Prop. 1950:60

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

1

Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt till fiske, m. mgiven Drottningholms slott den 13 januari 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om rätt till fiske; 2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden;

3) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet; samt

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria­ tion;

dels enligt § 77 regeringsformen att godkänna härvid fogat förslag till för­ ordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget till ny lag om rätt till fiske bygger, liksom gällande lag i sam­ ma ämne, på den grundsatsen att fisket i öppna havet samt i de yttre skärgårdsområdena och vissa delar av våra största sjöar skall vara fritt för envar, medan det i övrigt principiellt skall vara förbehållet strand­ ägarna.

Genom särskild proposition denna dag har framlagts ett förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, vari meddelas bestämmelser om ut­ sträckningen av fastigheternas ägovälden i havet och de stora insjöarna. 1 detta förslag har allt vatten som skall ingå i fastigheterna betecknats så-

1 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 60.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

som enskilt vatten, medan de vattenområden som ej skola omfattas av en­

skild äganderätt benämnts allmänt vatten. Förslaget innebär att allmänt

vatten skall finnas, förutom i havet, jämväl i de öppna delarna av Vänern,

Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vid gränsdragningen mellan

allmänt och enskilt vatten har särskild hänsyn tagits till fiskeintressena.

På grund därav har i förevarande lagförslag nyss åsyftade uppdelning i

olika fiskerättsliga zoner kunnat ske på det sättet att fisket förklarats skola

vara fritt i allmänt vatten men i princip tillhöra jordägaren i enskilt vatten.

Markägarnas ensamrätt till fiske i vattnet närmast stränderna och i det

inre av skärgårdarna är redan för närvarande begränsad genom åtskilliga

lokala undantagsstadganden. Vid västkusten avser den sålunda i huvudsak

endast fiske med fast redskap, medan annat fiske står öppet för varje

svensk medborgare. Dessa undantagsstadganden ha bibehållits i förslaget

och därjämte föreslås ytterligare bestämmelser i samma riktning. De inne­

bära bl. a. att större rörelsefrihet skall beredas strömmingsfisket i Öster­

sjön samt annat fiske med rörliga redskap vid Blekingekusten. Hummerfis­

ket skall frigivas i de delar av Bohuslän, där det nu är förbehållet strand­

ägarna. Dessutom må nämnas att frifiske i viss utsträckning skall vara

tillåtet även i de enskilda delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Stor­

sjön samt i de öppna fjärdarna i mitten av Mälaren.

I den mån den nya lagstiftningen medför intrång i bestående enskild

fiskerätt, avses gottgörelse härför skola lämnas av statsmedel.

I fråga om fiske som är oskiftat eller eljest samfällt för två eller flera

fastigheter föreslås något ökad möjlighet för domstol att på begäran med­

dela föreskrifter om den ordning, vari delägarna må nyttja fisket. Ett av

fiskerättskommittén framlagt mera långtgående förslag om sammanföran­

de av fiskevatten till s. k. fiskevårdsområden har ansetts kräva ytterligare

utredning. I avbidan på dylik utredning avses gällande lag om gemensam-

hetsfiske skola kvarstå.

Vidare föreslås regler om rätt för fiskande att, när det erfordras för fis­

kets utövande, begagna annans strand för uppdragning av redskap eller

båt m. m. samt skärpta bestämmelser till skydd för vandringsfiskens gång

i vattendrag och sund (s. k. fiskådra).

Slutligen innehåller lagförslaget stadganden om rätt för myndighet att

ingripa, om någon i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter sitt

fiske genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller genom att låta

fisket ligga outnyttjat.

Den ändring som föreslås i jorddelningslagen har till syfte att förebygga

att oskiftat fiske genom avstyckning uppdelas i alltför många andelar. För­

slaget om ändring i expropriationslagen avser att bereda möjlighet till ex­

propriation för att tillgodose yrkesfiskarnas behov av mark för uppförande

av bryggor, bodar och andra dylika anläggningar. Övriga författningsför-

slag ha betingats av formella skäl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

3

Förslag

till

Lag

om rätt till fiske.

Härigenom förordnas som följer.

Om fiske i allmänt vatten.

1 §■

I vatten, som enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt vatten, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap. Fast red­ skap må, såvitt ej annat följer av 3 §, utsättas i allmänt vatten endast efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer.

Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med ledarm försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fäs­ tes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än två dygn i följd.

2

§•

Den som äger sådan fiskerätt i enskilt vatten som sägs i 5 § (innehavare av enskild fiskerätt) må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vatt­ net sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.

3 §•

Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) må innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid ö eller holme av minst etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är bestämt angående fiskerättens omfattning.

4 §.

Den som ej är svensk medborgare må bedriva fiske i allmänt vatten en­ dast efter tillstånd av Konungen. Är han innehavare av enskild fiskerätt, skall han dock i fråga om rätt att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten vara likställd med svensk medborgare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Om fiske i enskilt vatten.

5 §•

I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skatt­ läggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

6

§.

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala län må varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva fiske efter strömming och skarpsill med notar ävensom med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap.

7 §•

Vid kusten av Stockholms län må varje svensk medborgare i enskilt vat­ ten som har större djup än sex meter bedriva fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap.

8 §•

Vid kusten av Södermanlands och Östergötlands län samt av Kalmar län norr om Kråkelund må varje svensk medborgare bedriva fiske efter ström­ ming och skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rör­ liga redskap, i sådant enskilt vatten som har större djup än sex meter och är beläget på ett avstånd ej understigande tvåhundra meter från fastlan­ det eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd;

dock är strömmings- och skarpsillfisket förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten inom följande områden:

Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten innan­ för räta linjer Djursö norra udde—fastlandet över sydligaste udden av Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö och Norra Finnö—fastlandet över sundens smalaste ställen;

Valdemarsviken innanför en rät linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet är smalast;

Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer Björkö— fastlandet över smalaste delen av sundet, Björkö södra udde—sydligaste ud­ den av Lilla Rätö samt västligaste udden av Lilla Rätö—närmaste ställe på fastlandet; ävensom

Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden av Gränsölandet rätt åt söder.

9

§•

Vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) må varje svensk medborgare i en­ skilt vatten bedriva fiske efter strömming (sill) och skarpsill med skötar

och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap, ävensom fiska med

tobisnot.

10

§.

I Gotlands län må i havet varje svensk medborgare i enskilt vatten fiska

med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, ävensom med tobisnot.

11

§•

Vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) må varje svensk

medborgare med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd ej

understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme

av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan

för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Med

nät, som är att hänföra till rörligt redskap, samt med tobisnot är fisket

fritt ända intill stranden.

12

§.

Vid Skånes kuster må varje svensk medborgare fiska i enskilt vatten

med rörligt redskap och vid Skånes västra kust även med fast redskap.

13 §.

Vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus län må varje

svensk medborgare fiska i enskilt vatten med rörligt redskap ävensom med

mindre ålryssja, ändå att den är att hänföra till fast redskap; dock är

fisket efter ostron förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten in­

till tvåhundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst ett­

hundra meters längd.

14 §.

Vid alla rikets havskuster må varje svensk medborgare i enskilt vatten

fiska med långrev, förutom i den utsträckning som följer av 11—13 §§.

jämväl eljest i vatten som är minst tjugu meter djupt och som tillika an­

tingen har förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer,

räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters

längd, eller ock är beläget vid ö eller holme vilken från fastlandet helt skil­

jes av vatten med sådan förbindelse.

15 §.

Har vid tiden för lagens ikraftträdande allmänheten eller viss del av

befolkningen oklandrat och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten

vid havskust utöver vad enligt 6—14 §§ är medgivet, skall vad sålunda

tillämpats fortfarande gälla.

Vad nu sagts avser dock icke fiske efter strömming (sill) eller skarp­

sill vid rikets östra och södra kuster samt i Gotlands län.

16 §.

I Vänern må svensk medborgare utan stöd av enskild fiskerätt fiska i

enskilt vatten enligt följande särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

5

Kungi. Maj:ts proposition nr 60-

1. Fiske med ålrev med dött agn må under tiden från och med den 16 juli till och med den 15 oktober bedrivas efter tillstånd av länssty­ relsen. Sådant tillstånd må ej meddelas åt annan än den som utövar fiske yrkesmässigt; det må begränsas till att avse visst område.

2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må, när så finnes kunna ske utan men för fiskevården, av länsstyrelsen förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske oklandrat och efter gammal sed fritt bedrivits där.

3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät, som är att hänföra till rörligt redskap, är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd.

4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet är jämväl i övrigt fiske med rörligt redskap fritt på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2 och 3, meddelas av länsstyrelsen, vilken ock äger att, på framställning av innehavaren av den enskilda fiskerätten, från det under 3 avsedda fisket undantaga visst område, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.

17 §.

I Vättern må fiske med utter och drag‘samt med agnnot bedrivas av varje svensk medborgare i enskilt vatten utanför öppen strand.

18 §.

I Mälaren må i Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Vid tillämpningen av vad nu sagts skola nämnda fjärdar anses begränsade mot Gripsholmsviken av räta linjer från Hagskär till närmaste ställen på fastlandet, mot Grönsöfjärden av räta linjer Bingsökalven—Bastlagnö— Ytterholmen över sundens smalaste ställen, mot Ekolsundsviken av räta lin­ jer från Tallholmen till närmaste ställen på fastlandet, mot Kalmarviken av räta linjer från Knuten till närmaste ställen på fastlandet, mot Säbyholms- viken av Smidösunds smalaste del samt mot Långtarmen av en rät linje Dävensö västspets—Munsö nordspets.

19 §.

I Hjälmaren må i Mellanfjärden varje svensk medborgare fiska med rör­ ligt redskap på ett avstånd ej understigande en kilometer från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.

7

20

§.

I Storsjön i Jämtland må varje svensk medborgare i enskilt vatten be­ driva sikfiske med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom idka lakfiske med hängryssja (lak- strut).

21

§.

Konungen äger bestämma att fiske enligt föreskrifterna i 6—20 §§ må bedrivas även av den som ej är svensk medborgare.

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.

22

§.

Till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av stad­ gande i 6—9 §§ eller ll‘ § äger länsstyrelsen meddela erforderliga före­ skrifter rörande längden av de redskap som därvid må användas och av­ ståndet mellan dem ävensom stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fast­ ställt märke.

Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de före­ skrifter som erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas utan stöd av sådan rätt.

23 §.

Fiske tillhörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmän- ningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äga de som hava del i allmänningen rätt att nyttja.

Allmänningsfiske som nu nämnts må ock av delägarna utarrenderas för gemensam räkning. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

24 §.

Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter må nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de kunna sämjas. Sämjas de ej, må rätten på ansökan av någon av dem föreskriva huru fisket må nyttjas. Innan sådan föreskrift meddelas skola de övriga ägarna genom särskilda underrättelser av domstolen erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av fiskerätt åt annan än någon av fastigheternas ägare må ej annat än i samband med upplåtelse av jord till brukande göras av en ägare utan de flesta övrigas samtycke. Därvid skola de, som med samäganderätt innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas för en ägare och skall lika­ så endast cn röst beräknas för den som äger flera fastigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör ge- mensamhetsfiske eller ingår i sådant fiske.

25 §.

Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas.

26 §.

Om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark, så ock om lappar­ nas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

Om rätt att nyttja annans strand m. m.

27 §.

Fiskande må, när det erfordras för fiskets utövande, beträda annans strand och nyttja den för tillfällig fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar stranden. Vad nu sagts om annans strand skall äga motsvarande tillämpning beträffande annans vattenområde, även om den fiskande ej äger fiska där, såvida förfång ej uppkommer för den som innehar vattenområdet eller har enskild fiske­ rätt där.

Ändå att förfång uppkommer, må den som vid annans strand yrkesmässigt utövar fiske som må bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, mot ersättning för skada och intrång beträda stranden och nyttja den på sätt i första stycket sägs, när det erfordras för fiskets utövande. Tomt eller plantering må dock tagas i anspråk endast om särskilda skäl föreligga.

Om fiskådra.

28 §.

I vattendrag och sund skall i varje gren där fisken har sitt drev fiskådra finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendrag med fiskådra mynnar i havet eller utlöper i eller från sjö eller större vattendrag, skall fiskådran med oförändrad bredd sträcka sig vidare trehundra meter ut i djupaste vattnet. Vad sist sagts skall äga motsvarande tillämpning beträf­ fande fiskådra i sund vid dettas ändpunkter.

Länsstyrelsen må efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig före­ skriva att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än i första stycket sägs, om det kan antagas icke lända till märkligt förfång för någon som ej sam­ tyckt till åtgärden.

29 §.

Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång. Ej heller må i eller vid fiskådra anbringas annan anordning än fiske­

9

redskap, vilken är avsedd och ägnad att avhålla fisken i ådran från att

gå frain i denna.

Länsstyrelsen må i visst fall efter hörande av rättsägarna och av sak­

kunnig medgiva undantag från vad i första stycket sägs, om det kan an­

tagas icke lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt till åt­

gärden. I fråga om fiskebyggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet en­

ligt vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad där­

om är stadgat lända till efterrättelse.

Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, skall han

njuta den rättigheten till godo.

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.

30 §.

Om innehavare av enskild fiskerätt, i strid med allmänt intresse, uppen­

bart vansköter fisket genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller

genom underlåtenhet att utnyttja fisket, skall statens fiskeritjänsteman söka

träffa överenskommelse med ägaren av den fastighet, till vilken fisket hör,

samt, där fiskerätt innehaves av annan, jämväl med denne om fiskets bedri­

vande. överenskommelsen skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst

tio år.

31 §.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskom­

melse, skall fiskeri tjänstemannen anmäla förhållandet till länsstyrelsen och

därvid angiva vilka föreskrifter rörande fiskets bedrivande som enligt hans

uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln. Då sådan an­

mälan skett, skall länsstyrelsen därom underrätta sakägare som sägs i 30 §

med föreläggande av viss tid, inom vilken yttrande i ärendet må avgivas.

Underrättelsen skall delgivas sakägare på sätt om delgivning i rättegång

är stadgat.

Sedan yttrande inkommit eller tiden för avgivande av yttrande gått till

ända, må länsstyrelsen fastställa de föreskrifter rörande fiskets bedrivande

som finnas nödiga för avhjälpande av vanskötseln (fiskeriplan). Vid pla­

nens utformning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse som sakägare

kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid

eller efter visst slags fisk. Fiskeriplan skall avse viss tid, högst tio år, och,

sedan länsstyrelsens beslut kungjorts i den ordning 40 § stadgar, gälla jäm­

väl mot ny sakägare. Vid fastställande av fiskeriplan äger länsstyrelsen

stadga vite för underlåtenhet att följa planen.

Beslut om fiskeriplan må av länsstyrelsen återkallas, när skäl därtill äro.

32 §.

Följer sakägare ej fiskeriplan, ehuru han därom har kännedom, ankom­

mer det på länsstyrelsen att, på yrkande av statens fiskeri tjänsteman, ut­

döma förelagt vite, om det ej med hänsyn till omständigheterna finnes obil­

ligt. Länsstyrelsen må ock stadga nytt vite.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kurigl. May.ts proposition nr 60.

Om vattenstånd.

33 §.

Strandlinjer och vattendjup skola vid tillämpningen av denna lag, om ej annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vat­ tenstånd, nämligen

i havet normalt medelvattenstånd; i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp; i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala; i Mälaren 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höj dsystem som ligger till grund för sjöns reglering.

Ansvarsbestämmelser m. m.

34 §.

Bedriver någon utan lov fiske som hör under annans enskilda fiskerätt eller enligt denna lag må utövas endast efter tillstånd av myndighet, dömes för olovligt fiske till dagsböter.

Är brottet med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk eller idkades vanemässigt eller i större omfattning att anse som grovt, vare straf­ fet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

35 §.

Den som bryter mot föreskrift, som meddelats av länsstyrelse eller dom­ stol med stöd av 16, 22 eller 24 §§, eller anbringar fiskeredskap eller anord­ ning i uppenbar strid med vad som gäller om fiskådra, dömes till straff för olovligt fiske enligt vad i 34 § sägs.

36 §.

Finnes någon hava bedrivit olovligt fiske, skall det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde förklaras förverkat.

Fiskeredskap som använts vid fisket skall ock förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen för­ övat gärningen eller medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess värde förklaras förverkat.

Vad nu sagts gäller dock ej mot den som i god tro förvärvat fångsten eller redskapet eller särskild rätt därtill.

37 §.

Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller anträf­ fas redskap för sådant fiske utsatt i vattnet, må av länsstyrelsen eller fiske-

11

ristyrelsen förordnad fisketillsynsman samt, där fisket kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk beslagtaga fångs­ ten och redskapet ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för utredning om brottet.

Har egendom tagits i beslag enligt första stycket, skall anmälan därom göras till närmaste polisman, som har att förfara som om han själv gjort beslaget; dock må fångst, som tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt eller hans folk, utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.

38 §.

Böter och viten som ådömas enligt denna lag, så ock förverkat redskap eller dess värde, tillfalla kronan.

Förverkad fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i en­ skild fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra, kronan och eljest den som har den enskilda fiskerätten.

Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

39 §.

Finnes uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid med vad som gäller om fiskådra, och följer ej rättelse genast efter det till­ sägelse skett, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen i orten att, sedan han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.

Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt märke för redskap eller notvarp på sätt som är ägnat att obehörigen av­ hålla annan från att fiska.

Beröres allmänt fiskeriintresse, må även allmän åklagare, statens fiskeri- tjänsteinan eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketill­ synsman göra ansökan om handräckning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

Om besvär m. m.

40 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet kungöras i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget, samt tillika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad till­ kännagivas i länskungörelserna ävensom i en, eller flera tidningar inom orten; delgivning skall anses hava skett den dag då kungörandet i kyrka ägde rum.

Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut enligt denna lag, må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruks­ departementet inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Beslut, som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse utan hin­

der av förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Om särskilda skäl förligga, må länsstyrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 §, skall lända till omedelbar efterrättelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951. Genom lagen upphävas lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; samt kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd av nya lagen är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handlägg­

ning av domstolsärenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare — — — —------- lagfaren domare.

Vid annan------------------------ av arvode;

8. tillstånd till försäljning av sam­

fälld egendom enligt lagen om sam­

äganderätt, underställning av deläga­

res beslut eller meddelande av sär­

skilda föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter eller intagande i rät­

tens protokoll av förening enligt la­

gen om ägofred; eller

8. tillstånd till försäljning av sam­

fälld egendom enligt lagen om sam­

äganderätt, underställning av deläga­

res beslut eller meddelande av sär­

skilda föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter, föreskrifter jämlikt

24 § lagen om rätt till fiske angående

nyttjande av samfällt fiske eller in­

tagande i rättens protokoll av för­

ening enligt lagen om ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i------- —------------- överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1951.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 KAP.

12

§.

Avstyckning skall----------------— — nödiga vägar. Vid avstyckning skall bestämmas, Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktig- ägovidd skall följa rätt till delaktig­ het i område, som vid lantmäteriför- rättning avsatts för gemensamt än­ damål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fas­ tighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stam­ fastigheten; dock må där någon styckningsdel skall utgöra eller till­ höra jordbruksfastighet, andel i all­ männing eller därmed jämförlig sam­ fällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, icke tillfalla fastig­ het som ej är avsedd för jordbruk.

het i område, som vid lantmäteriför- rättning avsatts för gemensamt än­ damål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fas­ tighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stam­ fastigheten. Därvid må ej till ägovidd, som avstyckas, läggas andel i fiske, om därigenom skulle för fisket upp­ komma men av någon betydelse. Ej heller må, där någon styckningsdel skall utgöra eller tillhöra jordbruks­ fastighet, andel i allmänning eller därmed jämförlig samfällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, tillfalla fastighet som ej är avsedd för jordbruk.

För de — ---------------------- sådan fastighet. Avsättande av------------------------ fastighetens ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1951; dock skall vad däri stad­ gats icke utgöra hinder för avstyck­ ning, beträffande vilken utlåtande, varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 700.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

15

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i samma lag

skall under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande in­

föras en ny paragraf, betecknad såsom 112 §, av nedan angivna innehåll.

1

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1

§•

Fastighet, som------------------------- fjällrenskötselns behov;

15. för stärkande av ofullständigt 15. för stärkande av ofullständigt

jordbruk; eller

jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på 16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tät- skäliga villkor är tillgänglig för tät­

bebyggelse och därmed samman- bebyggelse och därmed samman­

hängande anordningar eller för att hängande anordningar eller för att

eljest i kommuns ägo överföra mark, eljest i kommuns ägo överföra mark,

som icke är tätbebyggd, för upplåtelse som icke är tätbebyggd, för upplåtelse

med tomträtt.

med tomträtt; eller

17. för att å viss ort bereda fiskar­

befolkningen utrymme för uppföran­

de av brygga, bod eller annan an­

läggning, som erfordras för yrkes­

fisket.

Särskild rätt-------------------------- till nationalpark.

14. Särskilda bestämmelser om ex­

propriation till gagn för yrkesfisket.

112

§.

Rätt till expropriation för ändamål

som il §17 sägs må, om den ej skall

utövas av kronan, icke beviljas an­

nan än kommun eller hushållnings­

sällskap. Expropriationen må endast

avse förvärv av nyttjanderätt under

en tid av högst tjugufem år; om

Senaste lydelse se SFS 1949: 663.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ägaren begär det, skall dock området

lösas.

Genom expropriation förvärvad

nyttjanderätt må upplåtas till enskil­

da yrkesfiskare eller sammanslutning

av yrkesfiskare för det ändamål som

expropriationen avsett.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1951.

Förslag

till

Förordning

om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,

skär och holmar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär

och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under sär­

skilda villkor, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap.

Fiskeriidkare och sammanslutningar av yrkesfiskare äro berättigade att

på stränder, skär och holmar som avses i första stycket i mån av tillgång

avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod

eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

17

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari t9b9.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg. Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lag om rått till fiske m. m. samt anför därvid följande.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 8 oktober 1943 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet samma dag åtta sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning angående rätt till fiske m. in. De sakkunniga voro dåvarande expeditionschefen numera pre­ sidenten A. C. T. Romberg, ordförande, dåvarande byråchefen i lantbruks- styrelsen numera byråchefen i fiskeristyrelsen G. O. Alm, dåvarande leda­ moten av riksdagens första kammare lantbrukare P. V. Andersson, Kö­ pinge, ledamoten av riksdagens andra kammare fiskaren H. S. Levin, Käm- pinge, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare riksgäldsfull- mäktigen K. H. Magnusson, Skövde, dåvarande t. f. byråchefen för lagären­ den i jordbruksdepartementet hovrättsrådet L. P. O. Palmquist, ledamoten av riksdagens andra kammare folkskolläraren G. T. Skoglund, Umeå, samt fiskerikonsulenten H. Widerberg, Köping.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen fiskerättskommittén, ha den 31 juli 1947 avgivit betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sam­ manhängande författningar (SOU 1947: 47). Betänkandet är enhälligt utom beträffande två frågor av lokal räckvidd, nämligen frigivandet av hummer­ fisket i delar av Bohuslän och fisket efter lax med fast redskap i delar av Skälderviken.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre Norrland, statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänsty­ relsen, lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser, sjökarteverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund förening u. p. a., Riksförbundet landsbygdens folk, fiskerinämnden för Vänern, Föreningen Sveriges länsfiskeritjänste- män, Föreningen statens fiskeritjänstemän, Svenska ostkustfiskarenas cen­ tralförbund, Svenska sydkustfiskarenas centralförbund, Svenska västkust-

2 Riliang till riksdagens protokoll 1950

.

1 samt

. Nr 60

.

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

fiskarnas centralförbund, Blekinge läns havsfiskeförening, Malmöhus läns havsfiskeförening u. p. a., Sveriges ålfiskares andelsförening u. p. a., Got­ lands ålfiskareförbund förening u. p. a., Malmöhus läns ålfiskares andels­ förening u. p. a., Svenska insjöfiskares centralförbund, Svenska insjöfiska­ renas försäljningsförening u. p. a., Svenska fiskevårdsförbundet, Södra Sve­ riges fiskeriförening u. p. a., Sveriges sportfiskares riksförbund och Kalmar läns fiskevattensägareförbund.

Lantbruksstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden av samtliga fiskeri- intendenter. Även i övrigt ha vid myndigheternas utlåtanden i åtskilliga fall fogats yttranden av tjänstemän, organisationer eller enskilda. Anmärkas må vidare att Svenska ostkustfiskarenas centralförbund bifogat yttranden från de anslutna distriktsförbunden Norrbottens kustfiskareförbund, Västerbot­ tens läns fiskareförbund, Ångermanlands kustfiskareförbund, Medelpads kustfiskarförbund, Gävleborgs läns fiskarförbund, Uppsala läns fiskareför­ bund, Stockholms läns fiskareförening, Södermanlands skärgårdsfiskareför­ bund, Östergötlands kustfiskareförbund, Norra Kalmar läns kustfiskareför­ bund, Södra Kalmar läns kustfiskareförbund, Ölands fiskareförbund och Gotlands fiskareförbund. Svenska insjöfiskares centralförbund har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från de anslutna organisationerna Mälarens fiska­ reförbund, Vänerns fiskareförbund förening u. p. a., Malmöhus läns fiskeri­ förening, Kristianstads läns fiskeriförening, Hjälmarens fiskareförbund och Vätterns fiskarförbund. Yttranden ha vidare avgivits av Svenska jägare­ förbundet och Svenska naturskyddsföreningen. Skrivelser i anledning av be­ tänkandet ha även inkommit från åtskilliga enskilda fiskare och strand­ ägare.

Huvuddragen i kommittéförslaget.

Nuvarande bestämmelser på förevarande område återfinnas främst i lagen den 27 juni 1890 om rätt till fiske. Enligt denna gäller som huvudregel, att i insjöar och vattendrag samt inomskärs i saltsjön allt fiske är förbehållet strandägarna. Utomskärs och vid öppen havsstrand sträcker sig strandägar­ nas enskilda fiskerätt 180 meter ut från det ställe invid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager. Även inom detta område är dock i stor utsträck­ ning ensamrätten begränsad genom särskilda undantagsstadganden om rätt för envar att idka fiske av visst slag. I Östersjön avse dessa undantagsbe­ stämmelser huvudsakligen strömmingsfiske medan de på västkusten om­ fatta praktiskt taget allt fiske med rörliga redskap utom hummerfiske i vissa delar av Bohuslän. Fiskerättens fördelning mellan strandägarna regle­ ras av jordabalken och jorddelningslagstiftningen. Genom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske har viss möjlighet öppnats att medelst majo­ ritetsbeslut få till stånd en lämplig ordning för utnyttjandet av fiske som är oskiftat eller eljest tillhör flera.

Kommittén har i enlighet med sina direktiv (se betänkandet s. 47—48) utrett frågan om en revision av fiskelagstiftningen i dess helhet. På åtskil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

19

liga punkter har kommittén inskränkt sig till att förorda mindre juste­

ringar eller förtydliganden av nu gällande bestämmelser. På andra områ­

den har kommittén däremot föreslagit bestämmelser, vilka väsentligt av­

vika från eller helt sakna motsvarighet i nu gällande fiskelagstiftning.

Det torde vara lämpligt att omedelbart göra en kort sammanfattning av

de viktigaste nyheterna i betänkandet. Senare torde jag få lämna en när­

mare redogörelse för innebörden av de förslag kommittén framlagt. Beträf­

fande motiveringen till dessa ber jag att i huvudsak få hänvisa till betän­

kandet.

En av de mest betydelsefulla frågorna gäller gränsdragningen mellan

vad kommittén kallat fritt och enskilt fiskevatten, dvs gränsdragningen

mellan sådant vatten, där i princip varje svensk undersåte skall äga rätt

att fiska, och vatten, där sådan allmän rätt till fiske ej skall finnas. Stor

oklarhet råder nu på många håll om innebörden av gällande bestämmelser.

Detta har föranlett kommittén att föreslå nya tekniska grunder för gräns­

dragningen. Sålunda skall enligt förslaget i saltsjön den yttre gränsen för

enskilt fiskevatten vid öppen havsstrand i regel löpa 300 meter från stran­

den. Till det enskilda »inomskärs»-området skall hänföras allt vatten vid

fastlandskusten, som ej har bredare förbindelse med öppna havet än 1 kilo­

meter; det fria fiskevattnet skall med andra ord sträcka sig så långt in

mot fastlandet som man kan komma utan att behöva passera vatten med

en bredd av mindre än 1 kilometer. Smärre holmar, mindre än 100 meter

långa, räknas i detta sammanhang ej med. Kommittén har ansett att den

nya gränsen i stort sett icke torde komma att mera väsentligt avvika från

vad som nu gäller.

Samma regler i fråga om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten,

som förordats för saltsjön, avses — med två lokala undantag -—- också skola

tillämpas i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Övriga

insjöar, däribland Mälaren, samt rinnande vatten skola liksom hittills i sin

helhet utgöra enskilt fiskevatten.

Från den allmänna grundsatsen om strandägarnas ensamrätt till fiske i en­

skilt fiskevatten innehåller förslaget, i likhet med gällande rätt, ett flertal un­

dantag, vilka i allmänhet avse begränsade delar av kusten eller viss sjö.

Bland de viktigaste avvikelserna från de nu gällande undantagsbestämmel­

serna kan nämnas att rätten att i Östersjön fiska strömming i enskilt fiske­

vatten föreslås utvidgad och att hummerfisket avses skola bliva fritt i hela

Bohuslän.

Kommittén har vidare föreslagit bestämmelser om fiskevårdsområden,

vilka skulle ersätta stadgandena i lagen om gemensamhetsfiske. Den har

härmed avsett att skapa eu ny form för organiserandet av fiske i vatten med

flera delägare. De föreslagna bestämmelserna avvika väsentligt från vad

so in nu gäller om gemensamhetsfiske. Fråga om bildande av fiskcvårdsom-

råde skall sålunda kunna väckas ej endast av delägare i tiskevattnet utan

även av vissa fiskeritjänslemän eller av sammanslutning av fiskare i orten.

Medan det för bildande av gemensamhetsfiske fordras majoritet bland del­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ägarna, räknat efter såväl huvudtal som delaktighet, skall enligt förslaget länsstyrelsen kunna bifalla ansökan om fiskevårdsområde, så snart fler­ talet delägare biträtt ansökningen eller lämnat den utan erinran. I vissa undantagsfall skall länsstyrelsen även äga förordna om bildande av fiske­ vårdsområde mot flertalets mening. Fastställandet av stadgar för fiskevårds­ område skall ankomma på länsstyrelsen. Denna skall även i vissa fall äga besluta om utarrendering av fiske, som ingår i fiskevårdsområde.

I betänkandet ha vidare föreslagits bestämmelser om åtgärder mot van­ skötsel av fiskevatten. Enligt dessa skulle det allmänna få möjlighet att ingripa mot fiskerättsägare, som i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom rovfiske eller genom att låta fisket ligga outnyttjat.

Nu nämnda bestämmelser ha upptagits i ett av kommittén utarbetat för­ slag till fiskelag. Denna lag skulle ersätta de gällande lagarna av den 27 juni 1896 om rätt till fiske och den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske.

Där de nya reglerna om gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten medföra en minskning av det enskilda fiskevattnet, föreslås ersättning skola utgå av statsmedel. Detsamma skall gälla i vissa andra fall, där ett genom­ förande av kommitténs förslag skulle leda till inskränkning i eller upphä­ vande av nu gällande fiskerättigheter. Kommittén förordar att ersättnings­ frågorna skola prövas av särskilda nämnder, fiskevärderingsnämnder. Be­ stämmelserna härom ha upptagits i ett förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt in. in. Ersättningsbeloppen väntas enligt kommitténs upp­ skattningar (betänkandet s. 136 f och 320 f) ej överskrida ett totalbelopp av 2 miljoner kronor, fördelat på ett flertal år.

De nya reglerna om gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten ha utarbetats i samråd med lagberedningen. Denna har i sitt förslag till jorda­ balk (SOU 1947:38) förordat ett liknande system för gränsdragning mot allmänt vattenområde. I avbidan på att jordabalksförslaget skall bliva lag har kommittén — för att undvika skiljaktighet mellan äganderättsgräns och fiskerättsgräns — brutit ut lagberedningens stadganden om gräns mot all­ mänt vattenområde till ett särskilt lagförslag. Detta upptager också bestäm­ melser avsedda att möjliggöra att dylik gräns kan fastställas genom lant- mäteriförrättning.

Betänkandet innehåller vidare förslag om tillägg till lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt detta förslag skola vissa bestämmelser om sociala jordbruksarrenden, bland annat optionsrätt, bliva tillämpliga på fiskearrenden. Detta skall dock blott gälla, då den, som ar­ renderat fiskerätten, bedriver fiske yrkesmässigt.

Kronan, kommun och hushållningssällskap föreslås erhålla expropria­ tionsrätt, då så behövs för att bereda fiskarbefolkningen utrymme för att uppföra brygga, bod eller annan för yrkesfisket erforderlig anläggning. Så­ dan expropriation skall avse nyttjanderätt under en tid av högst 25 år.

Bland annat för att hindra att vid avstyckning av fastighet fisket splitt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

21

ras på en mängd händer till förfång för fiskenäringen i orten, ha föreslagits

vissa ändringar i jorddelningslagen.

Slutligen har kommittén utarbetat förslag till förordning om fiskerätten

vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Yttrandena.

I yttrandena har allmänt understrukits, att de nuvarande lagbestämmel­

serna på fiskets område till stor del äro svårtolkade och föråldrade, samt

att fiskevården och fiskerinäringen skulle ha gagn av nya, klarare regler.

Huvuddragen i kommitténs förslag ha även i flertalet yttranden godtagits

eller lämnats utan erinran. Den kritik av mera principiell karaktär, som

förekommit, har i allmänhet endast avsett vissa avsnitt av förslagen.

Vad som särskilt hälsats med tillfredsställelse är den av kommittén före­

slagna gränsdragningen mellan allmänt och enskilt fiskevatten. Även be­

hovet av nya regler om gemensamt utnyttjande av fiskevatten har kraftigt

understrukits i flera yttranden. De i betänkandet upptagna stadgandena om

fiskevårdsområde ha också i flertalet fall tillstyrkts eller lämnats utan er­

inran. I några yttranden har dock anmärkts, att ett genomförande av för­

slaget i denna del skulle leda till att beslutanderätten i dylika frågor i allt­

för hög grad skulle fråntagas de enskilda delägarna och läggas i myndighe­

ternas hand. Jämväl bestämmelserna om åtgärder mot vanskötsel av fiske­

vatten ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Behovet och

värdet av desamma ha dock i åtskilliga yttranden satts i fråga eller bestritts.

Tveksamhet om lämpligheten av att nu revidera fiskelagstiftningen har

uttalats endast av statskontoret. Detta ämbetsverk har framhållit, att det i

princip funnit starka skäl kunna anföras för en allmän revision av gällan­

de bestämmelser. Med hänsyn till rådande statsfinansiella läge och de utan

tvivel betydande kostnader, som de nya fiskerättsliga reglerna torde komma

att medföra för statsverket, kunde dock viss tvekan råda rörande den lämp­

liga tidpunkten för reformens genomförande. Ansåges emellertid den na­

tionalekonomiska vinsten härav mer än väl uppväga de direkta utgifter re­

formen skulle åsamka statsverket, hade statskontoret intet att erinra mot

att den nya lagstiftningen nu komme till stånd.

I en del yttranden ha,framförts allmänna synpunkter på fiskelagstiftning­

en, vilka här torde få återgivas.

En fråga, som berörts i åtskilliga yttranden, är huruvida man bör efter­

sträva enhetliga bestämmelser för så stora delar av landet som möjligt

eller i stället utforma lagstiftningen med största möjliga hänsynstagande till

de varierande lokala vanor och rättsuppfattningar, som kunna ha utbildat

sig. Från flera håll har understrukits att det, i samma mån som fisket ten­

derade att bliva allt rörligare, bleve av allt större vikt att fiskerätten skulle

regleras likformigt efter hela rikets kuster liksom i de stora insjöarna. Så­

lunda har bland andra länsstyrelsen i Älvsborgs län framhållit, att olägen­

heterna av skilda bestämmelser för olika kustområden bleve alltmer känn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

bara, i samma mån som rörligheten bland yrkesfiskarena ökades och anta­ let fiskeutövande turister bleve allt större. I andra yttranden har däremot betonats, att fiskelagstiftningen måste anpassas efter nu rådande lokala för­ hållanden. Bland dem, som ur denna synpunkt gjort erinringar mot kom­ mitténs förslag, kan nämnas Riksförbundet landsbygdens folk. Förbundet har uttalat, att det visserligen vore glädjande, att kommittén sökt utarbeta enkla och klara regler, vilka även menige man utan svårighet kunde över­ blicka. Kommittén syntes emellertid alltför mycket ha strävat efter för hela riket enhetliga linjer och ej tillräckligt beaktat den sedvanerätt, som ut­ bildat sig i olika delar av landet och fått en fast förankring i befolkningens medvetande.

Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäieristyrelsen instämt, ha berört frågan om sambandet mellan jordbruket och fisket. De ha fram­ hållit, att en klar och såvitt möjligt allmängiltig gränsdragning mellan en­ skild och allmän fiskerätt särskilt ur rättssäkerhetens synpunkt vore så viktig, att man i viss utsträckning måste eftersätta önskemålet att icke ge­ nom ny lagstiftning göra intrång på enskild rätt. De ville emellertid under­ stryka, att man i de fall, då fisket bedreves såsom binäring till jordbruket, måste gå varsamt fram, så att man icke genom att upphäva eller inskränka enskild fiskerätt berövade jordbruket en inkomstkälla, varav det kunde vara beroende för sin lönsamhet. Det vederlag, som enligt kommitténs förslag skulle utgå av allmänna medel vid sådant intrång, komme väl ägaren men icke fastigheten till godo. Det kunde således icke ersätta en försvagning av fastighetens bärkraft.

Den intressemotsättning, som kan uppkomma mellan yrkesfiskarena eller den bofasta kustbefolkningen, å ena, samt övriga befolkningsgrupper, å andra sidan, har uppmärksammats i åtskilliga yttranden. Svea hovrätt har anfört, att ingreppen i enskild äganderätt motiverats främst av omsorgen om yrkes­ fisket och önskan att skydda fisket såsom en värdefull nationell tillgång. Den utvidgade möjlighet till fritt fiske, som förslaget medgåve, komme emel­ lertid — samtidigt som den främst lände yrkesfisket till gagn — att kunna utnyttjas även av nöjesfiskare. Enligt hovrättens mening kunde det i vissa orter komma att bliva huvudsakligen nöjesfisket, som gynnades.

Vad angår skärgårdarna — där kommittéförslaget på sina håll, genom in­ flyttning av frifiskegränsen, komme att bereda ökade möjligheter till fritt fiske — har Stockholms läns fiskareförening, vilken omfattar såväl yrkes­ fiskare som strandvattenägare, framhållit faran av att detta kunde leda till rovfiske. Den bofasta skärgårdsbefolkningen måste känna med sig, att den ägde något, som skapats åt den särskilda miljö, i vilken den vuxit upp. Att nagga skärgårdens äganderättsförhållanden i kanten måste bliva till skada för denna befolkningsgrupps levnadsbetingelser. Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Stockholms län samt förvaltningsutskottet i Stock­ holms läns och stads hushållningssällskap. Även fiskeriintendenten i öster­ havets distrikt har ifrågasatt, om ej vissa av utvidgningarna i den allmän­ na fiskerätten kunde begränsas att gälla enbart den bofasta skärgårdsbe­

23

folkningen. Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit det kunna övervägas om icke undantagsstadgandena om rätt att i viss utsträckning fiska i annans enskilda fiskevatten borde begränsas till att avse dem som hade fiske såsom yrke eller åtminstone binäring, eventuellt till den bofasta kustbefolkningen. Häremot talade dock svårigheten att göra en dylik gränsdragning och att i praktiken upprätthålla den.

Å andra sidan har i några yttranden betonats att avseende borde fästas även vid amatörfisket. Sålunda har överståthållarämbetet uttalat, att det för befolkningen i en stad av Stockholms storlek vore särskilt viktigt, att amatörfiskeintressena skulle bliva tillgodosedda.

I flera yttranden har beklagats att kommittén icke framlagt förslag om allmän fiskevårdsavgift. Framställningar om sådan avgift, utformad i viss anslutning till motsvarande bestämmelser om jaktvårdsavgift, äro för när­ varande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Departementschefen.

Mer än femtio år ha nu förflutit, sedan gällande lag om rätt till fiske träd­ de i kraft. Under denna tid lia mycket betydande förändringar inträtt på fis­ kets område. Värdet av att ha tillgång till fiske för eget behov har minskat i samband med att naturahushållningen successivt avvecklats. Delvis i sam­ band härmed ha viktiga förskjutningar inträtt i de fiskandes led. Medan fisket tidigare i stora delar av landet bedrevs antingen såsom husbehovs­ fiske eller såsom binäring till jordbruket, bär tendensen på senare tid gått i den riktningen, att fiske i förvärvssyfte främst kommit att idkas av per­ soner, vilka ha detsamma till enda eller huvudsakliga inkomstkälla. Genom att fångstmetoderna förändrats och förbättrats har det kvantitativa utby­ tet av fisket i vissa fall kunnat höjas och nya former av fiske kunnat upp­ tagas. Denna utveckling har emellertid samtidigt vid avvägningen av skyd­ det för olika fiskaregruppers intressen skapat problem, till vilka någon motsvarighet tidigare ej funnits. Av mycket stor betydelse är slutligen den omfattning nöjesfisket fått. Det framstår såsom en viktig social angelägen­ het, att de stora grupper av befolkningen, vilka vilja bedriva fiske såsom rekreation och fritidssysselsättning, ha möjlighet härtill på rimliga villkor.

Justeringar av mer eller mindre lokal art i de fiskerättsliga bestämmel­ serna ha visserligen vidtagits vid några tillfällen. Därvid har det emeller­ tid helt naturligt icke varit möjligt att gå till grunden med de föreliggande problemen.

Redan med hänsyn till den utveckling, som nyss skisserats, synes sålun­ da en omprövning av gällande fiskerilagstiftning påkallad. En sådan är även motiverad ur en annan synpunkt. Vid tillkomsten av 1896 års lag ägnades förhållandevis ringa uppmärksamhet åt fiskevårdens krav. Där­ efter har emellertid allt större klarhet vunnits om vad som kan ernås ge­ nom en god fiskevård. Vidare har fiskbeståndet i allt fler vatten — till följd av alltför intensivt fiske eller andra omständigheter — minskat så, att den avkastning de nu lämna endast utgör en ringa del av vad som skulle kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

erhållas vid en lämpligare skötsel. Samtidigt har genom den fortgående fastighetssplittringen antalet fiskerättsägare stadigt ökat. Förbises bör ej heller, att utbyggnaden av industrierna och vattenfallen skapat svåra prob­ lem i fråga om fiskevården.

Ett visst stöd åt de fiskevårdande strävandena har visserligen lämnats genom tillkomsten av 1913 års lag om gemensamhetsfiske. Denna lag har emellertid i praktiken visat sig föga användbar för ändamålet. Vid en re­ form av fiskerilagstiftningen är det därför enligt min uppfattning nödvän­ digt, att uppmärksamhet ägnas även åt detta problem.

Det förslag till fiskelag, som kommittén framlagt, bygger på omsorgs­ fulla utredningar och överväganden. Förslaget har mottagits gynnsamt i de avgivna yttrandena. Även jag finner detsamma lämpat att, med vissa justeringar, läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. Av skäl, som skola angivas i det följande, har jag dock beträffande frågan om bildande av fiskevårdsområden ansett ytterligare utredning erforderlig. Ej heller kom­ mer i detta sammanhang att upptagas frågan om lagstiftningsåtgärder för fastställande av gräns mot allmänt vattenområde. Denna fråga är för när­ varande under övervägande inom justitiedepartementet. Även spörsmålet om skydd för vissa fiskearrendatorer bör enligt min mening bli föremål för förnyad utredning under medverkan av representanter för olika berörda in­ tressen; det måste särskilt förebyggas att de blivande bestämmelserna få den icke avsedda verkan att strandägarnas benägenhet att upplåta dylika arren­ den minskas.

Jag kommer i det följande att angiva min inställning till övriga av kom­ mittén framlagda förslag. Dessförinnan torde jag emellertid, i anslutning till vissa i yttrandena framkomna synpunkter, få redogöra för min uppfattning beträffande några frågor av grundläggande betydelse för utformningen av en ny fiskelagstiftning.

Huvudsyftet med en ny fiskelag synes —- vid sidan av intresset att främja fiskevården -— böra vara att skapa sådana regler i fråga om rätten att bedriva fiske av olika slag och på olika vatten, som innebära en rätt­ vis avvägning mellan de här ifrågakommande intressena och samtidigt fylla rimliga anspråk på enhetlighet och klarhet. Vid en dylik avvägning träda flera olika gruppers anspråk i förgrunden. Där rätt till fiske hittills varit förbunden med viss fastighet, har givetvis i regel fastighetens ägare in­ tresse av att denna fiskerätt skall bibehållas, i varje fall om fisket bedri- ves för eget behov. Särskilt starkt gör sig detta gällande, då fisket är av direkt betydelse för fastighetens bärkraft. För dem åter, som yrkesmässigt bedriva fiske annorstädes än på eget vatten, är det ett önskemål att de få rörelsefrihet för sin yrkesutövning och att den enskilda fiskerätten ej skall ges sådan omfattning, att den försvårar eller omöjliggör för dem att be­ driva sin näring med tillfredsställande resultat. För de alltmer växande skarorna av amatörfiskare är det slutligen, såsom redan nämnts, ur social synpunkt angeläget att de skola få en öppen möjlighet att i lagliga former kunna bedriva sin sysselsättning, på några ställen kanske genom att fisket

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

25

göres helt fritt och på andra ställen genom att de till skäligt pris kunna förvärva tillstånd till fiske. Om icke tillräckliga vatten kunna ställas till rekreationsfiskarenas disposition, kan konkurrensen om de tillgängliga vatt­ nen lätt komma att få skadliga återverkningar även på yrkesfisket i form av stegrade arrenden och minskad rörelsefrihet.

Enligt min uppfattning bör det allmänna, i den mån konflikt uppkom­ mer mellan dessa intressen, i första hand söka tillgodose yrkesfiskets skä­ liga krav. Redan med hänsyn till den betydelse det yrkesmässigt bedrivna fisket har ur ekonomisk synvinkel och ur försörjningssynpunkt synes det skäligt att statsmakterna, såvitt på dem ankommer, skola söka bereda denna närings utövare möjlighet att bedriva sitt fiske utan onödiga hinder. Då det yrkesmässiga fisket fått en alltmer rörlig karaktär, måste det i allt större utsträckning bedrivas även på annans vatten.

Att den enskilda rätt till fiske, som nu finnes, helt skulle slopas skulle på de flesta ställen redan ur fiskevårdande synpunkt ej vara lämpligt. Däremot bör denna fiskerätt, som nyss antytts, få vidkännas de inskränk­ ningar, som kunna finnas påkallade för att tillgodose berättigade anspråk från det yrkesmässigt bedrivna fiskets sida. Förhållandena kunna därvid bedömas olika för skilda kuststräckor.

I betraktande av den roll fisket såsom rekreationsmedel spelar för stora grupper av befolkningen, synes det slutligen nödvändigt att även rekrea- tionsfiskarintresset beaktas. Även här gäller emellertid, att ett fullständigt frigivande av det fiske, som hittills varit underkastat enskild fiskerätt, i vart fall på längre sikt knappast kan väntas bliva till gagn ens för dem, som därigenom skulle få ökade fiskemöjligheter. Särskilt i de vatten, där fiskbeståndet är mera stationärt, skulle ett frigivande av fisket säkerligen skapa allvarlig risk för en utarmning av fiskbeståndet och försvåra genom­ förandet av fiskevårdande åtgärder. Förbises bör ej heller, att ett sådant fri­ givande i vissa fall måste försämra arbetsbetingelserna för det yrkesmässigt bedrivna fisket.

I viss mån kommer rekreationsfiskarintresset att tillgodoses genom den utvidgning av det fria fisket som jag i det följande, i huvudsaklig anslut­ ning till kommittén, kommer att föreslå. Jag överväger även att till förmån för rekreationsfisket föreslå vissa ändringar i nu gällande bestämmelser angående utnyttjandet av kronans fiskevatten. Några längre gående åtgär­ der från statens sida böra enligt min mening icke vidtagas i samband med utformningen av fiskelagstiftningen. Ofta torde den bästa lösningen ligga i att städer och andra samhällen, större industriföretag och friluftsorganisa- tioner upplåta egna eller för ändamålet arrenderade vatten till amatörfiske.

En särskild svårighet vid utformningen av fiskelagstiftningen utgör den omständigheten, att frågor om fiskerätt hittills i mycket stor utsträckning kommit att avgöras efter de lokala förhållandena. Såsom i några yttranden framhållits är det, bland annat med hänsyn till den ökade rörlighet fisket numera fått, ett önskemål, att bestämmelserna om fiskerätt såvitt möj­ ligt skola vara enhetliga. Å andra sidan kan man ej bortse från att de sär­

Kungl. Mnj.ts proposition nr 60.

bestämmelser, som nu gälla, så gott som undantagslöst ha sin grund i de speciella förhållanden, som förelegat och ofta alltjämt föreligga vid viss sjö eller viss kuststräcka. Det måste därför bliva en avvägningsfråga, i vad mån man i enhetlighetens intresse bör offra dylika av speciella förhållanden betingade särregler. Denna fråga bör enligt min uppfattning besvaras så, att man visserligen bör eftersträva enhetlighet men att detta önskemål dock ej bör tillmätas så stor vikt, att man för den skull bör rubba bestående för­ hållanden i de fall, där detta skulle medföra verklig våda ur fiskerinäringens eller fiskevårdens synpunkt. Med denna utgångspunkt kan jag i stort sett godtaga kommitténs förslag, dock med vissa jämkningar, till vilka jag senare torde få återkomma.

Av vad jag anfört torde framgå att en tillfredsställande lösning icke kan vinnas utan att enskilda rättsägare i viss utsträckning åsamkas för­ luster för vilka de böra hållas skadeslösa av statsmedel. Gjorda förhands- beräkningar om totalkostnaden kunna, såsom kommittén framhållit, av flera skäl endast bli approximativa och kunna därför i praktiken komma att behöva justeras i den ena eller andra riktningen. Emellertid lära kost­ naderna ej bli av sådan storleksordning att de icke mer än väl uppvägas av det allmänna intresset av fiskets och fiskevårdens främjande. Jag ämnar för övrigt föreslå vissa jämkningar i kommittéförslaget, som äro ägnade att något minska ersättningsanspråken.

Jag torde härefter få övergå till att närmare redovisa min principiella inställning till huvudpunkterna i de olika förslagen.

Gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten.

Saltsjön.

Gällande rätt.

I 2 § 1896 års lag stadgas såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket inom­ skärs tillhör dem som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet (inom- skärsregeln), samt att vid öppna havsstranden och utom skären strandäga­ rens enskilda fiskerätt omfattar allt det vatten, som finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vid­ tager (strandvattenregeln). I »öppna havet» därutanför äger enligt 1 § samma lag varje svensk undersåte rätt att fiska.

De nu återgivna reglerna äga dock icke förbehållslös giltighet. Vid »så­ dana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och hol­ mar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor inne­ havas», gälla sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där finnes alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt. Även där lagen i princip tillerkänner strandägaren rätt till fisket, kan denna rätt på grund av sär­ skilda stadganden vara inskränkt i olika avseenden. Å andra sidan kan i un­ dantagsfall den enskilda fiskerätten vara mera omfattande än huvudregeln

27

angiver. Om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgan­

de, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes

är bestämt om någons rätt till fiske än nyss sagts, skall enligt 12 § 1896

års lag detta vara gällande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Kommittén.

Kommitténs förslag till gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevat­

ten i saltsjön syftar ej till någon principiell förändring av nu gällande

förhållanden. I fråga om strandvattenregeln har kommittén sålunda sökt

utforma bestämmelser, vilka liksom de nu gällande anpassa sig till de lo­

kala förhållandena, men vilka äro lättare att tillämpa i praktiken än dessa.

Av betydelse i detta sammanhang är dock att enligt kommitténs förslag en­

skilt fiskevatten ej skall räknas kring varje landbildning, oberoende av

dess storlek. Medan gällande lag här ej stadgar någon begränsning, har kom­

mittén nämligen föreslagit, att holmar och skär, som ej äro minst 100 meter

långa, skola lämnas ur räkningen vid bestämmandet av det enskilda fiske­

vattnets omfattning.

Även vad inomskärsregeln angår har kommittén funnit grundsatsen om

strandägarnas rätt till fisket i de mera slutna kustvattnen böra bibehållas.

Kommittén har dock ansett det nödvändigt, att man på ett klarare sätt än

som skett i 1896 års lag fastslår, vilka vatten som sålunda skola vara för­

behållna strandägarna.

Olika metoder kunna därvid komma i fråga. Sålunda har det övervägts

att låta gränsen bestämmas genom att utmärka den på normerande kartor.

Emellertid har kommittén ansett det vara att föredraga att låta gränssträck­

ningen framgå direkt av lagtexten, låt vara att det för vissa kuststräckor

kunde vara lämpligt att det med statsbidrag utgåves särskilda hjälpkartor av

inofficiell karaktär.

I stället för den nu gällande strandvattenregeln skall enligt kommitténs

förslag stadgas, att det enskilda fiskevattnet skall omfatta allt vatten inom

300 meter från stranden av fastlandet eller av ö eller holme av m&nst 100

meters längd. På långgrunda sträckor, där den stranden följande djupkur­

van för högst 3 meter når utanför 300-meterslinjen, skall dock gränsen i

stället följa nämnda djupkurva.

Då det gällt att ersätta den nuvarande inomskärsregeln med andra be­

stämmelser har kommittén, i anslutning till vissa uttalanden under för­

arbetena till 1896 års lag, byggt på den grundsatsen, att ett vattenområdes

förbindelse med havet bör ha en viss minsta bredd för att området skall

anses som »öppet» och fisket där vara fritt utanför det egentliga strand­

vattenområdet. Bredden bör enligt kommittén överstiga en kilometer. Den

bör av praktiska skäl räknas från strandlinje till strandlinje. Hänsyn bör

ej heller här tagas till öar och holmar med mindre än 100 meters längd.

Annorlunda uttryckt skola alltså de vatten i sin helhet utgöra enskilt fiske­

vatten, till vilka man icke kan komma in från öppna havet utan att pas­

sera vatten så trånga, att bredden ej uppgår till mer än 1 kilometer, räknat

från stranden av fastlandet eller av ö eller holme om minst 100 meters längd. Den föreslagna regeln betecknas i det följande för korthetens skull som 1-km-regeln.

Såsom en kompletterande modifikation har föreslagits, att 1-km-regelns tillämplighetsområde skall begränsas till vatten, som ej helt skiljes från fastlandet genom vatten av större bredd än 1 kilometer.

Till förebyggande av att med tillämpning av strandvattenregeln och 1-km- regeln skola uppkomma smärre isolerade frivatten, vilket ej minst ur över- vakningssynpunkt vore olämpligt, har kommittén slutligen föreslagit ett kompletterande stadgande, varigenom även sådana vatten skulle utgöra en­ skilt fiskevatten.

Gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i saltsjön bär vid tillämpningen av 1896 års lag i rättspraxis ansetts böra ske efter förhål­ landena vid »vanligast förekommande lågt vattenstånd.» Kommittén har föreslagit, att man i stället skall anknyta till medelvattenståndet (normalt medelvattenstånd).

För att få likformighet med avseende på utsträckningen av den enskilda äganderätten till vatten och grund och den enskilda rätten till fiske har sam­ råd ägt rum mellan kommittén och lagberedningen. Beträffande den yttre gränsen för fastigheternas ägovälde i havet samt gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten där ha dessa överläggningar lett till helt över­ ensstämmande regler. 2°

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Yttrandena.

Såsom redan nämnts har i remissyttrandena allmänt såsom en av de största förtjänsterna i kommitténs förslag till fiskelag framhållits den ökade klarhet och enhetlighet, som detta innebär beträffande gränsdrag­ ningen mellan allmänt och enskilt fiskevatten i saltsjön. De här föreslagna bestämmelserna ha i regel ansetts utgöra en rimlig avvägning mellan olika intressen och ägnade att underlätta utövandet av fiskerinäringen. I vissa yttranden ha dock gjorts erinringar mot gränsdragningsreglerna, särskilt mot den att fiskerätt ej skulle förknippas med vissa mindre holmar och skär. Från några håll har vidare hävdats, att de föreslagna bestämmelserna för vissa kuststräckor alltför mycket avvika från vad som där ansetts vara gällande rätt, och påyrkats särregler för dessa delar av kusten. I ett par yttranden har slutligen förordats, att gränsdragningen skall ske efter lokala undersökningar och att man vid dessa skall eftersträva en närmare anslut­ ning till rådande förhållanden.

Förslaget har i ifrågavarande del helt tillstyrkts av bland andra lantbruksstyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga med vilka lantmäteristyrelsen in­ stämt, Sveriges lantbruksförbund och fiskeriintendenten i Österhavets di­ strikt samt — med viss lokal reservation — av Svenska •ostkustfiskarenas centralförbund.

Lantbruksförbundet har uttalat, att den föreslagna gränsdragningen på ett efter allt att döma rationellt sätt komme att upphäva den osäkerhet, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

29

tidigare rått. En klar regel för gränsdragningen vore mycket eftersträvans­

värd både för fiskarena och för strandägarna. Med hänsyn härtill och till att

ersättning av statsmedel skulle utgå för förluster på grund av minskad

fiskerätt, funne sig förbundet kunna tillstyrka den föreslagna gränsdrag­

ningen, även om dess verkningar i vissa fall kunde vara svåra att överblicka.

Beträffande den nya gränsdragningen för strandvattnet

har lantbruksstyrelsen framhållit, att denna icke syntes komma att mera

väsentligt rubba nuvarande rättsförhållanden men i jämförelse med äldre

bestämmelser erbjöde högst betydande fördelar i fråga om tydlighet och

lättillgänglighet.

Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristgrelsen instämt, ha

likaledes tillstyrkt den föreslagna strandvattenregeln och ha därom anfört.

Enligt utredning som företagits av fiskerättskommittén skulle en efter

dessa normer bestämd gräns icke avsevärt avvika från den gräns som er-

hålles vid tillämpning av 180-metersregeln. Fastighetsbildningssakkunniga,

som sakna anledning ifrågasätta riktigheten härav, instämma också till

fullo i vad kommittén anfört angående den föreslagna regelns fördelar fram­

för den nu gällande. Ur lantmäterisynpunkt skulle det innebära en påtag­

lig fördel att slippa ifrån de tidsödande och besvärliga lödningar som nu

måste göras för att kunna fastställa den bottenkurva, där stadigt djup av 2

meter vidtager och varifrån 180-metersavståndet till den yttre gränsen för

den enskilda fiskerättszonen därefter skall räknas. Visserligen kunna mot­

svarande svårigheter antagas uppkomma även då det gäller att fastställa

läget av 3-meterskurvan. Ett sådant fastställande torde emellertid komma

att erfordras endast i undantagsfall, och man får då god hjälp av sjökorten,

varå nämnda kurva finnes inlagd. Som en given fördel med den nya strand-

vattensregeln bör också framhållas, att man därigenom undgår de tolknings-

svårigheter som äro förknippade med den nuvarande regeln med en kumule-

rad djup- och avståndskurva.

Kammarkollegiet har i likhet med kommittén ansett, att fisket i vattnet

på landgrundet intill 3 meters djup borde vara strandägaren förbehållet.

Denna regel borde emellertid vara huvudregeln. Om än med någon tvekan

har kollegiet dock godtagit även den av kommittén föreslagna 300-meters-

regeln som ett komplement till huvudregeln men erinrar om att de nya

reglerna i åtskilliga fall komma att medföra en utvidgning av området för

den enskilda fiskerätten. Till utveckling av sin ståndpunkt har kollegiet an­

fört.

De anmärkningar, som kommittén framställt mot nu gällande bestäm­

melser, synas icke sakna fog. Försöket att ersätta dem med andra regler,

som äro lättare att tillämpa men i huvudsak giva samma resultat, är därför

värt allt erkännande. Den i 2 § a) i förslaget upptagna regeln, som är av­

sedd att ersätta fiskerättslagens 180-metersregel, synes medföra många prak­

tiska fördelar. Då grunden till bestämmelsen är att fiske på det grundare

vattnet vid stranden bör tillkomma strandägaren, anser kollegiet likväl att

huvudregeln bör vara, att fisket i vattnet på landgrundet intill 3 meters djup

är strandägaren förbehållet. Åtskilliga skäl tala för att man stannar vid

denna regel. Om vattnet är bråddjupt intill stranden, finnas ej de biologiska

och tekniska förutsättningarna för strandfiske i motsats till fiske på djupt

vatten. En sådan avgränsning av den enskilda fiskerätten skulle emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

i många fall ge ett snävare begränsat område än gällande rätt, utan att några egentliga fördelar därigenom vunnes för det av strandäganderätten oberoende fisket på djupare vatten.

Även förslaget att vissa in indre öar och holmar icke skulle med­ räknas vid bestämmandet av det enskilda fiskeområdets omfattning har uttryckligen tillstyrkts av lantbruksstyrelsen.

Kammarkollegiet har uttalat, att de skäl, som kommittén anfört för att fiskerätt icke borde följa med varje område över vattenytan, huru litet detta än vore, syntes riktiga. För att enskild fiskerätt skulle finnas vid holme, borde det dock fordras icke blott att holmen hade en längd av minst 100 meter utan även att den hade viss minimiareal, exempelvis ett halvt hektar. Dessutom borde medräknas holmar med en areal av minst ett hektar, varvid två eller flera holmar, som låge på samma landgrund med mindre vattendjup än 3 meter, borde få sammanräknas, om avståndet mel­ lan dem ej överstege 50 meter. Enskild fiskerätt borde dessutom finnas i vatten, som vore helt omgivet av enskilt fiskevatten. Kollegiet har härom anfört följande.

Någon regel motsvarande den av kommittén föreslagna har ej tidigare funnits i svensk rätt. Att låta förefintligheten av enskild fiskerätt bliva beroende endast av viss längd på skäret eller holmen, synes dock knappast lämpligt. Regeln om en viss minimilängd synes för att uppfattas såsom rätt­ vis kräva komplettering med en regel om en viss minimiareal exempelvis ett halvt hektar. Kollegiet anser det icke uteslutet att fordran enbart på en viss areal, förslagsvis ett hektar, skulle bliva lika lätt att tillämpa, om regeln kompletteras på sätt nedan föreslås. Även om arealen får betydelse, kan det ifrågasättas, om regeln alltid kommer att uppfattas som rättvis. Inom en cirkel med 100 meters radie ligga exempelvis flera holmar, som upptaga större delen av cirkelytan, men ingen av dem når en längd av 100 meter eller en areal av ett halvt hektar. I dylika fall, då skär eller hol­ mar ligga nära varandra, borde en viss sammanräkning få äga rum. En cir- kelyteregel torde vara mindre lämplig. Bättre synes vara att holmar, som ligga inom samma tremeters djupkurva, få räknas samman, om avståndet mellan dem ej överstiger 50 meter. Det väsentliga i regeln bleve då att området med grunt vatten vore tämligen stort och lämpade sig för strand­ fiske.

Även i en del andra yttranden ha betänkligheter uttalats mot kommitténs förslag på denna punkt. Sålunda har exempelvis Norra Kalmar läns kustf iskar ef örbund anfört, att det vore olämpligt att grunda fiskerätten på viss minimistorlek av holme. Detta gällde vilket mått på holmen som än valdes. Det kunde befaras, att knep konune att tillämpas för att få en holme mindre eller större eller för att skilja eller sammanbinda holmar, exempelvis ge­ nom att fylla ett sund med sten. Det vore svårt att bevisa huruvida en slen vid en udde legat där av naturens nyck eller blivit ditlagd under en mörk natt. Därför borde vid bestämmande av gränsen hänsyn tagas till alla land­ bildningar, holmar, skär, hällor och dylikt, som vid medelvattenstånd och stilla sjö vore synbara ovan vattnet.

Vad 1-km-regeln angår har lantbruksstyrelsen framhållit, att infö­ randet av denna regel konnne att medföra att stora dc-lar av de vatten, som

31

enligt 1896 års lag ansåges ligga inomskärs, skulle komma att utgöra fritt fiskevatten. Detta gällde särskilt i de yttre, mera glesa skärgårdsområdena. På denna punkt skilde sig alltså förslaget ganska radikalt från den nuvarande lagen. Enligt styrelsens mening skulle emellertid de ekonomiska konsekven­ serna för strandägarna av den föreslagna inskränkningen av det enskilda fiskevattnet i skärgårdarna — utom i vissa undantagsfall, såsom där lax­ fiske med fast redskap bedreves av strandägare på vatten, som nu föresloges bliva fritt — bliva förhållandevis små. För yrkesfiskarena innebure försla­ get å andra sidan stora fördelar genom att det gåve dem större rörelsefrihet. Detta gällde ej blott de yrkesfiskare, som icke ägde enskilt fiskevatten, utan även dem, som disponerade sådant vatten av mera begränsad omfattning.

Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristgrelsen i stort sett instämt, ha likaledes tillstyrkt förslaget i denna del och ha till motivering härav anfört bland annat följande.

Att det svårtolkade inomskärsbegreppet ersättes med konkreta bestäm­ melser, vari direkt angives vilka vatten som skola anses som inomskärs, är uppenbarligen till stor fördel för rättstillämpningen. Huruvida den un­ der 2 § b) intagna 1-km-regeln kan antagas leda till i huvudsak samma re­ sultat som inom skärsregeln är ett spörsmål, varom fastighetsbildningssak­ kunniga icke våga göra något bestämt uttalande. Såsom kommittén jämväl förutsett, torde det doek vara klart, att kravet på en minsta längd av 100 meter för att ö eller holme skall tagas med i beräkningen vid tillämpningen av strandvattens- och 1-km-reglerna i åtskilliga fall kommer att medföra en inskränkning av den enskilda fiskerätten. Då de föreslagna reglerna emellertid synas vara ändamålsenliga och förhållandevis lätta att tillämpa, torde någon erinran mot dessa regler icke vara att göra. Men resultatet blir onekligen ej så tilltalande i vissa fall. Följande exempel må åskådliggöra detta. En havsvik begränsas utåt mot havet av två från fastlandet utskju­ tande uddar, mellan vilka kortaste avståndet är 2 000 m. Vattnet här är på det hela taget djupt. På halva avståndet mellan uddarna ligger emellertid en 100 in lång holme, och viken skall till följd härav anses vara enskilt fiskevatten. Om nu i stället mellan uddarna legat en hel barriär av mindre holmar, som i bokstavlig bemärkelse nära nog avstängt viken från öppna havet, hade viken skolat hänföras till fritt fiskevatten. Enligt de sakkun­ nigas mening föreligga enligt sakens natur i det senare fallet starkare skäl för att hänföra viken till enskilt fiskevatten än i det förra. Sådana fall som det senast anförda torde emellertid vara att anse som undantag, och kom­ mitténs undersökningar synas visa att de föreslagna reglerna under b) på det hela taget skulle leda till tillfredsställande resultat.

Kammarkollegiet har anfört att de i 1896 års lag förekommande begrep­ pen »inomskärs» och »utom skären» av högsta domstolen och lantmäteri- styrelsen tolkats på ett sådant sätt, att reglerna om den enskilda fiskerätten inomskärs erhållit en vidsträcktare tillämpning än som syntes rimligt.

Andra bestämmelser, som begränsade tillämpningen av inomskärsregeln till mera slutna fjärdar och vikar, där fisket kunde bedrivas under förhållan­ den som påminde om dem, som rådde i insjöar, vore därför enligt kollegiets mening önskvärda. Inför den av kommittén uppställda regeln att vatten, som saknade förbindelse med öppna havet av större bredd än 1 kilometer, skulle vara förbehållna strandägarna, ställde kollegiet sig dock tveksamt. I

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

varje fall syntes den utformning regeln erhållit mindre tillfredsställande. Kollegiet ville föreslå att det i stället skulle upprättas en förteckning över de vatten, där fiskerätten skulle vara enskild även utanför den av kollegiet föreslagna strandvattenzonen. Förteckningen skulle kunna revideras för­ slagsvis vart trettionde år, och ersättning skulle utgå, om något vatten över­ fördes från enskilt till allmänt. Mot 1-km-regeln har kollegiet vidare invänt, att den såsom rent mekanisk icke tilläte någon hänsyn till det historiskt be­ tingade, nuvarande rättsläget, sådant det kommit till uttryck i skriven lag och mer eller mindre fast sedvänja. Ej heller tilläte regeln någon anpass­ ning efter näringspolitiska synpunkter.

Kammarkollegiets chef, generaldirektören Sverne, har beträffande gräns­ dragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten för rikets östra kust ned till Blekinge anslutit sig till den uppfattning, som uttalats av kollegiets majoritet. Vad däremot angår kuststräckan mellan Blekinge och Norge har han ansett, att med hänsyn till den fria fiskerättens omfattning utmed den­ na kuststräcka några särskilda bestämmelser rörande omfattningen av en­ skilt fiskevatten icke behövdes.

Lantmäteristyrelsen har särskilt berört förslaget att 1-km-regeln icke skulle vara tillämplig på friliggande öar och ögrupper. Styrelsen har funnit det icke vara uteslutet, att denna bestämmelse kunde innebära högst bety­ dande inskränkningar i öbornas nuvarande rätt till vattenområde och fiske.

Vad kommittén anfört såsom skäl för att fastigheter å dylika öar och ögrupper sålunda försättas i sämre ställning än fastigheter å fastlandet syn­ tes icke hänföra sig till någon närmare utredning om hur den nya regeln skulle komma att verka i förhållande till de gällande reglerna och med stöd av dessa uppkomna hävdeförhållanden och verkställda lantmäteriför- rättningar. Styrelsen ville framhålla att, bortsett från Gotland och Öland, saken kunde beröra skifteslag av stor omfattning, exempelvis Holmöns skifteslag i Bottniska viken.

Såsom förut nämnts har i ett par yttranden framförts tanken att gräns­ dragningen skulle ske efter lokala undersökningar. En dylik uppfattning har uttalats av bland andra fiskeriintendenten i södra distriktet. Denne har som skäl för sin ståndpunkt anfört att det syntes föreligga fara för att bety­ dande inomskärsvatten komme att fråntagas yrkesfiskarena för att i stället översvämmas av amatörfiskare. Det kunde därför ifrågasättas, om icke gränserna borde fastställas efter lokala undersökningar hellre än efter en­ hetliga regler.

Svenska fiskevår ds förbundet har föreslagit att till enskilt fiskevatten i saltsjön jämväl skulle hänföras vatten beträffande vilket Konungen förord­ nat att det skulle utgöra enskilt fiskevatten. En dylik möjlighet att från fri­ vattnet undantaga vissa fiskevatten skulle närmast motiveras av önskvärd­ heten att lata dylika fiskevatten ingå i fiskevårdsområde, ej minst med tanke på de många arkipelager av småholmar, som vore så karakteristiska för Upplands, Södermanlands och Östergötlands skärgårdar. Men denna rätt borde även kunna användas för att avhjälpa olägenheter av de nya gräns-

Kungi. Maf:ts proposition nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

33

dragningsreglerna, där dessa komme att medföra uppenbara, med penning­

ersättningar svårligen avhjälpbara orättvisor för sådana yrkesfiskare, som

ägde eller arrenderade fiskevatten. Även kunde en dylik undantagsrätt be­

hövas för att i särskilda nu ej överblickbara fall korrigera inadvertenser,

som säkerligen måste uppkomma vid tillämpningen av en så schematisk re­

gel som den av kommittén föreslagna.

En ledamot av fastighetsbildningssakkunniga, riksdagsmannen C. A. D.

Jonsson i Skedsbygd, har uttalat farhågor för att det frigivande av fiske,

som den nya gränsdragningen kunde medföra, kunde tillskapa ofullständiga

jordbruk och jämväl eljest verka menligt för jordbruket. Å andra sidan har

fiskeriintendenien i Österhavets distrikt uttalat, att exempelvis i ett sådant

län som Stockholms län, där stadsbor med åren inköpt allt större vattenom­

råden och amatörfiskarena lade under sig allt större arealer, de föreslagna

bestämmelserna vore ägnade att åtminstone i viss mån neutralisera den un­

der senare år tydligt iakttagbara utvecklingen, att yrkesfiskarena alltmer

avstängdes från möjligheten att utnyttja eller arrendera fiskevatten.

Såsom tidigare nämnts ha i ett stort antal yttranden gjorts uttalanden be­

träffande frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten,

vilka helt eller huvudsakligen hänföra sig till förhållandena vid viss del av

kusten.

Vad Norrbotten angår har fiskeriintendenten i övre norra distriktet

framhållit, att för storryssjefisket efter lax den föreslagna gränsdragningen

syntes komma att inskränka de enskilda fiskeområdena inom norra och öst­

ra delarna av skärgården. Efter att ha lämnat flera exempel på givande

storryssjeplatser, vilka helt eller delvis skulle komma att falla inom det

fria fiskevattnet, har fiskeriintendenten anfört att om dessa fasta fisken

enligt gällande författningar skulle finnas äga en så omfattande fiskerätt

som den, vilken de tillämpade, måste den nya lagen leda till omfattande

ersättningsanspråk. Samtidigt har emellertid i yttrandet också framhållits,

att skärgårdens laxfisken föranlett många års klagomål dels från älvfiska­

rena över den enligt deras mening alltför hårda beskattningen av den upp-

vandrande laxen, och dels från flottningsintressets sida över det hinder för

sjöfarten och särskilt för bogseringen av virkesflottarna, som dessa lax­

fisken utgjorde. -— För fisket efter siklöja kunde den nya gränsdragningen

komma att bliva till gagn. Den komme att ge yrkesfiskarena större möj­

lighet att utnyttja siklöjebeståndet i Bottenvikens skärgård.

Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har funnit

den del av förslaget, som avsåge kustfisket, i princip innebära betydande

fördelar för såväl yrkesfisket som det mera amatörmässiga fisket. Utskot­

tet har emellertid samtidigt understrukit, att en speciell undersökning bor­

de företagas om dess inverkningar på storryssjefisket i Torne skärgård.

Norrbottens läns kustf i skareförbund har anfört, att principerna för be­

stämning av gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten synles vara enkla

och tydliga och icke medföra några större ingrepp i nuvarande fiskeförhållan-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

den. Ett undantag härvidlag utgjorde dock stadgandet, att fiskerätt ej skulle medfölja holmar om mindre än 100 meters längd. Detta stadgande skulle nämligen för Torne skärgård medföra att det ytterst värdefulla storryssjefis- ket efter lax vid åtskilliga grund skulle avhändas de nuvarande ägarna. För­ bundet ansåge därför att särskild utredning horde företagas angående den lämpligaste gränsdragningen i denna skärgård.

Beträffande den ofta mer tvärbranta kusten i de sydligare norr- landslänen har i några yttranden påpekats, att de föreslagna bestäm­ melserna mångenstädes skulle medföra en utvidgning av det enskilda fiske­ vattnet och att reglerna för gränsdragningen därför borde ändras. En så­ dan ståndpunkt bär intagits av bland andra, Gävleborgs läns fiskarförbund, vilket anfört i huvudsak följande.

I Gävleborgs län kommer 300-metersgränsen att medföra en betydlig ut­ vidgning av det enskilda fiskevattnet jämfört med den nuvarande 180- metersgränsen utanför 2-metersdjupet. Utmed Gävleborgs läns kust — lik­ som utmed Västernorrlands läns kust — är 2-meterdjupet i stort sett att jämställa med strandlinjen. Om gränsen för det enskilda fiskevattnet ej generellt kan dras 200 meter från land, bör detta dock kunna tillämpas i Gävleborgs län. — Genom 1-km-regeln komma mycket stora vatten­ områden att förbehållas fiskerättsägaren som enskilda fiskevatten. Det fin­ nes längs kusten stora innanvikar, där i den yttre skärgården förekomsten av öar och utstående uddar medför att avståndet ej blir mera än en kilo­ meter men där ändock finnas ganska stora fiskevatten, vilka borde få nytt­ jas av den bofasta yrkesfiskarebefolkningen. Ett högsta avstånd av 500 meter vore tillräckligt.

Vad Stockholms län angår ha i några yttranden uttalats farhå­ gor för att den inflyttning av gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten, som kommittéförslaget skulle medföra i vissa delar av den yttre skärgården, skulle få menliga inverkningar för den bofasta kustbefolkningens utkomst­ möjligheter. Dessa betänkligheter ha dock ej delats av länsstyrelsen i länet, vilken hållit före att bestämmelserna vore ägnade att i stort sett främja yr­ kesfiskarenas önskemål och intressen.

Svenska ostkustfiskarenas centralförbund har icke gjort någon annan erinran mot gränsdragningen än att förbundet understrukit vad vissa lokal­ förbund inom skärgården från och med Stockholms län till och med Kalmar län anfört om betydelsen för fisket av att även holmar under 100 meters längd tillerkändes enskild fiskerätt. Förbundet har framhållit att sådana holmar mångenstädes inom såväl Östergötlands som Kalmar län vore värde­ fulla fiskeplatser för strömming (s. k. sättstånd) och för ål (s. k. homrne- stånd). Hänsyn borde tagas till dessa speciella förhållanden så att den en­ skilda fiskerätten utsträcktes att gälla även vid dylika mindre holmar, i den mån den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen yrkesmässigt bedreve fiske med anlitande av dessa.

Vad Kalmar län angår ha i åtskilliga yttranden anmärkningar fram­ ställts mot den föreslagna gränsdragningen. Särskilt ha betänkligheter ut­ talats mot de konsekvenser gränsdragningen skulle få i norra och mellers­ ta delarna av länet, där den skulle leda till att fisket skulle frigivas i de

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

35

yttre delarna av skärgården. Det har hävdats att detta frigivande särskilt skulle skada bottengarnsfisket efter ål och även på sina håll fisket efter gädda och abborre in. m. Frigivandet skulle icke komina yrkesfiskarena till godo utan sportfiskarena. För södra delen av länet, där egentlig skärgård saknas och där vid sidan av strömmingsfisket fisket med ålbottengarn har den största betydelsen, ha en del fiskare hävdat att det enskilda fiskevatt­ net borde ha väsentligt större utsträckning än kommittén föreslagit. Andra fiskare åter ha ansett kommitténs förslag där tillgodose alla skäliga an­ språk på rättvisa, klarhet och möjlighet till rationellt fiske.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört att det förefölle, som om de före­ slagna bestämmelserna för gränsdragningen väl skulle lämpa sig för kuster utan skärgård. I skärgårdarna, särskilt mera öppna sådana, konune de där­ emot att medföra en reduktion av fiskerätten, som syntes synnerligen be­ tänklig. Länsstyrelsen ansåge därför, att den nu bestående fiskerätten bor­ de bibehållas så långt möjligt oförändrad även inom skärgårdsområdena.

Statens ersättningsskyldighet skulle därigenom betydligt minskas.

Norra Kalmar läns kustfiskareförbund har för sagda del av länet särskilt gjort anmärkning mot den av kommittén föreslagna 1-km-regeln. Förbun­ det har framhållit att denna regel skulle verka så att det enskilda fiskevatt­ net sönderflikades. Det skulle uppstå liksom tungor av enskilt fiskevat­ ten utåt samtidigt som vidsträckta och värdefulla områden inomskärs skulle bliva fria. Förbundet ville förorda att det av kommittén angivna av­ ståndet av 1 kilometer skulle höjas till 2 500 meter och att vid gränsdrag­ ningen hänsyn skulle tagas till varje landbildning oavsett dess längd. Tro­ ligen skulle en på så sätt dragen gräns på ett par ställen komma att gå något utanför den nu tillämpade gränsen. Regeln syntes emellertid på alla andra platser väl fylla sin uppgift. Då vidare enligt kommitténs förslag skydd skulle finnas för fiske som bedreves med stöd av sedvana, syntes inga olägenheter kunna orsakas fiskarena, om gränsdragningen inom Norra

Kalmar län skedde i enlighet med vad förbundet förordat. Förbundet har vidare om fisket efter annan fisk än strömming (»fjällfisket») anfört bland annat följande.

De områden inom skärs, som enligt 1-km-regeln skulle bli fria, äro såväl djupare som grundare vatten och i alla fall synnerligen värdefulla med hän­ syn till det fjällfiske som bedrives där. Speciellt är detta fallet med området omkring Äskeskär samt utanför Vinö i Misterhults socken. Sträckningen på 1-km-gränsen kommer att efter hela kuststräckan uppvisa kraftiga slingringar och på ett ställe utanför Händelö avskäres t. o. m. ett flertal till detta skifteslag hörande holmar från förbindelse med enskilt fiske­ vatten. Ur fisketeknisk synpunkt kommer denna gräns att medföra svåra följder för särskilt fjällfisket och fiskevården medförande mindre inkomst för fiskarena. Statsersättning kommer att få utbetalas för vattenområden, som fiskande personer från bebyggelsecentra komma att översvämma med olika redskap. Skulle lagen i oförändrat skick komma att införas för norra Kalmar län, konune det att medföra en kraftig avfolkning av skärgården på fiskare. I stället komme denna att befolkas med sommargäster och sön- dagsfiskare, en ordning som förbundet vill med alla medel motarbeta. Ut­ vecklingen går starkt nog ändå den vägen utan att den dessutom skall givas

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

fördelen av laga stöd. Inom länsdelen äges i de allra flesta fall skärgårds- hemmanen av bofast fiskarbefolkning, vilken kan ha sina boplatser ända ut i havsbandet. De fiskare, som ej äro självägande, arrendera praktiskt taget i samtliga fall fiskerätt av andra fiskare eller jordägare. Genom att de en­ samma då kunna idka sitt fiske få de ut bästa ekonomiska nettot av sitt arbete, även om de måste vidkännas ett visst arrende.

Förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap har in­ stämt i nyssnämnda kustfiskareförbunds förslag.

Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap har lika­ ledes ansett, att kommitténs förslag skulle leda till en alltför stor inskränk­ ning av det enskilda fiskevattnet. Förslaget borde därför omarbetas an­ tingen så att skärgårdsfisket — strömmingsfisket undantaget — bibehölles såsom enskilt eller så att genom särskilt stadgande i lagen öppnades möj­ lighet att göra undantag från huvudregeln för gränsdragningen. Utskottet har åberopat ett yttrande från hushållningssällskapets fiskerinämnd, däri bland annat anförts följande.

Där skärgård finnes, komma betydande vattenområden, som hittills an­ setts ha varit enskilt fiskevatten, att bliva frivatten. Som exempel må inom Mönsterås och Döderhults socknar nämnas fiskevattnen kring Runnö och Vållö samt fjärdarna innanför dessa öar. Genom gränsbestämning har ägan­ derätten till fiskevattnet mellan berörda skifteslag blivit fastställd. Fiskeri- nämnden har icke tagit ställning till lagligheten av denna gränsdragning utan endast velat påvisa de betydande vattenområden, vilka nu anses vara enskilt fiskevatten och som genom det nya lagförslaget bliva fria. Inom dessa områden har på grund av den enskilda äganderätten möjliggjorts en viss kontroll och planläggning av fiskets bedrivande, som därjämte komplet­ terats med fiskevårds- och fiskodlingsåtgärder. Det synes antagligt, att för­ slagets 2 § kommer att få liknande konsekvenser på andra platser vid fast- landskusten.

Inom Södra Kalmar läns kustfiskareförbund har enighet icke kunnat upp­ nås beträffande förbundets ståndpunkt till förslaget om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten. Förbundsstyrelsen har framhållit att flertalet av de till förbundet anslutna fiskarena — utgörande frifiskare och arrendatorer av mindre vatten -— tillstyrkt förslaget. Inom denna grupp hade man vanligen helst, önskat, att fisket skulle bliva helt fritt. Då delta tydligen icke gått att genomföra och då enligt kommitténs förslag omfatt­ ningen av det fria fiskevattnet skulle något ökas samt gränsdragningen dessutom förenklas, hade man ansett sig kunna tillstyrka förslaget. Fiske- vattensägarna inom förbundet hade däremot ansett, att det enskilda fiske­ vattnet borde ha betydligt större omfattning än kommittén föreslagit. I fråga om de regler, som därvidlag borde gälla, hade de anslutit sig till den stånd­ punkt, som intagits av Sveriges ålfiskares andelsförening u. p. a. Sagda för­ ening har anfört bland annat följande.

Enskilt fiskevatten bör såsom i gamla tider omfatta allt vatten innanför öar, holmar, skär, grund m. m. samt — för fiskets rationella bedrivande —- ett visst vattenområde därutanför. Skall det nu fastställas en ny gräns mellan enskilt och allmänt vatten, bör denna lämpligen baseras på ett visst djup —-1, ex. 3 meter — och framdragas med raka linjer mellan detta djups

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

37

ytterpunkter. Angivna raka gränslinjer skola följa grundområdets rikt­

ning och ha minst en sådan längd — t. ex. högst 2,5 kilometer — att innan­

för uppkommet vattenområde omfattar det enligt gammal hävd nu såsom

»enskilt fiskevatten» ansedda vattenområdet. Ett avvikande härifrån skulle

medföra ett nedbrytande av skärgårdsfiskarenas rättigheter och oändligt

många och kostsamma processer. Föreningen anser för fiskets skull lämp­

ligt att basera gränsen på ett visst vattendjup och genom raka linjer mel­

lan ytterpunkterna erhålla klarare gränser. Detta är i praktiska livet nöd­

vändigt för gränsbestämningar över vatten.

Föreningen har vidare hemställt, att såsom enskilt fiskevatten också

skulle räknas vattenområde med av domstol fastställd eller på annat sätt

lagligen bestämd gräns. Föreningen har slutligen vänt sig mot förslaget att

vid gränsdragningen endast skulle medräknas holmar med minst 100 me­

ters längd. Den har yttrat, att kommittén ej tycktes ha fäst något avseende

vid de förändringar fiskodlingen och fiskets bedrivande undergått i det

senaste århundradet. Ej heller tycktes lagberedningen vid upprättandet av

sitt förslag till jordabalk ha insett, att dessa mindre öar, holmar och skär,

vilka varit så värdelösa för fastigheterna, att de ofta ej ens upptagits på

ägokartorna, just genom sina kringliggande vatten nu blivit värdefulla.

Frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten vid

kusten av Kalmar län har även berörts i flera skrivelser från strandägare

och fiskare. Ett antal ålfiskare vid Kalmarsundskusten, som uppgivit att

vissa fiskerättsägare där sökt hävda en synnerligen extensiv tolkning av

180-metersregeln, ha gentemot dessa försök framhållit att kommittéförslaget

förefölle väl genomtänkt. Därigenom skapades äntligen en fast gräns mellan

fritt och enskilt fiskevatten, något som i Kalmarsund komme att medföra

en rättvisare och jämnare fördelning av ålfångsterna.

I skrivelse från Vållö bgalag i Mönsterås socken har framförts samma för­

slag rörande gränsdragningen som av Norra Kalmar läns kustfiskareför-

bund. Byalaget har framhållit att det i så fall i huvudsak skulle få behålla

sitt nuvarande fiskevatten. Detta vore en nödvändig förutsättning för att

byalaget där i fortsättningen skulle kunna någorlunda ostört bedriva ett

lönande fiske. Om en sådan ändring i kommitténs förslag icke vore möj­

lig, hemställde byalaget, att byns gränser genom undantagsbestämmelser

måtte bibehållas sådana de nu vore. I byalagets skrivelse har rörande skälen

härför anförts bland annat följande.

De små odlingsmöjligheterna på öarna inom Vållö skifteslag ha medfört

att fisket blivit huvudnäringen för att på senare tid för flertalet av be­

folkningen bliva en ren yrkesutövning. — Av ålder har vattenområdet kring

öarna ansetts såsom ensamt tillhörigt därvarande fastigheter. Till de hol­

mar och skär och fiskevattnet däremellan inom de gränser, som bestämts

vid en lantmäteriförrättning 1944, anser sig byalaget ha äganderätt enligt

urminnes hävd. Ålfisket är här det viktigaste fisket. Med den av kommittén

föreslagna frivattensgränsen skulle ett 20-tal av de omkring 100 ålbotten-

garnsätten kring Vållö komma att frånhändas byalaget, representerande cn

årlig nettoavkastning av cirka 50 000 kronor. Även fjällfisket, d. v. s. fisket

efter gädda, abborre, sik in. fl. fiskarter, är av vikt. För byns oskiftade

fiskevatten har gemensamhetsfiske inrättats och fiskeriplan fastställts. Fas­

tigheterna äro med hänsyn till fisket högt taxerade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60

I en skrivelse från yrkesfiskare och hemmansägare på Runnö i Döderhults socken har anförts, att ett genomförande av kommitténs förslag skulle innebära en väsentlig inskränkning av det fiskevatten, som Runnö by nu räknade som sitt enskilda med stöd av skattläggning, urminnes hävd och de allmänna reglerna i gällande fiskelag och vilket närmare fixerats genom gränsbestämning 1929. På grund av jordbrukets dåliga beskaffenhet hade Runnöborna i alla tider varit hänvisade till fiske och jakt som huvudnä­ ring. I skrivelsen har vidare anförts bland annat följande.

Runnö huvudö ligger kringgärdad av ett mycket stort antal mindre öar, holmar, klippor, övervattensskär och kobbar (bådar), vilka emellertid — på några undantag när -— icke uppfylla fordringarna på minst 100 meters längd och alltså enligt kommitténs förslag frånses. Fiskerättskommittén har icke tillräckligt beaktat att små öar, holmar o. s. v. ofta erbjuda lika goda och i flera fall bättre möjligheter till ett givande fiske än de stora öarna, större än 100 meter. På Runnö är befolkningen emellertid mycket beroende av de mindre öarna, holmarna o. s. v. för ett gott resultat av fisket inom skifteslaget. Väl markerade punkter, som helst äro upptagna på sjökort och ekonomiska kartor, böra väljas i ett vattenområde som detta, dithän fiskeflottor från andra län med förkärlek bege sig för att bedriva fiske i havsområdet utanför Emåns utlopp i skärgården. Gemensamhets- fiske råder. Det är givet att i de landskap, där dansk rättsuppfattning i äldre tider gjort sig gällande och trängt igenom i fråga om fiskets bedri­ vande, andra rättsbestämmelser äro förhärskande än i riket i övrigt, men detta förhållande får icke skymma blicken för de sedvänjor och rättsregler för fisket, som utbildats på Sveriges ostkust. Den praktiska användningen av sjökortet för bestämning av 3-m-djupet förringas inom Runnö skiftes­ lag av att där förekomma flera långsträckta, smala fördjupningar, med strandlinjen ofta längsgående kanaler av större djup än 3 meter belägna utanför 300 meter från strandlinjen men inom sjökortets djupgräns för 3-m-kurvan, sådan denna djupgräns är fixerad på det för andra ändamål i mindre skala framställda sjökortet. — Raka linjer mellan enskilt vatten och frivatten torde bidraga till större klarhet än buktande linjer.

För västkustens del har Svenska västkustfiskarnas centralför­ bund hävdat att allt fiske borde vara fritt. Alltsedan 1766 års fiskeristadga hade fiskerilagstiftningen utmärkts av oklarhet i uppläggningen och otyd­ ligheter i föreskrifterna. Ideligen hade detta givit anledningar till tvister och svårigheter för fiskets utövare liksom för andra därav berörda med- borgargrupper. Förbundet hälsade därför med glädje kommitténs förslag att ur lagtexten utrensa sådana mångtydiga begrepp som »inom- och utom- skärs» med flera. Emellertid ansåge förbundet, att åtminstone för väst­ kusten allt fiske borde förklaras fritt med rätt för lokala myndigheter att utfärda de ordningsföreskrifter, som kunde befinnas erforderliga. En så­ dan form för reglering av havsfisket vore både lättare och billigare att ge­ nomföra än den med enskilt fiskevatten, vilkas gränser det visat sig omöj­ ligt att klart uppdraga. Kommitténs nya gränsförslag innebure att strand­ ägarnas enskilda områden ytterligare skulle vidgas utan att någon väsent­ lig klarhet i gränsdragningen vunnes.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har hänvisat till att han — så­

39

som i annat sammanhang skall beröras — hävdat, att vid västkusten allt fiske i enskilt fiskevatten borde vara fritt ända in till stranden. Om så bleve fallet, komme den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten ej att få någon betydelse för västkusten. Han ville därför rörande gränsdragningsfrågan inskränka sig till att påpeka, att för västkusten de nya bestämmelserna torde komma att medföra att omfattningen av det enskilda fiskevattnet utan anledning utökades. Kom­ mitténs motivering för tillämpningen av 1-km-regeln vid bukter, nämligen att fiskevården skulle främjas därigenom, ägde ej heller giltighet för väst­ kusten. Fiskbeståndet borde nämligen skyddas ej genom lagbestämmelser om fiskerätt utan liksom hittills genom regler för fiskets bedrivande, vilka utfärdats i administrativ ordning.

Förvaltningsutskottet i Hallands läns hushållningssällskap har däremot ej haft någon erinran mot kommitténs förslag till frivattensgräns, enär den i huvudsak synts överensstämma med den nuvarande. Två reservan­ ter inom hushållningssällskapets fiskerinämnd ha emellertid motsatt sig bibehållande av enskilt fiskevatten på västkusten.

Kommitténs förslag att i saltsjön medelvattenståndet skall vara bestäm­ mande vid gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten ävensom vid tillämpningen av vissa andra stadganden i fiskelagen, har i så gott som alla yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland dem som uttryck­ ligen tillstyrkt förslaget i denna del märkas fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen. De sakkunniga ha framhållit att avsaknaden av be­ stämmelser om det normerande vattenståndet förorsakat olägenheter av olika slag, ej minst för lantmäteriet. Anmärkning mot förslaget i denna del har gjorts endast av en ägare av ett enskilt skattefiske vid Kalmarsund, som ifrågasatt om man icke hellre borde utgå från ett lägre vattenstånd, näm­ ligen 40 cm under medelvatten. Detta skulle enligt hans mening ungefärligen motsvara »vanligast förekommande lågt vattenstånd».

På tal om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten må till sist nämnas, att kammarkollegiet beträffande den rättsliga karaktären av det »fria» fiskevattnet bl. a. uttalat att den rätt till fiske för envar, som alltse- den 1766 års fiskeristadga funnits i öppna havet, torde vara att konstruera som ett upplåtande till allmänt begagnade av en kronans riksallmänning, vare sig kronans förfogande över detta område uppfattades som en äganderätt eller endast som en förvaltningsdisposition. Kollegiets chef, generaldirek­ tören Sverne, har däremot hävdat att rätten till fiske i saltsjön vore att betrakta som en allemansrätt, vilken dock i vissa avseenden begränsats till förmån för strandägare.

I några yttranden har behandlats frågan huruvida äganderättsgränsen och fiskerättsgränsen lämpligen böra regleras efter identiska principer och på samma gång.

Sålunda ha fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 60.

instämt, ifrågasatt om icke de fiskerättsliga bestämmelserna borde byggas på de äganderättsliga och ha härom anfört.

I fiskerättskommitténs och lagberedningens förslag råder — frånsett ett par speciella undantag från de allmänna reglerna om gräns mellan enskilt och fritt fiskevatten — full likformighet med avseende å utsträckningen av den enskilda äganderätten i vatten och den enskilda rätten till fiske. Det kan vid sådant förhållande ifrågasättas, om det icke skulle vara tillräckligt och ur såväl principiell som lagteknisk synpunkt mera tilltalande att i de från jordabalksförslaget hämtade provisoriska lagbestämmelserna fastslå strand­ äganderättens omfattning och i fiskelagen inskränka sig till att ange i vad mån fisket inom enskilt vattenområde är strandägaren förbehållet eller ej.

Kammarkollegiet däremot har ej ansett lämpligt att redan nu genomföra en lagstiftning om äganderättsgränsen. Visserligen vore lagregler om fastig­ hetsgräns önskvärda, men även utan lagstiftning därom kunde rättspraxis väntas påverkas av de nya reglerna för fiskerättsgränsen. önskemålet att sam­ tidigt kunna ordna frågan om ersättning för förlust av fiskerätt och av land- grund syntes ej vara ett tillräckligt vägande skäl för att forcera fram en så viktig fråga som lagstiftning om äganderätten.

Departementschefen.

Av grundläggande betydelse för fiskerätten vid saltsjökusterna är gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten.

De nu gällande reglerna om denna gränsdragning äro till följd av sin oklara formulering svårtolkade och ha ofta givit upphov till tvister. Olägen­ heterna härav ha blivit allt mer påtagliga, i samma mån som fiskets bety­ delse ökat både ur ekonomisk synpunkt och ur rekreationssynpunkt. Rätts­ läget är oklart och fullt klargörande prejudikat saknas. Det må i detta sam­ manhang endast erinras om att beträffande vissa avgöranden i högsta in­ stans kommittén ansett sig kunna uttala att den uppfattning, som där kom­ mit till uttryck, torde — även med hänsyn tagen till de särskilda lokala förhållandena — representera en extremt vidsträckt tolkning av inomskärs- begreppet.

På sätt kommittén anfört kan en lösning knappast vinnas utan att man i någon mån bortser från det rådande rättsläget och söker sig fram efter delvis nya linjer, även om detta skulle medföra vissa rubbningar av be­ stående förhållanden. I den mån intrång därigenom sker i enskild rätt, bör ersättning utgå.

I valet mellan olika gränsdragningsmetoder måste enligt min mening systemet med normerande kartor eller med förteckningar över vilka vatten som äro enskilda och vilka som äro fria i princip avvisas. De försök, som i sådant hänseende tidigare gjorts beträffande Vänern och Hjälmaren, mana icke till efterföljd.

Jag ansluter mig i stället till kommitténs förslag, att omfattningen av det enskilda fiskevattnet skall bestämmas genom en generell regel, som gör till enskilt dels strandvattnet och dels vissa inomslcärsvatten m. m.

Mot utformningen av strandvattenregeln ha endast några få anmärkningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

41

gjorts, närmast avseende det av kommittén valda avståndet från stranden,

300 meter. Detta avstånd synes dock lämpligt som huvudregel, och tillräck­

lig anledning synes ej heller föreligga att för någon viss kuststräcka från­

gå den allmänna regeln.

Av större räckvidd är frågan, huruvida endast vissa landbildningar skola

medföra fiskerätt och, om denna fråga besvaras jakande, huruvida den av

kommittén föreslagna begränsningen till holmar med minst 100 meters

längd är den lämpligaste.

Vad den första frågan angår må framhållas, att det synes uteslutet att låta

varje landbildning, om än aldrig så obetydlig, medföra fiskerätt. Det torde

till belysande härav vara tillräckligt att erinra om att det är så gott som

ogörligt att fastställa, huruvida de tusentals friliggande bränningarna utan­

för skärgårdarna vid medelvattenstånd helt eller endast delvis ligga under

vattenytan. En sådan regel skulle vidare lätt kunna missbrukas genom att

enstaka stenblock avsiktligt utplacerades på lämpliga fiskeställen.

Om det sålunda knappast kan råda någon tvekan om att en begränsning

här är nödvändig, återstår det dock att avgöra, hur denna begränsning

skall ske. Med rätta har kommittén framhållit, att det här fordras en enkel

och lättillämpad regel. Att avgöra frågan från fall till fall genom särskild

förrättning är av praktiska skäl uteslutet. Icke heller synes en regel, som

bygger på landbildningens areal eller dess höjd över vattnet eller förefint­

ligheten av vegetation (skog, bete) å holmar, lämpad att läggas till grund

för ett stadgande, som allmänheten skall kunna tillämpa även utan lantmä-

teritekniskt biträde. För fisket i strandvattnet äro dylika omständigheter av

underordnad betydelse. Det må även framhållas att för fisket längden av

en holmes strandlinje har större betydelse än holmens ytvidd och att bland

olika slag av holmar med ungefärligen samma längd strandlinjens längd

varierar mycket mindre än ytvidden. På sätt kammarkollegiet framhållit

är det ur fiskesynpunkt icke själva övervattensdelen, som är av betydelse,

utan det kringliggande vattenområdet.

Jag anser alltså den av kommittén valda metoden att endast låta holmar

med viss längd medföra fiskerätt vara den lämpligaste. Icke heller finner

jag vad som förekommit i yttrandena utgöra tillräckligt skäl för att frångå

den av kommittén valda minimilängden. Anmärkas må att sammanhäng­

ande övervattensrev, som vid medelvattenstånd håller 100 meters längd, gi­

vetvis skall räknas som holme i lagens mening.

Av yttrandena framgår att så gott som fullständig enighet råder om att

en strandvattenregel bör kompletteras med en »inomskärs»-regel, som låter

mera slutna fjärdar och vikar i deras helhet bliva enskilt fiskevatten. Frå­

gan om ulformningen av denna regel har kommittén löst med ett radikalt

grepp, nämligen uppställandet av den s. k. 1-km-regeln. Åskådligast fram­

träder kanske regelns innebörd, om man tänker sig gränsen dragen som en

enda sammanhängande linje runt fastlandets kust på sådant sätt, att det vid

varje punkt av denna linje finnes möjlighet att nå fastlandet utan överskri­

dande av bredare vatten än en kilometer (även här bortses då från landbild­

Kungl. Mcij:ts proposition nr 60

ningar med en längd av mindre än 100 meter). Friliggande Öar och ögrup­ per, exempelvis Holmön utanför Umeå, vissa utskärgårdar i Stockholms län samt Gotland och Öland, falla utanför. I stort sett synes denna regel giva ett gott resultat. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag även på denna punkt. En skenbar förenkling av 1-km-regeln skulle kunna vinnas, om denna, såsom ifrågasatts i ett par yttranden, finge omfatta även friliggande öar och ögrupper. En sådan förenkling skulle emellertid närmast äga teo­ retiskt värde. Då det gäller att i praktiken avgöra, var gränsen mellan fritt och enskilt vatten går i en friliggande skärgård, är det nämligen uppenbar­ ligen enklare att endast behöva ta hänsyn till en enda regel, strandvatten- regeln. Härtill kommer att det strandägarintresse, som 1-km-regeln tillgodo­ ser, framstår som mera beaktansvärt i de vatten, som ligga nära fastlands- kusten, än i vattnen kring friliggande ögrupper.

Såsom en komplettering av de båda nu nämnda reglerna bör slutligen, på sätt kommittén föreslagit, gälla, att därest det eljest finnes fiskevatten, som helt omgives av enskilt vatten, också sådant fiskevatten skall vara enskilt.

Med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandena finner jag emellertid önskvärt, att gränsen på vissa ställen efter kusten får en sträckning, som något avviker från vad som skulle följa av de allmänna reglerna. De ställen jag åsyftar äro Norrbottens län vid mynningen av Torne älv samt vissa de­ lar av Kalmar län. Det är här fråga om en skärgård av särpräglad typ, grund och småbruten. Vidare äro äganderättsförhållandena annorlunda än på många övriga håll, i det att här yrkesfiskarena i stor utsträckning ännu stödja sig på strandäganderätt och ofta samtidigt äro både bönder och fis­ kare. Dessa förhållanden synas mig böra föranleda vissa jämkningar till strandägarnas förmån, varvid dock uppenbart överdrivna anspråk böra till­ bakavisas. Jämkningarna böra enligt min mening få karaktären av undan- tagsstadganden. Däremot finner jag ej lämpligt att öppna möjlighet att i administrativ ordning göra avvikelser från den i lagen angivna gränsen.

Från några få kuststräckor har det gjorts gällande att den gränsdrag­ ning, som kommittén föreslagit och som jag med vissa jämkningar nu föror­ dat, skulle skada yrkesfisket och äventyra fiskevården i havsbandet. Beträf­ fande andra delar av kusten ha från fiskarhåll uttalats farhågor för att den föreslagna gränsdragningen snarare skulle alltför mycket tillgodose strand­ ägarnas intressen.

Befolknings- och näringsförhållanden växla utefter de olika kuststräckor­ na. Påfallande är emellertid att de kuststräckor, där fisket nått högst, sam­ tidigt äro de, där fisket utövas av yrkesmän som specialiserat sig på detta näringsfång. Vid dessa kuststräckor är fisket med rörliga redskap i väsent­ lig mån oberoende av strandrätt. Också där fisket ännu utövas mera som en binäring till jordbruket tyda många tecken på att man kan vänta en större yrkesspecialisering, så att några bli rena lantbrukare och andra rena fiskare. En sådan arbetsfördelning torde ej sällan kunna leda till en ratio­ nalisering både av lantbruket och av fisket. Det kommer då också där att

43

ligga i yrkesfiskarenas intresse att tillräckliga vatten finnas öppna för det fria fisket. Detsamma blir förhållandet i skärgårdar där äganderätten, så­ som ofta är fallet i närheten av tätorterna, övergått till stadsbor eller sport­ fiskeklubbar. Bestämmelser om fritt fiske bliva där till skydd främst för yrkesfiskarena.

För västkustens del har från några håll yrkats, att enskilt fiskevatten icke vidare skulle finnas i saltsjön. Man har därvid åberopat lokala rätts­ traditioner med rötter ända i den dansk-norska tiden. För min del finner jag det icke påkallat, att man nu för västkustens del omprövar riktigheten av den uppfattning om förefintligheten av strandäganderätt till fisket, som sedan 1766 års fiskeristadga varit gällande för alla rikets kuster och som senast kommit till uttryck i 1896 års lag. Jag kan alltså icke förorda, att för västkustens vidkommande något undantag skall göras från de allmänna reg­ lerna om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten. Det väsent­ liga ur yrkesfiskarenas synpunkt synes i stället vara, att de oberoende av strandäganderätten skola ha erforderlig rörelsefrihet i utövningen av sitt yrke. Redan nu gällande bestämmelser giva i mycket betydande grad sådan frihet och, på sätt jag i det följande skall angiva, kommer jag att föreslå, att denna frihet skall ytterligare utvidgas.

Av stor praktisk betydelse är frågan, från vilket vattenstånd man skall utgå vid bestämmande av vattendjup och strandlinjer. Även här har oklar­ het rått vid tillämpningen av 1896 års lag och den tolkning, som gjort sig gällande i rättspraxis, har, även om den varit välgrundad med hänsyn till gällande bestämmelsers förhistoria, erbjudit vissa svårigheter i den prak­ tiska tillämpningen. Det är därför angeläget, att frågan nu löses på ett till­ fredsställande sätt. Jag ansluter mig till kommitténs förslag, att i havet det normala medelvattenståndet skall vara avgörande.

I kammarkollegiets yttrande har berörts frågan om innebörden av den enskilda fiskerätten i saltsjön. Kollegiets chef har för sin del uttalat den uppfattningen att denna rätt icke — såsom fallet är med rätten till fiske i insjöar och rinnande vatten —- bör betraktas såsom en särskild tillhörighet till fastigheterna utan såsom en till förmån för strandägarna gjord inskränk­ ning i den allemansrätt till fiske, som enligt hans förmenande i princip finnes i dessa vatten. Detta spörsmål har väl huvudsakligen teoretiskt in­ tresse, därest man, på sätt skett vid de ändringar, som vidtagits i 1896 års lag och även jag anser riktigt, förutsätter att ersättning skall utgå till strandägaren för de inskränkningar som kunna göras i hans ensamrätt till fiske. Det synes mig emellertid naturligast att, såsom kommittén gjort, anse den ifrågavarande fiskerätten helt likställd med den fiskerätt, som tillkom­ mer jordägare i insjöar och rinnande vatten.

Med hänsyn härtill vore det uppenbarligen önskvärt att i samband med uppdragandet av gränserna för den enskilda fiskerätten i havet kunna av­ göra även den sedan länge svävande frågan om äganderätten till själva vattenområdet. Med anledning av vissa erinringar som i remissyttrandena

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

framställts mot kommitténs förslag till lag om gräns mot allmänt vatten­ område har emellertid denna fråga ansetts kräva förnyat övervägande, fram­ för allt såvitt angår äganderätten till vissa småholmar ute i det fria fiske­ vattnet och jakträtten kring dem. Utredning härom pågår inom justitie­ departementet men torde icke kunna slutföras så tidigt att förslag kan framläggas för årets riksdag. Det torde ej heller behöva medföra några stör­ re olägenheter, om under en kortare tid olika regler kunna komma att gälla med avseende å äganderätten till vattenområdet och rätten till fiske. I varje fall torde nackdelen härav ej vara så väsentlig att den bör föranleda upp­ skov med revisionen av fiskelagstiftningen.

Sötvattnen.

Gällande rätt.

Enligt 5 § 1896 års lag äger i insjöar och rinnande vatten strandägaren utan intrång av annan nyttja fiskevatten som är beläget inom hans fastig­ hets rå och rör eller eljest till dess ägor hörer. Bestämmelsen utgår från den sedan gammalt i vårt land gällande grundsats som kommit till uttryck i 12 kap. 4 § jordabalken, nämligen att sötvattensområdena tillhöra strand­ fastigheterna. Något utrymme för fritt fiske i sjöar och vattendrag lämnar detta stadgande icke.

I fråga om vissa större insjöar innehåller emellertid 6 § 1896 års lag en särskild bestämmelse. Där stadgas att »i de delar av större insjöar, till vilka strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt», skall om fisket gälla vad i lagens 1 § sägs om fiske i öppna havet, dvs fiskerätt skall där tillkomma varje svensk undersåte.

Beträffande tillämpningen av denna bestämmelse må hänvisas till betän­ kandet (s. 140 ff).

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kommittén.

Även enligt kommitténs förslag skola sötvattnen i regel utgöra enskilt fiskevatten. Undantag från denna regel föreslås endast beträffande de öpp­ na delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Av- gränsningen av det fria fiskevattnet i dessa sjöar skall enligt förslaget ske efter i huvudsak samma regler som i saltsjön. Dock skola, med avvikelse från 1-km-regeln, vissa öppna vattenområden i Södra Hjälmaren och södra Storsjön i sin helhet hänföras till enskilt fiskevatten, varjämte till grund för tillämpningen av strandvattenregeln och 1-km-regeln skola läggas vat­ tenstånd, som i viss mån skilja sig från medelvattenståndet.

I Vänern, Vättern och Hjälmaren har kommittén därvid valt att anknyta till de vattenstånd, som tagits till utgångspunkt för sjökorten, nämligen i Vänern 3,eo meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala och i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen. I Storsjön, varöver sjökort ej finnes, har kom­

45

mittén föreslagit ett vattenstånd, som nära motsvarar medelvattenståndet,

nämligen

292,45

meter över nollplanet i det höj dsystem, som ligger till grund

för sjöns reglering.

Med avseende å Mälaren har kommittén väl funnit utredningen tyda på att

i

ett fåtal större fjärdar — Norra och Södra Björkfjärdarna samt den mel­

lan dem belägna Prästfjärden — fritt fiske bedrivits i viss utsträckning. Att

genom inrättande av frivatten lagfästa denna ingalunda allmänt gällande

sedvana vore emellertid enligt kommitténs mening ägnat att väcka betänk­

ligheter ej minst ur allmänna fiskerisynpunkter. Kommittén har härom an­

fört följande.

En sjö av Mälarens geografiska typ med dess smala och sönderflikade vat­

ten samt talrika öar lämpar sig över huvud ej väl för en anordning med fri­

vatten. Ur såväl fiskevårds- som kontrollsynpunkt synes det ännu mer

vanskligt att göra fisket fritt för envar i en mindre del av sjön. För fiskeri­

näringen såsom sådan torde ett frigivande av fisket i någon eller några av

de ovannämnda mälarfjärdarna ej medföra någon fördel, och en sådan åt­

gärd synes ej motsvara något allmänt önskemål bland yrkesfiskarena i dessa

trakter.

j ... i v: ’.

Yttrandena.

Mot ståndpunkten att sötvatten i regel skall utgöra enskilt fiskevatten

har någon erinran ej framställts i yttrandena. De uttalanden, som gjorts

om nu ifrågavarande avsnitt av betänkandet ha i stort sett endast avsett

frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i nyssnämn­

da fyra insjöar. Även härvidlag har kommitténs förslag i allmänhet till­

styrkts, dock med vissa erinringar av huvudsakligen lokal karaktär. I några

yttranden har ifrågasatts införande av särskilda bestämmelser även beträf­

fande vissa andra insjöar än de fyra nyss nämnda.

Bland dem som i princip tillstyrkt förslaget har kammarkollegiet förkla­

rat sig icke ha något emot att samma allmänna bestämmelser beträffande

gränsen för den enskilda fiskerätten skulle gälla i förenämnda fyra insjöar

som i saltsjön. Kollegiet har dock erinrat om de modifikationer som kolle­

giet föreslagit i fråga om gränsen för enskilt fiskevatten i saltsjön. Även

fastighetsbildningssakkunniga ha ansett anledning saknas att för dessa sjö­

ar tillämpa andra bestämmelser än dem som kunde komma att gälla för

saltsjön.

Vad härefter angår de yttranden som huvudsakligen avse förhållandena

i viss sjö och då först Vänern, har fiskerinämnden för Vänern yttrat, att

de föreslagna gränserna mellan enskilt och fritt fiskevatten vore lämpliga

och ägnade att väl tillfredsställa såväl fiskerättsägare som frifiskare. Också

fiskevårdens krav bleve väl tillgodosedda genom dem. Även länsstyrelsen i

Värmlands län har tillstyrkt förslaget och framhållit att de mindre olägen­

heter som kunde ligga däri, att bestämmelsen om 3-metcrskurvan som yt­

tersta gräns för strandvattnet i en del fall skulle medföra en utvidgning av

området för den enskilda fiskerätten, eller däri, att eljest gränsen mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

enskilt och allmänt fiskevatten vid några stränder borde ha kunnat dragas närmare land, uppvägdes av fördelen av att gränsen vore tämligen lätt att fixera.

Vänerns fiskareförbund har däremot föreslagit vissa modifikationer i strandvattenregeln. Vid sådana sterila stenstränder med djupt vatten, där strandägaren sällan eller aldrig utnyttjade sitt fiske, borde den enskilda fiskerätten ej sträcka sig längre än högst 200 meter från stranden. För fiskare som yrkesmässigt bedreve nätfiske vore det nämligen av stort värde att på sådana platser få ett utgångsläge för nätlänkarna närmare land än 300 meter. Vidare borde rätten till enskilt fiske upphöra 300 meter från land även på grunda områden som sträckte sig utanför denna gräns, efter­ som strandägaren i dylika fall sällan hävdade fisket därutanför.

Beträffande Vättern har länsstyrelsen i Jönköpings län — för att man skulle komma ifrån det nuvarande osäkerhetstillståndet och då de enskilda intressena syntes böra få vika för allmännyttan — icke velat göra någon erinran mot de av kommittén föreslagna gränsreglerna. Södra Vätterns fiskareförening har däremot hävdat, att det i Vättern varken funnes eller borde finnas någon enskild rätt till fiske.

I fråga om Hjälmaren har Hjälmarens fiskareförbund förordat en mindre utvidgning av det vattenområde i södra delen av sjön som av kom­ mittén hänförts till enskilt fiskevatten. Å andra sidan har förbundet före­ slagit att fisket i östra Hjälmaren skulle göras fritt. Förbundet har fram­ hållit, att denna del av sjön innehölle det djupaste vattnet i hela Hjälmar­ bäckenet, och har därför ställt sig frågande, varför den helt skulle komma under enskild fiskerätt. Ur yrkesfiskesynpunkt kunde den utnyttjas bättre, om frifiske finge utövas där.

Fastighetsbildningssakkunniga ha anfört, att den av kommittén föreslag­ na undantagsbestämmelsen för Södra Hjälmaren torde få anses motiverad med tanke på där rådande förhållanden.

Med avseende å Storsjön har fiskeriintendenten i nedre norra distrik­ tet framhållit att det ur fiskevårdssynpunkt vore fördelaktigt, om i enlighet med kommitténs förslag hela södra delen av Storsjön finge utgöra enskilt fiskevatten. Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i

Jämtlands läns hushållningssällskap.

Beträffande kommitténs förslag om det sätt, på vilket vattendjup och strandlinjer skulle bestämmas i nu ifrågavarande sjöar, ha meningarna va­ rit något delade.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har icke funnit skäl till erinran mot kommitténs förslag.

Även fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen in­ stämt, ha tillstyrkt kommittéförslaget och framhållit att avsaknaden av ut­ tryckliga bestämmelser i ämnet länge förorsakat olägenheter av olika slag, ej minst för lantmäteriet.

47

Kammarkollegiet har däremot ansett att, liksom i saltsjön, medelvatten­ ståndet i princip borde vara avgörande. Sjöarna i fråga kunde bli föremål för nya regleringar —- detta gällde i varje fall för Storsjön — och det syntes därför ej lämpligt att i lagen anknyta till siffermässigt fixerade vatten­ stånd. I stället syntes Kungl. Maj :t böra få befogenhet att kungöra vad som skulle anses vara de olika sjöarnas medelvattenstånd. Härigenom skulle en anpassning efter de tid efter annan inträdande förändringarna i medel­ vattenstånden kunna genomföras på enklare sätt än genom lagändring.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sig för att gränsdragningen skul­ le ske efter det vid varje särskilt tillfälle rådande vattenståndet. De av kommittén föreslagna vattenståndsreglerna konime nämligen att bli vansk­ liga att begagna, i all synnerhet i vatten där variationerna i vattenståndet vore mycket stora. Om man valde det vid tillfället rådande vattenståndet, erhölle man däremot en utgångspunkt, som i praktiken vore lätt att till- lämpa.

I några yttranden bär berörts frågan, huruvida fritt fiskevatten funnes eller borde finnas i Mälaren.

Kammarkollegiet har såsom sin uppfattning uttalat att fisket i vissa de­ lar av Mälaren för närvarande vore fritt samt att detta fria fiske borde bibehållas åtminstone i det centrala partiet, nämligen Norra och Södra

Björkfjärdarna samt Prästfjärden jämte Hovgårdsfjärden och Ekoln. Kol­ legiet bär härom anfört i huvudsak följande:

Fiskerättskommittén medger att fritt fiske bedrives i Norra och Södra Björkfjärdarna samt Prästfjärden. Sådant fiske torde också förekomma i viken mellan Lina sund och Södra Björkfjärden samt även på andra ställen i Mälaren. — Såsom kollegiet framhållit i sitt utlåtande över insjöfiskesak- kunnigas betänkande, kan en allmän fiskerätt i Mälaren stödjas på Stock­ holms och Enköpings privilegier, vilka medgiva städernas invånare rätt att fiska i Mälaren (kronans vatten och allmänningsvatten för Stockholm samt Enköpingsviken för Enköping). Det är vidare otvivelaktigt, att fritt fiske utövas i rätt stor utsträckning i de centrala delarna av sjön. Norra och Södra Björkfjärdarna samt Prästfjärden jämte Hovgårdsfjärden och Ekoln upp­ taga tillsamman en yta, som kan tävla med Hjälmarens och Storsjöns i storlek. I båda dessa sjöar äro stora delar enskilda fiskevatten, medan de centrala delarna äro allmänt fiskevatten. Kollegiet kan ej inse varför i Mälaren den allmänna fiskerätten skall helt vika för den enskilda eller att svårigheterna att ha allmänt och enskilt fiskevatten i samma sjö skulle vara större där än i Hjälmaren och Storsjön.

Länsstyrelsen i Uppsala län bär däremot ansett kommitténs utredning giva vid handen, att något fritt fiskevatten icke borde inrättas i Mälaren.

Även faslighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäterislyrelsen instämt, ha ansett kommitténs ståndpunkt väl grundad med hänsyn till den utred­ ning som verkställts rörande sedvana och lantmäteriförhållanden in. m. Nämnas må jämväl att Uppsala läns mälarfiskeriförening förklarat sig be­ stämt avstyrka att någon del av Mälaren hänfördes till fritt fiskevatten. En annan lokal förening, Granebergs fiskevårdsförening, har emellertid in­ tagit en motsatt ståndpunkt under åberopande av alt omkring en tredjedel

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

48

av Sveriges stadsbefolkning bodde i städerna kring Mälaren och att denna

befolkning under semestrarna borde beredas möjlighet till fiske i de större

fjärdarna. Jag vill i detta sammanhang också erinra, att flera remissinstan­

ser, bland dem överståthållarämbetet, på tal om de allmänna grunderna för

lagstiftningen betonat vikten av att tätortsbefolkningens amatörfiskeintres-

sen bleve tillgodosedda.

Vad angår andra sjöar än de nu nämnda har förvaltningsutskottet i

Norrbottens läns hushållningssällskap framhållit, att fisket i vissa lapp­

ländska sjöar vore av den beskaffenhet att särskilda bestämmelser kunde

vara befogade. Utskottet bär härom anfört följande:

I Torneträsk, Stora Lulevatten, Hornavan och möjligen Uddjaur och

Storavan bedrives ett fiske, som skulle lida avsevärt avbräck, om hänsyn

måste tagas till ägogränser ute i sjön. Torneträsk äges helt av kronan. Inga

hemman finnas och torde väl knappast komma att anläggas. Där kan alltså

fisket helt regleras av kronan, varför inga särbestämmelser där äro aktuella.

Vid Stora Lulevatten och Hornavan däremot finnas ett flertal hemman, vil­

ka vid tillämpning av den vanliga principen enligt 12: 4 jordabalken skulle

erhålla ett långsmalt vattenområde ut till mitten av sjön. I dessa sjöar skulle

det troligen för fiskets rationella bedrivande vara förmånligt med en 300-

metersgräns för den enskilda äganderätten och att kronan bleve ägare till

allt vatten utanför denna gräns. Ett fritt fiskevatten i dessa sjöar kan icke

ifrågakomma, emedan de ligga ovan odlingsgränsen och alltså disponeras av

de renskötande lapparna. Beträffande Uddjaur och Storavan kan det även

ifrågasättas, om ej liknande principer borde tillämpas för de stora öppna

vattenområdena mitt i sjöarna. Även här borde i så fall kronan bli ägare till

dessa områden, då det icke är önskvärt, att vem som helst får fiska där

okontrollerat.

Liknande synpunkter ha anförts av fiskeriintendenlen i övre norra dist­

riktet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län däremot har sagt sig icke vara övertygad

om behovet och lämpligheten av en sådan reglering som hushållningssäll­

skapets förvaltningsutskott och fiskeriintendenten ifrågasatt.

Departementschefen.

Såsom framgått av redogörelsen för remissyttrandena har ej från något

håll ifrågasatts att sötvattensfisket skulle upplåtas till allmänt begagnande

annorstädes än i vissa delar av de största insjöarna. Däremot ha delade me­

ningar framträtt såväl beträffande frågan i vilka sjöar fritt fiske bör tillåtas

som ock om hur gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i dessa

sjöar lämpligast bör ske.

Enighet synes råda om att fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Stor­

sjön i Jämtland för närvarande åtminstone i viss utsträckning är fritt samt

att fritt fiskevatten även i fortsättningen bör finnas där. Jag delar denna

uppfattning. Omfattningen av det fria fiskevattnet i dessa fyra sjöar torde

lämpligen böra bestämmas i enlighet med kommitténs förslag. För vinnan­

de av enhetlighet är det uppenbarligen önskvärt att gränsdragningen sker i

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

49

huvudsak på samma sätt som i saltsjön, och några lokala avvikelser utöver dem kommittén föreslagit för Hjälmaren och Storsjön lära icke vara påkal­ lade vare sig av hänsyn till nu rådande sedvanor eller på annan grund. Ej heller synes mig tillräcklig anledning föreligga att frångå kommittéförsla­ get i vad det avser frågan, vilket vattenstånd som skall tagas till utgångs­ punkt vid gränsdragningen. De ändrade regler i detta avseende som föror­ dats i vissa remissyttranden skulle i praktiken kunna leda till rättsosäkerhet.

Vad Mälaren beträffar ha meningarna bland remissinstanserna på föreva­ rande punkt varit delade. För egen del finner jag starka skäl tala för att be­ folkningen i städer och andra samhällen kring denna sjö bör ha tillgång till åtminstone något vatten där rekreationsfiske fritt kan utövas. Därmed vinnes indirekt en fördel också för yrkesfiskarena genom att konkurrensen om fiskearrendena minskas. Även kommittén har vitsordat att fritt fiske re­ dan nu förekommer i sjöns centrala delar, där Norra Björkfjärden, Präst­ fjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden bilda en sammanhängan­ de öppen vattenyta. Denna kan enligt min mening väl jämföras med motsva­ rande områden i Hjälmaren och Storsjön. På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att fisket gives fritt i dessa fjärdar, dock endast utanför det egentliga strandvattnet. Några mera allvarliga olägenheter för fiskevården torde icke vara att befara härav. Till utgångspunkt för gränsdragningen mel­ lan fritt och enskilt vatten torde böra tagas det vattenstånd som ligger till grund för sjökorten, nämligen 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm. Detta vattenstånd motsvarar nära medelvatten­ ståndet.

I vidare mån än nu sagts är jag för närvarande icke beredd att tillstyrka några begränsningar av det enskilda fiskevattnets omfattning i insjöarna. Frågan om fisket i en del sjöar i övre Norrland är föremål för särskild ut­ redning.

Fisket i fritt fiskevatten.

Gällande rätt.

I sådant vatten som ej omfattas av enskild fiskerätt är enligt 1896 års lag fisket i princip fritt för varje svensk medborgare. Såtillvida föreligger dock en begränsning, att »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiske­ redskap» ej får utsättas utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet. Som huvudregel gäller att sådant tillstånd skall meddelas av Kungl. Maj :t. I vissa fall ankommer emellertid prövningen på länsstyrelsen. Enligt särskilt stadgande må sålunda strandägare från sitt enskilda fiskevatten utsträcka fast redskap, om länsstyrelsen finner att det kan ske utan men för annan fiskande.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kommittén.

Kommittén har ansett att även i framtiden fisket i frivattnet borde be­

gränsas genom föreskrifter om tillståndstvång för vissa slags redskap.

Emellertid har kommittén tillika framhållit att mycket delade meningar

rådde om den närmare innebörden av begreppet fast redskap. Med anled­

ning härav har kommittén ansett att varken detta uttryck eller dess mot­

sats, »rörlig redskap», vidare borde komma till användning i lagtexten.

I stället borde tillståndstvånget anknytas till vissa uppräknade förutsätt­

ningar i fråga om redskapets beskaffenhet och sättet för dess användning.

I sådant hänseende har kommittén — efter en undersökning av rådande

praxis och fångstmetoderna i olika delar av landet — föreslagit att till­

ståndsplikt skall föreskrivas dels för fiskebyggnad, dels ock för annat fiske­

redskap som är försett med ledarm och medelst pålar eller tyngder eller

annorledes fäst vid bottnen eller stranden och som tillika är avsett att kvar­

stå på samma ställe längre än två dygn utan att i sin helhet upptagas ur

vattnet.

Härutöver har kommittén anfört att den nuvarande uppdelningen av

tillståndsprövningen på två olika myndigheter ej syntes böra bibehållas.

Det kunde starkt ifrågasättas att för vinnande av enhetlighet förlägga den­

na prövning till det centrala ämbetsverk varunder fiskerinäringen hörde.

På grund därav och då frågan om fiskeriadministrationens framtida orga­

nisation vore föremål för utredning, förordade kommittén att i lagen blott

upptoges föreskrift att tillstånd skulle meddelas av den myndighet Ko­

nungen bestämde.

Slutligen har kommittén erinrat, att den föreslagna nya gränsdragningen

mellan enskilt och fritt fiskevatten på sina håll kunde komma att för­

sätta strandägarna i sämre sällning än förut. Sålunda vore t. ex. vid vissa

långgrunda stränder, där ett lönande fiske bedreves med ålbottengarn, des­

sa bottengam delvis belägna på vatten som nu betraktades som enskilt men

som enligt förslaget bleve att hänföra till frivatten. Det vore icke uteslutet

att på grund därav betydande ersättningsanspråk komme att framställas mot

statsverket. Bl. a. för att dessa anspråk skulle kunna nedbringas borde en­

ligt kommitténs uppfattning strandägare erhålla viss rätt att utan särskilt

tillstånd utsträcka fiskebyggnad och andra liknande redskap från strand­

vattnet ut i det fria vattnet.

I kommittéförslaget har också upptagits ett stadgande av denna innebörd,

varvid dock tillika föreskrivits att sådan utsträckning ej må ske längre än

intill 200 meter från den stranden följande kurvan för högst 3 meters djup.

Därigenom begränsas stadgandets betydelse till sådana fall då nämnda djup­

kurva löper mer än 100 meter från stranden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

51

Yttrandena.

Kommitténs förslag att ersätta den nuvarande uppdelningen i fast

och rörlig redskap med mera detaljerade bestämmelser har i fler­

talet av de yttranden där denna fråga behandlats betecknats som ett värde­

fullt framsteg. Bl. a. har jiskeriintendenten i mellersta distriktet uttryckt sin

tillfredsställelse över att uttrycken »fast» och »rörlig» ej använts i lagför­

slaget samt uttalat att dessa uttryck vore konstlade och att de fiskande stode

främmande för dem.

Å andra sidan har Svenska västkustfiskarnas central förbund betecknat

de föreslagna bestämmelserna såsom oanvändbara. På västkusten rådde

nämligen delade meningar om när ett redskap skulle anses vara försett med

ledarm. Kommitténs förslag kunde också komma att låsa fast den redskaps-

och fångsttekniska utvecklingen eller tvinga den in på olämpliga banor.

Även fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har funnit det önskvärt att

i lagtexten undvika föreskrifter som kanske då och då behövde ändras, om

fisket skulle drivas ändamålsenligt. Enligt hans mening vore det ej erfor­

derligt att i lagen närmare angiva de redskap som ej utan särskilt tillstånd

finge användas i fritt vatten. Det vore till fyllest om det föreskreves att till­

stånd fordrades för vissa redskap, som närmare angåves i särskild kun­

görelse. En sådan kunde lätt ändras och anpassas efter fisketeknikens ut­

veckling samt lokala fiskeförhållanden.

Förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap har uttalat, att

det borde vara möjligt att uppräkna och i länsfiskeristadgorna katalogisera

vilka de i frivattnet tillåtna redskapen vore i de enskilda sjöarna. En sådan

uppräkning och katalogisering bleve tydligare och fullständigare än kom­

mittéförslagets allmänna uttalanden om redskapens beskaffenhet.

Lantbruksstyrelsen har däremot anfört, att en hänvisning till administra­

tiva bestämmelser väl kunde synas tilltalande men att det knappast vore

lämpligt att till reglering i sådan ordning överlämna ett för fiskerättens

utövande så ytterligt viktigt spörsmål som det förevarande. De av kommit­

tén föreslagna stadgandena vore enligt styrelsens mening klara och tydliga,

och vid deras utformning syntes nödig hänsyn ha tagits till rådande sed-

vanerätt.

Från andra håll ha emellertid vissa erinringar framställts mot kommitté­

förslagets avfattning. Sålunda har Svea hovrätt, i betraktande av de bevis­

svårigheter som måste uppkomma, icke funnit lämpligt att den faktiska an­

vändningen av vederbörande redskap eller till och med — vilket med hänsyn

till ordet »avsedd» icke syntes uteslutet — den tillämnade användningen bleve

avgörande för frågan om tillståndstvång. De normer som lagen uppställde

för tillståndsplikt borde vara objektiva och lätt fastställbara. Möjligen skulle

stadgandet kunna avfattas antingen så, att de därmed avsedda redskapen

skulle vara sådana som i orten allmänt brukades på det i förslaget angivna

sättet, eller ock så, att redskapen skulle vara ägnade för dylik användning. —

Kammarkollegiet har likaledes framhållit att bestämmelsen om viss längsta

lid för redskapets kvarstående på samma ställe syntes kunna ge anledning

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

till missbruk och tolkningstvister. Kunde denna regel utbytas mot en annan,

som utan tidsbestämning gjorde undantag för mindre, lätt flyttbara redskap,

samtidigt som exempel på sådana redskap lämnades i lagtexten, syntes detta

vara att föredraga. En uppräkning i lagtexten av huvudtyperna av de till-

ståndskrävande redskapen torde också vara av värde. Det syntes kollegiet

ej vara så viktigt att lagtexten lämnade en uttömmande beskrivning på dessa

redskap som att vad som åsyftades bleve i huvudsak begripligt för fiskar­

befolkningen. — Också länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit det betänk­

ligt att göra lagligheten av användningen av ett fiskeredskap beroende av

sättet för redskapets vittjande. Skillnaden mellan en fiskemetod där red­

skapet, t. ex. ryssja, vid vittjandet endast delvis upplyftes ur vattnet, och

sådana fall, då det helt upptoges för att omedelbart därefter nedläggas på

nästan exakt samma plats, funne länsstyrelsen hårfin, och på grund av be-

visningssvårigheter inbjöde den föreslagna bestämmelsen till lagöverträdelse.

__Från Hjälmarens fiskareförbund har framhållits att det skulle innebära

en förenkling att endast röra sig med begreppen dels sådan redskap, som

varken kunde eller vore avsedd att flyttas och varur fångsterna horttoges

med håv, och dels sådan redskap, som under fiskesäsongen kunde och bru­

kade förflyttas. För att yrkesutövaren, liksom hittills, skulle få ha redska­

pen stående ute så länge som det ur fiskesynpunkt kunde vara lämpligt,

borde enligt förbundets mening den föreslagna tidsbegränsningen bortfalla.

Några remissinstanser ha å andra sidan uttryckligen framhållit som en

fördel att kommittén lagt vikt även vid användningssättet. Sålunda har för­

valtningsutskottet i Gävleborgs läns hushållningssällskap med instämmande

av länsstyrelsen i länet funnit särskilt befogat att vid fiske med s. k. krok-

skötar metoden att låta skötarnas landarm stå kvar på samma plats mer

än två dygn genom den föreslagna formuleringen bleve förbjuden.

Slutligen må nämnas att fiskeriintendenten i mellersta distriktet och

fiskerinämnden för Vänern ansett det vara av vikt att s. k. lakstrutar och

vissa vinkelformigt böjda laxnät ej komme att anses såsom tillståndsplik-

tig redskap.

Beträffande frågan om behörig tillståndsmy ndighet har i

åtskilliga yttranden anförts att prövningen borde ankomma på länsstyrel­

serna. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av bl. a. länsstyrelserna i

Malmöhus och Älvsborgs län, förvaltningsutskotten i Kristianstads och Mal­

möhus låns hushållningssällskap, Hallands läns hushållningssällskaps fis-

kerinämnd, Blekinge läns havsfiskeförening u. p. a., Malmöhus låns fiskeri-

förening och Kristianstads låns fiskeriförening.

Till belysande av de skäl som åberopats för en sådan lösning torde jag

få återgiva vad som yttrats av länsstyrelsen i Malmöhus län. Denna läns­

styrelse har framhållit att de frågor, som kunde uppkomma vid avgörande

av tillståndsärenden, regelmässigt vore av lokal karaktär. De borde också

lösas med hänsynstagande därtill. Kravet på enhetlighet borde ingalunda

vara utslagsgivande. Vid utformandet av andra bestämmelser i kommitté­

53

förslaget hade just åberopats den stora erfarenhet som länsstyrelserna hade

och ännu mer väntades komma att få i fiskerättsfrågor. Det syntes därför

som om länsstyrelserna med fördel skulle kunna tilldelas uppgiften att

meddela nu ifrågavarande tillstånd. En sådan anordning förefölle så mycket

mer naturlig som just decentralisering och icke centralisering stode på dag­

ordningen.

Lantbruksstijrelsen har däremot ansett att tillståndsgivningen borde an­

förtros åt den centrala fiskerimyndigheten samt till stöd därför anfört

följande.

En betydande fördel med förslaget är att enligt detsamma, till skillnad

från nu gällande lag, en och samma myndighet skall meddela ifrågava­

rande tillstånd oberoende av om sökanden är fiskerättsägare eller ej;

Någon mera väsentlig skillnad torde ej uppkomma vare sig tillstånden med­

delas av länsstyrelse eller den centrala fiskemyndigheten. Vilket av dessa

alternativ som 'än väljes kommer nämligen ärendenas avgörande i mycket

stor utsträckning att bero på de utredningar, som företagas av vederbö­

rande fiskeriintendent. I båda fallen torde därför kunna förväntas, att

tillbörlig hänsyn kommer att tagas till lokala förhållanden. Det torde där­

emot vara otvivelaktigt, att ärendena få en mer enhetlig behandling, om de

handläggas av en central myndighet. Någon ökad tidsutdräkt vid ärende­

nas behandling torde därigenom icke behöva befaras.

Den föreslagna rätten för strandägare att i viss omfattning

utan särskilt tillstånd sträcka fast redskap ut i fri vattnet

har i allmänhet lämnats utan erinran men avstyrkts i vissa yttranden.

Lantbruksstijrelsen har erinrat, att ett generellt utsträckningsmedgivande

bl. a. kunde medföra avsevärd skada för angränsande fisken. Enligt styrel­

sens mening borde utsträckningsrätt kunna givas endast åt den som ägde

anspråk på ersättning för mistat fiske, och frågan om sådan rätt borde

prövas av vederbörande fiskevärderingsnämnd i samband med ersättnings­

anspråket. Härom har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Huvudsakliga motivet för fiskerättskommitténs bestämmelse synes vara

farhågor för att betydande ersättningskrav skulle kunna resas från ägare

av fasta redskap, exempelvis ålbottengarn, om dessa redskap genom den

nu föreslagna begränsningen av enskilt fiskevatten skulle komma att till

större eller mindre del sträcka sig ut på fritt vatten. Denna motivering är

givetvis vägande. Lantbruksstyrelsen anser dock, att detta skäl icke upp­

väger de stora olägenheter, som kunna uppkomma för angränsande fisken.

Ersättningskraven torde högst väsentligt kunna nedbringas, om fiskevärde-

ringsnämnderna finge befogenhet ej blott att pröva och avgöra ären­

den rörande ersättning för mistad fiskerätt utan även att, där så fun­

nes lämpligt, meddela tillstånd för fiskerättsägare att för all framtid

utsträcka fiskeredskap, som omförmälas i 6 § förslaget till fiskelag, till

den längd, vartill de enligt nu gällande lag äro berättigade, dock högst

intill 200 meter utanför den stranden följande kurvan för högst tre meters

djup. När krav om ersättning göres hos dylik nämnd, bör den alltså ha

att taga ställning till frågan, huruvida och i vad mån den mistade fiske­

rätten kan kompenseras genom meddelande av sådant tillstånd, som här

ifrågasatts. Genom en dylik bestämmelse torde ej blott ersättningskraven

kunna kraftigt reduceras utan den tillåtna utsträckningen av ifrågavarande

redskap kunde på ett ganska smidigt sätt anpassas efter de lokala för­

hållandena.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 60.

I övrigt har frågan om strandägares utsträckningsrätt bedömts på olika sätt i skilda delar av landet. Sålunda har från Norrbottens och Kalmar län starkt understrukits att en sådan rätt borde medgivas, medan för­ slaget därom mött kritik bl. a. inom Gävleborgs län samt på skånska kusten och västkusten norr om Skåne.

Som exempel på tillstyrkande yttranden må nämnas att Norrbottens läns kustfiskareförbund uttalat, att utsträckningsrätten komme att få stor bety­ delse vid storryssjefiske, särskilt i Torne skärgård där många av de mest givande fiskeplatserna låge långt utanför tremeterskurvan, samt att läns­ styrelsen i Norrbottens län — under hänvisning till att i den östligaste de­ len av länets skärgård det viktiga lax- och sikfisket utövades med storryss- jor eller andra fasta redskap av betydande längd —- ifrågasatt om ej sådant redskap i särskilda fall till och med skulle kunna få utsträckas längre än kommittén föreslagit. Dessutom ha flera remissinstanser i Kalmar län fram­ hållit, att den föreslagna utsträckningsrätten vore väl motiverad enär den nya gränsen mellan fritt och enskilt vatten komme att medföra mycket betydande inskränkningar i strandägarnas fiskerätt.

Å andra sidan har Gävleborgs läns fiskarförbund hemställt att stadgan­ det om utsträckningsrätt måtte utgå. Liknande yrkanden ha framställts av länsstyrelsen i länet och förvaltningsutskottet i länets hushållnings­ sällskap. Även fiskeriintendenten i Österhavets distrikt har funnit detta stadgande olämpligt för Gävleborgs läns del. Han har dessutom framställt den allmänna invändningen att en utsträckning utöver vad förut varit till- låtet kunde medföra mer eller mindre berättigade ersättningskrav från grannar.

Blekinge läns havsfiskeförening har ansett att utsträckningsrätten borde göras beroende av tillstånd och att sådan rätt ej borde medgivas med mindre det vore tydligt att den ej lände till men för annan fiskande. Sär­ skild tillståndsprövning har också förordats av förvaltningsutskotten i Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskap. Fiskeri­ intendenten i södra distriktet har — dock utan att formligen avstyrka för­ slaget om fri utsträckningsrätt — framhållit att denna rätt i många fall kunde leda till intressekonflikter av olika slag. Sålunda kunde ett ålbotten- garn som utsträcktes komma att utestänga ålen från ett skattelagt ål­ fiske som vore bestämt till sin längd och därför ej finge utökas. Därjämte borde beaktas att det i vissa orter, t. ex. Hallands län, vore förbjudet att fiska i närheten av fasta fisken. I dylika fall kunde utsträckningsrätten medföra att det förbjudna området ökades till förfång för det fria fisket.

Avstyrkande yttranden ha vidare avgivits av Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening och fiskeriin­ tendenten i Västerhavets distrikt.

Fisker ikonsulenten hos fiskerinämnden för Vänern har anfört att den före­ slagna utsträckningsrätten skulle gynna strandägarens fångstmöjlighet på ett sätt som för Vänerns del icke motsvarade sedvanerätten eller hade stöd i äldre lag. Särskilt i ett sund där ryssjefisket vore inriktat på fångst

55

av vandringsfisk vore det även ur fiskevårdssynpunkt oriktigt att utsträc­ ka fångstmöjligheterna. Skulle fasta redskap på något sätt få utsättas i fritt vatten, borde detta prövas från fall till fall.

Slutligen må nämnas att i åtskilliga yttranden uttalats önskemål om att till förebyggande av tvekan i lagen måtte uttryckligen angivas att den strandägaren tillkommande utsträckningsrätten gällde även för hans rätts­ innehavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

I fritt fiskevatten bör tydligen i princip fiske kunna obehindrat utövas av varje svensk medborgare. I enlighet härmed bör på dylikt vatten en fis­ kande i allmänhet ej kunna för sig monopolisera en viss fiskeplats. Red­ skap som möjliggöra ett dylikt förfarande böra därför, liksom nu, i regel icke få användas utan tillstånd av offentlig myndighet.

Med hänsyn till mångfalden av olika redskapstyper är det förenat med svårigheter att i ett allmänt stadgande angiva vilka redskap som skola vara underkastade tillståndstvång och vilka som må fritt begagnas. För närvarande användas för detta ändamål termerna fast redskap och rörlig redskap. Så­ som kommittén erinrat råda emellertid olika uppfattningar om den närmare innebörden av dessa uttryck. Det synes därför angeläget att mera klarläg­ gande bestämmelser komma till stånd. I några remissyttranden har för­ ordats, att i lagen blott skulle hänvisas till särskilda förteckningar i fis- keristadgor eller liknande författningar. Den nu föreliggande frågan är emellertid av sådan betydelse att den enligt min uppfattning ej lämpligen bör avgöras i administrativ ordning. I likhet med kommittén förordar jag därför att fullständiga bestämmelser i ämnet upptagas i lagtexten. Därvid bör bl. a. beaktas att det av flera skäl är önskvärt att erhålla korta och lätt­ hanterliga benämningar på de båda olika grupperna av redskap. Från den­ na synpunkt har den nuvarande lagen företräde framför kommittéförslaget. De hävdvunna uttrycken fast redskap och rörlig redskap giva också en god antydan om de allmänna grunderna för föreskrifterna om tillståndsplikt. Fn lämplig utväg synes därför vara, att dessa uttryck bibehållas och att tillika i en beskrivning närmare angives vad som skall förstås med fast redskap.

I sistnämnda hänseende torde kommitténs förslag innefatta en tillfreds­ ställande lösning. Mot förslaget har huvudsakligen invänts, att beträffande annat redskap än fiskebyggnad frågan om tillståndsplikt i viss utsträckning komme att bli beroende av hur redskapet begagnades i det särskilda fallet. För egen del finner jag emellertid detta snarast vara att anse som en fördel. I fråga om en del redskap kan faran för att de skola utnyttjas till att bereda ägaren ensamrätt till viss fiskeplats icke bedömas med utgångspunkt alle­ nast från deras yttre beskaffenhet. Som exempel kunna nämnas s. k. ström- mingskrokskötar med landarm. Dessa utsättas i allmänhet på kvällen och upptagas nästa morgon. Möjlighet föreligger emellertid också att då red­ skapet vittjas låta landarmen stå kvar och upptaga endast den egentligen

fångande delen, »skötkroken». Genom ett dylikt förfaringssätt kunna andra fiskande utestängas från fiskeplatsen, och det bör därför icke få användas utan myndighets tillstånd. Å andra sidan torde det icke vara erforderligt att på grund av risken för sådant missbruk lägga allt fiske med krokskötar un­ der tillståndstvång. Det synes tillräckligt att möjlighet finnes att inskrida i sådana fall då redskapen faktiskt begagnas som långtidsredskap. Detsam­ ma gäller t. ex. med avseende å vanliga småryssjor, vilka i vissa trakter upp­ tagas varje dygn men på andra håll få kvarstå under längre tid. I övrigt vill jag med anledning av vad som anförts i remissyttrandena allenast fram­ hålla, att eftersom tillståndsplikt avses skola gälla endast för redskap med ledarm, vanliga raka gös- och laxnät samt s. k. lakstrutar (hängryssjor) ej komma att beröras av bestämmelserna därom.

Vad härefter angår frågan vilken myndighet som bör handhava tillstånds- givningen, kunna goda skäl anföras såväl för att förlägga prövningen till fiskeristyrelsen som för att överlämna den till länsstyrelserna. Särskilt om fråga uppkommer att för större områden lämna generellt tillstånd att ut­ sätta fast redskap även i frivattnet framstår det som naturligast att denna fråga avgöres av fiskeristyrelsen. Å andra sidan torde ansökningar av en­ skilda fiskare i regel utan olägenhet kunna prövas av vederbörande länsstv- relse. Såsom framhållits i åtskilliga remissyttranden äga länsstyrelserna till­ gång till fiskeriintendenternas sakkunskap och torde dessutom framdeles komma att få en betydande erfarenhet av fiskefrågor. Därtill kommer att vid tillståndsprövningen ofta stor vikt måste fästas vid lokala synpunkter. I andra fall, t. ex. vid de insjöar där frivatten förekommer, spelar visserligen önskemålet om enhetlig praxis en större roll, men detta önskemål torde i stor utsträckning kunna tillgodoses genom anvisningar av fiskeristyrelsen utan att varje ärende behöver underställas denna. Med hänsyn till vad jag sålunda anfört synes det icke vara lämpligt att nu binda sig för en viss ord- ning i förevarande avseende. I lagen torde därför böra föreskrivas allenast, att sådant tillstånd varom nu är fråga skall meddelas av den myndighet Ko­ nungen bestämmer.

Beträffande slutligen kommitténs förslag om viss rätt för strandägare att utan särskilt tillstånd sträcka fast redskap ut i frivattnet vill jag fram­ hålla att förefintligheten av en dylik befogenhet säkerligen kan avsevärt nedbringa anspråken mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Å andra sidan kan det, såsom anmärkts i remissyttrandena, vara förenat med vissa olägenheter att medgiva dylik utsträckning utöver gränsen för vad som hittills betraktats såsom enskilt fiskevatten. En föreskrift, varigenom utsträckningsrätten begränsades till sådant vatten skulle dock uppenbarli­ gen icke vara lämplig, bl. a. enär svårigheter alltid måste möta att efter läng­ re tids förlopp tillämpa en upphävd lag. Ej heller torde det vara lyckligt att, på sätt lantbruksstyrelsen förordat, överlämna åt fiskevärderingsnämnder- na att i samband med prövning av ersättningsfrågor avgöra om och i vad mån sökanden i stället borde erhålla gottgörelse i form av fri utsträcknings- rätt. Förutom att detta mången gång kunde bli en vansklig och ömtålig

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

57

uppgift, skulle en sådan ordning medföra den nackdelen att det icke utan

tillgång till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall

utsträckningsrätt vore för handen eller ej. Även om — såsom tänkbart vore

— dylika avgöranden överflyttades till Kungl. Maj :t, skulle motsvarande

nackdel kvarstå. En lämpligare utväg synes mig därför vara att fri utsträck­

ningsrätt medgives utan särskild prövning men endast vid sådana långgrun­

da kuststräckor där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet för närvaran­

de anses gå tämligen långt från stranden och där strandägarna bedriva ett

särskilt inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det fria yrkes­

fisket är av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet

saknas för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap.

I enlighet härmed förordar jag att utsträckningsrätt av den omfattning

kommittén föreslagit skall tillkomma fiskerättshavare i Norrbottens och

Kalmar län samt vid östra kusten av Blekinge län. Det torde utan särskilt

stadgande vara tydligt att utsträckningsrätten är ett tillbehör till den enskil­

da fiskerätten och i fråga om möjligheten till överlåtelse o. d. skall följa

samma regler som denna.

I övriga delar av landet bör enligt min uppfattning en strandägare lika

litet som en annan fiskande äga att utan tillstånd begagna fast redskap i

frivatten. Jag vill erinra, att sådant tillstånd kräves även enligt gällande

rätt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet äro emellertid något förmånli­

gare för strandägare än för andra. Därest en strandägare vill sträcka fast

redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skall nämligen

enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det finnes

kunna ske »utan men för annan fiskande». Då detta på vissa håll, t. ex. vid

Skånes sydkust, betraktas som en förmån av ej ringa ekonomiskt värde,

torde en motsvarande föreskrift böra upptagas i den nya lagen.

Begränsningar av strandägarnas ensamrätt till fiske.

Allmänna synpunkter.

Strandägarnas ensamrätt till fiske i enskilt fiskevatten är enligt 1896 års

lag begränsad genom olika undantagsstadganden till förmån för den övriga

befolkningen.

Sålunda är fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och

i

havs­

bandet» tillåtet för varje svensk medborgare även på enskilt vatten.

Vidare innehåller lagen en allmän bestämmelse, att om vid öppna havs­

stranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig red­

skap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand, de skola vara bibehållna

vid rätten därtill.

Vid sidan av dessa generella föreskrifter äro särskilda regler meddelade

dels beträffande strömmingsfisket på ostkusten och vid Gotland, dels ock

rörande fisket på västkusten. Vad strömmingsfisket angår finnes ett flertal

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

olika bestämmelser för skilda kuststräckor. De stadganden som avse fisket

på västkusten äro mera enhetliga, men lokala variationer förekomma dock,

särskilt i fråga om hummerfisket.

Kommittén har i nu förevarande avseende föreslagit, att de allmänna reg­

lerna om frihet för envar att i viss utsträckning fiska med krok eller irev

samt om skydd för gammal och oklandrad sedvänja skola bibehållas, dock

med vissa modifikationer, till vilka jag torde få återkomma senare.

I fråga om de stadganden som gälla blott för vissa delar av riket har kom­

mittén anfört, att det i och för sig kunde synas önskvärt att undvika före­

skrifter med endast lokal räckvidd. De nu åsyftade inskränkningarna i

strandägarnas ensamrätt till fisket i eget vatten hade emellertid sin grund

i sedvanerättsliga förhållanden, fast rotade i befolkningens medvetande och

av stor vikt för fiskarenas utkomstmöjligheter. Dylika förhållanden kunde

enligt kommitténs mening icke lämnas obeaktade vid lagstiftningen. Å and­

ra sidan kunde det knappast ifrågakomma att låta dessa från eljest ve­

dertagna rättsgrundsatser avvikande landsseder bli normgivande för fiske­

rätten i trakter där de ej vunnit burskap. En sådan ordning skulle ound­

vikligen framkalla befogade protester från strandägarna i dessa trakter och

giva anledning till omfattande ersättningsanspråk. Med hänsyn till det an­

förda hade kommittén funnit nödvändigt att bibehålla systemet med lokalt

begränsade undantagsstadganden. Det hade t. o. in. befunnits önskvärt att

ytterligare utbygga detta system. Kommitténs förslag innehölle därför en

ganska vidlyftig serie av särbestämmelser, gällande för olika kuststräckor.

Kommittén ville emellertid betona, att denna olikhet vore betingad av his­

toriska skäl. På fiskets område hade gamla lokala rättsvanor i högre grad

än eljest förmått leva kvar oberoende av skriven lag. Den ökade brist på en­

hetlighet som syntes utmärka förslaget i jämförelse med gällande rätt vore

också endast skenbar. De nya stadgandena innefattade väsentligen blott ett

uttryckligt lagfästande av rättigheter som nu grundades på den allmänna

bestämmelsen om skydd för gammal sedvana.

De viktigaste lokala begränsningar i den enskilda fiskerätten som före­

slagits av kommittén eller eljest ifrågasatts avse strömmings- och skarpsill­

fisket, visst annat fiske i Östersjön, hummerfisket i Bohuslän, övrigt fiske

vid västkusten samt fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön. Det

torde vara lämpligt att jag redan nu upptager dessa frågor till behandling.

Jag kommer senare att redogöra även för övriga föreslagna undantags­

stadganden.

Strömmings- och skarpsillfisket.

Gällande rätt.

Med hänsyn till strömmingsfiskets stora ekonomiska betydelse och de

fiskandes behov av att kunna följa de vandrande strömmingsstimmen ha,

såsom redan nämnts, i 1896 års lag meddelats ett flertal mer eller mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

59

långtgående bestämmelser om rätt för envar att bedriva sådant fiske även

på enskilt fiskevatten.

I Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län må

sålunda »å ställen, där sådant av ålder varit vanligt», strömmingsfiske med

all slags rörlig redskap idkas av varje svensk medborgare även vid annans

strand, dock endast om stranden består av skogsmark eller sten och ej

av åker eller äng. Vid notfiske skall emellertid strandägaren, om han del­

tager i fisket, vara berättigad till första notdräkten varje måndag och ons-

dag.

I Uppsala, Stockholms, Gotlands, Södermanlands, Östergötlands och Kal­

mar län är strömmingsfiske med garn (skötar) inomskärs tillåtet för en-

ATar å vatten som har minst 10 meters djup och ligger mer än 180 meter från

det ställe invid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager. Därvid äå

dock tillika att beakta, dels att i Uppsala, Stockholms och Gotlands län fis­

ket må utövas även på mindre djup och närmare stranden, om detta av

ålder oklandrat fått ske, dels ock att strömmingsfisket helt förbehållits

strandägarna i vissa vattenområden inom Östergötlands och Kalmar län,

nämligen Slätbaken, Tränöfjärden, Gropviken med vissa angränsande vat­

ten, Valdemarsviken, Syrsan, Bågviken, Gudingefjärden, Gamlebyviken och

Lucernafjärden. Dessutom har till skydd för strandfisket stadgats förbud

mot att utan strandägarnas samtycke utsätta garn i en sammanhängande

sträcka till större längd än 450 meter eller med mindre än 100 meters av­

stånd mellan skilda garnsträckor eller, om strandägaren nyttjar behörigen

utmärkt notvarp, närmare detta än 300 meter.

Slutligen gäller att i Blekinge län strömmingsfiske med skötar inomskärs

är fritt ända in till stranden, dock med enahanda begränsningar i fråga om

skötarnas längd och placering som nyss sagts.

Jag vill i detta sammanhang erinra att i den mån rätt till strömmingsfiske

å annans vatten ej följer redan av nu återgivna bestämmelser sådan rätt

likväl kan vara för handen på grund av det förut omförmälda allmänna

stadgandet om skydd för gammalt och oklandrat bruk att vid öppna havs­

stranden och utom skären fiska med rörlig redskap. Detta stadgande kan

sålunda få betydelse bl. a. i fråga om möjligheten att i de norrländska kust­

länen fiska strömming även vid stränder som bestå av åker eller ängsmark.

Vidare kan det vinna tillämpning beträffande fisket utomskärs i övriga nyss

uppräknade län samt vid Skånes östra och södra kuster där några inskränk­

ningar i strandägarrätten till förmån för strömmingsfisket eljest icke äro

stadgade.

A andra sidan bör beaktas att bestämmelserna om fritt strömmingsfiske

icke gälla mot särskild rättighet, som grundas på urminnes hävd, avtal, dom

eller skattläggning in. in., och ej heller med avseende å kronans i jordebo-

ken upptagna enskilda fisken.

Kommittén.

Kommittén har till en början framhållit, att strömmingsfisket i särskilt

hög grad vore beroende av möjligheten att följa fisken på dess vandringar.

60

Kungl. Maj.ts pronosition nr 60.

På grund därav borde dylikt fiske, liksom hittills, i betydande omfattning

tillåtas även på enskilt vatten. En svaghet hos de nuvarande bestämmelserna

i ämnet vore emellertid, att de i många fall medgåve fritt fiske, endast om

sådant ägde stöd av gammal och oklandrad sedvänja. Det vore ej sällan svårt

att bevisa att denna förutsättning verkligen vore för handen. Därtill komme

att en fiskare som vore främmande på orten ofta saknade möjlighet att be­

döma, huruvida något hävdvunnet bruk till förmån för strömmingsfisket

funnes eller ej. Det kunde därför lätt hända, att han av misstag gjorde sig

skyldig till obehörigt intrång i enskild fiskerätt. Från denna synpunkt vore

det angeläget att det i varje särskilt fall direkt av lagen framginge om och

i vilken utsträckning strömmingsfiske på enskilt vatten vore tillåtet. I den

mån lokala sedvänjor ägde sådan styrka att de uppbures av ett allmänt rätts­

medvetande i orten syntes de böra uttryckligen lagfästas, men därutöver bor­

de den enskilda fiskerätten lämnas oförkränkt. Beträffande strömmingsfis­

ket vore det nämligen av mindre betydelse att ingen rubbning skedde i rå­

dande förhållanden än att klara gränser uppdroges mellan det fria och det

enskilda fisket. I övrigt erfordrades enligt kommitténs mening icke några

mera betydande ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Emellertid borde

med strömmingsfisket likställas fiske efter skarpsill (vassbuk).

I överensstämmelse med det sålunda anförda har kommittén i första

hand föreslagit att det förut omförmälda allmänna stadgandet om skydd

för gammal och oklandrad sedvänja skall begränsas till att gälla endast

annat fiske än sådant som avser strömming eller skarpsill.

Härjämte föreskriver kommittéförslaget att fiske efter strömming och

skarpsill må fritt bedrivas

inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala

län med not, skötar och sillnät ända in till stranden, oavsett dennas beskaf­

fenhet,

inom Stockholms län med skötar och sillnät på större djup än 6 meter

samt

inom Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län med skötar och sill­

nät på vatten som har större djup än 6 meter och är beläget minst 200 me­

ter från stranden, dock med det undantaget att strandägarna liksom hittills

skola ha ensamrätt till fisket i Slätbaken och övriga nyss uppräknade fjär­

dar.

För återstående delar av östersjökusten innehåller förslaget inga speci­

ella stadganden om fisket efter strömming och skarpsill. Emellertid före­

slår kommittén att fiske efter allt slags fisk skall kunna fritt utövas vid

Gotland med nät ända intill stranden, vid Blekinge läns södra kust med

nät överallt och med annan rörlig redskap intill 300 meter från stranden

samt vid Skånes östra och södra kust med all rörlig redskap ända till stran­

den. I själva verket innebär alltså kommittéförslaget att fiske efter ström­

ming och skarpsill skall i större eller mindre utsträckning tillåtas även på

enskilt vatten i hela landet utom vid Blekinges östra kust.

Kommittén har emellertid förutsatt att rätten att med vissa redskap idka

61

fiske jämväl å annans vatten liksom hittills skall till skydd för strandfisket

begränsas genom särskilda föreskrifter angående redskapens längd och pla­

cering. Enligt förslaget skall det ankomma på Kungl. Maj:t eller myndig­

het som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela dylika föreskrifter.

Yttrandena.

Såsom framgått av det förut anförda innebär kommitténs förslag beträf­

fande de norrländska kustlänen att strömmingsfisket å annans

vatten ej längre skall vara begränsat till platser, där sedvanerätt kan visas

föreligga och där stranden ej utgöres av odlad mark. I stället skall sådant

fiske med not, skötar och sillnät överallt få fritt bedrivas ända in till stran­

den, oavsett dennas beskaffenhet. Någon skyldighet att vid notfiske lämna

strandägaren viss företrädesrätt skall icke vidare föreligga.

Remissyttrandena över förslaget i denna del gå i allmänhet i tillstyrkande

riktning.

Sålunda har Svenska ostkustfiskarenas centralförbund uttalat att de före­

slagna bestämmelserna torde motsvara fiskarenas önskemål.

Norrbottens låns kustfiskareförbund har anfört att, på några lokala un­

dantag när, förslaget i praktiken ej komme att medföra någon ändring i vad

som för närvarande tillämpades. Även fiskeriintendenten i övre norra distrik­

tet har uppgivit att det vid norrlandskusten i allmänhet av ålder varit van­

ligt att strömmingsfiske med rörlig redskap fått fritt bedrivas jämväl på en­

skilt vatten. På vissa håll, t. ex. å Storön i Kalix skärgård, vore rätten därtill

visserligen icke obestridd, men därest betryggande skyddsföreskrifter med­

delades angående redskapens längd och placering, syntes förslaget dock ej

komma att föranleda alltför genomgripande förändringar. Förvaltningsut­

skottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har instämt i vad fiskeriin­

tendenten sålunda yttrat.

Västerbottens läns fiskareförbund har ansett att intet vore att invän­

da mot förslaget. Strömmingsfisket inom länet bedreves nämligen re­

dan nu utan några egentliga inskränkningar. Ej heller länsstgrelsen i länet

har i stort sett funnit anledning till erinran. Förvaltningsutskottet i länets

hushållningssällskap har förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget men

framhållit att det fria fisket ej borde få hindra fiskerättsägaren i hans fiske.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och förvaltningsutskottet i länets hus­

hållningssällskap ha båda utan erinran godtagit förslaget. Detta har vidare

uttryckligen tillstyrkts av Ångermanlands kustfiskareförbund och Medel­

pads kustfiskareförbund. Däremot har Medelpads provinsförbund av Riksför­

bundet landsbygdens folk ifrågasatt, om ej till skydd för strandägarnas fasta

redskap rätten till fritt strömmingsfiske borde begränsas till vatten med

minst 10 meters djup. I samband därmed har förbundet uppgivit att ström-

mingsfiskarena hittills aldrig lagt sina skötar på grundare vatten.

Gävleborgs läns fiskareförbund har anfört att strömmingsfisket i länet i

stort sett brukade få utövas fritt även på enskilt vatten. Förslaget innebure

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

därför icke någon saklig nyhet men vore likväl av värde, enär det skapade

trygghet för att förhållandena ej komme att ändras genom en annan in­

ställning hos strandägarna. Även förvaltningsutskottet i länets hushållnings­

sällskap har med instämmande av länsstyrelsen tillstyrkt förslaget samt upp­

givit att de nuvarande bestämmelserna visserligen hittills i praktiken ej ut­

gjort något hinder för strömmingsfisket, men dock, på grund av kravet på

bevislig sedvana, inneburit ett visst osäkerhetsmoment.

Även Sveriges lantbruksförbund har anslutit sig till förslaget samt vitsor­

dat att detta i stort sett överensstämde med nu tillämpad praxis. Sålunda

syntes strömmingsfisket med not och skötar efter praktiskt taget hela

norrlandskusten redan anses tillkomma vem som helst. Visserligen borde

det framhållas, att det för strandägaren förelåge en betydande skilhiad mel­

lan att sedvanerättsligt ha accepterat en dylik utveckling, där dock bevis­

ningen åvilade den som ville begagna sig av rättigheten, och att få den lag-

stiftningsvis fastslagen. Så länge det endast vore en sedvanerätt, torde strand­

ägaren kunna utöva en viss dirigering av fisket, varigenom vissa irritations-

anledningar mellan fiskarena och strandägarna kunde undvikas, särskilt i

de fall då strandägarna även själva utövade fiske. Denna olägenhet uppvägdes

dock av fördelen att få klara regler om vad som vore tillåtet och icke tillåtet.

Kammarkollegiet bär däremot ansett, att förslaget icke vore tillräckligt

motiverat. Visserligen syntes rätten till fritt strömmingsfiske även vid an­

nans strand i allmänhet vara godtagen utmed norrlandskusten, men undan­

tag förekomme dock. Bl. a. ansåges i Västernorrlands län viss ensamrätt till­

komma befolkningen i fiskelägena. Kommittén hade icke gjort gällande an­

nat än att den nuvarande avvägningen mellan enskild och allmän rätt till

strömmingsfiske vore i huvudsak lämplig. Vid sådant förhållande syntes det

saknas anledning att medelst lagstiftningsåtgärder genomföra några föränd­

ringar. Man borde i stället söka åstadkomma att rättsläget icke rubbades.

Därvid borde beaktas att något ökat intrång i den enskilda fiskerätten icke

syntes vara att befara. Snarare förelåge det på sina håll en viss risk för att

det fria yrkesfisket skulle trängas tillbaka. Detta borde emellertid kunna

förhindras genom mindre ingripande åtgärder än kommittén föreslagit. Enk­

last kunde det ske genom en omläggning av bevisbördan i fråga om förhan-

denvaron av sedvanerätt. Enligt kollegiets mening borde man därför överväga

att som huvudregel föreskriva, att vid norrlandskusten varje svensk med­

borgare finge fiska strömming med rörlig redskap överallt där det ej kun­

de visas att sådant fiske av ålder varit strandägaren eller annan förbehål­

let eller uteslutande tillkommit viss grupp av fiskare. Kollegiet hade intet

att invända mot att en sådan allmän fiskerätt finge utövas även vid strän­

der som bestode av åker eller äng. Däremot ville kollegiet ifrågasätta om det

ej kunde vara lämpligt att stadga förbud mot fiske inom visst avstånd från

annans tomt, trädgård, brygga eller båtlänning. Den nuvarande regeln om

viss företrädesrätt för strandägaren vid notdräkt syntes kollegiet utan olä­

genhet kunna upphävas.

Såvitt angår Uppsala län — där rätten till fritt strömmingsfiske,

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

63

såvitt förmånligare sedvana ej kan visas föreligga, för närvarande är be­ gränsad till platser å vilka djupet uppgår till minst 10 meter och som lig­ ga mer än 180 meter från det ställe vid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager — har kommittén såsom förut nämnts förordat samma re­ gel som för Norrland, d. v. s. att fiske efter strömming och skarpsill med skötar, not och sillnät överallt skall vara tillåtet för envar. Förslaget inne­ fattar således åtminstone formellt en betydande begränsning av den en­ skilda fiskerätten. Det bär emellertid det oaktat tillstyrkts såväl av länssty­ relsen och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap som av Upp­ sala läns fiskareförbund. Kammarkollegiet har ansett att för detta län borde gälla detsamma som kollegiet föreslagit beträffande norrlandskusten.

För Stockholms län, där strömmingsfisket nu är reglerat på sam­ ma sätt som i Uppsala län, innebär kommittéförslaget både utvidgningar och inskränkningar av den allmänna fiskerätten. Å ena sidan skall fiske med skötar och sillnät vara tillåtet för envar överallt där vattendjupet är större än 6 meter, men å andra sidan skall det aldrig få bedrivas på grun­ dare vatten, även om så förut opåtalt fått ske.

Förslaget har tillstyrkts av länsstyrelsen i länet, förvaltningsutskottet i

Stockholms läns och stads hushållningssällskap samt Stockholms läns fis­ kareförening.

Kammarkollegiet har däremot förordat en reglering i närmare anslutning till nuvarande bestämmelser. Härom har kollegiet anfört följande.

Det synes riktigt, att strömmingsfiske intill 6 meters djup i allmänhet icke kommer att mera avsevärt inkräkta på fjällfisket, men de båda former­ na av fiske komma att efter lagändringen bedrivas närmare varandra. An­ ledningarna till konflikter och stridigheter torde härigenom bliva flera. För att detta måtte kunna undvikas, är det önskvärt att den nuvarande regeln om 10 meters djup och visst avstånd från stranden bibehålies för fritt ström­ mingsfiske i enskilt fiskevatten. Avståndet från stranden synes i anslutning till den nya regeln om den enskilda fiskerättens minsta utsträckning böra sättas till 300 meter.

För Stockholms län torde faran för tillbakaträngandet av det på sedvän­ ja grundade fria strömmingsfisket vara mera påtaglig än vid norrlandskus­ ten. Av skäl, som kollegiet nyss anfört beträffande norrlandslänen, synes även här bevisbördan böra läggas på strandägaren. Ändringen anser kol­ legiet vara till fyllest för sedvanans säkerställande.

Kollegiet får därför föreslå att i Stockholms län envar svensk undersåte må få bedriva fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät i enskilt fiskevatten, dock ej på mindre djup än 10 meter eller på mindre avstånd från stranden än 300 meter i vattenområden där rätten till sådant fiske av ålder varit strandägarna eller annan enskilt förbehållen.

I Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län skall enligt kommittéförslaget fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät — utom i förut omnämnda fjärdar — vara fritt, där djupet översti­ ger 6 meter och tillika avståndet från stranden uppgår till minst 200 meter. I förhållande till gällande rätt innebär detta i huvudsak den skillnaden att minimidjupet satts till 6 i stället för 10 meter.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Kammarkollegiet har ansett att en sådan ändring icke vore tillrådlig.

Någon sedvana som kunde åberopas till stöd för fritt strömmingsfiske på

mindre djup än 10 meter hade icke funnits i skärgårdarna i nu ifrågavaran­

de län. Statsverket kunde därför komma att få utbetala dryga ersättnings­

belopp, om rätten till fritt fiske utvidgades på föreslaget sätt. Vidare an-

såge kollegiet att avståndet från land borde vara detsamma som föreslagits

beträffande det enskilda fiskevattnets omfattning vid öppen havsstrand,

eller således 300 meter. Olika avståndsregler komme lätt att verka för­

virrande.

I övrigt har förslaget i denna del bedömts väsentligt olika inom de sär­

skilda därav berörda länen.

I Södermanlands län har det tillstyrkts av länsstyrelsen och

hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Södermanlands skärgårdsfiskareförbund och Svenska ostkustfiskarenas

centralförbund ha däremot ansett, att under tiden den 1 oktober—den 31

mars regeln om 6 meters djup borde vara enda begränsningen och att så­

ledes under nämnda tid ej dessutom borde krävas visst minsta avstånd

från stranden. Till stöd härför har skärgårdsfiskareförbundet anfört bl. a.

följande.

Vinterfisket med skötar och sillgarn kan utan olägenhet lämnas fritt un­

der vinterhalvåret. Direkta landsättningar förekommer inte, så någon ska­

da för fiskerättsinnehavaren uppkommer ej. Förbundet består dels av fria

yrkesfiskare utan fiskerätt, dels ock av fiskerättsinnehavare. Något mot­

stånd mot förslaget från de senare har inte förekommit. Redan nu ta fis­

karena under vinterfisket inte stor hänsyn till gällande bestämmelser om

avstånd från land. Detta har ej heller påtalats av någon fiskerättsinneha­

vare. I detta sammanhang må också påpekas att det har skett, och av allt

att döma kommer att ske även i fortsättningen, en överflyttning av ägan­

derätten inom skärgården från den bofasta befolkningen till en mera till­

fälligt boende stadsbefolkning. För dessa nya ägare inom skärgården och

på fastlandet, som gränsar mot skärgården, kan det inte spela någon som

helst roll om strömmingsfisket är »fritt» under vintern.

I Östergötlands län har den föreslagna utvidgningen av rätten

till fritt strömmingsfiske avstyrkts såväl av länsstyrelsen och hushållnings­

sällskapets förvaltningsutskott som av Östergötlands kustfiskareförbund.

Länsstyrelsen har därvid åberopat ett yttrande av fiskeriinstruktören vid

hushållningssällskapet, vari denne anför följande.

Flertalet icke fiskerättsägande yrkesfiskare inom länet som bedriva ström­

mingsfiske med skötar anse de nuvarande lagbestämmelserna i berörda hän­

seende ändamålsenliga. Bland fiskeutövare, som framställt önskemål om

större friheter, finnas många för vilka fisket näppeligen kan anses utgöra

den väsentliga inkomstkällan, utan endast ett tillskott till deras egentliga

näringsfång.

Det strömmingsfiske med skötar, som inom Östergötlands län bedrives på

mindre vattendjup än 10 meter, är i huvudsak begränsat till våren och för­

sommaren samt avser till största delen fångst av mera stationär strömming

under dess lektid. Under denna tidsperiod brukar ej sällan på grund av rik­

lig tillförsel och andra orsaker avsättningssvårigheter för strömmingsfångs-

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

65

terna förefinnas. Den föreslagna utvidgningen av rätten till fritt strömmings­

fiske med skötar torde i allmänhet ej bliva till stor nytta för yrkesfiskarena,

men däremot medföra en ökning av antalet tillfälliga fiskeutövare från and­

ra yrkesgrupper, vilket skulle vara till skada och olägenhet för såväl fiske-

rättsägarna som andra yrkesmässiga fiskeutövare, ej minst genom de för­

sämrade avsättningsmöjligheter som kan vållas genom tillökningen av till-

fällighetsfiskarenas fångster.

För den bofasta skärgårdsbefolkningen kommer det intrång och de tvis-

tigheter, som berörda lagändring medför, att förutom de ekonomiska kon­

sekvenserna även skapa en olust och vantrevnad, som kan komma att i

hög grad medföra skärgårdsområdenas avfolkning. På en del trakter, som

beröres av ifrågavarande bestämmelse, bedrives såväl nätfiske som krok­

fiske efter fjällfisk på större djup än 6 meter, vartill kommer att ett inten­

sivt skötfiske på det minimidjup och avstånd från stranden det här är

fråga om kan verka hindrande och störande för fjällfisken jämväl inom

angränsande vattenområden.

Vad beträffar Kalmar län har länsstyrelsen ansett starka skäl tala

för att skötfiske efter strömming bleve fritt ända in till stranden.

Lantbruksstyrelsen har förordat att sådan obegränsad rätt skulle med­

givas vid Öland samt vid fastlandskusten söder om Kråkelund (beläget om­

kring 8 km nordost om Oskarshamn). För kusten norr om Kråkelund funne

styrelsen däremot kommittéförslaget lämpligt.

Samma ståndpunkt har intagits av Svenska ostkustfiskarenas centralför­

bund, Ölands fiskareförbund, förvaltningsutskottet i länets södra hushåll­

ningssällskap och Södra Kalmar läns kustfiskareförbund. Sistnämnda för­

bund har till utveckling av sin mening yttrat i huvudsak följande.

Största antalet fiskare inom Södra Kalmar län är strömmingsfiskare. Vid

fiskerättskommitténs såväl som vid våra sammanträden nu med fiskare från

Kalmar, Skäggenäs och Oskarshamn har framhållits att strömming alltid

fiskats av frifiskare på enskilt vatten utan att detta klandrats. — Vid denna

kuststräcka förekommer tidiglekande fjärdströmming rätt rikligt vid vissa

tillfällen under våren och försommaren. Frifiskarena, som alla fiska ström­

ming, ha alltid följt denna upp mot land och in i vikar och fjärdar intill

2—3 meters vatten. Såsom framgått vid kommitténs sammanträden med

ortsbefolkningen har detta fiske ansetts fritt, alldenstund det fått fortfara

utan att klandras och av gammal vana. Begäran om att detta fiske för­

klaras fritt innebär således endast att gammal sedvana fastställes till lag.

— Att Kalmar län därigenom uppdelas på två områden, vad beträffar fis­

ket, är helt naturligt och självfallet, då länet har så olika karaktär.

Förvaltningsutskottet i länets norra hushållningssällskap och Norra Kal­

mar läns kustfiskareförbund ha för sitt verksamhetsområde avstyrkt för­

slaget att sätta djupgränsen till 6 i stället för 10 meter. En sådan utvidgning

vore obehövlig och kunde medföra att hinder uppkomme för annat fiske.

Departementschefen.

Redan de nya bestämmelser jag förordat i fråga om gränsdragningen

mellan fritt och enskilt fiskevatten torde medföra att det yrkesmässiga

strömmingsfisket icke oväsentligt underlättas. Ej minst är därvid av bety-

5 liihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

delse att någon enskild fiskerätt ej längre skall finnas vid fritt liggande

skär och holmar med mindre än 100 meters längd. Jämväl med beaktande

härav lär det dock, av skäl som framgått av det förut anförda, fortfarande

vara nödvändigt att i stor utsträckning tillåta fiske efter strömming och

skarpsill även på annans enskilda vatten. Därvid synes det, såsom kom­

mittén framhållit, vara önskvärt att i lagen meddelas uttömmande före­

skrifter, så att rättsläget i varje särskilt fall omedelbart kan fastställas utan

undersökningar rörande förekomsten av lokala sedvänjor eller s. k. sär­

skilda rättigheter. Jag delar därför kommitténs uppfattning att dylika sed­

vänjor och rättigheter icke böra få åberopas såvitt angår fiske efter ström­

ming och skarpsill. Å andra sidan böra tydligen reglerna på detta område

åtminstone i huvudsak ansluta till vad som för närvarande tillämpas. Det

lär därför vara ofrånkomligt att olika bestämmelser meddelas för skilda

delar av kusten. De stadganden i sådant hänseende som kommittén före­

slagit ha vid remissbehandlingen i allmänhet visat sig väl motsvara ortsbe­

folkningens önskemål. I Östergötlands län och norra delen av Kalmar län

ha vissa remissinstanser påyrkat att minimidjupet för fritt strömmingsfiske

skulle bibehållas vid 10 i stället för föreslagna 6 meter. De skäl som anförts

härför kunna dock enligt min mening icke anses bärande. Erforderligt

skydd för det s. k. fjällfisket torde kunna beredas genom administrativa

föreskrifter angående skötarnas längd och placering. I fråga om Öland och

södra smålandskusten har så gott som enhälligt hemställts, att strömmings­

fisket med skötar och sillnät måtte givas helt fritt. Dessa önskemål synas

äga stöd i nu rådande vanor och böra därför enligt min mening beak­

tas. I enlighet härmed förordar jag, att i Kalmar län söder om Kråke-

lund fiske efter strömming och slcarpsill med dylika redskap får bedri­

vas fritt ända in till stranden. Vidare tillstyrker jag, i enhetlighetens in­

tresse, att sistnämnda regel får gälla även vid Blekinge läns ostkust, där en­

ligt kommittéförslaget intet intrång i den enskilda fiskerätten skulle tillå­

tas. Denna jämkning torde på grund av strandens beskaffenhet i praktiken

få ringa eller ingen betydelse. I övrigt anser jag mig böra biträda kommitté­

förslaget.

Annat fiske i Östersjön.

Kommittéförslag och yttranden.

I fråga om annat fiske än strömmingsfiske är enligt 1896 års lag den

enskilda fiskerätten vid rikets ost- och sydkust icke underkastad någon

vidare begränsning än som följer av de allmänna stadgandena om rätt för

envar att fiska med krok eller rev å djup i yttre skärgården och i havsban­

det samt om skydd för oklandrad sedvana att utomskärs fiska med rörliga

redskap.

Såsom jag redan nämnt har emellertid kommittén ansett, att därutöver

borde meddelas särskilda föreskrifter till förmån för frifisket vid Gotland

och södra Blekingekusten samt Skånes östra och södra kuster. Under re­

missbehandlingen ha önskemål framställts att sådana föreskrifter måtte gi­

vas också beträffande Öland och södra delen av fastlandet i Kalmar län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

67

För Gotlands kust har kommittén föreslagit, att allt fiske med nät

och tobisnot skall vara fritt för envar ända in till stranden. Häremot har

ej gjorts annan erinran än att iantbruksstyrelsen ansett möjlighet böra fin­

nas att utfärda administrativa föreskrifter till skydd för fiskerättsägarnas

fiske. Jag vill nämna att förslaget uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelsen

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott ävensom av Gotlands fis­

kareförbund, som uttalat att förslaget i själva verket blott innebure ett

sanktionerande av redan gällande sedvana.

Beträffande Öland och södra smålandskusten -—där kom­

mittén ej funnit något specialstadgande behövligt — avse de yrkanden som

framställts i remissyttrandena allenast rätten att fiska efter tobis och an­

nan småfisk samt räkor till agn. Svenska osfkustfiskarenas centralförbund

och Södra Kalmar läns kustfiskareförbund ha hemställt om föreskrift att

sådant fiske vid nu ifrågavarande kuststräckor skall vara fritt för varje

svensk medborgare. Till stöd härför har sistnämnda förbund anfört i hu­

vudsak följande.

Fisket efter betesfisk utnyttjas mycket litet av fiskerättsinnehavarna

själva; dessa arbeta mera med bottengarn och ryssjor. I stora skärgårdsom­

råden användes aldrig betesfiske. Samtidigt finns god tillgång på sådan fisk

som endast kan fångas med krok och rev ute på frivattnet på de stora grund­

områdena mitt i Kalmarsund. Vid frigivande av agntäkt på enskilt vatten

skulle dessa fisketillgångar kunna tillvaratagas, vilket torde vara av stort

allmänt intresse och väsentligt öka frifiskarenas möjligheter till någon in­

komst den tid av året som strömmings- och flundrefisket ger ringa eller

intet i utbyte.

Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap har lika­

ledes ansett att, vad Öland beträffar, tobis- och räkfisket borde givas fritt,

dock endast för yrkesfiskare. Samma önskemål har framställts av Ölands

fiskareförbund, som i sitt yttrande bland annat anfört.

Av gammalt lär fiske med tobisnot för fångst av tobis till agn ha före­

kommit vid Ölands kuster, och det synes som om fiskemetoden åter kan

komma att få betydelse där. Även den på sina håll rikligt förekommande

räkan är ett eftersökt agn, som särskilt användes till ålrevarna. Då varken

tobis eller räka, som endast kan fiskas efter stränderna, har något större

värde för fiskerättsägarna, då de vanligen ej själva bedriva krokfiske, an­

ser förbundet att räkfångst och fiske med tobisnot bör vara fritt för varje

svensk medborgare, som bedriver yrkessmässigt fiske även på enskilt fis­

kevatten vid Öland.

Vad angår Blekinge läns södra kust har kommittén framhål­

lit, att motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper här vore påfallan­

de skarpa. Intressekonflikter förekomme ej blott mellan strandägare och

icke strandägande fiskare utan även mellan sådana frifiskare, vilka idkade

huvudsakligen garnfiske, samt dem som fiskade med not. De sedvanemäs-

siga förhållandena vore också mycket oenhetliga och invecklade. Sedvanor­

na växlade starkt i olika trakter, och enligt kommitténs mening kunde nå­

gon mera utpräglad tendens hos desamma med undantag för fisket med

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

större fasta redskap och med sillgarn knappast påvisas. Av uttalanden

även från strandägarhåll syntes dock framgå att fiske med rörliga redskap

till på senare år ganska allmänt bedrivits fritt, åtminstone ute på fjärdar­

na och överhuvud på något avstånd från land.

Därjämte har kommittén anfört, att det för en stor del av den icke strand-

ägande fiskarbefolkningen i länet vore ett livsvillkor att kunna utnyttja

även enskilt vatten för fiske med rörliga redskap. Å andra sidan skulle ett

totalt frigivande av sådant fiske på många håll inne,bära ett alltför stort

avsteg från nuvarande rättsvanor. Enligt kommitténs mening kunde en lämp­

lig avvägning ske genom att det rörliga fisket gåves helt fritt på sådant vat­

ten som visserligen låge inom 1-km-gränsen men utanför strandvattengrän-

sen, medan däremot endast mindre begränsningar gjordes i den enskil­

da fiskerätten i strandvattnet. I enlighet härmed har kommittén föreslagit,

att vid Blekinge läns kust väster om Torhamns udde varje svensk medbor­

gare skall äga fiska med rörliga redskap även i enskilt fiskevatten, dock

att i vatten, som ligger mindre än 300 meter från stranden eller ■—- där den

stranden följande följande kurvan för högst 3 meters djup går längre ut

— innanför denna djupkurva, den fria fiskerätten allenast skall avse fiske

med nät och tobisnot.

Såvitt angår området utanför själva strandvattnet har kommittéförslaget

i stort sett lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet har emellertid som allmänt omdöme om förslaget ut­

talat, att det förefölle som om kommittén gått väl långt samt att det syn­

tes vara tillräckligt att frigiva garnsillfisket samt fisket med flundrenät

och tobisnot.

Beträffande härefter strandvattnet ha Blekinge läns havsfiskeförening och

fiskeriintendenten i Österhavets distrikt ansett att också fiske med krok el­

ler långrev borde få bedrivas fritt ända in till stranden.

En sådan utvidgning har förordats även av Svenska sydkustfiskarenas

centralförbund och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap, som

emellertid samtidigt uttalat att rätten till fritt fiske i strandvattnet över­

huvud borde begränsas till att gälla enbart för yrkesfiskare. Till stöd härför

har förvaltningsutskottet åberopat ett av hushållningssällskapets fiskeri-

kommitté till utskottet avgivet yttrande, vari anförts bland annat att ett

frigivande av nätfisket utan varje inskränkning ofelbart komme att med­

föra att fiskevattnen vid stränderna bleve överhopade med nät, utsatta av

allehanda amatörfiskare från städer och andra samhällen. En annan sak

vore att sådana yrkesfiskare som under yngre år förbrukat sina bästa kraf­

ter på utomskärsfiske därefter borde få tillfälle att bedriva sitt näringsfång

under mindre krävande omständigheter. Likaså borde yrkesfiskarena, som

måste amortera sina dyrbara båtar och redskap, få möjlighet att fiska vid

stränderna när fisket utomskärs sloge fel eller hindrades av otjänligt väder.

Länsstyrelsen har för sin del hänvisat till vad som anförts av fiskeriin­

tendenten och hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Däremot har lantbruksstyrelsen, särskilt med hänsyn till de mycket skif­

tande sedvanorna i länet, funnit det knappast vara tillrådligt att i större

Kungl. Maj:ts proposition nr 60-

69

utsträckning än fiskerättskommittén föreslagit begränsa fiskerättsägarnas

ensamrätt till fiske i enskilt vatten.

Två ledamöter av hushållningssällskapets fiskerikommitté ha ansett att

redan fiskerättskommitténs förslag förde för långt. De ha framhållit att

inomskärsfiskarena visserligen vore i minoritet gentemot utomskärsfiska-

rena och att deras fångstmängd ävenledes blott vore en bråkdel av utsjö-

fiskets, men att dessa omständigheter likväl icke kunde rättfärdiga ett så

kraftigt ingrepp i strandfiskarenas försörjningsmöjligheter som skulle föl­

ja av förslaget. Inomskärsfiskarena vore till stor del innehavare av s. k.

ofullständiga jordbruk och de, som ej fiskade med sillnot, fiskade med

ryssjor, nät, långrev och ståndkrok. Efter frigivande av nät- och krokfiske

komme endast ryssjefisket att återstå. All upplåtelse av fiskerätt mot ar­

rende komme att bli fullständigt meningslös, varför avsevärda ersättnings­

anspråk från strandrättsägarna torde vara att förvänta. Intresset för fis­

kevårdande åtgärder inomskärs torde också försvinna, då vederbörande

fiskevårdare själva blott i ringa utsträckning komma att få skörda fruk­

terna av sitt arbete.

Slutligen må nämnas att byamännen i Elleliolms by i Mörrums socken i

en till departementet inkommen skrift bestämt motsatt sig att i denna

trakt nätfiske skulle tillåtas även på annans enskilda vatten. I skriften har

anförts i huvudsak följande.

På grund av Mörrumsåns utlopp i Elleholms socken och laxfisket kring

åmynningen i Östersjön äro fiskerättsförhållandena noga reglerade genom

länsstyrelsens stadgar och genom sedvanerätt. Av ålder har inom Elleholms

by strandäganderätten respekterats. Jordägarna anse sig för sitt hushålls-

fhke ha behov av att strandrätten även i fortsättningen respekteras. Skulle

envar få tillstånd att sätta nät inom enskilt vatten, skulle det nuvarande fis­

ket försämras för jordägarna. Inom Elleholms socken finnas inga yrkes­

fiskare, som för sin näring komma att utnyttja den rätt lagförslaget avser

att ge dem, utan förslaget komme att gynna nöjesfiskarena. En kontroll

av fisket komme säkerligen i framtiden att försvåras.

Med avseende å Skånes östra och södra kuster har kom­

mittén förordat, att allt fiske med rörlig redskap skall bli fritt överallt ända

In till stranden. Förslaget härom har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, förvaltningsutskotten

i Malmöhus läns och Kristianstads läns hushållningssällskap, Malmöhus

läns havsfiskeförening och Malmöhus läns ålfiskares andelsförening.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har däremot anmärkt, att ett sådant fri­

givande av det rörliga fisket kunde tillfoga ålfiskarena ekonomisk skada.

Redan nu hade länsstyrelsen vid flera tillfällen försport klagomål över att

ålfisket stördes av annat fiske. Teoretiskt gåve förslaget visserligen möj­

lighet till ersättning för förluster, men den med förhållandena förtrogne

visste alltför väl vilka svårigheter som mötte i fråga om bevisningen och

vilka konsekvenser som plägade vara förbundna med ersättningskrav.

Kammarkollegiet har ansett, att i lagen borde intagas bestämmelser som

generellt förbjöde bedrivandet av annat fiske inom ett visst avstånd från

fasta fisken.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

I likhet med kommittén finner jag starka skäl tala för att i södra Öster­

sjön strandägarnas ensamrätt begränsas genom lokala undantagsstadganden

även beträffande annat fiske än sådant som avser strömming eller skarp­

sill. De regler härom som kommittén föreslagit med avseende å Gotland

samt Skånes östra och södra kuster ha praktiskt taget enhälligt tillstyrkts

av remissinstanserna, och även jag saknar anledning till erinran mot dem.

Jag har ej heller funnit skäl att motsätta mig det i åtskilliga remissyttran­

den framställda önskemålet om frigivning av fisket efter tobis till agn

vid Öland och södra smålandskusten. På grund härav och då samma fri­

het utan olägenhet lär kunna medgivas vid ostkusten av Blekinge län, för­

ordar jag att i dessa delar av landet varje svensk medborgare erhåller rätt

att fiska med tobisnot ända in till stranden. Vad slutligen beträffar södra

kusten av Blekinge län framgår av remissyttrandena, att delade meningar

råda om hur avgränsningen mellan de olika intressena lämpligen bör ske.

De farhågor som från vissa håll uttalats för att kommitténs förslag skulle

få till följd ett intensivt och för fiskbeståndet förödande nätfiske av tillfällig-

lietsfiskare torde emellertid vara överdrivna. En sådan utveckling bör kun­

na förekommas genom särskilda föreskrifter om sättet för det fria fiskets

bedrivande. Jag anser mig därför icke böra föreslå några begränsningar i

kommitténs förslag om rätt till fritt fiske. Å andra sidan är jag ej heller

beredd att tillstyrka, att denna rätt, på sätt vissa remissinstanser hemställt,

utvidgas så att även fiske med krok och långrev blir fritt för envar ända

in till stranden. Frågan om långrevsfisket i saltsjön torde böra regleras ge­

nom ett särskilt stadgande, gällande för hela landet. I enlighet med vad

sålunda anförts finner jag mig alltså även för nu ifrågavarande kuststräcka

böra ansluta mig till kommittéförslaget.

Vid genomförande av de begränsningar i den enskilda fiskerätten som jag

sålunda föreslagit torde det, på sätt jag redan antytt — liksom i fråga om

strömmingsfisket — vara nödvändigt att administrativ myndighet får be­

fogenhet att meddela särskilda bestämmelser till skydd för strandägarnas

fiske, särskilt det viktiga fisket med ålbottengarn och andra fasta redskap.

Till denna fråga torde jag få återkomma senare.

Hummerfisket i Bohuslän.

Gällande rätt.

Också i Bohuslän var enligt den ursprungliga lydelsen av 1896 års lag den

enskilda fiskerätten begränsad endast genom den förut omnämnda bestäm­

melsen om viss frihet för envar att idka fiske med krok eller rev samt vissa

stadganden om fortsatt giltighet av gammal sedvanerätt. Efter lagändring

år 1928 gäller emellertid för närvarande som huvudregel, att allt slags fiske

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

71

med rörliga redskap är tillåtet för envar även på enskilt vatten. Härifrån

ha dock gjorts vissa undantag, bland annat i fråga om hummerfisket. I de

inre delarna av Gullmars-, Bro- och Åbyfjordarna är sålunda fisket efter

hummer förbehållet strandägarna i sådant vatten som ligger mindre än 180

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

Detsamma är fallet i Vette, Tanums och Kville härader, dvs vid hela den

nordligaste kusten. Där gäller dock tillika — som ett undantag från undan­

taget — att om på en viss ö även andra där boende än strandägarna av ål­

der oklandrat idkat fiske efter hummer vid stränderna av ön och därtill

hörande holmar, detta fortfarande skall vara dem medgivet. Sistnämnda

stadgande har i praktiken fått en något vidsträcktare tillämpning än som

skulle följa av den bokstavliga lydelsen. Som exempel kan nämnas att samt­

liga invånare i det på fastlandet belägna Fjällbacka municipalsamhälle bruka

få fiska hummer vid alla holmar inom samhällets gränser. Och i Koster-

skärgården anses hummerfisket fritt för envar som bor på endera av öarna

Nordkoster och Sydkoster.

Kommittén.

Redan vid tillkomsten av 1928 års lagändring påyrkades från vissa håll

att hummerfisket i hela Bohuslän skulle göras fritt för varje svensk med­

borgare. Även senare ha upprepade framställningar gjorts i sådant syfte,

bland annat i riksdagsmotioner 1939 och 1944. Närmare redogörelse härför

lämnas ås. 130 ff i fiskerättskommitténs betänkande.

Med anledning av vad sålunda förekommit har kommittén verkställt en

ingående undersökning rörande de verkningar ett totalt frigivande av hum­

merfisket skulle få såväl ekonomiskt som i andra avseenden. Kommittén

har därvid kommit till det resultatet att en sådan åtgärd måste antagas kom­

ma att medföra en rationalisering av fisket och leda till ett mera fullstän­

digt utnyttjande av båtar och redskap. I samband därmed kunde, åtminstone

på vissa håll, avkastningen komma att stiga. Vidare kunde enligt kommit­

téns uppfattning ett frigivande av hummerfisket väntas få ej ringa social

betydelse särskilt i norra Bohuslän. Därigenom skulle nämligen beredas

bättre försörjningsmöjligheter för de många yrkesfiskarena och ej minst

för sådana äldre fiskare som ej längre orkade med det mera krävande hög-

sjöfisket. Dessutom innebure det redan i och för sig en fördel med enhet­

liga rättsregler. Å andra sidan kunde det icke förnekas, att om hummer­

fisket bleve fritt, viss fara kunde uppkomma för alltför hård beskattning av

beståndet. Därest det visade sig att avfiskningen på något håll bleve för

stark, borde dock detta kunna mötas med fiskevårdande åtgärder. I övrigt

kunde mot en frigivning anföras att ensamrätten till fiske efter hummer

kunde äga stor betydelse för strandägaren och att det stundom till och med

kunde föreligga risk för att han utan sådan rätt ej längre skulle kunna

skaffa sig full försörjning. Enligt vad den av kommittén företagna utred­

ningen givit vid handen vore dock sådana verkningar icke att befara annat

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 60

än i några få fall. Det finge därjämte beaktas, att den som lede skada ge­

nom fiskets frigivande borde erhålla ersättning härför av statsmedel. Kom­

mittén hade på grundval av den officiella statistiken och annan utredning

som kommittén införskaffat sökt uppskatta storleken av den sammanlagda

ersättningsskyldighet som i sådant hänseende kunde komma att åvila stats­

verket. Beräkningarna hade givit vid handen att beloppet knappast skulle

komma att överstiga 750 000 kronor men kunde tänkas bli ej obetydligt

lägre.

Vid övervägande av de skäl som enligt kommitténs mening sålunda talade

för och mot ett frigivande av hummerfisket har kommittén — om än med

hänsyn till de väntade skadeersättningarna ej utan viss tvekan — funnit

fördelarna av en sådan åtgärd vara så betydande att kommittén ansett sig

böra föreslå att fisket efter hummer gjordes helt fritt.

Två av kommitténs åtta ledamöter ha dock på denna punkt haft avvikande

mening. De ha beträffande den enskilda rätten till hummerfiske anfört föl­

jande.

Berörda rättighet tillkommer nästan uteslutande innehavare av småfas-

tigheter — ofullständiga jordbruk — vilka genom avlösningen av rätten

till hummerfisket skulle ytterligare få sina förut mycket begränsade försörj­

ningsmöjligheter försvagade. Visserligen skulle genom avlösningen ersätt­

ning beredas strandägarna, men sådan ersättning bereder förmån enbart för

dåvarande ägare och försvagar för framtiden fastighetens avkastning och

blivande innehavares försörjningsmöjligheter. Då det ej heller har påvisats

några avsevärda olägenheter med nuvarande ordning, ha vi ansett oss böra

avstyrka frigivningen.

Yttrandena.

Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, fiske-

riintendenten i Västerhavets distrikt, Svenska västkustfiskarnas centralför­

bund samt Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening.

Förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap har begränsat sig till

att påpeka betydelsen av fredade områden för hummer för tryggande av

dess bestånd.

Kammarkollegiet har däremot förklarat sig icke kunna biträda förslaget

samt uttalat att ett totalt frigivande av hummerfisket sannolikt icke komme

att få till följd vare sig någon rationalisering av fisket eller några större

sociala fördelar men däremot kunde medföra betydande fara för utfiskning

av beståndet. Ur kollegiets yttrande må återgivas följande.

Av vad kommittén anfört framgår, att antalet hummerfiskare i förhål­

lande till tillgången på hummer är så stort, att de fria vattnen bliva utfis-

kade mot slutet av säsongen, varför fisket icke blir så lönsamt för de fis­

kare, som ej ha egna hummerfiskevatten. De fiskare, som ha sådana vatten,

kunna i säsongens början fiska på fritt vatten och spara sina egna vatten,

till dess fisket i det fria vattnet börjar bliva mindre lönande. Dessa fiskare

kunna bättre utnyttja redskap och båtar än de övriga och följaktligen be­

driva fisket mera rationellt. Om hummerfisket friges, kommer resultatet

sannolikt att bliva, att ytterligare fiskare komma att ägna sig åt hummer­

73

fisket och fisket över allt bedrivas intensivare med påföljd, att alla vatten

mot säsongens slut bliva lika utfiskade, som de fria vattnen uppgivas vara

för närvarande. Att frigivningen skulle medföra en rationalisering av fisket

måste däremot på goda grunder betvivlas. Antalet fiskare kommer alt av­

göras av hummerfiskets lönsamhet och ej av några rationella synpunkter.

Kommittén medger, att frigivningen kan möta vissa betänkligheter ur

fiskevårdssynpunkt, men olägenheterna härav borde mötas med fiskevår­

dande åtgärder och ej med generella inskränkningar i den fria fiskerättens

omfattning. Kollegiet anser däremot hotet om en utfiskning kunna bliva en

realitet, för så vitt det relativa skydd hummern åtnjuter inom det enskilda

fiskevattnet upphäves. Detta gäller särskilt för de vatten, där stammen är

obetydlig. Några garantier för att stammen skulle kunna bibehållas genom

odling torde ej kunna lämnas.

Kommittén har vidare funnit de sociala hänsynen icke vara av mindre

betydelse än de rationella synpunkterna. Avgörande för kommittén har va­

rit," att frigivandet skulle bliva till icke ringa fördel för den icke jordägande

kustbefolkningen samt även för de jordägare, som ha små eller dåliga fiske­

vatten. Det har vidare ansetts önskvärt, att bereda bättre försörjningsmöj­

ligheter åt de många yrkesfiskarena och icke minst åt sådana äldre fiskare,

vilka ej orka med det mera krävande högsjöfisket.

Det må medgivas, att vissa grupper kunna draga någon fördel av frigiv­

ningen men den torde ej bliva så stor. Det finns nämligen ingen anledning

att antaga, att strandägarna skulle upphöra att fiska, om fisket friges. Nå­

gon väsentlig minskning i konkurrensen från deras sida kan ej väntas.

Dessutom kan det tillkomma en hel grupp hummerfiskarc, nämligen ama­

törfiskare såväl från ortens samhällen som bland de semesterfil ande. Manga

kunna förlägga sin semester till tider, då hummerfisket är tillåtet. Hög­

sjöfisket har sina huvudorter längre söderut och bedrives endast obetyd­

ligt i norra Bohuslän. Antalet äldre högsjöfiskare torde följaktligen vara

ringa i de tre norra häradena. Något behov av en lagstiftning till förmån

för dem synes ej föreligga. Däremot skall det icke bestridas, att antalet

yrkesfiskare kan vara tämligen stort i förhållande till fisktillgången, som

är hårt anlitad i kustvattnen. Drivkraften till aktionen mot det enskilda

hummerfisket är sannolikt den, att hummerfisket blivit mer lönande genom

prisstegringen under kriget samtidigt som antalet fiskare ökats något.

Fastighetssplittringen har fortskridit så långt, att en stor del av bonde­

befolkningen icke äger större brukningsdelar än som motsvarar knapphän­

dig försörjning. För många av dessa fastigheter spelar hummerfisket sam­

ma roll som skogen i andra bygder. Ur social synpunkt synes det ej riktigt

att beröva denna befolkning ett viktigt för sörj ningsobjekt för att bereda

yrkesfiskarena en förmån, som i längden torde visa sig av tvivelaktigt vär­

de. Det kan ej heller uteslutas, att fiskarbefolkningen åter kommer att ned­

gå i antal, vilket kommer att underlätta dess försörjning. Frågan kunde

måhända bedömas annorlunda, om en rationalisering av jordbruket i norra

Bohuslän kunde genomföras, så att lämpliga och bärkraftiga jordbruk bil­

dades, där brukaren kunde erhålla en tillfredsställande levnadsstandard

oberoende av hummerfisket. Om en sådan rationalisering skulle visa sig

genomförbar, bortfaller den förnämsta invändningen mot hummerfiskets

frigivande.

Generaldirektören för kammarkollegiet har varit av skiljaktig mening och

ansett fiskerättskommitténs förslag om fritt hummerfiske väl grundat. En­

ligt hans mening borde rätten till hummerfisket i Bohuslän i full utsträck­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

74

ning inrymmas i den enligt hans uppfattning på västkusten gällande alle­

mansrätten till fiske; till förhindrande av en alltför hård beskattning av

hummerbeståndet torde genom det allmännas försorg kunna vidtagas mot­

åtgärder, bl. a. i form av fiskevårdande föreskrifter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bär i likhet med kammarkolle­

giets majoritet avstyrkt förslaget. I sitt yttrande har länsstyrelsen anfört att

det icke vore strandäganderätten som sådan, som länsstyrelsen sökte skyd­

da — även om beträffande norra Bohuslän de av kommittéreservanterna

framhållna synpunkterna icke saknade betydelse — men länsstyrelsen

räknade med att ett bibehållande av det skydd, som hummern åtnjöte i de

hittills icke till fritt fiske upplåtna delarna av länet, skulle hindra ett allt­

för hårt beskattande av hummerstammen och därigenom, åtminstone i det

långa loppet, bliva gagneligt.

F ost ighet sbildning ssakkunniga ha sagt sig icke ha kunnat undgå det in­

trycket, att fiskerättskommittén i någon mån underskattat de menliga verk­

ningar ett frigivande av hummerfisket skulle få för de fastigheter som be­

röras av den tilltänkta reformen. De ha härom anfört följande.

Kommittén har visserligen beaktat även denna sida av problemet men

ansett risk för mera betydande intrång i strandägarnas förvärvsmöjlighe-

ter föreligga endast i undantagsfall. De sakkunniga ha icke kunnat finna

utredningen övertygande i detta avseende. Av de uppgifter som i betänkan­

det lämnas rörande hummerfiskets ekonomiska värde och antalet bruk­

ningsdelar det här gäller ha de sakkunniga — i likhet med reservanterna

— funnit snarare framgå, att sådana skadeverkningar som här avses i

varje fall kunna befaras inträda i så stor omfattning, att man icke kan

undgå att taga hänsyn härtill vid frågans bedömande. Ett försvagande av

en brukningsdels bärkraft neutraliseras ingalunda av att brukningsdelens

nuvarande innehavare får ersättning för den skada som uppkommer genom

att brukningsdelen till följd av det enskilda hummerfiskets bortfallande

e.io längre lämpligen kan bestå såsom självständig brukningsenhet. Kvar

står att ett jordbruk, där brukaren kan få sin bärgning tack vare de biin­

komster hummerfisket ger, förvandlas till ett ofullständigt jordbruk av

den typ som den av statsmakterna beslutade jordbruksrationaliseringen i

främsta rummet åsyftar att avlägsna. De sakkunniga finna dylika verk­

ningar av den ifrågasatta reformen så mycket mer betänkliga som man till

följd av natur- och näringsförhållandena i dessa trakter torde sakna möj­

lighet att framdeles beträffande de berörda brukningsdelarna vidtaga så­

dana åtgärder för deras förstärkning som eljest stå till buds vid jordbru­

kets yttre rationalisering. Huruvida de skäl som av kommittén åberopats

till stöd för dess förslag om hummerfiskets frigivande äro av den styrka,

att de motivera förslagets genomförande oavsett de skadeverkningar som

kunna befaras uppkomma i nu angivna hänseende, är en fråga som un­

dandrar sig de sakkunnigas bedömande.

Lantmäteristyrelsen har förklart sig instämma i vad fastighetsbildnings-

sakkunniga sålunda yttrat.

I samband med remissförfarandet ha vidare till departementet inkommit

skrivelser från ett tiotal strandägare vid bohuskusten, vilka förklarat sig

vilja protestera mot att hummerfisket frigåves. I dessa skrivelser har bl. a.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

75

anförts att hummerfisket även utan frigivning räckte gott till för yrkes­

fiskarena. Från social synpunkt vore det för övrigt snarast större behov av

att skydda strandägarna än yrkesfiskarena. Sådana äldre yrkesfiskare, som

ej längre orkade deltaga i högsjöfisket, borde efter de sociala reformer som

genomförts under senare år kunna skaffa sig erforderligt uppehälle även

utan att fiska hummer på annans enskilda vatten. Däremot hade strand­

ägarna ute på öarna, vilka ofta saknade elektriskt ljus och andra bekväm­

ligheter, mången gång knappast någon annan inkomst än den de kunde få

genom att utnyttja sin fiskerätt. Dessutom har gjorts gällande att den en­

skilda fiskerätten utgjorde ett välbehövligt skydd mot utrotning. På strand­

ägarnas landgrund släppte nämligen många den rombärande hummern till­

baka i sjön för att stammen icke skulle bli för hårt beskattad. Slutligen

har anförts, att den särställning i förevarande hänseende som nu tillkomme

nordligaste Bohuslän vore väl motiverad av att förhållandena där ej vore

jämförbara med dem som rådde i landskapets södra del med dess grun­

dare vatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Det har länge varit ett önskemål från yrkesfiskarenas sida att hummer­

fisket skall frigivas även i de vatten, som undantogos vid genomförandet av

1928 års lagändring. Då det är av stor vikt att denna befolkningsgrupp kan

erhålla skälig inkomst av sitt betydelsefulla arbete, finner jag i likhet med

kommittén starka skäl tala för att nämnda önskan nu bör tillmötesgås.

Några avgörande betänkligheter torde ej heller möta häremot, vare sig

med hänsyn till strandägarnas utkomstmöjligheter eller från fiskevårds-

synpunkt.

För flertalet strandägare kommer ett frigivande sannolikt snarare att

bli till nytta än till skada. Mot förlusten av ensamrätten till hummerfiske

vid den egna stranden måste nämligen vägas fördelen av att få tillgång

även till andra vatten, som för närvarande icke kunna utnyttjas. Det må

också framhållas, att strandägarna regelmässigt ha ett försteg framför

andra fiskare genom att de känna till de bästa fiskeplatserna och ha kor­

tare färdväg dit. Även om deras ensamrätt avskaffas, torde de därför ej

sällan ändock i praktiken komma att intaga en viss förmånsställning.

Mera väsentliga olägenheter för den jordägande befolkningen torde upp­

komma endast då jordbruket såsom sadant icke är bärkraftigt, men hum­

merfisket brukar ge god avkastning. I sådana fall kan det måhända in­

träffa att efter upphävandet av ensamrätten till dylikt fiske fastigheten ej

längre med samma fördel kan bestå såsom självständig brukningsenhet.

Sådana skadeverkningar kunna emellertid icke väntas uppkomma i större

utsträckning än att deras betydelse framstår såsom underordnad i jäm­

förelse med fördelarna av förslaget.

Vad slutligen angår fiskevårdssynpunkten vill jag endast framhålla, att

det bör ankomma på de fiskevårdande myndigheterna att noga tillse att

76

hummerbeståndet skyddas genom lämpliga åtgärder, såsom fridlysning å

vissa ställen eller tider samt utsättning av rombärande hummer.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig böra biträda försla­

get att hummerfisket skall totalt frigivas.

Övrigt fiske vid västkusten.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.

Fransett fisket efter hummer och ostron är, såsom redan nämnts, allt

fiske med »rörlig redskap» — vartill enligt lagen i förevarande samman­

hang skall hänföras jämväl mindre ålryssja — i Göteborgs och Bohus län

alltsedan 1928 fritt för varje svensk medborgare även på enskilt vatten.

Samma regel gäller för Hallands län. Vid Skånes västra kust är i allmänhet

också fiske med fast redskap tillåtet för envar ända in till stranden.

Kommittén liar icke funnit anledning att föreslå någon ändring i dessa

bestämmelser.

I vissa remissyttranden ha emellertid framställts önskemål att den för

skånska västkusten gällande regeln skulle göras tillämplig även i Halland

samt Göteborgs och Bohus län.

Sålunda har fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt uttalat, att en så­

dan ändring vore motiverad redan av historiska skäl. Han har därom till en

början anfört följande.

I landskapen Blekinge, Skåne och Halland rådde, innan de avträddes till

Sverige, den danska lagstiftningens grundsatser, enligt vilka någon uteslu­

tande fiskerätt vid havsstranden icke tillkom strandägaren annorledes än

på grund av förläning från kronans sida. Där strandfisket ej sålunda var

bortförlänat, stod det öppet för varje medborgare. Enligt norsk rätt, som

gällde i Bohuslän, innan det blev svenskt, var fisket i saltsjön fritt. Denna

rättsuppfattning levde kvar i landskapen, sedan de blivit svenska. Strand­

ägarna ha ej meddelat några vitesförbud i fråga om fiske vid deras strän­

der under den tid norsk rätt var gällande i Bohuslän och icke heller under

tiden närmast efter 1683, då den svenska rättsskipningen infördes. Först om­

kring 20 år senare anträffas de första vitesförbuden. Till en början före­

komma de ganska sparsamt men bli talrikare ju närmare man kommer ti­

den för utfärdandet av 1766 års fiskeristadga, vår första fiskerättslag. Dessa

förbud, som ha en mycket begränsad omfattning i lokalt hänseende, ha

tydligen tillkommit i den mån strandägarna varit företagsamma. Strand­

ägarna ha utan tvivel genom förbuden sökt leda den pågående lagstiftningen

i riktning mot erkännande av enskild fiskerätt. — Någon hävd för enskild

fiskerätt ha strandägarna vid denna tid ej kunnat åberopa. — Strandägar­

na ha så småningom skaffat sig denna rätt genom praxis, och på grund

av att de otvivelaktigt haft större inflytande på lagstiftningen än yrkes-

fiskarna ha de lyckats få denna rätt lagligen befäst i 1766 års fiskeristadga.

Denna stadga innebar ett tvärt brytande mot de gamla rättsreglerna.

Efter att vidare hava erinrat, att ett särskilt reglemente för »nordsjö-

fiskerierna» utfärdades 1774 samt att högsta domstolen i ett utlåtande 1852

tolkat detta reglemente såsom innebärande, att fisket i skärgårdarna mel­

lan Öresund och norska gränsen vore fritt för varje svensk man, fortsät­

ter fiskeriintendenten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Ungefär två månader efter högsta domstolens nämnda uttalande utfär­

dades en ny fiskelag, 1852 års fiskeristadga. Riksdagen medverkade ej där­

till, och vid högsta domstolens uttalande fästes ej avseende. I denna nya

lag’ stärktes den enskilda fiskerätten därigenom att den på sedvanor base­

rade fria fiskerätten inskränktes. — I det år 1894 avgivna förslaget till ny

fiskerättslag erinrades om att å de flesta ställen utmed västkusten rådde

den uppfattningen, att fisket var fritt. Uppenbarligen i syfte att sanktio­

nera denna uppfattning upptog förslaget en § av följande lydelse: »Där a

viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid an­

nans strand annorledes än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt

bibehållna». I 1896 års lag blev emellertid detta medgivande inskränkt till

att omfatta endast rörlig redskap.

Även Svenska västkustfiskarnas centralförbund har framhållit att den en­

skilda fiskerätten på västkusten vore en jämförelsevis sen företeelse. Den

hade första gången införts genom 1766 års fiskeristadga men finge enligt

förbundets mening anses åter ha blivit upphävd genom det nyssnämnda

reglementet för nordsjöfiskerierna 1774. Visserligen hade det oaktat vissa

innehavare av frälse- och boställshemman samt gardar i den inre skärgar­

den lyckats att med åberopande av 1766 års stadga utverka vitesförbud av

häradsrätterna mot fiske vid sina stränder, men detta hade berott på att

jordlösa fiskare icke kunnat insättas i nämnderna och att nämndemännen

således haft samma intressen som de sökande själva. Förnyat lagligt stöd

för sina anspråk hade strandägarna icke fått förrän genom 1852 års fiskeri­

stadga. Denna hade formellt dragit ett streck över likaberättigandet till ha­

vets naturtillgångar vid kusterna. I praktiken hade man dock i stort sett

alltjämt levt vidare efter sina gamla sedvänjor och fortsatt att fiska vid

andras och varandras stränder. Först 1896 års lag hade i detta hänseende

fått någon större praktisk betydelse. Efter dess tillkomst hade nämligen,

till följd av samfärdselns och polisväsendets utveckling, strandägarna kom­

mit att få långt effektivare medel än förut att bevaka sina rättigheter. Med

ändrade ekonomiska förhållanden hade också många jordägare som tidigare

aldrig utnyttjat sin ensamrätt funnit att de bl. a. genom utarrendering

och försäljningar kunde göra sina privilegier inkomstbringande utan att

själva genom arbete eller kapitalinsats intressera sig i fisket.

Förbundet har gjort gällande att den sålunda skildrade rättsutvecklingen

stått i strid mot de ekonomiska och sociala synpunkter som bort vara av­

görande. Härom har förbundet bl. a. anfört följande.

Det må vara rimligt att i inlandets vattendrag och sjöar vattnet och fisket

däri skiftas mellan dem, som äga omkringliggande mark. Men att överföra

detta såsom rättsprincip till havskusterna med deras annorlunda beskaf­

fade natur, ekonomiska, sociala och fångsttekniska förhallanden samt dar-

av betingade rättssedvanor är en orimlighet. I andra länder har grundrege n

i stället varit att betrakta havets rikedomar

sasom

naturtillgångar, over

vilka staten har högsta förfoganderätten, och till vilka den ovaldigt bor

bereda alla sina medborgare lika rätt.

I inget annat land har en enda medborgargrupp lamnats så stort ini y-

tande över fiskerilagstiftningen som strandägarna fått i Sverige. Fork a-

ringen härtill ligger däri, att genom överförande av inlands- och ostkust-

priiicipen till västkusten ha strandägarna lyckats få jordagare i riksdagen

78

att stödja sina anspråk, som i realiteten endast grunda sig på ett felaktigt

analogislut och att fiskarbefolkningen i den lagstiftande församlingen länge

saknade förespråkare. På så sätt ha västkustens strandägare åt sig lyckats

utverka förmånsrätt till vad som kan fångas i kustvattnen och därigenom

för medborgarnas flertal bidragit till att fördyra en betydelsefull grupp av

livsmedel samt förmenat fiskarbefolkningen den rättstrygghet, som de i

sitt riskfyllda arbete äro i stort behov av.

Beträffande förhållandena efter 1928 års lagändring har förbundet anfört

att strandägarna nu mera än tidigare begagnade sin rätt att utsätta fasta

redskap samt att detta visat sig vara till ohägn för övriga fiskare. Som en

ytterligare olägenhet har förbundet anmärkt, att det vore svårt att avgöra

'lika redskap som skulle anses såsom fasta och således ej finge användas på

annans enskilda vatten. Förbundet har yttrat att denna svårighet icke bleve

undanröjd genom kommittéförslaget, enär på västkusten delade meningar

rådde om när ett redskap skulle anses vara försett med ledarm. I övrigt har

förbundet gjort gällande att varje slags ensamrätt för strandägarna vore

agnad att försvåra utkomstmöjligheterna för dem som hade det sämst ställt,

t. ex. de äldre yrkesfiskarena, samt att i stället befrämja spekulationsbetonade

utarrenderingar. På västkusten låge fastigheternas inägor ofta så långt från

havet att den som skulle bruka jorden ej samtidigt kunde driva ett yrkesmäs­

sigt fiske. Strandfiskerätten kunde därför få någon ekonomisk betydelse för

jordbrukarna endast om den utarrenderades. Därvid funnes ingen garanti

för att fisket bedreves med skäligt hänsynstagande till befolkningen i övrigt

och kommande generationer. En fiskearrendator, som icke kunde räkna med

att få utnyttja fisket mer än under viss tid, saknade nämligen ekonomiskt

motiv för att tillse att utfiskning icke ägde rum. Om den nuvarande ordning­

en med enskild fiskerätt bibehölles, vore det därför enligt förbundets åsikt

att befara att kapitalstarka personer eller företag komme att frihägna och

intensivt utfiska vattenområdena närmast strandlinjen.

Slutligen har förbundet anfört, att den enda vägen att komma till klarhet

och reda i fiskerättsförhållandena på västkusten syntes vara att förklara allt

fiske vid denna kust fritt samt giva de lokala myndigheterna (länsstyrelse

och fiskei iintendent) rätt att efter hörande av fiskarenas organisationer

samt andra berörda parter utfärda de ordningsföreskrifter, som kunde be­

finnas erforderliga. Förbundet har tillagt, att en sådan ordning med gott

resultat genomförts för visst fiske vid Skånes västkust.

Med anledning av fiskeriintendentens yttrande har även lantbruksstyrel-

sen funnit sig böra upptaga den nu förevarande frågan. Styrelsen har därvid

vitsordat, att ganska starka historiska skäl kunde anföras för att, i enlighet

med vad som redan skett för skånska västkustens del, praktiskt taget full­

ständigt upphäva den enskilda fiskerätten i Göleborgs och Bohus samt Hal­

lands län. Samtidigt har styrelsen emellertid uttalat att med hänsyn till nu

lådande sedvanor en sådan åtgärd icke vore lämplig. I Göteborgs och Bohus

län vore fisket med större fasta redskap visserligen icke så omfattande, men

dessa redskap hade flerstädes sedan länge uteslutande använts av strand­

ägarna eller dessas rättsinnehavare. I Hallands län bedreves fisket med bot­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

79

tengarn och liknande redskap utefter långa sträckor av kusten mycket inten­

sivt av personer, som innehade enskild fiskerätt inom de områden, där dessa

redskap utsattes. Förhållandena vore därför här väsentligt olika dem, som

rådde på Skånes västkust. Den av fiskeriintendenten föreslagna åtgärden

skulle således med säkerhet föranleda mycket stora ersättningskrav från

fiskerättsägarnas sida. Med anledning härav kunde styrelsen icke biträda

fiskeriintendentens förslag.

Vidare vill jag nämna att till Kungl. Maj :t inkommit en skrivelse från åt­

skilliga strandägare och yrkesfiskare vid kusten av Laholms socken i Hal­

lands län, i vilken skrivelse betonas att strandägarnas ensamrätt till fiske med

fasta redskap vore av stort värde i denna trakt. Där funnes nämligen sedan

flera hundra år fasta laxfisken som hörde till hemmanen. I samband därmed

anföres i skrivelsen att om utomstående tillätes att utsätta finmaskiga botten­

garn i strandvattnet, skulle nämnda laxfisken bli så gott som värdelösa. Här­

jämte uppgives, att de i orten bosatta kustfiskarena icke hade något att an­

märka mot den nuvarande ordningen samt att förhållandet mellan dem och

strandägarna alltid varit gott. Kustfiskarena hade obehindrat kunnat fiska

med rörliga redskap och hade även fått arrendera de fasta laxfiskena, när

ägarna själva ej varit i tillfälle att utnyttja dem. För dessa kustfiskare skulle

en ökad konkurrens med yrkesfiskare från andra håll vara till stor skada.

Departementschefen.

Under den tid som förflutit sedan tillkomsten av 1896 års lag ha de yrkes­

fiskare vid västkusten, vilka bedriva sin näring utan stöd av strandägande­

rätt, i olika sammanhang framställt önskemål om större rörelsefrihet. Dessa

önskemål ha också i stor utsträckning tillgodosetts. Vid Skånes västra kust

är sålunda rätten att fiska på annans vatten praktiskt taget obegränsad, och

i Halland och Bohuslän föreligger sådan rätt beträffande allt fiske med rör­

liga redskap utom ostrontäkt och, i vissa trakter, fiske efter hummer. Vad

hummerfisket angår har jag förut föreslagit att det nu skall helt frigivas.

Såsom strandägaren förbehållet skulle därefter — frånsett det obetydliga

ostronfisket — återstå egentligen endast fisket med fasta redskap vid kusten

av Hallands samt Göteborgs och Bohus län. På sätt framgått av det förut an­

förda har emellertid under remissbehandlingen hemställts att även detta

fiske måtte frigivas för allmänt bruk, med rätt likväl för lokal myndighet att

meddela särskilda bestämmelser om fiskeplatsernas fördelning mellan de

fiskande m. m.

Till stöd för dessa yrkanden ha i första hand åberopats historiska skäl.

Emellertid var ensamrätt till fiske med fast redskap icke okänd ens i den

gamla danska och norska rätten. På många håll synes fiske med fasta red­

skap vid egen strand ha bedrivits i århundraden, och detta har uppenbarli­

gen icke varit möjligt utan åtminstone ett visst mått av trygghet mot intrång

från andras sida. Såvitt angår de fasta redskapen torde det därför vara en

överdrift att hävda, att 1766 års fiskeristadga inneburit ett fullständigt bry­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

80

tande med äldre rättsåskådning. Ej heller torde det finnas fog för uppfatt­

ningen att 1766 års stadga satts ur kraft genom det särskilda reglementet

angående nordsjöfiskerierna av år 1774. Denna uppfattning synes delvis

grunda sig på ett misstag i fråga om räckvidden av den åberopade bestäm­

melsen i detta reglemente.

I varje fall bar numera strandägarnas ensamrätt till fiske med fasta red­

skap varit erkänd och respekterad under lång tid. Enligt den officiella fiske-

ristatistiken funnos år 1946 i Hallands län 48 s. k. bottengarnsfiskare med

tillhopa 155 redskap, värda sammanlagt 69 275 kronor, och med ett redovisat

fångstvärde av 89 006 kronor. För Göteborgs och Bohus län voro motsvarande

siffror 82 bottengarnsfiskare med 98 redskap, värda 80 000 kronor, och med

ett fångstvärde av 123 075 kronor. Dessa statistiska uppgifter avse fisket med

bottengarn, kilnotar och laxsätt. Vid sidan härav bedrives emellertid ett icke

obetydligt liske med andra fasta redskap, såsom torsk- och laxryssjor. Sär­

skilt fisket med torskryssjor lär vara ganska omfattande, ej minst i Bohus­

län. Enligt vad som uppgivits idkas det fasta fisket till övervägande del på

enskilt vatten och endast i mindre utsträckning i frivattnet. I den mån det

försiggår på enskilt vatten torde det vanligen utövas av strandägarna själva.

Ä\en upplåtelser till andra förekomma dock ganska ofta. Därvid betinga sig

strandägarna i allmänhet visst arrende, men det händer också att upplåtelsen

sker avgiftsfritt. Såvitt angår fiske med torskryssjor lär det t. o. in. vara un­

dantag att ersättning begäres, men fiskarena bruka dock fråga strandägarna

om lov.

Såsom framgått av det sagda skulle ett frigivande av fisket med fasta

redskap innebära ett avsevärt ingrepp i bestående förhållanden och med

säkerhet giva upphov till omfattande ersättningskrav. I sistnämnda hänseen­

de finge man tydligen räkna med anspråk även från sådana strandägare som

av en eller annan anledning för tillfället icke utnyttja sin fiskerätt. Det måste

också beaktas att de verkliga fångstvärdena kunna visa sig vara högre än

de som redovisas i den officiella statistiken.

En ändring av den nuvarande ordningen på denna punkt bör därför icke

genomföras utan starka praktiska och sociala skäl. Enligt min mening kan

emellertid vad som i sådant avseende anförts från frifiskarhåll knappast an­

ses tillräckligt bärande. Vad särskilt angår de äldre fiskare som ha svårt att

längre deltaga i högsjöfisket uppväges nackdelen av att ej kunna fiska var

som helst i icke ringa mån av den förmån som ligger i att de genom arrende

kunna tillförsäkra sig möjlighet att sätta bottengarn och ryssjor i strand­

vattnet utan risk för att bli utträngda av andra. Enligt vad som uppgives äro

fiskearrendena för närvarande varken oskäligt höga eller svåråtkomliga. I

själva verket torde invändningarna mot den enskilda fiskerätten ej heller i

framsta rummet avse, att de fria yrkesfiskarena därigenom skulle förhindras

att i önskad utsträckning fiska med fasta redskap. Den huvudsakliga grun­

den för anmärkningarna synes vara, att de fasta redskapen anses vara till

hinder för det rörliga fisket särskilt därför att de, enligt lokala fiskeristad-

gor, ofta äro omgivna av ganska vidsträckta skyddszoner. Framför allt sy­

Kung!. Maj:ts proposition nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

81

nas farhågor göra sig gällande att svårigheter skulle kunna uppkomma un­

der en möjligen inträffande s. k. sillperiod. Med anledning härav vill jag

framhålla, att i den mån skyddsområden kring fasta fisken kunna visa sig

alltför omfattande, ändring kan ske i administrativ ordning. En särskild an­

ledning härtill kan tydligen komma att föreligga om det, såsom ganska all­

mänt förväntas, inom kort skulle inträffa en ny sillperiod. I sådant fall kan

det måhända också befinnas önskvärt att i någon form inskränka strand­

ägarnas rätt att använda fasta redskap. Emellertid synes mig detta då lämp­

ligen böra ske genom särskild, tidsbegränsad lagstiftning. En sådan tillfäl­

lig lagstiftning torde för övrigt vid en sillperiod kunna visa sig påkallad även

av andra skäl. Bl. a. kan det bli nödvändigt att närmare reglera användning­

en av s. k. sillstängen, dvs nät som begagnas för att avspärra mynningen

av en vik eller fjord, dit sillen gått in, i syfte att den innestängda sillen där­

efter skall uppfiskas av den som utsatt stänget. Dessa anordningar bli enligt

kommitténs av mig tillstyrkta förslag att anse såsom rörliga redskap.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig icke för närvarande böra

föreslå att strandägarnas ensamrätt till fiske med fast redskap i enskilt vat­

ten upphäves även i Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Jag vill emel­

lertid erinra att jag för västkustens del ansett mig böra avstyrka kommit­

téns förslag om vidgad rätt för fiskerättsägare att sträcka fast redskap ut i

frivattnet.

Fisket i de stora insjöarna.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.

Den enskilda fiskerätten i våra stora insjöar är -—- så långt den sträcker

sig — enligt lagen ej underkastad några inskränkningar. I praktiken har

emellertid på många håll fiske i en eller annan form fått bedrivas fritt även

i omedelbar närhet av stranden.

Fiskerättskommittén har ansett, att i samband med införandet av fasta

regler rörande det enskilda fiskevattnets utsträckning i Vänern, Vättern,

Hjälmaren och Storsjön i Jämtland borde för envar av dessa sjöar med­

delas särskilda bestämmelser som begränsade strandägarnas ensamrätt i

huvudsaklig anslutning till rådande praxis. Däremot har kommittén icke

funnit erforderligt eller lämpligt att något fritt fiske tillätes i Mälaren.

Beträffande Vänern har kommittén föreslagit fyra olika stadganden

om undantag från den enskilda fiskerätten.

Enligt det första av dessa stadganden skall Kungl. Maj :t eller den myn­

dighet Kungl. Maj :t bestämmer kunna meddela den som utövar fiske yrkes­

mässigt personligt tillstånd att under tiden den 15 juni—den 15 september

fiska med ålrev med dött agn även på annans vatten.

Förslaget härom har i princip tillstyrkts av länsstyrelsen i Värmlands län,

fiskerinämnden för Vänern, fiskerikonsulenten vid Värmlands läns hushåll­

ningssällskap, Vänerns fiskareförbund och Värmlands länsförbund av Riks-

<> Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

förbundet landsbygdens folk, varvid emellertid förordats den jämkningen,

att tiden för fritt ålrevsfiske skulle flyttas en månad framåt och alltså räk­

nas från och med den 15 juli till och med den 15 oktober. Som skäl härför

har anförts att gösfisket i Vänerns vikar påginge hela juni och stundom

även i början av juli. Ett fritt ålrevsfiske redan från och med den 15 juni

skulle därför verka störande på det fiskerättsägarna förbehållna fisket. Un­

der tiden den 15 juli—den 15 oktober idkade fiskerättsägarna däremot i

regel ej något mera betydande fiske.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet har emellertid avstyrkt det före­

slagna stadgandet. Han har till motivering av sin ståndpunkt anfört bl. a.

följande.

På grund av hinder vid Trollhättefallen kan ålynglet ej uppvandra till

Vänern. Ålynglet uppsamlas i en fångststation vid Trollhättan, och ungefär

50 % av det insamlade ynglet utsättes i Vänern. Under senare år har ål-

vngelfångsten i hög grad nedgått, vilket åtminstone delvis sammanhänger

med ett kraftstationsbygge vid Trollhättan. Ålfångsten i Vänern har alltid

varit förhållandevis ringa. Enligt den officiella statistiken för åren 1914—

1923 fångades 19 194 kg i medeltal pr år. Enligt senare undersökningar tor­

de ålfångsten hålla sig vid omkring 7 000—10 000 kg pr år. Ålen är ett av

de fiskslag, som fångas minst i Vänern. — Med hänsyn till den förhållande­

vis ringa betydelse ålfisket i Vänern har synes det mig ej vara berättigat

att vidtaga så omfattande inskränkningar i rätten till enskilt fiske, som

fiskerättskommitténs förslag innebär. Det skulle också vara synnerligen

svårt att kontrollera att endast personer, som erhållit särskilt tillstånd av

viss myndighet, bedriver detta fiske, liksom att endast dött agn kommer

till användning. Helt visst skulle också en lagbestämmelse som den ifråga­

satta medföra mycket slitningar mellan fiskerättsägare och fiskare.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig instämma i vad fiskeriintendenten

anfört i frågan.

Det andra av kommittén föreslagna undantagsstadgandet innebär att

fiske efter siklöja och nors med finmaskad not skall kunna av myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför

öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget not­

varp, om sådant fiske där plägat fritt bedrivas. Dylik friförklaring skall

dock kunna meddelas allenast om det kan antagas ej medföra fara för

fiskevården.

Mot denna bestämmelse har ingen erinran framställts i remissyttrandena.

Enligt den tredje undantagsregeln skall fiske efter siklöja och nors med

finmaskat nät vara fritt för envar på sådant enskilt vatten som ligger utan­

för öppen strand och har större djup än 8 meter, bestämt efter rådande vat­

tenstånd.

Häremot har icke gjorts annan anmärkning än att fiskerikonsulenten vid

Värmlands läns hushållningssällskap ansett stadgandet i stället böra utfor­

mas så, att fiske efter siklöja och nors till agn med finmaskade nät skulle

vara fritt utanför djup och öppen strand där sådan fisk förekomme. Som

skäl härför har anförts i huvudsak följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

83

Att frivattensfiskaren icke skulle få bruka finmaskade nät på mindre

djup än 8 meter utanför öppen strand innebär att vida kuststräckor icke

skulle kunna nyttjas för agnfiske, särskilt då lågvatten råder. Så blir t. ex

förhållandet å kuststräckan från Oxhålsrevet norr om Gälleudde på Dals-

landskusten över åt Vänersborg, Vänersnäs, Frid, Hindensrev, Rackeby- och

Kållandsökusten till St. Eken, samt i södra och sydöstra delen av Kinne-

vilcen in. fl. platser. T. o. in. vid Vänerns djupaste stränder skulle frivat­

tensfiskaren icke komma stranden mer än 300 in nära inom stora områden,

där anskaffande av agn har stor betydelse för en talrik icke strandägande

befolkning. En sådan bestämmelse försvårar och omöjliggör i många fall

ett enkelt och nödvändigt fiske för att skaffa siklöja och nors till agn vid

revfisket, och påbudet komme troligen icke att respekteras av de fiskande.

— Vid vissa tider av året går siklöjan och norsen in på mycket grunt vat­

ten och de finmaskade nät som brukas för fångst av dessa fiskslag äro inga

rovfiskeredskap utan böra få brukas minst lika fritt som de finmaskade

notarna.

Såsom fjärde och sista begränsning av den enskilda fiskerätten i Vänern

har kommittén föreslagit att i Mariestadsfjärden jämte Östersundet — vilka

på grund av 1-km-regeln skulle komma att i sin helhet hänföras till enskilt

fiskevatten —- allt fiske med rörliga redskap skall vara fritt utanför strand­

vattnet, d. v. s. på sådant vatten som ligger mer än 300 meter från stran­

den eller, där den stranden följande kurvan för högst 3 meters djup går

längre ut, utanför denna djupkurva.

Detta förslag har tillstyrkts av förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns

hushållningssällskap samt fiskeriintendenten i mellersta distriktet.

Vänerns fiskareförbund har däremot anmärkt, att i de mittre delarna av

Mariestadsfjärden även fiske med fast redskap borde vara tillåtet för envar.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, stadsfullmäktige i Mariestad och fiskeri-

konsulenten vid Värmlands läns hushållningssällskap synas vilja förorda

den lösningen, att i nu ifrågavarande delar av Vänern fiske med såväl

fasta som rörliga redskap utanför strandvattnet skulle lämnas fritt för en­

var som tillhörde ortsbefolkningen, men att å andra sidan ingen annan skul­

le tillåtas att utan strandägarnas tillstånd där bedriva något slags fiske.

Till stöd för denna mening har fiskerikonsulenten bl. a. anfört, att den öpp­

na delen av Mariestadsfjärden hittills utnyttjats av alla kringboende såsom

fritt område men att fiskare från andra trakter icke syntes ha idkat något

fiske i denna fjärd. Fiskerättskommitténs förslag att frigiva fisket med

rörliga redskap vore icke lyckligt. Sålunda skulle t. ex. ett allmänt nätfiske

i fjärden troligen på ganska kort tid utrota det gösbestånd som där bruka­

de vandra in till lek. Även fiske med utter kunde verka förödande.

Slutligen vill jag nämna att under remissbehandlingen önskemål fram­

ställts om ytterligare en undantagsbestämmelse utöver de av kommittén

föreslagna. Vänerns fiskareförbund har sålunda gjort gällande att i Dät-

tern och Brandsfjorden i sydvästra Vänern — vilka vatten likaledes till

största delen bli att hänföra till enskilt fiskevatten — fisket med uråldrig

hävd ansetts tillkomma alla dem som tillhörde befolkningen i Åse härad, vare

sig de ägde fastighet eller ej. Denna ordning borde enligt förbundets mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

bibehållas orubbad. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat, att vad för­ bundet sålunda anfört syntes beaktansvärt.

Såvitt angår Vättern har kommittén föreslagit, att varje svensk med­ borgare skall äga rätt att utanför öppen strand fiska med utter och drag samt agnnot jämväl å annans enskilda vatten.

Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Förvaltningsutskottet i Skaraborgs låns hushållningssällskap har emel­ lertid uttalat, att det fria fisket borde begränsas till vatten som låge mer än 100 meter från stranden, och fem ledamöter av utskottet ha ansett, att nå­ gon rätt att utnyttja annans vatten för fiske med utter eller drag överhuvud icke borde medgivas.

Fiskeriintcndenten i södra distriktet bär tvärtom anfört, att den fria fis­ kerätten borde utvidgas att omfatta även andra fiskemetoder än dem som upptagits i kommittéförslaget. Önskemål i samma riktning ha framställts av Södra Vätterns fiskareförening och länsstyrelsen i Jönköpings län, vilka ifrågasatt, om icke fiske med rev borde likställas med drag- och utterfiske.

Sistnämnda länsstyrelse har därjämte föreslagit att länsstyrelsen skulle få befogenhet att medgiva att, utan hinder av enskild fiskerätt, röding finge fångas för fiskodlingsändamål, åtminstone på de s. k. norra och södra grun­ den vid Visingsö. Detta förslag har biträtts av förvaltningsutskottet i Jön­ köpings läns hushållningssällskap samt av Visingsö fiskareförening.

För Hjälmaren har i kommittéförslaget föreskrivits att i Mellan­ fjärden — som hänförts till enskilt vatten — varje svensk medborgare det oaktat skall äga rätt att fiska med all slags rörliga redskap i vatten som ligger minst 1 000 meter från stranden.

Häremot har ingen erinran gjorts vid remissbehandlingen. Vad slutligen beträffar Storsjön har kommittén föreslagit att fiske efter sik med nät samt efter lake med hängryssja skall vara fritt för varje svensk medborgare.

Detta förslag har mött gensagor i åtskilliga yttranden. Sålunda har domänstyrelsen framhållit att man med nät kunde fånga all slags fisk, ej blott sik. Eftersom nätfångad fisk måste tillvaratagas, då den i regel doge efter utsläppning, vore det svårt att visa, om ett i lag med­ givet sikfiske bedreves eller om tjuvfiske förelåge. Det syntes dessutom knappast befogat att i lagen införa bestämmelser om att fiske av lake med hängryssja skulle vara fritt just i Storsjön. Lake förekomme nämligen även i andra större norrlandssjöar.

Föreningen statens fiskeritjänstemän har anfört att, enligt vad som fram- ginge av kommitténs betänkande, syftet med de föreslagna bestämmelserna huvudsakligen varit att bevara den fattigare befolkningens möjligheter att fiska s. k. blåsik, vilken ansåges mindervärdig och lämpligen borde bli fö­ remål för en effektiv avfiskning. För vinnande av detta syfte vore det emel­ lertid tillräckligt att man tilläte fiske med nät med högst 15 millimeters maskstolpar. Med kommitténs förslag bleve det möjligt att fritt bedriva fiske även med grövre nät. Följden skulle säkerligen bli ett intensivt fiske

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

85

med de gängse 20-varvsnäten, varvid — även om det uppgåves att fisket av-

såge sik — större delen av fångsten skulle komma att utgöras av annan

fisk, ofta värdefull sådan.

Liknande synpunkter ha anförts av Svenska fiskevårdsförbundet.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet har uttalat att den fattigare

ortsbefolkningens behov av fiskemöjligheter numera icke syntes vara någon

social fråga av betydelse. Den föreslagna rätten för varje svensk medborgare

att bedriva fiske av sik med nät och av lake med hängryssja borde därför

kunna begränsas att gälla allenast på minst 300 meters avstånd från stran­

den.

Lantbruksstijrelsen har — särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att

skydda laxöringens vandring upp mot lekplatserna i de rinnande vattendrag

som utmynna i Storsjön —• ansett sig böra biträda fiskeriintendentens för­

slag.

Departementschefen.

För att icke de av mig förordade nya reglerna om fritt och enskilt fiske­

vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön skola medföra alltför stora

rubbningar i nu rådande förhållanden lär det vara nödvändigt att genom

särskilda undantagsstadganden vissa fiskemetoder lämnas fria även i det

enskilda vattnet. Kommitténs förslag i detta avseende torde i stort sett vara

väl avvägda.

Vad Vänern beträffar har sålunda den föreslagna regleringen av ål-

revsfisket i princip tillstyrkts av samtliga lokala remissinstanser utom fiske­

riintendenten i mellersta distriktet. Med anledning av dennes yttrande vill

jag framhålla, att det ålrevsfiske som förekommer i Vänern till allra största

delen bedrives av yrkesfiskare. Från nationalekonomisk synpunkt är det

önskvärt att dessa fiskares arbete underlättas så långt det är möjligt utan

skada för strandägarna. Eljest kan det befaras att ålbeståndet i Vänern icke

kommer att utnyttjas i tillräcklig omfattning. Genom att rätten till fritt ål­

revsfiske i kommittéförslaget begränsats till en kortare tid under sommaren

och dessutom gjorts beroende av särskilt tillstånd måste enligt min uppfatt­

ning strandägarnas intressen anses skäligen tillgodosedda. Svårigheterna att

kontrollera att missbruk ej förekommer torde icke behöva bli alltför stora.

Jag tillstyrker därför att förslaget genomföres, dock med den i flertalet re­

missyttranden påyrkade jämkningen att tiden för fritt ålrevsfiske förlägges

en månad senare på året och således får sträcka sig från och med den 16

juli till och med den 15 oktober. Tillståndsprövningen bör enligt min mening

ankomma på länsstyrelsen i det län där fisket skall bedrivas. Till förebyg­

gande av tvekan torde i lagen böra upptagas en uttrycklig föreskrift att till­

stånd må begränsas att avse allenast ett bestämt område.

De föreskrifter kommittén föreslagit i fråga om not- och nätfisket efter

siklöja och nors ha likaledes så gott som enhälligt tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Den ändring som beträffande nätfisket förordats av fiskeri-

konsulenten hos Värmlands läns hushållningssällskap finner jag mig icke

kunna tillstyrka, främst därför att en rätt till fri agntäkt ända in till stran­

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

den lätt kunde komma att missbrukas genom att fiske bedreves även för

konsumtionsändamål. Även i förevarande delar biträder jag därför kommit­

téns förslag. Befogenheten att förklara notvarp fritt för allmänt begagnande

torde lämpligen böra överlämnas åt vederbörande länsstyrelse.

Vad angår fisket i Mariestadsfjärden ha mera delade meningar kommit

till synes i remissyttrandena. De önskemål som framställts om att utanför

strandvattnet även fisket med fasta redskap skulle i större eller mindre ut­

sträckning frigivas synas mig emellertid ej tillräckligt motiverade. I den

mån fiskare utan strandäganderätt skulle vilja utsätta storryssjor eller lik­

nande redskap på grundområden ute i fjärden, böra de utan större olägen­

het kunna träffa uppgörelse därom med fiskerättsägarna. Å andra sidan är

det enligt min åsikt ej heller påkallat, att den av kommittén föreslagna all­

männa rätten att fiska med rörliga redskap begränsas till att gälla allenast

för ortsbefolkningen. Det torde knappast behöva befaras att fiskare från

andra trakter skola söka sig in i Mariestadsfjärden i sådan mängd att de

närboende undanträngas eller fiskbeståndet utrotas. Skulle tendenser till

rovfiske visa sig, bör detta för övrigt kunna förekommas genom att läns­

styrelsen med stöd av fiskeristadgan utfärdar särskilda bestämmelser angå­

ende fiskets bedrivande. Med hänsyn till det sålunda anförda finner jag mig

icke böra föreslå någon avvikelse från kommitténs förslag.

Ej heller torde det vara anledning att i lagen upptaga några speciella

bestämmelser angående fisket i Dättern och Brandsfjorden. Några konflik­

ter mellan jordägare och frifiskare synas icke ha förekommit i dessa delar

av Vänern.

Det undantagsstadgande kommittén föreslagit för Vättern har på

vissa håll ansetts innebära ett alltför starkt åsidosättande av strandägarin-

tresset, medan andra remissinstanser ifrågasatt, om icke fisket på enskilt

vatten borde frigivas i ännu större utsträckning. De flesta yttrandena gå

dock i tillstyrkande riktning. För egen del har jag kommit till den upp­

fattningen att kommittéförslaget utgör den lämpligaste lösningen. Vad sär­

skilt angår det i några remissyttranden framförda önskemålet om speciella

bestämmelser angående fångst av röding för fiskodlingsändamål förutsätter

jag, att det icke skall visa sig omöjligt att vid behov träffa uppgörelse med

fiskerättsägarna om tillstånd att utöva dylikt fiske. Jag tillstyrker alltså, att

kommitténs förslag i denna del oförändrat genomföres.

Likaså biträder jag förslaget angående Hjälmaren, mot vilket ingen

erinran framställts i remissyttrandena.

Vad slutligen angår Storsjön torde vad som anförts i remissyttran­

dena böra föranleda den jämkningen, att nätfisket efter sik icke göres fritt

på annat vatten än sådant som ligger minst 300 meter från stranden. Skulle

det framdeles visa sig erforderligt att dessutom införa en begränsning av

maskstorleken på siknäten, torde detta kunna ske i administrativ ordning.

Beträffande lakfisket med hängryssja finner jag icke skäl att frångå kom­

mittéförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

87

Kronans fisken.

I 1896 års lag förekomma vissa, delvis ålderdomliga bestämmelser angåen­

de kronofisken.

Enligt 1 § äger sålunda varje svensk medborgare rätt att fiska — förutom

i öppna havet — även vid »sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i

saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra

eller under särskilda villkor innehavas». Vid sådana stränder, skär och

holmar är vidare, enligt 21 § första stycket, fiskeriidkare berättigad att i

mån av tillgång utan avgift erhålla upplåtelse av mark för uppförande av

boningshus, bodar och beredningshus, byggnad av fartyg samt förfärdigande

av kärl och redskap. Det skall ankomma på länsstyrelsen att för sådant än­

damål anvisa nödigt område. Vilka »havsstränder» som numera omfattas

av dessa stadganden är tveksamt. De äro i varje fall jämförelsevis få.

S. k. odisponerade kronoholmar förekomma däremot i icke ringa antal,

särskilt vid västkusten och i Norrbottens län.

I 7 § stadgas, att ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker,

allmänningar, parker och holmar ävensom vid oavvittrad mark må, där ej

kronan dessa fisken sig eller annan enskilt förbehållit, mot skälig avgift

och på fastställda villkor nyttjas av de inom häradet eller socknen boende

efter tillstånd av länsstyrelsen eller, såvitt fråga är om fiske vid krono-

park, av domänstyrelsen. Om hemman äro anlagda på mark av nu åsyftat

slag, skola de dock, till dess delning skett, åtnjuta fritt fiske. Därjämte gäl­

ler, enligt 21 § andra stycket, att de fiskande äga rätt att efter tillstånd av

länsstyrelsen, respektive domänstyrelsen, mot skälig avgift uppsätta bodar

å den kronomark invid vilken fisket är beläget. De fisken som avses med

dessa bestämmelser benämnas i lagen allmänna kronofisken. Sedan avvitt-

ringen slutförts, förekomma sådana fisken numera i stort sett endast vid

kronoparker och inom områden som vid avvittring lämnats odisponerade

såsom överloppmark.

Slutligen föreskrives i 8 § att kronans enskilda fisken i saltsjön, insjöar

och rinnande vatten skola, liksom förut, vara förbehållna kronan och hen­

nes rättsinnehavare. Stadgandet åsyftar sådana av strandäganderätt obe­

roende fisken, vilka av ålder tillhört kronan och i jordeboken äro upptagna

såsom särskilda lägenheter av krononatur.

Vid sidan av de sålunda omförmälda »allmänna» och »enskilda» krono-

fiskena har man att räkna med sådant fiske som tillkommer kronan på

grund av privaträttslig äganderätt till fastighet. Dylikt fiske förekommer i

stor utsträckning t. ex. i vatten som hör till fastigheter under vattenfalls­

styrelsens, fångvårdsstyrelsens eller försvarsmyndigheternas förvaltning.

Några särskilda bestämmelser om detta privaträttsliga fiske ha ej medde­

lats i lagen, utan kronan har enahanda fiskerätt som andra strandägare.

K o in mitten har ansett att några motsvarigheter till de nuvarande

särskilda bestämmelserna om kronofisken ej borde upptagas i den nya lagen

utan att kronan i princip borde likställas med enskilda fastighetsägare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Beträffande 1 § i 1896 års lag har kommittén anfört, att denna torde få anses innebära att någon enskild fiskerätt ej följde med de havsstränder, skär och holmar som omförmälas i lagrummet. Enligt kommitténs mening funnes det ej tillräckliga skäl att längre upprätthålla denna grundsats. I stället borde vanliga regler om enskilt fiskevatten tillämpas även vid nu ifrågavarande kronoinark. Detta innebure emellertid icke att kommittén ville upphäva den gamla rätten till fritt fiske därstädes. Denna rätt borde bibe­ hållas, men bestämmelser därom borde ej meddelas i fiskelagen utan i en särskild förordning angående kronofiskets utnyttjande, beslutad i den ord­ ning § 77 regeringsformen föreskreve. I denna förordning borde också upp­ tagas föreskrifter om rätt att erhålla kostnadsfri upplåtelse av mark för boningshus och fiskebodar m. in., motsvarande dem som nu funnes i 21 § första stycket 1896 års lag. I kommitténs betänkande har intagits ett för­ slag till dylik förordning. Till innehållet i detta torde jag få återkomma senare.

Med avseende å bestämmelserna om allmänna kronofisken i 7 § och 21 § andra stycket nämnda lag har kommittén erinrat att de i huvudsak inne­ bure allenast att upplåtelse av fiskerätt ej finge ske till andra än dem som tillhörde ortsbefolkningen. Då denna regel stundom vore till hinder för ett rationellt utnyttjande av fisket, ansåge kommittén att den icke borde bi­ behållas. Kommittén ville framhålla att samma ståndpunkt intagits av 1915 års jakt- och fiskesakkunniga samt av 1939 års fiskevattensutredning. En­ ligt kommitténs mening borde i fråga om dispositionen av de allmänna kro- nofiskena gälla, att de i första hand skulle upplåtas till ortsbefolkningen till husbehovsfiske, men att därjämte även upplåtelser till sport- och yrkesfiske finge förekomma i den mån det funnes kunna ske utan intrång i husbehovs­ fisket. Jämväl denna fråga borde emellertid lösas genom fristående förvalt­ ningsföreskrifter.

Vad slutligen angår 8 § i 1896 års lag har kommittén ansett, att de där omförmälda »enskilda» kronofiskena borde behandlas lika med de såsom självständiga fastigheter i jordeboken upptagna fisken av frälse eller skatte natur, som tillhörde enskilda personer eller förvärvats av kronan genom privaträttsligt fång.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag föranlett erin­ ran allenast från kammarkollegiet, som uttalat att frågan om företrädesrätt lör ortsbefolkningen att utnyttja de allmänna kronofiskena vore av sådan vikt att bestämmelserna därom syntes ha sin plats i fiskelagen.

Departementschefen. För egen del anser jag i likhet med kommittén att erforderliga föreskrifter angående begagnandet av fisket vid kronans om­ förmälda stränder, skär och holmar i saltsjön samt av de s. k. allmänna kronofiskena utan olägenhet böra kunna meddelas i den ordning § 77 rege­ ringsformen föreskriver. Därvid bör regleringen enligt min uppfattning ske i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit.

Till frågan om de enskilda kronofiskena torde jag få återkomma senare.

89

Jag vill emellertid redan nu nämna att jag icke finner lämpligt att andra

föreskrifter givas för dessa fisken än för de övriga fisken som upptagits i

jordeboken såsom särskilda fastigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Fiskevårdsområden.

Gällande rätt.

I 10 § i 1896 års lag meddelas vissa bestämmelser om hur fiske må bedri­

vas i oskiftat fiskevatten. Huvudregeln är att sådant fiske må utövas av

samtliga delägare »efter ty de kunna sämjas». Kunna de icke komma över­

ens, äger domstol föreskriva på vad sätt fisket skall nyttjas.

Dessa stadganden skola emellertid icke äga tillämpning, om fiskevattnet

utgör eller ingår i gemensamhetsfiske. Om sådant fiske gäller en särskild

lag av den 30 juni 1913. Enligt denna lag kunna delägarna i fiskevatten som

är oskiftat eller eljest tillhörigt två eller flera besluta att fisket i vattnet

skall vara gemensamhetsfiske. Detta medför att fisket därefter icke må till­

godogöras på annat sätt än så att det nyttjas av delägarna i bolag eller upp-

låtes på arrende eller brukas av delägarna var för sig efter fastställd plan.

För att beslut om inrättande av gemensamhetsfiske skall vara giltigt

fordras viss kvalificerad majoritet bland delägarna; därvid beräknas rösttal

efter andel i skifteslaget eller, om fisket är skiftat, i avkastningen av det

vattenområde varom är fråga. Dessutom kräves länsstyrelsens fastställelse.

Sådan må meddelas allenast om med hänsyn till fiskevattnets gränser och

omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra in­

rättas där.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om domstols rätt att reglera

fisket i oskiftat vatten samt om gemensamhetsfiske skola ersättas med nya

föreskrifter angående s. k. fiskevårdsområden.

Fiskevårdsområde skall enligt förslaget kunna bildas i ändamål att främja

fisket och fiskevården i visst fiskevatten som är oskiftat eller eljest tillhör

två eller flera.

Sådant område skall bildas för viss tid, minst 10 och högst 25 år. Beslut

om bildande av fiskevårdsområde skall ej fattas av delägarna själva utan på

ansökan meddelas av länsstyrelsen. Ansökan skall kunna göras av envar

delägare i fiskevattnet och dessutom av statens fiskeritjänsteman, hushåll­

ningssällskapets förvaltningsutskott, hos hushållningssällskapet anställd fis-

kerikonsulent eller fiskeriinstruktör ävensom sammanslutning av fiskare i

orten. Då ansökan inkommit skall tillfälle beredas samtliga delägare att yttra

sig över densamma. För bifall till ansökan skall i regel fordras att flertalet

hland delägarna biträtt den eller lämnat den utan erinran. I vissa fall skall

dock länsstyrelsen kunna besluta om bildande av fiskevårdsområde, trots

att de flesta delägarna uttalat sig däremot. Så skall kunna ske om fiskevatt­ net, i strid med allmänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes ge­ nom att fiskbeståndet utarmas eller genom att fisket ej utnyttjas, så ock om eljest särskilda skäl föranleda därtill. Som exempel på sådana särskilda skäl har kommittén bl. a. nämnt behov av att iståndsätta fisktomma vatten, trygga en socialt betydelsefull sedvanerätt eller att eljest bereda en viss befolknings­ grupp tillfälle till husbehovsfiske.

Kommittén föreslår vidare, att vid bildande av fiskevårdsområde länssty­ relsen skall utfärda stadgar för området, angivande de huvudsakliga grun­ derna för fiskets och fiskevårdens utövande. I stadgarna skola också medde­ las föreskrifter bl. a. om beräkningsgrunden för delaktighet i området och för rösträtt.

Såvida cj annat enhälligt beslutats skall delaktigheten, om fiskevattnet är i sin helhet oskiftat, bestämmas efter andel i skifteslaget och i annat fall grundas på avkastningen från de olika delägarnas särskilda fiskevatten samt fastställas vid av länsstyrelsen anordnad förrättning.

I fråga om rösträtten föreslås som huvudregel, att varje delägare skall äga en röst samt att beslut skall fattas med enkel majoritet bland de röstande. I vissa fall skall dock rösttalet bestämmas efter delaktighet och kvalificerad majoritet erfordras. Bl. a. skall beslut om att utarrendering eller upplåtelse av mindre omfattning (fiskekort) skall ske i allmänhet icke vara giltigt, med mindre beslutet biträtts av delägare med minst två tredjedelar av de i om­ röstningen deltagandes rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårds­ område t.

Jag vill emellertid i detta sammanhang anmärka, att länsstyrelsen i för­ slaget tillagts en självständig befogenhet att, såväl i samband med fiske- vårdsområdets bildande som därefter, i stadgarna föreskriva att utarrende­ ring eller annan upplåtelse skall äga rum.

I övrigt må om förslagets innehåll blott nämnas, att därest delägarna äro flera än tre, styrelse skall utses att handhava fiskevårdsområdets gemen­ samma angelägenheter.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

Yttrandena.

I så gott som samtliga yttranden, där frågan om fiskevårdsområden be­ rörts, har framhållits, att det vore angeläget att en planmässig ordning för fisket och fiskevården inom slutna eller eljest sammanhängande vattenom­ råden kunde åvägabringas i enklare och effektivare former än lagen om gemensamhetsfiske erbj uder.

Behovet därav har särskilt understrukits av Svenska fiskevårds förbundet, som bland annat anfört följande.

Det torde icke råda något tvivel om att tillgången på fisk i de svenska fiske­ vattnen numera är avsevärt mycket knappare än för t. ex. femtio år sedan. Detta gäller såväl kustvattnen som, framför allt, insjövattnen. Åtskilliga faktorer ha medverkat härtill. Effektivare fiskemetoder medgiva för vrkes- fiskarenas del fångster av en helt annan storleksordning än tidigare. Intres­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

91

set för fiske såsom rekreation eller nöje bär ökat i en omfattning, som man

knappast tidigare kunnat förutse, samtidigt som de nutida kommunikations­

medlen gjortallt fler vatten tillgängliga för stora skaror av semesterfirare.

Jämsides med intensifieringen av denna så att säga naturliga beskattning av

fiskbestånden har ett forcerat utnyttjande av vattendragen för flottning samt

kraftutvinning och andra industriella ändamål ävensom olika av jordbruks­

driften påkallade förändringar i vattenföringen menligt påverkat levnads­

betingelserna för de flesta ur fiskesynpunkt värdefulla fiskslagen och avse­

värt minskat förutsättningarna för deras naturliga reproduktion.

Om denna utveckling får fortgå utan samtidiga effektiva motåtgärder,

uppstår fara för att fiskevattnen bliva utarmade till men för yrkesfisket och

därmed för folkförsörjningen samt till förlust för många rekreationssö-

kande. De sålunda nödiga motåtgärderna, som måste taga sikte på fisk­

beståndens såväl skydd som förkovran och vilka man med ett gemensamt

namn benämner fiskevård, kunna emellertid icke bliva effektiva med mindre

de stödjas av en tidsenlig lagstiftning.

Förbundet bär tillika framhållit att fiskevårdsområdesinstitutet borde

kunna utnyttjas för att praktiskt pröva idén om enhetlig flodområdesför-

valtning, särskilt i vissa laxälvar.

Även kammarkollegiet har anfört, att det vore synnerligen önskvärt att få

till stånd en enhetlig förvaltning i vissa vattendrag, men att föreskrifter om

fiskevårdsområden icke vore tillräckliga för detta ändamål. Om ett fiske-

vårdsområde gjordes alltför stort, bleve nämligen organisationen ohanterlig

och tungrodd. Den enda möjligheten att få till stånd en effektiv administra­

tion för ett helt vattendrag vore enligt kollegiets mening att tillskapa ett

särskilt organ med nödiga befogenheter, som uteslutande ägnade sig åt upp­

giften. En sådan styrelse borde äga ombesörja eller övervaka att alla fiske-

vårdsåtgärder, som föreskrivits av vattendomstol eller eljest, vederbörligen

utfördes samt för ändamålet förfoga över utdömda avgifter och andra me­

del. Den måste också äga rätt att föreskriva i vilken omfattning fiske finge

bedrivas samt att upptaga avgifter att disponeras för fiskevården. Kollegiet

vore icke berett att ens skissera ett förslag till lagstiftning om dylik fiskeri-

administration. Emellertid hade kollegiet ansett sig böra påpeka att med

hänsyn till kollegiets erfarenheter från förandet av det allmännas talan i

vattenmål en central förvaltning av ett helt vattendrag i många fall tedde

sig som den enda utvägen, om det skulle bli något allvar med sötvattens-

fiskets upphjälpande.

Liknande uttalanden ha gjorts av Svenska lax- och laxöringsföreningen

u. p. a.

Särskild uppmärksamhet har i remissyttrandena ägnats frågan huruvida,

på sätt kommittén föreslagit, beslut om bildande av fiske vårds­

område borde kunna meddelas även om alla eller de flesta bland del­

ägarna uttalat sig däremot.

Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Kopparbergs län samt

Svenska fiskevårds förbundet ha uttalat att eu sådan befogenhet vore av

stort värde. I sammanhang därmed har nämnda förbund anfört följande.

Det är en känd sak alt 1913 års lag om gemensamhetsfiske i stort sett

blivit en besvikelse för dem, som i denna motsågo ett medel att uppnå en

Kunyl. Maj.ts proposition nr 60.

effektivare fiskevård och därmed ett bättre utbyte av de enskilda fiskevatt­ nen. De brister, varmed denna lagstiftning var behäftad, ha i fiskerättskom- mitténs förslag på ett enligt förbundets mening lyckligt sätt undanröjts. Förbundet är därför övertygat om att förslagets upphöjande till lag skali komma att få samma goda verkningar i avseende å fiskevården som 1938 års lagstiftning om jaktvårdsområden erfarenhetsmässigt haft för jakt­ vården.

Å andra sidan har förslaget i denna del bestämt avstyrkts av förvaltnings­ utskottet i Örebro läns hushållningssällskap och länsstyrelsen i Östergötlands län, som sagt sig befara att förståelsen för den nya lagstiftningen skulle komma att lida ett kännbart avbräck därest dylika tvångsingripanden finge företagas.

I några yttranden har grundsatsen att fiskevårdsområde skall kunna framtvingas även mot de flesta delägarnas vilja i och för sig lämnats utan erinran men samtidigt hävdats att kommittéförslaget gåve länsstyrelserna alltför vittgående befogenheter i detta avseende.

Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen instämt, ha sålunda yttrat, att de funne det väl motiverat att länsstyrelse finge rätt att jämväl mot flertalet delägares mening besluta om bildande av fiskevårds­ område för att hindra uppenbar vanskötsel av fiske. Att medgiva en dylik tvångsreglering för andra ändamål syntes däremot betänkligt. I varje fall borde då förutsättningarna preciseras närmare än som skett genom det i kommittéförslaget använda uttrycket »eller eljest särskilda skäl föranleda därtill».

Kammarkollegiet har ansett att icke ens vanskötsel alltid borde medföra rätt att tvångsvis besluta om inrättande av fiskevårdsområde samt att detta än mindre borde få ske för sådana i kommitténs motiv angivna syften som att iståndsätta fisktomma vatten, trygga ett sedvanerättsligt fiske av den icke jordägande befolkningen eller eljest bereda en viss befolkningsgrupp tillfälle till husbehovsfiske. Denna ståndpunkt har av kollegiet utvecklats på följande sätt.

Föreligger risk för fiskbeståndets utarmning, torde skäl föreligga för in­ gripande, även mot majoritetens önskan. Däremot kan det ifrågasättas, om fiskevårdsområde bör bildas tvångsvis, när alla delägarna motsätta sig detta. Fiskevårdsområdet bör ha stöd av en icke alltför liten minoritet för att medföra något resultat och icke blott utgöra ett förhatligt tvång. Att tvångs­ vis bilda ett fiskevårdsområde mot majoritetens önskan, därför att fisket ej utnyttjas, synes ej böra komma i fråga. Underlätet fiske inom en del av ett fiskevatten torde i allmänhet bliva till nytta för grannarna. Fall kunna dock förekomma då ett grannelagsintresse eller ett allmänt fiskeriintresse kräver efterhållande av rovfisk eller utfiskning av ogräsfisk. Den eller de intresserade böra då kunna berättigas att verkställa åtgärden i den andres vatten eller också böra åtgärderna få utföras genom myndighets försorg.

Inplantering av fisk i förstörda vatten bör vara en frivillig sak eller också ske genom myndighets försorg.

Om det sedvanemässigt förekommit i en ort att ej blott fiskevattens- ägarna utan även ortsbefolkningen i övrigt idkat fiske i ett fiskevatten, sy­ nes en sedvanerätt till fiske föreligga för ortsbefolkningen. Föreligger en rätt, lära jordägarna ej kunna förbjuda rättens utövande och den måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

93

beaktas i stadgarna för fiskevårdsområdet. Om det i annat fall framstår såsom angeläget att ur försörjningssynpunkt bereda en befolkningsgrupp tillfälle till husbehovsfiske, anser kollegiet den riktiga utvägen vara att ska­ pa ett enkelt expropriationsinstitut, som tillåter det allmänna att förvärva nyttj anderätten till fisket för viss tid och sedan upplåta denna till de be­ hövande. Då institutet torde böra komma till användning endast i bygder, varest arbetstillfällena och försörjningsmöjligheterna äro få och dåliga, skulle ersättningen för en dylik nyttjanderätt icke komma att ställa sig hög.

Sammanfattningsvis har kollegiet framhållit att bildande av fiskevårds- område borde vara ett medel att i delägarnas intresse främja fisket och fiskevården. För ett erforderligt tillgodoseende av sociala intressen borde andra medel anlitas. Gränslinjen härvidlag borde hållas klar. Annars kunde institutet komma att mötas med misstro och måhända användas på mindre lämpligt sätt.

Samtidigt har kollegiet uttalat att i oskiftade vatten en lämplig ordning borde kunna åstadkommas med mindre ingripande åtgärder än att inrätta fiskevårdsområde, t. ex. genom en modernisering av 10 § fiskerättslagen, så att regler motsvarande dem som funnes i den finska rätten erhölles. Tanken att delägarna i ett oskiftat fiskevatten skulle utgöra ett fiskelag med rätt för varje delägare att påkalla stadgar för fiskets bedrivande och med en efterföljande prövning av vederbörande underrätt, huruvida stadgarna vore till fördel för fisket och ej kränkte någons rätt, syntes kollegiet tilltalande och kunde i många fall på ett enkelt sätt leda till avsett resultat.

Kommittéförslagets regler om delaktighet och rösträtt ha lika­ ledes föranlett invändningar i åtskilliga remissyttranden.

Sålunda ha fiskeriintendenten i mellersta distriktet, förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns hushållningssällskap och fiskerinämnden för Vänern ut­ talat, att de bestämmelser kommittén föreslagit om grunden för delaktighet när vattnet vore skiftat, vore verklighetsfrämmande och alltför invecklade.

Domånstgrelsen har funnit tveksamt, huruvida delägarna borde äga frihet att besluta om andra grunder för delaktigheten än dem som enligt försla­ get i första hand skulle tillämpas. Även om därför krävdes enhälligt beslut, kunde ett dylikt tillkomma på grund av liknöjdhet eller bristande förmåga att bedöma följderna. Enhälligheten kunde sedan lätt hos många förby tas i missnöje med beslutet.

Vad rösträtten beträffar ha från många håll betänkligheter anförts mot regeln att i allmänhet röstning skall ske efter huvudtalet utan hänsyn till olika delaktighet. Bl. a. har länsstyrelsen i Östergötlands län yttrat, att en sådan anordning skulle stå i så uppenbar strid med hittills vedertagna rätts­ grundsatser att länsstyrelsen icke kunde tillstyrka dess genomförande. För­ valtningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap har anmärkt, att det måste anses som ett missförhållande att man vid en omröstning efter hu­ vudtalet skulle kunna besluta om utgifter, vilka skulle gäldas av delägarna i förhållande till deras delaktighet. Sveriges lantbruks förbund har på lik­ nande skäl ansett att rösträtten i princip borde vara beroende av delaktig­

heten. De mindre delägarnas intressen kunde lämpligen tillgodoses genom en föreskrift att ingen finge rösta för mer än en tiondel av de vid samman­ trädet representerade andelarna. Även kammarkollegiet har ansett röstning efter andelstal vara att föredraga samt till stöd därför anfört följande.

Kollegiet kan ej finna kommitténs motivering för att varje delägare i fiskevårdsoinrådet skall erhålla en röst bärande/Det gäller dock en ekono­ misk sammanslutning och följaktligen måste tillses att de, som huvudsak­ ligen komma att uppbära företaget, få ett tillbörligt inflytande på detsam­ ma. Man tänke sig det fallet, att en sjö är samfälld för'en by omfattande ett tiotal hemmansdelar med delaktighetstal, av vilka intet är mer än dub­ belt så stort som något av de övriga. Från en av lotterna har emellertid för bostadsändamål avstyckats ett tjugotal ägolotter, vilka alla fått del i fisket. Om varje delägare skulle få en röst, kunna tomtägarna, som endast äro intresserade av vad kommittén betecknar som amatörfiske, erhålla ma­ joriteten mot övriga delägare, som äro intresserade av fiskets ekonomiska bedrivande. Andra liknande situationer, där en majoritet i delaktighet kan få sina berättigade intressen undertryckta av en majoritet i antal, kunna lätt tänkas.

Å andra sidan bar också gjorts gällande att kravet på två tredjedels ma­ joritet efter delaktighetstal för beslut om utarrendering eller upplåtelse av begränsad fiskerätt vore för strängt. Förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns södra hushållningssällskap har sålunda anfört, att enkel majoritet efter hu­ vudtalet borde vara tillräcklig då fråga vore om utlämnande av fiskekort med begränsad räckvidd, t. ex. för mete och annat krokfiske under sommarsä­ songen. Dylika fiskekort försåldes allmänt av de fiskevårdsföreningar som nu funnes i länet. Därigenom finge föreningarna inkomster till sin verksam­ het, varjämte tjuvfisket i hög grad motverkades.

I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser ansett för­ slaget i denna del böra kompletteras med bestämmelser att, därest fråga om utarrendering uppkomme, företräde skulle lämnas åt det yrkesmässiga fisket. Bl. a. ha Svenska insjöfiskares centralförbund och Svenska insjö­ fiskarenas försäljningsförening u. p. a. därom anfört följande.

Fiskerättskommittén har framhållit, att hänsyn bör tagas till yrkesfisket, men då denna önskan icke åtföljes av någon föreslagen bestämmelse om prövning, huruvida ett vatten i första hand är lämpligt för förvärvsfiske, innan detsamma lämnas ut till andra fiskeutövare, torde denna önskan i praktiken icke ha något värde, så länge som vem som helst som har gott om pengar kan tillskansa sig vatten på yrkesmännens d. v. s. nationens bekost­ nad. Vi anse därför att om man skall utgå från den grundprincipen, att fis­ ket skall vara en tillgång för nationen, prövning bör ske, om fisket bör för­ behållas en förvärvsutövare, indirekt konsumenten, eller om det är av så­ dan art, att det lämpligen bör överlåtas till mera nöjesbetonad utövning. Först då kan man förutsätta att ett sådant rationellt utövande av fisket kan komma till stånd som är till nytta för flertalet av landets innevånare. Vi förutsätta, att den tanke som för närvarande förespeglar våra organisationer om samförstånd mellan yrkesutövare och sportmän eller amatörer kommer att utvecklas, och att de motsättningar som förefunnits mellan dessa ut­ jämnas och icke kommer till hinder vid denna bedömning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

95

Utöver de invändningar för vilka jag sålunda redogjort ha ett flertal

erinringar framställts mot olika stadganden i kommitténs förslag i föreva­

rande ämne. Därvid ha bl. a. olika meningar uttalats, huruvida fisket inom ett

fiskevårdsområde borde kunna regleras på sådant sätt att inskränkning

skedde i den fria fiskerätt som enligt lag skulle tillkomma varje svensk

medborgare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets

område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre be­

tydelse, nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt bli frågorna om fördel­

ningen av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden alltmera

brännande.

Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och de

förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske som

bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiske­

vatten ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen,

såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vat­

tenregleringar, kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rovfiske.

För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför angeläget,

att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a. att

jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. Alldeles

särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen.

Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få

till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vat­

ten att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnytt­

jats endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i

praktiken fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån

ha berott på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts

alltför omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig

majoritet för giltigt beslut.

I likhet med kommittén finner jag därför önskvärt att möjlighet beredes

att i enklare former få till stånd en planmässig ordning för fisket och fiske­

vården inom ett visst, större eller mindre, sammanhängande fiskevatten.

Den lagstiftning med motsvarande syfte som genomförts på jakträttens om­

råde har enligt vad som allmänt vitsordas givit goda resultat. Kommitténs

förslag om fiskevårdsområden är i många avseenden väl ägnat att tillgodose

behovet av praktiska och effektiva bestämmelser i ämnet. Genom att kraven

på formlig omröstning och kvalificerad majoritet bland delägarna uppgi-

vits ha sålunda utsikterna att få till stånd ett positivt beslut väsentligt ökats,

och även i övrigt har förfarandet förenklats. Förslaget lämnar också större

variationsmöjligheter i fråga om fiskets tillgodogörande än lagen om ge­

mensamhetsfiske och medgiver därigenom en smidigare anpassning efter

skiftande behov och förutsättningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Trots förslagets obestridliga förtjänster anser jag mig emellertid icke böra tillstyrka dess omedelbara genomförande. Med anledning av vad som anförts i remissyttrandena torde nämligen ytterligare överväganden böra ske på flera viktiga punkter.

De betänkligheter som anförts mot förslaget avse i första hand, att det tillägger länsstyrelsen alltför stora maktbefogenheter på bekostnad av del­ ägarnas självbestämmanderätt. Denna anmärkning kan enligt min upp­ fattning icke lämnas utan beaktande. Det är nämligen av stor vikt att lag­ stiftningen på förevarande område mötes med intresse och förståelse och icke uppfattas som ett besvärande tvång. Utan medverkan från de när­ mast berörda lär någon verkligt effektiv fiskevård knappast kunna åstad­ kommas.

Det synes ej heller vara uteslutet att syftet med förslaget kan uppnås på ett sätt som gör mindre intrång på den enskildes handlingsfrihet utan att effektiviteten därför behöver äventyras. Att kommittén ansett länsstyrelsen böra utrustas med en tämligen vidsträckt rätt att tvångsvis genomdriva vissa åtgärder torde sammanhänga med en önskan att reglerna om fiske- vårdsområde skulle kunna användas för flera olika, delvis rätt artskilda ändamål, av vilka några antagits svårligen kunna uppnås på frivillighetens väg. Det kan måhända därför visa sig vara en lämpligare lösning att bereda mö.jlighet till olika förfaranden allt efter förutsättningarna i det särskilda fallet.

Sålunda synes det böra övervägas att till särskild behandling utbryta frå­ gan om åstadkommande av enhetlig förvaltning av fisket och fiskevården i vissa flodsystem, särskilt laxälvarna med tillhörande havsområden vid myn­ ningen. En sådan ordning lär, såsom kammarkollegiet framhållit, knappast kunna genomföras utan tvångsföreskrifter. Det kan emellertid ifrågasättas om dessa lämpligen böra meddelas av länsstyrelsen. Vissa skäl synas tala för att det i stället bör ske under medverkan av vattendomstol.

Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i vatten med oskiftat fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig gemen­ skap redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än eljest mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvisans och fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd betydelse, enär större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade.

I övriga fall borde då frågan om inrättande av en samorganisation för fiskevården och fiskets tillgodogörande i ett visst vatten kunna i princip överlämnas till fiskerättsägarnas avgörande. Det synes mig tveksamt om det i dessa fall verkligen kan anses påkallat, att fiskevårdsområde skall kunna inrättas trots att det bestritts av en majoritet bland delägarna i fis­ kevattnet. De syften kommittén velat främja med bestämmelserna om rätt till dylikt tvångsingripande torde åtminstone delvis kunna tillgodoses i an­ nan ordning. Vanskötsel av fiske lär sålunda i åtskilliga fall kunna beiv­ ras redan med hjälp av de allmänna bestämmelser i detta ämne som kom­ mittén föreslagit och som jag ämnar förorda till antagande. I viss omfatt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

97

ning kan för övrigt sådan vanskötsel motverkas också genom administra­ tiva föreskrifter, utfärdade med stöd av fiskeristadgan. Vad angår behovet att i förekommande fall trygga rätten till sådant fiske som sedvanemäs- sigt bedrivits utan stöd av strandäganderätt samt att kunna bereda befolk­ ningen på viss ort nödig möjlighet till husbehovsfiske, kan det förtjäna undersökas, om icke en godtagbar lösning kan åstadkommas t. ex. genom statsförvärv av fiskerättigheter och upplåtelser av tillstånd till fiske å kro- noegendomar. Såvitt nu kan bedömas synas mig nämligen övervägande skäl tala för att inrättande av fiskevårdsområde i princip bör ifrågakomma en­ dast för att främja delägarnas gemensamma intressen och reglera förhål­ landet mellan dem.

Vad jag nu anfört innebär emellertid icke att jag anser lika stränga krav på anslutning bland delägarna böra uppställas för bildande av fiskevårds­ område som nu gälla i fråga om inrättande av gemensamhetsfiske. Snarast synes det böra övervägas, om icke kommitténs förslag på denna punkt bör något uppmjukas. Det lär stundom kunna inträffa, att en majoritet efter huvudtalet står emot en minoritet som förfogar över större delen av fisket i vattenområdet. Med hänsyn till dylika fall kan det ifrågasättas, om icke rätt att besluta om inrättande av fiskevårdsområde bör föreligga så snart ansö­ kan därom biträtts eller lämnats utan erinran antingen av flertalet delägare eller av en majoritet beräknad efter delaktighet. Möjligen bör majoriteten i båda fallen vara på visst sätt kvalificerad. I samband med fortsatt utredning om denna fråga torde det också böra undersökas huruvida ej delägarna böra få tillfälle att innan de yttra sig över ansökningen taga del av ett fullständigt förslag till stadgar för fiskevårdsområdet. I många fall kan nämligen känne­ dom om stadgarnas innehåll vara av väsentlig betydelse för frågans bedö­ mande.

Vidare synes det vara anledning att överväga, om icke i större utsträck­ ning än som skett i förslaget böra meddelas bestämmelser som begränsa rät­ ten att i stadgarna giva föreskrifter om delägarnas rätt att fiska samt om fiskets tillgodogörande i övrigt. Särskilt synes det mig tveksamt om länssty­ relsen, på sätt kommittén föreslagit, bör kunna utan hänsyn till delägarnas önskemål bestämma att utarrendering eller upplåtelse av fisketillstånd skall äga rum.

I detta sammanhang bör uppmärksamhet ägnas också åt frågan, huruvida det bör vara tillåtet att genom stadgeföreskrifter begränsa sådan rätt till fiske inom området som enligt lag må tillkomma varje svensk medborgare, t. ex. strömmingsfiske med skötar. För min del är jag närmast böjd för att besvara denna fråga nekande, åtminstone såvitt angår fiske av andra än delägarna själva. Skulle det emellertid befinnas lämpligt att medgiva en dy­ lik befogenhet, erfordras tydligen uttryckliga bestämmelser därom.

Därutöver torde förnyad utredning böra ske jämväl i fråga om grunderna för delaktighet och rösträtt. Dessa frågor erhålla uppenbarligen ökad vikt i samma mån som länsstyrelsens möjlighet till tvångsingripande begränsas.

Slutligen vill jag framhålla att den föreliggande frågan äger nära sam-

7 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60-

band med spörsmålet angående upptagandet av en allmän fiskevårdsavgift, vilket spörsmål i annat sammanhang varit föremål för förberedande utred­ ning.

I några yttranden har gjorts gällande, att de i kommittéförslaget upptagna reglerna om fiskevårdsområde vore av sådan betydelse för förslaget i dess helhet, att övriga delar ej lämpligen kunde brytas ut till särskild behandling. Som skäl härför har främst anförts, att ej minst de föreslagna nya bestäm­ melserna om fritt fiske i enskilt fiskevatten måste medföra att behovet av fiskevårdande åtgärder bleve än mer framträdande än förut. Enligt min upp­ fattning kan emellertid ett uppskov med lagstiftningen om fiskevårdsområ- den knappast väntas föranleda så allvarliga olägenheter att övriga reformer för den skull böra anstå.

I avbidan på att frågan om fiskevårdsområden löses bör uppenbarligen möjligheten för domstolarna att meddela föreskrifter om fisket i oskiftat fiskevatten bibehållas. Även lagen om gemensamhetsfiske bör tillsvidare för­ bliva gällande. Jag hoppas att detta provisorium ej skall behöva bli alltför långvarigt.

Vanskötsel av fiske.

Kommittén.

Kommittén har ansett, att i samband med revisionen av fiskelagstiftningen borde införas bestämmelser till förekommande av vanskötsel av fiske. Enligt kommitténs mening borde det från samhällets sida kunna krävas att ägaren av ett fiskevatten utnyttjade det på ett gagneligt sätt. Detta innebure å ena sidan att han icke borde få genom rovdrift föröda fiskbeståndet och å den andra att han ej heller borde få underlåta att tillvarataga eller låta andra till­ varataga den nationalekonomiska tillgång som fisket utgjorde.

I enlighet härmed har kommittén till en början föreslagit att om fiske­ rättsägare bedriver fiske på sådant sätt att fiskevattnet, i strid med allmänt intresse, uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas och rättelse ej sker på anmaning av länsstyrelsen, denna må för viss tid vid vite före­ skriva inskränkningar i fisket eller helt förbjuda detsamma.

Vidare stadgas i förslaget, att om fiskerättsägare i strid med allmänt in­ tresse uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom att ej utnyttja fisket samt icke på anmaning av länsstyrelsen vidtager lämpliga åtgärder för fiskets ut­ nyttjande, länsstyrelsen må fastställa föreskrifter för fiskets bedrivande (fiskeriplan) att lända till efterrättelse under viss tid. Vid planens utform­ ning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse fiskerättsägaren kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter visst slags fisk. Underlåter fiskerättsägaren att följa fastställd fiskeriplan, skall enligt kommittéförslaget länsstyrelsen kunna för hans räkning utarren­ dera fisket för en tid av högst tio år.

99

Slutligen föreskrives att om fiskerätt av ägaren upplåtits till annan, vad som förut sagts om fiskerättsägare skall äga motsvarande tillämpning å nyttjaren.

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

Yttrandena.

Kommitténs förslag i denna del har i det övervägande flertalet yttranden lämnats utan erinran. Ett tiotal remissinstanser ha emellertid uttalat sig mot dess genomförande, och några ha ställt sig tveksamma. I en del yttran­ den har förslaget tillstyrkts i vad det avser åtgärder mot rovfiske men av­ styrkts såvitt det angår underlätet utnyttjande.

Som exempel på tillstyrkande yttranden må nämnas, att Östergötlands kustfiskar ef örbund, Norra Kalmar läns kustf iskaref örbund, fiskerinämnden för Vänern, Svenska insjöfiskares centralförbund och fiskeriintendenten i mellersta distriktet samtliga uttalat, att behov funnes av sådana be­ stämmelser som kommittén föreslagit. Ett par av dessa remissinstanser ha t. o. m. uttryckt farhågor för att de föreslagna reglerna om rätt att ingripa mot underlåtenhet att utnyttja fiske ej skulle visa sig tillräckligt effektiva.

Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt bär ansett det riktigt och lämp­ ligt, att bestämmelser meddelades om åtgärder mot vanskötsel av fiskevat­ ten, även om dessa bestämmelser sannolikt endast sällan komnie att an­ vändas.

Bland dem som helt avstyrkt förslaget befinner sig hovrätten över Skåne och Blekinge, som yttrat att kommittén syntes ha gått väl långt i sin strä­ van att tillgodose det allmännas intresse av att fisket i landet bedreves effektivt. Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i Hal­ lands läns hushållningssällskap, varifrån särskilt understrukits att det syn­ tes innebära ett alltför omfattande ingrepp att tvinga fiskerättsägare att be­ driva fiske. Förvaltningsutskottet i Malmöhus läns hushållningssällskap har gjort gällande att de föreslagna bestämmelserna ej fyllde något verkligt behov men lätt kunde ge anledning till trakasserier och tvister. Länsstyrel­ sen i Kristianstads län bär anfört att problemet om fiskets, enkannerligen insjöfiskets, upphjälpande vore av sådan betydelse för hela folkförsörj­ ningen att det kunde vara värt sin egen utredning. Genom alltför rigorösa metoder mot den enskilde vunne man föga eller intet. Däremot kunde säker­ ligen mycket åstadkommas genom en systematisk undersökning av till en början de största insjöarna i syfte att utröna vilka fiskevårdande åtgärder som kunde anses lämpliga och genomförbara för varje särskilt vatten.

Till de tveksamma hör lantbruksstyrelsen som sagt sig vilja ifrågasätta om några föreskrifter av detta slag verkligen behövdes. De föreslagna be­ stämmelserna kunde emellertid måhända i något fall möjliggöra rättelse vid uppenbart missbruk till förfång för det allmänna. Det finge dessutom förutsättas, att länsstyrelserna icke utan mycket starka skäl komme att in­ gripa i enskild persons rätt att utnyttja sin fastighet. Lantbruksstyrelsen ville därför icke motsätta sig förslaget. Även fiskeriintendenten i Väster­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

havets distrikt har -— dock utan att formligen avstyrka förslaget — ställt sig reserverad till detsamma. Han bär erinrat att beträffande vatten, där flera hade fiskerätt, vanskötsel i de flesta fall borde kunna förekommas på så sätt att lokala bestämmelser för fiskets bedrivande meddelades med stöd av fiskeristadgan. Vore åter den ur fiskevårdssynpunkt obotfärdige ensam om sitt vatten, kunde man fråga sig, om åtgärder verkligen behövde vidtagas, eftersom sådana ej erfordrades för landets försörjning med färsk fisk och ej heller för att tillgodose något särskilt exportintresse.

Av dem, som tillstyrkt förslaget till den del det avser åtgärder mot rov­ fiske men avstyrkt det såvitt det åsyftar att säkerställa att fiskevattnen ut­ nyttjas, har Göta hovrätt anfört, att vanskötsel genom underlåtenhet att fiska sällan eller aldrig torde föreligga i sådan utsträckning, att ett ingri­ pande av myndighet kunde anses motiverat. Förvaltningsutskottet i Skara­ borgs läns hushållningssällskap har sagt sig gärna vilja medgiva, att, sär­ skilt i tider då landets försörjningsläge vore ansträngt, lagstadganden mot vanskötsel av fiskevatten kunde vara i det närmaste lika befogade som då det gällde exempelvis jordbruk och skogsvård. Icke desto mindre hyste ut­ skottet av principiella skäl starka betänkligheter mot det föreslagna stad­ gandet om åtgärder mot underlåtenhet att fiska. Detta stadgande innebure nämligen enligt utskottets mening ett alltför starkt och av förhållandena i vårt land icke påkallat ingrepp i den enskildes rätt. Kammarkollegiet har, i anslutning till vissa uttalanden rörande en annan punkt i förslaget, anfört bl. a. följande.

Såsom kollegiet redan förut erinrat synes ett statligt krav på att varje fiskevatten skall skötas på ett sätt, som överensstämmer med en rationell hushållning, för närvarande icke betingas av det ekonomiska läget, då det ej föreligger något intresse av att driva upp en fiskerinäring, som ej kan få lönande avsättning för sina fångster. Befolkningen bör ej tvingas att kon­ sumera fisk i stället för kött, mejeriprodukter och grönsaker, om den före­ drar de senare. — Om ett fiskevatten ej utnyttjas fullt, är det oftast — ehuru icke alltid — icke till skada för fiskstammen och kan medföra bättre fiskemöjligheter på annat håll. Något otillbörligt kan ej heller anses ligga däri, att fisket efter vissa fiskslag ej utnyttjas av ekonomiska eller andra skäl, om det ej kränker någon optionsberättigad arrendators rätt. Det sam­ hälleliga intresset synes följaktligen för närvarande endast kräva en lag­ stiftning, som möjliggör åtgärder till skydd mot fiskstammens förödande.

Departementschefen.

De svenska fiskevattnen äro en viktig tillgång ej blott för sina ägare. De utgöra också en nationell rikedom av stor betydelse för folkförsörjningen. Det är enligt min uppfattning angeläget att nu i lag slå fast, att skötseln av fiskevattnen är något som icke endast vidkommer ägarna, utan att dessa också ha ett visst ansvar mot samhället för att fisket och fiskevården be­ drivas på ett ändamålsenligt sätt. En sådan lagstiftning torde kunna få ett icke ringa värde även om den i praktiken icke kommer att tillämpas annat än i undantagsfall.

101

Mest framträdande är uppenbarligen behovet av att kunna ingripa mot

rovfiske. Även underlåtenhet att fiska kan emellertid ibland vara till skada

för fiskbeståndet, t. ex. genom att ett visst slags fisk växer så starkt i antal

att andra och kanske värdefullare arter ej längre kunna livnära sig. Det

måste också från nationalekonomiska och sociala synpunkter betraktas som

ett missförhållande att stora fiskevatten bomma att ligga obegagnade där­

för att ägaren själv icke kan eller vill tillvarataga fiskemöjligheterna men

å andra sidan ej heller medgiver att andra göra det. I likhet med kommittén

anser jag därför att möjlighet till ingripande bör föreligga även i fall då

innehavare av enskild fiskerätt underlåter att utnyttja den.

Som förutsättning för tvångsåtgärder bör — såsom kommittén också fö­

reslagit — alltid gälla att sådana äro påkallade av ett allmänt intresse samt

att försök först gjorts att vinna rättelse under hand. Det lämpligaste förfa­

ringssättet synes mig vara att, om vanskötsel förekommer, statens fiskeri-

tjänstenxan söker träffa skriftlig uppgörelse med fiskerättens innehavare

om fiskets bedrivande. Först om sådan uppgörelse ej kan träffas eller där­

vid gjort åtagande ej fullgöres, bör saken anmälas för länsstyrelsen. I sam­

band därmed bör fiskeritjänstemannen angiva, vilka föreskrifter som enligt

hans uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln.

Länsstyrelsen bör, innan den fattar sitt beslut, bereda fiskerättshavaren

tillfälle att yttra sig. Därefter bör länsstyrelsen, om så prövas erforderligt,

fastställa fiskeriplan att lända till efterrättelse under viss tid, högst tio år.

Vid behov bör också kunna föreskrivas vite för underlåtenhet att följa pla­

nen. En sådan påföljd synes mig lämpligare än den av kommittén föreslag­

na utarrenderingen av fisket genom länsstyrelsens försorg. Utdömandet av

förelagt vite torde böra ankomma på länsstyrelsen.

Kommittén har föreslagit att besvär över länsstyrelses beslut i fråga av

nu åsyftad beskaffenhet skulle upptagas och prövas av regeringsrätten. För

vinnande av överensstämmelse med de regler som numera gälla i fråga om

vanhävd av jordbruk synes det mig emellertid lämpligare att prövningen

sker av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 6C.

De särskilda författningsförslagen.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har jag inom departe­

mentet låtit vidtaga vissa ändringar i kommitténs förslag till fiskelag. Även

de övriga kommittéförslagen ha, i den mån de ansetts böra upptagas i

detta sammanhang, blivit föremål för viss överarbetning. Efter departe-

mentsbehandlingen föreligga förslag till

1) lag om rätt till fiske;

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt;

3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

307) om handläggning av domstolsärenden;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet;

5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro­ priation; och

6) förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Jag torde nu få övergå till att närmare redogöra för innehållet i dessa förslag. 102

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

Förslaget till lag om rätt till fiske.

Rubriken.

Såsom jag redan nämnt har kommittén förutsatt att 1913 års lag om ge- mensamhetsfiske skulle upphävas och ersättas med föreskrifter om fiske- vårdsområde, vilka skulle sammanföras med de allmänna bestämmelserna om fiskerätt till en gemensam lag. Kommittén har föreslagit att denna nya lag skulle erhålla benämningen fiskelag. För min del är jag, på sätt jag för­ ut framhållit, icke beredd att nu tillstyrka de föreslagna reglerna om fis- kevårdsområden utan förordar att lagen om gemensamhetsfiske tills vidare får förbliva i kraft. Med hänsyn härtill har det synts mig lämpligast att för de mera generella stadgandena bibehålla rubriken lag om rätt till fiske.

1

§•

I denna paragraf har upptagits en inledande bestämmelse att landets vat­ tenområden med avseende å rätten till fiske skola vara indelade i fritt och enskilt vatten.

Under remissbehandlingen av kommittéförslaget har från vissa håll an­ märkts att uttrycket fiskevatten ej lämpligen borde komma till användning i den nya lagstiftningen. Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmåteristyrelsen instämt, ha sålunda gjort gällande, att detta uttryck vore tve­ tydigt, samt uppgivit att dess förekomst i jorddelningshandlingar ofta för­ anlett tvistigheter och rättegångar. Särskilt hade detta varit fallet då det gällt innebörden av överenskommelser som vid äldre skiften träffats om att »fiskevattnet» skulle vara samfällt. I praxis hade fastslagits att ordet fiskevatten i detta sammanhang icke skulle anses avse vattenområdet utan endast rätten att bedriva fiske i detta. Enligt fastighetsbildningssakkunni- gas mening borde vattentäckt del av jordytan benämnas »vattenområde», rätten att fiska i vattenområde betecknas såsom »fiske», »fiskerätt» eller »rätt till fiske» samt ordet »vatten» reserveras för själva ämnet vatten, om vilket lagstiftningen rörande den lukrativa och den defensiva vattenrätten huvudsakligen rörde sig.

Med anledning av vad sålunda förekommit vill jag framhålla att det up­ penbarligen är angeläget att termen fiskevatten ej användes på sådant sätt att tvekan lcan uppstå om vad därmed åsyftas. Med den utformning depar- tementsförslaget erhållit torde emellertid några missförstånd ej behöva uppkomma.

103

2

§.

Denna paragraf, som angiver vad som skall hänföras till fritt fiskevatten,

motsvarar 1 § i kommitténs förslag.

3-5 §§.

Dessa paragrafer motsvara 2 § i kommittéförslaget och innehålla de all­

männa reglerna om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten i saltsjön.

För vinnande av ökad tydlighet ha de av kommittén föreslagna bestäm­

melserna i vissa delar något omarbetats. Den sakliga innebörden är emel­

lertid oförändrad.

6

§•

Såsom framgått av vad jag förut anfört rörande gränsdragningen mel­

lan fritt och enskilt fiskevatten har jag ansett särskilda undantagsstadgan-

den till förmån för strandägarna påkallade i fråga om området kring Torne

älvs utlopp och vissa kuststräckor i Kalmar län. Dessa stadganden ha upp­

tagits i förevarande paragraf.

För Tornetrakten har därvid begagnats den metoden att gränsen förlagts

utmed närmare angivna linjer i det internationella längd- och breddgrads-

systemet. Eftersom strandkonturen där till följd av landhöjningen föränd­

ras jämförelsevis hastigt, skulle det nämligen icke vara lämpligt att vid

gränsdragningen anknyta till uddar eller andra punkter på stranden. För­

slaget innebär att praktiskt taget hela skärgårdsområdet utanför Torneäl-

vens mynning kommer att hänföras till enskilt vatten. Sa blir förhållandet

bl. a. med Skomakar-, Hamnskärs-, Enskärs- och Malifjärdarna samt östra

delen av Kengalafj ärden.

Vad Kalmar län beträffar bär metoden med syftlinjer mellan uddar och

andra lätt igenkännliga punkter kommit till användning. Där förekommer

nämligen praktiskt taget ingen landhöjning. Till enskilt fiskevatten ha hän­

förts bl. a. fjärden norr och öster om Äskeskär utanför Västervik, Idöfjär-

den, Björkskär sdjupet, Vinöfjärden, Strupdjupet, vattnen innanför Boskär,

Påskallaviksfjärden, fjärden utanför Emåns mynning, skärgården utanför

Vållö samt större delen av Pataholmsfjärden och skärgården söder där­

om ned mot Skäggenäs.

7—9 §§.

I 7 § regleras frågan om enskilt fiskevattens omfattning i sötvatten. Un­

der 8 § angives vilket vattenstånd som i allmänhet skall tagas till utgångs­

punkt vid tillämpningen av sådana bestämmelser som anknyta till visst

vattendjup eller visst avstånd från stranden in. in., och 9 § innehåller en

definition på begreppen fasta och rörliga redskap. Beträffande den närmare

innebörden av de föreslagna bestämmelserna och skälen för desamma torde

jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört i dessa ämnen.

10 och 11 §§.

Även i fråga om dessa paragrafer, som handla om svensk medborgares

rätt att fiska i fritt vatten, ber jag i huvudsak få hänvisa till det förut an­

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

förda. Jag vill emellertid därutöver nämna att, till förebyggande av tve­ kan, i 11 § upptagits ett uttryckligt stadgande att sådan särskild rättighet till fiske i enskilt vatten som ej är grundad på äganderätt till stranden skall medföra befogenhet att sträcka fast redskap ut i frivattnet allenast i den mån rättigheten ej i sig själv är snävare begränsad. Ett motsvarande stadgande återfinnes i kommittéförslaget i 27 § andra stycket.

12

§.

I 1896 års lag finnas inga särskilda bestämmelser om rätt för annan än svensk medborgare att fiska på svenska vatten. Av lagens avfattning torde emellertid få anses framgå att befogenhet därtill i enskilt fiskevatten före- ligger allenast om den kan grundas på strandäganderätt eller innehav av sådan särskild fiskerättighet som nyss nämnts. Kommittén har ansett att Kungl. Maj :t borde uttryckligen bemyndigas att lämna utlänningar och juridiska personer tillstånd att i fritt fiskevatten utöva sådant fiske som enligt lag må bedrivas av varje svensk medborgare. Detta förslag har läm­ nats utan erinran i remissyttrandena, och även jag finner önskvärt att en sådan ordning införes. Därigenom vinnes bl. a. den fördelen att det blir möjligt att utöva fiske i aktiebolagsform, vilket måhända kan få viss be­ tydelse för konservfabrikerna. Liknande regler böra enligt min mening gälla också för sådant fiske på enskilt vatten, som enligt lag må bedrivas av varje svensk medborgare.

Bestämmelser av nu angiven innebörd ha såvitt angår fiske i fritt vatten upptagits i förevarande paragraf. Beträffande fritt fiske i enskilt fiskevat­ ten meddelas en motsvarande föreskrift i 26 §. Det torde utan särskilt stad­ gande vara uppenbart att tillstand kan begränsas till att avse visst slags fiske, t. ex. sportfiske efter tonfisk i Öresund, samt förknippas med särskil­ da villkor, såsom erläggande av fiskevårds- eller licensavgift.

13 §.

Denna paragraf innehåller huvudregeln om rätten till fiske på enskilt vatten.

I 1896 års lag, där motsvarande bestämmelser äro uppdelade på flera paragrafer, ha dessa genomgående en lydelse som i en eller annan form angiver att fisket tillhör »strandägaren». Kommittén har framhållit att detta uttryck vore missvisande. Till utveckling härav har anförts att fiske­ rätt ofta tillkoinme jämväl ägare till sådana fastigheter inom vederbö­ rande skifteslag som icke hade några ägor vid stranden. På grund därav var kommitténs förslag på denna punkt avfattat så, att fisket i enskilt fiske­ vatten skulle, i den mån ej annat lagligen gällde, tillkomma den som ägde vattenområdet.

Mot denna formulering har i flera remissyttranden invänts att det i själva verket vore ett undantag att fiskerätten sammanfölle med äganderätten till vattnet. I de flesta skifteslag vore nämligen fisket samfällt oaktat att själva vattenområdet varit föremål för delning. Även kommitténs förslag kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

105

därför föranleda missförstånd, särskilt som innebörden i orden »i den mån

ej annat lagligen gäller» icke vore fullt klar.

Med anledning av vad som sålunda förekommit vid remissbehandlingen

bär i departementsförslaget icke utsagts annat än att fisket i enskilt fiske­

vatten tillhör fastigheterna. Hur fiskerätten närmare skall fördelas mel­

lan dem får bedömas med ledning av annan lagstiftning, verkställda jord­

delningar, överlåtelseavtal o. d. Särskild föreskrift torde icke vara erfor­

derlig för att utmärka att med fastighet i detta sammanhang skall förstås

även sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisade områ-

dén, som icke ingå i fastighetsindelning.

I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser — under

erinran att de nya bestämmelserna om gränsen mellan fritt och enskilt

fiskevatten kunde föranleda att ett vattenområde som hittills ej varit före­

mål för strandäganderätt i framtiden bleve att anse såsom enskilt — utta­

lat att det stundom kunde vara vanskligt att avgöra vem fiskerätten i detta

vatten skulle tillkomma. Dylika svårigheter lära emellertid kunna uppkom­

ma endast i undantagsfall och några bestämmelser i ämnet torde därför, åt­

minstone tillsvidare, icke vara erforderliga. Det må framhållas att liknande

gränsförskjutningar redan tidigare förekommit på grund av landhöjningen

utan att detta medfört större olägenhet.

14—17 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som avse begränsningar i fiskerättsägarnas

ensamrätt vid ostkusten, Gotland och den blekingska sydkusten, hänvisar

jag till vad jag förut anfört i detta ämne.

18 §.

I 18 § behandlas frågan om fisket vid Skånes kuster.

Beträffande den östra och den södra kusten torde jag få åberopa den ti­

digare framställningen.

För skånska västkusten föreskrives redan nu som huvudregel att fisket

är fritt ända in till stranden med både fasta och rörliga redskap. Härifrån

gäller emellertid det undantaget att vid strand inom Barkåkra socken, Ängel-

holms stad eller Strövelstorps socken fiske efter lax med fast redskap är

förbehållet strandägaren. Kommittén har föreslagit att detta undantagsstad-

gande ej vidare skulle bibehållas. Förslaget härom har vid remissbehand­

lingen tillstyrkts av lantbi'uksstyrelsen, fiskeriintendenterna i södra di­

striktet och Västerhavets distrikt, förvaltningsutskottet i Kristianstads läns

hushållningssällskap och Svenska västkustfiskarnas centralförbund men av­

avstyrkts av hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstgrelsen i Kris­

tianstads län. För egen del har jag ansett mig böra biträda kommitténs stånd­

punkt. Jag har därvid fäst särskilt avseende vid att fiskeriintendenten i

södra distriktet i sitt yttrande upplyst, att till honom framförts betänklig­

heter mot att upphäva strandägarnas ensamrätt till nu ifrågavarande lax­

fiske men att han vid besök på platsen icke funnit dessa betänkligheter mo­

tiverade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

106

19 §.

I förevarande paragraf givas föreskrifter om rätten att fiska på enskilt

vatten vid västkusten norr om Skåne. I enlighet med vad jag förut anfört lia

i denna del de nuvarande reglerna bibehållits utan annan egentlig ändring

i sak än att fisket efter hummer frigivits till allmänt begagnande även i de

vatten där del nu är förbehållet fiskerättsägarna. Den jämkning som före­

slås i föreskrifterna angående ostronfisket torde i praktiken icke komma

att medföra några nämnvärda förskjutningar med avseende å omfattningen

av strandägarnas ensamrätt.

20

§.

Enligt 15 § i kommitténs förslag skulle varje svensk medborgare i salt­

sjön äga fiska med långrev och torsksnöre jämväl i enskilt fiskevatten, dock

endast på större djup än 15 meter och minst 100 meters avstånd från stran­

den, såvitt ej för viss kuststräcka större frihet vore medgiven enligt andra

stadganden om rätt till fritt fiske. Bestämmelsen var avsedd att ersätta det

nuvarande stadgandet i 4 § 1896 års lag om att varje svensk undersåte må

idka fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havsbandet».

Vid remissbehandlin gen har kommitténs förslag blivit föremål

för erinringar i flertalet av de yttranden där förevarande fråga berörts.

Det har sålunda helt avstyrkts av förvaltningsutskottet i Östergötlands läns

hushållningssällskap, Östergötlands kustfiskareförbund, förvaltningsutskot­

ten i Kalmar läns båda hushållningssällskap och Norra Kalmar läns kust­

fiskareförbund. Sistnämnda förbund har till utveckling av sin ståndpunkt

anfört bl. a. följande.

Långrevsfiske är ett synnerligen effektivt fiske och bedrives t. o. m. re­

dan nu på vissa håll inom norra Kalmar län till överdrift. Att ytterligare

låta detta fiske bli fritt inomskärs praktiskt taget överallt i de i regel djupa

fjärdarna och vikarna är totalt förkastligt. En stor svårighet finnes redan

för yrkesfiskarna att skydda sina fiskevatten mot tjuvfiske. Detta tjuvfis­

ke sker i stor utsträckning efter gädda med speciell gäddrev, ett högst effek­

tivt redskap, som kan läggas på många håll oberoende av djupet och av­

ståndet från land; efter ål med rev betad med räkor, mask, gli eller spigg;

efter abborre med rev betad med löjor. Speciellt abborr- och ålrevar läg­

gas till övervägande del på 15 in och större djup.

Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt har anfört, att det kunde befa­

ras att de enskilda fiskevattnen, särskilt i närheten av tätorter, på grund

av den föreslagna bestämmelsen skulle komma att uppsökas av ett stort

antal amatörfiskare. Särskilt med hänsyn till ålfisket kunde måhända där­

för på sina håll en viss utflyttning av den i förslaget angivna gränsen för

det fria revfisket vara motiverad. Liknande uttalanden ha gjorts av läns-

stgrelsen i Kalmar län. Förvaltningsutskottet i Västerbottens läns hushåll­

ningssällskap, Västerbottens läns fiskareförbund och Södermanlands skär­

gårdsfiskareförbund ha intagit den ståndpunkten att fiske av nu ifrågava­

rande slag ej borde tillåtas på mindre avstånd från stranden än 300 meter.

Stockholms läns fiskareförening har ansett, att minimidjupet borde bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

107

mas till 25 i stället för 15 meter, och förvaltningsutskottet i Stockholms läns och stads hushållningssällskap har yttrat, att den föreslagna bestämmelsen ej borde äga tillämpning i de delar av Stockholms skärgård som låge innan­ för Mysingen, Nämdöfjärden, Kanholmsfjärden, Svartlögafjärden och Gräsöf j ärden. I dessa inre områden bedreves nämligen nöjesfiske i stor om­ fattning, och det vore därför risk för att gäddbeståndet där skulle decime­ ras, om fiske med långrev bleve fritt för varje svensk medborgare. Även förvaltningsutskottet i Södermanlands läns hushållningssällskap har funnit en begränsning av området för det fria fisket vara påkallad och har före­ slagit att denna skulle ske i den formen att fritt fiske tillätes endast utan­ för 1-km-gränsen. Där skulle nämligen intrånget på den enskilda fiskerät­ ten bli mindre och medgivandet bl. a. få betydelse för laxfisket. Länssty­ relsen i länet har instämt i vad förvaltningsutskottet sålunda yttrat.

Å andra sidan har förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssäll­ skap förordat, att minimidjupet skulle sättas till allenast 5 meter, samt länets lcustfiskareförbund hemställt, att föreskriften om begränsning till visst djup måtte uteslutas. Länsstyrelsen i Uppsala län har tillstyrkt att med hänsyn till yrkesfiskarenas långrevsfiske förslaget modifierades i en­ lighet med ettdera av dessa båda önskemål.

I några yttranden har ifrågasatts att rätt till fritt fiske skulle tillkomma endast yrkesfiskarena eller den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda funnit en sådan lösning vara att föredraga framför det av länets fiskareförening framställda förslaget att öka minimidjupet till 25 meter. En inskränkning i enlighet med sistnämnda förslag skulle enligt länsstyrelsens uppfattning medföra att yrkesfiskare­ nas intressen bleve alltför mycket tillbakasatta.

Fiskeriintendenten i södra distriktet och vissa andra remissinstanser ha ansett det böra övervägas, om icke rätten till fritt fiske med långrev borde begränsas till att avse allenast fångst av torsk och flundra. Häremot har emellertid lantbruksstyrelsen erinrat att på grund av övervakningssvårig- heter en sådan ordning vore ogenomförbar i praktiken.

Slutligen må nämnas att i ett stort antal yttranden framhållits att »torsk­ snöre» vore ett ganska obestämt begrepp. Det kunde därför bli svårt att övervaka att bestämmelsen om rätt till fritt fiske med sådant redskap icke missbrukades. På grund därav och då dylikt fiske ej vore av större bety­ delse för yrkesfiskarena borde stadgandet begränsas till att avse allenast långrev.

Departementschefen. Det nuvarande stadgandet om rätt för envar att fiska med krok och rev å djup i yttre skärgården och i havsbandet är på åt­ skilliga håll av stort värde för yrkesfisket, särskilt långrevsfisket efter torsk och flundra i ytterskärgårdarna. I likhet med kommittén 1 inner jag där­ för angeläget att en liknande regel upptages i den nya lagen. Med an­ ledning av vad som anförts i remissyttrandena torde emellertid kommitténs förslag på denna punkt böra undergå vissa jämkningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Övervägande skäl synas mig sålunda tala för att någon rätt till fritt fiske med torsksnöre icke bör medgivas. En sådan befogenhet kan icke anses på­ kallad av hänsyn till yrkesfiskarena och skulle lätt kunna missbrukas.

Vad härefter beträffar långrevsfisket rikta sig invändningarna framför allt mot att sådant fiske skulle givas fritt i de inre skärgårdsområdena, där det anses kunna verka förödande på beståndet av abborre och gädda. Denna synpunkt kan enligt min uppfattning icke lämnas obeaktad. I några ytt­ randen har ifrågasatts att, till förekommande av dylika menliga verkningar, rätten till fritt fiske skulle begränsas till att avse fångst av torsk och flund­ ra. I praktiken skulle emellertid en sådan inskränkning knappast kunna genomföras. Lämpligare synes mig därför vara att långrevsfisket göres fritt endast på sådant enskilt vatten som ligger vid öppen havsstrand eller utan­ för 1-km-gränsen och har ett djup av minst 20 meter. Något krav på visst avstånd från stranden lär i så fall ej behöva uppställas.

En sådan regel torde närmare än kommittéförslaget ansluta till gällande rätt. Den blir också lättare att tillämpa, bland annat därför att 20-meters- djupet finnes angivet på sjökorten. Dessutom torde den komma att med­ föra den fördelen att rätten till fritt långrevsfiske på annans vatten i stort sett kommer att utnyttjas endast av yrkesfiskare.

Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad jag sålunda an­ fört.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

21

§.

I 3 § 1896 års lag stadgas i sjätte stycket, att där vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, de skola vara bibehållna vid rätten därtill.

Kommittén har som förut nämnts i princip ansett önskvärt att det i varje särskilt fall omedelbart framginge av lagen huruvida och i vilken omfattning fiske finge bedrivas på annans enskilda vatten. I sådant syfte ha också i kommittéförslaget upptagits betydligt flera uttryckliga bestäm­ melser i denna fråga än den nuvarande lagen innehåller. Kommittén har emellertid samtidigt framhållit, att principen icke kunde genomföras full­ ständigt utan att antingen lagtexten bleve alltför otymplig eller ock sådana sedvänjor som vore av utpräglat lokal natur uppoffrades. Med hänsyn här­ till har kommittén ansett erforderligt att en bestämmelse om skydd för sedvanemässigt fiske upptoges även i den nya lagen.

Beträffande utformningen av en sådan bestämmelse har kommittén an­ fört, att dess tillämpningsområde liksom hittills syntes böra begränsas till saltsjön. Däremot borde skyddet ej längre vara inskränkt till fiske med rör­ liga redskap vid öppna havsstranden och utom skären utan avse allt slags fiske både inom- och utomskärs. En närmare redogörelse för de skäl som därvidlag varit bestämmande för kommittén lämnas å s. 270 f i betänkandet.

Vidare har kommittén framhållit, att det för sedvaneskyddets effektivi­ tet vore av stor betydelse, vilket mått av bevisning som skulle fordras för

109

att sedvanans existens skulle anses styrkt. Det i 1896 års lag uppställda kravet att fisket »av ålder» skall ha bedrivits oklandrat syntes ha tolkats så att den som velat åberopa sedvana måst visa att denna ägt bestånd sedan minst omkring 50 år. Enligt kommitténs mening borde det i allmän­ het skäligen,kunna anses tillfyllest att utredning vunnes om fiskeförhål­ landena under en något kortare tid, en »generation», eller i runt tal 30 år. Till utmärkande härav borde uttrycket »av ålder» lämpligen utbytas mot »efter gammal vana».

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i kommitténs förslag till fiskelag, under 16 §, intagits en föreskrift att, om i saltsjön å viss ort de fiskande oklandrat och efter gammal vana bedrivit fiske i enskilt fiske­ vatten annorledes än i lagen vore medgivet, de skulle vara bibehållna vid sådan rätt.

I remissyttrandena har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Särskilt från myndigheter och sammanslutning­ ar i Gotlands och Gävleborgs län har under strukits att det vore av stor be­ tydelse att skyddet för sedvanemässigt frifiske bibehölles.

Sveriges ålfiskares andelsförening it. p. a., som har anslutning huvudsak­ ligen från smålandslcusten, har -däremot av principiella skäl avstyrkt för­ slaget. Föreningen har anfört, att om ett fiskevatten, som legat i lägervall, finge ny ägare vilken vore intresserad av fiske och ämnade vårda vattnet, skulle hans strävanden hindras av de föreslagna bestämmelserna. Dessa skulle nämligen medföra, att utomstående som »efter gammal vana» där bedrivit tjuvfiske nu finge lagens stöd att fortsätta därmed.

Från några håll ha framställts yrkanden att stadgandets räckvidd skulle i olika avseenden begränsas. Norrbottens kustfiskareförbund och ett flertal andra remissinstanser ha sålunda ansett att det borde gälla endast till för­ mån för dem, som bedreve fiske yrkesmässigt, men icke kunna åberopas av den stora skaran nöjesfiskare. Och förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap har hemställt om uttrycklig bestämmelse att fisket finge bedrivas endast med samma slags redskap som förut. Till stöd därför har utskottet anfört, att det knappast kunde vara meningen att exempelvis en fiskande som oklandrat fått bedriva notfiske på enskilt fiskevatten skulle äga rätt att där övergå till att fiska med andra redskap, t. ex. botten­ garn.

Med anledning av vad kommittén yttrat därom att dess förslag vore avsett att uppmjuka kraven på bevisning har Svea hovrätt anfört att någon änd­ ring ej borde göras i vad som nu gällde i detta hänseende. För att oklandrad vana att fiska i annans vatten skulle anses så stadgad, att ett skydd därför i lag vore påkallat, vore det nämligen enligt hovrättens mening icke till­ fyllest att den ägt bestånd endast under en generation. Det borde i stället fordras att sedvanan uppbures av en verklig tradition från äldre tid. För övrigt syntes det tvivelaktigt, om den av kommittén föreslagna omformule­ ringen vore ägnad att giva stadgandet det åsyftade ändrade innehållet. Även kammarkollegiet har avstyrkt den föreslagna ändringen av uttrycket »av

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

no

ålder» till »efter gammal vana» och anfört att en tidrymd av allenast 30 år vore alltför kort för att grunda en sedvanerätt. Sedvanan borde enligt kollegiets mening ha bestått åtminstone under två generationer för att en rätt skulle anses föreligga; en kortare tidrymd lämnade alltför mycket ut­ rymme åt tillfälligheterna.

Gotlands ålf iskar ef örbnnd förening u. p. a. har förordat att en viss tids­ frist, exempelvis 30 år, skulle fastställas i lagen, enär annars oklarhet kom- me att råda angående vad som skulle betraktas såsom gammal vana. Samma uppfattning har uttalats av Gävleborgs läns fiskar förbund, som emeller­ tid ansett tidsfristen böra bestämmas till exempelvis 40—50 år.

Departementschefen. Även departementsförslaget bygger på den grund­ satsen att sådan sedvanerätt till fiske å annans vatten som kan anses allmänt erkänd såvitt möjligt bör lagfästas genom uttryckliga bestämmelser.

Så bär också i stor utsträckning skett. Jag hänvisar härom till 14—20 samt 22—25 §§ i förslaget. Av de skäl kommittén anfört lär det emellertid vara nödvändigt att därutöver meddela ett allmänt stadgande till skydd för mera lokalt begränsade sedvänjor. Jag delar kommitténs uppfattning att detta stadgandes räckvidd bör begränsas till saltsjön men att det å andra sidan ■—- i motsats till nuvarande bestämmelse i ämnet -—- bör avse fiske med alla slags redskap både inom- och utomskärs.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande att skyddet för sedvanemäs- sigt fiske på annans vatten borde gälla endast till förmån för yrkesfiskare. Jag vill emellertid erinra att det framstår såsom angeläget att slå vakt även om beståndet av gammal rätt till fritt husbehovsfiske. Någon uttrycklig begränsning till vissa kategorier av fiskande torde därför icke böra ske. En annan sak är, att om i visst fall fiske fått utövas allenast av yrkesfiskare, detta kan föranleda till att någon sedvanerätt till förmån för andra ej bör anses föreligga. Likaså lär det utan särskild föreskrift vara tydligt att frå­ gan vilka redskap som i det enskilda fallet skola få användas måste avgöras med hänsyn till vad som förut tillämpats.

Jag anser mig ej heller böra biträda de i några remissyttranden fram­ ställda yrkandena att i lagen skulle uttryckligen angivas, hur länge en sed­ vänja minst måste ha bestått för att den skall tillmätas rättslig betydelse. Denna fråga torde liksom hittills böra överlämnas till rättstillämpningen. Emellertid anser jag i likhet med kommittén att fordringarna i detta av­ seende utan olägenhet böra kunna sättas något lägre än enligt nu gällande praxis. Jag tillstyrker därför att till vinnande av detta syfte orden »av ålder» i den nuvarande lagtexten utbytas mot uttrycket »efter gammal sed».

Bestämmelser i enlighet med vad jag sålunda anfört ha upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Det torde utan särskilt stadgande vara uppenbart att lagrummet icke äger tillämpning å fiske som grundats ute­ slutande på föreskrifter i 1896 års lag.

I andra stycket stadgas i överensstämmelse med vad jag förut anfört, att vad i första stycket sagts icke skall gälla fiske efter strömming och skarp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

in

sill i Östersjön. I fråga om detta fiske är det nämligen av större betydelse att icke i något fall tvekan behöver uppstå om den fria fiskerättens omfatt­ ning än att en eller annan lokal sedvänja bevaras.

22—25 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som avse rätten till fritt fiske på enskilt vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, ber jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört därom.

26 §.

Såsom jag omnämnt vid behandlingen av 12 § har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande vilket bemyndigar Kungl. Maj:t att lämna utlän­ ningar och juridiska personer tillstånd att bedriva sådant fiske i enskilt vatten som enligt 14—25 §§ i förslaget skall vara tillåtet för varje svensk medborgare. Upplåtelse av sådant tillstånd lär ej kunna anses ge upphov till några berättigade ersättningsanspråk från fiskerättsägarnas sida. Jag förutsätter emellertid att den ifrågavarande befogenheten kommer att be­ gagnas med försiktighet.

27 §.

Jag har tidigare i mitt anförande framhållit att i samband med de olika bestämmelserna om rätt för varje svensk medborgare att i viss utsträck­ ning fiska även på enskilt vatten borde meddelas stadganden om befogen­ het för administrativ myndighet att utfärda särskilda föreskrifter till skydd för strandägarnas fiske.

Kommittén har ansett att ett sådant bemyndigande borde omfatta, dels rätt att i fråga om strömmingsfisket vid östra kusten av fastlandet samt det fria fisket vid södra blekingekusten giva regler om redskapens längd och placering, dels ock befogenhet att jämväl i övrigt meddela föreskrifter till förekommande av hinder för eller skada å fiske med fasta redskap. I vidare mån har kommittén icke funnit något skydd för strandägarna mot frifisket erforderligt.

Vid remissbehandlingen har denna kommitténs ståndpunkt i allmänhet lämnats utan erinran. Lantbruksstyrelsen har emellertid ifrågasatt om icke Gotland i förevarande avseende borde likställas med Blekinge.

För min del biträder jag kommitténs uppfattning. Vid Gotland torde näm­ ligen det fria yrkesfisket vara av långt större betydelse än det som bedrives med stöd av strandäganderätt. De bestämmelser i ämnet som upptagits i fö­ revarande paragraf överensstämma följaktligen med kommittéförslaget (9, It och 22 §§). Jag har ansett lämpligast att beslutanderätten i nu åsyftade spörsmål överlämnas till länsstyrelserna.

I detta sammanhang vill jag nämna, att i några remissyttranden gjorts gällande att Kungl. Maj :t eller länsstyrelserna borde få befogenhet även att förhindra fiskerättsägare att bedriva sitt fiske på sådant sätt att det fria

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

fisket i hans vatten därigenom försvårades. Något särskilt stadgande härom utöver fiskeristadgans föreskrifter kan emellertid enligt min mening icke anses behövligt. Därest någon håller redskap eller notvarp utmärkt alle­ nast i syfte att därigenom avhålla annan från att fiska, skall enligt 47 § i förslaget handräckning kunna meddelas för utmärkningens borttagande.

28 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om utnyttjandet av vissa allmän- ningsfisken. Enahanda bestämmelser finnas för närvarande i 9 § 1896 års lag.

29 §.

I denna paragraf regleras den viktiga frågan om rätten att nyttja fiske som är samfällt för flera fastigheter.

Härom stadgas i 10 § 1896 års lag, att oskiftat fiskevatten må brukas av alla som däri äga del efter ty de kunna sämjas. Kunna de icke komma över­ ens, må rätten bestämma hur fisket må nyttjas utan förfång för någon av dem. Fiskebyggnad får i princip uppföras fritt av envar som så önskar. Däremot får en delägare ej utan de flesta övrigas samtycke upplåta fiske­ rätt åt någon som ej är delägare.

Kommittéförslaget överensstämmer på denna punkt i stort sett med den gällande lagen. Såsom jag nämnt vid behandlingen av frågan om fiskevårdsområden saknas dock motsvarighet till bestämmelsen om rätt för domstol att meddela föreskrifter angående fisket. Å andra sidan upptager förslaget, i anslutning till reglerna om upplåtelse av fiskerätt, ett nytt stad­ gande av innehåll att om någon delägare har flera fastigheter, han ändock skall ha endast en röst, samt att om en fastighet har flera ägare dessa ej skola äga mer än en röst tillsammans.

I motiven har kommittén bland annat uttalat, att den nuvarande lagen syntes böra tolkas så, att det stode delägare fritt att utan de övrigas höran­ de utöva sin fiskerätt genom husfolk, gäster eller anställda. Så länge fångs­ fen skulle tillfalla delägaren, borde någon upplåtelse av fiskerätt icke anses föreligga, detta även om den fiskande skulle lämna delägaren ekonomiskt vederlag för att hjälpa honom med fisket. Kommittén har tillagt att för­ slaget ej avsåge att åvägabringa någon ändring i denna del.

Vid remissbehandlingen ha från flera håll framställts erinring­ ar mot vad kommittén sålunda anfört angående tolkningen av gällande lag. Bl. a. har uttalats att den som anställde någon för att bedriva yrkesmäs­ sigt fiske i oskiftat vatten syntes kunna dömas till ansvar för missbruk av sin fiskerätt (jfr 17 a § 1896 års lag). Även eljest har gjorts gällande ati delägares rätt att bedriva fiske genom husfolk, gäster eller andra medhjäl pare icke kunde anses vara så vidsträckt som kommittén antagit.

I åtskilliga yttranden har påyrkats, att uttryckliga bestämmelser skulle meddelas angående nu berörda spörsmål. Därvid ha olika lösningar föror­ dats. Från ett håll har sålunda uttalats, att delägares rätt att fiska genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

113

andra borde avse endast sådana anställda som mot ersättning mera stadig­

varande arbetade åt honom. Andra remissinstanser ha anfört, att fiske av

annan än delägaren själv ej borde tillåtas annat än om det skedde i när­

varo av delägaren eller, eventuellt, någon av hans husfolk. I samband där­

med har också antytts att som husfolk ej borde räknas t. ex. en son som

icke bodde kvar i föräldrahemmet.

Särskild uppmärksamhet har ägnats åt frågan i vad mån det borde vara

tillåtet för en delägare att utan de flesta övrigas samtycke låta gäster fiska

i det samfällda vattnet. I ett flertal yttranden har anförts att detta ej borde

få ske, åminstone icke mot betalning. Något avseende borde ej fästas vid

om gästerna avstode fångsten till värden eller om denne själv eller någon

av hans familj följde med vid fisket. Eljest kunde det befaras att exempel­

vis en delägare som dreve pensionatrörelse sålde fiskekort till sina gäster

med förbehåll om rätt till fångsten och därigenom komme i tillfälle att

ekonomiskt utnyttja fisket i betydligt högre grad än de andra.

I övrigt ha blott ett fåtal anmärkningar framställts mot förslaget. Riks­

förbundet landsbygdens folk och Svenska insjöfiskares centralförbund ha

anfört att upplåtelse borde få ske, så snart samtycke förelåge från de flesta

delägarna, upplåtaren själv inräknad. Fastighetsbildningssakkunniga ha —

med instämmande av lantmåteristyrelsen —- erinrat att regeln om gemen­

sam röst för flera ägare av samma fastighet borde gälla endast om fastig­

heten innehades med samäganderätt och icke t. ex. om den vore sämjedelad.

Kammarkollegiet har yttrat att fiskebyggnad ej borde få uppföras annat

än efter prövning av vattendomstol.

Departementschefen. I 10 § 1896 års lag regleras endast frågan om fisket

i oskiftat vatten. Emellertid kan fiske vara samfällt för flera fastigheter

även av annan anledning än att det är oskiftat, t. ex. på grund av servitut

varöver vederbörande fastighetsägare ej kunna förfoga genom avtal. De-

partementsförslaget har — liksom för övrigt även kommittéförslaget — av­

fattats så att bestämmelserna bli tillämpliga jämväl i dylika fall. Med »fas­

tighet» avses här ej blott registerfastighet utan även t. ex. fastighet som

tillkommit genom sämjedelning.

Även i ett annat avseende skiljer sig departementsförslaget från den nu­

varande lagen. Jag har sålunda ansett obehövligt att bibehålla några före­

skrifter om delägares rätt att uppföra fiskebyggnad. Då fråga är om större

fiskebyggnad lär ej sällan av vattenlagen följa att den icke får uppföras

utan tillstånd av vattendomstol. För övriga fall torde saken utan olägenhet

kunna behandlas i samma ordning som andra frågor rörande fiskets nytt­

jande.

Härom stadgas, i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lag, i första

stycket som huvudregel att fisket må brukas av delägarna efter vad de

kunna sämjas samt att om de ej sämjas rätten på ansökan må föreskriva

hur fisket skall nyttjas. Anledningen till att sistnämnda bestämmelse bibe­

hållits är, som jag redan nämnt, att jag ansett mig tillsvidare icke böra

framlägga något förslag till lagstiftning om fiskevårdsområden.

8 Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 00.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

I anslutning till stadgandet om domstolsprövning har föreskrivits, att rät­ ten innan den fattar sitt beslut skall bereda icke sökande delägare tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Domstolen är emellertid lika litet som enligt gällande rätt bunden av delägarnas önske­ mål. I den mån ej hinder möter på grund av någon lagbestämmelse om att visst fiske inom området skall vara fritt för varje svensk medborgare, äger domstolen meddela alla de föreskrifter som den med hänsyn till före­ liggande förhållanden finner lämpliga. Av stor betydelse därvid är uppen­ barligen huruvida någon delägare visat tendenser att till förfång för de övriga utnyttja fisket alltför hårt. Till förekommande av dylikt illojalt förfarande lär det ibland kunna vara erforderligt att fiskeriplan fastställes. I andra fall kan det vara tillräckligt att föreskriva att ingen delägare må utsätta mer än ett visst antal redskap, att fiskeplatserna skola cirkulera mel­ lan delägarna enligt en bestämd turordning, att visst område skall vara fre­ dat för fiske el. dyl. Intet hinder föreligger tydligen därvid mot att regle­ ringen begränsas till visst slags fiske, t. ex. strömmingsfiske eller kräft­ fiske. Det torde vidare kunna ifrågakomma att stadga skyldighet för fiskan­ de att erlägga en fiskevårdsavgift till en gemensam kassa, eventuellt be­ stämd efter antalet redskap eller efter den tid, varunder fisket bedrives. Vid valet av åtgärder äger domstolen enligt allmänna processuella regler möjlighet att inhämta yttrande från sakkunnig.

Andra stycket av paragrafen innehåller föreskrifter om befogenheten att upplåta fiskerätt till någon som icke är delägare. I detta avseende har jag ej funnit anledning att frångå den nuvarande grundsatsen att sådan upp­ låtelse icke må ske utan de flesta övrigas samtycke. I likhet med kommit­ tén har jag emellertid ansett önskvärt att bestämmelsen därom fullständi­ gas med vissa anvisningar om hur stadgandet skall tolkas, då någon äger flera fastigheter eller en fastighet har flera ägare. Därvidlag har jag följt kommitténs förslag, varvid dock till förebyggande av tvekan en jämkning skett i enlighet med vad fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristy- relsen förordat.

I åtskilliga remissyttranden har anmärkts att det ej sällan kunde vara tveksamt, huruvida upplåtelse skulle anses föreligga och att uttryckliga be­ stämmelser därför borde meddelas i vad mån delägare finge utan de övri­ gas hörande låta fiske bedrivas av familjemedlemmar, anställda eller gäster. Det lär emellertid icke vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa denna fråga genom generella stadganden i lag. Kommittén har som sin upp­ fattning uttalat, att det avgörande måste anses vara, huruvida fångsten skulle tillfalla fiskerättsägaren eller den fiskande själv. I det förra fallet borde saken alltid betraktas som om fisket bedreves för fiskerättsägarens räkning, detta även om den fiskande betalade ersättning för nöjet att få fiska. Enligt min mening kan emellertid denna uppfattning knappast vid­ hållas för alla fall. Då fråga är om sport- eller annat nöjesfiske mot betal­ ning lär frågan om vem fångsten skall tillfalla ej sällan vara av så un­ derordnad betydelse, att det ter sig naturligast att anse en upplåtelse vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

115

för handen även om den fiskande ej får behålla den fisk han kan draga upp.

Ej heller i remissyttrandena har anvisats någon lösning som icke lämnar

rum för invändningar. Med hänsyn härtill och då liknande spörsmål kunna

uppkomma i andra fiskerättsliga sammanhang ha några bestämmelser i

ämnet ej upptagits i departementsförslaget.

Där samfällt fiske utgör eller ingår i gemensamhetsfiske, böra uppenbar­

ligen nu ifrågavarande bestämmelser icke äga tillämpning. Ett stadgande

härom har upptagits i tredje stycket. Däremot har jag icke ansett någon

särskild erinran påkallad om att bestämmelserna ej heller skola gälla för

sådana allmänningsfisken som omförmälas i 28 §.

30 §.

Enligt förevarande paragraf skall vid utarrendering av jordbruksfastig­

het upplåtelsen anses omfatta även fastigheten tillhörigt fiske, såvida ej

annat särskilt avtalats. En motsvarande bestämmelse finnes för närvarande

i 11 § 1896 års lag och hade av kommittén upptagits i 26 § första stycket

av dess förslag. Departementsförslaget har avfattats i nära anslutning till

lydelsen av 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen.

31 §.

Paragrafen motsvarar 8 och 12 §§ i 1896 års lag.

Enligt det förstnämnda av dessa båda lagrum skola »kronans enskilda

fisken» vara förbehållna kronan och hennes rättsinnehavare. Med bestäm­

melsen avses, som jag förut nämnt, sådana av strandäganderätt oberoende

fisken som finnas upptagna i jordeboken såsom särskilda lägenheter av

krononatur. I 12 § 1896 års lag stadgas, att om genom urminnes hävd eller

genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lag­

ligt sätt blivit annorledes än förut i lagen sagts bestämt om någons rätt till

fiske, detta skall vara gällande. Detta stadgande har betydelse framför allt

för jordeboksfisken av frälse och skatte natur samt andra särskilt skatt-

lagda fisken. Dessutom inbegripes därunder t. ex. sådan på urminnes hävd

grundad rätt till fiske å viss plats som stundom tillkommer ett hemman

eller en by.

Innebörden av de båda lagrummen är bl. a. att de i dem åsyftade särskilda

rättigheterna till fiske icke skola lida intrång t. ex. genom föreskrifterna i

1 och 4 §§ att fiske i öppna havet utanför strandvattnet samt krok- och rev­

fiske å djup i yttre skärgården och i havsbandet är tillåtet för varje svensk

medborgare.

Kommittén har ansett att det i klarhetens intresse vore önskvärt att

särskild rättighet — vare sig den tillhörde kronan eller annan — ej längre

finge göras gällande i fritt fiskevatten. Ej heller borde dylik rättighet få åbe­

ropas för att hindra utövningen av sådan rätt till fiske efter strömming eller

skarpsill jämväl på enskilt vatten som enligt kommittéförslaget skulle till­

komma envar. I övrigt har kommittén icke funnit någon saklig ändring av de

nuvarande bestämmelserna påkallad. Stadganden i enlighet med det nu an­

förda ha upptagits i 27 § av kommitténs förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Jag torde i detta sammanhang också få nämna att kommittén föreslagit att ett vid Skånes västra kust beläget skattlagt ålfiske, Ålabodarna nr 1, skulle genom avtal med rättsinnehavarna inlösas av statsverket och upplåtas till allmänt begagnande.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda har fiskeriintendenten i Österhavets distrikt anfört att förslaget skulle få stor betydelse för Stockholms län, där det funnes åtskilliga skattlagda strömmingsfisken. Dessa vore enligt fiskeriintendentens mening att betrakta som en otidsenlig reminiscens från längesedan svunna tider. Länsstyrelsen i Stockholms län har uppgivit, att de skattlagda fiskena i länet i regel vore splittrade på ett stort antal ide­ ella andelar samt att dylika andelar vore föremål för en ganska livlig efter­ frågan från stadsbors och andra amatörfiskares sida och betalades avsevärt över taxeringsvärdet. Med hänsyn därtill finge det anses som ett yrkesfiskar­ intresse att den privilegierade ställning som tillkomme de skattlagda fiskena begränsades.

Kammarkollegiet har emellertid avstyrkt de föreslagna lagändringarna.

Kollegiet har gjort gällande att det ej funnes tillräckliga skäl för att sådana särskilda rättigheter till fiske, som nu gällde även utanför området för van­ lig strandäganderätt, skulle för framtiden inskränkas till enskilt vatten. Med anledning av vad kommittén anfört därom, att detta vore erforderligt i klar­ hetens intresse har kollegiet erinrat att rättigheterna genom att de brukades bleve kända av den personkrets, särskilt yrkesfiskare, som hade intresse av saken. Dessutom har kollegiet uttalat att en sådan motivering för övrigt ej syntes vara tillfyllest som grund för en expropriation av enskild rätt samt att de nu ifrågavarande fiskena ofta vore värdefulla, varför avveck­ lingen skulle ställa sig dyrbar för statsverket. Vad särskilt angår förhållan­ det till strömmingsfisket har kollegiet upplyst att det i hela Norrland blott funnes tio skattlagda strömmingsfisken och ett litet antal andra skattlagda fisken i vilka notdräkt efter strömming inginge. I anslutning därtill har kollegiet anfört att därest något av dessa fisken skulle vara till särskilt förfång för yrkesfiskarena, detta fiske kunde inlösas av statsverket och upp­ låtas till allmänt begagnande.

I övrigt må nämnas att förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hus­ hållningssällskap, Kristianstads läns fiskeriförening och Malmöhus läns fiskeriförening ifrågasatt om icke även andra skattlagda fisken vid skånekus- ten än Ålabodarna nr 1 borde inlösas av statsverket.

Departementschefen. Såsom jag redan förut berört är det för de yrkes­ fiskare som icke grunda sitt fiske på strandäganderätt ett viktigt intresse att de omedelbart av lagen kunna utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss plats är tillåtet. Eljest kunna de lätt löpa fara att ofrivilligt göra sig skyl­ diga till intrång i enskild rätt. Från denna synpunkt innebär förekomsten av särskilda ensamrätter med större utsträckning än vanlig strandägarrätt en icke ringa olägenhet. Såsom kommittén funnit framträda nackdelarna skarpast i fråga om fisket på fritt vatten och annat frifiske efter strömming

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

117

och skarpsill. Emellertid kan det enligt min uppfattning knappast anföras några bärande skäl varför innehavare av särskild rättighet till fiske över­ huvud skulle äga anspråk på en bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet. Med hänsyn härtill och då av remissyttrandena framgår att de skattlagda fiskenas nuvarande särställning på sina håll lett till mindre önskvärda konsekvenser även i andra avseenden än nyss nämnts, har jag ansett mig böra förorda att fiskerättighet av nu ifrågavarande slag icke i något fall skall kunna göras gällande mot sådan rätt till fiske inom om­ rådet som enligt annat stadgande i lagen må tillkomma varje svensk med­ borgare. I den mån rättighetens innehavare på grund därav lider förlust bör tydligen ersättning utgå till honom. Några mera avsevärda kostnader för statsverket lära emellertid ej vara att befara. Jag vill i detta samman­ hang erinra, att enligt 27 § i förslaget länsstyrelsen skall kunna utfärda särskilda föreskrifter till skydd mot att fritt fiske bedrives på sådant sätt att fiskerättsägares rätt till fiske med fast redskap därigenom försvåras.

Med denna lösning kommer, på grund av innehållet i 18 § i förslaget, det skattlagda fisket Ålabodarna nr 1 framdeles att bli fritt för allmänt begag­ nande. I övriga skattlagda fisken vid skånekusten blir ensamrätten begränsad till fiske med fasta redskap. Någon anledning för det allmänna att lösa till sig även detta fasta fiske torde åtminstone tillsvidare icke föreligga.

Bland de grunder som kunna föranleda avvikelse från vad eljest i lagen är föreskrivet nämnes för närvarande även avtal. Detta ord har uteslutits i departementsförslaget. Med hänsyn till förslagets avfattning i övrigt lär det nämligen ej längre vara nödvändigt att giva särskilt uttryck åt principen om avtalsfrihet.

32 §.

I denna paragraf, som motsvarar 13 § 1896 års lag, har upptagits en erin­ ran att särskilda bestämmelser gälla om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark samt om lapparnas rätt till fiske i vissa delar av riket. Med hänvisningen åsyftas lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske, lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker, 55 öch 56 §§ lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt 16 § lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till ren­ betning. Beträffande innehållet i lagen om gemensamhetsfiske torde jag få hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen av frågan om fiskevårdsområden. En redogörelse för bestämmelserna om fisket inom nationalparker samt om lapparnas rätt till fiske återfinnes å s. 197 f i fiskerättskommitténs betän­ kande.

Under remissbehandlingen av kommittéförslaget ha från några håll fram­ ställts önskemål om att lapparnas rätt till fiske måtte begränsas, överjäg­ mästaren i övre Norrbottens distrikt har sålunda ansett att denna rätt borde avse allenast husbehovsfiske och ej som nu jämväl fiske till avsalu. Sveriges sportfiskares riksförbund har uttalat, att betydande framtidsvärden säker­

118

ligen kornrne att spolieras, om ej en inskränkande reglering genomfördes,

och domänstyrelsen har ifrågasatt, om icke vissa befattningshavare borde

tillåtas att, utan hinder av lapparna eljest tillförsäkrad ensamrätt, under

tjänsteresa fiska i kronans vatten för tillfälligt anskaffande av livsmedel.

Enligt min uppfattning föreligga dock, åtminstone för närvarande, ej till­

räckliga skäl för en lagändring på detta område.

33 §.

Vid fiske kan det ofta vara behövligt att beträda annans strand eller fär­

das över annans vattenområde samt att använda stranden eller vattenom­

rådet för fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt. En ganska vid­

sträckt befogenhet därtill har också sedan gammalt ansetts följa av allmän­

na rättsgrundsatser. Frågan är emellertid endast för vissa fall uttryckligen

reglerad i lag. Den nuvarande fiskerättslagen innehåller i 3 § en föreskrift

att de, som med stöd av paragrafen idka fiske i saltsjön vid annans strand,

må nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning av red­

skap och båt, som för fiskets utövande är av nöden, dock med skyldighet

att svara för skada och intrång. Ersättningen skall enligt 20 § bestämmas

av skiljemän, med rätt för den som är missnöjd med skiljedomen att genom

stämning draga saken inför rätta. För övrigt kan den ersättningsberättigade

redan från början väcka talan vid domstol, om han föredrar detta framför

att anlita skiljedomsförfarande. I andra fall än dem som avses i 3 § bär man

att lita till oskriven rätt. Denna torde i stort sett innebära att åtminstone

åtgärder av tillfällig karaktär äro tillåtna, om de ej förorsaka skada eller

annat ekonomiskt avbräck eller störa hemfriden.

Kommittén har ansett att utförligare bestämmelser nu borde med­

delas. Dylika ha också upptagits i 21 § av kommittéförslaget. Därvid har

kommittén följt den hittills tillämpade grundsatsen att varje fiskande må

vidtaga sådana åtgärder som ej medföra förfång för strandägaren eller

annan, men att större intrång får göras endast av den som med stöd av sär­

skild föreskrift i lagen fiskar vid annans strand.

Under nämnda paragraf i kommitténs förslag stadgas sålunda till en bör­

jan i ett första stycke att fiskande må nyttja annans strand eller vatten­

område för sådan fastgöring eller uppdragning av redskap och båt, som er­

fordras för fiskets utövande, såframt ej nyttjandet eller i samband därmed

företagen åtgärd är till förfång för strandens eller vattenområdets inne­

havare eller för den som där har fiskerätt. I motiven till detta stadgande

har kommittén anfört att vid bedömande av vad som i det särskilda fallet

skulle anses som förfång stor vikt måste fästas vid den lokala rättsåskåd-

ningen. Vidare har kommittén yttrat, att det icke borde tillmätas någon

betydelse huruvida förfånget uppkomme genom själva fastgöringen eller

uppdragningen eller genom annan åtgärd som stode i samband med nyttjan­

det, t. ex. utkastande av fiskavfall eller uppläggande av tång eller skräp

som följt med redskapen vid notdragning.

I ett andra stycke har kommittén upptagit bestämmelser av innebörd att

den som, med stöd av särskild föreskrift om rätt för envar att fiska i en­

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

119

skilt vatten, bedriver fiske vid annans strand skall, ändå att förfång upp­

kommer, äga nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdrag­

ning av redskap eller båt, som erfordras för fiskets utövande. Denna rätt

skall dock vara begränsad till strand som ej utgöres av tomt eller plante­

ring, och ersättning skall lämnas för skada och intrång. Kan överenskom­

melse ej träffas om ersättningens belopp, skall detta bestämmas av skilje­

män enligt lag.

I remissyttrandena har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts

■eller lämnats utan erinran.

Svenska naturskyddsföreningen har emellertid uttryckt farhågor för att

den vidsträckta rätt som de fiskande enligt förslaget skulle få att nyttja

bl. a. stränderna till åtskilliga småholmar i ytterskärgårdarna kunde

komma att verka så störande på fåglarnas häckning, att den redan nu hårt

åtgångna sjöfågelsstammen ytterligare decimerades.

Vidare ha från flera håll större eller mindre jämkningar påkallats.

Beträffande de bestämmelser som upptagits i första stycket av nu ifrå­

gavarande paragraf i kommittéförslaget bär sålunda lantbruksstyrelsen

bl. a. hemställt att den där avsedda rätten till nyttjande av annans strand

och vattenområde måtte utvidgas att gälla även för sådana fall då förfång vis­

serligen uppkomme men icke vore väsentligt. Liknande uttalanden ha gjorts

av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Göteborgs och Bohus låns havs­

fiskeförening samt Svenska västkustfiskarnas centralförbund. Å andra si­

dan ha också önskemål om inskränkningar framställts. Bl. a. ha kammar­

kollegiet, lantbruksstyrelsen, förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra

och Gävleborgs låns hushållningssällskap samt länsstyrelsen i sistnämnda

län uttalat att fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt borde till­

låtas endast såvitt fråga vore om en tillfällig åtgärd. Fiskeriintendenten i

Österhavets distrikt, förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållnings­

sällskap, Södermanlands skärgårdsfiskareförbund och Norra Kalmar läns

kustfiskareförbund ha ansett, att bestämmelserna borde gälla allenast till

förmån för yrkesfiskare, och förvaltningsutskottet i Södermanlands läns

hushållningssällskap har ifrågasatt, om icke deras giltighet borde begränsas

till saltsjön och sådana större insjöar där fritt fiskevatten förekomme. Till

stöd härför har utskottet anfört att stadgandena syntes ha sin största bety­

delse för strömmingsfisket och därför borde äga tillämpning endast där

verkligt storfiske bedreves.

Med avseende å andra stycket ha länsstyrelsen i Västernorrlands län, fis-

keriintendenterna i södra och nedre norra distrikten samt åtskilliga andra

remissinstanser påyrkat eller ifrågasatt, att jämväl den befogenhet som om-

förmäldes i detta stycke skulle tillkomma alla fiskande. Svenska västkust­

fiskarnas centralförbund har anfört att det föreslagna undantaget för tomt

och plantering kunde få menliga följder för fisket, särskilt sedan allt flera

strandfastigheter kommit att förvandlas till sommarnöjen. Svea hovrätt har

erinrat att bestämmelserna om prövning av ersättningsfrågor borde jämkas

så, att möjlighet bereddes att vid missnöje med skiljedom få saken prövad

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

vid domstol. Enligt hovrättens mening vore det nämligen principiellt rik­ tigast att en medborgare ej genom lag berövades sin rätt att få en tvist av­ gjord av landets domstolar.

Slutligen må nämnas att länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasatt om ej den rätt, varom i paragrafen vore fråga, borde med hänsyn till hemfrids- intresset begränsas genom en föreskrift att den ej finge utövas på mindre avstånd från boningshus än exempelvis 100 eller 200 meter.

Departementschef en. Som följd av den tilltagande bebyggelsen vid strän­ derna har frågan, i vad mån det är tillåtet att vid fiske beträda annans strand samt att använda stranden för fastgöring eller uppdragning av red­ skap eller båt, kommit att erhålla ökad betydelse. Detsamma gäller spörs­ målet i vilken utsträckning det är medgivet att anbringa dragg eller annan förankring i vattenområde som gränsar till själva fiskevattnet. Jag delar därför kommitténs uppfattning att en mera generell reglering på dessa punkter nu bör komma till stånd.

Kommitténs förslag till sådan reglering har lämnats utan erinran i flerta­ let remissyttranden, och även jag kan i stort sett biträda detsamma. Med anledning av de farhågor som från naturskyddshåll uttalats för att men­ liga verkningar skola uppkomma för fågellivet vill jag framhålla, att för­ slaget väsentligen blott innebär ett lagfästande av vad som länge ansetts såsom gällande rätt.

I vissa yttranden har gjorts gällande att alla fiskande borde ha samma rätt i förenämnda hänseende, oavsett om förfång uppkomme eller ej. Detta skulle dock enligt min uppfattning innebära ett alltför starkt åsidosättande av strandägarnas berättigade intressen. Det förfång som kan uppkomma genom åtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet består ej sällan mindre däri att strandägaren lider en ekonomisk förlust än i att hans hemfrid eller trevnad störes. En skyldighet att, låt vara mot ersättning, underkasta sig dylika obehag bör tydligen icke föreskrivas utan viktiga skäl. Sådana före-

icke i samma grad i fråga om binärings- och amatörfisket som med

avseende å det betydelsefulla fria yrkesfisket, vars främjande är huvud­ syftet med de olika bestämmelserna om rätt att fiska på annans enskilda fiskevatten. Enligt min mening böra därför åtgärder som medföra förfång vara förbjudna för alla andra än dem som utöva sådant yrkesfiske. Det synes mig icke lämpligt att därvidlag göra någon skillnad mellan väsentligt och mindre väsentligt förfång. Redan i ordet förfång ligger att det måste vara fråga om ett intrång av icke alltför obetydlig beskaffenhet. Vid bedö­ mande av frågan huruvida i det enskilda fallet förfång skall anses före- ligga kan, såsom kommittén framhållit, rättsuppfattningen i orten vara av avsevärd betydelse. Någon anledning att i detta sammanhang ingå på frågan om förfång genom nedskräpning torde icke föreligga.

Å andra sidan kan jag ej heller tillstyrka att rätten till sådant nyttjande av annans strand eller vattenområde som ej föranleder något förfång be­ gränsas till saltsjön och de stora insjöar där fritt fiskevatten förekommer. Denna rätt lär nämligen kunna vara av betydelse ej blott för frifisket utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

121

också t. ex. för utnyttjandet av oskiftat fiske i fall då marken är skiftad. Enligt uppgift i remissyttrandena har det på sina håll förekommit att i dy­ likt fall strandmarkens ägare förbjudit övriga delägare att beträda stranden samt att detta t. o. m. skett i direkt avsikt att hindra dem från att ut­ öva sin rätt till fiske efter kräftor eller annat.

För att befogenheten i fråga icke skall kunna missbrukas torde den emellertid — i enlighet med vad som påpekats i flera remissyttranden — böra uttryckligen begränsas till sådant nyttjande som är av tillfällig ka­ raktär. Visserligen innebär detta att hänsyn ej tages till det på vissa plat­ ser tillämpade bruket att vid fiske med ålbottengarn varaktigt sträcka för­ töj ningsanordningar in på grannens vattenområde, men detta lär i prakti­ ken vara av föga betydelse eftersom nämnda bruk ändock torde få anses skyddat genom lokal grannelagsrätt.

Med avseende å sådant nyttjande som föranleder förfång har kommittén föreslagit att rätten därtill icke skall omfatta strand som utgöres av tomt eller plantering. Vid remissbehandlingen har gjorts gällande att yrkesfis­ karenas rörelsefrihet därigenom kunde komma att bli alltför snävt begrän­ sad. Denna anmärkning kan enligt min uppfattning icke frånkännas ett visst fog. Särskilt om en ny s. k. sillperiod skulle inträffa, kan det vara av stor vikt för yrkesfisket och därmed för folkförsörjningen att fiskarena över­ allt kunna få tillträde till stränderna. Övervägande skäl synas mig därför tala för att även tomt och plantering skola få tagas i anspråk också när förfång uppkommer. Till skydd för hemfridsinlresset torde dock böra stad­ gas att så må ske, allenast om det ej kan undvikas utan väsentlig olägenhet.

Vad slutligen angår bestämmandet av ersättning för skada och intrång synes det mig lämpligast att parterna i första hand hänvisas att anlita skiljemannaförfarande men att den som så önskar får rätt att i stället på­ kalla prövning av domstol. Har skiljedomsförfarande inletts, böra dock parterna vara skyldiga att åtnöjas med skiljemännens beslut.

34 och 35 §§.

Vår rätt har sedan gammalt innehållit föreskrifter om att, till tryggande av fiskens vandringar, viss led eller ådra i vattnet skall hållas fri. I nu gäl­ lande fiskerättslag meddelas bestämmelser härom i 14—16 §§. Huvudre­ geln är, enligt 14 §, att i älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev, en sjättedel av bredden vid vanligast förekommande lågt vattenstånd skall, i djupaste vattnet, lämnas fri från fast eller rörlig fiskeredskap som kan hindra fisken att framgå. Länsstyrelsen må dock, efter att hava hört rätts- ägarna och inhämtat yttrande av sakkunnig, medgiva undantag från detta förbud. I 15 § stadgas, att där älv, ström eller å utfaller i havet eller insjö eller vidtager från insjö eller större vattendrag, »det djupaste vattnet» skall lämnas fritt från fiskeredskap av nyss angiven beskaffenhet. Slutligen före- skrives i 16 §, att om någon har särskild rättighet att för fiske stänga led eller ådra som avses i 14 eller 15 §, han skall njuta den rättigheten till godo.

I kommittéförslaget behandlas förevarande ämne i 29 och 30 §§,

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

varvid föreslås att det vatten som skall hållas öppet för vandringsfisken skall erhålla beteckningen fiskådra. Bestämmelserna i kommittéförslaget äro i vissa avseenden något strängare än gällande rätt. Enligt förslaget skall sålunda fiskådra finnas, förutom i älvar, strömmar, åar och sund, även i större bäckar och, om vattnet är förgrenat, i varje gren där fisken har sitt drev. Vidare ha bestämmelserna i 15 § 1896 års lag ersatts med en före­ skrift, att på de platser där vattendrag med fiskådra mynnar ut i havet eller möter eller lämnar insjö eller större vattendrag, fiskådran skall med oför­ ändrad bredd fortsätta i djupaste vattnet 300 meter ut. En ytterligare skärp­ ning är, att fiskådra skall hållas fri ej blott från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång utan också från andra anordningar som äro avsedda att hindra eller skrämma fisken. Slutligen föreslås att länsstyrelsen skall erhålla en allmän befogenhet att föreskriva avvikelser från bestämmelserna angående fiskådra, om sådant påkallas av allmänna eller enskilda fiskeriintressen och åtgärden icke kan antagas leda till förfång för någon som ej samtyckt därtill. Kommittén har framhållit, att med detta stadgande bl. a. avsåges att öppna möjlighet till jämkningar i fråga om fiskådrans bredd och läge.

I övrigt överensstämmer kommittéförslaget i huvudsak med den nuva­ rande lagen. Fiskådran skall alltså fortfarande omfatta en sjättedel av det ifrågavarande vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd, och förbehållet för särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra har bibe­ hållits. Kommittén har emellertid förordat, att särskild utredning skulle ske angående lämpligheten av att senare övergå till att bestämma fiskåd­ rans bredd efter förhållandena vid medelvattenföring, samt ifrågasatt, om ej befintliga rättigheter att för fiske stänga fiskådra borde i viss utsträck­ ning inlösas av det allmänna.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i det stora hela mötts med gillande. Ingen erinran har framställts mot att i lagen införa beteckningen fiskådra, och även de sakliga ändringar kommittén föresla­ git ha i princip vunnit allmän anslutning. Från flera håll ha dock fram­ ställts önskemål om jämkningar av olika slag.

Vad angår frågan i vilka vatten fiskådra skall förekomma, har sålunda i åtskilliga yttranden gjorts gällande, att den av kommittén föreslagna ut­ vidgningen icke vore tillräckligt vittgående utan att fiskådra borde finnas jämväl i mindre bäckar, eller överhuvud i varje vattendrag som vore sådant att fisken kunde sägas ha sitt drev där. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av bl. a. lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Upp­ sala, Kalmar och Malmöhus län, Kalmar läns fiskevattensägareförbund, Vät­ terns fiskar eförbund, föreningen statens fiskeritjänstemän och Svenska fiskevårdsförbundet. Sistnämnda förbund har i detta sammanhang anfört följande.

Många bäckar med ett gott laxöringsfiske måste räknas till de små bäc­ karna. Då det med den dominans, kraftintressena numera förstått att skaffa sig på så gott som alla andra intressens bekostnad, knappast är att förutse

123

att ens några större vattendrag skola undgå utbyggnad, är det av så mycket

större vikt att de ej utbyggnadsvärdiga vattendragen förbehållas vandrings-

fisken.

Länsstyrelsen i Kronobergs län och förvaltningsutskottet i samma läns

hushållningssällskap ha särskilt framhållit att föreskrifterna om fiskådra

borde gälla även för kanaler.

Kammarkollegiet har erinrat, att stadgandet om fiskådra i sund enligt sin

lydelse bleve tillämpligt bl. a. på Kalmarsund, vilket knappast kunde vara

avsett. Det vore därför önskvärt att en bestämning meddelades som an-

gåve att det skulle vara fråga om smalare sund till innanför liggande vatten.

Även förvaltningsutskotten i Kopparbergs läns och Hallands läns hushåll­

ningssällskap samt Norra Kalmar läns kustf iskar ef örbund ha anmärkt, att

begreppet sund icke vore tillräckligt bestämt.

Beträffande fiskådrans bredd ha förvaltningsutskotten i Skaraborgs och

Örebro läns hushållningssällskap samt Vänerns fiskareförbund ansett, att

denna borde fördubblas och alltså bestämmas till en tredjedel av vattnets

totala bredd. Värmlands länsförbund av Riksförbundet landsbygdens folk

har hemställt, att en sådan ökning av bredden måtte föreskrivas för de vat­

tendrag inom länet där sjöfarten vore livligast, nämligen Klarälven, Nors-

älven, Byälven och Gullspångsälven. Södra Sveriges fiskeriförening u. p. a.

har sagt sig starkt ifrågasätta, om en så smal fiskådra som en sjättedel av

vattnet verkligen kunde giva fisken tillfredsställande skydd, därest vatten­

draget i övrigt stängdes med redskap. Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län

och förvaltningsutskottet i samma läns hushållningssällskap ha likaledes

uttalat, att den föreslagna bredden kunde vara alltför liten, men ha sam­

tidigt erinrat om att förslaget gåve möjlighet att genom särskilda föreskrif­

ter undanröja denna olägenhet. Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns

hushållningssällskap har anfört att i vattendrag, där värdefull fisk fram-

ginge, fiskådrans bredd och läge borde fastställas av offentlig myndighet.

Kammarkollegiet har ansett att fiskådrans bredd helst borde bestämmas

efter ett högre vattenstånd än som angivits i förslaget. Härom har kollegiet

anfört följande.

Det hade varit önskvärt att bestämningen »vanligast förekommande^ lågt

vattenstånd» även här utbytts mot ett mer lättbestämt vattenstånd. Kolle­

giet skulle icke anse det vara till skada ur allmänna fiskerisynpunkter om

bredden på fiskådran ökades, t. ex. genom dess anknytning till medelvat­

tenståndet eller genom att dess bredd bestämdes till en tredjedel vid van­

ligast förekommande lågt vattenstånd. Någon ersättningsskyldighet för

statsverket synes en sådan ändring ej behöva medföra.

Det är vidare av vikt, att det utsäges att vattenståndet skall hänföras till

oreglerade vattenföringar. Särskilt vid veckoregleringar kan det inträffa, att

ytterst ringa vattenmängder framsläppas, vilket kan göra det skydd, fisk­

ådran skulle medföra, illusoriskt, då några föreskrifter om ändrad bredd

på fiskådra ej torde kunna förväntas från vattendomstolarna.

Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i Kopparbergs

läns hushållningssällskap, varjämte elt flertal andra remissinstanser för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

klarat sig dela kommitténs mening, att en förnyad utredning om vilket vat­ tenstånd som skall vara avgörande snarast borde komma till stånd.

Mot förslaget, att vid flodmynningar m. m. fiskådran skall med oföränd­ rad bredd fortsätta i djupaste vattnet 300 meter ut, ha förvaltningsutskot­ tet i Kristianstads läns hushållningssällskap och fiskeriintendenten i södra distriktet erinrat, att det kunde bli svårt att fixera läget av en sådan fisk­ ådra samt att den i vissa fall skulle få så ringa bredd att den ej fyllde de anspråk som borde ställas. Förvaltningsutskottet i Blekinge läns hushåll­ ningssällskap har anmärkt, att bestämmelsen kunde kringgås genom att ådran instängdes med redskap, som sattes längs dess sidor för att 301 me­ ter från vattendragets mynning stänga av ådran tvärs över. Förvaltningsut­ skottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap och Norra Kalmar läns kustfiskareförbund ha yttrat, att en fortsättning av fiskådran 300 meter ut från mynningen ofta kunde vara alltför kort, varemot kammarkollegiet an­ sett, att detta avstånd ibland kunde vara för långt, samt ifrågasatt, om ej i insjöar fiskådrans längd borde begränsas till en fjärdedel av sjöns bredd, dock högst 300 meter. Föreningen statens fiskeritjänstemän, Svenska fiske­ vår dsförbundet, länsstyrelsen i Malmöhus län, Södra Sveriges fiskeriförening, Malmöhus låns fiskeriförening och Kristianstads läns fiskeriförening ha förordat, att nu asyftade stadgande skulle ersättas med en föreskrift som förbjöde utsättande av hinderliga redskap inom en sektor med spetsen i vattendragets mynning och med en icke alltför obetydlig radie. Angående radiens längd har föreningen statens fiskeritjänstemän uttalat, att den lämpligen kunde bestämmas till tjugu gånger vattendragets bredd, dock minst 50 och högst 500 meter. Svenska fiskevårdsförbundet har ansett, att längden icke borde få understiga 100 och icke överstiga 1 000 meter.

Med anledning av förslagets föreskrift, att i fiskådra ej skola få utsättas fiskredskap som kunna hindra fiskens gång eller andra anordningar, av­ sedda att hindra eller skrämma fisken, ha fiskeriintendenten i södra distrik­ tet och Södra Sveriges fiskeriförening hemställt, att det måtte närmare an­ givas vilka redskap som åsyftades, så att tvekan ej behövde uppstå, huru­ vida t. ex. notdragning vore tillåten eller ej. Uttalanden i samma riktning ha gjorts av förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap, som anfört att hinder ej borde föreligga att sätta skötar i mittersta delen av ett sund, samt av förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssäll­ skap, som betonat att rörliga redskap, t. ex. laxnotar, ej borde få användas på sådant sätt att fiskådrans karaktär av uppfartsled för fisken äventyra­ des. Göta hovrätt har framhållit, att skrämselanordning kunde anbringas ej blott i utan också intill fiskådran samt att detta borde beaktas vid ut­ formningen av lagtexten.

Med avseende å frågan om fortbeståndet av särskilda rättigheter att stänga fiskådra har Svenska fiskevårdsförbundet anfört att dessa rättigheter borde upphävas i den mån de ej tillkommit efter prövning av vattendomstol. De vore nämligen skadliga för fiskevården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

125

Förvaltningsutskotten i Uppsala, Hallands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Jämtlands och Norrbottens läns hushållningssällskap, fiskeriintendenten i

södra distriktet, Södermanlands skärgårdsfiskareförbund, Mälarens fiskare­

förbund, föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän och föreningen statens

fiskeritjänstemän ha samtliga uttalat önskemål om att särskild utredning

måtte ske rörande möjligheten att inlösa alla eller flertalet dylika rättig­

heter.

I detta sammanhang må också nämnas att flera remissinstanser ansett be­

stämmelser böra meddelas, som begränsade möjligheten att utnyttja kvarn-

och kraftverksdammar m. m. för fiskeriändamål. Yrkande härom har fram­

ställts bl. a. av föreningen statens fiskeritjänstemän, som anfört att det icke

vore ovanligt att man i dylika dammar insatte fiskredskap för fångst av ål,

lax och laxöring. Vid ett av våra större kraftverk hade man för övrigt er­

hållit ett givande ålfiske genom att fånga ål på turbingallren. Fiskeriinten­

denten i nedre norra distriktet har intagit samma ståndpunkt och anfört

följande.

Fiskådra bör finnas även där vattendraget passerar en dammbyggnad.

Det vore därför önskvärt med en bestämmelse att en fiskebyggnad (ålkista,

tina etc.) uppförd i anslutning till en för annat ändamål byggd damm en­

dast får användas, när minst en sjättedel av den normala lågvattenmängden

(eller hellre en sjättedel av den vid tillfället framrinnande vattenmängden)

rinner fritt genom ett utskov beläget minst lika lågt som intaget till fiske­

byggnaden. Fångst av uppvandrande fisk bör vara tillåten endast när fis­

ken obehindrat kan vandra upp även genom nämnda utskov.

Vad slutligen beträffar förslaget om befogenhet för länsstyrelsen att med­

dela från lagens bestämmelser avvikande föreskrifter angående fiskådras

beskaffenhet har i åtskilliga yttranden gjorts gällande att kommittén gått

alltför försiktigt fram.

Fiskeriintendenterna i mellersta och östra distrikten, länsstgrelsen i

Värmlands län, förvaltningsutskotten i Södermanlands, Skaraborgs och

Värmlands läns hushållningssällskap, Södermanlands skärgårdsfiskareför­

bund, Malmöhus läns fiskeriförening, Kristianstads läns fiskeriförening,

Vätterns fiskareförbund och fiskerinåmnden för Vänern ha sålunda uttalat

att dylika föreskrifter borde få givas även om samtycke ej erhållits från

alla som kunde komma att lida förfång. Eljest kunde synnerligen välbehöv­

liga åtgärder förhindras genom motstånd från en enda fiskerättsägare.

Svenska fiskevårds förbundet har ifrågasatt om ej ordet »förfång» borde

utbytas mot uttrycket »avsevärt förfång».

Lantbruksstgrelsen har däremot framhållit, att vidgade befogenheter för

länsstyrelsen syntes kunna medföra rättsförluster för enskilda fiskerätts­

ägare, och har därför motsatt sig någon uppmjukning av kommittéförslaget.

Kammarkollegiet har ansett att prövningen ej borde ankomma på läns­

styrelsen utan förläggas till vederbörande vattendomstol. Till stöd härför

har kollegiet anfört följande.

Fråga om fiskådras sträckning sammanhänger mycket ofta med uppfö­

rande av fast fiskebyggnad eller annat byggande i vatten, som ändock på­

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

kallar vattendomstols prövning. Det kan vidare ej i förväg avgöras att en

flyttning av fiskådra ej är till förfång för någon. Skulle det under målets

handläggning hos länsstyrelsen visa sig att så skulle vara förhållandet,

måste ansökningen avvisas. Om fråga om fiskådras läge och sträckning

samt dess flyttning alltid finge upptagas av vattendomstol, skulle ett onö­

digt dubbelarbete eller en resultatlös ansökning undvikas. Härtill kommer

att formerna för vattendomstols handläggning av ett ansökningsmål er­

bjuda större garantier för att någons rätt ej trädes för nära samt för att

resultatet blir sakligt riktigt, än länsstyrelses prövning. Länsstyrelsen torde

bliva i hög grad beroende av uppfattningen hos den fiskeritjänsteman, som

yttrat sig över ansökningen, medan en vattendomstol har större möjligheter

att bilda sig en egen åsikt i frågan, framför allt genom att sammanträda på

platsen. Ett av vattendomstol meddelat beslut kan också på ett enkelt sätt

erhålla publicitet genom anteckning i vattenboken.

Departementschefen. Det är ett synnerligen viktigt fiskevårdsintresse att

vandringsfisken ej alltför mycket hämmas i sin rörelsefrihet. De bestäm­

melser till förekommande härav som finnas i 1896 års lag äro delvis täm­

ligen allmänt hållna och erbjuda numera icke ett fullt tillräckligt skydd.

De torde därför, såsom kommittén föreslagit, böra förtydligas och i viss

mån skärpas. Av flera skäl är det emellertid nödvändigt att denna revi­

sion sker med försiktighet. Kommitténs förslag innefattar enligt min me­

ning i allt väsentligt en lämplig och skälig avvägning mellan de olika

intressen, varom i detta sammanhang är fråga. På några punkter har jag

emellertid funnit mig böra föreslå vissa jämkningar.

Sålunda har jag ansett mig böra beakta de vid remissbehandlingen fram­

förda önskemålen att bestämmelserna om fiskådra måtte göras tillämpliga

på allt rinnande eller hopträngt vatten där fiskvandring förekommer. I en­

lighet härmed har i departementsförslaget angivits att i »vattendrag och

sund» fiskådra skall finnas i varje gren där fisken har sitt drev. Detta

innebär bl. a. att om vattnet i en älv på viss sträcka ledes fram i kanal vid

sidan av den naturliga älvfåran, fiskådra skall finnas i kanalen, såvida

fisken kan sägas ha sitt drev i denna. Huruvida så är fallet eller ej får

bedömas efter förhållandena vid tidpunkten i fråga. Förekommer fisk­

vandring såväl i den naturliga fåran som i kanalen, skall fiskådra finnas

i dem båda. I vad mån ett vattendrag eljest skall anses uppdelat i grenar

kan naturligtvis i vissa gränsfall bli föremål för tvekan, men några avgö­

rande praktiska olägenheter lära ej komma att föranledas härav. I varje

fall torde det vara uppenbart att det nu i vissa norrlandsälvar på sina håll

tillämpade bruket, att fasta laxfisken slås ut över en hel flodarm, framdeles

kommer att bli tillåtet endast såvitt en särskild rättighet därtill kan anses

föreligga, exempelvis på grund av urminnes hävd. Även tolkningen av or­

det »sund» kan måhända någon gång bereda vissa svårigheter. Av samman­

hanget torde emellertid tillräckligt tydligt framgå, att uttrycket ej skall

åsyfta bredare vatten än att det i praktiken är möjligt att anbringa en sam­

manhängande avstängning från strand till strand.

Vad angar frågan om fiskådras omfattning och läge vid flodmynningar

och på liknande ställen — ofta mycket goda fiskeplatser — biträder jag lika­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

127

ledes kommitténs förslag. Detta torde tämligen nära överensstämma med

vad som nu tillämpas och synes vara ägnat att, åtminstone i flertalet fall,

bereda ett någorlunda tillfredsställande skydd. I den mån på något håll

större fredningsområde kan vara behövligt torde lokala bestämmelser där­

om kunna med stöd av fiskeristadgan utfärdas av länsstyrelsen. I likhet

med kommittén har jag också ansett lämpligt att länsstyrelsen jämväl i nu

avsedda fall skall kunna meddela dispens från förbudet att använda sådant

redskap eller eljest anbringa sådan anordning som kan hindra fisken att

komma fram.

Detta förbud har, med anledning av vad som anförts vid remissbehand­

lingen, i departementsiörslaget utvidgats till att avse även anbringande i

omedelbar närhet av fiskådra av anordning med syfte att avhålla fisken i

ådran från att gå fram i denna. Däremot har jag icke ansett erforderligt att

i lagtexten närmare än i gällande lag angiva vilka redskap som skola vara

förbjudna. I sådant avseende föreskrives följaktligen blott, att fiskådra

skall hållas fri från redskap som kan hindra fiskens gång. Härav torde

tillräckligt tydligt framgå, att bl. a. vanlig notdragning är tillåten men att

å andra sidan notar eller liknande rörliga redskap ej få hållas stadigt ut­

satta på sådant sätt, att de göra samma tjänst som t. ex. en fiskegård eller

en ryssja.

I anslutning till nämnda förbudsbestämmelser har i departementsförsla-

get — liksom i kommitténs förslag — upptagits ett stadgande att om någon

äger särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, han skall njuta den rät­

tigheten till godo. Jag har nämligen icke arrfeett mig kunna biträda önske­

målet att sådan rättighet ej längre skall äga giltighet. Emellertid vill jag

framhålla att bestämmelsen endast avser rättigheter att uppföra fiskebygg­

nad eller vidtaga annan anordning »för fiske». Den äger sålunda icke till-

lämpning i fråga om dammbyggnader för annat ändamål, t. ex. vattenregle­

ring.

Beträffande dylika byggnader bör enligt min mening i princip anses gälla

att fiskådra skall finnas. Det bör följaktligen icke anses tillåtet att placera

en ålkista eller ett liknande redskap i en dammöppning om ej fri passage

för fisken finnes på annat håll. En annan sak är att det i nu åsyftade fall

ej sällan kan möta svårigheter alt tillämpa bestämmelserna om fiskådra

efter deras ordalydelse. Det lär emellertid överhuvud icke vara möjligt att

generellt i lag angiva var fiskådran skall gå i konstbyggnader. Med hänsyn

härtill är det önskvärt att den som vill utsätta fiskeredskap i dylik byggnad

på förhand skyddar sig mot efterräkningar genom att söka länsstyrelsens

tillstånd. Länsstyrelsen torde vara oförhindrad att vid meddelande av dylikt

tillstånd föreskriva de närmare villkor länsstyrelsen finner påkallade.

Vad till sist beträffar frågan om befogenhet för länsstyrelsen att med­

dela från lagen avvikande föreskrifter angående fiskådra vill jag framhålla,

att en sådan befogenhet ej sällan torde kunna vara av stort praktiskt värde.

Särskilt i reglerade vattendrag kan det mången gång vara önskvärt att fisk­

ådran förlägges till annan del av vattnet än den djupaste, där strömmen

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ofta är mycket stark. Likaså kan det t. ex. vid en flodmynning vara för­

månligt att fiskådrans fortsättning i havet kan givas en annan sträckning

än enligt huvudregeln. Det bör icke möta några avgörande betänkligheter

att låta länsstyrelsen besluta om dylik flyttning av fiskådra. — I vissa fall

skulle det säkerligen också vara till fördel för fiskevården, om fiskådrans

bredd kunde lokalt utökas. Ett så betydande ingrepp i enskild rätt synes

mig emellertid ej lämpligen böra ske i annan form än genom lagstiftning.

Ej heller kan jag förorda någon uppmjukning av kravet på samtycke från

alla som kunna lida förfång av den tilltänkta åtgärden. Departementsför-

slaget har avfattats i enlighet med vad jag sålunda anfört.

Kommittén har förutsatt att besvär över länsstyrelses beslut i nu avsedd

fråga skulle upptagas och prövas av regeringsrätten. Därest länsstyrelsernas

befogenhet begränsas på sätt jag nu föreslagit lär emellertid prövningen utan

olägenhet kunna förläggas till Kungl. Maj :t i statsrådet.

36—39 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som handla om åtgärder mot vanskötsel av

fiske, torde jag få hänvisa till den tidigare framställningen.

40—42 §§.

Enligt 17 a § 1896 års lag skall den, som olovligen fiskar i annans fiske­

vatten eller sätter ut fast redskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje

svensk undersåte, eller genom grävning eller annorledes drager till sig an­

nans fiske eller genom stängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans

fiskevatten, dömas för olovligt fiske till dagsböter eller, där brottet är grovt,

till fängelse i högst sex månader. Vidare stadgas, att om delägare missbru­

kar sin rätt i samfällt fiske, han skall straffas med dagsböter.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i kommittéförslaget under 54 och

55 §§.

I 54 § föreslås sålunda straff för den som »idkar fiske vartill han ej

äger rätt». Kommittén har i motiven framhållit att under detta uttryck

borde inbegripas dels olovligt fiske å annans enskilda vatten, dels ock obe­

hörigt utsättande av fast redskap i fritt fiskevatten. Brottet har betecknats

såsom olovligt fiske.

Enligt 55 § skall vidare såsom för olovligt fiske dömas envar, som olov­

ligen genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske, eller

olovligen genom fiskeredskap, stängsel eller skrämselanordning avhåller fisk

från att gå fram i fiskådra, eller missbrukar sin rätt i samfällt fiske, eller

ock på visst i paragrafen närmare angivet sätt håller notvarp eller redskap

utmärkt i uppenbart syfte att därigenom avhålla annan från att fiska. I

motiven har anförts att bestämmelsen om straff för anbringande av hinder

i fiskadra vore avsedd att ersätta det nuvarande stadgandet om utestäng­

ande av fisk från annans fiskevatten, vilket stadgande, enligt sina förar­

beten, icke skulle åsyfta annat än olaglig avspärrning av rinnande vatten

Straffet har av kommittén för normalfallen föreslagits till dagsböter, ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

129

under tio. Om brottet är att anse såsom synnerligen ringa, skall dock en­

ligt förslaget lindrigare straff kunna ådörnas. Å andra sidan skall, om fis­

ket bedrivits vanemässigt eller i större omfattning eller omständigheterna

eljest äro försvårande, kunna dömas till fängelse i högst sex månader. Till

motivering för dessa stadganden har kommittén anfört, att det funnes behov

av skärpta åtgärder mot tjuvfisket och att normalstraffets minimum där­

för ansetts böra höjas. Detta medförde emellertid, att strafflindring borde

kunna inträda vid mera obetydliga förseelser, som medförde ringa skada

och ofta skedde av obetänksamhet. Fängelsestraff borde kunna ådömas,

förutom vid vaneförbrytelser och olovligt fiske i större skala även t. ex.

i sådana fall, då fisken haft ett betydande avelsvärde eller fångstobjektet

eljest varit särskilt värdefullt.

Vid remissbehandlingen har Göta hovrätt uttalat betänklig­

heter mot den föreslagna höjningen av normalstraffet samt erinrat att nå­

got särskilt straffminimum ej funnes beträffande olovlig jakt, ehuru detta

brott i allmänhet syntes uppfattas som svårare än olovligt fiske.

Åtskilliga länsstyrelser och andra myndigheter ha däremot ansett, att

straffet för olovligt fiske borde skärpas utöver vad kommittén föreslagit,

t. ex. genom att minimum höjdes från tio till tjugu dagsböter eller genom

att den särskilda lägre skalan för synnerligen ringa brott finge utgå. Som

stöd för dessa yrkanden har anförts, att det tilltagande tjuvfisket på många

håll utgjorde en verklig fara för fiskbeståndet samt att det hos domsto­

larna funnes en viss benägenhet att utmäta så lindriga straff att respekten

för lagen minskades.

Svenska fiskevårds förbundet, föreningen statens fiskeritjänstemän samt

förvaltningsutskotten i Västernorrlands och Norrbottens läns hushållnings­

sällskap ha ifrågasatt, om ej en särskild strängare straffskala borde till-

lämpas vid olovligt fiske efter lax. Till motivering härav har bl. a. anförts,

att om ett fast laxfiske olovligen utbyggdes i fiskådran, kunde detta medföra

att vinsten av fisket ökades med kanske 1 000 kronor om dagen. Tjuvfiske

efter lax borde jämställas med tjuvskytte efter älg.

Hovrätten för övre Norrland har bl. a. erinrat att det förhållandet, att

fängelse skulle kunna ådömas även vid allmänt försvårande omständigheter,

medförde vissa processuella olägenheter. Sålunda uteslötes därigenom möj­

ligheten att i bagatellfall använda strafföreläggande.

Departementschefen. I departementsförslaget ha straffbestämmelserna

uppdelats på tre paragrafer.

I 40 § behandlas olovligt fiske i egentlig mening, d. v. s. fiske i vatten

där vederbörande icke bar rätt till sådant fiske varom fråga är. Straffet har

för normalfallen satts till detsamma som enligt gällande lag, eller dagsböter

utan särskild begränsning nedåt. Vid sidan därav föreslås en strängare

straff skala med ett minimum av tjugu dagsböter och ett maximum av sex

månaders fängelse för sådana fall då fisket avsett lax eller bedrivits vane­

mässigt eller i större omfattning. Något behov av att kunna döma till frihets-

9 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

straff även då omständigheterna eljest äro försvårande torde i praktiken

knappast föreligga.

Samma straff som lör olovligt fiske skall enligt 41 § drabba den, som

olovligen genom grävning eller annorledes drager annans fiske till sig eller

bryter mot bestämmelserna om öppethållande av fiskådra eller mot ord­

ningsföreskrifter för fritt fiske i enskilt vatten.

Däremot har jag icke ansett lämpligt att missbruk av fiskerätt i samfällt

fiske skall kunna medföra frihetsstraff. Påföljden för sådant missbruk har

följaktligen i 42 § — liksom enligt gällande lag — bestämts till dagsböter.

Obehörigt utmärkande av redskap eller notvarp bör enligt min uppfattning

överhuvud ej kriminaliseras. I stället bör den som lider skada av åtgärden

kunna påkalla handräckning för utmärkningens avlägsnande.

Enligt 17 a § andra stycket i 1896 års lag må brott som avses i lagen icke

utan angivelse åtalas av allmän åklagare, om det endast förnärmar enskilds

rätt. Jag har ansett lämpligast att denna begränsning nu borttages. Kom­

mittén hade föreslagit att i vissa fall åtalsrätt skulle tillkomma jämväl sta­

tens fiskeritjänsteman samt fisketillsynsman som för ordnats av länsstyrelse

eller fiskeristyrelsen. För min del har jag dock av flera skäl funnit mig icke

böra tillstyrka detta förslag.

43 §.

I 18 § 1896 års lag stadgas, att vid olovligt fiske fångsten eller, om den

ej kan tillrättaskaffas, dess värde skall vara förverkat till fiskevattnets

innehavare eller, då fisket skett på fritt fiskevatten, till kronan.

Kommittén har föreslagit att, förutom fångsten, jämväl vid fisket

begagnade redskap i regel skola dömas förverkade, dock ej om brottet är

att anse som synnerligen ringa eller sådan påföljd eljest befinnes obillig.

I remissyttrandena har detta förslag i allmänhet tillstyrkts el­

ler lämnats utan erinran. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet har så­

lunda uttalat att den ifrågavarande skärpningen enligt hans uppfattning

vore välbehövlig.

Hovrätten för övre Norrland har däremot anfört, att förverkande även av

redskapen syntes vara en alltför allvarlig påföljd i normalfallen. Den borde

anknytas endast till ett mera kvalificerat brottsligt förfarande.

Departementschefen. Enligt min uppfattning tala goda skäl för att även

redskap som använts vid olovligt fiske skola kunna förklaras förverkade.

Förutsättningarna därför synas lämpligen böra vara i stort sett desamma

som i 2 kap. 17 § strafflagen uppställts för förverkandeförklaring enligt den

lagen. Bestämmelser i enlighet härmed ha upptagits i 43 § i departements-

förslaget.

Frågan vem förverkad egendom skall tillfalla behandlas i 45 §. I detta

avseende intager tydligen fångsten en särställning. Den bör liksom för när­

varande tillkomma fiskerättsägaren. Vad redskap beträffar kan däremot

fiskerättsägaren knappast anses ha några berättigade anspråk, övervägande

skäl ha därför synts mig tala för att värdet av förverkat redskap skall till­

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

131

falla kronan. Jag erinrar att denna ordning tillämpas i fråga om jaktred­

skap som dömts förbrutna på grund av olovlig jakt (36 § lagen om rätt

till jakt).

44 §.

Denna paragraf är avsedd att ersätta 19 § 1896 års lag. Där stadgas bl. a.

att om någon, som olovligen fiskar i annans fiskevatten, anträffas på bar

gärning, må den som fiskevattnet äger eller innehaver eller hans folk från

den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant och be­

hålla det till dess han bjuder rätt för sig. I fritt vatten tillkommer enahanda

befogenhet åklagaren.

Kommittéförslaget upptager i 57 § första stycket ett motsvarande

stadgande, dock med tillägg att i fritt fiskevatten sådant beslag må verk­

ställas även av fisketillsynsman som förordnats av länsstyrelse eller fiske-

rimyndighet. I andra stycket av samma paragraf föreskrives, att rätten att

kvarhålla gods som bevis skall upphöra, om ej åtal eller angivelse till åtal

skett inom en månad från det den fiskande blivit känd. Vidare stadgas i

tredje stycket, att med beslagtaget gods som ej utgöres av fångst skall för­

faras på samma sätt som med hittegods.

I motiven har kommittén framhållit att reglerna om beslag vid olovligt

fiske ägde stor praktisk betydelse. De fyllde dubbla syften: ett civilrätts­

ligt, nämligen att trygga fiskerättshavarens rätt till skadestånd, och ett

straffprocessuellt, nämligen att säkra möjligheterna att inför eller utom

rätta överbevisa den brottslige om hans gärning. Beträffande innebörden

av förslaget har kommittén bl. a. anfört att av hänvisningen till hittegods-

lagstiftningen följde, att godset komme att tillfalla beslagtagaren om äga­

ren ej bleve känd inom ett år från det beslaget anmäldes hos polismyndighet

eller ägaren ej komme inom tre månader från det han av polismyndighet

underrättats om beslaget eller ägaren eljest kunde anses ha uppgivit sin

rätt.

I remissyttrandena ha endast vissa detalj erinringar framställts.

Fiskeriintendenten i södra distriktet, förvaltningsutskottet i Blekinge

läns hushållningssällskap och Södra Sveriges fiskeriförening ha hemställt

att beslagsrätt uttryckligen måtte tillerkännas även sådan tillsyningsman

vilken av fislcerättsägarna satts att bevaka deras fiskevatten. Samma fråga

har berörts av lantbruksstgrelsen, som likaledes ansett, att en dylik av

fiskerättsägarna anställd tillsyningsman borde ha beslagsrätt, men samtidigt

framhållit, att det icke syntes påkallat att för detta syfte göra någon änd­

ring i förslaget, enär han syntes kunna betraktas såsom tillhörande eller

likställd med fiskerättsägares folk.

Göta hovrätt har bl. a. erinrat att åklagare och fisketillsynsman borde

få rätt att ingripa även på enskilt vatten, t. ex. mot en utlänning som fis­

kade vid Skånes kust. Vidare har hovrätten ansett det böra klart angivas

vilka av hittegodslagens bestämmelser som skulle vara tillämpliga i fråga

om förfarandet med beslagtaget gods. Bestämmelsen i 5 § hittegodslagen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

att upphittare som ej fullgör vad i 1 § av lagen är stadgat skall straffas efter

allmän lag och hava förverkat all rätt på grund av fyndet, borde skäligen

ej tillämpas mot en fiskerättsägare som använt sig av sin rätt enligt fiske­

lagen att taga i beslag och kvarhålla gods. Slutligen har hovrätten anmärkt

att det i lagtexten borde uttryckligen utsägas att beslagsrätten omfattade

också förverkad fångst.

Ett uttalande av sistnämnda innebörd har gjorts även av Svea hovrätt.

Departementschefen. Numera finnas allmänna bestämmelser om beslag i

27 kap. rättegångsbalken. Enligt detta kapitel må beslag läggas å varje före­

mål som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller

vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. I allmän­

het får beslag äga rum allenast efter beslut av åklagaren eller, i stad, den

polistjänstemän som leder förundersökningen angående brottet. Om fara

är i dröjsmål, må dock, även utan sådant beslut, åtgärden verkställas av

underordnad polisman. I dylikt fall skall emellertid anmälan om beslaget

skyndsamt göras hos åklagaren eller undersökningsledaren, som har att

omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. Den som drabbats av beslag äger

hos rätten påkalla prövning av beslaget. Om detta därvid fastställes, skall

rätten tillika utsätta viss tid, inom vilken åtal skall väckas. I annat fall än

nu sagts skall åtal väckas inom en månad från det beslaget verkställdes.

Väckes ej åtal i rätt tid, skall beslaget hävas.

Dessa bestämmelser äro, i den mån ej annat föreskrives, tillämpliga även

på specialstraffrättens område. Några särskilda stadganden om rätt för

åklagar- och polismyndigheterna att verkställa beslag på grund av olovligt

fiske behövas följaktligen icke längre. Däremot torde föreskrifter om be-

slagsrätt för fiskerättshavare icke kunna undvaras. Fiskerättsägarna lära

nämligen även i fortsättningen i stor utsträckning bli hänvisade till att

själva bevaka sina vatten. Jag förordar också, i anslutning till kommitté­

förslaget, att rätt till beslag tillerkännes fisketillsynsman som förordnats

av länsstyrelse eller fiskeristyrelsen. Tillräcklig anledning att begränsa den­

na befogenhet till fritt fiskevatten synes mig icke föreligga.

Det bör emellertid enligt min mening ej lämpligen ifrågakomma att bibe­

hålla den nuvarande regeln, att egendom som tagits till vedermäle och pant

må behållas tills den fiskande »rätt för sig bjuder». Att en sådan regel upp­

tagits i 1896 års lag torde väsentligen bero på att enligt lagens ursprungliga

lydelse åtalsrätten i princip var förbehållen målsäganden. Det tedde sig då

naturligt, att det fick ankomma på honom att omhändertaga bevismaterialet,

men att å andra sidan sådant kvarhållande icke borde få bestå längre än

till dess ägaren givit sig tillkänna och erkänt förseelsen. Numera har emel­

lertid saken kommit i ett annat läge. Alltsedan 1942 har nämligen olovligt

fiske kunnat åtalas även av allmän åklagare, om det av målsäganden an­

givits till sådant åtal, och genom den nyligen genomförda rättegångsrefor-

men har målsägandens åtalsrätt än mer förlorat sin betydelse. Enligt 20 kap.

8 § rättegångsbalken i dess nya lydelse må nämligen målsägande ej väcka

åtal för annat än rena målsägandebrott, såvida han ej först angivit brottet

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

133

och åklagaren beslutat att åtal ej skall äga rum. Detta medför att utredning­

en i mål om olovligt fiske så gott som undantagslöst kommer att handhavas

av vederbörande åklagare. Det bör då också ankomma på honom att omhän­

dertaga beslagtagen egendom samt att avgöra, om och när sådan egendom

utan våda kan återställas till ägaren. Verkställes beslag av annan än åklaga­

ren eller befattningshavare vid polisväsendet, synes därför det beslagtagna

böra skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Häremot kan måhända invändas, att fiskerättshavaren i så fall ej längre

skulle få möjlighet att utnyttja egendomen som pant för sitt anspråk på

skadestånd. Om, på sätt jag förut förordat, som huvudregel föreskrives att

redskap skola vara förverkade, kan nämnda synpunkt få betydelse allenast

i fråga om annan egendom. A denna kan fiskerättshavaren enligt 26 kap.

rättegångsbalken erhålla kvarstad, därest han själv eller genom åklagaren

framställer yrkande därom hos domstolen.

De nuvarande beslagsreglerna torde, åtminstone såvitt angår fiskerätts-

havares befogenhet att taga vedermäle och pant, icke äga tillämpning å

fångsten. Eftersom denna skall vara förverkad till fiskerättshavaren lär det

icke kunna förutsättas att tjuvfiskaren äger någon lösningsrätt, utan fiske­

rättshavaren torde vara befogad att genast tillgodogöra sig det fångade. Det

synes lämpligt att i den nya lagen upptages ett uttryckligt stadgande av den­

na innebörd.

Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med vad jag så­

lunda anfört.

Jag vill i detta sammanhang nämna att kommittén i 58 § av sitt förslag

upptagit ett stadgande av innehåll att om den, som dreve olovligt fiske, satte

sig till motvärn mot någon som hade beslagsrätt, detta skulle straffas såsom

egenmäktigt förfarande. En sådan hänvisning måste numera anses överflö­

dig, och stadgandet har därför ej medtagits i departementsförslaget.

45 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad jag anfört vid behandlingen

av 43 §.

46 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handräckning mot olovligt stäng­

ande av fiskådra eller obehörig utmärkning av notvarp. Den motsvarar 17 §

1896 års lag och 53 § i kommittéförslaget.

Den nu gällande lagen innebär i huvudsak, att om fiskådra blivit olag­

ligen stängd med fiskeredskap eller notvarp hålles utmärkt i oriktigt läge

eller under tid av året då det ej nyttjas, utmätningsmannen i orten må, på

ansökan av den som därav lider men, meddela nödig handräckning.

Enligt kommitténs förslag skall, därest allmänna intressen äro i fråga,

ansökan om handräckning kunna göras även av allmän åklagare, statens

fiskeritjänsteman och fisketillsynsman som förordnats av länsstyrelse eller

fiskerimyndighet.

Ett par remissinstanser ha ansett, att befogenhet att söka handräckning

borde tillkomma jämväl länsfiskeritjänstemännen. Dessutom har i några

yttranden gjorts gällande, att handräckning genom utmätningsman vore en

alltför tidsödande åtgärd. Det vore lämpligare att polismyndighet och fiske­

tillsynsman finge rätt att utan omgång ingripa, så snart olaglig stängning av

fiskådra ägt rum.

Departementsförslaget ansluter till kommitténs förslag. Länsfiskeritjänste­

männen torde, i den mån de anses böra fullgöra övervakningsuppgifter,

lämpligen kunna förordnas till fisketillsynsmän. Det lär därför icke vara

behövligt att särskilt omnämna dem i detta sammanhang. Ej heller synes det

lämpligt att åt polismän och fisketillsynsmän gives en vidsträcktare befo­

genhet i förevarande avseende än som följer av de allmänna reglerna om

beslag.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

47 §.

Denna paragraf överensstämmer nära med 60 § i kommittéförslaget.

I första stycket stadgas att beslut som länsstyrelse meddelar med stöd

av bestämmelse i förslaget skall anslås i länsstyrelsens lokal samt tillkänna­

givas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten. Andra

stycket innehåller föreskrifter att tiden för besvär mot länsstyrelses beslut

skall vara två månader, räknat från anslagsdagen, och tredje stycket upp­

tager en bestämmelse av innebörd att sådant beslut av länsstyrelse, som

avser ordningsföreskrifter för fritt fiske i enskilt fiskevatten, läget av fisk­

ådra, tillstånd att i fiskådra utsätta redskap m. m. eller åtgärder mot van­

skötsel av fiske, skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär,

om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Vid remissbehandlingen av kommittéfcrslaget har kammarkollegiet erin­

rat att anslag i länsstyrelsens lokaler samt tillkännagivande i länskungö­

relserna syntes vara en tämligen värdelös form för delgivning. Det vore

lämpligare att beslutet, förutom att det intoges i ortstidningar, ansloges i

kommunerna samt att skriftlig underrättelse sändes till sökande och för­

klarande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har hemställt om uttryckliga föreskrifter hur

kostnaderna för kungörandet i länstrycket och i tidningarna skulle bestridas.

Dessa föreskrifter kunde förslagsvis utformas antingen så att kostnaderna

skulle betalas av allmänna medel, där ej beslutet meddelats uteslutande i

enskilt intresse, eller också så att allt kungörande skulle bekostas av stats­

verket. Till förmån för sistnämnda lösning kunde åberopas, att hela fiske­

regleringen ytterst bottnade i det allmännas intresse.

Vad kammarkollegiet anfört har icke synts mig innefatta tillräckliga

skäl att frångå kommittéförslaget. Däremot har jag ansett lämpligt att en

135

bestämmelse meddelas om hur kungörelsekostnaderna skola bestridas, över­

vägande skäl ha synts mig tala för att dessa kostnader alltid få stanna på

statsverket.

Knnffl. Maj:ts proposition nr 60.

Övergångsbestämmelserna.

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1950, varvid

1896 års lag bör upphöra att gälla. 1 förslaget har, i enlighet med vad som

brukar tillämpas, upptagits en erinran, att om i lag eller författning före­

kommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya la­

gen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. I övrigt ha några särskilda

övergångsstadganden icke ansetts erforderliga.

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt.

Kommittén.

Som framgått av det förut anförda har kommittén förutsatt, att i den mån

den nya lagstiftningen om fiskerätt eller om ägogräns mot allmänt vatten­

område medförde intrång i enskild rätt, ersättning härför skulle utgå av

statsmedel. Kommittén har också utarbetat ett särskilt lagförslag i detta

ämne.

Enligt 1 § i detta förslag skall ersättning i anledning av intrång i fiske­

rätt utgå i följande tre fall, nämligen dels då visst vattenområde, där enligt

äldre lag fisket tillhörde strandägaren, enligt nya lagen blir att hänföra till

fritt fiskevatten, dels då enligt bestämmelse i nya lagen varje svensk med­

borgare erhåller rätt att, annorledes än med torsksnöre eller långrev, i en­

skilt fiskevatten i saltsjön bedriva fiske, som tidigare var förbehållet strand­

ägaren, och dels då särskild rättighet till fiske genom nya lagen blir helt

eller delvis utan verkan. Ersättningen skall omfatta gottgörelse för värdet

av den förmån som för fiskevattnets eller rättighetens ägare gått förlorad

genom att fisket blivit fritt, så ock för förlust som av denna anledning

eljest må hava tillskyndats honom. Om fisket vid nya lagens ikraftträdande

var upplåtet till annan, skall jämväl denne njuta ersättning för honom till­

skyndad skada.

I motiven till dessa stadganden har kommittén bl. a. anfört, att de regler

om rätt till fritt fiske å enskilt fiskevatten i de stora insjöarna, vilka uppta­

gits i förslaget till fiskelag, väsentligen endast innebure ett lagfästande av

hittillsvarande fiskepraxis. Något berättigat anspråk på ersättning med an­

ledning av dessa regler kunde därför enligt kommitténs mening icke anses

föreligga. Detsamma gällde beträffande det föreslagna stadgandet om fritt

fiske med torsksnöre och långrev i saltsjön. I fråga om de fall, då ersätt-

ningsrätt ansetts böra medgivas, har kommittén uttalat att frågan, huru­

vida och i vad mån ersättning borde utgå i det enskilda fallet, finge bedömas

med hänsyn till de föreliggande förhållandena. Generellt måste krävas att

den inträdda förändringen verkligen kunde anses medföra en märkbar

136

minskning av det till fastigheten hörande fiskets värde. Å andra sidan borde

man ej rimligen ställa alltför stora krav på fastighetsägarens förmåga

att på ett bindande sätt styrka sina anspråk, överhuvud vore det enligt

kommitténs mening önskvärt att skälighetshänsyn i största möjliga mån

anlades vid ersättningsfrågornas prövning. Bland annat borde beaktas att

de nya reglerna stundom kunde få både gynnsamma och ogynnsamma verk­

ningar. I sådant fall borde enligt kommitténs uppfattning ersättning utgå

endast i den mån skadan eller intrånget övervägde nyttan. Medförde för­

lusten av fiskerätt indirekt skada, t. ex. genom att fastigheten ej längre

lämpligen kunde bestå som en självständig brukningsdel, borde jämväl det ia

allmänna intrång ersättas.

I 2 § av kommitténs förslag stadgas, att ersättningsfrågorna skola prövas

av särskilda nämnder (fiskevärderingsnämnder). Sådana skola finnas till

det antal och med de verksamhetsområden Konungen bestämmer och skola

enligt 3 § bestå av ordförande och två ledamöter. Till ordförande skall

Konungen utse en lagkunnig och i domarvärv erfaren person. Ledamöter

skola utses i den ordning Konungen bestämmer. De skola väljas bland

personer som inom nämndens verksamhetsområde äro eller varit ägodel­

nings- eller vattenrättsnämndemän eller eljest äga förtrogenhet med förhål­

landena där samt erfarenhet i värdering av fast egendom.

Ansökan om ersättning skall enligt 4 § göras skriftligen, och det förut-

sättes att detta skall ske inom ett visst antal år från lagens ikraftträdande,

vid påföljd att talerätten eljest går förlorad.

I 5 § givas föreskrifter om förfarandet vid fiskevärderingsnämnd. Som

huvudregel skall enligt förslaget gälla att sökanden och kronan skola er­

hålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde inför nämn­

den. Om en ersättningsbegäran uppenbarligen icke förtjänar avseende,

skall den dock kunna avslås utan sådant sammanträde. I övrigt föreskrives,

att nämnden må tillerkänna sökande skälig gottgörelse för utgifterna å ären­

det samt att Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående fiske-

värderingsnämndernas verksamhet.

Under 6 § stadgas bl. a., att den som är missnöjd med beslut av fiskevär-

rteringsnämnd äger draga ersättningsfrågan inför domstol genom att in­

stämma talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes honom.

I 7 § har upptagits ett stadgande om återförvisning från domstol, och i

8 § stadgas slutligen att kronans talan inför fiskevärderingsnämnd och dom­

stol skall bevakas av kammarkollegiet.

Yttrandena.

Vid remissbehandlingen har från enstaka håll gjorts gällande,

att ersättningsrätt borde medgivas även i vissa andra fall än dem som upp­

tagits i kommittéförslaget. Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda an­

fört, att i de stora insjöarna gottgörelse borde utgå jämväl därest avsevärt

intrång i befintliga rättigheter uppkomme till följd av stadgandena om fritt

Iiungl. Maj:ts proposition nr 60.

137

fiske i enskilt vatten där, och kammarkollegiet har yttrat att bestämmelsen

om viss rätt för envar att i saltsjön fiska med torsksnöre och långrev syntes

kunna föranleda ersät! ningsanspråk som icke borde avvisas.

Vissa erinringar ha vidare gjorts med anledning av kommitténs utta­

landen angående grunderna för beräknandet av ersättning. Sveriges lant-

bruksförbund har framhållit att det vore av stor vikt att förlusten av fiske­

rätt ej skattades för lågt. Även om fiskerätten icke utnyttjades, innebure

innehavet av densamma en ökad trygghet i försörjningen. Den utgjorde då

på sätt och vis en försäkring, som enligt förbundets mening borde värderas

och ersättas. Fastighetsbildningssakkunniga ha med instämmande av lant-

mäteristyrelsen ifrågasatt, om ej efter mönster av 9 § expropriationslagen

en uttrycklig föreskrift borde meddelas om att ersättning skulle utgå alle­

nast såvitt skadan eller intrånget övervägde nyttan. Samma ståndpunkt har

intagits av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som dessutom förklarat sig anse

att ersättning aldrig boide lämnas i annat fall än då den lidna förlusten vore

mera betydande. Kammarkollegiet har däremot ansett det vara en fördel att

något stadgande om kvittning av skada mot nytta ej upptagits i förslaget.

Härom har kollegiet anfört följande:

Kommittén har ansett i princip riktigt, att vinst genom de nya rättsreg­

lerna bör få kompensera uppkommande förlust, men har ej uppställt nå­

gon lagregel härom. Kollegiet är likaledes av den uppfattningen, att en så­

dan regel ej bör inflyta i lagtexten, då vinsten och förlusten kunna vara

svåra att jämföra. Förlusten kan bestå i en minskning i fastighetens årliga

avkastning, som omedelbart inträder, medan vinsten ej kan utnyttjas utan

en viss kapitalinsats, vilken ej är ekonomiskt försvarlig under överskådlig

tid. Det skulle vara obilligt att i ett sådant fall kvitta den årliga förlusten

mot det ökade kapitalvärdet.

Beträffande fiskevärderingsnämndernas antal och sammansättning har

statskontoret framhållit såsom angeläget att icke flera sådana nämnder in­

rättades än som vore oundgängligen erforderligt. Fastighetsbildningssakkun­

niga ha anfört, att det icke syntes finnas skäl att vid angivande av behörig­

hetsvillkoren för ledamotskap särskilt omnämna ägodelningsnämndemän och

vattenrättsnämndemän, och kammarkollegiet har uttalat att i fiskevärde-

ringsnämnd alltid borde ingå vederbörande fiskeriintendent eller annan sta­

tens fiskeritjänsteman.

I fråga om förfarandet i ersättningsärenden har kammarkollegiet anfört,

att preklusionsfristen för framställande av anspråk ej borde tilltagas allt­

för snävt. Dess längd borde tillkännagivas genom anslag i kommunerna och

annonsering i ortspressen. Vidare har kollegiet uttalat betänkligheter mot

förslaget att ersättningsanspråk skulle kunna avslås utan att sammanträde

hållits. Även om ett anspråk vore uppenbart ogrundat kunde det för tilltron

till rättsskipningen vara av ej ringa betydelse att sökanden finge tillfälle

att framläggå sin sak vid ett sammanträde och att därvid erhålla upplys­

ning om grunden till att hans talan icke förtjänade avseende, överhuvud

borde enligt kollegiets mening fiskevärderingsnämndernas verksamhet reg­

leras i nära anslutning till vad som gällde för allmän domstol. Därest så

Kungl. Maj.ts proposition nr 60-

138

skedde, syntes det böra övervägas, om ej talan mot sådan nämnds beslut

kunde få fullföljas till hovrätt i stället för till underrätt.

I övrigt må nämnas att lantmåteristyrelsen erinrat att det i mera inveck­

lade fall kunde erfordras särskilda utredningar för att fastställa vilken

fastighet inom ett skifteslag som kunde vara berättigad till ersättning. Sve­

riges lantbruks förbund har ansett det böra övervägas om ej ersättningsfrå­

gan borde ex officio upptagas beträffande varje fastighet till vilken hörde

fiskerätt. I varje fall borde underrättelse om ersättningsbestämmelserna

tillställas alla ägare av sådan fastighet. Länsstyrelsen i Västmanlands län

har ifrågasatt, om ej bestämmelserna angående fiskevärderingnämnder borde

kompletteras med regler om ett skiljedomsförfarande. Härom har länssty­

relsen anfört i huvudsak följande.

Nämnden torde i händelse så sker böra tilläggas befogenhet att — utan

handläggning å sådant sammanträde som avses i 5 § i den föreslagna lagen

om ersättning för mistad fiskerätt — icke blott avslå en ansökan om ersätt­

ning utan även i förekommande fall hänskjuta en sådan framställning till

skiljemän för bedömande av ersättningsbeloppet. Denna utväg synes kunna

anlitas särskilt i sadana fall, då varken innehållet eller omfattningen av

den rättighet, varå ersättningsanspråket grundar sig, är föremål för tvekan.

För den händelse exempelvis själva rätten till ersättning i analogt fall redan

erkänts, men ersättningsbeloppets bestämmande tarvar hörande av sakkun­

niga eller vittnen inför domstol eller eljest påfordrar en mera omständlig

utredning, synes den nu föreslagna anordningen möjliggöra ett enklare och

snabbare förfarande och verka till en minskning av värderingsnämndernas

arbetsbörda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Jag har redan i början av mitt anförande framhållit, att ersättning av stats­

medel enligt min uppfattning bör utgå, då den nya fislcerättslagstiftningen

föranleder intrång i bestående enskild rätt. Det är uppenbarligen önskvärt

att dylika ersättningsfrågor kunna avgöras i enkla former, men samtidigt

måste tillses att rättssäkerheten icke äventyras. Den av kommittén före­

slagna anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl till­

godose båda dessa önskemål. Jag biträder därför även förslaget om sådana

nämnder.

Med kommitténs nu förevarande lagförslag har avsetts att reglera, för­

utom frågan om gottgörelse i anledning av intrång i fiskerätt, jämväl spörs­

målet om skadestånd för förluster i samband med den ifrågasatta nya lag­

stiftningen om ägogräns mot allmänt vattenområde. Eftersom det visat sig

ogörligt att redan nu genomföra en sådan lagstiftning, har departements-

förslaget begränsats till de fiskerättsliga ersättningsspörsmålen. På grund

därav har en mindre jämkning vidtagits i rubriken. Också i övrigt har viss

överarbetning ägt rum.

Bestämmelserna i 1 § i departementsförslaget överensstämma i sak med

motsvarande stadganden i kommitténs förslag. Jag har sålunda icke ansett

mig böra föreslå, att ersättningsrätt skall medgivas i flera fall än de i kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

139

mittéförslaget angivna. De i förslaget till lag om fiskerätt upptagna bestäm­

melserna om fritt fiske på enskilt vatten i de stora insjöarna samt om viss

rätt för envar till långrevsfiske på enskilt vatten i saltsjön torde i själva

verket icke innebära någon inskränkning av den enskilda fiskerätten utöver

vad som redan förut ansetts gälla. Ej heller lär, på sätt jag förut framhållit,

den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att lämna andra än svenska

medborgare tillstånd till visst fiske jämväl på enskilt fiskevatten kunna

anses ge upphov till några berättigade ersättningsanspråk.

Vad angår frågan om de närmare förutsättningarna för ersättningsrätt

i varje enskilt fall, delar jag den uppfattning som kommit till uttryck i kom­

mitténs nyss återgivna uttalanden i ämnet. Sålunda bör enligt min mening

i princip gälla, att ersättning skall utgå allenast om och i den mån skadan

eller intrånget ej uppväges av nytta som lagstiftningen samtidigt må hava

medfört. Bland annat av de skäl som anförts av kammarkollegiet har dock

någon uttrycklig bestämmelse därom icke ansetts böra upptagas i förslaget.

I övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att det i sådana fall, då

tidsödande utredning måste företagas, torde böra stå nämnden fritt att ut­

döma ränta samt att, om ömmande omständigheter föreligga, omedelbart

tillerkänna sökanden viss gottgörelse i avräkning på det slutliga beloppet.

Ej heller härom lär emellertid särskilt stadgande erfordras.

Stadgandena i 2 och 3 §§, om fiskevärderingsnämnderna och deras sam­

mansättning samt om tiden för framställande av ersättningsanspråk, mot­

svara med vissa jämkningar 2—4 §§ i kommittéförslaget. Jag har icke an­

sett behövligt att några särskilda kvalifikationsvillkor för ledamotskap an­

givas i lagtexten. Jag utgår från att Kungl. Maj :t ändock kommer att tillse

att önskemålet om opartiskhet och erfarenhet i värderingsfrågor beaktas.

Med anledning av vad kammarkollegiet anfört i denna fråga vill jag emel­

lertid framhålla, att det icke synes mig lämpligt att statens fiskeritjänste-

män anlitas som ledamöter. I den mån deras erfarenhet i fiskefrågor be­

höver tagas i anspråk bör det ske genom att de höras såsom sakkunniga.

Fristen för framställande av ersättningsanspråk har, i överensstämmelse

med vad som skett vid tidigare ändringar i fiskerättslagstiftningen, satts

till fem år. I samband med utfärdandet av närmare föreskrifter för fiske-

värderingsnämndernas verksamhet torde få övervägas vilka åtgärder som

lämpligen kunna vidtagas för att hland allmänheten sprida kännedom om

preklusionstidens längd. Att, på sätt i ett yttrande ifrågasatts, sända per­

sonlig underrättelse till alla fiskerättsägare i landet eller stadga skyldighet

för nämnderna att ex olficio upptaga alla tänkbara ersättningsfall kan av

praktiska skäl uppenbarligen icke ifrågakomma.

Innehållet i 4 och 5 §§ motsvarar 5 § i kommittéförslaget. För att nämn­

derna ej skola onödigt betungas har jag ansett mig höra bibehålla regeln att

sammanträde ej behöver hållas, om ansökningen är uppenbart ogrundad.

De erinringar mot denna regel som framställts av kammarkollegiet ha icke

synts mig vara av avgörande vikt. Ej heller har jag ansett lämpligt att öppna

möjlighet för nämnderna atl hänvisa vissa ärenden till skiljemannaförfa-

140

rande. En sådan anordning skulle i allmänhet knappast medföra någon för­

enkling eller kostnadsminskning men kunde äventyra den enhetlighet i ska-

debedömningen som bör eftersträvas.

Såsom 6 § har meddelats en föreskrift att ersättning till ledamot av

fiskevärderingsnämnd skall utgå av statsmedel efter grunder som fastställas

av Kungl. Maj :t.

I 7 § ha med någon jämkning upptagits enahanda bestämmelser som i

6 § i kommittéförslaget om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärde­

ringsnämnd väcka talan mot kronan vid domstol. Med hänsyn bl. a. till att

det i dylika fall ej sällan lär bli fråga om att åberopa ny utredning synes

denna utväg vara att föredraga framför att i enlighet med vad kammarkol­

legiet ifrågasatt låta talan fullföljas till hovrätt. Stadgandet i 7 § i kommitté-

förslaget om återförvisning från domstol har ansetts kunna utgå.

Föreskrifterna i 8 § om bevakande av kronans talan överensstämma med

samma paragraf i kommitténs förslag.

Slutligen ha i 9—12 §§, vilka sakna motsvarighet i kommittéförslaget,

upptagits vissa stadganden till skydd för inteckningshavare m. fl. Bestäm­

melserna ha avfattats i viss anslutning till 57 och 58 §§ expropriationslagen

och 9 kap. 54 § vattenlagen.

Någon särskild medelsanvisning med anledning av de föreslagna bestäm­

melserna synes ej vara erforderlig förrän för budgetåret 1950/51. Skulle

fråga om utbetalning uppkomma redan dessförinnan, torde för ändamålet

få anlitas det under riksstatens IX huvudtitel upptagna förslagsanslaget

till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

Kungl. Moj:ts proposition nr 60.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den

20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden.

I 29 § förslaget till lag om rätt till fiske förutsättes att föreskrifter av

domstol rörande utnyttjande av samfällt vatten skola kunna påkallas ge­

nom ansökan. Dylika ärenden lära med hänsyn till sin betydelse böra prö­

vas av fulisutten rätt. Ett stadgande därom bör följaktligen intagas i G §

andra stycket förevarande lag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 12 §

jorddelningslagen.

K o m in i 11 é n bär i sitt betänkande anfört, att rätten till fiske i ett visst

vattenområde ofta kommit att genom avstyckning uppdelas på ett stort an­

tal fastigheter. Genom att fiskerätten sålunda splittras på många händer

hade missförhållanden uppkommit med avseende både å fiskevården och å

den rättvisa fördelningen av fisket. Enligt kommitténs mening förelåge där­

för ett starkt behov av att fiskerinäringens intressen bleve bättre tillgodo­

sedda vid avstyckningar.

141

För vinnande av detta syfte har kommittén till en början föreslagit, att

till 19 kap. 3 § jorddelningslagen skall fogas ett nytt, femte moment av in­

nehåll att fiske ej må genom avstyckning uppdelas på särskilda fastigheter

på sådant sätt, att därigenom märkligt men uppkommer för fiskenäringen

i orten, såframt ej den nya fastighetsindelningen i annat hänseende medför

fördelar, vilka överväga de med fiskets delning förenade olägenheterna.

Dessutom bär kommittén förordat, att i anslutning till de i 12 § samma ka­

pitel upptagna bestämmelserna om avstyckad ägovidds rätt till delaktighet

i samfälligheter eller i särskilda rättigheter, som tillkomma stamfastighe­

ten, skall meddelas en föreskrift, att om fastigheten har andel i samfällt

fiske, avstyckning ej må så verkställas, att andelen därigenom delas, med

mindre det uppenbarligen kan ske utan men för övriga fastigheter, som

hava andel i fisket, eller ock samtycke av dessas ägare erhålles i den om­

fattning, som enligt fiskelagen kräves för upplåtelse av fiskerätt i samfäl-

ligheten till någon, som ej är delägare.

I samtliga de remissyttranden, där dessa förslag berörts, har

vitsordats att bestämmelser i syfte att förhindra en alltför långtgående upp­

delning av den med fastigheterna förenade fiskerätten vore starkt påkallade.

Uttalanden av denna innebörd ha sålunda gjorts av bl. a. fastighet sbild-

ningssakkunniga. Emellertid ha dessa sakkunniga — med vilka lantmåteri-

s tyr elsen instämt — likväl icke ansett sig kunna tillstyrka, att kommitté­

förslaget genomfördes i hela sin utsträckning. De ha till en början framhål­

lit att skillnad borde göras mellan å ena sidan sådana fall, då stycknings­

lott tilldelades ett till gränserna bestämt vattenområde med åtföljande fis­

kerätt i detta område, och å andra sidan de fall, då den erhölle en ideell

andel antingen i ett vattenområde med därtill hörande fiske eller enbart i

fiske. Med hänsyn till systematiken i 19 kap. jorddelningslagen borde det

icke ifrågakomma att i 3 § behandla andra fall än de förstnämnda; de se­

nare hörde hemma under 12 §. Till utveckling härav ha de sakkunniga an­

fört följande.

De sakkunniga vilja till en början erinra om att fastighet tillkommande

rätt till fiske enligt gällande rätt ej må självständigt göras till föremål för

avstyckning. Sådan rättighet kan alltså icke för sig genom avstyckning

frånskiljas fastigheten eller delas. Delning av rätt till fiske kan blott följa

som ett slags korrelat till avstyckning av mark, därvid i enlighet med jord­

delningslagens terminologi med mark även avses vattentäckt område. Här-

vidlag niåste man göra skillnad på de fall, då fisket är samfällt och då det

har uppdelats mellan delägarna i skifteslaget. Förstnämnda fall bör med

hänsyn till jorddelningslagens systematik regleras i 12 §, som anger i vad

mån med avstyckad ägovidd må följa rätt till delaktighet i särskilda rättig­

heter som tillkomma stamfastigheten. Har fisket blivit delat genom skifte å

vattenområdet, i vilket fall alltså fastighet, för vilken utlagts lott i vatten­

området, ensam har rätt till fiske i det till fastigheten hörande vattenområ­

det, äger man vid avstyckning från fastigheten icke särskilt disponera över

fisket. Detta kan endast bli uppdelat som följd av att vattenområdet intages

i avstyckningen. Härvid kan antingen förfaras så, att vattenområdet delas

mellan styckningsdelarna, varvid även fisket delas med vattnet, eller så, att

vattenområdet jämte fisket undantages såsom för sakägarna gemensamt och

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

142

andel däri tillägges styckningslotten. Ha emellertid vattenområdet och fis­

ket skiftats vart för sig, må andel i fisket tilläggas styckningslott utan sam­

manhang med rätten till vattenområdet. Även då i de nu nämnda fallen det

är avsett att tillägga styckningslott andel i fisket, bör fråga om tillåtlighe­

ten harav vara att bedöma enligt reglerna i 12 §. Under denna paragraf sy­

nas alltså böra behandlas alla de fall, då det är fråga om att tillägga styck­

ningslott andel i fiske, vare sig detta tillkommer styckningsfastigheten en­

sam eller utgör en samfällighet för denna och andra fastigheter.

I fortsättningen ha de sakkunniga anfört, att de funnit övervägande skäl

tala mot att några begränsningar överhuvud föreskreves i fråga om av­

styckning i den formen, att det avstyckade området erhölle en till gränser­

na bestämd fiskelott. Från de sakkunnigas yttrande i denna del torde jag få

återgiva följande.

Givet är att en på sådant sätt åstadkommen uppdelning av fisket på flera

händer kan vara till skada. Att märka är emellertid att delning av fisket i

detta fall icke kan förhindras utan att man stadgar förbud mot att avstycka

vattenområde. Enligt de sakkunnigas mening måste det dock anses mindre

tillfredsställande att sålunda av hänsyn till fisket införa restriktioner med

avseende å rätten att göra vattenområde till föremål för avstyckning. Även

om man med tanke på de avstyckningar av vattenområde, som ske för till­

godogörande av vattenkraft eller eljest för industriella eller därmed jämför-

].!§a ändamål, skulle göra förbehåll för de fall, då avstyckningen skulle med­

föra fördelar som överväga de skadliga verkningarna för fisket, kan det lik­

väl befaras att ett förbud mot avstyckning av vattenområde, som skulle vara

till men för fisket, i många fall skulle visa sig hinderligt för ur andra syn-

punkter fullt legitima och önskvärda avstyckningar. Det kan med andra

ord befaras, att ett dylikt förbud skulle leda längre än som påkallas av syf­

tet med lagstiftningen. Det förhåller sig nämligen så, att viss lott i vatten-

omrade mindre ofta avstyckas endast för att styckningslotten skall få fiske­

rätt; avstyckningen avser i allmänhet även att tillgodose intressen av helt

andra slag.

Vad härefter angår sådana avstyckningar då styckningslotten erhölle

allenast en ideell andel i fiske, ha de sakkunniga uttalat, att det syntes väl­

betänkt att i jorddelningslagen införa vissa restriktioner i syfte att före­

bygga att rätten till fiske i ett vattenområde delades upp på alltför många

andelar. Även härvid borde man emellertid skilja mellan olika fall, näm­

ligen det, då fråga vore om andel enbart i fiske, och det, då styckningslot­

ten skulle erhålla andel i vattenområde jämte fisket där. Det förra fallet

inträffade, när vattenområdet vore skiftat men fisket lämnats oskiftat, och

dessutom när vattenområdet och fisket däri skiftats vart för sig. Under dy­

lika förhållanden vore nämligen fisket att betrakta som en särskild rättig­

het, som ensam för sig kunde uppdelas på andelar. De sakkunniga ha fram­

hållit att det främst vore för detta fall som restriktiva bestämmelser vore

påkallade. Olägenheterna av att en fiskerätt uppdelats på flera händer syn­

tes nämligen ha varit mest framträdande, när det varit fråga om andel i ett

fiske som vant samfällt för ett helt skifteslag. Däremot ha de sakkunniga

varit tveksamma, om begränsningar borde införas även för det fall att

delningen av fisket skedde genom att avstyckningslotten tilldelades andel

i vattenområdet. Rörande denna fråga ha de sakkunniga anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

143

Mera tveksamt är huruvida under lagstiftningen böra inbegripas även de

fall, då fisket är gemensamt för skifteslaget till följd av att vattenområdet

ej undergått delning och då sålunda såväl vattenområdet som fisket däri

äro samfällda. Vill man i dessa- fall tillägga avstyckad lägenhet andel i fis­

ket, måste det såsom förut nämnts ske genom att lägenheten får andel i vat­

tenområdet. Samma blir förhållandet, om vattenområdet jämte fisket däri

är skiftat. Andel i enbart fisket kan då icke tilläggas den avstyckade lägen­

heten; denna måste för att få fiskerätt erhålla andel i vattenområdet. Givet

är att uppdelning av vattenområde på flera andelar, vilken har till följd att

även fisket uppdelas på motsvarande sätt, är till lika stor skada för fisket

som delning av andel i samfällt fiske. Om fastighetsbildningssakkunniga

likväl hysa tvekan om lämpligheten av att låta sådana delningar som nu

nämnts inbegripas under den tilltänkta lagstiftningen heror det därpå, att

restriktionerna i så fall måste avse rätten att tillägga avstyckad ägovidd

andel i vattenområde, ej i fiske. Att begränsa den möjlighet härtill som för

närvarande föreligger och som kan vara motiverad av varjehanda skäl finna

de sakkunniga knappast tillrådligt.

Såsom framgått av det anförda ha fastighetsbildningssakkunniga ansett

inskränkande bestämmelser böra meddelas i stort sett endast med avse­

ende på rätten att tillägga avstyckad fastighet andel i oskiftat fiske. Vad

beträffar den närmare utformningen av dessa bestämmelser ha de sakkun­

niga förklarat sig icke kunna tillstyrka kommitténs förslag om krav på sam­

tycke från övriga delägare i fisket i samma omfattning som fordrades för

upplåtelse av fiskerätt. I denna del ha de sakkunniga yttrat, att en sådan

fordran visserligen kunde sägas vara en logisk konsekvens av den tanke­

gång som legat till grund för upplåtelsereglerna men att den från praktisk

synpunkt vore mycket betänklig. Förhållandena med avseende på rätten till

vatten och fiske vore merendels ytterst tilltrasslade. Det torde ofta nog kom­

ma att erfordras både kostsamma och tidsödande utredningar rörande dessa

förhållanden för att avgöra huruvida föreskriven majoritet ernåtts. Visser­

ligen syntes det, med tanke på avstyckningens natur, åligga förrättnings-

sökanden att förebringa utredning härom. I regel saknade han emellertid

förmåga härtill, och det kunde förutses att det bleve förrättningslantmäta-

ren som måste verkställa utredningen. Med hänsyn till de praktiska svårig­

heterna borde därför enligt de sakkunnigas mening det av kommittén upp­

ställda kravet ersättas med en föreskrift om skyldighet för förrättningslant-

mätaren att pröva, huruvida andel i fisket kunde tilläggas lägenheten utan

men av någon betydelse. Vid en dylik prövning borde förrättningsmannen

ha att beakta ej blott huruvida delningen kunde antagas komma att med­

föra menliga verkningar för fisket eller eljest inkräkta på övriga delägares

rätt att fiska i vattenområdet; med tanke på den betydelse fisket mången­

städes hade såsom stöd för ett i och för sig otillräckligt jordbruk måste

också den största hänsyn tagas till den verkan delning av fiskerättighet

kunde ha för styckningsfastigheten. Härvidlag borde tillämpningen vara

ytterst restriktiv.

På de skäl för vilka jag sålunda redogjort ha fastighetsbildningssakkun­

niga hemställt, att det i kommittéförslaget upptagna tillägget till 11) kap. 3 g

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

j orddelningslagen måtte utgå samt att den under 12 § samma kapitel före­ slagna nya bestämmelsen måtte givas i huvudsak den innebörden, att av­ styckad ägovidd ej finge jämte annan styckningsdel tilläggas rätt till del­ aktighet i fiske, som tillkomme stamfastigheten eller vore samfällt för stam­ fastigheten och annan fastighet, om därigenom skulle för fisket uppkomma men av någon betydelse.

Även kammarkollegiet har framställt erinran mot förslaget att rätten att giva avstyckad fastighet andel i samfällt fiske skulle göras beroende av sam­ tycke från majoriteten av de andra delägarna. Enligt kollegiets mening vore det i princip förkastligt att medgiva avsteg från en jordpolitisk grundsats endast därför att övriga delägare i skifteslaget ej motsatte sig avsteget. I stället syntes det kravet böra uppställas, att delning ej finge ske, om detta kunde lända till avsevärt men för de övriga fastigheter som hade andel i fisket.

I anslutning till vissa uttalanden i kommittébetänkandet bär kollegiet vidare yttrat, att det syntes önskvärt att genom jämkningar i bestämmelser­ na om avstyckning och bildande av servitut vid jorddelning underlätta till­ skapandet av särskilda fiskefastigheter, som komme att omfatta en tomt eller en lägenhet av typen arbetarsmåbruk jämte fiskerätten i en sjö eller en del av ett vattendrag. Fastighetstypen syntes ej få någon större betydelse för fiskets upphjälpande men komme säkerligen att bliva begärlig för per­ soner som på grund av läggning eller minskad arbetsförmåga ej önskade ett hårdare eller tidsbundet arbete.

Föreningen statens fiskeritjänstemån har ifrågasatt, att förslaget skulle kompletteras med bestämmelser, vilka möjliggjorde att fiskevatten skildes från en jordbruksfastighet och finge bilda egen fastighet. Därigenom skulle nämligen yrkesfiskare och andra beredas tillfälle att inköpa t. ex. ett antal smärre, varandra angränsande fiskevatten, vilka vart för sig vore av föga värde för den nuvarande ägaren, och sammanslå dessa till ett helt, ratio­ nellt brukningsbart fiskeområde.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit har det ej sällan visat sig medföra olägenheter att den till en fastighet hörande fiskerätten i sam­ band med avstyckning uppdelats mellan stamfastigheten och stycknings- lotterna. Särskilt ha sådana olägenheter framträtt, när fiskerätten haft ka­ raktären av andel i oskiftat fiske. Om en delägare i dylikt fiske från sin fastighet avstyckar t. ex. ett stort antal tomter och alla dessa utrustas med fiskerätt, minskas naturligen lätt de övriga delägarnas intresse för fiske­ vårdande åtgärder. Det framstår också redan i och för sig som en orättvisa att fiskerättsförhållandena rubbas på dylikt sätt.

Till främjande av en bättre ordning i förevarande avseende har kommit­ tén föreslagit, att vissa inskränkande bestämmelser skola fogas till 3 och 12 §§ i 19 kap. jorddelningslagen. Emellertid ha både fastighetsbildnings- sakkunniga och lantmäteristyrelsen avstyrkt förslaget, utom såvitt angår möjligheten att tilldela avstyckad fastighet andel i oskiftat fiske eller i visst annat fiske av jämförelsevis sällan förekommande slag. I enlighet härmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

145

ha dessa remissinstanser ansett, att ändring borde ske endast i 12 § i ka­

pitlet. De skäl som anförts för yrkandet om en sådan begränsning synas

mig övertygande och jag har därför ansett mig böra biträda detsamma. Jag

vill framhålla att även en dylik, mindre omfattande lagstiftning kan få stor

praktisk betydelse. I de flesta av våra fiskevatten lär nämligen fisket vara

samfällt för hela skifteslaget.

Enligt kommittéförslaget skall i allmänhet avstyckningslott kunna till­

delas andel i samfällt fiske allenast om samtycke från övriga delägare er­

hållits i den omfattning som kräves för upplåtelse av fiskerätt. Såsom fram­

hållits i remissyttrandena kunna emellertid från flera synpunkter betänk­

ligheter anföras mot en sådan föreskrift. Departementsförslaget har därför

avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med vad fastighetsbildningssak-

kunniga och lantmäteristyrelsen förordat.

Det kunde ifrågasättas om icke motsvarande bestämmelser som i föreva­

rande förslag borde införas i lagen om fastighetsbildning i stad. Något prak­

tiskt behov därav lär emellertid icke föreligga, detta så mycket mindre som

enligt lag den 27 februari 1948 Kungl. Maj :t kan förordna att vad som är

stadgat om avstyckning på landet skall äga tillämpning även beträffande

område i stad, vilket ej ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948

fastställd byggnadsplan.

Ej heller torde det för närvarande finnas tillräcklig anledning att vidtaga

åtgärder för att möjliggöra bildandet av särskilda fiskefastigheter. Denna

fråga synes mig dock kunna förtjäna att framdeles upptagas till förnyat

övervägande.

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen.

I kommitténs betänkande har framhållits, att det vore ett utbrett önske­

mål att yrkesfiskarena skulle erhålla större trygghet för att få kunna dispo­

nera erforderlig mark för bodar, bryggor och andra anläggningar som er­

fordrades för fiskets bedrivande. Särskilt i Norrland vore fiskarena för fisket

i ytterskärgårdarna flerstädes beroende av tillgång till sommarbodar på

annans mark. Även för torkställningar och linnande ändamål ansåge sig

fiskarena behöva tryggad nyttjanderätt till lämplig mark.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit att expropria­

tionsrätt skall medgivas för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrym­

me för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för

yrkesfisket. Sådan expropriation skall dock enligt förslaget ej kunna före­

tagas av annan än kronan, kommun eller hushållningssällskap och skall en­

dast kunna avse förvärvande av nyttjanderätt under en lid av högst tjugu­

fem år. Om expropriation beviljas, skall den exproprierande äga rätt att till

enskilda yrkesfiskare eller sammanslutning av yrkesfiskare upplåta erfor­

derligt område under erinran att detta får användas endast för det ändamål

som expropriationen avser.

10 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 60.

Kungl. Muj.ts proposition nr 60.

Vid remissbehandlingen har ingen principiell erinran framställts mot förslaget.

Lantbruksstyrelsen har emellertid ansett, att expropriation borde få ske även för bostadsändamål. Styrelsen har som motivering härför anfört att markvärdet i skärgårdarna stegrats mycket starkt till följd av den omfatt­ ning sommarnöjesbebyggelsen mångenstädes tagit. Härigenom hade fiskar­ befolkningen fått ökade svårigheter att erhålla nödig mark icke blott för bryggor, sjöbodar och dylikt utan även för bostäder. Liknande uttalanden ha gjorts av Medelpads kustfiskarförbund samt av länsstyrelsen i Gävle­ borgs län och förvaltningsutskottet i samma läns hushållningssällskap.

Domänstyrelsen har ansett det böra övervägas, om ej expropriationsrät­ ten borde omfatta också mark till fiskodlingsdammar. Den mark som där­ vid konune i fråga vore i allmänhet ej särskilt värdefull utan bestode ofta av kärr och myrar. Styrelsen har härom anfört följande.

Vattenkraftverk och flottningsföreningar föranleda stor skada på fisket men äro i regel villiga att avhjälpa skadorna och förfoga också i allmänhet över medel därtill. Ett effektivt sätt är därvid utplantering av större fisk än yngel, då den större fisken har avgjort bättre möjligheter att gå till i de reglerade vattnen. För ynglets utveckling till större sättfisk krävas fiskod­ lingsdammar, men nämnda företag sakna i regel mark därför. Även för andra företag samt för hushållningssällskap och fiskerättsägare kan behov föreligga att förvärva för dylika anläggningar lämplig mark.

Departementschefen. Behovet av att kunna bereda fiskarbefolkningen å en viss ort utrymme för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för yrkesfisket måste enligt min uppfattning anses äga så­ dan vikt att expropriationsrätt för dess tillgodoseende är väl motiverad.

Däremot torde åtminstone för närvarande tillräcklig anledning icke före­ ligga att medgiva expropriation för anskaffande av bostäder åt fiskare eller för att möjliggöra anläggande av fiskodlingsdammar.

Jag delar också kommitténs uppfattning att expropriationsrätt bör till­ komma allenast kronan, kommuner och hushållningssällskap samt att den bör begränsas till att avse förvärv av tidsbestämd nyttjanderätt. För att ändamålet med expropriationen skall kunna vinnas torde det vara nödvän­ digt att den exproprierande kan verkställa upplåtelser till andra. Bestäm­ melserna på denna punkt ha emellertid underkastats viss formell jämkning.

Vid departementsförslagets avfattande har förutsatts att lagstiftning kom­ mer till stånd i enlighet med det förslag till lag om ändring i expropria­ tionslagen, vilket på föredragning av chefen för justitiedepartementet re­ mitterats till lagrådet den 18 februari 1949.

Kungl. Mai ds proposition nr 60.

147

Förslaget till förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga

havsstränder, skär och holmar m. m.

Beträffande innehållet i detta förslag torde jag få hänvisa till vad jag

förut anfört om kronans fisken.

I kommitténs motsvarande författningsförslag hade upptagits en bestäm­

melse att även annat fiske i saltsjön som hörde till kronopark eller krono-

flygsandsfält finge allmänt begagnas, om det ej vore särskilt disponerat. På

grund av erinringar i remissyttrandena har emellertid denna bestämmelse

ansetts böra uteslutas.

I enlighet med vad sålunda anförts föreligga nu förslag till

1) lag om rätt till fiske,

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt,

3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 19b6 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden,

4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet,

5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria­

tion, samt

6) förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,

skär och holmar m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1—5

upptagna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas ge­

nom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Greta Liizell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

om rätt till fiske.

Härigenom förordnas som följer.

Om fritt och enskilt fiskevatten.

1 §•

Med avseende å rätten till fiske skola rikets vattenområden vara inde­ lade i fritt och enskilt vatten.

2

§.

Fritt fiskevatten är öppna havet och annat vatten som ej enligt 8—7 §§ utgör enskilt fiskevatten.

3 §.

Enskilt fiskevatten är i saltsjön allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd även­ som, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva.

4 §.

Enskilt fiskevatten är i saltsjön även allt vatten som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än ettusen meter räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.

Vad nu sagts gäller dock ej vatten vid ö eller ögrupp som från fastlandet helt skiljes av annat vatten än i första stycket sägs.

5 §•

Finnes i saltsjön eljest fiskevatten, vilket saknar förbindelse med öppna havet annat än över vatten som enligt 3 eller 4 § är att anse såsom enskilt, är också sådant fiskevatten enskilt.

6

§.

Enskilt fiskevatten är i saltsjön dessutom dels i Norrbottens län vid Torne älvs mynning allt vatten innanför en linje från gränsen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd väs­ terut till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut till 65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Sandö;

dels i Kalmar län allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och Äskeskär,

149

Idöfjärden och Björkskärsdjupet innanför en linje mellan de sydöstra uddarna av Örskär, Idö Stångskär och Bussan,

allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets—Vinö Bredhäll—Bo­ skärs nordöstra udde—örsskärens östra uddar—Logen—Lilla (Södra) Lj usklabb—Soen,

allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällarnas huvudö —Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Runnö sydspets—Sandö Örskärs nordspets—Sandö nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—-Eneskärs yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra udde, samt

allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets—Pata Enskärs nordöstra udde—Pata Enskärs sydspets—Lilla Millgrund—Enskärskläppens ostspets —Ryssby Enskärs ostspets—Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—syd­ östra udden av Ryggås—Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets nordspets.

7 §•

Vad i 3—5 §§ stadgas angående omfattningen av enskilt fiskevatten i salt­ sjön skall äga motsvarande tillämpning beträffande Vänern, Vättern, Hjäl­ maren och Storsjön i Jämtland. Dock skall till enskilt fiskevatten därjämte hänföras

i Hjälmaren allt det vatten som begränsas i norr av skärgården mellan Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen Vinöns sydvästra udde—Fåran—Ramberget—Djursnäsudde; och

i Storsjön allt det vatten som mot Storsjöflaket begränsas av räta linjer Andersons nordvästra udde—Norderöns nordspets—-Värköns nordspets— sydöstra udden av Hammarnäslandet.

Vattnet i Mälaren är enskilt fiskevatten med undantag för det vatten i Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden, som är beläget på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fast­ landet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Vid tillämpningen av vad nu sagts skola nämnda fjärdar anses begränsade mot Gripsholmsviken av räta linjer från Hagskär till när­ maste ställen på fastlandet, mot Grönsöfjärden av räta linjer Ringsökalven —Bastlagnö—Ytterholmen över sundens smalaste ställen, mot Ekolsunds- viken av räta linjer från Tallholmen till närmaste ställen på fastlandet, mot Kalmarviken av räta linjer från Knuten till närmaste ställen på fastlandet, mot Säbyholmsviken av Smidösunds smalaste del samt mot Långtarmen av en rät linje Dävensö västspets—Munsö nordspets.

Övriga sötvatten äro i sin helhet enskilt fiskevatten.

Om vattenstånd.

8 §•

Vattendjup och strandlinjer skola vid tillämpningen av denna lag, om ej annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vatten­ stånd, nämligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

i saltsjön normalt medelvattenstånd;

i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp;

i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala;

i Mälaren 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i

Stockholm;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt

i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som

ligger till grund för sjöns reglering.

Om fasta och rörliga redskap.

9 §•

Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med ledarm

försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fästes

vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre än två dygn utan att

i sin helhet upptagas ur vattnet.

Annat fiskeredskap benämnes rörligt redskap.

Om fiske i fritt fiskevatten.

10

§.

I fritt fiskevatten må varje svensk medborgare fiska; dock må i annat fall

än i 11 § sägs fast redskap där utsättas endast efter tillstånd av myndighet

som Konungen bestämmer.

Den som äger fiskerätt i enskilt vatten må ej förvägras tillstånd att där­

ifrån sträcka fast redskap vidare ut i fritt fiskevatten, såvitt det prövas

kunna ske utan men för annan fiskande.

11

§•

Vid kusten av Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund och vid

Blekinge läns östra kust må fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket

även utan myndighets tillstånd från enskilt fiskevatten sträcka fast redskap

vidare ut i fritt fiskevatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter

från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet

eller vid ö eller holme av minst etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande innehavare av särskild

rättighet till fiske gälla allenast såvitt rättigheten ej är snävare begränsad

än där sägs.

12

§.

Den som ej är svensk medborgare må bedriva fiske i fritt fiskevatten endast

efter tillstånd av Konungen. Äger han fiskerätt i enskilt vatten, skall han

dock i fråga om rätt att därifrån sträcka fast redskap vidare ut i fritt vatten

vara likställd med svensk medborgare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Om fiske i enskilt fiskevatten.

151

13 §.

Fisket i enskilt fiskevatten tillhör fastigheterna, såvitt ej annat följer

av vad nedan stadgas.

14 §.

Vid rikets östra kust må varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten

bedriva fiske med rörligt redskap efter strömming (sill) och skarpsill en­

ligt vad nedan sägs, nämligen:

a) i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Upp­

sala län med notar, skötar och sillnät;

b) i Stockholms län med skötar och sillnät i vatten som har större djup än

sex meter;

c) i Södermanlands och Östergötlands län samt i Kalmar län norr om

Kråkelund med skötar och sillnät i vatten som har större djup än sex meter

och är beläget på ett avstånd ej understigande tvåhundra meter från fast­

landet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd,

dock är strömmings- och skarpsillfisket förbehållet fiskerättsägaren inom

följande områden, nämligen

i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten in­

nanför räta linjer Djursö norra udde—fastlandet över sydligaste udden av

Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö och Norra Finnö—fastlandet över sun­

dens smalaste ställen,

i Valdemarsviken innanför en rät linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet är

smalast,

i Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer Björkö—

fastlandet över smalaste delen av sundet, Björkö södra udde—sydligaste

udden av Lilla Rätö samt västligaste udden av Lilla Rätö—närmaste ställe

på fastlandet, ävensom

i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden

av Gränsölandet rätt åt söder; samt

d) i Kalmar län söder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust

med skötar och sillnät.

15 §.

Vid kusten av Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns

östra kust må varje svensk medborgare fiska med tobisnot i enskilt fiske­

vatten.

16 §.

I Gotlands län må i saltsjön varje svensk medborgare i enskilt fiskevat­

ten fiska med nät som är att hänföra till rörligt redskap ävensom med

tobisnot.

17 §.

Vid Blekinge läns södra kust må varje svensk medborgare med rörligt

redskap fiska i enskilt fiskevatten på ett avstånd ej understigande tre­

hundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Med nät och tobisnot är fis­ ket fritt ända intill stranden.

18 §.

Vid Skånes östra och södra kuster må varje svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten med rörligt redskap och vid Skånes västra kust även med fast redskap.

19 §.

Vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus län må varje svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten med rörligt redskap ävensom med mindre ålryss ja; dock är fisket efter ostron förbehållet fiskerättsäga- ren intill tvåhundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.

20

§.

Fiske med långrev i enskilt fiskevatten må i saltsjön bedrivas av varje svensk medborgare, förutom i den utsträckning som följer av 17—19 §§, jämväl eljest i vatten som är minst tjugu meter djupt och varå 4 § första stycket icke äger tillämpning.

21

§.

Har i någon del av saltsjön fiske i enskilt fiskevatten oklandrat och efter gammal sed bedrivits av andra än fiskerättsägaren utöver vad enligt 14—

20 §§ är medgivet, skola de fiskande vara bibehållna vid rätten därtill.

Vad nu sagts skall dock icke gälla fiske efter strömming (sill) eller skarpsill vid rikets östra och södra kuster samt i Gotlands län.

22

§.

I Vänern må svensk medborgare, ändå att han ej är fiskerättsägare, fiska i enskilt vatten enligt följande särskilda bestämmelser.

1. Fiske med ålrev med dött agn må under tiden från och med den 16 juli till och med den 15 oktober bedrivas efter tillstånd av länsstyrelsen. Sådant tillstånd må ej meddelas åt annan än den som utövar fiske yrkes­ mässigt; det må begränsas till att avse visst område.

2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må, när så finnes kunna ske utan men för fiskevården, av länsstyrelsen förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske oklandrat och efter gammal sed fritt bedrivits där.

3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd.

4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet är jämväl i övrigt fiske med rörligt redskap fritt på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva.

153

Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2 och 3, meddelas av länsstyrelsen, vilken även äger att på framställning av fiskerättsägare från det under 3 avsedda fisket undantaga visst område, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.

23 §.

I Vättern må fiske med utter och drag samt med agnnot hedrivas av varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten utanför öppen strand.

24 §.

I Hjälmaren må i Mellanfjärden varje svensk medborgare fiska med rör­ ligt redskap på ett avstånd ej understigande ettusen meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.

25 §.

I Storsjön i Jämtland må varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten bedriva sikfiske med nät på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom idka lakfiske med hängryssja (lakstrut).

26 §.

Konungen må bestämma, att sådan rätt till fiske som avses i 14—25 §§ skall tillkomma även den som ej är svensk medborgare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.

27 §.

Till förekommande av att fiskerättsägare förbehållet fiske hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av 14 eller 17 § äger länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter rörande längden av de redskap som där­ vid må användas och avståndet mellan dem ävensom stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt märke.

Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de föreskrifter som erfordras för att förebygga, att fiskerättsägare förbehållet fiske med fast redskap hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas av varje svensk medborgare.

28 §.

Fiske tillhörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmän- ningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äga de som hava del i allmänningen rätt att nyttja.

Allmänningsfiske som nu nämnts må ock av delägarna utarrenderas för gemensam räkning. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning.

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

29 §.

Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för flera fastigheter

må nyttjas av delägarna efter vad de kunna sämjas. Sämjas de ej, må rät­

ten på ansökan av delägare föreskriva huru fisket må nyttjas. Innan så­

dan föreskrift meddelas skola de övriga delägarna genom särskilda under­

rättelser av domstolen erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan

märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av fiskerätt åt någon som icke är delägare må ej göras av

en delägare utan de flesta övrigas samtycke. Därvid skola de, som med sam­

äganderätt innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas för en delägare

och skall likaså endast en röst beräknas för den som äger flera fastigheter.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör ge-

mensamhetsfiske eller ingår i sådant fiske.

30 §.

Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till

jorden, om ej annorlunda avtalas.

31 §.

Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, dom eller skatt­

läggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan i denna lag sägs

bestämt om rätt för kronan eller annan till fiske i enskilt fiskevatten, skall

det gälla. Dylik särskild rättighet äger dock icke giltighet mot sådan rätt

till fiske som avses i 14—25 §§.

32 §.

Om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark, så ock om lappar­

nas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

Om rätt att nyttja annans strand m. m.

33 §.

Fiskande må, när sådant erfordras för fiskets utövande, äga tillträde till

annans strand och vattenområde samt nyttja dem för tillfällig uppdragning

av redskap eller båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar

stranden eller vattenområdet eller har fiskerätt där.

Ändå att sådant förfång uppkommer, må den, som med stöd av bestäm­

melserna i 14—26 §§ yrkesmässigt bedriver fiske vid annans strand, mot

ersättning för skada och intrång nyttja stranden på sätt i första stycket

sägs. Tomt eller plantering må dock ej tagas i anspråk om det kan und­

vikas utan väsentlig olägenhet.

Kan ej överenskommelse träffas om ersättningens belopp, skall detta be­

stämmas av tre skiljemän, av vilka vardera parten väljer en och den tredje

tillkallas av de sålunda valda eller, om dessa ej enas, på parts begäran ut­

ses av överexekutor. I övrigt skall i fråga om skiljemännen, förfarandet,

skiljedomen och skiljedomskostnaderna i tillämpliga delar gälla vad i 5, 7

155

och 10—26 §§ lagen om skiljemän är stadgat. Vill någon av parterna att

saken prövas av domstol, skall det ske, såvida ej skiljemän redan blivit

utsedda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Om fiskådra.

34 §.

I vattendrag och sund skall i varje gren där fisken har sitt drev fiskådra

finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd

vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendrag mynnar i

havet eller ock möter eller lämnar insjö eller större vattendrag, skall fisk­

ådran med oförändrad bredd fortsätta i djupaste vattnet trehundra meter ut.

Länsstyrelsen må efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig före­

skriva, att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än i första stycket sägs,

om sådant i visst fall påkallas av allmänt eller enskilt fiskeriintresse och

åtgärden ej kan antagas lända till förfång för någon som ej samtyckt till

densamma.

35 §.

Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens

gång. Ej heller må i eller vid fiskådra anbringas anordning, avsedd att av­

hålla fisken i ådran från att gå fram i denna.

Länsstyrelsen må i visst fall efter hörande av rättsägarna och av sak­

kunnig medgiva undanlag från vad i första stycket sägs. I fråga om fiske­

byggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen skall

prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom är stadgat lända till

efterrättelse.

Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskadra, skall han

njuta den rättigheten till godo.

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.

36 §.

Om fiske, i strid med allmänt intresse, uppenbart vanskötes genom allt­

för hård beskattning av fiskbeståndet eller genom underlåtenhet att utnyttja

fisket, skall statens fiskeritjänsteman söka träffa överenskommelse med fis-

kerättsägaren om fiskets bedrivande, överenskommelsen skall avfattas

skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.

37 §.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskom­

melse, skall fiskeritjänstemannen anmäla förhållandet till länsstyrelsen och

därvid angiva vilka föreskrifter rörande liskets bedrivande som enligt hans

uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln. Då sådan anmä­

lan skett, skall länsstyrelsen därom underrätta fiskerättsägaren med före­

läggande av viss tid, inom vilken yttrande i ärendet må avgivas. Underrät­

telsen skall delgivas fiskerättsägaren på sätt om delgivning i rättegång är stadgat.

Sedan yttrande inkommit eller tiden för avgivande av yttrande gått till ända, må länsstyrelsen fastställa de föreskrifter rörande fiskets bedrivande som finnas nödiga för avhjälpande av vanskötseln (fiskeriplan). Vid pla­ nens utformning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse som fiskerätts­ ägaren kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter visst slags fisk. Fiskeriplan skall avse viss tid, högst tio år, och gälla mot framtida fiskerättsägare. Vid fastställande av fiskeriplan äger länsstyrelsen stadga vite för underlåtenhet att följa planen.

38 §.

Följes ej fiskeriplan, må länsstyrelsen, på yrkande av statens fiskeri- tjänsteman, utdöma förelagt vite ävensom stadga nytt vite.

39 §.

Vad i 36 och 37 §§ sägs om fiskerättsägare skall, därest nyttjanderätten till fisket är upplåten till annan, gälla även denne.

Ansvarsbestämmelser m. m.

40 §.

Fiskar någon utan lov i vatten, där han ej äger rätt till det idkade fisket, dömes för olovligt fiske till dagsböter.

Avser det olovliga fisket lax, eller idkas det vanemässigt eller i större omfattning, dömes för grovt olovligt fiske till dagsböter, ej under tjugu, eller till fängelse i högst sex månader.

41 §.

Såsom olovligt fiske skall ock anses, om någon olovligen genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller bryter mot vad i 35 § första stycket är stadgat eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 22 § sista stycket eller 27 §.

42 §.

Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, dömes till dagsböter.

43 §.

Vid olovligt fiske vare det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkat.

Redskap som använts vid fisket skall ock förklaras förverkat, såvitt äga­ ren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess värde förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat redskapet eller särskild rätt därtill. Finnes i annat fall någons rätt till redskap som förklaras förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

157

44 §.

Fiskar någon olovligen i enskilt fiskevatten och ertappas han å bar gär­

ning eller anträffas hans redskap utsatta i vattnet, må den som har rätt till

det idkade fisket eller hans folk taga förverkad fångst samt redskap, båt

och annat i beslag. Enahanda befogenhet tillkommer i såväl fritt som en­

skilt fiskevatten av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketill­

synsman.

Beslagtagen egendom skall skyndsamt överlämnas till närmaste polis­

man; dock må fiskerättshavare behålla förverkad fångst som enligt vad i 45 §

sägs skall tillfalla honom.

45 §.

Böter och viten som ådömas enligt denna lag, så ock värdet av förverkat

redskap, tillfalla kronan.

Vid olovligt fiske förverkad fångst tillfaller den som har rätt till det id­

kade fisket eller, om fisket skett i fritt fiskevatten eller i fiskådra med red­

skap som ej må användas där, kronan.

Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

46 §.

Finnes uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid

med vad i 35 § första stycket sägs, och följer ej rättelse genast efter det till­

sägelse skett, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen

i orten att, sedan han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela

nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.

Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt

märke för redskap eller notvai’p allenast i syfte att därigenom avhålla an­

nan från att fiska.

Beröres allmänt fiskeriintresse, må även allmän åklagare, statens fiskeri-

tjänsteman eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketill­

synsman göra ansökan om handräckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Om besvär m. m.

47 §.

Beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag skall anslås i länssty­

relsens lokal samt, med angivande av anslagsdagen, på statsverkets bekost­

nad tillkännagivas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom

orten.

Mot länsstyrelsens beslut må talan fullföljas hos Konungen genom be­

svär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två må

nåder från anslagsdagen.

Beslut, som avses i 27 §, 34 § andra stycket, 35 § andra stycket och 37 §,

skall lända till efterrättelse ulan hinder av förd klagan, om ej länsstyrel­

sen annorlunda förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950. Genom lagen upphävas lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; samt kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kanyl. Mcij.ts proposition nr 60.

159

Förslag

till

Lag

om ersättning för mistad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommer jämlikt lagen den

1949 om rätt till fiske visst fiske­

vatten, vari enligt äldre lag fisket tillhörde strandägaren, att utgöra fritt

fiskevatten,

eller föranleder bestämmelse i 14—19 §§ sagda lag i något fall, att varje

svensk medborgare erhåller rätt att bedriva fiske som enligt äldre lag var

förbehållet strandägaren,

eller blir på grund av stadgande i 31 § berörda lag särskild fiskerättighet,

som ägde giltighet enligt äldre lag, helt eller delvis utan verkan,

skall ersättning av statsmedel utgå för värdet av den förmån som för

strandägaren eller rättighetens ägare gått förlorad därigenom att fisket bli­

vit fritt, så ock för förlust som av denna anledning eljest må hava tillskyn­

dats honom.

Var den 1 januari 1950 rätt till fiske, vilken enligt vad ovan sagts gått för­

lorad, till någon upplåten, skall även denne njuta ersättning för honom

åsamkad skada.

2

§•

Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd

(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konung­

en bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust skriftligen fram­

ställas hos nämnden före den 1 januari 1955.

3 §.

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,

vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga leda­

möterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall finnas

en i enahanda ordning utsedd suppleant. Angående omröstning i nämnden

skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i tvistemål vid råd­

husrätt.

4 §.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola

sökanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid

Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.

sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar av­ seende.

Nämnden må tillerkänna sökanden skälig gottgörelse av statsmedel för utgifterna å ärendet.

Utskrift av nämndens beslut i ersättningsfrågan skall tillställas sökanden genom rekommenderat brev med mottagningsbevis.

5 §.

Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet meddelas av Konungen.

6

§.

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.

7 §•

Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan mot kronan inom tre månader från det nämndens beslut tillställdes honom. Er­ inran härom skall intagas i beslutet.

8

§.

Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammarkol­ legiet.

9 §.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall er­ sättning som enligt 1 § tillerkännes ägaren nedsättas hos länsstyrelsen. Utbetalning till ägaren må dock äga rum, där skadan prövas vara väsent­ ligen utan betydelse för inteckningshavarens säkerhet eller det visas, att denne lämnat sitt medgivande till utbetalningen.

I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huru­ vida nedsättning skall ske.

10 §.

Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördel­ ning.

Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjor­ ton dagar förut med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare. Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tid­ ning inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsök- ningslagen stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom äga motsvarande tillämpning.

De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av stats­ medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

161

11

§•

Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å in­ tecknings huvudstol, åligger det länsstyrelsen att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan till in­ skrivningsdomaren och tillika insända fördelningslängden. Inskrivningsdo­ maren har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i fastighets- eller inteckningsboken.

12

§.

Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950. 11

11 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handlägg­ ning av domstolsärenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

§.

Underrätt vare------- — -—- -— —- lagfaren domare. Vid annan------- — — — — av arvode;

8. tillstånd till försäljning av sam- 8. tillstånd till försäljning av sam­ fälld egendom enligt lagen om sam- fälld egendom enligt lagen om sam­

äganderätt, underställning av deläga­ res beslut eller meddelande av sär­ skilda föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om för­ valtning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, föreskrifter jämlikt

29 § lagen om rätt till fiske angående nyttjande av samfällt fiske eller in­ tagande i rättens protokoll av för­ ening enligt lagen om ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling. Skall i------------------------ överförmyndares beslut. äganderätt, underställning av del­ ägares beslut eller meddelande av särskilda föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter eller intagande i rät­ tens protokoll av förening enligt la­ gen om ägofred; eller

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1950.

Kungl Maj:ts proposition nr 60.

163

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 KAP.

12

§.

Avstyckning skall--------------------- — nödiga vägar. Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktig­ het i område, som vid lantmäteriför- rättning avsatts för gemensamt än­ damål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fas­ tighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stam­ fastigheten; dock må, där någon styckningsdel skall utgöra eller till­ höra jordbruksfastighet, andel i all­ männing eller därmed jämförlig sam­ fällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, icke tillfalla fastig­ het som ej är avsedd för jordbruk.

Vid avstyckning skall bestämmas. om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktig­ het i område, som vid lantmäteriför- rättning avsatts för gemensamt ända­ mål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och för­ måner, som tillkomma stamfastighe­ ten. Därvid må ej till ägovidd, som avstyckas, läggas andel i fiske, om därigenom skulle för fisket uppkom­ ma men av någon betydelse. Ej hel­ ler må, där någon styckningsdel skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastig­ het, andel i allmänning eller därmed jämförlig samfällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, till­ falla fastighet som ej är avsedd för jordbruk.

För de------- -------- -------- sådan fastighet. Avsättande av —------------— — fastighetens ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1950; dock skall vad däri stad­ gats icke utgöra hinder för avstyck­ ning, beträffande vilken utlåtande, varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits före lagens ikraftträdande.

Senaste lydelse se SFS 1947:700.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i samma lag skall under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande in­ föras en ny paragraf, betecknad såsom 112 §, av nedan angivna innehåll.

(Nuvarande lydelse)1 (Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastighet, som------------------------- fjällrenskötselns behov; 15. för stärkande av ofullständigt 15. för stärkande av ofullständigt jordbruk; eller jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på 16. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tät- skäliga villkor är tillgänglig för tät­ bebyggelse och därmed samman- bebyggelse och därmed samman­ hängande anordningar eller för att hängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt. för upplåtelse med tomträtt; eller

17. för att å viss ort bereda fiskar­ befolkningen utrymme för uppföran­ de av brygga, bod eller annan an­ läggning, som erfordras för yrkes­ fisket.

Särskild rätt------------------------- till nationalpark.

14. Särskilda bestämmelser om expro­ priation till gagn för yrkesfisket.

112

§.

Rätt till expropriation för ändamål som il §17 sägs må, om den ej skall utövas av kronan, icke beviljas an­ nan än kommun eller hushållnings­ sällskap. Expropriationen må endast avse förvärv av nyttjanderätt under en tid av högst tjugufem år.

1 Gällande lydelse se SFS 1947:326. Förevarande lagförslag utgår från den lydelse lagen om expropriation skall erhålla enligt ett den 18 februari 1949 till lagrådet remitterat förslag.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

165

(Föreslagen lydelse)

Exproprierad nyttjanderätt må

upplåtas till enskilda yrkesfiskare

eller sammanslutning av yrkesfiska­

re för det ändamål som expropriatio-

nen avsett.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1950.

Förslag

till

Förordning

om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,

skär och holmar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär

och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under sär­

skilda villkor, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap.

Fiskeriidkare och sammanslutningar av yrkesfiskare äro berättigade att

på stränder, skär och holmar som avses i första stycket i mån av tillgång

avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod

eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 de­

cember 1959.

Närvarande:

j ustitieråden G eijer ,

D ahlman ,

L ech ,

regeringsrådet Q uensel .

Enligt lagrådet den 21 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25

februari 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

1) lag om rätt till fiske,

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt,

3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1956 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden,

4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet, samt

5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria­

tion.

Vidare hade enligt lagrådet den 27 juni 1949 tillhandakommet utdrag av

protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Ko­

nungen i statsrådet den 18 juni 1949, Kungl. Maj :t — med återkallande av

förordnandet den 25 februari 1949 om inhämtande av lagrådets utlåtande

över förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt — förordnat att för

ändamål, som nyss sagts, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över

1) ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt

vattenområde, samt

2) ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.

De förslag, över vilka lagrådet således skulle yttra sig, hade föredragits

inför lagrådet av revisionssekreteraren Gösta Thulin.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Lagrådet:

Med hänsyn till det nära samband, som de remitterade förslagen äga med

varandra, har lagrådet företagit dem till gemensam behandling.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

167

Såsom ett allmänt omdöme om den föreslagna lagstiftningen vill lagrådet

uttala, att densamma synes präglad av strävan att efter rättvisa och klara

linjer åstadkomma önskvärd reda och ordning inom det område varom här

är fråga, en strävan som också, såvitt lagrådet kunnat finna, lett till ett i

väsentliga avseenden tillfredsställande resultat. Till detta omdöme önskar

dock lagrådet knyta den erinringen, att lagrådet icke förfogar över sådan

sakkunskap att det för lagrådet varit möjligt att på alla punkter ingående

bedöma de för fiskerinäringen speciella frågorna och annat av yrkesteknisk

beskaffenhet. Som exempel härpå vill lagrådet framhålla det omstridda

spörsmålet om det lämpliga och billiga i att göra hummerfisket helt fritt

— vilket från strandägarhåll gjorts till föremål för framställningar direkt

till lagrådet — ävensom frågorna om de normgivande vattenstånden.

Det nyss gjorda uttalandet innebär vidare icke att lagrådet ej skulle funnit

skäl till åtskilliga anmärkningar mot förslagen. Såsom av det följande

framgår, avse emellertid dessa anmärkningar i allmänhet ej i så hög grad

förslagens grundläggande tankegångar och sakliga innehåll som deras syste­

matik och frågor i övrigt av mera lagteknisk art. I dessa senare hänseenden

kommer lagrådet att förorda icke obetydliga jämkningar, delvis till följd

därav att vissa förslag, ehuru till sitt innehåll intimt förbundna med var­

andra, icke innan de vid skilda tidpunkter remitterats till lagrådet blivit

i redaktionellt avseende samordnade.

Med det sist sagda åsyftar lagrådet närmast de två förslag, vilka bland

de remitterade intaga en central ställning, nämligen lagberedningens för­

slag till gränslag och förslaget till fiskerättslag. Vartdera förslaget uppta­

ger regler om vad som skall hänföras till olika slag av vatten, enligt gräns­

lagen till allmänt vatten och enskilt vatten samt enligt fiskerättslagen till

fritt fiskevatten och enskilt fiskevatten. Frånsett en viss olikhet i fråga

om Mälaren — en olikhet som dock lätt kan utjämnas genom en mindre

jämkning i fiskerättslagen på sätt lagrådet kommer att förorda — åsyfta

de båda förslagen exakt samma uppdelning av vattenområdena i havet och

de stora sjöarna, så att å ena sidan allmänt vatten och fritt fiskevatten samt

å andra sidan enskilt vatten och enskilt fiskevatten avses skola samman­

falla. Nu berörda regler, som äro ganska vidlyftiga och invecklade, åter­

givas till sina huvuddrag i full utsträckning i såväl det ena som det andra

förslaget. Men därtill kommer att, ehuru såsom nämnts ett och samma

sakliga innehåll åsyftas, reglernas uppställning och utformning äro i flera

avseenden olika i förslagen. Självständigheten i redaktionellt avseende hos

de båda förslagen i förhållande till varandra är dock icke fullständigt ge­

nomförd, ity att förslaget till gränslag icke direkt återger de undantag

från huvudreglerna, som skola gälla enligt båda förslagen, utan i fråga om

dem får sitt innehåll genom hänvisningar till förslaget till fiskerättslag.

Att en ordning sådan som den nyss beskrivna icke är ur lagstiftnings-

synpunkt fullt tillfredsställande finner lagrådet ligga i öppen dag. Framför

allt faller genast 1 ögonen, att den innebär en onödig vidlyftighet i fråga

om lagtexternas omfattning, samtidigt som den icke kan anses fylla kraven

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

på klarhet och överskådlighet. Lagrådet har trott sig i stället böra förorda en ordning vars huvuddrag kännetecknas av följande. Med hänsyn till den större allmängiltighet som utmärker det ämne, vilket behandlas i gräns­ lagen, torde denna lag böra tillmätas en ledande ställning i så måtto att det onödiga upprepandet av enahanda lagtexter undvikes genom att låta fiskerättslagen hämta sitt innehåll från gränslagen, icke tvärtom. Lagrådet kommer att beträffande förslaget till gränslag tillstyrka vissa ändringar i fråga om såväl lagens rubrik som dess innehåll, syftande till att vidga det ämne som lagen behandlar till att avse samtliga vattenområden i riket. Genomföras dessa ändringar och iakttages därjämte vad lagrådet nedan förordar i fråga om Mälaren, blir det enligt lagrådets mening en lika na­ turlig som enkel åtgärd vid fiskerättslagens avfattning att åstadkomma det särskiljande av olika slag av vatten, som där erfordras, genom att helt falla tillbaka på det särskiljande som sker genom stadgandena i gränslagen.

Lagrådet förutsätter i det följande att de ändringar i paragrafernas num­ rering och i hänvisningar från ett lagrum till ett annat, vilka böra ske till följd av andra ändringar i förslagen, bliva företagna utan påpekande från lagrådets sida i varje särskilt fall.

Tillika vill lagrådet redan i detta sammanhang bringa i åtanke, hurusom gemensam lämplig dag, förslagsvis den 1 januari 1951, för hela lagstift­ ningens trädande i kraft torde böra bestämmas genom ändring i, respektive komplettering av slutbestämmelsen i vart och ett av förslagen.

Lagrådet övergår härefter till granskning av de särskilda förslagen och börjar då med det, som enligt lagrådets ovan uttalade mening är av viss grundläggande betydelse, nämligen

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.

Lagrådet:

Förslaget innehåller regler avseende den geografiska gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten i havet samt fyra av de stora sjöarna. Andra vattenområden i riket ligga utanför förslagets uttryckliga reglering. Men förslaget bygger uppenbarligen på den underförstådda satsen, att all­ mänt vatten icke förekommer i dessa sistnämnda vattenområden. Indirekt utsäger alltså förslaget denna sats, som ingalunda är självklar utan såsom av förarbetena framgår måste anses innefatta resultatet av ett övervägande, i vad mån en indelning i allmänt och enskilt vatten bör äga rum beträf­ fande de större sjöarna. Enligt lagrådets mening skulle det ur systematisk synpunkt vara av värde, om det bleve i lagen utsagt, att de sötvatten som nu icke direkt omfattas av förslaget äro att hänföra under den lagtekniska term »enskilt vatten», som förslaget med sin 1 § avser att fastslå. Frågan kan vara av betydelse ej blott, såsom lagrådet ovan framhållit, för be­ greppsbestämningen i fiskerättslagen utan också vid utformandet av andra lagar.

169

Lagrådet hemställer fördenskull att förslagets rubrik ändras, exempelvis till »lag om allmänt och enskilt vatten», samt att förslaget utökas med en ny paragraf, som uttalar att andra sötvatten än de i förslaget nu omnämnda i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.

Lagberedningen har i sin motivering till förslaget anfört, att den nu ifrå­ gavarande lagen borde erhålla sådan utformning att bestämmelserna utan egentliga ändringar kunna infogas i en ny jordabalk. Lagrådet har den uppfattningen, att liknande anspråk böra ställas på denna lag som på jorda­ balken, och anser angeläget, just ur den av lagberedningen anförda syn­ punkten, att förslaget avfattas så, att den ifrågavarande lagen direkt -— utan hänvisningar till en sådan jämförelsevis periferisk lag som fiskerätts­ lagen — upptager de stadganden som skola utgöra lagens innehåll. Lag­ rådet vill i detta sammanhang framhålla, att det måhända kommer att visa sig böra närmare övervägas, om eller i vad mån den lämpligaste anordning­ en verkligen blir att införliva den förevarande lagen med jordabalken. Skäl synas nämligen kunna anföras för att låta åtminstone vissa partier bestå som en lag för sig och såsom ett med jordabalken sidoordnat komplement till denna. Härvid åsyftas i första hand det förhållandet, att de ganska om­ fattande och detaljerade undantagen från huvudreglerna om vad som skall hänföras till allmänt vatten kunna te sig väl tyngande och alltför lokalbeto- nade för att intagas i själva balken, vartill kommer, att man här i särskild grad måste räkna med framtida behov av ändringar och kompletteringar. Det nu sagda gäller också i väsentlig mån de bestämmelser vilka avse vatten­ djup och strandlinjer.

Förslaget föranleder utöver vad nu anförts följande erinringar.

i §■

Lagrådet:

Om lagens uppgift vidgas till att beträffande samtliga vattenområden i riket uttryckligen reglera i vad mån de äro allmänna eller enskilda, bör den i förevarande paragraf med avseende å vattenområde i havet givna be­ stämningen av allmänt och enskilt vatten i stället avse vattenområde över huvud taget. Orden »i havet» torde således böra utgå.

Regeringsrådet Quensel:

Den föreslagna gränslagen torde kunna sägas ha till uppgift att reglera spörsmålet vilka vattenområden som kunna vara eller bliva föremål för äganderätt och andra rättigheter (av privaträttslig natur). Fråga är ju ingalunda endast om en gruppindelning av områdena. Ej heller avses blott möjligheten att framdeles förvärva nya rättigheter. Reglerna gå tillika di­ rekt ut på att omedelbart genom lagen utsläcka vissa bestående rättigheter helt eller beträffande särskilda områden samt tillskapa rättigheter till andra områden.

Lagens väsentliga och synnerligen viktiga materiellträttsliga innehåll — indelningens rättsverkningar — synes icke komma till så tydligt uttryck

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

som sakens natur kräver. Det träder knappast i dagen förrän i övergångs­ bestämmelserna, och icke heller dessa avhandla ämnet i alla delar eller di­ rekt. Den egentliga lagtexten, d. v. s. lagens paragrafer, måste kunna tyc­ kas angå blott hur indelningen skall ske och hur grupperna skola beteck­ nas. Dessa beteckningar ge väl en antydan om indelningens funktion men äga icke sådan anknytning till gällande lag att några säkra slutsatser kunna dragas om indelningens rättsverkningar.

Meningen är måhända att dessa verkningar skola framgå av att i 1 § enskilt vatten angivits såsom liktydigt med vatten som ingår i fastigheter­ na. Natux ligtvis maste också kunna förutsättas att vattenområde som ingår i fastighet kan vara föremål för rättigheter. Men en dylik presumtion kan med visst fog uppställas beträffande områden i allmänhet, med undantag av sådana som enligt sin egen natur ej kunna hävdas såsom någons egen­ dom; och att ett vattenområde, endast därför att det ej ingår i fastigheterna, icke skulle kunna vara föremål för rättighet, kan svårligen anses självklart. Någon vedertagen terminologi, enligt vilken uttrycket »fastigheterna» ut­ märker motsatsen till vad som är och skall förbli »res nullius», torde icke kunna påvisas. Över huvud taget är det ovanligt och antagligen missledan­ de för menige man att begagna ordet fastigheterna annorledes än om vissa bestämda fastigheter. Att utbyta det mot »fast egendom» vore av föga gagn i förevarande sammanhang. Tanken skulle då föras blott till motsättningen mellan fast och lös egendom, helst som den särskilda lagen om vad som är att hänföra till fast egendom avgränsar begreppet endast åt denna sida och icke antyder att det skulle finnas områden, som ej äro egendom. Såsom ofta betonats bör man ju vid ny lagstiftning söka undvika att nyttja ordet fastighet i annan bemärkelse än registerfastighet. För att beteckna allt vad som enligt föreskrifterna om fastighetsregistrering skall indelas i register­ fastigheter är vanligt att använda lokutionen det som ingår (skall ingå) i fastighetsindelning. Dessa föreskrifter må väl anses innebära att i regel de områden, som kunna vara föremål för rättigheter, skola medtagas i in­ delningen och övriga lämnas utanför. Men denna regel har undantag av olika slag. Även bortsett härifrån äro dessa föreskrifter icke tjänliga att läggas till grund i nu ifrågavarande hänseende. Principiellt skola ju de och deras tillämpning anses som en administrativ angelägenhet utan civil­ rättslig betydelse, och i varje fall äro de icke avgörande för frågan om ett område kan vara föremål för rättigheter eller ej.

Hänvisningen till vad som ingår i fastigheterna synes alltså icke kunna ersätta direkt pa sak gående bestämmelser om de rättsverkningar, som skola tillkomma indelningen i allmänt och enskilt vatten.

Beträffande denna i 1 § gjorda hänvisning synes vidare böra erinras att, om den, såsom här antagits, avser att ange dessa rättsverkningar, detta förhållande dock ej framgår av formuleringen, som i stället tyder på att fråga är om normen för indelningen. Vad som ingår i fastigheterna synes vara förutsatt såsom något givet och skola vara avgörande för indelningens utformning. Då nu någon speciell definition å begreppet fastighet ej med­

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

171

delas, borde kunna antagas, att här refereras till det vanliga fastighetsbe-

greppet och att således vad som i enlighet med allmänna regler om fastig­

hetsbildning och fastighetsregistrering tillagts eller tillägges fastigheter blir

bestämmande för vad som skall anses som allmänt eller enskilt vatten. Häi-

av ledes man då till bl. a. den slutsatsen att vattenområde, som redan är

fastighet eller ingår i en sådan, skall förbli enskilt vatten. I 2 § ges visser­

ligen en helt annan bestämning av detta begrepp, men det kan uppstå tve­

kan om hur den motsättning, som sålunda enligt ordalydelsen föreligger

mellan de båda lagrummen, skall utjämnas. Härutinnan erbjuda sig olika

utvägar, som avvika från den förmodligen åsyftade tolkningen men i och

för sig kunna synas lika rimliga som denna.

På grund av vad sålunda anförts förordas dels att 1 § ersättes med blott

en förklaring att vattenområden indelas i allmänna och enskilda (allmänt

och enskilt vatten), dels att i omedelbar anslutning därtill den med de

följande paragraferna avsedda bestämningen av dessa begrepp meddelas

utan inblandning av fastighetsbegreppet, dels ock att därefter indelningens

rättsverkningar anges så, att det klart framgår att vad som skall \ara all­

mänt vatten icke kan vara föremål för rättighet (i ovannämnda bemärkel­

se), att förty bestående rättigheter till dylikt vatten upphöra att gälla och

att däremot bestående rättigheter till vad som skall vara enskilt vatten läm­

nas orubbade. Härefter skulle så följa de speciella stadganden, som kunna

erfordras i avseende å frågan till vilken jord eller till vilka fastigheter de

vattenområden skola hänföras, som förut ej voro föremål för äganderätt

men skola vara enskilt vatten.

Här har tills vidare förutsatts att meningen är att någon rättighet i egent­

lig bemärkelse till allmänt vatten ej vidare skall kunna existera. Denna

sats behöver väl ej heller modifieras såvitt angår äganderätt, men beträf­

fande begränsade rättigheter torde satsen icke vara avsedd att gälla un­

dantagslöst. Den s. k. utsträckningsrätten enligt förslaget till fiskerättslag

torde få betraktas som en subjektiv rätt till allmänt vatten, och i motiven

har antytts möjligheten att jakträtt till allmänt vatten skulle komma att

genom lagstiftning tillförsäkras ägare av öar och holmar. Även den »rätt

att bibehålla uppförd brygga och annan byggnad vid stranden», vilken enligt

lagberedningen myndighet torde kunna förutsättas medge strandägare, lärer,

om sådana dispositioner må äga rum, snarare få karaktär av verklig med

servitut jämförlig rättighet än böra likställas med t. ex. befogenheten att

efter myndighets tillstånd tills vidare bedriva fiske med fast redskap i all­

mänt vatten.

Om sålunda beträffande allmänt vatten skall gälla, att rättigheter i all­

mänhet skola upphöra och icke vidare kunna uppstå, men undantagsvis an­

nat skall kunna vara förhållandet på grund av särskilda stadganden eller

kanske myndighets beslut, blir därigenom behovet av uttryckliga och klara

bestämmelser om innebörden av att vattenområde är allmänt vatten än

större. De ovan antydda reglerna i ämnet få förses med de förbehåll, som

undantagen från principen betinga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vissa av reglerna om rättsverkningarna äro av natur att med tiden för­ lora sin aktualitet och därför, om det vore fråga om jordabalken, kunna hänföras till övergångsbestämmelser, men de synas dock i nu förevarande lag, vilken är av så begränsad räckvidd och åtminstone i vissa delar torde vara att betrakta som ett provisorium, under vars giltighetstid just över­ gången till det nya systemet skulle bli av den största betydelse, lämpligen böra med de övriga reglerna i ämnet upptagas i huvudtexten.

Justitieråden Dahlman och Lech:

Såsom framgår av remissprotokollet är beteckningen »fastigheterna» så­ tillvida oegentlig som i städer och samhällen finnas vattenområden, vilka enligt vad som för närvarande gäller ej skola upptagas i fastighetsregistret utan i bihang till detta och således enligt fastighetsbildningslagens och fas­ tighetsregisterförordningens terminologi ej ingå i fastighetsindelning. Det torde visserligen få antagas att inom en tämligen nära framtid lagstiftning­ en på denna punkt kommer att ändras därhän att jämväl sådana områden skola upptagas i fastighetsregistret. Emellertid synes lämpligt att slutbe­ stämmelserna kompletteras med ett stadgande av innehåll att i lagen till fastigheterna hänföras även områden som skola redovisas i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle.

Justitierådet Geijer:

Förslaget innehåller två slags bestämningar av begreppet enskilt vatten, nämligen dels i denna paragraf och dels i de följande paragraferna. Tydligen böra de sammanfalla. Så är dock icke förhållandet, eftersom de vatten­ områden, som ingå i fastigheterna, icke lära tillsammans fullständigt upp­ taga de områden, som enligt övriga stadganden skola vara enskilt vatten. En sådan bristande överensstämmelse synes icke böra godtagas i en lagtext, allra minst om lagen är av den centrala och grundläggande natur som den med förslaget avsedda.

Någon bestämning av det slag som förevarande paragraf innehåller sy­ nes emellertid icke vara nödvändig för lagens syfte, då av de övriga stad- gandena fullständigt framgår vad som skall vara enskilt vatten. Begrep­ pen allmänt och enskilt vatten torde icke i sig själva vara så intetsägande, att någon närmare förklaring av deras allmänna innebörd ej kan umbäras i den förevarande lagen. I det läge, vari jordabalkslagstiftningen för närva­ rande befinner sig, kan även ifrågasättas lämpligheten av att i detta sam­ manhang i vidare mån än som kan anses nödvändigt beröra rättsverkning­ arna av uppdelningen i olika slag av vatten. Den utvägen synes också i nu ifrågavarande hänseende stå till buds att låta 1 § utsäga endast att vatten­ område är allmänt (allmänt vatten), där det ej enligt vad i det följande stadgas är enskilt (enskilt vatten). För min del förordar jag denna utväg framför förslagets avfattning. Endast om en bestämning motsvarande den i förslagets 1 § upptagna kan erhållas, vilken är adekvat och tillika fyller rimliga anspråk på enkelhet och koncentration, torde, om dubbla bestäm­

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

173

ningar ändock anses önskvärda, sådana böra komma till användning. Blott

med tvekan kan jag i sådant hänseende ifrågasätta såsom en möjlighet att

i denna paragraf stadga, att vattenområde är allmänt, där det ej såsom

ingående i fastigheterna eller i områden, som skola redovisas i samband

med fastighetsregistret, är enskilt.

2

§.

Lagrådet:

Det kan icke förnekas, att reglerna i denna paragraf äro långt ifrån lätt­

tillgängliga. Såvitt lagrådet kunnat finna, beror detta emellertid på själva

ämnets invecklade beskaffenhet. Även om lagens tillämpning ur denna syn­

punkt till en början kan vålla svårigheter, torde man dock kunna förvänta,

att stadgandenas innebörd inom en ej alltför lång tid skall tränga in i det

allmänna medvetandet.

Den under 2 lämnade beskrivningen å vattenområde, som på grund av

1-km-regeln är enskilt vatten, kan knappast anses fullt tydlig. Med hän­

syn till att vattenområdet kan sammanhänga med öppna havet genom mer

än en förbindelseled synes det i motsvarande beskrivning i förslaget till

fiskerättslag använda uttrycket »som saknar förbindelse med öppna havet

av större bredd än» vara att föredraga framför »vars förbindelse med öppna

havet icke är av större bredd än». Mot båda förslagens formuleringar kan

anmärkas att en tolkning efter orden synes kunna leda till det oriktiga

resultatet att ett vattenområde, till vilket man ej kan komma från öppna

havet utan att passera vatten om högst en kilometers bredd, likväl vore

att anse som allmänt, om nämligen mellan det ifrågavarande området och

öppna havet på något ställe finns vatten av större bredd än en kilometer.

Till förebyggande av en sådan tolkning borde måhända efter orden »större

bredd» insättas orden »i hela sin sträckning» eller något liknande.

Vad beträffar undantagsregeln under 2 synes till en början undantagets

anknytande till huvudregeln allenast genom orden »dock ej» kunna med­

föra risk för att läsaren — särskilt om han från den sats som inleder para­

grafen gått direkt till avsnittet under 2 —• tolkar undantagsregeln så, att

vid ö eller ögrupp som där avses ej skall finnas något enskilt vatten över

huvud taget. Till tydligare utmärkande av att undantaget hänför sig alle­

nast till huvudregeln under 2 synas orden »dock ej vatten» böra utbytas

mot »dock att vatten icke skall på grund härav vara enskilt om det är

beläget» eller något liknande uttryck.

Vidare torde uttrycket »ö eller ögrupp» vara ägnat att väcka undran,

varför icke här, såsom i huvudregeln, jämte ö näinnes holme, medan där­

emot ögrupp särskilt omnämnes. Då undantagsregelns innebörd dessutom

— t. ex. i sådana fall då holmar av mindre längd än etthundra meter

äro att hänföra till viss ögrupp — under särskilda omständigheter kan bli

en annan än den som torde vara avsedd, om icke i stället för »ö eller ögrupp»

också här nyttjas uttrycket »ö eller holme», torde sistnämnda uttryck även

här böra komma till användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Slutligen skulle enligt lagrådets mening nyssberörda stadgande vinna i

klarhet, om orden »annat vatten än nu sagts» utbyttes mot »vatten med så­

dan förbindelse».

Beskrivningen å vattenområde, som avses under 3, synes för tydlighetens

skull böra omformuleras till större likhet med motsvarande beskrivning i

förslaget till fiskerättslag. Ett skäl härför utgör även den omständigheten

att det icke lärer vara åsyftat att vatten, som är enskilt på grund av undan­

tagsbestämmelserna för vissa områden i Norrbottens och Kalmar län, här

skall komma i betraktande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

3 §.

Lagrådet:

För att 2 § må uttömmande angiva omfattningen av enskilt vatten i ha­

vet synes innehållet i nu förevarande paragraf böra ersättas med ett såsom

4 betecknat tillägg till 2 §. Detta skulle upptaga de vatten, som uppräknats

i 6 § i förslaget till fiskerättslag, med iakttagande beträffande vattenområ­

det i Norrbottens län att Sandö i enlighet med en lagrådet vid föredragning­

en lämnad upplysning rättas till Seskarö.

4—6 §§.

Justitieråden Gei jer och Lech samt regeringsrådet Quensel:

Enligt vår mening skulle det ur systematisk synpunkt vara en fördel, om

lagen före de stadganden i dessa paragrafer, som behandla frågan om gräns

mellan ö eller holme och allmänt vatten samt frågorna om de normgivande

vattenstånden — behandlingen av sistnämnda frågor kunde lämpligen sam­

manföras i en paragraf — fullständigt reglerade i vad mån sötvattnen äro

allmänt eller enskilt vatten. Denna reglering skulle kunna fördelas å två

paragrafer, varav den ena skulle behandla Vänern, Vättern, Hjälmaren och

Storsjön, medan den andra skulle bli den nya paragraf -—- avseende söt­

vattnen i övrigt — varmed förslaget skulle utökas. Nästfoljande paragraf

skulle motsvara förslagets 4 §, varefter skulle följa en paragraf, upptagan­

de bestämmelserna i förslagets 5 § och andra stycket i dess 6 §.

I fråga om den närmare lydelsen av de paragrafer, vilka sålunda enligt

vår mening skulle ersätta och komplettera förslagets 4—6 §§, är följande

att anföra.

Den paragraf, som skulle avhandla de stora sjöarna, synes böra i ett

första stycke fastslå att vad i 2 § under 1—3 stadgas angående omfattningen

av enskilt vatten i havet skall äga motsvarande tillämpning beträffande

dessa sjöar. Därefter skulle i ett andra stycke, med återgivande av den i

7 § i förslaget till fiskerättslag lämnade beskrivningen å särskilda vatten­

områden i Hjälmaren och Storsjön, stadgas att jämväl dessa skola hän­

föras till enskilt vatten.

Härefter skulle inflyta den nya paragraf, vilken, såsom framgår av det

föregående, borde innehålla att övriga sötvatten i sin helhet äro att hänföra

till enskilt vatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

175

Beträffande avfattningen av 4 § i det remitterade förslaget äro vissa er­

inringar att framställa. Iakttages vad tidigare förordats beträffande stad­

gandets plats i förhållande till bestämmelserna rörande sötvattensområdena,

betingas därav den jämkning, att orden »i havet» utgå. Eftersom det ligger

i sakens natur att regeln i förevarande paragraf blir att tillämpa allenast

i de fall då frågan om gränsdragning har betydelse, synes — oavsett huru­

vida den i 1 § enligt dess föreslagna lydelse beträffande enskilt vatten giv­

na bestämningen, att området ingår i fastigheterna, bibehålies eller icke —

jämväl uttrycket »vilken utgör fastighet eller del därav» lämpligen kunna

utgå. Vidare är att märka att stadgandet, eftersom gränsen icke gärna kan

gå annorstädes än i strandlinjen, får sitt egentliga innehåll av bestämmel­

serna om vilka vattenstånd som skola vara normerande. Med hänsyn härtill

synes i paragrafen böra intagas en erinran att gränsdragningen skall ske

med iakttagande av dessa bestämmelser. Stadgandet kunde förslagsvis er­

hålla det innehållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, grän­

sen mot det allmänna vattnet skall, med iakttagande av vad i paragrafen

om vattenstånden stadgas, anses följa strandlinjen.

I förslagets 6 § har beträffande de vattenstånd, som skola vara normeran­

de i de stora sjöarna, gjorts det förbehållet, att vad därom stadgats skall

gälla »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen oförändra­

de». Förbehållet lärer icke åsyfta att de ifrågavarande bestämmelserna utan

lagändring skulle kunna träda ur kraft till följd av ändring i en sjöregle­

ring. Ordalagen kunna dock lätt föranleda en sådan tolkning. På grund här­

av och då förbehållet knappast torde kunna fylla någon egentlig funktion,

hemställes att det måtte utgå.

Justitierådet Dahlman:

Jag är beträffande 4—6 §§ ense med övriga ledamöter utom därutinnan,

att jag finner det lämpligt, att, såsom skett i förslaget, stadgandet i 4 § er­

håller en formulering som antyder att alla öar och holmar icke behöva till­

höra fastigheterna; vissa av dem skola ju anses ingå i det omgivande all­

männa vattenområdet. Enligt min mening bör därför 4 § erhålla det inne­

hållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, vilken utgör fastig­

het eller del därav, gränsen mot det allmänna vattnet skall, med iaktta­

gande av vad i paragrafen om vattenstånden stadgas, anses följa strand­

linjen.

Slutbestämmelserna.

Justitierådet Gei jer:

I anslutning till vad jag anfört vid 1 § vill jag ifrågasätta en jämkning i

sista stycket, förslagsvis så, att relativsatsen förkortas till »som till följd av

nya lagen kommer att utgöra allmänt vatten».

Justitieråden Dahlman och Lecli samt regeringsrådet Quenscl:

Vi hänvisa till våra anföranden vid 1 §.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslaget till lag om rätt till fiske.

Lagrådet:

En jämförelse mellan lagberedningens förslag till gränslag och förslaget

till fiskerättslag ger, såsom lagrådet tidigare framhållit, vid handen att de

uppdelningar av vattenområdena, som göras i de båda förslagen, principiellt

och i huvudsak sammanfalla. Lagrådet har också givit uttryck åt den upp­

fattningen att, i den mån så icke är förhållandet, skiljaktigheterna både

kunna och böra avlägsnas. Vid förslaget till gränslag har lagrådet förordat

sådan ändring i detta förslag, att det skulle under begreppet enskilt vatten

inrymma även de sötvatten, som nu icke uttryckligen omfattas av förslaget.

Denna ändring skulle medföra att båda förslagen komme att med uppdel­

ningen åsyfta samtliga rikets vattenområden.

Härefter skulle i nu förevarande hänseende återstå blott den olikhet som

ligger däri att förslaget till fiskerättslag beträffande Mälaren stadgar, att

viss del av denna sjö skall vara fritt fiskevatten, under det att enligt det

andra förslaget hela sjön är att hänföra till enskilt vatten. Såvitt lagrådet

kunnat finna, föreligger intet tvingande skäl att upprätthålla denna olikhet.

Önskemålet att fisket skall vara fritt i viss del av Mälaren torde likaväl

kunna tillgodoses genom att, i den utsträckning som befinnes lämplig, till

förmån för det fria fisket stadga inskränkning i den enskilda fiskerätten

efter mönstret av de bestämmelser i liknande syfte som i förevarande för­

slag upptagits i fråga om rikets kustvatten och fyra av de stora sjöarna.

Om nu antydda förändringar i de båda förslagen genomföras, synes intet

skäl längre finnas att i förslaget till fiskerättslag bibehålla termerna fritt

fiskevatten och enskilt fiskevatten. De i förslaget till gränslag begagnade ter­

merna allmänt vatten och enskilt vatten kunna i stället med fördel använ­

das. Ur lagstiftningssynpunkt är en enhetlig terminologi eftersträvansvärd,

och vad förevarande fall beträffar vill lagrådet framhålla, att det dessutom

torde få betraktas som en vinst att kunna undvara en sådan term som fiske­

vatten, vilken, såsom förslagets förarbeten utvisa, även i och för sig kan

göras till föremål för icke obefogade erinringar. Lagrådet hemställer där­

för under de angivna förutsättningarna att i förevarande förslag, i fråga

såväl om själva lagtexten som underrubrikerna, i stället för termerna fritt

och enskilt fiskevatten användas termerna allmänt och enskilt vatten.

Enligt vad lagrådet tidigare antytt kunna dessutom såsom en följd av de

ovan förordade ändringarna betydande förenklingar stå att vinna med av­

seende å förslagets avfattning. De jämkningar i förslagets lagtext, som lag­

rådet i anslutning till det anförda vill förorda, äro i sina huvuddrag föl­

jande. Hela kapitlet om fritt och enskilt fiskevatten kan utgå, eftersom före­

varande förslag därutinnan blott behöver hänvisa till vad gränslagsförsla-

get, i ändrat skick, stadgar om allmänt och enskilt vatten. Därvid är dock

att iakttaga, att de stadganden i 7 § i förevarande förslag, som angå Mäla­

ren, torde i enlighet med vad ovan anförts böra ersättas med en på lämplig

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

177

plats införd ny paragraf, som tillåter visst frifiske i Mälaren. Enligt vad

lagrådet trott sig finna skulle önskemålet om fritt fiske därstädes kunna

anses vara tillgodosett, om det stadgades, att dylikt fiske med rörligt red­

skap finge äga rum på det område i sjön, som enligt det remitterade för­

slaget skall vara fritt fiskevatten. Avdelningen om vattenstånd synes lämp­

ligen kunna införas närmast före ansvarsbestämmelserna; och avdelningen

om fasta och rörliga redskap torde, i nära överensstämmelse med vad som

skett i kommitténs förslag, böra inarbetas i avdelningen om fiske i allmänt

vatten.

I förslaget användes flerstädes begreppet saltsjön, under det att förslaget

till gränslag begagnar bestämningen havet. Lagrådet hemställer, om icke den

sistnämnda bestämningen lämpligen bör i likformighetens intresse komma

till användning genomgående även i det förevarande förslaget.

En fråga, som har avseende å förslagets terminologi, är ytterligare den

som sammanhänger med de i förslaget använda uttrycken rätt till fiske,

fiskerättsägare och fiskerättshavare. Betydelsen av dessa uttryck, så som

de begagnats i förslaget, är i viss mån osäker och vacklande. Då förslagets

rubrik talar om rätt till fiske, medger detta den tolkningen att förslaget

under begreppet hänför icke endast fiskerätt i privaträttslig mening utan

också den befogenhet att fiska i allmänt vatten och annorstädes, som enligt

förslaget skall tillkomma svenska medborgare i allmänhet. Detta vinner stöd

av ett sådant stadgande som det i 26 § upptagna, då där talas om »rätt till

fiske som avses i 14—25 §§». Samtidigt användes beteckningen fiskerätts­

ägare motsättningsvis i förhållande till dem som få utöva frifiske i enskilt

vatten; och då i 44 § fiskerättshavare tillerkännes rätt att vid beslag be­

hålla förverkad fångst, torde därmed icke åsyftas den som tilläventyrs i

egenskap av frifiskare ägt fiska i vattnet, lika litet som i nämnda och näst-

följande paragraf med »den som har rätt till det idkade fisket» gärna kan

avses en frifiskare. Vilken skillnad förslaget avser att göra mellan fiskerätts­

ägare och fiskerättshavare, framgår icke av vare sig lagtexten eller remiss­

protokollet. Begreppet fiskerättsägare är även dunkelt ur annan synpunkt

än ovan berörts. Rent språkligt sett borde det kunna jämställas med fiske­

rättshavare och avse var och en som »äger» eller »har» en rätt att fiska.

Men av förslagets regler om åtgärder mot vanskötsel av fiske framgår tydligt,

att termen fiskerättsägare där icke använts i så omfattande bemärkelse som

sist sagts, ity att 39 § stadgar att vad tidigare är sagt om fiskerättsägare

skall gälla nyttj anderättshavare, om fisket är upplåtet till en sådan. Det re­

mitterade förslaget och remissprotokollet lämna ej heller här någon led­

ning. Man vill då gärna söka en sådan i kommitténs förslag. I kommitténs

betänkande finner man emellertid att enligt dess förslag med fiskerätts­

ägare skulle åsyftas »den som har en fiskerätt, vilken är grundad direkt på

äganderätt till fastighet sålunda att den utgör ett tillbehör till fastigheten,

varöver ägaren ej kan fritt förfoga genom avtal». Fiskerättsägare skulle,

enligt vad kommittén närmare utvecklar, vara »icke blott den som äger

fiska i eget vattenområde utan också den som äger i jordebokcn upptagen

12 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

178

särskild fiskelägenhet eller fastighet, till vars förmån gäller servitut inne­

fattande rättighet till fiske, såframt servitutet tillkommit i sammanhang

med laga delning av fastighet». Att i ordet fiskerättsägare inlägga en sålunda

preciserad och begränsad innebörd torde utan att i lagen direkt införes en

definition, som klart anger den avsedda bestämningen, icke vara möjligt.

Lagrådet har emellertid icke kunnat finna att en sådan definition — i allt

fall icke av det nyss återgivna innehållet — skulle vara önskvärd. Enligt

lagrådets mening kan man utan större svårighet genomföra en enhetlig ter­

minologi i lagtexten från den utgångspunkten att all rätt att bedriva fiske,

som gäller oavsett befogenheten att bedriva frifiske, benämnes enskild fiske­

rätt, utan hänsyn till den rättsgrund varå den i det ena eller andra fallefvilar.

Med åberopande av vad nu anförts hemställer lagrådet att förslaget utan an­

vändning av termerna fiskerättsägare och fiskerättshavare omarbetas i en­

lighet därmed.

Utöver vad redan sagts föranleda förslagets särskilda stadganden erin­

ringar i följande hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

1—7 §§.

Lagrådet:

För den händelse lagrådets erinran om att dessa stadganden kunna utgå

ur förevarande förslag och ersättas med hänvisning till gränslagen icke

skulle vinna beaktande, hänvisar lagrådet i tillämpliga delar till vad lag­

rådet anfört om motsvarande stadganden i förslaget till gränslag. Enligt

lagrådets mening är den allmänna uppställning av stadgandena som kom­

mit till uttryck i sistnämnda förslag, med de av lagrådet förordade änd­

ringarna, att föredraga framför det förevarande förslagets.

Vid bibehållande av stadgandena här torde därjämte böra iakttagas att, om

eljest termen fiskevatten begagnas, denna användes även i 1 §.

Enligt lagrådets mening vore det vidare att föredraga, om 2 § formulera­

des så, att fritt fiskevatten är allt vatten i öppna havet och annorstädes,

som etc.

8

§.

Lagrådet:

Visserligen innebär upptagandet av detta stadgande här i viss mån en

upprepning av motsvarande stadgande i förslaget till gränslag, men då de

båda stadgandena till sitt innehåll icke helt sammanfalla samt vattenstån­

den äga självständig betydelse för fiskeriförhållandena, synes förevarande

stadgande — med den av lagrådet tidigare förordade placeringen — böra

bibehållas i fullständigt skick i fiskerättslagen i stället för att delvis ersät­

tas med en hänvisning till gränslagen.

Skulle den av lagrådet under 6 § i förslaget till gränslag gjorda anmärk­

ningen, att orden »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen

oförändrade» böra utgå, icke bliva beaktad, synes enahanda reservation böra

införas också i förevarande stadgande.

9 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skola under fast redskap inbegripas bland

annat vissa slag av redskap, som »avses skola kvarstå längre än två

dygn utan att i sin helhet upptagas ur vattnet». Emellertid torde villkoret

»utan att i sin helhet upptagas ur vattnet» — vilket tydligen tillkommit

för att framtvinga en tidsintervall — kunna leda till ett mindre tillfreds­

ställande resultat, då det, tolkat efter ordalagen, lätteligen inbjuder till ett

kringgående av bestämmelsen sålunda, att redskapet efter upptagandet ome­

delbart åter nedlägges på samma plats. En bättre formulering av villkoret

synes vara »som avses skola kvarstå längre tid än två dygn i följd»; härav

skulle tydligare framgå att det måste vara ett verkligt uppehåll mellan red­

skapets upptagande och återutsättande.

Definitionen av fast och rörligt redskap synes lämpligen kunna intagas i

det remitterade förslagets 10 §, som enligt de av lagrådet förordade föränd­

ringarna skulle bli lagens 1 §, där det i så fall skulle utgöra ett andra styc­

ke. I samband härmed kunde det i förevarande paragraf upptagna andra

stycket utgå och i stället de inledande orden i bestämmelsen formuleras så,

att med fast redskap, till skillnad från rörligt redskap, förstås i denna lag

fiskebyggnad etc.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.

179

10

§.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad lagrådet inledningsvis anfört synes den

grundläggande regeln om fiske i allmänt vatten böra innehålla, att å vat­

tenområde, som enligt lagen om allmänt och enskilt vatten är allmänt vat­

ten, må varje svensk medborgare fiska.

Det remitterade förslaget innebär bl. a. den ändringen i förhållande till

gällande rätt, att de slag av särskilda rättigheter till fiske som avses i för­

slagets 31 § — vare sig de tillhöra kronan eller annan — ej längre få göras

gällande i allmänt vatten. Medan i kommitténs förslag en uttrycklig be­

stämmelse härom upptagits (27 § andra stycket), innehåller det remitterade

förslaget ej någon sådan bestämmelse. Det har ansetts tillräckligt med att

regeln om fritt fiske fastslås utan något sådant förbehåll till förmån för sär­

skild rättighet som i 31 § upptagits om den fortfarande giltigheten av dylik

rättighet i enskilt vatten. Enligt lagrådets mening kan emellertid nu ifråga­

varande ändring i förhållande till gällande lag icke anses här hava kommit

till klart uttryck. För tydlighetens skull torde en bestämmelse, som direkt ut­

säger regeln, böra meddelas. Denna synes böra intagas redan i nu föreva­

rande paragraf och kunna erhålla den mera omfattande innebörden att, ut­

över vad lagen i det följande stadgar om rätt — på grund av eller utan

särskilt tillstånd — att från enskilt vatten sträcka fast redskap vidare ut i

allmänt vatten, enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten. Att uttrycket »en­

skild fiskerätt» enligt lagrådets mening kan användas i detta sammanhang

beror på att befogenheten för den som har fiskerätt på enskilt vatten att

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

utsträcka redskap uppenbarligen är att anse som ett utflöde av den enskilda

fiskerätten.

Beträffande andra stycket synes, om den av lagrådet förordade termino­

login följes, uttrycket »den som äger fiskerätt i enskilt vatten» böra jäm­

kas, exempelvis till »innehavare av enskild fiskerätt», samt därav följande

ytterligare jämkning vidtagas.

Utan uttryckligt lagstadgande torde det vara klart att ansökan om till­

stånd att utsträcka fast redskap skall kunna avslås i sådana fall då visser­

ligen hinder därför ej möter på den grund att det ej kan ske utan men för

annan fiskande men annat laga hinder föreligger, t. ex. i farled med hänsyn

till sjöfartens intressen.

Om, såsom i fråga om 9 § förordats, sistnämnda paragraf får ingå såsom

ett andra stycke i förevarande paragraf, synes det lämpligast att nuvarande

andra stycket upptages såsom en paragraf för sig närmast efter den före­

varande.

11 §.

Lagrådet:

Uttrycket »fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket» synes böra ut­

bytas mot »den som äger fiska med fast redskap i enskilt vatten»; detta

skulle föranleda viss jämkning av första styckets text i övrigt.

Ett förtydligande synes önskvärt beträffande uttrycket »Blekinge läns

östra kust».

12

§.

Lagrådet:

Även i denna paragraf torde böra vidtagas vissa jämkningar i ordalagen

motsvarande dem som förordats under 11 §.

13 §.

Lagrådet:

Mellan förevarande paragraf och förslagets 31 § föreligger ett nära sam­

manhang. Båda paragraferna avse nämligen att reglera vem den enskilda

fiskerätten tillhör samt skyldigheten att tåla vissa inskränkningar i denna

rätt. I 13 § behandlas de fall, då fiskerätten grundar sig på äganderätt till

fastighet, och i 31 § de fall, då genom urminnes hävd, särskilt stadgande,

dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än i lagen

sägs är bestämt om rätt för kronan eller annan till fiske i enskilt fiske­

vatten.

Att ämnet icke reglerats i ett sammanhang utan bestämmelserna uppta­

gits i skilda paragrafer synes bero på, att kommittén i överensstämmelse

med nu gällande lag föreslagit en sådan uppställning. Ett särskilt skäl här­

för hade också kommittén, i det att enligt dess förslag en viss olikhet skulle

gälla i fråga om dessa båda slag av fiskerätt. De i 31 § avsedda fiskerättig­

heterna skulle sålunda hava en starkare ställning därigenom att de i större

omfattning än strandägarnas fiskerätt skulle vara skyddade mot intrång ge­

nom den frihet att fiska som föreslagits skola tillkomma varje svensk med­

181

borgare. Härutinnan har det remitterade förslaget emellertid intagit en an­

nan ställning. Enligt detta skola nämligen de i 31 § avsedda fiskerättigheter­

na ej intaga en bättre ställning i berörda hänseende än strandägarnas fiske­

rätt.

Hinder kan därför ej med hänsyn till bestämmelsernas rättsverkningar

möta för att i ett gemensamt stadgande reglera den enskilda fiskerätten

vare sig denna härrör av jordäganderätten eller av annan laga grund. Ej

heller andra skäl torde kunna åberopas mot ett sådant gemensamt stadgan­

de, varigenom otvivelaktigt skulle vinnas, att den avdelning i lagen som

handlar om fiske i enskilt vatten bleve mera överskådlig och lättolkad. Ett

sådant stadgande skulle kunna givas det innehåll, att fisket i enskilt vatten

tillhör jordägaren eller den som eljest med stöd av särskilt stadgande, dom,

avtal, urminnes hävd, skattläggning eller annan laglig grund innehar den

enskilda fiskerätten; i ett andra stycke kunde därefter intagas en bestäm­

melse, att utan stöd av enskild fiskerätt annan må fiska i vattnet i enlighet

med vad i de efterföljande paragraferna stadgas därom.

En skillnad mellan den av lagrådet sålunda förordade bestämmelsen och

den i förslagets 31 § upptagna är, att såsom grund för rätt till fiske nämnas

även avtal. Detta synes så mycket mer påkallat som avtal såsom grundande

rätt till fiske i praktiken äro av stor betydelse. Icke minst mot bakgrunden

av ansvarsbestämmelserna — enligt vilka kränkning av fiskerätt som upp­

låtits genom avtal lärer böra vara straffbar såsom olovligt fiske, även om

kränkningen förövas av jordägaren själv -—- synes ett sådant uttryckligt

omnämnande önskvärt. En annan olikhet mellan den nu förordade bestäm­

melsen och 31 § är att kronan ej skulle komma att särskilt nämnas såsom

subjekt för särskild fiskerätt. Även utan ett dylikt omnämnande torde det

emellertid vara uppenbart att också kronan kan vara innehavare av sådan

likaväl som av annan enskild fiskerätt.

U—25 §§.

Lagrådet:

Under 13 § har lagrådet förordat en avfattning, som tydligare skulle ut­

märka, dels att den enskilda fiskerätten behandlas i nämnda lagrum och

dels att nu förevarande paragrafer endast äro avsedda att reglera det iri-

fiske, som tillätes vid sidan av den enskilda fiskerätten. I anslutning därtill

ifrågasätter lagrådet, huruvida det ej skulle innebära en redaktionell för­

bättring om uttrycket »varje svensk medborgare», där det förekommer i

nu ifrågavarande paragrafer, genomgående ändrades till »svensk medbor­

gare» och i 22 § orden »ändå att han ej är fiskerättsägare» utginge.

Beträffande vissa av paragraferna har lagrådet ytterligare en del erin­

ringar, såsom framgår av det följande.

U §.

Lagrådet:

Lagrådet vill ifrågasätta, om ej denna paragraf för vinnande av bättre

överskådlighet lämpligen bör uppdelas i skilda paragrafer så, att en para­

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

182

graf kommer att upptaga regeln under a), en annan paragraf regeln under

b) och en tredje paragraf reglerna under c) samt att regeln under d) sam­

manföres med bestämmelserna i förslagets 15 §.

Ordet »fiskerättsägaren» bör enligt lagrådets mening i överensstämmelse

med vad lagrådet tidigare anfört utbytas mot »innehavaren av den enskilda

fiskerätten».

Uttrycket »Blekinge läns östra kust» synes böra förtydligas.

15 §.

Lagrådet:

I fråga om uttrycket »Blekinge läns östra kust» hänvisas till det nyss

sagda. Jämväl uttrycket »kusten av Kalmar län» synes tarva förtydligande.

I detta sammanhang vill lagrådet framhålla, att det av lagrådet förorda­

de sammanförandet av 14 § d) med 15 § får till följd, att hänvisningen i

27 § till 14 § bör ändras till att omfatta bl. a. även förevarande paragraf

samt att detta i sin tur medför, att hänvisningen kommer att avse jämväl

fiske med tobisnot, något som dock lärer sakna varje praktisk betydelse.

17 §.

Lagrådet:

Då i sista punkten talas om vissa fiskeredskap, lärer därmed avses blott

rörliga sådana. Detta synes böra komma till tydligt uttryck.

Uttrycket »Blekinge läns södra kust» torde böra förtydligas.

18 §.

Lagrådet:

En jämkning i avfattningen synes påkallad därav att meningen uppen­

barligen är att fiske med rörligt redskap skall vara tillåtet också vid Skå­

nes västra kust.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

19 §.

Lagrådet:

Då mindre ålryssja i vissa fall är att anse som rörligt redskap, torde för

undvikande av missförstånd därutinnan en jämkning i paragrafens avfatt­

ning vara påkallad.

Under hänvisning till vad tidigare anförts förordar lagrådet att uttryc­

ket »fiskerättsägaren» ersättes med »innehavaren av den enskilda fiske­

rätten».

20

§.

Lagrådet:

Särskilt om, såsom lagrådet förordat, 4 § kommer att utgå ur förslaget,

synes senare ledet i den sista relativsatsen böra omformuleras i anslutning

till vad lagrådet anfört under 2 § i förslaget till gränslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

183

21

§.

Regeringsrådet Quensel:

Det är naturligt att på förevarande rättsområde, där lagstiftningen varit

ganska otydlig och lagen själv förklarat sig träda tillbaka för vissa slag av

lokala sedvänjor, en alldeles särskild hänsyn till sådana måste tagas vid

ny lagstiftning. Å andra sidan är ett av huvudsyftena med förslaget att

genom nya lagregler för framtiden bringa större klarhet i vad som skall

anses rättsenligt och att i största skäliga utsträckning få till stånd en för

hela landet enhetlig reglering av fiskerättsförhållandena. För ändamålet har

ju också skett undersökning angående rådande rättsuppfattningar och sed­

vänjor, och resultatet härav har icke blott inverkat på lagförslagets allmän­

na regler utan också föranlett att vid deras sida upptagits specialbestäm­

melser av lokal räckvidd. Att likväl göra förbehåll för beståndet av okända

eller dock icke närmare angivna sedvänjor måste betecknas som ett försva­

gande av förslagets effektivitet för sitt nyssnämnda syfte, en läcka i syste­

met, vilken kan få till följd att vad som skall anses gälla förblir oklart och

växlande från ort till annan i långt större grad än förhållandena nödvän­

diggöra.

Det är tydligen i medvetande härom som man i förslaget begränsat för­

behållet för sedvänjor rörande fiskerätt till att gälla blott vissa dylika och

endast inom »saltsjön». Härigenom minskas naturligtvis de skadliga verk­

ningarna av bestämmelsen men i stället framstår lagstiftningen som täm­

ligen godtycklig, åtminstone om, såsom motiven kunna tyckas ange, grun­

den för stadgandet skulle vara att, där en verklig sedvanerätt utbildat sig

på förevarande rättsområde, denna rättsbildning bör respekteras. I över­

ensstämmelse härmed står visserligen att man icke gjort begränsningen av

stadgandet lika snäv som i 1896 års lag, men det kan frågas, varför sed-

vanerätten skall anses mera respektabel beträffande områden i saltsjön än

när det gäller sötvatten och varför endast sådana sedvanemässiga bildning­

ar avses som göra inskränkningar i enskild fiskerätt. De skäl, som åbero­

pats för att utesluta sötvatten, torde med ganska stort fog kunna anföras

jämväl beträffande saltsjöområden, och man måste, särskilt med tanke på

att gränserna för den enskilda fiskerätten varit tämligen otydligt angivna

i lagen, räkna med att sedvanemässigt utbildat sig lokala tolkningar, en­

ligt vilka denna rätt skulle sträcka sig längre än vad man i allmänhet ansett

följa av lagreglerna.

Det torde av begränsningarna i stadgandets räckvidd framgå att försla­

get i denna del grundar sig mindre på hänsyn till sedvanerätten än på in­

tresset att gynna frifisket i havet. Detta är ock ett av förslagets huvud­

syften och man har därför, naturligt nog, velat förekomma att de nya reg­

lerna skulle kunna verka i motsatt riktning i något fall, som ej på grund­

val av utredningen kan med säkerhet överblickas. Beklagligt vore emel­

lertid om man för detta ändamål skulle behöva i sådan omfattning som en­

ligt förslaget offra intresset av uttömmande och tydlig reglering av fiske­

rättigheterna och frifisket.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Att respektera okända sedvanemässiga bildningar i högre grad än rätts­

förhållanden, som grundats på uttrycklig lag, för ock med sig egendomliga

och stötande följder. I och för sig skulle väl en dylik ståndpunkt knappast

kunna motiveras annorledes än med att sedvanan kan antagas uppkommen

av ett behov, starkt nog att, om så erfordras, t. o. m. genombryta lagregler­

na, under det att dessa senare vila blott på lagstiftarens uppfattning om vad

som i allmänhet är rättvisast och lämpligast. Emellertid leder resonemanget

lätteligen därhän att man vid ny lagstiftning visar vad som faktiskt prak­

tiserats större hänsyn, om det stått i strid med lagen, än om det överens­

stämt med denna, och detta oavsett om det i båda fallen lika väl eller må­

hända lika illa passat för ortens förhållanden. Om man finner en lagbe­

stämmelse ej längre böra gälla som allmän regel, är dock därmed ej sagt

att den icke fortfarande bör få kvarstå för vissa orters vidkommande, lika

väl som en lokalt utbildad sedvänja. Frågan får sin belysning i förslagets

motiv, då där uttalas att det utan särskilt stadgande torde vara uppenbart

att förevarande lagrum icke skall tillämpas å fiske, som grundats uteslu­

tande på föreskrifter i 1896 års lag. Den sålunda såsom självklar beteck­

nade tolkningen är visserligen nödvändig för att icke stadgandet skall

bringa den tilltänkta nya regleringen, i den mån den inskränker frifisket,

totalt ur kraft beträffande annat fiske i havet än strömmings- och sill­

fiske i Östersjön. Men lika uppenbart oriktigt vore att icke respektera ett

ortsbehov av speciell reglering i nya lagen endast därför att denna reglering

skulle komma att stämma med de allmänna reglerna i 1896 års lag. Det är

förmodligen därför som man, då man sålunda förklarat förevarande bestäm­

melse ej få tillämpas å förhållande, som överensstämt med 1896 års lag,

markerat att detta endast avser fall då förhållandet berott uteslutande på

lagens föreskrift. På vad sätt man skall kunna utröna svaret på frågan

härom, är emellertid icke gott att säga. Endast undantagsvis skall man kun­

na hämta någon ledning härutinnan i t. ex. vad som praktiserats före till­

komsten av samma föreskrift, men slutsatsen skulle dock även i så fall bli

mycket osäker, bl. a. på grund av behovens växlingar från tid till annan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan ifrågasättas, huruvida icke före­

varande bestämmelse bör utgå ur förslaget och i stället, i mån av behov,

utredningen om speciella ortsförhållanden så kompletteras, att den legala

regleringen kan bli fullständig. Ställdes på ett dylikt fullständigande ej

högre krav än att det kunde ersätta förevarande paragrafs funktion, skulle

utredningen måhända kunna åstadkommas ganska enkelt under samråd

med fiskeriintendenter och representanter för intressenterna. Bleve resul­

tatet att katalogen med särbestämmelser för olika orter mycket utökades,

vore detta väl en olägenhet ur vissa synpunkter men dock av underordnad

betydelse i jämförelse med olägenheterna av att genom ett stadgande som

förevarande paragraf tillskapa ett förmodligen mycket större antal undan­

tagsregler, vilkas existens och innehåll svårligen kunna konstateras med er­

forderlig säkerhet utan rättegång i varje särskilt fall.

Jag har hittills förutsatt, att man med ifrågavarande stadgande avsett en­

185

dast redan förefintliga sedvänjor. Motiven kunna knappast sägas vare sig

jäva eller bekräfta riktigheten av ett sådant antagande. Stadgandets for­

mulering, liksom dess förebild i gällande lag, inbegriper emellertid även

sedvänjor, som uppkomma efter stadgandets tillkomst. Från den alltid be­

stående möjligheten, att sedvanerätt sätter föråldrade eller otjänliga lag­

bestämmelser ur kraft, kan tydligen här bortses, eftersom denna fråga är

av natur att undandraga sig reglering i lag. Men om en lag förklarar sina

allmänna regler skola träda tillbaka för blivande sedvänjor, ligger däri

s. a. s. en fullmakt för befolkningen i orterna att själva taga om hand frå­

gan i vad mån lagen för deras vidkommande bör ändras och ntföra dessa

ändringar genom långvarigt åsidosättande av lagreglerna. Bestämmelser

av detta slag kunna, såsom ägnade att sänka lagens auktoritet och stimu­

lera till lagöverträdelser, näppeligen anses lämpliga, åtminstone icke om

dylika överträdelser beläggas med straff. I gällande lag framträder denna

oegentlighet icke så starkt, eftersom frågan om överträdelsernas beivrande

gjorts beroende av de enskilda målsägandenas vilja. Att de genom att pas­

sivt åse de intrång, som ske i deras rätt, småningom förlora denna kan te

sig som ett slags preskription i någon likhet med vad som äger rum vid

viss tids hävd. Men förhållandet blir helt annorlunda, om man med för­

slaget tillerkänner allmän åklagare behörighet att utan angivelse beivra

intrång i enskilda fiskerätter. Därmed har markerats att brottens beivrande

är jämväl ett statens intresse, som bör bevakas av åklagarmakten. Lagstif­

taren synes då också kunna utgå ifrån att denna tjänsteplikt fullgöres, och

därmed försvinna de särskilda förutsättningarna för att räkna med upp­

komsten av nya sedvänjor i strid mot lagens regler om gränsen mellan en­

skild fiskerätt och frifiske. Fiskerättshavarna kunna visserligen alltjämt

genom att förklara frifiske inom deras områden tillåtet göra det rättsenligt,

men, oavsett att sådan förklaring icke torde kunna beräknas bli avgiven i

större omfattning eller för längre tid, så skall i varje fall klart framstå att

rättsenligheten beror av fiskerättshavarnas goda vilja, och därmed undan-

ryckes väsentligen möjligheten att förhållandet, hur länge det än äger be­

stånd, övergår till en sed av beskaffenhet att inverka på rättsreglernas inne­

håll.

Jag menar alltså, att förevarande stadgande icke bör bibehållas av någon

hänsyn till sedvänjor, som kunna uppstå i framtiden, och att, om stadgandet

ej helt utgår, det dock bör uttryckligen inskränkas till att avse sedvänjor,

som existera såsom gamla redan vid tiden för lagens ikraftträdande.

För den händelse att stadgandet bibehålies, är vidare att beträffande det­

samma anföra följande.

I motiven anges att en period av omkring 30 år borde vara tillräcklig för

att ge en sed de verkningar som här åsyftas. Såsom i vissa remissyttranden

berörts, torde emellertid ett dylikt krav å sedens ålder kunna vara alltför

ringa. Enligt min mening beror frågan härom på omständigheterna i övrigt.

Vad som i 30 år eller kanske t. o. m. under blott ännu något kortare tid

allmänt praktiserats inom ett stort område med en mängd olika fiskerätts-

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

186

havare kan vanligen med vida större fog anses ha tagit åt sig sedvanerättslig

natur än vad som, låt vara under betydligt längre tid, tillämpats beträffande

en eller annan fastighet, där förhållandet kan tänkas ha berott på enskilda

fiskerättshavares personliga brist på intresse för fisket, obenägenhet att

strängt hävda sin rätt eller svårighet att bevaka densamma eller andra dylika

orsaker, som i förevarande sammanhang måste betecknas som tillfälligheter.

Det torde kunna anses att såsom stöd för påstående om gammal sed ej är

tillräckligt att hänvisa till att fisket under längre eller kortare tid lämnats

oklandrat, såframt det under hela tiden berott endast på några få enskilda

att förfarandet ej beivrats. Att ovillkorligen fordra att seden ägt större lokal

utbredning synes dock icke nödvändigt utan skulle kanske tvärtom strida

mot förslagets syfte. Men om man i ett enskilt fall ställer fordringen härut-

innan lågt, torde i stället kravet å sedens ålder regelmässigt böra vara dess

högre. Med avseende å den närmare innebörden av kravet att seden skall vara

gammal liksom beträffande fordringar å dess geografiska utbredning torde

man emellertid kunna med förslaget åt rättstillämpningen överlämna frågan,

när gammal sed skall anses föreligga.

I ett annat hänseende torde däremot stadgandet tarva ett förtydligande i

själva lagtexten. Varken i uttrycket »gammal sed» eller i pluralformen

»andra» i orden »andra än fiskerättsägaren» eller eljest i paragrafens inne­

håll synes ligga något som klart utesluter stadgandets tillämpning i fall, då

endast vissa personer eller de som äga eller inneha viss fastighet oklandrat

fått bedriva fisket. Den frihet att fiska som med stadgandet avses torde dock

förmenats böra äga åtminstone någon grad av allmängiltighet, och det synes

angeläget att man undviker förblandning med fall då i realiteten är fråga

om anspråk på servitutsrätt eller personlig nyttjanderätt. Stadgandet bör

icke kunna utnyttjas som ett medel att kringgå kraven å bevisning om dylika

rättigheter. Å andra sidan lärer det icke vara förslagets mening att stadgandet

skall kunna tillämpas blott när friheten att fiska gällt för en fullständigt

obegränsad krets av individer eller för alla svenska medborgare, utan man

har tydligen tänkt sig att seden kan ha varit begränsad till att avse t. ex. alla

yrkesfiskare och husbehovsfiskare eller endera av dessa grupper och då fort­

farande bör gälla med enahanda begränsning som förut. Förmodligen böra

såsom avsedda även anses fall, då friheten tillkommit samtliga innevånare i

samma eller annan ort, och detta även om orten består blott av ett fiskeläge.

Den avsedda innebörden av stadgandet i förevarande hänseende synes kunna

komma till uttryck genom att orden »andra än fiskerättsägaren» utbytas mot

»allmänheten eller viss del av befolkningen».

Som det är oegentligt och lätteligen missvisande att i lagtext beteckna fri­

fiske som en rätt eller rättighet, synes uttrycket »skola de fiskande vara bi­

behållna vid rätten därtill» böra utbytas mot ett annat, såsom t. ex. »skall

vad sålunda tillämpats fortfarande gälla». Därigenom skulle jämväl ännu

tydligare utmärkas att någon utvidgning av sedens innebörd, beträffande

kretsen av frifiskare eller eljest, ej avses.

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

187

Justitieråden Dahlman och Lech:

Då det synes mindre lämpligt att genom undantagsbestämmelse i lagen

taga hänsyn till sedvänjor, som kunna uppstå i framtiden, anse vi, liksom

regeringsrådet Quensel, att regeln i förevarande lagrum bör uttryckligen in­

skränkas till att avse sedvänjor som existera såsom gamla redan vid lagens

ikraftträdande. Vi anse även, liksom regeringsrådet Quensel, att den avsedda

innebörden i stadgandet skulle komma till tydligare uttryck, om orden »andra

än fiskerättsägaren» utbytas mot »allmänheten eller viss del av befolkning­

en», samt instämma i vad regeringsrådet Quensel anfört rörande förutsätt­

ningarna i tidshänseende för uppkomsten av i paragrafen avsedd sedvänja.

Justitierådet Gei jer:

I det väsentliga delar jag regeringsrådet Quensels synpunkter på att lagen

enligt förslaget skulle stadga, att sedvänjor, som uppstå eller fortleva efter

lagens ikraftträdande, framdeles skulle kunna vinna bestående giltighet.

Mot att till frifiskets gynnande med tillbakaverkande kraft utvidga det nu­

varande stadgandets tillämplighetsområde och uppmjuka dess bestämmel­

ser talar än vidare enligt min mening med styrka, att fiskerättsägarna, om

de i vissa fall trott, att de icke behövde befara att bli bundna av någon sed­

vänja, som de av tillmötesgående tolererat, och i andra fall förväntat, att

motsatsen vore händelsen endast om sedvänjan tillämpats av ålder, haft ut­

tryckligt stöd i gällande lag för en sådan uppfattning.

I första hand förordar jag därför, att det föreslagna stadgandet begränsas

till att fastslå giltigheten av sådana sedvänjor, som vid lagens ikraftträdan­

de redan på grund av äldre lag skola anses gällande.

Iakttages ej detta, förordar jag liksom övriga ledamöter, att orden »andra

än fiskerättsägaren» utbytas mot »allmänheten eller viss del av befolkning­

en». Däremot anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att frångå kravet på

att en sedvänja skall ha fortlevat av ålder för att bli gällande.

Under samma förutsättning anser jag mig slutligen böra förorda en över­

gångsbestämmelse av den innebörden att, så länge mindre än exempelvis tio

år förflutit från lagens ikraftträdande, fråga, huruvida en sedvänja blivit

gällande, skall bedömas enligt den äldre lagen.

22

§.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad tidigare anförts och då framställning, som avses

i sista stycket, uppenbarligen bör förutsättas vara gjord av den rättsägare,

vars rätt är i fråga, förordar lagrådet att ordet »fiskerättsägare» i nämnda

stycke ändras till »innehavaren av den enskilda fiskerätten».

26

§.

Regeringsrådet Quensel:

Som det, på sätt jag förut anfört, synes oegentligt och olämpligt att i lag­

text kalla frifiske för rätt till fiske, torde förevarande paragraf böra om­

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

formuleras så, att orden »sådan rätt till» utgå och orden »skall tillkomma

även den» ändras till »må bedrivas även av den».

27 §.

Lagrådet:

Av skäl som framgå av vad tidigare anförts synas vissa jämkningar i av­

fattningen vara påkallade. De torde kunna genomföras exempelvis på föl­

jande sätt. Uttrycket »fiskerättsägare förbehållet fiske» utbytes mot »fiske

som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt»; uttrycket »fislcerätts-

ägare förbehållet fiske med fast redskap» ersättes med »fiske med fast

redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt»; uttrycket »fiske som må

bedrivas av varje svensk medborgare» utbytes mot »fiske som må bedrivas

utan stöd av sådan rätt».

Ett särskilt skäl för den sist omförmälda jämkningen utgör den omstän­

digheten att, ehuru jämväl den utövning av fiske som avses i 21 och 22 §§

torde åsyftas med förslagets uttryck »fiske som må bedrivas av varje svensk

medborgare», sistnämnda uttryckssätt icke täcker vad sålunda avses.

I fråga om förevarande paragraf hänvisas till vad lagrådet i visst hänse­

ende anfört under 15 §.

29 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf avser att i viss utsträckning reglera förhållandet

mellan delägare i fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter. Para­

grafen har väsentligen hämtat sitt innehåll från 10 § i 1896 års lag. Det

skall i första hand bero på delägarnas åsämjande huru fisket må nyttjas.

Sämjas de ej, skall rätten på ansökan av delägare kunna meddela föreskrifter

därom. Upplåtelse av fiskerätt åt någon som icke är delägare skall ej få

göras av en delägare utan de flesta övrigas samtycke.

För tolkningen av paragrafen är avgörande vilka rätteligen skola anses

som delägare i samfällt fiske. Delägare är uppenbarligen den, som äger en

fastighet till vilken hör andel i såväl vattenområdet som fisket, men vilka

därutöver skola betraktas som delägare är ej lika klart. Rörande tolkningen

av gällande rätt uttalas i kommitténs betänkande att den som allenast på

grund av servitutsupplåtelse äger fiska i oskiftat vatten i regel icke torde

vara att anse såsom delägare i fiskelagens mening i annat fall än då servitutet

tillkommit i sammanhang med laga delning av fastighet. Tydligen utgår kom­

mittén i sitt förslag från denna tämligen svävande innebörd hos uttrycket,

och det förefaller närmast som om departementschefen därutinnan anslutit

sig till kommitténs uppfattning. Därpå tyder i varje fall uttalandet i remiss-

protokollet att fiske kan vara samfällt för flera fastigheter även av annan

anledning än att det är oskiftat, t. ex. på grund av servitut varöver vederbö­

rande fastighetsägare ej kunna förfoga genom avtal. Ägaren av en fastighet,

till vars förmån gäller sådant fiskeservitut, som kan hävas genom avtal

189

mellan honom och ägaren av den besvärade fastigheten, skulle således, åt­

minstone i regel, icke vara att betrakta som delägare i fisket.

Enligt lagrådets mening ger uttrycket delägare icke stöd för en sådan åt­

skillnad mellan olika slag av servitutshavare. En servitutsrätt är städse ett

tillbehör till den berättigade fastigheten och detta oavsett om servitutet är

av mer eller mindre varaktig natur. Det är i detta hänseende ingen skillnad

mellan ett jorddelningsservitut och annat servitut. Ägaren av en fastighet

till vars förmån ett fiskeservitutsförhållande består kan därför alltid, när

servitutet ej innefattar uteslutanderätt till fisket, sägas vara delägare i

detta. Lagrådet anser fördenskull att, om i förevarande paragraf under ut­

trycket delägare icke skola inbegripas alla ägare av fastigheter med servi­

tutsrätt till andel i fisket utan endast innehavare av vissa speciella slag av

fiskeservitut, detta måste utsägas i lagtexten.

Vid bedömandet vilka den i paragrafen åsyftade medbestämmanderätten i

fråga om fiskets nyttjande bör tillkomma har emellertid lagrådet för sin

del kommit till den uppfattningen att det ej finnes skäl att utesluta fastig­

hetsägare, vilkas fiskerätt beror på servitut, varöver parterna i servitutsför-

hållandet kunna förfoga. För denna lagrådets ståndpunkt har varit avgö­

rande att, om sådana servitutshavare skulle vara utestängda från medbestäm­

manderätt, det ej alltid skulle bland dem, som ägde bestämma om fiskets

nyttjande, finnas någon som företrädde en dylik servitutshavares intressen.

Vad däremot beträffar dem, som på grund av nyttjanderättsupplåtelse ha

fiskerätt i vatten där fisket är samfällt för flera fastigheter, anser lagrådet,

i enlighet med vad som tydligen avses med det remitterade förslaget, att

innehavare av sådan fiskerätt ej bör likställas med fastigheternas ägare.

Den krets av fastighetsägare, som sålunda enligt lagrådets mening skulle

ha att tillsammans bestämma om fiskets nyttjande, skulle tydligare än

genom uttrycket »delägarna» kunna betecknas såsom »fastigheternas äga­

re». Lagrådet hemställer alltså att i första punkten av paragrafen sistnämnda

uttryck införes i stället för »delägarna» och att paragrafens avfattning i

övrigt jämkas i enlighet därmed.

I remissprotokollet utvecklas hurusom domstolen, när delägare i fisket

gjort sådan ansökan som avses i paragrafens första stycke, skall äga med­

dela alla de föreskrifter som den med hänsyn till föreliggande förhållanden

finner lämpliga. Bland åtgärder som därvid torde kunna ifrågakomma

nämnes åläggande av skyldighet för fiskande att erlägga en fiskevårdsav-

gift till en gemensam kassa. Ehuruväl domstolen bör äga stor frihet vid va­

let av föreskrifter, vill lagrådet, under erinran om att föreskrifterna skola

avse huru fisket må nyttjas, framhålla att påläggande av fiskevårdsavgift

näppeligen kan anses ligga inom ramen för vad som må föreskrivas.

Enligt nästföljande paragraf skall, då jord upplåtes till brukande, bru­

karen få nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas.

Såsom kommittén i sitt betänkande framhållit, bör denna bestämmelse gälla

också för upplåtelse av jord med andel i samfällt fiske och bör därför del­

ägare i sådant fiske vid upplåtelse av mark för jordbruk — ej vid andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

markupplåtelser — kunna låta fisket medfölja utan att de flesta övrigas

samtycke behöver föreligga. Detta borde måhända komma till uttryck i

lagtexten, förslagsvis genom att i förevarande paragrafs andra stycke efter

»må ej» insättas orden »annat än i samband med upplåtelse av jord till

brukande».

I"™

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

31 §.

Lagrådet:

Rörande förevarande paragraf hänvisas till vad vid 13 § anförts därom

att innehållet i de båda paragraferna torde böra upptagas i en gemensam

paragraf.

Förevarande paragraf skulle kunna föranleda tolkningen, att när någon

under åberopande av 14—25 §§ konkurrerar med innehavare av särskild

fiskerättighet, den sistnämnda ovillkorligen måste vika. Meningen lärer

emellertid icke vara denna. Tvärtom torde åsyftas visst skydd för rättig­

heten, i det att 27 § även för de i 31 § avsedda fallen torde kunna bli tillämp­

lig. Vad man med bestämmelsen avsett lärer vara, att här ifrågavarande

fiskerätter i förhållande till frifisket icke medföra bättre ställning än den

vanliga i jordäganderätten ingående fiskerätten. Med hänsyn till vad sålunda

anförts torde, om paragrafen bibehålies i huvudsak oförändrad, avfattningen

av sista punkten böra undergå viss jämkning.

33 §.

Första och andra styckena.

Lagrådet:

I förevarande paragraf är fråga om fiskandes frihet att, när det erfordras

för fiskets utövande, nyttja annans strand och annans vattenområde. Hur

långt denna frihet sträcker sig är i 1896 års lag ej alls reglerat beträffande

vattenområden. I fråga om frihet för fiskande att nyttja annans strand in­

skränker sig lagen, frånsett en bestämmelse om allmänningsfiske, till att

stadga sådan frihet för dem, som efter vad i 3 § i lagen sägs idka fiske vid

annans strand. Enligt bestämmelsen i sjunde stycket samma paragraf skola

dessa äga nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning

av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden; de skola dock

svara för skada och intrång.

Beträffande friheten att nyttja annans strand utsträcker första stycket

i förevarande paragraf regleringen till att omfatta allt slags fiske. Var och

en som äger fiska utanför annans strand, vare sig det är fråga om frifiske

eller om fiske med stöd av enskild fiskerätt och i förra fallet oavsett om

fisket får bedrivas ända intill stranden eller på större eller mindre avstånd

från denna, skall äga nyttja stranden för tillfällig uppdragning av redskap

eller båt, om sådant erfordras för fiskets utövande och det kan ske utan

förfång för den som innehar stranden. Fastgöring av redskap eller båt

nämnes ej i paragrafen. Av remissprotokollet framgår emellertid att me­

191

ningen varit, att de fiskande under de i paragrafen angivna förutsätt­

ningarna skola få nyttja stranden jämväl för tillfällig fastgöring av red­

skap eller båt. Det synes ock uppenbart att det kan vara lika angeläget för

de fiskande att få använda stranden för dessa ändamål som för uppdragning

av redskapet eller båten. Lagrådet hemställer att stycket ändras i enlighet

med vad sålunda varit åsyftat.

I enlighet med den av lagrådet förordade terminologin synes i slutet av

första stycket framför ordet fiskerätt böra insättas ordet enskild.

I andra stycket har befogenheten att nyttja annans strand för vissa kate­

gorier bland de fiskande utvidgats att, med visst förbehåll beträffande tomt

och plantering, gälla även när förfång uppkommer. Stadgandet avser fiske,

som med stöd av bestämmelserna i 14—26 §§ i det remitterade förslaget yr­

kesmässigt bedrives vid annans strand. Det utgör sålunda en motsvarighet

till det förut omnämnda stadgandet i 3 § sjunde stycket i 1896 års lag. Emel­

lertid kan ifrågasättas, om uttrycket »vid annans strand» tillräckligt tydligt

anger att endast sådant fiske åsyftas, som må bedrivas ända in till stranden.

För undvikande av missförstånd därutinnan synes »vid» lämpligen böra ut­

bytas mot exempelvis »intill».

Där ö eller holme kommer att vara omgiven av allmänt vatten, blir tyd­

ligen fisket fritt ända in till stranden. Om andra än strandägaren yrkes­

mässigt fiska vid stranden, synas de böra äga samma befogenhet i fråga om

strandens nyttjande som enligt stadgandet i förevarande paragraf skall till­

komma den, som med stöd av 14—26 §§ yrkesmässigt bedriver fiske vid

annans strand. För att stadgandet skall bli tillämpligt även i detta fall hem­

ställer lagrådet att det fiske stadgandet skall avse, utan hänvisning till 14

—26 §§, angives såsom »fiske som må bedrivas utan stöd av enskild fiske­

rätt». Genom en sådan jämkning av styckets lydelse skulle även bli tydli­

gare utmärkt att, såsom lärer vara åsyftat med stadgandet, därunder skola

inbegripas även de, som under utövning av enskild fiskerätt yrkesmässigt

vid annans strand bedriva sådant fiske som avses i 14—26 §§.

Även i fråga om fiske som åsyftas i andra stycket har såsom villkor för

nyttjandet av stranden avsetts skola gälla, att det är erforderligt för fiskets

utövande och att begagnandet är blott tillfälligt. Ett förtydligande av lag­

texten i dessa hänseenden synes erforderligt.

I fråga om nyttjande av annans vattenområde har med stadgandet i pa­

ragrafens första stycke åsyftats att, under förutsättning att förfång ej upp­

kommer för den som innehar vattenområdet eller där har enskild fiskerätt,

ge de fiskande samma frihet som avsetts skola tillkomma dem beträffande

annans strand. Efter ordalydelsen avser stadgandet annans vattenområde

över huvud taget. Såsom kommittén i sitt betänkande framhållit, måste

emellertid befogenheten att fiska å annans vattenområde anses innefatta

jämväl befogenhet att använda området för de ändamål varom här är

fråga. Endast beträffande vattenområde, där vederbörande ej må fiska,

erfordras således en uttrycklig bestämmelse om hans befogenhet att be­

gagna området för nyssnämnda ändamål. Genom alt stadgandet ej an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60-

tyder den nu berörda skillnaden mellan sådant vatten, där fisket må be­ drivas, och annat vattenområde har undanskymts vad som främst synes kunna motivera att fiskandes nyttjande av annans vattenområde göres till föremål för reglering i lag, nämligen att det bör fastslås att en fiskande, om han ej kan effektivt utnyttja det vatten där han äger fiska, med mindre han får anbringa dragg eller annan förankringsanordning i angränsande vatten, skall få lov att göra detta under förutsättning att förfång ej upp­ kommer. Lagrådet hemställer att stadgandet jämkas så, att berörda skill­ nad framhäves.

I första stycket stadgas uttryckligen att de fiskande under de i paragra­ fen angivna förutsättningarna skola äga tillträde till stranden och vatten­ området. Någon motsvarighet härtill finns ej i paragrafens andra stycke; där talas endast om nyttjande av stranden. Ej heller finns någon motsva­ rande bestämmelse i kommittéförslaget liksom någon sådan ej återfinnes i 3 § i 1896 års lag.

Emellertid lärer den med paragrafen åsyftade befogenheten att för vissa ändamål nyttja annans strand och vattenområde utan vidare medföra, att den fiskande under samma villkor, som med avseende å förfång för annan skola gälla för nyttjandet, skall äga tillträde till området i den mån så er­ fordras för den åtgärd, varom i det särskilda fallet är fråga. Med hänsyn härtill synes ej påkallat att i paragrafen upptaga någon bestämmelse om tillträde till annans strand och vattenområde. Om emellertid ett dylikt stad­ gande bibehålies i första stycket, synes en motsvarande bestämmelse böra meddelas för de fall som avses i andra stycket.

Det kan naturligen ifrågasättas, huruvida icke det uttryckliga stadgandet i andra stycket, att i de fall som där avses nyttjandet får försiggå utan hin­ der av att förfång tillskyndas strandens innehavare, borde kompletteras med en föreskrift av innebörd, att större intrång dock aldrig får göras än som är oundvikligt för att ändamålet med nyttjandet skall uppnås. Att detta bör gälla synes emellertid så självklart att det ej torde vara behöv­ ligt att i lagtexten upptaga någon erinran därom.

Justitierådet Gei jer:

Det må tilläggas, att ordet »tillfällig» enligt sakens natur och den för­ ordade lydelsen av paragrafen lärer vara att tolka i belysning av bestäm­ melsen att intrånget skall vara beroende av vad som verkligen erfordras för fiskets utövande. Sålunda torde i uttrycket böra inläggas en mindre snäv innebörd, då det gäller fastgöring av fast fiskeredskap, än då fråga är om att belamra stranden med redskap och båtar.

Regeringsrådet Quensel:

Då förslaget medger fiskare att, låt vara med skyldighet att ersätta skada och intrång, uppdraga redskap och båtar å annans tomt och plantering, blott det ej kan undvikas utan väsentlig olägenhet, synes tillbörlig avvägning ej skett av de intressen, som här stå emot varandra. Förbehåll att begagnan-

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

193

det endast må vara tillfälligt utgör ingen garanti mot att det ofta uppre­

pas, ej heller mot att intrånget blir stadigvarande, i det att det kan ske än

från den ene, än från den andre fiskarens sida. Den som icke kan vare sig

natt eller dag freda sin bostadstomt eller trädgård från intrång av dylikt

slag med allt vad därav kan följa av störningar av hemfriden, risker och

obehag, torde kunna ha så stor olägenhet därav att han ser sig nödsakad

att flytta från platsen. Även om man kunde förlita sig på att ersättning för

skada och intrång alltid skulle utdömas i den omfattning, att vederbörande

finge kompensation för hela den ekonomiska skadan, så bleve dock därige­

nom icke alla förlorade värden ersatta, och någon säkerhet föreligger icke

för att utdömt skadestånd och ersättning för kostnaderna å målet skola

kunna utfås. Det är troligt att, om de fiskande utgöras av växlande skaror

av personer som för markägaren kanske ej ens äro kända till namn och

hemvist, det alldeles icke lönar sig för honom att göra försök att utfå nå­

gon ersättning. Det må ock framhållas att man enligt förslaget ej synes

skola kunna hindra fortsatt utnyttjande av området ens från deras sida,

vilka underlåtit att betala utdömt skadestånd. Från alla olägenheter för

markens ägare eller innehavare skulle man dock, vad angår befogenheten

att begagna tomt eller plantering, enligt förslaget bortse, så snart det vore

av väsentlig olägenhet för fiskaren att behöva nyttja annan plats för red­

skapen eller båtarna. Talet om väsentlig olägenhet förefaller mindre som en

skärpning av kravet att intrånget skall vara erforderligt för fisket än som

en eftergift å detta krav. Frågan när villkoren för befogenheten vore upp­

fyllda, torde ej alltid vara lätt att med säkerhet avgöra. Förslaget i denna

del kan föranleda tvister och trakasserier.

Gård och trädgård synas helt böra undantagas från befogenheten att

uppdraga båtar och redskap. Sker ej så, torde dock villkoren för att dylika

områden må begagnas för detta ändamål böra skärpas, särskilt på det sätt

att intrånget ej må göras, om därigenom tillfogas markens ägare eller in­

nehavare märkligt men.

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:

Villkoren för att tomt och plantering må begagnas i fall, som avses i

andra stycket, torde böra skärpas. Detta kan ske exempelvis på det sätt,

att intrånget ej må göras med mindre områdets begagnande är av synnerlig

vikt för den fiskande och det förfång som tillskyndas strandens inne­

havare är ringa.

Tredje stycket.

Justitierådet Gei jer:

Då i tredje stycket stadgas, att tvist om ersättningens belopp — icke jäm­

väl tvist huruvida ersättning över huvud skall utgå — skall prövas av

skiljemän och att med vissa avvikelser skiljemannalagen därvid skall till-

lämpas, synas dessa kategoriska bestämmelser vara missvisande, allden-

13 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 00.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stund de stå i klar motsättning till sista punkten i stadgandet, vilken läm­

nar part öppet att låta tvisten gå till domstol. Eftersom parterna redan

enligt gällande lag äga valfrihet mellan domstols- och skiljemannaförfaran­

de, med eller utan rätt att klandra skiljedomen, synes stadgandets väsent­

liga funktion kunna bliva endast den att bringa skiljedomsinstitutet i par­

ternas särskilda åtanke i fråga om tvister, som här avses. Vad angår de

regler, som innebära avvikelser från skiljemannalagen, måste de betecknas

som föga ägnade att underlätta ett skiljemannaförfarande utan fastmera i

flera hänseenden oklara och av beskaffenhet att framkalla osäkerhet. Skulle

stadgandet genom sin avfattning leda till, att den nu till buds stående och

mången gång till synes lämpliga utvägen att parterna anlita en eller flera

skiljemän med öppen rätt att gå vidare till domstol blir skjuten åt sidan,

måste detta betecknas såsom mindre lyckligt och ägnat att motverka stad­

gandets syfte att främja användningen av ett skiljemannaförfarande. Det­

samma kan sägas, om förslagets innebörd skall vara den, att ett mellan

parterna enligt skilj emannalagen tilläventyrs slutet skiljeavtal utan förbe­

håll om rätt att klandra skiljedomen icke skall tillmätas rättsverkan, utan

part skall kunna göra det om intet genom vägran att utse skiljeman. Att

förslaget med åtminstone skenbar avvikelse från skilj emannalagen före­

skriver, att skiljemännen skola vara tre, har ej närmare motiverats; för

tvister av här ifrågavarande slag skulle denna bestämmelse, om den på

grund av sin lydelse uppfattas såsom ovillkorlig, sannolikt ej sällan te sig

onödigt tyngande. Enligt remissprotokollet åsyftas, att parterna skola vara

skyldiga att åtnöjas med skiljedomen. Detta har dock icke kommit till ut­

tryck i lagtexten genom någon direkt motsvarighet till 2 § första stycket

skilj emannalagen utan har förmodligen ansetts följa av sista punkten i

stadgandet. Denna punkt ger dock närmast intryck av att taga sikte på

valfriheten i förfarandets begynnelseskede, något som vinner bekräftelse av

att jämväl enligt förslaget den omständigheten att skiljemän utsetts icke

skall utgöra hinder för att tvisten går till domstol, om t. ex. det i 18 § skilje-

mannalagen avsedda fallet att skiljedomen ej meddelas inom stadgad tid

skulle inträffa. Mot sista punkten kan ytterligare anmärkas, att den läm­

nar öppet, om ordet »skiljemän» åsyftar alla skiljemännen.

Med hänsyn till vad nu anförts och då något specialstadgande — i syn­

nerhet om det är av så begränsad innebörd som det förevarande — här

knappast i högre grad än i fråga om en mängd andra tvistemål av olika

slag torde erfordras, hemställer jag, att tredje stycket måtte uteslutas i

stället för att underkastas den omarbetning som i annat fall synes nöd­

vändig.

Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:

För det fall att överenskommelse ej kan träffas om beloppet av ersätt-

ning, som avses i andra stycket, upptager tredje stycket stadganden om

tvistens slutliga prövning i ett skiljemannaförfarande i huvudsaklig anslut­

ning till bestämmelserna i 1929 års lag om skiljemän. Emellertid innebära

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

195

dessa stadganden endast en anvisning att anlita det åsyftade förfarandet;

någon skyldighet i sådant hänseende har naturligen icke kunnat föreskri­

vas. Att i lag upptaga bestämmelser av så begränsad innebörd synes mindre

lämpligt. Därför hemställes att ifrågavarande stadganden icke upptagas i

paragrafen.

Anses särskilda bestämmelser böra meddelas i syfte att tvister av före­

varande slag i så stor utsträckning som möjligt skola hänskjutas till skilje­

män, torde i stället stadgandena i 20 § i 1896 års lag böra bibehållas. De inne­

bära att den part, som kräver ersättning, kan få ett skiljemannaförfarande

till stånd även mot vederpartens vilja och utan att någondera parten behöver

avstå från befogenheten att i sista hand få saken prövad av domstol. Med

hänsyn härtill och till den verkan, som trots klagorätten tillagts skilje­

nämndens beslut, synas dessa stadganden bättre än de föreslagna ägnade att

främja användningen av ett skilj emannaförfarande. Emellertid torde den

tid inom vilken part, efter det att skiljemännens beslut tillställts honom,

skall instämma saken till domstol lämpligen böra begränsas till sextio da­

gar. Möjligen borde också bestämmas särskilda tider, inom vilka motparten

till den, som kräver ersättning, skall ha utsett skiljeman och skiljemännens

beslut skall vara meddelat.

Beträffande slutligen avfattningen av stadgandena i tredje stycket synas

dessa i ett flertal hänseenden brista i önskvärd tydlighet. Att det skall stå

parterna fritt att med vanliga rättsverkningar träffa ett verkligt skilje­

avtal lärer vara åsyftat, men framgår ej klart av lagtexten. Även borde

komma till tydligare uttryck att parterna skola vara skyldiga att åtnöjas

med skiljedomen. Av sista punkten kan ej utläsas, om med ordet »skilje­

män» avses alla skiljemännen eller blott de av parterna utsedda. Om stad­

gandena bibehållas, torde deras lydelse böra jämkas så, att innebörden blir

otvetydig.

34—35 §§.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande fiskådreinstitutet aktualiseras spörsmålet, hur gränsen bör

dragas mellan vad som tillhör den allmänna lagstiftningen och vad som

må regleras i administrativ ordning. Lagförslagets innebörd kommer att be­

tydligt skifta, beroende på hur denna fråga besvaras.

I betänkandet framhålles, hurusom länsstyrelsen ej sällan, utan stöd i

1896 års fiskelag men med åberopande av vad fiskeristadgan innehåller om

särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande, meddelat

föreskrifter, som i sak innebära utvidgning av fiskådreinstitutets innehåll,

sådant det utformats i fiskerättslagcn. Kommittén synes mena att jämväl

för framtiden det skall stå den administrativa makten fritt att i det allmän­

na fiskevårdsintresset genom föreskrifter skärpa lagens regler. (Oklart är

visserligen, huruvida kommittén avser att dylika föreskrifter bliva gällande

även mot »en i laga ordning tillkommen enskild rättighet», men härifrån

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

må i detta sammanhang bortses, enär kommittén med detta uttryck icke lärer åsyfta annat än på speciella rättsgrunder uppkomna rättigheter, icke den allmänna, i äganderätten till vattenområde ingående rätten att där fiska.) Med kommitténs uppfattning skulle fiskerättslagens bestämmelser om fiskådra, oaktat de förklaras uppställda i såväl allmänna som enskilda intressen, i fall då det allmänna fiskevårdsintresset gjorde sig gällande på sin höjd ange minimum för skyddet av sistnämnda intresse och i övrigt bli att tillämpa blott i den mån icke annorledes bestämts i administrativ ordning. Det i 30 § i kommitténs förslag uppställda villkoret för länssty­ relses befogenhet att meddela från lagens regler avvikande föreskrifter, att dessa skola vara sådana att de ej kunna antagas lända till förfång för någon, som ej samtyckt därtill, synes, av motiven att döma, icke vara av­ sett att begränsa denna befogenhet, när nyssnämnda allmänna intresse kunde åberopas. Befogenheten skulle således i detta fall kunna utövas utan stöd i fiskerättslagen och t. o. m. i strid mot de begränsningar, som kom­ mittén ville däri upptaga.

Huruvida med det remitterade förslaget avses att frångå denna kommit­ téns principiella ståndpunkt är icke fullt tydligt. Departementschefen ut­ talar visserligen att lokal utökning av fiskådras bredd i vissa fall vore till fördel för fiskevården men icke lämpligen borde ske i annan form än genom lagstiftning, med vilket sistnämnda uttryck här lärer få förstås av Konung och riksdag stiftad lag. Men denna avvikelse från kommitténs uppfattning motiveras med att dylik utökning av fiskådra skulle innebära ett betydande ingrepp i enskild rätt, och synpunkten förefaller således snarare varit att möjligheten att i administrativ ordning tillgodose allmänna intressen har sina generella begränsningar än att särskilda sådana skulle uppstå genom fiskådreinstitutets reglering i lag. Vid fråga om ådrans omfattning och läge vid flodmynning och på liknande ställen anföres ock i remiss­ protokollet att, i den mån på något håll större fredningsområde (än en­ ligt den föreslagna legala regeln) kunde vara behövligt, lokala bestäm­ melser därom torde kunna med stöd av fiskeristadgan utfärdas av läns­ styrelsen. Något medgivande härtill upptages icke i lagförslaget. Beträffande spörsmålet, huruvida länsstyrelse må besluta om flyttning av fiskådra, för­ klarar departementschefen med hänsyftning på vissa angivna exempel, att avgörande betänkligheter mot dylik befogenhet icke borde möta, men å andra sidan har i den föreslagna lagtexten denna fråga reglerats och be­ fogenheten medgivits under enahanda villkor som det nyssnämnda, av kom­ mittén föreslagna, att åtgärden ej kan antagas lända till förfång för nå­ gon som ej samtyckt till densamma. Huruvida det avses, att detta villkor skall, såsom ordalydelsen anger, gälla jämväl mot allmänna fiskevårdsin­ tresset, kan, när remitterade förslaget ses mot bakgrunden av kommitténs förslag, förefalla tveksamt.

Till en början vill jag i förevarande sammanhang, utan att ingå på den statsrättsliga frågan om de allmänna gränserna för vad som kan stadgas i administrativ ordning och i vad mån dessa gränser röna inflytande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

197

den civila lagstiftningens innehåll, betona intresset av att allmän lag och

administrativ förordning, lika väl som allmänna lagar inbördes, icke ens

till skenet komma i strid mot varandra. Det synes därför av behovet på­

kallat att, om fiskerättslagen till reglering upptager spörsmålet om fisk­

ådra och därvid t. o. in., såsom enligt förslaget, markerar att det skett ej

blott till slitande av intressekonflikter mellan enskilda utan jämväl till

skydd för allmänna intressen, men dessa senare intressen dock skola kun­

na på sakligt precis enahanda sätt ytterligare tillgodoses genom admi­

nistrativa bestämmelser, detta sistnämnda förhållande uttryckligen anges

i fiskerättslagen.

Särskilt oegentligt och direkt missvisande vore att i lagen under vissa

villkor och inom vissa gränser medgiva att myndighet gör inskränkningar

i enskild rätt till förmån för allmänna intressen, om meningen är att det

skall underförstås att dessa villkor må åsidosättas och dessa gränser över­

skridas genom administrativa föreskrifter i något av de syften lagen full­

följer. En sådan frihet att frångå lagreglerna kan lätteligen göra hela den

legala regleringen överflödig och olämplig.

Bedömes förslaget i förevarande del under antagande, att bestämmelser­

na om befogenhet för länsstyrelse att göra avsteg från lagens regel inne­

fatta gränserna för vad som i administrativ ordning må förordnas om fisk­

ådra — naturligtvis bortsett från sådana andra medel att tillgodose fiske-

vårdsintresset som att inom hela riket eller vissa landsdelar eller visst vat­

tensystem fridlysa fisk eller förbjuda vissa fiskemetoder — måste dessa

befogenheter förefalla såsom mycket svaga medel att vid behov förstärka

det skydd för allmänna och enskilda intressen som med institutet åsyftas.

Stadgandet i 35 § andra stycket avser tydligen endast lättnader i förbudet

mot att avstänga ådran och den i 34 § andra stycket medgivna befogenhe­

ten blott att flytta ådran inom det vatten, där den enligt lagen skall finnas,

således varken inrättande av ådra i annat vatten, breddning av ådra eller

förlängning därav, t. ex. vid flodmynningar. Det i sistnämnda lagrum upp­

ställda villkoret rörande förfång kan ock i praktiken så starkt begränsa även

flyttningsmöjligheten, att denna reduceras huvudsakligen till en möjlighet

att fixera ådrans läge utan att man därvid är absolut bunden av den all­

männa regeln att den överallt skall framgå i djupaste vattnet. Av motiven

synes dock kunna slutas att meningen varit, om icke att den administrativa

makten skulle äga obegränsad möjlighet att utöka fiskådreinstitutets räck­

vidd, så dock att länsstyrelsen skulle äga förstora fredningszonen vid flod­

mynningar och på liknande ställen samt, åtminstone under nyssnämnda

villkor beträffande förfång, jämväl förordna om breddning annorstädes.

De allmänna reglerna om fiskådra måste tämligen snävt begränsa skyd­

det för fiskens fria gång, om man vill undvika att de komma att verka för

strängt i det stora flertalet fall och att för alla dessa behöva hänvisa till

möjligheten att hos länsstyrelsen söka lättnader i tvånget. Ur dessa syn­

punkter är det redan att gå långt, om man med förslaget stadgar att fisk­

ådra skall finnas i varje vattendrag där fisk har sitt drev. Sistnämnda be­

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stämning torde dock utesluta att jämväl de minsta bäckar, diken o. d. skola

ha fiskådra, blott man i dem kan fånga fisk eller kräftor. Med en dylik

tolkning må den föreslagna utvidgningen av de kategorier vattendrag som

skola hava fiskådra kunna lämnas utan erinran.

Men anpassas de allmänna reglerna efter normalfallet, beror ju institutets

effektivitet stundom på möjligheten att lokalt skärpa reglerna. Att över­

lämna denna uppgift helt åt den administrativa makten, så snart allmänna

intressen äro i fråga, har emellertid sina betänkligheter. Det värdefulla

skydd mot alltför stora och ojämna intrång i bestående rättigheter, som föl­

jer av en legal reglering av institutet, går förlorat och ingreppen erhålla, om

de bli betydliga och drabba bestående fiskerätter i mycket olika grad, ka­

raktär av ett slags expropriation, som icke rimligen kan få ske utan gott-

görelse. För övrigt torde vara svårt att här skilja mellan allmänna och en­

skilda intressen. Åtminstone torde det vanligen låta säga sig, att ett allmänt

sådant ligger bakom det enskilda, blott de särskilda fallen icke betraktas

vart för sig utan i ett större sammanhang. Där fiskådra mest behövs, skulle

således lätteligen den avvägning lagstiftaren gjort kunna komma att ersät­

tas med administrativa myndigheters gottfinnande.

Ur flera synpunkter lämpligast vore, att lagstiftaren uppställde allmänna

normer men överläte åt tillämpande myndigheter att i varje särskilt fall

föreskriva varest fiskådra skulle finnas och inom vissa i lagen angivna grän­

ser efter omständigheterna bestämma ådrans bredd och läge samt utstaka

den ävensom besluta om ersättning, där sådan tarvas med hänsyn till in­

greppets storlek i förhållande till den av ålder bestående skyldigheten att

respektera fiskådra.

Anser man emellertid ett sådant system alltför omständligt och kostsamt

eller eljest icke böra användas, torde man icke heller kunna ställa mycket

stora anspråk på att fiskådreinstitutet överallt skall verka effektivt utan

få beräkna att institutet vid behov kompletteras med anlitande av de möj­

ligheter expropriations- och vattenlagstiftningarna kunna erbjuda.

Några smärre utvidgningar av den i 34 § länsstyrelsen tillerkända befo­

genheten torde emellertid lämpligen kunna ske. Förutom flyttning av ådran

synes även dess breddning och förlängning kunna medgivas, och villkoret

rörande förfång torde kunna lättas så, att det stadgas skyldighet att iakt­

taga att föreskrifter icke må meddelas, som kunna antagas lända till märk­

ligt förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden.

Tillika torde den allmänna regeln om fiskådras förlängning, där vatten­

drag mynnar i havet eller utlöper i eller från sjö eller större vattendrag,

böra göras tillämplig även å fiskådra i sund, vid dettas ändpunkter.

Om länsstyrelsens möjlighet att skärpa fiskådrereglerna enligt den före­

slagna lagtexten äro ringa, är däremot befogenheten att medge lättnader så

mycket mera vidsträckt, i själva verket alldeles obegränsad, låt vara att läns­

styrelsen naturligtvis icke tillika äger dispensera från vattenlagens krav å

vattendomstols tillstånd till vissa byggnader och anordningar i vatten. Det

synes anmärkningsvärt att länsstyrelsens nu ifrågavarande befogenhet icke,

199

såsom då det gäller flyttning av ådran, gjorts beroende av huruvida avvikel­

sen från regeln skulle lända någon till förfång. Remitterade förslaget, som

i denna del skiljer sig från kommitténs förslag, överensstämmer härutinnan

med gällande lag. Meningen är naturligtvis, liksom där, att hänsyn skall

tagas även till enskilda intressen av att ådran hålles öppen. Men vid jäm­

förelse med det uttryckliga villkoret för flyttning av ådra, skall stadgandet

dock kunna uppfattas som ett betydligt eftersättande av dessa intressen. I

själva verket torde de icke vara förtjänta av mindre hänsyn än alla de rättig­

heter, som kunna lida intrång genom flyttning eller utvidgning av ådran.

Även avstängning av ådran kan innebära intrång i rättigheter. Skyldighe­

ten att hålla den fri torde ej kunna sägas gälla endast gentemot det all­

männa. För befogenheten att medge undantag från förbudet att avstänga

ådran synes därför böra uppställas samma villkor som för flyttning av

ådran i avseende å frågan om förfång.

Om i överensstämmelse med vad här ovan anförts den nu föreslagna

nya legala regleringen av fiskådreinstitutet sker med pretention att icke

lämna annat utrymme för administrativ ändring av lagens regler än vad som

i lagen medges, följer dock därav icke att tidigare administrativa reglering­

ar, änskönt de saknat uttryckligt stöd i lag, skola betraktas såsom ogiltiga

eller såsom icke tillkomna i laga ordning. Det kan förmodas att de fylla ett

behov, och måhända kan deras bestånd betydligt minska risken för att lag­

reglerna i vissa fall skola visa sig ineffektiva. Förbehåll om giltighet av

vad sålunda eller eljest i laga ordning bestämts rörande viss fiskådra

torde emellertid för tydlighetens skull böra inflyta i lagtexten, i likhet med

det förbehåll som i gällande lag och förslaget göres för särskilda rättigheter

att för fiske stänga fiskådra.

Beträffande rättigheter av sistnämnda slag synes önskligt att något tyd­

ligare angåves vad här åsyftas. Visserligen är klart att det icke kan vara

fråga om rättighet, som berott på att fiskådra förut icke funnits på plat­

sen, men den bestämning som avses med ordet »särskild» är dunkel. Då

förslaget i 31 § talar om särskild rättighet att fiska, får uttrycket sin för­

klaring genom paragrafens övriga innehåll, men i och för sig synes beteck­

ningen »särskild», då det gäller rättigheter till jord, närmast ange mot­

satsen till vad som blott är integrerande delar av jordäganderätten. Vad

som här åsyftas torde emellertid vara en rättighet som, vare sig för vatten­

områdets ägare eller för annan, uppkommit på sådant särskilt sätt, att den

bör bestå, ändå att den strider mot de allmänna reglerna om fiskådra, t. ex.

genom urminnes hävd, dom eller skattläggning.

Då det i 35 § första stycket uppställes förbud mot att i eller vid fisk­

ådra anbringa anordning, avsedd att avhålla fisken i ådran från att gå

fram i densamma, lärer med uttrycket anordning icke gärna kunna avses

fiskeredskap. Allt fiske i ådran är ju icke förbjudet, utan vissa fiskeredskap

må användas, även om de kunna sägas vara avsedda att på ena eller andra

sättet draga till sig fisken och sålunda också att avhålla den från alt gå

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

200

fram i ådran samt verka lika effektivt som de anordningar, som i motiven

omnämnas såsom särskilt åsyftade. Icke heller lärer bestämmelsen i fråga

böra få inskränka rättighet att bedriva verkligt fiske utanför ådran. Stad­

gandet skulle eljest kunna få mycket vittgående följder och komma att

medföra att i stri