2

motsvarande lag gällande enbart för arbetstagare, som i arbetet utsättas

för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Dessa arbets­

tagare föreslås skola bibehålla sina nuvarande semesterförmåner. Övriga

arbetstagare, som nu äro att hänföra under särskilda semesterlagen, före­

slås i fortsättningen skola utfå sin semester enligt de grunder, som angivas

i allmänna semesterlagen.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om

semester1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

7 §

Semester utgår med en dag för

varje kalendermånad av kvalifika­

tionsåret, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning utfört ar­

bete å minst sexton dagar, och med

ytterligare en halv dag för varje så­

dan månad, därest arbetstagaren vid

månadens ingång ej fyllt aderton år.

Uppstår vid beräkningen av semes­

terns längd brutet dagantal, skall se­

mestern utgå med närmast högre

antal dagar.

Med dag------------ -—- -------------------

Dag, under--------— —------ -----------

Om förlängd semester för vissa

arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete stadgas i sär­

skild lag.

(Föreslagen lydelse:)

Semester utgår med en och en halv

dag för varje kalendermånad av kva­

lifikationsåret, under vilken arbets­

tagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst sexton dagar.

Uppstår vid beräkningen av semes­

terns längd brutet dagantal, skall

semestern utgå med närmast högre

antal dagar.

till godo.

— sådan dag.

Om förlängd semester för vissa

arbetstagare med hälsofarligt arbete

stadgas i särskild lag.

1 Senaste lydelse av 7, 12 och 18 §§ se SFS 1946:336.

4

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951, från och med vilken dag sådan

ökad semesterrätt som avses i lagen

kan förvärvas.

Vad i 12 § andra stycket andra

punkten ifrågavarande lag är stadgat

skall icke tillämpas med avseende å

arbetstagare, som enligt avtal, gäl­

lande för viss vid lagens ikraftträ­

dande ännu icke tilländalupen tid,

är berättigad till längre semester än

tolv dagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 72.

i 1 § under 5). Uppstår vid beräk­

ningen av semesterns längd brutet

dagantal, skall semestern utgå med

närmast högre antal dagar.

Med avseende å semester, som ut­

går enligt första stycket, skola be­

stämmelserna i 7 § andra och tredje

styckena lagen om semester äga mot­

svarande tillämpning. Därvid skall

iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren

åtnjutit semester, må räknas honom

till godo för erhållande av förhöjt

antal semesterdagar endast därest

han omedelbart före och efter semes­

tern utfört sådant arbete, som berät­

tigar honom till dylik förhöjning,

samt

2) att dag, varunder arbetstaga­

ren varit frånvarande från arbetet

av anledning, varom förmäles i 7 §

andra stycket b)—d) lagen om se­

mester, icke må räknas arbetstaga­

ren till godo för erhållande av för­

höjt antal semesterdagar, därest så­

dant arbete, som berättigar arbets­

tagaren till dylik förhöjning, uppen­

barligen icke kunnat beredas honom

å sådan dag.

3 §■

På begäran av domstol eller den,

vars rätt därav beröres, åligger det

arbetsrådet att avgöra, huruvida visst

arbete är sådant, som avses i denna

lag.

Är mål, som handlägges vid dom­

stol, beroende av fråga, som i första

stycket sägs, skall domstolen hän-

skjuta frågan till arbetsrådet, när

part sådant äskar eller domstolen

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Med avseende å semester, som ut­

går enligt första stycket, skola be­

stämmelserna i 7 § andra och tredje

styckena lagen om semester äga mot­

svarande tillämpning. Därvid skall

iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren

åtnjutit semester, må räknas honom

till godo för erhållande av förhöjt

antal semesterdagar endast därest

han omedelbart före och efter semes­

tern utfört arbete, som avses i denna

lag, samt

2) att dag, varunder arbetstaga­

ren varit frånvarande från arbetet

av anledning, varom förmäles i 7 §

andra stycket b)—d) lagen om se­

mester, icke må räknas arbetstaga­

ren till godo för erhållande av för­

höjt antal semesterdagar, därest ar­

bete, som avses i denna lag, uppen­

barligen icke kunnat beredas honom

å sådan dag.

2

§.

På begäran av domstol eller den,

vars rätt därav beröres, åligger det

arbetarskyddsstyrelsen att avgöra,

huruvida visst arbete är sådant, som

avses i denna lag.

Är mål, som handlägges vid dom­

stol, beroende av fråga, som i första

stycket sägs, skall domstolen hän-

skjuta frågan till arbetarskyddssty­

relsen, när part sådant äskar eller

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 janu­

ari 1951.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, D

anielson

, V

ougt

, Z

etterberg

, N

ilsson

,

S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, A^ndersson, L^ingman.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstadgad tre­

veckor ssemester samt anför.

Inledning.

Arbetstidsutredningen1 — som tillsatts den 15 mars 1947 för att verk­

ställa en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen — erhöll den 28 april

1948 i uppdrag att även utreda frågan om en utökning av den lagstadgade

semesterns längd. För att beaktas i samband med detta uppdrag överläm­

nades sedermera till arbetstidsutredningen ett av särskilda sakkunniga,

helgdagssakkunniga, den 17 april 1947 avgivet betänkande med förslag till

ändrad ordning beträffande vissa helgdagar (SOU 1947: 27) jämte däröver

avgivna yttranden.

Uppdraget har nu fullgjorts av arbetstidsutredningen, som i betänkande

den 1 september 1950 (SOU 1950: 32) föreslår, att den lagstadgade semes­

tertiden ökas från 12 till 18 dagar för år. Den gällande regeln att semestern

skall utgå i ett sammanhang, såvida ej parterna komma överens om annat,

föreslås bibehållen, men arbetsgivaren medgives rätt att även utan dylik

överenskommelse förlägga den nytillkommande tredje semesterveckan till

en särskild period, skild från semestern i övrigt. I den för jordbruket med

binäringar nu gällande särregleringen i fråga om semesterns förläggning

föreslås den ändringen, att den lagstadgade sammanhängande semester­

perioden ökas från 6 till 9 dagar. Lagändringarna föreslås skola träda i

kraft den 1 juli 1951, från och med vilken dag arbetstagarna skola kunna

kvalificera sig för den längre semestern.

1 Utredningen består av häradshövdingen Ove Hesselgren, ordförande, ombudsmannen i

Svenska industritjänstemannaförbundet Harald Adamsson, ledamöterna av riksdagens andra

kammare fru Elsa Johansson, Norrköping, och Olof Nilsson, Göteborg, direktören i Järn-

bruksförbundet Gustaf Rudenstam samt ombudsmannen i Svenska metallindustriarbetare­

förbundet Edvard Vilhelmsson.

10

till 15 dagar för att från och med år 1953 utgå i sin fulla längd. Jag bi­

träder även utredningens förslag i fråga om semesterns förläggning utom

såtillvida, att jag anser skillnaden i detta hänseende mellan jordbruks­

arbetarna och övriga arbetstagare böra utjämnas. Arbetstagarna inom jord­

bruket böra sålunda ha lagstadgad rätt att få semestern utlagd på samma

sätt som övriga arbetstagargrupper.

Jag anhåller nu att få upptaga förslaget om lagstadgad treveekorssemester

till behandling. Frågan om en kalenderreform torde framdeles få anmälas

av chefen för justitiedepartementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Gällande bestämmelser.

Allmänna semesterlagen.

Enligt lagen den 29 juni 1915 om semester (nr 420; ändr. 336/1946) äger

arbetstagare på grund av det arbete, som han under ett år (kvalifikationsår)

utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla ledighet med

bibehållen lön. Semestern skall utgå under året närmast efter kvalifika­

tionsåret; dock må efter överenskommelse semestern helt eller delvis åt­

njutas tidigare.

I fråga om semesterns längd gäller att semester utgår med en dag för

varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för

arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar, och med ytterligare

Va dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren vid månadens ingång ej

fyllt 18 år. Uppstår vid beräkningen av semesterns längd brutet dagantal,

skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning a) åtnjutit semester, b) varit oförmögen till

arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller sådan däri ådragen sjuk­

dom, som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, c) i sam­

band med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet, i den mån

bortovaron icke överstigit 12 veckor, eller d) fullgjort sådan i 27 § värn-

pliktslaged eller med stöd därav föreskriven militärövning om högst 60

dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt ansluter sig till första tjänst­

göring, dock att av tid för militärövning högst 60 dagar under varje kvali­

fikationsår må räknas arbetstagaren till godo. Dag, under vilken arbets­

tagaren varit frånvarande från arbetet av anledning, som angivits under

b)—d), skall dock icke jämställas med dag å vilken arbete utförts, därest

arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å sådan dag.

Av det anförda framgår, att en vuxen arbetstagare, som har fortlöpande

arbete under hela kvalifikationsåret, har rätt till en årlig semester av 12

12

arbetstid av åtta timmar. Den särskilda semesterlönen utgör 4 procent av

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de

kalenderkvartal av kvalifikationsåret, för vilka rätt till semesterlön före­

ligger. Arbetstagare, som ej fyllt 18 år, äger rätt till särskild semesterlön

med 6 procent.

Lämnar arbetstagaren sin anställning innan han åtnjutit den semester

eller den särskilda semesterlön, vartill han förvärvat rätt enligt lagen, äger

han åtnjuta ersättning därför (semesterersättning). Semesterersättningen

beräknas principiellt enligt samma grunder som semesterlönen.

Särskilda semesterlagen.

Lagen den 29 juni 19^6 om förlängd semester för vissa arbetstagare med

särskilt pressande eller hälsofarligt arbete (nr 337) är konstruerad i direkt

anknytning till allmänna semesterlagen. Den stadgar, att semester, vartill

rätt förvärvats enligt allmänna semesterlagen, skall för vissa särskilt an­

givna arbetstagare utgå med ett förhöjt antal semesterdagar. Rätt till för­

längd semester föreligger för arbetstagare, som under kvalifikationsåret

utfört 1) arbete under jord i gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord

i Norrbottens län, 3) arbete, förlagt så att minst 4 timmar av arbetstiden för

dygn infallit mellan klockan 22 och 6, 4) arbete, däri arbetstagaren under

minst fyra timmar av arbetstiden för dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktivt ämne.

För varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagare

för arbetsgivares räkning å minst 16 dagar utfört sådant arbete som nyss

nämnts, utgår semestern med en och en halv dag om arbetet är sådant, som

omförmäles i punkterna 1)—4), samt med tre dagar om arbetet är sådant

som angives i punkt 5). Uppstår vid beräkningen av semesterns längd brutet

dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

I fråga om tid, som vid semesterns bestämmande skall betraktas såsom

arbetad tid, gälla samma bestämmelser som i allmänna semesterlagen. Dock

gäller att dag, varunder arbetstagare åtnjutit semester, må räknas honom

till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar, endast därest han

omedelbart före och efter semestern utfört sådant arbete, som berättigar

honom till förlängd semester.

Av det anförda framgår att arbetstagare, som fortlöpande under året ut­

fört arbete som förut sagts i punkterna D—4), har laglig rätt till en årlig

semesterledighet av 18 dagar. Har han utfört arbete som nämnts i punkt 5),

är under samma förutsättning den lagliga semestertiden 36 dagar.

Semester enligt särskilda semesterlagen skall på samma sätt som stad­

gas i allmänna semesterlagen utgå i ett sammanhang. Därest arbetar-

skyddsstyrelsen så medgivit på grund av att sammanhängande semester

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

14

terskor, journalister, tryckeriföreståndare m. fl. smärre grupper ha i viss

utsträckning längre semester än vad lagen anger.

Enligt överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunalarbetareförbundet avseende arbetare vid städernas industriella

verk, allmänna arbeten, trafikföretag in. m. utgår efter fem anställningsår

15 dagars semester. Efter 15 års anställning ökar denna till 18 dagar. Skift-

och nattarbetare äro, under vissa förutsättningar, tillerkända längre se­

mester. Vid städernas sjukhus, vårdhem och anstalter utgör semestern 21

kalenderdagar. Efter en anställningstid av fem år är den 26 och efter 15

år 30 kalenderdagar per år. För städernas ordinarie befattningshavare ut­

går semester med hänsyn till ålder och löneklass med lägst 18 och högst 32

vardagar per år.

Enligt överenskommelse mellan Landstingens centrala lönenämnd och

Svenska kommunalarbetareförbundet utgör semestern 21 kalenderdagar.

Efter fem anställningsår ökar den till 26 och efter 15 till 30 kalenderdagar.

Slutligen kan nämnas att de statsanställda, som ha sina anställnings­

förhållanden reglerade i allmänna avlöningsreglementet, erhålla semester

efter ålder och löneklass. Semestertidens längd varierar här mellan 20 och

45 kalenderdagar per år.

I fråga om semesterns förläggning innehålla kollektivavtalen

i regel föreskrifter, som i ett eller annat avseende begränsa arbetsgivarens

bestämmanderätt. Sålunda finnas i de flesta avtal bestämmelser om den

tidsperiod, varunder semestern skall utgå. I en del avtal är semesterns för­

läggning beroende av om ledigheten utgår i samband med driftsinställelse

eller icke. Så är exempelvis fallet i riksavtalet för den mekaniska verkstads­

industrien. I detta stadgas nämligen att vid verkstad, där uppehåll i driften

göres för semester, denna skall förläggas till månaderna maj—september.

I riksavtalen för pappersmasse- och sågverksindustrien föreskrives att, då

en arbetsgivare finner sig kunna inställa driften för gemensamhetssemes-

ter, sådan driftsinställelse skall förläggas till tiden 1 maj—30 september.

Om icke gemensam semester kan beredas de anställda, skall lokalt kunna

träffas överenskommelse om semesterns delning. Vid sådan delning skall

den ena perioden omfatta minst sex dagar och utges i samband med drifts­

inställelse.

Den del av året till vilken semestern skall förläggas varierar högst be­

tydligt. Vanligast är dock tiden 1 maj—30 september. Men det förekom­

mer, att denna tidrymd är betydligt kortare. Som exempel kan nämnas

att inom textilindustrien semestern skall förläggas under tiden juli—augusti.

Arbetsgivarna ha dessutom utfäst sig att om möjligt undvika att förlägga

semestern till tid efter den 15 augusti. Å andra sidan förekommer det åven,

att semestertiden utsträckts över större del av året. Sålunda skall enligt

avtal för byggnadsfacken semestern förläggas till tiden april—oktober.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

16

Slutligen har utredningen ansett sig böra bereda arbetstagarna själva

tillfälle att uttala sig i saken. För den skull har utredningen under med­

verkan av Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation

tillställt ett antal till nämnda organisationer anslutna arbetstagare ett for­

mulär, vari frågats, på vad sätt semestern tillbringats år 1949, d. v. s. om

vederbörande det året under semestern besökt släktingar eller bekanta,

vistats på pensionat eller annan semesteranläggning etc. Vidare ha arbets­

tagarna fått uttala sig om huruvida de önskade erhålla tre veckors semester

odelad eller delad i perioder samt i senare fallet vilket av olika angivna

sätt för delningen som vore att föredraga.

Verkningarna av allmän treveckorssemester.

I den av Industriens utredningsinstitut i det föregående berörda, på upp­

drag av Svenska arbetsgivareföreningen verkställda undersökningen — för

vilken närmare redogöres å s. 2—10 i bilaga 1 till betänkandet — fram-

hålles, att verkningarna av en till tre veckor förlängd semester bli beroende

av den driftsorganisation, som uppehälles under de tillkommande semester­

dagarna, d. v. s. av det sätt varpå företagen förlägga den tredje semester­

veckan. Vid sina beräkningar utgår institutet från att företagen få full fri­

het i fråga om denna semesterveckas förläggning.

Endast i fråga om vissa bryggeriföretag är det enligt institutets mening

troligt, att driften skall utan övertid och utan anlitande av semestervikarier

kunna upprätthållas i oförändrad omfattning, trots att driften f. n. icke är

nedlagd under sådan tid, att den tredje semesterveckan skulle kunna in­

placeras.

Vid de företag inom bl. a. textil-, konfektions- och skoindustrierna, där

det f. n. är vanligt att driften normalt ligger nere under minst tre veckor

om året, räknar institutet icke med någon produktionsminskning under

förutsättning att den tredje semesterveckan finge placeras till stopptiden.

Den enda mätbara kostnadsförändringen skulle här utgöras av semester­

lön för sex dagar, motsvarande en ökning av lönekostnaderna med omkring

2l/t procent.

För en förhållandevis stor grupp av företag anser institutet, att driften

skall kunna upprätthållas i samma omfattning som tidigare antingen

genom en utökning av den fasta personalen eller genom anlitande av

semestervikarier. Till denna grupp höra främst den kontinuerliga tre-

skiftsindustrien och vissa serviceindustrier, bland dem trafikföretag. Icke

heller i detta fall skulle något produktionsbortfall uppstå, men följden av

reformen skulle bli en stegring av lönekostnaderna med omkring 21/a

procent.

I övriga fall räknar institutet med en viss nedgång av produktionen.

Kunde man under semestertiden upprätthålla driften i begränsad omfatt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

18

produktionsminskning resp. kostnadsökning torde i flertalet praktiska fall

komma att väsentligt överskridas. Vad man därför framför allt kunde

utläsa vore att en semesterförlängning i vissa fall huvudsakligen förorsa­

kade en produktionsminskning och i det närmaste ingen kostnadsökning,

medan i andra fall produktionen i stort sett kunde upprätthållas men då

till höjda kostnader. Mellan dessa ytterlighetsfall förekomme sedan mellan­

former, där en mindre produktionsminskning kombinerades med en mindre

kostnadsökning. Det borde observeras, att med kostnad avsåges företagets

totalkostnad och ej kostnaden per framställd enhet, vilken i praktiskt taget

samtliga fall komme att stiga.

Föreningen anför vidare:

När i olika sammanhang talats om att viss produktionsminskning respek­

tive kostnadsökning kommer till stånd, har bortsetts från de verkningar,

som härröra från den inom näringslivet ständigt pågående rationalise­

ringen. Denna motverkar givetvis produktionsminskningen respektive kost­

nadsökningen och kommer på kortare eller längre tid med största sannolik­

het att helt kompensera dessa verkningar. Det synes klart, att man vid en

teoretisk diskussion bör eliminera dessa indirekta verkningar ur resone­

manget, ehuru detta givetvis icke är möjligt i det konkreta fallet. Av det

anförda följer, att det är felaktigt att påstå, att man inom viss tid tagit igen

det produktionsbortfall, som förorsakats av semesterns förlängning. Man

bör naturligtvis vid bedömandet av semesterförlängningens inverkan på

samhällsekonomien i varje tidsögonblick jämföra den produktion, som upp­

nås efter införandet av tre veckors semester, med den produktion, som

kan beräknas ha blivit resultatet, om någon förlängning av semestern icke

ägt rum. Om jämförelsen utföres på detta i princip riktiga sätt, förefaller

det sannolikt, att man för överskådlig tid framåt måste räkna med att pro­

duktionen blir mindre om tre veckors semester införes än i motsatt fall.

Huruvida skillnaden mellan å ena sidan den materiella standarden efter

genomförd tre veckors semester och å andra sidan den materiella standar­

den vid bibehållen semesterlängd för framtiden skall tänkas bliva lika med

den sänkning, som sker i det ögonblick förändringen vidtages, eller om en

minskning respektive ökning kommer att äga rum, är omöjligt att avgöra.

En minskning skulle kunna tänkas ske, om den ökade semestern direkt för­

orsakade en höjd arbetsinsats, antingen i form av ett ökat arbetstempo

eller en minskad frånvaro från arbetsplatsen eller bådadera, eller om ratio­

naliseringar företogos, vilka vore en direkt följd av semesterförlängningen,

och som alltså eljest icke skulle ha kommit till stånd. En ökning av skill­

naden kan å andra sidan tänkas bliva resultatet, om den av semesterför­

längningen förorsakade produktionsminskningen medför minskade möjlig-

hel r till investeringar och i övrigt sådana rubbningar inom näringslivet,

soi . äro ägnade att begränsa framstegstakten. Vidare kan ett försämrat

konkurrensläge i förhållande till utlandet medföra svåra avbräck. Det synes

föreningen som om — åtminstone under de närmaste åren — sannolikheten

för en ökad skillnad skulle vara större än för motsatsen.

Föreningen framhåller vidare, att arbetskraftstillgången vore av största

betydelse vid bedömandet av de samhällsekonomiska konsekvenserna av en

arbetstidsförkortning, samt uttalar, att vid full sysselsättning möjligheterna

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

20

strier. Den produktfördyring, som automatiskt komme att föranledas av

en förlängning av semestertiden tillika med den kvalitetsförsämring, som

bleve följden, om ytterligare semestervikarier skulle anlitas, komme att

ytterligare försämra läget.

Slutligen framhåller föreningen, att en semesterförlängning vore ett alter­

nativ till andra former av standardförbättring och att frågan därför icke

kunde behandlas isolerad utan måste ses i ett större sammanhang.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller — se s. 17

—18 i bilaga 1 till betänkandet —■ att genom en förlängd semester pro­

duktionsvolymen komme att nedgå med mer än 2 procent. En anledning

härtill vore, att i de fall, då företaget icke helt nedlades för en gemensam

semester, produktionen oförmånligt påverkades under den tid, då specia­

lister med nyckelställning vore frånvarande. Administrationen måste vidare

fungera även under semestertiden, vilket för små företag ofta medförde att

den bleve onödigt dyrbar. Företagarna själva och ansvariga arbetsledare

hade redan för närvarande stora svårigheter att ordna egen semesterledig­

het. Dessa svårigheter komme att ökas vid en förlängning av semestertiden

för de anställda.

Landsorganisationen anför i sitt yttrande, som återfinnes å s. 13—16

i bilaga 1 till betänkandet, att det icke vore möjligt att ens uppskatt­

ningsvis angiva på vad sätt en semesterförlängning och därav följande

produktionsminskning resp. kostnadsstegring tillsammantagna gåve utslag

i den allmänna prisnivån eller påverkade de olika produktionsfaktorerna.

Av denna anledning förefölle de samhällsekonomiska och sociala skäl, som

kunde anföras i fråga om semesterutvidgningen, vara en rimligare utgångs­

punkt vid värderingen. Om sedan —- sett från rent teoretiska synpunkter

— semesterförlängningen medförde sådana negativa samhällsekonomiska

verkningar att utrymmet för standardhöjningar i övrigt begränsades, borde

reformen, sedan de därav framkallade »kedjereaktionerna» slagit igenom

inom hela samhällsekonomien, betalas av alla samhällsgrupper. Betal­

ningen av reformen komme sålunda att ske i relation till medborgarnas

olika förbrukning av de till förfogande stående varorna och tjänsterna. Att

så skedde kunde ej anses obilligt. Tvärtom kunde det anses socialt rätt­

färdigt, att personalgrupper som redan nu åtnjöte tre veckors semester eller

ännu bättre semesterförmåner finge bidraga till reformens betalning.

Landsorganisationen fortsätter:

Med det nu sagda har landsorganisationen endast velat framhålla att i

arbetsgivarföreningens utlåtande tillräcklig hänsyn ej synes ha tagits till

reformens samhällsekonomiska verkningar för alla befolkningsgrupper.

Föreningen har allt för ensidigt lagt företagsekonomiska synpunkter på

frågan. Landsorganisationen är helt ense med arbetsgivarföreningen be­

träffande det principiellt riktiga i att »vid bedömandet av semesterförläng­

ningens inverkan på samhällsekonomien i varje tidsögonblick jämföra den

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

22

Tjänstemännens centralorganisation anser, såsom framgår av s. 16—

17 i bilaga 1 till betänkandet, att den kostnadsökning resp. produk­

tionsminskning, som temporärt komme att inträda som en följd av semes­

terförlängningen, torde kompenseras av den fortgående rationaliseringen

inom en icke alltför lång tidsperiod. Det vore möjligt att, därest semester-

förlängning icke ägt rum, produktionen vid tidsperiodens slut skulle ha

varit än högre, men det vore icke säkert att så skulle vara fallet. På längre

sikt torde semesterförlängningen bl. a. medverka till ökad livslängd och

därigenom verka direkt befrämjande på produktionens omfattning. Som

allmänt omdöme om den övervägda reformen framhåller organisationen,

att reformen skulle komma att innebära eu betydande standardförbättring

för stora grupper av svenska folket.

I fråga om vad övriga till arbetstidsutredningen avgivna yttranden inne­

hålla om verkningarna av förlängd semester hänvisas till s. 17—40 i

bilaga 1 till betänkandet ävensom till den sammanfattning därav, som läm­

nats å s. 35—40 i själva betänkandet. I detta sammanhang torde endast

böra beröras det yttrande, som avgivits av Sveriges allmänna ex­

portförening och för vilket redogöres i bilaga 2 till betänkandet

(s. 97—100). Föreningen -—- som inhämtat uppgifter från Svenska trä­

varuexportföreningen, Svenska cellulosaföreningen, Svenska pappersbruks-

föreningen, Sveriges kemiska industrikonfor samt ett 30-tal olika företag

inom verkstadsindustrien — framhåller, att utrikeshandeln känneteckna­

des av en hårdnad internationell konkurrens framför allt från de stora

industriländernas sida. En sådan skärpt konkurrens mötte även från

hemmaindustrien i olika länder, något som sammanhängde med strävan­

dena att genom fortsatt industrialisering åstadkomma ett större mått av

självförsörjning. Det vore mot denna bakgrund, som den svenska export­

industriens möjligheter att påtaga sig ökade sociala utgifter torde bedömas,

och icke med utgångspunkt från hittillsvarande relativt gynnsamma läge.

Exportföreningen hade icke anledning att i detta sammanhang gå närmare

in på frågan om den sannolika utvecklingen av konjunkturläget för utrikes­

handeln, men ville framhålla, att föreningens uttalanden måste baseras på

förhållanden under rådande goda exportkonjunktur utan hänsyn tagen till

en eventuell försämring av exportutsikterna.

Enligt exportföreningen torde de sannolika verkningarna av semesterns

utökning med en vecka komma att huvudsakligen utgöras av dels nedgång

i produktionen och därmed exporten samt även i viss utsträckning för­

längning av leveranstiderna och dels direkta och indirekta kostnadsök­

ningar per tillverkad enhet. Dessa olägenheter innebure mycket allvarliga

olägenheter för exportindustrien. På vissa undantag när syntes olägen­

heterna bli särskilt stora inom områden, där arbetet nu bedreves under

kontinuerlig drift. Enligt beräkningar, som på föreningens begäran verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

24

tjänsten i Västtyskland genomsnittligen motsvarar kronor 1:40, medan

den i Sverige utgör kronor 2: 40—2: 45. Härtill kommer att priset för vals­

järn är 40 procent högre i Sverige än i Västtyskland. Vidare bör anföras,

att inom vissa sektorer av den metallurgiska industrien, som under nu­

varande semesterförhållanden i viss utsträckning funnit det möjligt att

hålla driften i gång utan avbrott, stora utgifter väntas uppkomma till följd

av skador i ugnar och andra anläggningar, som av kostnadsskäl ej kunna

hållas i gång under en sammanhängande treveckorssemester.

Exportföreningen uttalar avslutningsvis, att en ingående utredning vore

erforderlig rörande de indirekta följderna av en förlängd semester. Av

allra största vikt vore vidare, att upplysningar införskaffades beträffande

de mått och steg, som till äventyrs vidtagits eller planerades i berörda hän­

seende inom de länder, som vore Sveriges huvudsakliga konkurrenter på

världsmarknaden. Ytterligare erfordras utredning rörande de åtgärder,

som kunde företagas till motverkande av de ogynnsamma följderna av eu

eventuell semesterförlängning, såsom anställning av utländsk arbetskraft,

ökning av arbetsbesparande maskinell utrustning bl. a. från hårdvaluta­

länder och byggnadsbestånd. Enär dessa grundläggande utredningar ännu

saknades för ett allsidigt bedömande av verkningarna ur svensk exportsyn­

punkt av en eventuell semesterförlängning, inskränkte sig föreningen till

att konstatera, att en dylik förlängning sannolikt komrne att medföra

ogynnsamma konkurrensbetingelser för den svenska exportindustrien, sär­

skilt i jämförelse med de industriländer, där rätt till semester icke före-

funnes i den här diskuterade utsträckningen. Den svenska exportindustrien

skulle sålunda ställas inför utsikten av produktionsminskning samt högre

produktionskostnader med därav föranledda prisökningar, allt i förhål­

lande till den konkurrerande industrien i utlandet. För föreningen stode

det därför klart, att en förlängning till tre veckor av den lagstadgade semes­

tern måste betraktas som en fråga av internationell räckvidd. Den borde

därför bli föremål för överläggningar mellan närmast berörda länder i

syfte att uppnå en samtidig och likformig lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Utformningen av allmän treveckorssemester.

Beträffande utformningen av allmän treveckorssemester har arbetstids-

utredningen hört arbetsmarknadens organisationer rörande följande tre

alternativa förslag.

Alternativ I. Semestern utgår i ett sammanhang och bör om möjligt för­

läggas till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter över­

enskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik över­

enskommelse föreligger skall delning av semestern kunna ske efter med­

givande av arbetarskyddsstyrelsen, då sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för företags drift. Dock skall semestertiden i

26

Ehuru semestern i princip borde utgå i en följd, borde dock möjlighet före­

ligga för de lokala arbetsmarknadsparterna att överenskomma om annan

ordning.

Tjänstemännens centralorganisation understryker starkt önskemålet att

semestern sa vitt möjligt förlägges till sommaren. Ur rekreationssynpunkt

vore det givet, att en uppdelning av semestern i ett flertal perioder icke vore

lämplig. Å andra sidan torde ej heller ett lagstadgande om att samtliga tre

semesterveckor skulle utgå i ett sammanhang vara en lycklig lösning hl. a.

ur produktionstekniska synpunkter.

De sammanslutningar, som äro anslutna till Tjänstemännens Central­

organisation, förorda i regel alternativ II.

\ ad särskilt angår jordbruket och dess binäringar anser

sig Svenska lantarbetsgivareföreningen icke kunna tillstyrka något av

alternativen. Av driftstekniska skäl vore det synnerligen svårt att bereda

arbetstagarna sammanhängande sommarsemester. Detta kunde lättare ske

under andra delar av året. Det vore en obestridlig fördel för arbetsgivarna

att kunna få dela upp semestern på enskilda dagar, där detta medförde

mindre avbräck i arbetet. I allra största utsträckning syntes dylik uppdel­

ning tillgodose arbetstagarnas önskemål. Lantarbetsgivareföreningen för­

ordar för jordbrukets vidkommande sex dagars sammanhängande sommar­

semester, sex dagars sammanhängande vintersemester och sex dagars

semester efter arbetsgivarens bestämmande såsom sammanhängande ledig­

het eller såsom enstaka semesterdagar. Även Svenska trädgårdsarbets-

givareföreningen framlägger ett dylikt alternativ för treveckorssemestern.

Redan den nuvarande sammanhängande semesterperioden om sex dagar

hade vållat bekymmer. En utökning av sommarsemestern måste medföra

omläggningar i driften. Främst skulle detta gå utöver arbetskrävande kul­

turer. Alternativ I måste för trädgårdsodlingens del helt lämnas ur räk­

ningen. Tre veckors sammanhängande semester under växt- och produk­

tionsperioden skulle få förödande verkningar.

Av arbetstagarorganisationerna ansluter sig Svenska lantbrukstjänste-

mannaförbundet till det av lantarbetsgivareföreningen föreslagna alter­

nativet för semesterns utformning.

Svenska lantarbetare förbundet åter framhåller, att någon svårighet ur

arbetskraftssynpunkt att bereda jordbrukets arbetare längre sammanhäng­

ande sommarsemester än för närvarande icke synes föreligga. Förbundet

pekar härvid på den bland lantarbetarna rådande arbetslösheten. Jordbru­

kets arbetsgivare anlitade numera tillfälligt anställd arbetskraft under de

s. k. arbetstopparna. Följden härav bleve att dessa arbetare däremellan

måste gå arbetslösa eller eventuellt söka sig över till andra näringsgrenar.

Dessa arbetare skulle kunna kvarstanna och användas såsom semestervika­

rier. Från förbundets sida ansluter man sig till alternativ II.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

28

Arbetstidsutredningen har tillställt de arbetstagare, som omfattas av

undersökningen, dessa frågor.

1. Önskar Ni erhålla tre veckors semester i ett sammanhang?

II. önskar Ni erhålla två veckors semester i ett sammanhang och den

tredje veckan i ett sammanhang under en annan del av året?

III. Önskar Ni erhålla två veckors semester i ett sammanhang under som­

maren och den tredje veckan i form av enstaka ledighetsdagar?

Följande sammanställning visar hur de tillfrågade önska sig semestern

förlagd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Semesteralternativ

Medlemmar tillhörande

LO

TCO

3 veckor i följd..................................

65-ö

45-3

2 perioder om 2 resp. 1 vecka___

17-8

38-2

2 veckor + enstaka dagar ...............

15-9

13-8

Ej angivet ...........................................

0-8

2-7

Summa

100-O

100-9

Olikheterna i semesterönskemål hos manliga och kvinnliga arbetstagare

framgå av denna tabell.

Semesteralternativ

Medlemmar tillhörande

LO

TCO

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

3 veckor i följd ................................

64-9

69-7

42-5

49-8

2 perioder om 2 resp. 1 vecka___

17-2

21-7

36-2

41-6

2 veckor -f enstaka dagar...............

17-2

7-6

17-7

7-2

Ej angivet.............................................

0-7

1-0

3-G

1-4

Summa

100-O

100-0

100-Ö

100-9

Hur de i det föregående berörda olikheterna mellan stad och landsbygd

i fråga om semestervanor återspegla sig i semesterönskemålen utvisar

denna tabell.

Semesteralternativ

Stad

Landsbygd

3 veckor i följd....................................

69-4

58-5

2 perioder om 2 resp. 1 vecka___

17-7

18-0

2 veckor + enstaka dagar ...............

12-4

22-3

Ej angivet .............................................

0-5

1*2

Summa

100-0

100-9

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Tabell 2. Jordbrukets produktionsvolym 1938/39 och 1947—1949.

Miljoner kronor.

Volym i 1948/49 års priser

Indextal

1938/39 = 100

1938/1939

1947

1948

1949 (delvis

1949 (delvis

prognos)

prognos)

Vegetabilier...........

545.7

441,1

643,5

682,7

125

Animalier...............

2 161.6

1 946,6

2 007,6

2 180.6

101

Totalt

2 707,3

2 387,7

2,651,1

2 863,3

106

Om dessa tabeller anför utredningen:

Det framgår av tabell 1, att industriproduktionen under år 1948, d. v. s.

det sista år som ingår i denna tabell, med 36 procent översteg 1939 års pro­

duktion. Produktionsvolymen per arbetare räknat låg 14 procent över för­

krigstidens. Institutet räknar med att totala produktionsvärdet mellan 1948

och 1949 skall ha stigit med 2,4 procent. Att stegringen icke varit större

sammanhänger med det denna tid inträffade prisfallet på massa och pap­

per. Frånräknas dessa industrigrupper ävensom grafisk industri har pro­

duktionsvärdet under nämnda tid för övriga grupper stigit med 5,3 procent,

vilket ger en produktionsstegring per arbetare med 3,2 procent.

Jordbruksproduktionen 1949 översteg — såsom tabell 2 visar — med

6 procent produktionen 1938/39. Stegringen var betydligt större i fråga om

vegetabilier, nämligen icke mindre än 25 procent. För animalier åter in­

skränkte den sig till 1 procent.

Utvecklingen under tiden efter krigets upphörande har sålunda medfört

att produktionen numera betydligt överstiger förkrigstidens. Det är mot

denna bakgrund och arbetstagarnas höjda reallöner, som man får se ak­

tualiserandet av önskemålet om en förlängning av den allmänna semestern.

Beträffande antalet arbetstagare, som skulle beröras

av eu semesterreform, utgår utredningen från att de arbetstagare,

som för närvarande ha två veckors semester och som sålunda skulle er­

hålla en semesterförlängning med en vecka, till antalet äro ungefär 1,6

miljoner. Det totala antalet arbetstagare i landet anser utredningen kunna

beräknas till 2,2 miljoner, bortsett från hemmavarande barn och andra

medhjälpande familjemedlemmar. Detta skulle innebära, att omkring 0,6

miljoner arbetstagare redan hade en semester, som överstege två veckor.

Alla dessa hade dock icke tre veckors semester; ganska stora grupper hade

en semestertid av 15 dagar, d. v. s. ²V² vecka. Även en viss del av de 0,6

miljonerna arbetstagare, som hade mer än två veckors semester, komme

sålunda att vid en reform erhålla sin semestertid förlängd, ehuru med

kortare tid än en vecka.

När utredningen härefter vill belysa de negativa verkningarna

av en lagstadgad semester om tre veckor utgår utred­

ningen till en början från det antagandet, att inga andra förändringar inom

32

året, då de eljest bruka ga arbetslösa. Enär de totala kostnaderna ökas men

produktionsmängden blir oförändrad, inträder en stegring av produktions­

kostnaderna.

Som ett annat exempel må framhållas trafikväsendet. Här torde följderna

bli ungefär desamma som sist nämnts. Trafiken måste upprätthållas i unge­

fär oförändrad omfattning. Skall detta vara möjligt måste en ökning äga

rum av antalet anställda. Medan antalet »tjänster» blir oförändrat, kommer

på dessa att få slås ut en ökad lönekostnad.

Verkningar av annat slag göra sig säkerligen gällande exempelvis vid en

del järnbruk. I de fall, då ett järnbruk för närvarande helt nedlägger drif­

ten för att på en gång bereda de anställda två veckors semester, får man vid

en semesterförlängning i flertalet fall räkna med att driften blir nedlagd

under tre veckor. Här inträder sålunda en minskad produktion, medan

lönekostnaderna totalt sett bli oförändrade. En kostnadsstegring inträffar

genom att lönekostnaderna få slås ut på en mindre produktion. En liknande

tendens gör sig gällande genom att en del kostnader icke komma att nedgå;

exempel härpå erbjuder ränta å investerat kapital.

Utredningen uttalar, att verkningarna i de anförda exemplen vore i sär­

skild grad renodlade. I regel torde verkningarna på olika sätt bli kombine­

rade med varandra. Att de emellertid i stort sett måste gå i de riktningar

som berörts i exemplen syntes utredningen uppenbart.

Emellertid kan man, enligt vad utredningen vidare framhåller, icke så­

som utredningen hittills gjort utgå från att produktionen vore statisk. Under

tiden mellan första och andra världskriget hade produktionsvolymen per

arbetad timme stigit med ett årligt genomsnitt av drygt 3 procent. Under

perioden 1939—1948 vore motsvarande tal 1,5 procent. Att stegringen denna

tid genomsnittligt sett icke blivit högre, hade berott på av kriget föranledda

förhållanden, vilket framginge av att mellan 1946 och 1948 produktions­

volymen per arbetad timme årligen ökat med i det närmaste 4 procent.

Utredningen fortsätter:

Om man jämför dessa uppgifter med storleken av de sannolika återverk­

ningarna på produktionens omfattning av en med en vecka förlängd se­

mester, framgår att dessa senare med all sannolikhet icke komma att över­

stiga vad som svarar mot den genomsnittliga stegringen under ett år. Ut­

redningen vill dock betona, att verkningarna i fråga om enskilda företag

givetvis kunna gestalta sig helt annorlunda. Betraktar man emellertid nä­

ringslivet i stort, torde vad här sagts få anses som sannolikt. Man kan även

uttrycka saken på det sättet, att den förlängda semesterns införande orsakar

en långsammare produktionsstegring än den som eljest skulle ha ägt rum.

Sannolikt är alltså att någon absolut minskning i produktionen icke skall

inträffa. I allt fall synes detta gälla, om man såsom utredningen ämnar

töreslå väljer vägen att införa den tredje semesterveckan i tvenne etapper

under en tid av två på varandra följande år. Detta blir nämligen fallet,

om man vid genomförandet av 3-veckorssemestern låter de ändrade bestäm­

melserna träda i kraft den 1 juli ett visst år, varigenom semestern under

det närmast följande året blir 15 arbetsdagar för att först det därefter

kommande året stiga till 18 dagar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 72.

34

Kungl. Mnj.ts proposition nr 72.

att man varit medveten om att den måste köpas till ett visst pris, nämligen

det att man finge avslå från eljest möjliga löneökningar.

Utredningen anför vidare:

Bland arbetstagarna råder allmänt den uppfattningen, att en semester

om två veckor är för kort. Man har i detta sammanhang pekat på det

ökade jäktet under senare tid. Det är naturligen svårt att kunna riktigt

bedöma vilken realitet, som ligger bakom denna uppfattning. Inom produk­

tionen pågår en ständig rationaliseringsprocess, som har till syfte att få fram

effektivare produktionsmetoder och ett bättre utnyttjande av arbetskraften.

Denna utveckling har i många fall fört med sig stegrad arbetstakt och ökade

påfrestningar för arbetstagarna. Detta i sin tur skapar behov av en för­

längning av rekreationstiden för att arbetskraften icke i förtid skall för­

slitas. Å andra sidan måste hållas i minnet, att många rationaliserings­

processer göra arbetet lättare. Arbetsuppgifter, som tidigare krävt stora

kroppsansträngningar, ha genom ökad mekanisering blivit väsentligt lättare.

Även om man sålunda på vissa håll kan säga att arbetet numera ställer

större krav på arbetstagaren än tidigare, är man dock icke berättigad att

generalisera detta omdöme. Vad man däremot kan peka på såsom en i det

närmaste allmängiltig företeelse är den ökade takten i själva livsföringen.

En av de mera påtagliga vinsterna av en semesterreform är den ökade

trivsel som kommer att uppstå i samhället. Reformen innebär även möjlig­

heter till ett vidgat privatliv.

Från olika håll har framhållits reformens betydelse för ett förbättrat

hälsotillstånd. Genom de ökade möjligheterna till ett stärkande friluftsliv

skulle motståndskraften mot sjukdomar bli större. Enligt utredningens me­

ning talar mycket för att så måste bli fallet. Det finns emellertid inga möj­

ligheter att bevisa riktigheten av detta påstående. Fråga är här om verk­

ningar, som först så småningom göra sig gällande.

Utredningen uttalar i fortsättningen, att reformen indirekt torde få gynn­

samma verkningar även för produktionen. Man hade nämligen anledning

antaga, att arbetseffektiviteten komme att påverkas i positiv riktning, genom

att rekreationsbehovet bleve tillgodosett i större utsträckning än vad för

närvarande vore fallet. Emellertid hade semesterförlängningen även vissa in­

direkta verkningar av rent ekonomisk natur. Genom förlängningen av

semestern komme den till buds stående arbetskraften att utnyttjas för

produktivt arbete i något mindre utsträckning än tidigare. Detta torde upp­

väcka en tendens till att genom rationaliseringar söka effektivare utnyttja

arbetskraften. Med en viss grad av sannolikhet kunde man vänta sig att

reformen komme att utlösa en tendens till ökad mekanisering av produk­

tionsapparaten. Semesterförlängningen komme sålunda i sig själv att öka

takten i den ständigt fortgående rationaliseringsprocessen.

Enligt utredningens mening är frågan om förlängning av semestern i allt

väsentligt att betrakta som en avvägningsfråga. På grund av arbetstagar­

nas stora andel av den förvärvsarbetande befolkningen berörde denna fråga

främst dem själva. Ansåge man på arbetstagarhåll, att man vill taga ut er»

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

hade detta förhållande varit lyckligt. Härav finge emellertid icke dragas

den slutsatsen, att man även vid tre veckors semester borde upprätthålla

denna maktfördelning i exakt samma utformning som för närvarande.

Utsträcktes semestern till tre veckor, komme nämligen arbetstagarnas in­

flytande genom rätten att kunna vägra en delning av semestern att få en

väsentligt ökad betydelse, då det många gånger måste vara betydligt svå­

rare för arbetsgivaren att utlägga semestrarna i odelade treveckorsperioder

än som för närvarande i odelade perioder om endast två veckor. Härtill

komme även ett annat förhållande. Därest man åt arbetstagarna gåve rät­

tigheten att vägra delning av treveckorssemestern, kunde man komma i

den ställningen att arbetsgivarna, i de fall då det ej bleve möjligt att träffa

uppgörelse om delning, såge sig tvingade att i viss utsträckning upphöra

med att ge sommarsemester.

Då utredningen vägt de olika alternativen mot varandra, har den att

börja med kommit till den slutsatsen, att alternativ III icke borde komma

i fråga. Som skäl härför anför utredningen:

Utredningen är av den uppfattningen, att ett söndersplittrande på en­

skilda dagar av den nya semesterveckan i många fall skulle medföra att

reformen finge helt ringa betydelse, främst ur rekreationssynpunkt. Det

antal arbetstagare, som uttalat sig till förmån för alternativ III, har för

övrigt varit litet och då det skett bär det i regel varit under antagande, att

det skulle bli möjligt för dem själva att avgöra, på vad sätt de enskilda

semesterdagarna skulle förläggas.

Därest en utökning av semestertiden genomföres på sådant sätt, att värdet

av det ökade antalet semesterdagar framstår såsom ringa, måste reformen

komma att ställa sig onödigt kostsam i förhållande till dess positiva verk­

ningar. Det är visserligen sant, att man vid semesterreformens genomförande

måste taga all möjlig hänsyn till produktionens intressen, men utredningen

har svårt att tro, att det i något större antal fall skall bli absolut nödvän­

digt för en företagare att fördela den tredje semesterveckan på enskilda

dagar. Och därest förhållandena i några fall verkligen äro så speciella, att

en dylik långtgående uppdelning är en nödvändighet, torde det vara möj­

ligt att påvisa de särpräglade förhållandena för vederbörande arbetstagar­

organisation och med denna få till stånd överenskommelse om en lämplig

uppdelning av den tredje semesterveckan.

Utredningen anser sig icke heller kunna förorda alternativ I. Det karak­

teristiska för detta alternativ vore att delning av semestern icke skulle

kunna ske av arbetsgivaren ensam. Frågor rörande förläggning och del­

ning av semestern torde med hänsyn härtill bli föremål för förhandlingar

mellan å ena sidan arbetsgivaren eller hans organisation och å andra sidan

vederbörande arbetstagarorganisation. Många gånger skulle man kunna

räkna med att på detta sätt få till stånd överenskommelser om semesterns

förläggning och eventuella delning. Man kunde emellertid icke utgå från

antagandet, att det skulle bli möjligt att åvägabringa överenskommelser

om delning i alla de fall, då ett verkligt behov därav förelåge. Det måste

38

tiden i regel bleve förlagd till sommaren, betydde detta en ökning av in­

emot 50 procent av de personer, som på en gång vore på semester. En ök­

ning av antalet semesterfirare sommartid innebure en ökad efterfrågan på

sommarbostäder. Efterfrågan på logi hos pensionat, semesteranläggningar

och vandrarhem komme att ökas. Näringsställena på turist- och sportorter

koinme att frekventeras i ännu större utsträckning än f. n. Med all sanno­

likhet konnne resandefrekvensen å järnvägar, bussar och båtar att öka till

följd av att flera begagnade semestern för ett miljöbyte än vad f. n. vore

fallet. Man kunde självfallet fråga sig, om dessa förhållanden icke auto­

matiskt skulle leda till en ökad spridning av semestrarna. Det vore möjligt

att så bleve förhållandet, men naturligen endast i fråga om dem, som hade

möjligheter att själva bestämma tiden för semesterns förläggning. För

många tjänstemän torde detta vara fallet, men det gällde icke för exempel­

vis industriens arbetare. Dessa komme i stor utsträckning att få gemen-

samhetssemester genom att företaget under semestern helt nedlade diäften.

Enligt utredningens mening är därför alternativ II den i varje fall f. n.

lämpligaste utformningen av en till tre veckor förlängd semester, och ut­

redningen förordar sålunda detta alternativ. I samband härmed framhåller

utredningen, att arbetsgivaren icke mot arbetstagarnas vilja borde uppdela

semestrarna annat än då verkliga skäl förelåge därtill; och utredningen

förutsätter, att arbetsgivaren överläde med de anställdas organisation, även

om avgörandet dock tillkomme arbetsgivaren. Förelåge skäl till delning av

semestern, borde arbetsgivaren ha full frihet att förlägga den tredje semes­

terveckan till annan del av året än sommaren. Skedde en delning av se­

mestern, innebure detta nämligen i regel att möjligheter icke funnes att

förlägga hela semestern till sommaren. Att helt förlägga en i två perioder

delad semester till sommaren torde nämligen icke annat än i undantagsfall

vara en praktiskt framkomlig väg.

Såsom framgår av den förut lämnade översikten över innehållet i semes­

terlagen gälla i fråga om delning av semestern särskilda bestämmelser för

vuxna arbetstagare inom jordbruk med binäringar

och trädgårdsskötsel ävensom för vuxna hembiträden i

lanthushåll. Bestämmelserna innebära i korthet, att arbetsgivaren

äger fördela den del av semestern, som överskjuter sex dagar, på sätt han

finner lämpligt. I praktiken torde bestämmelserna i regel tillämpas så, att

arbetstagarna erhålla en veckas sammanhängande semester under somma­

ren och återstående semester antingen i en följd eller som enstaka ledighets-

dagar under annan del av året.

Beträffande frågan huruvida särbestämmelser för jordbrukets del böra

bibehållas även i fortsättningen anför utredningen:

Det är givetvis icke önskvärt, att en viss grupp sättes i särställning och

erhåller sin semesterrätt utformad enligt mindre gynnsamma regler än som

gälla för andra arbetstagare. Emellertid ifrågasätter utredningen, om den

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

40

bör göra en motsvarande ökning för dem, som redan ha tre veckors lag-

stadgad semester eller mer. De här berörda arbetstagargrupperna ha an­

setts äga ett rekreationsbehov, som väsentligt överstiger övriga arbetstaga­

res. Därest dessa senares rekreationsbehov tillgodoses på ett bättre sätt än

tidigare, borde de här nämnda särskilda grupperna följa med och jämväl

erhålla en förlängning av semestertiden.

Utredningen vill här erinra om de motiv, som lågo till grund för stats­

makternas beslut att ge vissa arbetstagargrupper längre semester än andra.

Möjligheter ansågs för det dåvarande icke föreligga att bevilja samtliga

arbetstagare en så lång semester som tre veckor och i avvaktan på att så

skulle bli möjligt gav man dem, som uppenbarligen hade ett avsevärt större

rekreationsbehov än arbetstagare i allmänhet, en förlängd semester. Skälen

till ungdomssemestern voro i viss mån likartade.

Avsikten med den förevarande semesterreformen är att höja minimi-

semestern till tre veckor. Den nuvarande graderingen i lagstiftningen av

semestertiden har varit ett provisorium i avvaktan på den allmänna

3-veckorssemesterns genomförande. Med hänsyn härtill har utredningen

icke ansett skäl föreligga för en ökning av semestertiderna för ungdomen

och för de grupper arbetstagare, som omfattas av den nuvarande särskilda

semesterlagen. Dock böra självfallet de arbetstagare som för närvarande

åtnjuta sex veckors semester bibehålla sina förmåner.

Utredningen framhåller vidare:

Utredningens förslag till allmän tre veckors semester innebär, att denna

utformas på samma sätt som den nuvarande ungdomssemestern. Det följer

härav att särskilda bestämmelser för arbetstagare under 18 år icke längre

erfordras i den allmänna semesterlagen.

För de kategorier arbetstagare, som för närvarande ha rätt till tre veckors

semester enligt den särskilda semesterlagen, gäller däremot en annan ord­

ning för semesterns utformning. Enligt denna lag måste nämligen arbets­

givaren för uppdelning av semestern i två perioder ha medgivande från

arbetarskvddsstyrelsen. Tillräckliga skäl ha icke synts utredningen före­

ligga att för ifrågavarande kategorier arbetstagare bibehålla denna inskränk­

ning i rätten för arbetsgivaren att dela semestern. Den avtalsfrihet, som

medgivits i fråga om semesterns delning, har nämligen visat sig här vara

tillfyllest.

Vad slutligen beträffar de arbetstagare, som i arbetet utsättas för riskerna

av röntgen- eller radiumbestrålning och med hänsyn därtill tillerkänts rätt

till sex veckors semester, synes — enligt vad undersökningen om denna

semester på sin tid visade — behovet av odelad semester vara så påtagligt,

att en delning av semestern icke mot arbetstagarens vilja bör få förekomma

utan myndighets prövning. Vad enligt den särskilda semesterlagen gäller

om dessa arbetstagare bör alltså få gälla även i fortsättningen.

Enligt vad utredningen uppgiver har den åsikten framförts, att en för­

längning av semestern finge betraktas som ett motiv för en ökad semester

även för de arbetstagargrupper, som f. n. enligt avtal

åtnjuta längre semester än den lagstadgade. Rörande

denna fråga anför utredningen:

Utredningen har självfallet icke att taga ställning till vilken semestertid,

som genom avtal tillförsäkras olika arbetstagargrupper. Men den anser sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

41

dock vilja starkt ifrågasätta om en förlängning av minimisemestern i och

för sig kan utgöra motiv för en ökning av semestertiden utöver tre veckor.

Utredningen har icke tagit någon ståndpunkt till frågan, om den rådande

graderingen av semestertiderna är rationell eller icke. Längden av den

semester, som en organisation avtalsvägen kan tillförsäkra sina medlem­

mar, får betraktas såsom en intressefråga på samma sätt som övriga löne-

och anställningsvillkor.

Utredningen har även berört frågan, vilken återverkan arbets­

tagarnas förlängda semester får på företagarnas

egna se mester möjligheter samt framhåller, att detta spörsmål

självfallet hade aktualitet främst för de många småföretagarna, såsom

hantverkare, handlande och jordbrukare med ett fåtal anställda. Dessa

företagare brukade i regel själva deltaga i arbetet vid sidan av de anställda.

Förbättrade semesterförmåner för dessa senare måste i många fall ogynn­

samt påverka företagarnas möjligheter till ledighet. Enligt utredningens

mening mötte här ett allvarligt socialt problem. Ur ekonomiska synpunkter

vore dessa småföretagare och de anställda ofta ganska jämställda. Det borde

givetvis undvikas, att förbättrade sociala förmåner för en grupp förvärvs­

arbetande skulle gå ut över en annan grupp, så att den senare socialt sett

finge en försämrad position. Det vore emellertid angeläget, att man icke

överdreve de farhågor, som här berörts. Det kunde tänkas, att under den

första tiden efter de förbättrade semesterförmånernas införande för arbets­

tagarna dylika tendenser komme att göra sig gällande. Mycket talade emel­

lertid för att själva semestertanken jämförelsevis snart skulle allmänt

tränga igenom, så att även företagarna komme att finna det naturligt att

själva bevilja sig samma ledighet som den de anställda vore berättigade till.

Från samhällets sida borde man göra vad som vore möjligt för att underlätta

en dylik utveckling.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att det uppdragits åt arbets­

marknadsstyrelsen att utföra av riksdagen begärd utredning om vidgade

möjligheter till semester för sådana grupper, som icke falla under semester­

lagen.

Utredningen har väckt spörsmålet, huruvida man borde

inrätta ett särskilt organ för handläggningen av-

vissa med semestern sammanhängande f r å g o r. Inför­

des i vårt land allmän treveckorssemester, bleve det av stor betydelse att

semestrarnas samordning ägnades tillräcklig uppmärksamhet. Det vore t. ex.

nödvändigt, att inom sådana näringsområden, där gemensamhetssemester

förekomme, undvika att ett flertal mera betydande företag på en gång

nedlade verksamheten. För att få till stånd eu något ökad spridning av

semestrarna borde semesterplaner utarbetas, så att fördelningen av semes­

tertiderna bleve så rättvis som möjligt. Skulle en verklig planering komma

till stånd, måste även andra intressen beaktas, såsom kommunikations­

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

42

väsendets samt hotell- och restaurangnäringens. Vidare måste hänsyn tagas

till skolbarnens sommarresor och till förläggningen av husmoderssemest-

rarna. Enligt utredningens mening talade många skäl för att det tillskapa­

des ett särskilt organ, ett semesterråd, där samtliga berörda intressen bleve

företrädda. Detta organ skulle sedan söka att genom överenskommelser

få till stånd lämpliga semesterplaner, som i stora drag skulle ange den

lämpligaste semesterfördelningen. Semesterrådet skulle endast ha rådgi­

vande befogenheter.

Utredningen skisserar två vägar, på vilka man skulle kunna gå fram,

samt anför:

En. tänkbar lösning är att göra organet rent statligt. Då man av många

skäl icke bör göra det till ett självständigt organ, d. v. s. tillskapa ett nytt

ämbetsverk, uppställer sig frågan till vilket av de förefintliga verken man

lämpligen borde knyta rådet. Man torde här ha att välja mellan arbetsmark­

nadsstyrelsen och° arbetarskyddsstyrelsen. Då semesterlagen är en typisk

skyddslag, framstår det såsom naturligast att välja det senare verket. Till

arbetarskyddsstyrelsen skulle kunna knytas en delegation, i vilken de be­

rörda parterna voro representerade. I delegationen skulle finnas företrädare

for svenska arbetsgivareföreningen och vissa andra av de större utanför

svenska arbetsgivareföreningen stående arbetsgivarorganisationerna. Vi­

dare boide företrädare finnas för landsorganisationen, tjänstemännens

centralorganisation, järnvägsstyrelsen och socialstyrelsen. Som ordförande

skulle arbetarskyddsstyrelsens chef fungera. För arbetet inom delegationen

borde verkets befattningshavare tagas i anspråk. Eventuellt finge man över­

väga att något förstärka verkets personal.

En annan lösning är att låta de intresserade parterna själva bilda ett

organ med de arbetsuppgifter som ovan skisserats. Det skulle arbeta fullt

självständigt och självt anställa erforderlig personal. Kostnaderna finge

bestridas genom anslag från staten och genom bidrag från de i organet

företrädda organisationerna.

För att utröna på vad sätt man såge på de här förevarande problemen har

utredningen överlagt med företrädare för Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation samt hotell- och

restaurangnäringen. Samtliga de företrädda parterna voro eniga om, att

behov icke förelåge av ett organ för handläggande av här berörda frågor.

Man erkände visserligen, att det vid treveckorssemester bleve nödvändigt

att ägna större uppmärksamhet åt de frågor, som sammanhänga med se­

mestrarnas fördelning. Detta vore emellertid ett spörsmål, som de berörda

parterna själva kunde lösa på förhandlingsvägen.

I anslutning härtill uttalar utredningen, att samhället självt hade vissa

intressen att tillvarataga och att dessa icke torde bli företrädda vid dylika

mera informella överläggningar. Utredningen ifrågasätter även, om det icke

förelåge större förutsättningar för att uppnå verkliga resultat, om ett organ

inrättades för diskussion av de förevarande frågorna. Skäl talade emeller­

tid emot att inrätta ett semesterråd, innan erfarenhet vunnits om verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

44

grunder analoga med dem som föreslagits för jordbruk in. in. — arbets­

givare inom industri och övrig verksamhet lämnas rätt att förlägga den

tredje semesterveckan till särskilda dagar, varvid sannolikt lördagar främst

under sommarmånaderna skulle komma i åtanke. En sådan anordning

torde, åtminstone i inånga fall, vara för arbetstagarna ur rekreationssyn-

punkt lika värdefull, ja med hänsyn till klimatförhållandena i vårt land

kanske bättre, än om de få ut den tredje veckan i ett sammanhang. Formellt

vinnes därmed också en större likhet i lagstiftningen beträffande arbets­

tagare inom jordbruket och dess binäringar samt övrig verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Remissyttrandena.

De myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över arbetstids-

utredningens förslag, äro genomgående ense om det i och för sig

önskvärda att utsträcka den lagstadgade semestern

från två till tre veckor om året.

Kommerskollegium utvecklar skälen härför på följande sätt:

Det torde utan vidare kunna konstateras, att nutidens arbetstempo och

det moderna livets snabba rytm ställer alltmer stegrade krav på individens

fysiska och psykiska motståndskraft. Trots den fortgående höjningen av

medellivslängden torde man här med skäl kunna tala om en risk för för­

slitning av människomaterialet, som -— även om den svårligen låter sig

siffermässigt konstateras — dock är en faktor, som bör beaktas.

De nuvarande semesterreglerna ha utan tvivel varit ägnade att motverka

dessa skadliga tendenser men det synes också uppenbart, att semestertidens

längd är i knappaste laget för att medge behövlig rekreation och vila. Ur

denna synpunkt synes en ökning av semestertiden vara önskvärd. Kollegium

är också av den uppfattningen, att näringslivet på längre sikt icke skall

ha några svårigheter att bära de ökade kostnader, som en standardhöjning

av detta slag skulle medföra. Härtill kommer, att det måste betraktas som

ett rimligt socialt rättvisekrav att en utjämning ernås med avseende å

semestertidens längd för olika kategorier av arbetstagare.

Uttalanden av liknande innebörd förekomma i ett stort antal av remiss­

yttrandena.

Statskontoret erinrar om, att ett större rekreationsbehov än två veckors

årssemester redan blivit i princip erkänt såvitt anginge statens anställda,

och finner därför en utsträckning av den lagstadgade semestern i enlighet

med utredningens förslag rimlig.

En remissinstans ■— Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund —

ifrågasätter emellertid, huruvida en ökning av minimisemestern är påkal­

lad, samt anför:

Oss synas de till grund för en sådan utökning ofta åberopade jämlikhets-

och rättvisesynpunkterna icke utgöra bärkraftiga argument. De kategorier

av arbetstagare, som tidigare åtnjutit och nu åtnjuta längre semester än

46

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förmodar, att problemet ökad semester

eller löneförbättring på arbetstagarsidan tedde sig så, att man räknade med

att, sedan treveckorssemestern införts lagstiftningsvägen, tillvinna sig löne­

ökningar genom förhandlingar och såmedelst hålla sig skadeslös för de

genom produktionsminskningen ofrånkomliga prisstegringarna. Den om­

ständigheten att en anställningsförmån, semestern, bestämdes genom lag­

stiftning och andra förmåner förhandlingsvägen, inbjöde direkt till en dylik

saxningstendens. Sedan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande,

hade omfattande och vittutseende lönerörelser igångsatts. Därest dessa ak­

tioner ledde till en allmän stegring av lönenivån, syntes förutsättningarna

för ett genomförande av treveckorssemestern ha väsentligt ändrats därige­

nom att den som möjlig ansedda standardförbättringen komme att uttagas

lönevägen.

Domänstyrelsen framhåller, att utredningens förslag för de s. k. okon­

trollerade arbetstagarna innebure en ren löneökning. Till denna kategori

hörde flertalet av domänverkets arbetstagare. Styrelsen vore av den upp­

fattningen att skogsarbetet borde ersättas val, varvid hänsyn så långt möj­

ligt borde tagas till arbetslönerna inom industrien. En sådan reglering av

lönerna skedde emellertid på ett väsentligt bättre sätt genom avtalsupp­

görelser än genom lagstiftning. I

I fråga om möjligheten och lämpligheten att genom­

föra den ifrågasatta reformen redan fr. o. in. den 1

juli 1951 äro meningarna i remissyttrandena synnerligen delade.

Följande remissinstanser ha tillstyrkt eller i vart fall icke motsatt

sig utredningens förslag härutinnan, nämligen socialstyrelsen, medicinal­

styrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten), arbetarskyddsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,

Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Jämtlands lån, sta­

tens avtalsnämnd, fullmäktige i riksbanken, Svenska landstingsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Kooperativa förbundet, Landsorgani­

sationen, Tjänstemännens centralorganisation, Yrkeskvinnors samarbets-

förbund samt Reso. Även lantbruksstyrelsen har förklarat sig kunna under

vissa förutsättningar tillstyrka förslaget.

Kommerskollegium, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna

i Södermanlands och Malmöhus lån samt ett par handelskammare äro

tveksamma, huruvida reformen bör genomföras i dagens läge.

Uppskov med reformen har yrkats eller ifrågasatts av en mino­

ritet inom arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristian­

stads, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens

län, flertalet av handelskamrarna, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges

allmänna exportförening, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksför-

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

48

vikarier särskilt under sommaren. Det torde emellertid icke på förhand

kunna avgöras, huruvida eller i vilken omfattning ett sådant ökat behov

kommer att uppstå som en följd av reformen. Även i detta avseende kom­

mer utredningens förslag beträffande semesterns förläggning att begränsa

reformens följdverkningar för näringslivet. Företag, som icke lägga ned

verksamheten under de tre semesterveckorna, få sålunda möjlighet att för-

lägga den tredje semesterveckan till den för företaget mest lämpliga tiden

under året. För ett flertal näringar torde det vara väsentligt lättare att

skaffa semestervikarier under vintermånaderna än under sommaren. Detta

gäller dock icke i fråga om den yrkesutbildade arbetskraften, som inom

de llesta arbetsområden har full sysselsättning året om.

Byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län åberopa

erfarenheterna från tidigare arbetstidslagstiftning. Länsstyrelsen utvecklar

sin ståndpunkt sålunda:

Vid genomförandet av nu gällande arbetstidslagstiftning och semester­

lagstiftning — det lagstiftningskomplex, som reglerar den sammanlagda

årliga arbetstiden — uttalades allvarliga farhågor för att åtgärderna på ett

märkbart sätt skulle ogynnsamt påverka näringslivet. Emellertid visade sig

hållpunkterna för denna bedömning ha varit mycket osäkra; några sta­

tistiskt märkbara rubbningar synas icke ha inträtt. De förmodanden, som

i olika sammanhang gjorts rörande det nu aktuella lagförslagets inverkan

på produktionen och produktionskostnaderna, synas icke vara mera säkert

underbyggda än antagandena vid de tidigare tillfällena. Försiktigheten torde

därför bjuda att icke tillmäta dessa prognoser avgörande betydelse vid

bedömandet av tidpunkten för lagstiftningens genomförande. Länsstyrelsen

anser sig 'därför icke böra frångå, vad utredningen härutinnan föreslagit.

Länsstyrelsen i Örebro län medger, att läget just nu icke inbjuder till

reformer, vilka kunde betyda en ekonomisk merbelastning även för delar

av näringslivet, som hade svårt att påtaga sig ytterligare bördor och vilka

dessutom kunde betyda större eller mindre minskning i produktionen.

Emellertid måste man räkna med möjligheten av att nuvarande ekonomiska

läge kunde tänkas bli så långvarigt, att en lösning från denna utgångs­

punkt skulle betyda reformens uppskjutande till en avlägsen och obestämd

framtid, samt med det kända faktum, att arbetstidsförkortningar i och för

sig ej alltid behövde leda till minskad produktion. Med hänsyn till bl. a.

dessa omständigheter funne sig länsstyrelsen kunna biträda utredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Länsstyrelsen vill till en början erinra om den föreslagna reformens verk­

ningar inom näringslivet och dess samband med andra aktuella sociala

reformkrav. Det lär vara ostridigt att grundvalen för en fortsatt ekonomisk

och social standardhöjning är en fortgående produktionsstegring. Det beror

på takten i denna i vilken mån och med vilken snabbhet som den allmänna

standardhöjningen kan ske. En åtgärd, som begränsar produktionssteg-

ringen, begränsar därför också möjligheten till en allmän standardhöjning.

En sådan åtgärd bör därför bedömas ej blott efter det värde den i och för

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

50

Statens avtalsnämnd — som begränsat sitt yttrande till att avse refor­

mens återverkningar inom nämndens verksamhetsområde — finner den

föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet väl avvägd. Nämnden erinrar om

att den kollektivavtalsanställda personalen vid de statliga verken redan i

stor utsträckning vore tillförsäkrad en längre semester än 12 dagar för år.

En allmän treveckorssemester torde följaktligen icke erhålla så stora åter­

verkningar inom den statliga kollektivavtalssektorn som på den privata

arbetsmarknaden.

Landsorganisationen erinrar om den produktionsstegring, som inträffat

efter 1938, då den första semesterlagen antogs, samt anför:

Det är tydligt att denna produktionsstegring varit betingad ej blott av

teknisk rationalisering utan också i ej oväsentlig mån av en ökad indivi­

duell arbetseffektivitet. Kravet på stegrad produktion har i samverkan med

bristen på arbetskraft på ett markant sätt aktualiserat produktivitetspro­

blemet i vad detta berör den mänskliga arbetskraften och har lett till ut­

forskning och tillämpning av nya metoder för effektivast möjliga utnytt­

jande av den individuella arbetsinsatsen. Det ligger i sakens natur att de

ständigt skärpta anspråken i detta hänseende måste medföra sådana ökade

risker för arbetskraftens överansträngning och förslitning som i och för

sig motivera en längre arbetsledighet än den som före kriget ansågs som

skälig.

Enligt landsorganisationens mening syntes den av utredningen anförda

statistiken ge stöd för uppfattningen, att från produktions- och samhälls­

ekonomisk synpunkt några avgörande skäl icke kunde anföras mot refor­

men, även om denna under en övergångstid kunde komma att medföra en

tendens till produktionsbortfall och kostnadsstegring.

Tjänstemännens centralorganisation vänder sig mot uppfattningen, att

en förlängning av semestern skulle komma att innebära negativa verkningar

på produktionens omfattning. Det vore givet, att detta skulle vara en san­

ning utan modifikation, om den arbetstidsförkortning, som den förlängda

semestern innebure, ägde rum i ett statiskt näringsliv. Emellertid vore det

nödvändigt att se problemet i dess rätta perspektiv. Härvid framträdde

såsom positiva verkningar av reformen, att denna kunde antagas medföra

ökad arbetsglädje och arbetsförmåga under årets arbetsveckor och därmed

säkerligen bidraga till att mildra verkningarna av den faktiska arbetstidens

förkortning. På lång sikt torde den förlängda semestern vidare medverka

till ökad livslängd och på detta sätt ytterligare befrämja ökad produktion.

Av de tveksamma remissinstanserna uttalar kommers­

kollegium, att en ökning av semestertiden i dagens läge skulle inrymma

vissa olägenheter, och anför härom:

Särskilt är det uppenbart att ett genomförande av reformen i nuvarande

arbetskraftssituation måste komma att ställa näringslivet inför ökade svå­

righeter. Situationen på arbetsmarknaden är för närvarande så ansträngd,

att även en relativt ringa förskjutning i förhållandet mellan tillgång och

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

51

efterfrågan måste få betydande verkningar för företagen när det gäller att

bemästra arbetskraftsfrågan. Det är givet, att dessa förhållanden också få

konsekvenser i fråga om möjligheterna att upprätthålla och öka produk­

tionen. I nuvarande ur flera synpunkter ovissa läge måste dessa olägen­

heter noggrant vägas mot fördelarna.

Från de hörda näringsorganisationernas sida har särskilt framhållits,

att de ekonomiska betingelserna för den föreslagna reformen icke vore för

handen för närvarande och man har härvid särskilt betonat riskerna för

produktionen. Den allra senaste tidens världspolitiska händelseutveckling

har givit dessa invändningar ökad tyngd. Förhållandena ute i världen skapa

sålunda en osäkerhet i marknadsläget, som påkallar varsamhet vid plane­

ring av åtgärder, som kunna ha inverkan på produktionen.

Ur dessa synpunkter finner kommerskollegium det tveksamt, om det

kunde vara tillrådligt att genomföra treveckorssemester redan fr. o. m.

den 1 juli 1951. Om det befunnes önskvärt att bestämmelserna trädde i

kraft redan vid denna tidpunkt, ifrågasätter kommerskollegium — i an­

slutning till en av Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

framförd tanke — om man icke för att minska svårigheterna kunde under

ett par, kanske tre år införa femton dagars semester och först därefter övergå

till tre veckor.

I de avstyrkande remissyttrandena åberopas i allmänhet samma

skäl för uppskov, som herr Rudenstam anfört i sitt särskilda yttrande.

Farhågorna för de negativa verkningarna på produktionen i nuvarande

situation anses motivera, att frågan om en utökning av semesterns längd

t. v. ställes på framtiden. Av innehållet i dessa remissyttranden må här

återgivas följande.

Överståthållarämbetet framhåller, att i vårt land under de senaste må­

naderna inträtt en konjunkturomsvängning, vilken syntes ha sin grund i be­

tydande förändringar i det internationella ekonomiska läget. I vilken riktning

konjunkturomsvängningen komme att vidare utvecklas kunde icke nu

bedömas. Ej heller kunde dess inverkan på vårt lands ekonomiska läge med

någon större grad av visshet förutses. Kvar stode emellertid, att Sverige

f. n. befunne sig i ett skärpt ekonomiskt läge och måhända vore på väg

mot en ekonomisk kris, vars slutliga omfattning icke vore bedömbar. Med

hänsyn härtill och då en utökad semester otvivelaktigt påverkade vårt lands

produktion och samhällsekonomi, ehuru det icke kunde på förhand be­

dömas, i vilken utsträckning eller i vilken riktning denna påverkan komme

att äga rum, kunde det ifrågasättas, huruvida icke det nuvarande skärpta

ekonomiska lägets vidare utveckling borde avvaktas, innan en allmän ut­

ökning av semestern genomfördes.

Länsstyrelsen i Kristianstads län utvecklar sin ståndpunkt på följande

sätt:

I princip har länsstyrelsen intet att erinra mot att arbetstagare heredes

rätt till utsträckt semester. Det måste emellertid framhållas, att förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

52

framlägges vid en synnerligen olycklig tidpunkt, då näringslivet brottas

med svårigheter, som synas bliva allt värre och som föranlett statsmakterna

till långtgående ingripanden i syfte att genom ökning av produktionen och

främjande av den svenska exportindustriens konkurrensförmåga återställa

balansen på penningmarknadens område samt motverka inflationistiska

tendenser. Länsstyrelsen kan icke undgå att finna, att ett genomförande

av semesterreformen i nuvarande ekonomiska läge skulle stå i rak motsätt-

ning mot statsmakternas nu antydda penningpolitik. De negativa verkning­

arna av reformen synas vara av den art, att de i icke oväsentlig grad för­

svåra exporten och därmed också våra möjligheter att snabbt återvinna

ekonomisk balans. Länsstyrelsen anser sig därför ej kunna tillstyrka, att

den föreslagna reformen nu genomföres, utan håller före att frågan bör

ställas på framtiden för att återupptagas, då vårt ekonomiska läge föränd­

rats till det bättre.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att treveckorssemestern borde

genomföras först sedan de ekonomiska förutsättningarna härför förelåge.

Frågan om treveckorssemesterns införande måste därvid ses i sammanhang

med den sociala och ekonomiska politiken i övrigt. Det måste för statsmak­

terna stå klart, att ett genomförande av en arbetstidsförkortning, t. ex. i

form av semesterförlängning, minskade möjligheterna till genomförandet

av andra sociala anordningar. Föreningen uttalar vidare, att om samma

produktion skulle upprätthållas med 18 dagars semester som med 12 semes­

terdagar, produktionen måste bedrivas i oförminskad omfattning under de

sista sex semesterdagarna. Förutsättning härför vore, att semestervikarier

av fullgod kvalitet stode till förfogande. Det vore uppenbart, att vikarier

icke ens i tillnärmelsevis erforderlig utsträckning vore möjliga att anskaffa.

Enligt vad arbetsgivareföreningen framhåller måste produktionsminsk­

ning bli en ofrånkomlig följd av semesterns förlängning. Föreningen anför

härom:

Det torde vara rimligt att bedöma denna produktionsminskning till 1%

ä 2 procent av den samlade produktionen i landet. Teoretiskt utgör minsk­

ningen 2 procent, men det är möjligt, att okynnesfrånvaron något nedgår

vid förlängd semester och att vissa produktionsförändringar vidtagas, som

något uppväga förlängningens verkningar. Motvärdet av produktionsbort­

fallet torde i dagens penningvärde kunna uppskattas till minst 400 milj.

kronor per år. Vissa offentliga beräkningar ha givit vid handen, att fram-

stegstakten för svenskt näringsliv bör beräknas till att i dagens värde mot­

svara en produktionsökning av ungefär 800 milj. kronor per år. Om 400

milj. kronor årligen bortgå, återstå endast 400 milj. kronor, vilket belopp

sålunda står till förfogande för genomförande av planerade sociala reformer,

utökning av försvar och undervisningsväsende, förbättrat bostadsbyggande

och allmän standardhöjning. Det säger sig självt, att vissa anspråk måste

stå tillbaka, om treveckorssemestern genomföres. Då emellertid möjligheten

att genomföra begränsningar på vissa områden är relativt ringa — fram­

för allt gäller detta redan beslutade reformer och utbyggnaden av försvaret

— är det otvivelaktigt, att den planerade semesterreformen får en inflations-

befrämjande effekt. Verkningarna förstärkas av de inkomststegringar, som

äro att vänta under den närmaste framtiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

54

överläggningar mellan närmast berörda länder i syfte att uppnå eu sam­

tidig och likformig lösning.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation beräknar semesterrefor­

mens totala kostnad för folkhushållet till minst 150 milj. kronor per år,

bortsett från ökade fasta kostnader för företagen samt den nedgång i pro­

duktionens effektivitet, som från flera håll vitsordats bli följden° genom

ovana semestervikarier och genom ökad semester för arbetsbefäl och spe­

cialarbetare, samt anför:

De sakkunniga ha utgått från vissa förutsättningar, vilka måhända i

början av detta år beräknades inom kort vara för handen, men vilka på

grund av den därefter inträdande försämringen av landets ekonomiska

läge f. n. icke längre existera. Sålunda har utredningen utgått ifrån att före­

tagarna i regel böra ha möjlighet att genom prisjusteringar täcka de ökade

nettoutgifterna. Detta vore säkerligen också tänkbart under goda konjunk­

turer och med fri prisbildning. Med den fortsatta och skärpta priskontroll,

som redan signalerats, bortfaller uppenbarligen dessa möjligheter. De sak­

kunniga ha vidare räknat med att reformens produktionssänkande effekt

skulle motverkas bl. a. genom ökad rationalisering inom företagen. Seder­

mera ha statsmakterna beslutat eller ställt i utsikt olika åtgärder för en

drastisk nedskärning av investeringsverksamheten,' vilket kommer att för­

svåra och i vissa fall omintetgöra planerade rationaliseringsåtgärder. Slut­

ligen ha de inflationsdrivande krafterna inom och utom landet medfört

så allvarliga tendenser till prisstegring, att den ytterligare kostnadsökning,

som de sakkunniga räkna med, kommer att träffa landets ekonomi vid en

olämplig tidpunkt.

Sedan arbetstidsutredningens betänkande avgivits, har pensionsulred-

ningen framlagt förslag till allmän pensionsförsäkring. Organisationen, som

finner en allmän pensionsförsäkring angelägen för såväl företagare som an­

ställda, ifrågasätter, om man icke inom clet sociala reformarbetet bör i ett

sammanhang taga upp olika föreliggande förslag till granskning. Organisa­

tionen ifrågasätter nämligen, huruvida landets ekonomi i nuvarande skede

är i stånd att bära kostnaden för båda reformerna samtidigt.

Handelns arbetsgivareorganisation finner, att den ekonomiska situa­

tionen, sedd mot bakgrunden av de utrikespolitiska händelserna under

senaste halvåret, mer än någonsin motiverade att förslaget avvisades eller

ställdes på framtiden. Treveckorssemester hade å organisationens område

endast tillämpats på mycket begränsade avsnitt, och frågan torde för han­

delns del i stort sett vara av större betydelse och medföra mera djupgående

konsekvenser än för de flesta andra näringsfång. I nuvarande arbetsmark­

nadsläge med brist på arbetskraft bleve de praktiska svårigheterna att

erhålla vikarier betydligt ökade. I detta läge skulle det icke kunna undvikas,

att den service, som handeln beredde allmänheten, bleve i avsevärd mån

försämrad med därav följande mindre tillfredsställande konsekvenser.

Sveriges köpmannaförbund påyrkar, att — för den händelse priskontroll

alltjämt gällde vid reformens ikraftträdande — priskontrollnämnden eller

motsvarande institution erhölle direktiv om att i sin verksamhet taga till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

55

börlig hänsyn till såväl synliga som osynliga kostnadsökningar, som komma

att åsamkas detaljhandeln vid en ev. semesterförlängning för de anställda.

Även järnvägsstyrelsen samt ett par handelskammare utgå ifrån att den

kostnadsökning, som uppstode genom den förlängda semestern, kompen­

serades genom taxehöjningar resp. prisjusteringar.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening understryker de besvärlig­

heter, som på grund av nuvarande rekryteringssvårigheter skulle uppstå

för transportföretagen, därest en utökning av semestertiden skulle genomfö­

ras under nu rådande förhållanden. För dagen vore tillgången på ledig arbets­

kraft så begränsad, att järnvägarna hade stora svårigheter att hålla per­

sonalstyrkan uppe vid sådan nivå, att den räckte till icke blott för det nöd­

vändiga trafikarbetet utan även för materialvård och erforderlig aspirant-

utbildning.

Den särskilt för sjöfarten besvärande utländska konkurrensen anses av

Sveriges redareförening motivera, att utredningens förslag icke förverkli­

gas i nuvarande läge. Treveckorssemester för sjöfolk hade genomförts en­

dast i ett par länder. Konkurrensläget för den svenska sjöfarten hade icke

minst på grund av betungande lagstiftning alltmer försämrats. Det vore

därför nödvändigt, att man framginge med största försiktighet, då det

gällde att belasta näringen med ytterligare utgifter, något som förslaget

otvivelaktigt måste medföra. Under nedgångsperioder på fraktmarknaden

måste man redan med nuvarande utgifter befara, att en stor del av den

svenska handelsflottan måste läggas upp och trafiken övertagas av andra

länders fartyg, som kunde drivas billigare. Föreningen erinrade i detta

sammanhang om, att efter den nya sjöarbetstidslagens ikraftträdande ett

icke oväsentligt antal svenska fartyg försålts till utlandet, enär de icke

kunde ekonomiskt drivas till följd av de ökade kostnader, som lagen med­

förde. Härtill komme att för den största gruppen av de ombord å fartyg

anställda, nämligen manskapet, semester i egentlig mening mera sällan

förekomme. Det rörde sig här mestadels om semesterersättning, d. v. s.

semesterspörsmålet vore mera att anse såsom en lönefråga.

Liknande synpunkter framföras av Sveriges segelfartygsförening.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför i fråga om reformens verk­

ningar för jordbruket bl. a. följande:

Verkningarna av en till tre veckor utökad semester äro för jordbrukets

del synnerligen svåra att bedöma. Vad beträffar den rena kostnadsök­

ningen per utförd arbetstimme, kan denna visserligen rent matematiskt

beräknas till ca 2 procent, därest fullgoda ersättare finnas att tillgå under

de ordinarie arbetarnas semester och till samma lön som dessa. Under

denna förutsättning skulle de ekonomiska verkningarna alltså i huvudsak

inskränka sig till denna kostnadsökning och de följder den kan medföra.

Emellertid torde semestervikarier stå till förfogande endast i mycket ringa

omfattning och då till löner som komma att ligga utöver den ordinarie ar­

betskraftens. Än ytterligare komma kostnaderna för en utökad semester att

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

sträcka sig utöver angivna procenttal, därest en större del av semestern

än vad nu är fallet skall förläggas i ett sammanhang till sommaren. Detta

kommer nämligen att tvinga jordbrukarna att extensifiera driften med tv

åtföljande ekonomiska verkningar, vilka då visserligen ej komma att visa

sig i ökade arbetskostnader utan i den försämring av lönsamheten, som i

regel blir resultatet av minskad produktion. En försämrad lönsamhet med­

för å andra sidan en fördyrad produktion, som i sin tur leder till ökade

produktpriser eller sjunkande levnadsstandard för jordbruksnäringens

utövare.

Angående vad reformen skulle innebära för skogsbruket anför domän-

styrelsen:

Domänverkets arbetstagare utgöras till övervägande del av ackordsarbe­

tare, vilka i vad gäller lagstiftning om semester, tillhöra den kategori, som

givits beteckningen okontrollerade arbetstagare. Dessa arbetstagare åt­

njuta alltså enligt nuvarande semesterlag semesterlön enligt bestämmel­

serna för okontrollerade arbetare. Utredningens förslag ändrar i princip icke

dessa förhållanden.

Förslaget innebär för nämnda kategori en ökning av semesterlönen, vars

reella innebörd är en ren löneökning. Med hänsyn till vissa tendenser i skogs­

arbetarnas arbetstidsvanor har man anledning väga denna löneökning mot

förväntad arbetsinsats. Skogsarbetaren har såsom okontrollerad arbets­

tagare under senare år minskat sin arbetstid per vecka på ett sådant sätt,

att det inger betänkligheter. Minskningen sker i form av förkortad arbets­

dag eller i form av förlängd ledighet i anslutning till sön- och helgdagar.

Den höjning av levnadsstandard, som ökad arbetsförtjänst möjliggjort,

har alltså i stor utsträckning uttagits i form av utökad fritid. Med hänsyn

till nämnda företeelse synes det styrelsen troligt, att en ökad semesterlön

för domänverkets del leder till minskad arbetsinsats i skogen och ökade

svårigheter med arbetskraftsförsörj ningen. Enär skogsbruket redan i be­

tydande utsträckning kämpar med en besvärande brist på arbetskraft är

en dylik utveckling oroande.

Styrelsen anser sig alltså för skogsbrukets del ha grundad anledning att

hysa betänkligheter mot utredningens förslag. Emellertid borde skogsbru­

kets arbetstagare i detta hänseende principiellt ej ställas i sämre ställning

än arbetstagare inom det övriga näringslivet. Om statsmakterna funne skäl

föreligga att tillförsäkra arbetstagare i allmänhet tre veckors lagstadgad se­

mester eller däremot svarande semesterlön, ville styrelsen följaktligen icke

motsätta sig en sådan utveckling även för skogsarbetarna. Styrelsen ansåge

emellertid, att med reformen borde anstå till dess mera stabila förhållanden

inträtt.

Det av arbetstidsutredningen särskilt berörda spörsmålet om trevec-

korssemesterns inverkan på frågan om de egna före­

tagarnas möjlighet till semesterledighet har i flera re­

missyttranden åberopats såsom skäl mot reformens genomförande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar sålunda, att frågan om tre-

veckorssemester för arbetstagare uppskjutes och prövas i samband med

57

förslag till utvidgning av semestermöjligheterna till grupper, som nu sakna

författningsmässigt reglerad semesterrätt, samt anför härutinnan:

Enär man får räkna med att 3-veckorssemestern medför vissa kostnads-

stegringar inom produktion och distribution med prishöjningar som säker

följd vidgas problemet till att icke enbart angå arbetsgivare och arbetsta­

gare utan bli en angelägenhet för alla konsumentgrupper. Bland dessa

komma otvivelaktigt många att genom 3-veckorssemesterns införande få en

ökad belastning på levnadskostnadskontot utan möjligheter till kompensa­

tion genom inkomstförbättring. Detta förhållande ter sig särskilt känsligt

i fråga om sådana förvärvsarbetande medborgare, som icke åtnjuta tryggad

semester och vilka alltså i sistberörda hänseende få anses vara sämre

ställda än de, som genom den nu föreslagna reformen skulle tillförsäkras

ökad fritid. Hit höra bl. a. den stora mängden av småföretagare inom olika

yrken och framför allt jordbrukarna. Arbetstidsutredningen berör i förbi­

gående dessa problem men hänvisar till att frågan om vidgade möjligheter

till semester för andra än arbetstagare är föremål för utredning inom ar­

betsmarknadsstyrelsen. Utredningen anser för övrigt, att denna fråga icke

är av den storleksordning, att den bör förhindra en lösning av 3-veckors-

semestern för arbetstagarna.

Länsstyrelsen kan icke dela denna utredningens uppfattning utan anser,

att frågan om en förlängning av semestern för arbetstagarna måste ses i

samband med förberörda spörsmål om vidgade semestermöjligheter för nya

grupper. Eftersom varje större ökning av samhällsmedlemmarnas mate­

riella förmåner har konsekvenser för landets ekonomi, böra aktuella frågor

rörande standardförbättringar prövas i samband med varandra. Det kan för

övrigt icke vara lämpligt att vidga semesterrätten åt vissa grupper och låta

andra grupper, som i praktiken sakna semestermöjligheter, påtaga sig en

del av kostnaderna för förmånsökningen åt dem, som redan äro tillgodo­

sedda.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län, handelskamrarna i Karlstad och

Gävle samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anse, att man

bör avbida resultatet av den pågående utredningen om vidgade semester-

möjligheter för företagare, innan ståndpunkt tages till förslaget om tre-

veckorssemester för arbetstagare.

Svensk industriförening finner det uppenbart, att en förlängning av se­

mestern för de anställda än ytterligare skulle minska de mindre industri­

företagarnas redan nu minimala möjligheter att själva genom semester

vila upp sig. Småindustriidkarna representerade genom sin duglighet,

energi, uppfinningsrikedom och stora arbetsamhet ett kapital för landet av

omätbart värde, som det gällde att icke förslösa. Innan ytterligare en vec­

kas semester genomfördes för de anställda, borde därför förhållandena

stabiliseras så, att de mindre företagarna bleve i tillfälle att för egen del

uttaga en semester som i längd åtminstone närmade sig två veckor.

För jordbrukets del betonar Riksförbundet landsbygdens folk nödvändig­

heten av att den föreslagna semesterreformen icke tillätes träda i kraft

innan eu nöjaktig lösning av de egna företagarnas och husmödrarnas so-

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

58

mesterfråga åstadkommits. I enahanda riktning uttala sig Sveriges lant-

bruksförbund och Svenska lantarbetsgivareföreningen.

I detta sammanhang må beröras den av arbetstidsutredningen särskilt

behandlade frågan om den återverkan, som införandet av

allmän trevec k orsse mester kan ha på semesterför­

hållandena för dem som f. n. ha längre semester än

två veckor. Beträffande denna fråga — som upptagits endast i några

yttranden —• uttalar socialstyrelsen, att den förlängda semestern icke

borde föranleda en ökning av semestertiden för ungdomen och för de ar-

betstagargrupper, som fölle under den särskilda semesterlagen.

Även Svenska landstingsförbundet understryker, att en ökning av den

lagstadgade semesterns längd icke finge tagas till intäkt för en ytterligare

förlängning av semestertiden för de grupper, som redan åtnjöte tre veckors

semester. Uttalanden av sist angivna innebörd förekomma även i de ytt­

randen, som avgivits av Svenska stadsförbundet och Svenska lokaltrafik­

föreningen.

Vad härefter angår frågan om utformningen av treveckor s-

semester och då först spörsmålet om semesterns förläggning för andra

kategorier arbetstagare än anställda inom jordbruket äro härutinnan me­

ningarna lika starkt delade som beträffande frågan huruvida treveckors-

semestern över huvud bör genomföras under nuvarande förhållanden.

Alternativ I förordas av flertalet av de till Landsorganisationen

anslutna fackförbunden, vilka yttrat sig i ärendet.

Även Landsorganisationen anser detta alternativ vara att föredraga fram­

för de båda övriga alternativen men förklarar sig dock ej kunna helt till­

styrka något av de framförda alternativen.

Till närmare utveckling av sin mening framhåller Landsorganisationen,

att en på särskilda dagar utsplittrad tredje semestervecka icke vore lämplig

från synpunkten av semesterns rekreationssyfte och att det ej borde ligga i

arbetsgivarens eget skön att träffa avgörandet om semesterns uppdelning.

Landsorganisationen kunde därför ej tillstyrka alternativ III. Svårare ställde

sig valet mellan alternativ I och alternativ II. Vid sitt ställningstagande

härutinnan biträdde Landsorganisationen utredningens mening, att det vore

opraktiskt och ägnat att leda till byråkratisering, om arbetarskyddsstyrel-

sen skulle anförtros uppgiften att bedöma frågan om uppdelning. Valet

stode följaktligen mellan å ena sidan ett alternativ, enligt vilket semesterns

uppdelning vore beroende av överenskommelse mellan parterna, och å andra

sidan ett alternativ, enligt vilket arbetsgivaren ensidigt ägde besluta om

uppdelning i två skilda perioder. Enligt Landsorganisationens mening

borde den gällande lagens princip att arbetsgivaren vore skyldig att för­

Kirngl. Maj.ts proposition nr 72.

60

Generalpoststyrelsen uttalar, att alternativ I i regel vore ur postverkets

synpunkt det lämpligaste för flertalet av verkets arbetstagargrupper men

att alternativ III vore att föredraga för de mera industribetonade grenarna

av postverkets verksamhetsområde.

Det av arbetstidsutredningen förordade alternativet, dvs. alternativ

11, tillstyrkes eller lämnas utan erinran av socialstyrelsen, medicinalstyrel­

sen, arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten), arbetarskyddsstyrelsen, järn­

vägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, över-

ståthållaråmbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar,

Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bolius, Skaraborgs, Örebro, Västman­

lands, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, handelskamrarna

i Karlstad och Luleå, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Bankernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens för­

handlingsorganisation, Kooperativa förbundet, Tjänstemännens centralor­

ganisation, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Svenska textilarbetareför­

bundet och De förenade förbunden.

Som skäl för sitt ståndpunktstagande i denna del anför arbetsmarknads­

styrelsen, att detta alternativ skulle underlätta anpassningen inom närings­

livet till de ändrade betingelser, som komme att råda efter reformens ge­

nomförande.

Medicinalstyrelsen anför:

Ur hälsosynpunkt bör ett uttagande av hela semestertiden under som­

marmånaderna ge arbetstagaren det bästa utbytet. Det torde emellertid icke

alltid kunna ske utan svårigheter för arbetsgivarna och enligt utredningen

synes stora grupper av arbetstagare vara införstådda med detta förhållande.

Utredningen har också funnit alternativ II vara den i varje fall för när­

varande lämpligaste utformningen av en till tre veckor förlängd semester.

Medicinalstyrelsen har redan i tidigare yttranden i ämnet berört de otill­

räckliga anordningar som finnas i landet för att bereda semestrande möj­

lighet till rekreation. Denna synpunkt talar för alternativ II. En veckas le­

dighet på senvintern, när den allmänna tröttheten gör sig gällande och vä­

derleken är lämplig för vintersport bör även göra arbetstagarna mera mot­

ståndskraftiga mot vårtröttheten.

Övcrståthållarämbctct yttrar:

Tre veckors semester i ett sammanhang under sommaren är den semes­

terreform, som synes bäst ägnad att tillgodose arbetstagarens behov av

rekreation. Särskilt gäller detta kroppsarbetarna i egentlig mening och de

lägst avlönade arbetstagarna, enär dessa kategorier såsom regel ha mindre

ekonomiska möjligheter att på för dem bästa möjliga sätt utnyttja en till

två perioder delad semester. Möjligheterna för berörda kategorier att två

gånger om året använda ledighet till miljöombyte måste ju vara i väsentlig

mån beskurna. Ur andra synpunkter tala emellertid tungt vägande skäl

mot en sammanhängande treveckorssemester. Även bortsett från att arbets­

givarorganisationerna så gott som undantagslöst uttalat sig mot en sam­

manhängande semesterledighet om tre veckor under sommaren — enär

Kungl. Maj:it; proposition nr 72.

61

denna semesterform ur produktions- och driftstekniska skäl vore den, som

mest ogynnsamt påverkade näringslivet — måste beaktas, att en sådan ut­

formning av semestern jämväl innebär fara för att arbetstagarnas möjlig­

heter att effektivt utnyttja ledigheten i väsentlig mån kunna försämras.

Redan under nuvarande förhållanden äro semestrarna regelmässigt förlagda

till sommartiden med starkaste koncentrationen under tiden medio juni—

medio augusti. Detta har bland annat fört med sig stor efterfrågan på som­

marbostäder, logi å pensionat, vandrarhem och andra fritidsanläggningar,

varjämte resandefrekvensen å järnvägar, bussar och båtar är mycket stor.

De redan befintliga olägenheterna av den starka koncentrationen av se­

mestrarnas förläggning till sommaren skulle sålunda ytterligare accentue­

ras. En sådan konsekvens av en semesterförlängning måste betecknas så­

som mindre lycklig, icke minst för arbetstagarna själva. Man kan anses be­

rättigad räkna med att en semesterutformning enligt alternativ II i realite­

ten kommer att i viss utsträckning innebära, att även den tillkommande se­

mesterveckan kommer att förläggas till sommaren i samband med övrig

semester. Det är uppenbart, att en semesterutformning enligt alternativ I

i ännu högre grad är ägnad att öka koncentrationen av semestrarnas för­

läggning till sommaren och därmed också det antal personer, som sam­

tidigt åtnjuter semester. Alternativ II skulle däremot kunna utöva en viss

hindrande verkan mot den icke önskvärda koncentrationen av semestrarna

till sommartiden utan att alltför mycket tillbakasätta arbetstagarnas behov

av tillräcklig rekreation.

Tjänstemännens centralorganisation upplyser, att meningarna vore de­

lade bland de olika TCO-organisationerna i fråga om valet mellan de olika

alternativen, samt uttalar härom:

För att nämna ett exempel äro de tre TCO-organisationer, som represen­

tera tjänstemännen på sjöfartens område —- Sveriges Fartygsbefälsför-

ening, Svenska Maskinbefälsförbundet och Svenska Stewartsföreningen —

av den uppfattningen, att semestern i princip skall utgå i ett sammanhang

och att uppdelning endast skall kunna ske efter överenskommelse med ar­

betstagarna. Den ståndpunkt, som dessa organisationer härvid tagit, finner

TCO fullt förståelig med hänsyn till de förhållanden under vilka ifråga­

varande tjänstemannagrupper utöva sin tjänstgöring med lång bortovaro

från hemmet och en arbetstid, som sträcker sig över veckans alla dagar.

Även om det sålunda ur vissa tjänstemannagruppers synpunkt är synner­

ligen angeläget att semestern utgår i ett sammanhang finner TCO det

emellertid svårt att ur andra synpunkter förorda en lagstiftning med en

sådan generell regel. På många områden och vid många företag torde det

sålunda innebära avsevärda produktionstekniska nackdelar om semestern

skall utgå odelad. A andra sidan får man inte bortse från semesterns inner­

sta mål att ge rekreation åt arbetare och tjänstemän, vilket innebär att se­

mesterförlängningen inte får givas en sådan utformning, att den i många

fall icke skulle giva några förbättrade möjligheter till rekreation. Så skulle

t. ex. kunna bli fallet om alternativ III valdes såsom grund för semester­

bestämmelserna. En ytterligare synpunkt vid valet mellan alternativ I och

II bör enligt TCO:s förmenande tilldelas största uppmärksamhet. Om man

åt de anställda ger rättigheten att vägra delning av treveckorssemestern,

kan detta medföra, att om uppgörelse om sådan delning ej kan träffas

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

62

mellan de två parterna, arbetsgivaren tvingas att i viss utsträckning för­

lägga den odelade treveckorssemestern till annan tidpunkt på året än

sommaren. En sådan lösning anser TCO innebära en större nackdel för­

de anställda än om två veckor- av semestern utgår under sommaren och

den. tredJe veckan under annan tid på året. Den i alternativ I förutsedda

möjligheten för arbetarskyddsstyrelsen, att i de fall, där överenskommelse

om delning av semestern ej kan träffas, trots detta medgiva viss uppdel­

ning, anser TCO icke vara en godtagbar lösning.

På grund av det anförda finner centralorganisationen den av arbetstids-

utredningen förordade ordningen vara den lösning, som vore mest ägnad

att tillgodose såväl rekreations- som produktionstekniska synpunkter. Här­

vid förutsättes, att för sådana områden, där en uppdelning av semestern

på två perioder ur löntagarnas synpunkt skulle innebära avsevärda olägen­

heter, förhandlingar om sammanhängande semester komme att upptagas.

Alternativ III anses lämpligast av kommerskollegium, samtliga

handelskammare utom handelskamrarna i Karlstad och Luleå, arbetsmark­

nadsstyrelsens minoritet, telegrafstyrelsen, domänstyrelsen, vattenfallssty­

relsen, statens avtalsnämnd, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,

Gotlands, Kopparbergs och Norrbottens län, Svenska landstingsförbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges all­

männa exportförening, Sveriges köpmannaförbund, Svenska järnvägarnas

arbetsgivareförening, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Sveriges hant­

verks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening samt Sveriges

redareförening.

Av dessa remissinstanser betonar kommerskollegium angelägenheten av

att semesterbestämmelserna utformades på sådant sätt att olägenheterna bli

så litet betungande för näringslivet som möjligt. Företagarna borde därför i

största utsträckning få frihet att förlägga semestern så, att den åstadkomme

minsta möjliga rubbningar i produktionen och bäst anslöte sig till förhål­

landena inom varje särskilt företag. Enligt kollegiets mening möjliggjorde

alternativ III den smidigaste anpassningen till de skiftande förhållandena

i olika företag och branscher.

Telegrafstyrelsen upplyser, att telegrafverkets linjearbeten vore kon­

centrerade till den ljusare årstiden, och att det därför ur produktionssyn­

punkt vore önskvärt, att en del av semestern kunde förläggas till sådan

tid av året, då arbetena på grund av mörker ej kunde bedrivas i full om­

fattning. Detta önskemål tillgodosåges genom en tillämpning av alternativ

II eller III. I fråga om verkstadsarbete skulle det vara till fördel, om en

del av semestern kunde ges i form av enstaka ledighetsdagar på sätt som an­

givits i alternativ III. Den produktionsminskande verkan torde genom en

sådan förläggning bli mindre än vid tillämpning av något av de andra alter­

nativen. Vid flera tillfällen hade dessutom önskemål framkommit från

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

63

verkstadsarbetarna om ledighet från arbetet under sommarlördagarna mot

inarbetande av häremot svarande tid.

Statens avtalsnämnd uttalar, att alternativ III skulle innebära möjlighet

att utlägga den tredje semesterveckan i form av exempelvis fria lördagar

under sommarmånaderna, vilket icke blott i många fall skulle vara till för­

del för de enskilda arbetstagarna utan även medföra ekonomiska fördelar

vid många arbetsplatser, där driften å sommarlördagarna ur produktions­

synpunkt bedömdes mindre lönande med hänsyn till en ofta iakttagen

stegring av frånvarofrekvensen under dessa dagar eller med hänsyn till

kostsamma uppvärmnings- eller igångsättningsprocesser. De farhågor för

ett missbruk från arbetsgivarnas sida, som skulle kunna uppkomma inom

områden, där arbetets natur i och för sig icke nödvändiggjorde en uppdel­

ning av den tredje semesterveckan på enskilda dagar, kunde enligt nämn­

dens mening elimineras genom ett införande i lagen av ett stadgande som

medförde, att en sådan uppdelning finge verkställas först efter överens­

kommelse i kollektivavtalets form.

Svenska landstingsförbundet framhåller:

Enligt gällande tjänstereglemente och kollektivavtal för landstingens be­

fattningshavare äger arbetsgivaren i princip bestämma semesterns för­

läggning, dock att arbetstagaren är tillförsäkrad minst så många semester­

dagar i en följd, som svarar mot det i semesterlagen angivna antalet dagar.

Arbetsgivaren kan sålunda helt bestämma över den del av semestern, som

överstiger antalet semesterdagar enligt lagen. Den föreslagna bestämmelsen

ger emellertid icke arbetsgivaren någon sådan rätt, då uppdelning av se­

mestern i mer än två perioder alltid förutsätter en överenskommelse mel­

lan parterna. När det gäller personal, som är anställd vid en sjukvårdsin­

rättning, där verksamheten givetvis aldrig helt kan inställas, kan en dylik

bestämmelse följaktligen komma att medföra olägenheter. Förbundet skulle

därför helst se, att lagen i dylika fall lämnar möjlighet öppen för arbets­

givaren att avgöra förläggningen och vid behov bestämma om uppdelning

av tredje semesterveckan.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar, att de ur näringslivets synpunkt

beklagliga konsekvenserna av en semesterökning skulle kunna väsentligt

mildras, om arbetsgivaren finge rätt att förlägga semesterdagarna på sätt

han funne lämpligast, d. v. s. enligt utredningens alternativ III. De tillkom­

mande dagarna skulle då t. ex. kunna komma att utgå i form av ett antal

fria lördagar eller måndagar eller kunna utläggas i samband med förekom­

mande fridagar inom fack, där sådana vore vanliga, eller ock uttagas i

samband med sedvanliga driftsstopp vid helger. Det skyddsintresse, som

enligt arbetstidsutredningens uppfattning varit det som närmast motiverat

semesterlagens tillkomst, åsidosattes icke, om fullständig frihet beträffande

de sex sista semesterdagarna lämnades arbetsgivaren. Man hade anledning

utgå från att arbetsgivaren vid utläggandet av de sista sex semesterdagarna

loge all rimlig hänsyn till de önskemål, som arbetstagarna framställde. Den

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

64

stora frånvaro, som under de senare åren förekommit inom industrin på

lördagar och särskilt sommarlördagar, vore ett bevis om något för arbets­

kraftens önskemål att just erhålla sommarlördagarna fria. Om en uppdel­

ning av semestern, på sätt föreningen föreslagit, finge äga rum, kunde ar­

betskraftens önskemål i nu nämnda hänseende på ett smidigt sätt tillgodo­

ses, och betydande irritation i förhållandet arbetsgivare—arbetare kunde

undvikas.

Arbetsgivareföreningen framhåller vidare, att inom föreningens verk­

samhetsområde funnes fack med typiskt säsongbetonad verksamhet. Främst

gällde detta vissa delar av anläggningsindustrin och byggnadsämnesindu-

strin. För dessa industrier talade lika starka skäl för att minska den obli­

gatoriskt sammanhängande semestern till nio dagar, som föranlett utred­

ningen till särskilt undantag för jordbruket. Detta undantag förordades

därför även böra omfatta anläggningsindustrin och sådana byggnadsäm-

nesindustrier, som vanligen endast bedreves under sommarhalvåret.

Arbetsgivareföreningen yrkar slutligen, att semesterlagens föreskrift om

att semestern såvitt möjligt skall förläggas till sommaren måtte utgå. Som

skäl härför anföres, att det funnes områden, inom vilka ur produktions­

synpunkt hela semestern ej borde utgå under sommaren på grund av den

högsäsong, som då rådde. Ofta förelåge inom sådana områden brist på

arbete under vissa andra årstider, till vilka det ur många synpunkter skulle

vara lämpligare, att en viss del av semestern, eventuellt hela semestern,

kunde förläggas. Några allvarliga praktiska konsekvenser härav torde icke

uppstå, då man kunde utgå ifrån att arbetsgivarna fortfarande skulle vara

beredda att i möjligaste mån förlägga semestern till sommartid.

Till det av arbetsgivareföreningen framförda förslaget om begränsning

av rätten till sammanhängande semester ansluter sig Sveriges industri­

förbund.

Sveriges köpmannaförbund åberopar arbetskraftsbristen samt de skif­

tande förhållandena såväl i olika branscher som på skilda orter såsom skäl

för alternativ III.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation hävdar med bestämd­

het, att det vore nödvändigt särskilt för de mindre företagen att arbetsgiva­

ren bereddes möjlighet att dela semestern enligt alternativ IIII.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas att länsstyrelsen i Hallands

län — som avstyrkt alternativ I — icke tagit ställning till vilket av alter­

nativ II eller III, som vore att föredraga, samt att Svenska lokaltrafikför­

eningen anser, att lagstiftningen borde möjliggöra tillämpning av både

alternativ II och alternativ III.

Även i fråga om semesterns förläggning för arbetsta-

garevid jordbruk et jämte därtill hörande binäringar och trädgårds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

65

skötseln samt för hembiträden i lanthushåll gå meningarna isär i de

remissyttranden, i vilka man tagit ståndpunkt till detta spörsmål.

Utredningens förslag — som innebär en sådan ändring i gällande bestäm­

melser om semesterns förläggning för dessa arbetstagare att den samman­

hängande semesterperioden ökas från sex till nio dagar för år __ til 1-

s t y r k e s av medicinalstyrelsen samt länsstyrelserna i Örebro och Väst­

manlands län.

Förslaget att öka det antal semesterdagar, som enligt lagen skall utgå i

en följd, avstyr kes av lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, en

minoritet inom arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna i

Södermanlands, Östergötlands och Västernorrlands län, Svenska ^arbets­

givareföreningen, Sveriges lantbruks förbund och Svenska trådgårdsarbets-

givaref öreningen.

Som skäl för sin ståndpunkt anför Svenska lantarbetsgivareföreningen,

att redan nu gällande bestämmelser om en sammanhängande semestertid

av sex dagar, vilka enligt kollektivavtal skulle förläggas under tiden 15 maj

—15 september, beredde arbetsgivarna stora bekymmer. Tidigare hade jord­

bruket haft markerade toppar i arbetskraftsbehovet, framför allt vårbruket,

hösköden, sädesskörden och rotfruktsupptagningen. Däremellan hade fun­

nits dalar på i regel ett par veckor. I regel hade man konstant hållit det

arbetarantal, som behövts under topperioderna eller åtminstone nära nog

det antalet.

Föreningen fortsätter:

Hade man i dag haft kvar dessa förhållanden, skulle en ökning av som­

marsemestern ej tett sig så bekymmersam. Under senare år har emellertid

jordbruket varit föremål för en kraftig rationalisering och driftsomlägg-

ning. Driften har mekaniserats i hög grad. På de fem senaste åren har

antalet traktorer ökat från ca 25 000 till ca 60 000. Tack vare traktorerna

har vårbruket numera upphört att vara en arbetstopp. Samtidigt har vall­

skörden förändrats. Den börjar nu tidigt med ensilageinläggning och kan

eller rättare sagt måste därigenom utsträckas över en längre period. Vidare

har man infört nya växtslag, t. ex. oljeväxterna, som kräva fortlöpande till­

syn. Allt detta har gjort att arbetstopparna i stor omfattning utjämnats och

att dalarna dem emellan i motsvarande mån utfyllts. Arbetskraftsbehovet är

numera tämligen konstant under växtperioden. Under sommaren finns det

ej några mellanperioder, till vilka semestern kan förläggas utan hinder för

produktionen.

Svårigheterna att anvisa längre sammanhängande sommarsemester accen­

tueras ytterligare därav, att det nutida moderna jordbruket arbetar med

ett högförädlat och känsligt material som ställer krav på snabba ingripan­

den. Som exempel kan nämnas att oväntade angrepp av skadeinsekter och

växtsjukdomar kan åsamka allvarliga förluster, om de inte bekämpas i tid.

Jordbrukaren kan därför inte för någon längre tid ställa sig utan arbets­

kraft.

Man måste också ta hänsyn till att jordbruksdriften är i hög grad be­

roende av väderleksförhållandena. I det fallet kan jordbruket inte jämföras

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 72.

Kungl. Maj:Is proposition nr 72.

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

med andra näringar. En stor del av årsproduktionen kan äventyras, om

skörden eller jordens beredning för sådd inte sker i rätt tid. Om man ut­

sträcker den sammanhängande semestern, som ju dessutom skall varslas

14 dagar i förväg, ökas risken för skördeförstöring i kraftigt stigande pro­

portion för varje utökad dag. Oförutsedda växlingar i väderleken kan näm­

ligen avsevärt förskjuta tidpunkten för olika arbetens avslutande eller

påbörjande och dessa förskjutningar kunna ej bedömas lång tid i förväg.

Föreningen framhåller vidare, att jordbrukarna med hänsyn till det ringa

antalet arbetare per arealenhet och nödvändigheten av att arbeta i lag i

regel nödgades ge så många arbetare som möjligt semester samtidigt för

att sedan ånyo kunna driva arbetet effektivt. Uppehållet i arbetet måste då

avpassas med hänsyn till risken för växlingar i väderleken. Vid jordbruk,

som vore förenat med djurskötsel, måste under djurskötarnas semester­

ledighet dessa ersättas i arbetet av utearbelare. Följden härav bleve sålunda,

att dessa utearbetare komme att undandragas sitt normala arbete ej endast

under deras egen semester utan även under djurskötarnas semestertid. Re­

dan med nuvarande bestämmelser kunde resultatet bli, att utearbetet i stor

utsträckning måste ligga nere under flera veckor i sträck, och detta under

period då jordbruket hade allra svårast att undvara arbetskraften.

Enligt vad föreningen uttalar kan vid oförändrad driftsinriktning en ut­

ökad sommarsemester icke genomföras, såvida ej tillräckligt antal fullgoda

semestervikarier ställes till förfogande. Rörande möjligheterna att anskaffa

dylika vikarier anför föreningen:

Sådana ha hittills knappast alls stått till buds. Någon anledning till an­

tagandet att man kan räkna med någon ökad tillgång på dem under den

närmaste framtiden torde icke finnas. Visserligen har i yttrande från Sven­

ska lantarbetareförbundets sida under utredningens gång hävdats, att någon

svårighet att bereda jordbruksarbetarna en längre sammanhängande semes­

terledighet ur arbetskraftssynpunkt för närvarande icke synes föreligga.

Förbundet har i samband därmed hänvisat till sin arbetslöshetsstatistik

som utvisat stegrad arbetslöshet. Ett närmare studium av förbundets arbets­

löshetsstatistik för år 1948 (den senast tillgängliga) ger emellertid vid

handen, att medan det genomsnittliga antalet arbetslösa manliga organise­

rade lantarbetare under hela året var 3,1 procent, uppgick arbetslösheten till

5 procent under månaderna november—mars men till endast 1,8 procent

under månaderna april—oktober. För samtliga arbetare, såväl manliga

som kvinnliga, visar även år 1948 i förhållande till år 1947 en markant ned­

gång i arbetslösheten under sommarmånaderna med motsvarande uppgång

under månaderna november—januari. Enligt föreningens uppfattning är

arbetskraftsbehovet i jordbruket i det närmaste konstant under sommaren.

Den arbetslöshet, som under denna tid trots detta registrerats av förbundet,

måste därför ha sin naturliga förklaring, särskilt om man ser den i belys­

ning av rapporterna från den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten

under samma tid. Under sommarhalvåret 1950 var sålunda beträffande

lantarbetare antalet platsansökningar i förhållande till antalet lediga plat­

ser följande.

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Antal

sökande

Antal lediga

platser

April

Maj

Juni

Juli

4 777

4 848

3 675

3 614

4 160

5 409

5 791

11 213

8 518

5 946

6 257

8 788

Augusti . .

September

Även om statistiken delvis kan vara missvisande på grund av att ett

visst antal platser tillsättas utan anlitande av arbetsförmedling, visar den

dock klart att jordbruket under hela den angivna tiden haft brist på ar­

betskraft.

Den omläggning av produktionen, som jordbrukarna enligt föreningens

mening komme att tvingas till vid en förlängning av sommarsemestern,

komme att gå ut över de mera arbetskrävande produktionsgrenarna, såsom

aackrensade grödor — bl. a. rotfruktsskötseln -—- och de tidigast mognande

grödorna, såsom vinterraps och vinterkorn, samt över ladugårdsskötseln.

Arbetskraftsproblemet vore ju en av de faktorer, som förorsakat den gan­

ska omfattande övergången till kreaturslös drift. Frågan om ersättare under

ordinarie djurskötares fridagar och semester hade blivit allt svårare att lösa

i och med att antalet utearbetare minskat. En utökning av sommarsemes­

tern komme därför otvivelaktigt att i hög grad påskynda övergången till

kreaturslös och över huvud taget mera extensiv drift.

Föreningen vänder sig i fortsättningen mot uppfattningen, att en sär­

ställning för lantarbetarna i fråga om rätten till sammanhängande semester

skulle ofördelaktigt påverka nyrekryteringen av arbetskraft till jordbruket

samt anför härom:

Erfarenheterna från de senast gångna åren giva alls icke vid handen att

en förlängd sommarsemester för den enskilde lantarbetaren skulle vara ett

önskemål av sådan tyngd att det, om det ej tillgodoses, skulle förmå honom

att söka sig från jordbruket. På arbetstidsutredningens begäran inhämtade

föreningen från sina medlemmar uppgifter rörande tillämpningen av nu­

varande semesterbestämmelser. Av dessa framgick bl. a. att det i icke mindre

än ca 20 procent av fallen förekommit att arbetare avstått från att taga ut

hela sin semester. I endast ca 8 procent har lantarbetarna tillförsäkrat sig

längre sammanhängande semester än 6 dagar. Det finns ytterligare en om­

ständighet. som pekar i samma riktning. Det är ju väl känt att bristen på

arbetskraft i många fall förmått arbetsgivarna att utge bättre förmåner

än lag och avtal föreskriver, överbetalning har sålunda varit en allmän

företeelse och vanligast beträffande djurskötare, eftersom bristen på sådan

arbetskraft är särskilt framträdande. Om arbetarna önskat längre semester

i stället för ökad lön, skulle de säkerligen i betydligt större utsträckning

än vad ovan angivits ha sökt erhålla eu sådan förmån. Av de i utredningen

redovisade semesterönskemålen framgår för övrigt att lantarbetarna till

skillnad mot flertalet övriga arbetare i landet med överväldigande majori­

tet avböjt att få hela semestern i ett sammanhang. Som tendens och ur

68

psykologisk synpunkt är detta av betydelse. Eu del lantarbetare ha t. o. in.

uttalat tvivelsmål om möjligheten att taga ut 12 dagar på en gång.

Föreningen framhåller ytterligare, att den omständigheten att prestatio­

nen per arbetare till följd av den utökade maskindriften inom jordbruket

numera vore väsentligt större än tidigare icke i och för sig vore ett skäl

för längre sammanhängande semester. Dels hade arbetet genom mekanise­

ringen blivit mer intressant och omväxlande och dels utfördes de tyngre

och mera tröttande arbetsmomenten av maskiner, varför snarast en lättnad

i arbetet uppstått, även om den högre arbetstakten fordrade mera uppmärk­

samhet och påpasslighet av arbetarna.

Därest eu treveckorssemester trots allt skulle genomföras vidhåller för­

eningen ett redan till arbetstidsutredningen framfört förslag om 6 dagars

sammanhängande sommarsemester, 6 dagars sammanhängande vinterse­

mester och 6 dagars semester efter arbetsgivarens bestämmande antingen

som sammanhängande ledighet eller som enstaka semesterdagar.

Övriga remissinstanser, som avstyrka att rätten till sammanhängande

sommarsemester vidgas för lantarbetarna och därmed jämställda arbets­

tagare, åberopa i stort sett samma skäl som lantarbetsgivareföreningen.

Vad särskilt angår trädgårdsodlingen anför Svenska trådgårdsarbetsgi-

varef öreningen.

Trädgårdsodlingen är i hög grad beroende av den naturliga växtsäsongen.

Frilandsodlingen av trädgårdsprodukter, plantskoleskötseln samt frukt- och

härodlingen har då sin egentliga verksamhetstid, varunder en kontinuerlig

skötsel av växterna är nödvändig. Även växthus- och bänkodlingar äro sä-

songbetonade och särskilt senvintern och sommarhalvåret äro arbetsbråda

perioder. Beroende på produktionsriktningen kan arbetsbehovet vara något

växlande. Bristen på arbetskraft, som varit särskilt svår under senare år,

har tvingat odlarna att rationalisera driften, framförallt genom att ned­

bringa behovet av manuell arbetskraft samt genom maskindrift i den mån

sådan kunnat införas. För att utjämna arbetstopparna söker man om möj­

ligt låta växtodlingsplanen omfatta odlingar, som påfordra möjligast kon­

tinuerliga behov av arbetskraft. Från det förkultiveringen av växterna bör­

jar och intill tiden för de första frosterna på hösten, är därför arbetskrafts­

behovet numera tämligen konstant, dock med oundvikliga arbetstoppar

under planteringstidcr, bärskörd, fruktplockning och beträffande plant­

skolorna vår- och höstexpediering. En utökning av den sammanhängande

semestern under sommaren kommer på grund härav att för trädgårds­

odlingen och den närstående verksamhetsgrenar få högst allvarliga konse­

kvenser. Trädgårdsodlingens produkter måste skördas manuellt och skör­

den sker successivt under största delen av växtsäsongen. Då trädgårds­

odlingens produkter härtill i regel äro ömtåliga och någon eller några få

dagars försening kan omintetgöra möjligheterna att saluföra dem, fram­

står det som än mera uppenbart att en förlängd sammanhängande sommar­

semester kan få ytterst svåra verkningar.

En utökning av sommarsemestern kommer för trädgårdsodlingens vid­

kommande otvivelaktigt att medföra en minskning i odlingarnas omfatt­

ning i syfte att möjliggöra för ägaren att endast med familjens hjälp sköta

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

69

dem. Övergång till mera extensiv drift, därvid lejd arbetskraft endast be-

redes kortvarig anställning, kan förväntas bli en annan av följderna.

Ä andra sidan gå vissa remissyttranden mer eller mindre bestämt i rikt­

ning mot ett likställande av jordbruksarbetarna med

övriga arbetstagare i fråga om semesterns förlägg­

ning. Arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten) finner det sålunda tvek­

samt, huruvida det verkligen vore motiverat att uppehålla särbestämmelser

i detta hänseende; och enligt Riksförbundet landsbygdens folk skulle det

— trots de svårigheter som för jordbrukets del skulle göra sig gällande vid

en förlängning av den sammanhängande semesterperioden — vara mest

tillfredsställande att slopa undantagsbestämmelserna för de anställda vid

jordbruket och tillförsäkra dem samma förmåner som de anställda inom

industrien. Med hänsyn till den allmänna tendensen att koncentrera se­

mestertiden till en relativt begränsad period under sommaren ansåge sig

förbundet icke oreserverat kunna tillstyrka detta. Om däremot icke i kol­

lektivavtal eller annorstädes uppställdes villkor, som försvårade förlägg­

ningen av semestern till för jordbruket mera lämpliga perioder, ville för­

bundet förorda, att semesterbestämmelserna för arbetstagarna vid jord­

bruket utformades enligt samma principer som för övriga arbetstagare.

Svenska lantarbetareförbundet — som icke tagit ställning till frågan om

sammanhängande eller uppdelad treveckorssemester —- understryker kraf­

tigt, att samma bestämmelser, som komme att införas för arbetstagare i

allmänhet, också borde gälla för arbetstagare inom jordbruk och trädgårds­

skötsel samt för hembiträden i lanthushåll. Föreningen erinrar om att ar­

betet inom jordbruket i hög grad mekaniserats, sedan den nu gällande

undantagsbestämmelsen infördes, samt anför härom:

Enligt av jordbrukets kalkylsakkunniga utförda beräkningar utgjorde

antalet traktorer och dragbilar under produktionsåret 1938/39 21 800 och

beräknas under året 1950/51 uppgå till 65 800 eller en tredubbling. Därtill

kommer 5 000—6 000 skördetröskor och andra maskiner och maskinella

anläggningar. Detta jämte införande i större omfattning än någonsin av

ackordsarbete inom jordbruket har medfört en väsentligt uppdriven arbets­

takt. Genom en gradvis skeende övergång till säsonganställningar inom jord­

bruket med därav följande minskning av den fasta arbetarstammen, ökas

ytterligare arbetsintensiteten under högsäsongen med därav följande ökade

krav på arbetskraften. Dessa omständigheter motivera enligt förbundets

mening ett upphävande av nu gällande undantagsbestämmelser för lant-

och trädgårdsarbetarnas del.

Enligt förbundet vore det icke bara en fråga om rättvisa att lant- och

trädgårdsarbetarna bereddes samma semesterförmåner som andra arbets­

tagare. Det vore också en fråga om dessa näringars möjligheter att på någor­

lunda jämställd fot kunna konkurrera om den tillgängliga arbetskraften.

Många samverkande orsaker hade bidragit till att arbetskraften från jord­

bruk och trädgårdsskötsel övergått till andra näringsgrenar i något snab­

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

70

bare takt än vad som kunde anses önskvärt. Att också missnöje med arbets­

tids- och semesterförläggning varit en av dessa orsaker ansåge förbundet

för sin del alldeles uppenbart. Ett konserverande av de rådande missför­

hållandena kunde, då frågan nu erhållit ny aktualitet, komma att med­

verka till en ökad utflyttning av arbetskraft från jordbruk och trädgårds­

skötsel.

Förbundet berör i fortsättningen frågan, huruvida arbetsförhållandena

inom jordbruket och trädgårdsskötseln medgiva längre sammanhängande

semester än 6 dagar. I detta hänseende anföres:

Inom såväl jordbruk som trädgårdsskötsel finnas under den egentliga

säsongen perioder med minskat arbetsbehov. Det förekommer till och med

att lantarbetare permitteras under kortare tider under sommaren. De nu­

mera mycket talrika säsonganställda lant- och trädgårdsarbetarna få icke

någon semesterledighet utan få efter säsongarbetets slut på hösten åtnöjas

med semesterersättning. De förmenta svårigheterna skulle då inskränka sig

till den fast anställda arbetskraften. Men också för denna finnas perioder

av relativt arbetslugn som inträder sedan vårbruket är avslutat och innan

hö- och stråsädesskörden tager sin början. Icke minst under denna mellan­

period finns tillräckligt utrymme för beredandet av sammanhängande se­

mester. För hela djurskötargruppen, som omfattar omkring en fjärdedel av

samtliga arbetstagare inom jordbruket, föreligger överhuvudtaget den bästa

tiden att förlägga semestern på sommaren, då djuren gå på bete med därav

följande avsevärda nedgång av arbetsuppgifterna. Också inom trädgårds­

skötseln inträder en arbetslugn period efter vår- och försommararbetenas

avslutning omkring midsommartiden. Tillräckligt utrymme finns under

själva högsommaren för utgivandet av sammanhängande semester och in­

till dess att en brådare tid inträder i slutet av augusti. En av förbundet

företagen undersökning år 1948 visade att 52,1 procent av trädgårdsarbe­

tarna under detta år erhållit sammanhängande sommarsemester genom

frivilliga överenskommelser.

Landsorganisationen — som enligt vad förut anförts tillstyrkt samman­

hängande treveckorssemester för arbetstagare i allmänhet — framhåller:

Beträffande förläggningen av semester för arbetstagare inom jordbruket

anser landsorganisationen i likhet med Svenska lantarbetareförbundet att

några särbestämmelser icke vidare böra upptagas för hithörande kategorier.

Det kan visserligen icke bestridas att med den ställning landsorganisatio­

nen tagit till frågan om sammanhängande resp. uppdelad semester vissa

betänkligheter kunna anföras mot att i allo likställa här ifrågavarande

arbetstagare med t. ex. arbetstagare inom industrien. Då landsorganisa­

tionen likväl anser sig kunna biträda förbundets ståndpunkt är det

därför att denna är försvarlig även från jordbruksnäringens synpunkt

med hänsyn dels till att ingen inskränkning ifrågasatts i arbetsgivarens

rätt att bestämma tidpunkten för semestern, dels till möjligheten av avtals-

mässig uppdelning.

Landsorganisationen uttalar vidare, att jordbrukets arbetskraftsförsörj-

ning icke i längden kunde säkerställas, om man på jordbrukarhåll hölle

fast vid sin inställning om nödvändigheten av en snävare skyddsrättslig

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

behandling av jordbrukets arbetskraft än vad som gällde för arbetstagare

på andra områden.

Vidkommande spörsmålet om anordningar i syfte att få till stånd en

större spridning av semestrarna beklagar Reso, att utredningen

ej funnit anledning att föreslå skapandet av ett semesterråd. Visserligen

hade Reso icke några överdrivna förhoppningar om att ett semesterråd

skulle ha möjlighet att i dagens läge befordra lösningar av de organisato­

riska problem, som semesterförhållandena i vårt land skapat. Men enbart

förefintligheten av ett sådant råd, där statsmakterna, arbetsmarknadspar-

terna samt semester- och fritidsorganisationerna kunde komma samman,

skulle måhända öppna vägarna för en samverkan, som gåve arbetarna och

de anställda vidgade möjligheter att använda semesterledigheten på det sätt

som vore avsett. Reso ville därför föreslå, att tanken på ett semesterråd

upptoges till förnyat övervägande.

Statskontoret och länsstyrelsen i Kronobergs län avvisa däremot i likhet

med utredningen tanken på att inrätta ett dylikt råd. Socialstyrelsen, läns­

styrelsen i Jämtlands län och Svenska turistföreningen förorda propaganda

samt fortsatt samverkan mellan arbetsmarknadens parter, reseföretag och

turistorganisationer i syfte att komma till rätta med de problem, som en

alltför stark koncentration av semestrarna till högsommaren innebure.

I detta sammanhang må slutligen nämnas att länsstyrelsen i Koppar­

bergs lån framkastar tanken på att bereda dem, som taga semester un­

der exempelvis maj, juni, september och oktober, en icke alltför obetyd­

lig förlängning av semestertiden. Detta skulle för arbetstagarna inne­

bära kompensation för de kortare dagar och den svalare väderlek, som

kännetecknade sagda tider. För arbetsgivarna skulle den längre tiden

för bortovaro uppvägas av fördelen att slippa ordna semester för alla

anställda under två korta sommarmånader, vilket framför allt bleve till

stor fördel för de företag, som icke kunde inställa driften under semester­

perioden. Till att börja med borde en dylik ordning genomföras för de

statsanställda, varefter exemplet sannolikt skulle vinna efterföljd inom det

enskilda näringslivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

71

Departementschefen.

Semesterlagstiftningen uppbäres av den grundtanken, att det ur olika

synpunkter är ett samhälleligt intresse att så långt det är möjligt skydda

arbetstagarnas hälsa i både fysiskt och psykiskt hänseende. I sådant syfte

vill lagstiftningen bereda de anställda tillfälle till viss tids årlig ledighet

av ej alltför kort varaktighet, under vilken de skola kunna utan minsk­

ning i sina inkomster söka den rekreation varav de äro i behov.

Genom 1938 års semesterlag — vår första egentliga lagstiftning på detta

område — bestämdes semesterns längd till två veckor om året lika för alla

72

de i allmän eller enskild tjänst anställda, som berördes av lagen, d. v. s.

den överväldigande majoriteten av landets arbetstagare. Vid lagens till­

komst underströks att lagen hade karaktär av minimilagstiftning; två

veckors ledighet från arbetet ansågs alltså för de helårsanställda arbets­

tagarna vara minimum för att de skulle kunna erhålla tillräcklig vila och

återvinna krafterna.

År 1945 avlöstes 1938 års semesterlag av den ännu gällande lagen om

semester av den 29 juni 1945. Den revision av semesterlagstiftningen, som

den nya lagen innebar, hade sin största betydelse för de korttidsanställda

arbetstagarna, även om också en del andra problem, som uppkommit kring

den äldre semesterlagen, fördes fram till sin lösning. Någon generell ök­

ning av den lagstadgade semesterns längd ifrågasattes icke vid detta till­

fälle.

Vid 1946 års riksdag genomfördes en lagstiftning om utökad semester­

rätt för några kategorier arbetstagare, nämligen dels ungdomar under 18

års ålder och dels vissa grupper arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete. Dessa sistnämnda arbetstagare — beträffande vilka

semesterbestämmelserna återfinnas i lagen den 29 juni 1946 om förlängd

semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete — utgjordes av arbetstagare, som utföra 1) arbete under jord i

gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län, 3) natt­

arbete, 4) arbete i mörkrum och 5) arbete, däri arbetstagaren utsättes för

röntgenstrålning eller strålning från radioaktiva ämnen. För ungdomen och

för de fyra första av de övriga arbetstagarkategorierna fastställdes semes­

terns längd till tre veckor, medan de arbetstagare, som utsättas för röntgen-

eller radiumstrålning och som till följd därav ha ett alldeles särskilt starkt

behov av en längre tids årlig avkoppling från arbetet, fingo en lagstadgad

semester om sex veckor.

«

Under förarbetena till 1946 års semesterlagstiftning erinrades om, att den

allmänna tvåveckorssemestern utmätts efter ett antaget minimibehov och

att man således redan vid den första semesterlagens tillkomst utgått från

att det funnes arbetstagare, som vore i behov av längre semester än två

veckor. Vid de undersökningar, som föregingo den nya lagstiftningen,

konstaterades också, att arbetstagarna i stor utsträckning hade behov av

längre semester än som tillförsäkrats dem genom 1945 års semesterlag.

Den sakkunnigkommitté, som hade frågan om hand, ifrågasatte därför, om

icke en generell förlängning av den lagstadgade semestertiden borde genom­

föras. Tanken därpå avvisades emellertid på grund av de starka betänklig­

heter av ekonomisk art, som ansågos möta mot att i dåvarande läge genom­

föra en dylik semesterreform.

Frågan om förlängning av den lagstadgade semestertiden togs sedan upp

vid 1947 års riksdag i anledning av en då väckt motion (11:307). I sitt

utlåtande (nr 15) över motionen anförde andra lagutskottet bl. a., att en­

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

73

ligt utskottets mening en generell ökning av semestern vore synnerligen

önskvärd men att en förutsättning därför torde vara, att kristidens varu­

brist blivit hävd. Vidare uttalade utskottet, att tiden för en allmän förläng­

ning av semestern syntes vara inne först då genom ytterligare rationalise­

ring och andra åtgärder med produktionsstegrande verkan ett utökat pro­

duktionsresultat säkerställts. Utskottet förutsatte, att Kungl. Maj :t hade

sin uppmärksamhet riktad på frågan om en allmän ökning av den lag­

stadgade semesterns längd och efter vederbörlig utredning framlade förslag

härom, då tiden därtill vore inne. På hemställan av utskottet beslöt riks­

dagen att i skrivelse (nr 102) till Kungl. Maj :t tillkännagiva vad utskottet

sålunda anfört.

Mot bakgrunden av den utveckling, som här skisserats, måste den ut­

vidgning av den legala semesterrätten, som beslöts år 1946, uppenbarligen

betraktas såsom ett provisorium i avbidan på att situationen bleve sådan,

att det vore möjligt att genomföra en allmän förbättring av semesterför­

månerna. Frågan om en semesterreform var alltså ingalunda ny när jag,

efter bemyndigande, i mars 1948 uppdrog åt arbetstidsutredningen att

undersöka möjligheterna till en allmän ökning av semesterns längd.

Detta uppdrag har numera slutförts av arbetstidsutredningen, som i ett

i september 1950 avgivet betänkande föreslår, att semestern skall utgå med

l1/, dag i stället för såsom f. n. 1 dag för varje kalendermånad av kvali­

fikationsåret, vilket i realiteten betyder, att den lagstadgade semestern skall

ökas från två till tre veckor om året. Reformen skall enligt förslaget träda

i kraft den 1 juli 1951, från och med vilken dag arbetstagarna skola kunna

kvalificera sig för den längre semestern. Eftersom semestern i flesta fall

utgår året efter det den intjänats, innebär förslaget, att den stora massan

av arbetstagare, som ha fortlöpande arbete hela året, kommer att få se­

mester 15 dagar under år 1952 och fulla tre veckor fr. o. m. 1953. över­

gången till treveckorssemester skulle alltså ske successivt under loppet

av två år.

Arbetstidsutredningen har funnit spörsmålet om att införa allmän tre­

veckorssemester i huvudsak vara en avvägningsfråga. Enligt utredningen

gäller problemet ytterst valet mellan att låta den fortgående normala pro-

duktionsstegringen taga sig uttryck i högre löner eller få form av mindre

lönestegringar och längre årlig ledighet. Utredningen har funnit klarlagt,

att arbetstagarna äro beredda att byta ut viss möjlig löneförbättring mot

ökad fritid. Samhället hör enligt utredningens uppfattning medverka här­

till, såvida ej verkningarna bli sådana, att de ur samhällets synpunkt ej

kunna godtagas. Härför anser emellertid utredningen någon risk icke före­

na-

I och för sig torde numera knappast råda några delade meningar om det

önskvärda i att utsträcka semestern för arbetstagarna i gemen till tre

veckor om året. Härom är man också så gott som ense i de remissyttran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

74

den, som avgivits över arbetstidsutredningens förslag. Skälen för en

semesterförlängning äro också uppenbara; och det synes mig

naturligt om tidpunkten nu skulle vara inne, då arbetstagarna mera all­

mänt hellre vilja taga ut den standardförbättring, som en produktions-

stegring möjliggör, i längre vilotid än i höjd lön. Det alltmera ökade jäktet

i livsföringen över huvud och icke minst på arbetsplatserna torde sannolikt

många gånger vara direkt skadligt för hälsan och i vart fall medföra ökat

behov av rekreation. Det synes mig också ofrånkomligt, att semestern rätt

utnyttjad bidrager till att skapa fysiskt eller psykiskt bättre utrustade

människor, vilka på längre sikt kunna prestera ett både kvalitativt och

kvantitativt fullvärdigare arbete än hittills. Därav har naturligen hela landet

gagn.

Men jag vill också framhålla en annan synpunkt, som i detta samman­

hang synes mig beaktansvärd. Flertalet tjänstemän har redan nu till följd

av reglementen, avtal eller sedvänjor längre semester än två veckor om

året, medan däremot den stora mängden övriga arbetstagare får nöja sig

med semester enligt lagens minimiregler. Åtskilliga av dessa arbetstagare

äro även i fråga om andra med arbetet sammanhängande förhållanden än

semestern icke särskilt väl ställda. Det torde därför icke kunna förnekas,

att sociala rättviseskäl tala för att en större likställighet i semesterhänse­

ende kommer till stånd genom en förbättring av den kroppsarbetande be­

folkningens ställning härvidlag — en förbättring som icke synes kunna

förverkligas i önskvärd utsträckning annat än genom lagstiftning. De grup­

per, som nu äro missgynnade i fråga om semesterns längd, kunna här­

igenom antagas vinna ökad trivsel både med sina egna och samhällets för­

hållanden, vilket bör vara ägnat att stärka samhällssolidariteten och öka

arbetsenergien.

Frågan om att införa allmän treveckorsseinester kan emellertid icke be­

dömas enbart från synpunkten av de fördelar i form av förbättrad folk­

hälsa och ökad arbetsenergi, som enligt vad jag nyss utvecklat äro för­

knippade med en dylik reform. Önskvärdheten av längre semester får

nämligen icke leda till ett åsidosättande av kraven på upprätthållandet av

produktionen. Kring detta spörsmål ha i remissyttrandena gjorts olika ut­

talanden. Från flera håll framföras allvarliga erinringar om att en ökad

ledighet för arbetstagarna i enlighet med vad arbetstidsutredningen före­

slagit skulle starkt påverka produktionen i negativ riktning; och det har

gjorts gällande att de ekonomiska förutsättningarna för att genomföra

reformen ännu icke vore för handen samt att vi borde ställa oss avvak­

tande till dess mera stabila förhållanden inträtt.

Jag anser mig icke i detta sammanhang böra lämna någon närmare

redogörelse för det nuvarande ekonomiska läget utan hänvisar till den

nationalbudget för år 1951, som framlagts i årets statsverksproposition.

Vad angår frågan om de samhällsekonomiska verkning­

Knngl. Maj. ts proposition nr 72.

75

ar na av allmän treveckorssemester vill jag till en början understryka

vikten av att farhågorna för reformens negativa verkningar härutinnan

icke överdrivas. Erfarenheterna från tidigare tillfällen, då det varit fråga

om att ändra semester- eller arbetstidslagstiftningen till arbetstagarnas för­

mån, peka otvivelaktigt hän mot att man på sina håll varit benägen att gå

till betydande överdrifter när det gällt att bedöma de svårigheter, som i

de olika fallen befarades skola uppstå.

Industriens utredningsinstitut har beräknat att reformens genomförande

skulle kunna medföra ett produktionsbortfall om 1,5 å 2 procent. Med

samma utgångspunkt och om hänsyn tages till att reformen icke berör

hela vårt lands förvärvsarbetande befolkning — denna uppskattas till om­

kring 3 miljoner — utan endast något mer än 1,5 miljon därav, skulle

man dock kanske kunna räkna med att produktionsbortfallet stannade vid

1 å 1,5 procent. Alla dylika sifferberäkningar äro emellertid, såsom utred­

ningsinstitutet även framhållit, mycket ovissa och att med säkerhet avgöra

hur produktionen kommer att påverkas torde över huvud icke låta sig

göra. Klart är dock att, om man bortser från de onormala åren i samband

med det senaste världskriget, näringslivet under senare år skridit stadigt

framåt. Under de senaste åren har sålunda den totala produktionen i sam­

hället årligen vuxit med 4 å 5 procent. Även om man med hänsyn till

ökade råvarusvårigheter och övriga återverkningar av det internationella

läget av försiktighetsskäl för den närmaste framtiden icke anser sig böra

räkna med en starkare produktionsstegring än 3 procent om året, är det

uppenbart, att genomförandet av allmän treveckorssemester icke kan för­

anleda någon absolut produktionsminskning ens på kort sikt utan endast

få såsom följd, att produktionsökningen blir mindre än vad som eljest skulle

ha blivit fallet. Med hänsyn till näringslivets förmåga att anpassa sig efter

olika förhållanden och till den ökade arbetsinsats, som torde följa av en

semesterledighet av tillräcklig längd, är det enligt min mening icke troligt,

att den befarade uppbromsningen av produktionsstegringen blir så stor,

att den bör betraktas såsom ett avgörande hinder mot semestertidens ut­

vidgning.

Såsom redan berörts har i vårt land produktiviteten under de senaste

åren varit starkt stigande, och såvitt nu kan överblickas torde förutsätt­

ningarna för en fortsatt gynnsam produktionsutveckling få bedömas såsom

tämligen goda. Naturligen kan emellertid den internationella spänningen

medföra komplikationer av olika slag. Härom är det dock bäst att i dagens

läge icke göra några förutsägelser. Enbart den omständigheten att det inter­

nationella läget kan förvärras med därav förenade följder för vårt lands

vidkommande synes icke utgöra tillräcklig anledning att låta anstå med

genomförandet av en eljest eftersträvansvärd reform.

1 enlighet med del anförda ansluter jag mig till arbetstidsutredningens

Kangl. Maj.ts proposition nr 72.

76

förslag, att den lagstadgade semestern med verkan från och med den 1

juli 1951 utsträckes från två till tre veckor. Juli månad detta år blir alltså

den första månad, som kvalificerar till den längre semestern. Enär semester­

lagen är så konstruerad, att semestern i allmänhet utgår året efter det den

intjänats, följer därav, att de arbetstagare, som genom sitt arbete förvärvat

full semesterrätt, under år 1952 bli berättigade till 15 dagars semester och

att tre veckors semester får åtnjutas först under 1953. En dylik successiv

övergång till den nya ordningen underlättar otvivelaktigt reformens genom­

förande.

I en del remissyttranden har mot förslaget invänts att arbetstagarnas

semester icke borde förlängas, förrän semesterspörsmålet för

vissa fria företagare, framför allt företagare inom småindustrien

och det mindre jordbruket, blivit löst. Jag vill gärna vitsorda, att de olika

småföretagarnas möjligheter till ordnad ledighet är ett problem, vilket för­

tjänar den största uppmärksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen är emellertid

f. n. sysselsatt med att pröva frågan om de åtgärder, som från samhällets

sida kunna vidtagas för att öka fritidsmöjligheterna även för dem, som

ej äro anställda och som därför falla utanför den nuvarande semesterlag­

stiftningen. Till detta problem torde statsmakterna således i sinom tid få

taga ställning. Något bärande skäl för att låta semesterreformen för arbets­

tagarnas del anstå i avbidan på resultatet av arbetsmarknadsstyrelsens

utredning synes ej föreligga.

Jag övergår så till spörsmålet om hur en till tre veckor ökad

semester bör förläggas. Arbetstidsutredningen har uppställt

tre olika alternativ. Enligt samtliga bibehålies den nuvarande i semester­

lagen inskrivna rekommendationen, att semestern bör, såvitt arbetstagaren

ej önskar annorlunda, om möjligt förläggas till sommartid. Ej heller före­

slås någon ändring i lagens regel, att parterna kunna träffa överenskom­

melse om sådan uppdelning av semestern, som de finna önskvärd. Vad som

skiljer alternativen åt är i vad mån arbetsgivaren skall ha möjlighet att

ensidigt bestämma om semesterns uppdelning. Alternativ I innebär i denna

del, att semestern — när det alltså ej mellan parterna föreligger överens­

kommelse om dess uppdelning — skall få delas endast efter medgivande

av arbetarskyddsstyrelsen och att styrelsen skall få lämna dylikt med­

givande blott då sammanhängande semester skulle medföra avsevärd olägen­

het för vederbörande företags drift. I intet fall skall semestertiden få delas i

mer än två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst två veckor. Enligt

alternativ II äger arbetsgivaren själv bestämma om delning av semester­

tiden i två perioder, därav en om minst två veckor. Alternativ III skiljer

sig från alternativ II såtillvida, att arbetsgivaren, för fall att överenskom­

melse icke kan träffas med arbetstagaren, skall kunna dela semestertiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

77

i två eller flera perioder, varav en skall omfatta minst två veckor. Den

återstående semestertiden skall alltså enligt detta alternativ kunna utgivas

i form av enstaka ledighetsdagar.

Arbetstidsutredningen anser, att alternativ II är den i varje fall f. n.

lämpligaste utformningen. I remissyttrandena ha framkommit olika meningar

rörande vilket av alternativen som är att föredraga. De som företräda

kroppsarbetarna ha i allmänhet motsatt sig, att arbetsgivarna skulle äga

ensidigt uppdela semestern, och ha i enlighet härmed förordat alternativ I.

Tjänstemännens organisationer ha däremot i regel anslutit sig till alter­

nativ II, alltså det alternativ som medgiver arbetsgivaren rätt att utlägga

den tredje semesterveckan i en särskild period. Arbetsgivarsaminanslut-

ningarna åter ha allmänt tillstyrkt alternativ III, d. v. s. en ordning, som

medgiver arbetsgivaren rätt att utan överenskommelse med arbetstagaren

uppdela den tredje semesterveckan i enstaka ledighetsdagar. Övriga remiss­

instanser ha stannat för antingen alternativ II eller alternativ III.

För egen del vill jag först framhålla, att man icke bör alltför mycket

understryka olikheterna mellan de tre alternativen. Av utredningen i

ärendet framgår, att parternas intressen i fråga om en eventuell delning

av semestern i många fall kunna antagas överensstämma. Från arbets­

givarsidan har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle komma att

utgå i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erhölle rätt att förordna

om delning. Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier för

delad semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat

sig villiga att genom överenskommelse medverka till delning av semestern,

då så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom yrket.

Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande

utsträckning skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern lämp­

ligen bör utgå.

Lagbestämmelser måste emellertid finnas för det fall, att uppgörelse icke

träffas mellan parterna. Härvidlag torde till en början icke kunna förnekas,

att reformens värde ur rekreationssynpunkt minskas om den nya semester­

veckan splittras upp på enstaka ledighetsdagar. En dylik uppdelning av

den tredje semesterveckan synes dessutom endast undantagsvis vara

absolut nödvändig. I de fall, då ett verkligt behov därav föreligger, torde

en överenskommelse härom kunna komma till stånd. Alternativ III torde

därför ej böra lagfästas. Vad angår alternativ I torde kunna sägas, att

en semester om tre veckor om året i de flesta fallen bör skänka den

enskilde arbetstagaren det största måttet av rekreation, om den utgår i

ett sammanhang. Å andra sidan kan man icke bortse från, att vissa delar

av näringslivet ha ett sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den

nytillkommande semesterveckan till en särskild period. Att helt lita

till att detta intresse skall bli tillgodosett genom frivilliga överenskom­

Kungl. Maj ris proposition nr 72.

78

melser torde icke låta sig göra. Ej heller synes det — när fråga är om

allmän treveckorssemester — lämpligt att tilldela någon statlig myndighet

rätt att förordna om delning av semestern i de fall detta skulle visa sig

behövligt. Till detta kommer, att det stora flertalet arbetstagare i vårt

land av naturliga skäl önskar få sin semester förlagd till sommaren, vilket

ju rekommenderas i lagen. Redan nu äro kommunikationsmedlen och olika

slag av semesteranordningar hårt belastade under denna tid på året, och

ett val av alternativ 1 skulle onekligen vara ägnat att allvarligt skärpa över­

belastningen. Icke minst ur arbetstagarnas egen synpunkt skulle en sådan

konsekvens av semesterförlängningen vara olycklig. Såsom utredningen

framhållit, bör man därför i början gå fram med försiktighet, så att semes­

terreformen, som motses med så stora förväntningar, icke blir en besvikelse

genom att möjligheterna till miljöombyte och friluftsliv sommartid för­

sämras. Även en annan omständighet bör beaktas i detta sammanhang.

Om arbetstagarna finge ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern

i ett sammanhang, kan det befaras, att arbetsgivarna i viss utsträckning

såge sig nödsakade att förlägga semestern till annan tid än sommaren.

Arbetstagarna skulle i så fall icke få någon del av sin semester under den

för dem gynnsammaste tiden på året. En sådan lösning skulle i regel inne­

bära större nackdel för de anställda än om de finge två veckors sommar­

semester och en veckas semester å annan tid på året.

Jag delar därför utredningens uppfattning, att alternativ II åtminstone

f. n. innebär den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern. Härvid

förutsätter jag, att arbetsmarknadens parter förhandlingsvägen taga upp

frågan om semesterns förläggning i syfte att uppnå överenskommelse om

den ordning, som i varje särskilt fall så långt det är möjligt tillgodoser

såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas berättigade intressen.

I anslutning till vad nu anförts vill jag beröra den av arbetstidsutred-

ningen diskuterade frågan, huruvida ett särskilt organ — ett semesterråd

■—- bör inrättas med uppgift att verka för en större spridning och en bättre

samordning av semestrarna. Utredningen har ansett att något dylikt organ

ej bör komma till stånd, innan erfarenhet vunnits om verkningarna av den

förlängda semestern, och därför ej framlagt något förslag härom. Jag är

av samma mening. Som bekant ha försök redan gjorts att i samarbete

mellan arbetsmarknadens parter, reseföretag, hotellanläggningar och turist­

organisationer åstadkomma en önskvärd spridning av semestrarna. Det

finnes anledning hoppas, att de berörda parterna efter treveckorssemesterns

genomförande skola intensifiera dessa strävanden och att man härigenom

skall kunna komma tillrätta med de mångskiftande problem, som sam­

manhänga med semester fördelningen. Först om detta icke lyckas, böra

mera vittgående åtgärder övervägas.

Enligt den nuvarande semesterlagen gälla för vuxna arbetstagare inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

79

jordbruk med binäringar och trädgårdsskötsel ävensom för vuxna hem­

biträden i lanthushåll särskilda bestämmelser rörande delning av semes­

tern. Bestämmelserna innebära, att arbetsgivaren äger fördela den del av

semestern, som överskjuter sex dagar, på sätt han finner lämpligt. Arbets-

tidsutredningen har icke ansett sig kunna förorda, att denna särreglering

helt slopas, men har föreslagit, att de sex dagar, som enligt nu gällande

bestämmelser skola ligga i en följd, ökas till nio.

De närmast berörda parterna, d. v. s. å ena sidan lant- och trädgårds-

arbetsgivarna samt å andra sidan lant- och trädgårdsarbetarna, före­

träda helt olika ståndpunkter i denna fråga. Från arbetsgivarsidan häv­

das med bestämdhet, att den nuvarande sammanhängande semesterperio­

den om sex dagar, som enligt det kollektiva riksavtalet för jordbruket skall

förläggas till tiden 15 maj—15 september, icke kan förlängas utan risk för

allvarliga skadeverkningar för jordbruksnäringen och trädgårdsskötseln.

På arbetstagarsidan bestrides detta påstående; och det understrykes med

skärpa, att samma bestämmelser, som komma att införas för arbetstagare

i

allmänhet, också böra gälla för arbetstagare inom jordbruk och trädgårds­

skötsel samt för hembiträden i lanthushåll.

I detta hänseende vill jag erinra om att den kategori det här gäller ur­

sprungligen var helt undantagen från den rätt till sammanhängande semes­

ter, som var föreskriven för andra yrkesgrupper. Vid tillkomsten av 1945

års semesterlag uttalade föredragande statsrådet, att det ur olika synpunk­

ter syntes önskvärt att denna olikhet såvitt möjligt utjämnades. Icke blott

med hänsyn till jordbruksarbetarnas berättigade intresse att utfå någon

tids sammanhängande semesterledighet utan också med tanke på jord­

brukets arbetskraftsproblem fann föredraganden en sådan utjämning vara

önskvärd. Med hänsyn till de rådande särförhållandena för dessa arbets­

tagare var föredraganden, åtminstone för det dåvarande, icke beredd att

helt utjämna skillnaden och han förordade därför, att jordbruksarbetare

och övriga här avsedda arbetstagare skulle äga utfå minst sex dagar av

semestern i ett sammanhang. Denna ståndpunkt godtogs av riksdagen, som

emellertid förutsatte att Kungl. Maj:t skulle ägna fortsatt uppmärksamhet

åt spörsmålet och sedan erfarenheter vunnits ompröva, huruvida icke

även jordbruksarbetare borde kunna påfordra att utfå hela semestern i ett

sammanhang.

Enligt min mening måste det föreligga mycket starka skäl, om jordbruks­

arbetarna även i fortsättningen skola bli föremål för undantagsbestämmel­

ser i fråga om semesterns delning. Av utredningen i ärendet har jag bi-

bragts den uppfattningen, att några mera avsevärda svårigheter numera i

allmänhet icke föreligga att låta jordbrukets och trädgårdsodlingens an­

ställda utfå två veckors sammanhängande semester. Härtill kommer, att

en sämre ställning i semesterhänseende för de anställda inom dessa närings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

80

gienar i längden måste påverka nyrekryteringen i ofördelaktig riktning

och därmed också bidraga till en ytterligare utflyttning från landsbygden.

Det bör därför ligga i jordbrukets och trädgårdsodlingens eget intresse att

icke bereda sina anställda sämre semesterförmåner än andra näringsgrenar.

Av nu anförda skäl förordar jag, att särbestämmelserna för arbetstagare

inom jordbruk med binäringar och trädgårdsskötsel samt för hembiträden

i lanthushåll helt slopas och att dessa grupper av arbetstagare således i

fortsättningen utfå sin semester enligt samma regler som föreslagits för

övriga arbetstagare.

Beträffande frågan om den inverkan som den aktuella reformen bör få

på de kategorier av arbetstagare, som redan nu ha längre

lagstadgad semester än två veckor, må först beröras de

regler, som gälla i detta hänseende. Jämlikt allmänna semesterlagen ha

arbetstagare, som icke fyllt 18 år, rätt till tre veckors semester. I fråga

om rätten för arbetsgivaren att dela semestern, gälla för dessa arbets­

tagare samma regler, som jag i det föregående förordat för den all­

männa treveckorssemestern. Arbetsgivaren kan alltså utan samtycke av

arbetstagaren dela semestern i två perioder, av vilka den ena skall omfatta

minst 12 dagar. Enligt särskilda semesterlagen åtnjutes tre veckors semes­

ter av vissa gruvarbetare samt natt- och mörkrumsarbetare ävensom sex

veckors semester av arbetstagare, som i arbetet utsättas för röntgenstrålning

eller strålning av radioaktivt ämne. För samtliga dessa arbetstagargrupper

gäller, att arbetsgivaren icke äger dela semestern utan samtycke av arbets­

tagaren, såvida icke arbetarskyddsstyrelsen lämnat medgivande därtill.

Dylikt medgivande får lämnas endast om sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för företags drift och kan blott avse uppdel­

ning i två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 12 dagar.

Arbetstidsutredningen anser tillräckliga skäl icke föreligga att öka se­

mestertiden för ungdomen och de grupper, som falla under den särskilda

semesterlagen. Vidare har utredningen funnit, att den nyss berörda be­

stämmelsen om arbetarskyddsstyrelsens medgivande till delning av semes­

tern bör kunna slopas, såvitt angår de kategorier, som ha rätt till tre

veckors semester enligt särskilda lagen, d. v. s. för andra än röntgen- och

radiumarbetare.

Även jag är av den uppfattningen, att skäl saknas för att taga införandet

av allmän treveckorssemester till intäkt för en höjning av semestern för

de grupper, som redan nu ha en lagstadgad semester om tre veckor eller

längre tid. Det försprång, som dessa grupper erhållit, har såsom tidigare

utvecklats varit ett provisorium i avbidan på allmän treveckorssemester,

och sedan denna reform genomförts, ha således skälen för den nuvarande

graderingen bortfallit. Självklart är dock, att de arbetstagare, som ha sex

veckors semester, böra bibehålla denna förmån.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

81

Bortsett från sistnämnda arbetstagare böra alltså alla anställda i fort­

sättningen ha rätt till samma minimisemester om tre veckor. Under sådana

omständigheter måste det vara synnerligen önskvärt, att enhetliga bestäm­

melser gälla även i fråga om delning av semestern. Den nuvarande regeln

i särskilda semesterlagen om arbetarskyddsstyrelsens medgivande till del­

ning har enligt vad jag inhämtat icke tillämpats vid något enda tillfälle.

Parterna ha i stället kunnat lösa uppkommande frågor förhandlingsvägen.

Den avtalsfrihet som föreligger har alltså hittills visat sig tillfyllest. Med

hänsyn härtill kan jag tillstyrka, att ifrågavarande regel slopas för de

grupper, som enligt särskilda semesterlagen ha tre veckors semester. Där­

emot synes regeln höra bibehållas för de arbetstagare, som ha rätt till sex

veckors semester och för vilka särbestämmelser äro erforderliga även i

andra avseenden.

Vilka återverkningar semesterreformen kan få på semesterförhållandena

för de arbetstagarkategorier, som nu på grund av av­

tal åtnjuta längre semester än den lagstadgade mi-

nimisemestern är givetvis en fråga, som bör lösas förhandlings­

vägen på samma sätt som övriga löne- och anställningsvillkor. Jag saknar

därför anledning att närmare uppehålla mig vid detta spörsmål.

%

Till sist vill jag något beröra frågan om en kalenderreform. Även

om denna fråga och spörsmålet om en förlängning av semestern ej sam­

manhänga på det sätt att de icke kunna lösas oberoende av varandra, före­

ligger dock ett samband mellan dem. Antalet arbetsdagar under ett år på­

verkas sålunda såväl av semestertidens längd som av antalet helgdagar.

Ur produktionssynpunkt är även av betydelse på vilka veckodagar de olika

helgdagarna infalla.

Arbetstidsutredningen, som haft att beakta ett av helgdagssakkunniga

år 1947 avlämnat betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande

vissa helgdagar, har framhållit, att införande av tre veckors lagstadgad

semester måste anses utesluta genomförande av eu kalenderreform, som

skulle komma att ytterligare minska antalet arbetsdagar. Vidare har ut­

redningen givit uttryck för uppfattningen, att det ur rekreationssynpunkt

vore lämpligt att inrätta eu helgdag under årets senare del samt att det

vore angeläget, att genom en rationellare ordning beträffande helgdagarna

undvika en sådan splittring av arbetsveckorna, som vissa helgdagar för

närvarande förorsaka.

Självfallet skulle en ändrad ordning i den riktning sålunda förordats

medföra vissa gynnsamma verkningar ur produktionssynpunkt. Emellertid

torde det ej vara erforderligt alt i förevarande sammanhang taga stånd­

punkt till frågan om eu sådan reform. Knligt vad jag inhämtat lärer chefen

för justitiedepartementet framdeles vid lämplig tidpunkt upptaga denna

fråga till prövning.

⁰ — Rilxang till riksdagens protokoll 1951. / saml. Nr 72.

Kungl. Maj ds proposition nr 72.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Specialmotivering.

De ändringar i gällande lagstiftning om semester, som föranledas av den

föreslagna reformen, ha av arbetstidsutredningen sammanfattats i ett för­

slag till lag om ändring i vissa delar av lagen om semester. Lagförslaget

berör dels 7, 12 och 18 §§ allmänna semesterlagen — d. v. s. reglerna om

semesterns längd och förläggning samt om den särskilda semesterlönens

storlek — och dels särskilda semesterlagen, vilken i eu övergångsbestäm­

melse i förslaget föreslås upphävd utom i vad den avser arbete, vari arbets­

tagare utsättas för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne.

I en not till den föreslagna lagtexten har utredningen anmärkt, att en om­

formulering av 4 § särskilda semesterlagen därjämte erfordrades.

1 sitt i ärendet avgivna remissyttrande har arbetsdomstolens ordförande

— under framhållande att en jämkning av ordalydelsen i 4 § särskilda

semesterlagen föranleddes av de föreslagna ändringarna i 12 § semester­

lagen — ifrågasatt, huruvida ej samtliga ändringar avseende särskilda

semesterlagen borde inarbetas i denna.

De par tem en t schef en.

Redan i ett tidigare sammanhang har jag tillkännagivit, att jag ansluter

mig till arbetstidsutredningens ståndpunkt att införandet av allmän tre-

veckorssemester icke bör föranleda en ökning av den lagstadgade semestern

för de kategorier, som f. n. enligt lag ha rätt till tre veckors semester,

d. v. s. arbetstagare under 18 år ävensom arbetstagare som utföra 1) arbete

under jord i gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) nattarbete och 4) arbete i mörkrum, men att de arbetstagare, som i ar­

betet utsättas för röntgen- eller radiumstrålning, böra behållas vid sin nu­

varande i lag inskrivna rätt till sex veckors semester. Likaså har jag fram­

hållit, att de regler, som förordats i fråga om semesterns förläggning, en­

ligt min mening borde gälla även för dem som nu enligt särskilda semester­

lagen ha rätt till tre veckors semester. I enlighet härmed skulle sistnämnda

lags tillämpningsområde komma att inskränkas till att avse endast arbets­

tagare, som utsättas för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt

ämne. Vad nu anförts skulle synas motivera, att särskilda semesterlagen

helt slopades och att semesterreglerna rörande arbetstagare, sysselsatta

med röntgen- eller radiumarbete, inarbetades i allmänna semesterlagen.

Ett sådant arrangemang har emellertid visat sig vara förenat med lagtek­

niska besvärligheter; och jag anser därför att den nuvarande särregleringen

i detta hänseende bör bestå även i fortsättningen.

Den av mig förordade reformens genomförande nödvändiggör ändring

dels i 7, 12 och 18 §§ allmänna semesterlagen och dels i 1 och 4 §§ särskilda

sa

semesterlagen. Ur olika synpunkter synes det mest rationellt att genomföra

ändringarna i allmänna semesterlagen för sig och ändringarna i särskilda

semesterlagen för sig samt att —- med hänsyn till den karaktär som sist­

nämnda ändringar ha — i samband därmed ersätta den nuvarande sär­

skilda seinesterlagcn med en motsvarande ny lag, gällande enbart för ar­

betstagare som utsättas för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt

ämne.

I anslutning till vad sålunda anförts har inom socialdepartementet upp­

rättats förslag till dels lag angående ändring i lagen den 29 juni 1915 (nr

■720) om semester och dels lag om förlängd semester för vissa arbetstagare

med hälsofarligt arbete.

Innan jag övergår till att redogöra för innehållet i dessa två lagförslag

vill jag nämna, att i några enstaka remissyttranden framförts förslag om

ändringar i gällande semesterlagstiflning, vilka icke kunna sägas äga sam­

band med den nu aktuella reformen. Vissa dylika ändringsförslag berörande

skilda delar av semesterlagen ha jämväl i tidigare sammanhang aktualise­

rats på olika sätt. Det synes icke lämpligt att i förevarande lagstiftnings­

ärende behandla dessa specialspörsmål, utan torde jag i sinom tid få åter­

komma till dessa i den mån anledning därtill föreligger. I enlighet härmed

uppehåller jag mig i fortsättningen endast vid sådana frågor, som ha direkt

anknytning till spörsmålet om genomförande av allmän treveckorssemester

i överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 72.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om semester.

7 §•

Beträffande första stycket av denna paragraf föreslår arbetstidsutred-

ningen sådan ändring, att semester skall utgå med 1 */*-• dug för varje månad

av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räk­

ning utfört arbete å minst 10 dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall semestern — i överensstämmelse med vad nu

gäller — utgå med närmast högre antal dagar. Genom vad sålunda före­

slagits vidgas de regler, som f. n. gälla för arbetstagare under 18 år, till

att gälla alla de arbetstagare, ä vilka allmänna semesterlagen äger tillämp­

ning.

T andra, tredje och fjärde styckena av 7 $ föreslår utredningen ingen

ändring. I

I remissyttrandena har den upptagna avrundningsrcgeln föranlett vissa

erinringar.

84

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Denna bestämmelse om uppräkning till närmast högre antal (lagar kan

leda till den märkliga konsekvensen, att en arbetstagare, som tjänstgör 1(5

dagar eller något däröver en månad hos viss arbetsgivare och därefter slutar

sin anställning, utfår semesterersättning för 2 dagar. Intet hindrar, att han

nästa månad återkommer till samme eller till annan arbetsgivare och då

arbetar minst 16 dagar, för vilket han ånyo åtnjuter 2 dagars semester­

ersättning. Resultatet av ett sådant uppträdande blir, alt en arbetstagare

teoretiskt kan erhålla semesterersättning för 24 dagar i stället för enligl

förslagets grundtanke 18 dagar. Det synes möjligt att undvika denna kon­

sekvens, om i lagen införes en bestämmelse, att man vid beräkning av se­

mesterersättning må räkna med brutet dagantal.

Liknande synpunkter framföras av Handelns arbetsgivarorganisation,

Sveriges redareförening och Sveriges centrala restaurangaktiebolag. Sist­

nämnda remissinstans utvecklar sin ståndpunkt på följande sätt.

På grund av arbetsmarknadsläget ha förhållandena inom restaurang­

näringen tyvärr utvecklat sig därhän, att ett betydande antal av de vid

företagen sysselsatta icke acceptera fasta anställningsförhållanden utan

föredra att arbeta såsom tillfälligt anställda. Av den till något över 4 000

personer uppgående ekonomipersonalen vid bolagets dotterbolag utgöres

sålunda ungefär eu tredjedel av dylik tillfällig arbetskraft. Dessa anställda

uppfatta och utnyttja i betydande omfattning semesterersättningen såsom

en utökning av sina kontanta löneförmåner, och det är en icke ovanlig före­

teelse, att så snart 16 arbetsdagar intjänats under en kalendermånad, fram­

ställning om semesterersättning göres, i samband med att vederbörande

lämnar anställningen (för att sedan taga arbete på annan restaurang). Detta

upprepas i hundratals fall månad för månad. Genom den nu föreslagna

utökningen av semesterrätten kommer på grund av avrundningsregeln i

7 g första stycket semesterlagen semesterersättning i dylika fall att utgå

för två arbetsdagar per månad — eller per 16 arbetsdagar hos viss arbets­

givare — motsvarande 24 dagar per år mot av lagen garanterade 18 dagar.

Detta synes icke endast innebära eu omotiverad ekonomisk belastning på

företagaren utan måste också för den fast anställda personalen framstå

såsom en betydande orättvisa. Från allmänna synpunkter synes all anled­

ning saknas att bättre tillgodose den tillfälliga personalen än den fast an­

ställda. Det synes därför vara ett allmänt intresse, att lagen gives en av-

lattning, som i fråga om beräknandet av semesterersättning förhindrar ett

utnyttjande av nyssnämnda avrundningsregel på sätt här angivits. Huru­

vida detta bör ske genom att regeln begränsas till att gälla semesterlön,

medan semesterersättning beräknas även å brutet dagantal, eller genom att

rätten till semesterersättning, i fall då anställningsförhållandet bringas till

upphörande av den anställde, göres beroende av att anställningen ägt viss

varaktighet, exempelvis ett halvt år, eller på annat sätt, vill bolaget för sin

del lämna Öppet.

Departementschefen.

Den nu i 7 § första stycket upptagna avrundningsregeln, vilken jämväl

återfinnes i lagens 11 §, infördes i allmänna semesterlagen på förslag av

1942 års semesterkommitté. Redan vid lagstiftningens tillkomst — då ifråga­

Kungl. Maj:ts proposition nr

72

.

85

varande regel tog sikte allenast på sådan längre semester, som grundades

på avtal eller s. k. bättre sedvänja — erinrades, att regeln skulle kunna

medföra att arbetstagare, som ofta bytte plats, skulle kunna erhålla väsent­

ligt bättre semesterförmåner än om han kvarstannat i tjänst hela kvalifika­

tionsåret. Denna erinran föranledde dock ej statsmakterna alt frångå se­

mesterkommitténs förslag. Därvid framhölls bl. a. att regeln med viss jämk­

ning överensstämde med vad som enligt 1939 års avlöningsreglemente gällde

för statstjänstemännen. När sedermera lagstadgad rätt till tre veckors se­

mester infördes för arbetstagare under 18 år och för vissa av de i särskilda

semesterlagen angivna arbetstagarkategorierna, ansågs avrundningsregeln

böra gälla även för deras vidkommande. I statens allmänna avlöningsregle­

mente den 30 juni 1948 (nr 436) förekomma under 39 § avrundningsbe-

stämmelser som — när fråga är om l‘/s semesterdag för månad — ger

samma resultat som den i 7 § första stycket semesterlagen upptagna av­

rundningsregeln. Den omständigheten att nu genomföres allmän lagstadgad

semester om tre veckor synes icke böra föranleda att man frångår en

princip som statsmakterna sålunda redan ansett böra gälla för olika kate­

gorier arbetstagare. Jag kan därför ej förorda någon ändring i förslaget i

denna del.

I anslutning till att den nuvarande särskilda semesterlagen ersättes av

en ny lag, som endast avser arbetstagare, utsatta för röntgen- eller radium­

strålning, har viss jämkning av sista stycket i denna paragraf vidtagits.

12

§.

Denna paragraf överensstämmer med arbetstidsutredningens förslag utom

såtillvida, att särskilda bestämmelser om uppdelning av semestern för

arbetstagare inom jordbruk jämte därtill hörande binäringar och träd­

gårdsskötsel samt för hembiträden i lanthushåll icke upptagits i departe-

mentsförslaget. Rörande skälen härför hänvisas till den allmänna motive­

ringen.

I fråga om paragrafens innehåll i övrigt må följande anföras. De nu­

varande bestämmelserna i 12 § förslå stycket ha bibehållits oförändrade.

Arbetsgivaren skall alltså äga bestämma tidpunkten för semestern enligt

samma regler som hittills och således, såvitt möjligt, förlägga semestern

till sommartid. Även det nu gällande stadgandet i 12 § andra stycket första

punkten om att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt överens­

kommelser och annan ordning icke träffas, har upptagits i förslaget i oför­

ändrat skick. Från denna regel föreslås dock i andra punkten samma stycke

eu undantagsbestämmelse, enligt vilken semestertid, som överstiger 12 da­

gar, kan förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst

12 dagar. Arbetsgivarens rätt alt utan överenskommelse med arbetstagaren

dela semestern är således enligt förslaget inskränkt i tva avseenden; dels

föreligger icke dylik rätt, dä semestern uppgår till högst 12 dagar, och dels

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

86

tår uppdelningen endast ske i två perioder, av vilka den ena skall omfatta

minst 12 dagar. Har en arbetstagare förvärvat rätt till tre veckors semes­

ter och vill arbetsgivaren mot arbetstagarens önskan dela semestern, skall

detta således ske i en period om minst 12 dagar jämte mellanliggande

söndag eller söndagar och en period omfattande återstående semestertid.

Uppgår en arbetstagares semestertid till 12 dagar eller kortare tid — han

har under kvalifikationsaret arbetat högst 8 månader eller därunder —

lår arbetsgivaren däremot icke uppdela semestern utan att överenskom­

melse därom träffats med arbetstagaren.

Nu anförda regler skola gälla även de arbetstagare, som avses i 1 g under

U 4) av den nu gällande särskilda semesterlagen, d. v. s. arbetstagare

som utföra arbete under jord i gruva eller stenbrott eller gruvarbete ovan

jord i Norrbottens län eller nattarbete eller arbete i mörkrum. Beträffande

semestertid, som infaller efter reformens genomförande, får således arbets­

givaren även beträffande dessa arbetstagare rätt att själv verkställa sådan

delning av semestern, vartill tidigare fordrats arbetarskyddsstyrelsens med­

givande. Detta skall gälla även i det fall att rätten till semester förvärvats

enligt den nu gällande särskilda semesterlagen. Ett stadgande härom har

upptagits i övergångsbestämmelserna till den nya särskilda semesterlagen.

18 §.

Enligt denna paragraf, som helt överensstämmer med utredningens för­

slag, skall semesterlönen för alla okontrollerade arbetare uppgå till 6 pro­

cent av arbetsinkomsten d. v. s. till samma procenttal som f. n. tillämpas

lör arbetstagare under 18 år. Ändringen är eu konsekvens av alt semester­

tiden generellt liöjes till tre veckor.

Övergångsbestämmelserna.

Såsom tidigare anförts tillstyrker jag utredningens förslag att lagänd­

ringen skall träda i kraft den 1 juli 1951, från och med vilken dag den

ökade semesterrätten skall kunna förvärvas. Detta innebär, där exempelvis

föregående kalenderår är kvalifikationsår, alt eu vuxen arbetstagare, som

år 1951 arbetat å minst 16 dagar under varje kalendermånad, år 1952 för­

var rätt till 15 dagars semester (6

X

1 + 6

X

l1/* =15). År 1953 erhåller han

under samma förutsättningar 18 dagars semester. Vuxen arbetstagare, som

kvalificerat sig för rätt till särskild semesterlön, äger uppbära sådan lön

med 4 procent å arbetsinkomst, som hänför sig till tid före den 1 juli 1951,

och med 6 procent för tiden därefter. Är i de nämnda fallen löpande kalen­

derår kvalifikationsår, kommer arbetstagaren redan under 1951 att kunna

förvärva rätt till semester om 15 dagar resp. semesterlön beräknad efter

nyss angivna grunder. Semesterersättning beräknad enligt den nya lagen

kan även komma att utgå 1951. Har en arbetstagare tillträtt en anställ­

Kungl, Maj:ts proposition nr 72.

87

ning den 1 mars 1951 och slutar han den med utgången av augusti samma

år, blir han berättigad till semesterersättning för sju dagar (4 ^X 1 + 2 ^X l1/»

= 7) under förutsättning, att han under var och en av de sex månader han

innehaft anställningen utfört arbete å minst 16 dagar.

De nya förläggningsbestämmelserna skola enligt förslaget tillämpas

fr. o. m. den 1 juli 1951. Efter denna tidpunkt få således lant- och träd­

gårdsarbetare samt hembiträden i lanthushåll rätt till 12 dagars samman­

hängande semester. Den sammanlagda semestertidens längd däremot ökas

först i den mån arbetstagarna hinna kvalificera sig härför.

Om en arbetstagare jämlikt tidsbestämt avtal har rätt till längre semester

än 12 dagar och avtalstiden icke är tilländalupen den 1 juli 1951, bör

arbetsgivaren icke kunna åberopa lagens bestämmelser för att dela se­

mestern. På grund härav har -— i överensstämmelse med utredningens

förslag — i övergångsbestämmelserna upptagits ett stadgande, enligt vilket

dylikt avtal skall äga fortsatt giltighet till dess avtalstiden är utgången.

Kungl. Maj:is proposition nr 72.

Förslaget till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare

med hälsofarligt arbete.

1

§•

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser, som i sak helt överens­

stämma med vad som enligt 1 och 2 §§ i den nuvarande särskilda semester­

lagen gäller för arbetstagare, vilka i arbetet utsättas för röntgenstrålning

eller strålning från radioaktivt ämne. Med hänsyn till att dessa arbetstagare

äro berättigade till helt antal semesterdagar för varje kvalifikationsmånad

synes den nuvarande avrundningsregeln kunna undvaras. Såsom tidigare

anförts höra övriga arbetstagare, som f. n. falla under särskilda semester-

lagen, efter treveckorssemesterns genomförande erhålla semester enligt all­

männa semesterlagen. Någon inverkan på längden av dessa arbetstagares

semester äger härigenom icke rum.

2

§•

Frånsett eu jämkning av formell natur, är denna paragraf likalydande

med 3 § i den gällande särskilda semesterlagen.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 4 g i den nuvarande särskilda semesterlagen

och överensstämmer till innehållet i sak med sistnämnda paragraf. Den

omformulering av stadgandet, som företagits i departcmentsförslaget, är

föranledd av de föreslagna ändringarna i 12 g allmänna semesterlagen.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Övergångsbestämmelserna.

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft vid samma tidpunkt som änd­

ringarna i den allmänna semesterlagen, d. v. s. den 1 juli 1951. Samtidigt

föreslås den nu gällande särskilda semesterlagen skola upphöra att gälla.

Arbetstagare, som den 1 juli 1951 förvärvat semesterrätt enligt den nu­

varande särskilda semesterlagen, bör, i den mån han icke då åtnjutit honom

enligt nämnda lag tillkommande förmån, äga åtnjuta semester enligt den

nya lagen, om han i arbetet utsatts för röntgen- eller radiumstrålning, och

eljest enligt bestämmelserna i allmänna semesterlagen. Ett stadgande av

denna innebörd har upptagits i övergångsbestämmelserna.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förut

omnämnda inom socialdepartementet upprättade förslag till

1. lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester

samt

2. lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete,

av den lydelse bilaga1 till detta px-otokoll utvisar, måtte för det i § 87 rege­

ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

1 Denna bilaga, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, bar

här utelämnats.

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

februari 1951.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, D

anielson

, V

ougt

, Z

etterberg

, N

ilsson

,

S

träng

, E

ricsson

, M

ossberg

, A

ndersson

, L

ingman

, H

ammarskjöld

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 20 februari

1951 avgivna utlåtande över de den 19 januari 1951 till lagrådet remitterade

förslagen till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester samt lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälso­

farligt arbete.

Med förmälan att lagrådet, som ansett sig icke böra ingå på ett bedömande

av frågan huruvida ur ekonomiska synpunkter ett genomförande för när­

varande av den föreslagna lagstiftningen kunde anses tillrådligt, lämnat

de remitterade förslagen utan erinran, hemställer föredraganden, att för­

slagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

M. Silfver stolpe.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951

116050