Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

5

Nr 9.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om

tillägg till kyrkolagen m. m.; given Stockholms slott

den 1 november 19b6.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed från kyrkomötet inhämta

dels yttrande huruvida kyrkomötet godkänner härvid fogade förslag till

lag om tillägg till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 no­

vember 1936 (nr 567) om domkapitel,

dels ock yttrande över bifogade förslag till lag angående ändrad lydelse av

7 § lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och

till förordning om ändrad lydelse av punkt 18 :o förordningen den 27 no­

vember 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönan­

de jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

7

2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under

domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning eller

suspendera honom under högst tre månader. År brottet av svårare beskaf­

fenhet, skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under dom­

kapitel, under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han satt

i fara det anseende innehavaren av befattningen bör äga, må domkapitlet för

tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom från ut­

övningen av befattningen.

Ordinarie befattningshavare som sålunda avstänges från utövning av sin

befattning äger under tiden åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner

efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

4 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit genom lagakraftägande

dom avsatt från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas från präst­

ämbetet eller för viss tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva det­

samma. Har han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfa­

rande, varå avsättning kunnat följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen för­

klarats fri från ansvar och i anslutning härtill erhållit tjänstledighet, äger

domkapitlet förklara honom obehörig att utöva prästämbetet intill dess han

åter må träda i tjänstgöring.

Prästerlig befattningshavare må av domkapitlet förklaras obehörig att ut­

öva prästämbetet under tid då han är suspenderad eller avstängd från ut­

övningen av sin befattning.

Präst utan prästerlig befattning, som på grund av sitt leverne eller någon

sin gärning finnes hava i avsevärd mån skadat det anseende han såsom

präst bör äga, må av domkapitlet skiljas från prästämbetet eller för viss tid,

ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.

5 mom. Domkapitel tillkommer att upptaga och avgöra fråga om skyldig­

het för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den

grund att han avfallit från svenska kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som avfallit från svenska kyrkans lära och

avgått från befattningen, skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet.

Samma lag vare om annan präst som avfallit från svenska kyrkans lära.

6 mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i 2—

5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom be­

svär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom en må­

nad från det han erhöll del av beslutet.

Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av kla­

gan, där ej annorlunda förordnas.

17 §.

För beslutförhet------------ slutet ense.

Falla vid omröstning i domkapitel rösterna lika för olika meningar, blir

den mening beslut som biträdes av preses, dock att i ärenden som avses i

13 § 2—5 mom. skall gälla vad i allmän lag stadgas om brottmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

9

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936

(nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte

nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Härigenom förordnas, att punkt 18 :o förordningen den 27 november 1936

med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

18:o.

Vad i fråga om emeritilön åt präst, som avses i lagen om reglering av

prästerskapets avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan lön skall

vara förverkad, där den som åtnjuter lönen av domstol förklaras hava för­

skyllt avsättning, ävensom att emeritilön ej må i mät tagas eller med kvar­

stad beläggas, skall även gälla i fråga om emeritilön åt biskop.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

11

Utlåtanden över förslaget ha efter remiss avgivits av justitiekansler säm­

betet, rikets hovrätter och domkapitel, teologiska fakulteterna vid universi­

teten i Uppsala och Lund, allmänna svenska prästföreningens centralsty­

relse, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges landsfog­

dar och Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges stadsdomare, vilken

även erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget, har icke begagnat sig härav.

Sedan förslaget varit föremål för överarbetning inom departementet, an­

håller jag nu att få anmäla detsamma samt härvid lämna följande redo­

görelse.

Huvuddragen i kommittdförslaget.

Gällande bestämmelser om ämbetsbrott av präst såväl straffrättsliga som

processuella återfinnas väsentligen i lagen den 8 mars 1889 om straff för

ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål. Enligt denna lag

skola vissa uppräknade ämbetsbrott av präst bedömas efter allmän strafflag

och av världslig domstol, medan de övriga äro behandlade i särskilda straff­

bestämmelser och skola upptagas i första instans av domkapitel, varifrån

klagan föres hos hovrätt. I straffrättsligt hänseende är en omarbetning av

dessa bestämmelser påkallad till följd av den nyreglering av strafflagens

stadganden om ämbetsbrott, som kommittén förordat i sitt betänkande an­

gående ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. Vad an­

går de processuella reglerna, är det sedan länge allmänt erkänt, att de äro

föråldrade och i trängande behov av reformering. Processlagberedningen

har också förklarat sig förutsätta, att den processuella frågan skulle utre­

das i samband med straffrättskommitténs omarbetning av straffbestäm­

melserna (SOU 1944: 10 s. 13—17). I överensstämmelse härmed har straff-

rättskommittén föreslagit en revision av såväl de straffrättsliga som de pro­

cessuella bestämmelserna om ämbetsbrott av präst.

Kommittén har utgått från att ämbetsbrott av präst borde bedömas efter

samma straffbud och i samma ordning som andra ämbetsbrott, i den mån

icke särskilda förhållanden annat föranleda. Enligt kommittéförslaget skola

sålunda ämbetsbrott av präst i regel liksom andra ämbetsbrott bedömas efter

allmän strafflag och av allmän domstol. Domkapitlet har i förslaget erhållit

inflytande på annat sätt, nämligen genom befogenhet att i disciplinär ord­

ning tilldela varning eller ådöma suspension på högst sex månader och taga

initiativ till väckande eller fullföljande av åtal vid allmän domstol.

Vid sidan av de nu återgivna bestämmelserna har kommittén funnit

särbestämmelser om ämbetsbrott av präst erforderliga allenast såvitt an­

går lära och leverne. Kommittén har sålunda till en början upptagit sär­

skilda straffbestämmelser för präst, som avfaller från svenska kyrkans lära,

utsprider däremot stridande lärosatser eller bryter mot bestämmelser om

kyrkans ordning. Dessa brott har kommittén föreslagit skola upptagas ome­

delbart i hovrätt, vilken därvid skulle bestå utav tre av hovrättens vanliga

ledamöter jämte två särskilt tillkallade bisittare med kyrklig-teologisk sak­

kunskap. Beträffande levernet bar kommittén funnit motiverat att liksom

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

13

vändigt. De kyrkliga intressena kunde nämligen bliva tillgodosedda, om

lämplig myndighet erhölle befogenhet att placera vederbörande — såsom

samvetsöm — i annan kyrklig verksamhet, exempelvis med uppgifter inom

folkbokföringen. Även tvångspensionering syntes kunna övervägas. Beträf­

fande de av kommittén i övrigt upptagna särskilda straffbestämmelserna för

präster vore det utan tvivel av värde att de med prästämbete och prästerlig

befattning förenade särskilda förpliktelserna uttryckligen angåves i någon

författning. Något vägande skäl varför bestämmelser härom skulle placeras

i strafflag hade dock icke angivits. Det syntes lämpligare, att samtliga så­

dana bestämmelser — i likhet med vad som gällde för andra tjänstemän

infördes i författning, reglerande vederbörandes tjänst, exempelvis i kyrko­

lagen. I sådant fall bleve stadgandet om tjänstefel i 25 kap. allmänna straff­

lagen direkt tillämpligt. Vad slutligen anginge de i den föreslagna lagen

upptagna processuella bestämmelserna måste stadgandet om prästerliga leda­

möter i hovrätt vid handläggningen av vissa mål om ämbetsbrott av präst

bestämt avstyrkas. Övriga föreslagna processuella stadganden förefölle att

kunna inarbetas antingen i rättegångsbalken eller i lagen om domkapitel.

Sistnämnda lag syntes vidare vara den naturliga platsen för de föreslagna

disciplinära bestämmelserna. Även föreningen Sveriges häradshövdingar

har funnit, att präst som avfallit från svenska kyrkans lära borde kunna

skiljas från sin tjänst genom administrativt förfarande samt att, i den mån

prästernas åligganden och förutsättningarna för innehav av prästerlig tjänst

eljest ej vore tillräckligt tydligt angivna i gällande författningar eller in­

struktioner, förhållandet syntes böra avhjälpas genom kompletteringar i

dessa men icke genom för sådant ändamål tillkomna bestämmelser i särskild

strafflag. Av den föreslagna lagens innehåll i övrigt avstyrktes bestämmelsen

om prästerliga ledamöter i hovrätt, medan återstående stadganden i lagen

syntes antingen kunna inarbetas i rättegångsbalken eller också meddelas i

administrativ ordning.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala har mot kommittéförsla­

get anmärkt, att det icke vore försett med en historisk framställning av

den föregående utvecklingen som skulle ha gjort det lättare att bedöma vad

kommittén föreslagit och att kommittén icke tagit hänsyn till den lagstift­

ning på hithörande område som funnes i de andra nordiska länderna. I sist­

nämnda hänseende hade särskilt bort uppmärksammas utvecklingen i Fin­

land, varest lagstiftningen liksom i Sverige haft 1686 års svenska kyrkolag

till utgångspunkt. Beträffande de grundläggande bestämmelserna i förslaget

har fakulteten vidare ifrågasatt, huruvida icke domkapitlet borde bibehållas

som första instans för mål angående ämbetsbrott av präst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

15

här egentligen ej vore fråga om något brott utan snarare om ett förhållande

jämförbart med det i 25 kap. strafflagen omförmälda att en ämbets- eller

tjänsteman vore borta utan att kunna anträffas.

Gentemot den nu ifrågavarande paragrafen ha presidenten Schlyter och

föreningen Sveriges häradshövdingar, på sätt förut under redogörelsen för

huvuddragen i kommittéförslaget omtalats, erinrat att avfall från svenska

kyrkans lära icke borde uppfattas såsom ett brott och föranleda straffrätts­

lig reaktion. Åt enahanda uppfattning har hovrätten för Övre Norrland givit

uttryck.

Särskilda straffbestämmelser för präster.

Med undantag för stadgandet om avfall i 2 § bär kommittén sammanfört

de straffrättsliga särbestämmelserna i förslaget under 3 §. Såsom första

stycke i paragrafen har sålunda upptagits ett stadgande av innehåll, att om

prästerlig befattningshavare finnes offentligen förkunna eller annorledes ut­

sprida lärosats, som är stridande mot svenska kyrkans lära, eller bryta mot

bestämmelser om kyrkans ordning, han skall, där ej gärningen innefattar

annat brott än tjänstefel, dömas såsom sägs i paragrafen om tjänstefel i

25 kap. strafflagen. Detsamma har föreslagits skola gälla, om prästerlig be­

fattningshavare genom sitt leverne eller någon sin gärning sätter i fara sin

värdighet eller lämplighet som präst. Såsom andra stycke i paragrafen har

inrymts en bestämmelse, att om präst, som enligt paragrafen förskyllt av­

sättning eller suspension, jämväl innehar befattning som ej är prästerlig,

domstolen allenast om särskilda skäl föranleda därtill skall avsätta eller

suspendera honom från den befattningen.

Vad sålunda föreslagits innebär en väsentlig reduktion av det straffrätts­

liga innehållet i 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst och om

laga domstol i sådana mål. Denna lag upptager två särskilda kategorier av

brott, av vilka den ena beivras vid allmän domstol och den andra vid dom­

kapitlet.

Brott som höra under allmän domstol äro: felaktigt förfarande med av­

seende å lysning eller vigsel, vissa fel eller försummelser i fråga om anteck­

ning i kyrkobok eller meddelande av ämbetsbevis, fel eller försummelse

i vården och förvaltningen av egendom som prästen i kraft av sitt ämbete

har om händer, förbrytelse i egenskap av domkapitelsledamot samt annan

förbrytelse, vilken i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig

författning är uttryckligen och särskilt nämnd såsom brott av ämbetsman.

Beträffande straffet hänvisas till allmänna strafflagen eller den särskilda

författning som kan vara tillämplig.

Den kategori av ämbetsbrott som faller under domkapitlens jurisdiktion

utgöres till viss del av sådana brott som få sin särskilda karaktär därav att

de begås av präst. Hit räknas irrlärighet, röjande av hemligt skriftermål,

fylleri under utövning av prästerlig tjänst och åsidosättande av ämbetsplikt i

andra fall än förut nämnts, vare sig uppsåtligen eller av vårdslöshet, för-

Kungi. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

17

eventuellt avsättning eller suspension såsom ytterligare påföljd enligt den

föreslagna särskilda bestämmelsen härom i 25 kap., vilken skall äga tillämp­

ning jämväl å prästerliga befattningshavare.

I den av kommittén upptagna särskilda straffbestämmelsen om ämbets­

brott av präst hänvisas beträffande brottsbeteckningen och straffet till den

allmänna bestämmelsen om tjänstefel i 25: 5 strafflagen enligt kommitténs

förslag. Brottet skall alltså betecknas tjänstefel och straffet vara böter eller

suspension eller, om felet är grovt, avsättning.

Bestämmelsen i andra stycket av 3 § i förslaget till ny lag om ansvar för

ämbetsbrott av präst är betingad av att, enligt vad kommittén i sitt betän­

kande angående ny lagstiftning om brott mot staten och allmänheten före­

slagit, straffen avsättning och suspension i princip skulle avse alla befatt­

ningar, som den brottslige kunde innehava. Från den sålunda föreslagna

allmänna regeln har kommittén funnit att undantag borde göras för den

som innehade befattningar av såväl prästerlig som icke prästerlig beskaffen­

het och som i befattning av förstnämnda slag gjorde sig skyldig till något

i nu förevarande paragraf avsett brott av beskaffenhet att medföra avsätt­

ning eller suspension. För sådant fall har kommittén nämligen, med tanke

på att här är fråga om speciellt prästerliga brott, ansett att domstolen alle­

nast om särskilda skäl föranledde därtill borde kunna avsätta eller suspen­

dera prästmannen även från annan än prästerlig befattning.

I fråga om behovet av särskilda straffbestämmelser för prästerlig befatt­

ningshavare ha några av de kyrkliga remissinstanserna funnit, att även det

nuvarande stadgandet om straff för röjande av hemligt skriftermål i 2 § av

1889 års lag borde få en motsvarighet i den nya lagen. Teologiska fakulteten

vid universitetet i Uppsala har sålunda understrukit hur noga kyrkan funnit

sig böra vaka över bikthemlighetens bevarande. I gällande finsk kyrkolag-

stiftning funnes föredömliga bestämmelser i denna mycket svåra och in­

vecklade fråga. Kommitténs förslag skulle medföra, att en av kyrkans ur­

gamla bestämmelser utan vidare fördes bort från kyrkans område. Att gå

med på ett sådant förslag skulle vara stridande mot kyrkans intressen.

Även teologiska fakulteten vid universitetet i Lund har framhållit, att nu

gällande bestämmelser om hemligt skriftermål tillkommit med hänsyn till

den stora betydelse som i kyrklig tradition tillmätts bikten och bikthem­

ligheten. Enligt fakultetens mening borde därför den nu gällande, mycket

stränga bestämmelsen för präst som röjde hemligt skriftermål inarbetas i

den nya lagen om ansvar för ämbetsbrott av präst med angivande tillika,

att mål härom skulle upptagas omedelbart i hovrätt. Lunds domkapitel och

Växjö domkapitel ha likaledes funnit, att det skulle vara en allvarlig förlust,

därest bestämmelsen om prästs skyldighet att icke röja hemligt skriftermål

skulle utgå ur kyrkolagstiftningen.

Uppsala domkapitel har ifrågasatt, huruvida icke stadgandet i 1889 års

lag om straff för obehörigt verkande av präst för egen befordran borde bi­

behållas i den nya lagen.

liihanri till riksdagens protokoll 1948. i samt. AV 04.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

O

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

I fråga om brott mot kyrkans lära har Göta hovrätt vänt sig mot att kom­

mittén i överensstämmelse med 1889 års lag beskrivit brottet såsom att of­

fentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är stridande mot

svenska kyrkans lära. Enligt hovrättens mening borde denna brottsbeskriv-

ning icke bibehållas oförändrad, när det gällde att stifta ny lag i ämnet.

Det kunde finnas präster, som icke förmådde ansluta sig till alla de »läro­

satser», vilka med utgångspunkt från de s. k. bekännelseskrifterna inginge i

»svenska kyrkans lära», och som funne sitt samvete bjuda dem att delgiva

församlingen sin uppfattning. Att så kunde vara fallet syntes ej underligt i

betraktande av att bekännelseskrifterna i många avseenden vore föga fören­

liga med nutida tänkesätt. Att med straff belägga varje offentligen förkun­

nad avvikelse från svenska kyrkans i bekännelseskrifterna fastslagna lära

vore därför enligt hovrättens uppfattning icke rimligt. För att straffbart

tjänstefel skulle anses föreligga borde fordras, att det som förkunnades eller

utspredes vore stridande mot svenska kyrkans lära i någon så väsentlig

fråga, att det innebure en avvikelse från denna läras grundvalar. Hovrätten

hemställde, att detta måtte komma till uttryck i lagtexten. I fråga om straf­

fet för brott mot svenska kyrkans lära har Uppsala domkapitel funnit olämp­

ligt att detta, såsom följde av kommitténs förslag, även skulle kunna bliva

böter.

Vad angår den av kommittén föreslagna bestämmelsen om straff för präs­

terlig befattningshavare som genom sitt leverne eller någon sin gärning sätter

i fara sin värdighet eller lämplighet som präst har Luleå domkapitel på­

fordrat en precisering av innebörden i uttrycket »sätter i fara sin värdighet».

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett motiverat att beträffande

levernet liksom hittills ställa särskilt stora krav på prästerliga befattnings­

havare. Emellertid har föreningen funnit mindre tillfredsställande att, me­

dan enligt 1889 års lag det straffbara området begränsats till sådana fall då

präst åstadkommer uppenbar förargelse genom sitt leverne eller någon sin

gärning, straff enligt kommitténs förslag skulle inträda så snart prästen satt

i fara sin värdighet eller lämplighet som präst och sålunda även om den

effekt, straffhotet avsåge att förebygga, icke inträffat. Brottsbeskrivningen

enligt förslaget vore dessutom vida mera diffus än den nuvarande. Till en

så kraftig utvidgning av det straffbara området som förslaget innebure

saknades enligt föreningens mening varje skäl.

I anledning av nu förevarande paragraf i förslaget har slutligen hovrätten

över Skåne och Blekinge, med hänvisning till en av hovrätten framställd

anmärkning beträffande ämbetsbrottets konstruktion i kommitténs förslag

till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, även beträffande präs­

terliga befattningshavare förordat att, när allmänt brott tillika innefattade

åsidosättande av tjänsteplikt, bestämmelserna om ämbetsbrott bleve tillämp­

liga i sådana fall då gärningen väsentligen framstode såsom ämbetsbrott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

19

Domkapitlets disciplinära befogenheter och åtalsrätt.

I 4 § har kommittén såsom första stycke upptagit ett stadgande, att om

prästerlig befattningshavare i de hänseenden som avses i 3 § eller eljest

åsidosätter sin tjänsteplikt, domkapitlet skall äga antingen tilldela honom

varning eller suspendera honom på högst sex månader eller ock föranstalta

om åtal vid domstol. Såsom andra stycke i paragrafen ha föreslagits bestäm­

melser av innehåll, att om allmän åklagare ej vill väcka åtal i fall som av­

ses i första stycket, domkapitlet skall äga förordna särskild åklagare att

utföra åtalet samt att av domkapitel förordnad åklagare även skall äga att

i högre rätt fullfölja väckt åtal och på sätt stadgas om målsägande övertaga

åtalet.

Domkapitlens möjligheter att inskrida mot ämbetsbrott av präst ha sedan

gammalt bestått däri att de som specialdomstolar utövat dömande verk­

samhet. De viktigaste nu gällande stadgandena om domkapitlens domsrätt

och om rättegången inför domkapitlen återfinnas i förordningen den 11

februari 1687, huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas, cirkulär­

breven till konsistorierna den 21 augusti 1786 och den 7 decmber 1787, lagen

den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i

sådana mål samt lagen den 13 november 1936 om domkapitel.

Beträffande rättegången inför domkapitel gäller i huvudsak följande.

I fråga om domkapitels behörighet för visst mål torde det domkapitel få

anses behörigt, under vilket det ämbete lyder, vari prästmannen begått den

förseelse varom fråga är. Initiativet till rättegång inför domkapitel utgår icke

från någon åklagare utan beror på domkapitlet självt, även om angivelse

eller anmälan om förseelse kan av målsägande eller annan göras hos domka­

pitlet och föranleda detta att öppna rättegång. Justitiekanslern, justitieom­

budsmannen och militieombudsmannen äga emellertid befogenhet att vid

domkapitel väcka åtal mot präst, liksom Kungl. Maj :t äger förordna om dy­

likt åtals anställande. Vad initiativet till rättegång angår, är processen alltså

väsentligen inkvisitorisk. Före anhängiggörandet äger domkapitlet uppdraga

åt vederbörande kontraktsprost att anställa undersökning i målet. Även hos

polismyndighet torde utredning kunna av domkapitlet begäras. Domkapitlets

initiativ till rättegångs påbörjande tar sig det uttrycket, att den tilltalade an­

tingen kallas att inställa sig till förhör eller anmanas att avgiva skriftlig för­

klaring i målet. Enligt p. 19 i 1687 års förordning skola målen i domkapitlen

»så skyndsamt, som möjligt är, avgöras igenom summarisk och muntlig pro­

cess, om så ske kan, eller ock, om saken det fordrar och parterna det äntligen

för viktiga skäls och orsakers skull påstå, något vidlyftigare och genom

skriftväxling». Vittnesbevisning kan icke upptagas omedelbart av domkapi­

tel utan skall, där det erfordras, upptagas av allmän underrätt, vars proto­

koll över förhöret tillställes domkapitlet. Målet avgöres genom utslag, som

skall delgivas parterna genom länsstyrelsens försorg. Talan kan föras i hov­

rätten genom besvär, och besvärstiden räknas från dagen för utslagets del­

givning. I vissa fall skall domkapitlets utslag underställas hovrätten. Det är

20

föremål för olika meningar, om underställning skall ske när den tilltalade

dömts till avsättning eller så snart »ämbetets förlust påstås».

Allmänt erkänt är, att rättegången inför domkapitlet är behäftad med all­

varliga brister. Genom att åklagare i regel saknas försvåras i hög grad ut­

redningen i målet, och processen kommer att lida av det inkvisitoriska för­

farandets alla svagheter. Därpå beror också, att tidpunkten för åtalets an­

ställande är svår att fixera, varmed åter sammanhänger osäkerhet i fråga

om åtalspreskription. Den städse medelbara formen för upptagande av vitt-

nesbevis innebär likaså en mycket påtaglig bristfällighet. I fråga om full-

följdsförfarandet har kommittén ytterligare framhållit saknaden av åklagare

som ett betänkligt missförhållande, då därigenom klagomöjligheten mot

domkapitlets och hovrättens utslag vore ensidig, frånsett de fall, då måls­

ägande funnes eller justitiekanslern efter framställning av domkapitlet an-

såge sig böra fullfölja talan.

Processlagberedningen framhåller i sitt förslag till lag om införande av

nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 10 s. 16), att en reform måste gå ut

på en uppdelning i mål om disciplinärförseelser och mål om egentliga äm­

betsbrott, i vilka i överensstämmelse med den allmänna straffprocessen ett

ackusatoriskt förfarande borde införas. I sammanhang med en sådan upp­

delning av målen och med gestaltning av de två olika typer av procedurer,

som sålunda skulle tillämpas, låge det nära till hands att överväga, huru­

vida målen om de egentliga ämbetsbrotten överhuvud borde bibehållas hos

domkapitlen som specialdomstolar eller i stället överflyttas till de allmänna

domstolarna och handläggas i den allmänna straffprocessens former.

Den disciplinära bestraffningsrätt, som enligt nu förevarande paragraf i

straffrättskommitténs förslag skall tillkomma domkapitlet, avser åsidosät­

tande ej blott av rent prästerligt utan även av annat tjänsteåliggande. I fråga

om befogenheten att suspendera den felande har kommittén med hänsyn till

domkapitlens organisation funnit, att suspensionstiden av dem borde kunna

få bestämmas till högst sex månader, ehuru tiden i regel vid disciplinärför­

farandet icke brukade få överstiga tre månader. Kommittén har vidare ut­

talat, att det endast om den felande icke läte sig rätta av det disciplinära

ingripandet eller om han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet,

skulle bliva nödvändigt att ställa honom under åtal vid domstol. Dom­

kapitlet har emellertid enligt förslaget erhållit full valfrihet mellan att in­

gripa disciplinärt och att föranstalta om åtal vid domstol.

Vid bedömandet, huruvida det domstolsförfarande som erfordras vid sidan

av disciplinärförfarandet helt borde förläggas till de allmänna domstolarna

eller huruvida domkapitlen i några fall borde bibehållas som domstolar, har

kommittén till en början haft att beakta, att målens antal måste beräknas

bliva mycket litet. Detta framgår av uppgifter till kommittén från samtliga

domkapitel om rättegångsmålen därstädes under åren 1930—1944. Allenast

i ett fall har det under denna tid förekommit, att domkapitel dömt till

avsättning annat än såsom direkt återverkan av världslig domstols dom.

Kommittén har med hänsyn härtill funnit, att om ett disciplinärförfarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

21

infördes, de flesta fallen uppenbarligen komme att bedömas disciplinärt. En

vid sidan härom inrättad ackusatorisk processordning för domkapitlen

skulle sålunda endast bliva tillämpad någon enstaka gång på många år,

vilket i och för sig vore olämpligt. Härtill komme, att domkapitlen i regel

skulle komma att ha tagit discplinär befattning med målen, innan de ginge

till rättegång, och därför i viss mån skulle framstå såsom jäviga. Det vore

vidare att märka, att disciplinärförfarandet skulle giva domkapitlen möj­

lighet att tillämpa samma straffarter som nu i rättegångsväg med undantag

av avsättning samt att enligt gällande lag domkapitels avsättningsdom måste

underställas hovrätt. På dessa skäl funne kommittén, att domkapitlen allt­

jämt skulle erhålla tillräckliga befogenheter, om domstolsförfarandet vis­

serligen helt förlädes till de allmänna domstolarna men domkapitel erhölle

initiativrätt till väckande och fullföljande av åtal.

Enligt kommittéförslaget skola sålunda alla mål om ämbetsbrott av präs­

terlig befattningshavare upptagas vid de allmänna domstolarna. Vissa mål

skola, såsom vid 5 g skall närmare omtalas, upptagas omedelbart i hovrätt,

medan de övriga skola upptagas av allmän underrätt. I mål som upptagas

omedelbart av hovrätt blir, jämlikt 2: 2 och 7: 4 nya rättegångsbalken, justi-

tiekanslern åklagare. I andra mål blir landsfogde åklagare, eftersom det en­

ligt landsfogdeinstruktionen åligger honom att tala å brott som omförmälas

i 25 kap. strafflagen och nu förevarande lagförslag hänvisar till nämnda ka­

pitel.

Med den av kommittén föreslagna ordningen kommer ett rättegångsmål

vanligen att anhängiggöras efter angivelse av domkapitlet hos justitiekans-

lern eller landsfogden, som därefter väcker och utför åtalet. För att dom­

kapitlen skola kunna kontrollera att ämbetsbrott av prästerliga befattnings­

havare bliva beivrade i tillbörlig omfattning har kommittén emellertid i

andra stycket av den nu förevarande paragrafen föreslagit en subsidiär rätt

för domkapitlen att förordna särskild åklagare. Sådan särskild åklagare

skall äga samma rätt att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja

väckt åtal, som enligt 20: 8 och 9 nya rättegångsbalken skall tillkomma

målsägande; någon motsvarighet till det därstädes i 20: 10 för målsägande

stadgade undantaget för omedelbart av högre rätt upptagna mål skall där­

emot icke gälla särskild åklagare. Kommittén har i motiven uttalat, att

såsom särskild åklagare i regel ej borde anlitas annan än juridiskt bildad

tjänsteman, t. ex. stiftssekreterare, eller ock advokat.

I anledning av denna pragraf i kommittéförslaget har justitiekanslersäm-

betet funnit anledning till erinran mot att lagtexten efter orden medgåve

disciplinärförfarande även i fall av svårare fel. Enligt ämbetets mening borde

i lagen utsägas, att vid fel av svårare beskaffenhet domkapitlet skulle föran­

stalta om åtal. Eljest syntes missuppfattning kunna uppkomma, exempelvis

så att vid ett åsidosättande av tjänsteplikt, som tillika innefattade ett till

arten svårare allmänt brott, domkapitlet funne sig kunna låta allenast disci­

plinär påföljd inträda för gärningen. Ämbetet har vidare funnit, att en

jämförelse mellan 1 § andra stycket och 4 § i förslaget lämnade rum för

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

23

åter har ansett att, för den händelse allmän åklagare icke funne sig höra

väcka årtal, uppdraget som särskild åklagare alltid borde på grund av dess

grannlaga och ömtåliga art anförtros åt stiftssekreteraren eller, vid förfall

för denne, åt annan juridiskt bildad tjänsteman på domkapitelsexpeditio-

nen; detta borde enligt domkapitlets mening uttryckligen föreskrivas i lag­

texten.

Forumregler.

I 5 § har kommittén först föreslagit ett stadgande, att mål rörande av­

fall eller brott mot kyrkans lära eller ordning skall upptagas omedelbart i

hovrätt. Vidare har här upptagits en bestämmelse, att vid handläggningen

av sådant mål hovrätten skall bestå av presidenten och två ledamöter i

hovrätten samt två av hovrätten tillkallade prästerliga ledamöter, den ene

biskop och den andre prästvigd medlem av domkapitel eller teologisk

fakultet. Om prästerlig ledamot ej förut avlagt domared, skall han före

inträdet i tjänstgöring avlägga sådan ed inför hovrätten.

Enligt gällande lag skola ämbetsbrott av präst, som höra till världslig

domstol, upptagas av den allmänna underrätt som enligt vanliga forumreg­

ler är behörig. Övriga mål upptagas i första instans av domkapitlet och i

andra instans av hovrätt. Beträffande biskop skall emellertid i båda fallen

åtal upptagas omedelbart i hovrätt.

Regeln om forum för biskop i hovrätt skall enligt kommittéförslaget bi­

behållas men flyttas till 20 § lagen om domkapitel. I övrigt skola enligt för­

slaget mål om ämbetsbrott av prästerliga befattningshavare i regel upp­

tagas av allmän underrätt i vanlig ordning. Några särskilda processuella

regler ha icke ansetts erforderliga för sådana brott, beträffande vilka inga

straffrättsliga särregler föreslagits för prästerliga befattningshavare. De i

3 § andra punkten i förslaget upptagna levernesbrotten ha likaledes synts

kommittén kunna handläggas i vanlig processuell ordning. Däremot har

kommittén funnit, att mål om avfall enligt 2 § och om brott mot kyrkans

lära eller ordning enligt 3 § första punkten intoge en särställning, i det för

deras avgörande regelmässigt erfordrades kyrklig-teologisk sakkunskap.

Då även dessa mål enligt förslaget skulle överföras från domkapitlen till

de allmänna domstolarna, måste därför enligt kommitténs mening sörjas

för att den nödiga sakkunskapen tillfördes de senare. Att domstolen skulle

inhämta utlåtande från domkapitlet, huruvida avvikelse skett från svenska

kyrkans lära eller ordning, syntes kommittén mindre lämpligt redan på

den grund att det domkapitel, varifrån ett mål komme, i viss mån fram-

stode såsom part i saken. Icke heller vore det i allo lämpligt att söka lösa

frågan genom att domstolen hörde särskilda sakkunniga. Det gällde näm­

ligen här att avgöra ej blott vad som vore svenska kyrkans lära eller ord­

ning utan ett flertal sammankopplade frågor: i vad mån avvikelse från

normen skett, huruvida denna avvikelse låge inom ramen för den indivi­

duella frihet som borde tillkomma den enskilde prästmannen eller ej samt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

24

i sistnämnda fall, hur allvarlig avvikelsen borde anses vara ur kvrklig svn-

punkt. Att uttömmande lösa hela denna problemställning och därvid tillika

klargöra, vilken inbördes vikt som borde fästas vid de olika momenten

däri, läte sig svårligen göra i ett sakkunnigutlåtande, vare sig detta avgåves

skriftligen eller framlades muntligen inför domstolen. Helt andra och bätt­

re möjligheter att nå klarhet i dessa problem förelåge vid fritt kollegialt

samråd mellan ledamöter med juridisk och ledamöter med kyrklig-teologisk

sakkunskap. Bästa sättet att tillföra domstolen sakkunskap av sistnämnda

slag vore därför enligt kommitténs mening att i domstolen upptaga präster­

liga meddomare. Då den särskilda sakkunskapen av processuella skäl bor­

de koncentreras till en instans och förevarande mål ur kyrklig synpunkt

vore av synnerlig vikt, funne kommittén att de borde upptagas i hovrätt.

Av de vid kommitténs överläggningar tillkallade hava emellertid riks-

gäldsfullmäktigen Lindqvist och advokaten Stiernstedt icke anslutit sig

till förslaget såvitt angår prästerliga ledamöter i hovrätt.

Förslaget om överflyttning av domkapitlens nuvarande domsrätt till de

allmänna domstolarna har genomgående vunnit anslutning i yttrandena.

Endast teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala har, såsom förut

omnämnts, ifrågasatt huruvida det icke vore bäst att bibehålla domkapitlen

som första instans, varigenom liksom eljest enligt svensk lagstiftning första

instans komme att utgöras av en lokal domstol med kännedom om de lokala

förhållandena. Härjämte har Karlstads domkapitel funnit tveksamt, huru-

■vida det vore riktigt att världslig domstol skulle träffa avgörande om rätt

lära.

I fråga om den föreslagna instansordningen har föreningen Sveriges hä­

radshövdingar uttalat, att det beträffande mål angående avfall, brott mot

kyrkans lära eller ordning samt ovärdigt leverne gällde, att huruvida åtal

skulle anställas eller ej vore en synnerligen ömtålig fråga, vars avgörande

ej utan vådor kunde anförtros underåklagare, som saknade erforderlig sak­

kunskap och vilkas initiativ i regel skulle vara beroende av ortsbefolk­

ningens åskådning och därpå grundade angivelser. Det syntes ej heller

tillfredsställande, att i sådan ordning rättegång i nu ifrågavarande mål

skulle kunna anställas mot präst vid allmän underrätt, något som särskilt

på landsbygden skulle vara ägnat att minska aktningen för religionen och

statskyrkan. De skäl, som låge till grund för stadgandet i punkten 40

Kungl. förklaringen den 23 mars 1807 rörande åtal mot domare för tjäns­

tefel, syntes sålunda i viss mån äga tillämpning även beträffande åtal mot

präst. Ur nu angivna synpunkter ville föreningen förorda, att den av kom­

mittén föreslagna bestämmelsen om hovrätt som första instans utvidga­

des till att gälla jämväl mål om prästs leverne, varigenom även i detta hän­

seende underåklagares självständiga åtalsrätt på grund av stadgandet i

nya rättegångsbalken 7: 4 skulle bortfalla. Visby domkapitel har funnit, att

därest en gärning varigenom präst bröte mot kyrkans lära eller ordning

tillika innefattade annat brott än tjänstefel, båda brotten borde bedömas

av hovrätt såsom första instans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

25

Förslaget om prästerliga ledamöter i hovrätt vid behandlingen av mål rö­

rande avfall och brott mot kyrkans lära eller ordning har justitiekanslers-

ämbetet funnit lämpligt, dock att enligt ämbetets mening övervägande skäl

talade för att de prästerliga ledamöterna icke fritt skulle tillkallas av hov­

rätten för varje gång utan borde utses av Kungl. Maj :t för viss tid på sätt

vore stadgat om de militära ledamöterna av krigshovrätten. Möjligen kunde

också tänkas, att Kungl. Maj :t förordnade vissa personer, bland vilka hov­

rätten ägde utse ledamöter för varje särskilt mål. — De kyrkliga remiss­

instanserna ha likaledes genomgående uttryckt tillfredsställelse med för­

slaget i förevarande del. Växjö domkapitel har funnit införandet av präs­

terliga ledamöter i hovrätten vara en väsentlig förutsättning för att dom­

kapitlens domsrätt skulle kunna avskaffas beträffande de nu ifrågavaran­

de brotten. Åt samma uppfattning har Lunds domkapitel, Stockholms dom­

kapitel och teologiska fakulteten vid universitetet i Lund givit uttryck.

Karlstads domkapitel har uttalat, att därest hovrätten såsom kommittén

föreslagit skulle erhålla även befogenheten att avgöra vad som vore rätt

lära, de prästerliga bisittarna borde vara tre till antalet samt ovillkorligen

utses av kyrklig myndighet, t ex. biskopsmötet eller en inom detta utsedd

nämnd. Västerås domkapitel och teologiska fakulteten vid universitetet i

Uppsala ha förordat, att de prästerliga ledamöterna förordnades av Kungl.

Maj :t för viss tid; enligt fakultetens mening borde förslag först avgivas

av ärkebiskopen. Skara domkapitel, Växjö domkapitel och allmänna sven-

ka prästföreningen ha ansett konsekvensen fordra, att jämväl högsta dom­

stolen förstärktes med två teologiskt sakkunniga bisittare vid handlägg­

ningen av mål av nu ifrågavarande slag.

Gensagor mot förslaget om prästerliga meddomare i hovrätten ha där­

emot, som förut i korthet omnämnts, rests av hovrättspresidenten Schlyter

och föreningen Sveriges häradshövdingar samt dessutom i särskit yttrande

av presidenten i Göta hovrätt G. Bendz och hovrättsrådet i samma hovrätt

H. B. F. Palmgren samt av hovrätten för Övre Norrland och av Sveriges

advokatsamfund.

Till utveckling av sin mening i denna fråga har presidenten Schlyter an­

fört, att kommitténs förslag i själva verket innebure att domkapitlen er­

sattes med nya specialdomstolar. Hovrätterna skulle nämligen i de nu ifrå­

gavarande målen få en sammansättning snarlik krigshovrättens, som ju

vore en specialdomstol på avskrivning. Inrättandet av nya dylika special­

domstolar vore i och för sig olämpligt, icke minst med tanke på att de nu

föreslagna, såsom kommittén konstaterat, skulle få ett mycket litet antal

mål att avgöra. Det kunde icke heller vara lämpligt att med domstol i

brottmål adjungera personer, som direkt företrädde intressen — i detta

fall kyrkans renlärighet — vilka kunde betraktas som målsägandeintres-

sen. De skäl som kommittén anfört mot anlitande av sakkunniga i mål av

ifrågavarande beskaffenhet vore icke bärande. Det vore ett skäligt krav

från den tilltalades sida, att hans vedersakares motivering skulle framföras

offentligen vid muntlig huvudförhandling, så att han finge tillfälle att för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

-7

handläggningen fritt göra de uttalanden de önskade men utan rätt att del­

taga i domstolens överläggningar och beslut. Slutligen vore att framhålla,

att de skäl som av kommittén åberopats för dess förslag i nu ifrågavarande

avseende syntes med ungefär samma styrka kunna åberopas till stöd för

en anordning med prästerliga meddomare i högsta domstolen. På grund av

det sålunda anförda ville hovrätten livligt förorda, att förslaget om präs­

terliga meddomare i hovrätt icke måtte vinna statsmakternas bifall.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att något behov av den

föreslagna specialdomstolen knappast syntes föreligga. Särskilt med hänsyn

till domkapitlets i 4 § föreslagna rätt till åtalsinitiativ torde i allmänhet

kunna förväntas, att i de mål om vilka här vore fråga de kyrklig-teologiska

synpunkterna skulle av åklagaren beaktas och framläggas med ledning

av anvisningar som han fått. I den mån i särskilda fall ytterligare syn­

punkter eller upplysningar syntes domstolen erforderliga, torde de i nya

rättegångsbalken meddelade bestämmelserna om sakkunniga vara tillfyl­

lest. Då således inplacerande av de sakkunniga som bisittare icke kunde

anses mera erforderligt i dessa än i andra mål, avstyrkte föreningen för­

slaget i denna del.

Sveriges advokatsamfund har funnit kommittéförslaget bereda det kyrk­

liga elementet ett icke önskvärt inflytande på domstolsväsendet. Behovet

av särskild sakkunskap kunde icke anses större beträffande nu ifrågava­

rande mål än beträffande åtskilliga andra mål som handlades av de all­

männa domstolarna utan särskilda sakkunniga såsom bisittare. I den mån

särskild sakkunskap vore erforderlig, borde den tillföras domstolen genom

att denna i vanlig ordning hörde sakkunniga. Samfundet kunde icke inse,

att det för en sakkunnig skulle vara svårare att lösa den av kommit­

tén angivna problemställningen och därvid klargöra de olika momentens

inbördes vikt, om den sakkunnige hördes av domstolen än om han skulle

uttala sin mening såsom ledamot av domstolen. En ur rättssäkerhetens

synpunkt bestämd fördel med det förra alternativet vore, att den sakkun­

nige då tvingades att stå för sin mening på ett helt annat sätt. Parterna

bleve i tillfälle att höra den sakkunniges utlåtande och kunna göra det­

samma till föremål för kritik och kommentarer. Härtill korame, att försla­

get endast tillgodosåge behovet av sakkunskap i hovrätten, medan högsta

instansen däremot lämnades utan den kyrklig-teologiska sakkunskap som

ansåges erforderlig för målens avgörande. Icke minst med hänsyn till rätt­

skipningen i högsta instans syntes det vara att bestämt föredraga, att sak­

kunskapens uppfattning komine till uttryck i ett muntligt eller skriftligt

sakkunnigutlåtande framför att den framlades vid fritt kollegialt samråd

mellan ledamöterna i den lägre instansen. På de anförda skälen hemställ­

de samfundet, att de föreslagna reglerna om prästerliga meddomare i hov­

rätt måtte utgå.

29

enligt emeritilönelagen eller han av domstol dömts eller kan dömas till

avsättning men han gjort sig skyldig till förseelser i levernet av den art,

att det är uppenbart orimligt att han besörjer församlingsvården i samma

församling där förseelserna begåtts och där hans fortsatta ämbetsgärning

kan tänkas bli snarare nedbrytande än uppbyggande. Motionen har av

kyrkomötet med skrivelse den 28 november 1938 nr 33 överlämnats till

Kungl. Maj :t under anhållan att de i motionen anförda synpunkterna som

ägde sammanhang med kyrkomötets förut omnämnda skrivelse den 4 no­

vember 1936 måtte vinna beaktande vid prövningen av däri avsedd fråga.

Kommittén har funnit, att domkapitlet liksom för närvarande borde även

enligt den nya lagstiftningen äga möjlighet att för tiden intill dess lagakraft-

ägande dom förelåge från tjänstgöring avstänga prästerlig befattningshavare,

vilken åtalats för brott av allvarlig beskaffenhet. Denna möjlighet har emel­

lertid icke synts kommittén böra göras beroende av om straffskalan för brot­

tet upptager avsättning eller annat svårare straff. Enligt 25: 7 strafflagen i

kommitténs förslag kan nämligen varje brott föranleda avsättning under för­

utsättning att den brottslige genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest

uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten. Med hänsyn härtill har kom­

mittén föreslagit, att om prästerlig befattningshavare står under åtal för

brott och omständigheterna äro sådana att domkapitlet finner honom hava

satt i fara sin värdighet eller lämplighet som präst, domkapitlet för tiden

intill dess lagakraftägande dom föreligger må besluta, att han skall avhålla

sig från utövning av sin befattning.

Kommittén har vidare funnit vad kyrkomötet anfört i de ovannämnda

båda skrivelserna böra föranleda införande av möjlighet till avstängning i

vissa fall efter det dom fallit. Visserligen erhölle domstolarna enligt kom­

mitténs förslag ökade möjligheter att avsätta eller suspendera ovärdiga eller

olämpliga ämbets- och tjänstemän, men detta syntes icke vara tillräckligt

beträffande prästerliga befattningshavare. Med hänsyn till de särskilda an­

språk i fråga om levernet som ställdes på en präst måste det i åtskilliga fall,

då avsättning eller suspension skulle vara ett alltför strängt straff, likväl

framstå som anstötligt att prästen omedelbart efter att ha avtjänat frihets­

straff eller blivit bötfälld återinträdde i tjänst i församlingen. Denna sär­

skilt för prästerliga befattningshavare gällande anstötlighetssynpunkt syn­

tes domkapitlet vara bäst skickat att bedöma, och ingripandet borde lämpli­

gen ske i en mildare form än genom domstols dom. Kommittén har därför

föreslagit införande av rätt för domkapitel att från utövning av befattningen

avstänga prästerlig befattningshavare, vilken för brott, varigenom domka­

pitlet funne honom ha satt i fara sin värdighet eller lämplighet som präst,

blivit dömd till frihetsstraff eller böter utan att han tillika blivit avsatt

eller suspenderad från sin prästerliga befattning.

Enligt 1889 års lag gäller att präst, som avstänges från ämbetsutövning,

skall, om han innehar ordinarie tjänst i församling, under tiden åtnjuta

med tjänsten förenade löneförmåner, dock med avdrag av vad som bör till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

30

komma den som förrättar tjänsten. Detta stadgande har kommittén funnit

alltjämt böra upptagas i nu förevarande sammanhang, ehuru det framdeles

måhända borde överflyttas till en löneförfattning.

Mot denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet till en början

såsom en brist anmärkt, att domstol icke fått befogenhet att upphäva dom­

kapitels förordnande om avstängning för tiden intill dess lagakraftägande

dom förelåge. Efter det att vid domstol förebragts närmare utredning kunde

nämligen en av domkapitlet beslutad avstängning för domstolen te sig obe­

rättigad, och det syntes i ett sådant fall mindre tillfredsställande om dom­

kapitlet med en måhända ensidigt sträng uppfattning i förevarande hänse­

ende skulle äga vidmakthålla avstängningen. Vidare har ämbetet vänt sig

mot den föreslagna bestämmelsen om rätt för domkapitlet att avstänga även

prästerlig befattningshavare, som av domstol dömts till frihetsstraff eller

böter utan att han tillika blivit avsatt eller suspenderad. Om i ett mål mot

en prästman yrkats avsättning eller suspension samt utförlig argumentation

härom förekommit men högsta domstolen i likhet med underinstanserna

underkänt nämnda yrkande och kanske dömt till ett rätt lågt bötesstraff,

skulle det sannolikt förefalla anmärkningsvärt, om domkapitlet icke tilläte

prästmannen att gå i tjänst. Visserligen skulle klagorätt finnas, men det fö-

refölle tveksamt, om denna möjlighet att vinna rättelse vore till fyllest. Även

Göta hovrätt har från samma synpunkter motsatt sig, att domkapitlet skulle

erhålla befogenhet att avstänga prästerlig befattningshavare för tiden efter

det att lagakraftägande dom förelåge, varigenom prästmannen ådömts an­

nat straff än avsättning eller suspension. Hovrätten ville i sammanhanget

även fästa uppmärksamheten på att kommittén i 25: 7 strafflagen föresla­

git att, då avsättning eller suspension såsom sekundär straffpåföljd ådöm-

des, den förlust ämbetsmannen därigenom lede skulle beaktas vid bestäm­

mande av annat straff för brottet. Den nu ifrågavarande bestämmelsen före-

fölle att stå i strid mot den princip som sålunda kommit till uttryck i det

föreslagna 25 kap. strafflagen. Domstolen skulle nämligen vid sin straffmät-

ning icke kunna veta, pa vad sätt domkapitlet komme att förfara. I varje

fall borde bestämmelsen icke avse det fall att vederbörande endast dömts

till bötesstraff och en avstängning av detta slag icke vara förenad med för­

lust av löneförmåner. Åt ett likartat betraktelsesätt har Sveriges advokat­

samfund givit uttryck. Samfundet vore visserligen icke blint för det faktum,

att det kunde framstå såsom stötande om en präst omedelbart efter att ha

avtjänat frihetsstraff eller blivit bötfälld återinträdde i tjänst i församling­

en. Intresset av att undvika dylika konsekvenser syntes emellertid tillräck­

ligt tillgodosett genom det föreslagna stadgandet i 25: 7 allmänna straffla­

gen, vilket beredde domstolarna möjlighet att avsätta eller suspendera be­

fattningshavare som genom brott visat sig vara ovärdig eller eljest uppen­

barligen icke skickad att utöva tjänsten. Intet hindrade, att domstolen vid

tillämpningen av sistnämnda lagrum skänkte tillbörligt beaktande åt de

särskilda anspråk i fråga om levernet som måste ställas på en präst. Att, se­

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

31

dan frågan prövats av domstol och denna funnit skäl till avsättning eller

suspension icke föreligga, låta en icke dömande myndighet avstänga veder­

börande från tjänsten, syntes ur rättssäkerhetens synpunkt allt annat än

tilltalande. Även om avstängningen juridiskt icke vore att anse som ett

straff, verkade den dock som ett stundom mycket kännbart extra penning­

straff. Till de anförda synpunkterna kunde läggas även den, att högst tre

månaders avstängning av en olämplig präst syntes utgöra ett föga effektivt

skydd för den hotade församlingsvården. Skulle denna »på det svåraste»

komma att lida, om prästen omedelbart återinträdde i tjänstgöring, torde

olägenheterna knappast bli avsevärt mindre, om det dröjde några månader,

innan prästen återinträdde i sin tjänst. De som kände allvarlig moralisk in­

dignation över prästens återinträdande i tjänsten finge antagas i allmänhet

finna detta lika anstötligt några månader senare. På grund av vad sålunda

anförts ville samfundet förorda att de ifrågavarande reglerna utginge ur

förslaget.

Å andra sidan har Uppsala domkapitel funnit, att domkapitlen borde er­

hålla möjlighet att tillgripa avstängning även i sådana fall, då präst åtalats

för sitt leverne men blivit frikänd av domstolen. Fråga vore nämligen om

allmän domstol kunde förväntas i tillbörlig grad beakta de särskilda krav

beträffande prästs leverne, vilka såväl stiftsledning som ansvarskännande

församlingsmedlemmar med rätta kunde ställa. Bleve den åtalade frikänd,

upphörde enligt förslaget en tidigare beslutad avstängning automatiskt, ett

förhållande som säkerligen i många fall kunde bli av synnerligen ödesdiger

inverkan på det kyrkliga församlingslivet. Det ville därför synas som om

domkapitlet borde tillerkännas rätt att, då särskilda omständigheter före-

låge, även en tid efter det åtalad präst av allmän domstol frikänts i mål

om »levernesbrott» hålla honom avstängd från ämbetsutövning. Karlstads

domkapitel har som sin mening uttalat, att den tid av högst tre månader, för

vilken domkapitlen enligt förslaget skulle kunna från tjänstgöring avstänga

präst som av allmän domstol dömts till frihetsstraff eller böter, vore alldeles

för kort och borde utsträckas till sex månader. Domkapitlet hade mycket

bestämda erfarenheter av behovet av sådan rätt för domkapitel att under

längre tid avstänga präst som av domstol påförts visst straff. Visby domka­

pitel har, med anledning av kommitténs uttalande i motiven till 2 § att

avfall från svenska kyrkans lära egentligen ej borde betraktas som brott,

framhållit att, om mål rörande avfall blivit anhängiggjort mot präst, veder­

börande domkapitel syntes böra ha möjlighet att avstänga den tilltalade

från såväl hans prästerliga befattning som prästämbetet. Domkapitlet an-

såge emellertid tveksamt, huruvida formuleringen av den föreslagna lag­

texten gåve sådan möjlighet.

Beträffande andra stycket av 6 § i kommittéförslaget har justitiekanslers-

ämbetet uttalat, att i fråga om rätten till lön under avstängning från tjänst­

göring samma bestämmelser borde gälla för icke-ordinarie som för ordinarie

prästmän, och att ett visst icke alltför lågt minimum av lönen borde tillför­

säkras dem. Måhända kunde stadgas, att avstängd prästman skulle äga upp­

Kungl. Mcij:ts proposition nr 94 (Bilagor).

32

bära samma löneförmåner som om han vore tjänstledig för sjukdom. Med

de av kommittén föreslagna bestämmelserna kunde lätt inträffa, att ingen

eller blott väsentligt reducerad lön komme att utgå till den avstängde, något

som ökade betänkligheterna mot paragrafen i dess föreslagna skick. Göte­

borgs domkapitel har ifrågasatt, huruvida icke kyrkoadjunkter borde i fråga

om rätten att vid avstängning uppbära lön jämställas med ordinarie präst­

män. Till stöd härför kunde åberopas, att enligt 2 kap. 6 § 2 mom. regle­

mentet den 15 februari 1935 för prästerskapets avlöning kyrkoadjunkter lik­

ställts med kyrkoherdar och komministrar i fråga om rätt till lön under

sjukdom. Slutligen har Sveriges advokatsamfund funnit, att för det fall att

präst avstängdes från tjänstgöring på grund av att han åtalats för brott,

möjlighet syntes böra finnas att bereda honom gottgörelse, helt eller delvis,

för hans härigenom lidna ekonomiska förlust, därest han sedermera skulle

trikännas eller sådan gottgörelse eljest efter prövning funnes skälig.

Skiljande från prästämbetet.

I 7 § har kommittén inrymt bestämmelser om den ordning, i vilken

en präst skall kunna skiljas från själva prästämbetet, som förlänats ho­

nom genom prästvigningen. Såsom första stycke i paragrafen har upptagits

ett stadgande, att den som blivit avsatt från prästerlig befattning må av dom­

kapitlet skiljas från prästämbetet eller för viss tid ej över ett år avstängas

därifrån. Detsamma har föreslagits skola gälla om annan präst utan präster­

lig befattning, där han på grund av sitt leverne eller någon sin gärning finnes

ovärdig eller olämplig att vara präst. I ett andra stycke av paragrafen har

föreslagits, att prästerlig befattningshavare av domkapitlet skall kunna av­

stängas från prästämbetet även för tid då han är suspenderad eller avstängd

från utövningen av sin befattning. Slutligen har såsom tredje stycke upp­

tagits en bestämmelse, att präst som avfallit från svenska kyrkans lära

skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet, innehavare av prästerlig

befattning dock först sedan han blivit avsatt därifrån.

På sätt av det föregående framgått skall enligt kommitténs förslag avsätt­

ning och suspension för präst icke längre innefatta skiljande från såväl präs­

terlig befattning som prästämbete utan endast det förra. Frågan huruvida

en präst på grund av något sitt förhållande bör skiljas eller avstängas från

prästämbetet blir sålunda att behandla i särskild ordning. På samma sätt

som prästämbetet förlänats av kyrkan genom prästvigningen har det synts

kommittén också böra tillkomma kyrklig myndighet att besluta huruvida

prästämbetet skall fråntagas någon. Som förutsättning för att så skall kunna

ske har kommittén emellertid, såvitt gäller innehavare av prästerlig befatt­

ning, uppställt att han genom lagakraftvunnen dom av domstol dömts till

avsättning eller suspension eller ock av domkapitlet suspenderats jämlikt

4 § eller avstängts från tjänstgöring jämlikt 6 §. Vid suspension eller av­

stängning från tjänstgöring skall vidare avstängandet från prästämbetet icke

få sträcka sig utöver den tid, varunder prästen är suspenderad eller avstängd

från tjänstgöring. Domkapitlet har emellertid enligt förslaget fått fria hän-

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

33

der att låta en avsatt, suspenderad eller från tjänstgöring avstängd prästerlig

befattningshavare få behålla prästämbetet. Fall kunna nämligen enligt kom­

mittén tänkas, då så kan ske utan att något kyrkligt intresse trädes för

nära. Endast för det fall att präst avfallit från svenska kyrkans lära har

det synts kommittén böra meddelas en tvingande föreskrift, att han för

alltid skall skiljas från prästämbetet.

Angående denna paragraf i förslaget har justitiekansler sämbetet uttalat,

att ämbetet icke kunnat undgå att hysa en viss tvekan i fråga om den ord­

ning i vilken skiljande från prästämbetet skulle ske. Ämbetet ville för sin

del ifrågasätta, huruvida icke skiljande från prästämbetet av en präst utan

prästerlig befattning stode avsättning från tjänst så nära, att dessa frågor

borde behandlas i samma ordning. Ur rättssäkerhetssynpunkt erbjöde också

den judiciella processen med dess bättre möjligheter att vinna en fullständig

och allsidig utredning större trygghet än den administrativa. Avgörandet

huruvida tillräckliga skäl förelåge för ett skiljande eller en avstängning

från prästämbetet kunde vara vanskligt nog, och detta såväl då anledningen

vore ovärdighet eller olämplighet att vara präst på grund av leverne eller

gärning som då fråga vore om avfall från svenska kyrkans lära. I fråga om

utformandet av lagtexten förefölle denna att lämna rum för tvekan, huru­

vida präst utan prästerlig befattning, som offentligen eller annorledes ut-

sprede mot svenska kyrkans lära stridande lärosats, kunde skiljas från

prästämbetet. Visserligen kunde en dylik präst sägas ha gjort sig skyldig till

gärning, som gjorde honom olämplig att vara präst. I 3 § hade emellertid

samtliga dessa olika fall särskilt nämnts vid sidan av varandra, och då så

icke skett i 7 § vållades därav tvekan om innebörden av sistnämnda lag­

rum. Ämbetet funne vidare, att endast skiljande från prästämbetet för alltid

och sålunda icke även alternativet avstängande därifrån på viss tid borde få

ifrågakomma, då präst utan prästerlig befattning befunnes »ovärdig» att

vara präst.

Uppsala domkapitel har fäst uppmärksamheten på det förhållandet att,

om en prästerlig befattningshavare åtalades för brott men jämlikt 5: 5

strafflagen bleve förklarad straffri, han sedan kunde erhålla tjänstledighet

för sjukdom men däremot icke kunde förhindras att utöva själva prästäm­

betet. En bestämmelse om att domkapitel under sådana förhållanden skulle

äga avstänga vederbörande från prästämbetet borde därför komma till stånd.

Samma domkapitel har vidare, under hänvisning till vad i 16 b § lagen

den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning stadgats om

avstängning från tjänstgöring av präst som förklarats skyldig att underkasta

sig läkarundersökning, hemställt att en tydlig bestämmelse måtte givas om

att i en situation av ifrågavarande slag avstängning skulle kunna ske från

såväl prästerlig befattning som prästämbetet.

Visby domkapitel har funnit, att även domkapitlets beslut jämlikt 7 §

borde gå i verkställighet utan hinder av förd klagan. Det kunde nämligen

enligt domkapitlets mening förvisso finnas fall, då det måste anses synner-

3 Bihany till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 94.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

34

ligen anstötligt, om åtalad präst som av domkapitlet avstängts från präst­

ämbetet skulle få förrätta exempelvis dop eller vigsel innan beslutet vunnit

laga kraft. Åt samma uppfattning har teologiska fakulteten vid universitetet

i Uppsala givit uttryck.

Besvärsrätt.

Kommittén har i 8 § föreslagit ett stadgande av innehåll, att den som icke

åtnöjes med domkapitlets beslut i något av de i 4 § första stycket samt 6

och 7 §§ angivna hänseenden skall äga hos Konungen söka ändring genom

besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet sist å tret­

tionde dagen efter den då han erhöll del av beslutet.

Enligt förslaget skall sålunda klagan över domkapitlets beslut om discipli­

när bestraffning, avstängning från tjänstgöring och skiljande eller avstäng­

ande från prästämbetet ske i administrativ ordning genom besvär till Ko­

nungen i ecklesiastikdepartementet. Prövning av besvären skall här ankom­

ma på regeringsrätten.

Mot vad sålunda föreslagits har icke i yttrandena framkommit annan er­

inran än att Västerås domkapitel uttalat att, liksom invigningen till präst

vore en funktion som uteslutande handhades av kyrkligt organ, jämväl av­

stängning från prästämbetet helt borde ankomma på sådant organ. I en­

lighet härmed syntes dylik fråga icke böra få dragas under regeringsrättens

prövning.

Övergångsbestämmelser.

Utom 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst och om laga dom­

stol i sadana mål har kommittén till upphävande föreslagit förordningen

den 29 juli 1812 angående åtskilliga omständigheter som böra iakttagas vid

ändringssökande i konsistoriernas utslag ävensom vad kyrkolagen och and­

ra författningar innehålla om domsrätt för domkapitlen. Mål, vari rättegång

i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande, skall dock behandlas

enligt äldre lag.

Det är särskilt förtjänt att framhållas, att genom vad sålunda föreslagits

även domkapitlens i 19: 23 och 24: 3 kyrkolagen grundade domsrätt över lä­

rarpersonal avskaffas. Denna domsrätt, som för närvarande omfattar lärar­

personalen vid de allmänna läroverken och vid folkskoleseminarierna, har

numera förlorat praktisk betydelse, i det mål om ämbetsbrott av nämnda lä­

rarpersonal upptages av allmän domstol och samma personal i fråga om

disciplinär bestraffning är underkastad skolöverstyrelsen. (.Jfr SOU 1935: 31

s. 118 och 1944: 10 s. 14). Av andra författningar än kyrkolagen, som in­

nehålla stadganden om domkapitlens domsrätt, må här särskilt nämnas

förordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen

skall förhållas, cirkulärbrevet den 21 augusti 1786 om vidtagande av några

sadana mått och steg, som må befordra goda egenskaper i läroståndet, samt

cii kulärbrevet den 7 december 1787 rörande de mål, som av konsistorium

böra upptagas och avgöras m. in. Eftersom dessa författningar även inne­

Kungi. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

35

fatta föreskrifter i åtskilliga andra ämnen än som beröras av kommitténs

uppdrag, har kommittén emellertid icke ansett sig kunna föreslå att de

skola upphävas annat än i vad gäller däri innehållna stadganden om dom­

kapitlens domsrätt. Vad i 1786 års brev stadgas om rätt för domkapitel

att låta verkställa förundersökning genom vederbörande kontraktsprost

skall exempelvis enligt kommittén ej anses upphävt utan tillämpligt i det

enligt förslaget på domkapitel ankommande disciplinärförfarandet.

Förslaget till lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall.

För fullgörande av sina åligganden som vigselförrättare är präst i svenska

kyrkan jämlikt 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst och laga

domstol i sådana mål underkastad ämbetsansvar enligt allmän strafflag.

För präst i främmande trossamfund — liksom för borgerlig vigselförrättare

som ej i egenskap av statlig befattningshavare är underkastad ämbetsansvar

— stadgas däremot särskilt ansvar i detta hänseende i lagen den 12 novem­

ber 1915 (nr 433) om ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Enligt kommitténs förslag till lag om ansvar för ämbetsbrott av präst

skall allenast präst som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan

vara underkastad ämbetsansvar i vanlig ordning. Präst inom svenska kyr­

kan, som ej innehar prästerlig befattning, kan däremot enligt förslaget

icke dömas till ansvar för ämbetsbrott utan blott, om han finnes ovärdig

eller olämplig att vara präst, skiljas eller avstängas från prästämbetet.

Då präst inom svenska kyrkan som ej innehar prästerlig befattning allt­

jämt bör vara underkastad ämbetsansvar såvitt angår fullgörande av ålig­

ganden som vigselförrättare, har denna kategori personer tillagts i lagen om

ansvar för vigselförrättare i vissa fall. Kommittén har sålunda föreslagit, att

om särskilt förordnad vigselförrättare som ej är diplomatisk eller konsulär

ämbetsman, präst inom svenska kyrkan som ej innehar prästerlig befatt­

ning eller präst i främmande trossamfund viger, då laga hinder mot äkten­

skapet möter, eller utan att lysning eller annat kungörande i stadgad ord­

ning föregått eller eljest beträffande annat än rent kyrklig ordning åsido­

sätter vad honom i egenskap av vigselförrättare åligger, det skall anses som

tjänstefel enligt 25 kap. allmänna strafflagen.

Mot vad kommittén sålunda föreslagit ha icke framkommit några erin­

ringar i yttrandena.

Förslaget till lag om ändring i lagen om domkapitel.

I nu förevarande lag har kommittén föreslagit ändringar av de bestäm­

melser som anknyta till det förhållandet att domkapitlen för närvarande ut­

öva domsrätt. I 2 § 4 mom. har sålunda stadgandet, att stiftssekreteraren vid

handläggning av rättegångsmål skall hava säte och stämma i domkapitlet,

ändrats till att avse handläggning av mål angående tillämpning av lagen om

ansvar för ämbetsbrott av präst. Motsvarande ändring har företagits i regler­

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

39

om skyldighet att avgå på grund av avfall torde det vara ändamålsenligt

att låta denna ankomma på domkapitlet i första instans och regeringsrätten

såsom andra och sista instans. Någon fara ur rättssäkerhetssynpunkt torde

en sådan ordning ej erbjuda. Vad angår biskopar har jag emellertid ej an­

sett lämpligt att låta frågan om skyldighet att avgå prövas av domkapitel.

Prövningen torde i stället böra tillkomma Kungl. Maj:t i regeringsrätten

såsom enda instans.

Att prästerlig befattningshavare förklaras pliktig avgå innebär ej enligt

departementsförslaget, att han automatiskt blir skild från befattningen. Det

skall ankomma på den som eljest äger meddela honom avsked att draga

konsekvensen av beslutet.

Enligt min mening tala starka skäl för att den präst, som förklaras skyldig

avgå på grund av avfall, i regel skall kunna påräkna viss pension. Denna

fråga torde emellertid lämpligen böra lösas vid den utredning som omhän-

derhaves av 1946 års prästlönekommitté. Intill dess dennas förslag kan bliva

genomfört lärer frågan få lösas genom särskilda beslut av riksdagen från

fall till fall.

I fråga om spridande av villolära, brott mot kyrkans

ordning och anstötligt leverne har kommittén icke föreslagit

något annat stadgande än att hithörande gärningar, där de icke innefatta an­

nat brott än tjänstefel, skola medföra straff såsom i paragrafen om tjänste­

fel i 25 kap. strafflagen sägs. Innebörden av kommitténs förslag i denna

del är sålunda, att för prästerliga befattningshavare begreppet tjänstefel i

de hänseenden, om vilka nu är fråga, skulle fastställas i särskild lag. Be­

träffande behovet av det föreslagna stadgandet är till en början att märka,

att spridande av villolära liksom brott mot kyrkans ordning framstår såsom

en typisk ämbetsförseelse av den som innehar prästerlig befattning. Skyl­

digheten att icke utsprida villolära är en självklar följd av ställningen som

präst inom svenska kyrkan och har också kommit till uttryck bl. a. i 1 kap.

1 § kyrkolagen. Jag vill framhålla, att här är fråga om något annat än ett

blott avfall från kyrkans lära. Själva förändringen i den religiösa uppfatt­

ningen bör, såsom förut sagts, icke behandlas som ett brott. Däremot bör

det ej tillåtas, att en präst, som ännu kvarstår i kyrkans tjänst, arbetar för

att utbreda en annan lära än dennas. Beträffande tillämpningen av en

straffbestämmelse på denna punkt har Göta hovrätt ansett, att det icke bör

komma i fråga att bestraffa varje avvikelse från svenska kyrkans i bekän­

nelseskrifterna fastslagna lära såsom tjänstefel utan allenast sådana fall då

vad som förkunnas är stridande mot kyrkans lära i någon så väsentlig fråga,

att det innebär en avvikelse från lärans grundvalar. Till vad hovrätten så­

lunda uttalat vill jag giva min anslutning. Det synes mig sålunda böra

finnas ett icke alltför snävt utrymme, inom vilket den enskilde prästmannen

äger giva uttryck åt sin personliga uppfattning i religiösa frågor.

Något behov av eu särskild straffbestämmelse på denna punkt har icke

synts mig föreligga. Vad i allmänna strafflagen stadgas om tjänstefel i all­

mänhet torde vara tillfyllest. På sätt Uppsala domkapitel framhållit lär väl

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

41

ser för ämbetsbrott av präst behövliga vid sidan om de allmänna stadgan-

dena om ämbetsbrott i 25 kap. strafflagen. Såsom förut nämnts innehåller

emellertid 1889 års lag även bestämmelser om det processuella för­

farandet vid vissa brott. I denna del finner jag, i likhet med kommittén,

tiden vara inne att — frånsett den disciplinära bestraffningsrätten — upp­

häva domkapitlens domsrätt och överföra denna till de allmänna domsto­

larna.

Kommittén har vidare föreslagit, att mål om ämbetsbrott av präst vid de

allmänna domstolarna skulle följa den vanliga instansordningen utom såtill­

vida, att hovrätt omedelbart skulle upptaga mål rörande avfall och brott

mot kyrkans lära eller ordning. Enligt kommitténs förslag skulle vid hand­

läggningen av dessa mål hovrätten bestå av presidenten och två ledamöter i

hovrätten samt två av hovrätten tillkallade prästerliga ledamöter, den ene

biskop och den andre prästvigd medlem av domkapitel eller teologisk fa­

kultet. Flera kyrkliga remissinstanser ha förklarat sig anse vad kommittén

sålunda föreslagit vara en förutsättning för att domkapitlens domsrätt skulle

kunna avskaffas i nyssnämnda mål. Det synes mig emellertid med skäl

kunna ifrågasättas, huruvida det verkligen skulle vara till fördel för kyr­

kan att genomföra den av kommittén föreslagna ordningen med präster­

liga ledamöter i hovrätterna. Vägande invändningar däremot ha framförts

i åtskilliga yttranden, och man kan enligt min mening icke bortse från

att specialdomstolar av den typ det här gäller lätt kunna te sig mindre

förtroendeingivande än de vanliga domstolarna. Risken härför skulle i nu

förevarande fall vara särskilt stor, eftersom de prästerliga ledamöterna i den

tilltalades och allmänhetens ögon kunde komma att framstå såsom parts­

representanter. Dessutom är det otvivelaktigt mindre tillfredsställande att

de synpunkter som av de prästerliga ledamöterna kunde komma att fram­

föras under domstolens överläggningar icke skulle komma att såsom van­

liga sakkunnigutlåtanden framläggas till bemötande. Denna ordning finner

jag alltså icke lämplig. För kyrkan kan det icke vara av någon större bety­

delse vilket alternativ som här väljes, då såsom jag förut framhållit kyr­

kans organ bibehållas vid disciplinär bestraffningsrätt. De av kommittén in­

fordrade statistiska uppgifterna utvisa, att under åren 1930—1944 vid dom­

kapitlen handlagts endast ett mycket ringa antal mål, vari ådömts suspension

under längre tid eller avsättning. Det alldeles övervägande antalet ärenden

kan således avgöras disciplinärt. Vad särskilt gäller avfall från kyrkans lära

vill jag erinra, att målen härom enligt vad jag nyss förordat böra avföras

från det straffprocessuella området och sålunda ej skola handläggas av all­

män domstol utan av domkapitlen eller, såvitt angår biskop, av Kungl.

Maj :t i regeringsrätten.

På grund av det anförda har jag icke kunnat biträda förslaget om präs­

terliga ledamöter i hovrätterna. Vid sådant förhållande torde icke heller till­

räckliga skäl föreligga att låta mål om brott mot kyrkans lära eller ordning

— målen om avfall skulle som nämnts i regel gå till domkapitel — omedel­

bart upptagas i hovrätt. I fråga om biskopar torde dock eu särbestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

43

präst som innehar prästerlig befattning vara underkastad ämbetsansvar i

vanlig ordning enligt 25 kap. strafflagen. Behov uppkommer följaktligen av

särskilda ansvarsbestämmelser för annan präst i egenskap av vigselförrät-

tare, på samma sätt som sådant ansvar för närvarande, enligt lagen den 12

november 1915 om ansvar för vigselförrättare i vissa fall, stadgas för präst

i främmande trossamfund och borgerlig vigselförrättare som ej i egenskap

av statlig befattningshavare är underkastad ämbetsansvar. Kommittén har

föreslagit att 1915 års lag skulle ersättas med en ny lag om ansvar för vtg-

selförrättare i vissa fall. Detta förslag omfattar även präst inom svenska

kyrkan som icke innehar prästerlig befattning och avser dessutom att från

ansvar undantaga sådana fel som endast innebära avvikelser från rent kyrk­

lig ordning. Jag har i huvudsak icke funnit anledning till någon erinran

häremot. Lagtexten har dock i departementsförslaget undergått en redaktio­

nell förenkling. I sakligt hänseende innebär departementsförslaget vidare

den ändringen att jämväl prästerlig befattningshavare, som gör sig skyldig

till fel i samband med vigsel vilken förrättas utom tjänsten, klart omfattas

av förslaget. Det må också nämnas, att i departementsförslaget icke åter­

finnes den av kommittén upptagna bestämmelsen, att om den brottslige in­

nehar befattning som avses i 25: 12 strafflagen enligt kommitténs förslag,

han kan avsättas eller suspenderas därifrån. Någon uttrycklig föreskrift

härom torde icke erfordras.

Inom departementet upprättat förslag till lag angående ändring i lagen om

domkapitel upptager åtskilliga ändringar.

I anslutning till vad kommittén föreslagit har den nuvarande bestämmel­

sen i 2 § 4 mom., att stiftssekreteraren vid handläggningen av rättegångs­

mål skall hava säte och stämma i domkapitlet, ändrats till att avse ären­

den angående utövningen av domkapitlets disciplinära myndighet över dom­

kapitlet underställda prästerliga befattningshavare, angående prästs skiljan­

de eller avstängande från prästämbetet och angående prästerlig befattnings­

havares skyldighet att avgå därför att han avfallit från svenska kyrkans

lära.

I 13 § har det nuvarande 1 mom. upptagits såsom första stycke i samma

moment. Såsom andra stycke har tillagts vad som för närvarande stadgas

i 3 mom. Paragrafens nuvarande 2 mom. har upphört att gälla till följd

av inrättandet av Stockholms stift.

Därefter stadgas i departementsförslaget under 2 inom., att om inneha­

vare av prästerlig befattning som lyder under domkapitel åsidosätter sin

tjänsteplikt, domkapitlet skall äga antingen tilldela honom varning eller

suspendera honom under högst tre månader eller ock anmäla honom för

åtal vid domstol. I sak överensstämmer detta med vad kommittén före­

slagit, utom såtillvida att den längsta tillåtna suspensionstiden här liksom

eljest vid disciplinär bestraffning bestämts till tre månader. Jag har näm­

ligen icke funnit tillräckliga skäl att medgiva den av kommittén före­

slagna utsträckningen till sex månader. Av den i departementsförslaget valda

formuleringen torde vidare på ett tydligare sätt än i kommittéförslaget fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

45

förlänar prästämbetet det också skall ankomma på kyrkan att fråntaga nå­

gon hans prästämbete. Det måste även anses vara ett framsteg, att avsätt­

ning eller suspension från prästerlig befattning icke automatiskt skall be­

höva medföra jämväl förlust av prästämbetet. Fall kunna nämligen tänkas,

då det skulle innebära en onödig hårdhet, om en prästerlig befattningsha­

vare, som avsatts eller suspenderats, icke skulle få behålla behörigheten att

utföra prästerliga ämbetshandlingar såsom vigsel och dop. I enlighet med

det nu sagda föreskrives sålunda till en början, att om prästerlig befattnings­

havare genom lagakraftägande dom avsatts från sin befattning, domkapitlet

skall kunna skilja honom från prästämbetet eller på viss tid ej över ett år

avstänga honom därifrån. Jag vill särskilt framhålla, att här är fråga om

prästerliga befattningshavare överhuvud taget och sålunda icke endast om

innehavare av tjänster som lyda under domkapitel. Även innehavarna av

prästerliga befattningar inom exempelvis fångvårds- och inedicinalväsendet

omfattas av bestämmelsen. Undantag har dock i 20 § gjorts beträffande bi­

skop, vars skiljande från prästämbetet skall ankomma på Kungl. Maj :t i

regeringsrätten. För den händelse fråga är om präst som avsatts från en be­

fattning, som lyder under domkapitel, är det tydligen detta domkapitel som

skall pröva frågan, huruvida vederbörande skall skiljas eller avstängas från

prästämbetet. I andra fall torde prövningen ankomma på domkapitlet i det

stift, prästmannen genom prästvigningen kommit att tillhöra eller till vilket

han senare må ha överförts.

Med anledning av en anmärkning från Uppsala domkapitel har tillagts

ett stadgande, att om prästerlig befattningshavare genom lagakraftägande

dom befunnits skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat följa, men

jämlikt 5:5 strafflagen förklarats fri från ansvar och i anslutning härtill

erhållit tjänstledighet, domkapitlet skall äga avstänga honom från präst­

ämbetet intill dess han åter får inträda i tjänstgöring.

Därefter följer bestämmelsen, att prästerlig befattningshavare även skall

kunna avstängas från prästämbetet under tid, då han är suspenderad eller

avstängd från utövningen av sin befattning. Även utan uttryckligt påpekande

i lagtexten torde det vara tydligt, alt denna bestämmelse skall kunna kom­

ma till användning också då prästerlig befattningshavare avstängts från

tjänsteutövning av annan anledning än i 3 mom. sägs såsom till följd av

ett beslut om skyldighet för honom att underkasta sig läkarundersökning

enligt 16 b § lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets

avlöning.

Vidare har här angående präst som icke innehar prästerlig befattning

upptagits stadgandet att sådan präst, om han på grund av sitt leverne eller

någon sin gärning finnes ovärdig eller olämplig att vara präst, skall av dom­

kapitlet kunna skiljas från prästämbetet eller på viss tid ej över ett år av­

stängas därifrån. Jag har icke ansett erforderligt att, såsom i ett yttrande

blivit ifrågasatt, ovillkorligen föreskriva skiljande för alltid från prästäm­

betet, om vederbörande anses ovärdig att inneha detta. Behörigt domkapitel

är i dessa fall, i överensstämmelse med vad förut sagts, domkapitlet i det

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

48

Kungl. Mcij.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslag

till

Lag

om tillägg till kyrkolagen.

Härigenom förordnas, med tillägg till kyrkolagen, som följer.

Avfaller någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan

eller eljest i allmän tjänst, från kyrkans lära, vare han pliktig att avgå från

befattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

Åsidosätter vigselförrättare vad honom i sådan egenskap åligger beträf­

fande annat än rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utövning

av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till allmänt

straff som i 25 kap. 4 § strafflagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 november 1915 (nr 433) om

ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Kungi. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

49

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 13, 17 och 20 §§ lagen den

13 november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

2

§.

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2—5 mom. skall

den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i dom­

kapitlet.

13 §.

1 mom. Domkapitel åligger att taga noggrann kännedom om stiftets för­

hållanden samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och för­

kovran. Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas

behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården

inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet jämväl

låta sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med fri­

villiga organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet.

Domkapitlet tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad kyrklig

ordning iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning

och leverne ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden med av­

seende å stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad därom i lag eller

eljest är stadgat ankomma på domkapitel.

Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt stad­

gat.

2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under

domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning eller

suspendera honom under högst tre månader. År brottet av svårare beskaf­

fenhet, skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under dom­

kapitel, under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han måste

anses hava satt sin värdighet eller lämplighet som präst i fara, må dom­

kapitlet för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom

från utövningen av befattningen.

Ordinarie befattningshavare som sålunda avstänges från utövning av sin

befattning äger under tiden åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner

efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

4 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit genom lagakraftägande

dom avsatt från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas från präst-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 94.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

51

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35)

om emeritilöner för präster.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner

för präster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §.

Förklarar domstol, att den som åtnjuter emeritilön förskyllt avsättning

från den befattning, på grund varav han erhållit emeritilönen, vare hans

rätt till lönen förverkad, när domen vinner laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936

nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte

nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Härigenom förordnas, att punkt 18 :o förordningen den 27 november 1936

med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

18:o

Vad i fråga om emeritilön åt präst, som avses i lagen om reglering av

prästerskapets avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan lön skall

vara förverkad, där den som åtnjuter lönen av domstol förklaras hava för­

skyllt avsättning, ävensom att emeritilön ej må i mät tagas eller med kvar­

stad beläggas, skall även gälla i fråga om emeritilön åt biskop.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

53

6

§.

Står prästerlig befattningshavare under åtal för brott och äro omständig­

heterna sådana att domkapitlet finner honom hava satt i fara sin värdighet

eller lämplighet som präst, må domkapitlet för tiden intill dess laga kraft-

ägande dom föreligger avstänga honom från utövning av befattningen. Är

prästerlig befattningshavare för sådant brott dömd till frihetsstraff eller bö­

ter utan att han tillika blivit avsatt eller suspenderad från befattningen, äger

domkapitlet avstänga honom från utövning av befattningen, dock ej för läng­

re tid än till dess tre månader förflutit från det domen vunnit laga kraft; i

denna tid skall ej inräknas tid varunder den dömde undergår frihetsstraff.

Domkapitlets beslut jämlikt denna paragraf gånge i verkställighet utan

hinder av klagan. Prästerlig befattningshavare som sålunda avstänges från

utövning av sin befattning äge, om han innehar ordinarie tjänst i försam­

ling, under tiden åtnjuta de med tjänsten förenade löneförmåner, dock med

avdrag av vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

7 §•

Den som blivit avsatt från prästerlig befattning må av domkapitlet skiljas

från prästämbetet eller för viss tid ej över ett år avstängas därifrån. Samma

lag vare om annan präst utan prästerlig befattning, där han på grund av sitt

leverne eller någon sin gärning finnes ovärdig eller olämplig att vara präst.

För tid då prästerlig befattningshavare är suspenderad eller avstängd från

utövningen av sin befattning må han ock av domkapitlet avstängas från

prästämbetet.

Präst som avfallit från svenska kyrkans lära skall av domkapitlet skil­

jas från prästämbetet, innehavare av prästerlig befattning dock först sedan

han blivit avsatt därifrån.

8

§.

Den som icke åtnöjes med domkapitlets beslut i något av de i 4 § första

stycket samt 6 och 7 §§ angivna hänseenden äger hos Konungen söka änd­

ring genom besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartemen­

tet sist å trettionde dagen efter den då han av beslutet erhöll del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott

av präst och om laga domstol i sådana mål, förordningen den 29 juli 1812

angående åtskilliga omständigheter, som böra iakttagas vid ändrings sökan­

de i konsistoriernas utslag, samt vad kyrkolagen och andra författningar

innehålla om domsrätt för domkapitel.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,

skall behandlas enligt äldre lag.

Förslag till lag om iimbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Med upphävande av lagen den 12 november 1915 (nr 433) om ansvar för

vigselförrättare i vissa fall förordnas som följer:

Viger särskilt förordnad vigselförrättare som ej är diplomatisk eller kon­

sulär ämbetsman, eller präst "inom svenska kyrkan som ej innehar präster­

lig befattning, eller präst i främmande trossamfund, då laga binder mot

äktenskapet möter eller utan att lysning eller annat kungörande i stadgad

ordning föregått, eller åsidosätter han eljest, beträffande annat än rent kyrk­

lig ordning, vad honom i egenskap av vigselförrättare åligger, vare lag som

i 25 kap. 5 § strafflagen sägs, dock att fängelse ådömes i stället för avsätt­

ning eller suspension; innehar den brottslige befattning som i 12 § samma

kapitel angives, må han avsättas eller suspenderas därifrån.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .

Förslag till lag om ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om

domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 17 och 20 §§ lagen den 13

november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

2

§.

4 mom. Vid handläggning av mål angående tillämpning av lagen om

ansvar för ämbetsbrott av präst skall den i 12 § omförmälde stifts sekretera­

ren hava säte och stämma i domkapitlet.

17 §.

För beslutförhet------------ slutet ense.

Falla vid omröstning i domkapitel rösterna lika för olika meningar, bla­

den mening beslut, som biträdes av preses; dock att i mål angående tillämp­

ning av lagen om ansvar för ämbetsbrott av präst skall gälla vad i allmän

lag stadgas om brottmål.

20

§.

Åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i domkapitel för

förbrytelse som han i denna sin egenskap begår skall upptagas omedelbart

av hovrätt. Samma lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare för äm­

betsbrott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .

Kungi. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

55

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 okto­

ber 1946.

Närvarande:

justitieråden L^awski,

G^yllenswärd,

N^issen,

regeringsrådet K^uylenstierna.

Enligt lagrådet den 30 september 1946 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 20 september 1946, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrå­

dets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om tillägg till kyrkolagen;

2) lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall; och

3) lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om dom­

kapitel.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn B. A. S. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden:

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 13 november 1936

(nr 567) om domkapitel.

13 §.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I 3 mom. första stycket stadgas möjlighet för domkapitlet att, då inneha­

vare av prästerlig befattning står under åtal för brott, för tiden intill dess

lagakraftägande dom föreligger avstänga honom från utövningen av befatt­

ningen. Denna möjlighet har gjorts beroende av att befattningshavaren satt

sin värdighet eller lämplighet som präst i fara. Uttrycket är hämtat från

6 § i det av straffrättskommittén framlagda förslaget till lag om ansvar för

ämbetsbrott av präst. Av kommitténs motiv synes framgå, att uttrycket av­

ser att utgöra en direkt motsvarighet till den i 25 kap. 7 § strafflagen uti

kommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten upp­

tagna förutsättningen att den brottslige visat sig vara ovärdig eller eljest

uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten. Men i 6 och 7 §§ av sagda

kapitel i det remitterade förslaget i ämnet har förutsättningen angivits vara,

57

»avstänga» utgör emellertid den hävdvunna beteckningen enbart för sådan

provisorisk skyddsåtgärd som behandlas i 3 inom.; och för denna använd­

ning synes det alltjämt böra förbehållas. En helt annan innebörd får uttryc­

ket genom att begagnas om fall, som avses i 4 mom. Även om åtgärd av där

avsett slag icke innefattar något egentligt straff, är den — bortsett från det

i senare ledet av andra stycket upptagna fallet — likväl av jämförlig ka­

raktär och innefattar en slutlig åtgärd. I 4 mom. torde följaktligen ordet

»avstängas» böra utbytas mot annat uttryck, förslagsvis »förklaras obehö­

rig att utöva prästämbetet».

20

§.

Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Enligt departementschefens uttalande till remissprotokollet är det avsett

att den befogenhet, som enligt andra stycket tillkommer Konungen, skall ut­

övas av regeringsrätten. Enligt §§ 17 och 18 regeringsformen har regerings­

rätten att i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, pröva och avgöra

besvär, som må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, samt att, i

mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga prövning, upptaga och

avgöra alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga

kraft, eller återställa laga tid, som försutten är. Det torde kunna sättas i

fråga, om det kan anses med grundlagen överensstämmande att åt regerings­

rätten uppdraga avgörandet av mål och ärenden av annat slag än de sålunda

i regeringsformen omnämnda. Å andra sidan torde ärenden som avses i 13 §

5 mom. icke lämpligen böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet utan bör

avgörandet därav överlämnas åt myndighet, vars handläggning av ärendena

kan ansluta sig till förfarandet inför domstol.

Då ärenden av förevarande slag kunna antagas bliva ytterligt sällsynta,

synes en möjlighet vara att helt och hållet underlåta att reglera ifrågavarande

spörsmål. För sådant ändamål kunde i andra stycket intagas allenast ett

stadgande att bestämmelserna i 13 § 4 och 5 mom. ej skola äga tillämp­

ning å biskop. En annan och kanske bättre utväg vore att även då fråga

är om åtgärder mot biskop låta ärenden som avses i 13 § 3—5 inom. av­

göras av domkapitlet med fullföljdsrätt till regeringsrätten. Med hänsyn till

att dessa ärenden såsom nämnts lära bliva sällsynta torde avseende ej be­

höva fästas vid att det måhända kan synas mindre tilltalande att biskop i

förevarande hänseende kommer att lyda under domkapitlet. Den sist för­

ordade anordningen erfordrar, att i andra stycket i förevarande paragraf

stadgas allenast att bestämmelserna i 13 § 3 mom. skola äga tillämpning å

biskop.

Jnstitierådet Gijllenswärd:

Stadgandet i § 17 mom. 2 regeringsformen, enligt vilket Konungens rätt

att pröva och avgöra (administrativa) besvär uppdrages regeringsrätten och

som står i motsats till stadgandet i mom. 1 av samma paragraf därom att

Konungens (judiciella) domsrätt skall uppdragas högsta domstolen, behöver

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

58

enligt min mening ej tolkas på sådant sätt att det utgör hinder för att till

regeringsrätten överlämna den omedelbara prövningen av de i 13 § 3—5 mom.

utav remissförslaget avsedda ärenden som angå biskop. Sådant ärende är i

fråga om denne ämbetsman icke av annan beskaffenhet än då det rör lägre

prästerlig befattningshavare. Skillnaden är uteslutande processuell och består

däri att man — på sätt skett även inom andra jämförliga områden av stats­

förvaltningen — till undvikande av att underlydande skola nödgas fälla dom

angående dem överordnad uti en enda instans sammanfört den handlägg­

ning och prövning som eljest fördelar sig å nämnda instans och en närmast

lägre. Att avfattningen av grundlagsbudet skulle ha valts i syfte att uti

ifrågavarande hänseende göra regeringsrättens kompetens mindre omfattande

än högsta domstolens för motsvarande fall giva förarbetena till de i samband

med regeringsrättens instiftande genomförda ändringarna i regeringsformen

heller icke någon anledning antaga. Framhållas må ock, att regeringsrätten

redan tidigare ansetts vara behörig att omedelbart avgöra vissa ärenden,

nämligen frågor om undantagande från offentligheten av handlingar som i

mål angående meddelande av patent — där regeringsrätten har att pröva

anförda besvär — inkomma till Konungen (se prop. nr 176 vid 1944 års

riksdag s. 140). Likaså kan erinras, att ända från början lagen den 26 maj

1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt innehållit föreskrifter varigenom funk­

tioner tillagts regeringsrätten vilka överhuvud ej omförmälas i §§ 17, 18 och

26 regeringsformen, i det att enligt 4 § sagda lag regeringsrätten har att i

vissa fall avgiva utlåtande över ansökningar om meddelande av dispens eller

om vidtagande av annan åtgärd vilken ankommer på beslut av Kungl. Maj :t

i statsrådet. Och senare ha ytterligare åligganden av liknande slag tillkom­

mit; sålunda skall enligt 11 § lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och

förlust av svenskt medborgarskap regeringsrättens yttrande inhämtas innan

Kungl. Maj :t i statsrådet prövar ansökan av en person att erhålla förklaring

om att han är svensk medborgare. Därest det emellertid anses, att stånd­

punkt nu icke bör tagas till berörda, i första hand statsrättsliga tolknings-

spörsmål, och följaktligen den i 20 § sista stycket av förslaget upptagna be­

stämmelsen utgår, är jag ense med lagrådets övriga ledamöter beträffande

hur i hithörande del den tillämnade lagstiftningen lämpligen kan utformas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Promulgationsbestämmelserna.

Lagrådet:

Slutorden i andra stycket, enligt vilket vad kyrkolagen och andra författ­

ningar innehålla om domsrätt för domkapitel upphäves, innebär borttagan­

de av såväl den judiciella domsrätt över lärarpersonal vid vissa läroverk

och seminarier som den disciplinära domsrätt över samma lärarpersonal,

som enligt ordalagen i kyrkolagen och andra författningar —■ men ej i rea­

liteten — kvarstår hos domkapitlen. Att ordet domsrätt använts medför

emellertid den icke åsyftade effekten att också den disciplinära myndighet,

domkapitlen utöva dels —- omedelbart — över sina befattningshavare dels

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 november 1946.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, D^anielson, V^ougt, M^yrdal,

Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med chefen för finansdepartementet och med statsrådet

Quensel lagrådets den 16 oktober 1946 avgivna utlåtande över den 20 sep­

tember 1946 till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om tillägg till kyrkolagen;

2) lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall; och

3) lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om dom­

kapitel.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har förordat vissa redaktionella jämkningar beträffande 13 §

3 och 4 mom. samt promulgationsbestämmelserna i förslaget till lag angå­

ende ändring i lagen om domkapitel. 13 § 3 mom. och 4 mom. ha med anled­

ning härav jämkats i enlighet med vad tre ledamöter föreslagit; 13 § 4 mom.

har tillika jämte promulgationsbestämmelserna ändrats på sätt lagrådet en­

hälligt hemställt.

I fråga om 20 § andra stycket i samma lagförslag ha tre av lagrådets leda­

möter givit uttryck åt tvivel om grundlagsenligheten av att, på sätt jag har

avsett, åt Kungl. Maj :t i regeringsrätten uppdraga att såsom första instans

pröva frågor om skyldighet för biskop att avgå vid avfall samt om vissa

andra ingripanden mot biskop. De tvivelsmål som sålunda uttalats ha ut­

förligt bemötts av den fjärde ledamoten av lagrådet. Under åberopande av

de skäl för vilka han redogjort anser jag mig böra vidhålla den ståndpunkt

som jag i förevarande hänseende intog vid remissen av förslaget till lag­

rådet.

Med förmälan att förslaget till lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i

vissa fall icke torde vara av kyrkolags natur hemställer föredraganden, att

från kyrkomötet måtte inhämtas dels yttrande huruvida kyrkomötet efter

ändringar i anmärkta hänseenden godkänner förslagen till lag om tillägg till

kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567)

61

om domkapitel dels ock yttrande över de vid protokollet den 20 september

1946 fogade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9

december 1910 (nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och till förordning

om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936 (nr

578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grun­

der för dispositionen av därtill avsedda medel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Ur protokollet:

Thore Wisén.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Nr 25.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts

skrivelse med förslag till lag om tillägg till kyrkola­

gen m. m.

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 1 november 1946, nr 9, har Eders Kungl.

Maj:t, under åberopande av skrivelsen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, förklarat Sig vilja från kyrkomötet inhämta

dels yttrande, huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogade för­

slag till lag om tillägg till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den

13 november 1936 (nr 567) om domkapitel,

dels ock yttrande över skrivelsen jämväl bifogade förslag till lag angå­

ende ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35) om

emeritilöner för präster och till förordning om ändrad lydelse av punkt

18:o förordningen den 27 november 1936 (nr 578) med ändrade bestäm­

melser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av

därtill avsedda medel.

I ärendet har kyrkolagsutskottet avgivit betänkande, nr 18, varav tryckt

exemplar här bifogas.

Under hänvisning till vad utskottet anfört får kyrkomötet i underdånighet

dels, såvitt angår de till godkännande av kyrkomötet framlagda lagför­

slagen, med förklarande att kyrkomötet funnit vissa jämkningar böra före­

tagas i dessa förslag, anmäla, att kyrkomötet för sin del godkänt de förslag

till om tillägg till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13

november 1936 (nr 567) om domkapitel, som framlagts av utskottet i om-

förmälda betänkande, nr 18,

dels ock förklara sig icke hava något att erinra mot de vid skrivelsen

fogade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 decem­

ber 1910 (nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och till förordning om

ändrad lydelse av punkt 18 ro förordningen den 27 november 1936 (nr 578)

med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel.

Stockholm den 6 december 1946.

Underdånigst.

E. EIDEM.

G. H. Berggren

Kungl. Mctj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

63

Nr 18.

Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts skri­

velse, nr 9, med förslag till lag om tillägg till kyrko­

lagen m. m.

I en den 1 november 1946 dagtecknad, till kyrkolagsutskottets handlägg­

ning hänskjuten skrivelse, nr 9, har Kungl. Maj :t, under åberopande av

skrivelsen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartements-

ärenden för den 20 september och den 1 november 1946 samt lagrådets pro­

tokoll för den 16 oktober 1946, från kyrkomötet begärt dels yttrande hu­

ruvida kyrkomötet godkänner vid skrivelsen fogade förslag till lag om tillägg

till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr

567) om domkapitel, dels ock yttrande över skrivelsen likaledes bifogade

förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910

(nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och till förordning om ändrad ly­

delse av punkt 18 :o förordningen den 27 november 1936 (nr 578) med änd­

rade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispo­

sitionen av därtill avsedda medel.

De lagförslag, som genom Kungl. Maj :ts nu ifrågavarande skrivelse före­

lagts kyrkomötet, innefatta en genomgripande omläggning av lagstiftningen

om straff för ämbetsbrott av präst och om ordningen för beivrandet av så­

dana brott.

De nuvarande bestämmelserna i ämnet, vilka äro av kyrkolags natur och

återfinnas i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och

om laga domstol i sådana mål, innebära att ämbetsbrott av präst uppdelats

i två grupper. Den ena gruppen, som väsentligen omfattar brott vid fullgö­

randet av prästerliga ämbetsuppgifter med betydelse även utanför kyrkans

område såsom lysning, vigsel och kyrkobokföring samt vården och förvalt­

ningen av egendom som prästen i kraft av sitt ämbete omhänderhar, be­

straffas enligt 25 kapitlet allmänna strafflagen och mål om hithörande brott

höra under de allmänna domstolarna. Den andra gruppen omfattar närmast

brott, genom vilka prästen förbryter sig enbart i sin egenskap av kyrkans

tjänare, såsom då han förkunnar villolära eller gör sig skyldig till förseelser

i sitt leverne. För denna grupp av brott äro straffen bestämda i 1889 års lag

och mål härom upptagas i första instans av domkapitlet.

Enligt det förevarande lagförslaget skall 1889 års lag upphävas utan att

ersättas av någon ny motsvarande lag med särskilda bestämmelser om äm­

betsbrott av präst och om forum för mal härom. Detta innebär, att praster-

Utskottet.

64

liga befattningshavare helt föras in under bestämmelserna om straff för äm­

betsbrott i 25 kapitlet allmänna strafflagen, samt att alla mål om ämbets­

brott av präst skola upptagas av de allmänna domstolarna. En följd av

förslaget är vidare, att lagstiftningen om vilka straff som skola vara stadga­

de för ämbetsbrott av präst och om hur rättegången i hithörande mål skall

vara ordnad icke längre kommer att vara av kyrkolags natur.

Utskottet upptar till en början frågan om de prästerliga befattningsha­

varnas inordnande under 25 kapitlet allmänna strafflagen. I denna del får

förslaget ses mot bakgrund av den nya lydelse, som ifrågavarande straff-

lagskapitel avses skola erhålla enligt den 10 maj 1946 till lagrådet remitterat

förslag till lag om ändring i strafflagen. För utskottet har det här gällt att

bedöma, för det första huruvida de ämbetsbrott av präst, för vilka straff nu

äro utsatta i 1889 års lag, kunna väntas bliva enligt de föreslagna nya stad-

gandena i 25 kapitlet allmänna strafflagen bestraffade på ett sätt som sva­

rar mot kyrkans intressen och den kyrkliga ordningens behov, och för det

andra huruvida det kan anses vara för kyrkan förenat med vådor att be­

stämmelserna om straff för ämbetsbrott av präst icke längre bliva av kyr­

kolags natur.

I det förra hänseendet ger herr biskopen Brilioths tidigare omnämnda mo­

tion anledning att särskilt uppmärksamma frågan om straffet för överträ­

dande av prästs tystnadsplikt. Härom stadgas för närvarande i 2 § av 1889

års lag, att präst, som om hemligt skriftermål röjer vad honom enligt kyrko­

lagen icke är tillåtet att uppenbara, skall avsättas. Enligt förslaget skulle

detta brott i stället bliva att hänföra under 25 kapitlet 3 § allmänna straff­

lagen enligt nyssnämnda till lagrådet remitterade förslag, varest upptagits

ett stadgande av innehåll att, om ämbetsman yppar vad han är pliktig att

hemlighålla eller olovligen utnyttjar sådan hemlighet, han, där ej gärningen

eljest är särskilt belagd med straff, skall för brott mot tystnadsplikt dömas

till suspension eller avsättning samt, om skäl därtill äro, tillika dömas till

fängelse; i ringa fall skall straffet allenast vara böter. Vid sidan om det i

2 § av 1889 års lag ensamt upptagna straffet avsättning öppnas sålunda

möjlighet att låta även andra straff arter komma till användning. För kyrkan

är biktens helgd av utomordentligt stor betydelse och berör själva grundva­

larna för hennes själavårdande gärning. Ur kyrklig synpunkt är det där­

för en angelägenhet av högsta vikt, att prästens förpliktelser liärutinnan stå

under en sträng straffsanktion. Mot denna bakgrund har man att se den

nuvarande regeln om avsättning i hithörande fall. Enligt utskottets mening

kunna emellertid undantagssituationer tänkas, i vilka en präst brutit mot

sin tystnadsplikt under sådana omständigheter att det skulle innebära en

obillig hårdhet, om straffet icke kunde bliva annat än avsättning. Med hän­

syn härtill och då de verkligt allvarliga fallen måste antagas även i fortsätt­

ningen komma att föranleda avsättning, finner sig utskottet icke på nu ifrå­

gavarande punkt böra förorda någon annan lösning än den av såväl straff-

rättskommittén som Kungl. Maj :t föreslagna.

Beträffande ytterligare ett i 1889 års lag behandlat brott finnes särskild

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

65

anledning att pröva, huruvida den föreslagna nya lagstiftningen erbjuder

tillräckliga garantier för att straff alltjämt skall inträda i den utsträckning,

som är påkallad ur kyrkans synpunkter. I 9 § första stycket av 1889 års lag

stadgas, att om präst inlåter sig med hantering eller köpslagan, som icke

anstår hans ämbete, eller såsom sakförare befattar sig med utförande av

rättegångar, som icke röra honom eller hans ämbete, eller genom eget för­

vållande ligger i kiv och osämja med ämbetsbröder eller åhörare eller el­

jest åstadkommer uppenbar förargelse genom sitt leverne eller någon sin

gärning, utan att brott är begånget, varå straff efter allmän strafflag eller

särskild författning bör följa, han skall dömas till varning, mistning av äm­

betet på viss tid eller avsättning. I detta stadgande åsyftade företeelser sko­

la enligt förslaget åtkommas genom en allmän bestämmelse om straff för

tjänstefel i 25 kapitlet 4 § allmänna strafflagen enligt det till lagrådet re­

mitterade förslaget. Sistnämnda föreslagna lagrum föreskriver att, om äm­

betsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom

åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift el­

ler tjänstens beskaffenhet, han, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk eller

eljest är särskilt belagd med straff, skall för tjänstefel dömas till böter eller

suspension. Är felet grovt, skall straffet vara avsättning eller suspension;

om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

En tillämpning av det sålunda föreslagna stadgandet på prästerliga befatt­

ningshavare möter svårighet däri att, medan de flesta andra ämbetsmäns

åligganden äro preciserade i författningar av instruktionell natur, motsva­

rande föreskrifter för prästernas del huvudsakligen få sökas i den på grund

av sin ålderdomlighet svårtillämpade kyrkolagen. Särskilt i fråga om vilka

krav som skola ställas på en prästs allmänna livsföring, hade det därför i

och för sig varit önskvärt att vid sidan om kyrkolagen kunna hänvisa till ett

modernare stadgande. Straffrättskommittén hade också bl. a. föreslagit en

särskild straffbestämmelse för prästerlig befattningshavare, som genom sitt

leverne eller någon sin gärning sätter i fara sin värdighet eller lämplighet

som präst. Chefen för justitiedepartementet har emellertid icke funnit er­

forderligt att upptaga något sådant stadgande och har såsom motivering

härför anfört, att enligt vad som föreslagits i 25 kapitlet 4 § allmänna straff­

lagen såsom tjänstefel straffbelädes icke endast överträdande av särskilda

författningar och föreskrifter utan även åsidosättande av vad som ålåge

ämbetsmannen enligt tjänstens beskaffenhet i och för sig. Tydligt vore, har

departementschefen vidare anfört, att den särskilda beskaffenheten av präs­

terlig tjänst måste anses ålägga innehavaren av sådan befattning stränga

krav i fråga om hans vandel och allmänna livsföring. De särskilda kraven

på prästers oförvitlighet i leverne hade även kommit till uttryck bl. a. i 19

kapitlet 28 § kyrkolagen, varest exempelvis föreskreves att prästerna skulle

föra ett gudfruktigt, ärligt och ärbart leverne. Erinras kunde också om be­

stämmelsen i tjugoåttonde punkten i prästerskapets privilegier om präster­

nas skyldighet hl. a. att föra ett gudligt, nyktert och beskedligt leverne. Även

om sistnämnda båda lagrum vore så ålderdomliga att de icke längre läm->

5 llil«m<i till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. hr H4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

66

pade sig att direkt åberopas, gåve de uttryck för vad som enligt sakens na­

tur måste anses åvila prästerna i fråga om oförvitlig vandel. Ett beteende

som stode i strid häremot fölle därför enligt departementschefens mening

under den allmänna bestämmelsen om straff för tjänstefel.

Med hänsyn till detta uttalande av departementschefen, vilket ger befogad

anledning förvänta att det föreslagna stadgandet i 25 kapitlet 4 § straffla­

gen även i nu ifrågavarande avseende skall bliva tillämpat på ett sätt som

tillgodoser kyrkans behov, har utskottet även i före varande punkt funnit

sig kunna biträda förslaget. Utskottet finner emellertid i och för sig önsk­

värt att till underlättande av lagtillämpningen prästs ämbetsplikt såväl be­

träffande levernet som i andra avseenden bleve inskriven i mera tidsenligt

avfattade lagbud. Enligt utskottets mening bör därför frågan om en moder­

nisering av kyrkolagen i hithörande delar eller annan lagstiftning i ämnet

snarast upptagas. Den precisering av prästs ämbetsplikt, som härigenom

skulle åvägabringas, konime att automatiskt bliva avgörande även för till-

lämpningen av 25 kapitlet 4 § strafflagen.

Det sist sagda leder över till frågan, huruvida överförandet av bestämmel­

serna om straff för prästs ämbetsbrott från kyrkolagens till den allmänna

strafflagens område i och för sig kan godkännas av kyrkan. Med avseende

å denna fråga må framhållas, att överförandet gäller endast själva straff­

bestämmelserna, varemot stadgandena om vad som utgör prästs ämbetsplikt

såsom kyrkans tjänare alltjämt skola höra hemma i kyrkolagen eller i an­

nan lagstiftning av kyrkolags natur och följaktligen icke kunna upphävas

eller ändras utan kyrkomötets medverkan. Detta gäller även tystnadsplik­

ten i fråga om vad som anförtrotts präst vid hemligt skriftermål. Då herr

biskopen Brilioth såsom motivering till sin förut omnämnda motion an­

fört, att det av principiella skäl vore angeläget att denna prästens tystnads­

plikt alltjämt bleve fastslagen genom ett särskilt, i kyrkolagen ingående

stadgande, må sålunda hänvisas till att själva de grundläggande stadgandena

om förbud för präst att yppa vad som berättats honom vid hemligt skrifter­

mål, vilka äro inrymda i 7 kapitlet kyrkolagen, icke upphävas genom det

nu förevarande lagförslaget. Förslaget innebär i denna del endast, att be­

stämmelserna om straffet för överträdande av denna i kyrkolagen fastslagna

ämbetsplikt bliva att söka i den allmänna strafflagens kapitel om straff för

ämbetsbrott. Då kyrkomötets rätt att medverka vid fastställande av vad som

i detta och andra avseenden skall utgöra ämbetsbrott av präst sålunda blir

bevarad, synas några avgörande invändningar icke kunna göras mot att

prästerliga befattningshavare i fråga om straffen för sådana brott inordnas

under strafflagens allmänna bestämmelser om ämbetsbrott.

På grund av de överväganden, för vilka nu redogjorts, har utskottet icke

funnit anledning motsätta sig att bestämmelserna om straff för ämbetsbrott

av präst i 1889 års lag upphävas utan alt ersättas av några motsvarande nya

straffbestämmelser av kyrkolags natur.

n Utskottet upptar härefter frågan om den ordning, i vilken ämbetsbrott av

prästerliga befattningshavare böra beivras. I denna del finner utskottet, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

67

de skäl som av straffrättskommittén och chefen för justitiedepartementet an­

förts mot bibehållandet av domkapitlen såsom domstolar måste anses över­

tygande. Utskottet anser emellertid angeläget att vid den överflyttning av

domkapitlens nuvarande domsrätt till de allmänna domstolarna, som sålun­

da blir nödvändig, kyrklig-teologisk sakkunskap blir företrädd vid hand­

läggningen av hithörande mål i den mån en sådan särskild sakkunskap är

behövlig. Detta har straffrättskommittén velat uppnå genom att föreslå, att

mål rörande brott mot kyrkans lära eller ordning skulle upptagas omedel­

bart i hovrätt, samt att vid handläggning av sådant mål såsom meddomare

i hovrätten skulle tjänstgöra två av hovrätten tillkallade prästerliga leda­

möter, den ene biskop och den andre prästvigd medlem av domkapitel eller

teologisk fakultet. Vad kommittén i denna del föreslagit har emellertid blivit

föremål för erinringar från åtskilliga remissinstanser. Invändningarna ha

bl. a. gått ut på, att den erforderliga särskilda sakkunskapen här liksom

eljest borde tillföras domstolarna i form av sakkunnigutlåtanden. Departe­

mentschefen har även funnit, att några särregler om forum för mål angåen­

de ämbetsbrott av präst eller om domstolarnas sammansättning i sådana mål

icke borde uppställas. Utskottet, som finner sig kunna förorda detta Kungl.

Maj :ts förslag, vill emellertid under hänvisning till de förut omnämnda re­

missyttrandena framhålla, att det beträffande mål om alla slags ämbets­

brott av präst i hans egenskap av kyrkans tjänare måste anses vara av

största vikt att kyrkans synpunkter på fallet bliva klarlagda för domstolen,

och att detta i allmänhet bäst torde ske genom att någon representant för

kyrkan är tillstädes vid domstolsförhandlingarna för att såsom sakkunnig

muntligen tillhandagå med upplysningar. Vissa garantier för att så skall

komma att tillgå finnas för närvarande i tjugofjärde punkten av prästerska­

pets privilegier, varest bl. a. stadgas att innan prästmans sak av världslig

domare företages, sådant skall kungöras biskopen och konsistorium, som då

hava att förordna en fullmäktig att vara tillstädes vid sakens rannsakande

i världsligt forum och göra vid processen i samma sak de påminnelser som

å konsistorii vägnar kunna prövas nödiga. (Angående de mål beträffande

vilka detta stadgande torde kunna anses tillämpligt jfr kungl. resolutionen

den 1 oktober 1754 angående de tillfällen då konsistorium till prästs eller

skollärares biträde fullmäktig förordna bör och huru anmälan därom hos

konsistorium göras skall.) Måhända borde emellertid dessa ålderdomliga

stadganden ersättas med andra bestämmelser, som vore mera samstämda

med nya rättegångsbalkens regler om hörande av sakkunniga men likväl

alltjämt beredde kyrkan garantier i nu ifrågavarande hänseende.

På grund av vad sålunda anförts finner utskottet intet vara att erinra

mot att jämväl de processuella bestämmelserna i 1889 års lag upphävas

utan att ersättas av några motsvarande nya särbestämmelser för handlägg­

ningen av mål angående ämbetsbrott av präst.

Utskottet övergår härefter till eu detalj granskning av de framlagda lag­

förslagen i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

68

Kungl. Maj-.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Dessa inledas med ett förslag till lag om tillägg till kyrkolagen av innehåll

att, om någon som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan eller

eljest i allmän tjänst avfaller från kyrkans lära, han skall vara pliktig att

avgå från befattningen. Vad sålunda föreslagits innebär, att en sådan för­

ändring av en prästs religiösa åskådning, som medför att han icke längre

kan omfatta den svenska kyrkans grundläggande trossatser, för framtiden

icke skall behandlas som ett brott och föranleda avsättning utan i stället

endast medföra civil skyldighet att avgå från innehavd prästerlig befatt­

ning. Den tanke, som sålunda kommit till uttryck i lagtexten och som full­

ständigas av vad i motiven uttalats om att präst som av nu ifrågavarande

anledning avgår från sin befattning bör kunna komma i åtnjutande av eme-

ritilön, finner utskottet vara även ur kyrklig synpunkt riktig. Den före­

slagna lagen får därför betecknas som ett betydelsefullt framsteg i vår

kyrkolagstiftning. I fråga om själva lagtextens avfattning anser utskottet

emellertid, att det mera skulle överensstämma med det föreslagna nya stad­

gandets anda, om ordet »avfaller» utbyttes mot något ord, som bättre svarar

mot den ovan angivna uppfattningen att den religiösa åsiktsförändringen

icke innebär brott. Med hänsyn härtill förordar utskottet, att uttrycket »av­

faller från kyrkans lära» utbytes mot »övergiver kyrkans lära». Någon sak­

lig förskjutning av innebörden i Kungl. Maj :ts förslag kan uppenbarligen

icke anses ske genom denna ändring. Motsvarande språkliga ändring blir

erforderlig i 13 § 5 mom. i förslaget till lag angående ändring i lagen den

13 november 1936 om domkapitel.

Vad därefter angår förslaget till lag angående ändring i lagen den 13 no­

vember 1936 om domkapitel är till en början anledning att stanna inför

vad som i 13 § 2 och 3 mom. föreslagits om domkapitels disciplinära befo­

genheter i förhållande till prästerliga befattningshavare som lyda under

domkapitlet. Att dylika befogenheter tillerkännas domkapitlen är en natur-

lig följd av att deras nuvarande domsrätt föreslås skola upphävas. Ut­

formningen av förslagets bestämmelser i ämnet har emellertid på en punkt

skett utan tillgodoseende av önskemål, åt vilka kyrkomötet tidigare givit

uttryck. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 november 1936, nr 12, har

kyrkomötet nämligen hemställt om utredning huruvida och i vilken form

bestämmelser kunde meddelas som beredde domkapitel ökade möjligheter

att där uppenbar skada för församlingslivet skulle vållas, därest straffad

präst omedelbart efter det straffet utståtts återinträdde i tjänstgöring i sin

församling, vidtaga åtgärder till förebyggande av dylik skada. Vid 1938

års kyrkomöte har därefter av herrar biskopar Brilioth och Aulén väckts

motion åsyftande bl. a. att präst måtte kunna tvångsvis försättas ur tjänst­

göring samt erhålla emeritilön, där varken skyldighet föreligger att avgå

enligt emeritilönelagen eller han av domstol dömts eller kan dömas till

avsättning men han gjort sig skyldig till förseelser i levernet av den art, att

det är uppenbart orimligt att han besörjer församlingsvården i samma för­

samling där förseelserna begåtts och där hans fortsatta ämbetsgärning kan

69

tänkas bli snarare nedbrytande än uppbyggande. Motionen har av kyrko­

mötet med skrivelse den 28 november 1938, nr 33, överlämnats till Kungl.

Maj :t under anhållan att de i motionen anförda synpunkterna, som ägde

sammanhang med kyrkomötets förut omnämnda skrivelse den 4 november

1936, måtte vinna beaktande vid prövningen av däri avsedd fråga. Det nu

föreliggande lagförslaget upptar visserligen i 13 § 3 mom. första stycket

ett stadgande om prästerlig befattningshavares avstängande från utövning­

en av sin befattning, men domkapitlets rätt att vidtaga sådan åtgärd är

begränsad av villkoret att befattningshavaren skall stå under åtal för brott

och att omständigheterna skola vara sådana att han satt i fara det anse­

ende innehavaren av befattningen bör äga; avstängning får vidare endast

ske för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger. Straffrättskom-

mittén hade däremot med anledning av vad kyrkomötet anfört i de förut

omnämnda båda skrivelserna föreslagit även införande av rätt för dom­

kapitlet att från utövning av befattningen avstänga prästerlig befattnings­

havare, vilken för brott, varigenom domkapilet funne honom hava satt i

fara sin värdighet eller lämplighet som präst, blivit dömd till frihetsstraff

eller böter utan att han tillika blivit avsatt eller suspenderad; sådan av­

stängning skulle dock icke få avse längre tid än intill dess tre månader för­

flutit från det domen vunnit laga kraft.

Att departementschefen icke upptagit denna av kommittén föreslagna be­

stämmelse torde framför allt få ses mot bakgrunden av innehållet i 25 ka­

pitlet 7 § allmänna strafflagen i det till lagrådet remitterade strafflagsför-

slaget. Enligt detta stadgande skall ämbetsman som dömes till straffarbete

på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut

i kapitlet sägs, tillika varda avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill, skall

han dock kunna bibehållas i tjänsten och skall i sådant fall kunna dömas

till suspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall tillika dömas till

avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skic­

kad att innehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd

mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga. De vid­

sträckta möjligheter, som sålunda öppnats för att avsätta eller suspendera

ämbetsmän som genom begångna brott visat sig olämpliga för fortsatt upp­

rätthållande av sina befattningar, voro icke för handen då kyrkomötets för­

ut berörda skrivelser tillkommo. Vidare må framhållas, att departements­

chefen funnit det vara tydligt, att domstolarna i förekommande fall måste

taga särskild hänsyn till de prästerliga befattningarnas ömtåliga beskaffen­

het, när de prövade om suspension borde följa å brott. Med hänsyn till vad

sålunda förekommit finner utskottet ej skäl att i nu förevarande avseende

göra någon erinran mot vad Kungl. Maj :t föreslagit.

Däremot synes förslaget i ett annat hänseende böra fullständigas. För

det fall att domkapitlet jämlikt 13 § 2 mom. beslutat suspendera eu präs­

terlig befattningshavare finnes nämligen icke i förslaget någon bestäm­

melse, som berättigar domkapitlet att avstänga vederbörande från utöv­

ningen av befattningen för tiden intill dess beslutet om suspensionen vun­

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

nit laga kraft. Bestämmelser av dylikt innehålla återfinnas emellertid i åt­

skilliga nu gällande stadgar och instruktioner för ämbetsverk och även i

29 § 1 mom. tredje stycket kungl. instruktionen den 4 januari 1937 för

domkapitlen, varest dessas disciplinära befogenheter i förhållande till den

egna personalen regleras. Uppenbart är att behov av en sådan bestämmelse

kan komma att göra sig gällande även när det är fråga om att i disciplinär

väg inskrida mot innehavare av prästerliga befattningar som lyda under

domkapitlet. Om domkapitlet skulle sakna befogenhet att med omedelbar

verkan från tjänstgöring avstänga en präst, som domkapitlet funnit böra

suspenderas för ett ämbetsfel av den art att han icke lämpligen kan få för­

bliva i tjänst, bleve följden att domkapitlet i alla sådana fall tvingades att

anmäla prästen till åtal; för dylikt fall medger nämligen förslaget enligt

13 § 3 mom. domkapitlet möjlighet att besluta omedelbar avstängning. Detta

skulle innebära en icke oväsentlig faktisk inskränkning av de disciplinära

befogenheter som i 13 § 2 mom. tillerkänts domkapitlen. På grund härav

vill utskottet förorda, att såsom ett nytt stycke i 13 § 3 mom. införes ett

stadgande av innehåll, att, om domkapitel beslutat om suspension av präs­

terlig befattningshavare, domkapitlet ock, till dess beslutet vunnit laga

kraft, skall äga avstänga honom från utövningen av befattningen.

Vad angår det återstående innehållet i förslaget till lag angående ändring

i lagen om domkapitel, är den mest betydelsefulla nyheten att, enligt vad

i 13 § 4 mom. föreslagits, frågan om prästs skiljande från prästämbetet

lösts ur sitt straffprocessuella sammanhang och helt överförts till domka­

pitlens kompetensområde. I motiveringen till förslaget i denna del har de­

partementschefen bl. a. anfört att han i överensstämmelse med straffrätts-

kommittén funnit det lämpligaste vara, att liksom kyrkan ensam förlänar

prästämbetet det också skall ankomma på kyrkan att fråntaga någon hans

prästämbete. Detta klara uttalande, som ur kyrkans synpunkt innebär en

viktig principdeklaration, måste hälsas med tillfredsställelse. Genom att

utgå från denna principiella grund medför lagförslaget även praktiskt be­

tydelsefulla verkningar. Medan för närvarande världslig domstols dom å

avsättning från prästerlig befattning automatiskt medför även förlust av

prästämbetet, skall för framtiden kyrklig myndighet från fall till fall själv­

ständigt pröva huruvida en avsättningsdom även bör föranleda prästens

skiljande från prästämbetet. På motsvarande sätt skall domkapitlet, då

någon suspenderats från en prästerlig befattning, pröva huruvida han skall

förklaras obehörig att under suspensionstiden utöva prästämbetet. Dom­

kapitlet skall vidare från prästämbetet kunna skilja präst utan prästerlig be­

fattning, som på grund av sitt leverne eller någon sin gärning i avsevärd

mån skadat det anseende han såsom präst bör äga. Den befogenhet, som här­

igenom tillerkänts kyrkan på ett för henne viktigt område, finner utskottet

vara av stort värde.

I betraktande av det nyss återgivna motivuttalandet av departementsche­

fen vill det måhända förefalla mindre följdriktigt att, på sätt i 13 § 6 mom.

föreslagits, klagan över domkapitels beslut i hänseende som angives i 4

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

71

mom. i samma paragraf skall få föras hos Konungen i ecklesiastikdeparte­

mentet. Utskottet har emellertid måst finna detta vara av praktiska skäl

ofrånkomligt, eftersom domkapitels beslut varigenom någon skiljes från

prästämbetet synes av hänsyn till denne böra kunna underkastas prövning

i någon högre instans på samma sätt som fallet är med närmast jämför­

liga beslut av andra myndigheter. Då någon kyrklig myndighet med ställ­

ning av överinstans i förhållande till domkapitlen icke finnes, måste i nu

förevarande fall klagan föras hos Kungl. Maj :t. Ur motiven till förslaget

må framhållas, att nu ifrågavarande besvärsmål avses komma att hänvi­

sas till regeringsrätten och sålunda bliva föremål för domstolsmässigt av­

görande; detta måste betecknas såsom en fördel. Vid bedömandet av den­

na fråga må även hållas i minnet, att även för närvarande mål, i vilka dom­

kapitel dömt till prästämbetets förlust, fullföljas till världslig överinstans.

Det för kyrkan väsentligaste är emellertid att enligt lagförslaget prästäm­

betet icke skall kunna fråntagas någon utan att initiativet härtill utgått

från den kyrkliga myndigheten.

I detta sammanhang har utskottet vidare funnit anledning att uppmärk­

samma ett uttlande av straffrättskommittén i motiven till 7 § i dess för­

slag till lag om ansvar för ämbetsbrott av präst. Kommittén har nämligen

där givit uttryck åt den uppfattningen att det förhållandet, att skiljande

från prästämbetet icke längre bleve något egentligt straff, icke skulle med­

föra någon inskränkning i Konungens rätt att meddela nåd. Departements­

chefen har icke berört denna fråga, och hur den besvaras inverkar icke på

avfattningen av de i förslaget ingående lagtexterna. Utskottet vill emellertid

för sin del draga i tvivelsmål, huruvida den av straffrättskommittén före­

trädda uppfattningen verkligen är riktig. Därest skiljande från prästäm­

betet icke längre blir ett i brottmål ådömt straff utan göres beroende av

domkapitlets prövning utifrån rent kyrkliga synpunkter, torde man kunna

fråga sig, om här finnes utrymme för någon Kungl. Maj :ts nåd. Tanken

att så skulle vara förhållandet synes vidare icke vara väl förenlig med det av

utskottet förut framhållna motivuttalandet att kyrkan ensam förlänar

prästämbetet.

Utöver vad nu angivits har utskottet icke funnit anledning till erinran

mot de nu ifrågavarande lagförslagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att kyrkomötet måtte, med avslag å motionen nr 41, i an­

ledning av Kungl. Maj :ts skrivelse nr 9,

A) med förklarande att kyrkomötet funnit vissa jämk­

ningar böra företagas i de genom skrivelsen framlagda för­

slagen till lag om tillägg till kyrkolagen och lag angående

ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om dom­

kapitel, för sin del godkänna följande förslag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

i) Lag

om tillägg till kyrkolagen.

Härigenom förordnas, med tillägg till kyrkolagen, som följer.

Avfaller någon, som innehar präs­

terlig befattning inom svenska kyr­

kan eller eljest i allmän tjänst, från

kyrkans lära, vare han pliktig att av­

gå från befattningen.

Där någon, som innehar prästerlig

befattning inom svenska kyrkan eller

eljest i allmän tjänst, övergiver kyr­

kans lära, vare han pliktig att avgå

från befattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

2) Lag

angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 13, 17 och 20 §§ lagen den

13 november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

2

§.

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2—5 mom. skall

den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domka­

pitlet.

13 §.

1 mom. Domkapitel åligger att taga noggrann kännedom om stiftets för­

hållanden samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och för­

kovran. Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas

behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården

inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet jämväl låta

sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga

organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet. Domkapit­

let tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad kyrklig ordning

iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning och le­

verne ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden med avseende å

stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad därom i lag eller eljest är

stadgat ankomma på domkapitel.

Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt stadgat.

2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under

domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning eller

suspendera honom under högst tre månader. År brottet av svårare beskaf­

fenhet, skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

73

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under dom­

kapitel, under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han satt

i fara det anseende innehavaren av befattningen bör äga, må domkapitlet för

tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom från ut­

övningen av befattningen.

Har domkapitel fattat beslut om

suspension av prästerlig befattnings­

havare, äger domkapitlet ock, till

dess beslutet vunnit laga kraft, av­

stänga honom från utövningen av be­

fattningen.

Ordinarie befattningshavare som sålunda avstänges från utövning av sin

befattning äger under tiden åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner

efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

4 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit genom lagakraftägande

dom avsatt från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas från präst­

ämbetet eller för viss tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva det­

samma. Har han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfaran­

de, varå avsättning kunnat följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förkla­

rats fri från ansvar och i anslutning härtill erhållit tjänstledighet, äger dom­

kapitlet förklara honom obehörig att utöva prästämbetet intill dess han åter

må träda i tjänstgöring.

Prästerlig befattningshavare må av domkapitlet förklaras obehörig att ut­

öva prästämbetet under tid då han är suspenderad eller avstängd från utöv­

ningen av sin befattning.

Präst utan prästerlig befattning, som på grund av sitt leverne eller någon

sin gärning finnes hava i avsevärd mån skadat det anseende han såsom

präst bör äga, må av domkapitlet skiljas från prästämbetet eller för viss tid,

ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.

5 mom. Domkapitel tillkommer att 5 mom. Domkapitel tillkommer att

upptaga och avgöra fråga om skyl- upptaga och avgöra fråga om skyl­

dighet för prästerlig befattningshava- dighet för prästerlig befattningshava­

re att avgå från sin befattning på den re att avgå från sin befattning på

grund att han avfallit från svenska

kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som

avfallit från svenska kyrkans lära

och avgått från befattningen, skall av

domkapitlet skiljas från prästämbe­

tet. Samma lag vare om annan präst

som avfallit från svenska kyrkans

lära.

den grund att han övergivit svenska

kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som

övergivit svenska kyrkans lära och

avgått från befattningen, skall av

domkapitlet skiljas från prästämbe­

tet. Samma lag vare om annan präst

som övergivit svenska kyrkans lära.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

6 mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i

2—5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom

besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom en

månad från det han erhöll del av beslutet.

Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av kla­

gan, där ej annorlunda förordnas.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

17 §.

För beslutförhet------------ slutet ense.

Falla vid omröstning i domkapitel rösterna lika för olika meningar, blir

den mening beslut som biträdes av preses, dock att i ärenden som avses i

13 § 2—5 mom. skall gälla vad i allmän lag stadgas om brottmål.

20

§

Åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i domkapitel

för förbrytelse som han i denna sin egenskap begår skall upptagas omedel­

bart av hovrätt. Samma lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare för

ämbetsbrott.

Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 § 3—5 mom. sägs,

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1) om straff för äm­

betsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål, lagen den

om fullföljd av talan från domkapitel m. m. samt vad kyrkolagen och andra

författningar innehålla om domsrätt för domkapitel över lärarpersonal vid

läroverk och seminarier, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författ­

ning stridande mot bestämmelserna i nya lagen.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,

skall behandlas enligt äldre lag.

B) förklara sig icke hava något att erinra mot de vid skri­

velsen fogade förslagen till

i) Lag

angående ändrad lydelse av 7 8 lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35)

om emeritilöner för präster.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner

för präster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §•

Förklarar domstol, att den som åtnjuter emeritilön för skyllt avsättning

från den befattning, på grund varav han erhållit emeritilönen, vare hans rätt

till lönen förverkad, när domen vinner laga kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

75

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

2) Förordning

om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936

(nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte

nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Härigenom förordnas, att punkt 18 :o förordningen den 27 november 1936

med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

18:o.

Vad i fråga om emeritilön åt präst, som avses i lagen om reglering av

prästerskapets avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan lön skall

vara förverkad, där den som åtnjuter lönen av domstol förklaras hava för­

skyllt avsättning, ävensom att emeritilön ej må i mät tagas eller med kvar­

stad beläggas, skall även gälla i fråga om emeritilön åt biskop.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

Stockholm den 29 november 1946.

På kyrkolagsutskottets vägnar:

HARDY GÖRANSSON.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

77

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 ja­

nuari 1947.

Närvarande:

justitieråden L^awski,

G^yllenswärd,

N

issen

,

regeringsrådet K^uylenstierna.

Enligt lagrådet den 7 januari 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats­

rådet den 30 december 1946, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets ut­

låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över av kyrkomötet för dess del godkända förlag till lag om tillägg

till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr

567) om domkapitel, i vad förslagen skilde sig från de vid Kungl. Maj :ts

skrivelse till kyrkomötet den 1 november 1946 fogade lagförslagen i samma

ämnen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsassessorn B. A. S. Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen, i vad de utgjorde föremål för lagrådets

granskning, utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet över justiticdeparlementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 februari 19b8.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern

för

utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, D^anielson, V^ougt, Z^etter­

^berg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, K^ock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anför efter gemen­

sam beredning med chefen för finansdepartementet och med statsrådet

Quensel:

Genom beslut den 30 december 1946 beslöt Kungl. Maj :t inhämta lagrå­

dets utlåtande beträffande de av 1946 års kyrkomöte godkända förslagen

till lag om tillägg till kyrkolagen samt lag angående ändring i lagen den 13

november 1936 (nr 567) om domkapitel, i vad dessa lagförslag skilde sig

från av Kungl. Maj :t i skrivelse till kyrkomötet framlagda lagförslag i sam­

ma ämnen. I utlåtande den 24 januari 1947 lämnade lagrådet ifrågavaran­

de lagförslag, i vad de utgjorde föremål för lagrådets granskning, utan

erinran.

Under hänvisning jämväl till protokollet över justitiedepartementsären-

den för den 1 november 1946 hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t

måtte, dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga nyss­

nämnda båda lagförslag ävensom det i nyss omförmälda protokoll om­

nämnda förslaget till lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall,

dels ock föreslå riksdagen att antaga de i samma protokoll nämnda, av

kyrkomötet godkända förslagen till lag angående ändrad lydelse av 7 §

lagen den 9 december 1910 (nr lil s. 35) om emeritilöner för präster samt

till förordning om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 no­

vember 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlö­

nande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

474392