SOU 1993:35

Reaktion mot ungdomsbrott

SOU 1993:35 3

Till statsrådet och chefen för Justitiede- partementet

Genom beslut den 21 juni 1990 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med högst tio ledamöter med uppdrag att göra en översyn av det allmännas insatser vid brott av unga, att utse en av ledamöterna att vara ordförande samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Med stöd av bemyndigandet förordnades (om inte annat sägs fr.o.m. den 19 november 1990) som ledamöter i kommittén, ledamoten av riksdagen Lars—Erik Lövdén (s) (fr.o.m. den 22 oktober 1990), ordföran— de, advokaten Britt Louise Agrell (fp), ledamöterna av riksdagen Kent Carlsson (s), Ingrid Hemmingsson (rn) (fr.o.m. den 29 november 1992), Ingbritt Irhammar (c), Jerry Martinger (m), Liisa Rulander (kds) (fr.o.m. den 9 januari 1992) och Karin Wegestål (5).

Den 29 november 1991 entledigades Lars-Erik Lövdén från sitt uppdrag som ordförande i kommittén. Samma dag förordnades hovrättslagmannen Erland Aspelin som ordförande och Lars—Erik Lövdén som ledamot i kommittén.

Som sakkunnig har fr.o.m. den 19 november 1990 medverkat sektions- chefen vid Svenska Kommunförbundet Karl-Axel Johansson.

Som experter har medverkat (om inte annat sägs fr.o.m. den 19 november 1990) planeringschefen vid socialförvaltningen i Lund Hanna Ahlstrand (fr.o.m. den 1 augusti 1992), hovrättslagmannen Erland Aspelin (t.o.m. den 28 november 1991), departementssekreteraren i Civildeparte- mentet Anita Bergenstråhle-Lind (t.o.m. den 30 mars 1992), rådmannen Martin Borgeke (fr.o.m. den 6 december 1991), departementsrådet i Civildepartementet Lars Bryntesson (fr.o.m. den 31 mars 1992), sektions- chefen vid ungdomssektionen, socialförvaltningeni Luleå, Agneta Bygdell, departementsrådet i Socialdepartementet Christina Gynnå Oguz (fr.o.m. den 10 september 1992), högskoleadjunkten Lena Holmqvist, över- direktören vid Folkhälsoinstitutet Jakob Lindberg (t.o.m. den 14 juli 1992), byrådirektören vid Brottsförebyggande rådet Monika Olsson, byråchefen vid Brottsförebyggande rådet Jerzy Sarnecki, chefsåklagaren Erik Sternbeck, byråchefen vid Rikspolisstyrelsen Mats Vangstad och hovrättslagmannen Dag Victor.

Sekreterare har varit hovrättsassessom Agneta Lindelöf (fr.o.m. den 1 november 1990), biträdande sekreterare planeringschefen vid socialförvalt- ningen i Lund Hanna Ahlstrand (fr.o.m. den 18 februari 1991 t.o.m. den

4 SOU 199335

31 juli 1992) och hovrättsfiskalen Lars Henriksson (fr.o.m. den 15 april 1992).

Kommittén har antagit namnet Ungdomsbrottskommittén (Ju 1990:07).

Vi har avgett remissyttrande över betänkandet (SOU 1992: 18) Tvångs- vård i socialtjänsten ansvar och innehåll.

Härmed överlämnas betänkandet (SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott, vari vi redovisar våra överväganden och förslag enligt kommitténs direktiv, dock att vi med hänsyn till den korta tidsramen saknat möjligheter att behandla frågan om personregister baserat på brottsmisstankar mot lagöverträdare under 15 år samt vissa samarbets- frågor i det lokalt brottsförebyggande arbetet. Dessa frågor är av sådan art och omfattning att de bör utredas i ett särskilt sammanhang.

Betänkandet år enhälligt. Särskilda yttranden har avgetts av ledamöterna Jerry Martinger och Liisa Rulander.

Utredningsuppdraget är därmed avslutat.

Malmö ijuni 1993

Erland Aspelin

Britt Louise Agrell Kent Carlsson Ingrid Hemmingsson Ing—Britt Irhammar Lars-Erik Lövdén Jerry Martinger Liisa Rulander Karin Wegestål

/Agneta Lindelöf

Lars Henriksson

SOU 1993:35 5

Innehall Del A Förkortningar ................................ 19 Sammanfattning ............................... 21 Författningsförslag ............................. 35 1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken ............ 35 2. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ......... 53 3. Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804)

om införande av nya rättegångsbalken .............. 61 4. Förslag till lag om ändring i lagen (1963: 197)

om allmänt kriminalregister .................... 62

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver-

trädare ................................. 64 6. Förslag till förordning om ändring i förordningen

(1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa

brottmål ................................ 71 7. Förslag till förordning om ändring i förordningen

(19791572) med tingsrättsinstruktion ............... 72 8. Förslag till förordning om ändring i förordningen

(19821805) om ersättning av allmänna medel till

vittnen, m.m .............................. 73 9. Förslag till förordning om ändring i frivårdsför-

ordningen (19832250) ........................ 75

10. Förslag till förordning om upphävande av för- ordningen (1988:217) om försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande unga lagöverträdare ...... 76 11. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:928)

om samhällstjänst .......................... 77 12. Förslag till lag om ändring i lagen (1990152)

med särskilda bestämmelser om vård av unga ......... 80

13. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brott-

mål, m.m. .............................. 81 14. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041)

om särskild personutredning i brottmål, m.m. ......... 85

6 SOU 1993 :35

15. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål

m.m. .................................. 86 1 Inledning ............................... 89 1 . 1 Direktiven ............................... 89 1 .2 Arbetets bedrivande m.m. ..................... 89

Allmän bakgrund

2 Samhällets ingripanden vid brott av unga i ett kriminalpolitiskt perspektiv .................... 93 2. 1 Inledning ............................... 93 2.2 Straffrättsteorier ........................... 93 2.3 Straffteorier .............................. 95 2.4 Brottsbalkens framväxt ....................... 99 2.5 Efter brottsbalkens ikraftträdande ................ 105 3 Våra kunskaper om ungdomsbrotten .............. 109 3.1 Ungdomsbrottslighetens utveckling ............... 109 3.2 Ungdomsbrottslighetens karaktär ................ 111 3.3 Orsaker till ungdomsbrottsligheten ............... 111 3.4 Åtgärder mot ungdomsbrottsligheten .............. 114 3.4.1 Den stora gruppen med låg brottsaktivitet ...... 114 3.4.2 Den lilla gruppen med hög brottsaktivitet ....... 115 4 Brottsförebyggande verksamhet ................. 121 4.1 Inledning .............................. 121 4.2 Betydelsen av brottspreventiv verksamhet ........... 123 4.3 Begreppet brottsprevention .................... 125 4.4 Den epidemiologiska modellen ................. 128 4.5 Den Situationella ansatsen .................... 130 4.6 Den sociala ansatsen ....................... 132 4.7 Rutinaktivitetsteorin och brottsprevention ........... 133 4.8 Lokalt brottsförebyggande arbete ................ 135 4.8.1 Allmänt ........................... 135 4.8.2 Myndigheter som verkar i området ........... 135 4.8.3 Exempel på ett idealt lokalt åtgärdsprogram ..... 138 4.9 Slutord ................................ 139 Allmänt om samhällets åtgärder vid brott av unga ..... 143 5.1 Påföljdssystemet i stora drag .................. 143 Närmare om överlämnande till vård inom social- tjänsten ............................... 150 5.2.1 Inledning .......................... 150 5.2.2 Gällande rätt ........................ 150 5.2.3 Hem för särskild tillsyn (& 12-hem) .......... 157 5.2.4 Hem för vård eller boende (HVB-hem) ........ 169

SOU 1993:35 7

5.2.5 Vård i familjehem ..................... 5.2.6 Insatser i öppna former .................. 5.2.7 Kommitténs enkätundersökning ............. 5.2.8 LVU—omhändertaganden ................. 5.3 Principerna för fördelning av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet ................. 5.3.1 Inledning .......................... 5.3.2 Gällande princip ...................... 5.4 Reaktionemas användning, m.m. ................ 5.5 Socialtjänstreformens betydelse för behandlingen av unga lagöverträdare ...................... 5.5.1 Inledning .......................... 5.5.2 Socialtjänstreformen .................... 5.5.3 Översynen och uppföljningen av LVU ......... 5.5.4 Statistik ........................... 5.5.5 Kritiken mot socialtjänstens insatser för unga lagöverträdare .................... 5.5.6 Sammanfattning av kritiken ...............

6 Vår kriminalpolitiska uppfattning ................ 6.1 Allmänt om kriminalpolitik ................... 6.2 Grunden för påföljdssystemet .................. 6.3 Principerna för påföljdssystemet beträffande unga lagöverträdare ........................... 6.3.1 Behandlingstanken ..................... 6.3.2 Kritiken mot behandlingstanken ............. 6.3.3 Behandlingstanken och de unga lagöver- trädama ........................... 6.3.4 Principerna ......................... 6.3.5 Slutord ............................

Ingripanden mot brott

7 Utredningsförfarandet och samarbetsfrågor ......... 7.1 Inledning .............................. Gällande rätt ............................ 7.2.1 Brottsutredningen ..................... 7.2.2 Personutredningen .....................

7.2.2.l Yttrande från frivårdsmyndigheten och läkarintyg .................... 7.2.2.2 Yttrande från socialnämnden angående underårig .....................

7.3 Närmare om 1988 års ändringar i lagstiftningen rörande unga lagöverträdare (SFS 1988:822) ......... 7.3.1 Underrättelse till vårdnadshavare ............ 7.3.2 Snabbare handläggning av mål mot unga ....... 7.4 Försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande unga lagöverträdare (SFS l988:217) ..............

171 172 172 177

183 183 183 184

194 194 194 195 198

199 201

203

203 206

208 209

211 219

221

230 231 232 232

233

7.5

7.6

7.7

7.8

7.9

8 SOU 199335

7.4.1 Försöksverksamhetens reglering ............ 233 BRÅ:s utvärdering av 1988 års ändringar och försöks- verksamheten .......................... 234 7.5.1 Inledning .......................... 235 7.5.2 Polisens handläggning .................. 235 7.5.3 Åklagarens handläggning ................. 236 7.5.4 Socialtjänstens handläggning ............... 236 7.5.5 Samarbetet mellan rättsväsendet och social— tjänsten .......................... 237 7.5.6 Föräldrakontakter ..................... 239 7.5.7 Slutsatser, m.m. ...................... 240 Närmare om handläggning av ungdomsmål i Handens distrikt .......................... 241 Enkätundersökning om socialtjänstens inställning till arbetet med unga lagöverträdare .............. 244 7.7.1 Inledning .......................... 244 7.7.2 Samarbetet mellan polis och socialtjänst ........ 244 Enkätundersökning om polisens inställning till samarbetet med socialtjänsten .................. 245 7.8.1 Inledning .......................... 245 7.8.2 Sekretessproblem ..................... 246 7.8.3 Uppgifter polisen önskar ha tillgång till ........ 247 7.8.4 Samarbetsformer ...................... 247 7.8.5 Sammanfattning ...................... 248 Våra överväganden och förslag ................. 249 7.9.1 Grundläggande synpunkter ................ 249 7.9.2 Samarbetsfrågor ...................... 249 7921 Polisen ...................... 253 7.9.2.2 Åklagaren .................... 253 7.923 Socialtjänsten .................. 255 7.924 Bör särskilda samarbetsorgan inrättas? . . . 256

7.9.3 Är sekretesslagen ett problem vid samverkan mellan myndigheter i arbetet med de unga

lagöverträdarna? ...................... 258 7.9.4 Brottsutredningen ..................... 259 7.9.4.1 Förundersökningsledningen .......... 260 7.942 Skall förundersökningsplikten slopas vid brott av unga? .................. 262 7.943 Förundersökningsförfarandet ......... 264 7.944 Tidfrister för förundersökningar och åtals- beslut ....................... 266 7.945 Underrättelse till socialnämnden ....... 269 7.946 Vårdnadshavares medverkan vid brottsutred- ningen, m.m. .................. 270 7.9.5 Personutredningen ..................... 273

7.951 Inhämtandet av yttranden från social— nämnden och frivårdsmyndigheten ..... 273

SOU 1993:35 9

10 10.1 10.2 10.3

10.4 10.5 10.6 10.7 10.8

11 11.1

79.52 Förutsättningarna för att i ungdomsmål få inhämta personutredning innnan målet anhängiggjorts vid domstol ...... 274 7.953 Behörigheten att fatta beslut om person- utredning på förundersökningsstadiet,

m.m. ....................... 275 7.954 Tidsfrister för yttranden, m.m. ....... 277 Överlämnande till vård inom socialtjänsten som brottspåföljd .......................... 279 Inledning .......................... 279 Principiella invändningar mot att en påföljd till innehåll och omfattning bestäms av socialnämnden .......... 280 Våra närmare överväganden beträffande påföljden över- lämnande till vård inom socialtjänsten ............. 282 Påföljdernas rangordning och påföljdsbestämning ..... 289 Gällande rätt .......................... 289 Våra överväganden och förslag ................. 290 9.2.1 Påföljdstrappan ....................... 290 9.2.2 Påföljdsbestämningen ................... 291 Rapporteftergift och åtalsunderlåtelse ............. 295 Inledning .......................... 295 Rapporteftergift .......................... 296 Åtalsunderlåtelse enligt lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ............. 298 10.3.1 Förutsättningarna .................... 298 10.3.2 Beslutet .......................... 300 10.3.3 Skötsamhetskravet .................... 302 10.3.4 Särskild åtalsprövning enligt LUL .......... 303 Åtalsunderlåtelse enligt RB ................... 303 Några statistiska uppgifter .................... 304 Åklagarutredningen -90 ...................... 304 Villkor och särskilda föreskrifter vid åtalsunderlåtelse . . . 305 Våra överväganden och förslag ................. 309 10.8.1 Den absoluta åtalsplikten ................ 309 10.8.2 Närmare om förutsättningar för åtalsunder— låtelse .......................... 311 10.8.3 Den unges vilja att göra rätt för sig ......... 315 10.8.4 Villkorad åtalsunderlåtelse ............... 315 10.8.5 Delgivning av beslut om åtalsunderlåtelse ..... 317 10.8.6 Uppföljning av socialnämndens åtgärder ...... 319 10.8.7 Återkallelse av beslutet om åtalsunderlåtelse . . . . 320 10.8.8 Åtalsunderlåtelse enligt RB .............. 321 Att ställa till rätta efter brott .................. 323

Inledning .......................... 323

11.2

11.3

12 12.1

12.2

12.3

13 13.1 13.2

13.3

14 14.1 14.2 14.3 14.4

14.5

15 15.1 15.2 15.3 15.4

15.5

10 SOU 1993:35

Gällande rätt .......................... 323 11.2.1 Allmänt .......................... 323 11.2.2 Polisen ........................... 324 11.2.3 Åklagaren ......................... 327 11.2.4 Domstolen ........................ 328 Våra överväganden och förslag ................. 330 Böter .......................... 333 Gällande rätt m.m. ........................ 333 12.1.1 Ordningsbot ....................... 335 12.1.2 Strafföreläggande .................... 336 Åklagarutredningens förslag i fråga om ordningsbot och strafföreläggande ....................... 337 Våra överväganden ........................ 338 Villkorlig dom .......................... 341 Gällande rått .......................... 341 Utvecklingen av den villkorliga domen och tidigare reform- idéer .......................... 344 Våra överväganden och förslag ................. 346 13.3.1 Inledning ......................... 346 13.3.2 Förutsättningarna för villkorlig dom ......... 347 13.3.3 Personutredningen m.m. ................ 350 13.3.4 Föreskrifter vid villkorlig dom ............ 351 13.3.5 Tiden .......................... 351 13.3.6 Åtgärder vid misskötsamhet .............. 352 Skyddstillsyn .......................... 353 Gällande rått .......................... 353 Kontraktsvård .......................... 355 Samhällstjänst .......................... 356 Några tidigare reformidéer .................... 356 14.4.1 BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgrupp ........ 357 14.4.2 Ungdomsfängelseutredningen ............. 358 14.4.3 Frivårdskommittén ................... 359 Våra överväganden och förslag ................. 360 14.5.1 Tiden .......................... 361 14.5.2 Verkställigheten ..................... 363 14.5.3 Föreskrifter ........................ 365 14.5.4 Misskötsamhet ...................... 370 Samhällstjänst för unga ..................... 371 Inledning .......................... 371 Frågans tidigare behandling m.m. ............... 371 Gällande rätt .......................... 375 BRÅ:s sammanställning av de första femton månadernas försöksverksamhet ......................... 378 Ungdomskontrakt ......................... 382

SOU 1993:35 11

15.6 Våra överväganden och förslag ................. 384 15.6.1 Allmänt om förutsättningama för samhälls— tjänst för unga ..................... 384 15.6.2 Utformningen av samhällstjänst för unga ..... 386 15.6.3 Samtycke ........................ 388 15.6.4 Samhällstjänst i stället för särskild tillsyn . . . . 388 15.6.5 Återfallets betydelse ................. 390 15.6.6 Hinder på grund av brottets höga straffvärde . . 391 15.6.7 Hänsyn till den unges personliga förhållanden . . 392 15.6.8 Verkställigheten av samhällstjänst för unga . . . 393 15.6.9 Antalet arbetstimmar ................. 394 15.6.10 Valet av arbetsuppgifter ............... 395 15.6.11 Misskötsamhet ..................... 396 15 .6. 12 Ungdomskontrakt ................... 397 16 Särskild tillsyn .......................... 399 16.1 Inledning .......................... 399 16.2 Våra överväganden och förslag ................. 400 16.2.1 Tiden .......................... 401 16.2.2 Påföljdsbestämningen ................. 402 16.2.3 Sammanfattning av särskild tillsyns ställ- ning i påföljdssystemet ................ 407 16.24 Verkställigheten .................... 408 16.2.4.1 Inledande synpunkter ........... 408 16.242 Placeringen på särskilt ungdomshem . 410 16.2.4.3 Regler för verkställigheten ....... 411 16.244 Slutna enheter ............... 413 16.245 Utslussning till vistelse utanför ungdoms— hemmet ................... 413 16.246 övriga frågor ............... 415 17 Fängelse ........................ 417 17.1 Gällande rätt ........................ 417 17.2 Det ungdomliga fängelseklientelet ............... 420 17.2.1 Kriminalvårdsstyrelsens rapport .......... 420 17.2.2 Vår undersökning ................... 421 17.2.3 Ytterligare några statistiska uppgifter ....... 425 17.3 Våra överväganden och förslag ................. 426 18 Andra påföljdsformer ....................... 431 18.1 Medling ........................ 431 18.1.1 Inledning ........................ 431 18.1.2 Medling i andra länder ................ 432 18.121 Norge .................... 432 18.122 Finland ................... 438 18.123 Andra länder ................ 439 18.1.3 Våra överväganden .................. 442 18.2 Intensivövervakning med elektroniska hjälpmedel ...... 444

12 SOU 1993:35

18.2.1 Inledning ........................ 444 18.2.2 Den tidigare svenska diskussionen om intensiv—

övervakning ...................... 445

18.2.3 Straffsystemkommitte'ns uppdrag .......... 446

18.2.4 Olika system med elektronisk övervakning . . . . 447

18.2.5 Våra överväganden .................. 448 18.3 Fritidsfängelse ........................ 450 18.3.1 Inledning ........................ 450 18.3.2 Frågans tidigare behandling ............. 450 18.3.3 Våra överväganden .................. 454

Handläggning av ungdomsmål m.m.

19 Beslutanderätten beträffande reaktioner vid ungdoms-

brott och förfarandet vid domstol ............... 457 19.1 Inledning ........................ 457 19.2 Allmänt om beslutanderätten .................. 457 19.3 Ungdomsdomstol ........................ 459 19.3.1 Inledning ........................ 459 19.3.2 Andra länder ...................... 459 19.3.3 Innebörden av en ungdomsdomstol ........ 468 19.331 Fristående ungdomsdomstol ....... 468 19.332 Särskild handläggning av ungdoms- mål vid allmän domstol ......... 472 l9.3.4 Våra överväganden och förslag ........... 472 . 19.4 Allmän domstols organisation och sammansättning vid handläggning av ungdomsmål .................. 474 19.4.1 Inledning ........................ 474 19.4.2 Uppgifter/måltyper .................. 474 19.4.3 Tingsrätt ........................ 475 19.4.4 Hovrätt ........................ ' 479 19.5 Jourdomstol i vissa fall ...................... 480 19.5.1 Inledning ........................ 480 19.5.2 Frågans tidigare behandling ............. 480 19.5.3 Jourdomstolens uppgifter .............. 483 19.5.4 Våra överväganden och förslag ........... 483 19.541 Brottsutredningen ............. 485 19.542 Personutredningen ............ 486 19.543 Utredningen om målsägandeanspråken 486 19.544 Slutsatser .................. 487 19.6 Allmänt om förfarandet ...................... 490 19.7 Målsägandeanspråken ....................... 491 19.7.1 Gällande rätt ...................... 491 19.7.2 Våra överväganden .................. 494 19.8 Gällande rätt avseende förfarandet i domstol vid hand- läggning av ungdomsmål ..................... 495 19.9 Våra överväganden och förslag ................. 498

SOU 1993:35 13

19.9.1 Handläggningen vid tingsrätt ............ 498 19.911 Tidsfrist för hållande av huvud— förhandling i ungdomsmål ....... 498 19.912 Vårdnadshavarens närvaro vid huvud— förhandlingen, m.m. ........... 499 19.913 Bör ytterligare personer kallas till huvudförhandlingen? ........... 502 19.914 Den unges närvaro vid avkunnande av dom ................... 503 19.9.2 Handläggningen i överrätt .............. 506 20 Snabba ingripanden vid brott av unga ............ 507 20.1 Inledning ........................ 507 20.2 Nuvarande regler ........................ 508 20.2.1 Omhändertaganden vid riskfyllda förhållanden . 508 20.2.2 Omhändertaganden för att upprätthålla den all-

männa ordningen och kvarhållande efter till- fälligt omhändertagande ............... 508 20.2.3 Omhändertagande av berusade personer m.m. . . 509 20.2.4 Häktning och vissa andra tvångsåtgärder enligt

RB ........................ 510 20.2.5 Kvarhållande efter ingripande på grund av miss-

tanke om brott ..................... 516

20.2.6 Omedelbart omhändertagande enligt LVU . . . . 517 20.2.7 Regler om behandlingen av häktade och anhållna

m.fl. ........................ 518

20.3 Våra överväganden och förslag ................. 520 20.3.1 Inledning ........................ 520 20.3 .2 Riksdagsdebatten ................... 521 20.3.3 Behovet av en ändrad reglering när det gäller frihetsberövanden av unga i åldern 15-17 år som är misstänkta för brott ................ 522 20.3.4 Ett nytt frihetsberövande avseende unga lagöver-

trädare i åldern 15-17 år ............... 524

20.341 Våra överväganden ............ 525 20.3.5 Häktning av unga lagöverträdare i åldern

15—17 år ........................ 526 20.3.6 Närmare om betryggande övervakning och rek—

visitet särskilda skäl vid recidivfara ........ 527 20.3.7 Placeringen av den unge under verkställigheten

av häktningsbeslutet ................. 528 20.3.7.1 Särskilt ungdomshem .......... 528 20.372 Allmänt häkte ............... 529 20.3.8 Konsekvenser av vårt förslag, m.m ......... 531

Genomförandet

21 Genomförandet av förslagen .................. 533

14 SOU 1993:35

21.1 Kostnader ........................ 533 21.2 Ikrafftträdande, m.m ........................ 537 22 Specialmotivering ........................ 539 22.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ........ 539 22.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ...... 552 22.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804)

om införande av nya rättegångsbalken ............ 557 22.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197)

om allmänt kriminalregister .................. 557

22.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167)

med särskilda bestämmelser om unga lagöver—

trädare ......................... 558 22.6 Förslaget till förordning om ändring i förordningen

(1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa

brottmål ......................... 562 22.7 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion ............. 562

22.8 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till

vittnen, m.m. ......................... 563 22.9 Förslaget till förordning om ändring i frivårdsför— ordningen (1983z250) ...................... 563

22.10 Förslaget till förordning om upphävande av för- ordningen (1988:217) om försöksverksamhet med

snabbare utredningar rörande unga lagöverträdare . . . . 564 22.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:928)

om samhällstjänst ........................ 564 22.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av unga ....... 566

22.13 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brott—

mål, m.m. ......................... 567 22.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991 :2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ....... 568

22.15 Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ......................... 568

Särskilda yttranden ......................... 569

SOU 1993:35 15

BILAGOR

Bilaga ]. Kommittédirektiv (Dir. 1990:53) ........... 571 Bilaga 2. Förordningen (19882217) om försöksverksamhet

med snabbare utredningar rörande unga lagöver- trädare ......................... 583

Bilaga 3. Utkast till verkställighetslag avseende dom på

585

särskild tillsyn ......................... Bilaga 4. Ett medlingsprojekt ............. 589

De] B (separat volym)

1

1

1.10

Ungdomsbrottsligheten - en kunskapsöversikt ....... 7

Ungdomsbrottslighetens omfattning, karaktär och

orsaker ........................... 9 Inledning ........................... 9 Ungdomsbrottslighetens omfattning ............... 9 Ungdomsbrottslighet och vuxen asocialitet .......... 11 Karaktären av ungdomsbrottsligheten ............. 13 Könsfördelning .......................... 14 Invandrarungdomar ........................ 16 Hur förändras ungdomsbrottsligheten över tiden? ...... 18 Brottsligheten i Sverige i ett internationellt perspektiv . . . 23 Orsaker till ungdomsbrottsligheten ............... 28 1.9.1 Orsaker till variation över tid och rum ........ 29 1.9.2 Varför begår vissa ungdomar fler brott än andra ungdomar? ......................... 32 1.9.2.1 Biologiska teorier ............... 32 1.9.2.2 Familjen .................... 33 1.9.2.3 Andra länkar till samhället ......... 35 1.9.2.4 Kamrater .................... 36 1.9.2.5 Samspel bakgrunden/nätverket ....... 37 Går det att förutse framtida utveckling? ............ 38 Samhällets reaktion på brott av unga ............. 41 Allmänprevention ......................... 41 lndividualprevention ....................... 45 2.2.1 Straff eller vård/behandling ............... 45 2.2.2 Individuell avskräckning ................. 46 2.2.3 Inkapacitering ....................... 49 2.2.3.1 Kollektiv inkapacitering ........... 51 2.2.3.2 Selektiv inkapacitering ............ 53 2.2.4 Behandling ......................... 56 2.2.5 Stämpling .......................... 58 2.2.6 Diversion .......................... 60

2.2.7 Förutsättningar för lyckad behandling ......... 64

16 SOU 1993:35

2.3 Ny svensk forskning om reaktion på ungdomsbrott ..... 65

2.3.1 Projektet unga lagöverträdare .............. 65 2.3.2 Uppföljning av & 12-vården ............... 71 3 Avslutande diskussion ...................... 77 3.1 De många med låg brottsaktivitet ............... 77 3.2 De få med hög brottsaktivitet .................. 78 3.3 Tvångsbehandling ......................... 79 3.4 Inriktning i det framtida systemet ............... 80 4 Litteratur .......................... 81 2 Selected Systems of Juvenile Justice ............. 93 PREFACE ................................... 95 BELGIUM .................................. 96 Introduction .................................. 96 Relevant Legislation ............................ 96 Definitions .................................. 97 System Structure ............................... 97 Juvenile Court Proceedings ........................ 97 Intervention Measures in the Different Communities ......... 98 Collaboration with Social Welfare ................... 100 References ................................. 101 CANADA .................................. 102 Introduction ................................. 102 Relevant Legislation ........................... 102 Definitions ................................. 104 System Structure .............................. 104 Juvenile Court Proceedings ....................... 105 Social and Penal Interventions from Juvenile Court ........ 106 Collaboration with Social Welfare ................... 107 Current Debates and Issues ....................... 108 References ................................. 109 ENGLAND ................................. 114 Introduction ................................. 114 Relevant Legislation and Legal Decisions .............. 114 Definitions ................................. 1 15 System Structure .............................. 115 Juvenile Court Proceedings ....................... 115 Social and Penal Interventions from Juvenile Court ........ 116

SOU 1993:35 17

Collaboration with Social Welfare ................... 118 Relevant Statistics ............................. 118 Current Debates and Issues ....................... 119 References ................................. 120 FRANCE .................................. 121 Introduction ................................. 121 Relevant Legislation ........................... 121 Definitions ................................. 121 System Structure .............................. 121 Children's Judge Hearings ........................ 123 Social and Penal Interventions from the Children”s Judge ..... 124 Collaboration with Social Welfare ................... 125 References ................................. 126 THE NETHERLANDS .......................... 127 Introduction ................................. 127 Definitions ................................. 127 System Structure .............................. 127 Social and Penal Interventions by the Juvenile Court ........ 129 Alternative Sanctions ........................... 129 References ................................. 132 SCOTLAND ................................ 133 Introduction ................................. 133 Relevant Legislation ........................... 133 Definitions ................................. 133 System Structure .............................. 133 Procedure of the Children's Hearings ................. 134 Interventions from the Children”s Hearing .............. 134 Relevant Statistics ............................. 135 Current Debates and Issues ....................... 136 References ................................. 137 UNITED STATES ............................. 138 Introduction ................................. 138 Relevant Legislation and Legal Decisions .............. 138 Definitions ................................. 138 System Structure .............................. 140 Social and Penal Interventions ..................... 143 References ................................. 145

18 SOU 1993:35

3 Tyskland ............................. 147 Inledning .................................. 147 Ungdomsdomstolar m.m. ........................ 147 Utredningsförfarandet ........................... 149 Påföljdema m.m. ............................. 149 Tillfälliga frihetsberövanden ....................... 153

SOU 1993:35 19

Förkortningar

art konventionsartikel bet. betänkande BrB brottsbalken

BRÅ Brottsförebyggande rådet

BvL lagen (1960:97) om samhällets vård av barn och ungdom (bamavårdslag)

CAN Centralförbundetför alkohol-och narkotikaupplysning dir. kommittédirektiv Ds Ju Departementsserien (justitiedepartementet) Ds S Departementsserien (socialdepartementet) FAP Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet FSPU förordningen ( 1992z289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. FUK förundersökningskungörelse (19471948) Föf Förordning (1988:217) om försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande unga lagöverträdare HD Högsta domstolen HVB—hem hem för vård eller boende HÄL lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. HälF förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. JO riksdagens ombudsmän (justitieombudsmannen) JuU justitieutskottet KvaL lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt LOB lagen (l976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. LPU lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål LSPU lagen (199lz2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

LUL lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LVM lagen (l988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVU lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga mot. motion NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd I NJA 11 Nytt Juridiskt arkiv, avd 11 & 12-hem Särskilt ungdomshem enligt 12 5 lagen (1990:52) med

prop.

särskilda bestämmelser om vård av unga regeringens proposition

RB RPS RPS FS rskr. RÅ RÅC 1 RÅFS SCB SFS SoL SoU sou SvJT VUSK

20 SOU 1993 :35

rättegångsbalken Rikspolisstyrelsen Riksspolisstyrelsens författningssamling riksdagsskrivelse Riksåklagaren Riksåklagarens cirkulärsamling Riksåklagarens författningssamling Statistiska centralbyrån Svensk författningssamling Socialtjänstlag (1980z620) socialutskottet Statens offentliga utredningar Svensk juristtidning

Vård utom skola- institutet

SOU 1993:35 21

Sammanfattning

1 Bakgrund

Vårt uppdrag är dikterat av den osäkerhet som i dag råder i frågan hur samhället bör reagera mot ungdomsbrottsligheten, särskilt med hänsyn till att den har betydande omfattning och medför stora skador för såväl den enskilde som det allmänna. Osäkerheten präglas också av det förhållandet att samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten hittills inte visat sig vara verkningsfulla, om man hoppats på en tydlig nedgång. Människor i allmänhet uppfattar ungdomsbrottsligheten som ett av de stora samhälls- problemen som inte kunnat bemästras. En fråga som därvid kommit upp är om samhällets ingripanden mot de unga lagöverträdarna sker på rätt sätt och med rätt inriktning. Bl.a. har frågan ställts om den nuvarande för- delningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet är rätt avvägd, när det gäller insatserna mot ungdomsbrottsligheten. Det har också sagts att det är ett viktigt allmänt intresse att dessa insatser står i samklang med samhällets åtgärder mot brottsligheteni stort. De föränd- ringar i påföljdssystemet, som skett i takt med det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet, har hittills inte i någon vidare mån berört de unga lagöverträdarna. Den särskilda påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten (31 kap. 1 & BrB) har sålunda hållits utanför reformarbetet.

Vårt arbete har i enlighet med direktiven inriktats på två områden, dels reaktionssystemet, dels systemet för ingripanden mot brott och hand- läggning av brott som begås av unga lagöverträdare. Med unga lagöverträ- dare förstås här ungdomar i åldrarna 15-17 år och 18-20 år. För dessa båda grupper gäller delvis olika regler. Unga lagöverträdare i åldrarna under 15 år (de icke straffmyndiga) faller utanför vårt uppdrag. Det bör dock anmärkas att det finns en mycket betydande bambrottslighet i dessa åldrar och att det, särskilt när det gäller insatser för att på ett tidigt stadium ingripa mot ungdomsbrott, inte föreligger några åldersgränser.

I avsnitt 2-5 beskriver vi den ideologiska grunden för reaktionssystemet och utvecklingen i modern tid av olika påföljdsformer, som gällt unga lagöverträdare. Vi ger också vissa kriminologiska bakgrundsfakta be- träffande ungdomsbrottslighetens omfattning, utveckling och struktur. Av särskilt intresse är framställningen av den brottsförebyggande verksam- heten, som just när det gäller de unga lagöverträdarna måste tillmätas stor betydelse. Slutligen innefattar bakgrundsmaterialet en allmän beskrivning av samhällets åtgärder mot brott såväl på rättsvårdens som på den sociala sektorns sida.

22 SOU 1993:35

2 Vår kriminalpolitiska uppfattning

Till grund för våra förslag ligger den kriminalpolitiska uppfattning som vi redovisar i avsnitt 6. Vi framhåller där att förändringar i straffsystemet, enligt vad den kriminologiska forskningen visat, egentligen tycks ha en begränsad betydelse för den allmänna brottsnivån i samhället. Brotts- utvecklingen styrs alltså av en rad andra faktorer som verkar med större eller mindre styrka, oberoende av straffsystemet och rättsvårdens insatser mot brott. Det är här t.ex. fråga om faktorer som hänförs till förändringar i samhällsstrukturen och samhällsförhållandena i allmänhet, människors förhållande till varandra och till myndigheterna, den sociala kontrollen och den socio-ekonomiska situationen. Det står emellertid klan att också kriminaliseringsnivån, dvs. den utsträckning i vilken samhället anser det nödvändigt att styra medborgarnas handlande med straffbestämmelser, har betydelse i sammanhanget.

Även om vi menar att den brottsförebyggande verksamheten i vid bemärkelse spelar den viktigaste rollen i samhällets ansträngningar att bekämpa ungdomsbrottsligheten, så är straffsystemet och rättsväsendets sätt att handha detta också betydelsefulla inslag i denna kamp. Det är givet att påföljdemas utformning allmänt sett har betydelse för brottslighetens omfattning och utveckling. Detsamma gäller det sätt på vilket samhället reagerar mot brott och i vilka former detta sker.

När det gäller påföljderna och påföljdemas verkningar understryker vi att det numera råder en betydande enighet om att knappast någon påföljd har positiva effekter för den som utsätts för den. Det finns många under- sökningar som visar att ju mer ingripande en påföljd är - och detta gäller inte minst ingripanden med tvångsvård - desto mindre sannolikt är det att den som är föremål för ingripandet slutar med att begå brott och i övrigt anpassas till samhället. Av detta får man dock inte dra den slutsatsen att insatser med hjälp och stöd åt dem, som undergår verkställighet av påföljder, inte skulle vara motiverade. Tvärtom är det av stor vikt att sådana insatser erbjuds de unga lagöverträdarna inom ramen för verkstäl- ligheten för att komma till rätta med deras problem i det individuella fallet.

Under den debatt som under senare årtionden förts angående på- följdssystemet har kritik riktats mot den behandlingstanke som varit ledande för systemets uppbyggnad i BrB. Vad kritiken särskilt gällt är att det förmenta behovet av vård och behandling anses motivera att gärnings- mannen döms till straff för brott som han övertygats om. Genom att legitimera det straffrättsliga ingripandet med ett vårdbehov ger man uttryck för uppfattningen att straffet egentligen är till för den dömdes eget bästa. Driven till sin spets innebär behandlingstanken att det skall ankomma på experter att - allteftersom behandlingen fortgår och beroende på hur den lyckas - besluta om innehållet i en påföljd samt avgöra hur länge och i vilka former den skall verkställas. Parallellen med behandling inom sjukvården är tydlig. Den dömde skall anses färdigbehandlad, när han "botats". Detta ger enligt kritikerna en falsk verklighetsbild, där sambandet mellan brottet och påföljden döljs och gärningsmannen kan komma att

SOU 1993:35 23

berövas ansvaret för sina gärningar. Behandlingstanken anses också leda till orättvisa och inkonsekvens i systemet. Inte minst när det gäller ingripanden mot unga lagöverträdare på grund av brott har behand- lingstanken fått stark genomslagskraft.

Vi ställer oss bakom kritiken mot behandlingstanken och menar att ett påföljdssystem avseende unga lagöverträdare bör byggas upp efter principer, som tillgodoser de ungas anspråk på rättssäkerhet och trovärdig- het. Genom att öppet redovisa sambandet mellan brott och påföljd och konsekvenserna för den som begår brott, bör det vara möjligt att låta systemet spela en viktig roll i bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.

De principer vi anser vara viktiga är inte särskilt förbehållna de unga lagöverträdarna utan bör styra påföljdssystemet i stort. Vi pekar här på vikten av att påföljdssystemet vilar på en humanitär grund. Det tvång som följer av ett straff måste ske i kontrollerade former. Speciellt när det gäller de unga är det av betydelse att det straffrättsliga förfarandet sker snabbt och att tiden mellan brott och straff görs så kort som möjligt. Man bör också sträva efter att påföljderna inte görs mer ingripande än vad som är nödvändigt för att markera ogillandet. Frihetsberövande påföljder bör i största möjliga utsträckning undvaras, särskilt beträffande de yngsta lagöverträdarna för vilka inläsning kan verka nedbrytande och medföra stora skador.

En annan viktig princip avser förutsebarheten. Denna ställer bl.a. krav på att den dömde på förhand skall veta vad han kommer att utstå på grund av brottet. En påföljd bör sålunda vara bestämd i tiden och till sitt innehåll. Man har vidare anspråk på att verkligheten beskrivs i klarspråk sådan som den är och utan att fakta döljs. Det bör sålunda stå klart att ett brott följs av en reaktion och att denna är ett straff. Principen om proportionalitet innebär att en påföljds styrka skall svara mot brottets svårhet. Varje brott tillmäts sålunda ett straffvärde som relateras till påföljden. Detta förutsätter att även påföljderna kan graderas efter svårhet.

Det är av stor betydelse att reaktionssystemet uppfattas som rättvist. Likvärdiga brott bör i princip medföra likvärdiga straff. Vidare måste man uppehålla kravet på likhet inför lagen. En påföljd bör bestämmas efter vad den tilltalade gjort och inte efter hans sociala situation eller personliga förhållanden. En förutsättning för att ett straffsystem skall uppfattas som trovärdigt är att tillämpningen följer en konsekvent linje. Den dömde skall veta vilka följderna blir, om han överträder givna föreskrifter och förbud. Sådana överträdelser skall också leda till åtgärder så att man ser att det ligger allvar bakom sanktionsreglema.

De principer vi förespråkar bör enligt vår uppfattning styra påföljdssys- temet mot unga lagöverträdare. De medför i viss utsträckning en upp- stramning av reaktionerna. Avsikten är däremot inte att denna upp- stramning skall medföra en hårdare attityd mot de unga lagöverträdarna. Det måste förutsättas att påföljderna får ett innehåll som är meningsfullt och att verkställigheten sker inom de ramar, som tar sikte på de ungas behov i individuella fall. Bestämmandet av påföljd är en sak, verkställig— heten en annan.

24 SOU 1993:35

3 Utredningsförfarandet och samarbetsfrågor (7)

Av grundläggande betydelse för att reaktionssystemet mot unga lagöverträ— dare skall kunna vinna förtroende är att det uppfattas som effektivt. Detta förutsätter att alla de som engageras i arbetet mot ungdomsbrott är inriktade på ändamålsenliga handläggnings- och samarbetsformer. Det förutsätter också att tiden mellan brott och reaktion blir så kort som möjligt.

Den utredning som läggs till grund för en reaktion mot ett brott innefattar dels själva brottsutredningen, dels personutredningen. Frågan är om man, speciellt när det gäller de unga lagöverträdarna, kan begränsa utredningsarbetet för att därigenom åstadkomma ett snabbare förfarande. Vår uppfattning är att den unge inte skall under längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt leva i ovisshet om, vad som skall hända honom på grund av ett brott. Med en snabb handläggning betonas också sam- bandet mellan brott och straff på ett klarare sätt. En snabb handläggning får dock inte innebära att viktiga rättssäkerhetskrav sätts ur spel.

Vi understryker vikten av att samarbetet mellan de handläggande myndigheterna främst polis, åklagare och socialtjänst - förbättras. Ett led i att åstadkomma detta är att man inom myndigheterna inför en specialise- ring på så sätt, att antalet personer som skall handlägga ungdomsårenden begränsas och att dessa särskilt inriktas på och utbildas för denna verksam— het. Därmed kan man åstadkomma tätare kontakter mellan handläggarna, bättre personkännedom, kontinuitet i arbetet och bättre möjligheter till utbildning och praktik.

Vårt förslag innebär att det vid alla polismyndigheter skall finnas särskilt avdelade polismän som är ansvariga och särskilt lämpade för arbetet med unga lagöverträdare. Dessa polismän skall vara tillgängliga dygnet runt eftersom en brottsutredning skall kunna inledas omedelbart, oavsett vid vilken tidpunkt brottet begås. På motsvarande sätt föreslår vi att det vid varje åklagarmyndighet bör finnas särskilda åklagare som handlägger målen mot unga lagöverträdare. Dessa ungdomsåklagare bör ha hög kompetens. Specialiseringen bör emellertid inte begränsas till rättsväsendet. Vi föreslår att särskilda ungdomshandläggare inom socialtjänsten skall avdelas för arbetet med de unga lagöverträdarna och om möjligt också ingå i en central ungdomsgrupp. Dessa ungdomshand— läggare bör vara beredda att snabbt kunna rycka ut så snart ett ärende aktualiseras.

På en del håll i landet har man redan mer eller mindre genomfört en sådan specialisering som vi föreslår. Vi menar emellertid att specialisering— en bör vara den allmänna ordningen i hela landet.

Man måste förutsätta att de, som på detta sätt engageras i arbetet mot ungdomsbrottsligheten, samarbetar. Vi menar att det är viktigt att samarbetsorgan inrättas i de enskilda kommunerna men denna verksamhet bör inte låsas fast i vissa former och till vissa från början inkopplade myndigheter och organisationer. Vi avstår därför från att föreslå en författningsreglering härom.

SOU 1993:35 25

En fråga som ibland upplevs som ett problem i samarbetet är sekretes— sen. De krav som ställts på lättnader i denna, särskilt när det gäller polisens samarbete med socialtjänsten, leder in på omfattande och svåra frågor. Det har inte varit möjligt för oss på grund av tidsbrist att behandla dessa frågor.

Vi anser emellertid att det finns fog för en översyn av sekretesslagen för att klargöra vilken information myndigheterna och de enskilda befattningshavama bör kunna lämna ut för att stärka samarbetet mot ungdomsbrottsligheten.

Vi anser att åklagaren bör vara förundersökningsledare i alla mål om brott för vilket är stadgat fängelse och där den misstänkte är under 18 år. Förundersökning kan sålunda inte undvaras i dessa mål. Däremot är det angeläget att vissa förenklingar görs i förundersökningsprotokollet. Vi föreslår också att det, när fråga är om ett brott på vilket fängelse kan följa, sätts en bestämd tidsfrist för förundersökningar rörande ungdomar under 18 år. Inom tre veckor från det att den unge delgetts brottsmisstanke skall förundersökningen vara slutförd och åklagaren ha fattat beslut i åtalsfrågan. Bara i undantagsfall får tiden förlängas.

Med hänsyn till intresset av att socialtjänsten på ett tidigt stadium kopplas in på fall som gäller underåriga, föreslår vi att polisen genast skall underrätta socialnämnden, när någon som inte fyllt 18 år skäligen misstänkts för ett brott på vilket fängelse kan följa. Vi föreslår också att företrädare för socialnämnden som regel skall närvara vid förhör med en sådan underårig och att dennes vårdnadshavare (även familjehemsföräldrar) skall kallas att närvara, om detta inte medför men för utredningen eller annars särskilda skäl talar däremot.

Beträffande personutredningen innebär vårt förslag att åklagaren i princip alltid innan han beslutar i åtalsfrågan skall inhämta yttrande från socialnämnden. Åklagaren skall också ha möjlighet att under förunder— sökningen inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten. Förundersökningen och personutredningen kan därmed drivas parallellt. En förutsättning för att yttrande från frivårdsmyndigheten skall kunna inhämtas av åklagaren är att den unge är under 18 år samt att han erkänt brottet eller att sannolika skäl föreligger för brottsmisstanke. När rätten eller åklagaren inhämtar yttrande från socialnämnden eller frivårdsmyndigheten skall anges, inom vilken tid yttrandet skall lämnas. Vårt förslag om att personutredningen skall inhämtas redan under förundersökningen är naturligtvis betingat av önskvärdheten att förkorta handläggningstiden. Avsikten är att all utredning skall vara klar när målet anhängiggörs vid domstol. Beslut om att inhämta mer kvalificerad utredning — s.k. 57- utredning och rättspsykiatrisk undersökning— kan dock endast meddelas av rätten.

4 Reaktionerna

Vårt förslag utgår från att de principer, som vi angett ovan, skall ligga till grund för reaktionssystemet mot unga lagöverträdare samt att detta skall anpassas till de regler, som gäller för påföljdernai stort. Det är emellertid

26 SOU 1993:35

givet att det med hänsyn till de unga lagöverträdarnas behov och speciella förhållanden även krävs särskilda bestämmelser som avviker från vad som gäller vuxna.

4.1 Överlämnande till vård inom socialtjänsten

Den första fråga vi ställer oss är hur den nuvarande påföljden överläm- nande till vård inom socialtjänsten (8) bör förhålla sig till reaktionssyste— met. Denna påföljd innebär att domstolen överlåter till socialnämnden att ensam besluta vilka åtgärder som skall vidtas mot den unge som dömts för brottet. Dessa åtgärder kan grundas på frivillighet och bestå t.ex. i att den unge får stöd och hjälp. Det kan också vara fråga om tvångsåtgärder enligt LVU, varigenom den unge kan få en kontaktman, bli placerad i familje- hem, underkastas viss behandling eller - som den yttersta åtgärden- ställas under särskilt noggrann tillsyn genom placering på ungdomshem (s.k. & 12- hem). Vilka åtgärder, som kommer att sättas in, är inte bestämt från början utan blir beroende av den unges förhållanden. När det gäller att bestämma åtgårdemas innehåll och omfattning spelar i princip det brott som den unge begått ingen roll. Det är den unges vårdbehov som styr åtgärderna.

Det står klart att överlämnande till vård inom socialtjänsten inte är förenlig med de principer som vi anser att ett reaktionssystem skall bygga på.Över1ämnandet till vård intar också en särställning 1 BrB: s påföljdssy- stem och har hittills lämnats utanför det kriminalpolitiska reformarbetet i vad gäller påföljderna. Enligt vår uppfattning skall bestämmandet av påföljder för brott, såväl till innehåll som omfattning, vara en uppgift för rättsväsendet medan det ankommer på socialtjänsten att svara för att hjälp och stödåtgärder (social service) tillkommer dem som behöver det. Våra överväganden leder till förslaget att överlämnande till vård inom socialtjän- sten utmönstras ur påföljdssystemet. En förutsättning därför är att det finns andra straffrättsliga påföljdsformer, som bättre tillgodoser behovet av ingripanden på grund av brott. Vi menar att det finns sådana.

Av vårt förslag följer inte att indikationen brottslig verksamhet i 3 & LVU utgår. Däremot måste innebörden av denna klargöras. Ingripanden med stöd av 3 & LVU skall sålunda kunna ske om den unge visar ett pågående, allvarligt kriminellt beteende. Men socialnämnden får inte, när den unge är delgiven misstanke och lagförs för brott, ingripa mot den unge på grund av just detta brott och begära hos länsrätten att omhändertagande sker enligt LVU. I så fall skulle det bli fråga om dubbelbestraffning. Andra indikationer för sådant omhändertagande kan emellertid vara tillämpliga. Även en allmänt asocial och kriminell livsföring ryms inom indikationen socialt nedbrytande beteende.

De påföljder vi anser att systemet bör innefatta är böter, villkorlig dom, skyddstillsyn och fängelse. Härtill kommer en ny påföljd som speciellt anpassats till de unga lagöverträdarna. Vi benämner den särskild tillsyn. Vårt förslag innebär att fängelse på viss tid vid val av påföljd skall anses jämställt med sådan tillsyn och att den sistnämnda påföljden skall anses svårare än villkorlig dom och skyddstillsyn.

SOU 1993:35 27

4.2 Rapporteftergift och åtalsunderlåtelse

Till reaktionssystemet räknar vi också rapporteftergift och åtalsunderlåtelse (10). Vi föreslår inte några ändringar av de generella förutsättningarna för tillämpningen av dessa institut men framhåller vikten av att de inte tillämpas slentrianmässigt och att allvaret i reaktionen framhålls. Vad särskilt gäller åtalsunderlåtelse bör huvudregeln vara att sådan inte meddelas vid återfall. Den unges vilja att göra rätt för sig gentemot målsäganden, att sammanträffa med denne och be om ursäkt, delta i en medling eller utföra visst arbete för målsäganden är omständigheter som åklagaren bör beakta vid sin prövning av frågan om åtalsunderlåtelse. Däremot anser vi inte att det finns anledning att införa villkorade åtalsunderlåtelser. För att understryka allvaret anser vi att den unge som regel skall delges beslutet om åtalsunderlåtelse vid ett personligt samman- träffande med åklagaren. Även den unges vårdnadshavare eller annan som i praktiken utövar fostran av den unge (t. ex. familjehemsföräldrar) bör närvara liksom, om möjligt, företrädare för socialtjänsten, framför allt om åklagaren förutsätter någon åtgärd från socialtjänstens sida. Vi anser att beslutet om åtalsunderlåtelse skall delges den unge senast en vecka efter det att beslutet fattats.

Den unges vilja att ställa till rätta efter brott (I I ), göra rätt för sig och avhjälpa skador på grund av brott bör framhållas. En polisman kan anmoda den unge att vidta sådana åtgärder och han kan väga in detta vid sin prövning av rapporteftergift liksom åklagaren vid åtalsunderlåtelse. Vi anser att de projekt som syftar till att frammana de ungas vilja att ställa till rätta bör stödjas, under förutsättning att de håller sig inom lagens ram. Även domstol kan meddela föreskrifter vid villkorlig dom eller skyddstill- syn att den unge skall biträda den skadelidande med visst arbete. Domstolen kan också vid sin straffmätning i skälig omfattning beakta att den tilltalade efter förmåga sökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. Det är viktigt att dessa möjligheter tas till vara med hänsyn till att den unge lagöverträdaren bör ha klart för sig sitt ansvar och vilka konsekvenserna blir av hans handlande.

4 . 3 Böter

Vi föreslår inga ändringar i fråga om bötesstrajfet (12). Det är dock vår uppfattning att böter bör tillämpas i stor utsträckning även beträffande unga lagöverträdare. Genom att dagsbotens belopp relateras till den unges ekonomiska förhållanden, behöver ett bötesstraff inte innebära någon orimlig belastning men det kan ändå vara kännbart. Det är viktigt att man verkar för att böterna också betalas. Vi tar avstånd från Åklagarutred— ningens förslag att polisen skall kunna meddela ordningsföreläggande för mindre förmögenhetsbrott, framför allt snatterier.

28 SOU 1993:35

4.4 Villkorlig dom

Villkorlig dom (13) bör enligt vårt förslag få bred tillämpning beträffande unga lagöverträdare. Villkorlig dom, som regelmässigt kombineras med böter, är en reell reaktion sedd i belysning av det rättsliga förfarande som föregår den. Vi föreslår en viss utvidgning av den villkorliga domens tillämpningsområde, när det gäller de unga. Även om brottets straffvärde eller art eller den unges tidigare brottslighet talar för en frihetsberövande påföljd bör sålunda villkorlig dom kunna meddelas under förutsättning antingen att den unge blir föremål för vård eller någon annan åtgärd enligt SoL eller LVU eller att någon annan tillräckligt ingripande åtgärd kommer till stånd (t.ex. att den unge undergått behandling för missbruk eller för psykiska problem). Villkorlig dom bör även, om de nämnda omständig- heterna föreligger, kunna meddelas i fall då det inte saknas särskild anledning att befara att den unge kommer att fortsätta att begå brott. Villkorlig dom skall liksom nu kunna förenas med föreskrift om att ställa till rätta eller att biträda den skadelidande med visst arbete. Vidare skall föreskrift kunna meddelas om samhällstjänst (se nedan). Enligt vårt förslag får rätten, om särskilda skäl föreligger, bestämma prövotiden till ett år (mot nuvarande två).

4.5 Skyddstillsyn

Vi föreslår inga ändringar beträffande förutsättningarna för skyddstillsyn (14). Det är en uppgift för Straffsystemkommittén att överväga om påföljden skall kunna bringas i bättre överensstämmelse med de principer som gäller för straffmätning och påföljdsval i övrigt. Vårt förslag är att prövotiden för skyddstillsyn skall kunna bestämmas till två år beträffande de unga lagöverträdarna om särskilda skäl föreligger (mot nuvarande tre). Skälet därtill är, liksom när det gäller prövotiden vid villkorlig dom, att de unga har ett annat tidsbegrepp än vuxna och att en lång tidsperiod kan framstå som pressande, särskilt om påföljden är förenad med särskilda krav. Däremot anser vi att det inte finns tillräckliga skäl att sänka övervakningstiden, som nu är ett år.

Till övervakare bör förordnas antingen tjänsteman hos frivårdsmyndig- heten eller lekman eller - i mera komplicerade fall — både en frivårdstjän- steman, som svarar för främst kontrollfunktionen, och lekman, som biträder denne och mer fungerar som kontakt- och stödperson. Vi föreslår en regel som säger att till övervakare för den som är under 21 år skall förordnas en person med särskild erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom. Liksom hittills skall föreskrifter kunna meddelas vid skyddstillsyn. De gäller bl.a. vistelseort eller bostad, arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning och olika former av vård eller behandling. Vi föreslår som ytterligare föreskrift att rätten i vissa fall skall kunna förbjuda den unge att uppehålla sig på särskilt angivna för honom skadliga platser.

SOU 1993:35 29

Enligt vår uppfattning bör övervakningen av de unga vid skyddstillsyn generellt sett vara ingripande. Särskilt under det första skedet av över- vakningstiden bör åtgärderna innebära en ganska intensiv kontroll. Vi har övervägt att låta rätten närmare föreskriva vilken kontaktfrekvens som bör förekomma i det enskilda fallet. Eftersom det ankommer på Straffsystem- kommittén att utreda frågan om intensivövervakning har vi dock avstått från att lämna förslag i denna del. Vi framhåller emellertid vikten av täta kontakter mellan övervakaren och den unge samt att föreskrifterna efterlevs.

För att stärka de icke frihetsberövande påföljdemas position inom reaktionssystemet föreslår vi att såväl villkorlig dom som skyddstillsyn skall kunna förenas med föreskrift om samhällstjänst (15). Med sådan avser vi skyldighet för ungdomar i åldern 15-20 år att under sin fritid fullgöra visst oavlönat arbete under ett bestämt antal timmar, lägst 40 och högst 200. Föreskriften motsvarar alltså den samhällstjänst som kan åläggas äldre lagöverträdare i samband med skyddstillsyn. Samhällstjänsten skall administreras och handhas av frivårdsmyndigheten. Den skall kunna komma i fråga i fall, då påföljden annars skulle ha blivit särskild tillsyn eller fängelse. 1 domen skall anges hur lång tid av dessa påföljder som i så fall skulle ha utdömts.

4.6 Särskild tillsyn och fängelse

Genom att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten enligt vårt förslag skall utmönstras ur reaktionssystemet, kommer villkorlig dom och skyddstillsyn att till betydande del tillämpas i stället för sådant överläm— nande. Det kommer emellertid att finnas fall, där man inte kan undvara en frihetsberövande påföljd. Vår uppfattning är att fängelse inte lämpar sig för de unga lagöverträdarna utan att de bör omhändertas i andra för dem särskilt anpassade former. Vi föreslår därför införandet av en ny reaktion som vi benämner särskild tillsyn (16). Den skall verkställas i särskilda ungdomshem ( & 12-hem) som skall administreras av Statens institutions- styrelse. En förutsättning för att döma till särskild tillsyn är att det föreligger, såvida den unge är 15—17 år, synnerliga skäl eller om han är 18—20 år särskilda skäl, för en frihetsberövande påföljd. Frågan om sådana skäl är för handen skall bedömas med utgångspunkt i brottslighetens straffvärde eller art eller den omständigheten att den unge tidigare begått brott. Särskild tillsyn skall utmätas på viss tid mellan sex månader och två år. Vid straffmätningen gäller samma regler som för fängelse. De särskilda nedsättningsreglerna i 29 kap. 5 och 7 55 BrB skall sålunda tillämpas vid bestämmande av frihetsberövandets längd.

Särskild tillsyn över unga kommer i stor utsträckning att träda i stället för fängelse (17).

För ungdomar i åldern 15-17 år är presumtionen mot fängelse. I dessa fall skall fängelse endast kunna användas om det med hänsyn till brottslig- hetens straffvärde är uppenbart att särskild tillsyn inte är en tillräckligt ingripande påföljd, vilket i praktiken innebär att det begränsas till de allra allvarligaste brotten, där frihetsberövandet ligger över två år. Är detta

30 SOU 1993:35

kortare men längre än sex månader skall särskild tillsyn utdömas. Är den tid som skall ådömas under sex månader kan någon frihetsberövande påföljd inte komma i fråga för denna åldersgrupp. Det finns alltså inte möjlighet att här döma till fängelse på grund av brottets art eller tidigare brottslighet.

För ungdomar i åldern 18—20 år skall hänsyn till brottets straffvärde eller art eller den unges tidigare brottslighet kunna utgöra särskilda skäl för att döma till fängelse. Rätten skall emellertid kunna döma till särskild tillsyn, om tiden för frihetsberövandet i det konkreta fallet skall bestämmas till minst sex månader eller högst två år och denna påföljd framstår som lämpligare än fängelse. För denna åldersgrupp finns inte hinder mot att döma till fängelse, om det är påkallat med hänsyn till brottets art.

4 . 7 Andra sanktionsformer

Vi har övervägt att till reaktionssystemet lägga ytterligare påföljder eller sanktionsformer (18). Vad som då i första hand kommer i blickpunkten är sådana som ytterligare ökar möjligheten att undvika frihetsberövande påföljder. En fråga som diskuterats under senare tid är att införa medling mellan gärningsman och brottsoffer som en påföljdsform. Vi ställer oss positiva till en sådan ordning som frarnmanar den unges vilja att ta ansvar för sin gärning och medverka till en lämplig lösning av konflikten. Det förekommer redan nu på olika håll i landet att initiativ tas till förlikning och brottsofferkonfrontationi brottmål. Dessa projekt bör understödjas och uppmuntras. Vi anser dock inte att de bör bindas upp genom lagreglering som formaliserar förfarandet. Därmed skulle mycket av den egna in— itiativkraften i projekten kunna gå förlorad. För att öka stödet åt med- lingsverksamheten föreslår vi att RPS vidtar särskilda åtgärder för att stimulera polisen att på det lokala planet starta medlingsprojekt. Då medling skett på initiativ av polis, socialtjänst eller annan bör åklagaren underrättas om detta, så att han kan beakta medlingen vid sin prövning av åtalsunderlåtelse. Även domstol bör i fall, då åtal väcks, få kännedom om medlingen eftersom detta kan komma att påverka påföljdsbestämningen och straffmätningen.

En annan sanktionsform som förts fram i den kriminalpolitiska debatten är intensivövervakning. Därvid har man pekat på teknikens framsteg som bl.a. innebär att det är möjligt att på elektronisk väg anordna kontroll i frihet. Eftersom det ankommer på Straffsystemkommittén att överväga frågan om införande av sådan intensivövervakning, har vi inte haft anledning att gå närmare in på denna. Vår inställning är dock den att intensivövervakning med elektroniska hjälpmedel inte lämpar sig för ungdomar i åldern 15—17 år. Ytterligare en sanktionsform, som innebär speciell kontroll av dömda lagöverträdare, är fritidsfängelse. Sådant kan anordnas antingen såsom veckoslutsfängelse eller nattfängelse. Fördelen därmed skulle vara att den dömde under verkställighetstiden kan fortsätta att fungera i sitt arbete på samma sätt som nu sker med dem, som erhåller frigång under verkställighet av fängelse. Frågan om fritidsfängelse har tidigare övervägts av Frivårdskommittén, som efter ingående prövning

SOU 1993:35 31

kom fram till att nackdelarna med detta var så stora att man borde avstå från att införa fritidsfängelse som särskild påföljdsform eller som en form för verkställighet av fängelsestraff. Inte minst de resursmässiga och i övrigt praktiska och kostnadskrävande hindren väger här mycket tungt. Vi har under våra överväganden inte funnit skäl att frångå den uppfattning som Frivårdskommittén redovisat.

5 Beslutanderätten beträffande reaktionerna och förfarandet vid domstol (19)

En fråga som är av stor betydelse för samhällets ingripanden mot ungdomsbrottsligheten är att bestämma vilka myndigheter det är som skall svara för reaktionerna och i vilka former detta skall ske. Enligt våra direktiv skall det även i fortsättningen vara en fråga för rättsväsendet att utreda brott, pröva om åtal skall väckas, föra talan och döma i brottmål och detta oavsett om det rör sig om unga lagöverträdare eller vuxna. När det gäller formerna för att döma i ungdomsmål har vi övervägt att inrätta särskilda ungdomsdomstolar. Att inrätta specialdomstolar ligger emellertid inte i tiden och det måste krävas mycket starka skäl för att så skall ske. Enligt vår uppfattning är de argument som kan anföras till stöd för inrättande av särskilda ungdomsdomstolar inte så starka att man bör införa sådana. I stället föreslår vi att ungdomsmålen skall handläggas i särskild ordning vid de allmänna domstolarna, där förfarandet kan anpassas efter de ungas särskilda behov.

Vårt förslag innebär att alla brottmål mot unga i åldern 15—20 år skall handläggas på ungdomsrotlar vid tingsrätterna. Rotelinnehavaren bör vara ordinarie domare. Endast i mål, där påföljden inte kan bestämmas till annat än böter. bör annan än ordinarie domare sitta ordförande. Vidare bör nämndemän sitta med i alla ungdomsmål, alltså även i bötesmål. I varje fall en i nämnden bör ha särskild insikt och erfarenhet av arbete med ungdomar. Också i hovrätt bör man sträva efter viss specialisering. Vi föreslår att alla ungdomsmål handläggs på en särskild eller på särskilda ungdomsavdelningar dit målen speciallottas samt att nämnd skall delta vid avgörande av alla sådana mål vid huvudförhandling. Även i hovrätt skall i varje fall en i nämnden ha särskild insikt och erfarenhet av arbete med ungdomar.

Tanken på att införa en ordning med jourdomstolar är inte ny. Det är intresset av att åstadkomma snabba och resoluta ingripanden mot unga lagöverträdare som ligger bakom denna. Enligt vår uppfattning är det också ett intresse att den unge inte skall behöva vänta på att bli lagförd och få veta vilka konsekvenserna blir av ett brott. Om man med jourdomstol menar att den unge omedelbart efter det att han förövat ett brott skall inställas inför en domstol och genast få sin dom, reser sig dock en rad invändningar mot förfarandet: brottet måste utredas, uppgifter måste inhämtas angående den unges personliga förhållanden, målsäganden måste ges möjlighet att framställa sina anspråk osv. Härtill kommer att det från rättssäkerhetssynpunkt är nödvändigt att den unge får tid att förbereda sitt

32 SOU 1993:35

försvar. Visserligen kan man säga att det finns en hel del mindre brott som inte kräver någon längre förberedelsetid, men det är inte sådana brott som i första hand är av intresse för en verksamhet med jourdomstol. Vår slutsats är sålunda att det - även om man kan uppnå vissa kriminalpolitiska fördelar med sådana särskilda jourdomstolar i ungdomsmål - föreligger så stora nackdelar ur såväl rättssäkerhetssynpunkt som processekonomiska och rent praktiska synpunkter att ett system med särskilda jourdomstolar inte bör genomföras.

Däremot anser vi att fördelarna med ett system med jourdomstolar väl kan uppnås genom de förslag vi lämnar om snabbare förfarande under brottsutredningen och kortare handläggningstider vid de allmänna domstolarna. Vi föreslår sålunda korta tidsfrister för polis och åklagare och tidigareläggande av personutredningen. Vi föreslår också särskilda åtgärder för att handläggningen av målen vid ungdomsrotel i tingsrätt skall påskyndas. I alla mål om brott med fängelse i straffskalan avseende ungdomar under 18 är bör sålunda gälla en tidsfrist om högst två veckor från det att åtal väcks tills huvudförhandling i tingsrätt äger rum.

Bland våra förslag hör också att den unges vårdnadshavare och fostrare på ett annat sätt än nu skall engageras i brottmålet. De skall, när den unge lagöverträdaren är under 18 år, regelmässigt underrättas om åtalet och tidpunkten för huvudförhandlingen. Är det fråga om brott för vilket är föreskrivet fängelse, skall vårdnadshavaren höras 1 målet, där så lämpligen kan ske. Såväl den som utfört personutredning och den som utfört utredningen till grund för socialnämndens yttrande bör också höras i målet, om det finns behov därav. Detta gäller också andra personer med särskild kännedom om den unges förhållanden. Slutligen anser vi att det är av vikt att den unge, om han inte fyllt 18 år och åtalet omfattar ett brott för vilket är föreskrivet fängelse, är närvarande när domen avkunnas. Om det inte sker omedelbart efter huvudförhandlingen - vilket bör vara regel - skall den unge kallas till särskilt sammanträde för avkunnande av domen.

6 Snabba ingripanden mot unga

Det förekommer inte så sällan, när en ungdom grips för brott och förs till polisen för förhör, att polisen inte har möjlighet att kvarhålla den unge annat än kort tid samt att den unge släpps efter förhöret och omgående gör sig skyldig till nya brott. Det har i den allmänna debatten framhållits som mycket otillfredsställande att det inte finns möjlighet att på ett effektivt sätt hindra att en sådan situation uppkommer. Möjligheten att omhänderta den unge för det aktuella brottet med stöd av 6 & LVU kommer dessutom inte att kunna tillämpas om den unge delgivits misstanke för brottet. Våra överväganden när det gäller snabba ingripanden vid brott av unga (20) leder till att vi inte föreslår införandet av något nytt institut för gripande och kvarhållande. I stället anser vi att man bör utnyttja och bygga ut håktningsförfarandet. Vi föreslår att den som är i åldern 15-17 år skall kunna häktas om det föreligger särskilda skäl för häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet. För att häktning skall få ske vid flyktfara eller kollusionsfara krävs alltjämt synnerliga skäl. En förutsättning är

SOU 1993:35 33

också liksom nu att det är fråga om brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver samt att det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas på annat sätt (t.ex. genom att den unge omhändertas enligt LVU på grund av missbruk eller något annat socialt nedbrytande beteende). Vid bedömande av om det föreligger särskilda skäl för häktning på grund av recidivrisk skall rätten beakta brottslighetens omfattning och svårhet, återfallsfrekvens och särskilda omständigheter som hänförs till den unges personliga förhållanden, t.ex. drogmissbruk.

Enligt vår uppfattning bör man undvika att placera den unge inom kriminalvårdens häktesavdelningar med hänsyn till de skadliga följder ett frihetsberövande här kan få. Vi föreslår därför att när någon i åldern 15-17 år häktas, skall han, om inte synnerliga skäl föreligger, under verkställig- heten av häktningsbeslutet placeras på ett särskilt ungdomshem. Det skall alltså bara i undantagsfall bli fråga om att placera sådana ungdomar i allmänt häkte. I de fall det möter hinder mot att placera den unge på ett särskilt ungdomshem, exempelvis genom att det föreligger kollusionsfara och det på ungdomshemmet saknas möjlighet att förvara den unge så att han inte kommer i kontakt med andra än personal, får den unge dock placeras på allmänt häkte. Anmärkas bör att vårt förslag förutsätter att man på de särskilda ungdomshemmen kommer att inrätta särskilda avdelningar där de häktade kan placeras utan att komma i kontakt med unga som har dömts till särskild tillsyn. Enligt 1966 års FN konvention om medborgerliga och politiska rättigheter skall nämligen åtalade personer hållas åtskilda från dömda personer.

vanan: www.wammmwnnnmwmnm " : äWiE—NW'MWEMWMMWMVEWW! mum iris! att anamma». uniinaänmmäimww matlab-19.311 tunt - MWthlliaiacu WMI!» MWh-till'. ham swim!- ' menwmrm lar-11.311. samm-mir» . netman .. Wäliwtmhmmmw 1.11”in ammar; härstamma Miwana-w »wwwäimm IMII' lim" pull» infauna-. -* www. jfr-'.! kiwi-Sinai nämnt-HH]. negar: 'ättitifa' i'm». emm 11". lilla.-niin wi eufemism. 1”th intas lll Berith. sallam 'lii'tilllmmf Mmm Wemmnmm 11.11.1111. limmas: amkm-11111: ##!me talman.,

mmm-rimm- nå'ileii' "Tab lim arm WWWnMM Wimmm .,H ”& Wlåm sammansmält», .rtiwm.mm.m mihin?» WMlm '.'1'1 ”»mr'ék» JMI %& '?!me Määåml' limmat!» man 111-11 man W. W miliana Farhan-WW ätt-: WWW "- unhininyr-iimlgrnn. 1 In ::»wnriirumöi'lllqm tlf-illum HIM till' ':M 131'1'1" hm... mfl.: l'l.*1'|||'q'll""ln.l : .”.l 1 l" 1. *" '1 "inl lulll'SL'dL' litium-11.111: .::-.» 111511 ung.: 115.— till' 1.114!" .llul":'_ur. mil-: "i '.'.r I E' »» 1111. utlänning... liir 111111 11111- .,111 lllårl.'i'rr'1rnr.»l'.” »r a:" l d»: ll"'**i."|å'.r. (111 112111. 'li'tivrl fin,,» uni. lir når'nrlwii ur "' art.—11. -.'irt:. m Dtm lite:. mt- . ...n'n' ENWP.. 'bm, Muhsmtihrrrmulmm tillit-r "mir »»m ri al:: 1.1-...nu lin-' 11.11.- 1, Willab Lillpärsuli mm;-wwwi'. I'm' ”Län—unik av ['i' 11.171

' ' : 1'1 bra)-"."? in:;r'q r milf. :: iii-n! 'It! iw

_ ” . ' .

" Ffel Hilqilml'rdh'l' m.:r. 1111 531511», när nu pr,-n:...»r 3:15! 111» "."-V - EFIQ'M'SIJJ!

» Flimma" .iiäinr. .-i. prinsen in:.- 111. rimllfjgi 2111 Iq'-.ur,».'.'1.» 11:11 unge . . ' "" "lt-.nu: lin lin.: tll! smt. Audun altitud-läpp. ' 11.111- lö-il.llrr..l 4.141: Avgående gav i ' 'N» "*"." dlt'lllu'. 111111: Halmias-' .1' ...a-.:» c:a-.men ”. mil-..., .....

'_ " Tur-L." L:! untitled-»ewtrlland» andetiiurir- .l'l» »..Llirglmr. ni,-:i ""rl' .erstul

'? Full" : wanna. Gilliam sl'u,11i."-rvii.uppkn»ml ... ""lsllilfl'tl'lit'r. lm nr:-:f— .»lein .nu |.' .. i;,e Mr: tilt”: aktuella. bambi! medvind ill: +H i' II Mmmm rei-. naturum u. ...

krm ”Milium mtl” lim 11111..- Msl 1.111 nu: rail-r ill.? mm.,-r, Väx... '-."

'E'H'iéllml-J . nur il % iiills- mill» in 1.1",1'111,'»le7:1 11.1an t' ...—.» ,,,»: |Bm" |": |.

man: '.. inte mimmi: nilv'ltaml'ul »nngon rr innan-l..": 1»?-- "rum:-... ,. .

. #11 '%rhlllimldkt [ lliil'nl' mt'tl'J 71 df' lidt.. JMF." ..::-rm"- itil! bygga ut I'll' ""

' * .[1' EINlhl'i-Ei. V11 101135”! #11 11." WML!" ”F.n.-||! Hi I"? liir 510111. ' r ' Miri 1.1.1 bl.a.-.lljggr' Mtid? lill—il fik Mumin ,i' nu!

”rl-HJ! !» rrllrlrpiverumm H :1: tilll—.inmgslmllwqh. .lrt'HtIv inra-

- ' r» Mluu:lrilmf.tnj$1rs alltjämt ':» mumlmr' sin. ihr ni:-1 Malm, lll

,;

SOU 1993:35 35

Författningsförslag

1 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 31 kap. 1 å skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 3 och 5 åå, 27 kap. 3 och 6 åå, 28 kap. 4, 6 och 9 åå, 30 kap. 1,4, 5 och 7 åå, 33 kap. 5 å, 34 kap. 1, 3, 5, 6, 10, och 11 åå, 35 kap. 8 å samt 38 kap. 2, 2 a, 4, 6, 8 och 10 åå skall ha följande lydelse, dels att att det i balken skall införas ett nytt kapitel, 32 kap. samt tre nya paragrafer, 34 kap. 4 a och 12 åå och 35 kap. 10 å av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 3 5

Med påföljd för brott förstås i Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till skyddstillsyn, särskild tillsyn och särskild vård. överlämnande till särskild vård.

55

Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter.

Om förhållandet mellan fängelse Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skydds- och särskild tillsyn samt villkorlig tillsyn föreskrivs i 30 kap. 1 å. dom och skyddstillsyn föreskrivs

i 30 kap. 1 å.

Nuvarande lydelse

36 SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

27 kap.

Den som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av två år.

Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdför- klaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av den villkorliga domen, må domstol, om åklagare före prövotidens utgång anhängiggör talan därom, efter omständigheterna

35

65

Den som döms till villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av två år.

Om den dömde är under tjugoett år för rätten, om särskilda skäl talar därför, föreskriva att prövo- tiden skall vara ett år.

Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdför- klaring eller annars vinner laga kraft mot den dömde. Om den dömde är under tjugoett år skall rätten i domen ange prövotidens längd.

Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av den villkorliga domen, får rätten, om åklagare före prövotidens utgång anhängiggör talan därom, efter omständigheterna

l. besluta att varning skall meddelas den dömde,

2. meddela föreskrift enligt 5 5 eller ändra tidigare meddelad föreskrift,

3. undanröja den villkorliga domen brottet.

Åtgärd enligt första stycket 1 eller 2 må ej beslutas efter prövo- tidens utgång.

Undanröjes den villkorliga domen, skall vid påföljdens be- stämmande skälig hänsyn tagas till böter som ådömts med stöd av 2 & och 34 kap. 5 &.

2. meddela föreskrift enligt 5 5 eller enligt I & andra stycket lagen (1989:928) om samhällstjänst eller ändra tidigare meddelad föreskrift eller och bestämma annan påföljd för

Åtgärd enligt första stycket 1 eller 2 får inte beslutas efter prö— votidens utgång.

Undanröjs den villkorliga do— men, skall rätten vid påföljdens be- stämmande ta skälig hänsyn till vad den dömde undergått till följd av denna samt till böter som å—

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

37

Föreslagen lydelse

dömts med stöd av 2 5 och 34 kap. 5 5.

1 fall som avses i tredje stycket får fängelse ådömas på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet och särskild tillsyn ådömas på kortare tid än sex månader, dock lägst en månad.

28 kap.

Skyddstillsyn fortgår under en prö- votid av tre år från den dag då påföljden börjar verkställas.

Vad som föreskrivs i 26 kap. 12- 17 åå skall tillämpas på motsva- rande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen förordna över- vakare, om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 5 första och andra styckena samt 27 kap. 5 5 andra stycket. Övervakningsnämnden får ändra eller upphäva en föreskrift av sist- nämnda slag när det finns skäl till det.

45

65

Skyddstillsyn pågår under en prövotid av tre år från den dag då påföljden börjar verkställas. Om den dömde är under tjugoett år får rätten, om särskilda skäl talar därför, föreskriva att prövotiden skall vara två år. Om den tilltalade är under tjugoett år skall rätten i domen ange prövotidens längd.

Vad som föreskrivs i 26 kap. 12- 17 åå skall tillämpas på motsva- rande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen förordna över- vakare, om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 & första och andra styckena samt 27 kap. 5 & andra stycket. Om den tilltalade är under tjugoett år får rätten även meddela före- skrift om förbud för honom att under viss tid vistas på i domen angiven plats eller särskilt område. Övervakningsnämnden får ändra eller upphäva föreskrifter som meddelats av rätten när det finns skäl till det.

Nuvarande lydelse

Undanröjs skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan påföljd för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tas till vad den dömde har under- gått till följd av domen på skydd- stillsyn samt till böter eller fängel— se som ådömts enligt 2 eller 3 5 eller 34 kap. 6 &. I fall som här avses får fängelse ådömas på kor- tare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har uppgift som avses i 6 a & första stycket lämnats i do- men skall om fängelse ådöms, detta beaktas när strapfets längd bestäms.

Finnas tillräckliga skäl ej före— ligga att undanröja skyddstillsynen, må rätten i stället besluta åtgärd som avses i 7 &. Sådan åtgärd må ej beslutas efter prövotidens ut— gang.

95

SOU 1993 :35

Föreslagen lydelse

Undanröjs skyddstillsynen skall rätten bestämma annan påföljd för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tas till vad den dömde har under- gått till följd av domen på skydd- stillsyn samt till böter eller fängel- se som ådömts enligt 2 eller 3 5 eller 34 kap. 6 &. I fall som här avses får fängelse ådömas på kor- tare tid än vad som är föreskrivet för brottet och särskild tillsyn ådömas på kortare tid än sex månader, dock lägst en månad. Har uppgift som avses i 6 a 5 första stycket lämnats i domen skall, om fängelse eller särskild tillsyn ådöms, detta beaktas när påföljden bestäms.

Föreligger inte tillräckliga skäl att undanröja skyddstillsynen, för rätten i stället besluta åtgärd som avses i 7 5 samt, om den tilltalade är under tjugoett år, meddela sådan föreskrift som avses i 6 & fjärde meningen. Åtgärd som här avses får inte beslutas efter prö- votidens utgång.

30 kap.

Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

15

Vid val av påföljd är fängelse och särskild tillsyn att anse som svårare påföljder än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård finns

i 31 kap.

SOU 1993:35

Nu varande lydelse

Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständig— heter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid skall rätten beakta sådana omständig- heter som anges i 29 kap. 5 5.

Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl.

För brott som någon begått efter det att han fyllt arton men innan han fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straff— värde eller annars finns särskilda skäl för det.

45

Föreslagen lydelse

Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständig- heter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse eller särskild tillsyn. Därvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 &.

Som skäl för fängelse och sär- skild tillsyn får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Den som är under arton år får dömas till en frihetsberövande påföljd endast om det finns syn— nerliga skäl för detta. Påföljden skall i ett sådant fall bestämmas till fängelse endast om det med hänsyn till brottslighetens strajfvärde är uppenbart att särskild tillsyn inte är en tillräckligt ingripande på- följd.

Den som fyllt arton men inte tjugoett årfår dömas till en frihets- berövande påföljd endast om det med hänyn till gämingens straff- värde eller annars finns särskilda skäl för detta. Vid val mellan fängelse och särskild tillsyn i ett sådant fall skall rätten som skäl för särskild tillsyn beakta om det är uppenbart att den unge är i behov av vård med hänsyn till sådana omständigheter som sägs i 3 & lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

40 SOU 1993:35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

75

Vid val av påföljd skall rätten som skäl för villkorlig dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Är den tilltalade under tjugoett årfår rätten, även om fall som av- ses i första stycket inte föreligger, som skäl för villkorlig dom beakta att han är föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen(1980-620) eller lagen (1990:52) med särskilda be— stämmelser om vård av unga eller någon annan tillräckligt ingripande åtgärd.

32 kap. Om särskild tillsyn ! &

Rätten får döma den som är under tjugoett år till särskild tillsyn för ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.

25

Särskild tillsyn ådöms på viss tid, lägst sex månader och högst två år. Särskild tillsyn får dock i de fall därom är särskilt föreskrivet ådömas på kortare tid än sex månader, dock lägst en månad.

Vid bestämmande av tiden för särskild tillsyn skall vad som gäller för straffmätning iakttas.

35

Rätten får förordna att en dom på särskild tillsyn skall gå i verkstäl- lighet utan hinder av att den inte vunnit laga kraft.

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

41

45

55

Föreslagen lydelse

Den som döms till särskild tillsyn skall för verkställigheten intas i ett sådant ungdomshem som avses i 12 5 lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Härom är särskilt föreskrivet.

Om undanröjande av särskild tillsyn och om vissa andra åtgär— der, när den dömde har begått annat brott, föreskrivs i 34 kap.

33 kap.

Dömes någon till fängelse på viss tid eller förordnar rätten, med tillämpning av 34 kap. 1 5 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit be- rövad friheten som anhållen, häk- tad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 5 lagen (l991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, skall tiden för frihetsberövandet, till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövandet ringa, må för-

55

Döms någon till fängelse på viss tid eller till särskild tillsyn eller förordnar rätten, med tillämpning av 34 kap. l 5 första stycket 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit be- rövad friheten som anhållen, häk- tad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 5 lagen (l991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, skall tiden för frihetsberövandet, till den del därunder inte samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses såsom tid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt eller i särskilt ungdomshem. Domstolen skall i domen ange det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed

Nuvarande lydelse

ordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom fri- hetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid, äger, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt första eller tredje stycket, första stycket tillämpning även i fråga om

SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

ådömt fängelse eller särskild tillsyn överstiger frihetsberövandet ringa, får förordnas att påföljden skall anses helt verkställd genom frihets— berövandet.

Undanröjs villkorlig dom eller skyddstillsyn och döms i stället till fängelse på viss tid eller till sär- skild tillsyn skall, i den mån till- godoräknande inte skett enligt första eller tredje stycket, första stycket tillämpas även i fråga om

1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn,

2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den villkorliga domen eller skyddstillsynen skall avse även ytterligare brott samt

3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 6 b å eller 11 å tredje

stycket.

Dömes någon till böter och har han med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

Döms någon till böter och har han med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som anges i första stycket, får förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

34 kap.

Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn ha begått annat brott före domen eller begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivet i 2-6 åå, efter omstän- digheterna

Har den som för brott dömts till fängelse, särskild tillsyn, villkorlig dom eller skyddstillsyn begått annat brott före domen eller begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verk- ställts eller eljest upphört, får rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivet i 2-6 åå, efter omständigheterna

l. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra

brottet,

2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller

SOU 1993:35

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

3. därest den tidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

Har jämte skyddstillsyn ådömts fängelse enligt 28 kap. 3 å, skall vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel den ådömda fängelsepå- följden anses som en del av skyddstillsynen.

Är den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid, må förord- nande enligt 1 å 1 meddelas alle- nast om det är uppenbart, att det nya brottet i jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse, eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

Dömes med tillämpning av 1 å 2 till strajf för brott som begåtts innan den tidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid strafets bestämmande iakttagas, att straffen tillhopa icke överstiga vad som jämlikt 26 kap. 2 å kunnat ådömas för båda brotten, och må därvid dömas till lindriga— re straff än för brottet är stadgat.

Är den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid, får förord— nande enligt 1 å första stycket 1 meddelas endast om det är upp— enbart, att det nya brottet i jäm- förelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämn— värd betydelse, eller annars syn— nerligga skäl föreligger.

Döms med tillämpning av 1 å första stycket 2 till fängelse eller särskild tillsyn för brott som begåtts innan den tidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid påföljdens bestämmande iakttas, att den sammanlagda tiden för frihetsberövandet inte över— stiger vad som jämlikt 26 kap. 2 å kunnat ådömas för båda brotten, och får därvid dömas till lindriga— re straff än för brottet är stadgat.

Undanröjande av fängelse enligt 1 å 3 må ske endast om dom meddelas innan straffet till fullo verkställts.

4aå

Är den tidigare ådömda påföljden särskild tillsyn, får förordnande enligt 1 å första stycket 1 med— delas om det nya brottet i järn- förelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämn— värd betydelse eller det annars föreligger särskilda skäl för det. Döms med tillämpning av I å * första stycket 2 till fängelse eller

Nu varande lydelse

Är den tidigare påföljden villkor— lig dom, får förordnande enligt 1 å ] meddelas endast för brott som begåtts före prövotidens början.

Meddelas förordnande enligt 1 å 1, får rätten, om den nya brottslighetens straffvärde eller art påkallar det, även döma till dags- böter, högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte.

Tillämpas 1 å 1 eller 2, får rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 å 1 eller 2 eller förlänga

44

prövotiden till tre år, dock endast '

SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

till särskild tillsyn för ett brott som begåtts innan en tidigare dom på särskild tillsyn börjat verkställas, skall i möjlig mån vid påföljdens bestämmande, iakttas att den sammanlagda tiden för frihetsbe- rövandet inte överstiger vad som skulle ha ådömts för båda brotten om de förelegat till samtidigt bedömande och får därvid dömas till lindrigare straff än för brottet är stadgat.

Undanröjande av särskild till— syn enligt ] å första stycket 3 får ske endast om dom meddelas innan påföljden till fullo verk- ställts.

Är den tidigare påföljden villkor- lig dom, får förordnande enligt 1 å första stycket 1 meddelas endast för brott som begåtts före prövotidens början eller, om den tilltalade är under tjugoett år, an— nars särskilda skäl talar för det.

Meddelas förordnande enligt 1 å första stycket 1, får rätten, om den nya brottslighetens straffvärde eller art påkallar det, även döma till dagsböter, högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte. Om den till— talade är under tjogoett år för rätten även meddela en sådan föreskrift som avses i I å andra stycket lagen (1989:928) om som- hällstjänst.

Tillämpas l å första stycket 1 eller 2, får rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 å 1 eller 2 eller förlänga prövotiden med ett år. Detta gäller dock endast om

SOU 1993 :35

Nu varande lydelse

om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövoti- dens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 å 3 får inte ske, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

Är den tidigare påföljden skydds— tillsyn, får rätten vid tillämpning av 1 å 1, om den nya brottslig— hetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det, även döma till dags- böter, högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte. Är fängelse föreskrivet för det nya brottet och kan, med hänsyn till sådana omständigheter som i 30 kap. 11 åsägs, lå 1 inte tillämpas med mindre än att sådant förordnande förenas med

45

65

Föreslagen lydelse

fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövo- tidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 å första stycket 3 får inte ske, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett år från prövotidens ut— gång.

Döms den tilltalade med till- lämpning av ] å första stycket 3 till fängelse eller särskild tillsyn skall, när fängelsestrajfets eller den särskilda tillsynens längd be- stäms, skälig hänsyn tas till vad han undergått till följd av den villkorliga domen samt till de böter som dömts ut enligt första stycket eller 27 kap. 2 å. [fall som här avses får fängelse dömas ut på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet och får sär- skild tillsyn dömas ut på kortare tid än sex månader, dock lägst en månad.

Är den tidigare påföljden skydds- tillsyn, får rätten vid tillämpning av 1 å första stycket 1, om den nya brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidiga- re brottslighet påkallar det, även döma till dagsböter, högst tvåhun- dra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte. Är fängelse föreskrivet för det nya brottet och kan, med hänsyn till sådana om- ständigheter som i 30 kap. 11 å sägs, l å första stycket 1 inte tillämpas med mindre sådant

Nu varande lydelse

frihetsberövande, får rätten i stället för att döma till böter döma till fängelse enligt 28 kap. 3 å.

Tillämpas 1 å 1 eller 2 får rätten besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 å eller förlänga prövoti— den till högst fem år. Har den dömde åtagit sig att följa en sådan behandlingsplan som avses i 30 kap. 9 å andra stycket 3, tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 a å.

Döms den tilltalade med till— lämpning av ] å 3 till fängelse, skall när straffets längd bestäms skälig hänsyn tas till vad han har undergått till följd av domen på skyddstillsyn och till vad han har avtjänat av fängelse som dömts ut enligt första stycket eller 28 kap. 3 å liksom till böter som dömts ut enligt första stycket eller 28 kap. 2 å. I fall som här avses får fäng- else dömas ut på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har uppgift som avses i 28 kap. 6 a å första stycket lämnats i domen skall, om fängelse döms ut, detta beaktas, när straffets längd be- stäms.

46 SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

förordnande förenas med frihets- berövande, får rätten i stället för att döma till böter döma till fäng- else enligt 28 kap. 3 å.

Tillämpas ] å första stycket 1 eller 2 får rätten besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 å eller meddela sådan föreskrift som avses i I å första stycket lagen (] 989.928) om samhällstjänst eller förlänga prövotiden med högst två år. Har den dömde åtagit sig att följa en sådan behandlingsplan som avses i 30 kap. 9 å andra stycket 3, tillämpas bestämmel- serna i 28 kap. 6 a å.

Döms den tilltalade med till- lämpning av 1 å första stycket 3 till fängelse eller särskild tillsyn skall, när påföljdens längd be- stäms skälig hänsyn tas till vad han har undergått till följd av domen på skyddstillsyn och till vad han avtjänat av fängelse som dömts ut enligt första stycket eller 28 kap. 3 å liksom till böter som dömts ut enligt första stycket eller 28 kap. 2 å. 1 fall som här avses får fängelse dömas ut på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet och får särskild tillsyn dömas ut på kortare tid än sex månader, dock lägst en månad. Har uppgift som avses i 28 kap. 6 a å första stycket lämnats i domen skall, om fängelse eller särskild tillsyn döms ut, denna beaktas när

påföljdens längd bestäms.

Fängelse enligt första stycket får inte dömas ut och beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn får inte meddelas, i annat fall än när fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

Har med tillämpning av 1 å 1 genom lagakraftvunnen dom för- ordnats, att fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn som å- dömts i tidigare mål skall avse ytterligare brott, och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när straff bestämts med tillämpning av 3 å andra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras.

Finnes, när dom å fängelse på viss tid skall verkställas, att den dömde begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annat brott börjat verkställas, och framgår ej av domarna att det andra straffet beaktats, skall sedan domarna vunnit laga kraft dom- stol, efter anmälan av åklagare, med tillämpning av 3 å andra stycket bestämma det straff den dömde skall undergå till följd av den dom, som sist förekommer till verkställighet.

Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlings- straff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom eller skydds—

10å

115

Föreslagen lydelse

Har med tillämpning av 1 åförsta stycket 1 genom lagakraftvunnen dom förordnats, att fängelse, särskild tillsyn, villkorlig dom eller skyddstillsyn som ådömts i tidigare mål skall avse ytterligare brott, och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsam— ma skall gälla, när påföljd be- stämts med tillämpning av 3 å andra stycket eller 4 a å andra stycket och den tidigare ådömda påföljden ändras.

Har den dömde, när dom på fängelse på viss tid eller särskild tillsyn skall verkställas, begått brottet innan sådan påföljd som ådömts honom för annat brott börjat verkställas, och framgår inte av domarna att den andra påföljden beaktats, skall sedan domarna vunnit laga kraft dom- stol, efter anmälan av åklagare, med tillämpning av 3 å andra stycket bestämma den påföljd den dömde skall undergå till följd av den dom som sist förekommer till verkställighet.

Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvand- lingsstraff för böter, fängelse på viss tid, särskild tillsyn, villkorlig dom eller skyddstillsyn skall liv-

Nuvarande lydelse

tillsyn, skall livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan det förstnämnda fängelsestrajfet har börjat avtjänas, skall det straf- fet träda i stället för den andra på- följden.

48

12å

SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

stidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse eller särskild tillsyn på två år eller mer och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan den först- nämnda påföljden har börjat av- tjänas, skall den påföljden träda i stället för bötesstrajffet eller för- vandlingsstraffet.

Förekommer till verkställighet på en gång dom på särskild tillsyn och dom på fängelse skall bägge påföljderna verkställas enligt reglerna för särskild tillsyn; dock får sådan verkställighet inte pågå längre än två år.

Om den sammanlagda verkstäl- lighetstiden överstiger två år, skall åklagare, sedan domarna vunnit laga kraft, göra anmälan därom till domstol. Rätten får efter om- ständigheterna förklara, att den ena påföljden skall träda istället för den andra, eller undanröja den särskilda tillsynen och döma till fängelse för det eller de brott som avsågs därmed. Dömer rätten till fängelse skall 4 a å andra stycket tillämpas på motsvarande sätt.

35 kap.

Ädömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan

Ädömt fängelse bortfaller, om domen inte börjat verkställas

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

tid som nedan sågs förflutit från det domen vann laga kraft:

1. fem år, om fängelse ej över ett år ådömts,

2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år men icke över fyra år ådömts,

3. femton år, om fängelse på längre tid än fyra år men icke över åtta år ådömts,

4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,

5. trettio år, om fängelse på livs- tid ådömts.

49

IOå

Föreslagen lydelse

innan tid som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft: 1. fem år, om fängelse inte över ett år ådömts,

2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år men inte över fyra år ådömts,

3. femton år, om fängelse på längre tid än fyra år, men inte över åtta år ådömts,

4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,

5. trettio år, om fängelse på livs- tid ådömts.

Vad i första stycket 1 och 2 föreskrivits skall tillämpas på motsvarande sätt på ådömd sär- skild tillsyn.

Avbryts verkställigheten av ådömd särskild tillsyn och kan den inte upptas på nytt inom sådan tid att påföljden är till fullo verkställd innan den dömde fyllt tjugotre år, skall den tid som återstår av den ådömda påföljden verkställas som ett fängelsestraff. Vad i 8 å första stycket 1 och 2 föreskrivs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställig- heten; och skall därvid tiden beräknas med hänsyn till vad som återstår av den utdömda påfölj- den. Tiden skall räknas från den dag avbrottet skedde.

38 kap.

Har domstol med stöd av 31 kap. 1 å överlämnat någon till vård

25

Nuvarande lydelse

inom socialtjänsten men finnes därefter att vården ej kan ge- nomföras med den dömdes sam— tycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttran- de till domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förord- nandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

Vad nu har sagts gäller på mot— svarande sätt när domstolen har överlämnat någon till vård med stöd av 31 kap. 2 å och den värd som länsstyrelsen i yttrande till domstolen har förklarat sig ämna föranstalta om visar sig inte kunna anordnas.

50 SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

Har domstol med stöd av 31 kap. 2 å överlämnat någon till vård men kan den värd som länsstyrel- sen förklarat sig avse föranstalta om inte anordnas, får efter an- sökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

2aå

Har vid straffmätning eller val av påföljd enligt vad som framgår av domen särskilt beaktats huruvida den tilltalade till följd av brottet kan komma att drabbas av avskedande eller uppsägning från arbetsanställning och har det antagande som i detta hänseende legat till grund för domen visat sig felaktigt, får den rätt som först dömt i målet efter ansökan av åklagaren eller den dömde undanröja den ådömda påföljden och döma till ny påföljd för brottet. Detta gäller dock endast om den tidigare ådömda påföljden inte har till fullo verkställts. Görs en sådan ansökan, får rätten förordna att den tidigare ådömda påföljden tills vidare inte får verkställas.

Är den tidigare påföljden skyddstillsyn och bestäms den nya påföljden till fängelse, skall vid straffets bestämmande skälig hänsyn tas till vad den dömde undergått till följd av domen på skyddstillsyn. Härvid får dömas

Är den tidigare påföljden vill— korlig dom eller skyddstillsyn och bestäms den nya påföljden till fängelse eller särskild tillsyn, skall vid påföljdens bestämman- de skälig hänsyn tas till vad den dömde undergått till följd av den

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Undanröjs fängelse och dömer rätten till nytt fängelsestraff, skall den tid under vilken det tidigare straffet verkställts anses som verkställighet av det nya straffet. Rätten skall i beslutet ange den sålunda verkställda tiden.

Anmälan jämlikt 34 kap. 10 å göres hos första domstol i något av målen.

Anmälan jämlikt 34 kap. 18 å göres hos den rätt som först dömt i målet.

Nämndemän skall deltaga vid un- derrätts avgörande av fråga som avses i 2 eller 2 a å eller i 27 kap. 6 å, 28 kap. 9 å eller 34 kap. 10 å andra stycket eller 18 å. Det- samma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 å 3, förverkande av vill- korligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 å samt åtgärd enligt 34 kap. 5 å tredje stycket eller 34 kap. 6 å andra stycket.

51

45

65

Föreslagen lydelse

tidigare domen. Härvid får dömas till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet och får särskild tillsyn dömas ut på kortare tid än sex månader, dock lägst en månad. Undanröjs fängelse eller särskild tillsyn och dömer rätten till nytt fängelsestraff eller ny särskild tillsyn, skall den tid under vilken den tidigare påföljden verkställts anses som verkställighet av den nya påföljden. Rätten skall i beslutet ange den sålunda verk- ställda tiden.

Anmälan jämlikt 34 kap. 10 å eller 12 å andra stycket görs hos första domstol i något av målen.

Anmälan jämlikt 34 kap. 18 å görs hos den rätt som först dömt i målet.

Nämndemän skall deltaga vid un- derrätts avgörande av fråga som avses i 2 eller 2 a å, eller i 27 kap. 6 å, 28 kap. 9 å eller 34 kap. 10 å andra stycket, 12 å andra stycket eller 18 å. Detsam— ma skall gälla i fråga om undan- röjande av påföljd enligt 34 kap. 1 å 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 å samt åtgärd enligt 34 kap. 5 å tredje stycket eller 34 kap. 6 å andra stycket.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 å tredje stycket eller 28 kap. 11 å första och andra styckena, är underrätt domför med en lagfaren domare.

Nuvarande lydelse

I mål om åtgärd enligt 2 eller 2 a å eller 27 kap. 5 å tredje stycket eller 6 å, 28 kap. 9 å eller 34 kap. 10 å andra stycket skall underrätt lämna den dömde till- fälle att yttra sig, begär han att bliva muntligen hörd skall tillfälle därtill beredas honom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 å skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

85

SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

I mål om åtgärd enligt 2 eller 2 a å eller 27 kap. 5 å tredje stycket eller 6 å, 28 kap. 9 å eller 34 kap. 10 å andra stycket eller 12 å andra stycket skall underrätt läm- na den dömde tillfälle att yttra sig, begär han att bli muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas ho- nom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 å skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 11 å första och andra styckena får beslutas utan att tillfälle bereds den dömde att yttra sig.

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 å tredje stycket, 28 kap. 11 å första och andra styckena eller 34 kap. 10 å andra stycket eller 18 å länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller av- görande enligt 27 kap. 6 å, 28 kap. 9 å eller 34 kap. 4, 5 eller 6å angående föreskrifter, över- vakning eller prövotid.

95

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 å tredje stycket, 28 kap. 11 å första och andra styckena eller 34 kap. 10 å andra stycket, 12 å andra stycket eller 18 å länder omedelbart till efterrättelse om inte annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgörande enligt 27 kap. 6 å, 28 kap. 9 å eller 34 kap. 4, 5 eller 6 å angående före- skrifter, övervakning eller prövo- tid.

SOU 1993:35 53

2 Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 24 kap. 22 a å, av följande lydelse,

dels att 1 kap. 3 b å, 2 kap. 4 å, 23 kap. 4 å, 24 kap. 22 å, 30 kap. 7 å, 31 kap 1 å, 51 kap. 5 och 8 åå och 55 kap. 5 och 8 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 b å

Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten dock domför med en lagfaren domare och två nämndemän eller, i mål som avses i andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän. Vid huvudförhandling i mål om Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fäng- else i högst sex månader är tings- rätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.

svårare straff än böter eller fäng- else i högst sex månader är tings- rätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot. Har den tilltalade inte fyllt tjugoett år skall dock nämnde— män alltid delta i avgörandet. Om det föreligger särskilda skål med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket första eller andra meningen. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän.

2 kap. 4 %

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

Nuvarande lydelse

l brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämn— demän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej an- ledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sam— mansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

SOU 1993 :35

Föreslagen lydelse

l brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämn- demän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej an- ledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sam- mansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling. Har den till- talade inte jSillt tjugoett år skall dock nämndemän alltid delta i avgörande som sker vid huvudför— handling.

Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två lagfarna domare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandet av ett mål, får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid denna.

23 kap.

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas. Under- sökningen bör så bedrivas, att ej någon onödigt utsättes för miss- tanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. Förundersökningen skall be- drivas så skyndsamt som omstän- digheterna medgiva. Finnes ej längre anledning till dess full—

45

Vid förundersökningen skall inte bara de omständigheter, som talar emot den misstänkte, utan även de som är gynnsamma för honom be- aktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas. Under- sökningen bör bedrivas så, att inte någon onödigt utsätts för miss- tanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. Förundersökningen skall be- drivas så skyndsamt som omstän- digheterna medger. Finns inte längre anledning till dess full—

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

följande, skall den nedläggas.

55

Föreslagen lydelse

följande, skall den läggas ned.

Förundersökning mot någon som inte fyllt arton år rörande brott, på vilket fängelse kan följa, skall bedrivas med särskild skynd- samhet. Förundersökningen skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan inom tre veckor från dagen för delgivning av brotts— misstanke enligt 18 å första styck— et. Denna tidsfrist får överskridas endast om det med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra omständigheter är ound- gängligen nödvändigt.

24 kap.

Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd.

22å

Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte. Är den som häktas under arton år, skall han dock, om inte synnerliga skäl föreligger, föras till ett sådant ungdomshem som avses i 12 å lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (särskilt ungdoms- henu.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras till häkte eller särskilt ungdomshem. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte eller särskilt ung- domshem, skall föras till plats

56 SOU 1993:35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

utom häktet eller det särskilda ungdomshemmet för förhör eller annan åtgärd. Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.

22aå

Beslut om placering enligt 22 å första stycket tredje meningen meddelas av rätten efter hörande av åklagaren.

Åklagaren får dock ändra ett av rätten meddelat beslut om place- ring på häkte till placering på särskilt ungdomshem.

Om rättens beslut inte kan avvaktas, och det är oundgängli— gen nödvändigt, får åklagaren förordna att den som placerats på ett särskilt ungdomshem i stället skall placeras på häkte. Åklagaren skall genast begära rättens pröv— ning av ett sådant förordnande. Då begäran gjorts skall rätten så snart det kan ske och senast inom en vecka hålla förhandling. För handläggningen gäller i tillämpli- ga delar vad som föreskrivits om häktningsförhandling.

Rättens och åklagarens beslut får inte överklagas.

30 kap. 7 %

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Ingå nämndemän i rätten, framställe ordföranden eller, om målets beretts av annan lagfaren domare, denne saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helg- skall samma eller sist nästa helg— fria dag överläggning hållas och, fria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och om det kan ske, dom beslutas och

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synner- ligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudför- handlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall un- derrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.

57

Föreslagen lydelse

avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synner- ligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudför- handlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall un— derrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande. Om den tilltalade inte har fyllt arton år, och åtalet avser ett brott för vilket år föreskrivet fängelse, skall domen avkunnas vid huvudför- handlingen eller vid särskilt sam- manträde, om inte hinder möter däremot.

Avgörs ett mål utan huvudförhandling, skall så snart som möjligt över- läggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålls tillgänglig på rättens kansli.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på

samma tid och sätt som domen.

När ett mål avgjorts, skall parterna snarast underrättas skriftligen om

utgången i målet.

31 kap.

Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall den tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare. Han skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom till rätten.

Nu varande lydelse

Ersättningsskyldigheten om- fattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller försvarare som utsetts av honom.

58 SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

Ersättningsskyldigheten om- fattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller försvarare som utsetts av honom. Ersättningsskyldigheten omfattar inte heller kostnader som upp— kommit vid ett sådant rättens sammanträde som avses i 30 kap. 7 å första stycket sista meningen.

Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 å första stycket skyldig att betala mera av dessa kostnader än vad som skulle ha utgått i grundav— gift och tilläggsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen(1972 :429). Har han haft offentlig försvarare i målet, skall grundavgiften minskas med vad han har betalat i rådgivningsavgift till försvararen.

Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta under- stiger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte

åläggas.

51 kap.

55

Avvisas ej vadetalan, skall underrätten efter utgången av den i 2 å angivna tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade handlingar samt akten.

Är den tilltalade häktad eller framställes i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom begäran om den tilltalades häktande eller åtgärd, som avses i 25-28 kap., eller om hävande av sådan åtgärd, skall insändandet ske genast; till dess den i 2 å angivna tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå vid underrätten.

Är den tilltalade häktad eller framställs i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom begäran om den tilltalades häktande eller åtgärd, som avses i 25-28 kap., eller om hävande av sådan åtgärd, eller om att vidare verkställighet av dom på särskild tillsyn inte får äga rum, skall insändandet ske genast; till dess den i 2 å angivna tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå vid underrätten.

SOU 1993:35 59

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delges vadesvaranden som skall föreläggas att avge skriftligt genmäle.

Om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, får hovrätten dock genast meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket vidtas.

Om tingsrätten har avslagit ett Om tingsrätten har avslagit ett yrkande om åtgärd, som avses i yrkande om åtgärd, som avses i 26-28 kap., eller förordnat om att 26—28 kap., eller förordnat om att en sådan åtgärd skall hävas, får en sådan åtgärd skall hävas, får hovrätten omedlbart bevilja åt- hovrätten omedelbart bevilja gården att gälla till dess något åtgärden att gälla till dess något annat bestäms. Om tingsrätten annat bestäms. Om tingsrätten beviljat åtgärd som nu sagts, får beviljat åtgärd som nu sagts, får hovrätten omedelbart förordna att hovrätten omedelbart förordna att vidare åtgärd för verkställighet av vidare verkställighet av beslutet beslutet inte får äga rum. 1 frågor inte får äga rum. Om tingsrätten om häktning och reseförbud får meddelat beslut om omedelbar hovrätten göra ändring i tings- verkställighet av dom på särskild rättens beslut även om motparten tillsyn får hovrätten omedelbart inte hörts. förordna att vidare verkställighet

av beslutet inte får äga rum. 1 frågor om häktning och reseförbud får hovrätten göra ändring i tings- rättens beslut även om motparten inte hörts. Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 å tredje och fjärde styckena tillämpas.

55 kap. 5 &

Avvisas ej revisionstalan, skall hovrätten efter revisionstidens utgång utan dröjsmål till högsta domstolen insända revisionsinlagan med därvid fogade handlingar sarnt underrättens och hovrättens akter i målet.

Är i brottmål den tilltalade Är i brottmål den tilltalade häktad eller framställes i revi- häktad eller framställs i revisions— sionsinlagan yrkande, som på— inlagan yrkande, som påkallar kallar omedelbar prövning, såsom omedelbar prövning, såsom i i tvistemål begäran om kvarstad tvistemål begäran om kvarstad eller hävande av sådan åtgärd eller eller hävande av sådan åtgärd eller av förordnande, att dom må verk— av förordnande, att dom får verk-

Nu varande lydelse

ställas utan hinder av att den icke äger laga kraft, eller i brottmål begäran om den tilltalades häktan- de eller om åtgärd, som avses i 25-28 kap., eller om hävande av sådan åtgärd, skall insändandet ske genast.

60

8.5;

SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

ställas utan hinder av att den inte äger laga kraft, eller i brottmål begäran om den tilltalades häktan- de eller om åtgärd som avses i 25— 28 kap., eller om hävande av sådan åtgärd, eller om att vidare verkställighet av dom på särskild tillsyn inte får äga rum, skall insändandet ske genast.

För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas revisionssvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle.

Har hovrätten i tvistemål av- slagit yrkande om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26-28 kap., eller förordnat om hävande av åtgärd som där sägs, äge högsta domstolen omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrät— ten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verk— ställas utan hinder av att den icke äger laga kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge högsta domstolen ock omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller reseför- bud, må högsta domstolen utan motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.

Har hovrätten i tvistemål av- slagit yrkande om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat om hävande av åtgärd som där sägs, får högsta domstolen omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrät- ten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom får verk- ställas utan hinder av att den inte äger laga kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, får hög- sta domstolen även omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet inte får äga rum. Om underrätt meddelat beslut om omedelbar verkställighet av dom på särskild tillsyn, får högsta domstolen omedelbart förordna att vidare verkställighet av beslutet inte får äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, får högsta domstolen utan motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.

SOU 1993:35

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 19 å lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Har någon genom dom, som får verkställas, trots att den inte äger laga kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han för sådan verkställighet intagen i kriminalvårdsantalt, skall han vid fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet. Detsamma gäller i fråga om den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 å brottsbalken .

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål skall, om inte annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för brott, vid domstol inleds förfarande, som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd; är han intagen i anstalt som avses i första stycket, skall han anses som häktad för brottet. Har of— fentlig försvarare förordnats för den dömde, skall ersättning till försvararen alltid betalas av sta- ten. Även kostnad för annan rättshjälp åt den dömde skall betalas av staten.

l9å

Föreslagen lydelse

Har någon genom dom, som får verkställas, trots att den inte äger laga kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han för sådan verkställighet intagen i kriminalvårdsanstalt eller sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 å lagen (1990:52) med särskil- da bestämmelser om vård av unga, skall han vid fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet. Detsamma gäller i fråga om den som är omhändertagen en- ligt 28 kap. 11 å brottsbalken.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål skall, om inte annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för brott, vid domstol inleds förfarande, som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd; är han för verkställighet av påföljd intagen i anstalt eller i hem som avses i första stycket, skall han anses som häktad för brottet. Har offentlig försvarare förordnats för den dömde, skall ersättning till försvararen alltid betalas av sta- ten. Även kostnad för annan rätt— shjälp åt den dömde skall betalas av staten.

4 Förslag till

SOU 1993 :35

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt

kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2, 4 och 10 åå lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket ]. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;

2. överlämnats till rättspsykiatrisk vård eller, om för brottet är före- skrivet fängelse, till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall; eller

3. ålagts förvandlingsstraff för böter

2.5

Föreslagen lydelse

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket

1. dömts till fängelse, särskild tillsyn, villkorlig dom eller skyddstillsyn;

2. överlämnats till rättspsykiatrisk vård eller, om för brottet är före- skrivet fängelse, till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall; eller

3. ålagts förvandlingsstraff för böter.

Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn eller villkorlig dom, enligt domen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, skall detta särskilt anmärkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personut- redning och om domen eller beslutet.

Registret skall innehålla anteck— ning om ]. verkställighetens början be- träffande den som dömts till fäng- else eller ålagts förvandlingsstraff för böter samt frigivning från sådana strajf, med angivande vid villkorlig frigivning av prövotiden och den återstående strafftiden; samt

2. förordnande om anstånd med övervakning eller om att vidare

Registret skall innehålla anteck— ning om

1. verkställighetens början be- träffande den som dömts till fäng- else eller särskild tillsyn eller ålagts förvandlingsstraff för böter samt frigivning från sådana på— följder, med angivande vid vill— korlig frigivning av prövotiden och den återstående strafftiden; samt

2. förordnande om anstånd med övervakning eller om att vidare

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

verkställighet ej får äga rum beträffande den som har dömts till skyddstillsyn.

lOå

Föreslagen lydelse

verkställighet inte får äga rum beträffande den som har dömts till skyddstillsyn eller särskild tillsyn.

[ registerutdrag enligt 8 å skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas, icke medtagas anteckning om

1. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 å brottsbalken eller över- lämnande till särskild vård, sedan tio år förflutit från domen eller beslutet; samt

1. villkorlig dom, skyddstillsyn, särskild tillsyn, fängelse som ådömts med stöd av 28 kap. 3 å brottsbalken eller överlämnande till särskild vård, sedan tio år förflutit från domen eller beslutet;

samt 2. fängelse i annat fall än som avses i 1 samt förvandlingsstraff för böter, sedan tio år förflutit från frigivningen.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut, som enligt 2 å skall antecknas i registret, skola båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut, som meddelats före (1. 1 jan. 1945, eller om verkställighet av påföljd som bestämts i sådant avgörande medtages dock endast i den utsträckning rege- ringen bestämmer, om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts enligt femte stycket.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf föreskrivs i utdraget inte någon anteckning om påföljd tas med, skall inte heller de övriga an- teckningar tas med som kan förekomma i registret. I utdrag till domstol eller åklagare skall dock alltid tas med anteckning om verkställd sinnes- undersökning eller rättspsykiatrisk undersökning eller om läkarintyg som avses i 4 å första stycket lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk under- sökning.

Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning be- träffande uppgift som antecknats med stöd av 6 å.

Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej iakttagas, om för särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslern, justitie— ombudsman eller datainspektionen.

64 SOU 1993:35

5 Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda be— stämmelser om unga lagöverträdare

dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 4 a, 6 e, 6 f och 6 g åå, av följande lydelse,

dels att 1, 2, 3, 4, 6, 6 c, 7, 9, 10 och 12 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15

Om någon har begått ett brott innan han fyllt arton år, får åklagaren besluta att underlåta åtal enligt bestämmelserna i denna lag (åtalsunderlå- telse).

Åtalsunderlåtelse får beslutas, om den underårige blir föremål för sådan åtgärd som anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är lämpligast för den underårige:

l. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen ( 1980:620 ),

2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda be- stämmelser om vård av unga, eller

3. annan åtgärd som innebär att den underårige får hjälp eller stöd. Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har skett av okynne eller förhastande.

Vid bedömningen av om åtals- underlåtelse skall meddelas skall åklagaren utöver vad som följer av andra och tredje styckena särskilt beakta den underåriges vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet eller att avhjälpa eller be— gränsa skadan.

Vid bedömningen av om åtals- underlåtelse skall meddelas skall åklagaren utöver vad som följer av andra och tredje styckena särskilt beakta den underåriges vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet eller att avhjälpa eller begränsa skadan eller på annat sätt gottgöra målsäganden.

Åtalsunderlåtelse får inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts.

Utöver vad som nu har sagts kan åtalsunderlåtelse meddelas enligt 20

kap. 7 å rättegångsbalken.

I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a å rättegångsbalken.

?

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

Fråga om beslut jämlikt l å skall handläggas skyndsamt. Fattas ej sådant beslut, skall åtal väckas utan dröjsmål.

Om det finns skälig anledning till åtalsunderlåtelse enligt denna lag, skall åklagaren innan han beslutar i ärendet inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen(1980:620) har ansvaret för den underårige. Yttrandet skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller avser att vidta någon åtgärd beträffande den underårige och om en sådan åtgärd enligt nämndens mening är den lämpligaste för honom.

25

35

Föreslagen lydelse

Fråga om beslut enligt 1 å skall handläggas skyndsamt. Fattas inte sådant beslut, skall åtal väckas utan dröjsmål.

I rättegångsbalken finns sär— skilda bestämmelser om tidsfrister i vissa mål mot den som inte har fyllt arton år.

Innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan skall han, om inte brottet är ringa eller det är upp- enbart att förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger eller det annars anses obehövligt, in- hämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialt- jänstlagen (1980:620) har ansvaret för den underårige. Sådant yttran— de får inhämtas endast under förutsättning att den misstänkte erkänt gärningen eller det annars finns skälig misstanke för att han har begått brottet. Yttrandet skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller avser att vidta någon åtgärd beträffande den underårige och om en sådan åtgärd enligt nämndens mening är den lämpli- gaste för honom.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden timer det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

I begäran om yttrande skall åklagaren föreskriva inom vilken tid yttrandet skall lämnas och, om det behövs, ge socialnämnden an— visningar för hur yttrandet kan begränsas.

Nuvarande lydelse

Nämnden skall avge sitt yttrande skyndsamt. Yttrandet skall avges inom två veckor från den dag då begäran om yttrande kom in till nämnden, om inte längre tid är nödvändig med hänsyn till åren— dets beskajfenhet. Har yttrande inte avgetts inom fyra veckor, skall åklagaren genast underrättas om orsaken till dröjsmålet. Åklagaren för utan att social- nämndens yttrande inhämtats besluta om åtalsunderlåtelse, ]. om brottet är ringa, eller 2. om det är uppenbart att förut- sättningar för åtalsunderlåtelse föreligger.

66 SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

Nämnden skall lämna sitt ytt- rande inom den av åklagaren före— skrivna tiden. Om det behövs med hänsyn till ärendets beskaf- fenhet kan åklagaren dock medge att yttrandet lämnas senare. Ytt- randet kan om det anses lämpligt lämnas vid sådant sammanträde som avses i 4 å.

Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar som denne begär i fråga om den underårige.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse skall på lämpligt sätt tillkännagi- vas för den underårige.

45

Ett beslut om åtalsunderlåtelse skall, om hinder inte möter, delges den unge vid ett personligt sammantra'n'ande med åklagaren inom en vecka efter det att beslutet fattats. Vid sammanträjfandet skall, om hinder inte möter eller annars skäl inte föreligger där- emot, den unges vårdnadshavare närvara. Även företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att närvara.

Beslutet om åtalsunderlåtelse får delges den unge av en annan åklagare än den som meddelat beslutet. Är det uppenbart att muntlig delgivning inte kan ge- nomföras, får delgivningen vara skriftlig.

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

4aå

Om någon, som med stöd av 3 å lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga har intagits i ett sådant hem som avses i 12 å nämnda lag, miss- tänks för att ha begått brott innan vården vid hemmet har avslutats, skall åklagaren, om brottet hör under allmänt åtal, pröva om åtal lämpligen bör ske. Innan åtals- frågan avgörs, skall den som förestår vården vid hemmet höras, om det inte är obehövligt.

Om någon som inte fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, skall vårdnadshavaren omedelbart underrättas, om det inte finns särskilda skäl mot det.

67

Öcå

Föreslagen lydelse

Vid sammanträffande enligt 4 å skall åklagaren särskilt

1 . förklara innebörden av beslutet om åtalsunderlåtelse och det sköt— samhetskrav som detta är förenat med och

2. klargöra vilka följderna kan bli av fortsatta lagöverträdelser.

Om någon, som dömts till särskild tillsyn eller med stöd av 3 å lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga har tagits in i ett sådant hem som avses i 12 å nämnda lag, misstänks för att ha begått brott innan vistelsen vid hemmet har avslutats, skall åkla- garen, om brottet hör under all— mänt åtal, pröva om åtal lämp- ligen bör ske. Innan åtalsfrågan avgörs, skall den som förestår hemmet höras, om det inte är obehövligt.

Om någon som inte fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, skall vårdnadshavaren omedelbart underrättas samt kallas till förhör med den unge, om detta inte medför men för utredningen eller annars finns särskilda skäl mot det.

Nuvarande lydelse

Den som är under aderton år må ej häktas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

68 SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

6eå

Vid förundersökning mot den som är under arton är bör anlitas åklagare och polismän som sår- skilt avdelats för eller som annars har särskild erfarenhet av unga lagöverträdare. Har den unge tidigare varit föremål för förun— dersökning eller utredning enligt 13 å, bör tillses att samma åkla- gare och utredare om möjligt till— delas också den nya förunder— sökningen.

Öfå

Om någon som inte fyllt arton år är skäligen misstänkt för ett brott, på vilket fängelse kan följa, skall polismyndigheten genast under- rätta socialnämnden.

Ögå

Vid förhör med den som inte fyllt arton år, och som är misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa, skall företrädare för social- nämnden nårvara, om hinder inte föreligger och det kan ske utan men för utredningen.

75

Den som är under arton år får häktas endast om det finns särskil— da skäl för häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksam— het eller om det annars finns syn— nerliga skäl för häktning.

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

Den som är under arton år får inte dömas till fängelse eller skydd- stillsyn, om inte den som har vårdnaden om honom har blivit hörd i målet, där så lämpligen kunnat ske.

Rätten får överlämna åt social- nämnden att föranstalta om vård inom socialtjänsten endast om det i målet finns ett yttrande av nämn- den med det innehåll som avses i 3 å. Ett sådant yttrande krävs också, om det inte finns särskilda skäl, för att rätten skall få döma den som är under tjugoett år till fängelse i mer än tre månader.

Vårdnadshavare som hörs enligt första stycket har rätt till ersätt— ning och förskott enligt vad som är föreskrivet om vittne. Ersätt— ningen skall betalas av staten.

Ont det i mål mot den som inte har fyllt tjugoett år finns anled- ning att döma till annan påföljd än böter, bör för tjänstgöring i tingsrätt företrädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfa- renhet beträffande vård och fost- ran av ungdom.

95

10å

Föreslagen lydelse

När åtal väcks mot den som är under arton år, skall vårdnadsha- varen, genom rättens försorg, underrättas härom och om tid- punkten för huvudförhandlingen. Detta skall dock inte gälla om det finns särskilda skäl mot det.

Om åtalet avser ett brott för vilket är föreskrivet fängelse, skall vårdnadshavaren höras i målet, där så lämpligen kan ske och särskilda skäl inte finns mot detta.

Rätten får döma till särskild tillsyn endast om det i målet finns ett yttrande av nämnden med det innehåll som avses i 3 å. Ett sådant yttrande krävs också, om det inte finns särskilda skäl, för att rätten skall få döma den som är under tjugoett år till fängelse i mer än tre månader.

Vårdnadshavare som hörs enligt andra stycket, eller som annars inställer sig vid rätten efter att ha kallats personligen, har rätt till ersättning och förskott enligt vad som är föreskrivet om vittne. Ersättningen skall betalas av sta- ten.

I mål mot den som inte har fyllt tjugoett år skall, om hinder inte föreligger, för tjänstgöring i tings- rätt och hovrätt anlitas minst en nämndeman med insikt och erfa- renhet beträffande vård och fost- ran av ungdom.

Nuvarande lydelse

12å

SOU 1993 :35

Föreslagen lydelse

Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.

Väcks allmänt åtal mot den som inte fyllt arton år för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i mer än ett år, skall de tidsfrister iakt— tas som är föreskrivna för åtgär- der i mål vari den tilltalade är häktad. I stället för den tid om en vecka, som i 45 kap. 14 å rätte— gångsbalken är föreskriven för hållande av huvudförhandling, skall gälla en tid om två veckor.

Inhämtar rätten yttrande från socialnämnden enligt 9 å andra stycket, skall nämnden yttra sig inom sådan tid att rätten kan hålla huvudförhandling enligt reglerna i andra stycket. Om ärendets be— skaffenhet föranleder det, får dock yttrandet med rättens medgivande avges senare.

Väcks allmänt åtal mot den som inte fyllt arton år för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse, skall de tidsfrister iakttas som är före- skrivna för åtgärder i mål vari den tilltalade är häktad. I stället för den tid om en vecka, som i 45 kap. 14 å rättegångsbalken är föreskriven för hållande av huvud- förhandling, skall gälla en tid om två veckor.

Inhämtar rätten yttrande från socialnämnden enligt 9 å tredje stycket, skall nämnden yttra sig inom sådan tid att rätten kan hålla huvudförhandling enligt reglerna i andra stycket. Om ärendets be— skaffenhet föranleder det, får dock yttrandet med rättens medgivande avges senare.

SOU 1993:35

6 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (19641740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål

dels att 6 å skall upphöra att gälla, dels att 2 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Har åklagaren med stöd av 1 å lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ- dare beslutat om åtalsunderlåtelse beträffande brott för vilket ärföre- skrivet svårare straff än böter, skall den underårige underrättas om beslutet muntligen och om möjligt i vårdnadshavares närva- ro. Om det är lämpligare, får underrättelsen verkställas av en annan åklagare än den som med- delat beslutet eller av socialnämn- den. Möter särskilda svårigheter för muntlig underrättelse eller är brottet ringa, får underrättelsen vara skriftlig.

Första stycket skall tillämpas också ifråga om strafföreläggande enligt 6 a å lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

25

Föreslagen lydelse

Har åklagaren med stöd av 6 a å lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ- dare meddelat strafföreläggande skall den unge delges beslutet muntligen och om möjligt i vård- nadshavares närvaro. Om det är lämpligare får beslutet delges av annan åklagare än den som med— delat detta. Möter hinder mot muntlig delgivning eller är brottet ringa får delgivningen vara skrift- lig.

72 SOU 1993:35

7 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion

Härigenom föreskrivs att 13 å förordningen (1979:572) med tingsrättsin- struktion skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13å

Vid fördelningen av målen och ärendena på rotlama skall iakttas att

1. arbetsbördan såvitt möjligt blir lika stor för alla domare,

2. ett mål eller ärende som har samband med ett annat mål eller ärende tilldelas samma rotel som det andra målet eller ärendet.

Fördelningen av domargöromålen skall ske på ett sådant sätt att arbetsuppgifter inte tilldelas en tingsfiskal i större omfattning än som är lämplig med hänsyn till fiskalens erfarenhet av tjänstgöring i domstol. Sådana arbetsuppgifter, som kräver särskild erfarenhet, får inte tilldelas en fiskal.

Brottmål mot den som inte har fyllt tjugoett år skall, om för brottet är föreskri vet svårare straff än böter och hinder inte möter däremot, handläggas av ordinarie domare i tingsrätten.

r—,.f .

SOU 1993:35 73

8 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1982: 805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.

Härigenom föreskrivs att 6 å förordningen (1982z805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

öå

Reseersättning, traktamente och ersättning för tidsspillan får tillerkännas 1. vittne, 2. sådan sakkunnig vid allmän domstol som inte har utsetts av rätten, 3. målsägande som skall höras i brottmål i anledning av åklagarens talan, 4. vårdnadshavare som skall 4. vårdnadshavare som skall höras enligt 21 kap. 1 å rätte- höras enligt 21 kap. 1 å rätte- gångsbalken eller enligt 9 å lagen gångsbalken eller enligt 9 å lagen (1964:167) med särskilda bestäm- (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare, melser om unga lagöverträdare, eller som annars inställt sig vid rätten efter att ha kallats person- ligen,

5. den som förordnats till särskild personutredare enligt 3 å lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. och som skall höras vid allmän domstol,

6. förtroendeman enligt 4 å lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. som skall höras vid allmän domstol,

7. den som skall höras under förundersökning i brottmål eller enligt 23 kap. 3 å fjärde stycket rättegångsbalken ,

8. den som, utan att vara part, skall höras enligt utlänningslagen(19891529) eller lagen (19911572) om särskild utlänningskontroll,

9. den som, utan att vara part, skall höras enligt lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

10. den som skall höras enligt 13 å lagen (l976:839) om statens va- nämnd,

11. den som, utan att vara part, skall höras enligt lagen (19731188) om arrende— och hyresnämnder,

12. den som medverkar vid utredning enligt 25 eller 45 å rättshjälpsla- gen (1972z429),

13. den som, utan att vara sökande, på kallelse av inskrivnings- myndighet har inställt sig för att höras vid lagfartssammanträde eller sammanträde enligt 19 kap. 10 å jordabalken ,

74 SOU 1993:35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14. den som, utan att vara sökande, på kallelse av sjöfartsregistret har inställt sig för att höras vid sammanträde enligt 31 å sjölagen(189lz35 5.1),

15. den som, utan att vara part, skall höras under utredning som avses i 9 å andra stycket lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

16. den som , utan att vara part, skall höras inför jämställdhetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991 :433),

17. tredje man som skall höras inför kronofogdemyndigheten enligt 2 kap. 11 åutsökningsbalken.

Ersättning till vittne lämnas även i fall som avses i 36 kap. 8 å rättegångsbalken .

r— , 1 SOU 1993:35 75 9 Förslag till

Förordning om ändring i frivårdsförordningen (1983z250)

Härigenom föreskrivs att 4 å frivårdsförordningen skall ha följande

lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 % Till övervakare förordnas hand- Till övervakare förordnas hand- läggande tjänsteman vid frivårds- läggande tjänsteman vid frivårds— myndigheten eller annan lämplig myndigheten eller annan lämplig person. person. Om den dömde är under

tjugoett år skall till övervakare anlitas den som har särskild erfa- renhet i fråga om vård och fostran av ungdom.

Den dömde bör få tillfälle att yttra sig angående valet av övervakare.

76 SOU 1993:35

10 Förslag till Förordning om upphävande av förordning (1988:217) om försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att förordning (1988:217) om försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande unga lagöverträdare skall upphöra att gälla.

SOU 1993:35

1 1 Förslag till

77

Lag om ändring i lagen (1989:928) om sam-

hällstjänst

Härigenom förskrivs i fråga om lagen (1989:928) om samhällstjänst dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 2a å av följande lydelse, dels att 1, 2 och 3 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Om det vid val av påföljd enligt 30 kap. brottsbalken är av av- görande betydelse för att rätten, i stället för att döma till fängelse, skall kunna döma till skyddstillsyn eller förordna att tidigare ådömd skyddstillsyn skall avse nya brott, får rätten, utöver vad som följer av 28 kap. 6 å brottsbalken , med- dela särskild föreskrift som avser skyldighet att i samband med verkställigheten utföra oavlönat arbete i lägst 40 och högst 200 timmar (samhällstjänst). Detta gäller dock endast under förut- sättning att den tilltalade förklarat sig villig att följa en sådan före- skrift.

Föreslagen lydelse

Om det vid val av påföljd enligt 30 kap. brottsbalken är av av— görande betydelse för att rätten, i stället för att döma till fängelse eller särskild tillsyn, skall kunna döma till skyddstillsyn eller för— ordna att tidigare ådömd skydd- stillsyn skall avse nya brott, får rätten, utöver vad som följer av 28 kap. 6 å brottsbalken , meddela särskild föreskrift som avser skyldighet att i samband med verkställigheten utföra oavlönat arbete i lägst 40 och högst 200 timmar (samhällstjänst).

Är den tilltalade under tjugoett årfår sådan föreskrift som avses i första stycket även meddelas om det är av avgörande betydelse för att rätten, i stället för att döma till fängelse eller särskild tillsyn, skall kunna döma till villkorlig dom eller förordna att en tidigare ådömd villkorlig dom skall avse nya brott.

Föreskrift enligt första och andra stycket får meddelas endast under förutsättning att den till- talade förklarat sig villig att följa en sådan föreskrift.

Nu varande lydelse

Meddelar rätten föreskrift med stöd av första stycket, skall det i domslutet anges hur långtfängel- sestrajf som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället valts som påföljd.

Har föreskrift meddelats med stöd av första stycket och åter- kallar den tilltalade sitt samtycke vid högre rätts prövning av målet, får rätten utan hinder av 51 kap. 25 å första stycket första mening- en och 55 kap. 15 å första stycket rättegångsbalken döma till fängel- se.

Övervakningsnämnden får ändra eller upphäva en föreskrift som har meddelats enligt 1 å när det finns skäl till det. I fråga om dom med sådan föreskrift tillämpas vad som föreskrivs i 26 kap. 17 å, 28 kap. 7 å och 8 å första stycket första meningen och andra stycket samt 37 kap. 8 å andra stycket och 10 å brottsbalken om andra föreskrifter vid skyddstillsyn.

78

25

SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

Meddelar rätten föreskrift med stöd av första eller andra stycket, skall det i domslutet anges hur lång tid som skulle ha dömts ut, om fängelse eller särskild tillsyn i stället valts som påföljd.

Har föreskrift meddelats med stöd av första eller andra stycket och återkallar den tilltalade sitt samtycke vid högre rätts prövning av målet, får rätten utan hinder av 51 kap. 25 å första stycket första meningen och 55 kap. 15 å första stycket rättegångsbalken döma till fängelse eller särskild tillsyn.

Övervakningsnämnden får ändra eller upphäva en föreskrift som har meddelats enligt 1 å första stycket när det finns skäl till det. I fråga om dom med sådan före- skrift tillämpas vad som föreskrivs i 26 kap. 17 å, 28 kap. 7 å och 8 å första stycket första meningen och andra stycket samt 37 kap. 8 å andra stycket och 10 å brotts- balken om andra föreskrifter vid skyddstillsyn.

Om det behövs för att den dömde skall stå under övervakning till dess det föreskrivna arbetet har utförts, får övervakningsnämnden besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det att ett år har gått av prövotiden, dock längst till prövotidens utgång.

Rätten får ändra eller upphäva en föreskrift som meddelats enligt ] å andra stycket när det finns skäl till det.

Frivårdsmyndigheten får med- dela anvisningar i fråga om verk- ställandet av sådan föreskrift, samt även medge tillfällig lättnad eller vidta erforderlig jämkning.

SOU 1993:35

Nu varande lydelse

Om rätten undanröjer en dom på skyddstillsyn med föreskrift enligt 1 å första stycket och i stället dömer till fängelse, skall rätten beakta uppgift som avses i 1 å andra stycket när strajfets längd bestäms.

79

Föreslagen lydelse

Om den dömde allvarligt miss- sköter en föreskrift om samhälls- tjänst som meddelats honom med stöd av I å andra stycket skall frivårdsmyndigheten begära att åklagare vid domstol för talan om åtgärd enligt 27 kap. 6 å brotts- balken.

Om rätten undanröjer en dom på skyddstillsyn eller en villkorlig dom med föreskrift enligt 1 å första eller andra stycket och i stället dömer till fängelse eller särskild tillsyn, skall rätten beakta uppgift som avses i 1 å fjärde stycket när påföljdens längd be- stäms.

12 Förslag till

SOU 1993 :35

Lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda be- stämmelser om vård av unga att 3 och 21 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller ut- veckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av be- roendeframkallande medel, brotts- lig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

3.5

Föreslagen lydelse

Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller ut— veckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av be- roendeframkallande medel, brotts- lig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Är den unge delgiven misstanke för brott får brottet inte åberopas som stöd för åtgärd enligt denna lag så länge förundersökning pågår eller misstanken annars är föremål för prövning.

21å

När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, skall socialnämnden besluta att vården skall upphöra. Nämnden skall noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom.

Om den unge döms till särskild tillsyn skall socialnämnden besluta att vård som sker med stöd av denna lag skall upphöra om inte särskilda skäl talar däremot.

Vård som har beslutats med stöd av 2 å skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med stöd av 3 å skall upphöra senast när den unge fyller 21 år.

SOU 1993:00

13 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1990: 893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs att 2, 3, 6, 7, 9, 10 och 19 åå förordningen (1990 :893) om underrättelse om dom i vissa brott, m.m. skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Meddelas dom i ett mål där den tilltalade är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt, skall en ko— pia av domen samma dag sändas till häktet eller antstalten. I stället för domen får domstolen sända bevis om utgången i målet såvitt rör den dömde (domsbevis).

Föreslagen lydelse

Meddelas dom i ett mål där den tilltalade är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt eller sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 å lagen (1990:52) med särskil- da bestämmelser om vård av unga, skall en kopia av domen samma dag sändas till häktet eller anstalten eller det särskilda ung- domshemmet. I stället för domen får domstolen sända bevis om utgången i målet såvitt rör den dömde (domsbevis).

Om domsbevis sänds, skall en kopia av domen sändas inom en vecka från det att domen meddelades.

Döms den tilltalade till fängelse, skall det till kopian av domen eller till domsbeviset fogas ett exemplar av 1. personbevis, 2. yttrande enligt lagen (1991:2041) om sär— skild personutredning i brottmål, m.m., 3. läkarintyg som avgetts enligt lagen om särskild personut- redning i brottmål, m.m., 4. utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning.

36

Döms den tilltalade till fängelse eller särskild tillsyn, skall det till kopian av domen eller till doms- beviset fogas ett exemplar av 1. personbevis, 2. yttrande enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m., 3. läkarintyg som avgetts enligt lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m., 4. utlåtande över rättspsykiatrisk undersök- ning.

Nuvarande lydelse

Om en tilltalad som inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt döms till fängelse, skall en kopia av domen sändas till kriminal- vårdsstyrelsen inom en vecka.

65

SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

Om en tilltalad som inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt eller sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 å lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, döms till fängelse eller särskild tillsyn, skall en kopia av domen sändas till Krimi- nalvårdsstyrelsen eller Statens in- stitutionsstyrelse inom en vecka.

Till kopian av domen skall fogas de handlingar som avses i 3 å. Har särskild personutredning enligt lagen ( 1991 :2041) om särskild personutred- ning i brottmål, m.m. eller rättspsykiatrisk undersökning inte ägt rum, skall det i stället bifogas kopia av akten i målet, i de delar som rör den dömdes personliga förhållanden.

7?)

Bestämmelserna i 6 å gäller även i fråga om dom eller beslut var- igenom domstolen l. förklarar villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, 2. förord- nar att ett tidigare ådömt fängelse- straff skall avse ytterligare brott, eller 3. ålägger förvandlingsstraff för böter eller förordnar att ett tidigare ålagt förvandlingsstraff skall avse ytterligare böter.

Bestämmelserna i 6 å gäller även i fråga om dom eller beslut var- igenom domstolen l. förklarar villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, 2. förord- nar att ett tidigare ådömt fängelse- straff eller en tidigare ådömd särskild tillsyn skall avse ytterliga- re brott, eller 3. ålägger förvand- lingsstraff för böter eller förordnar att ett tidigare ålagt förvandlings- straff skall avse ytterligare böter.

Kopia av akten i målet behöver inte sändas i fall som avses i första

stycket 3.

Om en högre rätt ändrar en dom eller ett beslut som avses i 6 eller 7 å, skall en kopia av den högre rättens dom eller beslut samma dag sändas till kriminalvårdsstyrel- sen. I stället för domen eller

Om en högre rätt ändrar en dom eller ett beslut som avses i 6 eller 7 å, skall en kopia av den högre rättens dom eller beslut samma dag sändas till Kriminalvårdssty- relsen eller Statens institutionssty-

[__

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

beslutet får domsbevis sändas, varvid 2 5 andra stycket tillämpas.

Har den dömde i fall som avses i 2, 6 eller 7 & dömts till fängelse i mer än två månader, skall domstolen inom en vecka sända kopia av akten i målet till den myndighet dit kopia av domen skall sändas. Detta gäller dock endast i den utsträckning det behövs för att myndigheten skall få kännedom om den dömdes personliga förhållanden och de huvudsakligaomständigheternavid brottet.

Om en tilltalad som inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt döms till fängelse enligt 28 kap. 35 brottsbalken med beslut att domen skall gå i verkställighet trots att den inte har vunnit laga kraft, skall de handlingar som avses i 6 & sändas till kriminal- vårdsstyrelsen samma dag. I stället för domen får domsbevis sändas, varvid 2 5 andra stycket tillämpas.

105

Föreslagen lydelse

relse. ] stället för domen eller be- slutet får domsbevis sändas, var- vid 2 & andra stycket tillämpas.

Har den dömde i fall som avses i 2, 6 eller 7 & dömts till fängelse i mer än två månader, eller till särskild tillsyn, skall domstolen inom en vecka sända kopia av akten i målet till den myndighet dit kopia av domen skall sändas. Detta gäller dock endast i den utsträckning det behövs för att myndigheten skall få kännedom om den dömdes personliga för— hållanden och de huvudsakliga omständigheterna vid brottet.

Om en tilltalad som inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt eller sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 & lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga döms till fängelse enligt 28 kap. 3 & brottsbalken eller till särskild tillsyn med beslut att domen skall gå i verkställighet trots att den inte har vunnit laga kraft, skall de handlingar som avses i 6 & sändas till Kriminal- vårdsstyrelsen eller Statens in— stitutionsstyrelse samma dag. I stället för domen får domsbevis sändas, varvid 2 & andra stycket tillämpas.

Nu varande lydelse

Om domstolen beslutar att den tilltalade skall överlämnas till vård inom socialtjänsten med stöd av 31 kap. ] åbrottsbalken, skall en kopia av domen sändas till social- nämnden samma dag. Domstolen får i stället sända domsbevis, varvid 2 5 andra stycket tillämpas.

195

SOU 1993 :35

Föreslagen lydelse

Om rätten dömer den tilltalade till villkorlig dom med stöd av 30 kap. 7 5 andra stycket brottsbalken eller till särskild tillsyn, skall en kopia av domen sändas till social- nämnden samma dag. Rätten får i stället sända domsbevis, varvid 2 5 andra stycket tillämpas.

|__—

SOU 1993:35 85

14 Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs att l 5 lagen (1991 :2041) om särskild personutred- ning i brottmål, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15

När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslig- het, skall rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.

Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhäth ut- redningen på annat sätt.

Om den misstänkte är under arton år får yttrande som avses i första stycket inhämtas av åklaga- re innan målet anhängiggjorts vid domstol.

15 Förslag till

SOU 1993:35

Förordning om ändring i förordning ( 1992:289 ) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordning (1992z289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. att 1, 2, 4, 6, 7, 8, 10 och 12 åå skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Yttrande enligt 1 & lagen (1991 :2041) om särskild personutred- ning i brottmål, m.m. skall in— hämtas från den frivårdsmyndighet inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.

I beslutet om att inhämta ytt— rande skall rätten ange ändamålet med yttrandet, om inte detta fram- går på annat sätt. Rätten skall också ange inom vilken tid yttran- det skall lämnas till rätten. Om yttrandet skall lämnas inom korta- re tid än en månad skall rätten samråda med frivårdsmyndig- heten.

Rätten skall underrätta åkla- garen och den misstänkte om beslutet.

15

25

Föreslagen lydelse

Yttrande enligt 1 5 lagen (1991 :2041) om särskild personutred- ning i brottmål, m.m. skall in- hämtas av rätten eller åklagaren från den frivårdsmyndighet inom vars verksamhetsområde den miss- tänkte är bosatt eller annars uppe— håller sig.

I beslutet om att inhämta ytt— rande skall ändamålet med yttran— det anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet skall också anges inom vilken tid ytt- randet skall lämnas. Om yttrandet skall lämnas inom kortare tid än en månad skall samråd ske med frivårdsmyndigheten.

Den misstänkte skall under— rättas om beslutet. Har beslutet

fattats av rätten, skall även åkla- garen underrättas.

Frivårdsmyndighetens yttrande och den utredning som behövs för yttrandet skall anpassas efter rättens behov av beslutsunderlag i varje enskilt fall.

Finns det annan personutred- ning om den misstänkte skall frivårdsmyndigheten, om myndig- heten bedömer den utredningen som tillräcklig, underrätta rätten

Finns det annan personutred— ning om den misstänkte skall frivårdsmyndigheten, om myndig— heten bedömer den utredningen som tillräcklig, underrätta den som

___?

SOU 1993:35

Nuvarande lydelse

om detta. I sådana fall beslutar rätten om utredningen skall full- följas eller begränsas.

Om frivårdsmyndigheten under personutredningen finner anled- ning att anta att den misstänkte lider av psykisk störning, skall myndigheten genast underrätta rätten om detta, om inte rätten redan har beslutat om läkarintyg enligt 7 & lagen (l991:204l) om särskild personutredning i brott— mål, m.m. eller om rättspsykiat— risk undersökning.

Föreslagen lydelse

har begärt yttrandet om detta. I sådana fall beslutar rätten eller åklagaren om utredningen skall fullföljas eller begränsas.

Om frivårdsmyndigheten under personutredningen finner anled- ning att anta att den misstänkte lider av psykisk störning, skall myndigheten genast underrätta den som har begärt yttrandet om detta, om inte rätten redan har beslutat om läkarintyg enligt 7 5 lagen (1991:2041) om särskild personut- redning i brottmål, m.m. eller om rättspsykiatrisk undersökning.

65

Om det finns behov av särskilda föreskrifter enligt 26 kap. 15 & eller 28 kap. 6 a & brottsbalken eller enligt lagen (1989:928) om försökverksamhet med samhällstjänst, skall dessa förberedas i samverkan med den misstänkte och andra som berörs.

Förslag till en sådan behandlingsplan som avses i 28 kap. 6 a & brottsbalken skall alltid utformas i samverkan med socialtjänsten och den som skall svara för behandlingen. Förslaget skall fogas till yttrandet som bilaga. Det skall framgå om den misstänkte har godkänt planen.

Om frivårdsmyndigheten i yttrandet föreslår skyddstillsyn med samhällstjänst som påföljd för den misstänkte, skall det framgå om den misstänkte är villig att följa en sådan föreskrift.

Yttrandet skall lämnas till rätten i tre exemplar.

Rätten skall genast sända en kopia av yttrandet till åklagaren och den misstänkte.

Om frivårdsmyndigheten i yttrandet föreslår att påföljden skall förenas med en föreskrift om samhällstjänst, skall det framgå om den misstänkte är villig att följa en sådan föreskrift.

Yttrandet skall lämnas i tre ex- emplar till den myndighet som begärt yttrandet.

Har rätten begärt yttrandet skall rätten genast sända en kopia av detta till åklagaren och den misstänkte.

Nuvarande lydelse

Om rätten begär det, skall fri- vårdsmyndighetenkompletteraytt- randet.

Harfrivårdsmyndighetenförordnat en förtroendeman, skall myndig- heten genast underrätta rätten, åklagaren och den misstänkte om detta.

Den frivårdsmyndighet som enligt rättens beslut skall lämna yttrande och den som av myndigheten för- ordnats som särskild personut- redare eller förtroendeman är skyldig att på kallelse inställa sig vid rätten för att lämna upplys- ningar om vad som har kommit fram under utredningen.

88

105

12å

SOU 1993:35

Föreslagen lydelse

Har åklagaren begärt yttrandet skall åklagaren genast sända en kopia av detta till den misstänkte och i samband med att målet anhängiggörs vid domstol, eller snarast möjligt därefter, ge in ytt- randet till rätten.

Om rätten begär det, skall fri- vårdsmyndigheten komplettera ytt— randet. Har yttrandet inhämtats av åklagaren, skall frivårdsmyndig- heten även på åklagarens begäran komplettera yttrandet.

Harfrivårdsmyndighetenförordnat en förtroendeman, skall myndig- heten genast underrätta rätten, åklagaren och den misstänkte om detta. Om rättegång inte inletts behöver underrättelse endast ske till åklagaren och den misstänkte.

Den frivårdsmyndighet som skall lämna yttrande och den som av myndigheten förordnats som sär- skild personutredare eller förtro- endeman är skyldig att på kallelse inställa sig vid rätten för att lämna upplysningar om vad som har kommit fram under utredningen.

[___—. ,,

SOU 1993:35 89

1 Inledning

1. 1 Direktiven

Våra direktiv framgår av vad dåvarande chefen för Justitiedepartementet anförde vid regeringssammanträde den 21 juni 1990 i samband med att departementschefen bemyndigades att tillkalla en parlamentariskt samman— satt kommitté för att utvärdera nuvarande regelsystem för unga lagöverträ- dare samt lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar som har fyllt 15 år begår brott.

I direktiven framhålls att det är närmare tio år sedan socialtjänstrefor- men genomfördes och att det är naturligt att nu genomföra en samlad ut- värdering av reformens betydelse för behandlingen av unga lagöverträdare och att i samband med detta också mer förutsättningslöst överväga i vilka former och på vilket sätt det allmänna bör ingripa när unga begår brott. Huvuduppgiften skall vara att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet är väl avvägd när det gäller unga lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras.

Vi har tagit in direktiven som bilaga I till detta betänkande. Kommittén har att i sitt arbete beakta direktiven (Dir. 1984z5) angående utredningsförslagens inriktning. Enligt dessa direktiv skall alla förslag kunna genomföras med oförändrade eller minskade resurser. Vidare har kommittén att beakta direktiven (Dir. 1988243) som innebär att EG- aspekter skall beaktas i utredningsverksamheten.

Under arbetets gång har till kommittén Överlämnats ett antal skrivelser m.m. Bl.a. har genom beslut den 8 mars 1991 Våldskommissionens promemoria Ungdomar och brott i enlighet med direktiven överlämnats. Vidare har överlämnats BRÅ:s utvärdering av lagstiftningen och för— söksverksamheten med åtgärder mot unga lagöverträdare samt Riks- polisstyrelsens manifest mot ungdomsbrottsligheten.

1.2 Arbetets bedrivande m.m.

Vi påbörjade vårt arbete i december månad 1990. Det inledande skedet ägnades huvudsakligen åt att samla in och gå igenom ett omfattande faktamaterial - svenskt såväl som utländskt angående bl.a. den forskning och de erfarenheter som finns angående effekterna av olika former av ingripanden mot unga lagöverträdare.

90 SOU 1993:35

I direktiven betonas särskilt betydelsen av att kommittén grundar sina förslag på de kunskaper vi har om hur ungas brottslighet ser ut och utvecklas i olika åldrar liksom de effekter som ingripanden från det allmänna har. Vidare betonar direktiven vikten av att kommittén in— formerar sig om de lösningar för att komma till rätta med ungdoms- brottsligheten som har valts eller övervägs i andra jämförbara länder och prövar i vad mån dessa kan tjäna som förebild också för svenska för— hållanden.

Vi har anlitat forskaren Suzanne M. McMurphy som på vårt uppdrag sammanställt viss utländsk lagstiftning, Selected Systems of Juvenile Justice. Experten i kommittén Jerzy Sarnecki har för vår räkning utarbetat en rapport, Ungdomsbrottsligheten, en kunskapsöversikt. De nämnda arbetena finns intagna i Del B i detta betänkande och är arbeten för vilka författarna svarar självständigt. Jerzy Sarnecki har även författat avsnitt 3 i Del A vilket innehåller en sammanfattning av hans tidigare nämnda arbete. Visst arbete med utländsk rätt har utförts inom sekretariatet. Kommittén har också tagit del av och beaktat de olika dokument om ungdomsbrottsligheten och dess behandling som utarbetats inom ramen för olika internationella organ, främst Förenta Nationerna och Europarådet.

Som en historisk bakgrund för arbetet i kommittén har experten Lena Holmqvist utarbetat avsnitt 2 i Del A, Samhällets ingripande mot brott av unga i ett kriminalpolitiskt perspektiv.

Angående det brottsförebyggande arbetets roll sägs i våra direktiv att både allmänt och individinriktat förebyggande arbete är av grundläggande betydelse för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten. Departe— mentschefen betonar emellertid att frågan om det allmännas åtgärder för att förebygga brott av ungdomar är omfattande och komplicerad och att det därför inte bör ankomma på kommittén att ta upp frågan i hela dess vidd. Det bör dock stå kommittén fritt att mot bakgrund av den kriminologiska kunskap som finns, mer allmänt belysa det förebyggande arbetets roll och betydelse för att komma tillrätta med ungdomsbrottsligheten. l direktiven pekas dock på två frågor som är av betydelse för det brottsförebyggande arbetet. Den första frågan avser registrering av brottsmisstankar mot barn under 15 år. Enligt direktiven bör kommittén vara oförhindrad att lägga fram de förslag om sådan registrering som kan te sig tillräckligt väl— motiverade. Om kommittén inte finner skäl att föreslå en registrering, bör i vart fall analyseras om det är möjligt att på annat sätt skapa ett bättre statistiskt underlag för att öka kunskaperna om brottsligheten bland barn under 15 år. För det andra bör kommittén undersöka om förutsättningarna för samarbetet mellan polisen och de sociala myndigheterna i det lokala brottsförebyggande arbetet kan förbättras. Enligt direktiven bör kommittén särskilt överväga om gällande föreskrifter för uppgiftsutbyte och annat samarbete mellan de berörda myndigheterna är ändamålsenligt utformade.

Vi delar direktivens uppfattning att det brottsförebyggande arbetet är av grundläggande betydelse när det gäller att motverka ungdomsbrottslig— heten. Under arbetets gång har det vid ett flertal tillfällen yppats önskemål om att åtgärder vidtas för att se över samhällets brottsförebyggande insatser vad särskilt gäller barn under 15 år.

SOU 1993:35 91

Experten Monika Olsson har för kommitténs räkning författat avsnitt 4 i Del A vilket avser att belysa vissa aspekter på det brottsförebyggande arbetet. Inom den tidsram som stått till vårt förfogande har vi i övrigt inte haft möjlighet att ägna frågan om det brottsförebyggande arbetet den upp- märksamhet den i och för sig förtjänar. Således har det inte varit möjligt för oss att ta upp frågan om registrering av brottsmisstankar till be- handling. Vi har inte heller behandlat frågan om samarbetet mellan polisen och de sociala myndigheterna i det brottsförebyggande arbetet. Denna fråga rymmer bl.a. en svårpenetrerad problematik som är föranledd av sekretesslagens bestämmelser och vars lösning inte varit möjlig att behandla inom den givna tidsramen. Vi vill dock framhålla att det är angeläget att de nämnda frågorna får en snar behandling. Möjligen bör detta ske inom ramen för en utredning med uppgift att se över formerna för det brottsförebyggande arbetet i ett större sammanhang.

För inhämtande av upplysningar av betydelse för arbetet har kommittén anordnat en höming med företrädare för socialtjänsten, rättsväsendet och kriminalvården. I hörningen deltog även representanter för barn- och ungdomspsykiatrin samt & 12—hems organisationen.

För inhämtande av information har vi vidare genomfört följande enkät- undersökningar. En undersökning angående domstolarnas tillämpning av 38 kap. 2 & brottsbalken. En undersökning angående socialtjänstens inställning till att arbeta med tvångsåtgärder samt dess erfarenheter av samarbetet med rättsväsendet. En undersökning angående polisens erfarenhet av samarbetet med socialtjänsten med särskild inriktning på att få en belysning av frågan inom vilka områden eventuella problem i informationsutbytet uppkommer. En undersökning avseende i vilken omfattning åklagarna inhämtar upplysningar från socialnämnden enligt förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål. En undersökning för att belysa bl.a. vilka skäl som domstolarna åberopar när lagöverträdare under 18 år döms till fängelse. Slutligen en undersökning avseende förekomsten av brottslighet bland ungdomar i åldern 15-17 år, hemmahörande i Stockholms kommun, som under åren 1988-1991 omhändertagits för vård enligt LVU eller varit föremål för ansökan om sådan vård. För genomförandet av den sistnämnda undersökningen har vi anlitat socionomen Solveig Björklund.

Vi har även erhållit värdefull information vid sammanträffande med representanter för frivården, & 12-hemmen och de medlingsprojekt som bedrivs i Upplands-Väsby och Hudiksvall.

En av sekreterama har deltagit i en rikskonferens med föreståndama för & l2-hemmen.

Ordföranden och en av sekreterama har deltagit i två av kriminalvårds- regionen i Malmö anordnade informationsdagar för frivårdsorganisationen samt i Rikspolisstyrelsens konferens Ungdom -93. De har även deltagit i olika möten med organisationer och föreningar där frågor som ligger inom kommitténs område diskuterats.

Kommittén har besökt & lZ—hemmet Hammargården och kriminalvårds— anstalten Österåker.

Sekretariatet har besökt Träningsskolan i Dragör, Danmark.

92 SOU 1993:35

Vid ett besök i Helsingfors har kommittén sammanträffat med företrädare för det finska strafflagsprojektet och tagit del av de dis- kussioner som f.n. pågår i Finland angående unga lagöverträdare. Vid besöket träffande vi även företrädare för kriminalvården och de sociala myndigheterna samt för medlingsprojekten.

Vi har samrått med Domstolsutredningen (Ju 1989:06) och Åklagarut— redningen (Ju 1990:04) samt med Fängelseutredningen (Ju l992:06) och Straffsystemkommittén (Ju l992:07).

Ordföranden och sekreterama har vidare sammanträffat med företrädare för IUM utredningen (S 1991:09).

Inom kommittén har en särskild arbetsgrupp varit verksam. I gruppen har deltagit Lars-Erik Lövdén (t.o.m. den 29 november 1991), Erland Aspelin, Hanna Ahlstrand, Martin Borgeke, Christina Gynnå Oguz (fr.om. den 10 september 1992), Lena Holmqvist, Jakob Lindberg ( t.o.m. den 14 juli 1992), Jerzy Sarnecki, Dag Victor och sekreterama.

Utredningsarbetet har bedrivits inom snäva tidsramar. Kommittén har, sedan materialet samlats in och sammanställts, haft cirka ett och ett halvt år på sig att arbeta fram ett förslag som krävt omfattande överväganden såväl på ett mer allmänt plan som beträffande de särskilda frågor som kommittén haft att penetrera, även lagtekniska sådana. Det står klart att tiden varit för knapp för att alla frågor skulle kunna bli tillfredställande genomarbetade. Det kan sålunda finnas behov av vissa smärre komplette- ringar under det fortsatta departementsarbetet.

SOU 1993:35 93

2 Samhällets ingripanden vid brott av unga i ett kriminalpolitiskt perspek— tiv

2. 1 Inledning

Det svenska samhället har undergått stora och avgörande förändringar under detta århundrade. Förändringar i synen på brott, brottslingar och reaktioner på brott är givetvis relaterade till förändringar i samhället. Synen på vad en ung människa är och hur hon bör bemötas samt hennes plats och uppgift i samhället har också blivit en annan. Omvälvningar i socialpolitiken och dess resultat har haft minst lika stor betydelse som kriminalpolitikens utveckling.

Vår uppgift är att pröva vilka åtgärder som bör sättas in när ungdomar som fyllt 15 år begår brott. Det är därvid av intresse att se hur den kriminalpolitiska synen på straffrättslagstiftningen växt fram under 1900- talet och vilka straffrättsideologier som haft betydelse och medfört förändringar i detta hänseende.

Samhällets reaktioner på brottslighet och brottslingar har förändrats under seklet. Vi vill som förklaringsgrund till detta behandla även äldre Straffrättsteorier som är av intresse, fast vår beskrivning av reaktionerna kommer att hänföras till lagstiftning från 1900—talet. Förklaringar till hur lagstiftningen utformats under detta sekel måste nämligen sökas längre tillbakai tiden. Eftersom våra direktiv begränsar vårt arbete till att omfatta ungdomar som har förövat brott efter 15 års ålder, är det inte möjligt för oss att ge en samlad beskrivning av samhällets insatser för alla grupper av ungdomar. Det är därvid att märka att barnbrottsligheten i sig skulle kunna vara ämne för en särskild redovisning med hänvisning till det socialpolitis- ka utvecklingsarbetet.

2.2 Straffrättsteorier

Även om man skulle uppnå enighet om vilka gärningar det är som skall betraktas som brott, finns det flera brottsideologier eller med andra ord svar på frågan vad det är som gör att ett brott är klandervärt. Olika brottsideologier har varit förhärskande under olika perioder, men flera brottsideologier har också hävdats samtidigt. Tar man först ställning till vad det är som är felet med att någon begår brott, bör det bli lättare att

94 SOU 1993:35

välja bland reaktionsaltemativen och undvika motsägelsefulla budskap. Utformningen av en reaktion är beroende av vad det är som reaktionen riktas mot. Därför kommer den följande genomgången av Straffrättsteorier att delas upp i en del om brottsideologier och en del om straffideologier och detta trots att vår uppgift främst är en översyn av reaktionssystemet.

När det gäller brottsideologiema skall vi här redovisa tre uppfattningar. Enligt den första uppfattningen, som är mycket gammal, bestraffades människor för sin olydnad mot härskaren. Kriminalisering kunde motiveras på olika sätt, men det gemensamma och avgörande var att undersåten som bröt mot reglerna därmed visade trots mot härskaren. Denna uppfattning om brottets natur levde kvar när härskarens ingripande ersattes av statlig bestraffning och den lät sig samordnas med utövandet av kyrklig makt. Uppstudsigheten blev därmed tveeggad. Det var själva olydnaden mot härskaren (överheten)som gjorde en person brottslig. Trots att detta synsätt inte förespråkats av någon efter 1700-talet, kan det inte uteslutas att man fortfarande kan spåra dess påverkan på straffrätten.

Den andra uppfattningen, som dominerade under 1800—talet, återförde också det klandervärda i brottslighet till gärningsmannens attityd. Skillnaden är att brottslingen tillskrevs likgiltighet. Den som begick ett brott visade därmed avståndstagande i förhållande till rättsordningen som sådan. Ett brott ansågs förkastligt därför att det visade att lagöverträdaren var fientlig mot rättsordningen.

Den tredje uppfattningen tar sin utgångspunkt i gärningen och relationen till eventuellt förekommande brottsoffer. Brottslingens attityd är inte det som gör att en gärning är klandervärd. Det som är förkastligt hos brottet är i stället det som får gärningen att bli värd att kritisera. Utgångspunkten är att de värden och intressen som rättsordningen skyddar kränks eller hotas genom gärningen. Således blir det avgörande för kriminalisering att gärningen är skadlig eller farlig och inte att gärningsmannen visar en attityd gentemot rättsordningen. Denna syn på brottslighet kan sägas representera en modern syn. Uppfattningen är förenlig med Fängelsestraff- kommitténs betänkanden (SOU 1986113—15) och huvuddelen av 1988 års reform av reglerna om påföljderna och straffmåtning.

Eftersom de olika brottsideologiema uppfattar brottslighetens natur på olika sätt får valet mellan dem många konsekvenser för kriminaliseringen och dess utformning, vilket vi dock bortser från här. Ett ställningstagande till de skilda synsätten leder också till konsekvenser för sanktionssystemet. Om exempelvis reaktionen riktas mot gärningsmannens likgiltighet inför regler, kan det i ett konkret fall resultera i helt andra påföljder än om gämingens skadlighet eller farlighet är utgångspunkten för valet av påföljd. Straffmätningen påverkas på samma sätt. Graden av gärningsmannens nonchalans respektive hur farlig den konkreta gärningen är bestämmer längden av straffet. Detta blir särskilt tydligt vid upprepad brottslighet. Äterfall kan ses som ett tecken på större olydnad eller tydligare likgiltighet som går över i fientlighet mot rättsordningen som sådan. Konsekvensen blir att återfall skall bestraffas hårdare än förstagångsbrottslighet. Låter man reaktionen bestämmas av gärningen, i stället för av gärningsmannen, är det svårare att motivera återfallsskärpning. Den aktuella gärningen blir

r_____

SOU 1993:35 95

ju inte mer skadlig eller farlig därför att gärningsmannen tidigare gjort sig skyldig till andra brott mot andra offer. Skall påföljden spegla brottets klandervärdhet uppstår ett behov att kunna gradera påföljderna sinsemellan och att kunna mäta ut en påföljd. Principen om proportionalitet mellan brott och straff ställer krav på att för likvärdiga brott skall följa någorlunda likvärdiga reaktioner. Utformningen av påföljderna påverkas alltså av vad det är som man riktar reaktionen mot. Det har också betydelse för verkställigheten av ådömda påföljder.

Den sistnämnda synen på vad ett brott egentligen är ger brottsoffret en större betydelse än de andra två uppfattningarna. Det är offret som lider skada eller utsätts för fara genom brottet, dvs. brottet riktas mot offret. Konflikten mellan lagöverträdaren och brottsoffret blir synlig. Är gärnings- mannens attityd det centrala, har offret inte någon given straffrättslig plats även om det inte finns något som hindrar att de straffprocessuella reglerna ändå utformas så att hänsyn tas till målsägandens intressen.

Redan dessa exempel på skilda konsekvenser av, om man utgår ifrån den brottsliga gärningen eller gärningsmannen, visar att ett val ofta blir nödvändigt att göra. Man kan inte ha oförenliga utgångspunkter utan att bli motsägelsefull och förlora trovärdighet.

2.3 Straffteorier

Man brukar skilja mellan absoluta och relativa Straffteorier. Det ut- märkande för absoluta teorier är att straffet är ett mål i sig. Relativa teorier karakteriseras av att straffet är ett medel för att uppnå ett visst mål.

Vedergällning

Vedergällningsteorin bygger på tanken att straffet skall vedergälla brottet. Bibelns uttryck öga för öga, tand för tand brukar ges som exempel. Efterhand utvecklades denna idé till försök att finna proportion mellan brott och straff som kan utmätas, dvs. böter och fängelse. Ibland sägs att vedergällningstanken inte har eller i vart fall inte bör ha någon betydelse som straffteori med inverkan på utvecklingen av det straffrättsliga systemet. Sådana uttalanden avser kriminaliseringsnivån. Man bör inte kriminalisera för att kunna utöva vedergällning. Detta utesluter inte att det alltid innebär vedergällning när någon döms till ett straff. Brottet, ett om, möts med straff, ett annat ont. Eftersom vedergällning innebär att om möts med ont så har vedergällning sin plats i ådömandet av straff. Av samma skäl innefattar straffverkställighet vedergällning, dvs. den vedergällning som ligger i verkställigheten av ett ådömt straff.

Allmänprevention (generalprevention)

Den klassiska straffrättsskolan ställde krav på rättvisa och proportionalitet mellan den brottsliga gärningen och straffet. Frihetsstraff och böter är

96 SOU 1993:35

påföljder som uppfyller dessa krav i så måtto att de låter sig mätas ut i förhållande till brottets svårhet. Denna ideologi är märkbar i 1864 års strafflag. Allmänpreventiva skäl åberopades för att rättfärdiga användandet av straff. Allmänprevention är den verkan som bestraffning har på allmänhetens benägenhet att begå brott. Man brukar skilja mellan den omedelbara verkan av det faktiska verkställandet av straff, vilket skall göra att andra människor än den straffade individen avhåller sig från brott, och den medelbara verkan av strafflagstiftningens hot om straff, dvs. av strafflagens existens. Tanken är att allmänprevention skall verka genom omedelbar eller medelbar avskräckning så att den som tänkt begå ett brott låter bli. Allmänprevention antas också kunna bidra till moralbildning och moralförstärkning, vilket i sin tur skall minska eller helst undanröja människors brottsbenägenhet.

Det har visat sig vara komplicerat att empiriskt forska kring allmänpre- vention. Forskarna har intresserat sig mer för att undersöka eventuella individualpreventiva effekter. Den forskning som utförts har inte kunnat visa annat än begränsade allmänpreventiva effekter. I sådana sammanhang brukar särskild uppmärksamhet knytas till upptäcktsriskens betydelse.

Att allmänprevention inte fungerar så väl som det var tänkt är dock inte något skäl för att överge idén och låta t.ex. individualpreventiva över- väganden bestämma hur hela straffsystemet skall konstrueras. Allmänpre- vention i form av medelbar avskräckning, dvs. avskräckning genom straffhot, har sin plats på kriminaliseringsnivån. Det straffrättsliga systemet bygger på hot om straff när brottsliga gärningar utförs. Tanken är att människor genom att gärningar straffbeläggs - skall påverkas till att låta bli att handla på det sätt som brottsbeskrivningarna anger. Vi vill dock framhålla det meningslösa i att hota med straff, om man inte förutsätter att hotet har någon verkan. Den som straffas kan sägas lämna ett bidrag till att göra kriminaliseringens hot trovärdigt. Det är däremot svårare att övertygande hävda att en enskild dom skulle kunna ha någon allmänpreventiv betydelse annat än tillsammans med en mängd domar eller som exempel på praxis.

lndividualprevention (specialprevention)

Allmänpreventiva teorier ger, som framgått ovan, uttryck för den påverkan genom hot som straffsystemet i stort sett antas ha på allmänheten eller grupper av personer utan att dessa blir föremål för några ingripanden. Teorier om individualprevention uttrycker den påverkan som olika ingripanden med stöd av straffsystemet antas ha på dem som utsätts för dessa ingripanden. lndividualprevention är den verkan som bestraffning har på den straffades benägenhet att begå nya brott. Ett viktigt ändamål för straff är att avhålla den som förövat brott från vidare brottslighet. Den sociologiska straffrättsskolan rättfärdigade i princip all bestraffning enbart med hänvisning till individualpreventiva skäl. Gärningsmannens in- dividuella och personliga förhållanden, som t.ex. social situation och tidigare brottslighet bör, enligt alla de teorier som sätter individualpre- vention i centrum, vara avgörande för påföljdsbestämningen. Den

SOU 1993:35 97

brottsliga gärningen kommer i bakgrunden. Påföljdernas utformning och verkställighet bör utformas med hänsyn till individens behov och förut— sättningar. Framtida brottslighet kan förebyggas genom individuell av- skräckning. Det lidande som lagöverträdaren får erfara skall få honom att inte begå fler brott. Andra metoder är individens tillfälliga eller permanen- ta oskadliggörande (inkapacitering) eller förbättring genom vård och utbildning som bidrar till den dömdes rehabilitering. Alternativ till straff krävs när utbildning, arbetsträning, sociala stödåtgärder samt medicinsk och psykiatrisk behandling föredras framför straffen. Behandlingen bör vara individualiserad, vilket ställer krav på differentierade påföljder och flexibla regler. Omfattningen av och innehållet i reaktionen måste kunna växla. Eftersom behandlingen skall pågå så länge behov av den finns kvar är det ett skäl för att påföljderna inte skall vara tidsbestämda på förhand.

I Sverige företräddes individuella Straffteorier av Johan C W Thyrén och Karl Schlyter, vilket fick avgörande betydelse för utformningen av och innehållet i brottsbalken (BrB). Även om individualpreventionens förespråkare var mest dominerade under 1930- och l940-talen, nådde den riktning som kallas behandlingstanken en höjdpunkt år 1965 genom ikraftträdandet av BrB. Därefter har individualpreventiva tankar fått minskat inflytande i det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet.

Den empiriska forskning kring individualprevention, som rört be- handlingsmetoders rehabiliterande effekter och återfallspåverkan, har inte kunnat anvisa några generellt effektiva behandlingsmetoder. Positiv erfarenhet har redovisats från olika tidsbegränsade försöksverksamheter, men det har varit svårt att uppnå samma resultat i större och institutionali— serad skala. Hur (åter)anpassning skall kunna mätas har varit föremål för omfattande metodologiska diskussioner.

Strajfvärde

När 1 kap. 7 & BrB upphörde att gälla år 1989, innebar det att den synliga betoningen av prevention togs bort från lagstiftningen. Detta hindrar inte att allmänprevention har betydelse för kriminaliseringen och att indi- vidualpreventivt tänkande påverkar verkställigheten av ådömda påföljder. Domstolen skall dock nu inte längre vid påföljdsvalet "med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället" (1 kap. 7 5). Påföljdsbestämningen regleras i stället av 29-30 kap. BrB.

Det nya i gällande rätt är straffvärdets betydelse. Redan i Nytt straffsystem (BRÅ Rapport 197717) framhöll Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp att brottslighetens straffvärde och kravet på proportionalitet mellan brott och straff borde få en mer dominerande betydelse för påföljdsbestämningen. Betoningen av proportionalitet var inte någon nyhet. Den klassiska straffrättsskolan hade hävdat principen, därav benämningen "nyklassicism". Sådant tänkande har alltid påverkat Straffmätningen, men proportionalitetsprincipen hade till stor del förlorat betydelse för påföljdsbestämningen när behandlingstanken var förhärskande

98 SOU 1993:35

inom straffrätten. Arbetsgruppens synsätt känns också igen i Ungdoms- fängelseutredningens vid samma tid framlagda betänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom i vilket föreslogs att den tidsobestämda påföljden ungdoms- fängelse skulle avskaffas.

Fängelsestraffkommittén definierade straffvärde som brottets svårhet i förhållande till andra brott. Straffvärdet visar hur allvarligt lagstiftaren ser på brottet. Det abstrakta straffvärdet framgår av det aktuella brottets straffskala jämförd med andra brotts straffskalor. Konkret straffvärde är ett mått på ett begånget brotts svårhet. Enligt 29 kap. 1 5 andra stycket BrB skall vid straffvärdebedömningen "särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller bort ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft". I 2 & anges försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet och i 3 & förmildrande omständigheter. I andra lagrum nämns omständigheter som inte påverkar straffvärdet, men som av andra skäl har betydelse för påföljdsbestämningen. Billighetshänsyn och låg ålder är exempel.

Tanken är att straffvärdet skall ge uttryck för hur klandervärt brottet är. Straffvärdet är en funktion av gämingens skadlighet eller farlighet samt gärningsmannens skuld sådan den kommit till uttryck i gärningen.

En för våra överväganden angående ungdomspåföljdema viktig fråga är vilken betydelse man bör tillmäta brottens straffvärde vid utdömande av sådana påföljder.

En förmildrande omständighet vid bedömningen av brottslighetens straffvärde är att den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga (29 kap. 3 5 ] stycket 3 BrB). Bestämmelsen torde i stor utsträckning vara tillämplig på ungdomar. Omognad reducerar skulden och sänker därför straffvärdet. Denna bestämmelse åberopas dock inte ofta av domstolarna. Det är mycket vanligare att 29 kap. 7 & BrB citeras i domar. Enligt denna bestämmelse skall lagöverträdarens ungdom särskilt beaktas vid straff- mätningen, om han var under 21 år gammal när han begick brottet. Stadgandet härrör från tanken att ungdomar helst inte skall vistas i fängelse och i vart fall under en så kortvarig period som möjligt.

En möjlighet att behandla ungdomar mildare beror alltså på deras mindre skuld, vilket minskar straffvärdet och gör att deras brottslighet är mindre straffvärd. En handling kan inte klandras annat än om den som utfört gärningen är moraliskt ansvarig för sin gärning. Den andra möjligheten får tillskrivas att ungdomar är mer sårbara eller värda att få nya chanser. De bör mötas med större tolerans än vad som kommer vuxna till del. Båda lagrummen ger uttryck för en mildare syn på unga lagöver— trädare och implicerar motsvarande krav på andra regler i reaktions— systemet för ungdomar. Inställningen att unga lagöverträdare inte bör jämställas med vuxna har funnits under mycket lång tid och återspeglas i många författningar. Det finns i dagens system inte något utrymme för mer ingripande åtgärder under åberopande av den unges behov av hjälp, stöd, vård, fostran etc, eftersom brottsbalken inte innehåller sådana grunder för påföljdsbestämningen på annat sätt än de som kommer till

SOU 1993:35 99

uttryck i möjligheten att överlämna till vård inom socialtjänsten, när kraven i sociallagstiftningen är uppfyllda (31 kap. 1 & BrB).

För att ungdomar skall kunna dömas till fängelse krävs synnerliga skäl om brottet är begånget innan den dömde fyllde 18 år. Den som var äldre, men ännu inte 21 är gammal, när han förövade brott får inte dömas till fängelse om det inte med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det (30 kap. 5 & BrB).

2.4 Brottsbalkens framväxt

Tillbakablick

Går man långt tillbaka i tiden, gjordes det inte någon åtskillnad mellan ungdomar och vuxna i samhällslivet i allmänhet och därför inte heller i kriminalpolitiskt hänseende. Under förra århundradet utvecklades uppfattningen att ungdomar inte bör straffas för sina brott utan att de i stället skall återföras till samhället med pedagogiska och psykologiska metoder. Redan år 1840 öppnades Råby räddningsinstitut och förbätt- ringsavdelningen på Prins Carls uppfostringsinrättning. Verksamheten på dessa institutioner skulle vara ett alternativ till fästning och andra straff för pojkar. Båda institutionerna var i sin utformning påverkade av familjeprin- cipen. Flera liknande institutioner byggdes upp senare. Tanken var att pojkarna skulle förbättras genom arbete och av att de flyttades från storstadsmiljön. Arbetskravet fanns också i olika stadgor och förordningar. Arbetsmoralen fortsatte att prägla institutionerna. Poängterandet av ordning och regellydnad var också genomgående. Dessa institutioner var före- gångare till ungdomsvårdsskolorna och & 12-hemmen. De var avsedda för dem som var vanartiga på olika sätt och oftast inte särskilt inriktade på brottslingar.

Inrättningama betraktades som en form av välgörenhet. Den som var intagen för korrigerande behandling ansågs åtnjuta en förmån. Den patriarkaliska inställningen var framträdande. Det var främmande enligt ett sådant synsätt att uppfatta de kännbara frihetsberövandena som integri- tetskränkningar.

1842 års folkskolestadga som införde skolplikt är också ett uttryck för tron på fostran. Den speglar en ny syn på barn och ungdom. Barnens rätt till skydd och fostran parades ihop med samhällets plikt att värna, vårda och fostra de vanartiga barn som föräldrarna inte lyckats uppfostra. Föräldrarna tillerkändes inte någon rätt till vårdnaden eller en medbe- stämmanderätt. Någon rättssäkerhet i modern mening tillkom inte heller barnen.

Enligt 1864 års strafflag kunde minderåriga lagöverträdare dömas till aga eller intagning i allmän uppfostringsanstalt (någon sådan fanns dock inte när strafflagen trädde i kraft). Samtidigt som en anstalt uppfördes år 1873 vidgades möjligheterna för domstol att välja uppfostringsanstalt i stället för straff som reaktion.

100 SOU 1993 :35

Från straff till behandling av ungdomar

Under 1900-talet har det i lagstiftningsärenden ständigt framhållits att man inte kan följa samma principer vid behandling av unga som av vuxna gärningsmän, eller i vart fall att avsteg måste göras från de grundsatser som annars tillämpas. lndividualpreventiva hänsyn fick allt större betydelse för hela påföljdssystemet. Särskilt vård— och behandlingssynpunkter åberopades ofta. Ett flertal partiella reformer blev genomförda i början av 1900—talet och senare, medan arbetet med den totala översynen av reaktionssystemet pågick i strafflagberedningen.

Uppfattningen att tidsbestämda frihetsstraff inte är en lämplig reaktion för ungdomar ledde till att tvångsuppfostran, en särskild tidsobestämd behandlingsform för 15-17 år gamla kriminella ungdomar, infördes år 1902 genom lagen om behandling av minderåriga förbrytare. Anstaltsbe— handlingen skulle upphöra när den unge vunnit nödig stadga i sinnesin- riktning och uppförande, dock senast på 21-årsdagen. Samma år fick vi också lagar om fosterbarn och om uppfostran av vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Med 1902 års vårdlagar inleddes strävandena att skilja barn från vuxna och att skapa ett särskilt system för de unga. Uppdelningen i brottsliga respektive vanartiga minderåriga har vid— makthållits, åtminstone till viss del, trots att frågan därom debatterats under hela seklet. Den kan spåras i bland annat frågor om vilken myndighet som skall fatta beslut och vem som skall vara ansvarig. Huvudmannaskapet har förändrats flera gånger och var år 1992 åter under omprövning (SOU l992zl8 Tvångsvård i socialtjänsten ansvar och innehåll samt prop. 1992/93:61).

Bakom 1902 års lagstiftning om uppfostrande behandling av unga fanns en strävan att ersätta det skadliga fängelsestraffet med något annat och att individualisera påföljderna. Vid påföljdsvalet skulle hänsyn tas till den dömdes person och personliga förhållanden. Denna uppfattning resulterade också i att villkorlig dom infördes 1906. Brott skulle inte längre nöd- vändigtvis leda till straff.

Genom 1924 års bamavårdslagstiftning öppnades möjligheter att omhänderta ungdomar för skyddsuppfostran. I samband med lösdrivarla- gens upphörande för unga år 1935 utökades bamavårdslagens tillämpnings— område till att också avse personer i åldersgruppen mellan 18 och 21 år. Skyddshemmen började bli differentierade efter kön, ålder, begåvning och grad av psykisk ohälsa. Det lades stor vikt vid yrkesutbildning.

Tillämpningsområdet för villkorlig dom utvidgades år 1939. Domstolen kunde överlämna åt barnavårdsnämnden att för skyddsuppfostran omhän- derta den som villkorligt dömts. Från att ursprungligen ha inneburit villkorligt anstånd med verkställigheten av ett ådömt straff, förändrades villkorlig dom till ett villkorligt anstånd med att döma till straff. En uppdelning gjordes senare i brottsbalken mellan villkorlig dom utan övervakning, och skyddstillsyn med övervakning.

Tillämpningen av lagen från år 1944 om eftergift av åtal mot ungdomar under 18 år, som blivit omhändertagna, ledde också till att skyddsupp- fostran kom till användning i ökande omfattning. År 1947 upphävdes lagen

SOU 1993:35 101

om tvångsuppfostran. Regler om åtalsunderlåtelse finns numera i 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL).

Skyddshemmen bytte först namn till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården (förkortat till ungdomsvårdsskolor) och sedan till ungdomsvårdsskolor i 1960 års bamavårdslag (BvL).

Ordningen att unga som ansågs vara i behov av anstaltsvård skulle bli föremål för skyddsuppfostran och i regel intas i ungdomsvårdsskola återfinns i 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig. Bruket av fängelse, straffarbete och förvaring begränsades för dem som inte fyllt 18 år. De skulle omhändertas av barnavården och inte av kriminalvården. Den med BvL införda möjligheten att placera unga för utredning och observation på ungdomsvårdsskola blev ett alternativ till häktning vid brott. Enligt LUL bör ungdomar under 18 år inte häktas.

Under 1950-talet förändrades synen på anstaltsvård eftersom man började inse dess risker. Ungdomsvården inriktades alltmer på före- byggande hjälp och stödåtgärder. Familjeprincipen var sedan länge omhuldad. Differentieringen ökade och experter anlitades alltmer. Den lilla gruppens princip tillämpades när anstalter byggdes. På ungdomsvårdssko— lorna skapades små, slutna avdelningar och öppna utredningsavdelningar. Under 1960-talet öppnades särskilda avdelningar för att möta narkotika- problem. I BvL jämställdes vård inom och vård utom skolan (VUSK).

Utvecklingen inom den sociala ungdomsvården löpte parallellt med reformsträvandena inom kriminalvården. Enligt det gemensamma synsättet borde anstaltsplacering inte tillgripas atmat än som en sista utväg.

Synen på fostran genom samhällets försorg har givetvis inte förändrats utan påverkan av utvecklingen av allmänna uppfostringsidéer och synen på avvikelser. Den tidiga moraliserande och fördömande inställningen kompletterades senare med försök att finna olika sociala och psykologiska orsaker till vad som uppfattades som ungdomars avvikande beteende. I början av seklet förklarades brottslighet bland annat med hänvisning till dåliga anlag. Kriminalitet kom att uppfattas som uttryck för och utslag av olika brister i den unges person och miljö, vilket ansågs indikera olika hjälp- och stödbehov så att den unge kunde bli socialt anpassad. Empiriska undersökningar har dock visat att de flesta ungdomar har begått brott någon gång varför lagöverträdelser framstår som ett led i en utveck- lingsprocess.

De ovan nämnda reformerna och förändringarna i lagstiftningen motiverades ofta av omtanke om unga människor och tilltro till deras ut- vecklingsmöjligheter. Den som inte uppnått tillräcklig mognad borde inte bestraffas. Med lämpliga åtgärder ansågs ungdomarna kunna ledas in på en bättre väg, vilket bedömdes vara bra både för dem och för andra människor samt för samhället som därmed förskonades från upprepad brottslighet. Den äldsta socialpolitiska riktningen under seklet bygger på individuell behandling och socialvård. Den modernare synen vill genom generella socialförsäkringssystem komma ifrån ett allmosesystem. Ett skäl som ofta anförts för förändringar är att tidigare insatser visat sig vara ineffektiva och inhumana. Man har dessutom påvisat missförhållanden på

102 SOU 1993:35

institutionerna. Den tilltagande ökningen av ungdomsbrottsligheten har också ofta åberopats.

Strafflagberedningen, med Karl Schlyter som ordförande, fick år 1938 i uppgift att följa riktlinjemai de reformprogram som han lagt fram är 1932 och 1934. Rättspsykiatem Olof Kinberg påverkade också arbetet. Hans uppfattning var att straffrättsliga påföljder borde anpassas efter behovet i varje enskilt fall. Ungdomar och andra särskilda grupper av gärningsmän skulle behandlas och fostras, helst i frihet, i stället för att spärras in för bestraffning. Strafflagberedningen föreslog att vård— och behandlingstankar skulle prägla påföljdssystemet ( SOU 1953:17 Enhetligt frihetsstraff och SOU 1956:55 Skyddslag). För ungdomar tänkte sig beredningen skydds- fostran. Behandlingen skulle inte vara bestämd i tid, utan den skulle kunna anpassas efter den dömdes behov. Ungdomar under 18 år skulle enligt beredningen inte dömas till fängelse och i intervallet 18-20 år skulle fängelse endast ådömas för mycket allvarliga brott. Utvecklingen var på väg från ett strafftänkande till ett behandlingstänkande. Behandlingsopti- mismen var mycket framträdande och särskilt stor när det gällde ung- domar. Redan i namnet skyddslag, vilket dock inte blev en genomförd del av förslaget, markerades att straff borde bytas ut mot skydd. Samhället och medborgarna skulle skyddas mot brottslighet och dess följder. Eftersom den dömde skulle bli rehabiliterad var vården också till fördel för honom själv.

Strafflagberedningen hävdade att en del brottslingar efter genomgången behandling lättare skulle kunna leva laglydigt, men den trodde inte att det alltid skulle bli så. Beredningen påpekade att kriminalpolitikens möjligheter att förbygga brott var begränsad och att förekomsten av brott inte väsent— ligen berodde på lagstiftningens brister och tillämpning. Dessutom måste straffrättsliga ingripanden kunna företas i en del situationer fastän det inte förelåg något vårdbehov. Inte heller formerna för ingripandena kunde bestämmas helt från vårdsynpunkt.

I propositionen till brottsbalken framhöll departementschefen att åtgärder mot brott måste anpassas efter olika slag av brott och olika slag av brottslingar. I en del fall var allmänpreventionen viktigast och i andra fall var huvudsyftet med samhällets ingripande att anpassa brottslingen till ett normalt samhällsliv. Intresset för lagöverträdarens person och vilja hade ökat. Eftersom orsakerna till grövre brottslighet ofta finns i djupgående brister i den brottsliges personliga och sociala utrustning borde, enligt departementschefen, samhällets reaktion inriktas på att avhjälpa dessa brister. Vid bestämmandet av ingripandets art och omfattning skulle gärningsmannens personliga förhållanden ha stor betydelse. Därmed skulle människovärdet respekteras mer än tidigare. Detta synsätt förklarar att ett differentierat system av påföljder utveckla- des.

Det goda syftet kunde rättfärdiga djupgående ingrepp i människors liv, något som idag inte anses förenligt med hänsynen till människovärdet. I

SOU 1993:35 103

anslutning till frågan om kriminaliseringens omfattning uttalade departe— mentschefen vidare att människors handlingsfrihet inte skulle inskränkas mer än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Behandlingsideologin blev grunden för kriminalvårdens framväxt. Gemenskap skulle ersätta isolering, vilket gjorde det nödvändigt att förändra fängelserna. Den gamla fångvården avlöstes av kriminalvård. Frivårdens roll och uppgifter fick en stor plats. Behandlingstankens intentioner var på väg att förverkligas i Sverige i större utsträckning och tidigare än i andra länder.

Även om den ideologiska grunden för det allmännas reaktion och insatser blev individualpreventiva idéer innebar det inte, som framgått ovan, att allmänpreventiva synsätt inte påverkade lagstiftningen. Brotts— balken innehöll vid sin tillkomst bestämmelser som uppfyller krav på proportionalitet mellan brott och straff. Dessutom skulle vid påföljdsval hänsyn tas till upprätthållandet av allmän laglydnad och inte enbart till främjandet av den dömdes anpassning i samhället (numera upphävda 1 kap. 7 & BrB).

Påföljden skyddsfostran inflöt inte i BrB utan i stället behölls ungdoms— fängelse som den primära frihetsberövande påföljden för ungdomar.

Ungdomsfängelse

Som ett resultat av att ungdomar ansågs utgöra en grupp som behövde en speciell påföljd infördes år 1935 ungdomsfängelse efter engelsk och dansk förebild. Det var avsett för unga lagöverträdare som inte kunde till— rättaföras inom den sociala ungdomsvården. Frihetsberövandet var relativt obestämt, dvs. längden av frihetsberövandet var inte bestämt på förhand. Behandlingen under anstaltstiden skulle anpassas efter den unges behov. Det individualpreventiva tänkandets inflytande på lagstiftningen är uppenbart. BrB, dit regleringen överfördes i stort sett oförändrad, betecknade inte ungdomsfängelse som ett straff utan som en påföljd. Utskrivning på prov med övervakning fick benämningen vård utom anstalt.

En förutsättning enligt BrB för valet av ungdomsfängelse som påföljd var att det för brottet var stadgat fängelse. Den som förövat lindrigare brott kunde inte dömas till ungdomsfängelse, även om han bedömdes vara i behov av sådant. Den andra förutsättningen anknöt till gärningsmannen. Vid domstillfället måste han vara 18 men inte 21 år gammal, med vissa undantag för dem under 18 år respektive dem mellan 21 och 23 år. Domstolen måste finna påföljden lämplig med hänsyn till den dömdes personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt, dvs. den dömde skulle vara i behov av och mottaglig för fostran och utbildning. Det var tänkt att anstaltsbehandlingen skulle pågå i minst ett år, men för de flesta beviljades frigivningspermission efter 10 månader och vård utom anstalt med övervakning följde sedan. Den som misskötte sig under verkställighetstideni frihet kunde återintas i anstalten. Ungdomsfängelse kunde verkställas under högst fem år varav högst tre i anstalt. 1 anledning av ny brottslighet kunde påföljdstiden förlängas till högst sex år, varav högst fyra år i anstalt. Det betydde att en ung person som begått brott

104 SOU 1993 :35

kunde bli berövad friheten under en längre tidsrymd än en vuxen som dömts för ett lika grovt brott. Verkställigheten kunde också pågå under en längre tid efter anstaltsvistelsen. Efter domen förlorade den brottsliga gärningen betydelse för vad som sedan skulle hända.

Kritiken mot tidsobestämda påföljder ledde till att ungdomsfängelse avskaffades år 1980 ( SOU 1977:83 Tillsynsdom, prop. 1978/79:212 ).

Vård som påföljd i brottsbalken

Den möjlighet att bereda vård eller behandling i stället för straff, som domstolar redan tidigare hade enligt 1952 års lag, sammanfördes i BrB med andra former till påföljden överlämnande till särskild värd (31 kap.).

Syftet var att vårdbehövande grupper skulle överföras från kriminalvår- den till social- och sjukvård. Det fanns stora förhoppningar på att dessa åtgärder kunde förebygga en ogynnsam utveckling för den unge och skapa bättre förutsättningar för anpassning i samhället. Åtgärderna skulle vara av allmänt förebyggande och uppfostrande karaktär. Därmed skulle också andra människor och samhället få skydd. Sociallagstiftningen har senare förändrats i riktning mot att hänsyn till ungdomars bästa skall få vara avgörande för när samhällsingripanden får användas och på vad sätt de bör utformas.

BrB byggde på tanken att 15-17 år gamla ungdomar i princip skulle hållas utanför kriminalvården och i stället överlämnas till de bamavårdande myndigheterna. Sedan mitten av 1950-talet var uppdelningen mellan kriminalvården och den sociala ungdomsvården sådan att ungdoms— vårdsskolorna tog emot lagöverträdarna under 18 år. Den som begått enstaka brott utan att vara vanartig uppfyllde däremot inte kraven i BvL och han måste därför dömas till någon annan påföljd. Äklagarnas möjlighet att inte väcka åtal enligt 1944 års lag utnyttjades. Tillämpningen av LUL begränsade antalet åtal. BvL innehöll en bestämmelse för åklagare om åtalsprövning när ungdomsvårdsskoleelever begått brott.

För ungdomar i åldern från 18 upp till 21 år stod kriminalvården öppen även om undantag var anbefallda när vårdlagstiftningen medgav det. Ungdomar, som huvudsakligen var vanartiga och vilkas kriminalitet alltså var av ringa omfattning, placerades i ungdomsvårdsskola. De som passade in på förutsättningarna för ungdomsfängelse ådömdes den påföljden. Problemet med parallellismen mellan ungdomsfängelse och fängelse hade uppmärksammats under lagstiftningsärendets gång. Departementschefens uppfattning var att, eftersom behov av fostran och utbildning var en förutsättning för dom till ungdomsfängelse, så skulle denna påföljd inte komma på fråga för dem som inte behövde en något längre tids an- staltsvård. Ungdomsfängelse avsåg främst att tillgodose individualpreventi- va intressen. Skyddstillsyn med anstaltsbehandling kunde vara ett alternativ för andra fall.

Socialrättsliga ingripanden enligt BvL och senare inom socialtjänsten ( socialtjänstlagen och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU) är framåtsyftande. De bygger på en prognos vid domstillfället avseende den unges kommande utveckling. Det begångna brottet avgör inte

SOU 1993:35 105

hur omfattande och ingripande påföljden kommer att bli. Rehabiliterings— syftet blir än mer markerat av att unga som genom brottslighet har skadat egendom sedan år 1988 kan bli förelagda att reparera skadan eller att utföra annat arbete (se t.ex. 31 kap. l & tredje stycket BrB).

Straff är bakåtriktat. Det innebär att ett lidande åsamkas en person för en klandervärd handling som han utförde i det förflutna. Om brottets straffvärde påkallar det så kan överlämnande till vård inom socialtjänsten kombineras med ett bötesstraff. Det finna inte någon annan möjlighet att gradera påföljden efter brottets svårhet.

2.5 Efter brottsbalkens ikraftträdande

Kritik av behandlingstanken

BrB hann knappt träda i kraft år 1965 förrän kritik riktades mot be— handlingsideologin och dess betydelse för påföljdssystemet. Kritiken framfördes inte enbart av kriminologer, sociologer och jurister. Före- trädare för de olika vårdområdena har också deltagit i debatten. En liknande diskussion har ägt rum i andra länder och särskilt tidigt i våra nordiska grannländer. Det är värt att påpeka, att det endast är behand- lingstankens roll vid bestämmandet av påföljd för brott som ifrågasatts. Även om syftet med behandlingsidéns betydelse för påföljdsbestäm- ningen varit gott och visat en positiv syn på människan som förbättrings— bar, blev resultatet bristande proportionalitet mellan brott och påföljd, vilket det kan riktas invändningar mot av andra skäl. När det individuella behandlingsbehovet får bli bestämmande för påföljdsvalet, kan två personer som begått lika grova brott ådömas mycket olika ingripande påföljd. Påföljden relateras inte till brottet. Den som begått ett brott möts av en reaktion på sin person och inte på sitt brott, vilket kan ge inhumana och orättvisa resultat. En person som har begått ett förhållandevis lindrigt brott skall inte bara få sin sociala situation förändrad utan han skall också få genomgå en helst total personlighetsförändring. Det finns ett moment av moraliskt nedvärdering i beskrivningen av någon som sjuk eller på annat sätt behövande och därmed defekt. Dessutom döljs att anledningen till ingripandet är vad den dömde har gjort och inte vem han är. Därmed markeras inte tillräckligt tydligt att lagöverträdaren har ett ansvar för sina gärningar. Hänsynstagande till behandlingsideologier skapar vaga och konturlösa påföljder. Förutsebarheten går förlorad och det blir svårare att få straffsystemet att framstå som konsekvent och trovärdigt. Behandlingstanken har inte enbart kritiserats av rättssäkerhetsskäl utan också för att resultaten inte blivit vad som hade förväntats. Vistelse i anstalt har en nedbrytande inverkan på den intagne oberoende av vilken benämning som valts för det ofrivilliga frihetsberövandet. Ju mer ingripande påföljd som har verkställts, desto mer skadliga effekter och mindre benägenhet att anpassa sig i samhället kan uppmätas. Den sociala rehabiliteringen har varit dålig och återfallsfrekvensen är hög jämfört med

106 SOU 1993:35

de förhoppningar som ställdes på vården. Några effektiva generella behandlingsåtgärder har inte utvecklats inom kriminalvården. Dessutom kan man inte veta hur den som behandlats skulle ha uppfört sig utan be— handling eller med en annan behandlingsform. Det är inte möjligt att göra tillförlitliga prognoser för enskilda fall.

I debatten under 1960—talet om socialvårdens framtid, mål och medel ifrågasattes behovet av omhändertagande och tvång. Slutsatsen blev att det inte går att vårda någon mot dennes vilja. Goda vårdresultat förutsätter att den vårdade själv är behandlingsmotiverad. De sociala institutionsplace- ringarna minskade i antal samtidigt som tilltron ökade till betydelsen av insatser i ungdomars hemmiljö. En helhetssyn förordades. Det var i denna anda som socialutredningen arbetade under 1970-talet. Det fanns en vilja att undvika institutionsplaceringar och tvångsvård i så stor utsträckning som möjligt. Socialtjänsten skulle vila på frivillighet och samförstånd. Socialtjänstlagen reglerar frivilliga insatser och LVU medger tvång. En förklaring till att socialtjänstlagen inte har några tvångsåtgärder är att det fanns farhågor för att något sådant skulle ha kunnat misskreditera verksam- heten och förstöra förtroendet. Den minskade tvångsanvändningen kan å andra sidan leda till att vård inom socialtjänsten framstår som en mindre lämplig brottspåföljd i allvarliga fall. Det råder samtidigt enighet om vikten av att fortsätta att söka alternativ till fängelsestraff.

Den tidigare rådande kriminalpolitiska behandlingsoptimismen undanträngdes av en behandlingspessimism. Av detta följer inte nöd— vändigtvis att det engagemang för den dömde som behandlingsideologin uppmuntrade måste försvinna. lnsatsema kan motiveras av andra skäl. En svängning från att betona lagöverträdarens behov av vård till att lyfta fram brottets straffvärde behöver inte alls resultera i strängare ingripanden.

Under decennierna efter Brst tillkomst genomfördes flera förändringar i lagstiftningen. Avskaffandet av ungdomsfängelse, som kommit att uppfattas som orättvist och inhumant, har redan nämnts. Intemeringen, den andra tidsobestämda påföljden, utmönstrades året därpå, 1981. Ett annat exempel är att villkorlig frigivning gjordes obligatorisk, men de bestämmelserna är nu åter under omstöpning.

År 1985 infördes det s.k. öppenvårdstvånget i LVU. Ett av syftena var att kunna vårda i större utsträckning och därmed skulle fängelsean- vändningen kunna minska. Öppenvårdstvånget har inte kommit att användas i någon nämnvärd utsträckning. I samband med 1988 års revidering av LVU infördes regler som skulle göra att reaktionerna mot unga lagöverträdare kunde komma snabbare. Krav på snabbhet och skyndsamhet har framförts upprepade gånger. Man har också efterlyst konsekvens i ingripanden mot brott.

Från behandling till strajfvärde

Den tydligaste markeringen av en förändrad syn på straffsystemets uppgifter och vilka principer det bör vila på är de av Fängelsestraff- kommittén utarbetade påföljdsbestämningsreglerna i 29— 30 kap. BrB . De trädde i kraft år 1989 ( prop. 1987/88:120 ).

Fr,

SOU 1993:35 107

Straffrättsliga ingripanden motiveras inte längre med att den dömde har behov av vård och behandling. Påföljdsvalet är inte en avvägning mellan preventiva hänsyn i ett konkret fall. I stället bildar brottslighetens straffvärde utgångspunkten för påföljdsbestämningen. Nu betonas pro- portionalitet och inte prevention. Därefter påverkar vissa individuella omständigheter också bedömningen. Detta är inte minst framträdande när överlämnande till särskild vård väljs efter den dömdes framtida vårdbehov och i valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn med eventuella föreskrifter om kontraktsvård eller samhällstjänst. Ett syfte med reglerna är att främja enhetlighet och förutsebarhet bland annat genom att reglerna ger konkret vägledning för påföljdsbestämningen. Principerna om likhet inför lagen och proportionalitet är grundstommar att bygga på.

Villkorlig dom och skyddstillsyn är inte graderade sinsemellan. De är svårare påföljder än böter och mindre svåra än fängelse. Kombinationen med böter och för skyddstillsyn med fängelse ger en möjlighet att gradera påföljderna efter brottslighetens svårhet. Under 1980—talet har prognostän— kandet fått något mindre betydelse för valet av dessa påföljder. Villkorlig dom och skyddstillsyn är föremål för utredning (Straffsystemkommittén, dir. 1992z47).

Eftersom påföljden skall vara proportionell till det konkreta straffvärdet (brottets svårhet) går det att uttrycka inte bara att en gärning är klander- värd utan också hur mycket klandervärd den är, dvs. en gradering av förkastligheten. En dom som utgår från individualpreventiva hänsyn kan bara säga något om den första delen, dvs. att gärningen är förkastlig.

Departementschefen betonade i propositionen till påföljdsbestämnings- reglerna att det fortfarande är viktigt att slå vakt om de humanitära värden som präglat den kriminalpolitiska utvecklingen under de senaste decennier— na.

108 SOU 1993:35

Källförteckning

Offentligt tryck

Ds S 1984: 15 Socialtjänstens insatser för ungdomar - Vissa frågor i samband med missbruk och kriminalitet. Ds S l987:3 översyn av LVU. Prop 1962le med förslag till brottsbalk. Prop 1978/79:212 om ändring i brottsbalken m.m. Prop 1979/80:l om socialtjänsten. Prop 1984/85: 171 om särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet, m.m. Prop 1987/88:120 om ändring i brottsbalken m.m. (straffmätning och påföljdsval m.m.). Prop 1989/90:28 om vård i vissa fall av barn och ungdom. SOU 1953: 17 Enhetligt frihetsstraff. SOU 1956:55 Skyddslag. SOU 1977:40 Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. SOU 1977:83 Tillsynsdom. SOU 1986zl3-15 Påföljd för brott. SOU 1992: 18 Tvångsvård i socialtjänsten - ansvar och innehåll. Dir. 1992147 Översyn av vissa frågor som rör påföljdssystemet.

Litteratur

Anttila, I & Törnudd, P, Kriminologi i kriminalpolitiskt perspektiv. Stockholm 1973. Aspelin, E, Kriminalpolitik efter brottsbalkens införande. Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 1986 s. 116—131. Bramstång, G, Förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande mot asocial ungdom. En studie i socialförvaltningsrättens legalitetsproblem. Lund 1964. Brottsbalken jämte förklaringar. Utgiven av Berg, U m.fl. Band Ill. Påföljder m.m. 3 uppl. Stockholm 1985. BRÅ Rapport 1977:7 Nytt straffsystem. Idéer och förslag. Stockholm 1977. Elwin, G, & Heckscher, S, & Nelson, A, Den första stenen. Studieboki kriminalpolitik. 4 uppl. Stockholm 1975. Från Tukthus till Behandlingshem. Ett mörkt eller ljust kapitel i Social- sverige? Stiftelsen Allmänna Barnhuset, 1992. Hoflund, O, Straff och andra reaktioner på brott. 2 uppl. Stockholm 1992. Jareborg, N, Straffrättsideologiska fragment. Uppsala 1992. Nelson, A, Ingripanden vid brott. 3 uppl. 1971. Nelson, A, Kriminalpolitik och ingripanden vid brott. 4 uppl. Uppsala 1990. Nordlöf, K, Straffrättens processer för unga lagöverträdare. Stockholm 1991. Strahl, I, m.fl. Om påföljder för brott. 2 uppl. 1955.

SOU 1993:35 109

3 Våra kunskaper om ungdomsbrotten

I detta avsnitt lämnar vi en kort översikt över ungdomsbrottslighetens utveckling och karaktär samt något om effekterna av samhällets åtgärder. Framställningen utgör ett sammandrag av det större arbete som utförts av kommitténs expert Jerzy Sarnecki och som redovisas i del B, avsnitt 1.

3.1 Ungdomsbrottslighetens utveckling

Ungdomar är människor som befinner sig mellan barnstadiet och vuxenstadiet. De är under förändring, på väg till något nytt och an- norlunda. En sådan förändring i en människas liv är alltid svår. Den innebär möjligheter men också risker. En sådan är risken för asocialitet, exempelvis i form av brottslighet och missbruk.

Det finns inga möjligheter att bedöma hur många straffbelagda handlingar (dvs. brott) som begås i vårt samhälle. Vi vet dock att det är ett mycket stort antal, betydligt större än antalet brott som årligen anmäls till polisen. Vi vet också att ungdomarna är den grupp i samhället som i förhållande till sin andel i befolkningen är mest brottsaktiv. Av själv— rapporterande undersökningar (frågeundersökningar i vilka individen under anonymitets/integritetsskydd rapporterar sin egen brottslighet) framgår att de flesta ungdomar begår brott. I de flesta fall rör det sig dock om förhållandevis lindrig brottslighet. Andelen ungdomar med omfattande och/eller allvarlig brottslighet är förhållandevis liten.

Om den faktiska omfattningen av brottsligheten i samhället är okänd, så är det svårt att vara helt säker på hur brottsligheten förändras över tiden. Förändringar i antalet till polisen anmälda brott är i detta samman— hang ett osäkert mått, eftersom långt ifrån alla brott kommer till polisens kännedom. Vi vet inte alltid, när det gäller brottsligheten i allmänhet, om förändringar i den registrerade brottsligheten beror på att brottsnivån faktiskt förändras eller på att flera brott kommer till polisens kännedom. Att uttala sig om förändringar av brottsligheten i vissa befolkningsgrupper, t.ex. bland ungdomar, är om möjligt ännu svårare. För att sådana brott skall kunna utläsas ut statistiken, räcker det inte att de kommer till polisens kännedom. Polisen måste också få tag i gärningsmannen så att dennes ålder kan bestämmas. Det stora flertalet av de till polisen anmälda brotten klaras aldrig upp.

Mot bakgrund av ovanstående är det inte helt okomplicerat att bedöma om omfattningen av ungdomsbrottsligheten förändras över tid. I synnerhet är svårigheterna stora, om bedömningen skall göras för kortare tids-

110 SOU 1993:35

perioder. Gör man en bedömning för en längre tidsperiod (t.ex. från slutet av andra världskriget), råder det ingen tvekan om att ungdomsbrottslig— heten i Sverige har ökat dramatiskt. Hur utvecklingen ter sig ur kortare tidsperspektiv är inte lika klart. Andelen ungdomar som lagförts för brott har sedan mitten av 1970-talet minskat med ca 30 %. Samtidigt har antalet ungdomar som misstänks för brott varit konstant.

Diagram 3.1

Andelen ungdomar per 1000 15—17 åringar och 18-20 åringar som misstänkts för brott 1976-1990.

45 ., ull-!.;HQIIEIIBEI + EEEHIHIEk-ji . nu... "IB +

=.

1982 ...-..-

1976 ...-.- 1977 ...-.- 1978 ...-.- 1979 ...-.- 1980 ...-.- 983 ...-..- 984 ...-..- 985 ...-I.!” 986 ...-..!! 987 ...-I-El 1988 ...-...så 1989 ...-I.! '990 ...-..-

1981

...—__.—

Enligt vissa forskare (Ahlberg 1992) ger statistiken över både lagförda och misstänkta en missvisande bild av verkligheten. I själva verket menar man att ungdomsbrottsligheten sedan mitten av 1970-talet ökat kraftigt (upp till 35 %). Att den samtidigt minskar eller är konstant i statistiken beror enligt dessa forskare på rättsapparatens oförmåga att hålla jämna steg med brottslighetens ökning.

Om ungdomsbrottsligheten har ökat under de senaste decennierna gäller troligen inte denna ökning alla typer av brott. Det föreligger t.ex. starka belägg för att narkotikamissbruket bland ungdomar har minskat under denna period (CAN 1991).

Frågan om ungdomsbrottslighetens utveckling under de senaste decennierna kräver en fortlöpande vetenskaplig granskning. Sett ur längre perspektiv är det emellertid helt klart att ungdomsbrottsligheteni Sverige har ökat. Det är också klart att den nivå på vilken brottsligheten bland unga idag ligger anses oacceptabel av stora delar av befolkningen.

15-17 18-20

SOU 1993:35 111

3.2 Ungdomsbrottslighetens karaktär

Ungdomarna begår ofta brott tillsammans med andra ungdomar. Ju yngre en brottsaktiv ungdom är desto oftare har han en eller flera medbrotts- lingar. Detta innebär att antalet brottsdeltaganden som hänförs till ett givet antal brott är större bland ungdomar än vuxna lagöverträdare. Detta kan också uttryckas så att det bland ungdomar finns i genomsnitt flera brottslingar per givet antal brott än bland vuxna.

Ungdomar ägnar sig i första hand åt traditionell brottslighet. Andelen s.k. moderna brott (t.ex. skattebrott, trafikbrott eller narkotikabrott) ökar med stigande ålder. Bland de ungdomar i åldrarna under 15 år, som misstänks för brott, hänförs 74 % till tillgreppsbrott. Motsvarande andel för 15—20 åringar är 52 % och bland dem som är över 20 år 33 %. Även andelen skadegörelsebrott minskar med stigande ålder (12 % för ungdomar under 15 år, 5 % för sådana mellan 15-20 år och 3 % för personer över 20 år). Andelen våldsbrott är densamma för alla tre grupperna (4 %). Andelen brott som bedrägerier, trafikbrott och narkotikabrott ökar däremot med stigande ålder (SCB 1991).

Vissa brott är typiska ungdomsbrott. Ungdomar i åldrarna 15—20 år dominerar när det gäller väskryckning (ca 75 % av de misstänkta), bilstöld (65 % av de misstänkta) och legitimationsförfalskning (ca 65 % av de misstänkta). Andra brott begås av lätt förklarliga skäl mera sällan av ungdomar (t.ex. skattebrott och checkbedrägerier). Det kan dock vara värt att notera att andelen ungdomar är lägre än genomsnittet också bland misstänkta för narkotikabrott och misshandel (SCB 1992).

I likhet med vuxna lagöverträdare är majoriteten av ungdomar som begår brott av manligt kön. Skillnaderna mellan könen är synnerligen stora när det gäller grövre brott, våldsbrott samt mera omfattande brottslighet. Skillnaderna framgår klarare i polisstatistiken och är mindre markerade i självrapporterande studier.

Under de senaste åren har frågan om invandrarnas överrepresentation bland personer, lagförda för brott, uppmärksammats. Denna överrepresen- tation gäller både vuxna och ungdomar. I vissa avseenden måste invandrar- ungdomarnas överrepresentation anses vara särskilt stor. Så t.ex. har nästan 60 % av de ungdomar som tas in på särskilda ungdomshem (& 12- hem) i Stockholms län någon form av invandrarbakgrund.

3.3 Orsaker till ungdomsbrottsligheten

Frågan om orsakerna till brottsligheten är central inom kriminologisk forskning. Det finns omfattande teoretiska och empiriska studier kring detta problem. När man ur forskningsperspektiv diskuterar frågan är det två "forskningsbara" frågeställningar man kan utgå ifrån: 1. Varför varierar brottsligheten över tid och i rummet? 2. Varför begår vissa människor flera brott än andra människor?

Den första frågan är formulerad på samhällsnivå, den andra på individnivå. Vissa av de svar som olika teorier försöker ge på frågan om

112 SOU 1993:35

brottslighetens orsaker gäller bägge dessa nivåer. Till sådana teorier hör t.ex. kontrollteorin (Hirschi 1979) och teorin om rutinaktiviteter (Cohen & Felson 1979). Andra, som exempelvis psykologiska och socialpsykolo- giska teorier om brottslighetens orsaker, begränsar sig till en av dessa nivåer. På samhällsnivån brukar man i nyare forskning uppmärksamma två fenomen:

1. Förändringar av tillfällen till brott.

2. Förändringar i kontrollen. Att tillfällen till brott ökar i ett samhälle av den typ vi lever i är uppenbart. I synnerhet gäller detta brott mot egendom. Människor äger allt flera värdefulla saker som sällan kan skyddas på ett tillräckligt betryggande sätt. Ett bra exempel här är bilismens utveckling. Antalet bilstölder är relaterat till hur många privatbilar det finns både vid jämförelse över tid och vid jämförelse mellan olika länder. Likaledes anses förändringar inom detaljhandeln (övergång till självbetjäningssystemet) ha samband med ökningen av butikstillgreppen. Förändringar i fritidsvanor (fler unga som tillbringar sin fritid på olika nöjesställen där alkohol ofta förekommer) anses orsaka ökningen av gatuvåldet. Exemplen på hur samhällsförändringar, som är relaterade till utvecklingen av ett urbaniserat välständssamhälle, har ökat antalet tillfällen till brott är många. Också förändringar i kontrollen har samband med samhällsutvecklingen. De viktigaste förändringarna här är de som inträffat inom arbetslivet och familjen. Genom att allt flera vuxna började arbeta utanför hemmet har familjens möjligheter att utöva effektiv tillsyn över barnen förändrats. Inte heller kan en effektiv kontroll av de unga utövas inom arbetslivet då barn, tonåringar och t.o.m. yngre vuxna numera sällan arbetar. Också den informella sociala kontrollen som t.ex. ägde rum inom grannskapet, har successivt minskat till följd av urbanisering och folkomflyttning. Allt större ansvar för den sociala kontrollen har i stället lagts på olika agenter för den formella sociala kontrollen, såsom polisen, socialtjänsten etc. Också institutioner vars egentliga uppgift inte i första hand är kontroll, exempelvis skolan, har fått ökat ansvar. Erfarenheten visar att denna utveckling har lett till att den sociala kontrollens totala omfattning har minskat. De offentliga institutionerna förmår inte att i ett pluralistiskt samhälle vara lika effektiva kontrollanter som utövarna av den informella kontrollen, t.ex. familjen. Eftersom den sociala kontrollen har betydelse för individens självkontroll, kan det inte uteslutas att också denna del av kontrollen har minskat. Förändringar av den sociala kontrollen har troligen mest påverkat tonåringar eftersom denna grupps samhällssituation har genomgått den största förändringen. På individnivå ägnas forskarnas intresse främst åt frågan varför vissa individer begår flera brott än andra. Skillnaderna är i detta avseende mycket stora. Det är visserligen inte ovanligt att unga människor begår brott, men brottsligheten hos de flesta begränsar sig till några få för— hållandevis lindriga brott som i de flesta fall begås under tonåren. Vissa

SOU 1993:35 113

individer, som utgör några få procent av befolkningen, har däremot mycket omfattande och grov brottslighet. Dessa individers brottsaktiva period är också utsträckt över tiden. De börjar begå brott tidigare än genomsnittet för ungdomsgruppen och fortsätter begå brott under större delen av sitt liv. .

Forskningen visar att problemen hos dessa individer oftast inte begränsas till brott. I dessa grupper förekommer mycket oftare missbruk av alkohol och narkotika, psykiska och fysiska sjukdomar, arbetslöshet, störda sociala relationer etc. Dessutom är dessa grupper oftare än genomsnittet utsatta för andras brott. Man kan vidare visa att individer som tillhör dessa grupper i genomsnitt har kortare livslängd.

Utifrån olika vetenskapliga utgångspunkter har forskarna kunnat påvisa en mängd fysiologiska, psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska skillnader mellan grupper av individer med stor brottslig aktivitet (utöver de andra ovan nämnda problemen) och resten av befolkningen. Man talar här om skillnader mellan grupper, eftersom förekomsten av vissa faktorer hos en enskild individ aldrig automatiskt innebär att denna individ med nödvändighet kommer att utvecklas till grov brottsling. Man kan naturligt- vis aldrig heller garantera att en individ inte kommer att utveckla brottslighet. Det enda vi kan säga om individuella faktorer är att de ökar respektive minskar risken för allvarlig brottslighet.

Vi vet således bl.a. att individer med omfattande och grov brottslighet oftare än genomsnittet:

Är män Har s.k. sensationssökande personlighet Kommer från splittrade hem Kommer från familjer där tillsynen över barnen fungerar dåligt Har föräldrar med egna sociala problem (missbruk, brottslighet etc.) Uppvisar tidiga beteendestörningar (missbruk och kriminalitet) Har skolproblem Har brottsliga och missbrukande kamrater Bor i områden där brottsligheten är hög etc. Vissa av de ovan nämnda riskfaktorema är korrelerade med risken för grov och omfattande brottslighet genom att de är delar av en livsstil som inkluderar brott. Andra faktorer kan uppfattas som själva orsakerna till brottsligheten.

Till de sistnämnda kan vi räkna psykologiska och även fysiologiska faktorer bakom den s.k. sensationssökande personligheten samt andra faktorer som orsakar bristande inre och yttre kontroll av individens beteende. Forskare som söker orsakerna till brottsligheten i individens personlighet respektive forskare som antar att avsaknad av kontroll är orsaken till att människor begår brott, utgår från helt olika teoretiska perspektiv. Dessa olika perspektiv utesluter dock inte varandra. Tvärtom. De teorier som söker svar på frågorna varför vissa individer är mer brottsliga än andra, kan komplettera varandra genom att ge svar på olika nivåer.

Några enkla och entydiga svar på frågorna om brottslighetens orsaker finns såldes inte. Däremot finns det en mängd delsvar på både samhällelig

*********

114 SOU 1993:35

och individuell nivå. Dessa delsvar kan ge antydningar om hur samhället bör agera för att minimera den sortens problem.

3.4 Åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

Det är ur två aspekter som åtgärder mot ungdomsbrottsligheten är viktiga. Dels orsakar denna brottslighet i sig skador på enskilda och samhället, dels är den en viktig signal om risker för framtida omfattande kriminalitet, missbruk och annan negativ utveckling hos de unga.

3.4.1 Den stora gruppen med låg brottsaktivitet

Som tidigare framkommit är ungdomsbrottsligheten ett massfenomen. De allra flesta samhällsmedborgare begår brott under tonåren. Dessa brott är dock inte i allmänhet särskilt allvarliga och skadorna blir därför inte så omfattande. Flertalet ungdomsbrottslingar kommer också att leva ett välanpassat vuxenliv. Förekomsten av brott bör dock inte bagatelliseras på grund av att den är ett massfenomen. Även om de enskilda skadorna oftast är små blir den totala skadeverkan stor.

De åtgärder som här tycks vara lämpliga för att minska omfattningen av sådana skador är troligen i första hand insatser som minskar tillfällena till brott. Forskning om den självrapporterande brottsligheten gör det möjligt att se inom vilka områden ungdomsbrottslighet är störst. Det är inom dessa områden brottsförebyggande insatser kan väntas ge störst utdelning. Åtgärder inom detaljhandeln och på bilismens område bör komma högt på prioriteringslistan. Eftersom många brott av denna typ är spontana eller i varje fall inte särskilt noggrant planerade, bör åtgärder som försvårar genomförande av brott ge vissa resultat. I första hand handlar det om tekniska åtgärder. Den brottsförebyggande verksamheten kommer vi att ytterligare behandla i avsnitt 4.

Självfallet kan också en ökning av kontrollen påverka nivån på den här typen av brottslighet. De åtgärder som i första hand kan anses vara adekvata är en förstärkning av föräldrarnas möjligheter att utöva effektiv tillsyn över de unga. Ibland argumenterar man mot den sortens insatser med motiveringen att det är föräldrarna till de socialt mest utsatta ungdomarna som är i störst behov av sådant stöd. Dessa föräldrar är svåra att nå med insatser. Den typ av brott som diskuteras här begås dock praktiskt taget av alla ungdomar under en viss period av deras liv. Det gäller även - fast i mindre utsträckning - de ungdomar som kommer från resursstarka familjer. En ökad tillsyn utövad av de "normala" föräldrarna, som utgör den stora majoriteten av alla föräldrar, bör vara en viktig faktor för att minska ungdomsbrottslighetens totala omfattning. Också ökande tillsyn från andra vuxna (anhöriga, grannar, föräldrarnas vänner och den breda allmänheten) över individer som är i de åldrar, då ungdomsbrottslig— het är vanlig, kan ge effekt. Självfallet handlar det inte bara om tillsyn utan också om god kontakt och långsiktig påverkan för att öka den unges

SOU 1993:35 115

inre kontroll. Man måste komma ihåg att det inte räcker med intensifierade insatser, då de unga nått tonåren och den mest brottsaktiva åldern. Normintemalisering påbörjas ju mycket tidigt.

Huvudansvaret för kontrollen av den lindrigare och bland stora ungdomsgrupper vanliga brottsligheten måste läggas på den unges informella nätverk. Även de professionella fostrarna har dock en roll att fylla - inte minst skolan, men också fritidsinstitutioner. Man skall emellertid vara medveten om att jämfört med det informella nätverket är de offentliga institutionernas och de formella fostrarnas möjligheter att utöva effektiv kontroll begränsade.

Vad nu sagts gäller också lagstiftningens och myndigheternas roll. Lagstiftningen kan ju verka på två sätt; dels indirekt genom allmänpre- ventionens avskräckande och normskapande roll, dels direkt genom myndigheternas ingripande mot dem som upptäckts i samband med brottsligheten (individuell prevention). När det gäller den breda gruppen av "vanliga ungdomar" som begår brott är de allmänpreventiva ejfekterna av störst intresse. Forskningen visar att förändringar av brottspåföljder (så länge de ligger inom ramen för ett rådande politiskt system) knappast kan förväntas ge några större allmänpreventiva effekter. Större effekt kan troligen förväntas, om en klar höjning av upptäcktsriskema kan uppnås, än om ingripanden mot den lilla grupp som upptäcks i samband med brott inte blir mera stränga.

Mot bakgrund av det ovan anförda tycks det från avskräckningssynpunkt inte vara meningsfullt att allmänt skärpa påföljderna för brott begångna av unga. Däremot visar både forskning och de senaste årens kriminalpolitiska debatt att den nu gällande lagstiftningen saknar stöd både hos de grupper som är berörda av den och hos den breda allmänheten. För dessa grupper tycks det vara viktigt att lagstiftningen är klar och enkel till sitt innehåll. Det kan således vara meningsfullt att förändra lagstiftningen för att den bättre skall kunna fungera som instrument för långsiktig normbildning.

3.4.2 Den lilla gruppen med hög brottsaktivitet

En ansenlig del av alla brott, i synnerhet de grövre, begås som förut nämnts av en mycket liten grupp brottsligt högaktiva individer. Andelen av de brott som begås av denna grupp ökar med grovheten i brottsligheten.

Denna brottsaktiva grupp är i stor utsträckning identisk med den grupp vars brottslighet indikerar risker för en framtida negativ utveckling. Motiven för att vidta åtgärder mot denna grupp är alltså dubbla. Dels kan man minska de skador som allmänhet och enskilda utsätts för av denna grupps brottslighet, dels kan man förbättra de ungas egna prognoser. Också denna grupp påverkas av de allmänna faktorer som diskuterats ovan. Orsakerna till den lilla gruppens brottslighet är dock individuella. De mycket kraftigt brottsaktiva ungdomarna, t.ex. de som tas in på särskilt ungdomshem, uppvisar i de flesta fall ett stort antal av de fysiologiska, psykologiska och sociala riskfaktorer som tas upp av de teorier som diskuterar individuella förklaringar till brottsligheten.

116 SOU 1993:35

Majoriteten av de mest brottsaktiva ungdomarna skiljer sig med avseende på dessa faktorer påtagligt från majoriteten av övriga ungdomar. Självfallet bör insatser för att påverka denna grupps brottslighet i första hand inriktas på att undanröja de förhållanden som ligger till grund för den. Här handlar det alltså i första hand om indivdualpreventiva insatser och inte, som när det gäller den breda gruppen av tillfällighetsbrottslingar, allmänpreventiva.

Av de individualpreventiva insatserna bör de som görs inom socialtjän— sten vara mest intressanta. Socialtjänstens behandlingsinsatser har ju till syfte att undanröja de individuella orsakerna till brottsligheten. Frågan är dock om dessa åtgärder med anledning av upptäckt brottslighet eller andra former av asocialt beteende, är adekvata just i detta sammanhang. Den forskning som finns på området bör nog tolkas så att de individuella förutsättningarna för hög brottslighet oftast grundas mycket tidigt. Om de över huvud taget går att påverka, måste det ske tidigt, ofta långt innan problemen manifesterats.

Vid en samlad bedömning av svensk och internationell forskning om in- dividualpreventiva effekter av samhällets ingripanden mot unga lagöverträ- dare, tvingas man konstatera att kunskaperna är långt ifrån tillräckliga för ett slutgiltigt ställningstagande. Det finns dock tillräckligt mycket kunskap som talar om negativa resultat eller nollresultat för att man inte skall knyta några speciella förhoppningar till dessa åtgärder.

Diagram 3.2. och 3.3 visar samband mellan graden av den samhälleliga reaktionen vid ingripande på brott, begångna av unga, och återfall i brott. Precis som i tidigare undersökningar (Börjeson 1966, Bondeson 1974) visar diagrammet att återfall i brott ökar med stigande grad av ingripande från samhällets sida. Det är viktigt att observera att förhållandet gäller såväl för åtgärder inom rättsväsendet som inom socialtjänsten. Det enda undantaget är de ungdomar som döms till fängelse. Dessa ungdomar har återfallit i mindre utsträckning än de som dömts till skyddstillsyn. Skillnaden är dock inte signifikant eftersom det i den grupp som dömts till fängelse endast finns några få individer. Dessutom innebär den korta uppföljningstiden en kraftig inkapaciteringseffekt på dem som har suttit i fängelse under en del av denna tid. För att bedöma återfall i denna grupp i jämförelse med andra behövs en längre uppföljningstid.

SOU 1993:35 117

Diagram 3.2

Äterfall i brott nio månader efter olika reaktioner inom rättsväsendet. Procent so

70

60

50

40

30

20

Fängelse

Böter genom dom Villkorlig dom Vård enl. SOL Skyddstillsyn

Åtalsunderlåtelse strafföreläggande

Diagram 3.3

Äterfall i brott nio månader efter olika reaktioner inom socialtjänsten. Procent

u _. :m 2) '(U : m av 5

Åtgärder enl SOL Åtgärder enl LVU

Självfallet kan de ovan presenterade resultaten inte tas till intäkt för att det är det samhälleliga ingripandet mot de unga lagöverträdarna som orsakar

118 SOU 1993:35

att dessa återfaller i brott. Graden av ingripandet beror ju i stor ut— sträckning på de ungas belastning. Samtidigt gäller det att ju större belastningen är hos den unge, desto större sannolikhet finns för återfall. Vi vet således inte hur återfallet skulle se ut om inga åtgärder vidtagits eller om påföljdssystemet och dess eskalering varit annorlunda än det som nu tillämpas. För att ha tillräckligt säkert underlag för att bedöma individualpreventiva effekter av samhällets reaktion på brott av unga är det nödvändigt med experiment där grupper av individer med likartad brottsbelastning och övrig problematik utsätts för olika typer av samhälls— reaktioner. Denna typ av forskning har inte bedrivits i Sverige.

Resultat av forskning av ovan beskrivna slag som bedrivits i andra länder (t.ex. McCord 1978) samt resultat av svensk forskning som söker att hålla effekter av olika brottsbelastning hos individer, som fått olika påföljder, under kontroll (Börjeson 1966, Bondeson 1974) visar inga in- dividualpreventiva effekter av samhällets ingripanden mot lagöverträdare.

Synnerligen stor skepsis bör riktas mot behandlingsåtgärder, i synnerhet tvångsbehandling av brottsliga ungdomar och då särskilt den äldre ungdomsgruppen med omfattande brottslighet. Argument mot en sådan behandling kan sammanfattas i följande punkter:

1. Det finns svagt teoretiskt stöd för att tvångsbehandling som riktar sig mot denna åldersgrupp kan ge avsedda individualpreventiva effekter.

2. Det finns praktiskt taget inget stöd i utvärderingsforskningen för några individualpreventiva effekter av tvångsbehandling.

3. Det kan inte uteslutas att individualpreventiva effekter av tvångsbe- handling av kriminella ungdomar kan ha motsatt effekt än den av- sedda. '

4. Om tvångsbehandlingen har allmänpreventiv effekt, kan inte enbart den omständigheten, enligt gällande lagstiftning och allmän rättsupp- fattning, försvara behandlingens existensberättigande.

5. Det tycks finnas stora praktiska svårigheter att på ett konsekvent och professionellt sätt genomföra tvångsbehandlingen.

6. Tvångsbehandlingen tycks sakna legitimitet hos dem som är föremål för den, den breda allmänheten, och t.o.m. hos många av dem som medverkar till att den genomförs. Vad som sagts innebär inte att tvångsbehandling av unga inte kan vara ett effektivt medel för att motverka andra problem. Det innebär heller inte att frivilliga behandlingsåtgärder inte bör användas för ungdomar som gör sig skyldiga till brott och då i synnerhet behandling riktad mot diversion. Vidare, och kanske framför allt, innebär det inte att behandling inte kan vara ett verksamt sätt att förebygga framtida brottslighet hos barn. Från teoretisk utgångspunkt bör tidiga behandlingsåtgärder, t.ex. i familjen, vara verksamma mot framtida kriminalitet. Tyvärr saknas det idag i stort sett empirisk svensk forskning som studerar effekterna av sådana åtgärder. Från allmänpreventiv utgångspunkt är det nödvändigt att ett system för reaktion mot brott, även brott av unga, innehåller tvångsmoment. Om tvånget inte ska ha karaktären av behandling, har det karaktären av straff och administreras således i huvudsak av rättsväsendet. Den empiriska ut— värderingsforskningen ger dock inte heller något stöd för tesen att hårdare

SOU 1993:35 119

straff skulle ha några större individualpreventiva effekter. Undantaget är inkapacitering vars effekter tycks kunna påvisas. Mot bakgrund av den forskning som finns om effekter av inkapacitering (Ahlberg 1985, 1990, Andersson 1992) är det knappast troligt att inkapacitering mot unga lagöverträdare kan förväntas ha annat än marginella effekter. Det är inte realistiskt, varken från etiska eller från praktiska utgångspunkter, att så många unga människor ska kunna låsas in på institutioner under så lång tid som skulle krävas för att märkbara inkapaciteringseffekter på brottsnivån skulle kunna uppkomma.

Den selektiva inkapaciteringen skulle sannolikt kunna ge större effekter än den kollektiva inkapaciteringen. I synnerhet om hänsyn skulle tas till individens sociala bakgrund samt hans position i nätverket av asociala relationer. Denna typ av inkapacitering för unga är dock ännu mindre förenlig med vårt samhälles etiska normer än den kollektiva inkapacitering- en.

Framställningen ovan leder till slutsatsen att man inte kan förvänta sig några stora individualpreventiva effekter av samhällsingripanden mot unga lagöverträdare. Om några individualpreventiva effekter ska uppnås, krävs åtgärder av helt annat slag och delvis också mot andra grupper. Det är av största vikt att samhället arbetar med att få fram sådana åtgärder.

Grunden till samhällets reaktion på ungdomsbrott måste i huvudsak vila på allmänprevention. Systemet måste därför utformas så att förutsätt— ningarna för att uppnå allmänpreventiva (direkta och indirekta) effekter blir så stora som möjligt. Detta kräver att systemet är klart, enkelt och överskådligt samt att det är känt och åtnjuter hög legitimitet.

120 SOU 1993:35

Litteratur

Ahlberg, J (1985): Effekter av halvtidsfrigivningen - Vad hände med brottsligheten under hösten 1983. BRA-rapport 1985:2

Ahlberg, J (1992): Myten om den minskade ungdomsbrottsligheten. Apropå Nr 1 1992: Brottsförebyggande rådet.

Andersson, J (1992): Kriminella karriärer och påföljdsval. Project Metropolitan. Research report No 35. Sociologiska institutionen. Stockholms universitet.

Bondeson, U (1974): Evaluation of Correctional Treatment: A Survey and Critical Interpretation of Correctional Treatment Studies in Scandina- via 1945-1974. Lund 1974

Börjeson, B (1966): Om påföljdens verkningar. En undersökning av prognosen för unga lagöverträdare efter olika slag av behandling. Almqvist & Wiksell. Uppsala. Stockholm

CAN (1991) Rapport 91. Alkohol och narkotikautveckling i Sverige. Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning. Stockholm rapport nr 16.

Cohen, L. E. & Felson, M (1979): Social Change and Crime Rate Trends; a Routine Acitivity

Hirschi, T (1979): Causes of Delinquency, University of California Press. Berkeley.

McCord, JW (1979): A thirty-year follow-up of treatment effects. American Psychologist 1978z33.

SCB (1991): Rättsstatistisk årsbok 1991. Statistiska Centralbyrån, Stockholm.

SCB (1992): Rättsstatistisk årsbok 1992. Statistiska Centralbyrån. Stockholm.

SOU 1993:35 121

4 Brottsförebyggande verksamhet

4.1 Inledning

Vi har enligt våra direktiv till uppgift att se över det allmännas insatser när det gäller brott som begås av ungdomar som fyllt 15 år och att särskilt överväga fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet. I direktiven påpekas också att både allmänt och individinriktat brottsföre- byggande arbete är av grundläggande betydelse när det gäller att motverka ungdomsbrottslighet. Det framhålls dock att det inte är vår uppgift att ta upp frågan om den brottsförebyggande verksamheten i hela dess vidd utan att endast mer allmänt belysa dess roll och betydelse för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.

Det viktigaste ansvaret för att förebygga brottslighet ligger naturligtvis i första hand hos familjen och i andra hand hos de samhällsinstitutioner som ansvarar för vården och fostran av det uppväxande släktet. Det är främst genom familjen som barn socialiseras in i samhället och förvärvar den moral och de normer som avhåller dem från brott. Det är också i familjen och i den närmaste omgivningen de sociala band finns, som kan hjälpa till att avhålla barn och ungdom från brottslighet eller som kan, då ett brott redan begåtts, hjälpa till att sätta gränser och reda ut de för- hållanden som lett till brottsligheten.

Frågan om det allmännas möjligheter att på olika nivåer förebygga ungdomsbrott är både omfattande och komplicerad och det finns ingen konsensus kring teori eller praktik på det brottspreventiva området. Att göra en total genomgång av litteratur om teori och praktik inom detta område är ett omfattande projekt, som f.n. pågår inom BRÅ och beräknas vara avslutat under år 1994. Innehållet i detta avsnitt utgör en mindre del av det större arbetet. Vår avsikt är att endast översiktigt behandla olika brottspreventiva ansatser som görs för att förebygga ungdomsbrottslighet.

I det följande kommer vi i första hand att diskutera brottsprevention generellt eftersom det ofta inte går att separera frågan om förebyggande av just ungdomsbrottslighet. De preventiva ansatser som är aktuella i samhället idag inriktas dock framför allt på ungdomsbrottslingari åldern 15-20 år men också på ungdomar under femton år och barn som betraktas som presumtiva brottslingar. När det gäller dessa minderåriga finns det anledning att särskilt undersöka vilka brottsförebyggande insatser som bör göras. Det ligger visserligen inte inom vårt uppdrag att pröva denna fråga men vi vill likväl framhålla betydelsen av att denna åldersgrupp särskilt beaktas i det brottsförebyggande arbetet.

122 SOU 1993:35

Man kan peka på vissa specifika förhållanden som utmärker just ungdomsbrottslingar. Dessa förhållanden är i första hand att ungdomar oftare än vuxna gärningsmän begår brott i närheten av sin egen bostad, att ungdomar oftare än vuxna gärningsmän begår brott tillsammans med flera andra, att ungdomar som grupp betraktad begår mindre grova brott än vuxna gärningsmän, att en mindre del av ungdomars jämfört med vuxnas brottslighet utgörs av sexualbrott, bedrägeribrott, trafiknykterhetsbrott och andra brott som regleras av specialstraffrättsliga författningar, att en större del av ungdomarnas brottslighet än av vuxnas består av bagatellartade tillgrepps- och skadegörelsebrott samt att ungdomars misshandels— och skadegörelsebrott oftare utspelar sig på allmänna platser än vuxnas, som i högre grad äger rum inom den privata sfären.

Ungdomsbrottsligheten (vare sig den mäts som registrerad eller som självdeklarerad brottslighet) handlar i första hand om pojkars brottslighet eftersom brottsligheten i stort främst består av mäns brottslighet. Ungdomar blir också i hög grad själva offer för ungdomsbrottsligheten. Enligt de två största forskningsprojekten om ungdomsbrottslighet som genomförts i Sverige (Metropolitprojektet och Örebroprojektet) är det just i åldersintervallet 14 till 16 år som man finner den största andelen brottsaktiva ungdomar. De allra flesta av dem är tillfällighetsbrottslingar. En mindre del är mer kroniska brottslingar, dvs. har ofta debuterat i brott tidigt, har i låg ålder visat tecken på annan asocialitet och fortsätter också att begå brott i högre åldrar när deras jämnåriga kamrater (tillfällig— hetsbrottslingar) inriktar sitt liv på annat än brott. De persistenta ungdoms- brottslingama, som börjat i mycket tidig ålder med kriminalitet, tenderar också att begå allt grövre brott ju äldre de blir.

Vi vill särskilt framhålla följande förhållanden som är av vikt för möjligheten att förebygga brott när det gäller ungdomar.

Ungdomar befinner sig i en aktiv utvecklingsperiod i livet och de är därför ofta lättare att påverka i positiv riktning än vuxna. Som inlednings— vis nämnts spelar hemmen en avgörande roll i socialiseringsprocessen. Det finns därför alla skäl att stödja hemmen och förstärka föräldrarollen. De flesta ungdomar i åldrarna upp till femton år tillbringar en stor del av sin tid i skolan och är därmed möjliga att nå, både när det gäller att samla in kunskap och att sätta in åtgärder mot en negativ utveckling. På alltfler skolor anordnas dessutom olika aktiviteter på undervisningsfri tid för barn och ungdomar. Skolan är alltså av stor betydelse när det gäller preventiva åtgärder mot barns och ungdomars brottslighet.

De flesta ungdomar tillbringar också en större del av sin tid och har en större del av sin sociala bas i det område där de bor än vad gäller vuxna. Lokala brottsförebyggande program kan därmed ha större relevans, om de inriktas på barn och ungdomar, än på vuxna. Det är vidare lättare att åtgärda brottslighet som sker på offentliga platser än sådan brottslighet som utspelar sig i privat miljö. Det är därför lättare att förebygga vissa sorters ungdomsbrott.

Enkelt uttryckt skulle en strategi för att förebygga ungdomsbrottslighet kunna vara att koncentrera det allmännas brottspreventiva insatser till sociala åtgärder avseende familjer med barn som uppvisar tidiga störningar

SOU 1993:35 123

samt till tillfällesreducerande åtgärder som vidtas på och vid allmänna platser och i situationer, där l4—16-åringar ofta befinner sig.

4.2 Betydelsen av brottspreventiv verksamhet

Att olika myndigheter skall arbeta för att förebygga sociala problem och därmed även brottslighet, har sedan länge ansetts vara självklart i Sverige. Denna verksamhet omfattas också av den lagstiftning som hänförs till sådana myndigheter som polisen, socialnämnden och skolan. Vissa verksamheter, t.ex. förskola för alla barn, fritidshem för skolbarn, parklekar och fritidsgårdar och mödra- och barnhälsovården byggdes ut kraftigt framför allt under 1970— och 1980—talen. Detta skedde i avsikt att tillförsäkra alla barn och unga en trygg uppväxt och en meningsfull fritid med goda vuxen-kontakter och därmed påverka grundorsakema till brottslighet och andra sociala problem. De sociala lnsatsema har här efter hand kommit att betraktas mindre ur det förebyggande perspektivet och mer som självklarheter. I andra länder, t.ex. USA, drivs dock sådan verksamhet som särskilda projekt i brottsförebyggande syfte.

Det förekommer att olika statliga organ och även vissa kommunala myndigheter finansierar olika slag av förebyggande verksamhet som bedrivs i projektform, oftast på lokal nivå. Detta har man gjort under en lång tidsperiod men utvärderingar av dessa projekt för att visa vilka problem som förebyggs förekommer sällan. Vissa projekt har avslutats då den anvisade projekttiden gått ut, utan att några utvärderingar av projektens förebyggande effekter gjorts. Andra projekt permanentas så småningom och betraktas därmed ofta inte längre som verksamheter i förebyggande syfte.

Vissa delar av den ordinarie verksamheten inom skolan, socialtjänsten och polisen, som från början uttalat varit av förebyggande karaktär, har blivit permanenta. Det gäller t.ex. ANT—undervisningen (Alkohol, Narkotika, Tobak) i skolan, uppsökande socialarbetare och kvarterspolis- verksamheten. Den förebyggande ansatsen inom dessa myndigheters reguljära arbete, har dock inte haft någon framträdande roll i Sverige.

Under de senaste åren har prevention som särskilt tar sikte på brottslig- het diskuterats allt mer i Sverige. Brottsprevention har börjat växa fram som ett självständigt intresseområde över myndighetsgränser och markeras som en angelägen uppgift för hela samhället, inklusive de enskilda med- borgarna.

En orsak till detta kan förenklat sägas vara en ökande medvetenhet i samhället om att den polisanmälda brottsligheten fortsätter att öka kraftigt och att den förorsakar både enskilda medborgare och samhället i stort stora skador och kostnader. En annan orsak till att den brottsförebyggande verksamheten i dag tillmäts så stor betydelse är att rättssystemet, trots stora resurser, inte ensamt kan kontrollera denna brottslighet (och att det blir alltmer överlastat av ärenden). Vidare står det klart att en stor del av brottsligheten begås inom den privata sfären och att det därför krävs andra

124 SOU 1993:35

åtgärder än polisresurser för att komma till rätta med den. Ytterligare en orsak är att möjligheterna att rehabilitera personer som redan manifesterat kraftig kriminalitet är små.

De grundläggande förutsättningarna för att bedriva förebyggande arbete kan i förenklade termer sägas vara följande.

För det första skall det föreligga ett oönskat fenomen. De flesta torde i dag vara överens om att det är en viktig uppgift att försöka förebygga ungdomsbrottslighet. Det finns främst två orsaker till detta. Den ena orsaken är de humanitära aspekterna på vikten av att förhindra nyrekryte- ring till de kriminella grupperna. En omfattande kriminalitet i ungdoms— åren, särskilt kombinerad med tidig debut, innebär att de unga utsätts för allvarlig risk för skador och social nedbrytning. Brottslighet i ungdomen har alltså, på den individuella nivån, ett tydligt samband med allvarlig kriminalitet i vuxen ålder. Den andra orsaken är kostnaderna. De flesta brott som begås av ungdomar är inte särskilt grova. Däremot begår de flesta ungdomar något brott i ungdomen och omfattningen blir därför relativt stor.

Den andra förutsättningen är att det skall vara möjligt att, innan det oönskade fenomenet uppstår eller på ett tidigt stadium av dess existens, förutse att detta skall uppstå respektive utvecklas. Forskningen visar dock att det är näst intill omöjligt att med säkerhet predicera framtida allvarlig kriminalitet eller andra sociala problem. Det går att peka ut riskgrupper bland barn eller ungdomar med ledning av uppgifter om vissa problem i förskola eller grundskola, men långtifrån alla de individer som finns i riskgruppema debuterar i brottslighet. Inte ens bland dem som debuterat i brott i ungdomen, går det att med säkerhet förutsäga vilka som kommer att fortsätta sin brottsliga karriär. De flesta av de ungdomar, som begår brott, slutar av sig själva och utan något samhälleligt ingripande. Det är alltså svårt att på ett tidigt stadium förutse att en viss ung person, eller vissa grupper av ungdomar, skall börja begå brott. Det är då enklare att förutse att en viss sorts kommersiella inrättningar kommer att medföra en ökande ungdomsbrottslighet på en viss plats eller att ökad tillgänglighet till alkohol och nöjesställen för ungdomar kommer att innebära ökad risk för att ungdomar begår och/eller drabbas av våldsbrottslighet.

Den tredje förutsättningen är att det i praktiken skall vara möjligt att sätta in åtgärder för att förhindra det oönskade fenomenet. Vi kommer här in på den svåra frågan om vilka effekter som olika åtgärder får. Att vissa åtgärder allmänt anses som brottsförebyggande innebär inte att det faktiskt visats att de förebygger brottslighet. Ett bra exempel på detta är för- äldravandringarna. Det finns inga utvärderingar i Sverige idag, som visar att dessa åtgärder har förebyggt ungdomsbrott eller haft några andra mätbara effekter. När det gäller sociala åtgärder som satts in tidigt i barndomen eller ungdomen för att förhindra att individer skall hamna i brottslighet, är det mycket svårt att påvisa effekter av just de åtgärderna. Inga sådana utvärderingar har gjorts i Sverige. I fråga om mer tekniskt inriktade åtgärder i syfte att begränsa tillfällena till brott, har det varit lättare att visa effekter av dessa.

SOU 1993:35 125

Slutligen gäller den förutsättningen att inte några andra icke önskvärda fenomen skall uppkomma på grund av de insatser som görs för att förhindra det primära fenomenet. Här reser sig två frågor. Den första frågan är att alla förebyggande åtgärder har ett pris ekonomiskt, socialt och ibland också med avseende på integritet och rättssäkerhet. En del åtgärder skulle helt säkert förhindra viss brottslighet, men de ekonomiska kostnaderna skulle vara oförsvarliga. Andra åtgärder, som t.ex. sam— hälleliga ingripanden i vissa riskgrupper, skulle kanske kunna förhindra att några individer i riskgruppen hanmade i kriminalitet senare i livet medan ett stort antal individer, som alls inte senare skulle hamna i allvarlig kriminalitet, likväl blev föremål för dessa ingripande åtgärder helt i onödan (netwidening). Vissa forskare anser t.o.m. att ett sådant förfarande kan leda till en stämplingsprocess som genererar kriminalitet. Att ge polismyndigheten eller socialtjänsten möjlighet att ingripa i sammanhang som uppfattas som risksituationer kan, förutom de preventiva möjlig- heterna, också innebära en minskad rättssäkerhet för medborgarna. Den andra frågan som uppkommer i detta sammanhang rör vad som brukar kallas överflyttning. Att effektivt reducera tillfällena till brott i ett område kan öka brottsligheten i ett annat område, vilket man måste ta hänsyn till vid utvärderingar av olika preventiva åtgärder.

Det är alltså viktigt att se de brottspreventiva åtgärderna i ett större sammanhang. Brottsligheten är i sig själv ett mångfacetterat problem. Då krävs lösningar på flera nivåer, med många olika aktörer - om inte i samarbete, så åtminstone i samordnat arbete - och med ett förhållningssätt som innebär att man fokuserar flera olika delproblem samtidigt. Man måste också vara medveten om att begreppet prevention, att förebygga, kan ha helt olika betydelse för olika inblandade parter.

4.3 Begreppet brottsprevention

Det finns, varken i Sverige eller utomlands, någon vedertagen definition av brottsprevention eller något närmare klarläggande av skillnaden mellan brottskontroll och brottsprevention. BRÅ definierar brottsprevention med att denna är sådana aktiviteter som minskar benägenheten att begå brott eller försvårar genomförandet av brottsliga handlingar.

Vi anser att den av BRÅ gjorda definitionen är en adekvat beskrivning av brottsprevention. Det övergripande syftet med allt brottsförebyggande arbete måste vara att åstadkomma väsentliga minskningar i brottsligheten så att brottsutvecklingen bryts och tryggheten för de enskilda medborgarna ökar.

Definitionen innebär att till den brottsförebyggande verksamheten hänförs också rättsväsendets i huvudsak reaktiva aktiviteter såsom polisens efterspaning och gripande av brottslingar, åklagar- och domstolsväsendets lagföring av kriminella liksom kriminalvårdens verkställighet av brottspå— följder, såväl vad avser behandling som syftar till rehabilitering av dömda

126 SOU 1993:35

som inkapacitering. Även socialtjänstens reaktiva insatser för ungdoms- brottslingar, såsom omhändertagande enligt LVU, innefattas i definitionen.

Definitionen omfattar också långsiktiga brottsförebyggande åtgärder av social karaktär, såsom insatser inom mödra- och barnhälsovården, förskole- och skolbarnsomsorgen, vissa delar av socialförsäkringssystemet som möjlighet till betald föräldraledighet och bostadsbidrag till bamfamil- jer, utbildningsväsendet och den stats- och kommunalfinansierade fritidsverksamheten för barn och ungdomar.

Vidare omfattar definitionen sådana åtgärder som tar sikte på situationer i vilka brott brukar begås, s.k. tillfällesreducerande eller Situationella åtgärder, och åtgärder som innebär att man vid planerandet av bostadsom- råden och offentliga miljöer tar hänsyn till att den fysiska utformningen påverkar möjligheterna att begå brott och bygger för att minimera brottstillfällena och maximera den naturliga övervakningen.

Definitionen omfattar även åtgärder för att stödja brottsoffer i syfte att minska risken för att de återigen blir offer för brott. Ett sätt att försvåra genomförandet av brott är ju att ge adekvat rådgivning till enskilda om hur man bäst skyddar sig mot att bli utsatt för t.ex. inbrott i bostaden eller våldsbrott på allmän plats, eller att ge information till olika yrkesgrupper om både tekniskt brottsskydd och strategier för att undvika våld och hot i tjänsteutövningen.

Slutligen omfattar definitionen såväl specifika eller individinriktade åtgärder som generella eller ornrådesinriktade åtgärder, dvs. insatser som riktas mot enskilda personer, grupper av personer eller hela befolkningen och mot geografiska områden såsom skolor, stadsdelar eller samhället i stort.

Rädslan för brott, den subjektiva upplevelsen av risken att bli utsatt för brott, finns inte med i definitionen annat än mera indirekt. Genom att brottsligheten reduceras kommer tryggheten i samhället att öka och därigenom minskar rädslan för brott. Ett utvidgat mål med många lokala insatser mot brott är också att öka tryggheten i det aktuella bostadsområdet och få de boende att ta större ansvar för sin egen miljö.

Definitionen talar alltså om åtgärder i två olika dimensioner, dels att minska brottsbenägenheten, dels att försvåra genomförandet av brott. Definitionen kan schematiskt byggas ut på sätt som framgår av tabell 4:I .

SOU 1993:35

127

Tabell 4:l BROTTSPREVENTION

Syfte Ansats Typ av kontroll Exempel på åtgärder

Minska brotts- Social Direkt och in- Generell välfärd benägenhet på direkt inre lång sikt kontroll

Indirekt yttre Allmän— kontroll prevention Minska brotts- Social Direkt och in- Åtgärder avgörs benägenhet på direkt inre av behov i lokal- kort sikt kontroll samhället Försvåra genom- Situationell Direkt yttre Tekniska åtgärder förandet av kontroll anpassade till brott på kort aktuellt brotts— sikt problem Försvåra genom- Situationell Indirekt Bostadspolitik, förandet av yttre kontroll medveten plan- brott på längre ering av bostäder sikt och områden

Flera författare som ägnat sig åt brottsprevention har använt sig av en uppdelning i olika nivåer, en modell som hämtats från den medicinska litteraturen. Man talar om primär, sekundär och tertiär brottsprevention beroende på vilket stadium man försöker påverka i den tänkta process som leder fram till brottslighet. I praktiken är det dock svårt att använda sig av denna tredelning för att klassificera olika åtgärder eftersom gränserna ofta är flytande. Många använder sig därför i stället av en mer operationell indelning efter typ av åtgärd: sociala eller Situationella åtgärder. Sociala åtgärder inriktas på att förändra sociala sammanhang eller sådana sociala villkor som antas leda till, eller ha ett samband med, brottslighet och syftar därmed till att påverka benägenheten att begå brott. De Situationella åtgärderna inriktas på att förhindra möjligheten att begå brott eller att försvåra genomförandet av brott.

Olika former av kontroll ingår i högre eller lägre grad som ett moment i både den sociala och den Situationella ansatsen. Sådana åtgärder som betecknas som Situationella bygger ofta på någon form av yttre kontroll av olika brottsobjekt eller på övervakning eller liknande av brottsbenägna personer. När det gäller de sociala åtgärderna betonas i stället sådana faktorer som olika former av inre kontroll, antingen direkt i form av samvete eller indirekt i form av starka sociala band till omgivningen. Den

128 SOU 1993:35

s.k. kontrollteorin betonar att en individs brottsbenägenhet delvis är beroende av hans självkontroll och hans sociala band till omgivningen.

4.4 Den epidemiologiska modellen

Inom sjukvården tillämpas den epidemiologiska modellen vid bekämp- ningen av smittsamma sjukdomar. Denna modell har till viss del använts även inom forskningen om brottsprevention. Den del av modellen som brukar betonas i litteraturen om brottsprevention avser att belysa på vilket stadium i den tänkta oönskade utvecklingen som problemet angrips. Det kan gälla antingen primär prevention, sekundär prevention eller tertiär prevention.

Till begreppet primär prevention räknas åtgärder av generell natur, som avser samhället i stort och sätts in innan det aktuella problemet uppstår för att undanröja de faktorer som utgör en grogrund för problemet. Den svenska socialpolitiken bygger sedan flera decennier i hög grad på tanken att ett väl utbyggt socialt skyddsnät, som garanterar en viss standard i materiellt och socialt hänseende, förebygger brottslighet och andra sociala problem. Mer specifikt syftar socialpolitiken till att genomföra en så lyckad socialisation in i samhället som möjligt, att förmedla samhällets normer och att påverka benägenheten att begå brott.

De primärt brottsförebyggande åtgärderna inom socialpolitikens område inriktas på att skydda de särskilt svaga grupperna i samhället (barn, åldringar, handikappade, flyktingar, fattiga osv.), eftersom dessa anses löpa störst risk att under dåliga förhållanden hamna i brottslighet. Även inom områden som hänförs till bostads-, arbetsmarknads- och utbildnings- politiken och inom hälso- och sjukvården finns grundtanken att tillförsäkra de svagaste grupperna en viss standard i materiellt och socialt hänseende, för att därmed förebygga uppkomsten av sociala problem (inkluderande brottslighet).

Sådana långsiktigt sociala åtgärder är naturligtvis omöjliga att utvärdera av två skäl. Det första är att åtgärder som riktas mot hela befolkningen omöjliggör jämförelse med en kontrollgrupp. Att jämföra brottslighet mellan olika länder är också mycket svårt. Det andra skälet är att ju längre tid som förlöper mellan åtgärd och förväntad effekt, desto fler andra faktorer kan tänkas påverka utvecklingen. För Sveriges del, liksom för hela västvärlden, har samhällsutvecklingen efter andra världskriget inneburit ett kraftigt ökat antal brottstillfällen samtidigt som den informella sociala kontrollen starkt minskat. Detta kan tänkas särskilt ha påverkat ungdomarna eftersom en stor del av dem är just tillfällighetsbrottslingar. Den kraftiga ökningen av brottsligheten under de senaste decennierna behöver därför inte innebära att de långsiktigt sociala åtgärderna är utan effekt på brottsligheten. Den starka satsningen på primärt förebyggande åtgärder i Sverige kan ha bidragit till att hålla brottsligheten på en relativt låg nivå internationellt sett.

SOU 1993:35 129

Den svenska modellen med en generell välfärdspolitik och kraftig satsning på primärt preventiva insatser har hittills främst varit en statligt reglerad arbetsuppgift för statliga och kommunala myndigheter. I dagens något kärvare ekonomiska läge finns en tendens till nedrustning av den offentliga sektorns arbete på detta område. Tyngdpunkten, både vad gäller de problem som finns och de resurser som står till buds för att förebygga dem flyttas alltmer mot kommunen eller stadsdelen. Betydelsen av olika frivilliga organisationers insatser ökar och samarbete mellan myndigheter, organisationer, företag och enskilda i lokalsamhället blir allt viktigare för att mer rationellt än hittills kunna utnyttja de resurser som finns.

Sekundär prevention avser åtgärder som riktas mot specifika risksitua- tioner - riskgrupper eller riskområden - och som syftar till att avbryta en negativ utveckling. De åtgärder som sätts in på detta stadium kallas ofta inom sjuk— och hälsovård för tidig intervention. I strikt bemärkelse anger denna term att man har identifierat början på en negativ process som man av erfarenhet vet kommer att leda till ett oönskat negativt utfall, om den inte avbryts. När det gäller prevention av brottslighet finns inga sådana deterministiska processer identifierade. Därför används begreppet sekundär prevention ofta om åtgärder som sätts in mot barn och ungdomar som visat tecken på asocialt beteende eller annat riskfyllt levnadssätt. Det kan t.ex. röra sig om barn som skolkar mycket eller har andra problem i skolan eller om unga tonåringar som vistas i vissa områden i city sent på kvällar och nätter eller i kriminella sällskap. Många av de centralt initierade och bekostade förebyggande ungdomsprojekten kan hänföras till denna kategori, liksom även bidrag som kommuner ger till t.ex. olika föreningar för att stödja verksamhet med barn eller ungdomar "i riskzonen". Om syftet är att förebygga brottslighet eller andra sociala problem, har någon sådan effekt inte kunnat påvisas och det finns en mängd problem förknippade med dessa verksamheter.

Tertiär prevention omfattar åtgärder som riktas mot redan identifierade brottslingar för att förhindra återfall i brott. Ätgärdema kan vara dels sådana som minskar brottslingens möjligheter att fortsätta att begå brott såsom frihetsberövande eller intensivövervakning, dels sådana som syftar till att minska brottslingens benägenhet att begå brott, t.ex. olika be- handlingsprogram inom kriminalvårdens ram eller åtgärder som syftar till att förändra brottslingens sociala situation mot en icke-kriminell livsstil.

Svårigheten med den nu redovisade indelningen av prevention på olika nivåer är att en och samma åtgärd, t.ex. lås och belysning eller åtgärder mot skolk, kan definieras antingen som primär, sekundär eller tertiär prevention, beroende på ur vilken myndighets eller organisations perspektiv man betraktar problemet. Att sätta in åtgärder mot omfattande skolk kan från skolans synvinkel betraktas som tertiär prevention (i förhållande till skolans mål att förebygga skolproblem) medan åtgärderna i polisens perspektiv kan betraktas som primär prevention (i förhållande till denna organisations mål att förebygga brott) eftersom det är känt att barn som gör sig skyldiga till omfattande skolk också oftare begår brott.

En mera framkomlig väg är att använda den epidemiologiska modellen för att beskriva en enskild myndighets eller organisations arbetssätt.

130 SOU 1993:35

Modellen innebär nämligen också ett problemorienterat arbetssätt, i motsats till det fallorienterade eller det kliniska arbetssättet. Inom medicinen innebär det problemorienterade arbetssättet att läkaren inte bara träffar patienten, diagnosticerar sjukdomen och behandlar denna utan att han dessutom samlar kunskap om sjukdomens förlopp, utbredning och spridningssätt i hela befolkningen eller i ett delområde.

Forskare har utvecklat exempel på hur det problemorienterade angreppssättet skulle kunna tillämpas inom polisen och inom socialtjänsten, men detta kan lika väl användas för andra myndigheter eller organisatio- ner. För socialtjänsten skulle det t.ex. kunna innebära att man inte bara kontaktar varje enskild ungdom, när man fått meddelande från polisen om misstanke om brott, utan att man också samlar information om varje fall för att sedan kunna sammanställa denna information till en bild av ungdomsbrottsligheten i ett område.

Denna specifika kunskap om hur ungdomsbrottsligheten ser ut i ett område är nödvändig för att kunna avgöra vilken typ av preventiva åtgärder som är bäst lämpade för detta område och om det är åtgärder på primär, sekundär eller tertiär nivå som bör väljas, eller hur en kom- bination av olika åtgärder bör se ut. I ett bostadsområde kan ungdoms- brottsligheten vara mindre utbredd men ändå uppfattas som ett stort problem, eftersom den utövas av stora gäng med inslag av invandrarung- domar, medan ungdomsbrottsligheten i ett annat bostadsområde kan vara relativt utbredd men framför allt bestå av snatterier och andra tillgrepps- brott som utförs av mindre gång eller av ensamma brottslingar. Den preventiva strategi som väljs blir naturligtvis olika för de olika områdena.

4.5 Den Situationella ansatsen

Brottspreventiva åtgärder som inriktas på att försvåra genomförandet av brott betecknas som vi tidigare framhållit, som Situationella eller tillfälles- reducerande. Oftast inriktas dessa åtgärder mot specifika brottstyper och innebär användande av tekniska säkerhetsdetaljer eller övervakning. Även åtgärder som innebär manipulation av den fysiska miljön (i engelskspråkig litteratur ofta förkortad CPTED - Crime Prevention through Environmental Design) kan betecknas som Situationella. De innebär att man tar hänsyn till hur individuella hus, relationen mellan dessa och till miljön omkring dem påverkar brottstillfällena. Ett bostadsområde kan t.ex. bebyggas så att det ger invånarna en känsla av territorialitet, erbjuder dern möjlighet till "naturlig övervakning" av allmänna områden och ger området en god image.

Den Situationella ansatsen bygger på en teori om att brottslingen är en människa som fattar rationella beslut efter att ha övervägt de för- och nackdelar som är förknippade med en viss handling. Benägenheten att begå brott skulle alltså inte vara konstant oavsett situationen, platsen eller vilka fördelar brottslingen kan förvänta sig av brottet eller vilka risker det innebär. Enligt denna teori skulle det vara möjligt att få brottslingen att

SOU 1993:35 131

avstå från ett visst brott genom att minska de fördelar och/eller öka de nackdelar och risker som är förknippade med den brottsliga handlingen.

På den individuella nivån kan som exempel på situationella åtgärder nämnas sådana som enskilda människor själva vidtar för att skydda sitt hem eller sina ägodelar mot brott eller som bostadsföretag vidtar för att skydda boende mot t.ex. bilinbrott i garage eller inbrott i lägenheter, s.k. "target hardening". På stadsdelsnivå kan olika typer av grannskapssam- arbete bidra till att t.ex. risken för villainbrott minskas. Föräldravandring— ar i centrumområden under helgkvällar skulle t.ex. kunna minska risken för skadegörelse och våldsbrott som utförs av ungdomar. I den fysiska miljön kan situationella åtgärder t.ex. vara att förbättra belysningen på vissa platser, att minska tillgängligheten till vissa byggnader för dem som inte har ärende dit eller att bygga områden så att den naturliga kontrollen och övervakningen av området ökar.

I vissa fall talar man inte om "target hardening" utan om "target softening". Innebörden därav är att man, när det är omöjligt att skydda utsatta objekt, i stället väljer att göra dessa objekt lätt utbytbara eller lätta att återställa i nyskick. Skadegörelse genom klotter är ett sådant exempel där det, utan intensiv övervakning, är komplicerat att försvåra genom- förandet genom speciella åtgärder. I stället har man i många fall satsat på att lägga olika skyddsmedel på utsatta ytor för att lätt och snabbt kunna tvätta bort klotter, vilket då minskat objektens attraktivitet för klottrare.

Situationella åtgärder riktas som regel mot specifika brottstyper och genomförs ofta på kort tid. De är oftast inte avhängiga av att vissa myndigheter ändrar sitt arbetssätt eller samarbetar med andra myndigheter och organisationer. Situationella åtgärder är därför lättare att utvärdera än sociala åtgärder. Det finns gott om exempel på att det går att minska vissa typer av brottslighet genom olika situationella åtgärder. I Sverige fick vi t.ex. en kraftig minskning av checkbedrägeriema på 1970-talet då legitimationstvånget infördes.

En genomgång av den engelskspråkiga litteraturen avseende utvärdering av brottspreventiv verksamhet visar tydligt att det är de projekt som inriktas på situationella åtgärder som är de mest framgångsrika. Resultaten gäller i första hand prevention av sådana egendomsbrott som inbrott, skadegörelse, butiksbrott och biltillgrepp medan möjligheten att förebygga våldsbrott med situationella åtgärder är mer ifrågasatt. Däremot är det möjligt att man skulle kunna minska även de våldsbrott som sker på allmän plats (där ju ofta ungdomar är inblandade) genom att införa restriktioner mot alkoholförtäring (sådan minskar ju den inre kontrollen hos den presumtive gärningsmannen) eller genom rigorösa kontroller av vapeninne- hav hos vissa grupper.

Det kan vara svårare att påverka viss ungdomsbrottslighet genom situationella åtgärder, eftersom ungdomar i specifika situationer inte agerar på samma rationella grunder som vuxna. En äldre och mer van brottsling har fått en viss rutin på att värdera eventuella vinster och risker för- knippade med ett visst brott, medan ungdomar oftare begår brott av mindre rationella orsaker än att t.ex. skaffa pengar. Det kan t.ex. gälla att skaffa sig status i kamratgruppen eller att kompensera bristande själv-

132 SOU 1993:35

känsla. Man har svårt att tänka sig att en äldre vanebrottsling skulle bryta sig in i en parklek där man inte kan förvänta sig någon större ekonomisk vinst av brottet, medan ett gäng ungdomar mycket väl kan begå ett sådant brott och då av helt andra orsaker än den förväntade ekonomiska vinsten.

När det gäller utvärderingar av de situationella åtgärderna är det viktigt att kontrollera att inte någon överflyttning av brottsligheten skett till ett annat område eller till en annan brottstyp som kan ge samma vinster för brottslingen. Forskningen tyder på att om den presumtive brottslingen inte är starkt motiverad att begå ett brott och om kostnader och risker är höga, ingen eller mycket begränsad överflyttning sker. Situationella åtgärder kan alltså förmå vissa presumtiva brottslingar att avstå från brott

4.6 Den sociala ansatsen

Åtgärder på olika nivåer, som syftar till att förändra grundorsakema till brottslighet i samhället eller den individuella benägenheten att begå brott, brukar sorteras in under beteckningen den sociala ansatsen.

Den viktigaste sociala institutionen när det gäller förebyggande av ungdomsbrott är som vi tidigare framhållit familjen. Det är i första hand den som sörjer för socialisationen och förmedlar de normer och värdering- ar som råder i samhället. De förhållanden i samhällets socio-ekonomiska struktur som inverkar negativt på individers benägenhet att begå brott, påverkar i första hand de familjer som själva inte förmår ge sina barn en trygg och stabil uppväxt. De primärt brottsförebyggande sociala åtgärderna riktas därför i första hand mot dessa grupper. De områden som här aktualiseras år de som vi tagit upp i avsnittet om primär prevention (avsnitt 4.4).

Sociala åtgärder fokuserar främst på barn och ungdomar eftersom det är dessa grupper som är mest mottagliga för sociala förändringar. Man vet också att de flesta vuxna persistenta brottslingar visat asociala tendenser mycket tidigt. De sociala åtgärderna skall alltså sättas in tidigt för att ha de största möjligheterna att nå framgång. Det är främst tre sorters åtgärder som tas upp i den internationella litteraturen och som riktar in sig på familjen: * Socialt och ekonomiskt bistånd till familjer med svaga resurser. * Föräldrautbildning och olika sorters stöd till familjer med små barn (t.ex. utbildning för blivande föräldrar genom mödravårdscentralens försorg och öppen förskola). * Möjligheter till förskola för barn som har speciella behov som inte familjen kan sörja för. Sådana sociala åtgärder har funnits i Sverige sedan länge men betraktas knappast längre som förebyggande åtgärder. Inga utvärderingar av dess effekter på brottsligheten har gjorts, vilket kan vara en orsak till att syftet med dem "glömts bort".

I praktiken är de sociala åtgärderna mycket svåra att utvärdera eller mäta effekterna av. Ett skäl därtill är att man avser att få effekter på lång

SOU 1993:35 133

sikt, upp till tio-tjugo år efter de vidtagna åtgärderna. Vid utvärderingar av sådana insatser kan det därför vara bättre att man inriktar sig på att mäta effekter på sådana faktorer som man vet är relaterade till senare brottslighet, t.ex. skolk eller annat asocialt uppträdande i skolan eller aggressivt uppträdande i allmänhet. Eftersom sådant beteende dock hos långtifrån alla individer leder till senare brottslighet, är det viktigt att de insatta åtgärderna upplevs som positiva av målgruppen och inte leder till att individen stämplas som asocial, vilket kan få en kriminogen i stället för en preventiv effekt. Mycket ingripande åtgärder som individuella behandlingsprogram eller omhändertagande för samhällsvård har inte heller, i de få fall de utvärderats, visat någon brottspreventiv effekt.

Skolan är den andra sociala institution som är av yttersta vikt för barns och ungdomars sociala anpassning och som dessutom har stora möjligheter att fungera brottsförebyggande. Det kan vara lättare att sätta in åtgärder i skolan, eftersom den till skillnad från familjen inte är en privat in- stitution. Det finns ett klart samband mellan problem i skolan och brottslighet. Exakt hur detta samband ser ut, råder det dock delade meningar om. Däremot finns det stor samstämmighet vad gäller skolans stora potential att påverka elevers brottsbenägenhet. Insatser i skolan kan göras dels på den individuella nivån för elever med dålig anpassning eller dålig kognitiv utveckling, dels på det kollektiva planet för att förbättra skolmiljön rent allmänt. Inte minst viktigt är det att varje enskild skola hanterar de problem med brottslighet, som uppstår inom skolans område, utifrån en genomtänkt strategi.

Forskningen visar att det finns ett tydligt samband mellan relationer i familjen och ungdomars brottslighet, mellan föräldrars kunskap om var deras barn befinner sig på fritiden (och med vem) och barnens brottslighet. Det finns också ett samband mellan ungdomars umgänge med kamrater och hur sent de är ute på kvällarna och deras brottslighet. Samman- fattningsvis gäller att föräldrarnas insyn och medverkan i sina barns fritidsaktiviteter är av vital betydelse för barnens brottslighet. Då föräldrar inte själva har möjlighet att öva en sådan insyn, kan andra vuxna fylla deras roll. Åtgärder som innebär att samhället tillhandahåller meningsfulla fritidsaktiviteter för skolbarn, då föräldrarna arbetar, eller för äldre ungdomar på kvällarna, kan ha stor betydelse genom att det finns vuxna till hands för ungdomarna. Därigenom kan de kanalisera sitt aktivitetsbe- hov på ett konstruktivt sätt, lära sig att lösa konflikter och få sociala band till det konventionella samhället.

4.7 Rutinaktivitetsteorin och brottsprevention

En teori som i detta sammanhang också är av intresse är den s.k. rutinaktivitetsteorin. Den kan användas som en ram när man vill analysera brottsligheten i t.ex. en stadsdel och diskutera vilka preventiva åtgärder som, med hänsyn till den lokala brottsutvecklingen, skulle kunna vara effektiva. Teorin inriktar sig endast på att förklara brott i fall då det

134 SOU 1993:35

förekommer direkt kontakt mellan offer/objekt och gärningsman, dvs. de flesta av de traditionella brotten.

Den teoretiska utgångspunkten för att ett brott skall komma till stånd, är enligt rutinaktivitetsteorin att det finns en motiverad gärningsman och ett lämpligt offer/objekt samt att det saknas kapabla väktare på en viss plats vid en viss tidpunkt.

Vad som är lämpliga offer/objekt bestäms av antal, värde, synlighet och tillgänglighet. Med kapabla väktare menas polis och väktare men i första hand närvaron av vanliga medborgare i deras vardagliga aktiviteter.

Avgörande för brottsnivån blir hur ofta dessa flöden av motiverade gärningsmän sarnmanträffar med lämpliga offer/objekt i frånvaron av kapabla väktare. Brottspreventiva strategier, som inriktar sig på att minska antalet motiverade gärningsmän eller att minska antalet lämpliga offer/ objekt eller att öka antalet kapabla väktare, är enligt teorin nödvändiga förutsättningar för att minska brottsligheten. Antalet motiverade gämings- män kan påverkas genom olika sociala åtgärder som innebär en för— stärkning av den inre kontrollen eller av de sociala band som finns till det konventionella samhället. Antalet lämpliga brottsobjekt kan påverkas av olika situationella åtgärder som t.ex. begränsar tillgänglighet eller attraktivitet medan antalet lämpliga offer och kapabla väktare kan påverkas både av sociala och situationella åtgärder. Det är det antal gånger de tre olika faktorerna sammanträffar, som avgör brottsnivån. I rutinaktivitetsteo- rins termer är det flöden som är avgörande. Brott kan förhindras om flöden av motiverade gärningsmän styrs bort från de tillgängliga objekten eller om flöden av kapabla väktare styrs till de tillgängliga objekten.

Inom rutinaktivitetsteorins ram har ett schema utarbetats enligt vilket brottspreventiva åtgärdsprogram kan utformas. Schemat bygger på fyra olika dimensioner. Strategi och taktik är två av de centrala begreppen, storleken på de områden åtgärderna riktas mot och omfattningen av olika brottstyper är de två andra centrala dimensionerna.

Strategin är den övergripande planen för hur brottsligheten skall kunna förebyggas medan taktiken är de detaljerade metoder som används för att uppnå varje delmål. Strategin är nödvändig för att kombinera olika åtgärder så att de inte motverkar varandra medan taktiken behövs för att sätta olika åtgärder i verket. Strategin och taktiken kan vara enkel eller komplex. En strategi för att förebygga ungdomsbrottslighet i ett bo- stadsområde blir komplex, därför att den innebär att många olika åtgärder måste sättas in. Taktiken för varje åtgärd kan i allmänhet vara relativt enkel, men i vissa fall mera komplex. När det gäller tillfällesreducerande åtgärder däremot, kan strategin vara relativt enkel, medan taktiken (de tekniska lösningarna) kan vara komplicerad.

Brottsförebyggande åtgärdsprogram varierar också beroende på det geografiska område som är målet för åtgärderna. Lokala brottsföre- byggande program riktar sig mot stora geografiska områden medan projekt som innebär t.ex. prevention av bilstölder och bilinbrott i garage är inriktade på sådana små geografiska enheter som varje enskilt garage. Antalet brottstyper som skall förhindras kan också variera mellan olika preventionsprogram. Lokala brottsförebyggande program riktas i allmänhet

SOU 1993:35 135

mot ett stort antal olika brottstyper, ofta dock med undantag för brott i det privata som familjevåld o.d. medan situationella åtgärder oftast är riktade mot en enstaka brottstyp.

4.8 Lokalt brottsförebyggande arbete

4. 8.1 Allmänt

Sådant brottsförebyggande arbete som har sin utgångspunkt i avgränsade geografiska områden och som innebär ett aktivt deltagande av olika myndigheter, organisationer, företag och enskilda i området, brukar benämnas lokalt brottsförebyggande arbete. I lokala brottsförebyggande program tas oftast åtgärder av både Situationell och social art med vilket man kan göra ett program mer effektivt. För att minska ungdomsbrottslig- heten i t.ex. ett affärscentrum kan det vara nödvändigt både med sådana situationella åtgärder som förstärkt övervakning och med sådana sociala åtgärder som alternativa fritidsaktiviteter för de ungdomar som annars tillbringar sin tid i centrum.

Målet med lokalt brottsförebyggande arbete anges ofta vara att försöka minska eller förebygga förekomsten av sådan brottslighet och "disorder" som är vanlig och som skadar invånarnas livskvalité i olika bostadsom— råden och som även påverkar områdenas stabilitet. I internationell litteratur byts begreppet "community crime prevention" numera ofta ut mot det mer omfattande begreppet "community safety" och då inkluderar man inte bara brottsprevention utan också frågor som rädsla för brott och problem som nedskräpning, bråk och busliv i grannskapet.

I övrigt föreligger i litteraturen en betydande variation beträffande hur man definierar och ser på lokalt brottsförebyggande arbete. Det finns de författare som förordar lokala brottsförebyggande program för att skapa tryggare bostadsområden och lägger tyngdpunkten på åtgärder för att ”investera" i barn och ungdomar, för att stödja familjer och stärka de lokala myndigheterna och organisationerna, dvs. de sociala åtgärderna. Andra koncentrerar sig mer direkt på ungdomar i lokalsamhället och hur man genom situationella åtgärder skall kunna reducera deras möjligheter att begå brott. Behovet av aktuell och precis information om den polisan- mälda brottsligheten betonas och särskilt framhålls användningen av andra informationskanaler, t.ex. enkäter till skolungdomar, för att få information om tillvägagångssätt och val av brottsobjekt.

4.8.2 Myndigheter som verkar i området

I varje stadsdel verkar en mängd olika myndigheter, organisationer och föreningar av olika kategorier. Vissa har sin verksamhet utlokaliserad till stadsdelarna med en eller flera personer som är placerade i området, med eller utan egen lokal. De kan bedriva områdesbaserad verksamhet, individcentrerad verksamhet eller en kombination av båda. Andra bedriver

136 SOU 1993:35

centralt initierad och placerad verksamhet. De har i princip kontakter endast med enskilda individer inom området och inte någon egentlig kontakt med själva stadsdelen. Fler myndigheter har också samtidigt många olika funktioner, en del ornrådesbaserade, andra helt individ- centrerade. En kort översikt över vilka myndigheter, organisationer och föreningar det är som kan tänkas vara aktuella att delta i samverkan kring lokala brottsförebyggande program, visar att det finns flera olika huvudmän: * Statliga: Polismyndigheten, frivårdsmyndigheten och kyrkan. * Landstingskommunala: Vårdcentral, mödra- och bamavårdscentral och den öppna psykiatriska vården, länsarbetsnämnden m.fl. * Kommunala: Socialförvaltningen, fritidsförvaltningen och skolförvalt— ningen. Även de allmännyttiga bostadsföretagen med störningsjourer kan räknas hit. * Privata: Enskilda butiker och andra företagare i området samt väktare i t.ex. tunnelbana. * Ekonomiska och ideella föreningar: Bostadsrättsföreningar, hyresgäst- föreningens kontaktkommittéer, invandrar- och pensionärsföreningar, idrottsföreningar, kulturföreningar m.fl. Varje myndighet eller organisation, som inte har en helt lokalt begränsad verksamhet, har en egen distrikts- eller områdesindelning. Socialförvaltningen i en större kommun är ofta indelad i ett antal socialdistrikt, som kan omfatta en eller flera stadsdelar. Ett socialdistrikt kan vara uppdelat i geografiska eller funktionella arbetsområden som kan vara olika för hemservice, barntillsyn och individ— och familjeomsorg. Vissa delar av arbetet kan vara utlokaliserade till stadsdelen medan andra funktioner är centralt placerade för hela socialdistriktet.

Fritidsförvaltningen i större kommuner är i sin lokala organisation uppdelad i ett antal fritidsdistrikt (färre än antalet socialdistrikt). Inom fritidsförvaltningen kan det finnas ett antal parklekar i samma stadsdel medan det saknas sådana i andra stadsdelar. Parklagen kan vara organise- rade i olika arbetsområden, fältassistentema kan ha delat upp distriktet mellan sig på olika sätt.

Skolförvaltningen är uppdelad i olika rektorsområden eller upptagnings— områden för en enskild skola och detta upptagningsområde behöver inte nödvändigtvis sammanfalla med några stadsdels- eller försarnlingsgränser.

Polismyndigheten arbetar utifrån polisdistrikt, vilka som regel är mycket stora enheter. Inom varje polisdistrikt kan finnas flera olika funktioner: ungdomsgrupp, spaningsverksamhet, brottsförebyggande verksamhet, ordningspoliser m.m. I vissa stadsdelar finns det kvarterspoliser med endast en stadsdel som bas.

Kyrkans lokala indelning, församlingarna, omfattar i de större kommunerna flera stadsdelar.

Kriminalvårdens frivårdsdistrikt är också stora enheter och de som arbetar inom frivården har dessutom oftast sin arbetslokal långt ifrån den stadsdel där klienterna bor.

Trots att de olika myndigheterna och organisationerna har olika funktion, arbetar de ofta med liknande övergripande målsättningar (att

SOU 1993:35 137

minska brottslighet och sociala problem i området, för individen eller för grupper av individer), och ofta också med samma målgrupper (barn, ungdomar, människor i behov av särskilt stöd). När det gäller möjligheten att förebygga brott eller andra sociala problem i en stadsdel, är samarbete inom och mellan myndigheter och samordning av resurser och insatser nödvändiga förutsättningar för ett gott resultat. Eftersom de flesta myndigheter och organisationer har olika arbetsorganisation och om- rådesindelning, är det inte någon lätt sak att organisera samarbetet så att det fungerar smidigt.

Det mesta samarbetet mellan myndigheter och/eller organisationer på det lokala planet sker i form av samråd i individuella fall. Mera sällan finns någon samstämmighet i fråga om samarbete på den nivå, där det handlar om gemensamma aktioner mot brottslighet eller andra sociala problem i området eller stadsdelen. Av olika beskrivningar eller upp- följningar av lokala brottsförebyggande program framgår att det föreligger betydande svårigheter vad gäller samarbetet mellan lokala myndigheter och organisationer.

Samarbetssvårigheterna rör många olika områden men har inte sällan sin grund i dels de rent faktiska olikheter som finns mellan de olika parterna, dels frågor som rör organisationernas legitimitet och resurstilldel- ning. Frågor som har visat sig leda till konflikter i samarbetet kan t.ex. gälla sekretesslagen. Många tjänstemän anser att sekretessreglema omkring enskildas personliga förhållanden gör det svårt att samarbeta framför allt med socialtjänsten. Det verkar dock som om sekretesslagens regler upplevs som ett mindre problem, ju mer intimt samarbetet är i lokalsamhället. Den skilda synen på aktiviteter för ungdomar kan också försvåra samarbetet. Bl.a. när det gäller åtgärder som t.ex. innebär stöd åt vissa ungdomscaféer eller kampsportorganisationer, kan konflikter uppstå. Ytterligare en konfliktanledning kan vara den olika synen på det övergripande sam- arbetet. Det kan t.ex. finnas olika åsikter om fördelningen av makt och resurser i samarbetsgruppen. Olika aktörer kan ha olika syften med samarbetet och det kan finnas outtalade syften. Samarbetet kan ibland urarta till en kamp om makten eller till en arena för att markera revir. Slutligen bör nämnas oklarheten över den egna yrkesrollen som i hög grad kan försvåra samarbetet. Ett mer problemorienterat och proaktivt arbetssätt innebär för många tjänstemän ett krav på att lämna den invanda yrkes- rollen och orientera sig mot ett nytt och ovant sätt att fullgöra sina uppgifter. Om den egna organisationen inte explicit stöder en sådan utveckling, innebär det svårigheter.

Den epidemiologiska modellen skulle med fördel kunna tillämpas inom varje myndighets arbetsområde. Varje myndighet eller organisation som verkar i det geografiska området bör, utöver sitt ordinarie arbete, också samla information som rör brottsligheten och även andra sociala problem som har ett samband med brottslighet. Denna information skall användas dels inom den egna myndigheten för att utforma förebyggande strategier för den egna verksamheten och dels för att bli en viktig kunskapskälla i samarbetet med andra myndigheter, när informationen om hela det geografiska området sammanställts.

138 SOU 1993:35

Ett sätt att samarbeta i ett lokalt brottsförebyggande program kan vara att tillsätta ett samarbetsorgan med representanter för de aktuella myndig- heterna och organisationerna för att gemensamt fastställa en övergripande strategi för att förebygga brott i området. Varje myndighet eller organisa- tion kan sedan arbeta fram den taktik man anser vara bäst lämpad för att uppnå målet. Slutligen kan samarbetsorganet samordna de åtgärder man prioriterat.

Polismyndigheten har information om brott och brottslingar och erfarenhet av situationella åtgärder. Polisen är den enda myndighet som faktiskt är utbildad för och har utrustning och medel för att intervenera i olika brottsproblem. Det är därför naturligt att polismyndigheten får en framträdande roll inom det lokala brottspreventiva arbetet. Avgörande för om samarbetet skall kunna fungera blir om varje myndighets speciella kompetens kan tas till vara inom ramen för det lokala programmet och om man kan lösa frågan varifrån resurser skall tas.

För närvarande pågår, eller är redan genomförd, en omfattande omorganisering av förvaltningar och nämnder i många av landets kommuner. Det är möjligt att det sektorsövergripande samarbetet i frågor som rör brottsprevention kommer att gynnas av detta.

4.8.3 Exempel på ett idealt lokalt åtgärdsprogram

För att belysa hur ett åtgärdsprogram för att förebygga ungdomsbrottslig- het kan se ut under ideala förhållanden vill vi i det följande skissera ett sådant program. Vi begränsar oss därvid till att ange programmet i korta satser utan närmare kommentarer. A Utgångsläget är en strategisk informationsinsamling inom varje berörd myndighet. Den tar sikte på al Polisregistrerad brottslighet i delområden efter brottstyp, gärningsmannatyp, brottsplatser och gärningsmannens hemadress, tidpunkt och tillvägagångssätt för brotten. a2 Socialtjänstens kunskaper om var personer med olika sorters sociala problem bor, orsaken till socialbidragsberoende, olämpliga ungdomsmiljöer, brister som gäller situationer för barnfamiljerna i området, invandrares situation m.m. a3 Skolans kunskaper om skolk, mobbning, gäng, ungdomarnas fritidsaktiviteter m.m. B Kompletterande kartläggning genom t.ex. enkäter bland boende, skolungdomar och personer verksamma i området om livskvalitén i området, om störningar av den, om platser och tidpunkter som upplevs som farliga, om tillvägagångssätt för brottslingar m.m. C Fastställande av de för de involverade myndigheterna m.fl. gemensamma problembildema. D Kartläggning av de resurser som finns i området för brottspreven—

tion inom berörda myndigheter och organisationer m.fl., eventuellt behov av tillskott.

E Val av strategi och taktik prioritering av mål för arbetet och av problem som bör angripas.

SOU 1993:35 139

F Åtgärder med kontinuerlig uppföljning av den praktiska tillämp- ningen. G Utvärdering gl kontroll av hur åtgärderna implementeras (processutvärde- ring). g2 en kvantitativ och kvalitativ mätning av vilka effekter som uppnåtts (effektutvärdering) g3 kontroll av att inte några överflyttningseffekter skett till andra brottstyper eller till andra geografiska områden.

4.9 Slutord

Ungdomsbrottsligheten är ett komplext problem som måste mötas med en väl genomtänkt strategi. Enligt vår uppfattning bör en sådan sektors- övergripande brottsförebyggande strategi, som grundar sig på kunskap om aktuella problem och på erfarenhet och utvärderingar av åtgärders effekter, vara ett permanent inslag i myndigheters, föreningars och enskildas verksamhet. Vi menar att det också bör finnas en beredskap i samhället att samla kunskap om nya brottsfenomen och nya ungdomskullars brottslighet och att möta dessa med aktuella strategier.

Det är inte realistiskt att tro att olika brottspreventiva strategier kan lösa brottsproblemet eller ungdomsbrottsligheten en gång för alla. Rättssyste- mets brottskontroll och allmänpreventiva effekt spelar naturligtvis en stor roll, liksom den allmänna samhällsutvecklingen och åtgärder inom de områden som här betecknats som generell social välfärd. Lika viktigt som att utarbeta preventiva strategier, bör det vara att, för varje offentligt initierad eller styrd förändring av samhället eller människors villkor, överväga de brottsalstrande effekter förändringen kan ha. De grund- läggande orsakerna till brottslighet ligger till stor del utanför den enskilde individens kontroll, vilket måste beaktas när det blir fråga om tvångsåt- gärder mot enskilda. Detta medför också skyldighet för det allmänna att, så långt möjligt, satsa på åtgärder som kan förebygga brottslighet.

Ser man på de nuvarande ekonomiska resurserna står det brottsföre— byggande arbetet inte för mer än några procent av samhällets totala kostnader för brottsligheten. Möjligheterna att effektivt minska brottslig- heten ligger inte i första hand i de rättsvårdande myndigheternas brottskon- trollerande funktion. Enligt vår uppfattning bör ambitionsnivån för det brottsförebyggande arbetet höjas och mer resurser satsas på att samla kunskap genom forskning och utvärderingar. Som inledningsvis framhållits är det dock inte vår uppgift att föreslå hur en sådan satsning på det brottsförebyggande arbetet bör gå till och hur resurserna lämpligen bör prioriteras.

140 SOU 1993:35

Litteraturförteckning

Aasland, 0 G (1992): Metoder för tidig intervention. I: Socialmedicinsk tidskrift nr 8 1992, s. 396-400. Ad Hoc Working Group on the International Exchange of Crime Prevention Information (1989): Crime Prevention. Perspectives and Practices. Discussion Papers, National Crime Prevention Council, USA. Alexandersson, L & Gummesson, M (red.) (1989): Brottsförebyggande arbete i skolan - några forskningsrön. BRÅ-rapport l989:2, Skolöverstyrelsen F 89:3. Allmänna Förlaget. Stockholm. Bottoms, A E (1990): Crime Prevention Facing the 19905. 1: Policing and Society, 1990, Vol. 1, s. 3-22. Bright, J (1992): Crime Prevention in America. A British Perspective. Office of International Criminal Justice. The University of Illinois at Chicago. Cooper, B (1989): The Management and Prevention of Juvenile Crime Problems. Home Office, Crime Prevention Unit: Paper 20. London. Crowe, T D (1991): Crime Prevention Through Environmental Design. National Crime Prevention Institute. Butterworth-Heinemann. Stoneham, USA. van Dijk, J J & de Waard, J (1991): A Two-Dimensional Typology of Crime Prevention Projects; With a Bibliography. I: Criminal Justice Abstracts, September 1991, s. 483-503. Dolmén, L & Lindström, P (1991): Skola, livsstil och brott. BRÅ—rapport 1991:3. Brottsförebyggande rådet. Allmänna Förlaget, Stock- holm. Ekblom, P (1992): The Safer Cities Programme Impact Evaluation: Problems and Progress. I: Studies on Crime and Crime Prevention Vol. 1 No. 1 1992, s. 35—51. Ellis, T (1989): The Safer Cities Programme: profiles, surveys and evaluation. I: Home Office Research and Planning Unit Research Bullentin nr 27 1989, s. 21-24. Farrington, P (1992): Criminal Career Research: Lessons for Crime Prevention. I: Studies on Crime & Crime Prevention, Vol. 1 No. 1 1992, s. 7-29. Felson, M (1992): Routine Activities and Crime Prevention. I: Studies on Crime and Crime Prevention, Vol. 1 No. 1 1992, s. 30-34. Forrester, D & Frenz, S & O”Connell, M & Pease, K (1990): The Kirkholt Burglary Prevention Project: Phase II. Crime Preven- tion Unit Paper we. Home Office. London. Geason, S & Wilson, P R (1988): Crime Prevention. Theory and Practice. Crime prevention series. Australian Institute of Criminology, Canberra.

SOU 1993:35 141

Geason, S & Wilson, P R (1989): Designing out Crime. Crime prevention through environmental design. Crime prevention series. Australian Institute of Criminology, Canberra. Geason, S & Wilson, P R (1990): Preventing Graffitti & Vandalism. Crime prevention series. Australian Institute of Criminology, Canberra. Graham, J (1990): Crime Prevention Strategies in Europe and North America. HEUNI No 18, Helsinki. Hazlehurst, K M (1990): Crime Prevention for Migrant Communities. Crime prevention series. Australian Institute of Criminology, Canberra. Hollin, C R (1992): Criminal Behaviour: A Psychological Approach to Explanation and Prevention. The Falmer Press. London. Janson, C-G (1977): The Handling of Juvenile Delinquency Cases. Project Metropolitan. Research Report No 7. University of Stockholm. Johansson, K E (red.) (1992): Handbok i brottsförebyggande arbete. Carlsson bokförlag. Stockholm. Justitiedepartementet (1992): Lokalt brottsförebyggande arbete m.m. Promemoria av arbetsgruppen med uppgift att främja det brottsförebyggande arbetet (Ju 1991 :C). Ds 1992:93. Allmänna Förlaget. Stockholm. Kiihlhorn, E & Svensson, B (eds.) (1982): Crime Prevention. Report No 9. Research and Development Division, The National Swedish Council for Crime Prevention (BRÅ). Stockholm. Lab, S P (1988): Crime Prevention. Approaches, Practices and Evalua- tions. Anderson Publishing Co. Lie, G-Y & Moroney, R M (1992): A Controlled Evaluation of Compre— hensive Social Services Provided to Teenage Mothers Receiving AFDC. I: Research on Social Work Practice, Vol. 2 No. 4 1992, s. 429—447. Loree, D J & Walker, R W (eds.) (1991): Community Crime Prevention: Shaping the Future. Minister of Supply and Services Canada. Ottawa. Magnusson, D (1988): Individual development from an interactional perspective: A longitudinal study. Erlbaum. Hillsdale, New Jersey. Martens, PL (1992): Familj, uppväxt och brott. BRÅ—rapport 1992:1. Brottsförebyggande rådet. Allmänna Förlaget, Stockholm. Olsson, M (1990): Brott, sociala problem och socialt arbete. I:Wikström, P—O H (red.): Brott och åtgärder mot brott i stadsmiljön, s. 155—177. BRÅ-rapport l990:5. Brottsförebyggande rådet. Allmänna Förlaget, Stockholm. Painter, K (1991): An Evaluation of Public Lighting as a Crime Preven- tion Strategy with Special Focus on Women and Elderly People. Faculty of Economic and Social Studies, University of Man— Chester.

142 SOU 1993 :35

Poyner, B (1991): What Works in Crime Prevention. An Overview of Evaluations. Paper to be presented at the British Criminology Conference at York University on 25th July 1991. Ramsay, M (1989): Crime prevention: Lighting the way ahead. I: Home Office Research and Flaming Unit Research Bulletin nr 27 1989, s. 18-20. Reiss, A J & Tonry, M (red) (1986): Communities and Crime. Crime and Justice. A Review of Research. Volume 8. The University of Chicago Press. Chicago. Romelsjö, A (1992): Sekundär prevention i primärvården: positiva erfarenheter. I: Socialmedicinsk tidskrift nr 8 1992, s. 401-404. Rosenbaum, D P (1986): Community Crime Prevention. Does It Work? Volume 22. Sage Criminal Justice System Annuals. Sage Publications. USA. Rosenbaum, D P (1988): Community Crime Prevention: A Review and Synthesis of the Literature. I: Justice Quarterly, Vol. 5 No. 3, s. 323-395. Sahlin, I (1992): Ungdomsprojekt. Retorik och praktik. BRÅ-PM 1992:1, Brottsförebyggande rådet. Stockholm. Stattin, H & Magnusson, D (1988): Den individuella stabiliteten i brott: Långsiktsperspektivet. I: Dolmén, L (red.): Brottsutvecklingen 1988, s. 157-171. Brottsförebyggande rådet. Allmänna Förlaget. Stockholm. Tiby; E (1990): Kvinnor och brott i stadsmiljö. I: Wikström, P-O H (red.): Brott och åtgärder mot brott i stadsmiljön. BRÅ-rapport 199015. Brottsförebyggande rådet. Allmänna Förlaget, Stock- holm Tilley, N (1992): Safer Cities and Community Safety Strategies. Crime Prevention Unit Series: Paper no. 38. Horne Office Police Department. London. Torstensson, M (1992): Problemorienterat polisarbete. Stencil Po lishögskolan, forskningsenheten. Solna. Vader, R J (1982): Toward a Common-sense Approach in Crime Control. I: Kilhlhom, E & Svensson, B (red.): Crime prevention. Report No 9. Research and Development Division, The National Swedish Council for Crime Prevention (BRÅ). Stockholm. Waller, Irvin (1989): Current Trends in European Crime Prevention: Implications for Canada. Department of Justice, Canada. Wikström, P-O H (1987): Patterns of Crime in a Birth Cohort. Age, Sex, and Social Class Differences. Project Metropolitan, Research Report No 24. University of Stockholm. Wikström, P—O H (red.) (1990): Brott och åtgärder mot brott i stads- miljön. BRÅ-rapport l990:5. Brottsförebyggande rådet. Allmänna Förlaget, Stockholm. Wikström, P-O H (1991): Urban Crime, Criminals, and Victims. Research in Criminology. Springer Verlag, New York.

SOU 1993:35 143

5 Allmänt om samhällets åtgärder vid brott av unga

5.1 Påföljdssystemet i stora drag

Det är utmärkande för vårt nuvarande påföljdssystem att de unga lagöver- trädarna under 18 år och i viss mån även i åldrarna 18 - 20 år sedan länge särbehandlas. De yngsta lagöverträdarna blir föremål för domstolsprövning i betydligt mindre omfattning än de vuxna och sådana påföljder som verkställs inom kriminalvården döms ut i betydligt mindre utsträckning för unga än för vuxna. Principen är i stället att de unga lagöverträdarna skall bli föremål för åtgärder av de sociala myndigheterna som på olika sätt skall ge råd och stöd eller ingripa enligt sociallagstiftningen, i första hand socialtjänstlagen (1980:620) , SoL, men också lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

I detta avsnitt skall vi lämna en summarisk redogörelse för påföljdssys- temet. En schematisk bild över detta lämnas i figur 1. I den mån vi ansett det erforderligt kommer en mer ingående redovisning för gällande rätt att lämnas i samband med att vi behandlar de olika påföljderna. Även institutet åtalsunderlåtelse och de övriga reaktioner på ungdomsbrott som kan komma i fråga i tiden före åtals väckande kommer att behandlas i det följande.

De straffrättsliga påföljderna är böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.

Böter

Böter döms ut i dagsböter, penningböter eller normerade böter. Från normerade böter bortses i det följande. Om viss bötesform inte är före— skriven för brottet skall bötesstraffet som huvudregel dömas ut i dagsböter. Om ett sådant brott förskyller lägre straff än trettio dagsböter skall dock penningböter dömas ut i stället för dagsböter. De allmänna reglerna om straffmåtning i 29 kap. BrB är tillämpliga när ett bötesstraff skall dömas ut som dagsböter eller penningböter.

Dagsböter döms ut till ett antal av minst 30 och högst 150. Som gemensamt straff för flera brott får upp till 200 dagsböter dömas ut. Antalet dagböter bestäms med hänsyn till brottets svårhet. Dagsbotens storlek fastställs i pengar från och med 30 till och med 1 000 kr. Beloppet bestäms med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden.

144 SOU 1993 :35

Beträffande dagsböter är det minsta bötesbelopp som får dömas ut sedan hänsyn tagits till jämkning 450 kr medan motsvarande belopp för penningböter är 100 kr, om inte annat är föreskrivet. Maximibeloppet för penningböter är 2 000 kr. Om penningböter döms ut som gemensamt straff är dock maximigränsen 5 000 kr. Böter tillfaller staten. Böter som inte betalas kan, med vissa undantag, förvandlas till fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. Beträffande bötesförvandling samt upphörd och indrivning av böter gäller bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (1979: 189).

Under vissa förutsättningar får böter åläggas även om böter inte ingår i straffskalan för det aktuella brottet. Här skall endast nämnas att böter kan ådömas med stöd av 29 kap. 7 & BrB som stadgar att lindrigare straff än vad som ingår i straffskalan kan ådömas den som begått brott innan han fyllt 21 år.

Fängelse

Fängelse är den strängaste påföljden. Fängelse döms ut på bestämd tid eller på livstid. Fängelse på bestämd tid får i normalfallet inte underskrida fjorton dagar eller överstiga tio år. Vid flera brott och vid återfall i grov brottslighet kan dock ett tidsbestämt fängelsestraff uppgå till mer än tio år. Maximalt kan ett tidsbestämt straff uppgå till 18 år.

Den som är under 18 år får inte dömas till fängelse om det inte föreligger synnerliga skäl och den som är 18—20 år får dömas till fängelse endast om det med hänsyn till brottets art eller straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Livstids fängelse får inte ådömas för ett brott som någon begått innan han fyllt 21 år.

Den som dömts till fängelse skall för verkställigheten av påföljden intas i kriminalvårdsanstalt. Han skall därefter som regel friges villkorligt när halva strafftiden avtjänats. Från straff på två månader eller mindre kan villkorlig frigivning dock inte ske. Inte heller får villkorlig frigivning ske från fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 & BrB eller från förvand— lingsstraff för böter Om någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa får han inte friges villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden avtjänats, om det föreligger en påtaglig risk att han efter frigivningen fortsätter med brottslighet av samma slag. För den som frigetts villkorligt gäller en prövotiod på ett år eller, om han avtjänar fängelsestraff på två år eller mera, på lägst ett och högst tre år. Om det bedöms påkallat kan frivårdsmyndigheten förordna att den frigivne skall stå under övervakning. Under prövotiden ställs vissa allmänna krav på den frigivne bl.a. i fråga om skötsamhet och försörjningsskyldighet. Vissa särskilda föreskrifter om exempelvis bostads- och arbetsförhållanden kan också meddelas. Över- vakningen handhas i första hand av frivårdsmyndigheterna. Vissa beslut av mer ingripande karaktär fattas dock av övervakningsnämndema. Normalt upphör övervakningen efter ett år men kan, i fall då prövotiden uppgår till mer än ett år, förlängas vid misskötsamhet. Om den frigivne missköter sig under prövotiden kan en rad sanktioner tillgripas. Som en

SOU 1993:35 145

yttersta åtgärd kan övervakningsnämnden förverka den villkorligt medgivna friheten, dock högst till en tid av en månad varje gång. Även en domstol som dömer för nya brott under prövotiden kan förklara den villkorliga friheten helt eller delvis förverkad.

Angående frågan om villkorlig frigivning skall följande tilläggas. Regeringen har i propositionen l992/93:4 om villkorlig frigivning, m.m. föreslagit ett antal ändringar i reglerna om villkorlig frigivning. Riksdagen har beslutat att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 juli 1993. Ändringarna innebär i korthet följande. Den obligatoriska villkorliga frigivningen skall avskaffas. Huvudregeln om tidpunkten för villkorlig frigivning, som nu är halva strafftiden, skall vara att minst två tredjedelar av strafftiden skall ha avtjänats. En nedre gräns har satts vid två månader. Villkorlig frigivning, skall enligt förslaget, bli fakultativ, dvs. prövning av frågan om villkorlig frigivning skall ske i varje enskilt fall. Vid pröv- ningen av frågan om den villkorliga frigivningen bör senareläggas skall särskilt beaktas om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivnings- förhållandena, hans uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter. Förslaget innehåller särskilda regler för långtidsdömda. Har någon dömts till fängelse i två år eller mer för särskilt allvarlig brottslighet, får han inte friges förrän två tredjedelar av tiden avtjänats, om det finns en påtaglig risk att han kommer att återfalla i sådan brottslighet. I övriga fall med utdömda straff på två år eller mer kan frigivning få ske tidigare, dock inte förrän halva tiden avtjänats. För fängelsestraff på mellan ett och två år föreslås en särskild reglering så att tröskeleffekter kan undvikas. Prövning av frågan om villkorlig frigivning skall göras av Kriminalvårdsnämnden. För den som avtjänar kortare fängelsestraff än två år krävs dock att Kriminalvårdsstyrelsen eller annan, som styrelsen bestämmer, särskilt påkallar att nämnden skall pröva frågan. Förslaget innebär vidare att möjlighet till frigivningspermission öppnas för alla som avtjänar fängelse från den dag då villkorlig frigivning tidigast kan komma i fråga samt att övervakning skall kunna ske av dem som friges villkorligt efter att ha verkställt ett straff på minst två månader.

Nämnas bör vidare att frågan om den villkorliga frigivningen utreds av Straffsystemkommittén som bl.a. har till uppgift att i ett delbetänkande senast den 1 oktober 1993 lägga fram förslag om vilken ordning som i ett längre perspektiv bör gälla för villkorlig frigivning.

Villkorlig dom

Villkorlig dom kan meddelas för ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. En förutsättning för en sådan dom är alltså att fängelse ingår i straffskalan. Villkorlig dom skall som regel förenas med dagsböter, högst tvåhundra. Domstolen kan föreskriva att den dömde skall biträda den skadelidande med visst arbete för att avhjälpa eller begränsa skada av brottet eller med annat arbete som som framstår som lämpligt. Domstolen kan också föreskriva hur och när den som dömts att betala skadestånd skall fullgöra sin skadeståndsskyldighet. Villkorlig dom innebär

146 SOU 1993:35

att den dömde underkastas en prövotid på två år. Under prövotiden skall han iaktta skötsamhet och efter förmåga försöka försörja sig. Om den som dömts till villkorlig dom inte iakttar vad som åligger honom kan domsto- len, på talan av åklagaren, meddela en varning eller undanröja den villkorliga domen och i stället döma till en annan påföljd.

Skyddstillsyn

Skyddstillsyn utdöms, i likhet med villkorlig dom, först om påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Skyddstillsyn innebär kriminalvård i frihet. Den dömde är underkastad en prövotid på tre år. Under det första året skall han stå under övervakning. För övervakningen svarar i första hand frivårdsmyndigheten. I likhet med vad som gäller för villkorligt frigivna fattar övervakningsnämnden beslut i vissa frågor. Under prövotiden gäller vissa allmänna regler såsom att den dömde skall hålla kontakt med övervakaren och iaktta skötsamhet. Därutöver kan domstolen eller övervakningsnämnden besluta om vissa föreskrifter, t.ex. att den dömde skall underkasta sig viss vård för missbruk. Skyddstillsyn kan under vissa förutsättningar förenas med dagsböter, högst tvåhundra, eller med fängelse högst tre månader. Om den dömde missköter sig kan övervakningsnämnden besluta om sanktioner, bl.a. kan övervakningstiden förlängas. Vid allvarlig misskötsamhet kan domstolen, på talan av åklagare, undanröja skyddstillsynen och bestämma annan påföljd. Denna möjlighet har domstolen även om den dömde begår nya brott under prövotiden. I dessa fall undanröjer domstolen skyddstillsynen och bestämmer gemensam påföljd för den saudade brottsligheten.

Som en kvalificerad form av föreskrift vid skyddstillsyn kan domstolen döma ut kontraktsvärd. En förutsättning härför är att missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat förhållande som påkallar vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och att den tilltalade förklarat sig villig att undergå behandling enligt en uppgjord behandlingsplan. Ett ytterligare villkor är att den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn i stället för till fängelse. I domen skall anges hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd. Om den tilltalade inte fullföljer behandlingen enligt planen skall påföljden i regel undanröjas och ersättas med fängelse.

Sedan den 1 januari 1990 pågår en försöksverksamhet med sam— hällstjänst. Även samhällstjänst döms ut i form av en kvalificerad föreskrift vid en dom på skyddstillsyn. En sådan föreskrift får meddelas om den anses vara av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn i stället för fängelse. Dessutom krävs att den tilltalade förklarat sig villig att följa föreskriften. Samhällstjänst innebär att den dömde åläggs att utföra oavlönat arbete under viss tid, lägst 40 och högst 200 timmar. I likhet med vad som gäller för kontraktsvård skall domstolen i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället valts som påföljd. Om den dömde missköter sina åligganden skall påföljden i regel undanröjas och ersättas med fängelse. Riksdagen har

SOU 1993:35 147

antagit lagen ( 1992:372 ) om ändring i lagen ( 1989:928 ) om försöksverk- samhet med samhällstjänst. Denna lag som trätt i kraft den 1 januari 1993, innebär att försöksverksamheten utvidgats till hela landet. Den utvidgade tillämpningen är tidsbegränsad till utgången av 1995 i avvaktan på att en permanent ordning kan införas. Det ankommer på den tidigare nämnda Straffsystemkommittén att pröva förutsättningarna för en sådan ordning.

Överlämnande till särskild vård

Överlämnande till särskild vård förekommer i olika former. Om den som är under 21 år begått brottslig gärning och kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt SoL eller LVU, får domstol överlämna åt socialnämn- den att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten. *Ett sådant överlämnande kan, om brottslighetens art eller straffvärde påkallar det, förenas med dagsböter, högst 200, även om böter inte föreskrivits för brottet. Domstolen kan i samband med ett överlämnande även föreskriva att den unge skall utföra visst arbete som är direkt relaterat till brottet och som har till syfte att avhjälpa eller begränsa den skada som vållats genom detta. Vård inom socialtjänsten förekommer i olika former. Sådan vård kan bedrivas i det egna hemmet, i ett familjehem eller annat hem för vård eller boende. Påföljden behandlas utförligt i avsnitt 5.2.

Om den som begått brottslig gärning kan beredas vård med stöd av lagen (1988-870) om vård av missbrukare i vissa fall får domstol överlämna åt länsstyrelsen, eller i fråga om den som redan är intagen i ett hem där sådan vård bedrivs, åt styrelsen för hemmet att föranstalta om sådan vård. Vården bedrivs i särskilda s.k. LVM-hem.

Om den som begått ett brott, för vilket påföljden inte kan stanna vid böter, lider av en allvarlig psykisk störning, får domstolen överlämna honom till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Om brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning får domstolen, under vissa förutsättningar, besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården.

Andra följder av brott

Av 1 kap. 8 & BrB framgår att brott, utöver påföljd, kan föranleda förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättverkan och skyldighet att betala skadestånd. Skyldigheten att betala skadestånd för en skada i anledning av brott gäller i första hand den som begått brottet. Om lagöverträdaren är underårig, kan dock hans föräldrar eller andra legala vårdnadshavare i vissa undantagsfall åläggas skadeståndsskyldighet. För att sådan skadeståndsskyldighet skall inträda krävs dock att föräldern eller vårdnadshavaren kan anses ha vållat skadan uppsåtligen eller genom vårdslöshet (2 kap. 1 & skadeståndslagen ). Föräldrar eller andra legala vårdnadshavare kan också i sällsynta undantagsfall dömas till brottspåföljd

148 SOU 1993:35

för brott som begåtts av den som står under deras vårdnad, se exempelvis 28 & tredje stycket och 29 å andra stycket allmänna ordningsstadgan (19561617). Föräldrar, andra uppfostrare och förmyndare kan också bli straffrättsligt ansvariga om de underlåter att förhindra brott av den som står under deras vårdnad eller lydnad (23 kap. 6 5 andra stycket BrB). För att underlåtenheten skall vara straffbar krävs att den var ett villkor för att brottet skulle komma till stånd, dvs. brottet skulle inte ha kommit till stånd, om den underlåtna gärningen företagits. Vidare skall den underlåtna handlingen ha varit möjlig att vidta. Straffbarhet inträder inte heller om den underlåtande skulle utsatt sig själv eller sina närmaste för fara genom att ingripa. Han behöver inte heller göra anmälan till myndighet. Stadgandet tillämpas ytterst sällan. Det har dock ansetts vara av värde att bestämmelsen finns, bl.a. som stöd för en skadeståndstalan mot uppfostra- re som genom bristande tillsyn över ett barn orsakat att barnet genom brott tillfogat annan skada (jfr NJA 1970:463).

SOU 1993:35 149

Figur 1

Schematisk uppställning av påföljdssystemet I figuren redovisas de påföljder som kan meddelas av polis, åklagare och

domstol. De siffror som anges avser antalet är 1991 lagförda unga lagöverträdare i åldern a) 15-17 år och b) 18-20 år.

BROTT

Rapporteftergift POLIS

Böter genom ordningsföre- läggande

Böter genom strafföreläg-

ÅKLAGARE

gande a) 6 753 b) 8 311

Åtalsunderlåtelse a) 6 868 b) 1341

Åtal

DO STOL

Villkorlig dom a) 278 B 2 215

Skyddstillsyn a) 183 (därav 20 med fängelse

b) 1 062 (därav 130 med fängelse

Överlämnande till vård inom

socialtjänsten a) 1 233 b) 190

Fängelse a) 22 (+20) b) 785 (+130)

150 SOU 1993:35

5.2 Närmare om överlämnande till vård inom socialtjänsten

5 .2. 1 Inledning

I detta avsnitt behandlar vi påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Inledningsvis redogör vi för de rättsregler som gäller för denna påföljd. Vi lämnar vidare, i den mån det låter sig göra, en översiktlig beskrivning av vissa av de åtgärder som kan förekomma inom ramen för påföljden. Således behandlar vi vård vid s.k. & 12 - hem, vid hem för vård eller boende med offentlig respektive enskild huvudman eller i familjehem samt öppenvårdsinsatser i form av kontaktperson. Slutligen redogör vi för en undersökning som vi utfört avseende ungdomar som varit föremål för LVU-omhändertagande i Stockholms län under åren 1988-1991.

5 .2.2 Gällande rätt

Allmän domstol kan som brottspåföljd överlämna den som inte fyllt 21 år till vård inom socialtjänsten (31 kap. 1 & BrB). Påföljden är konstruerad på så sätt att domstolen överlämnar åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård. Behörig socialnämnd år nämnden i den kommun där den unge vistas eller, om det i kommunen finns en eller flera sociala dis- triktsnämnder, distriktsnämnden i det område där den unge vistas.

Utöver den ovan nämnda förutsättningen, att den unge är under 21 år, förutsätts att han kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt antingen SoL eller LVU. I princip åligger det domstolen att pröva, om förutsättningarna enligt de nämnda lagarna är uppfyllda. Domstolen är således inte bunden av socialnämndens bedörrming i denna fråga. Domstolens prövning av frågan om den unge kan bli förmål för vård enligt SoL eller LVU innebär inte att domstolen skall ta ställning till vilken åtgärd som skall vidtas enligt någon av dessa lagar. Domstolen skall göra detta endast på så sätt att den kan finna att det slag av vård som redan pågår eller föreslås är sådan att annan påföljd än överlämnande till vård inom socialtjänsten bör väljas.

En processuell förutsättning för överlämnande till vård inom socialtjän— sten är att vederbörande socialnämnd har avgett yttrande (95 LUL). Bestämmelsen innebär inte att domstolen alltid själv måste föranstalta om att yttrande inhämtas. I vissa fall kan domstolen använda sig av det yttrande åklagaren skall ha inhämtat vid sin åtalsprövning. Huruvida det föreligger behov av att inhämta yttrande även från frivårdsmyndigheten torde få avgöras från fall till fall. Socialnämndens yttrande torde oftast vara tillräckligt.

I och med att domstolen överlämnat den unge till vård inom socialtjän- sten övergår ansvaret för att erforderliga åtgärder vidtas på socialtjänsten. Domstolens förordnande är, med ett undantag, definitivt. I 38 kap. 2 & BrB föreskrivs sålunda att om domstolen överlämnat någon till vård inom

SOU 1993:35 151

socialtjänsten men det därefter visar sig att vården inte kan genomföras med den dömdes samtycke eller att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnden i sitt yttrande till domstolen förklarat sig ha för avsikt att anordna, åklagare kan hos domstolen ansöka om att förordnandet om överlärrmande till vård undanröjs och att det i stället döms till annan påföljd. Påföljdsfrågan får alltså tas upp på nytt, när den administrativa myndigheten efter domen konstaterar att någon i SoL eller LVU angiven förutsättning för vården saknas. Fallet kan exempelvis vara det att ett medgivande av den unge eller hans föräldrar till vissa åtgärder enligt SoL återtas. Ett annat exempel är att socialnämnden finner att åtgärder med stöd av LVU inte längre är aktuella eller att länsrätten eller högre instanser inte bifaller socialnämndens ansökan om vård enligt denna lag. Däremot är omprövning inte tillåten, om de lagliga förutsättningarna för anordnande av det slags vård, som socialnämnden angett i yttrandet till domstolen, är för handen men socialnämnden finner att annan vårdform bör användas. Socialnämnden har att vid varje tillfälle tillgripa den vård eller de andra åtgärder som bedöms vara bäst för den unge. Det får dock anses mindre lämpligt att nämnden utan anledning frångår vad som angetts i yttrandet.

Som ovan nämnts övergår ansvaret för att erforderliga åtgärder till den unges bästa vidtas till socialnämnden efter det att allmän domstol överlärrmat den unge till vård inom socialtjänsten. En av huvudprincipema för socialtjänsten är att all vård och behandling så långt möjligt skall ske i frivilliga former. Vid handläggningen av individuella ärenden enligt SoL kan inga åtgärder beslutas mot den enskildes vilja. De åtgärder som kan förekomma enligt denna lag - olika hjälp- och stödinsatser i det egna hemmet, placering i familjehem eller hem för vård eller boende, för- ordnande av kontaktperson - kan sålunda endast sättas in efter en överenskommelse mellan socialnämnden och den unges vårdnadshavare och, då den unge fyllt 15 år, honom själv. (För att åtgärder enligt SoL skall kunna komma ifråga i de fall domstol överlämnat den unge till vård inom socialtjänsten krävs, på grund av att straffmyndighetsåldem är 15 är, således alltid den unges eget samtycke).

LVU-ingripande

Om frivillig vård inte kan komma till stånd kan ett ingripande med stöd av LVU aktualiseras i två huvudtyper av fall. I det första fallet skall vård beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i henunet finns påtaglig risk för att den unges utveckling eller hälsa skadas (2 & LVU, s.k. miljöfall). Det andra fallet avser unga som genom missbruk, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende utsätter sin hälsa eller utveckling för påtaglig risk att skadas (3 & LVU, s.k. beteendefall). I det följande behandlas endast de senare.

Begreppet påtaglig risk för skada som grundläggande förutsättning för beredande av vård enligt lagen infördes genom nya LVU (SFS 1990:52). Av förarbetena framgår att i uttrycket ligger att det inte kan vara fråga om

152 SOU 1993:35

någon ringa risk för skada ( prop. 1989/90:28 , SoU15, rskr 112). Över- gående eller mindre betydande risk är således inte tillräcklig för ett ingripande. Konkreta omständigheter som talar för en risk för skada måste föreligga. Jämfört med tidigare gällande LVU, som uppställde begreppet allvarlig fara som förutsättning för ingripande, innebär det valda uttrycket en utvidgning av möjligheterna att ingripa mot ungdomar i beteendefallen. Skälet till den ändrade ordalydelsen är enligt förarbetena, att det inte bör göras någon gradskillnad på fall då den unge bereds vård på grund av brister i miljön och fall då vård bereds på grund av den unges eget beteende. Vidare är det valda uttrycket avsett att markera att tonåringar som missbrukar droger, begår brott eller i övrigt har sociala anpass- ningssvårigheter i första hand bör erhålla vård inom socialtjänsten.

I beskrivningen av vad som kan innebära påtaglig risk för den unge har som exempel särskilt angetts missbruk av beroendeframkallande medel. Härmed menas alkohol, narkotika eller därmed jämställda tekniska preparat, t.ex. thinner. Det framhålls i förarbetena (prop.1979/9zl, del A) att i första hand insatser i den unges hem skall användas för att ge honom stöd och hjälp. Missbruket kan dock ha utvecklats så att det behövs vård utom det egna hemmet. Om samtycke till sådan vård inte kan erhållas, kan ett tvångsingripande med stöd av LVU komma ifråga.

Som grund för ingripande med stöd av LVU anges även brottslig verksamhet. Under beskrivningen faller inte rena begatellförseelser och inte heller enstaka brott som inte är av allvarlig art. Det är först vid en brottslighet som ger uttryck för en sådan bristande anpassning till samhällslivet att det kan sägas föreligga ett vård— och behandlingsbehov som det kan bli fråga om att bereda den unge vård med stöd av LVU.

Slutligen anges som grund för ingripande med stöd av LVU något annat socialt nedbrytande beteende. Med socialt nedbrytande beteende förstås att den unge beter sig på ett sätt som bryter mot samhällets grundläggande normer. Som exempel på detta anges i förarbetena att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att man på grund därav kan tala om brottslig verksamhet. Vidare kan det vara fråga om att den unge vistas annat än tillfälligt i en s.k. knarkarkvart eller annan miss- bruksmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på sexklubb.

Beslut om vård enligt LVU meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden (4 & LVU). Prövningen avser endast frågan om vård skall beredas med stöd av lagen på grund av bristande samtycke från den unge och/eller hans vårdnadshavare. Valet av vårdform och vårdens utfornming bestäms av socialnänmden.

I normalfallet kan vård enligt LVU bara beredas den som är under 18 år. Vård på grund av den unges eget beteende kan dock också ges den som fyllt 18 men inte 20 år under förutsättning att värden med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än annan vård och det dessutom kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges eget samtycke. Att lagens tillämpning utsträckts till att omfatta sistnämnda åldersgrupp beror på att det inte ansetts lämpligt att dra en strikt åldersgräns vid 18 år, eftersom många unga på grund av försenad mognad eller utveckling kan ha ett ett behov av insatser från socialtjänsten

SOU 1993:35 153

även efter 18 års ålder. Detta har särskilt ansetts vara fallet beträffande ungdomar som begått brott och vilkas personliga förhållanden kan vara sådana att socialtjänstens insatser ger bättre förutsättningar för en social rehabilitering än den värd som kan ges inom kriminalvården. Det bör i detta sammanhang understrykas att ett ingripande med stöd av LVU inte får användas i syfte att tillgodose samhällsskyddet, vilket dock inte utesluter att ett sådant ingripande kan få konsekvenser även för detta.

Vårdtiden är inte bestämd i förväg. Socialnämnden skall besluta att vården skall upphöra då den inte längre behövs. När den unge vårdas på grund av sitt eget beteende skall nämnden inom sex månader från det att vården påbörjades pröva, om den skall upphöra. Därefter skall prövning fortlöpande ske var sjätte månad. Vården kan i dessa fall pågå längst till dess den unge fyller 21 år (13 och 21 åå LVU).

Omedelbart omhändertagande

Socialnämnden kan besluta att den unge skall omhändertas omedelbart om det är sannolikt att han behöver beredas vård enligt LVU och länsrättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för hans hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras (6 & LVU). Ingripande kan alltså ske redan på utredningsstadiet. I brådskande fall kan beslut om omedelbart omhän— dertagande fattas av nämndens ordförande eller annan ledamot av nämnden som särskilt förordnats. Ett sådant beslut skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Sedan nämnden gjort ansökan om vård kan även länsrätten besluta om omedelbart omhändertagande. Om det är nämnden som beslutat om ett omedelbart omhändertagande, skall beslutet underställas länsrätten inom en vecka från den dag beslutet fattades. Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder, skall prövningen ske inom en vecka från det beslutet inkom till rätten (7 & LVU). Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagan- de, skall nämnden inom fyra veckor från det att beslutet verkställdes ansöka hos länsrätten om vård enligt LVU. Länsrätten kan medge förlängning av tiden, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt (8 & LVU). Om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, skall socialnämnden besluta att detta genast skall upphöra. I andra fall upphör beslutet att gälla, om varken ansökan om vård eller förlängning av tiden för ansökan inkommit inom ovan angiven tid eller då länsrätten avgör frågan om vård (9 & LVU).

Förutsättningen för ett beslut om omedelbart omhändertagande är som nämts att det föreligger sannolika skäl för att den unge på grund av brister i omsorgen om honom eller på grund av sitt eget beteende behöver beredas vård enligt lagen, dvs. vård utom det egna hemmet (se nedan). En ytterli- gare förutsättning är att prövningen av det fortsatta vårdbehovet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling. En grund för omhändertagande kan vara att den unge genom brottslig verksamhet visat sig vara i omedelbart behov av insatser från socialtjäns- ten. I anslutning till bestämmelsen om omedelbart omhändertagande

154 SOU 1993:35

berörde departementschefen frågan om häktning av unga under 18 år (prop.1979/89:1 del A). Han anförde därvid bl.a. följande: " Enligt 7 & LUL får den som är under 18 år inte häktas med mindre synnerliga skäl föreligger. Lagstiftningen bygger således på den uppfattningen att alla möjligheter bör tas tillvara för att undvika häktning av den som inte fyllt 18 år. De föreslagna reglerna i LVU bör kunna tillämpas när fråga uppkommer om häktning av den som är under 18 år. Beslutas omedelbart omhändertagande bör häktning således kunna underlåtas. " Enligt departe— mentschefen bör ett omedelbart omhändertagande kunna utgöra ett alternativ till häktning även för unga i äldrama över 18 år.

Ett beslut om omedelbart omhändertagande består även om den unge häktas.Vidare kan socialnämnden omedelbart omhänderta den unge även om han är häktad. Ett häktningsbeslut tar dock över beslutet om omedel— bart omhändertagande så att omhändertagandebeslutet inte får verkställas så länge den unge är häktad (9 & LVU).

Verkställigheten

LVU-vård äger vanligen rum i ett enskilt hem, ett familjehem, eller ett hem för vård eller boende. Socialnämnden kan medge att den omhän- dertagne vistas i sitt eget hem, men vården skall alltid påbörjas utom hemmet (11 & LVU).

För vård av unga, som är omhändertagna på grund av sitt eget beteende och som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn, finns särskilda ungdomshem enligt 125 LVU som är anpassade för sådan tillsyn. Ungdomar som vistas i ett sådant hem kan hindras att lämna det och får i övrigt underkastas de begränsningar i rörelsefriheten som är nödvändiga för att vården skall kunna genomföras. Deras rörelsefrihet får även begränsas om det påkallas av hänsyn till övriga intagnas och personalens säkerhet (15 & LVU).

Den unge får beredas vård i en låst enhet, normalt dock högst två månader i följd. Undantagsvis kan vården i låst enhet pågå längre, om den unge samtidigt bereds tillfälle till vistelse i öppnare former (26 & socialtjänstförordningen).

Om den unge uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusnings— medel att han stör ordningen, får han för en kortare tid hållas avskild från andra intagna under högst 24 timmar. Han får inte lämnas ensam utan skall fortlöpande stå under tillsyn av personal. Om han är under 15 år, skall läkare skyndsamt uttala sig om avskiljandet (27 & socialtjänstför- ordningen). Vidare innehåller LVU regler om förbud mot innehav av missbruksmedel m.m. samt om kroppsvisitation, kroppsbesiktning och brevcensur (16-19 && LVU).

Enligt 23 & socialtjänstförordningen får den som har tagits in i ett hem för vård eller boende med stöd av LVU inte skrivas ut med mindre social- nämnden begärt eller medgivit det.

SOU 1993:35 155

Öppenvårdstvång

Sedan den I juli 1985 gäller vissa bestänunelser om s.k. öppenvårdstvång inom socialtjänsten. Bestämmelserna möjliggör ingripande innan situatio— nen blivit så allvarlig att tvångsvård utanför det egna hemmet måste tillgripas. Om förhållandena är sådana att det kan antas att den som är under 20 år till följd av missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende kommer att behöva beredas vård med stöd av LVU om beteendet fortsätter, kan han med stöd av 22 å LVU åläggas att hålla regelbunden kontakt med en särskild utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. En förutsättning är att det kan antas att det stöd eller den behandling som behövs inte kan ges med den unges samtycke, om han fyllt 15 år och i förekommande fall av hans vårdnadshavare. Beslutet fattas av social- nämnden. När ett sådant beslut fattas skall det finnas en behandlingsplan. Ett beslut om behandling i öppna former kan kombineras med ett beslut om kontaktperson. Bestämmelserna om upphörande av vård i 21 å LVU gäller i tillämpliga delar även beslut enligt 22 å LVU. Prövning av frågan om när vården skall upphöra skall första gången ske inom sex månader från dagen för nämndens beslut.Som yttersta gräns gäller att beslutet upphör att gälla när den unge fyller 21 år. Beslutet upphör alltid att gälla, om beslut fattats om omedelbart omhändertagande eller ansökan om vård bifalls (21-23 åå LVU).

Av departementschefens uttalande i prop. 1984/85:171 framgår att bestämmelsen tar sikte på ungdomar som har missbruksproblem, begår brott eller beter sig på annat liknande sätt men beträffande vilka situatio- nen ännu inte bedöms så allvarlig att förutsättningarna för ett beslut om vård enligt LVU är uppfyllda. Syftet med bestämmelsen är alltså att ge nämnden möjlighet att gripa in oberoende av samtycke i ett tidigare skede än då en vårdansökan måste göras. Den unges situation skall alltså vara sådan att det kan antas att tvångsvård kommer att behöva tillgripas, om han inte avbryter sitt destruktiva beteende. Att den unge inte följer nämndens beslut är inte i sig någon grund för att vidta andra åtgärder. En sådan underlåtenhet är alltså inte tillräcklig grund för en ansökan om vård enligt LVU. Däremot kan den unges vägran vara ett skäl att se över den behandlingsplan som skall upprättas.

Av förarbetena framgår vidare att beslut om skyldighet för den unge att hålla kontakt med en kontaktperson innebär skyldighet för den unge att på det sätt och i den utsträckning som anges i behandlingsplanen träffa den av nämnden utsedde personen. Kontaktpersonen får genom beslutet ett särskilt ansvar att kontrollera hur den unges levnadssituation utvecklas och att bygga upp en motivation hos denne för att bearbeta situationen.

Om beslutet innebär att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten, blir han skyldig att följa den behandling socialtjänsten kan erbjuda. Härmed avses den behandling en socialsekreterare eller annan tjänsteman med särskild kompetens i socialt behandlingsarbete kan ge. Behandling i öppna former omfattar vidare sådan behandling som kan ges inom särskilda verksamheter i socialvårdsorganisationen såsom ungdoms—

156 SOU 1993:35

mottagningar. Beslutet kan även avse att den unge skall delta i särskilda öppenvårdsprogram.

Straff eller vård

Det finns en grundläggande principiell skillnad mellan rättsväsendets ingripande mot unga lagöverträdare och socialtjänstens insatser för unga. För straffrättskipningen är det karaktäristiskt att en händelse i det förflutna, brottet, är tillräcklig grund för ingripande. För socialtjänsten är det däremot utmärkande att frågan huruvida åtgärd skall tillgripas skall prövas med hänsyn till förhållandena som de var vid tidpunkten för den ifrågasatta åtgärden. Vad som hänt i det förflutna får inte tillmätas betydelse utöver att vara ett indicium på ett aktuellt behov av åtgärd. Det skall alltså föreligga ett aktuellt, individuellt vårdbehov.

Det karaktäristiska för systemet är att det i stor utsträckning lämnar åt rättsväsendet att under beaktande av samtliga föreliggande omständigheter avgöra vad som skall ske i varje enskilt fall. Lagstiftningen innehåller såväl för åklagare som för domstolar olika anvisningar om att i stället för brottspåföljd i rättsväsendets regi vård inom socialtjänsten kan användas. Under förarbetena till brottsbalken uttalade departementschefen att lagförslaget i princip utgick från att åtgärder mot lagöverträdare som inte fyllt 18 år skall ske inom barnavården och inte inom kriminalvården (NJA II 1962 s. 389). Samma princip gäller även efter införandet av SoL och LVU. Vid den allmänna domstolens val av påföljd för brott skall således vårdsynpunkten tillmätas stor vikt. Vid valet av påföljd för unga under 18 är bör alltså i första hand övervägas vård inom socialtjänsten (här bortses från böter). Domstolen skall dock vid påföljdsvalet beakta brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde, brottets art och om gämings- mannen tidigare gjort sig skyldig till brott. Dessa omständigheter kan medföra att domstolen måste välja en annan påföljd än vård inom socialtjänsten, om den åtgärd socialtjänsten förklarat sig ämna vidta inte kan anses vara tillräckligt ingripande. Det skall framhållas att brottets straffvärde eller art eller den unges tidigare brottslighet aldrig får läggas till grund för ett överlämnande till vård inom socialtjänsten. Sådan vård får inte användas i bestraffningssyfte. Brottet som sådant är därför i sig mycket sällan ett skäl för överlämnande till vård inom socialtjänsten. Där- emot kan den omständigheten att den unge sysslar med brottslig verksam— het medföra att den unge utsätter sin hälsa och utveckling för påtaglig risk att skadas och att han på grund därav bör beredas vård med stöd av LVU.

Ett sätt för domstolen att i samband med ett överlämnande till vård inom socialtjänsten beakta brottes straffvärde eller art eller den unges tidigare brottslighet är att utnyttja möjligheten attjämlikt 31 kap. 1 å andra stycket brottsbalken ådöma dagsböter jämte ett överlämnande till vård inom socialtjänsten. Denna möjlighet kan utnyttjas även om böter inte är stadgat för brottet. Bötemas antal kan uppgå till högst 200.

Enligt samma paragraf tredje stycket kan domstolen i samband med överlämnande till vård inom socialtjänsten föreskriva att den unge skall utföra ett visst arbete. Arbetet skall syfta till att avhjälpa den skada som

SOU 1993:35 157

vållats genom brottet eller som annars framstår som lämpligt i belysning av brottets eller skadans art. Under förarbetena till bestämmelsen uttalade departementschefen att det i och för sig inte finns skäl att låta ökade krav på ungdomar att ställa till rätta efter brott ha någon mer avgörande betydelse på frågan om påföljdsvalet men att detta inte hindrar att man inom gällande regler för påföljdsbestämningen undersöker, i vad mån man kan göra unga lagöverträdare mer motiverade att ställa till rätta efter brott ( prop. 1987/88:135 ). Det saknas formell möjlighet att tillgripa någon sanktion, om den unge inte följer domstolens föreskrift. Enligt förarbetena framgår emellertid att socialtjänsten kan beakta föreskriften i sitt fortsatta arbete med den unge och att en vägran att följa föreskriften även i viss män kan få betydelse för åklagarens och domstolens bedömning i den mån den unge fortsätter att begå brott. Slutligen skall nämnas att möjligheterna att ådöma böter och att meddela föreskrift av innehåll som nyss nämnts kan kombineras.

5.2.3 Hem för särskild tillsyn (å 12—hem)

Den principiella utgångspunkten för lagstiftningen är, som framgått, att ungdomar som gör sig skyldiga till brottsliga gärningar skall beredas vård och stöd inom socialtjänsten. Det är den unges vårdbehov som skall styra valet av insatser. Även i de fall där tvångsomhändertagande behöver tillgripas, skall vården i görligaste mån bedrivas i former som är så hemlika som möjligt. Socialutredningen framhöll i sitt slutbetänkande (SOU l977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg, att stöd— och behandlingsinsatser i stor utsträckning borde kunna förläggas till klientens egen sociala miljö. Vid omhändertagande skulle vård i familjehem som regel prövas före vård i institution. I de fall där institutionsvård inte kunde undvikas, skulle dock institutionen ses som ett medel att genomföra ett behandlingsprogram. Vård på institution skulle ges så nära den intagnes hem att resurserna kunde utnyttjas också för insatser i hans egen miljö. För de ungdomar som behövde särskilt noggrann tillsyn på grund av sitt eget beteende skulle särskilda tillsynshem inrättas och drivas av kommuner eller landsting. I propositionen 1979/80:l om socialtjänsten, anslöt sig departementschefen till socialutredningens uppfattning, som därefter befästes i 1982 års sociallagstiftning.

Utveckling efter socialtjänstreformen

Den nya sociallagstiftningens intentioner beträffande institutionsvården innebar att verksamheten vid de traditionella ungdomsvårdsskolorna i statlig regi framstod som föga ändamålsenlig. Huvudmannaskapet överfördes år 1983 från staten till landsting eller kommun, med in- stitutionens eget landstingsområde eller egen kommun som huvudsakligt upptagningsområde. Skolorna bytte namn: de blev hem för vård eller boende, socialtjänstlagens samlade begrepp för institutioner. Eftersom de oftast kom att falla under den kategori av hem som enligt 12 å LVU skall kunna ge särskilt noggrann tillsyn kom de att kallas å 12 hem. Hemmen

158 SOU 1993:35

var inte jämnt fördelade över landet tio län saknade egna å 12 - hem. Vid övertagandet av huvudmannaskapet fanns det i landet 18 stycken å 12 - hem med sammanlagt 510 platser inom skola och med 58 utskrivnings- platser.

Det var en klart uttalad målsättning att å 12 - hemmen skulle vara små enheter avsedda för i första hand den egna regionens behov. Denna ursprungliga närhetsprincip kom dock inte att förverkligas i någon större utsträckning, eftersom många av hemmen var så placerade att de hade antingen för stort eller för litet platsantal för respektive regions behov. Det har alltsedan mitten av 1980-talet diskuterats om det ändrade huvud- mannaskapet och den ändrade inriktningen mot företrädesvis frivillig vård i små enheter verkligen gagnat den grupp av ungdomar som vården främst skulle vara avsedd för. å 12 hemmen har kritiserats för att inte tillgodose de mest vårdkrävandes behov genom att resurserna successivt anpassats till att möta behoven hos en bredare grupp av ungdomar och de verkligt utsatta ungdomarna har därigenom antingen kommit att lämnas vind för väg utan tillsyn eller blivit föremål för åtgärder inom kriminalvården.

Nuvarande å 12 - hemsresurser

Det fanns alltså är 1983 totalt 510 platser vid 18 å 12-hem. Det har därefter skett vissa förändringar i beståndet. En del av de större hemmen har delats upp i mindre enheter, vissa nya hem har tillkommit och några har upphört. Vid årsskiftet 1991/1992 fanns det 29 stycken å 12 hem och det totala antalet platser uppgick till 523, varav 204 på slutna avdelningar.

Under 1992 ökade platsantalet något i och med att två nya hem togs i drift: ett utredningshem med 7 platser i Eskilstuna, och ett hem i Falkenberg med 12 platser enbart för flickor. Sundbo i Västmanland skall få ytterligare 10 slutna platser och eventuellt kommer ännu ett hem att tas i bruk i Västmanland med 6 öppna platser. Vid Brättegården tillkommer en sluten avdelning med 5 platser avsedda för tidigt karaktärsstörda flickor. Några större förändringar beträffande antalet tillgängliga platser har sålunda inte inträffat under åren efter socialtjänstreformen och den regionala obalansen består fortfarande.

Efterfrågan på platser har under åren uppvisat vissa svängningar; åren närmast efter den nya lagstiftningens ikraftträdande minskade institutions- vården till förmån för insatser inom den öppna vården och vård i familjehem. Därefter har efterfrågan och beläggningen på å 12 - hemmen ökat något, men det bör noteras att det främst är gruppen frivilligt omhändertagna som svarat för den ökade beläggningen. Den 31 december 1990 fanns det totalt 372 ungdomar i åldern 15 - 17 är som var föremål för vård på grund av eget beteende. Vid samma tidpunkt fanns det i denna åldersgrupp 111 LVU-omhändertagna som var inskrivna vid hem för särskild tillsyn.

SOU 1993:35

159

€ 12 - hem vid årsskiftet 1991/1992:

Huvudman Namn Platser Stockholms läns Bärby 6 öppna, 17 slutna landsting Hammargården 6 öppna, 17 slutna Lövsta 16 öppna, 12 slutna Frossarbo 6 öppna Bågen 6 öppna Uppsala kommun Eknäs 12 öppna, 12 slutna Linköpings kommun Folåsa 15 öppna Jönköpings läns Långanäs 10 öppna, 14 slutna landsting Stigby 13 öppna, 8 slutna Kristianstad läns Ljungaskog 5 öppna, 7 slutna landsting Perstorp 6 öppna Hässleholm 7 slutna Malmöhus läns Råby 7 öppna, 15 slutna landsting Öved 6 öppna Malmö kommun Tunagården 8 öppna Åbygården 8 öppna Göteborgs o Bohus- Gräskärr 38 öppna, 14 slutna läns landsting Göteborgs kommun Fagared 26 öppna, 13 slutna Nereby 16 öppna, 6 slutna Björkbacken 12 öppna Älvsborgs läns Brättegården 15 öppna, 8 slutna landsting Skaraborgs läns Margretelund 16 öppna, 8 slutna landsting Örebro läns Granhult 10 öppna landsting Bergsmansgården 10 slutna Västmanlands läns Sundbo 29 öppna, 7 slutna landsting Stubinen 6 öppna Västernorrlands Vemyra 7 öppna, 17 slutna läns landsting Norrbottens läns Strömsegården 6 öppna landsting Kalix kommun Johannisberg 8 öppna, 12 slutna

Summa hem: 29 Summa platser: 309 öppna, 204 slutna

Dijferentiering

För de tvångsomhändertagna ungdomarna har det länge varit svårt att finna adekvata vårdplatser. Det är inte bara antalet platser som är för få, utan det saknas också möjligheter till ett differentierat vårdutbud. Särskilt svårt har det varit att placera flickor, kriminella och utagerande ungdomar och

160 SOU 1993 :35

unga med sådana psykiska störningar att de gränsar mot psykiatrins ansvarsområde. Till en del beror detta på att de flesta upptagningsområden är för små för att kunna tillgodose olika särgruppers behandlingsbehov. Många landsting har inte underlag för mer än ett å 12 - hem och flera län saknar helt egna institutionsplatserDet finns i dag ingen som har ett sammanhållet ansvar för vården inom ett större område. Varje huvudman har kunnat utvecklat sina egna behandlingsformer helt utifrån lokala behov och lokal efterfrågan. Resurserna vid å 12 - hemmen har också sedan socialtjänstreformen i allt större utsträckning kommit att anpassas till behoven hos en bredare grupp av ungdomar.

Samtliga å 12 - hem har möjlighet att vårda både tvångsomhändertagna ungdomar och frivilligplacerade, men de flesta har en tydlig LVU - prägel. De ungdomar som vårdas med stöd av SoL har mestadels haft ett initialt vårdskede med stöd av LVU. Ett av å 12 - hemmen, Folåsa utanför Linköping, har dock en relativt tydlig SoL - profil: hemmet arbetar med elevernas familjer och övriga nätverk och hälften av eleverna bor utanför institutionen, i föräldrahemmet, i familjehem eller i HVB hem. Samma inriktning mot nätverksarbete har Öveds skolhem i Malmöhus län. Kristianstads län har under de allra senaste åren radikalt förändrat sina institutioner. Två stora å 12 - hem har lagts ned och ersatts med tre mindre hem avsedda för olika behov och problem: Perstorp som tar emot barn mellan 13 och 16 år och som arbetar efter nätverksmodell, Ljunga- skog som tar emot ungdomar över 16 år och lägger stor vikt vid studier och arbetsträning samt Hässleholm som enbart har utredningsplatser.

Med få undantag har å 12 - hemmen plats för ungdomar av båda könen. Det finns f.n. endast två institutioner som är öppna endast för pojkar: Stigby i Jönköpings län och Bågen med Stockholms läns landsting som huvudman. Sundboskolan i Västmanlands län tar emot flickor endast vid den låsbara avdelningen och enbart för utredning, medan övriga av— delningar är förbehållna pojkar. Margretelund i Skaraborgs län kan ta emot flickor för personlighetsutredning men är annars bara öppen för pojkar. Det finns f.n. tre å 12 - hem som vänder sig till enbart flickor: Stall Frossarbo i Stockholms län, Brättegården i Älvsborgs län och hemmet i Falkenberg. Brättegården har under 1992 fått en sluten avdelning med 5 platser för tidigt karaktärsstörda flickor.

Tre av å 12 hemmen har enbart utredningsplatser, nämligen Hässle- holm i Kristianstads län, Bergsmansgården i Örebro län och Stubinen i Västmanlands län. Fagared, som drivs av Göteborgs kommun, har en särskild avdelning för akuta placeringar och utredningar, liksom Sundbo och Margretelund. Gräskärr i Göteborgs och Bohus län har en avdelning för vård och behandling av ungdomar med psykiska störningar. Långanäs i Jönköpings län har valt att differentiera sina fyra vårdavdelningar efter bl.a. ålder och etnisk bakgrund. Granhultskollektivet i Örebro län arbetar enligt den s.k. Minnesotamodellen och drogmissbruk är därför en förut- sättning för inskrivning vid hemmet.

SOU 1993:35 161

Vården vid å 12 - hemmen Organisation och ansvarsfördelning

Det är socialnämnden som ansöker om Vårdplats vid ett å 12 - hem. Något centralt ansökningsförfarande finns inte och inte heller någon regional samverkan. Det förekommer att man på landstingsnivå samordnar ansök- ningar men det är hemmets föreståndare som ensam har rätten att besluta om inskrivning.

Planeringsansvaret delas av kommuner och landsting. Landstingsför- bundet, Svenska kommunförbundet och Socialstyrelsen skall enligt gällande statsbidragsöverenskommelse gemensamt ta fram vårdresursplaner i varje län. Vårdresursplaneringen har emellertid inte fått de effekter som avsetts och fortfarande råder det stora brister inom å 12 - hemsvården.

Det är också föreståndaren som beslutar om utskrivning med den in- skränkningen i beslutsrätten att en LVU-vårdad elev inte får skrivas ut med mindre socialnämnden har begärt det eller lämnat sitt medgivande. Vårdansvaret för den omhändertagne ligger under hela institutionsvistelsen hos den placerande socialnämnden. Alla beslut rörande fortsättning av vården, upphörande av vården och inriktningen på de insatser som kan behövas efter avslutad vård fattas sålunda suveränt av socialnämnden. Det är socialnämnden som har ansvar för samtliga kostnader under institutions- tiden.

Behandlingsansvaret ligger däremot hos å 12 - hemmet så länge den unge är inskriven vid institutionen. Landsting och kommun har det gemensamma ansvaret för att behovet av institutionsvård blir tillgodosett inom landstingsområdet och också för att erforderliga resurser skapas för ändamålet. Staten lämnar kommunerna bidrag till vårdkostnaderna. Statsbidraget var fram till år 1990 utformat enligt intentionerna i social- tjänstlagstiftningen så att det inte var knutet till specifika vårdresurser. Kommunerna hade sålunda relativt stor frihet att använda statsbidragen för utveckling och förändring av verksamheten för barn och ungdom. Verksamheten skulle styras mot ökade öppenvårdsinsatser. Det var därför endast en mindre del av statsbidraget som utgick i form av s.k. platsbidrag till institutionerna. Utvecklingen visade emellertid att man överskattat den öppna vårdens möjligheter att avhjälpa alla vårdbehov och de mest utsatta ungdomarna fick inte den värd de behövde. Statsbidragsreglema ändrades därför 1990 så att bidragen bättre skulle tillgodose de mest vårdkrävandes behov. I syfte att åstadkomma en ytterligare satsning på och en snabb utbyggnad av institutionsvården genomfördes år 1991 en tillfällig omläggning av statsbidragen.

I och med att riksdagen nu beslutat om statligt huvudmannaskap för å 12 - hemmen har, bidragsfrågan kommit i ett armat läge. Avtalet mellan staten och de båda kommunförbunden löper ut vid årsskiftet 1992/93. Eftersom riksdagen uttalat att bidragen i princip bör beslutas direkt av regering och riksdag och inte i form av godkännande av ett avtal samt att staten övertar huvudmannaskapet för de platsbidragsberättigade in— stitutionerna, ansåg departementschefen i prop. 1992/93:61 att systemet

162 SOU 1993:35

med förhandlingar mellan staten och kommunförbunden bör upphöra. Departementschefen uttalade vidare att de särskilda ungdomshemmen i framtiden bör finansieras av såväl staten som de placerande konununema. Statens kostnader för institutionerna bör finansieras genom anslag över statsbudgeten. Statens institutionsstyrelse (se nedan) skall årligen fastställa de vårdavgifter som skall gälla för varje kategori vårdplatser. I den nämnda propositionen föreslås också att staten ökar sitt bidrag till kost- nadstäckningen för de särskilda ungdomshemmen. Enligt förslaget skall statens andel av kostnaderna ökas till 245 miljoner kronor vilket motsvarar omkring 50 procent.

Särskilda befogenheter

Det är ledningen för å 12 - hemmet som har ansvaret för behandlingen under den tid då den omhändertagne är inskriven vid hemmet. Detta innebär inte att socialnämnden står utanför vård— och behandlingsplanering— en. Liksom när det gäller frivillig vård är det avsikten att vården vid å 12 - hemmen skall styras av de ledande principerna i SoL och behandlingen skall så långt som det är möjligt planeras, följas upp och utvärderas i samverkan mellan den intagne, institutionens personal, socialtjänsten och föräldrarna. För att kunna genomföra behövlig vård har å 12 - hemmen getts vissa särskilda befogenheter, som regleras i 15 - 20 åå LVU och i 26 28 åå socialtjänstförordningen. Dessa bestämmelser har behandlats ovan i avsnitt 5.2.2. Institutionen får, som där framgått, hålla kvar den unge mot hans vilja och också begränsa hans rörelsefrihet inom hemmet. Den unge kan då, om det är nödvändigt med hänsyn till hans egen, övriga intagnas eller personalens säkerhet eller för att förhindra rymning, beredas vård vid en låsbar enhet under högst två månader. Viss förlängning är möjlig, men då måste den intagne ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet.

å 12 - hemmet får också omhänderta narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, liksom injektionssprutor, kanyler eller andra föremål ägnade att användas för missbruk. Detsamma gäller föremål som knivar och andra vapen. Hemmet har vidare rätt att kroppsvisitera den unge och föreståndaren får öppna och ta del av brev och andra för— sändelser som kommer till eller sänds av den unge.

Vårdens utformning och innehåll

Socialtjänstreformen innebar, som tidigare nämnts, att den differentierade institutionsvården i stora delar upphörde. Ålder, kön, symptom och intagningsgrund - frivillig eller tvångsmässig - skall inte avgöra hur och var vården skulle ske och ungdomar med vitt skilda vårdbehov kan därför placeras vid samma hem. Resurser och kompetens har ofta kommit att anpassas efter de mindre vårdkrävande ungdomarnas behov. Samtidigt kan å 12 - hemmen i motsats till hem för boende utan särskilda tillsynsupp- gifter i princip inte välja vilka ungdomar man vill ta in. De måste också

SOU 1993:35 163

i hög utsträckning kunna erbjuda utredningsinsatser och vara beredda att ta emot ungdomar för akuta placeringar.

Den behandling som de olika å 12 - hemmen erbjuder spänner över ett vitt fält. Efter 1983 har utvecklings- och förändringstakten varit hög och mycket av det som var de tidigare ungdomsvårdsskolornas speciella kännetecken har försvunnits. Av dagens å 12 - hem är det kanske sju som kan sägas ha behållit den prägel som de gamla ungdomsvårdsskolorna hade: Råby, Fagared, Långanäs, Hammargården, Bärby, Vemyra och Nereby. Här har man resurser för en mycket hög omhändertagandenivå och en hög slutenhet, vilket innebär att man kan arbeta med de allra svåraste ungdomarna. Liksom förr vid ungdomsvårdsskolorna har undervisning, arbetsträning och social fostran en framträdande plats i behandlingsarbetet.

Alla å 12 - hemmen har ambitionen att i samarbete med den placerande socialnämnden utforma vård— och behandlingsprogram efter varje intagens individuella behov. De flesta hemmen arbetar enligt miljöterapeutiska och psykodynamiska behandlingsmodeller. Målet är, oavsett behandlingsmo— dell, att bryta en negativ utveckling och förändra de omhändertagna ungdomarnas beteende så att de avstår från kriminalitet och droger, lär sig att ta ansvar och att acceptera rimliga krav, tillägnar sig fasta normer och förmågan att bygga upp och bibehålla relationer och lär sig att lösa konflikter. Den sociala träningen är en betydelsefull del av vården och vid samtliga hem har den pedagogiska verksamheten en framskjuten plats. Det finns också några hem som har det uttalade kravet att föräldrarna och andra personer i närmiljön, det s.k. nätverket, skall ingå i vårdarbetet.

Vid å 12 hemmen skall det enligt 11 å socialtjänstförordningen finnas tillgång till läkare som bör ha specialistkompetens inom barn- och ungdomspsykiatri eller allmän psykiatri. Hemmen bör också ha tillgång till psykologisk expertis. De flesta institutionerna har egna psykologer men behovet av psykiaterstöd tillgodoser man vanligen genom att anlita konsulter. Landstingens barn- och ungdomspsykiatriska resurser skall kunna användas vid behov, framför allt vid utredning och diagnostisering, men samarbetet med barn- och ungdomspsykiatrin anses av de flesta å 12 - hemmen vara bristfälligt. I synnerhet den grupp ungdomar som har psykiska störningar blir ofta utan adekvat vård och behandling.

Samtliga å 12 - hem har skyldighet att ge sina elever undervisning på grundskolenivå. Även intagna som inte längre är skolpliktiga skall få den undervisning de kan behöva i form av kompletterande grundskoleut- bildning, förberedande yrkesutbildning eller utbildning motsvarande gymnasieskolan. Undervisningen behöver inte nödvändigtvis äga rum på själva institutionen men det är huvudmannen för å 12 - hemmet som enligt skollagen har hela ansvaret för undervisningen. De flesta institutionerna ger sysselsättning och arbetsträning i exempelvis snickeri eller trädgård. Några å 12 - hem erbjuder en systematisk utbildning i bl.a. verkstads- mekanik och träteknik.

Personaltätheten är hög vid samtliga å 12 - hem: man har i genomsnitt drygt två anställda per elevplats. Personalen har oftast hög kompetens, både utbildnings- och erfarenhetsmässigt, och de flesta å 12 -hemmen har

164 SOU 1993:35

krav på högskoleutbildning för flertalet av tjänsterna i det direkta behandlingsarbetet. Utbildningen varierar dock starkt, eftersom det inte finns någon grundutbildning som speciellt vänder sig till personal vid behandlingshem.

Vi besökte Hammargårdens ungdomshem i maj 1992. Hammargården, som 1991 hade 23 platser, vänder sig till ungdomar i åldern 16—23 år som har problem med alkohol- och narkotikamissbruk. Målgruppen innefattar såväl våldsamma som jag-svaga ungdomar. Hammargården har tre avdel- ningar, nämligen akutavdelning och krisavdelning, öppen behandlingsav- delning samt låsbar behandlingsavdelning. Ungdomarna vistas på akutavdelningen mellan 4 och 8 veckor och på behandlingsavdelningen upp till 1,5 år. En behandlingsplan skall, i samarbete med socialförvaltningen, utarbetas för varje elev. Man arbetar efter miljöterapeutiska principer, med kontaktmannaskap och familjesamtal. Eleverna har möjligheter till studier och arbetsträning. Personalen består av ca 70 personer. Man har en särskild personalgrupp för de tyngst belastade ungdomarna. Vid vårt besök upplystes vi om att man f.n. har 18 akutplatser men att det finns planer på att fördubbla detta antal. Vid vår rundvandring på Hammargården besökte vi bl.a. den låsbara behandlingsavdelningen. Slutenheten på avdelningen är stor. Exempelvis finns det inte möjlighet till "rastning" utan eleverna är, under den tid de är på avdelningen, förhindrade att vistas utomhus om inte personal kan avdelas för övervakning. För sådana elever som på grund av särskilt våldsamt uppträdande måste hållas avskilda från övriga elever under viss tid (jfr 27 å socialtjänstförordningen) finns ett särskilt rum som saknar fönster och vars inredning består av en madrass på golvet. Inne på avdelningen erbjuds eleverna inga särskilda möjligheter till sysselsättning, förutom biljardspel, andra spel och syverksamhet som sker under överinseende av personal. Eleverna bor i rum som låses på natten. Avdelningen är försedd med pansarglasfönster som inte går att öppna.

Vårdtid

Vårdtidens längd avgörs av flera faktorer. Den är i princip tidsobestämd. LVU föreskriver att vård, beslutad på grund av den unges eget beteende, skall upphöra när vård med stöd av lagen inte längre behövs. Var sjätte månad skall socialnämnden göra en formell prövning av behovet av fortsatt vård. Vården skall dock under alla omständigheter upphöra senast när den unge fyller 21 år.

Sexmånaderstiden skall inte ses som normaltid för tvångsomhän- dertagande utan som en uppmaning till socialnämnden att följa utveck— lingen av vården och behandlingsresultatet. Det skall, rent teoretiskt, inte finnas någon möjlighet att "straffa ut sig"; socialnämnden har en skyldig— het att bereda ungdomar vård så länge de behöver det, och å 12 - hemmet har ingen rättighet att skriva ut den unge förrän socialnämnden har begärt det eller lämnat sitt medgivande. Hemmen förespråkar som regel relativt långa behandlingstider men den bristande differentieringen och de heterogena elevgruppema innebär inte sällan att man har svårt att fullfölja en uppgjord behandlingsplan.

SOU 1993:35 165

Under institutionstiden har den unge rätt att vistas utanför å 12 - hemmet under högst fyra veckor. En sådan permission skall vara ett led i behandlingen och kan användas för att successivt träna den unge inför en övergång till andra öppnare vårdformer eller till ett eget boende.

Eftervård

Socialtjänstreformen innebar att institutionernas roll i vården och behand- lingen av de omhändertagna västentligen förändrades. Tidigare hade ungdomsvårdsskolorna ansvar inte bara för behandlingen vid institutionen utan också för vården utanför skolan, VUSK. Skolan hade skyldighet att se till att eleven vid vård utanför skolan fick tillfredsställande bostadsför- hållanden och arbete eller utbildning. Vård utanför skolan anpassades efter varje elevs speciella behov. Familjehemsplacering som en förberedelse inför en återgång till föräldrahemmet eller inför ett eget boende var en vanlig form av VUSK. Skolorna hade särskilda eftervårdskonsulenter som skötte kontakterna med elever, familjehem och andra involverade i eftervården. Om eftervården inte fungerade kunde eleven tas tillbaka till skolan.

Synen på å 12 hemmens del i behandlingsarbetet ändrades genom SoL. Vård vid en institution skall endast vara ett av de instrument socialnämnden kan använda i en behandling och nämnden har därför kvar sitt vårdansvar också under en institutionsvistelse. Ansvaret för själva behandlingen vid herrunet ligger visserligen hos hemmet men socialnämn- den skall hela tiden delta i behandlingsarbetet och förbereda den unge inför utskrivningen. Efter utskrivningen är det socialnämnden som har hela ansvaret för den fortsatta vård som kan behövas.

Denna fördelning av behandlingsansvaret har alltmera kommit att ifrågasättas. En förutsättning för att socialnämnden skall kunna ta en aktiv del i behandlingsplaneringen är att å 12 —hemmet ligger i det egna upp— tagningsområdet. Den otillräckliga differentieringen och svårigheterna att över huvud taget placera de mest vårdkrävande ungdomarna har inneburit att närhetsprincipen i många fall har måst överges.

Ändrat huvudmannaskap

Under en följd av år har vården vid å 12 -hemmen varit föremål för allvarlig kritik. Hemmens kompetens och resurser när det gäller att vårda framför allt de allra mest utsatta grupperna har ifrågasatts från skilda håll.

JO har granskat vården vid å 12 - hemmen vid två tillfällen, 1987 och 1991. I beslut den 31 mars 1987 konstaterar JO att överförandet av huvud- mannaskapet till landsting och kommuner inneburit en indelning i alltför små upptagningsområden. Regionerna har inte råd att driva institutioner enbart avsedda för en liten grupp ungdomar, som behöver en särskilt kvalificerad vård, utan hemmens verksamhet breddas så att även andra än de svårt störda kan tas emot. JO drar bl.a. slutsatserna att upptagningsom- rådena bör vidgas, att Socialstyrelsen bör se till att det utformas enhetliga inskrivningsrutiner och att ansvaret för eftervården av en omhändertagen

166 SOU 1993:35

under ett år efter utskrivning bör delas mellan socialtjänsten och å 12 - hemmet med möjlighet för hemmet att vid behov ta in den unge igen.

JO skriver i beslut den 15 april 1991 att endast en återgång till statligt huvudmannaskap kan säkerställa de mest vårdbehövandes rätt att få en kvalificerad vård. JO förespråkar också en centraliserad intagning, en ökad satsning på differentierade vårdaltemativ samt en lagändring som ger föreståndaren för ett å 12 - hem möjlighet att besluta om försöksutskriv— ning från institutionen.

Socialstyrelsen har i en rapport till regeringen 1990 påpekat att det förutom en klar platsbrist också föreligger en bristfällig differentiering. De slutna platserna är för få och akutresursema är otillräckliga. De befintliga upptagningsområdena är för små och en regional samverkan med enhetligt huvudmannaskap måste bli regel.

Socialutskottet ställde sig i samband med behandlingen av regeringens proposition (1990/91 296) om statsbidrag till missbrukarvård och ungdoms- vård bakom kritiken mot vården vid de särskilda ungdomshemmen. Ut- skottet konstaterade i sitt betänkande (SoU14, rskr. 267) att den nöd- vändiga utbyggnaden och differentieringen inte ägt rum. Staten borde därför återfå huvudmannaskapet för å 12 - hemmen och därmed garantera att alla ungdomar som behöver tvångsvård skall beredas plats och att det skall finnas ett väl differentierat utbud av olika vårdmöjligheter. Riksdagen beslöt också att huvudmannaskapet för å 12 - hemmen skulle återföras till staten. Detta ledde till att regeringen våren 1991 tillkallade en särskild utredare med uppdrag att utreda alternativa lösningar för huvudmanna- skapsförändringen och konsekvenserna av dess genomförande. Utredningen avlämnade i februari 1992 sitt betänkande ( SOU 1992:18 ) Tvångsvård i socialtjänsten - ansvar och innehåll. Efter remissbehandling har be- tänkandet lagts till grund för prop. 1992/93:61 . ] propositionen föreslås att staten får ett samlat huvudmannaskap för de särskilda ungdomshernrnen och LVM-hemmen. En ny statlig myndighet, Statens institutionsstyrelse, skall få ansvaret för planering och drift av de aktuella hemmen. Myndig- heten bör enligt propositionen inrättas den 1 juli 1993 och bl.a. få till uppgift att träffa avtal med de nuvarande huvudmännen om övertagande av de särskilda ungdomshemmen och LVM- hemmen. Övertagandet bör huvudsakligen kunna genomföras under 1993 dock senast före den 1 juli 1994.

Statens institutionsstyrelse föreslås få ansvaret för att anvisa plats vid den institution som i varje enskilt fall bedöms lämpligast. Härigenom beräknas en behövlig differentiering av vården kunna ske, bl.a. i avsikt att tillgodose behovet av enheter med särskilt hög bevakningsgrad. I propositionen uttalas även att verksamheten vid institutionerna bör organiseras så att behövlig vård huvudsakligen skall kunna ske regionvis. Propositionen innehåller inte lagförslag i samtliga de frågor som behandlas i betänkandet. Lagförslagen inskränker sig till sådana ändringar som bedöms nödvändiga för själva huvudmannaskapsförändringen. Pro— positionen har antagits av riksdagen och ändringarna träder i kraft den 1 juli 1993 ( prop.1992/93:61 , bet.1992/93:SoU10, rskr.1992/93:106, SFS 1993:1 och 2).

SOU 1993:35 167

Regeringen har tillkallat en organisationskommitté för att utföra det förberedelsearbete som krävs för inrättandet av Statens institutionsstyrelse och för statens övertagande av huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen och LVM - hemmen. Kommitténs arbete skall vara avslutat senast vid utgången av juni månad 1993.

Den särskilde utredaren lämnade förslag även beträffande frågorna om differentiering av vården, inrättande av enheter med särskilt hög be- vakningsgrad och behovet av utökade tvångsbefogenheter samt eftervården. Även dessa frågor behandlas i den nämnda propositionen.

Differentiering

En väsentlig del av den kritik som riktats mot de särskilda ungdomshem- men har gått ut på att de inte har kunnat bereda adekvat vård åt alla ungdomar som behövt vård i denna form. Kritiken har avsett såväl bristen på platser som brister i vårdens innehåll och utformning.

Departementschefen anslöt sig till den särskilde utredarens uppfattning om grunderna för differentieringen. Denna skall ske med utgångspunkt i klienternas personlighetsutveckling. Härtill kommer de särskilda hänsyn som måste tas till de särskilda problem vissa klientgrupper har, t.ex. flickorna inom å 12 - vården. I propositionen betonas dock att även om den differentierade institutionsstrukturen måste omfatta alla klienter som kan bli aktuella i å 12 - vården, får avgränsningen mellan de olika kategorierna inte bli alltför skarp. Det framhålls som mest angeläget att särskilja sådana kategorier av klienter som har så skilda tillsyns- och behandlingsbehov att de inte kan vårdas tillsammans.

Den nödvändiga differentieringen av institutionerna bör enligt departe- mentschefen ske så snart det är möjligt. En förutsättning för att en ändamålsenligt differentiering skall kunna ske är att klientunderlaget är tillräckligt stort. Departementschefen ställer sig därför bakom den särskilde utredarens förslag att dela in landet i ett antal större regioner. Statens institutionsstyrelse skall besluta om regionindelning och differentiering. Socialutskottet uttalade att det för de mest utagerande och brottsbenägna ungdomarna, vilka till följd av sitt beteende kräver särskilt intensiva bevakningsinsatser, samt för psykiskt störda ungdomar och andra minoritetsgrupper med särskilt svåra problem bör kunna finnas hem som har hela landet som upptagningsområde ( bet. 1992/93:SoU10 ).

Beslut om anvisning av plats i de särskilda ungdomshemmen skall fattas av Statens institutionsstyrelse (SFS l993:2). I de akuta situationer som kan uppstå vid omedelbara omhändertaganden enligt 6 å LVU kan det finnas behov av att göra placeringar med så kort varsel att ett beslut från styrelsen inte kan avvaktas. Den tidigare nämnda organisationskommittén skall bl.a. överväga om Statens institutionsstyrelse skall kunna delegera uppgiften att fatta beslut i sådana situationer till föreståndare för hem med akut- och utredningsenheter.

168 SOU 1993:35

Enheter med särskilt hög bevakningsgrad, möjligheter till förlängning av den slutna vården, m.m.

Den särskilde utredaren ägnade särskild uppmärksamhet åt frågan hur de mest utagerande och brottsbenägna ungdomarna, som nu i hög utsträckning befinner sig utanför å 12 vården, skulle kunna beredas vård inom socialtjänsten. Enligt utredningen krävde lösningen av problemet att säkerhet och tillsyn gavs hög prioritet och att höga krav ställdes på behandlingsinnehållet.

Utredningen föreslog att enheter med särskilt hög bevakningsgrad skulle inrättas inom å 12 - hemmen. I ett första skede borde fem avdelningar med sammanlagt 40 platser inrättas på med hänsyn till behovet lämpligt belägna å 12 - hem (ett hem i varje region). Utredaren anförde att de enheter, som således måste inrättas för att medge särskilt hög bevaknings- grad, får en särställning inom å 12 - vården. En viktig uppgift för dessa enheter blir att förhindra fortsatt kriminalitet hos ungdomarna, på kort sikt genom att hindra dem från att avvika och på lång sikt genom vård— och behandlingsprogram som befrämjar en anpassning till samhället. Enheterna måste, enligt utredningen, arbeta med en betydligt högre grad av slutenhet än den traditionella å 12 - vården. Det betonades dock att vården skall övergå till öppnare former så snart detta är möjligt.

Utredningen föreslog även att tiden för sluten vård borde kunna förlängas utöver de två månader som gäller idag. Beslut om förlängning skulle fattas av Statens institutionsstyrelse efter begäran av hemmets föreståndare. Styrelsen skulle ompröva sitt beslut om förlängning varannan månad. Den föreslagna rörelsebegränsningen skulle knytas enbart till den enskilde klienten och inte till en speciell enhet. Sluten vård fick inte pågå längre än nödvändigt.

Departementschefen anförde att våra förslag borde avvaktas innan eventuella förändringar i de här berörda avseendena införs i lagstiftningen.

Eftervård

Den särskilde utredaren föreslog att det genom ett tillägg till socialtjänst- förordningen skulle bli möjligt att förlänga en tillfällig vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet utan att detta skulle föranleda utskrivning. En sådan vistelse skulle kunna pågå upp till ett år, om det var nödvändigt för att underlätta den unges anassning till samhället. Om socialnämnden så önskade skulle den få avtala med det särskilda ungdomshemmet om förlängd vistelse utanför hemmet i samband med utslussning. Under denna tid skulle det särskilda behandlingsansvaret stå kvar hos hemmet. Förestån- daren för hemmet skulle kunna ta tillbaka den unge till hemmet, om det visade sig att denne inte klarade av de krav som ställdes. Departementschefen instämde i att arbetet med att hitta nya former för utslussning borde intensifieras. Detta borde dock ske inom ramen för gällande lagstiftning. Den lagändring som utredarens förslag förutsatte borde anstå till dess att staten som huvudman fått erfarenhet av hur avtal om utslussning kan utformas mellan kommunerna och de särskilda ung-

SOU 1993:35 169

domshemmen. Departementschefen anförde även att det fanns anledning att avvakta våra förslag i dessa frågor.

5.2.4 Hem för vård eller boende (HVB-hem)

Nuvarande resurser

Under hela 1970-talet och början av 1980-talet skedde det en kraftig och medveten minskning av institutionsvården till förmån för insatser inom öppen vård och familjehemsvård. Mer än hälften av platserna vid de offentliga barn- och ungdomshemmen försvann. När benägenheten att placera barn och ungdomar vid institution åter började öka vid mitten av 1980-talet, uppstod en brist på platser vid offentligt drivna hem, en brist som ännu är bestående och som i hög utsträckning kommit att avhjälpas genom vård vid enskilda institutioner. Också den grupp av ungdomar som är i behov av de särskilda insatser som å 12 - hemmen skall tillhandahålla måste inte sällan på grund av platsbristen placeras i hem för vård eller boende utan särskilda tillsynsmöjligheter.

Ett hem för vård eller boende kan drivas av kommuner eller lands- tingskommuner och av enskilda personer eller sammanslutningar. Ett HVB—hem med kommunal eller landstingskommunal huvudman skall ge vård, behandling och omvårdnad eller tillsyn i förening med boende. Ett HVB-hem som drivs av enskilda eller av sammanslutningar och som ger vård dygnet runt måste ha minst fem platser; om verksamheten bedrivs yrkesmässigt kan hemmet dock ha fyra platser eller färre. Med yrkes- mässighet skall förstås att huvudmannen får sin huvudsakliga försörjning av verksamheten eller att verksamheten bedrivs med anställd personal.

Det finns för närvarande omkring 160 hem för vård eller boende där socialnämnden kan placera ungdomar över 15 år som behöver vårdas utanför sina egna hem. Av dessa är det drygt 50 som drivs av offentlig huvudman. Sammanlagt finns det för denna åldersgrupp knappt 500 platser vid de offentligt drivna hemmen och cirka 550 vid de enskilda. De flesta hemmen, både de som drivs med offentlig huvudman och de som drivs i enskild regi, tar i första hand emot ungdomar för frivilliga placeringar men vård enligt LVU kan ges vid ett 60-tal hem. Som regel rör det sig då om ungdomar som inte har alltför svåra problem och som därför inte behöver den särskilda tillsyn som å 12 - hemmen med sina bevaknings- och inlåsningsmöjligheter kan ge.

Hem med ajfentlig huvudman

Omkring 50 offentligt drivna HVB-hem kan ta emot ungdomar över 15 år för vård och behandling och som uppvisar psykosociala och kriminella beteendestömingar. De är liksom å 12 hemmen relativt ojämnt fördelade över landet. Det största utbudet av hem har storstadsregionema. Några län står helt utan egna platser för denna kategori av ungdomar.

HVB - hemmen med offentlig huvudman har många drag gemensamma med å 12 - hemmen. De drivs av kommuner eller landsting. De har en

170 SOU 1993:35

hög personaltäthet och oftast en personal med hög kompetens. De tar många gånger emot ungdomar med svåra och omfattande problem. En övervikt av de ungdomar som placeras vid hemmen är dock frivilligt omhändertagna med stöd av SoL. De allra mest vårdkrävande ungdomarna kan man inte ta emot vid HVB - hemmen, eftersom man där saknar särskilda tillsyns— och bevakningsbefogenheter.

Vårdansvaret vid ett HVB-hem med offentlig huvudman ligger hos socialtjänsten och liksom när det gäller de särskilda ungdomshemmen är det landsting och kommuner som har ett gemensamt resursansvar och som skall sörja för att behovet av vårdplatser i upptagningsområdet blir tillgodosett. Hemmet har ansvaret för behandlingsinsatserna under institutionstiden. Beslut om inskrivning och utskrivning fattas av förestån- daren, utom i de fall där den unge är omhändertagen enligt LVU och där det sålunda är socialnämnden som tar initiativet eller lämnar sitt med— givande till utskrivning. Den placerande socialnämnden har kostnadsansva- ret liksom ansvaret för behövlig eftervård. HVB-hem med kommunal eller landstingskommunal huvudman står under tillsyn av länsstyrelsen. Be- handlingsinnehållet vid institutionerna är varierande. Liksom vid å 12 - hemmen arbetar man ofta efter miljöterapeutiska och psykodynamiska modeller och med målet att förhindra eller bryta en negativ utveckling. I något högre grad än vid de särskilda ungdomshemmen arbetar man också med de inskrivnas familjer.

Enskilda hem för vård eller boende

Det är klart uttalat i lagstiftningen att offentligt huvudmannskap skall vara basen för socialtjänstens institutionsverksamhet. Kommuner och landsting svarar dock för huvudmannaskapet vid en mindre del av de HVB-hem som vänder sig till ungdomar över 15 år. Vård och behandling vid enskilda institutioner har blivit ett allt vanligare alternativ till offentligt bedriven vård och merparten av de institutionsplatser som tillkommit under den senaste tiden finns vid de privata hemmen. De privata hemmens betydelse iden länsövergripande Vårdresursplaneringen är oftast marginell, eftersom de flesta av dem har hela landet som upptagningsområde. Antalet enskilda hem som tar emot ungdomar över 15 år kan f.n. uppskattas till drygt 100, med omkring 550 platser.

De privata institutionerna är underkastade offentlig kontroll. De får inte inrättas utan tillstånd och de står under statlig och kommunal tillsyn. Ett enskilt hem för vård eller boende måste ha minst fem vårdplatser men om verksamheten bedrivs yrkesmässigt räcker det med fyra eller färre. Med yrkesmässigt bedriven verksamhet menar man då att huvudmannen får sin huvudsakliga försörjning av verksamheten eller att hemmet drivs med anställd personal eller i särskilt förhyrda lokaler. Några egentliga kvali- tetskrav ställs inte, och det finns heller inga särskilda kompetenskrav för personalen eller några normer för personaluppsättningen. Den som förestår verksamheten skall ha lämplig utbildning och/eller flerårig erfarenhet av arbete med underåriga.

SOU 1993:35 171

Inskrivning vid ett privat hem sker efter ansökan till hemmet och det är i regel föreståndaren som beslutar om både inskrivning och utskrivning. Även för privata hem gäller regeln att ett barn som vårdas med stöd av LVU får skrivas ut först om socialnämnden begärt eller lämnat sitt medgivande till utskrivning.

De enskilda hemmen för vård eller boende har drag som är gemensam- ma med både familjehem och mindre institutioner och många av de privata hemmen har också utvecklats ur traditionella familjehem. Gemensamt med familjehemmen och i vart fall de mindre privata hemmen är att de placerade ungdomarna skall ingå i familjen som dess egna medlemmar.

Den vård och den behandling de enskilda HVB - hemmen ger är ytterst varierande. Det finns hem som arbetar med ett tydligt definierat pedago- giskt och socialpsykologiskt behandlingsinnehåll men de flesta erbjuder en vård som är snarlik den som ges i ett familjehem. Den unge skall genom medlemskap i familjen få stöd och hjälp att bryta en negativ utveckling och tränas i gemensamt arbete och ansvarstagande. Insynen i behandlingen är dock ofta bristfällig. En orsak till detta är bristen på platser i närmiljön. Platsbristen leder till att ungdomar ibland kan placeras så långt hemifrån att placerande socialnämnd har svårt att delta i och följa upp behandlingen.

5.2.5 Vård i familjehem

Familjehemsvården har länge varit den dominerande vårdformen för de barn och ungdomar som behöver bli föremål för omhändertagande. Särskilt för de yngre barnen har vården i familjehem framstått som den överlägset bästa. Man har ansett att familjehemmen bättre än institutioner- na kan ge personlig omvårdnad och kontinuitet i vården. Ungdomar över 15 år som omhändertas med stöd av SoL placeras också mestadels i familjehem. År 1990 var det 466 ungdomar i åldern 15 17 år som hade SoL - placering i familjehem som första placeringsform, medan det i samma åldersgrupp var 164 som placerades vid offentliga HVB - hem, 19 vid å 12 - hem och 53 vid enskilda HVB - hem.

De LVU-omhändertagna ungdomarna över 15 år placeras mera sällan i familjehem; vård i familjehem var 1990 första placeringsform för 33, medan 45 placerades i offentliga HVB hem, 38 i hem för särskild tillsyn och 13 i enskilda HVB-hem. Att merparten av ungdomarna i denna kategori placeras vid institution beror dels på att det är svårt att rekrytera kvalificerade familjehem till äldre och mer belastade ungdomar, dels på att de oftast har problem av den omfattningen att de under alla omständigheter måste få behandling vid institution.

Familjehemsvården är en angelägenhet för den kommunala socialtjän- sten, som ansvarar för rekrytering, godkännande och utbildning av familjehemsföräldrarna och som har skyldighet att hålla fortlöpande behandlingskontakt med hemmen och ge nödvändig handledning till familj ehemsföräldrama. Det är också kommunen som har kostnadsansvaret för farniljehemsvården.

Familjehemmens uppgifter är inte enbart att ge daglig omvårdnad och fostran. De skall medverka i behandlingen av barnet, antingen genom att

172 SOU 1993 :35

regelbundet samarbeta med exempelvis barn- och ungdomspsykiatrisk expertis eller genom eget behandlingsarbete. De har i vissa fall fått ett behandlingsinnehåll som är snarlikt det som erbjuds vid ett hem för vård eller boende och flera av dagens små privata hem för vård eller boende har utvecklats ur tradionella familjehem.

5.2.6 Insatser i öppna former Kontaktperson enligt SoL

En av sociallagstiftningens huvudtankar är att socialtjänstens insatser skall inriktas på att möjliggöra för den enskilde att bo kvar i sin normala miljö. Stöd, hjälp och service i frivilliga former skall prövas i första hand. En ung människa som behöver hjälp att bryta ett destruktivt beteende kan få stöd av en kontaktperson. Kontaktpersonen utses av socialnämnden och skall kunna bistå den unge med att söka arbete, ordna utbildning och att skaffa bostad, hjälpa honom till meningfulla fritidsaktiviteter och över huvud taget vara beredd att ställa upp som ett personligt stöd. För- ordnanden av kontaktpersoner är relativt vanliga och en ökning har skett under de senaste åren. Den 31 december 1990 var det 1 715 ungdomar i åldern 15 - 17 år som hade kontaktperson.

Kontaktperson enligt LVU

Ganska kort tid efter socialtjänstlagens ikraftträdande gjordes det i den allmänna debatten gällande att socialtjänstreformen medfört att allt flera unga lagöverträdare blev dömda till påföljder inom kriminalvården. Man efterlyste ett behandlingsinstrument som låg mellan socialtjänstlagens frivilliga insatser och tvångsåtgärderna enligt LVU. Detta var skälet till att man genom en lagändring den 1 juli 1985 införde det s.k. öppenvårds- tvånget. Detta regleras nu i 22 å LVU.

Socialnämnden ges härigenom möjlighet att mot den unges vilja besluta att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller att han skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. En förutsättning för åtgärden är att den unge uppvisar ett beteeende som, om det fortsätter, kan leda till omhändertagande enligt LVU.

Öppenvårdstvånget används som gott som aldrig. Den 31 december 1990 var det 18 ungdomar som var föremål för denna åtgärd.

5 . 2 . 7 Kommitténs enkätundersökning

För att få en uppfattning om hur socialtjänsten ser dels på den ansvarsför- delning som för närvarande råder mellan rättsväsende och socialtjänst, dels på ett antal av de reaktionsformer som föreslagits under den senaste tiden, har vi låtit utföra en mindre enkätundersökning bland handläggare av ungdomsårenden. Enkäten skickades till tio socialförvaltningar/stadsdels-

SOU 1993:35 173

förvaltningar som valdes ut utan några anspråk på statistisk representativi- tet. Urvalet gjordes dock så att det skulle omfatta stora, medelstora och mindre kommuner. Följande kommuner ingick i undersökningen: Stockholm (socialdistrikt 9 och 15), Göteborg (stadsdelsnämnderna Biskopsgården och Gunnared), Sundsvall, Eskilstuna, Motala, Trollhättan, Ystad och Malmö (Östra socialförvaltningen).

Sammanlagt kom det in 59 enkätsvar. Merparten av enkäterna har besvarats individuellt av handläggarna vid respektive förvaltning; tre förvaltningar har dock avgivit kollektiva svar, nämligen Ystad, Gunnared och socialdistrikt 15 i Stockholm. I den följande redovisningen betraktas vartdera av dessa svar ha avgetts av en handläggare. De svar som lämnats av de enskilda handläggarna är naturligtvis inte representativa för alla som arbetar vid samma förvaltning, men sammantaget ger likväl svaren en viss uppfattning om hur man inom socialtjänsten ser på möjligheter och hinder i arbetet med unga lagöverträdare, på ansvarsfördelningen rättsväsende - socialtjänst samt på behovet och önskvärdheten av ytterligare reaktions— former mot brott av unga. Här redovisar vi de svar som avser socialtjän- stens inställning till att arbeta med tvångsåtgärder och önskvärdheten av att nya reaktionsformer införs. Redovisningen av socialtjänstens inställning till samarbetet mellan polis och socialtjänst redovisas i avsnitt 7.8.

Inställningen till tvångsåtgärder

Skyldigheten att i vissa situationer initiera tvångsåtgärder anser endast 8 av de 59 handläggarna vara ett hinder i arbetet med unga lagöverträdare. Det finns inte heller någon övervikt bland handläggarna för tanken att allmän domstol, i samband med att den bestämmer påföljden för brottet till vård inom socialtjänsten, också ges rätt att föreskriva vilka åtgärder som skall vidtagas: i 42 svar avvisas denna tanke.

De allra flesta är nöjda med de befogenheter som socialtjänsten i dag har att fatta egna beslut om tvångsåtgärder: endast 12 vill utöka befogen- heterna. SoL:s och LVU:s instrument för arbetet med unga lagöverträdare anses vara tillräckliga av 32 handläggare.

Trots att alltså så pass många som 27 handläggare redovisar ett behov av flera instrument, är det bara 3 handläggare som de senaste 24 månaderna har använt sig av öppenvårdstvånget enligt 22 å LVU. Om denna regel gav utrymme för ytterligare öppna tvångsåtgärder skulle 18 handläggare använda den, medan 26 svarar nej. 9 vet inte hur de skulle förhålla sig, och 6 har helt avstått från att svara.

De 56 handläggare som inte använt öppenvårdstvångsåtgärder de senaste 24 månaderna har ombetts tala om varför. 1 l besvarar inte frågan. Av de övriga har en person först helt nyligen börjat arbeta med ungdomar. 25 handläggare uppger att de vanligtvis uppnår önskat resultat med frivilliga insatser och att det därför inte funnits anledning att använda öppen— vårdstvång. I ett svar uppges att man arbetar i en kommun, där det finns få klienter i den aktuella målgruppen. 4 handläggare svarar att det är en allmän politisk policy i deras förvaltning att inte tillämpa öppenvårdstvång. Resterande handläggare, 14 stycken, anger som skäl att de finner 22 å

174 SOU 1993:35

LVU otydlig, uddlös, konsekvenslös och gagnlös i ett förändringsarbete. De 3 personer som har tillämpat paragrafen har gjort det endast vid enstaka tillfällen. I samtliga ärenden har de beslutade insatserna fullföljts.

De 18 som svarat att de skulle tillämpa 22å LVU om det fanns ytterligare tvångsinsatser har ombetts lämna förslag till sådana nya öppna tvångsåtgärder. 8 har lämnat frågan obesvarad. De som besvarat frågan föreslår följande åtgärder (några handläggare lämnar flera olika förslag): föreskrift att lämna regelbundna urinprov, föreskrift att delta i drogkurs; samhällstjänst; medling/konfliktlösning; sociala kontrakt; kortare in- stitutionsplacering; familjepedagogiska insatser.

På frågan vad man tycker bör hända, om den unge inte fullföljer beslutade öppenvårdstvångsinsatser svarar 13 handläggare att ansökan om vård enligt LVU skall göras. 4 anser att åklagaren i sådan fall skall underrättas, så att beslut om åtalsunderlåtelse kan omprövas eller så att begäran om undanröjande av dom kan göras. En anser att ett icke— fullföljande bör leda till omprövning av beslutet och avtal om tätare kontakt mellan klient och kontaktperson/socialsekreterare.

På frågan om vilken myndighet som skall besluta'om tvångsinsatser enligt 22 å LVU svarar 30 socialtjänsten, 10 förvaltningsdomstol och 6 allmän domstol. 9 har inte besvarat frågan. 3 vet inte och 1 anser att det är egalt var besluten ligger.

Enkäten tar upp några av de olika förslag till nya reaktionsformer som aktualiserats under den senaste tiden. Frågor har också ställts rörande vilken myndighet som skall besluta om och verkställa reaktionerna. I det följande redovisas svaren såvitt gäller varje reaktion för sig. Avslutnings- vis lämnar vi en sammanställning av svaren.

Varning

Det är endast 6 handläggare som svarar ja på frågan om institutet varning skall återinföras i sociallagstiftningen. 44 svarar nej och 9 vet ej. Av de 6 som svarar ja har 4 den uppfattningen att beslut om varning skall fattas av socialtjänsten, l vill lägga beslutet hos allmän domstol och 1 hos förvaltningsdomstol.

Om varningen inte har avsedd effekt anser 2 handläggare att annan åtgärd med stöd av LVU skall vidtas, 2 svarar att man från fall till fall får avgöra vad som skall bli följden, 1 att föreskrift skall meddelas och 1 besvarar inte frågan.

Föreskrift

På frågan om institutet föreskrift skall återinföras svarar 13 ja, 38 nej och 8 vet ej. 10 av dem som svarat ja anser att beslut om föreskrift skall fattas av socialtjänsten, 2 att det skall vara en uppgift för allmän domstol och 1 att förvaltningsdomstol skall besluta. ll svarar att socialtjänsten skall ansvara för verkställigheten, 2 att den skall åligga kriminalvården. Om föreskriften inte följs anser 1 handläggare att den unge skall ställas under övervakning, 8 svarar att ny bedömning av behovet av ytterligare

SOU 1993:35 175

socialtjänstinsatser skall göras, 2 svarar att rapport skall ske till domstolen, 1 att insatser med stöd av LVU skall beslutas och 1 att man får avgöra vad som skall bli följden i varje enskilt fall.

Övervakning

Det är 9 handläggare som svarar ja på frågan om institutet övervakning skall återinföras, 44 säger nej, 5 vet ej och 1 lämnar frågan utan svar. De som svarat ja anser i 7 fall att socialtjänsten skall besluta om övervakning, medan de övriga 2 svarar allmän domstol respektive förvaltningsdomstol. 7 menar att socialtjänsten skall ansvara för verkställigheten, 2 att den skall åligga kriminalvården. Om den unge missköter sig under övervakningen skall enligt 6 handläggare ny utredning vidtas där behovet av vård enligt LVU prövas, 2 svarar att omhändertagande med stöd av LVU skall göras och 1 att samråd skall ske med domstol.

Omedelbart omhändertagande

På frågan om det skall vara möjligt att göra ett akut omhändertagande för att avbryta en pågående brottslig verksamhet svarar 39 handläggare ja, 19 nej och 1 vet ej.

Beslut om omedelbart omhändertagande skall enligt 22 handläggare fattas av socialtjänsten, medan 11 svarar förvaltningsdomstol och 6 allmän domstol. Ansvaret för verkställigheten skall enligt 32 svar åvila socialtjän- sten, medan 6 anser att ansvaret skall vara kriminalvårdens och 2 tycker att socialtjänst och kriminalvård gemensamt skall svara för verkställig- heten.

På frågan hur länge ett omedelbart omhändertagande av detta slag skall få bestå svarar 13 handläggare fyra veckor, 7 svarar fyra till sju dygn, 1 anser att det skall få bestå högst ett dygn, en annan anger åtta veckor, 3 svarar en till tre månader och 2 vill att det skall få bestå sex månader. 4 vill inte göra någon bestämd tidsangivelse; mycket kort tid men så länge det behövs. 7 svarar inte alls på frågan och l vet ej.

Samhällstjänst

54 handläggare anser att samhällstjänst är en lämplig påföljd för unga lagöverträdare. Endast 3 svarar nej. 2 vet ej.

Beträffande verkställigheten svarar 26 att kriminalvården skall ha ansvaret, 18 svarar socialtjänsten och 9 anser att kriminalvården och socialtjänsten tillsammans skall ansvara för verkställigheten. ] vet ej.

På frågan vad som skall ske om samhällstjänsten inte fullgörs svarar 12 att ärendet skall tas upp på nytt i domstol, 3 att åklagaren skall under- rättas, 7 att fängelse skall utdömas, ] att böter skall utdömas, 10 att annan påföljd skall utdömas samt 3 att vård med stöd av LVU skall ske. 12 svarar inte på frågan och 6 vet ej.

176 SOU 1993:35

Medling/konfliktlösning

46 handläggare svarar ja på frågan om medling/konfliktlösning skall införas, 9 svarar nej och 4 vet ej. 24 svarar att beslut om medling/kon- fliktlösning skall fattas av allmän domstol, 18 svarar socialtjänsten och 3 förvaltningsdomstol. ] vet ej.

24 svarar att socialtjänsten skall ansvara förverkställigheten, 13 svarar kriminalvården och 8 att socialtjänsten och kriminalvården skall ha ett gemensamt ansvar. 1 vet ej.

På frågan om vad som skall hända om medlingen/konfliktlösningen inte kommer till stånd svarar 7 att anmälan skall ske till åklagaren, 10 att ärendet på nytt skall tas upp i domstol, 1 att insatser med stöd av LVU skall sättas in, 1 att böter skall utdömas, 1 att samhällstjänst skall utdömas, 1 att den unge skall tilldelas varning samt 1 att böter skall utdömas. 17 besvarar inte frågan och 7 vet inte.

Fängelsebesök i avskräckningssyfte

På frågan om det skall vara möjligt att låta unga lagöverträdare besöka ett fängelse under en kort tid i avskräckningssyfte svarar 28 ja och lika många nej. 3 besvarar inte frågan. 15 svarar att beslut om fängelsebesök skall fattas av socialtjänsten, 12 svarar allmän domstol och 1 svarar att det saknar betydelse var beslutet fattas. 17 anser att den unges samtycke skall vara en förutsättning för att fängelsebesök skall kunna beslutas, 11 menar att samtycke inte behövs.

Ansvaret för verkställigheten skall enligt 15 handläggare åvila kriminal- vården, medan 11 svarar att socialtjänsten skall ha hand om verkställig- heten och 2 att det skall vara en gemensam angelägenhet för socialtjänsten och kriminalvården.

Sociala kontrakt

På frågan om sociala kontrakt skall kunna upprättas och ersätta åtals- underlåtelse eller dom beträffande första- eller andragångsbrottslingar svarar 43 ja, 13 nej och 3 vet ej. 25 av de 43 som svarat ja anser att det sociala kontraktet skall utarbetas av socialtjänsten, 3 anser att polisen skall svara för uppgiften, 4 säger åklagarmyndigheten, 4 socialtjänst och polis tillsarrunans, 5 socialtjänsten och åklagarmyndigheten tillsammans och resterande 2 anser att de tre myndigheterna gemensamt skall fullgöra upp- rättandet av kontraktet.

På frågan vem som skall kontrollera att kontraktet följs svarar 24 socialtjänsten, 5 polisen, 7 åklagarmyndigheten, 4 socialtjänsten och polisen tillsammans, 2 socialtjänsten och åklagarmyndigheten tillsammans och l socialtjänsten, polisen och åklagarmyndigheten tillsammans.

Om kontraktet bryts skall enligt 27 handläggare ärendet föras vidare till åklagare och domstol för vidare prövning. 1 anger att ansökan om vård enligt LVU skall göras och 1 anser att beslut om åtalsunderlåtelse skall fattas. 13 besvarar inte frågan och 1 vet ej.

SOU 1993:35 177

Skadelindrande arbete

På frågan om skadelindrande arbete skall införas som en sjävständig påföljd svarar 38 ja, 8 nej och 7 vet ej. 1 lämnar frågan obesvarad. Beträffande verkställigheten svarar 28 att den skall vara en uppgift för kriminalvården, 6 att socialtjänsten skall ha ansvaret och 4 att de båda myndigheterna tillsammans skall ansvara för verkställigheten.

På frågan om vad som skall hända om insatsen inte fullgörs svarar 28 att ärendet skall återföras till åklagare och domstol och att annan påföljd skall ådömas. 2 handläggare anser att ärendet skall återföras till de rättsvårdande myndigheterna men att samråd skall ske med socialtjänsten innan man bestämmer en eventuell ny påföljd. 1 svarar att ny utredning skall företas i syfte att klargöra om vård enligt SoL eller LVU kan komma i fråga. 7 avstår från att besvara frågan.

INSTÄLLNING TILL NYA REAKTIONSFORMER

(Sammanställning) Reaktionsform Bör införas S:a svar ja nej vet ej Varning 6 44 9 59 Föreskrift 13 38 8 59 Övervakning 9 44 5 58 Akut omhändertagande 39 19 1 59 Samhällstjänst 54 3 2 59 Medling/konfliktlösn 46 9 4 59 Fängelsebesök 28 28 56 Sociala kontrakt 43 13 3 59 Skadelindrande arbete 38 8 7 53

5.2.8 LVU—omhändertaganden

Inledning

Varje år blir omkring 300 ungdomar föremål för vård enligt LVU på grund av eget beteende, dvs. missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende. Av dem är ungefär 200 i åldern 15 - 17 år. Omedelbart omhändertagna på grund av eget beteende blir omkring 300 ungdomar i åldern 15 - 17 år.

Det finns inga statistiska uppgifter om vilken av de nämnda beteende- störningama som är den mest förekommande anledningen till att vård enligt LVU kommer till stånd, eftersom den offentliga statistiken enbart anger det åberopade lagrummet. För att i någon mån klargöra i vilken omfattning ansökan om vård, beslut om vård eller beslut om omedelbart omhändertagande har indikerats av brottslig gärning har vi gjort en under- sökning av ett antal ungdomar i åldern 15 till 18 år, hemmahörande i

178 SOU 1993:35

Stockholms kommun, vilka under åren 1988, 1989, 1990 och 1991 omhän- dertagits för vård eller varit föremål för ansökan om vård.

Undersökningsgrupp och material

Undersökningen omfattar 70 pojkar och 24 flickor, alltså tillhopa 94 ungdomar, vilkas ärenden åren 1988 - 1991 varit uppe för avgörande vid Stockholms läns länsrätt efter det att Stockholms socialtjänst ansökt om vård enligt LVU eller underställt beslut om omedelbart omhändertagande. För undersökningen har en genomgång skett av länsrättens domar, socialtjänstens personakter och utdrag ur Rikspolisstyrelsens person- och belastningsregister. Flertalet av de undersökta har befunnit sig i åldrarna 15 - 17 är, några av dem dock strax under 15 år eller precis kring 18 år.

Undersökningens resultat Social bakgrund

Tabell 1. Åldersfördelning

Ålder Antal —( 15,0 8 15,0 - ( 15,5 14 15,5 - ( 16,0 14 16,0 - ( 16,5 11 16,5 - ( 17,0 17 17,0 - ( 17,5 9 17,5 - ( 18,0 21 Summa 94 Medborgarskap

Här redovisas i vilket land den unge var medborgare vid tiden för omhändertagandet. Tidigare medborgarskap redovisas inom parentes.

Tabell 2. Medborgarskap

Medborgare i Antal Sverige 72 (13) Finland 2 Utomnordiskt land 20

SOU 1993 :35 179

Familjesituation

Av de undersökta ungdomarna hade 50 levt hela och 42 delar av sin uppväxt tillsammans med sina biologiska mödrar. 2 ungdomar hade inte alls vuxit upp tillsammans med sina biologiska mödrar. I det ena fallet rörde det sig dock om ett adoptivbarn som kommit till Sverige vid späd ålder.

19 ungdomar hade levt tillsammans med sina biologiska fäder under hela uppväxttiden, 56 under delar av uppväxten och 16 hade inte alls vuxit upp med sina fäder. Uppgifter saknas beträffande 3 personer.

Av ungdomarna var det endast 16 som under hela sin uppväxttid levt tillsammans med båda föräldrarna.

Skolsituation vid tiden för omhändertagandet

Av de undersökta ungdomarna var 50 inte skolpliktiga vid tiden för omhändertagandet. Av de övriga 44 ungdomarna uppgavs endast 3 vara utan problem i skolan. Vid tiden för omhändertagandet hade 3 avbrutit grundskolan, 2 var avstängda från undervisning på grund av våldsamt beteende och 1 hade anpassad studiegång.

Av ungdomarna hade 29 någon gång under grundskoletiden deltagit i andra undervisningsformer, som placering i skoldaghem, skolhem eller specialskola, eller haft regelbunden kontakt med Skolpsykolog/skolkurator. De skolpliktiga ungdomarnas problem framgår av nedanstående upp- ställning.

Tabell 3. Olika problemtyper

Problemtyp Antal Skolk 29 Bråkig, stökig 11 Våldsam 4 Mobbare 3 Mobbad 2 Läs— och skrivsvårigheter2 Andra problem 10

Under beteckningen andra problem döljer sig Skolvägran, koncentra- tionssvårigheter, Språksvårigheter, passivitet, bristande prestationsförmåga och allmänt avvikande beteende.

Orsaker till omhändertagande/ansökan

32 omhändertaganden har skett med stöd av 6 å LVU, dvs. föranletts av situationer eller beteenden av sådan att att ett omedelbart ingripande ansetts nödvändigt. För de resterande 62 ungdomarna har omhändertagan—

180 SOU 1993:35

de respektive ansökan skett med stöd av bestämmelserna i 3 å LVU (före 1.7. 19901 å andra st 2 LVU).

Brottslig verksamhet, mestadels dock i kombination med andra problem, anges som skäl för omhändertagande eller ansökan om vård avseende 76 ungdomar. Endast 18 hade ett vårdbehov som var föranlett av andra problem än brott.

Oftast angavs mer än ett problem i de utredningar som legat till grund för omhändertagandet. Nedan redovisas en lista över de problem som angetts som skäl.

Tabell 4. Skäl till omhändertagande

Problemtyp Antal individer Stölder, snatteri 63 Skadegörelse, klotter 30 Hot om våld 25 Våld, misshandel, slagsmål 34 Rån 18 Annan brottslighet 44 Rymningar, vagabondage 28 Alkoholmissbruk 15 Narkotikamissbruk 29 Sniffning 3 Skolproblem 26 Psykiska problem 5 Annat 29

Bakom beteckningen "annat" finns problem av typ vistelse i olämpliga miljöer, allvarliga konflikter med föräldrarna och suicidhot. [ 2 fall har omhändertagandet skett för att undvika en förestående häktning och i 3 fall för att häva en redan beslutad häktning.

De 18 ungdomar, 11 flickor och 7 pojkar, som inte alls hade något slags brottslig verksamhet i sin problembild, uppgavs i ansökan behöva vård på grund av narkotikamissbruk (2), alkoholmissbruk (1), blandmiss- bruk av alkohol och narkotika (3), vagabondage i kombination med narkotikamissbruk (3), rymningar, vagabondage (2), vistelse i olämpliga miljöer (2), föräldrakonflikter (1), hot och våld mot föräldrar (2), psykiska problem (2).

Icke ful/följda beslut/ansökningar utan bifall

Av ansökningarna är det 11 som inte bifallits av länsrätten, varav 8 på grund av att länsrätten inte funnit att vård vare sig enligt LVU eller med stöd av SoL varit nödvändig och 3 på grund av att rätten ansett att frivillig vård var möjlig. 7 mål rörande omedelbara omhändertaganden har avskri- vits av länsrätten på grund av att ansökan om fortsatt vård inte kommit in inom föreskriven tid. 5 beslut om omedelbart omhändertagande har inte

SOU 1993:35 181

fastställts av länsrätten, 1 på grund av att den unge häktats och de övriga 4 på grund av att länsrätten inte ansett sådan fara för hälsa eller utveckling förelegat som motiverade ett omedelbart omhändertagande. Socialtjänsten har återtagit sin ansökan om fortsatt vård i 14 fall där det gått att åstadkomma behövlig vård på frivillig väg. I vart fall har ärendet inte fullföljts på grund av att ingen institution velat ta emot den unge.

Tidigare insatser

Av de undersökta ungdomarna har 26 inte varit föremål för några som helst socialtjänstinsatser före det aktuella omhändertagandet. 26 har varit tvångsomhändertagna sammanlagt 32 gånger, medan 41 varit frivilligt omhändertagna vid totalt 83 tillfällen. 13 har varit föremål för öppen- vårdstvång i form av kontaktperson/kontaktfamilj. På frivillig väg har kontaktperson/kontaktfamilj varit förordnad för 10 ungdomar, och lika många har varit föremål för olika andra frivilliga sociala insatser, som samtalskontakt, familjebehandling eller lägerprojekt.

Det är 62 av de undersökta ungdomarna som före det aktuella omhän- dertagandet varit föremål för insatser - mestadels i öppen vård - inom den psykiatriska barn— och ungdomsvården och vid Mariaklinikens ungdomsav- delning. 9 har varit inlagda vid bampsykiatrisk klinik och 8 har på grund av missbruk varit intagna vid Mariakliniken.

Av de undersökta ungdomarna har 61 före det aktuella omhändertagan- det gjort sig skyldiga till brott som föranlett ett eller flera samhällsingri- panden i form av fängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom, överlämnande till vård inom socialtjänsten, böter eller åtalsunderlåtelse.

Det bör noteras att antalet som begått brott före det aktuella omhän- dertagandet är högre än vad som utvisas av registeruppgifterna, där endast brott begångna efter 15 år finns upptagna.

I nedanstående tabell redovisas samhällsingripanden för brott begångna före omhändertagandet, fördelade på antal individer som varit föremål för åtgärden och på hur många gånger varje ingripande skett.

Tabell 5. Samhällsingripande på grund av brott före omhändertagan- det

Samhällsingripande Antal ingripanden Antal personer

Åtalsunderlåtelse 35 26 Böter genom dom 34 24 Böter genom straff- föreläggande 16 15 Villkorlig dom 0 0 Överlämnande till vård inom socialtjänsten 58 38 Skyddstillsyn 12 7 Fängelse 6 4

182 SOU 1993:35

Överlämnande till vård inom socialtjänsten är jämsides med böter den vanligaste ingripandeformen. Mer än hälften av de 61 ungdomar som finns registrerade för brott före det aktuella omhändertagandet har ådömts denna påföljd och flera av dem vid mer än ett tillfälle.

För brott begångna efter det aktuella omhändertagandet finns 56 av de undersökta ungdomarna registrerade. I nedanstående tabell redogörs för hur många individer som varit föremål för samhällsingripande efter det undersökta omhändertagandetlllfället och för hur många gånger varje ingripande förekommit.

Tabell 6. Samhällsingripanden på grund av brott efter omhän- dertagandet

Samhällsingripande Antal ingripanden Antal personer

Åtalsunderlåtelse 1 1 9 Böter genom dom 19 16 Böter genom straff- föreläggande 15 1 1 Villkorlig dom 3 Överlämnande till vård inom socialtjänsten 36 20 Överlämnande till sluten psykiatrisk vård 1 1 Skyddstillsyn 34 17 Fängelse 28 12

Totalt finns det i undersökningsgruppen 22 personer, 9 pojkar och 13 flickor, som inte alls förekommer i person- och belastningsregistren.

Sammanfattning

Undersökningen omfattar 94 ungdomar vars ärenden åren 1988 - september 1991 handlagts vid länsrätten i Stockholms län efter det att socialtjänsten i Stockholms kommun ansökt om vård enligt LVU eller underställt beslut om omedelbart omhändertagande. Den dominerande anledningen till att dessa ungdomar blivit föremål för omedelbart omhändertagande eller ansökan om vård är brottslig verksamhet. Det är få av ungdomarna som före det undersökta omhändertagandet inte gjort sig skyldiga till någon form av brott och ett stort antal av dem har också meddelats åtalsunderlåtelse eller dömts vid ett eller flera tillfällen. 38 har vid sammanlagt 58 tillfällen överlämnats till vård inom socialtjänsten. Majoriteten av ungdomarna har även före det undersökta omhän— dertagandet varit föremål för olika insatser inom socialtjänsten. Flera av dem har varit omhändertagna mer än en gång. En stor andel av dem har vuxit upp i hem med bara en förälder. Skolproblem särskilt i form av skolk, är vanligt förekommande. Bilden av en grupp ungdomar med stark kriminell belastning förstärks av uppgifter rörande ingripanden efter

SOU 1993:35 183

undersökt omhändertagande. För 56 av dem finns noteringar om åtals- underlåtelser, strafförelägganden och domar.

5.3 Principerna för fördelning av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet

5 . 3. 1 Inledning

I avsnitt 5.2 har vi behandlat påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten och några av de åtgärder som kan förekomma inom ramen för denna. Som där framgått är det sedan länge en vedertagen princip att unga lagöverträdare såvitt möjligt inte skall ställas inför domstol och bli föremål för åtgärder inom kriminalvården. Det är i stället de sociala myndigheterna som skall vidta åtgärder mot ungdomar som begår brott. Denna princip har på olika sätt kommit till uttryck i lagstiftning, för— arbeten och praxis. I detta avsnitt redogör vi närmare för den nämnda principen.

5 . 3 .2 Gällande princip

Straffmyndighetsåldem i Sverige är 15 år och det ligger inte inom vårt uppdrag att pröva denna gräns. Eventuella ingripanden vid brott mot den som inte uppnått denna ålder är i princip en exklusiv uppgift för socialtjän- sten. Polisen är emellertid, även beträffande ungdomar i äldrama under 15 är, skyldig att ingripa för att motverka och förhindra brott. Vidare finns det möjligheter att under vissa begränsade förutsättningar utreda brott som begåtts av barn under 15 år (13 och 15 åå LUL). Brott som begåtts av barn under 15 år kan också under vissa förutsättningar bli föremål för domstolsprövning. Möjligheten till sådan prövning utnyttjas dock ytterst sällan. I de få fall så sker är det inte heller fråga om ett åtal för brott. I stället för åklagaren, efter framställning av socialnämnd, länsstyrelse eller vårdnadshavare, en s.k. bevistalan. Genom bevistalan hänskjuts frågan om barnet begått brott till rättens prövning. Rättens avgörande av saken sker genom dom, i vilken anges att rätten funnit att den unge begått gärningen eller att så inte blivit utrett. De sociala myndigheterna är inte bundna av rättens avgörande.

För ungdomar i åldern 15-17 år är straffrättsliga påföljder inte uteslutna. Även beträffande denna åldersgrupp är det emellertid primärt en uppgift för socialtjänsten att vidta åtgärder i anledning av brott. Tanken är att åtal skall kunna undvikas i den mån man kan åstadkomma lika goda eller bättre behandlingsmöjligheter för en ung lagöverträdare utan att åtal väcks. Ungdomar i den här aktuella ålderskategorin meddelas också åtalsunderlåtelse i stor utsträckning. Den grundläggande regeln om åtalsunderlåtelse finns i 1 å LUL. Vi behandlar bestämmelserna om åtalsunderlåtelse utförligt i avsnitt 10. Här skall endast nämnas att det många gånger är en förutsättning för åtalsunderlåtelse att den unge blir

184 SOU 1993 :35

föremål för insatser inom socialtjänsten. Ett ytterligare uttryck för socialtjänstens företräde är de regler om påföljdsbestämning som finns i BrB. I 29 kap. 7 å BrB föreskrivs således att om den tilltalade begått brottet innan han fyllt 21 är, hans ungdom skall beaktas särskilt vid Straffmätningen. Bestämmelsen öppnar också en möjlighet för domstolen att i dessa fall döma till lindrigare påföljd än vad som är stadgat för brottet. Det är relativt ovanligt att ungdomar i åldern 15-17 år ådöms annan påföljd än böter eller överlämnande till vård. Dessa ungdomar kan dömas till fängelse endast under vissa snävt angivna förutsättningar (se avsnitt 5.1 och 17).

Socialtjänsten har ett särskilt ansvar även för unga lagöverträdare i åldern 18 - 20 år. Således gäller de ovan nämnda reglerna om påföljdsbe- stämning i brottsbalken även denna ålderskategori och som framgått är påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten tillämplig avseende den som begått brott innan han fyllt 21 år. Möjligheterna att använda vanliga straffrättsliga påföljder är dock väsentligt större i dessa fall.

Socialtjänsten har alltså ett övergripande ansvar för barn och ungdom. Av 12 å SoL framgår att socialnämnden skall verka för att de unga växer upp under goda och trygga förhållanden. Nämnden skall också i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling av barn och ungdom. Vidare skall nämnden med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken på en ogynnsam utveckling och i nära samarbete med hemmen sörja för att de unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd de behöver. Om hänsynen till den unges bästa motiverar det, skall nämnden tillse att han får vård utanför det egna hemmet.

5.4 Reaktionemas användning, m.m.

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning ungdomar i åldern 15—20 är gör sig skyldiga till brott, vilka brott och brottstyper det rör sig om, hur många av ungdomarna som lagförs för brott och hur påföljderna fördelar sig, skall vi i detta avsnitt redovisa en del statistiska uppgifter avseende ungdomar i de nämnda äldrama. Uppgifterna är hämtade ur Rättsstatistisk årsbok 1992 och ur Statistiska centralbyråns skrift Ungdomar och brott, 3:e upplagan 1992. Ytterligare uppgifter lämnas i Jerzy Sameckis avsnitt Ungdomsbrottsligheten, en kunskapsöversikt (avsnitt 1, del B).

Hur många ungdomar som faktiskt förövar brott vet vi inte. En del av brotten blir polisanmälda men långt ifrån alla. En mycket stor del blir överhuvudtaget inte upptäckta. Det gäller kanske särskilt brott som riktas mot det allmänna och där det inte finns någon enskild målsägande som drabbas av brottet. Olika faktorer bestämmer människors benägenhet att anmäla brott. En viktig faktor är naturligtvis den låga uppklaringspro— centen. Många människor anser att det inte lönar sig att anmäla ett brott därför att det är mycket liten utsikt att gärningsmannen åker fast. Detta

SOU 1993:35 185

gäller särskilt de fall, där man inte kan peka ut någon misstänkt gämings- man. Anmälningsbenägenheten kan också vara beroende av hur allvarligt brottet är och hur förnärmad målsäganden är. Mycket grova brott kommer i större utsträckning till polisens kännedom än mindre brott.

År 1991 anmäldes ca 1,2 miljoner brott. Hur många av dessa brott som förövats av ungdomar kan naturligtvis inte fastställas, om brotten inte klaras upp, och uppklaringsprocenten är som ovan nämnts mycket låg vid flertalet brott, inte minst förmögenhetsbrotten, där särskilt snatteri och skadegörelse anses vara typiska ungdomsbrott.

Vill man ha statistiska uppgifter om brottslingsklientelet får man alltså gå till de tabeller som ger anvisning om personer som misstänks och lagförs för brott.

Statistiken över brottsligheten bland minderåriga (icke straffmyndiga personer) avskaffades i slutet av 1970-talet. De undersökningar som då gjordes visade att 15-åringarna registrerades mest av alla åldersgrupper men att också 13- och 14-åringama nådde höga tal i statistiken. Vad vi i fortsättningen skall intressera oss för är de unga lagöverträdarna i åldrarna 15-20 år.

År 1991 misstänktes sammanlagt 108 374 personer för brott. Av dessa utgjorde 24 524 personer ungdomar i åldern 15-20 år. Andelen ungdomar utgjorde således 22 procent av de misstänkta. I tabell 1 redovisas antalet personer som misstänks för brott efter brottsart samt ålder 1991. Man kan alltså utläsa vilka brottstyper de unga misstänks för. Det kan därvid konstateras att andelen förmögenhetsbrott är stor liksom andelen brott mot trafikbrottslagen, och då särskilt olovlig körning.

I tabell 2 redovisas antalet lagförda personer efter kön, ålder, med- borgarskap m.m, 1991. Det rörde sig detta år om 167 359 personer. Av dessa var 35 276 ungdomar i åldern 15 - 20 år. Antalet ungdomar utgjorde således 21 procent av det totala antalet lagförda. Mellan 1980 och 1991 sjönk andelen ungdomar (15 - 20 år), lagförda för alla typer av brott, från 25 procent till 21 procent. Tendensen sedan mitten av 70-talet att relativt sett färre ungdomar lagförs kvarstår alltså även på 80-talet.

I tabell 3 har de lagförda personerna spaltats upp efter ålder. Av särskilt intresse är att se hur brotten beträffande ålderskategoriema 15 - 17 år respektive 18 - 20 år fördelas. Man kan t.ex. se att misshandelsbrott (3 kap. 5 å BrB) förekommer i ungefär samma utsträckning i de båda ålderskategoriema, att våld mot tjänsteman (17 kap. 4 å BrB) i högre grad är ett brott bland 18-20 åringama medan tillgreppsbrott är vanligare bland 15-17 åringama, ja faktiskt har dessa brott här högst frekvens bland alla ålderskategorier. Av naturliga skäl återfinns rattfylleristema främst bland ungdomar i åldern 18 20 år.

När det gäller påföljdsstatistiken redovisas i tabell 4 antal personer som meddelats åtalsunderlåtelse eller dömts till olika påföljder 1991. Det kan därvid konstateras att böter är den i särklass vanligaste brottspåföljden för ungdomar. En av två 15-17 åringar och två av tre 18-20 åringar får böter. För den yngsta ålderskategorin är överlämnande till vård inom socialtjän— sten en vanlig påföljd medan fängelse förekommer i liten utsträckning (22 fall). Härtill skall dock läggas de 20 fall där ett kort fängelsestraff

186 SOU 1993:35

meddelats i kombination med skyddstillsyn. Vad beträffar antalet åtalsunderlåtelser visar siffrorna att 40 procent av 15-17 åringama och endast 10 procent av 18-20 åringama får åtalsunderlåtelse.

Ytterligare uppgifter om de ungdomar som dömts till fängelse lämnas i tabell 5. Det visar sig här att fängelsestraffets längd för ungdomar i åldern 15-17 är huvudsakligen ligger under sex månader. Mer än hälften har straff på två månader eller lägre. Hit räknas de som dömts till skyddstillsyn i kombination med fängelse. Att endast tre ungdomar i denna ålderskategori fått fängelse i mer än ett år kan förklaras av att domstolarna tillämpar straffnedsättningsreglema i 29 kap. 5 och 7 åå med avsevärd spännvidd.

För gruppen 18—20 åringar ligger också en avsevärd del av fängelse- straffen på tider under sex månader. Fall där fängelse ansetts påkallat med hänsyn till brottslighetens art hör hit. Även för dessa ungdomar spelar reduceringsreglema i 29 kap. BrB stor roll vid Straffmätningen i fråga om allvarligare brott.

Slutligen föreligger tabell 6 som visar att återfallsfrekvensen bland ungdomar i åldern 15-17 år är den högsta bland alla som lagförts för brott. Därnäst kommer ålderskategorin 18-20 år.

Brottsart 15 år

Samtliga brott 1838

Brott mot brottsbalken . Ej16 kap16 par 1000

Brott mot person (3—7 kop) 150

Bron moi liv och hälsa (3 kap) 87 Darav Mord, dråp. barnadråp och misshandel med dodlig utgång därav fullbordade brott Misshandel. aven grov ej med dodlig utgång 84 mer barn 0-6 år mot barn 7-14 år 26 mot kvinna 14 mot man 47 vallande till annans död ! Brott mot frihet o (tid (4 kap) 66 Aiekrankningsbion (5 kap) 1 Sexualbrott (6 kap) 8

därav våldtakt. grov våldtäkt 1

Brott mot familj (7 kapl

Brott mot förmögenhet (8-12 kop)

Stöld, rån m m (8 kap) Ti grupp av motordrivet lortskaflnlngsmedal 95 darav bil, fullbordade brott 53

bil, torsok 20

motorcykel 7

moped 22 Tillgrepp av ej motordrivet lortskatlningsmedol 28 darav cykel 27

lnbroiisstold exkl skjutvapen 129 daiav i lagenhet och Villa 13 ! kallare, Vlnd 5 I liiiidshus 9 iburik, varuhus o d 25 Stold av skjutvapen 5

Ovr stold, snatteri 513 darav ficksiold 2 väskryckning 7 ibutik. varuhus o d 413 från motorfordon 25 under yrkesmässig iransp

876 7 30

16åi 4922 3726 728 462

443

91 69 312

318 19

3258 2649

509 272 153

57 131 90 87

683 43 33 35 184

7

1792 13 22 1347

225 4

17år 5009 3963 726 490

476

43 82 375

314 13

3327 2658

693 471 177

57 105 67 64

725 55 27 37 228 15

1715 12 20 1192

299 18

189r 4353 3524 706 51 2

501

16 77 429

249

19

2803 21 84

635 472 190 51 51

77 69

623 61 24 38 187 12

1 355

835 320 4

1921

41 70

3211 696 512

496

11 82 422

222 19

2573 1944

540 388 188 31 28

59 56

568 66 22 19 229

8

1227 7

692 376 11

20 24 är 25 29 år 30 39 är 40 49 år 50 59 år 60 år

191 60 1 6849

13047 3059 2213

1 0769 2762 1 905 33 40 12 14

1821 9 31 20 19 697 1191 44 27 1240 46 43 101 33 39

6 21

10206 6983

8238 5437

1391 1026 589 370 149 80 36 38 19

760

238 220

1939 1130 271 213 98 74 108 74 649 281 50 23 4738 4205 51 40 13 11 2951 3161

979 451 28 22

174 154

24103

'I 5289 4084 2610 68 17

2490 34 99 1219 1299 42 2033 75 225 62

46

1 1 681 7805

846 579 159 21 13 214 196

1347 386 140

77 276 21

6370 63 15 5147

529 17

1 6498

9727 2784 1629

56 20

1521 18 99

875 630 26

1416 85 217 40

43

7051 4342

221 177 43 3

3

68 65

503 146 62 45 102 11

3718 23 3137 157 6

6891 3945 1031 545

26 l3

483 4 32 248 224 16 492 51 99 12

4

2898 201 4

34 29 18 17 78 23 12 16

1823 1657 24 1

Totalt

4983 1 08374

3413 503 242

NN

206 104 100 21 240 30 50

2840 2490

mm

242

_Nmmvw c:.—

2377 2

71614 17229 11207

250 79

10637 101 463

3995 6708 193 7710 349 880 213

123

55781 39236

5727 4159 1454 343 411 1038 958 7736 1279 499 451 2181 155

29880 226 94 22909 3387 11 l

Därav kvinnor

17957

per rad Anm. antalet personer redovisas netto per rad dvs varje person kan förekomma högst

14544 1521 793

25 10

735 22 64 448 234 29 697 109 18

42

12561 9861

253 206 50 2

3

72 68

439 108 49 46 89 3

9251 29 7

8532 146

9

Persons suspected of offences, by type of offence and age

,

Personer som misstänkts för brott efter brottsart samt ålder 1991

, 1991

en gång

Tabell 1 SOU 1993 35

187

Brottsart

Rån grovtiän

Bruikrån

Posnän

Bunkmän

Yaxnån

Rån mot åldringar handikappade m1| Annatran

Bedragen och annen oredlrgher (9 kan) darav bedrageii, grovt medtagen bedragligt beteende daravrned check med konto/kieditkort mot lorsakringskassa haleri. halenlorsuelse

Forskiiigiing mm (10 kap) Brott mot borgenarer mm (11 kap) Skadegorelsebrotl (12 kap)

Brott mot allmenheten (13-15 kap)

Allmanlarliga brott (13 kap) därav mordbrand

Forlalskningsbrott (14 kap)

Mened. lalskt åtal mm (15 kap)

Brott mot staten (16-20 kap)

Brott mot allm ordning (16 kap) 81011 mor allman verksamhet (17 kap) daiav våld mm mot transte

man (1.2 5 !) Hogmälsbrotl (18 kap) Brott m rikets sakerh (19 kap) T|ansle1el m m (20 kap)

Trafikbrottslagen (TBL) Darav rattfyllerr grovt rattl smrrnrng olovlig kornrng. aven grov

Ovriga Inger och lorfettningar Darav mot varusmugglingslageii narkoukasualnagen hamsmnmng oveilåtelse rn m innehav skanebrongagen naturvårdslagen nunoskvdddagen

tsar

15

65

17 48 19

130

683 46 9 621

81 4

16 a

64

328 125 3 200 106 641

99 25 11 42 36 96 25 72 49

1479 164 21 1319

300 18 35

34

17.1i

85 71

397 144 255 176 620 318

27 17 186 121

156 17 140 110

1430 253 37 1280

466 29 85

15 75 10