2

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

15) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21 juni 1940

(nr 621) angående avgift för smör, som användes för framställning av grädde;

16) förordning angående ändrad lydelse av 25 § och 26 § 1 mom. för­

ordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt;

17) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 25 maj

1941 (nr 251) örn varuskatt;

18) förordning angående ändrad lydelse av 65 och 68 §§ förordningen

den 6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt; samt

19) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen

den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

4

6

§•

År gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än allmänna

strafflagen eller i särskild författning, skola bestämmelserna i denna lag icke

äga tillämpning.

7 §•

Brott som i denna lag avses må åtalas, förutom vid laga domstol i brott­

mål, vid den rätt där den skattskyldige skall svara i tvistemål i allmänhet

eller, om deklarationen avser rörelse eller annan verksamhet, jämväl vid rät­

ten i den ort där verksamheten drives.

8 §.

Böter och straffskatt, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, dels att 38 § 3 morn., 39 § 4 morn., 42 § 1 morn.,

49 § 4 morn., 141 § 1, 2, 4 och 5 morn., 142 och 143 §§ samt 144 § 1 och

2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till vardera av 17 och 22 §§ sam­

ma förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., av den ly­

delse som för vardera paragrafen i det följande angives.

17 §.

4 morn. Angående ansvar i vissa fall för lämnande av oriktig uppgift i

allmän fastighetsdeklaration eller i uppgift, varom i 3 mom. förmäles, stad­

gas i 141 § 4 mom. * 5

1 Senaste lydelse, se beträffande 38 § 3 morn., 39 § 4 morn., 49 § 4 morn., 141 § 1, 2, 4 och

5 morn., 143 § 3—5 mora. och 144 § 1 mom. SFS 1935:255, beträffande 143 § 1 mom. SFS

1938: 374 samt beträffande 142 § SFS 1943:47.

syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande, straffes på sätt

i första stycket sägs.

2 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration eller

virkesdeklaration, som bort avgivas på grund av 26 § 1 mom. eller 43 §

1 morn., straffes den försumlige med dagsböter.

Har den, som först efter anmaning enligt 26 § 2 mom. eller 43 § 2 mom.

är pliktig avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration, underlåtit att hör­

samma sådan anmaning och efterkommer han icke heller förnyad anmaning,

straffes på sätt i första stycket sägs.

h mom. Den som i allmän eller särskild fastighetsdeklaration eller i upp­

gift, varom i 17 § 3 mom. eller 22 § 3 mom. förmäles, uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg taxering,

straffes med dagsböter. Till enahanda straff dömes den som försummar att

behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt 42 § 1 eller 3 mom.

5 mom. Vad i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning, därest den

försumlige för sin underlåtenhet är underkastad ansvar för tjänstefel. Straff

för förseelse, som i 2 eller 3 mom. eller 4 mom. andra punkten omförmäles,

inträder icke, där den försumlige visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,

35 § 1 eller 2 inom., 40 a § 2 eller 3 morn., 42 § 2 morn., 42 § 4 mom. andra

stycket eller 47 § åligger, skall, där ej försummelsen eljest är med straff be­

lagd, böta högst trehundra kronor. Vad nu sagts gäde ock om den, som ej

behörigen fullgör vad honom åligger jämlikt förordnande, som meddelats en­

ligt 35 § 4 mom. eller 42 § 4 mom. tredje stycket eller 42 § 5 mom.

143 §.

1 mom. Örn ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i själv­

deklaration eller virkesdeklaration eller till sådan deklaration hörande hand­

ling eller i särskild uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som i 32

eller 46 § avses, stadgas i skattestrafflagen.

2 mom. Finner ordförande i taxeringsnämnd anledning antaga, att oriktig

uppgift, om vilken ordföranden vid taxeringsarbetet erhållit kännedom, kan

medföra ansvar enligt skattestrafflagen, skall ordföranden göra anmälan där­

om till landskamreraren. Sådan anmälan skall göras senast vid den tid, då

taxeringsnämndens arbete för året avslutas.

Därest landskamrerare på grund av anmälan från ordförande i taxerings­

nämnd eller eljest finner, att någon gjort sig skyldig till brott, som avses i

skattestrafflagen, skall landskamreraren göra anmälan därom till vederbö­

rande åklagare.

144 §.

1 mom. Förseelse, som i 140 §, 141 §1,2 eller 4 mom. eller 142 § omförmä­

les, åtalas vid allmän domstol.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

8

Kungl. Ma]:ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 12 § förord­

ningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och

utskänkningsskatt å spritdrycker.

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. och 12 § förordningen den 8 juni

1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker skola er­

hålla följande ändrade lydelse.

11

§.

/ mom. Om ansvar i vissa fall för den, som vid lämnande av uppgift, var­

om i 3 eller 8 § sägs, lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

12

§.

Förseelse, som avses i 11 § 2 morn., åtalas vid allmän domstol.

Böter och vitén, som ådömas enligt nämnda författningsrum, tillfalla

kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning! om ändrad lydelse av 37 § förordningen den 11 juni

1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 37 § förordningen den 11 juni 1926 angående

tillverkning och beskattning av brännvin1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

37 §.

Uraktlåter tillverkare------------femhundra kronor.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i deklaration

varom i 25 § 2 mom. sågs, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse, se SFS 1934:227.

10

Kungl. Maj.ts proposition tu 140.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 15 och 18 §§ förordningen

den 31 januari 1932 (nr 17) om accis å silke.

Härigenom förordnas, att 15 och 18 §§ förordningen den 31 januari 1932

om accis å silke skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

18 §.

Åtal för förseelse, som avses i 14, 16 eller 17 §, skall anhängiggöras vid

allmän domstol.

Förseelse, som i 14 eller 16 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare.

Förseelse, varom------------åtal angives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 16 och 19 §§ förordningen

den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa

slag av fodermjöl.

Härigenom förordnas, att 16 och 19 §§ förordningen den 14 juni 1933 om

skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

16 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

19 §.

Förseelse, som i 15 eller 17 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare vid

allmän domstol.

Förseelse, varom------- — åtal angives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 och 16 §§ förordningen

den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa

andra fettvaror.

Härigenom förordnas, att 13 och 16 §§ förordningen den 7 juni 1935 om

accis å margarin och vissa andra fettvaror skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

13 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

16 §.

Åtal för förseelse, som avses i 12, 14 eller 15 §, skall anhängiggöras vid all­

män domstol.

Förseelse, som i 12 eller 14 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare.

Förseelse, varom------------åtal angives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen

den 7 juni 1935 (nr 280) om veteavgift.

Härigenom förordnas, att 12 och 14 §§ förordningen den 7 juni 1935 om

veteavgift1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12

§.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

14 §.

Åtal för förseelse, som i 10, 11 eller 13 § avses, anhängiggöres vid allmän

domstol. Då fråga är örn anmälan eller deklaration rörande tillverkning av

1 Senaste lydelse av 14 §, se SFS 1938:446.

14

35 §.

Begår tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person

förseelse, som avses i 29 § eller 31—34 §§, eller bryter någon av dem mot

föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren

därför ansvarig, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest icke

omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap

och vilja. Bryggeriföreståndare vare jämte tillverkaren och lika med denne

ansvarig för sådan förseelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 och 17 §§ förordningen

den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker.

Härigenom förordnas, att 13 och 17 §§ förordningen den 22 december

1939 om skatt å läskedrycker skola erhålla följande ändrade lydelse.

13 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

17 §.

Begär tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person

förseelse, som avses i 12 § eller 14—16 §§, eller bryter någon av dem mot

föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren

därför ansvarig, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest icke

omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap

och vilja.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

16

Kungl. Majlis proposition nr 140.

Förslag

till

förordning' angående ändrad lydelse av 25 § och 26 § 1 moni.

förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän

omsättningsskatt

Härigenom förordnas, att 25 § och 26 § 1 mom. förordningen den 13 de­

cember 1940 om allmän omsältningsskatt skola erhålla följande ändrade ly­

delse.

25 §.

Örn ansvar i vissa fall för den, som vid lämnande av uppgift, varom i 7 §

förmäles, eller vid meddelande av upplysning jämlikt 14 § 1 morn. lämnat

oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

26 §.

1 mom. Talan om utdömande av vite enligt 23 eller 24 § anhängiggöra

vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo den skattskyldiges hemorts­

kommun är belägen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt.

Härigenom förordnas, att 7, 9, 11 och 14 §§ förordningen den 25 maj 1941

om varuskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 7

7 §•

1. Tillverkare skall------------- kontrollstyrelsens postgirokonto.

2. Erlägges icke------------ skattepliktig vara.

3. Tillverkare är------------ finner erforderligt.

Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 2 mom. sägs äga mot­

svarande tillämpning.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen

den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Härigenom förordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 19 juni 1942 om

trafikskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

11

§•

Om ansvar i vissa fall för den, som vid lämnande av uppgift, varom i 7 §

förmäles, lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

12

§.

Vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst en krona för varje tiotal kro­

nor rotvärde, som därigenom icke blivit taxerat, och i annat fall högst en

krona för varje tiotal kronor rotvärde, som icke skulle ha taxerats i hän­

delse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet

dock minst 50 kronor.

I 143 § 2 mom. föreskrives vidare, att örn oriktigt meddelande, varom i

1 mom. förmäles, icke lämnats mot bättre vetande, men den som lämnat

meddelandet vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, vad

i 1 mom. stadgas skall hava motsvarande tillämpning, dock att böterna må

bestämmas till högst hälften av vad i nämnda morn. sägs, men likväl ej lägre

än 25 kronor.

I 143 § äro dessutom upptagna särskilda bestämmelser om straff för del­

aktighet i falskdeklarationsbrott, om straffrihet för den som av egen drift

beriktigat oriktigt meddelande samt örn konkurrens mellan falskdeklara­

tionsbrott och tjänstefel.

Även åtskilliga andra författningar innehålla bestämmelser om straff

för den som i deklaration eller annan skriftlig handling, som skall tjäna

till ledning vid fastställande av skatt eller annan allmän avgift, uppsåt­

ligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, vilken föranlett el­

ler varit ägnad att föranleda undandragande av skatt eller annan allmän

avgift. Straffbestämmelser av dylikt eller därmed jämförligt innehåll åter­

finnas sålunda i följande författningsrum, nämligen

1) 4 § 8 mom. förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående be­

villningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,

2) 12 § förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild

stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper,

3) 47 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpel­

avgiften,

4) 29 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561), jämförd

med 14 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,

5) 9 § förordningen den 17 maj 1923 (nr 116) angående skatt för hundar,

6) 1—4 §§ lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varu-

införsel,

7) 11 § förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och

utskänkningsskatt å spritdrycker,

8) 1, 5 och 6 §§ lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestäm­

melser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,

9) 30 och 32 §§ förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående till­

verkning och beskattning av brännvin,

10) 219 § tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391),

11) 8 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin

och motorsprit,

12) 15 § förordningen den 31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke,

13) 16 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor

och vissa slag av fodermjöl,

14) 15 § förordningen den 24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli,

22

Kungl. Maj:ts proposition m 110.

fen för finansdepartementet att tillkalla tre sakkunniga för att verkställa ut­

redning av frågan om skärpt bestraffning av falskdeklaration m. m. Jag an­

förde därvid till statsrådsprotokollet, att frågan om skärpt bestraffning av

falskdeklaration samt liknande brott och förseelser redan tidigare stått på

dagordningen och numera ytterligare aktualiserats till följd av såväl de av

bankofullmäktige berörda förhållandena som den skärpta beskattningen, vil­

ken ökat angelägenheten av en effektiv och riktig taxering. Efter det jag i

mitt yttrande till statsrådsprotokollet redogjort för gällande bestämmelser

om straff för bedrägeri och för det förslag till skärpning av straffet för dy­

lika brott, som vid den tiden var föremål för lagrådets granskning, anförde

jag vidare:

Ett förfarande, varigenom någon uppsåtligen meddelar oriktiga, ofullstän­

diga eller eljest vilseledande uppgifter och sålunda föranleder att det allmän­

na undandrages skatt eller annan liknande inkomst, lärer i och för sig både

enligt gällande strafflag och enligt föreliggande förslag till ändringar däri

kunna hänföras under bedrägeribegreppet. Däremot skulle ett försök att så­

lunda undandraga det allmänna dylik inkomst icke kunna bestraffas enligt

gällande strafflag men väl enligt ändringsförslaget. Ha de vilseledande upp­

gifterna icke lämnats uppsåtligen utan allenast av vårdslöshet, kan förfaran­

det icke inrymmas under någon av bestämmelserna i vare sig gällande straff­

lag eller ändringsförslaget.

Även i den mån dessa förfaranden sålunda i och för sig skulle kunna be­

tecknas såsom bedrägeri eller försök därtill äro de dock genom speciallag­

stiftning undandragna området för allmänna strafflagens bedrägeribegrepp.

Att ifrågavarande s. k. defraudationshandlingar i bestraffningshänseende

bedömts mildare än bedrägeri enligt allmänna strafflagen har i straff rätts­

litteraturen förklarats i huvudsak därmed, att det allmänna i sitt offentlig­

rättsliga förhållande till den enskilde förskaffat sig betydligt större möjlig­

heter att framtvinga och pröva upplysningar än som förefinnas enskilda

emellan, att dessa defraudationshandlingar följaktligen icke i samma grad

som det vanliga bedrägeribrottet kunna hota att undergräva förtroendet i

den mänskliga sammanlevnaden, att den enskilde, då han utför en sådan

handling, ofta känner sig stå i försvarsställning gentemot det allmännas krav

på ekonomiska uppoffringar från hans sida samt att i varje fall det allmänna

rättsmedvetandet faktiskt bedömer dessa handlingar mildare än bedrägeri-

brottet.

Ehuru vad sålunda framhållits kan vara förtjänt av ett visst beaktande,

bör dock betydelsen därav icke överskattas. Detta gäller till en början det

allmännas möjligheter till kontroll, vilka i praktiken av olika skäl vanligen

icke än) större och kanske ofta rent av mindre än de som enligt avtal eller

eljest sta den enskilde till buds i hans ekonomiska mellanhavanden med and­

ra. Icke heller synes man i detta sammanhang böra tillmäta alltför stort vär­

de åt den hos den enskilde understundom föi’ekommande uppfattningen, att

skatter och andra avgifter till det allmänna innebära uppoffringar som han

nödgas göra utan motsvarande kompensation. Det allmänna rättsmedvetan­

det slutligen lärer vid bedömningen av nu förevarande defraudationshand­

lingar ha rönt visst inflytande av såväl den nuvarande lagstiftningens inställ­

ning till desamma som ock den omständigheten att dessa handlingar, vilka

förvisso äro vanligt förekommande, icke så ofta bli beivrade.

Sedan jag härefter i yttrandet lämnat en redogörelse för ett av Kungl.

Maj:t vid 1935 års riksdag framlagt förslag angående ökad skattekontroll

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallade jag den 6 december 1941

såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare, t. f. underståt­

hållaren K. G. A. Sandström, chefen för finansdepartementets rättsavdelning,

numera t. f. statssekreteraren och expeditionschefen i handelsdepartementet

E. L. Eckerberg samt professorn S. H. Nial. Åt Sandström uppdrogs att i egen­

skap av ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga avgåvo den 18 juni 1942 ett betänkande med förslag till

skärpt bestraffning av falskdeklaration m. m. (SOU 1942: 31), vilket betän­

kande innefattar åtskilliga, av motiv åtföljda författningsförslag.

I fråga örn innehållet i sakkunnigbetänkandet må i detta sammanhang näm­

nas, att de för ifrågavarande brott stadgade normerade böterna föreslås er­

satta med dagsböter samt att även frihetsstraff — fängelse eller vid synner­

ligen försvårande omständigheter straffarbete i högst två år — föreslås såsom

påföljd för dessa brott. Enligt förslaget skola bestämmelserna om straff

för sådana oriktiga uppgifter, varom nu är fråga, sammanföras i en sär­

skild lag om straff i vissa fall för undandragande av skatt m. m. (skatte-

strafflag). I de sakkunnigas förslag till sådan lag stadgas (i 1 §) att den

som till bouppteckning eller i deklaration, journal eller annan skriftlig hand­

ling, som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller annan allmän

avgift, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller någon

som han företräder leda till frihet från eller till för låg skatt eller avgift, skall

straffas med dagsböter, ej under 30, eller fängelse eller, där omständigheter­

na äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst två år. Vidare

stadgas i förslaget, att där oriktig uppgift, som i 1 § sägs, icke lämnats upp­

såtligen men den som lämnat uppgiften vid dess avgivande gjort sig skyl­

dig till grov vårdslöshet, straffet skall utgöra dagsböter, ej under tio, eller

fängelse i högst sex månader (2 §). Därjämte upptager förslaget särskilda

bestämmelser om delaktighet (3 §) samt om konkurrens (4 §) och forum

(5 §). Skattestrafflagen skulle enligt de sakkunnigas förslag träda i kraft

den 1 januari 1943.

Såsom en följd av de sakkunnigas förslag om tillskapande av en särskild

skattestrafflag — vilken i princip skulle äga generell tillämpning å sådana

brottsliga förfaranden varom nu är fråga — föreslås upphävande av mot­

svarande straffbestämmelser i ett flertal av de förut omnämnda författning­

arna. De sakkunnigas betänkande upptager sålunda förslag till förordning örn

ändring i vissa delar av taxeringsförordningen ävensom förslag till ändringar

i de förut under punkterna 1), 2), 7) samt 11)—25) anmärkta författning­

arna. Beträffande övriga uppräknade författningar — med undantag för för­

ordningen om trafikskatt, som utfärdats först efter det de sakkunniga avläm­

nat sitt betänkande — anse de sakkunniga däremot, att någon ändring av

straffbestämmelserna icke bör ske i detta sammanhang.

Slutligen innehåller sakkunnigbetänkandet förslag till vissa andra änd­

ringar i taxeringsförordningen i syfte att ernå en mera effektiv bestraffning

av vissa förseelser mot förordningen.

De sakkunnigas förslag till skattestrafflag och till förordning om ändring

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

25

i vissa delar av taxeringsförordningen torde få såsom bihang fogas vid stats­

rådsprotokollet för innevarande dag.

över de sakkunnigas betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av

rikets hovrätter (med överlämnande av yttranden från åtskilliga rådhusrätter

och häradshövdingar), kammarrätten, generaltullstyrelsen, bank- och fond­

inspektionen, kontrollstyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av

yttranden från ett flertal handelskamrer samt från Sveriges industriförbund

och Sveriges köpmannaförbund), statens livsmedelskommission, Överståthål­

larämbetet (med överlämnande av yttranden från polismästaren, t. f. skatte-

direktören och t. f. förste stadsfiskal i Stockholm), länsstyrelserna i samt­

liga län, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdo-

mare, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler

och taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Vidare har yttrande över

betänkandet inkommit från yrkesbokförares och revisorers förbund.

De sakkunnigas författningsförslag ha efter det remissvaren inkommit un­

derkastats en överarbetning inom finansdepartementet, varvid åtskilliga i ytt­

randena framförda synpunkter vunnit beaktande. Såsom resultat av över-

arbetningen föreligger nu ett inom departementet upprättat förslag till lag­

stiftning i ämnet.

Departemcntsförslaget.

Allmän motivering.

I. Behovet av skärpta strafiregler i fråga om falskdeklarationsbrott.

De sakkunniga ha i sitt betänkande framlagt en redogörelse för olika om­

ständigheter, vilka enligt de sakkunnigas mening påkallade skärpning av

straffbestämmelserna för falskdeklarationsbrott.

Innan förenämnda spörsmål upptages till närmare behandling, torde emel­

lertid böra omnämnas dels en av de sakkunniga lämnad redogörelse för rätts­

utvecklingen i fråga örn de i 143 § taxeringsförordningen upptagna straff­

bestämmelserna, dels ock en av de sakkunniga verkställd undersökning an­

gående den omfattning, i vilken åtal under senare år anhängigjörts för

falskdeklarationsbrott.

Av de sakkunnigas redogörelse för rättsutvecklingen

på ifrågavarande område (betänkandet sid. 44—50) Damgar bland

annat följande:

Den äldsta bestämmelsen örn straff för oriktiga uppgifter till ledning för

taxering återfinnes i 33 § i 1902 års förordning om inkomstskatt, enligt vilken

bestämmelse den som mot bättre vetande lämnat oriktig uppgitt till ledning

för taxering och därigenom föranlett, att inkomst icke eller endast till någon

del blivit taxerad, skulle dömas till böter från och nied fyra till och med

tio gånger det inkomstskattebelopp som genom det svikliga förfarandet un-

dandragits. Systemet med normerade böter frångicks i viss utsträckning, i

1910 års taxeringsförordning, enligt vilken straffet fastställdes till böter från

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-10.

och med 25 till och med 1,000 kronor, dock att bötesstraffet kunde höjas

till fem gånger det undandragna skattebeloppet för den händelse den skatt­

skyldige till följd av sitt oriktiga meddelande icke blivit taxerad eller blivit

för lågt taxerad. År 1921 skedde en fullständig återgång till systemet med

normerade böter, i det att straffet för den som mot bättre vetande lämnat

oriktigt meddelande, ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg

taxering, fastställdes lill böter, högst fem gånger det undandragna skattebe­

loppet eller det skattebelopp, som skulle ha undandragits därest det oriktiga

meddelandet blivit vid taxeringen följt. Samtidigt infördes straffansvar även

för den som vid avgivande av oriktigt meddelande gjort sig skyldig till grov

vårdslöshet; straffet härutinnan bestämdes till böter, högst två gånger det

skattebelopp, som undandragits eller skulle ha undandragits genom det orik­

tiga meddelandet. Vid 1929 års riksdag yrkades i särskilda motioner, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och där­

på grundade förslag rörande skärpt påföljd för falskdeklaration. I motioner­

na framhölls såsom en brist i fråga om de gällande straffbestämmelserna,

att en falskdeklarant icke kunde dömas till urbota straff. Motionerna biföl-

los av riksdagen. Härefter framlade skattekontrollsakkunniga år 1933 för­

slag till ändrade bestämmelser örn straff för falskdeklaration, enligt vil­

ket förslag uppsåtligt falskdeklarationsbrolt skulle bestraffas med böter eller

fängelse i högst sex månader. Bötesstraffet skulle fortfarande vara normerat

och utgå i huvudsak efter de grunder, som gällt sedan år 1921. Beträffan­

de brott, som förövats av grov vårdslöshet, innehöll 1933 års förslag en höj­

ning av bötesstraffet till högst hälften av bötesstraffet för det uppsåtliga

brottet. Skattekontrollsakkunnigas förslag upptogs i en vid 1935 års riksdag

avlåten proposition (nr 148) med förslag till förordning om ändring i bland

annat 143 § taxeringsförordningen. Bevillningsutskottet vid 1935 års riksdag

ansåg emellertid, att tillräckliga skäl icke förebragts för beläggande av ifrå­

gavarande förseelser med frihetsstraff. En minoritet inom utskottet (9 leda­

möter) anslöt sig dock i huvudsak till propositionen. Vid behandlingen av pro­

positionen i kamrarna stannade dessa vid skiljaktiga beslut, i det att första

kammaren biföll utskottets förslag medan andra kammaren biföll reserva­

tionen. I anledning härav hemställde bevillningsutskottet, att kamrarna måtte,

andra kammaren med frånträdande av sitt tidigare beslut, bifalla utskottets

förslag, vilken hemställan bifölls.

Beträffande det statistiska material, som införskaffats av

de sakkunniga, ber jag att i första hand få hänvisa till betänkandet

(sid. 51—57). De statistiska uppgifterna utvisa, bland annat, att under fem­

årsperioden 1937—1941 avgjorts 1,269 mål rörande brott mot 143 § taxerings­

förordningen ävensom att fördelningen av dessa mål på olika län varit syn­

nerligen ojämn. Under ifrågavarande tid uppgick sålunda antalet avgjorda

mål i Stockholms län till 2, i Kronobergs län till 4, i Skaraborgs län till 5 och

i vartdera av Jämtlands och Norrbottens län till 7. Motsvarande siffror voro

för Stockholms stad 92, för Uppsala län 147, för Göteborgs och Bohus län

171 samt för Västernorrlands län 164. Enligt de sakkunnigas beräkningar

uppgick antalet avvikelser från självdeklaration under samma femårsperiod

till omkring 3,000,000. De sakkunniga ha uttalat, att om man antoge, att en­

dast var hundrade avvikelse föranletts av oriktiga uppgifter, erhölle man ett

antal av 30,000 åtalbara fall under angivna period, medan antalet åtal stan­

nat vid 1,269 eller cirka 4 procent. Av åtalsstatistiken framgår vidare, att det

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Vid 1935 års riksdag uttalades, att frågan om skärpning av straffet för

falskdeklarationsbrotten borde anstå tills närmare erfarenhet vunnits örn

de verkningar i olika avseenden, som vid tillämpningen av de då vidtagna

ändringarna i taxeringsförordningen kunde komma att inträda. Då vid taxe-

ringsarbetet 1942 tillämpats en ännu mera omfattande och effektiv kon­

troll än tidigare, kan det synas som om nämnda uttalande vid 1935 års riks­

dag skulle även nu kunna åberopas såsom skäl för att dröja med genom­

förande av en straffskärpning. En sådan slutsats torde emellertid icke vara

riktig.

Först och främst bör fastslås, att kontrollen inom taxeringsväsendet icke

kan praktiskt genomföras i sådan utsträckning, att effektiva straffbestäm­

melser^ flir oriktiga taxeringsuppgifter bliva överflödiga. Såsom i direktiven

framhållits äro kontrollmöjligheterna beträffande vissa kategorier skattskyl­

diga mycket begränsade, och man torde också lia anledning befara, att

skattefusk här förekommer ganska ofta. Även örn den år 1935 beslutade

skärpningen av skattekontrollen i vissa hänseenden bidragit till att minska

förekomsten av felaktiga deklarationer, äro sådana dock allt fortfarande

mycket talrika. Ej heller till de senast beslutade kontrollåtgärderna torde

kunna knytas någon förhoppning örn att felaktiga deklarationer därigenom

skola i större omfattning förekommas. Det må här vara tillräckligt att erinra

örn, att deklarationskontrollen inom Stockholms stad sedan ett pär tiotal år

tillbaka varit väsentligt noggrannare och större än inom någon länsstyrelse i

länen, men att fördenskull ingalunda antalet oriktiga deklarationer inom

Stockholms stad visat någon tendens till nedgång. Det synes med hänsyn

härtill icke vara någon anledning att i avvaktan på resultatet av de nya

kontrollåtgärderna ytterligare uppskjuta införandet av strängare straffbe­

stämmelser.

I direktiven för utredningen ha påpekats vissa omständigheter, vilka sär­

skilt motiverade, att frågan om en skärpt bestraffning av falskdeklarations­

brotten nu foges under förnyat övervägande. Sålunda har understrukits vär­

det ur penningpolitisk synpunkt av en effektivisering av taxeringsförfa-

randet i syfte att åstadkomma en riktig beskattning av de s. k. fria in­

komsterna och av x-örelsevinster från vissa kategorier av självständiga före­

tag, varjämte framhållits, att den skärpta beskattningen måste antagas lia

ökat frestelserna för de enskilda alt söka undandraga sig sin skattskyldighet.

De sakkunniga anse sig böra understryka riktigheten av dessa uttalanden.

De särskilda förhållanden, som föranletts av det nu pågående världskriget,

ha de senaste åren framtvingat införandet av nya och höjningar av tidi­

gare utgående skatter, och man lärer knappast kunna räkna med, att skatte­

trycket under de närmaste åren kommer att minska. För att motverka de av

den skärpta beskattningen ökade frestelserna att söka dölja skattepliktiga

inkomster synes, förutom strängare kontroll, en skärpning av straffen för

falskdeklarationsbrotten påkallad.

Emellertid är naturligtvis den straffrättsliga preventionens effektivitet bero­

ende icke endast av straffens stränghet utan även av den utsträckning, vari

brotten bliva beivrade. Vad nu ifrågavarande rättsområde beträffar fästes

uppmärksamheten särskilt vid det ringa antal fall, vilka föranleda åtal enligt

143 § taxeringsförordningen. Det är uppenbart, att endast en mindre del av

hithörande brottsliga gärningar verkligen bliva föremål för beivrande. Än

vidare faller i ögonen den i hög grad skiftande praxis, som i åtalsfrågorna är

rådande vid olika länsstyrelser. Undersöker man, vilka de verkliga orsa­

kerna kunna vara till den ringa åtalsfrekvensen, synas följande förhållanden

böra uppmärksammas. Den första granskningen av deklarationerna sker

ju inom rikets taxeringsnämnder, till antalet" omkring 2,300. Det är bär

30

Kungl. Majus proposition nr 140.

icke torde böra komma i fråga att bland den mångfald mer eller mindre lik­

artade defraudationsbrott, som behandlas i den svenska finanslagstiftning­

en, utvälja allenast ett eller annat att erhålla en särställning beträffande

straffsanktionen.

Riktigheten av detta uttalande bekräftas vid en jämförelse mellan de olika

bestämmelserna om straff för oriktiga uppgifter till ledning för uttagande av

skatt eller annan allmän avgift. Dessa straffbestämmelser äro i hög grad väx­

lande. Givetvis äro variationer av straffbestämmelserna i viss mån motiverade.

Straffen skola nämligen i en del fall icke enbart utgöra reaktion mot dessa

oriktiga uppgifter utan även utmätas med beaktande av andra förhållanden.

De strängare straffen i exempelvis tullförfattningarna och brännvinstill-

verkningsförordningen bero sålunda icke uteslutande därpå, att oriktiga upp­

gifter, som kunna föranleda undandragande av skatt, i dessa fall äro särskilt

klandervärda; straffen äro dessutom till för att förhindra att vissa varor på

olovlig väg införas eller tillverkas. Åtskilliga olikheter kunna dock ej för­

klaras härmed utan få i stället tillskrivas den omständigheten, att författ­

ningarna tillkommit i olika sammanhang och utan tillräcklig undersökning

av de gemensamma straffrättsfrågorna. Såsom exempel på dessa olikheter

ma framhållas, hurusom fängelse ibland ingår i straffskalan men ibland

^**1 i n<*ra ex;empel utgöra de varierande bestämmelserna om straff för del­

aktighet och försök samt olikheterna i fråga örn maximi- och minimistraf-

ten i de normerade bötesskalorna.

Sammanfattningsvis ha de sakkunniga uttalat, att det enligt deras me­

ning ej kunde anses riktigt att genomföra en straffskärpning med avseende

å brotten mot 143 § taxeringsförordningen utan att vidtaga motsvarande änd-

i ingar i andra författningar, vilka innehölle bestämmelser om straff för lik­

artade överträdelser; dock att härvid torde böra särskilt uppmärksammas

dels sådana författningar, däri straffbestämmelserna redan nu vöre sträng­

are än i 143 § taxeringsförordningen, och dels de fall, där en straffskärp­

ning rent sakligt sett icke kunde anses motiverad. I

I remissyttrandena har — med några få undantag — behovet av skärpta

straffbestämmelser vitsordats, varjämte uttalats att frågan om ändring av

straffbestämmelserna borde tagas under omprövning utan ytterligare upp­

skov.

Ur de yttranden, i vilka en skärpt lagstiftning på förevarande område till-

stprkes, må följande här återgivas.

Kammarrätten har anfört:

o I fråga om falskdeklarationsbrottens svårhetsgrad vill kammarrätten

såsom sin mening uttala, att, örn också dessa brott på sina håll betrak­

tas såsom mer eller mindre obetydliga, utvecklingen dock går hän mot ett

betraktelsesätt, enligt vilket de framstå såsom allvarliga företeelser. Det är

nämligen ej längre så, att tyngdpunkten i taxeringsförrättningen ligger i de

värdeberäkningar, nämnderna göra, med påföljd att deklarationerna blott

utgöra kontrollfaktorer. I stället äro deklarationerna nu taxeringsförfarandets

själva kärna, och detta förfarandes huvudsakliga uppgift är ett krävande

kontrollarbete, till vars underlättande en vidlyftig apparat under senare åren

utbyggts. Trots denna kontrollapparat föreligga dock stora områden av för­

värvsverksamhet, där nämndernas kontroll blott kan följa vissa ytliga och

ofullständiga linjer. Uppskattningen kommer därför i dessa fall ofta att in-

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

till falskdeklaration. På grund av svårigheterna att bevisa förefintligheten av

uppsåt torde det dock vara nödvändigt att bestraffa jämväl fall av grov

vårdslöshet.

Inspektionen anser sig icke böra avråda från att med ledning av förslaget

straffskärpningar vidtagas i viss omfattning. Men inspektionen vill å andra

sidan tillråda, att bestämmelser givas, vilka garantera, att straffbestämmel­

serna bringas till tillämpning allenast då det är tydligt att straffanledning

föreligger.

Kommerskollegium har anfört, att kollegium, i likhet med de av kolle­

gium hörda organisationerna, ansåge en i viss grad skärpt bestraffning för

ifrågavarande brott vara nödvändig.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat den uppfattningen, att såväl

uppsåtlig falskdeklarering som bristande omsorg vid självdeklarations upp­

rättande trots införda kontrollåtgärder alltjämt förekomme i så stor utsträck­

ning, att åtgärder för en bättre ordning på detta område syntes högeligen

påkallade.

Vidare har länsstyrelsen i Jönköpings län understrukit den synpunkten,

att man näppeligen kunde hoppas åstadkomma en så effektiv kontroll av de

skattskyldigas deklarationer, att därigenom falskdeklaration i större utsträck­

ning omöjliggjordes, varför åtgärder i syfte alt skärpa straffet för falsk­

deklaration för visso komme att hälsas med tillfredsställelse av skattemyn­

digheterna. Länsstyrelsen har i anslutning härtill upplyst, att det vid kon­

troll av jordbrukarnas i länet deklarationer år 1942 visat sig, att omkring

3,400 varit felaktiga, ävensom att bokföringsgranskningen samma år, vil­

ken granskning omfattat 186 bokföringsskyldiga, föranlett att i ej mindre

än 155 fall ändring gjorts av de skattskyldigas deklarationer.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yttrat:

Måhända borde man kunna förvänta att den högtidliga försäkran, under

vilken skattskyldig avgiver sina i deklarationen lämnade uppgifter, skulle

utgöra garanti för dessa uppgifters riktighet. Erfarenheten har emellertid

visat, att detta ingalunda är förhållandet, i det att deklarationernas uppgif­

ter i ett betydande antal fall vid företagen kontroll visat bristande över­

ensstämmelse med de verkliga förhållandena. Berörda skiljaktigheter ha

också i förhållandevis många fall visat sig vara av sådan storlek, att de icke

kunna tänkas orsakade enbart av bristande uppmärksamhet, utan måste an­

ses ha sin grund i en medveten avsikt från de skattskyldigas sida att söka

undgå vederbörlig beskattning. Då det straff, som nu finnes stadgat för orik­

tiga uppgifter i deklaration, tydligen icke verkar tillräckligt avhållande på

berörda kategori av skattskyldiga, är det påtagligen högst angeläget att sam­

hället på ett kraftigare sätt än hitintills reagerar mot ifrågavarande brotts­

liga förfaranden.

Länsstyrelsen i Hallands län har särskilt framhållit, att falskdeklaralions-

brotten på grund av de höga skatterna tenderade att öka, varför det vore

nödvändigt att skärpa straffen för ifrågavarande brott.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län måste en skärpt bestraffning av lalsk-

deklaration vara av behovet synnerligen påkallad. Såsom förhållandena nu

vore torde man nämligen kunna utgå ifrån att för deklarationsbrott stipu­

lerade bötesbelopp i regel erlades utan någon större svårighet, och att den

vetande. Samtidigt framhöll jag att, ehuru verkningarna av en sådan åt­

gärd måhända icke borde överskattas, det syntes kunna vara av betydelse

för den allmänna meningen att på detta sätt fastslå dessa brotts verkligt

allvarliga karaktär. Propositionen blev i denna del icke antagen av riks­

dagen, men inom såväl bevillningsutskottet som riksdagens kamrar vann

det i propositionen framlagda förslaget cn betydande anslutning.

I det av de sakkunniga nu framlagda förslaget understrykes behovet av

strängare straffbestämmelser. Remissinstanserna ha till övervägande del an­

slutit sig till de sakkunnigas ståndpunkt. Även i de remissyttranden, i vilka

en annan uppfattning kommit till synes, har behovet av kraftigare åtgärder

mot falskdeklaranter i allmänhet vitsordats. Däremot har i dessa yttranden

ifrågasatts om icke det syfte, som avsetts med den föreslagna straffskärp­

ningen, kunde vinnas redan genom en förbättring av taxeringsorganisationen

i förening med en vidgad användning av åtalsrätten.

För egen del har jag icke funnit anledning frångå min år 1935 uttalade

uppfattning örn önskvärdheten av en straffskärpning beträffande sådana

brottsliga förfaranden, som omförmälas i 143 § taxeringsförordningen. Tvärt­

om har jag bestyrkts i min uppfattning genom det av de sakkunniga före-

bragta utredningsmaterialet. Enligt min mening föreligger salunda alltjämt

och särskilt under nu rådande tidsförhållanden ett behov av strängare

straffrättslig reaktion mot ifrågavarande falskdeklarationsbrott. Erfarenhe­

terna av den år 1935 genomförda omläggningen av deklarationskontrollen ha

icke varit sådana, att eventuella nya kontrollåtgärder kunna motivera att

frågan om straffskärpning än en gång ställes på framtiden.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att genomförandet av en straffskärp­

ning med avseende å brotten mot taxeringsförordningen bör medföra, att mot­

svarande ändringar vidtagas i övriga skatteförfattningar, i den mån ej sär­

skilda förhållanden till annat föranleda.

Till frågan örn den närmare utformningen av straffbestämmelserna åter­

kommer jag i det följande. II.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

II. Straffskalan för uppsåtlig! falskdeklarationsbrott.

Vid sin prövning av frågan, i vilken grad straffet för uppsåtligt falskdekla­

rationsbrott bör skärpas, ha de sakkunniga (betänkandet sid. 69—71) först

upptagit till behandling frågan örn den rättsliga karaktären

av brott mot 143 § 1 mom. taxeringsförordningen. I det­

ta hänseende ha de sakkunniga — efter en redogörelse för vissa uttalanden

i straffrättslitteraturen rörande bland annat olikheterna mellan förenämnda

brott och bedrägeribrottet — uttalat, att de för egen del ansåge, att det för

avgörande av spörsmålet rörande en lämplig skärpning av straffen för ifrå­

gavarande brott icke erfordrades ett bestämt ståndpunktstagande till frågan,

huruvida dessa förfaranden kunde direkt hänföras under bedrägeribegreppet

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

uttalat, att sådana brott, som i 143 § taxeringsförordningen avses, oftast

vore av förhållandevis lindrig art; endast i undantagsfall — i allmänhet så­

dana vilka ägnades särskild uppmärksamhet i tidningspressen — vore brot­

ten av grövre beskaffenhet. Det torde enligt de sakkunnigas mening vara

uppenbart, att synpunkten om ett tillräckligt effektivt straff icke finge dri­

vas så långt, att av hänsyn till ett mindre antal svårare brott möjligheten att

ådöma böter uteslötes. En sådan anordning skulle strida mot den allmänt er­

kända uppfattningen, att straffet måste stå i relation till brottets svårhetsgrad.

Med hänsyn härtill hade de sakkunniga utgått ifrån att även framdeles bö­

tesstraff skulle utgöra den reaktion, som i första hand borde ifrågakomma

vid brott av förevarande slag.

De sakkunniga ha härefter behandlat frågan, huruvida bötesstraff enligt

143 § taxeringsförordningen alltjämt borde äga karaktär av normerade bö­

ter eller om en övergång till dagsbotssystemet borde ske. I detta hänseende

ha de sakkunniga anfört:

I äldre tid var icke sällsynt, att även å den allmänna straffrättens område

bötesstraffet utmättes i proportion till värdet av viss egendom, exempelvis

sådan som genom brottet skadats eller förstörts. Dylika normerade böter

ha emellertid numera i huvudsak försvunnit från den allmänna strafflagens

område, och de sista stadgandena härom upphöra att gälla den 1 januari

1943 i samband med att den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott trä­

der i kraft.

Däremot ha inom specialstraffrätten dylika straffbestämmelser alltjämt

bibehållits och återfinnas även i nytillkommande författningar av visst slag,

speciellt då fråga är om skattelagstiftningen. Vad särskilt denna lagstiftning

angår må erinras om att bötesstraffet redan i den äldsta straffbestämmelsen

på förevarande område — i 33 § av 1902 års förordning om inkomstskatt —

var normerat, och att efter 1921 års ändring av 20 § i 1910 års taxeringsår -

ordning endast normerade böter kommit i fråga vid utdömande av straff en­

ligt taxeringsförordningen för falskdeklarationsbrott. Spörjer man vad anled­

ningen härtill varit, må framhållas att de brott, för vilka normerade böter

äro utsatta såsom straff, nästan genomgående äro sådana, där vinningssyftet

starkt framträder. Att brott på grund av vinningslystnad belagts med norme­

rade böter torde återigen ha sin naturliga förklaring i lagstiftarens önskan

att beröva den brottslige frukterna av brottet och därigenom införa ett starkt

avhållande motiv mot sådant brotts begående. Böterna torde alltså i nu av­

sedda fall till en del tjäna ett rent konfiskationssyfte.

Det inom större delen av straffrätten gällande dagsbotssystemet infördes år

1931 och har sålunda varit i tillämpning under omkring tio år. Vid införandet

av dagsbotssystemet rådde i stort sett enighet örn att detta system innebar en

bättre strafform än äldre bötessystem; enligt äldre bestämmelser saknades

sålunda möjlighet att vid bötesstraffets bestämmande taga tillräcklig hänsyn

till den brottsliges ekonomiska ställning, varför bötesstraffet verkade i hög

grad ojämnt. Vidare framhölls såsom fördelar med dagsbotssystemet, atthen

proportionalisering av bötesstraffet efter den brottsliges betalningsförmåga

skulle kunna giva till resultat, att straffet bleve lika kännbart för personer i

olika förmögenhetsställning. Härigenom bleve det möjligt att öka bötesstraf­

fets effektivitet och undanröja eller minska den brist på likhet inför lagen

som var en följd av de äldre bestämmelserna. Emellertid ansågs det vid dags-

botssystemets införande, att bestämmelserna om normerade böter inom spe-

35

38

Kungl. Majlis proposition nr 140.

merade böter ofta leda till, att den ekonomiskt bättre ställde, som dömts till

normerade böter, endast drabbas av detta straff, medan den som har det eko­

nomiskt sämre ställt nödgas undergå frihetsstraff, låt vara i form av för-

vandlingsfängelse.

Man är emellertid då framme vid en av de brister i bötesstraffets tidigare

utformning, som föranledde övergången till dagsbotssystemet.

De sakkunniga lia sammanfattningsvis såsom sin uppfattning uttalat, att

systemet med normerade böter såsom straff för brott mot 143 § taxerings-

förordningen borde avskaffas och att dagsböter i stället borde i första hand

ifrågakomma vid dessa brott. För att emellertid inskärpa, att dessa brott

vore av allvarligt slag, syntes lämpligt föreskriva, att antalet dagsböter ej i

något fall finge sättas lägre än 30. Ett högre minimum funne de sakkunniga

å andra sidan ej vara tillrådligt, då därigenom straffskalan skulle göras allt­

för snäv och förvandlingsstraffet även med tillämpning av det lägsta dags-

botsstraffet skulle komma att överstiga det fängelsestraff, som lägst kunde

ådömas.

Det förut anförda har i första hand avsett falskdeklarationsbrott, varom

förmäles i taxeringsförordningen. Beträffande frågan örn den straffrättsliga

reaktionen mot sådana falskdeklarationsbrott, som avses i övriga ifrågakom-

na skatteförfattningar, lia de sakkunniga anfört, att de ansåge sig kunna

i huvudsakliga delar hänvisa till vad som anförts rörande brott mot taxe­

ringsförordningen. Beträffande frågan huruvida det normerade bötesstraf­

fet i berörda författningar borde utbytas mot dagsbotsstraff ha de sakkun­

niga därutöver framhållit följande:

I fråga örn den brottsliges ställning i förhållande till det allmänna före­

ligger emellertid en skillnad mellan brotten enligt taxeringsförordningen och

brotten mot författningarna om indirekta skatter. De personer, vilka göra sig

skyldiga till brott mot sistnämnda författningar, äro ej skattskyldiga i egent­

lig mening utan kunna i stället anses såsom ett slags skatteuppbördsmän. Då

de såsom sådana i viss mån intaga en förtroendeställning — ehuru en på­

tvingad sådan ställning — gentemot det allmänna, kan det ifrågasättas, om

ej överträdelser av sist angivna författningar böra straffas strängare än brott

mot 143 § taxeringsförordningen. Även en annan olikhet förtjänar att upp­

märksammas. Såsom förut påpekats föreligger det vid brotten mot taxerings­

förordningen många gånger en viss relation mellan brottets svårhet och den

brottsliges ekonomiska förhållanden; ju större skattebelopp som undandra­

ges desto mer förmögen är vanligtvis den brottslige. Motsvarande relation fö­

religger icke, då det är fråga om brott mot förordningarna om indirekta skat­

ter. De som föröva sistnämnda brott äro ofta mindre välbärgade, och anled­

ningen till brotten är många gånger att söka däri, att den brottsliges ekono­

miska ställning är undergrävd. De nu anförda olikheterna torde emellertid

enligt de sakkunnigas mening ej böra föranleda, att brotten mot förordning­

arna om indirekta skatter bestraffas annorlunda än de i 143 § taxeringsför­

ordningen upptagna brotten. Vad särskilt angår frågan örn att i förordning­

arna om indirekta skatter ersätta de normerade böterna med dagsböter må

framhållas, att då i dessa fall den brottsliges ekonomi icke är jämförbar med

brottets svårhetsgrad, dagsbotssystemet kommer alt vid straffmätningen giva

ett rättvisare resultat än systemet med normerade böter. Inom den vida straff­

skala som föreslås av de sakkunniga böra domstolarna vid sin straffmätning

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Kommerskollegium har framhållit, alt normerade böter numera hade i

huvudsak försvunnit från den allmänna strafflagens område och att de även

inom specialstraffrätten vore mera sällan förekommande. Då enligt de sak­

kunnigas förslag lägsta antalet dagsböter vid uppsåtlig falskdeklaration be­

stämts till minst 30 och vid grov vårdslöshet till minst 10, torde enligt kol-

legii mening icke föreligga någon risk för att dagsbotssystemet skulle med­

föra någon avsevärd strafflindring i jämförelse med nuvarande bestämmel­

ser.

Statens livsmedelskommission har uttalat, att de ändrade bestämmelser,

som de sakkunniga föreslagit i fråga om bestraffning av falskdeklaration, i

princip överensstämde med gällande kristidsförfattningar, varför kommissio­

nen icke hade något att erinra mot sakkunnigförslaget.

T. f. skattedirektören i Stockholm har förklarat, att han icke hade något

att invända mot införandet av dagsböter. Bortsett från att straffet bomme i

bättre överensstämmelse med bedrägeristraffet, torde man med dagsböter

kunna erna i huvudsak samma syfte som man velat nå med det normerade

bötesstraffet. Dagsböter skulle författningsenligt utdömas efter ty prövades

skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjnings-

skyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. En avgörande omständig­

het torde härvid vara storleken av vederbörandes senast bestämda taxering

eller således just det belopp, som efter konstaterad och beivrad felaktighet

blivit vederbörligen fastslaget. Därest felet vore stort, beloppsmässigt sett,

bleve straffet desto mera betydande. En påtaglig vinst med dagsbotssystemet

bleve, att de hittills föreskrivna stela maximigränserna bortfölle.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ha r förklarat, att ehuru länsstyrelsen

ställde sig tveksam inför förslaget att övergå från normerade böter till dags­

böter, länsstyrelsen dock icke ville, med hänsyn till svårigheten att förena

normerade böter med urbota bestraffning, avstyrka de sakkunnigas förslag

i förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har med särskild tillfredsställelse funnit,

att nu gällande system med normerade böter föresloges ersatt av ett dagsbots-

system med fastställda minima i fråga om antalet dagsböter. Ett dagsbots-

system torde i stort sett erbjuda bättre möjlighet till en rättvis straffmätning

än nu gällande ordning och vore ur praktisk synpunkt vida att föredraga. De

tidsödande uträkningarna av undandragen skatt, för vilka landskontors eller

kronokassörers hjälp icke sällan påkallades, skulle bortfalla.

Slutligen har länsstyrelsen i Västmanlands län uttalat, att länsstyrelsen

böjde sig för den av de sakkunniga anförda motiveringen för utbytande av

systemet med normerade böter mot dagsbotssystemet. Likväl beklagade läns­

styrelsen, att systemet med normerade böter icke passade in i den nya ramen.

De normerade böterna innebure dock en form av bestraffning, som på ett

särskilt smidigt sätt anslöte sig till de värden, varom det rörde sig i målen.

De sakkunnigas förslag om övergång till dagsbotssystemet har avstyrkts

av kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Got­

lands, Malmöhus, Hallands och Örebro län, majoriteten inom Stockholms

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

som undandragits eller skulle ha undandraga, därest brottet icke blivit upp­

täckt, exempelvis två gånger detta belopp.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att länsstyrelsen vid åt­

skilliga tillfällen funnit, att systemet med normerade böter med avseende

å dess ekonomiskt sett kännbara verkningar fyllt den avsedda uppgiften att

avhålla skattskyldiga från att lämna oriktiga uppgifter. Med anledning här­

av funne länsstyrelsen viss anledning till tvekan gentemot förslaget om den­

na bötesforms avskaffande och skulle gärna sett att de sakkunniga funnit

möjligt att, på sätt i direktiven ifrågasatts, såsom påföljd av brottet bibehålla

en reaktion av samma innebörd som de normerade böterna.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att länsstyrelsen icke kunnat und­

gå att särskilt uppmärksamma den lindring i utdömt straff som skulle in­

träda örn dagsböter komme att införas. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt

att — om dagsböter infördes — däruiöver skulle tillkomma ett alltid oför­

ändrat straff, innebärande att den skatt som undanhållits eller skulle kun­

nat undanhållas, skulle erläggas icke blott i vanlig ordning utan därjämte i

form av särskild inbetalning till statsverket.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har framhållit att, då en sammankoppling

av normerade böter med frihetsstraff icke borde vara otänkbar, länsstyrelsen

skulle — med hänsyn till de påtagbara nackdelar vilka vidlådde dagsbots-

systemet — vilja förorda ett bibehållande av nu gällande bestämmelser,

vilka syntes bäst passa samman med förseelser av här ifrågavarande slag.

Länsstyrelsen i Hallands lån har gjort gällande, att en tillämpning av dags-

botssystemet i sådana fall, där mycket stora skattebelopp undandragits, skulle

innebära en strafflindring i förhållande till nu gällande bötessystem, enär

maximum för dagsböter utgjorde 36,000 kronor medan någon begränsning

av bötesbeloppet enligt nuvarande bestämmelser ej förelåge. Länsstyrelsen

har därför ifrågasatt, huruvida icke systemet med normerade böter borde

bibehållas såsom det mest effektiva.

Av länsstyrelsen i örebro län har satts i fråga, huruvida de sakkunnigas

förslag skulle komma alt medföra en skärpning av bestraffningen. Följ­

den av en övergång från normerade böter till dagsböter torde i regel bliva

icke straffskärpning utan dess motsats. En sådan utveckling, som man ju

velat förekomma, vore enligt länsstyrelsens mening i hög grad olycklig.

Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Hälsingborg och

Halmstad samt föreningen Sveriges stadsdomare ha framhållit, att införandet

av dagsbotssystemet otvivelaktigt komme att i flertalet fall medföra en sänk­

ning av straffet, och att något hinder icke förelåge mot att kombinera nor­

merade böter med frihetsstraff.

De sakkunniga ha till motivering av sitt förslag om införande av

frihetsstraff i straffskalan för uppsåtligt falskdeklara-

tionsbrott anfört, att denna fråga efter år 1935 kommit i ett ändrat

läge, bland annat med hänsyn till att de förbättrade kontrollanordningar

vid taxeringen, som nämnda år genomfördes, icke i mera avsevärd mån

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

fängelsestraffet icke föreslås reserverat för de svåra fallen —- för dem skall

straffet vara straffarbete — bör det för övrigt kunna förväntas av dom­

stolarna, att frihetsstraff verkligen kommer att utmätas i icke alltför få fall.

Då därtill kommer, att åtalsfrekvensen kan väntas bliva ökad genom de

föreslagna nya reglerna, böra enligt de sakkunnigas mening de föreslagna

straffbestämmelserna kunna anses innefatta en lämpligt avvägd skärpning av

den straffrättsliga reaktionen mot falskdeklarationsbrotten. Skulle det visa

sig, att straffmätningen blir för lindrig, torde det — sedan frihetsstraff en

gång införts — vara lättare att senare genom ytterligare straffskärpning ef­

fektivisera bestraffningen.

Därest straffarbete på nu angivet sätt kommer att ingå i straffskalan för

falskdeklarationsbrotten, vinnes samtidigt och utan att särskilda bestämmel­

ser härom erfordras en ändring av den tid inom vilken åtalspreskription in­

träder. I de motioner om skärpt bestraffning för ifrågavarande brott, vilka

väcktes vid 1929 års riksdag, framhölls vikten av att preskriptionstiden ut­

sträcktes över den då gällande tvååriga tiden. Enligt nu gällande praxis,

vars riktighet dock ifrågasatts, räknas preskriptionstiden från den dag, då

den oriktiga uppgiften avgivits. I regel upptäckes denna oriktiga uppgift

dock först långt senare. Innan ärendet härefter remitterats till åklagare­

myndigheten och polisutredningen avslutats, kan hela det första året av-

preskriptionstiden ha förflutit utan att åtal kommit till stånd. Därest det ei

ovanliga fallet förelegat, att oriktiga uppgifter lämnats av den skattskyldige

även i tidigare avgivna deklarationer, kan denne med hänsyn till den nu­

varande korta preskriptionstiden åtalas för endast den oriktiga uppgift, som

senast avgivits. De vid 1929 års riksdag väckta motionerna föranledde icke

någon statsmakternas åtgärd. Genom att straffarbete införes i straffskalan

på sätt föreslagits blir emellertid preskriptionstiden ökad från två till fem är,

och i följd härav undanröjes nu berörda olägenhet. En utsträckning av pre­

skriptionstiden synes vidare vara lämplig med hänsyn därtill, att tiden för

eftertaxering och för åtal för falskdeklaration härigenom kommer att i båda

fallen omfatta fem år. Slutligen må framhållas, att införandet av urbota straff

för falskdeklarationsbrotten kommer att medföra, att lagen den 12 maj 1933

örn vissa tvångsmedel i brottmål vinner tillämpning även på detta område. I

I remissyttrandena har icke i något fall gjorts erinran mot de sakkunnigas

förslag om fängelsestraff för uppsåtlig! falskdeklarationsbrott. Föreningen

Sveriges häradshövdingar har dock ansett fängelsestraffet böra begränsas till

högst sex månader och användas endast vid försvårande omständigheter, var­

jämte föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasatt örn icke införande av fri­

hetsstraff komme att verka såsom en för svensk rättsuppfattning alltför hård

press på alla lojala deklaranter.

Jämväl förslaget örn straffarbetsstraff i högst två år vid uppsåtlig falskde­

klaration under synnerligen försvårande omständigheter har lämnats utan er­

inran av flertalet remissinstanser, bland annat av samtliga hovrätter. Några

av de instanser, som lämnat förslaget utan erinran, ha likväl funnit anledning

till vissa uttalanden i anslutning till förslaget.

Sålunda har Överståthållarämbetet, som likställt det uppsåtliga falsk-

deklarationsbrottet med bedrägeri enligt allmänna strafflagen, ansett att den­

na falskdeklarationsbrottets karaktär borde komma till synes även i straff­

skalorna.

4(5

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

I fråga om den närmare utformningen av straffskalan lia de sakkunniga

till en början uttalat, att bötesstraff även framdeles borde utgöra den reak­

tion som i första hand skulle ifrågakomma vid det uppsåtliga falskdeklara-

tionsbrottet. Under remissbehandlingen har någon erinran icke gjorts mot

detta uttalande. För egen del är jag i detta hänseende av samma uppfattning

som de sakkunniga.

I sakkunnigförslaget har systemet med normerade böter, som för närva­

rande förekommer i stor utsträckning inom skattelagstiftningen, ersatts med

dagsbotssystemet, därvid 30 dagsböter föreslagits såsom minimistraff. De

sakkunniga ha till stöd för sitt förslag anfört bland annat, att dagsbotssyste­

met gjorde det möjligt att vid straffets utmätande taga hänsyn till den brotts­

liges ekonomiska förhållanden, varigenom straffet bleve lika kännbart för alla,

oavsett deras förmögenhetsställning. Emellertid ha de sakkunniga själva fram­

hållit, att i fråga om brotten mot 143 § taxeringsförordningen samma effekt

i allmänhet uppnåddes även därest systemet med normerade böter komme till

användning. Böternas storlek vöre nämligen enligt detta system beroende av

storleken av det undandragna skattebeloppet och därigenom indirekt av ve-

derbörandes allmänna ekonomiska ställning. Det nyss anförda skälet torde

sålunda, i varje fall såvitt angår brott mot 143 § taxeringsförordningen, icke

i och för sig motivera en övergång till dagsbotssystemet. Vidare må framhål­

las att — såsom i flera remissyttranden starkt understrukits — den risken

föreligger, att ett bötesstraff enligt dagsbotssystemet kan bliva lindrigare än

om straffet bestämmes enligt nu gällande system med normerade böter. För­

slaget skulle sålunda i denna del kunna sägas i viss mån strida mot själva

syftet med de nu ifrågasatta författningsändringarna. Då falskdeklaration är

ett brott, som i hög grad karakteriseras av vinningssyfte, synes det angeläget,

att samhället har möjlighet att reagera mot denna brottslighet på sådant sätt,

att den brottslige icke endast går miste om vinsten av sitt brott utan därut­

över tillfogas en kännbar ekonomisk förlust. Systemet med normerade böter

— i förekommande fall i förening med eftertaxering — möjliggör att dessa

synpunkter bliva fullt tillgodosedda.

En bidragande orsak till att de sakkunniga för sin del stannat för dagsbots­

systemet torde ha varit deras önskan att undvika den olägenhet, som ansetts

följa av att normerade böter kombineras med frihetsstraff. Denna olägenhet

skulle främst ligga däri, att böterna skulle kunna uppgå till så högt belopp att

ett kortare frihetsstraff skulle för den dömde te sig som ett lindrigare straff än

böterna. Emellertid må framhållas, att en kombination av normerade böter

och frihetsstraff i en och samma straffskala icke skulle innebära en nyhet i

svensk strafflagstiftning. En straffskala av sådant innehåll återfinnes näm­

ligen i såväl lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel

som lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående

olovlig befattning med spritdrycker och vin. Under förarbetena till dessa la­

gar uttalades icke några betänkligheter mot att normerade böter och frihets­

straff upptogos i samma straffskala. Såvitt mig är bekant ha ej heller vid

tillämpningen av nämnda lagar några olägenheter försports i nu ifrågava-

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

III. Straffskalan för falskdeklarationsbrott, som begåtts av grov vårdslöshet.

De sakkunniga lia till en början uttalat, att en utvidgning av det straff­

bara området till att omfatta fall av vårdslöshet, vilken ej kunde betecknas

såsom grov, icke vore aktuell och ej heller, med hänsyn till de kontrollmöj­

ligheter som förelåge, torde vara önskvärd. Anmärkas kunde dock, att valu­

taförordningen stadgade straff — även frihetsstraff — i fråga om felaktiga

uppgifter, som avgivits av vårdslöshet, även då denna icke varit grov.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Då enligt de sakkunnigas mening dagsböter böra införas såsom straff för

det uppsåtliga brottet, kan det ju ej ifrågakomma annat än att även beträf­

fande de fall, då endast grov vårdslöshet föreligger, övergå till dagsbots-

systemet. Vad angår frågan, huruvida det lägsta dagsbotsstraffet vid fall

av grov vårdslöshet bör bestämmas högre än det allmänna minimistraffet,

kunna möjligen meningarna vara delade. Emellertid må framhållas, att

den allmänna strafflagen erbjuder exempel på en straffskala, där lägsta bötes­

straffet vid icke uppsåtligt brott överstiger minimistraffet. Vidare synes det

angeläget att för nu ifrågavarande brott, då det subjektiva rekvisitet begrän­

sas till grov vårdslöshet, erhålla ett så verksamt straff som möjligt. En dylik

minimigräns — tjugufem kronor — är ju för övrigt redan nu stadgad. I an­

ledning härav anse de sakkunniga sig kunna föreslå, att straffet i fall av

giov vaidslöshet skall utgöra minst 10 dagsböter. Mera tveksamt synes vara

om det vid sidan av dagsbotsstraffet skall tillskapas möjlighet att döma till

frihetsstraff, då grov vårdslöshet konstateras. Ur allmänpreventiv synpunkt

torde det dock vara av betydelse att hålla en sådan möjlighet öppen, i syn­

nerhet som gränsen mellan grov vårdslöshet och uppsåt i praktiken ofta är

mycket svår att fastställa. Det kan anmärkas, att den allmänna strafflagen

i flera hänseenden stadgar böter eller frihetsstraff vid brott, som förövas av

vårdslöshet; och i ett fall, vid grovt vållande till annans död, kan även straff-

arbetsstraff ifrågakomma. De sakkunniga äro av den uppfattningen, att sär­

skilt i de fall, där den oriktiga uppgiften är ägnad att medföra, att skatt eller

annan allmän avgift beräknas till ett avsevärt lägre belopp än det rätta, möj­

lighet bör finnas att ådöma fängelsestraff. Maximitiden för detta fängelse­

straff synes kunna fastställas till sex månader.

De sakkunnigas förslag har i nu förevarande delar tillstyrkts av kammar­

rätten, som anfört:

Vad beträffar fragan örn straffskärpning för de i 143 § 2 mom. taxerings-

förordningen omnämnda falskdeklarationsbrotten, har kammarrätten ej nå-

got att erinra mot vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. Tveksamhet mot

förslaget kan egentligen råda allenast i fråga om lämpligheten av att för ett

oaktsainhetsbrott av ifrågavarande slag tillskapa möjlighet att döma till

fängelsestraff. Därjämte skulle kanske kunna sägas, att, örn enligt kammar­

rättens förslag straffarbete uteslötes ur straffsatsen för det uppsåtliga falsk-

deklarationsbrottet, skillnaden mellan straffsatserna för det uppsålliga

deklarationsbrottet och det som är att hänföra till grov vårdslöshet ej bleve

sa„ frånträdande. Såsom emellertid ofta framhållits i diskussionen rörande

fragan örn straff för falskdeklarationsbrott, torde gränsen mellan grov vårds­

löshet och uppsåt i praktiken ofta vara mycket svår att fastställa, och stad­

gandet om ansvar för falskdeklarationsbrott, förövat av grov vårdslöshet, tor­

de enligt vad av förarbetena vid stadgandets införande framgått tillkommit

huvudsakligen för att täcka det fall, då tillräcklig bevisning örn uppsåt ej

föreligger. Kan alltså vårdslösheten konstateras vara så grov, att antagandet

50

Kungl. Majlis proposition nr 140.

IV. Den lagtekniska utformningen av den ifrågasatta nya lagstiftningen.

De sakkunniga ha anfört:

Den straffskärpning för falskdeklarations- och andra likartade brott, som

de sakkunniga föreslå, kan lagtekniskt genomföras på olika sätt. Sålunda

kunna brotten inordnas under allmänna strafflagen, och då väl närmast dess

bedrägerikapitel. En annan möjlighet vore att vidtaga straffskärpningen ge­

nom ändringar direkt i de särskilda författningar vari dylika ändringar an-

såges böra ifrågakomma. En tredje lösning synes vara att utesluta de nuva­

rande bestämmelserna om straff för hithörande oriktiga uppgifter ur de sär­

skilda författningarna och i stället sammanföra dem i en allmän skatte-

strafflag.

En anordning, varigenom falskdeklarations- och andra likartade brott straf­

fades med direkt tillämpning av strafflagens bedrägeribestämmelser, skulle

erbjuda flera fördelar. Då brotten komrne att likställas med bedrägeri, er-

liölle de även den vanhedrande stämpel som medföljer denna rubricering.

För allmänheten bleve det alltså på ett tydligare sätt än vad för närvarande

är fallet klargjort, att falskdeklaration och likartade brott icke kunde jäm­

föras med andra småförseelser inom specialstraffrätten utan vore av väsent­

ligt allvarligare slag. Såsom en fördel med detta alternativ må dessutom

framhållas, att den bristande enhetligheten i de nuvarande straffskalorna

skulle försvinna och att några speciella straffbestämmelser icke komme att

bliva erforderliga i framtida författningar av förevarande kategori.

Emellertid föreligga även nackdelar med en reformering enligt denna linje.

Till en början kan sålunda erinras om att det enligt rättsteorien icke råder

full överensstämmelse beträffande förutsättningarna för skattedefraudatio-

nens och andra bedrägeribrotts straffbarhet. En annan lika betydelsefull syn­

punkt gäller frågan om allmänhetens inställning till sådana brott som falsk­

deklaration. Då den allmänna opinionen än så länge icke torde vara beredd

att likställa falskdeklarationsbrotten med bedrägeribrotten, kan det redan å

denna grund ifrågasättas om lagstiftaren vid en reform av straffen för falsk­

deklarations- och likartade brott bör gå längre än vad som sålunda kan anses

vara omfattat av det allmänna rättsmedvetandet. Därest ändock skattedefrau-

dationen likställdes med andra bedrägeribrott, skulle med hänsyn till de nu

anförda omständigheterna den risken uppkomma, att falskdeklarationsbrot­

ten i praktiken komme att behandlas, icke såsom bedrägeri utan såsom be­

drägligt beteende. En sådan utveckling synes emellertid icke önskvärd. Vi­

dare skulle en överföring till strafflagen av samtliga falskdeklarations- och

andra likartade brott medföra, att de straff, som i de olika straffskalorna

fastställts med beaktande av brottens egenart, framdeles skulle utmätas inom

en och samma straffskala. Härav skulle följa att straffen i vissa fall bleve

alltför hårda, t. ex. i fråga om förseelse mot hundskatteförordningen, medan

brotten i andra fall, exempelvis vid försök, komme att bedömas lindrigare

än nu är fallet. Överhuvud taget äro de brott, varom här är fråga, till sin art

och räckvidd så olikartade, att de svårligen utan vidare kunna överlag in­

passas i en och samma straffbestämmelse. Till behandling i strafflagen skulle

kunna överföras endast de renodlade fallen av oriktiga uppgifter för vinnan­

de av för låg skatt eller allmän avgift. Emellertid kunna de uppgifter, varom

nu är fråga, tjäna även andra syften, exempelvis uppgifter vid varuinförsel

eller till automobilregistret. I den mån lämnandet av oriktiga uppgifter skall

straffbeläggas ur andra synpunkter än rent fiskaliska måste straffbestäm­

melserna även i fortsättningen finnas kvar i de nu gällande författningarna.

Särskild uppmärksamhet påkallar vidare frågan om bestraffningen av den

Kungl. Mcij:ts proposition nr 140.

som sådana, vilka förövats av grov vårdslöshet. Erforderliga detaljbestäm­

melser av olika slag kunde jämväl meddelas i en dylik särskild författning,

medan det knappast vore görligt att därmed belasta allmänna strafflagen.

Härigenom skulle vidare ej blott de nuvarande skiljaktigheterna i de olika

straffbestämmelsernas utformning komma att försvinna utan även vinnas,

att i fortsättningen vid tillkomsten av nya skatteförfattningar särskilda straff­

bestämmelser icke behövde däri meddelas. Man skulle alltså i fortsättningen

förebygga uppkomsten av onödigtvis skiftande och oenhetliga straffbestäm­

melser på hithörande område.

Vid övervägandet av nu anförda olika möjligheter ha de sakkunniga för

sin del funnit lämpligast att i angiven utsträckning sammanföra hithörande

straffbestämmelser i en enda författning.

I remissyttrandena har sakkunnigförslaget på denna punkt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran; endast i några yttranden — av Göta hovrätt, polis­

mästaren i Stockholm och länsstyrelsen i Flallands län — har ifrågasatts att

inordna de nya straffbestämmelserna i allmänna strafflagen.

Kammarrätten, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag, har till utveckling av

sin mening anfört:

Till en början vill kammarrätten erinra om sitt uttalande, att det ej syntes

oberättigat att hänföra falskdeklarationsbrotten till en egenartad brottstyp.

Med en sådan utgångspunkt förefaller det lämpligt att låta ifrågavarande

brottsliga förfaranden få sin särskilda straffrättsliga behandling. Då detta

icke lämpligen synes kunna ske inom allmänna strafflagens ram, torde de

sakkunnigas förslag om en särskild skattestrafflag, vari såväl falskdeklara­

tionsbrotten som i vissa andra författningar omförmälda brott finge sin straff­

rättsliga behandling, kunna tagas under övervägande. Anmärkas bör dock,

att vissa nackdelar äro förenade med en sådan anordning. Sålunda kanske

kan befaras, att straffbestämmelserna i den särskilda skattestrafflagen i allt

fall komma att uppfattas såsom av förvaltningsrättsliga motiv fastställda

regler och till följd härav ej få den infamerande karaktär som skulle varit

fallet, om de intagits i allmänna strafflagen. Därtill kommer, att åtskilliga

författningars straffbestämmelser av ifrågavarande art få lämnas utanför re­

formen, varjämte straffbestämmelserna för sådana förfaranden, som ej äro

med falskdeklarationsbrott likartade, komma att kvarstå i författningarna,

till följd varav för en del av dem kommer att gälla, att straffen för överträ­

delse av författningarnas föreskrifter återfinnas på två olika håll. Kammar­

rätten vill härtill foga, att det kan tänkas, att den omständigheten att straf­

fet för brott mot en viss författningsbestämmelse ej återfinnes i själva för­

fattningen utan ersättes med en hänvisning till en annan författning medför,

att straffhotet lättare förbises. Tillvaron av en särskild skattestrafflag kan

emellertid förväntas utöva en icke obetydlig inverkan å uppfattningen örn

här ifrågavarande brottsliga förfarandens rätta art och svårhetsgrad. De an­

tydda nackdelarna väga under sådana förhållanden ej så tungt. Det är näm­

ligen en angelägenhet av största vikt, att deklarationsbrottens allvarliga art

får ett säkert fotfäste i allmänhetens medvetande. Kammarrätten anser sig

med hänsyn härtill kunna förorda, att förslaget om en särskild strafflag för

hithörande brottsliga förfaranden blir i praktiken prövat.

Sker så har kammarrätten vid det principiella bedömandet av verkan här­

av i fråga om tillämpningen av de särskilda författningarna — frånsett taxe-

ringsförordningen — allenast det uttalandet att göra, att de däri angivna

med falskdeklarationsbrotten likartade förfarandena dock kunna förete så-

■yl

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

53

väl i förhållande till dessa brott som inbördes så stora skiljaktigheter, att vid

straffbestämmandet de olika brottsliga förfarandenas egenart noga måste

beaktas. Då den normala straffsatsen utgör dagsböter eller fängelse, ha dom­

stolarna i det avseendet mycket fria händer.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit, att endast de mera

kvalificerade fallen av falskdeklarationsbrott skulle brytas ut ur respektive

författningar och göras till föremål för särskild straffbestämmelse.

De sakkunnigas förslag att, i den mån det lämpligen låter sig göra, till en

Departements-

särskild skattestrafflag sammanföra de nu på olika håll spridda bestämmel- CÄe^eB'

serna örn straff för oriktiga uppgifter, ägnade att medföra frihet från skatt

eller annan allmän avgift eller för låg skatt eller avgift, har i huvudsak läm­

nats utan erinran i remissyttrandena. Även för egen del finner jag sakkun­

nigförslaget utgöra den lämpligaste lösningen. Frågan i vilken omfattning de

olika straffbestämmelserna böra överföras till denna skattestrafflag kommer

jag att närmare behandla i den speciella motiveringen.

Speciell motivering.

Skattestrafflagen.

1

§•

De sakkunniga ha beträffande motsvarande paragraf i sakkunnigförsla­

get anfört:

I fråga örn beskaffenheten av de brottsliga handlingar, som kunna föran­

leda ansvar enligt skattestrafflagen, synes det icke lämpligt att fullständigt

specificera desamma. I sådant fall skulle 1 § innehålla en uppräkning, som

omfattade, förutom de deklarationer, uppgifter och upplysningar, vilka om­

talas i 143 § taxeringsförordningen, även uttrycken bouppteckning, avräk-

ningsnota, forsedel, journal och bok. Det synes vara tillräckligt att i lagtex­

ten anföra exempel på sådana skriftliga handlingar, vilka i detta samman­

hang kunna komma i fråga. Att handlingen skall vara undertecknad kan icke

genomgående uppställas såsom villkor för straffbarhet. Såsom exempel på

fall då ett dylikt undertecknande ej synes erforderligt kan omnämnas de

journaler, vilka skola förås av tillverkare i skattepliktiga bryggerier. Icke

varje handling, som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller

annan avgift, är avsedd att omfattas av den nya lagen. Den begränsning som

föreslagits i lagtexten innebär att bland annat uppgifter, vilka lämnas till led­

ning för annans taxering enligt taxeringsförordningen, falla utanför lagens

tillämpningsområde i den mån ej straffbar delaktighet föreligger. Ej heller är

skattestrafflagen tillämplig med avseende å oriktiga meddelanden i uppgifter,

som till ledning för egen taxering lämnas vid lyftande av aktieutdelning eller

ränta, vilket framgår därav, att straffbestämmelserna för oriktiga uppgifter

i sistnämnda hänseenden skola kvarstå i taxeringsförordningen. I likhet med

vad som för närvarande är fallet med brotten mot 143 § taxeringsförord­

ningen kommer enligt 1 § skattestrafflagen straff att inträda såväl då ett un­

dandragande av skatt inträffat som i de fall, där uppgiften är ägnad att leda

lill för låg skatt men detta upptäckts så tidigt, att något undandragande av

skatt ej blivit resultatet. I den mån för brottsligheten i sistnämnda fall kan

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

användas beteckningen »försök» kommer enligt skattestrafflagen möjlighet

att föreligga att ådöma lika stränga straff vid försök som vid fullbordade

brott.

Vid angivande av det subjektiva rekvisitet i 1 § skattestrafflagen har den

nuvarande i taxeringsförordningen och flera andra författningar förekom­

mande bestämningen »mot bättre vetande» utbytts mot uttrycket »uppsåt­

ligen», vilket skett för att klart utmärka, att alla fall av uppsåtliga brott sko­

la inbegripas under förevarande paragraf.

Kammarrätten har i förevarande hänseende anfört följande:

De brottsliga förfaranden, som avses i skattestrafflagen, äro ej specifice­

rade, utan i 1 § har en generell definition givits å förfaranden, vilka hem­

falla under lagens straffbestämmelser. Fråga är emellertid, om man med

en på sådant sätt ordnad lagstiftning kan vara säker på, att densamma ej

får en vidare omfattning än avsett är.

Till belysande av del sålunda anförda synes följande exempel kunna tjäna.

Om någon i fastighetsdeklaration — vilken handling väl får anses tjäna

till ledning vid fastställandet av skatt — lämnat oriktig uppgift om t.° ex.

det pris, vartill fastigheten förvärvats, eller beloppet av hyror, som utgå av

fastigheten, och i sådant avseende uppgivit lägre belopp än de verkliga, kan

en sådan uppgift sägas vara ägnad att leda till för låg skatt. En represen­

tativ köpeskilling och än mer hyresbeloppen för en uthyrd fastighet utgöra

ofta sådana faktorer, å vilka taxeringsinstanserna huvudsakligen grunda det

taxeringsvärde, som av dem fastställes. Nu är frågan den, om de sakkunniga

avsett att möjliggöra att såsom falskdeklaration straffa jämväl det förfa­

randet att i en fastighetsdeklaration uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

vissa oriktiga uppgifter lämnats. Då ett sådant förfarande hittills varit

undantaget från möjligheten av straffpåföljd enligt taxeringsförordningen

och då de sakkunniga ej särskilt angivit, att en så viktig utvidgning av

deklarationsbrottens straffområde åsyftats, torde få antagas, att oriktiga

uppgifter i fastighetsdeklaration fortfarande tänkts skola vara fria från

straff. Detta torde väl ock bäst överensstämma med den ställning fastighets-

deklarationsförfarandet erhållit i taxeringssystemet. Sålunda finnes ej någon

bestämmelse motsvarande den beträffande självdeklaration gällande därom

att underlåtenhet att avlämna fastighetsdeklaration betager den skattskyl­

dige rätten att hos kammarrätten och Kungl. Majit överklaga vidtagen taxe-

ringsåtgärd. Vidare har aldrig funnits bötesstraff stadgat för underlåtenhet

att avlämna fastighetsdeklaration, vilken dessutom har en något mindre

skarp sanningsförsäkran än självdeklarationen. Härjämte får vitesföreläg­

gande äga rum allenast, därest deklarationen prövas vara för fastighetstaxe­

ringen erforderlig.

Ehuru en sådan oriktig uppgift i fastighetsdeklaration kan vara ägnad att

leda till för låg skatt, synes dock noga böra övervägas, huruvida åtgärder

skola vidtagas i syfte att särskilt straffbelägga oriktigheter i fastighetsdekla­

ration. Det förhåller sig nämligen så, att dessa uppgifter i mycket stor ut­

sträckning avse förhållanden av den art, att, i den mån uppgifterna över­

huvudtaget kunna lämnas, mer exakta sådana icke kunna förväntas. Där­

jämte kunna de ej heller ha den omedelbara betydelse för taxeringsresulta-

tet som uppgifterna i en självdeklaration, och fastighetstaxeringen är över­

huvudtaget ej så beroende av deklarationerna som annan taxering. Faran

för alt genom falskdeklaration det allmänna i större omfattning skulle gå

miste om skatteintäkter är sålunda ej stor. Kammarrätten vill därför tillråda,

att ett oriktigt förfarande i fråga örn fastighetsdeklaration ej inryckes under

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

55

straffansvar. En eventuell skattestrafflag bör därför erhålla sådan formule­

ring, att den ej kommer att omfatta i varje fall uppgiftslämnandet i fastig-

hetsdeklaration.

T axeringsnämndsord förand enas riksförbund har ansett uttrycket »någon

som han företräder» vara i viss mån förvillande; uppenbarligen syftades på

firmatecknaren för en juridisk person och icke på den, som på den skatt­

skyldiges uppdrag lämnade uppgifter till beskattningsmyndighet.

Hovrätten för övre Norrland har uttalat, att det för att förstärka skatte-

strafflagens moralbildande uppgift syntes önskvärt, att det uppsåtliga brot­

tet erhölle en särskild benämning. Hovrätten föresloge för sin del benäm­

ningen falskdeklaration.

I vissa andra yttranden har hemställts, att skattebedrägeri eller skattesvek

måtte införas såsom brottsbenämning i lagtexten.

Bestämmelserna i skattestrafflagen avses skola omfatta icke blott sådana

Departement-

brott, vilka nu äro belagda med straff i 143 § 1 och 2 mom. taxeringsför-

chefen.

ordningen, utan även brott mot ett flertal andra skatteförfattningar. Ifråga­

varande brott äro inbördes av ganska skiftande beskaffenhet och på grund

härav torde det icke vara möjligt att lämna annat än en allmän definition

å de brottsliga handlingar, som skola bestraffas enligt skattestrafflagen. Det

torde var tillräckligt att i lagtexten anföra exempel på sådana skriftliga hand­

lingar som med lagen avses.

Kammarrätten har uttalat, att man med en sådan generell brottsdefinition

som den av de sakkunniga föreslagna riskerade att lagstiftningen finge en

vidare omfattning än avsett vore. Kammarrätten har i detta sammanhang

fäst uppmärksamheten på det fall, att någon lämnade oriktiga uppgifter i fas-

tighetsdeklaration, ett förfarande som för närvarande vore slraffritt men som

enligt kammarrätten skulle drabbas av straff jämlikt de sakkunnigas förslag.

Ehuru jag finner det i någon mån tveksamt örn uppgifter av ifrågavarande

slag kunna anses i lagens mening avsedda att tjäna till ledning vid fast­

ställande av skatt eller annan allmän avgift — vilket är avgörande för frå­

gan om de falla under lagen eller icke — är jag ense med kammarrätten

om att bestämmelserna böra förtydligas på denna punkt. Även i själva sak­

frågan är jag så tillvida ense med kammarrätten, att jag anser lämnandet

av oriktiga uppgifter i fastighetsdeklaration icke böra inryckas under skatte-

strafflagens bestämmelser. Däremot synas mig starka skäl tala för att man,

i samband med den nu ifrågasatta straffskärpningen av deklarationsbrotten,

stadgar bötesstraff för sådana oriktiga uppgifter varom nu är fråga. En dylik

straffbestämmelse torde lämpligen kunna intagas i 141 § taxeringsförordning-

en. Vidtages denna ändring, följer av stadgandet i 4 § skattestrafflagen, att

lämnandet av oriktiga uppgifter i fastighetsdeklaration icke skall straffas en­

ligt nämnda lag.

Jämväl i ett annat hänseende synes det tveksamt örn skattestrafflagen

skall äga tillämpning eller icke, nämligen i fråga örn sådana uppgifter örn

premieobligalionsvinsler, som skola avgivas jämlikt 42 § 1 mom. taxerings-

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

förordningen. Vad nyss föreslagits angående fastighetsdeklarationer torde

böra gälla även i fråga om uppgifter varom nu är fråga.

Jag övergår härefter till den praktiskt betydelsefulla frågan om den när­

mare utformningen av bötesskalan, såvitt avser uppsåtligt falskdeklarations-

brott. Enligt nu gällande bestämmelser förete bötesskalorna i de olika skatte-

författningarna betydande olikheter. Sålunda stadgas i taxeringsförordning-

en, att vid lämnandet av medvetet oriktig uppgift i självdeklaration bötes­

straffet skall utgöra högst feni gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt

(däri inräknat jämväl värnskatt) samt den särskilda skatt å förmögenhet,

som undandraga eller kunnat komma att undandragas. Någon hänsyn skall

däremot icke tagas till storleken av den kommunala inkomstskatten, kyrko­

skatten, landstingsskatten och vägskatten. Då de oriktiga uppgifterna avsett

förhållande, som utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å taxering till

kommunal inkomstskatt, skall bötesmaximum utgöra 25 öre för varje skatte-

öre, som genom det oriktiga meddelandet kommit att icke påföras eller skulle

kommit att icke påföras den skattskyldige. Har den oriktiga uppgiften läm­

nats i virkesdeklaration gäller ett bötesmaximum av 1 krona för varje tiotal

kronor rotvärde, som genom det oriktiga meddelandet icke blivit taxerat eller

icke skulle ha blivit taxerat. I de övriga skatteförfattningar, varom här är

fråga, är bötesmaximum i allmänhet direkt anknutet till det skattebelopp,

som undandraga eller kunnat komma att undandragas, och utgör vanligen

fem gånger detta belopp. Emellertid må framhållas, att i nu avsedda fall

bötesmaximum icke alltid är bestämt till fem gånger sistnämnda belopp

utan stundom är avsevärt högre. Såsom exempel på sistnämnda förhållande

kunna nämnas förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgif­

ter för särskilda förmåner och rättigheter, däri maximistraffet fastställts till

10 gånger den undandragna bevillningsavgiften, samt förordningen den 6 no­

vember 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fond­

papper, enligt vilken bötesstraffet kan uppgå till ett belopp motsvarande 50

gånger det undandragna stämpelbeloppet.

Därest de i respektive skatteförfattningar upptagna straffbestämmelserna,

pa sätt jag förut tillstyrkt, sammanföras till en gemensam skattestrafflag,

är det nödvändigt att låta en enhetlig skala träda i stället för de nu gäl­

lande differentierade skalorna. Denna enlietsskala synes böra bestämmas

efter mönster av 143 § 1 mom. taxeringsförordningen, d. v. s. med ett maxi­

mum som i princip motsvarar fem gånger det skattebelopp som undandia-

gits eller kunnat komma att undandragas; minimistraffet synes däremot

lämpligen kunna höjas från nuvarande 50 kronor till 100 kronor. En sådan

straffskala kommer att i fråga örn vissa skatteförfattningar innebära en straff-

lindring, vilket dock icke torde vara ägnat att väcka betänkligheter, då möj­

lighet avses skola föreligga att i svårare fall ådöma frihetsstraff. I något fall

kommer den föreslagna enhetsskalan däremot att medföra en straffskärp­

ning; denna synes likväl icke vara av sådan beskaffenhet att befogad erinran

däremot kan göras.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

2

§•

Departements-

Stadgandet i denna paragraf tiar avhandlats i den allmänna motiveringen,

chefen.

tm viJken jag får hänyisa

Därest bötesmaximum i fråga om uppså Iligt brott bestämmes till fem

gånger det belopp, som undandragits eller kunnat komma att undandragas,

torde bötesmaximum för vardslöshetsbrottet — i enlighet med vad som gäl­

ler enligt 143 § 2 mom. taxeringsförordningen — böra utgöra hälften av

nämnda belopp. Minimistraffet torde lämpligen kunna bestämmas till 50

kronors böter.

3 §•

I sakkunnigförslaget har i 3 § upptagits en bestämmelse rörande ansvar

för delaktighet i brott mot skattestrafflagen, medan 3 § i departementsför-

slaget — i vilket någon motsvarighet till berörda bestämmelse icke finnes

i stället innehaller en bestämmelse örn straffrihet för den som av egen

drift beriktiga! sådan oriktig uppgift, som avses i 1 och 2 §§.

Vad först angår frågan om delaktighetsansvar lia de sakkunniga härut­

innan framhållit, att enligt den nu gällande bestämmelsen i 143 § 3 mom.

taxeringsförordningen delaktighet i uppsåtlig! falskdeklarationsbrott vore

straffbelagd endast i begränsad omfattning. En allmän skärpning av straf­

fen för de brott, varom fråga vore, syntes emellertid böra medföra en ut­

vidgning även av det område, inom vilket delaktighet i sådana brott straff­

belädes. Delaktighet torde sålunda efter straffskärpningens genomförande

böra straffas i den omfattning, som angåves i 3 kapitlet allmänna strafflagen.

De sakkunniga ha vidare anfört:

De sakkunniga lia i 3 § skattestrafflagen upptagit en hänvisning till be­

stämmelserna i 3 kap. allmänna strafflagen. Vid behandlingen av denna

fråga övervägde de sakkunniga att föreslå, att de nuvarande delaktighetsbe-

stämmelserna — i första hand i 143 § 3 moni. taxeringsförordningen —

skulle upphävas utan att ersättas med någon ny bestämmelse i skattestraff­

lagen. En sådan lösning skulle alltså innebära att bestämmelserna i 3 kap.

allmänna strafflagen, utan något uttryckligt stadgande härom, skulle bliva

tillämpliga beträffande brott mot 1 eller 2 § skattestrafflagen. Till stöd för

riktigheten av en sådan uppfattning kan åberopas den ståndpunkt som lag­

rådet intagit i denna fråga. Lagrådet har nämligen vid flera tillfällen uttalat

att strafflagens delaktighetsregler få analogiskt tillämpas, därest det krimi­

naliserade förfarande, varom fråga är, kan anses såsom ett verkligt brott,

i huvudsak likställt med flertalet i allmänna strafflagen behandlade förfa­

randen, och icke allenast såsom en s. k. polisförseelse (se propositionerna

till 1939 års lagtima riksdag nr 284, sid. 66, och nr 289, sid. 40). Då de sak­

kunniga, trots dessa lagrådsuttalanden, i sitt förslag upptagit en hänvis­

ning till 3 kap. allmänna strafflagen, har detta skett i avsikt att för taxe­

rings- och åklagaremyndigheterna särskilt inskärpa, att även delaktighet i

nu ifrågakomna brott är straffbelagd.

Kammarrätten har i förevarande hänseende anfört:

Kammarrätten vill i^ anledning av de sakkunnigas förslag allenast fästa

uppmärksamheten dära, att inom rättsvetenskapen olika meningar gjort sig

60

trubba själva straffbestämmelsernas effektivitet. Särskilt stora risker i detta

avseende kunna föreligga i de ofta förekommande fall då det föreligger nära

personliga förbindelser mellan de skattskyldiga och taxeringsnämnderna. De

sakkunniga föreslå därför, att ifrågavarande bestämmelse upphäves. Det är

uppenbart, att ett av egen drift gjort beriktigande av oriktiga uppgifter kom­

mer att beaktas vid straffmätningen.

Sakkunnigförslaget har på denna punkt tillstyrkts av länsstyrelsen i Väst­

manlands län, som uttalat, att förefintligheten av ifrågavarande straffrihets-

grund torde i väsentlig man ha bidragit till inskränkning av åtalsfrekvensell.

Å andra sidan har sakkunnigförslaget avstyrkts av Svea hovrätt, kammar­

rätten, bank- och fondinspektionen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Sö­

dermanlands och Västerbottens län samt av föreningen Sveriges häradshöv­

dingar och vissa underrätter.

Svea hovrätt har uttalat den uppfattningen, att borttagandet av denna

straffrihetsgrund snarare skulle motverka än främja den ifrågavarande lag­

stiftningens huvudsakliga syfte: ett förbättrat taxeringsresultat. Borttagan­

det av nämnda bestämmelse skulle ej heller väl överensstämma med vad i

direktiven för de sakkunnigas utredning uttalas därom, att vid utformning­

en av straffbestämmelserna såvitt möjligt borde undvikas, att brotten i frå­

ga, fran att tidigare lia varit lindrigare bestraffade än det vanliga bedräge­

riet i dess olika former, bleve härdare bestraffade än sistnämnda brott. I det

fall som åsyftades i 143 § 4 mom. taxeringsförordningen skulle vid bedö­

mande enligt strafflagen i dess lydelse jämlikt lagen den 12 juni 1942 på sin

höjd bedrägeriförsök anses föreligga, och frivilligt tillbakaträdande från så­

dant försök vore enligt nämnda lag straffritt.

Kammarrätten har anfört, att sakkunnigförslaget främst torde vara moti­

verat av de sakkunnigas önskan att förhindra, att förefintligheten av mot

allmänna straffrättsregler stridande bestämmelser skulle giva deklaranterna

intryck av att det här icke vore fråga örn ett allvarligt brottsligt förfarande

utan om ordningsförseelser eller något därmed likställt. Kammarrätten, som

ej hade sig bekant, i vad mån ifrågavarande bestämmelser kommit till an­

vändning, inskränkte sig därför till att uttala, att, därest så i någon avse-

värdare grad varit fallet, bibehållandet av dessa bestämmelser vore önskvärt

och borde kunna motiveras därmed att i deklarationsbrotten syntes ingå

även vissa moment av ordningsförseelses natur.

Bank- och fondinspekuonen har anfört följande:

Inspektionen finner sig icke kunna tillstyrka borttagande av den nu före­

fintliga regelbom sträf frihet vid beriktigande av oriktiga uppgifter. De sak-

kunniga lia påyrkat borttagandet av denna bestämmelse bland annat av det

skäl, att bestämmelsen skulle vara säregen i så måtto, att densamma inne-

fattar straffrihet vid tillbakaträdande från fullbordat brott. Detta är i och

för sig riktigt, men samtidigt mäste beaktas, att straffbestämmelserna i fråga

örn deklarationsbrott själva äro ganska egenartade, i det att brottet anses

fullbordat innan någon skada av den brottsliga handlingen skett. Hade __

såsom legat nära till hands — dessa brott konstruerats på samma sätt som

bedrägeribrotten, hade avgivandet av en oriktig deklaration endast betrak-

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

62

Kungl. Majis proposition nr 140.

Departement s-

thefen.

4

§•

Till motivering av stadgandet i 4 § lia de sakkunniga anfört, att bestäm­

melserna i skattestrafflagen icke vore avsedda att ersätta alla nu gällande

bestämmelser, vilka innefattade straff för oriktiga uppgifter, ägnade att leda

till undandragande av skatt eller annan allmän avgift. I anledning härav

hade de sakkunniga i 4 § skattestrafflagen föreslagit den bestämmelsen, att

vad i nämnda lag stadgas icke skulle äga tillämpning å gärning, som annor­

städes än i allmänna strafflagen vore med straff belagd. Med detta uttrycks­

sätt hade de sakkunniga velat angiva, att exempelvis i sådant fall, då en

ämbetsman i och för sitt ämbete gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 §

skattestrafflagen, straff skulle utmätas enligt såväl sistnämnda lag som 25

kapitlet allmänna strafflagen. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmel­

sen i 4 § skattestrafflagen innebure i sistnämnda hänseende en skärpning

i förhållande till vad för närvarande gällde beträffande brotten mot 143 §

taxeringsförordningen.

T. f. skattedirektören i Stockholm har påpekat att någon utredning, som

visade behov av en straffskärpning med avseende å sådana fall, där brottet

tillika innefattade tjänstefel, icke framlagts, varför en viss tveksamhet kunde

råda i fråga om den föreslagna bestämmelsen.

Överståthållarämbetet har för sin del anfört, att med hänsyn till den ställ­

ning ämbetet intoge i fråga om skattebedrägeriets jämställdhet med van­

ligt bedrägeri, ämbetet ansåge att frågan örn brottskonkurrens borde följa

samma regler som gällde för vanligt bedrägeri.

I ett pär remissyttranden, bland annat i det av Svea hovrätt avgivna, har

uttalats, att den föreslagna avfattningen av 4 § i sakkunnigförslaget kunde

misstolkas och därför vore i behov av förtydligande. Föreningen Sveriges

häradshövdingar har ansett paragrafen kunna helt utgå. I

I likhet med de sakkunniga anser jag det icke möjligt att ersätta samtliga

nu gällande bestämmelser om straff för oriktiga uppgifter, ägnade att leda

till undandragande av skatt eller annan allmän avgift, med bestämmelserna

i skattestrafflagen. Även om denna lag bör ges vidsträckt tillämplighet, kvar­

stå likväl vissa skatteförfattningar, där speciella förhållanden nödvändiggöra

särskilda straffbestämmelser; härtill torde jag emellertid senare få åter­

komma.

De sakkunniga lia framhållit, att deras förslag innebure en speciell straff­

skärpning i vad gällde falskdeklaration, som tillika innefattade tjänstefel;

i sådant fall skulle straff nämligen utmätas med tillämpning av såväl skatte­

strafflagen som 25 kapitlet allmänna strafflagen. Då en tjänsteman, som i

tjänsten gjort sig skyldig till falskdeklarationsbrott, icke bör — efter genom­

förandet av den betydande straffskärpning, som skattestrafflagen innebär —

Kungl. Mctj:ls proposition nr 140.

63

undslippa nied allenast straff enligt 25 kapitlet strafflagen, har jag intet att

erinra mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag.

I redaktionellt hänseende har paragrafen jämkats.

5 §•

De sakkunniga lia i fråga örn motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget

anfört:

I 5 § skattestrafflagen ha särskilda forumbestämmelser upptagits. Då fråga

är om oriktiga uppgifter till bouppteckning torde böra gälla en bestämmelse

av det innehåll, som framgår av 10 kap. 2 § rättegångsbalken. Stadgandet i

5 § andra punkten avser sådana fall, vilka för närvarande äro reglerade i

144 § 1 mom. taxeringsförordningen. Med taxeringsort förstås kommun, där

den taxering skall äga rum, för vilken deklarationen skolat ligga till grund.

Därest flera taxeringsorter finnas — den deklarationspliktige har exempel­

vis under flera år, då han haft sitt hemvist i olika kommuner, avlämnat orik­

tiga deklarationer — kan åtal anhängiggöras vid domstolen i envar av dessa

taxeringsorter. Den i tredje punkten angivna forumregeln har avseende å vissa

brott mot författningarna rörande indirekta skatter, bland annat förordningen

örn varuskatt. Såsom förebild till bestämmelsen i 5 § fjärde punkten har an­

vänts processlagberedningens förslag till forum i brottmål.

Kammarrätten har anfört följande:

Beträffande de i 5 § intagna bestämmelserna angående forum för anstäl­

lande av åtal, varigenom underrätten i taxeringsorten i stället för, såsom nu

är fallet, underrätten i den uppgiftspliktiges hemortskommun principiellt blir

rätt forum, vill kammarrätten allenast föreslå ett förtydligande, innebäran­

de att av stadgandet klart bör framgå, att även örn förekomsten av flera

taxeringsorter beror därpå, att den deklarationspliktige under flera år, da

han haft sitt hemvist i olika kommuner, avlämnat oriktiga deklarationer,

åtalet skall anhängiggöras hos domstolen i allenast en av dessa kommuner.

Det kan nämligen ligga nära till hands att tolka stadgandet så som om det­

samma gällde allenast i fråga om sådana brottsliga förfaranden i olika taxe­

ringsorter, som begåtts under ett och samma __ taxeringsår, enär brott, be­

gångna under olika taxeringsår, kunna vara sa fristående, att deras lagfö­

rande å olika orter förefaller mest naturlig. Möjligen ha de sakkunniga ock­

så i motiveringen velat giva uttryck åt den tanke, som ligger bakom kammar­

rättens ändringsförslag. Formuleringen är emellertid pa ifrågavarande punkt

otydlig.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett, att forumreglerna vöre onö­

digt inkrånglade och kunde förorsaka oreda till exempel i fall då den skatt­

skyldige hade att avlämna särskilda självdeklarationer till ledning vid taxe­

ring till kommunal inkomstskatt å ett flertal orter. Även föreningen Sveriges

stadsdomare har uttalat, att forumreglerna syntes onödigt omständliga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att i taxeringsförordningen

icke lämnades någon definition å begreppet taxeringsort.

I remissyttrandena ha vidare upptagits vissa spörsmål rörande dels inrät­

tande av specialdomstolar för mål rörande falskdeklaration, dels förordnan-

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

de av särskilda åklagare i dylika mål och dels det processuella förfarandet

i mål av förevarande slag.

Sålunda har bank- och fondinspektionen ansett det böra övervägas, huru­

vida de allmänna domstolarna kunde anses kompetenta att handlägga mål

om brott mot skattestrafflagen. Mera ändamålsenligt vore, att dessa mål hän-

skötes till de specialdomstolar, som handlade skattefrågor. För den händelse

det skulle anses nödvändigt, att brottmålen i första instans anhängiggjordes

vid de allmänna underrätterna, skulle det kunna tänkas, att målen fullfölj­

des till kammarrätten.

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att det vore önskvärt, örn talan

i mål rörande brott mot skattestrafflagen kunde utföras av någon fullt för­

fat tningskunnig person; man måste nog räkna med att i en hel del fall de all­

männa åklagarna icke besutte tillräcklig sakkunskap i hithörande frågor.

Vidare har länsstyrelsen i Västmanlands län yttrat, att det med hänsyn till

målens speciella och mången gång invecklade natur syntes lämpligt, att läns­

styrelsen hade fria händer att i fall av behov förordna åklagare med de sär­

skilda kvalifikationer som finge anses erforderliga för ändamålet.

Beträffande det processuella förfarandet i mål angående falskdeklaration

har kammarrätten anfört:

Kammarrätten vill beröra ett spörsmål, som visserligen icke behandlas i det

remitterade betänkandet men som dock äger intimt samband med det däri

avhandlade^ ämnet. Kammarrätten avser härmed spörsmålet angående pro­

cessen i mal angående atal för falskdeklaration. Sedan länge har förelegat

ett behov av att vid åtalsfrågans avgörande äga tillgång till den på skatteför-

fattningarnas område förefintliga specialkompetensen. Då avsikten med de

föreslagna ändringarna i straffbestämmelserna för falskdeklarationsbrott är

att göra det kriminella ansvaret för dem som begå sådana brott mera känn­

bart, framträder behovet av den omförmälda specialkompetensen vid åtals-

fragans avgörande nied en styrka, soni gör, att en reform på ifrågavarande

omiåde synes i hög grad pakallad. Det är nämligen icke blott med hänsyn till

f lågan, huruvida brottsligt förfarande föreligger eller ej utan även i fråga örn

straffmätningen av stor betydelse, att de skattetekniska förhållandena vid

atalsfragans bedömande bliva klart belysta och riktigt avvägda. Dessutom fö-

lehgger mycket ofta det förhållandet att jämsides med den straffprocess, vari

talan om ansvai för falskdeklaration fores, finnes ett mål angående taxering

c 1 le r c fl e r t a x e r i n g anhängigt. I den mån så är möjligt, borde givetvis dessa

mal behandlas^ av samma domstol och i ett sammanhang, i stället för att, så­

som nu skei, atalsmålet behandlas av allmän domstol och taxeringsmålet av

beskattmngsdomstol. Till följd av ett högsta domstolsutslag (H 1934- ref 32)

torde visserligen numera den faran vara undanröjd, att allmän domstol av­

gör ansvarsfragan, innan utslag i taxeringsmålet föreligger. Härigenom för­

hindras merendels allmän domstol och skattedomstof från att komma till

olika resultat i åtminstone det fall, att skattedomstolen ansett den skattskyl-

dige ha deklarerat riktigt. Beskattningsdomstolens utslag måste nämligen i

detta fall vara ovillkorligt bindande, ty den skattskyldiges sätt att deklarera

kan e.) sagås ha varit ägnat att leda till för låg taxering eller till frihet från

S"?;,1ile.r.!^ld kunna andra fall tänkas, där den allmänna domstolen in-

°,ar pa et.1 självständigt bedömande av skattefrågan, oaktat domstolen ej äger

den specialkompetens, som förefinnes hos skattedomstolen, och i en viss skat-

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Ikraftträdandet m. m.

De sakkunniga lia föreslagit, att den nya lagstiftningen skulle träda i kraft

den 1 januari 1943. Vidare ha de sakkuniga yttrat, att särskilda övergångs­

bestämmelser icke torde vara erforderliga; det vore givet, att den nya lag­

stiftningen icke kunde äga tillämpning å brott, som förövats före ikraftträ­

dandet.

. Länsstyrelsen i Norrbottens län har — under erinran att oriktig bokföring

ofta konstituerade falskdeklaration — anfört att enligt sakkunnigförslaget

straff under vissa förhållanden kunde komma att utmätas efter bestämmel­

ser, som trätt i kraft först efter det att den brottsliga handlingen kunde anses

ha påbörjats.

Departements-

Enligt departementsförslaget skall skattestrafflagen träda i kraft den 1

thelen. juli 1943

I likhet med de sakkunniga anser jag några särskilda övergångsbestäm­

melser icke erforderliga. Brott, som begåtts före skattestrafflagens ikraftträ­

dande, skola självfallet straffas enligt de tidigare gällande, lindrigare straff­

reglerna.

Lagens rubrik.

Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt samt föreningen Sveriges stads-

domare lia ansett, att den av de sakkunniga föreslagna rubriken icke inne­

fattade en adekvat benämning. Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt har

härutinnan anfört följande:

Det torde förhålla sig så, att det här i regel icke är fråga om undandragande

av skatt utan örn försök, som icke leder till undandragande. Det handlande,

vid vilket förslaget knyter straff, består i lämnande av oriktiga uppgifter.

Lagens rubrik bör vara i överensstämmelse härmed. Vad beträffar benäm­

ningen skattestrafflag plägar ju en strafflag innefatta bestämmelser om straff

för visst handlande, men ordet strafflag bör näppeligen sättas i direkt förbin­

delse med något sådant som skatt. För övrigt synes nyttjandet av ordet straff­

lag i detta sammanhang mindre lämpligt, då ju ordet vanligen nyttjas örn en

kodifikation på straffrättens område men näppeligen om en författning av

här ifrågavarande natur.

Departements-

Även örn vissa invändningar av teoretisk art kunna riktas mot de sakkun-

ekefen.

njgas förslag att i rubriken till förevarande lag använda ordet skattestraff­

lag, har jag likväl ansett benämningen böra bibehållas. Det torde nämligen

vara önskvärt, att redan i lagens rubrik den allvarliga karaktären av ifråga­

varande brott kommer till synes.

I departementsförslaget har rubriken ansetts kunna förenklas till att om­

fatta endast ordet »skattestrafflag».

67

Taxeringsförordningen.

141 g.

De sakkunniga lia beträffande denna paragraf anfört:

De i 141 § 1—4 mom. taxeringsförordningen upptagna straffbestämmel­

serna för underlåtenhet att avlämna självdeklaration eller andra uppgifter

synas enligt de sakkunnigas mening kunna i huvudsak lämnas utanför de nu

ifrågasatta ändringarna i denna förordning. Emellertid torde närmare böra

undersökas, huruvida icke en utvidgning bör ske av det straffbara området, då

fråga är om underlåtenhet att lämna uppgifter till ledning för egen taxering.

I sådana fall då självdeklaration, som skall avgivas jämlikt 26 § 1 mom.

utan anmaning eller jämlikt 26 § 2 mom. efter anmaning, ej behörigen av­

lämnas inom föreskriven tid, inträder enligt 39 § den påföljden, att den skatt­

skyldige i viss omfattning går förlustig rätten att överklaga taxering, för vil­

ken deklarationen skolat ligga till grund. Vidare kan länsstyrelsen förelägga

den försumlige vite. Därest det emellertid kan antagas, att den som underlåtit

avgiva självdeklaration haft skälig anledning därtill, skall sådan påföljd som

nu nämnts icke äga rum. Motsvarande bestämmelser äro enligt 49 § gällande

även beträffande virkesdeklaration. Något bötesansvar kan ej utkrävas av

den som försummar avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration.

De här refererade bestämmelserna infördes i taxeringsförordningen genom

1935 års lagstiftning i ämnet. Enligt den tidigare gällande lydelsen av 141 §

stadgades bötesstraff — normerade böter — dels för den, som jämlikt 26 §

1 mom. var deklarationsskyldig men ej hörsammade anmaning att inkomma

med självdeklaration, och dels för annan skattskyldig, som ej hörsammade

förnyad anmaning att avlämna sådan deklaration. Även för underlåtenhet

i fråga om virkesdeklaration gällde liknande bestämmelser.

Skattekontrollsakkunniga uttalade i sitt år 1933 avgivna betänkande —

under hänvisning till att befogenhet föreslagits för länsstyrelse att meddela

vitesföreläggande — att nämnda straffbestämmelser, som torde lia tillämpats

jämförelsevis sällan, icke ansetts böra bibehållas.

Vid tillämpning av taxeringsförordningen efter 1935 års ändringar i den­

samma har det framstått såsom en brist, att underlåtenhet att avgiva själv­

deklaration icke kan beivras genom utkrävande av bötesansvar. På grund

härav och då de skäl, som år 1935 föranledde borttagandet av detta bötesan­

svar, icke synas kunna tillmätas någon större betydelse, böra enligt de sak­

kunnigas mening ånyo införas bestämmelser om ansvar i vissa fall för un­

derlåtenhet att avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration. Straffet torde

böra utgöra dagsböter.

De sakkunniga lia vidare uttalat, att de såsom förutsättning för ådömande

av straff vid underlåtenhet att avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration

föresloge i huvudsak samma villkor som gällde före 1935 års ändringar i

taxeringsförordningen. Ifrågavarande straffbestämmelser kunde lämpligen

få sin plats i 141 § nämnda förordning. De sakkunniga föresloge därför, att

det nuvarande stadgandet i 2 mom. överflyttades till 1 inom., och att de nya

straffbestämmelserna infördes i 2 mom. I 141 § 1 moni. hade nied hänsyn

till att förseelsen enligt delta moment vore av allvarligare slag än förseelsen

mot 2 mom. föreslagits den ändringen i straffskalan, att minimistraffet be-

stämts till 30 dagsböter. De av de sakkunniga ifrågasatta ändringarna i 39 §

4 mom. och 49 § 4 mom. vore rent redaktionella; de stöde i samband med

förslaget lill ändringarna i 141 § I och 2 moni.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

68

Kunni. Maj-.ts proposition nr 110.

I remissyttrandena har de sakkunnigas förslag endast i ett fåtal fall för­

anlett särskilda yttranden. Förslaget tiar tillstyrkts av kammarrätten, kom­

merskollegium, t. f. skattedirektören i Stockholm och länsstyrelsen i Väst­

manlands län.

Kammarrätten har anfört följande:

Att underlåta att avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration, ehuru

skyldighet därtill föreligger, är överhuvudtaget ej straffbelagt. Det kan före­

falla underligt, att den totala utevaron av deklarationsuppgifter är något

mindre ont än den delvisa frånvaron av sådana. Det sammanhänger givetvis

därmed, att i förra fallet ett vilseledande ej anses äga rum. Även den totala

underlåtenheten att deklarera kan emellertid innebära ett vilseledande, t. ex.,

då det är fråga om deklaration, som det åligger någon att för första gången

avlämna, eller — något som ej torde vara så ovanligt — då för vissa yrkes­

utövare taxering sker efter viss schablon och någon haft högre inkomst än

vad schablonen utvisar. Påföljden av förlusten av rätten att överklaga taxe­

ringen behöver i dessa fall ej ha någon avskräckande verkan. Så mycket

mer välbetänkt synes det därför vara att vid underlåtenhet att trots anmaning

avgiva deklaration eller hörsamma förnyad anmaning straffpåföljd i form av

dagsböter skall kunna inträda. Här bör kanske allenast anmärkas, att, för

den händelse deklaration från den, som antages vara utan anmaning deklara-

tionsskyldig, ej inkommer efter anmaning, det ej alltid är sagt, att denne

redan efter en första anmaning kan bötfällas, enär den omständigheten

allena, att han taxeras lill belopp, som förutsätter deklarationsskyldighet, ej

utgör tillräcklig grund för den straffrättsliga påföljden. Även bör uppmärk­

sammas, att bestämmelserna om bötesansvar i nu förevarande fall ej äro av­

sedda att helt ersätta de i 39 § taxeringsförordningen givna stadgandena om

vitesföreläggande, vilka kvarstå oförändrade.

T. f. skattedirektören i Stockholm har uttalat, att det föreslagna stadgan­

det i 141 § 2 mom. örn påföljd av dagsböter vid underlåtenhet att efterkom­

ma anmaning att avgiva deklaration torde få betecknas såsom synnerligen

värdefullt för taxeringsmyndigheterna. Visserligen inträdde i angivna situa­

tion förlust av rätt att hos skattedomstolarna överklaga ågången taxering,

men detta hot hade hittills i åtskilliga fall visat sig föga verksamt. En sådan

skattskyldig, som icke ville uppgiva det riktiga beloppet av sin inkomst men

som icke heller ville taga risken av straff för falskdeklaration, underläte trots

upprepade anmaningar att avgiva deklaration, detta i förhoppning att den

taxering, som i sinom tid kommc att åsättas honom och som i brist av ut­

redning måste bestämmas mer eller mindre skönsmässigt, skulle bliva lägre

än den verkliga inkomsten. Om denna förhoppning sloge fel, funnes ofta

för denna mindre samvetsömma kategori av skattskyldiga vissa möjligheter

att helt eller delvis undandraga sig skattens erläggande. —- Beträffande den

föreslagna avfattningen av 141 § 2 mom. i sakkunnigförslaget har t. f. skatte­

direktören anmärkt, att tredje stycket i detta moment syntes onödigt med

hänsyn till föreskriften i 5 mom. andra punkten av förevarande paragraf;

denna punkt borde i stället något omredigeras.

Ä andra sidan har sakkunnigförslaget avstyrkts av bank- och fondinspek­

tionen ävensom av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt i Väster­

bottens län.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

dels ock för annan skattskyldig, sorn ej hörsammat förnyad anmaning att

avlämna deklaration. Att straffbestämmelserna år 1935 avskaffades berodde

på att bestämmelse då infördes örn rätt för länsstyrelse att meddela vites­

föreläggande, vid vilket förhållande straffbestämmelserna ansågos kunna

utgå. Emellertid lia de sakkunniga nu uttalat, att det i praktiken kommit att

framstå såsom en brist, att underlåtenhet som här avses icke kan beivras

genom utkrävande av bötesansvar. Detta uttalande har vitsordats i ett par re­

missyttranden. Vid sådant förhållande anser jag straffbestämmelser ånyo böra

införas. I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, torde straffet lämpligen

böra utgöras av dagsböter. De ifrågavarande bestämmelserna torde kunna in­

föras i 141 g såsom 2 morn., medan det nu i 2 mom. upptagna stadgandet

överflyttas till 1 morn. såsom ett nytt andra stycke. 1 samband härmed torde,

såsom de sakkunniga föreslagit, minimistraffet för förseelse som i 1 mom.

avses böra höjas till 30 dagsböter.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna lia underkastats viss

jämkning i formellt hänseende. Denna jämkning har medfört att, på sätt i ett

av remissyttrandena föreslagits, jämväl 141 § 5 mom. blivit föremål för

ändring. En ändring av redaktionell art har vidtagits jämväl i 38 § 3 mom.

Såsom jag antytt i specialmotiveringen till 1 § skal testrafflagen, torde i

141 § taxeringsförordningen böra införas bestämmelser örn straff dels för

den, som i allmän eller särskild fastighetsdeklaration eller i sådan komplet­

terande uppgift, varom i 17 § 3 mom. eller 22 § 3 mom. förmäles, uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg

taxering, dels ock för den, som ej behörigen fullgör honom jämlikt 42 §

1 mom. åliggande skyldighet att lämna uppgift örn vinst å premieobligation.

Straffbestämmelserna torde lämpligen kunna infogas i 141 § 4 mom. Straf­

fet lärer, såvitt angar förstnämnda förseelser, böra utgöras av dagsböter.

Vid sådant förhållande och för att icke onödigtvis komplicera straffbestäm­

melserna torde dagsböter lämpligen böra stadgas som påföljd jämväl för öv­

riga i 141 § 4 mom. straffbelagda förseelser.

I samband med ändringarna i 141 § 4 mom. lia vissa följdändringar av re­

daktionell art vidtagits i 17 och 22 §§ samt 42 § 1 mom.

142 §.

De sakkunniga lia anfört:

Enligt 142 § i dess nuvarande lydelse är straffet för däri angivna underlå-

tenhetsförseelser ett fixerat bötesstraff om 25 kronor. Ifrågavarande straff­

bestämmelse torde ytterst sällan ha tillämpats, beroende på att då straffet

skall utdömas i administrativ ordning, taxeringsmyndigheterna icke anse

sig kunna anlita polismyndighet för utredning rörande dylika förseelser. En-

ligt de sakkunnigas mening skulle större effekt med straffbestämmelsen upp­

nås, därest ett icke fixerat bötesstraff ersatte det nuvarande och förseelserna

kunde atalas av allmän åklagare vid allmän domstol. I följd härav föreslå

de sakkunniga, att straffet i denna paragraf bestämmes till böter, högst 300

kronor. Den föreslagna ändringen i paragrafen i övrigt är rent redaktionell.

T. f. skattedircktören i Stockholm har vitsordat, att den föreliggande möj­

ligheten att framtvinga uppgifter till ledning för annans taxering ytterst säl-

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

första stycket av 143 §. Vid avfattningen av berörda hänvisning ha de sak-

kuniga stått inför alternativet att antingen helt generellt hänvisa till skatte-

strafflagen eller att i samband med hänvisningen specificera de handlingar,

vilka samtidigt som de innefatta ett brytande mot bestämmelserna i taxerings-

förordningen straffbeläggas enligt skattestrafflagen. De sakkunniga ha ansett

den senare utvägen vara lämpligast.

Den nu rådande ordningen beträffande anställandet av åtal för brott mot

taxermgsförordningen är icke tillfredsställande. Omfattningen av åtal för des­

sa brott bör icke, såsom nu sker i stor utsträckning, avgöras av landskam­

rerare utan av åklagarmyndighet. Vidare må framhållas, att den i vissa län

radande praxis att låta prövningsnämnden avgöra åtalsfrågorna saknar stöd

av lag och måste betecknas som felaktig, varför de sakkunniga förutsätta, att

ett dylikt förfarande icke vidare skall förekomma. Med hänsyn till det nu’ an­

förda lia de sakkunniga i 143 § andra stycket upptagit en föreskrift av inne­

hall, att därest landskamrerare på grund av upplysningar från ordförande i

taxeringsnämnd eller eljest finner anledning antaga, att någon gjort sig skyl-

till brott, som avses i 143 § första stycket, landskamrerare!! ofördröjligen

skall göra anmälan härom till vederbörande allmän åklagare. Vid utforman­

det av denna bestämmelse ha de sakkunniga utgått ifrån, att en taxerings-

namndsordförande alltid bör självmant till landskamreraren anmäla sådana

uoWaV !?rott mo^ taxermgsförordningen, vilka han i denna sin egenskap er-

!?.. ]’* kännedom örn. Att en taxeringsnämndsordförande är skyldig att på

f?.r. , ?an av landskamrerare lämna upplysningar örn sådana brott torde vara

självklart. De sakkunniga hysa den uppfattningen, att den nu omnämnda fö-

resknften, rätt tillämpad, kan få till resultat, att de säkerligen mycket talrika

fallen av falskdeklaration, som för närvarande icke föranleda någon rättslig

åtgärd, framdeles bliva föremål för åtal. 1 detta sammanhang må emellertid

t ramhallas, att, lika betydelsefullt som det är att uppenbara brott beivras ge-

noiP atal vid domstol, lika angeläget torde det vara att åtal ej anställas i and­

ra fall än då en fällande dom kan påräknas.

Under remissbehandlingen ha delade meningar uttalats i fråga om det av

de sakkunniga föreslagna stadgandet i 143 § andra stycket taxeringsförord-

ningen.

Sakkunnigförslaget har i föreliggande skick uttryckligen tillstyrkts av kam­

marrätten och länsstyrelsen i Gotlands län.

Kammarrätten har anfört bland annat följande:

Kammarrätten anser det vara av alldeles särskild vikt och betydelse för

främjandet av en riktig uppfattning örn falskdeklarationsbrottens ■— både de

uppsåtliga och de som förövats av grov vårdslöshet — svårhetsgrad, att up­

penbara fall av dylika brottsliga förfaranden lagligen beivras. För sådant än­

damål föreslås också i betänkandet, att i 143 § taxeringsförordningen — vars

nuvarande bestämmelser vid bifall till de sakkunnigas förslag i huvudfrågan

skulle helt försvinna och ersättas med allenast en hänvisning till skattestraff­

lagen • vissa föreskrifter meddelas i ett andra till nämnda paragraf lagt

f^ypke. Förslaget synes kanske ej innebära så stor skillnad mot vad som på

ifrågavarande område nu gäller, då det ju i allmänhet är på landskamrerare^

föranstaltande som atal kommer till stand. Emellertid har landskamreraren

hittills ej behövt känna det som en skyldighet att göra sådan anmälan och

pa grund av vissa mångå gånger förklarliga omständigheter tvekat att sätta

atalsapparaten i gang. Med en bestämmelse sådan som den nu föreslagna

torde tveksamheten mot att göra anmälan om antagliga falskdeklarations-

brott bliva så mycket mindre sorn det mer än vad i praktiken nu är fallet

74

Kungl. Ålaj.ts proposition nr 140.

tiativ till beivrande av oriktiga uppgifter, ifrågasatt, huruvida icke i taxerings-

förordningen borde införas en bestämmelse om skyldighet för taxerings-

nämndsordförande att till landskamrerare!! anmäla ifrågavarande brott.

Samma förslag har framlagts av länsstyrelsen i Östergötlands lån, som dock

tillagt att, om landskamrerare!! finge in ett fullständigt anmälningsmaterial

från taxeringsnämndsordförandena, landskamrerare!! finge sig pålagt etl

mycket grannlaga och tidsödande granskningsarbete och att det därför före-

låge risk att den tilltänkta proceduren icke kunde på ett tillfredsställande sätt

genomföras på grund av bristande tid.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ställt sig betänksam mot de sakkunni­

gas förslag, har ansett, att det med ett sådant stadgande som det av de sak­

kunniga föreslagna icke gärna kunde bliva tal om annat än ett mycket be­

gränsat antal fall, vilka slumpvis konime till åtal utan garanti för att dessa

fall bleve sådana, där åtalen vore mest befogade. Stadgandet borde lämpligen

kompletteras med en skyldighet för vederbörande taxeringsnämndsordförande

att antingen själv till åtal angiva förseelser, som under taxeringsarbetet fram­

kommit, eller — vilket kanske finge anses lämpligare — därom göra an­

mälan till landskamreraren. Ett stadgande av detta slag skulle å andra sidan

måhända leda till massåtal, som icke kunde anses önskvärda. Enligt länssty­

relsens förmenande kunde det åsyftade målet säkrare nås genom en begräns­

ning av antalet åtal till de mera flagranta fallen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att åtalsanmälningar till länssty­

relsen eller landskamrerare!! borde göras gemensamt av ordföranden och

kronoombudet i taxeringsnämnden.

Föreningen Sveriges stadsdomare har föreslagit, att taxeringsnämnden

eller dess ordförande skulle vara skyldig att underrätta landskamreraren i så­

dana fall, då oriktiga uppgifter uppenbarligen lämnats.

Sveriges köpmannaförbund har ansett, att som ett korrektiv gentemot nu

rådande missförhållanden skulle kunna tänkas en bestämmelse örn skyldig­

het för taxeringsnämndsordförande att till landskamreraren anmäla förseel­

ser, varom här vore fråga. Landskamreraren skulle i sin tur, såsom de sak­

kunniga föreslagit, vara skyldig att göra anmälan lill vederbörande allmänne

åklagare. Därigenom skulle nian främst vinna enhetlighet inom samma län

men även genom landskamreraremöten kunna sörja för att en enhetlig praxis

för hela riket konime till stånd. En ytterligare garanti för enhetlighet skulle

man kunna vinna genom att ålägga landskamrerarna att årligen till finans­

departementet anmäla hur många åtalsärenden som av dem prövats, resp.

överlämnats till allmän åklagare för åtals utförande. Man kunde då centralt

följa i vilken grad åtal verkligen anhängiggjordes.

I ett flertal remissyttranden har förslaget örn obligatorisk anmälningsskyl­

dighet för landskamrerarna emellertid avstyrkts. Denna ståndpunkt har inta­

gits av kommerskollegium, t. f. skattedirektören i Stockholm, Överståthållar­

ämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Blekinge och

Västmanlands län samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund'.

Överståthållarämbetet har därvid såsom sin mening uttalat, att bestäm-

75

melserna örn anmälan till åtal borde utformas på sådant sätt, att en viss dis-

kretionär prövning bleve möjlig.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att övervägande skål talade för att

icke i författningen skärpa åtalsplikten. Det kunde leda till bättre resultat,

om man i fall då förseelsen vore ringa endast gjorde en erinran och sparade

åtalsförfarandet till svårare eller upprepade förseelser. Den försummelse,

som inom vissa län syntes lia förekommit, torde kunna rättas genom ett i ad­

ministrativ ordning utfärdat cirkulär, vari landskamrerarna erinrades örn

angelägenheten av att beivra skattedefraudationer såvida icke särskilda skäl

att underlåta åtal förelåge.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört:

Att på sätt föreslagits förvandla landskamreraren till att bliva å tjänstens

vägnar angivare måste länsstyrelsen finna vara synnerligen olämpligt. Däri­

genom skulle det mera förtroendefulla samarbetet mellan landskamreraren

och taxeringsavdelningens tjänstemän å ena sidan och de skattskyldiga å

andra sidan redan från början vara omöjliggjort. De skattskyldiga skulle

vänja sig vid att genast i dessa tjänstemän se åklagarens spioner, vilket inga­

lunda vore lyckligt för ernående av ett gott resultat av taxeringsarbetet. Här­

till kommer att gränsen för denna angivarplikt i praktiken år ytterligt svår

att uppdraga, och i de flesta fall kan det icke utan ganska vidlyftiga utred­

ningar fastställas, huruvida uppsåtlig falskdeklaration, grov vårdslöshet eller

ett förklarligt förbiseende i ett visst fall varit orsak till den felaktiga deklara­

tionen. Och till att verkställa sådana utredningar torde den personal, som står

till länsstyrelsens förfogande, ingalunda räcka till. En enkel anmälan, som ej

grundar sig på tillförlitlig utredning, till vederbörande åklagare torde för

denne vara av mycket litet värde. Anse statsmakterna att en sådan angivare

måste finnas, vill länsstyrelsen tillstyrka att en särskild tjänsteman såsom

mellanhand mellan länsstyrelsen och åklagaren anställes för detta ändamål.

Länsstyrelsen i Blekinge län har funnit tveksamt, huruvida tillräckliga skäl

förelåge för införande i taxeringsförordningen av en uttrycklig bestämmelse

av det innehåll de sakkunniga föreslagit, i synnerhet som ett dylikt stadgande

lätt skulle kunna leda till antagande, att angivelse skulle fullgöras av lands­

kamreraren med uteslutande av alla andra personer.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att man borde gå fram

med försiktighet vid anmälan till åtal, då ett alltför frikostigt tillgripande av

åtalsförfarandet kunde avtrubba olustförnimmelsen hos de lagförda. Läns­

styrelsen ifrågasatte en uppmjukning av den av de sakkunniga föreslagna be­

stämmelsen.

Även taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ifrågasatt, om icke åt

landskamreraren borde inrymmas en något friare prövningsrätt av åtalsfrå­

gan. Denna fråga komme då att bedömas av en myndighet med mycket stör­

re sakkunskap än som rimligen kunde förefinnas hos den vanliga åklagar­

myndigheten.

Den av de sakkunniga framlagda utredningen rörande åtatsfrekvensen i

Drpartcmemu-

fråga örn brott mot 143 § taxeringsförordningen har tydligt givit vid handen,

att ifrågavarande brott i stor utsträckning icke bliva föremål för rättsliga åt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Departements­

chefen.

gärder. De missförhållanden som här föreligga torde icke kunna tillskrivas

åklagarmyndigheterna utan torde främst bero därpå, att taxeringsmyndig­

heterna av den ena eller andra anledningen underlåtit att bringa begångna

brott till åklagarmyndigheternas kännedom. En ändring härutinnan lärer

vara av behovet påkallad. Den första åtgärd, som härvid bör komma i fråga,

synes vara att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadga skyldighet för lands­

kamrerare att göra anmälan till vederbörande allmänne åklagare i de fall,

där landskamreraren finner att någon gjort sig .skyldig till brott som avses i

skattestrafflagen. Då emellertid, såsom under remissbehandlingen uttalats,

landskamrerarna endast i begränsad omfattning erhålla kännedom om be­

gångna brott, torde det vara lämpligt att komplettera sakkunnigförslaget med

en bestämmelse örn skyldighet för ordförande i taxeringsnämnd att till

landskamreraren anmäla sådana fall, där skattskyldig lämnat oriktiga upp­

gifter, för vilka ansvar enligt ordförandens mening kan ifrågakomma enligt

skattestrafflagen. Anmälan bör göras senast vid den tid, då taxeringsarbetet

för året avslutas.

I anslutning till vad kammarrätten anfört under remissbehandlingen torde

böra understrykas, att anmälningsskyldigheten givetvis icke innebär förplik­

telse att till landskamreraren respektive allmänne åklagaren anmäla alla de

fall, där taxeringsmyndigheten avviker från de av den skattskyldige lämnade

uppgifterna. Anmälningsskyldighet avses skola föreligga endast om de orik­

tiga uppgifterna enligt anmälarens mening kunna föranleda ansvar enligt

skattestrafflagen, varför alla de fall där oriktig uppgift lämnats av vårdslös­

het, som icke kan anses grov, icke omfattas av anmälningsskyldigheten. Vid

bedömande av om vårdslösheten skall anses grov eller icke bör självfallet

beaktas den av kammarrätten anförda synpunkten, att deklarationsklientelet

i sig innesluter människor av olika åldrar och med synnerligen olika kunskap

och erfarenhet och med vitt skilda möjligheter att förstå vad saken gäller.

Jämväl bestämmelsen örn anmälningsskyldighet för ordförande i taxe­

ringsnämnd torde böra införas i 143 § taxeringsförordningen. De sakkunni­

gas förslag till ändrad lydelse av denna paragraf har i anledning härav om­

arbetats.

144 §.

De sakkunniga ha i fråga örn denna paragraf anfört:

De föreslagna ändringarna i 144 § äro i huvudsak föranledda av de nya

bestämmelserna i 142 och 143 §§. Emellertid föreslå de sakkunniga jämväl

den ändringen i 144 §, att förseelse mot 141 § 3 mom. — där straffet utgöres

av ett fixerat bötesstraff, 10 kronor — icke skall åtalas vid allmän domstol

utan inför vederbörande länsstyrelse. Ändringen i 144 § 2 mom. är av redak­

tionell natur.

De sakkunnigas förslag till ändringar i förevarande paragraf föranleder

icke någon erinran från min sida.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr MO.

i första stycket första punkten böra sältas lägre än i 1 § skattestrafflagen.

De sakkunniga föreslå i första punkten ett straff av dagsböter eller fängelse

i högst sex månader. Vid ett överförande av straffbestämmelsen i andra styc­

ket i 12 § till skattestrafflagen komma ändringar i brottets straffrättsliga

behandling att inträda i samma omfattning som förut anförts beträffande

överflyttningen till skattestrafflagen av straffbestämmelsen i 4 § 8 mom.

tredje stycket förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmå­

ner och rättigheter. I fråga om fördelningen av ådömda böter kommer den

ändringen att inträda, att då bötesstraff utdömes enligt skattestrafflagen,

dessa böter i sin helhet tillfalla kronan. En sådan ändring torde vara utan

större praktisk betydelse. Emellertid torde sistnämnda ändring böra med­

föra, att en liknande ändring vidtages beträffande bötesfördelningen i 17 §

förordningen angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fond­

papper eller alltså i de fall, då straffbestämmelserna ej överföras till skatte­

strafflagen. I samband härmed kan lämpligen bestämmelsen i 16 § örn för­

vandling av böter upphävas, eftersom denna bestämmelse numera saknar

självständig betydelse.

Förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

I 11 § 1 mom. denna förordning är straffet redan för närvarande dagsböter.

En överflyttning av ifrågavarande straffbestämmelse till skattestrafflagen

kommer att giva till resultat, att förutom uppsåtliga brott även brott, föröva­

de genom grov vårdslöshet, samt försök och delaktighet straffbeläggas. Då

ett förpliktande att erlägga felande omsättnings- eller utskänkningsskatt sak­

nar praktisk betydelse, föreslås att bestämmelsen därom utgår.

Förordningen om särskild skatt å bensin och motor sprit. Det brottsliga

förfarande som beskrives i 8 § andra punkten går ut därpå, att den brotts­

lige, i syfte att undandraga statsverket skatt å bensin, från tillverknings­

stället utlämnar bensin utan att på rätt sätt bokföra den utlämnade varan.

Den brottsbeskrivning, som förordningen innehåller, synes lika gärna kun­

na lia avfattats på samma sätt som den beskrivning, vilken återfinnes i

bland annat 30 § förordningen angående tillverkning och beskattning av

maltdrycker. Enligt vad de sakkunniga funnit medför en överflyttning av

straffbestämmelsen i 8 § andra punkten till skattestrafflagen icke i och för

sig någon saklig ändring i vad som redan nu är straffbelagt. En annan

sak är att försök till uppsåtlig! brott av detta slag blir kriminaliserat liksom

brott, vilka begås av grov vårdslöshet, samt att även delaktighet straffbe-

lägges. Det i 8 § andra punkten inskjutna uttrycket »eller eljest svikligen

förfar», vilket uttryck hämtats närmast från 1922 års sockerbeskattnings-

lörordning, saknar betydelse och kan sålunda utgå. Såsom i annat sam-

anhang uttalats av de sakkunniga bör även föreskriften om förpliktande

att erlägga undandragen skatt upphävas.

Förordningen örn accis d silke. Några svårigheter möta icke, då det gäl­

ler att överföra straffbestämmelsen i 15 § till skattestrafflagen. En utvidg­

ning av det straffbara området kommer att ske därutinnan, att försök till

brott kriminaliseras, ävensom att straff föreskrives för delaktighet. Bestäm­

melsen om förpliktande att utgiva accis föreslås upphöra att gälla. I fråga

örn underlåtenhet att avlämna deklaration, vilken förseelse straffbelägges i

14 §, synes någon ändring icke vara påkallad.

Förordningen örn skatt d oljekakor och vissa slag av fodermjöl. Vad för­

ut anförts beträffande ändringarna i förordningen örn accis å silke är till

alla delar tillämpligt även i detta fall.

Förordningen om skatt å kti. Bestämmelsen i 15 § örn det uppsåtliga brot­

tet kan enligt de sakkunnigas mening överflyttas till skattestrafflagen. Det-

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förordningen om allmän omsättningsskatt. Sedan straffbestämmelserna i

25 § överförts till skattestrafflagen kommer lämnandet av uppgift, som av­

ses i 25 § 1 morn., att vara straffbart även i fall, då oriktigt meddelande i

uppgiften icke föranlett något undandragande av skatt. Den sålunda ifråga­

satta straffskärpningen torde icke vara olämplig. Även i fråga om bestraff­

ningen av delaktighet inträder en utökning av det straffbara området.

Förordningen örn varuskatt. I samband med en överflyttning av straff­

bestämmelserna i 11 § till skattestrafflagen komma även försök och delaktig­

het att straffbeläggas. En sådan ändring synes icke möta några betänkligheter.

Skyldigheten för domstol att förplikta den brottslige att utgiva undandragen

skatt borttages ur 11 §. Såsom en följd härav torde samma skyldighet böra

utgå även ur 9 § i samma förordning.

Förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt. Vid ett överförande av straffbe­

stämmelserna i 65 § 1 och 2 mom. till skattestrafflagen inträder en straff­

skärpning, som är något större än beträffande exempelvis brotten mot taxe-

ringsförordningen. Den särskilda bestämmelsen örn ansvar å den som förti­

git omständighet av betydelse i angivna hänseenden föreslås upphävd utan

att ersättas med någon annan straffbestämmelse. Denna bestämmelse är för

närvarande endast ägnad att förvilla, enär i där avsedda fall straff inträder

redan enligt den tidigare brottsbeskrivningen. Den omfattning, i vilken del­

aktighet nu straffbelägges, kommer att något ökas. Straffriheten vid tillbaka-

trädande från det fullbordade brottet torde böra borttagas även i detta fall.

I fråga om vissa andra skatteförfattningar ha de sakkunniga däremot ut­

talat, att straffbestämmelserna icke borde överföras till skattestrafflagen utan

borde kvarstå oförändrade i respektive författningar. De sakkunniga ha

härom anfört:

Beträffande först förordningen angående stämpelavgiften anse de sakkun­

niga, att de olika handlingar och åtgärder, vilka för närvarande finnas upp­

tagna i 47 §, äro av så speciell natur, att de svårligen kunna överföras till en

skattestrafflag av sådan allmän karaktär, som den nu föreslagna. Först i

samband med en omarbetning av stämpelförordningen i dess helhet torde

möjligheterna till en sådan överföring böra närmare undersökas.

Straffbestämmelserna i tullförfattningarna samt förordningen angående

tillverkning och beskattning av brännvin skola enligt de sakkunnigas me­

ning lämnas orubbade. Då dessa bestämmelser icke enbart avse att utgöra

reaktion mot undandragandet av tull eller skatt utan även tjäna andra syf­

ten, kunna desamma under inga förhållanden helt upphävas. I övrigt an-

märkes, att de i tullförfattningarna förekommande kvalifikationsfallen äro

så speciella, att de icke lämpligen kunna flyttas över till en allmän lag, och

alternativet att upptaga straffet för huvudbrottet i sistnämnda lag och straf­

fen för kvalifikationsfallen i andra författningar synes icke tilltalande.

Enligt de sakkunnigas mening bör bestämmelsen i motorfordonsförord­

ningen om straff för den som lämnar oriktig uppgift till automobilregistret

icke ändras.

Samma ståndpunkt intaga de sakkunniga i fråga om straffbestämmelser­

na i 9 § förordningen angående skatt för hundar. Förseelserna äro här så

bagatellartade, att de icke böra behandlas på samma sätt som de brott, vilka

enligt de sakkunnigas förslag skola omfattas av skattestrafflagen.

Enligt de sakkunnigas mening skola ej heller straffbestämmelserna i lagen

om straff för olovlig varuinförsel samt lagen med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin överföras till skatte­

strafflagen.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

det klart framgå, att den kontrollstyrelsen tillagda befogenheten att genom

utmätning uttaga ogulden skatt avser icke blott skatt, som jämlikt den skatt­

skyldiges deklaration skall utgå, utan även sådant ytterligare skattebelopp,

som därutöver skall enligt styrelsens beslut erläggas. -— Enligt departements-

förslaget ha motsvarande ändringar vidtagits även i förordningen angående

avgift för smör, som användes för framställning av grädde.

Jämväl i fråga om vissa andra av de förut omnämnda författningarna av­

viker departementsförslaget från vad de sakkunniga föreslagit. Sålunda före­

slås enligt departementsförslaget ändring — förutom av 8 § förordningen om

särskild skatt å bensin och motorsprit — jämväl av 3 § 3 mom. samma för­

ordning. Förslaget innebär att tillverkare, som enligt nu gällande bestäm­

melser är skyldig inbetala skatt för under visst kvartal utlämnad bensin före

utgången av månaden närmast därefter, skall inom samma tid till kontroll­

styrelsen avgiva deklaration angående den under kvartalet utlämnade bensi­

nen. Genom denna ändring, vilken endast innebär fastställelse av den ord­

ning som enligt kontrollstyrelsens föreskrifter redan nu tillämpas, vinner

man dels en fastare utformning av förordningens materiella deklarationsbe-

stämmelser, dels ock en bättre anslutning mellan dessa bestämmelser och

skattestrafflagens straffbestämmelser.

Vidare avviker departementsförslaget från de sakkunnigas förslag i fråga

om förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker samt

förordningen om skatt å läskedrycker. I båda dessa författningar stadgas

(35 § respektive 17 §) att, örn tillverkares hustru eller husfolk eller i hans

arbete antagen person bryter mot förordningen eller mot föreskrift, som

meddelats med stöd av förordningen, tillverkaren är därför ansvarig liksom

vore förseelsen begången av honom själv, därest icke omständigheterna göra

det sannolikt att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Denna bestäm­

melse om husbondeansvar torde emellertid icke böra gälla med avseende å

sådana i författningarna omförmälda brott, som skola bestraffas enligt

skattestrafflagen. Såvitt angår dylika brott torde delaktighetsansvar icke böra

ifrågakomma i annan män än som följer av allmänna strafflagens delaktig-

hetsregler. I anledning härav innefattar departementsförslaget sådan ändring

av ifrågavarande paragrafer, att husbondeansvaret uttryckligen begränsas till

att gälla endast de förseelser, som alltjämt skola straffas enligt respektive för­

ordning.

Slutligen ha vissa ändringar av redaktionell art vidtagits i de sakkunnigas

förslag.

Samtliga de nu ifrågavarande författningarna böra — i likhet med vad jag

föreslagit beträffande skattestrafflagen — träda i kraft den 1 juli 1943.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Bilaga.

Förslag

Ull

skattestrafflag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har någon till bouppteckning eller i deklaration, journal eller annan skrift­

lig handling, som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller annan

allmän avgift, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, ägnad att lör honom eller

någon som han företräder leda till frihet från skatt eller avgift eller till ut­

tagande av för låg skatt eller avgift, dömes för skattebedrägeri till böter eller

fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till straff­

arbete i högst två år. Böterna skola bestämmas till högst fem gånger det be­

lopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller skulle hava un-

dandragits i händelse den oriktiga uppgiften blivit följd, dock minst ett­

hundra kronor.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall utdebiteringen

till kommunal inkomstskatt samt annan skatt, som utgöres i förhållande till

det antal skattekronor och skatteören som påförts den skattskyldige enligt

kommunalskattelagen, antagas utgöra tillhopa tio kronor för varje skatte­

krona.

9

«

* s-

Har oriktig uppgift, varom i 1 § förmäles, icke lämnats uppsåtligen men

har den som lämnat uppgiften därvid gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,

straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Böterna skola be­

stämmas till högst hälften av vad i 1 § sägs, men likväl ej lägre än femtio

kronor.

3 §.

Straff enligt denna lag inträder icke för den, som av egen drift beriktigat

den oriktiga uppgiften.

4 §■

Är gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än allmänna

strafflagen eller i särskild författning, skola bestämmelserna i denna lag icke

äga tillämpning.

86

17 §.

4 morn. Angående ansvar i vissa fall för lämnande av oriktig uppgift i

allmän fastighetsdeklaration eller i uppgift, varom i 3 mom. förmäles, stad­

gas i 141 § 4 mom.

22

§.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för lämnande av oriktig uppgift i

särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift, varom i 3 mom. förmäles, stad­

gas i 141 § 4 mom.

38 §.

3 mom. Vid anmanings------ - — anmaningen angivas. Härutöver skall

anmaningen innehålla underrättelse om postadressen för den, som utfärdat

anmaningen, ävensom om den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma an-

maningen medför enligt 39 eller 40 § eller 141 § 2 mom.

39 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för underlåtenhet att efter anmaning

avlämna självdeklaration, så ock angående ansvar för underlåtenhet att göra

anmälan örn begagnande av anstånd med självdeklarations avlämnande jäm­

likt 36 § 1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 § 2 och 3 mom.

42 §.

1 mom. Envar, som------------ behörigen fullgöres.

Äga flera-------------i vinsten.

Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt

detta morn. stadgas i 141 § 4 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

49 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för underlåtenhet att efter anmaning

avlämna virkesdeklaration, så ock angående ansvar för underlåtenhet att göra

anmälan örn begagnande av den jämlikt 48 § medgivna rätt att med virkes-

deklarations avlämnande njuta anstånd i enlighet med bestämmelserna i 36 §

1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 § 2 och 3 mom.

141 §.

1 mom. Har den, som enligt 26 § 1 mom. är pliktig avgiva självdeklaration,

underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han

tillika till någon, som är skyldig att utan anmaning enligt 33 § eller efter

anmaning enligt 35 § 1 mom. meddela uppgift rörande till honom utbetalt

belopp eller för hans räkning innestående medel, lämnat oriktig upplysning

rörande namn eller andra förhållanden under sådana omständigheter, att

det kan antagas hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behö­

riga fullgörande, straffes med dagsböter, minst trettio.

skattestrafflagen, skall landskamrerare]} göra anmälan därom till vederbö­

rande åklagare.

144 §.

1 mom. Förseelse, som i 140 §, 141 §1,2 eller 4 mom. eller 142 § omför-

mäles, åtalas vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 141 § 1, 2 eller 4 mom. skall, då den deklarations- eller upp-

giftsskyldige här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid den all­

männa underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och

eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum,

för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 141 § 1, 2 eller 4 mom. eller 142 § sägs, är föremål för

allmänt åtal. Förseelse, som i 140 § omförmäles, må, där den ej innefattar

tjänstefel, av allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivit den­

samma till åtal.

2 mom. Där, i andra fall än i 143 § eller 1 mom. denna paragraf avses,

till följd av uraktlåtet fullgörande av de i denna förordning meddelade före­

skrifter eller av annan orsak fråga uppstår örn tillämpning av stadgat bötes-

ansvar eller förelagt vite, skall av vederbörande landskamrerare, ordförande

eller ledamot i beskattningsnämnd i första instans eller annan behörig per­

son anmälan därom göras hos länsstyrelsen, som har att, efter prövning av

härvid förekommande förhållanden, förordna om uttagande av de böter eller

vitén, vartill någon finnes hava gjort sig förfallen, samt vidtaga de åtgärder,

som anmäld försummelse eller utebliven verkställighet av vad i denna för­

ordning stadgas för övrigt kan påkalla.

°°

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

lill

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 novem­

ber 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid

köp och byte av fondpapper.

Härigenom förordnas, dels att 16 § förordningen den 6 november 1908

angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper skall

upphöra att gälla, dels ock att 12, 15 och 17 §§ samma förordning1 skola er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse av 15 och 17 §§, se SFS 1933: 245.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

8

§•

2. Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i deklaration

eller annan handling som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt

å bensin, stadgas i skattestrafflagen.

11

§•

Förseelser, som omförmälas i 8 § 1 mom. och 9 §, skola åtalas av allmän

åklagare. Förseelse, varom i 10 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där

ej målsäganden angivit den till åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 30 och 35 §§ förordningen den

15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 30 och 35 §§ förordningen den 15 december

1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skola erhålla föl­

jande ändrade lydelse.

30 §.

Örn ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i forsedel, jour­

nal, deklaration eller annan handling som skall tjäna till ledning vid fast­

ställande av skatt, stadgas i skattestrafflagen.

35 §.

Begär tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person

förseelse, som avses i 29 § eller 31—34 §§, eller bryter någon av dem mot

föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren

därför ansvarig, liksom vöre förseelsen begången av honom själv, därest icke

omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap

och vilja. Bryggeriföreståndare vare jämte tillverkaren och lika med denne

ansvarig för sådan förseelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

12

§.

Den, som utan anmälan, varom i 3 § sägs, eller i strid mot förbud, som

avses i 8 § första stycket, använder smör för framställning av grädde till

avsalu, straffes med dagsböter.

14 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i bok, deklaration

eller annan handling som skall tjäna till ledning vid fastställande av avgift,

stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

F ö r s 1 a g

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 39 § 4 morn., 49 § 4 morn., 141 § 1 och 2 morn.,

142 och 143 §§ samt 144 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen den 28 sep-

tember 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

39 §.

4 morn. Angående ansvar för underlåtenhet att avlämna självdeklaration

eller att göra anmälan om begagnande av anstånd med självdeklarations av-

lamnande jämlikt 36 § 1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 §.

49 §.

4 morn. Angående ansvar för underlåtenhet att avlämna virkesdeklaration

eller att göra anmälan örn begagnande av den jämlikt 48 § medgivna rätt att

med virkesdeklarations avlämnande njuta anstånd i enlighet med bestäm­

melserna i 36 § 1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 §.

141 §.

1 morn. Har den, som enligt 26 § 1 mom. är pliktig avgiva självdeklaration,

underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han

tillika till någon, som är skyldig att utan anmaning enligt 33 § eller efter

anmaning enligt 35 § 1 morn. meddela uppgift rörande till honom utbetalt

belopp eller för hans räkning innestående medel, lämnat oriktig upplysning

rörande namn eller andra förhållanden under sådana omständigheter, att

det kan antagas hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behö­

riga fullgörande, straffes med dagsböter, minst trettio.

^J?r. den,, som enligt 43 § 1 mom. är pliktig avgiva virkesdeklaration, un­

derlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han till-

lika till någon, som är skyldig att efter anmaning meddela uppgift rörande

honom enligt 47 §, lämnat oriktig upplysning rörande namn eller andra för­

hallanden under sådana omständigheter, att det kan antagas hava skett i

syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande, straffes på sätt

i forsta stycket sägs.

2 morn. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration, som

bort avgivas pa grund av 26 § 1 morn., eller med virkesdeklaration, som bort

avgivas på grund av 43 § 1 morn., straffes den försumlige med dagsböter.

Har den, som först efter anmaning enligt 26 § 2 mom. eller 43 § 2 mom.

ar pliktig avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration, underlåtit att hör-

1

143

374.

Senaste lydelse, se beträffande 39 § 4 morn., 49 § 4 morn., 141 § 1 och 2 morn., 142 S

§ o 5 mom. och 144 § 1 mom. SFS 1935:255 samt beträffande 143 § 1 mom. SFS 1938:

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 16 febru­

ari 1943.

Närvarande:

justitieråden A^lsén,

L^ind,

regeringsrådet E^klund,

justitierådet E^ricsson.

Enligt lagrådet den 14 december 1942 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 4 december 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till skattestrafflag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Henning Nilsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Vid övervägande av fragan örn den straffrättsliga behandlingen av oriktiga

uppgifter i deklaration, vilka leda eller kunna leda till undandragande av skatt

eller annan allmän avgift, och sammanförande till särskild lagstiftning av de

nu i olika författningar upptagna straffbestämmelserna inställer sig omedel­

bart spörsmålet om karaktären av dessa brott och närmast deras förhållande

till likartade brottstyper inom den allmänna strafflagen. Naturligen bör här­

vid beaktas den omarbetning av strafflagen som sedan några år pågår i syfte

att anpassa denna efter de med tiden ändrade förhållandena samt därav föl­

jande omvärderingar och förskjutningar av brottsbegreppen.

De gärningar som behandlas i den föreslagna lagen kännetecknas enligt

1 och 2 §§ därav, att i deklaration till ledning vid fastställande av skatt eller

annan allmän avgift lämnas oriktig uppgift, uppsåtligen eller av grov vårds­

löshet, samt att denna uppgift är ägnad att för den skattskyldige leda till frihet

från skatt eller avgift eller till för låg sådan. I den mån dessa gärningar —

kallade skattedefraudationer — ske uppsåtligen, täckas de enligt ordalydelsen

av de brottsrekvisit som i strafflagen enligt dess nya lydelse uppställas för

bedrägeri eller för försök därtill. Bedrägeri straffas däremot ej som oakt-

samhetsbrott. Vid närmare analys framträda emellertid vissa karakteristiska

drag som giva defraudationsbrotten en särprägel. Detta gäller isynnerhet i

fråga örn de vanliga stats- och kommunalskatterna. Visserligen lämnas här

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

då de sakkunniga uttala farhågor att dessa gärningar i praktiken kunde

komma att bedömas såsom blott bedrägligt beteende eller då vissa lagstift-

ningssvårigheter framhållas i fråga örn möjligheten att belägga dem med

straff örn de begås av oaktsamhet. Några särskilda grunder anföra de sak­

kunniga icke för sin ställning till den vid överläggning med straffrättskom-

mittén jämväl övervägda möjligheten att behandla brotten såsom ett särskilt

slag av bedrägeri eller såsom osann utsaga enligt ett preliminärt kommitté­

utkast till ändringar i strafflagen; de sakkunniga nämna allenast att de vid

överläggningarna kommit till den uppfattningen att dessa brott borde, åt­

minstone tillsvidare, bibehålla sin karaktär av brott utanför allmänna straff­

lagen. De skäl som de sakkunniga i övrigt anfört mot brottens behandling

i allmänna strafflagen — nämligen att straffen för överträdelse av de olika

författningarna med hänsyn till brottens inbördes olikartade natur svårligen

skulle kunna överlag inpassas under en och samma straffskala samt att, ehu­

ru ett överförande skedde, åtskilliga andra straffbestämmelser alltjämt kom-

me att kvarstå i specialförfattningarna — torde i det stora hela med ej mind­

re fog kunna åberopas emot den lösning de sakkunniga föreslagit.

i enlighet med sin uppfattning att defraudationsbrotten böra behandlas

utanför allmänna strafflagen hava de sakkunniga valt den vägen att i en

särskild skattestrafflag sammanföra de nu i olika specialförfattningar spridda

bestämmelserna örn straff för oriktig deklaration. En lösning efter sådana

linjer kan i och för sig betecknas såsom väl funnen. Vid utformningen av en

dylik lag synes den ledande grundtanken böra vara, å ena sidan att i princip

däri upptagas bestämmelser endast i den mån de anses böra avvika från

allmänna strafflagens stadganden, å andra sidan att till den gemensamma

skattestraffrättsliga behandlingen hänföras om möjligt samtliga de brott,

såväl grövre som ringare, vilka naturligt höra samman och förty böra be­

handlas efter enhetliga grunder. Denna grundtanke har emellertid icke i

allo följts. I skattestrafflagen hava sålunda upptagits endast sådana bestäm­

melser som skulle ifrågakomma vid ett överförande till allmänna strafflagen.

Men även med den läggning som givits åt förslaget hava betydande svårig­

heter mött vid utformandet, delvis av beskaffenhet att icke kunna övervin­

nas. Omfattande rättsområden hava sålunda måst lämnas utanför lagen,

främst allt som rörer tull- och andra införselavgifter samt den allmänna stäm­

pelavgiften. Under lagen skulle t. ex. icke falla ett så allvarligt defraudations-

brott som att säljare och köpare av fast egendom eller fartyg i skriftlig för­

klaring på heder och samvete lämna oriktig uppgift angående köpeskillingen

och därigenom föranleda, att stämpelavgift å fånget icke blir erlagd med

behörigt belopp; brottet bleve alltjämt belagt med allenast böter. Det efter­

strävade målet att vinna likställighet i straffrättsligt hänseende skulle beträf­

fande vissa av brotten bliva än mera avlägset, och den osäkerhet som redan

föreligger i fråga om tillämpligheten av allmän strafflag vid sidan av special-

straffrätten komme att ytterligare ökas. Därest, såsom kan väntas, en allmän

föreskrift örn straff för osann försäkran kommer att införas i allmänna straff­

lagen, skulle denna osäkerhet bliva särskilt framträdande. Avskiljandet från

100

Kungl.

Majlis

proposition

nr 140.

dande av handling med osant innehåll, så kallad intellektuell förfalskning,

vilket förfarande i vår rätt endast för vissa fall belägges med straff. Denna

bestämmelse kom emellertid icke att inflyta i strafflagen, i det att ändringar

av mera principiell räckvidd på förfalskningsbrottens område ansågos böra

uppskjutas till den fullständiga revision av lagstiftningen om dessa brott

som redan var under behandling av kommittén och som snart kunde för­

väntas komma att ske (propositionen nr 4 till 1942 års riksdag s. 72). I det

sålunda väntade betänkandet torde komma att framläggas förslag till lag­

stiftning om brott mot staten och allmänheten, och kommittén lärer hava

under övervägande att däri upptaga straff för den som i skriftlig utsaga, som

jämlikt lag eller författning avgives på heder och samvete, lämnar osann

uppgift eller förtiger sanningen, evad det sker uppsåtligen eller av grov oakt-

samhet. Därjämte överväges föreskrift av innebörd att den brottslige må för­

pliktas att till kronan utgiva vinning av brott. Under nyssnämnda brottsbe-

skrivning torde rymmas eller kunna rymmas samtliga de deklarationsbrott

som avses skola bestraffas enligt skattes traff lagen Då, såsom i det föregåen­

de nämnts, i denna böra intagas bestämmelser allenast i den mån de avvika

från de i allmänna strafflagen lämnade, särskilt med avseende å brottsbe-

skrivningar och rättsverkningar, måste det te sig naturligast att avvakta re­

sultatet av omarbetningen av strafflagen i denna del. Frågor angående brotts-

beskrivningens innehåll och avfattning, straffets art och storlek, förhållan­

det till bedrägeri, där den osanna försäkran lett till sådant (jfr 21 kap. 3 §

strafflagen i dess nya lydelse angående förhållandet mellan bedrägeri och

förfalskning), samt den ekonomiska påföljden av brottet äro spörsmål av-

omedelbar betydelse för den närmare utformningen av skattestrafflagen.

Frågan om oriktig deklaration i förening med intellektuell handlingsför-

falskning kräver ock sin lösning.

Med hänsyn till vad sålunda ur olika synpunkter anförts och vid gransk­

ningen av förslaget i övrigt framkommit anser lagrådet för sin del, att ett

förslag till sådan omläggning av bestämmelserna på detta område som här är

i fråga icke nu bör framläggas, i allt fall icke med mindre olägenheterna av-

ett uppskov med lagstiftningen äro särskilt framträdande. Vad i ärendet fö­

rekommit giver näppeligen stöd för att så skulle vara fallet. Något verkligt

behov av skärpt ingripande har, såsom även de sakkunniga funnit, framträtt

endast beträffande de vanliga stats- och kommunalskatterna. Strävandena tor­

de därför utan olägenhet kunna tillsvidare inskränkas till att söka träffa till­

fredsställande anordningar på detta avgränsade men ur finansiell synpunkt

desto betydelsefullare område. Utredningen rörande hithörande deklarations-

brott visar att en i hög grad bidragande orsak till svårigheterna att komma till­

rätta med brottsligheten på detta område är den jämförelsevis ringa omfatt­

ning, vari den beivras. Då så är fallet, torde det till viss grad mindre komma

an på storleken av straffen än att använda dem som finnas. Till avhjälpande

av vad härutinnan brister föreslås enligt remissprotokollet vissa åtgärder.

Dessa äro sådana att de kunna omedelbart företagas. Vidare lärer hinder

icke föreligga att utan tidsutdräkt genomföra skärpning av bötesstraffet

102

Kungl. Majlis proposition nr 140.

nes ett system som i och för sig visat sig väl fylla sin uppgift icke utan star­

ka skäl böra utbytas mot ett oprövat.

Förslaget överensstämmer med gällande rätt även därutinnan att alle­

nast maximum för böterna är satt i förhållande till det undandrag­

na skattebeloppet, varemot minimum är absolut bestämt. Enligt försla­

get skola sålunda böterna för uppsåtlig! oriktig deklaration utgå efter

en skala, där lägsta böterna äro etthundra kronor och de högsta fem

gånger det undandragna skattebeloppet. För oriktig uppgift som lämnats av

grov vårdslöshet äro böterna högst hälften av vad nu sagts. Mot den före­

slagna höjningen av de absoluta minima — i laxeringsförordningen från 50

till 100 kronor och från 25 till 50 kronor — synes för normalfallen intet

vara att erinra. Till behovet av en jämkningsregel för ringare fall återkom­

mer lagrådet.

Enligt lagrådets mening måste det betecknas som en brist att det icke fin­

nes även ett relativt bestämt minimum. Den äldsta bestämmelsen örn straff

för oriktig uppgift till ledning för taxering (1902 års inkomstskatteförord-

ning) upptog jämväl ett sådant, i det att straffet utgjorde 4—10 gånger det

undandragna skattebeloppet, dock minst 25 kronor. Vid framläggandet av

förslag till 1910 års taxeringsförordning — däri stadgades böter från och

med 25 till och med 1,000 kronor, vilka i händelse av för låg taxering finge

förhöjas med högst fem gånger det undandragna skattebeloppet -— framhöll

departementschefen, att böterna syntes honom i angivna fall icke böra annat

än möjligen undantagsvis sättas lägre än till det undandragna skattebeloppet,

men väl i regel högre. Frånvaron i flertalet författningar av uttryckligt stad­

gande om relativt minimum, sammanställt med domstolarnas benägenhet att

i normalfallen utmäta straff i närheten av minimum, har medfört att, såsom

framgår av den till grund för förslaget liggande utredningen, exempel ej sak­

nas på att böterna bestämts, enligt taxeringsförordningen till mindre än hälf­

ten av undandraget skattebelopp och enligt specialförfattningar till endast

ett fåtal procent därav. Det senare förhållandet kan måhända till någon del

förklaras därav att domstolen haft att tillika förplikta den dömde att erlägga

den undandragna skatten. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då infö­

randet av ett relativt minimum lärer leda till en jämnare straffmätning, vill

lagrådet förorda, att för normalfallen ett sådant upptages i bötesskalan. Det­

ta torde lämpligen böra sättas till det belopp som undandragits eller kunde

hava undandragits.

Den skärpning av bötesstraffet som ligger däri, alt vid bestämmandet av

böterna hänsyn skall tagas jämväl till undandragen kommunalskatt (1 §

andra stycket), kommer vid bifall till lagrådets förslag om ett relativt mini­

mum att framträda även i detta avseende. Häremot synes intet vara att

erinra.

Ett fastställande av bötesminimum till ett jämförelsevis högt belopp er­

bjuder särskilda svårigheter vid en lagstiftning, vilken såsom denna spänner

över hela det skatterättsliga området, från de vanliga stats- och kommunal-

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

reslagna, numera genomförda ändringarna i strafflagens bedrägerikapitel.

Vid biträdandet av de sakkunnigas förslag lade departementschefen huvud­

vikten vid sistnämnda synpunkt under framhållande, att det uppsåtliga falsk -

deklarationsbrottet vore ett nied bedrägeri likartat förfarande. Av de myn­

digheter, som i huvudsak lämnat förslaget utan anmärkning, hava flera icke

direkt uttalat sig i frågan. I åtskilliga andra yttranden har förslaget på denna

punkt blivit föremål för erinringar av skiftande natur. Vissa myndigheter ha­

va sålunda funnit sig icke övertygade om nödvändigheten av ett så strängt

straff, därvid tillika framhållits att den ifrågasatta straffskärpningen — på

en gång från böter till straffarbete — knappast stöde i överensstämmelse nied

den varsamhet som borde iakttagas vid varje omvärdering i straffrättsligt

hänseende. Allmänt har understrukits angelägenheten att för vinnande av

den med straffskärpningen åsyftade verkan skärpningen uppbäres av det

allmänna rättsmedvetandet; att så här skulle vara förhållandet har ifråga­

satts. Det har även gjorts gällande, att för en viss återhållsamhet talar den

—- i viss mån oundvikliga — bristande effektivitet i kontrollen, som har till

följd att endast ett mindre antal fall lagföres, medan flertalet undgår varje

påföljd. Straff skärpningens inverkan på preskriptionstiden har synts icke

böra få tillmätas betydelse (jfr propositionen nr 4 till 1942 års riksdag an­

gående lagstiftningen om förmögenhetsbrott s. 52). Framhållits har slut­

ligen, att vid 1935 års riksdag genom proposition framlagt förslag om straff­

skärpning för oriktig deklaration icke gått längre än till införande i straffska­

lan av fängelse högst sex månader men att detta förslag icke vann riksdagens

godkännande.

Det synes lagrådet icke kunna förnekas, att i vissa fall av falsk deklaration

enligt taxeringsförordningen straffarbete kunde vara den lämpliga reaktio­

nen. Även på vissa specialskatteområden, där deklaranten-köpmannen när­

mast intager ställning av uppbördsman åt staten i fråga örn vissa konsum-

tionsskatter, kan falsk deklaration representera en brottstyp som står de all­

männa förmögenhetsbrotten nära. Men i dessa undantagsfall torde, där ej

tillika föreligger sådan brottslighet att jämväl allmänna strafflagen blir till­

lämplig, ett längre fängelsestraff helt säkert visa sig tillfyllest. Till förmån för

straffarbetes upptagande i straffskalan talar vidare sannolikheten för att

denna straffart är ägnad att i högre grad än fängelsestraffet bibringa all­

mänheten en riktigare uppfattning om brottet; dess infamerande natur

skulle redan i straffbudet tydligt framstå. Men här hotar enligt lagrådets

mening även en fara. En i förhållande till rådande uppfattning om ett brotts

karaktär alltför sträng påföljd kan medföra, att det allmänna rättsmedvetan­

det ej följer med, att lagen följaktligen framstår såsom obillig och därför må­

hända ej alltid bringas i tillämpning samt att sålunda aktningen för lagen

förringas och den med straffskärpningen avsedda verkan förbytes i sin mot­

sats. I föreliggande fall är faran så mycket större som under de rådande ti­

derna lagen lätteligen kan få sken av en slags kristidslag med alla därav föl­

jande olägenheter. En riktig avvägning av skälen för och emot är vansklig.

Goda grunder synas emellertid föreligga att avvakta — förutom verkningarna

106

ett förhållande som rörer gärningsmannens person, nämligen om han tidi-

gaie, efter vad uppenbart är, gjort sig skyldig till gärning som i lagen avses

och därigenom undandragit eller kunde hava undandragit skatt i större om­

fattning. Väl tillägges straffskärpande verkan i allmänhet endast återfall i

brott i teknisk mening. Men på förevarande brottsområde — liksom i fråga

om yrkesmässigt eller vanemässigt förfarande på vissa andra områden __

synes en utvidgning vara särskilt påkallad och väl försvarlig, i allt fall då

såsom lagrådet föreslår tillika uppställes den betingelsen att gärningen av­

sett undandragande av skatt i större omfattning.

Endast för de grova brottsfallen synes fängelsestraff intill två år böra ifrå­

gakomma. För övriga fall lärer det däremot ej vara erforderligt sätta straffet

högre än till fängelse i sex månader.

Lagrådet förordar alltså att förslaget i avseende å fängelsestraffets utform­

ning såvitt gäller de uppsåtliga brotten ändras i enlighet med vad nu anförts.

För oriktig uppgift som lämnas av grov vårdslöshet skall enligt förslaget

kunna jämte böter ådömas fängelse högst sex månader. Straffskärpningen

har ansetts särskilt önskvärd med hänsyn till den många gånger svårbestäm-

da gränsen mellan uppsåtlig! deklarationsbrott och sådant brott som begåtts

av grov vårdslöshet. Ehuru enligt lagrådets mening visst fog ej saknas för de

erinringar, som framställts mot förslaget i denna del, anser lagrådet det lik­

väl ur allmänpreventiv synpunkt vara erforderligt med ett kortvarigt frihets­

straff. I anslutning till vad som föreslagits beträffande de uppsåtliga brotten

bör emellertid detta straff endast gälla de svåraste fallen. Tydligen bör ett

för det uppsatliga brottet avsett straff ej ifrågakomma för fall att uppsåt ej

kan ledas i bevis. Lagrådet förordar alltså, att för vårdslöshetsfallen fängelse

högst sex månader bör stadgas allenast då brottet är att anse som grovt.

Såsom förut nämnts är böteslatituden för vårdslöshetsbrottet hälften av

vad som stadgats för det uppsåtliga. För de grova fallen skulle detta innebära

ett sprang i straffskalan fran böter tva och en halv gånger det undandragna

beloppet till fängelse. Då anledning härtill saknas och detta måhända ej hel­

ler avsetts, föreslår lagrådet att skalan fullständigas härutinnan.

Den för de uppsåtliga brotten förordade jämkningsregeln bör naturligen

gälla även för vårdslöshetsfallen.

I överensstämmelse med terminologien i den nya lagstiftningen örn förmö­

genhetsbrott torde ordet »vårdslöshet» lämpligen kunna utbytas mot »oakt-

samhet».

I anslutning till vad lagrådet i det föregående anfört om deklarationsbrot-

tens natur och den rådande, ur vissa synpunkter förklarliga uppfattningen

örn dessa förordar lagrådet, att de uppsåtliga brotten måtte benämnas — i

stället för såsom föreslagits skattebedrägeri — falskdeklaration. I sådant fall

skulle vardslöshetsbrotten med fördel kunna betecknas vårdslös deklaration.

På grund av det anförda får lagrådet — under förutsättning att en särskild

skattestrafflag anses nu böra komma till stånd — hemställa, att sträf-

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

108

Kunyl. Maj:ts proposition nr 140.

domstolen att, samtidigt som den dömer till frihetsstraff, kunna ådöma den

skyldige en ekonomisk påföljd, jämförlig med den som uppnås med de nor­

merade böterna.

Frågan huruvida böter må kunna ådömas i förening med frihetsstraff upp­

togs till behandling av strafflagskommissionen, som i sitt år 1923 avlämnade

förslag intog ett stadgande (7 kap. 14 § andra stycket) av innehåll, att böter

kunde ådömas antingen enbart eller, i särskilda i lagen utsatta fall, i för­

ening med frihetsstraff. Ett sådant bötesstraff skulle emellertid till sin straff­

rättsliga natur icke skilja sig från bötesstraff som ådömdes enbart och vöre

förty icke att förväxla med sådan konfiskation av den genom det brottsliga

torf alan det gjoida ekonomiska vinsten som i vissa fall föreskreves; en kon­

sekvens härav bleve, att detta bötesstraff, därest det icke kunde indrivas,

skulle förvandlas.

I straffrättskommitténs förutberörda förslag till lagstiftning om förmögen­

hetsbrott föreslogs borttagande ur strafflagen av samtliga däri förekom­

mande bestämmelser om normerade böter och avvisades tanken att medgiva

ådömande av böter och frihetsstraff gemensamt för ett och samma brott;

det senare skedde under uttalande att. såvitt därmed åsyftades att göra straffet

så verksamt som möjligt, frågan icke syntes kunna lösas för sig utan blott

i samband med en allmän reform av straffsystemet, samt att, i den mån

meningen vore att konfiskera eller förebygga vinning av brott, den rätta

formen syntes vara en särskild konfiskationspåföljd.

Ehuru lagrådet anser, att det ur såväl individualpreventiva som allmän-

preventiva synpunkter skulle erbjuda fördelar, därest en kumulation av fri­

hetsstraff och böter medgåves på ifrågavarande speciella brottsområde __

därvid förvandling av böterna såsom eljest skulle kunna ske — finner lagrå­

det sig av skäl som anförts av straffrättskommittén icke kunna framställa ett

förslag av sådant innehåll.

Då lagrådet emellertid håller före, att luckan mellan det höga bötesstraf­

fet och frihetsstraffet bör pa något sätt kunna fyllas, har lagrådet över­

vägt möjligheten av att vid sidan av frihetsstraffet införes skyldighet för den

som dömes til! sådant straff att till statsverket gälda en straffskatt. Väl för­

håller det sig sa, att den skyldige i händelse av upptäckt icke undgår att er­

lägga den undandragna skatten och således icke gör någon vinning, medan

inträde av konfiskationspåföljd städse förutsätter, att brottet verkligen lett

till vinst. Men detta bör icke kunna föranleda att, där förhållandena inom

ett speciellt brottsområde göra en sådan påföljd särskilt påkallad, ett av-

stående därifrån för följdriktighetens skull måste ske. Exempel på liknande

påföljder av brott saknas icke helt inom specialstraffrätten. I detta avseende

må erinras örn dels skyldigheten att gälda dubbel skatt enligt 9 § 1923

års hundskatteförordning (jfr örn denna påföljds rättsliga natur NJA 1927

s. 663 o. 1935 s. 308), dels skyldigheten att gälda straffavgift enligt 8 § 1913

års lag angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ur­

sprungsbeteckning, dels i viss mån skyldigheten att gälda tillverkningsskatt

enligt 30 § 3 1926 års förordning angående tillverkning och beskattning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

109

brännvin samt sådan skatt enligt 29 § resp. 12 § 1939 års förordningar an­

gående tillverkning och beskattning av maltdrycker samt om skatt å läske­

drycker.

Enligt lagrådets mening bör således i lagen upptagas bestämmelser örn sär­

skild straffskatt. Straffskatten synes lämpligen kunna bestämmas till högst

Ire gånger det belopp som undandragi ts eller kunde hava undandragits och

böra beräknas på enahanda sätt som gäller i fråga örn de normerade böterna.

Straffskatten bör naturligen tillfalla kronan.

Frågan huruvida juridisk person må dömas att, jämte gärningsmannen,

gälda straffskatt har såsom ett spörsmål av allmän natur ansetts icke kunna

lösas i förevarande sammanhang. Straffskatt skall såsom av det anförda

framgår icke kunna bliva föremål för förvandling. Då straffskatt icke är

att anse såsom utskyld och ej heller kan jämställas med böter eller vite,

lärer i händelse av bristande betalning dess uttagande icke kunna ske ge­

nom införsel utan allenast genom utmätning i vanlig ordning.

Lagrådet får alltså hemställa, att under särskild paragraf — förslagsvis

upptagen närmast framför den vari beräkningsgrunden för beloppet av un­

dandragen kommunalskatt förordats skola hava sin plats — införes stadgan­

de av innehåll, att den som förskyllt fängelse må, efter omständigheterna,

dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp som undandra­

gits eller kunde hava undandragits, samt att de i förslaget ingående stadgan-

dena örn kommunalskattens beräkning vid bestämmandet av de normera­

de böterna och om kronans rätt till ådömda belter måtte utsträckas att gälla

jämväl straffskatt.

Då det gäller att bestämma arten av de deklarationer och andra däremot

svarande handlingar, vilka skola falla under lagen, kan såsom även fram­

hållits av de sakkunniga en fullständig uppräkning naturligen icke ifråga­

komma. Det för dem utmärkande angives i lagförslaget vara, att de skola

tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller annan allmän avgift. Vid

brottsområdets bestämmande lärer det emellertid vara nödvändigt att taga

ställning till frågan, huruvida för straffbarhet skall krävas att den som har

att svara för handlingens innehåll även undertecknat den med sitt namn

samt alt innehållet har karaktären av en försäkran. Enligt lagrådets me­

ning skulle det innebära en beaktansvärd fördel om fordran på sådan be­

skaffenhet hos handlingen kunde uppställas. Därmed skulle ernås en ur syste­

matisk synpunkt önskvärd inramning av brottsområdet. Ej heller synes man

böra bortse från alt den skattskyldige mången gång först i och med att han

tecknat sitt namn under handlingen kan sägas hava på otvetydigt sätt ådaga­

lagt sin vilja att giva handlingen ett oriktigt innehåll.

Förslaget bygger på alt även icke undertecknade handlingar skola omfat­

tas av lagen, detta lill synes närmast av den anledningen att från lagens

tillämplighetsområde eljest skulle uteslutas handlingar som med förslagets

läggning borde dit hänföras. Härmed torde avses dels avräkningsnotor, som

upprättas enligt 1908 års förordning angående en särskild stämpelavgift vid

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

köp och byte av fondpapper, dels ock vissa handlingar, journaler och for­

sedlar, om vilka förmäles i 1939 års förordningar angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker samt örn skatt å läskedrycker. Vad avräknings-

notoma beträffar kommer något spörsmål härutinnan icke att uppstå, därest

beaktande skänkes åt lagrådets nedan gjorda hemställan att lagen icke skall

hava avseende å stämpelavgifter. I fråga om oriktigheter i de uti maltdrycks- och

läskedrycksförordningarna omförmälda särskilda handlingarna hava de sak­

kunniga ansett dessa böra straffbeläggas lika med oriktig uppgift i själva

deklarationen. Uppställes emellertid nu krav på underskrift, skulle dessa

handlingar falla utanför lagen. Frågan blir då huruvida den eljest såsom

lämplig ansedda ramen för lagstiftningen skall brytas för dessa speciella

fall. Lagrådet kan icke finna detta vare sig nödvändigt eller lämpligt. Dessa

.särskilda handlingar skola visserligen utgöra underlag för deklarationen men

lorde i det avseende det här gäller sakna självständig betydelse efter det

deklarationen avgivits. Ett annat spörsmål är huruvida oriktighet i nämnda

handlingar anses, närmast såsom ordningsförseelse, böra bestraffas.

Enligt lagrådets mening bör alltså för straffbarhet uppställas krav på —

förutom att den oriktiga uppgiften skall vara avgiven i skriftlig form (jfr an­

norlunda 26 o. 65 §§ arvsskatteförordningen) — att handlingen skall vara

vederbörligen undertecknad samt att den skall innefatta en uttrycklig vilje­

förklaring, en försäkran. Med denna ståndpunkt måste ur brottsbeskrivning-

en uteslutas journal. Vidare synes det angivna exemplet bouppteckning kun­

na med fördel utgå och i brottsbeskrivningen upptagas allenast deklaration,

varjämte kan stadgas att med sadan skall avses jämväl däremot svarande

skriftlig försäkran. Under dylik försäkran komma att ingå, jämte uppgift till

bouppteckning, jämväl t. ex. särskilda uppgifter angående aktieutdelning,

obligationsränta och obligationsvinst samt skriftliga upplysningar som in­

fordras av myndighet till fullständigande av redan lämnade deklarationer

av olika slag. Lagrådet har icke funnit tillräcklig anledning att föreslå änd­

ring i förslagets ståndpunkt, att för straffbarhet ej skall krävas att dekla­

ration eller försäkran skall vara avgiven på heder och samvete (jfr dock

straffrättskommittens väntade förslag till bestämmelse örn straff för osann

försäkran).

I detta sammanhang må anmärkas följande. Enligt förslaget till ändring

i taxeringsförordningen har stadgats dagsbotsstraff bland annat för den som

försummar att behörigen fullgöra skyldighet att lämna uppgift om aktieut­

delning med mera, obligationsränta och obligationsvinst (141 § 4 mom. jfrd

med 42 § 1 och 3 morn.). Detta innebär skärpning i förhållande till gällan­

de rätt, enligt vilken försummelsen i fråga örn obligationsvinst icke är straff­

belagd och övriga förfaranden bestraffas med böter, högst trehundra kronor.

I den mån försumligheten innefattar lämnande av oriktig uppgift faller för­

farandet under skattestrafflagen, 1—3 §§, med dess av lagrådet förordade

innehåH. Den särskilda uppgiften får emellertid i straffrättsligt hänseende

självständig betydelse allenast då deklaration icke avgives, och i dylikt fall

lärer straff för förfarandet böra inträda efter vad i angivna lagrum sägs.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

rättskommitténs väntade förslag till bestämmelse om straff för osann för­

säkran) — torde detta önskemål på ett enkelt sätt kunna tillgodoses genom

en bestämmelse av innehåll att till oriktig uppgift hänföres jämväl förtigande

av omständighet som är av betydelse för skattens fastställande. En sådan be­

stämmelse kan lämpligen införas efter de stadganden som enligt vad lagrådet

i det följande föreslår böra införas i ett andra stycke i 1 §.

Slutligen må bemärkas, att enligt förslaget till ändring i arvsskatteförord­

ningen straff icke, såsom för närvarande är fallet, kommer att drabba bo-

uppgivare, då denne är annan än delägare i boet eller boutredningsman.

Några skäl härför hava ej anförts, och lämpligheten av sådan ändring synes

kunna ifrågasättas.

Utöver den begränsning av lagens tillämplighetsområde som följer av

brottsbeskrivningens innehåll göres i förslagets 4 § den ytterligare inskränk­

ning, att lagen icke skall äga tillämpning å gärning, som är straffbelagd i

särskild lag eller författning. Detta torde i huvudsak hava betingats, förutom

därav att vissa gärningar äro straffbelagda jämväl ur andra synpunkter än

skatterättsliga, av vissa svårigheter med avseende å bestämmelsernas inord­

nande under skattes traf Hagen. Uppenbarligen är det emellertid av vikt att,

om lagen skall motsvara det avsedda syftet att vara en strafflag på föreva­

rande rättsområde, undantagen så långt möjligt begränsas. Härutinnan må

anmärkas följande.

Tull- och andra införselavgifter. Bland de gärningar, som straffbeläggas

i tull- och andra därmed jämförliga författningar — omfattande av de i ut­

redningen behandlade specialförfattningarna, utöver tullstadgan, 1923 års

lag om straff för olovlig varuinförsel och 1924 års lag med särskilda bestäm­

melser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin — finnas jäm­

väl sådana som begreppsenligt äro att anse som deklarationsbrott i förslagets

mening. Det oaktat hava de icke ansetts böra falla under lagen, och i enlig­

het därmed hava straffbestämmelserna lämnats orubbade i de särskilda för­

fattningarna. Då dessa författningar bilda ett för sig slutet rättsområde och

en utbrytning av hithörande straffbestämmelser i allt fall icke lärer nu kunna

ifrågakomma, måste även enligt lagrådets mening deklarationsbrott i vad de

avse tull-, import- och licensavgifter lämnas utanför lagen.

Dea allmänna stämpelavgiften. I 1914 års stämpelförordning straffbeläg­

gas (47 §) dels underlåtenhet att förse vissa handlingar med föreskriven stäm­

pel (punkterna 2, 3, 4, 5, 6), dels oriktiga uppgifter vid anhållan om resti­

tution (punkt 2 tredje stycket), dels vissa defraudationsbrott av mera svår­

artad beskaffenhet (punkterna 7 och 8; oriktiga uppgifter örn köpeskilling

vid köp av fast egendom eller fartyg m. m.). De gärningar varom här är

fråga äro uppenbarligen av beskaffenhet att helt eller delvis böra i straff­

rättsligt hänseende behandlas i den föreslagna lagen men hava det oaktat

lämnats utanför densamma. Då emellertid, såsom också de sakkunniga an­

tytt, en väsentlig omläggning av hithörande stadganden skulle bliva nödig,

innan straff för överträdelse av desamma kunde inordnas under lagen, har

lagrådet nödgats avstå från att framlägga förslag härom.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

partihandeln med brännvin är anordnad, måhända icke heller vara sakligt

grundat. I den man rättelse finnes erforderlig, lärer den kunna vinnas ge­

nom ändring i förordningen.

Veteavgiften. I fråga om oriktig uppgift angående denna avgift enligt 1935

års kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen om veteavgift,

9 §, gäller i tillämpliga delar vad förut sagts om hundskatten.

Med den omfattning lagen efter vad nu anförts torde böra erhålla komma

de undantag vara 4 § skulle syfta — bortsett från straffbestämmelsen om

oriktig fastighetsdeklaration, vars överförande till skattestrafflagen lagrådet

ämnar föreslå — att begränsas till straffbestämmelserna i de specialförfatt­

ningar som röra tull-, införsel- och stämpelavgifter. Dessa avgifter synas

böra uttryckligen undantagas från lagens tillämplighetsområde.

På grund av det anförda får lagrådet hemställa, att lagens bestämmelser

tekniskt så utformas, att de angivas hava avseende allenast å skatt och

deklaration samt att i ett andra stycke i 1 § föreskrives, att lika med skatt

skall anses annan allmän avgift, dock ej tull-, införsel- eller stämpelavgift,

och att med deklaration avses även däremot svarande skriftlig försäkran.

Gives åt förslaget denna läggning, kan 4 § — såsom jämväl är påkallat av

lagtekniska hänsyn — uteslutas.

Enligt förslaget till ändring i taxeringsförordningen skall den, som i fastig­

hetsdeklaration uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig upp­

gift ägnad att leda till för låg taxering, straffas med dagsböter. Då brotts-

beskrivningen i stort sett överensstämmer med den som upptagits i 1 § skatte­

strafflagen och skillnaden mellan brotten allenast synes vara, att fastighets-

deklarationen icke på samma sätt som övriga deklarationer har betydelse

för taxeringsresultatet, bör i skattestrafflagen upptagas straff för oriktig fas-

tighebsdeklaration. Då för dessa brott säker grund för bötesstraffets norme-

ring saknas, lärer straffet, såsom skett i förslaget till ändring i taxeringsför­

ordningen, böra bestämmas till dagsböter. Lagrådet får alltså hemställa, att

i en särskild paragraf, 4 §, måtte upptagas en mot det föreslagna stadgandet

i taxeringsförordningen svarande, men mera allmänt avfattad bestämmelse

av i huvudsak det innehåll att, där i fall som förut är sagt den oriktiga upp­

giften med hänsyn till de förhållanden den avser icke är av omedelbar be­

tydelse för fastställande av skatt, såsom då fråga är örn uppgift i fastighets­

deklaration, dömes till dagsböter.

Enligt gällande taxeringsförordning är underlåtenhet att avgiva deklara­

tion icke i och för sig straffbelagd, under det att flertalet av de specialför­

fattningar, om vilka i förevarande sammanhang är fråga, stadgar straff för

underlåten deklaration, mestadels böter högst trehundra kronor, men någon

gång, såsom i 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt, dagsböter. I

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag föreslås sådan ändring i taxe­

ringsförordningen, att i likhet med vad förhållandet var före 1935 års änd-

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

straffes med dagsböter, att samma lag skall vara där någon i fråga örn annan

skatt ej fullgör honom åliggande deklarationsskyldighet samt, i ett andra

stycke, att där någon, oansett anmaning, underlåter att avgiva deklaration

och med hänsyn till omständigheterna, såsom att oriktig upplysning lämnats

till uppgiftspliktig, avsikten uppenbarligen var att undandraga skatt, dömes

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

I åtskilliga specialförfattningar, särskilt om tillverkning av skattepliktig

vara, förekomma bestämmelser av det innehåll att före tillverkningens upp­

tagande anmälan skall göras samt att den som försummar anmälningsskyl­

digheten är förfallen till ansvar. I andra författningar stadgas — förutom

enahanda skyldighet att göra anmälan — straff för den som utan att hava

gjort sådan påbörjar tillverkningen. De valda brottskonstruktionerna torde i

sak icke skilja sig mycket från varandra. Brotten få i båda grupperna i regel

anses vara försök eller förberedelse till skattedefraudation och synas i övrigt

stå underlåtenhetsbrotten i fråga om deklaration så nära att de lämpligen

böra straffrättsligt behandlas i förevarande lag. Härtill är så mycket större

skäl som försummad anmälningsskyldighet kan vara lika straffvärd som de

kvalificerade underlåtenhetsfallen och förty bör kunna förskylla fängelse in­

till sex månader. Lagrådet får därför hemställa, att under särskild paragraf,

betecknad 6 §, upptages ett stadgande av innehåll att, där någon i avseende å

förhållande som rörer skattepliktig vara ej fullgör honom åliggande anmäl­

ningsskyldighet, lag skall vara som för varje fall i 5 § är stadgat.

Författningarna på detta rättsområde upptaga även vissa andra fall av

defraudation. Bestämmelserna om straff för hithörande gärningar äro emel­

lertid så byggda att de icke utan större omläggning låta sig inordna i skatte-

strafflagen. De torde därför, även om ett överförande skulle befinnas i och

för sig önskvärt, nu få lämnas utanför lagen.

3 §•

I anslutning till vad som gäller vid tillbakaträdande från försök enligt 3

kap. 13 § strafflagen i dess nya lydelse synes uttrycket »av egen drift» lämp­

ligen böra utbytas mot »frivilligt».

Vid bifall till vad lagrådet tidigare föreslagit lärer innehållet i denna pa­

ragraf böra utsträckas att omfatta frivilligt fullgörande av försummad dekla­

rations- eller anmälningsskyldighet samt, efter redaktionell jämkning, upp­

tagas såsom 7 §.

4

§•

Bifall till lagrådets hemställan under 1 och 2 §§ föranleder, såsom förut an­

märkts, att 4 § utgår.

5 §.

Såsom i några av remissyttrandena påpekats torde de föreslagna forum­

reglerna vara onödigt omständliga. Särskilda bestämmelser härutinnan kun-

lis

Kungl. Majda proposition nr 140.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars

1943.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson

,

statsråden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

estman

, W

igforss

,

M ^öller , S ^köld , E ^riksson , B ^ergquist , B ^agge , A ^ndersson , D ^omö , R ^osander ,

G

jöres

, E

werlöf

.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepar­

tementen anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lag­

rådets den 16 februari 1943 avgivna utlåtande över det den 4 december 1942

till lagrådet remitterade förslaget till skattestrafflag.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departe­

mentschefen.

Lagrådet har anfört vissa skäl, vilka enligt lagrådets mening borde föran­

leda att förslag till skattestrafflag icke nu framlades, i allt fall icke med

mindre olägenheterna av ett uppskov med lagstiftningen vore särskilt fram­

trädande; att så skulle vara fallet hade utredningen emellertid icke givit stöd

för. Till en början har lagrådet sålunda framhållit, att med hänsyn till lag­

stiftningens moralbildande verkan det skulle varit till fördel, om hithörande

gärningar kunnat inordnas under något av brottsbegreppen i allmänna straff­

lagen. Vidare har lagrådet — jämte det lagrådet uttalat, att utvägen att i en

särskild skattestrafflag sammanföra de nu i olika specialförfattningar sprid­

da bestämmelserna örn straff för oriktig deklaration i och för sig kunde be­

tecknas såsom väl funnen — framhållit såsom en brist, att omfattande rätts­

områden måst lämnas utanför lagen. I samband härmed har lagrådet uttalat,

att den osäkerhet som redan förelåge örn tillämpligheten av allmän straff­

lag vid sidan av specialstraffrätten komme att ytterligare ökas. Jämväl måste

det enligt lagrådets mening framstå såsom önskvärt, att frågan örn ett sådant

sammanförande av de straffrättsliga bestämmelserna på visst område, som

här avsages, med hänsyn till dess prejudicerande verkan bleve föremål för

övervägande i ett vidare sammanhang, därvid riktlinjer för behandlingen av

specialstraffrätten på olika områden kunde till sina huvuddrag fastställas.

Slutligen har lagrådet framhållit, att det framstode såsom mindre lämpligt

att nu upptaga defraudationsbrotten till en genomgripande legislativ behand­

ling jämväl ur den synpunkten, att förslag till lagstiftning om brott i allmän­

het mot sanningsplikten snart torde vara att emotse från straffrättskom-

mittén.

Det mest vägande av de skäl, som lagrådet sålunda anfört till stöd för sitt

förslag örn uppskov med den slutliga behandlingen av ifrågavarande lagstift-

120

arbetade förslaget till skattestraffJag ävensom för övriga av lagrådsutlåtandet

föranledda ändringsförslag. Redogörelsen för skattestrafflagen anknyter till

paragrafindelningen i det överarbetade förslaget. Utöver de ändringar, örn

vilka i det följande sägs, ha vidtagits vissa jämkningar av redaktionell natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Skattestrafflagen.

1

§•

Det remitterade förslaget upptager en enhetlig straffskala för det uppsåtliga

brottet, omfattande böter och fängelse samt, där omständigheterna äro syn­

nerligen försvårande, straffarbete i högst två år. Beträffande tillämplighets­

området göres i 4 § av det remitterade förslaget den inskränkningen, att lagen

icke skall äga tillämpning å gärning, som är straffbelagd i annan lag än all­

männa strafflagen eller i särskild författning. Lagrådet förordar däremot en

indelning av de uppsåtliga defraudationsbrotten i tre grader, envar med sin

särskilda straffskala, därvid straffmaximum för den svåraste graden föreslås

till fängelse i två år. Lagrådet föreslår vidare, att bestämmelsen i 4 § av det

remitterade förslaget måtte utgå och att annan begränsning av lagens tillämp­

ningsområde icke göres än att lagen förklaras icke tillämplig i fråga örn tull-,

införsel- och stämpelavgifter.

Vad först angår frågan om straffarbete bör kunna ådömas vid svårare fall

av skattedefraudation har lagrådet uttalat, att det icke syntes kunna förnekas

att i vissa fall av falsk deklaration enligt taxeringsförordningen straffarbete

kunde vara den lämpligaste reaktionen, och att även på vissa specialskatte­

områden, där deklaranten-köpmannen närmast intoge ställning av uppbörds­

man åt staten i fråga om vissa konsumtionsskatter, falsk deklaration kunde

representera en brottstyp som stöde de allmänna förmögenhetsbrotten nära.

Till förmån för straffarbetes upptagande i straffskalan talade enligt lagrådets

mening vidare sannolikheten för att denna straffart vore ägnad att i högre

grad än fängelsestraffet bibringa allmänheten en riktigare uppfattning örn

brottet; dess infamerande natur skulle redan i straffbudet tydligt framstå.

Med hänsyn till vissa andra omständigheter, som talade mot införande av

straffarbete, har lagrådet, som ansett en riktig avvägning av skälen för och

emot vara vansklig, likväl stannat för att tillråda, att straffarbete ej upptoges

i straffskalan utan att som övre gräns fastställdes fängelse. Vad lagrådet an­

fort såsom skäl mot införande av straffarbete har jag emellertid icke funnit

utgöra tillräcklig anledning att frångå förslaget att sådant straff skall kunna

ådömas för de svåraste fallen av falsk deklaration. Utöver de skäl till stöd

för detta förslag, som jag åberopat i mitt anförande till statsrådsprotokollet

den 4 december 1942, vill jag ytterligare framhålla, att rådande tidsläge med

dess alltmera skärpta skattekrav gör det särskilt angeläget att så utfor­

ma straffbestämmelserna, att defraudationsbrottens allvarliga karaktär in-

skärpes.

Lagrådets förslag om indelning av de uppsåtliga defraudationsbrotten i tre

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

121

olika grader har utformats efter mönster av den brottsindelning, som enligt

strafflagen i dess nya lydelse genomförts beträffande vissa förmögenhets­

brott. Emellertid torde på nu förevarande område knappast föreligga något

praktiskt behov att uppdela brottet i olika grader. Vid sådant förhållande fin­

ner jag icke tillräckliga skäl föreligga att i denna del frångå det remitterade

förslaget. Jag vill i anslutning härtill framhålla, att den av lagrådet föreslag­

na brottsindelningen skulle medföra att för det stora flertalet defraudations-

brott preskriptionstiden skulle -— liksom för närvarande är fallet — utgöra

endast två år. Visserligen är frågan om preskriptionstidens längd ett spörs­

mål, som icke får vara avgörande för straffskalans utformning. Detta synes

mig emellertid icke utesluta att man vid ett ståndpunktstagande till det i och

för sig tveksamma förslaget om gradering av brottet jämväl beaktar förslagets

konsekvenser i fråga örn preskriptionstiden.

Förslaget om en enhetlig straffskala för de uppsåtliga brotten samman­

hänger i viss mån med den i 4 § av det remitterade förslaget upptagna be­

stämmelsen att lagen överhuvud icke skall vara tillämplig i fråga om gär­

ning, som är straffbelagd i annan lag än allmänna strafflagen eller i särskild

författning. Då jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att frångå förstbe-

rörda förslag, anser jag mig icke heller böra frånträda förslaget i vad avser

den i 4 § upptagna bestämmelsen. Lagrådet har visserligen funnit det av lag­

tekniska hänsyn påkallat att nämnda paragraf uteslötes. Även om konstruk­

tionen kan göras till föremål för vissa erinringar, finner jag den emellertid

förenad med sådana praktiska fördelar att den bör godtagas. Jag vill härvid

särskilt understryka, att några olägenheter vid rättstillämpningen icke torde

föranledas av den valda konstruktionen.

Jag har övervägt, att i den av mig förordade enhetliga straffskalan upp­

taga det av lagrådet föreslagna relativa bötesminimum, utgörande det belopp

som undandragits eller kunde ha undandragits. Emellertid skulle, såsom

lagrådet anfört, ett dylikt bötesminimum icke kunna föreskrivas med mindre

en jämkningsregel samtidigt infördes. Vid sådant förhållande har jag avstått

från att föreslå jämväl ett relativt bötesminimum. Jag torde i detta samman­

hang även få nämna, att jag med den av mig föreslagna utformningen av

lagstiftningen — enligt vilken bland annat förseelser mot hundskatteförord­

ningen falla utanför lagens tillämpningsområde — icke ansett behov av en

jämkningsregel föreligga såvitt avser de absoluta minima.

Lagrådet har ansett att för straffbarhet borde uppställas krav på -—- för­

utom att den oriktiga uppgiften skulle vara avgiven i skriftlig form -— att

handlingen skulle vara vederbörligen undertecknad samt att den skulle in­

nefatta en uttrycklig viljeförklaring, en försäkran. Uppställdes dylika krav

.skulle utanför skattestrafflagen falla dels avräkningsnotor, som upprättas

enligt 1908 års förordning angående en särskild stämpelavgift vid köp och

byte av fondpapper, dels ock vissa handlingar, journaler och forsedlar, örn

vilka förmäles i 1939 års förordningar angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker samt örn skatt å läskedrycker. Den av lagrådet sålunda för­

ordade begränsningen av brottsområdet torde böra iakttagas.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Lagrådet har förordat, att de uppsåtliga deklarationsbrotten måtte benäm­

nas — i stället för skattebedrägeri, vilken brottsbenämning upptagits i det

remitterade förslaget — falskdeklaration. Ehuru denna benämning icke tor­

de väl passa för sådana fall, då fråga är om oriktig uppgift till bouppteck­

ning, har jag likväl ansett mig böra följa vad lagrådet härutinnan föreslagit.

2

§•

Då jag icke ansett mig böra följa lagrådets förslag om indelning av det

uppsåtliga brottet i olika grader, kan jag icke heller biträda förslaget örn en

motsvarande indelning av vårdslöshetsbrottet.

Lagrådets uttalande att ordet »vårdslöshet» i lagtexten borde utbytas mot

ordet »oaktsamhet» har beaktats, liksom även lagrådets förslag om införande

av brottsbenämningen »vårdslös deklaration.»

Såsom lagrådet framhållit, innebär det remitterade förslaget ett språng i

straffskalan från böter två och en halv gånger det undandragna beloppet till

fängelse. Det må emellertid erinras, att minimistraffet utgör 50 kronor, mot­

svarande 15 dagars fängelse, och att fängelsestraff såsom omedelbart ådömt

straff uppenbarligen icke bör ifrågakomma i andra fall än då den oriktiga

uppgiften avsett mera betydande belopp.

3 §■

Denna paragraf är i sak överensstämmande med motsvarande paragraf i

det remitterade förslaget. I enlighet med lagrådets hemställan har uttrycket

»av egen drift» utbytts mot ordet »frivilligt».

4 §.

Lagrådets hemställan om införande av ett komplementärstraff i form av

straffskatt innebär en väsentlig nyhet. Då detta förslag, såsom lagrådet fram­

hållit, är ägnat att utfylla luckan mellan det höga bötesstraff, som med till-

lämpning av systemet med normerade böter kan ifrågakomma, och frihets­

straffet, samt straffskatten torde komma att få stor betydelse ur allmänpre-

ventiv synpunkt, torde lagrådets hemställan böra iakttagas. Bestämmelserna

om straffskatt ha i det överarbetade förslaget upptagits i 4 §.

5 §•

Till denna paragraf har — i enlighet med lagrådets förslag och med den ut­

vidgning som föranledes av bestämmelsen i 4 § om straffskatt — överförts

innehållet i 1 § andra stycket i det remitterade förslaget.

6

§■

Denna paragraf motsvarar 4 § i det remitterade förslaget. Det i paragrafen

upptagna stadgandet har jag behandlat redan i samband med redogörelsen

för 1 § i det överarbetade förslaget. Såsom framgår av vad jag därvid anfört

bär jag i fråga om lagens tillämpningsområde ansett mig böra i princip vid­

bliva den ståndpunkt, på vilken det remitterade förslaget bygger.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och be­

skattning av maltdrycker. Den nyssnämnda begränsningen av skattestraff-

lagens tillämpningsområde medför, att oriktiga uppgifter i andra handlingar

än sådana deklarationer, som avses i 18 §, komma att falla utanför skatte-

strafflagen. Uttrycken forsedel, journal och »annan handling» böra därför

uteslutas ur 30 § i det föreliggande förslaget till ändring i 1939 års förord­

ning. Lämnandet av oriktiga uppgifter i handlingar som nyss nämnts kom­

mer i stället — utan att någon författningsändring erfordras — att bestraffas

enligt 33 eller 34 § i 1939 års förordning.

Enligt 18 § i 1939 års förordning skall deklarationen innehålla upplysning

angående bland annat den myckenhet maltdrycker av andra och tredje klas­

serna, som under månaden enligt försäljnings journalen utförts från brygge­

riet. Efter det skattestrafflagen trätt i kraft komma emellertid oriktiga upp­

gifter i deklaration att bestraffas strängare än motsvarande oriktiga uppgifter

i försäljningsjournalen. Med hänsyn härtill torde sådan ändring av 18 § böra

vidtagas, att uppgiften i deklarationen skall avse — icke storleken av den

enligt försäljningsjournalen från bryggeriet utförda myckenheten maltdryc­

ker — utan den myckenhet, som faktiskt blivit utförd från bryggeriet. För­

slag till sådan ändrad lydelse av 18 § har upprättats.

Förordningen den 22 december 1939 (nr 919) örn skatt å läskedrycker. I

det upprättade förslaget till ändring av 13 § i förordningen torde på tidigare

anfört skäl uttrycken journal och »annan handling» böra utgå. Förseelser

med avseende å dessa handlingar komma att bestraffas enligt 15 eller 16 §.

Förordningen den 21 juni 1940 (nr 621) angående avgift för smör, som an­

vändes för framställning av grädde. I förslaget till ändring av 14 § i förord­

ningen böra av skäl, som tidigare angivits, uttrycken bok och »annan hand­

ling» uteslutas. Förseelser med avseende å bokföringen bliva att bestraffa en­

ligt 17 §.

Förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt. Lag­

rådet har i sitt utlåtande anmärkt, att enligt förslaget till ändring i denna för­

ordning straff icke, såsom för närvarande vore fallet, komme att drabba bo-

uppgivare, då denne vore annan än delägare i boet eller boutredningsman.

I anledning härav må framhållas, att med hänsyn till att de i skattestraff­

lagen upptagna straffen äro förhållandevis stränga, lagen icke torde böra till-

lämpas beträffande en sådan bouppgivare, som lämnar oriktig uppgift utan

avsikt att bereda sig själv eller den han företräder någon vinning genom

brottet.

Lagrådet, som jämväl behandlat frågan, huruvida icke i skattestrafflagen

borde upptagas ett särskilt stadgande om ansvar för förtigande av omstän­

dighet som vore av betydelse för skattens fastställande, har i detta samman­

hang bland annat omnämnt vad under förarbetena till nu gällande stadgande

i 65 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt förekommit. I anledning av

vad lagrådet sålunda anfört vill jag nämna, att jag vid den verkställda all­

männa översynen av straffbestämmelserna för defraudationsbrotten -— i lik­

het med lagrådet — ansett förevarande fråga icke ha någon större praktisk

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

125

betydelse, varför jag funnit lämpligt att ur förenämnda förordning uteslötes

den särskilda bestämmelsen om ansvar för förtigande av omständighet, som

är av betydelse i skattehänseende.

Utöver de i det föregående omförmälda ändringarna, vilka föranletts av

ändringarna i skattestrafflagen, torde ändring böra vidtagas jämväl i det vid

statsrådsprotokollet den 4 december 1942 fogade förslaget till förordning örn

ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Enligt nämnda förslag skulle ändring ske bland annat av 142 § taxerings­

förordningen. Emellertid har detta författningsrum erhållit ändrad lydelse

i samband med tillkomsten av förordningen om kupongskatt (se SFS

1943:47). Denna ändring bör inarbetas i det nu ifrågavarande förslaget till

ändring av taxeringsförordningen.

Departementschefens hemställan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att antaga de inom departementet upprättade för­

slagen till

1) skattestrafflag;

2) förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379);

3) förordning om ändrad lydelse av 4 § 8 mom. förordningen den 23 okto­

ber 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och

rättigheter;

4) förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 12 § förordningen

den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å

spritdrycker;

5) förordning örn ändrad lydelse av 37 § förordningen den 11 juni 1926

(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin;

6) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 3 maj

1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit;

7) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 18 §§ förordningen den

31 januari 1932 (nr 17) om accis å silke;

8) förordning angående ändrad lydelse av 16 och 19 §§ förordningen den

14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl;

9) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ förordningen den

24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli;

10) förordning om ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den 3 maj

1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda

brännoljor;

11) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 16 §§ förordningen den

7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fetlvaror;

12) förordning angående ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den

7 juni 1935 (nr 280) örn veteavgift;

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

13) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 15 december

1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;

14) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 17 §§ förordningen den

22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker;

15) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21 juni 1940

(nr 621) angående avgift för smör, som användes för framställning av gräd­

de;

16) förordning angående ändrad lydelse av 25 § och 26 § 1 mom. förord­

ningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt;

17) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 25 maj

1941 (nr 251) örn varuskatt;

18) förordning angående ändrad lydelse av 65 och 68 §§ förordningen

den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt; samt

19) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen

den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Löfqvist.

429052

.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.