beslutet eller låta det vara. Ett beslut kan emellertid inte upphävas på den grunden att det bakomliggande materialet håller låg kvalitet och därmed

kanske inte ger tillräckligt underlag för ett beslut. Besvärsinstanserna får ju som sagt inte gå in på någon allmän lämplighetsprövning av det

klandrade beslutet.

Klagoberättigad är endast den medlem vars rätt berörs. Nyttjanderättshavare vars rätt berörs, men som inte är medlem, saknar alltså möjlighet att få ett

beslut överprövat. Den klagande medlemmen måste visa att beslutet rör hans rätt samt att det inte tillkommit i behörig ordning eller strider mot

lagen om jaktvårdsområden eller annan författning eller mot stadgarna eller

kränker hans eller hennes enskilda rätt. Besvärsgrunden att beslutet kränker klagandens enskilda rätt innebär att klagandens personliga rättsställning

blivit lidande genom det klandrade beslutet. I praxis har ett fall där delägare inom jaktvårdsområdet gynnats framför delägare bosatta utom det

ansetts kränka enskilds rätt (Svenska jägareförbundets rättsfallssamling 1979-83, s. 244).

Länsstyrelsens beslut enligt lagen får, enligt 34 § lagen om jaktvårdsom-

råden, överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Då beslut som länsstyrelsen, länsrätten eller kammarrätten meddelar enligt lagen angår så många

att avskrift av beslutet inte lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet införas i ortstidning. Tiden för överklagande skall

räknas från den dag då kungörandet har skett. Länsstyrelsens beslut skall gälla utan hinder av att det har överklagats, om inte domstol förordnar

annat.

7.5. Några statistiska uppgifter om jaktvårdsområden

Vid tillkomsten av jaktvårdsområdesinstitutet år 1938 uttalade Jord-

bruksutskottet att den dåvarande enda frivilliga jaktvårdsorganisationen, Svenska jägareförbundet, skulle utvidga sin bas och försöka dra till sig –

även i form av kollektiv anslutning – ute i bygderna verksamma jaktvårdssammanslutningar och inte minst jaktvårdsområdesföreningarna (bet.

1938:JoU53 s. 42). Utredningen kommenterar detta i avsnitt 7.7.4.

Enligt uppgift från Svenska jägareförbundet är i dag samtliga jaktvårdsområden i landet utom två medlemmar i Svenska jägareförbundet.

7.5.1. Utvecklingen av jaktvårdsområden

Nedan redovisas hur landets jaktvårdsområden utvecklats från år 1977 fram till den 1 januari 1996. Uppgifterna från år 1977 är hämtade från Jakt- och

viltvårdsberedningens betänkande Jaktvårdsområden. Övriga uppgifter är

hämtade från rapporter från länsjaktvårdsförbunden i Svenska jägareför-

bundet.

Tabell 7.1

Län

Antal befintliga områden Areal i hektar Antal fastighetsägare

1977 1990 1996 1977

1990 1996 1977 1990 1996

Norrbotten

179 198 196 997 090 1 074 235 1 057 652 9 100 10 014 9 923

Västerbotten

274 320 322 1 106 725 1 257 283 1 259 766 8 619 10 649 10 776

Jämtland

168 187 193 866 670 892 084 912 117 8 366 9 273 9 467

Västernorrland

90 106 105 359 489 391 544 387 206 4 221 4 299 4 466

Gävleborg

146 157 156 747 745 746 447 727 760 11 205 12 058 14 494

Kopparberg

96 155 178 457 027 770 000 940 000 9 840 29 542 34 000

Värmland

283 336 343 843 171 913 598 919 019 18 799 21 276 17 447

Örebro

22 19 18 37 548 33 462 30 034 557 478 401

Västmanland

53 51 51 307 145 285 000 262 224 4 110 3 700 3 400

Uppsala

13 13 12 59 838 58 424 56 848 1 073 988 963

Stockholm

13 10 9 71 685 49 650 41 564 1 203 713 556

Södermanland

16 15 14 64 938 62 956 52 005 1 650 1 000 733

Östergötland

18 18 17 43 347 42 035 39 301 464 459 401

Skaraborg

17 13 12 50 502 36 452 27 729 1 877 -2 000

Göteborg och Bohus

10 6 7 30 694 18 388 18 658 1 000 776 815

Älvsborg

51 48 50 117 476 103 632 103 615 2 544 2 534 2 517

Jönköping

11 10 11 29 440 27 800 28 615 486 462 487

Kalmar

37 38 35 104 481 104 700 93 677 1 754 1 593 1 477

Gotland

9 12 13 19 313 29 295 30 783 631 871 903

Kronoberg

103 105 101 221 454 221 212 211 044 4 499 4 081 3 948

Halland

51 30 24 177 187 111 153 90 785 5 070 3 367 2 700

Kristianstad*

Blekinge

23 13 13 61 590 43 841 36 934 1 724 1 195 1 156

Malmöhus*

14 12 10 38 662 28 052 25 540 1 700 1 190 1 065

Summa

1 697 1 872 1 890 6 813 217 7 301 243 7 352 876 100 492 120 518 124 095

*

Uppgiften under Malmöhus län avser både Malmöhus län och Kristianstad län.

Nedan redovisas, för perioden juli 1995 - juni 1996, antalet jaktvårdsområden som nybildats, antalet områden som upplösts antalet äldre jaktvårds-

områden som ombildats till jaktvårdsområden enligt 1980 års lag och antalet äldre jaktvårdsområden vars giltighetstid förlängts. Vidare redovisar

utredningen hur många jaktvårdsområden det fanns i november 1996 och hur många av dessa som regleras enligt 1938 års jaktlag. Slutligen redo-

visas kostnader för jaktvårdsområden under samma period. Underlaget har tagits fram med hjälp av landets länsstyrelser.

Tabell 7.2

Län

Antal befintliga om-

råden

Uppgifter om jaktvårdsområden för perioden

950701-960630

Befintliga jvo November 1996 Kostnader

950701-960630

1977 1990

1/1 1996

Nybildade

jvo

Upplösta

jvo

Ombild-

ning (äldre lag

till ny)

Förläng-

ning av

giltighetstid

Totalt Därav 1938 års lag

Norrbotten

179 198 196

0

1

4

1 202 13 89 567

Västerbotten

274 320 322

2

0

0

0 323 3 39 175

Jämtland

168 187 193

0

0

1

2 196 9 15 951

Västernorrland

90 106 105

0

1

3

1 104 22 19 728

Gävleborg 146 157 156

2

1

4

4 158 51 102 338

Dalarna

96 155 178

2

0 10

4 179 56 2 154 865

Värmland

283 336 343

1

0

2

7 346 38 106 368

Örebro

22 19 18

0

0

0

1 18 3 39 202

Västmanland

53 51 511211

4

0 53 5 150 139

Uppsala

13 13 12

0

1

0

0 11 2

-

Stockholm

13 10 9

0

0

0

0 7 2

-

Södermanland

16 15 14

022

0

0 11 10

-

Östergötland 18 18 17

0

0

2

0 18 8 8 923

Skaraborg

17 13 12

0

0

1

0 13 0 32 986

Göteborg och Bohus

10 6 7

0

1

0

0 6 4

-

Älvsborg

51 48 50

0

0

1

1 50 11 4 600

Jönköping

11 10 11

1

0

0

0 11 0

-

Kalmar

37 38 35

0

0

2

0 37 10 80 346

Gotland

9 12 13

0

0

0

0 13 0

-

Kronoberg 103 105 101

0

1

0

0 102 16

-

Halland

51 30 24

0

0

0

0 26 7 3 257

Kristianstad

0

0

0

0 6 4

-

Blekinge

23 13 13

0

1

0

0 12 11

-

Malmöhus

*14 *12 *10

0

0

0

0 4 3

-

Summa 1 697 1 872 1 890 10 10 34 21 1 906 288 2 850 486

*

Uppgiften omfattar även Kristianstads län.

De två områden som bildats har bildats genom uppdelning av ett jvo enligt 27 § punkten 2. Det område som upplösts har alltså blivit två jvo.

För två äldre jvo har inte förlängd tid begärts.

7.5.2

Kostnader

Enligt förordningen (1980:896) om jaktvårdsområden får ur jaktvårds-

fonden betalas kostnader för bildande av jaktvårdsområden, upplösning av jaktvårdsområdesföreningar, ombildning av och anslutning till eller

uteslutning ur jaktvårdsområden, ombildning av äldre jaktvårdsområden bildade enligt äldre bestämmelser samt förlängning av giltighetstiden för

jaktvårdsområden bildade enligt äldre bestämmelser. Bidragen får avse arvode till förrättningsman, kostnader för fastighetsutredning, kungörelse-

kostnader och andra kallelsekostnader. Frågor om bidrag prövas av länsstyrelsen.

Utredningen har från Kammarkollegiet begärt kopior av samtliga fakturor

mot vilka kollegiet betalt ut medel från jaktvårdsfonden till länsstyrelserna under perioden juli 1995 - juni 1996 (se tabell 7.2). Utredningen har där-

efter via länsstyrelserna fått kostnaderna specificerade. Jaktvårdsområden i Dalarna visar sig stå för två tredjedelar av kostnaderna i landet.

Exemplet Dalarna

Utredningen har undersökt kostnaderna för olika åtgärder, t.ex. att bilda ett

jaktvårdsområde. Nedan redovisar utredningen kostnaderna i 17 olika ärenden (jaktvårdsområden) som var aktuella hos Länsstyrelsen i Dalarna

under perioden juli 1995-juni 1996.

Med anledning av de svåra ägarförhållanden som finns i Dalarnas län har, enligt uppgift från länsstyrelsen, sedan några år tillbaka beviljats bidrag för

att en markägarförteckning skall kunna upprättas innan arbetet med påtecknandet av teckningslistorna har tagit sin början. Sådan förteckning har

upprättats för de tre jaktvårdsområden som anges nedan. För dessa områden redovisas vilka kostnader som hittills uppkommit. Ansökan om

förrättningsman har ännu inte inkommit.

Kostnaderna för de åtgärder som vidtagits i dessa 17 områden uppgår sammanlagt till 3 190 142 kr.

7.5.3. Enkätundersökningar

Enskilda markägare och jägare

Markägarna har fått besvara frågan: Vad anser Ni att förekomsten av jakt-

vårdsområden (jvo) har för betydelse för viltvården respektive antalet jakttillfällen. Motsvarande fråga har ställts till jägare som är registrerade

i jaktkortsregistret.

Syftet med ett jaktvårdsområde är att främja viltvården. Det är därför av intresse att få reda på om enskilda markägare och jägare anser att ett

jaktvårdsområde har positiv betydelse för viltvården eller om de anser att områdena är betydelselösa eller rent av negativa för viltvården.

Eftersom utredningen enligt direktiven skall försöka skapa nya jakttillfällen

är det även av intresse att få reda på markägarens och jägarens uppfattning om ett jaktvårdsområde ökar antalet jakttillfällen eller om jägaren och

markägaren anser att de är betydelselösa för eller rent av minskar antalet jakttillfällen.

Jvo:s betydelse för viltvården

Tabell 7.4

Markägare (all mark ca 14 300 000 ha)

Medlem i jvo (37 %) Ej medlem i jvo (63 %) Samtliga (100 %)

Positivt

66 %

27 %

43 %

Betydelselöst 15 %

21 %

18 %

Negativt

5 %

10 %

7 %

Vet inte

14 %

42 %

32 %

Tabell 7.5

Markägare (mark < 99 ha motsvarar ca 5 900 000 ha)

Medlem i jvo (38 %) Ej medlem i jvo (62 %) Samtliga

(100 %)

Positivt

69 %

25 %

44 %

Betydelselöst 14 %

20 %

17 %

Negativt

4 %

8 %

6 %

Vet inte

13 %

47 %

32 %

Tabell 7.6

Markägare (mark > 100 ha motsvarar ca 8 400 000 ha)

Medlem i jvo (31 %) Ej medlem i jvo (69 %) Samtliga

(100 %)

Positivt

50 %

35 %

40 %

Betydelselöst 21 %

25 %

24 %

Negativt

6 %

16 %

12 %

Vet inte

23 %

24 %

24 %

Tabell 7.7

Jägare i jvo (25 %) ej i jvo (75 %)

Samtliga (100 %)

Positivt

58 %

33 %

40 %

Betydelselöst 9 %

12 %

11 %

Negativt

2 %

2 %

2 %

Vet inte

31 %

53 %

47 %

Jvo:s betydelse för antal jakttillfällen

Tabell 7.8

Markägare (all mark ca 14 300 000 ha)

Medlem i jvo Ej medlem i jvo

Samtliga

Ökat

52 %

13 %

28 %

Betydelselöst 17 %

25 %

22 %

Minskat

4 %

8 %

7 %

Vet inte

27 %

54 %

43 %

Tabell 7.9

Markägare (mark < 99 ha motsvarar ca 5 900 000 ha)

Medlem i jvo Ej medlem i jvo Samtliga

Positivt

56 %

13 %

30 %

Betydelselöst 15 %

24 %

20 %

Minskat

4 %

5 %

5 %

Vet inte

26 %

58 %

45 %

Tabell 7.10

Markägare (mark > 100 ha motsvarar ca 8 400 000 ha)

Medlem i jvo Ej medlem i jvo Samtliga

Positivt

37 %

13 %

20 %

Betydelselöst 29 %

31 %

30 %

Minskat

4 %

21 %

16 %

Vet inte

30 %

35 %

34 %

Tabell 7.11

Jägare i jvo

ej i jvo

Samtliga

Ökat

35 %

14 %

19 %

Betydelselöst 20 %

19 %

20 %

Minskat

3 %

6 %

5 %

Vet inte

42 %

61 %

56 %

Utredningen har särskilt undersökt markägarnas attityd i den del av landet där det finns flest jaktvårdsområden, dvs. Norrland. Markägarna där har

svarat på följande sätt.

Jvo:s betydelse för viltvården

Tabell 7.12

Markägare (i Norrland)

Medlem i jvo Ej medlem i jvo Samtliga

Positivt

60 %

28 %

46 %

Betydelselöst 27 %

32 %

30 %

Negativt

2 %

10 %

5 %

Vet inte

11 %

30 %

19 %

Jvo:s betydelse för antal jakttillfällen

Tabell 7.13

Markägare (i Norrland)

Medlem i jvo Ej medlem i jvo

Samtliga

Ökat

45 %

11 %

28 %

Betydelselöst 26 %

40 %

33 %

Minskat

5 %

14 %

9 %

Vet inte

24 %

35 %

30 %

När det först gäller den enskilde markägaren och viltvården uppger 43 procent av de som besvarat frågan att ett jaktvårdsområde är positivt för

viltvården, 25 procent att ett jaktvårdsområde antingen inte har någon betydelse för viltvården eller är negativt för viltvården och 32 procent att

de inte vet.

Av de markägare som besvarat enkäten är 37 procent medlemmar i ett jaktvårdsområde och 63 procent inte medlemmar.

Den större gruppen, som består av markägare som inte är medlemmar i ett

jaktvårdsområde, är klart mindre positiva till jaktvårdsområden. Endast 27 procent anser att ett jaktvårdsområde är positivt för viltvården. 31 procent

av markägarna anser att ett jaktvårdsområde är betydelselöst eller negativt för viltvården. De som är medlemmar i ett jaktvårdsområde är klart mer

positiva till jaktvårdsområden. Så många som 66 procent anser att ett jaktvårdsområde är positivt för viltvården medan 20 procent anser att ett

jaktvårdsområde är betydelselöst eller negativt för viltvården.

I de delar av Sverige där det finns mest jaktvårdsområden, dvs. Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, är gruppen

positiva markägare ungefär lika stor som i övriga landet. Andelen som anser att ett jaktvårdsområde är betydelselöst eller negativt för viltvården

är dock betydligt större. Av samtliga markägare anser 35 procent att ett jaktvårdsområde är betydelselöst eller negativt för viltvården. Procentsatsen

för markägare som är medlem respektive inte medlem i ett jaktvårdsområde är 29 respektive 42 procent.

Undersökningen visar att det föreligger en stor skillnad till inställningen till

jaktvårdsområden i landet beroende på om markägaren äger mark understigande 100 ha eller 100 ha eller mer. De markägare som äger små en-

heter har en mer positiv uppfattning och skiljer sig inte nämnvärt från det

totala urvalet. De markägare som har fastigheter på 100 ha eller mer är

dock mindre positiva. Av den senare gruppen anser 40 procent att ett jaktvårdsområde har positiv betydelse för viltvården medan 36 procent

anser att det saknar betydelse eller är negativt för viltvården. Av de som inte är medlemmar i ett jaktvårdsområde är 35 procent positiva medan 41

procent uppger att det är betydelselöst eller negativt. Av de som är medlemmar anser 50 procent att ett jaktvårdsområde är positivt för viltvården.

I förhållande till de som äger små enheter är det en skillnad på nästan 20 procentenheter. 27 procent av medlemmarna anser att jaktvårdsområdena

saknar betydelse för eller är negativa för viltvården.

När det gäller jägaren och viltvården kan till en början konstateras att andelen jägare som inte anser sig veta vilken betydelse ett jaktvårdsområde

har för viltvården är stor. Av samtliga jägare uppger 47 procent att de inte vet vilken betydelse ett jaktvårdsområde har för viltvården. Procentsiffran

för motsvarande uppfattning när det gäller medlemmar respektive inte medlemmar i ett jaktvårdsområde är 31 och 53 procent. Av samtliga jägare

anser 40 procent att ett jaktvårdsområde är positivt för viltvården. Uppdelat på medlemmar respektive inte medlemmar i ett jaktvårdsområde blir

procentsatsen 58 respektive 33.

I fråga om jaktvårdsområdenas betydelse för antalet jakttillfällen visar

undersökningen att flertalet jägare, 56 procent, inte vet om jaktvårdsområdena har någon sådan påverkan. Av de övriga anser 25 procent att jakt-

vårdsområdena antingen är betydelselösa för eller minskar antalet jakttillfällen.

För gruppen markägare är fördelningen mer jämn. Av samtliga markägare

anser 29 procent att ett jaktvårdsområde är betydelselöst för eller minskar antalet jakttillfällen. Endast 28 procent anser att antalet jakttillfällen ökar.

I de nämnda länen i Norrland, där det finns flest jaktvårdsområden, anser 42 procent att ett jaktvårdsområde är betydelselöst för eller minskar antalet

jakttillfällen. Endast 28 procent anser att antalet jakttillfällen ökar.

Det föreligger stor skillnad i uppfattning beroende på om man äger marker understigande 100 ha eller om man äger större marker. Av de som äger en-

heter på 100 ha eller mer anser 46 procent att jaktvårdsområdena är be-

tydelselösa för eller minskar antalet jakttillfällen. Endast 20 procent anser

att antalet jakttillfällen ökar. Av de som äger mindre enheter anser 30 procent att jakttillfällena ökar medan 25 procent anser att det är be-

tydelselöst för eller minskar antalet jakttillfällen.

En klar majoritet av de markägare som inte är medlemmar i ett jaktvårdsområde anser att ett sådant antingen är betydelselöst för eller minskar

antalet jakttillfällen. I de nordligaste länen i landet där det finns mest jaktvårdsområden anser 54 procent att jaktvårdsområdena antingen är be-

tydelselösa för eller minskar antalet jakttillfällen. Motsvarande uppfattning har 52 procent av de markägare som äger enheter på 100 ha eller mer. Det

är endast mellan 11 och 13 procent av de undersökta kategorierna icke medlemmar som anser att antalet jakttillfällen ökar.

När det gäller medlemmar i ett jaktvårdsområde är bilden inte lika klar

utan uppfattningen varierar beroende på om man äger stora eller små enheter. I gruppen markägare med små enheter anser en klar majoritet, hela 56

procent, att jakttillfällena ökar. För de markägare som äger mark på 100 ha eller mer är dock uppfattningen delad. Drygt 35 procent anser att antalet

jakttillfällen ökar medan knappt 35 procent anser att jaktvårdsområdet antingen saknar betydelse för eller minskar antalet jakttillfällen. I de nord-

ligaste länen i Norrland anser 45 procent av de som är medlemmar i ett jaktvårdsområden att jakttillfällena ökar medan 31 procent anser att det är

betydelselöst för eller att det minskar antalet jakttillfällen.

Beträffande de jägare som är medlemmar i ett jaktvårdsområde anser 35 procent att jakttillfällena ökar medan 23 procent anser att ett jaktvårdsom-

råde är betydelselöst för eller minskar antalet jakttillfällen. I gruppen jägare som inte är medlemmar i ett jaktvårdsområde anser 14 procent att

jakttillfällena ökar medan 25 procent anser att ett jaktvårdsområde är betydelselöst för eller minskar antalet jakttillfällen.

Skogsbolagen, stiften och kommunerna

Skogsbolagen har redovisat att de tillsammans har 1 459 524 ha mark som

ingår i jaktvårdsområden. Det utgör knappt 20 procent av den totala markarealen i landets jaktvårdsområden. Av skogsbolagens sammanlagda

jaktbara mark ingår drygt 13 procent i jaktvårdsområden. Skogsbolagen var

år 1996 medlemmar i 1 151 av landets 1 890 jaktvårdsområden. Det bolag som ingår i flest jaktvårdsområden och som bidrar med störst areal är

AssiDomän AB.

Tabell 7.14

Bolag Hur påverkas utbudet av jakt-

tillfällen av jaktvårdsom-

rådesbildning?

Samverkan i jaktvårdsom-

råden, är det en bra samverkansform för att uppnå en

bra viltvård?

Skulle Ni hellre se en annan

samverkansform?

Om ja, varför?

AssiDom än AB

Ingen påverkan på utbudet.

Nej

Ja

Lagstiftning beträffande jaktvårdsområden motverkar i

och för sig ett bra syfte.

En bra samverkan kan endast

skapas på frivillig basis typ

älgskötselområden eller

hjortskötselområden.

Graningeverken AB

Ingen uppfattning. Inga synpunkter. Inga synpunkter.

Korsnäs AB

Ingen påverkan på utbudet.

Ja

Nej

Under förutsättning att de änd-

ringar som föreslagits av jakt-

markskommittén genomförs.

Modo Skog AB

Ingen påverkan på utbudet.

Nej

Ja

Älgskötselområden eller jakt-

klubbar där alla deltar på

samma villkor.

SCA Skog AB

– Ökar antalet jakttillfällen vid

splittrat markinnehav. – Ingen påverkan på utbudet inom större samlade markinne-

hav.

Ja

Nej

Gynnar framför allt en bättre jaktsamverkan och arrondering.

Stora Skog AB

Antalet jakttillfällen ökar.

Ja

Nej

-

-

Stiften har redovisat att de tillsammans har 96 074 ha mark som ingår i

jaktvårdsområden. Tre stift i södra Sverige har dock inte kunnat redovisa någon uppgift härvidlag varför siffran kan vara något större. Arealen utgör

drygt en procent av den totala markarealen i landets jaktvårdsområden. Av stiftens sammanlagda jaktbara mark ingår knappt 18 procent i jaktvårds-

områden. Det fanns 1 890 jaktvårdsområden i landet år 1996 och kyrkan var medlemmar i 281.

Kommunerna har redovisat att de tillsammans har 119 321 ha mark som ingår i jaktvårdsområden. Siffran kan vara större eftersom några kommuner

inte har besvarat enkäten och vissa inte kunnat redovisa någon uppgift

härvidlag. Arealen utgör knappt två procent av den totala markarealen i landets jaktvårdsområden. Av kommunernas sammanlagda jaktbara mark

ingår knappt 40 procent i jaktvårdsområden. Det fanns 1 890 jaktvårdsområden år 1996 och kommunerna var medlemmar i 374.

Utredningen har frågat kommunerna hur de anser att utbudet av jakttillfäl-

len påverkas av jaktvårdsområdesbildning. Av de som besvarat enkäten har 104 kommuner uppgett antingen att utbudet inte påverkas eller att antalet

jakttillfällen minskar. En minoritet, 28 kommuner, anser att antalet jakttillfällen ökar. När det gäller huruvida jaktvårdsområden är en bra samver-

kansform för att uppnå en bra viltvård har 100 kommuner svarat ja, 7 kommuner nej och 59 kommuner har inga synpunkter i frågan.

7.6. Överväganden beträffande vissa huvudpunkter i utredningens förslag

Inledning

Under arbetets gång har utredningen fått motta en stor mängd meningsyttringar i skriftlig och muntlig form från organisationer och enskilda

angående utredningens förväntade förslag beträffande viltvårdsområden. Ett flertal artiklar i jaktpress och lokaltidningar har tagit upp utredningens

arbete i detta avseende. Eftersom det varit omöjligt för utredningen att bemöta dessa, ibland även felaktiga, uppgifter och svårt att diskutera

material som varit under arbete finns det skäl att här något kommentera dessa meningsyttringar.

De flesta som varit positiva till ändringar i nuvarande regler för jaktvårds-

områden är enskilda som själva upplevt eller i sin omgivning lagt märke till orimliga konsekvenser av tillämpningen av gällande bestämmelser.

Många uppger sig vara både jägare och markägare. Bland dessa yttringar har också förekommit de som anser att all samordning av jakt bör ske på

frivillig väg och att ingen lagstiftning på området bör förekomma.

Bland de kritiska meningsyttringarna har majoriteten utgjort protestskrivel-

ser som inkommit från länsjaktvårdsföreningar, länsjaktvårdskonsulenter och jaktvårdsområden varav de flesta utgör lokalavdelningar inom Svenska

jägareförbundet. I förbundets centrala tidskrift har på ledarplats framförts åsikten att förändringar av majoritetsreglerna vid bildande och upplösning

innebär att demokratin inom jaktvårdsområdena ersätts med feodalvälde. Från samma håll har framställts krav på att jaktvårdsområdeslagstiftningen

måste lämnas orörd. Utredningen finner det därför motiverat att nämna något om demokratibegreppet och de krav som ställs på offentlig makt-

utövning när det gäller hänsyn till grundläggande fri- och rättigheter. Vad nedan anförs ger även en bakgrund till att utredningen måste ta hänsyn till

de förändringar som skett på senare tid vad gäller äganderättsskyddet.

Ett skydd för medborgerliga fri- och rättigheter är av väsentlig betydelse för vakthållningen kring demokratin. För svenskt vidkommande slås

demokratins princip fast i 1 kap. 1 § regeringsformen. Av stadgandet framgår att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. I en demokratisk stat

är den offentliga makten underkastad begränsningar. Begränsningarna har till uppgift att skydda de enskilda individernas rättigheter och lägga rest-

riktioner på majoritetens makt. Minoriteters rättigheter och skyddet för den personliga integriteten sätter alltså gränser för folkmajoritetens beslutsmöj-

ligheter. I 1 kap. 1 § regeringsformen slås också fast att den offentliga makten utövas under lagarna. I en demokrati kan således inte den offentliga

makten handla hur som helst och inte göra vad som helst (se bl.a. SOU 1975:75 s. 13 och 89 ff., prop. 1975/76:209 s. 83 ff. och 138 ff. samt bet.

1975/76:KU56 s. 7 ff. och 34 f.).

Genom 2 kap. regeringsformen och europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen) har medborgarna i Sverige fått ett relativt noga preciserat rättighetsskydd. En rättighet som omfattas av såväl Europakon-

ventionen som regeringsformen är skyddet för den enskildes egendom. Utredningen kan därför inte förbigå de förändringar som inträtt på ägande-

rättskyddets område på senare tid.

Med hänsyn till vad ovan anförts vill utredningen även nämna något om innehållet i äganderättsbegreppet, de krav regeringsformen och Europakon-

ventionen ställer vid ingrepp i denna rätt samt det allmänna intresse dagens

jaktvårdsområden är tänkt att tjäna och som kan motivera ingrepp i äganderätten.

Man kan se olika komponenter i äganderättsbegreppet. En grundläggande

aspekt utgörs av besittningsskyddet, dvs. det skydd ägaren har enligt rättsordningen mot att ofrivilligt bli frånhänd något till vars besittning han

har rätt. En andra aspekt är förfogandefriheten innebärande rätten att efter eget gottfinnande sköta sin egendom eller överlåta den åt andra.

Äganderätten som förfogandefrihet kan delas upp i tre slags rättigheter.

Den mest centrala komponenten utgörs av överlåtandefriheten och innebär dels ägarens rätt att fritt sälja, skänka bort etc. sin egendom till vem han

vill, dels hans rätt att upplåta nyttjanderätt till annan person, t.ex. jakträtt. Den andra rättigheten är nyttjandefriheten, dvs. ägarens rätt att exempelvis

avverka eller spara sin skog, odla sin mark, jaga eller inte jaga på sin fastighet. Jorddelningsfriheten utgör den tredje komponenten av för-

fogandefriheten och innebär rätten att avstycka, dela och sammanslå marken (se Karl-Göran Algotsson, Lagrådet, rättsstaten och demokratin

under 1900-talet, s. 189).

Europakonventionen har haft stor betydelse för den svenska rättsutvecklingen på senare tid. Den är sedan den 1 januari 1995 inkorporerad i

svensk rätt. Konventionen har bl.a. legat bakom de förändringar av egendomsskyddet som gjorts i 2 kap. 18 § regeringsformen. Konventionens in-

korporerande i svensk rätt har också inneburit att den s.k. proportionalitetsprincipen numera skall beaktas av prövande myndigheter och dom-

stolar. Den betydelse konventionen har fått för frågor om inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja sin egendom har påverkat utredningens

arbete när jaktvårdsområdena nu skall utvecklas och utgöra en bas för ett lokalt inflytande under demokratiska former. Utredningen måste således

beakta att vissa inskränkningar i äganderätten numera får vidtas endast om de är motiverade av ett angeläget allmänt intresse och att det vid in-

skränkning i äganderätten skall föreligga en balans mellan vad det allmänna vinner och vad den enskilde förlorar på grund av inskränkningen.

Det allmänna intresse som dagens jaktvårdsområden skall främja är vilt-

vården. Med viltvård avses alla sådana åtgärder som syftar till att bevara våra viltstammar i naturliga bestånd och att i möjligaste mån, under

hänsynstagande till allmänna och enskilda intressen, sörja för att dessa inte utvecklas negativt på grund av mänskliga aktiviteter. Åtgärder som främjar

viltvården är främst biotopvård, beskattning och skyddsåtgärder. Begreppen har beskrivits i avsnitt 2. Där framgår att jakt i vissa fall är en del av

viltvården. Genom en på biologiska grunder riktigt genomförd jakt kan nämligen större viltarters numerär regleras så att jaktlagens krav på

bevarande och främjande uppfylls. Beträffande övrigt vilt har jakten ingen eller ytterst ringa inverkan på populationernas storlek.

Nuvarande jaktvårdsområdeslagstiftning reglerar emellertid främst jakten

och dess utövning. En jaktvårdsområdesförening tillåts således att detaljreglera handhavandet av jakträtten. Även de civilrättsliga reglerna om vem

jakträtten tillkommer, förutsättningar och former för upplåtelse och överlåtelse av jakträtt får rubbas inom ett jaktvårdsområde.

När det gäller andra viltvårdsåtgärder än jakt ger lagen inte samma ut-

rymme för tvång. Det finns visserligen en möjlighet att utföra anläggningar som behövs för viltvården. Dessa anläggningar får dock inte medföra oläg-

enhet av betydelse för fastighetsägaren. Av förarbetena framgår att tillåtliga viltvårdsåtgärder kan vara utfodringsanordningar och åtgärder för älgpass.

Det allmänna intresse som lagen om jaktvårdsområden skall främja är

viltvården och det är således huvudsakligen jakten och dess utövning som regleras inom ett jaktvårdsområde. Lagen handlar därmed om samverkan

av jakt i syfte att främja viltvården.

7.6.1. Varför skall begreppet jaktvård ersättas med viltvård?

Utredningen har i avsnitt 2 gett sin syn på vad som menas med viltvård och vilka åtgärder som i framtiden bör omfattas av viltvårdsbegreppet. I

jaktlagstiftningen och dess förarbeten har man behandlat viltvård och jaktvård som i det närmaste synonyma begrepp.

När lagen om jaktvårdsområden tillkom gällde fortfarande 1938 års jaktlag,

dvs. lagen (1938:274) om rätt till jakt. I 1 § andra stycket den lagen definierades uttrycket jaktvård på följande sätt.

"Jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd (jaktvård)."

En bestämmelse med motsvarande innehåll återfinns i dag i 4 § jaktlagen

(1987:259). I den lagen har uttrycket jaktvård utmönstrats och ersatts med viltvård. Uttrycket viltvård har där samma innebörd som den tidigare an-

vända termen jaktvård (SOU 1979:19 s. 89, 1983:21 s. 89 samt prop. 1979/80:180 s. 28 och 1986/87:58 s. 20).

Redan Jakt- och viltvårdsberedningen övervägde att ersätta begreppet

jaktvård med viltvård. Beredningen anförde följande i sitt betänkande Jaktvårdsområden (SOU 1979:19 s. 89 och 92).

"--- Med viltvård avser beredningen vad som i jaktlagen kallas jaktvård, dvs. dels viltvårdsåtgärder i traditionell mening, dels en jakt som bedrivs på ett så biologiskt riktigt sätt som möjligt." ---- Beredningen har i det föregående talat om jaktvårdsområde som en samverkansform för bedrivande av viltvård. Med begreppet viltvård avses då alla de åtgärder, inklusive jakten, som utförs i syfte att vidmakthålla eller skapa individrika viltstammar. Viltvård i den här angivna betydelsen bör innebära en klok hushållning med den resurs som viltet utgör. För denna verksamhet gäller vad i jaktlagen föreskrivs om jaktvård, nämligen att den alltid skall bedrivas med hänsyn till jordbrukets, skogsskötselns och andra näringars intressen. Beredningen har alltså valt att tala om viltvård i stället för jaktvård. Detta aktualiserar frågan om ett byte av benämning på institutet jaktvårdsområde. Beredningen har emellertid avstått från att föreslå något namnbyte med hänsyn bl.a. till begreppsanvändningen i den nuvarande jaktlagen. Det kan finnas anledning att återkomma till frågan vid en mera genomgripande omarbetning av jaktlagstiftningen."

Jakt- och viltvårdsberedningen avstod från ett byte främst mot bakgrund av

att begreppet jaktvård alltjämt användes i jaktlagstiftningen. I jaktlagstiftningen har numera begreppet jaktvård utmönstrats.

Utredningen anser att benämningen på institutet jaktvårdsområde skall

ändras dels mot bakgrund av att begreppet jaktvård inte längre används i jaktlagen och jaktförordningen, dels för att utredningen nu föreslår relativt

omfattande förändringar i lagen där främjandet av viltvården ställs i centrum.

Vad som med särskild styrka talar för ett byte är, enligt utredningen, det

förhållandet att ordet jaktvård inte längre förekommer i jaktlagstiftningen. Om man bortser från lagen om jaktvårdsområden förekommer begreppet

jaktvård endast i 32 § rennäringslagen (1971:437). Utredningen anser att det förhållandet att man valt att utmönstra begreppet jaktvård ur jaktlagen

med följdlagstiftning i sig utgör ett tillräckligt starkt skäl för namnbyte.

Strävan att skapa enhetliga begrepp i jaktlagstiftningen väger enligt utredningen mycket tungt. Utredningsarbetet har visat att begreppen jaktvård och

viltvård är synonyma i lagstiftningssammanhang men ofta har olika innebörd för den som är sakkunnig på området. Om begreppet jaktvård

skall behållas i lagen om viltvårdsområden krävs det följdändringar i jaktlagen. Det skulle få till följd att begreppen jaktvård och viltvård ges

olika innebörd i jaktlagen. Motiven till nuvarande lag om jaktvårdsområden visar emellertid att man haft för avsikt att använda begreppet jaktvård i den

betydelse som begreppet viltvård har i dag i jaktlagstiftningen. Enligt utredningen finns det inte tillräckligt starka skäl att behålla det i jaktlagen

utmönstrade begreppet jaktvård.

Utredningen anser vidare att de förändringar som föreslås genom lagen om viltvårdsområden markerar en kursändring där främjandet av viltvården är

det primära syftet. Det är en fördel för framtiden att institutet får ett nytt namn som avspeglar detta förhållande. Utredningen föreslår således att

lagen om jaktvårdsområden fortsättningsvis skall heta lagen om viltvårdsområden och att området skall administreras genom en viltvårdsom-

rådesförening.

7.6.2. Tvångssamordning för att främja viltvården

Inledning

Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna upphöjdes den nämnda konventionen till svensk lag. Genom avgöranden

från Regeringsrätten har uppmärksamhet riktats mot tillämpningen i svensk rätt av den s.k. proportionalitetsprincipen. Av dessa avgöranden framgår att

proportionalitetsprincipen – åtminstone sedan Europakonventionen upphöjts till lag i Sverige – måste beaktas av prövande myndigheter och domstolar.

Vid tillämpningen av konventionen i Europadomstolen på bl.a. frågor om inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja egendom ställer domstolen

krav på proportionalitet. Vid prövning av frågan om en åtgärd vidtagits i allmänt intresse ingår således att avgöra om det skett en rimlig avvägning

mellan det allmänna och det enskilda intresset eller, med andra ord, om åtgärden varit proportionerlig. Proportionalitetsprincipen måste beaktas när

viltvårdsområdena skall utvecklas och utgöra en bas för lokalt inflytande under demokratiska former.

Genom den ändring i regeringsformen (SFS 1994:1468) som trätt i kraft

den 1 januari 1995 har grundlagsregeln för egendomsskyddet i 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen fått följande lydelse.

"Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen."

Av såväl Fri- och rättighetskommitténs betänkande (SOU 1993:40 s. 90)

som regeringens proposition (prop. 1993/94:117 s. 12) till lagändringen framgår att avsikten varit att precisera det egendomsskydd som Europa-

konventionen innebär för medborgarnas rätt till sin egendom. Förutom ett skydd mot tvångsöverföring av egendom genom expropriation eller något

annat sådant förfogande har skäl ansetts föreligga att utöka skyddet till att omfatta även rådighetsinskränkningar för mark och byggnader.

Grundlagsändringen innebär att egendomsskyddet i 2 kap. 18 § stärkts för

ägare av fast egendom och för den som innehar fast egendom med någon form av nyttjanderätt. Efter ändringen slår 2 kap. 18 § regeringsformen fast

de principer Europakonventionen vill skydda härvidlag. För ett utnyttjande av de möjligheter till inskränkningar i markanvändningen som nödvändigt

måste finnas i vissa fall innebär grundlagsregeln att inskränkningarna skall tillgodose angelägna allmänna intressen. Lagregler som möjliggör att

tvångssamfälligheter kan bildas eller att rådighetsinskränkningar kan föreskrivas skall alltså vara motiverade av angelägna allmänna intressen.

I förarbetena till grundlagsändringen behandlas den allmänna frågan om

den gällande lagstiftningen, som medger ingrepp i annans egendom, uppfyller det uppställda kvalifikationskravet på att ingrepp skall tillgodose

angelägna allmänna intressen (SOU 1993:40 del A s. 90 och 235 samt prop. 1993/94:117 s. 16). Slutsatsen blev att grundlagsändringen inte

skapade något behov av följdändringar. Notabelt är dock att lagen om jaktvårdsområden inte finns omnämnd i den genomgång av författningsbe-

stämmelser som Fri- och rättighetskommittén gjorde (SOU 1993:40, avsnitt 3.5), ej heller i propositionen (prop. 1993/94:117) eller utskottsbetänkandet

(Bet. 1993/94:KU24). Av förarbetena till regeringsformen framgår emellertid att ställningstagandet till vad som är ett angeläget allmänt intresse får

göras från fall till fall i den politiska beslutsprocessen i enlighet med vad som kan anses vara acceptabelt i ett demokratiskt samhälle (SOU 1993:40

s. 90). Det innebär att det som var angeläget allmänt intresse år 1938 eller 1980 kanske inte är det i dag.

Naturvårdsverket har i beslut den 20 november 1995 (dnr 394-4090-87 Nf)

uttalat bl.a. följande: "...Naturvårdsverket anser vidare inte att ett beslut om bildande av jaktvårdsområde som fattas i dag (1995), kan vara ett särskilt

angeläget allmänt intresse. Utvecklingen har lett till att det inte längre är lika angeläget från viltvårdssynpunkt att bilda jaktvårdsområden..."

Mot bakgrund av de ändringar som gjorts i 2 kap. 18 § regeringsformen

och då Naturvårdsverket ifrågasatt huruvida bildande av jaktvårdsområden i dag kan vara ett angeläget allmänt intresse finns det enligt utredningen

skäl att närmare pröva behovet av samordning kring viltvården i den utsträckning som sker i dag. Enligt utredningen måste klarläggas i vilken

omfattning det behövs tvångssamordning mellan fastighetsägare i dessa

frågor. En allmän utgångspunkt måste därvid vara att det inte får tillgripas mer tvång än vad som är behövligt samt att det tvånget skall vara motive-

rat från viltvårdssynpunkt.

När det gäller bedömningen av om ett viltvårdsområde skall få bildas och vilka beslut en viltvårdsområdesförening eventuellt skall få fatta är den

ovan nämnda proportionalitetsprincipen av stor betydelse. En inskränkning från det allmännas sida, av den enskildes rätt att använda sin egendom,

förutsätter numera att det föreligger en rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar på grund av in-

skränkningen. Nuvarande möjligheter att bilda jaktvårdsområden och de beslutsmöjligheter en jaktvårdsområdesförening har i frågor om jakt och

viltvård måste ses över även med hänsynstagande till denna princip.

Innan utredningen redovisar sin syn på det behov som föreligger härvidlag följer en kort beskrivning av övrig tvångslagstiftning för fastighetssam-

verkan, vem som har ansvaret för naturvården och viltvården, något om dagens samverkan för att främja viltvården samt Naturvårdsverkets redo-

visning av uppdraget att följa och studera verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden.

Övrig tvångslagstiftning om fastighetssamverkan

Sveriges yta är indelad i fastigheter. Med fastigheter menas särskilda

juridiskt avskilda områden av jordytan med tillhörande utrymme under och över jordytan. Fastigheter har skapats för att användas till olika ändamål,

t.ex. jordbruksfastigheter, bostadsfastigheter och fritidsfastigheter. För att en fastighet skall kunna användas för sitt ändamål krävs ofta att fastigheten

har tillgång till mark och anläggningar utanför sitt eget område, t.ex. en brunn eller en väg. I många fall är behovet av marken eller anläggningarna

gemensamt för flera fastigheter. Vissa av dessa gemensamma nyttigheter tillhandahåller samhället på olika sätt såsom allmänna vägar och gator

inom tätorter. Andra typer av nyttigheter får fastighetsägarna själva klara av med hjälp av den fastighetsrättsliga lagstiftningen (Tommy Österberg,

Samfälligheter 5:e uppl. s. 11).

Tvångssamfälligheter har sedan gammalt förekommit i den speciella

fastighetsrätten för att underlätta ett rationellt utnyttjande av naturtillgångarna. Det innebär att olika intressenter blir tvungna att bruka sina

fastigheter inom ramen för en samfällighet som förvaltas enligt vissa principer som tillgodoser allmänna intressen och har vissa maktbefogen-

heter i förhållande till delägarna. Tillkomsten av en sådan fastighet kan medföra en begränsning av den enskildes rådighet över sin fastighet och

i andra fall får samfälligheten också rätt att nyttja hans fastighet i gemenskapens intresse (Bertil Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten

s. 42).

Nedan följer en kort beskrivning av de vanligaste tvångssamfälligheterna.

Lagen (1939:608) om enskilda vägar omfattar enskilda vägar som är till nytta för en eller flera fastigheter. I lagen regleras främst rätten att ta i

anspråk annans mark för vägen, väghållningen och hur denna skall finansieras samt förvaltningen av vägen. Bestämmelser finns om inrättande

av den enskilda vägen, vilka frågor som skall prövas vid förrättningen och hur denna skall gå till. Förvaltningen av den enskilda vägen handhas av en

juridisk person.

Enligt anläggningslagen (1973:1149) kan en anläggning som är gemensam

för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem inrättas. Till de vanligaste anläggningarna hör vägar, va-

ledningar, grönområden, parkeringsområden, centralantenner, belysning och reningsanläggningar. Fråga om inrättande av en gemensamhetsanläggning

prövas vid anläggningsförrättning som handläggs av lantmäterimyndigheten.

Vattenlagen (1983:291) innehåller regler om anslutning och deltagande i olika vattenföretag. Enligt lagens 5 kap. kan markavvattningsföretag bildas

i vissa fall. För utförande och drift av företaget utgör delägarna en samfällighet. Vidare finns i 6 kap. samma lag regler för bevattningssam-

fälligheter.

Lagen (1987:11) om exploateringssamverkan är ett annat exempel på fastighetssamverkan som innefattar tvångsåtgärder. Lagen bygger på tanken

att ägare till fastigheter med mark inom ett visst område gemensamt ställer

i ordning mark för bebyggelse i syfte att genomföra detaljplanen och därvid fördela resultatet av en exploatering på ett rättvist sätt mellan de

deltagande fastigheterna.

I syfte att samordna fiskets bedrivande och fiskevården och främja fiskerättshavarnas gemensamma intressen kan enligt lagen (1981:533) om

fiskevårdsområden fiske som tillhör eller utgör två eller flera fastigheter

sammanföras till ett fiskevårdsområde och fiskerättshavarna inom detta bilda en fiskevårdsområdesförening.

Ansvaret för naturvården och viltvården

Sedan länge har i vårt land funnits lagar och författningar med syfte att

skydda naturen mot alltför hårdhänta ingrepp från människans sida. Exempel kan hämtas från jaktens, fiskets, skogshushållningens och bergs-

hanteringens områden. Dessa äldre regler har alltid förestavats av ekonomiska hänsyn. Under framväxten av det moderna samhället har nya

och ändrade anspråk på användningen av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt medfört konflikter mellan företrädare för den pågående

markanvändningen och dem som önskar förändringar. Sedan början på 1900-talet har det funnits lagstiftning som haft för avsikt att skydda naturen

från ingrepp från människans sida utan att primärt förestavas av ekonomiska hänsyn. Naturskyddslagen av år 1952 byggde på tanken att naturvården

hade två syften dels att bevara vetenskapligt och kulturellt värdefulla områden, dels att tillgodose sociala intressen genom att hålla mark och

vatten öppna för rekreation och friluftsliv. Under senare år har det viktigaste målet för naturvårdsarbetet, såväl här i Sverige som globalt, varit att

bevara så mycket som möjligt av allt djur- och växtliv. Detta har kallats bevarandet av den biologiska mångfalden. Att bevara den biologiska

mångfalden är i dag i högsta grad en fråga om att skydda naturen från människans påverkan (SOU 1993:27 s. 182 ff.).

Viltvården – i lagen om jaktvårdsområden även benämnd jaktvården –

ingår som ett väsentligt moment i naturvården. Viltvård är åtgärder som utförs i syfte att vidmakthålla eller skapa individrika viltstammar. Med

vård av vilt avses traditionellt olika stödåtgärder som utfodring och ut-

plantering samt anläggningsarbeten och andra åtgärder för att skapa en för

viltet gynnsam miljö. Till begreppet räknas också olika hänsynstaganden till naturvårdens intressen vid markanvändningen, t.ex. i skogs- och jord-

bruket. Även jakt omfattas av begreppet när den bedrivs planmässigt i syfte att bygga upp eller bevara livskraftiga stammar eller när jakten motverkar

den obalans som innebär att vissa arter förekommer i alltför individrika stammar (prop. 1986/87:58 s. 19 f.).

De för viltvården grundläggande bestämmelserna finns i lagstiftningen om

naturvård och miljöskydd. Av särskilt stor betydelse är bestämmelserna om hänsyn till naturvårdsintressena i naturvårdslagen med följdförfattningar

samt i skogsvårdslagstiftningen och i lagstiftningen om skötsel av jordbruksmark (a. prop. s. 20).

Enligt 1 § naturvårdslagen (1964:822) utgör naturen en nationell tillgång

som skall skyddas och vårdas. Den grundsats man velat ge uttryck för genom bestämmelsen är dels att naturen utgör en allmän medborgerlig

tillgång, dels att som vägledande princip för naturens skydd och vård ange hänsynen till samhällets behov. Huvudprincipen är att naturvården är ett

element i samhällsbyggandet och inte ett mer eller mindre exklusivt intresse för ett fåtal. Därmed skall samhälleliga behov inte bara bedömas

för stunden utan på lång sikt (prop. 1964:148 s. 36 ff.).

I såväl skogsvårdslagen (1979:429) som lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark m.m. (skötsellagen) finns i dag bestämmelser enligt vilka

hänsyn skall tas till naturvårdens intressen, inkluderat viltvårdens intressen, vid skötsel av skogs- och jordbruksmark. Sedan år 1979 har det i skogs-

vårdslagen funnits en bestämmelse enligt vilken hänsyn skall tas till naturvårdens intressen. Miljömålet för skogsbruket är, enligt prop.

1992/93:226 om en ny skogspolitik, att skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga skall bevaras. Biologisk mångfald och genetisk variation

i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma där ges förutsättningar att fortleva under naturliga

betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogsvårdslagen omfattar därmed sådana bestämmelser om

återväxt och avverkning som syftar till uthålligt god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. I prop. 1990/91:90 En god livs-

miljö anfördes bl.a. att det aktiva jordbruket bidrar till ett varierat och

levande kulturlandskap och till variationsrikedom hos växt- och djurarter (s. 429). I skötsellagen har år 1984 införts en hänsynsregel som, efter

komplettering år 1988, gäller hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen.

I regeringens proposition 1986/87:58 Om jaktlag, m.m. understryks (s. 27)

den stora betydelse den normala markanvändningen inom jordbruket och skogsbruket har för viltets livsbetingelser. Genom att hänsyn till natur-

vårdsintressena tas i dessa näringar kan viltet få tillgång till vatten, föda och skydd. Det åligger, enligt nämnda proposition, främst fastighetsägarna

att svara för den del av viltvården som bl.a. regleras i föreskrifterna om naturvårdshänsyn i jordbruket och skogsbruket.

I vissa fall är det emellertid nödvändigt att förbättra förhållandena genom

särskilda stödåtgärder eller anläggningar för viltet. Det kan t.ex. vara fråga om stödutfodring under besvärliga vintrar, anläggande av viltvatten eller att

ge viltet ett ökat skydd genom att plantera buskar och andra växter. Ansvaret för viltvården i traditionell mening, dvs. särskilda åtgärder till

stöd och skydd för viltet som nyss nämnts och en anpassning av jakten i förhållande till vilttillgången, bör enligt den i föregående stycke nämnda

propositionen, ligga på jakträttshavaren. Jakträttshavare som inte samtidigt är ägare eller brukare av marken blir dock beroende av fastighetsägarens

tillstånd till viltvårdsåtgärder som kräver att mark tas i anspråk varför fastighetsägaren och jakträttshavaren i dessa fall skall ha delat ansvar.

I regeringens proposition Jakt och viltvård (prop. 1991/92:9 s. 19 f.)

beskrivs fastighetsägarens ansvar på följande sätt. Jakträtten ingår i äganderätten. Jakten är på så sätt en del av fastighetens ekonomiska utnyttjande.

Det är en integrerad del av ägarens fastighetsförvaltning på samma sätt som jordbruk, skogsbruk och fiske. Det är fastighetsägaren själv som har

att bestämma över jakten på sin mark. När det gäller de ekonomiska aspekterna av jakten kan man därför egentligen inte skilja mellan

fastighetsägare och jägare. Många enskilda fastighetsägare är aktiva jägare. När rollerna på så sätt förenas är ansvaret för viltvården och jakten helt

entydig. Men även om fastighetsägaren inte själv sköter jakten har han enligt jaktlagen ytterst ett ansvar för hur denna sköts. Fastighetsägaren

måste därför vara medveten om sitt ansvar och inte skylla viltskador på

jägaren. När jakträtten arrenderas ut har fastighetsägaren ett ansvar för utformningen av kontrakten.

Fastighetsägarens ansvar i dessa frågor har blivit utvidgat genom en under

år 1996 gjord ändring i jordabalken. Enligt 9 kap. 34 a § jordabalken är jordägaren numera, oavsett om han upplåtit jakträtten till annan eller ej,

skyldig att ersätta jordbruksarrendator, som saknar jakträtt på arrendestället, för förluster på grund av viltskador. Det är fråga om viltskador som

uppkommer på grund av att det på fastigheten inte bedrivits viltvård i rimlig utsträckning (prop. 1995/96:43 s. 16 f.).

Samverkan för att främja viltvården

De första bestämmelserna om jaktvårdsområdesinstitutet återfinns, som

nämnts ovan, i lagen (den 8 november 1912) om rätt till jakt. Det var en frivillig samverkansform och byggde på den uppfattningen att det krävs en

viss minimiareal för att tillfredsställa de vilda djurens näringsbehov samt att det under sådana förhållanden finns en fara för att en person som jagar

på sin mark, som ej överstiger denna minimiareal, gör sig skyldig till misshushållning med jakten (skrivelse den 23 december 1909 till Jord-

bruksdepartementet s. 33 ff.). Nästa steg i riktning mot de jaktvårdsområden vi har i dag togs i 1938 års lag om rätt till jakt. Genom denna lag

infördes möjlighet att tvångsvis sammansluta fastigheter i ett område kallat jaktvårdsområde.

Ändamålet med den samverkan som avses äga rum inom dagens jaktvårds-

områden finns beskrivet i regeringens proposition 1979/80:180 med förslag till lag om jaktvårdsområden m.m. Enligt 1938 års lag om rätt till jakt ålåg

det jakträttshavaren att sörja för ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd genom en ändamålsenlig och efter tillgången på vilt lämpad jakt och

genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran. Det motsvarar i allt väsentligt vad som föreskrivs i nuvarande jaktlag. Viltvården är, enligt

nämnda proposition, i hög grad beroende av jaktområdets storlek och beskaffenhet och det vilt som finns där. På grund av ägosplittringen är

emellertid en ägares jordinnehav för sig endast undantagsvis så stort att det går att bedriva en ändamålsenlig jakt och viltvård. För en god viltvård är

det alltså i allmänhet nödvändigt med en samverkan mellan jakträttshavare.

Detta sker genom att intresserade jägare sluter sig samman och arrenderar tillräckligt stora områden. En viktig samverkansform i detta avseende anges

jaktvårdsområden vara (s. 11).

I propositionen preciseras vidare det angelägna behov som en lagstiftning om jaktvårdsområden fyller. Samverkan över ägogränserna är av stor be-

tydelse för en ändamålsenlig jakt och viltvård. Inom jaktvårdsområden finns bättre möjligheter att bedöma viltbeståndets storlek och sammansätt-

ning, att hushålla med vilttillgångarna och att bedriva en aktiv viltvård. Samtidigt kan bildandet av sådana områden antas öka utbudet av jaktupp-

låtelser (s. 12). Samma synsätt redovisas i motiven till nuvarande jaktlag (prop. 1986/87:58 s. 20).

På senare tid har frivillig samverkan vunnit framsteg på framför allt älg-

vårdens område. I propositionen Jakt och viltvård (prop. 1991/92:9 s. 29 f.) sägs bl.a. följande när det gäller jakten efter älg. Älgen håller sig normalt

ganska troget inom ett visst område. Den produktionsanpassade älgjakten innebär att en älgstam måste ha ett tillräckligt stort betesområde. En

meningsfylld vård av älgstammen kan inte bedrivas om jakten sker inom små områden utan samverkan. Samhällets strävan har därför under de

senaste tjugo åren varit att uppmuntra samverkan över större områden med goda förutsättningar att sköta älgstammen på ett bra sätt. Utvecklingen har

också under senare år gått mot en ökad samverkan i större älgjaktsområden. Allt fler jägare som disponerar mindre marker har funnit det gynn-

samt att samverka med andra. Även andra frivilliga samverkansformer har blivit vanligare, t.ex. att mindre licensområden går samman, jaktlag som

tidigare haft egen tilldelning har sökt gemensam licens etc. Utvecklingen har visat att jägarna är beredda att ta ett större lokalt ansvar för de

praktiska och administrativa frågorna kring älgvården. Det är på det lokala planet kunskapen skall finnas om viktig basinformation om älgvården.

Lokala problem med en alltför stor älgstam som orsakar skador bör också lösas lokalt i samverkan. Genom ett ökat lokalt ansvar skapas också

förutsättningar att minska myndigheternas nuvarande administration.

Ett sätt att öka det lokala ansvaret var tillskapandet av älgskötselområden. Inom dessa områden får jakträttshavarna själva avgöra avskjutningens

storlek. Sådana områden registreras av länsstyrelsen. Anslutningen till ett

älgskötselområde är frivillig. Har tillräckligt många fastighetsägare ansökt om att deras mark skall registreras som älgskötselområde registrerar

länsstyrelsen fastigheterna som älgskötselområde om fastigheterna tillsammans uppfyller kraven för ett sådant område. Även en enskild

fastighet kan ha så stor areal att den kan registreras som älgskötselområde. Vill en fastighetsägare att hans fastighet inte längre skall vara ansluten till

ett älgskötselområde kan han hos länsstyrelsen ansöka om att hans fastighet registreras som A- eller B-område eller inte registreras alls. Tanken bakom

älgskötselområden bygger på ett lokalt och frivilligt ansvarstagande för älgvården (a. prop. s. 30 ff.).

Naturvårdsverkets redovisning av uppdraget att följa och studera

verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden

I Naturvårdsverkets redovisning av uppdraget att följa och studera verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden (se bilaga 2 till detta

betänkande) sägs bl.a. följande under rubriken Utvecklingen (Beslut 1995-11-20, dnr. 394-4090-87 Nf s. 5 f.).

"--- Bestämmelserna i 1912 års jaktlag ersattes av betydligt mer omfattande och komplicerade bestämmelser i 1938 års jaktlag (1938:274). Syftet med de nya bestämmelserna var emellertid detsamma, nämligen att stimulera till ökad samverkan mellan fastighetsägare över större områden. Behovet av samverkan gällde i första hand älgjakten, som vid den här tiden bedrevs på ett sådant sätt att de redan svaga älgstammarna höll på att ödeläggas. Bildandet av jaktvårdsområden enligt den nya lagen (anm. 1938 års jaktlag) styrdes därför så gott som helt av det allmännas vilja att åstadkomma en biologiskt anpassad skötsel av älgstammarna och en säker jakt. I den nya lagen infördes bland annat därför en bestämmelse som medgav att fastigheter kunde anslutas till ett jaktvårdsområde mot fastighetsägarens uttryckliga vilja. En ny lagstiftning om jaktvårdsområden trädde i kraft år 1981 (1980:894). Den ersatte bestämmelserna i 1938 års jaktlag vid ny- och ombildning av jaktvårdsområden. Den nya lagstiftningen bygger huvudsakligen på samma principer som 1938 års jaktlag. En viktig skillnad är dock att tvångsmedlet skärptes och att det blev väsentligt svårare att upplösa ett jaktvårdsområde.

År 1967 påbörjades de första försöken med en helt reglerad älgjakt i några län. Försöken byggde på att samverkan skulle ske mellan jägarna. Inemot tio år senare (1975) påbörjades en ny försöksverksamhet, nu med vad som kan kallas samordnad älgjakt. Idén var dock densamma, nämligen att stimulera till samverkan. Båda försöksverksamheterna byggde på att jägarna frivilligt bestämde sig för att samverka, även om bestämmelserna för älgjakten i och för sig indirekt tvingade fram samverkan. Möjligheterna att bryta sig ur en frivilligt överenskommen samverkan var dock begränsade. Försöksverksamheterna, som pågick under tjugo år till och med år 1987, lade grunden till ett helt nytt sätt att förvalta våra älgstammar. Framför allt ledde emellertid verksamheten till en ny öppenhet mellan jägarna. Den har medfört ett viktigt genombrott för frivillig samverkan som grund för jakten och viltvården. Den nya jaktlagstiftningen som trädde i kraft år 1988, präglas mot denna bakgrund i väsentliga avseenden av ledord som samråd och samverkan . De genomgripande förändringarna av framför allt jaktförordningen och jaktkungörelsen som trädde i kraft åren 1992 och 1994, betonar i än högre grad vikten av samråd och samverkan, men också betydelsen av frivillighet. Utvecklingen har lett till att jaktvårdsområden inte längre är en nödvändighet för att förhindra att viltstammarna utarmas. Jaktvårdsområdena är inte heller lika nödvändiga för att åstadkomma samverkan i jakten. Andra, frivilliga samverkansformer har blivit viktigare och har dessutom fungerat bättre. Jaktvårdsområden kan däremot fortfarande ha viss betydelse i de delar av landet där ägosplittringen är stor. I dessa delar av landet kvarstår därför behovet av att genom samverkan i någon form skapa områden som möjliggör en biologiskt anpassad jakt och till och med att göra det möjligt att överhuvud taget bedriva jakt."

Under rubriken Överväganden redogör Naturvårdsverket först för den

ändrade lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen och fortsätter vidare.

"Grundlagen föreskriver således att ingen skall tvingas avstå från sin egendom eller tvingas tåla inskränkningar i användningen av den, för att tillgodose allmänna intressen. Med egendom menas i lagen mark och byggnad. Jakträtten är en rättighet knuten till marken. När det gäller jaktvårdsområden torde dock enbart inskränkningar i jaktutövningsrätten komma i fråga. Av betydelse för bestämmelsens tillämplighet på jaktvårdsområden torde bland annat vara i vilken mån jaktvårdsområdena bildas för att tillgodose allmänna intressen. ---

Ett jaktvårdsområde kan således bildas för att 'främja jaktvården och jakträttshavarnas gemensamma intressen'. Bestämmelsen pekar därmed ut två syften med att bilda ett jaktvårdsområde, nämligen dels jaktvården, dels jakträttshavarnas gemensamma intressen. Det måste uppfattas så att det förra syftet är ett allmänt intresse, till skillnad mot det senare som är ett enskilt intresse. Till stöd för denna uppfattning finns ett antal uttalanden i betänkandet

Jaktvårdsområden och i regeringens proposition 1979/80:180. I betänkandet sägs exempelvis under rubriken 'Motiven för jaktvårdsområden' (sid 89, sista stycket) följande.

Jaktvårdsområdena tillgodoser ett samhällsintresse genom att de ökar möjligheterna att bedriva jakt som väl fyller de krav som kan ställas från biologisk synpunkt. Intensivare viltvårdsåtgärder är också ett allmänintresse. Ökade insatser på det området är angelägna både av allmänna naturvårdsskäl och med hänsyn till att miljöförändringar i vissa hänseenden försämrat betingelserna för viltet.

I detta sammanhang bör åter påpekas att Jakt- och Viltvårdsberedningens förslag väsentligen bygger på Jaktmarksutredningens betänkande Jaktmarker. Jaktmarksutredningens uppdrag var bland annat att utreda möjligheterna att öka antalet jakttillfällen. Med den utgångspunkten lämnade utredningen förslag om förändringar i jaktvårdsområdeslagstiftningen. Det allmännas intresse av att öka antalet jakttillfällen förväntades således delvis kunna tillgodoses inom ramen för jaktvårdsområdena. Även beredningen har haft en sådan utgångspunkt (sid 92, första stycket). I avsnittet 'Opinionsvillkor' (sid 103, sista stycket) för beredningen en utförlig diskussion om motiven för att inskränka fastighetsägarnas rättigheter inom ett jaktvårdsområde. Som motiv för sådana inskränkningar anför beredningen bland annat "det allmänna intresset av att jaktvårdsområden bildas". Även av propositionen 1979/80:180 framgår (bland annat sid 11, andra stycket) att det allmänna har intresse av att jaktvårdsområden bildas. Förarbetena och själva lagen ger också stöd för uppfattningen att bildning av jaktvårdsområden är av åtminstone lika stor betydelse för det allmänna som för de enskilda fastighetsägarna."

Naturvårdsverket utvecklar sedan innebörden av de synonyma begreppen

jaktvård och viltvård och kommer fram till, med hänvisning till bl.a. naturvårdslagen och jaktlagen, att viltvården är ett allmänintresse. Att det an-

kommer på det allmänna genom länsstyrelsen att fatta beslut om att bilda ett jaktvårdsområde måste, enligt verket, också uppfattas som ett uttryck

för att det allmänna har ett intresse av att jaktvårdsområden bildas. Naturvårdsverket pekar sedan på att 2 kap. 18 § regeringsformen kräver ett

angeläget allmänt intresse, för att det allmänna skall få inskränka

användningen av en medborgares egendom, och att det därför är av väsentlig betydelse om bildandet av ett jaktvårdsområde är av ett sådant

kvalificerat intresse. Naturvårdsverket hänvisar därefter till uttalanden i regeringens proposition 1993/94:117 om Inkorporeringen av Europakon-

ventionen och andra fri- och rättighetsfrågor och anför.

"Propositionen ger således inte något klart svar på frågan om vad som i fråga om jaktvårdsområden skall anses vara ett angeläget allmänt intresse, även om den ger viss ledning för en sådan bedömning. Naturvårdsverket anser dock inte att jaktvårdsområden är jämförliga med sådana naturvårds- eller miljöintressen som torde avses med de citerade formuleringarna i propositionen, nämligen naturreservat, djurskyddsområden, etc. Naturvårdsverket anser vidare inte att ett beslut om bildande av ett jaktvårdsområde som fattas idag (1995), kan vara ett särskilt angeläget allmänt intresse. Utvecklingen har lett till att det inte längre är lika angeläget från allmän viltvårdssynpunkt att bilda jaktvårdsområden. Orsaken är bland annat att huvuddelen av fastigheterna i de svårt ägosplittrade delarna av landet redan ingår i jaktvårdsområden. Det allmänna har i hög grad bidragit till denna utveckling genom att i jaktlagstiftningen successivt införa bestämmelser som skapat mer attraktiva förutsättningar för samverkan i jakten och viltvården. Som redan framförts bildas ett jaktvårdsområde också för att tillgodose de enskilda jakträttshavarnas (fastighetsägarnas) gemensamma intressen (1 § lagen om jaktvårdsområden). Enligt Naturvårdsverkets uppfattning medger inte heller 2 kapitlet 18 § regeringsformen att användningen av mark får inskränkas i syfte att tillgodose enskilda intressen. Naturvårdsverket vill också fästa uppmärksamhet på att bestämmelsen i 2 kapitlet 18 § regeringsformen torde medföra att ersättning på vissa grunder numera måste lämnas till den fastighetsägare vars möjligheter att använda sin mark inskränks som en följd av ett beslut att bilda ett jaktvårdsområde. Regler för sådan ersättning finns emellertid inte i jaktvårdsområdeslagstiftningen, vilket möjligen kan antyda att denna lagstiftning helt enkelt 'glömdes bort' vid ändringen av regeringsformen. Annan, liknande lagstiftning, exempelvis vattenlagen och naturvårdslagen, har sådana regler. Naturvårdsverket anser slutligen att nuvarande möjligheter för ett jaktvårdsområdes styrelse eller stämma att fatta beslut som inskränker de rättigheter som genom annan författning tillkommer fastighetsägarna, också strider mot regeringsformen. Dessutom, vilket är väsentligen allvarligare, kan en sådan styrelse eller stämma fatta beslut som kan leda till straffansvar för en fastighetsägare i jaktvårdsområdet. Detta är inte heller förenligt med grundlagen.

Sammanfattningsvis finner Naturvårdsverket att bestämmelserna i lagen om jaktvårdsområden (1980:894) inte är förenliga med bestämmelsen 2 kapitlet 18 § regeringsformen (1994:1468). "

Regeringen har, som nämnts ovan, den 15 februari 1996 beslutat att Naturvårdsverkets redovisning av uppdraget att följa och studera verksam-

heten med bildandet av jaktvårdsområden skall överlämnas till Utredningen om vissa jaktfrågor för beaktande i det fortsatta utredningsarbetet.

Utredningens överväganden och förslag

Som framgår ovan tillkommer tvångssamfälligheter vanligen för att underlätta ett rationellt utnyttjande av naturtillgångarna. Det innebär att olika

intressen blir tvungna att bruka sina fastigheter inom ramen för en samfällighet som förvaltas enligt principer som tillgodoser allmänna intressen.

Av bl.a. naturvårdslagen kan uttolkas att viltet är en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Jord- och skogsbrukare skall, enligt respektive

näringslagstiftning, ta hänsyn till viltet vid skötseln av jord- och skogsbruksmark. Det åligger därför fastighetsägarna att svara för den del av

viltvården som regleras i bl.a. föreskrifterna om naturvårdshänsyn i jordbruket och skogsbruket. Ansvaret för viltvården i traditionell mening

ligger på jakträttshavaren. Om fastighetsägaren inte också är jakträttshavare, dvs. inte själv sköter jakten, har han dock ytterst ett ansvar för hur

denna sköts. När jakträtten upplåts har fastighetsägaren ett ansvar för utformningen av kontrakten.

I vissa fall kräver viltvården en samordning över större områden för att en

meningsfylld vård skall kunna bedrivas. Det ankommer på fastighetsägaren och jakträttshavaren att överväga vilka viltvårdsåtgärder som behöver

utföras. För att kunna avgöra vilket skydd och stöd viltet behöver eller vad en anpassad jakt innebär behövs i vissa fall samordning över fastighets-

gränserna. För att enskilda fastighetsägare och jakträttshavare skall kunna uppfylla de krav som ställs på dem härvidlag måste det enligt utredningen

finnas former för en samverkan mellan fastighetsägare. I vissa fall måste därför en fastighetsägare ges möjlighet att kunna påverka sin närmiljö

utanför den egna fastigheten. Skulle det inte vara möjligt på frivillighetens väg behövs en möjlighet att tillgripa visst tvång för att föranstalta sådan

nödvändig viltvård. Frågan är i vilken omfattning det finns ett sådant all-

mänt intresse av tvångssamverkan inom jaktvårdsområden.

Ett jaktvårdsområde innehåller i dag inga begränsningar vad gäller vilka viltslag samordningen kan omfatta. Samordningen inom ett jaktvårdsom-

råde omfattar allt jaktbart vilt. Från Naturvårdsverkets sida har det ifrågasatts om det föreligger ett behov av samordning över större områden

beträffande alla viltslag samt om samordningen i förekommande fall är av angeläget allmänt intresse.

Bakgrundsmaterialet till Jaktmarksutredningens betänkande Jaktmarker

(SOU 1974:80) innehåller ett anförande av dåvarande professorn Erik Dahl, Lunds universitet, i ämnet Jakt – ett led i vården av faunan. Anförandet

föredrogs för Jaktmarksutredningen under år 1969 och finns redovisat i bilaga 7 till betänkandet Jaktmarker. Anförandet visar att det finns en

skillnad på jaktutövningens biologiska uppgift för småvilt respektive högvilt. Denna skillnad innebär att behovet av samordning av viltvården

varierar mellan olika viltslag.

Ett viltvårdsområde skall kunna bildas mot en fastighetsägares vilja endast då det föreligger ett starkt allmänt behov av samordning kring viltvården.

Det behov av samordning som föreligger måste vägas mot intresset att enskilds egendom skall vara tryggad mot t.ex. expropriation eller rådig-

hetsinskränkning. För att en enskild fastighetsägare skall behöva tåla att en sammanslutning av enskilda – jaktvårdsområdesförening – bestämmer om

jakten på hans mark måste samordningen av jakten vara motiverad av ett angeläget allmänt intresse. Vidare måste det föreligga proportionalitet

mellan vad det allmänna vinner och den enskilde kan förlora på grund av sådana beslut.

Som nämnts i detta avsnitt är det känt att skilda arter kräver olika stora

arealer för att en meningsfull viltvård skall kunna bedrivas. Likaså är skilda arter av olika stor ekonomisk betydelse såväl vad avser avkastning

som skadegörelse. Detta ger utredningen anledning att skilja ut några arter vars vård kan anses vara av större allmänt intresse än andra arters.

Allmänt

Av 4 § jaktlagen framgår att viltet skall vårdas i syfte att bevara de

viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. Alla

inhemska arter skall således bevaras och det är inte fråga om uppdelning av faunan i nyttiga och skadliga arter. Kravet på bevarande gäller dock inte

främmande arter som etablerat sig genom mänskliga aktiviteter, t.ex. mufflon och wapiti. Sådana skall i stället utrotas.

Av lagtexten framgår att utvecklingen av viltstammarna skall främjas med

hänsyn till allmänna och enskilda intressen. Ett allmänt intresse är t.ex. en så art- och individrik fauna som möjligt. Vi vet i dag att svensken i

allmänhet uppskattar faunan i naturen. Han eller hon vill av förklarliga skäl ha så många observationstillfällen som möjligt. Det är emellertid så att

redan vetskapen om att omgivningen hyser ett rikt djurliv är av stort värde. Som exempel på enskilt intresse kan nämnas viltrikedom som ger många

jakttillfällen och hög köttavkastning. Det kan också vara fråga om en begränsning av vissa populationer så att skadegörelse hålls på minsta

möjliga nivå. Inte sällan sammanfaller allmänna och enskilda intressen såtillvida att exempelvis hög viltrikedom med hög avkastning ger allmän till-

fredsställelse över en rik fauna eller att en begränsning av vissa arters individantal håller skadegörelsen nere för näringar vars ekonomi är av

allmänt intresse.

Älg

Den art som framstår som mest betydelsefull är givetvis älgen där jakten och andra mänskliga aktiviteter utan tvekan är avgörande för populationens

storlek. Detta gör att jakten måste ske med kunnande och ansvar samt att den inte kan ske inom för små områden om den skall ha någon betydelse

som antalsreglerande instrument.

Älg förekommer i mer eller mindre täta stammar över hela landet utom på Gotland, och är trots sin storlek mycket produktiv. En ko föder ofta sin

första kalv i tvåårsåldern och kalvar sedan årligen upp till tjugoårsåldern. Under sin mest produktiva ålder, ca 5-11 år, föder hon normalt två kalvar

per år. Detta medför att man i en välvårdad älgstam under jakttid kan

skjuta ca 60 procent av antalet djur i föregående års vinterstam.

Älgens storlek och höga produktivitet ger en inte ringa köttavkastning. Vid en avskjutning kring 100 000 djur och en medelslaktvikt om 135 kg tillförs

landet årligen 13 500 ton kött, vilket i stort motsvarar närmare en månads nötköttkonsumtion i landet. Redan köttavkastningen måste därför anses

vara mer än ett enskilt intresse och medföra att vården av älgstammen är angelägen.

Den höga produktiviteten ger också ett ovanligt högt an