Prop. 1954:183

('med förslag till fiskeri- stadga m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

1

Nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till fiskeri-

stadga m. m.; given Stockholms slott den 27 mars 195i.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till fiskeri- stadga,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 37 och 38 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske,

lag om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen, samt lag angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

GUSTAF ADOLF.

Hj. R. Nilson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås en ny fiskeristadga, avsedd att träda i stället för den nu gällande vilken utfärdats den 17 oktober 1900. Vidare framlägges för­ slag till vissa mindre ändringar i fiskerättslagen, vattenlagen och jaktlagen.

Förslaget till fiskeristadga bygger på samma grunder som den gällande stadgan men avviker i vissa delar från denna. Avvikelserna är i huvudsak följande. Vissa bestämmelser i stadgan skall enligt förslaget gälla även vid fiske från svenskt fartyg å internationellt vatten. Liksom nu förutsättes, att föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i stor utsträckning skall givas i lokala stadgor. Hittills har emellertid lokala föreskrifter, som avser all­ mänt vatten, endast fått givas av Kungl. Maj :t. Det föreslås nu, att länssty­ relserna skall äga rätt att utfärda bestämmelser även för fiske å allmänt vat­ ten. Föreskrifterna om länsstyrelsernas handläggning av ärenden rörande lokala fiskebestämmelser har förenklats. Sålunda har bl. a. de formella be­ stämmelserna om omröstningsförfarande utgått. Framställning till länssty-

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 183.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr t83.

relse om särskilda fiskebestämmelser får enligt förslaget göras av envar,

medan framställningsrätt nu blott tillkommer vissa fiskargrupper och myn­

digheter samt hushållningssällskapen, över utfärdade lokala föreskrifter

skall enligt förslaget register föras hos länsstyrelserna. I dessa register skall

senast ett år efter det fiskeristadgan trätt i kraft ha införts även de ännu

gällande föreskrifter, som utfärdats före stadgans ikraftträdande.

Gällande fiskeristadga innehåller inga bestämmelser om kontroll över ut-

plantering av fisk. Nu föreslås, att sådan åtgärd ej skall få vidtagas utan

tillstånd. Tillstånd kan i flertalet fall lämnas av hushållningssällskapens

fiskeritjänstemän. När det gäller nyinplantering av annan fisk än lax och

laxöring erfordras emellertid tillstånd av fiskeristyrelsen eller fiskeriinten-

dent.

Förbud föreslås mot fiske med harka, ljuster samt skaftförsedd hugg-

krok. Liksom nu förutsättes, att vissa lokala undantag från ljusterförbudet

skall kunna meddelas. Länsstyrelserna äger föreskriva förbud mot använd­

ning av även andra redskap. Bland förbjudna fiskemetoder upptages även

skjutning med eldhandvapen.

De generella minimimått, som nu gäller för kräfta, hummer, havskräfta

och ostron har i förslaget upptagits oförändrade. Sådana minimimått före­

slås även för lax (50 cm) och för laxöring, som fångas i saltsjön (35 cm).

Särskilt i fråga om laxöring förutsättes att jämkningar i fråga om måttet

skall göras för vissa delar av landet. I fråga om gädda och gös överföres de

nu enligt särskild kungörelse gällande bestämmelserna om minimimått vid

försäljning m. m. till fiskeristadgan. Några för hela landet gällande minimi­

mått vid fångst av dessa fiskslag föreslås däremot icke.

Fredningstiderna för hummer, ostron och kräftor bibehålies i stort sett

oförändrade.

I likhet med vad nu gäller har i förslaget till fiskeristadga ej upptagits

nagra bestämmelser om minsta maskstorlek i redskap, men däremot före­

skrifter om hur lokala bestämmelser härom skall tillämpas. Härvid före­

slås, att man vid mätning av maskor skall övergå till den s. k. mätsticks-

metoden, vilken bl. a. tillämpas enligt en den 5 april 1946 i London träffad

överenskommelse rörande skydd för fiskbeståndet i Nordsjön och Nord­

atlanten.

Förbud mot införsel av undermålig eller fredad fisk finnes ej i gällande

fiskeristadga, men väl i några särskilda författningar. Det föreslås nu att

i fiskeristadgan upptages förbud mot införsel och ilandföring av fredad eller

undermålig fisk, varvid vissa av de särskilda författningarna upphäves.

Bestämmelser om förbud mot att inom riket försälja, köpa eller forsla

fredad eller undermålig fisk finnes nu i 14 § gällande stadga. Förslaget inne­

bär, att försäljningsförbudet bibehålies, men att forslingsförbudet borttages

och att köpförbudet inskränkes till köp, som sker i återförsäljningssyfte.

Enligt gällande stadga kan för brott mot bestämmelser i stadgan eller

föreskrifter, som lämnats med stöd av den, icke följa strängare straff än

3

dagsböter. I regel är straffet blott böter 5—200 kronor. Vid olaga hum­ merfiske kan normerade böter utdömas. Nu föreslås, att straffbestämmel­ serna skärpes. För olaga trålfiske utsättes ett straff av dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. För andra brott, vilka kan rubri­ ceras som olaga fiske, stadgas i normala fall dagsböter, men för grova brott samma straff som för olaga trålfiske. För övriga förseelser mot fiskeristad- gan eller mot lokala föreskrifter föreslås straffet bli dagsböter.

Förverkandebestämmelserna har jämkats så att största möjliga överens­ stämmelse vinnes med motsvarande föreskrifter i fiskerättslagen, i vilken några ändringar i denna del förslås. De viktigaste nyheterna är att fångst, som åtkommits vid olaga fiske, eller värdet därav alltid skall tillfalla kro­ nan även om brottet samtidigt innebär olovligt fiske. Vidare har införts möj­ lighet att i vissa fall utsätta beslagtagen fisk i vattnet. Om i ett parti fisk påträffas undermålig eller fredad fisk kan jämväl den övriga fisken i partiet förklaras förverkad, såvida icke innehavaren av partiet på egen bekostnad verkställer frånsortering. Vidare har införts vissa föreskrifter som begränsar rätten att, innan dom å förverkande föreligger, försälja beslagtagen fisk, samt bestämmelser avsedda att förhindra att undermålig eller fredad fisk, som tagits i beslag, efter försäljning skall komma ut i allmänna marknaden.

Fiskeristadgan föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955. De föreslagna ändringarna i fiskerättslagen innebär i huvudsak en sam­ ordning av förverkandebestämmelserna i denna lag och i den föreslagna nya fiskeristadgan. Utöver vad tidigare nämnts härom har i båda dessa författ­ ningar upptagits bestämmelser, som ger befälhavare på fisketillsynsfartyg samt befattningshavare vid tullverkets kustbevakning vissa befogenheter i fråga om fisktillsynen. Ändringarna i jaktlagen avser i sak endast, att personalen vid tullverkets kust- och gränsbevakning får vissa uppgifter i fråga om jaktkontrollen.

I förslaget till fiskeristadga har intagits bestämmelser om straff och annan påföljd för den som överträder fiskeförbud, vilket meddelats i anledning av företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag. Den föreslagna ändringen i vattenlagen innebär blott en hänvisning till dessa bestämmelser.

Det föreslås att lagändringarna skall träda i kraft samma dag som fiskeri­ stadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Förslag

till

Fiskeristadga.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vad i denna stadga sägs om fisk skall, därest annat ej särskilt angives

eller framgår av sammanhanget, i tillämpliga delar gälla även om hummer,

kräfta, havskräfta, räka, krabba, nejonöga, bläckfisk, ostron, pärlmussla

och blåmussla.

2

§.

För de områden, som avses med kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6)

angående tillämpning av den genom deklaration den 10 maj 1927 mellan

Sverige och Finland fastställda stadga för fiskets bedrivande inom Torne

älvs fiskeområde, kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestäm­

melser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark grän­

sande farvattnen och 1 § kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa

bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund

m. m., skola föreskrifterna i denna stadga icke gälla, i den mån de strida

mot innehållet i nämnda kungörelser.

Allmänna bestämmelser om fiskets vård och bedrivande inom rikets

vattenområden.

Om förhållandet mellan fiskande inbördes.

3 §.

Ämna flera därtill berättigade fiska i samma vatten och kunna de ej göra

detta på en gång, skola de utöva fisket efter den ordning i vilken de kom­

mit till stället. Så länge en fiskande begagnar av honom utsatt fiskredskap,

må annan icke hindra honom i hans fiske.

Ej må någon onödigt uppehålla fiskeplats eller efter avslutat fiske i vatt­

net kvarlämna redskap eller del därav eller förankringsanordning eller an­

nat föremål som kan hindra efterföljande fiskande.

Vad i första och andra styckena stadgas skall icke gälla, där annorledes

föreskrives i eller med stöd av annan författning eller i den ordning som i

14—20 §§ sägs.

4 §.

Varje fiskande skall söka undvika att hans fiskredskap kommer så nära

fiskredskap, som annan fiskande tidigare utsatt eller börjat utsätta, att fara

uppkommer för att redskapen hopsnär jas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

5

5 §•

Kan fiskredskap som hopsnärjts med annan tillhörigt fiskredskap ej fri­

göras eller upptagas utan att redskapen samtidigt upptagas eller skada till­

fogas något av dem, skola de fiskande gemensamt skilja och upptaga red­

skapen.

Envar av de fiskande äger, där de övriga ej äro tillstädes och icke utan

olägenhet kunna tillkallas, själv åtskilja redskapen. Kan fiskande ej skilja

redskapen genom att lösa eller kapa eget redskap, må han vidtaga de åt­

gärder med annans redskap som äro nödvändiga för redskapens åtskiljande.

Han är härvid skyldig så förfara att ägaren av det andra redskapet tillskyn­

das minsta möjliga förfång. Vad han nödgats lösa eller kapa å annans red­

skap skall han utan onödigt dröjsmål åter sammanknyta. Har redskapet upp­

tagits och på stället kunnat åtskiljas från övriga redskap, skall det jämte

däri varande fångst omedelbart åter utsättas om detta finnes vara till äga­

rens fördel. I annat fall skall den som upptagit redskapet skyndsamt för­

anstalta om att detsamma jämte fångst må komma ägaren tillhanda.

Om fiskevård.

6

§•

Fiske med harka eller ljuster eller med huggkrok, som är försedd med

skaft, är förbjudet. Vad nu sagts utgör dock icke hinder mot fiske med ål­

sax eller mot begagnande av huggkrok för att bärga fisk som fångats med

annat redskap.

7 §•

Trålfiske är förbjudet.

Med trålfiske förstås i denna stadga sådant fiske med not- eller vadred­

skap, vid vilket redskapet bogseras av en eller flera båtar och icke är fästat

annorstädes än vid båten eller båtarna.

Utan hinder av det här stadgade förbudet må dock vid fiske i sötvatten

på det i andra stycket angivna sättet nyttjas kilnot, pulsnot, kolknot, spiral­

not och liknande redskap.

8

§.

Ej må någon utan tillstånd av fiskeristyrelsen idka fiske med sprängäm­

ne, dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström eller medelst skjutning

med eldhandvapen.

9 §.

Fiske är förbjudet efter hummer från och med klockan 17 den 14 juli till

klockan 6 den första söckendagen efter den 14 september, efter ostron från

och med den 1 maj till och med den 31 augusti samt efter kräftor från och

med den 1 januari till klockan 17 den 7 augusti och från och med den 1 no­

vember till och med den 31 december.

Under fredningstid må redskap, som användes till fångst av det slags skal­

djur som fredningen avser, icke stå ute i vattnet. Vad sålunda stadgats

gäller under fredningstid för hummer dock ej tina, vari såväl hummer

som krabba kan fångas, om med tinan vidtagits sådan åtgärd eller tinan'

så utsatts att det kan antagas att den avsetts skola nyttjas endast för fångst

av krabba.

10 §.

Ej må någon fånga fisk eller skaldjur av nedannämnda slag, som icke

håller följande minimimått:

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

lax

50 centimeter

laxöring

35

kräfta

9

»

hummer

21

»

havskräfta

15

»

ostron

6

Minimimåttet för laxöring skall dock endast gälla vid fiske i saltsjön.

Måttet skall avse för fisk avståndet från nosspetsen till stjärtfenans yt­

tersta spets samt för kräfta, hummer och havskräfta det raka måttet från

spetsen av pannhornet till fasta kanten av mellersta stjärtfenan. Ostron skall

hålla det angivna måttet i minsta diameter eller bredd.

11

§.

Har någon vid fiske efter tillåtet fiskslag utan avsikt råkat fånga fisk

som han enligt 9 eller 10 § icke ägt fånga, skall han, om fisken genast ut-

släppes i vattnet, icke anses hava överträtt fångstförbudet.

12

§.

Fiskeristyrelsen äger, där så finnes påkallat av fiskevårdshänsyn eller

för erhållande av fisk till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål, med­

giva undantag från de i 9 och 10 §§ upptagna förbuden. Styrelsen äger

vidare, om ur fiskevårdssynpunkt för visst fall särskilda skäl därtill före­

ligga, medgiva undantag från det i 6 § stadgade förbudet mot att använda

ljuster.

13 §.

Sådan utplantering av fisk i sötvatten, som ej sker till åtlydnad av dom i

vattenmål, må icke äga rum utan tillstånd av fiskeristyrelsen eller veder­

börande fiskeriintendent, dock att hos hushållningssällskap anställd fiskeri-

assistent äger meddela tillstånd till utplantering inom hushållningssällska­

pets område av lax och laxöring ävensom fiskslag, som redan finnes i det

vatten vari utplantering skall ske. Med utplantering likställes att i vatten­

drag utsläppa överbliven betesfisk, som icke fångats i vattendraget.

I fråga om utplantering av kräftor gäller, i stället för föreskrifterna i förs­

ta stycket, vad därom är särskilt stadgat.

Om lokala bestämmelser.

14 §.

Där så erfordras äger länsstyrelse för länet eller del därav meddela sär­

skilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande, dock ej bestämmelse

om undantag från förbud som angives i 6—10 och 13 §§.

över utfärdade bestämmelser skall länsstyrelse föra register enligt for­

mulär, som Konungen på förslag av fiskeristyrelsen fastställer.

15 §.

Innan länsstyrelse meddelar bestämmelser skall länsstyrelsen från ve­

derbörande fiskeriintendent inhämta förslag angående det område, för vil­

ket med hänsyn till likartade natur- och fiskeriförhållanden bestämmelserna

böra gälla, samt om bestämmelsernas innehåll. Sedan förslag avgivits skall,

därest nedan ej annat angives, sammanträde hållas för behandling av

ärendet.

7

16 §.

Har någon hos länsstyrelsen gjort framställning om meddelande av be­ stämmelser, må framställningen, såvida den ej uppenbarligen saknar fog, icke avslås utan att fiskeriintendenten hörts däröver. Har framställningen gjorts av annan än fiskeristyrelsen, fiskeriintendent eller hushållningssäll­ skap, må avslagsbeslut meddelas utan att sammanträde, som avses i 15 §, hållits.

17 §.

Till sammanträde som i 15 § sägs skola kallas de fiskevattensdelägare och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt beröres av det för­ slag som skall behandlas, ävensom yrkesfiskare och övriga av fisket i det avsedda området intresserade personer.

Kallelse till sammanträde skall ske genom meddelande som minst fjor­ ton dagar förut kungöres i kyrkan för den eller de församlingar, inom vilka det föreslagna området är beläget, samt i en eller flera tidningar med sprid­ ning inom orten. Förslaget skall före sammanträdet genom länsstyrelsens försorg hållas tillgängligt inom de särskilda församlingarna å platser som angivas i meddelandet.

Särskild underrättelse om sammanträdet skall jämte förslaget minst fjor­ ton dagar förut sändas till sammanslutning av yrkesfiskare samt, i den utsträckning länsstyrelsen finner lämpligt, till sammanslutningar av Övriga i första stycket nämnda personer.

Om sammanträdet skall därjämte underrättelse i god tid dessförinnan sändas till fiskeristyrelsen samt vederbörande fiskeriintendent och hus­ hållningssällskap.

Finnes saken angå kronans, allmän inrättnings eller lapparnas rätt i fiske­ vatten, skall länsstyrelsen, där det ej tillkommer länsstyrelsen att utse om­ bud att bevaka sådan rätt, underrätta vederbörlig företrädare så tidigt att ombud kan komma tillstädes vid sammanträdet.

18 §.

Vid sammanträde som i 15 § sägs äga de närvarande överlägga och yttra sig beträffande det väckta förslaget och därmed sammanhängande frågor. Protokoll skall föras.

Efter sammanträdet skall länsstyrelsen, innan beslut i ärendet medde­ las, höra fiskeriintendenten.

19 §.

Finner länsstyrelse att bestämmelse som avses i 14 § bör meddelas och är frågan synnerligen brådskande eller av ringa betydelse, äger länsstyrel­ sen efter fiskeriintendentens hörande besluta i ämnet utan att i övrigt iakttaga vad i 15, 17 och 18 §§ föreskrives.

20

§.

I fråga om ändring eller upphävande av gällande bestämmelser skola föreskrifterna i 15—19 §§ äga motsvarande tillämpning.

21

§•

Har bestämmelse om fredningstid meddelats, må redskap som användes till fångst av det slags fisk som fredningen avser ej under den tiden stå ute i fiskevatten, med mindre det visas att redskapet därvid varit tillslutet eller på sådant sätt öppnat att fisk av det fredade slaget ej kunnat fångas däri. Avser sådan bestämmelse hummer eller kräftor, skola i stället före­ skrifterna i 9 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Innefattar bestämmelse förbud mot att fånga fisk eller skaldjur under

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

visst minimimått, skall måttet beräknas enligt de i 10 § tredje stycket an­

givna grunderna.

Beträffande bestämmelser om fredningstid eller minimimått skola före­

skrifterna i 11 § och 12 § första punkten äga motsvarande tillämpning.

22

§.

Har bestämmelse givits om minsta maskstorlek i redskap som kan sträc­

kas, skall den anses vara iakttagen om en flat, två millimeter tjock mät-

sticka med en bredd motsvarande den föreskrivna maskstorleken lätt kan

föras genom maskan, då den är sträckt diagonalt i redskapets längdriktning

och redskapet är vått. I fråga om redskap tillverkat av elastiskt material

må länsstyrelse föreskriva annat sätt för mätningen.

Beträffande redskap tillverkat av metalltråd skall bestämmelse om mask-

storlek avse det kortaste avståndet mellan de två närmast varandra belägna

motstående sidorna i maskan.

Bestämmelse om maskstorlek skall ej anses överträdd därigenom att en

eller annan maska understiger det bestämda måttet.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Om fiske å internationellt vatten.

23 §.

Bestämmelserna i 3, 4 och 8 §§, fångstförbuden i 10 § i tillämpliga delar

samt stadgandena i 11 § och 12 § första punkten skola gälla även vid fiske

från svenskt fartyg å internationellt vatten.

Vad i 5 § stadgas skall jämväl tillämpas å sådant vatten beträffande red­

skap, som utsatts från svenska fartyg.

Om förbud mot införsel och försäljning m. m.

24 §.

Ej må någon till riket införa eller i riket ilandföra hummer under tiden

från och med den 15 juli till och med den 15 september, ostron under tiden

från och med den 1 maj till och med den 31 augusti eller kräftor under

tiden från och med den 1 januari till och med den 7 augusti och från och

med den 1 november till och med den 31 december.

Fisk eller skaldjur av i 10 § angivet slag som icke håller däri stadgat

minimimått må ej införas till riket eller i riket ilandföras; dock att i fråga

om laxöring förbudet ej gäller om det visas att fisken fångats i sötvatten.

Gädda och gös, som ej håller ett minsta mått, bestämt på sätt i 10 § tredje

stycket sägs, av 40 centimeter för gädda och 38 centimeter för gös, må ej

införas till riket.

Beträffande undantag från införselförbudet då fråga är om transitering

gäller vad därom särskilt är stadgat. I övrigt må undantag från förbuden

medgivas av fiskeristyrelsen.

25 §.

Inkommer till riket fisk eller skaldjur, som enligt 24 § icke får införas,

må varan, därest den i behörig ordning anmälts till tullklarering, åter ut­

föras.

Sker ej utförsel inom fyra dagar efter det varan enligt vad i tullstadgan

sägs skall anses hava mottagits av tullanstalt, skall varan överlämnas till

vederbörande polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

9

Beträffande varan skall därefter tillämpas vad enligt 37 och 39 §§ gäller i fråga om förverkad fisk, som tillhör fredat fiskslag eller ej håller stadgat minimimått.

26 §.

Ej må någon inom riket saluhålla, utbjuda, sälja eller i återförsäljnings- syfte köpa fisk eller skaldjur av i 10 § angivet slag som icke håller däri stadgat minimimått. I fråga om laxöring gäller förbudet dock endast fisk som fångats i saltsjön. Åtgärder som nyss sagts må under tid då införsel och ilandföring av hummer, ostron eller kräftor enligt 24 § första stycket är förbjuden ej heller vidtagas med dylikt skaldjur som håller stadgat mi­ nimimått.

Vad i första stycket sägs skall icke gälla, såframt det visas att fisken eller skaldjuret lovligen till riket införts eller lovligen i riket ilandförts eller fångats efter tillstånd som i 12 § första punkten sägs eller, där fråga icke är om kräftor, eljest lovligen fångats inom riket.

27 §.

Åtgärd som avses i 26 § första stycket må ej vidtagas med gädda eller gös som icke håller de i 24 § andra stycket angivna minimimåtten, där det ej visas att fisken lovligen införts till riket.

Fiskeristyrelsen må medgiva undantag från det i första stycket stadgade förbudet, där så finnes påkallat för tillvaratagande av fisk som fångats av fiskevårdshänsyn eller för erhållande av fisk till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål.

28 §.

Innefattar bestämmelse som i 14 § sägs förbud mot fångande av fisk å viss tid eller under visst minimimått, skall förbudet även gälla såsom för­ bud att inom det område som bestämmelsen avser med det slags fisk vid­ taga de i 26 § angivna åtgärderna.

Ej heller må någon inom riket utanför område, där förbud som nämnts i första stycket gäller, vidtaga angivna åtgärder med fisk, som han vet vara olovligen fångad inom sådant område.

29 §.

Vad i 26—28 §§ stadgas skall ej gälla åtgärd med fisk som tagits i beslag eller förklarats förverkad.

Ansvarsbestämmelser m. m.

30 §.

Bedriver någon fiske i strid mot stadgandet i 7 §, dömes för olaga trål­ fiske till dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

Den som fiskar på sätt, som enligt 8 § eller 23 § första stycket är för­ bjudet,

eller i strid mot föreskrifterna i 9 § första stycket, 10 § eller 23 § första stycket eller mot bestämmelse som länsstyrelse meddelat fiskar å otillåten tid eller fångar fisk som ej håller stadgat minimimått,

eller bryter mot förbud, som i anledning av företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag givits mot fiske inom visst område,

dömes för olaga fiske till dagsböter.

10

Är brott som avses i andra stycket med hänsyn till att fisket avsåg sär­

skilt värdefull fisk eller idkades vanemässigt eller i större omfattning att

anse som grovt, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst

sex månader.

31 §.

Bryter någon mot den jämlikt 3 § eller 23 § första stycket gällande ord­

ningen för fiske som utövas av flera i samma vatten,

eller bedriver någon fiske i uppenbar strid mot vad i 4 § eller 23 § första

stycket stadgats för undvikande av hopsnärjning av fiskredskap,

eller idkar någon fiske med i 6 § förbjudet redskap,

eller vidtager någon förberedelse till förbjudet fiske genom att med upp­

såt att bedriva eller främja sådant fiske vid färd å fiskevatten medföra

harka eller ljuster eller ämne, som angives i 8 §, eller anordning, avsedd

för fiske medelst elektrisk ström, eller genom att med sådant uppsåt i vat­

ten utlägga ämne eller anordning som nyss sagts,

eller åsidosätter någon föreskrifterna i 9 § andra stycket, 13 §, 21 § första

stycket, 24 § eller 26—28 §§,

eller bryter någon mot annan av länsstyrelse meddelad bestämmelse än

sådan som nämnts i 30 § andra stycket,

straffes med dagsböter.

Lika med olovlig införsel som i 24 § sägs anses försök därtill.

32 §.

Finnes någon hava fiskat med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt

eller å otillåten tid eller haft redskap utestående i strid mot vad i 9 § andra

stycket eller 21 § första stycket stadgas eller fångat fisk, som ej håller stad­

gat minimimått, eller i strid mot fiskeförbud som meddelats i anledning av

företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag, skall det olagligen

fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde

förklaras förverkat.

Påträffas i ett parti fisk sådan fisk som enligt första stycket skall vara

förverkad på den grund att den fångats å otillåten tid eller icke håller stad­

gat minimimått, skall, därest ej innehavaren av partiet genast på egen be­

kostnad låter trovärdig person frånsortera den övriga fisken, jämväl denna

fisk förklaras förverkad, om det icke finnes uppenbart obilligt.

Förklaras fisk förverkad, är även låda eller annan förpackning, vari den

förvaras, förverkad.

Fiskredskap som använts vid fiske, som i första stycket avses, eller vid

straffbar förberedelse till sådant fiske, eller som varit olagligen utestående,

skall förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var

i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och

det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll skall i stället dess

värde förklaras förverkat. Vad nu sagts gäller dock icke eldhandvapen.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna gälla ej mot den som i

god tro förvärvat fisken eller redskapet eller särskild rätt därtill.

33 §.

Finnes någon hava till riket olovligen infört eller sökt införa fisk i strid

mot vad i 24 § föreskrives eller hava vidtagit åtgärd som är förbjuden en­

ligt 26—28 §§, skall vad i 32 § första, andra, tredje och femte styckena

stadgas äga motsvarande tillämpning, varvid den fisk som varit föremål för

olovlig befattning skall anses såsom olagligen fångad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

11

34 §.

Ertappas någon å bar gärning, då han överträder förbud som i 32 § första

stycket avses eller vidtager i 31 § första stycket straffbelagd förberedelse

till fiske, eller anträffas i fiskevatten redskap, som är otillåtet eller utestå­

ende i uppenbar strid mot vad i 9 § andra stycket eller 21 § första stycket

stadgas, må fisketillsynsman, som förordnats av länsstyrelse eller fiskeri-

styrelsen, befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka

ordningen å fiskeplats, samt befattningshavare vid tullverkets kustbevak­

ning beslagtaga egendom, som enligt 32 § kan förklaras förverkad, även­

som båt eller annat ,som kan antagas äga betydelse för utredningen om förse­

elsen. Enahanda befogenhet tillkommer, där fisket kränker enskild fiske­

rätt, vederbörande rättsägare eller hans folk.

Tulltjänsteman eller lotstjänsteman, vilken påträffar fisk som någon olov­

ligen infört eller sökt införa till riket, har att verkställa beslag å fisken.

35 §.

I beslag tagen fisk som uppenbarligen bör förklaras förverkad enligt

denna stadga och som är levnadsduglig skall, därest så utan särskilda kost­

nader eller besvär kan ske, omedelbart efter beslaget åter utsättas i det vat­

ten vari den fångats.

Vid utsättandet skall, där omständigheterna så medgiva, trovärdigt vittne

närvara.

36 §.

Den som verkställt beslag jämlikt 34 § skall anmäla beslaget till veder­

börande polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman. Om fisk

beslagtagits, skall sådan anmälan göras även om fisken utsatts enligt 35 §.

Mottagaren av anmälan som avses i första stycket har att, med iakttagan­

de av vad i denna stadga eller i allmänhet finnes om beslag föreskrivet,

förfara som om han själv gjort beslaget.

37 §.

Förverkad fisk som icke utsatts skall, om annat ej följer av vad nedan

stadgas, mot skälig betalning försäljas.

Tillhör fisken fredat fiskslag eller håller den ej stadgat minimimått, må

den försäljas endast till innehavare av fiskinjölsfabrik eller eljest till den

som kan antagas komma att ej avyttra fisken. Försäljning till annan får

dock ske om fisken undergått sådan märkning eller därmed vidtagits annan

åtgärd, som tydligt utvisar att fisken varit beslagtagen. Kan försäljning icke

ske i enlighet med vad nu sagts, skall fisken förstöras.

Har beslag lagts på fisk som är underkastad förskämning, må den genast

försäljas eller, i fall som ovan avses, förstöras utan hinder av att dom å

förverkande ej föreligger. Uppskattas fiskens värde till etthundra kronor

eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd

till åtgärden sökas hos den domstol som har att upptaga frågan om fiskens

förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela beslut om fis­

kens avyttring.

Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt föregående stycke skall in­

till dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord mot ränta insättas

i bank.

38 §.

Vad i 35 och 37 §§ är stadgat skall iakttagas jämväl i fall då grund för

beslag eller förverkande tillika föreligger enligt lagen om rätt till fiske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

39 §.

Förverkad fisk samt förverkat redskap eller värdet därav tillfalla kronan.

40 §.

Brott för vilket straff finnes utsatt i denna stadga åtalas av allmän åkla­

gare. Delägare i visst fiskevatten skall, i fråga om rätt att beivra dylikt

brott som där skett, städse anses som målsägande.

Om besvär m. m.

41 §.

Beslut som länsstyrelse meddelar med stöd av denna stadga skall kun­

göras i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget,

samt tillika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad till­

kännagivas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar inom orten.

Är någon missnöjd med beslutet, må klagan föras hos Konungen genom

besvär vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två

månader efter det kungörandet i kyrka ägde rum.

Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att

föra klagan över beslut som avses i första stycket.

Länsstyrelsen må, när skäl därtill äro, förordna att beslutet skall lända

till efterrättelse utan hinder av förd talan.

Länsstyrelsen skall ofördröj ligen översända den i ämnet utfärdade kun­

görelsen till jordbruksdepartementet, domänstyrelsen och fiskeristyrelsen

samt till vederbörande fiskeriintendent och hushållningssällskap.

övergångsbestämmelser

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1955.

Genom stadgan upphävas

fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78); dock att föreskriften i 7 §

jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser i 22 och 27 §§ skola

fortfara att gälla,

kungörelsen den 25 januari 1901 (nr 3) angående uppskov tills vidare

med tillämpning inom Blekinge län av vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 ok­

tober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för

fångst av ål, i den mån nämnda kungörelse icke upphävts genom kungörel­

sen den 29 oktober 1948 (nr 675) angående förbud att i Valjeviken (Saxa­

viken) och viss del av Sölvesborgsviken i Blekinge och Kristianstads län an­

vända ljuster för fångande av ål m. m.;

kungörelsen den 21 oktober 1904 (nr 50 s. 1) angående undantag tills vi­

dare för viss del av Göteborgs och Bohus län från vad i 5 § av fiskeristad­

gan den 17 oktober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall

av ljuster för fångst av ål,

kungörelsen den 10 oktober 1913 (nr 238) angående undantag tills vidare

för viss del av Kristianstads län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 ok­

tober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för

fångst av ål, i den mån kungörelsen icke upphävts genom förenämnda kun­

görelse den 29 oktober 1948 (nr 675),

kungörelsen den 9 mars 1917 (nr 72) angående undantag tills vidare för

viss del av Hallands län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober 1900

stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för fångst

av ål,

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

13

kungörelsen den 25 augusti 1914 (nr 173*) om fredningstid för hummer in­ om Norrvikens fögderi av Göteborgs och Bohus län,

kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rörande införsel till riket av kräftor,

kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) angående förbud att under viss tid av året till riket införa hummer,

kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens skyddande; samt

kungörelsen den 30 december 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser till skydd för beståndet av havskräfta.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till författningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. Härvid skall så anses som om bestämmelserna i 30 § fiskeristad- gan den 17 oktober 1900 ersatts genom bestämmelserna i 34—38 §§ i den nya stadgan samt genom vad i 32 och 33 §§ samma stadga föreskrives be­ träffande förverkande av annan fisk än sådan, som olagligen fångats eller varit föremål för annan olovlig befattning.

Med avseende å ikraftträdandet av den nya stadgan skall vidare iakttagas:

1. För visst område gällande bestämmelser, som meddelats jämlikt 22 § fiskeristadgan den 29 juni 1852 (nr 30) eller genom beslut som avses i 9 och 13 §§ fiskeristadgan den 17 oktober 1900, skola, i den mån bestämmelserna ej strida mot den nya stadgans allmänna föreskrifter och ej upphävas, fort­ farande tjäna till efterlevnad intill den 1 januari 1960. Beträffande sådana bestämmelser skola föreskrifterna i 21 och 28—40 §§ i den nya stadgan i tillämpliga delar gälla i stället för motsvarande föreskrifter i äldre stadga.

2. Om gällande föreskrifter som meddelats före den 1 januari 1955 skall anteckning hava verkställts i det i 14 § andra stycket nya stadgan omnämn­ da registret före den 1 januari 1956.

3. Har fråga om meddelande av särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande väckts före den 1 januari 1955 men har länssty­ relsen ej meddelat beslut i frågan före nämnda dag, skola vid ärendets fort­ satta behandling föreskrifterna i den nya stadgan tillämpas.

4. Vid tillämpning av stadgandet under 3. skall iakttagas att, därest kal­ lelse till och underrättelser om sammanträde, avsett att hållas efter den 1 januari 1955, före nämnda dag utfärdats i enlighet med bestämmelserna i 9 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900, sammanträdet skall anses vara be­ hörigen utlyst.

5. Vad ovan under 3. och 4. föreskrives skall äga motsvarande tillämp­ ning beträffande fråga om ändring i eller upphävande av sådana bestäm­ melser som under 1. avses.

6. Bestämmelsen i 8 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 angående fisk­ galler framför turbin jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser i 21 och 27 §§ nämnda stadga skola fortfara att gälla beträffande turbinan- läggning, som tillkommit eller vartill tillstånd meddelats före den 1 januari 1955; dock att beslut som avses i 8 § andra stycket om annan anordning än fiskgaller meddelas av vattendomstol jämlikt 2 kap. 8 § vattenlagen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 och 38 §§ lagen den 1 december

1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att 37 och 38 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt

till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

37

Ertappas någon å bar gärning, då

han bedriver olovligt fiske, eller an­

träffas redskap för sådant fiske ut­

satt i vattnet, må av länsstyrelsen

eller fiskeristyrelsen förordnad fiske­

tillsynsman, samt, där fisket krän­

ker enskild fiskerätt, jämväl veder­

börande rättsägare eller hans folk

beslagtaga fångsten och redskapet

ävensom båt eller annat, som kan

antagas äga betydelse för utredning

om brottet.

Har egendom tagits i beslag enligt

första stycket, skall anmälan därom

göras till närmaste polisman, som

har att förfara som om han själv

gjort beslaget; dock må fångst, som

tagits i beslag av innehavaren av

enskild fiskerätt eller hans folk, utan

anmälan behållas av fiskerättshava-

ren.

38

Böter och viten som ådömas enligt

denna lag, så ock förverkat redskap

eller dess värde, tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Ertappas någon å bar gärning, då

han bedriver olovligt fiske, eller an­

träffas redskap för sådant fiske ut­

satt i vattnet, må fisketillsynsman

som förordnats av länsstyrelsen eller

fiskeristyrelsen, befälhavare å statens

fartyg, vilket blivit utsänt för att

övervaka ordningen å fiskeplats, samt

befattningshavare vid tullverkets

kustbevakning beslagtaga fångsten

och redskapet ävensom båt eller an­

nat, som kan antagas äga betydelse

för utredning om brottet. Enahanda

befogenhet tillkommer, där fisket

kränker enskild fiskerätt, vederbö­

rande rättsägare eller hans folk.

Har egendom tagits i beslag enligt

första stycket, skall anmälan därom

göras till vederbörande polis- eller

åklagarmyndighet eller till närmaste

polisman. Den som erhållit sådan an­

mälan har att förfara som om han

själv gjort beslaget.

Fångst, som tagits i beslag av inne­

havaren av enskild fiskerätt eller

hans folk, må dock, därest för besla­

get ej tillika föreligger annan grund

än i denna lag år stadgad, utan an­

mälan behållas av fiskerättshavaren.

§•

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

15

(Gällande lydelse.)

Förverkad fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i enskild fiskerätt skett i allmänt vat­ ten eller i fiskådra, kronan och eljest den som har den enskilda fiskerät­ ten.

Vite må-------------till frihetsstraff.

(Föreslagen lydelse.)

Förverkad fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i enskild fiskerätt skett i allmänt vat­ ten eller i fiskådra eller om fångsten tillika är förverkad på annan grund än i denna lag är stadgad, kronan och eljest den som har den enskilda fiske­ rätten.

Förverkat redskap eller dess värde tillfaller kronan.

Vite må-------------till frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1955.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 13 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

13 KAP.

14 §.

Borttager eller — — — sex må- Borttager eller------------ sex månanader. der.

Om straff och annan påföljd för den som överträder fiskeförbud, vil­ ket meddelats i anledning av företag enligt denna lag eller motsvarande äldre lag, stadgas i särskild ordning.

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­ nuari 1955.

1 Senaste lydelse av 13 kap. 14 § se SFS 1939:146.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni

1938 om rätt till jakt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

26 §.

1 mom. Den som-------------------------

Till bevis om att den jagande full­

gjort vad honom enligt första styc­

ket åligger skall han vid jakten med­

föra ett för honom gällande jaktkort;

och vare han pliktig att vid anford-

ran uppvisa kortet för polisman eller

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, be­

fattningshavare vid domänverket,

lappfogde eller tillsynsman vid lapp­

väsendet, stiftsjägmästare eller den­

nes biträden ävensom för den som

äger, innehar eller vårdar marken el­

ler den eljest där äger jakträtt; sko­

lande den befattningshavare vid do­

mänverket, lappväsendet och stifts-

nämnd sålunda tillkommande befo­

genheten att påfordra uppvisande av

jaktkort hava avseende allenast å

mark som står under hans förvalt­

ning eller uppsikt.

erlägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande full­

gjort vad honom enligt första styc­

ket åligger skall han vid jakten med­

föra ett för honom gällande jaktkort;

och vare han pliktig att vid anford-

ran uppvisa kortet för polisman eller

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, be­

fattningshavare vid domänverket el­

ler vid tullverkets kust- eller gräns­

bevakning, lappfogde eller tillsyns­

man vid lappväsendet, stiftsjägmästa­

re eller dennes biträden ävensom för

den som äger, innehar eller vårdar

marken eller den eljest där äger jakt­

rätt; skolande den befattningshavare

vid domänverket, lappväsendet och

stiftsnämnd sålunda tillkommande

befogenheten att påfordra uppvisan­

de av jaktkort hava avseende allenast

å mark som står under hans förvalt­

ning eller uppsikt.

31 §.

1 mom. Anträffas å---------------------

Å område där jakträtt tillkommer

kronan liksom å de till lapparnas ute­

slutande begagnande anvisade områ­

dena tillkomme enahanda rätt polis­

man och med polismans befogenhet

utrustad ordningsvakt för jaktbevak­

ning ävensom personal vid domän­

verket samt lappfogde och lapptill-

syningsman.

Har den —-----------------------------------

Vad i----------------------------- --------— —

— för sig.

Å område där jakträtt tillkommer

kronan liksom å de till lapparnas ute­

slutande begagnande anvisade områ­

dena tillkomme enahanda rätt polis­

man och med polismans befogenhet

utrustad ordningsvakt för jaktbevak­

ning ävensom personal vid domän­

verket och vid tullverkets kust- eller

gränsbevakning samt lappfogde och

tillsynsman vid lappväsendet.

------- i 36 §.

-— än kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1955.

1 Senaste lydelse av 26 § 1 mom. se SFS 1951:290.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

17

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

12 mars 195i.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Hjalmar Nilson fråga om antagande av ny fiskeristadga m. m.

samt anför därvid följande.

Inledning.

Den första för hela riket gällande författning, som upptog allmänna be­

stämmelser rörande hushållning med fiskevatten, var Kungl. Maj :ts stadga

och ordning den 14 november 1766 för rikets havs-, skär-, ström- och insjö­

fiske. Denna stadga ersattes delvis av fiskeristadgan den 29 juni 1852. Bå­

da de nu nämnda stadgorna innehöll jämväl bestämmelser av allmän lags

natur. Sedan de i 1852 års stadga förekommande bestämmelserna av sist­

nämnda slag upphävts genom lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, er­

sattes bestämmelserna om hushållning med fiskevatten samt de delar av

1766 års stadga som fortfarande gällde av fiskeristadgan den 17 oktober 1900

(nr 78), som alltjämt är gällande. Under årens lopp har i stadgan vidtagits

åtskilliga ändringar, som dock icke rubbat densammas grunder. Fiskeri­

stadgan, som vid ikraftträdandet innehöll det övervägande flertalet av då

gällande i central administrativ ordning tillkomna bestämmelser till skydd

för fiskbeståndet, har numera kompletterats genom ett flertal olika av

Kungl. Maj :t utfärdade författningar med bestämmelser i sådant syfte. Fis-

keristadgans giltighetsområde sträcker sig ej utanför svenskt territorial­

vatten.

Fråga om revision av fiskeristadgan blev särskilt aktuell i samband med

tillkomsten av den nya lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske. Nämnda

lag har påkallat översyn särskilt av stadgans föreskrifter om tillvägagångs­

sättet vid antagande av lokala bestämmelser och om ansvar, förverkande och

beslag. Även andra omständigheter har emellertid föranlett behov av över-

2 Bihang till riksdagens protokoll 195'f. 1 samt. Nr 183.

18

Kungl. Mcij:ts proposition nr 183.

syn. Redan den livliga utveckling i olika hänseenden, som efter stadgans

tillkomst ägt rum inom den viktiga näringsgren som fisket utgör, motive­

rar en omprövning, huruvida stadgans bestämmelser är lämpliga för mo­

derna förhållanden. En särskild fråga som uppkommit är, om icke vissa i

lokala bestämmelser allmänt förekommande förbud bör överföras till stad­

gan. Den starkt ökade betydelse fisket å öppna havet nu har i jämförelse

med förhållandena vid stadgans tillkomst måste föranleda överväganden, i

vad mån bestämmelserna i stadgan bör utsträckas att gälla även å internatio­

nellt vatten. Vidare har revision av straff-, förverkande-, beslags- och åtals-

bestämmelserna påkallats av ny allmän straff- och processlagstiftning. Slut­

ligen har framkommit ett önskemål av mera författningsteknisk art, nämli­

gen att för vinnande av större överskådlighet över de på fiskevårdens om­

råde gällande bestämmelserna i fiskeristadgan inarbeta de vid sidan av

denna utfärdade författningarna på detta område i den utsträckning så

lämpligen kan ske.

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj:t åt fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60

till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, m. m. företaga

en översyn av dels fiskeristadgan den 17 oktober 1900, dels de i fiskerätts-

kommitténs betänkande med förslag till fiskelag (SOU 1947: 47) upptagna

bestämmelserna angående fiskevårdsområden samt om upplåtelse av fiske­

rätt. Efter erhållet bemyndigande tillkallade dåvarande statsrådet och che­

fen för jordbruksdepartementet den 6 juli 1951 sakkunniga att biträda sty­

relsen vid översynen. Styrelsen, som funnit lämpligt att slutföra uppdraget

angående översynen av fiskeristadgan utan avbidan å det slutliga fullgöran­

det av utredningsuppdraget i övrigt, har den 17 november 1952 överlämnat

betänkande med förslag till ny fiskeristadga samt i anledning därav för­

anlett förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om rätt till fiske

(SOU 1953: 2).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av domänstyrelsen,

kammarkollegiet, lotsstyrelsen, generaltullstyrelsen, statens jordbruks­

nämnd, samtliga länsstyrelser — efter hörande av hushållningssällskapen

— hushållningssällskapens förbund, fiskeriintendenterna, fiskerinämnden

för Vänern, Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening, Svenska fiskeri-

tjänstemannaförbundet, Föreningen statens fiskeritjänstemän, Sveriges fis­

kares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska syd­

kustfiskarnas centralförbund, Skånes fiskareförbund, Svenska ostkustfis­

karenas centralförbund, Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Malmö­

hus läns havsfiskeförening u. p. a., Svenska fiskevårdsförbundet, Vätterns

fiskareförbund, Sveriges sportfiskares riksförbund, Fiskefrämjandet, Sve­

riges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska na­

turskyddsföreningen. Därjämte har Sveriges amatörfiskares riksförbund av­

givit yttrande i ärendet. Vissa remissinstanser har bifogat yttranden från

hörda myndigheter och organisationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

19

Vidare har till jordbruksdepartementet insänts dels från länsstyrelsen i

Malmöhus län en den 24 juni 1953 dagtecknad skrivelse från ingenjören

Bernt Stamvik angående frågan om förbud mot ljustring av ål, dels från

länsstyrelsen i Hallands län en av 30 fiskare gjord framställning rörande

samma fråga, dels från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län en av 38

fiskare undertecknad skrivelse den 8 oktober 1953 angående fråga om mini­

mimått på laxöring.

Svenska fiskhandelsförbundet har i en den 19 maj 1953 inkommen skri­

velse gjort framställning rörande den tid, under vilken försåljningsförbud

för kräftor bör gälla. — Sedan fiskeristyrelsen yttrat sig häröver, har Kungl.

Maj :t den 17 juli 1953 förklarat, att den i skrivelsen berörda frågan skulle

övervägas i samband med den slutliga behandlingen av förslaget till ny fis-

keristadga.

I propositionen nr 23 till innevarande års riksdag angående ändring i vat­

tenlagen har uttalats (s. 70), att frågan om straff och annan påföljd för

överträdelse av sådant fiskeförbud, som utfärdats i samband med uppförande

av dammbyggnad o. d., lämpligen borde upptagas i samband med förslaget

till fiskeristadga. Propositionen har — med viss jämkning som ej har be­

tydelse i detta sammanhang — bifallits av riksdagen (tredje lagutskottets

utlåtande nr 2).

I ett den 22 april 1948 avgivet betänkande har kust- och gränsbevaknings-

utredningen framlagt förslag angående arbetsuppgifterna för tullverkets

kust- och gränsbevakning. Såvitt avser frågor som faller under finans- och

civildepartementen har ärendet slutligt avgjorts. I betänkandet berörs emel­

lertid även tillsynen över fiske och jakt. Det föreslås att befattningshavare

vid tullverkets kust- och gränsbevakning skall få vissa författningsmässiga

befogenheter att utöva sådan tillsyn, över betänkandet har efter remiss ett

flertal myndigheter och organisationer avgivit yttranden. Även dessa frå­

gor synes lämpligen böra behandlas i samband med förslaget till ny fiskeri­

stadga.

Fiskeristyrelsens förslag bygger på samma grunder som gällande fiskeri­

stadga. I remissyttrandena har allmänt vitsordats behovet av en ny fiskeri­

stadga. Däremot har i fråga om förslagets utformning delade meningar rått

på skilda punkter och yrkanden om ändring i vissa delar framförts. Med

anledning härav har — med beaktande av vad i ovannämnda framställning­

ar, yttranden och betänkande anförts — översyn av förslaget skett inom de­

partementet, varefter utarbetats utkast till fiskeristadga och förslag till

ändringar i lagen om rätt till fiske, i vattenlagen och i lagen om rätt till

jakt.

Jag anhåller nu att få anmäla dessa frågor.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Huvuddragen av fiskeristyrelsens förslag.

Gällande fiskeristadga innehåller till en början vissa bestämmelser om fis­

kets bedrivande och vård. De utgöres av 1 och 2 §§, vilka avser förhållandet

mellan flera fiskande inbördes, 3—5 §§, som innehåller förbud mot vissa

fångstsätt och fångstredskap, 6 §, som upptager bestämmelser om frednings-

tider för och minimimått å vissa skaldjur, 7 §, som avser att bereda skydd

för fiskredskap mot översegling, samt 8 §, som föreskriver viss skyddsan­

ordning till förhindrande av att fisk inkommer i turbiner. I 14 § gives be­

stämmelser om vissa saluförbud in. m. 15 § stadgar förbud mot att hålla

vissa redskap utestående under fredningstid. 14 och 15 §§ kompletterar del­

vis bestämmelserna i 6 §.

Stadgan förutsätter, att föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i be­

tydande utsträckning måste utfärdas lokalt, detta på grund av de skiftande

natur- och fiskeriförhållandena i riket. Frågan hur sådana lokala bestäm­

melser skall komma till stånd behandlas utförligt i 9—13 §§. Bestämmelser

om tillämpningen av lokala föreskrifter har givits i 14—17 §§. Återstående

del av stadgan, 18—31 §§, innehåller i huvudsak föreskrifter om ansvar och

förverkandepåföljd vid överträdelser samt om åtal och beslag.

Fiskeristyrelsens förslag bygger i sina grunder på den gällande stadgan.

Den del av förslaget, som innehåller allmänna bestämmelser om fiskets

vård och bedrivande, har visserligen i förslaget fått ett fylligare innehåll än

de nu gällande föreskrifterna i detta ämne. Fiskeristyrelsen förutsätter lik­

väl, att den författningsmässiga regleringen av de spörsmål, som angår fis­

kets vård och bedrivande, alltjämt i huvudsak måste ske genom lokala före­

skrifter. Ordningen för tillkomsten av dylika bestämmelser har i förslaget i

princip bibehållits oförändrad. De nuvarande föreskrifterna om påföljd för

överträdelse av stadgan eller med stöd därav meddelade bestämmelser samt

om beslag m. in. har i förslaget väsentligt omarbetats och utvidgats.

Fiskeristyrelsens förslag till fiskeristadga har uppdelats i olika

huvudavdelningar. Efter en avdelning med inledande bestämmelser (1—

3 §§) följer en avdelning, som upptager för hela riket gällande bestämmel­

ser om fiskets vård och bedrivande och omfattar dels en underavdelning

med bestämmelser som reglerar förhållandet mellan de fiskande inbördes

(4—6 §§), dels en underavdelning med bestämmelser om fiskevård (7—

13 §§). Nästa avdelning (14—22 §§) reglerar frågan, hur lokala bestämmel­

ser skall tillkomma, och innehåller dessutom några föreskrifter rörande

tillämpningen av sådana bestämmelser. Därpå följer en avdelning (23 §),

som föreskriver, i vad mån de föregående bestämmelserna skall tillämpas

å internationellt vatten. Den följande avdelningen (24—28 §§) innehåller

förbud mot vissa åtgärder, bl. a. försäljning och införsel, med undermålig

fisk och mot dylika åtgärder med fisk under fredningstid. Slutligen kom­

mer en avdelning (29—40 §§) med bestämmelser om ansvar, förverkande,

beslag och åtal och en avdelning (41 §) med regler om besvär in. in. Vid

uppgörandet av denna indelning har styrelsen beaktat önskvärdheten av

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

21

att eventuella kommande administrativa bestämmelser om fiskevårdsom- råden och fiskevårdsavgifter skall kunna upptagas i stadgan utan att den sönderbrytes.

I departementsutkastet har förslagets huvudavdelningar bibehållits.

De olika avsnitten i förslaget har i allmänhet föga samband med varand­ ra. Det synes därför icke vara behövligt att redan nu giva någon mera in­ gående redogörelse för detta. Det torde vara lämpligare att jag i samband med motiveringen av de olika stadgandena i departementsutkastet redo­ visar fiskeristyrelsens förslag i motsvarande delar. Fiskeristyrelsens förslag torde som Bihang få fogas till detta protokoll.

Emellertid torde jag nu böra nämna några spörsmål av mera allmän art. Som jag tidigare nämnt föreslår fiskeristyrelsen, att stadgan i viss ut­ sträckning skall gälla jämväl vid fiske på internationellt vatten. Till motivering härav anför styrelsen:

Med hänsyn till att åtminstone å rikets västkust och sydkust det vikti­ gaste fisket numera bedrives å öppna havet har behovet av vissa bestäm­ melser om fiskets vård och bedrivande uppkommit även vid fiske utanför territorialgränsen. Något principiellt hinder att meddela sådana bestämmel­ ser för fiske å internationellt vatten synes icke föreligga, därest den själv­ klara begränsningen iakttages, att reglerna endast skall gälla i fråga om fiske från svenskt fartyg. Det må nämnas, att en dylik ordning icke innebär någon principiell nyhet, i det att flera av de vid sidan av fiskeristadgan i fiskevårdande syfte tillkomna författningarna gäller även å vissa vatten utanför territorialgränsen vid fiske från svensk fiskebåt. Styrelsen har där­ för beträffande envar av de materiella bestämmelser, som styrelsen anser böra upptagas i stadgan, övervägt, huruvida bestämmelsen av lämplighets- skäl bör utsträckas till internationellt vatten, och för de fall då så funnits vara fallet upptagit föreskrift härom. Förslaget har emellertid utformats så att stadgan i princip skall vara tillämplig endast innanför territorialgränsen och därför har i en särskild paragraf angivits vilka bestämmelser som skall gälla även därutanför. Det torde icke föreligga något praktiskt behov av att från den föreslagna utsträckningen i vissa fall av stadgans giltighetsom­ råde undantaga vatten, där svenska fiskare regelmässigt icke brukar bedriva fiske.

Som jag inledningsvis nämnt finnes vid sidan av fiskeristad­ gan nu ett flertal författningar med bestämmelser om fis­ kets vård och bedrivande. Fiskeristyrelsen föreslår, att dessa, då så är lämp­ ligt, inarbetas i stadgan. Sedan styrelsen avgav sitt betänkande har vissa däri redovisade författningar upphävts, medan andra tillkommit. Redogörelse för de nu gällande författningarna kommer att lämnas i samband med mo­ tiveringen för de skilda stadgandena i departeinentsförslaget. Därvid kom­ mer även att upptagas frågan om författningarna bör inarbetas i stadgan, bibehållas fristående eller upphävas.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att bestämmelser motsvarande dem som nu finnes i 7 och 8 § § fiskeristadgan icke skall upptagas i den nya stadgan. Styrelsen anför härom.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Förstnämnda paragraf, som åsyftar att bereda skydd för fiskredskap

mot översegling av fartyg, saknar närmare samband med stadgans bestäm­

melser i övrigt. Frågan om genomförandet av förbättrade bestämmelser i

sådant syfte är föremål för särskild utredning inom fiskeristyrelsen. Den

nu nämnda paragrafen synes böra upptagas bland dylika bestämmelser i

en särskild författning. 8 § i fiskeristadgan, som innehåller en bestämmel­

se till förhindrande av att fisk inkommer i turbiner, torde närmast höra

samman med de bestämmelser som är meddelade till fiskets skydd i 2 kap.

vattenlagen. Inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga har den

28 februari 1950 framlagt förslag till lag om ändring i vissa delar av vat­

tenlagen, bl. a. nämnda kapitel. Förslaget, som syftar till beredande av

ökat skydd för fisket vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid

flottning, kan förväntas föranleda proposition i ämnet till 1953 års riksdag.

I samband med utarbetandet av denna proposition lärer det icke kunna

undgås, att jämväl frågan om inarbetande i vattenlagen av stadgandet i 8

§ fiskeristadgan upptages till behandling. Det kan nämnas, att denna fråga

berörts under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget. På grund av vad

nu anförts torde 7 och 8 §§ samt de straff- och åtalsbestämmelser, som an­

sluter sig till nämnda paragrafer, böra tills vidare alltjämt gälla. Föreskrift

härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna i det framlagda för­

slaget.

I propositionen nr 23 till 1954 års riksdag beröres de här angivna spörs­

målen. Jag torde få återkomma till dessa i samband med behandlingen av

övergångsbestämmelserna till departementsutkastet.

Fiskeristyrelsens förslag till ändringar i lagen om rätt till

fiske avser främst bestämmelser om beslag och förverkande. Dessa änd­

ringar motiveras av önskemålet, att såvitt möjligt enhetliga bestämmelser i

dessa avseenden finnes i stadgan och lagen. Vidare föreslås några redaktio­

nella ändringar, föranledda av ny lagstiftning.

Förutom ny fiskeristadga och nyssnämnda ändringar i fiskerättslagen

föreslår jag en mindre ändring i vattenlagen. Denna innebär blott

en hänvisning till att bestämmelser om straff och annan påföljd för den

som överträder fiskeförbud, vilket meddelats i anledning av företag enligt

vattenlagen eller motsvarande äldre lag, meddelas i särskild ordning.

Slutligen framlägger jag förslag till lag angående ändring i lagen

om rätt till jakt. Ändringen innebär att befattningshavare vid tull­

verkets kust- och gränsbevakning föreslås få vissa befogenheter även i frå­

ga om jakttillsynen.

Den huvudförfattning, som nu framlägges, är en fiskeristadga. Innehål­

let i denna är av den art, att den torde kunna utfärdas av Kungl. Maj:t

med stöd av § 89 regeringsformen. Emellertid innehåller den föreslagna

stadgan bestämmelser av allmän räckvidd, bl. a. sådana som har betydelse

för förhållandet mellan fiskande inbördes. Av remissbehandlingen framgår,

att intresset för stadgans utformning är mycket stort och att olika åsikter

i många delar framförts. Vidare måste vid bedömandet av de föreslagna

ändringarna i fiskerättslagen och vattenlagen hänsyn tagas till vad som

23

föreslås i utkastet till fiskeristadga. Med hänsyn till det anförda bör enligt

min mening riksdagens yttrande inhämtas i ärendet. Stadgan innehåller

emellertid en hel de! bestämmelser av den art att de smidigt bör kunna

anpassas efter nya rön och erfarenheter, särskilt på fiskevårdens område.

Jag anser mig därför böra betona, att sådana ändringar i stadgan, som ej

är av mera genomgripande art, framdeles bör få vidtagas utan att riksda­

gens yttrande inhämtas. I detta sammanhang må framhållas, att riksdagen

icke medverkat vid tillkomsten av den gällande fiskeristadgan och vid de

ändringar däri som vidtagits.

I det följande kommer jag att redogöra för och motivera bestämmelserna

i departementsförslaget till stadga. Jag vill betona, att jag icke kommer att

ingå på alla detalj spörsmål, som berörts av remissinstanserna.

Jag kommer vidare att redogöra för och motivera de lagändringar som

föreslås.

Departementsförslagen till fiskeristadga samt till ändringar i fiskerätts­

lagen, vattenlagen och jakträttslagen torde som Bilaga få fogas till detta

protokoll.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Förslaget till fiskeristadga.

Allmänna synpunkter.

Remissinstanserna.

Några remissinstanser — domänstyrelsen, kammarkollegiet, länsstyrelsen

i Uppsala län, Svenska fiskevårdsförbundet, Fiskefrämjandet och Sveriges

sportfiskares riksförbund — gör gällande, att förslaget i flera avseenden

för mycket tillvaratager yrkesfiskets intresse på be­

kostnad av andra fiskarekategoriers. Uttalanden i sam­

ma riktning göres av Amatörfiskarnas riksförbund.

Fiskefrämjandet anför härutinnan, att fisket under senare år undergått

en tydlig förskjutning från ensidigt förvärvsfiske till ett mera differentierat

bruk, och fortsätter:

I Jämtlands och Härjedalens fjälltrakter liksom flerstädes i Bohuslän är

fisket ett gott stöd för en viktig turistnäring. I Värmlands skogar hjälper

fisket till att hålla kvar arbetarna i bygden och hindra en olycksdiger ut­

tunning av den där bosatta befolkningen, överallt, men särskilt kring tät­

orterna, har fritidsfisket skänkt fiskevattnen ett ökat ekonomiskt värde.

Fiskebestämmelserna är därför numera av direkt intresse inte bara för

Sveriges 16—17 000 yrkesfiskare utan också för de 70—80 000 binärings-

och husbehovsfiskarna samt för de bortåt 500 000 fritidsfiskarna. Det borde

då vara självfallet att i fiskefrågor skälig hänsyn skall tagas till alla dessa

fiskarkategoriers berättigade intressen. Detta framhålles också med kraft

i förarbetena till den nya lagstiftningen om rätt till fiske (prop. 1950 nr

60 s. 23—25, 49) och samma tankegångar ligger bakom bestämmelserna i

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 394) ang. förvaltningen av kronans fisken

(3 § första och andra styckena) jämte därtill anslutande tillämpningsföre­

skrifter. Så mycket mera anmärkningsvärt är det då att förslagsställaren

beträffande fiskeristadgan så ensidigt har velat skjuta fram en särskild in­

tressegrupp, nämligen de rena yrkesfiskarna, fastän dessa alltmer driver

sin näring utanför territorialgränsen och i flera län endast har ett fåtal före­

trädare (se exempelvis 16—17 §§).

Fiskefrämjandet anser det med hänsyn till det anförda i hög grad på­

kallat att stadgans ändamål anges i en inledande paragraf, exempelvis så­

lunda att fisket med beaktande av fiskevårdens krav skall bedrivas med

skälig hänsyn till yrkesfiskarnas, binäringsfiskarnas, husbehovsfiskarnas,

fritidsfiskarnas och fiskerättsägarnas befogade intressen. Föreningen utta­

lar, att detta är önskvärt redan med hänsyn till att förslagets verkningar

till stor del kommer att bero av hur länsstyrelserna och dem underställda

tjänstemän tillämpar de vidsträckta befogenheter stadgan ger.

Även Svenska fiskevårdsförbundet, Sveriges sportfiskares riksförbund och

Amatörfiskarnas riksförbund anser det påkallat att stadgan innehåller ett

principuttalande i nämnda riktning. Amatörfiskarnas riksförbund fram­

håller, att ett sådant principuttalande rörande stadgans syfte vore av sär­

skild betydelse då det gäller de allmänna vattnen. Av uttalandet borde klart

framgå, att allas lika rätt till fiske icke finge rubbas genom lokala bestäm­

melser i den mån det ej vore uppenbart erforderligt med hänsyn till fiske­

vården. Förbundet anför vidare.

Såsom exempel på rubbning av den lika rätten till fiske i allmänt vatten

vill vi anföra ett av yrkesfiskarena i Vättern framfört förslag om förbud

mot fiske under tiden lördag middag till måndag morgon, ävensom det för­

bud emot pimpelfiske under semestermånaderna juli—augusti, som de bå­

da senaste åren varit gällande inom stora delar av Hjälmarens allmänna

vattenområde. Ett förslag föreligger vidare från Hjälmarens fiskarförbund

att ett område av 50 meter i alla riktningar från utsatta storryssjor skall

fridlysas från andra fiskande, varigenom de bästa fiskeplatserna kring

gryndorna i det allmänna vattnet bleve helt förbehållna en mindre grupp av

fiskande.

Hushållningssällskapens förbund anser förslaget utmärkas av en ten-

dens till att hos f iskeristy relsen och fiskeriinten-

denterna centralisera avgörandet även av rent lokala och

mindre omfattande åtgärder. Det vore att befara att en sådan centralisering

skulle verka hämmande på det lokala intresset för fiskevård och för vid­

tagande av fiskevårdande åtgärder. Ej heller torde det vara möjligt för fis-

keristyrelsen och intendenterna att skaffa sig den kännedom om de lokala

förhållandena, som erfordrades för att den ifrågasatta omläggningen skulle

kunna genomföras utan avsevärda olägenheter och kostnader.

Länsstyrelsen i Örebro län gör den reflexionen att fiskeristyrelsens inställ­

ning till länsstyrelsernas medverkan vid behandling av fiskevårdsfrågor icke

— såvitt av stadgeförslaget kunde bedömas — syntes vara så alldeles posi­

tiv. För länsstyrelsernas framtida sysslande med fiskefrågor borde gälla, att

25

dessa vid fiskeärendenas behandling tillerkändes en ställning, som vore för­

enlig med länsstyrelsernas allmänna ställning i förvaltningen och i länet.

Svenska fiskevårdsförbundet och Fiskefrämjandet framkastar frågan om

förstärkning av fiskeristyrelsen med t. ex. en förtro­

endeman för småbrukarebefolkningen. Styrelsen borde bli

ett organ icke endast för »fiskerinäringen» utan för hela det svenska fisket.

Föredraganden.

Fiskeristadgan bör givetvis utformas med hänsyn till de allmänna grun­

der på vilka den nya fiskerättslagen vilar. Utformningen bör därför ske med

beaktande av alla olika fiskargrupper,s intressen. Genom nya fiskerättsla­

gen har beretts vidgade möjligheter till husbehovs- och fritidsfiske. Några

remissinstanser har hävdat, att i stadgan borde införas en allmän bestäm­

melse om att fisket skall bedrivas med skälig hänsyn till alla olika fiskare­

gruppers intressen och att detta särskilt borde beaktas då lokala bestämmel­

ser utfärdas. Ett sådant stadgande torde emellertid vara onödigt. Det lig­

ger i sakens natur, att stadgan och bestämmelser som utfärdas med stöd

av stadgan skall stå i överensstämmelse med de principer på vilka den ny»

fiskerättslagen grundas. I fråga om själva stadgans utformning kommer

jag att vid behandlingen av vissa bestämmelser föreslå några ändringar,

som syftar till att ytterligare framhålla dessa principer. På grund av det

starkt ökade intresse för fiske som visat sig under senare år torde fiske­

vården böra tillmätas stor betydelse. I förhållande till gällande stadga inne­

bär fiskeristyrelsens förslag väsentligt förbättrade bestämmelser i detta hän­

seende. Mot dessa bestämmelser torde i stort sett intet vara att erinra.

Mindre ändringar kommer jag dock att föreslå. Vidare pågår inom fiskeri­

styrelsen utredning rörande bildande av fiskevårdsområden för att ytterli­

gare främja en effektiv vård av fisket.

Huvudsyftet med en fiskeristadga bör vara att bevara och förbättra fisk­

beståndet samt att giva lämpliga regler för fiskets bedrivande. Efter vissa

av mig föreslagna ändringar torde förslaget komma att väl tjäna detta

syfte. De av några remissinstanser gjorda invändningarna om att förslaget

innebär onödig centralisering bör på ett par punkter föranleda jämkningar

i förslaget. .lag återkommer härtill i samband med behandlingen av de be­

rörda stadgandena.

Den av fiskevårdsförbundet och Fiskefrämjandet väckta frågan om viss

omorganisation av fiskeristyrelsen torde ej böra upptagas i detta samman­

hang.

I det följande kommer redogörelsen för förslaget till fiskeristadga att an­

knyta till bestämmelserna i departementsförslaget. Då emellertid remiss­

yttrandena avser fiskeristyrelsens förslag kommer — i de fall då paragraf­

numreringen ej överensstämmer — att inom parentes angivas motsvarande

stadganden i detta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Inledande bestämmelser.

(1 och 2 §§ departementsförslaget, 1—3 §§ fiskeristyrelsens förslag.)

1 §.

F iskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen föreslår, att i stadgan under 1 § intages en bestämmelse

om att vad i stadgan sägs om fisk i tillämpliga delar skall gälla även om

andra vattendjur, efter vilka fiske bedrives. Som motiv härför anför sty­

relsen.

I 1950 års lag om rätt till fiske saknas — liksom i 1896 års lag i ämnet —

stadgande om vilka djur som kan vara föremål för fiske. En dylik föreskrift

finnes däremot i 25 § fiskeristadgan, som innehåller en bestämmelse att vad

i stadgan sägs om fisk i tillämpliga delar också skall gälla om hummer,

ostron, kräftor, räkor, krabbor och pärlmusslor. Fiskerättskommittén har i

sitt betänkande (SOU 1947: 47 s. 258) anfört, att enligt gängse rättsupp­

fattning »fiske» kunde avse även vissa andra djur än fiskar. Efter en erinran

om 25 § fiskeristadgan, heter det vidare i betänkandet, att även andra skal­

djur än de i paragrafen nämnda, såsom blåmusslor, helt visst kunde vara

föremål för fiske. Fiskerättskommittén ansåg emellertid, att fiskerättslagens

tillämpningsområde ej borde definitivt begränsas till fiskar och skaldjur

utan att det borde lämnas öppet för rättspraxis att under lagens bestäm­

melser inbegripa fångandet också av andra lägre vattendjur, för den hän­

delse dessas tillgodogörande skulle få den ekonomiska betydelse att en dy­

lik tillämpning befunnes påkallad. — I den proposition, nr 60, genom vil­

ken förslaget till ny fiskerättslag framlades för 1950 års riksdag, berördes

icke det här ifrågavarande spörsmålet.

Fiskeristyrelsen anser, att — även om bestämmelserna i det här framlag­

da förslaget till fiskeristadga tills vidare icke gärna kan få praktisk be­

tydelse i fråga om fångst av andra djur än fisk och de i 25 § gällande stadga

omnämnda skaldjuren — de synpunkter fiskerättskommittén anlagt bör

vinna beaktande även vid tillämpning av fiskeristadgan. Särskilt av syste­

matiska skäl torde det vara lämpligt att begreppen fisk och fiske tolkas på

samma sätt i de båda författningarna. Bestämmelsen i 25 § fiskeristadgan

bör därför utgå. Av författningstekniska skäl torde det emellertid vara nöd­

vändigt att angiva innebörden av begreppet fisk. Huru detta bör ske kan

vara tveksamt. Styrelsen föreslår en bestämmelse, vari föreskrives att vad i

stadgan sägs om fisk i tillämpliga delar skall gälla även andra vattendjur

efter vilka fiske bedrives. En föreskrift med detta allmänna innehåll torde

med hänsyn till avsaknaden i fiskerättslagen av definition å begreppet fisk

vara den lämpligaste.

Remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att uttrycket »andra vattendjur efter vil­

ket fiske bedrives» är mindre lyckligt valt. Förslaget anknyter härvid, an­

för länsstyrelsen, till ett allmänt språkbruk, enligt vilket »fiske» kunde be­

drivas å andra vattendjur än fisk. Länsstyrelsen finner — oavsett logiken

27

— detta språkbruk vara alltför obestämt för att lämpligen kunna läggas till

grund för en legal definition.

Generaltullstyrelsen påpekar, att i överensstämmelse med föreskriften i

1 § omnämnes exempelvis i 27, 28 och 30—40 §§ endast fisk, ehuru bestäm­

melserna tydligen även gällde skaldjur. Begreppet fisk i vidsträckt bemär­

kelse hade emellertid ej kommit till användning i förslaget på alla ställen

där så kunnat ske. Sålunda omnämndes i exempelvis 24—26 §§ fisk och

skaldjur jämsides med varandra. Då det icke vore uteslutet, att härigenom

viss tvekan kunde uppstå bl. a. i fråga om tillämpningen av ansvarsbestäm­

melserna, torde en enhetlig användning av fiskbegreppet böra genomföras.

Föredraganden.

Som fiskeristyrelsen anfört har i fiskerättslagen icke intagits någon defi­

nition på fisk. Av förarbetena framgår emellertid att detta begrepp har en

vidsträckt betydelse. I fiskerättslagen har ej givits några särskilda bestäm­

melser för vissa slag av fisk eller andra vattendjur. Så är däremot fallet i för­

slaget till fiskeristadga. Ur författningsteknisk synpunkt torde det därför

vara nödvändigt att i stadgan framhålla, att, då annat ej angives eller fram­

går av sammanhanget, ordet fisk har en vidsträckt betydelse och omfattar

jämväl t. ex. de skaldjur för vilka särskilda föreskrifter gives. Det av fiskeri­

styrelsen föreslagna stadgandet torde emellertid ur språklig synpunkt ej vara

lämpligt. Vidare synes det vara av värde att i stadgan direkt utsäges vilka

djur, som faller under dess bestämmelser. Ett alternativ till fiskeristyrelsens

förslag är därför att införa ett stadgande av innebörd att vad i stadgan sägs

om fisk även skall gälla vissa andra vattendjur, i första hand de som upp­

räknas i 25 § första punkten i nuvarande stadga. Vissa tillägg bör emeller­

tid göras. Med hänsyn till att särskilt minimimått föreslås för havskräftor

bör dessa särskilt nämnas i uppräkningen. I anledning av det uttalande av

fiskerättskommittén, som fiskeristyrelsen återgivit, synes vidare blåmuss­

lor böra medtagas. Lokalt torde fiske efter nejonöga bedrivas i icke ringa

omfattning. I detta sammanhang må anmärkas, att i en kungörelse (1928:

6) angående fisket inom Torne älvs vattenområde intagits en bestämmelse

om fiske av nejonögon. Vidare har fisket efter bläckfisk på senare år fått

viss betydelse. Även dessa djur torde därför böra nämnas i uppräkning­

en. Om 25 § gällande stadga utbygges på sätt nu angivits, torde bestämmel­

sen komma att omfatta samtliga vattendjur, i fråga om vilka det för när­

varande kan ha praktisk betydelse att fiskeristadgan blir tillämplig. Skulle

senare behov visa sig att medtaga även andra djurarter, torde i enlighet

med vad jag inledningsvis anfört stadgan kunna ändras utan riksdagens

hörande. Även om det här framlagda alternativet torde innebära, att fiske-

ristadgans tillämpningsområde formellt blir något mera begränsat än fiske­

rättslagens, förordar jag dock att det genomföres. I enlighet härmed har 1

§ i departementsförslaget utformats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

2 §.

Efter särskilda konventioner med våra nordiska grannländer har utfär­

dats kungörelser, vari regler givits om fiskets bedrivande m. m. inom vissa

områden. Bestämmelserna i kungörelserna strider delvis mot den av fiskeri-

styrelsen föreslagna stadgan. De kungörelser som här avses är följande:

1. Kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6) angående tillämpning av den

genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda

stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde. I denna kungö­

relse lämnas bestämmelser om bland annat fredningstid för lax och lax­

öring, minimimått på dessa fiskar, maskstorlek i vissa fiskredskap samt

förbud mot vissa fångstmetoder.

2. Kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rö­

rande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande far­

vattnen. Denna kungörelse avser Kattegatt, Öresund och södra delen av

Östersjön. Den innehåller — förutom bestämmelser om rätt för de båda

ländernas fiskare att i viss utsträckning idka fiske även inom det andra

landets vattenområden — bl. a. vissa bestämmelser om vilka redskap som

därvid får användas, om sättet för utmärkning av redskapen samt om er­

sättningsskyldighet då annans redskap skadats.

3. Kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser röran­

de lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m. m. I kungörelsen

lämnas bestämmelser om fredningstid för lax och laxöring samt om minimi­

mått på dessa fiskarter. Vidare lämnas vissa föreskrifter om maskstorlek

och vilka redskap som vid fisket får användas.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anser, att dessa kungörelser uppenbarligen bör kvarstå

som särskilda författningar. Föreskrifterna i kungörelserna avser emellertid

delvis ämnen, som regleras av de allmänna bestämmelserna i förslaget till

fiskeristadga, och avviker därifrån i flera hänseenden. Därför bör i fiskeri-

stadgan upptagas en föreskrift om att bestämmelserna i kungörelserna skall

ha företräde i den mån de strider mot fiskeristadgan.

Remissinstanserna.

Av remissinstanserna har Sveriges fiskares riksförbund uttalat, att de un­

der 2) och 3) upptagna kungörelserna borde fogas vid fiskeristadgan såsom

bilagor.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Föredraganden.

I övergångsbestämmelse till gällande fiskeristadga påpekas, att i fråga

om fiske inom Torneå älvs fiskeområde skall lända till efterrättelse vad

därom finnes särskilt stadgat. Det torde visserligen utan särskild bestäm­

29

melse vara klart att författningar som bygger på konventioner skall gälla

även om de strider mot fiskeristadgan. Jag har emellertid intet att erinra

mot att särskilt påpekande härom göres beträffande de tre av fiskeristy-

relsen angivna författningarna. Övriga nu gällande, på konvention grunda­

de författningar torde icke innehålla bestämmelser som strider mot den nu

föreslagna stadgan. Det synes icke finnas något skäl för att på sätt Sveriges

fiskares riksförbund föreslagit foga någon av kungörelserna som bilaga till

fiskeristadgan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

3 § i fiskeristyrelsens förslag.

Under 3 § föreslår fiskeristyrelsen bestämmelser av innebörd att flertalet

av stadgans föreskrifter icke skall äga tillämpning på vissa fiskevatten. Fis­

keristyrelsens förslag överensstämmer nära med nu gällande föreskrifter i

31 § fiskeristadgan. I första stycket av denna föreskrives, att stadgan ej äger

tillämpning på fiskevatten, som uteslutande tillhör en ägare och ej har ge­

menskap med annat vatten eller ock är därmed förenat endast genom så­

dant tillflöde eller avlopp, att fisk eller fiskyngel däri vanligen icke framgår.

Enligt andra stycket äger länsstyrelse efter fiskeriintendentens hörande be­

träffande fiskevatten, däri fisket är gemensamhetsfiske och som ej har ge­

menskap med annat vatten eller ock är därmed förenat endast genom till­

flöde eller avlopp av sådan beskaffenhet som angivits i första stycket, pröva

i vad mån fiske där må utövas oberoende av vad i fiskeristadgan föreskrives.

Fiskeristyrelsen.

Den i 31 § första stycket gällande stadga uttryckta grundsatsen, att ägare

till fiskevatten må hushålla med vattnet såsom han finner för gott, om an­

nans rätt ej beröres därav, synes styrelsen böra bibehållas. Samma princip

kan sägas ha kommit till uttryck i den nya fiskerättslagens bestämmelser

om åtgärder mot vanskötsel av fiske, i det att sådana åtgärder icke kan

tillgripas annat än om vanskötseln strider mot allmänt intresse (30 § i

lagen).

Villkoret att tillflödet eller avloppet skall vara sådant, att fisk eller fisk­

yngel »vanligen» icke framgår däri, har enligt vad erfarenheten visat stun­

dom av fiskevattensägarna tolkats i en gentemot fiskevårdsintresset mindre

förmånlig riktning. Det torde därför vara påkallat att skärpa kravet på till­

flödets eller avloppets beskaffenhet. Detta synes kunna vinnas genom en

föreskrift, att vattendraget skall vara sådant att fisk eller fiskyngel endast

undantagsvis framgår däri. Det är däremot icke möjligt att uppställa den

förutsättningen, att fisk eller fiskyngel icke kan framgå i vattendraget, enär

det endast ytterligt sällan om ens aldrig torde finnas avlopp eller tillflöde så

beskaffat att t. ex. späda ålungar ej kan taga sig fram där.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Statens jordbruksnämnd anför, att nämnden med hänsyn till att vansköt­

sel av fiske på enskilt vatten kunde strida mot allmänt intresse, hyst viss

tvekan, huruvida de vatten som avses i första styc­

ket borde alltjämt undantagas från stadgans giltighetsområ­

de. Emellertid behövde några olägenheter härav knappast vara att befara

med hänsyn till de korrektiv mot vanskötsel av fiske, som nya fiskerättsla­

gen innehåller i 30—32 §§.

Domänstyrelsen gör gällande, att sådana fiskevatten som av­

ses i första stycket torde vara mycket sällsynta och

att bestämmelsen därför syntes vara av mindre praktiskt värde.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför beträffande första stycket: Mot syf­

tet med bestämmelsen synes icke vara något att erinra. Det torde dock i

många fall vara svårt att vid den praktiska tillämp­

ningen kunna konstatera, huruvida ur allmän syn­

punkt något intresse förefinnes för fiskevattnet. Av-

gränsningen mot annans intresse måste, som förslaget utformats, ytterst be­

stämmas åtalsvägen. Klart torde vara, att bevisfrågan ofta kommer att bli

mycket besvärlig. Det kunde enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas, om

inte genom något administrativt förfarande borde prövas huruvida ett fiske­

vatten vore av den beskaffenhet som anges i 3 § första stycket av fisken­

styrelsens förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och fiskeriintendenten i nedre norra dist­

riktet gör erinringar mot den i första stycket uppställ­

da förutsättningen att vattnet skulle uteslutande

tillhöra en ägare. Länsstyrelsen anför, att om två eller flera per­

soner gemensamt var ägare till sådant fiskevatten som avsågs i paragrafen

och dessa var ense om sådana åtgärder som omförmäles i 4—22 §§, det icke

syntes finnas sakliga skäl för att andra regler skulle gälla för dylika del­

ägare än för en ensam ägare till ett fiskevatten.

Domänstyrelsen hemställer, att första stycket måtte kompletteras med en

bestämmelse att 4—22 §§ i förslaget ej heller skall äga tillämpning på vat­

ten under d o m ä n s t y r e 1 s e n s förvaltning där kronan

äger ensamrätt till fiske. Till motivering härför anför styrel­

sen.

Inom landet finns ett stort antal sjöar, där kronan har ensamrätt till fiske

och där den fiskeorganisatoriska och fiskevårdande verksamheten utövas av

domänstyrelsen dels genom särskilda fiskevårdstjänstemän, dels genom re­

virförvaltningarna, vilka senare numera i många fall äger en värdefull lokal-

kännedom beträffande dessa fiskevatten och även i stor utsträckning ombe-

sörjer lokalt betonade försök på fiskevårdens områden. Denna verksamhet

på fiskets område regleras av de bestämmelser, som den 8 juni 1951 utfär­

dats av Kungl. Maj :t i kungörelsen om förvaltningen av kronans fisken, vil­

ken bl. a. föreskriver samråd med fiskerimyndigheterna i förekommande

fall. Det förtjänar omnämnas, att domänstyre‘lsens verksamhet på detta om­

råde särskilt i landets nordliga delar numera närmast inriktar sig på att

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

31

trygga ortsbefolkningens husbehovsfiske, att förse revirens fasta skogsarbe-

tarstam med goda fiskevatten och att — vid sidan härav — bereda tätorter­

nas befolkning möjlighet till rekreation genom fiske under semester och

annan fritid.

Även jägmästaren i Södra Arvidsjaurs distrikt, mot vars yttrande över­

jägmästaren i Skellefteå distrikt sagt sig icke ha något att erinra, anser att

från tillämpningen av 4—22 §§ borde undantagas vatten som helt tillhör

kronan.

Svenska fiskevårdsförbundet uttalar, att de friare fiskemöjlig­

heter, som 3 § ger, borde kunna beredas beträffande

vatten, som disponeras även av andra rättsinneha­

vare än t. ex. en privatperson, ett aktiebolag eller ett gemensamhetsfiske.

Härom anför förbundet.

Också fiskevårdsföreningar och andra sammanslutningar borde kunna få

förtroendet att pröva nya system för rationellt fiske, även om detta skulle

medföra att fiske skulle få ske på andra tider och med andra redskap än

vad som gäller fiskevatten i allmänhet. En sådan ökad »frihet under ansvar»

skulle säkerligen vara ägnad att stimulera intresset för fiske och fiskevård

över huvud. Risken för missbruk är minimal, och den ökade friheten kun­

de kombineras med skyldighet att vidtaga fiskevårdande åtgärder.

Liknande synpunkter anföres av Fiskefrämjandet.

Vissa remissinstanser framställer erinringar mot att stadgan­

de n a i 4—2 2 § § utan undantag skall sakna tillämpning

i fråga om de vatten som första stycket avser. Svenska fiskevårdsförbundet

ifrågasätter sålunda om icke åtminstone 4—12 §§ i större eller mindre

utsträckning bör gälla också sådana vatten. Fiskeriintendenten i nedre nor­

ra distriktet påpekar, att förslaget innebär att ljustring skall vara tillåten

i vissa fiskevatten. Statens jordbruksnämnd anser det angeläget att 7 §,

vilken motiverats ur djurskyddssynpunkt, kommer att gälla även för dessa

vatten. Jägmästaren i Hallens revir uttalar samma uppfattning och ifråga­

sätter därjämte om icke förbudet att fiska med sprängämne, dövande eller

giftigt ämne eller elektrisk ström bör gälla överallt. Över jägmästaren i mel­

lersta Norrlands distrikt ansluter sig Lill dessa uttalanden. Fiskeriintenden­

ten i nedre norra distriktet uttalar, att man måste ställa sig tveksam till

att 10 och 11 §§ inbegripes under 3 §, vilket har till följd att kräftor, även

undermåliga, får fångas under hela året i sjöar av ifrågavarande beskaf­

fenhet. Härom anför fiskeriintendenten.

I trakten av Härnösand finns en sjö, som äges av en person och som

genom ett kort avlopp är förenad med havet. I denna sjö fångas c:a 100 tjog

kräftor om året, en för ångermanländska förhållanden betydande kvantitet.

Man kan ifrågasätta om det är riktigt, att detta kräftvatten kommer i en

sådan särställning endast av den orsaken, att det har en ägare. Även den

soin arrenderar detta vatten lär väl få samma favör. Det kan ifrågasättas,

om ägaren till eller arrendatorn av ett dylikt vatten skall ha rätt att icke

blott fiska undermåliga kräftor under hela året utan även rätt att med

stöd av 26 § sälja dem. Undermåliga kräftor får dock endast säljas under

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

förbjuden fisketid. Samma anmärkningsvärda förhållanden kan inträffa

även ifråga om gädda och gös. Man synes därför böra överväga om icke

10, 11 och 12 §§ borde gälla överallt utan undantag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och fiskerinämnden hos länets hus­

hållningssällskap intar samma ståndpunkt som nämnde fiskeriintendent

beträffande undantaget för 10 och 11 §§. Även jägmästaren i Hallens revir

gör uttalanden som går i samma riktning. Fiskeriintendenten anför vidare,

att därest 13 § skall få avsedd effekt den säkerligen bör gälla alla vatten

utan undantag. Utplantering av exempelvis aborre och sik skulle eljest kun­

na utan tillstånd ske i en »avloppslös tjärn», som det brukade heta. Under

vårflödet hade kanske tjärnen ett avlopp av tillräcklig storlek för att under

denna tid den inplanterade fisken skulle kunna spridas till nedanför lig­

gande vatten, där värdefulla fiskbestånd därigenom skulle kunna spolieras.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser tillståndsgivning böra fordras

jämväl i de i 3 § avsedda vattnen, därest utplanteringen kunde skada fis­

ket i annat vatten. Länsstyrelsen erinrar om att den omständigheten att

fisk eller fiskyngel av icke önskvärd art endast vid ett enda tillfälle kommer

ut genom ett sådant avlopp som avses i 3 §, kan vara tillräckligt för att

fisket i annat vatten skall bli förstört.

Jägmästaren i södra Arvidsjaurs revir har med instämmande av överjäg­

mästaren i Skellefteå distrikt yrkat, att länsstyrelsen i de fall som angives

i andra stycket borde för kronans vatten höra även veder­

börande förvaltningsmyndighet.

Föredraganden.

Såsom länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört torde det vara mycket svårt

att avgöra när det föreslagna första stycket är tillämpligt. För omsorgs­

fulla ägare av här avsedda vatten skulle det säkerligen icke medföra

några olägenheter om stadgans bestämmelser tillämpades även på dem.

Ifrågavarande föreskrifter torde ha tillkommit för att undvika förbud som

ur allmän synpunkt kunde te sig meningslösa. En genomgång av de under

4—22 §§ i stadgeförslaget upptagna bestämmelserna visar emellertid att

det knappast finnes något skäl för att i den nya stadgan upptaga en be­

stämmelse av samma innbörd som den nu i 31 § fiskeristadgan intagna.

De i fiskeristyrelsens förslag meddelade bestämmelserna i 4—6 §§ om för­

hållandet mellan fiskande inbördes torde för de vatten som här avses inte

ha någon betydelse för annat fall än då en del av fisket är utarrenderat.

Någon olägenhet av att bestämmelserna därvid är tillämpliga synes icke

kunna uppstå. De i 7 § föreslagna förbuden mot användande av vissa fisk­

redskap är ur djurskyddssynpunkt motiverade även i dessa vatten. 8 §

saknar i sådana vatten praktisk betydelse. Någon rimlig anledning att an­

vända de i 9 § upptagna fiskemetoderna i de vatten som här avses torde

knappast finnas. Något befogat intreses av att få fånga kräftor på frednings-

tid eller att fånga undermåliga kräftor eller fiskar kan fiskevattensägarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

33

knappast ha. En sådan rätt skulle vidare medföra olägenheter ur kontroll-

synpunkt. Efter de jämkningar av 13 §, som jag kommer att föreslå, tor­

de det icke vara påkallat att göra undantag beträffande fiskevattensägare

som här avses. I fråga om bestämmelser som meddelas av länsstyrelse har

länsstyrelsen alltid möjlighet att från tillämpningsområdet göra undantag

för vissa vatten, antingen redan vid bestämmelsernas meddelande eller se­

nare. I sistnämnda fall kan den enkla ordning varom stadgas i 19 § i regel

tillämpas. Vad angår konstgjorda dammar (badanläggningar m. m.) utan

sådan förbindelse med fiskevatten att fisk däri kan framgå är det uppen­

bart att fiskeristadgans bestämmelser icke är tillämpliga.

Med hänsyn till det anförda torde det icke vara befogat med sådana un­

dantagsbestämmelser som av fiskeristyrelsen föreslagits i 3 §. Motsvarighet

till denna paragraf har därför ej intagits i departementsförslaget.

Allmänna regler för fiskets vård och bedrivande.

Om förhållandet mellan fiskande inbördes.

(3—5 §§ departementsförslaget, 4—6 §§ fiskeristyrelsens förslag).

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anför allmänt om denna underavdelning följande.

1 § i gällande fiskeristadga innehåller en allmän regel för det fall att

flera fiskeberättigade skall fiska i samma vatten men ej kan på en gång

fiska. I dylikt fall skall den som kommer först ha företräde. 2 § i stadgan

föreskriver, huru förfaras skall om fiskredskap hopsnärjts med varandra,

och giver den fiskande rätt att i en sådan situation vidtaga vissa åtgärder

med annans redskap. Dessa paragrafer har i huvudsak oförändrade upp­

tagits såsom 4 § respektive 6 § i förslaget. Fiskeristadgan saknar bestäm­

melse, avsedd att förebygga att vid fiske, som kan idkas av flera i samma

vatten, redskapen hopsnärjts och sålunda den situation uppkommer som

förutsättes för tillämpning av nuvarande 2 §.

Hopsnärjning av fiskredskap är en företeelse, som tyvärr förekommer i

icke obetydlig utsträckning. Särskilt har fiske med drivande redskap och

trål ofta ägt rum på så sätt, att dessa redskap kommit att hopsnärjas med

andra redskap. Att olägenheter av nu berörd art uppkommer beror i be­

tydande grad på det bristfälliga sätt varpå fiskredskap stundom utmärkes.

Frågan om nya utmärkningsbestämmelser är för närvarande, såsom inled­

ningsvis anförts, föremål för särskild utredning inom fiskeristyrelsen. Även

om en förbättrad utmärkning av redskap åstadkommes, torde dock en­

bart därigenom de nyss angivna missförhållandena icke elimineras. Det

kan nämligen icke bestridas, att hopsnärjning i många fall beror på ren

vårdslöshet. Otvivelaktigt föreligger därför behov av ett stadgande om skyl­

dighet för fiskande att iakttaga tillbörlig försiktighet för undvikande av hop­

snärjning med annans redskap.

3 Bihang till riksdagens protokoll 195b. i samt. Nr 183

34

Den danska lagen om fiske i saltvatten innehåller i 3 § vissa bestämmelser

i ämnet, som i huvudsak innebär följande. Straff och ersättningsskyldighet

drabbar i vissa fall den som utsätter sina redskap bland eller låter dem

driva in i annans vederbörligen utmärkta redskap. När vadfiskare befin­

ner sig i närheten av faststående redskap, skall de vidtaga nödiga åtgärder

för att undgå att skada dessa. Vid hopsnärjning åvilar ersättningsskyldighet

i princip vadfiskaren. Varje fiskare skall vid utsättande av redskap söka

undvika, att hans redskap kommer annans redskap så nära att redskapen

icke kan hållas isär. Den som sist har börjat utsättning av redskap skall

vika för den som har börjat först.

Fiskeristyrelsen finner det lämpligt, att det här berörda spörsmålet regle­

ras i överensstämmelse med den princip som kommit till uttryck i den

danska lagen, nämligen att den som först har börjat utsätta sitt redskap

har rätt att obehindrat fortsätta därmed och sedan driva sitt fiske samt

att andra fiskande därför icke skall utsätta eller draga sina redskap så nära

den förstnämndes, att risk för hopsnärjning uppkommer. En sådan regel

vilar på samma grundsats som den nuvarande bestämmelsen i 1 § fiske-

ristadgan. Några mer detaljerade bestämmelser synes icke böra upptagas

i stadgan. Den här förordade regeln bör naturligtvis gälla såväl i förhållan­

det mellan fiskare, som driver fiske med redskap av samma slag, som i för­

hållandet mellan fiskare, som fiskar med olika slags redskap. Likaväl som

en trålfiskare eller snurrevadsfiskare sålunda skall undvika att komma

för nära annan sådan fiskare, som tidigare börjat utsätta trålen eller snur-

revaden, likaväl skall han undvika att komma i vägen för drivgarnsfiskare

som tidigare börjat utsätta sina garn. Givet är, att det stundom kan vara

emellan de fiskande stridigt, vem som först börjat utsätta sitt redskap, men

någon författningsmässig reglering hur konflikten i ett dylikt fall skall

lösas torde icke kunna ske. Det får väl antagas, att i de flesta sådana fall

envar av de fiskande anser med sitt eget bästa mest förenligt att iakttaga

tillbörlig försiktighet. Den här föreslagna bestämmelsen har upptagits i en

ny paragraf, betecknad 5 §.

Kungi. Maj:ts proposition nr 183.

Föredraganden.

Remissinstansernas yttranden över vad fiskeristyrelsen allmänt anfört

om denna underavdelning liksom min ståndpunkt till spörsmålen torde jag

få redovisa under de berörda paragraferna.

3 § (4 §).

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsens förslag överensstämmer i huvudsak med gällande be­

stämmelse i 1 § fiskeristadgan. Styrelsen har ansett lämpligt att i förtyd­

ligande syfte tillägga en bestämmelse om att, så länge den fiskande begag­

nar av honom utsatt redskap, annan fiskande icke må hindra honom i hans

fiske. Fiskeristyrelsen anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

35

Liksom för närvarande bör i paragrafen göras en hänvisning till i all­

män lag givna bestämmelser, som kan föranleda undantag från den all­

männa regeln i 4 §. De bestämmelser som här avses är i huvudsak 22 och

24 §§ fiskerättslagen samt lagen om gemensamhetsfiske. Uppenbart är, att

utöver vad sålunda anförts behov mångenstädes föreligger av bestämmelser

som innebär en närmare utveckling av eller en avvikelse från regeln i 4 §.

Detta behov har icke blivit mindre efter genomförandet av den nya fiske­

rättslagen. Bl. a. må här framhållas, att efter frigivandet av fiske med fast

redskap å enskilt vatten utmed hela västkusten, det kan bli erforderligt att

beträffande sådant fiske ingripa med reglerande föreskrifter rörande fiske­

platsernas fördelning m. in. Att i själva fiskeristadgan giva närmare be­

stämmelser av nu ifrågavarande slag torde emellertid med hänsyn till olik­

artade lokala förhållanden, olika slag av fiskredskap m. m. icke vara möj­

ligt. Det måste därför överlämnas åt länsstyrelserna att såsom hittills med­

dela dylika bestämmelser i den ordning fiskeristadgan föreskriver. Stun­

dom torde emellertid tvekan ha försports, huruvida länsstyrelserna äger

befogenhet att jämlikt nuvarande 9 § meddela bestämmelser som avviker

från 1 §. För att i fortsättningen dylik tvekan skall undanröjas bör 4 §

förses med ett tillägg av innehåll, att paragrafen icke skall gälla, där annor-

ledes blivit stadgat i bestämmelse som avses i 14 §.

Remissinstanserna.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att

enligt den föreslagna lydelsen en fiskande i så gott som obegränsad tid skulle

kunna utnyttja en givande fiskeplats till förfång för andra. Alla fiskare

borde ha lika rätt till fiske i fria vatten och en närmare definition

av begreppet »begagnar utsatt fiskredskap» torde vara

påkallad.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anför med instäm­

mande av länsstyrelsen i länet rörande samma spörsmål:

Med tanke på att fiskare i en del fall på fiskeplatserna utlägger eller kvar-

lämnar förankringsanordningar för fiskredskap i syfte att tillförsäkra sig

eller behålla av dem tidigare utnyttjade platser föreslår nämnden, att andra

stycket erhåller följande lydelse: »Ej må en i ordningen föregående medelst

kvarlämnande av förankringsanordningar e. dyl. på fångstplats onödigt up­

pehålla de efterföljande. Ej heller må fiskande tillförsäkra sig fiskeplats

genom att med vakare, bojar e. dyl. markera ledig sådan såsom upptagen.»

Kammarkollegiet påpekar att föreskrifter som domstol meddelat jämlikt

24 § första stycket fiskerättslagen huru samfällt fiske må nyttjas givetvis

skall gälla före bestämmelserna i 4 § men att detta icke framgår fullt tyd­

ligt av författningstexten.

Flera remissinstanser önskar att det föreslagna andra stycket får

eu lättare och tydligare utformning.

Föredraganden.

I enlighet med vad som nu gäller bör fiskeristadgan innehålla vissa all­

männa bestämmelser, som reglerar förhållandet mellan fiskande inbördes.

Fiskeristyrelsens förslag i denna del kan jag i stort sett biträda. Vad an­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

går den föreslagna 4 § är det givet att en generell bestämmelse om tur­

ordning mellan fiskande måste få en mycket allmän avfattning. Modifika­

tioner av reglerna -—■ t. ex. föreskrift om den längsta tid en fiskeplats får

uppehållas — bör, såsom fiskeristyrelsen uttalat, i mån av behov givas av

länsstyrelsen i den ordning stadgan föreskriver. Därvid bör givetvis iakt­

tagas, att lokala bestämmelser ej gives ett sådant innehåll att de står i strid

mot den princip som uttalats i stadgan. Vad Gävleborgs läns hushållnings­

sällskaps fiskerinämnd anfört synes böra beaktas i så måtto, att paragra­

fen bör kompletteras med förbud att i fiskevattnet efter avslutat fiske kvar-

lämna redskap, del av redskap, förankringsanordning eller annat föremål

som kan hindra en efterföljande fiskare. Såsom kammarkollegiet påpekat

bör tredje stycket förtydligas.

I enlighet med det anförda har 3 § i departementsförslaget avfattats.

4 § (5 §).

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande stadga.

Fiskeristyrelsen.

I den allmänna motiveringen till detta avsnitt har styrelsen anfört skälen

för införandet av stadgandet i 5 §. Ifråga om ansvarspåföljd anför styrelsen,

att straff för överträdelse av 5 § utsatts i 31 §. Enär frågan, om den fiskan­

de gjort sig skyldig till vårdslöshet i nu berörda hänseende, stundom kun­

de vara föremål för delade meningar och då det var den uppenbara vårds­

lösheten, som 5 § avsåg att stävja, föreslår styrelsen, att såsom förutsätt­

ning för straffbarhet uppställdes villkoret att den fiskande skall ha hand­

lat i uppenbar strid mot stadgandet.

Remissinstanserna.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttran­

de länsstgrelsen i länet i stort sett instämt, ifrågasätter, om icke stadgandet

bör kompletteras med ett förbud att fiska inom ett avstånd av förslagsvis

minst 25 m från tydligt markerat fiskredskap. Ett dylikt förbud skulle

hindra dels fiske med krok i omedelbar närhet av ryss ja, dels utsättande

i anslutning till armarna på en ryssja av redskap, som kunde avleda fisken

från den utsatta ryssjan. Det torde nämligen förekomma att platser, där

storryssjor var utsatta, blev mycket använda metställen och att metdonen

fastnade i ryssjan och skadade denna. Vidare kunde vårdslöst kastade drag­

gar vålla stora skador. Dessa upptäcktes i regel först då ryssjan i sin helhet

upptogs. För ryssjans ägare uppstod förluster såväl genom skadegörelsen

som genom minskad eller utebliven fångst.

På liknande skäl — varvid särskilt pimpelfiske i närheten av ryssjor

påtalas — föreslår fiskerinämnden för Vänern en skyddszon om förslagsvis

100 m omkring utsatt, tydligt synligt fiskredskap.

37

Kopparbergs låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att i

fiskeristadgan bör införas bestämmelser om skyldighet att hålla utestående

redskap märkta med ägarens namn och hemvist. Yrkesfiskare hade

sedan urminnes tider i eget intresse tillämpat märkning och i några fält

hade genom lokala bestämmelser märkning tillämpats med avsevärda för­

delar för de fiskande och fiskeritillsynen.

Föredraganden.

Jag har intet att erinra mot fiskeristyrelsens förslag. Frågan om skydds-

zoner för vissa redskap torde icke böra lösas genom bestämmelser i en riks-

stadga. Zonens storlek måste bli beroende av redskapens art och de lokala

förhållandena. Bestämmelser kan meddelas enligt 14 § i förslaget, stundom

jämlikt 22 § fiskerättslagen. Det torde icke vara påkallat att utsatta red­

skap överlag märkes med ägarens namn eller initialer och hemvist. Emel­

lertid lärer på vissa platser kunna finnas behov av märkning ur övervak-

ningssynpunkt. Bestämmelser härom torde då få givas i lokala stadgor.

Att i en för hela riket gällande författning genom allmänna regler angiva

de fall, då märkningsskyldighet skall föreligga, synes nämligen vara ogörligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr t83.

5 § (6 §).

Fiskeristyrelsen.

Den nuvarande 2 § förutsätter för sin tillämpning, att redskap, som hop-

snärjts med annat redskap, ej kan frigöras eller upptagas utan att alla

redskapen samtidigt upptages eller skada tillfogas dem. Paragrafen giver

till en början den allmänna regeln, att de fiskande gemensamt skall skilja

eller upptaga redskapen. Från denna regel göres emellertid undantag för

det fall, att de fiskande icke är på en gång närvarande. I detta fall äger den

som kommer först att, om möjligt efter tillkallande av två ojäviga män, med

varsamhet åtskilja redskapen. Om delta ej kan ske genom att han löser eller

kapar sitt eget redskap, har han rätt att vidtaga sådan åtgärd med annans

redskap samt att, om så är nödvändigt, upptaga det. Slutligen stadgas, att

om någon sålunda måst lösa eller kapa annans redskap, han är skyldig

att åter sammanknyta det, samt att, om annans redskap upptagits, red­

skapet jämte fångst skyndsamt skall tillställas ägaren.

Det medgivna undantaget från huvudregeln, att de fiskande gemensamt

skall skilja och upptaga redskapen, synes styrelsen böra i ett hänseende

göras något mer inskränkt än för närvarande. Såsom förutsättning för till-

lämpning av undantagsregeln synes böra uppställas icke blott att de fis­

kande ej är på en gång tillstädes utan även att den frånvarande ej utan

olägenhet kan tillkallas. I praktiken torde visserligen detta endast sällan

vara för handen, men när så verkligen är fallet synes alla skäl tala för att

ägaren beredes tillfälle närvara. Däremot bör en utvidgning av undantags­

38

regeln ske i så mån, att den däri angivna befogenheten icke bör tillkomma

endast »den som först kommer». Denna inskränkning synes obehövlig och

ägnad att någon enstaka gång onödigt inskränka regelns tillämpningsom­

råde. Anvisningen till den fiskande att om så kan ske tillkalla två ojäviga

män har i praktiken visat sig så gott som aldrig kunna följas och torde

därför böra utgå.

Vad angår de åtgärder, som den fiskande bör få vidtaga med annans

redskap, om han ej kan åtskilja redskapen genom att lösa eller kapa eget

redskap, kan här anmärkas, att den nya danska lagen om fiske i saltvatten

i § 3 fjärde stycket för nu ifrågavarande fall innehåller ett kategoriskt för­

bud mot att kapa annans redskap. Styrelsen har övervägt, om ett motsva­

rande förbud bör intagas i fiskeristadgan, men har kommit till det resul­

tatet att så icke bör ske. Även om det nuvarande medgivandet för den

fiskande att kapa annans redskap stundom kan innebära en frestelse att

vidtaga sådan åtgärd, då det ej är oundgängligen nödvändigt, kan nämligen

fall förekomma, då redskapen absolut icke kan åtskiljas endast genom lö­

sande eller kapande av eget redskap.

Fiskeristadgans 2 § torde böra så tolkas, att upptagande får ske endast

såsom en sista åtgärd. Denna ståndpunkt kan icke under alla förhållanden

anses tillfredsställande. I vissa fall kan nämligen ägarens intresse bättre

främjas genom att hans redskap upptages och sedan åtskiljes från det andra

redskapet — varvid kanske kapande ej behöver ske — än att det kapas me­

dan det ligger i vattnet. Styrelsen föreslår därför sådan jämkning av stad­

gandet, att den fiskande, om kapande eller lösande av eget redskap icke är

tillfyllest och förty annans redskap måste lösas, kapas eller upptagas, skall

vara skyldig att i första hand välja den av nämnda åtgärder som kan antagas

vara till minst förfång för ägaren av det andra redskapet.

Stadgandet lämnar för närvarande, åtminstone om det tolkas efter orda­

lagen, ingen möjlighet för den som upptagit annans redskap att åter utsätta

det. Otvivelaktigt kan emellertid stundom ett återutsättande av redskapet

icke endast vara till gagn för ägaren utan även förorsaka det minsta be­

sväret för den som upptagit det. Om de upptagna redskapen kan åtskiljas

utan att föras från platsen, bör det främmande redskapet rimligen åter ut­

sättas, därest detta kan antagas lända ägaren till fördel. Sistnämnda förut­

sättning kan ej anses vara förhanden, om redskapet icke utsatts på den

plats, där upptagandet äger rum, utan drivit dit, och ej heller om det är

ovisst huru det härutinnan förhåller sig. I de fall, då upptagna redskap

icke kan åtskiljas utan att föras från platsen, synes det vara för mycket

begärt att den som upptagit redskapet efter åtskiljandet skall återvända till

platsen och utsätta det. För dessa fall föreslår styrelsen förty bibehållandet

av regeln, att redskapet med fångst skyndsamt skall tillställas ägaren.

6 § i förslaget har utformats i enlighet med vad nu anförts. Därjämte har

vidtagits vissa jämkningar av formell art.

Fiskeristyrelsen har icke förbisett, att bestämmelserna i 2 § fiskeristad­

gan, som nu föreslås skola överflyttas till 6 §, delvis äger privaträttslig ka­

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

39

raktär, något som i viss mån kommit till synes däri att straff för överträ­

delse av bestämmelserna icke finnes upptaget i fiskeristadgan. Måhända

ning, torde knappast betänkligheter behöva resas mot att bestämmelser

härutinnan borde meddelas i den för tillkomsten av allmän civillag gällande

ordningen. Då emellertid stadgandet har ett mycket nära samband med 4

och 5 § § i förslaget och tidigare ansetts kunna meddelas i administrativ ord­

ning, torde knappast betänkligheter behöva resas mot att bestämmelser

även nu utfärdas i samma ordning. Det må framhållas, att bestämmelserna

icke har närmare släktskap med något stadgande i fiskerättslagen och svår­

ligen kan tänkas inarbetade i någon annan författning av allmän lags natur.

Och att utfärda en särskild lag i detta ämne lärer väl näppeligen kunna kom­

ma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Sveriges fiskares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund

och Svenska sydkustfiskarnas centralförbund förmenar, att det bör utsägas

att åtal för uppsåtlig skadegörelse på annans redskap bör anställas av all­

män åklagare. Även Svenska ostkustfiskarenas centralförbund hävdar, att

överträdelse av stadgandena i denna paragraf bör straffbeläggas och falla

under allmänt åtal.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker, att skyldigheten att omedel­

bart åter utsätta annans redskap icke bör göras obligatorisk. Härom anför

länsstyrelsen.

Rådande svåra väderleksförhållanden, bristande resurser i fråga om ma­

teriel eller manskap för redskapens utsättande eller otillräcklig kännedom

om redskapens rätta anbringande kan stundom omöjliggöra bestämmelser­

nas efterlevnad. Därest upptaget redskap icke åter genast kan utsättas bör

det åligga den som uppptagit redskapet att skyndsamt föranstalta om att red­

skap och däri varande fångst tillställes ägaren, därest denne är känd men

i annat fall överlämnas till närmaste polismyndighet. Enligt länsstyrelsens

förmenande bör denna paragraf vidare kompletteras med en bestämmelse om

skyldighet för den som vidtagit åtgärd med annans redskap, att genast un­

derrätta känd ägare om åtgärden för att denne skall bliva i tillfälle att göra

gällande eventuella ersättningsanspråk för skador, som vållats å redskapen

i samband med lösgörandet.

Föredraganden.

I den av fiskeristyrelsen föreslagna 6 § fastslås, att en fiskande, om han

för att skilja redskap åt måste ingripa i annans fiskredskap, är skyldig

att förfara så, att ägaren av det andra redskapet tillskyndas minsta möjliga

förfång. Mot bakgrunden av denna grundprincip får övriga stadganden i pa­

ragrafen ses. Huruvida ett utsättande är till ägarens fördel får givetvis be­

dömas med hänsyn till alla föreliggande omständigheter —- bland annat vä­

derleksförhållandena och kännedom om redskapens rätta anbringande.

Fiskeristyrelsens förslag har efter blott några redaktionella jämkningar

upptagits i 5 § av departemcntsförslaget.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

I uttrycket »föranstalta om» att redskap jämte fångst »må komma äga­

ren tillhanda» får anses ligga en skyldighet att, om ägaren ej är känd, un­

derrätta polismyndighet, fiskareorganisation eller annan som kan tänkas

kunna ge upplysning om ägaren. Lagarna den 22 april 1938 om hittegods

och den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd torde i sådant fall

icke vara tillämpliga.

En bestämmelse om obligatorisk skyldighet att underrätta känd ägare

om här avsedd åtgärd torde ha ringa praktisk betydelse. I många fall skulle

underrättelseskyldigheten framstå såsom helt onödig, t. ex. då en långrev

kapats och omedelbart sammanknutits.

Har någon genom uppenbar vårdslöshet förorsakat att redskap hopsnärjts,

straffas han enligt 4 och 31 §§ i departementsförslaget. Att därutöver

stadga straff för den som icke iakttager föreskrifterna i förevarande para­

graf synes, som fiskeristyrelsen anfört, icke vara lämpligt, överträdelse av

föreskrifterna kan däremot föranleda ersättningsskyldighet.

Om fiskevård.

(6—13 §§ departementsförslaget, 7—13 §§ fiskeristyrelsens förslag.)

Underavdelningen om fiskevård i fiskeristyrelsens förslag innehåller be­

stämmelser om förbjudna fångstredskap, fredningstider och minimimått

(7—9 §§) samt stadgande om tillståndstvång vid utplantering av fisk (13 §).

6 § (7 §).

Fiskeristyrelsen.

5 § i nu gällande stadga innehåller tre olika förbud mot att använda vissa

fiskredskap:

1) förbud mot fiske med harka,

2) förbud mot fiske med ljuster och huggkrok av lax eller annan fisk av

laxsläktet,

3) förbud, där is ligger, mot huggning eller annat användande av ljuster

för fångst av ål.

Från det sistnämnda förbudet har genom särskilda kungörelser medgi­

vits undantag helt eller med viss begränsning för delar av Blekinge län samt

för vattnet utanför viss kuststräcka av Kristianstads län, utanför Hallands

läns kust och utanför vissa delar av kusten av Göteborgs och Bohus län.

Förbudet mot användande av harka bör enligt styrelsen obestridligt kvar­

stå.

Vad angår övriga förbud anser styrelsen att användande av ljuster vid

fångande av all slags fisk bör förbjudas i hela riket. Härom anför styrel­

sen.

Att fiske med ljuster, särskilt den s. k. blindhuggningen, utgör en form av

djurplågeri och förorsakar, att fisk i stor utsträckning skadas eller dödas

utan att fångas, torde icke kunna förnekas och redan under förarbetena till

41

1900 års fiskeristadga fanns av anförda skäl förespråkare för ett totalför­

bud mot ljustring. Förstnämnda skäl ansågs emellertid då icke° tillräckligt

bärkraftigt, enär även andra fångstsätt mot vilka förbud icke ifrågasatts var

förbundna med grymhet, och det senare skälet ansågs vara av mindre bety­

delse om, såsom också skedde, förbud infördes mot ljustring av ål å ställe

där is låg.

Det synes fiskeristyrelsen som om de argument vilka sålunda åberopades

gentemot ett totalförbud icke bör tillerkännas alltför stor betydelse. Utan

tvivel tillfogas fisken vid ljustring avsevärt mer lidande än vid det övervä­

gande flertalet andra fiskemetoder. Även vid sådan ljustring, som icke för­

siggår som blindhuggning, skadas lätt en oproportionerlig mängd fisk i för­

hållande till den verkliga fångsten.

Jämväl andra skäl än de nu berörda kan emellertid åberopas till stöd för

ett allmänt ljustringsförbud. Genom att ljustret mestadels illa tilltygax

fisken erhålles vid ljustring en sämre produkt än vid andra fångstsätt. Vi­

dare visar erfarenheten, att ljuster är ett redskap som kommit till stor an­

vändning vid tjuvfiske. Särskilt om ett ljusterförbud utformas så att straff

inträder jämväl vid medförande av ljuster å fiskevatten i avsikt att använ­

da detsamma, skulle användningen av ljustret vid tjuvfiske säkerligen mot­

arbetas. Man kan ej heller bortse från att ett förbud mot ljustring endast av

visst slags fisk blir ganska ineffektivt. Den som anträffas sysselsatt med

ljustring kan ju ofta endast invända, att han är sysselsatt med fångst av

annan fisk än den förbjudna, för att det skall bli så gott som omöjligt att

få honom fälld till ansvar. Och det torde icke kunna bestridas, att den ljust­

ring som förekommer i allmänhet avser, förutom ål, just den fisk, där för­

budet är mest påkallat, nämligen lax och laxöring.

I verkligheten råder också förbud mot ljustring i vida större omfattning

än som utsäges i 5 § fiskeristadgan. De i denna paragraf upptagna Ijustrings-

förbuden har nämligen mångenstädes kompletterats med förbud, meddelade

i den ordning 9 § fiskeristadgan föreskriver.

Vad först angår saltvattnet har genom dylika lokala bestämmelser ljust­

ring helt förbjudits i fyra län. I åtta län finnes på olika sätt begränsade för­

bud mot ljustring, t. ex. under viss tid eller inom vissa områden. I övriga tre

län som gränsa mot havet saknas helt förbudsbestämmelser.

Vidkommande sötvattnet är ljustring helt förbjuden i 14 län (nu 15 län).1

I sex län gäller förbud med vissa begränsningar, delvis av liknande art som

förut angivits beträffande saltvattnet. Fyra (nu tre)1 län saknar förbud helt

och hållet.

I fråga om inställningen bland yrkesfiskarena till ett totalförbud kan an­

märkas, att särskild utredning härom finnes tillgänglig såvitt angår Kalmar

läns norra hushållningssällskaps område, där ljustring tidigare varit en myc­

ket vanlig fiskemetod och där totalförbud mot ljustring numera gäller utom

för fiskerättsinnehavarc i eget eller arrenderat vatten. Utredningen, som

verkställts av fiskeriassistenten Ulf Lundin, vilken som sakkunnig biträtt

styrelsen vid översynen av fiskeristadgan, grundar sig bl. a. å till fiskarena

utsända frågeformulär, vilka besvarats av 67,5 % av de tillfrågade. Av de

fiskare som svarat har flertalet (i runda tal 82 % av yrkesfiskarena och

57 % av binäringsfiskarena) uttalat sig för ett totalförbud mot ljustring.

Utredningen utvisar i övrigt bl. a., alt användandet av ljuster mer och mer

avtagit bland fiskarena inom området. Enligt vad styrelsen har sig bekant

torde endast inom Blekinge län bland yrkesfiskarena förekomma något mera

allmänt intresse att bibehålla ljustringen såsom fångstmetod. Det bar uppgi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

1 Anm. av föredraganden.

42

vits att särskilt äldre yrkesfiskare i östra Blekinge skulle vara intresserade

av att kunna använda metoden vid ålfiske.

Beträffande utländsk lagstiftning kan anmärkas, att i Finland fiske med

ljuster är förbjudet i lax- eller sikförande älv, å, ström och fors samt

fr. o. in. den 15 april t. o. m. den 20 juni jämväl i annat vatten. I Danmark

är användande av ljuster (»piglyster») helt förbjudet.

Med beaktande av de ovan anförda synpunkterna har styrelsen funnit ti­

den nu vara mogen för införande av totalförbud mot ljustring i hela riket.

Ett sådant i fiskeristadgan upptaget förbud utgör intet hinder för Kungl.

Maj :t att meddela undantag från förbudet för viss del av riket. Sådant lo­

kalt undantag kan såsom framgår av det ovan anförda möjligen vara påkal­

lat med hänsyn till yrkesfisket.

Det kan vara tveksamt, huruvida med ljuster i fiskeristadgans mening av­

ses även s. k. ålsax. Kungörelsen den 29 oktober 1948 (nr 675) angående

förbud att i Valjeviken (Saxaviken) och viss del av Sölvesborgsviken i Ble­

kinge och Kristianstads län använda ljuster för fångande av ål in. m. synes

utgå från att ålsax är ett slag av ljuster. Medan i ett vanligt ljuster delarna

i själva huggjärnet är fast och orörligt förenade, består i ålsaxen själva

huggjärnet av två lika stora skänklar, vilka är förenade medelst en gångled

och vilka spännes medelst en fjäderanordning samt »gillras» av en mellan

de uppspända skänklarna placerad metallstav. Fisket med ålsax liksom fiske

med vanligt ljuster sker så att huggjärnet stötes mot den på bottnen liggan­

de ålen. Huggjärnet å ålsaxen är därvid uppgillrat. Vid användning såväl av

vanligt ljuster som av ålsax är huggjärnet placerat ute i ena ändan av en

ofta flera meter lång stång. Vid fiske med vanligt ljuster fångas ålen genom

att den genomborras av någon eller några av ljustrets nålar. Ålen blir i detta

fall vanligen svårt skadad. Vid fiske med ålsax fasthålles ålen mellan de två

kring ålen sammanslående skänklarna på saxen; ålen blir i detta fall ska­

dad i väsentligt mindre grad, den kan hållas i sump och fiskaren kan för

ålen i dylikt fall få ut ett högre pris än för ål fångad med vanligt ljuster.

Efter någon lid i sump brukar märkena efter ålsaxen försvinna. Ålsaxen

kan icke såsom vanligt ljuster brukas till blindhuggning utan endast använ­

das då man ser ålen. Ålsaxen måste gillras om efter varje hugg. Ålsaxarna,

åtminstone de nu nyttjade, har sålunda alls icke ljustrets skadebringande

egenskaper. Det har framkommit, att fiskare som tidigare använt ljuster

för ålfångst alltmer övergått till att använda ålsax. Av fiskeriassistenten

Lundins ovan omförmälda utredning framgår, att i norra delen av Kalmar

län flertalet yrkesfiskare och husbehovsfiskare vill bibehålla sistnämnda

redskap.

Fiskeristyrelsen har av nu anförda skäl icke funnit erforderligt med för­

bud mot användande av ålsax.

Fiskeristyrelsen anför därefter.

Med ljuster torde böra jämställas huggkrok, vilket dock givetvis icke bör

utgöra hinder för att med huggkrok bärga fisk som fångats med annat

redskap.

7 § i förslaget har utformats i enlighet med de nu anlagda synpunkterna.

Vid utlärdandet av ny fiskeristadga bör de särskilda kungörelser, som

medger undantag från nu gällande ljusterförbud, upphävas. Föreskrift här­

om har upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Fiskeristyrelsen föreslår vidare att brott mot 7 § skall kunna straffas

redan på förberedelsestadiet. Till styrelsens yttrande i denna del återkom­

mer jag i samband med ansvarsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

43

De flesta remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran för­

slaget att fiske med ljuster generellt förbjudes. Flera instanser

förklarar uttryckligen, att förbudet bör hälsas med tillfredsställelse. Svenska

naturskyddsföreningen anser det vara ur alla synpunkter önskvärt att fiske

med ljuster försvinner. Fiskeriintendenterna i nedre norra och nedre södra

distrikten understryker, att en effektiv övervakning av ett ljusterförbud nöd­

vändiggör att det ej är inskränkt till vissa fiskslag. Skånes fiskareförbund

framhåller, att ljustring för Skånes vidkommande bedrives i ringa utsträck­

ning av yrkesfiskare. Fisket orsakade skador icke endast på stora mängder

ål utan även på de av yrkesfiskarena utsatta redskapen.

På åtskilliga håll har emellertid det föreslagna förbudet mött

vissa gensagor. Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltnings­

utskott gör gällande, att fiskeristyrelsens motivering för totalförbud mot

detta i ringa utsträckning använda, urgamla redskap synes slcäligen svag.

Redskapet kunde användas endast för fångst av fisk i användbar storlek

och skadade ej fiskyngel. Redskapet användes endast inom lokala områden

och var så litet efterfrågat att de flesta redskapshandlare ej lagerförde det.

Norrbottens läns hushållningssällskap anser ljustringsförbudet icke minst

ur efterlevnadssynpunkt fullt motiverat. I lappmarkens sjöar förekom emel­

lertid på sina håll ljustring efter storgäddor, vilka icke lämpligen kunde

fångas på annat sätt. För att möjliggöra detta ur f i s k e v å r d s syn­

punkt önskvärda fiske borde dispens från förbudet kunna meddelas av

fiskeristyrelsen.

Sveriges fiskares riksförbund instämmer i uppfattningen att tiden är mo­

gen för införande av totalförbud mot ljustring. Länsstyrelsen borde

dock få göra lokala undantag med hänsyn till av ålder bedrivet

yrkesmässigt fiske. Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om ej åtmin­

stone beträffande ålfisket i saltsjön det borde överlåtas åt läns­

styrelserna att var inom sitt område besluta om ljustring skall vara

förbjuden eller tillåten. Ljustringen hade på sina håll en avsevärd ekono­

misk betydelse för det yrkesmässiga ålfisket i saltsjön. Redskapet vore bil­

ligt och kunde handhavas av endast en man. Varje nu förekommande fiske­

metod utgjorde ett visst mått av djurplågeri. Skada å fisk som undgått

fångst torde i lika hög grad vållas vid krokfiske som vid ljustring. Vid läns­

styrelsernas avgörande, huruvida ljustringen borde vara förbjuden eller

ej~ borde hänsyn tagas till om den förkastliga s. k. blindhuggningen vore

förekommande på orten eller ej. Den omständigheten att fisken genom

ljustringen förlorade i värde, borde beträffande ålfisket bland fiskarena öka

benägenheten att övergå från ljuster till ålsax. Då tendenser i detta avse­

ende redan visat sig, torde så mycket mindre anledning föreligga att i be­

rörda avseende införa strängare bestämmelser än som hitills varit gällande.

Generellt förbud mot ljustring i saltvatten avstyr-

k e s vidare av ett flertal instanser bl. a. länsstyrelserna i Illekinge län

44

och Hallands län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Svenska fiskeri-

tjänstemannaförbundet, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska

sydkustfiskarnas centralförbund samt Göteborgs och Bohus läns havsfiske­

förening. Fiskeritjänstemannaförbundet framhåller, att fiskesättet fort­

farande bedrevs i relativt stor utsträckning för fångst av ål, särskilt av äldre

kustfiskare som på grund av åldersskäl måst sluta med havsfisket. Ljuster­

fisket utgjorde för dessa fiskare en icke oväsentlig inkomst som näppeligen

kunde kompenseras genom andra fiskesätt. — Även i flertalet övriga ytt­

randen från de nämnda remissinstanserna betonas vikten av att ljustring

etter ål alltjämt stundom bör vara tillåten med hänsyn till yrkesfisket. I

allmänhet tillstyrkes dock totalförbudet även beträffande saltvatten under

forutsättning att lokala undantag medgives för fångst av ål med hänsyn

till fiskarebefolkningen. Såsom exempel på kuststräckor, där undantag ur

nämnda synpunkt bör medgivas, framhåller fiskeriintendenten i Västerha­

vets distrikt Blekinge län, Hallands län och viss del av Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Blekinge län betonar vikten av att dylikt undantag må kun­

na göras i fråga om vissa kuststräckor i länet. Även Svenska sydkustfiskar­

nas centralförbund motsätter sig totalförbud i Blekinge län med undan­

tag för Valjeviken och Sölvesborgsviken. Kristianstads läns hushållnings­

sällskap hemställer, att det såsom hittills måtte vara tillåtet att ljustra ål

utanför Tosteberga och Landön även då is täcker vattnet. Annat fiske kunde

ej bedrivas, då vattnet utanför nämnda platser tillfrös. Det må å andra

sidan framhållas, att länsstyrelsen i Kristianstads län ej anser något skäl

föreligga att för länets vidkommande tillåta ljustring.

Hallands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd, i vars yttrande läns­

styrelsen i länet instämt, uttalar, att med hänsyn till äldre fiskare som icke

äger krafter nog att deltaga i havsfisket ljustring av ål alltjämt bör vara

tillåten vid länets kuststräckor. Metoden användes bl. a. då havsfisket hind­

rades av is. Länsstyrelsen har överlämnat den inledningsvis omnämnda

framställningen från 30 ålfiskare inom länet, däri dessa hos länsstyrelsen

anhållit om stöd för sin åsikt att sådant fiske ej borde förbjudas utefter

Hallands kust. I framställningen anföres bl. a., att dylikt fiske av den bo­

fasta befolkningen vid kusten, såväl yrkesfiskare som småbrukare med ofull­

ständiga jordbruk, av gammal hävd bedrivits utan att skada annat fiske.

På grund av den låga temperaturen i vattnet vintertid, då fiske med ål­

ljuster bedrives, finns inte annat slags fisk inne i de grunda fjordarna, i

vars dy ålen under vintern ligger i dvala. Under vintertiden var de yrkes-

bedrivande småfiskarena och småbrukarna beroende av ålfisket för att däri­

genom skaffa sig bidrag till en nödvändig inkomst.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har översänt den inledningsvis nämnda

till länsstyrelsen ställda framställningen från ingenjören Bernt Stamvik i

Hälsingborg, vari protesteras mot att ljustring av ål förbjudes. Denne gör

gällande att djurplågeriet var lika stort vid s. k. pilkning av torsk, där ett

stort antal fiskar slet sig loss och skadades. Konsekvent skulle då också

pilkning av torsk förbjudas. En av Stamvik under år 1952 förd statistik

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

45

över av honom under året utförd ljustring visade, att cirka 15 % av ålen vid

ljustringen erhöll skador och kvarblev i vattnet. Stamvik förmodade, att

procentsiffran för skadad fisk vid pilkning var minst lika stor.

Vad beträffar förbudet mot fiske med huggkrok anför

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: I länets sjöar använ­

des för abborrfiske sedan urminnes tid s. k. huggkrokar. De gör ingen skada

annat än möjligen i enstaka fall och då blott på småfisk å särskilda platser

i gösförande sjöar. Denna huggkrok är ett synnerligen viktigt redskap ej

blott för yrkesfiskare utan kanske än mer för nöjes- och fritidsfiskare. I

Hjälmaren och Vättern förekommer ett slag av huggkrokar för fångst av

lake, vilka huggkrokar icke utgör någon risk för fiskevården utan tvärtom,

(ienerellt förbud mot huggkrok synes därför icke berättigat, i varje fall icke

utan en uttömmande definition av begreppet huggkrok. Länsstgrelsen i

samma län har anfört, att huggkrok är ett redskap som inom länet har så­

väl motståndare som försvarare. Länsstyrelsen, som icke är tilltalad av an­

vändningen av redskapet, ägde ej själv sakkunskap nog att avgöra, huru­

vida ett totalt förbud mot användande av alla slag av dylik krok var att

rekommendera.

Svenska fiskevårdsförbundet uttalar, att tvekan kan råda om

vilka redskap som skall hänföras under begreppet »huggkrok». Att

en större metallkrok fästad på ett skaft hör hit är ju påtagligt. Däremot

är det tveksamt om även en vid en lina fästad stor »trekrok», som kastas

ut i vattnet och dragés eller ryckes fast i fisken, skall betraktas som hugg­

krok och alltså vara förbjuden. Det synes vara naturligast att icke betrakta

detta redskap som huggkrok (snarare är det en stor pilk). Sådana »ryck­

krokar» användes nu på vissa platser där lax och annan fisk samlas,

ofta för tjuvfiske, och bör vara förbjudna överallt. Paragra­

fen bör kompletteras med ett förbud mot detta slags redskap.

Även domänstgrelsen ifrågasätter om ej även ryckkrok (en i lina fäst

stor trekrok) som användes, där lax och annan fisk samlas, bör höra till de

förbjudna redskapen.

Amatörfiskarnas riksförbund anser att innebörden av begreppet hugg­

krok måste klarläggas. Det torde t. ex. utan närmare beskrivning vara svårt

att avgöra, huruvida med huggkrok också avses de lakkronor eller lak-

meten, som av gammalt användes vid lakfiske i Vättern och på andra håll.

Samtliga dessa redskap fungerade i huvudsak på så sätt, att fisken rycktes

fast utvändigt i stället för att såsom vid exempelvis pimpelfiske taga kro­

ken i munnen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Föredraganden.

Liksom nu torde generella förbud böra meddelas i fiskeristadgan mot

användande av vissa redskap. Vidare torde det få ankomma på länssty­

relserna att vid behov utfärda ytterligare förbud mot att använda sådana

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

fångstredskap som med hänsyn till lokala förhållanden ur fiskevårdssyn-

punkt anses olämpliga.

Från remissinstansernas sida har ingen invändning gjorts mot gällande

förbud mot fiske med harka. Detta förbud bör uppenbarligen bibehållas.

Vad angår ljuster har remissinstanserna ej haft något att erinra mot

att detta redskap generellt förbjudes vid fiske i sötvatten. Även jag anser,

att sådant förbud bör införas. Med hänsyn till vad Norrbottens läns hushåll­

ningssällskap anfört bör dock dispens kunna meddelas av fiskeristyrelsen,

om det är påkallat av fiskevårdshänsyn, t. ex. för att i vissa vatten fånga

stora gäddor, som skadar fisket där. Detta föranleder jämkning av 12 §

andra stycket i fiskeristyrelsens förslag. Jag återkommer härtill vid be­

handlingen av denna paragraf.

Beträffande förbud mot ljustring i saltvatten har däremot delade me­

ningar framförts. Såsom flertalet av remissinstanserna anfört torde det vara

obestridligt, att mycket starka skäl talar mot ljustringen såsom fiskemetod.

Å andra sidan har på vissa kuststräckor — i Blekinge län, Kristianstads

län, Hallands län, i viss mån även Göteborgs och Bohus län — fiskemetoden

en viss betydelse för kustbefolkningens utkomstmöjligheter. Det torde här­

vid alltid vara fråga om ålfiske. När fiske sker efter ål som är synlig, torde

den fiskande oftast lika gärna kunna begagna sig av ålsax, som är ett billigt

redskap och mera sällan skadar fisken. Dock går ålsaxen icke att använda

på hård botten. Vad som i huvudsak gör att man vill bibehålla ljustret torde

vara att det i motsats till ålsaxen kan användas för blindhuggning. Det tor­

de alltså särskilt vara blindhuggningen man vill ha kvar, åtminstone i Hal­

land, att döma bl. a. av petitionen från hallandsfiskarena. Emellertid synes

blindhuggningen vara den ur fiskevårdssynpunkt mest förkastliga formen

av ljustring. Det torde vara uppenbart att vid sådant fiske i regel betydligt

flera fiskar skadas än vid t. ex. pilkning. Ur försörjningssynpunkt kan ål-

ljustringen knappast ha någon större betydelse, i varje fall ej så stor att den

ur nämnda synpunkter bör tillåtas. Emellertid torde det vara klart att ljust­

ring efter ål är av värde som inkomstkälla för vissa personer, särskilt äldre

fiskare i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Kristianstads och Hallands län. Den

lämpligaste lösningen synes mig vara, att i stadgan upptages ett allmänt för­

bud mot ljustring samt att Kungl. Maj :t överväger att för vissa kuststräckor

liksom nu meddela dispens i särskild kungörelse, varvid det kanske är lämp­

ligast att låta kungörelsen gälla under en kortare övergångstid. Jag torde

l’å återkomma till denna fråga sedan ny fiskeristadga utfärdats.

Med huggkrok avses såväl i den nuvarande stadgan som i förslaget en­

dast på skaft fästad huggkrok. Såsom självständigt redskap kan huggkrok

huvudsakligen användas för fångst av laxfisk å platser där sådan fisk sam­

las. Detta användningssätt är när det gäller laxfiskar förbjudet redan enligt

5 § i nu gällande stadga. Av lojala fiskare torde redskapet användas en­

dast såsom »bärgningsredskap». Användning av redskapet för annat ända­

mål synes böra förbjudas. Härför talar skäl av liknande art som de vilka

47

åberopats för ett ljusterförbud, och vidare det förhållandet att mellanformer

kan tänkas mellan ljuster och huggkrokar.

De redskap som avses i yttrandena från länsstjumlsen och hushållnings­

sällskapets förvaltningsutskott i Örebro län samt insjöfiskarenas centralför­

bund är icke huggkrokar i här avsedd mening utan utgöres av pilkliknande

redskap. Fisken fastnar på kroken, när linan ryckes upp. De »trekrokar»,,

som avses av domänstyrelsen, fiskevårdsförbundet och Amatörfiskarnas

riksförbund, skiljer sig från pilkarna genom avsaknad av blänke. Lake­

kronor och lakekäks måste betraktas som pilkliknande redskap. Att för

hela riket förbjuda redskap av dessa typer synes icke vara lämpligt. Red­

skapen torde icke ha så stora skadeverkningar som ljuster och användes

flerstädes i betydande utsträckning vid yrkesmässigt fiske.

Eftersom ordet »huggkrok» tydligen kan föranleda missförstånd torde i

författningstexten böra angivas att blott sådan huggkrok som är försedd

med skaft avses med förbudet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

7 § (8 §).

Denna paragraf motsvaras i gällande stadga av 4 §, som förbjuder fiske

med trål. Undantag från eller jämkningar i detta förbud har medgivits i

några av Kungl. Maj :t utfärdade författningar, nämligen kungörelsen den

12 december 1952 (nr 752) angående fiske med räktrål efter djuphavs-

räka, kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 244) angående fiske med trål utan

s. k. bobbins vid rikets västra kust samt kungörelsen den 25 september 1953

(nr 607) med särskilda bestämmelser angående fiske med trål efter sill och

skarpsill inom vissa områden vid rikets västra kust. De två sistnämnda

kungörelserna är tidsbegränsade.

Fiskeristyrelsen.

Någon tvekan torde icke råda därom att det fiske, som i dagligt tal

betecknas såsom trålfiske, vare sig det sker med bottentrål eller flyttrål,

alltjämt i princip bör vara förbjudet å rikets vattenområden.

Avsaknaden av definition å begreppet trålfiske har ofta föranlett tvekan

angående begreppets innebörd. Delade meningar härom har rått icke endast

bland fiskarena utan även bland de myndigheter som har att tillämpa fis-

keristadgan. Styrelsen finner det förty vara synnerligen angeläget, att en

definition upptages i stadgan.

Rörande utformningen av definitionen anför styrelsen.

Trålfisket försiggår med vad- (not-) redskap. Det karaktäristiska för

fisket är emellertid icke den närmare beskaffenheten av detta redskap utan

det sätt, på vilket redskapet användes, nämligen att det bogseras av ett

eller numera ofta två fartyg. Både fartyget och redskapet förflyttar sig

sålunda samtidigt framåt. Däremot kan såsom trålfiske icke anses fiske, vid

vilket redskapet dragés in från en eller två stillaliggande båtar, utan detta

fiske är i princip likartat med fiske som sker på så sätt, att ett vadredskap

— kanske rent av en Irål i vanlig mening — dragés in till land med hand­

48

kraft eller maskinkraft. Dessa sist angivna fiskemetoder skiljer sig till sin

effekt från trålfisket därigenom att redskapet övergår ett jämförelsevis be­

gränsat område.

Ibland förekommer det, att en trål eller annat vadredskap med sin ena

ände fastgöres vid stranden eller å en alldeles invid stranden befintlig, stilla-

liggande båt. Den andra änden av redskapet fastgöres på motsvarande sätt

vid en båt, som när vaden skall indragas sätter sig i rörelse och släpar A^aden

in mot stranden. Särskilt om sistnämnda ände utlagts så långt från stran­

den som vadens längd och de för vadens manövrering avsedda linorna till­

låter, samt den båt som släpar denna ände därvåd icke går rakt in mot

stranden utan i en båge, kan redskapet komma att övergå ett betydligt

större område än vad fallet är vid ordinärt fiske med landvad. Den fiske­

metod för vilken nu redogjorts bör emellertid enligt fiskeristyrelsens me­

ning ändock icke betraktas såsom ett trålfiske. Här saknas nämligen ett

för trålfisket karaktäristiskt moment, nämligen att redskapet till någon del

är fastgjort annorstädes än vid det eller de bogserande fartygen.

I enlighet med de synpunkter som här anlagts anser fiskeristyrelsen trål­

fiske lämpligast böra definieras såsom sådant fiske med not- eller vad­

redskap, vid vilket redskapet bogseras framåt av en eller flera båtar och icke

är fastgjort annorstädes än vid båten eller båtarna.

I fråga om behovet av allmänna undantag från förbudet mot trålfiske

anför styrelsen.

Stundom bedrives i sötvatten fiske med vissa notredskap på så sätt att

de bogseras en kortare sträcka av en eller flera småbåtar. Till redskap som

nyttjas på detta sätt hör bl. a. de i vissa norrländska älvar brukade s. k.

kolknotarna samt de spiralnotar som användes i Vättern. Hit är även att

hänföra vissa kilnotar. Sådant fiske som nu nämnts har alltid ansetts kunna

bedrivas ulan hinder av 4 § fiskeristadgan. Uppenbart är också, att dylikt

fiske alls icke är så skadligt som egentligt trålfiske. Det är emellertid otvi­

velaktigt i princip att betrakta såsom trålfiske och bör därför uttryckligen

undantagas från förbudet. Skulle det visa sig, att undantaget skulle komma

att missbrukas, kan länsstyrelsen i den ordning stadgan föreskriver med­

dela förbud mot användande av redskap som nu sagts eller andra bestäm­

melser till stävjande av missbruket.

Undantag från trålfiskeförbudet har medgivits genom flera av Kungl.

Maj :t utfärdade kungörelser. Då dessa författningar är lokalt begränsade

och delvis icke har permanent karaktär, synes de icke böra införlivas med

fiskeristadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Norrbottens läns hushållningssällskap uttalar, att fiske med f 1 y t-

trål bör vara tillåtet inom allmänt vattenområde i

Bottenviken och anför härom.

För fiske efter strömming med sådant redskap finnes ett livligt intresse

bland fiskarena, och, även om de med statens undersökningsfartyg bedrivna

trålfiskeförsöken ännu icke tillåter bestämda slutsatser, talar mycket för

att metoden kan bli av värde för det yrkesmässiga fisket när det gäller att

fånga strömmingen på platser och tider, där detta nu icke låter sig göra.

Fiskevårdssynpunkter torde icke kunna åberopas häremot, enär risken för

överfiskning får anses ännu mindre i havet än i sötvatten. Möjligheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

49

att trålen skulle skada andra redskap t. ex. strömmingsskötar, torde sna­

rast vara mindre än vad fallet blir vid drivgarnsfiske, vilket ju skall vara

tillåtet. Fiske med bottentrål torde på de flesta håll i Bottenviken omöjlig­

göras genom bottnens beskaffenhet.

Länsstyrelsen i samma län anser, att det möjligen bör övervägas att göra

nämnda undantag från trålfiskeförbudet. Under inga förhållanden borde

däremot med hänsyn till de lokala fiskarintressena laxfiske med trål få

förekomma i Bottenviken.

Östergötlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det

vara tveksamt om den föreslagna definitionen på

trålfiske är den lämpligaste. Det hade nämligen utttryckts

farhågor för att fiskets tekniska utveckling skulle hämmas av den föreslag­

na gränsdragningen mellan trålfiske och annat not- eller vadfiske. Med hän­

syn härtill borde övervägas, att såsom trålfiske beteckna sådan fiskemetod

med not- eller vadredskap, vilken icke i sig själv begränsade användningen

i ett bestämt fall till område av viss storlek eller till viss tidsperiod.

Länsstyrelserna i Västernorrlands län och Jämtlands lån samt fiskeri-

intendenten i nedre norra distriktet uttalar, att bland de i tredje stycket

uppräknade redskapen bör upptagas även s. k. pulsnot, vilket redskap an­

vändes bl. a. i Ångermanälven och Indalsälven. Nämnde fiskeriintendent

har härom anfört.

Pulsnot är benämningen på det notredskap som i de avsedda älvarna

begagnas på samma sätt som de i tredje stycket angivna redskapen. Ehuru

det för fiskeritjänstemännen icke kan råda någon tvekan om tolkningen av

bestämmelsen i nämnda stycke vore det med hänsyn till de fiskande önsk­

värt att benämningen där medtogs.

Föredraganden.

Frågan om flyttrål lämpligen bör få användas i svenskt vatten i Botten­

viken torde icke nu böra avgöras. Resultatet av pågående undersökningar

synes nämligen böra avvaktas. Då kombinationer mellan bottentrål och

flyttrål finnes, är det vidare svårt att ange skillnaden mellan dem. Den av

fiskeristyrelsen föreslagna definitionen på trål torde vara lämplig. Med

anledning av vad som anförts i vissa remissyttranden bör i tredje stycket

efter kilnot tilläggas »pulsnot».

Nu gällande författningar angående undantag från eller jämkning i trål­

fiskeförbudet torde icke böra inarbetas i stadgan. De grundar sig i vissa

fall på konventioner och avser då även delar av internationellt vatten.

Därest det framdeles skulle visa sig vara lämpligt att medge ytterligare un­

dantag från trålfiskeförbudet, t. ex. i fråga om flyttrål i Bottenhavet, torde

även detta böra ske genom särskild kungörelse.

4 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 183.

8 § (9 §).

Fiskeristyrelsen.

9 § motsvarar 3 § fiskeristadgan. De i sistnämnda paragraf upptagna för­

buden, vilka riktar sig mot användande av vissa förödande fångstsätt, bör

kvarstå.

En fiskemetod, som i en framtid kan komma att erhålla vidsträckt till-

lämpning, är fiske med elektricitet. Metoden kan emellertid ännu knappast

anses ha passerat experimentstadiet. Innan mera ingående erfarenhet vun­

nits om dess inverkan å bestånden av olika slags fisk, bör dess användning

vara underkastad kontroll. Lämpligen bör detta ske genom att fiske med

elektricitet i princip förbjudes och användningen därav göres beroende på

särskilt tillstånd. Enär tvekan försports, huruvida fiske med elektricitet om­

fattas av 3 §, bör uttryckligt förbud emot detsamma upptagas i stadgan.

Att fordra Kungl. Maj :ts prövning av fråga om undantag från förbudet

torde komma att innebära onödig omgång. Meddelande av dispens synes i

stället med fördel kunna uppdragas åt fiskeristyrelsen, som därvid har att

närmare angiva dispensens utsträckning i olika hänseenden. Erfarenheten

har visat, att behov stundom kan föreligga av dispens jämväl från något av

de övriga förbud som för närvarande finnes upptagna i 3 §. Lämpligen bör

fiskeristyrelsen kunna meddela även sådan dispens.

Förbuden i nuvarande 3 § avser bl. a. fiske medelst »minor, patroner eller

andra redskap, laddade med sprängämne».

Fiskeristyrelsen finner den fiskemetod, som man härigenom avsett att för­

bjuda, bli bättre angiven, om man i stället betecknar den såsom fiske med

sprängämne. Det kan påpekas, att man på så sätt uppnår överensstämmelse

i denna del med den nya finska och danska lagstiftningen.

Fiskeristyrelsen föreslår vidare att brott mot 9 § skall kunna straffas re­

dan på förberedelsestadiet. Styrelsens uttalande i denna del kominer jag att

redovisa i samband med ansvarsbestämmelserna.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att fråga om tillfälligt undantag

från förbudet mot fiske med sprängämne, bör kunna medgivas

av länsstyrelse efter fiskeriintendentens hörande.

Ett flertal remissinstanser, bl. a. Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,

gör gällande, att även för sådan sprängning i vatten, som

icke sker i syfte att idka fiske, bör krävas särskilt

tillstånd av myndighet. Fiskeritjänstemannaförbundet anser att

undantag bör göras, där tillstånd från vattendomstol föreligger. I åtskilliga

av yttrandena anföres, att sprängning för annat ändamål än fiske ofta föror­

sakar avsevärda skador på fiskbestånden. Fiskeritjänstemannaförbundet har

särskilt pekat på skadorna i Antten där laxartad fisk eller kräftor förekom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

51

mer. Åtskilliga remissinstanser förmenar, att ett förbud mot sprängning i

fall då syftet icke är att idka fiske rätteligen ej har sin plats i fiskeristad-

gan. Några ifrågasätter om ej stadgandet bör upptagas i vattenlagen.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anser att allt

utsläppande i vatten av giftiga ämnen som kan medföra

fiskdöd eller skada på fiskbeståndet bör vara underställt fiskeristyrelsens

kontroll.

Förbud mot fiske medelst eldhandvapen ifråga­

sätt es eller påyrkas av domänstyrelsen, fiskeriintendenterna i mellersta,

övre södra och Österhavets distrikt, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,

Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårds förbundet, fiske-

rinämnden för Vänern, Svenska naturskyddsföreningen samt flera länssty­

relser och hushållningssällskap. Det framhålles, att ett dylikt förbud redan

finnes upptaget i många länsstadgor. Förbudet har motiverats av olika skäl.

Sålunda anföres, att skjutning av fisk medelst skott mot vattenytan är en fis­

kemetod som stundom tillämpas särskilt under lektiden för visst slags fisk,

framför allt gädda. Härigenom åstadkommes avsevärd skada genom att fisk-

leken störes. Dessutom innebär detta fiskesätt risk för olycksfall. Vidare är

ett förbud mot skjutning av fisk motiverat ur jaktvårdssynpunkt. Det sist­

nämnda skälet utvecklar Svenska naturskyddsföreningen på följande sätt.

Enligt vad till föreningen inberättats är det icke ovanligt, att personer som

bär jaktvapen på annans mark, värjer sig med att de varit ute för att skjuta

fisk. De skulle alltså befinna sig i lovligt ärende enligt 20 § lagen om rätt

till jakt. Ur naturskyddssynpunkt är det ett angeläget önskemål, att mar­

kerna befrias från andra jaktvapenbärande personer än de, vilka utövar

dem tillkommande jakträtt.

Domänstyrelsen åberopar i denna del en framställning till styrelsen från

Svenska jägareförbundets avdelning för Stockholms stad och län vari fram­

hålles, att skjutning av fisk ej sällan användes som camouflage för olovlig

eller olaga jakt samt att jaktkortskontrollen försvåras genom att skytten upp­

ger, att avlossade skott avsett icke däggdjur eller fåglar utan fisk. Avdelning­

en hemställde därför om domänstyrelsens medverkan till att i fiskeristad-

gan införes förbud mot skjutning av fisk.

Föredraganden.

Frågan om tillåtligheten av sprängning i vatten utan avsikt att fiska är

ett omfattande spörsmål, varom regler icke torde böra givas i fiskeristadgan.

Dylik åtgärd torde ofta ske i samband med byggande i vatten enligt 2 kap.

1 § vattenlagen. Vid prövning av tillstånd till sådant företag torde fiske-

vårdssynpunkten beaktas av vattendomstolen.

Även frågan om förbud mot att, utan uppsåt att därigenom åtkomma fisk,

utsläppa giftiga ämnen torde vara ett spörsmål, som icke bör behandlas i

fiskeristadgan.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Ett förbud mot fiske med eldvapen synes visserligen knappast vara moti­

verat enbart ur fiskevårdssynpunkt. Som emellertid ett sådant förbud ur

jaktvårdssynpunkt skulle vara ett värdefullt komplement till stadgandet i

20 § jaktlagen och då ifrågavarande fiskemetod ej kan ha någon uppgift

att fylla, har jag ansett mig böra tillmötesgå den i ett flertal remissyttran­

den framförda önskan om att fiskemetoden förbjudes. Tillräcklig anledning

att utsträcka förbudet till fiske med andra skjutvapen än eldhandvapen lär,

även om därigenom skulle vinnas närmare överensstämmelse med 20 § jakt­

lagen, icke föreligga.

Första stycket.

9 § (10 §).

Fiskeristyrelsen.

10 § handlar om fredningstider. Första stycket motsvarar nuvarande 6 §

första stycket. Någon ändring av de däri fastställda tiderna synes icke vara

påkallad.

I 6 § andra stycket gällande fiskeristadga föreskrives, att där erfarenheten

visar att fredningstider för hummer för viss del av riket behöver utsträckas,

Konungen vill särskilt förordna därom. I anslutning härtill har genom kun­

görelse den 25 augusti 1914 (nr 173) förordnats, att inom Norrvikens fög­

deri av Göteborgs och Bohus län fiske efter hummer skall vara förbjudet

under tiden från och med den 15 juni till klockan 6 förmiddagen den första

söckendagen i oktober varje år. Styrelsen anser, att frågan om lokal ut­

sträckning av fredningstiden för hummer i fortsättningen bör behandlas i

den ordning fiskeristadgan föreskriver för tillkomsten av andra lokala be­

stämmelser om fiskets vård och bedrivande. Något vägande skäl torde icke

kunna åberopas för att dylik utsträckning skall få medgivas endast av

Kungl. Maj :t. Spörsmålet om ändring av den för Norrvikens fögderi gäl­

lande särskilda fredningstiden kommer troligen att inom den närmaste ti­

den bli föremål för övervägande. Även om ändring av fredningstiden ej

kommer till stånd, bör bestämmelse om fredningstiden upptagas i kungö­

relse som utfärdas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. I avbidan

på att så sker bör bestämmelsen i 1914 års kungörelse överföras till över­

gångsbestämmelserna till den nya fiskeristadgan. Efter stadgans utfärdande

torde det böra ankomma på fiskeristyrelsen att hos nämnda länsstyrelse göra

framställning om meddelande av bestämmelse i ämnet.

Enligt 6 § tredje stycket fiskeristadgan äger länsstyrelsen, om i avseende

å viss ort finnes erforderligt, att fredningstiden för kräftor å hösten inträ­

der tidigare än den 1 november eller att fisket under hela året förbjudes,

därom förordna i den ordning 9 § angiver. Däremot ger stadgandet ej läns­

styrelsen möjlighet att meddela föreskrift, att fredningstiden skall upphöra

senare än den 7 augusti klockan 18. Anledningen till denna begränsning av-

länsstyrelsens befogenhet är. att det för underlättande av kontrollen över

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

53

efterlevnaden av ifrågavarande fångstförbud ansetts synnerligen önskvärt

att fredningstiden upphör samtidigt i hela riket. Då en enhetlig tidpunkt

för fredningstidens upphörande fastställdes år 1931, framhölls sålunda, att

dittills gällande ordning med mycket olika tider för kräftfiskets början i

olika län medförde, att i de län, där kräftfisket började senare, kräftor

olagligen fångades före kräfttidens början och fördes i marknaden under

sken av att vara fångade inom sådana län, där den lovliga tiden redan in­

trätt. Ett dylikt olaga fiske innebar en stora fara för kräftpestens sprid­

ning därigenom att de som bedrev fisket ofta var personer, som for från

trakt till trakt under användande av sina fångstredskap än i den ena än i

den andra sjön. Man förbisåg år 1931 icke, att särskilt i vissa trakter av

Kopparbergs län och norrlandslänen kräftornas skalömsning ofta ej är av­

slutad den 7 augusti och att det därför i sådana trakter kan vara påkallat

att kräftfisket får börja först senare. Detta förhållande ansågs dock med

hänsyn till kräftfiskets dåvarande ringa betydelse i de nyssnämnda länen

icke motväga den vinst, som en för hela riket gemensam tidpunkt för kräft­

fiskets början skulle medföra. Intresset av alt kräftorna skyddas under skal-

ömsningsperioden är obestridligt förtjänt av det största beaktande. De för­

delar, som enligt vad ovan anförts vinnes genom en enhetlig tidpunkt för

kräftfiskets början, kan rimligen icke gå förlorade genom att denna tid­

punkt framflyttas i enstaka undantagsfall. Med hänsyn särskilt till att fler­

städes i rikets nordligare delar numera bedrives ett givande kräftfiske kan

sådant undantag nu stundom vara mera påkallat än fallet var år 1931. Om

länsstyrelsen erhåller befogenhet att medgiva dylikt undantag, torde det

knappast behöva befaras, att denna befogenhet kommer att utnyttjas i mera

betydande omfattning.

Styrelsen har nu av anförda skäl icke i förslaget upptagit ifrågavarande

inskränkning i länsstyrelsens befogenhet att meddela lokala bestämmelser

om fiskets vård och bedrivande.

Ehuru en lokal utsträckning av fredningstiden för ostron synes vara av

ringa praktisk betydelse, bör om icke för annat så för vinnande av önsk­

värd enhetlighet länsstyrelsens befogenhet att utsträcka fredningstid gälla

även dessa skaldjur.

De ovan förordade reglerna om utsträckning av fredningstiderna har upp­

tagits i 12 § första stycket i förslaget.

Remissinstanserna.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Svenska västkust fiskarnas cen­

tralförbund samt Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening hemställer,

alt fredningstiden för h u m mer skall börja den 14 juli

klockan 18. Hallands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anför

med instämmande av länsslgrelsen i länet, all fredningstiden för h u in in e r

bör börja på lämplig tidpunkt under dagen, förslagsvis klockan 18 den 14

54

eller 15 juli. Såsom skäl för dessa yrkanden har åberopats, att det för ut­

övande av kontroll vid förbudstidens början vore nödvändigt att denna tid­

punkt infaller under dagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår, att förbudstiden för

kräftor skall upphöra något tidigare än klockan 18, för­

slagsvis klockan 16. Klockslaget 18 hade i praktiken visat sig ligga alltför

nära mörkrets inbrott, varigenom yrkesfolk i många fall ej blev i tillfälle

utsätta fångstredskapen vid dagsljus.

Svenska fiskhandelsförbundet har i den framställning, som jag inled­

ningsvis omnämnt, hemställt om sådan ändring av fredningstiden för kräf­

tor att fångstförbudet kommer att upphöra, därest den 7 augusti är en

fredag, klockan 18 den 9 augusti och därest den 7 augusti är en lördag,

klockan 18 den 8 augusti. I anslutning härtill borde stadgandet om försälj-

ningsförbud så ändras, att, därest den 8 augusti är en lördag, försäljning

fick ske fr. o. m. den 10 augusti och, därest den 8 augusti är en söndag,

fr. o. m. den 9 augusti. Bestämmelserna om förbud mot införsel till riket

av kräftor borde ändras så att införsel blev förbjuden under den tid för­

sälj ningsförbud sålunda skulle råda. Till motivering av denna framställ­

ning har förbundet anfört.

Anledningen till denna framställning är, att då första försälj ningsdagen

inträder på en lördag efterfrågan blir så stor att det icke finns möjlighet att

tillgodose behovet. Priserna kommer härigenom att bli onaturligt höga, vil­

ket även skadar fiskarenas egna intressen. Genom allt för höga priser i bör­

jan av säsongen kommer en stor del av allmänheten att besluta sig för att

avstå från sina traditionsenliga kräftsexor, varigenom stora svårigheter upp­

står för avsättningen längre fram under säsongen. De svåra irritationsmo­

ment, som uppstår för handeln genom den brist på kräftor som alltid blir

rådande den första försälj ningsdagen då denna inträder på en lördag, är så

allvarliga att det från förbundets sida ansetts nödvändigt, att den här före­

slagna ändringen i nu gällande fiskeristadga angående kräftfiske bör göras.

Då det föreslås försälj ningsförbud av kräftor när den 8 eller 9 augusti in­

faller på en söndag beror detta på, att en mängd försäljare frestas att över­

träda butiksstängningslagen, vilket härigenom förhindras.

Föredraganden.

I fråga om fredningstiden för hummer torde, såsom några remissinstanser

framhållit, med hänsyn till kontrollsynpunkter dess början böra faststäl­

las till ett visst klockslag, då dagsljus råder, lämpligen klockan 17 den 14

juli.

Den särskilda kungörelsen angående fredningstid inom Norrvikens fög­

deri torde kunna upphävas. Anses även i fortsättningen längre frednings­

tid böra gälla inom nämnda område, synes länsstyrelsen få förordna därom.

Då den nya stadgan föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955 och

fredningstiden börjar först den 15 juni torde god tid för sådant förordnande

komma att stå till buds. Särskild bestämmelse om rätt för länsstyrelse att

skärpa de i stadgan givna föreskrifterna om fredningstid är ej erforder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

55

lig. Jag återkommer till denna fråga i samband med behandlingen av 12 §

i fiskeristyrelsens förslag.

Beträffande kräftor har länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit, att fisket

skall få börja klockan 16 den 7 augusti i stället för klockan 18. Det torde

vara riktigt, att i sådana fall då många kräftburar skall utsättas det kan

vara svårt att medhinna detta före mörkrets inbrott. Med hänsyn till de fall

då flera delägare har gemensamt fiske på vattenområde synes det emel­

lertid icke vara lämpligt att flytta fram tidpunkten mera väsentligt.

Härigenom skulle olägenhet i konkurrensen flera fiskande emellan kunna

uppstå för dem som har svårighet att lämna sitt arbete vid tidpunkten för

fiskets början. Med tanke på båda dessa synpunkter torde klockslaget böra

ändras från 18 till 17.

Fiskhandelsförbundets framställning om beaktande av handelns intresse

på så sätt att kräftfisket aldrig skulle få börja på en fredag eller lördag

kan jag med hänsyn till önskemålet av enkla regler icke tillstyrka.

Andra stycket.

Fiskeristyrelsen.

Det föreslagna andra stycket i 10 § ersätter delvis nuvarande 15 §. Sist­

nämnda paragraf stadgar, att därest fångande av fisk under viss tid är för­

bjudet, till sådan fångst använt redskap under den tid ej må hållas i vatten

utestående, där ej visas att redskapet varit tillslutet eller på sådant sätt

öppnat att fisk ej kunnat fångas däri. Stadgandet gäller i fråga om både

fredningstid som angives i 6 § och fredningstid som meddelats i den ord­

ning stadgan föreskriver.

Till den del 15 § medför ansvar för den som utsatt redskapet under fred­

ningstid och därvid bevisligen haft för avsikt att fånga fredad fisk, är stad­

gandet överflödigt. Om sådan avsikt bevisas, har han nämligen redan i och

med ätt han utsatt redskapet överträtt bestämmelsen om förbud mot fiske

under fredningstiden. Självständig betydelse har stadgandet därigenom att

det ålägger den som utsatt redskapet att själv bevisa, icke blott att han ej

haft för avsikt att fånga fredad fisk, utan även att den fredade fisken ej

kunnat fångas i redskapet, och någon annan bevisning är icke tillåten än

bevisning om hur redskapet är tillslutet eller öppnat. Dessutom måste han

åtminstone om paragrafen tolkas efter ordalagen visa, att ingen som helst

fisk, fredad eller ofredad, kunnat fångas i redskapet.

Vid tillämpning av stadgandet har i praktiken vissa svårigheter uppkom­

mit beträffande redskap, som kan användas för fångst av två eller flera

olika slags fisk. Svårigheterna har särskilt framträtt i fråga om tinor, som

nyttjas för fångst av både hummer och krabba. Om ett redskap, som kan

användas för fångst av såväl fredad som icke fredad fisk, tillslutes eller

öppnas så att den fredade fisken ej kan fångas däri, bör redskapet få ut­

sättas under fredningstiden. En dylik uppmjukning av stadgandet synes

56

Kungi. Maj.ts proposition nr 183.

tämligen självklar. Beträffande de nyss nämnda tinorna förhåller det sig

emellertid så, att det är praktiskt sett omöjligt att, om de skall kunna

användas för fångst av krabba, tillsluta dem så att hummer under inga

förhållanden kan fångas däri. En tillämpning av stadgandet leder därför

även med nyssnämnda uppmjukning till att dessa redskap ej kan användas

till fångst av krabba under fredningstiden för hummer. Detta kan med

hänsyn till fiskarenas berättigade intressen icke vara rimligt. En jämkning

av stadgandet till de fiskandes förmån utöver vad ovan förordats synes där­

för vara nödvändig.

Till en början torde det vara klart, att hinder icke bör möta för den

fiskande att fria sig från ansvar genom att hänvisa till att redskapet utsatts

å plats, där den fredade fisken veterligen icke brukar förekomma. Härvid

torde man dock icke kunna stanna. Vad särskilt angår tinorna är visserligen

att märka att hummer brukar förekomma å stenig, hård botten, krabba där­

emot å mjuk botten, men naturligtvis kan det stundom förekomma hum­

mer även på botten av sistnämnda beskaffenhet.

Den lämpliga avgränsningen mellan det straffbara och straffria området

synes kunna ernås om man av de rent objektiva omständigheterna — såle­

des det sätt varpå redskapet utsatts — söker sluta sig till huruvida avsikt

att fånga fredad fisk föreligger eller ej. Om det av dessa omständigheter

framstår såsom sannolikt, att den som utsatt redskapet ej haft för avsikt

att fånga fredad fisk, bör han vara fri från ansvar. Något praktiskt behov

att lägga bevisskyldigheten i fråga om förefintligheten av dessa omständig­

heter på den fiskande torde icke föreligga. Genomföres den nu förordade

regeln, bör det här ifrågavarande stadgandet icke kunna lägga hinder i vä­

gen för krabbfiske å plats, där hummer vanligen icke brukar förekomma.

Styrelsen kan icke finna, att syftet med stadgandet genom den här förorda­

de uppmjukningen skulle gå förlorat. Till undvikande av alla missförstånd

torde här böra understrykas, att den som vid vittjandet av sitt redskap däri

påträffar även fredad fisk, givetvis icke på grund av vad nu anförts är fri­

tagen från skyldigheten att åter utsätta fisken.

Remissinstanserna.

Domänstyrelsen, fiskeriintendenten i mellersta distriktet samt flera läns­

styrelser och hushållningssällskap hemställer, att andra stycket måtte änd­

ras så att någon uppmjukning ej sker av det nuvarande

förbudet att under f redning stid för hummer, ostron

eller kräftor hålla utestående redskap som är av­

sett för fångst av skaldjuret i fråga. Flera av dessa re­

missinstanser förordar sådan skärpning av det nuvarande stadgandet, att

redskapen aldrig skall få stå ute under fredningstid. Statens jordbruks­

nämnd finner de skäl fiskeristyrelsen anfört för stadgandet beaktansvärda

men har ändock uttryckt tvekan om den föreslagna ändringen av det nu­

varande stadgandet i ämnet bör ske. Fiskeriintendenten i Västerhavets di­

57

strikt har tillstyrkt förslaget under förutsättning att länsstyrelsen skall

kunna skärpa bestämmelsen. Svenska insjöfiskarenas centralförbund har

intagit en liknande ståndpunkt. Jämväl Svenska fiskeritjänstemannaförbun-

det har påfordrat en omarbetning av stadgandet. Länsstyrelserna i Jönkö­

pings och Gotlands län, Kronobergs läns hushållningssällskaps fiskeri-

nämnd, fiskeriintendenten i nedre södra distriktet samt Svenska fiskevårds-

förbundct har hemställt om absolut förbud att ha k r ä f t f i’s k-

redskap utsatta under fredningstid för kräftor,

men har icke gjort erinran mot stadgandet i övrigt. Så­

som skäl för sin ståndpunkt har remissinstanserna i främsta rummet åbe­

ropat att det föreslagna stadgandet skulle försvåra fångstförbu­

dens efterlevnad. Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt gör

härom följande allmänna uttalande.

Rent principiellt synes de i detta stycke föreslagna bestämmelserna kunna

vara berättigade. Mot bakgrunden av den mycket starka bevisföring som

vanligen av domstolarna kräves kan det dock befaras, att bestämmelserna

på många håll kommer att medföra svårigheter för fiskeritillsynen.

Beträffande hummerfisket anför Hallands läns hushållningssäll­

skaps fiskerinämnd, med instämmande av länsstyrelsen i länet.

Avgörande för frågan om olaglighet föreligger eller ej skall enligt moti­

ven till förslaget allenast vara den plats eller det sätt på vilket redskapet

utsätts. Gränsen mellan krabbans och hummerns vistelseort är icke så

skarpt avgränsad att hummer endast förekommer på stenig och krabba

på mjuk botten. Genom dessa uppmjukande bestämmelser skulle sådana

personer, vilka ej har hummerfiske såsom yrke utan t. ex. endast vill förse

det egna sommarhushållet med hummer, ha möjlighet att bedriva hummer­

fiske även under förbudstiden, då någon effektiv kontroll från fiskeritillsy-

nens sida givetvis blev utesluten. För fångst av krabbor under för fångst av

hummer förbjuden tid borde användas tinor som till sin konstruktion klart

kunde särskiljas från hummertinor.

Fiskeritjänstemannaförbundet

har den uppfattningen, att om förslaget

antages i föreliggande skick, man kunde utgå från att fredningstiden för

hummer blev helt illusorisk.

Beträffande bestämmelsens verkningar för kräftfis­

kets vidkommande yttrar fiskeriintendenten i mellersta distriktet.

Det i andra stycket lämnade medgivandet synes nästan helt omöjliggöra

en verksam kontroll över att fångstförbudet upprätthålles. Att säkert kun­

na fastställa att olaga fångst ej sker torde i allmänhet icke vara möjligt på

annat sätt än att varje bur lyftes kanske flera gånger per dygn. Nu kan

kontrollen ske snabbt och säkert genom att endast undersöka om burar står

ute. Det är nog sannolikt att genom införande av nämnda uppmjukning

det i första stycket införda förbudet mot kräftfångst under viss tid blir gan­

ska illusoriskt.

Fiskeritjänstemannaförbundet

anför härom.

Med hänvisning till stadgandet i andra stycket skulle man med lätthet

kunna börja fisket efter kräftor långt före den tillåtna tiden, då utsättande

av kräflburar som ej försetts med bete torde vara en fullt legitim handling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

58

Att efter mörkrets inbrott förse burarna med erforderligt bete är ej någon

svårighet och kommer med all sannolikhet att flitigt utnyttjas.

Kristianstads läns hushållningssällskap gör följande uttalande.

Under nuvarande förhållanden utsattes på många håll kräftburarna långt

innan den tillåtna tiden. Förfrågningar inkommer också om att få utsätta

burarna med proppade ingångsöppningar någon vecka före den 7 augusti

för att markera fångstplatserna. En sådan markering är fullständigt obe­

hövlig. Tillsynen av kräftfisket är redan nu ganska krävande och en ytter­

ligare uppmjukning av bestämmelserna skulle skapa olidliga förhållanden.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott åberopar

såsom ytterligare skäl mot det föreslagna stadgandet att en delägare

i oskiftat fiskevatten t. ex. vid kräftfångst skulle

kunna utsätta redskap under fredningstiden för att

försäkra sig om de bästa fångstområdena. Jönköpings

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och några andra instanser

anlägger liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Gotlands län betonar, att red­

skap för kräftfiske icke torde användas för fångst av andra djur.

Föredraganden.

I fråga om redskap avsett för kräftfiske föreligger icke något behov

av att gällande förbud uppmjukas. Tvärtom torde beträffande dessa redskap

den nuvarande bestämmelsen — i enlighet med yrkanden i en del remiss­

yttranden — utan olägenhet kunna skärpas därhän att dylika redskap under

inga förhållanden får vara utestående under kräftans fredningstid.

Den av fiskeristyrelsen i andra stycket av 10 § föreslagna uppmjukningen

av den nuvarande bestämmelsen i 15 § fiskeristadgan synes helt ha föran­

letts av önskemålet, att tinor avsedda för fångst av såväl hummer som

krabba skall kunna användas för krabbfångst under hummerns fredningstid.

Vad hummerredskap beträffar bör till en början beaktas att någon klar

skillnad icke föreligger mellan hummertina och krabbtina. En tina där

maskstolparnas storlek är högst 3 cm och ingångsöppningarnas diameter

högst 10 cm kan anses såsom en typisk hummertina, vilket naturligtvis icke

hindrar att mindre krabbor ibland kan fångas däri. En tina där motsvarande

mått är lägst 6 cm, respektive 14 cm kan anses som en typisk krabbtina,

ehuru naturligtvis hummer som kryper in i tinan stundom kvarstannar där

och sålunda fångas. Alla mellanformer mellan dessa båda ytterlighetsfall

finns emellertid.

Genom kungörelse den 21 september 1949 har länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län för länets del föreskrivit, att tinor (kupor) som hålles ut­

satta under för hummerfiske förbjuden tid, skall vara av viss närmare an­

given beskaffenhet. Bland annat skall maskorna i ingångstrattarna vara väl

utspända och maskstolparna ha en längd av minst 6 centimeter, mätt mel­

lan knutarnas mittpunkter. Utan hinder av vad som stadgats i kungörelsen

skulle vid kungörelsens utfärdande förefintliga »krabbtinor» (krabbkupor),

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

59

som ej uppfyllde de i kungörelsen angivna villkoren, få användas under

åren 1949 och 1950. Genom beslut den 17 februari 1950 förordnade Kungl.

Maj it, att dessa bestämmelser skulle gälla jämväl å till länet hörande om­

råden av saltsjön, dit strandäganderätten ej sträckte sig. Mot denna bestäm­

melse har opposition framkommit bland de fiskande. Det har nämligen visat

sig, att krabban i en sådan tina har lätt att komma fri genom att bita av en

maskstolpe. I anledning av dessa klagomål har fiskeriintendenten i Väster­

havets distrikt nyligen hos länsstyrelsen föreslagit, att kungörelsen av år

1949 måtte upphävas och ersättas med följande bestämmelse: »Under för

hummerfiske förbjuden tid får krabbtinor, krabbkupor eller för fångst av

krabbor avsedda burar eller mjärdar icke hållas utsatta på plats där vatten­

djupet är mindre än 20 meter.» Å större vattendjup än 20 meter lär hum­

mer endast sällan förekomma i Bohuslän.

Av det sagda torde framgå, att man icke kan förfara så radikalt att man

förbjuder användningen av tinor under hummerns fredningstid. Det vill

också synas som om, då det gäller att här draga en gränslinje mellan förbju­

det och tillåtet utsättande, stor vikt bör fästas vid beskaffenheten av den

plats där redskapet utsatts. Vad fiskeristyrelsen härom yttrat om krabbans

förekomst huvudsakligen å mjuk botten och hummerns förekomst huvud­

sakligen å stenig botten torde vara riktigt. Därjämte synes vattendjupet vara

av väsentlig betydelse såsom framgår av fiskeriintendentens ändringsför­

slag till 1949 års länskungörelse. Betydande vikt måste vidare tillmätas

maskornas storlek. Bevisbördan angående beskaffenheten av den plats där

utsättandet skett och övriga förhållanden, som inverkar på frågan om un­

dantagsregeln är tillämplig, torde i motsats till vad fiskeristyrelsen före­

slagit böra åvila den fiskande.

Om en tina konstrueras eller ändras så att endast krabba kan fångas däri,

faller tinan ej under det i första punkten stadgade förbudet. Undantagsre­

geln bör därför gälla blott tina av sådan beskaffenhet att den i det aktuella

fallet kan användas för fångst av båda slagen skaldjur. För att undantaget

skall gälla — oberoende av den plats på vilken tinan utsatts — bör därför

fordras att någon särskild åtgärd vidtagits i syfte att förhindra att hummer

fångas i den och att denna åtgärd regelmässigt tjänar detta syfte, även om i

rena undantagsfall någon hummer fångas däri.

I enlighet med det anförda har andra stycket av 9 § i departementsförsla-

get utformats. Med tina avses här även därmed likartat, föi fångst av

hummer eller krabba avsett redskap som har annan benämning. I fråga

om utsättande av redskap under sådan fredningstid för fisk, som bestämts

av länsstyrelse, gives bestämmelser i 21 § första stycket av departements-

förslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

10

§

(11

§).

I 11 § av fiskeristyrelsens förslag har upptagits bestämmelser om minimi­

mått för vissa fiskar och skaldjur. Måtten för hummer, ostron och kräftor

60

motsvarar de som nu gäller enligt 6 § fjärde stycket fiskeristadgan. I övrigt

har bestämmelser om minimimått givits i följande författningar.

1) Kungörelsen den 23 januari 1931 (nr 8) med vissa fredningsbestäm-

melser för rödspätta (Pleuronectes platessa) och skrubba (Pleuronectes

f tesus).

Denna kungörelse avser viss del av södra Östersjön och innehåller före­

skrifter om minimimått på rödspätta och skrubba samt bestämmelser om

fredningstider för dessa fiskar.

2) Kungörelsen den 25 september 1953 (nr 608) med särskilda frednings-

bestämmetser för rödspätta och skrubba.

Denna kungörelse avser Nordsjön, Skagerack, Kattegatt, Öresund och Ös­

tersjön och utgör ett komplement till den under 1) upptagna. I kungörelsen,

som är tillämplig endast på fiske från svensk fiskebåt, gives särskilda be­

stämmelser till skydd för rombärande rödspätta och skrubba.

3) Kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699) med vissa bestämmelser

om storleken av maskor i fiskredskap av nät och om minimimått på fisk

m. m.

Denna kungörelse avser Östersjön, Öresund, Bälten samt Kattegatt, Ska­

gerack och Nordsjön ävensom vissa delar av Atlantiska Oceanen och Norra

Ishavet. Kungörelsen innehåller, förutom bestämmelser om maskstorlek i

fiskredskap av nät, föreskrifter om minimimått på ett flertal olika fiskslag.

4) Kungörelsen den 30 december 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser

till skgdd för beståndet av havskräfta.

I kungörelsen stadgas förbud mot att fånga havskräfta som ej håller ett

mått av 15 cm.

5) Kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbestån­

dens skyddande.

I kungörelsen stadgas att gädda, som i längd ej håller 40 cm, och gös, som

i längd ej håller 38 cm, ej får saluhållas eller försäljas; dock att försäljning

får ske till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål. Kungörelsen inne­

håller alltså intet förbud mot fångst av gädda eller gös, som icke håller de

angivna måtten.

6) Kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6) angående tillämpning av den

genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda

stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde.

Kungörelsen grundar sig på en konvention den 10 maj 1927 mellan Sve­

rige och Finland samt lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för

Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs

fiskeområde. I kungörelsen gives bland annat bestämmelser om minimi­

mått på lax (50 cm) och laxöring (35 cm).

7) Kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser röran­

de lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m. m.

I kungörelsen, som grundar sig på en den 28 januari 1949 mellan Sverige

och Norge avslutad konvention, gives bland annat bestämmelser om minimi­

mått på lax (50 cm) och på laxöring (30 cm).

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

61

8) Kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rö­

rande införsel till riket av kräftor.

I kungörelsen stadgas att kräftor, som får införas till riket allenast under

tiden 8 augusti—31 oktober, skall hålla ett mått av minst 9 cm.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 183.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anser att de nuvarande minimimåtten på hummer, ostron

och kräftor bör kvarstå oförändrade samt att föreskrifterna i den under

8) omnämnda kungörelsen bör inarbetas i fiskeristadgan.

I fråga om havskräftor anser styrelsen att den under 4) omnämnda kungö­

relsen' bör inarbetas i fiskeristadgan och att det däri angivna måttet av

15 cm bör bibehållas. Styrelsen framhåller att minimimåttet i och för sig

icke får så stor betydelse då havskräftorna endast sällan fångas på svenskt

territorialvatten, men framhåller att genom bestämmelserna i 23 § första

stycket i fiskeristyrelsens förslag minimimåtten kommer att gälla även vid

fiske från svenskt fartyg på internationellt vatten.

Vidare påpekar styrelsen att enligt en den 7 mars 1952 mellan Sverige,

Danmark och Norge avslutad överenskommelse intet fartyg, som tillhör de

fördragsslutande länderna, ombord må hålla havskräfta som är kortare än

15 cm.

I fråga om den under 1) nämnda kungörelsen anför fiskeristyrelsen.

Kungörelsen avser vissa delar av Östersjön och har sitt ursprung i en

den 17 december 1929 ingången överenskommelse mellan Sverige, Danmark,

Polen, Danzig och Tyskland rörande reglering av fisket efter rödspät­

ta och skruhba i södra Östersjön. Denna överenskommelse har numera

formligen uppsagts av västtyska regeringen och det är tvivelaktigt om de

övriga av överenskommelsen berörda länderna anser densamma vara i kraft.

Förr eller senare blir det därför troligen nödvändigt att inleda nya förhand­

lingar rörande skydd för fiskbeståndet i Östersjön och intill dess förhållan­

dena på denna punkt klarnar synes någon förändring av de svenska be­

stämmelserna rörande minimimått på fisk i Östersjön icke böra vidtagas. På

grund härav och med hänsyn till att ifrågavarande kungörelse har begrän­

sad lokal räckvidd, är det uppenbart, att något inarbetande av densamma,

helt eller delvis, i fiskeristadgan icke bör ske.

Fiskeristyrelsen anser att bestämmelserna i de under 2) och 3) upptag­

na kungörelserna bör kvarstå i särskilda författningar.

Däremot föreslår fiskeristyrelsen att den under 5) upptagna kungörelsen

bör inarbetas i fiskeristadgan och att minimimått bör införas jämväl i fråga

om fångst av gädda och gös. Härom anför fiskeristyrelsen.

Fråga har uppkommit, huruvida icke dessa regler för skyddande av gädda

och gös bör kompletteras med fångstförbud. Såsom skäl för införande i

fiskeristadgan av ett dylikt förbud kan till en början åberopas, att ett fångst­

förbud för största delen av landet icke skulle innebära någon väsentlig ny­

het. Det förhåller sig nämligen så att länsstyrelserna i mycket stor utsträck­

ning med stöd av 9 § fiskeristadgan meddelat förbud mot fångst av gädda

och gös under viss minimistorlek.

62

Emellertid bör det bemärkas, att en hel del av de ifrågavarande fångst­

förbuden är försedda med det undantaget, att undermålig gös och gädda,

som fångats oavsiktligt och som icke är levnadsduglig, må behållas av den

fiskande för att förbrukas i hans hushåll. Är fisken levnadsduglig skall där­

emot föreskriften i 23 § fiskeristadgan tillämpas och fisken sålunda åter

utsläppas. Under inga förhållanden får naturligtvis undermålig fisk för­

säljas.

Anledningen till att fångstförbud icke uppställts i 1938 års kungörelse

har i första hand varit samma skäl, som legat till grund för berörda undan­

tag från länsstadgornas fångstförbud, nämligen önskemålet att undvika att

fångad undermålig, icke levnadsduglig fisk i enlighet med föreskriften i 23 §

fiskeristadgan ånyo utsättes. Det har gjorts gällande, att enär gädda och gös

i stor utsträckning fångas med krokredskap, ett fångstförbud med hänsyn

till nämnda stadgande skulle medföra, att en betydande mängd skadad

gädda och gös kom att åter utsläppas.

Ett annat skäl, som åberopats mot fångstförbud, har varit, att det för den

enskilde husbehovsfiskaren skulle vara av en viss ekonomisk betydelse att

få konsumera av honom fångad undermålig fisk, varvid det ansetts, att

denna konsumtion icke gärna kunde komma att i praktiken avse större

mängder tisk. Man har förmenat, att ett förbud mot försäljning och salu­

hållande vore tillräckligt för beredande av skydd för fisken, enär sådant

förbud enligt sakens natur kom att medföra att fisk endast kom att fångas

för husbehovsförbrukning.

Eifarenheten har visat, att ett förbud mot saluhållande och försäljning,

som icke anknyter till ett fångstförbud, är mycket svårt att kontrollera. Att

1938 års kungörelse icke utgör ett effektivt skydd, visar icke minst den

omfattning, i vilken fångstförbud ansetts böra meddelas genom länsbestäm-

inelser. Enligt styrelsens mening är det därför ur kontrollsynpunkt nöd­

vändigt, att förbudet mot saluhållande och försäljning kompletteras med

fångstförbud, avseende hela riket. Den enskilde fiskarens intresse att få

konsumera av honom fångad undermålig fisk torde svårligen kunna anses

\ara så behj ärtans värt, att det kan utgöra skäl mot ett i övrigt motiverat

förbud mot fångst av undermålig gädda och gös. Ett dylikt förbud är ju

sett på längre sikt till fiskarens fördel.

Invändningen, att ett fångstförbud skulle medföra utsläppande av en be­

tydande mängd svårt skadad fisk, kan icke utgöra skäl mot ett principiellt

fångstförbud. Anmärkas må, att gädda och gös, som fångats med krokred­

skap, i allmänhet kan, om tillbörlig försiktighet iakttages, befrias från

kroken utan alt fisken blir levnadsoduglig. Ifrågavarande invändning bör

emellertid föranleda överväganden, om man från förbudet bör medgiva un­

dantag, likartat med det som enligt vad förut anförts finnes i vissa läns-

stadgor.

Fiskei istyrelsen föreslår av nu anförda skäl, att i stadgan införes förbud

mot fångande av undermålig gädda och gös. Minimimåtten torde böra fast-

stallas till dem som gäller enligt 1938 års kungörelse. Till frågan, huruvida

undantag av nyssnämnda art bör medgivas, återkommer styrelsen vid be­

handlingen av 30 § i förslaget.

Även i fråga om lax anser fiskeristyrelsen att för hela riket gällande

minimimått bör införas. Härom anför styrelsen.

Med hänsyn till nödvändigheten, att alla lämpliga åtgärder vidtages till

skyddande av de värdefulla lax- och laxöringsbestånden, uppkommer frå­

gan, om icke allmänna minimimått å dessa slag av fisk bör införas. Det må

framhållas, att riksdagen behandlat detta spörsmål senast år 1950 (se jord­

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

bruksutskottets utlåtande nr 41 i anledning av motionerna 1:337 samt II:

219 och 399).

Inom de flesta län har med stöd av 9 § fiskeristadgan meddelats bestäm­

melser om förbud mot fångst av lax och laxöring under viss storlek. Åt­

skilliga av de sålunda fastställda fångstförbuden är försedda med samma

undantag som enligt vad förut anförts gäller i fråga om förbuden mot

fångst av undermålig gädda och gös.

Det må anmärkas, att i Finland och Danmark minimimått finnes för hela

riket å såväl lax som laxöring. Minimimåtten är i Finland, för lax 50 cm

och för laxöring 35 cm (insjölaxöring 30 cm) samt i Danmark för såväl lax

som laxöring 40 cm (bäcköring 25 cm).

Mot minimimått i fråga om fångst av lax har stundom invänts (se bl. a.

förenämnda motioner 1:337 och 11:399 vid 1950 års riksdag), att det vid'

krokfiske efter lax och laxöring icke skulle vara möjligt att upprätthålla

bestämmelser om minimimått, enär dylik fisk var så ömtålig att den icke

ansågs kunna överleva, sedan den en gång fångats med krok. Invänd­

ningar av detta slag har föranlett, att de i länsstadgorna upptagna fångst­

förbuden försetts med förut berörda undantag beträffande oavsiktligen

fångad, icke levnadsduglig fisk.

Vad sålunda anförts, bör liksom motsvarande invändning beträffande

förbud mot fångst av gädda och gös, icke leda till annat än att det undersö-

kes, i vad mån ett eljest motiverat fångstförbud bör förses med undantag, så­

vitt angår fisk som vid fångandet ej är levnadsduglig. Styrelsen vill emel­

lertid i detta sammanhang bestrida riktigheten av påståendet, att lax och

laxöring som fångats med krok icke skulle kunna överleva. Om kroken ej

svalts av fisken och fisken försiktigt befrias från kroken, är fisken i allmän­

het alltjämt levnadsduglig.

Beträffande frågan, huruvida allmänt minimimått för lax bör genomföras,

är bland annat följande synpunkter att beakta. Länsstyrelsernas bestäm­

melser gäller lika litet som den nuvarande fiskeristadgan å internationellt

vatten och svensk fiskare har därför för närvarande rätt att utanför terri­

torialvattnet fånga lax av hur liten storlek som helst. Han kan ävenledes

avyttra fisken i riket, varvid han dock, om fisken enligt de på platsen för

försäljningen eventuellt gällande minimimåttsbestämmelserna icke får fång­

as, måste för att ej vara förfallen till straff enligt nuvarande 14 § kunna

visa, att fångsten ägt rum utanför territorialgränsen. I allmänhet bereder

denna bevisskyldighet honom inga svårigheter.

Det är uppenbart, att syftet med minimimåttsbestämmelser för fångst av

lax i saltsjön med hänsyn till det omfattande laxfiske, som äger rum i öppna

havet i Östersjön, endast i ringa mån kan vinnas, om bestämmelserna är

tillämpliga enbart innanför territorialgränsen. Det förhåller sig också så,

att avsevärda mängder undermålig lax för närvarande fångas vid fiske i

öppna havet. Styrelsen finner det därför nödvändigt med dylika bestämmel­

ser även vid fiske å internationellt vatten. Mot en dylik ordning kan icke

åberopas den omständigheten, att enligt dansk lag någon motsvarande före­

skrift icke gäller för danska fiskare, som ju bedriver ett omfattande lax­

fiske i Östersjön. Genom att danska fiskare enligt särskilt lagstadgande

icke får ilandföra eller vidtaga vissa andra åtgärder med undermålig fisk

har nämligen rätten för dem att fånga undermålig fisk utanför territorial­

vattnet ringa praktisk betydelse. Blir det sålunda nödvändigt att förbjuda

svensk fiskare att fånga lax under visst minimimått å internationellt vatten,

bör naturligtvis sådan undermålig lax ej heller få fångas å territorialvatt­

net.

Även bortsett från de nu berörda synpunkterna finnes emellertid starka

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

63

64

Kungl. Majrts proposition nr 183.

skäl för införande av allmänna minimimåttsbestämmelser beträffande lax.

De biologiska synpunkterna talar avgjort för att åtminstone lax under 40

cm skall vara tredad överallt. För beredande av effektivast möjliga skydd

för laxbeståndet är det önskvärt, att minimimåttet, i enlighet med vad som

nu flerstädes gäller enligt länsbestämmelser och i överensstämmelse med

den finländska lagen, sattes till 50 cm. Fiskeristyrelsen finner sig dock ej

kunna föreslå ett större minimimått än 40 cm. Styrelsen har härvid beaktat,

att det är nära nog nödvändigt att ernå överensstämmelse härutinnan med

den danska lagen. Då nämligen laxfiske på många ställen i Östersjön be-

drives av både svenska och danska fiskare, skulle en för svenska fiskare

gällande bestämmelse om högre minimimått än det för danska fiskare

gällande icke blott i betydande mån förlora det syfte man vill vinna genom

det törhöjda minimimåttet utan även för de svenska fiskarena framstå så­

som en orättvisa.

Styrelsen förordar av nu anförda skäl ett allmänt minimimått å lax om

40 cm. Styrelsen vill emellertid understryka önskvärdheten av att överens­

kommelse med Danmark träffas om fastställande i båda ländernas lagstift­

ning av ett minimimått å 50 cm. I vad på styrelsen ankommer skall intet

försummas för ernående av en sådan överenskommelse.

Beträffande laxöring anser styrelsen, att avgörande skäl talade mot att

införa ett för hela riket gemensamt .minimimått i fråga om fångst i söt­

vatten. Den fullvuxna laxöringens storlek i sötvatten varierade nämligen

mycket i olika delar av riket. Däremot kunde några skäl av detta slag icke

anföras mot ett gemensamt minimimått för fångst av laxöring i saltsjön.

Styrelsen anför vidare.

Som laxöring mera sällan fångas å internationellt vatten, gör sig det

första av de skäl som ovan åberopats för fångstförbud å undermålig lax

ej med samma styrka gällande i fråga om förbud mot fångst av undermålig

laxöring. Emellertid talar biologiska synpunkter avgjort för ett minimi­

mått å 35, helst 40 cm. Av länsstyrelserna fastställda minimimått i salt­

sjön är flerstädes dock lägre än nu sagts. I enstaka län finnes intet dylikt

mått.

Styrelsen anser alltså att minimimått för laxöring bör fastställas för salt­

sjön. Var gränsen går mellan saltvatten och sötvatten vid flodmynningar,

kan givetvis stundom vara tvistigt. Denna omständighet kan emellertid —

med hänsyn till nödvändigheten för den fiskande att oftast redan på grund

av fiskerättslagens bestämmelser förskaffa sig kännedom om gränsens

sträckning — icke åberopas såsom ett skäl mot förslaget i denna del. I va­

let mellan 35 och 40 cm såsom minimimått å laxöring har styrelsen stan­

nat vid det senare. Härigenom vinnes bl. a. den fördelen, att överensstäm­

melse ernås med den danska lagen.

I åtskilliga län finnes högre minimimått än 40 cm å lax och i några fall

även å laxöring. Det är icke styrelsens mening, att det nu framlagda för­

slaget skall leda till någon sänkning av det i dessa länsbestämmelser stad­

gade måttet. Så bör ej ske utan en ingående prövning, verkställd i första

hand enligt biologiska synpunkter. Styrelsen vill således betona, att för­

slaget i denna del endast avser att fastställa den lägsta gränsen nedåt.

Enligt de särskilda kungörelser, som gäller för Torne älvs fiskeområde

samt Idefjorden och Svinesund, är minimimåtten å laxöring lägre än 40 cm.

Det torde icke böra komma i fråga att ändra dessa mått, innan det under­

sökts, huruvida motsvarande ändring kommer till stånd beträffande fiske,

bedrivet av finska respektive norska fiskare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

65

I fråga om kontrollen av minimimått sbestämmelser na anför styrelsen.

Det lärer ha förekommit, att en i centimeter uttryckt minimimåttsbe-

stämmelse beträffande visst slags fisk stundom även på officiellt håll gi­

vits den tolkningen, att det skulle vara tillåtet att fånga fisk under det an­

givna måttet, om blott skillnaden icke uppgick till en hel centimeter. Inom

styrelsen har i anledning härav diskuterats, huruvida icke minimimåtten i

den föreslagna It § borde angivas i millimeter. Då emellertid nyssnämnda

tolkning måste anses vara uppenbart oriktig, har styrelsen icke funnit det

erforderligt med en dylik, ur formell synpunkt mindre tillfredsställande av­

fattning av paragrafen.

Andra stycket i den föreslagna 11 § innehåller föreskrifter, hur måttet

skall beräknas å de olika i paragrafen angivna fiskslagen. Dessa föreskrif­

ter överensstämmer med vad redan nu gäller. Beträffande måttet å ostron

har dock vidtagits en jämkning av rent formell natur.

Remissinstanserna.

Allmänna synpunkter.

Fiskerinämnden för Vänern påpekar den svårighet som möter att kontrol­

lera minimått då fisken styckats, innan den utbjudes till försäljning. Upp­

sala läns hushållningssällskap framhåller, att enligt sällskapets mening för­

bud mot att saluhålla och försälja undermålig fisk är synnerligen ineffek­

tiva om de icke kompletteras med fångstförbud. Nämnda hushållningssäll­

skap och fiskeriintendenten i mellersta distriktet anser, att föreskriften i

30 § andra stycket i förslaget bör upptagas i 11 §. Länsstyrelsen i Örebro

län anser det lämpligt, att 10 och 11 §§ genom hänvisning till 12 § förses

med en erinran om att ytterligare inskränkningar i medgiven fisketid eller

lägre minimimått kan ifrågakomma. I annat fall blev 10 och 11 §§ lätt vilse­

ledande för allmänheten.

Lax.

En höjning av minimimåttet för fångst av lax på­

yrkas eller ifrågasättes av domänstyrelsen, fiskeriintendenterna i mellersta,

övre södra och nedre södra distrikten samt i Österhavets distrikt, Sveriges

fiskares riksförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska

ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevärdsförbundet och fiskeri­

nämnden för Vänern samt flera länsstyrelser och hushållningssällskap. Do­

mänstyrelsen samt länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Gotlands län

föreslår, att minimimåttet sättes till 60 cm, de övriga här avsedda remiss­

instanserna hemställer om ett minimimått å 50 cm.

Domänstyrelsen anför till stöd för sin ståndpunkt.

Nyligen framlagda undersökningar har visat dels att laxbeståndet i Öster­

sjön är på tillbakagång, dels att medelvikten av den här vid yrkesfisket

fångade laxen har nedgått genom att smålaxens andel i fångsten ökat ka­

tastrofalt under de senaste 5 åren. För att motverka laxbeståndets tillbaka­

gång planerar man nu att med avsevärda kostnader bygga laxtrappor och

vidtaga andra åtgärder för all bereda laxen nya yngelplatser i det fåtal

älvar, som på grund av kraftulbyggnaderna ännu står till huds härför. Do-

5 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 1S3.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

mänstyrelsen är för sin del givetvis beredd att i skälig grad medverka i

detta vällovliga syftemål men styrelsen vill framhålla, att det i denna para­

graf föreslagna minimimåttet på fångad lax — 40 cm — måste innebära

en svår misshushållning med de nya laxbestånd, man nu vill söka fram-

skapa. Det nya minimimåttet innebär att i Östersjön lagligen får fångas

smålax om ca 1/2 kilograms vikt, vilka dock om de fick gå kvar under

ytterligare ett havsår skulle kunna 10—20-faldiga sin vikt.

Även Svenska fiskevårdsförbundet uttalar, att all fångst av lax under 50

cm måste anses innebära en uppenbar misshushållning. Länsstyrelsen i

Stockholms län och fiskeriintendenten i Österhavets distrikt åberopar så­

som skäl för ett högre minimimått att ett sådant är erforderligt icke minst

med tanke på planerade laxodlingar på ostkusten.

I flera av yttrandena göres gällande, att vad fisker istyr elsen

anfört mot att i Sverige tillämpa ett högre minimi­

mått än i Danmark icke var övertygande eller i varje

fall icke borde bli utslagsgivande, särskilt som styrelsen själv

betonar önskvärdheten av ett högre minimimått än 40 cm. Flera remissin­

stanser understryker, att förhandlingar bör upptagas med danska myndig­

heter i syfte att från dansk sida vinna anslutning till ett högre minimi­

mått än 40 cm men anser hinder icke böra möta att utan avvaktan på dessa

förhandlingar höja minimimåttet för Sveriges vidkommande.

Av de remissinstanser som tillstyrkt det av fiske-

ristyrelsen föreslagna minimimåttet 40 cm har Norrbot­

tens läns hushållningssällskap närmare utvecklat skälen för sitt

ståndpunktstagande. Hushållningssällskapet anför.

Minimimåttet 40 cm är otvivelaktigt mycket lågt. En lax på 40 cm väger

som bekant blott några hekto och är rätt mager i köttet. Sattes minimi­

måttet till 50 cm, var dessa olägenheter avsevärt minskade, och ett avse­

värt skydd kunde beredas laxstammen. Utredningens motivering, att mini­

mimåttet bör överensstämma med de danska bestämmelserna, måste dock

tillmätas stor betydelse ur rättvisesynpunkt. Huruvida icke just rättvise­

synpunkt också borde ha föranlett, att man i stället för att utvidga giltig­

hetsområdet för bl. a. detta minimimått till att gälla även internationellt

vatten borde ha sökt utforma samma slags bestämmelser angående iland-

föring m. m. av undermålig fisk, som enligt utredningens motivering sid.

49 sista stycket gäller i dansk lag, undandrager sig vårt bedömande. Tydligt

är dock, att vad som eftersträvats är att minimimåttsbestämmelser av samma

effekt skall gälla för de båda största grupperna av laxfiskare i internatio­

nellt vatten i Östersjön, vilket får anses betydelsefullt. Det föreslagna låga

minimimåttet på lax må därför kunna accepteras under förutsättning, att

möjligheterna till en snar överenskommelse med Danmark om ändring till

50 cm minimimått bedömes vara gynnsamma.

Liknande synpunkter anföres av fiskeriintendenten i nedre norra distrik­

tet.

I detta sammanhang må framhållas, att Norrbottens läns hushållnings­

sällskap i sitt yttrande framför den meningen att i samband med förhand­

67

lingar med Danmark om minimimått även torde böra prövas frågan om

minsta storleken på laxkrokar, enär en internationell överens­

kommelse härom kunde bli ett värdefullt komplement till minimimåttsbe-

stämmelserna. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet ifrågasätter om icke

till skyddande av laxbeståndet även vissa föreskrifter för krokfisket efter

lax borde utfärdas, vilka innebar att smålax ej kunde fångas.

Laxöring.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttrycker

betänkligheter mot att allmänt minimimått för fångst

av laxöring i saltsjön införes. Med den föreslagna bestämmel­

sen skulle havslaxöring, som går upp i vattendrag med sötvatten, kunna

fångas i dessa vattendrag oberoende av fiskens storlek. Det torde bli svårt

eller rent av omöjligt att kontrollera, om en viss laxöring fångats i salt­

sjön eller tillrinnande vattendrag. Bestämmelsen torde därför få ringa eller

ingen verkan.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Gotlands län tillstyrker det

föreslagna måttet men påpekar de svårigheter som bestämmelsen kan kom­

ma att medföra, när det gäller gränsdragningen mellan saltsjö och söt­

vatten.

Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet uttalar, att det varit önskvärt

att jämväl i sötvatten bereda skydd åt havslaxöringen genom minimimåtts-

bestämmelser.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår, att

minimimåttet åtminstone för ostkusten sättes till 50 cm.

I några yttranden göres gällande, att det generella minimimåt­

tet för fångst av laxöring i saltsjön, 40 c in, är för högt

för västkustens vidkommande.

Statens jordbruksnämnd anför härom.

Nu gällande länsstadgor inom Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och

Bohus län föreskriver för sådan laxöring ett minimimått om 30 cm. Enligt

de av jordbruksnämnden hörda representanterna för handeln uppnår salt-

vattenslaxöringen på västkusten i allmänhet endast en längd, som något

överskrider 30 cm, varför den föreslagna höjningen av minimimåttet skulle

omöjliggöra fiske. Även andra av nämnden under hand inhämtade uppgifter

tyder på att det nu gällande minimimåttet för den laxöring, som fångas i

saltvatten på västkusten, 30 cm, bör där bibehållas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har, som inledningsvis om­

nämnts, överlämnat en till styrelsen gjord framställning från ett iO-tal fis­

kare från Brattön och kringliggande orter, däri protest framföres mot en

höjning av minimimåttet från 30 till 40 cm. Skulle denna höjning genom­

föras kunde småfisket först som sist upphöra vad beträffade laxöringsfiskct.

En laxöring om 40 cm vägde omkring ett kilogram och laxöring av den stor­

leken hörde icke precis till de vanliga.

Länsstyrelsen i Hallands län, länets hushållningssällskaps fiskerinämnd

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

och Svenska västkustfiskarnas centralförbund föreslår, att minimimåttet

för fiske i saltsjön fastställes till 35 cm. Det göres gällande, att laxöringen

på västkusten i regel är småvuxen och icke uppnår en storlek av 40 cm.

Skulle högre minimimått än 35 cm vara önskvärt på annat håll, synes

erforderlig jämkning kunna vidtagas genom länsstyrelsernas försorg.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har förklarat sig icke vilja

framföra erinran mot det föreslagna minimimåttet, därest Kungl. Maj :t

genom särskilt beslut för västkustens del medger ett mini­

mimått å 3 5 cm. Som motivering för sin ståndpunkt anför fiskeriinten­

denten.

På västkusten bedriver ett stort antal fiskare på senvintern och våren

laxöringsfiske med nät eller landvad. Den laxöring som därvid erhålles är

enligt samstämmiga uppgifter förhållandevis liten, mestadels 30—40 cm

lång. Om härvidlag ett minimimått av 40 cm skall tillämpas, synes detta

i hög grad eller kanske stundom så gott som helt innebära att fisket i fråga

måste inställas.

Under åberopande av samma skäl förklarar sig Göteborgs och Bohus läns

havsfiske förening för länets del icke kunna gå med på högre minimimått

än 35 cm.

Gädda.

Bestämmelsen om minimimått på gädda har föranlett erinringar i vissa

yttranden. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Uppsala län finner det lämp­

ligare att de nuvarande förbuden mot saluhållande och

försäljning bibehålies och att dessa, då så finnes

erforderligt och möjligt, kompletteras med lokala

fångstförbud. Såsom skäl härför anföres att stora svårigheter torde

komma att möta att åstadkomma en effektiv övervakning av efterlevnaden

av fångstförbudet, särskilt i de delar av landet där fångst av gädda för

husbehov är av stor betydelse för befolkningens livsuppehälle. Kammar­

kollegiet pekar härvid på sjöarna inom skogstrakterna i mellersta Sverige

och Norrland.

Jämväl Föreningen statens fiskeritjänstemän ifrågasätter om icke mini­

mimåttet för fångst av gädda ur biologisk synpunkt bör utgå.

Skälen härtill utvecklar föreningen på följande sätt.

Värdefullt är givetvis, att ej för småvuxen gädda saluföres i allmänna

handeln, men ur fiskeribiologisk synpunkt kan framhållas, att den före­

slagna bestämmelsen torde i vissa vattenområden kunna medföra en rubb­

ning i den naturliga balansen mellan antalet hanar och honor. Hanarna

blir nämligen i regel ej så storväxta som honorna och når ofta sin köns­

mognad innan de uppnår angivna minimimått. Ett fiske grundat på minimi-

måttsbestämmelser skulle således hårdast drabba honbeståndet av nämnda

fiskart.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar den uppfattningen, att

bestämmelsen om minimimått på gädda bör utgå och ersättas med

ett förbud mot fångst med s. k. gäddsax. Härom anför läns­

styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

69

Nu fångas på vissa håll gädda i stor utsträckning i s. k. gäddsaxar. Dessa

är så konstruerade att en stor procent av den fångade fisken icke är lev-

nadsduglig. Då gäddsaxarna ofta utsättes längs vasskanterna i en sjö eller

ett vattendrag blir det i regel de mindre exemplaren som fastnar i detta

fångstredskap och härigenom kommer förbudet mot fångande av gädda, som

ej håller visst minimimått, att till stor del förfelas.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att redan nu dylikt förbud gäller i

många vattenområden på grund av lokala bestämmelser, utfärdade av läns­

styrelsen. Med hänsyn till att saxfångst i vissa svårfiskade vattenområden

kunde vara enda effektiva fångstmetoden borde emellertid möjlighet till

dispens från dylikt förbud föreligga.

Domänstyrelsen, överjägmästaren i Skellefteå distrikt, jägmästaren i

södra Arvidsjaurs revir, länsstyrelsen i Jämtlands län, hushållningssällska­

pen i nämnda län samt i Västerbottens län ävensom fiskeriintendenten i ned­

re norra distriktet hemställer, att från berörda minimi­

mått undantages vissa delar av riket.

Domänstyrelsen anför.

Inom vissa delar av Norrland är gäddan en ogräsfisk och kampen mot

detta fiskslag — som här ej gärna användes som föda av befolkningen —

till förmån för ädelfisken är kostsam och bör betraktas såsom fiskevårds-

åtgärd. Med hänsyn härtill kommer ett generellt förbud mot fångst av gädda

under 40 cm att skapa irritation och besvärligheter i nämnda områden.

Styrelsen föreslår därför, att minimimåttet ej skall gälla för uppfödnings-

dainmar eller i vatten där staten eller hushållningssällskapens fiskevårds-

sakkunniga förordat utrotning av gädda till förmån för ädlare fiskslag.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet yttrar.

I fråga om gädda finnes intet fångstminimimått i Jämtlands län samt

ovan odlingsgränsen i Västerbottens län (utom i Stensele socken) och det

är ej heller önskvärt, emedan gäddan på de flesta håll i dessa trakter be­

traktas som ogräsfisk. I realiteten torde det dock vara likgiltigt om bestäm­

melsen gäller även där, emedan det ej finns någon möjlighet att kontrollera

om den efterlevs. Det torde över huvud taget kunna ifrågasättas, om det

inom nedre norra distriktet är nödvändigt med fångstminimimått på gädda.

Det torde överallt vara sådant överskott på uppväxande gäddungar att det ej

spelar någon som helst roll för det fullvuxna, matnyttiga beståndet (gäd­

dor med över 40 cm längd), om en eller annan undermålig gädda fångas

och användes i hushållet. Däremot måste det anses olämpligt att gäddor

under 40 cm säljes. Det torde även i de allra flesta fall vara omöjligt att

beivra användning av undermåliga gäddor i eget hushåll. Principiellt måste

det anses olämpligt att införa bestämmelser i fiskeristadgan, som ej är

oundgängligen nödvändiga.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Jämtlands län och länets

hushållningssällskap.

Gös.

De erinringar som kammarkollegiet och länsstyrelsen i Uppsala län enligt

vad förut anförts gjort mot bestämmelsen om fångstminimimålt på gädda

avser även minimimåttet på gös.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott före­

slår en höjning av minimimåttet till 40 cm och anför.

För närvarande pågår ett jämförelsevis kraftigt fiske av gös. Genom

den föreslagna höjningen torde ett i någon mån ökat skydd givas det värde­

fulla gösbeståndet och risken för överfiskning minska. Härtill kommer att

det även ur konsumentsynpunkt torde vara önskvärt att minimimåttet hö-

jes, varigenom kvalitativt sett bättre fiskprodukter tillföres marknaden.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund framhåller, att inom förbundet

diskuterats en höjning av minimimåttet till 40 cm. Något bestämt yrkande

om höjning framföres dock icke.

Kräftor.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott före­

slår en höjning av minimimåttet för kräfta från 9 till 10 cm. Härför talar

enligt utskottets mening motsvarande skäl som av sällskapet åberopats för

höjning av minimimåttet för gös.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund anför, att inom förbundet disku­

terats en höjning av minimimåttet för kräftor till 10 cm. Något bestämt

yrkande om höjning framföres dock icke.

I förslaget icke nämnda fiskslag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det lämpligt att även kungörelserna

angående visst minimimått för rödtunga, rödspätta och skrubba samt äkta

tunga inarbetas i stadgan.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller,

att på flera ställen inom länet pärlmussla ännu finnes kvar. Pärlor av till­

räcklig storlek för att ha något värde torde knappast kunna påträffas i

musslor understigande 7 centimeters längd. Då pärlmusslan ej användes

för annat ändamål, syntes det skäligt att minimimått införes även för detta

skaldjur.

Föredraganden.

Allmänna synpunkter.

Bestämmelser om minimimått finnes i gällande fiskeristadga endast för

hummer, kräftor och ostron. Såsom framgår av vad jag inledningsvis an­

fört under 10 § har emellertid i särskilda författningar ytterligare bestäm­

melser meddelats om förbud mot att fånga fisk, som icke håller vissa mi­

nimimått. I enlighet med vad fiskeristyrelsen föreslagit torde de därvid (s.

44) under nr 4), 5) och 8) omnämnda författningarna lämpligen böra inar­

betas i fiskeristadgan. De övriga författningarna bör däremot fortfarande

kvarstå.

Bestämmelser om minimimått har vidare i stor utsträckning lämnats i

länsstadgor. Som fiskerinämnden för Vänern påpekat är det givet, att kon­

trollen av miniinimåttsbestämmelser försvåras genom att fisken på ett eller

71

annat sätt beredes innan den utbjudes till försäljning. Emellertid är detta

en olägenhet som icke torde få ha avgörande betydelse vid bedömningen av

frågan om minimimått för visst fiskslag bör införas eller icke.

Jag övergår härefter till frågan om vilka generella minimimått som bör

upptagas i stadgan.

Lax.

Som fiskeristyrelsen framhållit finnes föreskrifter om minimimått å lax

i nästan samtliga län. Det torde emellertid vara lämpligt att i fiskeristad-

gan införes ett allmänt minimimått, vilket vid behov kan höjas genom lo­

kala föreskrifter. Fiskeristyrelsen har föreslagit, att detta mått sättes till

40 cm. Emellertid har styrelsen själv framhållit att ur fiskeribiologisk syn­

punkt måttet borde vara högre, lämpligen 50 cm. Som motiv för att dock

föreslå 40 cm har styrelsen framhållit, att i Danmark detta minimimått gäl­

ler och att det är nödvändigt att samma mått i detta hänseende gäller i Dan­

mark och i Sverige. Remissinstanserna har allmänt uttalat att ett minimi­

mått av 40 cm är för lågt. De flesta har föreslagit 50 cm.

Jag delar styrelsens åsikt att samma minimimått om möjligt bör gälla

för Sverige och grannländerna, särskilt Danmark och Finland. I Finland

är detta mått 50 cm. Frågan om minimimått på lax har under hösten 1953

behandlats av( Internationella havsforskningsrådet, varvid rådet beslutat

rekommendera ett mått av 50 cm. I anledning härav torde man väl få för­

utsätta att minimimåttet i Danmark kommer att höjas till 50 cm. Med hän­

syn till rekommendationen synes i varje fall betänkligheterna mot att för

Sveriges del fastställa detta mått böra få vika för de biologiska synpunk­

terna, vilka otvivelaktigt synes motivera ett mått av 50 cm. Jag förordar

därför att i fislceristadgan detta mått angives.

Även frågan om storleken på laxkrokar har behandlats vid havsforsk-

ningsrådets sammanträde, men denna fråga torde böra ytterligare beredas

innan man överväger att för Sveriges del införa några bestämmelser härom.

Laxöring.

Såsom fiskeristyrelsen anfört torde det vara omöjligt att genomföra ett

allmänt minimimått på laxöring, som fångas i sötvatten. De svårig­

heter som därvid skulle möta belysas av att i länsstadgor de föreskriv­

na måtten varierar mellan 22 och 50 cm. Trots att det i vissa fall kan

vara svårt att avgöra om fisken fångats i sötvatten eller i saltsjön torde

emellertid, såsom flertalet remissinstanser förordat, minimimått böra fast­

ställas för laxöring som fångats i saltsjön. Att låta minimimåttet avse

»havslaxöring» oberoende av om den förekommer i havet eller i sötvatten är

icke möjligt, då havslaxöring ej är någon biologiskt bestämbar art. Fiskeri­

styrelsen föreslår att minimimåttet sättes till 40 cm, vilket mått gäller i

Danmark. I Finland har minimimåttet satts till 35 cm. Flera remissinstanser

har gjort gällande att 40 cm är för stort mått, i varje fall såvitt angår lax­

öring som fångats på västkusten. De nu i länsstadgor fastställda miniini-

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

72

måtten för laxöring, som fångas i saltvatten, varierar mellan 30 och 50 cm.

Av remissyttrandena torde framgå, att ett minimimått av 40 cm i det när­

maste kan komma alt omöjliggöra laxöringsfisket på västkusten. Fiskeri-

intendenten i Västerhavets distrikt och några andra remissinstanser har ut­

talat, att ett mått av 35 cm skulle kunna fastställas att gälla även för väst­

kusten. Den lämpligaste lösningen torde vara, att i fiskeristadgan detta

mått angives och att i lokala stadgor föreskrifter meddelas om högre mått i

sådana fall där detta redan gäller eller eljest kan anses motiverat. Om del

skulle visa sig nödvändigt att för vissa kuststräckor fastställa lägre mini­

mimått än 35 cm, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att genom särskild

kungörelse förordna härom. Som jag tidigare nämnt bör det genom särskild

kungörelse för Idefjorden och Svinesund in. in. nu gällande minimimåttet

av 30 cm icke ändras.

Gädda.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att generellt minimimått införes för

fångst av gädda och gös. Vissa remissinstanser har gjort invändningar här­

emot. Särskilt beträffande gädda, som i stor utsträckning är föremål för

fritidsfiske med drag och andra krokredskap, synes betänkligheter kunna

anföras mot ett minimimått vid fångst. Som jag närmare kommer att ut­

veckla under It § i departementsförslaget torde en i fiskeristadgan intagen

bestämmelse om minimimått nämligen alltid böra kompletteras med skyl­

dighet att utsätta även sådan oavsiktligt fångad undermålig fisk, som icke

är levnadsduglig. En föreskrift härom torde sannolikt vara särskilt svår att

upprätthålla när det gäller gäddfångst. I fråga om gädda synes det därför

nödvändigt att, om minimimått för fångst införes, medge rätt att till husbe­

hov använda undermålig fisk som oavsiktligt fångats. Ett på detta sätt

konstruerat fångstförbud synes emellertid icke böra införas i en för hela

riket gällande fiskeristadga. Som ytterligare skäl mot ett generellt minimi­

mått vid fångst av gädda torde de av föreningen statens fiskeritjänstemän

framförda biologiska synpunkterna i viss mån kunna åberopas. Av anförda

skäl har jag funnit mig icke kunna förorda att i fiskeristadgan föreskrives

minimimått vid fångst av gädda. Däremot synes det vara lämpligt, att de nu

i kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens

skyddande givna bestämmelserna om förbud att sälja gädda som i längd

ej håller 40 cm bibehålies och inarbetas i fiskeristadgan. Till denna fråga

torde jag få återkomma i samband med behandlingen av 24 och 27 §§ i de­

partementsförslaget.

Gös.

Vad som anförts beträffande gädda torde i stort sett även gälla för gös.

Jag förordar därför att för hela riket gällande minimimått beträffande den­

na fisk liksom nu endast skall gälla vid försäljning m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

73

Övriga fiskslag.

Det nu gällande minimimåttet på kräftor torde icke böra ändras. Mini­

mimått på pärlmussla synes icke böra upptagas i en för hela riket gällande

stadga.

11 § (30 § andra stycket).

Fiskeristyrelsen har i 30 § andra stycket föreslagit en bestämmelse om

skyldighet för den som oavsiktligt fångar fredad eller undermålig fisk att

genast åter släppa ut fisken i vattnet. Fiskeristyrelsens förslag i denna del

överensstämmer i sak med gällande föreskrift i 23 § fiskeristadgan. Även i

vissa av de tidigare omnämnda särskilda kungörelserna finnes bestämmel­

ser av liknande innehåll. Som exempel härpå må nämnas, att i kungörel­

sen angående fisket i Idefjorden och Svinesund m. m. stadgas, att lax eller

laxöring, som fångats under förbjuden tid eller håller för litet mått, omedel­

bart, såvitt möjligt oskadd, åter skall utsläppas i vattnet. Liknande före­

skrifter finnes även i kungörelserna till skydd för rödspätta och skrubba.

I kungörelsen 1953:608 framhålles särskilt att fisken skall utsättas »med

iakttagande av sådan försiktighet som erfordras för dess bibehållande i livs­

dugligt skick». I artikel 8 av Londonkonventionen stadgas, att fångad fisk

som icke håller de i överenskommelsen angivna minimimåtten omedelbart

skall utkastas i havet, såvida fisken ej skall användas för omplantering i

andra fiskeområden. I kungörelsen 1952: 699, vilken grundas på nämnda

konvention, stadgas härom att undermålig fisk »må icke dödas utan skall

omedelbart åter utsättas i havet».

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anför till stöd för ovillkorlig skyldighet att utsätta un­

dermålig eller fredad fisk följande.

Om man intagit den ståndpunkten, att ett visst fångstförbud i princip

bör genomföras, bör ingen meningsskiljaktighet råda därom att oavsiktligt

fångad fisk, som är levnadsduglig, åter bör utsättas samt att icke levnads-

duglig sådan fisk ej bör få försäljas. Det spörsmål som här föreligger in­

skränker sig således till frågan, om den fiskande bör åläggas att utsätta

fisk, som icke kan antagas komma att fortleva, eller om han bör få behålla

den för egen konsumtion.

Dylik rätt att behålla och för egen del konsumera icke levnadsduglig fisk

tillkommer den fiskande enligt åtskilliga länsstadgor, vari minimimått fast­

ställts. Det torde emellertid vara ganska klart, att denna rätt i betydande

utsträckning missbrukas. Det har ofta konstaterats, att undermålig fisk icke

blott använts för omedelbar konsumtion utan även insaltats eller annorle-

des konserverats i så stora mängder, att det knappast varit tänkbart att all

fisken varit icke levnadsduglig vid fångandet. Ett påstående från den fis­

kandes sida, att fisken icke var levnadsduglig vid fångandet, kan såsom

lätt inses praktiskt taget aldrig motbevisas. Genom ett undantag från skyl­

digheten att åter utsätta fisken försvåras således i mycket hög grad kon­

trollen av fångstförbudets efterlevnad.

Såsom ett starkt skäl för ett bibehållande av regeln i gällande 23 § i full

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

utsträckning kan åberopas, att densamma utan att vara försedd med något

undantag återfinnes i Londonkonventionen. Det kan icke med fog göras

gällande, att den fisk, som förslagets minimimått avser, i allmänhet fångas

under sådana förhållanden att den har svårare att överleva än fisk, som

avses i konventionen och fångas under de däri angivna förhållandena.

Fiskeristyrelsen vill av nu anförda skäl för sin del förorda, att något

undantag från den i nuvarande 23 § angivna principen icke medgives. Ifråga­

varande stadgande hör rätteligen hemma i 30 § i förslaget.

En viss jämkning av den nuvarande formuleringen synes böra vidtagas.

Det torde sålunda böra åläggas den fiskande icke blott att utsätta fisken

utan även att därvid förfara med sådan försiktighet, att fisken bibehålies

vid liv. Då den fiskande fullgjort vad som enligt stadgandet åligger honom,

bör han givetvis vara fri även från förverkandepåföljd.

Remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar, att den som utan uppsåt

råkat fånga fisk, understigande minimimåttet, skall

äga tillgodogöra sig sådan fisk i sitt hushåll. Länsstyrel­

sen gör härvidlag icke åtskillnad mellan död eller icke levnadsduglig fisk,

å ena, och levnadsduglig fisk å andra sidan. En motsatt regel till den så­

lunda förordade torde, framhåller länsstyrelsen, sakna stöd i allmänhetens

rättsuppfattning och till följd därav komma att i stor utsträckning överträ­

das, vilket skulle medföra risk för bristande respekt jämväl för fiskelag­

stiftningen i övrigt.

Samma yrkande framställes av Svenska insjöfiskarenas centralförbund

i fråga om såväl undermålig fisk som fisk fångad under förbjuden tid, dock

endast vid yrkesmässigt fiske.

Kammarkollegiet hemställer, att undantag från skyldigheten att ut­

sätta undermålig fisk eller fisk fångad under fredningstid måtte göras

därest fiskenvid f å n g s t e n b 1 i v i t dödad eller så svårt

skadad att den ej kan antagas vara levnadsduglig. Kol­

legiet inskränker icke detta yrkande till fall, då den fiskande vill använda

fisken i sitt eget hushåll. Kollegiet har svårt att föreställa sig att ens lojala

medborgare skulle utsätta fisk som är död eller så svårt skadad att den

uppenbarligen ej kan överleva. Ett sådant handlande skulle följaktligen en­

dast kunna framtvingas av ett straffhot, som hade kunnat göras effektivt.

Detta syntes icke vara möjligt. Det föreslagna stadgandets betydelse ur

kontrollsynpunkt syntes ej få tillmätas avgörande betydelse. Det föreföll

bättre att genom propaganda söka klargöra fångstförbudens betydelse för de

fiskandes egna intressen än att i kontrollsyfte föreskriva en regel, som ej

kom att efterlevas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om det icke vore mera ända­

målsenligt att anmälan om fångsten finge göras till ve­

derbörande polismyndighet för beslut huru med fisken skulle

förfaras.

75

Statens jordbruksnämnd och Kalmar läns norra hushållningssällskaps för­

valtningsutskott samt några andra remissinstanser hemställer om sådant

undantag från skyldigheten att utsätta oavsiktligt fångad fisk, att under­

målig fisk eller fisk som fångats å fredningstid skall få behållas av den

fiskande för egen konsumtion, om fisken vid fångsten dödats eller så svårt

skadats, att den ej kan leva.

Jordbruksnämnden anför i denna del.

Nämnden vill framhålla, att i vad gäller de nu i stadgeförslaget intagna

fiskslagen torde skador åtminstone vid sportfiske och annat krokfiske lätt

uppkomma, som medför att fisken uppenbarligen icke blir levnadsduglig.

Skulle någon salta eller på annat sätt konservera undermålig fisk i så stora

mängder, att det icke är tänkbart att all fisken varit icke levnadsduglig vid

fångandet, torde i allmänhet icke några svårigheter föreligga att få veder­

börande fälld för överträdelse av fångstförbudet.

Amatörfiskarnas riksförbund gör särskilt gensagor mot att skyldighet

skall föreligga att sätta ut död fisk. Bortsett från att fisken kan vara

tjänlig som människoföda skulle en utsättningsskyldighet strida mot alla

hygieniska lagar. Det kan inträffa att en yrkesfiskare på grund av storm,

sjukdom eller andra skäl icke på någon lid kunnat vittja sina redskap som

blivit besatta med en mängd död fisk. Säkerligen skulle det väcka allmän

anstöt, om denna mängd döda fiskar skulle tillatas driva in mot en allmän

badstrand eller mot platser, där större samhällen hade sina vattentäkter.

Vid exempelvis ogynnsamt väder kunde det dessutom vara omöjligt att ute

på fiskeplatsen frigöra och sortera fångsten.

Föredraganden.

Frågan om skyldighet för den som oavsiktligt fångat fredad eller under­

målig fisk att åter utsläppa fisken har mycket diskuterats i samband med

tillkomsten av författningar på fiskets område. Det har gjorts gällande, att

bestämmelser om fredningstid och minimimått i hög grad skulle bli inef­

fektiva om en fiskande kunde freda sig från ansvar genom att invända att

fredad eller undermålig fisk, som påträffas i hans fiskebåt, vid fångsten

varit så skadad att den icke varit levnadsduglig. Det har därför hävdats,

att bestämmelser om minimimått och fredningstid ur kontrollsynpunkt

oundgängligen måste förenas med föreskrift om skyldighet att utsätta fisk,

som mot sådana bestämmelser fangals, och detta oavsett om fisken varit

död, levnadsduglig eller helt oskadad. Häremot har emellertid invänts, att

fiskande säkerligen icke skulle komma att efterleva en sådan bestämmelse

då de skulle anse det vara meningslöst att utsätta en död eller icke levnads­

duglig fisk. Denna invändning torde i många fall vara berättigad och torde

ha särskild betydelse i sådana fall då fisk fångats med krokredskap varvid

fiskens gälar ofta skadas så att fisken ej kan överleva. Om, såsom jag före­

slagit, generella minimimått icke fastställes för gädda och gös torde betänk­

ligheter mot det här avsedda stadgandet dock bli mindre. Härtill kommer

att såsom ovan angivits ovillkorlig utsättningsskyldighet föreskrivits i ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

76

flertal på internationella konventioner grundade författningar, bland annat

den kungörelse som grundats på Londonkonventionen och träder i kraft

den 5 april 1954. Som fiskeristyrelsen anfört torde vägande skäl ej kunna

åberopas mot att ha olika bestämmelser i sistnämnda kungörelse och i fis-

keristadgan.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att de invändningar som kan

göras mot det föreslagna stadgandet bör vika för kontrollsynpunkterna.

Det av fiskeristyrelsen i 30 § andra stycket föreslagna stadgandet torde där­

för i stort sett böra bibehållas oförändrat. Emellertid synes det lämpligt

att stadgandet överföres till en särskild paragraf och får sin plats i anslut­

ning till bestämmelserna om fredningstid och minimimått. Vidare torde för

befrielse från straffansvar icke böra fordras mer än att fisken utsatts. En­

ligt fiskeristyrelsens förslag fordras därjämte för straffrihet att den fiskande

skall tillse att fisken vid utsättandet blir så oskadad som möjligt. Detta

stadgande överensstämmer visserligen med vad som föreskrives i vissa av

de tidigare omnämnda författningarna. Emellertid torde det vara svårt för

den fiskande att bevisa, att en föreskrift av nu nämnd innebörd iakttagits.

Jag har därför funnit att en sådan föreskrift icke bör medtagas. Det torde

i sakens natur att en fiskande icke i onödan skadar en fisk, som han

måste utsläppa.

I enlighet med det anförda har It § i departementsförslaget utformats. Be­

stämmelsen gäller vid oavsiktlig överträdelse av fångstförbud, som angives i

9 och 10 §§ av departementsförslaget. Enligt 21 § tredje stycket skall 11 §

äga motsvarande tillämpning även då lokala förbud meddelats av länssty­

relse. Detta innebär, att sådant förbud aldrig skall anses vara överträtt om

den fiskande iakttager vad som stadgas i 11 §. Däremot utgör hänvisningen

ej hinder för länsstyrelse att i samband med meddelande av lokala fångst-

lörbud t. ex. föreskriva, att oavsiktligt fångad undermålig eller fredad fisk

som ej är levnadsduglig får användas till husbehov.

12

§.

Stadgandet i 12 § första stycket av fiskeristyrelsens förslag innebär ingen

nyhet i förhållande till vad nu gäller enligt 9 § första stycket fiskeristad-

gan. Andra stycket saknar däremot motsvarighet i gällande stadga.

Fiskeristyrelsen.

I första stycket av 12 § ges föreskrift om möjlighet för länsstyrelsen att

utsträcka de i 10 § angivna fredningstiderna och höja de i 11 § stadgade

minimimåtten. I denna del må hänvisas till vad som anförts under nämnda

paragrafer.

Undantag från de stadgade fredningstiderna och minimimåtten kan

stundom vara påkallat ur fiskevårdssynpunkt. Sålunda kan det bland an­

nat visa sig erforderligt att för upphjälpande av beståndet av mera värde­

full fisk i en sjö nedbringa beståndet av annan, mindre värdefull fisk

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

77

därstädes. Är en sjö exempelvis särskilt lämpad för laxöring men jäm­

väl gädda förekommer i sjön, bör de fiskevårdande åtgärderna inriktas

på att sjön i första hand förbehålles laxöringen, om risk föreligger att bå­

dadera bestånden ej kan vidmakthållas där. Undantag från förbuden kan

vidare vara erforderligt för att erhålla fisk till fiskodling eller för veten­

skapligt ändamål.

Om någon dispensmöjlighet för de nu angivna fallen icke föreskrives i

fiskeristadgan, kan endast Kungl. Maj:t lämna den erforderliga dispensen.

Fiskeristyrelsen anser, att meddelande av dispens lämpligen bör uppdra­

gas åt styrelsen, och har därför upptagit ett stadgande härom i andra

stycket i förevarande paragraf.

Remissinstanserna.

Första stycket.

Statens jordbruksnämnd anser att detta stycke är onödigt,

då 14 § ger länsstyrelsen bemyndigande att meddela särskilda bestämmelser.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och fis-

keriintendenten i övre södra distriktet hemställer, att länsstyrelse

icke må erhålla befogenhet att meddela föreskrift

om att fredningstiden för kräftor skall upphöra se­

nare än i 10 § av fiskeristyrelsens förslag föreskrives. Förvaltningsut­

skottet anför, att dylika föreskrifter kan medföra icke önskvärda konse­

kvenser rörande fisket i vatten, som berör två län. Dessutom skulle kon­

trollen av föreskrifternas efterlevnad bli mycket svår. Fiskeriintendenten

gör gällande, att vad fiskeristyrelsen anfört för en sådan befogenhet ej sy­

nes uppväga nackdelarna av att fisket skall börja senare å vissa platser.

Även Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars ytt­

rande länsstyrelsen i länet förklarat sig i stort sett instämma, finner det i

synnerhet beträffande kräftfångst betänkligt att möjlighet beredes till fri­

givande av fiske på olika tider inom olika delar av landet.

Jägmästaren i Hallens revir anser i likhet med över jägmästaren i mel­

lersta Norrlands distrikt, att länsstyrelsen även bör få fastställa kortare

fredningstider och lägre minimimått än de i stadgan be­

stämda.

Andra stycket.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hemställer, i anslutning till vad länssty­

relsen anfört beträffande bestämmelsen om minimimått på gädda,

att länsstyrelserna måtte få befogenhet att m e d d e la un­

dantag från nämnda bestämmelse. Även hushållningssällskapet i länet

anser, att sådan dispens bör kunna medgivas.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter,

om ej länsfiskeritjänstemännen skulle kunna lämna tillstånd till fångst av

smågäddor, då så är motiverat ur fiskevårdssynpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län anser, att den i andra

stycket meddelade dispensbefogenheten bör tillkomma länsstyrelsen

och ej fiskeristyrelsen. Såsom skäl åberopar länsstyrelsen i

Jämtlands län.

Enligt länsstyrelsens mening synes det ej vara förenligt med de av stats­

makterna eljest förordade rationaliserings- och decentraliseringssträvan-

dena att förbehålla denna befogenhet en central myndighet. Man kan näm­

ligen med fog utgå från att länsstyrelsen äger tillräcklig erfarenhet för att

— efter hörande av fiskeriintendenten och eventuellt hushållningssällska­

pets fiskerinämnd — bedöma ärenden av ifrågavarande slag. Man kan ock­

så förutsätta, att länsstyrelsen i ärenden av mera svårbedömbar natur in­

hämtar utlåtande från fiskeristyrelsen.

Norrbottens läns hushållningssällskap uttalar, såsom nämnts under 7 §,

att fiskeristyrelsen om det finnes påkallat ur fiskevårdssynpunkt bör få

meddela dispens från ljusterförbud et.

Föredraganden.

Vad i första stycket sägs gäller redan på grund av 14 § i förslaget. Detta

stycke kan därför utgå. I stället torde, såsom jag kommer att föreslå, i 14 §

böra införas uttrycklig föreskrift om att länsstyrelse icke äger meddela be­

stämmelse om undantag från de i departementsförslaget under 6—10 och

13 §§ upptagna förbuden.

Såsom jag tidigare uttalat, torde möjlighet böra föreligga för länssty­

relse, att utsträcka fredningstiden för kräftor utöver den 7 augusti kloc­

kan 17.

I enlighet med vad jag anfört vid behandlingen av 6 § i departementsför­

slaget bör dispensmöjligheten enligt andra stycket omfatta även ljusterför­

budet.

Eftersom prövningen av sådana dispensärenden som avses i andra styc­

ket oftast innebär ett bedömande av huvudsakligen vetenskaplig art torde

dispensrätten böra anförtros fiskeristyrelsen och ej länsstyrelse.

Jag förordar alltså att första stycket i 12 § utgår och att andra stycket

kompletteras med en bestämmelse att fiskeristyrelsen, om ur fiskevårds­

synpunkt för visst fall särskilda skäl därtill föreligger, äger medgiva un­

dantag även från ljustringsförbudet.

13 §.

13 § i fiskeristyrelsens förslag saknar motsvarighet i gällande fiskeri-

stadga.

Fiskeristyrelsen.

Utplantering av fisk bör ej vidtagas utan sakkunnig utredning om ut-

planteringens lämplighet ur fiskevårdssynpunkt. Erfarenheten har emel­

lertid visat, att utplantering av fisk i sötvatten stundom ägt rum utan till­

79

börlig hänsyn till fiskevårdens krav. Det har sålunda förekommit fall bl. a.

i Kalmar län, då utplantering av sutare ägt rum i kräftrika sjöar med på­

följd att kräftbeståndet mer eller mindre utrotats. Utplantering av gädda,

sik, röding och lake har ävenledes stundom skett i sjöar, där utplantering-

en varit olämplig med hänsyn till angelägenheten att bevara i sjön före­

kommande bestånd av annat slags fisk. Fall har särskilt förekommit, då

laxöringsbeståndet i vissa norrländska sjöar härigenom blivit lidande.

Styrelsen har därför funnit det nödvändigt, att utplantering av fisk i söt­

vatten underkastas viss kontroll. Syftet med kontrollen torde näppeligen

kunna vinnas annorledes än genom att envar som vill utplantera fisk i söt­

vatten får lov att inhämta myndighets tillstånd härtill. Tillståndsgivande

myndighet bör regelmässigt vara fiskeriintendenten. Genom intendenternas

ingående kännedom om de lokala fiskeriförhållandena och de möjligheter

de har att genom länsfiskeritjänstemännen erhålla nödiga upplysningar i

saken lärer flertalet ärenden om tillstånd kunna avgöras utan större besvär

eller tidsutdräkt.

Behörighet att lämna dispens bör även tillkomma fiskeristyrelsen, vilket

får praktisk betydelse bl. a. med hänsyn till den utplanteringsverksamhet

som bedrives i styrelsens regi.

Uppenbarligen bör den här föreslagna regeln icke gälla beträffande ut­

plantering, som verkställes för fullgörande av åläggande i dom i vattenmål.

Skäl av samma art, som anförts för att tillstånd skall krävas till utplante­

ring, föranleder även, att fiske med levande betesfisk icke bör få äga rum i

sötvatten, där fisk av samma slag som betesfisken icke förekommer.

Remissinstanserna.

Första stycket.

Bestämmelsen i detta stycke har föranlett särskilda uttalanden i de flesta

av remissyttrandena.

Fiskeriintendenterna i nedre norra och övre södra distrikten, Sveriges fis­

kares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska syd­

kustfiskarnas centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,

Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Föreningen statens fiskeritjänste-

män, Svenska naturskyddsföreningen samt fem länsstyrelser och sju hus­

hållningssällskap eller fiskerinämnder har tillstyrkt förslaget att

alla utplanteringar av fisk i söt vatten skall i en

eller annan form vara underkastade tillståndstvång.

Några av dessa instanser har dock uttryckt viss tveksamhet. Länsstyrelsen

i Stockholms län och Svenska naturskyddsföreningen ifrågasätter sålunda

om tillståndsprövningen bör gälla även utplantering av fisk, som redan före­

kommer i det vatten där utplanteringen avses skola äga rum. Jämtlands

läns hushållningssällskap och fiskeriintendenten i nedre norra distriktet

har i sina yttranden understrukit vikten av att generella tillstånd skall kun­

na utfärdas beträffande vissa fiskarter för ett helt län eller för en del av lä­

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

80

net. Överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt och jägmästaren i Västra Häl­

singlands revir tillstyrker bestämmelsen, därest den icke hindrar domänsty­

relsen från att erhålla generellt tillstånd till utplantering som sker enligt

anvisning av domänverkets fiskerikonsulent.

Inskränkning av tillståndstvånget till att avse en­

dast utplantering av fisk som ej tidigare förekom­

mer i v a 11 n et påyrkas av kammarkollegiet, länsstyrelsen i Söderman­

lands län, nämnda läns och Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvalt­

ningsutskott, Svenska fiskevårdsförbundet och Amatörfiskarnas riksför­

bund. Även jägmästaren i Hallens revir samt Stockholms läns och stads

hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter om icke en dylik in-,

skränkning bör ske. En liknande ståndpunkt intages av jägmästaren i Vim-

merby revir med instämmande av över jägmästaren i östra distriktet, likaså

av Mo och Domsjö Aktiebolag, som dock anser att tillstånd aldrig bör er­

fordras för utplantering av lax och laxöring. Fiskeriintendenten i mellersta

distriktet förordar en begränsning av tillståndstvånget till nyinplanteringar

av förut icke befintlig fiskart i laxöring- eller rödingförande vatten. Även

Norrbottens läns hushållningssällskap anser, att tillstånd bör erfordras en­

dast för vissa slag av nyinplanteringar, i första hand sådana i vatten med

bestånd av laxöring eller röding. Länsstyrelsen i Jämtlands län förmenar,

att en lösning av problemet kan ske genom en bestämmelse i enlighet med

följande, i lokal stadga för länet upptagna föreskrift: »Med undantag för

laxöring, röding, bäckröding och regnbågsforell ävensom fiskart, som redan

förut finnes i vattnet och är av väsentlig betydelse för fisket, må ingen som

helst fiskinplantering göras utan efter vederbörande fiskeriintendents med­

givande. Ej heller må utan sådant medgivande röding inplanteras i vatten,

där laxöring är den enda förekommande fiskarten eller i vatten som ligger

uppströms därom.» Överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt hävdar,

att förbudet endast bör omfatta utplantering av ny fiskart. Från förbudet

borde dock helt undantagas lax, laxöring, regnbågsforell och bäckröding.

Vidare borde sik utan tillstånd få utsättas i vatten, där gädda förekom men

nyss uppräknade laxfiskar saknades.

Domänstyrelsen finner, att tillståndstvånget bör begränsas på ett av be­

hovet betingat sätt och avse t. ex. förbud mot att utsätta gädda i vatten eller

vattensystem, där den nu saknas, och likaledes förbud mot utsättning av

andra fiskslag i vatten, där endast laxöring och röding finnes. Länsstyrelsen

i Östergötlands län anser, att tillstånd bör erfordras endast för att inplantera

tisk i laxförande vatten och för inplantering av ål. Gotlands läns hushåll­

ningssällskap uttalar med instämmande av länsstyrelsen i länet, att tillstånd

endast bör fordras för utplantering i sådana sjöar som har bestånd av vär­

defull fisk av laxsläktet och för utplantering av ål i kräftrika vatten. Läns­

styrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om icke tillståndstvånget bör begrän­

sas till utplanteringar av viss betydenhet. Nämnda läns södra hushållnings­

sällskaps förvaltningsutskott förmenar, att bestämmelsen icke bör tillämpas

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

81

på utplanteringar i mindre vatten då kostnaderna bestrides av fiskevårds-

förening eller enskild fiskevattensägare.

Tillståndstvånget a v styrkes helt av länsstyrelserna i Jön­

köpings, Hallands och Västmanlands län, hushållningssällskapets förvalt­

ningsutskott i Jönköpings län, fiskerinämnderna hos Hallands läns och Väst­

manlands läns hushållningssällskap samt Svenska fiskeritjänstemannaför-

bundet. Även de yttranden som avgivits av Östergötlands läns hushållnings­

sällskaps förvaltningsutskott, fiskerinämnden hos hushållningssällskapet i

Kronobergs län och förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns norra hushåll­

ningssällskap går närmast i avstyrkande riktning. Jämväl länsstyrelsen i

Norrbottens län är tveksam. I varje fall bör enligt Östergötlands läns hus­

hållningssällskaps förvaltningsutskott och länsstyrelsen i Norrbottens län

begränsning av tillståndstvånget ske. Nämnda förvaltningsutskott förordar

härutinnan samma begränsning som länsstyrelsen i Östergötlands län. Läns­

styrelsen i Norrbottens län förmenar, att tillstånd under inga förhållanden

bör fordras för utplantering av bäckröding och laxöring. Värmlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttranden länsstyrelsen i

länet i stort sett instämt, finner ävenledes bestämmelsen diskutabel.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att bestämmelsen bör ersättas

med en föreskrift, vari erinras om att den som vill utplantera fisk

i sötvatten bör inhämta råd och upplysningar av läns-

fiskeritj än steman eller annan sakkunnig Av de remiss­

instanser som velat inskränka förbudets tillämpningsområde förordar läns­

styrelsen i Östergötlands län en bestämmelse av innehåll, att när tillstånds-

tvång ej erfordras utplantering ej får ske utan biträde av eller föregånget

samråd med länsfiskeritjänstemannen. Svenska fiskevårdsförbundet uttalar,

att i de fall som ej berörs av tillståndstvånget på sin höjd bör föreskrivas

anmälan till länsfiskeritjänsteman eller fiskerinämnd. Amatörfiskarnas riks­

förbund uttalar sig i liknande riktning och framkastar tanken, att tjänste­

mannen i tveksamma fall skall kunna utfärda tillfälligt förbud mot åtgär­

den samt remittera frågan till fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten. Hus­

hållningssällskapens förbund finner det knappast behövligt, att varje utplan­

tering skall föregås av en formell tillståndsprövning. Kontroll över denna

verksamhet torde dock vara erforderlig. Den borde uppdragas åt hushåll­

ningssällskapen.

Flera av de remissinstanser som avstyrkt den föreslagna bestämmelsen

eller velat inskränka dess tillämpningsområde påpekar, att därest förbud

mot utplantering är påkallat i fall då förbud ej kommer att finnas i fiskeri-

stadgan, förbud i erforderlig omfattning kan intagas i

länsbestämm e 1 ser.

Vad angår frågan vem som bör lämna tillstånd anser

länsstyrelsen i Kronobergs län, att tillståndet bör lämnas av länssty­

relserna. Svenska insjöfiskarenas centralförbund finner, att tillstånd

(! Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

bör kunna lämnas av länets egna fiskerimyndigheter. Hus­

hållningssällskapens förbund förmenar, att erforderlig kontrollverksamhet

bör uppdragas åt hushållningssällskapen. Kalmar läns södra hushållnings­

sällskaps förvaltningsutskott anför, med instämmande av länsstyrelsen i lä­

net, att tillståndsgivningen bör anförtros åt hushållningssällska­

pen. Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, med

instämmande av länsstyrelsen i länet, att därest tillståndstvång över huvud

införes, tillstånd bör kunna meddelas av fiskerinämnd eller läns-

fiskeritj änsteman. Kronobergs läns hushållningssällskaps fiskeri­

nämnd har den uppfattningen, att om tillståndstvång införes, uppdraget bör

anförtros fiskerinämnden.

Jägmästaren i Vimmerby revir, mot vilkens yttrande över jägmästaren i

östra distriktet förklarat sig intet ha att erinra, länsstyrelserna i Gotlands

och Malmöhus län, Gotlands läns hushållningssällskap, Gävleborgs läns och

Västernorrlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnder, Svenska syd­

kustfiskarnas centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund samt

Mo och Domsjö Aktiebolag ifrågasätter om icke tillståndsprövningen skall

anförtros även åt vederbörande länsfiskeritjänsteman. Blekinge

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att detta är tillfyllest

i flertalet fall. Beträffande de största insjöarna ävensom sådana sjöar som

berör olika hushållningssällskaps områden syntes däremot den föreslagna

regeln böra gälla. Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att länsfiskeritjänste-

männen bör ha befogenhet att lämna tillstånd, dock endast i fråga om mind­

re fiskevatten. Västerbottens läns hushållningssällskap förordar, att utplan-

tering av fiskart som redan förekommer i vattnet skall kunna medgivas

även av länsfiskeritjänstemännen. Kalmar läns södra hushållningssällskaps

fiskerinämnd yttrar, att länsfiskeritjänstemännen bör äga rätt att lämna till­

stånd eller att de i varje fall bör kunna meddelas sådant uppdrag av fiskeri-

intendenten. Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser att möjlighet bör

finnas att i en eller annan form delegera dispensrätten på länsfiskeritjänste­

männen. Sveriges fiskares riksförbund och Svenska västkustfiskarnas cen­

tralförbund uttalar att dylik behörighet bör tillkomma dessa tjänstemän åt­

minstone i vissa ärenden av mindre omfattning. Domänverkets fiskevårds-

konsulent har den uppfattningen, att dispens bör få meddelas — förutom

av fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten — av person som av styrelsen för­

klarats kompetent att lämna sådant tillstånd.

I intet av de avgivna yttrandena bestrides, att sakkunnig medver­

kan vid utplantering av fisk i sötvatten är åtminsto­

ne i viss utsträckning av behovet påkallad. I ett flertal

yttranden framhålles uttryckligen, att en utplantering kan få och även har

fått ogynnsamma följder ur fiskevårdssynpunkt.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför.

Ett generellt förbud att utplantera fisk utan särskilt tillstånd fyller en

mycket viktig uppgift. Det kan endast beklagas, att sådant förbud ej"funnits

tidigare. Åtskilliga värdefulla fiskevatten uppåt fjällen, i vissa fall stora

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

83

sjösystem, har fått sina bestånd av laxöring och röding helt eller delvis

förstörda på grund av inplantering av sik eller abborre. Oersättliga värden

har gått förlorade. Skadorna kan icke heller avhjälpas. Även i skogslandet

har utplanteringar skett av olämpliga fiskarter, vilket medfört, att fiskav­

kastningen i vissa vatten försämrats eller att fisket helt upphört. I regel har

dock skadeverkningarna här varit av relativt obetydlig omfattning. För att

undvika ren skadegörelse är således den föreslagna bestämmelsen i hög grad

befogad.

Fiskeriintendcnten i övre södra distriktet framhåller, att talrika exempel

kan anföras på att utplantering av fisk medfört stor skada på det förefint­

liga fiskbeståndet. Av egen erfarenhet kände intendenten åtskilliga fall, då

gädda utplanterats och förstört ett tidigare rikligt laxöringsbestånd. Ålut-

plantering hade även förintat kräftbestånd. Föreningen statens fiskeritjäns-

temän understryker behovet av bestämmelsen och dess stora fiskeribiologis-

ka värde. Jönköpings läns hushålliungssällskaps förvaltningsutskott fram­

håller, att utplantering av fisk i en del fall kan få mindre önskvärda följder.

Detta gällde särskilt i fråga om utsättning av ål i kräftvatten och av gädda

och gös i laxöringsvatten. Kronobergs läns hushållningssällskaps fiskeri-

nåmnd anför, att det synes nämnden klart, att misstag begåtts beträffande

utplanteringar av vissa fiskarter och att en större försiktighet därför kan

vara befogad. Svenska naturskyddsföreningen anför.

Att okontrollerat införa nya fiskarter i ett vattendrag är uppenbart olämp­

ligt och den föreslagna bestämmelsen synes därför väl motiverad. Om be­

stämmelsen är lika nödvändig då det gäller att förstärka ett befintligt be­

stånd av en fiskart, kan möjligen ifrågasättas, men det är enligt föreningens

mening önskvärt att få ett begrepp om i vilken omfattning sådant sker.

Länsstyrelsen i Stockholms län och fiskeriintendenten i övre södra dist­

riktet hävdar, att även en ökning av beståndet av en redan befintlig fisk­

art kan medföra skada, ehuru givetvis i mindre grad än nyutplantering, och

att därför ett förbud mot nyutplantering cj är tillfyllest. En motsatt upp­

fattning uttalas av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps för­

valtningsutskott. Domänverkets fiskevårdskonsulent anser, att de största

skador som utplanteringar åstadkommit bestått däri att gädda utplanterats

i vatten, där gädda förut saknats. IMo och Domsjö Aktiebolag anför, att i

de få fall då utplanteringar förorsakat skada, det undantagslöst rört sig om

nyutplantering.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att det i fjälltrakterna finnes

ett mycket stort antal mindre vatten (tjärnar o. dyl.) — i många fall fisk­

lösa — varest utplantering av fisk med fördel bör kunna ske. Insjööring —

i många fall även röding — kan utplanteras i dessa vatten utan tänkbar

menlig inverkan på det framtida fisket. Över huvud laget syntes det icke

finnas anledning att stadga förbud mot utplantering utan särskilt tillstånd

av insjööring, som under inga förhållanden kan åstadkomma skada i fiske­

avseende.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskoit, Kronobergs

läns hushållningssällskaps fiskerinämnd och Kristianstads läns hushåll­

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

ningssällskap ifrågasätter riktigheten av fiskerist y-

relsens uttalande att inplantering av sutare ska­

dat kräftbestånd. Sistnämnda hushållningssällskap framhåller, att

inplantering av sutare i kräftrika sjöar förekommit i Kristianstads län se­

dan 30 år tillbaka utan att erfarenheter som i fiskeristyrelsens motivering

omtalas för Kalmar län hade försports. Jönköpings läns hushållningssäll­

skaps förvaltningsutskott anför, att i exempelvis sjön Nätarn inom länet,

där det finns ett rikt kräftbestånd, ställvis också förekommer rikligt med

sutare. Fiskevårdsföreningens ordförande, som haft sin uppmärksamhet

riktad på sutarens förmenade skadliga inverkan på kräftbeståndet, hade

uppgivit, att han icke kunnat iakttaga något som bestyrkte riktigheten av

fiskeristyrelsens uttalande. Trots att sutare förekommer i åtskilliga kräft-

vatten inom Kronobergs län hade, anför fiskerinämnden hos länets hus­

hållningssällskap, iakttagelser inom länet icke givit stöd för nyssnämnda

antagande.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför, att det vore mycket

vanligt att utplanteringar ägde rum som icke gav

något som helst resultat, emedan förutsättningar därför sak­

nades. Stora penningbelopp hade därigenom förbrukats i onödan. I dessa

fall skulle med den föreslagna bestämmelsen fiskeriintendenten åtminstone

få möjlighet att avråda från utplanteringen.

Föreningen statens fiskeritjänstemän påpekar, att man genom en obliga­

torisk kontroll skulle erhålla en mycket värdefull registre­

ring av alla utplanteringar och ett säkrare underlag vid be­

dömandet av utplanteringarnas ekonomiska och biologiska värde för skilda

vattenområden.

I flera yttranden hävdas emellertid, att den föreslagna bestämmelsen,

även om misstag begåtts vid utplanteringar, är en alldeles för radikal åt­

gärd eller ett alltför stort ingrepp i den enskildes rätt

att disponera sitt fiskevatten. Särskilt har detta understru­

kits av Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd och Koppar­

bergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, länsstyrelen i först­

nämnda län och Fiskeritjänstemannaförbundet. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län säger sig icke finna det rimligt, att en fiskerättshavare som i sitt fiske­

vatten utsläpper annorstädes fångad, såsom bete använd överbliven fisk

skulle ådraga sig straffansvar.

Flera remissinstanser påpekar, att utplantering redan nu i

stor utsträckning sker först efter medverkan från

sakkunnigt håll. Kronobergs läns hushållningssällskaps fiskeri­

nämnd erinrar, att fiskeristyrelsens medgivande redan nu kräves för ut­

plantering av kräftor och framhåller i likhet med Kristianstads läns hus­

hållningssällskap, Hallands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd och

länsstyrelsen i sistnämnda län att utplanteringar, till vilka statsmedel an­

85

vändes, skall ske efter plan som godkänts av fiskeriintendenten. Västman­

lands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd och Fiskeritjänstemannaför-

bundet yttrar, att i landet finns cirka 2 000 föreningar på fiskets område

och att en gren av dessas verksamhet i allmänhet bestod i utsättning av

fisk eller fiskyngel i därför lämpliga vatten. Denna verksamhet bedrevs of­

tast i samarbete med respektive läns fiskeritjänstemän. Kronobergs läns

hushållningssällskaps fiskerinämnd framhåller, att inom länet fiskerikon-

sulenten i regel konsulteras innan utplantering företas. Samarbetet hade

alltid varit gott mellan denne och fiskeriintendenten. Det kunde antagas,

att mera komplicerade utplanteringsåtgärder även framdeles skulle kunna

lösas i samråd mellan dessa befattningshavare utan någon mera omfattan­

de kontrollapparat. — Även andra remissinstanser gör liknande uttalan­

den. Länsstgrelsen i Västmanlands län gör gällande att det fanns anled­

ning tro, att intresset för utplanteringsåtgärder som redan nu var stort bland

fiskevårdsföreningarna skulle ytterligare tilltaga och att verksamheten i

ökad utsträckning skulle utövas under sakkunnig ledning.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott gör gällan­

de, att syftet med bestämmelsen bättre nås genom upp­

lysning och rådgivning än genom förbud.

I ett flertal yttranden göres gällande, att den föreslagna till­

ståndsprövningen skulle innebära ett omständligt

administrativt förfarande som skulle komma att föranleda ett

omfattande arbete för fiskeriintendenterna samt besvär och tidsutdräkt för

den berörda allmänheten. Allmänt framhålles i dessa yttranden, att utplan­

tering av fisk förekommer i stor omfattning inom landets olika delar och

att därför bestämmelsen skulle komma att föranleda en mängd tillstånds-

ansökningar.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anför.

Man har anledning förmoda, att utredningsmännen icke tillräckligt ge­

nomtänkt det oerhörda arbete som ett remissförfarande i anledning av

stadgandet i 13 § kommer att föra med sig. Vi har över 100 000 sjöar och

vattendrag i landet. I åtskilliga tusental av dessa bedrives fiskevård i form

av yngelutsättning. Antages 13 § i nu föreslagen form måste alla fiskut­

sättningar i vatten föregås av en ansökan till fiskeriintendenten om till­

stånd till utsättningen. Endast fem fiskeriintendenter finns på sötvattens-

området och på envar av dessa måste komma tusentals ansökningar årli­

gen. För att kunna tillstyrka en inplantering fordras kännedom om vatten­

dragets eller sjöns lämplighet för fiskslaget ifråga.

I domänstgrelsens yttrande heter det.

Konsekvenserna av de här föreslagna bestämmelserna torde bli orimliga

ur praktisk synpunkt. Varje fiskerättsägare inom landet, som önskar sätta

ut ett antal gäddungar i en sjö där gäddbeståndet är svagt, tvingas nu att

begära fiskeriintendentens eller fiskeristyrelsens tillstånd härtill. Man frå­

gar sig hur dessa myndigheter skall medhinna att underkasta varje sär­

skild ansökning en verklig prövning. Enbart på domänverkets vatten ut-

sättes årligen numera från naturdammar i kronoparkerna c:a 200 000 eu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

somriga fiskungar av laxöring, bäckröding, harr och sik i 400—500 sjöar

spridda över landet.

Domänverkets fiskevårdskonsulent gör gällande, att bestämmelsen kom­

mer att nödvändiggöra att en fiskeritjänsteman alltid besöker det vatten

där utplantering skall ske. Härav föranledes en mängd många gånger onö­

diga resor eller ock en slentrianmässig skrivbordsbehandling av ärendet.

Jägmästaren i Vimmerby distrikt, mot vilkens yttrande överjägmästaren

i östra distriktet sagt sig ej ha något att erinra, förmenar, att med bestäm­

melsen kommer att följa skriftväxling, för intressenterna dyrbara resor och

undersökningar, som även kan medföra att planerade åtgärder icke kom­

mer till stånd eller måste skjutas på framtiden. Länsstyrelsen i Västman­

lands län förmenar, att tillståndsprövningen sannolikt om några år kom­

mer att åberopas till stöd för krav på förstärkning av den statliga fiske-

riadministrationen. Ärendenas behandling skulle draga ut på tiden genom

utredningar och remisser. Tvånget att söka tillstånd hos statliga myndig­

heter skulle av allmänheten — på goda grunder -- uppfattas som en byrå-

kratisering. Hallands läns hushållningssällskap, i vars yttrande länsstyrel­

sen i länet instämt, säger sig ävenledes finna det föreslagna systemet med

ett otal tillstånd i hög grad byråkratiskt och syftande till en centraldiri­

gering av utplanteringsverksamheten. Norrbottens läns hushållningssällskap

framhåller att förslaget syntes ha utformats utan tanke på norrländska

förhållanden. Även om samtliga fiskodlingsanstalter i övre Norrland gjorde

framställning till fiskeriintendenten om tillstånd till varje planerad inplan-

teringsåtgärd, vilket torde vara omöjligt att kontrollera, skulle ett bedö­

mande från fall till fall av åtgärdernas' lämplighet medföra en orimlig ar­

betsbörda för intendenten. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet gör gäl­

lande, att den föreslagna bestämmelsen i praktiken icke torde komma att

fungera med hänsyn till den stora omfattning utplanteringsverksamheten

bar.

Mo och Domsjö Aktiebolag betonar, att innan tillstånd till utplantering

medges, den tillståndsgivande myndigheten måste skaffa sig en ingående

kännedom om de lokala förhållandena. Bolaget anför.

Bolaget har spontant bedrivit fiskevård inom egna området och i övriga

vattendrag, där bolaget haft delägarerätt eller intresse sedan avsevärd tid

tillbaka och bedriver detta arbete intensivt sedan ungefär tio år. Det har

beträffande inplanteringar därvid visat sig att förarbetet är mera tids- och

kostnadskrävande än själva inplanteringen. Till förarbetet hänför vi då,

att vederbörande förman måste, innan han kan göra större insatser, för­

värva allmän och personlig kännedom om vattendragen och översikt över

dessa för att kunna bestämma sig för i vilken ordning han vill föreslå

åtgärder. För bolagets del har sådan kännedom och översikt blivit möjlig

ernå endast därigenom, att dess fiskmästare kunnat ägna avsevärd del av

sin tid till undersökningar inom ett relativt begränsat område. När sedan

utplantering blivit aktuell i ett vattendrag, har det varit relativt lätt för

honom att med den översikt och den kännedom han redan ägt om vatt­

net ifråga kunna effektivt planlägga och utföra erforderliga åtgärder. Den­

na personliga kännedom måste tillerkännas största värde även ur en annan

87

synpunkt sett. Det är nämligen så, att våra fiskevatten i allmänhet icke

är närmare undersökta genom myndigheters försorg. Bolaget har funnit,

att med dess sätt att bedriva arbetet och med de förutsättningar det ägt

av ovan angivna orsaker de beslutade inplanteringsåtgärderna i allmänhet

givit gott resultat.

Några remissinstanser framhåller, att fiskeriintendenterna

icke kan ha den kännedom om de lokala fisker iför­

hållandena som erfordras för att de utan närmare undersökning —

varvid länsfiskeritjänstemännen måste anlitas — skall kunna bedöma ifrå­

gasatta utplanteringars lämplighet. Östergötlands läns hushållningssäll­

skaps förvaltningsutskott påpekar, att mycket täta personbyten hade före­

kommit på fiskeriintendentstjänsterna under de senaste åren, i varje fall i

det distrikt, till vilket Östergötland hörde. Kronobergs läns hushållnings­

sällskaps fiskerinämnd anför härutinnan, att nedre södra fiskeriintendents-

distriktet omfattade 12 län, att distriktet skiftat befattningshavare årligen

sedan 1950 samt att intendenternas reseanslag varit synnerligen små.

I ett flertal yttranden, särskilt från olika hushållningssällskap, betonas,

att länsfiskeritjänstemännen har den bästa kännedo­

men om fiskeriförhållandena inom länet och att fiskeri­

intendenterna skulle bli hänvisade till dem för införskaffande av upplys­

ningar och utförande av undersökningar. Av länsstyrelsen i Malmöhus län

understrykes att allmänheten hade lättare att nå dessa tjänstemän än fiske­

riintendenterna.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt bestämmelsen, har fiskeri-

intendenten i nedre norra distriktet närmare utvecklat sin syn på frågan

i vad mån det föreslagna förfarandet kommer att bli

omständligt och tidsödande eller ej. Han anför.

Med tanke på den stora omfattning fiskodlingsverksamheten numera har

kan man möjligen fråga sig, om det icke blir alltför omständligt för fiskod­

lingarna och för mycket att göra för fiskeriintendenterna, om de skall ge

tillstånd till varenda utplantering. Huvudparten av fiskutplanteringarna ut-

föres av hushållningssällskapen. Fiskeriintendenten deltager alltid i plan­

läggningen av denna verksamhet, varför något extra arbete ej orsakas i

detta fall genom den föreslagna bestämmelsen. I många andra fall torde

en förenkling kunna åstadkommas genom att generella tillstånd lämnas

för utplantering av vissa fiskslag (exempelvis laxöring och bäckröding) inom

större eller mindre delar av länen. Detta förutsätter dock, att sådant till­

stånd kan införas i länskungörelserna genom medverkan av länsstyrelsen.

I det yttrande som avgivits av Jämtlands läns hushållningssällskap åter­

finnes en i viss mån liknande tankegång. Sällskapet anför, alt om ändamålet

med bestämmelsen skulle bil uppfyllt, krävdes det för Jämtlands läns vid-

koinmnade, att en detalj genomgång av alla planerade fiskutplanteringar

utfördes. Under förutsättning av att ett generellt gällande tillstånd för

vissa fiskarter kunde utfärdas för ett helt län eller större delen därav, tor­

de dock tillämpningen av denna bestämmelse icke behöva medföra alltför

stora olägenheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

88

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet och några andra remissinstanser

befarar, att kontrollen av förbudets efterlevnad blir

svår att upprätthålla. Fiskeriintendenten anför, att följden av

föreskriften torde bli ett stort antal lagöverträdelser. Värmlands läns hus­

hållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att fiskyngel numera kläc-

kes ej blott i större anstalter utan även av många fiskeintresserade ute i

bygderna. Detta försvårade i hög grad övervakningen och gjorde bevisning

om överträdelse svår att åstadkomma.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anför i denna del.

EU förbud mot utplantering av fisk utan tillstånd är givetvis svårt att

beivra. Många utplanteringar av gädda i laxöringssjöar sker på så sätt att

gäddan föres över från ett närbeläget vatten. En sådan utplantering blir som

regel känd först efter lång tid så att brottet då kanske redan är preskribe­

rat. Även vid utplantering av fiskyngel, som köpes från en fiskodlingsan-

stalt, hålles det ofta tyst med att utplantering skett. Fördelen av förbud mot

utplantering av fisk utan tillstånd synes mig dock vara så stor att förslaget

bör tillstyrkas.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet, Svenska fiskeritjänstemannaför-

bundet samt Mo och Doms jo Aktiebolag och några andra remissinstanser

uttalar, att den föreslagna bestämmelsen genom det dröjsmål och det besvär

den skulle förorsaka kan leda till ett minskat intresse för

utplantering »verksamhet eller motarbeta en rationell

fiskevård. Mo och Domsjö Aktiebolag har i detta sammanhang under­

strukit det enskilda initiativets betydelse för fiskevårdsarbete och har så­

som aktuellt exempel härpå anfört det arbete som nu pågår för att i norr­

ländska kuståar återställa laxbeståndet sådant det var vid sekelskiftet eller

kanske till och med skaffa nytt laxbestånd i älvar där lax icke funnits under

lång tid. Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, till vars

yttrande länsstyrelsen i länet i huvudsak ansluter sig, anför, att genom det

föreslagna stadgandet de enskilda fiskerättsinnehavarnas handlingsfrihet i

onödan skulle klavbindas och att därav säkerligen skulle följa en hel del

irritation. Även domänverkets fiskevårdskonsuleni gör gällande, att be­

stämmelsen i sin föreslagna lydelse mer är ägnad att motarbeta än befräm­

ja fiskevårdsarbetet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det vara onödigt att fiske-

r istyrelsen göres till dispens myndighe t. I mera svårbedöm­

bara fall hade fiskeriintendenten eller annan tjänsteman ju möjlighet att

inhämta fiskeristyrelsens råd.

Länsstyrelsen i Kalmar län anmärker, att det av författningstexten icke

1 ramgår vem av fiskeriintendenten eller fiskerist yre 1-

sen som skall ge tillstånd. Även om tillståndsgivningen anför­

tros hushållningssällskapen syntes fiskeristyrelsens behörighet böra närmare

bestämmas. Härjämte påpekar länsstyrelsen, att förslaget ej innehåller be­

stämmelse om besvärsrätt i ärenden angående utplantering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

89

Domänstyrelsen hemställer -—• liksom jägmästaren i södra Arvidsjaurs

revir, mot vilkens yttrande överjägmästaren i Skellefteå distrikt intet haft

att erinra — att dispens från utplanteringsförbudet, såvitt avser vatten un­

der domänstyrelsens förvaltning, skall kunna medgivas även av do­

mänverkets fiskevårds tjänste in än. Styrelsen anför, att ut­

sättningarna å dessa vatten försiggår under en tidrymd av 14 dagar på hös­

ten och att utsättningarna i allmänhet sker i sjöar, som vid tidigare inven­

tering av domänverkets fiskevårdspersonal befunnits lämpliga för fisk­

arten. Att ytterligare en statlig fiskevårdstjänsteman skulle granska riktig­

heten av åtgärden kunde ju ej vara rationellt, även om det vore praktiskt

genomförbart. — Jägmästaren i södra Arvidsjaurs revir framhåller, att

domänverkets fiskevårdande personal torde besitta en värdefullare lokal­

kännedom beträffande fiskevattnen och fiskslagen i domänverkets vatten än

den som fiskeriadministrationens tjänstemän kunde förvärva. Överjägmäs­

taren i Umeå distrikt anser, att domänverkets fislcevårdskonsulent bör få

meddela tillstånd i fråga om vatten, där domänverket är ensam fiskerätts­

innehavare.

Överjägmåstaren i övre Norrbottens distrikt finner det ej riktigt, att do­

mänstyrelsen och bolag med tillgång på fiskeriutbildad

personal skall behöva fråga fiskeriintendenten vid varje liten utplante-

ring av fisk.

Jämtlands läns hushållningssällskap förmenar, att samma bestämmelser

som om utplantering i allmänhet bör gälla även för utplanteringar

enligt vattendom i de fall, då de utdömda utplanteringarna i do­

men icke fastställts till fiskslag och utplanteringsställe. Jönköpings läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, till vars yttrande länsstyrelsen i

länet i huvudsak anslutit sig, påpekar att enligt förslaget en fiskerättsin­

nehavare, som visserligen icke beröres av dom i vattenmål, vari lämnats fö­

reskrift om utplantering, men ändock önskar utplantera fisk av samma slag

och i samma fiskevatten, som avses med domen, ej skall ha rätt härtill utan

tillstånd. Detta föreföll orimligt.

Domänverkets fiskevårdskonsulent hemställer att 13 § kompletteras

med en bestämmelse att i fiskodlingsdammar eller k 1 ä c k-

ningsanstalter gädda ej får utplanteras eller kläc­

kas, om den ej förekommer i de vatten, med vilka de

står i förbindelse genom till- eller avlopp. Han anför

härom.

Det är mycket svårt att förhindra att särskilt vid utfiskning av fiskod­

lingsdammar fisk sprider sig från dessa med avloppsvattnet, eller att le­

vande yngel följer med avloppsvattnet från kläckningsanstalter vid rens­

ningar eller andra tillfällen. Det finns runt om i landet en hel del mycket

små privata anstalter för romkläclcning och ett förbud att där kläcka fisk­

rom av sådana fiskslag, som ej finns i de omgivande vattendragen, skulle

säkert vara av värde för fiskevården, i synnerhet förbud att där kläcka

gäddrom, om gädda ej fanns i det med anstalten sammanhängande vatten­

systemet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

90

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet framhåller att om 13 § genom­

fördes vissa ändringar borde vidtagas i kungörelsen angående

statsbidrag till vissa åtgärder för fiskets främjan­

de den 17 juni 1948 (nr 502). Härom anför intendenten.

Såsom villkor för att hushållningssällskap skall erhålla statsbidrag för

åtgärder till fiskets främjande föreskrives, bland annat, att sällskapet år­

ligen till fiskeriintendenten för godkännande överlämnar plan för fiskod-

lingsverksamheten under nästfoljande år. Denna föreskrift måste komplet­

teras, om stadgandet enligt 13 § skall komma att efterlevas. Hushållnings­

sällskapet hör sålunda åläggas att till fiskeriintendenten översända detal­

jerad plan för fiskodlingsverksamheten. Föreskrift i enlighet härmed har

tidigare funnits. Det måste också föreskrivas att statsbidrag för åtgärder,

som avses il § b), ej utgår förrän fiskeriintendenten hos fiskeristyrelsen

anmält att föreskriven fiskodlingsplan av honom godkänts. Vidare måste

det föreskrivas att hushållningssällskap ej får leverera rom, yngel eller

ungar av fisk och ej heller sättfisk, vilka är avsedda för utplantering i söt­

vatten, till plats, som är belägen utanför sällskapets verksamhetsområde

med mindre att köparen eller mottagaren visar sig ha erhållit sådant till­

stånd, som föreskrives i 13 § fiskeristadgan.

Angående termen »utplantering av fisk» anför domånstyrelsen.

I den ifrågasatta lagtexten användes formuleringen »utplantering av

fisk» i några fall. Plantering är emellertid en verksamhet, som bör förbe­

hållas skogsbruket och trädgårdsskötseln, så mycket mer som tillväga­

gångssättet vid fiskodling icke har något gemensamt med vad man i dagligt

tal avser med plantering. Snarare skulle då insådd av fisk vara ett riktigare

uttryck. Styrelsen har för sin del använt beteckningen insättning av fisk-

yngel, när det är fråga om att insätta nykläckt yng"el i slutna fiskodlings-

dammar för uppdragande av en—flersomriga fiskungar och utsättning, när

det gäller att ur dammarna sätta ut fiskungar i olika vatten och vatten­

system.

Andra stgeket.

Bestämmelsen i 13 § andra stycket angående betesfisk har avstyrkts

eller ifrågasatts av statens jordbruksnämnd, Svenska fiskeritjänstemanna-

förbundet, Svenska fiskevårdsförbundet och några andra remissinstanser.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser risken

ringa för att levande fisk som användes till bete och lyckas bli fri och över­

leva, skall orsaka skada för fisket. Statens jordbruksnämnd och länssty­

relsen i Östergötlands län förmenar ävenledes, att stadgandet saknar prak­

tisk betydelse ur fiskevårdssynpunkt. Jordbruksnämnden framhåller, att

den situationen ofta kan föreligga att den fiskande ej känner till huruvida

ett visst fiskslag förekommer i fiskevattnet i fråga. Stadgandet syntes bli

obekvämt för den fiskande. Örebro läns hushållningssällskaps förvaltnings­

utskott anser, att bestämmelsen lätt kan leda till trakasserier och är svår

att övervaka. Kristianstads läns hushållningssällskap har den uppfatt­

ningen, att bestämmelsen ej är möjlig att genomföra i praktiken. Öster­

götlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott frågar sig, hur det

skall kunna bevisas att ett visst fiskslag, som använts till bete, icke finns

i det vatten där fisket ägt rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

91

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför med

instämmande av länsstgrelsen i länet, att dispens från bestäin­

ni e 1 s e n bör kunna meddelas av samma myndighet som skall lämna dis­

pens enligt stadgandet i första stycket.

Att dispensmöjlighet skall föreligga förordas även av fiskeriintendenten

i nedre södra distriktet, som framhåller, att i Malmöhus län levande

tångräkor ofta användes såsom bete vid fiske i sötvatten, vilket

rimligtvis icke borde hindras. Malmöhus läns havsfiskeförening förmenar,

att undantag från bestämmelsen bör göras för användandet av räkor som

agn. Malmöhus läns hushållningssällskaps fiskerinämnd förutsätter, att

förbudet i andra stycket icke kan utgöra hinder för detta användnings­

sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Föredraganden.

Första stycket.

Fiskeristyrelsen föreslår, att i fiskeristadgan skall införas ett allmänt

förbud mot att i sötvatten utplantera fisk utan tillstånd av vederbörande fis-

keriintendent eller av fiskeristyrelsen. Som skäl för en sådan bestämmelse

anför fiskeristyrelsen, att osakkunnig utplantering av vissa fiskar skulle

kunna förorsaka stor skada på värdefulla fiskbestånd och att exempel härpå

funnits, huvudsakligen i norrländska sjöar. Remissinstanserna har allmänt

uttalat, att utplantering av fisk i sötvatten, åtminstone i viss utsträckning,

bör underkastas offentlig kontroll. Emellertid har mycket delade meningar

rått i fråga om vilken omfattning sådan kontroll bör få och vem som skall

utöva den. Även jag har kommit till den uppfattningen att kontroll i någon

form bör införas.

Beträffande omfattningen av kontrollen har i flera yttranden uttalats, att

man åtminstone för närvarande bör stanna vid att låta den avse endast de

fall, där den synes vara mest påkallad. Man har framhållit, att detta bör

gälla särskilt då man i en sjö vill inplantera fisk av ett slag, som tidigare ej

förekommer där. Vidare har i en del yttranden uttalats, att kontroll icke

borde vara erforderlig då utplanteringen avser vissa särskilt värdefulla fisk­

slag och då särskilt laxfiskar.

Vad först angår nyinplantering torde det vara svårt att definiera detta

begrepp. Så snart fisk av ett visst slag förekommer i någon del av den sjö,

där utsättningen skall ske, synes nyinplantering ej föreligga. Om fisken icke

förekommer i sjön men väl i dess tillflöde eller dess avlopp, kan det där­

emot vara svårt att avgöra om utsättande av fisken skall anses vara nyin­

plantering eller inte. Vid bedömningen torde hänsyn få tagas till avloppet el­

ler tillflödet ända fram till eventuell fors eller vattenfall eller annan sjö. Å

andra sidan lärer en utplantering av fisk i vissa delar av tillflödet eller av­

loppet i regel ej kunna anses som nyinplantering om fisken visserligen icke

förekommer där men finnes i den sjö där tillflödet utmynnar eller varifrån

avloppet kommer. Emellertid torde det förhållandet, att någon enstaka fisk

92

Kungi. Maj.ts proposition nr 183.

av det slag som utplanteringen skall avse kan påvisas i vattendraget, icke

alltid böra medföra att utplantering skall få ske. Med hänsyn till vad jag

här anfört torde det vara nästan omöjligt att finna en sådan definition på

begreppet »nyinplantering» att envar med ledning därav själv kan avgöra

om tillstånd erfordras eller icke. Att begränsa kontrollen till fall, då det är

fråga om nyinplantering, torde därför ej vara lämpligt.

Om man vill från kontrollen undantaga särskilt värdefulla fiskarter torde

ävenledes tillämpningssvårigheter av nyssnämnda art uppkomma. Några re­

missinstanser har t. ex. föreslagit att man fritt skulle få utplantera laxöring

och röding i vissa vattendrag. Andra föreslår en begränsning av kontrollen

t. ex. till att avse förbud mot att utan tillstånd inplantera gädda i vatten där

den nu saknas eller att utsätta andra fiskslag i vattendrag, där endast lax­

öring och röding finnes. Även sådana begränsade förbud torde vara svåra

att tillämpa.

Jag har därför kommit till den uppfattningen, att all utplantering av fisk

bör vara underkastad prövning av sakkunnig myndighet eller tjänsteman.

I vissa fall bör därvid kunna utfärdas generella föreskrifter om vad som

skall iakttagas vid utplantering. Vidare torde kunna meddelas allmänt till­

stånd till att i vissa sjöar utan särskild kontroll utplantera vissa angivna

fiskarter.

Jag övergår härefter till frågan hur kontrollen bör anordnas. Några

remissinstanser anser det vara tillräckligt med en föreskrift om att ut­

plantering alltid skall ske i samråd med länsfiskeritjänsteman eller, i vissa

fall, fiskeritjänsteman vid domänverket. Redan nu torde i många fall så­

dant samråd ske. Jag anser emellertid att sakkunnig fiskeriinstans inte blott

bör ge råd och anvisningar utan även skall äga avgöra huruvida utplante­

ring skall få verkställas. Fiskeristyrelsen har föreslagit, att tillståndsgiv-

ningen skall uppdragas åt fiskeriintendenterna och fiskeristyrelsen. Det

normala avses därvid vara att fiskeriintendenterna skall utöva tillstånds­

prövningen och att fiskeristyrelsen huvudsakligen skall meddela tillstånd i

sådana fall då utplantering sker i styrelsens egen regi. Vidare torde styrel­

sens förslag innebära, att en sökande, som får sin framställning avslagen av

fiskeriintendenten, kan inge ny ansökan till fiskeristyrelsen, vilken härige-

om i realiteten kan fungera såsom besvärsinstans i ärenden av förevarande

slag.

I ett flertal remissyttranden har uttalats, att styrelsens förslag innebär

en alltför långt gående centralisering och skulle medföra en stor ökning av

fiskeriintendenternas arbetsbörda. Åtskilliga remissinstanser föreslår där­

för, att tillståndsprövningen skall åvila hushållningssällskapens fiskeri-

nämnder eller vid sällskapen anställda fiskeritjänstemän. Mot dessa yrkan­

den kan genmälas, att tillstånd då endast kan givas för visst hushållnings­

sällskaps område och således icke kan omfatta t. ex. ett helt flodsystem.

Gränserna mellan fiskeriintendenternas distrikt går däremot aldrig igenom

ett flodsystem. Emellertid kommer den av fiskeristyrelsen föreslagna ord­

ningen, om den helt genomföres, att medföra en besvärlig administrativ ap­

93

parat och avsevärda olägenheter för allmänheten. Viss jämkning av det före­

slagna systemet torde därför vara lämplig. Vid övervägande av hur en så­

dan jämkning lämpligen bör ske har jag kommit till den slutsatsen, att

fiskeriassistenterna bör kunna meddela tillstånd till utplantering inom hus­

hållningssällskapets område av lax och laxöring. I fråga om andra fisk­

arter, som redan finnes i det vatten vari utplantering skall ske, torde till­

ståndsprövningen ävenledes kunna utövas av vederbörande fiskeriassistent.

Det ankommer då på denne att avgöra huruvida sådana förhållanden före­

ligger att han i det särskilda fallet är behörig att pröva ansökningen. Skulle

lian därvid komma till det resultatet att så ej är fallet, torde ansökningen få

vidarebefordras till fiskeriintendenten. En bestämmelse av nu angiven inne­

börd innebär, att tillstånd av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendent erfordras

vid nyinplantering, dock ej då det gäller lax och laxöring, men att i övriga

fall tillstånd får meddelas av länsfiskeritjänsteman.

Domänstyrelsen har hemställt, att de vatten som ligger under styrelsens

förvaltning helt bör undantagas från tillståndsgivningen. Då frågan om ut­

plantering i hög grad bör bedömas efter fiskeribiologiska synpunkter, synes

icke tillräckliga skäl föreligga för att göra skillnad mellan de vatten, som

förvaltas av domänstyrelsen, och andra fiskevatten. Som jag tidigare nämnt

bör i vissa fall tillstånd av generell art kunna givas. Detta kan särskilt kom­

ma i fråga, då ägaren av vattnet själv förfogar över fiskeriutbildad perso­

nal. Från tillståndsskyldighet bör däremot, såsom fiskeristyrelsen föresla­

git, undantagas sådan utplantering som sker till åtlydnad av vattendom.

Någon remissinstans har visserligen uttalat, att även i sådana fall tillstånd

bör krävas, därest i domen icke angivits vilka fiskslag som avses och var ut-

planteringen närmare skall ske. Det torde emellertid kunna förutsättas, att

föreskrift om utplantering framdeles kommer att meddelas med beaktande

av den föreslagna 13 § i fiskeristadgan och det ändamål paragrafen avser

att tjäna. Undantaget för utplanteringar till åtlydnad av vattendom bör gi­

vetvis endast gälla den som avses i domen.

Som domänverkets fiskevårdskonsulent anfört synes visserligen fisk kun­

na spridas från fiskodlingsdammar eller kläckningsanstalter till vattnet om­

kring dammen eller anstalten. Emellertid torde man få förutsätta, att utan

särskilt stadgande detta i möjligaste mån kommer att förhindras i sådana

fall, då därigenom skada skulle kunna uppkomma för fisket i det angrän­

sande vattnet. Jag anser därför icke erforderligt att införa en bestämmelse

om att i anstalt för fiskodling, som är belägen i sötvatten, endast får od­

las fisk av slag som förekommer i vattnet.

Därest det, såsom fiskeriintendenten i övre södra distriktet föreslagit,

bör vidtagas någon ändring i kungörelsen den 17 juni 1948 (nr 502) angå­

ende statsbidrag till vissa åtgärder för fiskets främjande, torde jag i annat

sammanhang få upptaga denna fråga.

Domänstyrelsen har föreslagit, att i stället för termen »utplantering»

borde användas begreppet insättning eller utsättning. Ordet utplantering

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

torde emellertid i detta sammanhang utan olägenhet kunna användas. 1

Londonkonventionen användes begreppet »omplantering» för att angiva att

fisk fångas inom ett vattenområde för att flyttas till ett annat.

Några remissinstanser har gjort gällande, att ett tillståndstvång för ut-

plantering skulle kunna minska enskilda personers intresse för fiskevår­

den. Med den ändring i fiskeristyrelsens förslag, som jag förordat, torde

emellertid tillståndsgivningen i regel kunna ske på ett smidigt och föga

tidsödande sätt. I många fall torde vidare tillstånd av generell art kunna

givas. Jag anser därför att de nämnda farhågorna icke bör tillerkännas

någon större betydelse.

Andra stycket i fiskeristyrelsens förslag.

Fiskeristyrelsen har ansett, att ett förbud mot utplantering utan tillstånd

bör kompletteras med en bestämmelse om att i sötvatten icke såsom bete

får användas levande fisk av slag, som icke förekommer i det vatten där

fisket sker. En sådan bestämmelses främsta uppgift torde vara att för­

hindra att den som fiskar med levande betesfisk genom att efter slutat

fiske tömma den kvarvarande betesfisken i vattendraget kan förorsaka att

icke önskvärd fiskart inkommer där. Flera remissinstanser har avstyrkt,

att en bestämmelse av angiven innebörd intages i stadgan. Det har gjorts

gällande, att stadgandet var av ringa praktisk betydelse ur fiskevårdssyn-

punkt, men däremot kunde leda till trakasserier. Det har vidare framhållits,

att det icke var rimligt att en fiskevattensägare, genom att i sitt eget vat­

ten använda betesfisk fångad i en annan sjö, skulle kunna ådraga sig straff­

ansvar. Vidare har påpekats svårigheten av att bevisa, att ett visst fiskslag

som använts till bete icke förekommer i det vatten där fisket ägt rum..

Bestämmelsen skulle vidare var mycket svår att övervaka. Några remiss­

instanser har framhållit att stadgandet i varje fall icke borde avse levande

tångräkor som ofta användes såsom bete i sötvatten.

Erfarenheter främst från Amerika har visat att avsevärd skada ur fiske-

vårdssynpunkt kan uppkomma därigenom att överbliven betesfisk utsläp-

pes, detta särskilt i sådana sjöar där näringstillgången är ringa. Även från

Sverige finnes exempel av liknande art. Med anledning härav synes det vara

lämpligt att förbjuda utsläppning av överbliven betesfisk i sjö, vari den icke

fångats. En sådan åtgärd kan få samma verkan som utplantering av fisk.

Då uppsåtet emellertid ej är att tillföra sjön ett nytt fiskbestånd eller öka

ett redan befintligt, torde åtgärden ej utan vidare falla under förbudet mot

utplantering. Det bör därför i författningstexten uttryckligen angivas, att

åtgärden faller under detta förbud. Jag förordar att detta sker genom ett

tillägg till första stycket av 13 §.

De av remissinstanserna framförda synpunkterna mot det av fiskeristy­

relsen föreslagna förbudet mot att som bete använda fisk, som ej förekom­

mer i vattendraget, är så vägande att jag icke kan förorda en sådan bestäm­

melse. Avsiktligt utsläppande av sådan betesfisk faller enligt den av mig

förordade lydelsen av 13 § första stycket under utplanteringsförbudet. Om

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

95

i något fall levande betesfisk oavsiktligt skulle komma ut i vattnet torde

härigenom endast sällan skada kunna uppkomma. Därest på grund av lo­

kala förhållanden en bestämmelse av den innebörd, som fiskeristyrelsen fö­

reslagit, skulle visa sig erforderlig för visst område torde frågan härom få

upptagas av vederbörande länsstyrelse.

Andra stycket i departementsförslaget.

Enligt kungörelsen den 14 juli 1932 (nr 370) med föreskrifter till före­

byggande av kräftpestens spridning får inplantering av kräftor icke ske

utan tillstånd av fiskeristyrelsen. Då tillstånd icke bör erfordras såväl jäm­

likt kungörelsen som enligt fiskeristadgan torde i 13 § av stadgan böra ut­

sägas att i stället för föreskrifterna i första stycket skall, i fråga om ut-

plantering av kräftor, gälla vad därom är särskilt stadgat.

Om lokala bestämmelser.

(14—22 §§ i båda förslagen.)

Allmän motivering.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen lämnar i underavdelningen om lokala bestämmelser till

en början en kort överblick av gällande föreskrifter och anför

därvid.

I 9 § gällande stadga upptages föreskrifter om ordningen för medde­

lande av lokala bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande.

Föreskrifterna i paragrafen avser endast enskilt vatten. Om länsstyrelsen

finner för visst område gällande bestämmelser böra tillämpas jämväl å all­

mänt vatten, har länsstyrelsen enligt 13 § att göra framställning därom

hos Konungen.

Rätt att hos länsstyrelsen påyrka att bestämmelser meddelas tillkommer

vissa myndigheter ävensom delägare i fiskevatten, annan fiskerättsinne­

havare och inom orten bosatt yrkesfiskare. Länsstyrelsen äger också själv

taga initiativ i saken. Innan bestämmelser meddelas, skall i regel från ve­

derbörande fiskeriintendent infordras förslag rörande bestämmelsernas in­

nehåll och tillämpningsområde. Frågan skall därefter, utom i vissa fall då

saken är brådskande eller av ringa betydelse, behandlas vid ett eller flera

sammanträden med de nyssnämnda enskilda intressenterna. Deras medver­

kan är emellertid inskränkt endast till en rätt att yttra sig i frågan. Läns­

styrelsen är, när efter sammanträdena beslut skall fattas, obunden av den

mening intressenterna tillkännagivit.

Vad som stadgats i fråga om antagande av nya bestämmelser gäller en­

ligt 11 § jämväl beträffande ändring av tidigare antagna bestämmelser.

Fiskeristyrelsen upptager därefter till behandling några frågor av prin­

cipiell art rörande det formella förfarandet och anför.

Inom styrelsen bar diskuterats, huruvida den nuvarande ordningen med

ärendenas behandling vid sammanträden bör ersättas av ett remissförfa­

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

rande. Möjligen skulle såsom ett visst stöd för ett dylikt förfaringssätt kun­

na åberopas, att länsstyrelsen enligt fiskerättslagen (22 och 28 §§) har rätt

att utan sammanträde med intressenterna meddela vissa bestämmelser,

som kan vara delvis likartade med de bestämmelser om fiskets bedrivande,

som länsstyrelsen kan meddela med stöd av fiskeristadgan. Fiskeristyrelsen

har emellertid funnit övervägande skäl tala för att den nuvarande ordning­

en med ärendenas handläggning å sammanträden bibehålies. Att de enskil­

da intressenterna på ort och ställe kan framlägga sin mening medför för­

delar som icke bör underskattas. Den nuvarande ordningen har också visat

sig i stort sett fungera tillfredsställande.

Särskilt efter de betydande inskränkningar i den enskilda fiskerätten, som

den nya fiskcrättslagen medfört, är det uppenbart, att det inflytande fiskeri­

stadgan tillagt fiskevattensägare och övriga fiskerättsinnehavare å till­

komsten av lokala bestämmelser för enskilt vatten i vissa fall är för stort.

Den enskilda fiskerätten är ju sålunda praktiskt sett upphävd utefter hela

västkusten. Och utefter hela havskusten norr om Stockholms län är fisket

med rörligt redskap efter annat än lax fritt för envar svensk medborgare å

enskilt vatten. Även annorstädes utmed havskusterna samt i de stora insjö­

arna har den enskildes fiskerätt underkastats icke obetydliga inskränk­

ningar. Intet skäl torde kunna åberopas för att fiskevattensägarnas och fiske-

rättsinnehavarnas medverkan i dylika fall skall vara erforderlig i fråga om

bestämmelser, vilka icke berör det fiske som är fiskerättsinnehavaren för­

behållet.

Styrelsen föreslår därför, att frågan i vad mån fiskevattensägare och fiske­

rättsinnehavare bör ha rätt att medverka vid tillkomsten av bestämmelser

för enskilt vatten avgöres efter bestämmelsernas innehåll. Dessa personer

bör således få medverka, i den mån de ifrågasatta bestämmelserna berör en­

skild fiskerätt, annars icke. Den nuvarande förutsättningen för att yrkes­

fiskare skall få medverka, nämligen att de är »bosatta inom orten», synes

mindre lämplig. Bosättning i orten behöver alls icke föranleda slutsatsen,

alt vederbörande har särskilt intresse av dessa bestämmelser. I stället bör

de yrkesfiskare kallas som brukar bedriva fiske inom det område varom

fråga är.

Naturligtvis kan det stundom vara en svår sak att avgöra, om en viss före­

slagen bestämmelse berör fiskerättsinnehavares rätt och även om den an­

givna förutsättningen för yrkesfiskares medverkan föreligger. Detta har

emellertid ringa praktisk betydelse med hänsyn till att såsom hittills per­

sonliga kallelser icke skall utgå och de enskilda intressenterna icke skall

ha någon beslutanderätt utan endast rätt att uttala sin mening. Om i enlig­

het med vad redan nu gäller förslag till bestämmelser före sammanträdet

skall hållas tillgängligt i de församlingar, där det föreslagna området är be­

läget, kan fiskevattensägare, annan fiskerättsinnehavare och yrkesfiskare på

ett enkelt sätt förskaffa sig kännedom om bestämmelsernas innehåll och

med ledning därav avgöra om han bör infinna sig vid sammanträdet. Visser­

ligen föreskriver fiskeristadgan — och härutinnan föreslår fiskeristyrelsen

ingen ändring — att såsom de vid sammanträdet närvarande intressenternas

mening skall gälla det varom de flesta sig förenar. Vid sammanträdet upp­

kommer alltså frågan vilka som är röstberättigade. Denna bestämmelses

syfte, som endast är att länsstyrelsen vid fattande av beslut i saken skall till­

börligt beakta intressenternas vid sammanträdena uttalade mening, tillgo­

doses emellertid lika väl, om avgörandet, vilka som är röstberättigade, icke

sker efter restriktiva linjer, men det antecknas, huruvida någon röstandes

egenskap av intressent är tvivelaktig, tillika med ett kort angivande rörande

skälen för denna tvekan. De fall, då vid dessa sammanträden dylik tvekan

kan uppstå, torde säkerligen i praktiken komma att bli ganska sällsynta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

97

Styrelsen övergår härefter till behandling av spörsmålet, om icke före med­

delande av bestämmelser för allmänt vatten intressenterna bör få rätt

att genom framläggande av sina synpunkter vid sammanträde medverka vid

tillkomsten av bestämmelserna. Härigenom skulle sålunda i princip samma

ordning bli gällande som beträffande antagande av bestämmelser för enskilt

vatten. Styrelsen anför härom.

Den rätt att medverka vid antagandet av lokala bestämmelser för enskilt

vatten, som fiskeristadgan givit enskilda intressenter, tillkom enligt stad­

gans ursprungliga lydelse endast fiskevattensdelägare, och det kan nämnas,

att enligt det år 1898 avgivna förslag som låg till grund för stadgan del­

ägarna tillerkändes rätt icke endast att framlägga sina åsikter utan även

att delvis själva besluta i saken. Med den ståndpunkt stadgan sålunda ur­

sprungligen intog var det självklart, att stadgans föreskrifter, hur lokala be­

stämmelser skall tillkomma, icke blev tillämpliga å vatten dit strandägande­

rätten ej sträckte sig.

Genom kungörelse de 27 juni 1930 (nr 297) genomfördes den ändringen

av fiskeristadgan, att jämväl yrkesfiskare och andra fiskerättsinnehavare än

fiskevattensdelägare erhöll rätt att medverka vid tillkomsten av lokala be­

stämmelser för enskilt vatten. En av anledningarna till att yrkesfiskarena

fick sådan rätt var att dessa fiskare i fråga om de vatten, där strandägarens

fiskerätt var inskränkt, mångenstädes kunde ha ett starkt intresse av hur

sådana bestämmelser kom att utformas. Den ändring, som sålunda vidtogs

år 1930, torde enligt samstämmig mening ha varit synnerligen befogad.

Emellertid synes det ha varit än mer befogat, att yrkesfiskarena tillagts

rätt att medverka vid tillkomsten av bestämmelser för vatten dit strand­

äganderätten ej sträckte sig. Deras intresse härav är naturligtvis merendels

större än i fråga om det enskilda vattnet.

Fiskeristyrelsen anser förty, att även frågan om bestämmelser för allmänt

vatten bör behandlas vid sammanträden och att härvid de yrkesfiskare, som

därstädes brukar bedriva fiske, bör äga rätt att framlägga sina synpunkter.

Stundom kan det inträffa, att bestämmelser, som uteslutande avser allmänt

vatten, kan beröra icke endast yrkesfiskares intresse utan även enskild fiske­

rätt. Så kan t. ex., såsom fiskerättskommittén (SOU 1947:47 s. 93) anfört,

förekomma fall, då behov föreligger att till skydd för det fria fisket i all­

mänt vatten meddela bestämmelser till förekommande av missbruk utav den

i 3 § fiskerättslagen medgivna rätten för fiskerättsinnehavare att i vissa fall

sträcka fast redskap ut i allmänt vatten. Fiskerättsinnehavare och fiskevat­

tensdelägare, som bcröres av sådana bestämmelser, bör naturligtvis få sam­

ma rätt att deltaga i frågans behandling som de berörda yrkesfiskarena.

Styrelsen uttalar därefter, att alla praktiska skäl talade för att b e s t ä in­

ni elser även i fråga om allmänt vatten borde få medde­

las av länsstyrelse. Till stöd för en sådan decentralisering anför sty­

relsen vidare.

Särskilt om bestämmelser för allmänt vatten, såsom ovan förordats, skall

i övrigt tillkomma i samma ordning som bestämmelser för enskilt vatten,

skulle ett hänskjutande av frågan till Kungl. Maj:t innebära en helt och hål­

let onödig omgång och fördröja sakens avgörande. De ofta mycket detalje­

rade, av lokala förhållanden betingade bestämmelser, varom bär är fråga,

lämpar sig föga för avgörande i central ordning. Den ökade erfarenhet i

fiskerifrågor, som länsstyrelserna efter den nya fiskerättslagcns genomfö­

rande torde komma alt erhålla, och den värdefulla tillgång de bar i fiskeri-

7 liihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. AV 1S3.

intendenternas sakkunskap gör det särskilt lämpligt att beslutanderätten

tillkommer dem.

Såvitt fiskeristyrelsen har sig bekant, har det aldrig förekommit, att

Kungl. Maj :t avslagit framställning, som länsstyrelsen enligt nuvarande 13 §

fiskeristadgan gjort om utsträckande av de för enskilt vatten gällande be­

stämmelserna till allmänt vatten. Till stöd för att länsstyrelsen får beslutan­

derätt i ärenden, varom nu är fråga, kan även åberopas den inskränkning i

den enskilda fiskerättens innehåll, som den nya fiskerättslagen medfört.

Att exempelvis beträffande västkusten ge länsstyrelsen rätt att fastställa

bestämmelser för enskilt vatten men ej för allmänt vatten måste framstå

såsom mycket oegentligt.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis i allmänhet mera motiverat,

att bestämmelser rörande enskilt vatten hänskjutes till Kungl. Maj :t, än att

så sker i fråga om bestämmelser för allmänt vatten. Om någon är missnöjd

med länsstyrelsens beslut, skall han naturligtvis ha rätt att besvärsvägen

draga frågan under Kungl. Maj :ts prövning.

Något hinder av principiell art torde icke möta mot en utsträckning av

länsstyrelsens beslutanderätt i förevarande hänseende. Det må erinras, att

länsstyrelsen enligt kungörelsen den 8 december 1950 (nr 622) har att i

vissa fall meddela tillstånd till utsättande av fast fiskeredskap i allmänt vat­

ten samt att de föreskrifter länsstyrelsen kan meddela enligt 22 §' fiskerätts­

lagen kan avse jämväl sådant vatten.

Det synes ävenledes, som om under förarbetena till fiskerättslagen förut­

satts, att länsstyrelsen skulle erhålla sådan befogenhet som här föreslagits.

Fiskerättskommittén uttalar sålunda (SOU 1947:47 sid. 93), att länssty­

relsen jämlikt fiskeristadgan bör kunna meddela bestämmelser, avsedda att

till skydd för fritt fiske i allmänt vatten förhindra missbruk av rätten att

utsträcka redskap från enskilt vatten till allmänt. Vidare må anmärkas, att

tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag i sitt utlåtande nr 22 (sid. 21) i an­

ledning av propositionen med förslag till lag om gräns mot allmänt vatten­

område uttalat, att rovfiske borde förebyggas genom att länsstyrelserna med

stöd av fiskeristadgan meddelade erforderliga regleringsbestämmelser. I ut­

låtande nr 23 (sid. 51) över propositionen med förslag till fiskerättslag har

utskottet ävenledes gjort ett uttalande om länsstyrelsens möjligheter här-

utinnan, som synes förutsätta att länsstyrelsens befogenhet skall avse även

allmänt vatten.

Fiskeristyrelsen behandlar därefter frågan om meddelande av bestäm­

melser för allmänt vatten, då flera län beröres. Härom anför sty­

relsen.

När fråga är om bestämmelser för allmänt vatten, kan det måhända bli

vanligare än eljest, att frågan berör fiskevatten inom flera län. Förfarandet

i ärenden av dylik art regleras genom den allmänna bestämmelsen i 29 § 2

mom. landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 (nr 902). Enligt

detta stadgande skall beslutanderätten tillkomma länsstyrelserna gemen­

samt; stannar styrelserna i olika meningar, skall frågan hänskjutas till

Kungl. Maj :t, som då har att fatta beslut i saken. Anledning torde icke fö­

religga att efter mönster av 41 § lagen om gemensamhetsfiske föreskriva,

att ärenden av denna art skall höra under länsstyrelsen i det län, där största

delen av fiskevattnet är beläget.

Till undvikande av varje missförstånd vill styrelsen tillägga, att styrelsens

förslag beträffande bestämmelser för allmänt vatten, om förslaget genom­

föres, givetvis icke kan utgöra hinder för Kungl. Maj :t att i annan ordning

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

99

som finnes lämplig utfärda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.

Att Kungl. Maj:t har dylik befogenhet i fråga om såväl allmänt som enskilt

vatten är självklart.

Fiskeristyrelsen diskuterar vidare frågan om tidsbegränsning av

lokala bestämmelser och anför härom.

Den befogenhet, som 9 § fiskeristadgan och motsvarande bestämmelse i

1852 års fiskeristadga gett länsstyrelserna, har utnyttjats i betydande ut­

sträckning. Än har bestämmelserna — vanligen utfärdade under beteckning­

en stadgor — meddelats att gälla för hela länet, än blott för visst vatten­

drag eller för på annat sätt bestämd del av länet. Tid efter annan har en

gång meddelade bestämmelser helt eller till viss del ersatts med nya. Tyvärr

lider bestämmelserna ofta av brist på klarhet och reda. Ovanligt är icke, att

det av nya bestämmelser är svårt att utläsa, i vilken utsträckning gamla

bestämmelser blivit upphävda. Följden härav har blivit en på sina håll gans­

ka vildvuxen flora av föreskrifter, och ett avgörande av frågan vilka bestäm­

melser som i ett visst hänseende gäller kan fordra en ingående granskning

av ett flertal å olika tider utfärdade stadgor. Icke endast för den enskilde

utan även för fiskeritjänstemännen har härigenom stundom uppkommit

betydande svårigheter.

Fiskeristyrelsen finner det oundgängligen nödvändigt att man söker råda

bot för dessa missförhållanden. Någon annan möjlighet torde icke föreligga

härutinnan än att föreskriva, att de bestämmelser som tillkommit före den

nya fiskeristadgans ikraftträdande skall viss tid efter nämnda tidpunkt,

förslagsvis tio år, automatiskt upphöra att gälla. Bestämmelse härom har

upptagits i övergångsbestämmelserna till förslaget till fiskeristadga.

Vad angår bestämmelser, som kommer att utfärdas efter den nya stad­

gans ikraftträdande, kan måhända förväntas, att med länsstyrelsernas allt­

mer ökade erfarenhet i fiskerifrågor och med den granskningsskyldighet

med avseende å ifrågasatta bestämmelser som enligt vad nedan kommer att

föreslås skall tillkomma icke blott såsom nu fiskeriintendenten utan även

fiskeristyrelsen, de nu berörda olägenheterna kommer att bli mindre fram­

trädande än tidigare. Emellertid torde otvivelaktigt risk finnas för att efter

en längre tids förlopp nu rådande olägenheter kan komma att återuppstå.

Styrelsen föreslår därför, att i framtiden bestämmelserna alltid skall fast­

ställas att gälla för viss tid. Härigenom kan ett konstaterande av vilka be­

stämmelser, som i visst hänseende gäller, ske utan genomgång av de före

viss tidpunkt utfärdade stadgorna. Styrelsen kan icke finna, att en sådan

föreskrift skulle kunna föranleda några svårigheter. Den längsta giltighets­

tiden bör enligt styrelsens mening vara tio år, räknat från det beslutet i

ärendet vunnit laga kraft. Utvecklingen inom fiskerinäringen gör, att en

översyn av bestämmelser om fiskets vård och bedrivande i allmänhet är på­

kallad, sedan nämnda tid förflutit.

Givetvis bör det åligga fiskeriintendenterna att i god tid före utgången av

giltighetstiden taga initiativ till meddelande av de bestämmelser som däref­

ter kan bli erforderliga.

Fiskeristyrelsen har vid sitt ståndpunktstagande i den nu berörda frågan

förutsatt, att de bestämmelser länsstyrelsen har att meddela avfattas så att

de icke innehåller hänvisning till tidigare utfärdade bestämmelser. Att upp­

taga direkt föreskrift härom i fiskeristadgan torde vara obehövligt.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S3.

Remissinstanserna.

Remissinstansernas yttranden ansluter sig i allmänhet till speciella pa­

ragrafer, som behandlar de lokala bestämmelserna. Yttrandena kommer

därför att huvudsakligen redovisas i samband med dessa bestämmelser.

Några uttalanden av mera principiell art torde dock böra återgivas i an­

slutning till fiskeristyrelsens allmänna motivering i denna del.

I fråga om det formella förfarandet anför länsstyrelsen i Mal­

möhus län, att såvitt länsstyrelsen kände till, anmärkning ej framställts

mot länsstyrelsernas befattning med ärenden angående fiskets vård och be­

drivande. En fast praxis hade utbildat sig på området. Det kunde bl. a. där­

för ifrågasättas, om en ny fiskeristadga borde tyngas

med olika föreskrifter, vilka i detalj reglerade läns­

styrelsernas tillvägagångssätt i samband med utfärdandet

av lokala stadgor. Dylika föreskrifter kunde — därest så ansågs lämpligt —

lämnas av t. ex. fiskeristyrelsen direkt till länsstyrelserna i form av anvis­

ningar. Länsstyrelsen ville i detta sammanhang hänvisa till de av kommers­

kollegium lämnade kompletterande föreskrifterna till förordningen om ex­

plosiva varor.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län finner det önskvärt att för åstad­

kommande av smidig handläggning ej alltför detaljerade föreskrifter gives.

I olika remissyttranden har gjorts gällande att hushållningssäll­

skapens inflytande är för svagt vid tillkomsten av

lokala bestämmelser. Hushållningssällskapens förbund anför

härom.

Hushållningssällskapen har under årens lopp vidtagit och bekostat en rad

av fiskevårdande åtgärder. Vidare har från det allmännas sida uppdragits

åt sällskapen att handha olika uppgifter på fiskets område. Hushållnings­

sällskapen har härigenom förvärvat sig god kännedom om de lokala fiske­

förhållandena. Det är under sådana omständigheter förvånande och an­

märkningsvärt, att fiskeristyrelsen nu synes vilja utestänga sällskapen från

medverkan och delaktighet vid genomförandet av lokala bestämmelser om

fiskets vård och bedrivande.

Västerbottens läns hushållningssällskap framhåller följande synpunkter.

Beträffande sättet för genomförandet av lokala bestämmelser föreskrives

i nu gällande stadga, att vissa intressenter och myndigheter, bl. a. hushåll­

ningssällskap skall intaga en privilegierad ställning så till vida, att framställ­

ning från nämnda myndigheter obligatoriskt skall föranleda hållandet av

sammanträde. Enligt utredningens mening föreligger icke längre skäl att

bibehålla nämnda ordning.------------ I § 17 har i utredningen angivits vilka

som skall erhålla kallelse till dylika sammanträden och i § 18 föreskrives

om remissförfarandet i samband med införandet av lokala bestämmelser på

fiskets område. I ingen av nämnda paragrafer har enligt utredningens för­

slag till stadga hushållningssällskapen ansetts böra omnämnas. Utredningens

förslag till stadgande vid genomförandet av lokala fiskebestämmelser, som

innebär att sällskapen kan utestängas från möjligheten att utöva inflytande

vid genomförandet av dylika bestämmelser, synes därför anmärkningsvärt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

101

Redan år 1900, då nu gällande fiskeristadga genomfördes, ansågs det mo­

tiverat att sällskapen i förevarande avseenden intog en privilegierad ställ­

ning. Sällskapens insatser och inflytande på fiskets och fiskevårdens om­

råde torde sedan dess i hög grad ha vidgats. Hushållningssällskapen utgör

också alltfort den myndighet, som genom sina fiskeritjänstemän och sin

fiskerinämnd har den bästa lokalkännedomen i frågor på fiskets område

inom länet.

Liknande synpunkter framföres även i andra remissyttranden.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet tar upp frågan om gäl­

dande av kostnaderna för de undersökningar, som

erfordras innan förslag till en lokal stadga kan upp­

rättas. Dessa undersökningar kan, framhåller intendenten, bli omfat­

tande. Han anför härom vidare.

Då sådana undersökningar kan jämställas med andra liknande som be­

kostas av sökandena synes det mig lämpligt att även de förundersökningar

m. m. i fält som erfordras för en fiskestadga blir bekostade på samma sätt

d. v. s. av sökanden antingen denne är en enskild person, enskilt företag eller

kommunal eller statlig myndighet. Förordnande härom bör utfärdas av läns­

styrelsen. Bestämmelser härom torde böra intagas i stadgan.

Fiskeristyrelsens förslag, att länsstyrelserna skall kunna meddela bestäm­

melser även beträffande allmänt vatten tillstyrkes eller lämnas utan

erinran i så gott som samtliga remissyttranden, varvid stundom uttryck­

ligen betonas, att förslaget härutinnan innebär en önskvärd förenkling.

Kammarkollegiet anser emellertid att det kan diskuteras om icke Kungl.

Maj :t även i fortsättningen bör utfärda fiskeribestämmelser för allmänt

vattenområde eller för fiske som är fritt för envar. Härom anför kollegiet

följande.

.

Gränserna mellan länen är i allmänhet icke bestämda inom det allmänna

vattenområdet i havet. Fiskeribestämmelser bör därför i fråga om det all­

männa vattenområdet icke utfärdas för länet såsom sådant utan för ett

geografiskt bestämt område. De särskilda bestämmelserna för fiske på all­

mänt vatten synes även böra i vissa fall vara desamma för större områden

än länet t. ex. för hela västkusten eller för bottenhavet.

Amatörfiskarnas riksförbund anmärker, att bestämmelser rörande allmänt

vatten får en vidare innebörd genom att de skall gälla även för alla de

fiskande, som icke är intressenter i enskilda vatten men kanske har ett

mycket stora intresse av det allmänna vattnet. Tidigare har icke — kanske

just på grund av Kungl. Maj :ts prövningsrätt — förekommit några allvarliga

försök att genom bestämmelser rubba de inbördes rättigheterna mellan olika

grupper av fiskande i de allmänna vattnen. På senare tid har dock fram­

kommit tydliga försök i sådan riktning. Skulle länsstyrelserna själva slut­

giltigt besluta om bestämmelser för de allmänna vattnen, så är det nödvän­

digt att alla intresserade grupper ges tillfälle alt yttra sig samt att i inled­

ningen till stadgan anges de principer, enligt vilka länsstyrelsen skall bedö­

ma frågan.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Föredraganden.

Bestämmelserna i förslaget om länsstyrelsernas tillvägagångssätt vid ut­

färdande av lokala bestämmelser överensstämmer i huvudsak med nu gäl­

lande stadga. De torde icke vara mera detaljerade än de nuvarande. Att,

såsom länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatt, i stället för att upptaga dessa

bestämmelser i stadgan överlåta åt fiskeristyrelsen att utfärda anvisningar

om tillvägagångssättet synes icke innebära någon vinst. Jag anser emeller­

tid att på åtskilliga punkter reglerna kan förenklas. Bland annat torde be­

stämmelserna om omröstning vid sammanträden kunna utgå. I samband

med behandlingen av de särskilda paragrafer som reglerar förfarandet kom­

mer jag att närmare angiva de ändringar av denna art som bör vidtagas.

Förslagets bestämmelser torde i praktiken ej komma att innebära att hus­

hållningssällskapens inflytande vid tillkomsten av lokala bestämmelser mins­

kas. Det är självfallet, att sådana bestämmelser alltjämt måste tillkomma så­

som ett resultat av ingående samarbete mellan fiskeriintendenten samt fis-

kerinämnd och länsfiskeritjänsteman. Hushållningssällskapens viktiga upp­

gifter i fråga om fiskevården torde emellertid uttryckligen böra framhållas

i stadgan. Härtill återkommer jag i samband med behandlingen av de olika

paragraferna.

En fiskeriintendent har föreslagit, att sökanden skall betala kostnaderna

för de undersökningar som i anledning av framställning erfordras, innan för­

slag till lokal stadga kan upprättas. Mot eu sådan skyldighet för sökanden

torde kunna invändas ■— förutom att det ofta är en ren tillfällighet vem som

gör ansökan — att det ej kan vara rättvist att enskild person, som tagit ini­

tiativ till bestämmelser, som påkallas ur allmän synpunkt, på grund härav

skall drabbas av en ekonomisk belastning.

Fiskeristyrelsens motivering för att länsstyrelse skall kunna utfärda be­

stämmelser även för allmänt vatten synes bärande. Att såsom kammarkol­

legiet påpekat gränserna mellan länen i allmänhet icke är bestämda inom

det allmänna vattenområdet i havet torde ej behöva föranleda till att läns-

bestämmelser utfärdas för ett geografiskt bestämt område och icke för lä­

net såsom sådant. Anmärkas må att de beslut, som Kungl. Maj:t brukar

meddela om utsträckning av giltigheten av bestämmelser för enskilt vatten

till allmänt vatten, kanske oftast gällt hela länets allmänna vatten utan att

någon olägenhet härav försports. Om fiskeribestämmelser erfordras t. ex.

för hela västkusten, torde de oftast böra avse såväl allmänt som enskilt

vatten. Även vid utfärdande av föreskrifter för allmänt vatten bör givetvis

avvägning ske mellan de intressen, som företrädes av skilda grupper av fis­

kande.

Stundom kan det i fråga om både enskilt och allmänt vatten vara olämp­

ligt att en länsgräns utgör gräns för en fiskeribestämmelses giltighetsom­

råde. Det bör vara en angelägen uppgift för fiskeriintendenterna och fiskeri­

styrelsen att i sådana fall söka få till stånd enhetlighet mellan olika län

eller delar av närgränsande län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

103

Föreskrifter om förfarandet, då flera länsstyrelser gemensamt skall med­

dela bestämmelser, återfinnes nu i 43 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen

den 5 juni 1953 (nr 541).

Speciell motivering (14—22 §§).

14 §.

Första stycket i 14 § av fiskeristyrelsens förslag innefattar allmänt be­

myndigande för länsstyrelserna att meddela lokala föreskrifter. I andra styc­

ket har föreslagits bestämmelse om att sådana föreskrifter skall kunna om­

fatta även förbud mot åtgärder som kan misstänkas innebära förberedelse

till olaga fiske. I tredje stycket föreslås att lokala föreskrifter alltid skall

vara tidsbegränsade till högst tio år. Andra och tredje styckena saknar mot­

svarighet i gällande stadga.

Första stycket.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anför utöver den allmänna motiveringen följande.

Första stycket i 14 § motsvarar 9 § första stycket i den gällande stadgan.

Enligt sistnämnda författningsrum skall bestämmelserna meddelas »för viss

ort». Detta uttryck synes mindre lämpligt såsom beteckning för bestämmel­

sernas giltighetsområde och stundom har ifrågasatts, om icke uttrycket —-

i strid mot vad som avsetts vid fiskeristadgans tillkomst — hindrar med­

delande av bestämmelser för ett helt läns enskilda vatten. Om såsom ovan

förutsatts, bestämmelser skall kunna meddelas som endast avser allmänt

vatten, synes uttrycket kunna bliva direkt missvisande. Styrelsen föreslår

i stället, att bestämmelsernas giltighetsområde angives såsom »länet eller

viss del därav».

Remissinstanserna.

Fiskevårdskonsulenten hos domänstyrelsen anser, att bestämmelser om

fiskets vård och lämpliga bedrivande icke bör meddelas för ett

helt län och anför.

Länsstyrelserna har visserligen redan nu meddelat bestämmelser för hela

länet men resultatet har blivit föga ändamålsenligt. Angränsande län med

i stort sett likartade förhållanden har i många fall fått helt olika bestäm­

melser om redskap och fisketider m. in. och därigenom har stundom olika

bestämmelser kommit att råda i samma vatten. En ytterligare anledning

till att länsstyrelserna bör äga meddela bestämmelser endast »för viss ort»

utgör den nya indelningen i fiskeriintendentsdistrikt, vars gränser ej följer

länsgränserna utan vattendelarna mellan de större sjö- och flodsystemen.

Lokala bestämmelser bör utfärdas av länsstyrelserna endast för områden

där lokala organisationer såsom gemensamhetsfisken eller andra fiskcri-

sammanslutningar kan övervaka de lokala bestämmelsernas efterlevnad.

Eljest kan man befara att det nuvarande förhållandet fortsätter: en djungel

av paragrafer, som sällan eller aldrig efterleves eller bevakas.

104

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet påpekar att förslaget talar om

bestämmelser om fiskets vård och bedrivande under det att

den nuvarande stadgan talar om bestämmelser om »fiskets vård och

lämpliga bedrivande». Han anför i anslutning härtill följande.

Det nuvarande uttrycket har åtminstone i vissa fall tolkats så att endast

bestämmelser, som behöves för att fisket skall bedrivas på ett för fisket

lämpligt sätt, kan utfärdas. Det har därför ifrågasatts om en bestämmelse,

som tar sikte på avsättningsförhållandena — t. ex. förbud mot att iland-

1'öra strömming under lördag e. m. och söndag, emedan den icke kan nå

konsumenten i färskt tillstånd — kan utfärdas av länsstyrelsen. Det skulle

nämligen i ett sådant fall icke röra sig om en bestämmelse, lämplig för fis­

kets bedrivande, utan en bestämmelse lämplig för avsättningen av fisken.

Genom att attributet »lämpliga» borttagits i förslaget synes bestämmelser

av den beskaffenhet som här relaterats kunna utfärdas av länsstyrelsen

med stöd av denna paragraf. Länsstyrelsens befogenheter har därför i det

nya stadgeförslaget betydligt vidgats, när det gäller att utfärda bestämmel­

ser för fiskets bedrivande. Detta synes mig emellertid ej behöva medföra

några nackdelar och kan i vissa fall vara till fördel.

Andra stycket.

Fiskeristyrelsen.

För ett effektivt upprätthållande av ett i fiskevårdens intresse meddelat

förbud kan det stundom vara av nöden att förbjuda gärningar, som ger an­

ledning till misstanke om att förbudet överträtts eller kommer att över­

trädas. Sålunda kan det t. ex. vara erforderligt, att ett förbud mot använ­

dande av visst fångstredskap kompletteras med ett stadgande, att envar,

vilken färdas å fiskevatten som förbudet avser och därvid medför redskapet,

kan drabbas av ansvar. Det har i praxis yppats tvekan, huruvida länssty­

relsen har befogenhet att meddela föreskrift av sistnämnda slag. Fiskeri­

styrelsen har därför funnit lämpligt, att det i fiskeristadgan direkt utsäges

att länsstyrelsen har sådan befogenhet. Stadgande härom har upptagits i

14 § andra stycket i förslaget.

Remissinstanserna.

Statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län

samt fiskeriintendenten i mellersta distriktet avstyrker eller utta­

lar starka betänkligheter mot bestämmelsen i andra stycket. Sta­

tens jordbruksnämnd anser det icke vara lämpligt att ge länsstyrelsen en

så vid befogenhet som här förslagits och anför att det över huvud taget

var en ganska allvarlig sak att straffbelägga åtgärder som endast »giva an­

ledning till misstanke». Om bestämmelser av detta slag erfordrades, borde

de meddelas av Kungl. Maj :t. De borde i så fall preciseras och inrymmas

i fiskeristadgan. De nämnda länsstyrelserna —— soin jämför föreskriften

med de i 7 och 31 §§ samt 9 och 29 §§ i förslaget upptagna bestämmel­

serna om straff för förberedelse till förbjudet fiske för det man utrustad

med förbjudet redskap eller förbjudna ämnen färdas å fiskevatten —- fin­

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

105

ner det mycket tveksamt, om enbart färd över fiskevatten skall utgöra

straffbart försök, därest den fiskande är utrustad med förbjudet redskap.

Nyssnämnde fiskeriintendent finner den medgivna rätten för länsstyrelsen

stötande för rättskänslan. Man borde dock endast dömas för begånget brott.

En avsevärd missämja och split till men för fiskevården kunde tänkas bli

följden av en dylik straffbeläggning och medföra besvärliga konsekvenser

såsom att i Stockholms skärgård transport av spinnfiskeredskap över det

inre (förbjudna) området till det yttre (fria) kunde omöjliggöras i stor

utsträckning till väsentlig nackdel för gemene mans fullt legala fritidsfiske.

Amatörfiskarnas riksförbund anser, att stagandet bör givas sådan formu­

lering att det endast avser det i motiven angivna fallet att ett förbud mot

användande av visst fångstredskap behöver kompletteras med ett stadgan­

de att envar som färdas å fiskevatten som förbudet avser och därvid med­

för redskapet kan drabbas av ansvar. Något annat fall syntes icke avses.

Med den av fiskeristyrelsen föreslagna formuleringen skulle eljest lätt stöd

kunna vinnas för ett förbud mot ur fiskevårdssynpunkt oskadliga fiskeme­

toder under hänvisning till behovet av förenklad övervakning. I Hjälmaren

skulle således pimpelfiske kunna förbjudas i syfte att underlätta övervak­

ning av förbudet mot fiske med huggkrok.

Ett flertal remissinstanser finner, utan att i sak göra invändning mot

bestämmelsen i andra stycket, att densamma bör omredigeras i för­

tydligande syfte. Kammarkollegiet föreslår exempelvis följande for­

mulering: »Sådan bestämmelse må avse jämväl förbud mot att vid fiske

medföra förbjudet fiskredskap och andra därmed jämförliga åtgärder».

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet föreslår en liknande formulering.

Tredje stycket.

Fiskeristyrelsen hänvisar till vad som anförts i den allmänna motivering­

en till denna underavdelning.

Remissinstanserna.

Flera remissinstanser framhåller uttryckligen, att den föreslagna bestäm­

melsen är mycket värdefull.

Emellertid har kammarkollegiet, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet

och några länsstyrelser icke funnit motiveringen till bestämmelsen i detta

stycke bärande utan avstyrkt bestämmelsen, varvid stundom

framhålles, att det bör ankomma på länsstyrelsen att för varje fall bedöma

huruvida lokala bestämmelser bör vara tidsbegränsade eller gälla endast

tills vidare.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

Att hålla reda på vilka föreskrifter som gäller och avfatta nya bestämmel­

ser så att det klart framgår vilka äldre bestämmelser som sättes ur kraft

får väl anses utgöra en elementär skyldighet för länsstyrelsen. Det ligger i

sakens natur att gällande lokala fiskevårdsstadgar tid efter annan bör revi­

deras och att ändrade föreskrifter bör utformas och publiceras på sådant

sätt att allmänheten får klart för sig vad som vid varje tidpunkt gäller.

Knngl. Maj.ts proposition nr 183.

106

Länsstyrelsen i Södermanlands län anlägger följande synpunkter.

Även om stadgorna tidsbegränsas enligt förslaget torde det bli nödvändigt

att vidtaga ändringar under tioårsperioderna. De lokala fiskeribestämmel-

serna är nämligen föremål för kontinuerlig översyn och kritik, särskilt från

fiskeintressenternas och deras organisationers sida. I och för sig synes där­

för tidsbegränsningen icke innebära, att för visst vattenområde gällande be­

stämmelser kommer att finnas samlade på ett och samma ställe. Liknande

olägenheter som beträffande fiskeristadgorna torde i allmänhet kunna upp­

komma vid detaljregleringar på områden, där ofta inträffande förändringar

tid efter annan påkallar revision av meddelade föreskrifter. Denna omstän­

dighet föranleder dock inom lagstiftningen vanligen icke, att bestämmelser­

nas giltighet tidsbegränsas. Enligt länsstyrelsens mening är det ej heller

nödvändigt, att så sker i fråga om fiskeristadgorna. Den önskade överskåd­

ligheten synes lika väl kunna ernås, om stadgorna, så snart detta finnes er­

forderligt, ånyo i sin helhet intages i länskungörelserna under beaktande av

gjorda ändringar eller tillägg. Länsstyrelsen har hittills följt denna metod,

varigenom intresserade beretts tillgång till fiskeristadgor,' som innehåller

samtliga de för varje särskilt vattenområde vid tiden för omtryckningen

gällande bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att en ovillkorlig tidsbegräns­

ning måste för allmänheten och framförallt yrkesfiskare medföra en irrite­

rande osäkerhet och i samband med eventuell förnyelse av de tilländalupna

bestämmelserna medföra åtskilligt onödigt besvär.

Även länsstyrelsen i Stockholms län pekar på olägenheten för länsstyrel­

serna att senast 10 år efter den lokala stadgans tillkomst tvingas att upp­

repa det omständliga och tidsödande förfarande som anges i 15—18 §§ i

förslaget, även om någon saklig ändring av stadgan ej framstår såsom på­

kallad. Kammarkollegiet anser det kunna förväntas att med den kontroll

som fiskeristyrelsen kommer att utöva över de lokala stadgorna någon svå­

righet icke skall uppstå att avgöra vilka bestämmelser som är gällande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anlägger samma synpunkt och tillägger, att

nämnda svårighet minskar med hänsyn till den skyldighet som åvilar fiske-

riintendenterna att vid behov föreslå de bestämmelser som kan bli erforder­

liga.

Fiskeriintenden i Västerhavets distrikt förklarar sig intet ha att erinra

mot principen att länsbestämmelsernas giltighet tidsbegränsas men fram­

håller, att honom veterligt de av fiskeristyrelsen påkallade olägenheterna

av att hitintills ingen tidsbegränsning funnits icke gjort sig gällande inom

Västerhavets distrikt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län gör utöver det anförda gällande, att

länsstyrelserna under alla förhållanden bör erhålla rätt att, när en fiske­

stadga upphör att gälla, meddela beslut i ämnet utan hål­

lande av sammanträden, därest förslag ej väckts om ändrade

bestämmelser eller föreslagna ändringar endast är av ringa betydelse. Även

remissinstanser, vilka icke framställer någon erinran mot förslaget om tids­

begränsning, uttalar sig i samma riktning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

107

Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, vilka avstyrker förslaget

om tidsbegränsning, gör gällande, att den föreslagna maximiti­

den i vart fall är för kort tilltagen.

Jämväl vissa remissinstanser vilka i princip tillstyrker tidsbegränsning,

bl. a. fiskeriintendenterna i övre södra distriktet och Västerhavets distrikt

samt Föreningen Sveriges fiskeritjänstemän gör erinringar mot att den före­

slagna maximitiden sättes till endast 10 år. Fiskeriintendenten i Väster­

havets distrikt hemställer, att tiden ökas till förslagsvis högst 15 år. Härom

anför fiskeriintendenten.

En lång rad av nu förefintliga stadgor har gällt i åtskilligt mer än tio år

utan att därför något mera påtagligt behov av en allmän översyn av dem

enligt min mening kan anses ha förelegat. Och att förnya en stadga —

och särskilt en större sådan — helt eller så gott som helt redan efter tio år

blott för att få ett nytt datum å länsstyrelsens resolution kan väl ej vara så

stor mening i. Nu är emelertid saken ofta den att utarbetandet av och revi­

sion av stadgor till följd av erforderliga undersökningar och andra omstän­

digheter kan ta en tid av flera år. En så kort giltighetstid som 10 år måste i

varje fall för de intendenter, som har hand om ett flertal län, draga med sig

■en höggradig och sakligt sett tämligen onödig ökning i arbetsbördan, för att

nu inte tala om den kostnad som följer av alla de extra sammanträden,

som länsstyrelserna jämlikt 15 § i förslaget måste hålla.

Även Föreningen statens fiskeritjänstemän anser en tid av 15 år lämplig

och framhåller därvid, att utarbetandet av lokala bestämmelser i regel krä­

ver jämförelsevis lång tid och därjämte är förknippat med vissa kostnader

för såväl myndigheter som den berörda befolkningen.

Värmlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttran­

de länsstyrelsen i länet i stort sett instämt, finner att maximitiden lämpligen

kan utsträckas till 25 år, bl. a. med hänsyn till redskapsanskaffningen.

Uppsala läns hushållningssällskap, förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns

norra hushållningssällskap, fiskeriintendenten i övre södra distriktet och

fiskerinämnden för Vänern har ej något att erinra mot att länsbestämmel-

ser för mindre områden fastställes för en tid av högst 10 år men gör gällan­

de att för större område tiden bör utsträckas till

högst 25 år. Fiskeriintendenten anser att denna längre tid bör gälla

bestämmelser för Vänern, Vättern, Hjälmaren och Mälaren, för helt län, för

visst flodområde eller för helt vattendrag och anför i anslutning härtill.

Det dröjer ganska länge innan nya stadgebestämmelser för större områ­

den blir allmänt kända bland de fiskande. En för tät ändring av stadgorna

medför också att dyrbar fiskredskap kanske blir olaglig. En sådan ändring

medför dessutom ett osäkerhetstillstånd bland de fiskande och detta i sin

tur förorsakar att stadgorna i större utsträckning överträdes än som eljest

skulle vara fallet.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att

den förut angivna maximitiden om 25 år bör gälla i fråga om större vatten,

t. ex. Vänern, och andra sjöar och älvar, där yrkesfiske av betydenhet före­

kommer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

108

Slutligen anmärker kammarkollegiet mot det föreslagna stadgandet i

tredje stycket, att dess formulering kan ge anledning till den tolkning­

en att bestämmelserna icke kan ändras under den

giltighetstid som länsstyrelsen föreskrivit.

Föredraganden.

Första stycket.

Med ändringen av uttrycket fiskets vård och lämpliga bedrivande till »fis­

kets vård och bedrivande» torde fiskeristyrelsen icke ha avsett någon änd­

ring i sak. Fiskeristyrelsen torde ha förmenat att, om ordet »lämpliga» skul­

le upptagas före ordet »bedrivande» det också borde finnas före ordet

»vård». Då omformuleringen synes vara motiverad och ej innebära någon

saklig ändring, har jag intet att erinra mot densamma.

Liksom enligt nuvarande stadga bör länsstyrelsen kunna genom lokala

bestämmelser skärpa stadgans allmänna bestämmelser om minimimåtti,

fredningstider, förbjudna fiskemetoder m. m. Däremot förutsättes liksom

för närvarande, att en länsbestämmelse ej skall få innebära en lindring av

nämnda allmänna föreskrifter, t. ex. lägre minimimått eller kortare fred-

ningstid. Det kan måhända vara lämpligt, att det nu sagda tydligare fram­

går av författningstexten. Jag förordar därför att detta direkt utsäges i 14

§ första stycket, varvid första stycket av den föreslagna 12 § som tidigare

nämnts bör utgå.

Andra stycket (fiskeristyrelsens förslag).

Mot den av fiskeristyrelsen i 14 § andra stycket föreslagna bestämmelsen

har betänkligheter anförts av några remissinstanser. Statens jordbruks­

nämnd har sålunda uttalat, att det var en allvarlig sak att straffbelägga

åtgärder som endast gav anledning till misstanke att ett fiskeförbud över­

trätts eller skulle överträdas. Om bestämmelser av detta slag erfordrades,

borde de i varje fall meddelas av Kungl. Maj:t och inrymmas i fiskeristad-

gan. Jag delar den uppfattning som jordbruksnämnden uttalat. Som jag när­

mare kommer att utveckla i samband med ansvarsbestämmelserna förordar

jag att straff på förberedelsestadiet endast skall inträda i vissa särskilda i

fiskeristadgan angivna fall, då det torde vara uppenbart, att i regel uppsåt

att bedriva olaga fiske föreligger. För att straffansvar skall inträda bör där­

jämte fordras att sådant uppsåt föreligger i det särskilda fallet. På grund av

det anförda har motsvarighet till andra stycket icke upptagits i departe-

mentsförslaget.

Tredje stycket (fiskeristyrelsens förslag).

Flera remissinstanser har uttalat, att det skulle vara av stort värde med

en sådan bestämmelse om tidsbegränsning av lokala föreskrifter, som fiske­

ristyrelsen föreslagit i tredje stycket av 14 §. Man har därvid uttalat, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

109

det för närvarande fanns ett otal bestämmelser som utfärdats för lång lid

sedan och att det var förenat med stora svårigheter att avgöra vilka bestäm­

melser som fortfarande gällde för fisket i ett visst vatten. Dessa olägenheter

skulle i väsentlig grad undanröjas om lokala föreskrifter alltid upphörde

efter en viss tidsperiod, därest de ej förnyades.

Å andra sidan har ett flertal remissinstanser avstyrkt bestämmelsen och

därvid framhållit, att det borde ankomma på länsstyrelsen att för varje fall

bedöma huruvida lokala bestämmelser borde vara tidsbegränsade eller icke.

Det borde åligga länsstyrelse att ombesörja systematisering av utfärdade fö­

reskrifter. Även i andra avseenden har bestämmelsen utsatts för kritik. Så­

lunda har man ansett att den föreslagna tiden, 10 år, är för kort samt att

det skulle vara onödigt besvär och arbete att med jämna mellanrum uppre­

pa det i stadgan påbjudna förfarandet i samband med förnyelse av gällan­

de föreskrifter. Vidare har påpekats, att ändringar i lokala föreskrifter ofta

torde få ske även inom den föreslagna 10-årsperioden.

Jag anser att de av remissinstanserna sålunda gjorda invändningarna mot

stadgandet är vägande. Den föreslagna bestämmelsen bör därför ej införas

i stadgan. Såsom bland andra länsstyrelserna i Västmanlands och Söder­

manlands län anfört torde det böra vara länsstyrelsens sak att tillse, att

meddelade lokala bestämmelser på lämpligt sätt systematiseras och göres

tillgängliga för allmänheten. Vid behov bör därvid sammanställningar gö­

ras och omtryckning ske. För att i detta avseende få ett enhetligt förfarande

hos länsstyrelserna torde emellertid i fiskeristadgan böra införas en bestäm­

melse om att länsstyrelserna är skyldiga föra register över meddelade lo­

kala föreskrifter. Formulär till sådant register bör på förslag av fiskeristy-

relsen fastställas av Kungl. Maj :t, som därvid även kan utfärda erforder­

liga anvisningar. I enlighet med det anförda har som ett andra stycke i 14 §

av departementsförslaget införts en föreskrift om registrering.

Till frågan om även redan utfärdade lokala föreskrifter, som ännu gäller,

bör upptagas i det föreslagna registret, återkommer jag i samband med be­

handlingen av övergångsbestämmelserna.

15 §.

Fiskeristyrelsen.

15 § fastslår, att länsstyrelsen såsom hittills före beslut om meddelande

av bestämmelser regelmässigt skall inhämta förslag från fiskeriintendenten

angående bestämmelsernas innehåll och tillämpningsområde samt, efter det

förslag inkommit, hålla ett eller flera sammanträden med intressenterna.

Från denna huvudregel föreslår fiskeristyrelsen vissa undantag i 16 och

19 §§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Remissinstanserna har i sak icke haft något att erinra mot den föreslagna

15 §. Emellertid har vissa anmärkningar av formell natur framställts.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om det är nödvändigt att

framhålla att »erforderligt antal» sammanträden skall hållas. Länsstyrelsen

i Norrbottens län föreslår den ändringen, att sammanträden skall hållas

»med av frågan berörda». Göres denna ändring skulle vad i 17 § första styc­

ket stadgats om enskildas och sammanslutningars kallelse till sammanträde

såsom överflödigt kunna utgå.

Statens jordbruksnämnd och några andra remissinstanser anser, att andra

stycket bör kunna utgå genom lämplig omformulering av första stycket.

Föredraganden.

I 15 § gives regler för det normala förfarandet vid länsstyrelsernas bered­

ning av ärenden angående lokala föreskrifter. I likhet med vad nu gäller

enligt 9 § fiskeristadgan skall inhämtas förslag från fiskeriintendenten och

därefter hållas sammanträden. Mot fiskeristyrelsens förslag torde i sak in­

tet vara att erinra. Såsom några remissinstanser framhållit torde emellertid

några formella ändringar böra göras. I enlighet med fiskeristyrelsens för­

slag bör visserligen sammanträden hållas till erforderligt antal och å lämp­

liga tider och orter, men det torde vara tillräckligt att i författningstexten

angiva att sammanträde skall hållas. Såsom fiskeristyrelsen uttalat torde det

ligga i sakens natur att förslag från fiskeriintendenten ej skall inhämtas

om han eller fiskeristyrelsen redan avgivit sådant. Det torde nämligen få

förutsättas att om fiskeristyrelsen avgivit förslaget fiskeriintendenten haft

tillfälle yttra sig i ärendet. Det föreslagna andra stycket torde därför kunna

utgå.

Den i fiskeristyrelsens förslag gjorda hänvisningen till 19 § synes vara

onödig och torde kunna vara vilseledande, då motsvarande hänvisning ej

gjorts i 16—18 §§.

I enlighet med det anförda har 15 § i departementsförslaget utformats.

16 §.

De i 16 § föreslagna bestämmelserna innebär att, i motsats till vad nu

gäller, envar skall äga göra framställning om att lokala föreskrifter skall

meddelas. För det fall att länsstyrelse anser att en framställning är av den

art att den bör avslås föreslås vissa jämkningar i förfarandet.

Knngl. Maj.ts proposition nr 183.

111

Fiskeristyrelsen.

Såsom förut framhållits finnes nu i fiskeristadgan närmare angivet vilka

personer och myndigheter som har rätt att hos länsstyrelsen göra framställ­

ning om meddelande av bestämmelser. Sådan rätt tillkommer enligt 9 §

andra stycket delägare i fiskevatten, annan fiskerättsinnehavare och inom

orten bosatt yrkesfiskare samt landsting, stadsfullmäktige i stad som ej

deltager i landsting, hushållningssällskap, fiskeristyrelsen och fiskeriinten-

denten.

Eftersom länsstyrelsen har — och enligt förslaget alltjämt skall ha —

befogenhet att själv taga initiativ i frågan, har rätten att göra framställning

som nu sagts i och för sig ringa betydelse. I själva verket torde också läns­

styrelserna i allmänhet beakta en framställning, varifrån den än kommer,

åtminstone i så mån att framställningen remitteras till fiskeriintendenten

för yttrande.

På grund av vad nu anförts och då några skäl ej föreligger, varför icke

en framställning från annan än de uppräknade myndigheterna och perso­

nerna skulle skänkas det beaktande som dess innehåll förtjänar, föreslår

styrelsen, att någon bestämmelse om vilka som äger rätt att göra framställ­

ning som här avses icke upptages i den nya stadgan.

Den nuvarande 9 § reglerar emellertid icke endast frågan, vilka myndig­

heter och enskilda som äger rätt göra sådan framställning, utan även spörs­

målet, vilken behandling länsstyrelsen år skyldig att underkasta framställ­

ningen. Av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten gjord framställning,

som enligt föreskrift i stadgan skall åtföljas av förslag, skall alltid föran­

leda hållande av sammanträde. Detsamma gäller framställning från lands­

ting, stadsfullmäktige och hushållningssällskap. Har sådan framställning

gjorts utan att förslag föreligger skall dock först förslag inhämtas. Har

framställning gjorts av delägare i fiskevatten, fiskerättsinnehavare eller yr­

kesfiskare, kan länsstyrelsen, om omständigheterna så föranleder, inhämta

förslag. Anses så ej böra ske, får länsstyrelsen likväl icke avslå framställ­

ningen utan att först fiskeriintendenten hörts.

Liksom för närvarande bör fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten på

grund av det ansvar som åligger dem såsom speciellt fiskevårdande myn­

digheter ha rätt att framtvinga sammanträde. Att fiskeristyrelsen eller fis-

keriinlendenten vid sin framställning skall foga förslag rörande bestäm­

melsernas innehåll och tillämpningsområde torde vara så självklart, att det

nuvarande stadgandet härom i 9 § andra stycket kan utgå.

Fiskeristyrelsen anser skäl icke föreligga att bibehålla den privilegierade

ställning som nu tillkommer landsting, stadsfullmäktige och hushållnings­

sällskap genom att en framställning från någon av nämnda myndigheter

alltid skall föranleda skyldighet för länsstyrelsen att hålla sammanträde.

Praktiskt sett torde avskaffandet av den särställning dessa myndigheter in­

tager sakna betydelse.

112

Kangl. Maj.ts proposition nr 183.

Den naturligaste ordningen för behandling av en inkommen framställ­

ning, som gjorts av annan än fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten, synes

styrelsen vara, att länsstyrelsen skall vara skyldig att från fiskeriintenden­

ten införskaffa antingen förslag som förut sagts eller vanligt remissyttrande.

Det förstnämnda alternativet bör tillgripas, när länsstyrelsen redan på detta

stadium finner anledning föreligga att bestämmelser erfordras. Väljer läns­

styrelsen det senare alternativet har länsstyrelsen att, sedan remissyttrande

inkommit, avgöra, huruvida framställningen skall avslås eller föranleda in­

förskaffande av förslag. Efter det att förslag inkommit, har länsstyrelsen

att fritt pröva, huruvida sammanträde skall hållas. Har fiskeriintendenten

vid förslagets avgivande förklarat sig biträda den gjorda framställningen,

kan dock länsstyrelsen i enlighet med vad ovan anförts, icke underlåta att

hålla sammanträde.

I anslutning till vad nu anförts har 16 § i förslaget utformats.

Rörande detta förslag anför styrelsen vidare.

Mot den här föreslagna ordningen kan möjligen invändas, att framställ­

ningar, hur omotiverade de än är, ovillkorligen skall föranleda remiss till

intendenten. Förslagets ståndpunkt i denna del, som i fråga om framställ­

ning från fiskevattensdelägare, annan fiskerättsinnehavare och yrkesfiskare

överensstämmer med den nuvarande stadgan, har framförallt föranletts där­

av att dessa kategorier av personer, för vilka frågan om meddelande av be­

stämmelser ofta har ett vitalt intresse, icke skall med eller utan fog kunna

göra gällande, att länsstyrelsen ej tillbörligt beaktat fiskeritekniska syn­

punkter vid frågans avgörande. Visserligen kan det sägas, att vad nu an­

förts icke utgör något skäl för att framställning från annan än nu berörda

personer ovillkorligen skall föranleda remiss till intendenten. Mot att göra

en åtskillnad härvidlag talar emellertid det förhållandet, att de fall torde

vara sällsynta, då framställning kommer från någon som ej har intresse

av bestämmelser, ävensom önskvärdheten av att undvika i och för sig ofrukt­

bara tvistefrågor, om den som gjort en framställning tillhör någon av nu be­

rörda grupper av intressenter. Vidare kan till förmån för den här hävdade

ståndpunkten åberopas, att länsstyrelsen endast i sältan förekommande fall

kan utan tillgång till fiskeriintendentens sakkunskap bedöma om en fram­

ställning saknar fog, samt att, där så verkligen är fallet, avgivande av ytt­

rande icke kan förorsaka fiskeriintendenten något nämnvärt besvär. Slut­

ligen må nämnas, att förslaget i denna del torde överensstämma med vad

som redan nu allmänt tillämpas.

Remissinstanserna.

Första stycket.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, till vars ytt­

rande länsstyrelsen i länet i huvudsak ansluter sig, ifrågasätter om

det är lämpligt att envar skall äga göra framställ­

ning till länsstyrelsen om meddelande av bestämmelser. En del opåkallacle

framställningar kunde tänkas bli följden härav. Gotlands läns hushållnings­

sällskap finner, med instämmande av länsstyrelsen i länet och under åbero­

pande av nämnda skäl, de nuvarande bestämmelserna om begränsning av

113

framställningsrätten vara att föredraga. Östergötlands läns hushållningssäll­

skaps förvaltningsutskott intager samma ståndpunkt. Fiskeriintendenten i

mellersta distriktet ifrågasätter om icke framställningsrätten bör begränsas

så tillvida att endast fiskerättshavarna eller vederbörande myndigheter med-

gives initiativrätt.

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar i anledning av nämnde fiskeri-

intendents yttrande, att det knappast finns anledning till antagande att an­

talet ansökningar kommer att öka nämnvärt om förslaget genomföres samt

att det är lämpligt att alla ansökningar remitteras till intendenten. Att dessa

remisser skulle föranleda någon egentlig ökning av intendentens arbets­

börda föreföll icke sannolikt. Om intendenten nämligen fann, att en in­

kommen framställning icke rimligen borde föranleda åtgärd, torde någon

längre utläggning från hans sida icke vara behövlig.

Länsstyrelsen i Örebro län finner, att det ur länsstyrelsens synpunkt ter

sig stötande att länsstyrelsen icke skall äga befogenhet att avslå

en enligt länsstyrelsens mening uppenbart omöjlig

framställning utan att intendentens yttrande först inhämtats. I sa­

kens natur låg givetvis, att sådant yttrande i praktiken alltid införskaffa­

des, om minsta möjlighet till bifall till framställningen ansågs föreligga.

Andra stycket.

Gotlands läns hushållningssällskap förordar, med instämmande av läns­

styrelsen i länet, att med hänsyn till hushållningssällskapens uppgifter och

verksamhet framställning från hushållningssällskap

såsom hittills alltid skall föranleda hållande av samman­

träde. Samma ståndpunkt intages av Västerbottens läns hushållningssäll­

skap och Hushållningssällskapens förbund.

Kammarkollegiet anför att det kan anses uteslutet att länssty­

relse icke i de i andra stycket avsedda fallen skulle

förfara enligt 15 §. Behövligheten av den i 16 § andra stycket upp­

tagna bestämmelsen kunde därför ifrågasättas.

Länsstyrelsen i Örebro lån säger sig ej finna det tilltalande, att länsstyrel­

sen skall vara tvungen hålla sammanträden för dryftande av ett utav fiske-

vårdsmyndighet framlagt förslag, som länsstyrelsen finner uppenbart obe­

hövligt eller av juridiska skäl otänkbart. Eftersom länsstyrelsen håller sam­

manträdet, skulle förslaget nämligen lätt framstå som omfattat av läns­

styrelsen. Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att andra stycket icke

synes vara förenligt med 19 §, där det stadgas, att länsstyrelsen, innan den

utan att hålla sammanträde fattar beslut angående lokal föreskrift, skall

höra fiskeriintendenten »där förslag av honom eller fiskeristyrelsen ej före­

ligger». Länsstyrelsen i Västerbottens län förmenar, att sammanträde bör

äga rum, utom då det är uppenbart att ansökningen bör avslås eller då fall

enligt 19 § föreligger.

8 Bihang till riksdagens protokoll 195i. i samt. Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

114

Kungl. Maj. ts proposition nr i83.

Föredraganden.

Fiskeristyrelsen har anfört vägande skäl mot en begränsning av rätten att

göra framställning om att bestämmelser meddelas. Skulle en begränsning

ske torde, när fråga är om allmänt vatten eller enskilt vatten med delvis

fritt fiske, bland de initiativberättigade böra upptagas även andra fiskande

än yrkesfiskare. Därvid skulle uppkomma ett svårt avgränsningsproblem.

Jag delar därför fiskeristyrelsens åsikt att fri framställningsrätt bör före­

ligga.

Bestämmelserna i första stycket synes såsom fiskeristyrelsen anfört knap­

past i nämnvärd grad komma att öka fiskeriintendenternas arbetsbörda.

Ur principiell synpunkt torde det emellertid finnas skäl för den av läns­

styrelsen i Örebro län gjorda invändningen, att det icke är tillfredsställande

att länsstyrelsen skall behöva remittera en framställning som länsstyrelsen

finner vara uppenbart ogrundad. Initiativ från enskilda personer i fiske-

vårdsfrågor bör visserligen uppmuntras och det torde härvid vara av viss

psykologisk betydelse att sådana initiativ regelmässigt kommer att granskas

av fiskeriintendent. Om länsstyrelsen finner det vara uppenbart, att en

framställning saknar fog, bör remiss dock kunna underlåtas. En bestäm­

melse härom har införts i första stycket.

Det i andra stycket av fiskeristyrelsens förslag upptagna stadgandet har

föranlett vissa erinringar. Kammarkollegiet bär ifrågasatt, huruvida det ej

bör utgå, enär vad däri föreskrives ändock skulle komma att iakttagas.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att länsstyrelse bör kunna underlåta att

hålla sammanträde om den finner en av fiskevårdsmyndighet gjord fram­

ställning vara uppenbart ogrundad eller ur juridisk synpunkt otänkbar.

Flertalet remissinstanser har emellertid lämnat förslaget utan erinran. Någ­

ra har föreslagit, att framställning från hushållningssällskap liksom nu bor­

de behandlas på samma sätt som framställning från fiskeristyrelsen eller

fiskeriintendent.

Det torde enligt min mening vara lämpligt att i stadgan uttryckligen

framhålla, att särskild vikt skall fästas vid framställning från fiskevårdan­

de myndighet. Med fiskeristyrelsen och fiskeriintendent torde härvid böra

jämställas hushållningssällskap, som genom fiskerinämnderna har att fylla

en viktig fiskevårdsuppgift.

Några remissinstanser har uttalat, att det föreslagna stadgandet i 16 §

andra stycket icke syntes vara förenligt med 19 § i förslaget. Dessa två

stadganden avser emellertid skilda fall. I 16 § regleras avsteg från huvud­

regeln i 15 §, då länsstyrelse finner att en framställning bör avslås. I 19 §

gives däremot regler om förenklat förfarande för vissa fall, då länsstyrelse

anser att bestämmelser är erforderliga.

I enlighet med det anförda förordar jag, att i sakligt hänseende allenast

den ändringen vidtages i 16 § att framställning från hushållningssällskap

jämställes med sådan från fiskeristyrelsen eller fiskeriintendent. I formellt

115

hänseende torde vissa förenklingar böra göras. I första stycket torde det

vara tillräckligt att utsäga, att fiskeriintendenten skall höras. I andra styc­

ket synes orden »eller biträtts av någon av dem» kunna utgå utan att detta

innebär någon ändring i sak. Andra stycket torde lämpligen böra samman­

slås med första stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

17 §.

Fiskeristyrelsen.

17 §, som motsvarar nuvarande 9 § femte stycket, till den del det icke

motsvaras av 15 § i förslaget, samt 9 § sjätte stycket, innehåller föreskrif­

ter om kungörande av och andra kallelser till sammanträde.

Frågan om vilka enskilda personer, som skall kallas till sammanträde, har

behandlats i den allmänna motiveringen till förevarande avsnitt av styrel­

sens förslag. Det synes styrelsen lämpligt att till sammanträde kallas även

de organisationer, till vilka de yrkesfiskare är anslutna som idkar fiske

inom det berörda området.

Reglerna om kallelseförfarandet har jämkats med hänsyn till den nu gäl­

lande ordningen för kungörande av allmänna meddelanden. Kallelse å yrkes­

fiskareorganisation bör ske genom skriftligt meddelande till organisationen.

Huruvida underrättelsen bör skickas till huvudorganisation eller underav­

delning till denna, bör avgöras efter omständigheterna i det särskilda fallet.

Vägledning härutinnan torde lätt kunna erhållas genom en enkel hänvän­

delse till organisationens länsförbund.

Remissinstanserna.

Domånstyrelsen, kammarkollegiet, Fiskefrämjandet, Svenska fiskevårds-

förbundet, Amatörfiskarnas riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk

samt ett flertal länsstyrelser framställer erinringar mot att förslaget

icke lämnar andra kategorier fiskande än fiskerätts­

ägare och andra innehavare av enskild fiskerätt och

yrkesfiskare tillfälle att vid sammanträdena inför länsstyrelsen

framlägga sina synpunkter.

Fiskefrämjandet, som utförligast behandlat detta spörsmål, anför.

Fiskefrämjandet anser att det ur allmänna synpunkter är önskvärt att

länsstyrelsen får tillfälle att redan på ett tidigt skede uppmärksamma även

andra intressen. Då kan eventuella motsättningar utjämnas och önskemål av

olika slag tillgodoses på ett smidigare sätt än eljest. Själva sammanträdet

kan då väntas förlöpa enkelt och lugnt och man undviker efterhandsirrita-

tion och onödiga överklaganden.

Såsom exempel på sådana tänkbara motsättningar kan nämnas försök

från vissa intressegruppers sida att införa förbud mot lördags- och söndags-

fislte, att gynna ryssjefisket på spinnfiskets bekostnad, alt fridlysa efter­

sökta fiskslag under onödigt lång del av just den tid på året då den vanliga

allmänheten har bästa tiden att fiska, att tillskapa alltför breda skyddszo-

116

ing f^sta fiskredskap och att fordra särskild licens från länsstyrelse

för att få bedriva fiske som enligt fiskerättslagen skall vara fritt för varje

svensk medborgare. — I dessa och liknande frågor torde — med fullt be­

aktande av fiskevårdens krav — en bättre lösning kunna vinnas om olika

synpunkter redan på ett tidigt stadium får brytas mot varandra.

Fiskefrämjandet ifrågasätter därför, huruvida det icke skulle underlätta

länsstyrelsens ställningstagande om underrättelse enligt 17 § utgick icke

bara till sammanslutningar av »yrkesfiskare» utan även till sammanslut­

ningar av andra fiskeintressenter, som brukade fiska i de berörda vattnen,

t. ex. fiskevattensägare, binäringsfiskare och fritidsfiskare, i första hand då

länets eller bygdens egna organisationer. Svenska fiskevårdsförbundet an­

lägger liknande synpunkter och påpekar att av psykologiska skäl blivande

bestämmelser skulle få större förankring i rättsmedvetandet hos den stora

allmänheten om alla kategorier fiskande kallades till sammanträdena.

Domänstyrelsen gör gällande, att förslaget icke tillbörligt beaktat de di­

rektiv som statsmakterna givit i samband med den nya lagstiftningen om

rätt till fiske (piop. nr 60/1950 s. 23—25) eller i författningsbestämmelser­

na rörande förvaltningen av kronans fisken, vilka ju syftar till en rättvis

avvägning mellan de olika fiskarekategoriernas berättigade intressen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att en viss oklarhet vid definieran­

det av begreppet »yrkesfiskare» visat sig vid tillämpningen av 9 § fiskeri-

stadgan. Styrelsen tillägger.

Därjämte förekommer den kategori, som skulle kunna betecknas såsom

yrkesfiskare, i mycket begränsad omfattning i inlandslän utan allmänt

fiskevatten. Någon anledning till att i dylika inlandslän framhålla yrkes-

iiskarena framför andra förelåg icke. I förevarande hänseende borde vid an­

tagandet av nya bestämmelser i stället för ordet yrkesfiskare väljas en for­

mulering, som enhetligt för hela riket innefattade alla dem vilka i större

omfattning idkade fiske och sammanslutningar av dylika. Häri borde inne­

fattas även de många på privat initiativ tillkomna, ofta mycket livaktiga

lokala fiskevårdsföreningarna, vilka måste anses ha stort intresse av att

få göra sig hörda vid dylikt sammanträde.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar.

Förslaget bortser, i motsats till fiskerättslagens bestämmelser, helt från

fritidsfiskets betydelse såsom folkrörelse. Länsstyrelsen har under de senaste

åren sökt att vid handläggning av fiskevårdsfrågor få anknytning även till

fritidsfiskets intressen. Till sammanträden i fiskevårdsfrågor har länssty­

relsen sålunda regelmässigt kallat även representanter för fritidsfiskarna

— »ävensom andra av frågan intresserade». I den mån länsstvrelsen kunnat

införskaffa upplysningar om sammanslutningar för fritidsfiske i orten, har

kallelse tillställts dessa likaväl som sammanslutningar av yrkesfiskare. Vid

bedömandet av ärendena har länsstyrelsen funnit det vara av värde att ta«a

del av de synpunkter på spörsmålen, som dessa organisationer kunnat fram-

lagga. Länsstyrelsen har den uppfattningen, att starka skäl talar för att

jämställa fritidsfiskets intressen med såväl fiskerättshavarnas som yrkes­

fiskarenas.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför i denna fråga, att länsstyrelsen icke

kunde finna det motiverat att till sammanträdena kalla binäringsfiskarenas

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

117

och fritidsfiskarenas organisationer. 17 § innefattade en i stort sett rim­

lig avvägning. Man måste antaga, att dessa sammanslutningar får känne­

dom om sammanträdena bl. a. genom ortspressen och den kungörelse som

skall anslås vid kyrkan. Något hinder borde naturligtvis ej resas mot att

dessa grupper av fiskare samt deras organisationer utan kallelse fick när­

vara vid sammanträdena och lägga fram sina synpunkter.

Kronobergs läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anser att till sam­

manträdena bör kallas även sammanslutningar av berörda

fiskevattensdelägare och övriga fiskerättsinneha­

vare samt påyrkar ändring av första stycket i anslutning härtill.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, som tidigare nämnts, att vad i

första stycket anförts om enskildas och sammanslutningars kallelse torde

få betraktas som en överflödig bestämmelse. I stället kunde i 15 § första

stycket verkställas den ändringen att sammanträden skall hållas »med av

frågan berörda».

Av de remissinstanser som anser en utvidgning påkallad av de katego­

rier fiskande som skall lämnas tillfälle yttra sig påyrkar de flesta att kal­

lelse skall ske eller underrättelse skickas till dessa fis­

kandes sammanslutningar. Kammarkollegiet anser att kallelse

till sammanträdet bör ställas till såväl de fiskande som till deras samman­

slutningar. Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar samma mening och

påyrkar ändring av 17 § första stycket i anslutning därtill.

Beträffande frågan om särskild underrättelse till sam­

manslutning enligt 17 § tredje stycket förklarar länsstyrelsen i Söder­

manlands län, att intet fanns att invända mot att sådan underrättelse skulle

tillställas sammanslutning av yrkesfiskare. Principiellt borde emellertid då

även sammanslutningar av övriga intressenter, t. ex. fiskevårdsföreningar

och sportfiskeklubbar, erhålla sådan underrättelse. Emellertid torde prak­

tiska svårigheter möta att på annat sätt än genom kungörelse i kyrkorna

och annonsering i tidningarna underrätta alla berörda sammanslutningar av

sistnämnda slag, varför någon skyldighet därutinnan icke syntes böra stad­

gas. Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län anser, att det utan särskilt

stadgande borde ankomma på länsstyrelsens prövning, om särskild under­

rättelse lämpligen borde tillställas ett av sportfiskarena i vederbörande län

utsett gemensamt organ eller ombud.

Även några remissinstanser, som icke påyrkar utvidgning av de intres­

sentgrupper som skall kallas, berör frågan om särskild underrättelse. Så­

lunda ifrågasätter Kristianstads läns hushållningssällskap, om icke kallel­

se enligt andra stycket skall vara tillräcklig för alla berörda parter. Hal­

lands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd, i vars yttrande länsstyrel­

sen i länet instämt, gör ett liknande uttalande och tillägger att i annat fall

särskilda register hos länsstyrelsen måste finnas över fiskareorganisatio­

ner för att undvika att någon organisation förbisågs vid kallelsens utfär­

dande.

118

Kungl. Mnj:ts proposition nr 183.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att

bestämmelsen i andra stycket om att kallelse skall kungöras i kyr­

kan, numera när tidningar allmänt hålles syntes överflödig. Länssty­

relsen i Västmanlands län förmenar att det icke kan anses nödvän­

digt att hålla förslaget tillgängligt inom varje för­

samling. Det borde stå länsstyrelsen fritt att låta hålla förslaget till­

gängligt för granskning på det sätt som i varje fall befanns lämpligt, t. ex.

på landsfiskalskontor eller kommunalkontor.

I fråga om stadgandena i fjärde och femte styckena anför länsstyrelsen i

Västerbottens län, att det generellt torde kunna stadgas att länsstyrelsen i

1'örevarande ärenden skall höra fiskeriintendenten. Någon bindande före­

skrift om vilka myndigheter som i övrigt skall underrättas torde däremot

icke behöva givas.

Ett stort antal remissinstanser påyrkar, att underrättelse om

sammanträde jämväl skall tillställas hushållnings­

sällskapet, dess fiskerinämnd eller hos sällskapet an­

ställd fiskeritjänsteman. Det framhålles, att nämnden är det

lokala organet för samordnande av fisket inom hushållningssällskapets om­

råde. Västernorrlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd och fiskeri­

intendenten i nedre norra distriktet anför, att ingen länsstadga torde till­

komma utan att vederbörande länsfiskeritjänsteman hörts av fiskeriinten­

denten eller direkt av länsstyrelsen. I regel hade länsfiskeritjänstemannen

utfört förundersökningar på platsen, där sådana erfordrats. Jönköpings läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, till vars yttrande länsstyrelsen i

länet i huvudsak ansluter sig, framhåller att de lokala organen och intres­

sena bör kopplas in i största möjliga utsträckning för att man skall få

fram en snabb och smidig handläggning av hithörande ärenden och vid­

makthålla ett livaktigt, lokalt intresse för fiskevården och fiskeristadgornas

lämpligaste utformning och lojala efterlevnad. Jämtlands läns hushållnings­

sällskap betonar att sällskapen i motsats till den statliga förvaltningen även

företräder enskilda fiskeintressen.

Kammarkollegiet framhåller, att kollegiet har vissa intressen att bevaka

beträffande de fiskevatten som ligger inom renbetesfjäl-

len och ovan odlingsgränsen i Lappland men anser sig kunna

förutsätta att kollegiet från vederbörande länsstyrelse erhåller underrättelser

om de sammanträden som kommer att hållas. Kollegiet anför vidare, att det

beträffande allmänt vattenområde torde tillkomma kollegiet att

bevaka Kungl. Maj :ts och kronans rätt och intressen

men att någon anledning att lämna kollegiet underrättelse om förslag till fis-

keribestämmelser för allmänt vattenområde dock i regel ej torde föreligga.

Fiskefrämjandet framhåller, att i vatten där fiske får bedrivas av varje

svensk medborgare erfarenheten ej minst under de senaste åren visat be­

hovet av att ombud, som har att bevaka allmänhetens fri­

het att fiska, utses av lämplig myndighet, förslagsvis kammarkollegiet

eller domänstyrelsen.

Kungl. Majrts proposition nr 183.

119

Föredraganden.

Ehuru fiskevattensdelägare, fiskerättsinnehavare och yrkesfiskare i all­

mänhet framför andra har intresse av lokala fiskeribestämmelser, bör na­

turligtvis även andra fiskarekategorier — binäringsfiskare, husbehovsfiska-

re och fritidsfiskare — få framlägga sina synpunkter, innan lokala bestäm­

melser antages. Förslaget torde aldrig ha avsett att förmena dem sådan rätt.

De synes emellertid då också böra kallas till sammanträdena.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att sammanslutningar av yrkesfiskare skall

kallas till sammanträde och dessutom erhålla särskild underrättelse om sam­

manträde. Grunden härtill torde vara, att en kungörelse om sammanträde

lättare kan förbigå yrkesfiskare än övriga personer som skall kallas och att

yrkesfiskarena kan ha svårare att infinna sig till sammanträdena, varför det

ansetts lämpligt att deras organisationer får tillfälle att sända en represen­

tant. Någon svårighet för länsstyrelsen att taga reda på vilken organisation,

som sålunda skall underrättas, torde icke föreligga.

Det kan visserligen ifrågasättas, om man i första stycket behöver nämna

vilka som skall kallas genom kungörelse. I och för sig torde det vara till­

räckligt att, såsom länsstyrelsen i Norrbottens län hävdat, kalla av frågan

berörda personer och sammanslutningar. Emellertid synes det vara lämpligt,

att i kungörelsen särskilt nämna vissa personer, som regelmässigt beröres

av fiskeföreskrifter. Vidare torde vissa sammanslutningar och myndigheter

böra särskilt underrättas. Vid den avvägning som härvid måste göras bör

vissa av remissinstanser uttalade synpunkter beaktas.

Finnes inom länet andra sammanslutningar av intressenter, som angives

i första stycket av departementsförslaget, än yrkesfiskare, torde i regel även

dessa böra få särskild underrättelse. Någon obligatorisk skyldighet för läns­

styrelse att underrätta sådana sammanslutningar bör dock icke stadgas.

En sådan skyldighet skulle nämligen medföra, att länsstyrelserna måste

göra upp förteckning över sådana sammanslutningar och svara för att samt­

liga underrättats. Det torde vidare stundom vara svårt att avgöra vilka sam­

manslutningar, som kan anses vara organ för personer som intresserar sig

för fisket inom det aktuella området. Länsstyrelse bör därför få själv be­

stämma vilka sammanslutningar som i ett visst fall bör kallas. Av skäl som

berörts i annat sammanhang torde hushållningssällskap alltid böra under­

rättas.

Stadgandet i det av fiskeristyrelsen föreslagna sista stycket torde böra

gälla även då lapparnas rätt i fiskevatten beröres. I sådana fall bör veder­

börande lappfogde alltid kallas. I förekommande fall torde därjämte lapp­

by komma att underrättas såsom sammanslutning av intressenter.

I enlighet med det anförda har 17 § i departementsförslaget utformats.

18 §.

Fiskeristyrelsen.

Denna paragraf motsvarar 9 § sjunde och åttonde styckena i gällande

fiskeristadga.

Sjunde stycket sista punkten stadgar, att delägare i fiskevatten vid om­

röstning äger rätt påyrka att fiskevattensägarnas röster skall särskilt

för sig antecknas. Detta stadgande tillkom år 1930 i samband med att jäm­

väl yrkesfiskare och andra fiskerättsinnehavare än fiskevattensdelägare till­

erkändes rätt att uttala sin mening vid sammanträdet. Anledningen till stad­

gandet var, att fiskevattensdelägarna ansågs vara de, som hade det största

intresset av bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Med styrelsens

nu framlagda förslag i övrigt synes det vara mest förenligt, att även övriga

fiskerättsinnehavares ävensom yrkesfiskares röster särskilt för sig anteck­

nas, om så påfordras.

Fiskeristyrelsen anser det vara av vikt att länsstyrelsen efter samman­

trädet inhämtar yttrande icke endast såsom nu från fiskeriintendenten utan

även från fiskeristyrelsen. Intendenten bör givetvis yttra sig före fiskeri­

styrelsen. För undvikande av onödig omgång kan intendenten lämpligen

översända sitt yttrande jämte remisshandlingarna direkt till fiskeristyrelsen,

som sedan har att avgiva yttrande. Särskilt stadgande härom torde vara

obehövligt.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför, att uttrycket »fiskets

bevarande, upphjälpande och ändamålsenliga bedrivande» syntes innebära

en viss inskränkning jämfört med begreppet »fiskets bedrivande» i 14 §.

Fiskeriintendenten hänvisade till vad han anfört under 14 §. Då någon be­

gränsning av yttrandefriheten icke torde ha avsetts, kunde ifrågasättas, om

man icke även i 18 § borde använda uttrycket »fiskets vård och bedrivande».

Även länsstyrelsen i Västerbottens län anser att samma uttryckssätt bör

användas i de båda paragraferna.

Länsstyrelsen i Hallands län har föreslagit att omröstningsreg-

1 e r n a i andra och tredje punkterna i första stycket måtte utgå. Härom an­

för styrelsen.

Någon beslutanderätt har ju icke de närvarande intressenterna på sam­

manträdet, men paragrafens avfattning kan lätt ge ett visst sken av att så

skulle vara fallet, vilket icke torde vara lyckligt. Att särskilt för sig an­

teckna »fiskevattensdelägares, fiskerättsinnehavares eller yrkesfiskares»

röster kan också bereda svårigheter, då det förutsätter att vederbörande skall

kunna legitimera sig sasom tillhörande den ena eller den andra kategorien.

Dessutom kan utfallet av en på ett dylikt sammanträde anställd omröst-

ning knappast tagas sasom ett representativt uttalande av intressenterna i

frågan utan beror i stor sett endast på vilken intressentgrupp, som händelse­

Kungl. Maj.ts proposition nr i83.

121

vis råkar vara mest talrikt församlad på sammanträdet. Av det vid sam­

manträdet förda protokollet torde de närvarandes mening ändock komma

att tillräckligt tydligt framgå.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att ett formligt omröst-

ningsförfarande är obehövligt och framhåller att länsstyrelsen utan särskilt

stadgande är oförhindrad att, om så anses lämpligt, anordna en omröst­

ning i enkla former utan upprättande av röstlängd och utan en sådan pro­

positionsordning att ett yrkande vann slutlig majoritet. Jämväl länsstyrelsen

i Gävleborgs län har funnit värdet av ett omröstningsförfarande vara syn­

nerligen diskutabelt.

Å andra sidan hemställer länsstyrelsen i Kopparbergs lån, Kristanstads

läns hushållningssällskap, fiskeriintendenterna i nedre södra distriktet och

Västerhavets distrikt samt Föreningen statens fiskeritjänstemän om sådan

ändring av första stycket att särskild rösträkning skall ske,

oberoende av om yrkande därom fram ställes. Erfarenhe­

ten har visat, framhåller hushållningssällskapet, att det förekommer att

personer som icke tillhör någon av de i första stycket sista punkten nämnda

kategorierna, söker att få fram beslut som avser att enbart gynna deras

egna intressen och som ofta är stridande mot en god fiskevård. Har rösterna

särskilt antecknats bör detta vara en tillgång för den myndighet som har

att besluta i ett stadgeärende. Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt

åberopar liknande skäl. Föreningen statens fiskeritjänstemän anför, att det

under alla omständigheter är av största värde att få de nämnda gruppernas

röster antecknade i protokollet.

Kammarkollegiet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Jönkö­

pings län, Svenska fiskevårdsförbundet och Fiskefrämjandet anser — i an­

slutning till framförda yrkanden om att andra kategorier fiskande än yrkes­

fiskarena skall kallas till sammanträdena — att 18 § bör utformas

med hänsyn tagen även till dessa övriga kategorier

och att sålunda röstetalet för varje kategori av de fiskande bör kunna sär­

skilt antecknas. Fiskefrämjandet anför i denna del.

Det gör ett föråldrat och skråmässigt intryck att stadgefrågorna fram-

ställes som en ensak för vissa intressegrupper, nämligen fiskevattensdelägar-

na, fiskerättsinnehavarna och yrkesfiskarena, hur viktiga än deras intressen

kan vara. Också övriga fiskeintressenter bör få framföra sin mening och

få sina röster antecknade. Här syftas bl. a. på de talrika binärings-, hus­

behovs- och fritidsfiskare som utan att vara »yrkesfiskare» bedriver frifiske

t. ex. vid norrlandskusten, i Blekinge och i de stora frivattenssjöarna.

Vidare må nämnas, att Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsut­

skott förordar ett tillägg till första stycket av ungefär följande lydelse:

»Därest frågan avser enskilt fiskevatten bör särskild hänsyn tagas till fis-

kevaltensdelägarnas mening.»

Kammarkollegiet anser, att bes t äm mc Isen i andra stycket

är obehövlig åtminstone för det fall all förslag framlagts av fiskeri-

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

styrelsen eller fiskeriintendenten och lämnats utan erinran vid samman­

trädet. Det föreföll överhuvudtaget olämpligt att föreskriva skyldighet för

länsstyrelsen att inhämta yttranden av vissa myndigheter. Liknande syn­

punkter anlägges av länsstyrelsen i Gävleborgs län, som anför.

Såväl fiskeriintendenten som fiskeristyrelsen mottager särskild under­

rättelse om sammanträde. Den om sammanträdet utfärdade kallelsen inne­

håller regelmässigt sådana upplysningar att vederbörande kan bilda sig en

uppfattning om innehållet i det föreliggande förslaget. Fiskeriintendenten

kan därjämte före sammanträdet taga del av handlingarna och har kanske

godkänt eller själv uppgjort det förslag, som vid sammanträdet ställes un­

der diskussion. Fiskeriintendenten är vidare i flertalet fall närvarande vid

sammanträdet. Det synes mera motiverat med en uppmjukning än en

skärpning av remisskravet. Ett förnyat hörande av fiskeriintendenten sy­

nes överflödigt, om länsstyrelsen endast avser att utfärda fiskevårdande

föreskrifter av innehåll och omfattning, som tidigare godkänts av fiskeri­

intendenten. Skyldighet att inhämta yttrande från fiskeristyrelsen bör före­

ligga endast om antingen fiskeristyrelsen direkt uttalat önskemål härom

— efter att ha tagit del av till styrelsen översänd underrättelse om sam­

manträde — eller fiskeriintendenten vid remiss i ärendet funnit så vara er­

forderligt. Ett stadgande av här angivet innehåll synes fullt tillräckligt för

att fiskeristyrelsen skall kunna utöva sin allmänt ledande verksamhet på

fiskevårdens område.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Kopparbergs, Jämtlands och Väs-

ternorrlands län, fiskeriintendenterna i mellersta, övre södra, nedre södra

och österhavets distrikt samt Föreningen statens fiskeritjänstemän uttalar,

att obligatorisk skyldighet icke bör stadgas för läns­

styrelsen att efter sammanträdet inhämta yttrande

från fiskeristyrelsen. De båda sistnämnda remissinstanserna ut­

talar, att några olägenheter icke försports av den nu gällande ordningen i

denna del. Flera av remissinstanserna hävdar, att fiskeristyrelsens hörande

skulle komma att medföra onödig omgång och tidsutdräkt. Fiskeriinten­

denten i mellersta distriktet anför, att uppgiften att förbereda fiskestad­

gorna är intendenternas centrala uppgift. Fiskeriintendenten har i förening

med den lokala sakkunskapen, främst fiskeriassistenten, före sammanträ­

dena genomgått alla till ärendet hörande problem, ofta i fält, och därpå

efter noggrann avvägning avgivit förslag till stadga. Om fiskeristyrelsen in­

kopplas efter sammanträdena, sålunda i slutskedet, torde fiskeristyrelsen i

allmänhet icke kunna företaga ytterligare undersökningar som belyser pro­

blemställningen utan torde i regel få lita på det material som samman-

bragts i handlingarna. I flera av yttrandena påpekas, att länsstyrelsen kan

höra fiskeristyrelsen om länsstyrelsen så finner lämpligt i det särskilda

fallet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att eftersom länsstyrelserna har

att besluta i ärendena, det är direkt olämpligt att central

myndighet skall avgiva yttrande. Medan intendentens ytt­

rande mer har karaktär av rådgivning skulle fiskeristyrelsens befattning

med ärendet kunna komma att uppfattas som direktiv till länsmyndigheten

123

om hur beslutet borde avfattas. Även länsstyrelsen i Jämtlands län finner

risk föreligga för att avgörandena realiter överflyttas till fiskeristyrelsen.

__. Fiskeriintendenterna i mellersta och övre södra distrikten anför att

den föreslagna ordningen kommer att medföra, att intendentens möjlig­

het att överklaga länsstyrelsens beslut i stadgeärenden kommer att i reali­

teten väsentligt inskränkas. Sistnämnde fiskeriintendent yttrar härom, att

om fiskeriintendenten har en annan mening än fiskeristyrelsen, det torde

vara meningslöst för honom att överklaga sedan fiskeristyrelsen yttrat sig.

Även Föreningen statens fiskeritjänstemän uttalar, att förslaget i denna del

kan medföra vissa komplikationer i avseende å besvärsrätten. Om olika

förslag föreligger av fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten, kan länssty­

relsen, anför föreningen, följa antingen intendentens förslag med åsidosät­

tande av fiskeristyrelsens eller styrelsens förslag med eventuellt överkla­

gande av intendenten som följd. -— Föreningen framhåller vidare, att i

ärenden rörande fiskerättslagen, i vilka länsstyrelsen har att besluta, som

regel endast fiskeriintendenten höres.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att det är tillräckligt om endera av

fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten höres. Korrespondensen mellan fis­

keristyrelsen och denna underställda tjänstemän borde vara en fiskevårds-

myndigheternas interna angelägenhet. Å andra sidan uttalar länsstyrelsen

i Blekinge län att det är synnerligen värdefullt och vägledande, att länssty­

relsen enligt förslaget skall höra icke endast fiskeriintendenten utan även

fiskeristyrelsen.

Hushållningssällskapens förbund, fiskeriintendenten i nedre norra di­

striktet samt några länsstyrelser och hushållningssällskap anser, att läns­

styrelsen efter sammanträdena bör inhämta yttrande även från

hushållningssällskapet eller fiskerinämnden.

Jägmästaren i södra Arvidsjaurs distrikt, i vars yttrande över jägmästa­

ren i Skellefteå distrikt instämmer, anser att yttrande jämväl bör in­

hämtas från domänstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Föredraganden.

Det torde såsom några remissinstanser framhållit kunna ifrågasättas om

formella omröstningsregler skall gälla vid sammanträden som här avses. De

som deltar däri har ju blott en rådgivande funktion och det kan icke vara

lämpligt alt, såsom föreslagits, utbryta vissa grupper av intressenter och för

dessa stadga rätt att deltaga i omröstning. Det synes vara tillräckligt med

en föreskrift om att protokoll skall föras vid sammanträdet. Av detta proto­

koll bör framgå de synpunkter som framförts och av vilka dessa framförts.

I vissa fall torde det även vara lämpligt att ange hur olika intressegrupper

ställt sig till de behandlade frågorna. Intet bör givetvis hindra att en om­

röstning i enkla former dessförinnan företages. Det torde böra ankomma på

ordföranden vid sammanträdet att för varje särskilt fall bestämma huruvida

sådan omröstning skall äga rum och huru utförligt protokoll som skall föras.

124

Enligt fiskeristyrelsens förslag kan vid sammanträdet upptagas vilka frå­

gor som helst om åtgärder och förbud, som kan tjäna till fiskets bevarande,

upphjälpande och ändamålsenliga bedrivande. Denna bestämmelse har häm­

tats ur 9 § i gällande fiskeristadga. Med hänsyn till de föreskrifter om kal­

lelse- och underrättelseförfarande som nu föreslås synes det vara lämpligt

att länsstyrelsen får möjlighet att begränsa de ämnen, som upptages vid

sammanträdena. Detta torde lämpligen kunna komma till uttryck i författ­

ningstexten genom en föreskrift om att de närvarande äger överlägga och

yttra sig »beträffande det väckta förslaget och därmed sammanhängande

frågor». Ordföranden har då möjlighet att inskrida om alltför stor avvikelse

från ämnet göres.

Det torde ej vara lämpligt med en föreskrift om att fiskeristyrelsen alltid

skall höras efter sammanträdet. Som några remissinstanser uttalat kan sty­

relsens yttrande komma att uppfattas som direktiv. Dessutom kommer ett

sådant förfarande ofta att medföra onödig tidsutdräkt. Fiskeriintendenterna

torde väl ha eu sådan överblick över de lokala stadgorna att de i regel kan

tillse att erforderlig enhetlighet vinnes. Anser fiskeristyrelsen, då den un­

derrattas om att ett visst ämne kommer att upptagas vid sammanträde, att

styrelsen innan beslut meddelas bör få yttra sig, synes fiskeristyrelsen lämp­

ligen hos länsstyrelsen böra begära remiss av ärendet. På grund av det an­

förda torde — i enlighet med vad nu gäller enligt 9 § fiskeristadgan — före­

skrift endast böra stadgas om skyldighet att höra fiskeriintendenten. Är den­

ne närvarande vid sammanträdet och har han redan omedelbart efter detta

kunnat taga ställning till frågan, synes det vara tillräckligt att han muntligt

framför sin åsikt och att anteckning därom göres, t. ex. i form av tillägg på

protokollshandlingen. Fiskeriintendenten torde själv få bedöma om han in­

nan svar gives bör inhämta fiskeristyrelsens åsikt.

I enlighet med det anförda har i departementsförslaget 18 § omformule­

rats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

19 §.

Fiskeristyrelsen.

19 § motsvarar sista stycket i nuvarande 9 §.

Förutsättningen för tillämpning av det i nämnda stycke stadgade enklare

förfarandet är nu, att fråga är om meddelande av bestämmelser allenast

för enstaka mindre vattenområden samt att frågan är brådskande eller av

ringa betydelse.

Även om bestämmelserna angår större områden än sålunda avses, kan de

stundom vara brådskande eller av ringa betydelse. Så kan t. ex. upptäckten

av en fisksjukdom föranleda, att skyddsbestämmelser måste meddelas med

största möjliga snabbhet. Vidare kan även i fråga om större vattenområden

behovet av viss bestämmelse vara så självklart att, om bestämmelsen tillika

är av ringa betydelse, frågans behandling vid sammanträden skulle framstå

såsom totalt opåkallad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

125

Av nu anförda skäl bör man enligt styrelsens mening kunna slopa det vill­ kor för stadgandets tillämpning som ligger däri, att fråga skall vara om enstaka mindre vattenområden. Stadgandet bör emellertid alltjämt komma till användning endast i undantagsfall, önskemålet om en restriktiv tillämp­ ning bör i de fall, då behov av skyndsamhet åberopas, enligt fiskeristyrel- sens mening markeras genom sådan jämkning av stadgandet, att det i dessa fall blir tillämpligt endast om frågan är synnerligen brådskande.

Liksom för närvarande bör fiskeriintendenten höras om förslag av ho­ nom ej föreligger. Dessutom torde vara lämpligt, att yttrande införskaffas från fiskerinämnd, där sådan finnes tillsatt enligt kungörelsen den 17 juni 1948 (nr 502) angående statsbidrag till vissa åtgärder för fiskets främjande. Finnes ej fiskerinämnd bör organisation av yrkesfiskare som idkar fiske inom området beredas tillfälle att yttra sig. Någon nämnvärd tidsutdräkt torde ej bliva följden härav.

I denna del har överdirektören Hult avgivit särskilt yttrande, vari han förordar att de två sista punkterna i den föreslagna 19 § skall utgå och att därav föranledd ändring i övergångsbestämmelserna bör göras. Till stöd för sin ståndpunkt anför Hult.

Lika med majoriteten anser jag, att bestämmelser om fiskets vård och bedrivande bör, om frågan är synnerligen brådskande eller av ringa betydel­ se, kunna meddelas i en enklare ordning än den som föreskrives i 15—18 §§ samt att detta i motsats till vad för närvarande är fallet bör gälla icke endast då fråga är om enstaka, mindre vattenområden. Före ärendets avgörande bör såsom majoriteten funnit fiskeriintendenten höras, där förslag av honom eller fiskeristyrelsen ej föreligger. Jag kan däremot icke dela majoritetens uppfattning, att fiskerinämnd bör höras eller organisation av yrkesfiskare beredas tillfälle yttra sig. Något bärande skäl för denna mening anser jag icke föreligga. Det får betraktas såsom uteslutet, att hörandet av fiskeri­ nämnd eller yrkesfiskarorganisation skulle vara erforderligt för att fiske- rättsinnehavarnas och yrkesfiskarenas intressen skall vederbörligen beaktas vid frågans avgörande. Den av majoriteten härutinnan föreslagna anord­ ningen kommer, om den genomföres, att föranleda en avsevärd tidsutdräkt; i de flesta fall kommer med all säkerhet icke att vinnas någon snabbare handläggning av ärendet än om det ordinära förfarandet med sammanträden tillämpats. Såsom särskilt anmärkningsvärt måste betecknas, att nämnden eller organisationen enligt förslaget skall höras icke endast i de under den föreslagna paragrafen inbegripna fall, då något enklare förfarande för när­ varande icke är möjligt, nämligen när fråga är om större vattenområden, utan även i de fall, då bestämmelserna rör enstaka, mindre vattenområden och sålunda redan enligt gällande stadga ordinära förfarandet kan un­ derlåtas. Det bör i anledning härav framhållas, att några som helst olägen­ heter av den nuvarande ordningen för behandling av ärendena i sistnämnda fall aldrig försports. I

I Hults yttrande har två av de sakkunniga instämt.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anför, att när det gällt att på

ett lätt sätt få igenom en stadgebestämmelse, förslagsställaren ofta dröjt

till sista stund att göra framställning hos länsstyrelsen och tyvärr också

ibland fått igenom förslaget på detta sätt. Det kan därför ifrågasättas

om icke 19 § bör slopas. I enstaka undantagsfall kan den dock vara

berättigad. För dess bibehållande måste emellertid krävas att frågan skall

vara synnerligen brådskande i enlighet med fiskeristyrelsens förslag. Läns­

styrelsen i Örebro län anser det vara onödigt att insätta ordet »synnerligen»

före ordet »brådskande». Jämtlands läns hushållningssällskap uttalar att

det i 19 § stadgade förfarandet bör tillämpas i frågor av ringa betydelse,

som tillika är brådskande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför, att det skulle vara av stort värde

för länsstyrelsen, om vederbörande fisker iintendent instruk-

lionsvis ålades skyldighet att uttala sin mening huru­

vida det i 19 § angivna förfarandet borde tillgripas

eller icke. Länsstyrelsen anför till stöd härför.

Det övervägande antalet ärenden om meddelande av lokala bestämmelser

inom länet har hittills avsett inskränkning av fångsttiden för kräftor, för­

bud mot sådan fångst samt helt eller partiellt förbud mot fiske med saxkrok

och en del andra fångstredskap till skydd för gäddfisket. Ofta berör ärendet

ett förhållandevis litet antal fiskevattensägare eller andra intressenter. I

följd härav har länsstyrelsen ofta ställts inför avgörandet, om sådana för­

hållanden var för handen, att länsstyrelsen ägde besluta utan att först höra

fiskevattensägare och andra av frågan berörda intressenter på sammanträde.

Förhållandena torde vid tillämpningen av den nu reviderade stadgan bli i

stort sett likartade. Huruvida frågan var brådskande eller av ringa betydelse

torde många gånger bero på faktorer som länsstyrelsen icke ägde tillräcklig

sakkunskap att bedöma.

Det föreslagna stadgandet om att fiskerinämnd skall höras eller

att sammanslutning av yrkesfiskare skall beredas

tillfälle yttra sig i ärendet tillstyrkes eller lämnas

utan erinran i flertalet yttranden. Åtskilliga remissinstanser instäm­

mer emellertid i den avgivna reservationen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför i denna del.

Vid handläggningen av fiskeriärenden brukar länsstyrelsen nästan undan­

tagslöst höra hushållningssällskapets fiskerinämnd. Så sker alltid i fråga om

bestämmelser rörande fiskets vård och bedrivande, vare sig sammanträde

skall hållas eller ej. Sammanslutning av yrkesfiskare är ofta sökande i dylika

ärenden. Om så ej är fallet, beredes sådan sammanslutning i regel tillfälle

att yttra sig över förslag, som kan antagas vara av betydelse för yrkesfisket..

Vid meddelande av de ofta detaljerade, av lokala förhållanden betingade

fiskeribestämmelserna har länsstyrelsen funnit det vara synnerligen ange­

läget och värdefullt att få del av de speciella synpunkter och önskemål, som

plägar framföras av fiskerinämnden och yrkesfiskarena. Införskaffande av

yttranden från dem har hittills icke visat sig medföra någon nämnvärd tids-

utdräkt. Länsstyrelsen ansluter sig därför till majoritetens förslag på denna

punkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

127

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott upplyser, att

det knappast medför längre tidsutdräkt att höra fiskerinämnden än fiskeri-

intendenten.

Länsstyrelsen i Örebro län betonar, att länsstyrelsen vid sin handläggning

av fiskeriärenden har gott och sakkunnigt stöd i hushållningssällskapets

fiskerinämnd. Dess yttranden i fiskeriärenden kommer länsstyrelsen fram­

deles att inhämta, oavsett vad stadgan kommer att innehålla om skyldighet

eller icke skyldighet att höra nämnden.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmenar,

med instämmande av länsstyrelsen i länet, att länsstyrelsen i ärende som

avses i förevarande paragraf bör höra hushållningssällskapet.

Samma uppfattning uttalas av Hushållningssällskapens förbund.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund anser att i de fall då ärendet be­

rör medlemmar i organisation av yrkesfiskare organisationen

alltid bör höras.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att skyldighet bör stadgas att höra

fiskerinämnd. Däremot anser länsstyrelsen att bestämmelsen om skyldighet

att inhämta yttrande från yrkesfiskarorganisation bör utgå.

Kammarkollegiet anser, under tillstyrkan av den reservation som fogats

vid fiskeristyrelsens förslag, att bestämmelserna om att fiske­

rinämnd och yrkesfiskarorganisation skall höras bör

utgå och uttalar därjämte att ovillkorlig föreskrift

om fiskeriintendentens hörande icke är erforderlig.

Kollegiet anför i denna del, att länsstyrelsen även utan föreskrift därom

naturligtvis är oförhindrad att höra myndigheter och sammanslutningar i

den utsträckning länsstyrelsen finner lämpligt och erforderligt. Skulle nå­

gon föreskrift meddelas borde den endast innehålla en allmän anvisning om

att länsstyrelsens beslut borde meddelas efter den utredning, länsstyrelsen

finner erforderlig. Även länsstyrelsen i Uppsala län, som uttalar sin anslut­

ning till reservationen, förmenar det vara tillfyllest med en allmän sådan

anvisning.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt anser, att man måhända kan få

fram en lösning, som gör rättvisa åt både förslagets och reservationens syn­

punkter, genom att i § 19 införa en bestämmelse om att fiskerinämnd

respektive sammanslutning av yrkesfiskare skall höras, så snart de förelig­

gande förhållandena talar därför.

Bestämmelserna om hörande av fiskerinämnd eller

inhämtande av yttrande från fiskarorganisation

avstyrkes därjämte av fiskeriintendenterna i nedre norra, övre södra,

nedre södra och österhavets distrikt, Föreningen statens fiskeritjunstemän,

tio länsstyrelser och några andra remissinstanser.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför till utveckling av sin

mening.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Det måste anses vara i hög grad befogat, ja nödvändigt, att det finns möj­

lighet till ett enklare och snabbare förfarande än med sammanträden. Man

måste därför ställa sig frågande till lämpligheten av att höra fiskerinämn-

den i sådana fall. Fiskerinämnderna brukar sammanträda 2 eller 3 gånger

varje år. På grund av de stora avstånden och även andra skäl är det omöjligt

att sammankalla fiskerinämnderna till extra sammanträde för behandling

av enstaka obetydliga frågor. Ett brådskande ärende skulle därför kunna bli

ett halvår försenat, om det remitteras till fiskerinämnden, och under alla

förhållanden bli minst 14 dagar försenat eftersom fiskerinämnden ej kan

sammankallas med alltför kort varsel. Oftast gäller de mindre betydelsefulla

fiskestadgeärendena ett lokalt begränsat område. Det är därför en ren

slump, om någon av fiskerinämndsledamöterna äger ingående kännedom be­

träffande de lokala fiskeförhållanden som beröres av frågan. I regel är i

dessa fall länsfiskeritjänstemannen och fiskeriintendenten de enda som kän­

ner till ärendet, varför deras åsikt blir avgörande för nämndens behandling

av ärendet. Länsstyrelsen delgives därför samma synpunkt av fiskerinämn­

den som direkt av fiskeriintendenten. Det är således icke endast meningslöst

utan kan vara direkt olämpligt och hindrande för fiskets bedrivande, om

det föreskrives att fiskerinämnden skall höras i frågor av brådskande natur

eller av ringa betydelse.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anför, att därest fiskerinämnd

eller fiskarorganisation skall höras, det icke finnes anledning att bibehålla

19 §. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att det är förenat med avsevär­

da kostnader att inkalla fiskerinämnd till extra sammanträde. Västman­

lands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd anser tillräckligt att ärende

enligt 19 § förelägges fiskeriintendenten och länsfiskeritjänstemannen för

yttrande. Även länsstyrelsen i Jämtlands län och länets hushållningssällskap

anser det tillräckligt, att länsfiskeritjänsteman höres i fiskerinämndens

ställe. Länsstyrelsen uttalar, att ett genomförande av förslaget såvitt avser

fiskerinämndernas hörande skulle medföra antingen ett ökat antal samman­

träden med nämnderna och därmed förenade kostnadsökningar eller ock

avsevärda förseningar av ärendena.

Föredraganden.

Mot den utvidgning i förhållande till gällande bestämmelser, som ligger

däri att begränsningen till »enstaka mindre fiskevatten» borttages, synes

intet vara att erinra. Emellertid torde, såsom föreslagits, den inskränkningen

i samband härmed böra göras att — i fall då bestämmelse ej är av blott ringa

betydelse — länsstyrelsen utan att hålla sammanträde m. m. får besluta

endast om ärendet är synnerligen brådskande. Fiskeriintendenten kommer

väl i regel att tillfrågas om han anser ärende vara av denna natur. Det torde

ej vara erforderligt att instruktionsmässigt ålägga intendenterna skyldig­

het att yttra sig härom.

Av skäl som angivits i den av överdirektör Hult avgivna reservationen och

ett flertal remissyttranden, synes det ej vara lämpligt att stadga obligato­

risk skyldighet för länsstyrelse att i dessa undantagsfall höra fiskerinämnd

129

eller, vad angår Göteborgs och Bohus län som ej har sådan nämnd, sam­ manslutning av yrkesfiskare. Länsstyrelsen torde regelmässigt höra läns- fiskeritjänsteman och bör själv få bedöma om saken kräver och tiden medger att fiskerinämnd eller sammanslutning höres.

I enlighet med det anförda har paragrafen omformulerats.

20

§.

20 §, som motsvarar 11 § i gällande fiskeristadga, har ej föranlett någon erinran från remissinstanserna och har oförändrad upptagits i departements- förslaget.

21 §.

Motsvarighet till första och andra styckena i 21 § finnes i 15 och 16 §§ gällande fiskeristadga. I 15 § stadgas:

»Är fångande av fisk under viss tid förbjudet, må till sådan fångst an­ vänd redskap ej under den tid hållas i vatten utestående, där ej visas, att redskapen varit tillsluten eller på sådant sätt öppnad, att fisk däri ej fångas kunnat.»

I 16 § gives bestämmelse om hur minimilängd på fisk skall mätas. Be­ stämmelsen överensstämmer med vad som härom i fråga om fisk i in­ skränkt betydelse upptagits i 10 § tredje stycket av departementsförslaget.

Fiskeristyrelsen.

I 21 § upptages vissa föreskrifter, avsedda såsom komplement till lokala bestämmelser om fredningstider och minimimått. Föreskrifterna innebär, att härutinnan stadgandena i 10 § andra stycket, 11 § tredje stycket och 12 § andra stycket i förslaget skall äga motsvarande tillämpning.

Remissinstanserna.

Jägmästaren i Hallens revir anser liksom över jägmästaren i mellersta Norr­ lands distrikt att 21 § såsom överflödig kan utgå.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd förmenar, att i första stycket efter ordet »fredningstid» bör tilläggas orden »för fisk».

Stadgandet hänvisar nämligen till 10 § andra stycket som endast berör skal- djur.

Beträffande första stycket anför sagda fiskerinämnd och fiskeritjänstemannaförbundet.

Bestämmelserna i 15 § gällande fiskeristadga har vållat svårigheter vid tillsyn av efterlevnaden av de lokala förbud, som med stöd av 9 § stadgan utfärdats till skydd för gösbeståndet i Mälaren och Hjälmaren. I 4 § 1 mom. fiskestadgan för Mälaren stadgas förbud att ha storryssjor och bottengarn utsatta i fiskevattnet under tid, då gösfångst å platsen icke är tillåten. Under hänvisning till nämnda paragraf gjordes för något år sedan anmälan till

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

130

vederbörande åklagare att bottengarn i strid mot fiskestadgan för Mälaren

utsatts under tid då gösfångst var förbjuden Denne vägrade emellertid att

åtala i ärendet med hänvisning till 15 § fiskeristadgan, enär enligt hans åsikt

bottengarnen icke var utsatta så att gös däri kunde fångas. Till saken hörde,

att varje bottengarn på mindre än tio minuter kunde göras fullt fiskedugligt,

och då någon annan fisk än gös vid ifrågavarande tidpunkt icke fångades

i redskapen, borde någon tvekan om fångstobjektet icke föreligga. En om­

arbetning av förslaget i berörda del är därför påkallad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att det uttryckligen bör utsägas, att

länsstyrelse äger möjlighet att helt förbjuda användningen av vasst eller vissa

fiskredskap. Utan sådan föreskrift kan, om länsstyrelse med stöd av 14 §

utfärdat förbud mot användande av ett vasst fångstredskap, på grund av 10 §

andra stycket tvekan måhända uppstå, huruvida vederbörande ändå äger

rätt att begagna redskapet. Det kan nämligen göras gällande, att man icke

avsett att nyttja redskapet för fångst av just den fiskarten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Föredraganden.

Stadgandena i 21 § skulle visserligen kunna utgå, men då måste i sam­

band med lokala bestämmelser om fredningstid och minimimått givas mot­

svarande föreskrifter. För enhetlighetens skull torde det emellertid vara

lämpligt att i fiskeristadgan angiva vad som skall gälla, därest annat ej

angives i de lokala föreskrifterna. Givet är att länsstyrelse utan hinder av

bestämmelserna i 21 § kan meddela skärpta föreskrifter och t. ex. föreskriva,

att vissa redskap ej alls får stå ute under fredningstid. Särskild föreskrift

härom torde ej erfordras, då länsstyrelse har möjlighet att helt förbjuda att

en viss typ av redskap användes.

I fråga om första stycket har en remissinstans påpekat, att 10 § andra

stycket i fiskeristyrelsens förslag blott avser redskap som användes för

fångst av vissa skaldjur, varför det kunde anses tveksamt om hänvisningen

avsåg även de fall, då fredningstid föreskrivits för fisk. Denna invändning

torde vara berättigad. Med den utformning stadgandet fått i 9 § andra stycket

av departementsförslaget erfordras i varje fall särskild bestämmelse rörande

redskap för fångst av fisk i inskränkt bemärkelse. Ett sådant stadgande

torde i huvudsak böra avfattas i överensstämmelse med 15 § gällande fiskeri-

stadga. I fråga om redskap för fångst av kräftor och hummer bör hänvis­

ning givetvis göras till 9 § andra stycket i departementsförslaget. I enlighet

med det anförda har första stycket i departementsförslaget utformats.

Andra och tredje styckena har efter blott redaktionella jämkningar upp­

tagits i 21 § av departementsförslaget. I fråga om innebörden av hänvis­

ningen till 11 § har jag uttalat mig vid behandlingen av nämnda paragraf.

22

§.

I 17 § av gällande fiskeristadga gives bestämmelser om mätning av mask­

storlek i fiskredskap. Stadgandet har följande lydelse.

131

»Bestämmelse angående viss maskstorlek å fiskredskap må, ändå att ej

alla maskorna hålla det föreskrivna måttet, anses iakttagen, därest vid räk­

ning av antalet varv eller maskstolpar på minst en halv meters samman­

hängande längd av den i maskornas längdriktning sträckta garnslingan, var­

vens eller maskstolparnes antal icke överstiger det, som skulle uppkommit,

därest å den uppmätta längden alla maskor haft den bestämda storleken.

I avseende å redskap, som ej kan sträckas, må bestämmelsen ej anses över­

trädd därigenom, att en eller annan maska med en tiondedel understiger det

bestämda måttet.

Vid uppmätning skall redskapen vara våt, sådan den till fiske användes.»

I den tidigare omnämnda kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699)

med vissa bestämmelser om storleken av maskor i fiskredskap av nät och

om minimimått på fisk m. m., vilken är grundad på den s. k. Londonkonven­

tionen den 5 april 1946 och träder i kraft den 5 april 1954, stadgas i sista

stycket av 1 § följande.

»Nät skall anses hava föreskriven maskstorlek, när en plan, 2 millimeter

tjock mätsticka med en bredd motsvarande den för maskorna angivna minsta

längden lätt kan föras genom maskorna, då dessa äro sträckta diagonalt i

nätets längdriktning och nätet är vått.»

En bestämmelse av samma innebörd har även intagits i 1 § av kungörel­

sen den 12 december 1952 (nr 752) angående fiske med råktrål efter djup-

havsräka. Denna grundar sig på en den 7 mars 1952 mellan Sverige, Dan­

mark och Norge avslutad konvention och har trätt i kraft den 1 januari 1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Fiskeristyrelsen.

I 22 § lämnas föreskrifter angående tillämpning av bestämmelser om

maskstorlek i fiskredskap.

Länsstadgornas bestämmelser om maskstorlek torde i allmänhet vara så

avfattade, att en fastställd maskstorlek för det fall att redskapet kan sträckas

skall avse avståndet mellan knutarna i den i längdriktningen sträckta mas­

kan. På grund av att garnet har en viss tjocklek blir det av praktisk be­

tydelse, huruvida vid tillämpning av länsstadgornas bestämmelser om mask­

storlek i redskap som kan sträckas avståndet skall mätas mellan knutarnas,

innerpunkter ( = knutarnas närmast varandra belägna punkter) eller mel­

lan deras mittpunkter. Bestämmelserna torde oftast vara så utformade att de

skall tillämpas på förstnämnda sätt.

Stadgandet i 17 § fiskeristadgan har tillkommit för att mildra den sträng­

het som skulle bli följden av en strikt tillämpning av länsstadgornas bestäm­

melser om maskstorlek. Paragrafen skiljer mellan redskap som kan sträckas,

och redskap som ej kan sträckas.

Efter redogörelse för innehållet i 17 § fiskeristadgan anför fiskeristyrelsen

vidare.

Samma principer för vilka nu redogjorts återfinnes i kungörelsen den 17

april 1936 (nr 105) angående maskstorleken i trål och snurrevad m. m.

Enligt 1 § i kungörelsen må däri angivet redskap ej ha maskor av mindre’

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

storlek än att maskorna i vått tillstånd håller en längd av 65 millimeter, mätt

invändigt mellan ändknutarna i den utsträckta maskan (= två maskstol­

par). I övrigt skall 17 § fiskeristadgan tillämpas.

Däremot har bestämmelser om maskstorlek av annat innehåll upptagits

i Londonkonventionen och i en den 7 mars 1952 träffad överenskommelse

mellan Sverige, Norge och Danmark om åtgärder till skydd för beståndet av

djuphavsräka m. in. Någon motsvarighet till billighetsreglerna i 17 § fiske­

ristadgan finnes icke i konventionen eller överenskommelsen.

Önskemålet att ha åtminstone i princip enhetliga bestämmelser i föreva­

rande hänseende, sedan de två nu nämnda traktaterna trätt i kraft, talar

otvivelaktigt för att i fiskeristadgan införes en föreskrift, alt vid tillämpning

av bestämmelse i länsstadga om maskstorlek i redskap som kan sträckas

uppmätning skall ske enligt »mätstickeregeln».

Förutsättning härför torde dock böra vara, att man alltjämt har en regel

som i likhet med 17 § fiskeristadgan förebygger alltför stor stränghet vid

tillämpningen, ehuru behovet härav blivit mindre sedan genom nya rätte­

gångsbalken införts möjlighet att medgiva åtalseftergift vid brott varå en­

dast kan följa böter. En sådan regel kan emellertid icke ha samma innehåll

som det nuvarande stadgandet i första punkten av nämnda paragraf, enär

detta stadgande förutsätter, att vid beräkning av antalet maskor av fastställd

storlek som belöper å en halv meter maskstorleken mätes utan användande

av mätsticka. Lämpligen bör man i stället beträffande alla redskap tillämpa

den i andra punkten av 17 § fastställda regeln för redskap, som icke kan

sträckas. Samtidigt torde emellertid en uppmjukning av denna regel böra

äga rum. Föreskriften, att en eller annan maska endast med högst en tionde­

del får understiga det bestämda måttet, kan nämligen stundom medföra

mindre tillfredsställande resultat. Om det t. ex. i ett redskap finnes ett myc­

ket ringa antal maskor, som icke håller måttet, men skillnaden utgör mer

än en tiondedel, är med den nuvarande regeln den fiskande förfallen till an­

svar. Styrelsen anser hinder icke föreligga, att man helt och hållet slopar

kravet på att skillnaden icke får uppgå till mer än en fix storlek.

Genom en tillämpning av mätstickeregeln, kompletterad med en tolerans-

bestämmelse i enlighet med vad nu anförts, kan mätning ske på ett enklare

sätt än för närvarande. Ytterligare kan till stöd för de här förordade reg­

lerna åberopas, att stadgandet i 17 § första punkten genom sin strängt for­

mella karaktär stundom kan — liksom regeln i 17 § andra punkten — leda

till mindre tillfredsställande resultat.

Det är icke uteslutet, att i fortsättningen redskap kan komma i bruk som

tillverkats av så pass elastiskt material, att mätstickeregeln svårligen kan

tillämpas därå. Styrelsen föreslå därför, att länsstyrelserna får möjlighet att

beträffande sådana redskap föreskriva annat sätt för uppmätning.

1 praxis har ibland uppstått tvekan om den riktiga tolkningen av bestäm­

melser om maskstorlek i de vanligast förekommande slagen av redskap

som ej kan sträckas nämligen ståltrådsmjärdar och liknande redskap. Tvek­

samheten har föranletts därav att föreskrift icke funnits, huruvida den an­

givna storleken skall avse avståndet mellan de motstående sidorna i maskan

eller mellan knutarna. Fiskeristyrelsen anser det erforderligt, att den oviss­

het som sålunda förefinnes i denna tolkningsfråga undanröjes genom upp­

lagande i fiskeristadgan av en föreskrift, hur bestämmelser av här berörd

art skall tillämpas. Det lämpligaste synes vara, att avståndet beräknas mel­

lan de två motstående sidor i maskan som är belägna närmast varandra.

Skulle någon gång dessa sidor icke vara parallella bör det relevanta avstån­

det vara det kortaste avståndet mellan sidorna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

133

Remissinstanserna.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd, fiskerinämnden

för Vänern och fiskeritjänstemannaförbundet avstyrker bestäm­

melserna i förevarande § och hemställer, att i stället föreskrif­

terna i 17 § i gällande stadga bibehålies. Även länsstyrelsen i Jämtlands län

samt Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars ytt­

rande länstyrelsen i länet i stort sett instämt, ifrågasätter huruvida de före­

slagna bestämmelserna är lämpliga. Västmanlands läns hushållningsällskaps

fiskerinämnd och fiskeritjänstemannaförbundet anser, att bestämmelserna

lätt kan frambringa godtyckliga värden, och gör gällande, att de nuvarande

bestämmelserna meddelar ett enkelt och effektivt sätt att kontrollera mask­

stolparna. Även Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

förmenar, att den nuvarande metoden är enklare och kontrollen av redska­

pen därmed lättare. Fiskeritjänstemannaförbundet tillägger, att de nuvaran­

de bestämmelserna har den fördelen, att de bygger på samma princip som

fabrikanterna använder vid den maskinella nättillverkningen. Värmlands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter starkt nödvändig­

heten av att rätta mätningen av maskstorleken hos redskap, som användes

inom Sverige, efter internationella förhållanden. Länsstyrelsen i Jämtlands

län anför, att den nu tillämpade metoden att beräkna maskstorleken efter

antalet varv eller maskstolpar per 60 cm garnlängd synes lämplig och har

den fördelen, att den även kan tillämpas beträffande nät av metalltråd.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet avstyrker den föreslag­

na bestämmelsen om mätning av maskorna i redskap,

som kan sträckas, men tillstyrker förslaget beträf­

fande redskap tillverkat av metalltråd. Den nuvarande be­

stämmelsen i 17 § om mätning av maskorna i redskap som kan sträckas

synes fiskeriintendenten vida mer praktisk än den föreslagna, som skulle

föranleda att fiskeritillsynsmännen måste utrustas med ett helt lager mät-

stickor, nämligen en mätsticka för varje på ifrågavarande plats föreskriven

maskstorlek. 17 § första stycket andra punkten gällande stadga borde dock

uteslutas. Det borde uttryckligen angivas, att avståndet skulle mätas mellan

knutarnas mittpunkter.

Jägmästaren i Hallens revir anför, med instämmande av över jägmästaren

i mellersta Norrlands distrikt, att därest icke särskilda skäl, t. ex. samord­

nande med bestämmelser i andra länder, förelåg, det förefaller rimligare, att

maskstorleken i redskap av metalltråd bestämmes till längsta

måttet mellan två knutar i maskan (den längre diagonalen i romben). Häri­

genom erhölls ju någon likhet mellan sträckbara maskornas mått, vilket väl

fick anses vara till fördel.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att bestäm­

melserna bör kompletteras med tydlig beskrivning om en »maskas» beskaf­

fenhet i fråga om bl. a. antalet stolpar och beskaffenhet i övrigt.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Fiskerinämnden för Vänern framhåller, att det måste anses vara uteslutet

att uppmätning med av fiskeritillsynsmännen själva tillverkad mätsticka

kunde tillmätas vitsord inför domstol. Om fiskeristyrelsens förslag antogs,

måste mät stickorna därför tillverkas under kontroll

av någon myndighet och av denna tillhandahållas tillsynsmännen.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps fiskerinämnd förmenar, att pa­

ragrafen borde kompletteras med klara, bestämda regler också för hur red­

skap, tillverkade av elastiskt material, skall mätas. Läns­

styrelsen i Kalmar län framhåller, att med hänsyn till vad hushållningssäll­

skapet sålunda anfört rörande 22 § första stycket andra punkten, denna be­

stämmelse synes böra omprövas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner paragrafen mindre tillfredsställande

avfattad. Den förutsatte, att lokala bestämmelser innehåller eller kunde in­

nehålla föreskrift om maskstorlekar. Paragrafen borde därför inledas med

orden »Därest lokala bestämmelser innehålla föreskrift om maskstorlek».

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt föreslår, att det ålägges fiske-

ristyrelsen att utarbeta en jämförelsetabell över de nu till-

lämpade och de i 22 § föreslagna maskstorlekarna, detta så att onödigt dub­

belarbete uteslutes i de olika länen vid utarbetandet av stadgor.

Föredraganden.

Efter ingående undersökningar och överläggningar har man såväl i Lon­

donkonventionen som i den tidigare omnämnda konventionen mellan Sve­

rige, Norge och Danmark funnit att mätstickemetoden är den lämpligaste

mätningsmetoden. Någon anledning att härvidlag göra skillnad mellan de

redskap som avses i konventionerna och övriga redskap lärer icke före­

ligga.

För redskapsfabrikanterna torde det vara en fördel att mätning sker efter

en och samma metod. De måste anpassa sig efter konventionernas bestäm­

melser. De fabrikanter, som tillverkar redskap som avses i konventionerna,

torde i allmänhet tillverka även andra saltvattensredskap samt även redskap

som användes i sötvatten.

Det torde ännu vara för tidigt att tillskapa någon speciell metod för mät­

ning av maskor i redskap, tillverkade av elastiskt material. Tills vidare synes

den i 22 § angivna metoden vara användbar. Stadgandet att mätstickan

»lätt» skall kunna föras genom maskan, får därvid tolkas så att vid mät­

ningen sträckning icke skall ske med utnyttjande av materialets elastiska

karaktär.

Mätstickorna torde kunna konstrueras så att samma sticka kan använ­

das för olika maskstorlekar. Kontroll av mätstickorna genom någon offent­

lig myndighet, t. ex. fiskeriintendenterna, kan säkerligen genomföras utan

bestämmelse i fiskeristadgan, likaså utarbetandet av sådan jämförelsetabell,

som föreslagits av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt.

135

I ett redskap av metalltråd, vari maskorna ofta är sexkantiga, torde det

vara naturligt att mäta avståndet mellan sidorna och ej diagonalt.

I departementsförslaget har 22 §, utan att saklig ändring i fiskeristyrel-

sens förslag gjorts, jämkats så att större överensstämmelse vunnits med den

på Londonkonventionen grundade bestämmelsen. Därjämte bär vissa re­

daktionella ändringar vidtagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Om fiske å internationellt vatten.

23 §.

Beträffande den gällande lagstiftningen i våra nordiska grannländer om

fiskeribestämmelsers tillämpning på internationellt vatten må följande an­

märkas.

Danmark har som enda skandinaviskt land biträtt 1882 års Nordsjökon-

vention, i vilken gives ingående föreskrifter om fisket på internationellt vat­

ten. Rörande förhållandet mellan fiskande inbördes

stadgas i artikel 15 av konventionen förbud för fiskare, som ankommer till

fiskeplats »åt anbringe sig eller udkaste deres garn således, åt de tilf0jer

hverandre skade eller fortrsediger fiskere, som allerede har begyndt deres

virksomhed». Därjämte gives i andra artiklar detaljbestämmelser om ord­

ningen på fiskeplats m. in. I första stycket av artikel 20 stadgas sålunda, att

om garn, som tillhör skilda fiskare, hopsnärjts med varandra, det är för­

bjudet att kapa dem såvida icke båda parter samtycker därtill. I andra styc­

ket stadgas emellertid, att varje »ansvar» upphör om det bevisats, att det

varit omöjligt att på annat sätt få garnen skilda från varandra. I såväl

kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande fis-

keriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen samt

motsvarande danska författning har vidare givits bestämmelser om ord­

ningen på fiskeplats m. m. I 4 § av författningarna stadgas att de båda län­

dernas fiskare (med visst undantag rörande drivgarnsfiske i Öresund under

viss tid av året) skall iakttaga, att, sedan någon intagit en fiskeplats och

behörigen utmärkt sitt redskap, han icke må, så länge han har sitt redskap

behörigen utmärkt och begagnar detsamma till fiske, utträngas från platsen

eller lida intrång i sitt fiske av andra fiskare. Vidare stadgas ersättnings­

skyldighet för den som utan att vara i nödläge skadar annans utmärkta red­

skap.

För fångst å internationellt vatten gällande bestämmelser om minimi­

mått och förbud mot vissa fiskemetoder torde icke förekomma i

dansk lagstiftning.

För närvarande finnes i Norge ingen enhetlig lag eller stadga rörande fis­

ket. Däremot förekommer ett flertal författningar på olika områden. Bland

dessa märkes lagen den 20 april 1951 om fiske med trål, vilken torde gälla

även för internationellt vatten. I 6 § av denna lag gives ett allmänt stadgan­

de om att fiskebåt, som kommer till fiskeplats där andra redan bedriver

136

fiske, icke får sätta ut sina redskap eller bojar på sådant sätt att de otill­

börligt hindrar de andras fiske. I en norsk lag den 6 maj 1938, vilken änd­

rats senast den 13 juni 1952, bär meddelats bestämmelser angående fred-

ning av saltvattensfisk. I 1 § har minimimått fastställts för ett flertal salt-

vattensfiskar. Enligt 7 § äger Konungen avgöra i vilken utsträckning lagen

skall gälla utanför territorialgränsen. Med stöd härav har förordnats, att

1 § lagen skall gälla för allt fiske utanför territorialgränsen.

I Norge pågår arbete med samling och revision av fiskerilagstiftningen. I

ett betänkande, vilket i december 1949 avgivits av en för ändamålet tillsatt

kommitté, har intagits ett förslag till »Lov om saltvannsfiskeriene (unntatt

sild- og brislingfisket, makrellfisket og laks- og sj00rretsfisket»). I detta lag­

förslag föreslås bland annat, att fiske med sprängämnen skall förbjudas

samt att Konungen skall äga utfärda bestämmelser om minimimått och

fredningstider. Ifråga om ordningen på fiskeplats föreslås bl. a. en bestäm­

melse om att ingen må på fiskeplats placera båtar eller redskap på sådant

sätt att de skadar eller onödigt kommer i vägen för fiskare som redan på­

börjat sitt fiske. Vidare föreslås en bestämmelse om att ingen otillbörligt

får sätta sina redskap så att annans redskap »trykkes ned.» I lagförslaget

föreslås mycket detaljerade bestämmelser om ordningen på fiskeplatser,

bärgning av redskap m. in. Enligt 1 § skall lagen gälla för allt saltvattens-

tiske vid den norska kusten och på kustbankarna (med undantag av de i

lagens rubrik angivna fiskslagen) utan hänsyn till om fisket bedrives på

eller utanför norskt sjöterritorium. Vidare föreslås, att Konungen skall be-

myndigas utfärda föreskrift om att vissa bestämmelser i lagen helt eller del­

vis skall gälla också för fiske på mera avlägsna farvatten. I

I b inland torde icke ha utfärdats några föreskrifter om att bestämmelser

av här avsedd art skall gälla jämväl på internationellt vatten.

Fiskeristyrelsen.

Såsom fiskeristyrelsen utvecklat i den allmänna motiveringen bör fiskeri-

stadgans bestämmelser om fiskets vård och bedrivande, i den mån så av

praktiska skäl befinnes lämpligt, gälla även vid fiske från svenskt fartyg å

internationellt vatten. Huruvida fartyget är svenskt får bedömas enligt 1 §

sjölagen.

Dylika skäl talar med styrka för att bestämmelserna i 4—6 §§ om förhål­

landet mellan fiskande inbördes blir tillämpliga å sådant vatten. De skyl­

digheter som i 4 och 5 §§ ålägges en fiskande gentemot annan bör där gälla,

även om den andre är utlänning. Bestämmelserna i 6 § om hopsnärjning av

fiskredskap torde däremot böra inskränkas till de fall, då samtliga de hop-

snärjda redskapen utlagts från svenska fartyg.

Beträffande förbuden mot användande av vissa fångstsätt och fångstred­

skap torde praktiskt behov föreligga av en tillämpning även utanför territo­

rialvattnet av de i 9 § upptagna förbuden mot fiske med vissa förödande

metoder. Däremot finnes intet sådant behov i fråga om förbuden mot fiske

Kungi. Maj.ts proposition nr 183.

137

med ljuster, harka eller huggkrok. Att trålfiskeförbudet skall gälla endast

svenskt vatten är självklart.

Fredningstiderna i 10 § för hummer och ostron torde icke böra utsträckas

till internationellt vatten. I de mera sällan förekommande fall, då fångande

av dessa skaldjur äger rum därstädes från svensk fiskebåt å tid då skal­

djuret är fredat i riket, synes icke någon anledning finnas att förbjuda

detta. Fiskaren får emellertid, såsom nedan kommer att föreslås, icke in­

föra fångsten till riket. Ur svensk synpunkt synes däremot intet hinder böra

uppställas för honom att avsätta fångsten å utländsk ort.

Bestämmelserna om minimimått i 11 § bör av skäl som angivits i motiven

till nämnda paragraf otvivelaktigt i tillämpliga delar gälla även å interna­

tionellt vatten.

Den i 12 § andra stycket stadgade möjligheten för fiskeristyrelsen att

medgiva undantag från minimimåtten bör vara för handen även i fråga om

fiske utanför svenskt sjöterritorium.

Remissinstanserna.

Fiskeristyrelsens förslag i denna del bar endast berörts av ett fåtal re­

missinstanser. Svenska naturskyddsföreningen finner det vara värdefullt att

svenska fiskare på internationellt vatten blir bundna av de föreslagna be­

stämmelserna, då härigenom bl. a. försvåras att dölja olaglig­

heter begångna på svenskt vatten genom påstående att fisket skett på in­

ternationellt vatten.

Statens jordbruksnämnd anser däremot, att det ur principiella

synpunkter kan starkt ifrågasättas, huruvida de föreslagna stad-

gandena bör gälla även vid fiske på internationellt vatten utan att detta

grundas på internationella överenskommelser, som reglerar förhållandena

inom särskilda sådana vattenområden.

Chefen för södra kustdistriktet anför, att fisk som fångats från

svensk fiskebåt på internationellt vatten icke, såsom

fiskeristyrelsen synes anse, är att betrakta såsom utrikes gods. Ett så­

dant betraktelsesätt, som i tullhänseende skulle få omfattande konsekven­

ser, överensstämmer icke med den uppfattning som hittills varit rådande.

Av svenskt fartyg ilandförd egen fångst har nämligen ansetts utgöra inrikes

gods, även om fisken fångats på internationellt eller till och med utländskt

vatten. Omvänt har fisk, som lossats från utländsk fiskebåt, behandlats som

utrikes gods, även om fångsten skett på svenskt territorialvatten. Med hän­

syn till vad nu sagts syntes det vara nödvändigt att antingen utsträcka fred­

ningstiderna i 10 § för hummer och ostron till internationellt vatten, eller,

om skäl därtill icke ansågs föreligga, att från bestämmelserna i 26 § första

stycket undantaga dylika skaldjur, som visades vara fångade från svensk

fiskebåt på internationellt vatten. Gcncraltultstijrelsen uttalar liknande syn­

punkter, vilka kommer att närmare angivas vid behandlingen av 24 och 25 §§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Föredraganden.

Såsom statens jordbruknämnd uttalat, kan betänkligheter av principiell

natur visserligen anföras mot de i 23 § föreslagna bestämmelserna. Emel­

lertid torde avsevärda praktiska fördelar vara förenade med dessa bestäm­

melser. Exempel finns på att Sverige fastställt fiskeribestämmelser för svens­

ka fiskare på internationellt vatten utan överenskommelse med andra sta­

ter. Kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699) i anledning av London­

konventionen grundar sig, såvitt den avser Östersjön, således icke på nå­

gon konvention. Såsom jag tidigare anfört har i några på konventionen grun­

dade kungörelser fastställts bl. a. minimimått för flera områden. Syftet med

minimimåttsbestämmelser särskilt vid fångst av lax torde, såsom fiskeri-

styrelsen anfört, endast i ringa mån vinnas, om bestämmelserna blir tillämp­

liga endast innanför territorialgränsen. Någon bestämmelse motsvarande

den nu föreslagna finnes visserligen icke i Danmark beträffande lax, men

gäller dock i stort sett i praktiken, då danska fiskare ej får ilandföra eller

vidtaga andra liknande åtgärder med undermålig fisk. Som framgår av den

lämnade redogörelsen för vissa författningar i Danmark och Norge torde de

bestämmelser, som nu föreslås skola gälla på internationellt vatten, vara väl

förenliga med liknande bestämmelser, som gäller för danska och norska

fiskare.

Det torde ej medföra några olägenheter för svenska fiskare om bestäm­

melserna rörande inbördes ordningen mellan dem och reglerna för förfa­

randet då redskap hopsnärjts med annan svensk fiskares gäller även på in­

ternationellt vatten. Detsamma kan sägas om förbudet mot att använda

sprängämnen m. m.

Emellertid torde det vara tveksamt om här avsedda bestämmelser bör

gälla internationellt vatten utan någon begränsning till de vattenområden

som är av särskild betydelse för det svenska fisket. En begränsning till

Östersjön, Öresund, Skagerack, Kattegatt samt vissa delar av Atlantiska

oceanen och Norra Ishavet torde sålunda kunna komma i fråga. Ifrågava­

rande bestämmelser är emellertid av sådan art att det icke synes få någon

praktisk betydelse om en sådan begränsning göres eller icke. Jag anser där­

för att i detta avseende någon ändring i förslaget ej är erforderlig.

De av chefen för södra kustdistriktet och generaltullstyrelsen gjorda på­

pekandena om att fisk, som på internationellt vatten fångats av svenska

fiskare, icke anses vara utrikes gods, torde få föranleda vissa ändringar i de

av fiskeristyrelsen föreslagna bestämmelserna rörande förbud mot införsel

av undermålig eller fredad fisk. Jag återkommer till denna fråga i samband

med behandlingen av nämnda bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

139

Om förbud mot införsel och försäljning m. m.

(24—29 §§ i departementsförslaget, 24—28 §§ i fiskeristyrelsens förslag.)

I fiskeristyrelsens förslag upptages under 24—25 §§ föreskrifter om för­

bud mot införsel av fredad eller undermålig fisk. Införselförbuden har upp­

tagits under samma paragrafer i departementsförslaget. Däri har ändringar

gjorts huvudsakligen i två avseenden. Införselförbudet har kompletterats

med förbud att i riket ilandföra fredad eller undermålig fisk. Vidare har

bland de fiskarter vilka förbuden skall avse upptagits gädda, som ej håller

ett minimimått av 40 cm, och gös, som ej håller ett mått av 38 cm.

I 26—27 §§ i fiskeristyrelsens förslag meddelas förbud mot att »till salu

hålla, utbjuda, sälja, köpa, emottaga eller från ort till annan forsla» fredad

eller undermålig fisk. Fiskeristyrelsen föreslår alltså såväl försäljningsför-

bud som generellt förvärvsförbud och forslingsförbud. I departementsför­

slaget motsvaras dessa bestämmelser av 26 och 28 §§. I dessa har den sak­

liga ändringen gjorts, att forslingsförbudet borttagits samt att förvärvsför-

budet inskränkts till att avse endast köp i återförsäljningssyfte. I 27 § i

departementsförslaget har införts bestämmelser om motsvarande förbud i

fråga om undermålig gädda eller gös. Förbudet gäller dock ej ilandföring.

I 28 § av fiskeristyrelsens förslag, som motsvaras av 29 § i departements­

förslaget, utsäges endast att förbuden mot försäljning m. m. icke skall gälla

fisk som tagits i beslag eller förklarats förverkad.

Till jämförelse med de bestämmelser som sålunda föreslås torde jag här få

lämna en kortfattad översikt av de huvudsakliga bestämmelser i dessa av­

seenden, som nu gällande författningar innehåller.

Såsom fiskeristyrelsen anfört innehåller 14 § i gällande fiskeristadga så­

väl försäljningsförbud, köpförbud som forslingsförbud. Några förbud mot

införsel finnes icke i fiskeristadgan.

I den på Londonkonventionen grundade kungörelsen 1952: 699, som bland

annat innehåller föreskrifter om minimimått, stadgas i fråga om undermålig

fisk såväl försäljnings- och forslingsförbud som förbud att i riket ilandföra

fisken.

I kungörelsen 1931:8, vari bland annat föreskrives minimimått och viss

fredningstid för rödspätta och skrubba inom vissa områden av Östersjön,

stadgas förbud mot att i riket ilandföra fredad eller undermålig sådan fisk.

Vidare gives föreskrifter om försäljnings- och forslingsförbud.

I kungörelsen 1953: 608 med särskilda fredningsbestämmelser för honröd-

spätta och honskrubba i Nordsjön, Skagerack, Kattegatt, Öresund och Öster­

sjön stadgas, förutom försäljnings- och forslingsförbud, förbud att till riket

införa eller i riket ilandföra sådan fisk som enligt kungörelsen ej får fångas.

Kungörelsen 1928: 6 rörande fisket inom Torne älvs fiskeområde innehål­

ler försäljningsförbud, förvärvsförbud och forslingsförbud. Försäljningsför-

budet har därvid betecknats endast genom orden icke »till salu utbjudas».

140

I kungörelsen 1949: 97 angående lax- och laxöringsfisket i Idefjorden in. m.

stadgas försäljnings- och förvärvsförbud, men ej forslingsförbud.

Enligt kungörelsen 1933: 454 får hummer icke införas till riket under viss

tid av året. Enligt kungl. brev den 18 februari 1949 äger fiskeristyrelsen

meddela dispens från förbudet i sådana fall då hummer, som håller stadgad

minimilängd, fångats utanför svenskt sjöterritorium av svensk fiskare från

svensk båt.

I kungörelsen 1932: 351 stadgas förbud att införa kräftor, som ej håller

ett mått av minst 9 cm, ävensom allmänt införselförbud för kräftor under

viss del av året.

Enligt kungörelsen 1947: 962 får havskräfta, som ej håller 15 cm, »ej

fångas, införas till riket, där ilandföras, hållas till salu, säljas, köpas eller

forslas från ort till annan».

I kungörelsen 1938: 155 meddelas förbud mot att saluhålla eller försälja

gädda, som ej håller ett mått av 40 cm, och gös, som ej håller 38 cm. Kun­

görelsen innehåller varken förvärvs- eller forslingsförbud.

Kungl. Maj.ts proposition nr i83.

Allmänna synpunkter.

Fiskeristyrelsen.

De i gällande fiskeristadga meddelade förbuden mot fångande av skal­

djur å viss tid eller under viss minimistorlek skall enligt 14 § i stadgan

jämväl gälla såsom förbud att till salu hålla eller utbjuda, sälja, köpa eller

från ort till annan forsla sådant skaldjur. Den som vidtagit dylik åtgärd kan

dock bli fri från ansvar, såframt visas kan att skaldjuret blivit på lovligt

sätt förvärvat. Denna möjlighet föreligger dock jämlikt stadgande i 25 §

icke, då fråga är om åtgärd med kräftor under fredningstid. Ytterligare är

i sistnämnda paragraf beträffande dylika åtgärder med kräftor stadgat, att

åtgärderna ej heller får vidtagas de sex sista timmarna efter fredningstidens

upphörande.

»På lovligt sätt förvärvat» får skaldjuret anses vara bland annat om det

fångats utom riket eller i vatten som avses i 31 § gällande fiskeristadga eller,

då fråga är om åtgärd under fredningstid, om fångandet skett före nämnda

tid.

En föreskrift om förbud mot de i 14 § angivna åtgärderna är även i fort­

sättningen nödvändig för kontrollen av fångstförbudens efterlevnad. Tydli­

gen bör föreskriften jämväl avse fisk och havskräfta, som icke håller de i

11 § i förslaget stadgade minimimåtten.

Såsom tidigare anförts finnes i vissa särskilda författningar förbud mot

införsel av fisk eller skaldjur å tid, då dess fångande är förbjudet, eller av

fisk eller skaldjur som icke håller visst minimimått. Vad beträffar de skal­

djur, för vilka enligt förslaget viss fredningstid eller visst minimimått skall

gälla, far sålunda hummer icke införas under tiden 15 juli—15 september,

141

ej heller kräftor under fredningstiden och den 7 augusti kl. 18—24. Kräftor,

som icke håller minimimåttet, får icke under någon tid av året införas; det­

samma gäller undermålig havskräfta.

Införselförbuden har tillkommit för att underlätta kontrollen av efterlev­

naden av bestämmelserna om fredningslid och minimimått och har där­

jämte ansetts befogade med hänsyn till de svenska fiskarenas intresse att

fisk, som de själva ej får fånga, icke bör få importeras. Förbudet mot inför­

sel av kräftor har, åtminstone såvitt angår införsel å fredningstid, därjämte

haft ett speciellt syfte; det har nämligen ingått såsom ett led i kampen mot

kräftpestens spridning.

Nyssnämnda allmänna skäl talar enligt fiskeristyrelsens mening med syn­

nerlig styrka för genomförande av generellt förbud mot införsel av skaldjur

under i fiskeristadgan fastställd fredningstid och av fisk eller skaldjur som

icke håller de i stadgan upptagna minimimåtten.

Genomföres ett införselförbud av här ifrågavarande slag, bör den som vid­

tager någon av de i nuvarande 14 § angivna åtgärderna givetvis i allmänhet

icke kunna bli fri från ansvar genom att visa att fisken eller skaldjuret

fångats utom riket. Naturligtvis skulle syftet med ett införselförbud i icke

obetydlig mån kunna vinnas enbart genom en författningsändring varigenom

möjligheten att på sistnämnda sätt fria sig från ansvar borttages. En dylik

ändring medför ju, att även om införsel var tillåten, den som införde fisken

icke skulle kunna sälja fisken eller föra den från införselorten. Otvivelak­

tigt skulle vissa fördelar ur författningsteknisk synpunkt ernås om införsel­

förbud ej stadgades. Enligt styrelsens mening är det dock ur kontrollsyn­

punkt så värdefullt, att redan själva införseln eller försök därtill kan beivras,

att härigenom nyssnämnda fördelar uppväges.

14 § i gällande fiskeristadga innebär även att, därest med stöd av stadgan

meddelats förbud mot fångande av fisk å viss tid eller under viss minimistor­

lek, åtgärd varom i paragrafen sägs icke må vidtagas med fisk som sålunda

olagligen fångats. Har åtgärden vidtagits inom det område, där förbudet

gäller, och den som vidtagit åtgärden påstår att fisken fångats utom områ­

det, är han bevisskyldig för detta påståendes riktighet. Han kan även fria

sig genom att visa, att fisken därstädes lovligen fångats.

Vad sålunda stadgats utgör ett nödvändigt komplement till de lokala

fångstförbuden och bör därför i princip alltjämt gälla.

Till de enligt 14 § förbjudna åtgärderna torde, vare sig fråga är om fångst­

förbud för hela riket eller lokalt fångstförbud, böra läggas även mottagandet

av fisk. Förbud mot mottagande fanns upptaget i 1852 års fiskeristadga och

1898 års förslag innehöll härutinnan ingen ändring. Varför förslaget ej

följdes i denna del framgår ej av stadgans förarbeten. Anmärkas må, att

bland de i 21 § jaktstadgan förbjudna åtgärderna med matnyttigt villebråd

ocli med skinn ingår även mottagande därav.

De åtgärder varom bär är fråga bör uppenbarligen endast förbjudas om

de vidtages å rikets land- och vattenområden. Det synes vara motiverat, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

142

detta kommer till uttryck i författningstexten med hänsyn till att stadgans

föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i viss utsträckning föreslås skola

gälla å internationellt vatten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Föredraganden.

Från remissinstansernas sida har inga principiella erinringar gjorts mot

de av fiskeristyrelsen i denna underavdelning gjorda förslagen. Däremot

har anmärkningar framställts mot skilda detaljer. Med hänsyn härtill torde

remissyttrandena lämpligen få redovisas under de olika paragraferna. I

samband därmed ämnar jag redogöra för motiven till de ändringar i fiskeri-

styrelsens förslag, som jag förordar.

Speciell motivering.

24 och 25 §§.

Fiskeristyrelsen.

1 24- § behandlas det i den allmänna motiveringen till denna underavdel­

ning av fiskeristyrelsen förordade införselförbudet. Styrelsen anför.

Tiden för förbud mot införsel av icke undermåliga kräftor sträcker sig

för närvarande, liksom tiden för förbud mot de i 14 § fiskeristadgan för­

bjudna åtgärderna, till klockan 24 den 7 augusti, d. v. s. sex timmar efter

fredningstidens utgång.

Tiden för förbud mot införsel av hummer utgår den 15 september klockan

24. Ej heller denna tidpunkt sammanfaller sålunda helt med fredningstidens

utgång. Dessa skiljaktigheter beror på särskilda omständigheter och någon

anledning till ändring av vad sålunda stadgats har icke yppats.

Enär det genom 11 § för laxöring stadgade minimimåttet endast gäller

fångst i saltsjön, torde laxöring, som icke håller detta mått, böra få införas

om det kan visas att den fångats i sötvatten.

Någon gång kan undantag från införselförbuden vara motiverat. Dispens

bör då kunna meddelas av fiskeristyrelsen. Det kan nämnas, att Kungl.

Maj:t den 18 februari 1949 givit styrelsen bemyndigande att i viss utsträck­

ning medgiva undantag från rådande importförbud beträffande hummer.

I den nu gällande kungörelsen om förbud mot införsel av hummer upp­

tages vissa undantag från förbudet, då fråga är om införsel i s. k. egentlig

gränstrafik, införsel för främmande makts diplomatiska personals räkning

in. m. Som dessa undantag har ringa praktisk betydelse, har styrelsen icke

funnit dem behöva upptagas i stadgan. Föreligger skäl till undantag i dy­

lika fall bör i stället den nyss förordade dispensvägen användas.

Genom förordning den 16 maj 1924 (nr 119) regleras rätten att oberoende

av i allmänhet gällande importförbud transitera gods genom riket. Hänvis­

ning till vad sålunda särskilt stadgats torde böra göras i förevarande para­

graf.

I fråga om 25 § anför fiskeristyrelsen.

Om någon till riket söker införa importförbjuden fisk utan att ha haft

kännedom om förbudet och i behörig ordning anmäler varan till tullklare-

143

ring, kan han icke anses ha överträtt eller försökt överträda förbudet. Varan

är därför icke förverkad, men bör naturligtvis icke få införas till riket.

25 § i förslaget stadgar för nu förevarande fall, efter förebild av bestäm­

melser i ett flertal importförbudsförfattningar, att varan åter må utföras ur

riket. Viss tid inom vilken återutförsel bör ske måste emellertid stadgas.

Tiden bör lämpligen fastställas till fyra dagar. Sker ej återutförsel inom

denna tid, bör den som infört varan icke längre ha någon rätt till densam­

ma. Med varan torde böra förfaras såsom i förslaget stadgats beträffande

förverkad undermålig eller fredad fisk. För dylikt ändamål bör varan över­

lämnas till närmaste polisman.

Kungi. Maj.ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Kammarkollegiet gör gällande, att bestämmelserna i 24 § lider av en viss

oklarhet, eftersom det icke angives om förbudet skall avse enbart färsk fisk

och levande skaldjur eller om det skall gälla även kokta skaldjur

och saltad eller rökt fisk. Det framgår icke heller, hur det

skall förfaras med fisk, som slaktats eller vid rökning el­

ler saltning berövats huvudet, och följaktligen icke kan mä­

tas.

Generaltullstyrelsen anser, att i förtydligande syfte bör efter andra stycket

i 24 § införas ett stadgande att även fisk som fångats från

svenskt fiskefartyg på internationellt vatten är un­

derkastad föreskrifterna i 24 §. — Såsom nämnts under 23 § har även che­

fen för södra kustdistriktet gjort ett uttalande av samma innebörd.

Vad beträffar möjligheterna att kontrollera efterlev­

naden av importförbuden erinrar generaltullstyrelsen om vissa

lättnader i trafikhänseende, som fiskefartygen enligt nu gällande bestäm­

melser åtnjuter. Härom anför styrelsen.

Enligt 125 § tullstadgan skall befälhavare å fartyg, vilket i förvärvssyfte

användes till saltsjöfiske från landskapen vid rikets södra eller västra kus­

ter och blivit för ändamålet registrerat och märkt hos vederbörande distrikts-

tullanstalt — då fartyget företager resa inom eller utom tullområdet uteslu­

tande för fiske eller fångstens avyttrande och icke medför annat än vad där­

för oundgängligen erfordras — äga med fartyget taga den väg och göra det

uppehåll, som med hänsyn till fisket och avyttringen påkallas, ävensom vara

fritagen från skyldighet att till tullverket avgiva skriftliga anmälningar rö­

rande fartyget och vad däri föres. Jämlikt samma paragraf skall i nu an­

givna fall å fartyget medhavas fiskepass, som vid fartygets ankomst till

eller avgång från ort inom tullområdet skall av befälhavaren uppvisas hos

närmast tillgängliga tulltjänsteman för påteckning om resan.

Vidare har vissa lättnader i fråga om in- och utklarering av fiskefartyg

beretts danska fiskare genom deklarationen med Danmark den 29 december

1913 (Sveriges överenskommelser med främmande makter 1913, nr 14).

Genom cirkulär den 19 februari 1952 bär styrelsen med stöd av 235 § tull­

stadgan förordnat, att ovannämnda skyldighet att hos tulltjänsteman upp­

visa fiskepass för påteckning skall för befälhavare å fiskefartyg, vilket an­

vändes till saltsjöfiske från Västra kustdistriktet, föreligga endast i fall, då

fartyget besökt ort utom tullområdet eller under sin resa haft förbindelse

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

med fartyg i utrikestrafik eller ock vid ankomst till tullområdet medför i

svensk hamn intagen skeppsproviant, för vilken eljest utgående tull eller

skatt icke erlagts. Ifrågavarande cirkulär äger giltighet till och med den 31

december 1953.

De sålunda berörda för vissa fiskefartyg gällande lättnaderna i trafikhän­

seende och den omständigheten, att fångst som erhållits vid fiske från

svenskt fiskefartyg på internationellt vatten icke behöver undergå tullkla-

rering, medför, fortsätter generaltullstyrelsen, att efterlevnaden av införsel­

förbudet icke kan nöjaktigt övervakas av tullanstalterna. Genom medver­

kan från tullverkets kust- och gränsbevakningspersonal torde emellertid en

tillfredsställande kontroll i berörda avseende kunna åstadkommas. Sagda

personal är som regel väl insatt i de lokala förhållandena och kommer un­

der sin tjänsteutövning i kontakt med yrkesfiskarena. Till frågan om denna

personals medverkan vid fisketillsynen återkommer styrelsen i yttrandet över

ansvarsbestämmelserna.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Svenska våstkustfiskarnas cen­

tralförbund samt Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening hemställer i

anslutning till sitt yrkande, att fredningstiden för h u m in e r måtte börja

den 14 juli klockan 18, att jämväl förbudet mot införsel av hummer måtte

börja vid nämnda tidpunkt.

Statens jordbruksnämnd förmenar, att med hänsyn till de svenska ostron­

odlingarnas utomordentligt ringa omfattning förbud mot import av ostron

under fredningstid icke synes vara befogat.

Angående framställning från Svenska fiskhandelsförbundet om ändring

av tiden för införsel av kräftor hänvisas till vad som anförts under

10 §.

Statens jordbruksnämnd anför, att syftet att underlätta kontrollen av

stadgans efterlevnad, när fråga är om minimimått å fisk (ej skal­

djur), näppeligen torde nås genom det föreslagna importförbudet i fråga

om undermålig fisk. Härom heter det i nämndens yttrande.

Tullkontrollen av färsk fisk måste för undvikande av varuförstöring ske

synnerligen snabbt, så att fisken kan omedelbart vidarebefordras. Erfaren­

heterna i fråga om redan gällande importförbud för viss plattfisk torde ha

visat, att denna kontroll icke kan göras så effektiv, att import av för liten

tisk helt uteslutes. I motsats till vad förhållandet är i fråga om plattfisken

kan det beträffande nu ifrågavarande ytterligare fiskslag dessutom förekom­

ma, att de huvudskäres vid rensning, vilket ytterligare försvårar tullkon­

trollen. Den importerade fisken kan vidare vara fryst, saltad eller på annat

sätt beredd. För att den frysta fisken icke skall förstöras är det oundgäng­

ligen nödvändigt, att fryskedjan icke brytes. I de flesta fall torde det icke

vara möjligt att skilja isär de olika fiskarna från varandra utan att uppti-

ning sker. Saltad fisk kan ofta bli mindervärdig genom att fisken upptages

ur faten. Att få utrönt huruvida en importerad laxöring är fångad i söt­

vatten torde ofta icke vara möjligt.

Förekomsten av för liten fisk i handeln kan vara fullt legal på grund

av de föreslagna undantagsbestämmelserna. Även med hänsyn härtill torde

de lördelar ur kontrollsynpunkt, som kan vinnas genom importförbud för

nu ifrågavarande fiskslag, icke uppväga de vid ett sådant förbud uppkom­

mande nackdelarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr i83.

145

Vad beträffar skaldjur, ligger frågan om importförbud enligt nämndens

mening något annorlunda till. Dessa importeras i smärre kvantiteter, vilka

med större lätthet kan kontrolleras av tullen. Ej heller föreligger beträffan­

de skaldjur den kontrollsvårighet som uppkommer i fråga om huvudskuren

fisk. Vidare torde man i fråga om skaldjur i högre grad än i fråga om fisk

kunna påräkna stöd från handelns och konsumenternas sida beträffande

minimimåttbestämmelsernas efterlevnad. Nämnden finner sålunda icke an­

ledning föreligga att erinra mot importförbud för skaldjur, som icke håller

•stadgat minimimått.

Beträffande frågan om återutförsel av införselförbjuden fisk

som anmälts till tullklarering anför statens jordbruksnämnd.

Under förutsättning att importförbud för fisk enligt 24 § i förslaget icke

genomföres, synes 25 §, som då kommer att avse endast skaldjur, kunna

tillämpas utan olägenhet. Skulle å andra sidan import av fisk, som ej hål­

ler föreskrivet minimimått, förbjudas, kan tillämpningen av 25 § i vissa

fall få alltför vittgående konsekvenser. Om exempelvis import sker från

U. S. A. av fryst lax, vilken under tullklareringen visar sig vara för liten,

och lägenhet för återfrakt i frysrum icke är tillgänglig, kan stadgandet med­

föra stort ekonomiskt avbräck för vederbörande.

Generaltullstyrelsen framhåller, att på grund av bestämmelserna i 25 §

hummer och ostron, som på tid då skaldjuren är fredade i riket fångats från

svenskt fiskefartyg på internationellt vatten, kan återutföras, såvida va­

ran i behörig ordning anmälts till tullklarering. Vidare skulle hummer och

ostron som fångats på tid och sätt som sålunda sagts kunna med stöd av

föreskrifterna i 24 § sista stycket transiteras. Detta synes också stå i över­

ensstämmelse med fiskeristyrelsens uttalande, att intet hinder borde upp­

ställas för fiskaren att avsätta fångsten på utländsk ort. I här avsedda fall

har fiskaren nämligen icke gjort sig skyldig till olagligt fiske. Vidare anför

emellertid generaltullstyrelsen beträffande fisk som ej håller stadgat mini­

mimått.

Däremot synes det icke stå i överensstämmelse med de föreslagna bestäm­

melserna om förverkande, att en svensk fiskare, vilken å internationellt vat­

ten fångat fisk, som icke håller i 11 § angivna minimimått, med stöd av före­

skrifterna i 24 och 25 §§ medgives rätt till transitering och återutförsel av

vad han sålunda olagligen fångat. En inskränkning i fråga om svenska fiska­

res rätt till transitering och återutförsel torde därför vara nödvändig. Då

emellertid härigenom utländska fiskare skulle komma att i Sverige beredas

större förmåner än svenska fiskare, kan det ifrågasättas, huruvida icke ett

generellt förbud borde stadgas mot transitering och återutförsel av fisk, som

icke håller fastställda minimimått.

G ener altullstijr elsen hemställer vidare, att tulltjänsteman, då han i anled­

ning av beslag eller för sådan åtgärd som avses i 25 § andra stycket skall

sätta sig i förbindelse med polismyndighet, skall äga vända sig direkt till

vederbörande polis- eller åklagarmyndighet i stället för »till närmaste polis­

man >.

Chefen för södra kustdistriktet uttalar en liknande mening och anför.

10 Dihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 183.

146

Rätten att i ärenden, som tillhör polismyndighets handläggning, vända sig

till »närmaste polisman» är säkerligen värdefull för allmänheten men obe­

hövlig, när det gäller kustbevakningens tjänstemän, vilka samtliga känner

polis- och åklagarväsendets organisation. Med hänsyn till att sagda tjänste­

män i allmänhet är bättre insatta i fiskeriförhållanden än flertalet polis­

män, skulle en på sätt fiskeristyrelsen föreslagit utformad anmälningsskyl­

dighet även få vissa ur psykologisk synpunkt icke önskvärda konsekven-

ser.

När det gäller införselförbjuden fiskvara, som tagits i beslag eller icke

återutförts inom föreskriven tid, synes alla erforderliga dispositioner böra

ankomma på tullanstalten, dock med rätt för denna att för eventuellt utsät­

tande anlita biträde av ortens polismyndighet.

Föredraganden.

Kammarkollegiet har ifrågasatt huruvida inte i 24 § borde anges, att in­

förselförbudet skall tillämpas även på kokta skaldjur och saltad eller rökt

fisk. Detta torde emellertid gälla utan särskilt stadgande. Det är sålunda

ingen tvekan om, att de redan nu enligt särskilda författningar gällande

förbuden mot införsel i vissa fall av hummer, kräftor och havskräftor avser

även kokt vara utan att detta särskilt angivits. I fråga om fisk som på ett

eller annat sätt beretts uttalades i 1898 års betänkande med förslag till

den gällande fiskeristadgan, att de föreslagna bestämmelserna om förbud

mot vissa åtgärder med undermålig fisk utan att detta särskilt utsädes

borde gälla rökt vara. De kommitterade uttalade vidare, att även många

andra behandlingssätt, som i detta avseende borde likställas med rökning,

skulle kunna nämnas men att ett fullständigt angivande av dem skulle med­

föra vanskligheter. Det var därför lämpligast att åt rättsskipningen över­

lämna avgörandet i varje särskilt fall.

De nuvarande bestämmelserna i fiskeristadgan om försäljningsförbud

m. m. torde sålunda kunna tillämpas även på beredd vara. Statens jord­

bruksnämnd har påpekat, att det ofta torde vara svårt att avgöra huruvida

fisk, som införes eller försäljes huvudskuren, ursprungligen hållit före­

skrivet minimimått. Detta påpekande har givetvis ett visst berättigande, men

i regel torde väl kunna avgöras huruvida fisken skall anses vara under­

målig eller inte. I detta sammanhang må framhållas, att i artikel 9 av Lon­

donkonventionen angivits, att föreskrifter om förbud att ilandföra eller för­

sälja fisk, för vilken minimimått fastställts, skall gälla »oavsett huruvida

fisken är hel eller huvud eller annan kroppsdel borttagits». Någon anled­

ning att ha annan bestämmelse i fiskeristadgan än den som sålunda gäl­

ler enligt Londonkonventionen torde ej föreligga. Import av fryst fisk av art,

för vilken minimimått eller fredningstid föreslagits i stadgeförslaget, före­

kommer visserligen för närvarande i endast ringa omfattning men det är

möjligt att sådan import framdeles kommer att öka. Det är givet, att det

kan visa sig svårt att på frysta varor tillämpa införselförbudet. Fiskeristyrel­

sen kan emellertid enligt sista stycket av 24 §, då så anses nödvändigt eller

eljest lämpligt, medgiva undantag, även av generell art. Den största svårig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

147

heten vid tillämpning av de föreslagna införsel- och handelsförbuden torde i övrigt vara att få utrönt, huruvida importerad eller försåld laxöring, som icke håller stadgat minimimått, är fångad i salt- eller sötratten. I detta hänseende har fiskeristyrelsen föreslagit, att bevisbördan skall åvila åklagaren då det är fråga om fångst (10 § departementsförslaget) eller försäljning m. m. (26 § samma förslag), medan bevisbördan vid införsel skall ligga på ex­ portören. Sistnämnda avvikelse från de allmänna bevisreglerna torde vara nödvändig, då det skulle vara omöjligt för tullverket eller åklagare att föra bevisning om att laxöring, som införes, fångats i saltvatten.

Generaltullstyrelsen och kustdistriktscheferna har icke gjort någon erin­ ran mot det föreslagna införselförbudet ur de synpunkter som kammarkol­ legiet och jordbruksnämnden anfört. Även om kontrollen vid införseln stundom skulle vara svår att genomföra kan dock kontroll sedermera ut­ övas hos handlandena.

De skäl som anförts mot att låta förbuden mot införsel, försäljning m. m. av undermålig eller fredad fisk gälla oberoende av om fisken är beredd eller icke synes mig icke vara av den vikt att de bör föranleda ändring av fiskeri- styrelsens förslag. Vid tillämpningen får i varje särskilt fall efter vanlig bevisprövning avgöras om t. ex. huvudskuren fisk i färskt tillstånd varit undermålig eller icke.

Generaltullstyrelsen och chefen för södra kustdistriktet har påpekat, att fisk som fångats från svenskt fiskefartyg på internationellt vatten icke an­ ses som importgods. Den av fiskeristyrelsen anförda termen »införa» skulle därför icke komma att omfatta denna vara. Detta påpekande torde vara riktigt. Med hänsyn härtill bör i enlighet med vad som stadgats i vissa i de tidigare omnämnda särskilda författningarna utsägas, att förbudet även avser ilandföring av fisk. Det i nämnda författningar använda begreppet »ilandföra» torde nämligen just avse de fall, då fisken fångats av svenskt fartyg, oberoende av om detta skett på svenskt eller internationellt vatten.

De i 24 § första stycket angivna tider, under vilka införselförbuden skall råda, överensstämmer med de som redan nu gäller. I fråga om hummer och kräftor avviker dessa tider något ifrån motsvarande fredningstider. Denna avvikelse som är betingad av praktiska skäl, bland annat med hänsyn till tullverket, torde böra bibehållas.

Ostron torde ha ringa värde ur konsumtionssynpunkt under dess fred- ningstid. Det föreslagna importförbudet torde med hänsyn härtill icke med­ föra nämnvärd olägenhet. Även om de svenska ostronodlingarna är av ringa omfattning, synes tilli äckligt skäl därför ej föreligga att ifråga om införsel göra skillnad mellan ostron och andra fredade skaldjur.

Såsom jag tidigare i samband med behandlingen av 10 § i departements­ förslaget framhållit har jag icke ansett mig kunna förorda, att minimimått införes vid fångst av gädda och gös men däremot försäljningsförbud bc- traftande undermålig sådan fisk. I konsekvens härmed torde i 24 § böra införas en bestämmelse om att gädda och gös, som icke håller ett minsta mått av 40 cm för gädda och 118 cm för gös, icke får införas till riket. Mot

148

ilandföring av sådan fisk bör förbud däremot icke stadgas, då svenska

fiskare har rätt att fånga den för egen konsumtion. Införsel lärer däremot

alltid ske för försäljning och bör därför förbjudas.

I anledning av generaltullstyrelsens hemställan förordar jag den ändring­

en av 25 § andra stycket att där angiven vara skall av tullanstalt få över­

lämnas antingen till vederbörande polis- och åklagarmyndighet eller till när­

maste polisman.

Generaltullstyrelsen har påpekat, att en svensk fiskare, som på internatio­

nellt vatten olagligen fångat undermålig fisk, icke bör medgivas rätt till

transitering och återutförsel i enlighet med bestämmelserna i 24 § tredje

stycket och 25 §. Det är givetvis riktigt att sådan olagligen fångad fisk

borde beslagtagas då den införes till riket. Om svensk fiskare ilandför un­

dermålig eller fredad fisk torde åtgärden emellertid ej falla under 25 §

av departementsförslaget där det endast talas om fisk som icke får »införas».

I 24 § nämnes däremot vid sidan av förbud mot att införa fisk även förbud

mot att ilandföra fisk. Det av generaltullstyrelsen angivna fallet torde där­

för enligt den i departementsförslaget förordade lydelsen falla utanför be­

stämmelsen. Det synes icke ligga något oegentligt i att en utländsk fiskare,

som fångat enligt svensk författning undermålig fisk på internationellt

vatten och som vid införsel till Sverige anmäler fisken till tullklarering,

skall få återutföra fisken. Den utländske fiskaren har ju i motsats till den

svenske ej gjort sig skyldig till överträdelse av någon författning i sam­

band med fångst av fisken.

Vad angår transitering torde förevarande fråga praktiskt taget sakna be­

tydelse. Jag finner därför ej skäl att i denna del göra avvikelse från vad i

allmänhet gäller.

I enlighet med nu anförda synpunkter har omarbetning skett av 24 och

25 §§.

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

26—28 §§ (26 och 27 §§).

Fiskeristyrelsen.

26

§.

I 26 § upptages de förbud mot försäljning m. in. som ansluter sig till

de för hela riket gällande frednings- och minimimåttsbestämmelserna.

Som minimimåttet för laxöring endast gäller fångst i saltsjön, kan åtgärd

med undermålig laxöring icke förbjudas annat än om laxöringen fångats

därstädes. Beträffande frågan om bevisskyldigheten härutinnan måste rim­

ligen tillämpas vanliga processuella regler, i följd varav sådan skyldighet

åvilar åklagaren. En motsatt regel skulle innebära, att ingen kunde vid­

taga någon av de angivna åtgärderna med i sötvatten fångad laxöring un­

der 40 cm utan att dessförinnan skaffa sig bevis om att fångsten skett i

sötvatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

149

26 § överensstämmer, bortsett från de ändringar som föreslagits i den

allmänna motiveringen till detta avsnitt, i huvudsak med vad redan nu

gäller.

Fiskeristyrelsen redogör därefter för de fall, då den som vidtagit någon

av de i 26 § angivna åtgärderna går fri från straff. Som exempel må här

nämnas, att styrelsen i fråga om hummer angivit fem sådana fall nämligen

om vederbörande visar:

a) att hummern fångats inom riket före fredningstiden,

b) att den fångats med tillstånd enligt 12 §.

c) att den fångats i vatten som avses i 3 § av styrelsens förslag,

d) att den införts

Vi—14/ t

eller

ie/931/i2.

eller

e) att den med tillstånd införts 15/7—15/9.

I övrigt torde jag få hänvisa till en i betänkandet på s. 70 intagen tabell.

Fiskeristyrelsen fortsätter.

Även vissa andra fall än de i tabellen upptagna kan tänkas förekomma,

då fisken lovligen fångats inom riket. Med vatten som i 3 § sägs bör så­

lunda uppenbarligen likställas konstgjorda dammar, å vilka fiskeristad-

gan enligt sakens natur icke kan vara tillämplig. Vidare må påpekas, att

enligt 2 § i förslaget de lägre minimimått, som finnes fastställda för fångst

av laxöring i Idefjorden och Svinesund samt i Torne älvs fiskeområde, allt­

jämt kommer att gälla därstädes. Laxöring, som håller de för dessa om­

råden gällande minimimåtten men ej uppgår till 40 cm i längd, bör få

säljas eller forslas utanför områdena, om det kan visas att den fångats

där.

Ett ytterligare undantag från straffbarhet är förhanden, då åtgärden vid­

tagits med fisk, sedan den beslagtagits eller förklarats förverkad. Härom

hänvisas till 28 § i förslaget.

27 §.

27 § kompletterar de i länsstadgorna upptagna bestämmelserna om fred-

ningstider och minimimått.

Har åtgärd varom här är fråga vidtagits inom det med förbudet avsedda

området, skall för närvarande såsom tidigare anförts den som vidtagit åt­

gärden för att gå fri från ansvar visa, att fisken blivit »på lovligt sätt för­

värvad». Detta i viss mån dunkla uttryck har i förslaget jämkats utan

att detta torde medföra någon saklig ändring. Den som vidtagit åtgärden

måste enligt förslaget visa, att fisken införts till riket — något införsel­

förbud såsom komplement till länsstadgorna finnes icke i förslaget — eller

att fisken lovligen fångats inom riket. I sistnämnda hänseende har han att

visa, att fisken fångats med tillstånd som i 21 § tredje stycket avses eller

i vatten som i 3 § sägs eller, då fråga är om åtgärd som vidtagits under

fredningstid, att fisken fångats inom området före fredningstiden eller

utom området å plats, där fisken vid tiden för fångsten icke var fredad,

eller, beträffande fisk som ej håller fastställt minimimått, att fisken fång­

ats i vatten där minimimåttet ej gällde.

I nuvarande 14 § andra stycket stadgas, att ingen må utom område, där

fångstförbud som ovan sägs gäller, vidtaga de här ifrågavarande åtgärderna

med »fisk, den han vet vara inom förbjudet område fångad».

150

Mot det citerade uttrycket kan till en början erinras, att det synes vara

olämpligt att här i motsats till vad som är fallet beträffande fiskeristad-

gans bestämmelser i övrigt angiva den subjektiva förutsättningen för straff­

barhet.

Vidare synes jämkning av nyssnämnda uttryck behövlig med hänsyn till

att det därav bör klart framgå, att åtgärden ej skall vara straffbar, därest

fisken visserligen fångats inom förbjudet område men med tillstånd som

avses i 21 § tredje stycket eller i vatten som avses i 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Statens jordbruksnämnd uttalar, att det i 26 § föreslagna förbudet mot

transport, köp eller mottagande och det därav följande ansvaret för trans­

portör, köpare eller mottagare i vissa avseenden kunde komma att te sig

föga rimligt. Nämnden anför.

En transportör torde i allmänhet icke ha någon möjlighet att kontrol­

lera att av honom transporterad fisk håller stadgade minimimått. En kon­

sument har, även om han till äventyrs har kännedom om de stadgade mi­

nimimåtten, i vart fall ej möjlighet att övertyga sig om att varan lovligen

införts till riket eller lovligen fångats inom riket. Ansvaret för köpare och

transportör är visserligen icke någon nyhet, men betänkligheterna där­

emot måste anses ha erhållit ökad tyngd genom den större räckvidd som

de nya minimimåttsbestämmelserna har och genom den straffskärpning

som det nya förslaget innebär.

Ännu mer komplicerade förhållanden kan uppkomma vid tillämpning

jämväl av stadgandena i 27 § i styrelsens förslag. Om en länsstyrelse

exempelvis anser sig böra föreskriva en höjning av minimimåttet för gädda

till 42 cm inom visst område, skulle de enligt 26 § stadgade förbuden om

saluhållande m. m. gälla icke blott inom området utan i hela riket för

sådan gädda, som fångats inom området och icke håller föreskrivet mått

(42 cm). Å andra sidan skulle gädda, som icke håller minimimåttet om

42 cm, men som lovligen fångats på annat håll inom riket eller importe­

rats, få saluhållas in. in. inom det område, där förbudet mot saluhållande

m. m. av inom området fångad gädda i storlek under 42 cm gäller.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande

länsstgrelsen i länet i stort sett instämmer, föreslår, att till bestämmelserna

i 26 § beträffande kräftor göres ett tillägg av innebörd att kräftor under

fredningstid icke heller må hållas i sump, såvida icke innehavaren kan be­

visa, att fångsten skett under lovlig tid. Enligt nuvarande och föreslagna

bestämmelser torde nämligen kunna förekomma att kräftor fångas under

förbjuden tid och förvaras i sump tills lovlig tid inträder, utan att detta

kan effektivt beivras, så länge bevisningen när fångsten skett icke åligger

innehavaren av kräftorna. Enahanda bevisning rörande sumpning bör gälla

jämväl laxöring.

Framställning från Svenska fiskhandelsförbundet om ändring av tiden

för försäljning av kräftor har behandlats under 10 § (9 § i departements-

förslaget).

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Föredraganden.

151

Av skäl som jordbruksnämnden anfört torde förbud mot emottagande

och forsling från ort till annan ej böra stadgas samt förbudet mot köp böra

inskränkas till sådant köp som sker i återförsäljningssyfte. Vad fiskeristy-

relsen i dessa avseenden föreslagit gäller visserligen enligt några av de

tidigare omnämnda författningarna. Med hänsyn till den utveckling som

skett inom livsmedelsindustrien och transportväsendet torde emellertid det

vara omöjligt för konsumenter och transportörer att kontrollera t. ex. att

köpt eller emottagen fisk håller stadgade minimimått. Jag förordar därför,

att i 26 § blott föreskrives förbud mot att saluhålla, utbjuda, sälja eller

i återförsäljningssyfte köpa där avsedd fisk. Från förbudet bör göras de

av fiskeristyrelsen angivna undantagen.

Förslaget från Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

om förbud mot hållande av kräftor och laxöring i sump under fredningstid

synes icke böra föranleda någon ändring. Påträffas kräftor i sump under

fredningstid torde det i regel ej vara svårt att bevisa att olaga fångst skett,

detta särskilt om det inträffar strax före fredningstidens slut. Kräftor, som

hålles i sump i början av fredningstiden, får i varje fall icke säljas under

sådan tid. Det torde knappast finnas något skäl för att inte kräftor, som

fångats under slutet av den tillåtna tiden, efter utgången av denna tid skall

få hållas i sump för egen konsumtion. För laxöring är i förslaget icke in­

tagen någon bestämmelse om fredningstid.

Utöver nu förordade sakliga ändringar torde vissa redaktionella jämk­

ningar böra företagas i 26 §.

Föreskrifterna i 27 § av fiskeristyrelsens förslag torde visserligen såsom

jordbruksnämnden framhållit i vissa fall kunna få icke önskvärda verk­

ningar. Dessa torde dock icke vara av större betydelse. I sak gäller de före­

slagna bestämmelserna redan enligt nuvarande stadga och övriga remiss­

instanser har icke framställt erinringar mot förslaget i denna del. Föreskrif­

terna torde vara ett nödvändigt komplement till lokala bestämmelser och

någon lämpligare avfattning lärer vara svår att finna. I enlighet med vad

nu gäller torde emellertid förbudet i andra stycket blott böra gälla om den

som företager åtgärden »vet» att fisken olovligen fångats inom område där

förbud gäller.

I enlighet med det anförda har 26 och 28 §§ i departeinentsförslaget ut­

formats.

I fråga om motiven till 27 § i departementsförslaget torde jag få hänvisa

till vad som anförts under 10 § (11 § i fiskeristyrelsens förslag). Andra styc­

ket motsvarar delvis 1 § andra stycket i den tidigare nämnda kungörelsen

den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens skyddande,

vari undantag från stadgat försäljningsförbud gjorts för försäljning till

fiskodling eller för vetenskapligt ändamål. Om länsstyrelse enligt 12 § i de-

partementsförslaget ur fiskevårdssynpunkt medger, att ljuster får användas

för fångst av gädda eller gös, bör länsstyrelsen även få medgiva att fisk,

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

som fångats med stöd av tillståndet, skall få säljas. Sådant medgivande

kan vara påkallat även i andra fall, då undermålig gädda eller gös fångats

av fiskevårdshänsyn. Stadgande härom har föreslagits i 27 § andra stycket.

Härigenom vinnes överensstämmelse med bestämmelserna i 26 § andra

stycket av departementsförslaget.

29 § (28 §).

Fiskeristyrelsen.

Beträffande fisk, som tagits i beslag eller förklarats förverkad, blir det

oftast nödvändigt att vidtaga någon eller några av de i de båda föregående

paragraferna omförmälda åtgärderna. För fullständighetens skull torde böra

i stadgan (jämför den numera upphävda 20 § 2 mom. jaktstadgan) uttryck­

ligen angivas, att vad i dessa paragrafer stadgas ej skall gälla fisk, som

tagits i beslag eller förklarats förverkad.

Såsom framgår av 37 § i förslaget skall tillses, att beslagtagen eller för­

verkad fisk, som är undermålig eller fredad, icke kommer ut i allmänna

marknaden utan att det kan visas, att fisken varit beslagtagen eller förklarats

förverkad.

Föredraganden.

Mot den föreslagna paragrafen, som ej föranlett någon erinran från re­

missinstanserna, har jag intet att erinra. Efter redaktionell jämkning, för­

anledd av att en ny 27 § upptagits i departementsförslaget och av att

ordet »bevisligen» såsom onödigt kan utgå, har paragrafen oförändrad upp­

tagits i detta förslag.

Ansvarsbestämmelser m. m.

Straffbestämmelser.

Allmän motivering.

Som bakgrund för bedömandet av de i fiskeristyrelsens förslag upptagna

straffbestämmelserna torde jag få lämna en kort översikt av motsvarande

bestämmelser i gällande författningar.

I fiskeristadgan har i regel utsatts ett straff av böter 5—200 kronor vid

brott mot stadgans bestämmelser. I några fall förekommer dagsböter näm­

ligen vid brott mot förbud att fiska med sprängämnen m. m. (lägst 5 dags­

böter), vid brott mot trålfiskeförbudet (lägst 25 dagsböter) samt vid över­

trädelse av föreskrift om gallrets mått i turbiner. Vid överträdelse av be­

stämmelserna om fredningstid, minimimått och försäljningsförbud m. m.

för hummer är stadgat ett normerat straff av 5 kronor för varje hummer,

dock lägst 25 kronor eller vid upprepad förseelse lägst 50 kronor. Högsta

straffet är 500 kronor.

153

I fiskerättslagen stadgas dagsböter som straff för olovligt fiske. Är brottet grovt utgör straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse högst sex månader. Samma straffsatser gäller vid överträdelse av föreskrifter, som enligt lagen meddelats av länsstyrelse eller domstol. I jaktstadgan är straf­ fet i regel dagsböter. I vissa fall t. ex. vid olaga jakt på älg stadgas emeller­ tid ett straff av fängelse högst ett år eller vid mildrande omständigheter dagsböter, ej under tjugu. För vissa brott har utsatts ett straff av dagsböter, lägst tio. För olovlig jakt är enligt jaktlagen straffet i regel dagsböter. Vid olovlig jakt efter älg m. in. stadgas ett skärpt straff av dagsböter, lägst tju­ gu, eller fängelse högst sex månader. Om någon i strid mot 20 § jaktlagen olovligen med vapen eller redskap färdas pa annans jaktområde är straffet böter 10—300 kronor.

De tidigare i olika sammanhang omnämnda särskilda fiskeförfattningar­ na upptar i regel som straff dagsböter. I de äldre författningarna är straff­ satsen dock i flera fall vanliga böter med varierande belopp.

Något straff för den som företager åtgärd, som kan anses innefatta för­ beredelse till brott, finnes icke utsatt i nu nämnda författningar. Grunden till stadgandet i 20 § jaktlagen och därtill hörande ansvarsbestämmelse torde dock vara att den straffbelagda åtgärden ofta innebär olaga jakt eller förberedelse till sådan jakt.

Fiskeristyrelsen.

De nuvarande straffbestämmelserna måste betecknas såsom mycket lind­ riga. Möjlighet att ådöma fängelse föreligger aldrig, icke ens vid de mera svårartade formerna av överträdelser. Bortsett från de fall, da fråga är om fiske med sprängämnen o. d., trålfiske och olaga hummerfiske, kan för­ seelse mot fiskeristadgan icke medföra högre straff än böter 200 kionor. Några av de vid sidan om fiskeristadgan utfärdade författningarna till skydd för fiskbeståndet stadgar dagsböter såsom straff vid överträdelse av författningen.

Olaga fiske förekommer i en omfattning, som på sina håll medfört en stark decimering av vissa slags fiskbestånd och som inger starka farhågor för ytterligare nedgång därav. Uppenbart är, att i kampen mot det olaga fisket de nu gällande straffbestämmelserna är skäligen ineffektiva.

Det må framhållas, att straffen för överträdelse av jaktstadgans föreskrif­ ter är betydligt strängare. Obestridligt är ändock, att bevarandet av fisk­ beståndet icke är mindre viktigt än bevarandet av villebrådsstammen. Såväl ur folkförsörjningssynpunkt som av andra näringspolitiska skäl är fiske­ vården tvärtom en ojämförligt mera angelägen uppgift än jaktvården.

Vid utarbetandet av straffbestämmelserna i förslaget har fiskeristyrel­ sen funnit, att stadgans föreskrifter med avseende å graden av det straff som överträdelse därav bör medföra, bör indelas i tre olika grupper. En längre gående differentiering av straffbestämmelserna synes böra undvikas. De tre olika grupperna har upptagits i respektive 29, 30 och 31 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Ett flertal remissinstanser har gjort erinringar mot den i 30 § andra

stycket av fiskeristyrelsens förslag upptagna bestämmelsen om skyldighet

att utsätta oavsiktligt fangad fisk, som är fredad eller undermålig. Dessa

yttranden bär behandlats under 11 § i departementsförslaget. I fråga om öv­

riga straffbestämmelser har endast ett fåtal remissinstanser siort erin­

ringar.

Länsstyrelserna i Uppsala län och Gävleborgs län finner det mycket tvek­

samt, huruvida redan sådan förberedelse som omförmäldes i 29 och 31 §§

bör föranleda ansvar.

Svenska naturskyddsföreningen understryker lämpligheten av att dylik

förberedelse bestraffas men framhåller, att det i många fall torde bli svårt

att fastslå att syftet varit fiske.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt finner det beklagligt, att bestäm­

melsen om normerade böter för förbjudna åtgärder med hummer bortta-

gits. Fiskeriintendenten framhåller därvid, att särskilt i fråga om hummer

ett effektivt beivrande av överträdelser är av behovet påkallat. Det syntes

sannolikt, att de nu föreslagna ansvarsbestämmelserna i en hel del fall icke

torde komma att verka så kraftigt som den äldre principen.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet understryker nödvändigheten

av att fängelsestraff må kunna utdömas.

Föredraganden.

Jag delar fiskeristyrelsens åsikt att även vid normala fall av olaga trål­

fiske ett strängt straff bör stadgas. Visserligen åtkommes vid sådant fiske,

om det pågått någon tid, i regel fisk i så stor omfattning att brottet kan

anses som grovt. Emellertid är det av värde att fisketillsynen omedelbart

skall kunna inskrida mot en trålare utan att straffet därigenom blir lägre

än om ingripandet sker först sedan avsevärd fångst erhållits. I fråga om

straffskalan må till jämförelse nämnas, att enligt den norska lagen den 20

april 1951 om fiske med trål överträdelse av däri stadgade föreskrifter i

normala fall medför bötesstraff. Vid återfall eller andra försvårande om­

ständigheter kan emellertid fängelse upp till sex månader följa. Dessutom

gäller stränga förverkandebestämmelser. Sålunda kan båt, all fångst och

redskap förverkas oavsett om egendomen tillhör den fiskande eller icke.

1 Danmark straffas enligt lagen den 19 december 1951 om fiske i saltvatten

olaga trålfiske med böter, lägst 1 000 kronor, eller vid fiske med båt på

mindre än 50 ton brutto, lägst 500 kronor. Vid återfall fördubblas bötes-

minimum. Redskap och all ombordvarande fångst förverkas.

Jag förordar, att för olaga trålfiske i enlighet med fiskeristyrelsens för­

slag straffet sättes till dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex

månader.

155

Beträffande fiske med sådana metoder, som enligt 8 § i departements­

förslaget är förbjudna, är frågan om lämplig straffbestämmelse mera tvek­

sam. Till en början må nämnas, att i Norge genom en lag den 29 mars

1935 straffet för fiske i saltvatten med sprängämnen skärpts och fastställts

till böter eller fängelse upp till ett år. Även oaktsamhet straffas och

stränga förverkandebestämmelser gäller.

Fiske med sprängämnen, dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström

får ofta sådana verkningar att grovt brott måste anses föreligga. Straff

enligt den för sådant brott föreslagna högre skalan kan då utdömas. Emel­

lertid torde fall av brott mot 8 § kunna förekomma av relativt lindrig

art, t. ex. om någon, kanske mest på okynne, avfyrar en mindre sprang-

patron och därmed åtkommer några enstaka fiskar. Vidare bör för skjut­

ning av fisk icke stadgas strängare straff än det som gäller t. ex. för olaga

fiske med harka eller ljuster. Jag förordar att för brott mot 8 § stadgas

samma straff som för olaga fiske i allmänhet.

Andra brott mot fiskeristadgan eller bestämmelser, som meddelats med

stöd av denna, än olaga trålfiske, synes böra uppdelas i två grupper. Forsta

gruppen (30 § andra och tredje styckena i departementsförslaget) bor av­

se sådana brott som lämpligen kan rubriceras som olaga fiske. Såsom en

form av olaga fiske bör, av skäl som jag närmare kommer att angiva i

den speciella motiveringen, upptagas överträdelse av fiskeförbud, som gi­

vits i anledning av företag enligt vattenlagen eller motsvarande aldre lag.

Man får förutsätta att vid rättstillämpningen hänsyn tages till brottens svår-

hetsgrad så att straffen för fiske med sprängämnen m. m. i regel sättes

högre än för olaga fiske i övrigt. Om ett brott kan betraktas som grovt, bor

1 enlighet med vad som gäller enligt fiskerättslagen straffet vara dagsböter,

ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. Till den andra gruppen

(31 § i departementsförslaget) bör hänföras övriga förseelser mot bestäm­

melser i fiskeristadgan eller lokala föreskrifter. Samtliga fall då förberedel­

se till förbjudet fiske straffbelägges bör hänföras till denna grupp, i vilken

straffet föreslås vara dagsböter.

Som jag anfört i samband med behandlingen av 14 § bör förberedelse

till förbjudet fiske endast straffbeläggas i vissa särskilda i fiskeristadgan

angivna fall, då det i regel får anses uppenbart att uppsåt att bedriva olaga

fiske föreligger. Dessa fall torde vara då någon vid färd å fiskevatten

medför harka, ljuster, sprängämne, dövande eller giftigt ämne, eller an­

ordning avsedd för fiske medelst elektrisk ström samt vidare det fall, då

någon i vatten utlägger ämne eller anordning som här nämnts. För att

straffpåföljd skall inträda bör fordras bevisning om att åtgärden företa­

gits i syfte att bedriva eller främja förbjudet fiske. I likhet med vad som

gäller i flera importförfattningar torde med olovlig införsel böra jämställas

försök därtill.

I fråga om vissa detaljer i de föreslagna ansvarsbestämmelserna åter­

kommer jag i samband med behandlingen av de olika paragraferna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

Speciell motivering.

30 § (29 och 30 §§).

De av fiskeristyrelsen i andra stycket av 30 § föreslagna bestämmelserna

har tidigare behandlats under 11 § i departementsförslaget.

Fiskeristyrelsen.

Vid angivandet av de omständigheter som kan medföra att ett brott en­

ligt 30 § tredje stycket skall betraktas som grovt har styrelsen i viss mån

hämtat ledning av 34 § andra stycket fiskerättslagen.

Genom straffbestämmelsen i 30 § sådan den här föreslagits upphäves den

nuvarande föreskriften om normerade böter för fiske efter hummer å fred-

ningstid eller av hummer som icke håller fastställt minimimått. Den före­

slagna straffskalan torde icke komma att leda till att dessa förseelser bestraf­

fas lindrigare än hittills.

Straffbestämmelserna för överträdelser av fiskeristadgans föreskrifter om

trednmgstider och minimimått synes även böra avse förseelser mot av läns­

styrelsen meddelad bestämmelse i dessa ämnen. Sådan bestämmelse kan för

den trakt där den gäller vara lika viktig som fiskeristadgans föreskrifter, och

anledningen till att den ej upptagits i fiskeristadgan är då den, att stadgan

endast ansetts böra innehålla för hela riket gällande bestämmelser. Något

principiellt hinder mot att stadga frihetsstraff för överträdelse av en utav

länsstyrelsen meddelad bestämmelse bör icke anses föreligga.

Kemissmstanserna.

Utöver vad ovan angivits i den allmänna motiveringen har remissinstan­

serna endast yttrat sig om det av fiskeristyrelsen i andra stycket av 30 § fö­

reslagna stadgandet. För dessa yttranden har redogjorts i samband med be­

handlingen av It § i departementsförslaget.

F öredraganden.

Såsom jag i den allmänna motiveringen för straffbestämmelserna anfört

bär i 30 § forsta stycket av departementsförslaget införts särskild straff­

bestämmelse för olaga trålfiske. I andra stycket stadgas straff för samtliga

andra överträdelser av stadgan, som bör rubriceras som olaga fiske. Hit har

icke hänförts någon form av förberedelse till förbjudet fiske.

Fiskernntendenten i Västerhavets distrikt har ifrågasatt, om icke för olaga

hummerfiske normerat bötesstraff borde bibehållas. Sedan dagsbotssystemet

torde emellertid normerade bötesstraff endast i särskilda undantags­

fall bora anvandas. Vidare synes det ej vara lämpligt att stadga sådant straff

157

för olaga hummerfiske men ej för olaga fiske efter annan värdefull fisk,

t. ex. lax. Jag förordar därför att samma straff skall gälla för olaga hummer­

fiske som för förbjudet fiske i allmänhet.

Som jag inledningsvis nämnt har frågan om straff för överträdelse av

fiskeförbud, vilket givits i anledning av företag enligt vattenlagen, behand­

lats i proposition nr 23 till 1954 års riksdag, vilken proposition — med viss

jämkning som ej har betydelse i detta sammanhang — bifallits av riksda­

gen. I en av särskilt tillkallade sakkunniga den 28 februari 1950 avgiven

promemoria med förslag om ändrade bestämmelser till skydd för fisket vid

vattenkraft- och vattenregleringsföretag, vilken legat till grund för proposi­

tionen, anför de sakkunniga bland annat (prop. s. 68).

Understundom har det befunnits erforderligt att i samband med inrät­

tande av fiskväg förbi en dammbyggnad eller eljest vid meddelande av före­

skrifter till skydd för fisket stadga förbud mot fiske eller mot annat fiske

än avelsfiske inom visst område ovanför och nedanför dammbyggnaden. Så­

dant förbud har ofta meddelats i samband med tillstånd till överbyggande

av kungsådra enligt äldre rätt. Även vattenlagen förutsätter, att föreskrif­

ter i sådant hänseende kan meddelas (se 2 kap. 14 §). Överträdelse av dylikt

fiskeförbud kan, då överträdelsen sker av annan än fiskerättsägaren, beivras

såsom olovligt fiske eller beaktas såsom försvårande omständighet vid så­

dant brott. Härvid är dock att märka att i fråga om olovligt fiske i annans

fiskevatten enligt nu gällande rätt föreligger viss inskränkning av den all­

männa åtalsrätten. Och om förbudet överträdes av fiskerättsägare, finnes

ingen allmän straffbestämmelse, som understödjer förbudet. En viss möj­

lighet till straffsanktion kan visserligen beredas genom att länsstyrelsen vid

utfärdande av lokala föreskrifter angående fisket upptager av vattendom­

stol meddelat fiskeförbud; överträdelse av förbudet lärer då bliva straffbar

jämlikt 22 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900. Behov av särskild straff­

bestämmelse i lag torde emellertid föreligga.------- • — Bestämmelsen bör for­

muleras så, att den blir tilllämplig såväl å förbud, som meddelats enligt vat­

tenlagen, som å förbud, vilket givits enligt äldre rätt. För att straffansvar

skall inträda, måste givetvis överträdelsen kunna tillräknas vederbörande

enligt vanliga grunder. I samband med beslut om fiskeförbud av här avsett

slag brukar regelmässigt föreskrivas att tillkännagivande av förbudet skall

ske genom anslag å platsen och kungörelse i ortstidningar. Behov av särskilt

stadgande härom i lagen synes icke föreligga.

De sakkunniga föreslog, att den avsedda straffbestämmelsen skulle infö­

ras som ett andra moment i 13 kap. 14 § vattenlagen och erhålla följande

lydelse:

»Där någon bryter mot förbud, vilket i anledning av sådant företag, som

avses i denna lag, givits mot bedrivande av fiske inom visst område, straffes

som i 1 mom. sägs.»

I 13 kap. 14 § vattenlagen stadgas nu straff av dagsböter eller fängelse i

högst sex månader för den som borttager eller fördärvar vattenmärke m. m.

I propositionen yttrade chefen för justitiedepartementet (s. 70), att han

i likhet med de sakkunniga ansåg påkallat att det meddelades en bestäm­

melse om straff för överträdelse av sådant fiskeförbud, som utfärdats i sam­

band med uppförande av dammbyggnad o. d. Frågan om utformningen och

placeringen av en dylik ansvarsbestämmelse med därtill anslutande före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

158

skrifter om förverkande och beslag torde emellertid lämpligast böra uppta­

gas i samband med betänkandet med förslag till fiskeristadga m. m.

I propositionen föreslogs ingen ändring av 13 kap. 14 § vattenlagen. Såsom

i propositionen förutsatts torde frågan om straff och förverkandepåföljd

in. in. för överträdelse av här avsedda fiskeförbud nu böra lösas i samband

med frågan om ny fiskeristadga. Jag har funnit lämpligt att sådan över­

trädelse behandlas på samma sätt som övriga former av olaga fiske. Jag

förordar därför, att straffbestämmelse intages i 30 § av departementsförsla-

get och att överträdelse av ifrågavarande slag av fiskeförbud även i fråga

om förverkandepåföljd m. m. jämställes med olaga fiske.

Då vissa straffbestämmelser finnes i vattenlagen synes det vara lämpligt

att i anslutning till dessa införa en erinran om att i detta fall i särskild ord­

ning stadgas om straff och annan påföljd. Härom torde jag senare få åter­

komma i samband med behandlingen av det framlagda förslaget till ändring

av vattenlagen.

Tredje stycket av 30 § i departementsförslaget innehåller bestämmelser­

na om förhöjt straff vid grovt brott. Fiskeristyrelsen har föreslagit en for­

mulering som något avviker från den som för motsvarande fall använts i

34 § andra stycket fiskerättslagen. I stället för det i fiskerättslagen an­

vända uttrycket »med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk

eller idkades vanemässigt eller i större omfattning» har fiskeristyrelsen

sålunda valt formuleringen »med hänsyn till att därigenom åtkommits fisk

av betydande värde eller eljest i stor myckenhet eller till att överträdelsen

skett vanemässigt». Motivet till den ändrade formuleringen har ej angi­

vits i betänkandet, men styrelsen torde ha velat framhålla, att även fång­

ande av undermålig, i och för sig mindre värdefull fisk bör kunna medföra

straffskärpning om fisken tillhör en värdefull fiskart. Av förarbetena till

fiskerättslagen framgår emellertid att det i denna lag använda uttrycket

»särskilt värdefull fisk» syftar på fisk av värdefull fiskart. Fiskerättskom-

mittén föreslog nämligen, att olovligt fiske efter lax alltid skulle bedömas

som grovt brott. Lagrådet yttrade (prop. 60/1950, s. 207), att med lax­

fiske i förevarande hänseende borde likställas även fiske efter annan värde­

full fisk.

Med hänsyn till det anförda har stadgandet i 30 § tredje stycket i de­

partementsförslaget utformats så att det, frånsett nödvändig redaktionell

jämkning, överensstämmer med bestämmelsen i 34 § andra stycket fiske­

rättslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

31 §.

Fiskeristyrelsen.

I 31 § bestraffas överträdelser av samtliga de i de båda föregående para­

graferna icke åsyftade föreskrifter i fiskeristadgan eller länsstadgor, som

ansetts böra vara förenade med straffpåföljd. Straffet bör i alla dessa fall

vara dagsböter.

159

Överträdelse av 5 § bör, såsom anförts i motiveringen till nämnda para­

graf, bestraffas endast då fråga är om bedrivande av fiske i uppenbar

strid mot den däri meddelade bestämmelsen.

Med olovlig införsel bör uppenbarligen likställas försök därtill.

Beträffande frågan om straff för förberedelse till fiske med ljuster, harka

eller huggkrok anför styrelsen.

Ett effektivt bekämpande av fisket med harka och ljuster underlättas i

hö" grad om straff drabbar även den som färdas å fiskevatten i avsikt att

idka sådant fiske. Det kan anmärkas, att 10 § i kungörelsen den 13 januari

1928 (nr 6) angående fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeomrade,

vilket författningsrum förbjuder Ijustring, ävenledes innehåller förbud mot

medförande av ljuster vid färd å fiskevatten, oavsett om avsikten vant att

fiska med redskapet. Vid uppställandet av ett för hela riket avsett forbud

av sistnämnda slag synes man emellertid för att icke förhindra en fullt

lojal sjötransport av redskapet böra upprätthålla kravet på att vederbö­

rande skall ha haft dylik avsikt. Kontrollsynpunkten torde icke bil lidande

härigenom. Då nämnda avsikt verkligen föreligger, torde det nämligen yt­

terst sällan bliva svårt att bevisa dess förefintlighet. Styrelsen vill av nu

åberopade skäl förorda, att fiske med ljuster och harka bestraffas redan på

förberedelsestadiet. Enhetlighetskravet medför, att så sker även i fråga om

fiske med huggkrok, ehuru i dylikt fall svårigheter att bevisa brottslig av-

sikt något oftare torde kunna uppstå.

Föredraganden.

Utöver vad jag anfört under den allmänna motiveringen till ansvarsbe­

stämmelserna synes de föreslagna stadgandena i 31 § icke föranleda något

yttrande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förverkande och beslag.

Inledning.

j

32

__39 §§ av departementsförslaget har intagits bestämmelser om för­

verkande och beslag. Innan jag övergår till en redogörelse för dessa bestäm­

melser torde jag böra giva en kortfattad översikt av motsvarande bestäm­

melser i gällande lagstiftning.

Enligt 24 § fiskeristadgan har den, som dömes till straff för att han fiskat

med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt eller på otillåten tid eller haft

redskap utestående, då sådant varit förbjudet, eller fångat fisk av förbjuden

storlek, förverkat redskap och fångst. Detsamma gäller vid brott mot för­

säljnings-, förvärvs- och forslingsförbud. Kan redskap eller fångst som för­

verkats icke tillrättaskaffas, skall i stället dess värde gäldas. Förverkad egen­

dom eller dess värde tillfaller kronan; dock att, där enskild sakägare fört

talan i målet, fångsten eller dess värde tillkommer denne (29 §). I 30 §

stadgas, att om någon som fiskar på otillåten tid eller med förbjudet red­

skap å bar gärning ertappas av den som äger tala å förseelsen, må denne

160

av den fiskande taga förutom redskap och fångst jämväl fartyg eller båt

och behålla det till dess den fiskande bjuder rätt för sig. I paragrafen ges

därjämte bestämmelser om förfarandet vid beslag, som verkställes utan att

ägaren är känd. Därjämte föreskrives, att fångst eller vara som är under­

kastad förskämning kan försäljas på lämpligt sätt av beslagtagaren sedan

syn och värdering av två ojäviga män hållits. I sista stycket av 30 § stadgas,

att samma befogenhet som tillagts allmän åklagare i fråga om beslagsrätt

tillkommer befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att över­

vaka ordningen vid fiskeplatser å rikets kuster. Utnyttjar befälhavare så­

dan befogenhet skall han underrätta allmän åklagare eller tillsyningsman

och överlämna det beslagtagna till denne.

I 36 § fiskerättslagen stadgas, att om någon bedrivit olovligt fiske skall

det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess

värde förklaras förverkat. Fiskredskap som använts vid fisket skall ock

»förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i

hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och det

ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess

värde förklaras förverkat». Det sagda gäller dock icke mot den som i god

tro förvärvat fångsten eller redskapet eller särskild rätt därtill.

I 37 § gives en bestämmelse om rätt för fisketillsynsman samt, där fisket

kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk

att om någon ertappas å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller

om redskap för sådant fiske anträffas utsatt i vattnet, beslagtaga fångsten

och redskapet ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för

utredning om brottet. Har egendom sålunda tagits i beslag skall anmälan

göras till närmaste polisman, som har att förfara som om han själv gjort

beslaget; dock må fångst som tagits i beslag av innehavaren av enskild fiske­

rätt eller hans folk utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.

Enligt 38 § tillfaller förverkat redskap eller dess värde kronan. För­

verkad fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i enskild

fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra, kronan och eljest den som

har den enskilda fiskerätten.

Enligt de speciella författningarna på fiskets område har i regel endast

stadgats, att fångst och redskap eller dess värde förverkas (se t. ex. 8 §

kungörelsen 1933: 282 med vissa bestämmelser rörande fiskeförhållandena

i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen och 15 § kungörelsen

1928: 6 angående fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde). I några

författningar föreskrives, att förverkandet endast skall avse fångst och red­

skap, varmed olovlig befattning tagits. I kungörelsen 1953: 608 med sär­

skilda fredningsbestämmelser för rödspätta och skrubba stadgas därjämte

att, om förseelsen avser olovlig fångst av fisk, förverkandet jämväl skall

avse övrig fångst. Om fisk förklaras förverkad skall enligt denna kungö­

relse även låda eller annat emballage, vari fisken förvaras, vara förverkad.

I 8 § av den på Londonkonventionen grundade kungörelsen 1952: 699 stad-

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

161

gas, att domstolen om någon övertygas om förseelse mot kungörelsen, där

ej särskilda förhållanden föranleder till annat, skall förklara redskap och

fångst förverkade. Om förbrytelsen avser brott mot förbud att ilandföra,

försälja eller forsla undermålig fisk skall förverltandepåföljden avse den

fisk, med vilken befattning tagits. Vidare stadgas även i denna kungörelse

att emballage skall förklaras förverkat.

I flertalet av de här avsedda speciella fiskeförfattningarna hänvisas i fråga

om beslagsrätt till bestämmelserna i 27—30 §§ fiskeristadgan. Enligt författ­

ningarna skall förverkad egendom eller dess värde tillfalla kronan.

Enligt 30 § jaktstadgan förverkas i vissa fall djur, skinn, bon eller ägg.

Har jakt bedrivits med förbjudna jakt- eller fångstredskap skall jämväl dessa

redskap vara förverkade. Av försäljningssumman för förverkad egendom

tillfaller hälften jaktvårdsfonden och återstoden kronan. Förverkad egen­

dom skall i regel försäljas på offentlig auktion.

Enligt 30 § jaktlagen skall villebråd och fallvilt, som åtkommits vid olov­

lig jakt, eller dess värde vara förverkat. I vissa fall tillfaller det förverkade

eller dess värde jakträttsinnehavaren (30 § andra stycket) och i vissa fall

tillfaller hälften jaktvårdsf onden och återstoden kronan (36 § 1 mom.).

Skjutvapen, annat jaktredskap och hundar förverkas endast om någon, som

blivit dömd till ansvar för olovlig jakt på annans jaktområde, inom två år

därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse (31 § 1 mom. tredje och

fjärde styckena).

I detta sammanhang må nämnas, att egendom som enligt lagen den 18

juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel tagits i beslag och förklarats

förverkad i regel skall försäljas på offentlig auktion. Är beslagtagen egen­

dom underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång

i värdet, får den genast försäljas på sådan auktion, och detta skall alltid

ske, om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till 100 kronor eller

mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till

försäljningen sökas hos den domstol, som har att upptaga frågan om egen­

domens förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela beslut

om egendomens avyttring. Köpeskilling, som influtit vid här avsedd av­

yttring, skall, intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot

ränta insättas i bank.

Fiskeristyrelsen.

Bestämmelserna om förverkande och beslag återfinnes för närvarande i

24, 25 a, 29 och 30 §§ fiskeristadgan. Därutöver skall i fråga om beslag

gälla de allmänna bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken, i den mån

stadgans föreskrifter icke avviker därifrån.

Därjämte är alt märka, att fiske, som sker i strid mot fiskeristadgan,

samtidigt kan kränka annans enskilda fiskerätt eller eljest innefatta brott

mot fiskerättslagen. I sådant fall regleras de här ifrågavarande spörsmålen

11 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 183.

förutom av 27 kap. rättegångsbalken av bestämmelserna i 36—38 §§ fiske­

rättslagen.

Fiskeristadgans bestämmelser härutinnan måste så utformas att de icke

strider mot fiskerättslagens. Vid utarbetandet av fiskerättslagens bestäm­

melser har emellertid enligt styrelsens mening icke tillräckligt beaktats

dessa bestämmelsers betydelse med avseende å sådant olovligt fiske, som

tillika innefattar överträdelse av fiskeristadgans bestämmelser, och styrelsen

har därför funnit vissa ändringar påkallade även av fiskerättslagens ifråga­

varande föreskrifter.

Även om ändringar i nämnda lag icke skulle anses böra vidtagas, är det

oundgängligen nödvändigt att i nuvarande sammanhang åstadkomma en

författningsmässig reglering av vissa nu icke i stadgan behandlade frågor,

som i praktiken uppkommit beträffande förverkande och beslag i anledning

av förseelser mot stadgan.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Speciell motivering.

32 och 33 §§.

I 32 och 33 §§ gives bestämmelser om vilken egendom som skall vara

förverkad.

Fiskeristyrelsen.

32 och 33 §§ ersätter 24 § i nuvarande stadga. 32 § som delvis är utfor­

mad efter mönster av 36 § fiskerättslagen, avser förverkande i anledning

av olaga fiske. 33 § handlar om förverkandepåföljd vid förbjuden handel

med eller forsling av fisk eller vid olovlig införsel av fisk eller försök där­

till.

I praxis har tvekan yppats angående innebörden av den nuvarande för­

verkandebestämmelsen, då fråga är om fångande av eller annan förbjuden

bbfattning med undermålig fisk eller med fisk under tid då den är fredad.

Stundom har endast den undermåliga eller fredade fisken förklarats förver­

kad. I andra fall har emellertid förverkandeförklaring meddelats beträf­

fande hela det parti fisk, vari den undermåliga eller fredade fisken påträf­

fats.

Förslaget intager i princip den förstnämnda ståndpunkten. Den andra

ståndpunkten kan leda till uppenbart obilliga resultat, t. ex. i fall då i en

fångst på kanske flera tusen kilogram påträffas någon enstaka fredad eller

undermålig fisk.

Fiskeristyrelsen anför därefter.

En strikt tillämpning av den här förordade principen kan emellertid en­

ligt vad erfarenheten visat i praktiken vålla mycket stora svårigheter vid

fiskeritillsynen. Då i ett större parti påträffas undermålig eller fredad fisk,

kan det nämligen vara ogörligt för den som har att verkställa beslag att gå

igenom hela partiet och sortera ut sådan fisk.

163

I den nya danska lagen om fiske i saltvatten har det här föreliggande

spörsmålet lösts genom ett stadgande av följande innehåll (§ 20 stycket 4):

»Forsåvidt der i et parti fisk eller krebsdyr forefindes fredede fisk eller

krebsdyr eller fisk eller krebsdyr under det fastsatte mindstemål, betragtes

hele partiet som bestående af sådanne, medmindre frasortering finder sted

under tilsynets kontrol, umiddelbart efter att forholdet er konstateret af

tilsynet. Utgifterne til frasortering er tilsynet uvedkommende.»

Fiskeristyrelsen finner lämpligt, att eu bestämmelse av liknande innehåll

upptages i fiskeristadgan. Regeln bör gälla vare sig fråga är om olaga fångst

eller om annan olovlig befattning med fredad eller undermålig fisk. Be­

stämmelsen torde böra givas den innebörden, att den som äger taga ifråga­

varande fisk i beslag må kunna anmoda innehavaren av partiet att på egen

bekostnad låta trovärdig person frånsortera fisken. Åtlydes ej denna upp­

maning, bör hela partiet kunna förklaras förverkat. Detta bör dock natur­

ligtvis icke gälla, om beslagaren utan kostnad eller besvär kan verkställa

sorteringen själv eller med biträde av innehavaren. Vid tillämpning av stad­

gandet bör beaktas, att det tillkommit icke i syfte att utgöra ett ytterligare

straff utan endast för att icke beslagaren skall ställas inför oöverstigliga svå­

righeter.

Vad som skall anses såsom ett och samma parti torde i allmänhet icke

möta några större svårigheter att avgöra. Varje låda eller annan förpack­

ning bör anses såsom ett parti för sig liksom varje annan myckenhet som

är åtskild från annan fisk. Fisk, som utan att befinna sig i låda eller annat

emballage förvaras i ett och samma utrymme i en fiskebåt eller hos en fisk­

handlare, bör anses utgöra endast ett parti.

Liksom enligt gällande stadga och enligt fiskerättslagen bör fiskredskap

som använts vid förbjudet fiske i regel förklaras förverkat. Ordet »fiske­

redskap» torde icke böra tolkas alltför restriktivt. Även t. ex. en anordning

för fiske medelst sprängämne eller elektrisk ström bör kunna hänföras dit.

Jämväl vid sådan förberedelse till fiske, som är straffbar enligt 29 och

31 §§ eller eventuellt enligt bestämmelse i länsstadga, bör det redskap var­

om fråga är kunna förklaras förverkat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

32 §.

Stadgandet i första stycket av32§ har ej föranlett erinran från

remissinstansernas sida.

Däremot har andra stycket behandlats i flera yttranden.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund föreslår, att alla fiskpartier, vari

ingår fisk, fångad på otillåten tid eller av förbjuden storlek, skall kunna

beslagtagas och i sin helhet förklaras förverkade. Kammarkollegiet förme­

nar, att bestämmelsen i sista punkten förefaller mindre lämplig. Skyldig­

heten att verkställa frånsortering bör åvila endast fiskpartiets innehavare.

Utför han ej denna, bör den som är befogad att taga partiet i beslag i samt­

liga fall äga verkställa beslaget utan skyldighet att verkställa någon från­

sortering. Även Norrbottens läns hushållningssällskap framställer anmärk­

ning mot nämnda bestämmelse. Förslaget kan i denna del medföra svårig­

heter vid den praktiska tillämpningen. Rätten kan tänkas bedöma möjlig­

heterna till frånsortering annorlunda än vad fiskeritillsyningsmannen eller

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

rättsägaren gjort, och i så fall torde fiskpartiets ägare vara oförhindrad att

begära ersättning av denne för den del av fiskpartiet som med orätt kom­

mit att tagas i beslag. Det bör därför övervägas huruvida icke orden »och

är frånsorteringen förenad med kostnad eller besvär» bör utgå.

Generaltullstyrelsen gör erinran mot det i motiveringen till stadgandet

gjorda uttalandet, att såsom ett parti för sig bör anses varje låda eller an­

nan förpackning liksom varje annan myckenhet som är åtskild från annan

fisk. Styrelsen anför härom.

Styrelsen anser en dylik tillämpning vara ägnad att försvåra tillsynen.

Därest vid stickprovsundersökning av olika lådor befinnes, att fisken i dessa

delvis är undermålig skulle nämligen, oaktat anledning finnes antaga att

förhållandet är enahanda beträffande hela fångsten, innehavaren icke kun­

na åläggas att sortera innehållet i andra lådor än de undersökta. Det är

därför önskvärt, att när fisk är förpackad i lådor eller annat emballage,

samtliga kollin, som uppenbarligen innehåller fisk av samma fångst, vid

tillämpningen av förevarande bestämmelse betraktas som ett parti.

Samma ståndpunkt intages av chefen för södra kustdistriktet.

I fråga om tredje stycket föreslår Uppsala läns hushållningssäll­

skap den skärpningen, att alla redskap som användes vid otillåtet fiske skall

förklaras förverkade. Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anser, att

redskapet alltid bör förklaras förverkat, därest detta ej är uppenbart obil­

ligt. Det är icke sannolikt att rätten som regel kommer att förklara redska­

pet förverkat om detta kan ske endast »såvitt ägaren eller någon som var i

hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill». Det förhål­

landet att denna bestämmelse finns i fiskerättslagen synes ej nödvändigtvis

böra medföra, att den också skall finnas i fiskeristadgan. Värmlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande länsstyrelsen i

länet i stort sett instämmer, anser att orden »ägaren eller någon som var i

hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och» bör

utgå, enär dylikt fiske knappast kan förutsättas ske annat än uppsåtligen.

Även fiskerinämnden för Vänern har denna uppfattning.

Fiskerinämnden för Vänern förmenar vidare, att bestämmelsen om att fisk­

redskap skall kunna delvis förklaras förverkat bör utgå. Frågan huruvida

förverkande bör kunna ske beträffande en del av ett redskap beröres dess­

utom av Norrbottens läns hushållningssällskap och fiskeriintendenten i nedre

norra distriktet. Hushållningssällskapet anför.

I likhet med vad som gäller enligt lagen om rätt till fiske skall enligt för­

slaget fiskredskap kunna förklaras »helt eller delvis förverkat», om detta »ej

är uppenbart obilligt». Betydligt mera ingående bestämmelser synes erfor­

derliga i detta fall. Om t. ex. ett fiskredskap utsatts så, att det delvis står

inom, delvis utom ett fredningsområde, skall då hela redskapet eller blott

den del därav tagas i beslag, som befinner sig inom fredningsområdet? Om

i en s. k. sikmocka blott själva mocknätet är för finmaskigt men stängnäten

håller föreskriven maskstorlek, skall hela redskapet beslagtagas eller blott

den olagliga delen? Den som utför beslaget, utsätter sig tydligen för risken

av en stämning från redskapets ägare för egenmäktigt förfarande och torde

också riskera att i vissa fall få betala ersättning till ägaren för förlorad

165

fiskemöjlighet fram till tiden för beslagets hävande, om det sedermera visar

sig, att rätten dömer mindre del av redskapet förverkad än vad beslaget

omfattat. Antingen bör bestämmelserna i nu berört avseende göras tyd­

ligare eller också orden »eller delvis» utgå, såväl ur 32 § tredje stycket som

motsvarande bestämmelser i lagen om rätt till fiske.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet uttalar, att det förefaller kunna

bli oklart, hur mycket som skall anses vara förverkat av ett redskap, varav

endast en del har otillåten maskstorlek eller kan fånga fisk av förbjuden

storlek eller under förbjuden tid.

Svenska naturskyddsföreningen gör gällande, att därest såsom föreningen

yrkat förbud införes mot fiske med skjutvapen, förverkande av vapnet likväl

icke synes böra förekomma.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sheriges fis­

kares riksförbund och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund hemställer,

att fjärde stycket utgår. Även Västmanlands läns hushållningssällskaps

fiskerinämnd, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet och Svenska insjöfis-

karenas centralförbund ifrågasätter, huruvida stycket bör kvarstå, varvid de

anför, att bestämmelserna i paragrafen i övrigt kan tänkas bli satta ur funk­

tion genom vad som föreskrives i detta stycke. Insjöfiskarenas centralför­

bund tillägger, att detta möjligen kan motverkas genom att man i stället tidi­

gare i paragrafen använder uttrycket vanemässigt.

Föredraganden.

Bestämmelserna i fiskeristadgan rörande förverkande och beslag m. in.

bör givetvis så mycket som möjligt överensstämma med motsvarande be­

stämmelser i fiskerättslagen. Första, tredje och fjärde styckena i 32 § av

fiskeristyrelsens förslag, vilka motsvarar första, fjärde och femte styckena

i departementsförslaget, innehåller i princip samma föreskrifter som 36 §

fiskerättslagen. Någon anledning att i dessa delar avvika från sistnämnda

föreskrifter synes ej föreligga. Rörande motiven för stadgandena och in­

nebörden av dessa kan jag i huvudsak hänvisa till uttalandena i proposi­

tionen nr 60 till 1950 års riksdag, som upptog förslaget till fiskerättslag.

I anledning av remissyttrandena och vissa redaktionella frågor torde jag

emellertid få göra några påpekanden.

Fiskredskap som använts vid olaga fiske bör i regel helt förverkas. Emel­

lertid synes det vara lämpligt att, i likhet med vad som gäller enligt fiske­

rättslagen, lämna domstol möjlighet att i undantagsfall förverka endast en

del av t. ex. ett mycket stort fast redskap. De av hushållningssällskapet i

Norrbottens län uttalade farhågorna för att skadeståndsskyldighet skulle

kunna åläggas om beslag lägges på ett redskap, vilket senare av domstol en­

dast delvis förklaras förverkat, torde vara ogrundade. Befogenhet att lägga

beslag på hela redskapet föreligger då beslagtagaren anser att detta är av

betydelse ur bevissynpunkt eller att hela redskapet kan förväntas bli för­

verkat. Har beslagtagaren gjort en felbedömning härvidlag, synes detta i

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S3.

varje fall ej kunna medföra ansvars- eller skadeståndsskyldighet. I departe-

mentsförslaget har införts bestämmelse om att vad som stadgas om förver­

kande av fiskredskap icke skall gälla eldhandvapen. Då sådant vapen an­

vändes i strid mot föreskrifterna i 8 § har det nyttjats som redskap för

fiske. Förverkande av vapnet synes såsom Svenska naturskyddsföreningen

påpekat i ett sådant fall emellertid vara en alltför sträng påföljd. Enligt

vad jag tidigare anfört kan ju enligt jaktlagen skjutvapen förverkas endast

då någon vid minst två tillfällen inom kortare tid gjort sig skyldig till olov­

lig jakt.

I departementsförslaget har som en följd av den i 30 § införda straffbe­

stämmelsen för brott mot förbud, vilket i anledning av företag enligt vatten­

lagen eller motsvarande äldre lag givits mot fiske inom visst område, stad­

gats att förverkandepåföljden skall avse jämväl fisk som fångats i strid mot

sådant förbud.

Några remissinstanser har ifrågasatt huruvida icke bestämmelserna i fjär­

de stycket av 32 § i fiskeristyrelsens förslag skulle kunna sätta förverkande­

bestämmelserna ur funktion. I likhet med vad som gäller vid olovligt fiske

torde det emellertid stundom vara obilligt om någon, som i god tro förvär­

vat olagligen fångad fisk eller redskap vilket enligt tredje stycket kan för­

klaras förverkat, skulle träffas av förverkandepåföljd. Som exempel kan

nämnas att fisk, som fångats med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt

i större omfattning försålts till ett rökeri, vars innehavare köpt varan i god

tro och fortfarande innehar densamma då frågan om förverkande blir

aktuell.

Andra stycket i 32 § av fiskeristyrelsens förslag har föranlett erinringar

från flera remissinstanser. Svenska västkustfiskarnas centralförbund har

uttalat, att alla fiskpartier, vari ingår fisk som fångats på otillåten tid eller

är av förbjuden storlek, bör beslagtagas och i sin helhet förklaras förverkade.

Kammarkollegiet anser, att skyldigheten att verkställa från sortering bör

åvila endast fiskpartiets innehavare. Norrbottens läns hushållningssällskap

gör gällande, att den begränsning i skyldigheten för fiskpartiets innehavare

att verkställa frånsortering som ligger i orden »och är frånsorteringen för­

enad med kostnad eller besvär» kan leda till svårigheter vid den praktiska

tillämpningen.

I princip bör såsom fiskeristyrelsen anfört förverkande endast avse fisk

varmed någon tagit olovlig befattning. Emellertid kan det i praktiken vara

omöjligt att upprätthålla denna princip. Om i ett parti påträffas undermå­

lig fisk skulle principen leda till att beslagtagaren måste gå igenom hela

partiet och frånsortera den undermåliga fisken. I likhet med vad som före­

skrivits i vissa tidigare omnämnda författningar bör i fall som här nämnts

i stället gälla den regeln att hela partiet kan förklaras förverkat, om det ej

är uppenbart obilligt. Därest emellertid innehavaren av partiet genast på

egen bekostnad låter trovärdig person frånsortera den olagligen fångade

fisken synes det vara skäligt att den tidigare omnämnda huvudprincipen

får gälla. Vad här förordats står i överensstämmelse med det stadgande

167

i den danska lagen om fiske i saltvatten, som fiskeristyrelsen omnämnt.

I fall då frånsorteringen blott avser någon enstaka fisk, torde den ofta

kunna ske i beslagtagarens närvaro. Det ligger i sakens natur, att annan

trovärdig person då icke behöver tillkallas. Särskilt stadgande härom sy­

nes vara obehövligt. Ej heller bör stadgas skyldighet för beslagtagaren

att biträda vid frånsortering.

Generaltullstyrelsen har i anledning av vissa uttalanden av fiskeristyrelsen

gjort gällande, att samtliga kollin som uppenbarligen innehåller fisk av sam­

ma fångst vid tillämpningen av förverkandebestämmelserna bör betraktas

som ett parti. Frågan om innebörden av ordet »parti» torde få överlämnas

till rättspraxis. I regel synes vid tolkningen emellertid de av fiskeristyrelsen

i detta hänseende gjorda uttalandena vara vägledande.

Såsom skett i några av de tidigare omnämnda särskilda författningarna

på fiskets område, torde även i fiskeristadgan böra införas en bestämmelse

om förverkande av låda eller annat emballage, vari fisk förvaras. Särskilt

för de fall, då fisk förverkas i anledning av att införsel- eller försäljnings-

förbud överträtts, synes en sådan bestämmelse vara erforderlig. Jag föror­

dar därför att i ett tredje stycke av 32 § införes en föreskrift om att, då fisk

förklaras förverkad, även låda eller annan förpackning vari den förvaras

är förverkad.

I enlighet med det nu anförda har 32 § departementsförslaget utformats.

33 § torde icke tarva någon särskild kommentar.

34 §.

34 § handlar om befogenhet att verkställa beslag och ersätter delvis 30 §

i gällande stadga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Fiskeristyrelsen.

Polis- och åklagarmyndigheternas befogenhet att taga egendom i beslag

regleras numera av 27 kap. rättegångsbalken, som likaledes innehåller före­

skrifter om befogenhet i vissa fall för enskild person att verkställa beslag

i samband med gripande av misstänkt. Fiskeristadgan behöver förty giva

bestämmelser om beslagsrätt endast i den mån denna rätt anses böra gå ut­

över eller avvika från vad som sålunda följer av allmänna regler.

Liksom hittills bör fisketillsynsman, som förordnats av länsstyrelsen, samt

där olaga fiske kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare

eller hans folk äga att i vissa fall verkställa beslag från den som ertappas

å bär gärning eller beslag av egendom, som anträffas utan att dess ägare

ertappas. Det synes vara lämpligt, att rätten att verkställa beslag från den

som ertappas å bar gärning gäller i samtliga de fall av olaga fiske, som en­

ligt 32 § i förslaget medför förverkandepåföljd, samt att beslagsrätt i övrigt

föreligger då otillåtet redskap anträffas utsatt i vattnet, däri inbegripet de

168

fall som avses i 10 § andra stycket och 21 § första stycket i förslaget. __

Beslagsrätten bör tillkomma även tillsynsman, som förordnats av fiskeri-

styrelsen.

Bestämmelser i det hänseende som nu avhandlats har upptagits i första

stycket av förevarande paragraf, vilket stycke i övrigt är utformat efter

mönster av beslagsregeln i 37 § första stycket fiskerättslagen.

Beslagsrätt tillkommer f. n. även befälhavare å statens fartyg, vilket bli­

vit utsänt för att övervaka ordningen vid fiskeplatser å rikets kuster. Den­

na rätt bör bibehållas och ha samma innehåll som den tillsynsmännen till­

kommande beslagsrätten. Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket

av den föreslagna 34 §.

Enligt 4 § 3. instruktionen den 15 juni 1944 (nr 445) för marindistrikts-

chefer och marindistriktsstaber (marindistriktsinstruktion) åligger det ma-

rindistriktschef att medelst honom underställda stridskrafter, i den mån

förhållandena det påkallar och medgiver, iakttaga att gällande författningar

för fiske inom svenskt territorialvatten följes. Tillräckliga skäl att i anled­

ning härav tillägga marinpersonal beslagsrätt synes dock icke föreligga.

I tredje stycket av 34 § har upptagits föreskrift om befogenhet för tull­

tjänsteman och lotstjänsteman att taga i beslag fisk, som någon i strid

mot bestämmelsen i 24 § i förslaget olovligen infört eller sökt införa till

riket. Stadgandet har motsvarighet i 5 § kungörelsen den 30 juni 1933 (nr

454) angående förbud att under viss tid av året till riket införa hummer.

Slutligen bär i 34 § gjorts ett påpekande om den beslagsbefogenhet som fö­

religger enligt rättegångsbalkens regler.

30 § gällande stadga innehåller i andra stycket bestämmelser, hur förfa­

ras skall om ingen ägare anmäler sig till beslagtagen egendom. Bestämmelser

härutinnan synes numera obehövliga med hänsyn till de allmänna stadgan-

dena i ämnet i 17 § promulgationslagen till rättegångsbalken.

Kangl. Maj. ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Lotsstijrelsen finner icke anledning till erinran mot förslaget men uttalar

att, med stöd av erfarenheterna beträffande lotspersonalen redan åvilande

skyldigheter av enahanda slag, lotstjänsteman endast undantagsvis torde

bliva i tillfälle att utöva den beslagsplikt varom förslaget handlar.

Generaltullstyr elsen hemställer att jämväl befattningshavare vid tullver­

kets kust- och gränsbevakning skall få befogenhet att verkställa beslag som

avses i första stycket.

I övrigt har fiskeristyrelsens förslag i denna del ej föranlett erinran från

remissinstansernas sida. Generaltullstyrelsens hemställan kommer att be­

handlas under nästa rubrik.

169

Kust- och gränsbevakningspersonalens befattning med tillsyn över

fiske och jakt.

Som jag inledningsvis nämnt har kust- och gränsbevakningsutredningen i ett den 22 april 1948 avgivet betänkande föreslagit, att befattningshavare vid tullverkets kust- och gränsbevakning skall få vissa författningsmässiga befogenheter att utöva tillsyn över fiske och jakt. Över betänkandet har efter remiss yttranden i de här avsedda delarna avgivits av statskontoret, domän­ styrelsen, generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen, riksåklagarämbetet, stats- polisintendenten, nitton länsstyrelser, Svenska jägareförbundet och Svenska tullmannaförbundet.

I fråga om fisketillsynen anför utredningen till en början (s. 123). Fiskerilagstiftningen avser dels en privaträttslig reglering av rätten till fiske och dels att genom stadganden angående fisketider och minimistorlek, redskap, metoder m. m. skydda och utveckla fiskbeståndet och den därpå vilande fiskerinäringen. I förra avseendet är övervakningen överlämnad åt den enskilde rättsägaren, såvitt det icke rör kronans fiskevatten. I senare av­ seendet åter utövas tillsyn genom polispersonalen och särskilda funktionä­ rer. Det vitsordas dock, att denna tillsyn för närvarande är otillräcklig, och i uttalanden från riksdagen samt från lantbruksstyrelsen och flera länssty­ relser framhålles, att kust- och gränsbevakningspersonalens medverkan är önskvärd.

Vad först angår kustbevakningspersonalen har denna redan tagits i an­ språk i viss utsträckning, i det att kustöveruppsyningsmän, kustuppsynings- män och kustvakter i åtskilliga fall förordnats såsom tillsyningmän. För vtterligare utveckling härav talar den omständigheten, att kustbevaknings­ personalen i allmänhet förfogar över lämplig båtmateriel. Därvid får man emellertid överväga, huruvida uppgiften att vara fiskeritillsyningsman skulle kunna försvåra det samarbete med den lokala befolkningen för personalens huvuduppgifter, som vid all bevakningstjänst är av synnerlig vikt. Under sina överläggningar ute i orterna har utredningen berört denna fråga och därvid funnit, att anledning till farhågor i detta avseende icke synes före­ ligga. Det har tvärtom framhållits, att den lojala fiskarbefolkningen numera i allmänhet betraktar de meddelade stadgorna och tillsynen över deras efter­ levnad såsom ett skydd för sin näring.

Vad gränsbevakningspersonalen angår torde dess tillsyn huvudsakligen ha betydelse beträffande dels gränsälvarna mot Finland och dels kronans fiskevatten i lappmarken och på renbetesfjällen i Jämtlands län.

Utredningen behandlar därefter frågan om tillsynen av bestämmelserna i den på konventionen med Finland grundade, tidigare omnämnda kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6) angående fisket i Torne älvs fiskeområde. I fråga om skärpning av tillsynen över detta fiske anser utredningen att särskild undersökning bör vidtagas, varför något förslag ej framlägges. Då, såsom jag under 2 § anfört, de för Torne älvs fiskeområde meddelade bestämmel­ serna bör gälla vid sidan av fiskeristadgan synes frågan ej böra behandlas i detta sammanhang.

Utredningen anför vidare. Vidkommande härefter kronans fiskevatten i lappmarken och på renbetes- fjällen i Jämtlands län samt, i den mån det kan erfordras, i övriga gräns­

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

170

trakter mot Norge torde tillsynen komma att i huvudsak inskränka sig till

sådan som kan ske under lullpersonalens allmänna patrullering för gräns­

bevakning. Att döma av redogörelsen för nuvarande brister i tillsynen torde

dock åtminstone på sina håll gränsbevakningspersonalens deltagande kunna

medföra en viss förbättring.

Vad slutligen beträffar formen för tullpersonalens deltagande i fiskeritill-

synen vid kusterna och i andra gränsområden än Torne älvs fiskeområde

bär lantbruksstyrelsen i skrivelse till utredningen år 1940 framhållit, att

på grund av de lokala fiskestadgornas växlande innehåll man icke kunde

lörutsätta, att varje tulltjänsteman som placerades vid en postering skulle

automatiskt inträda i verksamheten såsom tillsyningsman, utan att särskilt

förordnande efter prövning av länsstyrelse borde erfordras. Från flera läns­

styrelser har däremot framförts den uppfattningen, att tillsynen såsom en

tjänsteplikt borde åligga kust- och gränsbevakningspersonalen.

Såvitt utredningen kunnat finna, förhåller det sig otvivelaktigt så, att

de lokala stadgorna har växlande innehåll. Variationerna torde emellertid

huvudsakligen röra vissa detaljer, under det att själva systemet i allmänhet

är gemensamt. Svårigheter för en befattningshavare, som flyttas från en

plats till en annan, att tillämpa den lokala stadgan får därför icke överdrivas.

En annan omständighet, som torde äga en viss betydelse, talar emellertid i

den riktning lantbruksstyrelsen förordat. För att kust- och gränsbevakning­

ens befattningshavare skall kunna fylla uppgifterna i avseende å fiskeritill-

synen, torde det nämligen vara nödvändigt, att de erhåller rätt att taga i

beslag redskap, fångst och båtar. Enligt fiskeristadgan tillkommer sådan be­

fogenhet dem som har åtalsrätt, däribland av länsstyrelse förordnad tillsy­

ningsman över fiske. Att genom en allmän föreskrift för kust- och gränsbe­

vakningen utan prövning i varje särskilt fall förklara dess befattningshavare

vara fiskeritillsyningsmän synes icke stå i god överensstämmelse med

fiskeristadgan. Befogenhet att verkställa beslag tillkommer emellertid enligt

fiskeristadgan även befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att

övervaka ordningen vid fiskeplatser å rikets kuster (27 och 30 §§), och det

synes icke uteslutet, att personalen vid kust- och gränsbevakningen erhåller

samma ställning som nämnda befälhavare. I enlighet härmed har utred­

ningen uppgjort förslag till kungörelse angående ändring i 30 § fiskeri­

stadgan.

Skulle emellertid anses, att en sådan ändring icke bör äga rum utan mera

ingående undersökning torde man fortfarande få förfara så, att länsstyrelse

i särskilda fall utfärdar förordnanden för befattningshavare vid kust- eller

gränsbevakningen såsom tillsyningsmän enligt fiskeristadgan.

Vad angår jakttillsynen anför utredningen (s. 138).

Lagstiftningen till skydd för jakt och de positiva åtgärderna för viltbe­

ståndets förbättrande torde för närvarande icke stödjas av eu tillräcklig

övervakning. Icke minst gäller detta kust- och gränstrakterna. Hittills vid­

tagna åtgärder genom tillsyn av särskilda befattningshavare och genom fri­

villiga organisationer synes således behöva kompletteras, och i detta avseen­

de torde numera så gott som full enighet råda därom, att kust- och gräns­

bevakningens personal bör anlitas för ändamålet.

Vad först angår kustbevakningspersonalen torde densamma äga särskilda

förutsättningar att medverka vid tillsynen genom att dessa befattningsha­

vare äger tillgång till lämpliga farkoster i motsats till vad som i allmänhet

gäller om polispersonalen och domänverkets personal. Därigenom skulle

kustbevakningspersonalen, bland annat, kunna motarbeta den för viltbe­

ståndet ödesdigra jakten från motorbåtar. Under sina ständiga patrulle-

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

171

ringar till sjöss och till lands torde befattningshavarna också ha goda till­ fällen att upptäcka transporter av olovligen nedlagt villebråd.

Beträffande landgränsen förefaller det av redogörelserna, som om det mest kritiska området för närvarande vore det vid finska gränsen belägna. Men det uppgives även, att vid gränsen mot Norge överträdelser förekommer såväl av den svenska som av den norska befolkningen. 1 Norrbottens län är anställda allenast tre särskilt förordnade jaktpoliser. Statspolispatruller- na i Tornedalen är tre, och dessa torde i huvudsak vara sysselsatta med ut­ redningar angående andra brott. Fjärdingsmännens lid upptages mest av indrivningsverksamhet. Å andra sidan uppgår gränsbevakningspersonalen vid gränsen mot Finland till icke mindre än omkring loO befattningshavare. Deras patrullering måste för person- och godskontrollens utövande vara så intensiv, och deras kännedom om gränsbefolkningen bör vara så god, att gynnsamma förutsättningar föreligger, att de skall kunna upptäcka olovlig jakt och transporter av olovligen fällt villebråd.

Även i vissa gränstrakter mot Norge synes jaktbevakningen vara otill­ räcklig. På gränssträckorna i Norrbottens och Västerbottens lappmarker samt i Jämtlands län är också tullverkets gränsbevakning gles. Möjligen skulle dock någon förbättring i tillsynen kunna vinnas, om gränsbevakningsperso­ nalen anlitades för jakttillsyn. I gränstrakterna från och med Dalarne och söderut är posteringarna tätare, och bevakningen av jakten skulle därför kunna bli mera effektiv. Den godskontroll, som normalt åligger gränsbevak­ ningspersonalen, passar väl tillsammans med tillsyn över transporter av villebråd och övervakning av fridlysningsbestämmelsernas efterlevnad.

Beträffande den form, i vilken jakttillsyn bör uppdragas åt^ kust- och gränsbevakningspersonalen, erinras, att enligt 26 § 1 mom. och 27 § andra stycket jaktlagen såsom befattningshavare, vilka har befogenhet att på­ fordra uppvisande av jaktkort och jaktpass, angives polisman och med po­ lismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning samt befatt­ ningshavare vid domänverket, lappväsendet och stiftsnärnnd, såvitt angår mark, som står under sådan befattningshavares förvaltning eller uppsikt. Enligt 31 § sannna lag har samma personer med undantag av stiftsnämnder- nas befattningshavare rätt att från den, som träffas å bar gärning under olov­ lig jakt, taga förverkat jaktbyte samt s. k. vedermäle och pant, såvitt angår kronomark och de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade omradena. Därjämte gäller enligt 31 § jaktstadgan en allmän rätt för envar att taga förverkat jaktbyte ävensom vedermäle och pant, men denna befogenhet av­ ser allenast det fall, att någon anträffas å har gärning med idkande av jakt eller fångst, som enligt jaktstadgan är förbjuden.

Bortsett från sistnämnda bestämmelse torde förut angivna grundläggan­ de befogenheter vara nödvändiga för att kust- och gränsbevakningspersona- len skall kunna utöva en verksam jakttillsyn. I vissa av de åberopade ytt­ randena har också dessa synpunkter understrukits.

Till en viss grad skulle en sådan tillsyn kunna åstadkommas genom att i de fall, där behov föreligger, befattningshavare vid kust- eller gränsbevak­ ningen’erhöll förordnande såsom ordningsvakt med de befogenheter, som av­ ses i förutnämnda stadganden i jaktlagen.

På grund av arbetsfördelningen mellan befattningshavarna vid kust- och gränsbevakningen skulle det dock för att ernå eu effektiv tillsyn vara nöd­ vändigt, att så gott som alla befattningshavarna erhöll dylika förordnanden, och det oaktat skulle vid förflyttningar eller tillfälliga ledigheter några be­ fattningshavare sakna behörighet, till dess nya förordnanden meddelats.

Utredningen ifrågasätter därför, alt i analogi med vad som föreslagits be­ träffande fiskeritillsynen kust- och gränsbevakningspersonalen upptages

Kanyl. Maj:ts proposition nr 183.

172

bland de befattningshavare, som enligt jaktlagen är utrustade med tillsyns-

befogenhet, och således i detta avsende likställes med polispersonal. Någon

begränsning av befogenheten till vissa markområden i likhet med vad som

gäller domänverkets, lappväsendets och stiftsnämndernas befattningshavare

kan icke lämpligen äga rum.

I enlighet härmed har förslag till ändring av jaktlagen utarbetats.

Skulle den här förordade metoden icke anses böra ifrågakomma eller för­

utsätta en mera ingående utredning, torde förordnanden såsom ordnings­

vakter för särskilda befattningshavare vid kust- och gränsbevakningen få

utfärdas av vederbörande länsstyrelse.

Befogenheten för envar att taga förverkat jaktbyte samt vedermäle och

pant, om någon anträffas å bar gärning, gäller givetvis även för tullperso­

nalen.

Utredningens förslag till ändringar i fiskeristadgan och jaktlagen över­

ensstämmer i stort sett med de som av mig förordas i departementsförslagen.

Remissyttrandena.

Utredningens förslag i fråga om såväl fisketillsynen som tillsynen över

jakt tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom

länsstyrelserna i Jämtlands, Gotlands, Norrbottens, Stockholms, Söderman­

lands och Västernorrlands län samt statspolisintendenten. Fiskeristyrelsen

anser dock att en jämkning bör göras i förslaget.

Av de remissinstanser som tillstyrkt förslaget upp­

lyser generaltiillstyrelsen, att samtliga kust- och gränsdistriktschefer till­

styrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Några av dessa hade dock

uttryckt farhågor för att förhållandet mellan tullpersonalen och befolkning­

en skulle försämras om denna personal övade tillsyn över fiske och jakt.

Vidare hade några av cheferna uttalat, att tillsynen kunde bli tidsödande

och inverka menligt på utförandet av tullarbetet. För egen del tillstyrker

styrelsen utredningens förslag. Styrelsen betonar emellertid, att styrelsen

förutsatt, att de nya uppgifterna skall kunna utföras av personalen i sådan

anslutning till den egentliga tulltjänsten, att denna icke därigenom efter-

sättes. Då enligt vad styrelsen hade sig bekant särskild ersättning för när­

varande icke utgick till de befattningshavare vid kustbevakningen, som

innehade länsstyrelses förordnande såsom ordningsvakter för jaktbevak­

ning, ansåg styrelsen sig icke böra föreslå särskilt arvode att utgå efter

genomförandet av utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att en ändring motsvarande

den, som nu föreslås i fiskeristadgan, bör göras även i 11 § kungörelsen den

2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena

i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen. Sådan ändring torde

kunna ske utan hinder av att kungörelsen grundas på en konvention. Läns­

styrelsen påpekar vidare, att de föreslagna bestämmelserna bör komplet­

teras med föreskrift om skyldighet för tullpersonalen att utöva ifrågava­

rande tillsyn.

Fiskeristyrelsen ansluter sig i huvudsak till förslaget men ifrågasätter

vissa jämkningar. Styrelsen anför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

J 73

Av utredningens betänkande framgår, att så gott som samtliga de perso­

ner och myndigheter, vilka yttrat sig på denna punkt, varit eniga om, att

ifrågavarande personal skulle kunna verksamt bidraga till en effektivise-

ring av fiskeribevakningen. Även de tre fiskeriintendenter, vilka med anled­

ning av föreliggande remiss avgivit yttranden, är i detta hänseende av sam­

ma mening.

Beträffande frågan, huruvida fiskeritillsyn utan vidare skulle ingå i dessa

befattningshavares åligganden, eller om de skulle tjänstgöra som fiskeri-

tillsyningsmän först efter särskilt förordnande av länsstyrelse, går emeller­

tid meningarna isär. De sakkunniga synes icke själva ha kommit till en fullt

deciderad åsikt på denna punkt. I ett avseende, nämligen beträffande gräns-

bevakningspersonalen vid Torne älv synes emellertid full enighet råda där­

om, att denna personal skall befatta sig med fiskeritillsyn först efter för­

ordnande i varje särskilt fall av länsstyrelse.

För egen del får fiskeristyrelsen framhålla, att även om ett mera allmänt

ianspråktagande av kust- och gränsbevakningspersonalen för fiskeritillsyn

icke tillnärmelsevis täcker det stora behov av dylik tillsyn som föreligger,

skulle dock säkerligen stora fördelar vinnas, därest denna personal i be­

tydligt större utsträckning än nu medverkade vid tillsynen av våra fiske­

vatten.

Vad angår frågan, huruvida fiskeritillsyn utan vidare skall ingå i denna

personals tjänsteåligganden eller om den skall utöva sådan tillsyn först ef­

ter i varje särskilt fall meddelat förordnande, vill fiskeristyrelsen till en

början förorda, att gränsbevakningspersonalen vid Torne älv i enlighet med

de sakkunnigas förslag av länsstyrelsen förordnas att tjänstgöra som fiske-

ritillsyningsmän. Vad den övriga gränsbevakningspersonalen beträffar,

d. v. s. huvudsakligen den vid landgränsen mot Norge stationerade, torde

dess betydelse för fiskeritillsynen i allmänhet vara förhållandevis ringa. 1

enstaka fall synes dock även denna personal kunna vara mycket använd­

bar för ifrågavarande uppgift. Ur enhetlighetens synpunkt torde det vara

lämpligast att denna personal, liksom den vid Torneälven, utövar fiskeri­

tillsyn först efter förordnande därtill av länsstyrelse. Härigenom erhålles

ensartade regler för all gränsbevakningspersonal vad fiskeritillsynen angår.

I blivande instruktion för denna personal eller på annat lämpligt sätt tor­

de böra stadgas skyldighet för densamma att efter förordnande av länssty­

relse tjänstgöra som fiskeritillsyningsmän.

Beträffande befattningshavare vid kustbevakningen är fiskeristyrelsen

något mer tveksam. Måhända skulle det dock visa sig vara lämpligast, om i

dessa befattningshavares åligganden utan vidare ingick att utöva fiskeri­

tillsyn. Förutsättning härför är emellertid, att säkerhet vinncs därom, att

de innehar tillräcklig kunskap i de fiskeriförfattningar, som gäller inom

deras respektive tjänstgöringsoinråden, och att samarbete kan åstadkom­

mas med de fiskeritillsyningsmän som förordnas av länsstyrelse. Det torde

därför vara nödvändigt att kustbevakningspersonalen, i vad dess åligganden

avser fiskeritillsyn, underställes länsstyrelse och att Kungl. Maj :ts instruk­

tion den 22 mars 1935 (nr 73) för fiskeritillsyningsmän efter viss omredige­

ring alltså blir gällande även för kustbevakningspersonalen.

Av det senast anförda följer, att fiskeristyrelsen i huvudsak kan biträda

de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 3(1 § fiskeristadgan den 17 ok­

tober 1900, dock med den ändringen, att den befogenhet, som enligt sagda

paragraf nu tillkommer bl. a. befälhavare å fiskcribevakningsfarlyg ej utan

vidare skulle tillkomma även all kust- och gränsbevakningspersonal (med

undantag av den vid Torneälven) utan endast befattningshavare vid kust­

bevakningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

174

Av de remissinstanser, som avstyrkt förslaget an­

för länsstyrelsen i Jämtlands län.

Bevakningen av och den övriga tillsynen över fisket och jakten i ren-

betesfjällen omhänderhaves — vid sidan av polispersonalen och lappväsen­

dets personal — av särskilda av länsstyrelsen för ett år i sänder förordna­

de, med polismans skydd utrustade bevakare, avlönade av anvisade medel

ur statens lappfond. Dessa bevakare är bosatta inom sina tjänstgöringsom-

råden. Inom länet finnes för närvarande ett 15-tal bevakare.

Bevakningen, sådan den för närvarande är anordnad, kan emellertid icke

anses vara tillräckligt effektiv. På grund av övriga tjänsteåligganden kan

polispersonalen och lappväsendets personal icke ägna någon större tid åt

fiske- och jaktbevakningen och den hjälp med tillsynen, som de särskilt

förordnade bevakarna lämnar, är i stort sett icke tillfyllest. I första hand

får detta förhållande anses bero på att bevakarna, som erhåller endast blyg­

sam ersättning för sitt bestyr, på grund av nödvändigheten av att ägna sig

åt egen förvärvsverksamhet icke kan använda erforderlig tid för bevakning­

ens fullgörande i tillräcklig omfattning. Systemet med förordnande av orts­

bor som bevakare kan ock anses ha sina brister med hänsyn till kravet på

att bevakaren skall intaga en oberoende ställning gent emot de fiskande

och jagande samt jämväl i övrigt kunna ingripa med tillräcklig fasthet.

Behovet av vissa ändrade anordningar för fiske- och jaktbevakningen har

särskilt under de senaste åren gjort sig gällande. Härtill har de ökade möj­

ligheterna att med flyg nå avlägsna och otillgängliga trakter inom renbe-

tesfjällen och de i övrigt förbättrade kommunikationsförhållandena i ej

ringa mån bidragit.

Bevakningsfrägan får anses utgöra en för lappväsendet viktig faktor av

stor ekonomisk räckvidd. Da den uppfattningen är tämligen vanlig att be­

stämmelserna rörande rätten till fiske och jakt samt rörande sättet för ut­

övandet därav icke förtjänar samma uppmärksamhet och lydnad som be­

stämmelser av annan art, har bevakningen även en mer allmän, uppfostran­

de betydelse.

Därest tullpersonalen tages i anspråk för ifrågavarande bevakningsupp-

gifter, torde tillsynen i huvudsak komma att inskränka sig till sådan, som

kan ske under personalens allmänna patrullering för gränsbevakning. För

renbetesfjällen i dess helhet torde en sådan bevakning ej ha särskilt stor

betydelse, då det endast blir rätt begränsade områden, som därvid kan bli

föremål för bevakning. Tullpersonalens anlitande för ifrågavarande ända-

mal skulle blott medföra att man fick ett än större antal bevakare, som,

utan egentlig hänsyn till bevakningens krav, huvudsakligen endast vid till­

fällen, då andra arbetsuppgifter det medgav, kunde ägna sig åt bevaknings-

verksamhet. Ur organisatorisk synpunkt skulle en sådan anordning icke

medföra kvalitativt förbättrade förhållanden i förevarande avseenden.

Rådande förhållanden får anses giva vid handen att tiden nu måste an­

ses mogen för en genomgripande ändring av nuvarande bevakningssystem

med ett stort antal bevakare, som var och en ägnar endast ringa tid åt be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

175

vakningstjänst. En effektiv lösning av missförhållandena synes emellertid

icke kunna vinnas utan att helt eller åtminstone till stor del ersätta den nu­

varande särskilt förordnade bevakningspersonalen med ett mindre antal

heltidsanställda bevakare, som uteslutande ägnar sig åt bevakningstjänst.

Visserligen torde det allmännas kostnader därvid komma att bli väsentligt

större än för närvarande, men utvecklingen av fiske- och jaktförhållandena

kräver detta offer. Det torde emellertid ej vara tvivel underkastat att en

strängare bevakning kommer att på längre sikt ställa sig ekonomiskt lö­

nande och dessutom verka höjande av moralen hos vissa kategorier fiskan­

de och jagande.

Länsstyrelsen har för avsikt att inom en snar framtid taga under över­

vägande de åtgärder, som bör vidtagas för bevakningens anordnande i en­

lighet med ovan angivna riktlinjer. På grund av den genomgripande omge­

staltning av hela bevakningssystemet, som därför kan vara att förvänta,

synes det kunna ifrågasättas om ej med frågan om tullpersonalens medver­

kan till bevakning inom renbetesfjällen tills vidare lämpligen bör anstå.

Med hänsyn härtill och då de områden invid riksgränsen, som icke tillhör

renbetesfjällen, är av tämligen begränsad omfattning och tullpersonalen allt­

för ringa för effektiv bevakning synes anledning icke föreligga att för länets

del påkalla biträde av tullpersonal för bevaknings- och tillsyningsverksam-

het beträffande fiske och jakt. På grund härav avstyrker länsstyrelsen de

föreslagna ändringarna av fiskeristadgan och lagen om rätt till jakt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför.

Länsstyrelsen ifrågasätter behovet och lämpligheten av den föreslagna

generella utvidgningen av tullpersonalens uppgifter och befogenheter i fråga

om tillsynen av jakt och fiske. Rent lokalt kan självfallet tullpersonalens

medverkan vid dylik tillsyn vara av stort värde. Sett i stort för rikets hela

område torde emellertid tullpersonalens bidrag till förbättrad jakt- och fiske­

vård vara av ringa betydelse och det torde näppeligen motivera de ökade

avlöningskostnader för hela rikets tullpersonal, som de till principiellt nya

arbetsuppgifter utökade tjänsteåliggandena och den mera omfattande ut­

bildningen otvivelaktigt kommer att medföra. I den mån tullpersonalen

lokalt kan på ett effektivt sätt utnyttjas för tillsyn av jakt och fiske jäm­

sides med sina egentliga arbetsuppgifter, bör denna angelägenhet alltjämt

organiseras lokalt såsom på en del håll redan skett mot särskild ersättning,

som står i rimligt förhållande till de vunna fördelarna.

Länsstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka att utredningens förslag

lägges till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Övriga instanser, som avstyrkt förslaget, har ansett att ytterligare utred­

ning hör verkställas, särskilt rörande personalens ställning i förhållande

till polismyndigheterna innan slutlig ståndpunkt tages till frågan. Det må

i detta sammanhang anmärkas, att remissyttrandena avgivits hösten 1948.

Statspolisintcndenten och länsstyrelserna i Norrbottens, Stockholms och

Södermanlands län har uttalat, att de här avsedda frågorna borde överläm­

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

nas till 1948 års polisutredning för att beaktas vid utarbetande av even­

tuellt förslag till omorganisation av polisväsendet.

I sitt yttrande över fiskeristyrelsens nu ifrågavarande förslag till fiskeri-

stadga m. m. hemställer generaltullstyrelsen, som jag tidigare nämnt, under

åberopande av kust- och gränsbevakningsutredningens betänkande, om så­

dan ändring av 34 § andra stycket i fiskeristyrelsens förslag att jämväl

befattningshavare vid tullverkets kust- och gränsbevakning skall ha den be­

fogenhet att verkställa beslag varom förmäles i första stycket.

Generaltullstyrclscn och chefen för södra kustdistriktet ifrågasätter vi­

dare, om icke sådan ändring bör vidtagas i 37 § första stycket fiskerätts­

lagen, att befattningshavare vid tullverkets kust- och gränsbevakning er­

håller samma beslagsrätt som nu tillkommer av länsstyrelse eller fislceri-

styrelsen förordnad fisketillsynsman. Utan sådan beslagsrätt syntes näm­

ligen kust- och gränsbevakningspersonalen icke kunna effektivt ingripa

exempelvis mot utlänning som i strid mot föreskrifterna i 4 § i lagen bedrev

fiske i allmänt vatten. En dylik tillsyn borde vara en naturlig uppgift för

tullverkets kust- och gränsbevakning. — Därest denna ändring ansågs böra

genomföras torde, av skäl som styrelsen åberopat under 26 § i stadgeför­

slaget, skyldigheten att anmäla beslag böra så utformas, att anmälan kan

göras direkt till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.

Föredraganden.

De föreslagna stadgandena i 34 § av fiskeristyrelsens förslag överens­

stämmer i stort med motsvarande föreskrifter i 37 § fiskerättslagen. Skilj­

aktigheterna är i huvudsak följande. Enahanda befogenhet som tillkommer

fisketillsynsman har tillagts även befälhavare på statens fartyg, vilket blivit

utsatt för att övervaka ordningen å fiskeplats. Denna bestämmelse överens­

stämmer med vad som gäller enligt 30 § fiskeristadgan. Vidare har i 34 §

av förslaget tillagts att tulltjänsteman eller Iotstjänsteman, vilken påträffar

fisk som någon olovligen infört eller sökt införa till riket, bar att verk­

ställa beslag å fisken. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som

gäller enligt kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) angående förbud att

under viss tid av året till riket införa hummer. En motsvarande bestäm­

melse finnes även i lagarna om straff för olovlig varuinförsel och varuut-

försel.

I sista stycket av 34 § har fiskeristyrelsen föreslagit en erinran om den

beslagsrätt som gäller enligt rättegångsbalken.

Mot de sålunda föreslagna ändringarna har ingen erinran gjorts från re­

missinstansernas sida. Lotsstyrelsen har dock uttalat, att Iotstjänsteman

endast undantagsvis torde bli i tillfälle att utöva den beslagsplikt som här

föreslås.

De föreslagna bestämmelserna finner jag vara lämpliga, dock att sista

stycket i 34 § såsom onödigt bör utgå. Den föreslagna bestämmelsen om

beslagsrätt för vederbörande rättsägare eller hans folk, då olaga fiske

177

tillika kränker enskild fiskerätt, skulle visserligen kunna utgå enär sådan

rätt föreligger redan enligt fiskerättslagen. Bestämmelse av liknande inne­

börd finnes emellertid i gällande stadga och missförstånd skulle kunna

uppstå om den borttogs. Bestämmelsen har därför, efter redaktionell jämk­

ning, intagits i departementsförslaget.

I departementsförslaget har därjämte upptagits en bestämmelse om att

befattningshavare vid tullverkets kustbevakning skall ha samma rätt som

fisketillsynsman och befälhavare på tillsynsfartyg att beslagtaga egendom.

Detta förslag bygger på kust- och gränsbevakningsutredningens hemställan

i det betänkande, för vilket jag nyss redogjort. Utredningens förslag, vilket

innebär att här föreslagna befogenheter skall tillkomma jämväl gränsbe-

vakningspersonalen, har av flertalet remissinstanser lämnats utan erin­

ran. Även i de remissyttranden, vari förslaget avstyrkts, har uttalanden

gjorts av innebörd att den föreslagna befogenheten för kust- och gränsbe-

vakningspersonalen skulle vara till gagn för tillsynen. Några remissinstan­

ser har emellertid ansett, att frågan bör behandlas i samband med de spörs­

mål som överlämnats till 1948 års polisutredning. Fiskeristyrelsen har till-

styrkt, att ifrågavarande personal medverkar vid tillsynen men har ansett

att befattningshavarna vid gränsbevakningen endast bör göra detta efter

särskilt förordnande. Som skäl härför har styrelsen, bland annat, anfört,

att det ur enhetlighetssynpunkt var lämpligast att de regler som föreslogs

gälla för gränsbevakningspersonalen i Torne älvs fiskeområde även gällde

för annan sådan personal.

1948 års polisutredning har numera slutfört sitt uppdrag och någon an­

ledning till ny utredning rörande den här avsedda frågan föreligger enligt

min mening icke. I likhet med övervägande antalet av remissinstanserna

anser jag att det av kust- och gränsbevakningsutredningen gjorda förslaget

bör genomföras. Därjämte torde, på sätt generaltullstyrelsen och chefen för

södra kustdistriktet ifrågasatt, ändring böra vidtagas även i 37 § första styc­

ket fiskerättslagen. Emellertid bör, såsom fiskeristyrelsen förordat, den

jämkningen göras i utredningens förslag, att här avsedda befogenheter i

fråga om fisketillsynen stadgas endast för befattningshavare vid kustbevak­

ningen. Något skäl för att beträffande jakttillsynen göra motsvarande in­

skränkning torde ej föreligga. I likhet med fiskeristyrelsen förutsätter jag,

att befattningshavare vid gränsbevakningen liksom nu, i den utsträckning

länsstyrelse finner lämpligt, särskilt förordnas som fisketillsynsmän. Reg­

lemente för kust- och gränsbevakningspersonalen har utfärdats av general­

tullstyrelsen. Jag förutsätter, att styrelsen vidtagar de ändringar i detta

reglemente, som föranledes av de nya skyldigheter som, om förslaget ge­

nomföres, kommer att åvila denna personal. Därest någon ändring i in­

struktionen den 22 mars 1935 (nr 73) för fiskeritillsyningsmän skulle visa

sig erforderlig, synes frågan härom böra upptagas i annat sammanhang.

I enlighet med det anförda förordar jag, alt 34 § fiskeristadgan får den

utformning som angivits i departementsförslaget samt att ändringar vid-

12 Uilutiuj till riksdagens protokoll 1904. 1 samt. Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

lages i 37 § fiskerättslagen och 2G § 1 inom. samt 31 § 1 mom. jaktlagen.

Till lagändringarna återkommer jag senare i annat sammanhang.

35—39 §§.

I 35—39 §§ upptages bestämmelser om förfarandet med beslagtagen eller

förverkad fisk m. m.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen uttalar till en början några allmänna synpunkter och

berör därvid först frågan om vem beslagtagen eller förver­

kad egendom bör tillfalla och anför härom.

Enligt 29 § i den nuvarande stadgan skall förverkat redskap eller dess

värde tillfalla kronan. Att denna regel bör bibehållas torde icke vara före­

mål för delade meningar.

Vidare föreskrives i samma paragraf, att förverkad fisk eller dess värde

likaledes skall tillfalla kronan. För det tämligen sällsynta fall, att enskild

sakägare fört talan i målet, stadgas dock, att fisken eller dess värde skall

tillfalla honom.

I de icke ovanliga fall, då överträdelse av något av fångstförbuden i stad­

gan — sålunda fiske å otillåten tid, på förbjudet sätt eller med förbjudet

redskap eller fångande av undermålig fisk — skett vid fiske, som ägt rum

å annans fiskevatten eller eljest kränkt annans enskilda fiskerätt, skall emel­

lertid 38 § fiskerättslagen tillämpas. Detta innebär, att i sådana fall fångsten

eller dess värde tillfaller den som har den enskilda fiskerätten.

Beträffande frågan, huruvida sistnämnda regel har fog för sig, torde till

en början kunna fastslås, att det ingalunda kan anses ligga i den enskilda

fiskerättens natur, att fiskerättshavaren under alla förhållanden skall bli

ägare till fisk som utan lov fångats å hans vatten med åsidosättande av

hans rätt. Innan fisken fångats är den ju icke föremål för någons ägande­

rätt, och principiellt ligger det närmast till hands, att den skada, som ge­

nom olovligt fiske kan uppstå i form av fiskevattnets försämring, kompen­

seras genom skadestånd. I de fall, då fisket icke skett i strid mot fiskeri-

stadgan, måste det dock vara ur alla synpunkter mest naturligt att fiske­

rättsinnehavaren får tillgodogöra sig den olovligt fångade fisken.

Till förmån för ståndpunkten att fiskerättshavaren icke skall ha rätt till

fångsten, när det olovliga fisket tillika innebär överträdelse av fiskeristad-

gan, kan enligt styrelsens mening i första hand åberopas, att en dylik rätt

giver fiskerättshavaren goda möjligheter att å sitt vatten genom anlitande

av annan person bedriva fiske som står i strid mot fiskeristadgan och som,

även om det upptäckes och beivras, blir vinstgivande. Ertappas denne andre

person blir han visserligen förfallen till ansvar, som emellertid, även om

förslagets strängare straffbestämmelser genomföres, kommer att stanna vid

böter utom i grövre fall. Dessa böter kan utgöra en ringa penningsumma i

förhållande till värdet av fångsten. Så länge maskopiförhållandet mellan

fiskerättshavaren och hans uppdragstagare kan hemlighållas, främjar så­

lunda fiskerättshavarens nu ifrågavarande rätt uppkomsten av ett syste­

matiskt bedrivet olaga fiske.

Oavsett vad nu anförts synes det vara särskilt omotiverat, om fiskerätts­

havaren skulle förmenas ha något rättmätigt anspråk på förverkad fisk, som

— vilket fångstsätt eller fångstredskap än nyttjats — icke fick fångas,

d. v. s. undermålig fisk eller fisk, för vilken fredningstid gällde vid fångsten.

179

Av intresse är att konstatera, att motsvarande problem lösts efter annan

princip inom jaktlagstiftningen än inom fiskelagstiftningen. Enligt 30 §

jaktlagen gäller nämligen, att villebråd, som åtkommits genom jakt å an­

nans jaktmark, skall tillfalla kronan, om jakten skett å förbjuden tid eller

med otillåtet jakt- eller fångstredskap.

Någon anledning att i nu berörda hänseende göra skillnad mellan olaga

jakt och olaga fiske kan svårligen uppletas.

Såsom en jämförelse må också nämnas den finska fiskelagen den 28 sep­

tember 1951 och den danska »lov om ferskvandsfiskeri» den 19 december

1951. I 103 § i den finska lagen stadgas, att fångst som erhållits under fred-

ningstid så ock undermålig och med förbjudet redskap åtkommen fångst

eller värdet av fångsten skall tillfalla statsverket. Av 30 § sjunde stycket

(jämför 33 § första stycket) i nämnda danska lag framgår, att ej heller i

Danmark fiskerättshavaren har någon rätt till dylik fisk (saltvattensfisket

är som bekant i Danmark principiellt icke föremål för enskild fiskerätt).

Styrelsen föreslår av nu anförda skäl, att fiskerättshavaren aldrig skall

ha rätt till fångst som förverkats jämlikt fiskeristadgan.

Beträffande frågan huruvida befogenhet bör stadgas att utsätta be­

slagtagen undermålig eller fredad fisk, som är lev­

nad s d u g 1 i g, anför styrelsen.

Fiskeristadgan saknar f. n. föreskrift om befogenhet för den som tagit

fisk i beslag att åter utsätta fisken, om densamma är levnadsduglig. Det är

emellertid obestridligt, att ett dylikt förfaringssätt i många fall är det mest

tillfredsställande, särskilt om den fiskande anträffas å bär gärning. Stun­

dom kan detta sätt vara lämpligt även då viss tid förflutit, sedan fångsten

ägt rum, t. ex. i fråga om sumpad fisk och kanske någon gång även be­

träffande levande skaldjur som påträffas hos en handlande. Om fisken

sålunda åter kan tillgodoföras det fiskevatten där den fångats, är detta

naturligtvis den ur alla synpunkter lämpligaste metoden att reparera den

skada som uppkommit genom det olaga fisket. Om fisken icke kan utsättas

där den fångats, kan det vara lämpligare att den utsättes i annat vatten än

att den försäljes. Fisk som icke finnes böra utsättas bör tillfalla kronan.

I fråga om försäljning av beslagtagen fisk anför styrelsen.

I praktiken har med hänsyn till handelsförbuden i nuvarande 14 § tvekan

yppats, på vad sätt försäljning må ske av fredad eller undermålig fisk. Det

synes styrelsen uppenbart, att fisk varom nu är fråga ej bör få försäljas utan

att garanti vinnes, att fisken icke framdeles blir föremål för sådan åtgärd

som kan föranleda åtal för överträdelse av bestämmelserna i 26 och 27 §§

i förslaget (motsvarande 14 § i gällande stadga).

Enligt sakens natur kan detta problem icke lösas på motsvarande sätt som

beträffande de numera upphävda handels- och forslingsförbuden i 20 § jakt­

stadgan, där det villkoret för försäljning av förverkat villebråd uppställdes,

att vid detsamma fogades bevis om förverkandet.

Om genom märkning av fisken eller på annat dylikt sätt tillses, att det

genast kan konstateras, att fisken varit under beslag, bör hinder icke möta

mot försäljning av fisken i allmänna marknaden. Märkning eller liknande

åtgärd kan emellertid med hänsyn till det besvär som därmed i allmänhet är

förenat givetvis icke obligatoriskt föreskrivas. I de fall da sådan åtgärd

lämpligen icke kan vidtagas, vilket torde vara det ojämförligt vanligaste,

bör tillses, att försäljning sker endast till den som kan antagas komma

att icke återförsälja fisken, t. ex. innehavare av fiskmjölsfabrik. Finnes icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

180

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

möjlighet att under betryggande former sälja fisken, återstår ingen annan

utväg än att förstöra den.

Fiskeristyrelsen övergår därefter till att behandla vissa detalj-

spörsmål rörande de skilda paragraferna.

35 §.

35 § upptager i anslutning till vad fiskeristyrelsen förut anfört bestäm­

melser om utsättande av beslagtagen fisk. Angående paragrafens närmare

innebörd framhåller styrelsen följande.

Stadgandet skall tillämpas vare sig beslaget ägt rum jämlikt 34 § första,

tindra eller tredje stycket i förslaget eller skett på grund av bestämmelserna

i 27 kap. rättegångsbalken. Av praktiska skäl bör föreskriften i princip gälla

även fisk, som tagits i beslag på den grund att frånsortering ej skett enligt

vad härom stadgas i 32 och 33 §§. Den första förutsättningen för att åter-

utsättande skall ske bör vara, att det är uppenbart att fisken är förverkad

(jämför ett uttalande inom lagrådet i prop. nr 60/1950 s. 211). Detta synes

nödvändigt ur rättssäkerhetssynpunkt. Eu andra grundförutsättning måste

vara, att utsättandet kan ske utan kostnader och olägenheter av betydelse

och att åtgärden ej heller eljest finnes olämplig. På grund härav kommer

t. ex. fisk, som anträffas hos en fiskhandlare, endast sällan att kunna ut­

sättas. Detsamma gäller fisk, som någon olovligen infört eller sökt införa

till riket. Det är emellertid möjligt, att hushållningssällskap, som är i behov

av fisk för utplanteringsverksamhet, väll åtaga sig att genom någon hos

sällskapet anställd fisker itjänsteman utplantera fisken och självt underkasta

sig den kostnad och det besvär detta medför. Om sådan tjänsteman gör fram­

ställning att utbekomma levnadsduglig fisk varom här är fråga, bör denna

framställning bifallas. Dylik framställning behöver naturligtvis icke göras

för varje särskilt fall, då beslag skett, utan kan ha formen av en begäran

om utbekommande av fisk, som framdeles kan komma att tagas i beslag. Ett

annat fall, då utsättande ej bör ske, kan föreligga, när ett helt parti fisk

tagits i beslag på den grund att frånsortering ej skett, men den undermåliga

eller fredade fisken kan antagas utgöra endast en förhållandevis ringa del

av partiet. I ett dylikt fall kan den vinst som ett utsättande skulle medföra

vara förhållandevis så liten att åtgärden bör underlåtas.

Utsättandet bör om möjligt ske i det vatten, där fisken fångats. Sådan

möjlighet föreligger i huvudsak endast, då beslaget skett från den som er­

tappas å bar gärning eller eljest ägt rum å eller i närheten av nämnda vat­

ten. Utsättande av fisk annorstädes än i vatten där den fångats bör natur­

ligtvis icke ske i vatten där fisken ej kan fortleva eller där den kan skada

det redan befintliga fiskbeståndet. När fråga är om utsättande av fisk i an­

nat sötvatten än det där den fångats, bör givetvis tillstånd enligt 13 § i för­

slaget föreligga.

Utsättandet bör ske snarast möjligt efter beslaget. Om åtgärden icke vid­

tages av den som gjort beslaget, bör den vidtagas av polisman, som mottager

anmälan om beslag, eller genom högre beslagsmyndighets försorg. Tulltjäns­

teman eller lotstjänsteman, som jämlikt 34 § tredje stycket verkställer be­

slag, bör ej åläggas skyldighet att utsätta fisken. Ej heller synes enskild be-

slagare böra åläggas sådan skyldighet. Med enskild heslagare avses här in­

nehavare av enskild fiskerätt eller hans folk eller enskild person, som med

laga rätt griper misstänkt, däremot givetvis icke fisketillsynsman. Varken

tulltjänsteman, lotstjänsteman eller enskild beslagare bör dock vara förhind­

rad att utsätta fisk, om han finner de i stadgan angivna förutsättningarna

Kungl. Mnj.ts proposition nr 183.

181

därför föreligga. — När fisk utsättes bör om möjligt närvara trovärdigt vittne.

Ur författningsleknisk synpunkt torde det vara lämpligast, att även i de fall, då fisk utsättes, den åtgärd, varigenom fisken omhändertages av den beslagsberättigade, betecknas såsom beslag. Åtgärden måste otvivelaktigt betraktas som beslag, då det vid omhändertagandet är ovisst om utsättande skall kunna ske, och den synes då böra erhålla samma beteckning även t. ex. i de fall, när fisken tages från den, som anträffas å bar gärning, och genast återutsättes.

36 §.

36 § har sin förebild i 37 § andra stycket fiskerättslagen. Sådan anmälan som här avses bör göras jämväl av tulltjänsteman, lotstjänsteman och far- tygsbefälhavare som verkställt beslag. Anmälan bör ske, även om fisken utsatts i enlighet med föreskrifterna i 35 § i förslaget. Polisman, som mot­ tager anmälan, skall förfara som om han själv gjort beslaget. Så har han exempelvis, om fisken icke utsatts, att pröva, huruvida utsättandet bör ske.

37 §.

Första stycket av 37 § innehåller de tidigare förordade reglerna under vilka förutsättningar försäljning må ske av förverkad fisk som är under­ målig eller tillhör fredat fiskslag. Det torde böra ankomma på fiskeristyrel- sen att föreskriva huru märkning av sådan olaglig fisk lämpligen må ske.

30 § tredje stycket fiskeristadgan innehåller en föreskrift om rätt för be­ slagtagaren att försälja fångst eller vara som är underkastad förskämning. Något stadgande av denna innebörd återfinnes icke i fiskerättslagen (jäm­ för ett uttalande inom lagrådet i prop. nr 60/1950 s. 212). Uppenbart är emel­ lertid, att beslagtagen fångst eller vara mestadels måste genast försäljas för att ej gå till spillo. Enligt styrelsens mening torde därför en uttrycklig regel alltjämt böra finnas om att försäljning genast må ske av fisk som förverkats enligt fiskeristadgan. Om fisken i enlighet med vad förut sagts skall för­ störas, måste även detta kunna ske genast. Bestämmelse härom har upp­ tagits i 37 g andra stycket.

38 §.

I 27 kap. rättegångsbalken stadgas skyldighet för undersökningsledare eller åklagare att pröva beslag, som gjorts av annan än någon av dem, samt om rätt för den som drabbats av beslag att påkalla rättens prövning därav. Dessa bestämmelser bör uppenbarligen icke vara tillämpliga i fråga om be­ slagtagen fisk, som i enlighet med förslagets föreskrifter utsatts eller för­ störts. Detta bör till undvikande av missförstånd angivas i författningstex­ ten. Beträffande i beslag taget redskap skall däremot rättegångsbalkens bestämmelser tillämpas, även om all den samtidigt med redskapet beslag­ tagna fångsten utsatts eller förstörts.

39 !j.

1 denna paragraf har upptagits regeln att förverkad egendom skall till­ falla kronan. Härutinnan hänvisas till vad tidigare anförts.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

35 §.

Kronobergs läns och Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskeri-

nämnder samt Svenska fiskeritjänstemannaförbundet hemställer, delvis i

anslutning till yrkandena beträffande 13 §, att 35 § första stycket sista punk­

ten måtte utgå. Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd

anför.

För var och en som praktiskt sysslat med levande fisk eller fiskyngel är

det uppenbart, att bestämmelserna i den form de givits i nämnda paragraf

beträffande återutsättningen är omöjliga eller i det närmaste omöjliga att

uppfylla.

På mycket få ställen om ens något här i landet finns möjlighet att bevara

i beslag tagen levande fisk till dess tillstånd från fiskeristyrelsen eller fiske-

riintendenten inhämtats för dess utsättande. Det kan under vissa förhållan­

den dröja dagar, kanske veckor innan sådant tillstånd kan utfärdas, beroen­

de på om tillståndsgivaren före tillståndets utfärdande måste göra under­

sökningar rörande vattnets eller sjöns lämplighet för den beslagtagna fisk­

arten. Skall tillståndsgivaren å andra sidan enligt motiven inhämta de erfor­

derliga uppgifterna från vederbörande länsfiskeritjänsteman, vore det väl

enklare och effektivare om länsfiskeritjänstemannen direkt fick utfärda

tillståndet. Hur kommer det hela att verka om det är länsfiskeritjänsteman­

nen som anhåller om utsättningstillståndet? Skall den tillståndsgivande

myndigheten då för att skyndsamt kunna handlägga ärendet hos den sökan­

de tjänstemannen inhämta uppgifter rörande sjöns eller vattnets lämplig­

het innan tillståndet beviljas? I så fall blir det tjänstemannens uppgifter,

som blir avgörande för ärendets behandling. Varför då inte låta den sakkun­

niga länsfiskeritjänstemannen utan tidsutdräkt själv som hittills få avgöra

ärendet, så mycket hellre som utredningsmännen i sina motiv förutsätter

att under vissa omständigheter besväret med fiskens utsättning skall åvila

länsfiskeritjänstemannen och kostnaderna därför skall bestridas av veder­

börande hushållningssällskap.

Även fiskeritjänstemannaförbundet förmenar, att bestämmelsen i första

stycket sista punkten i praktiken är i det närmaste omöjlig att efterfölja.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, med hänvisning till den

ståndpunkt länsstyrelsen intagit beträffande 13 §, att det är otänkbart att

avvakta ett tillstånd från fiskeriintendenten. Svenska insjöfiskarenas central­

förbund yrkar, att tillstånd som avses i nämnda bestämmelse skall få givas

även av vederbörande länsfiskeritjänsteman.

Örebro låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser att bestäm­

melsen bör kompletteras med bestämmelser till skydd mot spridande av

kräftpest (se 2 § kungörelsen den 14 juli 1032 med föreskrifter till förebyg­

gande av kräftpestens spridning).

Svenska fiskevårdsförbundet finner det kunna ifrågasättas om utsättning

bör ske på fångstplatsen, då ju detta skulle innebära, att den som gjort sig

skyldig till det olagliga fisket skulle återfå sin olagliga fångst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

183

36 §.

Generaltullstyrelsen

och

chefen för södra kustdistriktet

anser, som tidi­

gare nämnts, att tulltjänsteman då han har att göra anmälan om beslag bör

få göra denna anmälan direkt till vederbörande polis- eller åklagarmyndig­

het.

37 §.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd

och

Svenska fis-

keritjänstemannaförbundet

ifrågasätter, om icke både kronan och allmän­

heten är mest betjänta av att förverkad fisk, som håller lagstadgat minimi­

mått, försäljes i allmänna marknaden, varvid vederbörande försäljare bör

inneha särskild åtkomsthandling, utfärdad antingen av länsstyrelse, polis­

myndighet eller av fiskeritillsyningsmän. Matnyttig fisk skulle därigenom

tillföras marknaden i stället för att förstöras.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund

anser, att fisk som beslagtagits

under fredningstid och är av lagenlig storlek lämpligen borde få avyttras i

färskfiskmarknaden av vederbörande myndighet mot redovisning till fiske­

rättsinnehavaren, om beslag skett å enskilt vatten, eller till kronan, om be­

slag skett å fritt vatten.

Fiskefrämjandet

uttalar, att bestämmelserna om att vissa slag av förver­

kad fisk får försäljas till innehavare av fiskmjölsfabrik eller eljest till den

som kan antagas komma att ej avyttra fisken (t. ex. beslagaren eilei den

fiskande själv) är av alltför speciell natur för att böra inflyta i fiskeristad-

gan eller fiskerättslagen.

38 §.

38 § i fiskeristyrelsens förslag har ej berörts av remissinstanserna.

39 §.

Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Uppsala län, \ ästmanlands läns hus­

hållningssällskaps fiskerinämnd

och

Fiskefrämjandet

hemställer om bibe­

hållande av regeln att fisk, som åtkommits såväl genom olovligt fiske som

genom förseelse mot fiskeristadgan eller med stöd av densamma meddelade

bestämmelser, skall tillfalla innehavaren av den enskilda fiskerätten. Kam­

markollegiet anför till motivering av sin ståndpunkt.

Mot fiskeristyrelsens förslag må först invändas, att förverkanderegeln i

38 § andra stycket fiskerättslagen endast varit i tillämpning under något

mer än två år och att några olägenheter av densamma icke påvisats. Argu­

mentet att fiskevattensägaren skulle kunna vara i maskopi med tjuvfiskaren

och genom förverkanderegeln draga fördel av det olagliga fisket företallei

konstruerat. Skulle ett sådant förfaringssätt någon gång kunna påvisas, lärer

fiskevattensägaren icke undgå ansvar för anstiftan av eller delaktighet i

det olagliga fisket. Däremot må det medgivas, att fiskevattensägaren någon

gång kan finna med sin fördel förenligt att låta det olaga fisket fortgå sa

långt att fångst finnes, som kan beslagtagas och tillgodogöras av honom.

Olägenheterna härav får vägas mot följderna av att minska fiskevattensagar-

nas intresse av att övervaka fiskeristadgans efterlevnad.

184

Kunde det med fog pastas att kontrollen över fisket från det allmännas

sida var så effektiv att fiskevattensägarnas större eller mindre intresse för

tiskeristadgans efterlevnad saknade betydelse, skulle ingen invändning kun­

na framställas mot den föreslagna förverkanderegeln. Så är emellertid icke

förhållandet, varför fiskevattensägarens intresse av kontrollen såvitt möj­

ligt bör bibehållas. Ett enkelt och billigt medel att uppnå detta synes de

nuvarande förverkandereglerna i 38 § fiskerättslagen vara.

Länsstyrelsen i Uppsala län anlägger liknande synpunkter.

Jämväl Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd gör gäl­

lande att förslaget i denna del, om det bifölls, verksamt kommer att bidraga

till en förslappad tillsyn av fiskevattnen från fiskerättsägarnas sida och

samtidigt jämna mark för ett alltmer utbrett olaga fiske. Fiskeritjånsteman-

naförbundet har liknande synpunkter. Förbundet anför som exempel, att det

måste anses otillfredställande, att en fiskerättshavare om han påträffar en

fisksax eller en patentkrok, som olagligen utsatts i hans vatten och varpå

en gädda fastnat, icke skall få behålla gäddan för egen räkning, vilket han

nu har rätt till. Även Fiskefrämjandet anför, att i kampen mot tjuvfisket det

är en värdefull stimulans för fiskerättsägaren att, om han ertappar tjuvfis­

karen å bar gärning (eller anträffar tjuvfiskredskap utsatt i vattnet), åt­

minstone tå behålla fångsten. Den regeln bör gälla även om tjuvfiskaren

\id utövningen av det olovliga tisket bryter mot någon stadgebestämmelse,

exempelvis använder förbjudet redskap. Fiskeristyrelsens farhågor för att

ett maskopiförhållande mellan fiskerättshavaren och den fiskande skulle

kunna systematiskt hemlighållas synes knappast hefogade.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund uttalar, att beslagtagen värdefull

fisk bör, såvitt beslaget företagits i enskilt vatten, av vederbörande myndighet

kunna få försäljas och redovisas till fiskerättsinnehavaren.

Frågan om förfarandet med förverkade redskap har upptagits av Norr­

bottens läns hushållningssällskap som anför.

Erfarenheter bl. a. från fisketillsynen på laxlekplatser i Lule och Kalix

alvar och siklekplatser i Råne älv visar, att fiskredskap som tidigare iagits

i beslag, ej sällan ånyo är i bruk under samma omständigheter följande år.

Stundom kan samma redskap på detta sätt behöva tagas i beslag tre och

flera gånger. Om det på något sätt låter sig göra, skulle det otvivelaktigt

vara värdefullt ur fiskevårdssynpunkt, om vederbörande åklagare ej såsom

nu var bunden att inom viss tid sälja förverkad fiskredskap, utan kunde

samråda med vederbörande fiskeriintendent, huru lämpligen skulle förfaras

njed Jedskapen. I så fall fanns en möjlighet att, t. ex. beträffande ljuster,

förstöra redskapen eller att sälja redskapen på annan plats. Någon större

förlust av penningmedel för kronan skulle detta förfaringssätt i allmänhet

icke innebära, enär redskapen nu i allmänhet inropas på auktionerna för

en ringa penning, tydligen dessutom ofta av de förra ägarna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar i anledning av hushållningssäll­

skapets anmärkning om bestämmelsen i 2 kap. 17 § tredje stycket straff­

lagen, enligt vilket stadgande rätten äger i stället för förverkande föreskriva

åtgäid »till förebyggande av missbruk». Detta stadgande torde inrymma eu

möjlighet att förordna om förstörande av förbrutna fiskredskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Föredraganden.

185

Även i fråga om förfarandet med beslagtagen eller förverkad egendom bör bestämmelserna i fiskeristadgan i största möjliga utsträckning överensstäm­ ma med motsvarande föreskrifter i fiskerättslagen. Med hänsyn till att i ena fallet är fråga om olaga fiske och i det andra om olovligt fiske, ofta på en­ skilt vatten, är vissa avvikelser dock ofrånkomliga.

Enligt fiskerättslagen tillfaller vid olovligt fiske, som kränkt enskild fiske­ rätt, beslagtagen eller förverkad fångst innehavaren av denna rätt. Detta är naturligt då brottet endast består i en kränkning av enskild rätt till fiske. Har det olovliga fisket utövats på otillåtet sätt eller eljest i strid med före­ skrifter, som i fiskeristadga eller lokal stadga givits ur fiskevårdssynpunkt, har emellertid även ett allmänt intresse kränkts. Då så sker tillfaller i regel förverkad egendom kronan även om samtidigt ingrepp skett i enskild rätt. I samtliga tidigare nämnda speciella författningar med bestämmelser, som givits ur fiskevårdssynpunkt, har sålunda stadgats att förverkad egendom tillfaller kronan. Såsom fiskeristyrelsen påpekat gäller samma princip inom jaktlagstiftningen. Enligt 29 § gällande fiskeristadga har emellertid den avvikelsen från nämnda princip gjorts, att, där enskild sakägare fört talan i målet, fångsten eller dess värde tillkommer honom.

Remissinstanserna har i allmänhet ej haft något att erinra mot fiskeri- styrelsens förslag att såväl fångst som redskap eller värdet därav skall till­ falla kronan även då det olaga fisket tillika kränker enskild rätt. I några yttranden har emellertid uttalats farhågor för att fiskerättshavares intresse av att beivra olaga fiske skulle minska om fångsten eller dess värde ej till­ föll dem. Jag anser att dessa farhågor är överdrivna. De flesta fiskerätts- havarna torde numera inse fiskevårdens betydelse och de torde därför kom­ ma att, oberoende av vem som äger rätt till fångsten, inskrida mot olaga fiske. Beträffande övriga fiskerättshavare kan man nog, som fiskeristyrel­ sen gjort gällande, befara att en regel motsatt den föreslagna skulle kunna få en icke önskvärd verkan. Det skulle nämligen kunna tänkas att de låter det olaga fisket fortgå och inskrider först på ett sent skede i förhoppning att därigenom åtkomma större fångst. Man torde däremot knappast behöva räkna med sådan brottslig samverkan mellan fiskerättshavaren och den fiskande som fiskeristyrelsen befarat.

I enlighet med det anförda finner jag övervägande skäl tala för att fångst, som åtkommits genom olaga fiske, alltid skall tillfalla kronan. Denna min ståndpunkt torde föranleda ändring i 37 och 38 §§ fiskerättslagen. Härtill återkommer jag senare.

Såsom fiskeristyrelsen anfört är det otvivelaktigt lämpligt att i vissa fall beslagtagen fisk utsättes. Såsom några remissinstanser påpekat, torde de av styrelsen i detta hänseende i 35 § föreslagna bestämmelserna bli svåra att tillämpa. Bestämmelse om utsättande bör därför avse endast sådana fall, då det icke kan föreligga någon risk för skada på fiskbeståndet och någon tillståndsprövning därför ej behöver komma i fråga. I enlighet härmed har

186

i 35 § av departementsförslaget som förutsättning för utsättande uppställts

— förutom att fisken uppenbarligen är förverkad, att den är levnadsduglig

och att åtgärden skall kunna vidtagas utan särskilda kostnader eller besvär

— att fisken omedelbart efter beslaget skall kunna utsättas i det vatten vari

den fångats. En sådan avfattning möjliggör utsättande i de fall, som när­

mast kommer i fråga, nämligen då någon ertappats på bar gärning, då fisk

anträffas i redskap t. ex. kräftburar, som står ute under fredningstid, och

då undermålig fisk påträffas i redskap eller sump. Mot den av fiskeristyrel-

sen föreslagna bestämmelsen om att, där omständigheterna så medgiver, tro­

värdigt vittne skall närvara vid utsättandet, har jag intet att erinra.

Vad angår de åtgärder, som skall vidtagas med förverkad egendom, bör

1 fråga om redskap de allmänna reglerna i detta hänseende gälla. Något

särskilt stadgande i fiskeristadgan erfordras då icke. Härav följer, såsom

länsstyrelsen i Norrbottens län påpekat, att domstolen med tillämpning av

2 kap. 17 § tredje stycket strafflagen kan förordna att beslagtaget redskap

(t. ex. ljuster) till förebyggande av missbruk skall förstöras. I fråga om

fångst är emellertid särskilda regler erforderliga, då annars beslagtagen

undermålig eller fredad fisk, som försålts, skulle kunna komma ut i mark­

naden. Vidare torde erfordras vissa bestämmelser om förfarandet med fisk

som är underkastad förskämning. I departementsförslaget har gjorts några

tillägg till de av fiskeristyrelsen för detta fall i 37 § föreslagna bestämmel­

serna. Tilläggen innebär inskränkning i rätten att försälja eller förstöra fisk

redan innan dom å förverkande föreligger. De har som förebild 7 § 2 mom.

lagen den 18 juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel samt 41 § i det

förslag till allmän förfogandelag, som genom proposition nr 20 förelagts

1954 års riksdag.

Jag övergår härefter till vissa detaljer av departementsförslaget.

35 § har utformats i enlighet med vad jag nyss anfört. Med den av mig

förordade avfattningen anser jag att andra stycket i fiskeristyrelsens förslag

utan olägenhet kan utgå.

I 36 § har endast föreslagits den sakliga ändringen, att anmälan om be­

slag skall få göras — förutom till närmaste polisman —- till vederbörande

polis- eller åklagarmyndighet. Rörande motiven härtill får jag hänvisa till

vad som anförts under 25 §. I övrigt har blott redaktionella jämkningar

vidtagits.

Mot första stycket i 37 § av fiskeristyrelsens förslag (andra stycket i de­

partementsförslaget) har några remissinstanser gjort erinringar. Det har

föreslagits, att fredad eller undermålig fisk skall få försäljas i allmänna

marknaden om försäljaren uppvisade ett av myndighet utfärdat intyg att

fisken varit beslagtagen. En sådan åtkomsthandling som här åsyftas kan

emellertid endast utvisa, att innehavaren köpt viss angiven kvantitet av

visst slags fisk, däremot icke att en viss av köparen innehavd myckenhet

fisk är just den fisk som avses i handlingen, även om den är av samma

storlek och slag. Detta blir särskilt tydligt, om innehavaren, t. ex. en fisk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

187

liandlare, innehar även annan fisk av samma slag. Jag förordar därför fiskeristyrelsens förslag, att här avsedd fisk endast skall få säljas till den som kan antagas komma att ej avyttra fisken. Som köpare kan då lfråga- komma icke blott fiskmjölsfabrik, allmänna inrättningar m. m. utan även, när det är fråga om små partier, enskild person som med säkerhet kan förväntas använda fisken endast för sitt husbehov.

Jag förordar, att bestämmelserna i 38 § i fiskeristyrelsens förslag utgår. Det torde utan särskilt stadgande vara klart att vad där sagts skall gälla. 1 stället föreslår jag, att under detta paragraf nummer upptages en föreskrift om att bestämmelserna i 35 och 37 §§ skall gälla jämväl i fall då grund föi beslag eller förverkande föreligger enligt fiskerättslagen. En sådan före­ skrift kan ersätta vissa av fiskeristyrelsen föreslagna ändringar i fiskerätts­ lagen. Härtill återkommer jag senare.

I 39 § av fiskeristyrelsens förslag har redaktionell ändring gjorts, då det är uppenbart att fisken, om den utsatts eller förstörts, ej kan tillfalla kro­ nan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 183.

40 §.

I 40 § behandlas frågan om särskilda åtalsbestämmeiser vid beivrande av­ brott, för vilka straff utsatts i stadgan.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen föreslår, att liksom nu fisketillsynsman skall ha åtals- rätt, men att bestämmelserna i 27 § gällande stadga om sådan rätt för fiske- vattensdelägare skall utgå. Styrelsen anför.

Enligt 27 § gällande stadga tillkommer åtalsrätt envar fiskevattensdeläga- re, ändå att han ej kan visa att hans enskilda rätt blivit genom överträdelsen särskilt förnärmad. Någon anledning synes icke föreligga att bibehålla den­ na från vanliga åtalsregler avvikande bestämmelse. Enskild fiskevattens- delägare bör förty ha rätt att väcka åtal endast om han är att anse såsom måls­ ägande och hinder mot anställande av åtal icke möter enligt rättegångs­ balkens bestämmelser. Om målsägandeställning tillkommer honom, får be­ dömas efter allmänna grunder. Bestämmelse om målsägandes åtalsrätt bör givetvis icke upptagas i fiskcristadgan.

Fisketillsynsman, som förordnats av länsstyrelsen, har enligt 27 § gällande stadga samma åtalsrätt som allmän åklagare. Med hänsyn till de större krav den nya rättegångsordningen ställer på en åklagare kan det måhända ifrå­ gasättas om denna rätt bör bibehållas. Då emellertid de mål varom här åi fråga merendels torde vara av enkel beskaffenhet samt tillsynsmannens åtalsrätt stundom kan vara av ett visst värde, har fiskeristyrelsen icke an­ sett sig böra föreslå någon ändring i denna del. Det regelmässiga bör dock vara, att förseelse åtalas av allmän åklagare. Åtalsrätt bör tillkomma även sådan tillsynsman, som förordnats av fiskeristyrelsen.

188

Olovlig införsel av fisk och försök därtill torde emellertid med hänsyn till

dessa förseelsers speciella karaktär icke höra vara föremål för åtal av till-

synsmännen. Å andra sidan synes det icke vara erforderligt att föreskriva,

att sistnämnda förseelser — såsom fallet f. n. är i fråga om förseelser mot

kungörelsen ang. förbud att under viss tid av året till riket införa hummer

— skall åtalas av tullåklagare. Åtal bör förty anställas av allmän åklagare

och utföras vid allmän underrätt.

Den nuvarande fiskeristadgan innehåller i sin 18 § en föreskrift, att fiske-

tillsyningsman som förordnats av länsstyrelsen åtnjuter det skydd som en­

ligt lag tillkommer tjänsteman. Enär det redan av 10 kap. 1 § strafflagen,

jämförd med 25 kap. 11 § samma lag, framgår, att tillsynsman — vare sig

han förordnats av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen — har sådant skydd,

är det onödigt alt i en ny stadga upptaga en föreskrift av nyss angivna inne­

börd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge och Älvsborgs län samt Svenska

fiskevårdsförbundet anser, att fisketillsynsman ej bör ha åtalsrätt. Länssty­

relserna åberopar de krav den nya rättegångsbalken ställer på en åklagare.

Länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län förmenar, att mål varom här är

fråga icke alltid är av enkel beskaffenhet. Förbundet anser ifrågavarande

åtalsrätt föga förenlig med modern processordning.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Gotlands län hemställer om bi­

behållande av åtalsrätten för envar delägare i fiskevattnet inom området

ändå att han ej kan visa att hans enskilda rätt blivit genom överträdelsen

särskilt förnärmad.

Kammarkollegiet anför, att gällande bestämmelser om åtalsrätt uppställer

ett formellt och lätt bevisbart kriterium på befogenheten att verkställa åtal.

Om såsom i förslaget avses vanligt målsägandeskap skall visas för behörig­

het att åtala överträdelse av fiskeristadgor, kommer detta att i praktiken

medföra en avsevärd inskränkning av behörigheten. Vidare heter det i kol­

legiets yttrande.

Fiskevattensdelägarnas egen bevakning mot olaga fiske torde vara den

mest effektiva kontroll, som för närvarande står till buds mot överträdelser

även av fiskeristadgans bestämmelser. Skäl synes därför ej förefinnas att

minska deras möjligheter att påtala förseelser av olika slag. Om fiskevat-

tensagarnas kompetens anses för svag för att det skall kunna anförtros dem

att självständigt utföra en så pass enkel talan som den, varom här är fråga,

anser kollegiet sig likväl böra ifrågasätta om icke i fiskeristadgan borde

upptagas en särskild bestämmelse, enligt vilken såsom målsägande skall an­

ses fiskevattensdelägare i sjö eller annat vattenområde, varest överträdelse

ägt rum, ändå att han ej kan visa att hans enskilda rätt blivit förnärmad.

Chefen för Haparanda grånsdistrikt anser, att åtal för olovlig införsel av

fisk eller försök därtill bör verkställas av tullåklagare, enär dylika brott

i regel upptäckes och utredes av tulltjänstemän. Även chefen för södra kust­

distriktet ifrågasätter om icke tullåklagare bör ha åtalsrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

189

Föredraganden.

Fiskerättskommittén föreslog, att i fiskerättslagen skulle införas bestäm­ melse om rätt för statens fiskeritjänsteman och fisketillsynsman att åtala brott mot föreskrifter om fiskådra. Departementschefen uttalade emellertid (prop. 60/1950, s. 130), att han av flera skäl fann sig icke böra tillstyrka detta förslag. Någon bestämmelse av denna innebörd har därför ej intagits i fiskerättslagen. Även jag anser, att åtalsrätt ej bör tillkomma fisketillsyns­ man, detta särskilt med hänsyn till de krav som den nya processordningen ställer på åklagare.

Några remissinstanser har uttalat, att den i 27 § gällande stadga intagna bestämmelsen om åtalsrätt för delägare i fiskevatten bör bibehållas. Som ett alternativ härtill har kammarkollegiet föreslagit en bestämmelse enligt vil­ ken såsom målsägande skall anses fiskevattensdelägare i sjö eller annat vat­ tenområde, varest överträdelse ägt rum, ändå att han ej kan visa att hans enskilda rätt blivit förnärmad. Jag ansluter mig i huvudsak till detta förslag. Det torde nämligen stundom vara tveksamt om t. ex. en delägare, som upp­ låtit fiskerätten till annan, skall anses som målsägande enligt 6 kap. 8 § strafflagen. Emellertid bör han i fråga om beivrande av olaga fiske som sker på hans vatten alltid ha de befogenheter, som enligt rättegångsbalken till­ kommer målsägande. I detta sammanhang må påpekas, att enligt 34 § jakt­ stadgan en var äger rätt att åtala förseelser mot stadgan. Enligt 20 kap. 16 § rättegångsbalken innebär detta numera blott att en var i fråga om rätt att angiva brottet eller tala därå samt åtal, som väckes av honom, skall anses som målsägande. Det av mig förordade stadgandet i 40 § av departements- förslaget har utformats i nära anslutning till sistnämnda stadgande.

Jag finner ej skäl att tillstyrka det av två remissinstanser gjorda försla­ get, att åtal för olovlig införsel av fisk skall verkställas av tullåklagare.

Om besvär m. m.

47

§.

Fiskeristyrelsen.

Bestämmelser angående fullföljd av talan mot länsstyrelses beslut om an­ tagande eller ändring av särskilda bestämmelser rörande fiskets vård och lämpliga bedrivande finnes f. n. upptagna i 12 § fiskeristadgan. Hänvisning (ill nämnda paragraf göres i 31 § andra stycket — motsvarande 3 § andra stycket i detta förslag — beträffande klagan över länsstyrelsens beslut i ärenden rörande dispens från stadgans bestämmelser för fiskevatten, där fis­ ket är gemensamhetsfiske.

Fiskeristyrelsen har upptagit föreskrifter om besvär i en gemensam para­ graf, som fått sin plats i slutet av förslaget. Denna ordning har synts vara

190

den lämpligaste särskilt om fiskeristadgan såsom möjligt är kommer att ut­

ökas med administrativa bestämmelser om fiskevårdsområden och fiske-

vårdsavgifter.

Om gällande bestämmelser anför styrelsen vidare.

Beträffande tiden för anförande av besvär hänvisas nu i 12 § första styc­

ket till förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gällande

stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handlägges av förval­

tande myndigheter och ämbetsverk. På grund härav utgör besvärstiden f. n.

— med visst undantag då kommun klagar — för de fyra nordligaste länen

45 dagar och för riket i övrigt 30 dagar. Utgångspunkten för tidens beräk­

ning är den dag då klaganden erhåller del av länsstyrelses beslut. I fråga om

delgivning av sådant beslut gäller Kungl. brev den 5 januari 1808, varav

framgår, att om beslutet berör så många personer, att avskrift därav icke

utan större kostnad och besvär kan tillställas varje person, beslutet skall

kungöras i kyrkan samt att besvärstiden skall räknas från detta kungörande.

I sista stycket av 12 § gällande fiskeristadga föreskrives, att länsstyrel­

sen i laga ordning skall kungöra vad som slutligen stadgas i fråga som av­

ses i paragrafen. Härmed torde avses, att beslutet skall intagas i länskungö-

relserna.

Beträffande beslut som länsstyrelse meddelar jämlikt fiskerättslagen inne­

håller 41 § första och andra styckena samma lag bestämmelser om delgiv­

ning och klagotid. För det fall, att beslutet angår en sådan större person­

krets, som avses i 1808 års Kungl. brev, stadgas i lagrummet samma regel

om delgivning som i brevet, varjämte för dylikt fall föreskrives, att beslutet

tillika skall anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad till­

kännagivas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar i orten.

Vidare föreskrives, att delgivning i dessa fall skall anses ha ägt rum den

dag kungörandet i kyrkan ägde rum samt att klagan över beslut skall föras,

genom besvär, som skall ha inkommit till jordbruksdepartementet inom

två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Till stöd för de föreslagna b e s t ä in m elserna uttalar fiskeri-

styrelsen därefter.

Beslut, som länsstyrelse meddelar enligt 14 eller 20 g i förslaget, torde

alltid angå en tämligen vidsträckt personkrets. Sådant beslut bör därför all­

tid kungöras på samma sätt, som föreskrives i 41 § fiskerättslagen. Detsam­

ma synes böra gälla beslut enligt 3 § andra stycket i förslaget.

I 12 § andra stycket fiskeristadgan föreskrives f. n., att vederbörande fis—

keriintendent på grund av sin befattning är berättigad anföra besvär. Denna

rätt bör uppenbarligen bibehållas. I fråga om intendentens rätt att överklaga

beslut, som länsstyrelse meddelar jämlikt fiskerättslagen, har fiskerättskom-

mittén anfört, att han på grund av sin befattning måste anses behörig full­

följa talan i de fall då allmänna intressen är i fråga. Uttrycklig föreskrift

härom har kommittén icke ansett erforderlig och någon sådan har ej heller

upptagits i lagen. Med hänsyn härtill bör i följdriktighetens intresse den nu­

varande bestämmelsen i 12 § andra stycket fiskeristadgan utgå.

I stadgan saknas föreskrift, att länsstyrelses beslut kan träda i tillämpning

innan de vunnit laga kraft. De flesta beslut av länsstyrelse jämlikt fiske­

rättslagen skall däremot enligt 41 § sista stycket samma lag lända till efter­

rättelse utan hinder av förd klagan.

Det vore enligt fiskeristyrelsens mening att gå för långt att upptaga sam­

ma bestämmelse beträffande beslut enligt fiskeristadgan. Stundom kan det

emellertid vara erforderligt, att sådant beslut må kunna tillämpas omedel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

191

bart. Det må i detta sammanhang beaktas, att bestämmelser som länssty­ relse meddelar enligt fiskeristadgan kan vara ganska likartade med sådana föreskrifter, som avses i 22 § fiskerättslagen och vilka enligt vad nyss an­ förts alltid skall tillämpas omedelbart.

På grund av det ovan sagda föreslår fiskeristyrelsen, att länsstyrelsen skall ha möjlighet att när skäl därtill är förordna, att beslut enligt fiskeristadgan skall lända till omedelbar efterrättelse.

F. n. gäller enligt 12 § sista stycket andra punkten i stadgan, att kungö­ relse i ärende som där avses skall översändas till jordbruksdepartementet och fiskeristyrelsen. I förslaget har till dessa myndigheter lagts vederbö­ rande fiskeriintendent. Skyldighet att översända kungörelse rörande beslut en­ ligt 3 § andra stycket i förslaget torde icke behöva stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Remissinstanserna.

Kammarkollegiet anför, att länsstyrelsen lärer kunna meddela beslut en­ ligt andra paragrafer i stadgan än 3, 14 och 20 §§, t. ex. enligt 22 §. Det torde emellertid knappast vara avsett att klagan över något beslut enligt stadgan skall föras så som om ekonomimål är stadgat. Regeln i 41 § syntes därför lämpligen kunna formuleras så att beslut, som av länsstyrelse med­ delas enligt stadgan, skall överklagas i den i paragrafen stadgade ordningen.

Länsstyrelsen i Blekinge lån yttrar angående sättet för kungörande av länsstyrelsernas beslut.

Det föreskrives att länsstyrelses beslut skall anslås i länsstyrelsens lokal. En dylik form för delgivning, som för övrigt innebär en nyhet i jämförelse med vad nu gäller, synes länsstyrelsen vara tämligen värdelös. Tillräcklig publicitet får väl anses vara vunnen i och med vidtagande av de åtgärder, som förslaget i övrigt upptager för besluts bringande till allmän kännedom.

Länsstyrelsen finner vidare den i andra stycket föreslagna besvärstiden onödigt lång med hänsyn till nuvarande kommunikationsförhållanden. Även sett från en annan synpunkt syntes den föreslagna ändringen av besvärsti­ den mindre önskvärd. Härom anför länsstyrelsen.

För närvarande finns en brokig mängd av regler angående tiden för be­ svärs anförande i mål och ärenden, vilka regler stundom är i hög grad för­ villande. Det framstår på grund härav som en angelägenhet av vikt att i fråga om besvärstidens längd skapa så stor likformighet som möjligt genom enhetliga regler härom. I förslagets motiv har för övrigt icke anförts skäl för en så lång besvärstid som två månader. På grund av vad sålunda an­ förts och då möjligheten att klaga blir tillräckligt tillvaratagen genom att fullföljdstiden bestämmes, liksom nu, på sätt stadgas i 1866 års förordning, får länsstyrelsen föreslå, att 41 § i förslaget omarbetas i enlighet härmed. En dylik ändring för med sig en motsvarande ändring i 41 § andra stycket lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske.

Fiskeriintcndentcn i mellersta distriktet yttrar, att i paragrafen anförd rätt till klagan syntes böra begränsas till fiskerättshavarna och vedei bö­ rande myndigheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län, fiskeriintendenterna i (inre södra, nedre södra och Österhavets distrikt samt Föreningen statens fiskeritjänstemän

192

har hemställt, att den nuvarande bestämmelsen om fiskeriintendents rätt att

anföra besvär måtte kvarstå. Fiskeriintendenten i övre södra distriktet an­

för, att det ingalunda är självklart att sådan klagorätt föreligger utan ut­

trycklig bestämmelse. Sålunda äger fiskeriintendenten ej anföra besvär vid

vattendomstolarna, då hans yttrande uteslutande gäller allmänna fiskeri-

intressen. Detta gäller yttranden både beträffande 6 kap. 9 §, 10 kap. 43 §

och 11 kap. 36 § vattenlagen. Härvid måste fiskeriintendenten hemställa

hos fiskeristyrelsen, att denna i sin tur anmodar kammarkollegiet att över­

klaga. Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet har förmenat, att i en

fiskeristadga intendentens särställning bör framhållas, då de personer som

kan beröras av bestämmelserna i fiskeristadgan kan förutsättas taga del där­

av under det att de i allmänhet ej ägnade någon större uppmärksamhet åt

bestämmelser, som meddelades i annat sammanhang. Fiskeriintendenten i

Österhavets distrikt och nyssnämnda förening har gjort gällande att om

fiskeristadgan och fiskerättslagen anses böra ha överensstämmande inne­

håll på denna punkt det föreslagna tillägget bör göras jämväl i fiskerätts­

lagen.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet har direkt yrkat att dylik änd­

ring genomföres i fiskerättslagen.

Domänstyrelsen har hemställt, att bland de i fjärde stycket angivna myn­

digheterna måtte upptagas jämväl domänstyrelsen, för såvitt bestämmelserna

berör kronans fiskevatten under styrelsens förvaltning. En olämplig utform­

ning av länsstadgorna kan nämligen försvåra eller förhindra utförandet av

styrelsens åligganden enligt kungörelsen angående förvaltningen av kronans

fisken. Det är därför av vikt att styrelsen snabbt erhåller kännedom om

stadgandena.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet samt några länsstyrelser och

hushållningssällskap har hemställt, att jämväl hushållningssällskapen eller

fiskerinämnderna måtte få kungörelserna sig tillsända.

Kungi. Maj.ts proposition nr 183.

Föredraganden.

Som kammarkollegiet föreslagit bör 41 § ändras så att den avser alla

beslut, som länsstyrelse meddelar med stöd av stadgan. I övrigt har jag

intet att erinra mot det föreslagna första stycket i 41 §.

Enligt 56 § i länsstyrelseinstruktionen den 5 juni 1953 (nr 541) gäller

lör överklagande av länsstyrelses beslut, där ej annorlunda stadgats, i all­

mänhet en tid av en månad från det klaganden erhöll del av beslutet eller

i vissa fall från det beslutet anslagits i länsstyrelsens lokaler eller kungjorts

i allmänna tidningar. I likhet med vad som gäller enligt fiskerättslagen bör

emellertid besvärstiden i fiskeristadgan sättas till två månader, detta med

hänsyn till att fiskare ofta icke kan få del av kungjorda beslut förrän ef­

ter viss tid. Jag har därför intet att erinra mot fiskeristyrelsens förslag i

denna del.

I 12 § andra stycket gällande fiskeristadga har uttryckligen angivits, att

193

fiskeriintendent på grund av sin befattning är behörig att föra klagan över länsstyrelses beslut. Vid tillkomsten av fiskerättslagen har det, som fiskeri- styrelsen påpekat, icke ansetts nödvändigt att införa en motsvarande be­ stämmelse i denna lag. På grund härav har fiskeristyrelsen ansett, att den nu gällande bestämmelsen i fiskeristadgan ej bör överföras till den nya stadgan. Några remissinstanser, bland andra tre fiskeriintendenter, har emel­ lertid ansett att så bör ske. Som skäl härför har åberopats, att det ej kunde anses givet att intendent utan särskilt stadgande hade besvär srätt samt att en uttrycklig bestämmelse i varje fall kunde vara av värde som upplysning för allmänheten.

Fiskeriintendent torde visserligen utan särskilt stadgande vara behörig att anföra besvär över beslut, som länsstyrelse meddelar med stöd av fiskeri­ stadgan. Om den härom gällande bestämmelsen i nuvarande fiskeristadga borttages kan emellertid missuppfattning ske. Med hänsyn härtill och till det värde, som bestämmelsen kan ha som upplysning för allmänheten, har jag föreslagit, att nu gällande bestämmelse bibehålies och intages i ett tredje stycke av 41 §. Det synes ej vara erforderligt, att i anledning härav införa en motsvarande bestämmelse i fiskerättslagen.

I övrigt förordar jag ingen annan ändring i 41 § av fiskeris tyr elsens för­ slag än att i sista stycket angives, att kungörelse rörande länsstyrelses beslut skall översändas jämväl till domänstyrelsen och vederbörande hushållnings­ sällskap.

I enlighet med det anförda har 41 § i departementsförslaget utformats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Övergångsbestämmelser.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen har vid meddelande av övergångsbestämmelserna utgått från att fiskeristadgan skulle kunna träda i kraft den 1 juli 1953.

Rörande de föreslagna bestämmelserna anför styrelsen. Bestämmelserna i 7 och

8

§§ i 1900 års fiskeristadga samt de straff- och

åtalsbestämmelser som anknyter till dessa stadganden bör såsom förut an­ förts tills vidare behålla sin giltighet.

Av den föregående framställningen framgår vilka författningar, förutom nu gällande fiskeristadga, som bör upphävas genom den nya stadgan.

Hänvisning i lag eller författning till stadgande, som upphäves och er­ sättes genom bestämmelse i den nya stadgan, bör i stället avse sistnämnda bestämmelse.

Hänvisningar till föreskrifter i den gamla stadgan förekommer i icke obetydlig omfattning i de tidigare omnämnda vid sidan av fiskeristadgan tillkomna författningarna med bestämmelser till skydd för fiskbeståndet.

De föreskrifter i den gamla stadgan till vilka sålunda hänvisas är 4, 17 och 26—30 §§. Av dessa paragrafer har i förslaget 4 § ersatts av

8

§, 17 §

av 22 § tredje stycket, 27 § av 40 § och 29 § av 39 §. Hänvisningarna till 26 och 28 §§ är obehövliga efter numera vidtagna ändringar i den allmänna strafflagstiftningen. Bestämmelserna i 30 § i den gamla stadgan, innehål-

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

lande regler om beslag, ersättes om förslaget genomföres dels av bestäm­

melser i rättegångsbalken och dels av vissa föreskrifter i nya stadgan, när­

mast 34 §, 36 § och 37 § andra stycket. Uppenbart är dock, att samtliga

föreskrifter i 34—38 §§ i den nya stadgan bör i tillämpliga delar gälla

även med avseende å specialförfattningarna. Så bör även vara fallet be­

träffande de med beslagsreglerna nära sammanhängande föreskrifterna i

32 och 33 §§ om möjlighet att förklara förverkad även annan fisk än den

som överträdelsen direkt avser. Särskilt sistnämnda föreskrifter torde kom­

ma att få minst lika stor betydelse i fråga om specialförfattningarna som

vid tillämpning av fiskeristadgan direkt. Den bär förordade ordningen

torde lämpligast kunna vinnas genom att bland övergångsbestämmelserna

upptages ett stadgande, att bestämmelserna i 30 § i den gamla stadgan

skola anses ha ersatts genom 34—38 §§ i den nya stadgan samt vad i 32

och 33 §§ i den nya stadgan föreskrives beträffande förverkande av annan

fisk än sådan, som olagligen fångats eller varit föremål för annan olovlig

befattning.

I flera författningar, icke blott sådana av fiskevårdskaraktär, stadgas,

att rätt att åtala överträdelse av föreskrift i författningen tillkommer till-

syningsman varom i 18 § fiskeristadgan förmäles. Sistnämnda stadgande,

vari det heter att av länsstyrelsen förordnad tillsyningsman över fiske skall

åtnjuta ämbetsskydd, saknar såsom förut nämnts motsvarighet i försla­

get. Åtalsrätten för tillsynsmannen bör dock alltjämt kvarstå och tillkomma

även tillsyningsman som förordnats av fiskeristyrelsen. Föreskrift härom

har upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Bland övergångsbestämmelserna återfinnes dessutom ett stadgande be­

träffande tillämpning intill den 1 januari 1954 av den särskilda kungörel­

sen angående fredningstid för hummer i Norrvikens fögderi. Härutinnan

hänvisas till den föregående framställningen.

Särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande, som

meddelats före den 1 juli 1953, bör genast upphöra att gälla, i den mån

de strider mot den nya stadgans allmänna föreskrifter (jämför 10 § i 1900

års stadga). I övrigt bör bestämmelserna, av skäl som i det föregående

anförts, upphöra att gälla den 1 juli 1963. Denna regel bör avse jämväl

lokala bestämmelser, som Kungl. Maj :t utfärdat med stöd av 13 § i 1900

års stadga, däremot icke en sådan författning med begränsad lokal räck­

vidd som t. ex. kungörelsen den 18 december 1908 (nr 174) angående för­

bud mot fiske med vad eller not innanför ett djup av 7 meter längs svenska

kusten av Öresund. Regeln hindrar naturligtvis icke, att lokala bestämmel­

ser må kunna upphävas eller ändras före den 1 juli 1963.

I det nu framlagda förslaget till fiskeristadga finnes vissa föreskrifter,

21, 22 och 27 §§, som gäller tillämpningen av eller eljest ansluter sig till

lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Vidare gäller försla­

gets föreskrifter om straff, förverkande m. in. även beträffande överträdel­

ser av dessa lokala bestämmelser.

Fråga uppkommer då, huruvida dessa föreskrifter i förslaget bör gälla

även de lokala bestämmelser, vilka meddelats före den nya stadgans ikraft­

trädande eller om i stället motsvarande föreskrifter i den gamla stadgan

skall tillämpas.

För en tillämpning av den nya stadgans föreskrifter å gamla lokala be­

stämmelser kan starka skäl av praktisk art åberopas. Otvivelaktigt måste

det redan i och för sig vara förenat med olägenheter att behöva tillämpa

den gamla stadgan ända upp till

10

år efter det den nya stadgan i övrigt

trätt i kraft. Bortsett härifrån är det naturligtvis angeläget, att den nya stad­

gans efter moderna förhållanden anpassade reglering av ifrågavarande äm­

nen blir gällande genast i så stor utsträckning som möjligt.------------

Kungi. Maj.ts proposition nr i83.

195

Mot en tillämpning av den nya stadgans föreskrifter å bestämmelser som meddelats före den 1 juli 1953 skulle möjligen kunna åberopas, att vid redigeringen av länsstadgorna icke sällan tillgått så att ifrågavarande, i gällande fiskeristadga förekommande föreskrifter direkt intagits bland läns- stadgans bestämmelser utan att det av länsstadgan framgår, att föreskrif­ terna i realiteten endast utgör påpekande av vad som gäller enligt fiskeri- stadgan. Detta förhållande kan naturligtvis föranleda till att ett blivande stadgande om att de nya föreskrifterna skall tillämpas lätt förbises. Denna olägenhet kan emellertid i betydande mån förebyggas genom att länssty­ relsen i god tid före den nya fiskeristadgans ikraftträdande genom tillkän­ nagivande i länskungörelserna meddelar, att denna stadgas föreskrifter skola tillämpas i nu förevarande hänseenden.

Fiskeristyrelsen föreslår av nu anförda skäl, att den nya stadgans före­ skrifter även blir tillämpliga på äldre lokala bestämmelser.

Undantag synes dock böra göras för föreskrifterna i 22 § rörande till- lämpning av bestämmelser om maskstorlek. Föreskrifterna i första och andra styckena av nämnda paragraf kan ju rimligen icke göras tillämpliga å bestämmelser om maskstorlek, vid vilkas meddelande hänsyn icke kunnat tagas till dessa föreskrifter. Ej heller stadgandet i 22 § tredje stycket torde vid sådant förhållande böra tillämpas.

I de fall, då fråga om meddelande av särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande väckts före den nya stadgans ikraftträdande men dess­ förinnan icke slutgiltigt avgjorts, uppkommer spörsmålet, i vad mån den gamla eller den nya stadgan skall tillämpas beträffande den fortsatta be­ handlingen av ärendet.

Därest länsstyrelsen hunnit meddela beslut i saken före stadgans ikraft­ trädande men beslutet då ännu ej vunnit laga kraft, torde den fortsatta behandling som kan ifrågakomma böra ske i enlighet med föreskrifterna i den gamla stadgan. Praktiskt sett innebär detta i huvudsak, att det i dessa fall skall vara Kungl. Maj :t och icke länsstyrelsen, som avgör huruvida bestämmelserna skall utsträckas att gälla även allmänt vatten.

Vad därefter angår ärenden, vari länsstyrelsen icke meddelat sitt beslut före den 1 juli 1953, kunde det möjligen principiellt synas riktigast att låta även deras behandling fortgå i enlighet med föreskrifterna i den gamla stadgan. Emellertid är att märka, att skillnaden mellan gamla och nya stad­ gan i fråga om förfarandet strängt taget är ganska ringa. Ändringarna synes i vilket fall som helst icke vara av den natur, att eu tillämpning av den nya stadgan å ett senare skede av förfarandet förutsätter, att ärendet redan från början handlagts enligt den nya stadgan. — — — Med hän­ syn till vad nu anförts och då praktiska skäl talar för att den gamla stadgan såvitt möjligt icke skall behöva tillämpas efter den nya stadgans ikraft­ trädande, föreslår fiskeristyrelsen, att i fall varom nu är fråga den nya stadgan skall tillämpas med avseende å ärendets fortsatta behandling.

I förtydligande syfte har i förslaget vissa föreskrifter givits rörande till- lämpningen av den här ovan förordade regeln. Någon motivering till dem synes icke vara behövlig.

Vid meddelande av de lokala bestämmelser varom här är fråga bör iakt­ tagas föreskrifterna i 14 g av förslaget. Om och i den mån länsstyrelsen så anser lämpligt bör länsstyrelsen således fastställa bestämmelserna även för allmänt vatten. De föreskrifter i förslaget som rör tillämpning av lokala bestämmelser bör gälla. Detta är naturligtvis än mer motiverat än i de ovan berörda fall, då bestämmelserna meddelats före den nya stadgans ikraftträdande, och i motsats till sistnämnda fal! synes något undantag här

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

icke påkallat beträffande 22 § i förslaget. Något åsidosättande av de fiskan­

des berättigade intressen torde detta icke kunna innebära. Länsstyrelsen

måste emellertid före utfärdande av bestämmelse om maskstorlek beakta,

att storleken anpassas efter de nya reglerna i

22

§ första och andra styc­

kena så att bestämmelsen icke blir mer restriktiv än avsikten verkligen är.

Om länsstyrelsen således anser sig böra stadfästa ett å sammanträde före

den 1 juli 1953 tillstyrkt förslag om viss maskstorlek, beräknad mellan

knutarnas mittpunkter i den sträckta maskan, bör ändring ske med hän­

syn dels till att avståndet enligt förslaget skall räknas mellan knutarnas

innerpunkter och dels till tjockleken,

2

millimeter, av den sticka som skall

användas vid uppmätningen.

Vad ovan sagts rörande förfarandet vid meddelande av lokala bestäm­

melser i ärende som icke hunnit avgöras före den 1 juli 1953 bör naturligt­

vis även gälla ändring eller upphävande av sådana bestämmelser. Vidare

bör för tydlighetens skull upptagas föreskrift, att fråga av sistnämnda slag,

som väckts efter den nya stadgans ikraftträdande, i sin helhet skall behand­

las enligt denna stadga. Dessa regler innebär, såvitt angår allmänt vatten,

att länsstyrelsen får befogenhet att ändra eller upphäva bestämmelser som

fastställts av Kungl. Maj :t. Betänkligheter synes dock knappast kunna resas

mot en sådan delegation.

Styrelsen vill framhålla önskvärdheten av att vederbörande myndigheter

i vad på dem ankommer tillser, att ärenden av här ifrågavarande slag i

minsta möjliga utsträckning är anhängiga den

1

juli 1953.

Remissinstanserna.

Stockholm läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrå­

gasätter om icke texten till den nuvarande 7 § fiskeristadgan bör moder­

niseras.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmenar, att

även de nuvarande 7 och

8

§§ i stadgan bör upptagas i den nya stadgan för

undvikande av feltolkning.

Bestämmelsen i sista stycket första punkten att äldre länsbestämmelser,

som utfärdats före stadgans ikraftträdande, skall upphöra att gälla senast

10

år efter ikraftträdandet har föranlett vissa erinringar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län avstyrker, med hänvisning till vad läns­

styrelsen anfört rörande 14 § tredje stycket i fiskeristyrelsens förslag, att

äldre bestämmelser automatiskt skall upphöra att gälla.

Kammarkollegiet ifrågasätter, om det icke skulle leda till bättre resultat

om i stället för ifrågavarande bestämmelse föreskrevs, att i den mån läns­

styrelsen utfärdat lokala stadgor enligt den nya fiskeristadgan, alla enligt

äldre författningar utfärdade lokala stadgor för samma område skulle upp­

höra att gälla. Härigenom skulle de lokala bestämmelserna för varje särskilt

område bli samlade i en författning, vilket skulle innebära påtagliga för­

delar i fråga om efterlevnaden och kontrollen. Den erforderliga översynen

av bestämmelserna torde kunna utföras på betydligt kortare tid än tio år.

197

Länsstyrelsen i Stockholms län —- som avstyrkt den av fiskeristyrelsen föreslagna bestämmelsen i 14 § tredje stycket om tidsbegränsning för nya länsbestämmelser — tillstyrker däremot att äldre bestämmelser efter viss tid upphör att gälla och anför i anslutning härtill:

För att få en bättre överblick över hela arbetsfältet och enhetlighet bör en omprövning ske av tidigare meddelade lokala bestämmelser, trots det besvär som är förenat därmed. Vid denna prövning kommer det säkert att visa sig att åtskilliga äldre bestämmelser ej längre är påkallade eller är i behov av närmare saklig och formell översyn.

I flera yttranden göres gällande, att den föreslagna övergångstiden är alldeles för lång. Kammarkollegiet anför härutinnan, att med hänsyn till att tidsbegränsningen motiverats med att det f. n. ofta är prak­ tiskt taget omöjligt att avgöra vilka särskilda föreskrifter som har gällande kraft eller icke, det förefaller olämpligt att ett sådant osäkerhetstillstånd skall få fortfara under ytterligare tio år. Skulle en bestämmelse av sådant slag meddelas, synes giltighetstiden för de äldre bestämmelserna böra avse­ värt begränsas, förslagsvis till tre år. Även länsstgrelsen i Stockholms län anser, att omprövning bör ske under de tre första åren av den nya stadgans giltighetstid. Efter utgången av denna tid syntes under alla förhållanden de äldre bestämmelserna böra vara ur kraft. Jämväl generaltullstgrelsen, che­ fen för södra kustdistriktet, domänstgrelsen, Svenska fiskevårdsförbundet,

Fiskefrämjandet och Sveriges sportfiskares riksförbund anser, att övergångs­ tiden bör betydligt förkortas. Kustdistriktschefen anför, att de lokala be­ stämmelserna i nuvarande skick torde komma att bereda kustbevakningen stora svårigheter.

Domänstyrelsen framhåller, att en tid om tio år är alldeles för lång att döma av den erfarenhet styrelsen har av de nu gällande länsstadgorna, var­ av åtskilliga icke torde ha mycket gemensamt med vad man numera kallar fiskevård. Bestämmelse borde utfärdas om att de nu gällande länsfiskestad- gorna skall vara omprövade före den 1 januari 1955. För att styrka nöd­ vändigheten av en snabb avveckling av de gamla bestämmelserna anför styrelsen.

Jämlikt för ett mellansvenskt län gällande fiskestadga för bedrivande av fiske i inom länet belägna delar av Östersjön är fiske med bl. a. spinn och pimpel förbjudet. Dessa redskap användes ju speciellt av fritidsfiskarna och deras möjlighet till fiske i länets kustvatten är alltså obefintlig, såvida de ej begär och erhåller dispens hos länsstyrelsen, som kan, efter hörande av ve­ derbörande fiskeritjänsteman och kustfiskareorganisation, bevilja tillstånd till sportfiske för person, som kan styrka sin fiskerätt. Styrelsen bilägger en bestyrkt avskrift av ett dylikt tillstånd, av allmänheten kallad »licens», för fem personer, där såsom villkor för tillståndet stadgas, att sökanden årligen skall »inplantera» minst 50 000 gäddyngel i det i saltsjön befintliga fiske­ vattnet. I betraktande av att del för länets kustområde meddelade generella spinnfiskeförbudet gäller hela året ocli då man numera med stöd av fiske­ vetenskapliga undersökningar förklarat att eu dylik utsättning av yngel i havet torde vara värdelös ur fiskevårdssynpunkt frågar man sig om före­ skriften avser att minska allmänhetens möjligheter alt utöva rekreations- eller fritidsfiske inom detta vattenområde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

198

Fiskefrämjandet hänvisar såsom ett belägg för svårigheterna att erhålla

eu överblick över de nu gällande länsbestämmelserna till ett svar som för­

eningen fått från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i anledning av

en av föreningen nyligen gjord begäran att erhålla ett exemplar av samtliga

stadgebestämmelser i länet av intresse för fritidsfisket. I svaret heter det, att

några samlade bestämmelser för fisket inom länet icke finns i tryck. Då så­

dana bestämmelser finns i en mängd olika kungörelser ända sedan början

av 1900-talet, vilka fortfarande gäller, kan endast genom utplockande i arki­

vet och verkställande av avskrifter en samlad sådan uppgift åstadkommas.

Detta är emellertid ett så tidsödande arbete, att kostnaderna därför uppgår

till cirka 50 kronor.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet framhåller önskvärdheten av

att den nya stadgan träder i kraft tidigast tre månader ef­

ter det stadgan utfärdats. Som en följd av den nya stadgan måste

nämligen vissa länsfiskestadgor ändras. Det vore önskvärt att dessa änd­

ringar hann genomföras före stadgans ikraftträdande. Även Älvsborgs läns

södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att tillräcklig

tid bör ställas till förfogande för spridning av kännedom om den nya stadgan

innan den träder i kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Föredraganden.

Som jag inledningsvis anfört (s.

6

) bör i samband med övergångsbestäm­

melserna behandlas frågan om motsvarighet till 7

—8

§§ i gällande fiskeri-

stadga bör införas i den nya stadgan.

I 7 § stadgas:

»Skeppare eller den, som fartyg förer, vare pliktig att noga tillse, det han

ej utan nödtvång med fartyget eller därav bogserat föremål överfar fiskred-

skap, som med vettar eller flytspån försedd är, så att den skönjas kan, och

ej i vanlig segelled finnes utlagd.»

Fiskeristyrelsen har som tidigare nämnts erhållit uppdrag att verkställa

utredning rörande bestämmelser till skydd för att fiskredskap skadas ge­

nom översegling av fartyg. I en den 1 juni 1953 avgiven promemoria har

fiskeristyrelsen inkommit med förslag till bestämmelser i ämnet. Promemo­

rian har varit föremål för sedvanlig remissbehandling, varvid framförts en

del erinringar. I anledning härav tarvas ytterligare överväganden innan

ståndpunkt kan tagas till förslaget. Med hänsyn härtill bör, såsom fiskeri­

styrelsen föreslagit, den nuvarande bestämmelsen i

7

§ fiskeristadgan gälla

intill dess att nya bestämmelser i ämnet utfärdas. Att såsom någon remiss­

instans förordat överflytta nyssnämnda paragraf till den nya stadgan synes,

med hänsyn till att frågan om nya föreskrifter är under prövning, icke vara

lämpligt.

8

§ i gällande fiskeristadga lyder:

199

»Där vatten ledes in till turbin, skall, då is ej täcker vattnet, eller isloss­ ning eller bildning av issörja äger rum, galler med högst

2

centimeter bre-

d** öppningar vara anbragt så, att fisk av storlek, att den ej kan genomgå nämnda öppningar, hindras att i turbinen inkomma.

Åstundar någon att i stället träffa annan anordning för åstadkommande av samma verkan, göre därom ansökning hos Konungens bcfallningshav an­ de som äger att därom meddela beslut.»

Bestämmelserna i

8

§ fiskeristadgan har behandlats i den tidigaie om­

nämnda proposition nr 23, vilken — med viss jämkning som här ej är av betydelse — antagits av årets riksdag. I propositionen omnämnes (s. 28), att Svenska fiskevårdsförbundet ifrågasatt om icke föreskriften i

8

§ fiskeri­

stadgan borde överflyttas till vattenlagen. Förbundet har framhållit, att det i praktiken torde vara betydligt vanligare att ansökan om befrielse från skyldighet att framför turbinintag ha fiskgaller prövas av vattendomstol än att sådan ansökning prövas av länsstyrelse. I anledning av detta uttalande har chefen för justitiedepartementet i propositionen anfört (s. 29), att ifrå­ gavarande föreskrift i fiskeristadgan syntes vara av alltför speciell natur för att böra upptagas i vattenlagen. Justitieministern har vidare framhållit, att det av den i

2

kap.

8

§ vattenlagen fastslagna grundsatsen framgick och för

övrigt låg i sakens natur, att åtgärder till förhindrande av att fisk förstördes i turbiner alltid skulle vidtagas.

I enlighet med vad justitieministern sålunda anfört torde det ej vara er­ forderligt att i den nya fiskeristadgan intaga någon föreskrift, motsvaran­ de den som nu finnes i

8

§. Föreskrift om vad som skall iakttagas i ifråga­

varande avseende bör i stället lämnas av vattendomstol enligt

2

kap.

8

§

vattenlagen. Emellertid torde det erfordras en bestämmelse om att

8

§ fis­

keristadgan jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser fortfaran­ de skall gälla beträffande anläggning, som tillkommit eller vartill tillstånd av vattendomstol meddelats före den dag då den nya fiskeristadgan träder i kraft. Den dispensprövning som enligt andra stycket av

8

§ skall utövas

av länsstyrelse bör även beträffande äldre företag utövas av vattendomstol. I enlighet med vad nu sagts förordar jag att

8

§ i fiskeristadgan upphäves,

men att en övergångsbestämmelse av nyss angiven innebörd lämnas. Det är givet att vattendomstolen äger befogenhet att medgiva befrielse från skyldig­ het att hålla särskild anordning, om turbinen är av sådan konstruktion, att fisken kan oskadd passera genom densamma.

I fråga om de författningar i övrigt, som bör upphävas i samband med att den nya stadgan träder i kraft, har jag ingen annan erinran mot fiskeristy- relsens förslag än att, såsom jag redan i samband med behandlingen av 9 § i departementsförslaget anfört, även kungörelsen den 25 augusti 1914 (nr 173) om fredningstid för hummer inom Norrvikens fögderi av Göteborgs och Bohus län bör upphöra redan den dag då den nya stadgan träder i kraft. Er­ fordras även framgent bestämmelser motsvarande dem som finnes i kun­ görelsen, torde i enlighet med vad jag tidigare uttalat sådana få utfärdas av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

200

Vad fiskeristyrelsen i tredje stycket av övergångsbestämmelserna föresla­

git synes vara lämpligt. Dock bör i anledning av den ståndpunkt jag tagit

till frågan om tillsynsmans åtalsrätt sista punkten i nämnda stycke utgå. I

övrigt bör några redaktionella ändringar vidtagas.

De under punkt 1 i sista stycket av fiskeristyrelsens förslag givna före­

skrifterna har töranlett erinringar från några remissinstansers sida. Å ena

sidan har gjorts gällande, att någon föreskrift om att lokala bestämmelser

efter viss tid skall upphöra att gälla icke är erforderlig. Å andra sidan har

framhållits, att en föreskrift härom är mycket motiverad och att den tids­

period, under vilken de äldre bestämmelserna skall få gälla, bör betydligt

förkortas. Såsom jag anfört under 14 § av departementsförslaget har jag

icke ansett mig böra tillstyrka en föreskrift om att nya lokala bestäm­

melser alltid skall vara tidsbegränsade. I stället har jag förordat, att läns­

styrelserna skall vara skyldiga att föra ett register över utfärdade bestäm­

melser. I fråga om äldre lokala bestämmelser torde däremot av fiskeristy-

relsens och remissinstansernas yttranden framgå, att sådana äldre bestäm­

melser efter en viss tidrymd bör upphöra att gälla och vid behov ersättas

med bestämmelser utfärdade med stöd av den nya fiskeristadgan. Fiskeri-

styrelsen har föreslagit, att giltighetstiden för sådana bestämmelser skall

utgå tio år efter det stadgan träder i kraft. Jag anser, att denna tidsfrist

kan förkortas och förordar att bestämmelserna endast skall få gälla under

fem års tid. Vid den genomgång av äldre bestämmelser, som måste äga

rum i länsstyrelserna, torde det visa sig att en hel del sådana bestämmelser

omedelbart bör upphöra. En sådan utgallring av bestämmelser bör kunna

ske inom relativt kort tid och jag finner det lämpligt, att de lokala bestäm­

melser, som ett år efter det fiskeristadgan trätt i kraft fortfarande gäller,

då bör vara införda i det register varom stadgas i 14 § andra stycket av

departementsförslaget.

De av mig sålunda förordade föreskrifterna har intagits i punkterna 1

och

2

av sista stycket i de övergångsbestämmelser som lämnats i departe­

mentsförslaget.

Mot fiskeristyrelsens förslag under punkt 2 i ifrågavarande stycke har jag

intet att erinra. De där angivna bestämmelserna återfinnes i punkt 3 av de­

partementsförslaget. Då i denna punkt föreskrivits, att vid ärendets fort­

satta behandling föreskrifterna i den nya stadgan skall tillämpas, torde den

av fiskeristyrelsen föreslagna punkt 4 kunna utgå.

Av punkt 3 i fiskeristyrelsens förslag bör i anledning av vad jag förordat

under 19 § i departementsförslaget den del av bestämmelserna som börjar

med »samt att» utgå.

Mot punkt 5 har jag intet annat att erinra än att satsen, som börjar med

»Väckes», såsom onödig bör utgå.

Jag förordar, att fiskeristadgan träder i kraft den

1

januari 1955 och för­

utsätter därvid att den kan utkomma från trycket minst tre månader före

nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

201

Lagförslagen.

Ändring av fiskerättslagen.

Fiskeristyrelsen.

De ändringar i fiskerättslagen, som fiskeristyrelsen föreslår, är föran­ ledda av den ståndpunkt styrelsen intagit beträffande vissa frågor om för­ verkande och beslag i anledning av förseelser mot fiskeristadgan.

Av skäl, som anförts under 35—39 §§ i förslaget till fiskeristadga, har styrelsen föreslagit, att i de fall då brott mot fiskerättslagen, d. v. s. olov­ ligt fiske, tillika innefattar överträdelse av förbud, som i fiskeristadgan eller med stöd därav meddelade bestämmelser finnes mot vissa fångstred­ skap eller fångstsätt eller mot fångande av fisk å viss tid eller under visst minimimått, den förverkade fångsten icke såsom nu är fallet skall tillfalla fiskerättsinnehavaren utan kronan.

Styrelsen anför vidare. Den av styrelsen förordade, i 35 § förslaget till fiskeristadga upptagna regeln, att levnadsduglig fisk som förverkats i anledning av överträdelser av nämnda förbud i första hand skall åter utsättas, bör gälla även i de fall då överträdelsen tillika innefattar olovligt fiske. Detsamma bör gälla de i

37

§ i stadgeförslaget givna reglerna om hur man skall förfara med förver­ kad fisk, som fångats å fredningstid eller icke håller stadgat minimimått, samt om möjligheten att försälja eller i vissa fall förstöra förverkad fisk före det domstols dom föreligger.

Vad nu anförts i fråga om sådana föreskrifter om forbud mot vissa fångstsätt och fångstredskap samt om fredningstider och minimimått, som förekommer i fiskeristadgan eller med stöd därav meddelade bestämmelser, bör uppenbarligen gälla även föreskrifter av dylik art som återfinnes i för­ fattningar med fiskevårdande syfte, som Kungl. Maj :t utfärdat vid sidan av fiskeristadgan. Även överträdelser av dessa författningar kan, låt vara mera sällan, kränka enskild fiskerätt och sålunda föranleda straff jämväl enligt fiskerättslagen. Det må anmärkas, att stadgeförslagets föreskrifter om förverkande och beslag kommer att på grund av tredje stycket i förslagets övergångsbestämmelser bli tillämpliga med avseende å de nu gällande för­ fattningarna av nämnda slag.

Vad i 32 och 33 §§ i förslaget till fiskeristadga föreskrivits angaende möjlighet att förklara förverkad annan fisk än den som olagligen fångats föranleder tydligen ingen ändring i fiskerättslagen. Om ett parti å annans vatten fångad fisk delvis består av fisk, som är förverkad jämväl enligt fiskeristadgan, bör detta naturligtvis icke föranleda att fiskerättsinnehava­ rens rätt till den övriga fisken elimineras.

I fråga om utformningen av de föreslagna lagändringarna anför styrelsen. De ändringar, som upptagits i lagförslaget, ansluter sig nära till före­ skrifterna i stadgeförslaget.

Beträffande 37 § må påpekas, att utsättande endast får ske av fisk som avses i 38 § under 1. i lagförslaget.

202

Knngl. Maj.ts proposition nr 183.

37 b § andra stycket motsvarar 37 § andra stycket stadgeförslaget. Vad

som föreskrivits i sistnämnda författningsrum om omedelbar försäljning

av förverkad fisk behöver i och för sig icke föranleda att den motsvarande

föreskriften i fiskerättslagen skall avse annan fisk än sådan som förver­

kats, förutom jämlikt fiskerättslagen, enligt fiskeristadgan eller annan för­

fattning av fiskevårdskaraktär. Behov av en dylik regel torde emellertid

föreligga även beträffande fisk, som är förverkad uteslutande enligt fiske­

rättslagen, i den män sådan fisk icke anses böra omedelbart efter beslaget

överlämnas till fiskerättshavaren.

I fråga om 38 § i lagförslaget må framhållas, att efter tillkomsten av la­

gen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och viten

det icke är erforderligt att upptaga föreskrift i fiskerättslagen om att böter

och viten skall tillfalla kronan.

Remissinstanserna.

Kammarkollegiet riktar mot de föreslagna nya bestämmelserna den all­

männa anmärkningen, att de har sådant innehåll att lämpligheten av deras

placering i fiskerättslagen kan ifrågasättas. Det syntes icke tilltalande,

att reglerna om beslag och förverkande av samt förfarandet med fisk som

fångats i strid mot fiskeristadgans bestämmelser, intages såväl i fiskerätts­

lagen som i fiskeristadgan. Frågan om den författningstekniska lösningen

av de kollisionsfall, som föreligger när fiske skett i strid både mot fiskeri­

stadgan och fiskerättslagen, syntes därför böra omprövas.

Svenska fiskevårdsförbundet förmenar, att alltför speciella bestämmelser

om förfarandet med beslagtaget gods m. m. syntes böra överflyttas till

särskilda författningar.

Fiskefrämjandet anser bestämmelserna i 37 b § i lagförslaget om att vis­

sa slag av förverkad fisk får försäljas till innehavare av fiskmjölsfabrik eller

eljest till den som kan antagas komma att ej avyttra fisken (t. ex. beslaga­

ren eller den fiskande själv) vara av alltför speciell natur att böra inflyta

i fiskeristadgan eller fiskerättslagen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att, på motsvarande sätt som länssty­

relsen föreslagit beträffande 41 § förslaget till fiskeristadga, den i 41 § andra

stycket i lagen angivna besvärstiden bör förkortas.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anser, att 41 § i lagen bör ändras

så att fiskeriintendentens besvärsrätt uttryckligen angives.

Föredraganden.

Jag delar fiskeristyrelsens uppfattning, att de i fiskeristadgan föreslagna

reglerna om utsättande av beslagtagen fisk och försäljning av fisk, som tagits

i beslag eller förverkats, även bör gälla i sådana fall, då fisket skett i strid

mot bestämmelserna i fiskerättslagen. Emellertid torde det icke vara nödvän­

digt, att i anledning härav göra ändring i sistnämnda lag. Som jag under

38 § i förslaget till fiskeristadga anfört synes i stället i fiskeristadgan böra

intagas en bestämmelse om att föreskrifterna i

35

och

37

§§ nämnda stadga

skall iakttagas jämväl i fall, då grund för beslag eller förverkande tillika

203

föreligger enligt fiskerättslagen. Fiskeristyrelsen har anfört, att den omstän­ digheten att ett parti olovligen fångad fisk delvis består av fisk som är för­ verkad jämväl enligt fiskeristadgan icke bör föranleda att fiskerättshavarens rätt till den övriga fisken bortfaller. I anledning av detta uttalande vill jag påpeka, att om hela partiet förverkats enligt 32 § andra stycket i förslaget till fiskeristadga den enskilde fiskerättshavaren givetvis icke har någon rätt till partiet eller dess värde. Har däremot frånsortering skett enligt nyssnämn­ da bestämmelse, förverkas blott den frånsorterade fisken enligt fiskeristad­ gan medan partiet i övrigt förverkas på den grund att olovligt fiske ägt rum. Värdet av den fisk som återstår efter frånsorteringen skall i sådant fall till­ falla fiskerättshavaren enligt 38 § fiskerättslagen.</