2

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Sammanfattning.

Det vid förevarande proposition fogade förslaget till lag om sambruks­

föreningar avser att giva rättsliga grunder för ekonomiska föreningar, som

avse gemensamt jordägande och sambruk. Lagförslaget ansluter sig nära

till 1911 års lag om ekonomiska föreningar. Från denna lag företer förslaget

dock åtskilliga avvikelser, vilka betingats av sambruksföreningarnas sär­

egna natur.

För drivande av gemensamt jordbruk skall enligt förslaget tillskapas en

särskild typ av ekonomisk förening, kallad sambruksförening. En sådan

förening skall kunna bildas antingen av grannar i en by, vilka samman-

skjuta sina ägor och överlåta dessa på föreningen, eller ock genom att ett

antal lantarbetare eller andra i jordbruk kunniga personer bilda en för­

ening, som förvärvar eller arrenderar en större jordegendom för gemen­

samt bruk. Föreningarna skola centralt registreras hos lantbruksstyrelsen.

För registrering fordras bland annat, att en ekonomisk plan för föreningens

verksamhet antagits. Planen skall i samband med registreringen hos lant­

bruksstyrelsen underkastas en saklig granskning ur jordbruksekonomisk

synpunkt.

Medlemmarna i en sambruksförening skola vara såväl berättigade som

förpliktade att själva deltaga i jordbruksarbetet. I lagförslaget uppställes i

anslutning härtill det kompetenskravet på medlemmarna, att dessa skola

vara kunniga i jordbruk eller äga annan för verksamheten erforderlig yr­

keskunskap.

Lagförslaget förutsätter bokföringsskyldighet för sambruksförening samt

upptager särskilda regler om fondbildning och vinstutdelning. Lantbruks­

styrelsen förutsättes skola utfärda instruktion för revisor i sambruksför-

ening samt öva viss tillsyn däröver, att en betryggande revision åvägabringas.

Förslaget till lag om sambruksföreningar föranleder vissa smärre änd­

ringar i andra lagar, bland annat en ändring i 1 § bokföringslagen. I sam­

band härmed föreslås ytterligare en ändring i nämnda lagrum. Enligt detta

åligger bokföringsskyldighet bland annat den som yrkesmässigt driver verk­

samhet såsom advokat. Stadgandet avser självfallet icke blott ledamöter av

advokatsamfundet. Genom nya rättegångsbalken ha emellertid samfunds-

ledamöterna fått ensamrätt till advokatnamnet. Ifrågavarande bestämmelse

har därför omarbetats så, att bokföringsskyldighet skall åligga den som yr­

kesmässigt driver advokat- eller likartad verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

3

Förslag

till

Lag

om sambruksföreningar*

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Förening med ändamål att bereda medlemmarna utkomst genom att å

fastighet, som föreningen förvärvat eller av kronan arrenderat, låta med­

lemmarna bedriva gemensamt jordbruk och annan i samband därmed stå­

ende verksamhet (föreningsjordbruk), må kunna i enlighet med vad i denna

lag sägs varda registrerad såsom sambruksförening.

Såsom sambruksförening må med tillstånd av Konungen eller, efter Ko­

nungens förordnande, av lantbruksstyrelsen jämväl registreras förening

med ändamål att å fastighet, som föreningen arrenderat av annan än kro­

nan, låta medlemmarna bedriva föreningsjordbruk.

2

§■

För sambruksförenings förbindelser häfta allenast föreningens tillgångar,

förfallna men ej guldna insatser och andra avgifter inräknade. I föreningens

stadgar må ej meddelas bestämmelse, att medlemmarna åtaga sig person­

lig ansvarighet för föreningens förbindelser.

*3 §•

Sambruksförening skall i nedan angivna hänseenden stå under tillsyn av

lantbruksstyrelsen, som ock har att tillhandagå föreningen med råd i jord-

bruksekonomiska frågor.

Hos lantbruksstyrelsen skall föras register för inskrivning av de uppgifter,

vilka enligt denna lag skola för registrering anmälas eller vilkas intagande

i registret eljest är eller varder föreskrivet.

Om bildande av sambruksförening.

4 §.

För att vinna registrering skall sambruksförening bestå av minst fem

medlemmar samt i enlighet med denna lag hava antagit stadgar och ekono­

misk plan för verksamheten ävensom utsett styrelse och revisorer.

Till medlem må icke utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens

förordnande, av lantbruksstyrelsen antagas annan än svensk medborgare,

som är kunnig i jordbruk eller äger annan för verksamheten erforderlig

yrkeskunskap.

Medlemmarna vare skyldiga och berättigade att med egen arbetsinsats

deltaga i föreningens verksamhet såvitt icke sjukdom, ålder eller liknande

förhållande vållar oförmåga därtill.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

5 §•

Föreningens stadgar skola angiva:

1. det namn, under vilket föreningen skall driva sin verksamhet (för­

eningens firma);

2. föremålet för föreningens verksamhet;

3. den ort, där föreningens styrelse skall hava sitt säte;

4. den insats, med vilken varje medlem skall deltaga i föreningen, huru

insatserna skola göras, samt huruvida medlem må deltaga i föreningen med

högre belopp än enkel insats;

5. där andra avgifter till föreningen, vare sig regelbundna eller på sär­

skilt beslut om uttaxering beroende, skola förekomma, avgifternas belopp

eller de högsta belopp, vartill de må bestämmas;

6. antalet styrelseledamöter och revisorer samt, där suppleanter för dem

skola finnas, antalet suppleanter, så ock tiden för styrelseledamots, revisors

och suppleants uppdrag;

7. när styrelsen är beslutför och huru styrelsebeslut skola fattas;

8. föreningens räkenskapsår;

9. huru ofta ordinarie föreningssammanträde skall äga rum samt tiden

för hållande av sådant sammanträde som i 39 § sägs;

10. det sätt, varpå kallelse till föreningssammanträde skall ske och andra

meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom, ävensom den tid före

sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

11. huru vid lika röstetal å föreningssammanträde avgörandet skall ske;

samt

12. grunden för fördelning av vinst å föreningens verksamhet.

6

§.

Sambruksförenings firma skall innehålla ordet »sambruksförening».

I firman må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar ett bolags­

förhållande, intagas. Firman skall tydligt skilja sig från andra, förut re­

gistrerade, ännu bestående sambruksföreningars firmor.

Ej må annan än sambruksförening i sin firma eller eljest vid beteckning

av rörelsen använda ordet »sambruksförening» eller »föreningsjordbruk».

7 §.

Den ekonomiska planen skall hänföra sig till föreningens hela verksamhet

och innehålla upplysning i alla de avseenden, vilka äro av betydelse för be­

lemmarna förena sig i beslut härom, uteslutas ur föreningen, som i sådant

fall har att lösa den uteslutne medlemmens andel.

12

§.

Avgång ui föreningen skall anses äga rum vid den tid för räkenskapsav-

slutning, som infaller näst efter sex månader eller efter den i stadgarna be­

stämda längre tid, högst ett år, sedan medlemmen anmält sig till utträde

eller uteslutits eller annan omständighet, som föranlett avgången, inträffat.

Medlem, som blivit ur föreningen utesluten, vare genast förlustig rätten

att deltaga i överläggningar och beslut om föreningens angelägenheter.

13 §.

Den, till vilken andel i sambruksförening övergått på grund av bodelning

eller arv, må ej vägras inträde i föreningen, såvida hinder icke möter på

grund av bestämmelse i denna lag.

Samma lag vare, där andel på grund av testamente övergått till testa-

tors make, skyldeman inom arvslederna, adoptivbarn eller adoptant.

Har den rätt till inträde, som i första eller andra stycket avses, i stadgar­

na inskränkts, lände det till efterrättelse utom i vad angår make samt hem­

mavarande barn och adoptivbarn.

’

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

14 §.

Har andel överlåtits till någon, som ej är medlem, eller övergått till någon,

vilken ej enligt bestämmelse i 13 § är berättigad till medlemskap, må inträde

i föreningen icke vägras honom, såvida han uppfyller de villkor för med­

lemskap, som denna lag och föreningens stadgar föreskriva, och han skäli­

gen bör tagas för god såsom medlem. Åtnöjes han ej med beslut, varigenom

inträde förvägrats honom, äger han inom fyra veckor efter erhållen kunskap

om beslutet skriftligen påkalla, att frågan om hans antagande till medlem

prövas av skiljemän i den ordning, lagen om skiljemän stadgar. Vad skilje­

männen i laga ordning bestämt skall gälla.

15 §.

Avlider föreningsmedlem, skall utan hinder av vad i 4 § sägs dödsboet

tillsvidare anses såsom medlem i hans ställe.

Har dödsboet icke inom sex månader efter erhållen anmaning av styrel­

sen visat, att den avlidnes andel genom bodelning, arv eller testamente över­

gått till viss delägare eller ock att någon, som ej må vägras inträde i för­

eningen, förvärvat andelen och sökt medlemskap, äge föreningen lösa ande­

len eller sälja den å offentlig auktion. Anmaning så ock meddelande att

föreningen vill lösa eller sälja andelen anses hava givits när anmaningen

eller meddelandet försänts i rekommenderat brev. Har i stadgarna vidsträck­

tare rätt medgivits dödsbo, lände det till efterrättelse.

Där den, till vilken andel övergått genom bodelning, arv eller testamente

men som icke antagits till medlem, icke inom enahanda tidsfrist visar, att

7

någon, som ej må vägras inträde i föreningen, förvärvat andelen och sökt

medlemskap, vare lag som i andra stycket sägs.

16 §.

Har den, som efter överlåtelse förvärvat andel i sambruksförening, icke

antagits till medlem, vare överlåtelsen utan verkan.

Vad nu sagts skall ej gälla, där förvärvet skett å exekutiv auktion, men

vare föreningen berättigad och skyldig att lösa andelen.

17 §.

I stadgarna må kunna göras förbehåll, att vid övergång av andel förening­

en skall vara berättigad att lösa andelen därest meddelande att föreningen

vill göra lösningsrätten gällande lämnas den nye andelshavaren inom två

månader från det anmälan om andelens övergång gjorts hos styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

18 §.

Har andel förvärvats av föreningen, skall den åter avyttras, så snart det

kan ske utan förlust, där ej föreningen å nästa föreningssammanträde be­

slutar att minska medlemsantalet.

19 §.

Skall andel lösas i fall, som avses i 11 §, 15 § tredje stycket, 16 § andra

stycket eller 17 §, och har vid den i 12 § angivna tiden överenskommelse

ej träffats om lösens belopp, varde detta av tre skiljemän, utsedda enligt

lagen om skiljemän, bestämt till andelens verkliga värde, med rätt för part,

som ej åtnöjes med skiljemännens beslut, att draga tvisten under domstols

prövning, såframt han väcker talan inom tre månader från det skiljemän­

nens beslut, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, delgavs honom. Lösen skall

erläggas inom sex månader från det beloppet blivit bestämt.

20

§.

Har föreningen förvärvat avgående medlems andel men icke avyttrat den

och träder föreningen i likvidation inom sex månader från det medlemmen

avgått eller varder inom samma tid beslut om föreningens försättande i

konkurs meddelat, skall, såvitt rörer föreningens borgenärers rätt, den av­

gångnes rätt att utfå lösen bedömas efter de i 59 § lagen om ekonomiska

föreningar givna föreskrifterna.

Försättes föreningen i konkurs på ansökan som gjorts inom ett år från

det medlem avgick och har föreningen löst hans andel men icke avyttrat

den, vare den avgångne pliktig att, såvitt rörer föreningens borgenärers rätt,

återbära vad han utfått.

8

Om fondbildning och vinstutdelning.

21

§.

Av sambruksförenings årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täc­

kande av möjligen förefintlig förlust från föregående år, skall minst en fem­

tedel avsattas till reservfond. Vid beräkningen av det belopp, som sålunda

minst skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas lönetillägg eller annan

gottgorelse, som med hänsyn till rörelsens resultat lämnas till medlem eller

annan.

Då summan av reservfonden och inbetalat insatskapital uppnått ett be­

lopp motsvarande fyra tiondelar av taxeringsvärdet å föreningen tillhörig

fast egendom eller, om bokförda värdet är högre, av detta samt hälften av

det bokförda värdet å föreningens för rörelsen anskaffade Övriga tillgångar

eller det högre belopp, som kan vara föreskrivet i stadgarna, må vidare av­

sättning till fonden upphöra; nedgår fonden under det sålunda stadgade be­

loppet, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust,

som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å föreningens verk­

samhet i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga till framtida

förfogande avsatta medel.

22

§.

Arbetslon, som på förhand tillförsäkras medlem, skall bestämmas under

iakttagande av all den varsamhet, som betingas av önskemålet om en be­

byggande fondbildning.

Utdelning må ej ske av annat än den vinst, som förefinnes enligt fastställd

balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten icke skall avsät­

tas till reservfonden. Beräknas utdelning i förhållande till inbetalat insats­

kapital, må den fastställas till högst fem procent å nämnda kapital. Det till­

kommer föreningssammanträde att besluta, huruvida och i vad mån utdel­

ning sålunda skall ske.

23 §.*

Varder löneutbetalning eller vinstutdelning beslutad och verkställd i strid

mot vad i 22 § sägs eller mot bestämmelse i föreningens stadgar, vare de,

som mottagit sådan betalning eller utdelning, skyldiga att återbära denna

jämte fem procent ränta därå.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat

till beslutet om löneutbetalning eller vinstutdelning eller verkställandet av

detta, ansvariga en för alla och alla för en.

24 §.

Vad i 22 och 23 §§ stadgats om vinstutdelning och återbäringsskyldighet

samt ansvarighet för brist vid återbäringen skall äga motsvarande tillämp­

ning i fråga om gottgorelse, varom i 21 § första stycket sägs och som ej in­

räknats i vinsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

10

29 §.

Utan föreningssammanträdes i varje särskilt fall givna bemyndigande må

ej den, som äger företräda föreningen, upptaga lån mot säkerhet av inteck­

ning i föreningens fasta egendom eller i dess jordbruksinventarier, ej heller

upplåta panträtt i föreningen tillhörig spannmål.

30 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för sambruksförening, bör undertecknas

med föreningens firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva

sina namn.

Har styrelsen eller firmatecknare utfärdat handling utan firmateckning

och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats å föreningens vägnar,

svare de, som undertecknat handlingen, för vad genom handlingen må hava

slutits, en för alla och alla för en, sasom för egen skuld. Sådan ansvarighet

skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens

tillkomst framgick, att den utfärdades för föreningen, samt den till vilken

handlingen ställts av föreningen erhåller behörigen undertecknat godkän­

nande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom fram­

ställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

31 §.

Angående behörighet för styrelseledamot, så ock för den, som eljest, en­

sam eller gemensamt med annan, bemyndigats teckna föreningens firma, att

mottaga delgivning i rättegång mot föreningen är stadgat i rättegångsbal­

ken; och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat

meddelande skall delgivas föreningen.

\ill styrelsen kära till föreningen, skall styrelsen utlysa föreningssam-

manträde för val av ombud att föra föreningens talan i tvisten. Stämning

delgives genom att föredragas å sammanträdet.

32 §.

Sker, efter det ansökan om föreningens registrering gjorts, ändring i av­

seende å de till styrelseledamöter eller styrelsesuppleanter utsedda perso­

nerna eller i fråga om rätten att teckna föreningens firma, eller ändrar sty­

relseledamot, styrelsesuppleant eller eljest någon, som äger teckna firman,

sitt hemvist eller ändras föreningens postadress, skall styrelsens ordförande

därom ofördröjligen göra anmälan för registrering. Ä denna anmälan skall

vad i 8 § andra och tredje styckena sägs äga motsvarande tillämpning.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres

av anmälningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Om bokföring och årsredovisning.

33 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i avseende å sambruksför­

enings balansräkning gälla, att de belopp, vartill medlemmarnas insatser, i

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Om föreningssammanträde.

38 §.

Föi eningsmedlems rätt att deltaga i handhavandet av föreningens angelä­

genheter utövas å föreningssammanträde. Ingen medlem må äga mer än en

röst.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å för-

eningssammanträde deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan ho­

nom och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om

avtal mellan föreningen och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot föreningens. Vad sålunda stadgats

äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från föreningen, så ock be­

träffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltnings-

åtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

39 §.

Inom fyra månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas or­

dinarie föreningssammanträde, å vilket styrelsen har att framlägga redovis­

ningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sistförflutna räkenskaps­

året.

40 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla medlemmarna till extra

föreningssammanträde.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med

angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra föreningssam­

manträde att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid

kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge re­

visorerna på sätt i 41 och 42 §§ är stadgat själva utlysa sammanträde. Äro

icke samtliga revisorer ense om sammanträdes utlysande, gälle den mening,

varom de flesta förena sig eller vid lika röstetal deras mening som anse

extra sammanträde böra hållas.

Extra föreningssammanträde skall ock av styrelsen utlysas, då det för

uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondel av samtliga med­

lemmar, dock minst tre.

41 §.

Kallelse till föreningssammanträde skall utfärdas av styrelsen i enlighet

med föreskrifter i stadgarna. Kallelse till ordinarie sammanträde skall ut­

färdas senast två veckor före sammanträdet.

Där för giltighet av beslut erfordras, att det fattas å två på varandra föl­

jande sammanträden, må kallelse till sista sammanträdet ej ske, innan det

första hållits. Är icke något av sammanträdena ordinarie, skall mellan dem

förflyta minst en månad.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Om talan mot styrelseledamot eller revisor.

45 §.

Vai der talan å styrelsens förvaltning under det räkenskapsår redovisning­

en avser ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna

och revisionsberättelsen framlades på föreningssammanträde, vare så ansett

som om ansvarsfrihet blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot

styrelseledamot på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för

föreningen styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet i

redovisningshandlingarna eller eljest till föreningssammanträdet eller ock

genom bokföringen eller eljest till revisorerna lämnat i väsentliga hänseen­

den oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan, som grundas därpå att

styrelseledamot begått brottslig handling, må ock eljest kunna mot honom

anställas, så framt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämn­

da handling.

Talan mot revisor må ej anställas sedan två år förflutit från det revisions­

berättelse framlades å föreningssammanträde, utan så är, att talan grundas

därpå, att brottslig handling blivit begången.

46 §.

Försättes föreningen i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från

det sammanträde där redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen

framlades, äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot be­

viljad, anställa talan mot honom å förvaltningen under det räkenskapsår

redovisningen avser ävensom att mot revisor anställa talan å revisionen för

samma räkenskapsår.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader

från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan

för föreningen då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försum­

mas det, vare rätt till talan förlorad.

Om ändring av sambruksförenings stadgar.

47 §.

Beslut om ändring av stadgarna beträffande medlems rättighet att ut­

träda ur föreningen vare, där ändringen skall avse jämväl dem, som vid

frågans avgörande voro medlemmar i föreningen, ej giltigt, med mindre

samtliga medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var­

andra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det

sammanträde, som sist hålles, biträtts av samtliga röstande. Ej heller äge

beslut om sådan ändring av stadgarna, att medlems rätt till föreningens be­

hållna tillgångar vid dess upplösning inskränkes, giltighet, med mindre be­

slutet fattats i enlighet med vad nu är sagt.

15

Beslut om annan ändring av stadgarna vare ej giltigt, med mindre samt­

liga medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra

följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sam­

manträde, som sist hålles, biträtts, såvitt genom beslutet medlemmarnas

förpliktelse att erlägga avgifter till föreningen ökas eller medlems rätt till

årsvinst inskränkes, av minst tre fjärdedelar av de röstande, men eljest av

minst två tredjedelar av de röstande.

Är för giltighet av beslut, varom ovan är sagt, något ytterligare villkor

bestämt i stadgarna, lände ock det till efterrättelse.

48 §.

Beslut om ändring av stadgarna skall av styrelsens ordförande ofördröj-

ligen anmälas för registrering och må ej gå i verkställighet, innan registre­

ring skett.

Beslut om sådan ändring av stadgarna, att medlems förpliktelse att er­

lägga avgifter till föreningen ökas eller medlems rätt till årsvinst inskränkes,

må ej tillämpas mot medlem, som icke bidragit till beslutet och som anmäler

sig till utträde ur föreningen inom fyra veckor från det beslutet fattades; och

äge i ty fall medlemmen, oavsett vad stadgarna därom innehålla, att å tid,

som i 12 § första stycket sägs, utträda ur föreningen i den ordning 11 §

första stycket stadgar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Om talan å föreningsbeslut.

49 §.

Menar styrelsen eller föreningsmedlem, att föreningsbeslut icke tillkommit

i behörig ordning eller eljest strider mot denna lag eller föreningens stadgar,

äge därå tala genom stämning å föreningen.

Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller

att det eljest kränker allenast medlems rätt, skall talan väckas inom två må­

nader från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.

Har klandertalan väckts, äge domstolen, när skäl därtill förekommer, att,

innan målet avgöres, förordna, att klandrade beslutet ej må verkställas. Om

förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att böra registreras, med­

delande ofördröj ligen genom rättens försorg avsändas för registrering.

Domstols dom, varigenom föreningsbeslut upphävts eller ändrats, gälle

jämväl för de föreningsmedlemmar, som ej instämt talan.

Om likvidation och upplösning.

50

§.

Föreningssammanträde äger besluta att föreningen skall träda i likvida­

tion. Sådant beslut vare, i annat fall än i 51 § avses, icke giltigt, med mindre

samtliga medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var­

andra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det

sammanträde som sist hålles biträtts av minst fyra femtedelar av de röstan­

de. Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor bestämt i stadgarna,

lände det till efterrättelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

51 §•

Sambruksförening skall träda i likvidation,

1. då antalet föreningsmedlemmar nedgått under fem samt tillräckligt

antal medlemmar ej inträtt inom ett år och lantbruksstyrelsen ej heller fun­

nit särskilda skäl medgiva, att föreningens verksamhet likväl må fortsättas;

2. då förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i stad­

garna föreningen skall upphöra med sin verksamhet.

52 §.

Saknar sambruksförening till registret anmäld behörig styrelse, vare för­

eningsmedlem eller borgenär, så ock envar annan, vars rätt kan vara bero­

ende av att någon finnes som äger företräda föreningen, berättigad att hos

rätten göra ansökan, att föreningen skall förklaras skyldig att träda i likvi­

dation.

Sker ansökan, skall rätten ofördröj ligen utfärda kallelse å föreningen samt

å föreningsmedlemmar och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att

inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om föreningens trädande i lik­

vidation skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas föreningen på sätt

om stämning i tvistemål är stadgat, där upplysning vinnes om någon med

vilken delgivning kan äga rum. Genom rättens försorg skall kungörelse om

kallelsen införas i allmänna tidningarna och i den tidning, där allmänna

påbud vanligen meddelas för den ort, där föreningens styrelse skall hava

sitt säte, minst två och högst fyra månader före nämnda dag. Rätten äge,

där så äskas eller eljest finnes erforderligt, förordna en eller flera sysslo-

män att taga föreningens egendom under vård samt bevaka dess angelägen­

heter och företräda föreningen till dess rätten meddelat beslut i ärendet.

Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse finnes

samt att införing i registret skett, förklare rätten, att föreningen skall träda

i likvidation, och förordne en eller flera likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till lantbruksstyrelsen ofördröj ligen avsän­

das dels för registrering meddelande om beslutet att föreningen skall träda

i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med an­

givande av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman,

skall ock för registrering ofördröj ligen avsändas meddelande därom med

angivande av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.

53 §.

Finnes att sambruksförenings verksamhet drives på sätt som står i up­

penbar strid mot förutsättningarna för föreningens registrering, äge rätten,

på ansökan av lantbruksstyrelsen och efter föreningens hörande, förklara att

IT

föreningen skall träda i likvidation; och förordne rätten i sådant fall en

eller flera likvidatorer att verkställa likvidationen.

I fråga om avsändande av meddelande och underrättelse till lantbruks-

styrelsen skall gälla vad i 52 § är stadgat.

54 §.

I fråga om likvidation och upplösning av sambruksförening samt om av­

trädande av sådan förenings egendom till konkurs skall utöver vad ovan

stadgats i tillämpliga delar gälla vad i 49—64 §§ lagen om ekonomiska tör­

eningar sägs, därvid dock skall iakttagas, att i stället för lagrum, vartill

1 sagda paragrafer hänvisas, motsvarande stadgande i denna lag skall tilläm­

pas, nämligen

i stället för 25 § lagen om ekonomiska föreningar 30 § denna lag;

i stället för 39, 40 och 41 §§ lagen om ekonomiska föreningar 44 § andra

stycket samt 45 och 46 §§ denna lag;

i stället för 47 § lagen om ekonomiska föreningar 52 § denna lag, samt

i stället för 48 § lagen om ekonomiska föreningar 51 § denna lag.

Om registrering.

55 §.

Beviljas registrering av sambruksförening, låte lantbruksstyrelsen i det re­

gister, varom förmäles i 3 § andra stycket, införa;

1. dagen för stadgarnas och för den ekonomiska planens antagande;

2. föreningens firma;

3. föremålet för föreningens verksamhet;

4. den ort där styrelsen har sitt säte;

5. föreningens postadress;

6. tiden för ordinarie föreningssammanträdes hållande;

7. det sätt, varpå kallelse till föreningssammanträde skall ske och andra

meddelanden skola bringas till medlemmarnas kännedom, ävensom den tid

före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vid­

tagna;

8. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest någon

ensam eller gemensamt med annan är bemyndigad att teckna föreningens

firma, dennes fullständiga namn och hemvist; samt

9. av vilka och huru föreningens firma skall tecknas, där den ej tecknas

av styrelsen.

56 §.

Företer sambruksförenings i registret införda firma likhet med en i han­

delsregister, föreningsregister eller aktiebolagsregistret tidigare införd firma,

och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge han hos

domstol föra talan om förbud för föreningen att efter viss tid använda först­

nämnda firma samt om skadestånd.

2

Ilihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 58.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Menar någon eljest, att en i registret verkställd inskrivning länder honom

till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd

föras vid domstol.

57 §.

Det som i enlighet med denna lag eller särskild med stöd av lagen utfär­

dad författning blivit infört eller antecknat i registret och vederbörligen kun­

gjort i ortstidning, skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där

ej av omständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap

därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort

bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot

annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till

registret, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse eller

överexekutor företräda föreningen vad samlingen, i den mån den kommit

myndigheten till handa, innehåller för denna äga vitsord, där ej annat för­

hållande visas vara för handen.

f°

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Straffbestämmelser.

58 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot eller annan, som i anmälan eller ansökan till lant-

bruksstyrelsen eller i ekonomisk plan eller annan handling som fogas därvid

uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande upp­

gift;

2. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles

tillgänglig för medlem eller framlägges å föreningssammanträde;

3. styrelseledamot, där han uppsåtligen låter verkställa utbetalning i strid

mot bestämmelserna i 22 eller 24 §;

4. revisor, där han i revisionsberättelse eller annan handling, som fram­

lägges på föreningssammanträde eller annorledes hålles tillgänglig för med­

lem, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande

uppgift rörande föreningens angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå

att anledning därtill föreligger;

5. revisor som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat

följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans känne­

dom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans upp­

drag.

59 §.

Med dagsböter straffes den som underlåter att iakttaga föreskrift i 32 §

första stycket, 34 § andra stycket, 36 § andra stycket, 37 §, 39 §, 42 § tredje

19

stycket eller 48 § första stycket, så ock den som ej fullgör vad honom åligger

enligt 54 § denna lag, jämförd med 54 §, 55 § andra stycket, 61 § andra

stycket eller 64 § första stycket lagen om ekonomiska föreningar.

60 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

61 §.

Beträffande skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter, revisorer, likvi-

datorer och föreningsmedlemmar skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen

om ekonomiska föreningar är stadgat.

62 §.

Sambruksförening vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag

stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt

säte.

Åtal för försummelse att enligt bestämmelse i denna lag göra anmälan för

registrering skall likaledes upptagas vid allmän underrätt som i första styc­

ket sägs.

63 §.

Innehålla sambruksförenings stadgar förbehåll, att tvister mellan förening­

en och styrelsen, styrelseledamot, likvidator eller föreningsmedlem skola

liänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän, äge det förbehåll sam­

ma verkan som tillkommer skiljeavtal. Om påkallande av förbehållets till-

lämpning gälle vad om stämning i denna lag finnes stadgat; där styrelsen

vill föra klandertalan mot föreningsbeslut, skall styrelsens rätt till talan an­

ses bevarad, om det i 31 § andra stycket omförmälda sammanträdet blivit

inom den i 49 § första stycket stadgade tiden utlyst att hållas så snart det

med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.

64 §.

Närmare bestämmelser rörande det i 3 § andra stycket omförmälda regist­

ret samt ansökan om eller anmälan för registrering, så ock de föreskrifter,

som i övrigt, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens

tillämpning, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om visssa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränk­

ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

De i----------- eller testamente.

Vad denna lag innehåller om inskränkning i rätten för bolag eller för­

ening att förvärva fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller be­

arbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift, så ock att förvärva ak­

tier i vissa bolag skall, såvitt angar svenskt bolag eller svensk förening,

icke tillämpas i avseende å bankaktiebolag, järnkontoret, sparbank, försäk­

ringsbolag, sjukkassa, understödsförening eller annan försäkringsförening,

aktiebolag eller förening, som erhållit statslån från egnahemslånefonden,

sambruksförening eller förening med ändamål att främja medlemmarnas

ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenhe­

ter åt medlemmarna, avsätta alster av medlemmarnas verksamhet, bereda

bostäder åt medlemmarna eller anskaffa lån åt medlemmarna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

1 Senaste lydelse, so SFS 1920: 434.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117)

Härigenom förordnas, att 1 § bokföringslagen den 31 maj 19291 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Bokföringsskyldighet enligt denna lag åligger aktiebolag, bolag, som blivit

infört i handelsregistret, bostadsrättsförening, sambruksförening samt, där

annat ej följer av 2 §, en var som yrkesmässigt driver någon av följande rö­

relser:

1) handel med----------- annan lånerörelse,

19) advokat- eller likartad verksamhet, verksamhet såsom patentombud,

inkasseringsrörel se,

20) badhus- eller tvättinrättningsrörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Förslag

till

L ag

om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 sep­

tember 1928 skall erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

22

§.

1 mom. Från bruttointäkten----------- det allmänna.

Har skog — -------tidigare medgivits.

Har växande-------— gällande ingångsvärde.

Hemmavarande barn-----------tillhöra arbetspersonalen.

Har sambruksförening med hänsyn till rörelsens resultat lämnat medlem

eller annan lönetillägg eller annan sådan gottgörelse, må föreningen njuta

avdrag för nämnda gottgörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

1 Senaste lydelse, se SFS 1934:120.

24

tigheter, drivna i sambruk, finna en form för en friare tillvaro än den som

kunde ernås av anställda lönearbetare. Vid sidan av andra brukningstyper

framstode med hänsyn härtill föreningsjordbruket, bildat genom frivillig

sammanslutning av enskilda yrkesutövare i syfte att utnyttja de tekniska

möjligheterna till rationell drift, som en tänkbar framtida lösning av dilem­

mat mellan det sociala önskemålet att bibehålla självständiga näringsutövare

i jordbruket och det samhällsekonomiska kravet på högsta möjliga effekti­

vitet i produktionen. Från dessa utgångspunkter måste det betraktas som en

brist i vår lagstiftning, att det ej funnes särskilda rättsliga grunder för så­

dana ekonomiska föreningar som avsåge gemensamt jordägande och sam­

bruk. På grund härav borde en utredning igångsättas med uppgift att kom­

plettera lagstiftningen i förevarande avseende.

Inga berättigade invändningar — anförde jag vidare — syntes kunna re­

sas mot att staten vid sidan av upplåtandet åt enskilda av arrendeegnahem,

även på liknande sätt inrättade och uppläte större jordbruksfastigheter på

arrende till ekonomiska föreningar av lantarbetare och andra mindre be­

medlade yikesutövare i jordbruket. Dylika jordbruk skulle kunna inrättas

antingen på kronan redan tillhörande jord eller å lämpliga fastigheter, vilka

för ändamålet inköptes för kronans räkning. Detta förutsatte emellertid en

komplettering av gällande bestämmelser rörande arrendeegnahem. Detta

spörsmål borde även upptagas till utredning.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställde jag, att Kungl. Maj:t

måtte bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet att utse en person att

verkställa den omnämnda utredningen samt högst fyra på jordbrukets och

föreningslagstiftningens område sakkunniga personer att på kallelse av ut­

redningsmannen deltaga i överläggningar med honom och i övrigt biträda

vid utredningen.

Med stöd av ett i enlighet med denna hemställan lämnat bemyndigande

tillkallade jag den 31 juli 1945 dels revisionssekreteraren Hj. Nordfelt för

att verkställa berörda utredning och avgiva förslag rörande lagstiftning i

ämnet, dels ledamoten av riksdagens andra kammare, småbrukaren J. A.

Andersson i Tungelsta, landstingsmannen, lantbrukaren F. Jansson i Bene-

stad, byråchefen i statens livsmedelskommission K. H. Olsson och ämnes-

läraren vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, agronomen

K. A. Örborn att såsom sakkunniga på kallelse av utredningsmannen deltaga

i överläggningar med honom och i övrigt biträda vid utredningen.

Utredningsmannen har till fullgörande av sitt uppdrag den 21 oktober 1946

avgivit betänkande med förslag till lag om sambruksföreningar (SOU 1946:

70) . Förslaget har enhälligt biträtts av de sakkunniga.

Över betänkandet ha utlåtanden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga,

egnahemsstyrelsen, vid vars utlåtande fogats yttranden av rikets samtliga

egnahemsnämnder utom egnahemsnämnden i Gävleborgs län, statens livs­

medelskommission och lantbruksakademien. Yttranden ha vidare avgivits av

norrlandskommittén och lokala jordnämnden i Norrbottens län, förvaltnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr -58.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58-

25

utskotten i rikets samtliga hushållningssällskap, Sveriges lantbruksförbund,

Kooperativa förbundet, Riksförbundet landsbygdens folk, Smabrukarnas riks­

förbund, Landsorganisationen i Sverige, Svenska ^^arbetsgivareföreningen,

Svenska lantarbetareförbundet, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges all­

männa hypoteksbank, vid vars yttrande fogats yttrande av Skånska hypo-

teksföreningen, samt Svenska jordbrukskreditkassan.

Jag anhåller nu att få till närmare granskning upptaga spörsmålet i fråga.

Föreningsjordbrukets lämplighet för svenska förhallanden.

Betänkandet.

Såsom framgår av de inledningsvis återgivna direktiven till

utredningen om föreningsjordbruk, har denna utredning icke varit förutsätt­

ningslös. Uppgiften har varit att utarbeta lagförslag i ämnet, icke att utreda

och överväga, huruvida ur jordbrukspolitisk synpunkt kan anses motiveiat

att tillskapa institutet förenings jordbruk. I en kortfattad historisk återblick

har emellertid i betänkandet erinrats om den långt drivna gemenskap, som

varit rådande i det gamla svenska byalaget, samt om den omfattande sam­

verkan i produktionen, som i modern tid framträtt inom ramen för jordbru­

kets ekonomiska föreningsrörelse (s. 41—45). I betänkandet redovisas vidare

vunna erfarenheter av kollektivt jordbruk i vissa främmande länder samt

några försök med kollektiv jordbruksdrift i Sverige från slutet av förra

världskriget och in på 1920-talet (s. 46—SO).

I betänkandet (s. 81—92) erinras vidare därom, att vid 1917 års riksdag

såväl som vid flera senare riksdagar motionsvis väcktes förslag om statligt

stöd åt kooperativt jordbruk, vilka förslag slutligen ledde till utfärdandet av

en kungörelse den 26 juni 1933 (nr 382) angående statsunderstödd samfälld

jordbruksdrift. Denna kungörelse blev emellertid enligt beslut vid 1939 års

riksdag åter upphävd utan att i något fall hava tillämpats.

Såsom bakgrund till den följande redogörelsen för remissyttrandenas in­

nehåll synes det i betänkandet framlagda lagförslagets huvudinnehåll här

böra i korthet återgivas. Härvid torde böra anmärkas, att utredningsman­

nen förutsatt en omorganisation av lantbruksstyrelsen och inrättandet av

lokala lantbruksnämnder i enlighet med det av 1942 års jordbrukskommitté

framlagda förslaget.

För drivande av gemensamt jordbruk skulle enligt förslaget tillskapas en

särskild typ av ekonomisk förening, kallad sambruksförening. Fn sådan

förening skulle kunna bildas antingen genom att grannarna i en by sam-

mansköte sina ägor och överläte dessa på föreningen eller ock genom att

ett antal lantarbetare eller andra i jordbruk kunniga personer bildade en för­

ening, som förvärvade eller av kronan arrenderade en större jordegendom

för gemensamt bruk. Föreningarna skulle centralt registreras hos lantbruks­

styrelsen. Villkor för registrering skulle vara, att icke blott stadgar för för­

eningen utan även en ekonomisk plan för dess verksamhet antagits. Den eko­

26

Kanyl. Maj:ts proposition nr 58.

nomiska planen har förutsatts bliva upprättad i samråd med vederbörande

lantbruksnämnd och annan tillgänglig lokal sakkunskap. Planen skulle i sam­

band med registreringen hos lantbruksslyrelsen underkastas en saklig gransk­

ning ur jordbruksekonomisk synpunkt.

Medlemmarna i en sambruksförening skulle vara såväl berättigade som

förpliktade att själva deltaga i jordbruksarbetet. I lagförslaget har i anslut­

ning härtill uppställts det kompetenskravet på medlemmarna, att dessa

skulle vara kunniga i jordbruk eller äga annan för verksamheten erforderlig

yrkeskunskap.

Lagförslaget förutsätter bokföringsskyldighet för sambruksförening samt

upptager särskilda regler om fondbildning och vinstutdelning. Lantbrukssty-

relsen förutsättes skola utfärda instruktion för revisor i sambruksförening

samt öva viss tillsyn däröver, att en betryggande revision åvägabringas.

I betänkandet har, utöver utkast till lag om sambruksföreningar och för­

slag till därav föranledda jämkningar i andra författningar, framlagts för­

slag till kungörelse med vissa bestämmelser om utarrendering av kronojord

till sambruksförening, utformad i nära anslutning till bestämmelserna om

arrendeegnahem och arrendelån i 7 kap. 1940 års egnahemskungörelse.

Yttrandena.

Tanken att i vårt land öppna möjlighet till bedrivande av ge­

mensamt jordbruk i den ekonomiska föreningens form har icke i något av

de avgivna yttrandena helt avvisats. I omkring hälften av yttrandena har

en positiv inställning till förslaget kommit till direkt uttryck. I vissa andra

yttranden möter däremot ett mer eller mindre utpräglat tvivel rörande möj­

ligheterna att i praktiken realisera uppslaget, i varje fall genom samverkan av

personer, som hittills varit självständiga företagare inom jordbruket. Även

i flertalet av de yttranden, i vilka dylika reservationer anförts, har likväl

uttalats, att det finge anses vara av intresse för det allmänna, att driftsfor­

men i fråga bleve prövad. I några yttranden har därvid den uppfattningen

kommit till uttryck, att tills vidare endast ett mindre antal försök borde an­

ställas. I flera yttranden har understrukits, att föreningsjordbruket icke bor­

de särskilt gynnas genom mera omfattande statligt stöd än det, som kunde

komma individuellt bedrivet jordbruk till del. Driftsformens styrka borde

sålunda utrönas under tävlan med andra driftsformer på ensartade villkor.

Den mest avvisande hållningen till förslaget har intagits av Svenska lant-

arbetsgivareföreningen. Föreningen avstyrker förslaget i den mån det syftar

till att skapa samjordbrukare av förutvarande småjordbrukare och anför

till stöd härför i huvudsak följande.

I ett ekonomiskt nödläge kan den enskilde jordbrukaren skjuta sitt fri-

hetsbegär och sin äganderättsinstinkt åt sidan och övergå till gemensamhets-

bruk. Men det vore kortsynt att tro på varaktigheten därav även sedan det

yttre trycket upphört. De egenskaper bos vårt folk som en gång lett till

skapandet av bondens fria äganderätt och som under en lång historia ytter­

ligare utvecklats i lagarnas hägn, kunna väl till en tid av yttre omständig­

heter hindras att taga sig uttryck, men de kunna knappast utplånas. Kär­

leken till den egna torvan är visserligen ett slitet och skamfilat slagord, men

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

förvaltningsutskottet i Södermanlands läns hushållningssällskap anför.

Förvaltningsutskottet håller före, att stor betänksamhet skulle uppstå hos

jordbrukarna mot en form av sambruk, som skulle förutsätta, att de förlo­

rade äganderätten till sin jord. För självägande jordbrukare kan därför för­

slaget knappast väntas få någon praktisk betydelse. För deras del torde i stäl­

let böra undersökas, huruvida och i vilka former sådan samverkan kan ge­

nom lagstiftning och andra statliga åtgärder befrämjas, som medger bibe­

hållande av äganderätten till de ursprungliga gårdarna.

Däremot anser förvaltningsutskottet, att förutsättningar finnas för att i

vissa fall ett antal personer, närmast då i jordbruket anställda, skulle in­

tressera sig för att gemensamt förvärva eller arrendera en större kronogård.

I sådana fall skulle sambruksföreningar av föreslagen typ kunna vara en

lämplig driftsform. Stora svårigheter torde emellertid komma att möta, då

det gäller att i en sådan förening ordna för driftsledning och med ersättning

för vars och ens arbetsinsats m. m. I vad mån och på vad sätt sådana svå­

righeter bäst kunna lösas torde kunna klargöras endast genom prövning i

praktiken.

På grund av vad sålunda anförts vill förvaltningsutskottet förorda, att man

tills vidare inskränker sig till bildande av enstaka sambruksföreningar av sist

avsedd typ, för att sedan erfarenhet vunnits ånyo upptaga frågan till över­

vägande.

Förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap har gjort

gällande, att stora svårigheter helt säkert komme att möta sambruksförening­

arna, även om de började sin verksamhet under de relativt goda förutsätt­

ningar, som angåves i förslaget.

Om ett antal brukare av ofullständiga jordbruk bilda en sambruksförening,

måste en del av jordbrukarna uteslutas från företaget, vilket kan leda till

osämja. Skola några lantarbetare bilda sambruksförening kunna tvistigheter

uppstå om fördelningen av befintliga bostäder. För en anställd driftsledare

är det ej lätt att fördela arbetet och ge order till sina uppdragsgivare.

Entusiasm för jordbruk är störst under högkonjunktur. Skall ett under så­

dan tid bildat föreningsjordbruk kunna bestå i en därpå följande tid med

sjunkande priser, fordras en så seg och envis kamp att hålla företaget fly­

tande, som kan finnas hos den enskilde företagaren men sällan hos ett sam­

fällt företag.

Trots de påpekade svårigheterna har förvaltningsutskottet ansett försök

med sambruksföreningar böra genomföras. Under de första åren borde dock

antalet föreningar begränsas, tills man hunnit utröna, vilka svårigheter som

kunde uppstå, och huru dessa skulle kunna övervinnas.

Förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssällskap anför bland

annat.

Även om sambruksföreningarnas organisation upplägges efter klara och

fasta linjer, varvid utredningens förslag synas förebildliga, torde ändock icke

kunna förhindras uppkomsten av skadegörande konflikter och motsättningar

medlemmarna emellan. Detla förhållande synes vara skäl nog för intagande

av en tveksam ställning om behovet av föreslagen lagstiftning. Med hänsyn

till dels den oklarhet, som för närvarande råder om den allmänna målsätt­

ningen och riktlinjerna för jordbrukets framtid och dels den bristande erfa­

renheten om den ifrågavarande företagsformens möjligheter, särskilt i vad

mån den kan bidraga till undanröjande av småbrukens ekonomiska svårig-

29

böter, finner emellertid förvaltningsutskottet lämpligt, att töretagsloi men prö­

vas även i vårt land och vill därför e.j motsätta sig förslagets upphöjande

till lag.

Stockholms stads och läns egnahemsnämnd uttalar den uppfattningen, att

sambruksföreningar icke lämpade sig för vårt land med hänsyn till lant-

bruksbefolkningens mentalitet. Nämnden ifrågasätter, om eu dyrbar apparat

borde sättas i gång för ändamålet, men anser sig dock icke böra motsätta sig,

att försök gjordes i strängt begränsad omfattning. ^

Egnahemsnämnden i Kronobergs län yttrar, att, såvitt nu kunde bedömas,

något behov av den ifrågasatta lagstiftningen ej förelåge inom länet.

Egnahemsnämnden i Kalmar läns södra område finner det böra närmare ut­

redas, huruvida av jordägare bildad sambruksförening kunde rekommenderas

såsom en lämplig form vid jordbrukets yttre rationalisering, innan fragan

om statligt stöd till sådan förening övervägdes. Frågan om föreningsbildning

av icke jordägande personer, företrädesvis lantarbetare, finner nämnden i

viss mån föranleda ett annat betraktelsesätt, enär motivet här mera vore av

socialpolitisk än jordbrukspolitik karaktär. Även här boidc dock sam-

ägandeformens förutsättningar prövas, innan den gåves en allmän tillämp­

ning, lämpligen genom att staten i rent försökssyfte och på grundval av den

i betänkandet angivna organisationsformen på olika håll i landet uppläte ett

antal lämpliga egendomar åt intresserade lantarbetare och jordbrukarsöner.

Kanal. Maj:ts proposition nr 58.

Fastighetsbildningssakkunniga, i vilkas yttrande lantmåteristgrelsen förkla­

rat sig instämma, ha — utan att ingå pa fragan om de praktiska och psyko­

logiska förutsättningarna för bildande av föreningsjordbruk — givit uttryck

åt den uppfattningen, att själva bildandet av en sambruksförening vore att

beteckna som en form av yttre rationalisering av jordbruket. De sakkunniga

uttala härom.

Särskilt tydligt skulle rationaliseringsverkningarna framträda i de fall, där

föreningsbildande skedde genom tillskott av medlemmarna tillhörig jord. Om

man utgår från att antalet medlemmar i en sambruksförening som regel kom­

mer att utgöra åtminstone tio och att intresse för bildandet av sambruksför­

eningar genom tillskott av medlemmarna tillhörig jord icke konnner att före­

ligga i andra trakter än där parcelleringen av jordbruksjorden gått tämligen

långt och givetvis icke heller annorstädes än där förutsättningar för drivande

av storjordbruk över huvud förefinnas, så ligger det mot bakgrunden av

professorn L. Nannesons undersökning angående rationaliseringsvariationerna

inom det svenska jordbruket i öppen dag, att åtskillig arbetskraft skulle kom­

ma att frigöras genom att en sambruksförening av nämnda typ bildades. Att

viss arbetskraft sålunda kunde frigöras vore icke blott av nationalekonomisk

betydelse utan skulle innebära eu fördel även såtillvida, att kvinnorna då

kunde antagas bliva befriade från tyngre jordbruksarbete.

Vad beträffar de fall, då eu sambruksförening bildas genom att ett antal

personer sluta sig samman för att antingen förvärva eller arrendera eu för

föreningsjordbruk lämplig egendom, sa är det väl i och lör sig sant att dessa

föreningar närmast syfta till att tillgodose ett socialt intresse. Men även i dessa

f

.,11

komine föreningsbildandet att främja ett ralionaliseringsinlresse genom

att de sociala synpunkterna då kunde tillgodoses ulan alt man behövde med

30

verka till eller konservera en ur jordbrukspolitisk synpunkt föga lvcklig par-

cellermg.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finna de sakkunniga, att det ur fastig-

hetsbildningssynpunkt uppenbarligen vore av intresse, att statsmakterna stöd­

de bildandet av sambruksföreningar.

Lantbruksakademien uttalar, att i lämpliga kollektiva former bedrivna

jordbruk säkerligen kunde vara ägnade att öppna värdefulla möjligheter

för foi tsättande av den rationalisering i olika avseenden, som för närvarande

påginge och som utgjorde ett jordbrukspolitiskt problem i vårt land av stor

betydelse.

Egnahemsstyrelsen finner det uppenbart, att vid den rationalisering av

jordbruket,^ för vilken riktlinjer uppdragits av jordbrukskommittén, möjlig­

heter också borde öppnas till gemensamt drivande av jordbruk såsom en

väg att uppnå en rationellare jordbruksproduktion.

Egnahemsnämnden i Södermanlands län yttrar, att sambruksföreningar för

länets vidkommande syntes kunna få betydelse, särskilt för lantarbetare, enär

antalet gods och större gardar — även av krononatur — vore relativt stort

En lagstiftning, som gåve möjlighet till bildandet av sambruksföreningar, syn­

tes i vår tid, då olika utvägar söktes för att lösa jordbrukets problem, böra

komma till stånd och tillstyrktes.

Blekinge läns egnahemsnämnd anför:

sambruksföreningar kan vid första påseende synas djärv och

radikal. Man torde dock kunna betrakta sambruksföreningen som ett ytter­

ligare steg på den föreningstankens väg, som för närvarande beträdes av våra

ekonomiska föreningar, alltså en konsekvent utbyggnad av jordbrukets eko­

nomiska föreningsrörelse. Bildandet av sambruksföreningar skulle därjämte

bidraga till en renässans i modern form av den gamla bybebyggelsen vilken

som bekant har åtskilliga förespråkare.

Sambruksföreningarna torde inom överskådlig tid få endast begränsad till-

lämpning, bland annat därför att de topografiska förhållandena inom stora

delar av landet lägga hinder i vägen för jordbruksdrift i större bruknings-

enheter. Trots detta anser nämnden förslaget väl värt att pröva.

Egnahemsnämnden i Kopparbergs län anser, att i samband med pågående

och blivande laga skiften inom vissa delar av länet, där jordsplittringen vore

mycket stor, allvarliga försök borde göras att få sambruksföreningar till

stånd. Såsom exempel anfördes det nu pågående, hela Sollerö socken om­

fattande skiftet. Där borde enligt nämndens uppfattning ett lämpligt antal

jordägare intresseras för en sådan uppgift. Vid skiftesläggningen kunde se­

dan inägojord motsvarande deras ägobelopp samt ett mindre skogsområde

utläggas i en enda brukningslott.

Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap finner det

angeläget att sambruksföreningar i enlighet med förslaget komme till stånd.

Sveriges lantbruksförbund uttalar, att där topografiska och andra förut-

sättningar funnes, i kollektiva former bedrivet jordbruk kunde öppna nya

möjligheter, när det gällde genomförandet av den rationalisering i yttre och

inre avseende, som utgjorde och sedan länge utgjort ett viktigt jordbruks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Såsom förut anmärkts, har i några yttranden understrukits, att förenings-

jordbruket icke borde favoriseras i jämförelse med individuellt jordbruk. Så­

lunda anför förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap.

Sambruksföreningarna böra arbeta under samma ekonomiska förutsätt­

ningar som enskilda jordbrukare. De böra sålunda icke erhålla särskilda för­

delar beträffande t. ex. arrendevillkor, köpesumma för egendom, produktpri-

ser eller avsättning av produkter. I fråga om kapitalanskaffningen synes det

nödvändigt, att sambruksföreningar vid starten erhålla billiga lån och möj-

%en yissa bidrag, men efter begynnelsestadiet höra de i detta hänseende

jämställas med enskilda innehavare av jordbruk av motsvarande storlek.

Förenings jordbruket bör fa vinna den utbredning, som det i konkurrens på

lika villkor med andra driftsformer kan visa sig mäktigt.

Samma synpunkt framhålles av förvaltningsutskotten i Kristianstads, Öre­

bro och Västmanlands läns hushållningssällskap. Även egnahemsnämnden i

Göteborgs och Bohus län liksom Kooperativa förbundet understryker, att be­

stämmelserna om statligt stöd borde utformas så, att enskilda och kollektiva

jordbruk tävlade på lika grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr ö8

Departementschefen.

De skäl, som enligt min mening tala för att en lag­

stiftning om gemensamt ägande och gemensam drift av jordbruk böra kom­

ma till stand, ha redan i direktiven till den nu avslutade utredningen täm­

ligen fullständigt angivits. Vad därefter från olika håll andragits i ärendet

har icke föranlett mig att intaga någon förändrad ståndpunkt till frågan.

Såsom särskilt understrukits i fastighetsbildningssakkunnigas yttrande, kan

föreningsjordbruket komma att utgöra ett medel bland andra till det svenska

jordbrukets yttre rationalisering. Föreningsjordbruket utgör på en gång ett

medel att av små brukningsdelar skapa sådana jordbruk, där den nutida

teknikens resurser kunna tillfullo utnyttjas, och ett medel att bereda dugliga

lantarbetare en självständigare ställning utan en fortsatt uppdelning av jord­

bruksarealen i individuellt brukade småställen.

De erinringar, som i vissa av de avgivna yttrandena över betänkandet rik­

tats mot tanken att införa föreningsjordbruket i vårt land, ha framför allt

tagit sikte på den typ av sambruksförening, som avsetts komma till stånd

genom att självägande jordbrukare sammanskjuta sin jord. Jag kan icke

finna annat än att intrycket av den framförda kritiken i väsentlig mån för­

svagas, om man håller i minnet, att bildandet av sambruksföreningar —- så­

som både i direktiven till utredningen och i betänkandet understrukits _

helt skall vila på frivillighetens grund.

Emellertid synes mig riktigt, såsom i vissa yttranden anförts, att intresset

bland självägande jordbrukare för bildande av sambruksföreningar kan an­

tagas bliva större, därest föreningsbildandet icke nödvändigtvis förutsatte en

omedelbar överlåtelse med äganderätt till föreningen av medlemmarnas jord.

Jag återkommer i det följande till frågan, huruvida icke en viss uppmjuk­

ning i utredningsmannens förslag på denna punkt bör ske.

Det är icke min avsikt att söka förringa de svårigheter, som otvivelaktigt

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

skjutas i avvaktan på resultaten av den nämnda utredningen inom justitie­

departementet. Under utredningen om förenings jordbruk borde kontakt sö­

kas bl. a. med den omnämnde utredningsmannen i justitiedepartementet och

den lagstiftning, som utredningen kunde komma att leda till, borde, om så

befunnes erforderligt, sedermera anpassas till vad som framkomme vid re­

visionen av lagen om ekonomiska föreningar.

Betänkandet.

Ekonomisk förening med ändamål att driva jordbruk kan

för närvarande icke bildas i vårt land, enär dylik förening — med vissa

modifikationer, från vilka här kan bortses — jämlikt 1925 års s. k. förbuds­

lag icke tillåtes förvärva jordbruksfastigheter. I betänkandet uttalas, att i

och för sig hinder ej borde föreligga för Kungl. Maj:t alt å en förening för

drivande av gemensamt jordbruk tillämpa den generella dispensregel, som

återfunnes i 5 § 1925 ars förbudslag. Det torde dock, yttrar utredningsman­

nen, vara höjt över allt tvivel, att kravet på en särskild rättslig reglering av

ifrågavarande slags föreningar gjorde sig starkt gällande och att det därför

vore mindre välbetänkt att medverka till sådana föreningars bildande innan

speciallagstiftning för dem tillkommit. Den allmänna föreningslagen hänför­

de sig nämligen till sammanslutningar med vitt skilda syften och verksam­

hetssätt och innehölle därför endast stadganden av en i det stora hela all­

mängiltig innebörd. Lagen avsåge väsentligen att utgöra en ram, inom vilken

åt föreningarna överlätes att fritt utveckla sig efter olika art och uppgift.

I betänkandet påpekas, att vissa speciella typer av ekonomiska föreningar,

däribland bostadsrättsföreningar, tidigare gjorts till föremål för utförligare

rättslig reglering, vilket ansetts påkallat såväl i dessa föreningars eget in­

tresse som med hänsyn till de enskilda medlemmarnas rättssäkerhet. Med

avseende å betydelsen för medlemmarna av deras intressen i sammanslut-

mngen komme de föreningar, varom här vore fråga, att intaga en utpräglad

särställning. Regelmässigt komme medlemmarna att ägna hela sin livsgär­

ning åt föreningens verksamhet. För medlemmarnas ekonomiska välfärd

finge det avgörande betydelse, huruvida verksamheten bleve klokt planlagd

och ändamålsenligt bedriven eller ej. Det syntes då uppenbart, att man här

stode inför ett specialfall på föreningsrättens område, där kravet på särskild

rättslig reglering vore än starkare än med avseende å bostadsrättsförening­

arna.

\id utarbetandet av en lag om föreningsjordbruk måste, yttras vidare i be­

tänkandet, först avgöras, huruvida en sådan lag — i likhet med lagen om

bostadsrättsföreningar — borde utformas såsom ett komplement till 1911

års lag om ekonomiska föreningar eller om den borde bliva en självständig

författning, som uttömmande reglerade föreningsjordbrukens förhållanden.

Med hänsyn till den säregna natur, föreningar för drivande av gemensamt

jordbruk komme att äga, hade antalet frågor, som krävde särskild reglering,

under utredningen visat sig vara väsentligt större för dessa föreningars del

än vad fallet vore med avseende å bostadsrättsföreningarna. En hänvisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

35

från nu ifrågavarande nya lag finge sålunda under alla omständigheter vä­

sentligt mindre omfattning än vad fallet vore beträffande bostadsrättslagen.

Detta förhållande skulle — enligt vad försöksvis upprättade utkast givit vid

handen — göra en hänvisning till föreningslagen tämligen komplicerad. Meto­

den skulle endast nödtorftigt kunna tillgodose rimliga krav på överskådlig­

het hos författningstexten.

De sakkunniga ha, meddelar utredningsmannen, enhälligt och med stor

skärpa framhållit önskvärdheten ur praktisk synpunkt av att de för för-

eningsjordbruken gällande lagbestämmelserna i möjligaste mån sammanför­

des i en författning. Även den omständigheten, att föreningslagen vore före­

mål för en ännu icke avslutad omarbetning, vilken måste förutsättas bliva

tämligen genomgripande, talade enligt utredningsmannens uppfattning mot

en generell hänvisning till 1911 års föreningslag, då en sådan hänvisning sä­

kerligen skulle nödvändiggöra ganska omfattande ändringar i den här ifrå­

gavarande författningen ett eller annat år efter dess utfärdande.

På dessa grunder har utredningsmannen stannat för att allenast på en

punkt, nämligen med avseende å förfarandet vid likvidation, hänvisa till för­

eningslagen. I övrigt åsyftar lagutkastet att giva en uttömmande reglering av

föreningsjordbrukens förhållanden.

Yttrandena.

Frånsett mer eller mindre betydelsefulla detaljspörsmål, vilka

i det följande skola upptagas till behandling, ha erinringar mot lagförsla­

gets utformning gjorts allenast i en mindre del av de avgivna yttrandena.

Lantbruksakademien yttrar, att den undersökning av frågan och det ut­

kast till lagstiftning i ämnet, som nu framlagts, utan tvivel innebure beak-

tansvärda bidrag till positiva lösningar av spörsmålen. Akademien anför

emellertid ytterligare bl. a.

Ganska säkert torde väl vara, att en dylik lösning enligt den föreslagna

lagen kommer att så småningom te sig möjlig och kanske sannolik. Minst

lika troligt synes dock, att sådana bestämmelser, som här föreslås, icke äro

av den beskaffenhet, att de kunna förväntas bliva omfattade med den all­

männa anslutning, som är behövlig för att man skall kunna räkna med dess

användande i en utsträckning, som motsvarar arbetet med bestämmelsernas

utarbetande och förslagets genomförande. Akademien håller före, att den ut­

väg, som av utredningen valts för den lagtekniska utformningen av det för­

slag, som upptagits till övervägande, icke är lycklig eller ägnad att bereda

nöjaktiga utsikter till ett framgångsrikt resultat. Den nu föreslagna lagen

skulle åstadkomma en ordning av sambruksförhållandet, som i stort sett

skulle utesluta ett val mellan olika slags lösningar av uppkommande frågor.

Otvivelaktigt kommer behov att förefinnas av stor frihet att välja mellan

lösningar av mycket skiftande slag. Det synes akademien uppenbart, att

åtminstone tills vidare en begränsning av lagstiftningen bör vara att före­

draga och att regleringen hellre bör utvecklas så småningom med stöd av

efterhand vunna erfarenheter och även med möjlighet att åtminstone under

någon tid framåt lämpa föreskrifterna efter i särskilda fall framkommande

önskemål.

36

Kungi. Maj:ts proposition nr 58.

Såsom förut berörts bär lantbruksstyrelsen funnit förenin"s,jordbruken

allenast böra upptagas som en försöksverksamhet i begränsad omfatlning.

Styrelsen yttrar vidare.

Mot denna bakgrund finner styrelsen det tveksamt, huruvida en särskild

lag om sambruksföreningar nu bör utfärdas. Så länge det är ovisst, huruvida

samjordbruk kan få någon betydelse som driftsform inom svenskt jordbruk,

torde det vara lämpligt med en mera provisorisk anordning. Då förenings­

lagen synes användbar härför, under förutsättning att Kungl. Maj:t vill ut­

nyttja sin rätt att bevilja ekonomisk förening, bildad för ifrågavarande än­

damål, rätt att förvärva jordbruksfastighet, synes särskild lagstiftning för

sambruksföreningar ej vara trängande.

Uttalanden av liknande innebörd återfinnas i yttrandena av förvaltnings­

utskotten i Malmöhus och Västernorrlancls läns hushållningssällskap.

Förvaltningsutskotten i Gotlands, Skaraborgs och Värmlands läns hushåll­

ningssällskap, liksom även egnahemsnämnderna i Göteborgs och Bohus samt

Norrbottens län, ha uttryckt önskemål om en förenkling av lagbestämmel­

serna.

Förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns hushållningssällskap anser att

det borde vara möjligt meddela ett fåtal grundläggande bestämmelser, sik­

tande på det speciella ändamålet, i en särskild lag och att i övrigt hänvisa

till föreningslagen.

Norrlandskommittén finner bildandet av föreningsjordbruk ur norrländsk

synpunkt vara en fråga utan större praktisk betydelse och anför vidare.

Med hänsyn härtill finner sig kommittén icke ha anledning att närmare

ingå på avfattningen av de framlagda förfaltningsförslagen. Som en allmän

reflexion vill kommittén emellertid ifrågasätta, om icke de åsyftade grunder­

na för ordnande av sambruk skulle kunna bringas i tillämpning utan en så

pass vidlyftig lagstiftning som den föreslagna. Bortsett härifrån kan kom­

mittén icke underlåta att framhålla faran av att genom statsmakternas åt­

gärder, grundade närmast på förhållandena i södra och mellersta Sverige,

vissa schabloner skapas, som binda utvecklingen såväl här som inom andra

delar av landet. Om de framlagda förslagen komma att genomföras — vil­

ket kommittén i och för sig icke har skäl att motsätta sig — bör därvid

icke förbises att behov kunna föreligga att även på andra sätt ordna gemen­

samhetsdrift inom jordbruket.

Riksförbundet landsbygdens folk har, såsom förut framgått, tillstyrkt det

framlagda förslaget men tillfogar följande reservation.

Det synes vara att tillråda, att man den första tiden går fram med för­

siktighet. Särskilt med hänsyn till de olika förmåner i fråga om lån och bi­

drag, som föreslås, samt den auktoritet en lag i ämnet kommer att få, före­

ligger eljest risk att personer i stor utsträckning slå sig på den nya drifts­

formen utan tillräcklig eftertanke. Skulle föreningsjordbruket sedermera icke

visa sig lämpligt för våra förhållanden utan behöva nedläggas, kan det få

katastrofala verkningar för dessa människor, vilka i allmänhet torde ha

bundit större delar av sina tillgångar i företaget.

Förbundet vill därför föreslå, att till en början särskilt tillstånd skulle

fordras för att få bilda en sambruksförening. Detta dispensförfarande synes

böra utnyttjas för igångsättande av ett mindre antal försök i olika delar av

37

landet. Sedan på detta sätt erfarenheter vunnits rörande lagstiftningens än­

damålsenlighet finge man företaga en översyn av bestämmelserna, varefter

dispensförfarandet kunde slopas.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen anför.

Förslaget synes i och för sig innefatta en lämplig lösning av det enligt di­

rektiven givna uppdraget. Särskilt tillfredsställande är det, att bestämmel­

serna om sambruksföreningar i möjligaste mån sammanfattats i en lag utan

mer eller mindre omfattande hänvisningar till föreningslagen. Styrelsen fin­

ner det även vara till nytta, att en möjlighet öppnas för drivande av jord-

bruksrörelse i den ekonomiska föreningens form. Det torde emellertid rent

allmänt sett kunna befaras, att den föreslagna företagsformen icke kommer

att anlitas i avsedd omfattning, när det befinnes nödvändigt att kringgärda

den med ganska myckel formaliteter av olika slag, som kunna verka avhål­

lande på intresserade jordbrukare. Ju mindre medlemsantalet är, desto mera

tyngande torde lagbestämmelserna förefalla. Å andra sidan: ju större med­

lemsantalet blir, ju större blir antalet utanför den direkta ledningen stående

jordbrukare, och man kan då fråga sig, om det angivna målet att med

uppnående av en ökad produktionseffektivitet bevara en fri bondeklass —

nås på detta sätt. De här anförda synpunkterna kunna få särskild betydelse,

i den mån en alltför ingående reglering motverkar syftet med lagstiftningen

på det sättet, att intressenterna måhända finna det mera tilltalande att pröva

sig fram med företagsformen enkelt bolag, vilken form i flera, avseenden icke

är så lämplig. Styrelsen har icke möjlighet att framlägga något direkt för­

slag i syfte att avhjälpa dylika konsekvenser men vill dock framföra tanken,

huruvida icke åtminstone sambruksföreningar med ett mindre antal medlem­

mar skulle kunna uppbyggas efter enklare linjer.

Egnahemsnämnden i Uppsala län framhåller behovet av en lagstiftning,

som ingående reglerar förhållandet mellan sambruksförenings medlemmar,

och förklarar sig biträda uppfattningen, att de för föreningsjordbruken gäl­

lande bestämmelserna i möjligaste man borde sammanföras i en författning.

Egnahemsnämnden i Kalmar läns norra område finner utredningens lag­

förslag väl avpassat efter för handen varande förhallanden och tillstyrker att

förslaget lades till grund för lagstiftning.

Förvaltningsutskottet i Kronobergs läns hushållningssällskap anser ut­

redningsmannens förslag väl tillgodose de krav, som borde ställas pa ifra-

gavarande lagstiftning.

Sveriges lantbruksförbund har funnit det principiellt riktigt, att de delvis

invecklade rättsförhållanden, som kollektiv jordbruksdrift gåve upphov till,

på lämpligt sätt reglerades. Ehuru förbundet i vissa avseenden funnit anled­

ning till erinringar mot det framlagda förslaget syntes detta kunna utgöra

grundval för frågans vidare behandling.

I övriga yttranden har lagförslagets allmänna utformning lämnats utan

erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58-

Departementschefen.

Redan i det föregående har jag givit uttryck åt den

uppfattningen, att om praktiska erfarenheter av föreningsjordbruket nu

skola inhämtas, detta icke lämpligen lärer kunna ske pa annat sätt, än att

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

man genom lagstiftning fastställer den form, vari samjordbruk skall kunna

organiseras. Jag delar utredningsmannens uppfattning, att det är av största

vikt, icke minst ur de enskilda föreningsmedlemmarnas synpunkt, att fasta

och tillförlitliga rättsliga normer erhållas för verksamheten, vilken ju kan

komma att avse förvaltning av mycket betydande värden i fast egendom och

inventarier. Särskilt åsyftar jag då de centrala frågorna om medlems anta­

gande och avgang, bokföringsskyldighet, fondbildning och vinstutdelning

samt revision av räkenskaperna. Den i enstaka yttranden framkomna åsik­

ten, att lagens tillämpning tills vidare skulle hindas vid ett särskilt dispens­

förfarande kan jag icke biträda. En dylik anordning skulle ju innebära, att

ytterligare en, enligt min uppfattning överflödig formalitet vid bildandet av

sambruksförening tillskapades.

Emellertid är det klart, att ingen utväg bör lämnas oprövad för att vinna

största möjliga begränsning av lagstiftningen i ämnet. Önskvärdheten härav

bör å andra sidan icke överdrivas. Åtskilliga avsnitt i det vid betänkandet

fogade lagutkastet avse frågor, som endast i speciella fall vinna aktualitet.

De behöva därför icke verka tyngande i föreningsmedlemmarnas eller styrel­

seledamöternas dagliga gärning men kunna tjäna till ledning och förebygga

rättstvister den gång spörsmålen anmäla sig.

\ id ett försök att beskära lagutkastet synas två utvägar kunna övervägas.

Den ena är att tillgripa hänvisningar till den allmänna föreningslagen, den

andra att överlåta åt föreningarna att i sina stadgar reglera vissa i lagut­

kastet behandlade spörsmål. Den förstnämnda metoden skulle ju dock en­

dast skenbart innebära en förenkling och jag har för min del funnit de prak­

tiska och lagtekniska skäl bärande, som i betänkandet anförts mot en så­

dan lösning. Vad åter angår möjligheten att så att säga överflytta vissa par­

tier av lagen till stadgarna, torde någon mera väsentlig förkortning av lag­

texten härigenom knappast stå att vinna. Denna metod skulle ju för övrigt

medföra, att stadgarna i stället bleve vidlyftigare. Den fördelen skulle dock

vinnas vid sist angivna tillvägagångssätt, att större valfrihet mellan olika

lösningar uppkomme, låt vara att tillsynsmyndigheten väl därvid finge för­

utsättas underkasta stadgarna en tämligen ingående granskning.

Emellertid har det förefallit mig, som om vissa stadganden av övervägande

administrativ innebörd, vilka närmast angå tillsynsmyndigheten, borde kun­

na upptagas i en särskild kungörelse. Vissa efter mönster av den nya aktie­

bolagslagen utformade regler ha också synts mig kunna undvaras. Jag åsyf­

tar då bl. a. bestämmelserna om skadestånd. På dessa skäl har jag låtit

inom jordbruksdepartementet verkställa en överarbetning av det vid betän­

kandet fogade lagutkastet i syfte att vinna en förkortning av lagtexten. Den

närmare innebörden av omarbetningen skall redovisas i det följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr -58.

39

Specialmotivering.

Det vid betänkandet fogade utkastet till lag om sambruksföreningar bar,

såsom nyss nämnts, gjorts till föremål för överarbetning inom jordbruksde­

partementet. Jag övergår nu till att lämna en översikt av departementsför-

slaget. Beträffande sådana från utredningsmannens förslag i oförändrad

form överförda stadganden, som varken berörts i de avgivna yttrandena eller

föranleda särskild erinran från min sida, torde härvid få hänvisas till den

i betänkandet (s. 102—139) lämnade detaljmotiveringen.

Inledande bestämmelser.

Föreningsjordbruk grundat på arrende.

Förening med ändamål att be­

reda medlemmarna utkomst genom att å fastighet, som föreningen förvär­

vat eller av kronan arrenderat, låta medlemmarna bedriva gemensamt jord­

bruk och annan i samband därmed stående verksamhet (föreningsjordbruk),

skall enligt 1 § första stycket departementsförslaget kunna registreras såsom

sambruksförening.

Enligt detta från utredningsmannens förslag hämtade stadgande skulle

sålunda sambruksförening icke kunna bildas på grundval av arrende från an­

nan än kronan. Till stöd för denna utformning av stadgandet har i betän­

kandet anförts i huvudsak följande.

Det synes vara av stor vikt att man, då en sambruksförening väl bildats,

vinner betryggande garantier för dess fortbestånd.^ De tidigare, vaga ansatser­

na till föreningsjordbruk i vårt land visa bäst vådan av att sådana företag

påbörjas utan att ett bestående, tillräckligt jordinnehav säkerställts. Till

arrendators skydd gälla visserligen bestämmelser om förnyat arrende samt

om förköpsrätt vid försäljning av utarrenderad egendom. Dessa bestämmel­

ser giva dock endast ett ofullständigt skydd. Sker försäljning i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må exempelvis förköpsrätt ej utövas. Om äga­

ren vill återtaga fastigheten för att själv bruka den, vinner förköpsrätt^!

överhuvud taget icke aktualitet och detsamma gäller optionsrätten till för­

nyat arrende. Om sambruksförenings arrenderätt genom särskilda lagstad-

ganden gåves ur föreningens synpunkt erforderlig varaktighet,, skulle en en­

skild fastighetsägare sannolikt endast undantagsvis vara villig att upplåta

sin egendom till en dylik förening, vilket ju vore detsamma som att avhän­

da sig egendomen för all framtid utan att en verklig försäljning komme till

stånd. Upplåter kronan jordbruksegendom på arrende till sambruksförening,

torde få förutsättas som en normal utvecklingsgång, att föreningen framdeles

får förvärva fastigheten.

Ifrågavarande spörsmål har berörts i några av de avgivna yttrandena.

Sålunda anför Blekinge läns egnahemsnämnd.

Nämnden beklagar att möjligheter saknas att bilda sambruksföreningar

på grundval av arrende av jord från annan än kronan. Nämnden har den

bestämda uppfattningen, att bildande av sambruksföreningar skulle under­

lättas därest möjlighet funnes för jordbrukarna inom ett visst bruknmgsom-

40

råde att bilda sambruksförening och på denna upplåta nyttjanderätten till

sin jord på viss, icke alltför kort tid, förslagsvis 25 år, men själva behålla

äganderätten till sina fastigheter. Bildas en sambruksförening enligt dessa

grunder och lyckas föreningen genomföra företaget, torde såväl föreningen

som brukningsenheten ha utsikt att bestå även efter den första upplåtelseti­

dens utgång. Kanske lyckas föreningen under tiden förvärva äganderätten

till brukningsenheten. Begynnelseformen blir i så fall en övergångsform, men

såvitt nämnden kan bedöma en tämligen nödvändig övergångsform i många

fall, eftersom det knappast synes troligt att fastighetsägarna inom en viss

för sambruksförening lämplig brukningsenhet kunna förmås avhända sig

äganderätten till sina fastigheter även om det sker till förmån för en sam­

bruksförening, i vilken de själva äro medlemmar.

Denna uppfattning — som kommit till uttryck jämväl i yttranden från

förvaltningsutskotten i Blekinge och Kristianstads läns hushållningssällskap

— har biträtts av egnahemsstyrelsen, därvid dock en ledamot, byråchefen

Collin, anmält skiljaktig mening. Slutligen har förvaltningsutskottet i Kop­

parbergs läns hushållningssällskap yttrat.

Det torde inte vara otänkbart, att skogs- och industribolag vore villiga att

utarrendera jord på lång tid, liksom troligen även kommuner, som äga större

jordbruksfastigheter. Det synes jämväl böra ifrågasättas, om icke lagen även

borde tillåta sambruksföreningar under den formen, att föreningen ägde en

del av den brukade jorden och kompletteringsvis arrenderade jord. Att för-

eningsjordbruk startas och drivas enligt nu gällande bolags- och förenings-

lagstiftning möter givetvis icke hinder, men om man stiftar en speciell lag

för ändamålet borde den avfattas så, att den täcker behovet i de flesta tänk­

bara fall och icke endast under de snävt begränsade förutsättningar, som för­

slaget rör sig med.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Departementschefen.

Icke minst med hänsyn till de betydande kapital­

investeringar, som måste förutsättas komma att ske i sambruksföreningarna,

särskilt genom uppförande av gemensamma ekonomibyggnader, är det uppen­

barligen angeläget, att det jordinnehav, på vilket hela rörelsen beror, gives

erforderlig varaktighet. Jag ansluter mig därför till utredningsmannens upp­

fattning, att såsom en huvudregel bör gälla, att föreningsjordbruk skall grun­

das å förvärv av jord eller å arrende från kronan. Emellertid torde fall kun­

na tänkas, då man skulle sakna anledning motsätta sig registrering av sam­

bruksförening, vars rörelse skulle grundas på arrende från annan än kro­

nan. I första hand synes mig — såsom redan i det föregående berörts — önsk­

värt att göra viss uppmjukning av huvudregeln i syfte att befordra tillkoms­

ten av sådana sambruksföreningar, i vilka medlemmarna bestå av ägare till

mindre jordbruk. En framkomlig väg synes mig vara, att Kungl. Maj:t er­

håller rätt att efter särskild prövning medgiva registrering såsom sambruks­

förening även av sådan förening, vars rörelse grundas på arrende av jord till­

hörig medlemmarna själva. Pa. detta sätt skulle, såsom i de nyss angivna re­

missyttrandena påyrkats, en möjlighet tillskapas att vid bildande av sam-

jordbruk av nu ifrågavarande slag gå fram i två etapper, något som även för

mig framstår såsom ett önskemål. Undantagsvis torde även i andra fall av­

41

steg från huvudregeln kunna tillåtas. Bifall till ansökan om registrering i de

här åsyftade fallen skulle givetvis förutsätta, att arrendetiden erhållit avse­

värd längd, varjämte i Kungl. Maj:ts beslut de villkor i övrigt finge uppstäl­

las, som kunde anses betingade av omständigheterna i det särskilda fallet.

Sedan ett antal prejudikat vunnits genom avgöranden av Kungl. Maj:t torde

tillståndsprövningen ifråga kunna uppdragas åt tillsynsmyndigheten. En

bestämmelse innefattande rätt för Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t utsedd

myndighet att medgiva undantag från den angivna huvudregeln har uppta­

gits i 1 § andra stycket departementsförslaget.

Avstyckning av tomt.

Om en typ av ekonomisk förening väljes såsom

juridisk form för samfällt jordbruk måste, yttrar utredningsmannen, såsom

en huvudregel gälla, att all den egendom, som utnyttjas i föreningens rörelse,

äges av föreningen. Utöver det redan behandlade fallet, att rörelsen grundas

på arrende, ifrågasättes emellertid i betänkandet viss modifikation i den an­

givna huvudregeln. Utredningsmannen anför härom.

Med hänsyn till medlemmarnas trivsel torde bliva av betydelse, att bostad

med tomt och trädgård anordnas individuellt för var och en av dem. Den

omedelbara lösningen av detta spörsmål vid bildande av en sambruksför­

ening lärer bliva betingad av beskaffenheten hos det på egendomen befintliga

byggnadsbeståndet. På längre sikt lärer — i den mån föreningens verksamhet

blir ekonomiskt framgångsrik — idealet vara, att bostadsbebyggelsen sam­

manföres till ett särskilt tomtområde, pa en bl. a. ur arbetssynpunkt lämplig

plats inom den av föreningen disponerade arealen.

Anordnandet av särskilda bostäder för medlemmarna förutsätter självfallet

icke en individualiserad äganderätt till bostaden. Ett bibehållande i enskild

ägo av mangårdsbyggnaden med kringliggande tomt och trädgård torde emel­

lertid få antagas i icke oväsentlig mån vara ägnat att bryta udden av det

psykologiskt betingade motstånd mot bildande av sambruksförening, som åt­

minstone till en början måste antagas komma att möta från självägande jord­

brukares sida. Man synes böra räkna med att, då fråga om bildande av sam­

bruksförening uppkommer i en by, en eller flera byamän kunna uppställa

det villkoret för sin anslutning, att de få behålla sin kanske fäderneärvda

mangårdsbyggnad i enskild ägo. Om detta krav icke kan beaktas, ga kanske

planerna på föreningsbildande mången gång om intet. Även om ett undantag

av angivet slag kan bliva förenat med vissa olägenheter synes därför så­

dant undantag böra kunna ifrågakomma. Ett genomförande av denna tanke

förutsätter tydligen i regel en avstyckning av tomtmarken, något som i sin

tur torde förutsätta eu sammanläggning av den övriga, till föreningen över­

låtna jorden.

Ifrågavarande spörsmål har ingående behandlats i fastighetsbildningssak-

kunnigas yttrande. Däri understrykes till en början, att enligt utredningsman­

nens förslag såsom en huvudregel skulle gälla, att all egendom som utnytt­

jades i föreningens rörelse — alltså även de för föreningsmedlemmarna erfor­

derliga bostadshusen — skulle ägas av föreningen och alt undantag från

denna regel uppenbarligen icke avsetts skola ifrågakomma, då en sambruks­

förening bildades genom att ett antal personer slöte sig samman för att för­

värva eu viss för föreningsjordbruk lämplig egendom. I utlåtandet anföres

vidare i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Tvivelsutan har utredningsmannen rätt, när lian säger, att ett bibehållande

i enskild ägo av mangårdsbyggnaden med kringliggande tomt och trädgård

torde få antagas i icke oväsentlig mån vara ägnat att bryta udden av det

psykologiskt betingade motstånd mot bildande av sambruksförening, som åt­

minstone till en början måste antagas komma att möta från självägande jord­

brukares sida. Ett hänsynstagande till detta psykologiska moment är därför

onekligen i och för sig påkallat. Men frågan är, huruvida gällande fastighets-

bildningsrättsliga stadganden medge avskiljande av en för föreningsjordbru-

ket erforderlig bostadsbyggnad med tillhörande tomt och trädgård till sär­

skild fastighet. De sakkunniga vilja härvid understryka, att en avstyckning

av tomtmarken tvivelsutan förutsätter en sammanläggning av den övriga till

föreningen överlåtna jorden. Nämnda fråga kan säkerligen bliva av icke

ringa praktisk betydelse. Det kan sålunda med rätt stor sannolikhet förutspås,

att om någon enda av de tilltänkta föreningsmedlemmarna ställer krav på

dylikt avskiljande, de övriga byamännen som regel komma att ställa samma

krav för egen del och detta även om deras mangårdsbyggnad icke skulle vara

fäderneärvd. Av psykologiska skäl lär den ene icke vilja i detta hänseende

vara sämre än den andre.

I 19 kap. 3 § 2. jorddelningslagen uppställes såsom villkor för avstyckning

från jordbruksfastighet, att den fastighetsbildning som skulle uppstå genom

avstyckningen bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande be­

folkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten. I fastig-

hetsbildningssakkunnigas år 1944 avgivna betänkande med förslag till lag

om ändring i vissa delar av jorddelningslagen m. m. (19 kap. 18 § första st.)

formuleras berörda rekvisit så, att ändringen i fastighetsindelningen icke får

medföra märklig skada för jordbruksnäringen utan motsvarande nytta för

densamma.

Klart är, att det i vanliga fall icke kan vara till gagn för jordbruksnä­

ringen utan tvärtom måste skada denna att avskilja för jordbruket erforder­

lig bostadsbyggnad med tillhörande tomt från jordbruksjorden. Men när det

gäller det speciella fall, varom här är fråga, nämligen att avskiljandet ingår

som ett led i och tänkes utgöra en förutsättning för en långt siktande ratio-

naliseringsåtgärd, blir läget ett annat. Det gäller då att mot varandra väga å

ena sidan nyttan för jordbruksnäringen av att ett flertal mindre bruknings-

enheter omvandlas till ett för rationell drift ägnat storjordbruk och å andra

sidan den skada för denna näring, som kan uppkomma genom avstyck-

ningsåtgärden.

Vid denna avvägning må till en början beaktas, att det otvivelaktigt måste

anses vara till skada för sambruksföreningen att för denna erforderliga bo­

städer kunna försäljas till personer utanför medlemskretsen eller vid med­

lems dödsfall komma att övergå å personer, vilka icke äro villiga att inträda

i eller ändock överlåta bostaden å föreningen.

Avskiljande av bostäder med tillhörande områden från jordbruksjorden

kan i förevarande fall ha även andra skadliga verkningar, nämligen ur ar-

ronderings- och därmed driftssynpunkt. Självfallet behöver detta "icke alltid

vara fallet. På åtskilliga håll, särskilt i slättbygderna, är det emellertid ej

ovanligt att bostäderna ligga spridda å åkerfälten. I dessa fall skulle det

uppenbarligen kunna vara olämpligt att avskilja tomtmarken, ty om en så­

lunda avstyckad fastighet komme att förvärvas av någon utomstående, skulle

ju utsikterna att förvandla tomtmarken till produktiv jordbruksjord prak­

tiskt taget försvinna. Men även om tomtmarken komme att bevaras i en

föreningsmedlems ägo, skulle ett avskiljande av densamma till särskild fas­

tighet i nu berörda fall kunna vara ägnat att för onödigt lång tid konservera

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Aven utan lagändring är det emellertid uppenbart, att avskiljandet oftast

bör gå för sig. Att införa en regel, jämlikt vilken avskiljande av tomtmarken

från jordbruksjorden alltid skulle få ske när ändringen i fastighetsindel­

ningen ingår som ett led i bildande av en sambruksförening, synes icke

lämpligt. Eu sådan regel skulle innebära, att lagstiftaren på förhand garan­

terade att den genom rationaliseringsålgärden, d. v. s. storbruksbildandet,

uppkomna nyttan för jordbruksnäringen städse övervägde de olägenheter,

som kunna vara förenade med att avskilja för föreningen erforderliga bo­

städer med tillhörande områden till särskilda fastigheter. Härtill kommer,

att en dylik regel än så länge — när man icke vet om bildande av sambruks­

förening genom tillskott av medlemmarna tillhörig jord kommer att bli av

någon större praktisk betydelse — ej heller synes behövlig. Det förefaller i

stället tillrådligt att avvakta utvecklingen.

Slutsatsen blir alltså, att man torde sakna anledning att för närvarande

överväga några särskilda lagstiftningsåtgärder i ämnet.

Egnahemsnämnden i Kopparbergs län har uttalat, att det med hänsyn till

de i länet rådande förhållandena vore alldeles nödvändigt, att mangårds-

byggnaden med tillhörande tomt och trädgård finge behållas i enskild ägo.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank anför.

Den omständigheten, att bostadstomlerna undantagas från kollektivet, ut­

gör ett hinder för hypoteksföreningama att belåna sambruksförenings fas­

tigheter. Enligt gällande författning om hypoteksföreningars verksamhet får

nämligen egendom, som ej är avsedd enbart för skogsdrift, belånas endast

såframt för bedrivande av jordbruk nödiga åbyggnader finnas å egendomen.

Detta stadgande har hittills icke ansetts kunna tolkas annorledes än att un­

der uttrycket »nödiga åbyggnader» inbegripas jämväl erforderliga bostäder.

En självständig belåning genom hypoteksföreningama av bostadsområde­

na, alltså med dessas ägare såsom personliga kredittagare, kan å andra sidan

ej heller tänkas ske med nuvarande författning, då bostadsfastighetema väl

i allmänhet bliva taxerade som »annan fastighet» och därmed falla utom

området för hvpoteksföreningamas kompetens.

Med det sagda har styrelsen velat understryka, att en medverkan från hy-

poteksföreningarnas sida i kreditgivningen till sambruksföreningar eller des­

sas medlemmar enligt de framlagda författningsförslagen förutsätter ändring

av den för hypoteksföreningama gällande författningen.

Styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan yttrar.

En sammanläggning av ett antal mindre jordbruksfastigheter till en enda

större jordregisterenhet får uppenbarligen vissa konsekvenser ur intecknings-

synpunkt. Huru lämpligen skall förfaras med eventuella inteckningslån, som

föreföreningsjordbrukets bildande beviljats i de överlåtna fastigheterna, tor­

de få bedömas från fall till fall. Dock anser styrelsen sig böra fästa uppmärk­

samheten vid, att ett bibehållande i enskild ägo av mangårdsbyggnader med

kringliggande tomter och trädgårdar kan befaras i vissa fall menligt påver­

ka föreningsjordbmkets ställning ur kreditsynpunkt.

Departementschefen.

Spörsmålet, huruvida avstyckning av tomtområde

bör kunna ifrågakomma vid bildandet av sambruksförening genom samman­

skott av medlemmarna tillhörig jord, synes förlora något i betydelse, därest

i enlighet med mitt förslag viss möjlighet öppnas till drivande av förenings-

45

jordbruk på grundval av arrende från medlemmarna. Emellertid synes önsk­

värt, att valfrihet mellan olika alternativ vid föreningsbildandet i möjligaste

män medgives. För övrigt kan ju avstyckningsfrågan vinna aktualitet i sådana

fall, då man efter att ha påbörjat verksamheten på grundval av arrende från

medlemmarna överväger att genomföra en definitiv överlåtelse av fastighe­

terna till föreningen.

Fastighetsbildningssakkunnigas utlåtande synes utvisa, att i det av utred­

ningsmannen åsyftade fallet hinder för avstyckning av tomt i princip icke

bör möta. Ä andra sidan delar jag den uppfattningen, att någon allmängiltig

regel härom ej bör införas i jorddelningslagen utan att frågan bör bedömas

efter omständigheterna i det enskilda fallet. Närmast ankommer tydligen

detta bedömande på de myndigheter, hos vilka avstyckningsärendet hand-

lägges. Emellertid bör uppenbarligen samråd i dessa ärenden äga rum med

vederbörande lantbruksnämnd.

Mitt ståndpunktstagande till nu behandlade fråga synes mig icke inne­

fatta anledning att omedelbart överväga ändring av de för hypoteksförening-

arnas verksamhet gällande bestämmelserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Sambruksförenings skogsinneliav.

Fragan om skogsmarkens behandling

vid bildande av sambruksförening har berörts i några av yttrandena

över betänkandet.

Sveriges lantbruksförbund har sålunda yttrat.

Principiellt synas följande möjligheter föreligga. Skogen kan undantagas från

de ägor, som tilläggas föreningsjordbruket. Den kan också bilda en Mlman-

nin°skog, vari medlemmarna äro delägare. Slutligen kan skogen inga i sam­

manläggningen och därmed övergå i föreningens ägo. De bada forsta alterna­

tiven kunna ha vissa fördelar ur psykologiska och praktiska synpunkter De

synes emellertid vara av stor betydelse att så långt som möjligt sakerstalla

att föreningsjordbruken under hela den tid de besta komma att aga erfor­

derlig skogstillgång. Effektiva garantier härför synas i regel bora kunna

åstadkommas, därigenom att den skog, som hör till brukningsdelar som

sammanläggas till föreningsjordbruk, ingar i sammanläggningen och salunda

blir föremål för föreningens äganderätt. Skogen bor således icke kunna un­

dantagas från de ägor, som skola av föreningen samfallt brukas. Förbundet

får därför för sin del förorda, att i lagen införes stadgande harom.

Förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns hushållningssällskap har däremot

ifrågasatt, huruvida icke föreningsjordbruk borde kunna få bildas endast ge­

nom sammanförande av åkerjord och med bibehållande av skogen i för­

eningsmedlemmarnas enskilda ägo. Utskottet har liärutinnan anfört.

För de fall, då föreningsjordbruk bildas genom sammanförande av flera

mindre brukningsdelar, vilka var för sig ha jämförelsevis god skogstillde -

ning, synes en dylik anordning vara både möjlig och andamalsenlig och et

sådant förfarande skulle uppenbarligen i hog grad underlätta tillkomsten av

föreningsjordbruk. Det torde heller icke vara till nagon olagenhet for for-

eningsjordbraket som sådant, om delägarna var for sig brakade skogsmarken

som förut. Med hänsyn till skogskapitalets ofta stora varde skulle härigenom

även vinnas att behovet av kapitalinvestering i föreningsjordbruket avse­

värt minskades.

Egnahemsnämnden i Kopparbergs lön ifrågasätter, om icke sambruksför­

ening skulle kunna bildas genom sammanläggning av jordbruksjord samt er­

forderlig skog för byggnads-, stängsel- och hässjevirke samt vedbrand m. m.

Förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap och Svenska lant-

arbetsgivareföreningen ha framhållit, att då sambruksförening med ägande­

rätt ville förvärva arrenderad kronojord, föreningen samtidigt borde beredas

möjlighet att, om förhallandena sa medgåve, av kronan inköpa även viss

areal skogsmark.

Departementschefen.

Jag finner det för min del alldeles uppenbart, att då

en sambruksförening bildas genom att ett antal ägare till mindre jordbruk

överlåta sina fastigheter till föreningen, jämväl den till fastigheterna hörande

skogsmarken — såsom utredningsmannen tydligtvis förutsatt — regelmässigt

bör ingå i överlåtelsen. Alldeles uteslutet är väl icke, att det vid förenings-

bildandet eller senare av någon anledning kan framstå som önskvärt, att för­

eningens skogsinnehav reduceras. Om detta låter sig göra är ett spörsmål,

som regleras av bestämmelser i jorddelningslagen. Jag kan i frågans nuva­

rande läge icke finna anledning att genom särskilda regler sätta jorddelnings­

lagens allmänna bestämmelser om avstyckning av skogsmark ur kraft för

sambruksföreningarnas vidkommande.

Vare sig sambruksförening bildas genom sammanförande av medlemmar­

nas fastigheter eller pa annat sätt blir tydligen frågan om skogstillgången ett

spörsmål, som måste noga övervägas vid upprättandet av den ekonomiska

planen. Därvid far man under iakttagande av redan gällande bestämmelser

eftersträva bästa möjliga lösning efter omständigheterna i det särskilda fal­

let. Att därvid binda handlandet genom speciella föreskrifter synes mig var­

ken behövligt eller lämpligt.

4 j

Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.

Utöver vad i det föregående anförts i anslutning till 1 g lagförslaget, vill

jag framhålla, att jag i likhet med utredningsmannen anser, att ordet jord­

bruk i paragrafen bör erhalla en tämligen vid tolkning och att sålunda en

sambruksförening bör kunna bildas exempelvis för bedrivande av frukt-, bär-

eller annan specialodling i stor skala.

I betänkandet har vidare uttalats, att sambruksförening borde befrias från

erläggande av lagfartsstämpel i fall, då medlem i stället för insats av pen­

ningar överlåter fast egendom till föreningen. Egnahemsstyrelsen har förkla­

rat sig av principiella skäl hysa tvekan om lämpligheten av en sådan regel,

medan förslaget lämnats utan erinran i samtliga övriga yttranden. För egen

del finner jag skäl tala för, att en dylik ur statsverkets synpunkt obetydlig

eftergift sker i syfte att befordra tillkomsten av sambruksföreningar- genom

överlåtelse till föreningen av medlemmarnas fastigheter. Frågan torde emel­

lertid böra upptagas i annat sammanhang.

Utan att detta särskilt angives i lagen om sambruksföreningar torde vara

klart att allmänna stadganden om ekonomisk förening exempelvis i skatteför-

fattningama bliva tillämpliga jämväl å sambruksförening — som ju här be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

47

tecknats såsom en särskild typ av ekonomisk förening — varemot lagen om

ekonomiska föreningar blir tillämplig allenast i de delar, till vilka uttrycklig

hänvisning gjorts i här förevarande lag.

Offentlig tillsyn och inregistrering.

Utredningsmannen har yttrat,

att sambruksförenings medlemmar borde lämnas största möjliga frihet att

efter eget gottfinnande driva föreningens verksamhet under ledning av den

styrelse, de själva utsett, men att likväl i medlemmarnas eget intresse en of­

fentlig tillsyn borde anordnas i vissa särskilt angivna hänseenden. Denna till­

syn har —• såsom i det följande skall närmare beröras — ansetts böra avse

dels den ekonomiska planläggningen av sambruksförenings verksamhet vid

föreningens bildande och dels revisionen av styrelsens förvaltning och för­

eningens räkenskaper. Den myndighet, åt vilken tillsynen skulle anförtros,

skulle tillika ha att tillhandagå föreningarna med råd i jordbruksekonomiska

frågor i den mån föreningarna själva önskade. Åtskilligt kunde stå att vinna

genom samarbete mellan den tjänsteman hos tillsynsmyndigheten, som er-

hölle uppdrag att handlägga ärenden rörande sambruksföreningar, och sty­

relsen i dessa föreningar under medverkan jämväl av lokala myndigheter.

Därest en omorganisation av lantbruksstyrelsen företoges i enlighet med vad

1942 års jordbrukskommitté föreslagit, syntes styrelsen lämpligen böra erhål­

la uppdrag att vara tillsynsmyndighet för sambruksföreningarna, vilka då

också borde inregistreras hos styrelsen.

Nu berörda spörsmål ha behandlats i några av de avgivna yttrandena.

Sålunda har förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap

ansett det lämpligare att sambruksföreningarna inregistrerades hos länssty­

relserna och att de därefter ställdes under tillsyn av lantbruksstyrelsen, me­

dan förvaltningutskotten i Älvsborgs och Kopparbergs läns hushållningssäll­

skap uttalat den meningen, att tillsynen över föreningsjordbruken helt borde

handhavas av lokal myndighet.

Sveriges lantbruksförbund har anfört.

I den mån den föreslagna tillsynen avser sambruksföreningar, som åtnjuta

statligt stöd i form av bidrag eller lån på förmånligare villkor än som på

privat väg kan erhållas, kunna inga erinringar göras mot densamma. Att

samma bestämmelser skola gälla även då något statligt stöd icke ifrågakom-

mer, synes icke vara påkallat. Personer, som själva kunna och vilja finan­

siera verksamheten vid föreningsjordbruk, böra ha möjlighet att ordna sin

samverkan i sambruksföreningens form utan att därför underkastas den till­

syn och övervakning, som lagen förutsätter. Förbundet föreslår därför, att

den offentliga kontrollen av sambruksföreningar blir obligatorisk endast i de

fall, då föreningen avses skola åtnjuta ekonomiskt stöd av staten.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har funnit det tveksamt om skyldig­

het borde åläggas lantbruksstyrelsen att tillhandagå sambruksförening med

råd i jordbruksekonomiska frågor. Enligt föreningens uppfattning borde sam­

bruksförening ej intaga annan ställning än övriga jordbruksföretagare vid

anlitande av tillgänglig expertis.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Departementschefen.

Av det förut sagda har framgått, att sambruksför­

eningarna kunna sägas intaga en fullkomlig särställning i förhållande till

andra föreningar med avseende å betydelsen för medlemmarna av verksam­

hetens ekonomiska resultat. Starka skäl synas mig då tala för att viss offent­

lig tillsyn över föreningarna åvägabringas. Utredningsmannen har eftersträ­

vat att begränsa denna tillsyn till ett par, ur medlemmarnas egen synpunkt

särskilt betydelsefulla punkter. För att ytterligare betona, att här icke är

fråga om något opåkallat förmynderskap från det allmännas sida, har ock­

så lagutkastet givits en utformning, som särskilt framhåller, att lantbruks-

styrelsen i övrigt skall ha en rådgivande funktion.

Att uppdela tillsyn och inregistrering på olika myndigheter synes mig icke

böra ifrågakomma. Efter den omorganisation av lantbruksstyrelsen, som

tidigare av mig föreslagits, måste tillsynen över och rådgivningen till sam­

bruksföreningarna anses vara en uppgift, som naturligt infogar sig under

styrelsens verksamhetsområde. Såsom utredningsmannen i annat samman­

hang påpekat, måste det också bliva av betydelse för det allmänna, att ma­

terial rörande sambruksföreningarna samlas hos styrelsen. Särskilt gäller

detta under den första tid, då föreningsjordbruk tillskapas och då det är av

vikt, att på olika håll vunna erfarenheter snabbt kunna utnyttjas. Under

sådana förhållanden kan jag heller icke finna ändamålsenligt, att de för­

eningar, vilka till äventyrs icke önska utnyttja det statliga stöd som kan kom­

ma att medgivas sambruksföreningarna, skulle kunna undandraga sig all

insyn från det allmännas sida.

Om bildande av sambruksförening.

Minimiantalet medlemmar. ^{Ekonomisk förening måste jämlikt} 1911

års

lag bestå av minst fem medlemmar för att kunna vinna registrering. I be­

tänkandet har yttrats, att den i lagutkastet angivna organisationsformen

syntes förutsätta åtminstone något tiotal medlemmar. Tillräckliga skäl att

stadga högre minimiantal medlemmar än fem hade dock icke ansetts före­

ligga. Därest lägre antal personer än fem önskade påbörja ett samfällt jord­

bruk syntes bildande av ett enkelt bolag vara den lämpligaste formen.

I betänkandet uttalas vidare, att om en sambruksförening med minimi­

antalet medlemmar kommit till stånd det måhända kunde te sig stötande att

föreningen under alla omständigheter skulle vara skyldig att träda i likvida­

tion, då en av medlemmarna avgått eller avlidit utan att ersättas av annan.

Detta förhållande har utredningsmannen vid angivandet av likvidationsgrun-

der velat på det sätt beakta, att tillsynsmyndigheten skulle erhålla befogen­

het att på särskilda skäl medgiva, att föreningens verksamhet finge fort­

sättas oaktat medlemsantalet nedgått under fem.

Frågan om minimiantalet medlemmar har i yttrandena berörts av

egnahemsstyrelsen, som gjort gällande, att utredningsmannens förslag skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

49

starkt begränsa möjligheterna att utnyttja institutet sambruksförening. Här-

utinnan har styrelsen anfört.

På grund av topografiska och andra skäl — främst den omständigheten att

det torde gå lättare att ena ett mindre antal jordbrukare att sammanslå sina

ägor till en brukningsdel — torde man vid sammanslagning av mindre bruk-

ningsenheter i stor utsträckning få räkna med att de sålunda uppkomna

egendomarna bliva av en sådan storlek, att de äro lämpade för tre eller fyra

familjer. I slättbygderna med huvudsakligen rationaliserad spannmålsodling

innebär detta en areal av omkring 50—100 hektar åker samt i skogs- och

dalbygderna med tyngdpunkten lagd på animalieproduktion en areal av om­

kring 40—80 hektar jämte skogsmark. För att det nya institutet skall kunna

utnyttjas i största möjliga utsträckning, anser sig styrelsen böra ifrågasätta,

att minimiantalet medlemmar sättes till tre. De fall, då den mindx*e tillfreds­

ställande formen enkelt bolag finge tillgripas, skulle i så fall begränsas till

sådana, där endast två medlemmar skulle deltaga i samarbetet.

Inom egnahemsstyrelsen har beträffande denna fråga skiljaktig mening

anmälts av byråchefen Collin, som ansett minimiantalet medlemmar böra

vara minst fem.

Även Sveriges lantbruksförbund föreslår, att minimiantalet medlemmar

nedsattes till tre eller att sambruksförening i varje fall icke ålades träda i

likvidation på grund av att medlemsantalet nedgått under fem. Förbundet

yttrar.

Den rationalisering av jordbruksdriften, som pågår och som kan väntas

fortsätta under en lång tidsperiod, medför bl. a., att den mänskliga arbets­

insatsen genom utnyttjandet av maskinella hjälpmedel alltmera intensifieras.

Driften vid ett jordbruk av viss storlek kommer därför efter hand att kunna

ombesörjas av ett mindre antal personer. Kravet på minst fem medlemmar

i en sambruksförening är därför enligt förbundets mening ur jordbrukstek-

nisk synpunkt olämpligt. Skälen för en sådan regel torde icke ha samma

styrka, när det gäller en uteslutande på jordbruksdrift inriktad sammanslut­

ning, i vilken medlemmarna i regel torde ha insatt huvuddelen av sina till­

gångar, som när det gäller ekonomiska föreningar och aktiebolag.

Förbundet vill såsom sin mening framhålla, att det såväl av ekonomiska

skäl som med hänsyn till önskvärd »återväxt» och kontinuitet inom en sam­

bruksförening torde vara nödvändigt att vid föreningens bildande räkna med

familjemedlemmarnas, särskilt ungdomens, arbetskraft vid föreningens jord­

bruk. Att varje medlem sålunda ofta kommer att tillföra föreningen utöver

sin egen även sina familjemedlemmars arbetskraft utgör ett ytterligare motiv

för en ändring från fem till tre av minimiantalet medlemmar.

Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har en an­

nan inställning till frågan och anför.

Inom Norrbotten, där brukningsdelarna ofta endast ha 4 å 5 hektar odlad

jord, synes frågan om behovet av odlad areal inom sambruksförening böra

bliva föremål för ett noggrant avvägande. Sammanställningen över tidigare

inom landet vunna erfarenheter av kollektiv jordbruksdrift visar att även

gårdar med 60 hektar odlad jord och däröver haft svårt all ekonomiskt ge­

nomföra den kollektiva driften. Uppenbart är att om driftsledning och öv­

riga kostnader i samband med föreningens verksamhet skall kunna finansie­

ras samtidigt som medlemmarnas ekonomiska ställning förbättras, så måste

föreningens odlade areal vara av betydande omfattning. Förvaltningsutskot-

4

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 58.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

tet ifrågasätter om ej 100 hektar torde vara minimum när det gäller ett

fullt utnyttjande av moderna mekaniska hjälpmedel. Detta innebär att i re­

gel ett 20-tal jordbrukare skulle behöva sammanslå sina egendomar vid bil­

dande av en sambruksförening.

Departementschefen.

För egen del är jag närmast benägen att ansluta mig

till den ståndpunkten, att en sambruksförening helst bör ha åtminstone ett

tiotal medlemmar. Jag känner mig sålunda icke övertygad om riktigheten

av den på ett par håll bland remissyttrandena framträdande uppfattningen,

att medlemmarnas trivsel skulle bliva mindre vid ett större medlemsantal.

Under alla förhållanden synes man kunna göra gällande, att hela organisa­

tionsformen med antagande av stadgar, val av styrelse, driftsledare och revi­

sorer m. m. förutsätter ett icke alltför obetydligt medlemsantal. Vid en jämfö­

relse med 1911 års föreningslag synes man snarast kunna göra gällande, att

kraven på ett lågt minimiantal medlemmar äga större fog för denna lags

vidkommande, då ju nämligen medlemmarna i en förening, bildad enligt

1911 års lag, kunna vara juridiska personer, var och en representerande

mycket betydande intressegrupper. Emellertid föreligger icke heller enligt

min uppfattning tillräckliga skäl att förorda ett högre minimiantal medlem­

mar för sambruksföreningarnas del än för övriga ekonomiska föreningar.

Ä andra sidan finner jag icke anledning ifrågasätta ett lägre antal än fem

för sambruksföreningarnas del.

Beträffande den med det nu behandlade spörsmålet närbesläktade frågan

om viss minimiareal å den av sambruksförening brukade egendomen, synas

mig redan de nyss återgivna yttrandena belysa, vilka olika önskemål och

uppfattningar som kunna framträda i detta hänseende. Det ligger i sakens

natur, att då föreningsjordbruket avser att tillföra deltagarna storbrukets

fördelar, vinsten av föreningsbildandet blir beroende av i vad mån den dis­

ponibla arealen möjliggör begagnande av maskinell utrustning och moderna

driftsmetoder i övrigt. Uppenbarligen komma frågorna om den disponibla

arealens omfattning, medlemsantalets storlek och verksamhetens därav be­

tingade inriktning att få primär betydelse vid föreningsbildandet. Spörsmå­

lens lösning faller inom ramen för den ekonomiska planen men lösningen

förenklas säkerligen icke om handlingsfriheten därvidlag bindes av i förväg

uppställda regler om viss minimiareal.

Villkor för medlemskap. I

betänkandet har anförts, att de utomlands

vunna erfarenheterna av samfällt jordbruk syntes giva vid handen, att kun­

nighet i jordbruk borde uppställas som villkor för medlemskap i sambruks­

förening. Emellertid syntes i en förening med mera omfattande verksamhet

även annan yrkeskunskap bliva av värde. En skicklig mekaniker syntes ex­

empelvis kunna vara en värdefull tillgång för föreningen.

I betänkandet erinras vidare därom, att enligt den s. k. inskränkningslagen

den 30 maj 1916 (nr 156) — vilken lag har till syfte att ställa utländska

rättssubjekts fastighetsförvärv under kontroll -— ekonomisk förening ej må

förvärva fast egendom utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Det syntes ej ändamåls­

Kungl. Ma']:ts proposition nr 58.

51

enligt att för tillgodoseende av inskränkningslagens syfte ålägga varje sam­

bruksförening att begära tillstånd för fastighetsförvärv. I stället syntes för

sambruksföreningarnas del krav på svenskt medborgarskap hos medlemmar­

na böra uppställas och Kungl. Maj:ts prövning avse de fall, då sambruks­

förening undantagsvis önskade antaga utländsk medborgare till medlem.

Det vid betänkandet fogade lagutkastet har i 4 § andra och tredje stycke­

na upptagit bestämmelser i enlighet med det nu sagda.

Utöver dessa i lagtexten angivna villkor för medlemskap — yrkeskunnig-

het och svenskt medborgarskap — har i motiven till utredningsmannens för­

slag framhållits, att såsom en grundläggande regel uppenbarligen borde gälla,

att samtliga medlemmar i en sambruksförening skulle ha såväl rätt som plikt

att själva deltaga i jordbruksarbetet. Därigenom skulle den driftighet och

omtanke, som vanligen följde därmed att jorden brukades av personer, som

arbetade åt sig själva, i möjligaste mån bevaras. Att medlemmarna i för­

eningen skulle vara ett slags företagare, som uppbure vinsten av ett arbete,

som helt eller till övervägande del utfördes av anställda, stode för övrigt i

uppenbar strid mot den planerade företagsformens sociala syfte. Viss modi­

fikation i den angivna huvudregeln syntes dock för särskilda fall bliva nöd­

vändig. Härom anföres i betänkandet.

I en by i södra Sverige har tanken på bildandet av en sambruksförening

preliminärt dryftats. Byn består av tolv gårdar, var och en på omkring 10

hektar. Åkerjorden ligger väl samlad men är för närvarande uppdelad på

ett flertal skiften. Ägarna till två av gårdarna ha lämnat jordbruket, ut­

arrenderat sina ägor till grannarna och ägnat sig åt annan verksamhet i en

närbelägen stad. Sistnämnda två personer kunna icke antagas villiga att ingå

i en sambruksförening, därest detta skulle medföra skyldighet för dem att

lämna sina nuvarande yrken och återgå till jordbruksarbete. Då emellertid

dessa personers skiften ligga insprängda bland de övriga byamännens, utgör

samtliga byamäns medverkan förutsättning för att en förening överhuvud­

taget skall kunna komma till stånd. I ett fall som detta synes undantag från

huvudregeln böra medgivas.

Det angivna exemplet — som torde kunna varieras på flera sätt — avser

situationen vid bildandet av en sambruksförening. Att efter verksamhetens

början antaga nya medlemmar, vilka icke äro villiga att deltaga i det gemen­

samma arbetet, synes däremot icke böra ifrågakomma. Å andra sidan kan

uppenbarligen en medlem icke berövas sitt medlemskap av den anledningen,

att han på grund av ålder eller sjukdom blir arbetsoförmögen. En sådan

person synes böra äga rätt att kvarstå såsom icke arbetande medlem. För­

eningsmedlemmarnas beslut i nu berörda hänseenden böra redovisas såväl

i stadgarna som i den ekonomiska planen.

De varandra närstående frågorna om kompetenskrav på medlemmarna

och skyldighet för dessa att göra en personlig arbetsinsats i det av föreningen

bedrivna jordbruket ha uppmärksammats i några av de avgivna y 11 r a n-

d e n a. Sålunda har egnahemsnämnden i Kopparbergs lön påpekat, att det i

vissa delar av länet vore ganska vanligt, att jordbruksfastigheter ägdes av

personer, som icke vore jordbrukare och ej heller ägnade sig åt jordbruk. Fn

del av dessa jordägare vore intresserade för jordbrukets vidmakthållande och

52

Kungl. Maj:ts proposition nr ö8.

utveckling i bygden och kunde på goda skäl antagas vara hågade att bliva

medlemmar i en sambruksförening. Lagtexten borde förty utformas så, att

detta bleve möjligt. En uppmjukning av bestämmelserna i nu angiven rikt­

ning ifrågasättes även av förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns hushåll­

ningssällskap, som därvid påpekar, att det vid sammanförandet av flera äga­

res jordlotter kunde komma att visa sig, att arbete i det gemensamma jord­

bruket icke kunde beredas samtliga förutvarande ägare. Att även icke jord­

brukare borde kunna antagas till medlem i sambruksförening ifrågasättes

vidare av förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap, som

jämväl föreslår, att dödsbo och minderårig skulle kunna antagas som

medlem.

Innebörden av utredningsmannens förslag i nu förevarande hänseende har

mera utförligt granskats av statens livsmedelskommission. Garantierna för

upprätthållande av principen, att sambruksförenings medlemmar skulle vara

aktiva jordbrukare, har kommissionen därvid funnit ganska svaga redan

med avseende å situationen vid föreningens bildande och efter verksamhe­

tens början förelåge enligt kommissionens uppfattning stora möjligheter att

företaga sådana ändringar, att principen åsidosattes. Kommissionen anför

vidare.

Ehuru så icke varit lagstiftarens mening torde det enligt den föreslagna

lagen finnas möjlighet att få till stånd sambruksföreningar, där medlemmar­

na icke eller endast till en mindre del utgöras av aktiva jordbrukare och där

hela eller den huvudsakliga delen av arbetet utföres av anställda. Det torde

också vara svårt att förebygga en sådan möjlighet. Även om i lagen kunde

införas strängare bestämmelser i förevarande hänseende, skulle nämligen

kontrollen av dessa bestämmelsers tillämpning sannolikt visa sig vara för­

enad med stora svårigheter. Såsom framgår av betänkandet måste man ju

för övrigt under alla omständigheter medgiva vissa undantag från huvud­

regeln, något som givetvis alltid kommer att försvåra upprätthållandet av en

sträng skillnad mellan föreningar, som bestå av enbart jordbrukare, och för­

eningar, som till medlemmar ha andra personer. Man torde sålunda få accep­

tera det resultat, vartill utredningen på ifrågavarande punkt kommit. Kom­

missionen är emellertid angelägen betona, att kommissionen icke anser detta

vara något skäl att avstå från den föreslagna lagens genomförande. Om la­

gen antages i föreslaget skick, synes dock konsekvensen kräva, att man un­

dersöker huruvida anledning därefter finns att i 1925 och 1945 års förbuds­

lagar lika strängt som tidigare upprätthålla principen, att jordens ägare och

brukare i stort sett skola vara samma personer.

Ändring i villkoren för medlemskap i sambruksförening påyrkas av Koope­

rativa förbundet, som yttrar.

Med den utformning av lagen, som föreslagits i betänkandet, begränsas

medlemskretsen i främst två viktiga hänseenden. Endast fysiska personer

kunna antagas till medlemmar. Härigenom omöjliggöres ett fördomsfritt prö­

vande av olika tänkbara typer av kooperativa jordbruksföretag. Enligt sty­

relsens mening borde det vara av mycket stort intresse, att legala förutsätt­

ningar skapas för en rätt betydande experimentverksamhet på här föreva­

rande område. En form, som härvid mycket väl skulle kunna tänkas och

som i praktiken borde prövas, kunde bestå i att i en sambruksförening in-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

en sådan yngling, som kanske från början helt inriktat sig på att en gång

få efterträda sin fader, skall utestängas från denna möjlighet på grund av

att lians jordbruksutbildning ej är avslutad vid faderns död, finner för­

eningen ej vara tillfredsställande. Bestämmelse om sådan dispensrätt eller

eljest vägledande uttalande därom synes böra givas.

Landsorganisationen har uttalat den uppfattningen, att skyldighet för för­

eningsmedlemmarna att deltaga i arbetet ej tillräckligt klart fastslagits. I det

vid betänkandet fogade utkastet till normalstadgar för sambruksförening

funnes en bestämmelse härom jämte föreskrift om dispens från skyldigheten.

Vissa möjligheter att dispensvägen kringgå regeln och därmed förbudslagen

förefunnes. Risken skulle kunna undanröjas, om dispens finge sökas inte hos

föreningsstyrelsen utan hos lantbruksnämnden eller motsvarande organ. En

annan utväg vore att i lagen fastställa en högsta andel, t. ex. två tredjedelar,

under vilken antalet arbetande medlemmar ej finge sjunka.

Samma tanke kommer till uttryck i Svenska lantarbetareförbundets ytt­

rande, vari anföres.

I de fall undantag måste göras från delägarens självskrivna skyldighet att

genom egen arbetsinsats bidraga till föreningens produktionsresultat, utgår

förbundet från att dispens endast bör lämnas i mycket trängande fall. Det

kan ifrågasättas om icke lämpligheten bjuder alt i lagen intaga en bestäm­

melse om att sambruksföreningarna härvidlag böra vara underkastade nog­

grann kontroll. I annat fall är det tänkbart, alt förening kan fatta avgöran­

den härutinnan av innebörd, att anställd arbetskraft kommer att utföra stora

delar av arbetsuppgifterna.

Departementschefen.

Vad först angår frågan om krav på aktiv arbetsin­

sats i sambruksförenings verksamhet från medlemmarnas sida synes det mig

med hänsyn till hela syftet med den ifrågavarande lagstiftningen alldeles

självfallet, att ett dylikt krav bör uppställas. Denna i motiven till utrednings­

mannens lagutkast uttalade regel har icke upptagits i själva lagtexten, låt vara

att sambruksförenings ändamål i 1 § angivits vara att bereda medlemmarna

utkomst genom gemensamt jordbruk. Däremot har i § It andra stycket av

det vid betänkandet fogade utkastet till normalstadgar för sambruksför­

ening utsagts, att medlem är skyldig att efter styrelsens eller driftsledarens

anvisningar deltaga i det av föreningen bedrivna jordbruket. Slutligen ha

medlemmarnas arbetsinsatser förutsatts bliva föremål för avvägning vid

den ekonomiska planens upprättande. Enligt min mening är emellertid frå­

gan av så grundläggande betydelse, att den bör behandlas i själva lagen.

Om sålunda plikten att deltaga i jordbruksarbetet bör upptagas såsom en

föreskrift i lagen, uppstår frågan i vad mån undantag från regeln bör medgi­

vas. Jag kan därvid icke förorda utredningsmannens förslag att, då sam­

bruk bildas av flera småbruk i en by, även jordägare, vilka på grund av

annan sysselsättning ej vore villiga att deltaga i det gemensamma jordbruks­

arbetet, skulle medgivas att inträda i föreningen. Visserligen kan det, såsom

förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns hushållningssällskap påpekat, vid

sammanförandet av flera ägares jordlotter visa sig omöjligt att bereda ar­

bete i det gemensamma jordbruket åt samtliga förutvarande ägare. Gäller det

straff för styrelseledamot, som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet med­

delar tillsynsmyndigheten oriktig uppgift. Här erinras vidare om nyss berörda

stadgande i 53 § departementsförslaget. Å andra sidan torde svårligen kun­

na riktas anmärkning mot att till medlem i sambruksförening antages sonen

till avliden medlem, som »från början helt inriktat sig på att en gång få

efterträda sin fader men vid tiden för dödsfallet undergår en ännu icke

avslutad utbildning i lantmannaskola». De nyss berörda stadgandena i 15 §

första stycket torde för övrigt möjliggöra, att dödsboet står såsom medlem

tills arvingens utbildning avslutats.

Vad angår möjligheten för t. ex. en industriarbetare att bliva medlem i

sambruksförening, må till en början erinras om, att icke allenast kunnighet

i jordbruk utan även »annan för verksamheten erforderlig yrkeskunskap»

berättigar till medlemsskap. En annan möjlighet är självfallet att en icke

jordbrukare tills vidare anställes av sambruksförening och upptages såsom

medlem sedan han erhållit tillräcklig praktisk erfarenhet av jordbruksarbete.

Härigenom skulle skapas en viss motsvarighet till den prövningstid för ny-

tillträdande medlem, som — av allt att döma med mycket gott resultat __

tillämpats vid vissa utländska jordbrukskollektiv.

För att med tanke på extrema fall ernå en viss uppmjukning har emeller­

tid utredningsmannens lagutkast pa förevarande punkt vid överarbetningen

inom departementet omformulerats på sådant sätt, att åt Kungl. Maj:t gi-

ves befogenhet medgiva undantag icke blott från kravet på svenskt medbor­

garskap utan även från kravet på speciell yrkeskunskap.

I utredningsmannens lagutkast (9 §) ha upptagits vissa föreskrifter rörande

ansökan om registrering av sambruksförening. Dessa föreskrifter, som synas

vara av övervägande administrativ karaktär, torde i syfte att vinna en för­

kortning av lagtexten lämpligen kunna överflyttas till en särskild kungörelse

med föreskrifter rörande det register över sambruksföreningar, som skall

föras hos tillsynsmyndigheten.

öb

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Om föreningsmedlems intagande och avgång.

Enligt det vid betänkandet fogade lagutkastet hör frågan om an­

tagande av ny medlem till de frågor, som skola prövas och avgöras å för-

eningssammanträde. Därvid måste, uttalas i betänkandet, icke blott de i la­

gen uppställda kompetenskraven och stadgarnas innehåll beaktas utan även

tillses, huruvida ifrågasatt ökning av medlemsantalet låter sig förena med

den ekonomiska planen.

Frågan om avgång ur sambruksförening betecknas av utredningsmannen

såsom ett av de betydelsefullaste och samtidigt ett av de mest svårlösta spörs­

målen i den ifrågavarande lagstiftningsuppgiften. Utredningsmannens för­

slag har i vissa delar utformats efter förebild av bostadsrättslagen (24—27,

29 och 30 §§), medan förslaget i övrigt med hänsyn till sambruksföreningar­

53

Kungl. Mcij.ts proposition nr 58.

Skälen för uteslutning torde icke böra givas någon mera detaljerad ut­

formning i lagen. Utkastet upptar det mera allmänt hållna stadgandet, att

den som grovt försummat sina förpliktelser enligt lagen eller föreningens

stadgar må uteslutas. Självfallet kan frågan, huruvida grov försummelse

föreligger, vid tvist underställas domstols prövning.

Icke ens den, som grovt åsidosatt sina förpliktelser mot föreningen, torde

rimligen kunna förvägras att utfå värdet av sin andel i föreningen. Har han

genom sitt beteende rent av åsamkat föreningen ekonomisk skada, får själv­

fallet ett utdömt skadestånd fråndragas den lösesumma, vartill medlemmen

äger rätt. Föreningen får sedan utvälja lämplig ersättare för den uteslutne

medlemmen, såvida icke anledning föreligger att minska antalet medlemmar.

De på dessa huvudgrunder utformade lagbestämmelserna motsvara 10—

20 §§ departementsförslaget, till vilka paragrafer här torde få hänvisas.

Beträffande frågan om medlems avgång har i yttrandena Sveriges

lantbruks förbund — under betonande av frågans stora betydelse —- helt all­

mänt uttalat, att vad i betänkandet anförts icke gåve tillräcklig ledning vid

utformandet av de stadgebestämmelser i ämnet, som torde bliva nödvändiga.

Förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap anför.

Enligt utredningsmannens förslag må inträde i föreningen icke vägras den,

som förvärvat andel, så vida han uppfyller vissa villkor för medlemskap och

han skäligen bör tagas för god såsom medlem. Därest medlemmarna vägra

honom inträde, äger han påkalla, att hans antagande till medlem skall prö­

vas av skiljemän. Vad dessa bestämt skall gälla. Uppenbarligen har man med

dessa bestämmelser velat skydda den, som avgår som medlem i sambruks­

förening, genom att giva honom möjlighet att vid överlåtelse av andelar få

ut sadan ersättning, som han kan betinga sig, då överlåtelsen får äga rum

till den högstbjudande. Emellertid synas bestämmelserna kunna medföra

stora faror för samarbetet i föreningarna på längre sikt. Utskottet vill där­

för ifrågasätta, huruvida icke, trots de eventuella olägenheter, som det kan

medföra för en avgående medlem, och den därav följande obenägenheten

för konsolidering av föreningens ekonomi, annan lösning på frågan om över­

låtelse bör prövas. Det kunde sålunda tänkas, att föreningen finge avgöra,

huruvida den ville godkänna eller icke godkänna nytillträdande medlem,

men att i senare fallet en uppskattning av värdet av den avgående medlem­

mens andel i föreningen skulle göras av skiljemän och att föreningen till

medlemmen skulle utbetala det belopp, som enligt uppskattningen motsva­

rade dennes andel.

Förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap har en något av­

vikande uppfattning och yttrar.

Man ställer sig osökt den frågan, huruvida föreningsmedlem, som kanske

nedlagt ett livs arbete inom föreningen och där alltså genom sitt arbete sam-

lat det kapital som en privat företagare äger på andra håll, vid avgång ur

föreningen verkligen med föreslagna bestämmelser säkras till sin rätt till

full ersättning för sin andel. Detta problem blir i all synnerhet aktuellt om

reservfonden uppbringas till maximum. Det torde kunna ifrågasättas, då nu

hela saken till avsevärd del synes komma att baseras på statliga lån, om

icke dylika även skulle kunna tänkas tilldelas enskild person för inträde i

sambruksförening, antingen vid dess start eller senare. En värdering av an­

del, sedan sambruksförening någon tid drivits, erbjuder givetvis sina svårig­

60

avgående medlems andel, torde man ha förbisett, att lagutkastet öppnar möj­

lighet för sambruksförening att i sina stadgar förbehålla sig lösningsrätt till

avgående medlems andel. Det lärer emellertid icke vara välbetänkt att i

själva lagtexten upptaga en allmängiltig regel, som kan skapa den föreställ­

ningen, att det ankommer på föreningen att anskaffa efterträdare åt eller

att själv lösa andelen från den medlem, som av mer eller mindre legitima

skäl vid utträda ur föreningen. Såsom i ett yttrande påpekats, kan det in­

nebära en svar påfrestning för föreningens ekonomi om föreningen skulle

inlösa en avgående medlems andel och i regel torde det väl komma att te

sig som en fördel för föreningen att det i första hand ankommer på den

medlem, som vill övergiva det gemensamma företaget, att skaffa en lämplig

efterträdare. I praktiken lärer väl samråd komma att äga rum mellan för­

eningens styrelse och den avgående medlemmen.

Vad angår förslaget, att lån av allmänna medel skulle ställas till förfo­

gande för att underlätta överlåtelse av andel, är detta ett uppslag, som fram­

förts redan i betänkandet. Liksom övriga frågor om statliga åtgärder för eko­

nomiskt stöd åt föreningsjordbruket torde emellertid nu berörda förslag få

behandlas i annat sammanhang.

Beträffande det fall, att andel i sambruksförening genom gåva överlåtits

till bröstarvinge, kan jag icke finna anledning antaga, att icke detta fall

skulle utan konflikter kunna lösas enligt 11 § departementsförslaget, som

självfallet även avser benefik överlåtelse.

Sasom framgar av den nyss lämnade redogörelsen för avgivna yttranden

har j rkanden framkommit om saväl inskränkt som utvidgad användning av

skiljemannaförfarande vid övergång av andel i sambruksförening. Vid de i

14 § departementsförslaget avsedda fallen av överlåtelse lärer huvudfrågan

bliva, huruvida en tilltänkt ny medlem »skäligen bör tagas för god såsom

mediem». Detta spörsmål synes mig särskilt ägnat för behandling inför

skiljemän. Frågan huruvida bestämmelse i lagen utgör hinder för antagande

av medlem, till vilken andel övergått på grund av bodelning eller arv, synes

mera äga karaktär av ren domstolsfråga.

I detta sammanhang kan framhållas, att den i det föregående angivna

jämkning av lagutkastet, som framgår av 4 § andra stycket departementsför­

slaget, möjliggör för Kungl. Maj:t att medgiva dispens från kravet på yrkes­

kunskap t. ex. i fråga om avliden medlems bröstarvinge, som föreningen

själv önskar antaga till medlem men som ännu icke förvärvat erforderlig

yrkeskunskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Om fondbildning och vinstutdelning. I

I betänkandet påpekas, att föreningslagens bestämmelser rörande

fondbildning och vinstutdelning äro mycket knapphändiga, medan däremot

stor uppmärksamhet ägnats spörsmålet om kapitalbildning och konsolide-

62

punkt få räkna med statlig eller annan kreditgivning till den nye medlem­

men. Sistnämnda spörsmål behandlas i annat sammanhang.

I de fall, då sambruksförenings rörelse grundas på arrende, och någon

»föreningen tillhörig fast egendom» sålunda icke finnes, nedsättes själv­

fallet automatiskt kravet på reservfondens storlek. I dylikt fall lärer i stället

fondbildning böra ske för framtida förvärv av den arrenderade fastigheten.

Någon tvingande regel om avsättning till mer än en fond -— reservfonden

— torde icke behöva ifrågakomma. Vinstdispositionen synes då böra ske på

följande sätt.

Mellan sambruksföreningen och de av dess medlemmar, som skola utföra

arbete åt föreningen, torde anställningskontrakt böra upprättas, vari med­

lemmarna i fråga tillförsäkras lön i enlighet med lantarbetarnas kollektiv­

avtal. Särskilt i början av en förenings verksamhet torde emellertid vara väl­

betänkt att föreningen i anställningskontrakten förbehåller sig rätt att inne­

halla någon del av lönen till dess årsresultatet av verksamheten kan någor­

lunda säkert överblickas. Förslår ej vinsten ens till full arbetslön, får åter­

stoden balanseras som skuld till följande år och om föreningen rent av skulle

nödgas träda i konkurs tinge resterande lön bevakas i konkursen som en

vanlig lönefordran.

Visar åter bokslutet vinst, sedan den avtalsenliga lönen utbetalats och redo­

visats bland utgifterna för rörelsen, torde minst 20 procent av vinsten böra

avsättas till reservfonden. Därefter torde viss maximerad ränta å insatska­

pitalet böra tillföras samtliga medlemmar, sålunda även dem, som icke per-

sonligen deltagit i arbetet. Maximeringen av denna ränta torde kunna bliva

föremål för viss tvekan. Den strängaste regel, som torde kunna ifrågakomma,

är att sätta utdelningen lika med den inlåningsränta, som vid tiden för bok­

slutet tillämpas av flertalet sparbanker i det län, där föreningen har sitt säte.

Härutinnan lärer en anpassning bliva nödvändig efter vad omständigheter­

na kräva i det enskilda fallet, och detta är ytterligare ett skäl för den förut

hävdade uppfattningen, att maximeringen i fråga bör hänskjutas till beslut

av föreningen vid dennas bildande. Uppenbart är att räntan bör i stadgarna

sättas så lågt som möjligt är utan att föreningens tillkomst äventyras.

Eventuellt ytterligare överskott bör stå till föreningsmötets förfogande och

lärer i första hand böra användas för utbetalande av tillägg till de kontrakts-

enliga lönerna till de medlemmar, som deltagit i arbetet. Självfallet kan

också ifrågakomma att använda medlen till ökning av lönen åt i föreningens

tjänst anställda, vilka icke äro medlemmar, detta i syfte att till föreningen

locka duglig arbetskraft och i syfte att öka de anställdas intresse för verk-

samhetens resultat. Slutligen bör framhållas, att de uppställda reglerna om

avsättning till reservfond äro minimiregler, och att det kan vara välbetänkt

att exempelvis ett särskilt vinstgivande år göra större avsättning till reserv­

fonden än lagen kräver. Självfallet bör även avsättning till annan fond än

den obligatoriska reservfonden ifrågakomma. Här kan erinras om bestäm­

melsen i stadgarna för ett italienskt jordbrukskooperativ att 10 procent av

vinsten skall avsättas till en pensionsfond. I de svenska konsumtionsför­

eningarnas balansräkningar förekomma ett flertal olika fonder, såsom dis-

positionsfond, överskottsregleringsfond, byggnadsfond etc.

I betänkandet beröres vidare, hur det salunda skisserade systemet för vinst­

dispositionen verkar ur skattesynpunkt. Till undvikande av att de lönetillägg,

som kunna utbetalas på grundval av rörelsens resultat, bliva föremål för in­

komstbeskattning bade hos föreningen och hos medlemmarna föreslås där-

\id, att i direkt analogi med bestämmelserna i 25 § 1 mom. sista stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

63

och 29 § 2 mom. kommunalskattelagen rörande bostadsförening och bo­

stadsaktiebolag samt kooperativ förening — sambruksförening tillerkännes

avdragsrätt för dylika lönetillägg genom bestämmelser i 22 § nämnda lag.

I betänkandet anföres ytterligare.

Bestämmelserna i lagutkastet innebära, att efter räkenskapsårets slut det

belopp skall fastställas, vartill årsöverskottet uppgår sedan kontraktsenliga

löner utbetalats. På detta överskott beräknas det belopp, som skall avsättas

till reservfond. Härefter fastställes det belopp, som enligt stadgarna skall

utdelas på insatserna. Slutligen utdelas —■ i den mån ytterligare fondbildning

ej beslutas — återstoden såsom tillägg till de kontraktsenliga lönerna, vilka

tillägg icke beskattas såsom någon föreningens vinst men väl såsom inkomst

för dem som uppbära lönetilläggen. I balansräkningen måste under alla för­

hållanden såsom föreningens vinst redovisas summan av det belopp, som

skall avsättas till reservfond, och det belopp, som utdelas såsom ränta a

insatserna. Det belopp, som avsättes till reservfond, blir därvid beskattat en

gång, nämligen hos föreningen, och räntan å insatserna —• i likhet med ut­

delningen å andelar i annan förening eller å aktier i ett bolag två gånger.

Statens livsmedelskommission har i sitt yttrande anmärkt, att sam­

bruksförening syntes kunna göra de i utkastet givna reglerna om avsättning

till reservfond tämligen verkningslösa genom att bestämma mycket höga ar­

betslöner åt medlemmarna.

Sveriges lantbruksförbund har funnit, att de uppställda kraven på sam­

bruksförenings fondbildning vore alltför vittgående och därigenom kunde

komma att verka onödigt betungande bl. a. när avgaende medlems insats

skulle överlåtas till ny medlem. Enligt förbundets mening borde kraven på

konsolidering icke ställas högre än att fondavsättningen kunde upphöra,

då föreningens egna kapital, d. v. s. fonder och inbetalda insatser, uppginge

till de i utkastet angivna beloppen.

Kooperativa förbundet har förklarat sig livligt tillstyrka de regler för re­

servfondavsättningar, som utredningsmannen föreslagit. Förbundet finner vi­

dare välbetänkt, att, särskilt i början av sambruksförenings verksamhet, nå­

gon del av lönen innehölles till dess årsresultatet kunde överblickas. Där­

emot avråder förbundet från att del av arbetslönen, som icke kunnat utbe­

talas, skulle få balanseras som skuld till följande räkenskapsår. Förbundet

finner försiktigheten bjuda, att, särskilt när företaget vore nytt, delägare icke

under några förhållanden uttoge så mycket i lön, att tillgångarna måste skri­

vas upp i värde eller skuldbelastas. Även rättsliga hinder häremot kunde

möta. Förbundet tillstyrker den föreslagna ändringen i 22 § kommunalskatte­

lagen.

Den i Kooperativa förbundets yttrande gjorda erinringen rörande behand­

lingen av medlems lönefordran har jämväl framställts av egnahemsnämnden

i Göteborgs och Bohus lön samt förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hus­

hållningssällskap.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen anför.

Varken i lagförslaget eller i förslaget till normalstadgar har angivits, efter

vilka värderingsgrunder en fastighet skall uppskattas vid bestämmandet av

det antal insatser, som den skall anses motsvara. Vad som härutinnan avses

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 58.

64

synes böra komma till uttryck åtminstone i normalstadgarna med beaktande

av att vasenthga delar av en fastighet kunna komma att bibehållas under en-

skild ägo hos en eller flera av medlemmarna. I den mån fastigheterna få ingå

med högre varde an taxeringsvärdet, synes det påkallat att avsättningen till

reservfond skall fortgå, till dess den motsvarar den del av värdet, som ligger

över 60 procent av taxeringsvärdet.

Statskontoret har förklarat sig icke vilja motsätta sig den föreslagna änd­

ringen i 22 § kommunalskattelagen.

Departementschefen.

Huvudpunkterna i utredningsmannens förslag röran­

de fondbildming och vinstutdelning i sambruksförening ha icke blivit föremål

för anmärkningar i de avgivna yttrandena och föranleda ej heller erinran

från min sida. Beträffande avsättningen till reservfond, vill jag emellertid

tillstyrka, att avsättningen får upphöra, då summan av reservfonden och av

medlemmarna inbetalda insatser uppnått i utkastet angivna belopp.

Den av statens livsmedelskommission påpekade möjligheten att kringgå

reglerna om avsättning till reservfond genom bestämmande av mycket höga

arbetslöner åt medlemmarna synes mig kunna avlägsnas genom att i lagen

föreskrives, att arbetslön, som på förhand tillförsäkras medlem, skall bestäm­

mas under iakttagande av all den varsamhet, som betingas av önskemålet

om en betryggande fondbildning. En sådan bestämmelse har upptagits i 22 §

första stycket departementsförslaget. Vid tillämpningen av denna bestäm­

melse bör i orten gällande kollektivavtal för lantarbetare i allmänhet kunna

tjäna till ledning, även om ett undantagslöst stadgande härom i själva lag­

texten synts mig böra undvikas såsom varande en alltför stel och kategorisk

regel.

Utredningsmannen har förutsatt, att sambruksförening genom bestämmelse

i stadgarna skulle förbehålla sig rätt att innehålla upp till tio procent av

medlem tillkommande lön, till dess årsresultatet av verksamheten fastställts.

Skulle vinstmedlen icke förslå till utbetalande av full lön, förutsattes återstå­

ende lönefordran bliva överförd såsom skuld till följande räkenskapsår. Här­

till har Kooperativa förbundet anmärkt, att försiktigheten bjöde, att medlem

icke under några förhållanden finge uttaga så stor lön, att tillgångarna måste

skrivas upp i värde eller skuldbelastats.

Någon uppskrivning av tillgångarna bör i den angivna situationen uppen­

barligen icke få äga rum. I stället bör underskott redovisas i vinst- och för­

lusträkningen. En foljd av det föreslagna tillvägagångssättet blir emellertid,

att den resterande lönen erhåller förmånsrätt i en eventuell konkurs. Detta

orhållande har ansetts ägnat att minska föreningens möjligheter att erhålla

kredit. Det enda alternativ, som står till buds, synes vara, att överge tanken

pa upprättandet av anställningskontrakt mellan föreningen och medlemmar­

na. Jag har emellertid svårt att inse, att detta alternativ skulle vara ägnat

att till båtnad för borgenärerna skapa större ordning och reda i föreningens

ekonomi. Framhållas bör, att en kalkyl över driftskostnaderna, arbetslöner

inberäknade, skall ingå i den ekonomiska planen. Självfallet bör den allra

största varsamhet iakttagas vid lönernas fastställande.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 58.

65

Spörsmålet i fråga äger uppenbarligen sin största betydelse vid verksamhe­

tens början. Jag erinrar då om, att den ekonomiska planen skall under­

kastas saklig granskning av tillsynsmyndigheten, som har att bedöma, om

planen lämnar rum för anmärkningar ur jordbruksekonomisk synpunkt.

Vidare föreligger den möjligheten för såväl staten som enskild långivare

att för beviljande av krediter uppställa villkor om en fortgående, försik­

tig lönepolitik. Visar sig sedan, att lönekalkylen varit alltför försiktig, före­

finnes ju möjligheten att ge medlemmarna kompensation genom lönetillägg

av vinstmedlen.

Vidkommande den i Svenska sparbanksföreningens yttrande berörda frå­

gan om värdering vid sambruksförenings bildande av fastigheter, som skola

överlåtas till föreningen, är detta ett ämne, som enligt min mening svårligen

kan närmare regleras i lagen. En möjlighet är att utga från de av taxerings­

myndigheterna åsatta värdena, en annan att fastställa värdena efter enhet­

liga grunder genom särskilda värderingsmän. Att reservfondens storlek skall

bestämmas med ledning av taxeringsvärdet a föreningen tillhörig fast egen­

dom framgår redan av utredningsmannens förslag.

Om styrelse och firmateckning.

I det vid betänkandet fogade lagutkastet har under 28—42 §§ upp­

tagits bestämmelser om styrelse och firmateckning. Dessa bestämmelser an­

sluta sig i huvudsak till föreningslagens regler, vilka dock underkastats en

redaktionell omarbetning efter mönster av nya aktiebolagslagen.

Enligt 39 § lagutkastet skulle den som äger företräda föreningen icke

äga befogenhet att med gäld belasta föreningens fasta egendom utan bemyn­

digande i varje särskilt fall av föreningssammanträde. Regeln innebär en

skärpning i förhållande till motsvarande bestämmelse i 24 § föreningslagen,

vilken skärpning utredningsmannen ansett motiverad av att sambruksför­

eningens hela verksamhet är knuten till dess fasta egendom.

Sistnämnda regel är den enda i nu förevarande avsnitt av lagutkastet, som

berörts i de avgivna yttrandena. Fastighetsbildningssakkunniga ha för­

klarat sig finna regeln ifråga välbetänkt, men ifrågasätta, huruvida icke be­

myndigande av föreningssammanträdet borde krävas jämväl vid upptagande

av lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksinventarier samt vid upplåtande

av panträtt i spannmål.

Att bemyndigande av föreningssammanträdet även borde krävas vid be­

låning av jordbruksinventarier förordas jämväl av Svenska lantarbetsgivare-

föreningen, som framhåller betydelsen av sådan belåning i de fall, då sam­

bruksförening arrenderade jorden och dess enda tillgång kanske utgjordes

av inventarierna.

Departementschefen. Beträffande frågan om krav på föreningssamman-

trädes bemyndigande för belåning av föreningens egendom, ansluter jag mig

till uppfattningen, att dylikt bemyndigande bör krävas icke blott för belå-

5

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 58.

Kungi. Maj.ts proposition nr 5

66

ning av den fasta egendomen utan även för belåning av jordbruksinven-

tarier och för upplåtande av panträtt i spannmål. I detta sammanhang må

vidare understrykas, att det — såsom utredningsmannen anfört — utan sär­

skilt stadgande torde vara klart, att den som äger företräda föreningen icke

är befogad att försälja eller utarrendera föreningens fasta egendom.

Vissa av de i lagutkastet upptagna bestämmelserna om styrelse och firma­

teckning ha vid överarbetningen inom departementet ansetts kunna undvaras

eller överflyttas till föreningsstadgarna. Lagutkastet har därför i denna del

rätt avsevärt förkortats och sammandragits. Den verkställda omarbetningen

torde allenast på en punkt kräva särskild kommentar.

I 32 § lagutkastet ha upptagits regler om styrelsens beslutförhet och gil­

tighet av styrelsebeslut. Dessa regler kunna otvivelaktigt anses äga en icke

oväsentlig betydelse, icke minst för tredje man. Då jag likväl stannat för den

uppfattningen, att bestämmelserna böra kunna överföras till stadgarna, må

framhallas, att det bör ankomma pa tillsynsmyndigheten att övervaka, att

motsvarighet till paragrafen i fråga upptages i föreningsstadgarna.

•Kiingl. Maj:ts proposition nr 58.

Om bokföring och årsredovisning.

I betänkandet påpekas, att något generellt stadgande om bokförings-

plikt för ekonomiska föreningar icke funnes, men att många föreningar lik­

väl bleve bokföringsskyldiga på grund av verksamhetens art. Bostadsrätts­

förening vore alltid bokföringsskyldig.

Utredningsmannen erinrar vidare om den särställning, bokföringspliktigt

rättssubjekt intoge i såväl civilrättsligt som straffrättsligt hänseende. Enligt

4 § köplagen förstodes med köpman envar, som vore pliktig att föra handels-

böcker. Köp, som vore slutet mellan köpmän i och för deras rörelse, kallades

handelsköp och i fråga om dylika köp gällde särskilda bestämmelser. Jäm­

likt 3 § konkurslagen gällde särskilda regler om köpmans försättande i kon­

kurs och 23 kap. strafflagen stadgade straff för bokföringsbrott.

Emellertid framhålles vidare i betänkandet, att man — såsom lagrådet på­

pekat vid behandlingen av frågan om bostadsrättsföreningarnas bokförings-

plikt i bokföringslagen lämnat den bokföringsskyldige största möjliga

frihet att med hänsyn till sitt företags omfattning och speciella behov själv

bestämma vilken bokföringsmetod han ville använda. Den bokföringsplikti-

ge måste alltid föra dagbok samt upprätta inventariebok och däri införa in­

ventarium och balansräkning, men i övrigt uppställde bokföringslagen alle­

nast vissa tämligen allmänt hållna regler om bokföringens beskaffenhet. Det

grundläggande stadgandet i lagens 3 § föreskrev©, att bokföringen skulle ske i

överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och med iakttagande av

god köpmannased.

I betänkandet anföres vidare.

,har en. tydiig tendens till skärpta krav på räkenskapsföring

och offentlighet i redovisningen inom det ekonomiska livet framträtt och man

torde kunna utga från att en komplettering av föreningslagens bestämmel­

ser i namnda hanseende kommer att ske vid överarbetningen av denna lag.

Kungi. Maj:ts proposition nr 58.

67

Det synes då icke böra ifrågakomma, att vid tillskapandet av en ny typ av

ekonomisk förening kvarbliva vid föreningslagens ursprungliga ståndpunkt,

så mycket mindre som man redan frångått denna ståndpunkt med avseende å

bostadsrättsföreningarna. En ordnad bokföring är självfallet icke blott ägnad

att befordra ordning och reda i själva verksamheten utan innebär dessutom

ett betydelsefullt skydd för borgenärernas och icke minst för medlemmarnas

intressen. I jämförelse med vikten av att en sambruksförenings verksamhet

bedrives i sunda och betryggande former synes den eventuella olägenheten

av att de för köpmän gällande lagstadgandena tillämpas väga tämligen lätt.

Dessutom står den möjligheten öppen, att stadga undantag från det för köp­

män gällande stadgande, vars tillämpning å sambruksförening väl i första

hand skulle kunna väcka någon betänksamhet, nämligen 3 § konkurslagen.

På grund av vad sålunda anförts förordas i betänkandet att sambruksför­

ening i bokföringslagen upptoges bland bokföringsskyldiga rättssubjekt.

Emellertid framhålles vidare i betänkandet, att nya aktiebolagslagen inne-

hölle åtskilliga föreskrifter utöver dem, som gåves i bokföringslagen, näm­

ligen utförliga regler om värderingen av aktiebolags tillgångar, rörande upp­

ställandet av balansräkning samt vinst- och förlusträkning m. m. Fråga upp-

komme då, huruvida skäl förelåge att i berörda hänseende för sambruksför­

eningarnas del efterbilda nya aktiebolagslagen. Härom yttras i betänkandet.

Självfallet är det såväl med hänsyn till medlemmarnas och borgenärernas

intresse av att få en riktig bild av föreningens ställning som med hänsyn till

önskvärdheten av att förhindra en otillbörlig vinstutdelning av största vikt

att föreningens tillgångar värderas efter försiktiga, allmänt vedertagna prin­

ciper. Även bokföringslagen upptager emellertid — i 9 § — vissa värderings­

regler, låt vara mindre stränga och mindre detaljerade än aktiebolagslagens.

Det vill synas, som om bokföringslagens regler i förening med betryggande

bestämmelser om revision av sambruksförenings räkenskaper skulle vara till

fyllest för sambruksföreningarnas del. För denna ståndpunkt talar givetvis

även önskemålet att såvitt möjligt undvika för sambruksföreningarnas led­

ning betungande, detaljrika redovisningsregler.

Departementschefen.

Det synes mig uppenbart att sambruksförening bör

vara underkastad bokföringsskyldighet. Å andra sidan delar jag utrednings­

mannens uppfattning, att en efterbildning av nya aktiebolagslagens mera de­

taljerade föreskrifter bör kunna undvikas. Mot utredningsmannens förslag i

nu förevarande del har för övrigt icke framställts någon erinran i remissytt­

randena.

Bestämmelsen i 45 § lagutkastet, att kalenderåret skall vara räkenskapsår,

därest stadgarna ej innehålla annan föreskrift, synes mig kunna undvaras.

Då paragrafen i övrigt motsvarar 11 § bokföringslagen synes mig paragrafen

kunna helt utgå.

Om revision.

I betänkandet framhålles, att bestämmelserna i 1911 års lag om de

ekonomiska föreningarnas kontrollerande organ, revisorerna, vore föga ut­

tömmande, medan frågan om eu förbättrad revision tilldragit sig den allra

68

Kungl. Maj:ts proposition nr ii8.

största uppmärksamhet vid utarbetandet av den nya aktiebolagslagen. I

betänkandet anföres vidare bland annat.

Uppenbarligen är det även för sambruksföreningarnas del av allra största

betydelse, att revisionen av föreningarnas förvaltning sker i betryggande

former. Föreningslagens knapphändiga bestämmelser torde, särskilt mot bak­

grunden av nya aktiebolagslagens detaljerade föreskrifter i ämnet, framstå

såsom otillräckliga. Med avseende å såväl revisorernas kompetens som sättet

för revisionens fullgörande och revisionsberättelsens avfattande torde skäl

föreligga att i viss utsträckning efterbilda nya aktiebolagslagens bestämmel­

ser. Å andra sidan framträder önskemålet att ej onödigtvis betunga lagtexten

med detaljerade föreskrifter. En utväg att tillgodose båda dessa önskemål

synes emellertid stå till buds. Härutinnan föreslås följande anordning.

Utan uppställande av krav på att auktoriserad revisor skall anlitas, vilket

för sambruksförenings del torde vara olämpligt, införes i lagtexten nya ak­

tiebolagslagens generella regel, att revisor skall ha den erfarenhet beträf­

fande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden som med hänsyn till

verksamheten erfordras för uppdraget. Vidare föreskrives, att det å förenings-

sammanträde verkställda valet av en eller flera revisorer skall — i likhet

med den ekonomiska planen — underställas tillsynsmyndigheten för godkän­

nande. Härvid bör protokollsutdrag från föreningssammanträdet bifogas, var­

igenom tillsynsmyndigheten erhåller kännedom om, huruvida delade me­

ningar yppats bland medlemmarna rörande antalet revisorer eller med av­

seende å personvalet, en anordning som synes göra särskilda regler till skydd

för minoritetens uppfattning överflödiga.

Viss tillsyn över det betydelsefulla revisorsvalet synes utgöra en naturlig

fortsättning av tillsynsmyndighetens befattning med verksamhetens igång­

sättande. Blotta existensen av en sådan bestämmelse som den bär föreslagna

torde vara ägnad att hålla tillbaka obetänksamma förslag vid revisorsvalen.

Väljes den här förordade anordningen, torde det te sig naturligt, att be­

stämmelser om sättet för revisionsuppdragets fullgörande upptagas i en av

tillsynsmyndigheten utfärdad instruktion för revisor i sambruksförening.

Protokollsutdraget från det sammanträde, vid vilket revisorsval skett, bör,

såsom nyss berörts, utvisa i ärendet framställda yrkanden, fattade beslut

och eventuellt avgivna reservationer. Tillsynsmyndighetens granskning bör

avse beslutets lämplighet såväl med avseende å antalet revisorer som be­

träffande själva personvalet. Har en minoritet föreslagit annan revisor än

den majoriteten utsett eller har minoriteten önskat utse större antal reviso­

rer än majoriteten funnit erforderligt, bör det givetvis stå minoriteten fritt

att i framställning till tillsynsmyndigheten närmare utveckla sin stånd­

punkt. Liksom vid granskningen av den ekonomiska planen bör tillsyns­

myndigheten i ärenden angående revisorsval inhämta lokala myndigheters

uppfattning. Emellertid torde väl meningsmotsättningar inom föreningarna

vid val av revisor komma att höra till undantagen. Den mest betydelsefulla

uppgiften för tillsynsmyndigheten torde i förevarande hänseende bliva att för­

hindra, att revisor med otillräcklig kompetens anlitas.

I fall, då föreningens val av revisor icke kunnat godkännas, torde tillsyns­

myndigheten böra på lämpligt sätt bereda föreningsstyrelsen tillfälle att un­

der hand rådgöra i ärendet med representant för tillsynsmyndigheten före

det extra föreningssammanträde, där ärendet ånyo skall behandlas.

Mot utredningsmannens förslag i nu förevarande del har anmärkning

framställts i yttrande av förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållnings­

sällskap, som förmenar, att, då tillsynsmyndigheten icke ägde lokal person­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

lagen, som föranletts av det s. k. representativa systemets införande, ha vi­

dare ansetts sakna relevans för sambruksföreningarnas del.

I de avgivna yttrandena har icke framställts annan erinran mot ut­

redningsmannens förslag till bestämmelser om föreningssammanträdet, än

att förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap ansett ordinarie

föreningssammanträde böra hållas tidigast fyra månader efter räkenskaps­

årets utgång, medan utredningsmannen föreslagit tre månader efter sagda

tidpunkt.

Departementschefen.

Jag finner icke någon anledning att motsätta mig

yrkandet, att den tid, inom vilken ordinarie föreningssammanträde skall hål­

las, utsträckes från tre till fyra månader efter räkenskapsårets utgång.

I 52 § utredningsmannens förslag har efter mönster av nya aktiebolags­

lagen upptagits stadgan den om styrelseledamöters och revisorers närvaro vid

föreningssammanträde. Vid den överarbetning av lagutkastet, som verkställts

inom departementet, ha dessa stadganden ansetts kunna undvaras.

Någon tvingande regel om skyldighet att städse föra protokoll vid förenings­

sammanträde synes mig icke böra givas. Att protokoll måste föras i vissa sär­

skilda fall framgår exempelvis av 35 § andra stycket departementsförslaget.

Bestämmelserna om utövande av rösträtt och fattande av föreningsbeslut i

54 § lagutkastet ha jämväl ansetts kunna undvaras. Därvid har tillsynsmyn­

digheten förutsatts övervaka, att motsvarande bestämmelser intagas i för-

eningsstadgama.

I övrigt föranleder utredningsmannens förslag till bestämmelser om för­

eningssammanträde icke någon erinran från min sida.

Om talan mot styrelseledamot eller revisor.

Nya aktiebolagslagen innehåller utförliga stadganden om talan mot bl. a.

styrelseledamot, stiftare, revisor eller aktieägare. Utredningsmannen finner

antagligt, att föreningslagens kortfattade bestämmelser i ämnet skulle kom­

ma att utökas vid överarbetningen av lagen men bär detta oaktat ansett sig

böra inskränka lagutkastet till en direkt motsvarighet till stadgandena i gäl­

lande föreningslag, därvid dock vissa jämkningar gjorts i syfte att vinna

överensstämmelse med nya aktiebolagslagens avfattning.

Stadgandena i utkastet, mot vilka anmärkning icke framställts i yttran­

dena, ha upptagits i departementsförslaget.

Om ändring av sambruksförenings stadgar samt om talan

å föreningsbeslut.

Bestämmelserna om stadgeändring i 47 och 48 §§ samt om klander av

föreningsbeslut i 49 § departementsförslaget motsvara utredningsmannens

förslag och torde icke här påkalla särskild kommentar.

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 58.

bolagslagen har utredningsmannen i sitt lagutkast dels sammanfört skade­

ståndsreglerna till ett särskilt kapitel dels ock i vissa hänseenden givit regler­

na en fullständigare utformning än bestämmelserna om skadestånd i för­

eningslagen.

Vid den inom departementet vidtagna överarbetningen av lagutkastet har

en hänvisning till föreningslagen med avseende å skadeståndsreglerna an­

setts kunna ske, helst som det torde kunna antagas att föreningslagen vid

den pågående omarbetningen kommer att bringas i närmare överensstäm­

melse med nya aktiebolagslagen. Kapitlet om skadestånd i utkastet har där­

för i departementsförslaget ersatts av en ny paragraf under »Särskilda be­

stämmelser» (61 §), innefattande hänvisningen i fråga.

Straffbestämmelser.

I 58 § departementsförslaget stadgas straff för den som i handling, fogad

vid anmälan eller ansökan till lantbruksstyrelsen, uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift. Det synes böra an­

märkas, att detta stadgande blir tillämpligt även å försäkran rörande med­

lems kompetens samt å försäkran att visst villkor uppfyllts, oaktat föreskrif­

ter om avgivandet vid sambruksförenings registrering av dylika försäkringar

föreslagits bliva överförda till en särskild kungörelse .

I övrigt torde de i lagförslaget upptagna straffbestämmelserna icke kräva

särskild kommentar.

Särskilda bestämmelser.

Under särskilda bestämmelser har, såsom förut anmärkts, i departements­

förslaget upptagits en ny paragraf, innefattande hänvisning till förenings­

lagens regler med avseende å skadeståndsskyldighet. Vidare har där införts

en ny paragraf om rätt för Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser

om registreringen av sambruksförening samt att utfärda övriga tillämp­

ningsföreskrifter, som kunna visa sig erforderliga (64 §). Tillkomsten av det­

ta allmänna stadgande om utfärdande av tillämpningsföreskrifter har med­

fört, att 7 § andra stycket samt 76 § i det vid betänkandet fogade lagutkastet

Kunnat utgå. I

I samband med förslaget till lag om sambruksföreningar har utrednings­

mannen i sitt betänkande framlagt förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag;

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angå­

ende förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast

egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 december 1945 (nr 805) om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Bilaga t.

F örslag

till

Lag

om sambruksföreningar.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Förening med ändamål att bereda medlemmarna utkomst genom att å fas­

tighet, som föreningen förvärvat eller av kronan arrenderat, låta medlem­

marna bedriva gemensamt jordbruk och annan i samband därmed stående

verksamhet (föreningsjordbruk), må kunna i enlighet med vad i denna lag

sägs varda registrerad såsom sambruksförening.

Sasom sambruksförening ma med tillstånd av Konungen eller av Konungen

utsedd myndighet jämväl registreras förening med ändamål att å fastighet,

som föreningen arrenderat av annan än kronan, låta medlemmarna bedriva

förenings jordbruk.

2

§.

För sambruksförenings förbindelser häfta allenast föreningens tillgångar,

förfallna men ej guldna insatser och andra avgifter inräknade. I föreningens

stadgar ma ej meddelas bestämmelse, att medlemmarna åtaga sig personlig

ansvarighet för föreningens förbindelser.

3 §.

Sambruksförening skall i nedan angivna hänseenden stå under tillsyn av

lantbruksstyrelsen, som ock har att tillhandagå föreningen med råd i jord-

bruksekonomiska frågor.

Hos lantbruksstyrelsen skall föras register för inskrivning av de uppgifter,

vilka enligt denna lag skola för registrering anmälas eller vilkas intagande

i registret eljest är eller varder föreskrivet.

Om bildande av sambruksförening.

4

§.

För att vinna registrering skall sambruksförening bestå av minst fem

medlemmar samt i enlighet med denna lag hava antagit stadgar och ekono­

misk plan för verksamheten ävensom utsett styrelse och revisorer.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

8

§.

Ansökan om föreningens registrering skall göras av dess styrelse.

Ansökningen skall innehålla uppgift om föreningens postadress samt sty­

relseledamöternas och, där suppleanter i styrelsen utsetts, deras fullständiga

namn, medborgarskap och hemvist, så ock förklaring att dessa personer ej

äro omyndiga.

I ansökningen skall uppgivas, av vilken och huru föreningens firma skall

tecknas, där ej denna befogenhet skall utövas allenast av styrelsen. Skall

firman tecknas av annan än styrelseledamot eller suppleant skall uppgift

lämnas jämväl å hans fullständiga namn, medborgarskap och hemvist.

9 §.

Innan sambruksförening blivit registrerad, kan den ej förvärva rättigheter

eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet

söka, kära eller svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äge den dock föra talan

i mål rörande föreningens bildande, så ock eljest vidtaga åtgärd för utbe­

kommande av utfästa insatser eller avgifter.

Handla medlemmar i föreningen eller ock styrelsen eller annan, som enligt

26 § tredje stycket är ställföreträdare för föreningen, å föreningens vägnar,

innan den registrerats, skola de, som deltagit i åtgärden eller beslut därom,

svara för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för

egen skuld.

Om föreningsmedlems intagande och avgång.

¹⁰ §.

Fråga om antagande av ny medlem i sambruksförening skall prövas och

avgöras å föreningssammanträde jämlikt de i denna lag och föreningens

stadgar föreskrivna grunderna ävensom under beaktande av den ekonomiska

planens innehåll.

11

§•

Medlem må ej utträda ur föreningen med mindre hans andel överlåtits till

annan, som jämlikt 14 § icke må vägras inträde i föreningen, eller å för­

eningssammanträde beslutats, att medlem i föreningen, som är därtill villig,

må förvärva jämväl den utträdandes andel eller att föreningen själv skall lösa

andelen.

Medlem, som grovt försummat sina förpliktelser enligt denna lag eller för­

eningens stadgar och ej låtit sig rätta av varning, som meddelats honom av

styrelsen, må, därest å föreningssammanträde minst tre fjärdedelar av med­

lemmarna förena sig i beslut härom, uteslutas ur föreningen, som därvid har

att lösa den uteslutne medlemmens andel.

12

§.

Avgång ur föreningen skall anses äga rum vid den tid för räkenskapsav-

slutning, som infaller näst efter sex månader eller efter den i stadgarna be­

77

stämda längre tid, högst ett år, sedan medlemmen anmält sig till utträde eller

uteslutits eller annan omständighet, som föranlett avgangen, inträffat.

Medlem som blivit ur föreningen utesluten vare genast förlustig rätten att

deltaga i överläggningar och beslut om föreningens angelägenheter.

13 §.

Den, till vilken andel i sambruksförening övergått på grund av bodelning

eller arv, må ej vägras inträde i föreningen, såvida hinder icke möter på

grund av bestämmelse i denna lag.

Samma lag vare, där andel på grund av testamente övergått till testa-

tors make, skyldeman inom arvslederna, adoptivbarn eller adoptant.

Har den rätt till inträde, som i första eller andra stycket avses, i stadgarna

inskränkts, lände det till efterrättelse utom i vad angår make samt hemma­

varande barn och adoptivbarn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

14 §.

Har andel överlåtits till någon, som ej är medlem, eller övergått till någon,

vilken ej enligt bestämmelse i 13 § är berättigad till medlemskap, ma inträde

i föreningen icke vägras honom, såvida han uppfyller de villkor för medlem­

skap, som denna lag och föreningens stadgar föreskriva, och han skäligen bör

tagas för god såsom medlem. Åtnöjes han ej med beslut, varigenom inträde

förvägrats honom, äger han inom fyra veckor efter erhållen kunskap om be­

slutet skriftligen påkalla, att frågan om hans antagande till medlem prövas av

skiljemän i den ordning, lagen om skiljemän stadgar. Vad skiljemännen i

laga ordning bestämt skall gälla.

15 §.

Dödsbo efter föreningsmedlem äge rådrum att inom sex månader efter

erhållen anmaning av styrelsen visa, att den avlidnes andel tillagts viss del­

ägare vid skifte av dödsboet eller ock att någon, som ej må vägras inträde

i föreningen, förvärvat andelen och sökt medlemskap; dock skall dödsboet

anses såsom’ medlem till den tid för räkenskapsavslutning, som infaller näst

efter ett år från dödsfallet. Anmaning anses given, när den blivit försänd i

rekommenderat brev. Har i stadgarna vidsträcktare rätt medgivits dödsbo,

lände det till efterrättelse.

Har den, till vilken andel övergått på grund av bodelning, arv eller testa­

mente, icke antagits till medlem, äge han enahanda rådrum att visa, att nå­

gon, som ej må vägras inträde i föreningen, förvärvat andel och sökt med­

lemskap.

Försittes tid, som ovan sägs, äger föreningen lösa andelen.

IG §.

Har den, som efter överlåtelse förvärvat andel i sambruksförening, icke

antagits till medlem, vare överlåtelsen utan verkan.

Vad nu sagts skall ej gälla, där förvärvet skett å exekutiv auktion, men vare

föreningen berättigad och skyldig att lösa andelen.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

17 §•

I stadgarna må kunna göras förbehåll, att vid övergång av andel förening­

en skall vara berättigad att lösa andelen därest meddelande att lösningsrätten

skall göras gällande lämnas den nye andelshavaren inom två månader från

det anmälan om andelens övergång gjorts hos styrelsen.

18 §.

Har andel förvärvats av föreningen, skall den åter avyttras, så snart det

kan ske utan förlust, där ej föreningen å nästa föreningssammanträde beslu­

tar att minska medlemsantalet.

19 §.

Skall andel lösas i fall, som i 11 §, 15 § tredje stycket, 16 § andra stycket

och 17 § avses, men kan överenskommelse ej träffas om lösens belopp, varde

detta bestämt av tre skiljemän, med rätt för part, som ej åtnöjes med skilje­

männens beslut, att draga tvisten under domstols prövning, såframt han väc­

ker talan inom tre månader från det skiljemännens beslut, i huvudskrift eller

bestyrkt avskrift, delgavs honom. Lösen skall erläggas inom sex månader

från det beloppet blivit bestämt.

20

§.

Har avgående medlems andel lösts av föreningen utan att därefter för­

varvas av annan och träder föreningen i likvidation inom sex månader från

det medlemmen avgått, eller varder inom samma tid beslut om föreningens

försättande i konkurs meddelat, skall den avgångnes rätt att utfå lösen be­

dömas efter de i 59 och 60 §§ lagen om ekonomiska föreningar givna före­

skrifterna om skifte av förenings tillgångar.

Försättes föreningen i konkurs på ansökan som gjorts inom ett år från det

medlem avgick och har medlemmens andel lösts på sätt i första stycket sägs,

vare den avgångne pliktig att, såvitt rörer föreningens borgenärers rätt åter-

bära vad han utfått.

Om fondbildning och vinstutdelning.

21 §.

Av sambruksförenings årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckan­

de av möjligen förefintlig förlust från föregående år, skall minst en femtedel

avsattas till reservfond. Vid beräkningen av det belopp, som sålunda minst

skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas sådana lönetillägg eller andra

utdelningar, som på grundval av rörelsens resultat lämnas till medlemmar

eller andra utan att utfästelse därom givits på förhand.

Då summan av reservfonden och inbetalat insatskapital uppnått ett belopp

motsvarande fyra tiondelar av taxeringsvärdet å föreningen tillhörig fast egen­

dom och hälften av det i balansräkningen upptagna värdet å föreningens för

rörelsen anskaffade Övriga tillgångar eller det högre belopp, som kan vara

Kungi. Maj:ts proposition nr 58.

79

föreskrivet i stadgarna, må vidare avsättning till fonden upphöra; nedgår

fonden under det sålunda stadgade beloppet, skall avsättning därtill ånyo

vidtaga.

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust,

som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å föreningens verk­

samhet i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga till framtida för­

fogande avsatta medel.

22

§.

Arbetslön, som på förhand tillförsäkras medlem, skall bestämmas under

iakttagande av all den varsamhet, som betingas av önskemålet om en be­

tryggande fondbildning.

Utdelning må ej ske av annat än den vinst, som förefinnes enligt fastställd

balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten icke skall avsättas

till reservfonden. Beräknas utdelning i förhållande till inbetalat insatskapi­

tal, må den fastställas till högst fem procent å nämnda kapital. Det tillkom­

mer föreningssammanträde att besluta, huruvida och i vad mån utdelning

sålunda skall ske.

23 §.

Varder löneutbetalning eller vinstutdelning beslutad och verkställd i strid

mot vad i 22 § sägs eller mot bestämmelse i föreningens stadgar, vare de,

som mottagit sådan betalning eller utdelning, skyldiga att återbära denna

jämte fem procent ränta därå.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat

till beslutet om löneutbetalning eller vinstutdelning eller verkställandet av

detta, ansvariga en för alla och alla för en.

24 §.

Vad i 22 och 23 §§ stadgats om vinstutdelning och återbäringsskyldighet

samt ansvarighet för brist vid återbäringen skall äga motsvarande tillämp­

ning i fråga om sådana utdelningar, som på grundval av rörelsens resultat

lämnas till medlemmarna eller andra utan att utfästelse därom givits på

förhand.

25 §.

Beslut må ej fattas om användande av föreningens vinstmedel eller övriga

tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som uppenbarli­

gen är främmande för föreningens verksamhet. Föreningssammanträde äger

dock till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång,

som i förhållande till föreningens ställning är av ringa betydelse.

Om styrelse och firmateckning.

26 §.

För sambruksförening skall finnas en å föreningssammanträde vald sty­

relse, bestående av eu eller flera ledamöter. Styrelseledamot skall vara med­

lem av föreningen och må ej vara omyndig. Inom styrelsen skall en ledamot

vara ordförande.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Ledamot av styrelsen må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom

och föreningen. Ej heller må han handlägga fråga om avtal mellan förening­

en och tredje man, såframt han däri äger ett väsentligt intresse, som kan

vara stridande mot föreningens. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande till-

lämpning beträffande gåva från föreningen, så ock beträffande rättegång

eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,

att ej mindre handla å föreningens vägnar i förhållande till tredje man än

även företräda föreningen inför domstolar och andra myndigheter. Sam­

ma behörighet tillkommer ock den eller dem som efter vad i 27 § sägs äga

teckna föreningens firma (firmatecknare).

27 §.

Bemyndigande för styrelseledamot eller annan att teckna föreningens fir­

ma må meddelas av styrelsen, där ej i stadgarna blivit bestämt, att sådant

bemyndigande icke må meddelas.

Den, som enligt 26 § andra stycket icke må för föreningen handlägga fråga

om avtal, äge ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen

företräda föreningen i avseende å avtalet.

28 §.

Har styrelsen eller firmatecknare företagit rättshandling å föreningens väg­

nar men därvid överskridit sin befogenhet, vare rättshandlingen ej gällande

mot föreningen, saframt tredje man insåg eller bort inse att sådant överskri­

dande förelåg.

Om styrelsesuppleant företrätt föreningen, vare det förhållandet, att för­

utsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan

gentemot tredje man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

29 §.

Utan föreningssammanträdes i varje särskilt fall givna bemyndigande må

ej den, som äger företräda föreningen, med gäld belasta föreningens fasta

egendom eller dess jordbruksinventarier, ej heller upplåta panträtt i förening­

en tillhörig spannmål.

30 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för sambruksförening, bör undertecknas

med föreningens firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva

sina namn.

Har styrelsen eller firmatecknare utfärdat handling utan firmateckning

och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats å föreningens vägnar,

svare de, som undertecknat handlingen, för vad genom handlingen må hava

slutits, en för alla och alla för en, sasom för egen skuld. Sådan ansvarighet

skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens

tillkomst framgick, att den utfärdades för föreningen, samt den till vilken

handlingen ställts av föreningen erhåller behörigen undertecknat godkännan­

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Det åligger styrelsen att underställa valet lantbruksstyrelsens prövning

genom insändande av det däröver förda protokollet. Godkännes icke valet,

åligger det föreningens styrelse att ofördröjligen kalla föreningens medlem­

mar till extra föreningssammanträde för nytt val.

Om revisor entledigas eller eljest avgår eller avlider och suppleant ej fin­

nes, åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor.

36 §.

Lantbruksstyrelsen har att öva tillsyn därå, att hos styrelsen registrerad

sambruksförening utser revisorer till erforderligt antal. Styrelsen skall utfärda

instruktion med föreskrifter rörande revisionsuppdragets fullgörande.

Sambruksförenings styrelse skall giva revisor tillgång till föreningens böc­

ker, räkenskaper och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av

honom påkallas för uppdraget. Av revisor begärd upplysning angående för­

valtningen må ej av styrelsen vägras.

37 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad

revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före

det i 39 § omförmälda föreningssammanträdet. Revisorerna skola ock inom

samma tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshand­

lingarna.

Om föreningssammanträde.

38 §.

Föreningsmedlems rätt att deltaga i handhavandel av föreningens angelä­

genheter utövas å föreningssammanträde. Ingen medlem må äga mer än en

röst.

Ej ma någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å för­

eningssammanträde deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan

honom och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om

avtal mellan föreningen och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot föreningens. Vad sålunda stadgats

äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från föreningens sida, så

ock beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot ma ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltnings-

åtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

39 §.

Inom fyra månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas or­

dinarie föreningssammanträde, å vilket styrelsen har att framlägga redovis­

ningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sistförflutna räkenskaps­

året.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

83

40 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla medlemmarna till extra

föreningssammanträde.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med

angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra föreningssam­

manträde att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid

kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge re­

visorerna på sätt i 41 och 42 §§ är stadgat själva utlysa sammanträde. Äro

icke samtliga revisorer ense om sammanträdes utlysande, gälle den mening,

varom de flesta förena sig eller vid lika röstetal deras mening som anse

extra sammanträde böra hållas.

Extra föreningssammanträde skall ock av styrelsen utlysas, då det för

uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondel av samtliga med­

lemmar, dock minst tre.

41 §.

Kallelse till föreningssammanträde skall utfärdas av styrelsen i enlighet

med föreskrifter i stadgarna. Kallelsen till ordinarie sammanträde skall ut­

färdas senast två veckor före sammanträdet.

Där för giltighet av beslut erfordras, att det fattas å två på varandra föl­

jande sammanträden, må kallelse till sista sammanträdet ej ske, innan det

första hållits. Är icke något av sammanträdena ordinarie, skall mellan dem

förflyta minst en månad.

42 §.

I kallelse till föreningssammanträde skola angivas de ärenden, som skola

förekomma å sammanträdet, dock vare ej erforderligt att särskilt angiva de

ärenden, som enligt denna lag eller stadgarna skola där företagas. Hava de

ärenden^ som skola företagas till behandling å föreningssammanträde, blivit

medlemmarna särskilt meddelade på sätt och å tid före sammanträdet, som

i stadgarna angives, vare så gillt, som om ärendena varit upptagna i kallel­

sen till sammanträdet.

Ärende, som ej angivits i kallelsen till sammanträdet eller varom medde­

lande icke ägt rum efter vad i första stycket andra punkten stadgas, må icke

vid sammanträdet företagas till avgörande, där ej ärendet enligt denna lag

eller stadgarna skall förekomma på sammanträdet eller omedelbart föran-

ledes av ärende, som där skall avgöras; dock att ärende, som ej avser änd­

ring av stadgarna eller utkrävande av ny eller förhöjd avgift eller förening­

ens trädande i likvidation, jämväl må avgöras å ordinarie sammanträde, så­

framt tre fjärdedelar av de närvarande giva sitt samtycke därtill.

43 §.

Finnes ej styrelse för sambruksförening eller underlåter styrelsen att i

föreskriven ordning kalla medlemmarna till ordinarie föreningssammanträde

eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 40 § tredje