Prop. 1949:173
('med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
1
Nr 173.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 11 mars 1949.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an taga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 t nr 370); och
2) förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
I Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 173.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Propositionen upptager förslag till ändrade regler angående avdragsrätt
och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.
Sålunda föreslås att de nuvarande bestämmelserna — vilka innebära att
avdrag i allmänhet icke medgives för erlagda medlemsavgifter, ändå att av
gifterna föranletts av vederbörandes förvärvsverksamhet — ersättas av reg
ler om rätt till avdrag för avgifter dels till sådana föreningar, som bedriva
verksamhet med huvudsakligt ändamål att främja medlemmarnas ekono
miska intressen i viss förvärvskälla, dels ock till sådana föreningar, som
den skattskyldige måste tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet
eller utöva sådan verksamhet på visst sätt. Genom bestämmelser av denna
innebörd bliva de skattskyldiga berättigade till avdrag för avgifter bl. a.
till branschorganisationer ävensom till fackföreningar och arbetsgivareför
eningar samt därmed jämförliga sammanslutningar.
I de fall, där föremålet för den av en förening bedrivna verksamheten icke
genomgående men väl till huvudsaklig del är sådant som nyss angivits, av
ses avgiften skola vara i sin helhet avdragsgill; någon uppdelning av av
giften i en avdragsgill och en icke avdragsgill del skall sålunda icke ifråga-
komma.
Samtliga föreningar, vilkas medlemmar äga tillgodoföra sig avdrag för er
lagda avgifter, skola enligt förslaget upptaga influtna avgifter såsom skatte
pliktig inkomst. Föreningarna äga vid inkomstberäkningen göra avdrag för
de med föreningsverksamheten förenade kostnaderna, däri inbegripet vad
till medlemmarna utbetalats vid konflikt å arbetsmarknaden eller vid där
med jämförbara tillfällen. Härutöver föreslås avdrag skola medgivas för
belopp, som avsättes till särskild fond att framdeles tagas i anspråk för
dylika utbetalningar.
Vad som vid konflikttillfällen utbetalas av förening till dess medlemmar,
skall utgöra skattepliktig inkomst för mottagarna.
Bestämmelserna föreslås skola första gången tillämpas vid 1950 års
taxering.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
3
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
Härigenom förordnas, dels att anvisningarna till 19 § samt punkt 1 av an visningarna till 20 § och punkt 8 av anvisningarna till 32 § kommunalskatte lagen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till vardera av anvisningarna till 28 och 29 §§ samma lag skall fogas en ny anvisningspunkt, betecknad punkt 7 respektive punkt 14, av nedan angiven lydelse.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
Anvisningar
till 19 §.
Anvisningar
till 19 §.
Fattigunderstöd, begravningshj älp samt underhåll, som lämnats fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till andra föreningar än bostadsför eningar influtna medlemsavgifter (jfr 24 § sista stycket).
till 20 §.
1. Till skattskyldigs levnadskost nader, för vilka avdrag enligt denna paragraf ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga för säkringar och avgifter till kassor, för eningar och andra sammanslutning ar, i vilka den skattskyldige är med lem. Att i vissa speciella fall avdrag
Fattigunderstöd, begravningshj älp samt underhåll, som lämnats fånge eller patient å hospital, m. in. dyl. är icke att hänföra till skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till förening influtna medlemsavgif ter; dock att till skattepliktig inkomst hänföras dels till bostadsförening in flutna avgifter (jfr 24 § sista stycket),
dels ock andra avgifter, för vilka medlemmarna jämlikt punkt 1 andra stycket av anvisningarna till
20 § åro berättigade till avdrag.
till 20 §.
1. Till skattskyldigs levnadskost nader, för vilka avdrag enligt denna paragraf ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga för säkringar. Att i vissa speciella fall av drag dock får göras för dylika pre mier, framgår av stadgandena i 33 § och 4(5 § 2 mom.
1 Senaste lydelse, se beträffande anvisningarna till 19 § 1945: 408 samt beträffande punkt 8 av anvisningarna till 32 § 1940: 876.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
Nuvarande lydelse:
dock får göras för dylika premier och avgifter, framgår av stadgandena i 25 § 1 mom., 33 § och 46 § 2 mom.
Föreslagen lydelse:
Till skattskyldigs levnadskostnader räknas även avgifter till föreningar, i vilka den skattskyldige är medlem. Till levnadskostnader räknas dock icke avgifter, varom i 25 § 1 mom. förmäles, och ej heller avgifter till förening, vilken visas bedriva verk samhet med huvudsakligt ändamål att främja medlemmarnas ekonomis ka intressen i viss förvärvskälla eller vilken den skattskyldige måste till höra för att få utöva viss förvärvs verksamhet eller utöva sådan verk samhet på visst sätt; och må förty av drag göras för dylika avgifter, men skall å andra sidan såsom intäkt upp tagas vad medlem bekommit från för eningen i form av konfliktbidrag (jfr punkt 14 av anvisningarna till 29 §).
till 28 §.
7. 1 de fall då influtna medlems avgifter äro att hänföra till skatte pliktig inkomst skola avgifterna, där ej för särskilt fall år annorledes stad gat (jfr 24 § sista stycket), upptagas såsom intäkt av rörelse. Detsamma gäller i fråga om influtna bidrag, var om förmäles i punkt 14 andra stycket av anvisningarna till 29 §.
till 29 §.
14. Förening, som enligt punkt 7 av anvisningarna till 28 § har att upp taga influtna medlemsavgifter såsom intäkt av rörelse, må vid inkomstbe räkningen göra avdrag — förutom för alla omkostnader under beskattnings året, som varit erforderliga för nämn da intäkters förvärvande och bibehål lande — för vad till medlemmarna ut-
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
5
Nuvarande lydelse:
till 32 §.
8. Understöd, som vid arbetskonflikt utgått till i konflikten indragen arbetare från organisation, som han tillhört, är icke att hänföra till skat tepliktig intäkt. Har skattskyldig -— --------äga rum (jfr punkt 3 här ovan).
Föreslagen lydelse:
betalts i anledning av att de varit in dragna i arbetskonflikt eller annan därmed jämförlig konflikt, så ock för belopp som i räkenskaperna avsatts till särskild fond att framdeles tagas i anspråk för utbetalning av konflikt bidrag som nyss sagts. Belopp, som återföres från sådan fond, skall ap, föreningen upptagas som skatteplik tig intäkt.
Förening, som i föregående stycke avses, må jämväl njuta avdrag för sådant bidrag, som lämnats till an nan förening av här ifrågavarande slag för alt användas till utbetalning av konfliktbidrag till sistnämnda förenings medlemmar.
till 32 §.
8. Har skattskyldig — ---------äga rum (jfr punkt 3 här ovan).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.
Kungl.
Maj:ts
proposition nr 173.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 33 § taxeringsförordningen den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
Till ledning------------ utbetalts, an gående det utbetalda beloppet.
I uppgift,------------ avdrag skett. Beträffande annan i denna para graf omförmäld intäkt än sådan, som avses under a) här ovan, skall an givas den tidpunkt, då intäkten bli vit tillgänglig för lyftning.
Vid fullgörande------------- nämnda debetsedel.
Arbetsgivare, som------------- i hu vudbok.
Föreslagen lydelse:
Till ledning — — — utbetalts, an gående det utbetalda beloppet;
e) av förening med huvudsakligt ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvs källa beträffande medlemmar, till vil ka föreningen under nästföregående år utbetalt bidrag i anledning av att medlemmarna mrit indragna i arbetskonflikt eller annan därmed jäm förlig konflikt:
uppgift för envar angående belop pet av utbetalt bidrag samt den tid rymd, för vilken bidraget utgått,
dock att uppgiftsskyldighet icke föreligger, därest beloppet understi git etthundra kronor eller utgått till rörelseidkare, som enligt lag varit skyldig föra handelsböcker.
I uppgift, ------------ avdrag skett. Beträffande annan i denna para graf omförmäld intäkt än sådan, som avses under a) och e) här ovan, skall angivas den tidpunkt, då in täkten blivit tillgänglig för lyftning.
Vid fullgörande------------- nämnda debetsedel.
Arbetsgivare, som------------- i hu vudbok.
33
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinscn-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 11 mars 1949.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
ändrade regler angående rätt till avdrag för medlemsavgifter vid inkomst
taxeringen, m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning.
Bland de för samtliga förvärvskällor gemensamma bestämmelserna i
20 § kommunalskattelagen ingår som huvudregel, att från bruttointäkterna
i en förvärvskälla skola avräknas »alla omkostnader under beskattningsåret
för intäkternas förvärvande och bibehållande». I nämnda paragraf anges
vidare, att avdrag icke må ske för »den skattskyldiges levnadskostnader och
därtill hänförliga utgifter». Punkt 1 av anvisningarna till samma paragraf
upptager den regeln, att till skattskyldigs levnadskostnader skola räknas,
bland annat, »avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar,
i vilka den skattskyldige är medlem». Samtidigt angives dock, att speciella
regler gälla beträffande avgifter, vilka av medlem i bostadsförening er
läggas till föreningen eller av delägare i bostadsaktiebolag till bolaget.
Vidare finnes i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen angivet, att
till andra föreningar än bostadsföreningar influtna medlemsavgifter icke
äro att hänföra till skattepliktig inkomst.
På grundval av nu återgivna bestämmelser har utbildats en praxis av
innebörd, bland annat, att medlemmar i s. k. branschorganisationer och lik
nande sammanslutningar inom näringslivet vägras avdrag vid inkomsttaxe
ringen för sina avgifter till ifrågavarande organisationer. Särskilt genom
några av regeringsrätten under senare år meddelade utslag, vari medlemmar
i sammanslutningar av antytt slag förklarats icke lagligen berättigade till
avdrag för erlagda medlemsavgifter, ändå att avgifterna 1'öranletts av ve-
derbörandes förvärvsverksamhet, har uppmärksamheten mera allmänt rik
tats på de nuvarande bestämmelsernas innebörd.
I en till Kungl. Maj :t ställd skrivelse av den 15 januari 1945 har Sveriges
lantbruks förbund hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för införandet av
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
ändrade bestämmelser rörande beskattningen av årsavgifter till och mellan ekonomiska föreningar samt likartade organisationer. Framställningen har den 19 april 1945 överlämnats till 1944 års allmänna skattekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén lämnade upp draget.
Med en den 1 oktober 1946 dagtecknad skrivelse till statsrådet och che fen för finansdepartementet har skattekommittén därefter överlämnat en promemoria rörande avdragsrätt och skattskyldighet för medlemsavgifter vid taxering. Vid promemorian fanns fogat ett av kommittén utarbetat för slag till vissa författningsändringar, vilket torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.
Över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret, kammarrätten, översiåthållarämbetet (med biläggande av ett av tillförord nade taxeringsintendenten E. Hjohlman avgivet yttrande), länsstyrelserna i
Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Gö teborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, mellankommunala prövningsnämnden, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, 1946 års utredning rörande vissa organisationsfrågor inom utri keshandeln, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruks förbund, 1945 års fiskeriutredning, Ostkustfisk, centralförening u. p. a., Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.
I en till Kungl. Maj :t ställd skrivelse den 23 december 1947 ha handelskamrarnas nämnd m. fl. hemställt att — därest av särskilda skäl kommit téns förslag icke ansåges böra läggas till grund för ett förslag till nya be stämmelser rörande ämnet i dess helhet — Kungl. Maj :t i allt fall måtte förelägga 1948 års riksdag förslag till en tillfällig lagstiftning av innebörd att medlemmar i branschorganisationer tillerkändes rätt till avdrag för till organisationerna erlagda avgifter. — Slutligen har Sveriges advokatsamfund i skrivelse den 11 mars 1948, under åberopande av det förändrade läge som genom den nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948 upp kommit för samfundet och dess medlemmar, hemställt att förslag snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen till sådan ändring i skattelagstiftningen, att advokat tillerkändes rätt till avdrag för av honom erlagda årsavgifter till samfundet och den avdelning av samfundet, som han tillhörde.
Frågan om avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter har under senare tid vid några tillfällen varit föremål jämväl för riksdagens upp märksamhet. Här må allenast hänvisas till bevillningsutskottets betänkande nr 33 till 1948 års riksdag, vari utskottet — i anledning av väckta motioner (II: 42 och 295) — understrukit angelägenheten av att Kungl. Maj :t före läde 1949 års riksdag proposition med förslag till reglering av avdragsrät- ten och skattskyldigheten för medlemsavgifter.
Kunql. Maj:ts proposition nr 173.
9
II. 1944 års allmänna skattekommittés utredning och förslag.
Gällande rätt.
Skattekommittén framhåller inledningsvis, att de förut återgivna bestäm melserna i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen länge ansetts kun na tolkas på två olika sätt, antingen så som om avsikten vore att utsäga att medlemsavgifter av alla slag alltid vore att hänföra till levnadskostnader eller så att allenast vanliga personliga medlemsavgifter vore att hänföra till sådana kostnader. Kommittén berör därefter de olika skäl, som kunna åbe ropas till stöd för respektive mening, och framhåller bland annat att ett visst stöd för uppfattningen att medlemsavgifter alltid skulle vara att hän föra till levnadskostnader möjligen kunde erhållas i förarbetena till gällan de skattelagstiftning. Kommittén anför härom:
19 § kommunalskattelagen motsvaras av 25 § i 1921 års kommunalskatte- kommiltcs förslag. I specialmotiveringen till 25 § (SOU 1924:53, s. 404) heter det: »I huvudsak överensstämmer kommitténs förslag med vad som härutinnan gäller eller skall anses gälla----------- . I anvisningarna till 25 § hava upptagits exempel på intäkter, som icke äro att räkna till skattepliktig inkomst. De sålunda lämnade anvisningarna torde överensstämma med gäl lande praxis.»
Vilken var då gällande praxis fråga om föreningsavgifter före 1928? Det material ur vilket man kan hämta svar på denna fråga är ganska ma gert. Ett aktiebolag (R. Å. 1913 ref. 147) erhöll avdrag för avgift till Svenska arbetsgivareföreningen. Detta avgörande betingades av alldeles särskilda omständigheter, och man torde kunna bortse från detsamma i detta sam manhang. Ett bankbolag (R. Å. 1919, not. 117) erhöll avdrag för tillskott till Svenska bankföreningen. Avdraget medgavs emellertid redan av kam marrätten och frågan prövades icke i högsta instans. Avdrag för medlems avgifter medgavs icke i följande fall. En officer (R. Å. 1928, not. 689 och 690) för avgifter till officerskassa. Ett aktiebolag, partiaffär i ylle- och bomull svävnader (R. Å. 1929, not. 1238) för avgifter till Svenska köpman naförbundet, Hälsingborgs handelsresandeförening, Sveriges manufaktur grossister samt till Skånes handelskammare. Likaledes vägrades avdrag för avgifter till fackförening och arbetslöshetskassa (R. Å. 1929, not. 911 och 912 samt 1931, not. 142). Skall man draga någon slutsats av dessa rätts fall måste den bliva att avdrag i princip icke medgavs för medlemsavgifter. För denna uppfattning talar också att avdrag för medlemsavgifter till Ar betsgivareföreningen medgavs med 3 röster mot 2. Att rättsfallen äro så få tyder möjligen även på att man icke ansåg saken äga någon större praktisk betydelse. Det är först på senare tid, som organisationsväsendet svällt ut.
Beträffande frågan om skattskyldighet för emottagna avgifter fram håller kommittén, att av praxis torde framgå att dessa i princip icke skulle beskattas. Arbetslöshetsunderstöd, som av fackförening utbetalades till medlem, beskattades däremot, till dess bestämmelser infördes om att sådana konfliktunderstöd icke vore att hänföra till skattepliktig inkomst (nuva rande åttonde punkten första stycket anvisningarna till 32 § kommunal skattelagen).
Kommittén erinrar vidare därom att frågan om beskattning av och av- dragsrätt för medlemsavgifter varit mycket svår att bemästra för beskalt- ningsnämnderna. Åtminstone vad anginge förvärvskällan rörelse torde av drag i regel ha medgivits för avgifter, som kunnat hänföras till utgifter i förvärvskällan. Kommittén fortsätter:
Först genom några av regeringsrätten år 1944 och 1945 meddelade utslag, synes frågan hava blivit löst, såvitt angår rätt till avdrag för medlemsavgif ter och dä på ett sätt som torde avvika från vad som kan antagas allmänt hava tillämpats av beskattningsnämnderna. Genom utslag den 11 oktober 1944 (R. Å. 1944, ref. 52) förklarade regeringsrätten sålunda, att medlem mar i Sveriges advokatsamfund icke kunde medgivas rätt till avdrag för medlemsavgifter till samfundet. Regeringsrättens ståndpunkt torde klart komma fram i motiveringen: »Enär på grund av stadgandet i punkt 1 av an visningarna till 20 § kommunalskattelagen avdrag för ifrågavarande avgif ter till advokatsamfundet icke lagligen kan medgivas vid N. N:s taxering, ändå att utgiften föranletts av hans advokatverksamhet» etc. Att samma regler skola gälla för juridiska personer torde framgå av Regeringsrättens utslag den 16 mars 1945 (R. Å. 1945, not. 334), som gällde avdrag för med lemsavgifter, vilka Svenska lantmännens riksförbund, förening u. p. a. ut betalt till Svenska lantbruksförbundet. Genom att sammanställa dessa två regeringsrättens avgöranden med några tidigare rättsfall, vilka fortfarande synas äga giltighet, nämligen det i R. Å. 1934, som nr 18 refererade utslaget angående Södra Sveriges ångpanneförening samt det i R. Å. 1913, ref. 147 angivna utslaget angående avdrag för medlemsavgifter till Svenska arbets givareföreningen, torde man kunna sluta sig till att gällande rätt är, att av- dragsrält för utgivaren föreligger endast, om avgifterna med hänsyn till grunderna för deras utgivande äro att likställa med arvode för åtagna ar betsuppgifter eller äro att anse såsom försäkringspremier. Avdragsrätt för medlemsavgifter i egentlig bemärkelse skulle alltså icke föreligga. Rege ringsrätten synes sålunda hava anslutit sig till uppfattningen att bestäm melserna i 20 § med anvisningar utgör hinder för avdragsrätt för förenings- avgifter över huvud taget. Denna uppfattning styrkes av utgången i ett mål, i vilket Regeringsrätten meddelat utslag den 24 augusti 1945 (R. Å. 1945, not. 710). I detta mål vägrade nämligen Regeringsrättens majoritet (3 leda möter) med samma motivering som i advokatmålen avdrag för avgifter till Stockholms köpmannaförening och Sveriges konfektionsindustriförening. En ledamot ansåg att med hänsyn till vad som i målet blivit upplyst rörande föreningarnas ändamål och verksamhet att såväl avgiften till köpmanna föreningen som till konfektionsindustriföreningen varit avdragsgill. En femte ledamot ansåg att avdrag borde medgivas för avgiften till köpmannaföre ningen.
Av dessa avgöranden torde man, fortsätter kommittén, kunna draga den slutsatsen, att frågan om arten av de prestationer, som lämnades av ifråga varande föreningar, tillmätts en avgörande betydelse. Det vore icke alldeles utslutet, att den slutliga utgången i det av regeringsrätten den 24 augusti 1945 avgjorda målet blivit en annan, därest icke av stadgarna framgått, att föreningarna vid sidan av direkt servieelämnande verksamhet även verkade som kommersiella intresseorganisationer. Det syntes nämligen ligga när mast tillhands att tolka majoritetens i regeringsrätten ståndpunkt så, att för avdragsrätt förutsattes, att föreningsavgiften i sin helhet vore att anse
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
11
som en -utgift för viss eller vissa prestationer, för vars fullgörande medlem eljest kunde antagas hava fått ikläda sig utgifter, som blivit avdragsgilla i
hans rörelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Kommitténs förslag.
Kommittén framhåller, att praxis sålunda äntligen utformat klara linjer till ledning för behandling av medlemsavgifter i beskattningshänseende be träffande det övervägande antalet föreningar och sammanslutningar. Kom mittén anför vidare, att det torde kunna antagas att en väsentlig minsk ning komme att ske i det stora antal skatteprocesser, som föranletts av svårigheterna att tolka hithörande bestämmelser. Tvivelaktiga gränsfall funnes doek alltjämt och fråga vore om tillfredsställelsen över den numera vunna klarheten i lagtolkningen vore helt oblandad. Det måste nämligen förefalla den skattskyldige obilligt med lagbestämmelser av sådan innebörd, att en utgift skulle betraktas såsom en levnadskostnad även om den kanske helt eller till 90 procent vore att anse såsom en utgift för intäkternas för värvande och bibehållande. Ett stort antal branschsammanslutningar och liknande föreningar och organisationer vore ju till sin natur i huvudsak en organisationsform, som skulle bära sådana kostnader, vilka medlemmarna eljest själva måste bestrida.
Kommittén övergår därefter till en närmare undersökning av de ändrade bestämmelser i avseende å avdragsrätt och skatteplikt för avgifter till branschorganisationer, som skulle kunna ifrågakomma.
Kommittén, som i sin promemoria lämnat en redogörelse jämväl för viss utländsk rätt, påpekar bland annat, att i Danmark praktiserades ett system av i stort sett den innebörden, att man vid beräkningen av avdragsrätten för föreningsavgifter undersökte hur mycket av avgiften, som av förening en användes till avdragsgilla utgifter, varefter medlemmen medgåves av drag med ett däremot svarande belopp. Kommittén framhåller till en bör jan^ att en lösning av problemet efter de danska linjerna i förstone kunde synas tilltalande. Den svenska taxeringsorganisationen saknade emellertid den viktigaste förutsättningen för att kunna gå i land med ett sådant sy stem, nämligen ett centralt beskattningsorgan, som kunde företaga nöd vändiga undersökningar och giva direktiv. Om man intörde ett system lik nande det danska utan att äga tillgång till ett centralt direktivgivande or gan, skulle skattedomstolarna antagligen flera år framåt fullständigt över svämmas av mål rörande denna fråga och man kunde ändå riskera, att någon enhetlig tillämpning aldrig skulle bliva helt genomförd.
Sedan kommittén härefter erinrat om att en av stötestenarna vid eu even tuell reform vore att avkall icke torde kunna göras på kravet på reciproci- tet mellan avdragsrätt och skatteplikt — utom där fråga vore om avgifter, som hade karaktären av försäkringspremier — fortsätter kommittén:
En av orsakerna till att reglerna om beskattning av medlemsavgifter er hållit sin nuvarande utformning torde ju vara svårigheten att passa in medlemsavgifterna under någon förvärvskälla för mottagaren. Problemet kompliceras ytterligare av svårigheten att särskilja avgifter av sådan art,
att de icke äro avdragsgilla hos utgivaren, från sådana avgifter, vilka böra beskattas hos mottagaren samt att finna eu formel, som klart säger var gränsen går mellan de båda olika slagen av avgifter. Följande lösning sy nes tänkbar. En förutsättning för avdragsrätt måste vara att avgiften utgör en nödvändig utgift för intäkternas förvärvande och bibehållande. Till be svarande uppställer sig då frågan vad som skall avses med nödvändig ut- gift? För affärsmannen kan t. o. in. avgifter till ordenssällskap och klub bar föiefalla vara sådana nödvändiga utgifter. De giva honom en möjlighet att upprätthålla gamla och knyta nya affärsförbindelser. Givetvis måste emellertid dylika avgifter anses vara av den art alt de icke böra vara av dragsgilla för utgivaren. Om däremot avgiften utgår till sammanslutning, som har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla eller till sådan förening, som den skattskyl dige måste tillhöra för att tå utöva viss ekonomisk verksamhet eller utöva verksamheten på visst sätt, synes avgiften icke vara av sådan art, att den bör beskattas hos utgivaren.
Om man med det nu sagda skulle kunna anse sig hava löst problemet, när avdragsrätt i princip bor föreligga för medlemsavgifter, återstår dock frågan om skatteplikt hos mottagaren. Eftersom man som sagt icke kan giva avkall på kravet på huvudprincipen om reciprocitet mellan avdrags rätt och skatteplikt, är mottagarens skattskyldighet för avgiften eu ytter ligare förutsättning för utgivarens avdragsrätt. För att medlemsavgiften skall kunna beskattas hos mottagaren, måste den utgöra intäkt i en av mottagaren bedriven verksamhet, som kan inordnas under någon förvärvs källa. Det äi väl emellertid löga sannolikt alt man kan finna någon sam manslutning av den typ det nu är fråga om, som bedriver sådan verksam het, att medlemsavgifter i egentlig bemärkelse skulle kunna anses utgöra intäkt i särskild förvärvskälla. Enda möjligheten att komma förbi denna svårighet synes vara att göra en konstruktion och förklara, att skattskyl dighet för influtna medlemsavgifter föreligger för föreningar, som visser ligen icke driva näring, varmed följer bokföringsskyldighet, men som hava till huvudsakligt ändamål att bedriva verksamhet som befrämjar medlem marnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla eller äro av sådan natur att medlemskap i föreningen är en nödvändig förutsättning för bedrivande av viss förvärvsverksamhet eller för bedrivande av sådan verksamhet på visst sätt. Det kan givetvis diskuteras hur mycket, som bör inläggas i kra vet på »huvudsakligt ändamål». Det synes emellertid rimligt att anse att en förening, vars verksamhet till åtminstone 75 procent är direkt serviceläm- nande, uppfyller detta krav.
Kommittén framhåller vidare, att mottagaren borde få från influtna medlemsavgifter göra avdrag för utgifter för bedrivande av den verksam het, som motiverat avdragsrätten för medlemsavgiften. För övrigt borde samma beskattningsregler och skattesatser, som gällde för ekonomiska för- eningai, äga motsvarande tillämpning beträffande nu ifrågavarande sam manslutningar. Med avseende å frågan om vilka föreningar, som bedreve sådan verksamhet som nyss sagts, uttalar kommittén, att något generellt svar hära icke kunde givas. Man vore tyvärr nödsakad att hänvisa till en Provning från fall till fall med ledning av sammanslutningens stadgar och verksamhet. Möjligen kunde man dock våga hoppas att skatteprocessernas antal icke skulle bliva alltför stort, ty dels vore ju flertalet fall ganska självklara och dels kunde man tänka sig möjligheten av att beträffande tveksamma fall enstaka mal avgjordes med förtursrätt i alla instanser.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
Kungl. Maj ds proposition nr 173.
13
Kommittén övergår härefter att behandla avgifter till arbetsgivareför eningar, fackföreningar och därmed jämställda sammanslutningar. Kom mittén konstaterar därvid inledningsvis, att enligt allmänt språkbruk torde med fackförening förstås en av arbetstagare bildad fortbestående samman slutning med huvudsaklig uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen rörande arbets- och lönevillkoren, medan till begreppet arbetsgivareförening hänfördes varje sammanslutning med huvudsaklig uppgift att tillvarataga arbetsgivares intressen i förhållande till arbetstagarna. Kommittén anför härefter:
Beträffande fackföreningarna — som sådana få jämväl likartade sam manslutningar av tjänstemän anses — och arbetsgivareföreningarna träda alldeles särskilda förhållanden i förgrunden. Dessa sammanslutningars än damål är att utöva en verksamhet, som är av försäkringsteknisk natur eller i varje fall av sådan natur, som står försäkringsväsendet nära. De avgifter, som erläggas av medlemmarna, vare sig dessa äro arbetstagare eller arbets givare, synas därför böra i beskattningshänseende underkastas samma be handling, som gäller för försäkringsverksamhet i allmänhet. Den svenska skattelagstiftningen lämnar i detta avseende två alternativ, antingen äro försäkringspremier icke avdragsgilla vid taxeringen och utfallande belopp icke skattepliktiga eller också äro premierna avdragsgilla och utfallande be lopp skattepliktiga. Dylika synpunkter hava också kommit till uttryck, då det gällt beskattning av avgifter till fackföreningar och arbetsgivareföre ningar.
Vad först angår fackföreningarna tillämpas den förstnämnda principen d. v. s. avdrag medgives icke för avgiften och det till medlemmarna utbe talade understödet beskattas icke. Fackföreningen är icke skattskyldig för avgifterna. Beskattning sker alltså i princip en gång, nämligen hos utgivaren av avgiften.
Avgifter till arbetsgivareorganisationerna behandlas i beskattningshänse ende enligt den andra av ovannämnda principer. Medlemmen erhåller så lunda avdrag för avgiften men är skattskyldig för bidrag, som utgår i hän delse av arbetskonflikt. Mottagaren är icke skattskyldig för avgiften. Prin cipiellt sker beskattning alltså även i detta fall en gång.
Det må i detta sammanhang anmärkas, att en beskattning enligt de ovan angivna försäkringsrättsliga principerna icke blir helt genomförd i den praktiska tillämpningen. Exempelvis medgives avdrag för avgifter, som skattskyldig på grund av sin tjänst erlagt för egen eller efterlevande familjs pensionering, men belopp som på grund av försäkringen utfalla torde ofta till betydande del undgå beskattning, enär försäkringstagaren vid den tid punkt pensionsförsäkringen utfaller mången gång icke åtnjuter annan in komst, varigenom pensionsförsäkringen sålunda i viss utsträckning kom mer att konsumeras av ortsavdrag. Samma förhållande gäller fackförenings- avgifter, å vilka skatt faktiskt ofta icke uttages just på grund av den skatt skyldige tillkommande ortsavdrag. Motsvarande gäller beträffande till ar betsgivare utbetalat konfliktbidrag som sålunda kan i viss utsträckning komma att konsumeras av arbetsgivaren tillkommande värdeminskningsav- drag in. in. Härtill kommer, att en förutsättning för utbetalning och sålunda även för beskattning är, all konflikt uppkommit.
Kommittén uttalar sammanfattningsvis, atl försäkringslekniska synpunk ter konsekvent tillämpats, då det gällt den skatterättsliga behandlingen av såväl medlemsavgifter som konfliktunderstöd både beträffande arbetare-
Kungi. Maj:ts proposition nr 173.
och arbetsgivareorganisationer. Kommittén övergår därefter till att analy sera arten av den verksamhet, som dessa organisationer bedriva. Kommittén framhåller, att föreningarnas utgifter vore av två slag, nämligen dels så dana som utgjorde direkta omkostnader för försäkringsverksamheten och dels sådana som utgjorde ersättning för vissa kanslikostnader. De senare — vilka till övervägande del utgjorde kostnader för de för avtalsförhand lingar nödvändiga organen — torde särskilt vad arbetareorganisationerna anginge uppgå till betydande belopp. Syftet med dessa organ vore emeller tid att på för parten bästa möjliga villkor kunna uppnå en överenskommel se och därigenom förhindra konflikt eller med andra ord att söka undvika att en sådan situation inträdde, att föreningen enligt de försäkringssyn- punkter, som karakteriserade föreningens verksamhet, nödgades utbetala försäkringssummorna d. v. s. konfliktunderstöden. Även kanslikostnaderna måste sålunda anses hänförliga till försäkringsverksamheten på samma sätt som t. ex. då ett brandstodsbolag anställde särskilda inspektörer med uppgift att vidtaga åtgärder i syfte att förebygga uppkomsten av eldsvådor. Även med beaktande av arbetareorganisationernas verksamhet, i vad den av- såge att tillhandahålla avtalsorgan, måste den anses till huvudsaklig del ut göra sådan försäkringsmässig verksamhet som tidigare angivits. Samma synpunkter torde kunna göras gällande beträffande arbetsgivareorganisa tionernas kanslikostnader.
Kommittén framhåller därefter, att anledning syntes föreligga att beträf fande båda de ifrågavarande slagen av organisationer fortfarande anlägga försäkringstekniska synpunkter vid beskattningens utformning. Ett ytterli gare stöd för denna ståndpunkt vore att vinna genom en undersökning hur en tillämpning av de regler, som kommittén i det föregående föreslagit be träffande beskattning av medlemsavgifter, skulle verka beträffande avgifter till fackföreningar och arbetsgivareorganisationer. Dessa regler tillämpade på fackföreningarna skulle innebära, att avgiften finge avdragas av med lemmen och beskattas hos föreningen, medan konfliktunderstödet finge av dragas hos föreningen och beskattas hos medlemmen. För medlemmen skulle detta innebära vissa nackdelar eftersom han lättare torde kunna bära beskattningen, då han erlade avgiften, än då han vid konflikt uppbure un derstöd. Å andra sidan borde emellertid bemärkas, att konfliktunderstödet kunde antagas i stor utsträckning bliva beskattat efter lägre procent än avgiften och kunde även undgå beskattning helt i de fall det konsumerades av ortsavdrag o. d. För föreningen skulle en anordning som denna emeller tid icke vara till fördel, vilket framginge av en av kommittén verkställd undersökning beträffande ett antal fackförbund, vilkas taxeringar enligt dessa regler skulle bliva mycket höga. Därtill komme att avdragsrätten för understöd, som utbetalades vid konflikt, i regel endast delvis kunde utnytt jas vid taxeringen. Om man däremot införde samma beskattningsregler för fackföreningsavgifter, som i praktiken nu tillämpades beträffande avgifter till Svenska arbetsgivareföreningen, skulle detta icke innebära någon änd ring i fackföreningarnas beskattning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
15
Kommittén anför i detta sammanhang, att arbetareorganisationerna hade omkring 1 060 000 medlemmar och tjänstemannaorganisationerna cirka 200 000 medlemmar. Sammanlagda beloppet av inbetalta avgifter torde upp gå till omkring 60 miljoner kronor för år.
Kommittén uttalar därefter som sin uppfattning, att frågan om den skat- terättsliga behandlingen av ifrågavarande avgifter borde — i motsats till vad hittills gällt — i sin helhet regleras genom lagstiftning. Båda de hittills tillämpade beskattningsformerna syntes vara ur allmän synpunkt accep tabla och enligt kommitténs förmenande borde beskattningen även i fort sättningen ske enligt försäkringstekniska grunder. Beträffande den skatte- rättsliga behandlingen av avgifter till arbetsgivareorganisationerna syntes det kommittén, som om denna borde lösas på sätt hittills varit fallet i praxis. Det torde nämligen falla sig naturligt, att avgiften betraktades som en om kostnad i rörelsen och i händelse av konflikt utbetalade bidrag som en in täkt i densamma.
Frågan om beskattningen av avgifter till arbetare- och tjänsteinanaorga- nisationer syntes vara mera tveksam. Som av det tidigare anförda framginge, talande skäl både för och emot ett bibehållande av den nuvarande beskatt- ningsformen. Då emellertid avgifter till sistnämnda organisationer och till arbetsgivareorganisationer hade likartad karaktär, syntes det vara mest lo giskt om beskattningen skedde efter en och samma princip. Kommitténs föresloge därför, att beskattningen av avgifter till arbetare- och tjänste mannaorganisationer skulle ske efter samma metod som beträffande av gifter till arbetsgivareorganisationer hittills gällt och av kommittén före slagits fortfarande skola gälla, d. v. s. att avdrag medgåves för avgiften och beskattningen skedde först då bidrag i händelse av konflikt utbetalades från föreningen.
Kommittén tillägger, att det funnes vissa sammanslutningar, vilka icke kunde betecknas såsom rena fackföreningar eller rena arbetsgivareförening ar. Såsom exempel härå omnämner kommittén Riksförbundet landsbygdens folk. Kommittén anför vidare härom:
Denna sammanslutnings uppgifter och ändamål äro mycket skiftande och torde kunna sammanfattas såsom avseende ekonomisk intresseorgani sation, facklig organisation, kulturell upplysningsverksamhet, sociala upp gifter och serviceorganisation, konsultationer in. in.
I den mån denna sammanslutning tillvaratager de medlemmars intres sen, vilka mot ersättning utföra exempelvis skogsarbete för annans räkning, har sammanslutningen en fackförenings karaktär. I den mån återigen sammanslutningen tillvaratager de självständiga jordbrukarnas intressen av till exempel prisläge o. dyl. gentemot konsumenterna av jordbrukspro dukter, föreligger eu förening för tillvaratagande av medlemmarnas eko nomiska intressen såsom näringsidkare.
I fall av denna art synes lämpligen böra så förfaras, att sammanslutning en må behandlas enligt reglerna för de fackliga organisationerna, i vad dess verksamhet avser uppgifter, som enligt vad ovan angivits äro karakteris tiska för fackföreningar. Härvid förutsättes dock att eu klar uppdelning äger rum, varigenom denna del av verksamheten kan redovisas och i be skattningshänseende behandlas för sig.
Kunql. Maj.ts proposition nr 173.
Slutligen må här påpekas, att av det av kommittén framlagda förslaget till författningsändringar framgår att — efter ett genomförande av försla get — även arbetsgivareföreningar, fackföreningar och därmed jämställda sammanslutningar skulle beskattas efter samma norm som ekonomiska för eningar. Mot förslaget i denna del har emellertid ledamoten av kommittén herr Strand anmält avvikande mening och som sin uppfattning uttalat, att skatten för dessa sammanslutningar borde beräknas efter samma grunder som gälla för t. ex. ideella föreningar i allmänhet.
Inverkan å skatteunderlaget m. m.
Kommittén har även något berört den inverkan å skatteunderlaget, som bleve en följd av ett genomförande av kommitténs förslag. Sålunda fram- hålles att de för branschorganisationerna föreslagna reglerna skulle beröra ett myckt stort antal skattskyldiga. Såsom belysande exempel kunde åbe ropas uppgifter från några av de organisationer, som sorterade under Sve riges lantbruksförbund. Svenska mejeriernas riksförening omfattade 20 mejeriförbund med 9 mejerifusioner med 228 861 medlemmar, Sveriges slakteriförbund hade 37 föreningar med 226 442 medlemmar, Svenska lant männens riksförbund hade 23 centralföreningar, 783 föreningar och 92 904 medlemmar o. s. v. Därefter anföres:
Eftersom på sätt ovan anförts avdrag för medlemsavgifter till de förening ar, som komme att beröras av en sådan reform, som här ifrågasatts, i praxis i regel medgivits, kommer denna reform sannolikt icke att föranleda minskning i skatteunderlaget, beräknat efter de t. o. in. 1944 gällande grun derna. I förhållande till det skatteunderlag, som beräknas i överensstäm melse med den lagtillämpning, som kommit till uttryck i de senast medde lade prejudikaten, skulle däremot ifrågavarande reform komma att med föra en viss minskning i skatteunderlaget. Huru stor minskningen skulle bliva kan icke beräknas utan närmare utredning. En sådan utredning synes emellertid stöta på vissa svårigheter. Först och främst måste den på grund av materialets vidlyftighet bliva ganska tidsödande och kostsam. Därtill kommer, att de siffror man kan få fram, icke torde bliva av allt för stort värde vid bedömningen av denna fråga. Det blir nämligen dels omöjligt att i detalj pröva avdragsrätten för stora utgiftsposter och dels kan man räkna med att de föreningar — vilka icke av särskild anledning måste fondera medlemsavgifter — komma att avpassa sina avgifter så att något nämnvärt överskott icke uppstår. En omständighet, som icke får förbises i detta sam manhang är, att man torde kunna utgå från, att om ändring ej vidtages, gäl lande regler i praktiken komma att kringgås genom omläggning av medlem- arnas bidrag så att de bliva avdragsgilla utgifter i rörelsen in. in. En minsk ning av skatteunderlaget skulle man alltså under alla förhållanden nödgas räkna med.
Kommittén, som uttalat att en närmare utredning om inverkan på skatte underlaget av anförda skäl icke vore absolut erforderlig, redovisar dock vissa av kommittén verkställda stickprovsundersökningar. Sålunda anför kommittén:
Sveriges industriförbund debiteras på grundval av 1945 års taxering sam manlagt omkring 17 000 kronor i statlig och kommunal skatt. Om de före
Kungl. Maj.ts proposition nr 173-
17
slagna reglerna tillämpats hade skatten i stället blivit omkring 80 000 kro nor. Motsvarande siffror för Sveriges Köpmannaförbund äro 1 000 kronor och 8 000 kronor och för Stockholms Handelskammare 8 000 kronor och 15 000 kronor. I synnerhet siffrorna för de beräknade skatterna få tagas med en viss försiktighet då möjlighet saknats att i detalj pröva avdrags gillheten av betydande utgiftsposter.
Vad härefter angår de bestämmelser, som kommittén föreslagit i fråga om avgifter till fackföreningar och därmed jämställda organisationer, fram håller kommittén, att ett genomförande av bestämmelserna skulle ur fiska- lisk synpunkt sakna större betydelse, då inverkan på skatteunderlaget bleve ganska oväsentlig.
Kommittén påpekar slutligen, att det föreslagna förfarandet, därest det genomfördes, i någon mån komme att bidraga till en ytterligare kornpli- cering av såväl taxerings- som uppbördsförfarandet. Enligt kommitténs förmenande skulle detta dock icke bliva fallet i sådan grad, att denna om ständighet borde tillmätas någon avgörande betydelse vid spörsmålets be dömande.
III. Remissyttrandena.
Kommitténs förslag om ändrade bestämmelser rörande avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter tillstyrkes i huvudsak eller lämnas i vart fall utan erinran i flertalet avgivna yttranden. Endast länsstyrelsen i
Östergötlands län avstyrker förslaget i dess helhet, överståthållarämbetet uttalar som sin mening, att med genomförandet av förslaget i vad det avsåge ändrade bestämmelser rörande avgifter till branschorganisationer borde anstå i avbidan på utredning om införandet i taxeringsorganisationen av ett centralt direktivgivande organ. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar sig även mot kommitténs förslag i sistnämnda del, medan länsstyrelsen i Värmlands län, mellankommunala prövningsnämnden och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund avstyrka eller framställa erinringar mot de föreslagna reglerna beträffande avgifter till arbetsgivare- och fackför eningar. Härutöver göras i åtskilliga av de avgivna yttrandena invändningar i särskilda hänseenden mot det framlagda förslaget.
Från remissyttrandena må i övrigt följande här återgivas. I flertalet remissyttranden understrykes, att det vore materiellt be fogat med bestämmelser av i princip den innebörd, som kommittén föreslagit. Sålunda påpekar t. ex. länsstyrelsen i Upp sala län, att det vore med rättvisa och billighet överensstämmande att med giva avdrag för avgifter till förening eller sammanslutning, som hade till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla eller som den skattskyldige måste tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan verksamhet på visst säl t. Läns styrelsen i Kristianstads län påpekar, att det måste framstå såsom i hög
18
Kungi. Maj:ts proposition nr 173.
grad obilligt, att avdrag för medlemsavgifter icke kunde medgivas i sådana
fall, där avgiften helt eller till sin huvudsakliga del vore att betrakta såsom
utgift för viss eller vissa prestationer, för vars fullgörande medlemmen eljest
kunde antagas ha fått kläda sig utgifter, som blivit avdragsgilla i hans
rörelse. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, bland annat,
att nuvarande praxis måste betraktas som ett avsteg från principen om skatt
efter förmåga. Även länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig finna ett ge
nomförande av förslaget vara en akt av rättvisa. Taxeringsnämndsordföran-
denas riksförbund framhåller som sin uppfattning — dock endast med av
seende å avgifter till branschföreningar — att nuvarande bestämmelser icke
blott strede mot det allmänna rättsmedvetandet utan även vore sakligt
oriktiga.
Industriförbundet och Stockholms handelskammare erinra om att det
karakteristiska för näringsorganisationernas verksamhet vore, att dessa
kollektivt ombesörjde vissa uppgifter för medlemmarnas räkning, som dessa
eljest var för sig skulle varit nödsakade att fullgöra såsom ett led i utövandet
av rörelsen. Det låge i sakens natur, att en avsevärd utgiftsbesparing vun
nes genom arbetsuppgifternas koncentration till organisationerna och att
företagets intressen därigenom ofta kunde mera effektivt tillvaratagas. I
stället för medlemsavgifter skulle företaget, därest ifrågavarande arbets
uppgifter icke fullgjordes av organisationerna, nödgas vidkännas långt större
utgifter i främsta rummet för den — fast anställda eller tillfälligt anlitade
— personal som bleve erforderlig för arbetets utförande. Sedan industriför
bundet och handelskammaren som sin mening uttalat, att nuvarande bestäm
melser beträffande ifrågavarande avgifter icke rimligen kunde bibehållas,
framhålles att samma borde gälla beträffande avgifter, som av arbetsmark
nadens parter erlades till vederbörande organisationer. Liksom avgifterna till
arbetsgivareföreningar utgjorde driftkostnad för företagen, måste med nu
varande förhållanden på arbetsmarknaden de avgifter, som arbetarna erlade
till sina fackföreningar, anses hänförliga till utgifter för arbetsinkomstens
förvärvande och bibehållande.
En mot det nu återgivna i viss mån avvikande uppfattning anmäler läns
styrelsen i Gävleborgs län, vilken som eget yttrande åberopar innehållet i
en av taxeringsintendenten i länet avgiven promemoria; i promemorian an-
föres:
Nu synes mig frågan vara, om lagstiftningen bör ändras i anledning av
den obillighet, som kan synas föreligga, eller om icke det ekonomiska
livet självt har möjligheter reagera på sådant sätt att anmärkta obillighet
elimineras i skälig utsträckning. För min del tror jag på det sistnämnda
alternativet och finner det vid ett vägande av de båda alternativen vara att
föredraga. Det har redan kunnat spåras en viss tendens till att branschför
eningar och sammanslutningar minska de egentliga medlemsavgifterna och
i stället debitera medlemmarna för lämnad service. På denna väg lära väl
medlemmarna även med nuvarande lagstiftning och praxis kunna tillgodo-
föra sig avdrag för serviceutgifter, medan sammanslutningarna bli skatt
skyldiga för motsvarande intäkter. Åtminstone när servicerörelsen nått en
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
19
viss omfattning, lärer väl sammanslutningen ock kunna taxeras som eko
nomisk förening, även om den icke är registrerad som sådan. Erforderlig
kontroll synes också kunna etableras från taxeringsmyndigheternas sida.
I några remissyttranden förklaras visserligen det av kommittén framlagda
förslaget vara i princip materiellt grundat, varemot be
tänkligheter ur andra synpunkter anföras in o t för
slagets genomförande. Sålunda, gör överståthållarämbetet i sitt
yttrande gällande, att det komme att möta betydande svårigheter att få till
stånd ett enhetligt bedömande av avdragsrätten beträffande avgifter till de
olika slagen av sammanslutningar av näringsidkare och yrkesutövare. Detta
följde redan därav att frågan om avdragsrätt i första hand skulle prövas av
de taxeringsnämnder, som hade att behandla de olika medlemmarnas dekla
rationer, samt att avsevärd tid komme att förflyta, innan några vägledande
prejudikat hunnit meddelas i sista instans. Vidare komme det för en riktig
gränsdragning mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla avgifter ofta icke
att vara tillräckligt med en granskning av sammanslutningens stadgar utan
det torde i ett betydande antal fall vara nödvändigt att verkställa en under
sökning angående den av sammanslutningen faktiskt bedrivna verksamhe
ten. Då taxeringsnämnderna som regel saknade möjlighet att verkställa en
dylik undersökning, aktualiserade det framlagda förslaget frågan om inrät
tandet av ett centralt organ med befogenhet att verkställa dylika undersök
ningar och lämna beskattningsnämnderna direktiv. Med hänsyn härtill syn
tes det ämbetet lämpligt, att med genomförandet av förslaget angående av
dragsrätt och skattskyldighet för avgifter till branschsammanslutningarna
finge anstå i avbidan på utredning rörande frågan om inrättandet av ett
dylikt centralt organ.
I detta sammanhang må anföras att jämväl i åtskilliga andra yttranden —
så t. ex. i de yttranden som avgivits av länsstyrelserna i Kristianstads, Gävle
borgs och Norrbottens län samt av Taxeringsnämndsordförandenas riksför
bund och handelskammaren i Göteborg — understrykes det nödvändiga eller
önskvärda i att man samtidigt med ett genomförande av kommitténs förslag
tillskapar ett direktivgivande centralt organ.
Länsstyrelsen i Värmlands län erinrar om att inom de flesta fackförening
ar förmedlades även arbetslöshetsförsäkring. Premie för sådan försäkring
vore (utöver det särskilda 200-kronorsavdraget) icke avdragsgill, medan å
andra sidan på grund av sådan försäkring utfallande belopp i annan form
än livränta ej heller utgjorde skattepliktig inkomst. Det skulle för den skalt-
skyldige framstå såsom oförståeligt, att han skulle beskattas för konflikt
understöd men icke för belopp, som han erhölle från sin fackförening i form
av arbetslöshetsunderstöd. Länsstyrelsen säger sig även vilja framhålla de
svårigheter i uppbördshänseende, som den föreslagna ändringen av beskatt
ningsreglerna oundvikligen syntes komma att medföra. Å understöd vid
arbetskonflikt skulle preliminär skatt uttagas, men med hänsyn (ill existens
minimum komme detta säkerligen att i övervägande antalet fall icke låta
sig göra. Härvid måste uppstå avsevärda besvärligheter för de lokala skatte
20
Kungi. Maj:ts proposition nr 173.
myndigheterna, och om även svårigheterna härutinnan delvis skulle kunna
undvikas genom beslut av generell räckvidd om undantag från skyldigheten
att verkställa skatteavdrag å de ifrågavarande understödsbeloppen, komrne
dock att som verkan av den föreslagna ändringen i reglerna om beskatt
ning av fackföreningsavgifterna kvarstå ett säkerligen rätt stort antal fall
av icke önskvärd skatteeftersläpning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker särskilt den ökning i be-
skattningsnämndernas arbetsbörda, som bleve en följd av förslagets genom
förande. Antalet skattskyldiga, som berördes av förslaget i denna del, vore
mycket stort. Det låge i öppen dager, att arbetet för beskattningsnämnderna
att kontrollera de verkställda avdragen för dessa avgifter bleve betungande.
Härjämte måste det även kontrolleras, att mottaget konfliktbidrag redo
visats i deklarationen. Vidare komme taxeringsuppgifterna å utbetalade un
derstöd att medföra en ytterligare ansvällning av det redan nu så omfattan
de och många gånger svårbemästrade taxeringsmaterialet.
Även T axcringsnåmndsordför andenas riksförbund anför, att praktiska
skäl avgjort talade för att någon ändring i vad som nu gällde för avgifter
till fackföreningar icke vidtoges. Ett oeftergivligt villkor för att avdrag
skulle medgivas vore ju nämligen, att fackföreningarna årligen till veder
börande taxeringsnämnd lämnade uppgift för varje medlem om storleken
av den avgift han under året erlagt, vilket skulle åsamka fackföreningarna
icke ringa och i grund och botten meningslöst merarbete. Även vid taxeringen
skulle ett icke helt ringa merarbete uppkomma, visserligen av okvalificerad
art men dock tidsödande och därigenom hinderligt för annan och ofta vik
tigare granskning. Vidare skulle differensen mellan preliminärt uppburen
och slutlig skatt tendera att bli större om avdrag medgåves, vilket vore långt
ifrån önskvärt. Därtill komme att om utgående understöd skulle beskattas,
detta komme att drabba en arbetstagare vid en tidpunkt, då han hade den
minsta skattekraften.
Mellankommunala prövningsnämnden säger sig finna anledning till er
inran ur principiell synpunkt mot förslaget i vad det avser beskattningen
av arbetsgivareföreningar och fackföreningar. Kommittén hade jämställt
den verksamhet, som bedreves av sådana föreningar, med försäkringsrörel
se. Föreningarna skulle icke vara skattskyldiga för influtna medlemsavgifter.
Däremot hade skattskyldigheten för ränteavkastningen å fonderade med
lemsavgifter bibehållits, vilket icke syntes överensstämma med gällande reg
ler för beskattning av jämförbar försäkringsrörelse. — Prövningsnämnden
erinrar vidare därom, att kommittén icke berört de skatteproblem, som upp-
stode då ifrågavarande föreningar disponerade sina medel för ändamål, som
ej hade direkt samband med försäkringsrörelsen. Att såväl arbetsgivareför
eningen som landsorganisationen anslagit betydande belopp till humanitära
ändamål, hade framgått av uppgifter i dagspressen. Därjämte torde avse
värda utbetalningar av politisk natur ha förekommit, bl. a. i form av bidrag
till politiska partier och till vissa tidningar. Bestämmelser att utbetalningar
■Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
21
av berörd natur skulle upptagas till beskattning hos den utbetalande för eningen torde därför böra införas.
Likartade synpunkter framföras i de yttranden, som avgivits av länssty relsen i Göteborgs och Bohus län samt av Sveriges Inntbruksförbund och
Riksförbundet landsbygdens folk. Sålunda anför sistnämnda organisation bl. a. följande:
Emellertid kan det ifrågasättas om icke ur rättvisesynpunkt kravet på reciprocitet mellan avdragsrätt och skatteplikt borde upprätthållas även i fråga om de fackliga organisationerna. De föreslagna reglerna för fackliga organisationer synas nämligen kunna medföra att influtna medlemsavgifter användas till ändamål, som ligga vid sidan av organisationens egentliga upp gifter utan att medlen någonsin bli beskattade vare sig hos medlemmen eller organisationen. Detta skulle kunna undvikas, därest den fackliga organi sationen i likhet med en ekonomisk intresseorganisation bleve skattskyldig för influtna avgifter men finge göra avdrag för alla med verksamheten sam manhängande omkostnader samt dessutom för medel, som avsattes till stöd fond. I den mån medel uttoges ur stödfonden, skulle dessa upptagas såsom inkomst, men finge avdrag göras för utgifter i form av understöd och där med sammanhängande omkostnader. I överensstämmelse med kommitténs förslag skulle understödstagaren upptaga erhållna medel såsom inkomst. Med en dylik reglering skulle inga medel kunna undandragas beskattning, samtidigt som klarare linjer skulle erhållas. Därigenom skulle man också komma ifrån en stundom måhända svår prövning av frågan huruvida en organisation är huvudsakligen facklig eller har till huvudsakligt ändamål att bedriva verksamhet, som befrämjar medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla.
Frågan om den närmare innebörden och lämpligaste ut formningen av de av kommittén föreslagna bestämmel serna har i åtskilliga yttranden varit föremål för diskussion. Vad först angår de föreslagna reglerna för avgifter till branschorganisatio ner, anföres härom i huvudsak följande.
Överstäthållarämbetet förklarar sig i princip anse, att avdrag vid taxe ringen borde medgivas för sådana föreningsavgifter, som i mera vidsträckt bemärkelse kunde betraktas såsom omkostnader för inkomstens förvärvan de. Till sådana avgifter borde enligt ämbetets mening i första hand hän föras avgifter till de sammanslutningar av näringsidkare, där medlemskapet medförde vissa omedelbara ekonomiska fördelar, som direkt kunde påverka resultatet av medlemmarnas egen rörelse. Vidare borde dit hänföras även av gifter till sådana sammanslutningar, som hade till uppgift att tillvarataga medlemmarnas allmänna intressen i egenskap av yrkesutövare och där med lemskapet utan att medföra några omedelbara ekonomiska fördelar dock hade eu väsentlig betydelse för medlemmens ställning såsom yrkesutöva re, hland annat med hänsyn till de fordringar, som uppställdes för med lemskap och den tillsyn över medlemmarnas verksamhet, som sammanslut ningen genom sina organ utövade.
I det av överståthållarämbetet överlämnade yttrandet av tillförordnade taxeringsintendenten Hjohlman framhållas de svårigheter, som vid ett ge-
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
noinförande av förslaget uppenbarligen bleve förenade med fastställandet av vad som vore en sammanslutnings »huvudsakliga» uppgift. Enligt ordaly delsen i den av kommittén föreslagna punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen komme en sammanslutnings ändamål enligt stadgar na att bli utslagsgivande. Riktigare vore att bedöma frågorna med hän syn till den av sammanslutningen i verkligheten bedrivna verksamheten. Hjohlman fortsätter:
I det förra fallet blir det svårt att av stadgarna utläsa, vad som är det hu vudsakliga ändamålet, när, såsom ofta är fallet, t. ex. en branschförening enligt sina stadgar skall verka för sina medlemmars ekonomiska intressen men även för höjande av branschens anseende, sunda affärsmetoder, med lemmarnas trevnad (genom sällskaplig samvaro) in. in. Det kan nog icke tagas för visst, att icke enstaka sammanslutningar glidit över eller komma att glida över till att huvudsakligen bli av sällskaplig karaktär, utan att detta kommer till synes i stadgeförändring. Med den föreslagna lydelsen av anvisningspunkten kommer det alltså att i många fall bli svårt att av göra, vad som är en förenings huvudsakliga uppgift, och kommer med all sannolikhet avdrag att medgivas för avgifter till föreningar, som i sin verk samhet huvudsakligen främja andra syften än medlemmarnas ekonomiska intressen, ett resultat alltså som icke avsetts och icke kan anses överens stämma med grunderna för gällande beskattningsrätt.
Den enligt min mening riktigare principen, att avdragsrätt och skattskyl dighet för medlemsavgifter skulle grundas på den av en förening i verk ligheten bedrivna verksamheten kommer emellertid även den att i praktiken erbjuda svårigheter, som knappast kunna bemästras av den nuvarande taxeringsorganisationen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län säger sig icke ha något att erinra mot kommitténs gränsdragning- mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla avgifter. I gränsfallen spelade det mindre roll, huruvida avgiften hänfördes till den ena eller den andra kategorien, om man blott kunde förutsätta, att avdragsrätten för medlemmen i det aktuella fallet svarade mot en skatt skyldighet för sammanslutningen. Taxeringsnämnd, som vid medlems taxe ring stode tveksam inför ett yrkat avdrag, hade alltid möjlighet att under rätta den taxeringsnämnd, som skulle taxera sammanslutningen och kunde sålunda vinna säkerhet för att frågan om å ena sidan medlemmens avdrags rätt och å andra sidan sammanslutningens skattskyldighet bleve enhetligt bedömd.
I det av länsstyrelsen i Gävleborgs län åberopade yttrandet framhållas svårigheterna vid tolkningen av begreppet »huvudsaklig uppgift» i de av kommittén föreslagna bestämmelserna bland annat ur synpunkten att den angivna 75 procent gränsen kunde tänkas dragen efter olika grunder. —
Länsstyrelsen i Gotlands län påpekar, att uttrycket »huvudsaklig uppgift» i den föreslagna författningstexten kunde giva upphov till analogivis gjord tolkning på grundval av anvisningen i punkt 7 till 53 § kommunalskatte lagen, där det utsädes att sådan huvudsaklig verksamhet, varom i sistnämn da stadgande vore fråga, förelåge om verksamheten allenast i ringa omfatt ning främjande ändamål av annan art än den, som tillgodosåges i den hu
23
vudsakliga verksamheten. En analogivis gjord tolkning skulle kräva att för
eningens verksamhet till omkring 90 procent eller alltså mer än av kom
mittén angivna 75 procent vore av service-lämnande art.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller att avdrag för
nu ifrågavarande avgifter borde kunna medgivas såväl fysiska som juridiska
personer men förordar samtidigt en skarpare precisering av de fall, då så
dant avdrag kunde ifrågakomma. Härutinnan föreslås att avdrag skulle med
givas dels då avgiften huvudsakligen motsvarade ersättning för av mot
tagaren gentemot utgivaren åtagna prestationer och då avgiften stode i rim
lig proportion till prestationens värde och dels då avgiften utginge till för
eningen eller sammanslutning, vari medlemskap vore obligatoriskt för ut
övande av viss förvärvsverksamhet.
I det av handelskammaren i Göteborg avgivna yttrandet framhålles att
de föreslagna bestämmelserna icke vore ägnade att i och för sig draga en
klar linje mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla medlemsavgifter utan
konime att giva upphov till nya tolkningsproblem. Delta gällde främst inne
börden av uttrycken »huvudsaklig uppgift» och »ekonomiska intressen» i
den av kommittén föreslagna lagtexten. Handelskammaren erinrade om att
kommittén i förstnämnda uttryck velat inlägga ett krav på att vederbörande
förenings verksamhet vore åtminstone till 75 procent av direkt serviceläm-
nande natur, medan enligt nuvarande praxis motsvarande krav vore 100
procent. Därefter fortsätter handelskammaren:
Även om den angivna siffran 75 procent kan tjäna till viss ledning för
taxeringsmyndigheter och skattedomstolar förefaller det dock handelskam
maren som om den förordade sänkningen vore väl liten för att radikalt minska
det stora antalet tveksamma fall, som hittills måst avgöras av olika taxe-
ringsinstanser. När enbart den omständigheten, att stadgarna för en i prak
tiken helt direkt-service-verksam förening innehåller en mening, som
kan tyda på att föreningen under vissa förhållanden är att betrakta som
en kommersiell intresseorganisation, uppenbarligen ansetts böra uppskat
tas till åtminstone några procent icke-servicelämnande verksamhet, torde
man kunna ifrågasätta, huruvida icke denna omständighet — eventuellt i
kombination med någon annan svårbedömbar del av föreningens verksam
het — lika gärna skulle kunna beräknas till omkring 25 % av verksam
heten med därav följande tveksamhet i fråga om medlemsavgifternas av-
dragsrätt. Därest avdragsrätten skulle komma att bedömas i enlighet med
de av skattekommittén uppdragna riktlinjerna vill handelskammaren därför
förorda, att med »huvudsaklig uppgift» skall avses mer än hälften, d. v. s.
mer än 50 %, av föreningens verksamhet, samt att detta klart kommer till
uttryck i skalteförfattningarna.
Handelskammaren påpekar därefter att kommittén icke närmare berört
spörsmålet om tolkningen av begreppet »ekonomiska intressen» samt an
för härom följande:
------------Man torde visserligen av eu del uttalanden kunna draga den slut
satsen, att en förening skulle kunna anses främja medlemmarnas ekonomiska
intressen i den mån dess verksamhet gentemot medlemmarna vore direkt
servicelämnande, varmed då skulle förstås att medlemmarna erhölle presta
tioner av sådant slag som, om de ej utfördes av föreningen, skulle åsamka
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
medlemmarna vid taxering avdragsberättigade omkostnader. Då emellertid det mera vidsträckta uttrycket »främja medlemmarnas ekonomiska in tressen» konnnit till användning i förslaget till ändrad lagtext, torde man kunna utgå ifrån att skattekommittén ansett sig böra lämna taxeringsmyn digheterna fria händer vid bedömningen ur skatteteknisk synpunkt av arten av olika föreningars verksamhet. Detta torde i realiteten innebära, att den tidigare oklarheten rörande avdragsrätten för medlemsavgifter skulle komma att bestå i ungefär samma omfattning som före regeringsrättens ovannämn da utslag.
Å andra sidan finner handelskammaren det ej heller lyckligt om avdrags rätten för medlemsavgifter genom ett uttryckligt stadgande i lagtexten göres helt beroende av föreningarnas direkt servicelämnande verksamhet. Även om vid en sådan utformning av lagtexten antalet tvivelaktiga gränsfall kom- me att bliva mindre, kvarstode svårigheterna att utstaka klara gränser mel lan vad som inom en förening vore att hänföra till det ena eller andra slaget av verksamhet. Därtill komme den enligt handelskammarens åsikt allvar liga olägenheten, att taxeringsmyndigheterna vid en dylik mera snäv for mulering torde komma att bliva mindre benägna att medgiva avdrag för medlemsavgifter i de fall, då tveksamhet visserligen kunde råda om viss av föreningen bedriven verksamhet hade servicelämnande karaktär, men denna verksamhet dock vore av sådan art, att den av rimlighetshänsyn borde i be- skattningshänsende helt likställas med servicelämnande verksamhet. Såsom exempel på verksamhet av antytt slag må här endast erinras om den, som består i avgivande av yttranden över av myndigheter remitterade ärenden, och som för många organisationer utgör en väsentlig del av den totala verksamheten. Med hänsyn till den betydelse, som av skattekommittén i mo tiveringen för det framlagda förslaget tillmätts den direkta serviceläm nande verksamheten torde det för övrigt vara sannolikt, att även ett genom förande av förslaget med den av skattekommittén förordade lagtexten skul le innebära en tendens till skärpning i förhållande till tidigare tillämpad praxis.
Sveriges grossist förbund påpekar i sitt yttrande över förslaget, att med lemmar i förbundet för närvarande vägrades avdrag för avgifter till för bundet, trots att dettas verksamhet och medverkan vore cn nödvändig för utsättning för att bästa möjliga resultat skulle kunna uppnås av varje en skilt företag. Förbundet erinrar i detta sammanhang om dess betydelsefulla verksamhet såsom företrädare av grosshandelns allmänna intressen gent emot myndigheterna exempelvis i lagstiftnings-, skatte-, importhandels- och tulllaxefrågor ävensom om handelsorganisationernas verksamhet på liknan de områden, för handläggning av pris- och konditionsfrågor, verkställande av omkostnads- och omsättningsundersökningar, kreditkontroll in. in.
1946 års utredning rörande vissa organisationsfrågor inom utrikeshan deln uppehåller sig i sitt yttrande huvudsakligen vid frågan om de svenska handelskamrarnas i utlandet ställning och arbetsuppgifter. Handelskamrar- nas huvudsakliga uppgift vore att stå sina medlemmar till tjänst i olika av seenden. Sålunda inhämtades kreditupplysningar, mottoges och utställdes prover på varor, skaffades anvisningar på lämpliga affärsförbindelser, bi träddes vid uppgörelse av affärstvister o. d. Dessutom tillhandahölle kam rarna utan särskilt uppdrag sina medlemmar mera fortlöpande tjänster, för
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
25
vilka medlemmarna annars skulle vara nödsakade att anlita hjälp från an nat håll. Enligt utredningens uppfattning finge kamrarna således anses vara i högsta grad service-lämnande organisationer. Med hänsyn härtill och då handelskamrarna vore för sin verksamhet i högsta grad beroende av mot tagna medlemsavgifter syntes det berättigat och önskvärt, att en avdrags- rätt komme att avse jämväl ifrågavarande avgifter. — Med avseende å kra vet på reciprocitet mellan avdragsrätt och skatteplikt erinrar utredningen om att handelskamrarna hade sitt säte och sin verksamhet i utlandet och vore inregistrerade i enlighet med de för ekonomiska intresseorganisationer gällande reglerna i respektive stater. De vore skattskyldiga i de länder, där de vore inregistrerade, men däremot icke i Sverige. Utredningen åberopade, att reciprocitetskravet beträffande t. ex. periodiska understöd icke innebure att givaren vägrades avdrag av den anledningen, att mottagaren icke vore skatt skyldig här i riket, och sade sig utgå från att uppställandet av ett krav på reciprocitet i nu förevarande fall icke skulle utgöra hinder för avdragsrätt för medlemsavgifter till de svenska handelskamrarna i utlandet. Utred ningen hemställde emellertid om ett klargörande uttalande av denna inne börd i förarbetena till den nu ifrågasatta lagstiftningen.
Vad härefter angår yttrandena över kommitténs förslag till den del det samma avser avgifter till arbetsgivarföreningar och fack föreningar in. m., må — utöver vad tidigare anförts — följande här återgivas.
Överståthållarämbetet erinrar därom att såsom jämställda med fackför eningar skulle enligt promemorian anses likartade sammanslutningar av tjänstemän. Detta torde få antagas innebära, att avgifterna åtminstone del vis vore avsedda att fonderas för att användas som understöd i händelse av arbetskonflikt. Bland tjänstemän torde emellertid finnas sammanslutningar, där avgifterna med hänsyn till att strejkrätt icke förelåge för medlemmar na huvudsakligen vore avsedda att täcka sammanslutningens förvaltnings kostnader och där således någon återbetalning till medlemmarna i form av konfliktunderstöd icke förekomme. Med hänsyn till de försäkringsrätts- liga principer, som låge till grund för de föreslagna reglerna, syntes tjänste mannaföreningar av nu angivet slag icke i detta avseende kunna jämställas med fackföreningar.
Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller som sin uppfattning att — där est den föreslagna lagstiftningen skulle genomföras — garantier måste ska pas för att de vid tidpunkten för lagändringens ikraftträdande hos de olika fackförbunden fonderade, för understöd avsedda medlen, vilka redan be skattats hos de enskilda medlemmarna därigenom alt de erlagda avgifterna icke varit avdragsgilla, icke ånyo beskattades, då understöd komme att ut betalas.
Kommitténs förslag att sammanslutningar, vilka icke kunde betecknas som rena arbetsgivareföreningar eller rena fackföreningar, skulle behandlas enligt reglerna för fackliga organisationer, i vad verksamheten avsåge upp
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
gifter, som vore karakteristiska för sistnämnda organisationer, har föran lett erinringar i några remissyttranden. Sålunda framhåller länsstyrelsen i
Norrbottens län, att kommittén därvid förutsatt att en klar uppdelning ägde rum, varigenom ifrågavarande del av verksamheten kunde redovisas och i beskattningshänseende behandlades för sig; det torde enligt länsstyrelsens mening emellertid vara förenat med nästan oövervinneliga svårigheter att verkställa en sådan uppdelning.
Riksförbundet landsbygdens folk, vilken organisation av kommittén an givits som exempel på en sammanslutning med verksamhetsområden av olikartad beskaffenhet, har i sitt yttrande framhållit, att förbundet vore det svenska jordbrukets fackrörelse och fackliga kamporganisation. Förbun dets huvudsakliga uppgift bestode nämligen i att tillvarataga den jordbru kande befolkningens intressen, vilken uppgift förbundet fyllde genom att ingå i samverkan med jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse vid för handlingar rörande priser å jordbrukets produkter och förnödenheter. Ledde sådana förhandlingar icke till godtagbara resultat, vore förbundet berett vidtaga sådana åtgärder som strejk och blockad. För de medlemmar, vilka vore beroende av andra inkomster än dem som härrörde från försäljningen av produkter, ombesörjde förbundet avtal om arbete och andra prestationer.
Härutöver hade förbundet vissa uppgifter av social och kulturell karaktär samt utövade även viss servicelämnande verksamhet. Det vore praktiskt icke genomförbart att, såsom kommittén syntes förutsätta, bokföringsmäs- sigt dela upp de influtna medlemsavgifterna på dels facklig och dels annan verksamhet, i all synnerhet som personal och kansli vore gemensamma för förbundets skilda verksamhetsgrenar. Förbundet förutsatte att, därest kom mitténs förslag genomfördes, förbundet komme att i beskattningshänseende behandlas som övriga fackliga organisationer.
19'i5 års fiskeriutredning behandlar i sitt yttrande de i viss mån speciella förhållanden, som i förevarande sammanhang gälla inom fiskerinäringen.
Sålunda framhålles att på fiskets område funnes en rad sammanslutningar med landels yrkesfiskare som medlemmar. Någon uppdelning på arbetsgi vare och anställda förekomme som regel icke, om man bortsåge från det re- deridrivna ångtrålfisket. Dessa organisationer rymde såväl de fiskare, vilka ägde båt och redskap och därför kunde betecknas såsom arbetsgivare, som de övriga medlemmarna av fiskelagen (båtlagen). Själva betecknade fiskarna ofta sina organisationer som fackföreningar.
Fiskeriulredningen lämnar därefter följande redogörelse för organisatio nerna på ostkusten och dessa organisationers verksamhet:
De på ostkusten verksamma fiskareföreningarna, de s. k. auktoriserade producentföreningarna, redovisa för närvarande till statens livsmedelskom mission eu mindre avgift för varje kilogram försåld strömming. Dessa av giftsmedel utbetalas sedan av livsmedelskommissionen i mån av behov till producentföreningarnas centralorganisation, Ostkustfisk, centralförening u. p. a., för täckande av förluster, som kunna uppkomma i en av Ostkustfisk bedriven verksamhet för inlösen, till visst garantipris, av hos producentföre ningarna uppkommande överskott av (salt) strömming.
27
Ifrågavarande avgifter äro f. n. avdragsgilla hos fiskarna (producentföre ningarna) och givetvis skattefria hos livsmedelskommissionen. Hos Ostkust fisk bli de icke beskattade som behållen inkomst redan på den grunden att de av denna förening rekvireras och användas endast i den mån de erfordras för täckande av förlust. Hos producentföreningarna betraktas den från Ost kustfisk erhållna likviden för överskottsströmming i skatteavseende som in täkt, men behållen beskattningsbar inkomst därav uppkommer icke i nämn värd utsträckning, då ju denna intäkt åtminstone i huvudsak användes som likvid till fiskarna. Fiskarnas likvid slutligen är givetvis beskattningsbar hos dessa.
Därest det i framtiden skulle visa sig lämpligt, att uppbörden av avgifter na för prisreglering på strömming överflyttas från kommissionen direkt till Ostkustfisk, skulle, om författningsändring icke företoges, frågan om de ras beskattning uppenbarligen komma i annat läge. Starka skäl synas emel lertid fiskeriutredningen tala för att avgifterna även i sådant fall få bli skat tefria såväl hos producentföreningarna som hos Ostkustfisk. För Ostkust fisks ifrågavarande verksamhet böra alltså enligt utredningens förmenande samma regler få tillämpas, som av skattekommittén föreslagits för arbetare- och arbetsgivareorganisationer.
Fiskeriutredningen övergår därefter att redogöra för motsvarande förhål landen på väst- och sydkusten och anför därvid:
De avgifter, som för den på västkusten och sydkusten fångade fisken f. n. erläggas till livsmedelskommissionen för finansiering av de på dessa kuster anordnade prisregleringarna, upptagas, i motsats till vad förhållandet är på ostkusten, icke av de inom de på vederbörande kuststräckor verksamma fis karesammanslutningarna. Avgifterna på dessa kuster inlevereras i stället av de företag (färskfiskhandlare, fiskberedare m. fl.), som köpa fisken från fis kare. Avgiftsmedlen användas av livsmedelskommissionen för utbetalning av vissa bidrag (pristillägg) till de fiskareorganisationer — Västkustfisk, för ening u. p. a. och Sydkustfisk, förening u. p. a. — som på respektive kust sträckor inlösa och nyttiggöra uppkommande överskottsfisk. Avgifterna äro (såsom vanlig kostnad för rörelsen) avdragsgilla hos avgiftsbetalaren och skattefria hos livsmedelskommissionen. De äro skattefria även hos nyss nämnda fiskareorganisationer, åtminstone i den mån de användas till likvid för överskottsfisken och till nödiga omkostnader i föreningarnas rörelse. De till fiskarna utbetalade likviderna för överskottsfisken beskattas givetvis hos dessa i vanlig ordning.
Fiskeriutredningen omtalar till slut, att under senare år medlemsavgifter i något fall upptagits inom vederbörande fiskaresammanslutning på väst kusten i syfte att erhålla medel till en komplettering eller eventuell avlösning av de genom livsmedelskommissionens medverkan anordnade prisreglering arna. För sådant fall syntes det önskvärt med motsvarande regler, som fiske riutredningen i det föregående förordat för avgifter till föreningen Ostkust fisk, därest denna själv skulle övertaga uppbörden av regleringsavgifter på strömming.
Ostkust fisk. centralförening u. p. a., lämnar i sitt yttrande cn ingående re dogörelse för den verksamhet, som bedrives av de på ostkusten verksamma sammanslutningarna av fiskare, och uttalar som sin uppfattning, alt även om organisationerna i fråga icke vore direkt jämförbara med rena fackföre
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
28
ningar i så måtto alt de icke — i varje fall icke hittills — haft möjlighet att
ekonomisk stödja sina medlemmar vid konflikt genom utbetalande av bi
drag, de dock vore att anse som klart fackliga organisationer. Föreningen
påyrkade därför ett uttalande därom att avgifter till ifrågavarande samman
slutningar skulle behandlas efter samma regler, som kommittén föreslagit
skulle gälla för avgifter till fackföreningar. Detta borde enligt föreningen
gälla avgifterna jämväl till den del desamma avsåge att möjliggöra en pris
reglering och en prisutjämning.
Svenska västkustfiskarnas centralförbund omnämner i sitt över kommit
téns förslag avgivna yttrande, att förbundet bedreve en prisregleringsverk
samhet i egen regi. Till förbundet anslutna fiskare inbetalade vissa avgifter,
som utginge i förhållande till vederbörandes bruttoförsäljning. Avgifterna
fonderades hos förbundet, som använde dem för s. k. stödpriser vid kata
stroftillfällen. Enligt förbundets mening vore avgifterna helt att likställa
med försäkringsavgifter och förbundet tillstyrkte därför livligt att den av
kommittén föreslagna anordningen i fråga om beskattning av avgifter till ar
betsgivare- och fackföreningar genomfördes och gjordes tillämplig jämväl
på avgifter till förbundet. Därigenom skulle medlemmarnas beskattning lö
sas på ett riktigt och ur taxeringsteknisk synpunkt lättkontrollerbart sätt.
För förbundets verksamhet vore det av värde att undslippa regler om be
skattning hos föreningen av mottagna avgifter; skulle regler av sistnämnda
innebörd införas, skulle detta motverka syftet med avgifternas uttagande
och försvåra den bedrivna stödverksamheten. I
I några remissyttranden riktas erinringar mot kommitténs förslag därom,
att de ifrågavarande föreningarna och sammanslutningarna skulle b e-
s kattas enligt reglerna för ekonomiska föreningar.
Landsorganisationen erinrar sålunda om att flertalet av ifrågavarande för
eningar hittills beskattats såsom ideella föreningar. Landsorganisationen
framhåller vidare som sin mening att det icke — såsom kommittén torde
ha utgått från — vore någon självklar konsekvens av bestämmelserna om
medlemmarnas avdragsrätt för erlagda avgifter, alt föreningarnas beskatt
ning skulle skärpas. Även om en förening hade till huvudsaklig uppgift att
främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla, vore ju
därmed icke sagt att verksamheten bedreves i förvärvssyfte. Det kunde vis
serligen, som kommittén uttalat, antagas att vissa föreningar hade möjlig
het att avväga medlemsavgifterna på sådant sätt, att det skattepliktiga
överskottet begränsades till rimliga belopp, men i andra fall måste det an
ses vara ett legitimt behov att avgiften beräknades med hänsyn till behovet
av skälig fondbildning. Vad särskilt anginge arbetarnas fackliga organisa
tioner hade dessa icke nyss antydda möjligheter att avväga medlemsavgif
terna utan de måste i avgiften inräkna en under normala förhållanden på
arbetsmarknaden betydande fondbildning. Den föreslagna skärpningen i
beskattningen komme därför att verka betungande, särskilt som fonderna,
vilka ägdes av medlemmarna men av praktiska skäl icke i förmögenhets-
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 173.
29
hänseende kunde vid beskattningen uppdelas på sätt som skedde för ak tieägare i bolag, bleve föremål för förmögenhetsbeskattning hos organisa tionerna. Landsorganisationen anslöte sig därför helt till den tidigare åter givna, av herr Strand anförda reservationen mot förslaget i denna del.
Tjänstemännens centralorganisation avstyrker likaledes förslaget i den na del, då kommittén icke lämnat någon motivering för ett frångående av de härutinnan hittills gällande reglerna. Även länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter — närmast ur synpunkten att nu förevarande spörsmål sannolikt icke hade större ekonomisk betydelse för det allmänna -— om icke reservationen kunde anses hava fog för sig.
Vad till sist angår den lagtekniska utformningen av de förordade bestämmelserna bär särskilt kammarrätten haft in vändningar att framställa mot det framlagda förslaget. Kammarrätten erin rar härvid om de tidigare omnämnda regeringsrättsutslag, som aktualise rat den ifrågasatta lagstiftningen. Den närmast till hands liggande åtgärden i anledning av regeringsrättens tillkännagivna ståndpunkt vore — därest man, i likhet med kommittén, ville bereda skattskyldig den honom i 20 § kommunalskattelagen principiellt givna, men genom den nuvarande anvis- ningsbestämmelsen i visst avseende beskurna rätten att avräkna »alla om kostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande» — att låta den ifrågavarande i anvisningarna till 20 § meddelade bestämmelse utgå. Kam marrätten fortsätter:
Genom vidtagandet av en sådan åtgärd skulle den principiella avdrags- rätten för omkostnader gälla, och det skulle överlämnas åt praxis att av göra, om och under vilka förutsättningar rätt till avdrag för medlemsav gifter skulle föreligga. Det lärer enligt kammarrättens mening knappast förefinnas något tvivel om att praxis på förevarande område skulle komma att följa just de linjer, som skattekommittén -— såsom det vill synas kam marrätten i god överensstämmelse med nu rådande rättsuppfattning — uppdragit såsom gränser för den av kommittén i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen stipulerade avdragsrätten, i all synnerhet om sagda motiver för den nu gällande anvisningsbestämmelsens upphävande vunne Kungl. Maj :ts och riksdagens uttryckliga godkännande.
Därmed åstadkommes också såväl att man undginge att binda praxis ge nom en formulering av eu författningsbestämmelse, som passar nu men som kanske vid en ytterligare utveckling av föreningsväsendet befinnes hinderlig för en då av förhållandena påkallad ändring av praxis, som att man sluppe den i författningstekniskt avseende mindre lyckliga anord ning, som kommittén föreslagit, enligt vilken den i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen föreskrivna skattskyldigheten för vissa medlemsav gifter dels konstrueras såsom elt undantag från eu bestämmelse om att medlemsavgifter till föreningar och sammanslutningar i regel icke äro att hänföra till skattepliktig inkomst dels ock göres beroende av en i anvis ningarna till 20 § samma lag införd bestämmelse, som i sin tur innebär ett undantag från eu bestämmelse om att medlemsavgifter till föreningar och sammanslutningar i regel icke äro avdragsgilla omkostnader från brutto intäkterna i viss förvärvskälla.
Kammarrätten framhåller därefter att mot den av kammarrätten ifråga
satta anordningen tilläventyrs kunde göras den invändningen, att i så fall
behov förelåge av en positiv bestämmelse om skattskyldighet för sådana
medlemsavgifter, för vilka avdrag skulle i praxis medgivas från bruttoin
täkten av viss förvärvskälla. Kammarrätten vore emellertid för sin del be
nägen att göra gällande, att enligt de till grund för vår skattelagstiftning
liggande allmänna rättsreglerna rätt för viss skattskyldig till avdrag vid
inkomstberäkningen för visst till annan skattskyldig utgivet belopp av här
förevarande art ovillkorligen medförde skattskyldighet för samma belopp
hos mottagaren, såvida icke en uttrycklig bestämmelse om skattefrihet för
detsamma hos mottagaren meddelats. Till vilken inkomstkälla inkomsten
skulle hänföras finge bero av omständigheterna i det särskilda fallet; med
lemsavgiften kunde hänföras till rörelse, t. ex. om den avgiften mottagan
de föreningen dreve sådan verksamhet eller, om avgiften icke kunde hän
föras till viss annan förvärvskälla, till inkomst av tillfällig förvärvsverk
samhet. Därest emellertid en uttrycklig bestämmelse om skatteplikt för för
ening, som mottoge avdragsgilla medlemsavgifter, icke ansåges kunna und
varas, syntes densamma å ena sidan icke ovillkorligen behöva förutsätta
eu speciell bestämmelse om rätt till avdrag och å andra sidan böra ske ge
nom en bestämmelse, som begreppsmässigt hänförde ifrågavarande förvärv
till visst inkomstkälla, och i varje fall icke genom bestämmelser av den
invecklade art, som kommittén föreslagit.
Kammarrätten erinrar vidare om att avgifter av nu ifrågavarande slag
icke sällan erlades av juridiska personer. Det syntes vid sådant förhållande
oegentligt att, på sätt ifrågasatts i de föreslagna anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen, räkna föreningsavgifter till »skattskyldigs levnads
kostnader».
Överståthållarämbetet påpekar, att arbetsgivareföreningar och fackför
eningar icke uttryckligen omnämndes i de föreslagna anvisningarna till
20 § kommunalskattelagen utan torde få anses inbegripna under uttrycket
»sådana föreningar och sammanslutningar, som den skattskyldige måste
tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan verk
samhet på visst sätt». Ämbetet ifrågasatte, om den använda formuleringen
verkligen täckte samtliga åsyftade fall.
SO
'
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
IV. Departementschefen.
Den oklarhet beträffande innebörden av gällande bestämmelser angående
rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för erlagda medlemsavgifter, som
tidigare må hava rått, torde såsom skattekommittén framhållit numera få
anses skingrad. Man torde sålunda kunna fastslå, att avdragsrätt för med
lemsavgifter i egentlig bemärkelse icke föreligger samt att avdrag för för
eningsavgifter medgives endast om avgifterna med hänsyn till grunderna för
deras utgivande äro att likställa med arvoden för åtagna arbetsuppgifter
31
eller — såsom fallet synes vara beträffande avgifter till arbetsgivareför eningen — betraktas såsom likställda med försäkringspremier.
Som kommittén påpekat, kan tvekan råda om anledningen till denna stränga behandling av medlemsavgifter. Det kan emellertid i detta sam manhang lämnas därhän, huruvida de nuvarande bestämmelserna — såsom vid något tillfälle gjorts gällande — äro att se mot bakgrunden av en prin cipiell uppfattning om beskattningsreglernas rätta utformning eller om de i huvudsak betingats av önskemålet att åstadkomma ur taxeringsteknisk synpunkt enkla och lättillämpade regler. En bidragande orsak till uppstäl landet av den legala presumtionsregeln i anvisningarna till 20 § kommunal skattelagen att medlemsavgifter i egentlig mening äro att räkna till levnads kostnader torde i vart fall hava varit, å ena sidan, önskemålet att icke göra avkall på regeln om reciprocitet mellan avdragsrätt och skatteplikt och, å andra sidan, svårigheterna att inom ramen för gällande skattelagstiftning finna någon förvärvskälla, i vilken mottagna medlemsavgifter kunna sägas utgöra intäkt. De föreningar och sammanslutningar, vilka driva sådan verk samhet som i och för sig kunde motivera rätt för medlemmen att göra av drag för avgiften, torde nämligen i regel icke driva verksamheten med vinst syfte eller eljest under sådana förhållanden, att uppburen medlemsavgift kan sägas utgöra intäkt i någon föreningens eller sammanslutningens förvärvs källa. Vidare torde till bestämmelsernas tillkomst ha medverkat — förutom de rent praktiska svårigheterna att åstadkomma en ur skilda synpunkter tillfredsställande gränsdragning mellan avgifter, för vilka utgivaren borde tillerkännas avdragsrätt, och övriga föreningsavgifter — jämväl den om ständigheten att organisationsväsendet tidigare var av en relativt obetydlig omfattning och att frågan sålunda var av mindre betydelse.
Förhållandena i sistnämnda hänseende äro emellertid numera annor lunda; förenings- och organisationsväsendet har under senare tid fått en högst betydande omfattning. Flertalet förvärvsarbetande samhällsmedlem mar torde numera tillhöra någon förening eller sammanslutning, i vilkens verksamhet ingår att tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen i det ena eller det andra hänseendet. Även om de med en ändrad lagstiftning på ifrågavarande område förenade principiella och praktiska svårigheterna kvarstå eller kanske till och med blivit större, talar dock nyssnämnda för hållande för en omprövning av hela frågan om den skattemässiga behand lingen av medlemsavgifter.
Vid bedömandet av frågan huruvida de nu gällande bestämmelserna an gående medlemsavgifter böra bibehållas eller ej, synes lämpligt att — såsom kommittén även gjort — först söka slå fast den egentliga karaktären av med lemsavgifter av skilda slag. Detta måste ske genom att granska den av för eningarna bedrivna verksamheten. Det är därvid iögonfallande icke blott alt vissa föreningars syften och verksamhet helt eller i allt väsentligt avse att bereda medlemmarna trevnad eller att utgöra en lämplig organisationsform för understödjande av vissa humanitära, vetenskapliga eller ideella ända
Kungl Maj.ts proposition nr 173.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
mål, medan andra föreningars verksamhet lika påtagligt åsyftar att i en el ler annan form bispringa medlemmen i hans förvärvsverksamhet, utan även att mellan dessa två ytterlighetstyper finnas en hel rad sammanslutningar med arbetsuppgifter och verksamhetsområden av i nu angivna hänseenden svårbedömbar art. Tvekan måste ofta råda icke blott om vart den ena eller den andra verksamhetsgrenen hos sistnämnda föreningar är att hänföra utan även om vilken verksamhet, som är att anse som den huvudsakliga.
Redan av det nu återgivna framgår att invändningar av principiell art kunna riktas mot en så restriktiv lagstiftning som den nu gällande. Ty uppen barligen betages den skattskyldige i sådana fall, där föreningens verksam het varit erforderlig för hans förvärvsverksamhet, en häremot svarande av- dragsrätt, som han enligt allmänna regler borde äga. Det otillfredsställan de härutinnan bär blivit mera påtagligt genom att den förut omnämnda ut vidgningen av föreningsväsendet i betydande utsträckning avsett just den grupp av föreningar och sammanslutningar, vilkas verksamhet åsyftar att, direkt eller indirekt, bispringa medlemmarna i deras förvärvsverksamhet. Här åsyftas främst de s. k. branschorganisationerna, vilka många gånger icke utgöra annat än en organisationsform för bärande av omkostnaderna för tillvaratagandet av vissa gemensamma, medlemmarnas förvärvskällor intimt berörande intressen, ävensom de under senare tid successivt uppbygg da arbetsgivare- och fackföreningarna, tjänstemannaorganisationerna och liknande sammanslutningar.
Även ur en annan synpunkt framstå de nuvarande bestämmelserna såsom otillfredsställande. De föreningar, som visserligen icke själva äro yrkes mässigt verksamma men som driva en verksamhet av betydelse för medlem marnas inkomstförvärv, kunna för närvarande icke tillgodogöra sig av drag för de utgifter i form av ombudsmannalöner, kanslikostnader o. d., vil ka äro förenade med nyssnämnda verksamhet. Antingen sakna nämligen dessa föreningar skattepliktig inkomst eller ock redovisa de sådan allenast i form av avkastning av kapital eller fastighet och från dylik inkomst medgi- ves icke avdrag för omkostnader som nyss sagts. Detta innebär med andra ord att de med föreningens egentliga verksamhet förenade utgifterna icke kunna avdragas vare sig hos medlemmarna eller hos föreningen. Ett undan tag härifrån utgör dock arbetsgivareföreningen, där praxis medgiver före ningens medlemmar avdrag för erlagda avgifter men beskattar utfallande konfliktunderstöd. Då såsom konfliktunderstöd ej utbetalas mer än vad som återstår, sedan föreningen guldit sina omkostnader, har medlemmarna på en omväg tillgodoförts avdrag för de med föreningsverksamheten förenade kost naderna. Häremot saknas visserligen anledning att i och för sig rikta in vändningar. Men en bristande jämlikhet uppkommer i förhållande till med lemmar i arbetare- och tjänstemannaföreningar liksom i andra organisatio ner, där föreningsverksamheten finansieras med beskattade vinstmedel.
Av det nu sagda framgår, att gällande bestämmelser om avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter leda till ur skilda synpunkter otillfreds ställande resultat, något som för övrigt understrukits av kommittén och i
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
33
flertalet avgivna remissyttranden. En översyn av dessa bestämmelser måste alltså i och för sig anses påkallad. Det återstår dock att undersöka, huruvida bärande invändningar kunna ur andra synpunkter framställas mot att nu genomföra lagändringar å förevarande område.
Redan tidigare har en invändning av principiell art något berörts, nämligen den att en rätt för medlemmen till avdrag för medlemsavgiften bör svara mot skyldighet för föreningen att skatta för samma avgift, men att den mottagande föreningen oftast icke driver sådan verksamhet, att någon för värvskälla, däri den mottagna avgiften kan sägas utgöra intäkt, förefinnes.
Vad först angår spörsmålet om en medlemmen tillerkänd avdragsrätt nöd vändigtvis förutsätter en däremot svarande skatteplikt hos föreningen, kan det måhända göras gällande, att upprätthållandet av en sådan reciprocitet knappast är betingat enbart ur principiella synpunkter samt att vissa skäl tala för att man här låter sig nöja med att i de fall, där föreningens verk samhet avser att främja medlemmens inkomstförvärv, medgiva medlem men rätt till avdrag för avgiften utan att för den skull skattelägga för eningen för samma avgift. Emellertid skulle en sådan anordning blott kunna ifrågakomma i de fall, där föreningen icke yrkesmässigt tillhandahåller tjäns ter eller nyttigheter; i annat fall måste nämligen avgiften anses utgöra in täkt av rörelse. Vad vidare angår icke yrkesmässigt verksamma föreningar, skulle avdrag för erlagd medlemsavgift — därest en motsvarande skatte plikt icke föreskreves för föreningen — allenast kunna medgivas efter en undersökning i syfte att konstatera hur stor del av föreningens omkostna der, som i det särskilda fallet kunde sägas motsvara för medlemmens in- täktsförvärv erforderliga omkostnader. Man måste nämligen erfarenhetsmäs sigt räkna med att i åtskilliga föreningar även omkostnader av annat slag bestridas av medlemsavgifter. Avdrag finge alltså medges med en större eller mindre del av avgiften. Ett sådant förfarande torde emellertid för närvarande icke vara praktiskt genomförbart. Härför skulle — som kommittén påpe kat — erfordras ett direktivgivande centralt organ med möjligheter att företaga sådana undersökningar, varom nyss talats.
Om man av dessa skäl ledes fram till att i princip upprätthålla krav på reciprocitet i nämnda hänseende, återstår att undersöka om det överhu vud är möjligt att i de fall, där föreningen icke bedriver yrkesmässig verk samhet, inordna medlemsavgifterna under någon av de i lagen omnämnda särskilda förvärvskällorna. Skattekommittén har funnit detta tveksamt och sökt lösa problemet genom att föreslå en konstruktion, enligt vilken avgif terna skulle förklaras utgöra skattepliktig intäkt hos föreningen i de fall, där medlemmarna ägde rätten till avdrag. Reglerna härom återfinnas i de av kommittén föreslagna anvisningarna till 19 g kommunalskattelagen. Här emot har kammarrätten invänt bl. a. att — därest det överhuvud ansåges nödvändigt med en uttrycklig reglering av skatteplikten — det icke vore tillfredsställande med ett sådant allmänt uttalande i lagstiftningen, som icke begreppsmässigt hänförde intäkten till eu viss inkomstkälla.
Det möter utan tvivel vissa principiella svårigheter att lösa ifrågava-
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
rande spörsmål. De förvärvskällor, i vilka mottagna medlemsavgifter möj
ligen skulle kunna tagas till beskattning, torde främst vara rörelse och till
fällig förvärvsverksamhet. Av det förut sagda framgår emellertid, att med
lemsavgifter, som influtit till icke yrkesmässigt verksamma föreningar, med
nuvarande bestämmelser icke äro hänförliga till intäkt av rörelse. Vad vi
dare beträffar förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet, synes det knap
past förenligt med ett naturligt betraktelsesätt att hänföra av nu ifrågava
rande föreningar mottagna avgifter, vilka ofta inflyta regelbundet och med
ungefärligen samma belopp år efter år, till sådana tillfälliga intäkter, som
bestämmelserna om intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet i allt fall i första
hand avse.
En lösning av det föreliggande problemet, som beaktade kammarrättens
tidigare återgivna invändning, vore att i de bestämmelser i kommunalskat
telagen, som reglera inkomst av rörelse, införa en direkt föreskrift om att
mottagna medlemsavgifter skola upptagas som intäkt av rörelse, dock att en
dylik regel självfallet icke bör gälla med avseende å sådana avgifter som
äro i nämnda lag särskilt reglerade, t. ex. av bostadsföreningar uppburna
medlemsavgifter. Om än vissa principiella invändningar kunna riktas mot
en sådan föreskrift, synas dessa dock icke vara av sådan art, att de utgöra
hinder för den ifrågasatta omregleringen av avdragsrätten.
Invändningar ha även ur andra synpunkter riktats mot den ifrågasatta
lagstiftningen. Sålunda har i flera remissyttranden framhållits, att ett ge
nomförande av kommitténs förslag skulle ställa taxeringsmyndigheterna
inför stora svårigheter vid den praktiska tillämpningen, främst när det gäll
de att avgöra om en förenings verksamhet vore av sådan art, att medlem
men borde medgivas avdrag för erlagd avgift eller ej. Liknande svårigheter
skulle understundom uppstå även vid avgörande av frågan om de för
branschorganisationer eller de för arbetsgivare- respektive arbetstagareor
ganisationer av kommittén föreslagna reglerna skulle i det särskilda fallet
tillämpas. Med hänsyn härtill har ifrågasatts, huruvida med förevarande
lagstiftning icke lämpligen borde anstå, till dess ett centralt organ med be
fogenhet att verkställa erforderliga undersökningar och lämna beskattnings-
nämnderna direktiv infogats i taxeringsorganisationen.
Även enligt mitt förmenande måste svårigheter uppkomma för be-
skattningsnämnderna och skattedomstolarna vid tillämpningen av even
tuella nya bestämmelser på ifrågavarande område. Ur dessa synpunkter hade
det varit önskvärt att dröja med lagstiftningen till dess ett sådant centralt
organ tillskapats, varom nyss sagts. Emellertid har bevillningsutskottet vid
1948 års riksdag understrukit angelägenheten av att frågan om avdragsrätt
för medlemsavgifter upptages till omprövning redan vid innevarande års
riksdag, oavsett om förslag till inrättande av ett centralt organ med uppgift
att verka för enhetlighet vid taxeringen då bleve framlagt eller ej. De nyss
anförda betänkligheterna torde alltså få vika. Det sagda får dock anses ut
göra ett starkt skäl för att de nya bestämmelserna så utformas, att de vid
sin tillämpning icke komma att tynga de redan tidigare hårt belastade be-
skattningsnämnderna mer än nödigt är.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
35
Övriga vid remissbehandlingen framkomna invändningar mot en ändrad
lagstiftning på förevarande område avse enbart antingen reglerna för av
gifter till branschorganisationer eller reglerna för avgifter till arbetsgivare-
och fackföreningar.
I förstnämnda hänseende har invänts att ändrade regler icke vore erfor
derliga, enär frågan i praktiken kunde lösas på så sätt alt medlemsavgif
terna ersattes med ett förfarande, enligt vilket kostnaderna för de av före
ningen utförda uppdragen direkt debiterades vederbörande medlemmar.
Att så i viss utsträckning redan skett torde vara antagligt, liksom att en
fortsatt sådan utveckling kan vara att förvänta, därest nu gällande bestäm
melser bibehållas. Emellertid skulle detta innebära, att de ifrågavarande
organisationerna av beskattningsskäl tvunges överge sin naturliga arbets
form för att övergå till ett mången gång besvärligt och arbetskrävande de-
biteringsförfarande. I åtskilliga fall torde det för övrigt icke vara görligt
att genomföra en sådan debitering. Slutligen skulle av ett sådant ställnings
tagande — under förutsättning att avdragsrätt för avgifter till arbetsgivare
föreningar och arbetstagareföreningar ansåges böra införas — följa bety
dande taxeringstekniska svårigheter i fråga om sådana föreningar, som icke
vore rena branschföreningar eller rena arbetsgivare- eller arbetstagareor
ganisationer.
Vad åter angår förslaget om införande av avdragsrätt för fackförenings-
avgifter och skatteplikt beträffande konfliktbidrag har invänts bl. a., att en.
sådan anordning bleve till nackdel för de skattskyldiga, vilka skulle ha lät
tare att bära beskattningen, då föreningsavgiften erlades, än då vid konflikt
understöd utginge. Vidare har erinrats om den komplicering av såväl upp
börds- som taxeringsförfarandet, vilken bleve en följd av ett genomförande
av kommitténs förslag.
Då dessa invändningar emellertid framställts med utgångspunkt från att
lagstiftningen i fråga om fackföreningsavgifter och därmed likställda med
lemsavgifter skulle följa kommitténs förslag, torde det vara lämpligt att,
innan dessa invändningar närmare prövas, först behandla frågan om den
lämpliga utformningen av lagstiftningen i denna del.
Kommittén har erinrat om att avgifter till fackföreningar för närvarande
icke vore avdragsgilla men att konfliklbidrag från sådana föreningar ej hel
ler beskattades. Avdrag medgåves däremot för avgift till arbetsgivareför
eningen, medan å andra sidan konfliktbidrag från sistnämnda förening be
skattades. Kommittén har som sin mening uttalat, att båda dessa beskatt-
ningsformer vore i och för sig acceptabla och ägnade alt godtagas vid en
översyn av bestämmelserna men att samma regler borde tillämpas i fråga
om avgifter till såväl arbetsgivare- som fackföreningar. Vid valet mellan de
båda metoderna har kommittén stannat inför den, som för närvarande prak
tiseras i fråga om avgifter till arbetsgivareföreningen.
1 likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att enhetliga regler
böra gälla på ifrågavarande område, men jag kan icke dela uppfattningen,
att de förenämnda metoderna äro i och för sig godtagbara.
36
Kangl. Maj:ts proposition nr 173-
Den för fackföreningsavgifter nu tillämpade metoden är otillfredsställan
de ur den synpunkten, att enligt denna metod de med föreningsverksam
heten förenade kostnaderna icke någonstädes få avdragas, ehuru de till sin
natur äro avdragsgilla. Vidare kan invändas att, om avdrag för avgifter till
branschorganisationer skulle medgivas, medan avdrag för avgifter till fack-
och arbetsgivareföreningar vägrades, skulle ett flertal mycket svårlösta situa
tioner uppkomma. I kommitténs promemoria har uppmärksamheten riktats
på Riksförbundet landsbygdens folk, vilken sammanslutning i vissa hänse
enden torde vara att anse som en fackförening men i andra hänseenden icke
är att betrakta såsom dylik förening. Flera med den nämnda samman
slutningen likartade organisationer torde finnas. I fall som dessa skulle så
väl de skattskyldiga som beskattningsnämnderna ställas inför en mycket
svårlöst uppgift, när skattepliktiga intäkter och avdragsgilla utgifter skulle
fastställas. Liknande svårlösta situationer skulle uppkomma, när det i andra
fall gällde att avgöra om en förening skulle anses som en fackförening eller
en branschorganisation. Såsom exempel kan nämnas ett flertal orga
nisationer för jurister och läkare, där vissa föreningsmedlemmar äro tjäns
temän, vilka ingått i vederbörande förening för att kunna räkna med den
nas hjälp vid hävdandet av sina intressen gentemot arbetsgivaren, medan
andra medlemmar äro fria näringsutövare vilka ur i viss mån annan syn
punkt funnit ett medlemskap vara av värde. Den ene medlemmen skulle
äga rätt att avdraga medlemsavgiften men icke den andre. Föreningen skulle
skatta för vissa men icke för alla mottagna avgifter, varjämte stora svårig
heter skulle uppkomma vid fastställandet av avdragsgilla omkostnader. I
fall där föreningar av denna typ sorterade under en huvudorganisation
skulle motsvarande svårigheter uppkomma vid fastställandet av avdrags-
rätt för underorganisationens avgifter till huvudorganisationen och vid be
stämmandet av den sistnämnda organisationens taxering. Dessa och lik
nande svårigheter böra uppenbarligen i görligaste mån undvikas. Ett system
där avdragsrätt medgives för avgifter till branschorganisationer men icke
för avgifter till arbetare- och arbetsgivareorganisationer bör följaktligen icke
godtagas.
Men ej heller det alternativ som kommittén förordat — nämligen att med
giva medlemmen avdrag utan att skattelägga föreningen och upprätthålla
reciprociteten genom att beskatta utgående konfliktbidrag -— torde gå fritt
från invändningar. Här syftas på de erinringar, som mellankommunala
prövningsnämnden och vissa andra remissinstanser gjort därom, att en så
dan anordning öppnade möjligheter till skatteflykt. Eftersom vid konflikt
utbetalades allenast vad föreningen hade i behåll efter att ha verkställt alla
för föreningen önskvärda utbetalningar, kunde obeskattade medel uppen
barligen användas för ändamål som vore den egentliga verksamheten ovid
kommande. Detta innebure, att föreningsmedlemmarna i realiteten bereddes
möjligheter att tillgodoföra sig avdrag för bidrag av humanitär, politisk el
ler liknande art. Det synes icke böra ifrågakomma att genomföra en lag
stiftning, som på detta sätt skulle inbjuda till missbruk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
37
Då emellertid en avdragsrätt, därest sådan införes, bör avse även avgif ter till nu ifrågavarande organisationer — och då av skäl, som kommittén anfört, det icke bör ifrågakomma att i dessa fall tillämpa de regler som av kommittén föreslagits för avgifter till branschorganisationer — synes i fråga om fackföreningar, arbetsgivareföreningar och liknande föreningar en even tuell lagstiftning böra utformas efter följande linjer.
Avdrag medgives för erlagda avgifter. Föreningen bör såsom skatteplik tig intäkt redovisa influtna medlemsavgifter. Vid inkomstberäkningen med gives emellertid avdrag — förutom för de egentliga kostnaderna för för eningsverksamheten — för vad föreningen utbetalar såsom konfliktunder stöd samt vad föreningen därutöver avsätter till särskild fond att tagas i anspråk vid framtida konflikttillfällen. När belopp återföres från sådan fond, inräknas beloppet i de skattepliktiga intäkterna, men föreningen er håller samtidigt avdrag i den mån beloppet användes för utbetalning av konfliktbidrag. Konfliktbidragen beskattas givetvis hos mottagarna. Med be stämmelser sådana som dessa förebygges möjligheten att använda obeskat tade medel för ändamål, som äro för föreningen såsom sådan främmande.
Även om bestämmelserna utformas på nu antytt sätt, återstår dock att pröva de tidigare återgivna invändningarna om olämpligheten överhuvud taget att beskatta konfliktbidrag och om den komplicering av taxerings- och uppbördsförfarandet som systemet skulle medföra.
Vad förstnämnda invändning angår, låter det sig visserligen sägas att fackföreningarnas konfliktbidrag i allmänhet äro av sådan storleksordning att skattskyldig, som för sin försörjning är beroende av dylikt bidrag, svår ligen kan avstå någon del därav till skatt. En under hand gjord undersök ning utvisar emellertid, att de konfliktbidrag, som för närvarande maximalt kunna utgå under en viss tidsperiod, ofta icke äro större än att de rymmas inom de skattefria ortsavdrag, som gälla vid inkomsttaxeringen och belöpa på en motsvarande tidsperiod. Undersökningen omfattar konfliktbidrag från
13 olika fackförbund, däribland de med högsta medlemsantalet. I 8 fall skulle enligt den för Stockholm för närvarande gällande skattetabellen ingen preliminär skatt utgå för konfliktbidrag, som uppbures av gift skatt skyldig med två barn (hustrun förutsättes sakna inkomst). I återstående 5 fall — vilka icke omfattade de största fackförbunden — skulle den preli minära skatten uppgå till en krona eller två kronor för vecka. En högre beskattning än den nu återgivna kan givetvis ifrågakomma i andra fall, t. ex. i kommun med lägre ortsavdrag och högre kommunal utdebitering, eller då vederbörande är ensamstående eller andra maken har inkomst. Det sagda torde dock visa, att i allmänhet allenast en mera obetydlig beskatt ning av konfliktbidrag från fackförening skulle ifrågakomma. När fram deles de kommunala ortsavdragen blivit föremål för översyn, finnes anled ning förmoda, att konfliktbidragen i än större utsträckning bliva fria från skatt.
Något annorlunda ställer det sig för konfliktbidrag från tjänstemanna organisationer. Dessa bidrag torde i allmänhet vara väsentligt större än
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
fackföreningsbidragen och bliva därför hårdare beskattade. Emellertid gäl
ler för tjänstemän i än högre grad än för fackföreningsmedlemmar, att be
stämmelser av antydd innebörd skulle med hänsyn till den progressiva be
skattningen bliva för vederbörande förmånliga.
Det torde i detta sammanhang vara av intresse att erinra om att de över
kommitténs förslag hörda fackförenings- och tjänstemannåorganisationerna
icke haft något att erinra mot den nu diskuterade beskattningsformen.
'Däremot låter det sig icke förneka, att ett genomförande av förslaget om
avdragsrätt för medlemsavgifter och skatteplikt för konfliktunderstöd är
ägnat att tynga taxeringsförfarandet. Kommittén har uppskattat antalet
medlemmar i fackföreningarna till omkring 1 060 000 och i tjänstemanna
föreningarna till ungefär 200 000. Antalet skattskyldiga, som uppburit kon
fliktbidrag, torde däremot i allmänhet vara ganska ringa.
Om än antalet avdragsyrkanden sålunda bleve stort, kunde man å andra
sidan räkna med att kontrollen å gjorda avdrag i allmänhet skulle bliva
ganska enkel. I allt fall synes den ifrågavarande invändningen icke vara av
beskaffenhet att utgöra hinder för lagstiftningen, därest denna ur andra
synpunkter anses önskvärd.
Vad slutligen angår frågan om den inverkan å skatteunderlaget, som
skulle hliva en följd av en lagstiftning av förut angiven innebörd, har skat-
tekommittén som sin mening uttalat, att någon mera avsevärd sådan in
verkan icke skulle inträda, därest de för avgifter till arbetsgivare- och arbets
tagaresammanslutningarna förordade bestämmelserna genomfördes. Ej hel
ler skulle ett genomförande av förslaget i övrigt föranleda någon mera avse
värd inverkan å ett skatteunderlag, som bestämts med utgångspunkt från
den praxis som tillämpades t. o. m. år 1944. I förhållande till ett skatte
underlag, som beräknades med tillämpning av senare års strängare praxis,
skulle däremot en minskning uppkomma. Någon beräkning av denna minsk
ning har kommittén ej ansett sig kunna verkställa.
Jag delar kommitténs uppfattning, att det är mycket svårt att göra någon
närmare beräkning av en ändrad lagstiftnings inverkan på skatteunderlaget.
Emellertid synes det ofrånkomligt, att den föreslagna lagstiftningen kommer
att medföra en icke obetydlig minskning av skatteunderlaget. Med hänsyn
härtill kunde givetvis ifrågasättas, om icke reformen borde anstå tills vidare.
Bevillningsutskottet har emellertid, såsom jag nyss framhöll, tidigare un
derstrukit angelägenheten av att förslag till reglering av avdragsrätten och
skattskyldigheten för medlemsavgifter förelägges riksdagen redan inneva
rande år. Något ytterligare uppskov torde sålunda icke ifrågakomma.
Såsom en sammanfattning av det nu anförda får jag uttala, att en omreg
lering av avdragsrätten och skattskyldigheten för medlemsavgifter är i och
för sig motiverad samt att i det läge, i vilket frågan numera kommit, något yt
terligare uppskov med en sådan omreglering icke bör förekomma. Jag får
sålunda förorda att förslag till nya bestämmelser i ämnet nu förelägges riks
dagen. Dessa bestämmelser synas i princip kunna grundas på kommitténs
Kungl. Maj ds proposition nr 173.
39
förslag, dock med de avvikelser i fråga om avgifter till arbetstagare- och ar betsgivareorganisationer, som i det föregående angivits.
.lag torde härefter få övergå till frågan om den närmare utformningen av de tilltänkta nya bestämmelserna. Jag kommer därvid att särskilt behandla
dels frågan i vilka fall medlem bör tillerkännas rätt till avdrag för erlagd föreningsavgift och dels frågan om beskattningen av de föreningar, som ha att upptaga influtna medlemsavgifter såsom skattepliktig inkomst.
Frågan om avdragsrätten har skattekommittén velat lösa genom att i an visningarna till 20 § kommunalskattelagen upptaga en föreskrift, enligt vil ken till skattskyldigs levnadskostnader icke skulle hänföras avgift till för ening eller sammanslutning, som hade till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla, och ej heller av gift till sådan förening eller sammanslutning som den skattskyldige måste tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan verksam het på visst sätt.
Kommittén har visserligen icke uttryckligen angivit vilka föreningar, som i princip avsetts skola omfattas av de olika leden i den sålunda gjorda upp räkningen. Emellertid synas under densamma kunna hänföras de föreningar och sammanslutningar, vilka böra omfattas av ifrågavarande lagstiftning, nämligen branschorganisationer, fack- och arbetsgivareföreningar samt öv riga sammanslutningar med för medlemmarnas intäktsförvärv betydelsefull verksamhet. Vidare synas därunder kunna hänföras sådana sammanslut ningar som advokatsamfundet och liknande, vari redan medlemskapet som sådant är av betydelse för bedrivandet av eu viss förvärvsverksamhet eller för denna verksamhets bedrivande under sådana former, som kunna anses ägnade att främja intäktsförvärvet. Vid remissbehandlingen har i detta hän seende ej annan invändning framställts än att vissa remissinstanser ansett det vara tveksamt om arbetsgivareföreningar och fackföreningar inbegrepes under den föreslagna lydelsen. Enligt min mening ger emellertid den före slagna texten med erforderlig tydlighet vid handen, att så är fallet.
Hur gränsdragningen mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla medlems avgifter skall verkställas i det särskilda fallet, kan synas något tveksamt. Kommittén har som en allmän förutsättning för avdragsrätt angivit, att av giften skulle vara att anse som en nödvändig utgift för intäkternas förvär vande och bibehållande. Detta uttalande jämte vad kommittén i övrigt an fört har i ett remissyttrande tolkats såsom innebärande att en förenings verksamhet till den del densamma avsåge t. ex. att höja branschens anseen de eller att främja sunda affärsmetoder icke skulle vara av den kvalifice rande art, som i och för sig motiverade avdragsrätt för avgiften. I ett annat yttrande har däremot gjorts gällande, att avdrag borde medgivas för sådana föreningsavgifter, som i mera vidsträckt bemärkelse kunde betraktas såsom omkostnader för inkomstens förvärvande.
Det torde knappast låta sig göra att här i detalj precisera de fall, där av drag bör medgivas. Vissa allmänna riktlinjer torde dock kunna angivas.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Till en början är det uppenbart, att sådan direkt servicelämnande verksam
het, som redan med nuvarande lagstiftning i några fall medfört avdragsrätt,
är av den nyss antydda kvalificerande arten. Emellertid torde skattekom-
mittén knappast ha åsyftat att begränsa avdragsrätten så snävt som fallet
skulle bliva om endast den direkta serviceverksamhet, vilken avsatte ome
delbara resultat i medlemmarnas förvärvskälla, finge tillgodoräknas. I varje
fall bör en sådan uppfattning icke godtagas. Med serviceverksamhet torde
sålunda i förevarande hänseende böra likställas sådan verksamhet, som
innebär ett mera allmänt men dock betydelsefullt tillvaratagande av med
lemmarnas yrkesintressen. Hit kunna vara att hänföra t. ex. åtgärder för
främjande av branschens anseende eller av sunda affärsmetoder. Andra
exempel återfinnas i den av Sveriges grossistförbund i dess tidigare åter
givna remissyttrande verkställda uppräkningen av förbundets olika verk
samhetsgrenar. Den av handelskammaren i Göteborg särskilt uppmärksam
made verksamhet hos vissa organisationer, vilken består i avgivande av ytt
randen över av myndigheter remitterade ärenden, torde likaledes vara att
jämställa med den nyss angivna serviceverksamheten. I vissa fall torde
t. o. m. en sådan verksamhet, som består i att sammanföra föreningsmed
lemmarna i och för utbyte av yrkeserfarenheter o. d., kunna ur förevarande
synpunkt godtagas, nämligen därest det av omständigheterna framgår att
denna verksamhet är av väsentlig betydelse för den enskilde medlemmens
förvärvsverksamhet. Vad särskilt angår medlemsavgifter, som bl. a. indu
striföretag erlägga till sammanslutningar av olika slag för stödjande av
vetenskaplig forskning m. in., torde avdragsrätten för avgifter till sådana
föreningar få bedömas ur synpunkten, huruvida det huvudsakliga ändamå
let med den bedrivna verksamheten kan sägas vara att främja medlemmar
nas intäktsförvärv. Vid bedömandet av denna fråga torde ledning kunna
hämtas av den praxis, som under senare år utbildats i avseende å avdrag för
till teknisk-vetenskaplig forskning lämnade bidrag.
I detta sammanhang må understrykas, att avgörande för frågan om av
dragsrätt skall anses föreligga, givetvis bör vara den av föreningen faktiskt
bedrivna och icke den i stadgar eller annorledes angivna verksamheten. Det
synes lämpligt att förtydliga den föreslagna lagtexten på denna punkt.
Därest en prövning efter nu angivna linjer av en förenings olika verksam
hetsgrenar ger till resultat, att vissa verksamhetsgrenar äro att anse såsom
av betydelse för medlemmarnas ifrågavarande förvärvskälla medan andra
icke kunna anses vara detta, bör någon uppdelning av medlemsavgiften i en
avdragsgill och en icke avdragsgill del likväl icke ske. I dessa fall blir det i
stället nödvändigt med en fortsatt prövning, nämligen i avseende å före
ningens huvudsakliga uppgift, vilken bör vara avgörande för avdragsrätten.
Kommittén har i detta hänseende föreslagit, att avdrag borde medgivas om
verksamheten till 75 procent vore direkt servicelämnande. Mot den angivna
gränsdragningen ha erinringar ur skilda synpunkter framställts. Även en
ligt min mening kan det vara tveksamt, om en på detta sätt angiven gräns
dragning bör läggas till grund för bestämmelsernas praktiska tillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
41
Det skulle säkerligen mången gång vara svårt eller kanske omöjligt att i praktiken tillämpa en regel som den nyss angivna, vilken därför skulle kunna försvåra i stället för underlätta bestämmelsernas tillämpning. En ligt min mening bör lämpligen gälla att, även om det understundom kan vara befogat att icke uppställa några strängare krav vid bedömandet av frå gan om en viss verksamhetsgren kan sägas vara av betydelse för medlem marnas intäktsförvärv, så bör avdrag för föreningsavgiften å andra sidan icke medgivas, därest det icke är uppenbart att föreningens verksamhet så som helhet bedömd i allt väsentligt avsett att främja medlemmarnas intäkts förvärv.
I aetta sammanhang må frågan om bevisbördan något beröras. Beträffan de flertalet föreningar torde det vara förhållandevis lätt att bedöma verk samhetens huvudsakliga syfte. Flertalet arbetsgivare- och fackföreningar, branschorganisationer o. s. v. torde sålunda utan vidare kunna hänföras till den grupp av föreningar, där medlemsavgifterna äro avdragsgilla. Vid sidan av nämnda föreningar finnes emellertid ett betydande antal sammanslut ningar, beträffande vilkas verksamhet en viss tvekan kan råda. Det synes i dessa fall rimligt, att den skattskyldige skall vara skyldig att styrka en på stådd avdragsrätt genom att förebringa utredning om föreningens verksam het, en utredning som det för övrigt torde ställa sig betydligt lättare för ho nom än för beskattningsnämnderna att åvägabringa. Eu regel av denna innebörd är starkt motiverad även ur synpunkten att begränsa den i och för sig betydande ökning i taxeringsnämndernas arbetsbörda, som ett genomfö rande av de föreslagna bestämmelserna under alla förhållanden kommer att medföra. Därest taxeringsorganisationen framdeles kommer att utbyggas med ett sådant centralt organ, varom tidigare talats, bör detta organ genom utredningar och uttalanden verksamt kunna bidraga till eu smidig tillämp ning av bestämmelserna i denna del.
Vid remissbehandlingen har frågan om rätt till avdrag för avgifter till de svenska handelskamrarna i utlandet särskilt berörts. Det har framhållits, att dessa handelskamrar icke vore skattskyldiga i Sverige, varför någon be skattning här i landet av de föreningsavgifter, för vilka medlemmarna kunde komma att tillerkännas avdrag, icke läte sig genomföras.
Enligt min mening torde sistnämnda omständighet icke böra inverka på frågan om medlemmarnas rätt att göra avdrag för de till kamrarna erlagda avgifterna. Därest bestämmelser om avdragsrätt för medlemsavgifter infö ras, bör avdrag sålunda få åtnjutas även i det fall att den mottagande för eningen är domicilierad utom riket.
Ofta förekommer alt ett antal föreningar äro sammanslutna i en högre or ganisation, därvid föreningarna sålunda i sin tur äro att anse som förenings medlemmar. Erlägga dessa föreningar avgifter till huvudorganisationen, bör avdragsrätten bedömas efter samma regler som föreslås skola gälla för med lemmarna i de underordnade föreningarna.
I vissa fall kan tvekan komma att råda, huruvida ett bidrag är att anse som medlemsavgift eller ej. Åtskilliga näringsorganisationer lämna sålunda
bidrag för vissa speciella ändamål eller undersökningar, som falla inom ra men för organisationens intressen. Såsom exempel härå kunna nämnas de bidrag, som Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen lämna till Industriens utredningsinstitut, eller de bidrag som ett flertal näringsorganisationer och företag lämna till Sveriges standardiseringskom- mission. I de fall, där mottagaren av sådana bidrag är att anse som en före ning i juridisk mening, torde reglerna om avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter böra tillämpas. I övriga fall föreligger för bidragslämnaren en vanlig omkostnad, vars avdragsgillhet får bedömas enligt allmänna regler.
I de remissyttranden, som avgivits av 1945 års fiskeriutredning samt Ost kustfisk, centralförening u. p. a. och Svenska västkustfiskarnas centralför bund, har uppmärksamheten riktats på de speciella förhållanden, som ur nu förevarande synpunkter råda inom fiskerinäringen. Fiskeriorganisationerna ägna sig nämligen åt en prisregleringsverksamhet, som i själva verket torde vara en av dessa organisationers huvudsakligaste uppgifter. I viss utsträck ning sker denna verksamhet genom förmedling av livsmedelskommissionen, dit vissa avgifter inbetalas antingen av de av fiskarna bildade producent föreningarna eller av fiskuppköpare. Livsmedelskommissionen utbetalar därefter erforderliga belopp till vissa fiskareföreningar att av dessa använ das för inköp av överskottsfisk. Såsom framgår av det av centralförbundet avgivna yttrandet, synes denna organisation ha anordnat en i viss mån lik artad prisreglering för sina medlemmar, dock att någon medverkan av livs medelskommissionen därvid icke ifrågakommer.
Enligt fiskeriutredningen ha de nuvarande bestämmelserna om förenings- avgifter icke förorsakat mera påtagliga olägenheter för fiskarna. Så skulle emellertid kunna bli fallet, därest prisregleringen framdeles konime att om besörjas utan livsmedelskommissionens medverkan. Det syntes utredningen därför önskvärt, att de av kommittén beträffande avgifter till arbetsgivare- och fackföreningar föreslagna bestämmelserna genomfördes och gjordes till- lämpliga jämväl å avgifter till fiskarnas organisationer. — Även central förbundet, vars prisregleringsverksamhet redan nu ägde rum utan livsme delskommissionens medverkan och som funnit de nuvarande bestämmel serna otillfredsställande, har framställt liknande yrkande.
Då lagstiftningen föreslagits skola erhålla sådan utformning, att en med lems avdragsrätt alltid skall i princip motsvaras av en föreningens skatte plikt, är ett efterkommande av det nyssnämnda önskemålet redan av denna grund uteslutet. Men även om kommitténs förslag beträffande arbetsgivare- och fackföreningar genomfördes, kunde det knappast ifrågakomma att lik ställa förevarande organisationer med de nämnda föreningarna.
De i det föregående beträffande branschorganisationer föreslagna bestäm melserna skulle, tillämpade å fiskareföreningarnas medlemmar, innebära att dessa erhölle avdrag för sina till föreningarna erlagda avgifter, medan för eningarna komme att beskattas för samma avgifter. I de fall, där avgifterna inlevererades till livsmedelskommissionen, uppkomme skattepliktig inkomst
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
43
för föreningarna först då kommissionen till dem utbetalade avgifterna. I den mån mottagna avgifter användes för stödköp, uppstode för föreningen avdragsgill omkostnad och för fiskaren förvärv av skattepliktig inkomst.
Mot en anordning sådan som den nyss angivna har invänts, att förening arna kunde utsättas för en beskattning, som försvårade den bedrivna pris regleringsverksamheten. Denna invändning synes emellertid knappast kunna beaktas. Det låter sig visserligen sägas, att en mindre tillfredsställande situation föreligger, när t. ex. föreningen ett år icke behöver göra några stödköp och därför blir föremål för en relativt kraftig beskattning, medan föreningen ett följande år nödgas företaga stödköp i sådan omfattning, att influtna skattepliktiga intäkter icke förslå till utnyttjande av den uppkom na avdragsrätten. Detta är emellertid icke annat än en konsekvens av den grundläggande principen om beskattningsårets slutenhet, från vilken av kall i förevarande fall knappast torde kunna ifrågakomma. För samman slutningen torde med andra ord få gälla detsamma som för dess medlem mar, nämligen att en under ett år verkställd reservation eller besparing av vinstmedel, som förvärvats under samma år, icke medför något uppskov med beskattningen av de reserverade eller sparade medlen. Av samma skäl synes det ej heller böra ifrågakomma att medge fiskarnas organisationer rätt att vid inkomstberäkningen göra avdrag för medel, som avsatts till sär skild fond att tagas i anspråk för framtida stödköp.
Enligt min mening kan det sålunda knappast ifrågakomma att meddela särskilda bestämmelser beträffande beskattningen av avgifter till fiskare organisationerna.
Vad härefter angår inkomstberäkningen för förening, som skall upptaga influtna medlemsavgifter såsom skattepliktig inkomst, bör föreningen i prin cip vara berättigad att göra avdrag för alla de omkostnader, som varit för enade med den verksamhet vilken motiverat avdragsrätt för medlemmarna. Från avdragsrätt böra däremot uteslutas omkostnader, som äro att hänföra till sådana föreningens verksamhetsområden som icke kunna anses vara av betydelse för medlemmarnas intäktsförvärv, samt vidare de omkostnader vilka väl ha samband med den verksamhet, som motiverat medlemmarnas avdragsrätt, men vilka enligt allmänna regler bedömas såsom icke erfor derliga omkostnader. Det kan alltså understundom bliva nödvändigt att göra en — måhända schablonmässig — uppdelning av allmänna administra tionskostnader o. d. på en avdragsgill och eu icke avdragsgill del. I detta sammanhang må erinras om att nu ifrågavarande föreningar i samband med anordnandet av kongresser och möten för sina medlemmar eller i andra sammanhang ofta ha avsevärda kostnader, som huvudsakligen åsyfta att bereda medlemmarna trevnad. Det torde mången gång vara anledning att betrakta sådana omkostnader liksom andra representationsutgifter såsom icke avdragsgilla. Även i andra hänseenden kan tvekan om eu utgifts av dragsgillhet komma att råda. Sålunda utge t. ex. vissa organisationer egna tidskrifter eller medlemsblad. Är syftel att lämna medlemmarna informa
44
Kungl. Maj:ts proposition ni 173.
tion i fackliga eller andra spörsmål, bör kostnaden härför vara avdrags
gill, vilket däremot icke bör vara fallet, om tidskriften eller medlemsbla
det är ett rent förströelseorgan. Understundom föreligger en kombination
av bådadera, varvid en uppdelning av kostnaden i en avdragsgill och en
icke avdragsgill del kan bli erforderlig. Är förströelsemomentet mera under
ordnat, torde det dock av praktiska skäl vara försvarligt att bortse från
detsamma. Frågan om avdrag kan medgivas för en av en förening anordnad
utbildningskurs eller liknande, torde få bedömas ur synpunkten huruvida
kursdeltagaren-medlemmen varit berättigad till avdrag, därest han själv
bekostat en motsvarande utbildning.
Emellertid böra reglerna för inkomstberäkningen kompletteras med en
föreskrift, att avdrag medgives även för i räkenskaperna gjord avsättning till
särskild fond att tagas i anspråk vid framtida konflikttillfällen. Sådana fon
der torde visserligen i allmänhet blott uppläggas av arbetsgivare- och arbets
tagareföreningar. För att undvika en komplicering av bestämmelsernas till-
lämpning genom att tvinga beskattningsnämnderna att undersöka om en
lörening i det särskilda fallet verkligen skall kunna anses som en arbetsgi
vare- eller arbetstagaresammanslutning, synes emellertid rätten till avdrag
för fondavsättningar, varom nu är tal, icke böra förbehållas allenast de
nämnda föreningarna. Rätt till avdrag för avsättning till dylik fond bör så
lunda tillkomma alla föreningar, som ha att skatta för influtna medlems
avgifter och som kunna göra troligt, att de fonderade medlen äro avsedda
att användas för utbetalningar till medlemmarna då dessa äro indragna i
konflikter, vilka hava samband med strävandena att förbättra eller att för
hindra en försämring av medlemmarnas inkomstförhållanden eller anställ
ningsvillkor. Avdrag för avsättning till sådan fond synes böra medgivas,
oavsett om fonderingen gjorts av influtna medlemsavgifter eller av inkoms
ter av annat slag. Belopp, som återföres från sådan fond, bör redovisas som
skattepliktig inkomst under det att avdrag bör medgivas för utbetalta kon
fliktbidrag. Då det understundom förekommer, att vid konflikt å arbetsmark
naden en närstående, i konflikten icke indragen organisation lämnar bidrag
— antingen av tillgängliga medel eller genom extra utdebiteringar hos med
lemmarna — till den organisation, vars medlemmar beröras av konflikten,
synes det rimligt och riktigt, att den bidragslämnande föreningen med
gives avdrag för vad som utbetalas till den andra föreningen, vilken i sin
tur skall upptaga det mottagna beloppet såsom skattepliktig inkomst.
Skattekommittén har förordat, att samtliga de av kommitténs förslag-
berörda sammanslutningarna skulle beskattas enligt de regler, som gällde
för ekonomiska föreningar. En av ledamöterna i kommittén (herr Strand)
har dock för sin del ansett, att så icke borde vara fallet beträffande arbets
givare- och fackföreningar samt därmed jämförbara sammanslutningar.
Även i några remissyttranden ha invändningar gjorts mot kommitténs för
slag i denna del.
. När kommitténs förslag avgavs, utgick den sammanlagda statsskatten
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
45
för ekonomiska föreningar med 32 % av det beskattningsbara beloppet och
för ideella föreningar med 13,5 %. Enligt bestämmelserna i 1947 års för
ordning om statlig inkomstskatt utgår nämnda skatt för ekonomiska för
eningar fortfarande med 32 % av den beskattningsbara inkomsten, medan
den statliga inkomstskatten för ideella föreningar numera utgör 15 %.
Utan tvivel skulle det medföra åtskilliga fördelar ur taxeringsteknisk
synpunkt om samtliga de föreningar, beträffande vilka avdragsrätt för av
gifterna förelåge, kunde beskattas efter en gemensam skattesats, nämligen
den för ekonomiska föreningar gällande. Såsom landsorganisationen fram
hållit, kan det dock icke anses som en naturlig konsekvens av bestämmel
serna om medlemmarnas avdragsrätt för erlagda1 avgifter, att de ideella för
eningarnas beskattning skulle skärpas. Frågan bör sålunda förutsättnings
löst prövas med hänsyn till de skäl, som kunna anföras för och emot en dy
lik skatteskärpning. Vid prövning av dessa skäl har jag för min del icke
ansett tillräcklig anledning föreligga att på grund av medlemmarnas av
dragsrätt för erlagda avgifter föreskriva skatteplikt såsom för ekonomiska
föreningar för de ideella föreningar varom här är fråga. Enligt min mening
bör sålunda frågan om den tillämpliga skattesatsen vara helt beroende av
det förhållandet, huruvida föreningen är att bedöma såsom en ekonomisk
förening eller icke. Däremot torde man i detta sammanhang böra bortse från
om föreningen är att betrakta såsom arbetsgivare- eller arbetstagareorga
nisation eller om den bör betecknas såsom branschorganisation. — Godtages
den av mig nu angivna ståndpunkten förfaller frågan om ändring av för
ordningen om statlig inkomstskatt.
Jag torde härefter få behandla ett par i remissyttrandena upptagna detalj
frågor.
Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt, om icke genom särskilda
föreskrifter garantier borde skapas för att de vid en lagändrings ikraft
trädande fonderade medel, vilka redan en gång beskattats därigenom att
medlemmarna vägrats avdrag för desamma, icke bleve föremål för en för
nyad beskattning, när de framdeles utbetalades till medlemmarna såsom
konfliktbidrag.
Vad länsstyrelsen sålunda ifrågasatt är givetvis i princip riktigt. Det fin
nes emellertid anledning befara, att övergångsbestämmelser av denna art
skulle bliva svårtillämpade i praktiken. Egenartade situationer skulle där
jämte uppkomma t. ex. när under en pågående konflikt ett konfliktbidrag
plötsligt ändrade karaktär genom att övergå från att vara skattefri till att
vara skattepliktig inkomst. Av det förut sagda framgår vidare, alt konflikt
bidrag från fackförening i allmänhet icke kommer att bliva föremål för
någon beskattning eller i varje fall för en mycket måttlig sådan. Då mera
avsevärda fonderingar för närvarande torde finnas huvudsakligen blott hos
fackföreningarna samt då de nya bestämmelserna skulle medföra en icke
obetydlig skattelättnad för samtliga de av bestämmelserna berörda för
eningarnas medlemmar, synes man kunna avstå från de av länsstyrelsen
ifrågasatta övergångsbestämmelserna.
4G
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har i sitt yttrande gjort gäl
lande, att en lagstiftning sådan som den nu förordade förutsatte att fack
föreningarna årligen lämnade uppgifter om storleken av den avgift, som
varje medlem inbetalt under året.
Det synes tveksamt, huruvida en dylik föreskrift, som i så fall borde gälla
alla föreningar, vars medlemmar icke vore bokföringspliktiga, bör meddelas.
I allmänhet torde taxeringsnämnderna ganska lätt kunna bilda sig en upp
fattning om storleken av de avgifter, varom fråga är, varför i flertalet fall
någon egentlig kontroll av avdragets behörighet icke torde behöva ifråga-
kornrna. Med hänsyn härtill och då en föreskrift om obligatorisk uppgifts-
plikt skulle medföra ett betydande merarbete för uppgiftslämnarna och
myndigheterna samt en kraftig ansvällning av det redan nu stora taxerings-
materialet, synas övervägande skäl tala för att man avstår från att föreskri
va en sådan uppgiftsplikt. Föreskrift torde däremot böra lämnas om att
taxeringsmyndigheterna skola tillställas uppgifter om utbetalta konfliktun
derstöd. Detta torde vara erforderligt bl. a. med hänsyn till att åtskilliga
skattskyldiga troligen komma att utgå från att sådana understöd icke hava
karaktär av skattepliktig inkomst.
Vad angår den författningstekniska utformningen av förslaget har skatte-
kommittén föreslagit, att den i anvisningarna till 20 § kommunalskatte
lagen upptagna presumtionsregeln att medlemsavgifter alltid vore att anse
såsom levnadskostnader skulle i princip bibehållas men kompletteras med
ett uttalande, att denna regel icke avsåge avgifter till de av den föreslagna
lagstiftningen berörda föreningarna. Vidare har kommittén föreslagit, att i
anvisningarna till 19 § samma lag skulle intagas en föreskrift om en här
emot svarande skatteplikt för mottagna medlemsavgifter.
Kammarrätten har invänt, bl. a., att en närmare till hands liggande lös
ning vore att låta den nyssnämnda presumtionsregeln helt utgå, varigenom
det skulle överlämnas åt praxis att avgöra, när avdrag borde medgivas. Det
funnes därvid anledning förmoda att praxis skulle följa just de linjer som
kommittén uppdragit. Genom den av kammarrätten förordade anordning
en undsluppe man även en sådan i författningstekniskt avseende mindre
lyckad regel om skatteplikt, som den vilken av kommittén upptagits i nyss
nämnda anvisningar till 19 §. Kammarrätten har vidare som sin mening
uttalat, att med hänsyn till gällande reciprocitetsgrundsatser behov knap
past förelåge av en positiv bestämmelse om skatteplikt för vissa mottagna
medlemsavgifter. Ansåges en sådan bestämmelse dock erforderlig, borde den
givas en utformning, som begreppsmässigt hänförde det ifrågavarande för
värvet till viss inkomstkälla.
Mot den av kammarrätten förordade anordningen kan invändas, att det
måste anses påkallat att i författningstexten lämna de skattskyldiga och
beskattningsnämnderna klarare besked om gällande bestämmelsers inne
börd än vad som bleve fallet, om man allenast uteslöte den nuvarande pre
sumtionsregeln. Detta torde vara desto mera nödvändigt som de föreslagna
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
47
bestämmelserna upptaga regler, vilka förutsätta en ur skilda synpunkter
ganska ingående prövning av betingelserna för avdragsrätt i det särskilda
fallet. Därest man sålunda anser, att uttryckliga bestämmelser om avdrags-
rätten böra upptagas i anvisningarna till 20 §, torde redan härav följa, att
en bestämmelse om en motsvarande skatteplikt för mottagna medlemsav
gifter bör upptagas i anvisningarna till 19 §. Detta synes påkallat även där
av, att den av kammarrätten som ett skäl mot en uttrycklig bestämmelse
om skatteplikt åberopade reciprocitetsgrundsatsen knappast kan anses fullt
genomförd i skattelagstiftningen. Det nu anförda utesluter emellertid icke
ett tillgodoseende av det av kammarrätten framställda önskemålet om ett
stadgande, som begreppsinässigt hänför ifrågavarande intäkter till viss för
värvskälla.
Det har tidigare framhållits, att vissa svårigheter kunde uppkomma vid
fastställandet av den förvärvskälla, vari mottagna medlemsavgifter böra
upptagas som skattepliktig intäkt, samt att dessa svårigheter kunde undan
röjas genom en allmän föreskrift att — därest annorledes icke vore i det
särkilda fallet föreskrivet •—- ifrågavarande avgifter skulle upptagas som
intäkt av rörelse. En sådan föreskrift synes då lämpligen böra införas i
anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen. De av mig föreslagna reg
lerna angående inkomstberäkningen för här ifrågavarande föreningar böra
i konsekvens härmed upptagas i anvisningarna till 29 §.
Med en anordning som denna skulle man undslippa en uppdelning av
intäkter och omkostnader i sådana fall, där en förening uppburit dels in
täkter, vilka vore hänförliga till förvärvskällan rörelse, och dels medlems
avgifter vilka i brist på uttryckliga föreskrifter kunde komma att upptagas
som tillfällig förvärvsverksamhet. Härjämte vunnes en önskvärd koncentra
tion av bestämmelserna på ifrågavarande område.
Jag vill tillägga, att jag är medvelen om att den av mig nu föreslagna
anordningen kan göras till föremål för viss kritik ur författningsteknisk
synpunkt. Emellertid har jag ansett mig likväl böra förorda en lösning ef
ter de angivna linjerna med hänsyn till önskvärdheten av att reglerna er
hålla eu koncentrerad och lättillgänglig utformning.
Vad till sist angår uppburna konfliktunderstöd, skola dessa efter en lag
ändring upptagas som skattepliktig inkomst. En bestämmelse härom torde
kunna infogas i anvisningarna till 20 §.
Vad angår ikraftträdandet av de föreslagna nya bestämmelserna synes det
visserligen önskvärt, att detta sker utan dröjsmål. Det torde dock av olika
skäl icke kunna ifrågakomma att tillämpa de nya bestämmelserna tidigare
än vid 1950 års taxering. De skattskyldiga ha vid den tidpunkt, då riks
dagen tager ställning till förslaget, redan avlämnat sina deklarationer till
1949 års taxering och taxeringsnämnderna torde vid den tidpunkten även
ha behandlat åtskilliga deklarationer från skattskyldiga, vilka skulle be
röras av bestämmelserna.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört ha inom finansdeparte
mentet upprättats förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
2) förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).
Föredragande departementschefen hemställer härefter att förenämnda
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till anta
gande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-
sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Claes H. Edgardh.
Kungi. Mnj.ts proposition nr 173.
49
Bihang.
1944 års allmänna skattekommittés förslag
till
lag om vissa ändringar i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 870).
Härigenom förordnas, att 32 § 1 mom. och anvisningarna till 19 §, punkt
1 av anvisningarna till 20 §, punkt 5 av anvisningarna till 28 § och punkt 8
av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 19281
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
Anv. till 19 §.
Fattigunderstöd, begravningshjälp------------- skattepliktig inkomst. Det
samma gäller i fråga om dels medlemsavgifter till arbetsgivareföreningar,
fackföreningar och därmed jämställda sammanslutningar, dels ock med
lemsavgifter, vilka influtit till andra föreningar och sammanslutningar,
dock under förutsättning i sistnämnda fall att den som erlagt avgiften
icke på grund av bestämmelserna i första punkten anvisningarna till 20 §
är berättigad till avdrag för densamma.
Anv. till 20 §.
1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna pa
ragraf ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga försäk
ringar. I vissa speciella fall får dock avdrag göras för dylika premier, varom
stadgas i 33 § och 46 § 2 mom. Till skattskyldigs levnadskostnader räknas
även avgifter till föreningar och andra sammanslutningar, i vilka den skatt
skyldige är medlem, såvida icke avgiften är av beskaffenhet som i 25 § 1
mom. sägs eller utgår till förening eller sammanslutning, som har till hu
vudsaklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss
förvärvskälla eller till sådan förening eller sammanslutning, som den skatt
skyldige måste tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva
sådan verksamhet på visst sätt.
Anv. till 28 §.
5. Såsom intäkt-------- --— dylik intäkt ävensom bidrag, som vid arbets-
konflikt utgår från arbetsgivareförening.
I vissa —--------för bolaget.
32 §.
1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras,
avlöning, arvode,--------— 2 mom. stadgas;
understöd, som vid arbetskonflikt utgått från fackförening eller därmed
jämställd sammanslutning;
vad som------------- annan fastighet.
Anv. till 32 §.
8. Har skattskyldig---------— äga rum (jfr punkt 3 här ovan). 1 * * 4
1 Senaste lydelse av 32 § 1 mom., punkt 1 av anvisningarna till 20 § och punkt 5 av an
visningarna till 28 § se SFS 1928 nr 370, anvisningarna till 19 § se SFS 1945 nr 408 samt av
punkt 8 av anvisningarna till 32 § se SFS 1940 nr 876.
4 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 173.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
1944 års allmänna skattekommittés förslag
till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. b) förordningen om statlig in
komst- och förmögenhetsskatt den 28 september 19281 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
18 §.
2 mom. Bottenskattens grundbelopp utgöra,
a) för fysiska — — — 6,5 % av återstoden;
b) för svenska aktiebolag------------ svenska bostadskreditkassan, bostads-
kreditföreningar, sådana föreningar eller sammanslutningar, vilka utan att
vara skyldiga föra handelsböcker bedriva verksamhet med huvudsakligt
ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvs
källa och sådana föreningar eller sammanslutningar, som den skattskyldige
måste tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan
verksamhet på visst sätt samt sådana utländska----------- här ovan: 10 procent
av det beskattningsbara beloppet;
c) för andra------- -— beskattningsbara beloppet.
1 Senaste lydelse se SFS 1942 nr 275.
497306. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.