Prop. 1943:346

('med förslag till lag angå\xad ende ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

1

Nr 340.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angå­

ende ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom m. m.; given Stockholms slott den 8 oktober 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt §87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk; samt

3) lag om förköpsrätt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 346.

1

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, dels att till 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nytt­ janderätt till fast egendom skall fogas en ny paragraf, betecknad 9 §, av nedan angivet innehåll, dels att 2 kap. 1—3, 6—13, 16—19, 23, 27—29, 32, 33, 36, 37 och 42 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att sistnämnda kapitel från och med 43 § skall hava följande ändrade lydelse, dels ock att 3 kap. 2, 21 och 28 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 KAP.

9 §■

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fideikommissfastig­ het, som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, vare avtalet gäl­ lande jämväl för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock vare, där de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, honom öppet att upp­ säga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det nye innehava­ ren tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där han ej åtnöjes med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nytt- janderättshavaren bekomma skälig ersättning för den tid denne efter nye innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är stadgat, vare det villkor utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

2 KAP.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

1 §•

Avtal, varigenom----------- utan verkan. Har fastigheten övertagits till brukande mot lega, utan att skriftligt avtal blivit upprättat, njute brukaren, där det ej berott på honom, att giltigt arrende­ avtal sedermera icke kommit till stånd, ersättning för den skada, som därige­ nom tillskyndas honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda stadgats, vare utan verkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

3

Den, som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket, skall anhängiggöra sin talan inom ett år från det fastigheten avträddes, eller vare sin rätt förlustig.

2 g.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livs­ tid; dock att, där upplåtelsen angår huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arren­ detiden så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år.

Har vid ------------fem år.

3 §.

Den, som till annan upplåter jord pa arrende, må ej i vidare mån än som överensstämmer med vad här nedan i 9, 27, 33—37 och 39 §§ stadgas för­ behålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

6 §•

Logan må ej utsättas i dagsverken eller annat arbete. Sker det ändock, skall tegan, oavsett vad i avtalet föreskrivits, beräknas i penningar till be­ lopp, som med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande får anses utgöra skäligt arrende. Örn förbehåll att arrendatorn skall utgöra arbete stadgas i 45—48 §§.

Är ej tid utsatt för erläggande av arrende, skall det, evad det utgår i pen­ ningar eller naturalster, erläggas sist tre manader före varje arrendeårs ut­ gång; saknas föreskrift om platsen för avlämnande av naturalster, skola dessa avlämnas å den arrenderade fastigheten eller, örn jordägaren det begär, vid utfartsväg från denna.

7 §•

Utan jordägarens medgivande må ej arrendatorn åt annan upplåta nytt­ janderätt till fastigheten eller del därav; dock må arrendatorn, där det kan ske utan men för jordägaren, uthyra rum till bostad eller upplåta område av ouppodlad mark till upplagsplats eller för liknande ändamål.

8

§.

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jord­ ägarens samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arren­ datorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens vär­ de. Är jordägaren därtill villig, men kan ej överenskommelse träffas örn er­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

sättningens belopp, varde arrenderättens värde fastställt vid avträdessyn, som i 10 § avses. Vill jordägaren ej återtaga fastigheten, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrenda­ torn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

9 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sadant fall arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid ej understigande tio år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 § tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att åter­ taga fastigheten.

Vid livstidsarrende------------uppsäga avtalet.

10 §.

Arrendatorn åligge------------av jordägaren. Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall, där ej i följd av överenskommelse bevisning angående fastighetens skick är obehövlig, hallas syn, när fastigheten tillträdes och när den avträdes. Ej må i avtalet intagas förbehåll, som med avseende å sätt och tid för synens förrättande eller be­ träffande fullföljd av talan mot synen strider mot vad nedan i 11—13 §§ är stadgat. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

11

§•

Syn, som i 10 § avses, skall förrättas av minst två med ortens förhållanden förtrogna män, vilka uttagas bland nämndemän, ägodelningsnämndemän eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om valet, nämne, på begäran av endera, domaren i orten eller, örn fastigheten hör till stad, där rådhusrätt finnes, rådhusrättens ordförande synemän som nyss sagts. Mot synemän gäde de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare.

Yppas hos------- - — är stadgat. Tillträdessyn må------------efter avträdesdagen.

12

§.

När syn------- — för förrättningen. Menar part, att synemän är jävig, anmäle det vid synen, och give syne- männen däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga örn jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterligt först efter synen, ej heller må i något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander av förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegången

Kungl, ftlaj.ts proposition nr 346.

5

göra gällande jäv mot synemän vad i fråga örn domarejäv är i allmänhet stadgat i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Vad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att synemän, som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man vid lantmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning, eller att synemän icke är förtrogen med ortens förhållanden.

över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling, som av synemännen undertecknas.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad, trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras. Från synen må dock undantagas viss del av fas­ tigheten, så framt mellan jordägaren och arrendatorn överenskommes, i vad mån brister därå skola tagas i beräkning, samt anteckning örn sådan över­ enskommelse göres i synehandlingen. Vid avträdessyn skall verkställas den uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

Kostnaden för------------gemensamt vidkännas.

13 §.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt och inom den tid 11 § bestämmer, åge efter stämning klandra densamma vid domstol. Instämmer han ej talan inom tre månader från det synehandlingen delgavs honom, gäde synen såsom fullt bevis för fastighetens skick vid till­ trädet eller avträdet; och vare motbevisning emot synen ej vidare tillåten.

örn vad missnöjd part har att iakttaga för fullföljd av talan mot synen skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

16 §.

Vill arrendatorn i annat fall än 15 § avser i stället för byggnad, som han mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej över­ enskommelse med jordägaren kan träffas; åge dock, där byggnaden uppföres efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för sitt ändamål lämplig, vid avträdet, ändå att arrendeavtalet annorlunda bestäm­ mer, räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist, av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 §.

Arrendatorn vare------------varaktigt betesbruk. Finnes när------------större omfattning. Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren god­ känd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållnings­ sällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med användande av tegelrör eller anlägga cementerad gödselstad, vare jord­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning, beträffande täckdikning, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören, ävensom när fastigheten avträdes, för vad arren­ datorn i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt, samt beträf­ fande gödselstad, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden för gödselstadens anläggande, som motsvarar värdet av därvid använt material. Från det belopp, som beräknats för utförande av täckdik­ ning utöver kostnaden för rören, skall dock avdrag ske ej mindre med en tjugufemtedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av arrendet dragit nytta av täckdikningen, än även, därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn------------frånträder arrendet. Nu hembjudes----------- därför göras. Sker hembud------------ jordägaren gottgjort. Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej före­ ligger, eller kan överenskommelse ej träffas örn vad han enligt denna para­ graf bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de så­ lunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skil­ jeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, åge do­ maren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rät­ tens prövning, så framt han instämmer sin talan inom tre månader från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande un­ der rättens prövning.

19 §.

Utan jordägarens samtycke åge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastig­ heten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har arren­ datorn, när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig att till pris motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder gångbara överlåta det till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas om den ersättning, vilken sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning, som i 18 § stadgas.

23 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten utgå­ ende skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åligger jord­ ägaren. Förbehåll som strider häremot vare utan verkan.

27 §.

Hava till följd av lantmäteriförrättning eller genom dom i ägotvist fastig­ hetens ägor till omfång eller läge så ändrats, alt avkomsten och nyttan där­

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

7

av för arrendatorn förringas, skall angående nedsättning i arrendeavgiften

och rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet tillämpas vad i 26 § första styc­

ket stadgas.

Har för de vid lantmäteriförrättning fastigheten tillagda ägor jordägaren

fått utgiva ersättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för

den ökade avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skä­

lig förhöjning i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet;

uppsäge dock avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller

vare sin rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande

tillämpning, där jordägaren fått vidkännas kostnad för torrläggning av mark

enligt vattenlagen eller för byggande av enskild väg; skolande den tid, inom

vilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.

28 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,

gälle utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren.

29 §.

Nu har i arrendeavtal skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts

å jor,dägarens exemplar av handlingen; var ej vad sålunda ändrats eller till­

lagts nye ägaren kunnigt när överlåtelsen skedde, och vill han det ej god­

känna, give det arrendatorn till känna inom en månad efter det denne under­

rättade honom örn ändringen eller tillägget, eller gälle det mot honom såsom

hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagivande, åge arrendatorn där­

efter tid av en månad att uppsäga avtalet.

32 §.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller intecknad

fordran fastställd till betalning ur fastigheten, åge arrendatorn frånträda av­

talet och bekomma ersättning för skada; uppsäge dock avtalet inom en må­

nad efter det han erhöll kunskap om utmätningen eller fastställandet till be­

talning, eller vare sin rätt därtill förlustig. Varder utmätningen upphävd,

eller kommer eljest frågan om fastighetens försäljning att förfalla, må ej

därefter uppsägning ske.

Vad sålunda —------- i konkurs.

Föres, innan------------ uppsägning ske.

33 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, åge konkursboet uppsäga avtalet; sker

ej uppsägning inom en manad från utgången av den för bevakning av ford­

ringar utsatta tid, svare konkursboet för arrendeavtalets fullgörande till ar­

rendetidens utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sagda

lid, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, åge därtill rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande tio år endast mot skyl­ dighet att gälda ersättning för arrenderättens värde såsom i 8 § sägs. Var av­ talet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jord­ ägaren ej uppsäga avtalet, där konkursboet inom tre månader från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitter visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understi­ gande tio år och han själv uppsade avtalet.

36 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att upp­ säga avtalet:

1. örn arrendatorn dröjer nied erläggande av arrende utöver en månad efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt avtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. örn han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller örn han, där jordägaren efter ty i 24 § sägs lämnat honom kreatur eller redskap till fastig­ hetens bruk, eftersätter vad enligt sagda paragraf åligger honom och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen för­ utsattes eller, där avtalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar be­ stämmelse angående fastighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4. om han mot bestämmelserna i 7 § och 8 § första stycket åt annan upp­ låter nyttjanderätt till fastigheten eller del därav eller överlåter arrenderätten eller örn han, i fall som 8 § andra stycket eller 9 § första stycket avser, över­ låter arrendet å annan, utan att där givna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 19 § från fastigheten bortför stråfoder eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under 6 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

8. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett sådant leverne, som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

9. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestäm­ melse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

9

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad arrendatorn låtit komma sig

till last vara av ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet------------ till skadestånd.

37 §.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 §

1, 2, 3, 7 eller 8 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin

rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall, som i 36 § 4, 5, 6 eller 9 avses, jord­

ägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap

om förhållande som där avses, åge ej sedan jordägaren åberopa förhållandet

såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

42 §.

Häftar arrendatorn, när han skall avträda fastigheten, i skuld för arren­

de eller för ersättning, som vid avträdessyn eller genom skriftlig överens­

kommelse blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken arrendatorn

skolat ansvara, icke av honom gulden; då vare jordägaren berättigad att av

arrendatorn tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvar-

hålla så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt

för sig eller ställer jordägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egen­

dom, som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Hade jordägaren----------- - nyss sagts.

43 §.

Avtal mellan jordägare och arrendator, enligt vilket framtida tvist med

anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skilje­

män, utan förbehåll örn rätt för parterna att klandra skiljedomen, må ej

göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet att tillträda eller

kvarsitta å fastigheten.

Skiljeavtal, som i första stycket sagts, vare ej heller gällande såvitt där­

igenom skiljemän utsetts i avtalet eller bestämmelser meddelats örn skilje­

männens antal eller om sättet för deras utseende eller beträffande förfallan­

det vid skiljenämnden; och skall förty i berörda hänseenden lagen om skilje­

män tillämpas. Vad nu sagts utgöre dock ej hinder för att bestämma den tid,

inom vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad, kortare än den i nämn­

da lag angivna tiden av sex månader.

44 §.

Örn upplåtelse av viss kronojord under besittningsrätt för obegränsad tid

(åborätt) är särskilt stadgat.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Örn arbetsavtal i samband med jordbruksarrende.

45 §.

Förbehåll i arrendeavtal, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan utgöra arbete, må ej innefatta skyldighet för arrendatorn att på tillsägelse ut­ göra tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt ar­ bete. Sker annorledes, vare förbehållet utan verkan.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utgöra dagsverken och är ej däri bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela anta­ let dagsverken jämnt fördelas på årets veckor i den mån det kan ske. För varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avta­ lat, så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk; dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken enligt den fördelning, som genom avtalet blivit bestämd.

I arrendeavtalet må ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren. Har sådant förbud stadgats, vare det utan verkan.

46 §.

Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn skyldig att utgöra arbete, skall, ändå att i avtalet annorlun­ da blivit bestämt, ersättning utgå för arbetet efter gängse pris i orten vid tiden för arbetets utförande.

47 §.

Där jordägaren ej tillhandahåller arrendatorn arbete, som denne enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyl­ dig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, åge arrenda­ torn uppsäga arrendeavtalet. Ej må dock uppsägning ske, där arrendatorns förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arbete varom nu är sagt tillhandahållits arrendatorn. Har ej jordägaren inom en månad efter det han mottagit uppsägningen tillkännagivit för arrendatorn, att han ej vill därmed åtnöjas, skall så anses, som om jordägaren godkänt uppsäg­ ningen.

I fall varom i första stycket är sagt vare arrendatorn, evad uppsägning sker eller icke, berättigad att av jordägaren bekomma skäligt skadestånd, såvida ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts av förändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden.

Ej må arrendatorns rätt enligt denna paragraf inskränkas genom förbe­ håll. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

48 §.

Vad i 45—47 §§ stadgas skall ej äga tillämpning å skjutsning, vedhugg­ ning eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

11

Särskilda bestämmelser för vissa jordbruksarrenden.

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga

tillämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst fem­

tio hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvud­

gård och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter

fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes

än genom jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, huruvida fastig­

het huvudsakligen besittes för jordbruk, i samma ägares hand befintliga, ge­

nom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av sam­

ma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Stadgandena i 50—57 och 67 §§ skola dock ej äga tillämpning, om med

upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande ar­

betskraft för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen

avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt

arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvud­

sakliga bärgning.

Vad i 58 § andra stycket och 63 § stadgas åge ej tillämpning med avseende

å brukningsdel, som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller

fideikommiss.

50 §.

Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid av­

talad, gäde upplåtelsen likväl för tid som nyss är sagd.

51 §.

Vid utgången av arrende som gäller för viss lid åge arrendatorn, där ej an­

nat följer av vad i 53 § stadgas, rätt lill nytt arrende för en tid av fem år; och

tillkomme sådan rätt ånyo arrendatorn vid utgången av vart femte år (options­

rätt) .

52 §.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, give han det jordägaren till

känna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt örn uppsägning är stad­

gat. Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn

anses hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

53 §.

Har arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavta­

let eller har han eljest i skötseln av jordbruket icke ådagalagt den omsorg,

som skäligen kunnat fordras, eller avser jordägaren, att han själv, hans make

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

eller avkomling eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten, eller måste det på grund av särskilda förhållanden anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten, skall rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren senast ett år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat lämnar meddelande därom med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke åtnöjes med att avflyjta, har att inom en månad instämma talan om bibehållande av rätten till nytt arrende. Där arrendatorn ej inom nämnda tid instämt sådan talan, skall så anses, som örn han medgivit skyldighet att avflytta.

54 §.

Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i 51 § är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, give det den andre till känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före arrende­ tidens utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har sådant till­ kännagivande skett men kan ej överenskommelse ernås, skall frågan av­ göras av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist lagen om skiljemän i tillämpliga delar gälla, dock med iakttagande av vad i 55 § finnes särskilt föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej frågan senast sju månader före arrendetidens utgång hänskjuten till skilje­ män, skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överens- kommes.

55 §.

Vid skiljedomsförfarande enligt 54 § skola, där ej mellan parterna träf­ fats skiljeavtal, ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars verksam­ hetsområde fastigheten är belägen, vara skiljemän; och skall i sådant fall part anses hava hänskjutit tvisten till avgörande, när han hos kommissionens ordförande skriftligen framställt begäran örn skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den part som skiljemännen pröva därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet i vidare mån än beträffande halva ersättningen till skiljemännen kunna åläggas arrendatorn, utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

56 §.

Är vid arrendetidens utgång tvist örn rätt till nytt arrende eller om änd­ ring av arrendevillkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller, i följd därav att rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn, för honom inträtt skyldighet att avflytta, de förut gällande arrendevillkoren tillämpas, så framt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att arrendatorn ej äger åtnjuta nytt arrende, vare arren­ datorn pliktig att avträda fastigheten å den fardag, som infaller näst efter det domen meddelades; och njute i sådant fall jordägaren, där han ej åtnöjes med den arrendeavgift, vartill han enligt första stycket är berättigad, den ytterligare ersättning som finnes skälig.

13

57 §.

Sker försäljning av fastigheten eller del därav, äge arrendatorn, så framt han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt vad därom är särskilt stadgat.

Motsvarande rätt tillkomme arrendatorn i fall där fastigheten går i byte.

58 §.

Arrendeavgift skall vara till sin storlek bestämd. Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn skälig ned­ sättning i arrendeavgiften; och skall i ty fall vad i 3ö § stadgas angående på­ följd av dröjsmål med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arren­ datorn före förfallodagen påyrkat nedsättning i arrendeavgiften och inom en månad efter det denna blivit slutligen bestämd erlägger densamma.

59 §.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna ej mindre bostadshus i det skick, som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, än även för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå ound­ gängligen påkallas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbe­ klädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning även­ som andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga örn fastighetens åbyggnader föreligga brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jord­ ägaren att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och be­ skaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläg­ gas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jord­ ägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning j arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall som nu sagts brist i jordägarens ställe, äge han i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild syn, som i 14 § andra stycket sägs.

60 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga bygg­ nader äro nödiga för jordbruket.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att till uppfyllande av vad i 59 § första stycket kräves, nybyggnad eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

14

Kungl. Majlis proposition nr 346

ombyggnad sker av hus, som enligt vad vid tillträdessyn bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes annan än mind­ re reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom be­ sörja. Underlåter han det, vare lag som i 59 § sägs, dock att vad där stadgas om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 § andra stycket sägs.

61 §.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och under­ hålla övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras; åge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns vål­ lande timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren, när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse av jordägaren.

62 §.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet. Ingår byggnaden i arrendet, gäde angående nybyggnads- och underhålls­ skyldighet vad om nödig byggnad är stadgat.

63 §.

Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller kräftfångst.

64 §.

Avser upplåtelsen jord belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs eller Värmlands län eller inom den del av örebro län, som omfattar Karlskoga stad samt Degerfors, Bjur­ kärns, Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö, Järnboås, Nora, Vikers och Ljusnars­ bergs socknar, vare arrendatorn berättigad att på lämpligt ställe å den ar­ renderade jorden eller, örn denna utgör allenast visst område av en jord­ ägaren tillhörig särskild fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till mindre reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under ar­ rendetiden så medtagits, att arrendatorn ej därav kan erhålla sitt fulla virkes- behov, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt sätt till­ handahålla denne det felande.

Saknas å arrenderad jord, belägen inom del av riket som i första stycket sägs, erforderligt bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

15

därå, vare arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å

övrig skog eller utmark som hör till samma fastighet; dock att därvid

må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anord­

ningar som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

65 §.

Ej må i arrendeavtalet intagas förbehåll, att avtalet i händelse av arren­

datorns död skall upphöra att gälla. Har sådant förbehåll skett, vare det

utan verkan.

Mot arrendatorn vare ock förbehåll utan verkan, om det strider mot vad

som stadgats i 8 § andra stycket, 9 §, 12 § sista stycket, 17 §, 18 § tredje

och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning, 50—61 §§ eller

63 eller 64 §.

66

§.

När arrendeavtal slutits, må jordägaren eller arrendatorn påkalla jord-

brukskommissionens granskning av avtalet; skolande vid ansökan härom fo­

gas bestyrkt avskrift av avtalet ävensom uppgift om arealen av den odlade

jord arrendet omfattar.

Finner jordbrukskommissionen att avtalet innehåller bestämmelse, som

enligt denna lag är utan verkan, skall kommissionen så snart ske kan i re­

kommenderat brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom.

67 §.

Har rätt till nytt arrende jämlikt 53 § förfallit på den grund att jordägaren

avsett att själv bruka fastigheten, vare jordägaren skyldig att inhämta jord-

brukskomimssionens tillstånd, därest han, innan två år förflutit från arren­

dets upphörande, vill sälja fastigheten, eller om han, inom fem år från sam­

ma tidpunkt, vill ånyo upplåta fastigheten på arrende. Vad sålunda stadgats

åge motsvarande tillämpning, när annan än jordägaren efter vad i 53 § sägs

skall bruka fastigheten.

Bryter jordägaren mot vad nu föreskrivits, vare straffet dagsböter.

68

§.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal un­

dantages från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 §§ eller 63—

65 §§ och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, an-

konnne på jordbrukskommissionen att medgiva sådant undantag. Såsom

sådan omständighet skall särskilt anses, att jordägaren, för att kunna plan­

mässigt ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade

brukningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgöran­

de i det föreliggande fallet, eller att det för jordägaren, med hänsyn till den­

nes eget jordbruk eller skogsbruk, är av synnerlig vikt att över det arrende­

rade området äga friare bestämmanderätt än som följer av nämnda stadgan-

dcn.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 346

Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund ansökningen, skall arren­ deavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

Över jordbrukskommissionens beslut i ärende som nu sagts må besvär an­ föras hos Konungens befallningshavande inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av beslutet. Den, som ej nöjes åt Konungens befall- ningshavandes beslut, åge föra klagan däröver i den ordning, som för eko­ nomimål i allmänhet är stadgad.

69 §.

Förseelse, varom stadgas i 67 §, åtalas efter angivelse av jordbrukskom- missionen av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan och må i händelse av bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

70 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§,

18 § utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 § första styc­ ket, 29—34, 36—41 §§, 42 § första stycket samt 45—48 §§ äga motsvarande tillämpning. Härvid gälle dock, att sådant fastställande av arrenderättens värde, som avses i 8, 9 och 33 §§, skall ske genom skiljemän i den ordning

18 § föreskriver, att stadgandena i 29 § och 42 § första stycket skola äga tillämpning allenast, örn avtalet var skriftligen upprättat, samt att vad 33 § stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgö­ rande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det upp­ sägning å någondera sidan skett.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma, gälle utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren, där avtalet var skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren låta arrendatorn kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter det över­ låtelsen skedde, eller vare avtalet mot honom gällande.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förver­ kande stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

17

3 KAP.

2

§.

Innefattar avtal, som avses i 1 §, tillika upplåtelse av jord att i förening

med lägenheten nyttjas, skall ändock å avtalet tillämpas vad örn hyra är

stadgat, såvida jorden skall användas för trädgårdsodling i mindre omfatt­

ning eller för annat ändamål än jordbruk.

Om upplåtelse-------------om bostadsrättsföreningar.

21

§.

Har avtal-------------hyran beräknas.

Beträffande lägenhet----------- avtalad förfallodag.

Hyran skall------------ kostnaden därför.

Har från----------- till postgirokontoret.

Vad i 2 kap. 45—48 §§ stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande

tillämpning beträffande hyresavtal.

28 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det hyresgästen tillträtt den förhyrda

lägenheten, gälle utan särskilt förbehåll hyresavtalet mot nye ägaren, där av­

talet var skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye äga­

ren låta hyresgästen kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter

det överlåtelsen skedde, eller vare avtalet mot honom gällande. Ej må genom

förbehåll i hyresavtalet stadgas inskränkning i hyresgästens rätt att vid över­

låtelse av fastigheten kvarsitta; har sådant förbehåll skett, vare det utan

verkan.

Vad i 2 kap. 29 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämp­

ning å hyresavtal, örn detsamma skriftligen upprättats.

I övrigt skall beträffande hyresavtal vad i 2 kap. 30 och 31 §§ stadgas om

arrendeavtal äga motsvarande tillämpning; dock att hyresgäst icke äger att

å hyresbelopp, som förfaller till betalning mer än sex månader efter det han

fick kunskap om överlåtelsen, avräkna fordran hos förre ägaren eller att i

fråga örn sådant belopp åberopa uppgörelse, som träffats med denne, med

mindre nye ägaren hade kunskap örn uppgörelsen när överlåtelsen skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; dock att i fråga om avtal, som

slutits före den 1 januari 1947, vad äldre lag stadgar i 2 kap. 1, 28, 29 och

42 §§ alltjämt skall äga tillämpning.

Genom denna lag upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende

av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, 10 § lagen den

14 juni 1907 (nr 36 s. 22) örn vad iakttagas skall i avseende å införande av

lagen örn nyttjanderätt till fast egendom ävensom 40 § sista stycket förord­

ningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 346.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Har arrendeavtal med avseende å sådan fastighet, för vilken bestämmel­ serna i 2 kap. 51—56 §§ äro avsedda att gälla, slutits före lagens ikraftträ­ dande, skola sagda bestämmelser, dock med undantag av 55 § första stycket, tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i tredje stycket är nämnt, arrendetiden utgår under första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till stånd, örn arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med av­ seende å nämnda arrende äge vardera parten påkalla ändring av arrendevill­ koren med iakttagande därav, att de i 2 kap. 54 § angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i tredje eller fjärde stycket arrendator efter arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slu­ tits, ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevill­ kor blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§ avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 2 kap. 68 § avses visas därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande, över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras i den ordning 68 § tredje stycket stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal, som slutits före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

19

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287)

angående uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 5 och 8 §§ lagen den 27 juni 1927 angå­

ende uppsikt å vissa jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 §•

Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och tillhör den sådan

ägare, att med avseende å arrende därav bestämmelserna i 2 kap. 49—69 §§

lagen örn nyttjanderätt till fast egendom helt eller delvis äga tillämpning, skall

uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig genom att

jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande äventyras eller genom att

nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

3 §.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på

grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet

måste anses olämplig för jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten, att byggnad bortföres eller lämnas

utan underhåll, anses såsom vanhävd, örn byggnaden blivit obehövlig till

följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga

fördelar för jordbruksdriften.

5 §.

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skä­

lig anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kommis­

sionen till företagande av syn å brukningsdelen förordna tre gode män, vilka

utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämnde-

män eller gode män vid lantmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så

finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent.

De sålunda-----------finnas nödiga.

8 g.

Eftersättes åtgärd, för vars fullgörande tid blivit bestämd jämlikt 6 § eller

7 § första eller andra stycket, skall, där ägaren är bolag eller ekonomisk

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

förening, envar, som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda bolaget eller föreningen, samt, där ägaren är ideell förening eller stiftelse, envar, som under sagda tid varit ledamot i styrelsen för föreningen eller stiftelsen, straffas med dagsböter; dock vare den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt om företrädare för bolag, förening eller stiftelse äga motsvarande tillämpning å honom och den eller dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.

Till straff varom i första stycket sägs må dock ej dömas den, som på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak varit urståndsatt att full­ göra den åtgärd varom är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947. Lagen må dock ej tillämpas, där brukningsdel är genom avtal, träffat före nämnda dag, till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens vanvårdande kan skiljas från nyttjanderätten. Ej heller äger lagen tillämpning med avseende å jord, varå redan vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt förfallet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

21

Förslag

till

Lag

om förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är arrenderätt jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

förenad med förköpsrätt, åge arrendatorn, när försäljning sker av fastighet,

som sammanfaller med det arrenderade området eller vars odlade jord till

större delen ingår i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen

utfäst.

2

§•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, ej heller där

fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där

viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköps­

rätt ej utövas.

Har jordägaren bjudit arrendatorn att förvärva fastigheten och har arren­

datorn icke inom två månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten

ej göras gällande under två år efter hembudet, där ej försäljning sker på vill­

kor, som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hem­

budet.

3 §•

Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om en del av den försålda fastig­

heten.

4 §•

Där arrendatorn vill göra bruk av sin förköpsrätt, åligger det honom vid

äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre månader från det

lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra anmälan hos

inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Ej må utan köparens medgivande talan örn förköp återkallas.

5 §•

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt av­

skrift, sitt fång för arrendatorn, åligger det denne vid äventyr av talans

förlust att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt

därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.

Ej vare avsägelse av förköpsrätt bindande för arrendatorn med mindre

han tagit del av köpehandlingen.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

6

§.

Vill arrendatorn föra talan om förköp, åligger det honom att, såsom i 48 § utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall ut­ giva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köpa­ ren. Visas ej å den dag, då målet första gången handlägges, att säkerhet bli­ vit ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där köparen det yrkar.

7 §■

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar arrendatorn, att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som skall lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av samman­ lagda köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

8

§.

Rifalles arrendatorns talan, skall rätten fastställa vad arrendatorn enligt 9 § har att betala ävensom utsätta viss dag, ej tidigare än tre månader från domens dag, då arrendeavtalet skall upphöra att gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo.

9 §•

Det åligger arrendatorn vid äventyr av förköpsrättens förlust att senast å den jämlikt 8 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalnings­ skyldighet ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den fastig­ het som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeav­ talet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av fastig­ heten.

Därjämte åligger det arrendatorn att inom tid som i första stycket sägs ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad, som köparen må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må an­ ses motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som arrendatorn jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall han gälda ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

10 §.

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, an- komme på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren för antecknande i fastighetsboken.

11

§•

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, åge arrendatorn in­ lösa densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall därvid vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets för­ säljning äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

23

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför

Hans

Maj.t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

den

26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern

Hansson,

ministern för utrikes ärendena

Gunther,

statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, an­

mäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter frågan örn

en reform av arrendelagstiftningen samt anför:

I skrivelse den 25 april 1936, nr 180, anhöll riksdagen — under åberopan­

de av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 30 — att Kungl.

Maj:t ville verkställa utredning angående vissa närmare angivna spörsmål

på arrendelagstiftningens område. Vid utskottsutlåtandet fanns fogad en av

ett flertal utskottsledamöter avgiven reservation, vari uttalats att en utred­

ning rörande arrendelagarna borde få en vidare omfattning än den av ut­

skottet föreslagna samt eventuellt utsträckas till en allmän översyn av lag­

stiftningen i dess helhet. Vid anmälan i statsrådet den 8 maj 1936 av om-

förmälda riksdagsskrivelse förklarade sig dåvarande chefen för jordbruks­

departementet biträda uppfattningen att en utredning i ämnet borde komma

till stånd. Ehuru en del spörsmål måhända mera än andra trängde till sin

lösning, syntes det dock departementschefen mest rationellt, att en dylik

utredning icke begränsades genom att till densamma liänskötes allenast vissa

särskilt angivna frågor, utan att densamma finge omfatta ämnet i hela dess

vidd. Utredningen borde med hänsyn till de många intressen och synpunk­

ter, som spelade in vid en lagstiftning av förevarande slag, få bedrivas i stort

sett förutsättningslöst; dock ansågs vissa allmänna riktlinjer för utrednings­

arbetet böra uppdragas. Efter erhållet bemyndigande av Kungl. Maj:t den

8 maj 1936 tillkallades samma dag till utredningsmän för verkställande av

utredning och avgivande av förslag rörande arrendelagstiftningen ledamoten

i lagberedningen hovrättsrådet H. E. Anderberg, tillika ordförande, leda­

moten av riksdagens första kammare jägmästaren C. G. L. Ipson Tamm

samt ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägaren C. J. Jo­

hansson i Björnlunda, lantbrukaren A. P. Pettersson i Dahl och torparen K.

II. Falk. Utredningen, som antog benämningen 1936 års arrendeutredning,

avlämnade den 9 november 1938 ett betänkande (statens offentliga utred­

ningar 1938: 38) med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

24

Kungl. Majlis proposition nr 346.

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, lag om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk samt lag om utövande av förköpsrätt.

Över betänkandet ha till följd av remiss yttranden avgivits av lantbruks­ styrelsen, domänstyrelsen efter hörande av överjägmästama och domän­ intendenterna, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna, vid vilkas yttranden fo­ gats utlåtanden jämväl från hushållningssällskapens förvaltningsutskott, jordbrukskommissionerna och egnahemsnämnderna inom respektive län, vi­ dare av Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska skogs- och flottningsarbetareför- bundet, Riksförbundet landsbygdens folk ävensom av kommitterade för till­ varatagande av fideikommissinnehavarna^ intressen vid avlösning av fidei­ kommiss.

På grundval av betänkandet och de över detsamma avgivna yttrandena har detta lagärende blivit föremål för ytterligare behandling inom jordbruks­ departementet. Jag anhåller nu att få anmäla ärendet för Kungl. Majit.

Allmän översikt.

Gällande rätt.

Den nuvarande arrendelagstiftningen inrymmes väsentligen i två skilda författningar, nämligen dels lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, där bestämmelserna örn arrende återfinnas i 2 kap., och dels den speciallag av den 25 juni 1909, den s. k. norrländska arrendelagen, vil­ ken numera gäller för vissa kategorier av arrenden i Norrland, Dalarna, Värmland samt vissa socknar i örebro län. Beträffande arrenden av eckle­ siastik jord — i främsta rummet löneboställen — gälla vid sidan av nytt- janderättslagens regler vissa särskilda bestämmelser i ecklesiastik boställs­ ordning. För kronoarrenden har i anslutning till nyttjanderättslagen med­ delats en omfattande specialreglering av administrativ karaktär, innefattad i förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Nyttjanderättslagens arrendekapitel omfattar dels en avdelning med all­ männa bestämmelser om jordbruksarrende, dels avdelningar, vilka upptaga specialbestämmelser för jordbruksarrenden under bolag och med dem lik­ ställda jordägare, för jordbruksarrenden under fideikommiss samt för s. k. lägenhetsarrenden, d. v. s. upplåtelser för annat ändamål än jordbruk. De allmänna bestämmelserna — vilka pläga sammanfattas under benämningen allmänna arrendelagen — äro i viss utsträckning gemensamma för alla un­ der nyttjanderättslagen hörande arrenden och bilda en uttömmande reglering för de arrenden som icke hemfalla under specialbestämmelser.

Den allmänna arrendelagen är uppbyggd på grundval av principen om av­ talsfrihet. I den mån bestämmelserna ej utvisa, att desamma äro av tvingan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

25

de karaktär, kunna de sättas ur funktion genom förbehåll i arrendeavtalet.

Då en stor del av de viktigare bestämmelserna äro dispositiva, d. v. s. icke

tvingande, ha kontrahenterna tämligen stor frihet att reglera sitt mellan-

liavande på sätt de finna för gott. Det är sålunda kontrahenterna obetaget

att själva bestämma ej mindre legans storlek än även dess art, d. v. s. huru­

vida legan skall utgå i penningar, naturalster eller arbetsprestationer. I fråga

örn fastighetens åbyggnader kan lagens regel örn att arrendatorn är skyldig

at,t vårda och underhålla desamma ersättas genom kontraktsbestämmelser

av exempelvis sådan innebörd, att arrendatorn därigenom får vidsträcktare

skyldigheter med avseende å byggnaderna. Lagen ålägger icke vare sig jord­

ägaren eller arrendatorn någon allmän nybyggnadsskyldighet; den bär här­

utinnan utgått från att uppkommande nybyggnadsfrågor i de särskilda fallen

skola kunna lösas på den frivilliga överenskommelsens väg. De särskilda reg­

lerna om nybyggnadsskyldighet för jordägaren i speciella fall — såsom då

byggnad blivit förstörd eller skadad genom vådeld eller annorledes — kun­

na bringas ur kraft genom förbehåll i avtalet. Även den arrendatorn med­

givna rätten att bekomma gottgörelse för botande av brister, som funnits

vid tillträdet, kan — liksom ock hans skyldighet att ersätta jordägaren för

avträdesbrist — upphävas eller modifieras genom arrendeavtalets bestäm­

melser. Lagen medgiver arrendatorn rätt att i viss utsträckning bekomma

ersättning av jordägaren för verkställd nyodling, betesförbättring eller täck­

dikning liksom ock under närmare angivna förutsättningar för utförd elek­

trisk anläggning för fastighetens förseende med belysning eller drivkraft.

Jämväl denna ersättningsrätt kan uteslutas genom förbehåll i arrendekon­

traktet. För bevisning förande fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet

gälla i lagen uppställda regler om tillträdes- och avträdessyn. Dessa betaga

icke kontrahenterna möjligheten att med avstående från varje bevisning

avtalsvis fixera den grund efter vilken en uppgörelse mellan kontrahen­

terna skall äga rum.

Emellertid ha de allmänna intressen vilka framträda inom arrendelagstift­

ningen — och här må särskilt erinras örn det näringspolitiska önskemålet att

befrämja jordbrukets utveckling — föranlett upptagande i lagen jämväl aV

vissa tvingande bestämmelser, bland annat sådana varmed åsyftas att bereda

arrendatorn större trygghet i besittningen. Sålunda stadgas såsom regel, att

upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livs­

tid. Är icke arrendetiden bestämd på detta sätt, skall avtalet anses ingånget

för en tid av fem år. Dessa stadganden kompletteras av en likaledes tving­

ande bestämmelse, som innebär förbud för upplåtaren att, i andra fall än

lagen särskilt medgiver, förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt

att frånträda avtalet före arrendetidens slut; örn sådant förbehåll likväl skett,

blir detsamma utan verkan. Genom detta förbud förhindras en ularrende-

ring på obestämd tid eller under sådana villkor att arrendatorns kvarsit-

tande blir beroende av jordägarens gottfinnande. Av betydelse för uteslu­

tande av godtycke är jämväl, at,t de anledningar som må föranleda arrende­

rättens förverkande icke lämnats beroende av kontraktsbestämmelser utan

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

äro i lagen fastställda. Ehuru regler sålunda finnas, vilka garantera en viss fixering av arrendetiden, innehåller allmänna arrendelagen likväl icke något stadgande örn minimitid för arrendeupplåtelse. Arrendeavtal kunna följakt­ ligen ingås för mycket kort tid, och intet hindrar att arrendeperioden sättes till allenast ett år.

Av tvingande beskaffenhet är även den i allmänna arrendelagen förekom­ mande regleringen för sådana avtal, där vederlaget för nyttjanderätten helt eller delvis utgår i form av arbetsprestationer eller däri eljest innefattas överenskommelse om att arrendatorn skall utföra arbete för jordägarens eller annans räkning. Vid denna reglering har beaktats synpunkten att det för arrendatorn kan vara en fördel att få utgöra arrendet genom arbete. Lagen stadgar sålunda, att om jordägaren undandrager sig att tillhandahålla arren­ datorn arbete, som denne enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, arrendatorn är berättigad till skäligt skadestånd. Förbehåll som strider mot denna bestämmelse skall enligt lagen vara utan verkan, övriga hithörande regler avse att närmare fixera arbetsskyldigheten; om arrendatorn icke skall känna sig alltför beroende och osäker i sin ställning, bör han på förhand veta i vilken omfattning och i vil­ ken ordning hans arbetskraft må tågås i anspråk av jordägaren. Lagen upp­ tager därför ett oeftergivligt förbud för jordägaren att i avtalet tillförbinda arrendatorn att, utöver ett visst i avtalet bestämt antal dagsverken, på till­ sägelse av jordägaren utgöra ytterligare sådana. I syfte att förebygga osäker­ het och slitningar mellan kontrahenterna regleras tillika sättet för arbets- skyldighetens uttagande. Slutligen innehåller lagen en regel därom, att i av­ talet icke får stadgas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren.

Till skillnad från allmänna arrendelagcn kännetecknas den sociala arren­ delagstiftningen — varmed förstås såväl norrländska arrendelagen som de i nyttjanderättslagen upptagna särskilda bestämmelserna för vissa jord­ bruksarrenden — väsentligen därav, att dess regler till största delen äro tvingande. Denna av socialpolitiska önskemål föranledda begränsning av avtalsfriheten har ansetts böra genomföras allenast beträffande arrenden av viss storlekskategori. Vad angår nyttjanderättslagens sociala arrendebe­ stämmelser äga dessa tillämpning, där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar samt jorden vid avtalets in­ gående äges av bolag eller ekonomisk förening eller ock av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet som är i sam­ bruk med densamma och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket (s. k. skogsspekulant). Av de särskilda bestämmelserna örn fideikommiss­ arrenden lia de, som avse viss minimiarrendetid, ett tillämpningsområde, som likaledes bestämts genom en nedre gräns å fyra hektar och en övre gräns å tjugufem hektar odlad jord.

För arrenden under bolag och med dem likställda jordägare gäller, såvitt

Kungl. Maj:ts proposition nr -346.

27

arrendet hemfaller under nyttjanderättslagens sociala bestämmelser, en mi-

nimiarrendetid av femton år. Emellertid har denna regel icke tillämpning

med avseende å förlängning av arrendeavtal. Om ett avtal varit gällande

under femton år, kan det förlängas även för kortare tid. Regeln örn fem­

tonårig arrendetid utgör ej heller hinder för arrendatorn att i kontraktet

förbehålla sig rätt att före arrendetidens utgång uppsäga arrendet, och ar­

rendatorn äger jämväl oberoende av dylikt förbehåll uppsäga arrendet till

upphörande med utgången av vart femte arrendeår. — Beträffande legan

stadgas att densamma, om den utsättes i penningar eller naturalster, skall

vara till beloppet bestämd. Inträffar i orten allmän svårare missväxt, äger

arrendatorn, där legan är utsatt i penningar eller naturalster, rätt att njuta

skälig nedsättning däri. — En viktig olikhet i jämförelse med allmänna ar­

rendelagen är att nybyggnadsskyldighet för jordägaren blivit föreskriven.

Det åligger jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga bygg­

nader i sådant skick att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre

reparation. Dylik nybyggnadsskyldighet föreligger även med avseende å

behov, som kunna inställa sig efter tillträdet. Erfordras under arrendeti­

den, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att nybyggnad eller om­

byggnad sker av hus, som är att hänföra till nödig byggnad, eller att å så­

dant hus verkställes annan än mindre reparation, är jordägaren skyldig att

utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Vilka å fastigheten befintliga bygg­

nader äro nödiga för jordbruket skall bestämmas vid tillträdessynen. Be-

finnes därvid sådan byggnad behäftad med brist, för vilkens undanröjande

det ankommer på jordägaren att ansvara, skall vid synen bestämmas arbe­

tets omfattning och beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses

betinga ävensom föreläggas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa

arbetet. Motsvarande byggnadsföreläggande kan under arrendetiden medde­

las vid särskild syn. — Till arrendatorns förmån är ytterligare stadgat, att

det ej må förbjudas honom att för husbehov nyttja det fiske, som hör till

den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där

särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller

kräftfångst. Slutligen må nämnas att åtskilliga i allmänna arrendelagen

upptagna lagbestämmelser, vilka äga tillämpning jämväl å ifrågavarande

grupp av arrenden, förlänats tvingande karaktär, såvitt angår dessa arren­

den. Så är exempelvis fallet med reglerna om ersättning för verkställd ny­

odling, betesförbättring eller täckdikning. — Från de sociala arrendebestäm­

melserna kan dispens meddelas under förutsättningar som närmare angivas

i lagen.

De i nyttjanderättslagen upptagna särskilda bestämmelserna för fideikom-

missarrenden reglera allenast tiden för avtalets bestånd. I sådant hänseende

föreskrives en ininimiarrendetid av tio år, därvid dock förlängning av av­

talet må ske jämväl för kortare tid. Örn arrendeavtal rörande fideikommiss­

jord slutits för viss lid eller för arrendatorns livstid, är avtalet gällande även

för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock må uppsäg­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ning ske, där de avtalade arrendevillkoren med hänsyn till förhållandena

vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i vä­

sentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk.

Norrländska arrendelagen är i formellt hänseende uppbyggd efter annat

system än nyttjanderättslagens arrendekapitel. Den innehåller en generell

bestämmelse, enligt vilken avtalsvillkor, som strider mot vad i lagen stad­

gats, skall vara utan verkan. I norrländska arrendelagen äro sålunda be­

stämmelserna tvingande, i den mån ej annat uttryckligen föreskrivits. La­

gen äger tillämpning, där arrendet omfattar högst tjugufem hektar odlad

jord och minst fyra hektar inrösningsjord samt jorden vid arrendeavtalets

ingående äges av bolag, ekonomisk förening eller s. k. skogsspekulant. Be­

träffande innehållet råder i många hänseenden överensstämmelse mellan

norrländska arrendelagen samt nyttjanderättslagens bestämmelser för ar­

renden under bolag och med dem likställda jordägare. Sålunda upptager

norrländska arrendelagen regler örn femtonårig minimitid med möjlighet att

efter arrendetidens utgång förlänga avtalet för kortare tid. I fråga örn jord­

ägarens byggnadsskyldighet råder i huvudsak överensstämmelse mellan la­

garna; dock är norrländska arrendelagen såtillvida strängare mot jordäga­

ren, att det åligger denne att vid tillträdet lia utfört jämväl alla erforderliga

mindre reparationer. Åtskilliga andra frågor, exempelvis angående arrenda­

tors rätt att för husbehov nyttja fiske tillhörande den arrenderade jorden,

äro lösta på enahanda sätt i båda lagarna. Mellan norrländska arrendelagen

och de sociala bestämmelserna i nyttjanderättslagen bestå emellertid en del

ej oväsentliga olikheter. Sålunda har enligt norrländska arrendelagen arren­

datorn genom en generell regel tillförsäkrats rätt till ersättning för jordför­

bättring av varje slag, som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde;

lagen uppställer dock i fråga om nyodling vissa särskilda betingelser för er-

sättningsrättens åtnjutande. Vidare förekomma i norrländska arrendelagen

— utan motsvarighet i nyttjanderättslagen — särskilda bestämmelser om

arrendators rätt till skogsfång, torvtäkt och bete. Arrendatorn är berättigad

att på lämpligt ställe, jämväl å sådan till fastigheten hörande mark som ej

omfattas av arrendet, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand,

till de honom åliggande reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor

och täckdikning samt nödiga redskap. Han har rätt att till husbehov taga

torv från torvmosse som hör till fastigheten. Finnes ej å den arrenderade

jorden bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas därå, och

utgör denna jord allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet,

är arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig

skog eller utmark som hör till fastigheten; därvid må dock av jordägaren

undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar som av be­

tesrätten skulle lida märkligt intrång. Slutligen må nämnas att i norrländska

arrendelagen syneinstitutionen i organisatoriskt hänseende utformats vä­

sentligen annorlunda än i nyttjanderättslagen. I övrigt förefinnas mellan de

båda lagarna en mängd olikheter i fråga om detaljer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3Å6.

29

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen inledningsvis framhållit vissa

allmänna synpunkter, vilka deli ansett böra beaktas vid en reform av ar­

rendelagstiftningen. Sålunda uttalas bland annat följande:

Såsom i motiven till nuvarande lag framhölles, borde vid lagstiftning om

arrende tagas till syfte att om möjligt jordbrukets utveckling därigenom be­

fordrades. Emellertid kunde olika uppfattningar göra sig gällande om bästa

sättet att fullfölja detta syfte. De allmänna intressen vilka här vore i fråga

vore ägnade att beröra den grundsats om avtalsfrihet, som alltjämt bildade

utgångspunkten för stora delar av vår privaträttsordning. Då redan den nu­

varande allmänna arrendelagen i icke ringa utsträckning innefattade be­

gränsningar i avtalsfriheten, innebure valet mellan fritt avtal och tvingande

lagbud visserligen icke någon ny problemställning på detta område. De skil­

da yrkanden som framställts angående ändringar i arrendelagstiftningen

kunde dock uppfattas såsom uttryck för en växande tilltro till de tvingande

lagbudens ändamålsenlighet vid tillgodoseendet av allmänna intressen. Vid

en omprövning, huruvida särskilda bestämmelser i lagen borde bliva tving­

ande eller örn desamma såsom dispositiva borde få sättas ur tillämpning

genom kontrahenternas avtal, borde naturligtvis synpunkten av allmänt

gagn vara avgörande. Någon i sak tillfredsställande prövning kunde icke

vinnas, om man med stöd av någon förutfattad teori ansåge den ena eller

andra metoden böra erhålla ett allmängiltigt försteg. Av den erfarenhet som

förelåge på detta område kunde på förhand dragas den slutsatsen, att valet

av metod i nämnda hänseende måste utfalla olika, alltefter skilda typer av

arrendeavtal och alltefter beskaffenheten av den fråga som den särskilda

lagregeln avsåge att lösa. Arrendeutredningen förbisåge emellertid icke att

den nackdel, som kunde ligga i själva tvånget såsom sådant, borde tagas i

betraktande, när det gällde att välja mellan en tvingande och en dispositiv

anordning. Att en viss återhållsamhet med införande av tvingande lagregler

torde böra iakttagas även med hänsyn därtill, att det ofta kunde vara vansk­

ligt att på förhand bedöma verkningarna av en dylik regel, torde ligga i

öppen dag. I detta hänseende kunde särskilt framhållas, att då jordens ut-

arrendering förutsatte jordägarens frivilliga medverkan, en tvingande nor­

meling av rättsförhållandet kunde tänkas ogynnsamt återverka på just den

frivillighet, som utgjorde förutsättningen för att arrende överhuvudtaget

skulle komma till stånd. Effekten av en viss lagregel kunde härigenom lätt

nog bliva en annan än den som därmed egentligen varit avsedd. Antydda

förhållande ådagalade ock, att lagstiftarens möjlighet att med tvingande reg­

ler realisera syften av ena eller andra slaget på förevarande område långt

ifrån kunde betraktas såsom obegränsad.

Tyngdpunkten i de reformsträvanden som under senare år gjort sig gäl­

lande läge till synes på det socialt-humanitära planet. Givet vore, att i den

mån lagen funnes icke uppfylla skäliga och realiserbara krav på social rätt­

visa för den befolkningsgrupp — arrendatorerna •— som med avseende å

sina utkomstmöjligheter och personliga förhållanden i övrigt vore i särskild

grad beroende av arrendeinstitutionen, det vore en viktig uppgift att tillse,

att brister härutinnan avhjälptes, särskilt när så kunde ske utan eftersättan­

de av de utvecklingsmöjligheter i produktivt hänseende, som det likaledes

borde åligga lagstiftaren att söka befrämja. Det hade ofta framhållits att

arrendatorn — av ekonomiska såväl som av psykologiska orsaker — mer­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

endels befunne sig i en ställning av underlägsenhet i förhållande till jord­

ägaren, en ställning som vore ägnad att försvåra arrendatorns möjlighet att

på egen hand hävda sina befogade önskemål vid avtalsslutet. Tvivelsutan

hade man härmed angivit en synpunkt, som icke kunde frånkännas en av­

sevärd betydelse inom det rättsområde varom här vöre fråga. Visserligen

förhölle det sig ingalunda så, att en dylik underlägsenhet å arrendatorns sida

kunde betraktas såsom en regelmässig företeelse vid arrendeavtal överhuvud­

taget. Jämte en erinran om de individuella fallens växlande karaktär måste

i detta sammanhang betonas, att omfattande kategorier av arrendeavtal till

sin natur vore sådana, att de kunde och borde uppfattas såsom resultat av

förhandling mellan likställda kontrahenter. Emellertid läte det sig icke för­

neka att berörda synpunkt hade en vidsträckt giltighet, och arrendeutred­

ningen holle för sin del före, att densamma borde beaktas jämväl utanför

det område — den nuvarande s. k. sociala arrendelagstiftningen — där den

hittills utövat väsentlig inverkan på lagreglernas uppbyggnad.

Det medel varöver lagstiftaren förfogade, när det gällde att bereda ett sär­

skilt skydd för den svagare parten i ett rättsförhållande, vore det redan i

annat sammanhang omnämnda, att begränsa avtalsfriheten genom tvingan­

de lagbud. Även ett fullföljande av de socialpolitiska strävanden som för­

anlett ifrågavarande utredning ledde sålunda till en omprövning av frågan, i

vad mån tvingande lagregler i större omfattning borde ifrågakomma på detta

område. Härvid framställde sig omedelbart till eftertanke, alt de arrenden,

vilka för närvarande inrymdes under den i väsentliga delar alltjämt av av­

talsfrihetens grundsats behärskade allmänna arrendelagen, sinsemellan före­

tedde avsevärda olikheter med avseende å sin ekonomiska funktion och all­

männa karaktär. Under den allmänna arrendelagen folie sådana till sin

natur olikartade avtal som exempelvis å ena sidan ett affärsföretags arrende

av huvudgården till ett större gods, å andra sidan en skogs- eller lantarbeta­

res arrende av ett obetydligt torpställe örn några få tunnland åker. Detta

förhållande gåve från början anledning förmoda, att åtskilligt stöde att vinna

med en på detta område företagen kategoriklyvning, som möjliggjorde in­

sättandet av ett starkare socialt skydd med avseende å de rättsförhållanden,

där ett oavvisligt behov därav kunde sägas föreligga. På sätt efterföljande

framställning komme att visa hade arrendeutredningen inför de socialpoli­

tiska problem, som uppställt sig till lösning, i stor utsträckning valt den ut­

väg som härmed antytts.

I detta sammanhang torde även kunna framföras den reflexionen, att de

arrendeavtal vilka — måhända delvis såsom följd av en allmänt tillämpad,

nedärvd rättssystematik inom civilrätten — kommit att framstå såsom mera

typiska och vilka därför kunde antagas lia i särskild grad uppmärksammats

vid de nuvarande lagreglernas utformning, enligt statistikens vittnesbörd

icke syntes vara till antalet särskilt dominerande. Det förhölle sig till och

med så, att cn relativt synnerligen talrik klass av nyttjanderättshavare grun­

dade sitt innehav av jord på avtal av i viss mening blandad karaktär, avtal

beträffande vilka det knappast vore fullt klart, huruvida de juridiskt borde

hänföras till arrende-, hyres- eller arbetsavtal. Vid en reform av arrende­

lagstiftningen förelåge anledning att uppmärksamma dessa gränsfall. Be­

hovet av socialt skydd kunde nämligen icke anses vara mindre för denna

kategori av smärre nyttjanderättshavare än för dem, vilka såsom arrendato­

rer av fastigheter av viss storleksordning och under vissa jordägare ansetts

böra skyddas genom lagbestämmelser av social betoning. Svårigheten att

juridiskt klassificera nämnda avtal syntes ej böra avhålla från försöket att

reglera dem på det sätt, som kunde antagas bäst överensstämma med deras

naturliga betingelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

31

Arrendeutredningen har vid sin undersökning ansett sig kunna konstatera behov av lagändring i ett flertal avseenden. Dessa behov ha dock i stor ut­ sträckning kunnat tillgodoses genom den i lagtekniskt hänseende jäm­ förelsevis enkla åtgärden att överflytta vissa grupper av arrenden till de speciella reglernas tillämpningsområde.

Beträffande allmänna arrendelagen föreslår arrendeutredningen vissa änd­ ringar, vilka dock endast beröra en mindre del av därstädes förekommande bestämmelser. Av sakliga nyheter må nämnas följande. -— Skriftlig form uppställes såsom ovillkorlig förutsättning för giltigheten av ett arrendeavtal. Örn en fastighet på grund av muntligt avtal övertagits till brukande mot lega, skall enligt förslaget icke, såsom nu är fallet, endera kontrahenten kun­ na begära domstols fastställande av avtalet. Emellertid tillerkänner försla­ get brukaren under vissa villkor en rätt till ersättning, som lärer bliva ägnad att garantera avtalens upprättande i skriftlig form. — Vidare föreslås vissa jämkningar i de bestämmelser som angå sublokation och substitution; så­ lunda erhåller regeln om arrendatorns rätt att efter hembud till jordägaren sätta annan i sitt ställe en något ökad räckvidd, i det den skall gälla när arrendeavtalet är slutet för viss tid ej understigande tio år. — I fråga om syneinstitutet innebär förslaget den ändringen, att underlåtenhet att hålla syn icke skall principiellt betaga part möjligheten att föra bevisning rörande fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet. Den i laga ordning hållna och oklandrade synen bibehålies dock vid sin ställning såsom ett legalt bevis emot vilket motbevisning ej är tillåten. I ändamål att underlätta tillgången till kunniga synemän medgiver förslaget, att synemän må tagas även från ort, som ligger inom annat tingslag än fastigheten. Slutligen lia de instruk- tionella föreskrifterna rörande tillvägagångssättet vid syn undergått viss komplettering till förebyggande av rättsovissliet eller rättsförlust i sådana fall, där synen icke omfattat allt vad till fastigheten hör. —- Tvingande ka­ raktär skall enligt förslaget förlänas de bestämmelser (15 och 16 §§), som angå jordägares nybyggnadsskyldighet, i fall då byggnad genom vådeld eller annorledes blivit förstörd eller i större omfattning skadad, ävensom arren­ dators rätt att vid uppförande av ny byggnad i stället för byggnad som han mottagit i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp sorn vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden. -— Reglerna om arrendators rätt till ersätt­ ning för utförda förbättringar utökas med ett stadgande, som berättigar ar­ rendatorn till ersättning, när han å fastigheten anlagt cementerad gödsel­ stad. — Vidare föreslås förbud mot att arrendatorn genom förbehåll i arren­ deavtalet förpliktas att erlägga sådan för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga, som författningsenligt åligger jordägaren. — Slutligen har i förslaget upptagits ett stadgande, som inskränker användningen av skilje- mannaförfarande i tvist angående arrendatorns rätt att kvarsitta å fastig­ heten.

Vidkommande den i allmänna arrcndelagen (7 §) förekommande regle­ ringen av arrendators arbctsskyldighet och vad (kinned sammanhänger, in­ nebär förslaget — som upptagit motsvarande reglering i en särskild under­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

avdelning av nyttjanderättslagens arrendekapitel — vissa väsentliga nyheter. Enligt förslaget skall lega ej längre få utsättas i arbete; ett förbud som inne­ bär att de hittillsvarande dagsverkstorpen i inskränkt bemärkelse avlysas. Däremot betager icke förslaget jordägaren möjligheten att i själva arrende­ avtalet göra förbehåll örn skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra arbete. Ersättning för sådant arbete skall enligt förslaget, ändå att i avtalet annorlunda blivit bestämt, utgå efter pris motsvarande det, som vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden gängse i orten. Denna regel föreslås skola gälla även med avseende å arbete, varom kontrahenterna träffat överenskommelse annorledes än i själva arrende­ avtalet. -— En nyhet är vidare att arrendatorn, i fall där jordägaren ej till­ handahåller arbete som arrendatorn är skyldig utgöra, skall vara berättigad att uppsäga arrendeavtalet. Vid sidan av denna uppsägningsrätt bibehåller förslaget den särskilda rätt till skadestånd, som även enligt nuvarande lag under vissa förutsättningar tillkommer arrendatorn. Regeln härom har i förtydligande syfte undergått viss omformulering.

Det huvudsakliga av de föreslagna förändringarna faller inom området för den sociala arrendelagstiftningen. Denna har i förslaget erhållit dels ett väsentligen vidgat tillämpningsområde, dels ett i åtskilliga stycken nytt in­ nehåll. Enligt förslaget skola de sociala bestämmelserna med vissa undan­ tag äga tillämpning, när upplåtelsen avser brukningsdel, som tillhör en­ skild person eller fideikommiss och lyder under huvudgård, liksom ock när jord upplåtes tillhörande bolag, förening eller stiftelse eller s. k. enskild spekulant, allt såframt ej arrendet omfattar odlad jord till en vidd översti­ gande tjugufem hektar. Någon s. k. nedre arealgräns upptages icke i för­ slaget. Härvid är dock att märka att åtskilliga bestämmelser -—- framför allt sådana som angå besittningstidens varaktighet — icke skola äga tillämp­ ning, om med upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upp­ låtelsen avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Då genom arealgränsens borttagande avgräns- ningen nedåt för den sociala arrendelagstiftningen principiellt kommer att sammanfalla med den gräns som kan sägas föreligga mellan arrende och hyra, har det synts påkallat att genom viss jämkning av bestämmelsen i 3 kap. 31 § nyttjanderättslagen något närmare precisera sistnämnda gräns. Utvidgningen av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen har synts nödvändiggöra vissa jämkningar även i uppsiktslagen. Sålunda föreslås en uppmjukning av vanhävdsbegreppet; den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll skall ej anses såsom van­ hävd, så framt byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan sammanslag­ ning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för jordbruks­ driften.

Den viktiga frågan om besittningstidens varaktighet har beträffande de sociala arrendena med nyss angivna undantag erhållit den lösningen, att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

33

stället för den nuvarande femtonåriga minimitiden föreslås en anordning

med femårig minimitid i förening med optionsrätt. Enligt förslaget skall

sålunda arrendatorn, där ej särskilt i lag angivet hinder föreligger, vid upp­

låtelsetidens utgång äga rätt till nytt arrende för en tid av fem år. Denna

rätt till successiv förlängning av arrendet skall enligt förslaget icke upphöra

efter visst antal år och skall vid arrendatorns frånfälle kunna övergå å

hans dödsbodelägare. Såsom hinder mot optionsrätt upptager förslaget, att

arrendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet,

att jordägaren avser att själv bruka fastigheten samt att det eljest på grund

av särskilda omständigheter måste anses för jordägaren medföra synnerligt

men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Kunna parterna ej enas om

de arrendevillkor, som skola gälla för ny femårsperiod, får spörsmålet här­

om avgöras genom skiljedom, varvid när ej annat bestämts i arrendeavtalet

ledamöterna i jordbrukskommissionen skola var skiljemän. Rörande tvist

örn optionsrätt eller örn ändring i arrendevillkoren upptager förslaget sär­

skilda detaljbestämmelser. Genom övergångsstadganden sörjes för att op­

tionsrätten i vissa fall erhåller tillämpning även på avtal som slutits innan

nya lagen träder i kraft. — En nyhet är vidare, att arrendator, som förvarat

sin optionsrätt, skall vara berättigad att i händelse av fastighetens försäljning

lösa till sig fastigheten till samma pris som köparen utfäst. De närmare

reglerna angående sådan rätt föreslås skola upptagas i en särskild lag om

utövande av förköpsrätt. — I ändamål att tillskapa ökad garanti för den so­

ciala arrendelagstiftningens efterlevnad i det praktiska livet föreslås en an­

ordning, enligt vilken det skall åligga jordägaren att efter ett arrendeavtals

tillkomst inom viss tid till jordbrukskommissionen insända bestyrkt av­

skrift av avtalet. Finner jordbrukskommissionen vid granskning av avtalet,

att detta innehåller bestämmelse som enligt lagen är utan verkan, skall en­

ligt förslaget kommissionen så snart ske kan i rekommenderat brev lämna

kontrahenterna besked därom. — Slutligen ha även reglerna om dispens

undergått viss omarbetning. Fråga örn dispens från de sociala bestäm­

melserna skall enligt förslaget i första hand prövas av jordbrukskom­

missionen. Mot kommissionens beslut får talan föras hos länsstyrelsen

och ytterligare fullföljas hos Kungl. Maj:t.

I arrendeutredningens uppdrag har bland annat ingått att överväga, hu­

ruvida bestämmelserna i den norrländska arrendelagen skulle kunna sam­

manslås med nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser till en ge­

mensam social arrendelag för hela riket. Arrendeutredningen har funnit,

att med en sådan sammanslagning skulle kunna vinnas fördelar ur synpunk­

ten av formell reda och överskådlighet samt att de föreslagna nyheterna skul­

le kunna lagteknislct sett lättare genomföras, örn de upptoges i en gemensam

lag, än örn desamma skulle inarbetas i två särskilda, efter olika system

uppbyggda lagar. Beträffande de nuvarande sakliga skiljaktigheterna mel­

lan lagarna har arrendeutredningen uttalat, att endast en mindre del stöde

i något mera påtagligt samband med de olikheter — i fråga örn natur, nä­

ringsliv och .sociala förhållanden — sorn förelåge mellan landets nordliga och

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 316.

3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

sydliga delar. Emellertid lia de särskilda bestämmelser i norrländska arren­ delagen, vilka angå arrendators rätt till skogsfång samt bete och vilka sakna motsvarighet i nyttjanderättslagen, funnits utgöra hinder mot full enhetlig­ het. Då det icke synts arrendeutredningen lämpligt att utsträcka dessa be­ stämmelser till att gälla även för södra Sverige men desamma ansåges ha en icke ringa betydelse för arrendatorerna på många håll i norra Sverige, har arrendeutredningen ansett sig böra bibehålla dessa bestämmelser för det geografiska tillämpningsområde som de för närvarande äga. Emellertid har denna omständighet icke ansetts hindra de sociala arrendebestämmelsernas sammanförande i en och samma lag. Arrendeutredningen har föreslagit, att sagda bestämmelser örn skogsfång och bete skola införlivas med nyttjande­ rättslagen, ehuru med bibehållen begränsning av deras tillämpningsområde. I följd av denna anordning har föreslagits fullständigt upphävande av den norrländska arrendelagen.

I en till betänkandet fogad reservation har en ledamot av arrendeutred­ ningen (herr Tamm) framfört en principiell kritik av det framlagda försla­ get och därvid anfört bland annat följande:

I fråga om valet mellan tvingande och dispositiva bestämmelser hade ar­ rendeutredningen visserligen framlagt en god princip för sitt lagskrivande men hade sedan försummat att tillämpa densamma. Det mest karakteris­ tiska för förslaget vore nämligen, att det i en mycket betydande omfattning skure bort den tidigare avtalsfriheten i arrendeförhållandet samt ersatte den­ na med tvångsbestämmelser. Därest förslaget genomfördes, kunde man befa­ ra, att detsamma beträffande stora jordägaregrupper undanröjde själva be­ nägenheten eller rättare förmågan att ha jord upplåten på arrende. Reservan­ ten befarade sålunda, att den nya lagstiftningen skulle kunna få till följd, att inom betydande jordägarekategorier och beträffande vissa typer av bruk­ ningsdelar arrendesystemet kunde, ej på grund av jordägarnas önskan att obstruera en för dem obekväm lagstiftning utan av hård nödvändighet, helt bli salt på avskrivning. Detta vore enligt reservantens mening ej förenligt med allmänt väl. Även om man i likhet med reservanten ansåge, att ägande­ rätten vore den ideala och mest önskvärda grunden för jordbrukets utövan­ de. måste man erkänna, att även arrendejordbruket fyllde ett påtagligt sam­ hälleligt behov och kunde vara till stort socialt gagn. Hyste man denna me­ ning, måste man emellertid se till, att den lagstiftning, som rättsligt reglerade arrendejordbrukets utövande, ej erhölle en så ensidig och för jordägarna betungande utformning, att dessa med eller mot sin vilja nödgades upphöra att upplåta jord på arrende. Redan den hittillsvarande utvecklingen hade vi­ sat tendenser att gå mot arrendejordbrukets snabba avskrivande. Reservan­ ten trodde, att ett genomförande av utredningens förslag tämligen snabbt skulle nedbringa dessa jordbruk i antal långt under vad som med hänsyn till jordbrukareklassens eget behov av olika upplåtelseformer kunde anses önsk­ värt.

Reservanten kunde icke ansluta sig till den tankegång, som skymtade ige­ nom utredningens hela betänkande och delvis motiverade dess ståndpunkts- tagande, nämligen att jordägarna även i den tid som nu vore skulle förhand- lingsmässigt besitta en sådan övermakt gent emot arrendatorerna, att beträf­ fande s. k. sociala arrenden så gott som ali avtalsfrihet måste elimineras och ersättas med tvingande föreskrifter. Väl kunde det allt fort här och var på­

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-16.

35

visas fall, då arrendatorer icke haft förmåga att hävda sina intressen emot jordägarna. Men dessa fall vore förvisso numera rena undantag, som knap­ past kunde motivera en generell lagstiftning. Arrendatorsklassen vore i vår tid dessbättre kunnig, målmedveten och ekonomiskt insiktsfull. Den vore i de flesta orter i landet organiserad i starka föreningar, som förhandlings- mässigt skänkte sina medlemmar ett effektivt stöd. Arrendatorerna vore väl underkunniga örn ortens arbetspriser och örn skäliga legan för arrendejord av olika godhetsgrad. Hushållningssällskapens tjänstemän, föreningsrörelsen, radioföredrag m. m. torde numera i alla orter ha spritt en god kännedom i de ekonomiska och rättsliga ting, som förhandlades vid en arrendeuppgö­ relse. Utredningens myckna ordande örn arrendatorernas underlägsenhet vid avtalsuppgörelser klingade därför mest som ett eko från gångna tider, vilket knappast rimmade med vår tids förhållanden. Detta bekräftades av den ringa omfattning, i vilken arrendatorerna utnyttjat den av staten tillhandahållna, kostnadsfria arrenderådgivningen.

Det läge visserligen i tidens anda ej minst i vårt land, att staten skulle reg­ lerande ingripa i det privata näringslivets alla förgreningar i syfte att lik­ rikta. normera och beskära medborgarnas ekonomiska handlings- och rö­ relsefrihet. Detta ständigt växande krav från statsmakternas sida att bestäm­ ma över den ekonomiska sammanlevnadens mellan medborgarna alla detal­ jer, funne emellertid reservanten för sin del synnerligen betänkligt. Närings­ friheten vore förvisso såväl nationalekonomiskt som privatekonomiskt en värdefull tillgång för ett land. Det tillkomme visserligen statsmakterna att se till, att icke några för allmän eller enskild rätt skadliga utväxter på den­ na näringsfrihet bomme till synes, men denna statens av alla erkända upp­ gift finge icke tagas till förevändning för ett opåkallat inträngande i de en­ skildas ekonomiska rörelsefrihet och rätt till ömsesidiga, privaträttsliga upp­ görelser och avtal. Dreve staten sitt ekonomiska förmynderskap därhän, torde för näringslivet skadliga biverkningar ej kunna undgås.

Denna rent principiella inställning tili förhållandet mellan staten och det privata näringslivet i allmänhet syntes vara tillämplig även på arrendelag­ stiftningens område. Staten borde genom denna lagstiftning se till, att förut­ sättningar leir den utarrenderade jordens goda hävd och förkovran skapades samt att arrendatorernas krav på trygghet i sin näringsutövning tillgodo- såges. Berörda lagstiftning borde däremot icke lia till syfte att genom tvångs­ bestämmelser ensartat stöpa alla arrendeavtal i landel i en form, helt oav­ sett lokala förhållanden och de från fall till fall ständigt växlande förutsätt­ ningarna. Bade näringslivet självt och därmed liven det allmännas intressen vore häst betjänta av att den enskilda avtalsfriheten i möjligaste mån beva­ rades även på nu ifrågavarande område. Så hade emellertid enligt reser­ vantens förmenande ej skölt i det nu framlagda lagförslaget. De av utred­ ningen fran ett stort antal i jordbruksförhållanden sakkunniga myndigheter insamlade yttrandena syntes även bestyrka, alt något behov knappast förelåge av långtgående nya lagstiftningsingripanden på nu förevarande område.

Reservanten måste även inlägga en gensaga emot uppfattningen att jord­ ägarnas ekonomiska position skulle vara sådan, att det allmänna lagstift­ ningsvägen kunde pålägga dem huru långt gående ekonomiska förpliktelser som helst, utan alt deras ekonomiska bestånd äventyrades. I sin allt för en­ sidiga strävan att gynna arrendatorerna hade utredningen föreslagit en vitt­ gående nybyggnads-, underhålls- och ersättningsskyldighet för jordägaren vid praktiskt taget alla arrenden under 25 hektar, som ej avsåge sätes- eller hu­ vudgårdar. 1 tredningen gjorde detta utomordentligt djupgående förslag utan att allvarligt undersöka dess ekonomiska konsekvenser. Förslagets betydelse inskränkte sig icke till några förmögna storgodsägare, som ekonomiskt vöre

36

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

i paritet med bolag samt borde kunna påläggas samma förpliktelser som des­ sa. Den stora massan torp och arrendeställen under huvudgård funnes un­ der medelstora och mindre gårdar och rena bondejordbruk. Det vore gott och väl, att staten ville förbättra arrendatorsklassens läge. Men detta bor­ de icke ske på sådant sätt, att man bringade jordägarna ekonomiskt på knä. Det betraktades åtminstone ännu icke som något brott att vara jordägare, vilket skulle kunna försvara, att staten i ekonomiskt hänseende satte denna samhällsgrupp i något slags strykklass. Även jordägarna torde kunna hysa pretention på att staten vid sitt lagstiftningsarbete toge åtminstone någon hänsyn till deras ekonomiska förmåga.

Enligt reservantens åsikt borde under lagens allmänna del hänföras alla upplåtelser, som väsentligen åsyfta att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för skogsbruk, jordbruk eller industriell rörelse och vilka avse sådan mindre brukningsdel, där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. I övrigt borde upplåtelser av torp och arrende­ ställen, vilka lyda under huvudgård tillhörig enskild person eller fideikom­ miss, få införas under de sociala bestämmelserna, dock endast under den be­ stämda förutsättningen, att för sagda privatarrenden stadgades särskilda fö­ reskrifter om byggnads- och underhållsskyldighet av fastighetens åbyggna­ der, vilka icke vore ur jordägarens synpunkt lika betungande som motsva­ rande föreskrifter för bolagsarrenden. De åsyftade särskilda föreskrifterna borde, i vad anginge bostadsbyggnader, ej innefatta strängare krav än vad gällande hälsovårdsstadga upptoge. I fråga om byggande och underhåll av ekonomihus borde vid ifrågavarande arrenden helst råda avtalsfrihet; i varje fall borde tvingande bestämmelser om ekonomihusen ej gå längre än att jord­ ägaren ålades att vid tillträdet tillhandahålla dessa i medelgott skick efter ortens förhållanden. Under avstyrkande av den föreslagna optionsrätten för­ ordade reservanten bibehållande av den femtonåriga minimiarrendetiden vid sociala arrenden. Beträffande förlängning av avtal, som varit gällande fem­ ton år, borde införas en särskild minimitid av fem år. Reservanten ansåg den föreslagna förköpsrätten vara obehövlig; därest nuvarande praxis' att arrendegårdarna vid försäljning alltid först hembjudas åt arrendatorerna, ansåges böra lagfästas, torde detta kunna ske genom en lag om jordägarens hembudsskyldighet till arrendatorn. I fråga örn syneinstitutionen hemställde reservanten, att jordägaren måtte berättigas att, när han nödgats utföra ar­ beten som ålåge arrendatorn, begära hållande av syn även under löpande arrendeperiod i och för presterande av nödigt utredningsmaterial för slutav­ räkning mellan parterna vid avträdessynen. Reservanten avstyrkte den fö­ reslagna skyldigheten för jordägare att till jordbrukskommissionen insända arrendeavtal för granskning. Emellertid borde jordbrukskommissionen vara skyldig att för alla de arrendatorer, som själva så önskade, stå till förfogan­ de som rådgivande organ och att efter hemställan av endera eller båda par­ terna i arrendeförhållandet fungera som medlingsinstitut vid tvister, som berörde arrendeavtalet. Slutligen motsatte sig reservanten att de nya lagbe­ stämmelserna i något hänseende erhölle retroaktiv verkan.

Kungl. Majlis proposition nr 346

37

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag har i det väsentliga tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län, Kristian­

stads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i

samma län, jordbrukskommissionerna i Kristianstads, Malmöhus, Värmlands,

Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Svenska lant­

arbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Riksför­

bundet landsbygdens folk ävensom vissa reservanter inom skilda korporatio­

ner, där en majoritet ej velat tillstyrka förslaget. I övriga avgivna yttranden

framföras allmänna betänkligheter mot förslaget såsom helhet eller ock av­

styrkas en eller flera av de punkter i förslaget, vilka kunna sägas ha princi­

piell räckvidd. Många av dem som sålunda ställt sig avvisande ha åberopat

innehållet i herr Tamms reservation.

Den allmänna kritiken av förslaget såsom helhet innefattar huvudsakligen

följande synpunkter. Inom arrendeväsendet rådde icke sådana missförhållan­

den, att en lagstiftning sådan som den föreslagna kunde anses av behovet

påkallad. Vid utformningen av förslaget hade arrendeutredningen i alltför

hög grad låtit vägleda sig av sociala önskemål på bekostnad av jordbruks-

ekonomiska hänsyn. Härigenom hade förslaget fått en starkt ensidig prägel,

som innebure att arrendatorerna över hövan gynnades, under det att jord­

ägarnas berättigade intressen eftersattes. Den betungande nybyggnadsskyl­

digheten kunde för mången jordägare medföra ekonomisk ruin. Genom att

bestämmelserna rörande optionsrätt och förköpsrätt finge retroaktiv verkan,

ernåddes en effekt, som kunde betecknas såsom egendomskonfiskation

eller ett obehörigt ingrepp i äganderätten. De föreslagna skärpningarna

i arrendelagstiftningen måste föranleda jordägarna att i ökad omfattning

avveckla arrendesystemet genom att sälja arrendeställena eller taga dem un­

der eget bruk. Att tillgången på arrendeställen sålunda minskades, bleve till

skada för arrendatorsklassen och motsvarade ej heller vad man från allmän

synpunkt kunde finna önskvärt. Systemet med optionsrätt vore ägnat att för

framtiden fastlåsa jordens indelning i brukningsdelar. Härigenom försvåra­

des i hög grad de nutida strävandena att åstadkomma en komplettering av de

många ofullständiga jordbruken.

Lantbruksstyrelsen har anfört följande:

Arrendeutredningen hade i sin motivering formulerat en god princip för

avvägningen mellan tvingande bestämmelser och avtalsfrihet. Vid utforman­

det av lagförslagen syntes utredningen emellertid i viss mån lia frångått

sin principiella inställning härtill. Av det material, som utredningen före­

drag!, torde icke heller framgå, att de sociala missförhållanden, som upp­

stått vid gällande arrendelagstiftnings tillämpning, vore så stora, att den

skärpning häri, som utredningens majoritet föreslagit, kunde anses vara till­

räckligt motiverad. Utredningen syntes ha stött sig snarare på tidigare

än på nu rådande förhållanden. Enligt styrelsens mening hade arrendators-

klassen under de senaste decennierna avsevärt höjts både i ekonomiskt och i

socialt avseende. Denna utveckling syntes alltjämt fortgå, ej minst efter till-

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

kornsten av arrendatorernas egna organisationer, vilka förhjälpte arrendato- rerna att bättre tillvarataga sin rätt vid avtalens ingående. Vad utredningen anfört angående arrendatorers minskade benägenhet att inköpa av dem bru­ kade mindre jordbruk samt jordägarnas ökade benägenhet att avyttra arren­ derade brukningsdelar torde även bekräfta vad styrelsen framhållit rörande arrendatorernas ställning. Att fall förekomme, där missförhållanden vore till­ finnandes, ville styrelsen icke förneka, men dessa kunde knappast avhjälpas genom skärpt lagstiftning på sätt utredningen föresloge. Förbättrade förhål­ landen på området torde snarare kunna åstadkommas genom effektivare uppsikt och framför allt genom upplysning bland arrendatorerna. Sistnämn­ da åtgärd syntes arrendators- och jordbrukareorganisationerna lia de största möjligheterna att själva omhändertaga.

Då utarrendering av jord krävde jämväl jordägarens medverkan, kunde en lagstiftning, som ensidigt vände sig mot jordägarna, i sista hand komma att skada arrendatorerna i stället för att gagna dem. Det kunde nämligen med visshet antagas, att jordägarna i stor utsträckning skulle komma att dispone­ ra sin jord på annat sätt än genom utarrendering, därest denna upplåtelse- form skulle för dem medföra risker, som de ej ville påtaga sig. En del arren­ degårdar torde komma att försäljas, andra åter att tagas under eget bruk. Följden härav måste bliva minskad tillgång på arrendegårdar och stegrade arrenden.

De ekonomiska svårigheter, varmed de mindre arrendatorerna hade att kämpa, torde i allmänhet icke sammanhänga med arrendevillkoren utan fastmera med förhållanden, som placerade de mindre s. k. ofullständiga brukningsdelarna överhuvudtaget i ett i förhållande till det medelstora och större jordbruket allt ogynnsammare ekonomiskt läge.

Domänstyrelsen har framhållit följande:

Vid utformning av bestämmelser på arrendelagstiftningens område läge det stor vikt uppå att hänsyn toges till brukarens intresse av att vinna en tryggad och i ekonomiskt hänseende förmånlig ställning, så att förutsätt­ ningar skapades för jordbrukets allmänna utveckling och skötsel på lång sikt. Denna hänsyn finge emellertid ej sträckas längre än att den vöre för­ enlig med den avkastning som jordbruket kunde lämna. Man måste tillse, att arrendegivaren erhölie skälig inkomst av sin hantering. Nödvändiga tvångsbestämmelser borde göras så litet ingripande i näringsfriheten som möjligt och finge icke äventyra förmågan att lia jord upplåten på arrende. Det finge icke bli så att brukaren tillförsäkrades förmåner och levnadsmöj- ligheter, som en med honom i ekonomiskt hänseende jämställd och i yrkes- hänseende lika duglig brukare av egen jord icke komme i åtnjutande av. Det finge icke vara förmånligare att arrendera jord än att bruka egen jord. Lades iagstiftningen så, vore den inne på en farlig väg. I nu omförmälda hänseende hade arrendeutredningen enligt styrelsens mening på vissa punk­ ter icke iakttagit den måttfullhet, som av omständigheterna varit betingad.

Egnahemsstyrelsen har framhållit att i näringslivet avtalsfriheten borde vara regel och att densamma borde inskränkas endast i den mån sam­ hällsintresset så påfordrade. Enligt styrelsens åsikt hade arrendeutredningen i alltför stor utsträckning utbytt avtalsfriheten mot tvångsbestämmelser och alltför ensidigt tillgodosett arrendatorernas ekonomiska intressen. Jordägar­ nas ekonomiska ställning vore ej sådan, att man utan att äventyra densam­ ma kunde pålägga jordägarna alltför långt gående förpliktelser.

Kunell. Maj:ts proposition nr 346.

39

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört följande:

Förvaltningsutskottet vore icke främmande för att det i många fall kunde behövas en förbättring i socialt hänseende för en stor del arrendatorer och torpare. Örn, såsom arrendeutredningen framhållit, lagstiftningen borde inne­ fatta den avvägning av skilda intressen, som kunde antagas medföra största möjliga gagn ur synpunkten av det allmänna bästa, kunde det emellertid med skäl ifrågasättas, örn icke i ett dylikt fall det borde ankomma på det all­ männa att ingripa. Konsekvensen bleve annars den, att en enskild person skulle tvingas att genom ekonomiska uppoffringar i högre grad än andra medborgare i likartad ekonomisk ställning gagna det allmänna. Det vore nu­ mera vanligt, att det allmänna finge bära de kostnader som vore förenade med åtgärder av social natur. Att vidkommande arrenden ålägga jordägaren att bestrida kostnaderna för dylika åtgärder kunde icke vara riktigt.

Jordbrukslcommissionen i Jönköpings län har yttrat följande:

Huru önskvärt det ur social synpunkt än kunde anses vara att åt huvud­ parten av landets arrendatorer söka åstadkomma en lagstiftning, som ålade jordägaren förpliktelser liknande de för bolag redan nu stadgade, komme dock ett sådant förfarande att leda till att den enskilde jordägaren i många fall sökte på ena eller andra sättet undvika utarrendering. Att en av de ut­ vägar, som han därvid komme att anlita, bleve försäljning av ägolotten, vore påtagligt. Fråga uppstode då, örn det vore lyckligare för arrendatorn att för­ värva arrendestället — eventuellt genom utövande av förköpsrätt — än att inneha det på arrende. Enligt kommissionens uppfattning vore det ingalunda säkert, att de självägande jordbrukarna alltid hade det bättre än arrendato- rerna, helst om de förstnämnda vöre hårt skuldsatta. Och i det övervägan­ de flertalet fall torde förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn vara sådant, att den sistnämnde funne det vara med sin fördel förenligt att använ­ da sig av arrendemöjligheterna. Fråga bleve då om man för särfallen — de ogina jordägarna — borde tillskapa en lagstiftning, som otvivelaktigt kom­ me att medföra en viss irritation även bland de humana och välsinnade jord­ ägarna.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har anfört:

Inom förmögenhetsrätten brukade lagstiftningen tillerkänna kontrahenter­ nas överenskommelse giltighet, såvida avtalet icke tillkommit på ett otill­ börligt sätt. Denna avtalsfrihet vore till gagn för näringslivet och en förut­ sättning för en rikare samhällsutveckling. Blott i undantagsfall ingrepe lag­ stiftaren med förbud mot vissa kontraktsvillkor för att därigenom skydda den kontrahent, som till följd av sin svagare ställning icke själv skulle lia kunnat iakttaga sina intressen vid avtalets ingående, eller i övrigt förhindra bestämmelser, som kunde strida mot viktiga allmänna intressen. — En un­ dersökning av jordägares och arrendatorers nuvarande ställning gåve vid handen, att båda slagen av jordbrukare i jämförelse med andra befolknings­ grupper bade att kämpa med svårigheter, varvid olika meningar kunde råda örn vilkendera gruppen vore den sämst ställda. En svag räntabilitet hos jord­ bruket måste även i hög grad träffa jordägaren, som vid utarrendering måste finna sig i fallande arrendebelopp. Det förefölle, som örn utredningen icke nog beaktat detta förhållande, då den föreslagit en så betydande utvidgning av de lagbestämmelser som tvingade jordägaren till vissa prestationer emot arrendatorn. Även örn avtalsfriheten på många mindre väsentliga punkter

40

Kungl. Majlis proposition nr 346.

utan större olägenhet kunde inskränkas till förmån för arrendatorn, borde den dock bibehållas, där hänsynen till jordägaren krävde detta.

Sveriges skogsägareförbund bar uttalat att de föreslagna lagändringarna tillsammantagna bomme att medföra allvarliga verkningar. Dessa kunde ka­ rakteriseras så, att jordägarnas förfoganderätt över utarrenderad jord väsent­ ligen bortfölle samt att jordägarna till arrendatorernas förmån pålades eko­ nomiska förpliktelser av mycket tyngande art.

Svenska lantarbetsgivareföreningen bar yttrat bland annat följande:

I full överensstämmelse med sitt framlagda idéprogram hade utredningen underlåtit att taga några egentliga hänsyn till jordbrukets förbandenvarande ekonomiska läge men däremot skänkt så mycket större beaktande åt kraven på viss levnadsstandard. Fullföljandet av denna riktlinje hade icke kunnat ske utan rubbning av de principer som uppbure vår privaträttsordning. För­ slaget innebure, vad beträffade en stor del av landets arrendejord, något som i betydande mån närmade sig en egendomskonfiskation. Äganderättsbegrep- pet urholkades så, att av detsamma blott återstode ett värdelöst skal. Före­ ningen insåge visserligen, att en allmän omvärdering av uppfattningar och sociala synpunkter kunde kräva viss omläggning av de rättsregler, vilkas upprätthållande givit äganderättsbegreppet dess innehåll. Otvivelaktigt vore det ett samhällsintresse att arrendatorerna, i den mån de ej själva kunde skaffa sig en god och tryggad ställning, erhölle stöd av det allmänna. Men likafullt vore föreningen övertygad om att arrendeutredningens förslag, som i viss utsträckning syftade till en reell om ock ej formell expropriation av torp- och arrendejorden till förmån för arrendatorerna, skjutit över målet. Ett tillgodoseende av arrendatorernas och torparnas skäligen befogade krav på samhälleligt bistånd till ernående av förbättrade villkor förutsatte på in­ tet sätt det långtgående angrepp mot hittillsvarande rättsordning, som utred­ ningen funnit för gott att föreslå. Snarare torde förslaget genom sitt ensidiga beaktande av arrendatorernas intressen vara ägnat att framkalla en för nä­ ringslivet skadlig rubbning av jordvärdet och den ekonomiska rörelsefrihe­ ten, vilket som en naturlig följd medförde en minskning av jordägarnas be­ nägenhet att upplåta sin jord till brukande mot lega. Förslaget bomme där­ för att skada såväl jordägarna som — på lång sikt — också den obesuttna delen av landsbygdsbefolkningen.

Det vore alldeles klart att enskilda arrendatorer, därest lagförslaget genom­ fördes, komme att sättas i en förmånligare ställning än hittills. Men därmed vore ej sagt att lagen för samtliga eller ens flertalet arrendatorer innebure ett obestridligt framsteg. Om den uppfattningen vunne insteg hos jordägar­ na, att de i möjligaste mån borde undvika att upplåta sin jord till brukande -— och allt talade för att så komme att ske, därest lagförslaget genomfördes — komme detta att innebära ett allvarligt avbräck för dem, som i saknad av kapital vore hänvisade till att bruka annans jord. Arrendeinstitutet hade i vårt land i stor utsträckning nyttjats som en övergångsväg från arbetsan- ställning till självägt jordbruk. Det hade i denna sin egenskap baft en stor betydelse. Duktigt och framåtsträvande folk hade genom att övertaga jord på arrende kommit i tillfälle att efter hand samla det kapital, som behövts för att kunna övertaga en egendom med äganderätt. På så sätt hade jord­ brukarestammen ständigt erhållit en förnyelse av de bästa, de trägnaste, de mest framsynta och kloka av jordbruksarbetarna.

Tillgången på arrendejord hade betydelse även för personer som förfoga­ de över något kapital. En förtänksam och kunnig jordbrukare funne det nårn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

41

ligen ofta ekonomiskt mera fördelaktigt att investera sina penningmedel så­ som driftskapital än att offra dem på själva äganderättsförvärvet, med på­ följd att han sedan saknade erforderligt kapital för driften. Givetvis vore det för jordbrukets utveckling av betydelse att brukarens disponibla penning­ medel i första hand användes som driftskapital.

Förslagets brister vore beroende framför allt på den starka beskärningen av avtalsfriheten. Utredningen syntes därvid ha utgått från förutsättningar, som bade föga med verkligheten att skaffa. Synpunkten att arrendatorn merendels befunne sig i en ställning av underlägsenhet i förhållande till jord­ ägaren vore icke ägnad att läggas till grund för ett allmänt bedömande. Den påstådda underlägsenheten hos arrendatorn förefunnes endast undantagsvis. Jordägaren, som ofta saknade organisationsmässigt stöd vid arrendeavtalets uppgörande eller vid omreglering av detsamma, vore, då han ställdes inför arrendatorns och dennes organisations krav, ej sällan den svagare parten. Då arrendatorerna numera stöddes av så mäktiga organisationer som Svens­ ka lantarbetareförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk och särskilda länsvis upprättade arrendatorsföreningar, funnes det ingen anledning att på grund av arrendatorernas påstådda beroende och svaga ställning i förhållan­ de till jordägarna beskära avtalsfriheten vid arrendeuppgörelse och ersätta denna med långtgående tvångsbestämmelser. Utom faran för arrendeinstitu­ tets alltför snabba avveckling föranledde avtalsfrihetens begränsande att hän­ syn ej kunde tagas till lokala och individuella förhållanden, vilkas beaktan­ de kunde vara i hög grad sakligt befogat. Det vore med hänsyn härtill före­ ningens bestämda uppfattning, att avtalsfriheten vid arrendeuppgörelse i möjligaste mån borde bevaras och att såväl jordbruksnäringens och arren­ datorernas som det allmännas intressen komme att skadas, om den föreslag­ na övergången lill tvångsbestämmelser i arrendelagen genomfördes.

Departem entschef en.

Den förebragta utredningen synes mig bestyrka den uppfattningen, alt en revision av arrendelagstiftningen är önskvärd och av behovet påkallad. Av de nyheter, som arrendeutredningens lagförslag innehåller, ha åtskilliga vun­ nit allmän anslutning i de över förslaget avgivna yttrandena. Och ehuru den föreslagna lagstiftningen i vissa andra stycken föranlett skiftande om­ dömen och på sina håll en ganska stark kritik, synes likväl den meningen vara förhärskande, att nuvarande förhållanden icke äro tillfredsställande och att åtgärder till vinnande av en bättre ordning sålunda böra övervägas.

Vid lagstiftning om arrende är jordbruksnäringens befrämjande det främs­ ta huvudsyftet. Det gäller att vidmakthålla och utveckla bärkraftiga jord­ bruk. Lagstiftningen bör med utgångspunkt härifrån givas en sådan utform­ ning, att dugande jordbrukare även såsom arrendatorer må se sig i stånd att arbeta för jordbrukets utveckling. Därest man vill nå det med lagstift­ ningen avsedda syftet torde det vara nödvändigt att tillse att en arrendator, som genom omtanke och ekonomiska insatser bidragit lill den arrenderade egendomens förbättring, vare sig det gäller byggnaderna eller jordens pro­ duktionsförmåga, tillförsäkras en viss trygghet, att han själv eller hans efterkommande få skörda frukterna av detta förbättringsarbete. Sådan trygghet är i hög grad beroende av de omständigheter under vilka arrende­

42

Kungl. Majlis proposition nr 346.

avgiften bestämmes. Även om arrendatorerna äro sammanslutna i förening­ ar, lärer likväl deras möjligheter att utan lagens bistånd vid en arrendepe­ riods slut kunna påverka arrendeavgiften för kommande arrendeperiod vara förhållandevis små. Under gångna tider har i många fall arrendatorn fått betala ett förhöjt arrende för den värdestegring, som han genom eget arbete och kapitaltillskott åstadkommit. Man må ej här invända att, därest arren­ deavgiften bestämts till för högt belopp, arrendatorn icke borde godtaga de nya villkoren. Envar torde lätt inse, att en arrendator, som med intresse och omtanke brukat en fastighet under en lång följd av år, finner det svårt att behöva lämna den egendom som blivit hans och hans familjs hem.

I likhet med vad som skett på vissa andra områden av samhällslivet synes förhållandet mellan de avtalsslutande parterna även på arrenderättens om­ råde böra underkastas en fastare reglering än den som gäller. Enligt den allmänna jordbruksräkning, vilken ägde rum under år 1932, voro omkring 20 procent av de brukningsdelar, vilka omfattade minst två hektar åker, ut­ arrenderade. Och av den åkerareal om tillhopa 3,575,389 hektar, som hör­ de till brukningsdelar av sagda storlek, brukades icke mindre än 954,885 hektar eller sålunda nära 27 procent av arrendator. Det samhällsekonomiska intresset av att produktionen befrämjas å arrendejordbruken -—- och detta även genom produktionsbefrämjande åtgärder på längre sikt — har sålunda en styrka och betydenhet, som gör att delta intresse måste beaktas, även där detsamma icke låter sig förena med principen om avtalsfrihet i förhållandet mellan enskilda. Sedan länge har ju också arrendelagstiftningen inrymt lag­ bud av tvingande karaktär.

I de reformsträvanden, som under senare år gjort sig gällande på före­ varande område, torde emellertid de socialpolitiska synpunkterna ha trätt starkare i förgrunden än den rent nationalekonomiska sidan av lagstiftning­ ens uppgifter. De många yrkanden örn lagändring, vilka motionsvis fram­ förts inom riksdagen eller på annat sätt erhållit offentlighet, ha i allmän­ het tagit sikte på en förbättring av arrendatorernas ställning i socialt hän­ seende, en tendens som med hänsyn till det rådande utgångsläget synes fullt naturlig. Detta betonande av de sociala önskemålen behöver givetvis ej in­ nebära någon motsättning till vad som nyss framhållits såsom arrendelag­ stiftningens ögonmärke. En förbättring av arrendatorernas ställning i de olika hänseenden som här kunna ifrågakomma — exempelvis större trygg­ het i besittningen, förbättrad byggnadsstandard, ökad möjlighet till gottgö- relse för kapitalinvesteringar, en mera rättvis värdering av åtagen arbets- skvldighet o. s. v. — torde i stort sett vara ägnad att skapa gynnsammare betingelser för jordens brukande och att sålunda medverka till en förkovran av jordbruksnäringen.

Den nuvarande arrendelagstiftningen innefattar dels bestämmelser av all­ män räckvidd och dels av sociala hänsyn betingade särbestämmelser för vissa slag av jordbruk. Beträffande dessa särbestämmelser — den sociala arrende­ lagstiftningen — har såsom ett huvudmotiv ofta åberopats den omständig­ heten, att arrendatorn skulle befinna sig i en ställning av underlägsenhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

43

i förhållande till jordägaren, en ställning som vore ägnad att försvåra arren­ datorns möjlighet att på egen hand hävda sina befogade önskemål vid avtals­ slutet. Även arrendeutredningen har i olika sammanhang framfört denna syn­ punkt, som enligt dess mening hade en vidsträckt giltighet och borde beaktas jämväl utanför området av den nuvarande sociala arrendelagstiftningen. Tyd­ ligt är att en dylik underlägsenhet kan tänkas förekomma jämväl inom andra grupper av arrenden än den, som omfattar bolagsarrenden och där­ med likställda. Emellertid är jag i viss mån benägen att instämma med dem, som ansett att berörda synpunkt är mindre väl ägnad att tjäna såsom led­ ning vid arrendelagstiftningens uppbyggnad. Och det har ej utan fog er­ inrats, att arrendatorerna numera, såsom följd av organisationsväsendets ut­ veckling och tidsomständigheterna i övrigt, måste antagas besitta större möj­ lighet att hävda sina befogade intx-essen gentemot jordägarna.

Ur flera synpunkter torde det emellertid vara ändamålsenligt att arrende­ lagstiftningen liksom hittills uppdelas i en allmän och en speciell avdelning. Det behov, som kan tänkas påfordra en begränsning av avtalsfriheten genom tvingande lagbud, är tydligen av olika styrka vid olika typer av arrenden. Lika tydligt är, att örn en viss tvingande reglering, motiverad av samhälls­ ekonomiska eller sociala intressen, kan tänkas lämplig beträffande vissa grupper av arrenden, dess genomförande likväl vid andra slag av arrenden skulle kunna möta avgörande praktiska svårigheter. Härvidlag framträder en skillnad särskilt mellan sådana brukningsdelar, vilka allenast av tillfäl­ liga orsaker bliva föremål för utarrendering, och de fastigheter, där jordens brukande genom arrendator är det normala. Att behovet av avtalsfrihet gör sig starkare gällande vid de tillfälliga än vid de permanenta arrendena torde ligga i öppen dag.

Såsom arrendeutredningen inledningsvis framhållit måste vid valet mellan dispositiva och tvingande regler tagas särskild hänsyn till den omständig­ heten, att själva arrendeförhållandet för sin tillkomst förutsätter ett frivilligt avtal mellan jordägare och arrendator. Ett tvångsingripande, som avser vissa sidor av arrendeförhållandet, kan nämligen tänkas återverka icke blott på utformningen av avtalet i sådana delar för vilka dispositionsfrihet är rådande utan även på villigheten att överhuvudtaget sluta arrendeavtal. Att på grund av detta sammanhang effekten av en viss regel skulle kunna bliva en annan än den som egentligen varit avsedd, är givetvis en omständighet, som manar till varsamhet vid införandet av tvingande lagbud på förevarande område. Lagändringar till ena partens förmån kunna, även örn desamma var för sig synas nyttiga och önskvärda, likväl sammanlagt utgöra en sådan belastning för den andra parten, att mindre gynnsamma verkningar därav kunna upp­ komma. Vad angår den sociala arrendelagstiftningen har från många håll gjorts gällande, att arrendeutredningens förslag genom sina tvångsbestäm­ melser till arrendatorernas förmån lade en alltför stor börda på jordägarna. Det har befarats att många jordägare, hellre än att finna sig i en dylik ord­ ning, komme att avstå från att upplåta jord på arrende, ett resultat som syntes innebära en nackdel jämviil för arrendatorsklassen.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Den sålunda framförda kritiken förtjänar naturligen att uppmärksammas. Även örn innehav under äganderätt icke minst från samhällets synpunkt utgör den bästa besittningsformen, är det likväl av icke ringa betydelse att vid sidan av de självägda jordbruken även arrendeställen finnas att tillgå. För den som vill ägna sig åt jordbruk, oaktat egna kapitalresurser saknas, är övertagandet av jord på arrende ofta den bästa att icke säga den enda lös­ ningen. Genom arrendeinstitutionen underlättas en viss cirkulation inom jord- brukarldassen. Den obemedlade jordbruksarbetarens väg uppåt till ställ­ ningen av självägande går merendels över arrendet. Även ungdomen från jordbrukarhem går ofta denna väg fram till ställning av självägande. I be­ traktande av dessa och andra omständigheter kan det näppeligen anses så­ som en uppgift för en reform att påskynda en fortgående avveckling av ar­ rendesystemet.

Farhågor av det slag som nu berörts må väl giva anledning till en viss för­ siktighet i fråga om upptagandet av tvingande bestämmelser i arrendelag­ stiftningen. De böra däremot ej föranleda en negativ hållning inför varje strävan att med lagstiftningens hjälp söka befrämja jordbruket å arrendestäl­ lena och förbättra arrendatorernas ställning i ekonomiskt och socialt hän­ seende. I vad mån införandet av tvingande bestämmelser utlöser en tendens till avveckling av arrendesystemet är en fråga, som knappast kan på för­ hand med säkerhet bedömas. Bleve en sådan tendens av jämförelsevis mått­ lig styrka, kunde den givetvis icke vålla några märkbara olägenheter i de avseenden som här förts på tal, därest nedgången i fråga örn arrendejordbru­ ken motsvarades av en uppgång beträffande de självägda jordbruken. Och en dylik förskjutning i proportionen mellan de båda kategorierna av jord­ bruk kan icke anses medföra enbart ogynnsamma verkningar. Här må hän­ visas därtill, att denna proportion för närvarande är synnerligen växlande inom skilda delar av riket. Såsom exempel må nämnas, att medan i Öster­ götlands län arrendejordbruken enligt 1932 års allmänna jordbruksräkning utgjorde 49.8 procent av samtliga brukningsdelar omfattande minst två hekt­ ar åker, motsvarande procentsiffra för Västerbottens län allenast var 4.6. Hurudan proportionen bör vara för att kunna betraktas såsom den mest önskvärda är en fråga, som det torde vara fruktlöst att söka besvara. I den mån en tendens skulle framkomma att sammanföra för självständigt jord­ bruk lämpade arrendegårdar med andra bärkraftiga brukningsdelar är detta emellertid en icke önskvärd utveckling.

De olägenheter, som kunna tänkas vara förbundna med en nedgång i före­ komsten av arrendeställen, torde huvudsakligen vara av övergående na­ tur. De synas icke utgöra verkligt avgörande hinder mot en reform av ar­ rendelagstiftningen i avsedd riktning. Ä andra sidan måste givetvis under­ sökas, i vad mån åtgärder kunna vidtagas i syfte att mildra dylika olägen­ heter. Vad arrendeutredningen härutinnan föreslagit — och här avses sär­ skilt förköpsrätten samt den retroaktiva tillämpningen av optionsrätten — har mött tämligen stark kritik i de avgivna yttrandena. Såsom jag längre

Kungl. Majlis proposition nr 346.

45

fram får tillfälle att närmare utveckla torde vissa jämkningar i arrendeut­

redningens förslag i dessa stycken vara av behovet påkallade. I princip

delar jag emellertid arrendeutredningens åsikt att en skärpt arrendelagstift­

ning påkallar ingripanden av föreslagen art, åsyftande att motverka den be­

farade tendensen till arrendesystemets avveckling.

Huruvida ur andra synpunkter än nu berörts arrendeutredningens förslag,

i vad angår den sociala arrendelagstiftningen, kan anses väl avvägt eller om

icke därigenom skulle å jordägaren läggas en alltför tung börda, är tydligen

en fråga, varom meningarna kunna vara delade. Såsom närmare framgår

av mitt ståndpunktstagande till de principiella frågor, vilka i det följande

skola var för sig behandlas, har jag med vissa jämkningar i stort sett fun­

nit arrendeutredningens förslag vara ägnat att läggas till grund för lag­

stiftning. I några stycken — såsom beträffande nybyggnadsskyldighet samt

kontroll över lagstiftningens efterlevnad — har det synts mig erforderligt att

i viss omfattning mildra de enligt arrendeutredningens förslag jordägaren

ålagda skyldigheterna. Av skäl, som komma att närmare utvecklas, har det

å andra sidan synts önskvärt, att de föreslagna särskilda bestämmelserna för

vissa jordbruksarrenden erhålla tillämpning jämväl med avseende å vissa

större arrendeställen under de ägarekategorier som med nämnda bestämmel­

ser avses. Här må endast framhållas, att det ur den allmänekonomiska syn­

punkten att främja jordbrukets produktionskraft och höja jordens hävd och

kultur principiellt sett måste framstå lika angeläget att tillförsäkra skickliga

och intresserade brukare av större arrendegårdar en tryggare ställning som

innehavare av smärre arrendeställen. En icke obetydlig höjning av den s. k.

övre arealgränsen har därför föreslagits.

Arrendelagstiftningens omarbetning har även aktualiserat frågan om en

sammanslagning av den norrländska arrendelagen med nyttjanderättslagens

sociala arrendebestämmelser. Vad arrendeutredningen föreslagit i syfte att

åvägabringa en dylik större enhetlighet i lagstiftningen har med stor sam­

stämmighet tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Det är ock tydligt att sam­

manslagningen medför bestämda fördelar ur synpunkten av reda och över­

skådlighet. Då de viktigaste av de bestämmelser i norrländska arrendelagen,

vilka tillkommit med särskild hänsyn till förhållandena i norra Sverige, enligt

arrendeutredningens förslag avses skola upptagas i nyttjanderättslagen, ehuru

med bibehållen begränsning av deras geografiska tillämpningsområde, torde

från speciellt norrländsk synpunkt några betänkligheter mot förslaget ej be­

höva möta.

En revision av arrendelagstiftningen synes böra medföra att de särskilda

författningar, som reglera förhållandena vid kronoarrenden och ecklesiastika

arrenden, underkastas en översyn i syfte att bringa dem i närmare överens­

stämmelse med de ändrade stadgandena i arrendelagen.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 46.

Arrendatorns besittningstid.

Gällande rätt.

Enligt allmänna arrendelagen skall arrendeavtal slutas på viss tid eller ock för arrendatorns livstid; dock att där upplåtelsen angår fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrendetiden bestämd på sätt nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år. Längsta arrendetiden är femtio år. Någon minimitid för arrendeupplåtelser finnes ej stadgad i allmänna arrendelagen.

Däremot innehåller den sociala arrendelagstiftningen bestämmelser örn minimitid. Denna utgör vid arrenden under bolag och med dem lik­ ställda jordägare femton år och vid arrenden under fideikommiss tio år. Dessa bestämmelser äga dock ej tillämpning med avseende å förlängning av arrendeavtal. Om ett avtal varit gällande under den föreskrivna minimitiden, kan det därefter förlängas för huru kort tid som helst.

Rätt för arrendator att påfordra förlängning av arrendeavtal, s. k. options­ rätt, inrymmes allenast i de särskilda författningar som gälla för eckle­ siastika arrenden samt kronoarrenden. Enligt ecklesiastik boställsordning skall arrendatorn eller, om han avlidit, hans änka och barn äga företrädes­ rätt att ånyo arrendera lönebostället på de villkor som efter förslag av pastoratet godkänts av boställsnämnden. Förutsättningarna för dylik op­ tionsrätt äro, att arrendatorn innehaft arrendet så lång tid, att denna till­ sammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till sju år, samt att han väl brukat lönebostället. Har arrendatorn icke inom en månad, efter det pastoratet hembjudit honom arrendet på fastställda villkor, övertagit detsamma, anses optionsrätten förfallen; arrendatorn är dock icke skyldig att i anledning av gjort hembud träffa sitt val förrän nio månader före arrendetidens utgång.

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen understrukit vikten av att för arrendatorerna beredes en mera tryggad och varaktig besittningsrätt än som följer av nuvarande lagbestämmelser. Emellertid har utredningen funnit önskemålet härom icke kunna vinnas genom en enhetlig reglering. I betrak­ tande av att många arrendeupplåtelser betingas av tillfälliga orsaker, har ut­ redningen icke funnit lämpligt att i allmänna arrendelagen införa någon bestämmelse om minimiarrendetid. Undersökningen har i stället inriktats på frågan i vad mån de arrenden av permanent karaktär, vilka för närva­ rande lyda under allmänna arrendelagen, borde bliva föremål för en spe­ ciell reglering, åsyftande att tillförsäkra arrendatorerna en mera varaktig besittning. Under hänvisning till att särskilda regler redan nu äro gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

47

för ecklesiastika arrenden samt kronoarrenden och att någon skärpt regle­ ring i förevarande hänseende icke lämpligen syntes böra genomföras med avseende å kommunernas arrendeupplåtelser, vilka mycket ofta vore av till­ fällig karaktär, har arrendeutredningen funnit den föreliggande frågan när­ mast angå den grupp av arrenden, som avse fastigheter i de under enskild ägo befintliga jordkomplexen av godstyp. Enligt arrendeutredningens me­ ning gåve det förebragta utredningsmaterialet belägg för önskvärdheten och behövligheten av en minimitidsreglering för sistnämnda grupp av arrenden. Med denna har även synts böra likställas arrenden under stiftelser eller ideella föreningar, och detta oavsett, huruvida dylika arrenden avse fastig­ heter i godskomplex eller icke.

Den åsyftade minimitidsregleringen för ifrågakomna grupper av arrenden har i förslaget ernåtts, genom att dessa arrenden indragits under den sociala arrendelagstiftningen. Då det emellertid funnits lämpligt att bibehålla den begränsning av nämnda lagstiftning, som innefattas i kravet på en maximi- areal av tjugufem hektar odlad jord, ha enligt förslaget de större arrendena fått förbliva under den allmänna arrendelagen, varigenom de sålunda fri­ tagits från minimitidsreglering.

Inom den sociala arrendelagstiftningen har arrendeutredningen föreslagit en vittgående omläggning, innebärande att den nuvarade femtonåriga mini­ mitiden skall utbytas mot ett system med femårig minimitid i förening med optionsrätt. Denna nya ordning avses skola vinna tillämpning, icke blott med avseende å arrenden under bolag och med dem likställda jordägare, utan även beträffande arrenden under fideikommiss samt beträffande de arren­ den, vilka enligt vad ovan nämnts skulle komma att överflyttas från den allmänna arrendelagen. Emellertid avses de föreslagna reglerna ej skola gälla, om med upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren sta­ digvarande arbetskraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtel­ sen avser sadan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jäm­ förligt arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Dylika smärre arbetararrenden skulle i fråga om be- sittningstiden komma att likställas med arrenden under allmänna arrende- lagen.

Den av arrendeutredningen föreslagna regleringen innehåller i huvudsak följande. Arrendeupplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Vid ut­ gången av sådant arrende skall arrendatorn i regel äga rätt till nytt arrende för en tid av fem år, och sådan optionsrätt får ånyo utövas vid utgången av vart femte år. Emellertid kan optionsrätten bringas att förfalla, om ar­ rendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, örn jordägaren avser att själv bruka fastigheten eller örn det eljest på grund av särskilda förhållanden måste anses för jordägaren medföra synnerligt men, alt arrendatorn kvarsitler å fastigheten. -— Optionsrätten skall enligt för­ slaget inträda automatiskt. Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, aligger det honom alt senast tio månader före arrendetidens utgång giva det jordägaren tillkänna på sätt örn uppsägning är stadgat. Sker ej tillkänna­

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

givande inom sagda tid, blir arrendatorn för sin del bunden av nytt arrende på de villkor, som kunna bliva bestämda. Förmenar jordägaren, att arrenda­ torn ej äger optionsrätt på grund av omständighet som ovan nämnts, åligger det honom att instämma talan senast åtta månader före arrendetidens ut­ gång. — Enligt förslaget står det kontrahenterna fritt att vid varje arrende­ periods utgång påkalla den reglering av arrendevillkoren, som efter förhål­ landena kan vara skälig. Härvid skall förfaras på så sätt, att ändringsyr- kandet tillkännagives för motparten senast åtta månader före arrendetidens utgång. Där ej överenskommelse kan ernås, skall frågan om ändring i ar­ rendevillkoren avgöras av skiljemän. Beträffande sådant ärende skola be­ stämmelserna i lagen örn skiljemän äga motsvarande tillämpning. I fråga om skyldighet att gälda ersättning till skiljemännen föreslås dock den re­ geln, att sådan skyldighet ej må i vidare mån än beträffande halva ersätt­ ningen kunna åläggas arrendatorn, utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl. Där arrendeavtalet ej föreskriver till vilket antal och på vad sätt skiljemännen böra utses, skola enligt förslaget ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen, vara skiljemän.

Till motivering av sitt förslag har arrendeutredningen anfört bland annat följande:

Det hade tidigare från skilda håll gjorts gällande, att en första upplåtelsetid om femton år icke för de arrenden varom här vore fråga vore tillräckligt lång för att bereda arrendatorn den eftersträvade tryggheten och självständigheten, en brist som skulle vara särskilt framträdande, i den mån det gällde att i större grad stimulera arrendatorns villighet att företaga nyodlingsarbeten å den arrenderade fastigheten. Det hade framhållits att den första upplåtelse­ tiden borde i görligaste mån motsvara den period av arrendatorns livstid, var­ under han i normala fall besutte full arbetsförmåga. Och man hade från denna utgångspunkt kommit därhän, att man ansett minimitiden böra ut­ sträckas ända till trettio år. Den uppfattning som sålunda kommit till synes torde ha ett berättigande såtillvida, att det knappast kunde anses tillfredsstäl­ lande att en arrendator, såsom nu vore fallet, efter förloppet av femton år skulle sakna varje rättslig garanti att fortfarande få bruka den till honom upplåtna jorden. Även örn den nuvarande minimitidsregleringen komplette­ rades med föreskrift örn minimitid vid förnyad upplåtelse, kunde en dylik anordning likväl icke undanröja det osäkerhetstillstånd för arrendatorn, som inställde sig när arrendeperioden lede mot sitt slut och som kännetecknades därav, att arrendatorn ej kunde utgå från att den lega, som komme att av­ fordras honom vid ny upplåtelse, bleve sådan att han rimligen kunde kvar- stanna såsom arrendator.

Vad sålunda anförts vore emellertid icke avgörande för frågan, huruvida en mera tryggad och varaktig besittning lämpligen skulle kunna beredas ar­ rendatorn genom utsträckning av minimitiden för upplåtelsen. Det borde i detta sammanhang icke frånses, att redan en minimitid av femton år visat sig kunna medföra praktiska svårigheter av skilda slag. Den pålade jord­ ägaren risken att för en avsevärd tidrymd vara bunden vid en arrendator, som måhända icke visade sig skickad att driva jordbruket på ett sätt som motsvarade jordägarens befogade önskemål. Om det därjämte vore avsett att arrendatorn skulle ägna sig åt arbete för jordägarens räkning, tillkomme

Kungl. Maj.ts proposition nr -340

49

ytterligare den risken, att arrendatorn funnes sakna de kvalifikationer som dylikt arbete nödvändiggjorde. Att arrendeavtal så ofta stöde i faktiskt eller rättsligt samband med arbetsavtal vore överhuvudtaget ägnat att försvåra uppställandet av en längre minimitid för arrendeupplåtelse. När jordägarens intresse av att hålla arrendeställen väsentligen vore inriktat på att därigenom bekomma arbetskraft för sitt skogsbruk eller jordbruk, kunde en alltför snäv begränsning av jordägarens möjlighet att förfoga över fastigheterna föranleda honom att söka tillgodose behovet av arbetskraft genom anlitande av andra metoder än arrendeupplåtelse. Vunnen erfarenhet syntes ock ådagalägga, att den femtonåriga minimitiden varit en bidragande orsak till den för arrenda- torerna mindre gynnsamma utveckling, som här och var kommit till synes i bristande villighet från jordägarnas sida att garantera arbetstillfällen för arrendatorerna och i en tendens hos jordägarna att vilja helt avveckla arrende­ systemet.

I detta sammanhang kunde även erinras örn de önskemål som framställts därom, att lagen borde anvisa en utväg för vardera kontrahenten att under löpande arrendeperiod framtvinga sådan reglering av arrendeavgiften, som kunde finnas påkallad med hänsyn till inträffade konjunkturförändringar. Då gällande lag -— bortsett från det speciella fallet att missväxt inträffade -— icke inrymde någon sådan rätt att framtvinga reglering, medförde tydligen det långfristiga avtalet en icke oväsentlig risk, att logan komme att stå i miss­ förhållande till arrenderättens verkliga värde. Väl syntes denna risk för ar­ rendatorns vidkommande vara i viss mån mildrad därigenom, att han vid utgången av vart femte år hade rätt att uppsäga arrendet. En dylik uppsäg- ningsrätt torde emellertid sällan utgöra något effektivt hjälpmedel för en arrendator, som önskade hävda sitt intresse av att fortfarande få bruka fastigheten mot en skälig lega. Om ett starkt prisfall drabbade jordbrukets produkter, komme den arrendator som förbundit sig att erlägga fast arrende­ avgift i penningar merendels i det svåra valet att antingen gälda en efter för­ hållandena oskäligt hög lega eller att lämna arrendet. Den med minimitids- regleringen åsyftade varaktigheten och tryggheten i besittningen kunde under .sådana omständigheter bliva illusorisk.

Örn .sålunda en anordning, varigenom arrendeavgiften kunde regleras under löpande arrendeperiod, ur liera synpunkter tedde sig önskvärd såsom komple­ ment till en bestämmelse örn femtonårig minimitid och givetvis skulle vara än mera behövlig, för den händelse minimitiden utsträcktes, vore det å andra sidan uppenbart att en sådan anordning, hur densamma än närmare utfor­ mades, måste bliva förbunden med betydande vanskligheter. Att den inne- bure ett starkt avsteg från avtalsfrihetens princip finge visserligen icke, med hänsyn till de intressen sorn den sociala arrendelagstiftningen avsåge att skydda, i och för sig tillmätas någon avgörande betydelse. Men tydligt vore, att anordningen skulle giva upphov till en betänklig osäkerhet i förhållandet mellan jordägare och arrendator. Ingendera kontrahenten skulle känna sig trygg, att han icke när sorn helst under arrendetiden och måhända av obe­ rättigad anledning utsattes för motpartens krav på reglering av tegan. Det vore sålunda fara värt att anordningen gåre upphov till slitningar mellan kontrahenterna och även till talrika rättstvister, vilkas lösande genom domstol, skiljemän eller något för ändamålet tillskapat organ bleve en besvärlig och måhända dyrbar procedur.

Då det enligt vad nu anförts å ena sidan förelåge ett behov av att logan utan alltför lång tidsutdräkt anpassades efter de växlande förhållandena, men detta behov å andra sidan icke syntes lämpligen kunna tillgodoses på det sätt, att envar av kontrahenterna berättigades att oberoende av den avtalade

[lilläng till riksdagens protokoll 104.1. 1 sunil. Nr Sid.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

arrendetidens utgång påkalla ändring i den överenskomna legan, torde med fog kunna betvivlas, att föreskrivandet av långa minimitider vore den bästa vägen, när man ville tillförsäkra arrendatorerna förmånen av varaktig och tryggad besittning. Uppmärksamheten syntes fastmera böra inriktas på möj­ ligheten att bereda arrendatorn en viss rättslig garanti, att han vid den av­ talade upplåtelsetidens utgång kunde erhålla nytt arrende emot den lega som efter dåvarande förhållanden finge anses skälig. Sådan garanti syntes ej kunna vinnas genom införande av ett medlingsinstitut av det slag, som blivit ifrågasatt av andra lagutskottet vid 1936 års riksdag. Så länge det icke vore avsett att kontrahenterna skulle vara bundna av vad de utsedda medlarna funne skäligt, torde en arrendator, som hade anledning att betvivla jord­ ägarens villighet att medgiva honom nytt arrende på rimliga villkor, näppe­ ligen kunna utgå från att legan kommc att bestämmas till belopp varmed arrendatorn kunde åtnöjas.

Med en lagbestämmelse av innehåll att arrendatorn skulle äga rätt till nytt arrende vore ej heller mycket vunnet, därest lagen samtidigt medgåve jord­ ägaren oinskränkt frihet att fastställa arrendeavgiften för den nya perioden. Den betydelse, som legans storlek uppenbarligen hade med avseende å arren­ datorns möjlighet att kvarstanna å fastigheten, torde i själva verket hindra varje försök att utan tillgång till tvångsingripande i legans bestämmande trygga arrendatorns besittning vid arrendeperiodens utgång. Därest man sålunda genom lagstiftningens hjälp ville göra besittningstiden längre än den avtalade arrendeperioden, torde det bliva erforderligt att möjliggöra arrendevillkorens bestämmande genom något opartiskt organ.

Syftet med optionsrätten vore att tillförsäkra arrendatorn besittning under längre tid än som skulle kunna föreskrivas såsom minimitid för en arrende­ upplåtelse. En viktig fråga vore naturligen, hur långt man i detta hänseende borde gå. Visserligen kunde det ej vara påkallat att angiva en viss tidslängd, såsom motsvarande det behov vilket här ansåges tarva beaktande. Ur allmän synpunkt torde det nämligen i och för sig vara önskvärt, att en till tiden obegränsad besittning möjliggjordes för envar, som ägnade sig åt jordens brukande och innehade de för sådant arbete nödiga egenskaperna. Detta i sakens natur liggande önskemål kunde emellertid, när brukaren vore en arrendator, tänkas komma i konflikt med jordägarens intresse av att kunna disponera över jorden. Frågan gällde sålunda närmast, i vad mån den möj­ lighet till successiv förlängning av arrendet, som optionsrätten erbjöde, borde av hänsyn till jordäganderätten underkastas begränsning sålunda, att op­ tionsrätt icke skulle få utövas, sedan arrendatorn innehaft fastigheten under viss tid.

Vid bedömande av denna fråga torde böra ihågkommas, att optionsrätten icke skulle vinna tillämpning vid andra arrenden än sådana som vöre av permanent karaktär. Ej heller avsåges att optionsrätten skulle utgöra något hinder för jordägaren — vare sig denne själv upplåtit arrendet eller efter upplåtelsen förvärvat äganderätt till fastigheten -— att för egen del övertaga jordens brukande. Vid sådant förhållande syntes optionsrättens inverkan på jordägarens förfoganderätt vara väsentligen begränsad därtill, att jordägaren icke, så länge optionsrätten bestode, kunde fritt utarrendera jorden till den, som eventuellt skulle vara villig att betala högre arrende än vad som kunde påräknas bliva bestämt genom skiljenämnd. Att denna omständighet i hän­ delse av fastighetens utbjudande till försäljning skulle kunna verka i viss mån nedpressande på eventuella köpeanbud, borde tydligen ej heller lämnas ur räkningen. För sin del hade arrendeutredningen emellertid icke kunnat finna att jordägarens intresse av att kunna fritt betinga sig största möjliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

51

fördel vid affärstransaktioner med avseende å fastigheten ur allmän synpunkt

kunde tillmätas sådan vikt, att önskemålet örn besittningens tryggande för

den, som brukade jorden, av hänsyn därtill borde stå tillbaka. Att options­

rätten efter förloppet av viss tid skulle behöva avbrytas enbart därför, att

jordägaren skulle bliva i tillfälle att fritt tillvarataga eventuella vinstmöjlig­

heter, syntes näppeligen påkallat. Man torde för övrigt kunna utgå därifrån,

att även örn optionsrätten icke underkastades tidsbegränsning, besittnings-

förhållandet likväl i många fall korame att avbrytas. En jordägare torde så­

lunda icke komma att sakna tillfällen, då han stöde fullständigt fri med av­

seende å möjligheten att draga fördel av eventuellt förekommande jordvärde­

stegring.

Även om jordägaren i fråga örn valet av arrendator icke kunde påräkna

samma frihet som han för närvarande åtnjöte vid utgången av en arrende­

period, erbjöde dock förslaget jordägaren den fördelen att han, i sådana fall

där en verkligt befogad anledning till ombyte av arrendator förelåge utan att

dock arrenderätten förverkats, redan efter fem år kunde framtvinga arrenda­

torns skiljande från fastigheten. I betraktande härav kunde med fog göras

gällande, att det föreslagna systemet i stort sett medförde mindre risker i

förevarande hänseenden än vad fallet vore med den nuvarande femtonåriga

minimitiden. Vad beträffade de olägenheter, som kunde tänkas uppkomma på

det sätt, att en jordägare i något fall nödgades att flera arrendeperioder i följd

behålla en arrendator, som han måhända icke vid fritt val hade velat accep­

tera, syntes det knappast antagligt, att dessa i praktiken skulle bliva av någon

märkbar betydelse. Arrendeutredningen hade för sin del icke i nu berörda

omständigheter trott sig finna något avgörande skäl att föreslå optionsrättens

upphörande efter förloppet av ett visst antal år.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har avstyrkt infö­

randet av optionsrätt för sociala arrenden. I stället har han förordat bibe­

hållande av den femtonåriga minimiarrendetiden samt upptagande av en re­

gel därom att arrende, som varit gällande femton år, icke skulle få förlängas

på kortare tid än fem år. Till stöd för denna ståndpunkt har reservanten

anfört bland annat följande:

Den föreslagna optionsrätten, som skulle kunna gå i arv till arrendatorns

efterlevande i obegränsad tid, komme att ligga såsom ett evighetsservitut å

fastigheten. Genomfördes bestämmelser av denna art, kvarstode föga av

jordäganderätten till den utarrenderade jorden. Arrendatorn och hans efter­

kommande besutte denna för all tid oell disponerade densamma efter eget

och jordbrukskommissionens bestämmande. Jordägarens befattningstagan-

de med fastigheten inskränktes till att bygga och underhålla husen samt att

betala arrendatorn ersättning för de förbättringar denne eventuellt genom­

förde.

Under dessa förutsättningar hade man att förvänta, att jordägaren i verk­

ligheten ofta komme att bringas i det läge, alt han vore villig att betala pen­

ningar för att kunna återfå rådigheten över sin fastighet och bli av med en

arrendator, som förstode att gentemot honom utnyttja de möjligheter som la­

gen skänkte. Ett frivilligt frånträdande av aiTendet komme säkerligen att

bli ett handelsobjekt, för vilket snabbt en viss taxa komme att utbilda sig

i praxis. Lagstiftningens komplex av ekonomiska förmåner för arrendatorn

måste representera eif påtagligt ekonomiskt värde, som arrendatorerna sä­

kerligen ej komme att försumma att evalvera i penningar. När arrendet

bleve en handelsvara mellan jordägaren och arrendatorn, komme det givetvis

även att få ett handelsvärde i öppna marknaden mellan arrendespekulanter

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 3J6.

eller kanske rättare spekulanter i arrendelagstiftningens förmåner. Då arren­ deavtalen finge ett fristående handelsvärde. ett slags goodwill, som kunde köpas och säljas, så innebure detta, att själva fastighetens värde i samma mån urholkades. Nämnda goodwillvärde uppstode genom att nyttjanderät- ten ansåges ekonomiskt mycket förmånlig. I motsvarande mån måste då fas­ tighetens avkastning för den som upplåtit nvttjanderätten sjunka. Detta medförde ett sänkt fastighetsvärde. Den föreslagna lagstiftningens verkliga innebörd vöre sålunda en förtäckt expropriation av viss del av den utarren­ derade jordens handelsvärde till förmån för arrendatorsklassen.

Av de i förslaget upptagna grunderna för optionsrättens förfallande vore det blott en, som komme att visa sig vara av reellt värde, nämligen att jord­ ägaren själv ville bruka fastigheten. Emellertid kunde de flesta ej använda denna utväg. De som utarrenderade jord gjorde detta vanligen just därför, att de av en eller annan anledning vore förhindrade att bruka jorden själva. De båda övriga grunderna för optionsrättens förfallande vore enligt reser­ vantens mening tämligen värdelösa. Det vore ytterst vanskligt att få en ar­ rendator avlägsnad, även örn rena förverkandeskäl förelåge. Utan att van- liävdsgränsen överskredes, kunde en egendom långsamt svältas ut, så att den efter hand bleve allt mer värdelös. Reservanten vore övertygad örn att det i ett dylikt fall aldrig bleve möjligt att få en arrendator avlägsnad enligt 53 § i förslaget, utan jordägaren torde få stillatigande bevittna förhållandet arren­ deperiod efter arrendeperiod. Lika svårt komme det att i en mängd fall bli för en jordägare att vid domstol bevisa, att det för honom medförde synner­ ligt men att arrendatorn kvarsutte å fastigheten. Reservanten betvivlade att exempelvis en sådan omständighet, som att djupgående ovänskap rådde mellan jordägaren eller hans familjemedlemmar och arrendatorn eller dennes familjemedlemmar, komme att anses som grund för options­ rättens förfallande. Jordägaren finge nog i dylikt fall för livstid finna sig i den ofrid och vantrevnad, som det nära grannskapet med fientligt sinnade personer alltid måste innebära. Slutligen borde framhållas, att det enligt vårt folks uppfattning och vanor måste te sig synnerligen osympatiskt, att en jordägare måste processa vid domstol för att få rätt att vid en arrende­ periods utgång taga egen jord under eget bruk. Utredningen hade här i sina ensidiga strävanden kommit långt vid sidan av gammal svensk rättsuppfatt­ ning.

Reservanten hade övervägt, örn det skulle kunna vara ändamålsenligt med en optionsrätt utövad en eller ett par gånger, så att man därigenom komme upp till en något så när lång, tryggad brukningsrätt. För ernående av detta syfte syntes det emellertid vara bättre med en tämligen lång minimiarrende- tid, till vilken borde kunna anknytas en av jordbrukskommissionerna utövad, frivilligt påkallad rådgivande och medlande verksamhet, som skulle ha till syfte att ena parterna örn villkoren för arrendeförhållandets bestånd. Op­ tionsrätten måste alltid medföra stridigheter mellan parterna. Därjämte led­ de den förr eller senare till ett ingripande i avtalsfriheten genom statligt or­ gan. Reservanten avstyrkte därför optionsrätt i varje form.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har tillstyrkts eller i själva principfrågan lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands och örebro län, Söderman­ lands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, hushållningssällskapets

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

53

förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Gotlands län, egnahemsnämnden i Blekinge län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems­ nämnden i Kristianstads län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och egnahemsnämnderna i Hallands och örebro län, jordbrukskommissionerna i Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Örebro, Kopparbergs, Väster­ norrlands och Norrbottens län, Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt Riksförbundet landsbygdens folk.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt jordbruks- kommissionen och länsstyrelsen i samma län anse att optionsrätt ej bör in­ föras, såvitt angår arrenden under enskilda jordägare.

En begränsning av den föreslagna optionsrätten till att avse ett visst an­ tal arrendeperioder — med en sammanlagd tidslängd av exempelvis femton år — förordas av egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Öster­ götlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, Södermanlands läns egnahemsnämnd, Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnd, Gävleborgs läns husållningssällskaps förvaltningsut­ skott och egnahemsnämnd, Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltnings­ utskott och egnahemsnämnd ävensom jordbrukskommissionerna i Östergöt­ lands och Gävleborgs län samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahems­ nämnd — till vilka länsstyrelsen i samma län i huvudsak ansluter sig — framställa väsentliga erinringar mot förslagets utformning och anföra be­ tänkligheter mot att legan skall kunna tvångsvis fastställas av andra än par­ terna.

Jordbrukskommissionerna i Värmlands och Jämtlands län, vilka begrän­ sat sina yttranden till att avse allenast vissa delar av lagförslaget, synas ej ha upptagit frågan om optionsrätt till bedömande.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha avstyrkt förslaget i förevarande del eller anfört sådana allmänna betänkligheter mot förslaget i dess helhet, att de måste antagas motsätta sig införandet av optionsrätt av föreslagen karaktär. Denna ståndpunkt företrädes av tio länsstyrelser, sexton förvaltningsutskott, tretton egnahemsnämnder och elva jordbrukskommissio- ner. Bland de avstyrkande märkas även lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen samt fidei- kommisskommitterade. överjägmästarna och domänintendenterna ha med få undantag likaledes ställt sig avvisande.

Såsom skäl för avstyrkande har ofta åberopats, att något behov ej före- låge att införa en besittningsrätt av den typ förslaget avsåge. Sålunda har

Svenska lantarbetsgivareföreningen anfört följande:

I betraktande av optionsrättens betänkliga konsekvenser kunde dess ge­ nomförande försvaras endast under förutsättning att arrendatorernas be­ hov av sadant stöd vore synnerligen framträdande. Enligt föreningens me­ ning vore så alls icke fallet. Man torde till och med kunna säga, att det hos

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

arrendatorerna överhuvud ej förelåge något skäligen grundat behov av så­ dan optionsrätt som den föreslagna. I stort sett bomme frågan om arren- datorernas nyttjanderätt att kunna ordnas förträffligt utan något lagstad­ gande. Erfarenheten hittills hade också visat att arrendatorerna mången­ städes suttit kvar på arrendegårdarna, son efter far i många släktled. Saken vore mycket enkel. En driftig och skötsam arrendator vore så värdefull för jordägaren att han icke berövades sitt torp utan tungt vägande skäl från jordägarens sida. Han sutte kvar på sitt ställe lika tryggt, som om han skyddades av lagregler.

ben föreslagna optionsrätten vore emellertid avsedd att skydda icke en­ dast driftiga och skötsamma arrendatorer utan även den sämre delen, blott de ej gjorde sig skyldiga till mera avsevärda försummelser. Optionsrätten bomme att få reell betydelse egentligen endast för sådana arrendatorer, som vore mindre skötsamma, driftiga och dugliga eller som eljest hade så­ dana egenskaper att deras kvarblivande å arrendestället ej vore önskvärt. Bevarandet av dylika arrendatorer besittningsrätt till arrendejorden kunde knappast vara motiv nog för en så drastisk lagstiftning som den föreslagna. Att en arrendator, som misskött sig i ena eller andra hänseendet, ej borde kunna påräkna en fortsatt okvald besittning för evärdliga tider, torde knap­ past kunna stöta rättskänslan eller innebära någon kränkning av skälig- lieten.

Fideikommisskommitterade ha anfört följande:

Kommitterade ville med all kraft framhålla, att även full avtalsfrihet be­ träffande arrendetiden näppeligen innebure någon reell om än kanske for­ mell otrygghet för arrendatorerna. Tillgången på goda och dugande arren­ datorer vore förvisso betydligt mindre än efterfrågan. Läget inom lantbru­ ket vore numera sådant, att allvarliga svårigheter ofta uppstode för jord­ ägarna att erhålla skickliga jordbrukare till arrendatorer. För att erhålla en dugande arrendator torde jordägaren taga de största hänsyn till dennes öns­ kemål, och det torde knappast kunna inträffa att en jordägare frivilligt släppte ifrån sig en god brukare av sin jord. Den föreslagna lagfästa besitt­ ningsrätten bomme därför i realiteten förnämligast att innebära, att jord­ ägarna betoges möjligheten att uppsäga mindre dugande eller eljest olämp­ liga brukare samt att arrendet på grund av sin ouppsägbarliet från jordäga­ rens sida erhölle ett slags goodwill till arrendatorns förmån, som kunde ut­ nyttjas i spekulationssyfte. Optionsrätten bleve sålunda för de goda arren­ datorerna en förmån på papperet men för de dåliga eller olämpliga arren­ datorerna en maktposition, som kunde utnyttjas mot jordägaren.

Emot den föreslagna optionsrätten har anförts, att densamma komme att innebära ett alltför långt gående ingrepp i jordägarens rätt att förfoga över sin egendom. Sålunda bär Svenska lantarbetsgivareföreningen framhållit, att en betydande del av de förmåner, som innefattades i äganderätten, en­ ligt förslaget komme att överflyttas från jordägaren till arrendatorn. För­ eningen har härvid yttrat följande:

Äganderätten kännetecknades i huvudsak av ägarens rättighet att själv besitta och fritt nyttja det ägda, sälja det och därvid tillgodogöra sig köpe­ skillingen samt att i arv överlämna vad han ägde till efterkommande. En­ ligt de föreslagna bestämmelserna tillerkändes arrendatorn i stort sett just dessa rättigheter. Han skulle som regel, även mot jordägarens önskan, kun­ na sitta kvar på egendomen under hela sin livstid, och när han avlidit skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

55

hans efterlevande ärva besittningsrätten efter honom. Arrendatorn skulle

vidare äga en i det närmaste lika fri nyttjanderätt till jorden som den vil­

ken innefattades i äganderätten. Visserligen kunde arrendatorn ej sälja ar­

rendegården, något som för övrigt ej heller jordägaren skidle lia fri rätt

till, men intet hindrade arrendatorn att till jordägaren avyttra det faktiska

och reellt betydande värde, som hans besittnings- och nyttjanderätt inne­

fattade. Arrendatorn skulle dessutom ha rätt till en förmån, som jordäga­

ren sannolikt ej kunnat förskaffa sig, örn han själv haft att bruka jorden,

nämligen att lid efter annan, då behov därav uppstode, få egendomen ny-

eller ombyggd samt att erhålla ersättning för de markförbättringar, som

han till sin egen och sina efterkommandes nytta genomförde. Och slutligen

skulle arrendatorn vid fastighetens försäljning äga laglig rätt att förvärva

även den formella äganderätten. Vad som kvarstode av den ursprungliga

äganderätten, sedan densamma berövats så betydelsefulla delar av sitt inne­

håll, torde inte vara särskilt mycket värt. Jordägaren skulle visserligen ha

rätt till arrendeavgift. Den förmån för jordägaren, som läge häri, torde

emellertid endast undantagvis komma att motsvara värdet av arrendatorns

förmåner enligt lagförslaget, allra helst som arrendeavgiften skulle faststäl­

las genom ingripande av offentlig myndighet eller eljest tredje man. En

framtvungen förnyelse av byggnadsbeståndet å arrendegården kunde betyda

en kostnadsutgift för jordägaren, som vore större än gårdens hela taxerings­

värde och som näppeligen bomme att kunna förräntas och på rimlig tid

amorteras genom arrendeavgiften.

Det vore alldeles påtagligt att, örn förslaget genomfördes, äganderätten

till arrendejord under de sociala bestämmelserna så långt ifrån att kunna

anses som en rätt i stället bomme att få jämställas med bördan av en all­

män skatt eller tunga. Jordägarna komme i regel att åsamkas utgifter för

arrendejorden i stället för inkomster av densamma. Det funnes ingen an­

ledning antaga att jordbruket någonsin och i vart fall icke under nuvarande

förhållanden skulle kunna bära en sådan börda. Därtill komme att jord­

ägarens möjligheter att genom försäljning av arrendejorden befria sig från

utgifter för densamma enligt förslaget skulle beskäras.

Fideikommisskommitterade lia i detta hänseende yttrat följande:

De inskränkningar i den fria avtalsrätten, som arrendeutredningen före­

slagit i fråga örn de sociala arrendena, måste betecknas såsom synnerligen

vittgående samt ägnade att i viktiga hänseenden helt eliminera jordägarens

rådighet över sin fastighet. Jordägaren bleve på egen och sin efterkomman­

des livstid bunden vid den arrendator han en gång råkat antaga, denne kun­

de sedan visa sig vara lämplig samt möjlig att samarbeta med eller icke.

Och vad mera vöre, grunderna för samarbetet med denne arrendator kunde

jordägaren i ingen mån själv bestämma; de fastställdes av utomstående or­

gan, i regel en statlig myndighet, som torde finna det som en tjänsteplikt att i

första hand bevaka arrendatorns intressen. Arrendeupplåtelsen hade där­

med upphört att vara ett privaträttsligt avtal mellan två parter samt hade

förvandlats till en arrendatorns ständiga besittningsrätt av fastigheten på

villkor, som läge utanför ägarens beslutanderätt. En dylik ordning inne-

bure en djupgående inskränkning i äganderätten, som måste avsevärt sänka

dennas värde. Förslaget innebure realiter en expropriation utan vederlag

lill jordägaren av en del av fastighetsvärdet till arrendatorernas förmån.

Från åtskilliga håll bär framhävts, att optionsrätten skulle kunna med­

föra svårigheter för jordägaren att få en mindre lämplig arrendator skild

från arrendet. Sålunda har Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrat föl­ jande:

De i förslaget anvisade möjligheterna för jordägaren att bli löst från vi­ dare förbindelse med arrendatorn hade icke alls den vida betydelse, som arrendeutredningen velat göra gällande. Föreskriften om jordägarens rätt att återtaga fastigheten till eget brukande kunde visserligen ej frånkännas betydelse, ehuru förslaget uppställt det olämpliga och onödiga kravet att jordägaren för att återfå fastigheten skulle instämma arrendatorn till dom­ stol. Vad beträffade övriga skäl till optionsrättens förverkande torde dessa endast undantagsvis komma att äga något praktiskt värde. Liksom enligt vunnen erfarenhet en jordbrukare i allmänhet vore ytterst ovillig att genom hänvändelse till domstol få sin rätt gentemot lantarbetarna fastställd, kom- me en jordägare säkerligen att vara obenägen att processa med sina arren­ datorer. Detta bleve fallet desto mera, som en jordägare i allmänhet hade ganska små utsikter att förebringa av domstolen godtagbar bindande bevis­ ning för att arrendatorn i erforderlig mån eftersatt sina förpliktelser eller att arrendatorns kvarsittande å fastigheten medförde synnerligt men för jordägaren.

Fideikommisskommitterade ha yttrat:

Att inför domstol styrka, att en arrendator eftersatte sina förpliktelser i annat hänseende, än som omtalades i 36 §, vore ofta vanskligt. En smy­ gande vanskötsel av ett jordbruk vöre svår att så fixera i expertutlåtanden, att ett fällande domstolsutslag kunde byggas därpå; likaså torde det stun­ dom bliva svårt för jordägaren att leda i bevis, att arrendatorns kvarsit­ tande vållade jordägaren synnerligt men. Här kunde rent personliga förhål­ landen spela in, som för domstolen tedde sig som betydelselösa misshällig- heter men som för jordägaren skapade en bestående vantrevnad. Kommit­ tén trodde sålunda för sin del icke på den praktiska användbarheten för jordägarens vidkommande av bestämmelserna i 53 §. De äventyrliga verk­ ningarna av optionsrätten måste därför komma att göra sig gällande med full kraft.

Sveriges skogsägare!örbund har anfört:

Förbundet ville framhålla, att en arrendator av många anledningar kunde anses vara mindre lämplig, även örn han icke gjort sig skyldig till sådana förseelser, som föranledde kontraktets förverkande. Han kunde vanvårda fastigheten utan att direkt vanhävd kunde visas föreligga; han kunde vara ovillig att fullgöra åt jordägaren utfästa arbetsprestationer utan att direkt vägran vöre för handen; hans personliga uppträdande gent emot jordäga­ ren eller grannarna i orten kunde vara sådant, att hans kvarstannande måste betecknas såsom mindre önskvärt. Det vöre icke förenat med rättvisa och billighet, att jordägaren av lagstiftningen förhindrades att vid utgången av en arrendeperiod avlägsna en sådan arrendator från fastigheten.

Beträffande de i förslaget anvisade möjligheterna att få optionsrätten bruten ville förbundet uttala, att dessa utvägar i det praktiska livet icke vore tillämpliga. Jordägarna vore icke villiga att i nämnda syfte öppna rättegång. De hade även en livlig erfarenhet av de svårigheter som mötte, örn det gällde att i extraordinär ordning få en arrendator avlägsnad Saken föranledde vanligen en upphetsad polemik i ortspressen och kunde föranleda blockadhot gentemot jordägarens skogsarbeten m. m. Det vöre därför prak­ tiskt taget uteslutet att avlägsna en olämplig arrendator i annan ordning än att vägra förnyandet av ett utlupet avtal. Jordägarna borde icke oå nu 56

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Kungl., Maj:ts proposition nr 346.

57

föreslaget sätt förvägras att vid behov använda denna utväg. Deras möj­

ligheter att rätt förvalta sina fastigheter bleve eljest väsentligen nedsatta.

Bristen på goda arrendatorer vore en fullgod garanti mot alt jordägarna i

oträngt mål sökte avlägsna personer, som icke befunnits direkt olämpliga.

Såsom en anmärkning mot optionsrätten har även framförts, att den­

samma nödvändiggjorde tvångsingripande i legans bestämmande. Sveriges

Skogsägare förbund har härom anfört följande:

Förbundet finge inlägga en gensaga mot förslaget att arrendevillkoren vid

optionsrättens utövande skulle fastställas av skiljemän eller jordbrukskom-

mission, därest parterna ej själva kunde enas örn sagda villkor. Det kunde

ju visserligen sägas, att optionsrätten med nödvändighet krävde arrendevill­

korens slutliga fastställande av utomstående organ, enär jordägaren eljest

skulle kunna göra optionen värdelös genom fingerade anbud från tredje

man. Förbundet såge emellertid saken så, att denna följdverkan av options­

rätten blott utgjorde ett ytterligare motiv mot dess införande. Genom den

jordägarna pålagda byggnadsskyldigheten tvingades jordägarna att tillhan­

dahålla och underhålla fastigheterna åt arrendatorerna på ett sätt, som av­

sevärt minskade dessas arbete och kostnader. Det vore då icke mer än rätt

att jordägarna erhölle någon kompensation härför genom att legan sattes i

visst förhållande till vad jordägarna tvingats att till arrendatorernas tjänst

lägga ned i respektive fastigheter. Förbundet vore icke övertygat därom, att

dessa jordägarnas berättigade intressen bomme att bli behörigt beaktade vid

ett fastställande av kontraktsvillkoren genom utomstående organ.

Även Svenska lantarbetsgivareföreningen betvivlar, att jordägaren bomme

att tillerkännas en lega, som rimligen motsvarade det kapital han till arren­

datorns och dennes efterlevandes nytta tvingades nedlägga i fastigheten. Väl

kunde det sägas, att optionsrätten förutsatte någon kontroll över arrendebe­

loppets storlek, men insikten härom syntes föreningen allenast utgöra ett

ytterligare skäl mot optionsrättens genomförande.

Fideikommisskommitterade befara att politiska synpunkter i viss omfatt­

ning kunde komma att göra sig gällande vid utseende av ledamöter i jord-

brukskommissionerna samt att kommissionerna därför stundom komme att

bli sammansatta av personer, som icke ägde förmåga att samtidigt över­

blicka både arrendatorns önskemål och jordägarens berättigade intressen.

Från åtskilliga håll har hävdats, att optionsrätten komme att motverka

en önskvärd rationalisering av jordens indelning i brukningsdelar. Fidei-

kommisskommitterade lia härutinnan anfört följande:

Flertalet av de fideikommissinnehavare, som till kommittén avgivit ytt­

rande över lagförslaget, hade påpekat, att arrendebrukningsdelarna i de

flesta fall ägde den storlek och avgränsning de sedan gammalt haft. Många

hade utan arealändring gäll i arv från far till son. Även eljest hade brukare­

ombyte ägt rum utan omreglering av brukningslotternas areal och beskaf­

fenhet. Arrendatorerna holle med anmärkningsvärd konservatism fast vid

den bestående indelningen i brukningslotter.

Emellertid hade det efterhand visat sig, att de sålunda traditionsmässigt

bestående brukningslotterna vore synnerligen otidsenliga och föga ägnade för

utövande av ett modernt, rationellt jordbruk. Ej heller ur social synpunkt

vore de lämpligt avgränsade, enär de ofia ej kunde giva sina brukare en till­

fredsställande försörjning. Det vore angeläget att dessa synnerligen talrika

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ofullständiga jordbruk bleve föremål för en omreglering, så att i stället bruk- ningsenheter, som kunde föda en familj, tillskapades. För innehavarna av fideikommiss samt även för de större jordägarna i övrigt stöde det klart, att en dylik omreglering ovillkorligen måste genomföras, örn ej arrendejord­ bruket skulle försumpas. Sagda reglering kunde i viss, mindre omfattning åvägabringas, genom att jord toges från stora brukningsdelar för att läggas till små. .Väsentligen måste regleringen dock ske genom sammanslagning av de minsta brukningsdelarna eller genom uppstyckning av en brukningsdel på grannarrendena.

Kommittén trodde sig kunna med bestämdhet påstå, att berörda reglering icke kunde ske enbart med arrendatorernas frivilliga medverkan. De arrenda­ torer, som skulle indragas i omreglering, komme att genom utövande av optionsrätt inlägga sitt veto mot en sådan åtgärd. Även de, som finge sina förutvarande jordbruk förminskade, torde komma att sätta sig till motvärn. Den enligt kommitténs mening helt nödvändiga, snara regleringen av arren­ debrukningsdelarna efter sociala och jordbrukstekniska önskemål måste så­ lunda, örn den skulle kunna genomföras, ofta ske mot arrendatorernas be­ stridande.

Härtill gåve lagförslaget icke någon praktisk möjlighet. Önskade jord­ ägaren i förevarande syfte indraga, minska eller stycka en arrendelott, syn­ tes han enligt förslaget icke lia annat att göra än att stämma de berörda arrendatorerna till domstol i och för optionsrättens hävande. Kommittén finge uttala, att jordägarna icke vöre villiga till en sådan åtgärd. Rationali­ seringen av brukningsdelarna finge då hellre anstå.

En omreglering komplicerades ytterligare därav, att den å varje plats måste genomföras vid en tidpunkt då för alla i regleringsföretaget ingående brukningsdelar arrendeperioderna samtidigt utgått. Det torde få betraktas som undantag, att närliggande grupper arrenden utlöpte samtidigt. Regle­ ringen krävde då å vissa brukningsdelar interimistiskt kortare arrendetider än fem år, för att samtliga arrendetider skulle kunna bringas i samspel. Jordbrukskommissionen ägde dispensvägen bevilja sådan kortare arrende­ period endast under förutsättning av arrendatorns på förhand givna skrift­ liga medgivande. Det kunde förutses, att sådant medgivande ej lämnades av brukare, som förmodade att regleringsplanen omfattade indragning av deras lotter. Redan härpå torde hela regeringsarbete! stranda.

Optionsrätten komme av dessa anledningar ovillkorligen att leda till en petrifiering av de nuvarande irrationella arrendebrukningsdelarna. Statens jordpolitik på arrendelagstiftningens område syntes sålunda stå i en påtag­ lig motsats till statens jordpolitik på egnahemsverksamhc-tens område.

Lantbruksstyrelsen har yttrat:

Frågan örn åstadkommande av mera ändamålsenliga och bärkraftiga bruk­ ningsdelar vore för närvarande en bland de viktigaste jordbruksfrågorna. Det vore känt, att ett flertal av de arrendejordbruk, varå de sociala arrende­ bestämmelserna ägde tillämpning, vöre ofullständiga, ofta med mindre lämp­ lig arrondering och sålunda mindre ändamålsenliga för bedrivande av ekono­ miskt jordbruk. En omreglering av ifrågavarande arrendejordbruk vore där­ för i hög grad påkallad och skulle, i den mån den kunde genomföras, fram­ deles bliva till båtnad för såväl jordbruksnäringen som arrendatorerna. Ett införande av den föreslagna optionsrätten skulle emellertid örn icke helt för­ hindra så dock i hög grad motverka en dylik omreglering.

Stockholms hins hushållningssällskaps förvaltningsutskott har likaledes framhållit, att optionsrätten medförde fastlåsande av den nu förefintliga,

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

59

högst otillfredsställande indelningen i brukningsenheter å utarrenderad jord.

Härom yttras följande:

Av de cirka 3,000 utarrenderade brukningsdelarna med mer än 2 hektar

åker inom Stockholms län hade mer än hälften en åkerareal av mindre än

15 hektar. Därtill komme alla småarrendena under 2 hektar åker. Inom länet

funnes sålunda såväl som i andra län ett mycket stort antal små, utarren­

derade jordbruk av den typ som, när fråga vore örn egnahem, plägade

kallas ofullständiga jordbruk. Under senare år genomförda jordbrukseko-

nomiska undersökningar hade visat, att dessa små brukningsdelar icke kun­

de giva sina innehavare full sysselsättning och därför ej heller en tillfreds­

ställande försörjning. Det ansåges såsom en nödvändig rationaliseringsåtgärd

inom det svenska jordbruket, att dessa ofullständiga jordbruk i möjligaste

mån kompletterades, så att de finge karaktären av bäriga familjejordbruk.

Även den fortskridande mekaniseringen av jämväl det mindre jordbruket

ansåges verka i sådan riktning, att brukningsdelarna borde göras större.

En rationalisering kunde knappast ske på annat sätt än att vissa småar-

renden slopades för att sammanslås med eller uppdelas på kringliggande

brukningsdelar. I någon omfattning torde även jord kunna tagas från större

för att läggas till mindre brukningsdelar. Emellertid kunde förutses, att

optionsrätten skulle i hög grad försvåra samt i många fall helt omöjliggöra

ett dylikt rationaliseringsarbete. Det hörde till undantagen å större jord­

egendomar med många arrenden, att alla arrendeperioder utlöpte samma

år. Man hade i allmänhet tidigare sökt ordna så, att arrendena utlöpte suc­

cessivt. En reglering av arrendeområdena, vilken måste ske för ett flertal

brukningsdelar samtidigt, krävde därför regelmässigt ett antal korta interims-

arrenden. De arrendatorer, som väntade sig minskning eller uppdelning av

sina jordbruk, torde nog allmänt utöva sin optionsrätt samt vägra godkän­

na den dispensansökan till jordbrukskommissionen, utan vilken en kor­

tare arrendetid enligt förslaget ej kunde ernås. Det torde även vara ovisst,

om jordbrukskommissionerna bleve villiga att mot förutvarande arrenda­

torns bestridande medgiva, att hans arrendelott i rationaliseringssyfte in-

droges. Man kunde därför emotse, att jordägarens enda möjlighet att kun­

na framdriva en rationell reglering av brukningsdelarna bleve att instämma

arrendatorerna till domstol med yrkande örn optionsrättens bortfallande.

Jordägarna torde emellertid icke vara villiga att processa i sådant syfte utan

uppgåve säkert hellre planerna på bildandet av bärkraftiga arrendejordbruk.

Sveriges skogsägareförbund, som ansett den nuvarande femtonåriga mini­

mitiden utan optionsrätt vara att föredraga framför det föreslagna systemet,

har därvid framhållit, att även ett låsande av arrendeförhållandet för fem­

ton år i vissa fall kunde medföra allvarliga praktiska olägenheter, såsom

exempelvis då fråga uppstått örn reglering av arrendejordbrukens storlek

och figuration till lämpligt avpassade brukningsdelar. Vid en sådan i ratio­

naliseringssyfte genomförd omreglering kunde det för jordägaren vara nöd­

vändigt att få ett flertal närliggande brukningsdelar arrendelediga samtidigt.

För ernående av detta bleve korta arrendetider i vissa fall nödvändiga. Ve­

derbörande myndighet borde då även utan arrendatorns medgivande kunna

bevilja dispens å kortare arrendetid.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Departementschefen.

Den problemställning, som gör att frågan örn införande av ett system med optionsrätt måste upptagas till allvarligt övervägande, har i arrendeutred­ ningens betänkande närmare preciserats. Att beaktansvärda synpunkter tala till förmån för ett dylikt system synes mig uppenbart. En anordning, vari­ genom för arrendatorn beredes en viss garanti, att hans besittning av den arrenderade jorden icke är tillfällig och vid arrendeperiodens slut beroende av jordägarens gottfinnande, ter sig önskvärd, icke blott såsom social förmån för en viss klass av medborgare utan även såsom ett medel att frammana ökat intresse för jordbrukets rationella bedrivande. Emellertid lärer en sådan anordning näppeligen kunna tillskapas utan en viss förskjutning i den in­ tresseavvägning, som hittills gestaltat förhållandet mellan jordägare och ar­ rendator. Mot arrendeutredningens förslag i förevarande del har framförts en på sina håll ganska livlig kritik. Vid sidan av argument, som få sägas skjuta över målet, inrymmer denna kritik åtskilliga synpunkter, vilka förtjäna att beaktas. I belysning av det förebragta materialet gäller det att avgöra, huruvida de med optionsrätten förknippade svårigheterna äro alltför stora eller örn det kan befinnas möjligt att genom vissa jämkningar i arrendeut­ redningens förslag väsentligen undanröja de olägenheter, som den föreslagna anordningen icke utan visst fog kunnat befaras medföra.

Mot förslaget har invänts, att detsamma skulle innebära ett alltför långt gående ingrepp i den enskildes rätt att förfoga över sin egendom. Detta i många yttranden återkommande uttalande torde på sina håll sammanhänga med en principiell motvilja mot sådana samhällsingripanden, vilka kunna draga med sig en viss begränsning av jordägares befogenheter. En fråge­ ställning av denna art kan enligt min mening knappast vara den riktiga, om man vill söka lösa de föreliggande praktiska uppgifterna. Huruvida en in­ skränkning i avtalsfriheten i det förevarande hänseendet bör genomföras eller icke, är tydligen en fråga som måste bedömas ur samhällsnyttans perspektiv. Påståendet att optionsrätten skulle innebära en alltför stark begränsning av äganderätten torde därför, i den mån det ej närmare utvecklas, knappast vara mera upplysande än ett uttalande om att lagstiftningen icke skulle komma att verka till allmänt gagn. Huruvida ett dylikt generellt omdöme kan anses riktigt, är givetvis beroende av de resultat, vartill man kommer vid en när­ mare bedömning av olika hithörande faktorer.

I vissa yttranden har företagits en uppräkning av de befogenheter och för­ måner, som genom optionsrätten och vad därmed sammanhänger skulle till­ komma arrendatorn. Det har i anslutning härtill gjorts gällande, att för jordägarens vidkommande föga komme att kvarstå av äganderättens inne­ håll. Vad sålunda anförts synes emellertid lätt kunna leda tanken i orätt riktning. Det måste nämligen härvidlag beaktas, att optionsrätten, sådan den utformats enligt arrendeutredningens förslag, icke innebär något tvång för

Kungl. Maj:ts proposition nr 3J6.

61

jordägaren att upplåta sin jord på arrende. Detta gäller även sedan ett ar­ rendeförhållande verkligen kommit till stånd. Optionsrätten kan nämligen enligt förslaget bringas att förfalla genom att jordägaren utnyttjar sin ovill. korliga rätt att vid arrendeperiodens utgång själv övertaga brukandet av fastigheten. På jordägarens rätt att förfoga över sin jord på annat sätt än genom utarrendering har optionsrätten självfallet icke i och för sig någon effekt. Tydligt är emellertid att de tvingande regler, varav jordägaren skulle bliva bunden i händelse av utarrendering, kunna inverka på jordägarens vil­ lighet att upplåta sin jord genom arrendeavtal. Många av dem, som befarat att den föreslagna reformen skulle medföra en avveckling av arrendesyste­ met, torde därvid i främsta rummet ha tänkt på bestämmelserna om options­ rätt. Jag har förut i annat sammanhang tagit ställning till dessa farhågor. Såsom jag därvid framhållit, bör en övergång i viss omfattning från arrende­ systemet till det självägda jordbruket icke bedömas såsom en från allmän synpunkt övervägande skadlig företeelse. Att emellertid av skilda hänsyn åtgärder erfordras för att motverka en alltför stark sådan tendens har jag likaledes framhållit.

Jag kan ej dela deras mening, som velat karakterisera optionsrätten såsom en förtäckt expropriation av jordvärde till förmån för arrendatorn. Att genom optionsrätten för arrendatorn beredes förmånen av en tryggad fortlöpande besittning, lärer nämligen icke behöva minska den inkomst som tillfaller jord­ ägaren i form av arrendeavgifter. Snarare kunde göras gällande, att i den mån arrendatorn genom optionsrätten finge ett ökat intresse för jordbrukets uppdrivande, utsikter även öppnades för jordägaren att på olika sätt draga nytta av en sådan utveckling. Såsom arrendeutredningen framhållit, nöd­ vändiggör optionsrätten — i det fall att vid arrendeperiodens utgång enighet om arrendevillkoren ej föreligger mellan kontrahenterna — att villkoren måste bestämmas av utomstående, ett opartiskt organ av ena eller andra slaget. Denna omständighet synes icke behöva föranleda, afl jordägaren går miste om någon del av det vederlag som enligt skälig uppskattning mot­ svarar den upplåtna nvttjanderältens värde. Att jordägaren, så länge options­ rätten består, icke kan fritt utarrendera jorden till en spekulant, som skulle vara villig att erlägga ett högre arrende, än vad som kan påräknas bliva bestämt genom skiljenämnd, synes icke böra bedömas såsom en ogynnsam följd av systemet. Där en dylik överdriven jordspekulation kan tänkas före­ komma, torde det ur allmän synpunkt vara till fördel örn densamma mot­ verkas. Detta synes önskvärt icke minst med hänsyn till statsmakternas strävanden sedan en följd av år att förbättra inkomsterna för såväl före­ tagare som arbetare vid jordbruket i syfte att bringa dem bättre i nivå med förhållandena inom andra verksamhetsområden. Visserligen torde i byggnader och jordförbättringar nedlagt kapital böra berättiga till höjda fastighetsvär­ den och därmed lill arrendeavkomster, som motsvara .skälig förräntning av kapitalet. En väl avvägd jordbrukspolitik bör emellertid även tillförsäkra brukaren av jorden tillfredsställande nettoinkomst, och denne bör erhålla

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

del av det stegrade utbyte, som uppkommer genom den höjning av jordens alstringsförmåga, som blir en följd av hans arbete och kapitalinsats.

Med optionsrätten avses att förläna arrendatorn en viss rättslig garanti, att han även efter utgången av en arrendeperiod får kvarsitta å fastigheten. Vis­ serligen är det redan under nuvarande ordning vanligt att arrenden förlängas, och det förekommer jämväl att arrenden så att säga gå i arv från en genera­ tion till annan. Såsom ofta framhållits, är jordägaren i normala fall ange­ lägen att få behålla en arrendator som visat sig skötsam och pålitlig. Emel­ lertid äro sådana omständigheter knappast ägnade att vederlägga uppfatt­ ningen om att optionsrätten skulle vara till gagn såsom ett medel att bereda arrendatorn trygghet och självständighet. En arrendator, som saknar ett verk­ ligt rättsanspråk på att få kvarsitta efter arrendeperiodens utgång, intager en i viss mening prekär ställning, som i synnerhet gör sig märkbar, när arren­ deperioden lider mot sitt slut. Andra omständigheter än arrendatorns sköt­ samhet såsom jordbrukare, exempelvis rent personliga motsättningar, kunna tänkas inverka på jordägarens villighet att behålla arrendatorn. Denne kan ej alltid med säkerhet utgå från att den lega som kommer att avfordras ho­ nom vid ny upplåtelse blir sådan, att han kan finna med sitt intresse fören­ ligt att kvarstanna såsom arrendator. A andra sidan kunna svårigheterna för arrendatorn att lämna den plats, där han har sitt levebröd och känner sig rotfast, ofta te sig så stora, att han befinner sig i ett verkligt tvångsläge, som nödgar honom att godtaga arrendevillkor med vilka han känner sig föga till­ fredsställd. I betraktande av nu anförda förhållanden kan jag ej dela deras mening, som ansett att optionsrätten icke skulle få någon verklig betydelse för den kategori — de dugliga och skötsamma arrendatorerna -— som man med detta rättsinstitut avser att stödja.

Vad åter angår de mindre lämpliga arrendatorerna har i diskussionen ofta yppats den farhågan, att optionsrätten skulle giva dessa en opåkallad och ur allmän synpunkt skadlig förmån, i det att svårighet skulle uppstå för jord­ ägaren att få en sådan arrendator skild från fastigheten. Denna invändning förtjänar utan tvivel uppmärksamhet. Enligt arrendeutredningens förslag kan optionsrätten bringas att upphöra, om arrendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller om jordägaren avser att själv bruka fastigheten eller om det eljest på grund av särskilda förhållanden måste anses för jordägaren medföra synnerligt men att arrendatorn kvarsäter å fastigheten. För att i dylika fall ernå optionsrättens brytande erfordras att jordägaren instämmer talan senast åtta månader före arrendetidens utgång.

Såsom från flera håll erinrats torde det merendels bliva förenat med bety­ dande svårigheter att inför domstol bevisa, huruvida en arrendator i sådan grad eftersatt sina förpliktelser, att optionsrätten bör anses förverkad. Fall kunna förekomma, där arrendatorn, utan att något påtagligt avtalsbrott före­ ligger, likväl uraktlåter att hålla fastigheten i önskvärd hävd. Det kan även antagas att mången jordägare, som i och för sig skulle ha en god grund att påyrka optionsrättens brytande, skulle avstå därifrån inför tvånget att be­ höva anhängiggöra rättegång mot arrendatorn. Vad beträffar möjligheten för

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

63

jordägaren att taga fastigheten under eget bruk, är detta en utväg, som knap­

past står till buds, när syftet allenast är att få till stånd ett ombyte av arren­

dator. Till förebyggande av eventuella missbruk har nämligen i arrendeut­

redningens förslag upptagits ett stadgande som innebär, att om domstol för­

klarat optionsrätten förfallen på den grund att jordägaren avsett att själv

bruka fastigheten, denne icke, innan fem år förflutit från arrendets upphö­

rande, äger ånyo upplåta fastigheten på arrende, med mindre jordbrukskom-

missionen därtill lämnar medgivande.

Enligt min tanke bör möjligheten för jordägaren att få en mindre lämplig

arrendator skild från fastigheten kunna göras lättare, utan att systemet med

optionsrätt härigenom skulle behöva brista i effektivitet. Ett steg i denna

riktning är att omlägga själva proceduren för optionsrättens brytande. Det

synes tillräckligt att jordägaren, om han vill göra gällande att optionsrätten

bör upphöra, lämnar meddelande därom till arrendatorn på sätt om uppsäg­

ning är stadgat. I samband härmed bör han tillika vara skyldig underrätta

arrendatorn om att denne,, därest han icke vill åtnöjas med uppsägningen,

har att inom en månad instämma talan örn optionsrättens bibehållande. En

sådan anordning hindrar visserligen icke att mål angående optionsrätt kunna

komma att anhängiggöras vid domstol. Därest arrendatorn ej är sinnad att

godkänna jordägarens ståndpunkt, torde det nämligen få ankomma på arren­

datorn att bringa tvistefrågan under domstols prövning. Att initiativet sålun­

da överflyttas på arrendatorn innebär ej någon omkastning av bevisskyldig­

heten och behöver därför ej försvaga arrendatorns ställning.

För arrendatorn måste det vara av stor betydelse att tidigt få kännedom

om jordägarens avsikt att disponera över fastigheten på annat sätt än genom

utarrendering. Den av arrendeutredningen för möjliggörande härav föreslagna

tidsfristen av åtta månader har förefallit mig vara väl kort. En förlängning

av tiden till ett år synes lämpligen böra ske.

Såsom framgår av vad jag förut anfört har arrendeutredningen ansett,

att jordägaren bör kunna bryta optionsrätten för den händelse han själv

önskar taga fastigheten under eget bruk. Det torde emellertid även få anses

skäligt, att jordägaren må kunna vid arrendetidens slut, oaktat arrendatorn

förvärvat optionsrätt, överlämna arrendet till honom närskyld person. Hur

långt man bör sträcka denna möjlighet för jordägaren att bryta optionsrätten

kan givetvis vara föremål för delade meningar. Vid övervägande av denna

fråga har jag stannat vid att jordägaren bör äga rätt att vid arrendetidens

slut bryta optionsrätten för den händelse han önskar utarrendera fastig­

heten till make, eller ock barn, adoptivbarn eller någon dessas bröstarvinge.

Enligt ecklesiastika boställsordningen gäller såsom villkor för den options­

rätt, som däri finnes stadgad, att arrendatorn under viss tid väl brukat löne-

boställel. I betraktande härav kunde ifrågasättas, huruvida icke — vid ar­

rende som avses med förevarande lagförslag — arrendatorn borde vara skyl­

dig att, i händelse av uppkommen tvist rörande optionsrättens bestånd, be­

visa sin lämplighet att fortfarande inneha arrendestället. Emellertid skulle

en dylik fördelning av bevisbördan rätt väsentligt försvaga det skydd, som

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

man med optionsrätten vill förläna arrendatorsklassen. Förmånen av options­ rätt torde icke böra berövas en arrendator, vilkens kvalifikationer kunna be­ tecknas såsom nöjaktiga. Då under denna förutsättning optionsrättens be­ stånd lärer framstå såsom det normala, synes det böra ankomma på den. som vill göra gällande att optionsrätten i ett visst fall bör anses bruten, att förebringa bevisning rörande de fakta på vilka han stöder sitt påstående. Med hänsyn härtill har det synts lämpligare att — enligt arrendeutredning­ ens förslag —- i lagtexten angiva villkoren för optionsrättens brytande än att förfara i omvänd ordning och sålunda i lagtexten föreskriva under vilka närmare betingelser optionsrätten skall få äga bestånd. För att emellertid underlätta möjligheten för jordägaren att få en mindre lämplig arrendator skild från fastigheten har i förslaget såsom en särskild grund för optionsrät­ tens brytande upptagits, att arrendatorn i skötseln av jordbruket icke ådaga­ lagt den omsorg som skäligen kunnat fordras. Härigenom åstadkommes att optionsrätten kan brytas även i fall, där det icke kan direkt påvisas att ar­ rendatorn eftersatt sina kontraktsenliga förpliktelser. En försämring av jor­ dens produktionsförmåga kan exempelvis försiggå även örn vid en mera yt­ lig besiktning någon anmärkning icke synes kunna riktas mot jordens sköt­ sel. Jordägaren torde emellertid, därest jordens försvagade produktionskraft beror därav att erforderliga växtnäringsmedel icke tillförts densamma, kunna få konstaterat detta genom undersökningar av jordprov under arrendetiden.

En invändning som torde förtjäna noggrant beaktande är den, att options­ rätten skulle komma att motverka en rationalisering av jordens indelning i brukningsdelar. Bland utarrenderade brukningsdelar finnas givetvis många, vilkas ägoinnehåll eller beskaffenhet i övrigt icke motsvarar vad som under nutida förhållanden anses vara ändamålsenligt med hänsyn till den grad, vari arrendatorn måste kunna påräkna försörjning av jordbruket. Den före­ teelse, som plägat betecknas med termen ofullständiga jordbruk och som i jordpolitiken under senare år varit föremål för åtskillig behandling, spelar naturligen en framträdande roll icke blott inom det självägda utan även inom arrendejordbruket. Såsom en av grundprinciperna vid egnahemsrefor- men fastslogs av statsmakterna, att en jordbruksfastighet bör minst vara av den storleksordning att en familj kan erhålla sin försörjning av jordbruket. Undantag härifrån borde endast förekomma då jordbruket å fastigheten alle­ nast är avsett att utgöra ett stöd åt en innehavare, som genom arbete utan­ för detsamma erhåller en väsentlig del av sin utkomst. Fastigheter, som icke fylla dessa anspråk, böra antingen kompletteras med jord från närliggande fastigheter eller ock uppdelas i och för komplettering av andra ofullständiga jordbruk. Med hänsyn härtill är det av vikt, att den nuvarande indelningen i brukningslotter icke för all framtid fastlåses utan i stället möjlighet hålles öppen för en fortgående omreglering i syfte att tillskapa mera bärkraftiga jordbruk. I detta hänseende skulle arrendatorns optionsrätt i förening med en lagstadgad minimiarrendetid av fem år kunna tänkas giva upphov till vissa svårigheter. En optionsberättigad arrendator är måhända icke alltid

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

65

villig att göra sådana medgivanden som erfordras för en omreglering, om denna — såsom torde bliva det vanliga — förutsätter att den arrenderade jorden sammanslås med annan brnkningsdel eller uppdelas mellan angrän­ sande fastigheter.

Ehuru arrendeutredningen ej närmare ingått på den fråga som nu be­ rörts, erbjuder dess lagförslag dock vissa utvägar för den jordägare, som vid en tilltänkt omreglering av sina arrendefastigheter möter motstånd från op- tionsberätligade arrendatorer sida. Sålunda har såsom grund för options­ rättens brytande upptagits den omständigheten, att det på grund av sär­ skilda förhållanden måste anses för jordägaren medföra synnerligt men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. I allmänhet torde den omständigheten att en omreglering av nyssnämnda slag avses skola genomföras böra medföra optionsrättens upphörande. En framkomlig väg torde också vara att jord­ ägaren för någon tid tager fastigheten under eget bruk, varvid han bör kunna påräkna att efter verkställd omreglering erhålla jordbrukskommissio- nens tillstånd att ånyo utarrendera jorden. Båda dessa utvägar bliva givetvis lättare att utnyttja än enligt arrendeutredningens förslag, därest — såsom nyss förordats — jordägaren i och för optionsrättens brytande icke skulle behöva instämma arrendatorn till domstol. Även om med denna förändring vissa svårigheter i förevarande hänseende alltjämt torde kvarstå, ha dessa likväl icke synts böra betraktas såsom ett avgörande hinder mot optionsrättens införande. Det allmänna intresse, som innefattas i strävandena efter en fort­ gående rationalisering av jordens indelning i brukningsdelar, lärer ej behöva lida något större avbräck genom att önskemålet om ökad trygghet i arrenda- torernas besittning beaktas i den utsträckning som här avses.

Såsom ofta framhållits kräver en optionsrätt av den karaktär varom här är fråga, att arrendevillkoren, i den händelse vid arrendeperiodens utgång överenskommelse ej kan ernås, skola kunna bestämmas genom något opar­ tiskt organ. Detta förhållande har i vissa yttranden framhävts såsom en avsevärd olägenhet och åberopats såsom ett viktigt skäl mot optionsrättens införande. För egen del är jag knappast benägen att betrakta ett tvångsin- gripande i legans bestämmande såsom något från principiell synpunkt för­ kastligt, även om ett sådant ingripande självfallet i viss mån inskränker den enskilde jordägarens rörelsefrihet. Tydligt är att möjligheten för arrende­ villkorens omprövning genom skiljemannaförfarande kan innebära ett visst skydd för arrendatorn, därest omständigheterna äro sådana, att denne i hän­ delse av fritt avtal skulle lia befunnit sig i en beroende ställning. Ävenledes äro fall tänkbara, där det ligger i jordägarens intresse att en opartisk upp­ skattning av legans belopp kan verkställas.

Av särskild vikt är naturligen att arrendevillkorens bestämmande anförtros åt organ, som besitta den nödiga kompetensen och för vilka parterna kunna hysa förtroende. Enligt arrendeutredningens förslag skall nämnda uppgift handhavas av skiljemän, för vilkas verksamhet bestämmelserna i lagen örn skiljemän i huvudsak skola äga tillämpning. Emellertid har härmed kom-

tl i hann lill riksdagens protokoll 1043. 1 saini. Nr 346.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

binerats den anordningen, alt om arrendeavtalet ej föreskriver till vilket antal

och på vad sätt skiljemännen böra utses, ledamöterna i den jordbrukskom-

mission, inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen, skola vara

skiljemän. Denna anordning har synts mig kunna i princip godkännas. Här­

vid måste dock förutsättas att till ledamöter i jordbrukskommissionerna

kallas personer, som verkligen äro ägnade att uppfylla de krav på opartiskhet

och kunnighet, vilka måste ställas på förtroendemän av förevarande slag.

Kommissionernas verksamhet har hittills, i varje fall i stora delar av landet,

varit mycket begränsad. Genom den nu förordade lagstiftningen komma kom­

missionernas verksamhet och uppgifter att bliva väsentligen utökade. Det torde

även kunna övervägas, huruvida icke jordbrukskommissionernas verksam­

hetsområden borde utvidgas för att större enhetlighet vid behandlingen av

ifrågavarande ärenden skulle vinnas. Det torde emellertid vara vanskligt att

avgöra den lämpliga omfattningen av dessa nya verksamhetsområden, då

erfarenhet saknas beträffande den utsträckning, vari kommissionerna komma

att anlitas för arrendevillkorens bestämmande.

Skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader.

Gällande rätt.

Enligt allmänna arrendelagen medför utarrendering icke i och för sig

skyldighet för jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga

byggnader i ett skick, som motsvarar vad efter ortens sed och allmänna upp­

fattning är det normala. Sådan fastigheten är bebyggd vid tiden för arrende­

avtalet är arrendatorn skyldig att mottaga densamma. Ej heller är jord­

ägaren skyldig att verkställa nybyggnad eller ombyggnad, som blir behövlig

först under arrendetiden, i annat fall än då genom vådeld eller annorledes

utan arrendatorns vållande byggnad, som icke utan olägenhet kan undvaras,

blivit förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras.

Om sålunda å ena sidan någon allmän nybyggnadsskyldighet ej åvilar jord­

ägaren, har lagen å andra sidan ej heller ålagt arrendatorn att verkställa

nybyggnad, när behov därav utan arrendatorns vållande uppkommit. Frågan

om nybyggnad är i stort sett lämnad oreglerad och beroende av den lösning

som kan tänkas uppnådd på den frivilliga överenskommelsens väg. Däremot

har lagen ålagt arrendatorn skyldighet att vårda och underhålla de å fastig­

heten befintliga byggnaderna, så att de icke under arrendetiden försämras.

Har arrendatorn avhjälpt brist som fanns vid tillträdet, äger han rätt att vid

avträdet njuta ersättning av jordägaren.

Enligt de sociala arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen åligger det

jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i så­

dant skick, att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation.

Vid tillträdessynen undersökes, huruvida jordägaren uppfyllt detta åliggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr MG.

67

Befinnes brist föreligga, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och

beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom före­

läggas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Erfordras

sedermera under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last,

att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad vid tillträdes-

synen bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verk­

ställes annan än mindre reparation, är likaledes jordägaren skyldig att utan

oskäligt dröjsmål därom besörja. Dessa bestämmelser äro tvingande, och

jordägaren kan sålunda icke genom förbehåll i kontraktet fritaga sig från

den honom åliggande byggnads- och underhållsskyldigheten. Vad beträffar

arrendatorns skyldighet att underhålla åbyggnader är denna, såsom redan

framgått, begränsad till avhjälpande av sådana brister å nödiga byggnader,

som föranleda blott mindre reparation.

I den norrländska arrendelagen är jordägarens byggnads- och underhålls­

skyldighet än vidsträcktare, i det att jordägaren vid tillträdet jämväl skall ha

utfört alla erforderliga mindre reparationer. Under arrendetiden åligger där­

emot arrendatorn att ombesörja dylika reparationer.

Arrendeutredningen.

Arrendeutredningen har i sitt betänkande och de därvid fogade bilagorna

förebragt visst utredningsmaterial, avsett att belysa frågan om byggnads­

beståndets beskaffenhet vid arrendejordbruken. Detta material utgöres bland

annat av svaren på en av arrendeutredningen föranstaltad enquéte, vilken

riktats till hushållningssällskapens förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna,

jordbrukskommissionerna samt vissa sammanlutningar och bolag. Ett ytter­

ligare bidrag till kännedomen örn hithörande förhållanden har vunnits genom

en av arrendeutredningen företagen studieresa, som berört vissa orter i

Uppland, Dalarna, Västmanland, Värmland, Dalsland, Bohuslän, Västergöt­

land, Halland, Småland, Östergötland och Södermanland.

I anslutning till berörda material har arrendeutredningen anfört bland

annat följande:

Den ståndpunkt allmänna arrendelagen intoge till frågan örn nybygg­

nadsskyldighet hade varit föremål för åtskillig kritik ur synpunkten av ar-

rendatorernas sociala ställning och påkallade uppmärksamhet även med

hänsyn till det allmänna intresset av jordbrukets utveckling. Det kunde på

goda grunder ifrågasättas, huruvida den i lagens motiv uttalade förhopp­

ningen, att kontrahenternas sammanstämmande intressen skulle på den fria

överenskommelsens väg i tillräcklig grad garantera byggnadsbeståndets vid­

makthållande och successiva förnyelse, verkligen gått i uppfyllelse. Den in­

tressenas harmoni, varmed lagstiftaren här räknat, torde näppeligen i det

praktiska livet göra sig gällande med den styrka som ur skilda synpunkter

vore önskvärd. Från den i det särskilda fallet föreliggande svårigheten att

med hänsyn till växlande konjunkturer avgöra vad som verkligen vore det

ekonomiskt riktiga — en bedömning som alltid inrymde ett spekulativt mo-

™ent — kunde visserligen i detta sammanhang bortses. Men även örn det

förliölle sig så, alt från och med en viss tidpunkt en föråldrad byggnads

68

Kungl. Majlis proposition nr 346.

ersättande med ny borde för båda kontrahenterna framstå såsom den på längre sikt ekonomiskt fördelaktiga lösningen, så vore därmed ingalunda givet, att kontrahenterna verkligen handlade i överensstämmelse med vad en framsynt och klok hushållning sålunda bjöde. För den mera kortsynta eller trånga uppfattning, som naturligen här och var framträdde, syntes också varje eftergift, som kunde avvinnas medkontrahenten, vara eftersträ­ vansvärd, även örn därigenom å denne Indes en börda, som icke stöde i rim­ ligt förhållande till fördelen för den andre. Vad särskilt anginge jordägaren — som i allmänhet finge antagas vara den, som hade de största möjlighe­ terna alt uppbringa de för ett nybyggnadsföretag erforderliga kapitalresur­ serna — läge det tvivelsutan nära till hands, att stundens svårigheter, eller kanske den blotta olusten att för tillfället göra en uppoffring, mången gång undanskymde blicken för de krav som framtiden oavvisligen uppställde. Den misstanken kunde därför icke utan vidare avvisas, att den lösning frågan om nybyggnadsskyldigheten erhållit i allmänna arrendelagen i viss utsträckning kommit att innebära ett låt-gå-system, vars verkningar givit sig till känna i efterblivenhet i fråga örn arrendeställenas byggnadsstandard, en på sina håll fortskridande försämring av byggnaderna utöver den gräns, där det fortsatta underhållet framstode såsom oekonomiskt och för arren­ datorn alltför betungande.

I vad mån nu anförda, delvis på psykologiska erfarenhetssatser grundade farhågor vunne bekräftelse, örn man närmare undersökte förhållandena, sådana de tedde sig i verkligheten, vore givetvis en fråga av stöld inti-esse. Det av arrendeutredningen förebragta utredningsmaterialet tilläte knappast någon fullständig betygssättning av arrendejordbrukens byggnadsstandard inom rikets olika delar och inom olika kategorier av arrenden. I sakens na­ tur läge, alt allmänna omdömen rörande fakta av ifrågavarande slag lede av större osäkerhet än vad fallet vore med statistiska slutsatser i vanlig mening. Svårigheten att överblicka de mångskiftande fallen och det ofrån­ komliga beroendet av subjektiv värdering kunde blott alltför lätt förorsaka missvisande resultat. Arrendeutredningen ville likväl icke bestrida alt, i över- enstämmelse med vad en mängd uppgiftslämnare intygat, åbyggnadernas beskaffenhet inom vidsträckta delar av riket kunde i stort sett betecknas såsom någorlunda tillfredsställande. Den studieresa arrendeutredningen fö­ retagit kunde ock sägas i viss mån bekräfta en sådan uppfattning, i det att på flertalet besökta orter de verkställda stickproven efterlämnat övervägan­ de gynnsamma inti-yck. Vad som i förevarande lagstiftningsärende hade be­ tydelse vore emellertid frågan, huruvida de fall där byggnaderna vore un­ dermåliga — vare sig dessa huvudsakligen förekomme inom vissa landsde­ lar eller de framträdde här och var inom hela riket — vore absolut taget så många och betydande, att ett ingripande från samhällets sida syntes erfor­ derligt. Ai-rendeutredningen tvekade icke att besvara denna fråga jakande. De från vissa uppgiftslämnare inkomna enquétesvaren, sammanställda med arrendeutredningens egna iakttagelser under omförmälda studieresa, torde utgöra tillräckligt belägg för riktigheten av denna uppfattning.

De åsyftade missförhållandena förefunnes särskilt inom den kategori ar­ renden, som innefattade mindre eller medelstora jordbruk under fideikom­ miss eller enskilda jordägare. Vad bolagsarrendena anginge, syntes under senare år en vändning till det bättre ha inträffat. Ehuru givetvis även här kunde påvisas fall, där åhyggnaderna måste sägas vara i undermåligt skick, torde de ogynnsamma omdömen angående bolagsarrendena, som avgivits i äldre kommittébetänkanden, knappast numera motsvara f örhållandena i verk­ ligheten. Den påtagliga förbättring som sålunda inträtt torde icke kunna för- klax-as enbart av de goda konjunkturer som under de senaste åren varit rå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

69

dande inom skogsindustrien. Arrendeutredningen hade för sin del bibragts den övertygelsen, att den för bolagsarrendena gällande sociala arrendelagstift­ ningen i förevarande hänseende medfört gynnsamma verkningar.

Arrendeutredningen har sålunda ansett, att något måste göras för att ef­ fektivt motverka faran av en alltmer försämrad byggnadsstandard på så­ dana arrendeställen, vilka icke hittills kommit i åtnjutande av det särskilda sociala skyddet. Härvid vore enligt arrendeutredningens mening lämpligast, att ifrågakommande lagstiftningsåtgärder begränsades till de kategorier av arrenden, där missförhållandena huvudsakligen vore att finna, där ett in­ gripande motiverades av behovet av socialt skydd för arrendatorerna och där tvingande nybyggnadsbestämmelser kunde genomföras utan alltför stora olägenheter för jordägarna. Dessa villkor kunde väntas vara förhanden vid de arrenden av permanent karaktär, som avsåge mindre eller medelstora jordbruk under enskilda godsägare, fideikommiss, ideella föreningar och stiftelser.

Efter att ha bemött vissa invändningar, som varit att emotse mot en ut­ vidgning av den legala nybyggnadsskyldighetens tillämpningsområde, har arrendeutredningen kommit till det resultatet, att de i sociala arrendelag­ stiftningen förekommande bestämmelserna om nybyggnadsskyldighet för jordägaren borde — utan att deras innehåll förändrades — kunna göras till­ lämpliga även på de nyss omförmälda kategorierna av arrendejordbruk.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har ansett den föreslagna nybyggnadsskyldigheten vara alltför sträng i fråga örn sådant arrendejordbruk, som utgjordes av torp eller utgård under huvudgård till­ hörig privat ägare eller fideikommiss. Vad anginge bostadsbyggnader borde enligt reservantens mening ej uppställas strängare krav än vad gällande häl- sovårdsstadga upptoge. Beträffande ekonomihusen borde helst råda avtals­ frihet; i varje fall borde tvingande bestämmelser om nybyggnadsskyldighet ej gå längre, än att jordägaren ålades att vid tillträdet tillhandahålla ekono­ mihusen i medelgott skick efter ortens förhållanden. Till stöd för sin me­ ning har reservanten anfört bland annat följande:

De bestämmelser örn byggnadsskyldigheten, som enligt arrendeutredning­ ens förslag skulle gälla för flertalet privatarrenden, hade länge tillämpats för holagsarrenden. Man ägde sålunda en god erfarenhet om bestämmelser­ nas verkningar på bolagsjorden. Analyserade man dessa, så framstode det först, att bestämmelserna varit mycket effektiva. Bebyggelsen på bolagsfas- tigheterna finge numera betecknas som synnerligen god. Den byggnadsslan- dard, som med stöd av nu gällande sociala arrendelag i förening med den s. k. uppsiktslagen arbetats fram å bolagsjorden, läge vida högre än vad som finge betecknas som brukbart skick enligt ortens förhållanden. Förkla­ ringen härtill läge nära till hands. Arrendatorerna hade ett eget ekonomiskt intresse av att genomdriva ny- eller ombyggnader i största möjliga omfatt­ ning. Dess mindre bleve behovet av sådana reparationer, som enligt lagen ålåge arrendatorn. Jordbrukskommissioner och synemän fattade av lätt förklarliga skäl som sin uppgift att arbeta fram hästa möjliga byggnads­ bestånd i sina respektive orter och kunde därför knappast undgå att behjärta även långt gående krav från arrendatoremas sida. Kommissionerna och sy-

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

nemännen handlade oftast efter regeln, att endast det bästa vore gott nog, saint saknade anledning att låta sina beslut påverkas av jordägarnas eko­ nomiska möjligheter. Jordägarna å sin sida funne det motbjudande att pro­ cessa vid ett otal tillfällen, helst som rättegångar i dylika fall, där parternas expertutlåtanden regelmässigt stöde emot varandra med helt stridiga om­ dömen, kunde vara till sin utgång synnerligen ovissa. Bolagen hade därför allmänt underlåtit att överklaga syner eller förelägganden från jordbruks- kommissionerna, även om byggnadskraven ofta synts dem onödigt dyrbara eller överdrivna.

De vunna erfarenheterna om byggnadsbestämmelsernas ekonomiska verk­ ningar å bolagsfastigheterna vore även fullt klara. Så gott som alla större bolagsförvaltningar hade funnit, att arrendeavgälderna ej försloge att täcka de årliga byggnadskostnaderna; och detta trots att lagen numera varit gäl­ lande så länge, att de så att säga anhopade bristerna vid lagens ikraftträdan­ de för länge sedan blivit avhjälpta och det numera endast gällde det löpande underhållet eller det successivt framträdande förnyelsebehovet. Bolagen finge alltså, trots att deras arrendeavgälder plägade vara fullt i nivå med det för respektive orter normala, taga medel ur företagens övriga rörelser för att täcka de belopp, varmed byggnadskostnaderna årligen överstege de sam­ manlagda arrendebeloppen. Detta innebure, att varje form av ränta eller avkastning från den utarrenderade jorden vore borta. Innehavet av utarren­ derad jord under sociala arrendelagen lämnade icke någon avkastning utan förorsakade tvärtom ägaren en direkt årlig förlust. Det vore häri anled­ ningen vore att söka till att bolagen i stor skala realiserade sina jordbruk. Man hade till och med ganska allmänt gjort detta till priser, avsevärt under­ stigande de i respektive orter gällande, emedan härvid uppkommande för­ lust ofta varit att betrakta som ringa i jämförelse med de årliga förluster, som själva innehavet av arrendejordbruken förorsakade på grund av be­ stämmelserna om byggnadsskyldigheten.

I belysning av dessa erfarenheter från bolagsegendomarna borde man be­ döma arrendeutredningens förslag örn att införa motsvarande bestämmelser för flertalet utarrenderade privatjordbruk. Det förelåge här ett lagförslag, som ville tvångsvis föreskriva, att i stort sett all avkastning från den ut­ arrenderade jorden skulle investeras i nybyggnader eller reparationer å byggnadsbeståndet. Flertalet privata jordägare kunde icke bära en sådan ekonomisk tunga, enär de icke hade inkomster av annan rörelse att kunna falla tillbaka på. Avkastningen från den utarrenderade jorden betydde myc­ ket eller kanske allt i deras budget, och när sagda inkomst i ett slag bort- fölle, så kunde följderna bli katastrofartade. Man behövde endast tänka sig in i det regelmässigt föreliggande fall, att de utarrenderade fastigheterna vore mer eller mindre högt belånade samt att arrendeavgälderna väsentligen användes för att betala räntorna. Om nu genom tvingande lagbestämmelser all avkastning från jorden under en lång följd av år skulle investeras i bygg­ nadsbeståndet, bleve räntorna nödlidande samt exekutiva försäljningar lag­ stiftningens mest påtagliga följd. Riskerna härför vore så mycket mera påtagliga, som standarden å byggnadsbeståndet på privatjordbruken torde vara väsentligt lägre än vad förhållandet vore på bolagsjorden. — Då ut­ redningen ej någonstädes uttalat, att den praxis, som tillämpats beträffande byggnaderna å bolagsjorden, varit för bård eller krävande, ägde man draga den slutsatsen, att enahanda krav enligt utredningens mening nu skulle ställas även på privatarrendenas byggnader. Den anvisade utvägen att söka dispens torde bliva av mycket ringa värde.

Problemets kärna läge ej däri, huruvida den ena eller andra parten i ar­ rendeförhållandet ägde största förmågan att bära byggnadstungan. Vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

71

frågan gällde vore, huruvida genom tvingande lagbud byggnadsbeståndet å

praktiskt taget all utarrenderad privat jord i landet skulle bringas upp till

en nivå, ofantligt mycket högre än den nuvarande, ävensom huruvida denna

tvångsinvestering kunde genomföras utan jordägarnas ruin. Enligt reser­

vantens mening vore det nödvändigt, att en skillnad upprätthölles i bestäm­

melserna om byggnadsskyldigheten, mellan å ena sidan bolagsfastigheterna

och de med dem nu jämställda samt å andra sidan de privatarrenden under

huvudgård, som utredningen föreslagit nu skola införas under lagens socia­

la del.

En annan ledamot av arrendeutredningen (herr Falk) har föreslagit upp­

tagande i allmänna arrendelagen av en tvingande bestämmelse, enligt vilken

jordägaren vid arrendatorns tillträde skulle avlämna erforderlig hostad i så­

dant skick, som överensstämde med hälsovårdsstadgans föreskrifter, och

även under arrendetiden hålla bostäderna i sådant skick. Till stöd härför

har anförts följande:

Att jordägaren enligt allmänna arrendelagen icke hade någon förpliktelse

i fråga örn fastighetens bebyggande kunde icke vara tillfredsställande. I varje

fall måste man vara berättigad uppställa det minimikrav, att vid arren-

datorernas tillträde funnes erforderliga bostäder av sådan beskaffenhet, att

deras nyttjande icke vore förenat med fara för de inneboendes hälsa samt

att jordägarna även under arrendetiden skulle hålla bostäderna i sådant

skick. Bostäderna å åtskilliga av de fastigheter, för vilka den allmänna

arrendelagen enligt förslaget skulle gälla, uppfyllde icke dessa minimiford-

ringar. Det måste betecknas såsom ett synnerligen allvarligt missförhållan­

de, örn någon ändring härutinnan icke komme att inträda. Att en förbätt­

ring av bostadsbeståndet i erforderlig utsträckning skulle kunna åstadkom­

mas på det frivilliga avtalets väg syntes icke vara att förvänta. Ej heller

kunde man fordra, att arrendatorerna på egen bekostnad skulle verkställa

nybyggnad eller företaga behövliga större reparationer å boningshusen. Ofta

torde de sakna kapital härför. Även i de fall, då en arrendator kunde upp­

bringa för nybyggnad erforderliga medel, torde han i allmänhet draga sig

för att verkställa ett dylikt företag, då han enligt IG § i den allmänna arren­

delagen hade utsikt att erhålla allenast obetydlig om ens någon ersättning

härför.

Enär den allmänna arrendelagen icke ålade någon av kontrahenterna

byggnadsskyldighet, hade i flera fall yppats tvekan hos hälsovårdsnämnder­

na angående frågan till vilken part ett föreläggande att avhjälpa brister å

bostadslägenhet skulle riktas. För den händelse hälsovårdsnämnden före­

läde arrendatorn att avhjälpa brister, hade denne efter arbetets utförande

icke enligt nyttjanderättslagen någon rätt att rikta ersättningskrav mot jord­

ägaren. Det måste anses vara synnerligen otillfredsställande, att en hälso­

vårdsnämnd sålunda komme att avgöra, vem kostnaden för ett byggnads­

arbete komme att drabba.

De av reservanten förordade lagbestämmelserna skulle komma att verk­

samt bidraga till höjande av den på många håll alltför låga bostadsstandar­

den å arrendefastigheterna. Då föreläggande av hälsovårdsnämnd att av­

hjälpa brister å bostäderna alltid skulle komma att meddelas jordägarna,

erhölle hälsovårdsnämnderna möjlighet att på ett mera effektivt sätt än för

närvarande ingripa i sådana fall, då bostäderna vöre i undermåligt skick.

Mot de förordade bestämmelserna torde man ej med fog kunna invända, att

jordägarna genom desamma skulle bliva alltför betungade i ekonomiskt av­

seende. Om jordägarna hade så svag ekonomi, att de ej kunde tillhanda­

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

hålla arrendatorerna erforderliga bostäder av sådan beskaffenhet, att de

överensstämde med hälsovårdsstadgans föreskrifter, funnes möjlighet för

dem att erhålla statliga lån och bidrag.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har principiellt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Hallands, Värm­

lands, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, hushållningssäll­

skapens förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna i Kristianstads, Hal­

lands, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, jordbrukskommis-

sionema i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Kopparbergs, Väs­

ternorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Riksföi’bundet landsbygdens

folk ävensom Svenska lantarbetareförbundet samt Svenska skogs- och flott-

ningsarbetareförbundet. De båda sistnämnda förbunden ha tillika instämt i

herr Falks yrkande örn upptagande i allmänna arrendelagen av bestämmel­

ser om nybyggnads- och underhållsskyldighet för jordägaren.

Av övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha de flesta anslutit

eller närmat sig till den av herr Tamm framförda reservationen.

Åtskilliga ställa sig emellertid i huvudsak avvisande till tanken att införa

legal nybyggnadsskyldighet för arrenden under andra ägarekategorier än

dem som för närvarande beröras av den sociala arrendelagstiftningen. Så är

fallet med länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs, Skaraborgs och Norrbottens

län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna

i Stockholms stad och län, Uppsala, Östergötlands, Västmanlands, Väster­

bottens och Norrbottens län, Kalmar läns norra hushållningssällskaps för­

valtningsutskott, Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, jordbruks-

kommissionerna i Uppsala, Östergötlands, Älvsborgs (södra distriktet), Ska­

raborgs och Västerbottens län ävensom Sveriges skogsägareförbund, Svenska

lantarbetsgivareföreningen och fideikommisskommitterade. Även domänsty­

relsen och ett flertal Överjägmästare och domänintendenter lia ställt sig av­

visande.

Domänstyrelsen har yttrat bland annat följande:

Statens jordbruksdomäner hade under de senaste tio åren redovisat en

nettoavkastning, som i medeltal motsvarade endast 1.62 procent av egendo­

marnas taxeringsvärden. Det borde härvid framhållas, att årligen försåldes

ett stort antal egendomar, i första hand de mindre och medelstora samt så­

dana, som ur ekonomiska synpunkter icke ansetts böra behållas i kronans

ägo. Under åren 1929—1938 hade sålunda avyttrats 2,357 fastigheter eller

delar därav (skogsjordbruk ej inräknade) till en sammanlagd köpeskilling

av omkring 18,830,000 kronor.

Utarrendering av jord vore sålunda en svag affär. Med hänsyn till den

byggnadsstandard, som numera allmänt betraktades som eftersträvansvärd

ur såväl hygienisk som arbetsbesparande synpunkt, kunde man icke räkna

med att det ekonomiska resultatet av utarrendering härefter kommc att bli

bättre. Genom de ökade kostnaderna för jordbrukets byggnader och de i

samband därmed starkt stegrade arbetslönerna inom byggnadsbranschen på

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

73

landsbygden torde vidare den gräns, där det egentliga jordvärdet försvun­ ne, komma att förskjutas uppåt till allt större gårdar.

Såvitt förhållandena sålunda kunde överblickas måste en utsträckning av de sociala arrendebestämmelserna till i förslaget upptagna ägarekategorier medföra en katastrof i avseende å det ekonomiska utbytet från de härav be­ rörda jordbruken. Jordägarna måste för gårdarnas iordningställande och underhåll tillskjuta dels därifrån påräknade arrendeavgälder och dels där­ utöver belopp, som med ledning av uppgifter från domänstyrelsens skogs­ jordbruk kunde antagas komma att ungefärligen motsvara arrendeavgälder- nas storlek. Skogsbolagen och domänstyrelsen hade väl tillgång till andra inkomster för bestridande av utgifterna i fråga, men man kunde icke räkna med att så alltid skulle vara förhållandet beträffande de enskilda jordägar­ na. Och även där så vore fallet, vore det naturligt att dessa jordägare — om särskilda skäl för behållande av ställena icke förelåge — icke ville fortsätta med en hantering, till vilken de årligen måste tillskjuta kapital från annat håll.

Jordbrukskommissionen i Uppsala lein har anfört:

Om förslaget bifölles, måste verkningarna för vissa jordägare bliva kata­ strofala. Att samma bestämmelser redan vore gällande för bolag och av dessa kunnat bäras till synes idan större olägenhet finge icke tagas som bevis för att de utan svårare följder kunde tillämpas även för utarrenderade privat­ jordbruk. Det vore känt att de bolagsjordbruk som det här gällde endast medförde direkt förlust och i längden skulle bli ruinerande, därest icke and­ ra grenar av bolagsrörelsen ännu så länge kunnat upptaga och balansera nämnda förluster. Byggnadsfrågan — icke minst dess ekonomiska innebörd -— vöre redan för flertalet jordägare ett verkligt problem. Ökade material­ kostnader och höjda arbetslöner vöre starkt bidragande orsaker härtill. Det fortgående organiserandet av landsbygdens byggnadsarbetare hotade att lam­ slå ali byggnadsverksamhet vid jordbruket. I följd härav måste vid de själv- ägda jordbruken sådana jordägare, vilka överhuvudtaget vore tvungna att anlägga räntabilitetssynpunkter, utföra oundgängligen erforderliga byggnads­ arbeten med eget folk. Men vid arrendebruk under de föreslagna bestämmel­ serna bleve det icke jordägaren utan synemännen, som skulle bestämma icke endast vad som skulle byggas utan även i vilken takt det skulle ske. Där måste alltså byggnadsarbetet utföras med lejt — hädanefter organiserat — folk. Under trycket av den propaganda, som bedreves i det i och för sig vällovliga syftet att göra både bostads- och ekonomibyggnader på landet så moderna, bekväma och arbetssparande som möjligt, och påverkade i samma riktning av arrendatorn och de hjälptrupper denne vid synetillfället kunde mobilisera komme sannolikt synemännen att pådöma byggnadsarbeten som för jordäga­ ren bleve ruinerande. Men örn sparsamhetssynpunkter och räntabilitetsbe- räkningar helt åsidosattes, komme följden härav att gå ut över icke endast jordägare utan i sisla hand även arrendatorerna. Alt dispensmöjligheter er­ bjödos för vissa fall, borde icke överskattas, enär deras utnyttjande i prak­ tiken torde erbjuda stora svårigheter. — Avtalsfriheten och dess möjligheter för jordägare och arrendator att i samråd bestämma vad som krävdes i fråga om nybyggnad och vad av det gamla som nöjaktigt kunde repareras och mo­ derniseras vore i detta sammanhang en ekonomisk faktor, som för jordbruk i enskild ägo icke under nuvarande förhållanden bol de tillspillogivas. Även för en ekonomiskt mindre stark arrendator kunde det vara klokt att under några år ålnöjas med något mindre bekvämlighet men samtidigt få åtnjuta fördelen av mindre arrendeutgifter. Hälsovårdsnämnden och blivande bo­ stadsinspektion utgjorde tillräcklig garanti för nöjaktig förbättring i fråga örn bostäder

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Svenska lant arbet sgivare föreningen bär anfört bland annat följande:

Det vore påtagligt, att bolagsjordens byggnadsstandard under den korta lid, varunder nybyggnadsskyldigheten varit gällande, blivit höjd betydligt ut­ över vad som kunde svara mot uttrycket ’i brukbart skick'. Anledningen härtill vore lättförståelig: arrendatorernas intresse av att genomdriva ny- el­ ler ombyggnader i största möjliga utsträckning hade vid syneförfarandet ofta mötts med det tillmötesgående, som ej sällan påträffades hos personer vilkas egen ekonomi ej därav berördes. Resultatet härav vöre lika lättförståeligt: arrendeavgälderna hade ofta ej räckt att täcka ens de årliga byggnadskost- naderna. Då nu arrendeutredningen ville införa enahanda bvggnadsbestäm- melser beträffande arrenden under såväl större som mindre privata jord­ ägare, funnes all anledning tro, att bestämmelserna komme att verka på samma sätt och giva i stort sett samma resultat som det nyssnämnda. Be­ stämmelserna komme sålunda med all sannolikhet alt beröva jordägarna praktiskt taget all inkomst av arrendejorden. För den jordbrukare, som till någon väsentligare del hade sin inkomst av arrendejorden, bleve lagens ge­ nomförande ett allvarligt slag. Men även för övriga jordägare komme från­ varon av inkomst eller en kraftig minskning av intäkterna av arrendejorden att bli alltför betungande. Det finge dock beaktas att det övervägande flerta­ let jordägare hade sin jord intecknad.

Fideikommisskommitterade lia anfört:

Förslaget medförde utomordentligt vittgående ekonomiska konsekvenser för fideikommissens vidkommande. Innebörden av dessa kunde bäst be­ dömas, örn man studerade de sociala lagbestämmelsernas verkningar på bo- lagsjorden. Bolagsgårdarnas byggnadsbestånd torde nu befinna sig en klass högre än bebyggelsen å enskild jord, vare sig denna vore utarrenderad eller under eget bruk.

För fideikommissens vidkommande ville kommittén framhålla, att den lägre standarden i bebyggelsen måste ses mot bakgrund av de i allmänhet låga arrendeavgälderna. Jordägarna hade vanligen icke ansett sig kunna utföra dyrbara byggnadsarbeten utan en viss höjning av arrendebeloppen. När arrendatorerna tillfrågats, örn de önskade nybyggnader och vore villiga att, sedan dessa utförts, erlägga ett något förhöjt arrende, hade arrendatorer­ na vanligen svarat, att de avstode från alla nybyggnader eller förbättringar å husen, blott de finge bibehålla de förutvarande låga arrendena.

Arrendeutredningen ville nu genom lagtvång på en gång eller under kort övergångsperiod lyfta upp byggnadsstandarden å den utarrenderade en­ skilda jorden i nivå med den standard, som under trycket av berörda lag­ stiftning drivits fram på bolagsjorden. Hela kostnaden härför skulle likaledes genom lagtvång läggas på jordägarna. Ett i bästa skick satt byggnadsbe­ stånd skulle visserligen kunna tänkas föranleda höjda arrendeavgälder. I praktiken torde emellertid detta knappast komma att bli helt realiserat. Det hade — särskilt av egnahemskommittén — påvisats, att en fullgod bebyggel­ se å ett mindre jordbruk aldrig kunde förräntas eller amorteras genom jord­ brukets avkastning. Även för arrendejordbrukens vidkommande torde det komma att bli så, att byggnadsbeståndets fullständiga upprustande komme att kräva kapitalutlägg, som näppeligen kunde förräntas utan som åtminsto­ ne delvis finge från början avskrivas. Jordbrukskommissionerna komme sannolikt att fixera arrendena efter vad jordbruken kunde avkasta under medelgod drift men icke efter vad det kostade att ställa jordbrukets bygg­ nadsbestånd och övriga fasta utrustning i komplett skick.

I detta sammanhang kunde framhållas, att fastighetstaxeringsnämnderna allmänt vore benägna att åsätta brukningsdelar med nya eller goda hus för­

Kungl. Majlis proposition nr 346.

75

höjda taxeringsvärden. Om nu arrendelagen tvingade till omfattande ny­

byggnader å arrendegårdarna, hade man sålunda att emotse, att taxerings­

värdena å dessa efter hand höjdes. Härav följde ökade kommunal-, lands­

tings- och vägskatter men, enligt vad nyss sagts, säkerligen i de flesta fall

icke några höjda arrendebelopp.

Nu kunde visserligen sägas, att en höjning av bebyggelsestandarden å ar­

rendejordbruken av sociala skäl ovillkorligen måste ske samt att jordägarna

väl vore de, som borde bekosta denna åtgärd och även hade större ekonomisk

möjlighet härtill än arrendatorerna. Emellertid kunde sådana synpunkter

icke motivera de föreslagna lagstiftningsåtgärderna. Flertalet jordägare, och

bland dem kanske främst fideikommissinnehavarna, ägde nämligen icke eko­

nomisk möjlighet att genomföra den påfordrade kapitalinvesteringen i före­

skriven ordning. Ett lagfästande och tillämpande av förslaget skulle hastigt

bringa på obestånd en betydande del av de jordägare som hade många ar­

rendelägenheter.

Ett ekonomiskt tvång av förevarande slag ställde sig olika för ett jord­

ägande bolag och för en privatperson. Bolaget ägde oftast inkomster av in­

dustriell rörelse, som kunde tillgripas för byggnadsskyldighetens fullgörande.

Privatmannen hade vanligen ej denna möjlighet. Därtill komme den utom­

ordentligt stora skillnaden i beskattningens tyngd för bolag och enskilda.

Bolagen hade icke någon förmögenhetsskatt, allra minst någon progressiv

sådan. Deras inkomstskatt hade visserligen tidigare varit i viss mån progres­

siv, beroende på förhållandet mellan vinst och kapital. Den hade dock varit

lägre än den för fysiska personer gällande inkomstskatteskalan. I fortsätt­

ningen finge bolag blott 10 procent proportionell inkomstskatt. För privata

jordägare dreve den starka progressiviteten i inkomstskatten snart upp sag­

da skatt över bolagens. Därtill komme den ordinarie och den särskilda för­

mögenhetsskatten, vilka bleve utomordentligt kännbara, emedan de stora

jordegendomarna representerade höga taxeringsvärden, varå emellertid en

vanligen blott mycket låg avkastning erhölles. Enskilda ägare av större

jordegendomar, vartill fideikommissen främst räknades, komme stundom

upp till en statsbeskattning av upp till 50 procent av nettoinkomsten mot bo­

lagens motsvarande 10 procent. Dessa siffror torde tillräckligt klart visa, att

enskilda jordägare icke närmelsevis hade samma ekonomiska möjlighet som

bolagen att tåla de bördor den sociala jordlagstiftningen pålade. Få vore de

innehavare av fideikommiss eller andra större jordagods, vilka bleve i stånd

att fullgöra en räntelös kapitalinvestering i fastigheterna av den storlek, som

de föreslagna byggnadsbestämmelscrna skulle framtvinga. För de flesta

skulle ett tillämpande av förslaget nödvändiggöra ett frånträdande av fas­

tigheterna. Möjligen torde en och annan söka rädda sig genom att taga

arrendegårdarna under eget bruk.

Angivna svårigheter innebure icke, att man borde helt avslå från att söka

arbeta fram ett förbättrat byggnadsbestånd. Men detta borde ske i en annan

ordning än den av utredningen föreslagna. Det äventyrliga i förslaget läge

däri, att den önskvärda förbättringen icke finge ske i etapper, efter jord­

ägarens ekonomiska förmåga och vid tidpunkter, då byggnadsarbetena med

minsta möjliga kostnad kunde genomföras. Det vore en oerhörd skillnad

mellan alt enligt förslaget praktiskt taget på en gång, kanske under loppet

av en femårsperiod, försätta alla åbyggnader å landets utarrenderade jord­

bruk under huvudgård i fullgott skick enligt den höga standard, varom nu

vöre fråga, mot att efter hand förbättra byggnaderna under iakttagande av

att det som vore användbart av äldre hus sattes i stånd genom reparationer

samt att nybyggnader endast genomfördes, då så vore helt nödvändigt. Den

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 346-

anvisade utvägen att genom dispens förmildra byggnadsbestämmelserna fun­ ne kommittén vara skäligen värdelös.

Genom de befogenheter som uppsiktslagen förlänade jordbrukskommissio- nerna bleve dessa normgivande beträffande byggnadsstandarden. All erfa­ renhet visade emellertid, att när statliga organ hade att föreskriva normer för i socialt syfte tillkomna byggnadsarbeten, mer hänsyn toges till att åstad­ komma ett högklassigt resultat än till att för måttliga kostnader åstadkomma hus, som på ett tillfyllestgörande sätt kunde betjäna sitt syfte. Man finge ej heller förbise, att arrendatorerna, sedan de genom optionsrätten och genom arrendevillkorens föreskrivande av jordbrukskommissionen blivit helt obe­ roende av jordägarens vilja och åtgärder, förvisso komme att skruva upp sina pretentioner å byggnadernas beskaffenhet samt söka påverka synemän och jordbrukskommissioner att ålägga jordägarna att utföra så omfattande och inventiösa byggnadsarbeten som möjligt.

Departementschefen.

Arrendeutredningen har framhållit att något måste göras för att effektivt motverka faran av en alltmer försämrad byggnadsstandard på sådana arren­ deställen, vilka icke hittills kommit i åtnjutande av det särskilda sociala skyddet. I de yttranden, som avgivits över arrendeutredningens förslag, har väl från skilda håll gjorts gällande, att något verkligt behov av åtgärder i fö­ reslagen riktning icke skulle föreligga. Många synas anse, att det i stort sett vore väl beställt med åbyggnaderna å arrendeställena. Enligt min uppfatt­ ning torde man emellertid knappast med framgång kunna bestrida, att all­ varliga missförhållanden i förevarande hänseende äro för handen. Även örn de flesta utarrenderade egendomar ha ett försvarligt byggnadsbestånd, så äro dock de fall alltför talrika, där boningshus eller ekonomibyggnader eller ock samtliga åbyggnader äro förfallna eller eljest undermåliga. Vid en reform av arrendelagstiftningen kunna dylika missförhållanden ej förbigås. Det kan ej heller antagas att en fri avtalsrätt skall kunna tillfredsställande garantera, att de nuvarande bristerna inom rimlig tid avhjälpas och att en fortsatt ut­ veckling till det sämre förebygges.

Emellertid ligger det i öppen dag, att ett på lagstiftningsvägen gjort ingri­ pande, varigenom på jordägaren lägges skyldighet att verkställa nybyggnad, i den mån så erfordras för att åbyggnaderna skola motsvara vissa legala krav, möter betydande svårigheter. Härvidlag är det icke nog därmed, att många enskilda jordägare med hänsyn till sin ekonomiska ställning torde finna det svårt eller omöjligt att göra de önskvärda kapitalinvesteringarna i sina arrendegårdars åbyggnader. Mycket talar för den uppfattningen, att jordbrukets byggnadsfråga överhuvudtaget genom utvecklingen under se­ nare år kommit i ett kritiskt och svårlöst läge. En fortgående förnyelse av byggnadsbeståndet — vilken uppenbarligen måste äga rum därest ej pro­ duktionen skall bliva lidande — hämmas genom den disproportion, som upp­ kommit mellan jordbrukets ekonomiska bärighet och byggnadskostnaderna å landsbygden. Att de med nuvarande krisläge förknippade särskilda om­ ständigheterna ytterligare försvåra möjligheten att tillföra jordbruket bygg-

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

77

nadskapital torde ej behöva närmare utvecklas. Från vissa håll har till och

med gjorts gällande, att det flerstädes redan nu skulle vara omöjligt att

förränta sådant kapital, som nedlagts i arrendegårdarnas byggnader. Häre­

mot får visserligen erinras, att i varje fall i fråga om arrendegårdar i lan­

dets skogstrakter man vid dylika förräntningskalkyler — vilket ofta icke

sker —- måste taga med i beräkning så stor del av inkomsten från fastig­

hetens skog, som belöper på den skogsmark, som den utarrenderade egen­

domen vid avstyckning skulle tilläggas.

Även med beaktande av förut antydda svårigheter kan jag dock i princip

dela arrendeutredningens mening, att byggnadsskyldighet — vid de kategorier

av arrenden som i förslaget avses — bör legalt åvila jordägaren. En dylik

byggnadsskyldighet är ägnad att inskärpa betydelsen av att intet i onödan

försummas, när det gäller att förse arrendeställena med vad dessa oundgäng­

ligen behöva i fråga örn sunda bostäder och brukbara ekonomibyggnader.

Med byggnadsskyldigheten undanröjes det låt-gå-system, som kännetecknats

därav att gamla och otidsenliga byggnader bibehållits år efter år, oaktat de­

ras fortsatta underhåll inneburit en oskälig börda för arrendatorn och från

samhällsekonomisk synpunkt tett sig förlustbringande. Att skyldigheten att

besörja nybyggnad lägges på jordägaren lärer jämväl privaträttsligt sett vara

den naturligaste lösningen. En jordägare, som upplåter sin fastighet till id­

kande av jordbruk, bör i vanliga fall kunna svara för att fastigheten är för­

sedd med de för ändamålet nödiga åbyggnaderna. Och det har icke utan fog

kunnat framhållas, att den jordägare, vilkens resurser icke tillåta att honom

underlydande arrendegårdar hållas i det skick, som motsvarar det för pro­

duktionens upprätthållande oundgängligen erforderliga, med fördel skulle

kunna överflytta sitt jordinnehav på andra, av vilka man kan emotse en

bättre ordning.

Likväl framstår det såsom tämligen uppenbart, att kontrahenternas fria

rådighet i fråga om byggnadsskyldigheten —- särskilt under de i nuvarande

tidsläge rådande svårigheterna — kan innebära en fördel så till vida, att den

möjliggör en smidig anpassning efter varierande situationer och omständig­

heter. Vid införandet av byggnadsskyldighet för jordägaren kan måhända ett

dylikt lagande efter lägligheten icke i samma grad åvägabringas. Emellertid

blir det av vikt att tillse, att byggnadsskyldigheten i den praktiska tillämp­

ningen icke genomföres stelt och schablonmässigt och utan vederbörligt

hänsynstagande till de konkreta fallens växlande karaktär. Att nybyggnads­

verksamheten icke får forceras på sådant sätt, att jordägarens ekonomiska

ställning äventyras, är självfallet. Och att även det allmänna läget manar

till sparsamhet och återhållsamhet i de hänseenden varom här är fråga be­

höver blott i förbigående erinras.

I betraktande härav torde med införandet av byggnadsskyldighet böra för­

bindas möjlighet för jordägaren att erhålla dispens eller uppskov. Vad ar­

rendeutredningen i sådant avseende föreslagit har jag icke kunnat finna

tillräckligt. I arrendeutredningens förslag har såsom särskild dispensgrund

upptagits den omständigheten att jordägaren, för att kunna planmässigt

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade bruk­ ningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande i det föreliggande fallet. Man har med denna bestämmelse sökt möjlig­ göra, att å ett egendomskonrplex byggnadsbeståndets upphjälpande skall kunna fortskrida efter en viss plan, som uppgjorts icke så mycket efter den kronologiska följden av de väntade byggnadskraven som fastmera efter möj­ ligheten att med de till buds stående begränsade resurserna i första hand till­ godose de mest trängande behoven. Såsom arrendeutredningen själv erinrat torde emellertid förverkligandet av detta syfte komma att hindras därige­ nom, att optionsberättigade arrendatorer, enligt de föreslagna reglerna an­ gående dispens, äga möjlighet att genom att vägra samtycke till dispens rubba en tilltänkt byggnadsplan för de till viss jordegendom hörande arrendegår­ darna. Denna svårighet har påtalats i ett flertal avgivna yttranden. Enligt min mening bör frågan kunna lösas sålunda, att ett särskilt dispensförfa­ rande inrättas för sådana fall där en arrendator — på grund av de tilltänkta reglerna angående en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna rörande op­ tionsrätt — kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits. Efter­ som optionsrätten i dylika fall knytes till ett äldre avtal på sådant sätt, att den innebär en rubbning till arrendatorns förmån av ett före lagens ikraft­ trädande uppkommet rättsförhållande, torde det icke ligga något oegentligt däri, att verkningarna av detta ingrepp begränsas genom särskild anordning. Till övergångsbestämmelserna har därför synts böra fogas ett stadgande, enligt vilket — i de fall varom här är fråga — jordbrukskommissionen på ansökan skall kunna medgiva jordägaren befrielse från de föreskrivna skyl­ digheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse skall ock, när särskilda omständigheter därtill föranleda, kunna medgivas för efterföl­ jande arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande. Genom dessa regler ernås möjlighet att, om så skulle befinnas erforderligt, i viss omfattning uppskjuta reformens genom­ förande i praktiken och att i allt fall sörja för nödig hänsyn och återhåll­ samhet i de särskilda fallen. Samtidigt vinnes dock kontroll över att icke alltför svåra missförhållanden i fråga örn byggnadsskicket tillåtas fortbestå.

Den kritik, som framkommit mot arrendeutredningens förslag, har väsent­ ligen koncentrerats till frågan örn innehållet i de stadganden som skulle kom­ ma att reglera byggnadsskyldigheten. Detta innehåll skulle enligt förslaget bliva detsamma som enligt de nu gällande bestämmelserna för arrenden un­ der bolag och med dem likställda jordägare. Häremot har gjorts gällande att dessa bestämmelser visat sig i praktiken kunna leda till en byggnadsstandard, som vore överdrivet dyrbar och som läge vida högre än vad som motsvarade kravet på brukbart skick enligt ortens förhållanden. Förklaringen härtill har ansetts ligga däri, att de synemän och jordbrukskommissioner, vilka ha att träffa avgöranden angående nybyggnadsskyldighet, såge som sin uppgift att arbeta fram bästa möjliga byggnadsbestånd i sina orter och därför vore be­ nägna att tillmötesgå även långt gående krav från arrendatorernas sida. Att bolagen, vilka icke varit beroende av inkomsterna från jordbruk, kunnat bära

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

79

de betungande utgifter som detta system medfört, bevisade icke att bestäm­

melserna kunde utsträckas till att gälla även för jordägare, för vilka den ut­

arrenderade jordens avkastning hade en avgörande ekonomisk betydelse. Av

dylika synpunkter har dragits den slutsatsen, att för arrenden under privata

jordägare borde gälla andra och mildare regler om nybyggnadsskyldighet än

för arrenden under bolag.

En dylik kategoriklyvning torde från principiell synpunkt vara föga till­

talande. Att lagen — i den mån den nu ålägger jordägaren att bekosta er­

forderlig nybyggnad — skulle uppställa olika minimikrav i fråga örn bygg-

nadsskicket, allt eftersom jordägaren är ett bolag eller en enskild, skulle

knappast tillfredsställa rättsuppfattningen och i många fall kunna med­

föra stötande resultat. Det är tydligt, att en sådan åtskillnad skulle i hög

grad befordra den tendens till överdrifter, som ansetts framträda i den

praktiska tillämpningen av de nu gällande nybyggnadsbestämmelserna. Dä­

rest det förhölle sig så, att dessa bestämmelser uppammat ett byggnadsskick,

som icke kan försvaras från jordbruksekonomisk synpunkt, borde en sådan

ordning knappast vidmakthållas ens för den kategori av jordägare, som för

närvarande beröres därav.

Enligt gällande sociala arrendelag åligger det jordägaren att vid tillträdet

avlämna för jordbruket nödiga byggnader i sådant skick att därå ej tarvas

ombyggnad eller annan än mindre reparation. Detta stadgande — vartill

dock knutits en närmare förklaring angående innebörden av begreppet mindre

reparation —- utgör knappast tillräcklig ledning för synemännen vid deras

avgörande, huruvida nybyggnad eller större reparation skall föreskrivas. Med

stöd av lagens motivering har det ansetts, att om en vid tillträdet befintlig

byggnad vore i brukbart skick, densamma borde godkännas, även örn den

icke befunne sig i ett efter ortens sed fullt behörigt skick. Arrendeutredningen

har vidare uttalat att synemännen vid sitt bedömande, huruvida något ytter­

ligare hus borde uppföras samt vilken storlek och beskaffenhet detta borde

erhålla, borde taga hänsyn till ortens sed, för såvitt denna holle sig inom ra­

men för en sund jordbruksekonomi. Enligt min mening bör strängare krav

på byggnadsbeståndets beskaffenhet icke uppställas än att bostadshusen äro

i förhållande till ortens sed tillräckligt rymliga och ur hygieniska synpunkter

tillfredsställande samt att ekonomibyggnaderna tillgodose fordringar, som ur

jordbruksekonomiska synpunkter kunna vara försvarliga. Emellertid kan

det antagas att lagen ej alltid tolkats i överensstämmelse med berörda normer

och att man i den praktiska tillämpningen mången gång funnit sig böra ställa

kraven på byggnadsskick något högre än som motsvarar lagens fordringar,

därest dessa uppfattas på sätt nyss angivits.

Det har under sådana förhållanden synts påkallat att i lagtexten närmare

precisera jordägarens åligganden i fråga om nybyggnad. Vad först angår

bostadshusen har arrendelagens krav på viss byggnadsstandard — i överens­

stämmelse med yrkande som reservalionsvis framförts inom arrendeutred­

ningen och som vunnit gillande i flertalet avgivna yttranden — anslutits till

vad gällande hälsovårdsstadga i sådant hänseende föreskriver. Beträffande

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 316

ekonomibyggnaderna har nybyggnadsskyldigheten synts böra mildras på så sätt att beskaffenheten av de byggnader, som jordägaren har att tillhanda­ hålla vid tillträdet, skall vara sådan, att icke ombyggnad eller större repara­ tion oundgängligen påkallas. Med de jämkningar som sålunda förordats lära bestämmelserna örn byggnadsskyldighet böra bliva gemensamma för olika kategorier av sociala arrenden.

Förköpsrätt.

Gällande rätt.

Den nuvarande arrendelagstiftningen uppställer icke någon rätt för ar­ rendatorn att tvångsvis tillösa sig den arrenderade fastigheten. Den frilös­ ning av arrendejordbruk, som i viss omfattning äger rum, förutsätter att jordägaren frivilligt överlåter fastigheten till arrendatorn. En lösningsrätt av speciell typ inrymmes emellertid i den s. k. ensittarlagen. Enligt denna lag kan den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark samt därå äger boningshus som lämnar nöjaktig bo­ stad åt honom och hans familj, bliva berättigad att tvångsvis i viss ordning tillösa sig marken. Förutsättningarna härför äro, dels att marken är upp­ låten för nyttjanderättshavarens livstid eller vid annan upplåtelse, då ansö­ kan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid marken innehafts av annan än ägaren tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjande­ rätt till marken, uppgår till mer än tio år, dels att nyttjanderättshavare till­ hörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1919, dels ock att minst en fjärdedel av det värde marken med därå befintliga byggnader äger belöper på nytt­ janderättshavarens byggnader.

Arrendeutredningen.

Enligt arrendeutredningens förslag skall vid sådant arrende, där de före­ slagna bestämmelserna angående optionsrätt skola äga tillämpning, viss för­ köpsrätt tillkomma arrendatorn, så framt han förvarat sin rätt till nytt ar­ rende. Förköpsrätten innebär att arrendatorn, örn fastigheten säljes, äger lösa densamma till det pris som köparen utfäst. De närmare villkoren för utövandet av förköpsrätten samt proceduren härför regleras enligt förslaget i en särskild lag om utövande av förköpsrätt. Förköpsrätt får ej utövas, där köparen är säljarens bröstarvinge eller make, ej heller där fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där viss lott i fastig­ heten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

De överväganden som lett fram till förslaget om förköpsrätt ha i arrende­ utredningens betänkande framställts sålunda:

Kungl. Maj:ts proposition nr 340.

81

Vid övervägande av sådana lagstiftningsåtgärder, vilka plägade hänföras under termen frilösning av arrendejordbruk, måste till en början preciseras, vilka de sociala önskemål vore som på detta område kunde motivera lag­ stiftarens ingripande. Eftersom det självägda jordbruket i stort sett finge be­ traktas såsom en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform än arrendet, skulle måhända kunna göras gällande, att uppgiften nu vore att underlätta och påskynda en allmän övergång från arrendesystem till bru­ kande under äganderätt. Arrendeutredningen ville för sin del ej belt avvisa denna synpunkt. Även örn jordinnehav på arrende knappast, vad anninge vårt land i dess helhet, förekomme i den utsträckning, att proportionen mellan antalet arrendejordbruk och självägda jordbruk antydde något på­ tagligt socialt missförhållande, skulle likväl ej förnekas att en utveckling, varigenom denna proportion förskötes till förmån för de självägda jordbru­ ken, borde kunna betraktas såsom en naturlig uppgift för en på längre sikt bedriven jordpolitik.

Emellertid vöre det säkerligen oförsiktigt, örn man vid utformning av lag­ regler på detta område byggde på en problemställning av den enkla beskaf­ fenhet som nyss angivits. Vid försök att främja en fortgående avveckling av arrendesystemet kunde det näppeligen betraktas såsom likgiltigt, huruvida arrendegårdarna komme att övertagas av de hittillsvarande arrendatorerna eller örn andra personer — sådana som själva ämnade driva jordbruk eller sådana som närmast ville spekulera i jordens värde — förvärvade ägande­ rätt till ställena. I själva verket torde till begreppet frilösning i allmänhet knytas den förutsättningen, att arrendatorerna själva skulle tillösa sig den jord som de brukade. Uppenbart vore emellertid nu, alt en arrendator långt ifrån alltid kunde finna med sin fördel förenligt att i en viss situation med äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även om denna tillhan- dahölles honom till ett efter marknadsläget skäligt pris. En dylik obenägen­ het alt frilösa behövde ingalunda lia sin grund i bristande ekonomiskt sin­ ne, liknöjdhet eller oföretagsamhet. När en arrendator, som ej besutte några mera betryggande egna kapitalresurser, under en konjunktur med högt upp­ drivna jordvärden ville avhålla sig från fastighetsköp för att därmed und­ vika en för framtiden måhända ödesdiger skuldsättning, stöde en sådan klok förtänksamhet i god överensstämmelse med vad man ur allmän syn­ punkt skulle anse önskvärt. En förklaring till att arrendatorer så ofta av­ stått från att begagna yppade tillfällen till frilösning syntes även vara den, att de måhända icke utan fog kunnat frukta att såsom självägande bliva satta i efterhand i fråga örn möjligheten till arbetsförtjänst vid sidan av jordbruket. Att även andra mera speciella omständigheter kunde verka av­ kylande på arrendatorns lust att bliva självägande hade arrendeutredningen haft tillfälle att konstatera under sin studieresa. Valet mellan arrende och självägarskap utfölle sålunda under nuvarande ordning ofta nog till förmån för arrende. Del läge i sakens natur att detta bleve än vanligare, i den mån en ny arrendelagstiftning visade sig ägnad att bereda arrendatorerna en tryggare och förmånligare ställning än de hittills innehaft.

Under sådana förhållanden framstode det såsom tämligen tvivelaktigt, huruvida en ökad benägenhet från jordägarnas sida alt avyttra arrendegår­ darna — låt vara att försäljningsanbnden i första hand riktades lill arren­ datorerna — verkligen motsvarade vad dessa i gemen .skulle anse önskvärt. Då lämpligheten av en arrendefrilösning vore i hög grad beroende av de ekonomiska konjunkturer, varunder frilösningen ägde rum, skulle nog lag­ stiftningsåtgärder, som bade till syfte att stimulera eller rent av framtvinga frilösning, möta avsevärda vanskligheter. Mycket syntes tala för att frilös­ ningen av arrendejordbruk liksom hittills borde komma till stånd såsom ett

Bihang tilt riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr

3lii.

(;

82

Kungl. Majlis proposition nr 346.

resultat av själva den ekonomiska utvecklingen, en riktlinje, som naturligt­ vis icke uteslöte att statliga ingripanden kunde vara önskvärda i fråga om de frilösta jordbrukens stödjande i ekonomiskt hänseende.

Att arrendeutredningen för sin del icke ifrågasatte ett tvångsavlösnings- förfarande och att överhuvudtaget några särskilda åtgärder till forcering av arrendefrilösningen icke nu förordades, kunde emellertid framför allt moti­ veras därmed, att den tillämnade nya arrendelagstiftningen redan i och för sig — och utan att en sådan verkan egentligen vore åsyftad — kunde anta­ gas frammana en tendens till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Huru stark denna tendens i verkligheten komme att bliva, torde icke kunna på förhand med någon säkerhet bedömas, då framtida konjunkturer och andra ovissa faktorer här komme att spela in. Att den skulle kunna bliva starkare än vad som särskilt ur arrendatorernas synpunkt vore önskvärt framstode likväl såsom sannolikt och bestyrktes av tidigare vunnen erfarenhet.

I betraktande av dessa omständigheter holle arrendeutredningen före, att på ifrågavarande område uppmärksamheten närmast borde inriktas på upp­ giften att såvitt möjligt skydda arrendatorn mot den icke obetydliga risken, att hans besittning vid arrendeperiodens utgång komme att avbrytas såsom följd av fastighetens försäljning till tredje man. De bestämmelser örn mini- miarrendetid och optionsrätt, vilka av arrendeutredningen föresloges, kunde i detta hänseende så mycket mindre vara tillfyllest, som man vid dessa be­ stämmelsers utformning ville undvika, att jordens övergång till självägande brukare förhindrades eller försvårades. Att dessa bestämmelser komplette­ rades med en anordning, ägnad att för de fall varom här vore fråga bevara fastigheten i arrendatorns besittning, hade i viss mån, beträffande arrenda­ torns intresse av jordbrukets framtida förkovran, en betydelse liknande den som ansetts tillkomma besittningens tryggande genom långvarig minimitid eller optionsrätt. Även ur synpunkten av rättvisa och billighet syntes det önskvärt att den, som måhända under en lång följd av år haft sitt hem och sitt arbete på en arrendegård, icke allt för lätt skulle kunna undan­ trängas, när en sådan gård utbjödes till försäljning i den allmänna mark­ naden.

Det problem som sålunda framkomme kunde enligt arrendeutredningens mening icke lämpligen lösas genom ett mer eller mindre långtgående förbud för jordägaren att salubjuda utarrenderad egendom. Däremot funne arren­ deutredningen tanken att införa en förköpsrätt för arrendatorn vara värd allt beaktande. Genom en sådan rätt skulle en arrendator, med avseende å möjligheten att bliva ägare till den salubjudna arrendegården, erhålla ett visst företräde framför andra spekulanter. Det kunde antagas att han, även örn han för sin del helst önskat kvarstanna såsom arrendator, lik­ väl skulle vilja begagna sig av en dylik anordning för att fortfarande kunna besitta och bruka gården. Arrendefrilösningen bleve på så sätt ett medel, varigenom arrendatorn kunde trygga en stadigvarande besittning av den jord åt vars brukande han kommit att ägna sig.

I anslutning till det principiella spörsmålet, efter vilken norm arrenda­ torn hade att utgiva lösen vid utövandet av förköpsrätt, har arrendeutred­ ningen uttalat följande:

En nedsättning av lösesumman under det belopp som köparen bjudit skulle innebära ett starkt ingrepp i den privata äganderätten, ett ingrepp som sä­ kerligen av jordägaren skulle uppfattas som en orättvisa. Även om man så­ lunda nödgades fasthålla vid principen att lösesumman — under förutsätt­ ning att köparens utfästelse vore allvarligt menad —- icke finge sättas lägre än den avtalade köpesumman, förefölle det likväl, som örn en förköpsrätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

83

skulle vara ägnad alt i icke oväsentlig grad verka i riktning mot det mål,

som enligt vad förut utvecklats syntes böra eftersträvas. Genom förköpsrät-

ten eliminerades risken, att en försäljning av fastigheten koinme till stånd

utan arrendatorns vetskap eller utan att han fått tillfälle alt bevaka sina

intressen, en risk, som under nuvarande förhållanden icke finge betraktas

såsom i praktiken betydelselös. Till denna fördel — som måhända hade

kunnat vinnas även med en lagfäst hembudsskyldighet för jordägaren —

komme ytterligare den, att arrendatorn genom förköpsrätten erhölle ett verk­

ligt rättsanspråk på att få bliva ägare till fastigheten. Härav följde att

hans förhandlingsposition gentemot jordägaren bleve avsevärt tryggare. Fun­

ne arrendatorn att det av jordägaren begärda priset för fastigheten vore

för högt tilltaget, kunde han, utan risk att försitta sin möjlighet att bliva

ägare till fastigheten, avvakta, huruvida någon annan spekulant skulle vilja

betala en sådan köpesumma. Slutligen finge ej heller förbises, att förköps­

rätten genom sin blotta existens torde komma att medföra vissa indirekta

verkningar i den riktning som här avsåges. Den syntes ägnad att i viss mån

bromsa spekulationen och motverka en alltför stark uppskruvning av jord­

värdet under högkonjunkturer. Ävenledes vöre det sannolikt, att en jord­

ägare mer än hittills komme att bliva hänvisad till arrendatorerna, för den

händelse han önskade avyttra sina arrendegårdar.

Förköpsrätten har enligt förslaget konstruerats såsom ett moment i själva

arrenderätten. Den skall i överensstämmelse härmed kunna utövas, även om

den icke uttryckligen angivits i arrendeavtalet, och dess giltighet är obero­

ende av inskrivning i fastighetsbok. Förslaget innebär tillika, att ett i arren­

deavtalet intaget förbehåll örn att förköpsrätt ej skall få utövas, kommer att

sakna verkan.

Beträffande ordningen för utövandet av förköpsrätt antages att jordägaren,

när han vill sälja arrendegården, i allmänhet kommer att hembjuda densam­

ma till arrendatorn och att därigenom i många fall försäljning kommer till

stånd utan något utbud i allmänna marknaden. Men även för det fall, att

fastigheten verkligen blivit försåld till annan än arrendatorn, förutsätter för­

slaget, att fastighetens övergång till arrendatorn skall kunna ordnas genom

en frivillig överenskommelse mellan köparen och arrendatorn, utan att an­

litande av något särskilt rättsligt förfarande behöver ifrågakomma. I syfte

att underlätta en sådan uppgörelse har i förslaget träffats en anordning,

varigenom tillfälle beredes köparen att utan sökande av lagfart förskaffa sig

visshet, huruvida arrendatorn är sinnad att utöva sin förköpsrätt. Härvid

skall tillgå så, att köparen för arrendatorn anmäler sitt fång och samtidigt

överlämnar köpehandlingen i bestyrkt avskrift. Ämnar arrendatorn över­

taga fastigheten och bliva parterna ense örn villkoren härför, kan saken se­

dan ordnas på det enkla sätt, att köparen överlåter köpehandlingen på arren­

datorn. Uppstår tvist örn inlösningsvillkoren, måste däremot arrendatorn in­

stämma talan. Enligt förslaget skall, i fall som nu berörts, arrendatorn in­

stämma sin talan samt låta anteckna densamma i fastighetsboken inom en

manad fran det köparen gjorde anmälan örn fånget. — Har köparen under­

låtit atl pa angivet sålt träda i förbindelse med arrendatorn, får denne enligt

förslaget längre rådrum för utövandet av förköpsrätten. Emellertid åligger

det arrendatorn vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

tre månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighets- boken.

Enligt förslaget är arrendatorn skyldig att före målets handläggning ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen. Bifalles arrendatorns talan, skall rätten fastställa vad arrendatorn har att betala ävensom utsätta viss dag, då arren­ deavtalet skall upphöra att gälla och fastigheten anses övergå i arrenda­ torns ägo. Det åligger arrendatorn att inom tre månader från den utsatta da­ gen till köparen utgiva köpeskillingen med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten. Arrendatorn är även skyldig att ersätta köparen den­ nes utgifter för lagfart å fånget samt nödig kostnad, som köparen må ha nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning. Å de belopp, som arrendatorn har att utgiva, skall gäldas ränta efter sex procent från den av rätten utsatta dagen.

Till arrendatorns skydd mot eventuella försök till svikligt förfarande har i förslaget upptagits en bestämmelse örn edgång. Enligt denna skulle det åligga köparen att, där arrendatorn under rättegången det fordrar, med ed betyga att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpe­ handlingen utvisar och han i övrigt uppgivit.

En ledamot av arrendeutredningen (herr Tamm) har avstyrkt införandet av förköpsrätt, enär enligt hans mening sådan rätt vore obehövlig. Härom har yttrats följande:

Det vore en vedertagen praxis i hela landet, alt vid försäljning av arren­ dejordbruk hembud först gjordes till arrendatorer^. Om det ansåges behöv­ ligt, kunde man ju lagfästa denna praxis genom lag örn hembudsskyldighet. Varje arrendator finge då full garanti, att fastigheten icke ginge bort, utan att han haft möjlighet att själv förvärva densamma. Det läge något för rätts­ känslan stötande i att arrendatorn skulle inbjudas till ett slags lurpassnings- faktik. Han kunde förklara sig helt ointresserad för varje förvärv för att sedan, när annan person inträtt som köpare, plötsligt framträda och frånta­ ga denne hans förvärv. Svnnerligast för en sådan köpare måste det vara föga tilltalande, att den tid, det arbete och de omsorger han måst nedlägga för förvärvet, plötsligt gjordes onyttiga genom framträdande av en person, som kanske strax förut förklarat sig vara helt ointresserad av förvärvet. — Man hade ingen som helst anledning att tro eller förvänta, att de fall då arrendejordbruk försåldes till tredje man skulle bliva färre genom införandet av en lag om förköpsrätt. Reservanten funne icke någon anledning föreligga att införa en så omständlig lagstiftning som den föreslagna endast för att till­ rättalägga det fåtal fall då en arrendator, som i grund och botten vore obe­ nägen att köpa arrendefastigheten, dock hellre gjorde detta än att se en ny ägare inträda till denna. Enligt förslaget skulle för övrigt arrendatorns op­ tionsrätt gälla i lika mån mot den nye ägaren som mot den förutvarande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

85

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt egna­ hemsnämnderna i Jönköpings, Kristianstads, Skaraborgs och Norrbottens län, jordbrukskommissionerna i Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värm­ lands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län även­ som Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsai-betare- förbundet och Riksförbundet landsbygdens folk.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar lia avstyrkt införandet av förköpsrätt eller anfört betänkligheter, som antyda en avvisande inställ­ ning mot förslaget i denna del. I många yttranden åberopas såsom huvudskäl att något behov av förköpsrätt ej förelåge. I vissa andra yttranden betonas mera förköpsrättens verkan på jordägarens och arrendatorns ställning, där­ vid förköpsrätten anses skada jordägaren och obehörigen gynna arrendatorn. Flertalet av dem som yttrat sig ha under anslutning till den av herr Tamm avgivna reservationen funnit en jordägaren ålagd liembudsskyldighet vara att föredraga framför förköpsrätt. Emellertid har endast i ett fåtal yttranden antytts vilken påföljd borde inträda, därest jordägaren i något fall eftersatte hembudsskyldigheten.

Lantbruksstyrelsen har ansett arrendatorns intresse med avseende å möj­ ligheten att förvärva fastigheten kunna effektivt skyddas genom en lag örn liembudsskyldighet. Denna borde innefatta bestämmelser åsyftande att, då pri­ set på fastigheten sänktes sedan arrendatorn avböjt ett första hembud, nytt hembud avseende det lägre priset skulle göras till arrendatorn, innan försälj­ ning finge ske till tredje man. Genom en sådan anordning skulle även tredje man bliva bättre skyddad och befriad från det obehag, som i händelse av förköpsrättens införande ej sällan torde komma att följa därav, att han finge avstå egendomen sedan förvärvet fullföljts.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars yttrande egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen och länsstyrelsen i samma län instämt — har ansett hembudsförfarandet vara en lämpligare anordning än förköpsrätten, när det gällde att trygga arrendatorernas företrädesrätt vid försäljning av arrendeegendomar. Därest jordägare och arrendator icke fri­ villigt kunde träffa avtal om försäljningsvillkoren, borde emellertid köpeskil­ lingens storlek fastställas av jordbrukskommissionen.

Blekinge läns egnahemsnämnd har ansett den föreslagna utformningen av förköpsrätten vara föga tilltalande. En viss förköpsrätt kunde dock även en­ ligt nämndens mening vara berättigad. Jordägare, som önskade sälja ut­ arrenderad gård, borde först erbjuda den åt arrendatorn till ett visst pris.

Antoge ej arrendatorn detta anbud, borde ägaren vara oförhindrad alt siilja till annan lör lägst detta pris. Men örn priset sänktes borde arrendatorn lia rätt att, om han så ville, köpa gården för detta lägre pris.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, som förordat hembudsskyldighet, har därom anfört följande:

Att giva arrendatorn förköpsrätt medförde den nackdelen för ägaren, att eventuella köpare hölles tillbaka. De köpte hellre en fastighet, där de ej be­ hövde riskera, att förvärvet ginge om intet till följd av dylik förköpsrätt. Genom att försvåra jordens försäljning till annan än arrendatorn motverka­ de man önskemålet örn ökning av antalet självägda jordbruk. I stället för förköpsrätt borde en hembudsskyldighet för jordägaren införas, önskade arrendatorn förvärva fastigheten men saknade han erforderliga tillgångar därför, torde egnahemsnämnden kunna anlitas såväl för prisets bedömande som för erhållande av lånemedel till dess erläggande. Om hembudet icke antagits, borde ägaren vid risk av skadeståndsskyldighet i förhållande till arrendatorn ej få sälja fastigheten på billigare villkor till någon annan.

Sveriges skogsägare förbund har anfört:

Om arrendatorn suttit någon tid på fastigheten, bleve han vid dennas för­ säljning alltid i första hand erbjuden att få köpa densamma. Ur rent social synpunkt vore det emellertid ej alltid mest behjärtansvärt, att arrendatorn erhölle preferens till köpet. Om valet stöde mellan å ena sidan en arrendator, som suttit på gården kanske blott kort tid och därvid visat sig vara mindre skötsam, samt å andra sidan en i orten boende, dugande och skötsam skogs­ arbetare, som sparat ihop ett litet kapital, så kunde det ur samhällelig syn­ punkt vara mer behjärtansvärt, att den senare finge göra förvärvet, om han själv åstundade detta.

Förköpsrättens utövande kunde även föranleda tilltrasslade situationer. Örn man exempelvis tänkte sig det fall, att arrendatorn vägrat att köpa och jordägaren därför sålt fastigheten, vilken vore intecknad för skuld, till tredje man, måste denne för köpets genomförande anskaffa långivarens medgivande till betalningsansvarets överflyttande till honom. Örn nu, sedan sådant med­ givande erhållits av långivaren, arrendatorn gjorde sin förköpsrätt gällande, måste denne, om lånet vore bundet och ej kunde sägas upp till omedelbar betalning, även för sin del söka långivarens tillstånd att få övertaga ansvaret för skulden. Vore arrendatorns solvens omtvistlig, kanske sådant medgivan­ de vägrades. Arrendatorn torde då knappast kunna fullfölja affären. Såväl den förste köparen som jordägaren kunde härigenom åsamkas förluster.

Förbundet finge uttala, att en lag om hembudsskyldighet på ett fullt till­ fredsställande sätt tryggade arrendatorns intressen.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har yttrat bland annat följande:

Att arrendatorerna skulle premieras i den mån och på det sätt som före­ slagits, vore något vars berättigande föreningen ej kunde erkänna. Den före­ slagna förköpsrätten konnne att förorsaka jordägaren betydande ekonomisk skada samt föranleda ovisshet och osäkerhet utan att därför skänka arrenda­ torn någon befogad förmån utöver den, som på ett enklare sätt hade kunnat tillförsäkras honom. Sådan som förköpsrätten nu föreslagits, kunde den av arrendatorn utnyttjas på ett sätt, som strede mot gängse uppfattning om vad som innefattades i tro och heder. Arrendatorn kunde på förfrågan av jord­ ägaren försäkra, till och med i skriftlig form, att han ej ville köpa fastig­ heten, och därmed locka jordägaren att med kostnader och besvär söka upp en annan köpare. Sedan köpekontraktet upprättats och lagfart blivit bevil­ jad, kunde arrendatorn utan hänsyn till sin tidigare försäkran kräva att få fastigheten till sig utlämnad. Förslaget vore så avfattat, att det möjliggjorde en sådan av arrendatorn planlagd aktion med avsikt att i vinningssyfte föra jordägaren bakom ljuset.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

87

Föreningen funne sålunda att det framlagda förslaget komme att bliva

ej

blott ekonomiskt betungande för jordägaren utan i många fall rent av eko­

nomiskt ruinerande. Därtill komme den enkla men betydelsefulla omstän­

digheten att den föreslagna förköpsrätten torde vara skäligen obehövlig.

Därest arrendatorn skulle tillerkännas förmånsrätt till fastigheten vid den­

nas försäljning, syntes det vara fullt tillräckligt att hembudsskyldighet ålades

jordägaren.

Fideikommisskommitterade ha yttrat:

Det vore vedertagen praxis, att arrendejordbruken hembjödes åt arrenda-

torerna, om jordägarna ville sälja. Det torde väl i de flesta fall icke före­

finnas något bärande skäl, varför en arrendator icke skulle kunna, när ett

sådant hembud gjordes, besluta sig, om han ville förvärva fastigheten eller

ej. Nu kunde det ju möjligen sägas, att en jordägare kunde komma att, om

en arrendator avböjt ett erbjudande om köp, försälja fastigheten till tredje

man för lägre pris än det, som begärts vid hembudet till arrendatorn. För­

köpsrätten skulle i dylikt fall kunna bli arrendatorn till effektivt gagn.

Enligt kommitténs mening borde emellertid arrendatorns intressen kunna

'effektivt skyddas genom en lag om hembudsskyldighet, vilken då även borde

innehålla, att om priset sänktes, efter det ett första hembud avböjts av arren­

datorn, nytt hembud till det lägre priset skulle göras till arrendatorn, innan

försäljning finge ske till tredje man. Tredje mans rätt bleve bättre skyddad,

om arrendatorn tvingades att taga ståndpunkt redan innan tredje man full­

följt förvärvet.

Departementschefen.

Såsom arrendeutredningen framhållit lärer det kunna befaras att en arren­

delagstiftning, som pålägger jordägaren mera vittgående förpliktelser än den

nuvarande lagen, kommer att på vissa håll frammana en tendens till arrende­

systemets avveckling genom fastigheternas försäljning. En dylik ökning i

antalet arréndegårdsförsäljningar skulle, om den komme alltför brådstörtat,

kunna vålla vissa olägenheter icke minst för arrendatorsklassen. För den en­

skilde arrendatorn uppkomme en större risk, att han vid arrendeperiodens

utgång såsom följd av fastighetens försäljning tvingades att avflytta. Ett dy­

likt resultat av ny arrendelagstiftning vore så mycket beklagligare, som ett

av reformens huvudsyften är att bereda arrendatorn större trygghet att för

en lång följd av år kunna stanna i besittning av den arrendegård som han

övertagit. Till förebyggande av de nämnda verkningarna synes det önskvärt,

att den föreslagna optionsrätten kompletteras genom en anordning, som giver

arrendatorn ökad möjlighet att jämväl i händelse av fastighetens försäljning

kunna kvarstanna såsom brukare, låt vara att han därvid själv inträder så­

som ägare till fastigheten. Den av arrendeutredningen i sådant syfte före­

slagna förköpsrätten synes ägnad dels i allmänhet att motverka elt alltför

starkt ulbud av arrendefastigheter och dels i det enskilda fallet att bereda

arrendatorn den större trygghet som nyss berörts.

Flertalet av dem som yttrat sig över arrendeutredningens förslag lia ansett

eli lag örn hembudsskyldighet vara alt föredraga framför den föreslagna för­

köpsrätten för arrendatorn. En lagfäst hembudsskyldighet för jordägaren

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 346

skulle väl närmast avse att förhindra, att en försäljning av fastigheten kom­ mer till stånd utan arrendatorns vetskap eller utan att han fått tillräckligt rådrum för att bevaka sina intressen. Emellertid torde kunna ifrågasättas, huruvida förverkligandet av detta syfte —- vilket indirekt ernås även genom förköpsrätten — ensamt för sig har någon nämnvärd praktisk betydelse. Så­ som från flera håll omvittnats torde det vara sällsynt, att en jordägare skri­ der till försäljning av en arrendefastighet utan att efterhöra, huruvida arren­ datorn är villig att övertaga densamma. En i lag införd bestämmelse, enligt vilken hembudsskyldighet skall åligga jordägaren vid tilltänkt försäljning av fastigheten, synes i varje fall bliva föga effektiv, därest icke till bestämmel­ sen anknytas regler om särskild påföljd för det fall att hembudsskyldigheten eftersättes.

Av vad slag denna påföljd bör vara är en fråga, som knappast blivit före­ mål för behandling i yttrandena. Ej heller ha de som yttrat sig i allmänhet vidrört spörsmålet, huruvida en försäljning, som skett i strid med hembuds­ skyldigheten, likväl med hänsyn till köparen bör erhålla civilrättslig giltig­ het. Förmodligen lia dock många tänkt sig den lösningen — som även direkt förordats i ett yttrande — att i nämnda fall försäljningen borde bliva giltig men föranleda en rätt för arrendatorn att bekomma skadestånd. En lagstift­ ning om hembudsskyldighet -—- utformad efter nu antydda riktlinjer — sy­ nes emellertid icke ägnad att tillgodose de särskilda syften, som man velat vinna genom den föreslagna förköpsrätten, och torde därför knappast kunna betraktas såsom en ersättning för denna.

Den i ett yttrande framkomna tanken att kombinera hembudsskyldighet och förköpsrätt på så sätt, att förköpsrätten skulle kunna göras gällande i den händelse hembudsskyldigheten eftersattes, synes knappast i sak innebära något verkligt avsteg från arrendeutredningens förslag. Då förköpsrätten i följd av sin konstruktion är ägnad att framtvinga hembud från jordägarens sida, har det föga betydelse, om denne genom direkt lagbud ålägges hem­ budsskyldighet.

Av principiell innebörd är däremot frågan, huruvida förköpsrätt — såsom enligt arrendeutredningens förslag —- skall få utövas i det fall, att fastigheten säljes till tredje man för ett pris, som icke understiger det vartill fastigheten före försäljningen hembjudits till arrendatorn. Såsom skäl för tillämplighe­ ten av förköpsrätt även i detta fall har anförts, att arrendatorn därigenom skulle besitta en avsevärt tryggare förhandlingsposition gentemot jordägaren. Vid fastighetens hembjudande till arrendatorn kunde nämligen denne besluta sig för att avvakta, huruvida någon annan spekulant skulle vilja betala den begärda köpesumman. Möjligheten att intaga en dylik hållning skulle tyd­ ligen ha sin särskilda betydelse, därest arrendatorn önskar förvärva ägande­ rätt till fastigheten allenast under den förutsättningen, att han ej längre kan påräkna att få kvarstanna såsom arrendator.

Ehuru jag ingalunda underskattar de synpunkter, som tala till förmån för arrendeutredningens förslag i detta hänseende, anser jag dock, att om arren­ datorn avböjt ett försäljningsanbud jordägaren bör vara oförhindrad att

Kungl. Majlis proposition nr 346.

89

sälja fastigheten till tredje man för pris som ej understiger det som erbju­

dits arrendatorn. Förköpsrätten skulle med andra ord komma till utövning

allenast när fastigheten säljes för lägre pris än hembudet avsett eller när

något hembud ej förekommit. Även med denna anordning torde förköps­

rätten bliva av värde för arrendatorn, låt vara att dennes förhandlingsposi-

tion ej blir fullt densamma som enligt arrendeutredningens förslag. Av ar­

rendatorn torde skäligen kunna fordras, att han, när han ställts inför ett all­

varligt menat försäljningsanbud från jordägarens sida, fattar ett klart beslut,

huruvida han vill köpa fastigheten eller icke. Såsom från skilda håll erin­

rats kan det synas mindre tilltalande, örn arrendatorn finge sätta sig i efter­

hand och framkomma med sitt lösningsanspråk först sedan det visat sig att

det av honom förkastade anbudet godkänts av annan person. Genom att sag­

da spekulationsmöjlighet för arrendatorn borttages ernås en mera rättvis

sammanjämkning av parternas intressen. Och härmed torde de mot för­

köpsrätten framförda betänkligheterna till stor del få anses undanröjda.

För den händelse jordägaren bjudit arrendatorn alt förvärva fastigheten,

bör arrendatorn vara skyldig att inom två månader lämna jordägaren medde­

lande huruvida han vill antaga detta erbjudande. Lämnar arrendatorn icke

sådant meddelande eller avvisar han hembudet, bör någon förköpsrätt ej få

utövas, med mindre försäljning sker på villkor, som för jordägaren äro oför­

delaktigare än de i hembudet angivna villkoren. Uppenbart är, att ett av

jordägaren verkställt hembud, vilket avvisats eller icke besvarats, icke utan

vidare befriar jordägaren från skyldigheten att vid ett senare försäljnings-

tillfälle, därest ett sådant efter någon tid skulle yppa sig, ånyo hembjuda fas­

tigheten till arrendatorn. Av praktiska skäl har det dock synts lämpligt, att

låta hembudet erhålla sådan verkan under en tid av två år framåt. Har så­

lunda fastigheten erbjudits arrendatorn och denne avvisat erbjudandet eller

lämnat det obesvarat, må jordägaren icke försälja fastigheten senare än två

år därefter utan att på nytt bereda arrendatorn möjlighet att begagna sin

förköpsrätt.

I syfte att förhindra jordägaren att kringgå de nu förordade bestämmel­

serna på så sätt, att han uppsäger arrendatorn under motivering att han äm­

nar själv bruka fastigheten och därefter, sedan arrendatorn i anledning därav

avflyttat, genast eller efter någon kortare lid försäljer fastigheten till annan

än arrendatorn utan att erbjuda denne fastigheten, har i förslaget upptagits

ett stadgande, som innefattar förbud för jordägaren att, innan två år för­

flutit från arrendets upphörande, sälja fastigheten utan jordbrukskommis-

sionens medgivande.

Beträffande frågan örn lösesummans beräkning delar jag arrendeutred­

ningens uppfattning, att lösesumman principiellt bör bestämmas efter det

pris som köparen utfäst. Jag är ej beredd att i detta sammanhang förorda

något system, enligt vilket arrendatorn skulle vara berättigad att tillösa sig

fastigheten efter ett vid offentlig värdering såsom skäligt ansett pris. Spörs­

målet örn en dylik inlösningsrätt för arrendatorn lärer lämpligast behandlas

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

såsom ingående under den större frågan om jordexpropriation för tillgodo­

seende av sociala behov överhuvudtaget.

Utöver vad nu berörts ha i yttrandena framställts vissa erinringar mot den

föreslagna förköpsrätten. Då dessa närmast angå lagstiftningens utform­

ning, torde de få behandlas i specialmotiveringen.

Kontroll över arrendelagstiftningens tillämpning.

Gällande rätt.

I nuvarande arrendelagstiftning finnes — bortsett från vissa bestämmelser

i uppsiktslagen — ej någon föreskrift, som syftar till kontroll över de tving­

ande rättsreglernas iakttagande i det praktiska livet. Att arrendeavtal inne­

fattar villkor, som strider mot en tvingande rättsregel, föranleder ej något

ingripande från det allmännas sida. I viss mån för att motverka förekomsten

av dylika olagliga arrendevillkor har i administrativ ordning öppnats möj­

lighet för vissa arrendatorer att åtnjuta kostnadsfri rådgivning i arrende­

frågor. Enligt kungörelsen i detta ämne av den 18 maj 1934 kan den, som

innehar eller ämnar tillträda jordbruksarrende, beträffande vilket den norr­

ländska arrendelagen eller nyttjanderättslagens särskilda bestämmelser om

jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare äro till­

lämpliga, vid behov få kostnad för biträde i arrendefrågor bestridd av all­

männa medel. Biträde, som avses i kungörelsen, innefattar meddelande av

råd och upplysningar, upprättande av skrifter och kontrakt med mera dylikt,

men ej utförande av rättegång eller förhandling inför skiljemän. Enligt kun­

görelsen skall för varje län av länsstyrelsen förordnas ett lämpligt antal so­

cialt intresserade, i arrendeförhållanden insatta personer, vilka skola ha till

åliggande att lämna biträde av omförmäld art.

Till bestridandet av kostnaderna för arrenderådgivningen fanns ursprung­

ligen ett förslagsanslag å 10,000 kronor. Av detta togs allenast en ringa del

i anspråk, sålunda under budgetåret 1934—1935 29 kronor, under 1935—

1936 232 kronor 90 öre, under 1936—1937 70 kronor, under 1937—1938 60

kronor. För budgetåret 1938—1939 blev anslaget nedsatt till 1,000 kronor.

Från och med budgetåret 1940—1941 utgör anslaget allenast 100 kronor.

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen ingått på frågan örn anordnande

av en effektiv tillsyn över lagbestämmelsernas efterlevnad. Härom har an­

förts följande:

Det hade tidigare vid skilda tillfällen konstaterats, att arrendelagstiftning­

en i det praktiska livet ej efterlevts i full utsträckning. Även arrendeutred­

ningen hade under sin studieresa iakttagit, att arrendeavtal ej sällan innehölle

villkor, som strede mot tvingande lagbud. Detta förhållande kunde bero på

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

91

skilda anledningar. En vanligt förekommande orsak vore säkerligen, att så­

väl jordägarna som arrendatorerna saknade kännedom om lagens bestäm­

melser. Det kunde även tänkas att jordägaren begagnat sin starkare ställ­

ning gentemot arrendatorn till att i kontraktet inrycka de olagliga villkoren,

vilka arrendatorn nödgats godtaga för att ej gå miste om arrendet. Den bris­

tande effektivitet, som sålunda i viss mån kommit att vidlåda arrendelag­

stiftningen, utgjorde givetvis ett missförhållande. Visserligen kunde en jord­

ägare icke påkalla medverkan av myndighet för att genomdriva tillämpning

av sådana i ett arrendekontrakt intagna villkor, som i och för sig vore ogil­

tiga. Emellertid torde arrendatorerna ofta efterleva dylika kontraktsbestäm-

melser, utan att någon påtryckning från jordägarens sida behövde ifråga­

komma.

Enligt det av arrendeutredningen utarbetade lagförslaget skulle tvingande

bestämmelser införas i ökad omfattning, samtidigt som tillämpningsområdet

för den sociala arrendelagstiftningen skulle utvidgas. Det borde ej frånses,

att sådana lagändringar vore ägnade att möta motstånd i den praktiska till-

lämpningen och att en viss fara förelåge att de delvis komme att stanna på

papperet. Det måste därför i ännu högre grad än tidigare framstå som en

angelägenhet av vikt, att någon kontroll över arrendelagstiftningens efter­

levnad komme till stånd. Enligt arrendeutredningens mening kunde emeller­

tid kontrollen begränsas till att avse de arrenden som folie under den sociala

arrendelagstiftningen. Med hänsyn till det vidsträckta tillämpningsområde

denna enligt förslaget erhållit torde man nämligen vara berättigad till an­

tagande, att andra arrendatorer än sådana, för vilka den komme att gälla, i

regel intoge en sådan ställning gentemot jordägarna, att de själva vöre i stånd

att på ett tillräckligt betryggande sätt tillvarataga sina intressen uti ifråga­

varande avseende.

En utvidgning av de bestämmelser, genom vilka för arrendatorerna^ be­

reus tillfälle till kostnadsfri arrenderådgivning, skulle icke innebära någon

tillräcklig garanti för den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad. Även

om det icke vore uteslutet att arrendatorerna framdeles, i den mån kun­

görelsens innehåll bleve mera känt, komme att söka rådgivning i större

utsträckning än vad hittills varit fallet, hade arrendeutredningen likväl svårt

att föreställa sig, att rådgivningen skulle kunna få någon nämnvärd be­

tydelse, när det gällde att förebygga tillkomsten av olagliga arrendevill­

kor. Även om kontrahenterna ägde kännedom om lagreglernas innehåll,

hindrade detta icke att arrendatorerna kunde nödgas sluta avtal, som inne-

hölle mot tvingande lagregler stridande villkor.

Till genomförande av den åsyftade kontrollen har i lagförslaget upp­

tagits en bestämmelse, enligt vilken det åligger jordägaren att, när arrende­

avtal slutits, inom en månad därefter till jordbrukskonunissionen göra

skriftlig anmälan med uppgift örn arealen av den odlade jord arrendet

omfattar. Vid anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av avtalet. Vid änd­

ring i arrendevillkoren i samband med avtalets förlängning eller eljest, skall

ock göras anmälan inom en månad efter förändringen. Om jordbrukskom-

missionen vid granskning av avtalet påträffar något olagligt villkor, skall en­

ligt förslaget kommissionen så snart som möjligt i rekommenderat brev läm­

na jordägaren och arrendatorn besked därom. Därest jordägaren undandrager

sig alt fullgöra sin anmälningsskyldighet, skall han straffas med dagsböter.

Beträffande denna anordning har arrendeulredningen ytterligare anfört

bland annat följande:

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Därest vid granskning av ett arrendekontrakt befunnes, att detsamma innehölle villkor, som strede mot någon av den sociala arrendelagstift­ ningens tvingande bestämmelser, borde kontrahenterna erhålla underrät­ telse härom. Däremot torde något direkt förbud mot att tillämpa det olag­ liga villkoret knappast kunna ifrågakomma. Vore kontrahenterna, även sedan de erhållit kännedom örn villkorets olaglighet och ogiltighet, överens örn alt likväl iakttaga detsamma, torde det vara svårt att lägga hinder i vägen härför. Emellertid komme dylika fall .sannolikt att inträffa endast undan­ tagsvis. För .jordägaren måste det nämligen medföra en känsla av otrygg­ het, när ett villkor av förevarande slag icke lagligen kunde göras gällande mot arrendatorn, och det sålunda berodde på dennes gottfinnande, hur länge det komme att tillämpas. Och ofta torde en arrendator, som på grund av bristande kännedom om lagens innehåll medverkat vid tillkomsten av ett ogiltigt kontraktsvillkor, sedan han blivit upplyst härom, komma att vid­ taga åtgärder för ändring i kontraktet. Skulle jordägaren ej vilja gå med härpå, stöde det arrendatorn fritt att utföra sin talan i saken vid domstol.

Enligt arrendeutredningens mening vore det lämpligast att kontrollverk­ samheten uppdroges åt jordbrukskommissionerna. Dessa myndigheter utövade för närvarande enligt uppsiktslagen viss tillsyn över att de fastigheter som folie under den sociala arrendelagstiftningen icke utsattes för vanhävd. Örn arrendeutredningens förslag genomfördes, komme jordbrukskommissioner- nas befattning med dessa fastigheter att utvidgas ytterligare. Det måste på grund härav antagas, att jordbrukskommissionerna vunne särskild förtro­ genhet med de arrenden varom nu vore fråga. För att kunna utföra kon­ trollen på ett tillfredsställande sätt behövde de emellertid tillgång till ju­ ridisk sakkunskap. Även med hänsyn till den ökade arbetsbördan syntes det erforderligt, att de erhölle någon förstärkning av sina arbetskrafter. Där­ för borde i administrativ ordning sådana anstalter vidtagas, att hos jordbruks­ kommissionerna kunde anställas sekreterare, vilka avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

En ledamot av arrendeutredningen (herr Tamm) har motsatt sig det före­ slagna kontrollsystemet men ansett, att jordbrukskommissionerna borde vara skyldiga att för alla de arrendatorer som själva så önskade stå till för­ fogande som rådgivande organ, samt att kommissionerna därutöver skulle vara skyldiga att efter hemställan av endera eller båda parterna i arrende­ förhållandet fungera som medlingsinstitut vid tvister, som berörde arrende­ avtalet. Till motivering av denna ståndpunkt har reservanten anfört föl­ jande:

Arrendeutredningens förslag vore ägnat att medföra en fortsatt byråkra- tisering av näringslivet och ett utökat statligt ingripande i de enskildas rö­ relsefrihet, utan att något reellt behov av ett sådant ingripande förelågc. Ar- rendatorerna — även de som hade de minsta jordbruken — vore förvisso icke så okunniga och hjälplösa, som arrendeutredningen syntes förutsätta. De vore genom sina organisationer och dessas publikationer, genom pressen, genom hushållningssällskapens och andra offentliga organs tjänstemän och även genom radiopropagandan tämligen väl underrättade om innebörden av den lagstiftning, som reglerade deras speciella intressen. Det läge även i tidens anda att de folkklasser, som hade förmånen att gynnas av speciellt till deras favoriserande anordnad social lagstiftning, även läte sig angeläget vara att till det yttersta utnyttja fördelarna. Det vore att slå ut öppna dörrar, när man påkallade särskilda lagstiftningsåtgärder endast för att underrätta arrendatorerna om deras speciella förmånsställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34G.

93

Givetvis kunde det även i fortsättningen tänkas inträffa fall, då en arren­

dator icke visste att vid en avtalsuppgörelse hävda sina intressen, men dessa

fall vore icke och bleve ej heller så talrika, att det förelåge någon som helst

anledning att endast för deras skull införa en allmän anmälnings- och re-

gistreringsplikt, som måste kännas tyngande och som därjämte bleve syn­

nerligen arbetskrävande för jordbrukskommissionerna. Antalet sociala ar­

renden vore ej med säkerhet känt men torde, örn arrendeutredningens för­

slag till kategoriklyvning ginge igenom, säkerligen komma att överstiga

50,000. Därest förslaget örn femåriga arrendetider godkändes, skulle sålunda

i medeltal cirka 10,000 kontrakt få registreras och granskas årligen. Jord­

brukskommissionerna skulle utföra detta betydande arbete, som till allra

största delen vore en ren överflödsgärning. Därjämte skulle kommissionerna,

enligt vad förslaget i andra delar innehölle, vid arrendatorexmas utövande av

optionsrätt fungera som skiljenämnder, varvid besök å platsen torde bli ound­

gängliga. Även prövningen av dispensansökningarna, som förvisso ej skulle

bli fåtaliga, skulle förläggas till kommissionerna. Det bleve sålunda en utom­

ordentligt stor arbetsbörda, som skulle komma att påvila dessa. De måste

bli små ämbetsverk. Arrendeutredningen hade i viss mån förutsett detta och

hade funnit nödigt föreslå, att hos kommissionerna anställdes sekreterare

med domarekompetens. Förvisso bleve dessas arbetsbörda så stor, att det

ej ginge att anordna tjänsten som bisyssla, i varje fall icke i de arrenderika

länen. Man behövde endast betänka, att joi-dbrukskommissionens fungerande

som skiljenämnd vid optionsrättens utövande vart femte år komme att för

många kommissioner föranleda resor upp till ett antal av flera hundra om

året.

Utbyggandet av hela denna byråkratiska apparat vore fullständigt obe­

hövligt. En väl organiserad arrenderådgivning borde vara fullt tillräcklig för

att skydda arrendatorernas intressen i nu förevarande avseenden. Därest det

på lämpligt sätt bekantgjordes i orterna, att envar arrendator eller arrende­

spekulant, som funne sig därav hava behov, ägde rätt att kostnadsfritt er­

hålla råd och upplysningar av länets jordbrukskommission, så torde nian

ernå, att alla de som verkligen behövde stöd också erhölle sådant, och detta

utan den stora och omfattande apparat som arrendeutredningen föreslagit.

Denna kommissionernas rådgivande verksamhet borde få taga formen av

ett verkligt, av parterna frivilligt påkallat medlingsarbete, när tvistigheter

av ett eller annat slag uppkommit vid avtalets uppgörande. Även vid tvistig­

heter om tolkningen av redan ingångna avtal borde parterna vara berättigade

att påkalla jordbrukskommissionen som medlingsinstitut. Utbyggdes kommis­

sionernas verksamhet att på detta sätt bliva av stödjande, rådgivande och

medlande natur, torde det ej dröja länge, innan vetskap härom ti*ängt igenom

i bygderna, och kommissionerna torde då komma att anlitas i alla de fall

då deras hjälp behövdes. De finge tid att gripa sig an med de kanske ej

alltför talrika fall, då de kunde vara till nytta, och behövde ej belasta sin

t'l°?harbetsk.raft mcd att registrera och granska tusentals avtal, som vore

fullt i sin ordning. I den mån arrendatorerna xitöver nu nämnda rådgivande

och medlande hjälp behövde stöd för utförande av rättegång i anledning av

arrendeförhållandet, borde de offentliga rättshjälpsanstalterna kunna anlitas

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norr­ bottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt egnahemsnämn­ derna i Kristianstads, Hallands och Jämtlands län, egnahemsnämnden i Norr­ bottens län, jordbrukskommissionerna i Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbot­ tens och Norrbottens län ävensom Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt Riksförbundet landsbygdens folk.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars ytt­ rande i denna del egnahemsnämnden i samma län instämt — anser, att den föreslagna skyldigheten för jordägare att insända arrendekontrakt till jord- brukskommissionen för granskning bör utbytas mot en rätt för båda par­ terna att insända kontraktet. Samma åsikt omfattas jämväl av myndigheterna i Örebro län.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar — vilka utgöra en avse­ värd majoritet — 'ha ställt sig mer eller mindre avvisande till det föreslagna kontrollsystemet. De flesta åberopa eller ansluta sig nära till de synpunkter, som framkommit i den av herr Tamm gjorda reservationen.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, om det kan anses nödvändigt eller önsk­ värt att införa bestämmelser i syfte att alla arrendeavtal skola granskas av jordbrukskommissionen. En dylik åtgärd skulle för kommissionerna medföra en betydande arbetsbörda och utgjorde samtidigt ett långt gående ingrepp i den enskildes rörelsefrihet, utan att därigenom tillförsäkrades arrendatorn någon egentlig fördel som ej kunde ernås på annat sätt. örn nämligen i orter­ na på lämpligt sätt kungjordes, att den som så önskade kostnadsfritt kunde erhålla råd och upplysningar av jordbrukskommissionen, kunde förväntas att de, som skulle övertaga arrenden och behövde hjälp, skulle utnyttja en så­ dan rådgivning.

Även egnahemsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke en välorganiserad råd­ givning vore tillräcklig för att skydda arrendatorerna i förevarande avseen­ den. Rådgivningen syntes lämpligen böra förläggas till jordbrukskommis­ sionerna, som jämväl torde lämpa sig att uppträda såsom medlande organ, när tvist uppkommit örn tolkning av ingånget avtal.

Jordbrukskommissionen i Östergötlands län har anfört:

Det kunde säkerligen på goda grunder ifrågasättas, om den föreslagna upp- giftsskyldigheten vore av behovet påkallad. Anledningen till att den hittills­ varande kostnadsfria arrenderådgivningen allenast i mycket ringa utsträck­ ning tagits i anspråk vore säkerligen icke att söka däruti, att arrendatorerna av liknöjdhet eller okunnighet underläte att tillvarataga sina intressen, utan hade säkert sin grund i det förhållandet att ingångna arrendeavtal i regel visat sig vara avfattade i enlighet med gällande lags bestämmelser. Det fun­ nes ingen anledning att tro att förhållandena härutinnan skulle bliva annor­ lunda för framtiden. De svenska jordägarna komme tvivelsutan att alltfort

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

95

ställa sig till efterrättelse de av statsmakterna i författningsenlig ordning

stiftade lagarna. En obligatorisk granskning av arrendekontrakten syntes

sålunda obehövlig och därtill onödigt betungande. I varje fall syntes icke

böra föreskrivas skyldighet att insända arrendekontrakt för granskning un­

der andra förhållanden än att endera parten begärde dylik granskning.

Sveriges skogsägare förbund har anfört:

Den jordbrukskommissionen pålagda skyldigheten att granska alla arren­

deavtal under lagens sociala del syntes opåkallad. Det förekomme förvisso

numera icke, att jordägarna sökte kringgå gällande arrendelagstiftning ge­

nom att i kontrakten insmyga bestämmelser, som vore siridande mot lagen.

Kontraktsskrivningen vore numera i betydande omfattning standardiserad.

Bolagen hade tryckta standardkontrakt. Även de enskilda jordägarna upprät­

tade numera allmänt genom sina organisationer dylika. Dessa kontrakts-

formulär vore allmänt tillgängliga, och de granskades ingående av arren-

datorernas organisationer. Det händelseförlopp, som syntes ha föresvävat

arrendeutredningen i dess arbete, nämligen att en envåldshärskande jord­

ägare föreskreve försagda arrendatorer avtalsvillkoren, hade icke någon som

helst motsvarighet i verkligheten. Fastställandet av kontraktsvillkoren ten­

derade allt mer att ske efter standardiserade grunder vid vilkas utarbetande

arrendatorsorganisationerna toge verksam del. Bristen på goda arrendato­

rer förstärkte ytterligare arrendatorernas position vid dessa förhandlingar.

Det vore av dessa anledningar helt obehövligt att anordna en statlig kontroll

över kontraktsskrivningen. Staten borde ej ingripa i rent privaträttsliga upp­

görelser, när något behov därav icke förelåge.

Fideikommisskommitterade lia yttrat:

Den föreslagna anordningen, som innebure en generell tvångsgranskning ge

nom statsorgan av rent privaträttsliga affärsavtal, torde vara något i det svens­

ka rättsväsendet tämligen enastående. Det syntes kommittén, att ett så långt

gående ingrepp i de enskildas rörelsefrihet ej borde föreskrivas, om det ej kun­

de visas, att ett verkligt behov därav förelåge. Enligt kommitténs mening

förefunnes emellertid icke något sådant behov. Kunskapen om arrendelag­

stiftningens innehåll vore numera spridd i bygderna, och man behövde icke

förutsätta, att jordägarna avsiktligt skulle försöka införa lagstridiga bestäm­

melser i avtalen. I övrigt förstode arrendatorerna numera synnerligen väl att

hävda sin rätt. Deras organisationer gjorde dem snarast till den starkare

parten vid avtalsförhandlingarna. Kommittén finge därför bestämt avstyrka

ifrågavarande förslag.

Departementschefen.

I olikhet mot vissa av dem som yttrat sig över arrendeutredningens för­

slag finner jag behov föreligga att vidtaga särskilda åtgärder till vinnande

av kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad. Erfarenheten synes mig

till fullo bekräfta, att olagliga kontraktsbestämmelser förekomma i arrende­

avtal i en omfattning, som med hänsyn till önskvärdheten av effektivitet i

lagstiftningen måste synas betänklig. Att missförhållandet icke kan i nämn­

värd grad avhjälpas genom den form av kostnadsfri arrenderådgivning, som

för närvarande enligt särskild kungörelse står vissa arrendatorer till buds,

förefaller uppenbart.

Emellertid har det av arrendeutredningen föreslagna kontrollsystemet —

96

Kungl. Majlis proposition nr 346.

som innefattar skyldighet för jordägaren att insända arrendekontraktet till jordbrukskommissionen i och för viss granskning — rönt en stark opposi­ tion i de avgivna yttrandena. Det synes ock med fog kunna betvivlas, att fördelarna med en sådan anordning verkligen skulle komma att uppväga de kostnader och besvär, som torde följa med en övervakningsprocedur av så pass vidlyftig beskaffenhet. Även om systemet ej kan anses innebära ett allt­ för långt gående ingrepp i den enskildes rörelsefrihet, lärer dock en anmäl­ ningsskyldighet av detta slag — för vars upprätthållande straffpåföljd er­ fordras — kunna vålla viss irritation och av mången uppfattas såsom onödig eller olämplig.

Det har i betraktande härav synts böra förordas, att den av arrendeut­ redningen föreslagna anmälningsskyldigheten för jordägaren utbytes mot en rätt för vardera kontrahenten att genom arrendekontraktets insändande till jordbrukskommissionen påkalla dennas prövning av kontraktsbestämmel- sernas laglighet. Även om en sådan anordning icke erbjuder en fullt ut lika effektiv kontroll som den arrendeutredningen föreslagit, lärer den dock kun­ na bliva till viss nytta. Det torde kunna antagas att möjligheten av jord- brukskommissionens granskning utgör en maning för parterna att vid kon- traktsskrivningen iakttaga de legala tvingande reglerna. Erinras må ock, att, därest i arrendekontrakt införts bestämmelser, som strida mot lagens tving­ ande regler, dylika bestämmelser vid arrendekontraktets tillämpning bliva utan verkan.

Vad beträffar innebörden av den granskning, som skulle komma att ut­ övas av jordbrukskommissionen, har jag ej funnit anledning att avvika från arrendeutredningens förslag. Därest sålunda vid granskningen upptäckes, att ett kontrakt innehåller villkor, som strider mot en tvingande bestämmelse i lagen, skall kommissionen så snart ske kan i rekommenderat brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom att villkoret är utan verkan. När villkorets olaglighet på så sätt blivit konstaterad av offentlig myndighet, torde kontrahenterna sällan finna med sitt intresse förenligt att fortfarande tillämpa villkoret. Något direkt förbud mot att uppfylla det olagliga vill­ koret lärer emellertid icke böra meddelas parterna.

Den sociala arrendelagstiftningens omfattning med hänsyn til

skilda grupper av jordägare.

Gällande rätt.

Den nuvarande sociala arrendelagstiftningen berör i främsta rummet de arrenden av angiven storleksordning, vilka lyda under bolag eller ekonomiska föreningar. Med dessa jordägarekategorier likställas vissa enskilda personer, de s. k. skogsspekulanterna. Bestämmelserna skola nämligen äga motsva­ rande tillämpning i fråga om upplåtelse av jord, tillhörig enskild person, vil-

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

97

ken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk

med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i än

damål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket.

Sagda avgränsning av tillämpningsområdet är densamma i nyttjanderätts-

lagen och i norrländska arrendelagen. Den förstnämnda lagen innehåller

emellertid vid sidan av de egentliga sociala arrendebestämmelserna en special­

reglering — avseende besittningstidens längd — för arrenden av angiven stor­

leksordning, vilka lyda under fideikommiss.

Arrendeutredningen.

I arrendeutredningens förslag har under den sociala arrendelagstiftningen

inbegripits —- förutom de redan nu därav berörda arrendekategorierna —

jämväl arrenden under stiftelser och ideella föreningar ävensom den bety­

dande grupp, där arrendet avser torp eller annan brukningsdel, som tillhör

enskild person eller fideikommiss och lyder under huvudgård. Denna be­

stämning har enligt arrendeutredningen framkommit närmast såsom följd

av de resultat, vartill utredningen kommit vid övervägande av de principiella

frågorna rörande minimiarrendetid och optionsrätt, byggnadsskyldighet, för­

köpsrätt samt kontroll över lagstiftningens efterlevnad. I anslutning härtill

har i betänkandet anförts följande:

Innehållet i den sociala arrendelagstiftningen, sådan denna enligt förslaget

komme att te sig, vore visserligen icke helt uttömt med de regler som hän­

förde sig till nyssnämnda huvudfrågor. Förslaget upptoge ytterligare, i hu­

vudsaklig överensstämmelse med vad redan nu gällde, vissa särbestämmel­

ser för sociala arrenden. Emellertid syntes dessa bestämmelser i stort sett

kunna utan olägenhet göras tillämpliga även på de grupper av arrenden, örn

vilkas överflyttning till den sociala arrendelagstiftningen nu vore fråga. Det

hade därför ur lagteknisk synpunkt synts möjligt och önskvärt att genom en­

hetlig bestämning av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstift­

ningen sammanföra alla sociala arrenden inom en gemensam ram. Förelig­

gande behov av differentiering hade synts kunna tillgodoses genom inskränk­

ning av vissa reglers tillämplighet på vissa slag av sociala arrenden.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har reserverat sig

mot utredningens förslag i denna del. Enligt hans mening borde torp eller

annan brukningsdel, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder

under huvudgård, införas under de sociala bestämmelserna endast under den

bestämda förutsättningen, att för dylikt privatarrende stadgades särskilda

föreskrifter om byggnads- och underhållsskyldighet av fastigheternas åbygg­

nader, vilka icke vore för jordägarna lika betungande som motsvarande före­

skrifter för bolag. Till stöd för denna mening har reservanten— under hänvis­

ning till vad han i annat sammanhang yttrat i fråga örn byggnadsskyldig­

heten — anfört bland annat följande:

Arrendeutredningens förslag innebure en utomordentligt djupgående ut­

vidgning av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen. Det

torde få betraktas såsom tämligen säkert, att å privat jord de allra flesta upp-

Bihang lill riksdagens protokoll 19411. 1 sami. Nr 316.

7

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

låtelser avsåge utgård eller torp under huvudgård. På grund härav komme enligt förslaget största delen av alla arrenden att falla under de sociala be­ stämmelserna. Borttagandet av avtalsfriheten samt dennas ersättande med be­ tungande ekonomiska förpliktelser för jordägarna måste bedömas med hän­ syn härtill. Landets jordägare av alla kategorier måste göra klart för sig, att det nu icke längre vore fråga om en mot bolag och likställda riktad spe­ ciallagstiftning utan om en lag, som komme att medföra allvarliga ekono­ miska konsekvenser för alla privata jordägare som uppläte jord på arrende.

Ur denna synvinkel syntes förslaget vara särskilt äventyrligt med hänsyn till dess stadganden örn jordägarens nybyggnads- och underhållsskyldighet. Reservanten ansåge, att de privata arrendena icke kunde införas under de sociala bestämmelserna under annan förutsättning än att stadgandena om byggnadsskyldigheten och vad därtill hörde mildrades för dem. En kon­ sekvens härav måste bli, att i den sociala lagen finge inrymmas två skilda grupper stadganden om byggnadsskyldighet, den ena gruppen gällande för bolag och likställda, den andra för utarrenderade torp och utgårdar under huvudgård å privata jordägares mark.

Beträffande den sociala arrendelagens övriga bestämmelser ansåge reser­ vanten, att desamma borde, kunna tillämpas för ifrågakomna privatarrenden liksom för bolagsarrendena; dock under förutsättning att skogs- och jord­ bruksarbetarelägenheterna fördes under den allmänna arrendelagen. Reser­ vanten erinrade, att han hemställt om betydande förändringar i arrendeut­ redningens förslag såväl beträffande minimitid och optionsrätt som i fråga om åtskilliga andra tvingande bestämmelser.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Hallands, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, jordbrukskommissionema i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län ävensom Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsarbe- tareförbundet och Riksförbundet landsbygdens folk.

Till förmån för lindrigare nybyggnadsskyldighet — mestadels i anslutning till herr Tamms reservation — lia uttalat sig lantbruksstyrelsen, egnahemssty­ relsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Got­ lands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, Jönköpings länshushållningssäll­ skaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i samma län, Kalmar läns norra områdes egnahemsnämnd, Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, egnahemsnämnden inom samma område, Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i samma län, Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden inom samma län, Älvsborgs läns södra områdes egnahemsnämnd, Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden inom samma område, Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsut­ skott, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i

Kungl. Maj:ts proposition nr 346-

99

Örebro län, jordbrukskommissionerna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar

(södra distriktet), Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs (norra

distriktet), Skaraborgs och Örebro län ävensom Sveriges allmänna lantbruks­

sällskap.

Såsom motståndare till den ifrågasatta utvidgningen av tillämpningsom­

rådet för den sociala arrendelagstiftningen lia framträtt domänstyrelsen —

liksom i allmänhet Överjägmästare och domänintendenter — länsstyrelserna

i Uppsala, Blekinge och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvalt­

ningsutskott och egnahemsnämnderna i Stockholms län och stad samt Upp­

sala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Västmanlands, Västerbottens och

Norrbottens län, Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Skara­

borgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, jordbrukskommissioner­

na i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar (norra distrik­

tet), Älvsborgs (södra distriktet), Västmanlands och Västerbottens län även­

som Sveriges skogsägareförbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen och fi-

deikommisskommitterade.

De skäl, som åberopats mot den ifrågasatta utvidgningen av de sociala

bestämmelserna, äro i huvudsak desamma som förut återgivits i samband

med frågan örn nybyggnadsskyldighet. Ävenledes torde få hänvisas till den

speciella motiveringen tili 63 §. Från avstyrkande yttranden må ytterligare

återgivas följande.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ■— i vars yttrande

egnahemsnämnden och länsstyrelsen instämt — har anfört bland annat:

Inom länet funnes ett stort antal arrendatorer, och en betydande erfaren­

het hade således kunnat samlas sedan mycket lång lid tillbaka angående

jordbrukets bedrivande i arrendeform. Det måste framhållas att arrendet i

ett stort antal fall visat sig yppa en utväg för mindre bemedlade till att över­

gå till självständiga jordbrukare, en utväg som icke på annat sätt stått till

buds. Många personer, vilka icke hade råd att insätta kapital i fastighets­

förvärv och dessutom i de nödiga inventarier, som ett eget jordbruk kräv­

de, eller som icke funnit det klokt att skuldsätta sig i den grad, som vissa

förvärv av äganderätt med statens medverkan erbjöde, hade såsom arrenda­

torer kunnat börja sin bana som självständiga jordbrukare. Deras jord vore

i stor utsträckning väl hävdad och fullt jämförlig med självständiga jordbruk.

Deras levnadsstandard vore jämförlig med de självägandes, som brukade

liknande areal. Det skulle således enligt vunnen erfarenhet innebära en

verklig skada, örn lagstiftningen skulle så utformas, att därigenom upplåtel­

se av arrenden försvårades eller i avsevärd omfattning utbud av arrenden

inskränktes.

Nu syntes det förvaltningsutskottet otvivelaktigt, att förslagets inbegri­

pande av torp eller brukningsdelar, som tillhöra enskild person och lyda un­

der huvudgård, skulle medföra en sådan verkan. Bortsett från boiagsgår-

darna och några egendomar, tillhöriga privatpersoner vilka i huvudsak för­

värvat desamma för rekreation, utgjorde nyssnämnda kategori just huvud-

stocken av de nuvarande arrendejordbruken. Då dessa enligt förslaget skul­

le falla under de sociala arrendebestämmelserna samt dessa bestämmelser

för jordägarna medförde en avsevärd tunga, vore det mycket sannolikt, att

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

jordägarna skulle avveckla arrendesystemet antingen genom försäljning eller genom sammanläggning med huvudgården.

Det förefölle också mycket litet tilltalande att å enskilda jordägare till- lämpa bestämmelser från uppsiktslagen, vilka hämtats från bolagsarrendena. För de enskilda jordägarna kunde ett föreläggande, även om det icke bleve förenat med påföljd av dagsböter, få helt andra ekonomiska verkningar än för ett utarrenderande bolag. Följden av dessa alltför stränga bestämmelser skulle sannolikt bli att arrendejorden minskades genom att ägarna frånsålde den jord, som kunde undvaras för huvudgårdens bruk.

För jordbruksdriften skulle detta i många fall medföra ökning av sta- tarsystemet. Man måste fråga sig, huruvida en sådan utveckling kunde an­ ses lycklig. I många fall skulle den stänga möjligheten för företagsamma yngre familjer att övergå till självständiga jordbrukare. I andra fall skulle ökningen av de fasta arbetskrafterna vid huvudgården framkalla behov av nybyggnader av lönebostäder, vilka svårligen skulle kunna presteras av jord­ ägaren. I ena som andra fallet torde resultalet bli, att de medelstora och mindre jordbruk, vilka det här i stor utsträckning gällde, skulle ekonomiskt försvagas.

Vad anginge tillämpningen på stiftelser syntes förslagets bestämmelser vara mindre lämpliga. Något behov av dylika säkerhetsbestämmelser för ar­ rendatorenka förelåge icke. På många arrendegårdar inom länet, vilka till­ hörde stiftelser, sutte arrendatorenka generation efter generation till ömse­ sidig förmån för båda parter, och därvid hade olika former av avvägning mellan ägarens och arrendatorns intressen utbildat sig.

Vad fideikommissen anginge befarade förvaltningsutskottet, att i vissa fall den byggnadsskyldighet, som skulle kunna åläggas fideikommissinneha­ varen, skulle kunna bli så betungande, att den överstege fideikommissfastig­ heternas bärkraft. Då det skulle vara i hög grad ovisst, huruvida inteck­ ning i dylikt fall kunde medgivas med hänsyn till fideikommisstiftelsens be­ stånd, skulle nybyggnadsreglerna i realiteten icke kunna tillämpas.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört följande:

Skäl för att under de sociala bestämmelserna inordna arrende under stif­ telse och ideell förening samt möjligen även under fideikommiss torde vara lättare att finna än motiven för att därunder inbegripa även arrende under enskild person. Frånsett att flertalet av de enskilda jordägarna säkerligen intoge en i förmögenhetshänseende svag och beroende ställning — i många fall torde det förhålla sig så, att sagda personers ekonomiska position vöre svagare än arrendatorernas — så torde den tilltänkta lagstiftningen med dess mångfald av tvingande och ensidigt inriktade bestämmelser i största utsträck­ ning medföra, att ifrågavarande jordägare helt enkelt avhölle sig från att utarrendera sina jordbruk. — Beträffande fideikommissen syntes övervägan­ de skäl tala för att statsmakterna, i avvaktan på slutligt ställningstagande till frågan om reglering av fideikommissinstitulionen, läte med införande av nya arrendebestämmelser för dessa tills vidare bero.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat föl­ jande:

Någon anledning att med bolag likställa ägare av jord, innefattande hu­ vudgård och underlydande gårdar, förelåge icke; dylik jordägare vore i stort sett jämförbar med övriga ägare av enskild jord. Förslaget innebure, att största delen av alla arrenden bomme att falla under de sociala bestäm­ melserna. Genomförandet av förslaget vore liktydigt med en konfiskation

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

101

av ägarnas i jorden nedlagda kapital, men för en sådan hade icke anförts

tillräckliga skäl. En mängd jordägare, som redan nu brottades med stora

svårigheter i sin näring, skulle få dessa än mer ökade och i betydande grad

berövas möjligheterna att ordna sin rörelse rationellt och med anpassning

efter skiftande förhållanden. Slopandet av en massa arrenden och omfat­

tande utbud av fastigheter med därav följande nedpressning av fastighets­

värdena skulle otvivelaktigt bliva den föreslagna lagstiftningens följder. Nå­

gon anledning att framtvinga en dylik realisation förelåge så mycket mindre

som tillgången på jordbruksfastigheter fullt tillfredsställde efterfrågan. Den

oro på fastighets- och lånemarknaden, som skulle uppstå genom väsentligt

ökade utbud av fastigheter, vore säkerligen icke till gagn för samhället.

Sveriges skogsägare förhult har yttrat:

De förpliktelser, som den sociala arrendelagen pålade jordägarna, vore

mycket betungande, säkerligen i väsentligt högre grad än vad lagstiftarna

gjort klart för sig. Bolagen, som under en följd av år följt dessa bestäm­

melser, hade en stark erfarenhet härav. För bolagens vidkommande hade

nämligen denna lagstiftning resulterat i att hela avkastningen av arrende­

jorden och ej sällan betydande belopp därutöver måst förbrukas för täc­

kande av de krav lagen uppställde. Förbundet måste uttala tvivel om att

de privata jordägarna hade möjlighet att fullgöra dylika ekonomiska krav.

Bolagen hade sökt minska eller undgå trycket genom att i mycket stor om­

fattning sälja sina jordbruk. De privata jordägarna torde bli nödgade an­

tingen härtill eller till att taga arrendegårdarna under eget bruk. I varje

fall torde antalet arrendejordbruk komma att på kort tid starkt nedgå. För­

bundet funne för sin del en sådan utveckling olycklig. Då förbundet jäm­

väl i övrigt ansåge det mindre lämpligt att pålägga jordägarna bördor, som

de ej mäktade bära utan vilka nödgade dem att realisera fastigheterna, finge

förbundet avstyrka förslaget om att föra in arrenden under huvudgård å en­

skild jord under lagens sociala del.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har bland annat yttrat följande:

Förslaget vore omvälvande. Föreningen hade den uppfattningen, att ut­

sträckningen av de sociala bestämmelsernas giltighetsområde i alldeles sär­

skilt hög grad vore obefogad och skadlig. Men även om föreningen hade

ansett att förslaget i och för sig varit väl motiverat, vilket som nämnts alls

icke vore fallet, hade föreningen likväl sett sig nödsakad att allvarligt av­

styrka detsammas genomförande såsom ekonomiskt alltför tyngande för

jordbruket.

Föreningen delade icke uppfattningen om att ifrågavarande arrenden alltid

skulle anses ha permanent karaktär. Men även om dessa arrenden verkli­

gen vore att anse såsom permanenta, vore därmed ej i ringaste mån sagt,

att arrendatorerna vore i behov av utökat lagligt stöd eller att jordägarna

kunde tåla en så allvarlig ekonomisk belastning som detta skulle innebära.

Ingendera av dessa grundläggande förhållanden hade arrendeutredningen

närmare klarlagt. De synpunkter på de ekonomiska förhållandena, som an­

förts i skilda sammanhang, innebure icke någon egentlig utredning av den

betydelsefulla frågan. Och dock borde det stå klart, alt båda de nämnda

omständigheterna, d. v. s. arrendatorns behov av lagligt ingripande och

jordägarens förmåga att ekonomiskt bära konsekvenserna av ett sådant in­

gripande, måste vara förhanden för att den föreslagna utvidgningen av de

sociala bestämmelserna utan allvarlig skada skulle kunna genomföras. För­

eningen, som hade den bestämda uppfattningen att båda förutsättningarna

saknades, ville på det kraftigaste avstyrka förslaget.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Fideikommisskommitterade ha yttrat följande:

Verkningarna av det föreslagna överflyttandet av en mycket stor del av fideikommissarrendena till lagens sociala del bleve givetvis helt beroende av innehållet i däri upptagna bestämmelser. Under åberopande av vad kom­ mittén hade att anföra beträffande lagförslagets särskilda paragrafer ville kommittén emellertid sammanfattningsvis uttala, att den funne det även­ tyrligt att inflytta stora grupper av arrenden under de sociala bestämmel­ serna utan att först undersöka de jordbrukstekniska och ekonomiska följ­ derna av en dylik åtgärd. Någon sådan undersökning hade arrendeutred­ ningen icke verkställt. Utan större svårighet hade man kunnat anordna stickprovsundersökningar å ett antal fideikommiss och även andra enskilda egendomar rörande dels kostnaderna i de undersökta fallen av en tillämp­ ning vid dem av bestämmelserna om byggnads- och underhållsskyldigheten av husen och dels möjligheten eller omöjligheten att samordna de föreslagna bestämmelserna om arrendetid och optionsrätt med den rationalisering av indelningen i brukningsdelar, som med naturnödvändighet trängde sig fram även i fråga om arrendejordbruken. Hade en sådan praktisk undersökning kommit till stånd ute på fältet, skulle enligt kommitténs övertygelse arrende­ utredningen ha avstått från att framlägga åtminstone vissa delar av sitt för­ slag.

Departementschefen.

Spörsmålet örn utvidgning av den sociala arrendelagstiftningen till nya jordägarekategorier har från min sida till stor del besvarats genom mitt stånd- punktstagande till de i det föregående behandlade principfrågorna. Jag har nämligen därvid förutsatt, att arrenden under fideikommiss elier gods i en­ skild ägo samt arrenden under stiftelser och ideella föreningar, för såvitt de falla inom viss storleksordning, bliva föremål för en tvingande reglering, som innefattar bestämmelser om minimitid och optionsrätt, nybvggnadsskyl- dighet för jordägaren, förköpsrätt samt kontroll över lagstiftningens efter­ levnad. Denna reglering har efter vissa ändringar i de av arrendeutred­ ningen föreslagna bestämmelserna synts kunna bliva gemensam för de nu ifrågavarande arrendekategorierna och de arrenden, som redan enligt gäl­ lande rätt lyda under motsvarande reglering.

Vad angår de bestämmelser inom den sociala arrendelagstiftningen, vilka avse andra frågor än de nyss uppräknade, torde få hänvisas till den speci­ ella motiveringen. Såsom sammanfattning må här nämnas att jag i likhet med arrendeutredningen i allmänhet funnit dessa bestämmelser kunna göras tillämpliga även på de grupper av arrenden om vilkas utbrytning från den allmänna arrendelagen nu är fråga. Till skillnad från arrendeutredningen har jag dock funnit, att den från gällande lag upptagna bestämmelsen om rätt för arrendatorn till husbehovsfiske ej lämpligen bör erhålla tillämpning med avseende å fastighet, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder under huvudgård.

I ett föregående sammanhang har jag redan uppehållit mig vid frågan, vilka allmänna ekonomiska verkningar kunna tänkas inträda såsom följd av en reform enligt de grundlinjer som här avses. Att vissa åtgärder er­

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

103

fordras i syfte att mildra dessa verkningar har därvid framhållits. Av bety­

delse i detta hänseende bliva framför allt de i övergångbestämmelserna in­

förda regler, vilka föreskriva en retroaktiv tillämpning av stadgandena om

optionsrätt och förköpsrätt, samtidigt som ett särskilt dispensförfarande skall

öppna möjlighet för ett visst hänsynstagande till jordägares eventuella svå­

righet att fullgöra nybyggnadsskyldighet.

Ett viktigt komplement till den sociala arrendelagstiftningen är lagen an­

gående uppsikt å vissa jordbruk. Denna lag — vilken avser brukningsdel,

som är av den beskaffenhet och omfattning samt tillhör sådan ägare, att

med avseende å arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller vad

i nyttjanderättslagen är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under bolag

och med dem likställda jordägare — har till uppgift att förebygga van­

hävd och olämpligt nedläggande av brukningsdelar å sådan jord, där dy­

lika företeelser kunna tänkas uppkomma såsom följd av jordägares ovil­

lighet att underordna sig skärpta arrendebestämmelser. Enligt arrendeut­

redningens förslag skall denna lag erhålla ett tillämpningsområde, som helt

sammanfaller med området för den föreslagna sociala arrendelagstiftningen.

Jag delar arrendeutredningens mening härutinnan. Att härigenom en mängd

fastigheter komma under en viss offentlig kontroll, från vilken de hittills

varit befriade, synes ej böra bedömas såsom en övervägande ogynnsam före­

teelse. Jag vill erinra därom att denna lag genom lagen den 30 juni 1942 om

åtgärder mot vanhävd av jord temporärt i väsentliga delar satts ur tillämp­

ning. Sistnämnda lag — som i viss utsträckning föranletts av den rådande

kristiden och med hänsyn härtill givits en begränsad giltighetstid, nämligen

intill den 30 juni 1947 — avser att motverka vanhävd av odlad jord med en

areal överstigande ett hektar. Lagen äger tillämpning å all odlad jord av

nämnda storlek med undantag för kronojord.

Den sociala arrendelagstiftningens begränsning med hänsyn till

smärre brukningsdelar.

Gällande rätt.

Såsom villkor för tillämpligheten av de i nyttjanderättslagen förekommande

särskilda bestämmelserna för jordbruksarrenden under bolag och med dem

likställda jordägare gäller för närvarande, att arrendet skall omfatta odlad

jord till en vidd av minst fyra hektar. Samma minimiareal avgränsar likaledes

tillämpningsområdet för de särskilda regler om minimiarrendetid vid fidei­

kommissarrenden, vilka innefattas i nyttjanderättslagen. Även norrländska ar­

rendelagen uppställer en dylik s. k. nedre arealgräns. Emellertid framträder

här en olikhet mot nyttjanderättslagen så tillvida, att minimiarealen bestämts

såsom avseende inrösningsjord. — Omförmälda bestämmelser om viss mi­

nimiareal vila på den förutsättningen, att den sociala arrendelagstiftningen

allenast avser sådana jordbruk av vilka arrendatorn kan erhålla sin huvud­

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

sakliga bärgning. Där detta villkor brister, oaktat minimiarealen är uppnådd, kan enligt lagen dispens beviljas från de sociala arrendebestämmelserna.

Omfattar arrendet en jordareal, som icke uppnår den berörda s. k. nedre arealgränsen, hemfaller arrendet under de allmänna bestämmelserna i nytt* janderättslagen. En upplåtelse av bostadshus med åtföljande mindre jord­ område behöver emellertid icke under nuvarande ordning innebära arrende även om upplåtelsen sker mot vederlag. Bortsett från sådana fall, där der. upplåtna nyttjanderätten måste betraktas såsom allenast en vid arbetsavtal utgående löneprestation, kan upplåtelsen komma att bedömas antingen som arrende eller hyra och, därest förstnämnda alternativ föreligger, antingen som jordbruksarrende eller lägenhetsarrende. En dylik rättslig klassificering torde stundom kunna erbjuda vissa svårigheter, då lagen knappast lämnar någon fast ledning för bedömningen. Enligt 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen skall emellertid avtal, varigenom hus eller del av hus upplåtes till nyttjande mot lega, hänföras till hyra, även när avtalet tillika innefattar upplåtelse av jord att i förening med lägenheten nyttjas.

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen — efter att ha lämnat en historisk översikt avsedd att belysa tillkomsten av den nuvarande nedre arealgränsen —- upptagit frågan om den sociala arrendelagstiftningens avgränsning och härom yttrat följande:

Arrendeutredningen ville till en början erkänna, att den nuvarande fyra- hektarsgränsen — om härvid bortsåges från dess särskilda utformning enligt norrländska arrendelagen —- icke förtjänade starkare kritik än annan tänkbar arealgräns, för så vitt man ansåge att en sådan allenast skulle motsvara det uppställda villkoret, att arrendatorn skulle erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruket. En sänkning av arealgränsen till exempelvis två hektar odlad jord skulle tvivelsutan under den sociala arrendelagstiftningen indraga ett stort antal arrenden, vid vilka nämnda villkor, även om begreppet huvud­ saklig bärgning syntes ganska tänjbart, näppeligen kunde sägas vara för han­ den. Vad särskilt anginge de under skogsindustrien lydande fastigheterna förefölle det även mindre troligt, att en lägre arealgräns skulle kunna bättre än fyrahektarsgränsen motsvara den gängse naturliga åtskillnaden mellan de, ofta såsom egentliga arrendefastigheter betecknade körareställena, å ena, samt huggaretorpen, även benämnda skogsarbetarboställen, å andra sidan. Av redogörelsen för arrendeutredningens studieresa — vilken i detta hänse­ ende visserligen endast utgjort ett stickprov för vissa delar av landet — kunde inhämtas, att medan samtliga besökta körareställen på något undantag när fallit inom fyrahektarsgränsen, praktiskt taget aila huggartorp legat utanför sagda gräns. Det framginge likaledes av nämnda redogörelse, att om minimi­ arealen hade varit bestämd till två hektar, ett stort antal huggaretorp skulle lia fallit inom en sådan gräns och därmed kommit att i rättsligt hänseende behandlas olika mot de övriga för samma ekonomiska syften disponerade fastigheterna.

Emellertid syntes det ingalunda självfallet att storleken av arrendatorns inkomster från jordbruket -— vare sig man här rörde sig med begreppet hu­ vudsaklig bärgning eller, såsom påyrkats av reservanter inom andra lag­

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

105

utskottet vid 1936 års riksdag, villkoret mildrades till att arrendatorn skulle

av jordbruket erhålla en avsevärd del av sin bärgning — borde verka utslags­

givande eller bedömas såsom en självständig grund för den sociala arrende­

lagstiftningens avgränsning. Man kunde fråga sig, varför de arrendatorer som

innehade de minsta ställena skulle principiellt undantagas från det särskilda

sociala skyddet. Att jordbruket å dessa ställen måhända vore alltför obetyd­

ligt, för att ett dylikt skydd skulle kunna motiveras enbart ur synpunkten av

jordbruksnäringens utveckling, torde icke härvidlag vara avgörande. Uppen­

bart vore nämligen, att även rent sociala önskemål, såsom förbättring av en

viss grupps ställning i socialt hänseende, påfordrade beaktande vid arrende­

lagstiftningens utformning. För arrendeutredningen hade det därför framstått

såsom en uppgift, att det behov av socialt skydd, som torde förefinnas vid de

minsta arrendena, hur liten än arealen av den odlade jorden vore, tillgodo-

såges i den utsträckning som funnes möjlig med hänsyn till andra befogade

intressen. Vid övervägande härav borde naturligen den sociala arrendelag­

stiftningen icke fattas såsom en odelbar enhet, så att om någon av dess regler

skulle befinnas mindre lämplig för de nu ifrågavarande arrendena, dessa av

sådan anledning ställdes helt utanför sagda lagstiftning.

Under hänvisning till vad i annat sammanhang yttrats därom, att bygg­

nadsskyldighet borde åläggas jordägaren även vid de minsta arrendena, ville

arrendeutredningen ytterligare framhålla att de regler, som avsåge sådan

skyldighet och vad därmed sammanhängde, utan olägenhet torde kunna bliva

gemensamma för sociala arrenden av olika storleksgrupper. Vad beträffade

övriga till sociala arrendelagstiftningen hörande bestämmelser hade arrende­

utredningen kommit till det resultatet att desamma — ehuru med vissa vä­

sentliga undantag — borde erhålla tillämpning även på de arrenden av ifråga­

varande slag, vilka omfattade mindre areal än den för närvarande stadgade

minimiarealen. Efter detta ståndpunktstagande i sak hade det närmast synts

vara en formell fråga, huruvida de sociala bestämmelserna borde uppställas

särskilt för varje storleksgrupp eller sammanföras inom en enhetlig ram. Ar­

rendeutredningen hade ansett den senare utvägen erbjuda fördelar ur lag­

teknisk synpunkt. I följd av den valda uppställningen hade behovet av sär­

skild gränsdragning nedåt bortfallit utom beträffande sådana bestämmelser,

vilka icke vore avsedda att tillämpas på de minsta arrendena. De små arren­

den — under ägare varom här vore fråga — vilka hittills hemfallit under den

allmänna arrendelagstiftningen, bleve sålunda enligt förslaget principiellt hän­

förliga till den sociala arrendelagstiftningen. Denna finge såsom helhet icke

någon annan gräns nedåt än den som kunde sägas gälla för all arrendelag­

stiftning överhuvudtaget.

De i arrendeutredningens lagförslag upptagna särskilda bestämmelserna för

vissa jordbruksarrenden äro sålunda för sin tillämplighet principiellt obero­

ende av sådant villkor, som för närvarande uttryckes genom den nedre areal-

gränsen. Även de allra minsta arrendena hemfalla under den sociala arrende­

lagstiftningen. Härvidlag har dock i förslaget gjorts ett väsentligt undantag,

vilket hänför sig till bestämmelserna angående minimiarrendetid, optionsrätt

och förköpsrätt. Dessa bestämmelser skola ej äga tillämpning, om med upp­

låtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbets­

kraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan

mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetar-

boställc), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga

bärgning. Såsom skäl för detta undantagsstadgande har arrendeutredningen anfört följande:

Ehuru det ur social synpunkt kunde förefalla önskvärt, att jämväl för innehavarna av de minsta arrendena bereddes den varaktighet och trygg­ het i besittningen, som den föreslagna femåriga minimitiden och än mer optionsrätten avsåge att åstadkomma, syntes dock häremot ur andra syn­ punkter kunna riktas befogade invändningar. Detta gällde huvudsakligen de talrika smärre arrendeställen, vilka under namn av huggaretorp, arbetarbo­ ställen eller liknande upplätes av skogsindustriella företag, i syfte att arren- datorerna skulle utgöra en stadigvarande arbetskraft i skogsbruket. Beträf­ fande dylika arbetarboställen borde beaktas, att det mellan kontrahenter­ na ingångna avtalet, om än i rättslig mening ett arrendeavtal, likväl ekono­ miskt sett hade väsentligen samma uppgifter som ett avtal om arbetsanställ- ning. Under sådana omständigheter kunde det icke vara lämpligt att på dylika upplåtelser tillämpa regler, som alltför mycket strede mot den natur­ liga karaktären av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare på ifråga­ varande område. Inom en näringsgren sådan som skogsindustrien, vilken i så hög grad vore beroende av konjunkturerna på världsmarknaden, torde företagaren icke kunna avstå från viss rörelsefrihet när det gällde att an­ ställa arbetare. Det skulle icke överensstämma med skogsägarens berätti­ gade intressen, örn han, när han till en arbetare uppläte bostad jämte ett obetydligt jordbruk, ovillkorligen skulle bliva bunden av denna för lång eller obegränsad tid framåt. Möjligheten att utbyta en skogsarbetare, som visat sig mindre lämplig för sina egentliga uppgifter, ehuru han måhända uppfyllde sina åtaganden som arrendator, syntes ej rimligen böra betagas skogsägaren. Om en tvingande lagstiftning rörande besittningstidens längd gjordes tillämplig på de ifrågavarande arrendena, skulle följden kunna bliva den, att till skada för landets skogsvård en del för skogsarbete mindre läm­ pade komme att kvarsitta å de arrendeställen, vilka anordnats huvudsak­ ligen för skogsskötselns höjande. En sådan lagstiftning skulle jämväl kunna betaga skogsägarna lusten att nedlägga kostnader på anordnande och un­ derhåll av dylika arrendeställen samt föranleda dem att i större omfattning anställa s. k. lösa arbetare, en utveckling som ur skilda synpunkter vore mindre önskvärd. — Ett liknande behov av avtalsfrihet rörande arrendetidens längd torde föreligga beträffande smärre arrendeställen, där arrendatorn huvud­ sakligen ägnade sig åt arbete inom den egentliga industrien.

Vad åter anginge de ställen av motsvarande storleksordning, där arrenda­ torn hade sin utkomst väsentligen såsom jordbruksarbetare i jordägarens tjänst, syntes däremot förhållandena vara annorlunda. Efterfrågan på arbets­ kraft vore inom jordbruket mera konstant, i det att inträdande lågkonjunk­ turer icke på samma sätt som inom industrien föranledde driftsinstäilelse eller produktionsminskning. Beträffande jordbrukets arbetarfråga torde för övrigt de synpunkter som nyss utvecklats på tal om skogsarbetarna äga jäm­ förelsevis ringa räckvidd och betydelse. Arrendeutredningen hade därför icke känt sig övertygad om nödvändigheten att i förevarande undantagsstad­ gande inbegripa jämväl sådana arrendatorer, vilka huvudsakligen förtjä­ nade sitt uppehälle såsom jordbruksarbetare.

Beträffande frågan örn lämpligaste sättet att avskilja de sociala arrenden, vilka enligt arrendeutredningens mening borde undantagas från reglerna örn minimitid, optionsrätt och förköpsrätt, har arrendeutredningen ytterligare anfört följande:

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

107

Då bland tänkbara arealgränser den nuvarande fyrahektarsgränsen syntes

vara den, som närmast motsvarade den i verkligheten mer eller mindre tyd­

ligt markerade åtskillnaden mellan vanliga arrenden och arbetarboställen,

hade det kunnat ifrågasättas att låta sagda gräns bliva avgörande för räck­

vidden av undantagsstadgandet. Tydligt vore emellertid att en fyrahektars-

gräns, i likhet med varje annan arealgräns, kunde i tillämpningen, på grund

av de skiftande förhållanden som rådde i landets olika delar, medföra resul­

tat som tedde sig inkonsekventa eller obilliga. Dessa olägenheter skulle givet­

vis bliva än mer framträdande, om försök gjordes att ersätta den i norr­

ländska arrendelagen förekommande bestämningen i inrösningsjord med

en för hela riket gällande minimiareal uttryckt i odlad jord, en förändring,

som i och för sig hade varit önskvärd med hänsyn till den ojämna och stun­

dom svårpraktikabla tillämpningen av -begreppet inrösningsjord. Arrendeut­

redningen hade för sin del icke trott sig kunna finna någon för hela riket

enhetlig arealgräns, som å ena sidan icke uteslöte en stor mängd arrenda­

torer från de förmåner, vartill de med hänsyn till upplåtelsernas art och

syften borde ha varit berättigade, och å andra sidan icke hänvisade kontra­

henterna i ett över hövan stort antal fall att söka dispens från bestämmelser,

som enligt lagens grund icke vore avsedda att gälla för de ingångna avtalen

och som ej heller torde lämpa sig härför.

Enligt arrendeutredningens mening vore en arealgräns icke erforderlig för

vinnande av nödig säkerhet i rättstillämpningen. Härvidlag finge erinras att

de arbetararrenden som med stadgandet avsåges vanligen i praktiken av

varje särskild jordägare behandlades såsom en grupp för sig, vilket komme

till synes bland annat däri att annat kontraktsformulär än det vid övriga

arrenden tillämpade användes vid dessa arrenden. Att skilja de s. k. huggare-

torpen eller arbetarboställena — i allmänhet kännetecknade därav att stället

ej födde dragare — från de s. k. körareställena eller hästtorpen mötte un­

der sådana förhållanden icke någon svårighet. Men även där någon skarp

åtskillnad mellan de båda grupperna icke redan framträdde, syntes dock en

i lagen införd beskrivning på de arrenden som skulle undantagas från be­

stämmelserna örn minimitid, optionsrätt och förköpsrätt kunna giva kontra­

henterna tillräcklig ledning. Någon anledning att befara, att en mera smidig

gränsdragning skulle göra det möjligt för jordägarna att i obehörig omfatt­

ning undandraga sig nämnda bestämmelser, torde näppeligen föreligga. I

detta hänseende finge erinras att alla arrendeavtal varom här vore fråga

enligt förslaget skulle granskas av jordbrukskommissionen; en kontroll som

överhuvudtaget torde vara ägnad att bringa frågan örn särskild arealgräns

i annat läge än hittills.

Då enligt arrendeulredningens förslag den nedre gränsen för den sociala

arrendelagstiftningens tillämpningsområde avses skola sammanfalla med den

gräns som kan tänkas föreligga mellan jordbruksarrende och byra, har ar­

rendeutredningen ansett sig böra något närmare precisera sistnämnda gräns.

Härvidlag har det synts arrendeutredningen naturligt och konsekvent, att

jordbruksarrende anses föreligga, så snart upplåtelsen överhuvudtaget om­

fattar jord avsedd alt utnyttjas enligt de metoder som känneteckna jord­

bruket som näring. Denna tanke har i förslaget uttryckts genom jämkning

av det stadgande, som numera genom nya hyreslagstiftningcn fått sin plats

i 3 kap. 2 8 nyttjanderättslagen. Enligt förslaget skall detta stadgande er­

hålla den lydelsen, att örn avtal varigenom lägenhet uthyres tillika inne­

fattar jord att i förening med lägenheten nyttjas och jorden skall användas

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

för trädgårdsodling eller för annat ändamål än jordbruk, å avtalet ändock

skall tillämpas vad örn hyra är stadgat.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har motsatt sig

förslaget örn att utvidga den sociala arrendelagstiftningen till att avse även

de minsta brukningsdelarna. Enligt reservantens mening borde under lagens

allmänna del hänföras alla upplåtelser, som väsentligen åsyfta att tillför­

säkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för skogsbruk, jordbruk eller

industriell rörelse och vilka avse sådan mindre brukningsdel, där arrenda­

torn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Såsom skäl

härför har reservanten anfört följande:

Reservanten delade arrendeutredningens åsikt örn att jordägaren vid de

ifrågavarande arbetarelägenheterna måste lia en möjlighet att avlägsna till

arbete ovilliga eller odugliga personer samt alt därför de sociala bestämmel­

serna om minimiarrendetid och optionsrätt här ej kunde komma ifråga.

Men reservanten ansåge, att det beträffande sagda lägenheter vöre lika

olämpligt att pålägga jordägaren sociala arrendelagens omständliga stad-

ganden örn nybyggnads- och underhållsskyldighet, örn ersättning för od­

ling, om rätt till bete och fiske m. m. Man borde tänka sig in i vart det

skulle leda, örn man vid industrisamhällen på landsbygden skulle stadga

motsvarande bestämmelser beträffande alla till industriarbetarna upplåtna

bostadslägenheter, vilka ofta vore åtföljda av trädgård och ett så pass stort

stycke jord, att gränsen mot de arrendelägenheter av arbetaretorps karak­

tär, varom nu vöre fråga, bleve synnerligen flytande och obestämd. Man

måste fasthålla vid, att dessa sistnämnda upplåtelser, även örn de formellt

räknades som arrenden, dock i själva verket vore upplåtelser av arbetare-

boställen. Sociala arrendelagens stadganden för verkliga jordbruksarrenden

borde då ej heller tillämpas på dem.

Det vore ej blott de jordägare, som uppläte skogs- eller industriarbetare-

lägenheter, vilka hade behov av en friare dispositionsrätt över lägenheten.

Detsamma gällde även de jordägare, som uppläte småarrenden för att där­

igenom skaffa arbetskraft för drivande av eget jordbruk. Om en jordägare

uppläte torp eller lägenheter för att å dem bosätta personer, som kunde ar­

beta i hans eget jordbruk, men dessa personer sedan befunnes olämpliga

eller ovilliga för sådant arbete, borde jordägaren, även om arbetsskyldighet

ej varit skriftligt avtalad, lia möjlighet att inom rimlig tid få sagda personer

avlägsnade vid arrendeperiodens utgång. Det vore angeläget, att skogsbru­

ket ej genom arrendelagens bestämmelser förhindrades att ordna sin arbe­

tarefråga, men det vore enligt reservantens förmenande lika viktigt, att även

jordbrukets berättigade intressen i nu förevarande hänseende skyddades. Svå­

righeterna att tillgodose jordbrukets arbetskraftbehov bleve för varje år allt

större. Dessa svårigheter komme förvisso att ytterligare skärpas, när enligt

det föreliggande förslaget jordbrukstorparnas avtal praktiskt taget skulle bli

ouppsägbara från jordägarens sida. Jordägarna kunde enligt förslaget kom­

ma att bli på livstid bundna vid kanske till jordbruksarbete tämligen olämp­

liga torpare och arrendatorer, blott dessa icke helt öppet tredskade vid full­

görandet av åtagen arbetsskyldighet. Med hänsyn härtill funne reservanten

nödvändigt, att från tillämpningen av lagens sociala bestämmelser undan-

toges ej blott skogsarbetarelägenheterna utan jämväl mindre torp och lägen­

heter, som av jordägare upplåtits för tryggande av hans behov av arbets­

kraft i eget jordbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

109

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande hänseende har — om härvid

bortses från den i förslaget genomförda skillnaden mellan arbetararrenden

inom skogsbruk och industri samt motsvarande arrenden inom jordbruket

— tillstyrkts eller lämnats utan erinran av lantbruksstyrelsen, länsstyrelser­

na i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Värmlands, Väst­

manlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, hushållnings­

sällskapens förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna i Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads och Västernorrlands län,

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Norrbottens läns

egnahemsnämnd, jordbrukskommissionerna i Uppsala, Östergötlands, Got­

lands, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsarbetareför-

bundet och Riksförbundet landsbygdens folk anse, att reglerna om minimi-

arrendetid, optionsrätt och förköpsrätt böra gälla för alla de arrenden, som

enligt förslaget skulle hänföras till den sociala arrendelagstiftningen. Sist­

nämnda förbund yrkar jämväl, att en arealgräns, avseende V2 hektar odlad

jord, måtte uppställas i och för gränsdragningen mellan arrende och hyra.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som förklarat sig

inse svårigheterna att fixera en lämplig, för hela landet gemensam arealgräns

nedåt, har dock ifrågasatt, om icke en dylik gränsdragning borde göras, enär

i annat fall jordbrukskommissionen finge en ganska svår uppgift att vid

granskning av arrendeavtal avgöra, till vilken kategori arrendet rätteligen

hörde. Denna synpunkt har åberopats även av egnahemsnämnden, jord­

brukskommissionen och länsstyrelsen i samma län.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sagt sig känna en viss tvekan om

lämpligheten att borttaga den nedre arealgränsen, en åtgärd, som kunde

ifrågasättas icke väl harmoniera med strävandena att undvika tillskapandet

av ofullständiga jordbruk.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar torde få räknas som

motståndare till den föreslagna utvidgningen av den sociala arrendelagstift­

ningen. Av dessa ha många anslutit sig till den av herr Tamm gjorda re­

servationen och synas därmed lia godkänt, att den sociala arrendelagstift­

ningen avgränsas på annat sätt än genom bestämmelse örn viss minimiareal.

Andra, vilka givit uttryck åt allmänna betänkligheter mot arrendeutred­

ningens förslag såsom helhet, lia ej direkt yttrat sig örn de nu förevarande

spörsmålen. Åtskilliga förorda emellertid uttryckligen bibehållande av den

gränsdragning, som för närvarande finnes genomförd i nyttjanderättslagen.

Sålunda har Sveriges skogsägareförbund anfört följande:

De smålägenheter, som enligt förslaget skulle undantagas från reglerna

örn minimitid, optionsrätt och förköpsrätt, borde ställas helt utanför de so­

ciala bestämmelserna. Dessa lägenheter, med åkerarealer från mindre än

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-16.

ett och upp till högst fyra hektar, vöre i flertalet fall att anse som rena bo- stadsupplåtelser. De större av dem hade karaktär av s. k. stödjordbruk. Jordbruket bleve vid dem städse en bisak och skogsarbetet eller annat ar­ rendatorn ålagt arbete det väsentliga. De föreskrifter, som beträffande de sociala arrendena ansåges vara behövliga med hänsyn till arrendatorns möj­ ligheter att tillfredsställande sköta sitt jordbruk, vore därför icke vid skogs- arbetartorpen av någon större betydelse. Sålunda kunde nämnas, att den tvingande bestämmelsen örn arrendatorns rätt till nyodling samt ersättning därför vore direkt olämplig vid arbetarlägenheterna. Arrendatorerna å dessa borde nämligen i allmänhet icke utöka den odlade jordarealen, enär deras tid och möjligheter att utföra skogsarbete då i motsvarande mån minskades. Det vore icke önskvärt vare sig ur skoglig eller social synpunkt, att nu ifrå­ gavarande arbetarelägenheter genom odling utökades till s. k. ofullständiga jordbruk och än mindre till självförsörjande familjejordbruk.

För avgränsande av skogsarbetaretorpen hade arrendeutredningen ersatt den nuvarande fyrahektarsregeln med ett nytt stadgande. Dettas formule­ ring täckte tämligen väl vad som åsyftades samt finge måhända anses verka smidigare än en arealregel. Förbundet befarade dock, att det föreslagna nya stadgandet vid sin tillämpning komme att giva anledning till ständiga me­ ningsskiljaktigheter. Det vore därför enligt förbundets mening bättre att bibehålla den gamla arealregeln.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars ytt­ rande egnahemsnämnden i samma län instämt — har anfört följande:

Utvidgandet av den sociala arrendelagstiftningen till att gälla även för lä­ genheter under fyra hektar kunde visserligen vara teoretiskt tilltalande, men det kunde med skäl betvivlas, om det vore lyckligt ur praktisk synpunkt. Byggnadsbeståndet på de små jordbrukslägenheterna vore synnerligen dyrt i förhållande till jordvärdet, och disproportionen mellan byggnadsvärde och jordvärde vore större, ju mindre jordarealen vore. På de minsta lägenheter­ na hade enbart boningshuset så dominerande andel i det sammanlagda vär­ det, att beteckningen jordbruk vore fullkomligt missvisande. Sådana lägen­ heter syntes lämpligen böra falla under liyreslagen, även örn de enligt nu tillämpad terminologi benämndes jordbrukslägenheten

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars yttran­ de egnahemsnämnden i samma län instämt — har anfört följande:

Med hänsyn dels till förändringar i arbetsförhållandena vid både skogs­ bruket och jordbruket, vilka inträtt under de två sista årtiondena, dels till den rationaliseringstendens, som nu börjat göra sig gällande på jordbrukets område och varigenom en stor del av de mindre jordbrukslägenheterna för­ väntades komma atl sammanslås eller uppgå i större enheter, syntes försla­ get såväl i fråga örn smålägenheternas inrymmande under den sociala arren­ delagen som beträffande flera genomgripande bestämmelser i övrigt vara alltför sent väckta. Därest förslaget genomfördes, skulle detta innebära en ytterligare konservering av fastighetsförhållandena och bebyggelsen vid jord­ bruket, till hinder för den påbörjade rationaliseringen, som syftade till ett bärkraftigare jordbruksbestånd.

Förvaltningsutskottet förordade därför bibehållande av den nuvarande ned­ re arealgränsen. Den särbestämmelse, som gällde för Norrland och vissa de­ lar av Svealand, syntes också lämpligen kunna bibehållas med hänsyn till ännu rådande obestämdhet i de officiella uppgifterna om den odlade jordens storlek vid flertalet mindre arrendeställen inom dessa områden. Bestämmel­ sen borde dock förtydligas, så att någon tvekan icke behövde råda om vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

lil

minimiarealen betydde. Det torde förhålla sig så, att utan hinder av lagens

bestämmelser ett område om exempelvis 3.5 hektar inrösningsjord kunde ut­

arrenderas å ett ställe, som i verkligheten innehölle minst 4 hektar inrös­

ningsjord. Meningen torde dock ha varit, att lagen skulle äga tillämpning på

ett arrendeställe, som i sin helhet omfattade minst 4 hektar inrösningsjord,

med de undantag, som kunde föranledas av att någon del upplätes för annat

ändamål eller undantoges av jordägaren för något särskilt behov.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt egnahems­

nämnden och länsstyrelsen i samma län synas lia tillstyrkt den nedre areal­

gränsens borttagande men ha ansett, att de sociala bestämmelserna icke bor­

de gälla beträffande fastigheter, som icke vid syn konstaterats vara lämp­

liga såsom jordbruksfastigheter samt kunna uppbära jordbruk i viss mindre

omfattning.

Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har förklarat sig tveksam, huru­

vida det vore lämpligt att helt borttaga den nedre arealgränsen. Enligt kom­

missionens åsikt borde en minimiareal kunna fastställas till exempelvis tre

hektar.

Departementschefen.

Det har vid skilda tillfällen varit ifrågasatt, att tillämpningsområdet för

den sociala arrendelagstiftningen borde utvidgas till att innefatta även bruk­

ningsdelar av mindre storlek än de besitta, vilka för närvarande hemfalla

under denna lagstiftning. Vid första påseendet kan det också förefalla egen­

domligt, att de små arrendeställen varom här är fråga undantagits från det

sociala skydd, som ansetts bör% tillkomma de något större brukningsdelar,

vilkas areal överstiger fyrahektarsgränsen. Förklaringen ligger väl närmast

däri, att de minsta ställena vanligen utarrenderas åt personer, på vilka jord­

ägaren måste kunna räkna såsom arbetare i den av honom drivna rörelsen,

vare sig denna utgöres av jordbruk eller skogsbruk eller är av industriell ka­

raktär. När upplåtelsen sålunda till sin ekonomiska och reella innebörd står

arbetsavtalet nära, lia vissa av de bestämmelser, som tillhöra den sociala ar­

rendelagstiftningen eller föreslagits till upptagande däri, befunnits icke kun­

na med fördel göras tillämpliga på sådan upplåtelse. Särskilt gäller detta om

sådana bestämmelser, vilka reglera besittningstidens längd. Ehuru under för­

arbetena till 1927 års reform icke saknats förespråkare för tanken, att den

sociala arrendelagstiftningen borde kunna i vissa delar erhålla tillämpning

jämväl på de minsta arrendena, har denna lagstiftning likväl kommit att be­

handlas såsom en odelbar enhet, med påföljd att nämnda arrenden uteslutits

och fått förbliva under den allmänna arrendelagen.

Såsom arrendeutredningen framhållit torde vid en reform på förevarande

område ett försök böra göras att tillförsäkra jämväl innehavarna av de minsta

arrendena det sociala skydd, varpå dessa med fog kunna göra anspråk och

som kan antagas låta sig väl förena nied den särskilda beskaffenheten av

ifrågavarande nyttjanderättsupplåtelser. Arrendeutredningen har sökt för­

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

verkliga detta syfte genom att göra den föreslagna sociala arrendelagstift­ ningen tillämplig på omförmälda smärre arrenden, dock med den viktiga in­ skränkningen, att föreslagna bestämmelser om minimiarrendetid, optionsrätt och förköpsrätt icke skola erhålla tillämpning å upplåtelse, varmed åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för skogsbruk eller in­ dustriell rörelse och som avser sådan mindre brukningsdel -—- huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe — där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Av dem, som riktat kritik mot arrendeutredningens förslag i denna del, ha många påyrkat, att de små arrendena eller arbetarboställena liksom hit­ tills borde förbliva under allmänna arrendelagen. Härjämte har i ett flertal yttranden framhållits, att den föreslagna inskränkningen i de sociala bestäm­ melsernas ti^ämplighet borde avse icke blott arbetarboställen under skogs­ bruk eller industri utan jämväl sådana mindre arrenden, där arrendatorn försörjer sig såsom jordbruksarbetare hos jordägaren. Å andra sidan har i några yttranden förordats, att den sociala arrendelagstiftningen utan in­ skränkning borde göras tillämplig på alla de arbetarboställen varom här är fråga.

För egen del godkänner jag arrendeutredningens uppfattning att bestäm­ melserna om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt icke lämpligen kunna er­ hålla giltighet för de ifrågavarande skogs- och industriarbetarboställena. De skäl som åberopats till stöd för denna uppfattning synas emellertid kunna framföras även beträffande sådana små arrendeställen, där arrendatorn är jordbruksarbetare och jordägaren enligt avtal förfogar över hans huvudsak­ liga arbetskraft. Olikheterna mellan jordbruk och andra näringar äro enligt min tanke ej av den art, att de kunna verld! utslagsgivande i det spörsmål varom här är fråga. Den av arrendeutredningen genomförda skillnaden synes mindre lämplig även med hänsyn därtill, att en arrendators arbetskraft kan tagas i anspråk under viss årstid inom jordbruket och under annan period inom skogsbruket.

Det sociala skydd, på vilket innehavarna av de minsta arrendena kunna ha ett befogat anspråk, hänför sig i främsta rummet till behovet av nybygg­ nad eller större reparation. Tydligt är att innehavarna av de minsta arrendena lika litet som de för närvarande socialt skyddade arrendatorerna kunna förut­ sättas vara i stånd att själva bekosta större byggnadsföretag å sina ställen. Dylik kostnad måste uppenbarligen falla på jordägaren, och någon anled­ ning synes knappast föreligga, att denna naturliga uppgift skulle i lag fixe­ ras annorlunda än som befunnits lämpligt med avseende å andra arrenden, vid vilka nybyggnadsskyldighet skall åvila jordägaren. Genom införandet av nybyggnadsskyldighet vid förevarande arrendekategori förebygges även, att en jordägare med ett flertal arrendeställen av olika storleksordning koncentre­ rar sina byggnadsomsorger så helt på de arrenden, där legal nybyggnads­ skyldighet föreligger, att intet blir över för de minsta ställena. Invändningen att de minsta arrendena till sin karaktär äro rena arbetarboställen, vid vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.6.

113

jordbruket är en bisak, kan i detta sammanhang svårligen tillmätas någon

egentlig betydelse; förevarande reform syftar ju icke enbart till jordbruks-

ekonomiska förbättringar utan har även den självständiga uppgiften att be­

reda nödigt socialt skydd åt den samhällsklass, som för sin ställning är be­

roende av arrendelagstiftningens utformning. Ej heller kan jag biträda de­

ras mening, som ansett att införandet av nybyggnadsskyldighet vid de minsta

arrendena skulle komma i konflikt med strävandena att rationalisera jordens

indelning i brukningsdelar. Det torde fastmera kunna emotses, att en reform

av förevarande slag kommer att frammana en viss tendens till sammanslag­

ning av mindre arrendeställen.

Av betydelse för de minsta arrendeställena är jämväl möjligheten att be­

komma gottgörelse för nedlagda förbättringar å fastigheten. Det synes mig

ändamålsenligt att bestämmelserna om arrendators rätt till ersättning för

varaktig jordförbättring och hans rätt att vid arrendets frånträdande under

vissa förutsättningar bortföra överloppshus samt av honom planterade träd

m. m. erhålla tvingande karaktär, såsom redan nu är fallet inom den sociala

arrendelagstiftningen. Väl har beträffande ersättning för nyodling från skogs­

ägarehåll gjorts gällande, att sådan ersättning vore olämplig, enär nyodlings-

verksamhet skulle kunna inkräkta på arrendatorernas möjlighet att ägna sig

åt skogsarbetet. Emellertid förefaller det mindre sannolikt att en skogsarbe­

tare i allmänhet skulle vara sinnad att offra något av sin inkomst från skogs­

arbete för att i stället ägna sig åt nyodling. I den mån en skogsarbetare ge­

nom nyodlingsarbete på lediga stunder förmår ytterligare förkovra sitt lilla

jordbruk, torde detta från allmän synpunkt innebära en fördel. Det torde i

detta sammanhang få erinras, att örn jordägaren ej lämnat sitt samtycke till

nyodlingen högre ersättning ej skall utgå än som, efter medeltal räknat, be­

löper å två hektar, ändå att den nyodlade marken är av större omfattning.

Enligt arrendeutredningens förslag skall vid de ifrågavarande minsta ar­

rendena arrendatorn jämväl erhålla rätt till husbehovsfiske samt, vad de

norra landsdelarna angår, rätt till skogsfång och bete, allt enligt regler mot­

svarande dem, som för närvarande finnas stadgade i nyttjanderältslagen

och norrländska arrendelagen. Dessa rättigheter torde i en del fall kunna

vara till väsentlig fördel för arrendatorerna utan att någon oskälig börda

för jordägarna härigenom behöver uppkomma. Beträffande det i nuva­

rande social arrendelagstiftning stadgade förbudet för jordägaren att fritaga

sig från skyldigheten att bidraga till gäldande av synekostnad torde det li­

kaledes vara motiverat, att förbudet utsträckes till att gälla även vid de

minsta arrendena.

De arrendatorer varom här är fråga torde lika väl som innehavare av

större sociala arrenden ha ett välgrundat intresse av en viss offentlig kon­

troll över arrendeförhållandet. Någon anledning att undantaga de minsta

arrendena från den föreslagna möjligheten att få arrendeavtalet granskat

genom jordbrukskommissionen föreligger till synes icke. Ej heller kan jag

finna några vägande betänkligheter mot att det kontrollsystem, som inne-

fattas i uppsiktslagen, utslriickes att gälla även för de minsta arrendena.

lii hang till riksdagens protokoll 19A3. I sami. Nr 'lili.

8

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

En dylik utvidgning av uppsiktslagens tillämpningsområde medför ökade

möjligheter till förebyggande av vanhävd och får givetvis bedömas när­

mast ur denna synpunkt.

På grund av vad sålunda anförts kan jag i princip ansluta mig till tan­

ken att utvidga tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen,

så att denna med vissa begränsningar kommer att gälla även för bruk­

ningsdelar av den ringa storlek, att arrendatorn icke av jordbruket kan

erhålla sin huvudsakliga bärgning. Med denna anordning vinnes även en

rättsteknisk fördel så till vida, att gränsen nedåt för den sociala arrendelag­

stiftningen kommer att sammanfalla med den gräns, som kan sägas före­

ligga mellan arrende och hyra. Vad arrendeutredningen föreslagit i syfte att

närmare precisera var denna gräns går, har jag funnit mig böra godtaga.

Med avseende å gränsdragningen mellan sådana sociala arrenden, där

bestämmelserna om minimiarrendetid, optionsrätt och förköpsrätt ej skola

äga tillämpning, samt övriga sociala arrenden möter spörsmålet huruvida

en arealgräns bör fastställas eller icke. Den minimiareal — utgörande fyra

hektar odlad jord eller, vad angår norrländska arrendelagen, fyra hektar in­

rösningsjord — som för närvarande avgränsar den sociala arrendelagstift­

ningens tillämpningsområde nedåt, synes vara ett rätt ofullkomligt uttryck

för tanken, att sagda lagstiftning skall inbegripa allenast sådana arrende­

ställen, där arrendatorn av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärg­

ning. Med hänsyn till de olikheter i fråga om natur och odlingsförhållanden,

vilka framträda mellan skilda landsdelar, måste en arealavgransning av

detta slag få en mycket schematisk karaktär och medföra en avsevärd

ojämnhet i tillämpningen, önskemålet att arrendeställen, vilka sinsemellan

äro likartade i fråga om upplåtelsens syfte, jordens användning och jord­

brukets kapacitet, borde hemfalla under samma rättsregler, kan med areal-

avgränsningen endast ofullständigt ernås. Sålunda torde många av de ar­

rendatorer, vilka såsom innehavare av s. k. körareställen under skogsbolag

borde hänföras till den av den sociala arrendelagstiftningen skyddade katego­

rien, icke ha kommit i åtnjutande av det sociala skyddet, enär den arrende­

rade jorden icke uppfyllt föreskriften om minimiareal. En sådan sänkning

av arealgränsen, som tidigare från åtskilliga håll förordats, hade å andra

sidan kunnat få till följd, att av de egentliga skogsarbetarboställena, de s. k.

huggaretorpen, en del komme att hänföras under den sociala arrendelag­

stiftningen, varigenom en omotiverad och i flera hänseenden olämplig klyv­

ning av en ensartad grupp hade kommit till stånd.

Under sådana förhållanden synes det av arrendeutredningen gjorda för­

söket att genomföra en avgränsning utan någon särskild minimiareal vara

värd beaktande. Emot en sådan anordning reser sig visserligen den svårig­

heten, att i vissa fall måhända osäkerhet skulle kunna uppkomma, huru­

vida de allmänna eller speciella reglerna vöre att tillämpa. Det blir med

hänsyn härtill av stor vikt att i lagtexten med erforderlig tydlighet känne­

teckna de arrenden, vilka skola hänföras till ena eller andra gruppen. Vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

115

arrendeutredningen i sådant hänseende föreslagit har av många erkänts

kunna möjliggöra en smidigare rättstillämpning än som med nuvarande

arealavgränsning kan ernås.

Den sociala arrendelagstiftningens begränsning med hänsyn till

större brukningsdelar.

[Gällande rätt.

Såsom villkor för tillämpligheten av de i nyttjanderättslagen förekomman­

de särskilda bestämmelserna för jordbruksarrenden under bolag och med

dem likställda jordägare gäller för närvarande, att arrendet icke får omfatta

större areal odlad jord än tjugufem hektar. Samma maximiareal avgränsar

likaledes tillämpningsområdet för de särskilda regler om minimiarrendetid

vid fideikommissarrenden, vilka innefattas i nyttjanderättslagen. Även norr­

ländska arrendelagen uppställer en dylik s. k. övre arealgräns, vilken över­

ensstämmer med den i nyttjanderättslagen förekommande.

Arrendeutredningen.

De i arrendeutredningens förslag upptagna särskilda bestämmelserna för

vissa jordbruksarrenden äro för sin tillämpning beroende av villkoret att den

arrenderade fastigheten omfattar högst tjugufem hektar odlad jord. Den nu­

varande övre arealgränsen har sålunda lämnats orubbad. Såsom skäl härför

har arrendeutredningen anfört följande:

Det torde ligga i öppen dag att själva grunden för den sociala arrendelag­

stiftningen — syftet att stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren

— icke kunde tillnärmelsevis ha samma giltighet i fråga om större arren­

den. Härtill komme att de nackdelar, som kunde följa av en tvingande lag­

stiftning och vilka till stor del sammanhängde med en ofrånkomlig stelhet i

reglernas anpassning till rättslivets skiftande företeelser, med nödvändighet

bleve mera märkbara i de större förhållandena, där uppgörelsen mellan

kontrahenterna kunde sägas vara mera affärsbetonad och där lösningen av

skilda spörsmål krävde ett större mått av smidighet och rörlighet. Enig­

het syntes ock råda därom, att de större arrendena borde undantagas från

den sociala arrendelagstiftningen och att ett sådant avskiljande näppeligen

kunde ske på annat sätt än genom bestämmande av viss arealgräns.

Huruvida den nuvarande gränsen finge anses vara den lämpligaste, vore

tydligen en fråga, vid vars bedömande några säkra objektiva hållpunkter

näppeligen stöde att finna. En gränsdragning av detta slag måste ofrån­

komligen i viss mån bära godtycklighetens prägel. Det hade ej undgått

arrendeutredningen att önskemål framställts örn gränsens höjande. Att

detta obestridligen läge i vissa arrendatorers intresse utgjorde emellertid icke

i och för sig tillräcklig anledning att vidtaga en sådan åtgärd. Då gränsen

nu en gång blivit bestämd på sätt som skett och vunnit en viss burskap i

det allmänna medvetandet, syntes ändx-ing böra ske, allenast försåvitt en

annan gränsdragning ur skilda synpunkter kunde visas vara mera ända­

målsenlig och rättvis. Arrendeutredningen hade för sin del icke tilltrott sig

örn att kunna prestera bevis härför.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande hänseende har lämnats utan

erinran i nära nog samtliga avgivna yttranden. Från ett par håll har dock

ifrågasatts, att den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde borde

vidgas genom ändring beträffande den övre arealgränsen.

Sålunda har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ansett, att även sådana arrendatorer, vilka innehade större areal än 25

hektar odlad jord, kunde behöva det skydd som avsåges med den sociala

arrendelagstiftningen. Utskottet ville därför föreslå, att nämnda lagstiftning

skulle tillämpas, även om åkerarealen överstege 25 hektar.

Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har — under förutsättning att

uppsiktslagen skulle erhålla tillämpning å samma jordbruk som angåves i

arrendelagen — föreslagit att den övre arealgränsen höjdes till 35 hektar

eller helt borttoges, åtminstone vad det gällde jordbruk under bolag, för­

eningar, stiftelser eller skogsspekulanter.

Departementschefen.

Därest större arrenden under ägare inom de kategorier, som beröras av

den sociala arrendelagstiftningen, skola undantagas från de speciella reglerna

och i stället falla under allmänna arrendelagen, synes det ofrånkomligt

att avskiljandet av dessa arrenden sker genom bestämmandet av en viss areal­

gräns. Emellertid ställer jag mjg principiellt sett tveksam till att från de spe­

ciella reglernas tillämpningsområde undantaga arrenden med mer än 25

hektar odlad jord. Dessa regler torde nämligen vara förestavade icke blott av

sociala hänsyn utan jämväl av det allmänna intresset av jordbrukets för­

kovran å arrendeställena. Att för arrendatorn beredes förmånen av en varak­

tig och tryggad besittning, att byggnadsbeståndet upphjälpes och att i övrigt

nyttiga förbättringar vidtagas äro allt önskemål, som måste ställas likaväl

å större som å mindre arrendeställen. Ur dessa synpunkter synas de före­

slagna speciella reglerna om optionsrätt, förköpsrätt, byggnadsskyldighet för

jordägaren samt rätt för arrendatorn till ersättning för varaktig jordför­

bättring med fördel kunna erhålla tillämpning för arrenden av permanent

karaktär, oberoende av huruvida dessa omfatta större eller mindre areal.

Vad beträffar övriga sociala bestämmelser torde några olägenheter knappast

vara att emotse om även dessa erhålla en motsvarande utvidgning av sitt till-

lämpningsområde. Emellertid synes å andra sidan ett borttagande helt och

hållet av den övre arealgränsen innebära ett alltför stort avsteg från för när­

varande på detta område gällande regler. Vid övervägande av de skilda syn­

punkter som kunna anläggas på förevarande spörsmål har jag stannat vid att

föreslå bibehållande av en sådan övre gräns. Var denna skall dragas kan gi­

vetvis vara föremål för delade meningar. En väsentlig höjning av densamma

synes emellertid ur de synpunkter jag förut framhållit böra äga rum. För

min del vill jag förorda, att de speciella reglerna böra gälla i fråga om arren­

den, som omfatta högst femtio hektar odlad jord.

Kungl. Maj:ts proposition

nr

346.

117

Specialmotivering.

Nyttjanderättslagen.

1 KAP.

9 §■

Beträffande denna paragraf, som överensstämmer med vad arrendeutred­

ningen föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 224.

2 KAP.

Såsom följd av det förändrade materiellt-rättsliga innehåll, som kapitlet

enligt departementsförslaget skall erhålla, synes i formellt hänseende erford­

ras en ändrad uppställning. Jag har i likhet med arrendeutredningen ansett

lämpligt att kapitlet under särskilda underrubriker uppdelas i fyra huvud­

avdelningar. Den första av dessa, under rubriken »Allmänna bestämmelser

om jordbruksarrende», torde, liksom för närvarande är fallet, böra upptaga

de bestämmelser som äro avsedda att reglera jordbruksarrende i allmänhet.

I en ny avdelning synes därefter kunna upptagas den nya reglering »Om

arbetsavtal i samband med jordbruksarrende», som avses skola ersätta nu­

varande stadganden i kapitlets 7 §. Under rubriken »Särskilda bestämmel­

ser för vissa jordbruksarrenden» torde sedan kunna sammanföras de regler

— tillhörande den s. k. sociala arrendelagstiftningen — vilka vid sidan av

de allmänna bestämmelserna eller i stället för några av dem skola gälla i

fråga om vissa grupper av jordbruksarrenden. Slutligen torde i kapitlet böra

upptagas de föreskrifter »Om arrende för annat ändamål än jordbruk», vil­

ka inrymmas i gällande lag.

1 §•

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver

vad arrendeutredningen föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 226.

Genom regeln i andra stycket lägges på jordägaren ett ansvar för att av­

talet erhåller den lagliga skriftliga formen. Försummar jordägaren sin plikt

i detta hänseende, skall han enligt förslaget kunna utsättas för risken av ett

skadeståndsanspråk från brukarens sida. Den i ett par yttranden uttalade

meningen, att formföreskriftens eftersättande borde kunna föranleda en öm­

sesidig rätt till skadestånd, lärer icke kunna förenas med tanken att det är

jordägaren, och denne ensam, som ansvarar för formens iakttagande.

Preskriptionsstadgandet i tredje stycket innebär allenast en begränsning

av den vanliga tioårspreskriptionen. I den mån skadeståndsanspråk, som

här avses, hänför sig till en tid, som när anspråket framställes ligger längre

tillbaka än tio år, är rätten till skadestånd förfallen, även örn den ifråga­

varande ettåriga preskriptionstiden ännu icke utlupit eller ens börjat att

löpa.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Det har i ett yttrande ifrågasatts att preskriptionstiden borde räknas 'från

det skadan lidits’. Emellertid synes en sådan regel erbjuda mindre fasthet i

tillämpningen. Att den väsentligen skulle försvaga det äventyr, som avses

skola framtvinga den skriftliga formens iakttagande, innebär ej heller nå­

gon fördel.

2

§•

Beträffande denna paragraf, som överensstämmer med vad arrendeutred­

ningen föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 230.

3 §■

I denna paragraf har en mindre jämkning av formell natur ägt rum.

6

§•

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 190

och 230. Jfr även herr Petterssons reservation å sid. 332.

Reservantens hemställan, att förbud måtte meddelas mot legans utsättan­

de i naturalster, har vunnit anslutning i yttranden, avgivna av hushållnings­

sällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden samt jordbrukskom-

missionen och länsstyrelsen i Hallands lån, hushållningssällskapets förvalt­

ningsutskott och egnahemsnämnden i Jämtlands län ävensom Svenska lantar­

betareförbundet. I yttrandena från Hallands län framhålles tillika, att legan

borde kunna förändras under arrendetiden efter vissa produktpris eller in­

dex. Från Jämtlands län erinras, att under loppet av en längre arrendetid

sådana ändringar kunde förekomma å en fastighet, att det ej lönade sig att

producera de naturaprodukter, som enligt kontraktet skulle erläggas som

lega. Det kunde även inträffa, att jordbruksdriften omlades på sådant sätt,

att man från annat håll nödgades inköpa behövliga produkter för legans

gäldande.

Att penningarrendet i de flesta fall framstår såsom den naturliga och än­

damålsenliga formen av lega lärer vara obestridligt och bestyrkes redan där­

av att sådant arrende i det praktiska livet är ojämförligt vanligast. Detta

utesluter emellertid icke, att legans fastställande i naturalster under vissa

förhållanden kan ligga i båda parternas intresse och erbjuda fördelar ur

skilda synpunkter. Särskilt torde detta gälla å sådana orter, där avsättnings­

möjligheterna för mjölk eller andra jordbruksprodukter på grund av lokala

omständigheter äro mindre utvecklade. Det bör ej heller förbises, att legans

fastställande i naturalster kan erbjuda en viss garanti för stabilitet och rätt­

visa i tider av fluktuerande penningvärde. Även örn denna form av lega

jämväl kan vara förbunden med nackdelar, synas dessa likväl icke vara av

den art att de motivera ett ingrepp i avtalsfriheten i förevarande hänseende.

Att arrenden i en del fall inom vissa bygder erläggas genom leverans av

mjölk eller andra produkter torde icke behöva verka till förfång för något

allmänt intresse.

Det föreslagna förbudet mot legans utsättande i arbete har rönt kritik i

vissa yttranden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

119

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län — i vars ytt­

rande egnahemsnämnden och länsstyrelsen instämma — erinrar att dags-

verksarrenden alltjämt förekomma, även om utvecklingen på många håll är

den, att dagsverken utbytas mot lega i penningar. Dagsverksarrendet ut­

gjorde vid vissa huvudgårdar en lämplig anordning för arbetsorganisationen,

och många arrendatorer, vilka hade svårt att prestera penninglega, önskade

otvivelaktigt bibehålla denna anordning. Det föreslagna förbudet syntes där­

för icke svara mot det praktiska behovet, vare sig för jordägarna eller ar-

rendatorerna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län har anfört

följande:

Den föreslagna bestämmelsen vore anmärkningsvärd och utgjorde ett av­

steg från en månghundraårig hävd i Sverige. Syftet syntes vara dels att skyd­

da arrendatorn mot en undervärdering av hans arbete dels att åt arrendatorn

ensidigt inrymma förmånen av en sänkt reallega under en längre tid av fal­

lande penningvärde.

Vad först undervärderingen av arbetet beträffade syntes det knappast vara

motiverat att härom hysa farhågor i nuvarande tid. Det vore endast en åter­

gång från gångna tider, då inga andra normer för arbetskraftens värdering

hade funnits än de som angivits i markegångstaxan. Numera vore arren-

datorerna i stor utsträckning organiserade. Oavsett örn så vore fallet eller

ej, vore de väl underkunniga om priset för sin arbetskraft, vilken också finge

en offentlig värdesättning i riks- och länsavtalen mellan Svenska lantarbets-

givareföreningen och Svenska lantarbetareförbundet.

Genom lagförslagets utformning på så sätt, att arrendatorn hade möjlighet

att kunna lämna arrendet under förhållanden och tider, vilka ej lämnade jord­

ägaren någon uppsägningstid kunde arrendatorn, om legan vore fastställd

i penningar, spekulera i ett fallande penningvärde på så sätt, att han sutte

vid arrendet, så länge detta vöre honom förmånligt, eventuellt flera femårs­

perioder, och lämnade arrendet, när penningvärdestegringen gåve ett utslag

till jordägarens förmån. Det kunde visserligen anmärkas, att man ej visste,

huruvida penningvärdet komme att falla eller stiga. Detta ovisshetsmoment

talade emellertid mot arrendets bestämmande i penningar. Under den mini­

mitid av fem år, som ett arrendeavtal omfattade, kunde, såsom erfarenheten

visade, kraftiga förändringar i konjunkturerna inträffa, och dessa föränd­

ringar kunde vara än till skada än till fördel för arrendatorn. Ej minst ur

arrendatorns synpunkt syntes därför ofta arrendes bestämmande i dagsver­

ken eller arbetstimmar vara att föredraga, allra helst som en bestämd ten­

dens förelåge till att minska skillnaden mellan industriarbetarnas och jord­

bruksarbetarnas lönenivå.

Reda penningar kunde en arrendator i allmänhet ej uppbringa annat än

genom att sälja produkter eller sälja sin arbetskraft. I tider med dålig gröda

eller låga produktpriser kunde han vara ur stånd att prestera nödiga medel

till arrende genom produktförsäljning. Samtidigt kunde han lia svårigheter

att inom rimligt avstånd från sitt jordbruk finna köpare till sin arbetskraft.

Örn arrendet erlades kontant, kunde man ej rimligen begära, att jordägaren

under alla omständigheter skulle vara bunden att mottaga arrendatorns ar­

betskraft. Ilade arrendatorn däremot avtalat med jordägaren örn lega i form

av arbete, kunde han i regel prestera detta lättare och säkrare än kontanter.

Då lega finge utgå i naturalster, vore det inkonsekvent att förbjuda legans

utsättande i arbete.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län — i vars yttrande länsstyrelsen

instämt — har anfört följande:

Erfarenheterna hade i ovanligt många fall inom länet — som torde ha

flera dagsverkstorp än något annat län —- visat, att rätten att utgöra legan

i dagsverken varit synnerligen lycklig för såväl arrendator som jordägare.

Den senare finge en viss mängd arbete, samtidigt som den förre hade möjlig­

heter att skapa sig ett eget hem utan större skuldsättning. Man hade kunnat

konstatera, huru en mängd lönearbetare övergått till torpare för att sedan —

utan att anlita egnahemslånevägen eller annan större skuldsättning -— kunna

övergå till större arrenden eller till köp av jordbruk. Systemet hade därför

visat sig ur olika synpunkter gagneligt och borde ej borttagas. Det kunde

även erinras, att en hel del större jordbruk inom länet hade huvuddelen av

sin arbetskraft från torp och att ett genomförande av föreslagna bestäm­

melser skulle förorsaka sådana jordbruk ett avsevärt ekonomiskt avbräck.

För att säkerställa sitt arbetarbehov skulle ägaren till ett dylikt jordbruk

nödgas omlägga driften och anställa lönearbetare med ty åtföljande kostna­

der för uppförande av nya arbetarbostäder, vilket i många fall bleve fullkom­

ligt ruinerande. Då arrendeavgäld skulle få utgå i naturalster, funnes ingen

anledning till att legan icke även skulle kunna få erläggas med arbete. Genom

den under senare år genomförda höjningen av lantarbetslönerna och svårig­

heten att skaffa arbetare till jordbruket hade avgälderna för torpen natur­

ligt reglerats, så att numera skälig ersättning för det utförda arbetet läm­

nats.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län — i vars yttrande

egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen och länsstyrelsen instämt — har

ansett att något övertygande skäl icke åberopats till stöd för det föreslagna

förbudet mot legans utsättande i arbete.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört:

Föreningen ville icke bestrida att missförhållanden, såsom oskäliga arren­

den m. m., vidlådit dagsverkssystemet och i viss mån ännu kunde påvisas.

Emellertid skulle torparrendena, lagstiftning förutan, inom en snar fram­

tid komma att vara reglerade efter vad som kunde anses skäligt. Under

sådana förhållanden syntes det mindre välbetänkt att helt utesluta möjlig­

heten för jordägare och arrendator att med varandra överenskomma örn

dagsverksarrende. Vid vissa tillfällen kunde det nämligen för arrendatorn

vara lättare att prestera arbete än en större konlantsumma på en gång.

Vad sålunda anförts har icke synts vederlägga de synpunkter som arrende­

utredningen förebragt till stöd för det föreslagna förbudet mot legans utsät­

tande i arbete. Då lagförslaget bibehållit möjligheten för jordägaren att till­

förbinda arrendatorn att utgöra arbete mot ersättning i penningar, torde

ifrågavarande förbud ej behöva föranleda några särskilda svårigheter med

avseende å tillgången på arbetskraft vid huvudgårdens jordbruk. Ej heller

synas de betänkligheter mot legans utsättande i penningar, som i ett par ytt­

randen uttalats närmast med tanke på risken av fluktuerande penningvärde

och med hänsyn till svårigheten för arrendatorn att uppbringa kontanta me­

del, kunna tillmätas någon avgörande vikt. I detta sammanhang torde få

hänvisas därtill, att lagförslaget medgiver fritt val mellan penningarrende

och legans utsättande i naturalster, och att kontraherad arbetsskyldighet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

121

arrendatorn enligt förslaget skall förknippas med en viss förtursrätt att få

utföra arbetet. Den framförda kritiken har sålunda icke ansetts böra för­

anleda avvikelse från arrendeutredningens förslag i förevarande punkt.

Beträffande paragrafens utformning i övrigt må följande nämnas.

Med stadgandet i första stycket andra punkten torde arrendeutredningen

icke ha avsett, att en i dagsverken utsatt lega skulle omräknas i penning­

arrende efter dagsverkenas värde enligt arbetspriset på öppna marknaden.

I stället torde meningen vara att omräkningen skall ske till ett belopp, som

kan anses utgöra det skäliga arrendet för fastigheten. Denna innebörd av

stadgandet har synts böra komma till tydligare uttryck i lagtexten.

I fall som avses i tredje stycket skulle enligt arrendeutredningens förslag

jordägaren vara berättigad att anvisa den ort där arrendatorn hade att av­

lämna naturaprodukter; dock skulle arrendatorn icke vara skyldig att verk­

ställa leveranser utom området för den arrenderade fastigheten eller den

huvudgård vartill denna hör. Därest arrendestället befinner sig på långt av­

stånd från huvudgården, skulle givetvis ett påbud om leverans å denna se­

nare plats kunna verka betungande för arrendatorn. Med hänsyn härtill har

stadgandet synts böra jämkas därhän, att avlämnandet skall ske å den ar­

renderade fastigheten eller, örn jordägaren det begär, vid utfartsväg från

denna. Sistnämnda alternativ ansluter till den i praktiken vanliga anord­

ningen att mjölkkannor m. m. lastas från ett vid utfartsvägens ändpunkt

uppställt mjölkbord.

7

§•

Denna paragraf, som behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid.

231, återgiver med nedan berörda jämkning vad arrendeutredningen före­

slagit.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, jordbrukskommissionen och

länsstyrelsen i Skaraborgs län anse, att arrendatorn icke bör kunna utan jord­

ägarens medgivande upplåta nyttjanderätt till fastigheten eller del därav åt

annan än egen familj, nära anhöriga eller tjänstefolk. Särskilt ur fattigvård»-

synpunkt men även med hänsyn till jordägarens berättigade anspråk på trev­

nad och trygghet kunde det ofta vara av vikt, att arrendatorns befogenhet att

upplåta nyttjanderätt på detta sätt begränsades.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden, jord­

brukskommissionen och länsstyrelsen i Örebro län anse den föreslagna be­

stämmelsen om rätt för arrendatorn att upplåta del av fastigheten till bostad

eller upplagsplats etc. vara mindre välbetänkt samt förorda bibehållande av

formuleringen i nu gällande lag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden samt

länsstyrelsen i Gävleborgs län anse den föreslagna sublokationsrätten vara

alltför vidsträckt. Emellertid borde arrendatorn lia rätt att åt annan upplåta

brukandet av en mindre del av fastigheten, dock ej för bebyggelse, eller att

uthyra rum i fastighetens byggnader, där sådant kunde ske utan inkräktan­

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

de på det behövliga bostadsutrymmet för arrendatorns familj samt märkbar olägenhet för jordägaren.

Sveriges skogsägareförbund finner det olämpligt, att arrendatorn skulle äga mot jordägarens önskan nyttja det arrenderade området för annat ända­ mål än vad med upplåtelsen avsetts. Det hade förekommit, att bostadsupp- låtelser å utarrenderade fastigheter, vilka upplåtelser kommit till stånd utan jordägarens vetskap, avsett att i viss kommun skaffa hemortsrätt för perso­ ner, som där ej tidigare varit bosatta eller haft sin verksamhet. Kommunerna hade på detta sätt kunnat påtvingas kostnader för sociala förpliktelser mot sådana personer i strid mot gällande lagstiftnings mening och innebörd.

Denna synpunkt har även framhållits av Svenska lantarbetsgivareförening­ en samt fideikommisskommitterade. De sistnämnda ha tillika anfört följande:

Av jordägaren ogillade andrahandsupplåtelser av bostadsutrymmen och upplagsplatser kunde skapa allsköns vantrevnad och obehag, även örn dessa ej kunde betecknas som märkbar olägenhet. Arrendatorn uppläte exempelvis ett till den arrenderade jorden hörande strandområde till upplagsplats i han- delsmässig skala för virke, grus, sten eller annat byggnadsmaterial. Även om en sådan upplåtelse icke kunde påvisas orsaka jordägaren direkt skada, droge den trafik och folk till platsen, varigenom fastighetens hela karaktär kunde förändras. Det torde vara uppenbart, att en dylik upplåtelse för jord­ ägaren måste vara föga önskvärd.

Beträffande arrendatorns befogenhet att upplåta del av fastigheten till bo­ stad lärer arrendeutredningens förslag knappast syfta till någon avvikelse från gällande lag, sådan denna hittills plägat tolkas. Även örn sagda befo­ genhet understundom missbrukats på det sätt, som i yttrandena berörts, torde dock tillräcklig anledning icke föreligga att i sak avvika från förslaget i denna punkt, detta så mycket mindre som de påtalade missförhållandena sammanhänga med anordningar inom en del av rättssystemet, vilken icke står i något egentligt samband med arrendelagstiftningen. Till förebyggande av den tolkning, att arrendatorn skulle vara berättigad att upplåta del av fastigheten för uppförande av ny byggnad, har emellertid stadgandet synts böra jämkas i formellt hänseende.

I fråga om arrendatorns befogenhet att upplåta mark till upplagsplats eller för liknande ändamål torde arrendeutredningens förslag innebära en utvidg­ ning av sublokationsrätten jämfört med vad nu får anses gälla. Med hänsyn till de betänkligheter som framförts häremot ha villkoren för dylik subloka- tion synts böra bestämmas något snävare än enligt arrendeutredningens för­ slag. Sålunda har i lagtexten särskilt uttalats att upplåtelse av detta slag endast får avse ouppodlad mark.

8

§.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 233.

Jordbrukskommissionen i Uppsala län har avstyrkt den föreslagna över­ låtelserätten. Örn arrendatorn, i fall som avses i paragrafens andra stycke, vil­ le lämna från sig arrendet, borde detta få ske efter uppsägning av avtalet se­

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

123

nast sex månader före den 14 mars det år han önskade att arrendet skulle

upphöra; detta dock på villkor att han avträdde fastigheten efter laga syn

som örn arrendeperioden vore slut. Till stöd för denna mening har anförts

följande:

Genom bestämmelsen örn jordägarens skyldighet att efter hembud gälda

arrendatorn skälig lösen befriades arrendatorn automatiskt från ansvaret vid

avträdessyn. Skiljemannaförfarandet ersatte laga syn, men härvid vore att

märka, att skiljemännens befogenhet vore inskränkt till att bestämma be­

loppet av skälig lösen, som lägst kunde sättas till noll men i intet fall kunde

resultera i ersättningsskyldighet för arrendatorn, även om faktiskt underlag

härför konstaterats. Detta vöre direkt stridande mot bestämmelserna örn

avträdessyn i 10—13 §§. Jordägaren kunde nu genom vägran att återtaga

fastigheten förhindra åläggande att utgiva lösen, men hade han försummat

att göra förbehåll i avtalet kunde han tvingas att godkänna arrendeöverlå­

telse. Enligt kommissionens mening vore det emellertid av stor vikt att för­

hållandet mellan arrendator och jordägare reglerades genom laga syn såväl

vid arrendeperiodens början som vid dess slut.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden, jordbruks-

kommissionen samt länsstyrelsen i Hallands län ha ansett att jordäga­

ren, när fråga uppstode om överlåtelse av arrende, borde erbjudas övertaga

fastigheten efter laga avträdessyn. Örn icke jordägaren på därvid fastställ­

da villkor själv önskade återtaga fastigheten, borde arrendatorn äga rätt att

i sitt ställe sätta annan, som kunde godkännas antingen av jordägaren eller

av länets jordbrukskommission.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott, jordbrukskommissionen

samt länsstyrelsen i Skaraborgs län ha uttalat, att vid förtida avträde parter­

nas mellanhavanden borde uppgöras på grundval av laga syn.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del och

jordbrukskommissionen i samma län anse, att i lösen borde ingå allenast

värdet av de förbättringar som arrendatorn utfört å fastigheten men där­

emot icke det värde som själva arrenderätten kunde anses innebära.

Om en arrendator, som besitter fastigheten på grund av ett långvarigt

kontrakt, av någon anledning måste flytta före arrendetidens utgång, synes

det rimligt att möjlighet till gottgörelse erbjudes för de insatser av arbete

och kapital, vilka han nedlagt å fastigheten med beräkning att för fram­

tiden vinna större avkastning och vilka resulterat i en verklig ökning av

fastighetens värde. Då sådan gottgörelse allenast ofullständigt skulle kunna

vinnas genom tillämpning av reglerna angående ersättning för varaktig jord­

förbättring, ligger det nära till hands, att arrendatorn bör få tillgodogöra sig

det ekonomiska värde som själva arrenderätten representerar när arrendet

frånträdes. Denna gottgörelse kan, örn jordägaren ej är villig att gälda den­

samma, beredas arrendatorn därigenom, att arrenderätten mot vederlag över-

låtes å annan brukare.

I överensstämmelse med dessa synpunkter har såväl gällande lag som ar­

rendeutredningens förslag, för de fall varom här är fråga, träffat den an­

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ordningen, att arrendatorn i första hand har att hembjuda fastigheten till

jordägaren mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen, vilken i brist

på överenskommelse får bestämmas av skiljemän. Vill ej jordägaren åter­

taga fastigheten eller har han ej inom en månad efter hembudet förklarat

sig villig därtill, äger arrendatorn i sitt ställe sätta annan med vilken jord­

ägaren skäligen kan nöjas. Därest man överhuvudtaget vill medgiva ar­

rendatorn rätt till gottgörelse motsvarande arrenderättens handelsvärde, synes

nu berörda anordning i huvudsak kunna bibehållas.

Genom att någon laga syn ej hålles, när arrendet frånträdes enligt nämnda

regler, kan emellertid olägenhet uppkomma i de fall, då en jämförelse mellan

fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet skulle ha utvisat ett saldo

till jordägarens favör. Denne kan i dylikt fall ej omedelbart utfå sitt till­

godohavande utan måste, om han vill hålla sig skadeslös, avböja hembudet

för att sedan vid arrendeperiodens utgång få till stånd en syn. Jordägaren

kan sålunda känna sig nödsakad att möjliggöra en arrendeöverlåtelse, som

han måhända vid fritt val icke hade tillåtit.

Till förebyggande av denna olägenhet har arrendeutredningens förslag synts

böra ändras såtillvida, att skiljemannaförfarandet för bestämmandet av lösen

ersättes med en uppgörelse enligt syneregler. Då denna ändring icke avser

att beröva arrendatorn rätten till gottgörelse för arrenderättens värde, torde

vid synen avträdesbristen och ersättningen för nämnda värde böra upp­

skattas var för sig.

9

§•

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till betänkandet sid. 234.

10

§.

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver vad

arrendeutredningen föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 167.

11

§•

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 169

och sid. 235.

Riksförbundet landsbygdens folk har förordat en annan ordning för till­

sättande av synemän och har härom anfört följande:

o Det vore ur många synpunkter önskvärt, örn synemän kunde tillsättas

sålunda, att parterna utsåge vardera en synemän, varvid dessa två hade att

förrätta synen, under förutsättning att ej endera parten påfordrade inkal­

landet av en tredje synemän eller de två ej kunde bliva ense örn förrätt­

ningen. I senare fallet borde de två synemännen utse den tredje, men om

de icke kunde enas häri, borde saken hänskjutas till domaren i orten, vilken

i så fall hade att nämna tredje synemän. En sådan anordning vore särskilt

önskvärd i de delar av landet, där jordägaren vöre ett bolag och intoge en

dominerande ställning i orten. Med den av arrendeutredningen föreslagna

utformningen av paragrafen torde det icke under alla förhållanden vara möj­

ligt att tillförsäkra arrendatorn en fullt opartisk syn. Det vore utomordentligt

Kungl. Majlis proposition nr 346.

125

betydelsefullt, ifall en sådan ordning för utseende av synemän kunde åväga­

bringas, att arrendatorn utan påtryckning eller hänsynstagande till sin med-

kontrahents förhållande och såvitt möjligt oberörd av hans pondus ägde att

utse sin egen förtroendeman, som enligt hans förmenande vore fullt kompe­

tent att värja och tillvarataga hans intressen.

Jordbrukskommissionen i Uppsala län bär i fråga om svnemännens kom­

petens förordat bibehållande av bundenheten vid visst tingslag. Den före­

slagna vaga formuleringen kunde i tillämpningen leda lill onödiga tvister

och skapade icke någon garanti för parterna, att de finge välja bland mera

kunniga synemän.

De sålunda framförda anmärkningarna ha icke synts böra föranleda någon

avvikelse från arrendeutredningens förslag. — De av riksförbundet lands­

bygdens folk uttalade farhågorna synas mig obefogade. Det av utredningen

framlagda förslaget innefattar icke någon ändring i nu gällande ordning för

synemännens utseende. Man torde icke kunna förutsätta, att arrendatorns

ställning skulle förbättras, därest han och jordägaren finge utse var sin sy

neman och dessa en tredje eller, där de ej kunde enas, myndighet utsåge

denne. Enligt förslaget skall myndighet, för den händelse enighet ej kan

nås mellan arrendatorn och jordägaren, utse de två synemännen, vilket i

stort sett medför samma resultat som det förslag riksförbundet landsbyg­

dens folk framfört. Sistnämnda förslag medför under alla förhållanden en

stegring av synekostnaderna.

12

§.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till betänkandet sid. 236.

13 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till betänkandet sid. 167.

Anledning har ej synts föreligga att — såsom i ett yttrande påyrkats —

inskränka den för närvarande gällande klagotiden av 90 dagar.

I departementsförslaget saknas motsvarighet till den ändring, som arrende­

utredningen föreslagit i 15 § och vilken behandlas i betänkandet sid. 237.

Beträffande det i 15 § föreslagna tillägget, enligt vilket den nuvarande be­

stämmelsen om jordägarens byggnadsskyldighet i fall av vådeld eller annan

totalskada göres tvingande, har Svenska lantarbctsgivareföreningen anfört

följande:

Ehuru föreningen i stort sett ej förordade en beskärning av avtalsfriheten

vid arrendeförhållanden, ansåge sig föreningen dock i fråga om de fall som

avsåges i 15 § böra förorda arrendculredningens förslag såsom skäligt med

hänsyn till arrendatorns befogade intressen. Även örn bestämmelsen i

princip gjordes tvingande, borde jordägaren dock anvisas möjlighet att under

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

vissa förhållanden gardera sig mot ifrågavarande byggnadsskyldighet, näm­

ligen för det fall att uppenbara skäl talade mot dess bibehållande. Det kun­

de exempelvis tänkas, att jordägaren hade för avsikt att av ekonomiska hän­

syn nedlägga ett arrendeställe såsom driftsenhet men likväl — för att till­

mötesgå arrendatorns önskningar — ginge med på en viss förlängning av

arrendetiden. Om sedan fastigheten under arrendetiden brunne ned, vore

det under angivna förhållanden uppenbart orimligt, att jordägaren skulle

nödgas nybebygga fastigheten, vilken så snart arrendetiden gått lill ända ej

längre skulle bevaras såsom driftsenhet. Det orimliga häri framstode än

tydligare, om den brunna byggnaden vore gammal och av sådan beskaffen­

het, att dess brandförsäkringsvärde ej uppginge till mera än en del av ny-

byggnadskostnaden. Med hänsyn härtill ville föreningen hemställa, att för

jordägaren bereddes möjlighet att efter dispens säkra sig mot skyldighet att

å en fastighet som eldhärjats uppföra nya byggnader.

En tvingande reglering bör enligt min mening ej gå utöver det område,

där från allmän synpunkt något väsentligt kan vara att vinna genom avtals­

frihetens begränsning. På grund härav har jag ej känt mig övertygad om

lämpligheten av att i lag upptaga de av arrendeutredningen i 15 § föreslagna

tvingande lagbuden. De regler, som nämnda paragraf för närvarande inne­

håller, torde -— såsom arrendeutredningen i viss mån själv erkänt — allenast

i sällsynta fall bringas ur tillämpning genom förbehåll i arrendeavtalet. Nå­

got egentligt behov av att förbjuda sådana förbehåll torde därför knappast

föreligga. Härtill kommer, att en undantagslös tvångsregel kan tänkas i spe­

ciella fall medföra svårigheter på sätt lantarbetsgivareföreningen närmare

antytt. För min del har jag funnit avtalsfrihetens bibehållande i förevarande

punkt vara att föredraga framför en tvingande reglering med dispensmöj­

lighet.

16 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till betänkandet sid 238.

17 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 134

och 239. Jfr även reservationer å sid. 333 och 336.

Den reglering, som arrendeutredningen föreslagit med avseende å arren­

dators rätt till ersättning för vissa slag av varaktig jordförbättring, har fun­

nits böra i princip godkännas. Tillräckliga skäl lia ej synts föreligga att —

såsom i vissa yttranden förordats —- utvidga ersättningsrätten till att om­

fatta ytterligare kategorier av förbättringsarbeten, såsom anläggande av vat­

tenledning och inrättande av silos. Än mindre har det ansetts tillrådligt att i

nyttjanderättslagen upptaga en sådan generell ersättningsregel, som för när­

varande finnes stadgad i norrländska arrendelagen.

Under beredningen av förevarande lagärende inom jordbruksdepartemen­

tet har emellertid fråga uppkommit, huruvida icke den beträffande täckdik­

ning meddelade föreskriften örn avdrag från ersättningen med en femtondedel

Kungl. Maj:ts proposition nr Mö­

rn

för år — en amortering som arrendeutredningen lämnat oförändrad — borde

med hänsyn till ändrade förutsättningar undergå jämkning. I anledning här­

av har lantbruksstyrelsen anmodats inkomma med yttrande, innehållande

uppgifter dels om den tid, varunder en täckdikning normalt kunde beräknas

äga bestånd, dels i vad mån arbetskostnaden för täckdikning numera ställde

sig högre än vad fallet var vid lagregelns tillkomst år 1927, dels ock beträf­

fande den tid, som med hänsyn till den ökade arbetskostnaden skäligen borde

beräknas för amortering av denna kostnad. Med överlämnande av infordra­

de yttranden från tio hushållningssällskap har lantbruksstyrelsen i ärendet

anfört följande:

För några årtionden sedan, då de använda tegelrören i allmänhet vore

av något lägre och mera ojämn kvalitet än vad numera vore fallet, hade

en väl utförd täckdikning ansetts kunna äga bestånd under omkring 50

år. Erfarenheterna hade visat, att ett fullgott rörmateriel vore ett oeftergiv­

ligt villkor för att en täckdikning skulle fungera tillfredsställande och få

största möjliga livslängd. I fråga örn täckdikning, till vars utförande under­

stöd av statsmedel utginge, hade lantbruksstyrelsen numera föreskrivit, att

allenast sådana tegelrör finge komma till användning, som uppfyllde ford­

ringarna i en av Sveriges standardiseringskommission i december 1937 fast­

ställd standard för dräneringsrör av tegel. Ett ytterligare villkor för täck-

dikmngens effektivitet och varaktighet vöre, att densamma utfördes enligt av

fackman uppgjord plan och under betryggande kontroll. Enligt nämnda för­

fattningsbestämmelse vore en förutsättning för utbetalande av ersättning

till arrendator för av honom verkställd täckdikning, att denna utförts enligt

plan, som skulle vara antingen godkänd av jordägaren eller ock upprättad av

lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent. För erhållande av statsbidrag

till täckdikning eller lån från täckdikningslånefonden stadgades, bland an­

nat, att plan och kostnadsberäkning för arbetet jämte karta däröver skulle

vara uppgjorda av lantbruksingenjör eller, efter vederbörande hushållnings­

sällskaps bestämmande, av länsagronom, jordbrukskonsulent eller annan per­

son, som hushållningssällskapet prövade vara därtill kompetent, ävensom att

arbetet skulle, där hushållningssällskapet ej annorlunda medgåve, utföras med

biträde av hos vederbörande hushållningssällskap anställd täckdikningsför­

man.

Såsom allmänt omdöme kunde sägas, att de krav, som vore utslagsgivande

för täckdikningens framtida bestånd, numera vore väl uppfyllda i vad be­

träffade täckdikning, som ulfördes under iakttagande av nu angivna bestäm­

melser. Sådan täckdikning torde med hänsyn härtill kunna beräknas äga

bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år.

Beträffande frågan, i vad män arbetskostnaden för täckdikning numera

ställde sig högre än ar 1927, finge lantbruksstyrelsen anföra, alt uppgifter örn

av hushållningssällskapen vid upprättandet av förslag till förbättringsarbeten

tillämpad timpenning icke förelåge tidigare än för år 1929. Uppgifterna för

sistnämnda år, jämförda med motsvarande uppgifter för 1938, utvisade emel­

lertid en prisstegring av omkring 20 procent.

Vad slutligen beträffade frågan, huru lång tid, som med hänsyn lill den

okade arbetskostnaden skäligen borde beräknas för amortering av denna kost-

nåd, finge styrelsen uttala, att den nu stadgade liden för sådan amortering

15 ar, torde med hänsyn till sislberörda förhållande kunna utsträckas tili

18 ar.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Med stöd av de utav lantbruksstyrelsen lämnade uppgifterna och i betrak­

tande av utvecklingen i fråga om arbetskostnaden har jag för min del ansett

lämpligt, att amorteringstiden utsträckes till tjugufem år.

18 §.

I denna paragraf har gjorts en ändring av redaktionell innebörd, vilken

betingats av den i departementsförslaget vidtagna ändringen av 8 §.

19 §.

Med hänsyn till ändringarna i 8 och 18 §§ har även i denna paragraf vid­

tagits en redaktionell jämkning.

23 §.

Denna paragraf, som behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid.

239, återgiver vad arrendeutredningen föreslagit.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att arrendatorn liksom nu

borde kunna förpliktas att svara för fastighetsskatten men att i stället möj­

lighet borde beredas honom att utnyttja det s. k. procentavdraget. Till stöd

härför har föreningen anfört följande:

Föreningen vore väl medveten örn att den hittillsvarande avtalsfriheten på

denna punkt i enstaka fall utnyttjats på ett sätt som möjligen ej kunde anses

lämpligt. Det hade nämligen förekommit att en arrendator, som arrenderat

åkerjorden till ett mindre hemman, enligt avtal haft att svara för den på hela

hemmanet belöpande skatten, utan hänsyn till att hemmanets skog ej ingått

i arrendet. Givet vöre att arrendators skattskyldighet borde begränsas till

fastighet, som av arrendatorn brukades, även om olägenheten av här påtalade

förhållanden för arrendatorn i allmänhet varit obetydlig eller ingen. Arrendet

hade nämligen i allmänhet avpassats med hänsyn till arrendatorns skatte-

ansvar. Den föreslagna ändringen torde därför endast medföra en motsvarande

höjning av arrendeavgiften i de fall, då denna tidigare beräknats att tillsam­

mans med skatten uppgå till visst belopp.

Ur denna synpunkt kunde det tyckas som om inga mera bärande skäl kunde

anföras mot förslaget på denna punkt, helst som arrendeavgiften, om förslaget

genomfördes, skulle låta sig lättare beräkna, än om de i viss mån varierande

skatterna skulle ingå som delbetalning i arrendet. En sådan slutsats vöre

dock förhastad. För såväl jordägaren som för arrendatorn skulle det vara en

påtaglig förmån, om för den senare bereddes möjlighet att svara för garanti­

skattens erläggande men samtidigt finge möjlighet att å sin deklaration ut­

nyttja procentavdraget. Jordägaren kunde ofta ej själv göra sig nytta av hela

det nämnda avdraget. Den omständigheten att arrendatorn enligt gällande

skattelagstiftning för närvarande icke vöre berättigad att från sin inkomst av­

draga av honom inbetald garantiskatt utgjorde intet skäl för det föreslagna

förbudet i denna paragraf utan fastmera ett skäl för en ändring av skattelagen.

Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, om här avhandlade fråga borde

slutgiltigt lösas innan kommunalskatteutredningens förslag blivit framlagt och

behandlat.

Om arrendatorn själv hade att svara för garantiskatten på fastigheten, torde

han få ett helt annat intresse för kommunens ekonomi, än om han blott hade

att bidraga till de kommunala utgifterna med sin ofta obetydliga skatt på

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

129

inkomst av jordbruksrörelsen. Föreningen ansåge det vara av betydelse för

de allmänna angelägenheternas behandling, att intresse för kommunernas eko­

nomiska förhållanden i möjligaste mån väcktes hos kommunernas medlem­

mar, och finge i anledning därav hemställa att parterna liksom hittills erhölle

möjlighet att med varandra träffa överenskommelser om skattebetalningens

fördelning.

Vad sålunda framhållits har icke synts böra föranleda avvikelse från ar­

rendeutredningens förslag.

Det i nuvarande lag upptagna stadgandet angående vägunderhåll enligt

lagen om enskilda vägar har synts böra uteslutas. För sådant vägunderhåll

skall således arrendatorn svara allenast om så blivit avtalat.

27 §.

Av arrendeutredningen föreslagna redaktionella jämkningar ha vidtagits.

28 §.

Den redaktionella ändring, som arrendeutredningen föreslagit, har bibe­

hållits.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har ansett,

att arrendeavtal borde äga giltighet mot ny ägare, även om arrendatorn ej

hunnit tillträda fastigheten.

Med hänsyn till säkerheten i fastighetsomsättningen har emellertid gällande

lags ståndpunkt synts böra äga företräde framför den lösning som förvalt­

ningsutskottet sålunda förordat. Det torde även få erinras, att en arrendator

äger möjlighet att genom inteckning förebygga risken att hans nyttjanderätt

undantränges genom fastighetens överlåtande innan tillträde ägt rum.

29 och 32 §§.

Paragraferna ha jämkats i enlighet med arrendeutredningens förslag.

33 §.

Med bibehållande av den av arrendeutredningen föreslagna redaktionella

ändringen har ytterligare en jämkning vidtagits, vilken betingats av den i de-

partementsförslaget gjorda ändringen i 8 §.

36 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 243.

Beträffande 1 mom. har Svenska lantarbetsgivareföreningen hemställt om

bibehållande av gällande lags respittid av en månad, därvid föreningen anfört

följande:

Föreningen ville framhålla att den föreslagna förlängningen av respittiden

kunde medföra allvarliga olägenheter. I avsevärd utsträckning vore nämligen

enligt gammal sedvänja överenskommet, att halvårsarrendet skulle betalas

den 1 februari. Örn förfallodagen ej förlädes till tidigare datum än vad nu

Bihang till riksdagens protokoll 19AS. 1 sami. Nr 346.

9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

nämnts, finge arrendatorn enligt förslaget möjlighet att dröja med betalningen

till den 1 april. Enligt 39 § skulle arrendatorn efter verkställd uppsägning ha

rätt att kvarsitta till nästa fardag, d. v. s. i det allra närmaste ett helt år till.

I den mån det nya stadgandets konsekvenser beaktades av jordägarna, bleve

följden för arrendatorerna allenast att de tvingades erlägga sitt arrende en

månad tidigare än hittills.

På de av lantarbetsgivareföreningen anförda skälen har jag funnit omför-

mälda respittid böra bestämmas till en månad i likhet med vad nu gäller.

Härjämte har det av arrendeutredningen föreslagna stadgandet i 8 mom.

synts böra undergå viss jämkning.

37 §.

Av arrendeutredningen föreslagna redaktionella jämkningar ha upptagits i

departementsförslaget.

Då de av arrendeutredningen föreslagna ändringarna i 38 § redan genom­

förts i samband med den nya hyreslagstiftningen, har nämnda paragraf icke

upptagits i departementsförslaget.

42 §.

Av arrendeutredningen föreslagen ändring, vilken betingats av ändringen

i 1 §, har här upptagits.

43 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 244.

I likformighetens intresse har paragrafen synts böra ändras till överens­

stämmelse med 46 § i det nya hyreskapitlet.

44 §.

Den av arrendeutredningen föreslagna redaktionella jämningen bär synts

böra bibehållas.

45 §.

Denna paragraf, som äger samband med det i 6 § införda förbudet mot le­

gans utsättande i arbete, behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid.

190—ff.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har ansett att arrende- och

arbetsavtal borde vara helt fristående från varandra. Arrendeavtalet avsåge

att reglera arrendatorns förhållanden som jordbrukare. I den mån han dess­

utom vore lönearbetare, borde hans villkor som sådan regleras på samma sätt

som andra arbetares villkor, d. v. s. numera i regel genom kollektivavtal.

Denna erinran har icke synts böra föranleda avvikelse från arrendeutred­

ningens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

131

46 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 192.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län ifråga­

sätter lämpligheten av att på föreslaget sätt i arrendelagen giva regler röran­

de avtal, som ej ingå i arrendeavtalet. Beträffande dylika avtal borde det

stå parterna fritt att efter gottfinnande överenskomma. Man hade knappast

anledning tro, att en jordägare därvid skulle komma att tvinga en arrendator

till åtaganden mot hans vilja.

Även länsstyrelsen i Södermanlands lån gör anmärkning mot att regler

upptagits för sådana fall, där arrendatorn genom annat avtal än arrende­

avtal åtagit sig arbetsskyldighet gentemot jordägaren. Lagstiftningen behöv­

de icke bliva mindre effektiv, därest regleringen begränsades till de fall där

förbehåll örn arbetsskyldighet intagits i arrendekontrakt. I den mån ett sär­

skilt arbetsavtal stöde i strid med de i arrendelagen givna tvingande bestäm­

melserna, måste givetvis arrendelagen gå före.

Den föreslagna principen, att ersättning för arrendatorns arbete skall utgå

efter pris, motsvarande det som vid tiden för arbetets utförande är under

jämförliga förhållanden gängse i orten, har med stor samstämmighet god­

känts i de avgivna yttrandena. Någon anledning att avvika härifrån torde

icke föreligga. Huruvida regleringen bör begränsas till de fall, där förbehåll

om arbetsskyldighet intagits i arrendeavtalet, eller om densamma, såsom ar­

rendeutredningen föreslagit, bör inbegripa jämväl separata arbetsavtal, är

en fråga, som synes huvudsakligen ha en formell innebörd. Därest en jord­

ägare skulle vilja genom ett separat arbetsavtal undgå den rörliga prissätt­

ning, som skulle komma att gälla beträffande arbete som utfästes i arrende­

avtalet, borde måhända ett sådant kringgående av lagen kunna förebyggas i

rättstillämpningen även utan stöd av något uttryckligt stadgande. Då emel­

lertid någon verklig olägenhet icke torde behöva uppkomma, om den ifråga­

varande regleringen uttryckligen förklaras inbegripa även de separata arbets­

avtalen, lärer arrendeutredningens ståndpunkt kunna godkännas.

47 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 195.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört följande:

Föreningen ville ej bestrida, att skäl kunde förebringas för arrendators

rätt att bliva löst från arrendeavtalet, om jordägaren icke vore i stånd att

tillhandahålla avtalat arbete med åtföljande arbetsförtjänst. Men ett sådant

ståndpunktstagande krävde rimligen ett reciprokt hänsynstagande till jord­

ägarens förhållanden. Om arrendatorn skulle erhålla rätt att under angivna

omständigheter uppsäga arrendet, syntes billigheten fordra, att jordägaren

tillerkändes en motsvarande rätt att uppsäga arbetsskyldig arrendator från

arrendet, då jordbruksdriftens rationalisering eller annan dylik omständig­

het krävde en inskränkning av arbetareantalet.

Mot de i denna paragraf av arrendeutredningen föreslagna bestämmelserna

har ej riktats någon anmärkning av mera väsentlig innebörd. Vad beträffar

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

den i nyssnämnda yttrande väckta frågan, huruvida uppsägningsrätt borde

medgivas jordägaren i det fall att denne av någon anledning ej längre hade

behov av arrendatorns arbetskraft, torde svårligen kunna göras gällande, att

en jordägare i allmänhet skulle ha förfogat över jorden på annat sätt än ge­

nom utarrendering, därest han kunnat förutse en förändring av nämnda slag.

Att behovet av arrendatorns arbetskraft kommit att upphöra under arrende­

tiden, torde sålunda icke för jordägarens vidkommande få likställas med en

bristande avtalsförutsättning. En uppsägningsrätt för jordägaren vore i dy­

likt fall föga motiverad och skulle knappast motsvara kravet på en skälig

avvägning av parternas intressen.

Vissa mot paragrafen framställda erinringar av formellt innehåll ha ej

synts böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens förslag.

48 §.

Denna paragraf återgiver vad arrendeutredningen föreslagit.

49 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 246.

Jfr även herr Tamms reservation sid. 307 och 329.

Beträffande de principiella frågor, som hänföra sig till den sociala arren­

delagstiftningens avgränsning, hänvisas till den allmänna motiveringen.

De bestämmelser, vilka i arrendeutredningens förslag utgöra paragrafens

första och andra stycke, ha till vinnande av större tydlighet sammanförts

till ett stycke.

Vad angår det av arrendeutredningen föreslagna tredje stycket har reser­

vantens hemställan, att detta stycke måtte uteslutas, rönt åtskilliga instäm­

manden i de avgivna yttrandena. Obestridligt är, att om ett arrende skall

anses följa de sociala bestämmelserna, oaktat de för dessa i lagen fixerade

allmänna förutsättningarna ej längre äro för handen, en viss fara kan upp­

stå för ordningen och säkerheten i fastighetsomsättningen. Det kan med hän­

syn härtill vara önskvärt, att tillämpligheten av de sociala bestämmelserna

upphör vid utgången av den arrendeperiod varunder förändringen inträffat.

Ur arrendatorns synpunkt borde en sådan anordning ej framstå såsom orätt­

vis. Består förändringen däri, att fastigheten övergår å ny ägare, skall arren­

datorn enligt förslaget ha möjlighet att skydda sina intressen genom att utöva

förköpsrätt. Vad åter beträffar det i arrendeutredningens förslag särskilt nämn­

da fallet, att fastigheten — exempelvis genom arrendatorns nyodlingsverk-

samhet — kommit att överskrida den övre arealgränsen, torde få erinras att

enligt departementsförslaget denna arealgräns blivit höjd till femtio hektar.

Härigenom torde nämnda fall bliva alltför sällsynt för att kunna motivera

en regel av det föreslagna innehållet. I följd härav har det ifrågavarande styc­

ket ansetts böra uteslutas. Med avseende å arrendatorns optionsrätt lärer detta

innebära, att sådan rätt väl kan utövas vid utgången av den arrendeperiod,

varunder förändringen inträffat, men att det nya arrende som därmed kom­

mer till stånd blir underkastat de allmänna reglerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

138

Vidkommande paragrafens sista stycke har fastighet, som tillhör enskild

person eller fideikommiss och lyder under huvudgård, ansetts böra undan­

tagas jämväl fran det stadgande angående rätt till husbehovsfiske, som inne-

hålles i 63 §.

50 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till den allmänna motiveringen.

51 §.

Angående det principiella spörsmålet om införande av optionsrätt hänvisas

till den allmänna motiveringen. Paragrafen behandlas närmare i arrendeut­

redningens betänkande sid. 256.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har ansett att optionsrätt ej

borde tillkomma arrendatorn, med mindre han innehaft fastigheten under

minst två arrendeperioder eller tio år.

Det i berörda yttrande ifrågasatta villkoret för uppkomsten av optionsrätt

torde visserligen innebära en något ökad garanti, att icke sådan rätt tillfaller

en arrendator som är mindre lämplig eller med vilken jordägaren icke kän­

ner sig tillfredsställd. Å andra sidan skulle uppställandet av ett dylikt villkor

så till vida motverka reformens syfte, att arrendatorerna — av vilka de flesta

måste antagas vara förtjänta av att under längre tid kvarsitta å sina ställen

— icke skulle kunna redan från besittningstidens början erfara den trygg­

hetskänsla, som för mången är värdefull, om han skall ha jordbrukets fram­

tida förkovran till ögonmärke. Med hänsyn härtill synes arrendeutredningens

förslag vara att föredraga framför en anordning sådan som den i nyssnämn­

da yttrande föreslagna.

52 §.

Beträffande denna paragraf, som i huvudsak återgiver vad arrendeutred­

ningen föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 257.

I allmänna motiveringen har jag förordat förlängning till ett år av den tids­

frist, inom vilken jordägaren har att tillkännagiva sin avsikt att bryta options­

rätten. Med hänsyn härtill har det synts lämpligt att i förevarande para­

graf likaledes till ett år förlänga den tid inom vilken arrendatorn skall med­

dela jordägaren att han icke önskar tillgodonjuta nytt arrende.

53 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 257.

Jfr även herr Tamms reservation å sid. 330.

Den principiella kritiken mot optionsrätten har till stor del grundats på

farhågan att jordägaren, enligt arrendeutredningens förslag i förevarande pa­

ragraf, i praktiken ej skulle få erforderlig möjlighet att förhindra uppkoms­

ten av nytt arrende i de fall, där en förlängning av besittningsförhållandet

134

Kungl. Mai.ts proposition nr 346.

icke är önskvärd. Härvid ha särskilda anmärkningar riktats mot anordning­

en, att optionsrättens brytande skulle förutsätta ett domstolsförfarande. Det

av reservanten framställda yrkandet, att jordägaren, i det fall att denne själv

ämnade bruka fastigheten, allenast skulle behöva giva arrendatorn detta till

känna i form av uppsägning, har rönt instämmande från många håll.

Såsom redan berörts i den allmänna motiveringen, bär arrendeutredning­

ens förslag i förevarande punkt synts böra undergå viss omarbetning. Av de

i departementsförslaget vidtagna ändringarna är den viktigaste den, att jord­

ägaren ej skall behöva anhängiggöra rättegång mot arrendatorn i och för

optionsrättens brytande. Av jordägaren fordras allenast, att han lämnar ar­

rendatorn meddelande om sin ståndpunkt senast ett år före arrendetidens

utgång på sätt om uppsägning är stadgat samt tillika underrättar arrenda­

torn att, därest denne ej vill åtnöjas med uppsägningen, han har att inom

en månad instämma talan om optionsrättens bibehållande. Om arrendatorn

ej sedan inom en månad instämmer talan angående optionsrättens bibehål­

lande, skall arrendatorn anses ha medgivit skyldighet att avflytta.

Vad angår de materiella bestämmelserna har det fall, att jordägaren avser

att hans make eller hans barn eller adoptivbarn eller någon av dessas avkom-

lingar skall bruka fastigheten, synts böra såsom grund för optionsrättens bry­

tande likställas med det fall, att jordägaren avser att själv bruka fastigheten,

övriga i paragrafen upptagna villkor för optionsrättens brytande motsvara

vad arrendeutredningen föreslagit. Emellertid har lagtexten i dessa delar

blivit föremål för viss jämkning.

54 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till betänkandet sid. 258.

55 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 259.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden, jordbruks-

kommissionen och länsstyrelsen i Örebro län ha ansett det mindre lämp­

ligt att ledamöterna i jordbrukskommissionen fungera såsom skiljemän;

de vanliga i lag stadgade bestämmelserna örn skiljemän borde i stället äga

tillämpning.

Att skiljemannauppdrag av förevarande slag anförtros åt jordbrukskom-

missionens ledamöter torde icke behöva väcka betänkligheter, örn möjlighet

beredes kontrahenterna att avtalsvis bestämma huru skiljemän skola utses.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad arrendeutredningen föreslagit har

sålunda i departementsförslaget stadgats, att ledamöterna i jordbrukskom­

missionen skola vara skiljemän, där ej mellan parterna träffats skiljeavtal.

Denna regel har emellertid ej kunnat upprätthållas i fråga örn arrendeav­

tal, som slutits före lagens ikraftträdande men vilka i följd av övergångs­

bestämmelserna förbundits med optionsrätt. För att undvika att i dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

135

avtalsförhållanden jordbrukskommissionen bleve skiljenämnd, utan att par­

terna på förhand haft tillfälle att enas härom, har omförmälda regel, på

sätt av övergångsbestämmelserna framgår, undantag^ från den retroak­

tiva tillämpning som i övrigt skall tillkomma optionsrätten. Frågan huru

skiljemännen skola utses regleras i dessa fall omedelbart genom lagen om

skiljemän.

56 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föresla­

git, hänvisas till betänkandet sid. 262.

57 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till den allmänna motiveringen.

58 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 263.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har påyrkat, att bestämmel­

sen i andra stycket uteslutes; den fordrade nämligen såsom konsekvens, att

jordägaren finge rätt till högre arrende, när skörden bleve exceptionellt god.

Vad sålunda anmärkts har ej synts böra föranleda avvikelse från arrende-

utredningens förslag.

I likhet med vad som skett i 36 § 1 mom. har den föreslagna tidsfristen av

två månader förkortats till en månad.

59 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 263.

Jfr även utredningens allmänna motivering å sid. 112 samt reservationer å

sid. 316 och 335.

Beträffande de principiella spörsmål som hänföra sig till nybyggnadsskyl­

digheten hänvisas till den allmänna motiveringen och i samband därmed

lämnad redogörelse för yttranden över arrendeutredningens förslag.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har yttrat följande:

Uppdelningen av byggnadsunderhållet i större och mindre reparationer vo­

re svår att upprätthålla. Genom en arrendators försumlighet att utföra 'mind­

re reparationer’ måste ofta jordägaren snart nog ingripa och göra 'större re­

parationer’. Vidare vore de nuvarande arrendeavgifterna allmänt avpassade

med hänsyn till att arrendatorn hade allt underhåll. Örn en stor del av un­

derhållet nu skulle överflyttas från arrendator till jordägare, medförde det­

ta att arrendebeloppen måste höjas. Detta mötte givetvis stora svårigheter,

åtminstone under en övergångstid innan erfarenheter vunnits angående vär­

det av de prestationer som överfördes på jordägaren. Avtalsfrihet borde råda

mellan jordägare och arrendator beträffande underhållet på så sätt att arren­

datorn kunde åtaga sig att utföra alla reparationer, både större och mindre.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har an­

fört följande:

I länet torde på de flesta gods ha rått den ordningen, att nybyggnads­

skyldigheten åvilade jordägaren, men därvid hade brukat tillämpas, att ar­

rendatorn vid nybyggnad eller större ombyggnad deltoge i kostnaden genom

lämpligt avvägd naturaprestation, bestående i grundgrävning, körning av

virke eller andra materialier till bygget eller dylikt. Tankegången hade va­

rit, att arrendatorn skulle ha så stor nytta av till- eller ombyggnaden, att

det vore skäligt att han deltoge i kostnaden. Förutsättningen vöre ju dock,

att arrendatorn hade säkerhet att få sitta kvar en längre tid. På många håll

hade funnits ett slags tyst optionsrätt, och därför hade den nödiga trygg­

heten för arrendatorn för en sådan ordning förelegat. Då nu optionsrätten

skulle lagstadgas, bleve säkerheten för arrendatorerna därigenom än större.

Under sådana förhållanden vore det lämpligt, att synenämnden vid bestäm­

mande om ny- eller ombyggnad finge sig ålagt att yttra sig om arrendatorns

deltagande i kostnaden härför genom lämpligt avvägd naturaprestation.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län — i vars ytt­

rande egnahemsnämnden och länsstyrelsen i samma län instämt — har

framhållit att bostadshusens beskaffenhet ur hälsovårdssynpunkt borde vid

tillträdessyn beaktas bättre än som skett tidigare. I arrendelagens sociala

avdelning borde därför stadgas, att vid tillträdessyn även representant för

ortens hälsovårdsnämnd skulle deltaga såsom synemän, såvitt jordägaren

eller arrendatorn det yrkade.

Underhållsskyldighetens fördelning på så sätt, att ansvaret för större re­

parationer åvilar jordägaren, medan arrendatorn har att svara för de mindre

reparationerna, torde i stort sett vara en lämplig anordning vid de arrenden

som för närvarande beröras av den sociala arrendelagstiftningen. Även om

i den praktiska tillämpningen tveksamhet ibland kan uppkomma, huruvida

en reparation skall hänföras till den ena eller andra kategorien, torde olä­

genheten härav icke vara särskilt framträdande. Svårigheter av detta slag

skulle sannolikt ha yppats, även örn det ålagts arrendatorn att svara för de

större reparationerna; gränsen mellan ombyggnad och större reparation är

knappast på förhand fixerad.

Beträffande de arrenden, som enligt förslaget komma att överföras till

den sociala arrendelagstiftningen, kunna naturligen förhållandena vara rätt

skiftande. Att i förevarande hänseende ställa dessa arrenden i en annan

klass än de nuvarande sociala arrendena vore emellertid föga tilltalande.

Den enhetlighet, som synts böra eftersträvas beträffande den principiella

frågan om nybyggnadsskyldigheten, torde ock utan större svårighet kunna

ernås i fråga om underhållsskyldighetens fördelning.

De särskilda synpunkter, vilka framställts i de nyss återgivna yttrandena,

ha icke synts böra föranleda någon avvikelse från arrendeutredningens för­

slag. I anslutning till vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Sö­

dermanlands län anfört vill jag emellertid framhålla, att man torde kunna

förutsätta, att arrendatorn i den mån så är möjligt kommer att ställa sin

arbetskraft till förfogande vid byggnadsföretag å den arrenderade egendo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

137

men. Härigenom torde byggnadskostnaden kunna i viss mån nedbringas. Att

arrendatorn själv utför arbetet medför en fördel för honom och

det torde

kunna förväntas att han kommer att begagna sig av denna möjlighet att få

arrendeavgälden nedsatt.

60 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 117

och 264.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län — i vars ytt­

rande egnahemsnämnden och länsstyrelsen i samma län instämt — har av­

styrkt bestämmelserna i andra stycket, enär de kunde leda till ruin för

många skuldsatta enskilda fastighetsägare.

Även i vissa andra yttranden ha uttalats betänkligheter mot att jordägaren

skulle kunna utsättas för byggnadskrav under själva arrendetiden. Sålunda

anser Sveriges allmänna lantbrukssällskap, att sedan föreskriven byggnads­

skyldighet fullgjorts vid tillträdet eller enligt då hållen syn, jordägaren bor­

de vara fri från krav på annan ny- eller ombyggnad än sådan, som folie

under allmänna arrendelagens bestämmelser.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har ansett, att om en jord­

ägare förpliktades att under arrendeperioden verkställa nybyggnad, som

icke förutsetts vid arrendeavtalets ingående, och denna nybyggnad för ar­

rendatorn medförde arbetsbesparing eller minskning av underhållskostnad,

jordägaren borde vara berättigad att utfå ett förhöjt arrende, sedan beslutad

nybyggnad verkställts.

Jag delar arrendeutredningens uppfattning, att någon åtskillnad icke lämp­

ligen kan göras med hänsyn till den omständigheten, huruvida behov av

nybyggnad eller större reparation föreligger redan vid tillträdet eller det in­

träder först under arrendetiden. När lagen intager denna ståndpunkt, får

tydligen arrendeavtalet anses vila på den förutsättningen, att byggnads­

beståndet under hela arrendetiden uppfyller de legala kraven. Den omstän­

digheten att nybyggnad blivit verkställd enligt förevarande bestämmelser

synes i följd härav icke böra föranleda någon rubbning i de avtalade arren­

devillkoren. Skulle nyuppförd eller reparerad byggnad bliva av bättre be­

skaffenhet än arrendatorn kunnat fordra, torde frivillig överenskommelse

mellan jordägaren och arrendatorn rörande eventuell höjning av ar­

rendeavgälden få träffas. Jordägaren får, där så icke kan ske, begag­

na sig av möjligheten att få arrendet höjt för nästkommande period.

61—62 §§.

Dessa paragrafer återgiva i oförändrat skick nuvarande 50 och 51 §§.

63 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 264.

Av de myndigheter, som helt eller delvis avstyrkt den föreslagna utvidg­

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

ningen av den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde, ha några

uttryckligen betonat, att rätt till husbehovsfiske vore olämplig vid de arren­

den, som skulle komma att beröras av utvidgningen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län ■—- vars yttran­

de jämväl åberopas av länsstyrelsen —- har sålunda anfört följande:

Större jordägare hade ofta fisket utarrenderat till särskilda yrkesfiskare.

Dylikt fiske omfattade för att bliva räntabelt flera fastigheter. Skulle nu

arrendatorerna av alla dessa småfastigheters jordbruk få rätt till husbehovs­

fiske, bleve fisket lätt förstört för yrkesfiskarna. En större jordägare hade

exempelvis för befrämjande av fisket behållit en stor strand under eget

husbehovsfiske, d. v. s. praktiskt taget fridlyst, för att giva fisken förök-

ningsmöjlighet och bibehålla värdet på de utarrenderade fiskena. En dylik

åtgärd bleve i det närmaste värdelös, örn alla jordbruksarrendatorerna skulle

få idka husbehovsfiske. Även svårigheten att kontrollera, att detta fiske be-

dreves enbart till husbehov, gjorde att förvaltningsutskottet ställde sig av­

visande mot förslaget. Det fria fisket komme att för fiskevården få samma

menliga följder som den fria jakten på småarealer fått för jaktvården.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs lån har yttrat:

Med den formulering paragrafen erhållit torde lätt tvist kunna uppstå an­

gående dess innebörd. Örn av jordägaren särskilda åtgärder vidtagits till

fiskets förbättrande, skulle enligt förslaget arrendatorns rätt till husbehovs­

fiske kunna förbjudas. Då dessa åtgärder kunde inskränkas till mycket obe­

tydliga sådana, syntes arrendatorns rätt vara tämligen illusorisk. Å andra

sidan innefattade fiskerätten ofta ett betydande ekonomiskt värde för jord­

ägaren, men utnyttjandet av detta värde, exempelvis genom särskild upp­

låtelse av rätten till fiskevårdsföreningar eller andra, kunde avsevärt för­

svåras genom arrendatorns obligatoriska rätt till husbehovsfiske. Härtill

komme den personliga otrevnad och den anledning till tvister, som kunde

föranledas av övervakningen av att fisket blott skedde till husbehov. Med

hänsyn till de väsentligt olika förhållandena beträffande fisket i Norrland

samt i södra och mellersta Sverige funne förvaltningsutskottet icke påkal­

lat eller lämpligt att i fråga örn arrendators fiskerätt tillämpa norrländska

arrendelagens bestämmelser i sistnämnda landsdelar. På grund härav av­

styrktes, att paragrafen gjordes tillämplig vid utarrendering av enskild jord.

Fideikommisskommitterade ha anfört följande:

Kommittén hade sig icke bekant, om bestämmelsen haft för fisket men­

liga verkningar å bolagsfastigheterna, där den hittills varit gällande. Där­

emot finge kommittén uttala, att bestämmelsen å tättbebyggda egendomar

i södra Sverige, där ofta ett stort antal arrendelotter berörde ett begränsat

fiskevatten, en mindre sjö eller en å, komme att bli ödeläggande för fisk­

beståndet. Å dylika begränsade vatten hade ett tämligen gott fiske ofta

kunnat upprätthållas, även ’utan att särskilda åtgärder av jordägaren vid­

tagits till fiskets förbättrande’ genom att jordägaren med varsamhet låtit

beskatta fiskebeståndet. Lössläpptes nu ett allmänt husbehovsfiske för ar­

rendatorerna, var efter sin strandremsa, i ett dylikt vatten, begynte ofelbart

ett allmänt kappfiskande, särskilt med ryssjor eller mjärdar under resp.

fiskarters lektider, varigenom fiskbeståndet på ett eller annat år ödelädes.

Husbehovsfiskerätten vore därefter en fiktiv förmån.

Även i större vatten torde ett lössläppande av allmänt husbehovsfiske re­

gelmässigt leda till fiskbeståndets tillbakagång, även om skadorna där ej

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

139

märktes så snabbt. Bästa beviset härför vore den regelmässigt minimala

fisktillgången i vatten, vari ett större antal mindre jordägare hade del.

Det kunde även framhållas, att åtskilliga fideikommissinnehavare med

stränder vid saltsjön eller större sötvatten utarrenderat sina fisken till yrkes­

fiskare. Även om bestående sådana avtal ej hävdes av den nu föreslagna

lagändringen, torde i de flesta fall ett förnyat upplåtande av fiskearrende ej

kunna äga rum. Arrendatorernas nytillkommande fiskerätt torde nämligen,

särskilt genom lekfisket med ryssja, vilket vore husbehovsfiskarenas vanliga

fiskemetod, i allmänhet så försvaga fisket, att detta bleve av ringa värde för

en yrkesfiskare. Det kunde sålunda ej undgås, att ett antal yrkesfiskare i följd

av lagändringen finge frånträda sin näring.

Till sist finge upplysas, att i ett betydande antal sötvatten, vari fideikom­

missegendomar hade del, fisket vore oskiftat. I sådant fall tillkomme fiske­

rätten enbart de jordägare, som hade del i vattnet. Fiskerätten kunde av

jordägarna icke överlåtas på annan person.

Den kritik som sålunda framkommit har ej synts kunna frånkännas berät­

tigande. Väl torde förevarande stadgande örn rätt till husbehovsfiske ej böra

uteslutas ur lagen. Det måste nämligen förutsättas, att rätten till husbehovs­

fiske är av icke ringa värde för många av de bolagsarrendatorer, å vilkas

avtal stadgandet för närvarande äger tillämpning, och det har ej försports

några större olägenheter av rättens hittillsvarande utövning. Emellertid kan

det med fog befaras, att sådana olägenheter skulle yppas, därest stadgandet

komme att inbegripa fideikommiss- och godsarrenden, eller alltså en kate­

gori av arrenden, som huvudsakligen anträffas i södra och mellersta delarna

av landet. I departementsförslaget har med hänsyn härtill genom ändring

av 49 § sista stycket sagda arrenden undantagits från tillämpningen av före­

varande paragraf. För de smärre bolagsarrenden, vilka falla utanför den nu­

varande fyrahektarsgränsen, har någon motsvarande undantagsbestämmelse

ej upptagits. Att paragrafens tillämpningsområde vidgas till att omfatta dessa

arrenden synes mindre betänkligt, då ställena huvudsakligen äro belägna i

de trakter, där rätt till husbehovsfiske redan nu utövas av arrendatorer.

64 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 266.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län — vars ytt­

rande åberopas jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen — uttalar

att skogsbete, med de anspråk som numera ställdes på betesförhållandena,

efter hand torde komma att avvecklas även i Norrland. Där en större mark­

ägare, exempelvis ett bolag, innehade flera jordbruksfastigheter inom ett

byalag, borde det på sina håll låta sig göra, att inrösningsjorden å någon

fastighet toges i anspråk för ordnat betesbruk. Med hänsyn härtill borde

arrendatorns rätt till .skogsbete enligt paragrafens andra stycke göras bero­

ende jämväl av det villkoret, att markägaren ej kunde tillhandahålla annan

betesmark, varmed arrendatorn skäligen kunde nöjas.

Det bar ej synts föreligga tillräckliga skäl att göra avvikelse från arrende­

utredningens förslag i berörda hänseende.

140

65 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till betänkandet sid. 271.

66

§.

Beträffande denna paragraf, som innefattar en väsentlig ändring av det

av arrendeutredningen föreslagna kontrollsystemet, hänvisas till den all­

männa motiveringen.

67 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 274.

I vissa yttranden har behovet av ett stadgande, sådant som det i paragra­

fen föreslagna, anförts såsom skäl mot införande av optionsrätt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs lån — vars ytt­

rande åberopas jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen — har för­

ordat förkortning av väntetiden från föreslagna fem till tre år.

Jag delar arrendeutredningens uppfattning, att ett stadgande av ifrågava­

rande art erfordras, därest man vill giva jordägaren en obetingad befogen­

het att oaktat optionsrätten taga fastigheten under eget bruk när arrende­

tiden utlöper. Såsom redan berörts i allmänna motiveringen, har jag ansett

ett liknande ordningsstadgande erforderligt till skyddande av arrendatorns

förköpsrätt. Detta har synts kunna intagas i förevarande paragraf. Vad här

föreskrivits utesluter naturligen icke att ett förfarande, varigenom arrenda­

torn svikligen berövas sin optionsrätt eller förköpsrätt, kan komma att be­

dömas enligt allmän strafflag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

68

§.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 274.

Jfr även reservation å sid 331.

I vissa yttranden ha uttalats önskemål om ett dispensförfarande, som kun­

de försiggå oberoende av förbehåll i arrendeavtalet.

Sålunda har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands

lån, liksom ock egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i samma

län, yttrat följande:

För att bereda jordägaren skydd mot en orimligt betungande byggnads­

skyldighet hade föreslagits vissa möjligheter att erhålla dispens från lagens

eljest tvingande bestämmelser. För erhållande av sådan dispens, som enligt

förslaget skulle prövas och lämnas av jordbrukskommissionen, fordrades

emellertid, att förbehåll härom intagits i arrendeavtalet. Jordbrukskommis­

sionen, som väl finge betraktas såsom ett samhälleligt och fullt opartiskt

organ, syntes emellertid böra erhålla rätt att upptaga, pröva och avgöra

framställning örn dispens oberoende av om förbehåll i arrendeavtalet här­

om gjorts eller icke och likaså oberoende av om endera eller båda parterna

i arrendeförhållandet gjort framställning härom hos kommissionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

141

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län avstyrker att

arrendatorns medgivande skulle utgöra villkor för jordägarens rätt att söka

dispens. Stadgandet härom syntes egendomligt och ägnat att i hög grad för­

svåra dispensmöjligheterna.

Sveriges skogsägareförbund har anfört följande:

Den anvisade möjligheten, att jordägaren genom dispens av jordbruks-

kommissionen skulle kunna erhålla lindring i tillämpningen av de lagbe­

stämmelser, som skulle visa sig bli allt för hårt tryckande, torde komma att

i praktisk verklighet bli tämligen värdelös. Dispensgivningen hade nämligen

gjorts beroende av arrendatorns medgivande. Det vore sålunda arrendatorn

som beslutade, huruvida jordägaren finge medgivas någon lättnad i lagens

mest tyngande bestämmelser. Tidigare hade visserligen arrendatorerna i

stor omfattning gått med på sökande av dispens för kortare arrendetid än

15 år. Detta hade emellertid skett i ett helt annat läge än den nya lagen

komme att skapa. Arrendatorerna ägde då ej den av jordägarnas vilja helt

oberoende besittningsrätt, som de enligt förslaget nu skulle få. Deras fri­

villiga avstående från ekonomiska förmåner som lagen skänkte dem bleve

knappast påräkneligt, när de tämligen efter gottfinnande kunde disponera

fastigheterna för all framtid. Dispensens syfte vore ju, att myndigheten

skulle äga efter skälighet lindra bestämmelser, som skulle komma att trycka

den ena parten påtagligt för hårt. Denna objektivt utförda skälighetsjämk-

ning borde ej vara beroende av den andra partens gottfinnande. Den kunde

nämligen då aldrig komma till stånd.

Utvidgad dispensmöjlighet — ehuru i annat hänseende än nyss berörts —

förordas jämväl av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus

län, som tillika betvivlar lämpligheten av att anförtro prövningen av dispens­

ansökningen åt jordbrukskommissionerna; dessa kunde befaras ha en alltför

ensidig inställning till förmån för arrendatorerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande:

Länsstyrelsen förutsatte, att dispensförfarandet skulle erhålla ökad an­

vändning. Sålunda föreställde länsstyrelsen sig, att jordägaren i många fall

funne sig böra göra förbehåll att söka dispens i fråga om bestämmelserna

rörande optionsrätt och förköpsrätt. Frågan bleve blott vilka grunder för

dispens som komme att gälla. Härom lämnade lagen icke anvisning mer än

för två särskilt angivna fall. För övrigt finge länsstyrelsen ifrågasätta, huru­

vida icke tidsbestämning borde för vissa fall införas beträffande ansökan om

dispens. Vissa grunder för dispens vore sådana, att ansökan måste göras

innan arrendeavtalet inginges eller trädde i tillämpning. Så torde väl i all­

mänhet vara förhållandet i fråga om dispens från bestämmelsen örn jord­

ägarens skyldighet att allt från början av arrendet tillhandahålla nödiga

byggnader. Vidkommande exempelvis bestämmelsen örn optionsrätt behöv­

de frågan därom ej vara avgjord innan arrendet mottagits. En arrendator

kunde uppenbarligen mycket väl gå med på att denna fråga uppskötes, men

givet vore att det måste vara ett intresse för honom att få den avgjord i god

lid. Länsstyrelsen förmenade således, att örn jordägaren i avtalet gjort för­

behåll afl söka dispens från bestämmelsen örn optionsrätten, ansökan därom

hurde göras viss lid före arrendetidens utgång. Rätt att upprepa sin ansö­

kan före varje femårsperiods slut torde ock laira tillerkännas jordägaren, örn

han i arrendeavtalet gjort förbehåll i sådant avseende.

I likhet med arrenden Iredningen anser jag nuvarande lags ståndpunkt, att

kontrahenterna måste vara ense örn dispensen för alt denna skall kunna be­

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

viljas, böra principiellt bibehållas. Av skäl som redan utvecklats i den all­

männa motiveringen har det emellertid synts möjligt och påkallat att beträf­

fande arrendeavtal, som enligt övergångsbestämmelserna förbindes med op­

tionsrätt ehuru avtalet slutits före lagens ikraftträdande, införa ett särskilt

dispensförfarande, enligt vilket jordägaren kan erhålla befrielse från bygg­

nadsskyldighet oberoende av arrendatorns samtycke. Genom denna från

arrendeutredningens förslag gjorda avvikelse — vilken kommer till synes

allenast i övergångsbestämmelserna — ha de i nyss omnämnda yttranden

framställda önskemålen kunnat beaktas i ett viktigt hänseende.

Vad angår spörsmålet örn bestämmande av viss tidpunkt, före vilken an­

sökan om dispens skall vara gjord, har sådan reglering ej ansetts erforderlig.

Det torde ligga i kontrahenternas intresse att snarast möjligt genom dispens

få sitt kontrakt godkänt, i den mån detta strider mot de tvingande lagbuden.

Är en kontraktbestämmelse beroende av dispens, äger den tydligen icke någon

giltighet, förrän dispens meddelats.

Även i övrigt har arrendeutredningens förslag synts böra godtagas.

69 §.

Denna paragraf har av arrendeutredningen utformats i anslutning till

motsvarande stadganden i uppsiktslagen.

70 §.

Denna paragraf återgiver med redaktionella följdändringar nuvarande 57 §.

3 KAP.

2

§.

Denna paragraf motsvarar 31 § i arrendeutredningens förslag, vilket avgi­

vits före nya hyreslagstiftningens tillkomst. Paragrafen behandlas i betän­

kandet sid. 278.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat att gränsen mellan arrende­

avtal och hyresavtal borde preciseras genom angivande av viss minimiareal för

arrendefastighet och har i sådant avseende föreslagit 1j2 hektar.

Såsom redan berörts i den allmänna motiveringen har jag i likhet med

arrendeutredningen funnit gränsen mellan arrende och hyra böra närmare

angivas i lagen. Vad arrendeutredningen härutinnan föreslagit har synts

kunna godkännas.

21

§.

I denna paragraf har vidtagits en redaktionell ändring motsvarande den

som gjorts i 6 § i arrendeutredningens förslag.

143

28 §.

Liksom i 19 § i arrendeutredningens förslag ha i denna paragraf vidtagits

de ändringar som föranletts därav, att samtliga arrendeavtal enligt 2 kap.

1 § skola ha skriftlig form.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

övergångsbestämmelserna.

I arrendeutredningens betänkande behandlas övergångsbestämmelserna å

sid. 280. Jfr. även herr Tamms reservation sid. 326 och herr Petterssons

reservation sid. 334.

Herr Tamms hemställan, att de nya lagbestämmelserna icke i något hän­

seende måtte erhålla retroaktiv verkan, har vunnit anslutning i flertalet av

de avgivna yttrandena. Bland dem som närmare berört denna fråga märkas

nedannämnda.

,

Egnahemsstyrelsen har ej kunnat finna tillräckliga skäl föreligga för

avsteg från rättsregeln, att nya lagbestämmelser icke finge återverka på re­

dan bestående avtal. Därest arrendeutredningens till förmån för arrendatorn

långt gående förslag i olika hänseenden bleve genomfört, syntes billigheten

åtminstone fordra, att andra parten sattes i stånd att bliva fri från en

mindre duglig och skötsam arrendator, som med retroaktiv tillämpning av ar­

rendelagen skulle komma i åtnjutande av besittningsrätt till fastigheten un­

der obegränsad tid.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län — vars yttrande

åberopats jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen — framhåller att

jordägaren genom de föreslagna övergångsbestämmelserna komme att av­

händas den frihet han borde äga att avveckla arrendesystemet, om den nya

ordningen befunnes ekonomiskt ohållbar för hans egendom. Emot vad han

kunnat förutse vid arrendeavtalets ingående, bleve han underkastad bunden­

het vid arrendatorn, prövning av arrendevillkoren genom skiljemän samt upp­

sikt genom jordbrukskommissionen. I vissa fall torde övergångsbestämmel­

serna kunna leda till värdeminskning av jordägarens fastighet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län uttalar be­

tänkligheter mot retroaktiva bestämmelser; i många fall syntes antagligt, att

tidigare träffade avtal i vissa avseenden skulle ha givits ett annat innehåll,

om de föreslagna stadgandena beräknats komma att bliva gällande. Jord-

hrukskommissionen i samma län avstyrker förslaget i denna del, enär en

jordägare därigenom kunde helt förhindras att omedelbart vidtaga rationali-

seringsåtgärder, som vöre nödvändiga för arrendejordbrukens bibehållande.

Länsstyrelsen i samma län anser att skäl saknas att mot vanliga rättsgrund­

satser i något avseende giva de nya bestämmelserna retroaktiv verkan.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden samt jord­

brukskommissionen i Östergötlands län ställa sig avvisande. Fruktan för att

jordägarna skulle otillbörligt söka utnyttja sin ställning vid ingående av nya

arrendeavtal vore oberättigad; deras handlingssätt komme säkerligen att före­

stavas av en strävan att för framtiden få behålla duktiga och skötsamma ar­

rendatorer.

IIushdllningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län — vars yttran­

de åberopas jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen -— anser att

jordägaren borde före tillämpandet av de nya arrendebestämmelserna äga

rätt taga ställning till frågan, om han i fortsättningen skulle arrendera ut

sin jord, och då till vilket pris med hänsyn till jordägarens nya laga förplik­

telser, eller om han själv skulle övertaga brukningen eller utbjuda fastigheten

lill försäljning. Denna prövning frånhändes honom genom förslaget, något

som knappast kunde ligga i samhällets men väl i vissa mindre lämpliga ar­

rendatorer intresse. Det gällde ganska betydande ekonomiska fördelar, som

genom lagen skulle berövas jordägarna och tilläggas arrendatorerna, varför

en fri prövningsrätt av avtalsbestämmelserna före lagens ikraftträdande mås­

te anses vara rättvis och skälig.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån finner det överensstämmande med både gäl­

lande rättsåskådning och billighet, att de föreslagna bestämmelserna icke er-

hölle tillbakaverkande kraft. Därest så i allt fall ansåges böra ske, syntes

bestämmelsen om dispens böra förtydligas, så att det klart framginge, att

jordägaren skulle i fråga örn äldre arrenden kunna erhålla dispens. Förslaget

kunde tolkas så, att genom lagens ikraftträdande ett civilrättsligt förhållande

konstituerades mellan jordägaren och arrendatorn, vilket icke finge ändras

genom dispens.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län har yttrat:

Med hänsyn till den vittgående omgestaltning av arrendeförhållandena,

som lagförslaget innebure, och till det fastlåsande av arrendeförhållandena

för oöverskådlig tid framåt, som för en mängd fastigheter skulle inträda i och

med förslagets antagande, torde det vara rimligt kräva, att jordägaren finge

rådrum att överväga, huru han skulle ordna sina arrendeförhållanden och

dispositionen av sin jord. Förslaget att i stället göra lagstiftningen i viss mån

retroaktiv måste därför bestämt avvisas såsom orättvist, skadligt och stridan­

de mot vedertagna regler inom lagstiftningen. Något sådant nödläge kunde

väl näppeligen anses föreligga för arrendatorerna, att sedvanliga rättsregler

måste åsidosättas. Enligt förvaltningsutskottets mening borde i stället en icke

alltför kort övergångstid bestämmas, på det att lagens ogynnsamma verk­

ningar för jordägaren måtte kunna i någon mån modifieras.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i örebro län — vars yttrande

åberopats av egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen och länsstyrelsen —

uttalar betänkligheter. Det borde vara en rimlig fordran, att jordägaren, in­

nan övergång skedde till det nya systemet, ägde möjlighet att skilja ifrån sig

arrendatorer, som ådagalagt olämplighet men som av en eller annan anled­

ning ändock fått sitta kvar, eller att rationellt ordna jordbruksdriften.

Hushållningssällskapets egnahemsnämnd i Norrbottens län yttrar följande:

Förslaget innebure avsteg från gängse privaträttslig praxis och kunde för

jordägarens vidkommande medföra konsekvenser av vittgående ekonomisk

art. En jordbruksfastighet, som inginge i ett större fastighetskomplex, kunde

näppeligen anses som något en gång för alla till sina gränser bestämt. Ur

rationaliseringssynpunkt kunde en uppdelning eller sammanslagning vara på­

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Kungl. Majlis proposition nr 346.

145

kallad. I följd av förslaget bleve emellertid jordägarens åtgärder i berörda av­

seende försvårade eller omöjliggjorda, i synnerhet genom arrendatorns op­

tionsrätt. Det kunde också tänkas, att jordägaren genom den föreslagna la­

gens strängare bestämmelser beträffände byggnadsbestånd å arrendefastighet

ansåge med sin ekonomi förenligt alt avyttra fastigheten, och det borde un­

der sådana förhållanden stå honom fritt att avyttra denna sin egendom. Den­

na fria dispositionsrätt över privat egendom beskures avsevärt genom arren­

dators förköpsrätt. Enligt nämndens förmenande syntes därför övergångs­

bestämmelserna i intet fall böra medföra retroaktiv verkan.

Sveriges skog sågare förbund har anfört följande:

Enligt förslaget betoges jordägarna möjlighet att, innan de bleve för alltid

bundna vid sina arrendatorer, från fastigheterna skilja uppenbart olämpliga

personer. Likaså betoges jordägarna möjlighet att före de nya lagreglernas

tillämpande fritt överväga arrendevillkoren. Dessa komme nämligen att en­

ligt förslaget automatiskt prövas av jordbrukskommissionen. Jordägarna be­

rövades till och med den förmån, söm förslaget eljest ville giva dem, näm­

ligen att få arrendevillkoren prövade av skiljemän. De kontrakt, som gällde

vid lagändringens ikraftträdande, kunde nämligen aV naturliga orsaker ej in­

nehålla några bestämmelser örn utseende av skiljemän.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har uttalat att den föreslagna retro-

aktiviteten föranledde de mest opraktiska, obefogade och obilliga resultat.

Såsom övergångsbestämmelserna utformats, omöjliggjorde de en naturlig,

önskvärd och lojal änpassning till de nya förhållandena.

Fideikommisskommitterade ha yttrat följande:

Innebörden av vad som föreslagits vore att flertalet av nu sittande arrenda­

torer automatiskt erliölle den ständiga besittningsrätt Som optionsrätten med­

förde. Jordägarna betoges möjligheten att före de nya bestämmelsernas

ikraftträdande säga upp mindre lämpliga arrendatorer. De bleve i fortsätt­

ningen bundna vid personer, som kanske finge betecknas såsom direkt olämp­

liga som arrendatorer men som av en eller annan anledning fått sitta hvar.

En jordägare kunde nöja sig nied att för en kortare tid ha en mindre god ar­

rendator. Det vore en helt annan sak att bli bunden vid en sådan på livstid.

Man kunde i övrigt tänka sig det fall, att sonen till en förutvarande god ar­

rendator toge vid efter föräldrarna året före lagändringen. Det visade sig

emellertid under detta första år, att sonen vore fullkomligt olämplig. Med

lagens hjälp kunde han det oaktat sitta kvar hela sin livstid.

Det vore hårt mot jordägarna, att dessa icke, när en lagändring med eko­

nomiskt så genomgripande verkningar som den ifrågavarande genomfördes,

skulle själva få fritt bedöma, huru de för framtiden funne sig böra ordna ar­

rendeförhållandena. Möjligheten till ett sådant fritt bedömande bortlölle för

jordägarna i och med optionsrättens retroaktiva ikraftträdande. Samtidigt

därmed trädde nämligen även bestämmelsen örn arrendevillkorens faststäl­

lande av jordbrukskommission i kraft.

Även örn åtskilliga av de argument, vilka framförts mot en retroaktiv till-

lämpning av bestämmelserna om optionsrätt och förköpsrätt, från privat­

rättslig synpunkt kunna förefalla berättigade, är det å andra sidan ett allmänt

intresse, att övergången till den nya ordningen icke medför försämring i de

nuvarande arrendatorernas belägenhet och ej heller eljest framkallar en ut­

veckling, som från samhällsekonomisk eller social synpunkt är mindre lyck-

Ilihtmn till riksdagens protokoll l'Ji.1. I sami. Nr -'lill­

io

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

lig. Att risken för dylika ogynnsamma verkningar är ganska framträdande,

bestyrkes av de iakttagelser som kunnat göras efter framläggandet av

arrendeutredningens förslag. Det har visat sig, att redan utsikten till att en

ny arrendelagstiftning kan komma att genomföras föranlett uppsägningar

av arrendatorer eller åtgärder syftande till en avveckling av arrendesystemet.

Enligt min mening bör en dylik utveckling ej få fortgå utan kontroll från

det allmännas sida.

Den i yttrandena framträdande åsikten, att jordägaren före övergången

till den nya ordningen borde ha full frihet att, oberoende av det allmännas

önskemål, ordna sina arrendeförhållanden efter gottfinnande, kan jag så­

lunda ej dela. Såsom i yttrandena starkt understrukits är det dock av vikt,

att lagen ej förhindrar ombyte av arrendator, när sådant även från allmän

synpunkt är berättigat och önskvärt. Vad i detta hänseende anmärkts mot

de föreslagna övergångsbestämmelserna utgår tydligen från uppfattningen,

att de i 2 kap. 53 § av arrendeutredningens förslag uppställda villkoren för

optionsrättens brytande icke lämna jordägaren tillräcklig möjlighet att ernå

en olämplig arrendators skiljande från fastigheten. Efter de ändringar, som

nämnda paragraf undergått i departementsförslaget, föreligger emellertid ej

längre samma grund till kritik som beträffande arrendeutredningens förslag.

För min del är jag därför beredd att tillstyrka, att bestämmelserna angående

optionsrätt och förköpsrätt i viss utsträckning erhålla tillämpning även på

avtal, som slutits före lagens ikraftträdande.

Det av arrendeutredningen uppställda villkoret för optionsrätt, att arren­

datorn eller före honom någon av hans föräldrar vid arrendetidens utgång

brukat fastigheten under sammanlagt minst tio år, har jag ansett mig böra

godkänna.

I övergångsbestämmelsernas tredje stycke har gjorts den ändringen, att 2

kap. 55 § första stycket undantagits från den retroaktiva tillämpningen. Här­

igenom undanröjes en olikhet, som enligt arrendeutredningens förslag skulle

lia förelegat mellan sådana avtal som slutits före och sådana som slutits ef­

ter lagens ikraftträdande, i det att vid de förra jordbrukskommissionens leda­

möter komme att inträda såsom skiljemän vid prövning av arrendevillkor,

utan att denna metod för utseende av skiljemän behövde ha godtagits av bå­

da parterna.

Bestämmelserna i fjärde stycket ha av redaktionella hänsyn undergått

viss omformulering.

De i femte stycket upptagna bestämmelserna, vilka reglera ett särskilt dis­

pensförfarande för sådana fall, där en retroaktiv tillämpning av optionsrätt

inträder, sakna motsvarighet i arrendeutredningens förslag. Enligt dessa be­

stämmelser kan jordägaren erhålla befrielse från nybyggnadsskyldighet,

även om arrendatorn ej lämnat sitt samtycke härtill. Örn anledningen härtill

hänvisas till den allmänna motiveringen och till vad förut anförts under 2

kap. 68 §.

Ifrågavarande extraordinära dispensförfarande öppnar möjlighet för en

smidigare övergång till systemet med byggnadsskyldighet. Där så finnes önsk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

147

värt, kan byggnadsbeståndets upphjälpande inom ett egendomskomplex fort­

skrida efter en på förhand uppgjord plan, som tager vederbörlig hänsyn till

jordägarens ekonomiska resurser. För genomförandet av en dylik plan kan

naturligen i särskilda fall en längre tidrymd behöva åtgå. Möjligheten till

dispens lärer därför ej böra inskränkas till den första arrendeperioden efter

det ny lag blivit tillämplig på arrendeförhållandet. I förslaget har upptagits

en särskild regel örn att befrielse från byggnadsskyldigheten, när särskilda

skäl därtill äro, skall kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock

ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande.

Uppsiktslagen.

1

§■

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 283.

Jordbrukskommissionen i Värmlands lån har förordat, att även fastighe­

ter med större areal odlad jord än 25 hektar borde falla under uppsikts­

lagen. Kommissionen hade nämligen vid inspektionsresor och genom inkom­

na anmälningar uppmärksammat förefintligheten av vanhävd å en del såda­

na fastigheter. I saknad av befogenhet att ingripa hade kommissionen icke

kunnat vidtaga någon åtgärd, ehuru vanhävdsfall förekommit, som för den

allmänna rättskänslan tett sig synnerligen kränkande.

I följd av den ändring, som i departementsförslaget vidtagits med avseende

å tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen och som innebär

att den s. k. övre arealgränsen höjes till femtio hektar, lärer uppsiktslagens

tillämpningsområde böra undergå motsvarande utvidgning. Detta ernås

automatiskt när den av arrendeutredningen föreslagna lagtexten i föreva­

rande paragraf bibehålies oförändrad.

3 §'

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 287.

Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län — vars yttrande åberopats av

länsstyrelsen — har hemställt att till paragrafens första stycke måtte fogas

orden 'eller visat sig oräntabel’.

Då den ifrågavarande bestämmelsen från vanhävdsbegreppet undantager

nedläggande av jordbruk å äga som måste anses olämplig för jordbruk, synes

det föreslagna tillägget, såvitt angår normala förhållanden, icke innebära

någon saklig ändring. Därest åter under extraordinära förhållanden bristan­

de räntabilitet icke kan anses beteckna olämplighet för jordbruk, lärer det

icke kunna förordas att ett jordbruk nedlägges blott emedan det visat sig

oräntabelt. På grund härav har den framställda anmärkningen icke funnits

böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens förslag.

5

§•

Paragrafen återgiver arrendeutredningens förslag, som allenast innefattar

en redaktionell jämkning i den nuvarande bestämmelsen.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Tillräckliga skäl ha ej synts föreligga för bifall till en av jordbrukskom-

missionen i Värmlands län gjord hemställan, att antalet synemän måtte be­

gränsas till två samt att till synemän finge utses person, som förut innehaft

befattning av angivet slag, förutsatt att lian alltjämt vore valbar därtill.

8

§•

Beträffande denna paragraf* som återgiver vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till betänkandet sid. 289.

Lagen om utövande av förköpsrätt.

1 §■

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till betänkandet sid. 289.

2

§.

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 291. Jfr även

herr Tamms reservation sid. 331 och herr Petterssons reservation sid. 334.

Reservanternas hemställan om sådan ändring, att förköpsrätt ej skulle få

utövas när köparen vore säljarens syskon eller syskonbarn, har vunnit an­

slutning i ett stort antal avgivna yttranden.

Med hänsyn till den uppfattning om värdet av släktens sammanhållning,

som åtminstone vad landsbygden angår ännu är levande, har jag ansett det

påkallat att jämka stadgandet i den riktning som reservanterna påyrkat.

Något hinder mot förköpsrätt har dock icke synts böra uppställas för det

fall att köparen är säljarens syskonbarn. Enligt förslaget får rätten ej utövas,

där köparen är säljarens make eller hans barn eller adoptivbarn eller någon

av dessas avkomlingar eller ock säljarens syskon.

1 fråga örn sista stycket, som saknar motsvarighet i arrendeutredningens

förslag, hänvisas till den allmänna motiveringen.

3—5 §§.

Beträffande dessa paragrafer, vilka återgiva vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till betänkandet sid. 291—293.

6

§.

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 293.

Egnahemsnämnden i Jämtlands län — vars yttrande i denna del åberopats

av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och länsstyrelsen — har så­

som skäl för sitt avstyrkande av förköpsrätten bland annat framhållit arren­

datorns skyldighet att enligt denna paragraf ställa säkerhet. Sådan skyldig­

het gjorde förköpsrätten av mindre värde. Endast den som själv ägde kapi­

tal kunde under dylika förhållanden inlösa fastigheten. Däremot torde en

genomsnittsarrendator i regel sakna möjligheter att skaffa säkerhet för löse-

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

149

summans gäldande. Med de besvärliga inteckningsförhållanden, som kunde

vidlåda framför allt bolagsfastigheter, torde icke särskilt många vara benäg­

na att gå i borgen i så tvivelaktiga affärer.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har ansett att säkerheten borde stäl­

las redan vid talans instämmande och ej först vid målets handläggning, efter­

som denna av arrendatorn kunde begäras utsatt till en avlägsen tidpunkt.

Jag delar arrendeutredningens uppfattning att hänsyn till köparen påkal­

lar skyldighet för arrendatorn ^tt ställa säkerhet för vad han skall utgiva i

lösen ävensom för den ersättning han kan bliva pliktig att gälda därptöver.

Vid bedömandet av förköpsrättens värde för arrendatorerna — varom hän­

visas till den allmänna motiveringen — har naturligen denna omständighet

tagits i betraktande. Liksom hela den formella procedur, varmed ifrågava­

rande rättsinstitut måste förbindas, får skyldigheten att ställa säkerhet ej

praktisk betydelse annat än i de säkerligen sällsynta fall då en privat uppgö­

relse icke kunnat komma till stånd. Det kan emellertid antagas att en arren­

dator, som ej besitter någrp egna kapitalresurser, i många fall skulle se sig

förhindrad att prestera det vederlag som erfordras för fastighetens förvär­

vande. I vad mån detta förhållande kan göra det till en uppgift för det all­

männa — och här tänkes närmast på den statliga egnahemsverksamheten —

att ingripa till stöd för en på förköpsrätten baserad arrendefrilösning, är en

fråga, som torde få upptagas i annat sammanhang.

Vad i övrigt mot paragrafen erinrats har ej synts böra föranleda avvikelse

från arrendeutredningens förslag.

7 §•

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen före­

slagit, hänvisas till betänkandet sid. 294.

I departementsförslaget har ej upptagits något stadgande, som motsvarar

8 § i arrendeutredningens förslag. I denna paragraf —- varom hänvisas till

betänkandet sid. 294 och herr Petterssons reservation sid. 335 — ålägges

köparen att efter yrkande av arrendatorn under rättegången med ed betyga,

att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehand­

lingen utvisar och han i övrigt uppgivit. Härmed åsyftas att skydda arrenda­

torn mot eventuella försök att genom svikliga uppgifter avskräcka honom

från att utöva förköpsrätten eller av honom tillskansa sig högre lösen än

som verkligen skolat utgå som köpeskilling. Då emellertid ett svikligt förfa­

rande av nämnda slag i allmänhet torde hemfalla under strafflagens bestäm­

melser örn bedrägeri, synes föreskriften örn edgång knappast vara nöd­

vändig såsom skydd för arrendatorn. Härtill kommer att — såsom reser­

vanten erinrat — edgång enligt förslaget icke är möjlig med mindre talan

örn förköp föres vid domstol. Fall kunna därför tänkas, där utsikten till ed­

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

gång frestar arrendatorn till att anhängiggöra en i och för sig onödig rätte­

gång. Med hänsyn härtill har det synts lämpligast att föreskriften om edgång

uteslutes.

8

§•

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver 9 §

i arrendeutredningens förslag, hänvisas till betänkandet sid. 295.

9 §.

Denna paragraf, som motsvarar 10 § i arrendeutredningens förslag, be­

handlas i betänkandet sid. 295.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har erinrat att en långivare med in­

teckningar i fastigheten ofta kunde befinnas ovillig att låta arrendatorn över­

taga betalningsansvaret för inteckningarna, enär arrendatorn ej ansåges lika

solvent som den ursprunglige låntagaren. I dylikt fall måste det åläggas ar­

rendatorn att lösa dessa inteckningar, vilket i fråga om bundna lån icke läte

sig göra utan särskilt tillskott såsom gottgörelse för förtidsbetalningen.

I samma yttrande har beträffande paragrafens andra stycke framhållits,

att arrendatorn borde ersätta köparen även dennes kostnader i samband med

köpet, såsom advokatarvode, resor, räkning av skog m. m.

Vad sålunda erinrats har ej föranlett avvikelse från arrendeutredningens

förslag. Det torde kunna förutsättas att köparen i vanliga fall — d. v. s. när

han vet eller har anledning antaga att förköpsrätt vidlåder fastigheten — icke

ikläder sig något personligt betalningsansvar genom påteckning å intecknings-

handlingarna, förrän den tidpunkt är inne, då han är fredad mot lösnings-

anspråk från arrendatorns sida. Därest köparen i något fall verkligen över­

tagit betalningsansvaret i förhållande till inteckningshavaren, kan väl en

viss svårighet uppkomma därigenom, att inteckningshavaren icke vill god­

känna ansvarighetens överflyttande till arrendatorn. Att för dylikt fall ålägga

arrendatorn skyldighet att i förtid infria lånet har emellertid icke synts vara

någon lämplig utväg.

I paragrafen har vidtagits en jämkning av innebörd att arrendatorn har

att utgiva köpeskillingen till säljaren, i den mån köparens betalningsskyldig­

het ej blivit fullgjord.

10 och 11 §§.

Dessa paragrafer, vilka återgiva 11 och 12 §§ i arrendeutredningens för­

slag, behandlas i betänkandet sid. 297.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom jordbruksdeparte­

mentet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angå­

ende uppsikt å vissa jordbruk;

3) lag örn utövande av förköpsrätt.

Kungl. Majlis proposition nr 346-

151

Departementschefen hemställer därefter, att lagrådets utlåtande över ifråga­

varande lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom ut­

drag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Gustav T. Roupe.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr

346

.

Hilaga.

Förslag

till

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, dels att till 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nytt­

janderätt till fast egendom skall fogas en ny paragraf, betecknad 9 §, av

nedan angivet innehåll, dels att 2 kap. 1—3, 6—13, 16—19, 23, 27—29, 32,

33, 36, 37 och 42 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels att sistnämnda kapitel från och med 43 § skall hava följande

ändrade lydelse, dels ock att 3 kap. 2, 21 och 28 §§ samma lag skola er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 KAP.

9 §.

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fideikommissfastig­

het, som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, vare avtalet gäl­

lande jämväl för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock

vare, där de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för

avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån

stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, honom öppet att upp­

säga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det nye innehava­

ren tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där

han ej åtnöjes med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nytt-

janderättshavaren bekomma skälig ersättning för den tid denne efter nye

innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är

stadgat, vare det villkor utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

2 KAP.

Allmänna bestämmelser örn jordbruksarrende.

1 §•

Avtal, varigenom------------ utan verkan.

Har fastighet övertagits till brukande mot lega, utan att skriftligt avtal

blivit upprättat, njute brukaren, där det ej berott på honom, att giltigt arrende­

avtal sedermera icke kommit till stånd, ersättning för den skada, som därige­

nom må hava tillskyndats honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda

stadgats, vare utan verkan.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 346.

153

Den, som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket, skall

anhängiggöra sin talan inom ett år från det fastigheten avträddes, eller vare

sin rätt förlustig.

2

§■

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livs­

tid; dock att, där upplåtelsen angår boställe, huvudgård till fideikommiss

eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen

besittningstid, upplåtelse jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrende­

tiden så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av

fem år.

Har vid — ------- fem år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare män än som

överensstämmer med vad bär nedan i 9, 27, 33—37 och 39 §§ stadgas för­

behålla sig eller annaa ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före

arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

6

§•

Legan må ej utsättas i dagsverken eller annat arbete; dock må utan hin­

der härav i arrendeavtalet göras sådant förbehåll om arbetsskyldighet för

arrendatorn, varom i 45—48 §§ är stadgat. Har legan, i sirid med vad nu

är sagt, utsatts i arbete, skab den, ändå att i avtalet annorlunda föreskrivits,

beräknas i penningar till belopp, som med hänsyn till förhållandena vid ti­

den för aytalets slutande får gnses utgöra skäligt arrende.

Är ej annan tid utsatt, skall legan erläggas sist trp månader före varje

arrendeårs utgång.

Skall legan utgå i naturalster och saknas föreskrift om orten där dessa

skola avlämnas, skall avlämnandet ske å den arrenderade fastigheten eller,

om jordägaren det begär, vid utfartsväg från denna.

7 §•

Utan jordägarens medgivande må ej arrendatorn åt annan upplåta nytt­

janderätt till fastigheten eller del därav; dock må arrendatorn, där det kan

ske utan men för jordägaren, uthyra rum till bostad eller upplåta område

av ouppodlad mark till upplagsplats eller för liknande ändamål för tid sorn

ej sträcker sig utöver arrendetiden.

8

§.

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jord­

ägarens samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arren­

datorn före arrendetidens utgång lämna från sig arrendet, hjude då jordäga­

ren att återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig er­

sättning för arrenderättens värde. Vill ej jordägaren det, eller har han ej

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare

arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäli­

gen kan nöjas.

Vill jordägaren i fall varom i andra stycket är sagt återtaga fastigheten,

men kan ej överenskommelse träffas örn det belopp, som bör utgå till en­

dera parten, sedan jordägaren tillkommande husröteersättning avräknats

från ersättningen för arrenderättens värde, skall för frågans avgörande hållas

syn i den ordning varom i 11—13 §§ är stadgat; skolande därvid av-

trädesbrist och ersättning för arrenderättens värde uppskattas var för sig.

9 §.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall

arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande,

men delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid

ej understigande tio år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt

8 § tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk av denna

rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att åter­

taga fastigheten.

Vid livstidsarrende------------ uppsäga avtalet.

10 §.

Arrendatorn åligge------------ av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas syn, när

arrendetiden börjar och när den slutar. Ej må i avtalet intagas förbehåll,

som med avseende å sätt och tid för synens förrättande eller beträffande full­

följd av talan mot synen strider mot vad nedan i 11—13 §§ är stadgat. Har

sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

11

§•

Syn vid tillträde eller avträde skall förrättas av minst två med ortens för­

hållanden förtrogna män, vilka uttagas bland nämndemän, ägodelnings-

nämndemän eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män eller ock

bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara.

Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om valet, nämne, på begäran av

endera, domaren i orten eller, om fastigheten hör till stad, där rådhusrätt

finnes, rådhusrättens ordförande synemän som nyss sagts. Mot synemän

gäde de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare.

Yppas hos------------är stadgat.

Tillträdessyn må------------efter avträdesdagen.

12

§.

När syn----------- för förrättningen.

Menar part, att synemän är jävig, anmäle det vid synen, och give syne-

männen däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga

om jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterlig! först efter synen, ej heller

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

155

må i något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander

av förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegången

göra gällande jäv mot synemän vad i fråga om domarejäv är i allmänhet

stadgat i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Vad nu stadgats

skall ock gälla, där part menar, att synemän, som förut suttit i nämnd eller

ägodelningsrätt eller varit god man vid lantmäteriförrättningar, icke vidare

är valbar till den befattning, eller att synemän icke är förtrogen med ortens

förhållanden.

över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling, som

av synemännen undertecknas.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad,

trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar

och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid

befunna brister erfordras. Från synen må dock undantagas viss del av fas­

tigheten, så framt mellan jordägaren och arrendatorn överenskommes, i vad

mån brister därå skola tagas i beräkning, samt anteckning om sådan över­

enskommelse göres i synehandlingen. Vid avträdessyn skall verkställas den

uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

Kostnaden för------------ gemensamt vidkännas.

13 §.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt och

inom den tid 11 § bestämmer, åge efter stämning klandra densamma vid

domstol. Instämmer han ej talan inom nittio dagar från det synehandlingen

delgavs honom, gäde synen såsom fullt bevis för fastighetens skick vid till­

trädet eller avträdet; och vare motbevisning emot synen ej vidare tillåten.

Om vad missnöjd part har att iakttaga för fullföljd av talan mot synen

skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

16 §.

Vill arrendatorn j annat fall än 15 § avser i stället för byggnad, som han

mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej över­

enskommelse med jordägaren kan träffas; åge dock, där byggnaden uppföres

efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för sitt

ändamål lämplig, vid avträdet, ändå att arrendeavtalet annorlunda bestämmer,

räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna

byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist,

av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 §.

Arrendatorn vare----------- varaktigt betesbruk.

Finnes när------------större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren god­

känd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållnings­

156

Kungl. Majlis proposition nr 346.

sällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning

med användande av tegelrör eller anlägga cementerad gödselstad, vare jord­

ägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning, beträffande täckdikning,

så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som

motsvarar värdet av rören, ävensom när fastigheten avträdes, för vad arren­

datorn i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt, samt beträf­

fande gödselstad, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av

kostnaden för gödselstadens anläggande, som motsvarar värdet av därvid

använt material. Från det belopp, som beräknats för utförande av täckdik­

ning utöver kostnaden för rören, skall dock avdrag ske ej mindre med en

tjugufemtedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av

legan dragit nytta av täckdikningen, än även, därest å denna finnes brist,

med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn------- - -— frånträder arrendet.

Nu hembjudes----------- därför göras.

Sker hembud -—------- jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej före­

ligger, eller kan överenskommelse ej träffas örn vad han enligt denna para­

graf bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan därom avgöras

av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de så­

lunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skil­

jeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, åge do­

maren eller utmätningsmannen i orten att förordna örn valet. Den, som ej

nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rät­

tens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det

skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig

hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande un­

der rättens prövning.

19 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastig­

heten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; h^r arren­

datorn, när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig att till pris

motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder gångbara övgrlåta def

till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas örn den ersättning, vilken

sålunda bör utgå, skall denna bestämmas j den ordning, som i 18 § stadgas.

23 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten utgå­

ende skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åligger jord­

ägaren. Förbehåll sorn strider häremot vare aton verkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

157

27 §.

Hava till följd av lahtmäteHförrättriing eller geiiöiti dbm i ä^dtvist fastig

hetens ägor till omfång eller läge så ändrats, att avkomsten och nyttan där­

av för arrendatorn förringas, skall angående nedsättning i arrendeavgiften

och rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet tillämpas väd i 26 § första styc­

ket stadgas.

Har för de vid lantmäteriförrättning fastigheten tillagda ägor jordägaren

fått utgiva ersättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för

den ökadö avköittst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skä­

lig förhöjning i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet;

uppsäge dock avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller

vare sin rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande

tillämpning, där jordägaren fått vidkännas kostnad för torrläggning av mark

enligt vattenlagen eller för byggande av enskild väg; skolande den tid, inom

vilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.

28 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,

gäde Utan särskilt förbehåll arrendéavtälét mot hye ägaren.

29 §.

Nu har i arrendeavtal skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts

å jordägårens exemplar äv bandhagen; Var ej vad sålunda ändrats eller till­

lagts nye ägaren kunnigt när överlåtfelsen skedde, och vill hän det fej god­

känna, give det arrendatorn till känna inom en månad efter det denne under­

rättade honom om ändringen eller tillägget, eller gälle det mot honom såsom

hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagivande, äge arrendatorn där­

efter tid av en månad att uppsäga avtalet.

32 §.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller intecknad

fordran jämlikt 15 § lagsökningslagen fastställd till betalning ur fastigheten,

äge arrendatorn frånträda avtalet och bekomma ersättning för skada; upp­

säge dock avtalet inom en månad efter det han erhöll kunskap örn utmät­

ningen eller fastställandet till betalning, eller vare sin rätt därtill förlustig.

Varder utmätningen upphävd, eller kommer eljest frågan örn fastighetens

försäljning att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.

Vad sålunda------------i konkurs.

Föres, innan----------- uppsägning ske.

33 §.

Försättes arrendatorn------------att gälla.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill

rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande tio år endast mot skyl­

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

dighet att gälda ersättning för arrenderättens värde såsom i 8 § sägs. Var av­

talet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe,

och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jord­

ägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna inom tre månader från utgången

av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett

i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort

bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad

till skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understi­

gande tio år och han själv uppsade avtalet.

36 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att upp­

säga avtalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende utöver en månad

efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt avtalet

åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar

tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller om han, där

jordägaren efter ty i 24 § sägs lämnat honom kreatur eller redskap till fastig­

hetens bruk, eftersätter vad enligt sagda paragraf åligger honom och icke på

tillsägelse vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen för­

utsattes eller, där avtalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar be­

stämmelse angående fastighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts

och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4. om han mot bestämmelserna i 7 § och 8 § första stycket åt annan upp­

låter nyttjanderätt till fastigheten eller del därav eller överlåter arrenderätten

eller örn han, i fall som 8 § andra stycket eller 9 § första stycket avser, över­

låter arrendet å annan, utan att där givna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 19 § från fastigheten bortför stråfoder eller

gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar

åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under

6 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan skilja

den brottslige från tjänsten;

8. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett sådant leverne,

som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

9. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande

måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestäm­

melse.

Finnes i fall, som i denna paragraf avses, vad arrendatorn låtit komma sig

till last vara av ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet----------- till skadestånd.

159

37 §.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 §

1, 2, 3, 7 eller 8 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin

rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall, som i 36 § 4, 5, 6 eller 9 avses, jord­

ägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap

örn förhållande som där avses, äge ej sedan jordägaren åberopa förhållandet

såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

42 §.

Häftar arrendatorn, när han skall avträda fastigheten, i skuld för arren­

de eller för ersättning, som vid avträdessyn eller genom skriftlig överens­

kommelse blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken arrendatorn

skolat ansvara, icke av honom gulden; då vare jordägaren berättigad att av

arrendatorn tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvar-

hålla så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt

för sig eller ställer jordägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas

egendom, som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmät­

ning.

Hade jordägaren------------nyss sagts.

43 §.

Avtal mellan jordägare och arrendator, enligt vilket framtida tvist med

anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skilje­

män, utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, må ej

göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet att tillträda eller

kvarsitta å fastigheten.

Skiljeavtal, som i första stycket sagts, vare ej heller gällande såvitt där­

igenom skiljemän utsetts i avtalet eller bestämmelser meddelats om skilje­

männens antal eller om sättet för deras utseende eller beträffande förfaran­

det vid skiljenämnden; och skall förty i berörda hänseende lagen örn skilje­

män tillämpas. Vad nu sagts utgöre dock ej hinder för att bestämma den tid,

inom vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad, kortare än den i nämn­

da lag angivna tiden av sex månader.

44 §.

Om upplåtelse av viss kronojord under besittningsrätt för obegränsad tid

(åborätt) är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346■

Om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende.

45 §.

Förbehåll i arrendeavtal, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan

utgöra arbete, må ej innefatta skyldighet för arrendatorn att på tillsägelse ut­

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

göra tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt ar­

bete. Sker annorledes, vare förbehållet utan verkan.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utgöra dagsverken och är ej däri

bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela anta­

let dagsverken jämnt fördelas på årets veckor i den mån det kan ske. För

varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift örn utgörande av visst

antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren

i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra

dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn

pliktig att för arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det

dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avta­

lat, så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk;

dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken

enligt den fördelning, sorn genom avtalet blivit bestämd.

I arrendeavtalet må ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt

annan än jordägaren. Har sådant förbud stadgats, vare det utan verkan.

46 §.

Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren

och arrendatorn skyldig att utgöra arbete, skall, ändå att i avtalet annorlun­

da blivit bestämt, ersättning utgå för arbetet efter pris motsvarande det, som

vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden gängse i

orten.

47 §.

Där jordägaren ej tillhandahåller arrendatorn arbete, som denne enligt

arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyl­

dig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, åge arrenda­

torn uppsäga arrendeavtalet. Ej må dock uppsägning ske, där arrendatorns

förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arbete varom

nu är sagt ånyo tillhandahållits arrendatorn. Har ej jordägaren inom en må­

nad efter det han mottagit uppsägningen tillkännagivit för arrendatorn, att

han ej vill därmed åtnöjas, skall så anses, som om jordägaren godkänt upp­

sägningen.

I fall varom i första stycket är sagt vare arrendatorn, evad uppsägning sker

eller icke, berättigad att av jordägaren bekomma skäligt skadestånd, såvida

ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts av för­

ändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden.

Ej må arrendatorns rätt enligt denna paragraf inskränkas genom förbehåll.

Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

48 §.

Vad i 45—47 §§ stadgas skall ej äga tillämpning å skjutsning, vedhugg­

ning eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3-16.

161

Särskilda bestämmelser för vissa jordbruksarrenden.

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga till-

lämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst fem­

tio hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av torp eller annan jord, som tillhör enskild person eller fidei­

kommiss och lyder under huvudgård; eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter

fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes

än genom jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, huruvida fastig­

het huvudsakligen besittes för jordbruk, i samma ägares hand befintliga, ge­

nom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av sam­

ma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Stadgandena i 50—57 och 67 §§ skola dock ej äga tillämpning, om med

upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande ar­

betskraft för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen av­

ser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt

arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvud­

sakliga bärgning.

Vad i 58 § andra stycket och 63 § stadgas äge ej tillämpning med avse­

ende å fastighet, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder un­

der huvudgård.

50 §.

Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid av­

talad, gällö upplåtelsen likväl för tid som nyss är sagd.

51 §.

Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äge arrendatorn, där ej an­

nat följer av vad i 53 § stadgas, rätt till nytt arrende för en tid av fem år;

och må sådan optionsrätt ånyo utövas vid utgången av vart femte år.

52 §.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, give han det jordägaren till

känna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt örn uppsägning är

stadgat. Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arren­

datorn anses hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

53 §.

Har arrendatorn i påtaglig mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrende­

avtalet eller har han eljest i skötseln av jordbruket icke ådagalagt den om­

sorg, som skäligen kunnat fordras, eller avser jordägaren, ali han själv, hans

Bihang till riksdagens protokoll

19i3.

1 sami. Nr 346.

11

162

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

make, bröstarvinge eller ock adoptivbarn eller dess bröstarvinge skall bru­

ka fastigheten, eller måste det på grund av särskilda förhållanden anses

för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastig­

heten, skall rätten till nytt arrende förfalla, såframt jordägaren senast ett

år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat lämnar medde­

lande därom med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke vill åtnöjas

härmed, har att inom en månad instämma talan om optionsrättens bibehål­

lande. Där arrendatorn ej inom nämnda tid instämt sådan talan, skall så

anses, som örn han medgivit skyldighet att avflytta.

54 §.

Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i

51 § är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, give det den andre till

känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före arrende­

tidens utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har sådant till­

kännagivande skett men kan ej överenskommelse ernås angående de begärda

ändringarna, skall frågan därom avgöras av skiljemän; och skall beträffande

sådan tvist vad i lagen örn skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning,

dock med iakttagande av vad i 55 § finnes särskilt föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej

frågan senast sju månader före arrendetidens utgång hänskjuten till skilje­

män, skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överens-

kommes.

55 §.

Vid skiljedomsförfarande enligt 54 § skola, där ej mellan parterna träf­

fats skiljeavtal, ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars verksam­

hetsområde fastigheten är belägen, vara skiljemän; och skall i sådant fall

part anses hava hänskjutit tvisten till avgörande, när han hos kommissionens

ordförande skriftligen framställt begäran örn skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den part som skiljemännen pröva

därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet i vidare mån än beträffande

halva ersättningen till skiljemännen kunna åläggas arrendatorn, utan så är

att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

56 §.

Är vid arrendetidens utgång tvist om rätt till nytt arrende eller om änd­

ring av arrendevillkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller,

i följd därav att rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn, för

honom inträtt skyldighet att avflytta, de förut gällande arrendevillkoren

tillämpas, så framt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att arrendatorn ej äger åtnjuta nytt arrende, vare arren­

datorn pliktig att utan särskild anmaning avträda fastigheten å den fardag,

som infaller näst efter det domen meddelades; och njute i sådant fall jord­

ägaren, där han ej åtnöjes med den lega, vartill han enligt första stycket är

berättigad, den ytterligare ersättning som finnes skälig.

163

57 §.

Sker försäljning av fastigheten, åge arrendatorn, så framt han förvarat

sin rätt till nytt arrende, att under de villkor och i den ordning, varom stad­

gas i lagen om utövande av förköpsrätt, lösa till sig fastigheten till samma

pris som köparen utfäst.

Motsvarande rätt tillkomme arrendatorn i fall där fastigheten går i byte.

58 §.

Lega skall vara till sin storlek bestämd.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn skälig ned­

sättning i legan; och skall i ty fall vad i 36 § stadgas angående påföljd av

dröjsmål med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn

före förfallodagen påyrkat nedsättning i legan och inom en månad efter det

legan blivit slutligen bestämd erlägger densamma.

59 §.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna ej mindre bostadshus i det

skick, som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, än även

för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå ound­

gängligen påkallas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med mindre

reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbe­

klädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning även­

som andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga

brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jord­

ägaren att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och be­

skaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläg­

gas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej

jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jord­

ägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet,

där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i

bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge

ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall som nu sagts brist i jordägarens ställe, äge han

i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda

belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen

utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild

syn, som i 14 § andra stycket sägs.

60 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga bygg­

nader äro nödiga för jordbruket.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till

last, att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad sålunda

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkstäl­

les annan än mindre reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt

dröjsmål därom besörja. Underlåter han det, vare lag som i 59 § sägs, dock

att vad där stadgas om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i

14 § andra stycket sägs.

61 §.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga

byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och under­

hålla övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendeti­

den försämras; åge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns

vållande timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kost­

naden. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jord­

ägaren, när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekost­

nad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse

av jordägaren.

62 §.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke

är att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet.

Ingår byggnaden i arrendet, gäde angående nybyggnads- och underhålls

skyldighet vad om nödig byggnad är stadgat.

63 §.

Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör

till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten,

där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller

kräftfångst.

64 §.

Avser upplåtelsen jord belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Jämt­

lands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs eller Värmlands län eller

inom den del av Örebro län, som omfattar Karlskoga stad samt Degerfors,

Bjurtjärns, Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö, Järnboås, Nora, Vikers och Ljus­

narsbergs socknar, vare arrendatorn berättigad att på lämpligt ställe å den

arrenderade jorden eller, om denna utgör allenast visst område av en jord­

ägaren tillhörig, särskilt för sig registrerad fastighet, å annan mark, som hör

till fastigheten, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till

mindre reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning

samt nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å

fastigheten under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej därav kan er­

hålla sitt fulla virkesbehov, vare jordägaren pliktig att på annat för arren­

datorn lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Saknas å arrenderad jord, belägen inom område som i första stycket sägs,

erforderligt bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas därå,

vare arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig

skog eller utmark som hör till samma fastighet; dock att därvid må av jord­

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

165

ägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar som

av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

65 §.

Ej må i arrendeavtalet intagas förbehåll, att avtalet i händelse av arren­

datorns död skall upphöra att gälla. Har sådant förbehåll skett, vare det

utan verkan.

Mot arrendatorn vare ock förbehåll utan verkan, om det strider mot vad

som stadgats i 8 § andra och tredje styckena, 9 §, 12 § sista stycket, 17 §,

18 § tredje och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning, 50—61

§§ eller 63 eller 64 §.

66

§.

När arrendeavtal slutits, må jordägaren eller arrendatorn påkalla jord-

brukskommissionens granskning av avtalet; skolande vid ansökan härom fo­

gas bestyrkt avskrift av avtalet ävensom uppgift om arealen av den odlade

jord arrendet omfattar.

Finner jordbrukskommissionen att avtalet innehåller bestämmelse, som

enligt denna lag är utan verkan, skall kommissionen så snart ske kan i re­

kommenderat brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom.

67 §.

Har rätt till nytt arrende jämlikt 53 § förfallit på den grund att jordägaren

avsett att själv bruka fastigheten, vare jordägaren skyldig att inhämta jord-

brukskommissionens tillstånd, därest han, innan två år förflutit från arren­

dets upphörande, vill sälja fastigheten, eller om han, inom fem år från sam­

ma tidpunkt, vill ånyo upplåta fastigheten på arrende. Vad sålunda stadgats

åge motsvarande tillämpning, där avsikten varit att anhörig till jordägaren

skulle bruka fastigheten men jordägaren vill sälja eller utarrendera till

annan.

Bryter jordägaren mot vad nu föreskrivits, vare straffet dagsböter.

68

§.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal un­

dantages från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 §§ eller 63—

65 §§ och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, an-

komme på jordbrukskommissionen att medgiva sådant undantag. Såsom

sådan omständighet skall särskilt anses, att jordägaren, för att kunna plan­

mässigt ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade

brukningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgöran­

de i det föreliggande fallet, eller att det för jordägaren, med hänsyn till den­

nes eget jordbruk eller skogsbruk, är av synnerlig vikt att över det arrende­

rade området äga friare bestämmanderätt än som följer av nämnda stadgan-

den.

Avslås ansökningen, skall arrendeavtalet, örn däri intagits förbehåll varom

i första .stycket är sagt, anses förfallet, så framt ej avtalet annorlunda stadgar.

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

över jordbrukskommissionens beslut i ärende som nu sagts må besvär an­

föras hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar, räknade från det

klaganden erhöll del av beslutet. Den, som ej nöjes åt Konungens befall-

ningshavandes beslut, åge föra klagan däröver i den ordning, som för eko-

nomimål i allmänhet är stadgad.

69 §.

Förseelse, varom stadgas i 67 §, åtalas efter angivelse av jordbrukskom-

missionen av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten

är belägen.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan och må i händelse av

bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

70 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk,

skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda

åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§,

18

§ utom vad angår elektrisk anläggning,

22, 25

och

26 §§, 27

§ första stycket,

29—34, 36—41 §§, 42

§ första stycket samt

45—48

§§ äga motsvarande till-

lämpning; dock att stadgandena i

29

§ och

42

§ första stycket skola äga till-

lämpning allenast, om avtalet var skriftligen upprättat, samt att vad 33 §

stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas

efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där

arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgö­

rande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det upp­

sägning å någondera sidan skett.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,

gäde utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren, där avtalet var

skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren låta

arrendatorn kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter det över­

låtelsen skedde, eller vare avtalet mot honom gällande.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt

att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förver­

kande stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll

skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan

allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

167

3 KAP.

2

§•

Innefattar avtal, som avses i 1 §, tillika upplåtelse av jord att i förening

med lägenheten nyttjas och skall jorden användas för trädgårdsodling eller för

annat ändamål än jordbruk, skall ändock å avtalet tillämpas vad om hyra är

stadgat.

Örn upplåtelse — — — om bostadsrättsföreningar.

21 §.

Har avtal----------- hyran beräknas.

Beträffande lägenhet------------ avtalad förfallodag.

Hyran skall------------kostnaden därför.

Har från —------- till postgirokontoret.

Vad i 2 kap. 45—48 §§ stadgas örn arrendeavtal skall äga motsvarande

tillämpning beträffande hyresavtal.

28 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det hyresgästen tillträtt den förhyrda

lägenheten, gälle utan särskilt förbehåll hyresavtalet mot nye ägaren, där av­

talet var skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye äga­

ren låta hyresgästen kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter

det överlåtelsen skedde, eller vare avtalet mot honom gällande. Ej må genom

förbehåll i hyresavtalet stadgas inskränkning i hyresgästens rätt att vid över­

låtelse av fastigheten kvarsitta; har sådant förbehåll skett, vare det utan

verkan.

Vad i 2 kap. 29 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämp­

ning å hyresavtal, om detsamma skriftligen upprättats.

I övrigt skall beträffande hyresavtal vad i 2 kap. 30 och 31 §§ stadgas om

arrendeavtal äga motsvarande tillämpning; dock att hyresgäst icke äger att

å hyresbelopp, som förfaller till betalning mer än sex månader efter det han

fick kunskap örn överlåtelsen, avräkna fordran hos förre ägaren eller att i

fråga om sådant belopp åberopa uppgörelse, som träffats med denne, med

mindre nye ägaren hade kunskap örn uppgörelsen när överlåtelsen skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Genom denna lag upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende

av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, 10 § lagen den

14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende å införande av

lagen örn nyttjanderätt till fast egendom ävensom 40 § sista stycket förord­

ningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Ilar arrendeavtal, som gäller för viss tid, slutits före denna lags ikraftträ­

dande, skola, där upplåtelsen avser sådan brukningsdel, som i 2 kap. 49 §

168

\ Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

första stycket omförmäles, samt vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller

ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastighe­

ten under sammanlagt minst tio år, bestämmelserna i 51—54 §§, 55 § andra

stycket och 56 § samma kapitel tillämpas å avtalet; skolande sedan ny arren­

deperiod börjat jämväl övriga bestämmelser i denna lag vinna tillämpning.

Därest i fall, varom i tredje stycket är nämnt, arrendetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt

arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till

stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft till­

kännagivit sin önskan att avflytta. Med avseende å nämnda arrende, varå

bestämmelserna i denna lag skola erhålla tillämpning, äge vardera parten

påkalla prövning av arrendevillkoren med iakttagande därav, att de i 2 kap.

54 § angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga arrende­

tiden.

Där på grund av bestämmelse i tredje eller fjärde stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slu­

tits, ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevill­

kor blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§

avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse

må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 68 § avses visas därtill för­

anleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock ej för längre

tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande, över jord-

brukskommissionens beslut må klagan föras i den ordning 68 § tredje styc­

ket stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal,

som slutits före lagens ikraftträdande, därest avtalet avser sådan fastighet,

som i 49 § första stycket samma kapitel omförmäles.

Kungl. Mai.ts proposition nr 346.

169

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287)

angående uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 5 och 8 §§ lagen den 27 juni 1927 angå­

ende uppsikt å vissa jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 §•

Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och tillhör den sådan

ägare, att bestämmelserna i 2 kap. 49—69 §§ lagen om nyttjanderätt till fast

egendom helt eller delvis äga tillämpning när brukningsdelen utarrenderas,

skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig genom

att jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande äventyras eller genom

att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

3 §.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på

grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet

måste anses olämplig för jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten, att byggnad bortföres eller lämnas

utan underhåll, anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till

följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga

fördelar för jordbruksdriften.

5 §.

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skä­

lig anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kommis­

sionen till företagande av syn å brukningsdelen förordna tre gode män, vilka

utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämnde-

män eller gode män vid lantmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så

finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent.

De sålunda------------ finnas nödiga.

8

§•

Eftersättes åtgärd, för vars fullgörande tid blivit bestämd jämlikt 6 § eller

7 § första eller andra stycket, skall, där ägaren är bolag eller ekonomisk

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

förening, envar, som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt

företräda bolaget eller föreningen, samt, där ägaren är stiftelse eller ideell

förening, envar, som under sagda tid varit ledamot i styrelsen för stiftelsen

eller föreningen, straffas med dagsböter; dock vare den, som finnes ej hava

i avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar

fri. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt örn företrädare för bolag,

förening eller stiftelse äga motsvarande tillämpning å honom och den eller

dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.

Till straff varom i första stycket sägs må dock ej dömas den, som på

grund av medellöshet eller av annan giltig orsak varit urståndsatt att full­

göra den åtgärd varom är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Lagen må dock ej tillämpas, där brukningsdel är genom avtal, träffat

före nämnda dag, till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,

att brukaren icke i händelse av brukningsdelens vanvårdande kan skiljas

från nyttjanderätten. Ej heller äger lagen tillämpning med avseende å jord,

varå redan vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

171

Förslag

till

Lag

om utövande av förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är arrenderätt jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

förenad med förköpsrätt, må denna av arrendatorn utövas, när försäljning

sker av fastighet, som sammanfaller med det arrenderade området eller av

vars odlade jord större delen ingår i arrendet.

2

§•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, bröstarvinge,

adoptivbarn eller dess bröstarvinge eller ock säljarens syskon, ej heller där

fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där

viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköps­

rätt ej utövas.

Har jordägaren inom två år före försäljningen bjudit arrendatorn att för­

värva fastigheten och har arrendatorn icke inom två månader därefter med­

delat jordägaren, att han vill förvärva fastigheten på de erbjudna villkoren,

må förköpsrätten ej göras gällande, med mindre försäljningen skett på vill­

kor, som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de, på vilka han erbjudit

arrendatorn fastigheten.

3 §•

Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om en del av den försålda fastig­

heten.

4

§•

Där arrendatorn vill göra bruk av sin förköpsrätt, åligger det honom vid

äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre månader från det

lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra anmälan hos

inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Ej må utan köparens medgivande talan örn förköp återkallas.

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

5 §.

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt av­

skrift, sitt fång för arrendatorn, åligger det denne, vid äventyr av talans

förlust, att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt

därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.

Ej vare avsägelse av förköpsrätt bindande för arrendatorn med mindre

han tagit del av köpehandlingen.

6

§•

Vill arrendatorn föra talan om förköp, åligger det honom att, såsom i 48 §

utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall ut­

giva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köpa­

ren. Visas ej å den dag, då målet första gången handlägges, att säkerhet bli­

vit ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där köparen det yrkar.

7 §•

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling

därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar arrendatorn, att

den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som skall

lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av samman­

lagda köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

8

§.

Bifalles arrendatorns talan, skall rätten fastställa vad arrendatorn enligt

9 § har att betala ävensom utsätta viss dag, då arrendeavtalet skall upp­

höra att gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo.

9 §.

Vid utövande av förköpsrätt åligger det arrendatorn att inom tre månader

från den jämlikt 8 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betal­

ningsskyldighet ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den

fastighet som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt

köpeavtalet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av

fastigheten.

Därjämte åligger det arrendatorn att inom tid som i första stycket sägs

ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad,

som köparen må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må an­

ses motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som arrendatorn jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall

han gälda ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

10

§.

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, an-

komme på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren

för antecknande i fastighetsboken.

173

11

§•

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, åge arrendatorn in­

lösa densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall

därvid vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets för­

säljning äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 oktober

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 31 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 febru­

ari 1943, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk; samt

3) lag örn utövande av förköpsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av häradshövdingen Einar Anderberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda leda­

möter.

Lagrådet:

Den reform av arrendelagstiftningen, som innefattas i det remitterade för­

slaget, utgör resultatet av mångåriga strävanden, vilka syftat till en förbätt­

ring av arrendatorsklassens ställning i socialt hänseende. Även om jord­

bruksnäringens befrämjande är ett huvudsyfte för all arrendelagstiftning,

torde dock de föreslagna lagändringarna böra i främsta rummet bedömas så­

som en socialpolitisk åtgärd. Reformen är i detta hänseende av genom­

gripande beskaffenhet. Det främsta uttrycket härför är den föreslagna ut­

vidgningen av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen. Till

denna komma enligt förslaget att överföras de stora arrendekategorier som

utgöras av arrenden under gods i enskild ägo, fideikommiss, stiftelser och

175

ideella föreningar, samtidigt som den nedre arealgränsen helt borttages och

den övre gränsen höjes från tjugufem till femtio hektar odlad jord.

Även innehållet i den sociala arrendelagstiftningen blir enligt förslaget i

väsentlig mån nytt. Främst söker förslaget att lösa den betydelsefulla frå­

gan örn ökad trygghet för besittningens fortbestånd. Med de föreslagna regler­

na angående optionsrätt öppnas möjlighet för en skötsam arrendator att på

villkor, som kunna fastställas av opartiska skiljemän, erhålla nytt arrende

varje gång en avtalsperiod utlöper. Vid arrendatorns frånfälle kan options­

rätten övergå till arvinge som vill efterträda den avlidne. Optionsrätten är

emellertid ej avsedd att hindra jordägaren eller någon honom närstående att

övertaga jordens brukande. Systemet med optionsrätt har erhållit en utbygg­

nad i form av förköpsrätt. Denna innebär att arrendatorn, om fastigheten

säljes till någon utomstående, principiellt äger inlösa denna till det pris som

köparen utfäst. Bestämmelserna om optionsrätt och förköpsrätt lia dock,

jämte reglerna om minimiarrendetid, begränsats så att de i stort sett icke

äga tillämpning å smärre arrendeupplåtelser vilkas ändamål väsentligen är

att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft.

Den i sociala arrendelagstiftningen föreskrivna byggnadsskyldigheten för

jordägaren framträder såsom särskilt betydelsefull därigenom att reglernas

tillämpningsområde, på sätt nyss berörts, vidgas till att omfatta ytterligare

kategorier arrenden. Medan för arrendatorer, som inneha ställen under gods

i enskild ägo, fideikommiss, stiftelser och ideella föreningar, byggnadsbe­

ståndets upphjälpande kommer att, när detta efter hand kan genomföras,

innebära en avsevärd förmån, medför å andra sidan byggnadsskyldigheten

för jordägaren en ej ringa tunga.

Beträffande bestämmelserna örn arbetsavtal innefattar förslaget viktiga

nyheter av socialpolitisk innebörd. Genom förbud mot legans utsättande i

arbete avskaffas systemet med dagsverkstorp, med vilket sedan länge miss­

nöje försports. Medan jordägarens behov av arbetskraft avses skola tryggas

genom den bibehållna möjligheten att i arrendeavtalet intaga förbehåll om

arbetsskyldighet, giver förslaget arrendatorn trygghet att hans arbetspresta­

tioner icke underbetalas; för arbetet skall nämligen alltid utgå ersättning

efter gängse pris i orten vid tiden för arbetets utförande. Denna prisregel,

liksom ock de delvis nya bestämmelser som avse att trygga arrendatorns rätt

att få utföra arbetet, har gjorts tillämplig även på avtal som äro fristående

i förhållande till arrendeavtalet.

I remissprotokollet har understrukits att syftet att stärka arrendatorns ställ­

ning i socialt hänseende låter sig väl förena med den näringspolitiska uppgif­

ten att befrämja jordbrukets utveckling. Av anordningen med optionsrätt har

synts kunna förväntas, att arrendatorn mer än hittills skall finna med sin för­

del förenligt att genom insats av arbete och kapital bidraga till fastighetens

förkovran. Vidare har del utsträckta tillämpningsområdet för reglerna örn er­

sättning för jordförbättring ansetts få stor betydelse i förevarande hänseende.

Det medel, varav lörslagel betjänat sig för att tillgodose allmänna intressen

av förut angivna slag, är i främsta rummet en utvidgning av den tvingande

Kungl. Maj.ts proposition nr 3-16.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

regleringen. Denna har försiggått på två sätt, dels genom förutnämnda överfö­

ring av arrendekategorier från allmänna till sociala arrendelagen dels ock ge­

nom upptagande av nya tvingande bestämmelser. Resultatet härav har blivit,

att avtalsfriheten på förevarande område undergått en ganska stark be­

skärning, något som ej stått alt undvika därest syftet med förslaget skolat

kunna vinnas. Valet mellan tvingande och dispositiv anordning har funnits

böra träffas efter vad ur synpunkten av allmänt gagn och med tillbörlig

hänsyn till båda kontrahenternas intressen finnes skäligt. Avvägningen har

medfört en förskjutning lill nackdel för jordägaren, varigenom i sin tur vissa

återverkningar, såsom på dennes villighet att upplåta jord på arrende, kan

bliva en följd. Det är framförallt från denna utgångspunkt som erinringar

framkommit mot det av arrendeutredningen uppgjorda förslaget. Från många

håll har gjorts gällande, att förslaget alltför ensidigt tillgodosåge arrendato-

rernas intressen och att tvångsbestämmelserna till deras förmån lade en allt­

för tung börda på jordägarna. I remissförslaget ha erinringarna till viss grad

vunnit beaktande, särskilt beträffande optionsrätt och förköpsrätt ävensom

kontrollsystemet.

Den föreslagna lagstiftningen vilar enligt lagrådets mening på en omsorgs­

full och skickligt genomförd utredning. Naturligen är det dock vanskligt att

bedöma huruvida förslaget på alla punkter träffat den rätta avvägningen mel­

lan de intressen som därav beröras. Med hänsyn till de spörsmål av betydande

räckvidd som innehållas i förslaget, övervägande av samhällsekonomisk, jord­

brukspolitik och socialpolitisk natur, möta stora svårigheter att överblicka

huru lagstiftningen kommer att verka i det praktiska livet. Ur de synpunk­

ter lagrådet främst har att företräda synes emellertid förslaget kunna i stort

sett godtagas såvitt angår huvudlinjerna. Vad särskilt beträffar de inskränk­

ningar i äganderätten till jorden som ske genom arrendatorn tillagd options­

rätt och förköpsrätt torde dessa i den gestaltning de slutligen fått — om

än avsevärda — näppeligen kunna sägas gå längre än som låter sig förena

med allmän rättsuppfattning och överensstämmer med främjande av allmänt

väl. Till frågan örn tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen

vill dock lagrådet återkomma.

I samband med revisionen av bestämmelserna för de sociala arrendena ha

på den allmänna arrenderättens område föreslagits flera ändringar av delvis

principiell innebörd, särskilt i fråga om arrendeavtalets form och syneinstitu-

tets rättsliga ställning. Beträffande hithörande liksom övriga särskilda frågor

hänvisas till yttrandena vid de olika paragraferna.

Bestämmelserna i den norrländska arrendelagen och de sociala bestämmel­

serna i nyttjanderättslagen ha sammanarbetats och under särskild avdelning

upptagits i sistnämnda lag, varigenom ökad klarhet och överskådlighet vun­

nits. Med undantag för allenast ett par punkter har enhetlighet åvägabragts.

I de fall då sakliga skiljaktigheter föreligga mellan de båda lagarnas innehåll

och ett val således måst träffas, åt vilkendera lagens ståndpunkt företräde

borde givas, synas avgörandena ha tillkommit med stor omsikt.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

177

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

1 KAP.

9 §•

Lagrådet:

I syfte att undanröja den osäkerhet i fideikommissarrendatorernas besitt­

ning, som förelåg i följd därav att arrendeavtalen upphörde att gälla vid fidei­

kommissrättens övergång till ny innehavare, genomfördes år 1921 en lag

av huvudsakligen det innehåll, att ett för viss tid eller arrendatorns livstid

slutet arrendeavtal rörande annan fideikommissjord än huvudgård skulle som

regel gälla jämväl för ny innehavare av fideikommisset. Lagens bestämmelser

infogades år 1927, efter viss ändring, i nyttjanderättslagen där de — under en

särskild rubrik »Om jordbruksarrenden under fideikommiss» — erhöllo sin

plats i 2 kap. 56 §. Med hänsyn till remissförslagets allmänna uppställning, som

ej upptager något särskilt avsnitt om arrende av fideikommissjord, föreslås nu

att innehållet i nämnda lagrum efter vissa jämkningar skall överföras till

1 kap. och där upptagas i förevarande nya paragraf.

Ifrågavarande bestämmelser äro närmast avsedda för jordbruksarrenden.

Jämlikt 2 kap. 57 § i dess nuvarande lydelse äga de motsvarande tillämpning

jämväl beträffande s. k. lägenhetsarrende!!. Däremot gälla de icke i fråga örn

hyra. I remissförslaget föreslås emellertid att de skola avse jämväl hyres­

avtal, dock även här med undantag för huvudgård. Motivet härtill angives

vara att den olikhet i fråga örn besittningsskydd, som med hänsyn till gräns­

dragningen mellan arrende och hyra framträder mellan olika kategorier av

torpupplåtelser under fideikommiss, knappast är tillfredsställande; sålunda

borde exempelvis en upplåtelse genom hyresavtal av en stuga med tillhöran­

de trädgård å fideikommissjord i nu förevarande hänseende åtnjuta samma

besittningsskydd som upplåtelse på arrende av en liknande lägenhet.

På sätt framgår av motiveringen torde den föreslagna utsträckningen av till-

lämpningsområdet för ifrågavarande bestämmelser sakna betydelse såvitt gäller

hyresavtal i allmänhet. Endast i fråga om hyresavtal som tillika innefattar

upplåtelse av jord alt nyttjas i förening med den uthyrda lägenheten lärer

tillämpning av förevarande stadgande överhuvud kunna ifrågakomma. Ej ens

inom ett sålunda begränsat område torde något nämnvärt praktiskt behov av

en dylik regel föreligga (jfr i detta sammanhang de nya reglerna i 3 kap.

38—40 §§ om hyresgästs skydd mot ogrundad uppsägning). Med hänsyn här­

till och då, såsom arrendeutredningen erinrat, vid en ifrågasatt avveckling av

fideikommissen förevarande bestämmelser torde komma att ersättas med

liknande i den särskilda lag som må vara behövlig för avvecklingens genom­

förande, synas goda skäl föreligga att icke nu, i den allmänna nyttjanderätts­

lagen, utsträcka området för deras tillämpning.

Bihang till riksdaqens protokoll 1943. 1 sami.

?Vr

343.

12

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Därest bestämmelserna, i enlighet med vad lagrådet sålunda töreslår, bibe­

hållas vid deras nuvarande tillämpningsområde, kunna de uppenbarligen icke

intagas i nyttjanderättslagens första kapitel, vilket såsom kapitelrubriken

utvisar avser nyttjanderätt i allmänhet. Men oavsett frågan örn deras utsträck­

ning att omfatta jämväl hyra synes placeringen i 1 kap. 9 § knappast kunna

godtagas, ej ens som ett provisorium. Stadgandena i nämnda kapitel äro icke

inskränkta till att gälla arrende och hyra; genom sitt innehåll och sin avfatt­

ning framstå de såsom tvingande utan att detta — såsom är erforderligt i

fråga om förevarande bestämmelser — behöver särskilt utmärkas; upptagan­

det av bestämmelserna sist i kapitlet, efter regleringen av vissa speciella nytt-

janderättigheter m. m., tillgodoser icke nödiga anspråk på inre sammanhang

paragraferna emellan.

En lämpligare placering erliålles enligt lagrådets mening, därest bestäm­

melserna upptagas såsom ett andra stycke i 2 kap. 28 §; anses de böra gälla

jämväl hyra, kan i enlighet med lagens uppbyggnad hänvisning till nämnda

lagrum ske i hyreskapitlet, 28 §. Som stadgandet är tvingande, torde en följd

av omplaceringen bliva att hänvisning sker, liksom nu, i 2 kap. 3 § till 28 §.

Då bestämmelserna äro avsedda att, såsom för närvarande, gälla även lägen-

hetsarrenden, bör vidare hänvisningen i remissförslagets 2 kap. 70 § avse, i

stället för såsom nu 56 §, 28 §.

2 KAP.

Lagrådet:

Såsom en följd av det förändrade materiellträttsliga innehåll, som före­

varande kapitel enligt remissförslaget skall erhålla, har kapitlet fått en i för­

hållande till gällande lag något ändrad uppställning. I nära anslutning till vad

för närvarande är fallet har större delen av innehållet uppdelats på tre av­

delningar under följande rubriker, nämligen »Allmänna bestämmelser örn

jordbruksarrende», upptagande de bestämmelser som äro avsedda att reglera

jordbruksarrende i allmänhet, »Särskilda bestämmelser för vissa jordbruks­

arrenden», valunder sammanförts de regler, tillhörande den sociala arren­

delagstiftningen, vilka vid sidan av de allmänna bestämmelserna eller i stället

för några av dem skola gälla i fråga örn vissa grupper av arrenden, samt

»Örn arrende för annat ändamål än jordbruk», däri beträffande lägenhets-

arrenden inrymts motsvarande föreskrifter som nu äro upptagna under

samma rubrik. Men härutöver har, med avsteg från den gemensamma indel­

ningsgrunden, mellan första och andra avdelningen inskjutits en helt ny av­

delning »Om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende» (45—48 §§),

som avses skola ersätta nuvarande stadganden i kapitlets 7 §. Någon motive­

ring för denna omplacering har ej lämnats. Den har uppenbarligen sin grund

däri, att enligt förslaget legan icke längre skall få utsättas i arbete, till följd

varav i arrendeavtal förekommande bestämmelser om arbetsskyldighet kom­

ma att framstå såsom i viss mån fristående från själva arrendeavtalet, samt

att vissa bestämmelser föreslås skola gälla även med avseende å arbete, var­

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

179

om kontrahenterna träffat överenskommelse annorledes än genom arrendeav­

talet. De skäl som här anförts synas väl höra föranleda, att ifrågavarande be­

stämmelser sammanföras och helst upptagas under särskild rubrik, men de

giva näppeligen anledning till att dessa föreskrifter, som systematiskt få anses

vara alt hänföra till de allmänna bestämmelserna örn jordbruksarrende, sättas

efter dessa i en särskild avdelning, vid sidan av och skild ifrån den under vilken

de enligt sin natur höra. Bestämmelserna utgöra i själva verket ett nödvän­

digt komplement till reglerna örn legan i 6 §; en hänvisning till dem i nämn­

da lagrum har heller icke funnits kunna undvaras. Enligt lagrådets mening

hör med avseende å uppställningen en återgång till gällande lag ske. De fö­

reslagna bestämmelserna kunna med fördel sammanföras i en paragraf, 7 §,

samtidigt som åt dem kan givas en ej oväsentligt kortare avfattning. Därest,

såsom lagrådet kommer att föreslå, de särskilda avdelningarna förses med

underrubriker och därvid förevarande bestämmelser upptagas under en sär­

skild sådan, kvarstår även den fördel, som avsetts med den föreslagna reg­

leringen i en avdelning. Örn vidare, såsom lagrådet vill förorda, innehållet i de

föreslagna 7 och 8 §§, i likhet med vad för närvarande är fallet, upptages i

8 § samt 51—57 §§ om optionsrätt och förköpsrätt, såsom lämpligen kan ske,

flyttas efter 64 §, skulle den nu föreslagna något jämkade uppställningen

medföra den stora fördelen att paragraferingen kan bibehållas vid den gäl­

lande lagens, i stället för såsom enligt förslaget allenast till och med 44 §, än­

da fram till och med 52 § eller alltså beträffande nära nog hela kapitlet.

Vid den omarbetning av hyreskapitlet, som skett genom 1939 års lagstift­

ning, har detta kapitel försetts med underrubriker i syfte att göra lagens

regler lättare tillgängliga. Då arrende- och hyreslagstiftningen äro upptagna

såsom särskilda kapitel i en och samma lag, den allmänna nyttjanderättslagen,

och denna lag i sin ordning lärer vara avsedd att, utan större omarbetning,

ingå såsom beståndsdel i en blivande ny jordabalk, torde redan på grund härav

underrubriker böra införas jämväl i arrendekapitlet. Men framförallt vinnes

därigenom ökad överskådlighet som ej minst på detta område, särskilt såvitt

gäller den sociala arrendelagstiftningen, uppenbarligen är av stort värde. En

närmare undersökning visar att detta nied fördel låter sig göra — utan nå­

gon nämnvärd omgruppering av kapitlets stadganden — samt att innehål­

let, såvitt gäller de allmänna arrendena, utan svårighet kan inordnas under

rubriker motsvarande dem .sorn kommit lill användning i hyreskapitlet. De all­

männa bestämmelserna synas sålunda lämpligen kunna upptagas under föl­

jande underrubriker, nämligen »Örn arrendeavtals ingående» 1 §; »Örn arren­

detiden» 2—5 §§; »Örn legan» 6 §; »Örn arbetsutfästelse» 7 §, svarande mot

förslagets 45—48 §§; »Örn överlåtelse av arrende och örn verkan av arrenda­

torns död, m. m.» 8 och 9 §§ (7—9 §§); »Örn rättigheter och skyldigheter

i arrendeförhållandet» 10—27 §§; »Örn verkan av fastighetens överlåtelse

samt av utmätning eller konkurs, m. m.» 28—35 §§; »Om arrenderättens för­

verkande» 36 och 37 §§; »Om uppsägning m. m.» 38—40 §§; samt »Om be­

varande av rätt lill talan, m. lii.» 41—44 §8. Beträffande de särskilda lie-

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

stämmelserna för vissa jordbruksarrenden torde dessa — nied iakttagande

av den sammanföring av 51—53 §§ och uppdelning av 64 § som vid nämnda

paragrafer föreslås — lämpligen låta sig inordna under följande underru­

briker, nämligen »Om tillämpningsområdet» 45 § (förslagets 49 §); »Om

minimitid för arrende» 46 § (50 §); »Örn förbud mot obestämd lega, m. m.»

47 § (58 §); »Om jordägarens byggnadsskyldighet m. m.» 48—51 §§ (59—

62 §§); »Örn rätt till husbehovsfiske, skogsfång och bete» 52—54 §§ (63 och

64 §§); »Örn optionsrätt och förköpsrätt» 55—60 §§ (51—57 §§); »Örn av­

talsfrihetens begränsning 61 § (65 §); »Om dispens 62 § (68 §) samt »Före­

skrifter i avseende å lagens efterlevnad» 63—65 §§ (66, 67 och 69 §§). be­

stämmelserna om lägenhetsarrende (förslagets 70 §) erhålla därigenom be­

teckningen 66 §.

Den föreslagna omgrupperingen m. m. föranleder bland annat att hänvis­

ningar i skilda paragrafer böra därefter jämkas.

1 §•

Justitieråd^ Alsén, med vilken regeringsrådet Eklund och justitierådet

Ericsson instämde:

När fråga om förändrad lagstiftning angående arrende under de senare

årtiondena varit före har såsom ett önskemål städse framhållits att arrende­

avtalet upprättades skriftligen. Detta önskemål tillgodosågs i den nya nytt-

janderättslagen ursprungligen på det sätt, att i arrendekapitlets 1 § det skrift­

liga avtalet angavs såsom det normala, samtidigt som genom stadgandets

avfattning inskärptes kravet på att parterna, i händelse av allenast muntlig

överenskommelse, skulle vara klart ense örn att de redan genom denna ville

vara bundna vid avtalet. Sedermera har kravet på skriftlig form efter hand

skärpts — enligt den norrländska arrendelagen redan vid dennas tillkomst

1909 och i övrigt genom 1927 års ändringar i arrendekapitlet. För närvaran­

de gäller sålunda, att muntlig upplåtelse är giltig endast om tillträde skett.

Däremot har det hitintills ansetts icke kunna ifrågakomma att gå längre

och göra det skriftliga avtalet under alla förhållanden obligatoriskt. Sålunda

framhöll redan norrlandskommittén 1904 att huru önskligt det än skulle

vara, att alla arrendeavtal avfattades skriftligen, det dock icke vore möjligt

att absolut kräva denna form för att ett arrende skulle anses föreligga; lag­

stiftningen kunde icke underlåta att reglera det förhållande att någon fak­

tiskt, utan skriftlig överenskommelse, brukade annans jord, ty då skulle de

brukare som behövde det största rättsskyddet bliva i saknad därav.

T

sitt

1905 avgivna förslag till jordabalk, första avdelningen, utvecklade lagbered­

ningen skälen emot att göra den skriftliga formen för arrendeavtalet ovillkor­

lig och underströk därvid särskilt, att dylika formföreskrifter — som vore i

svensk rätt undantag — säkerligen skulle, tillämpade på nu ifrågavarande

område, lång tid framåt komma att verka främmande och stötande; då vi­

dare användandet av muntliga avtal, när det gällde torp och dylika små lä­

genheter, icke skulle kunna uteslutas, skulle formföreskriften långt ifrån att

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

181

i verkligheten giva åt arrendeförhållandet ökad rättslig trygghet i många fall

beröva det all sådan. Sedermera har varken jordkommissionen eller jordsak­

kunniga ifrågasatt att, då tillträde skett, frånkänna den muntliga upplåtelsen

bindande verkan. Ännu 1927 ansåg sig lagrådet vid granskningen av det för­

slag, som ledde till att arrendekapitlets 1 § bragtes i överensstämmelse med

motsvarande stadgande i den norrländska arrendelagen, icke kunna godkän­

na den då föreslagna, långt mindre gående skärpningen av formkravet såsom

allt för stridande mot nedärvd rättsuppfattning.

I det remitterade förslaget uppställes nu såsom ett oeftergivligt villkor för

arrendeavtalets giltighet skriftlig form. Detta har synts kunna ske huvudsak­

ligen därför att de skäl, som tidigare åberopats emot en formföreskrift

och som sammanfattats av arrendeutredningen i dess betänkande (s. 227),

ej berättigade till en mera vittgående slutsats än den, att ett genom muntligt

avtal föranlett tillträde av fastigheten visserligen icke kunde frånkännas varje

rättsverkan, men att därav ej följde, att ett muntligt avtal borde godkännas

såsom giltigt arrendeavtal; den muntliga överenskommelsen syntes utred­

ningen böra betraktas såsom ett av jordägaren avgivet löfte att framdeles

upplåta arrenderätt, ett löfte som örn det ej hölles borde, såvida tillträde

skett, berättiga till skadestånd.

Jag kan icke tillstyrka den sålunda föreslagna ändringen. De tidigare åbe­

ropade skälen emot ovillkorlig skriftlig form äga alltjämt giltighet, och sedan

1927, då statsmakterna senast togo ställning till frågan örn arrendeavtalets

form, har näppeligen något inträffat som synes böra föranleda ändring i den

då intagna ståndpunkten. Den här föreslagna konstruktionen (pactum de con-

trahendo), enligt vilken den träffade överenskommelsen berättigar icke till den

utfästa prestationen utan, under viss förutsättning, till ersättning för dennas

uteblivande, har hittills icke vunnit insteg i svensk lagstiftning. Konstruktio­

nen är heller knappast ägnad att vinna tillämpning å arrendeavtalet, då den

avgörande bekräftelsen på att en upplåtelse verkligen skett merendels ligger

just i arrendatorns senare tillträde. Ej utan grund har i svensk rätt åt besitt­

ningen tillerkänts långt gående rättsverkningar (jfr t. ex. ensitlares lösnings­

rätt). Att en brukare, som på muntligt avtal år efter år suttit å den upplåtna

lägenheten, skulle av en mindre lojal jordägare kunna när som helst ulan

vidare tvingas att avflytta samt avfärdas med en rätt till skadestånd, vilken

i det särskilda fallet kan vara av tvivelaktigt värde, överensstämmer föga

med lagstiftningens syfte att åt arrendatorn bereda ökad trygghet i besitt­

ningen.

Något egentligt behov av formkravets ovillkorliga upprätthållande lärer ej

heller föreligga. Den skriftliga formen för arrendeavtalet synes vara på väg

alt helt slå igenom. Redan jordkommissionen kunde på grundval av enqueter

meddela att den muntliga formen höll på alt försvinna samt att den förekom

så gott som uteslutande vid arrendeupplåtelser utan större ekonomisk bety­

delse. Denna utveckling, i hög grad främjad av lagstiftningen särskilt i dess

nuvarande avfattning, har sedermera fortgått. Enligt den av arrendeutred­

ningen företagna enquéten har det i allmänhet uppgivits, att de muntliga av­

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

talen äro sällsynta. Väl ifrågasätter utredningen huruvida detta omdöme är

träffande såvitt hänsyn tages jämväl till de många smärre torpupplåtelser,

som enligt på sina håll rådande uppfattning och språkbruk ej hänföras till

arrende. Å dylika upplåtelser lärer dock lagstiftningen om arrendeavtalets

form komma att öva ringa inflytande. I den mån emellertid den nu ifråga­

satta lagstiftningen skulle bringas i tillämpning å desamma, skulle lagens

konsekvenser komma att hårdast träffa dem vilka i olika hänseenden äro sva­

gast ställda; att beträffande dessa mindre, på gränsen till hyra stående nytt-

janderättsupplåtelser för framtiden utesluta det muntliga avtalets användande

lärer icke vara möjligt. För övrigt torde med hänsyn till ole tolkningssvårig-

heter gränsdragningen mellan arrende och hyra bereder anledning föreligga

att på dessa näraliggande områden ej uppställa alltför olika rättsregler be­

träffande en för avtalets giltighet avgörande fråga.

Vägande skäl för underkännande av muntligt avtal då tillträde skett torde

icke föreligga i den omständigheten, att arrenderätten för vissa arrenden

förbundits med optionsrätt och förköpsrätt.

I det system för kontroll å den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad

som arrendeutredningen föreslog — nämligen kontraktets insändande till jord-

brukskommissionen för granskning — har utredningen funnit särskilt skäl

för kravet på skriftlig form. Då redan gällande lag öppnar möjlighet för

arrendator att få bekräftelse på det muntliga avtalet genom skriftligt kontrakt

eller domstols förklaring, lärer den skriftliga formen i och för sig icke ha

varit en oundgänglig förutsättning för ett i det stora hela liknande kontroll­

system. Som emellertid detta system icke upptagits i remissförslaget, har

nämnda skäl för lagändringen bortfallit.

Jag hemställer alltså, att förevarande paragraf måtte få behålla sin nu­

varande lydelse. Bifall till denna hemställan föranleder återgång, såvitt nu är

i fråga, till gällande avfattning av jämväl förslagets 3, 28, 29, 42, 68 och

70 §§ samt 3 kap. 28 §.

Justitierådet Lind:

Otvivelaktigt vore det, på skäl som angivits av arrendeutredningen, förenat

med stora fördelar om för ett arrendeavtals giltighet skriftlig form städse er­

fordrades. Då det muntliga arrendeavtalet på grund av lagstiftningens in­

gripanden blivit en alltmer sällsynt företeelse, äro betingelserna för en över­

gång till skriftlig form långt gynnsammare än vid tillkomsten av 1907 års lag­

stiftning. Och den år 1927 genomförda lagändringen, enligt vilken åt munt­

liga upplåtelser tillerkändes giltighet allenast om tillträde skett, torde ytter­

ligare lia främjat användningen av skriftlig form i sådan grad att själva ut­

gångsläget för problemet numera ej är detsamma som vid tillkomsten av

sistnämnda lagstiftning.

Att märka är vidare att enligt det remitterade förslaget en muntlig upp­

låtelse som ej blir gällande såsom arrendeavtal icke skall umbära varje rätts­

verkan; den muntliga överenskommelsen betraktas såsom ett av jordägaren

avgivet löfte att framdeles, upplåta arrenderätt med verkan att, örn löftet ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

183

hålles, skyldighet inträder för jordägaren att ersätta arrendatorn den skada

som genom löftesbrottet tillskyndas honom.

En liknande juridisk konstruktion — löftesmottagare som ej erhåller den

utfästa prestationen får i stället ersättning för dennas uteblivande — före­

slogs av lagberedningen i 1 kap. 4 § lagen örn köp, byte och gåva av fast

egendom i dess år 1908 avgivna förslag till jordabalk, andra avdelningen

(se ock 4 kap. 4 § beredningens år 1909 avgivna förslag till jordabalk, tredje

avdelningen); örn någon skriftligen utfäste att sälja sin fasta egendom men

sedan utan skäl vägrade att utfärda köpehandling, skulle sålunda den till

vilken utfästelsen gavs njuta ersättning för skada.

Den faktiska situation som föreligger i det av lagberedningen föreslagna

stadgandet är emellertid en annan än den som avses i nu förevarande para­

graf. Mottagaren av försäljningsutfästelsen har sålunda i regel ej besittningen

av den fastighet som är föremål för utfästelsen; arrendatorn däremot har,

måhända under en följd av år, suttit å fastigheten och brukat denna. Skill­

naden mellan de båda fallen torde — trots överensstämmelsen i den juridiska

konstruktionen — i sak vara så betydande att den ej kan undgå att inverka

på bedömandet. Det vore för rättskänslan stötande, örn brukaren under an­

givna förhållanden skulle kunna när som helst tvingas att avflytta samt av­

färdas med en rätt till skadestånd, vilken i det särskilda fallet kan vara av

tvivelaktigt värde. Då de relativt fåtaliga muntliga arrendeupplåtelser, som

fortfarande förekomma, vanligen avse på gränsen till hyra stående upplåtelser

av mindre ekonomisk betydelse, .skulle de ej önskvärda verkningarna av den

ifrågasatta lagstiftningen komma att främst träffa dem vilka i olika hän­

seenden äro svagast ställda. Med hänsyn till den ej sällan vanskliga gräns­

dragningen mellan arrende och hyra är det också av vikt att olika rättsregler

icke uppställas beträffande en för upplåtelsens giltighet avgörande fråga.

Mot förslaget att arrendeavtal städse skall skriftligen upprättas torde därför

möta sådana betänkligheter att det synes nödvändigt att avstå från de för­

delar den obligatoriska skriftliga formen erbjuder.

Enligt det system för kontroll över den sociala arrendelagstiftningens efter­

levnad som arrendeutredningen föreslog skulle kontrakten insändas till jord-

brukskommissionen för granskning. Till följd av denna anordning ansågs

det nödvändigt att uppställa fordran på skriftlig form. Då anordningen dock

icke upptagits i remissförslaget, har detta skäl för lagändringen förfallit. Skulle

det emellertid i framtiden visa sig att, till skydd för de sociala arrendena, ett

dylikt kontrollsystem påkallas av omständigheterna, kan spörsmålet örn

obligatorisk skriftlig form för arrendeupplåtelser tänkas komma i nytt läge.

På grund av det anförda instämmer jag med lagrådets övriga ledamöter i

den av dem gjorda hemställan.

3 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som anförts vid 1 kap. 9 § och 2 kap. 1 § angå­

ende bibehållandet av förevarande paragraf vid dess nuvarande lydelse.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

6

§.

Lagrådet:

Därest, på sätt lagrådet vid 2 kap. förordat, bestämmelserna i förslagets

45—48 §§ upptagas under 7 §, torde den i förevarande paragraf intagna dock­

satsen böra utgå. I annat fall lärer nämnda sats, som ej innebär något un­

dantag från vad förut i paragrafen uttalas, böra omredigeras. I övrigt synes

paragrafen böra redaktionellt jämkas.

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Bestämmelserna i 8 § innebära, jämförda med gällande rätt, bland annai

den ändringen att, för den händelse jordägaren vill återtaga fastigheten men

överenskommelse ej kan träffas örn vad i lösen bör utgå, för frågans av­

görande skall hållas avträdessyn i den ordning, varom i 11—13 §§ är stad­

gat, under det att för närvarande lösenbeloppet skall fastställas av skilje­

män med rätt för missnöjd part att på materiella skäl draga tvisten under

rättens prövning.

Ändringen, som ej föreslagits av arrendeutredningen, har motiverats där­

med, att gällande rätt icke täckte de fall, då en jämförelse mellan fastig­

hetens skick vid tillträdet och vid avträdet skulle lia utvisat ett saldo jord­

ägaren till godo och detta saldo överstege den arrendatorn tillkommande er­

sättningen för arrenderättens värde; då skiljemännens befogenhet vöre in­

skränkt till att bestämma beloppet av skälig lösen, som lägst kunde sättas

till noll, men skiljemännen sålunda i intet fall ägde fastställa ersättningsskyl­

dighet för arrendatorn, även örn faktiskt underlag härför konstaterats, kun­

de jordägaren på detta sätt känna sig nödsakad att gå med på en arrende­

överlåtelse, vartill han vid fritt val måhända icke skulle ha givit sitt sam­

tycke.

Det under remissbehandlingen nu uppkomna spörsmålet var under över­

vägande redan vid nyttjanderättslagens tillkomst 1907. Sålunda erinrade

lagutskottet vid nämnda års riksdag — i anledning av väckt fråga huruvida

vid jordägarens återtagande av fastigheten bestämmelserna örn syn skulle

äga tillämpning — att, därest skiljemännen fastställt visst belopp, som jord­

ägaren hade att gälda i lösen, det därefter icke kunde bliva fråga om någon

syn, då naturligtvis beloppets bestämmande måste hava föregåtts av en pröv­

ning av alla på saken inverkande omständigheter. Men det läte helt visst

tänka sig, att till följd av arrendatorns eftersättande av sina skyldigheter

med hänseende till fastighetens skick detta vore sådant, att skiljemännen

måste förklara arrendatorn oberättigad till någon som helst lösen; därtill

inskränkte sig i detta fall skiljemännens befogenhet, de ägde således icke

avgiva något yttrande därom, alt det i stället vore arrendatorn, vilken ersätt­

ningsskyldighet ålåge. Även i den sålunda förutsatta händelsen funne dock

utskottet, att skiljemännens utlåtande borde anses innefatta ett slutgiltigt

avgörande av kontrahenternas på fastighetens skick grundade mellanvaran-

de; hade jordägaren, när hembud gjorts, anledning antaga, att det vore på

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

185

lians sida som ersättningsanspråket komme att stanna, ägde han att vägra

återtaga fastigheten samt därefter i vanlig ordning hålla sig till arrendatorn

eller annan, som denne satte i sitt ställe.

I och för sig torde ringa anledning föreligga att i samband med reglering

av en arrendatorn tillkommande rättighet, därest han ser sig nödsakad läm­

na ifrån sig arrendet, särskilt behandla de helt säkert jämförelsevis sällan

förekommande fall, då i nämnda situation det är jordägaren som på grund

av förment rätt till husröteersättning m. m., överstigande arrenderättens vär­

de, anser sig vara den slutligt ersättningsberättigade. Vad beträffar de sociala

arrendena blir frågan framdeles av än mindre vikt med hänsyn till arrende­

rättens enligt förslaget ökade värde och omläggningen av arrendetiden till

femårsperioder. Avgörande för frågan lärer emellertid vara, att för det över­

vägande flertalet fall den nu gällande ordningen torde vara den i praktiskt

avseende mest ändamålsenliga.

Lagrådet hemställer alltså, att 8 § i nu avsedd del måtte få bibehållas vid

sin nuvarande lydelse samt att som följd därav betingade ändringar i 18

och 19 §§ samt, såvitt nu är i fråga, i 9, 33 och 65 §§ återgå. Örn emel­

lertid återgång ej sker, torde andra och tredje styckena böra underkastas

redaktionell omarbetning och förenkling, då det nämligen utan vidare lärer

vara klart, att ersättningen för arrenderättens värde och avträdesbristen

skola uppskattas var för sig.

Då de nya bestämmelserna icke, såsom föreslås enligt hänvisning i 70 §

andra stycket, böra vinna tillämpning å lägenhetsarrenden, å vilka lagens

regler om syn icke äro tillämpliga, påkallas, därest lagrådets hemställan ej

vinner avseende, särskild reglering för nämnda arrenden.

Vid den sammanföring av 7 och 8 §§, varom lagrådet hemställt vid 2 kap.,

torde viss jämkning i avfattningen böra ske.

9 §•

Lagrådet:

I fråga örn jämkning i hänvisningen i denna paragraf erinras örn vad som

anförts vid 7 och 8 §§.

10—13 §§.

Justitierådet Ericsson, med vilken justitierådet Alsén instämde:

I dessa paragrafer, vilka reglera syneinstitutet, föreslås ändringar av del­

vis genomgripande natur. Den betydelsefullaste av dessa hänför sig till sy­

nens rättsliga ställning som bevismedel. Enligt remissförslaget har sålunda ur

10 § andra stycket uteslutits bestämmelsen om att bevisning angående fastig­

hetens skick vid tillträdet eller avträdet ej må föras annorledes än genom

syn, i samband varmed i 13 § införts ett .stadgande av innebörd, att en i

överensstämmelse med lagens regler hållen syn, som lämnats oklandrad, skall

gälla såsom fullt bevis för fastighetens skick och att motbevisning emot sy­

nen ej vidare skall vara tillåten.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Enligt lagberedningens förslag till nyttjanderättslag, 10 § andra stycket,

skulle till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn hållas syn, där ej

annan överenskommelse träffades. 1 syfte att tydligare än som skett genom

sistnämnda ord utmärka, att det lika litet framdeles som dittills skulle stå kon­

trahenterna öppet att i händelse av tvist angående fastighetens skick föra be­

visning i annan ordning än genom syn, ersattes i den slutliga lagtexten ifråga­

varande ord med förut berörda bestämmelse om synen såsom uteslutande be­

vismedel; så snart det erfordrades bevisning, skulle icke gälla annan sådan än

syn. Däremot äro kontrahenterna icke betagna möjligheten all på ett bindande

sätt överenskomma örn fastighetens skick och därigenom göra syn överflödig.

I detta hänseende lia kontrahenterna en avsevärd avtalsfrihet; de hava sålun­

da möjlighet att i kontraktet eller genom senare överenskommelse bestämma

att fastigheten vid tillträdet respektive avträdet skall anses vara i fullgott skick

eller att viss angiven brist skall anses vidlåda densamma; det står dem fritt att

genom avtal hänskjuta dessa frågor till avgörande genom skiljemannaförfa-

rande (N. J. A. 1925: 29); de kunna avtala, att en besiktning, som icke ut­

gjort syn i lagens mening, eller en på grund av någon omständighet ogiltig

syn skall gälla såsom jämförelsemoment (N. J. A. 1921:648); de kunna till

och med frånsäga sig rätten att anställa klandertalan mot förrättad syn eller

bestämma, att klander av syn skall prövas av skiljemän i stället för av dom­

stol (Sv. J. T. 1929:59).

För den händelse kontrahenterna icke på ett bindande sätt överenskom­

mit örn att fastighetens skick skall anses utan bevisning konstaterat och ut­

redning angående fastighetens skick således erfordras, gäller emellertid ingen

annan bevisning än genom syn, och synen har gjorts till obligatoriskt, exklusivt

bevismedel. Det står icke kontrahenterna öppet att med laga verkan bestämma,

att vid tvist utredningen angående fastighetens skick skall åstadkommas ge­

nom vittnesbevisning i vanlig ordning. En i överensstämmelse med lagens

regler hållen syn, som lämnats oklandrad, har avgörande beviskraft; syne-

resultatet skall gälla såsom fullt bevis för fastighetens skick och motbevis-

ning mot synen är ej tillåten. Om däremot klandertalan föres emot en i laga

ordning hållen syn, må i klanderprocessen materiell motbevisning före­

bringas genom vittnen eller annorledes (N. J, A. 1921: 648). Därest på grund

av någon felaktighet verkan såsom syn frånkännes en hållen syn, har sy­

nen ingen som helst beviskraft, och kontrahenterna äro icke berättigade att

genom synemännens hörande såsom vittnen eller på annat sätt åstadkomma

fyllnadsbevisning och sålunda vinna det resultat som man velat uppnå med

synen. Och om syn alldeles icke hållits, saknas likaledes möjlighet för kon­

trahenterna att inför domstol förebringa utredning angående fastighetens

skick.

Den ståndpunkt lagstiftningen i förevarande hänseende av ålder intagit

och som genom 1907 års lagstiftning endast fick sin närmare utformning är

grundad i de speciella förhållanden som sammanhänga nied arrende. Med

hänsyn till den materiellträttsliga regleringen av rättigheter och skyldigheter

måste kontrahenternas uppgörelse vid arrendetidens slut i princip alltjämt

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

187

grundas på jämförelse mellan förhållandena vid tillträde och vid avträde.

Synens uppgift är att lämna en säker grund för bedömande av dessa förhål­

landen. Konstaterandet skall avse fastighetens skick i det hela. Så länge

lagens mening är, att rättsliga följder kunna härledas allenast av en jämfö­

relse, som beträffande båda de relevanta tidpunkterna avser fastighetens

skick i det hela, är ingen detalj enhart för sig av betydelse; och det är så­

lunda för uppnående av det med synen avsedda ändamålet icke tillräckligt,

att utredning kan åstadkommas i ett eller annat avseende. Garantien för ett

rikligt syneresultat ligger dels däri att synen hålles å sådan tid i anslutning

till tillträde och avträde att tillförlitlig utredning överhuvud är möjlig, dels i

synemännens av lagen bestämda kvalifikationer, dels i den lagstadgade ord­

ningen för synens förrättande och överklagande.

I grundsatsen örn synen såsom ovillkorligt och uteslutande bevismedel

gör förslaget en betydelsefull ändring. Väl skall den i laga ordning förrättade

och laga kraft vunna synen gälla såsom fullt bevis för fastighetens skick vid

tillträdet eller avträdet. Men om syn antingen helt underlåtits eller ej hållits

i laga ordning, skall den kunna ersättas eller fullständigas genom vanlig be­

visning. Motivet för denna genomgripande ändring angives huvudsakligen

vara en önskan att i görligaste män bereda möjlighet för undvikandet av

rättsförlust och åstadkommande av materiellt tillfredsställande dom.

Jag kan icke tillstyrka förslaget i denna del. Enligt män mening är om­

läggningen, som till sina verkningar torde gå vida utöver vad därmed av­

setts, ägnad att på ett betänkligt sätt undergräva syneinstitutet såsom sådant

och att jämväl i övrigt skapa osäkerhet och oreda på ifrågavarande rättsom­

råde. Det nya systemet innebär i själva verket att vid sidan av den i laga

ordning hållna oklandrade synen, mot vilken motbevisning alltjämt icke skul­

le få föras, ställes, låt vara subsidiärt, utredning angående fastighetens skick,

åstadkommen genom vad slags bevisning som helst.

Vad till en början angår det fall att någon syn överhuvud ej hållits erinrar

arrendeutredningen att, när det gäller förhållanden vilka hänföra sig till av­

trädet eller till annan ej alltför avlägsen tidpunkt, det ej lärer vara uteslutet

alt den utredning som i en rättegång kunde presteras genom vittnen eller an­

norledes skulle kunna bliva en tillfyllestgörande grundval för åläggande av

betalningsskyldighet för endera parten. Då emellertid arrendetiden i normala

fall är jämförelsevis lång, är det valda exemplet ett rent undantagsfall; skulle

när fastigheten vanligen efter åratals förlopp avträdes — någon preklusions-

tid föreslås ej — frågan örn dennas skick vid tillträdet kunna bliva föremål

för utredning och bedömande, skulle sådant uppenbarligen medföra stor

osäkerhet. Då det icke torde vara avsett att arrendatorn i händelse av bris­

tande utredning om förhållandena vid tillträdet skulle vara utan vidare ansva­

rig för samtliga de brister som enligt förebragt bevisning vidlåda fastigheten

vid avträdet, lärer resultatet för det stora flertalet fall bliva, alt någon som

helst betalningsskyldighet icke kan åläggas. Såvitt framgår av motiveringen

synes det ej heller vara avsett att kontrahenterna under löpande arrende­

period skulle vid domstol anhängiggöra fastställelselalan för utrönande av

fastighetens skick vid tillträdet, ett förfarande sorn i och för sig också vore

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

mindre önskvärt. Att för de av arrendeutredningen angivna undantagsfal­

len eftergiva regeln om att till efterrättelse mellan jordägaren och arrenda­

torn skall hållas syn synes mig så mycket mindre böra ifrågakomma, som

denna rättsregel gällt alltsedan 1734 års lag (byggningabalken 27 kap.) och

enligt sin natur är tvingande; jag bortser härvid från befogenheten att träffa

överenskommelse av förut angiven innebörd. 1 betraktande härav och med

hänsyn jämväl till syneinstitutets hela uppbyggnad med därtill knuten klan­

derprocess inom viss kort tid lärer det ock kunna bliva föremål för tvekan

huruvida — genom uteslutande i 10 § andra stycket av allenast ett såsom

förtydligande avsett stadgande och medelst tillägg i 13 g av en bestämmelse

örn förbud angående motbevisning mot en oklandrad syn — den sålunda

jämkade rättsregeln verkligen utsäger vad därmed såvitt angår föreliggande

fall avsetts i förslaget.

Även om syn emellertid förrättats och denna är ogin utan klander eller

efter klander på någon grund blivit ogiltigförklarad, medför det uppen­

barligen ej ringa osäkerhet att i efterhand söka fullständiga synen genom fri

bevisning och bevisprövning. Varje bevisupptagning efter den tid som ej

utan grund ansetts som den yttersta fristen för ernående av säker bevisning

måste lida av en betänklig svaghet, och vanskligheten att bedöma dess bevis­

värde är oförtydbar. Den rättssäkerhet som lagen genom syneinstitutet avsett

att bereda och som i det särskilda fallet vunnits genom synens ogiltighet eller

bortklandrande borde, synes det, bestå och icke få sättas i fara på så oviss

grund. Det avgörande de faktiska spörsmålen erhållit genom synen och en

eventuellt följande klanderprocess bör svårligen i en kommande likvidprocess

få rivas lipp genom ny bevisning örn fastighetens skick vid tillträdet eller

vid avträdet.

Det lider slutligen intet tvivel, att tillerkännandet av bevisvärde åt en ogin

eller ogiltigförklarad' syn innebär fara för att lagens bestämmelser angående

syn (såväl de konstitutiva som de instruktionella) komma att åsidosättas och

den med synen avsedda verkan därigenom äventyras. Lätteligen kan det näm­

ligen komma att framstå som örn åsidosättandet icke skulle äga någon större

betydelse, då — i stället för en syn mot vilken motbevisning ej är tillåten —

erhålles en syn, vars egna bevisvärde prövas fritt av domstol och mot vilken

motbevisning är tillåten. Men vilken motbevisning skall väl kunna föras

exempelvis efter en mångårig arrendeperiod mot en ogin eller ogiltigförklarad

tillträdessyn.

Arrendeutredningen har framhållit två kategorier fall — utöver de nyss

berörda då syn överhuvud ej hållits — beträffande vilka syneinstitutets

brister förmenats ha gjort sig särskilt gällande. Den ena kategorien av­

ser de fall, då en förrättad syn, där synemännen råkat förbigå någon

del av fastigheten, efter klander undanröjes och någon bevisning därefter

ej kan föras, enär den lagliga tiden för hållande av syn utgått. Härvid är

emellertid att märka, att fel av anmärkt beskaffenhet icke, såsom arrende-

utredningen närmast synes förutsätta, nödvändigt medför förrättningens un­

danröjande; fastmera torde synen i erforderliga delar för flertalet fall kunna

i klanderprocessen rättas. Där detta är händelsen, saknar kritiken berät­

tigande.

Den andra gruppen omfattar fall då en arrendator, som vid avträdet är be­

rättigad till ersättning för varaktig jordförbättring, går miste örn denna ersätt­

ning genom att av oförstånd icke påkalla avträdessyn. Här har utredningen utan

tvivel berört en svaghet av stor räckvidd. Denna hänför sig emellertid mindre till

själva syneinstitutet än till den ordning i vilken ersättningen skall bestämmas.

Härutinnan må erinras, att rätten till dylik ersättning ursprungligen gällde

allenast för sådana arrenden som folio under den norrländska arrendelagen,

medan en motsvarande örn än begränsad rätt infördes i allmänna arrendela­

gen (17 §) först genom 1927 års ändringar i arrendekapitlet. I samband där­

med upptogs i 12 § tredje stycket stadgande, att vid avträdessyn skulle verk­

ställas den uppskattning, som erfordrades för bestämmande av sådan ersätt­

ning. Normen för beräkningen av ersättningen innehålles i den dubbla be­

stämningen, å ena sidan att ersättningen icke får överstiga den ökning i värde

fastigheten genom förbättringen erhållit, å andra sidan att den ej heller får

fastställas högre än till den för arbetets utförande nödiga kostnaden. Härav

framgår att rätten till ersättning för varaktig förbättring i princip är oberoende

av den vanliga jämförelsen i fråga om fastighetens skick vid tillträdet och avträ­

det. Särskilt vid sådant förhållande och då tillförlitlig utredning, i allt fall örn

arrendatorns kostnad för förbättringen, torde kunna vinnas även på annat

sätt än genom syn, framstår det, såsom arrendeutredningen med rätta fram­

hållit, mindre tillfredsställande om arrendatorn skulle gå miste om denna

rätt, därest avträdessyn av en eller annan anledning icke kommit att hållas.

Det vill förefalla sorn om den närmast till hands liggande utvägen vore, att

frågan örn dylik ersättning på ett eller annat sätt frikopplades från avträ-

dessynen. Emellertid lärer uppskattningen av värdeökningen svårligen kun­

na verkställas annorledes än vid syn. En tillfredsställande lösning synes

erbjuda sig i en föreskrift av innebörd att, därest jordägaren ej tillser att

avträdessyn hålles, arrendatorn berättigas att på annat sätt än genom syn

föra bevisning örn nedlagd kostnad för förbättringen. Genom en sådan regel

skulle jordägaren uppfordras att i eget intresse få syn till stånd för konstate­

rande av det värde vartill förbättringen genom den nedlagda kostnaden kan

högst skattas. Samtidigt som regeln sålunda skulle i hög grad befrämja anli­

tandet av syneinstitutet såsom det normala, skulle den till väsentlig del un­

danröja de olägenheter som arrendeutredningen funnit förbundna med den

nuvarande ordningen.

Enligt min mening måste det fordras mycket starka skäl för att frångå

eller rubba syneinstitutets rättsliga ställning som vunnit sådan hävd i det

praktiska livet. Sådana skäl synas mig icke lia förebragts. De principer

varå syneinstitutet uppbyggts äro otvivelaktigt riktiga, och synen torde i det

stora hela ha väl fyllt sin uppgift; även arrendeutredningen synes utgå från

denna uppfattning. Några önskemål örn ändringar med avseende å synen av

den vittutseende natur varom här är fråga lia veterligen icke framställts.

Den framställning örn bristerna i gällande system, som arrendeutredning­

en framlagt och som väsentligen är stödd på en analys av vissa rättsfall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

189

190

synes icke rättvisande; av rättsfallen få icke dragas alltför långtgående slut­

satser, framförallt icke i vad män synens karaktär av uteslutande bevismedel

utgjort hinder för åvägabringande av materiell rättvisa.

Då jag alltså anser, å ena sidan att den väg som beträtts i remissförslaget

för undanröjande av vissa brister i syneinstitutet går vida längre än erforder­

ligt är och jämväl medför betänkliga konsekvenser, å andra sidan att påtalade

olägenheter kunna till väsentlig del i annan ordning avlägsnas, får jag, med

avstyrkande av förslaget i denna del, hemställa att förslaget omarbetas i en­

lighet med vad jag här anfört.

Lagrådet:

I remissförslaget upptages i 10 § andia stycket ett nytt stadgande av innehåll

att förbehåll, som med avseende å sätt och tid för synens förrättande eller be­

träffande fullföljd av talan mot synen strider mot vad i 11—13 §§ är stadgat,

skall vara utan verkan. Stadgandet har enligt motiveringen tillkommit i

syfte att förebygga kontraktsvillkor vilkas iakttagande skulle få till följd att

en hållen syn komme att sakna bevisverkan. Uppenbarligen är det av vikt

att användningen av syn — den laga synen — befordras genom lagstiftningen.

Av skäl som anförts av arrendeutredningen har det emellertid synts nödigt att

lämna kontrahenterna erforderlig frihet att överenskomma örn huru fastig­

hetens skick vid tillträde eller vid avträde skall bestämmas, exempelvis ge­

nom skiljemän eller genom besiktning i annan ordning än den lagstadgade,

varigenom bevisning genom syn blir överflödig. Med denna förslagets all­

männa läggning är det vanskligt att i lagen infoga en regel med angivet syfte

utan att den kommer i strid med avtalsfriheten på detta område. Gentemot

den föreslagna avfattningeu må sålunda erinras att stadgandet, ehuru det ej

kommit till uttryck i lagtexten, icke skall gälla där kontrahenterna på bin­

dande sätt träffat överenskommelse av nämnd innebörd. Med hänsyn till del

utrymme för avtalsfriheten som sålunda finnes blir ett stadgande i ämnet

icke av något stöx-re värde. Det må ock framhållas, att även en »olaga» syn

ingalunda med nödvändighet blir utan verkan. Sadan påföljd inträder så­

lunda endast där en konstitutiv bestämmelse åsidosättes, medan åsidosättan­

det av en instruktionell föreskrift icke gör förrättningen utan vidare ogin; i

åtskilliga fall lärer den efter klander, beroende på felets beskaffenhet oell

övriga omständigheter, kunna i erforderliga delar rättas.

Även i ett annat avseende möter stadgandet erinran. Enligt uttalande i ar­

rendeutredningens betänkande skulle med stadgandet avses allenast sådant

förbehåll, enligt vilket någon av lagens bestämmelser blivit åsidosatt, under

det att därav icke skulle beröras sådana föreskrifter, vilka icke innebära ett

eftersättande av de lagliga villkoren lör en giltig syn ulan snarare syfta till en

skärpning av dessa villkor, med andra ord föreskrifter vilka inom lagens i ani

avse att närmare reglera syneproceduren eller stärka garantierna för synens

tillförlitlighet. Denna begränsning lärer dock icke otvetydigt framgå av av­

fattningen. Det må ock nämnas att frågan örn den rättsliga verkan av hit­

hörande förbehåll icke synes alldeles oomtvistlig (jfr den olika utgången i

de två i betänkandet omnämnda rättsfallen N. J. A. 1922: 24 och 1923: 400).

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

191

På grund av vad sålunda anförts synes kunna ifrågasättas, huruvida an­

ledning föreligger att i lagen upptaga ett stadgande av angivna innebörd; i

föreslagen avfattning lärer det i allt fall näppeligen kunna godtagas.

I syfte att inskärpa betydelsen av synens fullständighet och att vinna

större säkerhet i rättstillämpningen upptages i 12 § ett stadgande av inne­

börd, att synemännen icke skola äga från synen undantaga någon del av

fastigheten, med mindre jordägaren och arrendatorn överenskomma i vad

mån brister därå skola tagas i beräkning samt anteckning örn sådan över­

enskommelse göres i synehandlingen.

I motiveringen för stadgandet erinras om alt, liksom synen hell och hål­

let kan ersättas genom en överenskommelse enligt vilken fastighetens skick

skall anses konstaterat utan bevisning, en förrättad syn kan i vissa hänse­

enden eller beträffande vissa delar av fastigheten på motsvarande sätt

kompletteras med avtalat jämförelsemoment. Arrendeulredningen vänder sig

emellertid mot att en överenskommelse rörande inskränkning av synen kan

ske helt formlöst, då därigenom möjlighet öppnas alt låta kontrahenternas

passivitet eller andra mer eller mindre tillfälliga omständigheter utgöra en

presumtion för att en överenskommelse ingåtts.

Då 12 § redan innehåller, jämte bestämmelser örn synens fullständighet,

föreskrift om att skriftlig handling skall upprättas över allt vad vid synen

förekommit, torde däri ligga en skyldighet för synemännen att i synehand­

lingen göra anteckning örn anledningen till att viss del av fastigheten un­

dantages från synemännens besiktning. Den omständigheten att synemän-

nens besiktning är ofullständig eller att de åsidosätta sin skyldighet att göra

anteckning om anledningen härtill medför emellertid icke, såsom i det före­

gående berörts, att synen är utan vidare ogin; i händelse av klander torde

för vissa fall rättelse i synen kunna i erforderliga delar meddelas.

I den mån det föreslagna stadgandet — i enlighet med dess placering i den

paragraf som innehåller de instruktionella bestämmelserna angående syn —

innebär allenast ett understrykande av vikten, att i synehandlingen göres an­

teckning örn anledningen till synens ofullständighet och om det närmare in­

nehållet i den parternas överenskommelse, som kail lia föranlett utebliven

besiktning av viss del utav fastigheten, synes intet vara att erinra mot stad­

gandet; förslagsvis torde åt detsamma kunna givas det innehåll att, där på

grund av överenskommelse mellan jordägaren och arrendatorn någon del av

fastigheten undantages från synen, anteckning därom och örn överenskom­

melsens innehåll skall göras i synehandlingen.

Skulle däremot stadgandet, såsom motiveringen måhända kunde giva

vid handen, ha den innebörden, att överenskommelsens bekräftande inför

synemännen gjorts till ett konstitutivt moment för överenskommelsens be­

stånd och anteckningen i synehandlingen till ett formkrav, utan vars iakt­

tagande den träffade överenskommelsen saknade rättslig betydelse, synes stad­

gandet icke kunna tillstyrkas.

192

Kungl. Majda proposition nr 346.

17 §.

Justitieråden Alsén och Ericsson hänvisade beträffande denna paragraf till

vad som av dem anförts vid 10—13 §§.

18, 19, 28 och 29 §§.

Lagrådet:

Om återgång till gällande lydelse av förevarande paragrafer, m. m. hän­

visas till vad som anförts vid 1 kap. 9 § samt 2 kap. 1, 7 och 8 §§.

32 §.

Lagrådet:

Då icke blott lagsökningsdomare jämlikt 15 § lagsökningslagen utan även

domstol kan fastställa intecknad fordran till betalning ur fastigheten (jfr

77 a § utsökningslagen), hemställer lagrådet, att orden »jämlikt 15 § lag­

sökningslagen» måtte uteslutas.

33 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som anförts vid 7 och 8 §§. I paragrafen torde

vidare böra vidtagas redaktionella jämkningar.

36 §.

Lagrådet:

I fråga om jämkning av hänvisningen i punkt 4 i denna paragraf erinras

örn vad som anförts vid 7 och 8 §§.

42 §.

Lagrådet:

Angående återgång till gällande lydelse av denna paragraf hänvisas till

vad som anförts vid 1 §.

44 §.

Lagrådet:

Anledning torde icke föreligga till ändrad avfattning av förevarande para­

graf.

45—48 §§.

Lagrådet:

Beträffande placeringen m. m. av dessa paragrafer hänvisar lagrådet till

sitt yttrande vid 2 kap.

49 §.

Lagrådet:

I fråga örn den avdelning av lagen, som innefattar specialregleringen rö­

rande de sociala arrendena och som inledes med förevarande paragraf, er­

inrar lagrådet om vad som anförts i det allmänna yttrandet.

Den i gällande lag föreskrivna maximiarealen av tjugufem hektar odlad

jord — den s. k. övre arealgränsen — saknades i den ursprungliga norr­

ländska arrendelagen. Förslag om dess införande synes ha framkommit först

193

1 jordkommissionens år 1923 avgivna betänkande. Enligt vad i motiveringen

framhölls, skulle den av kommissionen föreslagna, för hela riket avsedda

sociala arrendelagen ej tillämpas å rena affärsarrenden. Vid dylika arrenden

kunde nämligen arrendatorn ej anses vara i den osjälvständiga ställning i

förhållande till jordägaren, att sådana särskilda bestämmelser till skyddande

av arrendatorns rätt, som den sociala arrendelagen innehölle, kunde anses be­

fogade. Givetvis mötte stora vanskligheter, då det gällde att avskilja dessa

s. k. affärsarrenden från de arrenden, å vilka den föreslagna lagen skulle

äga tillämpning. Kommissionen hade emellertid ansett, att gränsen borde

dragas vid arrenden, som omfattade mera än tjugufem hektar odlad jord.

Även jordsakkunniga upptogo i sitt lagförslag en övre arealgräns och fast­

ställde denna likaledes till tjugufem hektar odlad jord. Skälen härför vörö

desamma som tidigare anförts av jordkommissionen. Vid remissen till lag­

rådet av det förslag till ändringar i den allmänna nyttjanderättslagen m. m.,

som förelädes 1927 års riksdag (propositionen nr 182/1927), uttalade de­

partementschefen, att han vore ense med de sakkunniga, att för de särskilda

bestämmelsernas tillämplighet borde gälla viss maximiarealgräns; den gräns

som de sakkunniga i detta avseende föreslagit syntes lämplig.

Ifrågavarande proposition innefattade sålunda föreskrifter örn maximiareal i

2 kap. 45 och 54 (55) §§ nämnda lag. Någon motsvarighet härtill fanns emel­

lertid icke i det samtidigt framlagda förslaget till lag angående utsträckt till-

lämpning av norrländska arrendelagen. I det utlåtande, som sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottet avgav över propositionen, påtalades detta

förhållande. Med den utsträckning av den norrländska arrendelagen till mel­

lersta Sverige, som av utskottet förordades, vöre det enligt utskottets mening

nödvändigt, att för lagens tillämplighet fastställdes en maximiarealgräns. I

överensstämmelse med vad som föreslagits i allmänna arrendelagen borde

denna gräns fastställas till högst tjugufem hektar odlad jord, vartill utskottet

alltså hemställde örn riksdagens bifall. Genom riksdagens beslut infördes den

föreslagna arealgränsen i såväl nyttjanderättslagen som den norrländska

arrendelagen.

I den sålunda gällande övre arealgränsen för de sociala arrendena hade ar­

rendeutredningen icke föreslagit någon ändring. Av utredningens betänkande

framgår att i åtskilliga viktiga frågor den föreslagna lösningen tillkommit med

tanke på bibehållandet av nämnda gräns. Sålunda har arrendeutredningen

— under hänvisning till att behovet att stärka arrendatorns ställning gent­

emot jordägaren ej vore lika starkt vid större arrenden som vid mindre —

förutsatt att reglerna om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt ej skulle vin­

na tillämpning pa större arrenden. Ett liknande ställningstagande har även

skett beträffande jordägarens byggnadsskyldighet och arrendatorns rätt

till ersättning för jordförbättring. Vid förslagets avvägning i dessa delar lärer

den synpunkten lia spelat en viss roll, att de jordägaren ålagda förpliktelser­

na cj skulle komma alt avse de större arrendegårdarna. Beträffande maxi-

miarcalens bestämmande bär arrendeutredningen ej trott sig kunna prestera

bevis för att en annan arealgräns skulle bliva mera ändamålsenlig och rätt­

vis än den som nu gäller.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 346.

IS

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Enligt remissförslaget har emellertid nu nämnda arealgräns höjts till det

dubbla eller femtio hektar odlad jord med den huvudsakliga motivering, alt

specialregleringen vöre förestavad icke blott av sociala hänsyn utan jämväl

av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran å arrendeställena; med

denna utgångspunkt hade departementschefen funnit, att de speciella regler­

na egentligen borde med fördel kunna erhålla tillämpning å permanenta

arrenden överhuvud, oberoende av arealen. I anledning härav må emellertid

erinras, ej blott att härigenom en av de avgörande grunderna för särlagstift-

ningen och dess omfattning skulle uppgivas utan även och framförallt att,

på sätt nyss framhållits, de gällande och av arrendeutredningen föreslagna

reglerna uppbyggts och anpassats efter en sorgfälligt genomförd avvägning

mellan jordägarnas och arrendatoremas berättigade intressen. Med hänsyn

härtill och då den här ifrågakomna betydande utvidgningen av tillämpnings­

området för specialregleringen icke varit föremål för myndigheters och andras

yttranden har lagrådet, i saknad av erforderlig överblick över verkningarna

av denna ändring, funnit nödig varsamhet bjuda att i en fråga av så om­

fattande betydelse ej frångå den hittillsvarande arealgränsen.

Av den motivering, som lämnats för den föreslagna utvidgningen av spe­

cialregleringens tillämpningsområde, framgår att åtskillnaden mellan till­

fälliga och permanenta arrenden varit en av de grundläggande synpunkterna

för gränsdragningen. Medan de förra skola förbliva under de allmänna be­

stämmelserna, synes det vara i princip avsett, att de senare skola vara under­

kastade specialreglering. Härvid må emellertid uppmärksammas att jord till­

hörig stat, kyrka eller kommun enligt förslaget, liksom för närvarande, icke

faller under den särskilda regleringen. Av denna jord intaga i arrendehän­

seende kronoarrenden och ecklesiastika arrenden främsta rummet. När för­

slaget i uppräkningen uti förevarande paragraf icke medtager dessa arren­

den trots deras permanenta karaktär, torde det viktigaste skälet ha varit, att

dylika arrenden, vilka till stor del redan nu falla under särbestämmelser av

administrativ karaktär, även för framtiden ansetts böra regleras i särskild

ordning. I remissprotokollet har härutinnan uttalats, att en revision av arren­

delagstiftningen syntes böra medföra, att de Särskilda författningar, som

reglera förhållandena vid kronoarrenden och ecklesiastika arrenden, under­

kastades en översyn i syfte att bringa dem i närmare överensstämmelse med

de ändrade stadgandena i arrendelagen.

Beträffande arrenden å kommunal jord har i arrendeutredningens betän­

kande framhållits, att genomförandet av skärpta regler skulle möta sär­

skilda svårigheter med hänsyn därtill, att kommunernas arrendeupplåtelser

mycket ofta vore av tillfällig karaktär. Denna synpunkt torde icke kunna

lämnas utan beaktande. Att inom förevarande grupp utskilja sådana ar­

renden, vilka kunna sägas vara permanenta, synes av rättstekniska skäl

icke låta sig göra. Och att överföra alla arrenden å kommunal jord till de

speciella reglernas tillämpningsområde torde, med hänsyn till behovet av

dispens för de tillfälliga upplåtelserna, knappast te sig ändamålsenligt.

Förutom nu nämnda kategorier av arrenden torde emellertid finnas ännu

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

195

andra grupper av permanenta arrenden, vilka till följd av förslagets ut­

formning skulle förbliva under allmänna arrendelagen. I detta hänseende må

erinras om följande.

I skrivelse den 28 augusti 1939 till chefen för justitiedepartementet, vilken

skrivelse tillhandahållits lagrådet, har riksförbundet landsbygdens folk för­

ordat att — jämte kommuner — universitet, akademier, högskolor och ve­

tenskapliga samfund måtte upptagas bland de jordägarekategorier för vil­

ka den speciella regleringen avses skola gälla. Med föranledande härav har

Uppsala universitet i en likaledes till lagrådet överlämnad skrivelse, under

åberopande av ett flertal synpunkter och under hänvisning till behovet av

särskild utredning rörande universitetets arrendeförhållanden, hemställt, att

frågan örn ändrade regler för universitetets fastigheter måtte upptagas till

prövning i samband med den avsedda översynen av förhållandena vid kro-

noarrenden och ecklesiastika arrenden, med vilka universitetsarrendena i

realiteten vore jämställda. Med hänsyn till den permanenta karaktären hos

de arrenden som avses med de båda framställningarna synes det lagrådet

överensstämma med grunderna för specialregleringen, att dessa arrenden

bliva underkastade speciella bestämmelser. Emellertid torde det i frågans

läge, då krono- och ecklesiastika arrenden ej falla under den särskilda lag­

stiftningen, vara lämpligast att frågan örn arrende av även annan jord d

allmän ägo eller eljest jord av i viss mening publik natur regleras i särskild

ordning; lagens bestämda avgränsning medför ökad klarhet och de särskilda

förhållanden, som på iätt Uppsala universitet framhållit må föreligga, kun­

na vinna nödigt beaktande På grund härav och då hithörande spörsmål tor­

de tarva ytterligare övervägande synas framställningarna i detta sammanhang

icke böra föranleda vidare åtgärd.

Oberoende av den ståndpunkt som må intagas till spörsmålet örn arrenden

av jord utav nyss nämnd natur lärer det kunna ifrågasättas, huruvida icke

anledning förelåge att något tydligare avgränsa de jordägarekategorier för vil­

ka den i förslaget upptagna specialregleringen avses skola gälla. Härvidlag må

erinras, att det i förslaget använda uttrycket förening — särskilt vid det för­

hållande att någon lagstiftning rörande ideella föreningar hittills icke kom­

mit till stånd — knappast har den fasta innebörd, alt icke i några fall tvekan

kan uppkomma, huruvida ett visst rättssubjekt är att hänföra till förening el­

ler icke. Än större vanskligheter erbjuder i sådant hänseende begreppet stiftel­

se. Härutinnan må hänvisas till vad som förekommit under förarbetena till

den nu gällande lagen örn tillsyn över stiftelser (jfr särskilt lagrådets utlåtande

i propositionen nr 83/1929 s. 85 ff.). Emellertid synes det knappast möjligt att

nu överblicka för vilka fall en mera preciserad gränsdragning skulle vara

av praktisk betydelse. Det är ej heller antagligt att en sådan kan genom­

töras på ett sätt som till fullo utesluter möjligheten av oklarhet i särskilda

fall. I betraktande härav och med hänsyn till de rättstekniska svårigheter,

varmed en mora detaljerad bestämning synes förbunden, har lagrådet an­

sett sig böra avstå från ändringsyrkande i förevarande hänseende. Därest i

något fall tvekan skulle uppkomma, huruvida visst rättssubjekt inrymmes lin­

196

der de uppräknade jordägarekategoriema, får det sålunda ankomma på

rättstillämpningen att taga ställning härtill.

Då enligt den terminologi, som kommit till uttryck i 4 kap. 1 § nyttjande-

rättslagen, fideikommiss hänföres under stiftelsebegreppet, torde första styc­

ket i förevarande paragraf böra något jämkas med hänsyn härtill. Jämväl i

övrigt torde paragrafen i redaktionellt hänseende böra undergå viss omar­

betning.

Justitierådet Ericsson:

I likhet med ett flertal hörda myndigheter och sammanslutningar finner

jag mig böra avstyrka förslaget att beträffande arrendejordbruk, som utgöres

av torp eller utgård tillhörig enskild person eller fideikommiss, införa tving­

ande bestämmelser örn byggnadsskyldighet för jordägaren, och detta även

med den begränsade omfattning skyldigheten erhållit i remissförslaget. Re­

dan nu är förvisso utarrendering av jordbruk en ekonomiskt svag affär och

byggnadsfrågan — icke minst dess ekonomiska innebörd — för flertalet jord­

ägare ett verkligt problem. Farhågorna för att den föreslagna byggnadsskyl­

digheten för ett flertal enskilda jordägare, som icke i likhet med bolagen för­

foga över andra medel att täcka och balansera pa jordbruket uppkommande

förluster, skulle bliva i längden ruinerande samt medföra ekonomisk katastrof

för de därav berörda jordbruken äro enligt min mening ingalunda överdrivna.

Då härtill kommer att den legala byggnadsskyldigheten principiellt skulle in­

träda omedelbart i och med utgången av nu gällande arrendeperiod utan att

lagen lämnar jordägaren någon respit för att försätta fastighetens för jord­

bruket nödiga byggnader i vederbörligt skick, samt det nuvarande tidsläget

i stor utsträckning omöjliggör för jordägaren att på ekonomiskt godtagbara

villkor inom överskådlig framtid fullgöra byggnadsskyldigheten (jfr jämväl

den gällande lagen örn tillståndstvång för byggnadsarbete), finner jag mig

föranlåten hemställa, att i sista stycket av förevarande paragraf stadgande

måtte intagas därom att jämväl vad i 59—62 §§ stadgas ej skall äga tillämp­

ning med avseende å där nämnd fastighet.

50 §.

Lagrådet:

Flyttas, såsom lagrådet vid 2 kap. förordat, 51—57 §§ efter 64 § och upp­

tagas de där under rubriken »Om optionsrätt och förköpsrätt», torde i före­

varande paragraf böra upptagas ett tillägg med erinran om att arrendatorn

vid utgången av arrendetiden skall äga rätt till nytt arrende (optionsrätt) en­

ligt vad därom stadgas i de paragrafer, betecknade 55—59 §§, som svara mot

förslagets 51—56 §§.

51—57 §§.

Lagrådet:

Såsom en av de omständigheter vilka skola medföra att rätten för arren­

dator till nytt arrende förfaller angives i 53 § att jordägarens bröstarvinge

eller ock adoptivbarn eller dess bröstarvinge skall bruka fastigheten. Till

tydligare utmärkande av förslagets mening att nämnda verkan skall inträ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

197

da också i det fall att den jordägarens avkomling (t. ex. hans dotterson) som

skall bruka fastigheten har den av sina föräldrar i livet (modem) som här­

stammar från jordägaren, torde uttrycket bröstarvinge böra utbytas mot av­

komling.

Det kunde måhända ifrågasättas örn ej arrendatorns rätt till nytt arrende

borde vika också i det fall att fastigheten skall brukas av en make till jord­

ägarens barn eller adoptivbarn, exempelvis hans måg. En dylik föreskrift

hade upptagits i jordkommissionens förslag.

I 57 § — som enligt vad framgår av 49 § är tillämplig å de sociala arren­

dena med undantag av sådana mindre brukningsdelar vilka avses i andra

stycket av nämnda paragraf — behandlas den förköpsrätt som enligt försla­

get skall vid fastighetens försäljning tillkomma arrendatorn. Såsom villkor

för rätten till förköp uppställes, att arrendatorn är förvarad vid sin rätt till nytt

arrende (52 och 53 §§). De villkor för rättens åtnjutande som ej äro grun­

dade i själva arrendeförhållandet angivas åter i förslaget till lag om utövan­

de av förköpsrätt. Mot denna uppdelning mellan de båda lagarna lärer intet

vara att erinra. Däremot synes bestämmelsen om förköpsrättens innebörd

lämpligen böra få sin plats i den särskilda lagen (1 §).

Förutsättning för inträde av förköpsrätt är enligt 57 § att försäljning sker

av fastigheten. Härmed torde — såsom eljest i 2 kap., där omständighe­

terna ej utvisa annat — avses den arrenderade fastigheten. Av 1 § förslaget

till lag om utövande av förköpsrätt framgår emellertid att förköpsrätt skall

kunna äga rum ej blott då fastigheten i dess helhet omfattas av försäljningen

utan även när allenast viss del därav säljes. En härav betingad jämkning

lärer därför böra vidtagas i 57 §.

Enligt lagrådets mening skulle kravet på överskådlighet bättre tillgodoses

och en fördel ur systematisk synpunkt vinnas, därest bestämmelserna i 53 §

om de förutsättningar under vilka optionsrätten må bringas att förfalla sam­

manfördes med huvudstadgandet i 51 § samt övriga bestämmelser i 53 § in­

arbetades i 52 §. I övrigt torde förevarande paragrafer böra underkastas re­

daktionell jämkning. Beträffande deras placering efter förslagets 64 § hänvi­

sas till lagrådets yttrande vid 2 kap.

60 §.

Lagrådet:

Avfattningen av andra stycket i förevarande paragraf torde böra jämkas

med hänsyn till det föreslagna ändrade innehållet av första stycket i 59 §.

64 §.

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget bliva den sociala arrendelagstiftningens be­

stämmelser i motsats till vad för närvarande är fallet tillämpliga även i av­

seende å fastigheter som höra till stad eller köping. Beträffande förevarande

paragraf leder detta till att densamma sådan den avfattats kommit att i viss

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

mån vidlådas av bristande följdriktighet. Sålunda kommer stadsjord belägen

inom de uppräknade länen att utan vidare falla under paragrafens tillämp­

ningsområde, under det att så ej blir fallet med stadsjord inom den del av

örebro län, vars område bestämts genom angivande av vissa socknar. Sist­

nämnda omständighet har föranlett att förslaget måst särskilt upptaga Karl­

skoga stad. Så har däremot ej skett i fråga om Nora stad. Då denna senare

stads område icke torde innefatta någon nämnvärd landsbygd, lärer dock

oegentligheten vara av ringa betydelse. Med hänsyn till möjligheten av nya

samhällsbildningar inom den ifrågavarande länsdelen hade det emellertid

varit önskvärt örn paragrafen kunnat erhålla sådan avfattning att den utan

vidare bleve tillämplig å dylika, samtidigt som omnämnandet av någon

särskild sådan bleve överflödigt.

Innehållet i denna paragraf torde, liksom nu är fallet beträffande motsva­

rande stadganden i den norrländska arrendelagen, 21 och 22 §§, lämpligen

kunna upptagas i två skilda paragrafer.

65 §.

Lagrådet:

I fråga om jämkning i hänvisningar i denna paragraf erinras örn vad som

anförts vid 7 och 8 §§.

66

§.

Lagrådet:

Det huvudsakliga innehållet i denna paragraf torde enklast kunna angivas

så att å jordbrukskommissionen skall ankomma att, på begäran av jordäga­

ren eller arrendatorn, granska dem emellan slutet arrendeavtal samt meddela

dem underrättelse, huruvida avtalet innehåller bestämmelse som enligt den­

na lag är utan verkan.

67 §.

Lagrådet:

Då i första stycket andra punkten fråga är allenast om sådan anhörig

som i 53 § avses, torde nämnda punkt böra angivas gälla, när annan än jord­

ägaren efter vad i 53 § sägs skall bruka fastigheten.

68

§.

Lagrådet:

Ehuru lagrådet förutsätter, att jordbrukskommissionerna skola finna an­

geläget att genom sin dispensbefogenhet medverka till en smidig anpassning

efter de särskilda förhållanden som föreligga, synes det dock, med hänsyn

särskilt till den föreslagna utsträckningen av tillämpningsområdet för special­

regleringen, önskvärt att det såsom exempel nämnda dispensskälet med av­

seende å byggnadsskyldighetens fullgörande avfattas mindre snävt.

I övrigt bör paragrafen — vilken enligt vad som framgår av det vid

2 kap. anförda torde böra flyttas efter förslagets 65 § — underkastas redak­

tionell jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

70 §.

199

Lagrådet:

Här må erinras om vad som anförts vid 1 kap. 9 § samt 2 kap. 1, 7 och

8

§§.

3 KAP.

2

§.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse skall, där avtal som

avses i 1 § — d. v. s. avtal varigenom hus eller del av hus upplåtes till nytt­

jande mot lega — tillika innefattar upplåtelse av jord att i förening med lä­

genheten nyttjas, ändock å avtalet tillämpas vad om hyra är stadgat. I detta

stadgande föreslås nu såsom ytterligare förutsättning för tillämpning av hy-

resreglema, att jorden användes för trädgårdsodling eller för annat ändamål

än jordbruk.

Huruvida en upplåtelse av dylik blandad natur är att hänföra till arrende

eller hyra är för närvarande att bedöma med hänsyn till vad kontrahenterna

avsett med upplåtelsen. För detta bedömande är naturligen av intresse huru

de själva betecknat denna. Avgörande måste emellertid ytterst bliva de

objektiva omständigheter som känneteckna upplåtelsen.

Förslaget lärer icke avse att härutinnan göra någon ändring. Det torde en­

dast ha åsyftat att inskärpa att jordbruksarrende städse skall anses vara för

handen, när upplåtelsen överhuvud omfattar jord avsedd att nyttjas enligt de

metoder som känneteckna jordbruket såsom näring, när med andra ord

»egentligt jordbruk» föreligger. Enligt lagrådets mening är det tvivelaktigt om

det åsyftade resultatet skulle vinnas genom den föreslagna ändringen. Det

synes snarare kunna befaras att i vissa fall en verkan motsatt den avsedda

skulle bliva en följd av ändringen; om sålunda upplåtelsen omfattar, förutom

boningshus, t. ex. ett betydande område för trädgårdsodling, skulle enligt

ordalagen upplåtelsen vara att anse såsom hyra, något som uppenbarligen ej

vore riktigt.

På grund härav och då en för alla fall given regel icke låter sig uppställa,

synes det vara bäst att lösningen av hithörande spörsmål alltjämt överlåtes

åt rättstillämpningen. Lagrådet hemställer alltså, att nuvarande lydelse av

paragrafen bibehålies oförändrad.

21 och 28 §§.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan i fråga örn 2 kap. 1 och 45—48 §§ vinner av­

seende, kunna förevarande paragrafer bibehållas vid nuvarande lydelse. I öv­

rigt erinras örn vad som anförts vid 1 kap. 9 8-

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSERNA.

Lagrådet:

Tidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande torde böra framflyttas, ur

skilda synpunkter till tidigast den 1 juli 1944.

Då det icke lärer vara avsett att jordägaren enligt förslaget åvilande bygg­

nadsskyldighet skall beträffande nya kategorier sociala arrenden alltid vara

fullgjord så snart efter lagens ikraftträdande ny arrendeperiod börjar samt

det under en rimlig övergångstid ej synes böra fordras, att dispens i varje fall

skall sökas, hemställer lagrådet att i förslaget upptages föreskrift av innebörd

att med skyldighet enligt nya lagen att hava försatt åbyggnaderna i det skick

som föranledes av 2 kap. 59 och 60 §§ må utan jordbrukskommissionens till­

stånd anstå förslagsvis till den 1 juli 1949.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund:

Enligt tredje stycket skall den i förslaget avsedda optionsrätten under när­

mare angivna betingelser kunna vinna tillämpning även å arrendeavtal slu­

tet före lagens ikraftträdande, där upplåtelsen avser sådan brukningsdel,

som i 2 kap. 49 § första stycket omförmäles. Motsvarande hänvisning före­

kommer jämväl i den bestämmelse i sjätte stycket, enligt vilken stadgandet

örn förköpsrätt erhåller retroaktiv tillämpning. Att dessa hänvisningar till 2

kap. 49 § bestämts att avse första stycket synes föranlett därav, att de i and­

ra stycket av samma paragraf åsyftade brukningsdelarna under vissa förut­

sättningar skola vara undantagna från reglerna om optionsrätt och förköps­

rätt. Då emellertid det i första stycket av paragrafen upptagna huvudstadgan­

det även inbegriper de brukningsdelar som avses med undantagsstadgandet

i andra stycket och för vilka sådan rätt överhuvud ej föreligger, äro om-

förmälda hänvisningar missvisande. Det hemställes förty, att tredje och

sjätte styckena i övergångsbestämmelserna måtte undergå jämkning i före­

varande hänseende.

Justitierådet Ericsson:

Då enligt min uppfattning det icke kan undgå att väcka starka betänklig­

heter, om åt lagstiftningen i avseende å förhållanden, som äro av avtals natur,

skulle givas tillbakaverkande kraft och avsteg sålunda göras från den i svensk

privaträtt allmänt erkända rättsgrundsatsen att nya lagbestämmelser icke få

återverka på redan bestående avtal, samt de av arrendeutredningen åbero­

pade skälen för att göra optionsrätten och den därmed förbunda förköps-

rätten i viss omfattning tillämpliga jämväl med avseende å arrendeavtal,

som slutits före lagens ikraftträdande, icke kunna anses berättiga till ett så­

dant avsteg, hemställer jag att tredje, fjärde, femte och sjätte styckena i

övergångsbestämmelserna måtte utgå.

Vinner denna hemställan ej avseende, instämmer jag med lagrådets öv­

riga ledamöter i fråga om avfattningen av tredje och sjätte styckena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

INGRESSEN.

201

Lagrådet:

Här erinras, att bifall till lagrådets förslag vid skilda paragrafer föran­

leder ändring i lagens ingress.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni

1927 angående uppsikt å vissa jordbruk.

Lagrådet:

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning föreligger till

olika avfattning mellan förslagets 3 § och motsvarande stadgande i lagen

den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Enligt övergångsbestämmelserna till vanhävdslagen, vilken lag trädde i

kraft den 1 juli 1942 och äger giltighet till och med den 30 juni 1947, skall så

länge den lagen äger gällande kraft 1927 års uppsiktslag med vissa närmare

angivna undantag icke vinna tillämpning. I 2 och 13 §§ vanhävdslagen inne­

hållas emellertid särskilda regler då fråga är om brukningsdelar som avses i

uppsiktslagen, därvid hänvisning sker till sistnämnda lag. Därest, på sätt nu

i anslutning till den nya arrendelagstiftningen föreslås, uppsiktslagens till-

lämpningsområde väsentligen utsträckes, leder detta indirekt till att nämnda

paragrafer i vanhävdslagen erhålla ändrat innehåll. Detta lärer icke vara av­

sett och synes knappast heller av omständigheterna påkallat. Till undvikande

härav synes ligga närmast till hands att uppskjuta ikraftträdandet av lagen

om ändring i uppsiktslagen till den 1 juli 1947, då tiden för vanhävdslagens

giltighet utgått. Därest, såsom uttalades under förarbetena till vanhävdslagen

(propositionen nr 275/1942 s. 35), förslag till ny lagstiftning avsedd att defi­

nitivt träda i stället för uppsiktslagen kommer att utarbetas innan vanhävds­

lagen upphör att gälla, kunde det dock måhända övervägas huruvida icke

de nu ifrågasatta ändringarna i uppsiktslagen för tillfället borde få anstå

och frågan därom upptagas till förnyad prövning i samband med den plane­

rade mera fullständiga omarbetningen av denna lag.

Förslaget till lag om utövande av förköpsrätt.

Lagrådet:

Lagrådet erinrar beträffande denna lag om vad som anförts i det allmänna

yttrandet.

1

§•

Lagrådet:

Såsom lagrådet under 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen anfört, torde den i

nämnda lagrum upptagna bestämmelsen örn förköpsrättens innebörd böra

ha sin plats i nu förevarande paragraf.

202

Kungl. Alaj.ts proposition nr 346.

I anslutning till vad som föreslagits vid 2 kap. 57 § torde förevarande para­

graf lämpligen kunna så avfattas, att först upptages huvudfallet eller att för­

säljningen avser arrendefastigheten i dess helhet samt att i en följande punkt

regleras de fall då identitet ej råder mellan den försålda fastigheten och det

arrenderade området, nämligen dels det då försäljningen avser nämnda om­

råde jämte ytterligare del av den fastighet varifrån arrendet upplåtits, dels

det då allenast en del av den arrenderade fastigheten försäljes.

2

§•

Lagrådet:

Vid bifall till lagrådets hemställan om ändring av 2 kap. 53 § nyttjande-

rättslagen bör det på två ställen i första stycket av ifrågavarande paragraf

förekommande uttrycket bröstarvinge utbytas mot avkomling.

Bestämmelsen i tredje stycket synes vara av sådan art, att den bör upp­

tagas i en särskild paragraf (3 §). Bestämmelsens innebörd lärer vara, att

örn jordägaren bjudit arrendatorn att förvärva fastigheten och denne icke

inom två månader därefter antagit hembudet, förköpsrätten ej må göras

gällande under två år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor som

för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet. Av­

fattningen synes böra jämkas i anslutning härtill.

3 §■

Lagrådet:

Bestämmelsen torde med fördel böra upptagas såsom ett andra stycke

i 1 §■

8 och 9 §§.

Lagrådet:

I motiveringen har med rätta framhållits att köparen under inga förhål­

landen bör vara skyldig att avstå fastigheten utan att bliva gottgjord för vad

han betalt för densamma. För att skydda köparen mot sådan förlust, som

skulle kunna uppkomma genom arrendatorns insolvens, uppställer förslaget

i 6 § krav på ställande av säkerhet. Emellertid kunna fall tänkas, där sä­

kerheten undergår försämring, så att den visar sig otillräcklig när den skall

tagas i anspråk för avsett ändamål. Inträffar ett dylikt fall, synes köparens

ställning enligt förslaget knappast vara tryggad. I 9 § har det nämligen

medgivits arrendatorn att dröja med lösesummans erläggande under tre må­

nader från den av rätten utsatta dag, då arrendeavtalet skall upphöra att

gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo. Att betalningen full­

gjorts lärer vid sådant förhållande icke utgöra något villkor för att arrenda­

torn skall kunna erhålla lagfart å fastigheten. Genom lagfarten blir arren­

datorn i tillfälle att låta inteckna fastigheten. Sker detta och användas

de medel, som arrendatorn genom inteckningsbelåning erhåller, för annat

ändamål än fullgörandet av likviden till köparen, blir dennes möjlighet att

indriva sin fordran yttermera försämrad. Denna ordning kan icke vara till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

203

fredsställande. I detta sammanhang må erinras, att enligt ensittarlagen (12

§) nyttjanderättshavare, som förklarats berättigad till inlösen, är vid lös­

ningsrättens förlust skyldig att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit

laga kraft nedsätta löseskillingen. I anslutning härtill synes förslagets inne­

håll böra så ändras, att äganderätten övergår till arrendatorn först då betal­

ningsskyldigheten blivit fullgjord samt att underlåtenhet att betala å angi­

ven dag förbindes med äventyr av förköpsrättens förlust. Även med denna

anordning torde syftet med det i förslaget införda legala betalningsanståndet

kunna till stor del förverkligas genom en föreskrift därom, att nyssnämnda

dag ej får av rätten utsättas tidigare än tre månader från domens dag.

Lagrådet får alltså hemställa, att förslaget ändras i överensstämmelse här­

med.

På sätt i remissprotokollet berörts, torde understundom för köparen —•

som har att till arrendatorn mot lösen avstå fastigheten — svårighet kunna

uppkomma i följd därav, att långivare, mot vilken köparen fått ikläda sig

betalningsansvar för intecknad skuld i fastigheten, befinnes ovillig att låta

arrendatorn övertaga denna ansvarighet. Att arrendatorn är villig och genom

sin bundenhet av köpevillkoren även skyldig att svara för skulden hjälper

i dylikt fall ej köparen, eftersom dennes befriande från ansvaret är bero­

ende av långivarens samtycke. Emellertid lärer denna svårighet väsentligen

avhjälpas därest, såsom torde vara avsett, den enligt 6 § ställda säkerheten

skall omfatta jämväl förevarande fall och säkerheten förty skall kvarhållas

för köparens skyddande, intill dess den uppkomna frågan på ett eller annat

sätt vunnit sin lösning. Lagrådet förutsätter att domstolen, när köparen i

rättegången framställer yrkande härom, skall kunna meddela föreskrift örn

frågans närmare reglering.

Enligt lagrådets mening skulle det i systematiskt avseende vara en fördel,

om i en paragraf först omtalas vad arrendatorn i händelse av bifall till sin

talan har att utgiva samt i en följande paragraf upptages motsvarighet till

stadgandena i 8 § och till betalningsföreskriften i 9 §. Stadgandet om ränta

i 9 § tredje stycket torde lämpligast kunna infogas i den senare av de nya

paragraferna.

Såsom förköpsrätten anordnats, lärer arrendatorn, när han utövar sådan

rätt, principiellt bliva bunden av de köpevillkor som avtalats mellan sälja­

ren och köparen. Kännedom härom erhåller arrendatorn genom att taga

del av köpehandlingen. I vanliga fall torde detta ske, när köparen enligt 5 §

anmäler sitt fång för arrendatorn. Har sådan anmälan ej förekommit, måste

tydligen arrendatorn vända sig till någon av kontrahenterna för att få del

av köpeavtalets bestämmelser, försåvitt han icke vunnit fullständig upplys­

ning härom genom att granska köparens lagfartsärende.

Tänkbart är att kontrahenterna, vid sidan av de skriftligen avfattade av­

talsbestämmelserna, i samband med köpet träffat överenskommelser, vilka

ej kommit till synes i någon köpehandling. I den mån dylika förbehåll på

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

grund av den i 1 kap. 2 § jordabalken upptagna formregeln måste anses

ogiltiga, kunna de naturligen ej få någon verkan mot arrendatorn. Emellertid

lärer i rättspraxis kravet på skriftlig form ej upprätthållas beträffande så­

dant vid fastighetsköp gjort förbehåll, som avser att trygga fortsatt bestånd

av en redan före köpet existerande nyttjanderätt eller annan särskild rätt i

fastigheten. Eftersom i förslaget ej upptagits särskilt stadgande i detta ämne,

torde slutsatsen bliva den, att arrendatorn skall vara bunden av dylikt för­

behåll, oaktat detsamma ej återgivits i köpehandlingen. Denna ståndpunkt

synes rimlig. Då arrendatorn är besittare av fastigheten, kan det nämligen

i regel antagas, att han har kännedom om den rättighet som förbehållet

avser.

Justitierådet Lind:

I det remitterade förslaget har ej upptagits någon motsvarighet till stad­

gandet i 8 § i arrendeutredningens förslag. Enligt detta stadgande skulle det

åligga köparen att, där arrendatorn under rättegången det fordrade, med ed

betyga att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpe­

handlingen utvisade och han i övrigt uppgivit. Efter att ha erinrat om att

förköpsrätten vore byggd på principen att lösesumman bestämdes av vad

köparen bjudit för fastigheten och att någon offentlig värdering till ledning

för lösesummans bestämmande icke — bortsett från de speciella fall som

avsåges i 7 § — vore avsedd att förekomma, yttrade arrendeutredningen, att

det vid sådant förhållande framstode såsom angeläget att skydda arrenda­

torn mot eventuella försök att genom svikliga uppgifter angående köpeskil­

ling eller övriga köpevillkor avskräcka honom från att utöva förköpsrätten

eller av honom tillskansa sig högre lösen än som verkligen skolat utgå så­

som köpeskilling. För att åstadkomma ett sådant skydd hade upptagits be­

rörda bestämmelse om edgång.

Såsom skäl för stadgandets uteslutande anföres i remissprotokollet att,

då ett svikligt förfarande av nämnda slag i allmänhet torde hemfalla under

strafflagens bestämmelser om bedrägeri, stadgandet knappast vöre nödvän­

digt såsom skydd för arrendatorn. Då härtill komme att edgång enligt försla­

get icke vore möjlig med mindre talan om förköp fördes vid domstol, kunde

fall tänkas, där utsikten till edgång frestade arrendatorn till att anhängig­

göra en i och för sig onödig rättegång.

Om än ett sådant förfarande som ovan nämnts regelmässigt är att anse

såsom bedrägeri, torde möjligheten att föra bevisning därom ofta vara för­

enad med ej ringa svårigheter och arrendatorn därför lätt kunna komma att

förlora en berättigad talan. Med hänsyn till de påföljder ett resultatlöst yr­

kande om bedrägligt förfarande eller en anmälan därom kan medföra torde

för övrigt arrendatorn ofta nödgas underlåta att instämma talan örn för­

köpsrätt, ehuru omständigheterna tyda på att han blivit förd bakom ljuset.

På grund härav synes det nödigt att åt arrendatorn beredes det skydd som

den av arrendeutredningen föreslagna edgången otvivelaktigt skulle utgöra.

Det lärer kunna antagas att redan förekomsten av en sådan bestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

205

komme att medföra en minskad risk för ohederliga manipulationer som

åsyfta att avskräcka arrendatorn från att utöva förköpsrätten. På grund

härav torde arrendatorn blott i sällsynta fall behöva tillgripa ett edgångs-

yrkande. Risken för onödiga rättegångar synes följaktligen vara endast ringa.

Enligt min mening bör därför — i likhet med vad för motsvarande fall skett

på åtskilliga andra rättsområden — i förevarande lagförslag upptagas en före­

skrift om edgång i överensstämmelse med arrendeutredningens förslag.

Lagrådet:

Lagens rubrik synes — särskilt vid bifall till lagrådets förslag att från 2

kap. 57 § nyttjanderättslagen till 1 § förevarande lag överflytta bestämmelsen

om förköpsrättens innebörd — lämpligen böra betecknas såsom lag örn för­

köpsrätt.

Angående tidpunkten för ikraftträdandet av förevarande lag hän­

visas till vad som anförts vid övergångsbestämmelserna till nyttjanderätts­

lagen.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern

Hansson,

ministern för utrikes ärendena

Gunther,

statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, an­

mäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets

den 7 oktober 1943 avgivna utlåtande över de den 26 februari 1943 till lag­

rådet remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom,

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angå­

ende uppsikt å vissa jordbruk samt

3) lag örn utövande av förköpsrätt.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Lagrådet har, ur de synpunkter lagrådet främst har att företräda, ansett

förslaget kunna i stort sett godtagas i vad angår huvudlinjerna. Emellertid

har lagrådet beträffande vissa enskildheter i förslaget framställt erinringar

av saklig eller formell natur. Till dessa har jag nu att taga ställning.

Beträffande den i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen föreslagna regleringen

av formen för arrendeavtals ingående har lagrådet hemställt örn bibehållan­

de av den nuvarande ordningen, vilken innebär att muntlig överenskom­

melse godkännes såsom giltigt arrendeavtal under förutsättning att tillträde

ägt rum. Såsom lagrådet erinrat har det emellertid städse varit ett önske­

mål, att arrendeavtal avfattas skriftligen. Den skriftliga formen tryggar be­

visningen angående avtalets innehåll och giver åt arrendatorn erforderlig

trygghet för avtalets bestånd emot ny ägare av fastigheten. Med den reform

av arrendelagstiftningen, som nu är avsedd att genomföras, lärer önskvärd­

heten av att den skriftliga formen överallt kommer till användning bliva än

mer framträdande. Att i förslaget ej upptagits det system för kontroll över

den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad, som arrendeutredningen före­

slagit, utesluter icke att den skriftliga formen har praktisk betydelse för så­

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

207

dan kontroll som enligt vad i förslaget förutsättes kan äga rum. Förekomsten

av muntliga avtal skulle ock, med den otrygghet som kännetecknar dessa,

stå i mindre god överensstämmelse med den nya ordning, innefattande op­

tionsrätt och förköpsrätt, som enligt förslaget skall införas och som grun­

dats å tvingande laghud. Att den skriftliga avtalsformen icke tidigare gjorts

fullt obligatorisk på förevarande område, torde förklaras därav, att valet

stått mellan att godkänna den muntliga överenskommelsen såsom arrende­

avtal eller att frånkänna den varje rättsverkan. Denna problemställning

föreligger ej enligt förslaget, som gör jordägaren ansvarig för den skriftliga

formens iakttagande och tillerkänner brukaren skadeståndsrätt i fall av för­

summelse härutinnan. Den lösning som härmed framkommit har, såvitt nu

är i fråga, godkänts i alla de yttranden som avgivits över förslaget. Lagrådet

har ej heller bestritt att den föreslagna regeln kommer att mera effektivt än

nuvarande stadgande bidraga till att den skriftliga formen blir allenarådan-

de. Det huvudsakliga skälet för lagrådets ställningstagande synes vara far­

hågan att formkravet skulle kunna medföra stötande resultat, om en brukare,

som suttit år efter år på muntligt avtal, kunde i följd av avtalets ogiltighet

tvingas att avflytta och därvid allenast ha rätt till skadestånd. Denna syn­

punkt synes icke böra tillmätas utslagsgivande betydelse. Även om under

en viss övergångstid formkravet i enstaka fall, oftast beroende på parts lik­

nöjdhet eller ovilja mot att låta binda sig, skulle eftersättas, torde icke här­

av följa, att lagstiftaren bör avstå från att fullt genomföra den ordning som

är den ändamålsenliga och som verkar till fördel för såväl jordägare- som

arrendatorsklassen. Emellertid förordar jag med hänsyn till lagrådets ifråga­

varande anmärkning, att visst anstånd medgives med genomförandet av kra­

vet på skriftlig avtalsform. Jag har därför låtit till övergångsbestämmelserna

foga ett stadgande, enligt vilket beträffande avtal, som slutits före den 1

januari 1947, vad äldre lag stadgar i 2 kap. 1 § alltjämt skall äga tillämp­

ning.

I fråga örn den procedur som skall följas, när jordägaren, i fall som avses

i 8, 9 och 33 §§ av det föreslagna arrendekapitlet, vill återtaga fastigheten, har

lagrådet förordat återgång från det föreslagna systemet med uppgörelse enligt

syneregler till den nuvarande ordningen, att lösenbelopp fastställes av skilje­

män med rätt för missnöjd part att på materiella skäl draga tvisten under

rättens prövning. Till stöd härför har anförts att den nu gällande ordningen

torde vara den i praktiskt avseende mest ändamålsenliga. Då jag ej delar

lagrådets uppfattning härutinnan, har det föreslagna systemet synts böra

bibehållas.

Vad två av lagrådets ledamöter anfört i fråga örn uteslutandet av bestäm­

melsen örn att bevisning angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträ­

det ej må föras annorledes än genom syn, föranleder ej mot de skäl som i

arrendeutredningens betänkande utvecklats till stöd teir nämnda lagändring

ändrat ståndpunktstagande från min sida.

Med anledning av lagrådets yttrande vid 2 kap. 12 § torde få erinras, att

frågan örn verkan därav, att synemän underlåta att i synehandlingen anteck­

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

na träffad överenskommelse om inskränkning av synen, i förslaget ej reg­

lerats i vidare mån än att synen i dylikt fall skall kunna klandras. De spörs­

mål, vartill sådan underlåtenhet ytterligare kan giva upphov, torde med fördel

kunna överlåtas åt rättstillämpningen. Av det föreslagna stadgandet bör så­

lunda ej dragas någon slutsats med avseende å giltigheten av en muntlig

överenskommelse om inskränkning av synen.

Beträffande tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen an­

ser jag mig ej kunna biträda lagrådets hemställan, att den s. k. övre areal­

gränsen, som enligt förslaget bestämts till femtio hektar odlad jord, måtte

återföras till sitt läge enligt gällande lag, d. v. s. till tjugufem hektar.

Lagrådet har funnit, att universitet, akademier, högskolor och vetenskapliga

samfund icke äro att hänföra till någon av de i förslaget uppräknade jord­

ägarekategorier för vilka specialregleringen avses skola gälla. Med hänsyn

till den permanenta karaktären hos arrenden under dylika rättssubjekt anser

emellertid lagrådet att nämnda arrenden böra bliva underkastade speciella

bestämmelser. Härom bör enligt lagrådets mening särskild utredning komma

till stånd, en utredning som lagrådet anser böra omfatta även andra arrenden

å jord i allmän ägo eller eljest av i viss mening publik natur. Vad sålunda

förordats anser jag mig böra biträda. Jag förutsätter alltså, att arrenden av

hithörande slag bliva föremål för särskild reglering, vilken i huvudsak bör

ansluta till de föreslagna särskilda bestämmelserna i nyttjanderättslagen.

Den erinran av saklig innebörd, som lagrådet framställt vid 8 och 9 §§ i

förslaget till lag om utövande av förköpsrätt, har synts böra beaktas. Bestäm­

melsen om särskilt betalningsanstånd för arrendatorn har sålunda uteslutits

och förslaget ändrats därhän, att det skall åligga arrendatorn att vid äventyr

av förköpsrättens förlust fullgöra betalningsskyldigheten senast å den av

rätten utsatta dag, då fastigheten skall övergå i arrendatorns ägo. Sagda dag

skall ej få utsättas tidigare än tre månader från domens dag.

Vidkommande de regler, som i gällande lag avse att trygga beståndet av

arrendeavtal rörande fideikommissjord, i det fall att fideikommisset övergår

till ny innehavare, och vilka regler i förslaget upptagits i 1 kap. 9 § nyttjande­

rättslagen, samtidigt som de utvidgats till att avse även hyresavtal har lag­

rådet avstyrkt den föreslagna utvidgningen av skäl att något nämnvärt prak­

tiskt behov därav ej skulle föreligga. Att spörsmålet örn nyttjanderättens skyd­

dande i nämnda situation ur social synpunkt har mindre betydelse vid hyra

än vid arrende, innebär emellertid icke, att behov skulle saknas att i föreva­

rande hänseende skydda den enskilde hyresgästens intresse av att hans avtal

förblir gällande mot ny innehavare av fideikommisset. Då det enligt min

mening är rättvist och följdriktigt, att en hyresgäst ej ställes sämre i berörda

avseende än en arrendator, anser jag mig ej böra frångå förslaget i denna del.

Det kunde snarare ifrågasättas, örn icke regleringen borde ytterligare utvidgas,

så att den komme att omfatta nyttjanderältsavtal i allmänhet. Frågan härom

synes dock lämpligen kunna övervägas i samband med den pågående revisio­

nen av jordabalken. Därvid torde jämväl det av lagrådet väckta spörsmålet

angående reglernas placering erhålla en definitiv lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

209

Med avseende å gränsdragningen mellan arrende och hyra har lagrådet för­

ordat bibehållande av nuvarande lydelse av 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen.

1 betraktande av de skiftande åsikter om denna gränsdragning, vilka fram­

trätt i det praktiska livet, synes det mig dock vara av vikt alt förebygga den

tolkning, att hyresreglerna kunna vinna tillämpning även i fall, där upplå­

telsen omfattar jord avsedd att nyttjas enligt de metoder som känneteckna

jordbruket såsom näring. Det föreslagna stadgandet har därför med någon

jämkning synts böra kvarstå. Beträffande de fall, där jorden skall användas

för trädgårdsodling eller annat ändamål än jordbruk, synes berättigad an­

ledning knappast föreligga att tolka den föreslagna lydelsen såsom inne­

fattande någon saklig ändring.

Den nya lagstiftningen bör enligt min mening sättas i kraft snarast möjligt

eller sålunda den 1 januari 1944. Av skäl som lagrådet anfört torde dock

ikraftträdandet av de föreslagna ändringarna i uppsiktslagen få uppskjutas

till den 1 juli 1947, då tiden för vanhävdslagens giltighet utgått. Lagrådets

hemställan, att vid de nya kategorierna av sociala arrenden byggnadsskyldig­

hetens inträde skulle oberoende av dispens få anstå till den 1 juli 1949, har

jag ej funnit mig kunna tillmötesgå.

Lagrådets erinringar mot placeringen av vissa bestämmelser i förslagen

lia ej föranlett mig att frångå den valda uppställningen. Vad särskilt angår

reglerna örn arbetsavtal har det synts mig vara av visst värde, att dessa

erhålla den fristående placering som blivit föreslagen. Härmed framhäves

tydligare den viktiga förändring som ligger däri, att arbetsprestationerna ej

längre utgöra vederlag för nyttjanderätten och att regleringen även inbegriper

avtal, som stå helt vid sidan av arrendeavtalet.

Vad lagrådet anfört örn önskvärdheten av att i arrendekapitlet införa sär­

skilda underrubriker finner jag riktigt. Emellertid synes med denna åtgärd

utan större olägenhet kunna anstå, intill dess arrendekapitlet, samtidigt

med hyreskapitlet, infogas i en ny jordabalk.

Med anledning av lagrådets erinringar har i förslaget till lag angående änd­

ring i vissa delar av nyttjanderättslagen vidtagits redaktionella ändringar i

2 kap. 6, 8, 10, 32, 33, 53, 57, 60, 65, 67, 68 och 70 §§ samt i tredje och sjätte

styckena av övergångsbestämmelserna. I förslaget till lag om utövande av

förköpsrätt har på lagrådets hemställan lagens rubrik ändrats till lag om

förköpsrätt, varjämte formella jämkningar vidtagits i 1 och 2 §§.

Utöver vad nu berörts ha i samtliga lagförslag vidtagits vissa smärre jämk­

ningar av redaktionell innebörd.

Slutligen torde jag få erinra därom, att ordförandena i sex jordbrukskom-

missioner i skrivelse den 17 juni 1943 gjort framställning örn vidtagande av

åtgärder för beredande av .särskilt arvode till ordförande i jordbrukskommis-

sion. Över skrivelsen har statskontoret efter remiss avgivit utlåtande den 28

juni 1943. Härjämte har viss utredning införskaffats från samtliga ordfö­

rande i jordbrukskommissionerna. Jag har för avsikt att, sedan beredningen

av ärendet slutförts, ånyo anmäla detsamma för Kungl. Majit.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 346.

14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Föredraganden hemställer att ifrågavarande tre lagförslag, med de änd­

ringar som angivits, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gustav T. Roupe.

409109.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1943.