5

som vid ansökningstidens utgång stod på förslag till annan prästerlig tjänst

eller som över sådant förslag anfört besvär, vilka vid nämnda tidpunkt voro

oavgjorda.

9 §.

Äro tre sökande uppförda på förslag till domprost- eller kyrkoherdetjänst,

må präst, som kallats av de röstberättigade, ej uppföras därå, om han icke

har minst tio tjänstår eller minst samma tjänstålder som någon på förslaget.

¹⁰ §.

Har präst ej under minst fem år fullgjort prästerlig tjänstgöring inom det

stift, till vilket han efter prästvigningen först knutits, må han endast under

villkor, som Konungen föreskriver, på grund av egen ansökan komma i

fråga till prästerlig tjänst inom annat stift.

11

§.

Domprost eller kyrkoherde, som ej under minst fem år innehaft den

tjänst till vilken han senast blivit utnämnd, må ej utan Konungens till­

stånd på grund av egen ansökan komma i fråga till annan prästerlig tjänst.

Vad i första stycket sägs skall även gälla komminister, när fråga är om

tillsättning av tjänst i annat pastorat. Minsta tiden skall dock vara tre ar.

12

§.

På förslag till prästerlig tjänst skola behöriga sökande uppföras efter

som de, med hänsyn jämväl till tjänstens särskilda behov, finnas äga före­

träde i förtjänst och skicklighet. Därvid böra tagas i betraktande såväl det

nit, det allvar och den skicklighet som sökande visat i honom dittills anför­

trott kall, jämte hans tjänstålder, som ock den lärdom han ådagalagt

genom examina, utgivna skrifter eller annorledes.

Samma befordringsgrunder skola gälla vid avgivande av förord, som i

35 § sägs, och vid utnämning jämlikt 36 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Tillsättning efter val

Om ansökan och förslag

13 §.

Prästerlig tjänst som skall tillsättas efter val sökes hos domkapitlet inom

förelagd tid.

14 §.

Domkapitlet har att, om så kan ske, uppföra tre behöriga sökande på

förslag.

15 §.

Anmäler sig ingen behörig sökande, skall domkapitlet utsätta ny ansök­

ningstid. Kommer ej heller då behörig sökande, förordnar Konungen, huru

med tjänsten skall förfaras.

7

Är sökande, som uppförts på förslag, ej anställd i pastoratet och finnes

annan präst att tillgå, må sökanden ej i pastoratet utföra annan prästerlig

förrättning än i första stycket sägs.

21

§.

Hindras präst av laga förfall att å utsatt dag fullgöra prov, skall han

genast anmäla detta hos domkapitlet. Kan han ej inom fyra veckor efter

nämnda dag inställa sig till prov, skall han likväl komma under omröst­

ning. Uteblir präst utan laga förfall, skall domkapitlet skilja honom från

förslaget.

22

§.

Ej må präst i annat fall än i 20 § sägs anvisas tjänstgöring inom pasto­

rat, där han söker prästerlig tjänst och icke redan är anställd.

Om kallelse till domprost- eller kyrkoherdetjänst

23 §.

Innan val till domprost- eller kyrkoherdetjänst äger rum, skall frågodag

hållas.

24 §.

Väcker röstberättigad å frågodag förslag om att präst skall kallas, skall

omröstning företagas sålunda, att den som ej vill att kallelse skall ske

röstar nej, och den det vill på sin röstsedel uppför namnet på den präst han

anser böra kallas. Därest nej rösterna understiga hälften av de avgivna

rösterna samt röstsiffran för den präst som erhållit högsta röstetalet

antingen uppgår till minst en femtedel av samtliga i röstlängden upptagna

röstberättigade eller utgör minst fyrahundra, är denne kallad. Hava flera

präster var för sig erhållit högsta röstetalet och sådan röstsiffra, som nu är

sagd, skiljer lotten mellan dem. Uppgå nejrösterna till hälften av de av­

givna rösterna eller har ej tillräckligt röstetal tillfallit någon av de präster

som varit under omröstning, är frågan om kallelse förfallen.

Beträffande omröstningen skall i övrigt gälla vad i denna lag stadgas

om val.

25 §.

Avböjer präst kallelse eller finner domkapitlet genom beslut, som vinner

laga kraft, den kallade obehörig att uppföras på förslaget, förfaller frågan

om kallelse. Domkapitlet skall genast underrätta de röstberättigade härom.

26 §.

Antager präst kallelse och finnes han behörig, skall domkapitlet uppföra

honom på förslaget.

Vill präst som antager kallelse avstå från prov, skall han avgiva för­

klaring härom vid antagandet av kallelsen. I övrigt skola 20—22 §§ äga

motsvarande tillämpning i fråga om honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

21

— Beträffande tillsättning av domprosttjänst innehåller kommittéförslaget

inga väsentliga ändringar.

Den viktigaste av de frågor kommittén enligt sina direktiv haft att över­

väga är den om stiftsbandet. Kommittémajoriteten förordar nu, att stifts-

bandet i princip skall avskaffas. Av flera skäl — bland annat för att hindra

att det i tider av prästbrist skall inträda markanta ojämnheter stiften

emellan i fråga om tillgång på prästerlig arbetskraft — föreslås dock en

viss inskränkning i prästernas rörelsefrihet i form av en tidsbegränsad

stiftsbundenhet. Enligt förslaget skall en präst sålunda under de första fem

åren efter sitt inträde i prästerlig verksamhet som regel icke äga söka sig

till annat stift.

I ett särskilt avsnitt av sitt betänkande behandlar kommittén den sedan

länge omdiskuterade frågan om provpredikningarna. Kommittén föreslår,

att provpredikningarna skall bibehållas vid sådana tjänstetillsättningar, som

föregås av val, men därvid bli frivilliga. Sökande till tjänst skall i sin an­

sökan uppge, huruvida han önskar avlägga prov. Denna förklaring skall se­

dan vara bindande, vare sig den har positivt eller negativt innehåll. I detta

sammanhang föreslår kommittén också, att provpredikant skall få ersätt­

ning ur kyrkofonden för sina kostnader.

Enligt direktiven har kommittén också haft till uppdrag att utreda frågan

om sådan ändring i prästvalslagstiftningen som erfordras för att prästlöne-

reglementets bestämmelser om prästs förflyttningsskyldighet skall kunna

tillämpas. Kommittén föreslår nu, att alla domprost-, kyrkoherde- och kom­

ministertjänster skall kunna tillsättas genom förflyttning av präst. Beträf­

fande kyrkoherde- och komministertjänster skall detta dock kunna ske en-

dast vid »tredjegångsledighet». Beslutanderätten skall i samtliga fall —

sålunda även i fråga om komministertjänst — tillkomma Kungl.Maj:t som,

då viss tjänst behöver tagas i anspråk för förflyttning, förordnar att tjäns­

ten ej skall ledigförklaras. Tillfälle skall sedan beredas vederbörande för-

samlingskyrkoråd att yttra sig över präst, om vars förflyttning till tjänsten

är fråga.

Kommitténs översyn av gällande regler om behörighet till prästerlig

tjänst och om befordringsgrunder har resulterat i förslag till ändrade be­

stämmelser, bland annat rörande tjänstålder och tjänstårsberäkning.

Slutligen föreslår kommittén, att prästvalsprivilegierna skall upphävas

och att den nya prästvalslagen alltså skall bli helt tillämplig även på tjäns­

ter i de nuvarande privilegierade församlingarna.

Efter denna översikt över huvudpunkterna i kommitténs förslag kan det

vara på sin plats att något beröra vissa allmänna strävanden, som präglat

kommitténs arbete vid utformningen av förslagets detaljer.

Till en början bör då framhållas, att kommittén sökt förenkla tillsätt­

ning sproceduren och minska den nuvarande — enligt kommittén anmärk­

ningsvärt stora — tidsåtgången vid tjänstetillsättningarna. Kommittén på­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 152 år 1957

28

stiftsbandsregleringen i fråga om stockholmstjänsterna. Ej heller en åtdrag­

ning av stiftsbandet för Härnösands stifts prästerskap bör enligt

kommittén

komma i fråga. Beträffande i övrigt föreslagna delreformer anför kommittén

vidare.

Införande av en friare befordringsrätt för prästerskapet i Luleå och

Stockholms stift till tjänster inom hela riket står enligt kommitténs mening

i och för sig i god överensstämmelse med en önskvärd utveckling. Genom­

fört med bevarande i övrigt av stiftsbandet skulle emellertid härigenom i tre

av rikets stift komma att gälla helt andra befordringsregler än i övriga tio

stift. Olämpligheten av en dylik ordning torde icke kräva närmare utlägg­

ning.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det nuvarande detaljrika

systemet icke låter sig, för tillgodoseende av till särskilda stift lokaliserade

intressen, utbygga med ytterligare undantag från huvudregeln om beford­

ringsrätt endast inom hemstiftet.

Vid sin behandling av frågan, om stiftsbandet principiellt bör avskaffas,

har prästvalskommittén sammanfattat de synpunkter, som i tidigare me­

ningsutbyten anförts för en sådan åtgärd.

Prästen borde liksom varje annan medborgare få söka utkomst och verk­

samhetsfält i den del av landet, som han ansåge fördelaktigast. Många

präster kände sig hämmade av svårigheten att kunna få tjänstgöra i en

annan — kanske större — verkningskrets utanför hemstiftet, där deras sär­

skilda anlag kunde bättre utvecklas. Genom stiftsbandet förrycktes den

likformighet i befordringsförhållandena inom landets olika stift, som måste

anses eftersträvansvärd. Om stiftsbandet hävdes, kunde envar präst vinna

befordran på grund av begåvning och lämplighet icke blott i hemstiftet utan

även i övriga stift. Detta skulle leda till en utjämning av väntetiden till

ordinarie tjänst, som nu ofta varierade mycket mellan olika stift. Härigenom

skulle också församlingarna vid prästval erhålla större möjlighet att få

välja mellan mera kvalificerade sökande och ej bli beroende av en mer eller

mindre tillfällig brist på lämpliga kandidater inom det stift, där försam­

lingen vore belägen. Vidare kunde det vara av stort värde, att det yngre

prästerskapet genom tjänstgöring i skilda delar av landet finge sin erfaren­

het från det kyrkliga arbetsfältet vidgad. Härigenom och i övrigt skulle

stiftsbandets avskaffande vara ägnat att befordra enheten och samman­

hållningen inom kyrkan samt motverka uppkomsten av ensidiga riktningar.

För egen del yttrar prästvalskommittén — efter att ha anmärkt att

stiftsbandsinstitutets ursprungliga syfte att vid tjänstetillsättning ute­

stänga konkurrens från annat stifts prästerskap icke överensstämmer med

vår tids rättsuppfattning — att de nyss anförda skälen för institutets av­

skaffande väger så tungt att de motiverar dess borttagande, om icke olä­

genheterna härav är betydande.

Kommittén har från kyrkoherdarna i de svenska församlingarna i Hel­

singfors, Köpenhamn och Oslo erhållit uppgifter angående motsvarande för­

hållanden i respektive land. Om detta material anför

kommittén

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

32

För pastoratsadjunkt föreligger så till vida en obegränsad förflyttnings-

skyldighet inom stiftet, som han är underkastad domkapitlets missivering.

Däremot är han icke skyldig att låta sig förflytta till eller att mottaga för­

ordnande å tjänst i annat stift.-------— Sedan länge förekommer att, då

behovet av präster i visst stift icke är fyllt, icke-ordinarie präst från annat

stift missiveras till tjänst i briststiftet. Dylikt lån av präst från ett stift

till annat förutsätter överenskommelse mellan stiftsledningarna i de be­

rörda stiften samt samtycke av prästmannen. Stiftsbandets upphävande

och tilltagande prästbrist kan komma att öka behovet av lån av präster

stiften emellan. Självfallet är det önskvärt att dylik tjänstgöring kommer

till stånd på frivillighetens väg. Kommittén har dock icke ansett möjligt

att helt förlita sig på frivillig medverkan från de yngre prästernas sida.

Den högsta sammanlagda tid, varunder pastoratsadjunkt skall vara

skyldig att tjänstgöra i annat stift, föreslås av kommittén till två år.

Härom anför kommittén.

Vid en jämförelse med de inom domstolsväsendet och vissa områden av

den civila statsförvaltningen i motsvarande hänseende gällande bestäm­

melserna får den föreslagna skyldigheten betecknas såsom mindre be­

tungande. Aktualiserandet av skyldigheten förutsätter överenskommelse

mellan stiftsledningarna i berörda stift. Då stadgandet emellertid är avsett

att vinna tillämpning endast vid en markant ojämnhet mellan olika stift

— i fråga om tillgång på prästerlig arbetskraft — en ojämnhet som icke

stått att utjämna eller lindra genom hänvisning med stöd av de här tidi­

gare behandlade kvotreglerna av nyexaminerade teologer till brist stift —

har kommittén ansett sig kunna räkna med stiftsledningarnas, särskilt bis­

koparnas, medverkan.

Bestämmelser om skyldighet att tjänstgöra i annat stift föreslår kom­

mittén skola införas i 6 § kungörelsen den 30 november 1951 med tilläggs­

bestämmelser till prästlönereglementet.

Under förberedandet av 1951 års prästlönereform framfördes den tan­

ken, att en förmånligare tjänstårsberäkning borde införas för ödebygds-

prästerna. Sedan föredragande departementschefen i 1951 års proposition i

lönefrågan upplyst, att prästvalskommittén avsåge att upptaga detta

spörsmål, underströk sammansatta stats- och första lagutskottet angelä­

genheten av att denna utväg att bereda ödebygdsprästerna en gynnad

ställning med hänsyn till de svåra förhållanden, varunder de hade att full­

göra sina uppgifter, närmare prövades.

Prästvalskommittén framhåller att utskottets uttalande gjordes utan

samband med frågan om stiftsbandet men att det för kommittén stått klart,

att denna utväg att underlätta rekryteringen av här avsedda tjänster kan

bliva särskilt värdefull vid ett avskaffande av stiftsbandet.

Om förekomsten på andra områden av offentlig verksamhet av en dylik

förmån anför kommittén.

Fn förmånligare tjänstårsberäkning under tjänstgöring i vissa delar av

Norrland tillämpas för vissa lärare, militärer, järnvägstjänstemän och

läkare. De för provinsialläkare gällande bestämmelserna erbjuda en tänk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

36

hovet av prästerliga krafter, dels genom de värdefulla arbetsformer, som

särskilt under de senare åren utbildats inom varje stift och som kunnat an­

passas till folkliv och tradition på ett mera smidigt sätt än vad fallet är om

de tillämpas inom rikskyrkan som sådan, dels genom att en präst, som

växt upp i ett stift eller där tjänstgjort en längre tid kunnat vinna en

långt bättre anknytning till och förståelse för församlingarnas religiösa och

sociala förhållanden än den som kommer från en annan landsända. Det kan

vidare befaras, att ett helt lossande av stiftsbandet skulle medföra en icke

önskvärd utveckling, att mera centralt belägna och stora pastorat skulle

locka ett stort antal sökande, kanske mest äldre sådana, vilka på grund av

sina tjänsteår skulle uttränga de yngre krafterna, medan tjänsterna i

mindre och avsides belägna pastorat skulle bli mera svårbesatta. Då emel­

lertid ett lossande av stiftsbandet torde ligga i linje med den allmänna

utvecklingen i nutiden och vara ett ganska allmänt önskemål hos särskilt

de yngre prästerna, anser sig domkapitlet icke böra motsätta sig det­

samma men vill förorda, att tiden för sökande av tjänst utanför det egna

stiftet utsträckes till 10 år med rätt för Kungl. Maj:t att i särskilda fall

bevilja dispens från denna bestämmelse. Härigenom skulle större säkerhet

vinnas, att ett lossande av stiftsbandet icke behövde alltför menligt in­

verka på fördelarna av dess bevarande samtidigt som man genom denna

begränsning skulle vinna erfarenhet av verkningarna av den nya reformen

och lättare kunna göra de ändringar i ena eller andra riktningen, som efter

vunnen erfarenhet befinnas lämpliga.

I kommitténs uttalande, att stiftsbandsinstitutets ursprungliga huvud­

syfte att vid tjänstetillsättningar utestänga konkurrens från annat stifts

prästerskap icke överensstämmer med vår tids rättsuppfattning, instäm­

mer

länsstyrelsen i Kronobergs län,

som också anför, att det inom statsför­

valtningen i övrigt icke förekommer någon liknande inskränkning i beford-

ringsmöjligheterna.

Länsstyrelsen i Örebro län

finner rättviseskäl starkt

tala för att prästerna icke ställes i sämre läge än andra tjänstemän i fråga

om rätt att söka tjänster.

Statskontoret

anser stiftsbandets upphävande

vara en reform av angelägen beskaffenhet.

Kammarkollegiet

och

Visby

domkapitel

uttalar helt allmänt, att de skäl, som talar för ett upphävande

av stiftsbandet, väger tyngre än de skäl som kan anföras för dess bibe­

hållande.

Styrelsen för Svenska prästförbundet

vitsordar, att meningarna i saken

är delade inom förbundet. För egen del håller styrelsen före att ett stad­

gande om bundenhet till prästvigningsstiftet under fem år är det med

hänsyn till hela rikets behov bäst avvägda.

Förhållandet mellan gällande stiftsbandsregler och systemet att de ordi­

narie prästtjänsterna regelmässigt tillsättes genom val belyses av

eu leda­

mot av Skara domkapitel,

vilken anför.

Visserligen finnas redan nu vissa möjligheter för präster att söka tjänster

i andra stift än det egna. Men detta gäller i regel under två omständigheter.

Antingen är det fråga om en tjänst, som ej fått fullt antal sökande, eller

också måste vederbörande begära Kungl. Maj:ts tillstånd att övergå till

annat stift. Den förra möjligheten är alltför slumpartad, vartill kommer, att

Kungl. May.t,‘i proposition nr 152 år 1957

44

väsentligt ansluta mig till kommitténs synpunkter. Jag finner sålunda icke

fog för de farhågor som från vissa domkapitels sida framförts om att stifts-

bandets slopande skulle komma att väsentligt försvåra för församlingarna

och domkapitlen att medverka vid tillsättningen av prästerliga tjänster.

Icke heller tror jag, att betingelserna kommer att försämras för de kyrkliga

arbetsorgan, som har stiften till verksamhetsområden. Och även om i en­

staka fall lokala olägenheter kan tänkas uppkomma, måste enligt min över­

tygelse fördelarna av stiftsbandets slopande komma att för kyrkan i dess

helhet vida uppväga nackdelarna.

Jag förordar sålunda att stiftsbandet nu avskaffas.

T likhet med prästvalskommittén och det stora flertalet remissinstanser

anser jag det emellertid nödvändigt att genom en tidsbegränsad stiftsbun-

denhet trygga att den nyin vigde prästen som regel fullgör de första årens

prästtjänstgöring i ett och samma stift. Olika förslag har framkommit om

huru lång tid denna stiftsbundenhet bör omfatta. För egen del anser jag att

det ej bör komma i fråga att bestämma denna tidrymd olika för skilda stift.

Stiftsbandets principiella slopande innebär nämligen bland annat att man

befriar sig från ett antal särregler för enstaka stift. Man bör då icke utan

tvingande skäl införa nya rättsliga skiljaktigheter mellan stiften. Tilläggas

må att en stiftsbundenhet — vilken under alla förhållanden måste begrän­

sas genom dispensmöjligheter — knappast skulle bli effektiv under den tid

den i vissa stift överskjuter den allmänna tidslängden. Bedömes frågan så­

lunda gemensamt för alla stift synes kommitténs förslag om en femårstid

val avvägt. Fn längre tid är tydligtvis olämplig för de svårrekryterade stif­

ten och en kortare skulle kunna starkt försvåra för domkapitlen att trygga

en någorlunda jämn tillgång på prästerlig arbetskraft.

Det sakliga innehållet i kommitténs detaljförslag beträffande femårsre-

geln synes mig i huvudsak lämpligt. Jag anser sålunda att präst icke förrän

efter fem års tjänstgöring i det stift, vartill han först knutits, skall få söka

ordinarie tjänst i annat stift utan medgivande av domkapitlet i ’hemstiftet'.

Ej heller skall domkapitlet i annat stift dessförinnan kunna utan sådant

medgivande förordna honom att uppehålla icke-ordinarie tjänst. Någon in­

skränkning av denna art skall icke göras i prästs rätt att mottaga kallelse

av församling att uppföras på kyrkoherdeförslag. Så långt biträder jag allt­

så kommittéförslaget. Däremot skulle det enligt min mening icke vara._be-

fogat att — såsom kommittén föreslagit — låta bundenheten vid 'hemstif­

tet' upphöra i och med att prästen erhåller ordinarie tjänst. Vidare anser

jag det böra övervägas, om icke med tjänstgöring i prästens 'hemstift' bör

likställas tjänstgöring i vissa utom stiftsorganisationen förekommande be­

fattningar eller anställningar. Härmed åsyftar jag huvudsakligen de verk-

samhetsposter som — enligt 3 § 4 mom. PVL — ger innehavaren rätt att

söka kyrkoherde- och komministertjänst utan hinder av stiftsband. Kom­

mitténs förslag att från femårsregeln undantaga präst, som fullgjort god­

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

46

statstjänstemän i vissa delar av Norrland. Sistnämnda åtgärd, som syf­

tar till att generellt stimulera rekryteringen till norrlandstjänster, synes

mig öka den tveksamhet, som man måste känna — och varåt även läns­

styrelsen i Norrbottens län givit uttryck — inför tanken att åt en sär­

skild grupp av befattningshavare ge en speciell, låt vara ej ekonomisk, för­

mån. Härtill kommer att avgränsningen av tillämplighetsområdet för en

dylik »ödebygdsregel» erbjuder avsevärda svårigheter. Slutligen synes det

mig icke otänkbart att den föreslagna förmånen, om den likväl finnes böra

genomföras, bör göras mindre kraftig, exempelvis reduceras till att avse ett

femtioprocentigt tillägg eller begränsas på sätt kammarkollegiet föreslagit.

Dessa problem torde böra närmare utredas och övervägas. Jag är därför

icke nu beredd att taga slutlig ställning till kommitténs förslag på denna

punkt. Därest, på sätt jag avser att senare förorda, reglerna om prästvals-

rättslig tjänstårsberäkning överföres från prästvalslagen till en ny präst-

vajsstadga, kommer det i vart fall att ankomma på Kungl. Maj:t att med­

dela eventuella bestämmelser i ämnet.

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

C. Menighetsval — myndighetsinflytande — rättvis befordran

1. Gällande bestämmelser och dessas tillkomst. Tidigare reformförslag

Förut har framhållits, att det får anses vara en huvudprincip i gällande

prästvalslagstiftning, att pastoratsmedlemmarna skall själva välja inne­

havare av prästerlig tjänst men att denna valprincip är underkastad viktiga

modifikationer. De mest betydelsefulla modifikationerna har också kort­

fattat berörts.

Den lösning, som 1934 års prästvalsreform gav åt problemet att samman-

jämka intresset av ett starkt församlingsinflytande, utrönt genom menig­

hetsval, med intresset av att — genom myndighetsinflytande — bereda

prästerna möjlighet till rättvis befordran efter förtjänst och skicklighet,

var resultatet av en diskussion, som sträckt sig långt tillbaka i tiden. Medan

ännu under giltighetstiden av 1883 års prästvalslag befordringssystemet

präglades av kyrkoherdetjänsternas uppdelning i regala, patronclla och

konsistoriella, skedde med 1910 års prästvalslag en betydande utvidgning

av församlingarnas inflytande på kyrkoherdetjänsternas tillsättande där­

igenom att skillnaden mellan regala och konsistoriella gäll bortföll och

församlingens val blev avgörande även i de förutvarande regala gällen, så

snart fjärde provpredikant ej kallats. Förutsättningarna för att beslut om

kallande av fjärde provpredikant skulle föreligga blev delvis skärpta, delvis

mildrade; i huvudsak överensstämde bestämmelserna härom med dem som

nu gäller. Också de nuvarande reglerna för Kungl. Maj:ts utnämningsbefo-

genhet, då fjärde provpredikant kallats, tillkom genom 1910 års lagstiftning.

Slutligen infördes då också den ännu gällande regeln att fjärde provpredi­

47

kant måste ha antingen minst samma tjänstålder som den med lägsta

antalet tjänstår å förslaget uppförde sökanden eller minst tio tjänstår.

Den år 1910 stadgade ordningen blev utsatt för stark kritik, och vid

kyrkomöten under 1920-talet väcktes ett flertal motioner i syfte att minska

församlingarnas inflytande och därigenom vinna en mera rättvis beford-

ringsgång. 1930 års prästvalssakkunniga föreslog också ett vidgat myndig-

hetsinflytande på tillsättning av såväl kyrkoherde- som komministertjänster.

Förslaget, vilket innebar att domkapitlet under vissa betingelser skulle äga

hänskjuta tillsättningen till Kungl. Maj:ts avgörande, avvisades av departe­

mentschefen, som istället i fråga om kyrkoherdetjänsterna förordade det

ännu gällande systemet med tredjegångstillsättning. Detta system, som

innebar den betydelsefullaste nyheten i PVL, blev sedermera föremål för

åtskillig kritik. I riksdagen och kyrkomötet väcktes talrika motioner med

förslag till ändrade bestämmelser. Samtliga motioner blev emellertid av­

slagna.

Ett fullständigt avskaffande av institutet tredjegångstillsättning föreslogs

endast i en vid 1943 års riksdag väckt motion. Övriga förslag åsyftade

antingen att minska antalet fall, då utnämningsrätten skulle tillkomma

Kungl. Maj:t, eller att avskaffa valen vid tredjegångstillsättningarna.

Till stöd för att kyrkoherdetjänst vid tredjegångstillsättning borde till­

sättas utan föregånget val anfördes i allmänhet två synpunkter. Det sades

att en utnämning i strid mot ett valresultat, som givit klar majoritet för viss

präst och som framkommit vid ett starkt valdeltagande, vore ägnad att

väcka förstämning inom församlingen och skada församlingslivet. Vidare

anfördes att menighetsval, vars resultat finge åsidosättas, icke vore ur

demokratisk synpunkt tilltalande och kunde minska intresset för andra

prästval, varigenom hela valsystemet kunde råka i misskredit.

Som tidigare nämnts avvisade såväl riksdagen som kyrkomötet förslaget

om borttagande av valen vid tredjegångstillsättningar. Därvid framhölls

särskilt, att församlingarnas inflytande vid dessa tillsättningar ej borde

inskränkas utöver vad syftet med tredjegångsinstitutet krävde, att valhand­

lingen, även där den icke vore av avgörande betydelse, vore den säkraste

och mest demokratiska formen för opinionsyttring samt att valens bort­

tagande skulle främja transportsökande till orter med läroverk och därmed

tillsättningarna förryckas.

Om de nu behandlade reformförslagen bottnat i en kritisk inställning

till tredjegångsinstitutet eller vissa sidor av detsamma, har å andra sidan

vid flera tillfällen väckts förslag om att institutet skulle vidgas till att gälla

även tillsättning av komministertjänster. I motioner vid 1946 och 1951 års

kyrkomöten föreslogs sålunda, att komministertjänst var tredje gång skulle

tillsättas av domkapitlet. Vid båda tillfällena anfördes som grund för för­

slaget, att härmed skulle skapas en möjlighet för varje förtjänt prästman

att få ordinarie tjänst. Motionerna blev avslagna.

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

2. Prästvalskommittén

Vad först angår frågan om behovet av ökat utrymme för

tjänstetillsättningar genom kyrkostyrelsen säger sig

kommittén räkna med att pastoratsindelningsreformen kommer att inne­

bära en reducering av antalet pastorat och därmed på längre sikt minska

det årliga antalet kyrkoherdeutnämningar genom Kungl. Maj:t. Någon

ändring i relationen mellan dessa och övriga tillsättningar av kyrkoherde­

tjänster är dock enligt kommitténs mening icke motiverad om — på sätt

kommittén föreslår — ökade möjligheter att tillgodose prästernas intresse

av befordran efter förtjänst och skicklighet skapas i fråga om komminis­

tertjänsterna.

Vid sina överväganden av lämpligheten att införa en tredjegångstill-

sättning av komministertjänster eller en liknande anordning anser sig

kommittén ej kunna fästa större avseende vid nu rådande eller väntad

prästbrist. Som skäl för denna ståndpunkt anför kommittén följande.

Liksom vid 1920-talets mitt föreligger nu i vissa stift en prästbrist, vilken

antages komma att förvärras under de närmaste åren. Under mellantiden

har emellertid funnits en period av stark tillströmning till prästbanan, vilket

för vissa åldersgrupper måste ha medfört en genomsnittligt långsammare

befordringsgång. Man lärer icke kunna undgå att räkna med att även fram­

deles tillgången på prästerlig arbetskraft och därmed konkurrensen om de

ordinarie församlingsprästtjänsterna kommer att uppvisa betydande väx­

lingar. Det prästerliga befordringssystemet kan emellertid icke gärna tänkas

bliva anpassat efter fluktuationer i tillgången på präster. Härav följer att

man vid övervägande av en reform av detta system icke bör utgå från ett

visst extremt läge av riklig tillgång på präster eller prästbrist.

Kommittén erinrar om att 1930 års präst valssakkunniga på grundval av-

viss statistik ansåg sig kunna konstatera, att befordran till komminister­

tjänst försiggick tämligen jämnt och snabbt. Enligt de sakkunnigas siffer­

material fanns i augusti 1930 endast 60 präster med 10 eller flera tjänstår,

vilka icke erhållit ordinarie tjänst. Av dessa hade endast 20 präster mer

än 15 tjänstår. Präst valskommittén har från domkapitlen inhämtat upp­

gifter rörande antalet per den 1 januari 1952 av icke-ordinarie präster med

minst 10 tjänstår. Enligt dessa uppgifter utgjorde hela antalet av dessa

präster 221; härav hade 64 präster mer än 15 tjänstår.

Till de gjorda jämförelserna anmärker kommittén följande.

Denna markanta ökning av antalet icke-ordinarie präster med en tjänste­

tid av mer än 10 respektive 15 år förklaras väl delvis av att prästkårens

rekrytering under åtskilliga år var förhållandevis god och antalet pastorats-

adjunkter stort. Men ökningen måste även ses mot bakgrunden av att den

församlingsprästerliga organisationen under de senaste årtiondena utbvggts

med ett stort antal kyrkoadjunktstjänster under det att antalet kyrkoherde­

tjänster varit i stort sett oförändrat och komministraturernas antal ökats för­

hållandevis litet. De extraordinarie tjänsternas andel i den prästerliga

⁴⁸

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

49

tjänsteorganisationen har härigenom successivt ökats. Under förutsättning

av en något så när jämn avgång av ordinarie präster torde därför den

genomsnittliga tid, varunder en präst innehar extraordinarie tjänst, blivit

längre.

Den nu beskrivna förskjutningen av den församlingsprästerliga organisa­

tionen skulle — anför kommittén vidare — bli starkt accentuerad vid ett

genomförande av en indelnings- och tjänsteorganisation enligt de av pasto-

ratsindelningssakkunniga föreslagna riktlinjerna. Kommittén visar i be­

tänkandet (s. 81), hur utvecklingen siffermässigt skulle te sig. I anknytning

härtill erinrar kommittén om att pastoratsindelningssakkunniga framhållit

såsom angeläget, att genom justeringar i gällande prästvalslag större garanti

skapas för att varje förtjänt präst skall nå ordinarie prästerlig tjänst.

Rörande utfallet av komministerval sammanställer kommittén härefter

bland annat följande uppgifter.

„

Antal fall, då den präst valts, som varit upp-

Ar

förd i förslagsrum (% av samtliga val)

12

3

1911—1930 ................ 257 (32,3 %)

225 (28,2 %)

315 (39,5%)

1943—1952 ................ 187 (33,2 %)

173 (30,7 %)

203 (36,1 %)

Kommittén anmärker härtill, att högre förslagsrum icke ger större utsikt

att få röstmajoritet, samt fortsätter.

I den mån de röstberättigade fästa vikt vid att en sökande av domkapit­

let tillerkänts företräde framför de medsökande, uppväges detta till fullo

av andra omständigheter — sannolikt företrädesvis av en önskan att välja

en på platsen väl känd präst liksom av en av ålder iakttagen benägenhet

hos församlingarna att föredraga en yngre sökande framför en äldre.

Vid kyrkomötets behandling av förslagen att införa tredjegångstillsätt-

ning av komministertjänster har — erinrar kommittén vidare — vederbö­

rande utskott gjort gällande, att flertalet äldre kyrkoadjunkter torde vara

knutna till stadsförsamlingar och sakna intresse av landsbygdskommi-

nistraturer samt att en tredjegångstillsättning av dylika tjänster därför

skulle vara onyttig som medel att underlätta dessa prästers befordran.

Detta påstående är åtminstone för vissa stift icke riktigt, invänder kom­

mittén och tillägger.

Av de 221 icke-ordinarie präster, som den 1 januari 1952 hade minst 10

tjänstår, utgjordes knappt hälften av kyrkoadjunkter anställda i pastorat

omfattande stad eller del av stad eller i landsbygdspastorat med mer än

10.000 invånare. Ytterligare några voro anställda i mindre landsbygdspas­

torat i omedelbar närhet av stad. Ett betydande antal i olika stift voro

emellertid anställda i rena landsbygdspastorat så belägna, att en diir an­

ställd kyrkoadjunkt icke kunde antagas vara ointresserad av befordran till

landsbygdskomministratur.

Enligt kommitténs mening bör man icke underskatta betydelsen för en

präst av att få en ordinarie tjänst. Regelmässigt vinner han därmed icke

4 —

11 i hav g till riksdagens protokoll 11)57. 1 samt. Nr 152

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

50

blott en större trygghet utan också en mera självständig ställning i sitt

arbete. På landsbygden och i många städer får han därjämte tjänstebostad.

Ett tjänstetillsättnings- och befordringssystem, som innebär dels att ett

menighetsval är avgörande för flertalet tillsättningar och dels att för fler­

talet sökande utsikterna att vinna röster vid valet är beroende av utfallet

av ett enstaka framträdande inför valmenigheten, måste — anför kommit­

tén vidare — i många fall verka på ett sätt, som framstår som obilligt eller

orättvist. De sökandes förmåga att göra sig gällande på ett fördelaktigt sätt

vid ett provframträdande kan icke alltid ge ett riktigt uttryck för deras

lämplighet för tjänsten. Eljest goda präster kan vara »dåliga provpredikan­

ter». Ett tillsättningssystem av denna art kan i enstaka fall indirekt skada

församlingslivet därigenom, att arbetsglädje och initiativlust efter hand

kan slappna hos präster, som drabbats av oförtjänta motgångar. Slutligen

torde man, ehuru saken icke kan siffermässigt beläggas, icke få underlåta

att räkna med att församlingsvalens helt dominerande betydelse för

tjänstetillsättningarna kan försvåra prästkårens rekrytering.

Den förändring, som den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen

undergått sedan år 1934 och kan väntas undergå i samband med den all­

männa pastoratsindelningsreformen, måste — fortsätter kommittén —

skärpa berörda med prästvalssystemet förenade olägenheter. En dylik ut­

veckling kan enligt kommitténs mening icke motas på annat sätt än genom

att ett något ökat myndighetsinflytande får göra sig gällande vid tillsätt­

ning av komministertjänst. Mot invändningen, att tredjegångstillsätt-

ningarna av kyrkoherdetjänst erbjuder ett outnyttjat utrymme för tillgodo­

seende av rättvis befordran, uttalar kommittén, att detta institut ingalunda

alltid är en lämplig utväg och att det fastmera redan under nuvarande för­

hållanden ej sällan framstått som en olägenhet, att kyrkostyrelsen icke haft

annan möjlighet att bereda en extraordinarie prästman befordran till ordi­

narie tjänst än att utnämna honom till kyrkoherde.

Ett ökat myndighetsinflytande vid tillsättningen av komministertjänster

bör enligt kommitténs mening få den formen att, var tredje gång kom­

ministertjänst i ett pastorat är ledig, skall tjänsten tillsättas genom myn­

dighets beslut.

Kommittén framhåller, att den nya tredjegångsregeln kommer att få

samma förtjänst som den äldre nämligen att verka mekaniskt och där­

med utesluta diskussion om det från församlingssynpunkt lämpliga eller

rättvisa i att en tjänst vid viss ledighet skall tillsättas i denna ordning. Att

regeln anknyts till pastoratet och icke till den enskilda komministertjän­

sten, säger sig kommittén av flera skäl bestämt förorda. Komminister­

tjänsterna i ett pastorat individualiseras ofta blott genom sina innehavare.

Någon risk uppstår ej att i ett och samma pastorat flera komministertill­

sättningar i följd skall ske genom tredjegångstillsättning. Slutligen vinnes

att tillsättningsordningen för nyinrättad komministertjänst bestämmes

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

52

ett sedvanligt ansöknings- och valförfarande med ett efterföljande nytt

ansökningsförfarande, förnyad domkapitelshandläggning av ärendet samt

slutlig handläggning hos Kungl. Maj:t innebär vidare, att den redan vid

vanliga kyrkoherdetillsättningar anmärkningsvärt långa proceduren blir

nästan orimligt utdragen. Åt intresset att förenkla och förkorta de präster­

liga tjänstetillsättningarna bör enligt kommitténs mening nu ges ett beak­

tande, som icke tillmätts detsamma vid tidigare diskussioner.

Särskilda skäl talar enligt kommittén mot att tredjegångstillsättningarna

av komministertjänster föregås av menighetsval. Med hänsyn till det

genomsnittligt ringa intresset för komministerval vore detta en åtgärd av

oproportionerlig vidlyftighet. Vidare skulle menighetsval nödvändiggöra

en centralisering av utnämningsrätten till Kungl. Maj:t; valet kan ej gärna

tänkas försiggå utan ledning av ett av domkapitlet upprättat förslag, och

det kan ej ifrågakomma att den myndighet som upprättat förslaget även

träffar det slutliga avgörandet.

Införande av tredjegångstillsättning utan val bör emellertid enligt kom­

mitténs mening icke föranleda, att församling, som beröres av till­

sättningen, ställes utan inflytande på denna. Kommittén föreslår, att

kyrkorådet i varje församling i pastoratet skall beredas tillfälle att

avge yttrande över de sökande, samt anför som skäl härför i huvud­

sak följande. Obligatorisk kyrkofullmäktigeinstitution lär icke kom­

ma till stånd inom överskådlig tid, och kyrkostämma är föga lämpad för

ifrågavarande uppgift. Om pastoratskyrkorådet gäller, att dess huvudsak­

liga uppgifter hittills varit av ekonomisk art. Tänkbart vore, att försam-

lingskyrkoråden finge yttra sig å gemensamt sammanträde. Särskilda ytt­

randen kan emellertid ge en rikare belysning av pastoratsinvånarnas syn­

punkter.

Kommittén kan icke finna, att det obligatoriska prästerliga ordförande­

skapet i kyrkorådet utgör något hinder för dess ifrågavarande medverkan,

utan anser tvärtom värdefullt, att kyrkorådets ordförande har förutsätt­

ningar att vid behov klargöra innebörden av sökandenas akademiska betyg

eller liknande av sökandena åberopade fakta. Kommittén tillägger, att det

givetvis kan inträffa, att ordföranden är jävig och att det därvid stundom

kan bli erforderligt att domkapitlet förordnar ojävig präst att för dagen

tjänstgöra som vice pastor.

Beträffande frågan i vilken form tillsättningsärendet bör överlämnas

till kyrkorådet för yttrande anför kommittén till en början följande.

Närmaste anslutning till eljest gällande bestämmelser skulle vinnas om

domkapitlet uppförde de tre sökande, vilka enligt domkapitlets mening i

första hand borde komma i fråga till tjänstens erhållande, på ett förslag,

varöver kyrkorådet finge yttra sig. För att emellertid icke en ny typ av för­

slag till prästerlig tjänst skulle tillskapas — något som skulle verka förvir­

rande — måste förslaget vara på vanligt sätt graderat. Till förmån för en

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

54

två ledigheter av tre tillsättas genom val, utesluter att äldre landsbygds-

präster skulle komma att i dominerande grad besätta dessa tjänster. Kom­

mittén erinrar vidare om att den i dess förslag från gällande PVL upptagna

föreskriften, att sökandes förtjänst och skicklighet skall bedömas med liän-

syn jämväl till tjänstens särskilda behov, förbjuder att utnämningsbeslut

grundas på allenast en rent mekanisk meritberäkning.

De röstberättigades möjlighet att vid kyrkoherdeval kalla fjärde

prov predikant utnyttjas förhållandevis sällan, konstaterar kom­

mittén. Under åren 1935—1953, då antalet kyrkoherdeval torde ha varit

omkring 1.000, stod sålunda fjärde provpredikant under val blott vid 84

tillfällen. Kommittén finner ej skäl föreslå ändring däri, att kallelse alltid

skall kunna ske, då kyrkoherdetjänst skall tillsättas efter val, samt anser

ej heller ändring påkallad ifråga om de förutsättningar i avseende å röst­

majoritet och röstningsfrekvens som måste vara uppfyllda för att kallelse

skall komma till stånd. Däremot har kommittén ej upptagit den i 41 § 3

mom. PVL givna regeln enligt vilken i vissa fall av röstsplittring eller ringa

valdeltagande tjänsten ånyo skall ledigförklaras och utnämning kan ske

utom förslaget. Vid införande av tredjegångstillsättning utan val finnes

enligt kommitténs uppfattning ingen anledning att bevara denna regel som

en speciell möjlighet för präst att erhålla en kyrkoherdetjänst utan att ställa

sig under val.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

3. Remissyttranden

Genomgående vitsordas i de avgivna yttrandena, att garantierna för att

prästerna i rimlig utsträckning vinner befordran efter förtjänst och skicklig­

het bör stärkas. Också de utvägar, som kommittéförslaget anvisar i detta

syfte, tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Enligt några

yttranden är de föreslagna reformerna önskvärda eller värdefulla även ur

församlingssynpunkt.

Enstaka remissmyndigheter anser, att förslagen går längre än som är mo­

tiverat med hänsyn till prästerskapets befordringsintressen. Å andra sidan

anser några bland de hörda myndigheterna och förbunden att kommittén

i vissa hänseenden bort föreslå mer ingripande reformer. Såsom redan

nämnts anser sålunda länsstyrelsen i Norrbottens län och majoriteten inom

domkapitlet i Strängnäs, att prästvalen bör helt avskaffas.

I fråga om behovet av ökat utrymme för tjänstetill­

sättningar genom kyrkostyrelsen uttalar länsstyrelsen i

Kronobergs län, att det nuvarande valsystemet ej sällan verkar på ett sätt

som framstår som obilligt eller orättvist samt att kommitténs förslag synes

bli ett steg i rätt riktning mot en mera tillfredsställande lösning av frågan

om prästtillsättning.

56

Enligt

domkapitlet i Västerås

torde annan utväg till vinnande av rätt­

visare befordran ej föreligga än ett utbyggande av nuvarande bestämmel­

ser om tredjegångstillsättning.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

anser, att tredjegångstill-

sättningen, som innebär en inskränkning i församlingarnas valrätt, icke är

ett lyckligt sätt att tillgodose prästerskapets intresse av rättvis befordran.

Enligt styrelsens mening hade det varit lyckligare, om detta skett genom

någon sorts reglerad befordringsgång för prästerna, så att förtjänta präster,

vilka icke vunnit befordran, i stället efter viss tid med bibehållande av den

lägre tjänsten erhållit en extra lönegradsuppflyttning och eventuellt kom­

ministers eller kyrkoherdes namn. Skall emellertid tredjegångstillsättningen

behållas som medel för tillgodoseende av ifrågavarande intresse, har styrel­

sen icke något emot att den blir tillämplig också å komministertjänster.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund avstyrker tredjegångstillsättning av komministertjänst. Först­

nämnda styrelse invänder därvid att förslaget är så konstruerat att det

skulle kunna leda till att såväl kyrkoherdetjänsten som en eller flera kom­

ministerbefattningar i ett pastorat samtidigt innehades av icke menighets-

valda präster.

Mest kritiskt mot kommitténs förslag är domkapitlet i Lund. Denna

myndighet föreslår femtegångstillsättning av såväl kyrkoherde som kom­

minister och anför härom.

Inom den kyrkliga förvaltningen finns ett behov av att kunna befordra

förtjänta präster, som ej lyckats ernå majoritet vid val. Motiven härför­

are uppenbara och torde av alla vara godtagna. Domkapitlet vill emeller­

tid ifrågasätta om ej annat förfarande än den nuvarande tredjegångstillsätt­

ningen skulle kunna komma till användning — ett förfarande, som täckte

nyssnämnda behov och som innebure all nödig hänsyn till prästernas befo­

gade krav på rättvis befordran och till församlingarnas intressen att erhålla

lämpliga präster. Ett sådant tänkbart förfarande skulle vara om veder­

börande biskop hos Kungl. Maj:t anmälde förtjänt präst, som haft otur vid

val, till erhållande av ledig kyrkoherdetjänst. Tjänsten skulle ej ledigför-

klaras och ej heller skulle val äga rum eller yttrande inhämtas från kyrko­

rådet. Med den kännedom biskopen har om till sådan utnämning ifråga­

satta präster och om den kyrkliga strukturen av den församling, till vilken

befordran skulle ske, torde man på goda grunder kunna förvänta, att ett

dylikt system skulle slå väl ut. — — — Därest möjlighet för präst att

erhålla befordran på ovan antytt sätt skulle genomföras, föreligger ej behov

för inskränkning i församlingarnas valrätt mer än var femte gång tjänsten

är ledig.

Domkapitlet i Visby,

som i övrigt tillstyrker tredjegångstillsättning av

komminister, ifrågasätter, med instämmande i vad kyrkorådet i Visby här­

om anfört, om icke Visby församling bör förlänas undantagsställning så

länge församlingen utgör prebende åt biskopen i Visby och komminister­

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

58

Enligt

Växjö domkapitel

vore det önskvärt att i kyrkorådens yttranden

alltid gåves en uttalad motivering till förordet med utgångspunkt från för­

samlingens särskilda behov.

Härnösands domkapitel,

som tillstyrker att valet vid tredjegångstillsätt-

ning ersättes av kyrkorådsyttrande, tillägger att det synes kunna äventyra

meningen med tredjegångstillsättningen, om kyrkorådet skall äga yttra sig

över samtliga sökande. En mera betryggande ordning skulle, anför dom­

kapitlet, utan tvivel vinnas om yttrande inhämtades över ett av domkapit­

let upprättat förslag. De skäl av väsentligen formell natur, som anföres

häremot, är enligt domkapitlets mening knappast övertygande.

Domkapitlet i Luleå

och

styrelsen för Svenska prästförbundet

anser att

kyrkorådsyttrande endast bör inhämtas vid tillsättning av kyrkoherde­

tjänst, alltså ej då fråga är om komministertjänst. Beträffande formen för

yttrandet har dessa remissinstanser samma ståndpunkt som domkapitlet

i Härnösand.

Lämpligheten av att kyrkoråden höres vid tredjegångstillsättningar

ifragasättes bland annat av ^{domkapitlen i Uppsala och Visby}.

Förstnämnda

domkapitel anför.

Da detta i manga fall kommer att förrycka den verkliga meningen med

dessa tillsättningar, nämligen en rättvis befordran för förtjänta prästmän,

känner sig domkapitlet närmast böjt att avstyrka detta förslag. Det är

naturligt, om ett kyrkoråd vid avgivande av sitt förord mest beaktar sitt

eget intresse att erhalla en prästman, som man känner till och gärna vill

ha, men mindre har i tankarna att befordra den mest förtjänte. Man är där­

med inne i samma olägenhet, som vidlåder ett församlingsval före en tredje-

gångstillsättning. I många fall är det också troligt, att kyrkorådet över­

låter åt sin ordförande att föredraga ärendet och formulera ett förslag till

yttrande. Denne ordförande kan ofta vid en ledigbliven kyrkoherdetjänst

vara en komminister i församlingen, som tjänstgör som vice pastor och

som salunda har att lämna förslag till förord för sm blivande kyrkoherde,

eller det kan vara kyrkoherden, som lämnar förord till sin blivande kom­

minister, och stundom kan det även inträffa, att det är kyrkorådets ord­

förande själv, som är en av de sökande. Skulle det anses nödvändigt, att

kyrkorådets yttrande infordras, bör det åtminstone föreskrivas, att vid

sådana tillfällen kontraktsprosten leder kyrkorådets förhandlingar eller,

om tillsättningen gäller en tjänst i kontraktsprostens eget pastorat, en av

domkapitlet förordnad prästman från annat pastorat. Därest det finns

flera församlingar i samma pastorat, synes det lämpligast, att ett gemen­

samt yttrande avgives av pastoratskyrkorådet.

Lunds domkapitel

avstyrker, att valen vid tredjegångstillsättningar ersät­

tes med kyrkorådsyttranden och anför — med hänsyftning på kyrkoherde­

tillsättningar — bland annat följande.

Vid avgivande av förord är ett domkapitel bundet till de i prästvals-

lagen angivna befordringsgrunderna, i anledning varav domkapitlet knap­

past kan taga någon hänsyn till vad kyrkorådet anfört, om detta ej över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

60

lingen att kalla fjärde provpredikant och om utnämningsrätt för KungL

Maj:t. Vid tillkomsten av 1934 års lagstiftning lämnades reglerna för till­

sättning av komministertjänst helt orubbade. Systemet för tillsättning av

kyrkoherdetjänst utbyggdes däremot, som tidigare erinrats, med bestäm­

melserna om tredjegångstillsättning.

Den kritik, som riktats mot gällande prästvalslags system för fördel­

ning av inflytandet å tjänstetillsättningar, har huvudsakligen följt två lin­

jer. Dels har det sagts att 1934 års reform icke i skälig grad tillgodosåg

prästernas intresse av rätt till befordran efter förtjänst och skicklighet.

Och dels har anförts att prästvalslagens kompetensfördelning är alltför

invecklad: lagen inrymmer olika regler vilkas syfte och verkningar strider

mot varandra. I sistnämnda hänseende har man särskilt pekat på att valen

vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst och församlingarnas möj­

lighet att vid samma ledighetstillfällen kalla fjärde provpredikant försvårar

för Kungl. Maj:t att vid utnämningsbesluten låta syftet med tredje-

gångsinstitutet komma till sin rätt.

Prästvalskommittén har ansett kritiken befogad på båda dessa punkter.

Enligt kommitténs förslag skall vidgade möjligheter att tillgodose präs­

terskapets befordringsintressen vinnas främst därigenom, att var tredje

gång komministertjänst är ledig i ett pastorat skall den tillsättas av dom­

kapitlet utan val.

Med få undantag har remissinstanserna biträtt kommitténs ståndpunkt

att ett behov finns att öka utrymmet för tjänstetillsättningar genom kyrko­

styrelsen.

För egen del vill jag särskilt framhålla några synpunkter. Förändring­

arna under de senaste årtiondena i församlingsprästorganisationen —

sedd i stort — har bland annat inneburit en förskjutning mot relativt

färre ordinarie och relativt fler extra ordinarie tjänster. Orsakerna härtill

är flera, bland annat fördelarna av att i tätorterna någon del av präster­

skapet är kyrkoadjunkter och önskemålet att minska den stelhet i indel­

ning och organisation som följt av att de ordinarie församlingsprästerna

ej kunnat förflyttas. Det finns anledning räkna med, att berörda utveck­

ling åtminstone i någon mån kommer att fortgå. Redan nu är det så att

icke varje förtjänt präst kan räkna med såsom säkert att inom rimlig tid

bli vald till komminister eller kyrkoherde. Det får dock enligt min mening

anses skäligt att församlingsinflytandet på prästtillsättningarna begrän­

sas så mycket som kräves för att en förtjänt präst skall ha — om icke helt

så dock tillnärmelsevis — samma utsikter att omsider vinna ordinarie an­

ställning, som i stort sett tillkommer andra grupper av offentliga befatt­

ningshavare.

Jag delar uppfattningen hos kommittén och majoriteten av remissinstan­

serna att en utvidgning av myndighetsinflytandet bör få formen av tredje­

gångstillsättning av komministertjänster. Något annat förslag har icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

61

kommit fram, som synes vara på en gång lika effektivt och lika ågnat

att smälta in i vårt traditionella system för tillsättning av prästtjänster.

Väl är det riktigt, såsom styrelsen för Svenska stadsförbundet påpekar,

att undantagsvis såväl kyrkoherdetjänsten som en eller flera komminister­

tjänster i ett pastorat kan komma att vara samtidigt besatta med icke

menighetsvalda präster. Den olägenhet som rent principiellt ligger häri

uppväges dock av den föreslagna ordningens förtjänst att låta växlingarna

mellan valtillsättningar och tredjegångstillsättningar försiggå — för kyrko­

herdetjänsten liksom för den eller de i pastoratet inrättade komminister­

tjänsterna — mekaniskt och utan att några skönsmässiga avgöranden

behöver träffas om det lämpliga eller rättvisa i att en viss tjänst vid en

föreliggande ledighet tillsättes genom myndighetsbeslut.

Tillräckliga skäl att ge en undantagsställning åt komministertjänst i

Visby pastorat synes mig icke finnas.

Den påtalade oklarheten i gällande prästvalslags intresseavvägning har

kommittén velat undanröja genom att låta menighetsvalen vid tredje-

gångstillsättningarna ersättas av en rätt för församlingskyrkoråden att

yttra sig över ansökningarna. I tidigare diskussioner om tredjegångstill-

sättningarna av kyrkoherdetjänst har gång efter annan framförts förslag

om borttagande av valen. Förslagen har dock alltid fallit. Då kommittén

nu åter framfört denna tanke, har den vunnit om icke enstämmigt bifall

så dock stöd i nästan samtliga remissyttranden. Också enligt min mening

talar mycket starka skäl för förslaget. Tillsättningsordningen får en nu

saknad klarhet och konsekvens:_å_ena sidan undvikes utnämningar i strid

mot resultatet av ett menighetsval och å den andra bindes icke den beslu­

tan d_e_jnynddg_hetensjhandlingsfrihet. Vidare kommer dessa tillsättningar

att kunna ske väsentligt snabbare än nu.

I några yttranden har betänkligheter anförts mot att församlingskyrko-

rådens mening inhämtas vid tredjegångstillsättningarna. Därvid har några

remissinstanser velat slopa anordningen endast för komministertjänster.

För egen del är jag dock övertygad om att kyrkoråden ofta kommer att

kunna tillföra utnämningsärendet värdefulla synpunkter. Att helt slopa

församlingsinflytandet på dessa utnämningar skulle också vara att gå

längre än som låter sig motivera med prästernas intresse av befordran

efter förtjänst och skicklighet.

Ett domkapitel har ansett att särskilda svårigheter möter på grund av

att kyrkoherden eller dennes ställföreträdare är självskriven ordförande

i kyrkorådet. Jag vill utveckla hur jag ser på härmed sammanhörande

problem.

Ordförande i kyrkorådet är enligt 40 § 1 mom. lagen om församlings-

styrelse kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den präst inom

församlingen, som kyrkoherden därtill förordnar. 1 annexförsamling med

Kungl. Maj:ts -proposition nr 152 år 1957

särskilt anställd präst skall denne eller den hans tjänst förestår föra ordet

i kyrkorådet, när kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar ej är till­

städes. I samma lagrum stadgas, att därest ordföranden i kyrkorådet är

hindrad att inställa sig vid rådets sammanträde, äger rådet utse en annan

ledamot att för tillfället föra ordet. Någon mot den sistnämnda svarande

regel finnes ej för det fall att kyrkorådets ordförande är jävig, men sam­

ma ordning bör då uppenbarligen tillämpas. Vid kyrkoråds behandling

av tredjegångstillsättning måste självfallet präst, som är sökande, såsom

jävig avhålla sig från tillsättningsärendet. Vidare torde en i pastoratet

anställd präst, som är förordnad till vice pastor, äga anföra grannlagen-

hetsjäv om saken gäller vem som skall bliva hans förman. Däremot ligger

det intet säreget i att en kyrkoherde får såsom kyrkorådsordförande yttra

sig över de sökande till en komministratur i pastoratet; i motsvarande

ställning befinner sig ofta tjänstemän inom andra förvaltningsområden. Av

vad jag här sagt följer att kyrkorådet i före varande ärenden stundom får

fungera under en lekmannaordförande. Detta synes mig dock icke utgöra

tillräckligt skäl att ordna ett i församlingsstyrelselagen okänt tillfälligt

ordförandeskap för kontraktsprosten.

Några remissinstanser har ansett, att kyrkoråden borde få yttra sig över

ett av domkapitlet uppgjort förslag. Enligt min mening har kommittén

emellertid visat, att detta skulle bli förenat med synnerliga olägenheter.

Får tredjegångstillsättningarna framdeles ske utan val, kommer anled­

ning uppenbarligen att saknas att vid sådan ledighet möjliggöra, att

kyrkoherdetjänst får sökas vid två skilda stadier av förfarandet. Präst-

valskommittén har emellertid även föreslagit, att för en annan situation

gällande regel om förnyat ledigförklarande skall försvinna, nämligen be­

stämmelsen i 41 § 3 mom. prästvalslagen, att då församling kallat fjärde

provpredikant till kyrkoherdetjänst men valutfallet ej visar en på visst

sätt bestämd röstmajoritet och röstningsprocent, tjänsten får sökas utom

förslag hos Kungl. Maj:t. Detta förslag, varemot ingen röst höjts vid

remissbehandlingen, kan jag biträda. Det innebär — förutom en förkort­

ning av tillsättningsproceduren — i viss mån ett ytterligare renodlande

av intresseavvägningen i prästvalslagstiftningen: myndighet sinflytandet

minskas i fråga om tillsättningar som föregås av menighetsval.

Frånsett sistberörda förslag har prästvalskommittén lämnat nuvarande

regler om kallande av fjärde provpredikant i huvudsak orubbade. Såsom

framgår av redogörelsen för gällande rätt kräves nu för att kallelse skall

komma till stånd, att vid frågodagsförrättningen antalet nejröster ej upp­

går till hälften av samtliga samt att förslaget om kallelse av viss präst

erhåller minst 300 röster eller, om 1/5 av pastoratets hela röstetal skulle

vara mindre, så många röster som svarar mot denna andel. I sak skedde

härutinnan ingen ändring vid tillkomsten av 1934 års lag; ett i 1932 års

⁶²

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

sakkunnigbetänkande framfört förslag om höjning av siffran 300 till 500

vann ej bifall.

Spännvidden mellan de stora stadspastoraten och de små landsbygds-

pastoraten gör det svårt att bestämma förutsättningarna för kallelse

på ett sätt som är på en gång enkelt och för alla pastorat lämpligt. Vid

övervägande av detta spörsmål har jag stannat för den meningen, att

kraven bör skärpas för alla pastorat utom de minsta. Av flera skäl bör

dock endast en varsam ändring ske. Det är knappast önskvärt att förut­

sättningarna för kallelse sättes så högt att i de stora stadspastoraten fram­

gången av ett kallelseförslag regelmässigt skulle kräva en intensiv bear­

betning av de röstberättigade — något som, såvitt jag förstår, skulle

erfordras vid genomförande av det av styrelsen för Svenska prästförbundet

framlagda förslaget. Mot ett kraftigare försvårande av kallelse talar

också, såsom jag i ett senare sammanhang skall utveckla, att förekomsten

av detta institut gör det möjligt att inskränka de fall då kyrkoherde­

tjänst skall i följd av. brist på sökande förklaras ånyo ledig. På dessa

grunder förordar jag, att förutsättningarna för kallelse ändras endast på

det sättet att minimiantalet röster höjes från 300 till 400. Förslaget inne­

bär för pastorat med högst 1 500 röstberättigade ingen förändring, för

pastorat med 1 500—2 000 röstberättigade en successiv höjning av minimi-

siffran till 400 samt för större pastorat att sistnämnda rösttal alltid kräves.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

63

D. Predikoproven

1. Gällande bestämmelser och tidigare reformförslag

Präst som blivit uppförd på förslag till ordinarie församlingsprästtjänst

skall enligt 17 § PVL avlägga prov med predikan och altartjänst vid hög­

mässogudstjänst i en eller, i undantagsfall, två kyrkor inom pastoratet. Är

prästen i fält eller utomlands på tjänstens vägnar och kan han därför icke

inställa sig till predikoprov, är han ändock behörig att komma under om­

röstning vid valet (18 § 1 mom.). Har han i annat fall än nyss sagts anhållit

hos domkapitlet att bli befriad från prov, kan domkapitlet, om särskilda

skäl föreligger, medgiva att han får komma under omröstning utan att

avlägga prov (18 § 2 mom). Blir präst som uppförts på förslag av laga för­

fall hindrad att avlägga prov, skall han ofördröj ligen anmäla detta hos dom­

kapitlet. Är han fortfarande av laga förfall hindrad att anmäla sig till

prov inom 45 dagar från den bestämda provdagen, kan han utan att avlägga

prov komma under omröstning. Om präst däremot uteblir utan att anmäla

förfall, som domkapitlet godkänner, kan domkapitlet skilja honom från

förslaget (19 §).

64

Predikopröven har sedan länge varit ett omstritt moment i tillsättnings-

förfarandet. Gång efter annan har förslag framkommit om att avskaffa

proven eller göra dem frivilliga.

PVL innebar vid sin tillkomst en viss inskränkning i den skyldighet att

provpredika som stadgats i de tidigare prästvalslagarna. Den lösning som

frågan erhöll i PVL överensstämde emellertid icke med det av 1930 års

prästvalssakkunniga framlagda förslaget i ämnet. Detta innebar nämligen,

att proven skulle bli på det sättet fakultativa, att präst som fann det vara

av behovet påkallat att genom prov göra sig känd av församlingen fort­

farande skulle ha tillfälle därtill men att däremot någon skyldighet att av­

lägga prov icke skulle föreligga. Det kan anmärkas, att de sakkunnigas

förslag på denna punkt fick ett gynnsamt mottagande vid ärendets remiss­

behandling.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har 1951 års prästmöte i Stockholms stift

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte »vidtaga åtgärder med syfte att den

prästerliga befordringsordningen ändras så, att de mot en evangelisk kris-

tendomsuppfattning stridande predikoproven icke behöva förekomma».

Därvid anfördes, bland annat, att ordningen med provpredikningar inne­

bär, att kyrkan dels begär av prästen att han skall predika Guds ord

till väckelse, frälsning och salighet, dels inleder honom i frestelse att i sin

provpredikan tala så att hans tal 'slår an’ på församlingen och därmed

ökar hans utsikter att bli vald. Församlingens i och för sig legitima önskan

att få se och höra en präst, som söker tjänst, borde kunna tillgodoses

genom att de intresserade besöker en högmässa i prästens dittillsvarande

församling eller genom att tillfälle beredes den sökande att hålla något

föredrag i det pastorat, där han söker tjänst.

Vid 1951 års kyrkomöte avslogs en motion, syftande till att systemet

med provpredikningar och prästval skulle ersättas med en tillsättnings-

ordning, där församlingsinflytandet fick göra sig gällande genom en rätt för

kyrkorådet att yttra sig över de sökande.

Enligt gällande prästvals- och prästlöneförfattningar äger präst, som av­

lägger prov på annan ort, icke rätt till ersättning för sina kostnader.

Framställningar om införande av

kostnadsersättning åt provpredikant

gjordes år 1918 av Uppsala domkapitel och år 1920 av kyrkomötet. Först­

nämnda framställning fann Kungl. Maj:t, efter remissbehandling, ej för­

anleda någon vidare åtgärd. Den senare överlämnades efter remissbehand­

ling till 1930 års prästvalssakkunniga. I sitt betänkande framhöll dessa

såsom önskvärt, att en präst, när prov vore behövligt för att göra honom

känd för församlingen, begagnade sin rätt att provpredika och ej avhölles

därifrån av ekonomiska skäl. De sakkunniga föreslog, att provpredikant

skulle erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt då gällande

allmänna resereglemente. Kostnaderna skulle enligt förslaget gäldas ur

kyrkofonden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

65

I 1934 års prästvalsproposition anförde departementschefen, att någon

meningsskiljaktighet icke torde råda därom, att kostnadsersättning åt­

minstone i viss omfattning borde beredas provpredikant. Ytterligare ut­

redning krävdes dock i fråga om grunderna för ersättningens beräknande

ävensom beträffande frågan, varifrån ersättningsbeloppen skulle gäldas,

innan det läte sig göra att taga definitiv ståndpunkt till dessa spörsmål.

Varken riksdagen eller kyrkomötet gjorde vid prästvalsfrågans behand­

ling år 1934 något uttalande i fråga om ersättning åt provpredikant.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har 1953 års kyrkomöte anhållit, att möj­

lighet måtte beredas provpredikant att ur kyrkofonden erhålla rese- och

traktamentsersättning, dock att fjärde provpredikant måtte erhålla ersätt­

ning av vederbörande pastorat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

2. Prästvalskommittén

Kommittén uttalar inledningsvis, att skyldigheten att avläg­

ga predikoprov av ålder utgjort ett väsentligt inslag i ordningen för

tillsättning av församlingsprästtjänster och att provens historiska samband

med menighetsvalet ligger i öppen dag.

Angående den kritik av provpredikningarna, som framförts av 1951 års

prästmöte i Stockholms stift, anför kommittén i huvudsak följande.

För predikoproven är visserligen karakteristiskt att de innebär att den

sökande prästen utför en förrättning, som anordnats för helt andra syften

än att utgöra ett led i en tjänstetillsättning. Frågan om predikoprovens

bevarande bör emellertid avgöras även från andra synpunkter än dem som

prästmötet anlagt. Uppslaget att i predikoprovets ställe sätta ett föredrag

skulle dessutom icke erbjuda några garantier mot det som prästmötet fun­

nit vara ett principiellt missförhållande. Därest ifrågavarande präst gåve

en uppbygglig karaktär åt sitt föredrag, som väl i regel komme att behandla

ett religiöst ämne, torde föredraget komma en predikan mycket nära.

Sin egen syn på predikoproven utvecklar kommittén sålunda.

Enligt kommitténs mening låter det sig icke göra att med någon säker­

het fastställa, vilken betydelse predikoproven ha för prästvalens utfall i

stort. Redan 1930 års sakkunniga uttalade, att församlingarna i allmänhet

äro i stånd att oberoende av proven förskaffa sig kännedom om de å för­

slag uppförda prästerna. Detta måste i än högre grad gälla nu för tiden. Ur

de röstberättigades synpunkt är förtjänsten med predikoprovet, att dessa

kunna få ett eljest måhända icke tillgängligt personligt och omedelbart

intryck av den sökande prästens förmåga i en betydelsefull ämbetsiunk-

tion. Den sökande präst, som icke tidigare verkat inom pastoratet eller i

dess närhet, kan få större utsikter att bliva rättvist bedömd vid en jäm­

förelse med cn på orten välkänd priist. Å andra sidan är provpredikmngs-

in sti tu te t behäftat med obestridliga svagheter. I fråga om prästens förmåga

inom många väsentliga delar av hans ämbetsuppgift, exempelvis den en­

skilda själavården, liksom väl i regel också om hans personliga läggning

5 —

Bihang till riksdagens iirotolcoll 1907. 1 samt. Nr 152

66

giver prov med predikan och altartjänst ingen ledning. Tillfälligheter av

varjehanda slag kunna påverka såväl besöksfrekvensen som predikantens

aktuella disposition för sin uppgift.

Som ett sammanfattande omdöme om predikoproven uttalar kommit­

tén, att de utgör ett värdefullt inslag i en tillsättningsordning, som bygger

på församlingsmedlemmarnas valrätt, och att det ställer sig svårt att finna

en ersättning, som är påtagligt överlägsen. Kommittén föreslår därför, att

utrymme för provpredikningar alltjämt skall finnas i tillsättningsförfaran-

det. Som ett särskilt skäl härför framhåller kommittén, att med stiftsban-

dets avskaffande de fall kan bli något flera än för närvarande, då på förslag

till en tjänst är uppförda en eller flera präster, beträffande vilka det för de

röstberättigade kan vara relativt svårt att på annat sätt vinna närmare

information.

Härefter upptager kommittén till behandling frågan om predikoproven

skall vara frivilliga samt anmärker därvid inledningsvis, att skyldigheten

att provpredika endast i ringa grad blev uppmjukad genom PVL, trots den

opinion som under lagens förarbeten kommit till uttryck för frivilliga prov.

Möjligheten att begära befrielse från prov synes — anför kommittén — ha

utnyttjats i mycket ringa grad. Kommittén föreställer sig, att såväl de

befordringssökande prästerna i gemen som domkapitlen varit inställda på

att för sådan befrielse förutsättes att helt speciella omständigheter före­

ligger.

Kommittén påpekar den möjlighet att vinna befordran utan predikoprov

som förslaget om tredjegångstillsättning utan val indirekt innebär men för­

klarar, att den icke ansett sig böra stanna härvid. Härefter anför kom­

mittén.

Det är ofta omvittnat att predikoproven för icke så få präster innebära

ett allvarligt psykiskt obehag. Dessa präster ha därigenom svårt att så att

säga göra sig själva rättvisa vid proven. Kommittén anser därför att starka

billighetsskäl tala för att sökande präst får möjlighet att avstå från att

avlägga prov. För att denna frihet skall få sitt avsedda innehåll måste be­

stämmelserna så utformas, att ett avstående från att provpredika icke

framstår som ett undandragande från fullgörandet av en skyldighet. Å

andra sidan bör frivilligheten ha en rent individuell karaktär. Det skulle

icke vara förenligt med denna reforms syfte eller med kommitténs princi­

piella uppskattning av predikoprovsinstitutets värde att möjliggöra för en

sökande till viss tjänst att låta sitt ställningstagande till proven bestämmas

av huru medsökande ställa sig härtill.

Kommittén föreslår därför, att sökande till viss tjänst skall redan i sin

ansökning meddela, om han önskar avlägga prov. Denna viljeförklaring

skall vara bindande både i den riktningen, att en sökande icke får på grund

av en efter ansökningstidens utgång uttalad önskan beredas tillfälle att

avlägga prov, och på det sättet, att en präst icke efter sagda tidpunkt får

frånträda sitt beslut att provpredika. För att understryka förslagets inne­

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

67

börd har — anför kommittén — nuvarande bestämmelse om rätt för dom­

kapitlet att från förslaget skilja präst, vilken utan laga förfall uteblir från

prov, utbytts mot en bestämmelse om att prästen i dylikt fall skall skiljas

från förslaget.

Den frihet att avstå från avläggande av prov, vilken sålunda skall till­

komma sökande präst, bör enligt kommitténs mening även få åtnjutas av

präst, som av församlingen kallas att uppföras på förslag till tjänst.

Beträffande frågan om kostnadsersättning åt provpre­

dikant anför kommittén inledningsvis följande.

Redan vid tillkomsten av gällande prästvalslag fastslogs att det vore i

princip skäligt, att präst erhölle ersättning, helt eller delvis, för kostnaderna

i samband med avläggande av predikoprov. Prästvalskommittén är av sam­

ma mening. Ett predikoprov är en tjänsteförrättning, som företages efter

myndighets förordnande. Provpredikanten förrättar en gudstjänst, som

under alla omständigheter skall ombesörjas. Slutligen — och detta är den

viktigaste synpunkten — är provpredikan ett lagbestämt moment i ord­

ningen vid prästval, föreskrivet eller, vid frivilliga predikoprov, möjliggjort

främst i valmenighetens intresse. Därest provpredikningarna, såsom kom­

mittén föreslår, bliva frivilliga, framträder också intresset att undanröja

risken för att präst av ekonomiska bevekelsegrunder finner sig böra avstå

från att avlägga prov, en synpunkt som får ökad tyngd därest stiftsbandet

avskaffas.

Kostnadsersättning bör enligt kommitténs mening i princip tillkomma

varje provpredikant, oavsett om han redan har prästerlig tjänst eller ej.

Präst, som redan är anställd i det pastorat, där han söker ledig tjänst, måste

dock uteslutas från rätt till sådan ersättning; till täckande av kostnaderna

för församlingsprästernas resor inom eget pastorat anvisas nämligen i sär­

skild ordning bestämda reseanslag.

Provpredikant bör enligt kommittén erhålla resekostnadsersättning och

traktamente i enlighet med bestämmelserna i gällande allmänna reseregle-

mente. Härom anför kommittén bland annat följande.

Av vad kommittén tidigare anfört om grunden för att kostnadsersätt­

ning skall utgå följer att kommittén icke finner det riktigt att inskränka

rätten till ersättning av det skälet att predikoproven kunde anses ha ett

element av uppvaktning för en valmenighet.-----------Det synes icke erfor­

derligt att inskränka prästs rätt till ersättning till något visst högsta antal

provresor per år. Enligt kommitténs förslag till prästvalslag skall präst

nämligen lika litet som för närvarande kunna samtidigt stå på förslag till

flera tjänster, och därmed torde risken att någon präst företager täta prov­

resor bliva utesluten. Reseersättning synes lämpligen böra med bortseende

från provpredikantens innehavda tjänsteställning utgå efter rese- och trak-

tamentsklassen B.

Kommittén föreslår vidare, att präst vid tjänstledighet för avläggande

av prov skall vidkännas s.k. C-avdrag å lönen, d.v.s. avstå hela lönen,

och härför erhålla ersättning. Då predikoprov undantagsvis avlägges av

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

68

annan än präst, som är underkastad prästlönereglementet, bör enligt kom­

mitténs mening frågan om ersättning för mistade avlöningsförmåner be­

dömas efter regler motsvarande dem som enligt 5 § kommittékungörelsen

gäller i fråga om löneersättning åt kommittéledamot.

Beträffande utom riket boende präst föreslår kommittén, att ersättnings­

frågan får prövas och avgöras av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall och att

prästen till sin förklaring om villighet att avlägga prov skall få knyta det

villkoret att reseersättning medgives honom.

Kostnaden för ersättning åt provpredikant bör enligt kommitténs mening

bestridas ur kyrkofonden, eftersom pastoraten skulle kunna drabbas myc­

ket ojämnt, om de finge stå för dessa utgifter. Det av 1953 års kyrkomöte

väckta förslaget att kostnadsersättning till fjärde provpredikant skulle

åvila pastoratet, anser sig kommittén av flera skäl icke böra upptaga.

Kommittén anför härom.

Då de röstberättigade kalla en fjärde provpredikant, utnyttja de en rät­

tighet som lagstiftningen tillerkänner dem. Det har visserligen av ålder be­

funnits nödvändigt att till sådan kallelse knyta den verkan, att valet för­

lorar sin avgörande betydelse och Kungl. Maj:t får utnämningsrätt. Men

att härjämte förknippa kallelsereglerna med en bestämmelse, som i viss

mån framstår som en mot pastoratet riktad ekonomisk sanktion, synes

kommittén obefogat. Anmärkas må också att kommittén funnit förekom­

sten av kallelserätten möjliggöra, att kyrkoherdetjänst vid ofullständigt

förslag ej behöver ånyo ledigförklaras: i dessa fall överlåtes förslagets even­

tuella komplettering åt valmenigheten.För att i någon mån bliva principiellt

försvarlig skulle därför den av kyrkomötet föreslagna undantagsbestäm­

melsen behöva i sin tur förses med undantag. Såsom prästvalskommittén

flerstädes understryker har det för kommittén varit ett riktmärke att åstad­

komma så enkla regler som möjligt.

De av kommittén föreslagna reglerna om kostnadsersättning åt provpre­

dikant har intagits i 23 § av kommitténs förslag till prästvalsstadga.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 152 år 1957

3. Remissyttranden

Frågan om skyldigheten att avlägga predikoprov har

vid remissbehandlingen väckt livligt intresse. Det stora flertalet remissin­

stanser anser, att provpredikningarna bör bibehållas, och endast ett fåtal

förordar provens avskaffande. Av dem som är positivt inställda till prediko-

proven ansluter sig de flesta till kommitténs linje med frivilliga prov. Bland

anhängarna av frivilliglinjen förekommer emellertid i viss utsträckning

delade meningar om bestämmelsernas utformning.

De som förordar att predikoproven skall helt avskaffas är majoriteterna

inom domkapitlen i Strängnäs, Västerås och Härnösand samt länsstyrel­

serna i Örebro och Norrbottens län. Även en ledamot i Karlstads

domkapitel sluter upp på denna linje. Till stöd för provens avskaffande

69

åberopas olika skäl. Som förut nämnts är domkapitlet i Strängnäs av den

meningen att hela valsystemet bör slopas. Domkapitlet i Västerås anser,

att predikoprovet icke är värdigt den gudstjänstutövning, inom vars ram

det äger rum. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att en ytterligare för­

enkling och förkortning av valproceduren kan vinnas, om man radikalt

slopar systemet med provpredikningar. Vidare anför denna länsstyrelse

bland annat, att man inom en församling alltid har möjligheter att på andra

vägar få tillförlitligare uppgifter om de sökande och att dessa möjligheter

också i allmänhet utnyttjas. — Länsstyrelsen i Norrbottens län menar, att

predikoprovet ger föga om ens någon ledning för församlingen vid bedöman­

det av prästens kvalifikationer som enskild själavårdare eller för andra upp­

gifter av betydelse för församlingslivet. — Det kan anmärkas, att Västerås

domkapitel och länsstyrelsen i Norrbottens län båda anser, att provpredik­

ningarna bör vara obligatoriska för den händelse de skall bibehållas.

För att predikoproven skall förbli obligatoriska i samma utsträckning som

hittills uttalar sig domkapitlen i TJppsala, Lund och Göteborg samt majori­

teten inom domkapitlet i Karlstad. Domkapitlet i Göteborg gör därvid

bland annat gällande, att det enligt evangelisk uppfattning hör till försam­

lingens oförytterliga rättigheter att bedöma det sätt, varpå Guds ord för­

kunnas vid dess gudsjänster, samt att den föreslagna rätten att avstå från

predikoprovet icke förefaller ha några utsikter att vinna tillämpning i prak­

tiken.

Domkapitlet i Uppsala anför om den av kommittén föreslagna bestäm­

melsen följande.

Fn sådan bestämmelse kommer att ställa den sökande i en svår situation,

då han icke vet, hur de övriga komma att göra. Fn försynt prästman kanske

drar sig för att anmäla sig själv till prov och torde därmed vara ur räkningen

vid valet. Åtgärden skapar också oreda vid tillsättningsproceduren. Anting­

en skola alla predikoprov borttagas eller skola de bibehållas som det nor­

mala. Domkapitlet, som förmenar att tiden ännu icke är inne för provens

borttagande, föreslår, att den gamla bestämmelsen bibehålies, så mycket

mer som den bereder möjlighet för de å förslaget uppsatta att begära

befrielse från provs avläggande.

Uppfattningen att provpredikningarna bör bibehållas men i princip vara

frivilliga delas eller lämnas utan erinran bland annat av kammarkollegiet,

statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs och

Värmlands län, domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping, domkapitlen

i Skara, Växjö, Lidcå och Visby, enskilda ledamöter i Västerås och Härnö­

sands domkapitel samt styrelserna för Svenska pastoratens riksförbund och

Svenska prästförbundet.

Det kan vidare framhållas, att till samma grupp hör över två tredjedelar

av de präster och nära två tredjedelar av de kyrkoråd, som hörts av dom­

kapitlen.

Domkapitlet i Växjö anser, att det personliga intryck, som provet ger

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

70

valförsamlingen, väl till sin natur är ensidigt men likväl i många fall omist­

ligt. Att provet göres helt frivilligt bör enligt domkapitlets mening vinna

allmän förståelse. Ilur mycket enskilda präster skall våga begagna rätten

att frånsäga sig prov finner domkapitlet emellertid ovisst. Möjligen kunde

dylika beslut lättare och i solidarisk samverkan fattas efter det att förslaget

är satt.

Kammarkollegiet finner det sannolikt, att möjligheten att avstå från

predikoprov icke kommer att utnyttjas i någon större utsträckning. På lik­

nande sätt uttalar sig också överståthållarämbetet.

Domkapitlet i Skara finner däremot skäl förmoda, att det för en sökande

ofta kan kännas svårt att begära få avlägga prov, om han har anledning

förutsätta, att medsökande icke gör det, samt fortsätter.

Då det ligger i valmenighetens intresse, att de faktorer, som verka ogynn­

samt på frekvensen av predikoprov, icke bliva starkare än nödvändigt, vill

domkapitlet ifrågasätta, huruvida icke 20 § i lagförslaget bör förlänas sådan

lydelse, att ansökan om befrielse från skyldighet att avlägga predikoprov

skall beviljas utan villkor, men att sökande, som i samband med ansökan

icke uttalat sig beträffande predikoprov, skall avlägga sådant prov.

Enligt stiftsnämnden i Linköping bör proven i princip bibehållas, dock

med rätt för den, som i samband med ansökningen så begär, att bli befriad

från provs avläggande. Stiftsnämnden anför.

Genom denna positiva åtgärd får prästen möjlighet att avstå från att

avlägga prov, vilket, om man bortser från de fall, då religiös uppfattning

eller allvarligt psykiskt obehag därtill föranleder, kan beräknas ske endast

när den sökande prästen från tidigare tjänstgöring eller eljest är känd i den

församling, där proven skola avläggas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län lämnar visserligen den föreslagna upp­

mjukningen av provpredikningsinstitutet utan erinran men ifrågasätter

samtidigt, om icke församling borde äga rätt att begära provs avläggande

av en eller flera bland de sökande eller av dem alla.

I samma riktning uttalar sig styrelsen för Svenska prästförbundet.

Förbundet kan icke tillstyrka, att den sökande redan från början skall

angiva, huruvida han önskar avlägga prov eller icke. Församling bör äga

rätt att begära provs avläggande, varvid förutsättes, att samtliga på för­

slag uppförda skall kallas till prov. Den enskilde prästen synes därvid böra

äga rätt att antaga eller avböja kallelse till avläggande av predikoprov.

En liknande inställning har också domkapitlet i Luleå.

Frågan om kostnadsersättning åt provpredikant har

närmare berörts endast av ett mindre antal remissinstanser och dessa har

därvid som regel anslutit sig till kommitténs förslag.

Bland dem som helt godtagit förslaget är kammarkollegiet, riksräken-

skapsverket, domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Växjö och Lund samt stifts­

nämnden i Västerås. Kammarkollegiet förklarar i sitt yttrande, att de årliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

kostnaderna för ändamålet enligt en mycket ungefärlig överslagsberäkning

kan uppskattas till cirka 50 000 kronor.

Statens lönenämnd gör ingen annan erinran mot förslaget än att nämnden

ifrågasätter, om icke kostnaden för ersättning åt provpredikant av admi­

nistrativa skäl bör bestridas av pastoratet.

Statskontoret hävdar, att ersättningen åt provpredikant bör begränsas

till resekostnaderna. Om ersättning anses böra utgå, bör det enligt ämbets­

verkets mening övervägas att låta prästen själv svara för kostnaderna in­

till ett visst belopp, förslagsvis 25 kronor. Gottgörelsen bör utgå från kyrko­

fonden.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping samt stiftsnämnden i Göte­

borg föreslår, att provpredikant — i stället för att få vidkännas C-avdrag

och härför erhålla ersättning — skall erhålla tjänstebefrielse med bibehållen

lön.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 152 år 1957

71

4. Departementschefen

Prov med predikan och altartjänst såsom ett led i tillsättningen av or­

dinarie församlingsprästtjänster har långvarig hävd inom den svenska kyr­

kan. Ofta torde också dessa prov ha ansetts som en självklar eller nödvän­

dig förutsättning för menighetsvalet. Tid efter annan har dock framkom­

mit förslag om att slopa eller begränsa proven. Diskussionen har rört sig

kring alternativen obligatoriska prov, inga prov och fakultativa prov. Sist­

nämnda alternativ har stundom utformats såsom en rätt för sökande präst

att avgöra, huruvida han skulle avlägga prov, stundom som en rätt för

församling eller pastorat att påkalla prov. I sistnämnda fall torde som regel

ha ansetts att prästen skulle äga avböja församlingens begäran.

Enligt det av prästvalskommittén nu framlagda förslaget skall prediko-

proven framdeles bliva på det sättet frivilliga, att präst skall äga att i sin

ansökning till tjänsten förklara sig vilja avlägga prov. Har han så gjort,

måste han fullgöra prov. Den präst åter, vars ansökning icke innehåller

sådan förklaring, skall enligt förslaget ej få tillfälle till prov.

I remissyttrandena över detta förslag återfinnes samtliga de menings-

riktningar jag nyss nämnt. Minsta anslutningen har den meningen att pro­

ven bör helt slopas. Samtidigt är spridningen i motiveringen för denna

ståndpunkt påfallande. Ett domkapitel förmenar, att predikoprovet icke

är värdigt den gudstjänstutövning, inom vars ram det äger rum. Härtill

vill jag anmärka, att detta betraktelsesätt synes mig i rätt hög grad tids-

betonat och knappast göra rättvisa åt något som dock är en flerhundra-

årig tradition inom kyrkan. Icke heller kan jag anse att en eljest i och för

sig önskvärd strävan att göra tillsättningsproceduren enklare och snabbare

är tillräckligt försvar för en så ingripande åtgärd som provens avskaffande.

Slutligen har man pekat på andra möjligheter för de röstberättigade att

72

skaffa sig en likvärdig eller bättre information om de sökande prästerna.

Denna synpunkt vill jag något närmare beröra.

Självfallet är det, såsom prästvalskommittén framhållit, ogörligt att fast­

ställa predikoprovens generella betydelse för utfallet av prästvalen. Pro­

vens uppgift är att ge de röstberättigade ett direkt och personligt intryck

av den sökande prästen. Betydelsen härav minskas i den mån prästen ge­

nom tidigare verksamhet i trakten, framträdanden i radio eller skriftställar-

skap redan gjort sig känd bland valmenigheten. I många fall måste dock

prov i form av förrättande av högmässogudstjänst ge de röstberättigade

ett mer konkret intryck av den sökande än de på andra vägar kunnat för-

skaffa sig.

Av vad jag nu anfört följer, att jag biträder kommitténs förslag att ut­

rymme för prov alltjämt skall finnas i tillsättningsförfarandet.

I frågan om predikoproven bör vara obligatoriska eller ej är såsom jag

redan antytt åsikterna delade bland remissinstanserna, dock med klar över­

vikt för den meningen att präst skall äga avstå från att avlägga prov. Vid

bedömandet av detta spörsmål synes mig böra fastslås, att pro vp red ik-

ningsinstitutet icke kan sägas förutsätta, att vid varje tillfälle samtliga på

förslag uppförda sökande avlägger prov. Något så att säga tekniskt hinder

möter ej mot den ordningen att vid en konkurrens prov avlägges endast av

viss eller vissa sökande. I sakfrågan vill jag lägga avgörande vikt vid föl­

jande förhållande. Under offentlighet avlagda prov såsom ett led i tjänste-

tilisättningsförfarande förekommer även utanför den kyrkliga organisatio­

nen. Proven vid prästval torde emellertid vara utan motstycke såväl i det

hänseendet, att de bedömes av en stor, för den prövande ofta okänd samling

människor, som därutinnan att proven avser ett flertal färdigheter hos den

prövande. Det synes mig uppenbart, att proven för enstaka präster kan

kännas mycket påfrestande. Med hänsyn härtill förordar jag att något

tvång att fullgöra predikoprov hädanefter ej skall finnas.

Beträffande utformningen av en regel om frivilliga predikoprov är jag

ense med kommittén om att frivilligheten skall vara strängt individuell.

Anledning finnes icke att öppna möjlighet för sökande, som uppförts på

ett förslag, att inrätta sig efter eller söka bestämma medsökandes stånd­

punkt. Med en effektiv frivillighet skulle icke heller, synes det mig, vara

förenligt att låta församlingen påkalla prov. Det skulle för övrigt möta stora

svårigheter att finna en lämplig form för församlingens meningsyttring i

denna sak. Den opinion i fråga om provpredikningarna som hittills fram­

kommit från prästerskapet gör mig böjd att antaga att, om varje sökande

präst far självständigt bestämma härom för sin del, kommer provpredik­

ningarna alltjämt att utgöra ett vanligt moment i tillsättningsproceduren.

Kungl. Mcijits proposition nr 152 år 1957

73

Bestämmelserna bör därför utformas på ett sätt som markerar provpredik-

ningarna som ett normalt led i förfarandet. Detta synes mig kunna vinnas

genom en föreskrift om att prov skall avläggas av envar på förslaget upp-

förd sökande, som el i sin ansökning förklarat sig. avstå.härifrån.

Provpredikant har hittills icke varit berättigad till ersättning för de kost­

nader, som han kan ha haft i samband med avläggande av prov. Som regel

torde det ha varit möjligt att undvika att präst behövt taga tjänstledighet

med löneavdrag. Men för resekostnaderna har han själv fatt svara, saframt

icke det pastorat, vari provet avlagts, frivilligt påtagit sig dessa. Vid 1951

års prästlönereform sköts spörsmålet om ersättning till provpredikant åt

sidan i avvaktan på ändringar i prästvalslagstiftningen.

Prästvalskommittén har nu föreslagit att provpredikant skall få rese­

kostnads- och traktamentsersättning ur kyrkofonden enligt rese- och trak-

tamentsklassen B. Behöver han åtnjuta tjänstledighet för att fullgöra prov,

skall han vidkännas s. k. C-avdrag å lönen, d. v. s. avstå hela lönen, och här­

för få ersättning ur kyrkofonden. Avlägges prov av någon, som ej är under­

kastad prästlönereglementet, skall frågan om löneersättning prövas efter

kommittékungörelsens grunder. För provpredikant som är bosatt utom

riket skall Kungl. Maj:t efter särskild framställning avgöra i vad mån någon

ersättning skall utgå.

Vid remissbehandlingen har dessa förslag vunnit nästan allmän anslut­

ning.

För egen del vill jag erinra om att det redan vid tillkomsten av gällande

prästvalslag synes ha rått principiell enighet om det skäliga i att provpre­

dikanter får ersättning för sina kostnader. Jag finner det angeläget, att

frågan härom nu omsider ges en tillfredsställande lösning. Kommitténs för­

slag i ämnet är enligt min mening i allt väsentligt godtagbara. Till skillnad

från kommittén anser jag emellertid, att frågan om löneersättning till präst,

som ej är underkastad prästlönereglementet, bör fritt prövas av Kungl.

Maj:t i varje särskilt fall. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att med­

dela erforderliga bestämmelser rörande ordningen för prövning och utbetal­

ning av ersättning.

E. Tillsättning av tjänst genom förflyttning

1. Allmänna utgångspunkter

Före tillkomsten av 1951 års prästlönereform var inga ordinarie präster

skyldiga att låta sig förflytta till annan tjänst. Genom att övergå å präst­

lönereglementet har emellertid samtliga ordinarie församlingspräster utom

ett tiotal, som valt att kvarstå under det äldre avlöningssystemet, under­

kastat sig sådan skyldighet. Reglerna om förllyttningsskyldighct återfinns

i 12 § prästlönereglementet som lyder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

74

Innehavare av ordinarie tjänst är pliktig att efter Kungl. Maj:ts bestäm­

mande låta sig förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordinarie,

i detta reglemente avsedd tjänst, om organisatoriska skäl sådant påkalla

eller eljest synnerliga skäl därtill äro.

Närmare bestämmelser angående förfarandet vid förflyttning meddelas

av Kungl. Maj:t.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning å biskop.

Gällande lagstiftning om tillsättning av prästerliga tjänster gör det icke

möjligt att tillsätta ordinarie prästerlig tjänst genom förflyttning. Såsom

tidigare nämnts var detta förhållande eller — med andra ord — nödvändig­

heten att skapa en prästvalsrättslig motsvarighet till lönereglementets för-

flyttningsregler en av orsakerna till prästvalskommitténs tillsättande.

I sitt år 1954 avgivna delbetänkande liksom i slutbetänkandet har kom­

mittén utgått från att den vid en allmän nyindelning av riket i pastorat

nödvändiga omplaceringen av församlingspräster genomföres med stöd av

eft tillfällig lag samt att i en ny prästvalslag därför endast behöver lämnas

utrymme för de förflyttningstillsättningar som blir erforderliga sedan denna

omplacering skett. Förslag till tidsbegränsad lagstiftning har kommittén

framlagt med sitt i delbetänkandet intagna förslag till lag med särskilda

bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster i samband med nyin­

delning av riket i pastorat. Kommitténs förslag till varaktiga regler om

tjänstetillsättning genom förflyttning återfinnes däremot i 1—3 samt 37—

40 §§ i slutbetänkandets förslag till prästvalslag. Endast om sistnämnda

förslag är nu fråga.

Anmärkas må att kommittén förutsatt, att statsmakterna vid antagande

av grunder för ny pastoratsindelning tar ställning till frågan om när en

ändring i pastoratsindelningen bör anses medföra att en ny församlings­

prästtjänst blir inrättad eller när indelningsändringen endast bör anses

medföra att tjänstgöringsområdet för en dittillsvarande tjänst förskjutes.

Detta spörsmål har kommittén behandlat i delbetänkandet å s. 29—37.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

2. Prästvalskommittén

Kommittén framhåller inledningsvis, att de förutsättningar, varunder

ordinarie församlingspräst är skyldig att låta sig förflytta, fixerades vid till­

komsten av prästlönereglementet — dels genom lydelsen av 12 § reglemen­

tet och dels genom uttalanden av statsmakterna. På grund härav har

kommittén ansett sig sakna anledning att ingå på någon allmän diskussion

av förflyttningsinstitutets räckvidd.

Enligt kommitténs förslag till prästvalslag skall alla domprost-, kyrko­

herde- och komministertjänster kunna tillsättas genom förflyttning. Här­

med vinnes överensstämmelse med reglerna om förflyttningsskyldighet.

Förslaget motiveras av kommittén emellertid jämväl med en hänvisning

75

till principen att präst som måste förflyttas — detta gäller enligt kom­

mittén i vart fall om förflyttning av organisatoriska skäl — bör som regel

erhålla en ny tjänst som i fråga om löneförmåner och tjänsteställning är så

likvärdig som möjligt med den, varifrån han förflyttas.

Vid behandlingen av frågan rörande vilka ledighetstillfällen som skall få

utnyttjas för förflyttning av präst erinrar kommittén om ett uttalande av

sammansatta stats- och första lagutskottet vid 1951 års riksdagsbehand­

ling av prästlönereformen. I åsyftade uttalande anförde utskottet, att det

låge i sakens natur att utskottet icke då kunde taga ställning till utform­

ningen av de tillämnade ändringarna i prästvalslagstiftningen men att ut­

skottet ville framhålla som angeläget, att församlingarnas berättigade in­

tressen icke träddes för nära samt att möjligheterna till användning av

tredjegångstillsättningarna för förflyttning icke utnyttjades på sådant

sätt, att syftemålet med nämnda institut avsevärt förändrades.

För egen del föreslår kommittén, att tredjegångstillsättningarna skall

utnyttjas vid behov att förflytta präst. Härom anför kommittén.

Kommittén anser sig kunna räkna med att sedan en nyindelning av riket

i pastorat genomförts det årliga behovet under överskådlig tid att av orga­

nisatoriska skäl förflytta präster kommer att bliva rätt litet. Med hänsyn

härtill och då enligt kommitténs förslag en tredjegångstillsättning även

av komministertjänster skall införas, anser kommittén att tredjegångsin-

stitutet efter indelningsreformens genomförande kommer att lämna erfor­

derligt utrymme för förflyttningstillsättningar utan att tillgodoseendet av

huvudsyftet med tredjegångsinstitutet på något sätt riskeras. En anordning

av denna innebörd torde också vara den enklaste tänkbara formen för in­

passandet av förflyttningsinstitutet i ordningen för tillsättning av försam­

lingsprästtjänster. I fråga om domprosttjänster, vilka alltjämt skola vid

varje ledighet tillsättas av Kungl. Maj:t, synes icke påkallat att giva någon

föreskrift av innebörd att tillsättning genom förflyttning endast skulle

kunna ske vid vissa ledighetstillfällen.

Befogenheten a,tt tillsätta komministertjänst genom förflyttning måste

enligt kommittén tillkomma Kungl. Maj:t, oaktat sådan tjänst eljest skall

vid tredjegångsledighet tillsättas av domkapitlet. Någon annan ordning

vore, anför kommittén, näppeligen förenlig med 12 § prästlönereglementet.

Då en ledig prästerlig tjänst behöver tagas i anspråk för förflyttning av

präst, bör. tillsättningsbeslutet icke föregås av sedvanliga men i det före­

liggande fallet onyttiga åtgärder för tjänstens tillsättande. Tjänsten skall

därför icke förklaras till ansökning ledig.

Enligt kommitténs förslag till prästvalslag skall tjänst ej få tillsättas

genom förflyttning utan att tillfälle beretfs kyrkorådet i envar församling

i pastoratet att avge yttrande rörande präst, om vars förflyttning till

tjänsten är fråga. En motsvarande regel finnes i delbetänkandets lagförslag.

Kommittén anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

76

\ id remissbehandlingen har detta förslag vunnit anslutning i flertalet

yttranden. Centralstyrelsen för svenska prästförbundet har dock i sitt ytt­

rande ställt sig tveksam mot att ett visst inflytande å förflyttningsfrågor

inrymmes åt ett församlingsorgan. Prästvalskommittén saknar icke för­

ståelse för att tvångsförflyttning kan för en församlingspräst te sig så in­

gripande och påfrestande, att man bör undvika risken att omplaceringen

kompliceras genom inhämtande av yttranden från församlingskyrkoråden.

Häremot maste dock vägas de ökade möjligheter till en lycklig lösning av

omplaceringsfrågan, som kunna stå att vinna genom en medverkan av

kyrkoråden.

Kommittén föreslår, att domkapitlet alltid skall avge yttrande till Kungl.

Maj:t i förflyttningsärende, och understryker, att det bör i hög grad an­

komma på domkapitlet och biskopen att medverka vid lösandet av en för-

flyttningsfråga.

Enligt förslaget skall komminister ej få förflyttas till kyrkoherde- eller

domprosttjänst och kyrkoherde ej till domprosttjänst. Kommittén anför

rörande förhållandet mellan förflyttning och befordran bland annat föl­

jande.

Skyldigheten för präst enligt 12 § prästlönereglementet att låta sig för­

flytta till annan ordinarie församlingsprästtjänst begränsas icke av någon

viss relation mellan den tidigare och den för honom ifrågasatta tjänsten.

Präst är tydligen skyldig att låta sig förflytta till högre tjänst. Ur präst-

valsrättslig synpunkt framstår det emellertid ingalunda såsom självklart

att Kungl. Maj:t bör vara befogad att tillsätta en tjänst genom förflytt­

ning på sådant sätt att den förflyttade erhåller en väsentlig befordran. Å

andra sidan är det angeläget att förflyttningsfrågornas lösning icke försvå­

ras genom alltför stränga regler i sist antydd riktning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 152 år 1957

3. Remissyttranden

De föreslagna bestämmelserna om tillsättning av tjänst genom förflytt­

ning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Att tillsättning genom förflyttning endast skall kunna ske vid tredje-

gångsledighet samt att församlingskyrkoråden skall beredas tillfälle att

avge yttrande, finner styrelsen för Svenska prästförbundet vara ägnat att

minska den oro både i församlingarna och bland prästerna, som bestäm­

melserna om förflyttningsskyldighet givit anledning till. Förbundet förut­

sätter dock — anför styrelsen vidare — att tredjegångstillsättningarnas

ibruktägande för förflyttning av organisatoriska skäl icke skall äventyra

syftet vid tredjegångsinstitutets tillkomst att bereda befordran åt präst,

som därav gjort sig förtjänt.

Förslaget att församlingskyrkoråden skall beredas tillfälle att yttra sig

vid tillsättning genom förflyttning tillstyrkes också av Strängnäs domka­

pitel men avstyrkes av kammarkollegiet och statskontoret. Kammarkolle­

giet, som säger sig i övrigt intet ha att erinra mot kommitténs förslag

77

rörande tillsättning av tjänst genom förflyttning, erinrar om att kollegiet

i utlåtande över kommitténs delbetänkande anslöt sig till ett uttalande av

styrelsen för Svenska prästförbundet, i vilket ifrågasattes lämpligheten av

att i förflyttningsfrågor höra kyrkoråden. I anslutning härtill anför kol­

legiet.

I det nu framlagda förslaget, som avser förflyttning även av andra skäl

än organisatoriska, framträder det olämpliga i att låta höra kyrkoråden än

starkare. Kollegiet har svårt att föreställa sig att något kyrkoråd skulle uttala

sig för förflyttning till pastoratet av en präst, som befunnits olämplig i ett

annat pastorat. Skulle man å andra sidan icke känna sig bunden av ett

avstyrkande yttrande, synes det bättre att i dessa undantagsfall icke höra

något församlingsorgan alls. Ett sådant hörande skulle leda till att veder­

börande präst på förhand utsattes för kritik och skulle försvåra hans in-

smältande i den nya miljön.

Styrelsen jör Svenska pastoratens riksförbund anför.

Styrelsen vill icke motsätta sig skyldighet för församling att motta präst

genom förflyttning, om denna motiveras av organisatoriska skäl och skyl­

digheten inskränks till de tillfällen, då tredjegångstillsättning skall äga rum.

Däremot ställer styrelsen sig bestämt avvisande mot skyldigheten att ta

emot präst, som förflyttas av andra skäl. Styrelsen kan godta tredjegångs­

tillsättning av en präst, som är särskilt meriterad och i detta avseende sina

medsökande överlägsen, men anser icke, att tredjegångstillsättningen bör få

utnyttjas till att påtvinga församling en präst som kommit till korta i den

tjänst, han redan har.

Även domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping är kritiska mot de

föreslagna reglerna eller vissa av dem.

Domkapitlet anför sålunda, att bestämmelserna om förflyttning är syn­

nerligen betänkliga och lätt kan missbrukas av tillfälliga majoriteter och

ge anledning till att helt andra intressen än rent kyrkliga göres gällande.

Framför allt saknar enligt domkapitlets mening förslaget om domprost­

tjänsters tillsättning genom förflyttning bärande grund.

Stiftsnämnden anför.

Att förflyttningar kunna påkallas av organisatoriska skäl är påtagligt

liksom att eljest synnerliga skäl för en förflyttning kunna föreligga. Stifts­

nämnden förutsätter att den förestående pastoratsregleringen sker i ett

sammanhang och att för denna reglering interimistiska lagar tillskapas. Det

synes därför stiftsnämnden olyckligt, att kommittén icke funnit annan ut­

väg till reglering av de sällsynta fall av förflyttningar, som därefter kunna

förekomma, än de i sak föga upplysande bestämmelser härom, som givas

i prästvalslagen och vilka icke skola kunna närmare regleras i administrativ

väg. Kommittén räknar för egen del med att dessa fall skola bliva mycket

sällan förekommande. Någon som helst garanti härför givcs emellertid icke.

Detta förflyttningsinstitut skapar enligt stiftsnämndens uppfattning redan

genom sin tillvaro stora risker för missbruk. Det synes framför allt ange­

läget att förflyttning icke kommer ifråga där § 8 sista stycket i kommitténs

förslag till disponibilitetskungörelse rätteligen borde användas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

78

Statens lönenämnd yttrar sig angående kommitténs antagande, att präst

är skyldig att låta sig förflytta till högre tjänst. Även nämnden finner, att

formuleringen av 12 § prästlönereglementet ger stöd för en sådan tolkning.

Nämnden uttalar emellertid härjämte, att 1936 års lönekommitté i sitt

betänkande med förslag till civila avlöningsreglementet — från vilket nu­

varande stadganden i 13 § Saar och 12 § prästlönereglementet har sitt ur­

sprung — synes ha avsett, att förflyttningsskyldigheten endast skulle gälla

förflyttning till tjänst i samma eller lägre lönegrad (SOU 1937: 48, s. 109).

Riksräkenskapsverket gör motsvarande uttalande rörande förarbetena

till stadgandet i Saar och finner det med hänsyn till överensstämmelsen

mellan detta stadgande och 12 § prästlönereglementet tveksamt, om sist­

nämnda bestämmelse kan anses innebära skyldighet för präst att låta sig

förflytta till högre tjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

4. Departementschefen

Redan då statsmakterna år 1949 fattade principbeslut om en lönereform

för prästerna, stod det klart att det skulle bli nödvändigt att genom änd­

ringar i prästvalslagstiftningen öppna möjligheter att tillsätta prästtjänst

genom förflyttning. Detta var en av de omständigheter som föranledde till­

sättande av prästvalskommittén.

I samband med lönereformen diskuterades ingående i vilka fall förflytt­

ning av präst till annan tjänst skall kunna ske. Resultatet av dessa över­

väganden finns i 12 § prästlönereglementet, enligt vilket författningsrum

präst är skyldig att låta sig förflytta icke blott när organisatoriska skäl på­

kallar detta utan även eljest, när synnerliga skäl är därtill. Den sistnämnda

förflyttningsskyldigheten infördes med tanke bland annat på uppkomna

motsättningar mellan präst och församlingsbor. Åt möjligheten att lösa en

sådan situation genom förflyttning av prästen till tjänst i annat pastorat

ägnades åtskillig uppmärksamhet.

Prästvalskommittén har icke upptagit någon ny diskussion om förflytt-

ningsinstitutets tillämplighet i fråga om församlingsprästtjänster utan in­

skränkt sig till att anvisa, vid vilka ledighetstillfällen en ordinarie försam­

lingsprästtjänst skall kunna tillsättas genom förflyttning och vilken proce­

dur som då skall iakttagas. Också enligt min mening saknas anledning att

nu återupptaga några redan vid lönereformen avgjorda spörsmål. Jag kan

sålunda icke biträda de remissinstanser som nu föreslår att de formella

möjligheterna att tillsätta tjänst genom förflyttning skall göras snävare än

vad som förutsattes vid lönereformen.

I detta sammanhang vill jag erinra om att sammansatta stats- och första

lagutskottet år 1951 vid sin behandling av prästlönefrågan uttalade, att

det vore angeläget att en särskild prästerlig avgångsstat komme till stånd

efter förebild av de motsvarande stater, som finns inrättade inom utrikes­

79

förvaltningen, försvarsväsendet och det statliga polisväsendet. Enligt ut­

skottet, som ansåg att det vid fall av personlig olämplighet å prästens sida

i regel icke torde vara något att vinna genom en förflyttning, borde ut­

vägen här i stället vara att överföra prästen på avgångsstat. Behovet av en

prästerlig avgångsstat har prästvalskommittén ansett böra täckas genom

inrättande av prästerliga disponibilitetsbefattningar. På grund av det nära

sambandet mellan kommitténs förslag härom och dess förslag till olika

övergångsanordningar vid en allmän pastoratsindelningsreform avser jag

att anmäla förslaget om disponibilitetsbefattningar i anslutning till frågan

om en indelningsreform. Därför vill jag nu inskränka mig till att uttala att

det, oavsett om en avgångsstat eller liknande anordning kommer till stånd

eller ej, måste anses nödvändigt att i prästvalslagen införa regler, som mot­

svarar lönereglementets förflyttningsbestämmelser.

Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelserna om tjänstetillsättning

genom förflyttning vara tillämpliga å alla domprost-, kyrkoherde- och kom­

ministertjänster. Också i detta hänseende måste nämligen prästvalslagens

bestämmelser svara mot lönereglementets.

Kommittén har ansett att det behov att på en gång tillsätta ett större

antal prästtjänster genom förflyttning, som gör sig gällande vid en allmän

indelningsreform, bör mötas genom en tillfällig lagstiftning. Med denna

utgångspunkt har kommittén funnit att det varaktiga behovet av att

kunna disponera kyrkoherde- och komministertjänster för förflyttnings-

tillsättningar kan tillgodoses inom ramen för tredjegångsinstitutet. Även i

denna del kan jag ansluta mig till kommittén.

Befogenheten att tillsätta prästerliga tjänster genom förflyttning bör,

som kommittén föreslagit, tillkomma Kungl. Maj:t.

I några remissyttranden har man kritiserat förslaget att tillfälle skall

beredas kyrkoråden i pastorat att yttra sig rörande präst, om vars förflytt­

ning är fråga. Jag saknar icke förståelse för de betänkligheter som därvid

kommit till uttryck. Att helt avskära församlingen från möjlighet att in­

verka på ärendets avgörande synes mig emellertid av principiella skäl ej

böra komma i fråga. I särskilda fall torde vidare församlingskyrkorådens

medverkan vara ägnad att främja en lycklig lösning av omplaceringsfrågan.

Vad härefter angår förhållandet mellan förflyttning och befordran synes

det mig utgöra en lämplig avvägning att Kungl. Maj:t väl skall kunna

förflytta präst till tjänst i högre lönegrad men däremot cj till tjänst i högre

tjänstegrad. Härmed avser jag icke att föregripa bedömningen av mot­

svarande spörsmål vid genomförande av en allmän pastoratsindelnings­

reform. Anledning kan nämligen då finnas att möjliggöra förflyttning till

kyrkoherdetjänst av präst, som visserligen endast innehar cn komministra-

tur, men som längre tid under vakans uppehållit kyrkoherdetjänst. Det av

några myndigheter diskuterade spörsmålet huruvida präst är skyldig att

låta sig förflytta till högre tjänst tyckes mig vara av tämligen teoretisk

natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

F. Befordringsgrunder och tjänstårsberäkning

1. Gällande bestämmelser m. m.

I regeringsformen § 28 har såsom enda befordringsgrunder fastställts

förtjänst och skicklighet. Den omedelbara betydelsen härav har på det

prästerliga området starkt begränsats därav, att vid Kungl. Maj:ts utnäm­

ningar av kyrkoherdar i pastorat inom riket alltid föreligger såsom en

relevant faktor ett valutslag. Däremot har genom 9 § PVL åt sagda be­

fordringsgrunder givits en oinskränkt giltighet vid upprättande av dom-

kapitelsförslag till ordinarie församlingsprästtjänst. Till domkapitlens väg­

ledning har i 9 § PVL vidare — som strax skall närmare utvecklas —

lämnats vissa anvisningar rörande innebörden vid prästerliga befordringar

av begreppen förtjänst och skicklighet. En tämligen detaljerad reglering av

tjänstålders beräkningen finnes i 10 §. Mycket nära sakligt samband med

dessa paragrafer har 8 §, som stadgar att domkapitlet till prästerlig tjänst

ej får utnämna eller på förslag därtill uppföra annan än den, som prövas

äga den förmåga och de egenskaper, vilka erfordras för tjänstens nöjaktiga

bestridande.

Enligt 9 § skall domkapitlet på förslag till ledig tjänst bland behöriga

sökande uppföra tre efter som de, med hänsyn jämväl till tjänstens sär­

skilda behov, finnes framför andra och sinsemellan äga företräde i förtjänst

och skicklighet. Och bör därvid — fortsätter lagrummet — tagas i betrak­

tande såväl det nit, det allvar och den skicklighet, varmed sökande skött

det kall, honom i kyrkans eller läroverkens tjänst dittills varit anförtrott,

jämte hans tjänstålder, som ock hans genom examina, utgivna skrifter

eller annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen. År

sökande jämngoda i teologiska insikter, får avseende fästas även på lärdom

i andra kunskapsämnen, ådagalagd på enahanda sätt.

Enligt 10 § 1 mom. räknas tjänstålder lika för ordinarie och »extra ordi­

narie» befattning. Vid tjänstårsberäkningen avdrages ej tjänstledighet för

sjukdom, teologiska studier, predikoprov, offentligt uppdrag eller av lik­

nande anledning. I den mån Kungl. Maj:t så medger i det särskilda fallet,

tillgodoräknas prästerlig verksamhet utom svenska kyrkan liksom ledighet

för sådant socialt arbete som kan anses ge erfarenhet av väsentlig bety­

delse för prästkallet. — Enligt 10 § 2 mom. kan lärarbefattning av Kungl.

Maj:t förenas med rätt att räkna prästerliga tjänstår, dock endast för tid

efter teologisk examen. Rätt till sådan tjänstårsberäkning har givits, för­

utom åt docenter vid de teologiska och filosofiska fakulteterna, generellt

åt ordinarie ämneslärare vid högre allmänna läroverk och folkskolesemina-

rier samt icke-ordinarie ämneslärare vid samma läroanstalter med full

tjänstgöring ävensom i särskilda fall åt lärare vid bland annat enskilda

81

läroverk, kommunala mellanskolor och folkhögskolor. — Slutligen före­

skriver 10 § 3 mom. att disputation för filosofie doktorsgrad skall räknas

lika med tre tjänstår.

Det kan nämnas, att 1941 års kyrkomöte avslog en motion med förslag

att rätten att räkna tjänstår vid tjänstledighet för studier skulle upp­

hävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

2. Prästvalskommittén

Inledningsvis uttalar kommittén, att de bärande huvudprinciperna i 8—

10 §§ PVL — vilka till stor del hämtats från äldre lagstiftning — knappast

satts i fråga efter tillkomsten av 1883 års prästvalslag. Vid en revision av

prästvalslagstiftningen anmäler sig vissa justeringar till övervägande. Där­

emot finns det enligt kommitténs mening icke heller nu någon anledning

att gå ifrån huvudprinciperna i förevarande stadganden.

Det nyss sagda anser kommittén i synnerhet gälla bestämmelserna om

befordringsgrunder. Kommittén riktar främst uppmärksamheten

på föreskriften om hänsynstagande till »tiänstens särskilda behov» och erin­

rar därvid, att föreskriften i fråga infördes genom 1910 års prästvalslag.

Kommittén fortsätter.

Enligt 1907 års kommittébetänkande avsågs med förslaget härom, att

vid bestämmande av ordningen mellan sökande hänsyn skulle tagas till

sådana omständigheter som t. ex. församlingens storlek^ dess egenskap av

lands- eller stadsförsamling, befolknings- och språkförhållanden inom för­

samlingen samt de kyrkliga förhållandena därstädes. Härigenom skulle

vinnas ökad möjlighet att på förslag uppföra just de sökande, som vore

mest lämpliga i det särskilda fallet och för den tjänst, varom vore fråga,

och i synnerhet skulle bestämmelsen bliva till gagn, då det gällde att förse

viktiga pastorat med dugliga präster. Om denna bestämmelse har sagts, att

den ger domkapitlen en betydande och värdefull frihet vid bedömandet av

de sökande.

Vidare erinrar kommittén, att den redan i några tidigare sammanhang

haft anledning att beröra detta stadgande om hänsynstagande till »tjänstens

särskilda behov». Vid behandling av stiftsbandsfragan har kommittén sa-

lunda framhållit att bestämmelsen ger domkapitlet möjlighet att vid en

tjänstetillsättning taga hänsyn till pastoratets andliga struktur. Vidare har

kommittén, vid utvecklandet av förslaget om tredjegångstillsättning av

kyrkoherdetjänster och komministertjänster utan val, pekat på ifrågava­

rande befordringsnorm som en av de faktorer, som kommer att motverka

ett överdrivet transportsökande av äldre landsbygdspräster till stadspasto-

rat. T anslutning till sistnämnda uttalande framhåller kommittén bland

annat, att en riktig tillämpning av befordringsgrunderna förtjänst och

skicklighet måste innebära att värdet av en övervikt i fråga.om tjänster

avtager ju flera tjänst är envar sökande kan uppvisa och att värdet av

antalet tjänstår förlorar i betydelse vid tilltagande ålder.

6 —■

Iiihang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 153

82

I kommitténs lagförslag upptages bestämmelserna om befordringsgrunder

i huvudsak oförändrade. De justeringar kommittén föreslår avser främst

tjänstårsberäkningen. Kommittén anför i denna del till en början följande.

Vid bedömandet jämlikt 9 och 10 §§ PVL av sökandes förtjänst och

skicklighet tillgodoräknas akademiska studier och akademiska examina

enligt ett system, som företer flera egendomligheter. Den ena består däri,

att samtidigt som avlagda teologiska examina äro — och självfallet måste

vara — en väsentlig faktor vid värderandet av prästens »skicklighet», till­

godoräknas prästen såsom tjänstår den tid, varunder han må ha åtnjutit

tjänstledighet från prästerlig tjänst för teologiska studier. Den andra egen­

domligheten är att den typiska lärdomsmeriten filosofie doktorsgrad jäm­

likt 10 § 3 mom. evalveras till tre tjänstår. I dessa delar är systemet i sak

oförändrat sedan tillkomsten av 1883 års prästvalslag.

Om rätten att räkna tjänstår för studieledighet

anför kommittén vidare bland annat.

Nuvarande system att tillgodoräkna såväl studietid som studieresultat

måste enligt kommitténs mening anses principiellt oriktigt och ägnat att

framkalla risk för en icke fullt rättvis bedömning. Vidare synes under längre

tid bedrivna teologiska studier, vilka icke avkastat några påtagliga bevis

på ökade insikter eller större »skicklighet», icke böra på en omväg tiller­

kännas ett mahända sakligt ogrundat meritvärde. Den nuvarande rätten

att i obegränsad utsträckning räkna sig tillgodo tid för högre studier såsom

tjänstår kan enligt kommitténs mening tagas bort utan att studiefrekvensen

minskas. I den mån denna påverkas i positiv riktning av befordringssyste-

met, måste det antagas huvudsakligen vara det tillbörliga beaktandet av

de dokumenterade studieresultaten som verkar stimulerande.

I överensstämmelse härmed innebär kommitténs förslag, att rätten att

tillgodoräkna studietid såsom tjänstår i stort sett borttages. En begränsad

möjlighet därtill kommer emellertid enligt förslaget att kvarstå genom att

reglerna anpassas efter löneförfattningarnas motsvarande bestämmelser.

Beträffande regeln att filosofie doktorsgrad skall räknas som

tre tjänstår anför kommittén.

Även nu ifrågavarande treårsregel kan i vissa fall, nämligen vid konkur­

rens mellan sökande med jämngoda teologiska lärdomsmeriter, leda till att

en och samma meritfaktor tillgodoräknas en sökande både såsom bevis på

skicklighet och såsom tjänstår. En viktigare invändning mot regeln är dock

att den bortser från att ingalunda varje filosofie doktorsgrad numera kan

anses utgöra någon saklig merit vid befordran till församlingsprästtjänst.

En inom den juridiska fakulteten framlagd doktorsavhandling i kanonisk

rätt eller kyrkorätt eller en avhandling i psykiatri, vilket ämne faller inom

den medicinska fakulteten, skulle måhända vara mera förtjänt av beak­

tande i dylik form än flertalet avhandlingar, som framläggas inom den

filosofiska fakulteten.

Kommittén har på anförda grunder ansett sig icke böra upptaga stad­

gandet i sitt förslag. I syfte att underlätta ett i särskilda fall välmotiverat

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 152 år 1957

83

hänsynstagande till andra vetenskapliga meriter än teologiska har kom­

mittén jämkat på nuvarande bestämmelse i 9 § PVL om lärdomsmeriter.

I kommitténs förslag till prästvalslag talas allenast om sökandes »ådaga­

lagdaJärdom».

Kommittén tar härefter upp frågan om rätten för vissa lärare

att räkna prästerliga tjänstår och framhåller därvid, att

denna rätt för läroverkslärarnas del härrör från en tid, då det var regel att

den som under ett eller ett par årtionden på ett förtjänstfullt sätt tjänst­

gjort som lärare vid något av stiftets läroverk befordrades till ett pastorat.

Kommittén fortsätter.

Förhållandet är icke ömsesidigt: sökande till lärartjänst äger icke såsom

merit tillgodoräkna sig prästerlig tjänstgöring. Prästvalskommittén anser

att ifrågavarande tjänstårsregel icke bör bibehållas. Till stöd för denna

uppfattning vill kommittén framhålla, att det församlingsprästerliga arbe­

tet i grunden förändrat karaktär under de senare decennierna. Att i fråga

om arbetsuppgifternas art jämställa lärare och präster är icke längre möj­

ligt. Läroverkslärartjänstgöring kan därför icke anses vara såsom beford-

ringsmerit för prästerlig tjänst tillnärmelsevis likvärdig med prästerlig

tjänstgöring. Påpekas må att nuvarande ordning icke ens garanterar att

den, som vid sökande av prästerlig tjänst åberopar tjänstetid som lärare,

under sagda tid meddelat undervisning i kristendom.

Kommittén anser det ej heller motiverat att bevara filosofie docenter vid

rätt att räkna prästerliga tjänstår. Däremot bör Kungl. Maj:t enligt kom­

mitténs mening kunna medgiva, atp tid för lärartjänstgöring vid teologisk

fakultet vid universitet i riket får tillgodoräknas.

Såsom antytts i ett tidigare sammanhang har kommittén vid utform­

ningen av sina författningsförslag upptagit bestämmelserna om tjänstårs-

beräkning i prästvalsstadgan — icke i lagen. Ytterligare några av dessa

bestämmelser skall här kortfattat beröras.

Kommittén framhäver kraftigt angelägenheten av att de prästvalsrätts-

liga reglerna om tjänstårsberäkning så långt möjligt anpassas efter löne-

och pensionsförfattningarnas motsvarande regler. Emellertid måste de

prästvalsrättsliga tjänstårsreglerna, såvitt avser tjänstålderns bestämmande

vid konkurrens mellan flera sökande, utformas så att det för rätten att till­

godoräkna viss prästerlig tjänstgöring saknar betydelse under vilken an­

ställningsform tjänstgöringen fullgjorts. Här måste sålunda en avvikelse

finnas i förhållande till pensionsregleringen.

Med avseende å de nuvarande bestämmelserna i 10 § 1 mom. PVL om

tillgodoräknande av tid för tjänstledighet anlor kommittén bland annat

följande.

Bestämmelserna ansluta sig — även bortsett från den ovan särskilt dis­

kuterade regeln om tjänstledighet för teologiska studier — delvis mindre

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 152 år 1957

84

väl till olika regler i lönesystemet. En värdefull anslutning synes kunna

vinnas om präst medgives att tillgodoräkna all tid, varunder han varit

ledig utan att han nödgats vidkännas s. k. C-avdrag å lönen, d. v. s. avstå

hela lönen. Däremot torde han i princip icke böra få tillgodoräkna tid, un­

der vilken han varit ledig med sådant löneavdrag. Förstnämnda regel torde

icke behöva på någon punkt ingiva betänkligheter. Den senare regeln kan

däremot icke lämpligen genomföras fullt ut. Präst äger nu tillgodoräkna

tid, varunder han varit tjänstledig för offentligt uppdrag, oavsett om han

under ledigheten uppbär någon lön enligt prästlönereglementet eller ej.

Häri bör ingen ändring ske. Icke heller torde anledning finnas att rucka på

den så sent som år 1947 tillkomna möjligheten för Kungl. Maj:t att med­

giva präst att helt eller delvis tillgodoräkna tid, varunder ledighet åtnju­

tits för socialt arbete av sådan beskaffenhet, att erfarenhet därav kan anses

vara av väsentlig betydelse för prästkallet. — Enligt prästlönereglementet

äger präst åtnjuta tjänstledighet med s. k. B-avdrag under sammanlagt

femton dagar för år för uppdrag inom sådan personalsammanslutning, som

avser att tillvarataga prästernas intressen i tjänsten eller främja deras

prästerliga utbildning; ytterligare tjänstledighet för sådant ändamål för­

anleder C-avdrag. Tilläggsbestämmelserna till samma reglemente medgiva

emellertid präst att för löneklassuppflyttning räkna sig tillgodo tid för ledig­

het med C-avdrag för dylikt uppdrag under högst sexhundra dagar under

en treårsperiod. Den prästvalsrättsliga tjänstårsberäkningen synes lämp­

ligen böra i denna punkt anpassas efter reglerna om löneklassuppflyttning.

Till dessa regler synes ock böra anslutas prästs rätt att tillgodoräkna tid,

varunder han åtnjutit partiell tjänstledighet med C-avdrag. Då präst enligt

kommitténs i 4 kapitlet framlagda förslag skall ha att vid tjänstledighet

från innehavd tjänst för avläggande av predikoprov vidkännas C-avdrag

— med rätt till ersättning ur kyrkofonden för de avstådda löneförmånerna

— måste slutligen genom ett särskilt stadgande tryggas, att han får såsom

hittills i prästvalsrättsligt hänseende tillgodoräkna denna tjänstledighetstid.

Kommittén har icke funnit skäl föreslå någon ändring i fråga om den

befogenhet, som Kungl. Maj:t, jämlikt 10 § 1 mom. sista punkten PVL,

har att medge, att prästerlig verksamhet, som ej utövats inom svenska

kyrkan men är jämförlig med tjänstgöring i samma kyrka, får i fråga om

tjänstårsberäkning helt eller delvis tillgodoräknas.

Vidare påpekar kommittén, att somliga präster — såsom sjömanspräs­

terna — ej är underkastade prästlönereglementet eller tjänstepensionsreg-

lementet för präster samt att det, om den prästvalsrättsliga tjänstårsberäk­

ningen anknytes till dessa reglementen, måste meddelas en särbestämmelse

för ifrågavarande präster.

Angående övergångsbestämmelser i fråga om tjänstårsberäkning anför

kommittén slutligen.

Nya prästvalsrättsliga regler för bestämmande av tjänstålder kunna icke

skäligen göras på det sättet retroaktiva, att någon härigenom går föriustig

en tjänstålder, som han har vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Intresset av att så icke sker måste anses väga tyngre än önskvärdheten i

och för sig att myndigheterna icke skola nödgas under en lång följd av år

tillämpa såväl de nya som de gamla bestämmelserna. Prästvalskommittén

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

85

föreslår, att övergången till de nya tjänstårsberäkningsreglerna anordnas

på huvudsakligen följande sätt.

I fråga om tjänstgöring — såsom lärare eller präst — vilken fullgjorts

vid prästvalsreformens ikraftträdande skola de äldre reglerna även fram­

deles tillämpas. Den som vid nyssnämnda tidpunkt innehar lärartjänst,

med vilken är förenad förmånen av prästerlig tjänstårsberäkning, skall

njuta denna förmån tillgodo även för senare tid, så länge han innehar

samma tjänst. Årsberäkning för filosofie doktorsgrad skall tillkomma icke

blott den som vid ikraftträdandet innehar denna grad utan även den som

under den närmaste tiden därefter — vilken tid synes kunna bestämmas till

fyra år — förvärvar densamma.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 152 år 1957

3. Remissyttranden

Kommitténs förslag i fråga om befordringsgrunder och tjänstårsberäk­

ning har endast i mindre omfattning föranlett särskilda uttalanden från

remissinstansernas sida. Sammanfattningsvis kan sägas, att förslagen i

huvudsak godtagits eller lämnats utan erinran.

De enda remissinstanser som mera utförligt yttrat sig rörande beford­

ringsgrunderna är domkapitlen i Växjö och Visby.

Domkapitlet i Växjö konstaterar, att kommittén genomgående och åter­

kommande lagt största vikt vid tjänstens särskilda behov, samt tillägger.

Om därigenom andra, mera fixerbara bedömningsgrunder synas bli ställda

i bakgrunden, så blir dock sådana farhågor icke bekräftade i det lämnade

förslaget till präst val slag, som i detta avseende icke avviker från nuvarande

formulering.

En mera kritisk inställning har domkapitlet i Visby, som framhåller, att

prästerlig tjänst ofta icke torde ställa särskilda krav på den sökande, samt

tillägger.

Ändock har varje församling det största intresse av att duglighet och

lämplighet i allmänhet för det prästerliga kallet komma till sin rätt vid

bedömning av sökandes förtjänst och skicklighet. Visserligen skall därvid

liksom hittills komma i betraktande »det nit, det allvar och den skick­

lighet, varmed sökanden skött det kall honom i kyrkans tjänst dittills varit

anförtrott». Men någon gradering av domkapitels tjänstgöringsbetyg här­

om, då anledning till anmärkning ej föreligger, har veterligen icke förekom­

mit under de senaste årtiondena, och det torde icke vara för djärvt att

antaga, att betydande skillnad i fråga om duglighet och lämplighet ofta fått

uppvägas av obetydlig överlägsenhet i tjänstålder. Uppenbarligen skulle

för stor frihet att värdesätta duglighet och lämplighet kunna leda till god­

tycke och osäkerhet; men domkapitlet håller ändock före, att med hänsyn

till den prästerliga tjänstens särskilda karaktär en utveckling av praxis till

större frihet på området vore önskvärd.

Domkapitlet ifrågasätter, om icke de föreslagna bestämmelserna om be­

fordringsgrunder borde kunna förtydligas i enlighet med vad nu sagts.

Beträffande rätten att räkna t j ä n s t å r för s t u d i e 1 e­

86

d i g h e t uttalar styrelsen för Svenska prästförbundet, att det synes rikti­

gast, att bestämmelsen härom bortfaller, så att den teologiska studiemerite-

ringen klarare framträder såsom en befordringsgrund vid sidan av tjänst­

åldern.

Lunds domkapitel tillstyrker också kommitténs förslag i förevarande del

men uttalar därvid viss tvekan med hänsyn till att grunden för den nu

gällande bestämmelsen uppenbarligen är den stora betydelse, som fortsatta

teologiska studier har för kyrkan, och att dessa studier bör uppmuntras.

Av samma skäl påyrkar Skara domkapitel ytterligare utredning på denna

punkt, fastän domkapitlet funnit kommitténs argument icke kunna från-

kännas stort värde. Domkapitlet framhåller, att ändringen ifråga torde

komma att uppmuntra präster med intresse för högre studier att i högre

grad än hittills bedriva dessa utan tjänstledighet, jämsides med att de

sköter prästerlig tjänst.

Mot förslaget om upphävande av bestämmelsen att filosofie dok­

torsgrad skall räknas som tre tjänstår har icke framställts någon

erinran.

Även kommitténs förslag i fråga om rätt för vissa lärare att

räkna prästerliga tjänstår har i regel godtagits. På denna

punkt har emellertid framställts vissa erinringar.

Domkapitlet i Linköping anser det sålunda kunna övervägas, om man

bör gå så långt som att alldeles slopa prästerlig tjänstårsberäkning för

läroverkslärare. Man kunde tänka sig — anför domkapitlet — att för

lärare med erforderlig prästerlig kompetens hälften av läroverkstjänstgö-

ringen tillgodoräknas som prästerliga tjänstår.

Läroverkslärarnas rätt att räkna tjänstår bör enligt vissa remissinstansers

mening helt kvarstå såvitt avser lärare, i vars tjänst kristendomskunskap

ingår som »huvudämne». Av denna mening är domkapitlen i Härnösand och

Lideå samt — ifråga om prästvigd sådan lärare — domkapitlet i Uppsala.

Som skäl för sin ståndpunkt anför domkapitlet i Luleå hänsyn till kyr­

kans rekryteringsbehov och önskvärdheten av bevarad kontakt mellan

kyrka och skola. Domkapitlet i Härnösand menar, att kommitténs förslag

innebär ett förbiseende av den omfattning och den betydelse, som de peda­

gogiska uppgifterna har inom prästens arbete. Domkapitlet i Uppsala anser

det vara av betydelse, att präster, som en tid tjänstgjort vid läroverk men

av olika skäl funnit sig böra övergå till prästerlig tjänst, icke blir sämre

ställda i merithänseende än medsökande av samma ålder.

Styrelsen för Svenska prästförbundet föreslår, att lärare med huvudsak­

lig undervisning i ämnet kristendomskunskap skall — på samma sätt som

kommittén föreslår beträffande docenter vid teologisk fakultet — efter

prövning i vart fall av Kungl. Maj:t kunna tillerkännas tjänstårsberäkning,

detta med hänsyn huvudsakligen till kyrkans rekryteringsbehov.

Beträffande tillgodoräknande av lär ar tjänstgöring vid teologisk fakultet

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

87

anser domkapitlen i Härnösand och Luleå, att det icke finns anledning att

göra tillgodoräknande av dylik tjänstgöring beroende av Kungl. Maj:ts

särskilda prövning. Samma uppfattning har domkapitlet i Lund, som säger

att det knappast kan föreställa sig, att en ansökan om sådant tillgodoräk­

nande skulle avslås. Dock bör enligt domkapitlets mening endast den som

är prästvigd komma ifråga och endast lärartjänstgöring efter prästvigningen

tillgodoräknas.

Som förut berörts har domkapitlen i Göteborg och Stockholm rest in­

vändningar mot att bestämmelserna om tjänstårsberäkning i kommitténs

förslag hänförts till prästvalsstadgan och icke till lagen. Göteborgs dom­

kapitel hemställer därvid, att föreskrifterna om huruvida vid tjänstårs­

beräkning hänsyn skall tagas till verksamhet, som präst utövat på annat

sätt än genom tjänstgöring i svenska kyrkan, skall ingå i den nya präst­

valslagen. Samtidigt framhåller domkapitlet emellertid, att en sådan ord­

ning givetvis icke hindrar, att beslut i dessa frågor genom bestämmelser i

lagen blir för särskilda fall liksom hittills delegerade till Kungl. Maj:t.

4. Departementschefen

Gällande prästvalslag innehåller liksom äldre lagar i ämnet en tämligen

utförlig reglering av befordringsgrunder och tjänstårsberäkning vid till­

sättning av prästerliga tjänster.

Prästvalskommittén har vid sin översyn av dessa stadganden icke funnit

anledning att gå ifrån själva huvudprinciperna för regleringen utan har i

stort sett begränsat sig till att föreslå vissa mindre justeringar. Som förut

nämnts innebär kommitténs förslag emellertid i författnings tekniskt hän­

seende den nyheten, att bestämmelserna om tjänstårsberäkning överförts

från prästvalslagen till prästvalsstadgan.

Enligt kommitténs förslag skulle alltså den nya prästvalslagen i före­

varande del endast innehålla en allmän bestämmelse om befordringsgrun­

der. Stadgandet har av kommittén utformats i nära anslutning till gällande

lag; det innebär liksom denna endast en närmare precisering rörande inne­

börden — vid prästerliga befordringar — av de grundlagsfästa begreppen

förtjänst och skicklighet. Som särskilda slag av meriter nämnes nit, allvar

och skicklighet i skötandet av tidigare tjänst, tjänstålder och lärdomsme-

riter. Kommittén har bibehållit anvisningen om att vid meritvärdering

hänsyn skall tagas jämväl till tjänstens särskilda behov och har närmare

utvecklat sin uppfattning rörande innebörden härav. Vad kommittén i

denna del anfört kan jag — liksom det stora flertalet remissinstanser —

lämna helt utan erinran. Att, på sätt föreslagits från något håll, göra ytter­

ligare preciseringar i lagtexten anser jag ej böra komma i fråga. Jag är

alltså beredd att i allt väsentligt förorda den av kommittén föreslagna be­

stämmelsen om befordringsgrunder. Till vissa detaljer i lagtexten återkom­

mer jag i specialmotiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

88

Kommitténs förslag att överföra bestämmelserna om tjänstårsberäkning

till prästvalsstadgan kan jag också biträda. Dessa reglementariska före­

skrifter är uppenbarligen icke av sådan art att de har sin plats i en lag­

stiftning av kyrkolags natur. Jag vill vidare understryka de praktiska för­

delar som är förenade med att i detta fall — då det bland annat gäller att

åstadkomma en smidig anpassning efter löne- och pensionsförfattningarnas

motsvarande regler — undvika en reglering i kyrkolagstiftningens tunga

former. Samtidigt är jag emellertid angelägen framhålla, att sådana frågor

rörande tiänstårsbestämmelserna. som är av principiell vikt, även i fort­

sättningen bör underställas kyrkomötet.

Jag övergår härefter till att behandla de sakliga ändringar i bestämmel­

serna om tjänstårsberäkning som kommittén föreslagit.

Liksom kommittén anser jag, att rätten att räkna prästerliga t jänstår

för studieledighet i princip bör borttagas. Det nuvarande systemet i detta

hänseende framstår enligt min mening som ägnat att leda till en obefogad

dubbelräkning av meriter. Och jag finner för egen del icke anledning be­

fara, att den föreslagna åtgärden kommer att orsaka någon minskning i

studiefrekvensen. Till stöd för min inställning kan jag åberopa att för­

slaget lämnats utan erinran av så gott som alla remissinstanser.

Kommitténs förslag att upphäva bestämmelserna om tillgodoräknande

av filosofie doktorsgrad som tre t jänstår har icke mött någon invändning

vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig även på denna punkt helt till

kommittén.

Vad härefter angår rätten för vissa lärare att räkna prästerliga tjänstår

delar jag kommitténs uppfattning att det är obefogat, att filosofie docenter

bevaras vid dylik rätt, men befogat, att lärartjänstgöring vid teologisk

fakultet skall få tillgodoräknas efter medgivande av Kungl. Maj:t. Mera

tveksam ställer jag mig till kommitténs förslag att helt slopa tjänstårs-

beräkningen för lärare i läroämnen vid läroverk och vissa andra läroanstal­

ter. Kommitténs uppfattning att det icke är möjligt att i fråga om arbets­

uppgifternas art jämställa lärare och präster är väl i och för sig riktig. Och

givetvis är det, som kommittén påpekar, en brist i den nuvarande ord­

ningen, att den icke ens garanterar att den som vid sökande av prästerlig

tjänst åberopar tjänstetid som lärare under denna tid meddelat undervis­

ning i kristendom. Dessa omständigheter behöver emellertid inte med nöd­

vändighet leda till att ifrågavarande tjänstårsregel helt upphäves. Flera

domkapitel hävdar, att lärare med huvudsaklig undervisning i ämnet kris-

tendomskunskap fortfarande bör ha möjlighet att räkna prästerliga tjänst­

år. Som skäl åberopas därvid bland annat kyrkans rekryteringsbehov samt

önskvärdheten av att bevara kontakten mellan kyrka och skola. Styrelsen

för Svenska prästförbundet föreslår, att lärare med sådan undervisning som

nyss sagts skall — på samma sätt som förordats beträffande lärare vid

teologisk fakultet — kunna tillerkännas tjänstårsberäkning efter prövning

av Kungl. Maj:t. För egen del finner jag särskilt i rekryteringssynpunkterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

89

ett starkt skäl för detta förslag, och jag vill i princip ansluta mig till det­

samma. De grundsatser som bör tillämpas vid tjänstårsberäkning i före­

varande fall torde emellertid böra närmare utredas. Önskvärt vore, att man

därvid kunde komma fram till vissa generella normer. Det torde få an­

komma på Kungl. Maj:t att taga ställning härtill.

Vad kommittén i övrigt förordat beträffande de prästvalsrättsliga reg­

lerna om tjänstårsberäkning vid konkurrens mellan flera sökande har icke

föranlett någon erinran vid remissbehandlingen, och själv kan jag även

här i allt väsentligt biträda kommitténs förslag. Jag vill i detta samman­

hang endast understryka vikten av den grundläggande princip som kom­

mittén följt, nämligen principen att så långt möjligt anpassa tjänstårs_-

reglerna efter löne- och pensionsförfattningarnas motsvarande _ bestäm-

melser.

G.

Prästvalsprivilegierna

1. Gällande ordning och dess tillkomst. Tidigare reformförslag

I 19 kap. 11 § kyrkolagen stadgas följande.

De församlingar, som av Oss och förra konungar hava erhållit något

särdeles privilegium uti prästvalet, skola njuta detsamma till godo; dock

så att biskopen därvid ingalunda förbigås.

Som förut nämnts innehåller 40 § PVL en bestämmelse av den innebör­

den att i fråga om tillsättning av prästerliga tjänster i privilegierade för­

samlingar skall gälla vad Kungl. Maj:t därom stadgar. Närmare bestäm­

melser i fråga om de privilegierade församlingarna finns numera i kungörel­

sen den 7 december 1934- (nr 578) om särskild ordning vid tillsättning av

vissa prästerliga tjänster. Denna kungörelse är för närvarande tillämplig på

tjänster i följande församlingar (pastorat).

A) i fråga om både kyrkoherde- och Göteborgs Gustavi eller domkyrko-

komministerval

Norrköpings S:t Olai

» Hedvigs

» Matteus

Jönköpings Kristina och

Lj ungarums

» Sofia

Malmö S:t Petri

» Slottsstadens

» S:t, Pauli

» Kirsebergs

» S:t, Johannes

» Möllevångens

= ‘Jo pastora

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 152 år 1957

»

Kristme

»

Vasa

»

Johannesbergs

»

Haga

»

Annedals

»

Masthuggs

»

Oscar Fredriks

»

Karl Johans

»

Gamlestads

»

Härianda

Stockholms storkyrkoförs. eller

Nikolai

»

Maria Magdalena

»

Högalids

90

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 152 år 1957

B) i fråga om endast kyrkoherdeval

Västerviks

Arboga stads- och landsförs.

Sala stads

Karlskrona stads

= 4 pastorat

C) i fråga om endast komministerval

Ilamrånge

Skogs och Lingbo

Stockholms Johannes

»

Hedvig Eleonora

»

Oscars

»

Engelbrekts

»

Katarina

»

Sofia

= 8 pastorat

För tillkomsten av prästvalsprivilegierna och med dessa skedda föränd­

ringar redogöres närmare i bilaga nr 5 till prästvalskommitténs betänkande.

Här skall endast anmärkas följande.

Flertalet av de valprivilegier, som avser tillsättning av kyrkoherdetjänst,

har tillkommit under 1600-talet och framstår såsom enstaka uttryck för

en aldrig fullföljd avsikt, hos kungamakten att, med eftergivande helt eller

delvis av anspråken å regalrätt till kyrkoherdeutnämningar i städerna, åt

stadslorsamlmgar ge ett större eller rent av ett bestämmande inflytande vid

dessa tjänstetillsättningar. Tillkomsten av komministerprivilegierna är mer

oenhetlig. För vissa församlingar har de så att säga utvecklats ur kyrko-

herdeprivilegierna: församlingen tillförsäkrad rätt till fritt prästval har i

praxis ansetts avse även komministerval eller har av Kungl. Maj:t särskilt

utsträckts att omfatta även sådant val. För några församlingar (Ilamrånge

och Skog) motiverades komministerprivilegierna ursprungligen med att

församlingarna frivilligt svarade för ifrågavarande prästers löner. Då några

stockholmsförsamlingar under senare hälften av 1800-talet erhöll rätt att

kalla fjärde provpredikant till komministertjänst, skedde detta för att

trygga att dessa förhållandevis eftersträvade tjänster ej besattes med allt­

för ålderstigna präster. Slutligen finnes privilegier, vilka grundats på mera

sammansatta motiv (Norrköping).

Prästvalsprivilegiernas rättsliga natur har närmare belysts i ett av

justitiekansler sämbetet år 1918 avgivet remissyttrande över ett då förelig­

gande förslag att inskränka de privilegierade församlingarnas rätt. Ämbetet

anförde därvid i huvudsak följande.

Ändring i eller upphävande av ett privilegium, som fölle inom den offent-

hga rättens område, torde i allmänhet kunna äga rum, då de myndigheter,

som hade den lagstiftande makten på området, därom beslöte. Hade emel­

lertid privilegiet meddelats såsom ersättning för någon motprestation, torde

enhgt en om än icke obestridd, så dock ganska stadgad rättsuppfattning för

ändringen eller upphävandet erfordras samtycke av den privilegierade. Med

hänsyn till innehållet i 46 § av då gällande prästvalslag kunde hinder för

genomförandet av det föreliggande förslaget anses möta allenast i de fall,

då församling hade förvärvat det ifrågavarande privilegiet mot åtagande’

av någon församlingen eljest icke åliggande prestation, som av församlingen

antingen en gång för alla fullgjorts eller fortfarande fullgjordes, och för­

samlingen motsatte sig förslagets genomförande. Enär emellertid avlönan­

det av komministrarna i Skogs och Hamrånge församlingar jämlikt 1910

års prästlöneregleringslag och med stöd av denna utfärdade avlönings-

91

resolutioner ålåge församlingarna såsom en skyldighet, syntes det ämbetet,

att icke heller beträffande dem hinder borde föreligga att genomföra det

uppgjorda förslaget; och då norrköpingsförsamlingarna förmält sig icke ha

något att erinra mot förslagets genomförande i vad avsåge komminister­

tjänsterna därstädes, mötte härför uppenbarligen icke något hinder.

På grundval av det förut nämnda förslaget om inskränkning i de privile­

gierade församlingarnas rätt meddelades genom kungörelse den 10 december

1920 enhetliga bestämmelser om förfarandet vid tillsättning av prästerliga

tjänster i dessa församlingar. Bestämmelserna överensstämde i huvudsak

med dem som nu gäller enligt 1934 års kungörelse.

Vid tillsättning av kyrkoherdetjänster i privilegierade församlingar skall

enligt 1934 års kungörelse förfaras på följande sätt.

Församlingen beslutar utan föregånget ansökningsförfarande vid sam­

manträde inför valförrättare, vilka prästmän som skall kallas till provpre­

dikanter. Därvid är församlingen icke bunden till präster inom stiftet utan

äger kalla präster från hela riket. Antalet provpredikanter, som får kallas,

är icke begränsat. Präst är kallad, därest församlingen utan omröstning

beslutar härom eller vid sluten omröstning för hans kallande avges flera

jaröster än nejröster eller ock minst etthundra jaröster. Samtliga de präster,

som antar kallelse och av domkapitlet befinns behöriga att uppföras på

förslag till kyrkoherdetjänst, skall avlägga prov på dem av domkapitlet

förelagda dagar. Sedan val härefter förrättats och vunnit laga kraft, skall

domkapitlet på förslag till tjänsten uppföra de tre präster, som vid valet

erhållit de flesta rösterna, i ordning efter antalet erhållna röster. Domka­

pitlet insänder med eget och biskopens yttrande ansöknings- och valhand­

lingar jämte förslagsprotokoll till Kungl. Maj:t, som utnämner en av de å

förslaget uppförda. Därest icke tre präster uppförts å förslaget, skall dom­

kapitlet inberätta förhållandet till Kungl. Maj:t och avvakta Kungl. Maj:ts

beslut i ärendet.

I fråga om tillsättning av komministertjänster i privilegierade försam­

lingar innebär 1934 års kungörelse bland annat följande.

Till dessa tjänster — med undantag för komministertjänsterna i Ham-

rånge och Skogs pastorat samt i de privilegierade norrköpingsförsamling­

arna

— står befordringsrätt öppen för hela rikets prästerskap. Samtliga

ifrågavarande församlingar äger rätt att kalla en fjärde provpredikant. Om

denne av domkapitlet prövas behörig att uppföras på förslag till kommi­

nistertjänst, får han efter avlagda prov komma under omröstning jämte de

Övriga på förslaget uppförda. Fullmakt utfärdas av domkapitlet för den

som vid valet fått de flesta rösterna.

Det kan anmärkas, att föreskriften om befordringsrätt saknar betydelse

i fråga om komministertjänsterna i Stockholm, eftersom dessa tjänster är

undantagna från stiftsbandsregeln redan genom PVL:s bestämmelser i

ämnet.

Frågan om en revision av prästvalsprivilegierna har behandlats av 194(i

och 1948 års kyrkomöten. 1948 års kyrkomöte har hos Kungl. Maj:t hem­

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

ställt om utredning och förslag till ändrade bestämmelser beträffande till­

sättningen av ordinarie prästerliga tjänster i de privilegierade territoriella

pastoraten. Det kan anmärkas, att den motion som låg till grund för fram­

ställningen avstyrktes av kyrkolagsutskottets majoritet, som därvid bland

annat anförde, att privilegiernas bestånd i oförändrat skick utgjorde det

naturliga alternativet till deras avskaffande.

92

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 152 år 1957

2. Prästvalskommittén

Såsom förut nämnts föreslår kommittén, att prästvalsprivilegierna skall

upphävas. Som skäl härför anför kommittén i huvudsak följande.

Enhgt svensk rättsuppfattning torde fortbeståndet av en i det väsentliga

historiskt betingad ^lagstiftning av privilegiemässig art vara i hög grad

beroc-nde av att de tillförsäkrade särskilda förmånernas innehåll kan få

förbli oförändrat. En prövning av sistnämnda spörsmål inrymmer ett

övervägande av om specialreglerna i fråga alltjämt är i sina huvuddrag

påkallade och lämpliga.

Såsom inskränkningar i Kungl. Maj:ts och konsistoriets inflytande på

prästtillsättningarna torde privilegierna under 1600- och 1700-talen ha

haft ett mycket beaktansvärt värde för församlingarna i fråga. Dessas sär-

ställning vid kyrkoherdeval har emellertid i högst väsentlig grad förändrats

såväl genom 1910 och 1934 års reformer av de allmänna reglerna om till­

sättning av kyrkoherdetjänst som genom 1920 års revision av privilegierna.

Upphäves stiftsbandet, minskas särställningen ytterligare. Att domkapit­

lens medverkan vid ifrågavarande kyrkoherdetillsättningar är reducerad

kan numera ej anses påkallat. Det för de privilegierade församlingarna före­

skrivna kallelseförfarandet erbjuder knappast någon sannolikhet för att

församlingen erhåller en för densamma lämpligare kyrkoherde än den skulle

få vid tillämpning av de allmänna reglerna. Den av kommittén föreslagna

allmänna ordningen för tillsättning av kyrkoherdetjänster bygger på en

omsorgsfull avvägning mellan alla de intressen, som är förknippade med

dessa tillsättningar, och avser att garantera ett tillfredsställande resultat

både genomsnittligt och i det enskilda fallet. Det måste anses både önsk­

värt och i princip riktigast att denna ordning blir tillämplig på alla kyrko­

herdetjänster. En avvikande ordning kan vara motiverad, om viss tjänst

uppvisar mycket väsentliga särdrag. Så är icke fallet med kyrkoherde­

tjänsterna i de privilegierade stadspastoraten. Det är varken "ändamåls­

enligt eller — sett ur prästerskapets eller övriga församlingars synpunkt

— rättvist att för en liten, i intet avseende särartad grupp av församlingar

ha en avvikande tillsättningsordning.

Risken att stadskomministraturer besättes med alltför ålderstigna präster

är alltsedan 1910 i väsentlig grad undanröjd genom regeln att vid förslags

upprättande hänsyn skall tagas jämväl till tjänstens särskilda behov. Vi­

dare inträder pensionsåldern numera tidigare än förr. Och behovet av yngre

prästerlig arbetskraft tillgodoses i ökad utsträckning genom kyrkoadjunk-

turer.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att prästvalsprivilegierna till­

kommit antingen såsom undantag från huvudregler för det prästerliga be-

93

fordringssystemet, som ej längre gäller, eller såsom korrektiv mot befarade

missförhållanden, vars framträdande numera ej är aktuellt eller motverkas

även i annan ordning. Medan sålunda grunderna för denna särreglering helt

bortfallit eller åtminstone avsevärt försvagats, talar däremot vägande posi­

tiva skäl för att de allmänna reglerna för tillsättning av kyrkoherde- och

komministertjänster får bli tillämpliga även å de hittills av privilegier om­

fattade tjänsterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

3. Remissyttranden

Förslaget om prästvalsprivilegiernas avskaffande har av det stora fler­

talet remissinstanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Majoriteten

bland kyrkoråden i de privilegierade församlingarna vill emellertid ha kvar

privilegierna.

Till dem som biträder kommitténs förslag hör kammarkollegiet, domka­

pitlen i Uppsala, Skara, Västerås, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm,

överståthållarämbetet samt styrelserna för Svenska pastoratens riksför­

bund och Svenska prästförbundet. Domkapitlet i Luleå anför, att det från

allmän befordringssynpunkt icke kan anses vara försvarligt, att ett antal

viktiga kyrkoherdetjänster, däribland två domprosttjänster, genom privile-

gielagstiftning skall vara undandragna ansökan i vanlig ordning.

Justitiekansler sämbetet anknyter till sitt förut nämnda, år 1918 avgivna

remissyttrande om prästvalsprivilegierna samt fortsätter.

Den uppfattning ämbetet därvid gav till känna synes ämbetet alltjämt

äga giltighet och har såvitt för ämbetet är känt ej heller rönt motsägelse

vid den fortsatta behandlingen av frågan om präst valslagstiftningen. Efter

det av ämbetet sålunda gjorda bedömandet torde ämbetet ha att yttra sig

allenast såvitt gäller privilegierna beträffande komministerval i Norrkö­

ping, i fråga om vilka ämbetet år 1918 till grund för rätten att genomföra

det då föreliggande förslaget åberopade samtycke av församlingarna där­

städes.

Ämbetet konstaterar nu, att läget i fråga om norrköpingsprivilegierna är

detsamma som beträffande privilegierna i Skog och Hamrånge. Under hän­

visning härtill förklarar ämbetet, att det ej finner anledning till erinran

mot kommitténs förslag.

Domkapitlet i Växjö och majoriteten inom Linköpings domkapitel god­

tar förslaget endast med tvekan. Om det befunnes skäligt och lämpligt att

ändra privilegierna i stället för att helt avskriva dem, vill domkapitlet i

Växjö se som en möjlighet, att rätten att vid tillsättning av kyrkoherde­

tjänst kalla fjärde provpredikant utvidgades, så att flera finge kallas, samt

att kallelserätten beträffande komministertjänst finge bibehållas.

Domkapitlet i Göteborg finner för sin del övervägande skäl tala för

privilegiernas avskaffande, eftersom det icke kan anses vara rationellt eller

rättvist att vissa mer eller mindre slumpvis utvalda församlingar skall ha

94

större rätt vid prästerliga tjänstetillsättningar än andra församlingar. Om

privilegierna avskaffas, synes det emellertid domkapitlet, att särskild vikt

bör fästas vid befordringsgrunden »tjänstens särskilda behov» och att rätt

att kalla en prästman utöver de på förslag uppsatta bör tillkomma försam­

ling vid tillsättning av särskilt kvalificerade komministertjänster, förslags­

vis de som i lönehänseende är minst likställda med de lägst placerade kyrko­

herde t j änsterna.

För att privilegierna skall bibehållas uttalar sig domkapitlet i Lund och

en skiljaktig ledamot inom Linköpings domkapitel. Enligt domkapitlet i

Lund finns det ej anledning att, endast för att genomföra en likriktning vid

tillsättning av de prästerliga tjänsterna, beröva församlingarna den rätt de

åtnjutit sedan århundraden. På liknande sätt uttalar sig också reservanten

inom Linköpings domkapitel. Denne anför vidare, att även om det givetvis

kan påvisas fall, då pastoraten kunnat göra bättre bruk av sitt privilegium,

så torde man dock ej ha rätt att påstå, att pastoraten missbrukat det­

samma.

Bland kyrkoråden i de 25 församlingar, som är privilegierade i fråga om

både kyrkoherde- och komministerval, avstyrker 17 helt att privilegierna

upphäves, medan ett kyrkoråd motsätter sig deras upphävande endast så­

vitt avser kyrkoherdetjänsten. I några av de tillstyrkande yttrandena upp­

ställes som förutsättning bland annat, att församlingen undantages från

bestämmelserna om tredjegångstillsättning.

Av kyrkoråden i de fyra församlingar, vilkas privilegier omfattar endast

kyrkoherdeval, motsätter sig tre att privilegierna slopas.

Däremot tillstyrkes privilegiernas upphävande av kyrkoråden i fem av

de åtta församlingar, som är privilegierade endast i fråga om komminister-

val. I ett yttrande (Hamrånge), anmärkes emellertid, att församlingen

aldrig torde ha utnyttjat sin ifrågavarande rätt.

De avstyrkande kyrkorådsyttrandena innehåller i stor utsträckning syn­

punkter som överensstämmer med de av domkapitlet i Lund och reservan­

ten inom Linköpings domkapitel anförda. I många fall hävdas, att privile­

gierna varit värdefulla och brukats väl samt att ifrågavarande krävande

prästtjänster tack vare privilegierna kunnat besättas med yngre krafter.

Några kyrkoråd betvivlar, att bestämmelsen om hänsynstagande till tjäns­

tens särskilda behov skall kunna i praktiken bli en fullgod ersättning för

privilegierna.

Flera kyrkoråd som önskar behålla privilegierna framhåller emellertid,

att det tillämpade kallelseförfarandet är behäftat med brister, i det att flera

menighetsomröstningar kan förekomma. Förslag att kallelserätten i stället

skall utövas av kyrkorådet har härvid framförts från flera håll men i andra

yttranden avvisats som en olämplig utväg.

Av de kyrkoråd, som tillstyrker kommitténs förslag, ställer sig några di­

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

95

rekt negativa till privilegierna. Sålunda anför kyrkorådet i en stockholms-

församling, att rätten att kalla fjärde provpredikant till komministertjänst

i realiteten innebär, att församlingens kyrkoadjunkter i tur och ordning

befordras till komministrar, medan andra sökande, oavsett förtjänst och

skicklighet, är utestängda.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 152 år 1957

4. Departementschefen

Genom 1910 och 1934 års reformer av prästvalslagstiftningen blev sam­

ma system för tillsättning av ordinarie församlingsprästtjänster gällande i

territoriella pastorat, oavsett om pastoraten tidigare varit regala, konsisto-

riella eller patronella. Däremot har en avvikande ordning fått bestå i en

liten grupp av territoriella pastorat, åt vilka i stadsprivilegier eller i annat

sammanhang av Kungl. Maj:t beviljats särskilda förmåner vid prästvalen.

En för dessa pastorat i stort sett gemensam reglering har givits genom

en kungörelse år 1934. Beträffande dennas innehåll får jag hänvisa till den

nyss lämnade redogörelsen.

Prästvalskommittén har föreslagit, att de allmänna reglerna om prästval

och tredjegångstillsättning framdeles skall gälla även i de territoriella pas­

torat, som hittills varit utrustade med särskilda förmåner. Flertalet kyrko­

råd i privilegierade församlingar har motsatt sig detta förslag och önskar

behålla privilegierna — antingen oförändrade eller reviderade. Ett dom­

kapitel har avstyrkt att privilegierna upphäves. Övriga myndigheter som

yttrat sig i saken har däremot ansett privilegierna omotiverade eller olämp­

liga; några myndigheter diskuterar nya särbestämmelser beträffande vissa

pastorat eller prästtjänster.

När jag nu har att taga ställning till frågan om prästvalsprivilegierna

bör bevaras eller ej, vill jag först framhålla att de i vart fall i ett hän­

seende varit av obestridligt värde. Då valmenigheten i ett privilegierat

pastorat haft att kalla provpredikanter har den icke varit hänvisad endast

till stiftets prästerskap. Och till flertalet av de komministertjänster, som

omfattats av privilegier, har befordringsrätt, alltså ansökningsrätt, stått

öppen för hela rikets prästerskap. Privilegierna har sålunda utgjort ett av­

steg från den allmänna stiftsbandsprincipen.

Vad angår privilegiernas utformning i övrigt måste jag instämma med

1948 års kyrkomöte, att utformningen visat sig icke alldeles tillfredsstäl­

lande. Trots att gällande privilegiekungörelse anvisar, att pastoratsmenig-

heten vid tillsättning av kyrkoherdetjänst skall kalla så många präster, att

domkapitlet kan uppföra tre på förslag, har det förekommit att endast en

präst kallats. Beträffande åter komministertjänster, har privilegieförmånen

att få kalla fjärde provpredikant väl för vissa pastorats del uttryckligen

motiverats med intresset att trygga att tjänsterna icke på grund av de för­

96

hållandevis goda löneförmånerna besattes med alltför ålderstigna präster.

Men avsaknaden av varje som helst motsvarighet till regeln i 7 § 2 mom.

gällande prästvalslag — vilken regel uppställer ett minimikrav i fråga om

tjänstår såsom villkor för behörighet att mottaga kallelse som fjärde prov­

predikant till kyrkoherdetjänst — har kunnat leda till att kallelserätten

används på ett sätt, som ej varit sakligt motiverat. Slutligen har, såsom

tidigare nämnts, flera kyrkoråd i privilegierade pastorat önskat ändringar

i fråga om kallelseförfarandet.

Av vad jag nu anfört framgår, att det sakliga innehållet i nuvarande

prästvalsprivilegier inbjuder till erinringar. Å andra sidan vill jag som

ofrånkomligt riktig beteckna den av såväl kyrkolagutskottet vid 1948 års

kyrkomöte som prästvalskommittén hävdade meningen, att en förutsätt-

ning för privilegiernas bestånd är att förmånernas innehåll kan få förbli

oförändrat.

Med stiftsbandets slopande förlorar privilegierna en väsentlig del av sitt

innehåll. Såsom kommittén påpekat tillgodoses det speciella syftet med

komministerprivilegierna numera på andra vägar. För att prästvalsprivi-

legierna skall ytterligare bevaras måste därför, synes det mig, kunna visas

att det är önskvärt och lämpligt att till grund för tjänstetillsättningarna i

dessa pastorat lägga en annan avvägning av menighetens och kyrkosty­

relsens inflytande än i övriga pastorat. I likhet med nästan samtliga myn­

digheter har jag blivit övertygad om att skäl för fortsatt särreglering

saknas. Jag biträder sålunda förslaget att prästvalslagens allmänna bestäm-

melser framdeles skall gälla även för de hittills privilegierade territoriella

pastoraten.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 152 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

97

III. Specialmotivering till lagförslagen

I enlighet med de huvudgrunder, som angivits i det föregående, har

inom ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till lag om tillsättning

av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag). Då stiftsbandets upp­

hävande ansetts böra föranleda viss ändring i domkapitelslagen, har inom

departementet också upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse

av 7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13 november 1936 (nr 567) om dom­

kapitel.

Ett genomförande av det förslag om kostnadsersättning åt provpredi­

kant, som jag tidigare förordat, påkallar vidare ändring i 6 § kyrkofonds­

lagen, vilken icke är av kyrkolags natur. Eftersom den nya prästvalslagen

torde böra träda i kraft först den 1 juli 1958 och dessförinnan även annan

ändring i nämnda paragraf kan komma i fråga, synes det lämpligt att

låta spörsmålet om ändring i kyrkofondslagen anstå till ett senare sam­

manhang.

För att i vissa delar belysa förslaget till prästvalslag torde som bilaga

till statsrådsprotokollet få fogas prästvalskommitténs förslag till prästvals-

stadga.

Beträffande det närmare innehållet i de nu framlagda lagförslagen får jag

anföra följande.

A. Förslaget till lag om tillsättning av prästerliga tjänster

i pastorat (prästvalslag)

Lagens rubrik

Som tidigare nämnts talar regeringsformen § 30 — vid angivandet av

prästvalslagstiftningens föremål — om »tillsättning av prästerliga tjänster

i församlingarna». Detta stadgande har stått oförändrat sedan år 1909.

Såväl 1910 som 1934 års prästvalslagar har, utan att detta avspeglats i

lagarnas rubriker, varit begränsade till att avse tillsättning av ordinarie

församlingsprästtjänster, d. v. s. domprost-, kyrkoherde- och komminister­

tjänster. I fråga om tillsättning av »extra ordinarie prästerlig tjänst----------

i församling» har båda lagarna hänvisat till särskilda bestämmelser.

Den nya prästvalslagen bör uppenbarligen på motsvarande sätt avse en­

dast ordinarie församlingsprästtjänster. Tillsättningen av icke-ordinarie

prästtjänster, som avses i prästlönereglementet, bör liksom hittills regleras

helt i administrativ ordning. Och det torde ej finnas anledning att — såsom

7 —

Ilihany till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 152

98

skett i 4 § i prästvalskommitténs lagförslag — i prästvalslagen skriva in

ett stadgande om att kyrkoadjunktstjänst skall tillsättas av domkapitlet

genom förordnande. Ej heller synes det erforderligt att låta begränsningen

till ordinarie tjänster komma till uttryck redan i lagens rubrik.

De församlingsprästerliga tjänsterna är —■ som prästvalskommittén också

påpekar — inrättade icke i församlingarna utan i pastoraten. Detta har

iakttagits vid utformningen av lagens rubrik, och i lagförslaget talas ge­

nomgående om pastorat, när pastoratet och ej församlingen eller försam­

lingarna avses.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Paragrafens första stycke — som samtidigt innefattar en defi­

nition och ett angivande av lagens tillämpningsområde — motsvarar 6 § i

prästvalskommitténs lagförslag men saknar formell motsvarighet i PVL.

Beträffande stadgandets innehåll torde få hänvisas till vad som anförts

under lagens rubrik.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke ersätter i viss mån

delar av 46 § och 47 § 1 mom. PVL. Den överensstämmer i sak med 5 §

i kommittéförslaget.

Som motivering må här anföras följande.

De inom riket befintliga ieke-territoriella församlingarna — till antalet

sju — företer sinsemellan stora skiljaktigheter i flera rättsliga hänseenden.

Bland annat gäller detta beträffande reglerna för tillsättning av prästerliga

tjänster.

Pastorstjänsten i hovför samling en är icke föremål för några förslag från

kommitténs sida. Anledning lärer icke heller vara att i detta sammanhang

beröra tillsättningen av denna befattning.

För ordningen vid tillsättning av kyrkoherdetjänst i finska församlingen

i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg __ de

s. k. nationella församlingarna — redogöres i ett år 1947 avgivet sakkun­

nigbetänkande (SOU 1947:56) samt i propositionen 1953: 205 (s. 13). Såsom

också prästvalskommittén funnit bör denna ordning nu kunna lämnas

orubbad. I nämnda sakkunnigutredning uttalades, att de för dessa för­

samlingar gällande prästvalsreglerna torde kunna ändras av Kungl. Maj:t

i administrativ ordning med stöd av 46 § prästvalslagen. Huruvida en änd­

ring av åsyftade bestämmelser lämpligen bör ske i sådan ordning kan här

lämnas åsido. Klart torde i vart fall vara att, om — såsom jag avser att

senare föreslå — icke blott hela gällande prästvalslag, och därmed alltså

dess 46 §, utan även 19 kap. 11 § kyrkolagen upphäves, påverkas icke därav

ifrågavarande specialbestämmelsers karaktär eller möjligheterna att ändra

desamma.

Övriga ieke-territoriella församlingar är militära församlingar.

Kungl. Majits 'proposition nr 152 år 1957

99

Karlsborgs garnisonsförsamling är organisatoriskt förenad med Karlsborgs

territoriella församling. Garnisonspastorn är tillika kyrkoherde. Enligt

Kungl. Maj:ts beslut den 13 juni 1913 skall befattningen tillsättas av

Kungl. Maj:t, sedan församlingen beretts tillfälle att i viss ordning yttra sig

över gjorda ansökningar. Kungl. Maj:t har den 1 oktober 1954 uppdragit åt

kammarkollegiet att verkställa utredning och framlägga förslag rörande de

villkor och bestämmelser, som erfordras för bland annat avskaffande av

garnisonsförsamlingen.

Amiralitetspastorstjänsten i Skeppsholms församling tillsättes enligt ett

cirkulär den 12 februari 1813, vilket icke tillförsäkrar församlingen rätt att

medverka. Församlingens fortsatta bestånd sammanhänger med avveck­

lingen av Stockholms örlogsstation och utflyttning av Stockholms örlogs­

varv och torde inom kort bli föremål för närmare utredning. Prästvals-

kommittén har ansett att om och i den mån församlingen kommer att

bestå, bör de tillsättningsregler gälla som kommittén föreslår för Karls­

krona amiralitetsförsamling.

Enligt ett reglemente av år 1864 (SFS nr 32) tillsättes amiralitetspastors-

tjänst och amiralitetspredikanttjänst i Karlskrona amiralitetsförsamling av

Kungl. Maj:t. Härvid utnämnes en av de tre präster, som vid ett av eu

elektorsförsamling förrättat val erhållit flest röster. Amiralitetsförsamlingen

^__ _ j.

t

har år 1952 anhållit, att bestämmelserna om val av präster i församlingen

måtte så långt möjligt anpassas till de allmänna prästvalsreglema, och här­

vid påpekat bland annat att kvinnorna i församlingen med få undantag nu

är uteslutna från medverkan vid tillsättningarna. Prästvalskommittén

föreslår följande ordning.

Amiralitet sprästtjänst tillsättes, efter föregånget val, av Kungl. Maj:t.

Sådan tjänst bör även kunna tillsättas genom förflyttning. Beträffande be­

hörighet och befordringsgrunder tillämpas bestämmelserna i kommitténs

förslag till prästvalslag, varvid amiralitetspastor motsvarar kyrkoherde och

amiralitetspredikant komminister. Tjänsten ledigförklaras av och sökes hos

domkapitlet i Lund, som efter hörande av befälhavande amiralen uppför

tre behöriga sökande å förslag. Vidare tillämpas i fråga om amiralitetspas-

tors- och amiralitetspredikanttjänst vad i 16—31 §§ i lagförslaget stadgas

om kyrkoherde- respektive komministertjänst, dock att, därest efter för­

nyat ledigförklarande av amiralitetspredikanttjänst blott eu behörig sö­

kande finnes, Kungl. Maj:t förordnar, huru med tjänsten skall förfaras. Icke

blott domkapitlet utan även befälhavande amiralen skall efter valet avgiva

yttrande till Kungl. Maj:t angående dem som kunna komma i fråga till den

iediga tjänsten. Slutligen böra bestämmelserna i 6 kapitlet av lagförslaget

(om besvär) samt kommitténs förslag till prästvalsstadga i tillämpliga delar

gälla beträffande nu ifrågavarande tillsättning.

Vad kommittén sålunda föreslagit beträffande tillsättning av prästtjänst

i Karlskrona amiralitetsförsamling och eventuellt i Skeppsholms församling

tillstyrkes av kammarkollegiet och chefen för marinen samt — såvitt avser

karlskronaförsamlingen — av domkapitlet i Lund. Chefen för mannen ytt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

100

rar, att förslaget synes trygga de befälhavande amiralernas berättigade infly­

tande på tillsättningen av ifrågavarande tjänster. Han delar därvid icke

en av kyrkorådet i Karlskrona amiralitetsförsamling framförd åsikt, att

domkapitlet och amiralen bör yttra sig gemensamt.

Huruvida den nyss berörda utredningen rörande Skeppsholms försam­

ling kan komma att få omfatta jämväl karlskronaförsamlingen synes ännu

ovisst. Även om så skulle ske bör enligt min mening emellertid sörjas för

att inträffande ledighet å prästtjänst i sistnämnda församling icke föran­

leder att gällande, synnerligen otidsenliga särbestämmelser ånyo tillämpas.

Vad prästvalskommittén föreslagit för karlskronaförsamlingens del är enligt

min mening väl ägnat att genomföras — dock med de jämkningar som kan

följa av ändringar i kommitténs allmänna förslag. Det torde alltjämt få

ankomma på Kungl. Maj.t att utfärda erforderliga särskilda bestämmelser

om prästtillsättningar i denna församling.

Skulle en marinförsamling även framdeles komma att bestå i stockholms­

trakten, lärer, såsom kommittén förutsatt, i möjligaste mån samma bestäm­

melser böra gälla för denna som för karlskronaförsamlingen.

I likhet med kommittén finner jag icke påkallat att i sammanhang med

detta lagstiftningsärende upptaga fråga om ändringar i de regler för till­

sättning av kyrkoherdetjänsterna i de svenska utlandsförsamlingarna, som

är meddelade i de särskilda av Kungl. fVIaj:t utfärdade kyrkoordningarna

för dessa församlingar. Någon ersättning för nuvarande bestämmelse i 47 §

1 mom. PVL, att Kungl. Maj:t har att förordna om tillsättning av präst vid

utländsk beskickning, kräves icke.

Paragrafens tredje stycke motsvarar delvis 47 § 2 mom. PVL.

Det har i klarhetens intresse ansetts lämpligt att — i stället för det i av­

snittet om lagens rubrik omnämnda stadgandet i 4 § i kommittéförslaget

upptaga en hänvisning till de särskilda bestämmelserna om tillsättning-

av kyrkoadjunktstjänst.

I detta sammanhang torde få anmärkas följande.

Kyrkoadjunktstjänst tillsättes enligt 4 § prästlönereglementet av dom­

kapitlet. Ledigkungörande av dylik tjänst är icke föreskrivet men har vid

några tillfällen ifrågasatts. Därvid har åberopats å ena sidan prästernas

intresse av att kyrkoadjunktstjänsterna tillsättes efter öppen konkurrens

och å andra sidan stiftsstyrelsernas intresse att få i fria former meddela

förordnanden å dessa tjänster. En framställning av 1935 års riksdag för­

anledde på sin tid upprättande av förslag till bestämmelser om Kdig-

kungörande av dylika förordnanden, men förslaget blev, sedan 1936 års

kyrkomöte avböjt detsamma, icke föremål för någon Kungl. Majrts vidare

åtgärd. I sitt principbetänkande uttalade 1946 ars prästlönekommitté, utan

att närmare ingå på ämnet, att kyrkoadjunktstjänsterna framdeles borde

kungöras till ansökan lediga i sedvanlig ordning. En dylik anordning av­

styrktes dock av 1948 ars kyrkomöte, och vid författningsregleringen i an­

slutning till prästlönereformen meddelades icke någon föreskrift därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

101

Prästvalskommittén har upptagit spörsmålet till ny prövning men därvid

stannat för att icke föreslå någon ändring. Kommittén har bland annat

påpekat, att extra ordinarie präster icke är underkastade förflyttnings-

skyldighet och att domkapitlen för att kunna genom uppsägning och nytt

förordnande omplacera kyrkoadjunkt behöver fritt disponera över tillsätt­

ningen av tjänsterna i fråga.

Till kommitténs ståndpunkt, vilken vid remissbehandlingen allmänt

godtagits eller lämnats utan erinran, kan jag ansluta mig. En reform av

det diskuterade innehållet synes mig i vart fall icke böra genomföras, innan

erfarenhet vunnits om verkningarna av stiftsbandets avskaffande.

2

§.

I denna paragraf fastslås valprincipen som huvudregel för tillsättning av

prästerliga tjänster; vidare meddelas vissa grundläggande bestämmelser

om principens innebörd. Beträffande dessa spörsmål hänvisas till den all­

männa motiveringen under A och C.

Till paragrafen har sammanförts bestämmelser från olika håll. Sålunda

överensstämmer andra stycket i sak med 26 § 1 mom. PVL och 29 § första

stycket kommittéförslaget, under det att tredje stycket andra punkten

motsvarar 23 § 1 mom. PVL och 23 § kommittéförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

3—5 § §.

Dessa paragrafer motsvarar — jämte stadgandet i 2 § första stycket

— reglerna i 1—3 §§ i kommitténs lagförslag. Bestämmelserna har utfor­

mats så att de i 40 § och 43 § tredje stycket i kommittéförslaget meddelade

stadgandena om förbud mot förflyttning till högre tjänstegrad kunnat

utgå.

I PVL har förevarande paragrafer sin närmaste motsvarighet i 41 § och

42 § 1 mom. Det bör anmärkas, att den nya lagtexten icke belastats med

någon mot tredje punkten i 41 § 1 mom. PVL svarande regel för det teore­

tiska fallet att vid en valförrättning icke avgives någon röst.

Beträffande den grundläggande kompetensregleringen pastoratsmenighet

— domkapitel — Kungl. Maj:t hänvisas till den allmänna motiveringen

under C. Att Kungl. Maj:t ej skall kunna förflytta präst till tjänst i högre

tjänstegrad har behandlats under E i den allmänna motiveringen.

Om behörighet till prästerlig tjänst och om bejordringsgrunder.

6

§.

Paragrafen motsvarar i sitt förra led 4 § PVL och 11 § första stycket i

kommitténs förslag. I sitt senare led svarar stadgandet mot 8 § PVL men

har i överensstämmelse med 11 § andra stycket i kommitténs förslag for­

mulerats så att det avser ej blott domkapitlets utan även Kungl. Maj:ts

102

prövning av prästs behörighet. Stadgandet är sålunda tillämpligt också vid

tillsättning av prästerlig tjänst genom förflyttning.

Kommittén har i 11 § i sitt lagförslag intagit ett tredje stycke, inne­

hållande att Kungl. Maj:t förordnar om kunskaper i finska och lapska

språken såsom villkor för behörighet till prästerlig tjänst i pastorat, där

dessa språk brukas vid gudstjänst. Något dylikt bemyndigande för Kungl.

Maj:t finns ej i PVL och synes ej heller vara erforderligt i den nya präst-

valslagen.

7 §.

Denna paragraf, som motsvarar 10 § första och tredje styckena i kom­

mitténs förslag, ersätter i vad avser domprost- och kyrkoherdetjänster 7 §

1 mom. PVL samt innehåller såsom ny föreskrift, att för behörighet till

komministertjänst erfordras att ha en tjänstålder av minst aderton måna­

der. Denna tid motsvarar aspiranttiden för pastorat sadjunkt, och det får

— såsom kommittén framhållit — anses vara en rimlig fordran, att den

som uppföres på förslag till ordinarie tjänst under åtminstone så lång tid

inhämtat praktisk erfarenhet av prästerlig tjänstgöring.

Syftet med de i denna paragraf givna reglerna om minimitjänstålder för­

felas om vid dess bestämmande i mera betydande omfattning medräknas

tid, varunder präst faktiskt icke utövat prästerlig verksamhet. För att

detta icke skall kunna bli fallet bör beträffande dessa regler stadgas en

begränsning av den rätt att tillgodoräkna tjänstledighet som under F i

den allmänna motiveringen förordats i fråga om tjänstårsberäkning vid

konkurrens mellan flera sökande. I berörda minimitider bör sålunda icke

utan Kungl. Maj:ts medgivande få inräknas vare sig tjänstledighet med C-

aydrag av annan anledning än predikoprov eller tjänstledighet för militär­

tjänstgöring. En bestämmelse av denna innebörd har upptagits i 6 § av

kommitténs förslag till prästyalsstadga.

Det bör anmärkas, att i förevarande paragraf icke angivits, vid vilken

tidpunkt behörighetsvillkoren skall vara uppfyllda. Någon ändring i sak är

här icke avsedd: den avgörande tidpunkten bör alltjämt vara ansöknings­

tidens utgång respektive kallelsetillfället. Det synes emellertid lämpligt att

föra över föreskriften härom till prästyalsstadgans bestämmelser om tjänst­

årsberäkning. Motsvarande spörsmål uppkommer i 9—11 §§ förslaget till

prästvalslag och har där lösts på samma sätt.

8

§.

Paragrafen motsvarar, frånsett redaktionella jämkningar, 8 § i kommit­

téns förslag; i PVL svarar den närmast mot 5 §.

Såsom kommittén erinrar kräver ett tillsättningssystem, som är fotat på

avläggande av prov och menighetsval, såväl att präst, vilken sökt viss

tjänst, i regel kvarstår som sökande ända till dess valet förrättats som att

präst ej samtidigt får ha förslagsrum till flera tjänster.

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

103

Stadgandena i första och andra styckena förhindrar till en början i likhet

med 5 § PVL att en präst kommer att samtidigt stå på förslag till flera

tjänster, som skall tillsättas efter val. Vidare regleras i första och andra

styckena den situationen att präst, som sökt en tjänst, vilken skall tillsättas

genom tredjegångstillsättning, därefter önskar söka eller antaga kallelse till

en tjänst, som skall tillsättas efter val. För att bli behörig att uppföras på

förslag till sistnämnda tjänst, måste han återkalla sin ansökning till den

förstnämnda tjänsten. Situationen i tredje stycket är den omvända: för­

slagsrum till tjänst, som skall tillsättas efter val, hindrar att präst får

komma i fråga till tjänst, som skall tillsättas genom tredjegångstillsättning.

Syftet med samtliga dessa bestämmelser är att så vitt möjligt minska

risken för att en valprocedur förlöper men senare visar sig ha varit me­

ningslös.

Något förbud föreslås ej för präst att samtidigt stå som sökande till flera

tjänster, vilka skall tillsättas genom tredjegångstillsättning. I 37 § ges en

regel för det fallet att präst i denna ordning utnämnts till innehavare av

flera tjänster. Genom bestämmelser i prästvalsstadgan bör man — för att

i möjligaste mån undanröja risken att präst, som samtidigt söker flera

tjänster, blir utnämnd till innehavare av mer än en tjänst — utvidga den

uppgiftsskyldighet som nu är föreskriven.i 4 § kungörelsen 1934:574. Be­

stämmelser med detta syfte har upptagits i 10 § förslaget till prästvals-

stadga.

9 §.

Denna paragraf, som motsvarar 10 § andra stycket i kommitténs för­

slag, ersätter 7 § 2 mom. och viss del av 13 § 2 mom. PVL.

I fråga om kravet på minst tio tjänstår skall icke tillämpas sådana be­

gränsningar i rätten att tillgodoräkna tjänstledighetstid som under 7 § före­

slagits beträffande där angivna minimitider.

10 §.

Paragrafen har behandlats under B i den allmänna motiveringen. Jämför

3 § PVL och 7 § i kommitténs förslag.

11

§•

Paragrafen motsvarar 9 § i kommittéförslaget.

I första stycket har upptagits den för kyrkoherde i 6 § 2 mom. PVL

stadgade transportspärren men samtidigt införts befogenhet för Kungl.

Maj:t att dispensera från densamma. Kommittén har som motiv för dis­

pensbestämmelsen anfört följande.

Undantagsvis kunna en kyrkoherdes personliga förhållanden eller tjänst­

göringsförhållanden vara sådana att det framstår som obilligt att han icke

före utgången av femårstiden på grund av egen ansökan får uppföras på

förslag till viss annan tjänst. Vidare må erinras att han är oförhindrad att

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

104

mottaga kallelse till annan kyrkoherdetjänst. Slutligen kan framhållas att

nuvarande ovillkorliga förbud icke skulle stå i god inre överensstämmelse

med prästs skyldighet att underkasta sig transport till annan tjänst. Kom­

mittén förutsätter, att dispens endast medgives på grund av vägande skäl.

I paragrafens andra stycke har införts en motsvarande spärregel be-

träffande komminister. Till stöd för sitt förslag härom har kommittén an­

fört, att församlingarnas intresse synes motivera, att även för komminister

stadgas en principiell bundenhet under viss tid, att denna uppenbarligen

bör vara kortare än för kyrkoherde samt att den för förslaget anförda grun­

den ?jJkan åberopas i fråga om annan tjänst i samma pastorat.

Kommitténs förslag till regler om transportspärr har under remissbe­

handlingen nästan allmänt godtagits, och själv kan jag helt biträda de­

samma.

12

§.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 9 § PVL och 13 § i

kommitténs lagförslag. Utöver vad som anförts under F i den allmänna

motiveringen må följande anmärkas.

I 9 § PVL talas om »det kall honom i kyrkans eller läroverkens tjänst

dittills varit anförtrott». Uttrycket »kyrkans eller läroverkens tjänst» har i

kommitténs lagförslag utbytts mot »kyrkans tjänst». Eftersom hänsyn

rimligen bör tagas även till skicklighet, som ådagalagts i tjänst utanför

kyrkan, exempelvis vid teologisk fakultet, synes det riktigast att bestäm­

ningen i fråga helt får utgå.

För att underlätta ett i särskilda fall välmotiverat hänsynstagande till

andra vetenskapliga meriter än teologiska har kommittén något jämkat de

nuvarande bestämmelserna om lärdomsmeriter. Enligt 9 § PVL skall nu

tagas i betraktande bland annat sökandes »offentligen ådagalagda lärdom

i teologiska ämnen»; endast om flera sökande är jämngoda i teologiska

insikter, far avseende fästas även vid lärdom i andra kunskapsämnen. I

kommitténs förslag namnes endast sökandes »offentligen ådagalagda lär­

dom». Det blir enligt kommitténs mening självfallet, att lärdomsmeriter

beaktas i den män de kan anses utgöra en saklig merit för en sökande till

prästtjänst. Att ett försteg regelmässigt måste ges åt teologisk lärdom anser

kommittén icke behöva utsägas i lagtexten.

Kommitténs förslag på denna punkt har icke mött någon erinran i sak.

Kammarkollegiet har emellertid gjort gällande, att tanken att lärdoms­

meriter bör beaktas i den mån de kan anses utgöra en saklig merit för

tjänsten, bör avspeglas i själva lagtexten. Kollegiet föreslår därför, att till

orden »ådagalagd lärdom» fogas »i den mån den kan vara av betydelse för

tjänsten».

Det av kammarkollegiet sålunda föreslagna tillägget synes ej vara erfor­

derligt. Jag kan i denna del helt ansluta mig till vad kommittén anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Om tillsättning av prästerlig tjänst efter val

13 §.

I paragrafen — 14 § i kommittéförslaget — liar upptagits del av inne­

hållet i 1 § PVL. Återstoden av 1 § PVL har kommittén överfört till 7 §

i förslaget till priistvalsstadga.

En remissmyndighet har beträffande nämnda stadgebestämmelse ansett

att domkapitlet borde äga befogenhet att sprida ledigförklarandet av sam­

tidigt ledigblivna kyrkoherdetjänster. Härmed skulle präst i mindre grad

bli hindrad genom ansökan till viss tjänst att söka annan. En dylik anord­

ning synes mig dock kunna leda till att domkapitlens opartiskhet sättes

i fråga.

På sätt kommittén föreslagit i 8 § samma stadgeförslag bör ansöknings­

tiden minskas från nuvarande trettio dagar till den tid av tre veckor, som

upptagits i allmänna verksstadgan.

14—16 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 15—17 §§ i kommittéförslaget. Innehållet i

14 § är hämtat från 2 och 9 §§ PVL. 15 och 16 §§ svarar mot 13 § PVL.

Reglerna i 15 § innehåller inga sakliga nyheter.

Bestämmelserna i 16 § innebär en avsevärd inskränkning av de fall, då

tjänst skall ånyo ledigförklaras. Kommittén anför härom.

Enligt 13 § 1 mom. PVL skall domkapitlet, där ej tre behöriga sökande

anmält sig till ledigförklarad tjänst, utsätta ny ansökningstid. Ansöknings-

rätt står därvid öppen för hela rikets prästerskap. Med stiftsbandets av­

skaffande förlorar detta förnyade ledigförklarande av tjänster självfallet

i betydelse. Redan av denna anledning kan man icke underlåta att pröva,

om tillräckliga skäl finnas att i oförminskad utsträckning ledigförklara

tjänster två gånger. Men härtill kommer att ett itererat ledigförklarande

förlänger tillsättningsproceduren högst avsevärt. Vid bedömandet av hit­

hörande spörsmål synes man böra hålla fast, att församlingsmedlemmarnas

valrätt blott kan utövas, då mer än en sökande finnes till den lediga tjäns­

ters Försöken att genom förnyat ledigförklarande locka fram ytterligare

sökande till en mindre eftertraktad tjänst böra därför icke begränsas så

hårt, att församlingens medverkan vid tillsättningen i ökat antal fall blir,

genom att endast en sökande finnes, illusorisk. I fråga om kyrkoherde­

tjänst erbjuda reglerna om kallande av präst å frågodag eu möjlighet för

<ie röstberättigade att själva komplettera ett ofullständigt förslag med

ytterligare ett namn. Kommittén anser det därför ej erforderligt att kyrko­

herdetjänst, som blott lockat en eller två behöriga sökande, ånyo förklaras

ledig. Beträffande komministertjänst, där någon kallelserätt icke finnes,

bör däremot alltjämt gälla, att ny ansökningstid utsättes, såframt endast

eu behörig sökande anmält sig vid det första ledigförklarandet. Finnas två

behöriga sökande kan enligt kommitténs mening icke anses erforderligt att

ett försök göres att kalla fram cn tredje sökande. År en ledig komminister­

tjänst så föga åtrådd, att även efter andra ledigförklarandet blott en behö-

106

en konkurrens om tjänsten; denna bör då utan prov och val tillsättas med

den ende sökande.

Vid remissbehandlingen har länsstyrelsen i Örebro län ansett det omoti­

verat att utsätta ny ansökningstid, när endast en behörig sökande till kom­

ministertjänst anmält sig, samt föreslagit att denne då utan vidare ut-

nämnes till innehavare av befattningen. Å andra sidan har domkapitlet i

Lund gjort gällande, att förhållandena i något enstaka fall kan vara så­

dana, att det skulle vara till skada för det kyrkliga livet i församlingen, om

den ende behörige sökanden till komministertjänst erhölle fullmakt å tjäns­

ten. De nuvarande bestämmelserna bör därför enligt domkapitlets förme­

nande kvarstå.

För egen del har jag ansett kommitténs förslag tillgodose, så långt sig

lämpligen låter göra, intresset att undvika onormalt utdragna tillsättnings-

procedurer. På endast en sökande till komministertjänst finnes, skall den­

nes skicklighet till tjänsten självfallet prövas efter 6 §.

Stadgandet i 16 § tredje stycket om företrädesrätt för sökande, som

anmält sig under första ansökningstiden, får ses mot bakgrunden av att

motsvarande regel i 13 § 1 mom. PVL allmänt tillämpas på det sättet, att

företräde ges ej blott till rum å förslaget utan även till högre rum. Detta

har lett till att ordningsföljden å förslaget icke, såsom eljest, återspeglat

domkapitlets bedömning av förhållandet de sökande emellan i fråga om för­

tjänst och skicklighet. En dylik jämförelse har måhända icke ens skett. Till

undvikande av dessa olägenheter och med hänsyn till att en längre gående

företrädesrätt för tidigare sökande än att överjhuvud bli uppförd på för­

slaget icke synes motiverad, föreslås nu allenast att sådan sökande städse

skall uppföras på förslaget. Innebörden av regeln åskådliggöres, därest på

sätt kommittén föreslagit i prästvalsstadgan föreskrives att ordningsföljden

mellan präst, som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet och kvarstår

såsom sökande, samt övriga sökande som uppföres på förslag skall avgöras

genom omröstning (jfr 14 § i kommitténs stadgeförslag).

17

§.

Om paragrafen, som motsvarar 18 § i kommitténs förslag anför kommit­

tén i huvudsak följande.

Första stycket svarar närmast mot 14 § PVL. Enligt förslaget inträder

emellertid prästens bundenhet vid gjord ansökning senare än enligt PVL.

Ansökning skall nämligen få återkallas intill dess att förslag är upprättat.

Härigenom minskas risken av att en präst blir — på grund av en ansök­

ning som han ingivit utan att äga kännedom om vilka andra präster som

avsåge att i sista stund inlämna sina ansökningar — bunden vid ett för­

slag, som icke innebär någon reell utsikt för honom att erhålla tjänsten.

Någon bestämmelse om att ansökning får återkallas intill tidpunkten för

förslagets upprättande kräves icke; en dylik rätt föreligger självfallet om

ej motsatsen stadgas. (För närvarande finnes dock i 5 § kungörelsen

1934: 574 ett stadgande härom.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

107

Uttrycket »annan befordran» har övertagits från 14 § PVL. I den av

Wilh. Beskow år 1905 utgivna kommentaren till 1883 års prästvalslag

angives innebörden av detta uttryck salunda: »på grund av extra ansök­

ning, såsom prebendarie eller i patronelit pastorat». Enligt det nu^före­

slagna systemet för tillsättning av församlingsprästtjänster kan eihallen

annan prästerlig befordran sällan tänkas bliva aberopad som skäl för be­

frielse från förslagsrum. Att vederbörande erhållit en icke prästerlig tjänst

torde kunna åberopas för rätt till ayg^ång från förslag. Det synes vara en

fördel att "Bevara ett så pass obestämt uttryck som »annan befordran».

Något intresse finnes ju icke att binda en präst vid ett förslagsrum, därest

hans förhållanden så förändrats att det star utom tvivel att han aldrig i

händelse av utnämning skulle komma att tillträda tjänsten.

I några remissyttranden har yrkats att prästs bundenhet alltjämt skulle

inträda med utgången av ansökningstiden. Härvid har anförts, att den av

kommittén föreslagna regeln skulle möjliggöra för en präst att genom en

taktisk, ej allvarligt menad ansökning gynna viss annan prästs intressen

samt att en sökande skulle kunna bli utsatt för otillbörlig påverkan att

återkalla sin ansökning.

Möjligheten av dylika förfaranden synes mig icke böra hindra den av

kommittén föreslagna — för en präst otvivelaktigt mangen gang värde­

fulla — minskningen av bundenheten vid ansökning.

Andra stycket svarar närmast mot 40 § PVL. Förslaget innebär den änd­

ringen i förhållande till nuvarande ordning, att befrielse från förslagsrum

vinnes redan genom en anmälan och ej först genom bifall till en härom

gjord ansökan.

18 §.

Paragrafen svarar mot 15 § PVL och 12 § i kommitténs förslag. Om

konsekvenserna av obehörighet som här avses stadgas ytterligare i 19 s-

I 38 och 39 §§ PVL regleras verkan av att präst, som stått under val,

blir obehörig efter valet men innan domkapitlet utfärdat fullmakt respek­

tive Kungl. Maj :t tillsatt tjänsten. Det synes icke erforderligt att i lagen

upptaga bestämmelser för dessa i och för sig tänkbara men mycket säregna

situationer.

19 §.

Denna paragraf, som har samma nummer i kommittéförslaget, svarar

närmast mot 10 § PVL. I stort sett är reglerna utformade som motsvarig­

heter till bestämmelserna i 15 och 10 §§. I första stycket första punkten

stadgas om komplettering av förslag — utan nytt ledigförklarande med

ursprungligen överbliven sökande. Lnligt andra punkten i samma stycke

skall sådan komplettering ej ske, då fråga är om kyrkoherdetjänst och

kallelse kommit till stånd å frågodag. Anledningen till undantagsregeln är

att situationen kan antagas vara sådan, att den, varmed förslaget skulle

kunna kompletteras, icke skulle ha nagra utsikter att bli utnämnd till inne-

havare av tjänsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

108

Dessa paragrafer, vilka har samma nummer i kommittéförslaget, mot­

svarar respektive 17 §, 19 § och 21 § PVL.

Beträffande utformningen av regeln om frivilliga prov hänvisas till den

allmänna motiveringen under D.

Den i 19 § PVL förekommande fyrtiofemdagarsfristen kan anmärknings­

värt uppehålla fortgången av tjänstetillsättningar och har därför förkor­

tats till fyra veckor.

Stadgandena i 20 § sista stycket och 22 § har i sak oförändrade upptagits

från PVL. Förstnämnda bestämmelse fanns redan i 1843 års prästvalsför-

ordning. Den i 22 § upptagna regeln återgår på flera under 1700-talet

utfärdade cirkulär och har sedan år 1883 funnits i präst valslagen. Med

bestämmelsen avses att förekomma, att sökande under tjänstgöring i pas-

toratet utövar obehörigt inflytande å de röstberättigade.

23—27 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av paragrafer med

samma nummer. Av innehållet i kommittéförslagets 23 S har dock det

mesta upptagits i 2 § tredje stycket.

Då predikoproven enligt förslaget icke skall vara obligatoriska, kan den

traditionella beteckningen »fjärde provpredikant» ej lämpligen behållas i

författningstexter. Såsom också kommittén funnit kan ej anses erforderligt

att tillskapa någon ny beteckning för präst som efter kallelse uppföres å

förslag.

Första stycket av 24 § ansluter sig i formellt hänseende nära till 28 §

1 inom. PVL. Beträffande höjningen av rösttalet trehundra till fyrahundra

hanvisas till den allmänna motiveringen under C. Stadgandet i sista punk­

ten av 28 § 1 inom. PVL om möjlighet att uppskjuta omröstning å frågo-

dag till annan söndag har lika litet som andra bestämmelser, som fixerar

tidsmoment i tillsättmngsproceduren, upptagits i lagförslaget. Anmärkas,

må att kommittén funnit bestämmelsen onödig och därför icke heller låtit

den inflyta i sitt stadgeförslag.

Hänvisningen i 24 § andra stycket avser samtliga bestämmelser i 28 och

2JLP> aII,sa reglerna om rösträtt, fullmaktsröstning, röstlängd och slutna

sedlar.

I 25 § har sammanförts regler från 28 § 3 och 4 mom. PVL. Bestämmel­

sen i 26 § om prov av präst, som kallats, svarar mot 28 § 5 mom. PVL;

rätten att avstå från prov har utformats i överensstämmelse med 20 §.

Reglerna i 27 § motsvarar 29 § PVL; den av kommittén föreslagna lydelsen

av andra stycket liar efter påpekande av kammarkollegiet jämkats så att

det tydligt framgår att i avsedda situationer ny_frågodag alltid skall hållas.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

^20—22 §§.