2

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) om

förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 11 september 1936 örn förenings-

och förhandlingsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1

§•

Denna lag------------ underkastade ämbetsmannaansvar.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den

som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans

räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen

samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren; och skall den för vars

räkning arbetet utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

tm

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling

i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 maj 1920 örn medling i arbets­

tvister1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1

§•

För vart------------ äga tillämpning.

Därest så------------ särskild förlikningsman.

Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den som.

utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning

och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma

art som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet

utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse se SFS 1936: 507.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

För upptagande------------i Stockholm.

Om skyldighet------------ särskilt stadgat.

Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den som,

utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning

och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma

art som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbe­

tet utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse se SFS 1936:508.

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 88.

handelsresande, verka för avsättning av varor som icke medföras. Är plats­

försäljaren anställd i huvudmannens tjänst skall 86 § tillämpas på honom; är

så ej fallet gäller 87 § för honom.

I en vid 1937 års riksdag väckt motion (II: 352) hemställdes örn utredning

rörande och eventuellt förslag till revision av kommissionslagens bestäm­

melser om handelsresande. Bland annat framhölls därvid behovet av utred­

ning om gränsdragningen mellan lagens 86 och 87 §§. Alla eller stora grup­

per av enbart mot provision anställda handelsresande skulle nämligen, då

de ej kunde anses såsom arbetstagare, icke lia möjlighet att deltaga i sådana

organisationer, som avsåges i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Mo­

tionen avstyrktes i första lagutskottets utlåtande (nr 48) och vann ej riks­

dagens bifall.

Vid 1938 års riksdag framställdes i två likalydande motioner (I: 106 och

11:204) yrkande om vissa ändringar i kommissionslagen enligt ett i motio­

nerna intaget lagutkast, som syftade till att samtliga handelsresande även­

som platsförsäljare skulle anses vara anställda i huvudmannens tjänst. På

hemställan av första lagutskottet (uti. nr 22) avslogos jämväl dessa motioner.

I skrivelse den 11 december 1938 till chefen för socialdepartementet hem­

ställde bensindistributörers riksförbund antingen örn sådan ändring av för­

enings- och förhandlingsrättslagen, att den bleve gällande även för handels­

agenter i förhållande till deras huvudmän, eller örn en särskild förhand-

lingslagstiftning för »den kategori anställda, som med stöd av otydlighet i

lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande kunna göras till

självständiga företagare». Till stöd för denna hemställan hänvisade förbun­

det bland annat till en av arbetsdomstolen tidigare under samma år med­

delad dom (nr 112), i vilken förklarades, att förbundets medlemmar i all­

mänhet icke vore att anse som arbetstagare.

Vidare har föreningen Sveriges aktiva handelsresande i skrivelse den 4

juli 1939 hos chefen för socialdepartementet hemställt om sådan ändring i

gällande lagstiftning att jämväl de handelsresande, vilka enligt kommis­

sionslagen äro att anse såsom självständiga yrkesidkare, erhölle förenings-

och förhandlingsrätt i förhållande till sina huvudmän.

Emellertid hade 1939 års lagtima riksdag med anledning av en motion

rörande viss ändring av förenings- och förhandlingsrättslagen i skrivelse (nr

197) anhållit örn utredning och eventuellt förslag om ändring av nämnda lag

i syfte att få begreppet föreningsrätt närmare bestämt. Vid anmälan av denna

skrivelse framhöll dåvarande chefen för socialdepartementet i yttrande till

statsrådsprotokollet, att vid utredningen även borde tagas under övervägande

vad som anförts i här ovan omförmälda skrivelse från bensindistributörers

riksförbund. Vid den åsyftade utredningen, vilken anförtroddes numera hä­

radshövdingen Ove Hesselgren, skulle dessutom tagas under övervägande den

likaledes härovan omförmälda skrivelsen från föreningen Sveriges aktiva

handelsresande. Hesselgren avgav sedermera ett den 30 december 1939 dag-

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

Förenings- och förhandlingsrättslagen är uppdelad på fem särskilda ka­

pitel. Av dessa innehåller 1 kap. bl. a. bestämmelser örn föreningsrätten;

denna skall lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten föreligger bl. a.

om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtages mot någon å andra

sidan för att förmå honom att icke inträda i förening eller att icke verka

för bildandet av förening, så ock örn å ena sidan, till skada för någon å

andra sidan, åtgärd vidtages på grund av hans verksamhet för bildandet av

förening.

2 kap. innehåller stadganden om förhandlingsrätt. Därmed förstås rätt

att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom

rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhand­

lingsrätt tillkommer arbetsgivare och förening av arbetsgivare samt förening

av arbetstagare. Sådan rätt medför skyldighet för andra parten att träda i

förhandling. Part, som äger förhandlingsrätt men å vilken 3 kap. icke äger

tillämpning, kan påkalla förlikningsmans medverkan i enlighet med lagen

om medling i arbetstvister. Försummar part att vid av förlikningsman an­

ordnad förhandling fullgöra sin förhandlingsskyldighet, kan han enligt sist­

nämnda lag anmälas för arbetsdomstolen, som äger genom vite tillhålla

honom att fullgöra sitt åliggande.

I 3 kap. förenings- och förhandlingsrättslagen lämnas regler örn särskild

förhandlingsrätt under vissa angivna betingelser. Huvudorganisation av ar­

betstagare äger — enligt 8 § — genom anmälan hos socialstyrelsen påkalla

tillämpning av kapitlet. Dylik anmälan skall innefatta förklaring att orga­

nisationen underkastar sig fredsförpliktelse under viss tid. Äro bestämmel­

serna i 3 kap. tillämpliga å arbetstagarförening, gälla de även för arbets­

givarparten. Örn mellan parterna enighet i viss förhandlingsfråga icke upp­

nås, skall socialstyrelsen på begäran av huvudorganisation av arbetstagare

eller arbetsgivare eller av oorganiserad arbetsgivarpart utse opartisk ord­

förande att leda förhandlingarna. Socialstyrelsen må dock, enligt 10 § andra

stycket, vägra att utse sådan ordförande bl. a. därest sökanden är förening

av arbetstagare, som icke omfattar minst hälften av de av frågan berörda

arbetstagarna eller som icke äger minst 300 medlemmar. Det åligger part,

enligt 12 §, att på den opartiske ordförandens kallelse sammankomma och

på hans anmaning med angivande av skäl framlägga förslag till förhand-

lingsfrågans bedömande. Kunna parternas vid förhandlingen avgivna förslag

icke sammanjämkas, må ordföranden uppmana parterna att hänskjuta frå­

gan till bindande avgörande av skiljemän. Efterkommes ej uppmaningen,

skall ordföranden på begäran av endera parten hos socialstyrelsen hemställa

om utseende av skiljenämnd för avgivande av förslag till förhandlingsfrå-

gans lösning. Socialstyrelsen har därefter att utse skiljenämndsledamöter,

som skola avgiva dylikt förslag. Om skiljenämndens förslag icke inom viss

tid antages av båda parterna, upphör fredsförpliktelsen såvitt angår den

behandlade frågan, därest endera parten inom en månad därefter under­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Innan arbetsinställelse vidtages skall, därest giltigt hinder icke möter, un­

derrättelse om åtgärden lämnas motsidan samt förlikningsmannen sist å

sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin början. Förseelse mot

denna bestämmelse straffas med böter, och åtal för förseelsen anhängiggö-

res vid allmän domstol.

Enligt lagen om särskilda skiljedomare i arbetstvister äger Konungen för­

ordna —- och har också Kungl. Maj:t utsett — särskilda personer att på an­

modan av parter var för sig avgöra arbetstvister, som av parterna hänskju-

tits till skiljedom, eller på anmodan av parter eller av dem valda skiljemän

såsom opartiska ordförande i skiljenämnder deltaga i dylika tvisters slitande.

För skiljedomarna, vilka skola hava domarkompetens, och deras verksam­

het skall vad i lagen örn skiljemän är stadgat äga motsvarande tillämpning.

I lagen örn kollektivavtal regleras avtal mellan arbetsgivare eller för­

ening av arbetsgivare och fackförening eller annan liknande förening av

arbetare om villkor, som skola lända till efterrättelse för anställning av

arbetare, eller örn förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

Kollektivavtal som slutits av förening är beträffande yrkesgrupper och om­

råde som avses i avtalet bindande jämväl för medlem i föreningen, vare sig

han inträtt före eller efter avtalet. Har mellan arbetsgivare och arbetare,

som äro bundna av samma kollektivavtal, träffats överenskommelse om vill­

kor som innebär avvikelse från kollektivavtalet, skall-överenskommelsen ej

vara gällande i vidare mån än avvikelsen må anses tillåten enligt kollektiv­

avtalet. Arbetsgivare eller arbetare som äro bundna av kollektivavtal få,

enligt 4 § av lagen, i vissa där närmare angivna fall icke vidtaga arbets­

inställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. Detta

gäller även om kollektivavtalet innehåller bestämmelse som strider häremot.

Åsidosätter arbetsgivare, arbetarre eller förening sina förpliktelser enligt kol­

lektivavtalet eller kollektivavtalslagen skall vederbörande gälda därav upp­

kommen skada.

Enligt lagen örn arbetsdomstol finnes en särskild domstol i Stockholm för

upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal. På sätt förut

nämnts är arbetsdomstolen även skyldig att upptaga och avgöra vissa mål

avseende tillämpning av förenings- och förhandlingsrättslagen samt lagen

om medling i arbetstvister.

Arbetsdomstolen består av ordförande och sex ledamöter. Ordförande och

två ledamöter förordnas av Kungl. Majit bland personer som icke kunna

anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. De andra fyra ledamö­

terna förordnas även av Kungl. Majit, två efter förslag av svenska arbets­

givarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisatio­

nen i Sverige.

Förening som slutit kollektivavtal äger vid arbetsdomstolen väcka och

utföra talan för den som är eller varit medlem i föreningen. Vill någon föra

talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande medlem i för­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

hänga med att det i vårt land icke finnes någon allmän lagstiftning som

reglerar arbetsavtalet. Myndigheterna ha ofta icke heller haft någon säk­

rare ledning av tillgängliga lagmotiv för tolkningen av arbetstagarbegreppet.

För att erhålla en riktig föreställning örn innebörden av nämnda begrepp

måste man därför göra sig reda för den praxis som utbildats hos de lag-

tillämpande myndigheterna.

Arbetstagarbegreppet enligt praxis.

I det följande lämnas en kortfattad översikt över gällande praxis vid tolk­

ningen av arbetstagarbegreppet, såvitt avser några av de viktigaste lagarna

av socialpolitisk karaktär.1 Därvid kommer givetvis särskilt avseende att

fästas vid den gränslinje som man vid tillämpningen av olika lagar dragit

mellan å ena sidan arbetstagare och å den andra självständiga företagare.

Nämnda gränsdragning är nämligen, såsom i det föregående antytts, av

grundläggande betydelse då det gäller att taga ståndpunkt till här före­

varande lagstiftningsärende.

Förenings- och förhandlingsrättslagen. Socialstyrelsen har ej ansett sig

kunna vägra att mottaga anmälningar enligt 8 § i lagen på den grund, att

den anmälande organisationen även omfattat medlemmar som ej varit ar­

betstagare. I fall där även arbetsgivare tillhört organisationen har social­

styrelsen emellertid före godkännandet av anmälan sökt få dem uteslutna

eller berövade inflytande på organisationens fackliga politik. Vederbörande

organisationer lia även visat sig beredvilliga att vidtaga härför erforderliga

ändringar av sina stadgar. I tveksamma fall har socialstyrelsen brukat höra

motparten. Om därvid befunnits att majoriteten av medlemmarna varit fria

företagare, har registrering vägrats.

Genom en registrering har socialstyrelsen icke frånhänt sig befogenheten

att vägra vederbörande organisation förhandlingsrätt enligt 3 kap. av lagen

för sådana medlemmar, som icke äro arbetstagare, utan då ansökan göres

örn opartisk ordförande anser sig styrelsen pliktig närmare undersöka med-

lemsbeståndet i den mån detta beröres av den aktuella förhandlingsfrågan.

Bensindistributörers riksförbund, vars medlemmar utgöras av bensin-

stationsföreståndare, har av socialstyrelsen, efter motpartens hörande, god­

tagits såsom huvudorganisation av arbetstagare, och däröver anförda besvär

ha ogillats av Kungl. Majit (i regeringsrätten). Sedermera har emellertid, som

ovan nämnts, arbetsdomstolen i en den 30 november 1938 meddelad dom,

nr 112, förklarat att förbundets medlemmar i allmänhet icke vore att anse

såsom arbetstagare. I berörda mål, vilket avsåg underlåtenhet av vissa olje­

bolag alt hörsamma kallelse enligt 12 § förenings- och förhandlingsrätts­

lagen, konstaterade arbetsdomstolen i fråga örn de stationsföreståndare, om

vilka tvisten i första hand rörde sig, nämligen distributörer som voro

bundna av konsignationskontrakt och icke tillförsäkrats viss inkomst, att

deras handlingsfrihet visserligen starkt beskurits dels beträffande priser, kre-

1 Översikten är till stor del hämtad från en i socialstyrelsens utredning lämnad redo­

görelse. Vid socialstyrelsens utredning finnes även fogad en särskild P. M. innehållande en

fullständigare materialsamling till belysning av praxis samt handelsagenters, handelsresandes

m. fl. yrkesutövares ekonomiska och sociala ställning, m. m.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

nader och bar hela risken för återförsäljningen, bär av domstolen icke god­

tagits såsom arbetstagare.

I vissa fall har arbetsdomstolen haft att avgöra, huruvida de arbetande

voro verksamma i ett anställningsförhållande och sålunda att anse såsom

arbetstagare, ändock att de voro bundna genom ett avtal, som givits formen

av entreprenadavtal. Det avgörande vore då enligt domstolens mening, huru

driftförhållandena i verkligheten gestaltade sig. Hänsyn finge framför allt

tagas till örn överenskommelsen verkligen kunde anses innebära en föränd­

ring i de arbetsuppgifter eller åligganden i övrigt, som skolat åvila arbe­

tarna, därest de i vanlig ordning anställts hos arbetsgivaren för utförande

av samma arbete. I fråga örn vägarbeten har svårighet mött att skilja mel­

lan lagackord och entreprenad. Den senare formen har av domstolen ansetts

föreligga, då det tydligt visats, att den person, med vilken överenskommelsen

om arbetet träffats, verkligen själv åtagit sig arbetet på entreprenad och icke

handlat endast såsom representant för ett arbetslag.

Beträffande bensinstationsföreståndarnas rättsliga ställning har arbets­

domstolen redan före de i fråga örn förenings- och förhandlingsrättslagens

tillämpning omtalade målen haft att träffa vissa avgöranden, Sålunda har

domstolen i ett fall förklarat vissa stationsföreståndare, som åtnjöto in­

komstgaranti, vara att anse såsom anställda i respektive bolags tjänst, me­

dan i två andra fall, där sådan garanti icke utfästs, föreståndarna betrakta­

des såsom självständiga företagare. Även vissa andra av domstolen närmare

angivna omständigheter medverkade till dessa domslut.

Lagen om medling i arbetstvister. Förlikningsmännen synas lia fattat sin

uppgift så, att de utan närmare prövning av huruvida anställningsförhål­

lande råder mellan parterna skridit till medling, då framställning därom

gjorts från ena sidan och förlikningsmannen ansett sig kunna göra en nyt­

tig insats för utjämnande av uppkomna motsättningar. Man har också några

exempel på att förlikningsman tagit befattning med tvister, där mellan par­

terna icke rått ett arbetsförhållande i civilrättslig mening. Då en part (Got­

lands läns trafikbilägareförening) påkallat förlikningsmans ingripande,

men andra parten (Gotlands norra och Gotlands södra vägdistrikt) bestred

att motsidan kunde anses företräda arbetare, underlät förlikningsmannen att

utfärda kallelse till medlingssammanträde. Frågan fördes vidare till social­

styrelsen i form av ansökan om förordnande av särskild förlikningsman i

tvisten. Styrelsen fann framställningen icke böra föranleda någon åtgärd, då

ifrågavarande tvist enligt erhållna upplysningar icke var att anse såsom så­

dan tvist mellan arbetsgivare och arbetare, varå lagen om medling i arbets­

tvister vore tillämplig. Nämnas må att i andra län, där vederbörande väg­

distrikt icke motsatt sig avtalsförhandlingar inför statens förlikningsman,

dessa medverkat till upprättande av »kollektivavtal» mellan vägdistrikten

och lasttrafikbilägareföreningar.

Lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Såsom ovan antytts förstås

enligt denna lag med arbetare envar, som mot avlöning användes till arbete

för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom

självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning

utan avlöning utför dylikt arbete. Såsom arbetare enligt olycksfallsförsäk­

ringslagen anses ej bl. a. den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbets­

ställe som av honom bestämmes. Beslut i högsta instans rörande lagens till-

lämpning meddelas av försäkringsrådet. Lagens tillämpning har i synner­

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

vas dessa frågor för arbetarskyddslagens del av allmän domstol. Någon väg­

ledande domstolspraxis synes emellertid icke föreligga.

Lagen om arbetstidens begränsning. Genom åtskilliga i denna lag gjorda

undantag är arbetstagarbegreppet betydligt snävare än i arbetarskyddslagen.

Enligt arbetstidslagens 3 § och 9 § 10 mom. har arbetsrådet att definitivt av­

göra, huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Arbetsrådet har också i talrika fall avgjort, om en arbetande skall anses så­

som arbetare eller såsom självständig företagare.

Beträffande delägare, anställda bos aktiebolag, ekonomiska föreningar el­

ler kommanditbolag, överensstämmer arbetsrådets praxis i regel med vad

som förut i ämnet anförts rörande lagen om kollektivavtal. I fråga örn han­

delsbolag ha arbetande delägare i vissa fall — som det vill synas i bolag

med ett större antal delägare — räknats såsom arbetare, under det att de i

bolag med färre delägare, högst fem, ansetts vara företagare. Såsom företa­

gare har arbetsrådet alltid bedömt arbetande delägare i enkla bolag.

Såsom företagare har arbetsrådet i vissa fall ansett charkuteriutkörare,

som sålde matvaror från fordon, tillhöriga slakterifirma. Från denna fingo

de ersättning endast i form av viss rabatt å partipriserna. De valde och upp­

sökte fullt självständigt sina kunder. Även stenhuggare i s. k. fria berg,

d. v. s. berg som de själva ägde eller till vilka de förvärvat brytningsrätt av

annan än den firma till vilken de levererade den huggna stenen, ha av

arbetsrådet betraktats såsom företagare.

Föreståndarna för vissa bensinstationer lia med hänsyn till sina konsigna-

tionskontrakt av arbetsrådet förklarats vara att anse såsom arbetare.

I vissa fall har det mött svårighet att avgöra, huruvida ett arbete är

ackords- eller entreprenadarbete och sålunda örn den arbetande bör anses

som arbetare eller som företagare. Anses han för arbetare och har han i sin

tur anställt medhjälpare, har arbetsrådet förklarat, att jämväl de senare böra

betraktas som arbetare i förhållande till ackordsgivaren.

Semesterlagen. Enligt vad som framgår av förarbetena till denna lag

skola de begrepp och regler, vilka gälla inom den allmänna civilrätten,

vara avgörande för gränsdragningen mellan arbetstagare och självständig

företagare. I den proposition, vari förslaget till lagen framlades, anfördes att

det icke vöre möjligt att för semesterlagens vidkommande utgå från den

tolkning av arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen, som enligt stadgad

praxis tillämpades beträffande olycksfallsförsäkringslagen. I anslutning till

ett i nämnda lagstiftningsärende uppkommet spörsmål örn inom skogsbru­

ket virkesägaren eller köraren skulle anses såsom arbetsgivare i förhål­

lande till de av den senare anlitade huggarna framhölls i propositionen att

frågan örn vem som i det särskilda fallet skulle betraktas såsom arbetsgivare

respektive arbetstagare måste bedömas med hänsyn till vem som slutit

arbetsavtalet. Vidare förklarades i propositionen, i anledning av ett ytt­

rande örn handelsresande och andra agenter som avlönades uteslutande ge­

nom provision, att handelsresande komme att falla under semesterlagen, så

snart de kunde anses som anställda i huvudmannens tjänst. Riksdagen gjorde

icke någon erinran mot berörda uttalanden.

Praxis har i stort sett följt de sålunda angivna riktlinjerna. I det betän­

kande, som avgivits av 1942 års semesterkommitté (S. O. U. 1944:59), lia

ingående refererats åtskilliga domstolsavgöranden i ämnet, såväl av arbets­

domstolen som av de allmänna domstolarna.

Bland dessa avgöranden må här särskilt pekas på en av arbetsdomstolen

18

Kungl. Majus proposition nr 88.

andra kategorier uppdragstagare borde kunna få samma rättigheter, örn de

intoge en liknande beroende ställning. Det torde framför allt vara nedan an­

givna yrkesgrupper, som skulle kunna komma i åtanke i förevarande av­

seende:

1) Handelsagenter samt sådana handelsresande och platsförsäljare, som

icke äro anställda i huvudmannens tjänst. Hit höra bensinstationsförestån-

dare samt försäljare av jordbruksmaskiner, symaskiner, dammsugare, golv-

bonare, radioapparater, böcker m. m.

2) Försäkringsagenter, annonsombud och inkasserare, som icke äro an­

ställda i huvudmannens tjänst.

3) Vissa utkörare av bröd, charkuterivaror, läskedrycker m. m., som an­

vända egna hästar eller egna bilar.

4) S. k. smååkare, d. v. s. häst- eller lastbilägare, som själva verkställa

körslor för byggen, väg- och gatuarbeten m. m.

5) Småbrukare m. fl., som med egna hästar eller bilar verkställa skogs­

körsler eller körslor för vägarbeten.

6) Underentreprenörer vid vissa byggnads-, diknings- och vägarbeten.

7) Stenhuggare, som verkställa uttagning av sten i egna eller av dem

själva arrenderade berg.

8) Restaurangmusiker (kapellmästare med eget kapell).

Den gjorda uppräkningen gjorde icke anspråk på att vara fullständig. På

grund av näringslivets växlande förhållanden syntes det icke vara möjligt

att uttömmande angiva, vilka yrkesgrupper som kunde beröras av utred­

ningen. Socialstyrelsen hade icke heller genom ovanstående uppräkning ve­

lat taga ståndpunkt till frågan, huruvida samtliga nämnda yrkesgrupper med

säkerhet inneslöte medlemmar, å vilka den av styrelsen föreslagna lagstift­

ningen kunde bliva tillämplig. Syftet med uppräkningen hade blott varit

att angiva, inom vilka yrkesgrupper de åsyftade uppdragstagarna sannolikt

vore att finna.

.

Vidkommande p r i n ci p s p ö r s m ål e t om rättslig likställig­

het mellan arbetstagare och vissa uppdragstagare an­

för socialstyrelsen till en början följande.

Genom en omfattande och mångsidig lagstiftning på det socialpolitiska

området ha statsmakterna sökt trygga och förbättra de mindre bemedlade

medborgarnas levnadsförhållanden. Till en början och i viss mån även i

fortsättningen ha dessa strävanden —- bortsett från fattigvård och vissa

andra helt allmängiltiga hjälp- och understödsformer — i främsta rummet

varit inriktade på att tillgodose kroppsarbetares och med dem likställda

arbetstagares intressen. Exempel härpå lämna den egentliga arbetarskydds-

lagstiftningen, som väsentligen har till ändamål att bereda arbetarna skydd

mot olycksfall och ohälsa i arbetet, samt lagarna om försäkring för olycks­

fall i arbete och för vissa yrkessjukdomar, vilka lagar syfta till att någor­

lunda säkerställa arbetarna mot de ekonomiska följderna av dylika olycks­

fall och fall av ohälsa. Jämväl lagarna om medling i arbetstvister och örn

kollektivavtal synas ha enahanda inriktning. Under de senaste åren har

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

lunda insetts icke blott av statsmakterna och av de berörda uppdrags­

tagarna utan även av vissa organisationer på uppdragsgivarsidan. En ut­

vidgning av den lagstadgade förenings- och förhandlingsrätten skulle där­

för i viss mån stå i överensstämmelse med tendenser, som klart framträtt.

Organisationsväsendet intager en framträdande plats i nutidens samhälls­

liv. På ett stort antal områden träffas kollektiva uppgörelser, och även vid

förhandlingar mellan enstaka parter söker den enskilde ofta stöd hos den

organisation han tillhör. Det är för övrigt icke blott på arbetsmarknaden

utan även på andra områden av det ekonomiska livet, som sammanslut­

nings- och enhetssträvanden gjort sig gällande.

Någon allmän lagstiftning angående föreningsrättens okränkbarhet eller

örn skyldighet för part att förhandla med motpartens organisation finnes

icke. Det har icke heller framträtt något starkare behov av eller allmännare

önskemål om en dylik lagstiftning. Med hänsyn härtill synes det befogat

att begränsa den förda diskussionen till uppdragstagare, vilkas ställning

synes likartad med arbetstagares.

Erfarenheten har givit vid handen, att dylika uppdragstagare i allmänhet

lia svårigheter att uppnå medinflytande vid fastställandet av för dem gäl­

lande arbetsvillkor. Arten av deras verksamhet torde i regel leda till att de

arbeta var för sig, och detta förhållande är givetvis ägnat att försvåra deras

fackliga organisering. Anslutningen till befintliga organisationer lär även

få anses relativt begränsad. Verksamhetens art erbjuder ej heller stora möj­

ligheter för effektiva stridsåtgärder. Strejker torde sålunda sällan med

framgång kunna genomföras, då användbara ersättare vanligen stå att

finna och knappast kunna hindras att träda i verksamhet. Försäljningsverk-

samhet torde också kunna i större eller mindre omfattning omläggas t. ex.

till att bedrivas genom annonsering eller korrespondens. För övrigt lära

ifrågavarande uppdragstagares organisationer ej ha lagt upp några strejk­

fonder. Verksam blockad av en firmas varor torde blott med svårighet

kunna åvägabringas. Uppdragstagarnas ställning är i nu förevarande av­

seenden lika svag som arbetstagarnas tidigare var. En sådan ordning kan

icke anses tillfredsställande ur samhällets synpunkt. För att uppdrags­

tagarna skola kunna uppnå en starkare ställning synes det nödvändigt, att

de i större utsträckning uppträda organisationsmässigt. Deras förenings-

och förhandlingsrätt har likväl mött motstånd, låt vara att den erkänts av

vissa kategorier huvudmän.

Vid angivna förhållanden finner socialstyrelsen skäl föreligga att utvidga

lagstiftningen om förenings- och förhandlingsrätt till att även omfatta nu

ifrågavarande uppdragstagare. En sådan utvidgning måste enligt styrelsens

mening anses stå i överensstämmelse med grunderna för lagen i fråga.

I samband härmed behandlar socialstyrelsen frågan om gränsdragningen

mellan de uppdragstagare, vilka böra erhålla förenings- och förhandlings­

rätt på grund av sin med arbetstagare likartade ställning, och övriga upp­

dragstagare. Styrelsen avvisar därvid möjligheten att spjälka upp upp­

dragstagarna i två grupper efter deras allmänna sociala och ekonomiska

ställning. Icke heller anser styrelsen att gränsen kan dragas efter det antal

huvudmän för vars räkning uppdragstagarna äro verksamma. Skiljelinjen

skulle då närmast bestämmas på det sättet, att en uppdragstagare, som före­

22

Kungl. Majus proposition nr 88.

emot uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna är väsentligen lik­

artat med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Socialstyrelsen gör härpå de övriga i den s. k. arbetsfredslagstiftningen

ingående lagarna till föremål för granskning i förevarande avseende och

finner att även därvidlag en liknande utvidgning av arbetstagarbegreppet

bör äga rum. Till motivering av denna sin uppfattning anför socialstyrelsen

i huvudsak följande.

Lagen om medling i arbetstvister. De organisationer av beroende upp­

dragstagare, som bildats, ha i regel utformat sin ideologi och taktik efter

mönster från fackföreningsrörelsen, och de hämta ofta uppslagen till sina

yrkanden från kollektivavtalen. Speciella problem möta visserligen, då er­

sättningen utgår i form av provision, men liknande specialproblem finnas

även för olika grupper av arbetstagare. I stort sett äro de beroende upp­

dragstagarnas intressen och problem desamma som arbetstagarnas. Under

sådana förhållanden synes det riktigt, att de få samma förhandlingsmöj­

ligheter som arbetstagare. De böra ha samma rätt att välja mellan olika

förhandlingsformer. Såväl lagen örn förenings- och förhandlingsrätt i dess

helhet som lagen örn medling i arbetstvister synes därför, i en eller annan

form, böra göras tillämplig jämväl å förhållandet mellan beroende upp­

dragstagare och deras huvudmän. Dessas inbördes tvister och vanliga

arbetstvister äro nära besläktade med varandra. Förlikningsmännen ha för

övrigt redan i vissa fall, då invändning angående deras behörighet ej gjorts,

med framgång medlat i tvister mellan uppdragsgivare och uppdragstagare.

Lagen örn särskilda skiljedomare i arbetstvister. Även om de av Kungl.

Maj:t jämlikt nämnda lag utsedda särskilda skiljedomarna endast i ringa

utsträckning anlitats, synes det dock lämpligt att i detta sammanhang ut­

vidga deras verksamhetsområde till att även avse tvister mellan sådana upp­

dragstagare och uppdragsgivare, vilkas förhållande till varandra, på grund

av de förras beroende ställning, är väsentligen likartat med förhållandet mel­

lan arbetstagare och arbetsgivare.

Lagen örn kollektivavtal. Då beroende uppdragstagare tillerkännas för­

enings- och förhandlingsrätt och offentlig medling äger rum mellan dem

och deras huvudmän kan det förutses, att i flera fall kollektiva uppgörelser

komma att träffas. Det synes därför vara skäl att utsträcka kollektivavtals­

lagens tillämpningsområde på samma sätt som föreslagits beträffande för­

enings- och förhandlingsrättslagen. Uppdragsgivare och sådana uppdrags­

tagare, vilkas ställning är väsentligen likartad med arbetstagares, skulle då

komma in under lagen. Deras kollektiva uppgörelser skulle vara underkas­

tade lagens formföreskrifter, och parterna skulle bliva förhindrade att vid­

taga stridsåtgärder i de fall, då detta är förbjudet enligt 4 § kollektivav­

talslagen. En sådan fredsförpliktelse synes befogad, då samhället ger sitt

stöd åt organisationsmässiga uppgörelser mellan parterna.

Lagen örn arbetsdomstol. Då kollektiva uppgörelser mellan uppdrags­

givare och beroende uppdragstagare föras in under kollektivavtalslagen.

böra även tvister angående dylika uppgörelser behandlas av arbetsdom­

stolen.

I utredningen göras även andra lagar av socialpolitisk innebörd till före­

mål för övervägande i förevarande avseende.

Kungl. Majlis proposition nr 88.

23

Lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och om försäkring för vissa

yrkessjukdomar bliva sålunda underkastade prövning härutinnan. Under

förmälan att från vissa merkantila mellanhänders sida önskemål uttalats, att

de måtte förås in under dessa lagar, framhåller socialstyrelsen därvid, att

lagarna byggde på den grundtanken, att en arbetsgivare skulle svara för att

arbetet bedreves på sådant sätt, att hans arbetare ej utsattes för fara att

träffas av olycksfall eller yrkessjukdom. Lagarna hade icke gjorts tillämp­

liga å arbetare, som utförde arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av

dem bestämdes. Då sådana arbetare ej vore försäkrade mot olycksfall i

arbete och yrkessjukdom, kunde det tydligen icke heller ifrågakomma att

tillerkänna uppdragstagare, som arbetade under självvalda förhållanden, nå­

gon ersättning enligt nämnda lagar.

1938 års semesterlag göres även till föremål för socialstyrelsens uppmärk­

samhet. Grundtanken i nämnda lag är, att en arbetstagare skall erhålla två

veckors semester årligen. Inom vissa verksamhetsområden utgår emellertid,

med hänsyn till arbetsförhållandenas natur, ingen semester utan blott

semesterlön. Sålunda stadgas i 9 § semesterlagen, att arbetstagare, som ut­

för arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan

anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, icke är

berättigad till semester utan endast till semesterlön. Till frågan om en even­

tuell utvidgning av arbetstagarbegreppet i semesterlagen anför social­

styrelsen:

Till stöd för tanken att också beroende uppdragstagare skulle tillerkännas

semesterrätt kan anföras att, då dessa arbeta under i stort sett samma för­

hållanden som arbetstagare, de även böra komma i åtnjutande av samma

förmåner. De få i ett stort antal fall anses lia samma behov av rekreation

som arbetstagare och synas då med samma rätt kunna framställa anspråk

på semester. Även om den ekonomiska ställningen växlar för olika grupper

uppdragstagare, måste dock ett mycket betydande antal sådana anses vara

i behov av semesterlön för att de skola lia möjlighet att låta sitt arbete ligga

nere någon tid eller anskaffa vikarie. Vissa sociala skäl tala således för att

beroende uppdragstagare böra tillerkännas semesterrätt.

Socialstyrelsen anmärker emellertid, att nu ifrågavarande uppdragstagare

i flertalet fall utförde sitt arbete under sådana förhållanden, att det ej kunde

anses tillkomma uppdragsgivarna att vaka över arbetets anordnande. Därest

semesterlagen skulle göras tillämplig å sådana uppdragstagare, skulle dessa

således i allmänhet, enligt 9 § i lagen, endast erhålla semesterlön. Det torde

icke vara lämpligt alt i detta sammanhang taga ställning till principfrågan

om utsträckning av semesterrätten till ytterligare områden, inom vilka den

medgivna rätten skulle få allenast ekonomisk betydelse. Med hänsyn härtill

syntes en utvidgning av semesterrätten till ifrågavarande uppdragstagare

tillsvidare böra anstå. Styrelsen fortsätter:

Såsom ovan framhållits måste det till stor del bliva en skälighetsprövning,

när det gäller att avgöra, vilka uppdragstagare som på grund av sin bero­

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

ende ställning böra likställas med arbetstagare. Gränserna mellan semester-

berättigade och icke semesterberättigade uppdragstagare skulle därigenom

bliva svävande. Frånvaron av skarpa gränser skulle leda till ett stort antal

tvister.

Det bör vidare framhållas, att det kunde bliva vissa svårigheter att und­

vika dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, om

semesterrätten gjordes beroende av en skälighetsprövning, som skulle göras

av flera myndigheter.

Vid ett vägande av skälen för och emot en utsträckning av den lagstad­

gade semesterrätten till att även omfatta beroende uppdragstagare finner

socialstyrelsen, att så starka skäl tala emot en sådan utsträckning, att det

icke för närvarande bör ifrågakomma att giva beroende uppdragstagare lag-

stadgad rätt till semester. Det synes tills vidare böra överlämnas åt par­

terna att genom sina organisationer söka nå fram till en lösning av spörs­

målet. En sådan lösning förhandlingsvägen underlättas, om de beroende

uppdragstagarnas organisationer tillerkännas förenings- och förhandlings­

rätt i enlighet med socialstyrelsens förslag.

Socialstyrelsen tillägger att sedan erfarenheter vunnits på denna väg, det

eventuellt senare kunde visa sig lämpligt, att statsmakterna ingrepe med

lagstiftning på området.

Beträffande den sociala skyddslagstiftningen i övrigt förklarar socialsty­

relsen att den ej syntes vara av större intresse för uppdragstagarnas del.

Socialstyrelsen ansåge sig därför i avseende å densamma icke behöva när­

mare ingå på frågan örn åstadkommande av rättslig likställighet mellan

vissa uppdragstagare och arbetstagare. En utsträckning av lagarnas till-

lämpningsområde torde för övrigt svårligen kunna genomföras utan att man

komme i strid med de principer, på vilka lagstiftningen byggde.

I 17 kap. A § handelsbalken tillerkännas, såsom ovan nämnts, arbets­

tagare i viss utsträckning förmånsrätt för sina lönefordringar. Beträffande

frågan, om denna förmånsrätt bör utsträckas till att även avse sådana an­

språk på provision och annan ersättning, vilka göras gällande av beroende

uppdragstagare, anför socialstyrelsen:

De borgenärer, som åtnjuta förmånsrätt enligt handelsbalken 17:4, er­

hålla vid konkurs betalning före nästan alla andra fordringsägare. En ut­

sträckning av denna förmånsrätt till nya grupper borgenärer kunde därför

få betänkliga konsekvenser. Den skulle leda till en försämring av rätts­

läget för övriga fordringsägare, bland annat samtliga inteckningshavare.

Förmånsrätten enligt handelsbalken 17:4 är en tyst förmånsrätt. Dess

förhandenvaro i ett enskilt fall blir icke synlig för tredje man genom någon

registreringsåtgärd eller genom någon överföring av besittningen till den

egendom, vari förmånsrätten kan göras gällande. En sådan besittningsöver-

föring vore för övrigt otänkbar, då förmånsrätten gäller i all gäldenärens

egendom. Med hänsyn till rättssäkerheten inom kreditlivet är det önskvärt,

att antalet tysta förmånsrätter begränsas i görligaste mån. Detta gäller

framför allt förmånsrätterna enligt handelsbalken 17:4 med deras synner­

ligen goda plats i förmånsrättsordningen.

Därest vissa uppdragstagare skulle komma i åtnjutande av förmånsrätt

enligt handelsbalken 17:4, skulle det till stor del bliva beroende på en skä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

25

lighetsprövning, vilka uppdragstagare som skulle få denna privilegierade

ställning. Skälighetsprövningen skulle innebära, att ett nytt osäkerhetsmo­

ment infördes på kreditlivets område. Detta synes icke vara lämpligt.

Den sociala och ekonomiska ställning, som beroende uppdragstagare in­

taga, är visserligen ofta svag, men detta kan icke åberopas som ett avgö­

rande skäl för att de skola tillerkännas förmånsrätt. Då skulle även andra

borgenärer på samma sociala och ekonomiska plan, t. ex. vissa leverantörer,

med lika rätt kunna kräva förmånsrätt för sina fordringar. Något sådant

har dock aldrig ifrågasatts.

De anförda skälen talade enligt socialstyrelsens åsikt så starkt emot en

utvidgning av förmånsrätten enligt 17 kap. 4 § handelsbaden, att styrelsen

icke ansåge sig kunna föreslå att beroende uppdragstagare tillerkändes så­

dan förmånsrätt.

Socialstyrelsen stannar sålunda vid att föreslå, att lagarna örn förenings-

och förhandlingsrätt, om medling i arbetstvister, om särskilda skiljedomare i

sådana tvister, om kollektivavtal och om arbetsdomstol göras tillämpliga å

förhållandet mellan uppdragsgivare och uppdragstagare i de fall, då upp­

dragstagarna intaga en så beroende ställning gentemot uppdragsgivarna,

att förhållandet mellan parterna är väsentligen likartat med förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Vad beträffar formen för den föreslagna lagstiftningen

påpekar socialstyrelsen att det, lagtekniskt sett, finnes olika huvudvägar att

välja mellan.

Styrelsen framhåller sålunda att en möjlighet vore, att lagarna gjordes

tillämpliga förutom å arbetstagare även å medlemmarna i sådana organisa­

tioner, vilka av viss myndighet godkänts som organisationer av beroende

uppdragstagare. En sådan konstruktion hade karaktären av en licenslag­

stiftning, som icke medförde någon generell utvidgning av lagarnas tillämp­

ningsområde. Uppdragstagare, som icke vöre medlemmar av godkänd orga­

nisation, skulle i så fall stanna utanför lagstiftningen. En fördel med licens­

vägen kunde vara, att det tydligare framginge, vilka uppdragstagare det i

stort sett bleve som berördes av lagstiftningen. Socialstyrelsen anser sig

emellertid böra avvisa licensvägen och anför till stöd för sin mening härut­

innan följande.

En förening av beroende uppdragstagare skulle enligt denna konstruktion

icke räknas som organisation av beroende uppdragstagare i lagens bemär­

kelse, såvida icke föreningen på förhand avgivit en förklaring, att den ville

anses som sådan, och vederbörande myndighet sedermera godkänt för­

eningen såsom organisation av beroende uppdragstagare. Därest fråga blott

varit örn en tillämpning av 3 kap. i förenings- och förhandlingsrättslagen,

skulle någon invändning av denna anledning icke lia kunnat göras mot en

sådan konstruktion. Starka skäl synas emellertid tala emot densamma,

såvitt fråga är örn den berörda lagstiftningen i övrigt. Samhällets intresse

av ett gott förhållande mellan parterna å arbetsmarknaden talar sålunda för

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

att kollektivavtalslagen bör göras tillämplig å varje avtal, som slutes mellan

uppdragsgivare och organisation av beroende uppdragstagare, utan hänsyn

till örn organisationan godkänts enligt den nya lagstiftningen eller ej. Då

vidare föreningsrätten enligt 1936 års lag främst är tänkt som ett skydd för

den enskilde, synes en beroende uppdragstagares intresse att tillhöra en

organisation, som tillvaratager gruppens intressen rörande arbetsvillkor och

förhållandet i övrigt till motsidan i uppdragsförhållandet, böra skyddas,

även om organisationen icke avgivit någon särskild viljeförklaring. Det bör

erinras därom, att en förening, som icke färdigbildats, icke kan avgiva någon

viljeförklaring. Den enskilde uppdragstagaren skulle sålunda i händelse av

en licenslagstiftning icke skyddas mot angrepp från motsidan, föranledda

av att han är verksam för bildande av en organisation av beroende upp­

dragstagare. Skyddet för föreningsrätten skulle således bliva ofullständigt.

Det bör vidare framhållas, att statens förlikningsman böra göras behöriga

att ingripa medlande jämväl vid tvister mellan uppdragsgivare och beroende

uppdragstagare, oavsett om de senares organisation blivit godkänd såsom

sådan. De särskilda skiljedomarna i arbetstvister synas likaledes böra få

sin kompetens utsträckt utan nu diskuterade begränsning.

Licensvägen synes därjämte kunna bliva föremål för kritik från en annan

synpunkt. Då en förening gör anspråk på att bliva erkänd såsom organisa­

tion av beroende uppdragstagare, kan den licensgivande myndigheten i all­

mänhet icke ingå på en prövning av varje enskild föreningsmedlems för­

hållande till sin huvudman. Myndighetens beslut i licensfrågan måste bygga

på den uppfattning av föreningsmedlemmarnas ställning, som myndigheten

erhåller genom en granskning av organisationens stadgar och bestämmel­

serna i vanligast förekommande kontraktsformulär, ävensom på de upp­

gifter angående medlemmarnas sociala och ekonomiska ställning samt

arbetsförhållanden, vilka lämnas av föreningen själv eller av organisationen

å motsidan. Det är — bortsett från mycket små organisationer — otänk­

bart, att samtliga föreningsmedlemmars rättsställning kan bliva föremål för

ett individuellt bedömande. Även om den licensgivande myndigheten icke

godkänner en förening förrän i dess stadgar intagits bestämmelser, som från

medlemskap utesluta uppdragstagare med en självständig ställning, kan det

dock lätt inträffa, att vissa föreningsmedlemmar icke intaga en lika bero­

ende ställning som majoriteten inom föreningen. Det synes icke vara för­

enligt med grunderna för den föreslagna lagstiftningen, om en dylik mino­

ritet, vars ställning faktiskt ej prövats av den licensgivande myndigheten,

utan vidare skulle räknas som beroende uppdragstagare och åtnjuta de för­

måner, som tillkomma sådana. Det kan vidare förekomma, att förenings­

medlemmarnas arbetsvillkor och ställning ändras, sedan föreningen god­

känts som organisation av beroende uppdragstagare. Ävenledes kunna nya

medlemmar vinna inträde i organisationen. Den licensgivande myndighe­

ten torde icke ha möjlighet att fortlöpande kontrollera föreningsmedlem­

marnas ställning. Myndigheten måste i allmänhet lita på de uppgifter, som

lämnas av föreningens styrelse. Riktigheten och fullständigheten av de läm­

nade uppgifterna torde svårligen kunna kontrolleras. Det är icke ens säkert,

att föreningens styrelse får kännedom om alla inträdda förändringar i med­

lemmarnas arbetsvillkor. Under sådana förhållanden synes det vara stri­

dande mot lagstiftningens grundtankar, om uppdragstagare, blott på den

grund att de äro medlemmar av viss organisation, skola räknas som lik­

ställda med arbetstagare. Medlemskapet utgör ingen garanti för att de vipp-

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

vägen skulle den erforderliga klarheten vinnas för parternas, deras organi­

sationers och medlingsorganens handlande.

Jag medgiver, att den kritik, som anförts mot licensvägen med hänsyn till

att skyddet för föreningsrätten därvid skulle bliva ofullständigt, kan äga

visst berättigande. Men enligt mitt förmenande måste detta skydd också

enligt majoritetsförslaget komma att i praktiken bliva bristfälligt, detta i

betraktande av den oklarhet beträffande lagstiftningens tillämpning, som

påpekats i föregående stycke. De kritiska synpunkter, som i övrigt anförts

mot licensvägen, synas mig övervärderade.

En generell utvidgning av lagarnas tillämpningsområde kan — påpekar

socialstyrelsen vidare — ske i två former. Antingen kunna de beroende upp­

dragstagarna föras in under arbetstagarbegreppet, vilket sker örn det stad­

gas, att de vid tillämpningen av nu ifrågavarande lagar skola anses som

arbetstagare, eller också kunna de likställas med arbetstagare utan att dock

räknas som sådana. Socialstyrelsen förordar den senare lösningen och an­

för till stöd därför följande.

Det är ett allmänt intresse, att gällande rättsregler örn möjligt äro klara

och otvetydiga. Icke blott jurister utan även lekmän böra kunna förstå

lagarnas innebörd. Men detta är icke möjligt eller försvåras i alla händel­

ser, om de juridiska begreppen icke äro entydiga. Begreppen arbetsgivare

och arbetstagare ha för närvarande icke den enhetliga innebörd, som vore

önskvärd. Det behöver blott erinras örn den olika tolkning, som begreppen

fått å ena sidan inom olycksfallsförsäkringslagens tillämpningsområde och

å andra sidan i rent civilrättslig lagstiftning. Denna bristande enhetlighet

har givit upphov till ett flertal tvister, som säkerligen hade kunnat und­

vikas, örn olika begreppsbestämningar hade kommit till användning. Den

rådande begreppsförvirringen skulle ytterligare förvärras, därest i nya sam­

manhang vissa uppdragstagare fördes in under arbetstagarbegreppet. En

sådan utveckling måste anses olycklig. Med hänsyn härtill synes det icke

böra ifrågakomma att låta de beroende uppdragstagarna räknas som arbets­

tagare.

Det återstår sålunda vägen att likställa de beroende uppdragstagarna med

arbetstagare utan att dock räkna dem som sådana. Denna linje torde giva

den tydligaste bilden av den ställning, som de beroende uppdragstagarna

föreslås skola erhålla. Den motverkar så långt sig göra låter den farliga

missuppfattningen, att beroende uppdragstagare i alla avseenden skulle

erhålla samma förmåner som arbetstagare. Det synes böra framhållas, att

en lösning av frågan enligt denna väg icke torde göra det nödvändigt för

de myndigheter, vilka skola handha tillämpningen av lagbestämmelserna,

att draga någon skarp gräns mellan beroende uppdragstagare och arbets­

tagare, örn en sådan gränsdragning skulle möta svårigheter. I tveksamma

fall synas myndigheterna kunna nöja sig med att fastslå att, därest ifråga­

varande personer icke kunna anses vara arbetstagare, de i varje fall dock

måste betraktas som beroende uppdragstagare och därför skola ha den

omtvistade rättigheten eller skyldigheten.

Även härvidlag föreligga skiljaktiga meningar inom socialstyrelsen. T. f.

generaldirektören Höjer och t. f. sekreteraren Wistrand äro nämligen av den

meningen att de beroende uppdragstagarna vid tillämpningen av ifråga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

29

varande lagar böra anses såsom arbetstagare. Till stöd härför framhålla

reservanterna bl. a. att de grupper, för vilka en tillämpning av de före­

slagna nya bestämmelserna komme att påkallas, till alldeles övervägande

del torde utgöras av personer, som stöde på gränsen mellan arbetstagare

och uppdragstagare. Enligt socialstyrelsens förslag skulle det därför i

många fall bliva nödvändigt för de lagtillämpande myndigheterna att göra

en dubbel gränsdragning. Socialstyrelsens majoritet hade visserligen fram­

hållit, att myndigheterna i tveksamma fall skulle kunna nöja sig med att

fastslå, att vederbörande personer i varje fall tillhörde endera av katego­

rierna arbetstagare eller beroende uppdragstagare. Den sålunda anvisade

vägen syntes redan av formella skäl föga tilltalande. I socialstyrelsens mo­

tivering hade mot den nu förordade lösningen anmärkts, att den skulle göra

det svårare för lekmannen att förstå lagtextens innebörd och leda till ökad

förvirring i fråga örn arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsens förslag med

sina tre kategorier skulle emellertid te sig betydligt mera svårbegripligt, i

varje fall just för lekmannen. Att man skulle få räkna med olika arbets-

tagarbegrepp vid tillämpningen av skilda lagar innebure icke någon nyhet

i svensk lagstiftning.

Socialstyrelsen upptager vidare till diskussion frågan örn särskilda åtgär­

der böra vidtagas för att erhålla en enhetlig praxis beträffande gränsdrag­

ningen mellan beroende och icke beroende uppdragstagare. Styrelsen under­

söker till en början, på vilka myndigheter det skulle ankomma att verkställa

gränsdragningen, samt anför härutinnan:

Det är först och främst arbetsdomstolen, som får göra en sådan gräns­

dragning i tvister angående kollektivavtal, i mål örn föreningsrätt samt i

fråga om förhandlingsrätt och förhandlingsskyldighet, då parterna äro upp­

dragsgivare och uppdragstagare. Vid en tillämpning av bestämmelserna i

3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt ävensom i vissa fall enligt

lagen om medling i arbetstvister får även socialstyrelsen taga ställning till

spörsmålet. Vidare kunna statens förlikningsmän och skiljedomarna i

arbetstvister komma i beröring med frågan. Gränsdragningen behöver där­

emot icke göras av de allmänna domstolarna, örn man bortser från de säker­

ligen mycket fåtaliga fall, då ett brott mot varselbestämmelserna i lagen om

förenings- och förhandlingsrätt och i lagen örn medling i arbetstvister blir

föremål för åtal.

Styrelsen fortsätter:

Då spörsmålet angående gränsen mellan olika grupper uppdragstagare så­

lunda kan komma upp inför flera myndigheter, är det viktigt att söka åstad­

komma en enhetlig praxis vid gränsdragningen. En möjlighet vore att kon­

centrera prövningen hos en enda myndighet. Då frågan örn uppdragstagar­

nas ställning bleve relevant i något sammanhang, skulle frågan brytas ut

och överlämnas till den centrala myndigheten. Dennas beslut angående

uppdragstagarnas ställning skulle sedan vara bindande för den andra myn­

digheten. Därest denna väg väljes, torde det vara lämpligast att överlämna

prövningen åt socialstyrelsen. Denna torde vara den myndighet, sorn har

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

de bästa förutsättningarna att göra den socialpolitiska skälighetsprövning.

varom här måste bliva fråga. Om ett mål angående förhållandet mellan

uppdragstagare och uppdragsgivare bomme upp inför arbetsdomstolen utan

att socialstyrelsen förut prövat frågan om uppdragstagarnas likställighet

med arbetstagare, skulle sålunda denna fråga överlämnas till socialstyrel­

sen för definitivt avgörande. Detta får emellertid den konsekvensen, att

arbetsdomstolen, även om den under den senare handläggningen av målet

finge inblick i förhållandena, som kunde antagas icke ha varit kända för

socialstyrelsen vid dess prövning, dock ovillkorligen skulle vara hunden av

styrelsens beslut. En sådan ordning synes icke vara lämplig. Det bör vidare

framhållas, att en tudelning av målet medför en tidsförlust, som kan bliva

betydande. Under sådana förhållanden bör en centralisering av prövningen

till en enda myndighet tillgripas endast om annan möjlighet att undvika

dualism icke finnes.

I själva verket synes det låta sig väl göra att överlämna åt varje myndig­

het, inför vilken frågan kommer upp, att själv avgöra, vilka uppdragstagare

som skola komma in under lagstiftningen. De båda myndigheter, som oftast

komma att få verkställa den skälighetsprövning, som ett sådant avgörande

innebär, nämligen socialstyrelsen och arbetsdomstolen, komma självfallet

att stå i nära kontakt med varandra, då en dylik fråga uppkommer.

Vid sitt ståndpunktstagande härutinnan har socialstyrelsen utgått från

att beroende uppdragstagare skola likställas med arbetstagare endast i de

avseenden, varom fråga är i de lagar som ingå i arbetsfredslagstiftningen.

Styrelsen påpekar emellertid att, därest bestämmelserna i semesterlagen

eller i 17 kap. 4 § handelsbaden erhölle en utsträckt tillämpning, spörs­

målet örn gränsdragningen skulle så ofta komma upp inför allmän dom­

stol att det, för undvikande av dualism, kunde bliva nödvändigt att centra­

lisera den individuella prövningen.

Vad beträffar det tekniska genomförandet av förevarande lagrevision be­

rör socialstyrelsen först frågan, om de beroende uppdragstagarnas rätts­

ställning bör regleras genom en separat lagstiftning eller om bestämmelser

i ämnet kunna införas i de lagar, som beröra arbetstagarnas ställning. Sty­

relsen framhåller att den senare lösningen syntes vara den enklaste och

därjämte den mest naturliga, då det i båda fallen vore samma intressen och

synpunkter, som bure upp lagstiftningen. Med den lagtekniska utformning,

som socialstyrelsens förslag fått, syntes det icke heller finnas någon risk, att

allmänheten skulle bibringas den uppfattningen, att uppdragstagarna vore

arbetstagare och i allo skulle åtnjuta samma förmåner som sådana.

Socialstyrelsen förordar på grund härav att i förenings- och förhand­

lingsrättslagen, kollektivavtalslagen och lagen örn medling i arbetstvister

införes en bestämmelse, att vad i nämnda lagar är stadgat om arbetsgivare

och arbetare (arbetstagare) skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

uppdragsgivare och uppdragstagare i de fall, då uppdragstagarna intaga

en så beroende ställning gentemot uppdragsgivarna, att förhållandet mellan

parterna är väsentligen likartat med förhållandet mellan arbetsgivare och

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

gium har vid sitt utlåtande fogat yttranden från samtliga handelskainrar

med undantag av handelskammaren i Visby.

Tillfälle att yttra sig över utredningen har bereus åtskilliga sammanslut­

ningar m. fl.; och hava följande begagnat sig däi-av, nämligen svenska ar­

betsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges köp­

mannaförbund, Sveriges grossistförbund, jordbruksmaskinföreningen, sven­

ska ^^arbetsgivareföreningen, föreningen skogsarbeten, Sveriges skogs­

ägareförbund, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, tidningarnas

arbetsgivareförening, landsorganisationen i Sverige, riksförbundet lands­

bygdens folk, tjänstemännens centralorganisation, svenska handelsagenters

förening, Sveriges bensinhandlares riksförbund, handelsombudens fackför­

bund och föreningen Sveriges aktiva handelsresande. De sammanslutningar

m. fl. vilka icke begagnat sig av erbjudet tillfälle till yttrande äro: Göte­

borgs köpmäns arbetsgivareförbund, Värmlands och västra Bergslagens

skogsarbetsgivareförening, svenska lasttrafikbilägareförbundet, aktiebolaget

samorganisation, musiketablissementens förening, fullmäktige för svenska

handelsresandeföreningar och jordbruksmaskinförsäljarnas riksförening.

Riksförsäkringsanstalten har — under erinran örn att olycksfallsförsäk­

ringslagen och arbetarskyddslagen vore föremål för översyn, den förra av

socialvårdskommittén och den senare av 1938 års arbetarskyddskommitté —

förklarat att det remitterade förslaget i övrigt icke föranledde något riks-

försäkringsanstaltens yttrande. 1942 års semesterkommitté har yttrat sig i

ärendet endast i vad avser tillämpningsområdet för semesterlagen.

Arbetsrådets yttrande är icke enhälligt; två av ledamöterna ha nämligen

åberopat det yttrande som avgivits av svenska arbetsgivareföreningen, me­

dan två andra ledamöter uttalat sin anslutning till landsorganisationens ut­

låtande.

Jordbruksmaskinföreningen förklarar i sitt utlåtande allenast att den i

allo ansluter sig till de av Stockholms handelskammare anförda syn­

punkterna.

Den i socialstyrelsens utredning framförda huvudprincipen att

arbetsfredslagstiftningen även bör ha avseende å upp­

dragstagare i mera beroende ställning har uttryckligen bi­

trätts eller lämnats utan erinran av ordföranden i arbetsdomstolen, arbets-

rÖdet, försäkringsrådet, domänstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrel­

serna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län,

Sveriges köpmannaförbund, landsorganisationen, riksförbundet landsbyg­

dens folk, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges bensinhandlares

riksförbund, handelsombudens fackförbund och föreningen Sveriges aktiva

handelsresande. Några handelskammare, såsom handelskamrarna i Göte­

borg och Sundsvall, ha även tillstyrkt eller lämnat utan erinran en lagstift­

ning efter de av socialstyrelsen uppdragna huvudlinjerna.

34

Kungl. Majlis proposition nr 88.

traktar man honom såsom arbetstagare, oaktat man samtidigt medger att

den juridiska person eller den fysiska person i förmånligare social ställning,

som åtagit sig ett alldeles likartat arbete, icke kan vara att betrakta såsom

arbetstagare utan måste vara självständig företagare.

Frågan huruvida en person är arbetstagare eller självständig företagare

har i en mängd fall av olika rättsliga anledningar kommit under arbets­

domstolens prövning. Då det i de flesta fall ytterst varit fråga om, huruvida

de av ett anställningsförhållande följande rättsverkningarna kunnat åbe-

pas mot viss person eller eventuellt göras gällande i hans konkurs, är det

självklart, att arbetsdomstolen till grund för sina avgöranden måst lägga

det civilrättsligt betonade arbetstagarbegreppet.

Även om det sålunda från civilrättslig utgångspunkt kan vara nödvändigt

att frånkänna personer arbetstagarställning, oaktat de både allmänt sett och

i fråga om utförandet av det särskilda arbetet kunna vara lika osjälvstän­

diga och beroende som en arbetstagare i juridisk mening, så skall därmed

ingalunda förnekas, att personer i denna ställning socialpolitiskt kunna

vara i behov av ett skydd för sina intressen i samma former, som gälla för

arbetstagare i egentlig mening. Jag tänker då särskilt på deras intresse av

att genom organisation och därav betingad förhandlingsmöjlighet söka för­

bättra sin ställning.

Överståthållarämbetet understryker att, såsom framhållits vid frågans

behandling inom socialstyrelsen, de yrkesgrupper, som komma att beröras

av de nya bestämmelserna, till övervägande del torde utgöras av personer,

som stå på gränsen mellan arbetstagare och uppdragstagare. Då arbets­

tagarbegreppet icke hade en enhetlig innebörd i svensk rätt, torde redan nu

medlemmarna av en del av de berörda yrkesgrupperna i vissa avseenden

— exempelvis när det gällde införsellagens tillämpning — betraktas som

innehavare av tjänst eller anställning, oaktat de enligt socialstyrelsens eller

arbetsdomstolens avgöranden icke ansetts som arbetstagare enligt de ifråga­

varande lagarna. Länsstyrelsen i Kronobergs lån framhåller att, vid bedö­

mande av frågan om lämpligheten att utsträcka dessa lagars giltighetsom­

råde att omfatta även förhållandet mellan ifrågavarande yrkesgrupper och

dessas uppdragsgivare, hänsyn icke endast borde tagas till uppdragstagar­

nas beroendeställning utan jämväl till allmänna sociala och ekonomiska

synpunkter. Ur arbetsmarknadssynpunkt torde man kunna räkna med att

en blivande konjunkturväxling skall medföra ökade svårigheter för dessa

yrkesutövare att bedriva sin verksamhet.

Sveriges köpmannaförbund anser den föreslagna lagstiftningen utgöra ett

betydelsefullt och värdefullt komplement till lagstiftningen i förenings- och

förhandlingsrättsliga frågor och hälsar med tillfredsställelse, att de beroende

uppdragstagarna genom den föreslagna lagstiftningen erhålla det skydd,

som enligt förbundets uppfattning bör tillkomma dem. Handelsombudens

fackförbund hälsar även med glädje förslaget att ändra förenings- och för­

handlingsrättslagen på denna punkt. Efter att ha erinrat om att arbets­

domstolen genom några domar — berörda i redogörelsen här ovan — i prin­

cip förklarat förbundets medlemsflertal, symaskinsagenterna, vara själv­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

detsamma gäller de flesta av de uppräknade yrkeskategorier, vilka social­

styrelsen anser böra bedömas efter samma normer. En handelsagents eller

en restaurangmusikers prestationer äro till övervägande del så beroende av

individuella förutsättningar, av kunnande eller energi i arbetet samt av den

tid, som nedlägges på detsamma, att en kollektiv reglering av arbetsvill­

koren icke synes lämplig.

Det kan visserligen icke förnekas att utvecklingen visat tendenser till en

utvidgning av området för tillämpligheten av lagstiftningen på detta om­

råde. Såsom ett exempel kan nämnas att skogskörare i Norrbottens län i

stor utsträckning anslutit sig till skogs- och flottningsarbetarförbundet och

på denna väg fått sina mellanhavanden med arbetsgivarna reglerade och

tvister avgjorda av arbetsdomstolen. Andra exempel på en sådan utveck­

ling angivas i utredningen. Länsstyrelsen är emellertid av den uppfatt­

ningen, att lagstiftningen icke på detta område bör gå utvecklingen i för­

väg. I vissa fall kunde detta leda till icke önskvärda konsekvenser för de

yrkesutövare förslaget avser att gynna. Företag som baserat sin försälj­

ningsorganisation på agenter skulle, om de därigenom undginge de olägen­

heter som förslagets genomförande kan tänkas medföra för dem, lätt kunna

övergå till en annan organisationsform.

Svenska handelsagenters förening hemställer även att förslaget måtte re­

mitteras till ytterligare utredning. Föreningen — som understryker önsk­

värdheten av att på legislativ väg skapa en starkare ställning för agenten

i förhållande till hans huvudman — anser sig emellertid lia funnit, att varje

försök härtill, liksom även socialstyrelsens förslag, resulterade i eller i allt

fall medförde risk för att huvudmännen lade örn sin försäljningsverksamhet.

Resultatet skulle alltså kunna bli icke blott att en stor kategori företagare

bleve arbetslös utan också en fördyring av de varor, vars försäljning agen­

terna förmedlat. Sådana erfarenheter hade gjorts bland annat i Italien vid

försök att reglera rättsförhållandet mellan agenter och huvudmän på lik­

artat sätt som nu föreslagits. Det förefölle som om förslagsställaren icke

heller helt beaktat huvudmännens möjligheter att ändra kontrakten. Örn

icke reha godtycket skulle få spela en roll, torde i praktiken lagarna icke

kunna göras tillämpliga om kontraktet formellt tillerkände agenten en fri

och oberoende ställning. Genom att åt praxis överlätes avgörandet av

huvudspörsmålet — nämligen örn uppdragstagaren intager en beroende

ställning och alltså faller under ifrågavarande lagstiftning — skulle en

rättsosäkerhet inträda som komme att bestå under lång tid och inverka

menligt på handeln inom berörda områden. -—- I detta sammanhang må

nämnas att Sveriges bensinhandlares riksförbund —- som enligt vad förut

nämnts tillstyrkt lagstiftningsåtgärd i enlighet med socialstyrelsens förslag

— ur synpunkter, likartade dem som framförts av svenska handelsagenters

förening, ifrågasatt om lagändringarna icke borde utsträckas till att omfatta

alla uppdragstagare, oavsett om de intoge en beroende ställning eller ej.

Tidningarnas arbetsgivareförening förklarar att, även om föreningen icke

i och för sig hade något att invända mot en viss begränsad utvidgning av

38

Kungl. Majlis proposition nr 88.

stordrift, som i stort sett varit utmärkande för utvecklingen under de se­

naste decennierna. I själva verket är emellertid icke arbetstagarbegreppet

på detta sätt fixerat, utan man måste räkna med att detsamma liksom övriga

juridiska begrepp erhållit förändrat innehåll i anslutning till den fortgående

ekonomiska och sociala utvecklingen. Socialstyrelsens förslag innebär emel­

lertid, att vissa kategorier uppdragstagare, som ostridigt falla utanför det

varje tid gällande arbetstagarbegreppet och således äro att beteckna såsom

självständiga företagare, skola med avseende på tillämpningen av ifråga­

varande lagar behandlas såsom arbetstagare. Dessa kategorier betecknas i

förslaget såsom »beroende uppdragstagare». Därmed avses främst vissa

handelsagenter, vissa sådana handelsresande och platsförsäljare, som icke

äro anställda i huvudmannens tjänst, samt vissa försäkringsagenter, annons­

ombud och inkasserare, som icke äro anställda i huvudmannens tjänst, men

även vissa andra kategorier exempelvis restaurangmusiker (kapellmästare

med eget kapell). Man kan enligt föreningens mening med skäl fråga sig.

om det ur samhällets synpunkt kan te sig såsom ett önskemål, att dessa

grupper skola genom lagstiftning erhålla stöd av staten för sina organisa-

tionssträvanden. Jämväl andra grupper synas under sådana förhållanden

enligt föreningens mening kunna göra gällande dylika anspråk med visst

fog, exempelvis småhandlande och vissa leverantörkategorier, överhuvud

taget torde med den fortskridande samhällsutvecklingen nästan alla grup­

per i samhället känna sig mer eller mindre beroende i förhållande till andra

grupper.

Arbetsgivareföreningen framhåller även att också ur lagstiftningsteknisk

synpunkt en väsentlig invändning syntes kunna riktas mot förslaget.

Arbetstagarbegreppet vore i vårt land icke i lag bestämt, och det torde väl

icke heller kunna komma att lagstiftningsvägen fixeras, förrän i samband

med en allmän lagstiftning örn arbetsavtal. Det måste då anses egendomligt

att, innan arbetstagarbegreppet vore i lag fixerat, i lagstiftningen förklara,

att vissa kategorier skulle anses såsom arbetstagare. Föreningen efterlyste

vidare en inventering av de villkor, varunder de omförmälda yrkesutövarna

dreve sin verksamhet. Den undersökning, som socialstyrelsen i detta av­

seende gjort, lämnade blott ett allmänt intryck av att förhållandena på om­

rådet vore mycket olikartade. Man lämnades i stor ovisshet örn, vilka kate­

gorier den ifrågavarande lagstiftningen egentligen komme att omfatta. Ett

genomförande av förslaget skulle — fortsätter arbetsgivareföreningen —

också stöta på stora praktiska svårigheter. Detta berodde ytterst på att de

grupper, som den föreslagna lagstiftningen toge sikte på, vore mycket hete­

rogena. Inom handelsresandekåren funnes sålunda personer med mycket

stark bundenhet till ett företag samtidigt som där funnes personer, som vöre

ytterligt fria i förhållande till sina uppdragsgivare. Där funnes personer

med mycket höga inkomster, men även andra i tämligen låga inkomstlägen.

Mellan dessa kategorier funnes alla gradationer.

Handelns arbetsgivareorganisation håller före att för ifrågavarande grup­

per av beroende uppdragstagare behovet av en lagstiftning på det hela

taget måste vara relativt ringa. Under sådana omständigheter måste det

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

arbetstagare och självständiga företagare kan göras. Faran med uttrycks­

sättet »väsentligen likartad» är den, att detta begrepp endast kan tillämpas

av offentliga myndigheter, ej av de enskilda organisationerna.

Föreningen skogsarbeten och försäkringsbolagens förhandlingsorganisa­

tion motivera sina avstyrkanden därmed, att de föreslagna lagändringarna

vöre onödiga eller saknade intresse inom de av nämnda sammanslutningar

representerade verksamhetsområdena. Den förstnämnda föreningen fram­

håller därvid bl. a. att här ifrågavarande lagar ansetts tillämpliga beträf­

fande av hästägare utfört körningsarbete i skogsbruket i Norrland och

Dalarna.

Sveriges skogsägareförbund förmenar, att förhandlings- och avtalsväsen-

det inom skogsbrukets arbetsmarknad redan vore i praktiken ordnat beträf­

fande alla slag av arbetare på det sätt, som förenings- och förhandlings­

rättslagen åsyftade. Några grupper »beroende uppdragstagare», vilka nu

skulle sakna möjlighet till förhandling örn kollektivavtal, funnes ej inom

skogsbruket. Såvitt förbundet kunde finna saknade därför den föreslagna

lagändringen praktiskt intresse för skogsbruket.

Beträffande vägen för ernående av likställighet mellan

ifrågavarande uppdragstagare och vanliga arbets­

tagare hyser arbetsrådet — vilket såsom förut nämnts anser att upp­

dragstagarna böra omfattas av arbetsfredslagstiftningen — vissa betänklig­

heter mot att företaga en lagändring. Genomförandet av en sådan kunde

innebära, att därigenom bleve fastslaget, att begreppet arbetstagare respektive

arbetare i de sociala arbetarskyddslagama (i vidsträckt bemärkelse) vöre ali

fatta i civilrättslig betydelse. Ett strängt fasthållande vid nämnda tolkning

kunde emellertid för ifrågavarande lagars del i vissa fall icke vara skäligt

utan tvärtom anses strida mot dessa lagars syften, övervägande skäl syntes

tala för att begreppet arbetstagare respektive arbetare i den sociala arbetar-

skyddslagstiftningen — häri inbegripet förenings- och förhandlingsrättsla­

gen — genom praxis erhölle den utformning, som för varje lags del kunde

anses motsvara lagens syften. De fördelar, som vunnes med ett sådant till­

vägagångssätt, syntes överväga den olägenhet ur synpunkten av rättens en­

het, som härigenom uppstode, nämligen att arbetstagarbegreppet företedde

vissa smärre avvikelser i fråga örn sin innebörd vid tillämpningen av olika

lagar.

.-

Socialstyrelsens förslag i fråga om vilka uppdragstagare som

i stort sett skola likställas med arbetstagare har för­

anlett vissa uttalanden.

Landsorganisationen — som inom arbetslagstiftningen särskiljer å ena si­

dan arbetsfredslagstiftningen, väsentligen hänförande sig till fackliga orga-

nisationsintressen, samt å andra sidan arbetarskyddslagstiftningen, inriktad

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

fördel av att även denna minoritet blir inbegripen i lagens tillämpningsom­

råde. I motsatt fall är det fara värt att ett sådant mindretal kan komma att i

avtalshanseende utgöra en farlig konkurrens till de beroende uppdragsta­

garna, vilket väl knappast torde vara lagstiftarnas avsikt. Det saknas visst

icke tendenser som peka mot ett överlåtande av försäljningsuppdragen till

mera välsituerade företag och då kan det ju tänkas att lagstiftningen icke

utgör det skydd, som avsetts. Den tänkta utvecklingen kan icke anses som

självskriven, men erfarenheten stöder oss i vårt antagande att den ligger

inom ramen för det möjliga.

Svenska handelsagenters förening framhåller att missförhållandena inga­

lunda inskränkte sig till de socialt sämst ställda agenterna. Det vore exem­

pelvis icke ovanligt att, sedan en agent genom stora insatser av kapital och

arbete lyckats introducera en ny vara på marknaden, huvudmannen uppsade

avtalet för att pressa provisionssatsen. Likaledes förekomme ofta att en

agent, som innehaft endast en agentur, uppsades utan varsel, då han började

åldras. Örn hänsyn icke skulle tagas endast till vederbörande agents sociala

och ekonomiska standard, måste alltså ett betydligt större antal av agenter

än de socialstyrelsen haft för ögonen anses såsom »beroende uppdrags­

tagare».

Spörsmålet huruvida även andra sociallagar än de som

ingå i arbets f redslagstiftningen böra omfattas av

lagstiftningsåtgärden beröres i flera yttranden. Arbetsdomstolens

ordförande uttalar sin anslutning till socialstyrelsens tankegång jämväl här­

utinnan. Svenska arbetsgivareföreningen och svenska lantarbetsgivareför­

eningen biträda också uttryckligen socialstyrelsens mening härvidlag. 1942

års semesterkommitté anser, såsom i det följande kommer att något närmare

beröras, att tillämpningsområdet för semesterlagen icke bör utvidgas i den

ordning socialstyrelsen föreslagit beträffande arbetsfredslagstiftningen.

Kommerskollegium, vilket såsom förut nämnts hemställt att hela frågan

skall göras till föremål för ytterligare utredning, anser att därvid ånyo bör

beaktas örn icke vissa ytterligare lagar borde göras tillämpliga på ifrågava­

rande persongrupper.

Landsorganisationen anför — efter att ha erinrat örn att arbetstagarbe-

greppet i lagarna örn arbetarskydd, skogshärbärgen och olycksfallsförsäk­

ring i praxis givits en vidare tillämpning än som anses följa av allmänna

civilrättsliga grunder — följande.

Den praxis, som sålunda utbildats, kan landsorganisationen icke anse stå

i strid mot en förnuftig tolkning av arbetstagarbegreppet. Det följer härav

att landsorganisationen, vad skyddslagstiftningen angår, icke kan finna en

utvidgning av lagarnas tillämpningsområde i den form socialstyrelsen för

arbetsfredslagstiftningens del föreslår påkallad. I de fall en uppdragstagare

faktiskt i förhållande till huvudmannen intar en ställning väsentligen lik­

artad med den som utmärker arbetstagarna i förhållande till arbetsgivarna,

är han att anse som arbetstagare och detta i varje rättsligt hänseende. Det

44

Kungl. Mcij:ts proposition nr 88.

tidigt med att de gjordes tillämpliga å arbetare, som utförde arbetet i sitt

hem eller å självvalt arbetsställe.

Tanken att genomföra en legal utvidgning av arbetstagarbegreppet även

beträffande semesterlagen avvisas såsom nyss nämnts av 19i2 års

semesterkommitté i dess yttrande i det föreliggande ärendet. Kommittén har

sedermera avgivit betänkande med förslag till ändrad semesterlagstiftning

(S. O. U. 1944: 59), vari bl. a. föreslås att den för förvärvande av semester­

rätt enligt gällande lag stadgade karenstiden örn 180 dagar nedsättes till 30

dagar. Härigenom skulle bl. a. stora yrkesgrupper, som hittills icke om­

fattats av semesterlagen, komma i åtnjutande av semesterersättning. I sam­

band därmed föreslår kommittén särskilda anordningar beträffande utbetal­

ningen av semesterersättningen, varigenom viss garanti skulle erhållas för

att denna verkligen komme till åsyftad användning.

Semesterkommittén vidhåller i betänkandet den ståndpunkt som kommit­

tén i sitt ovan berörda remissyttrande intagit till frågan örn en legal utvidg­

ning av semesterlagens arbetstagarbegrepp. Att utsträcka semesterlagens gil­

tighetsområde till att avse även sådana personer, som ur olika synpunkter

klart vore att betrakta såsom självständiga företagare, kunde enligt kom­

mitténs mening uppenbarligen icke komma i fråga. Spörsmålet örn utvidg­

ning av semesterlagens tillämpningsområde begränsade sig därför till den

personkrets, beträffande vilken tvekan kunde råda om den skulle hänföras

till den ena eller den andra kategorien. Kommittén anför härom:

Bland de yrkesutövare, som omfattas av socialstyrelsens utredning, fin­

nas personer med mycket olika ekonomisk och social ställning samt olika

beroendeställning i förhållande till huvudmännen. Klientelet är således myc­

ket heterogent. Detta gäller såväl de merkantila mellanhänderna som övriga

här avsedda uppdragstagare. Med hänsyn till de synnerligen mångskiftande

yrkesområden och förhållanden, om vilka torde bli fråga, synes det knap­

past vara möjligt att erhålla en godtagbar legal definition, varav i varje

särskilt fall skulle framgå, till vilken kategori vederbörande vore att hän­

föra. En lagregel av det innehåll socialstyrelsen ansett kunna upptagas i

vissa lagar, vilka avse förhållanden vari de stridiga intressena huvudsak­

ligen företrädas av organisationerna på arbetsmarknaden, skulle därför, örn

den gjordes tillämplig beträffande semesterlagen, vilken gäller förhållanden

mellan enskilda parter, lätt komma att föranleda tvistigheter, och antalet

tvister skulle givetvis bli större, i den mån möjligheterna att förvärva rätt

till semester ökas genom nedsättning i kravet på viss längre tids fortlöpande

anställning hos samma arbetsgivare. Med hänsyn till att semesterlagen där­

jämte är en lag, med vilken olika domstolar — såväl allmän domstol som

arbetsdomstolen — komma i kontakt, är faran för en oenhetlig rättstill-

lämpning uppenbarligen stor.

Kommittén tillägger att vissa av de nu antydda olägenheterna måhända

skulle bortfalla, därest vid uppkommen tvist örn semesterlagens tillämp­

ningsområde avgörandet i detta hänseende överlämnades åt en administra­

46

Kungl. Majus proposition nr 88.

sig i stället så, att dessa i regel, oberoende av om de åtnjuta semesterrätt eller

icke, under en längre eller kortare tid varje år koppla av från arbetet. Han­

delsresandeyrket är så ansträngande att utan en dylik avkoppling arbetet i

längden bleve lidande. Även en icke semesterberättigad handelsresande är

därför tvungen att taga sig ledigt. Då detta emellertid för honom medför en

kännbar inkomstminskning, är det givet, att han ofta icke har råd att under

ledigheten bereda sig den rekreation, som vore önskvärd och vartill möj­

lighet förefunnes, örn han åtnjöte semesterlön.

Därest de beroende uppdragstagarna erhölle semesterrätt, får man själv­

klart räkna med, att dessa i enstaka fall kunna komma att betrakta semes­

terrätten som en ren lönefyllnad och underlåta att skaffa sig erforderlig le­

dighet för vila. Risken för att semesterförmånen sålunda i undantagsfall kan

komma alt missbrukas bör rimligen icke få tillmätas någon avgörande be­

tydelse, då det gäller att bedöma frågan örn eventuell rättslig likställighet i

semesterrättshänseende mellan beroende uppdragstagare och arbetstagare i

civilrättslig mening. Dylikt missbruk förekommer ju även från de senares

sida och var förutsett redan vid semesterlagens utarbetande.

17 kap. 4§ handelsbaden bör, enligt den mening som uttalats

av handelsombudens fackförbund och föreningen Sveriges aktiva handelsre­

sande, ändras så att där avsedd förmånsrätt även medgives beroende upp­

dragstagare. Fackförbundet anser att farhågan för ett nytt osäkerhetsmo­

ment på kreditlivets område överdrivits. Föreningen framhåller:

Faran för att en vidgad tillämpning av förmånsrätten skulle få icke önsk­

värda konsekvenser på kreditlivets område torde icke böra överskattas. De

fordringar, som här komma i fråga, avse i allmänhet endast lägre belopp.

Vidare lämnas i 17 kap. 13 § handelsbalken ett korrektiv mot att förmåns­

rätter enligt 17 kap. 4 § skola orsaka vådor för vissa sämre förmånsrätter,

däribland den vid fastighetsinteckning gällande förmånsrätten. Det må slut­

ligen också påpekas, att förmånsrätten enligt 17 kap. 4 § handelsbalken tidi­

gare utsträckts utan skada för kreditlivet. Så skedde exempelvis 1891, då för­

månsrätt tillerkändes arbetare, vilka på grund av ett mera tillfälligt arbets

avtal utfört arbete åt gäldenären (»annan arbetare»).

Förmånsrättsordningen är uttryck för lagstiftarens uppfattning örn vilket

företräde vissa fordringar förtjäna framför andra. Allteftersom denna lag­

stiftarens uppfattning skiftar från tid till annan, ändras eller kompletteras

förmånsrättsordningen. Innan så sker, överväger lagstiftaren självklart, vilka

verkningar den påtänkta åtgärden kan få för kreditlivet, samt söker finna en

lösning, som å ena sidan motsvarar lagstiftai’ens åsikt örn den rätta struk­

turen av förmånsrättsordningen och å andra sidan åstadkommer minsta

möjliga rubbningar i det läge, som kreditlivet anpassat sig efter. Om nu lag­

stiftaren i likhet med socialstyrelsen håller före, att de beroende uppdrags­

tagarna intaga en ställning, som är väsentligen likartad med en arbetstaga­

res i civilrättslig mening, torde lagstiftaren tillika vara av den uppfattningen,

att de beroende uppdragstagarna äro förtjänta av samma ställning i för-

månsrättshänseende som arbetstagare i civilrättslig mening. Något skäl var­

för lagstiftaren i så fall skulle underlåta att tillerkänna de beroende upp­

dragstagarna samma förmånsrätt som arbetstagare finnes icke. Hänsynen

till kreditlivets ostördhet kan ju rimligtvis ej få sträcka sig så långt, att lag­

stiftaren ser sig hindrad vidtaga åtgärder, som påkallas ur allmänna rätt­

visesynpunkter.

Kungl. Majlis proposition nr 88.

47

Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter om medgivande av för­

månsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken för de beroende uppdragstagarna

verkligen skulle medföra några större faror för osäkerhet på kreditlivets

område. Centralorganisationen ville emellertid icke framföra något yrkande

på denna punkt. Svenska handelsagenters förening anser också det vara en

brist i förslaget att frågan örn tillämpligheten av 17 kap. 4 § handelsbalken

icke undersökts mera ingående.

Vidkommande formen för de beroende uppdragstagar­

nas inneslutande under den ifrågavarande lagstift­

ningen äro meningarna hos de hörda myndigheterna och sammanslut­

ningarna synnerligen divergerande.

Vad först beträffar frågan om de angivna lagarna skola göras generellt

tillämpliga på beroende uppdragstagare eller örn — såsom en reservant inom

socialstyrelsen ansett -— för tillämpningen skall uppställas den förutsätt­

ningen att vederbörande organisationer äro i viss ordning registrerade (li­

censvägen) har den förra vägen uttryckligen givits företräde av länsstyrel­

sen i Uppsala län, tjänstemännens centralorganisation, handelsombudens

fackförbund och föreningen Sveriges aktiva handelsresande. Nämnda läns­

styrelse anser att det borde ifrågakomma att åvägabringa ett licensförfa­

rande allenast för att få auktoritativt avgjort om en förening av uppdrags­

tagare skulle anses bestå av beroende sådana. Ett dylikt förfarande borde då

enligt länsstyrelsens mening avse prövning av varje anmäld förenings för­

handlingskapacitet, men frågan härom vore svårbedömlig och torde kräva

sin särskilda utredning. Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att

licensvägen skulle medföra komplikationer i de fall, då de beroende upp­

dragstagarna vöre medlemmar i sådana organisationer som huvudsakligen

bestode av egentliga arbetstagare. Handelsombudens fackförbund understry­

ker att vid licensvägen skyddet för föreningsrätten skulle bliva ofullständigt.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande håller före att det ganska kort

tid efter det lagarnas tillämpningsområde utsträckts skulle föreligga så

många avgöranden från myndigheternas sida att praxis kunde lämna erfor­

derlig ledning åt den av lagarna berörda allmänheten.

Ett registreringssystem förordas däremot av arbetsdomstolens ordförande.

Denne framhåller, att den av socialstyrelsens majoritet föreslagna vägen vore

behäftad med vissa svagheter, framför allt bestående i den ovisshet som

skulle komma att föreligga beträffande rättsläget. Å andra sidan vöre svå­

righeterna att genom ett registreringsförfarande skapa garanti för att alla

medlemmar i en organisation tillhörde kategorien beroende uppdragstagare

oöverstigliga; i många fall vore det för övrigt varken praktiskt eller skäligt

att uppställa krav på enhetliga organisationer. Arbetsdomstolens ordförande

ifrågasätter örn icke lagarnas tillämpning utanför de verkliga arbetstagarnas

krets borde göras beroende av en registrering av de organisationer, som för

48

Kungl. Majas proposition nr 88.

sina medlemmars räkning ville göra anspråk på de förmåner, som lagarna

kunde skänka. Denna registrering skulle dock icke avse att framtvinga full­

ständigt enhetliga organisationer. Registreringen skulle hava till syfte att

konstatera, att organisationen omfattade en icke alltför liten grupp av be­

roende uppdragstagare. Därjämte skulle genom registreringen kunna fram­

tvingas stadgebestämmelser för organisationen, som reglerade de olika med­

lemsgruppernas inflytande på den inre behandlingen av frågor, som rörde

lagarnas tillämpning. Genom registreringen skulle däremot icke möjligheten

avskäras, att frågan örn medlemmarnas egenskap av beroende uppdrags­

tagare eller icke bleve föremål för prövning i särskilda fall, då frågan bleve

aktuell.

Licensvägen —■ vilken i de flesta yttrandena synes hava givits den inne­

börd som arbetsdomstolens ordförande ansett vara den lämpligare — har

vidare förordats av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings och

Kalmar län, handelns arbetsgivareorganisation, Svenska handelsagenters

förening och Sveriges bensinhandlares riksförbund. Svenska arbetsgivare­

föreningen och svenska lantarbetsgivareföreningen ha även givit licensvägen

visst företräde. Till förmån för registreringsanordningen har av de nämnda

myndigheterna och organisationerna i allmänhet anförts att nämnda anord­

ning vore erforderlig för att skapa stadga och säkerhet beträffande den ifrå­

gavarande lagstiftningens omfattning, helst som svårighet förelåge att i lag­

texten precisera begreppet beroende uppdragstagare. Länsstyrelsen i Jön­

köpings län framhåller att några olägenheter för de berörda grupperna icke

behövde föranledas av ett system, som förutsatte prövning och godkännande

av organisationer med uppgift att utöva förhandlingsrätt. Det skulle tvärt­

om komma att främja en rationell utveckling av föreningsväsendet bland

dem.

I detta sammanhang må nämnas att arbetsdomstolens ordförande även

framfört ett ändringsförslag, avseende att inrymma möjlighet att genom

organisationsbeslut och därpå följande bekräftelse från uppdragsgivarsidan

i kollektivavtal göra kollektivavtalet bindande även för andra medlemmar än

de beroende uppdragstagarna. Därigenom skulle man till en början vinna

den fördelen, att kollektivavtalet kunde göras bindande för alla medlem­

marna i sådana fall, då detta framstode såsom en nödvändighet. Men vi­

dare minskades antalet fall av svävande bundenhet och därav föranledda

tvister. Slutligen kunde på denna väg framtvingas ett utträde ur organisa­

tionen av sådana medlemselement, som i själva verket stöde helt främmande

för de uppgifter organisationen betraktade som sina väsentliga.

Vad beträffar frågan örn de beroende uppdragstagarnas likställighet med

de egentliga arbetstagarna skall i lagtexten angivas på det sätt socialstyrel­

sens majoritet föreslagit — vad i lagarna är stadgat om arbetstagare skall

äga motsvarande tillämpning beträffande ifrågavarande uppdragstagare —

50

Kungl. Majlis proposition nr 88.

Från några håll har ifrågasatts om icke i förevarande fall speciallagstift­

ning borde tillgripas. Kommerskollegium framhåller sålunda att tanken på

en speciell förhandlingslagstiftning för ifrågavarande persongrupper icke

varit under närmare omprövning. Länsstyrelsen i Jönköpings lån anser

att, med hänsyn till faran för att arbetstagarbegreppet blir ytterligare till­

trasslat och då det här är fråga örn enstaka grupper, det lämpligaste för­

faringssättet borde vara att i en speciallagstiftning tillgodose det omedelbara

behovet av förhandlingsrätt utan hopblandning med den allmänna, för

arbetstagare gällande lagstiftningen. Skånes handelskammare, vilken såsom

förut nämnts avstyrker lagstiftningsåtgärd, anser att, om sådan likväl anses

böra företagas, det måtte ske i form av separat lagstiftning, vid vilken hän­

syn toges till de speciella förhandlingsproblem, som kunna komma i fråga

för berörda grupper. Handelskammaren i Karlstad förordar även separat

lagstiftning.

Landsorganisationen anser att frågan, huruvida de ifrågavarande lagarna

kunna göras tillämpliga endast genom de av socialstyrelsen föreslagna reg­

lerna (utan ändring eller komplettering i vissa delar av de materiella be­

stämmelserna), syntes påkalla närmare undersökning; med hänsyn till den

relativt ringa medlemsomslutningen hos uppdragstagarnas organisationer

kunde t. ex. regeln i 10 § andra stycket 4) lagen örn förenings- och för­

handlingsrätt icke anses väl avpassad.

Emot socialstyrelsens uppfattning att någon ändring i lagen om arbets­

domstol icke vöre erforderlig, eftersom nämnda domstols behörighet skulle

följa omedelbart av den föreslagna ändringen i kollektivavtalslagen, har

arbetsdomstolens ordförande uttalat att han, utan att vilja förneka den hu­

vudsakliga riktigheten av denna uppfattning, dock skulle vilja ifrågasätta,

huruvida icke för tydlighetens skull en ändring också borde göras i lagen

om arbetsdomstol, särskilt med hänsyn till bestämmelsen i 13 § tredje

stycket.

Departementschefen.

Socialstyrelsens förevarande utredning har verkställts i anledning av ett

åt styrelsen av Kungl. Maj:t lämnat uppdrag att undersöka spörsmålet örn

erforderliga åtgärder för ernående av rättslig likställighet i olika avseenden

mellan handelsagenter och s. k. provisionsresande, å ena, samt arbetstagare,

å andra sidan. Under utredningen har styrelsen funnit rättvisesynpunkter

påkalla att likställigheten, i den mån den läte sig genomföra, åvägabringa­

des icke allenast i vad avsåge berörda merkantila mellanhänder utan även i

fråga örn andra uppdragstagare vilka intoge en så beroende ställning gent­

emot uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna vore väsentligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

51

likartat med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag finner

denna socialstyrelsens uppläggning av problemet välbetänkt.

Begreppet arbetstagare (arbetare) är, såsom av redogörelsen här ovan

framgår, icke entydigt i svensk rätt. Redan i texten till olika lagar, avseende

arbetsrätten eller vad därmed sammanhänger, bär arbetstagarbegreppet, i

den mån det närmare definierats, icke sällan erhållit en skiftande bestäm­

ning, i det att under detsamma hänförts eller därifrån uteslutits en eller flera

kategorier. Vad som i här förevarande avseende tilldrager sig särskilt intresse

är alt gränsdragningen mellan begreppen arbetstagare och självständiga

företagare icke genomförts likformigt inom olika lagstiftningsområden.

Det närmare uppdragandet av sistnämnda skiljelinje har verkställts av

de domstolar och andra myndigheter som haft att tillämpa de särskilda la­

garna. Myndigheterna lia därvid i allmänhet icke ägt någon säkrare grund

för bedömningen av begreppen i tillgängliga lagmotiv. Den i det föregående

lämnade översikten över praxis utvisar att myndigheterna som regel varit

benägna att giva arbetstagarbegreppet en vidare innebörd allteftersom lag­

stiftningen i fråga haft ett starkare betonat socialt syfte. Detta framträder

särskilt vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen. Här ha försäk-

ringsmyndighetema — i formellt avseende onekligen i viss motsättning till

de i lagen givna begreppsbestämningarna men å andra sidan med stöd av-

uttalanden av särskilda utskottet vid 1916 års riksdag liksom av avgöranden

i högsta domstolen — fört in under arbetstagarbegreppet icke obetydliga

grupper yrkesutövare som efter strikt civilrättslig bedömning skulle varit

att anse såsom självständiga företagare. Även vid tolkningen av arbetstagar­

begreppet i fråga örn vissa andra lagar av socialpolitisk karaktär, såsom arbe­

tarskyddslagen, skogshärbärgeslagen och lagen örn arbetstidens begränsning,

lia myndigheterna icke ansett sig alltför hårt bundna av civilrättsliga normer.

Vad beträffar förenings- och förhandlingsrättslagen och de lagar som i

övrigt ingå i den s. k. arbetsfredslagstiftningen är att märka, att socialstyrel­

sen tidigare givit arbetstagarbegreppet enligt förstnämnda lag en tämligen

vidsträckt innebörd. En sammanslutning av bensinstationsföreståndare har

.sålunda på sin tid, efter anmälan jämlikt 3 kap. 8 § förenings- och förhand­

lingsrättslagen, av socialstyrelsen godtagits såsom huvudorganisation av

arbetstagare; över registreringen anförda besvär ogillades av regeringsrät­

ten. Sedermera förklarade emellertid arbetsdomstolen i en år 1938 meddelad

dom — beslutad med fyra röster mot tre — att de ifrågavarande yrkes­

utövarna i allmänhet icke kunde anses såsom arbetstagare; socialstyrelsen

avförde i anledning därav organisationen ur registret. Såsom en följd av ut­

gången i nämnda mål liksom av några av arbetsdomstolen sedermera med­

delade domar med likartad innebörd har socialstyrelsen i fortsättningen vid

behandlingen av ärenden, fallande inom området för berörda lagstiftning,

utgått från ett arbetstagarbegrcpp som haft en mot dessa judiciella avgöran­

den svarande snävare omfattning.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Ur de synpunkter, som ligga till grund för arbetsfredslagstiftningen, synes

det likväl icke vara nödigt att densamma begränsas till att omfatta endast

arbetstagare i strängt civilrättslig mening. Då det ekonomiska livet i allmän­

het torde vara bäst betjänt av att intressekonflikter lösas förhandlings- eller

förlikningsvägen, torde det tvärtom vara ur samhällelig synpunkt angeläget,

att denna fredsbefrämjande lagstiftning spänner över ett något vidare om­

råde. Jag finner det därför lämpligt att sådana grupper av uppdragstagare,

som i realiteten gentemot sina huvudmän intaga en beroendeställning av

samma art som de egentliga arbetstagarnas, erhålla lagligt skyddad för­

enings- och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen jämväl i öv­

rigt göres tillämplig på deni. Därigenom komma också dessa uppdragstagare

att, såsom det synes välbehövligt, få ökade möjligheter att organisations-

vägen hävda sina intressen vid uppgörelser om löne- och arbetsvillkor.

För ernående av detta resultat synas lagstiftningsåtgärder vara erforder­

liga. Innan jag övergår att dryfta spörsmålet huru en lagstiftning i ämnet

lämpligen bör utformas, vill jag något beröra frågan huruvida en motsva­

rande legal utvidgning av arbetstagarbegreppet bör vidtagas även utom om­

rådet för arbetsfredslagstiftningen.

Utan att i princip ställa mig avvisande mot en sådan utvidgning, vilken

närmast skulle avse arbetstagarbegreppet enligt olycksfallsförsäkringslagen,

semesterlagen och 17 kap. 4 § handelsbaden, anser jag likväl att utvidg­

ningen icke nu bör äga rum. Vid nämnda ståndpunktstagande har jag sär­

skilt samrått, vad semesterlagen beträffar, med statsrådet Erlander, som nu­

mera handlägger ärenden rörande sagda lag, samt, vad angår 17 kap. 4 §

handelsbaden, med chefen för justitiedepartementet. I fråga örn lagtillämp­

ningen i här förevarande avseende inom de nyssberörda tre rättsområdena

vill jag i övrigt göra följande uttalanden.

Olycksfallsförsäkringslagen, vilken såsom förut nämnts för närvarande

är under överarbetning, omsluter redan enligt praxis stora grupper av de

ifrågavarande uppdragstagarna. I ett remissutlåtande ha uttalats farhågor

att en legal komplettering av arbetstagarbegreppet i arbetsfredslagstiftningen

skulle kunna föranleda en annan, snävare praxis vid tillämpningen av

olycksfallsförsäkringslagen liksom av arbetarskyddslagen. Det lärer dock ej

föreligga någon risk härför, i synnerhet icke om den lagtekniska väg för

utvidgningen av arbetsfredslagstiftningen följes, som jag i det följande vill

förorda.

Vad semesterlagen beträffar har man — i viss mån i anslutning till utta­

landen därom i den proposition vari förslaget till nämnda lag framlades —

ansett sig böra nära anknyta till det i enlighet med allmänna civilrättsliga

regler utformade arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsen har vid sin utred­

ning funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde

i nu förevarande avseende icke bör äga rum. Samma ståndpunkt har inta­

gits av 1942 års semesterkommitté, som emellertid ifrågasätter om icke ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

53

vecklingen numera gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en

något vidare omfattning än praxis för närvarande ger detsamma. Kommittén

understryker i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huru­

vida någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga

föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse ej tillerkännes

något visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse

förelåge, borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara av­

görande, utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen

och det sätt på vilket denna tillämpades.

Jag vill uttala min anslutning till den mening i fråga om tillämpningen av

semesterlagen, varåt semeslerkommittén sålunda givit uttryck. I samband

härmed vill jag även understryka att utvidgningen av arbetstagarbegreppet

inom arbetsfredslagstiftningen torde komma att föra med sig att det blir lät­

tare för de yrkesutövare varom här är fråga att vinna gehör för sina berät­

tigade krav på semester; dessa komma nämligen att erhålla ökad tyngd då de

framställas förhandlingsvägen genom vederbörandes organisationer. Sedan

erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats bör, därest det visar sig

erforderligt, frågan örn lagstiftningsåtgärd på detta område ånyo upptagas.

Vad slutligen beträffar spörsmålet om beredande av förmånsrätt i konkurs

enligt 17 kap. 4 § handelsbaden för de beroende uppdragstagarnas löneford-

ringar vill jag omnämna att, enligt vad jag inhämtat, det frågekomplex

som innefattas i 17 kap. 4 § handelsbaden är föremål för utredning inom

justitiedepartementet. Utredningen har föranletts bl. a. av de i riksdagens

skrivelser nr 287/1935 och 96/1938 berörda problemen om skyddet för bygg­

nadsarbetarnas lönefordringar. Vid utredningen torde även det här förelig­

gande spörsmålet bliva föremål för uppmärksamhet. Då jag, såsom nyss

nämnts, ej anser mig böra förorda någon lagändring härvidlag i nu före­

varande sammanhang, kan jag emellertid icke underlåta att påpeka att ej

heller det å allmänna civilrättsliga grundsatser fotade arbetstagarbegreppet

— till videt domstolarna närmast torde anknyta vid tillämpningen av be­

rörda lagrum — kan antagas vara för alla tider till sitt innehåll fixerat;

jämväl nämnda begrepp torde kunna förändras, bland annat under infly­

tande av den sociala och samhällsekonomiska utvecklingen.

I samband härmed må erinras om att i yttrandena från bl. a. vissa grup­

per handelsagenter uttalats farhågor för att den ifrågasatta lagstiftningen

kunde komma att medföra att uppdragsgivarna lade örn sin försäljnings-

verksamliet med risk för alt bemälda yrkesutövare bleve arbetslösa. Därest,

såsom av mig i det föregående förordats, utvidgningen begränsas till att avse

allenast arbetsfredslagarna, synes dock lagstiftningsåtgärden knappast komma

att av uppdragsgivarna uppfattas såsom innebärande något för dem särskilt

betungande. Risk torde därför knappast föreligga att nyssnämnda farhågor

skulle besannas. Bensinhandlarnas riksförbund har ifrågasatt örn man icke,

54

Kungl. Muj:ts proposition nr 88.

för att undvika att huvudmännen till skada för de beroende uppdragstagarna

koncentrerade sin verksamhet till större, ostridigt fullt självständiga merkan­

tila mellanhänder, borde låta lagextensionen avse alla uppdragstagare, alltså

även dem, som intoge en fullt oberoende ställning. Att av nämnda anledning

tillgripa en så långt gående åtgärd torde av skäl som nyss nämnts icke vara

erforderligt. Ej heller eljest har behov visats föreligga att utvidga området

för arbetsfredslagstiftningen till att omfatta andra uppdragstagare än sådana

som intaga en beroende ställning av samma art som en vanlig arbetstagares.

Vad härefter beträffar formen för den av mig förordade lagstiftnings­

åtgärden må till en början framhållas att tillskapandet av något slags spe­

ciallagstiftning för de ifrågavarande kategorierna icke synes motiverat. Den

önskade utvidgningen av arbetstagarbegreppet torde i stället lämpligen böra

ernås genom att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, en kompletterande före­

skrift intages i de särskilda arbetsfredslagarna. Tillräckliga skäl synas icke

heller föreligga att begagna den av en reservant inom socialstyrelsen för­

ordade licensvägen, innebärande att förevarande lagstiftning skulle bliva

tillämplig på beroende arbetstagare endast under förutsättning att registre­

ring skett av vederbörande organisation. Väl måste medgivas att den av

socialstyrelsen lämnade definitionen på de här berörda yrkesgrupperna —

vilken definition synes böra i huvudsak godtagas — lämnar rum för viss

osäkerhet. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår

råder emellertid redan nu en liknande oklarhet beträffande skiljelinjen mel­

lan arbetstagare och självständiga företagare. Härtill kommer att den kom­

pletterande definitionen i viss mån kommer att vara en anvisning om att

man vid gränsdragningen mera skall beakta föreliggande faktiska förhållan­

den än brukade juridiska beteckningar. Emot licensvägen kan för övrigt den

invändningen resas att föreningsrätten, i vad denna innebär frihet att bilda

eller medverka vid bildandet av en organisation, icke blir skyddad örn nämnda

väg beträdes. Skyddet skulle nämligen icke komma att inträda förrän orga­

nisationen registrerats på sätt nyss nämnts och detta kan åter uppenbarligen

icke ske innan den nått en viss grad av fullgångenhet. Framhållas må här

jämväl att därest en organisation av beroende uppdragstagare önskar be­

gagna sig av den i 3 kap. förenings- och förhandlingsrättslagen stadgade

förhandlingsproceduren — en anordning som i nu förevarande sammanhang

tilldragit sig särskild uppmärksamhet — förutsättningen därför är att orga­

nisationen blivit vederbörligen registrerad hos socialstyrelsen. Här må även

i förbigående påpekas att ett av arbetsdomstolens ordförande framfört för­

slag, enligt vilket möjlighet skulle tillskapas att göra kollektivavtal bindande

även för andra medlemmar av en organisation än de beroende uppdrags­

tagarna, synes falla utom ramen för den nu föreliggande lagstiftningsupp-

giften. Denna fråga bör följaktligen icke upptagas i nu förevarande sam­

manhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

55

De beroende arbetstagarna böra, såsom förut nämnts, indragas under nu

ifrågavarande författningsområde genom en i respektive lagar lämnad för­

klaring. Denna förklaring kan angiva antingen, såsom socialstyrelsens majo­

ritet föreslagit, att vad i lagarna är stadgat örn arbetstagare skall äga mot­

svarande tillämpning i fråga om berörda uppdragstagare, eller också, såsom

en minoritet inom styrelsen förordat, att de beroende uppdragstagarna vid

tillämpningen av lagarna skola anses såsom arbetstagare. Om man härvid­

lag väljer den ena eller andra vägen synes mig vara en fråga av övervägande

formell natur. Då lagstiftningsåtgärden avser att konstatera att vissa yrkes­

grupper skola inom detta lagstiftningsområde betraktas såsom arbetstagare,

vill jag emellertid förorda den av minoriteten, med instämmande i flera

remissyttranden, föreslagna linjen. Till mitt ståndpunktstagande härutinnan

har även den omständigheten bidragit, att det föreligger en, om ock ringa,

risk att den andra vägen skulle kunna föranleda till antagandet att, då man

inom annan sociallagstiftning använder arbetstagarbegreppet, åt detta nöd­

vändigtvis måste givas det snävare civilrättsliga innehållet.

Förutom i de av socialstyrelsen angivna författningarna, nämligen lagarna

om förenings- och förhandlingsrätt, örn kollektivavtal, örn medling i arbets­

tvister samt om särskilda skiljedomare i sådana tvister, torde ändring böra

ske även i lagen örn arbetsdomstol. I sistnämnda lag ingår nämligen en

del bestämmelser där arbetstagar- respektive arbetsgivarbegreppet icke alls

eller endast ofullständigt anknyter till kollektivavtalsbegreppet.

Då socialstyrelsen berört frågan, om icke arbetsdomstolen borde ha sär­

skild sammansättning vid handläggningen av mål angående de beroende

uppdragstagarnas förhållanden, vill jag erinra örn att bestämmelserna rö­

rande arbetsdomstolens sammansättning vid behandlingen av frågor rörande

privatanställda äro föremål för översyn genom särskild sakkunnig, tillkallad

enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943. Vid nämnda översyn

komma givetvis även konsekvenserna av nu ifrågavarande lagstiftningsåtgärd

att vinna beaktande.

Av landsorganisationen har ifrågasatts örn de materiella bestämmelserna

i nu förevarande lagar kunna anses i allo avpassade även för de ifråga­

varande uppdragstagarna. En granskning av de skilda bestämmelserna har

emellertid givit vid handen, att några särskilda svårigheter icke torde

uppkomma vid lagtillämpningen vad beträffar omförmälda yrkesgrup­

per. Den av landsorganisationen i detta sammanhang särskilt omnämnda

regeln i 10 § andra stycket lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, inne­

bärande att alltför obetydliga organisationer icke äga påfordra att få opar­

tisk ordförande utsedd av socialstyrelsen, bör upprätthållas även i fråga

örn uppdragstagarna. Att märka är emellertid att socialstyrelsen härvidlag

äger en diskretionär prövningsrätt; linner styrelsen att sådan ordförande

bör utses även örn organisationens medlemsantal är mindre än i nyss­

nämnda föreskrift angives — något som måhända understundom kan visa

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

sig behövligt och lämpligt just i de fall varom här är fråga — lärer styrelsen

icke underlåta att handla i enlighet därmed.

I det föregående har jag, i likhet med vad som skett vid den tidigare be­

handlingen av detta lagstiftningsärende, betecknat ifrågavarande yrkes­

utövare såsom uppdragstagare. Med denna benämning torde emellertid en­

ligt sedvanlig juridisk terminologi närmast avses sådana syssloman eller om­

bud, som behandlas i 18 kap. handelsbanken; dessa intaga regelmässigt en

mer eller mindre markerad förtroendeställning. Enligt allmänt språkbruk

plägar åter med uppdrag avses mera tillfälliga eller mindre omfattande upp­

gifter. Med hänsyn härtill synes benämningen icke böra användas i lag­

texten för att angiva de nu avsedda yrkesgrupperna.

I enlighet med det förut sagda ha inom socialdepartementet utarbetats

förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936

(nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt;

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245)

örn medling i arbetstvister;

3) lag angående ändrad lydelse av lagen den 28 maj 1920 (nr 248) örn

särskilda skiljedomare i arbetstvister;

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253)

örn kollektivavtal; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

örn arbetsdomstol.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets yttrande över nyss­

nämnda fem lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas ge­

nom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande nied de vid propositionen fogade lagförslagen,

har här uteslutits.

•

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

57

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 6 februari

1945.

Närvarande:

regeringsrådet

K

ellberg

,

justitieråden

G^uldberg,

*

E

kberg

,

S

antesson

.

Enligt lagrådet den 20 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

4 januari 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936

(nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt;

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn

medling i arbetstvister;

3) lag angående ändrad lydelse av lagen den 28 maj 1920 (nr 248) örn

särskilda skiljedomare i arbetstvister;

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253)

om kollektivavtal; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

örn arbetsdomstol.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrätts­

rådet I. A. Lindell.

Lagrådet yttrade:

Med de föreliggande lagförslagen avses att inom arbetsfredslagstiftningens

område bereda vissa kategorier av uppdragstagare en bättre ställning. De

skola sålunda enligt förslagen erhålla skydd för föreningsrätten samt möj­

lighet- att förhandla och ingå kollektivavtal. Denna reform synes väl grun­

dad. Rättvisan kräver, alt uppdragstagare, som befinna sig i huvudsakligen

samma ställning som egentliga arbetstagare, erhålla enahanda möjligheter

som dessa all tillvarataga sina intressen.

Den allmängiltiga formuleringen av förslagen — vilken med hänsyn till

sältet för reformens genomförande torde vara ofrånkomlig — synes kunna

föranleda viss tvekan rörande lagstiftningens räckvidd. Med anledning av

Bihang till riksdagens protokoll 1045. 1 sami. Nr 88.

5

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

tillägget till lagen om kollektivavtal kan det frågas, om ett kollektivavtal,

som är att tillämpa även å annan än organiserad arbetstagare, skall följas

jämväl beträffande den, som utan att tillhöra den avtalsslutande arbetstagar­

organisationen tillfälligt åtagit sig att såsom självständig företagare svara

för utförande av visst arbete inom det av kollektivavtalet reglerade området

och som till uppdragsgivaren intager en beroende ställning av väsentligen

samma art som en arbetares, och om således förhållandet mellan kontra­

henterna, oberoende av det träffade entreprenadavtalet, skall regleras enligt

kollektivavtalets normer. Vidare uppkommer spörsmålet, huruvida i fall,

då en uppdragstagare intager en beroende ställning och således skall anses

såsom arbetare, även hos honom anställda medhjälpare skola betraktas så­

som arbetstagare hos uppdragsgivaren samt följaktligen ha anspråk på lön

av uppdragsgivaren och icke av den, hos vilken de tagit anställning. Märkas

bör härvid, att då såsom föredragande departementschefen framhållit någon

legal utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde i detta avseende icke

kommer att föreslås, de nämnda medhjälparna, därest uppdragstagaren en­

ligt allmänna rättsregler är att anse såsom självständig företagare, i

semesterhänseende äga vända sig endast mot honom. De resultat, som skulle

följa av ett jakande svar på de framställda frågorna, äro icke tillfredsstäl­

lande och betingas ej heller av syftet med den nya lagstiftningen. Lagrådet

förutsätter därför, att när fråga uppkommer, huruvida någon skall anses

såsom självständig företagare eller arbetstagare, och spörsmålet icke skall

direkt bedömas enligt arbetsfredslagarna eller därmed likställda författ­

ningar av social natur, frågan skall med beaktande av föreliggande tolk-

ningsmoment avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser.

Därest den föreslagna reformen anses böra medföra ändring även i lagen

örn arbetsdomstol, synes det erforderliga stadgandet böra införas på annan

plats i lagen än nu föreslagits. Stadgandet passar mindre väl i 1 §, som i

övrigt föreskriver, att en arbetsdomstol skall finnas, och anger domstolens

kompetens. Föreskriften i ämnet torde böra upptagas under särskilda be­

stämmelser i slutet av lagen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

59

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 feb­

ruari 1945.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson^, ministern för utrikes ärendena

G

unther^, stats­

råden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

igforss

, M

öller

, S

köld

, Q

uensel

,

B

ergquist

, D

omö

, G

jöres

, E

werlöf

, H

ubbestad

, O

hlin

, E

rlander

,

D

anielson

, A

ndrén

.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, jordbruks- och han­

delsdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möl­

ler, lagrådets den 6 februari 1945 avgivna utlåtande över de den 20 januari

1945 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr

506) örn förenings- och förhandlingsrätt;

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn

medling i arbetstvister;

3) lag angående ändrad lydelse av lagen den 28 maj 1920 (nr 248) örn sär­

skilda skiljedomare i arbetstvister;

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253) örn

kollektivavtal; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) örn

arbetsdomstol.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Lagrådet har bl. a. framhållit att den allmängiltiga formuleringen av för­

slagen — vilken med hänsyn till sättet för reformens genomförande torde

vara ofrånkomlig — syntes kunna föranleda viss tvekan rörande lagstift­

ningens räckvidd. Efter att hava berört två särskilda tolkningsspörsmål, för­

klarar lagrådet, att lagrådet förutsatte, att när fråga uppkomme, huruvida

någon skulle anses såsom självständig företagare eller arbetstagare, och

spörsmålet icke skulle direkt bedömas enligt arbetsfredslagarna eller därmed

likställda författningar av social natur, frågan skulle med beaktande av före­

liggande tolkningsmoment avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser. Utan

att taga ställning till de av lagrådet särskilt berörda tvenne tolkningsfrå­

gorna, vilka torde böra bedömas av de lagtillämpande myndigheterna under

beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständigheterna,

vill jag för egen del understryka, att här förevarande lagstiftningsåtgärder

endast lia avseende å förhållanden vilka omedelbart regleras i de av and-

60

Kungl. Majlis proposition nr SS.

ringsförslagen berörda lagarna. Såsom av den i ärendet tidigare lämnade

redogörelsen framgår, lia emellertid likartade grundsatser redan sedan länge

vunnit tillämpning inom lagstiftningsområden där det sociala syftet är

starkt betonat, såsom inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och

arbetarskyddslagstiftningen. I den mån man kommer över på den egentliga

privaträttens områden måste däremot angelägenheten av klarhet och stabilitet

tala emot en analog tillämpning av de principer som nu förordas vad beträf­

far arbetsfredslagstiftningen. På sådana gränsområden mellan den offent­

liga och privata rätten som representeras av exempelvis semesterlagen torde

bedömandet i det särskilda fallet kunna komma att influeras av förelig­

gande omständigheter av social natur.

Vidare har lagrådet uttalat, att det erforderliga kompletterande stadgandet

i lagen om arbetsdomstol icke borde såsom föreslagits införas i 1 §, vilken i

övrigt föreskreve, att en arbetsdomstol skulle finnas, och angåve domstolens

kompetens, utan i stället upptagas under särskilda bestämmelser i slutet av

lagen. Då det emellertid kan vara en fördel att ifrågavarande stadgande er­

håller en likartad placering i samtliga de lagar, som ingå i förevarande lag­

komplex, samt stadgandet i sakligt hänseende åtminstone indirekt berör det

avsnitt av arbetsdomstolslagen i vilket 1 § ingår — nämnda avsnitt handlar

enligt detsamma åsatt rubrik örn arbetsdomstolens sammansättning — anser

jag att stadgandet bör bibehållas på den plats det erhållit i det remitterade

förslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslagen måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda­

möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposi­

tion av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

■Jan-Erik Stenius.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945

418815