Prop. 1950:60
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
1
Nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt till fiske, m. mgiven Drottningholms slott den 13 januari 1950.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen
dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om rätt till fiske; 2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden;
3) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet; samt
4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria tion;
dels enligt § 77 regeringsformen att godkänna härvid fogat förslag till för ordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Förslaget till ny lag om rätt till fiske bygger, liksom gällande lag i sam ma ämne, på den grundsatsen att fisket i öppna havet samt i de yttre skärgårdsområdena och vissa delar av våra största sjöar skall vara fritt för envar, medan det i övrigt principiellt skall vara förbehållet strand ägarna.
Genom särskild proposition denna dag har framlagts ett förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, vari meddelas bestämmelser om ut sträckningen av fastigheternas ägovälden i havet och de stora insjöarna. 1 detta förslag har allt vatten som skall ingå i fastigheterna betecknats så-
1 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 60.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
som enskilt vatten, medan de vattenområden som ej skola omfattas av en
skild äganderätt benämnts allmänt vatten. Förslaget innebär att allmänt
vatten skall finnas, förutom i havet, jämväl i de öppna delarna av Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vid gränsdragningen mellan
allmänt och enskilt vatten har särskild hänsyn tagits till fiskeintressena.
På grund därav har i förevarande lagförslag nyss åsyftade uppdelning i
olika fiskerättsliga zoner kunnat ske på det sättet att fisket förklarats skola
vara fritt i allmänt vatten men i princip tillhöra jordägaren i enskilt vatten.
Markägarnas ensamrätt till fiske i vattnet närmast stränderna och i det
inre av skärgårdarna är redan för närvarande begränsad genom åtskilliga
lokala undantagsstadganden. Vid västkusten avser den sålunda i huvudsak
endast fiske med fast redskap, medan annat fiske står öppet för varje
svensk medborgare. Dessa undantagsstadganden ha bibehållits i förslaget
och därjämte föreslås ytterligare bestämmelser i samma riktning. De inne
bära bl. a. att större rörelsefrihet skall beredas strömmingsfisket i Öster
sjön samt annat fiske med rörliga redskap vid Blekingekusten. Hummerfis
ket skall frigivas i de delar av Bohuslän, där det nu är förbehållet strand
ägarna. Dessutom må nämnas att frifiske i viss utsträckning skall vara
tillåtet även i de enskilda delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Stor
sjön samt i de öppna fjärdarna i mitten av Mälaren.
I den mån den nya lagstiftningen medför intrång i bestående enskild
fiskerätt, avses gottgörelse härför skola lämnas av statsmedel.
I fråga om fiske som är oskiftat eller eljest samfällt för två eller flera
fastigheter föreslås något ökad möjlighet för domstol att på begäran med
dela föreskrifter om den ordning, vari delägarna må nyttja fisket. Ett av
fiskerättskommittén framlagt mera långtgående förslag om sammanföran
de av fiskevatten till s. k. fiskevårdsområden har ansetts kräva ytterligare
utredning. I avbidan på dylik utredning avses gällande lag om gemensam-
hetsfiske skola kvarstå.
Vidare föreslås regler om rätt för fiskande att, när det erfordras för fis
kets utövande, begagna annans strand för uppdragning av redskap eller
båt m. m. samt skärpta bestämmelser till skydd för vandringsfiskens gång
i vattendrag och sund (s. k. fiskådra).
Slutligen innehåller lagförslaget stadganden om rätt för myndighet att
ingripa, om någon i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter sitt
fiske genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller genom att låta
fisket ligga outnyttjat.
Den ändring som föreslås i jorddelningslagen har till syfte att förebygga
att oskiftat fiske genom avstyckning uppdelas i alltför många andelar. För
slaget om ändring i expropriationslagen avser att bereda möjlighet till ex
propriation för att tillgodose yrkesfiskarnas behov av mark för uppförande
av bryggor, bodar och andra dylika anläggningar. Övriga författningsför-
slag ha betingats av formella skäl.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
3
Förslag
till
Lag
om rätt till fiske.
Härigenom förordnas som följer.
Om fiske i allmänt vatten.
1 §■
I vatten, som enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt vatten, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap. Fast red skap må, såvitt ej annat följer av 3 §, utsättas i allmänt vatten endast efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer.
Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med ledarm försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fäs tes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än två dygn i följd.
2
§•
Den som äger sådan fiskerätt i enskilt vatten som sägs i 5 § (innehavare av enskild fiskerätt) må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vatt net sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.
3 §•
Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) må innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid ö eller holme av minst etthundra meters längd.
Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är bestämt angående fiskerättens omfattning.
4 §.
Den som ej är svensk medborgare må bedriva fiske i allmänt vatten en dast efter tillstånd av Konungen. Är han innehavare av enskild fiskerätt, skall han dock i fråga om rätt att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten vara likställd med svensk medborgare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Om fiske i enskilt vatten.
5 §•
I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skatt läggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.
6
§.
Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala län må varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva fiske efter strömming och skarpsill med notar ävensom med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap.
7 §•
Vid kusten av Stockholms län må varje svensk medborgare i enskilt vat ten som har större djup än sex meter bedriva fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap.
8 §•
Vid kusten av Södermanlands och Östergötlands län samt av Kalmar län norr om Kråkelund må varje svensk medborgare bedriva fiske efter ström ming och skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rör liga redskap, i sådant enskilt vatten som har större djup än sex meter och är beläget på ett avstånd ej understigande tvåhundra meter från fastlan det eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd;
dock är strömmings- och skarpsillfisket förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten inom följande områden:
Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten innan för räta linjer Djursö norra udde—fastlandet över sydligaste udden av Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö och Norra Finnö—fastlandet över sundens smalaste ställen;
Valdemarsviken innanför en rät linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet är smalast;
Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer Björkö— fastlandet över smalaste delen av sundet, Björkö södra udde—sydligaste ud den av Lilla Rätö samt västligaste udden av Lilla Rätö—närmaste ställe på fastlandet; ävensom
Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden av Gränsölandet rätt åt söder.
9
§•
Vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) må varje svensk medborgare i en skilt vatten bedriva fiske efter strömming (sill) och skarpsill med skötar
och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap, ävensom fiska med
tobisnot.
10
§.
I Gotlands län må i havet varje svensk medborgare i enskilt vatten fiska
med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, ävensom med tobisnot.
11
§•
Vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) må varje svensk
medborgare med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd ej
understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme
av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan
för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Med
nät, som är att hänföra till rörligt redskap, samt med tobisnot är fisket
fritt ända intill stranden.
12
§.
Vid Skånes kuster må varje svensk medborgare fiska i enskilt vatten
med rörligt redskap och vid Skånes västra kust även med fast redskap.
13 §.
Vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus län må varje
svensk medborgare fiska i enskilt vatten med rörligt redskap ävensom med
mindre ålryssja, ändå att den är att hänföra till fast redskap; dock är
fisket efter ostron förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten in
till tvåhundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst ett
hundra meters längd.
14 §.
Vid alla rikets havskuster må varje svensk medborgare i enskilt vatten
fiska med långrev, förutom i den utsträckning som följer av 11—13 §§.
jämväl eljest i vatten som är minst tjugu meter djupt och som tillika an
tingen har förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer,
räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters
längd, eller ock är beläget vid ö eller holme vilken från fastlandet helt skil
jes av vatten med sådan förbindelse.
15 §.
Har vid tiden för lagens ikraftträdande allmänheten eller viss del av
befolkningen oklandrat och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten
vid havskust utöver vad enligt 6—14 §§ är medgivet, skall vad sålunda
tillämpats fortfarande gälla.
Vad nu sagts avser dock icke fiske efter strömming (sill) eller skarp
sill vid rikets östra och södra kuster samt i Gotlands län.
16 §.
I Vänern må svensk medborgare utan stöd av enskild fiskerätt fiska i
enskilt vatten enligt följande särskilda bestämmelser.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
5
Kungi. Maj:ts proposition nr 60-
1. Fiske med ålrev med dött agn må under tiden från och med den 16 juli till och med den 15 oktober bedrivas efter tillstånd av länssty relsen. Sådant tillstånd må ej meddelas åt annan än den som utövar fiske yrkesmässigt; det må begränsas till att avse visst område.
2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må, när så finnes kunna ske utan men för fiskevården, av länsstyrelsen förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske oklandrat och efter gammal sed fritt bedrivits där.
3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät, som är att hänföra till rörligt redskap, är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd.
4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet är jämväl i övrigt fiske med rörligt redskap fritt på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2 och 3, meddelas av länsstyrelsen, vilken ock äger att, på framställning av innehavaren av den enskilda fiskerätten, från det under 3 avsedda fisket undantaga visst område, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.
17 §.
I Vättern må fiske med utter och drag‘samt med agnnot bedrivas av varje svensk medborgare i enskilt vatten utanför öppen strand.
18 §.
I Mälaren må i Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Vid tillämpningen av vad nu sagts skola nämnda fjärdar anses begränsade mot Gripsholmsviken av räta linjer från Hagskär till närmaste ställen på fastlandet, mot Grönsöfjärden av räta linjer Bingsökalven—Bastlagnö— Ytterholmen över sundens smalaste ställen, mot Ekolsundsviken av räta lin jer från Tallholmen till närmaste ställen på fastlandet, mot Kalmarviken av räta linjer från Knuten till närmaste ställen på fastlandet, mot Säbyholms- viken av Smidösunds smalaste del samt mot Långtarmen av en rät linje Dävensö västspets—Munsö nordspets.
19 §.
I Hjälmaren må i Mellanfjärden varje svensk medborgare fiska med rör ligt redskap på ett avstånd ej understigande en kilometer från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.
7
20
§.
I Storsjön i Jämtland må varje svensk medborgare i enskilt vatten be driva sikfiske med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom idka lakfiske med hängryssja (lak- strut).
21
§.
Konungen äger bestämma att fiske enligt föreskrifterna i 6—20 §§ må bedrivas även av den som ej är svensk medborgare.
Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.
22
§.
Till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av stad gande i 6—9 §§ eller ll‘ § äger länsstyrelsen meddela erforderliga före skrifter rörande längden av de redskap som därvid må användas och av ståndet mellan dem ävensom stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fast ställt märke.
Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de före skrifter som erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas utan stöd av sådan rätt.
23 §.
Fiske tillhörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmän- ningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äga de som hava del i allmänningen rätt att nyttja.
Allmänningsfiske som nu nämnts må ock av delägarna utarrenderas för gemensam räkning. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
24 §.
Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter må nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de kunna sämjas. Sämjas de ej, må rätten på ansökan av någon av dem föreskriva huru fisket må nyttjas. Innan sådan föreskrift meddelas skola de övriga ägarna genom särskilda underrättelser av domstolen erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt.
Upplåtelse av fiskerätt åt annan än någon av fastigheternas ägare må ej annat än i samband med upplåtelse av jord till brukande göras av en ägare utan de flesta övrigas samtycke. Därvid skola de, som med samäganderätt innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas för en ägare och skall lika så endast cn röst beräknas för den som äger flera fastigheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör ge- mensamhetsfiske eller ingår i sådant fiske.
25 §.
Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas.
26 §.
Om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark, så ock om lappar nas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.
Om rätt att nyttja annans strand m. m.
27 §.
Fiskande må, när det erfordras för fiskets utövande, beträda annans strand och nyttja den för tillfällig fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar stranden. Vad nu sagts om annans strand skall äga motsvarande tillämpning beträffande annans vattenområde, även om den fiskande ej äger fiska där, såvida förfång ej uppkommer för den som innehar vattenområdet eller har enskild fiske rätt där.
Ändå att förfång uppkommer, må den som vid annans strand yrkesmässigt utövar fiske som må bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, mot ersättning för skada och intrång beträda stranden och nyttja den på sätt i första stycket sägs, när det erfordras för fiskets utövande. Tomt eller plantering må dock tagas i anspråk endast om särskilda skäl föreligga.
Om fiskådra.
28 §.
I vattendrag och sund skall i varje gren där fisken har sitt drev fiskådra finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendrag med fiskådra mynnar i havet eller utlöper i eller från sjö eller större vattendrag, skall fiskådran med oförändrad bredd sträcka sig vidare trehundra meter ut i djupaste vattnet. Vad sist sagts skall äga motsvarande tillämpning beträf fande fiskådra i sund vid dettas ändpunkter.
Länsstyrelsen må efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig före skriva att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än i första stycket sägs, om det kan antagas icke lända till märkligt förfång för någon som ej sam tyckt till åtgärden.
29 §.
Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång. Ej heller må i eller vid fiskådra anbringas annan anordning än fiske
9
redskap, vilken är avsedd och ägnad att avhålla fisken i ådran från att
gå frain i denna.
Länsstyrelsen må i visst fall efter hörande av rättsägarna och av sak
kunnig medgiva undantag från vad i första stycket sägs, om det kan an
tagas icke lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt till åt
gärden. I fråga om fiskebyggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet en
ligt vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad där
om är stadgat lända till efterrättelse.
Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, skall han
njuta den rättigheten till godo.
Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.
30 §.
Om innehavare av enskild fiskerätt, i strid med allmänt intresse, uppen
bart vansköter fisket genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller
genom underlåtenhet att utnyttja fisket, skall statens fiskeritjänsteman söka
träffa överenskommelse med ägaren av den fastighet, till vilken fisket hör,
samt, där fiskerätt innehaves av annan, jämväl med denne om fiskets bedri
vande. överenskommelsen skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst
tio år.
31 §.
Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskom
melse, skall fiskeri tjänstemannen anmäla förhållandet till länsstyrelsen och
därvid angiva vilka föreskrifter rörande fiskets bedrivande som enligt hans
uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln. Då sådan an
mälan skett, skall länsstyrelsen därom underrätta sakägare som sägs i 30 §
med föreläggande av viss tid, inom vilken yttrande i ärendet må avgivas.
Underrättelsen skall delgivas sakägare på sätt om delgivning i rättegång
är stadgat.
Sedan yttrande inkommit eller tiden för avgivande av yttrande gått till
ända, må länsstyrelsen fastställa de föreskrifter rörande fiskets bedrivande
som finnas nödiga för avhjälpande av vanskötseln (fiskeriplan). Vid pla
nens utformning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse som sakägare
kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid
eller efter visst slags fisk. Fiskeriplan skall avse viss tid, högst tio år, och,
sedan länsstyrelsens beslut kungjorts i den ordning 40 § stadgar, gälla jäm
väl mot ny sakägare. Vid fastställande av fiskeriplan äger länsstyrelsen
stadga vite för underlåtenhet att följa planen.
Beslut om fiskeriplan må av länsstyrelsen återkallas, när skäl därtill äro.
32 §.
Följer sakägare ej fiskeriplan, ehuru han därom har kännedom, ankom
mer det på länsstyrelsen att, på yrkande av statens fiskeri tjänsteman, ut
döma förelagt vite, om det ej med hänsyn till omständigheterna finnes obil
ligt. Länsstyrelsen må ock stadga nytt vite.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kurigl. May.ts proposition nr 60.
Om vattenstånd.
33 §.
Strandlinjer och vattendjup skola vid tillämpningen av denna lag, om ej annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vat tenstånd, nämligen
i havet normalt medelvattenstånd; i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp; i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala; i Mälaren 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm;
i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höj dsystem som ligger till grund för sjöns reglering.
Ansvarsbestämmelser m. m.
34 §.
Bedriver någon utan lov fiske som hör under annans enskilda fiskerätt eller enligt denna lag må utövas endast efter tillstånd av myndighet, dömes för olovligt fiske till dagsböter.
Är brottet med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk eller idkades vanemässigt eller i större omfattning att anse som grovt, vare straf fet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.
35 §.
Den som bryter mot föreskrift, som meddelats av länsstyrelse eller dom stol med stöd av 16, 22 eller 24 §§, eller anbringar fiskeredskap eller anord ning i uppenbar strid med vad som gäller om fiskådra, dömes till straff för olovligt fiske enligt vad i 34 § sägs.
36 §.
Finnes någon hava bedrivit olovligt fiske, skall det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde förklaras förverkat.
Fiskeredskap som använts vid fisket skall ock förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen för övat gärningen eller medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess värde förklaras förverkat.
Vad nu sagts gäller dock ej mot den som i god tro förvärvat fångsten eller redskapet eller särskild rätt därtill.
37 §.
Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller anträf fas redskap för sådant fiske utsatt i vattnet, må av länsstyrelsen eller fiske-
11
ristyrelsen förordnad fisketillsynsman samt, där fisket kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk beslagtaga fångs ten och redskapet ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för utredning om brottet.
Har egendom tagits i beslag enligt första stycket, skall anmälan därom göras till närmaste polisman, som har att förfara som om han själv gjort beslaget; dock må fångst, som tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt eller hans folk, utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.
38 §.
Böter och viten som ådömas enligt denna lag, så ock förverkat redskap eller dess värde, tillfalla kronan.
Förverkad fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i en skild fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra, kronan och eljest den som har den enskilda fiskerätten.
Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.
39 §.
Finnes uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid med vad som gäller om fiskådra, och följer ej rättelse genast efter det till sägelse skett, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen i orten att, sedan han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.
Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt märke för redskap eller notvarp på sätt som är ägnat att obehörigen av hålla annan från att fiska.
Beröres allmänt fiskeriintresse, må även allmän åklagare, statens fiskeri- tjänsteinan eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketill synsman göra ansökan om handräckning.
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
Om besvär m. m.
40 §.
Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet kungöras i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget, samt tillika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad till kännagivas i länskungörelserna ävensom i en, eller flera tidningar inom orten; delgivning skall anses hava skett den dag då kungörandet i kyrka ägde rum.
Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut enligt denna lag, må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruks departementet inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet.
Beslut, som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse utan hin
der av förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Om särskilda skäl förligga, må länsstyrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 §, skall lända till omedelbar efterrättelse.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951. Genom lagen upphävas lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; samt kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd av nya lagen är särskilt stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
13
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden.
Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handlägg
ning av domstolsärenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
6 §•
Underrätt vare — — — —------- lagfaren domare.
Vid annan------------------------ av arvode;
8. tillstånd till försäljning av sam
fälld egendom enligt lagen om sam
äganderätt, underställning av deläga
res beslut eller meddelande av sär
skilda föreskrifter angående god
mans förvaltning enligt lagen om
förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter eller intagande i rät
tens protokoll av förening enligt la
gen om ägofred; eller
8. tillstånd till försäljning av sam
fälld egendom enligt lagen om sam
äganderätt, underställning av deläga
res beslut eller meddelande av sär
skilda föreskrifter angående god
mans förvaltning enligt lagen om
förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter, föreskrifter jämlikt
24 § lagen om rätt till fiske angående
nyttjande av samfällt fiske eller in
tagande i rättens protokoll av för
ening enligt lagen om ägofred; eller
9. dödande av förkommen handling.
Skall i------- —------------- överförmyndares beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1951.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 KAP.
12
§.
Avstyckning skall----------------— — nödiga vägar. Vid avstyckning skall bestämmas, Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktig- ägovidd skall följa rätt till delaktig het i område, som vid lantmäteriför- rättning avsatts för gemensamt än damål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fas tighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stam fastigheten; dock må där någon styckningsdel skall utgöra eller till höra jordbruksfastighet, andel i all männing eller därmed jämförlig sam fällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, icke tillfalla fastig het som ej är avsedd för jordbruk.
het i område, som vid lantmäteriför- rättning avsatts för gemensamt än damål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fas tighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stam fastigheten. Därvid må ej till ägovidd, som avstyckas, läggas andel i fiske, om därigenom skulle för fisket upp komma men av någon betydelse. Ej heller må, där någon styckningsdel skall utgöra eller tillhöra jordbruks fastighet, andel i allmänning eller därmed jämförlig samfällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, tillfalla fastighet som ej är avsedd för jordbruk.
För de — ---------------------- sådan fastighet. Avsättande av------------------------ fastighetens ägare.
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1951; dock skall vad däri stad gats icke utgöra hinder för avstyck ning, beträffande vilken utlåtande, varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits före lagens ikraftträdande.
1 Senaste lydelse se SFS 1947: 700.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
15
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i samma lag
skall under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande in
föras en ny paragraf, betecknad såsom 112 §, av nedan angivna innehåll.
1
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1
§•
Fastighet, som------------------------- fjällrenskötselns behov;
15. för stärkande av ofullständigt 15. för stärkande av ofullständigt
jordbruk; eller
jordbruk;
16. för att säkerställa att mark på 16. för att säkerställa att mark på
skäliga villkor är tillgänglig för tät- skäliga villkor är tillgänglig för tät
bebyggelse och därmed samman- bebyggelse och därmed samman
hängande anordningar eller för att hängande anordningar eller för att
eljest i kommuns ägo överföra mark, eljest i kommuns ägo överföra mark,
som icke är tätbebyggd, för upplåtelse som icke är tätbebyggd, för upplåtelse
med tomträtt.
med tomträtt; eller
17. för att å viss ort bereda fiskar
befolkningen utrymme för uppföran
de av brygga, bod eller annan an
läggning, som erfordras för yrkes
fisket.
Särskild rätt-------------------------- till nationalpark.
14. Särskilda bestämmelser om ex
propriation till gagn för yrkesfisket.
112
§.
Rätt till expropriation för ändamål
som il §17 sägs må, om den ej skall
utövas av kronan, icke beviljas an
nan än kommun eller hushållnings
sällskap. Expropriationen må endast
avse förvärv av nyttjanderätt under
en tid av högst tjugufem år; om
Senaste lydelse se SFS 1949: 663.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
ägaren begär det, skall dock området
lösas.
Genom expropriation förvärvad
nyttjanderätt må upplåtas till enskil
da yrkesfiskare eller sammanslutning
av yrkesfiskare för det ändamål som
expropriationen avsett.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1951.
Förslag
till
Förordning
om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,
skär och holmar m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär
och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under sär
skilda villkor, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap.
Fiskeriidkare och sammanslutningar av yrkesfiskare äro berättigade att
på stränder, skär och holmar som avses i första stycket i mån av tillgång
avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod
eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
17
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari t9b9.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg. Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lag om rått till fiske m. m. samt anför därvid följande.
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 8 oktober 1943 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet samma dag åtta sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning angående rätt till fiske m. in. De sakkunniga voro dåvarande expeditionschefen numera pre sidenten A. C. T. Romberg, ordförande, dåvarande byråchefen i lantbruks- styrelsen numera byråchefen i fiskeristyrelsen G. O. Alm, dåvarande leda moten av riksdagens första kammare lantbrukare P. V. Andersson, Kö pinge, ledamoten av riksdagens andra kammare fiskaren H. S. Levin, Käm- pinge, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare riksgäldsfull- mäktigen K. H. Magnusson, Skövde, dåvarande t. f. byråchefen för lagären den i jordbruksdepartementet hovrättsrådet L. P. O. Palmquist, ledamoten av riksdagens andra kammare folkskolläraren G. T. Skoglund, Umeå, samt fiskerikonsulenten H. Widerberg, Köping.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen fiskerättskommittén, ha den 31 juli 1947 avgivit betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sam manhängande författningar (SOU 1947: 47). Betänkandet är enhälligt utom beträffande två frågor av lokal räckvidd, nämligen frigivandet av hummer fisket i delar av Bohuslän och fisket efter lax med fast redskap i delar av Skälderviken.
över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre Norrland, statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänsty relsen, lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser, sjökarteverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund förening u. p. a., Riksförbundet landsbygdens folk, fiskerinämnden för Vänern, Föreningen Sveriges länsfiskeritjänste- män, Föreningen statens fiskeritjänstemän, Svenska ostkustfiskarenas cen tralförbund, Svenska sydkustfiskarenas centralförbund, Svenska västkust-
2 Riliang till riksdagens protokoll 1950
.
1 samt
. Nr 60
.
Kungi. Maj.ts proposition nr 60.
fiskarnas centralförbund, Blekinge läns havsfiskeförening, Malmöhus läns havsfiskeförening u. p. a., Sveriges ålfiskares andelsförening u. p. a., Got lands ålfiskareförbund förening u. p. a., Malmöhus läns ålfiskares andels förening u. p. a., Svenska insjöfiskares centralförbund, Svenska insjöfiska renas försäljningsförening u. p. a., Svenska fiskevårdsförbundet, Södra Sve riges fiskeriförening u. p. a., Sveriges sportfiskares riksförbund och Kalmar läns fiskevattensägareförbund.
Lantbruksstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden av samtliga fiskeri- intendenter. Även i övrigt ha vid myndigheternas utlåtanden i åtskilliga fall fogats yttranden av tjänstemän, organisationer eller enskilda. Anmärkas må vidare att Svenska ostkustfiskarenas centralförbund bifogat yttranden från de anslutna distriktsförbunden Norrbottens kustfiskareförbund, Västerbot tens läns fiskareförbund, Ångermanlands kustfiskareförbund, Medelpads kustfiskarförbund, Gävleborgs läns fiskarförbund, Uppsala läns fiskareför bund, Stockholms läns fiskareförening, Södermanlands skärgårdsfiskareför bund, Östergötlands kustfiskareförbund, Norra Kalmar läns kustfiskareför bund, Södra Kalmar läns kustfiskareförbund, Ölands fiskareförbund och Gotlands fiskareförbund. Svenska insjöfiskares centralförbund har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från de anslutna organisationerna Mälarens fiska reförbund, Vänerns fiskareförbund förening u. p. a., Malmöhus läns fiskeri förening, Kristianstads läns fiskeriförening, Hjälmarens fiskareförbund och Vätterns fiskarförbund. Yttranden ha vidare avgivits av Svenska jägare förbundet och Svenska naturskyddsföreningen. Skrivelser i anledning av be tänkandet ha även inkommit från åtskilliga enskilda fiskare och strand ägare.
Huvuddragen i kommittéförslaget.
Nuvarande bestämmelser på förevarande område återfinnas främst i lagen den 27 juni 1890 om rätt till fiske. Enligt denna gäller som huvudregel, att i insjöar och vattendrag samt inomskärs i saltsjön allt fiske är förbehållet strandägarna. Utomskärs och vid öppen havsstrand sträcker sig strandägar nas enskilda fiskerätt 180 meter ut från det ställe invid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager. Även inom detta område är dock i stor utsträck ning ensamrätten begränsad genom särskilda undantagsstadganden om rätt för envar att idka fiske av visst slag. I Östersjön avse dessa undantagsbe stämmelser huvudsakligen strömmingsfiske medan de på västkusten om fatta praktiskt taget allt fiske med rörliga redskap utom hummerfiske i vissa delar av Bohuslän. Fiskerättens fördelning mellan strandägarna regle ras av jordabalken och jorddelningslagstiftningen. Genom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske har viss möjlighet öppnats att medelst majo ritetsbeslut få till stånd en lämplig ordning för utnyttjandet av fiske som är oskiftat eller eljest tillhör flera.
Kommittén har i enlighet med sina direktiv (se betänkandet s. 47—48) utrett frågan om en revision av fiskelagstiftningen i dess helhet. På åtskil
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
19
liga punkter har kommittén inskränkt sig till att förorda mindre juste
ringar eller förtydliganden av nu gällande bestämmelser. På andra områ
den har kommittén däremot föreslagit bestämmelser, vilka väsentligt av
vika från eller helt sakna motsvarighet i nu gällande fiskelagstiftning.
Det torde vara lämpligt att omedelbart göra en kort sammanfattning av
de viktigaste nyheterna i betänkandet. Senare torde jag få lämna en när
mare redogörelse för innebörden av de förslag kommittén framlagt. Beträf
fande motiveringen till dessa ber jag att i huvudsak få hänvisa till betän
kandet.
En av de mest betydelsefulla frågorna gäller gränsdragningen mellan
vad kommittén kallat fritt och enskilt fiskevatten, dvs gränsdragningen
mellan sådant vatten, där i princip varje svensk undersåte skall äga rätt
att fiska, och vatten, där sådan allmän rätt till fiske ej skall finnas. Stor
oklarhet råder nu på många håll om innebörden av gällande bestämmelser.
Detta har föranlett kommittén att föreslå nya tekniska grunder för gräns
dragningen. Sålunda skall enligt förslaget i saltsjön den yttre gränsen för
enskilt fiskevatten vid öppen havsstrand i regel löpa 300 meter från stran
den. Till det enskilda »inomskärs»-området skall hänföras allt vatten vid
fastlandskusten, som ej har bredare förbindelse med öppna havet än 1 kilo
meter; det fria fiskevattnet skall med andra ord sträcka sig så långt in
mot fastlandet som man kan komma utan att behöva passera vatten med
en bredd av mindre än 1 kilometer. Smärre holmar, mindre än 100 meter
långa, räknas i detta sammanhang ej med. Kommittén har ansett att den
nya gränsen i stort sett icke torde komma att mera väsentligt avvika från
vad som nu gäller.
Samma regler i fråga om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten,
som förordats för saltsjön, avses — med två lokala undantag -—- också skola
tillämpas i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Övriga
insjöar, däribland Mälaren, samt rinnande vatten skola liksom hittills i sin
helhet utgöra enskilt fiskevatten.
Från den allmänna grundsatsen om strandägarnas ensamrätt till fiske i en
skilt fiskevatten innehåller förslaget, i likhet med gällande rätt, ett flertal un
dantag, vilka i allmänhet avse begränsade delar av kusten eller viss sjö.
Bland de viktigaste avvikelserna från de nu gällande undantagsbestämmel
serna kan nämnas att rätten att i Östersjön fiska strömming i enskilt fiske
vatten föreslås utvidgad och att hummerfisket avses skola bliva fritt i hela
Bohuslän.
Kommittén har vidare föreslagit bestämmelser om fiskevårdsområden,
vilka skulle ersätta stadgandena i lagen om gemensamhetsfiske. Den har
härmed avsett att skapa eu ny form för organiserandet av fiske i vatten med
flera delägare. De föreslagna bestämmelserna avvika väsentligt från vad
so in nu gäller om gemensamhetsfiske. Fråga om bildande av fiskcvårdsom-
råde skall sålunda kunna väckas ej endast av delägare i tiskevattnet utan
även av vissa fiskeritjänslemän eller av sammanslutning av fiskare i orten.
Medan det för bildande av gemensamhetsfiske fordras majoritet bland del
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
ägarna, räknat efter såväl huvudtal som delaktighet, skall enligt förslaget länsstyrelsen kunna bifalla ansökan om fiskevårdsområde, så snart fler talet delägare biträtt ansökningen eller lämnat den utan erinran. I vissa undantagsfall skall länsstyrelsen även äga förordna om bildande av fiske vårdsområde mot flertalets mening. Fastställandet av stadgar för fiskevårds område skall ankomma på länsstyrelsen. Denna skall även i vissa fall äga besluta om utarrendering av fiske, som ingår i fiskevårdsområde.
I betänkandet ha vidare föreslagits bestämmelser om åtgärder mot van skötsel av fiskevatten. Enligt dessa skulle det allmänna få möjlighet att ingripa mot fiskerättsägare, som i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom rovfiske eller genom att låta fisket ligga outnyttjat.
Nu nämnda bestämmelser ha upptagits i ett av kommittén utarbetat för slag till fiskelag. Denna lag skulle ersätta de gällande lagarna av den 27 juni 1896 om rätt till fiske och den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske.
Där de nya reglerna om gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten medföra en minskning av det enskilda fiskevattnet, föreslås ersättning skola utgå av statsmedel. Detsamma skall gälla i vissa andra fall, där ett genom förande av kommitténs förslag skulle leda till inskränkning i eller upphä vande av nu gällande fiskerättigheter. Kommittén förordar att ersättnings frågorna skola prövas av särskilda nämnder, fiskevärderingsnämnder. Be stämmelserna härom ha upptagits i ett förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt in. in. Ersättningsbeloppen väntas enligt kommitténs upp skattningar (betänkandet s. 136 f och 320 f) ej överskrida ett totalbelopp av 2 miljoner kronor, fördelat på ett flertal år.
De nya reglerna om gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten ha utarbetats i samråd med lagberedningen. Denna har i sitt förslag till jorda balk (SOU 1947:38) förordat ett liknande system för gränsdragning mot allmänt vattenområde. I avbidan på att jordabalksförslaget skall bliva lag har kommittén — för att undvika skiljaktighet mellan äganderättsgräns och fiskerättsgräns — brutit ut lagberedningens stadganden om gräns mot all mänt vattenområde till ett särskilt lagförslag. Detta upptager också bestäm melser avsedda att möjliggöra att dylik gräns kan fastställas genom lant- mäteriförrättning.
Betänkandet innehåller vidare förslag om tillägg till lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt detta förslag skola vissa bestämmelser om sociala jordbruksarrenden, bland annat optionsrätt, bliva tillämpliga på fiskearrenden. Detta skall dock blott gälla, då den, som ar renderat fiskerätten, bedriver fiske yrkesmässigt.
Kronan, kommun och hushållningssällskap föreslås erhålla expropria tionsrätt, då så behövs för att bereda fiskarbefolkningen utrymme för att uppföra brygga, bod eller annan för yrkesfisket erforderlig anläggning. Så dan expropriation skall avse nyttjanderätt under en tid av högst 25 år.
Bland annat för att hindra att vid avstyckning av fastighet fisket splitt
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
21
ras på en mängd händer till förfång för fiskenäringen i orten, ha föreslagits
vissa ändringar i jorddelningslagen.
Slutligen har kommittén utarbetat förslag till förordning om fiskerätten
vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.
Yttrandena.
I yttrandena har allmänt understrukits, att de nuvarande lagbestämmel
serna på fiskets område till stor del äro svårtolkade och föråldrade, samt
att fiskevården och fiskerinäringen skulle ha gagn av nya, klarare regler.
Huvuddragen i kommitténs förslag ha även i flertalet yttranden godtagits
eller lämnats utan erinran. Den kritik av mera principiell karaktär, som
förekommit, har i allmänhet endast avsett vissa avsnitt av förslagen.
Vad som särskilt hälsats med tillfredsställelse är den av kommittén före
slagna gränsdragningen mellan allmänt och enskilt fiskevatten. Även be
hovet av nya regler om gemensamt utnyttjande av fiskevatten har kraftigt
understrukits i flera yttranden. De i betänkandet upptagna stadgandena om
fiskevårdsområde ha också i flertalet fall tillstyrkts eller lämnats utan er
inran. I några yttranden har dock anmärkts, att ett genomförande av för
slaget i denna del skulle leda till att beslutanderätten i dylika frågor i allt
för hög grad skulle fråntagas de enskilda delägarna och läggas i myndighe
ternas hand. Jämväl bestämmelserna om åtgärder mot vanskötsel av fiske
vatten ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Behovet och
värdet av desamma ha dock i åtskilliga yttranden satts i fråga eller bestritts.
Tveksamhet om lämpligheten av att nu revidera fiskelagstiftningen har
uttalats endast av statskontoret. Detta ämbetsverk har framhållit, att det i
princip funnit starka skäl kunna anföras för en allmän revision av gällan
de bestämmelser. Med hänsyn till rådande statsfinansiella läge och de utan
tvivel betydande kostnader, som de nya fiskerättsliga reglerna torde komma
att medföra för statsverket, kunde dock viss tvekan råda rörande den lämp
liga tidpunkten för reformens genomförande. Ansåges emellertid den na
tionalekonomiska vinsten härav mer än väl uppväga de direkta utgifter re
formen skulle åsamka statsverket, hade statskontoret intet att erinra mot
att den nya lagstiftningen nu komme till stånd.
I en del yttranden ha,framförts allmänna synpunkter på fiskelagstiftning
en, vilka här torde få återgivas.
En fråga, som berörts i åtskilliga yttranden, är huruvida man bör efter
sträva enhetliga bestämmelser för så stora delar av landet som möjligt
eller i stället utforma lagstiftningen med största möjliga hänsynstagande till
de varierande lokala vanor och rättsuppfattningar, som kunna ha utbildat
sig. Från flera håll har understrukits att det, i samma mån som fisket ten
derade att bliva allt rörligare, bleve av allt större vikt att fiskerätten skulle
regleras likformigt efter hela rikets kuster liksom i de stora insjöarna. Så
lunda har bland andra länsstyrelsen i Älvsborgs län framhållit, att olägen
heterna av skilda bestämmelser för olika kustområden bleve alltmer känn
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
bara, i samma mån som rörligheten bland yrkesfiskarena ökades och anta let fiskeutövande turister bleve allt större. I andra yttranden har däremot betonats, att fiskelagstiftningen måste anpassas efter nu rådande lokala för hållanden. Bland dem, som ur denna synpunkt gjort erinringar mot kom mitténs förslag, kan nämnas Riksförbundet landsbygdens folk. Förbundet har uttalat, att det visserligen vore glädjande, att kommittén sökt utarbeta enkla och klara regler, vilka även menige man utan svårighet kunde över blicka. Kommittén syntes emellertid alltför mycket ha strävat efter för hela riket enhetliga linjer och ej tillräckligt beaktat den sedvanerätt, som ut bildat sig i olika delar av landet och fått en fast förankring i befolkningens medvetande.
Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäieristyrelsen instämt, ha berört frågan om sambandet mellan jordbruket och fisket. De ha fram hållit, att en klar och såvitt möjligt allmängiltig gränsdragning mellan en skild och allmän fiskerätt särskilt ur rättssäkerhetens synpunkt vore så viktig, att man i viss utsträckning måste eftersätta önskemålet att icke ge nom ny lagstiftning göra intrång på enskild rätt. De ville emellertid under stryka, att man i de fall, då fisket bedreves såsom binäring till jordbruket, måste gå varsamt fram, så att man icke genom att upphäva eller inskränka enskild fiskerätt berövade jordbruket en inkomstkälla, varav det kunde vara beroende för sin lönsamhet. Det vederlag, som enligt kommitténs förslag skulle utgå av allmänna medel vid sådant intrång, komme väl ägaren men icke fastigheten till godo. Det kunde således icke ersätta en försvagning av fastighetens bärkraft.
Den intressemotsättning, som kan uppkomma mellan yrkesfiskarena eller den bofasta kustbefolkningen, å ena, samt övriga befolkningsgrupper, å andra sidan, har uppmärksammats i åtskilliga yttranden. Svea hovrätt har anfört, att ingreppen i enskild äganderätt motiverats främst av omsorgen om yrkes fisket och önskan att skydda fisket såsom en värdefull nationell tillgång. Den utvidgade möjlighet till fritt fiske, som förslaget medgåve, komme emel lertid — samtidigt som den främst lände yrkesfisket till gagn — att kunna utnyttjas även av nöjesfiskare. Enligt hovrättens mening kunde det i vissa orter komma att bliva huvudsakligen nöjesfisket, som gynnades.
Vad angår skärgårdarna — där kommittéförslaget på sina håll, genom in flyttning av frifiskegränsen, komme att bereda ökade möjligheter till fritt fiske — har Stockholms läns fiskareförening, vilken omfattar såväl yrkes fiskare som strandvattenägare, framhållit faran av att detta kunde leda till rovfiske. Den bofasta skärgårdsbefolkningen måste känna med sig, att den ägde något, som skapats åt den särskilda miljö, i vilken den vuxit upp. Att nagga skärgårdens äganderättsförhållanden i kanten måste bliva till skada för denna befolkningsgrupps levnadsbetingelser. Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Stockholms län samt förvaltningsutskottet i Stock holms läns och stads hushållningssällskap. Även fiskeriintendenten i öster havets distrikt har ifrågasatt, om ej vissa av utvidgningarna i den allmän na fiskerätten kunde begränsas att gälla enbart den bofasta skärgårdsbe
23
folkningen. Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit det kunna övervägas om icke undantagsstadgandena om rätt att i viss utsträckning fiska i annans enskilda fiskevatten borde begränsas till att avse dem som hade fiske såsom yrke eller åtminstone binäring, eventuellt till den bofasta kustbefolkningen. Häremot talade dock svårigheten att göra en dylik gränsdragning och att i praktiken upprätthålla den.
Å andra sidan har i några yttranden betonats att avseende borde fästas även vid amatörfisket. Sålunda har överståthållarämbetet uttalat, att det för befolkningen i en stad av Stockholms storlek vore särskilt viktigt, att amatörfiskeintressena skulle bliva tillgodosedda.
I flera yttranden har beklagats att kommittén icke framlagt förslag om allmän fiskevårdsavgift. Framställningar om sådan avgift, utformad i viss anslutning till motsvarande bestämmelser om jaktvårdsavgift, äro för när varande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Departementschefen.
Mer än femtio år ha nu förflutit, sedan gällande lag om rätt till fiske träd de i kraft. Under denna tid lia mycket betydande förändringar inträtt på fis kets område. Värdet av att ha tillgång till fiske för eget behov har minskat i samband med att naturahushållningen successivt avvecklats. Delvis i sam band härmed ha viktiga förskjutningar inträtt i de fiskandes led. Medan fisket tidigare i stora delar av landet bedrevs antingen såsom husbehovs fiske eller såsom binäring till jordbruket, bär tendensen på senare tid gått i den riktningen, att fiske i förvärvssyfte främst kommit att idkas av per soner, vilka ha detsamma till enda eller huvudsakliga inkomstkälla. Genom att fångstmetoderna förändrats och förbättrats har det kvantitativa utby tet av fisket i vissa fall kunnat höjas och nya former av fiske kunnat upp tagas. Denna utveckling har emellertid samtidigt vid avvägningen av skyd det för olika fiskaregruppers intressen skapat problem, till vilka någon motsvarighet tidigare ej funnits. Av mycket stor betydelse är slutligen den omfattning nöjesfisket fått. Det framstår såsom en viktig social angelägen het, att de stora grupper av befolkningen, vilka vilja bedriva fiske såsom rekreation och fritidssysselsättning, ha möjlighet härtill på rimliga villkor.
Justeringar av mer eller mindre lokal art i de fiskerättsliga bestämmel serna ha visserligen vidtagits vid några tillfällen. Därvid har det emeller tid helt naturligt icke varit möjligt att gå till grunden med de föreliggande problemen.
Redan med hänsyn till den utveckling, som nyss skisserats, synes sålun da en omprövning av gällande fiskerilagstiftning påkallad. En sådan är även motiverad ur en annan synpunkt. Vid tillkomsten av 1896 års lag ägnades förhållandevis ringa uppmärksamhet åt fiskevårdens krav. Där efter har emellertid allt större klarhet vunnits om vad som kan ernås ge nom en god fiskevård. Vidare har fiskbeståndet i allt fler vatten — till följd av alltför intensivt fiske eller andra omständigheter — minskat så, att den avkastning de nu lämna endast utgör en ringa del av vad som skulle kunna
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
erhållas vid en lämpligare skötsel. Samtidigt har genom den fortgående fastighetssplittringen antalet fiskerättsägare stadigt ökat. Förbises bör ej heller, att utbyggnaden av industrierna och vattenfallen skapat svåra prob lem i fråga om fiskevården.
Ett visst stöd åt de fiskevårdande strävandena har visserligen lämnats genom tillkomsten av 1913 års lag om gemensamhetsfiske. Denna lag har emellertid i praktiken visat sig föga användbar för ändamålet. Vid en re form av fiskerilagstiftningen är det därför enligt min uppfattning nödvän digt, att uppmärksamhet ägnas även åt detta problem.
Det förslag till fiskelag, som kommittén framlagt, bygger på omsorgs fulla utredningar och överväganden. Förslaget har mottagits gynnsamt i de avgivna yttrandena. Även jag finner detsamma lämpat att, med vissa justeringar, läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. Av skäl, som skola angivas i det följande, har jag dock beträffande frågan om bildande av fiskevårdsområden ansett ytterligare utredning erforderlig. Ej heller kom mer i detta sammanhang att upptagas frågan om lagstiftningsåtgärder för fastställande av gräns mot allmänt vattenområde. Denna fråga är för när varande under övervägande inom justitiedepartementet. Även spörsmålet om skydd för vissa fiskearrendatorer bör enligt min mening bli föremål för förnyad utredning under medverkan av representanter för olika berörda in tressen; det måste särskilt förebyggas att de blivande bestämmelserna få den icke avsedda verkan att strandägarnas benägenhet att upplåta dylika arren den minskas.
Jag kommer i det följande att angiva min inställning till övriga av kom mittén framlagda förslag. Dessförinnan torde jag emellertid, i anslutning till vissa i yttrandena framkomna synpunkter, få redogöra för min uppfattning beträffande några frågor av grundläggande betydelse för utformningen av en ny fiskelagstiftning.
Huvudsyftet med en ny fiskelag synes —- vid sidan av intresset att främja fiskevården -— böra vara att skapa sådana regler i fråga om rätten att bedriva fiske av olika slag och på olika vatten, som innebära en rätt vis avvägning mellan de här ifrågakommande intressena och samtidigt fylla rimliga anspråk på enhetlighet och klarhet. Vid en dylik avvägning träda flera olika gruppers anspråk i förgrunden. Där rätt till fiske hittills varit förbunden med viss fastighet, har givetvis i regel fastighetens ägare in tresse av att denna fiskerätt skall bibehållas, i varje fall om fisket bedri- ves för eget behov. Särskilt starkt gör sig detta gällande, då fisket är av direkt betydelse för fastighetens bärkraft. För dem åter, som yrkesmässigt bedriva fiske annorstädes än på eget vatten, är det ett önskemål att de få rörelsefrihet för sin yrkesutövning och att den enskilda fiskerätten ej skall ges sådan omfattning, att den försvårar eller omöjliggör för dem att be driva sin näring med tillfredsställande resultat. För de alltmer växande skarorna av amatörfiskare är det slutligen, såsom redan nämnts, ur social synpunkt angeläget att de skola få en öppen möjlighet att i lagliga former kunna bedriva sin sysselsättning, på några ställen kanske genom att fisket
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
25
göres helt fritt och på andra ställen genom att de till skäligt pris kunna förvärva tillstånd till fiske. Om icke tillräckliga vatten kunna ställas till rekreationsfiskarenas disposition, kan konkurrensen om de tillgängliga vatt nen lätt komma att få skadliga återverkningar även på yrkesfisket i form av stegrade arrenden och minskad rörelsefrihet.
Enligt min uppfattning bör det allmänna, i den mån konflikt uppkom mer mellan dessa intressen, i första hand söka tillgodose yrkesfiskets skä liga krav. Redan med hänsyn till den betydelse det yrkesmässigt bedrivna fisket har ur ekonomisk synvinkel och ur försörjningssynpunkt synes det skäligt att statsmakterna, såvitt på dem ankommer, skola söka bereda denna närings utövare möjlighet att bedriva sitt fiske utan onödiga hinder. Då det yrkesmässiga fisket fått en alltmer rörlig karaktär, måste det i allt större utsträckning bedrivas även på annans vatten.
Att den enskilda rätt till fiske, som nu finnes, helt skulle slopas skulle på de flesta ställen redan ur fiskevårdande synpunkt ej vara lämpligt. Däremot bör denna fiskerätt, som nyss antytts, få vidkännas de inskränk ningar, som kunna finnas påkallade för att tillgodose berättigade anspråk från det yrkesmässigt bedrivna fiskets sida. Förhållandena kunna därvid bedömas olika för skilda kuststräckor.
I betraktande av den roll fisket såsom rekreationsmedel spelar för stora grupper av befolkningen, synes det slutligen nödvändigt att även rekrea- tionsfiskarintresset beaktas. Även här gäller emellertid, att ett fullständigt frigivande av det fiske, som hittills varit underkastat enskild fiskerätt, i vart fall på längre sikt knappast kan väntas bliva till gagn ens för dem, som därigenom skulle få ökade fiskemöjligheter. Särskilt i de vatten, där fiskbeståndet är mera stationärt, skulle ett frigivande av fisket säkerligen skapa allvarlig risk för en utarmning av fiskbeståndet och försvåra genom förandet av fiskevårdande åtgärder. Förbises bör ej heller, att ett sådant fri givande i vissa fall måste försämra arbetsbetingelserna för det yrkesmässigt bedrivna fisket.
I viss mån kommer rekreationsfiskarintresset att tillgodoses genom den utvidgning av det fria fisket som jag i det följande, i huvudsaklig anslut ning till kommittén, kommer att föreslå. Jag överväger även att till förmån för rekreationsfisket föreslå vissa ändringar i nu gällande bestämmelser angående utnyttjandet av kronans fiskevatten. Några längre gående åtgär der från statens sida böra enligt min mening icke vidtagas i samband med utformningen av fiskelagstiftningen. Ofta torde den bästa lösningen ligga i att städer och andra samhällen, större industriföretag och friluftsorganisa- tioner upplåta egna eller för ändamålet arrenderade vatten till amatörfiske.
En särskild svårighet vid utformningen av fiskelagstiftningen utgör den omständigheten, att frågor om fiskerätt hittills i mycket stor utsträckning kommit att avgöras efter de lokala förhållandena. Såsom i några yttranden framhållits är det, bland annat med hänsyn till den ökade rörlighet fisket numera fått, ett önskemål, att bestämmelserna om fiskerätt såvitt möj ligt skola vara enhetliga. Å andra sidan kan man ej bortse från att de sär
Kungl. Mnj.ts proposition nr 60.
bestämmelser, som nu gälla, så gott som undantagslöst ha sin grund i de speciella förhållanden, som förelegat och ofta alltjämt föreligga vid viss sjö eller viss kuststräcka. Det måste därför bliva en avvägningsfråga, i vad mån man i enhetlighetens intresse bör offra dylika av speciella förhållanden betingade särregler. Denna fråga bör enligt min uppfattning besvaras så, att man visserligen bör eftersträva enhetlighet men att detta önskemål dock ej bör tillmätas så stor vikt, att man för den skull bör rubba bestående för hållanden i de fall, där detta skulle medföra verklig våda ur fiskerinäringens eller fiskevårdens synpunkt. Med denna utgångspunkt kan jag i stort sett godtaga kommitténs förslag, dock med vissa jämkningar, till vilka jag senare torde få återkomma.
Av vad jag anfört torde framgå att en tillfredsställande lösning icke kan vinnas utan att enskilda rättsägare i viss utsträckning åsamkas för luster för vilka de böra hållas skadeslösa av statsmedel. Gjorda förhands- beräkningar om totalkostnaden kunna, såsom kommittén framhållit, av flera skäl endast bli approximativa och kunna därför i praktiken komma att behöva justeras i den ena eller andra riktningen. Emellertid lära kost naderna ej bli av sådan storleksordning att de icke mer än väl uppvägas av det allmänna intresset av fiskets och fiskevårdens främjande. Jag ämnar för övrigt föreslå vissa jämkningar i kommittéförslaget, som äro ägnade att något minska ersättningsanspråken.
Jag torde härefter få övergå till att närmare redovisa min principiella inställning till huvudpunkterna i de olika förslagen.
Gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten.
Saltsjön.
Gällande rätt.
I 2 § 1896 års lag stadgas såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket inom skärs tillhör dem som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet (inom- skärsregeln), samt att vid öppna havsstranden och utom skären strandäga rens enskilda fiskerätt omfattar allt det vatten, som finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vid tager (strandvattenregeln). I »öppna havet» därutanför äger enligt 1 § samma lag varje svensk undersåte rätt att fiska.
De nu återgivna reglerna äga dock icke förbehållslös giltighet. Vid »så dana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och hol mar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor inne havas», gälla sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där finnes alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt. Även där lagen i princip tillerkänner strandägaren rätt till fisket, kan denna rätt på grund av sär skilda stadganden vara inskränkt i olika avseenden. Å andra sidan kan i un dantagsfall den enskilda fiskerätten vara mera omfattande än huvudregeln
27
angiver. Om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgan
de, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes
är bestämt om någons rätt till fiske än nyss sagts, skall enligt 12 § 1896
års lag detta vara gällande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Kommittén.
Kommitténs förslag till gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevat
ten i saltsjön syftar ej till någon principiell förändring av nu gällande
förhållanden. I fråga om strandvattenregeln har kommittén sålunda sökt
utforma bestämmelser, vilka liksom de nu gällande anpassa sig till de lo
kala förhållandena, men vilka äro lättare att tillämpa i praktiken än dessa.
Av betydelse i detta sammanhang är dock att enligt kommitténs förslag en
skilt fiskevatten ej skall räknas kring varje landbildning, oberoende av
dess storlek. Medan gällande lag här ej stadgar någon begränsning, har kom
mittén nämligen föreslagit, att holmar och skär, som ej äro minst 100 meter
långa, skola lämnas ur räkningen vid bestämmandet av det enskilda fiske
vattnets omfattning.
Även vad inomskärsregeln angår har kommittén funnit grundsatsen om
strandägarnas rätt till fisket i de mera slutna kustvattnen böra bibehållas.
Kommittén har dock ansett det nödvändigt, att man på ett klarare sätt än
som skett i 1896 års lag fastslår, vilka vatten som sålunda skola vara för
behållna strandägarna.
Olika metoder kunna därvid komma i fråga. Sålunda har det övervägts
att låta gränsen bestämmas genom att utmärka den på normerande kartor.
Emellertid har kommittén ansett det vara att föredraga att låta gränssträck
ningen framgå direkt av lagtexten, låt vara att det för vissa kuststräckor
kunde vara lämpligt att det med statsbidrag utgåves särskilda hjälpkartor av
inofficiell karaktär.
I stället för den nu gällande strandvattenregeln skall enligt kommitténs
förslag stadgas, att det enskilda fiskevattnet skall omfatta allt vatten inom
300 meter från stranden av fastlandet eller av ö eller holme av m&nst 100
meters längd. På långgrunda sträckor, där den stranden följande djupkur
van för högst 3 meter når utanför 300-meterslinjen, skall dock gränsen i
stället följa nämnda djupkurva.
Då det gällt att ersätta den nuvarande inomskärsregeln med andra be
stämmelser har kommittén, i anslutning till vissa uttalanden under för
arbetena till 1896 års lag, byggt på den grundsatsen, att ett vattenområdes
förbindelse med havet bör ha en viss minsta bredd för att området skall
anses som »öppet» och fisket där vara fritt utanför det egentliga strand
vattenområdet. Bredden bör enligt kommittén överstiga en kilometer. Den
bör av praktiska skäl räknas från strandlinje till strandlinje. Hänsyn bör
ej heller här tagas till öar och holmar med mindre än 100 meters längd.
Annorlunda uttryckt skola alltså de vatten i sin helhet utgöra enskilt fiske
vatten, till vilka man icke kan komma in från öppna havet utan att pas
sera vatten så trånga, att bredden ej uppgår till mer än 1 kilometer, räknat
från stranden av fastlandet eller av ö eller holme om minst 100 meters längd. Den föreslagna regeln betecknas i det följande för korthetens skull som 1-km-regeln.
Såsom en kompletterande modifikation har föreslagits, att 1-km-regelns tillämplighetsområde skall begränsas till vatten, som ej helt skiljes från fastlandet genom vatten av större bredd än 1 kilometer.
Till förebyggande av att med tillämpning av strandvattenregeln och 1-km- regeln skola uppkomma smärre isolerade frivatten, vilket ej minst ur över- vakningssynpunkt vore olämpligt, har kommittén slutligen föreslagit ett kompletterande stadgande, varigenom även sådana vatten skulle utgöra en skilt fiskevatten.
Gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i saltsjön bär vid tillämpningen av 1896 års lag i rättspraxis ansetts böra ske efter förhål landena vid »vanligast förekommande lågt vattenstånd.» Kommittén har föreslagit, att man i stället skall anknyta till medelvattenståndet (normalt medelvattenstånd).
För att få likformighet med avseende på utsträckningen av den enskilda äganderätten till vatten och grund och den enskilda rätten till fiske har sam råd ägt rum mellan kommittén och lagberedningen. Beträffande den yttre gränsen för fastigheternas ägovälde i havet samt gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten där ha dessa överläggningar lett till helt över ensstämmande regler. 2°
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Yttrandena.
Såsom redan nämnts har i remissyttrandena allmänt såsom en av de största förtjänsterna i kommitténs förslag till fiskelag framhållits den ökade klarhet och enhetlighet, som detta innebär beträffande gränsdrag ningen mellan allmänt och enskilt fiskevatten i saltsjön. De här föreslagna bestämmelserna ha i regel ansetts utgöra en rimlig avvägning mellan olika intressen och ägnade att underlätta utövandet av fiskerinäringen. I vissa yttranden ha dock gjorts erinringar mot gränsdragningsreglerna, särskilt mot den att fiskerätt ej skulle förknippas med vissa mindre holmar och skär. Från några håll har vidare hävdats, att de föreslagna bestämmelserna för vissa kuststräckor alltför mycket avvika från vad som där ansetts vara gällande rätt, och påyrkats särregler för dessa delar av kusten. I ett par yttranden har slutligen förordats, att gränsdragningen skall ske efter lokala undersökningar och att man vid dessa skall eftersträva en närmare anslut ning till rådande förhållanden.
Förslaget har i ifrågavarande del helt tillstyrkts av bland andra lantbruksstyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga med vilka lantmäteristyrelsen in stämt, Sveriges lantbruksförbund och fiskeriintendenten i Österhavets di strikt samt — med viss lokal reservation — av Svenska •ostkustfiskarenas centralförbund.
Lantbruksförbundet har uttalat, att den föreslagna gränsdragningen på ett efter allt att döma rationellt sätt komme att upphäva den osäkerhet, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
29
tidigare rått. En klar regel för gränsdragningen vore mycket eftersträvans
värd både för fiskarena och för strandägarna. Med hänsyn härtill och till att
ersättning av statsmedel skulle utgå för förluster på grund av minskad
fiskerätt, funne sig förbundet kunna tillstyrka den föreslagna gränsdrag
ningen, även om dess verkningar i vissa fall kunde vara svåra att överblicka.
Beträffande den nya gränsdragningen för strandvattnet
har lantbruksstyrelsen framhållit, att denna icke syntes komma att mera
väsentligt rubba nuvarande rättsförhållanden men i jämförelse med äldre
bestämmelser erbjöde högst betydande fördelar i fråga om tydlighet och
lättillgänglighet.
Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristgrelsen instämt, ha
likaledes tillstyrkt den föreslagna strandvattenregeln och ha därom anfört.
Enligt utredning som företagits av fiskerättskommittén skulle en efter
dessa normer bestämd gräns icke avsevärt avvika från den gräns som er-
hålles vid tillämpning av 180-metersregeln. Fastighetsbildningssakkunniga,
som sakna anledning ifrågasätta riktigheten härav, instämma också till
fullo i vad kommittén anfört angående den föreslagna regelns fördelar fram
för den nu gällande. Ur lantmäterisynpunkt skulle det innebära en påtag
lig fördel att slippa ifrån de tidsödande och besvärliga lödningar som nu
måste göras för att kunna fastställa den bottenkurva, där stadigt djup av 2
meter vidtager och varifrån 180-metersavståndet till den yttre gränsen för
den enskilda fiskerättszonen därefter skall räknas. Visserligen kunna mot
svarande svårigheter antagas uppkomma även då det gäller att fastställa
läget av 3-meterskurvan. Ett sådant fastställande torde emellertid komma
att erfordras endast i undantagsfall, och man får då god hjälp av sjökorten,
varå nämnda kurva finnes inlagd. Som en given fördel med den nya strand-
vattensregeln bör också framhållas, att man därigenom undgår de tolknings-
svårigheter som äro förknippade med den nuvarande regeln med en kumule-
rad djup- och avståndskurva.
Kammarkollegiet har i likhet med kommittén ansett, att fisket i vattnet
på landgrundet intill 3 meters djup borde vara strandägaren förbehållet.
Denna regel borde emellertid vara huvudregeln. Om än med någon tvekan
har kollegiet dock godtagit även den av kommittén föreslagna 300-meters-
regeln som ett komplement till huvudregeln men erinrar om att de nya
reglerna i åtskilliga fall komma att medföra en utvidgning av området för
den enskilda fiskerätten. Till utveckling av sin ståndpunkt har kollegiet an
fört.
De anmärkningar, som kommittén framställt mot nu gällande bestäm
melser, synas icke sakna fog. Försöket att ersätta dem med andra regler,
som äro lättare att tillämpa men i huvudsak giva samma resultat, är därför
värt allt erkännande. Den i 2 § a) i förslaget upptagna regeln, som är av
sedd att ersätta fiskerättslagens 180-metersregel, synes medföra många prak
tiska fördelar. Då grunden till bestämmelsen är att fiske på det grundare
vattnet vid stranden bör tillkomma strandägaren, anser kollegiet likväl att
huvudregeln bör vara, att fisket i vattnet på landgrundet intill 3 meters djup
är strandägaren förbehållet. Åtskilliga skäl tala för att man stannar vid
denna regel. Om vattnet är bråddjupt intill stranden, finnas ej de biologiska
och tekniska förutsättningarna för strandfiske i motsats till fiske på djupt
vatten. En sådan avgränsning av den enskilda fiskerätten skulle emellertid
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
i många fall ge ett snävare begränsat område än gällande rätt, utan att några egentliga fördelar därigenom vunnes för det av strandäganderätten oberoende fisket på djupare vatten.
Även förslaget att vissa in indre öar och holmar icke skulle med räknas vid bestämmandet av det enskilda fiskeområdets omfattning har uttryckligen tillstyrkts av lantbruksstyrelsen.
Kammarkollegiet har uttalat, att de skäl, som kommittén anfört för att fiskerätt icke borde följa med varje område över vattenytan, huru litet detta än vore, syntes riktiga. För att enskild fiskerätt skulle finnas vid holme, borde det dock fordras icke blott att holmen hade en längd av minst 100 meter utan även att den hade viss minimiareal, exempelvis ett halvt hektar. Dessutom borde medräknas holmar med en areal av minst ett hektar, varvid två eller flera holmar, som låge på samma landgrund med mindre vattendjup än 3 meter, borde få sammanräknas, om avståndet mel lan dem ej överstege 50 meter. Enskild fiskerätt borde dessutom finnas i vatten, som vore helt omgivet av enskilt fiskevatten. Kollegiet har härom anfört följande.
Någon regel motsvarande den av kommittén föreslagna har ej tidigare funnits i svensk rätt. Att låta förefintligheten av enskild fiskerätt bliva beroende endast av viss längd på skäret eller holmen, synes dock knappast lämpligt. Regeln om en viss minimilängd synes för att uppfattas såsom rätt vis kräva komplettering med en regel om en viss minimiareal exempelvis ett halvt hektar. Kollegiet anser det icke uteslutet att fordran enbart på en viss areal, förslagsvis ett hektar, skulle bliva lika lätt att tillämpa, om regeln kompletteras på sätt nedan föreslås. Även om arealen får betydelse, kan det ifrågasättas, om regeln alltid kommer att uppfattas som rättvis. Inom en cirkel med 100 meters radie ligga exempelvis flera holmar, som upptaga större delen av cirkelytan, men ingen av dem når en längd av 100 meter eller en areal av ett halvt hektar. I dylika fall, då skär eller hol mar ligga nära varandra, borde en viss sammanräkning få äga rum. En cir- kelyteregel torde vara mindre lämplig. Bättre synes vara att holmar, som ligga inom samma tremeters djupkurva, få räknas samman, om avståndet mellan dem ej överstiger 50 meter. Det väsentliga i regeln bleve då att området med grunt vatten vore tämligen stort och lämpade sig för strand fiske.
Även i en del andra yttranden ha betänkligheter uttalats mot kommitténs förslag på denna punkt. Sålunda har exempelvis Norra Kalmar läns kustf iskar ef örbund anfört, att det vore olämpligt att grunda fiskerätten på viss minimistorlek av holme. Detta gällde vilket mått på holmen som än valdes. Det kunde befaras, att knep konune att tillämpas för att få en holme mindre eller större eller för att skilja eller sammanbinda holmar, exempelvis ge nom att fylla ett sund med sten. Det vore svårt att bevisa huruvida en slen vid en udde legat där av naturens nyck eller blivit ditlagd under en mörk natt. Därför borde vid bestämmande av gränsen hänsyn tagas till alla land bildningar, holmar, skär, hällor och dylikt, som vid medelvattenstånd och stilla sjö vore synbara ovan vattnet.
Vad 1-km-regeln angår har lantbruksstyrelsen framhållit, att infö randet av denna regel konnne att medföra att stora dc-lar av de vatten, som
31
enligt 1896 års lag ansåges ligga inomskärs, skulle komma att utgöra fritt fiskevatten. Detta gällde särskilt i de yttre, mera glesa skärgårdsområdena. På denna punkt skilde sig alltså förslaget ganska radikalt från den nuvarande lagen. Enligt styrelsens mening skulle emellertid de ekonomiska konsekven serna för strandägarna av den föreslagna inskränkningen av det enskilda fiskevattnet i skärgårdarna — utom i vissa undantagsfall, såsom där lax fiske med fast redskap bedreves av strandägare på vatten, som nu föresloges bliva fritt — bliva förhållandevis små. För yrkesfiskarena innebure försla get å andra sidan stora fördelar genom att det gåve dem större rörelsefrihet. Detta gällde ej blott de yrkesfiskare, som icke ägde enskilt fiskevatten, utan även dem, som disponerade sådant vatten av mera begränsad omfattning.
Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristgrelsen i stort sett instämt, ha likaledes tillstyrkt förslaget i denna del och ha till motivering härav anfört bland annat följande.
Att det svårtolkade inomskärsbegreppet ersättes med konkreta bestäm melser, vari direkt angives vilka vatten som skola anses som inomskärs, är uppenbarligen till stor fördel för rättstillämpningen. Huruvida den un der 2 § b) intagna 1-km-regeln kan antagas leda till i huvudsak samma re sultat som inom skärsregeln är ett spörsmål, varom fastighetsbildningssak kunniga icke våga göra något bestämt uttalande. Såsom kommittén jämväl förutsett, torde det doek vara klart, att kravet på en minsta längd av 100 meter för att ö eller holme skall tagas med i beräkningen vid tillämpningen av strandvattens- och 1-km-reglerna i åtskilliga fall kommer att medföra en inskränkning av den enskilda fiskerätten. Då de föreslagna reglerna emellertid synas vara ändamålsenliga och förhållandevis lätta att tillämpa, torde någon erinran mot dessa regler icke vara att göra. Men resultatet blir onekligen ej så tilltalande i vissa fall. Följande exempel må åskådliggöra detta. En havsvik begränsas utåt mot havet av två från fastlandet utskju tande uddar, mellan vilka kortaste avståndet är 2 000 m. Vattnet här är på det hela taget djupt. På halva avståndet mellan uddarna ligger emellertid en 100 in lång holme, och viken skall till följd härav anses vara enskilt fiskevatten. Om nu i stället mellan uddarna legat en hel barriär av mindre holmar, som i bokstavlig bemärkelse nära nog avstängt viken från öppna havet, hade viken skolat hänföras till fritt fiskevatten. Enligt de sakkun nigas mening föreligga enligt sakens natur i det senare fallet starkare skäl för att hänföra viken till enskilt fiskevatten än i det förra. Sådana fall som det senast anförda torde emellertid vara att anse som undantag, och kom mitténs undersökningar synas visa att de föreslagna reglerna under b) på det hela taget skulle leda till tillfredsställande resultat.
Kammarkollegiet har anfört att de i 1896 års lag förekommande begrep pen »inomskärs» och »utom skären» av högsta domstolen och lantmäteri- styrelsen tolkats på ett sådant sätt, att reglerna om den enskilda fiskerätten inomskärs erhållit en vidsträcktare tillämpning än som syntes rimligt.
Andra bestämmelser, som begränsade tillämpningen av inomskärsregeln till mera slutna fjärdar och vikar, där fisket kunde bedrivas under förhållan den som påminde om dem, som rådde i insjöar, vore därför enligt kollegiets mening önskvärda. Inför den av kommittén uppställda regeln att vatten, som saknade förbindelse med öppna havet av större bredd än 1 kilometer, skulle vara förbehållna strandägarna, ställde kollegiet sig dock tveksamt. I
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
varje fall syntes den utformning regeln erhållit mindre tillfredsställande. Kollegiet ville föreslå att det i stället skulle upprättas en förteckning över de vatten, där fiskerätten skulle vara enskild även utanför den av kollegiet föreslagna strandvattenzonen. Förteckningen skulle kunna revideras för slagsvis vart trettionde år, och ersättning skulle utgå, om något vatten över fördes från enskilt till allmänt. Mot 1-km-regeln har kollegiet vidare invänt, att den såsom rent mekanisk icke tilläte någon hänsyn till det historiskt be tingade, nuvarande rättsläget, sådant det kommit till uttryck i skriven lag och mer eller mindre fast sedvänja. Ej heller tilläte regeln någon anpass ning efter näringspolitiska synpunkter.
Kammarkollegiets chef, generaldirektören Sverne, har beträffande gräns dragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten för rikets östra kust ned till Blekinge anslutit sig till den uppfattning, som uttalats av kollegiets majoritet. Vad däremot angår kuststräckan mellan Blekinge och Norge har han ansett, att med hänsyn till den fria fiskerättens omfattning utmed den na kuststräcka några särskilda bestämmelser rörande omfattningen av en skilt fiskevatten icke behövdes.
Lantmäteristyrelsen har särskilt berört förslaget att 1-km-regeln icke skulle vara tillämplig på friliggande öar och ögrupper. Styrelsen har funnit det icke vara uteslutet, att denna bestämmelse kunde innebära högst bety dande inskränkningar i öbornas nuvarande rätt till vattenområde och fiske.
Vad kommittén anfört såsom skäl för att fastigheter å dylika öar och ögrupper sålunda försättas i sämre ställning än fastigheter å fastlandet syn tes icke hänföra sig till någon närmare utredning om hur den nya regeln skulle komma att verka i förhållande till de gällande reglerna och med stöd av dessa uppkomna hävdeförhållanden och verkställda lantmäteriför- rättningar. Styrelsen ville framhålla att, bortsett från Gotland och Öland, saken kunde beröra skifteslag av stor omfattning, exempelvis Holmöns skifteslag i Bottniska viken.
Såsom förut nämnts har i ett par yttranden framförts tanken att gräns dragningen skulle ske efter lokala undersökningar. En dylik uppfattning har uttalats av bland andra fiskeriintendenten i södra distriktet. Denne har som skäl för sin ståndpunkt anfört att det syntes föreligga fara för att bety dande inomskärsvatten komme att fråntagas yrkesfiskarena för att i stället översvämmas av amatörfiskare. Det kunde därför ifrågasättas, om icke gränserna borde fastställas efter lokala undersökningar hellre än efter en hetliga regler.
Svenska fiskevår ds förbundet har föreslagit att till enskilt fiskevatten i saltsjön jämväl skulle hänföras vatten beträffande vilket Konungen förord nat att det skulle utgöra enskilt fiskevatten. En dylik möjlighet att från fri vattnet undantaga vissa fiskevatten skulle närmast motiveras av önskvärd heten att lata dylika fiskevatten ingå i fiskevårdsområde, ej minst med tanke på de många arkipelager av småholmar, som vore så karakteristiska för Upplands, Södermanlands och Östergötlands skärgårdar. Men denna rätt borde även kunna användas för att avhjälpa olägenheter av de nya gräns-
Kungi. Maf:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
33
dragningsreglerna, där dessa komme att medföra uppenbara, med penning
ersättningar svårligen avhjälpbara orättvisor för sådana yrkesfiskare, som
ägde eller arrenderade fiskevatten. Även kunde en dylik undantagsrätt be
hövas för att i särskilda nu ej överblickbara fall korrigera inadvertenser,
som säkerligen måste uppkomma vid tillämpningen av en så schematisk re
gel som den av kommittén föreslagna.
En ledamot av fastighetsbildningssakkunniga, riksdagsmannen C. A. D.
Jonsson i Skedsbygd, har uttalat farhågor för att det frigivande av fiske,
som den nya gränsdragningen kunde medföra, kunde tillskapa ofullständiga
jordbruk och jämväl eljest verka menligt för jordbruket. Å andra sidan har
fiskeriintendenien i Österhavets distrikt uttalat, att exempelvis i ett sådant
län som Stockholms län, där stadsbor med åren inköpt allt större vattenom
råden och amatörfiskarena lade under sig allt större arealer, de föreslagna
bestämmelserna vore ägnade att åtminstone i viss mån neutralisera den un
der senare år tydligt iakttagbara utvecklingen, att yrkesfiskarena alltmer
avstängdes från möjligheten att utnyttja eller arrendera fiskevatten.
Såsom tidigare nämnts ha i ett stort antal yttranden gjorts uttalanden be
träffande frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten,
vilka helt eller huvudsakligen hänföra sig till förhållandena vid viss del av
kusten.
Vad Norrbotten angår har fiskeriintendenten i övre norra distriktet
framhållit, att för storryssjefisket efter lax den föreslagna gränsdragningen
syntes komma att inskränka de enskilda fiskeområdena inom norra och öst
ra delarna av skärgården. Efter att ha lämnat flera exempel på givande
storryssjeplatser, vilka helt eller delvis skulle komma att falla inom det
fria fiskevattnet, har fiskeriintendenten anfört att om dessa fasta fisken
enligt gällande författningar skulle finnas äga en så omfattande fiskerätt
som den, vilken de tillämpade, måste den nya lagen leda till omfattande
ersättningsanspråk. Samtidigt har emellertid i yttrandet också framhållits,
att skärgårdens laxfisken föranlett många års klagomål dels från älvfiska
rena över den enligt deras mening alltför hårda beskattningen av den upp-
vandrande laxen, och dels från flottningsintressets sida över det hinder för
sjöfarten och särskilt för bogseringen av virkesflottarna, som dessa lax
fisken utgjorde. -— För fisket efter siklöja kunde den nya gränsdragningen
komma att bliva till gagn. Den komme att ge yrkesfiskarena större möj
lighet att utnyttja siklöjebeståndet i Bottenvikens skärgård.
Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har funnit
den del av förslaget, som avsåge kustfisket, i princip innebära betydande
fördelar för såväl yrkesfisket som det mera amatörmässiga fisket. Utskot
tet har emellertid samtidigt understrukit, att en speciell undersökning bor
de företagas om dess inverkningar på storryssjefisket i Torne skärgård.
Norrbottens läns kustf i skareförbund har anfört, att principerna för be
stämning av gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten synles vara enkla
och tydliga och icke medföra några större ingrepp i nuvarande fiskeförhållan-
3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
den. Ett undantag härvidlag utgjorde dock stadgandet, att fiskerätt ej skulle medfölja holmar om mindre än 100 meters längd. Detta stadgande skulle nämligen för Torne skärgård medföra att det ytterst värdefulla storryssjefis- ket efter lax vid åtskilliga grund skulle avhändas de nuvarande ägarna. För bundet ansåge därför att särskild utredning horde företagas angående den lämpligaste gränsdragningen i denna skärgård.
Beträffande den ofta mer tvärbranta kusten i de sydligare norr- landslänen har i några yttranden påpekats, att de föreslagna bestäm melserna mångenstädes skulle medföra en utvidgning av det enskilda fiske vattnet och att reglerna för gränsdragningen därför borde ändras. En så dan ståndpunkt bär intagits av bland andra, Gävleborgs läns fiskarförbund, vilket anfört i huvudsak följande.
I Gävleborgs län kommer 300-metersgränsen att medföra en betydlig ut vidgning av det enskilda fiskevattnet jämfört med den nuvarande 180- metersgränsen utanför 2-metersdjupet. Utmed Gävleborgs läns kust — lik som utmed Västernorrlands läns kust — är 2-meterdjupet i stort sett att jämställa med strandlinjen. Om gränsen för det enskilda fiskevattnet ej generellt kan dras 200 meter från land, bör detta dock kunna tillämpas i Gävleborgs län. — Genom 1-km-regeln komma mycket stora vatten områden att förbehållas fiskerättsägaren som enskilda fiskevatten. Det fin nes längs kusten stora innanvikar, där i den yttre skärgården förekomsten av öar och utstående uddar medför att avståndet ej blir mera än en kilo meter men där ändock finnas ganska stora fiskevatten, vilka borde få nytt jas av den bofasta yrkesfiskarebefolkningen. Ett högsta avstånd av 500 meter vore tillräckligt.
Vad Stockholms län angår ha i några yttranden uttalats farhå gor för att den inflyttning av gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten, som kommittéförslaget skulle medföra i vissa delar av den yttre skärgården, skulle få menliga inverkningar för den bofasta kustbefolkningens utkomst möjligheter. Dessa betänkligheter ha dock ej delats av länsstyrelsen i länet, vilken hållit före att bestämmelserna vore ägnade att i stort sett främja yr kesfiskarenas önskemål och intressen.
Svenska ostkustfiskarenas centralförbund har icke gjort någon annan erinran mot gränsdragningen än att förbundet understrukit vad vissa lokal förbund inom skärgården från och med Stockholms län till och med Kalmar län anfört om betydelsen för fisket av att även holmar under 100 meters längd tillerkändes enskild fiskerätt. Förbundet har framhållit att sådana holmar mångenstädes inom såväl Östergötlands som Kalmar län vore värde fulla fiskeplatser för strömming (s. k. sättstånd) och för ål (s. k. homrne- stånd). Hänsyn borde tagas till dessa speciella förhållanden så att den en skilda fiskerätten utsträcktes att gälla även vid dylika mindre holmar, i den mån den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen yrkesmässigt bedreve fiske med anlitande av dessa.
Vad Kalmar län angår ha i åtskilliga yttranden anmärkningar fram ställts mot den föreslagna gränsdragningen. Särskilt ha betänkligheter ut talats mot de konsekvenser gränsdragningen skulle få i norra och mellers ta delarna av länet, där den skulle leda till att fisket skulle frigivas i de
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
35
yttre delarna av skärgården. Det har hävdats att detta frigivande särskilt skulle skada bottengarnsfisket efter ål och även på sina håll fisket efter gädda och abborre in. m. Frigivandet skulle icke komina yrkesfiskarena till godo utan sportfiskarena. För södra delen av länet, där egentlig skärgård saknas och där vid sidan av strömmingsfisket fisket med ålbottengarn har den största betydelsen, ha en del fiskare hävdat att det enskilda fiskevatt net borde ha väsentligt större utsträckning än kommittén föreslagit. Andra fiskare åter ha ansett kommitténs förslag där tillgodose alla skäliga an språk på rättvisa, klarhet och möjlighet till rationellt fiske.
Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört att det förefölle, som om de före slagna bestämmelserna för gränsdragningen väl skulle lämpa sig för kuster utan skärgård. I skärgårdarna, särskilt mera öppna sådana, konune de där emot att medföra en reduktion av fiskerätten, som syntes synnerligen be tänklig. Länsstyrelsen ansåge därför, att den nu bestående fiskerätten bor de bibehållas så långt möjligt oförändrad även inom skärgårdsområdena.
Statens ersättningsskyldighet skulle därigenom betydligt minskas.
Norra Kalmar läns kustfiskareförbund har för sagda del av länet särskilt gjort anmärkning mot den av kommittén föreslagna 1-km-regeln. Förbun det har framhållit att denna regel skulle verka så att det enskilda fiskevatt net sönderflikades. Det skulle uppstå liksom tungor av enskilt fiskevat ten utåt samtidigt som vidsträckta och värdefulla områden inomskärs skulle bliva fria. Förbundet ville förorda att det av kommittén angivna av ståndet av 1 kilometer skulle höjas till 2 500 meter och att vid gränsdrag ningen hänsyn skulle tagas till varje landbildning oavsett dess längd. Tro ligen skulle en på så sätt dragen gräns på ett par ställen komma att gå något utanför den nu tillämpade gränsen. Regeln syntes emellertid på alla andra platser väl fylla sin uppgift. Då vidare enligt kommitténs förslag skydd skulle finnas för fiske som bedreves med stöd av sedvana, syntes inga olägenheter kunna orsakas fiskarena, om gränsdragningen inom Norra
Kalmar län skedde i enlighet med vad förbundet förordat. Förbundet har vidare om fisket efter annan fisk än strömming (»fjällfisket») anfört bland annat följande.
De områden inom skärs, som enligt 1-km-regeln skulle bli fria, äro såväl djupare som grundare vatten och i alla fall synnerligen värdefulla med hän syn till det fjällfiske som bedrives där. Speciellt är detta fallet med området omkring Äskeskär samt utanför Vinö i Misterhults socken. Sträckningen på 1-km-gränsen kommer att efter hela kuststräckan uppvisa kraftiga slingringar och på ett ställe utanför Händelö avskäres t. o. m. ett flertal till detta skifteslag hörande holmar från förbindelse med enskilt fiske vatten. Ur fisketeknisk synpunkt kommer denna gräns att medföra svåra följder för särskilt fjällfisket och fiskevården medförande mindre inkomst för fiskarena. Statsersättning kommer att få utbetalas för vattenområden, som fiskande personer från bebyggelsecentra komma att översvämma med olika redskap. Skulle lagen i oförändrat skick komma att införas för norra Kalmar län, konune det att medföra en kraftig avfolkning av skärgården på fiskare. I stället komme denna att befolkas med sommargäster och sön- dagsfiskare, en ordning som förbundet vill med alla medel motarbeta. Ut vecklingen går starkt nog ändå den vägen utan att den dessutom skall givas
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
fördelen av laga stöd. Inom länsdelen äges i de allra flesta fall skärgårds- hemmanen av bofast fiskarbefolkning, vilken kan ha sina boplatser ända ut i havsbandet. De fiskare, som ej äro självägande, arrendera praktiskt taget i samtliga fall fiskerätt av andra fiskare eller jordägare. Genom att de en samma då kunna idka sitt fiske få de ut bästa ekonomiska nettot av sitt arbete, även om de måste vidkännas ett visst arrende.
Förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap har in stämt i nyssnämnda kustfiskareförbunds förslag.
Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap har lika ledes ansett, att kommitténs förslag skulle leda till en alltför stor inskränk ning av det enskilda fiskevattnet. Förslaget borde därför omarbetas an tingen så att skärgårdsfisket — strömmingsfisket undantaget — bibehölles såsom enskilt eller så att genom särskilt stadgande i lagen öppnades möj lighet att göra undantag från huvudregeln för gränsdragningen. Utskottet har åberopat ett yttrande från hushållningssällskapets fiskerinämnd, däri bland annat anförts följande.
Där skärgård finnes, komma betydande vattenområden, som hittills an setts ha varit enskilt fiskevatten, att bliva frivatten. Som exempel må inom Mönsterås och Döderhults socknar nämnas fiskevattnen kring Runnö och Vållö samt fjärdarna innanför dessa öar. Genom gränsbestämning har ägan derätten till fiskevattnet mellan berörda skifteslag blivit fastställd. Fiskeri- nämnden har icke tagit ställning till lagligheten av denna gränsdragning utan endast velat påvisa de betydande vattenområden, vilka nu anses vara enskilt fiskevatten och som genom det nya lagförslaget bliva fria. Inom dessa områden har på grund av den enskilda äganderätten möjliggjorts en viss kontroll och planläggning av fiskets bedrivande, som därjämte komplet terats med fiskevårds- och fiskodlingsåtgärder. Det synes antagligt, att för slagets 2 § kommer att få liknande konsekvenser på andra platser vid fast- landskusten.
Inom Södra Kalmar läns kustfiskareförbund har enighet icke kunnat upp nås beträffande förbundets ståndpunkt till förslaget om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten. Förbundsstyrelsen har framhållit att flertalet av de till förbundet anslutna fiskarena — utgörande frifiskare och arrendatorer av mindre vatten -— tillstyrkt förslaget. Inom denna grupp hade man vanligen helst, önskat, att fisket skulle bliva helt fritt. Då delta tydligen icke gått att genomföra och då enligt kommitténs förslag omfatt ningen av det fria fiskevattnet skulle något ökas samt gränsdragningen dessutom förenklas, hade man ansett sig kunna tillstyrka förslaget. Fiske- vattensägarna inom förbundet hade däremot ansett, att det enskilda fiske vattnet borde ha betydligt större omfattning än kommittén föreslagit. I fråga om de regler, som därvidlag borde gälla, hade de anslutit sig till den stånd punkt, som intagits av Sveriges ålfiskares andelsförening u. p. a. Sagda för ening har anfört bland annat följande.
Enskilt fiskevatten bör såsom i gamla tider omfatta allt vatten innanför öar, holmar, skär, grund m. m. samt — för fiskets rationella bedrivande —- ett visst vattenområde därutanför. Skall det nu fastställas en ny gräns mellan enskilt och allmänt vatten, bör denna lämpligen baseras på ett visst djup —-1, ex. 3 meter — och framdragas med raka linjer mellan detta djups
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
37
ytterpunkter. Angivna raka gränslinjer skola följa grundområdets rikt
ning och ha minst en sådan längd — t. ex. högst 2,5 kilometer — att innan
för uppkommet vattenområde omfattar det enligt gammal hävd nu såsom
»enskilt fiskevatten» ansedda vattenområdet. Ett avvikande härifrån skulle
medföra ett nedbrytande av skärgårdsfiskarenas rättigheter och oändligt
många och kostsamma processer. Föreningen anser för fiskets skull lämp
ligt att basera gränsen på ett visst vattendjup och genom raka linjer mel
lan ytterpunkterna erhålla klarare gränser. Detta är i praktiska livet nöd
vändigt för gränsbestämningar över vatten.
Föreningen har vidare hemställt, att såsom enskilt fiskevatten också
skulle räknas vattenområde med av domstol fastställd eller på annat sätt
lagligen bestämd gräns. Föreningen har slutligen vänt sig mot förslaget att
vid gränsdragningen endast skulle medräknas holmar med minst 100 me
ters längd. Den har yttrat, att kommittén ej tycktes ha fäst något avseende
vid de förändringar fiskodlingen och fiskets bedrivande undergått i det
senaste århundradet. Ej heller tycktes lagberedningen vid upprättandet av
sitt förslag till jordabalk ha insett, att dessa mindre öar, holmar och skär,
vilka varit så värdelösa för fastigheterna, att de ofta ej ens upptagits på
ägokartorna, just genom sina kringliggande vatten nu blivit värdefulla.
Frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten vid
kusten av Kalmar län har även berörts i flera skrivelser från strandägare
och fiskare. Ett antal ålfiskare vid Kalmarsundskusten, som uppgivit att
vissa fiskerättsägare där sökt hävda en synnerligen extensiv tolkning av
180-metersregeln, ha gentemot dessa försök framhållit att kommittéförslaget
förefölle väl genomtänkt. Därigenom skapades äntligen en fast gräns mellan
fritt och enskilt fiskevatten, något som i Kalmarsund komme att medföra
en rättvisare och jämnare fördelning av ålfångsterna.
I skrivelse från Vållö bgalag i Mönsterås socken har framförts samma för
slag rörande gränsdragningen som av Norra Kalmar läns kustfiskareför-
bund. Byalaget har framhållit att det i så fall i huvudsak skulle få behålla
sitt nuvarande fiskevatten. Detta vore en nödvändig förutsättning för att
byalaget där i fortsättningen skulle kunna någorlunda ostört bedriva ett
lönande fiske. Om en sådan ändring i kommitténs förslag icke vore möj
lig, hemställde byalaget, att byns gränser genom undantagsbestämmelser
måtte bibehållas sådana de nu vore. I byalagets skrivelse har rörande skälen
härför anförts bland annat följande.
De små odlingsmöjligheterna på öarna inom Vållö skifteslag ha medfört
att fisket blivit huvudnäringen för att på senare tid för flertalet av be
folkningen bliva en ren yrkesutövning. — Av ålder har vattenområdet kring
öarna ansetts såsom ensamt tillhörigt därvarande fastigheter. Till de hol
mar och skär och fiskevattnet däremellan inom de gränser, som bestämts
vid en lantmäteriförrättning 1944, anser sig byalaget ha äganderätt enligt
urminnes hävd. Ålfisket är här det viktigaste fisket. Med den av kommittén
föreslagna frivattensgränsen skulle ett 20-tal av de omkring 100 ålbotten-
garnsätten kring Vållö komma att frånhändas byalaget, representerande cn
årlig nettoavkastning av cirka 50 000 kronor. Även fjällfisket, d. v. s. fisket
efter gädda, abborre, sik in. fl. fiskarter, är av vikt. För byns oskiftade
fiskevatten har gemensamhetsfiske inrättats och fiskeriplan fastställts. Fas
tigheterna äro med hänsyn till fisket högt taxerade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60
I en skrivelse från yrkesfiskare och hemmansägare på Runnö i Döderhults socken har anförts, att ett genomförande av kommitténs förslag skulle innebära en väsentlig inskränkning av det fiskevatten, som Runnö by nu räknade som sitt enskilda med stöd av skattläggning, urminnes hävd och de allmänna reglerna i gällande fiskelag och vilket närmare fixerats genom gränsbestämning 1929. På grund av jordbrukets dåliga beskaffenhet hade Runnöborna i alla tider varit hänvisade till fiske och jakt som huvudnä ring. I skrivelsen har vidare anförts bland annat följande.
Runnö huvudö ligger kringgärdad av ett mycket stort antal mindre öar, holmar, klippor, övervattensskär och kobbar (bådar), vilka emellertid — på några undantag när -— icke uppfylla fordringarna på minst 100 meters längd och alltså enligt kommitténs förslag frånses. Fiskerättskommittén har icke tillräckligt beaktat att små öar, holmar o. s. v. ofta erbjuda lika goda och i flera fall bättre möjligheter till ett givande fiske än de stora öarna, större än 100 meter. På Runnö är befolkningen emellertid mycket beroende av de mindre öarna, holmarna o. s. v. för ett gott resultat av fisket inom skifteslaget. Väl markerade punkter, som helst äro upptagna på sjökort och ekonomiska kartor, böra väljas i ett vattenområde som detta, dithän fiskeflottor från andra län med förkärlek bege sig för att bedriva fiske i havsområdet utanför Emåns utlopp i skärgården. Gemensamhets- fiske råder. Det är givet att i de landskap, där dansk rättsuppfattning i äldre tider gjort sig gällande och trängt igenom i fråga om fiskets bedri vande, andra rättsbestämmelser äro förhärskande än i riket i övrigt, men detta förhållande får icke skymma blicken för de sedvänjor och rättsregler för fisket, som utbildats på Sveriges ostkust. Den praktiska användningen av sjökortet för bestämning av 3-m-djupet förringas inom Runnö skiftes lag av att där förekomma flera långsträckta, smala fördjupningar, med strandlinjen ofta längsgående kanaler av större djup än 3 meter belägna utanför 300 meter från strandlinjen men inom sjökortets djupgräns för 3-m-kurvan, sådan denna djupgräns är fixerad på det för andra ändamål i mindre skala framställda sjökortet. — Raka linjer mellan enskilt vatten och frivatten torde bidraga till större klarhet än buktande linjer.
För västkustens del har Svenska västkustfiskarnas centralför bund hävdat att allt fiske borde vara fritt. Alltsedan 1766 års fiskeristadga hade fiskerilagstiftningen utmärkts av oklarhet i uppläggningen och otyd ligheter i föreskrifterna. Ideligen hade detta givit anledningar till tvister och svårigheter för fiskets utövare liksom för andra därav berörda med- borgargrupper. Förbundet hälsade därför med glädje kommitténs förslag att ur lagtexten utrensa sådana mångtydiga begrepp som »inom- och utom- skärs» med flera. Emellertid ansåge förbundet, att åtminstone för väst kusten allt fiske borde förklaras fritt med rätt för lokala myndigheter att utfärda de ordningsföreskrifter, som kunde befinnas erforderliga. En så dan form för reglering av havsfisket vore både lättare och billigare att ge nomföra än den med enskilt fiskevatten, vilkas gränser det visat sig omöj ligt att klart uppdraga. Kommitténs nya gränsförslag innebure att strand ägarnas enskilda områden ytterligare skulle vidgas utan att någon väsent lig klarhet i gränsdragningen vunnes.
Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har hänvisat till att han — så
39
som i annat sammanhang skall beröras — hävdat, att vid västkusten allt fiske i enskilt fiskevatten borde vara fritt ända in till stranden. Om så bleve fallet, komme den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten ej att få någon betydelse för västkusten. Han ville därför rörande gränsdragningsfrågan inskränka sig till att påpeka, att för västkusten de nya bestämmelserna torde komma att medföra att omfattningen av det enskilda fiskevattnet utan anledning utökades. Kom mitténs motivering för tillämpningen av 1-km-regeln vid bukter, nämligen att fiskevården skulle främjas därigenom, ägde ej heller giltighet för väst kusten. Fiskbeståndet borde nämligen skyddas ej genom lagbestämmelser om fiskerätt utan liksom hittills genom regler för fiskets bedrivande, vilka utfärdats i administrativ ordning.
Förvaltningsutskottet i Hallands läns hushållningssällskap har däremot ej haft någon erinran mot kommitténs förslag till frivattensgräns, enär den i huvudsak synts överensstämma med den nuvarande. Två reservan ter inom hushållningssällskapets fiskerinämnd ha emellertid motsatt sig bibehållande av enskilt fiskevatten på västkusten.
Kommitténs förslag att i saltsjön medelvattenståndet skall vara bestäm mande vid gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten ävensom vid tillämpningen av vissa andra stadganden i fiskelagen, har i så gott som alla yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland dem som uttryck ligen tillstyrkt förslaget i denna del märkas fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen. De sakkunniga ha framhållit att avsaknaden av be stämmelser om det normerande vattenståndet förorsakat olägenheter av olika slag, ej minst för lantmäteriet. Anmärkning mot förslaget i denna del har gjorts endast av en ägare av ett enskilt skattefiske vid Kalmarsund, som ifrågasatt om man icke hellre borde utgå från ett lägre vattenstånd, näm ligen 40 cm under medelvatten. Detta skulle enligt hans mening ungefärligen motsvara »vanligast förekommande lågt vattenstånd».
På tal om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten må till sist nämnas, att kammarkollegiet beträffande den rättsliga karaktären av det »fria» fiskevattnet bl. a. uttalat att den rätt till fiske för envar, som alltse- den 1766 års fiskeristadga funnits i öppna havet, torde vara att konstruera som ett upplåtande till allmänt begagnade av en kronans riksallmänning, vare sig kronans förfogande över detta område uppfattades som en äganderätt eller endast som en förvaltningsdisposition. Kollegiets chef, generaldirek tören Sverne, har däremot hävdat att rätten till fiske i saltsjön vore att betrakta som en allemansrätt, vilken dock i vissa avseenden begränsats till förmån för strandägare.
I några yttranden har behandlats frågan huruvida äganderättsgränsen och fiskerättsgränsen lämpligen böra regleras efter identiska principer och på samma gång.
Sålunda ha fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Iiungl. Maj:ts proposition nr 60.
instämt, ifrågasatt om icke de fiskerättsliga bestämmelserna borde byggas på de äganderättsliga och ha härom anfört.
I fiskerättskommitténs och lagberedningens förslag råder — frånsett ett par speciella undantag från de allmänna reglerna om gräns mellan enskilt och fritt fiskevatten — full likformighet med avseende å utsträckningen av den enskilda äganderätten i vatten och den enskilda rätten till fiske. Det kan vid sådant förhållande ifrågasättas, om det icke skulle vara tillräckligt och ur såväl principiell som lagteknisk synpunkt mera tilltalande att i de från jordabalksförslaget hämtade provisoriska lagbestämmelserna fastslå strand äganderättens omfattning och i fiskelagen inskränka sig till att ange i vad mån fisket inom enskilt vattenområde är strandägaren förbehållet eller ej.
Kammarkollegiet däremot har ej ansett lämpligt att redan nu genomföra en lagstiftning om äganderättsgränsen. Visserligen vore lagregler om fastig hetsgräns önskvärda, men även utan lagstiftning därom kunde rättspraxis väntas påverkas av de nya reglerna för fiskerättsgränsen. önskemålet att sam tidigt kunna ordna frågan om ersättning för förlust av fiskerätt och av land- grund syntes ej vara ett tillräckligt vägande skäl för att forcera fram en så viktig fråga som lagstiftning om äganderätten.
Departementschefen.
Av grundläggande betydelse för fiskerätten vid saltsjökusterna är gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten.
De nu gällande reglerna om denna gränsdragning äro till följd av sin oklara formulering svårtolkade och ha ofta givit upphov till tvister. Olägen heterna härav ha blivit allt mer påtagliga, i samma mån som fiskets bety delse ökat både ur ekonomisk synpunkt och ur rekreationssynpunkt. Rätts läget är oklart och fullt klargörande prejudikat saknas. Det må i detta sam manhang endast erinras om att beträffande vissa avgöranden i högsta in stans kommittén ansett sig kunna uttala att den uppfattning, som där kom mit till uttryck, torde — även med hänsyn tagen till de särskilda lokala förhållandena — representera en extremt vidsträckt tolkning av inomskärs- begreppet.
På sätt kommittén anfört kan en lösning knappast vinnas utan att man i någon mån bortser från det rådande rättsläget och söker sig fram efter delvis nya linjer, även om detta skulle medföra vissa rubbningar av be stående förhållanden. I den mån intrång därigenom sker i enskild rätt, bör ersättning utgå.
I valet mellan olika gränsdragningsmetoder måste enligt min mening systemet med normerande kartor eller med förteckningar över vilka vatten som äro enskilda och vilka som äro fria i princip avvisas. De försök, som i sådant hänseende tidigare gjorts beträffande Vänern och Hjälmaren, mana icke till efterföljd.
Jag ansluter mig i stället till kommitténs förslag, att omfattningen av det enskilda fiskevattnet skall bestämmas genom en generell regel, som gör till enskilt dels strandvattnet och dels vissa inomslcärsvatten m. m.
Mot utformningen av strandvattenregeln ha endast några få anmärkningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
41
gjorts, närmast avseende det av kommittén valda avståndet från stranden,
300 meter. Detta avstånd synes dock lämpligt som huvudregel, och tillräck
lig anledning synes ej heller föreligga att för någon viss kuststräcka från
gå den allmänna regeln.
Av större räckvidd är frågan, huruvida endast vissa landbildningar skola
medföra fiskerätt och, om denna fråga besvaras jakande, huruvida den av
kommittén föreslagna begränsningen till holmar med minst 100 meters
längd är den lämpligaste.
Vad den första frågan angår må framhållas, att det synes uteslutet att låta
varje landbildning, om än aldrig så obetydlig, medföra fiskerätt. Det torde
till belysande härav vara tillräckligt att erinra om att det är så gott som
ogörligt att fastställa, huruvida de tusentals friliggande bränningarna utan
för skärgårdarna vid medelvattenstånd helt eller endast delvis ligga under
vattenytan. En sådan regel skulle vidare lätt kunna missbrukas genom att
enstaka stenblock avsiktligt utplacerades på lämpliga fiskeställen.
Om det sålunda knappast kan råda någon tvekan om att en begränsning
här är nödvändig, återstår det dock att avgöra, hur denna begränsning
skall ske. Med rätta har kommittén framhållit, att det här fordras en enkel
och lättillämpad regel. Att avgöra frågan från fall till fall genom särskild
förrättning är av praktiska skäl uteslutet. Icke heller synes en regel, som
bygger på landbildningens areal eller dess höjd över vattnet eller förefint
ligheten av vegetation (skog, bete) å holmar, lämpad att läggas till grund
för ett stadgande, som allmänheten skall kunna tillämpa även utan lantmä-
teritekniskt biträde. För fisket i strandvattnet äro dylika omständigheter av
underordnad betydelse. Det må även framhållas att för fisket längden av
en holmes strandlinje har större betydelse än holmens ytvidd och att bland
olika slag av holmar med ungefärligen samma längd strandlinjens längd
varierar mycket mindre än ytvidden. På sätt kammarkollegiet framhållit
är det ur fiskesynpunkt icke själva övervattensdelen, som är av betydelse,
utan det kringliggande vattenområdet.
Jag anser alltså den av kommittén valda metoden att endast låta holmar
med viss längd medföra fiskerätt vara den lämpligaste. Icke heller finner
jag vad som förekommit i yttrandena utgöra tillräckligt skäl för att frångå
den av kommittén valda minimilängden. Anmärkas må att sammanhäng
ande övervattensrev, som vid medelvattenstånd håller 100 meters längd, gi
vetvis skall räknas som holme i lagens mening.
Av yttrandena framgår att så gott som fullständig enighet råder om att
en strandvattenregel bör kompletteras med en »inomskärs»-regel, som låter
mera slutna fjärdar och vikar i deras helhet bliva enskilt fiskevatten. Frå
gan om ulformningen av denna regel har kommittén löst med ett radikalt
grepp, nämligen uppställandet av den s. k. 1-km-regeln. Åskådligast fram
träder kanske regelns innebörd, om man tänker sig gränsen dragen som en
enda sammanhängande linje runt fastlandets kust på sådant sätt, att det vid
varje punkt av denna linje finnes möjlighet att nå fastlandet utan överskri
dande av bredare vatten än en kilometer (även här bortses då från landbild
Kungl. Mcij:ts proposition nr 60
ningar med en längd av mindre än 100 meter). Friliggande Öar och ögrup per, exempelvis Holmön utanför Umeå, vissa utskärgårdar i Stockholms län samt Gotland och Öland, falla utanför. I stort sett synes denna regel giva ett gott resultat. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag även på denna punkt. En skenbar förenkling av 1-km-regeln skulle kunna vinnas, om denna, såsom ifrågasatts i ett par yttranden, finge omfatta även friliggande öar och ögrupper. En sådan förenkling skulle emellertid närmast äga teo retiskt värde. Då det gäller att i praktiken avgöra, var gränsen mellan fritt och enskilt vatten går i en friliggande skärgård, är det nämligen uppenbar ligen enklare att endast behöva ta hänsyn till en enda regel, strandvatten- regeln. Härtill kommer att det strandägarintresse, som 1-km-regeln tillgodo ser, framstår som mera beaktansvärt i de vatten, som ligga nära fastlands- kusten, än i vattnen kring friliggande ögrupper.
Såsom en komplettering av de båda nu nämnda reglerna bör slutligen, på sätt kommittén föreslagit, gälla, att därest det eljest finnes fiskevatten, som helt omgives av enskilt vatten, också sådant fiskevatten skall vara enskilt.
Med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandena finner jag emellertid önskvärt, att gränsen på vissa ställen efter kusten får en sträckning, som något avviker från vad som skulle följa av de allmänna reglerna. De ställen jag åsyftar äro Norrbottens län vid mynningen av Torne älv samt vissa de lar av Kalmar län. Det är här fråga om en skärgård av särpräglad typ, grund och småbruten. Vidare äro äganderättsförhållandena annorlunda än på många övriga håll, i det att här yrkesfiskarena i stor utsträckning ännu stödja sig på strandäganderätt och ofta samtidigt äro både bönder och fis kare. Dessa förhållanden synas mig böra föranleda vissa jämkningar till strandägarnas förmån, varvid dock uppenbart överdrivna anspråk böra till bakavisas. Jämkningarna böra enligt min mening få karaktären av undan- tagsstadganden. Däremot finner jag ej lämpligt att öppna möjlighet att i administrativ ordning göra avvikelser från den i lagen angivna gränsen.
Från några få kuststräckor har det gjorts gällande att den gränsdrag ning, som kommittén föreslagit och som jag med vissa jämkningar nu föror dat, skulle skada yrkesfisket och äventyra fiskevården i havsbandet. Beträf fande andra delar av kusten ha från fiskarhåll uttalats farhågor för att den föreslagna gränsdragningen snarare skulle alltför mycket tillgodose strand ägarnas intressen.
Befolknings- och näringsförhållanden växla utefter de olika kuststräckor na. Påfallande är emellertid att de kuststräckor, där fisket nått högst, sam tidigt äro de, där fisket utövas av yrkesmän som specialiserat sig på detta näringsfång. Vid dessa kuststräckor är fisket med rörliga redskap i väsent lig mån oberoende av strandrätt. Också där fisket ännu utövas mera som en binäring till jordbruket tyda många tecken på att man kan vänta en större yrkesspecialisering, så att några bli rena lantbrukare och andra rena fiskare. En sådan arbetsfördelning torde ej sällan kunna leda till en ratio nalisering både av lantbruket och av fisket. Det kommer då också där att
43
ligga i yrkesfiskarenas intresse att tillräckliga vatten finnas öppna för det fria fisket. Detsamma blir förhållandet i skärgårdar där äganderätten, så som ofta är fallet i närheten av tätorterna, övergått till stadsbor eller sport fiskeklubbar. Bestämmelser om fritt fiske bliva där till skydd främst för yrkesfiskarena.
För västkustens del har från några håll yrkats, att enskilt fiskevatten icke vidare skulle finnas i saltsjön. Man har därvid åberopat lokala rätts traditioner med rötter ända i den dansk-norska tiden. För min del finner jag det icke påkallat, att man nu för västkustens del omprövar riktigheten av den uppfattning om förefintligheten av strandäganderätt till fisket, som sedan 1766 års fiskeristadga varit gällande för alla rikets kuster och som senast kommit till uttryck i 1896 års lag. Jag kan alltså icke förorda, att för västkustens vidkommande något undantag skall göras från de allmänna reg lerna om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten. Det väsent liga ur yrkesfiskarenas synpunkt synes i stället vara, att de oberoende av strandäganderätten skola ha erforderlig rörelsefrihet i utövningen av sitt yrke. Redan nu gällande bestämmelser giva i mycket betydande grad sådan frihet och, på sätt jag i det följande skall angiva, kommer jag att föreslå, att denna frihet skall ytterligare utvidgas.
Av stor praktisk betydelse är frågan, från vilket vattenstånd man skall utgå vid bestämmande av vattendjup och strandlinjer. Även här har oklar het rått vid tillämpningen av 1896 års lag och den tolkning, som gjort sig gällande i rättspraxis, har, även om den varit välgrundad med hänsyn till gällande bestämmelsers förhistoria, erbjudit vissa svårigheter i den prak tiska tillämpningen. Det är därför angeläget, att frågan nu löses på ett till fredsställande sätt. Jag ansluter mig till kommitténs förslag, att i havet det normala medelvattenståndet skall vara avgörande.
I kammarkollegiets yttrande har berörts frågan om innebörden av den enskilda fiskerätten i saltsjön. Kollegiets chef har för sin del uttalat den uppfattningen att denna rätt icke — såsom fallet är med rätten till fiske i insjöar och rinnande vatten —- bör betraktas såsom en särskild tillhörighet till fastigheterna utan såsom en till förmån för strandägarna gjord inskränk ning i den allemansrätt till fiske, som enligt hans förmenande i princip finnes i dessa vatten. Detta spörsmål har väl huvudsakligen teoretiskt in tresse, därest man, på sätt skett vid de ändringar, som vidtagits i 1896 års lag och även jag anser riktigt, förutsätter att ersättning skall utgå till strandägaren för de inskränkningar som kunna göras i hans ensamrätt till fiske. Det synes mig emellertid naturligast att, såsom kommittén gjort, anse den ifrågavarande fiskerätten helt likställd med den fiskerätt, som tillkom mer jordägare i insjöar och rinnande vatten.
Med hänsyn härtill vore det uppenbarligen önskvärt att i samband med uppdragandet av gränserna för den enskilda fiskerätten i havet kunna av göra även den sedan länge svävande frågan om äganderätten till själva vattenområdet. Med anledning av vissa erinringar som i remissyttrandena
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
framställts mot kommitténs förslag till lag om gräns mot allmänt vatten område har emellertid denna fråga ansetts kräva förnyat övervägande, fram för allt såvitt angår äganderätten till vissa småholmar ute i det fria fiske vattnet och jakträtten kring dem. Utredning härom pågår inom justitie departementet men torde icke kunna slutföras så tidigt att förslag kan framläggas för årets riksdag. Det torde ej heller behöva medföra några stör re olägenheter, om under en kortare tid olika regler kunna komma att gälla med avseende å äganderätten till vattenområdet och rätten till fiske. I varje fall torde nackdelen härav ej vara så väsentlig att den bör föranleda upp skov med revisionen av fiskelagstiftningen.
Sötvattnen.
Gällande rätt.
Enligt 5 § 1896 års lag äger i insjöar och rinnande vatten strandägaren utan intrång av annan nyttja fiskevatten som är beläget inom hans fastig hets rå och rör eller eljest till dess ägor hörer. Bestämmelsen utgår från den sedan gammalt i vårt land gällande grundsats som kommit till uttryck i 12 kap. 4 § jordabalken, nämligen att sötvattensområdena tillhöra strand fastigheterna. Något utrymme för fritt fiske i sjöar och vattendrag lämnar detta stadgande icke.
I fråga om vissa större insjöar innehåller emellertid 6 § 1896 års lag en särskild bestämmelse. Där stadgas att »i de delar av större insjöar, till vilka strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt», skall om fisket gälla vad i lagens 1 § sägs om fiske i öppna havet, dvs fiskerätt skall där tillkomma varje svensk undersåte.
Beträffande tillämpningen av denna bestämmelse må hänvisas till betän kandet (s. 140 ff).
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kommittén.
Även enligt kommitténs förslag skola sötvattnen i regel utgöra enskilt fiskevatten. Undantag från denna regel föreslås endast beträffande de öpp na delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Av- gränsningen av det fria fiskevattnet i dessa sjöar skall enligt förslaget ske efter i huvudsak samma regler som i saltsjön. Dock skola, med avvikelse från 1-km-regeln, vissa öppna vattenområden i Södra Hjälmaren och södra Storsjön i sin helhet hänföras till enskilt fiskevatten, varjämte till grund för tillämpningen av strandvattenregeln och 1-km-regeln skola läggas vat tenstånd, som i viss mån skilja sig från medelvattenståndet.
I Vänern, Vättern och Hjälmaren har kommittén därvid valt att anknyta till de vattenstånd, som tagits till utgångspunkt för sjökorten, nämligen i Vänern 3,eo meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala och i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen. I Storsjön, varöver sjökort ej finnes, har kom
45
mittén föreslagit ett vattenstånd, som nära motsvarar medelvattenståndet,
nämligen
292,45
meter över nollplanet i det höj dsystem, som ligger till grund
för sjöns reglering.
Med avseende å Mälaren har kommittén väl funnit utredningen tyda på att
i
ett fåtal större fjärdar — Norra och Södra Björkfjärdarna samt den mel
lan dem belägna Prästfjärden — fritt fiske bedrivits i viss utsträckning. Att
genom inrättande av frivatten lagfästa denna ingalunda allmänt gällande
sedvana vore emellertid enligt kommitténs mening ägnat att väcka betänk
ligheter ej minst ur allmänna fiskerisynpunkter. Kommittén har härom an
fört följande.
En sjö av Mälarens geografiska typ med dess smala och sönderflikade vat
ten samt talrika öar lämpar sig över huvud ej väl för en anordning med fri
vatten. Ur såväl fiskevårds- som kontrollsynpunkt synes det ännu mer
vanskligt att göra fisket fritt för envar i en mindre del av sjön. För fiskeri
näringen såsom sådan torde ett frigivande av fisket i någon eller några av
de ovannämnda mälarfjärdarna ej medföra någon fördel, och en sådan åt
gärd synes ej motsvara något allmänt önskemål bland yrkesfiskarena i dessa
trakter.
j ... i v: ’.
Yttrandena.
Mot ståndpunkten att sötvatten i regel skall utgöra enskilt fiskevatten
har någon erinran ej framställts i yttrandena. De uttalanden, som gjorts
om nu ifrågavarande avsnitt av betänkandet ha i stort sett endast avsett
frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i nyssnämn
da fyra insjöar. Även härvidlag har kommitténs förslag i allmänhet till
styrkts, dock med vissa erinringar av huvudsakligen lokal karaktär. I några
yttranden har ifrågasatts införande av särskilda bestämmelser även beträf
fande vissa andra insjöar än de fyra nyss nämnda.
Bland dem som i princip tillstyrkt förslaget har kammarkollegiet förkla
rat sig icke ha något emot att samma allmänna bestämmelser beträffande
gränsen för den enskilda fiskerätten skulle gälla i förenämnda fyra insjöar
som i saltsjön. Kollegiet har dock erinrat om de modifikationer som kolle
giet föreslagit i fråga om gränsen för enskilt fiskevatten i saltsjön. Även
fastighetsbildningssakkunniga ha ansett anledning saknas att för dessa sjö
ar tillämpa andra bestämmelser än dem som kunde komma att gälla för
saltsjön.
Vad härefter angår de yttranden som huvudsakligen avse förhållandena
i viss sjö och då först Vänern, har fiskerinämnden för Vänern yttrat, att
de föreslagna gränserna mellan enskilt och fritt fiskevatten vore lämpliga
och ägnade att väl tillfredsställa såväl fiskerättsägare som frifiskare. Också
fiskevårdens krav bleve väl tillgodosedda genom dem. Även länsstyrelsen i
Värmlands län har tillstyrkt förslaget och framhållit att de mindre olägen
heter som kunde ligga däri, att bestämmelsen om 3-metcrskurvan som yt
tersta gräns för strandvattnet i en del fall skulle medföra en utvidgning av
området för den enskilda fiskerätten, eller däri, att eljest gränsen mellan
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
enskilt och allmänt fiskevatten vid några stränder borde ha kunnat dragas närmare land, uppvägdes av fördelen av att gränsen vore tämligen lätt att fixera.
Vänerns fiskareförbund har däremot föreslagit vissa modifikationer i strandvattenregeln. Vid sådana sterila stenstränder med djupt vatten, där strandägaren sällan eller aldrig utnyttjade sitt fiske, borde den enskilda fiskerätten ej sträcka sig längre än högst 200 meter från stranden. För fiskare som yrkesmässigt bedreve nätfiske vore det nämligen av stort värde att på sådana platser få ett utgångsläge för nätlänkarna närmare land än 300 meter. Vidare borde rätten till enskilt fiske upphöra 300 meter från land även på grunda områden som sträckte sig utanför denna gräns, efter som strandägaren i dylika fall sällan hävdade fisket därutanför.
Beträffande Vättern har länsstyrelsen i Jönköpings län — för att man skulle komma ifrån det nuvarande osäkerhetstillståndet och då de enskilda intressena syntes böra få vika för allmännyttan — icke velat göra någon erinran mot de av kommittén föreslagna gränsreglerna. Södra Vätterns fiskareförening har däremot hävdat, att det i Vättern varken funnes eller borde finnas någon enskild rätt till fiske.
I fråga om Hjälmaren har Hjälmarens fiskareförbund förordat en mindre utvidgning av det vattenområde i södra delen av sjön som av kom mittén hänförts till enskilt fiskevatten. Å andra sidan har förbundet före slagit att fisket i östra Hjälmaren skulle göras fritt. Förbundet har fram hållit, att denna del av sjön innehölle det djupaste vattnet i hela Hjälmar bäckenet, och har därför ställt sig frågande, varför den helt skulle komma under enskild fiskerätt. Ur yrkesfiskesynpunkt kunde den utnyttjas bättre, om frifiske finge utövas där.
Fastighetsbildningssakkunniga ha anfört, att den av kommittén föreslag na undantagsbestämmelsen för Södra Hjälmaren torde få anses motiverad med tanke på där rådande förhållanden.
Med avseende å Storsjön har fiskeriintendenten i nedre norra distrik tet framhållit att det ur fiskevårdssynpunkt vore fördelaktigt, om i enlighet med kommitténs förslag hela södra delen av Storsjön finge utgöra enskilt fiskevatten. Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i
Jämtlands läns hushållningssällskap.
Beträffande kommitténs förslag om det sätt, på vilket vattendjup och strandlinjer skulle bestämmas i nu ifrågavarande sjöar, ha meningarna va rit något delade.
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har icke funnit skäl till erinran mot kommitténs förslag.
Även fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen in stämt, ha tillstyrkt kommittéförslaget och framhållit att avsaknaden av ut tryckliga bestämmelser i ämnet länge förorsakat olägenheter av olika slag, ej minst för lantmäteriet.
47
Kammarkollegiet har däremot ansett att, liksom i saltsjön, medelvatten ståndet i princip borde vara avgörande. Sjöarna i fråga kunde bli föremål för nya regleringar —- detta gällde i varje fall för Storsjön — och det syntes därför ej lämpligt att i lagen anknyta till siffermässigt fixerade vatten stånd. I stället syntes Kungl. Maj :t böra få befogenhet att kungöra vad som skulle anses vara de olika sjöarnas medelvattenstånd. Härigenom skulle en anpassning efter de tid efter annan inträdande förändringarna i medel vattenstånden kunna genomföras på enklare sätt än genom lagändring.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sig för att gränsdragningen skul le ske efter det vid varje särskilt tillfälle rådande vattenståndet. De av kommittén föreslagna vattenståndsreglerna konime nämligen att bli vansk liga att begagna, i all synnerhet i vatten där variationerna i vattenståndet vore mycket stora. Om man valde det vid tillfället rådande vattenståndet, erhölle man däremot en utgångspunkt, som i praktiken vore lätt att till- lämpa.
I några yttranden bär berörts frågan, huruvida fritt fiskevatten funnes eller borde finnas i Mälaren.
Kammarkollegiet har såsom sin uppfattning uttalat att fisket i vissa de lar av Mälaren för närvarande vore fritt samt att detta fria fiske borde bibehållas åtminstone i det centrala partiet, nämligen Norra och Södra
Björkfjärdarna samt Prästfjärden jämte Hovgårdsfjärden och Ekoln. Kol legiet bär härom anfört i huvudsak följande:
Fiskerättskommittén medger att fritt fiske bedrives i Norra och Södra Björkfjärdarna samt Prästfjärden. Sådant fiske torde också förekomma i viken mellan Lina sund och Södra Björkfjärden samt även på andra ställen i Mälaren. — Såsom kollegiet framhållit i sitt utlåtande över insjöfiskesak- kunnigas betänkande, kan en allmän fiskerätt i Mälaren stödjas på Stock holms och Enköpings privilegier, vilka medgiva städernas invånare rätt att fiska i Mälaren (kronans vatten och allmänningsvatten för Stockholm samt Enköpingsviken för Enköping). Det är vidare otvivelaktigt, att fritt fiske utövas i rätt stor utsträckning i de centrala delarna av sjön. Norra och Södra Björkfjärdarna samt Prästfjärden jämte Hovgårdsfjärden och Ekoln upp taga tillsamman en yta, som kan tävla med Hjälmarens och Storsjöns i storlek. I båda dessa sjöar äro stora delar enskilda fiskevatten, medan de centrala delarna äro allmänt fiskevatten. Kollegiet kan ej inse varför i Mälaren den allmänna fiskerätten skall helt vika för den enskilda eller att svårigheterna att ha allmänt och enskilt fiskevatten i samma sjö skulle vara större där än i Hjälmaren och Storsjön.
Länsstyrelsen i Uppsala län bär däremot ansett kommitténs utredning giva vid handen, att något fritt fiskevatten icke borde inrättas i Mälaren.
Även faslighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäterislyrelsen instämt, ha ansett kommitténs ståndpunkt väl grundad med hänsyn till den utred ning som verkställts rörande sedvana och lantmäteriförhållanden in. m. Nämnas må jämväl att Uppsala läns mälarfiskeriförening förklarat sig be stämt avstyrka att någon del av Mälaren hänfördes till fritt fiskevatten. En annan lokal förening, Granebergs fiskevårdsförening, har emellertid in tagit en motsatt ståndpunkt under åberopande av alt omkring en tredjedel
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
48
av Sveriges stadsbefolkning bodde i städerna kring Mälaren och att denna
befolkning under semestrarna borde beredas möjlighet till fiske i de större
fjärdarna. Jag vill i detta sammanhang också erinra, att flera remissinstan
ser, bland dem överståthållarämbetet, på tal om de allmänna grunderna för
lagstiftningen betonat vikten av att tätortsbefolkningens amatörfiskeintres-
sen bleve tillgodosedda.
Vad angår andra sjöar än de nu nämnda har förvaltningsutskottet i
Norrbottens läns hushållningssällskap framhållit, att fisket i vissa lapp
ländska sjöar vore av den beskaffenhet att särskilda bestämmelser kunde
vara befogade. Utskottet bär härom anfört följande:
I Torneträsk, Stora Lulevatten, Hornavan och möjligen Uddjaur och
Storavan bedrives ett fiske, som skulle lida avsevärt avbräck, om hänsyn
måste tagas till ägogränser ute i sjön. Torneträsk äges helt av kronan. Inga
hemman finnas och torde väl knappast komma att anläggas. Där kan alltså
fisket helt regleras av kronan, varför inga särbestämmelser där äro aktuella.
Vid Stora Lulevatten och Hornavan däremot finnas ett flertal hemman, vil
ka vid tillämpning av den vanliga principen enligt 12: 4 jordabalken skulle
erhålla ett långsmalt vattenområde ut till mitten av sjön. I dessa sjöar skulle
det troligen för fiskets rationella bedrivande vara förmånligt med en 300-
metersgräns för den enskilda äganderätten och att kronan bleve ägare till
allt vatten utanför denna gräns. Ett fritt fiskevatten i dessa sjöar kan icke
ifrågakomma, emedan de ligga ovan odlingsgränsen och alltså disponeras av
de renskötande lapparna. Beträffande Uddjaur och Storavan kan det även
ifrågasättas, om ej liknande principer borde tillämpas för de stora öppna
vattenområdena mitt i sjöarna. Även här borde i så fall kronan bli ägare till
dessa områden, då det icke är önskvärt, att vem som helst får fiska där
okontrollerat.
Liknande synpunkter ha anförts av fiskeriintendenlen i övre norra dist
riktet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län däremot har sagt sig icke vara övertygad
om behovet och lämpligheten av en sådan reglering som hushållningssäll
skapets förvaltningsutskott och fiskeriintendenten ifrågasatt.
Departementschefen.
Såsom framgått av redogörelsen för remissyttrandena har ej från något
håll ifrågasatts att sötvattensfisket skulle upplåtas till allmänt begagnande
annorstädes än i vissa delar av de största insjöarna. Däremot ha delade me
ningar framträtt såväl beträffande frågan i vilka sjöar fritt fiske bör tillåtas
som ock om hur gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i dessa
sjöar lämpligast bör ske.
Enighet synes råda om att fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Stor
sjön i Jämtland för närvarande åtminstone i viss utsträckning är fritt samt
att fritt fiskevatten även i fortsättningen bör finnas där. Jag delar denna
uppfattning. Omfattningen av det fria fiskevattnet i dessa fyra sjöar torde
lämpligen böra bestämmas i enlighet med kommitténs förslag. För vinnan
de av enhetlighet är det uppenbarligen önskvärt att gränsdragningen sker i
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
49
huvudsak på samma sätt som i saltsjön, och några lokala avvikelser utöver dem kommittén föreslagit för Hjälmaren och Storsjön lära icke vara påkal lade vare sig av hänsyn till nu rådande sedvanor eller på annan grund. Ej heller synes mig tillräcklig anledning föreligga att frångå kommittéförsla get i vad det avser frågan, vilket vattenstånd som skall tagas till utgångs punkt vid gränsdragningen. De ändrade regler i detta avseende som föror dats i vissa remissyttranden skulle i praktiken kunna leda till rättsosäkerhet.
Vad Mälaren beträffar ha meningarna bland remissinstanserna på föreva rande punkt varit delade. För egen del finner jag starka skäl tala för att be folkningen i städer och andra samhällen kring denna sjö bör ha tillgång till åtminstone något vatten där rekreationsfiske fritt kan utövas. Därmed vinnes indirekt en fördel också för yrkesfiskarena genom att konkurrensen om fiskearrendena minskas. Även kommittén har vitsordat att fritt fiske re dan nu förekommer i sjöns centrala delar, där Norra Björkfjärden, Präst fjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden bilda en sammanhängan de öppen vattenyta. Denna kan enligt min mening väl jämföras med motsva rande områden i Hjälmaren och Storsjön. På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att fisket gives fritt i dessa fjärdar, dock endast utanför det egentliga strandvattnet. Några mera allvarliga olägenheter för fiskevården torde icke vara att befara härav. Till utgångspunkt för gränsdragningen mel lan fritt och enskilt vatten torde böra tagas det vattenstånd som ligger till grund för sjökorten, nämligen 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm. Detta vattenstånd motsvarar nära medelvatten ståndet.
I vidare mån än nu sagts är jag för närvarande icke beredd att tillstyrka några begränsningar av det enskilda fiskevattnets omfattning i insjöarna. Frågan om fisket i en del sjöar i övre Norrland är föremål för särskild ut redning.
Fisket i fritt fiskevatten.
Gällande rätt.
I sådant vatten som ej omfattas av enskild fiskerätt är enligt 1896 års lag fisket i princip fritt för varje svensk medborgare. Såtillvida föreligger dock en begränsning, att »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiske redskap» ej får utsättas utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet. Som huvudregel gäller att sådant tillstånd skall meddelas av Kungl. Maj :t. I vissa fall ankommer emellertid prövningen på länsstyrelsen. Enligt särskilt stadgande må sålunda strandägare från sitt enskilda fiskevatten utsträcka fast redskap, om länsstyrelsen finner att det kan ske utan men för annan fiskande.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kommittén.
Kommittén har ansett att även i framtiden fisket i frivattnet borde be
gränsas genom föreskrifter om tillståndstvång för vissa slags redskap.
Emellertid har kommittén tillika framhållit att mycket delade meningar
rådde om den närmare innebörden av begreppet fast redskap. Med anled
ning härav har kommittén ansett att varken detta uttryck eller dess mot
sats, »rörlig redskap», vidare borde komma till användning i lagtexten.
I stället borde tillståndstvånget anknytas till vissa uppräknade förutsätt
ningar i fråga om redskapets beskaffenhet och sättet för dess användning.
I sådant hänseende har kommittén — efter en undersökning av rådande
praxis och fångstmetoderna i olika delar av landet — föreslagit att till
ståndsplikt skall föreskrivas dels för fiskebyggnad, dels ock för annat fiske
redskap som är försett med ledarm och medelst pålar eller tyngder eller
annorledes fäst vid bottnen eller stranden och som tillika är avsett att kvar
stå på samma ställe längre än två dygn utan att i sin helhet upptagas ur
vattnet.
Härutöver har kommittén anfört att den nuvarande uppdelningen av
tillståndsprövningen på två olika myndigheter ej syntes böra bibehållas.
Det kunde starkt ifrågasättas att för vinnande av enhetlighet förlägga den
na prövning till det centrala ämbetsverk varunder fiskerinäringen hörde.
På grund därav och då frågan om fiskeriadministrationens framtida orga
nisation vore föremål för utredning, förordade kommittén att i lagen blott
upptoges föreskrift att tillstånd skulle meddelas av den myndighet Ko
nungen bestämde.
Slutligen har kommittén erinrat, att den föreslagna nya gränsdragningen
mellan enskilt och fritt fiskevatten på sina håll kunde komma att för
sätta strandägarna i sämre sällning än förut. Sålunda vore t. ex. vid vissa
långgrunda stränder, där ett lönande fiske bedreves med ålbottengarn, des
sa bottengam delvis belägna på vatten som nu betraktades som enskilt men
som enligt förslaget bleve att hänföra till frivatten. Det vore icke uteslutet
att på grund därav betydande ersättningsanspråk komme att framställas mot
statsverket. Bl. a. för att dessa anspråk skulle kunna nedbringas borde en
ligt kommitténs uppfattning strandägare erhålla viss rätt att utan särskilt
tillstånd utsträcka fiskebyggnad och andra liknande redskap från strand
vattnet ut i det fria vattnet.
I kommittéförslaget har också upptagits ett stadgande av denna innebörd,
varvid dock tillika föreskrivits att sådan utsträckning ej må ske längre än
intill 200 meter från den stranden följande kurvan för högst 3 meters djup.
Därigenom begränsas stadgandets betydelse till sådana fall då nämnda djup
kurva löper mer än 100 meter från stranden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
51
Yttrandena.
Kommitténs förslag att ersätta den nuvarande uppdelningen i fast
och rörlig redskap med mera detaljerade bestämmelser har i fler
talet av de yttranden där denna fråga behandlats betecknats som ett värde
fullt framsteg. Bl. a. har jiskeriintendenten i mellersta distriktet uttryckt sin
tillfredsställelse över att uttrycken »fast» och »rörlig» ej använts i lagför
slaget samt uttalat att dessa uttryck vore konstlade och att de fiskande stode
främmande för dem.
Å andra sidan har Svenska västkustfiskarnas central förbund betecknat
de föreslagna bestämmelserna såsom oanvändbara. På västkusten rådde
nämligen delade meningar om när ett redskap skulle anses vara försett med
ledarm. Kommitténs förslag kunde också komma att låsa fast den redskaps-
och fångsttekniska utvecklingen eller tvinga den in på olämpliga banor.
Även fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har funnit det önskvärt att
i lagtexten undvika föreskrifter som kanske då och då behövde ändras, om
fisket skulle drivas ändamålsenligt. Enligt hans mening vore det ej erfor
derligt att i lagen närmare angiva de redskap som ej utan särskilt tillstånd
finge användas i fritt vatten. Det vore till fyllest om det föreskreves att till
stånd fordrades för vissa redskap, som närmare angåves i särskild kun
görelse. En sådan kunde lätt ändras och anpassas efter fisketeknikens ut
veckling samt lokala fiskeförhållanden.
Förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap har uttalat, att
det borde vara möjligt att uppräkna och i länsfiskeristadgorna katalogisera
vilka de i frivattnet tillåtna redskapen vore i de enskilda sjöarna. En sådan
uppräkning och katalogisering bleve tydligare och fullständigare än kom
mittéförslagets allmänna uttalanden om redskapens beskaffenhet.
Lantbruksstyrelsen har däremot anfört, att en hänvisning till administra
tiva bestämmelser väl kunde synas tilltalande men att det knappast vore
lämpligt att till reglering i sådan ordning överlämna ett för fiskerättens
utövande så ytterligt viktigt spörsmål som det förevarande. De av kommit
tén föreslagna stadgandena vore enligt styrelsens mening klara och tydliga,
och vid deras utformning syntes nödig hänsyn ha tagits till rådande sed-
vanerätt.
Från andra håll ha emellertid vissa erinringar framställts mot kommitté
förslagets avfattning. Sålunda har Svea hovrätt, i betraktande av de bevis
svårigheter som måste uppkomma, icke funnit lämpligt att den faktiska an
vändningen av vederbörande redskap eller till och med — vilket med hänsyn
till ordet »avsedd» icke syntes uteslutet — den tillämnade användningen bleve
avgörande för frågan om tillståndstvång. De normer som lagen uppställde
för tillståndsplikt borde vara objektiva och lätt fastställbara. Möjligen skulle
stadgandet kunna avfattas antingen så, att de därmed avsedda redskapen
skulle vara sådana som i orten allmänt brukades på det i förslaget angivna
sättet, eller ock så, att redskapen skulle vara ägnade för dylik användning. —
Kammarkollegiet har likaledes framhållit att bestämmelsen om viss längsta
lid för redskapets kvarstående på samma ställe syntes kunna ge anledning
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
till missbruk och tolkningstvister. Kunde denna regel utbytas mot en annan,
som utan tidsbestämning gjorde undantag för mindre, lätt flyttbara redskap,
samtidigt som exempel på sådana redskap lämnades i lagtexten, syntes detta
vara att föredraga. En uppräkning i lagtexten av huvudtyperna av de till-
ståndskrävande redskapen torde också vara av värde. Det syntes kollegiet
ej vara så viktigt att lagtexten lämnade en uttömmande beskrivning på dessa
redskap som att vad som åsyftades bleve i huvudsak begripligt för fiskar
befolkningen. — Också länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit det betänk
ligt att göra lagligheten av användningen av ett fiskeredskap beroende av
sättet för redskapets vittjande. Skillnaden mellan en fiskemetod där red
skapet, t. ex. ryssja, vid vittjandet endast delvis upplyftes ur vattnet, och
sådana fall, då det helt upptoges för att omedelbart därefter nedläggas på
nästan exakt samma plats, funne länsstyrelsen hårfin, och på grund av be-
visningssvårigheter inbjöde den föreslagna bestämmelsen till lagöverträdelse.
__Från Hjälmarens fiskareförbund har framhållits att det skulle innebära
en förenkling att endast röra sig med begreppen dels sådan redskap, som
varken kunde eller vore avsedd att flyttas och varur fångsterna horttoges
med håv, och dels sådan redskap, som under fiskesäsongen kunde och bru
kade förflyttas. För att yrkesutövaren, liksom hittills, skulle få ha redska
pen stående ute så länge som det ur fiskesynpunkt kunde vara lämpligt,
borde enligt förbundets mening den föreslagna tidsbegränsningen bortfalla.
Några remissinstanser ha å andra sidan uttryckligen framhållit som en
fördel att kommittén lagt vikt även vid användningssättet. Sålunda har för
valtningsutskottet i Gävleborgs läns hushållningssällskap med instämmande
av länsstyrelsen i länet funnit särskilt befogat att vid fiske med s. k. krok-
skötar metoden att låta skötarnas landarm stå kvar på samma plats mer
än två dygn genom den föreslagna formuleringen bleve förbjuden.
Slutligen må nämnas att fiskeriintendenten i mellersta distriktet och
fiskerinämnden för Vänern ansett det vara av vikt att s. k. lakstrutar och
vissa vinkelformigt böjda laxnät ej komme att anses såsom tillståndsplik-
tig redskap.
Beträffande frågan om behörig tillståndsmy ndighet har i
åtskilliga yttranden anförts att prövningen borde ankomma på länsstyrel
serna. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av bl. a. länsstyrelserna i
Malmöhus och Älvsborgs län, förvaltningsutskotten i Kristianstads och Mal
möhus låns hushållningssällskap, Hallands läns hushållningssällskaps fis-
kerinämnd, Blekinge läns havsfiskeförening u. p. a., Malmöhus låns fiskeri-
förening och Kristianstads låns fiskeriförening.
Till belysande av de skäl som åberopats för en sådan lösning torde jag
få återgiva vad som yttrats av länsstyrelsen i Malmöhus län. Denna läns
styrelse har framhållit att de frågor, som kunde uppkomma vid avgörande
av tillståndsärenden, regelmässigt vore av lokal karaktär. De borde också
lösas med hänsynstagande därtill. Kravet på enhetlighet borde ingalunda
vara utslagsgivande. Vid utformandet av andra bestämmelser i kommitté
53
förslaget hade just åberopats den stora erfarenhet som länsstyrelserna hade
och ännu mer väntades komma att få i fiskerättsfrågor. Det syntes därför
som om länsstyrelserna med fördel skulle kunna tilldelas uppgiften att
meddela nu ifrågavarande tillstånd. En sådan anordning förefölle så mycket
mer naturlig som just decentralisering och icke centralisering stode på dag
ordningen.
Lantbruksstijrelsen har däremot ansett att tillståndsgivningen borde an
förtros åt den centrala fiskerimyndigheten samt till stöd därför anfört
följande.
En betydande fördel med förslaget är att enligt detsamma, till skillnad
från nu gällande lag, en och samma myndighet skall meddela ifrågava
rande tillstånd oberoende av om sökanden är fiskerättsägare eller ej;
Någon mera väsentlig skillnad torde ej uppkomma vare sig tillstånden med
delas av länsstyrelse eller den centrala fiskemyndigheten. Vilket av dessa
alternativ som 'än väljes kommer nämligen ärendenas avgörande i mycket
stor utsträckning att bero på de utredningar, som företagas av vederbö
rande fiskeriintendent. I båda fallen torde därför kunna förväntas, att
tillbörlig hänsyn kommer att tagas till lokala förhållanden. Det torde där
emot vara otvivelaktigt, att ärendena få en mer enhetlig behandling, om de
handläggas av en central myndighet. Någon ökad tidsutdräkt vid ärende
nas behandling torde därigenom icke behöva befaras.
Den föreslagna rätten för strandägare att i viss omfattning
utan särskilt tillstånd sträcka fast redskap ut i fri vattnet
har i allmänhet lämnats utan erinran men avstyrkts i vissa yttranden.
Lantbruksstijrelsen har erinrat, att ett generellt utsträckningsmedgivande
bl. a. kunde medföra avsevärd skada för angränsande fisken. Enligt styrel
sens mening borde utsträckningsrätt kunna givas endast åt den som ägde
anspråk på ersättning för mistat fiske, och frågan om sådan rätt borde
prövas av vederbörande fiskevärderingsnämnd i samband med ersättnings
anspråket. Härom har styrelsen anfört i huvudsak följande.
Huvudsakliga motivet för fiskerättskommitténs bestämmelse synes vara
farhågor för att betydande ersättningskrav skulle kunna resas från ägare
av fasta redskap, exempelvis ålbottengarn, om dessa redskap genom den
nu föreslagna begränsningen av enskilt fiskevatten skulle komma att till
större eller mindre del sträcka sig ut på fritt vatten. Denna motivering är
givetvis vägande. Lantbruksstyrelsen anser dock, att detta skäl icke upp
väger de stora olägenheter, som kunna uppkomma för angränsande fisken.
Ersättningskraven torde högst väsentligt kunna nedbringas, om fiskevärde-
ringsnämnderna finge befogenhet ej blott att pröva och avgöra ären
den rörande ersättning för mistad fiskerätt utan även att, där så fun
nes lämpligt, meddela tillstånd för fiskerättsägare att för all framtid
utsträcka fiskeredskap, som omförmälas i 6 § förslaget till fiskelag, till
den längd, vartill de enligt nu gällande lag äro berättigade, dock högst
intill 200 meter utanför den stranden följande kurvan för högst tre meters
djup. När krav om ersättning göres hos dylik nämnd, bör den alltså ha
att taga ställning till frågan, huruvida och i vad mån den mistade fiske
rätten kan kompenseras genom meddelande av sådant tillstånd, som här
ifrågasatts. Genom en dylik bestämmelse torde ej blott ersättningskraven
kunna kraftigt reduceras utan den tillåtna utsträckningen av ifrågavarande
redskap kunde på ett ganska smidigt sätt anpassas efter de lokala för
hållandena.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 60.
I övrigt har frågan om strandägares utsträckningsrätt bedömts på olika sätt i skilda delar av landet. Sålunda har från Norrbottens och Kalmar län starkt understrukits att en sådan rätt borde medgivas, medan för slaget därom mött kritik bl. a. inom Gävleborgs län samt på skånska kusten och västkusten norr om Skåne.
Som exempel på tillstyrkande yttranden må nämnas att Norrbottens läns kustfiskareförbund uttalat, att utsträckningsrätten komme att få stor bety delse vid storryssjefiske, särskilt i Torne skärgård där många av de mest givande fiskeplatserna låge långt utanför tremeterskurvan, samt att läns styrelsen i Norrbottens län — under hänvisning till att i den östligaste de len av länets skärgård det viktiga lax- och sikfisket utövades med storryss- jor eller andra fasta redskap av betydande längd —- ifrågasatt om ej sådant redskap i särskilda fall till och med skulle kunna få utsträckas längre än kommittén föreslagit. Dessutom ha flera remissinstanser i Kalmar län fram hållit, att den föreslagna utsträckningsrätten vore väl motiverad enär den nya gränsen mellan fritt och enskilt vatten komme att medföra mycket betydande inskränkningar i strandägarnas fiskerätt.
Å andra sidan har Gävleborgs läns fiskarförbund hemställt att stadgan det om utsträckningsrätt måtte utgå. Liknande yrkanden ha framställts av länsstyrelsen i länet och förvaltningsutskottet i länets hushållnings sällskap. Även fiskeriintendenten i Österhavets distrikt har funnit detta stadgande olämpligt för Gävleborgs läns del. Han har dessutom framställt den allmänna invändningen att en utsträckning utöver vad förut varit till- låtet kunde medföra mer eller mindre berättigade ersättningskrav från grannar.
Blekinge läns havsfiskeförening har ansett att utsträckningsrätten borde göras beroende av tillstånd och att sådan rätt ej borde medgivas med mindre det vore tydligt att den ej lände till men för annan fiskande. Sär skild tillståndsprövning har också förordats av förvaltningsutskotten i Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskap. Fiskeri intendenten i södra distriktet har — dock utan att formligen avstyrka för slaget om fri utsträckningsrätt — framhållit att denna rätt i många fall kunde leda till intressekonflikter av olika slag. Sålunda kunde ett ålbotten- garn som utsträcktes komma att utestänga ålen från ett skattelagt ål fiske som vore bestämt till sin längd och därför ej finge utökas. Därjämte borde beaktas att det i vissa orter, t. ex. Hallands län, vore förbjudet att fiska i närheten av fasta fisken. I dylika fall kunde utsträckningsrätten medföra att det förbjudna området ökades till förfång för det fria fisket.
Avstyrkande yttranden ha vidare avgivits av Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening och fiskeriin tendenten i Västerhavets distrikt.
Fisker ikonsulenten hos fiskerinämnden för Vänern har anfört att den före slagna utsträckningsrätten skulle gynna strandägarens fångstmöjlighet på ett sätt som för Vänerns del icke motsvarade sedvanerätten eller hade stöd i äldre lag. Särskilt i ett sund där ryssjefisket vore inriktat på fångst
55
av vandringsfisk vore det även ur fiskevårdssynpunkt oriktigt att utsträc ka fångstmöjligheterna. Skulle fasta redskap på något sätt få utsättas i fritt vatten, borde detta prövas från fall till fall.
Slutligen må nämnas att i åtskilliga yttranden uttalats önskemål om att till förebyggande av tvekan i lagen måtte uttryckligen angivas att den strandägaren tillkommande utsträckningsrätten gällde även för hans rätts innehavare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Departementschefen.
I fritt fiskevatten bör tydligen i princip fiske kunna obehindrat utövas av varje svensk medborgare. I enlighet härmed bör på dylikt vatten en fis kande i allmänhet ej kunna för sig monopolisera en viss fiskeplats. Red skap som möjliggöra ett dylikt förfarande böra därför, liksom nu, i regel icke få användas utan tillstånd av offentlig myndighet.
Med hänsyn till mångfalden av olika redskapstyper är det förenat med svårigheter att i ett allmänt stadgande angiva vilka redskap som skola vara underkastade tillståndstvång och vilka som må fritt begagnas. För närvarande användas för detta ändamål termerna fast redskap och rörlig redskap. Så som kommittén erinrat råda emellertid olika uppfattningar om den närmare innebörden av dessa uttryck. Det synes därför angeläget att mera klarläg gande bestämmelser komma till stånd. I några remissyttranden har för ordats, att i lagen blott skulle hänvisas till särskilda förteckningar i fis- keristadgor eller liknande författningar. Den nu föreliggande frågan är emellertid av sådan betydelse att den enligt min uppfattning ej lämpligen bör avgöras i administrativ ordning. I likhet med kommittén förordar jag därför att fullständiga bestämmelser i ämnet upptagas i lagtexten. Därvid bör bl. a. beaktas att det av flera skäl är önskvärt att erhålla korta och lätt hanterliga benämningar på de båda olika grupperna av redskap. Från den na synpunkt har den nuvarande lagen företräde framför kommittéförslaget. De hävdvunna uttrycken fast redskap och rörlig redskap giva också en god antydan om de allmänna grunderna för föreskrifterna om tillståndsplikt. Fn lämplig utväg synes därför vara, att dessa uttryck bibehållas och att tillika i en beskrivning närmare angives vad som skall förstås med fast redskap.
I sistnämnda hänseende torde kommitténs förslag innefatta en tillfreds ställande lösning. Mot förslaget har huvudsakligen invänts, att beträffande annat redskap än fiskebyggnad frågan om tillståndsplikt i viss utsträckning komme att bli beroende av hur redskapet begagnades i det särskilda fallet. För egen del finner jag emellertid detta snarast vara att anse som en fördel. I fråga om en del redskap kan faran för att de skola utnyttjas till att bereda ägaren ensamrätt till viss fiskeplats icke bedömas med utgångspunkt alle nast från deras yttre beskaffenhet. Som exempel kunna nämnas s. k. ström- mingskrokskötar med landarm. Dessa utsättas i allmänhet på kvällen och upptagas nästa morgon. Möjlighet föreligger emellertid också att då red skapet vittjas låta landarmen stå kvar och upptaga endast den egentligen
fångande delen, »skötkroken». Genom ett dylikt förfaringssätt kunna andra fiskande utestängas från fiskeplatsen, och det bör därför icke få användas utan myndighets tillstånd. Å andra sidan torde det icke vara erforderligt att på grund av risken för sådant missbruk lägga allt fiske med krokskötar un der tillståndstvång. Det synes tillräckligt att möjlighet finnes att inskrida i sådana fall då redskapen faktiskt begagnas som långtidsredskap. Detsam ma gäller t. ex. med avseende å vanliga småryssjor, vilka i vissa trakter upp tagas varje dygn men på andra håll få kvarstå under längre tid. I övrigt vill jag med anledning av vad som anförts i remissyttrandena allenast fram hålla, att eftersom tillståndsplikt avses skola gälla endast för redskap med ledarm, vanliga raka gös- och laxnät samt s. k. lakstrutar (hängryssjor) ej komma att beröras av bestämmelserna därom.
Vad härefter angår frågan vilken myndighet som bör handhava tillstånds- givningen, kunna goda skäl anföras såväl för att förlägga prövningen till fiskeristyrelsen som för att överlämna den till länsstyrelserna. Särskilt om fråga uppkommer att för större områden lämna generellt tillstånd att ut sätta fast redskap även i frivattnet framstår det som naturligast att denna fråga avgöres av fiskeristyrelsen. Å andra sidan torde ansökningar av en skilda fiskare i regel utan olägenhet kunna prövas av vederbörande länsstv- relse. Såsom framhållits i åtskilliga remissyttranden äga länsstyrelserna till gång till fiskeriintendenternas sakkunskap och torde dessutom framdeles komma att få en betydande erfarenhet av fiskefrågor. Därtill kommer att vid tillståndsprövningen ofta stor vikt måste fästas vid lokala synpunkter. I andra fall, t. ex. vid de insjöar där frivatten förekommer, spelar visserligen önskemålet om enhetlig praxis en större roll, men detta önskemål torde i stor utsträckning kunna tillgodoses genom anvisningar av fiskeristyrelsen utan att varje ärende behöver underställas denna. Med hänsyn till vad jag sålunda anfört synes det icke vara lämpligt att nu binda sig för en viss ord- ning i förevarande avseende. I lagen torde därför böra föreskrivas allenast, att sådant tillstånd varom nu är fråga skall meddelas av den myndighet Ko nungen bestämmer.
Beträffande slutligen kommitténs förslag om viss rätt för strandägare att utan särskilt tillstånd sträcka fast redskap ut i frivattnet vill jag fram hålla att förefintligheten av en dylik befogenhet säkerligen kan avsevärt nedbringa anspråken mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Å andra sidan kan det, såsom anmärkts i remissyttrandena, vara förenat med vissa olägenheter att medgiva dylik utsträckning utöver gränsen för vad som hittills betraktats såsom enskilt fiskevatten. En föreskrift, varigenom utsträckningsrätten begränsades till sådant vatten skulle dock uppenbarli gen icke vara lämplig, bl. a. enär svårigheter alltid måste möta att efter läng re tids förlopp tillämpa en upphävd lag. Ej heller torde det vara lyckligt att, på sätt lantbruksstyrelsen förordat, överlämna åt fiskevärderingsnämnder- na att i samband med prövning av ersättningsfrågor avgöra om och i vad mån sökanden i stället borde erhålla gottgörelse i form av fri utsträcknings- rätt. Förutom att detta mången gång kunde bli en vansklig och ömtålig
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
57
uppgift, skulle en sådan ordning medföra den nackdelen att det icke utan
tillgång till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall
utsträckningsrätt vore för handen eller ej. Även om — såsom tänkbart vore
— dylika avgöranden överflyttades till Kungl. Maj :t, skulle motsvarande
nackdel kvarstå. En lämpligare utväg synes mig därför vara att fri utsträck
ningsrätt medgives utan särskild prövning men endast vid sådana långgrun
da kuststräckor där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet för närvaran
de anses gå tämligen långt från stranden och där strandägarna bedriva ett
särskilt inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det fria yrkes
fisket är av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet
saknas för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap.
I enlighet härmed förordar jag att utsträckningsrätt av den omfattning
kommittén föreslagit skall tillkomma fiskerättshavare i Norrbottens och
Kalmar län samt vid östra kusten av Blekinge län. Det torde utan särskilt
stadgande vara tydligt att utsträckningsrätten är ett tillbehör till den enskil
da fiskerätten och i fråga om möjligheten till överlåtelse o. d. skall följa
samma regler som denna.
I övriga delar av landet bör enligt min uppfattning en strandägare lika
litet som en annan fiskande äga att utan tillstånd begagna fast redskap i
frivatten. Jag vill erinra, att sådant tillstånd kräves även enligt gällande
rätt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet äro emellertid något förmånli
gare för strandägare än för andra. Därest en strandägare vill sträcka fast
redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skall nämligen
enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det finnes
kunna ske »utan men för annan fiskande». Då detta på vissa håll, t. ex. vid
Skånes sydkust, betraktas som en förmån av ej ringa ekonomiskt värde,
torde en motsvarande föreskrift böra upptagas i den nya lagen.
Begränsningar av strandägarnas ensamrätt till fiske.
Allmänna synpunkter.
Strandägarnas ensamrätt till fiske i enskilt fiskevatten är enligt 1896 års
lag begränsad genom olika undantagsstadganden till förmån för den övriga
befolkningen.
Sålunda är fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och
i
havs
bandet» tillåtet för varje svensk medborgare även på enskilt vatten.
Vidare innehåller lagen en allmän bestämmelse, att om vid öppna havs
stranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig red
skap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand, de skola vara bibehållna
vid rätten därtill.
Vid sidan av dessa generella föreskrifter äro särskilda regler meddelade
dels beträffande strömmingsfisket på ostkusten och vid Gotland, dels ock
rörande fisket på västkusten. Vad strömmingsfisket angår finnes ett flertal
58
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
olika bestämmelser för skilda kuststräckor. De stadganden som avse fisket
på västkusten äro mera enhetliga, men lokala variationer förekomma dock,
särskilt i fråga om hummerfisket.
Kommittén har i nu förevarande avseende föreslagit, att de allmänna reg
lerna om frihet för envar att i viss utsträckning fiska med krok eller irev
samt om skydd för gammal och oklandrad sedvänja skola bibehållas, dock
med vissa modifikationer, till vilka jag torde få återkomma senare.
I fråga om de stadganden som gälla blott för vissa delar av riket har kom
mittén anfört, att det i och för sig kunde synas önskvärt att undvika före
skrifter med endast lokal räckvidd. De nu åsyftade inskränkningarna i
strandägarnas ensamrätt till fisket i eget vatten hade emellertid sin grund
i sedvanerättsliga förhållanden, fast rotade i befolkningens medvetande och
av stor vikt för fiskarenas utkomstmöjligheter. Dylika förhållanden kunde
enligt kommitténs mening icke lämnas obeaktade vid lagstiftningen. Å and
ra sidan kunde det knappast ifrågakomma att låta dessa från eljest ve
dertagna rättsgrundsatser avvikande landsseder bli normgivande för fiske
rätten i trakter där de ej vunnit burskap. En sådan ordning skulle ound
vikligen framkalla befogade protester från strandägarna i dessa trakter och
giva anledning till omfattande ersättningsanspråk. Med hänsyn till det an
förda hade kommittén funnit nödvändigt att bibehålla systemet med lokalt
begränsade undantagsstadganden. Det hade t. o. in. befunnits önskvärt att
ytterligare utbygga detta system. Kommitténs förslag innehölle därför en
ganska vidlyftig serie av särbestämmelser, gällande för olika kuststräckor.
Kommittén ville emellertid betona, att denna olikhet vore betingad av his
toriska skäl. På fiskets område hade gamla lokala rättsvanor i högre grad
än eljest förmått leva kvar oberoende av skriven lag. Den ökade brist på en
hetlighet som syntes utmärka förslaget i jämförelse med gällande rätt vore
också endast skenbar. De nya stadgandena innefattade väsentligen blott ett
uttryckligt lagfästande av rättigheter som nu grundades på den allmänna
bestämmelsen om skydd för gammal sedvana.
De viktigaste lokala begränsningar i den enskilda fiskerätten som före
slagits av kommittén eller eljest ifrågasatts avse strömmings- och skarpsill
fisket, visst annat fiske i Östersjön, hummerfisket i Bohuslän, övrigt fiske
vid västkusten samt fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön. Det
torde vara lämpligt att jag redan nu upptager dessa frågor till behandling.
Jag kommer senare att redogöra även för övriga föreslagna undantags
stadganden.
Strömmings- och skarpsillfisket.
Gällande rätt.
Med hänsyn till strömmingsfiskets stora ekonomiska betydelse och de
fiskandes behov av att kunna följa de vandrande strömmingsstimmen ha,
såsom redan nämnts, i 1896 års lag meddelats ett flertal mer eller mindre
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
59
långtgående bestämmelser om rätt för envar att bedriva sådant fiske även
på enskilt fiskevatten.
I Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län må
sålunda »å ställen, där sådant av ålder varit vanligt», strömmingsfiske med
all slags rörlig redskap idkas av varje svensk medborgare även vid annans
strand, dock endast om stranden består av skogsmark eller sten och ej
av åker eller äng. Vid notfiske skall emellertid strandägaren, om han del
tager i fisket, vara berättigad till första notdräkten varje måndag och ons-
dag.
I Uppsala, Stockholms, Gotlands, Södermanlands, Östergötlands och Kal
mar län är strömmingsfiske med garn (skötar) inomskärs tillåtet för en-
ATar å vatten som har minst 10 meters djup och ligger mer än 180 meter från
det ställe invid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager. Därvid äå
dock tillika att beakta, dels att i Uppsala, Stockholms och Gotlands län fis
ket må utövas även på mindre djup och närmare stranden, om detta av
ålder oklandrat fått ske, dels ock att strömmingsfisket helt förbehållits
strandägarna i vissa vattenområden inom Östergötlands och Kalmar län,
nämligen Slätbaken, Tränöfjärden, Gropviken med vissa angränsande vat
ten, Valdemarsviken, Syrsan, Bågviken, Gudingefjärden, Gamlebyviken och
Lucernafjärden. Dessutom har till skydd för strandfisket stadgats förbud
mot att utan strandägarnas samtycke utsätta garn i en sammanhängande
sträcka till större längd än 450 meter eller med mindre än 100 meters av
stånd mellan skilda garnsträckor eller, om strandägaren nyttjar behörigen
utmärkt notvarp, närmare detta än 300 meter.
Slutligen gäller att i Blekinge län strömmingsfiske med skötar inomskärs
är fritt ända in till stranden, dock med enahanda begränsningar i fråga om
skötarnas längd och placering som nyss sagts.
Jag vill i detta sammanhang erinra att i den mån rätt till strömmingsfiske
å annans vatten ej följer redan av nu återgivna bestämmelser sådan rätt
likväl kan vara för handen på grund av det förut omförmälda allmänna
stadgandet om skydd för gammalt och oklandrat bruk att vid öppna havs
stranden och utom skären fiska med rörlig redskap. Detta stadgande kan
sålunda få betydelse bl. a. i fråga om möjligheten att i de norrländska kust
länen fiska strömming även vid stränder som bestå av åker eller ängsmark.
Vidare kan det vinna tillämpning beträffande fisket utomskärs i övriga nyss
uppräknade län samt vid Skånes östra och södra kuster där några inskränk
ningar i strandägarrätten till förmån för strömmingsfisket eljest icke äro
stadgade.
A andra sidan bör beaktas att bestämmelserna om fritt strömmingsfiske
icke gälla mot särskild rättighet, som grundas på urminnes hävd, avtal, dom
eller skattläggning in. in., och ej heller med avseende å kronans i jordebo-
ken upptagna enskilda fisken.
Kommittén.
Kommittén har till en början framhållit, att strömmingsfisket i särskilt
hög grad vore beroende av möjligheten att följa fisken på dess vandringar.
60
Kungl. Maj.ts pronosition nr 60.
På grund därav borde dylikt fiske, liksom hittills, i betydande omfattning
tillåtas även på enskilt vatten. En svaghet hos de nuvarande bestämmelserna
i ämnet vore emellertid, att de i många fall medgåve fritt fiske, endast om
sådant ägde stöd av gammal och oklandrad sedvänja. Det vore ej sällan svårt
att bevisa att denna förutsättning verkligen vore för handen. Därtill komme
att en fiskare som vore främmande på orten ofta saknade möjlighet att be
döma, huruvida något hävdvunnet bruk till förmån för strömmingsfisket
funnes eller ej. Det kunde därför lätt hända, att han av misstag gjorde sig
skyldig till obehörigt intrång i enskild fiskerätt. Från denna synpunkt vore
det angeläget att det i varje särskilt fall direkt av lagen framginge om och
i vilken utsträckning strömmingsfiske på enskilt vatten vore tillåtet. I den
mån lokala sedvänjor ägde sådan styrka att de uppbures av ett allmänt rätts
medvetande i orten syntes de böra uttryckligen lagfästas, men därutöver bor
de den enskilda fiskerätten lämnas oförkränkt. Beträffande strömmingsfis
ket vore det nämligen av mindre betydelse att ingen rubbning skedde i rå
dande förhållanden än att klara gränser uppdroges mellan det fria och det
enskilda fisket. I övrigt erfordrades enligt kommitténs mening icke några
mera betydande ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Emellertid borde
med strömmingsfisket likställas fiske efter skarpsill (vassbuk).
I överensstämmelse med det sålunda anförda har kommittén i första
hand föreslagit att det förut omförmälda allmänna stadgandet om skydd
för gammal och oklandrad sedvänja skall begränsas till att gälla endast
annat fiske än sådant som avser strömming eller skarpsill.
Härjämte föreskriver kommittéförslaget att fiske efter strömming och
skarpsill må fritt bedrivas
inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala
län med not, skötar och sillnät ända in till stranden, oavsett dennas beskaf
fenhet,
inom Stockholms län med skötar och sillnät på större djup än 6 meter
samt
inom Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län med skötar och sill
nät på vatten som har större djup än 6 meter och är beläget minst 200 me
ter från stranden, dock med det undantaget att strandägarna liksom hittills
skola ha ensamrätt till fisket i Slätbaken och övriga nyss uppräknade fjär
dar.
För återstående delar av östersjökusten innehåller förslaget inga speci
ella stadganden om fisket efter strömming och skarpsill. Emellertid före
slår kommittén att fiske efter allt slags fisk skall kunna fritt utövas vid
Gotland med nät ända intill stranden, vid Blekinge läns södra kust med
nät överallt och med annan rörlig redskap intill 300 meter från stranden
samt vid Skånes östra och södra kust med all rörlig redskap ända till stran
den. I själva verket innebär alltså kommittéförslaget att fiske efter ström
ming och skarpsill skall i större eller mindre utsträckning tillåtas även på
enskilt vatten i hela landet utom vid Blekinges östra kust.
Kommittén har emellertid förutsatt att rätten att med vissa redskap idka
61
fiske jämväl å annans vatten liksom hittills skall till skydd för strandfisket
begränsas genom särskilda föreskrifter angående redskapens längd och pla
cering. Enligt förslaget skall det ankomma på Kungl. Maj:t eller myndig
het som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela dylika föreskrifter.
Yttrandena.
Såsom framgått av det förut anförda innebär kommitténs förslag beträf
fande de norrländska kustlänen att strömmingsfisket å annans
vatten ej längre skall vara begränsat till platser, där sedvanerätt kan visas
föreligga och där stranden ej utgöres av odlad mark. I stället skall sådant
fiske med not, skötar och sillnät överallt få fritt bedrivas ända in till stran
den, oavsett dennas beskaffenhet. Någon skyldighet att vid notfiske lämna
strandägaren viss företrädesrätt skall icke vidare föreligga.
Remissyttrandena över förslaget i denna del gå i allmänhet i tillstyrkande
riktning.
Sålunda har Svenska ostkustfiskarenas centralförbund uttalat att de före
slagna bestämmelserna torde motsvara fiskarenas önskemål.
Norrbottens låns kustfiskareförbund har anfört att, på några lokala un
dantag när, förslaget i praktiken ej komme att medföra någon ändring i vad
som för närvarande tillämpades. Även fiskeriintendenten i övre norra distrik
tet har uppgivit att det vid norrlandskusten i allmänhet av ålder varit van
ligt att strömmingsfiske med rörlig redskap fått fritt bedrivas jämväl på en
skilt vatten. På vissa håll, t. ex. å Storön i Kalix skärgård, vore rätten därtill
visserligen icke obestridd, men därest betryggande skyddsföreskrifter med
delades angående redskapens längd och placering, syntes förslaget dock ej
komma att föranleda alltför genomgripande förändringar. Förvaltningsut
skottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har instämt i vad fiskeriin
tendenten sålunda yttrat.
Västerbottens läns fiskareförbund har ansett att intet vore att invän
da mot förslaget. Strömmingsfisket inom länet bedreves nämligen re
dan nu utan några egentliga inskränkningar. Ej heller länsstgrelsen i länet
har i stort sett funnit anledning till erinran. Förvaltningsutskottet i länets
hushållningssällskap har förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget men
framhållit att det fria fisket ej borde få hindra fiskerättsägaren i hans fiske.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län och förvaltningsutskottet i länets hus
hållningssällskap ha båda utan erinran godtagit förslaget. Detta har vidare
uttryckligen tillstyrkts av Ångermanlands kustfiskareförbund och Medel
pads kustfiskareförbund. Däremot har Medelpads provinsförbund av Riksför
bundet landsbygdens folk ifrågasatt, om ej till skydd för strandägarnas fasta
redskap rätten till fritt strömmingsfiske borde begränsas till vatten med
minst 10 meters djup. I samband därmed har förbundet uppgivit att ström-
mingsfiskarena hittills aldrig lagt sina skötar på grundare vatten.
Gävleborgs läns fiskareförbund har anfört att strömmingsfisket i länet i
stort sett brukade få utövas fritt även på enskilt vatten. Förslaget innebure
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
därför icke någon saklig nyhet men vore likväl av värde, enär det skapade
trygghet för att förhållandena ej komme att ändras genom en annan in
ställning hos strandägarna. Även förvaltningsutskottet i länets hushållnings
sällskap har med instämmande av länsstyrelsen tillstyrkt förslaget samt upp
givit att de nuvarande bestämmelserna visserligen hittills i praktiken ej ut
gjort något hinder för strömmingsfisket, men dock, på grund av kravet på
bevislig sedvana, inneburit ett visst osäkerhetsmoment.
Även Sveriges lantbruksförbund har anslutit sig till förslaget samt vitsor
dat att detta i stort sett överensstämde med nu tillämpad praxis. Sålunda
syntes strömmingsfisket med not och skötar efter praktiskt taget hela
norrlandskusten redan anses tillkomma vem som helst. Visserligen borde
det framhållas, att det för strandägaren förelåge en betydande skilhiad mel
lan att sedvanerättsligt ha accepterat en dylik utveckling, där dock bevis
ningen åvilade den som ville begagna sig av rättigheten, och att få den lag-
stiftningsvis fastslagen. Så länge det endast vore en sedvanerätt, torde strand
ägaren kunna utöva en viss dirigering av fisket, varigenom vissa irritations-
anledningar mellan fiskarena och strandägarna kunde undvikas, särskilt i
de fall då strandägarna även själva utövade fiske. Denna olägenhet uppvägdes
dock av fördelen att få klara regler om vad som vore tillåtet och icke tillåtet.
Kammarkollegiet bär däremot ansett, att förslaget icke vore tillräckligt
motiverat. Visserligen syntes rätten till fritt strömmingsfiske även vid an
nans strand i allmänhet vara godtagen utmed norrlandskusten, men undan
tag förekomme dock. Bl. a. ansåges i Västernorrlands län viss ensamrätt till
komma befolkningen i fiskelägena. Kommittén hade icke gjort gällande an
nat än att den nuvarande avvägningen mellan enskild och allmän rätt till
strömmingsfiske vore i huvudsak lämplig. Vid sådant förhållande syntes det
saknas anledning att medelst lagstiftningsåtgärder genomföra några föränd
ringar. Man borde i stället söka åstadkomma att rättsläget icke rubbades.
Därvid borde beaktas att något ökat intrång i den enskilda fiskerätten icke
syntes vara att befara. Snarare förelåge det på sina håll en viss risk för att
det fria yrkesfisket skulle trängas tillbaka. Detta borde emellertid kunna
förhindras genom mindre ingripande åtgärder än kommittén föreslagit. Enk
last kunde det ske genom en omläggning av bevisbördan i fråga om förhan-
denvaron av sedvanerätt. Enligt kollegiets mening borde man därför överväga
att som huvudregel föreskriva, att vid norrlandskusten varje svensk med
borgare finge fiska strömming med rörlig redskap överallt där det ej kun
de visas att sådant fiske av ålder varit strandägaren eller annan förbehål
let eller uteslutande tillkommit viss grupp av fiskare. Kollegiet hade intet
att invända mot att en sådan allmän fiskerätt finge utövas även vid strän
der som bestode av åker eller äng. Däremot ville kollegiet ifrågasätta om det
ej kunde vara lämpligt att stadga förbud mot fiske inom visst avstånd från
annans tomt, trädgård, brygga eller båtlänning. Den nuvarande regeln om
viss företrädesrätt för strandägaren vid notdräkt syntes kollegiet utan olä
genhet kunna upphävas.
Såvitt angår Uppsala län — där rätten till fritt strömmingsfiske,
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
63
såvitt förmånligare sedvana ej kan visas föreligga, för närvarande är be gränsad till platser å vilka djupet uppgår till minst 10 meter och som lig ga mer än 180 meter från det ställe vid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager — har kommittén såsom förut nämnts förordat samma re gel som för Norrland, d. v. s. att fiske efter strömming och skarpsill med skötar, not och sillnät överallt skall vara tillåtet för envar. Förslaget inne fattar således åtminstone formellt en betydande begränsning av den en skilda fiskerätten. Det bär emellertid det oaktat tillstyrkts såväl av länssty relsen och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap som av Upp sala läns fiskareförbund. Kammarkollegiet har ansett att för detta län borde gälla detsamma som kollegiet föreslagit beträffande norrlandskusten.
För Stockholms län, där strömmingsfisket nu är reglerat på sam ma sätt som i Uppsala län, innebär kommittéförslaget både utvidgningar och inskränkningar av den allmänna fiskerätten. Å ena sidan skall fiske med skötar och sillnät vara tillåtet för envar överallt där vattendjupet är större än 6 meter, men å andra sidan skall det aldrig få bedrivas på grun dare vatten, även om så förut opåtalt fått ske.
Förslaget har tillstyrkts av länsstyrelsen i länet, förvaltningsutskottet i
Stockholms läns och stads hushållningssällskap samt Stockholms läns fis kareförening.
Kammarkollegiet har däremot förordat en reglering i närmare anslutning till nuvarande bestämmelser. Härom har kollegiet anfört följande.
Det synes riktigt, att strömmingsfiske intill 6 meters djup i allmänhet icke kommer att mera avsevärt inkräkta på fjällfisket, men de båda former na av fiske komma att efter lagändringen bedrivas närmare varandra. An ledningarna till konflikter och stridigheter torde härigenom bliva flera. För att detta måtte kunna undvikas, är det önskvärt att den nuvarande regeln om 10 meters djup och visst avstånd från stranden bibehålies för fritt ström mingsfiske i enskilt fiskevatten. Avståndet från stranden synes i anslutning till den nya regeln om den enskilda fiskerättens minsta utsträckning böra sättas till 300 meter.
För Stockholms län torde faran för tillbakaträngandet av det på sedvän ja grundade fria strömmingsfisket vara mera påtaglig än vid norrlandskus ten. Av skäl, som kollegiet nyss anfört beträffande norrlandslänen, synes även här bevisbördan böra läggas på strandägaren. Ändringen anser kol legiet vara till fyllest för sedvanans säkerställande.
Kollegiet får därför föreslå att i Stockholms län envar svensk undersåte må få bedriva fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät i enskilt fiskevatten, dock ej på mindre djup än 10 meter eller på mindre avstånd från stranden än 300 meter i vattenområden där rätten till sådant fiske av ålder varit strandägarna eller annan enskilt förbehållen.
I Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län skall enligt kommittéförslaget fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät — utom i förut omnämnda fjärdar — vara fritt, där djupet översti ger 6 meter och tillika avståndet från stranden uppgår till minst 200 meter. I förhållande till gällande rätt innebär detta i huvudsak den skillnaden att minimidjupet satts till 6 i stället för 10 meter.
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Kammarkollegiet har ansett att en sådan ändring icke vore tillrådlig.
Någon sedvana som kunde åberopas till stöd för fritt strömmingsfiske på
mindre djup än 10 meter hade icke funnits i skärgårdarna i nu ifrågavaran
de län. Statsverket kunde därför komma att få utbetala dryga ersättnings
belopp, om rätten till fritt fiske utvidgades på föreslaget sätt. Vidare an-
såge kollegiet att avståndet från land borde vara detsamma som föreslagits
beträffande det enskilda fiskevattnets omfattning vid öppen havsstrand,
eller således 300 meter. Olika avståndsregler komme lätt att verka för
virrande.
I övrigt har förslaget i denna del bedömts väsentligt olika inom de sär
skilda därav berörda länen.
I Södermanlands län har det tillstyrkts av länsstyrelsen och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Södermanlands skärgårdsfiskareförbund och Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund ha däremot ansett, att under tiden den 1 oktober—den 31
mars regeln om 6 meters djup borde vara enda begränsningen och att så
ledes under nämnda tid ej dessutom borde krävas visst minsta avstånd
från stranden. Till stöd härför har skärgårdsfiskareförbundet anfört bl. a.
följande.
Vinterfisket med skötar och sillgarn kan utan olägenhet lämnas fritt un
der vinterhalvåret. Direkta landsättningar förekommer inte, så någon ska
da för fiskerättsinnehavaren uppkommer ej. Förbundet består dels av fria
yrkesfiskare utan fiskerätt, dels ock av fiskerättsinnehavare. Något mot
stånd mot förslaget från de senare har inte förekommit. Redan nu ta fis
karena under vinterfisket inte stor hänsyn till gällande bestämmelser om
avstånd från land. Detta har ej heller påtalats av någon fiskerättsinneha
vare. I detta sammanhang må också påpekas att det har skett, och av allt
att döma kommer att ske även i fortsättningen, en överflyttning av ägan
derätten inom skärgården från den bofasta befolkningen till en mera till
fälligt boende stadsbefolkning. För dessa nya ägare inom skärgården och
på fastlandet, som gränsar mot skärgården, kan det inte spela någon som
helst roll om strömmingsfisket är »fritt» under vintern.
I Östergötlands län har den föreslagna utvidgningen av rätten
till fritt strömmingsfiske avstyrkts såväl av länsstyrelsen och hushållnings
sällskapets förvaltningsutskott som av Östergötlands kustfiskareförbund.
Länsstyrelsen har därvid åberopat ett yttrande av fiskeriinstruktören vid
hushållningssällskapet, vari denne anför följande.
Flertalet icke fiskerättsägande yrkesfiskare inom länet som bedriva ström
mingsfiske med skötar anse de nuvarande lagbestämmelserna i berörda hän
seende ändamålsenliga. Bland fiskeutövare, som framställt önskemål om
större friheter, finnas många för vilka fisket näppeligen kan anses utgöra
den väsentliga inkomstkällan, utan endast ett tillskott till deras egentliga
näringsfång.
Det strömmingsfiske med skötar, som inom Östergötlands län bedrives på
mindre vattendjup än 10 meter, är i huvudsak begränsat till våren och för
sommaren samt avser till största delen fångst av mera stationär strömming
under dess lektid. Under denna tidsperiod brukar ej sällan på grund av rik
lig tillförsel och andra orsaker avsättningssvårigheter för strömmingsfångs-
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
65
terna förefinnas. Den föreslagna utvidgningen av rätten till fritt strömmings
fiske med skötar torde i allmänhet ej bliva till stor nytta för yrkesfiskarena,
men däremot medföra en ökning av antalet tillfälliga fiskeutövare från and
ra yrkesgrupper, vilket skulle vara till skada och olägenhet för såväl fiske-
rättsägarna som andra yrkesmässiga fiskeutövare, ej minst genom de för
sämrade avsättningsmöjligheter som kan vållas genom tillökningen av till-
fällighetsfiskarenas fångster.
För den bofasta skärgårdsbefolkningen kommer det intrång och de tvis-
tigheter, som berörda lagändring medför, att förutom de ekonomiska kon
sekvenserna även skapa en olust och vantrevnad, som kan komma att i
hög grad medföra skärgårdsområdenas avfolkning. På en del trakter, som
beröres av ifrågavarande bestämmelse, bedrives såväl nätfiske som krok
fiske efter fjällfisk på större djup än 6 meter, vartill kommer att ett inten
sivt skötfiske på det minimidjup och avstånd från stranden det här är
fråga om kan verka hindrande och störande för fjällfisken jämväl inom
angränsande vattenområden.
Vad beträffar Kalmar län har länsstyrelsen ansett starka skäl tala
för att skötfiske efter strömming bleve fritt ända in till stranden.
Lantbruksstyrelsen har förordat att sådan obegränsad rätt skulle med
givas vid Öland samt vid fastlandskusten söder om Kråkelund (beläget om
kring 8 km nordost om Oskarshamn). För kusten norr om Kråkelund funne
styrelsen däremot kommittéförslaget lämpligt.
Samma ståndpunkt har intagits av Svenska ostkustfiskarenas centralför
bund, Ölands fiskareförbund, förvaltningsutskottet i länets södra hushåll
ningssällskap och Södra Kalmar läns kustfiskareförbund. Sistnämnda för
bund har till utveckling av sin mening yttrat i huvudsak följande.
Största antalet fiskare inom Södra Kalmar län är strömmingsfiskare. Vid
fiskerättskommitténs såväl som vid våra sammanträden nu med fiskare från
Kalmar, Skäggenäs och Oskarshamn har framhållits att strömming alltid
fiskats av frifiskare på enskilt vatten utan att detta klandrats. — Vid denna
kuststräcka förekommer tidiglekande fjärdströmming rätt rikligt vid vissa
tillfällen under våren och försommaren. Frifiskarena, som alla fiska ström
ming, ha alltid följt denna upp mot land och in i vikar och fjärdar intill
2—3 meters vatten. Såsom framgått vid kommitténs sammanträden med
ortsbefolkningen har detta fiske ansetts fritt, alldenstund det fått fortfara
utan att klandras och av gammal vana. Begäran om att detta fiske för
klaras fritt innebär således endast att gammal sedvana fastställes till lag.
— Att Kalmar län därigenom uppdelas på två områden, vad beträffar fis
ket, är helt naturligt och självfallet, då länet har så olika karaktär.
Förvaltningsutskottet i länets norra hushållningssällskap och Norra Kal
mar läns kustfiskareförbund ha för sitt verksamhetsområde avstyrkt för
slaget att sätta djupgränsen till 6 i stället för 10 meter. En sådan utvidgning
vore obehövlig och kunde medföra att hinder uppkomme för annat fiske.
Departementschefen.
Redan de nya bestämmelser jag förordat i fråga om gränsdragningen
mellan fritt och enskilt fiskevatten torde medföra att det yrkesmässiga
strömmingsfisket icke oväsentligt underlättas. Ej minst är därvid av bety-
5 liihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
delse att någon enskild fiskerätt ej längre skall finnas vid fritt liggande
skär och holmar med mindre än 100 meters längd. Jämväl med beaktande
härav lär det dock, av skäl som framgått av det förut anförda, fortfarande
vara nödvändigt att i stor utsträckning tillåta fiske efter strömming och
skarpsill även på annans enskilda vatten. Därvid synes det, såsom kom
mittén framhållit, vara önskvärt att i lagen meddelas uttömmande före
skrifter, så att rättsläget i varje särskilt fall omedelbart kan fastställas utan
undersökningar rörande förekomsten av lokala sedvänjor eller s. k. sär
skilda rättigheter. Jag delar därför kommitténs uppfattning att dylika sed
vänjor och rättigheter icke böra få åberopas såvitt angår fiske efter ström
ming och skarpsill. Å andra sidan böra tydligen reglerna på detta område
åtminstone i huvudsak ansluta till vad som för närvarande tillämpas. Det
lär därför vara ofrånkomligt att olika bestämmelser meddelas för skilda
delar av kusten. De stadganden i sådant hänseende som kommittén före
slagit ha vid remissbehandlingen i allmänhet visat sig väl motsvara ortsbe
folkningens önskemål. I Östergötlands län och norra delen av Kalmar län
ha vissa remissinstanser påyrkat att minimidjupet för fritt strömmingsfiske
skulle bibehållas vid 10 i stället för föreslagna 6 meter. De skäl som anförts
härför kunna dock enligt min mening icke anses bärande. Erforderligt
skydd för det s. k. fjällfisket torde kunna beredas genom administrativa
föreskrifter angående skötarnas längd och placering. I fråga om Öland och
södra smålandskusten har så gott som enhälligt hemställts, att strömmings
fisket med skötar och sillnät måtte givas helt fritt. Dessa önskemål synas
äga stöd i nu rådande vanor och böra därför enligt min mening beak
tas. I enlighet härmed förordar jag, att i Kalmar län söder om Kråke-
lund fiske efter strömming och slcarpsill med dylika redskap får bedri
vas fritt ända in till stranden. Vidare tillstyrker jag, i enhetlighetens in
tresse, att sistnämnda regel får gälla även vid Blekinge läns ostkust, där en
ligt kommittéförslaget intet intrång i den enskilda fiskerätten skulle tillå
tas. Denna jämkning torde på grund av strandens beskaffenhet i praktiken
få ringa eller ingen betydelse. I övrigt anser jag mig böra biträda kommitté
förslaget.
Annat fiske i Östersjön.
Kommittéförslag och yttranden.
I fråga om annat fiske än strömmingsfiske är enligt 1896 års lag den
enskilda fiskerätten vid rikets ost- och sydkust icke underkastad någon
vidare begränsning än som följer av de allmänna stadgandena om rätt för
envar att fiska med krok eller rev å djup i yttre skärgården och i havsban
det samt om skydd för oklandrad sedvana att utomskärs fiska med rörliga
redskap.
Såsom jag redan nämnt har emellertid kommittén ansett, att därutöver
borde meddelas särskilda föreskrifter till förmån för frifisket vid Gotland
och södra Blekingekusten samt Skånes östra och södra kuster. Under re
missbehandlingen ha önskemål framställts att sådana föreskrifter måtte gi
vas också beträffande Öland och södra delen av fastlandet i Kalmar län.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
67
För Gotlands kust har kommittén föreslagit, att allt fiske med nät
och tobisnot skall vara fritt för envar ända in till stranden. Häremot har
ej gjorts annan erinran än att iantbruksstyrelsen ansett möjlighet böra fin
nas att utfärda administrativa föreskrifter till skydd för fiskerättsägarnas
fiske. Jag vill nämna att förslaget uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelsen
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott ävensom av Gotlands fis
kareförbund, som uttalat att förslaget i själva verket blott innebure ett
sanktionerande av redan gällande sedvana.
Beträffande Öland och södra smålandskusten -—där kom
mittén ej funnit något specialstadgande behövligt — avse de yrkanden som
framställts i remissyttrandena allenast rätten att fiska efter tobis och an
nan småfisk samt räkor till agn. Svenska osfkustfiskarenas centralförbund
och Södra Kalmar läns kustfiskareförbund ha hemställt om föreskrift att
sådant fiske vid nu ifrågavarande kuststräckor skall vara fritt för varje
svensk medborgare. Till stöd härför har sistnämnda förbund anfört i hu
vudsak följande.
Fisket efter betesfisk utnyttjas mycket litet av fiskerättsinnehavarna
själva; dessa arbeta mera med bottengarn och ryssjor. I stora skärgårdsom
råden användes aldrig betesfiske. Samtidigt finns god tillgång på sådan fisk
som endast kan fångas med krok och rev ute på frivattnet på de stora grund
områdena mitt i Kalmarsund. Vid frigivande av agntäkt på enskilt vatten
skulle dessa fisketillgångar kunna tillvaratagas, vilket torde vara av stort
allmänt intresse och väsentligt öka frifiskarenas möjligheter till någon in
komst den tid av året som strömmings- och flundrefisket ger ringa eller
intet i utbyte.
Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap har lika
ledes ansett att, vad Öland beträffar, tobis- och räkfisket borde givas fritt,
dock endast för yrkesfiskare. Samma önskemål har framställts av Ölands
fiskareförbund, som i sitt yttrande bland annat anfört.
Av gammalt lär fiske med tobisnot för fångst av tobis till agn ha före
kommit vid Ölands kuster, och det synes som om fiskemetoden åter kan
komma att få betydelse där. Även den på sina håll rikligt förekommande
räkan är ett eftersökt agn, som särskilt användes till ålrevarna. Då varken
tobis eller räka, som endast kan fiskas efter stränderna, har något större
värde för fiskerättsägarna, då de vanligen ej själva bedriva krokfiske, an
ser förbundet att räkfångst och fiske med tobisnot bör vara fritt för varje
svensk medborgare, som bedriver yrkessmässigt fiske även på enskilt fis
kevatten vid Öland.
Vad angår Blekinge läns södra kust har kommittén framhål
lit, att motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper här vore påfallan
de skarpa. Intressekonflikter förekomme ej blott mellan strandägare och
icke strandägande fiskare utan även mellan sådana frifiskare, vilka idkade
huvudsakligen garnfiske, samt dem som fiskade med not. De sedvanemäs-
siga förhållandena vore också mycket oenhetliga och invecklade. Sedvanor
na växlade starkt i olika trakter, och enligt kommitténs mening kunde nå
gon mera utpräglad tendens hos desamma med undantag för fisket med
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
större fasta redskap och med sillgarn knappast påvisas. Av uttalanden
även från strandägarhåll syntes dock framgå att fiske med rörliga redskap
till på senare år ganska allmänt bedrivits fritt, åtminstone ute på fjärdar
na och överhuvud på något avstånd från land.
Därjämte har kommittén anfört, att det för en stor del av den icke strand-
ägande fiskarbefolkningen i länet vore ett livsvillkor att kunna utnyttja
även enskilt vatten för fiske med rörliga redskap. Å andra sidan skulle ett
totalt frigivande av sådant fiske på många håll inne,bära ett alltför stort
avsteg från nuvarande rättsvanor. Enligt kommitténs mening kunde en lämp
lig avvägning ske genom att det rörliga fisket gåves helt fritt på sådant vat
ten som visserligen låge inom 1-km-gränsen men utanför strandvattengrän-
sen, medan däremot endast mindre begränsningar gjordes i den enskil
da fiskerätten i strandvattnet. I enlighet härmed har kommittén föreslagit,
att vid Blekinge läns kust väster om Torhamns udde varje svensk medbor
gare skall äga fiska med rörliga redskap även i enskilt fiskevatten, dock
att i vatten, som ligger mindre än 300 meter från stranden eller ■—- där den
stranden följande följande kurvan för högst 3 meters djup går längre ut
— innanför denna djupkurva, den fria fiskerätten allenast skall avse fiske
med nät och tobisnot.
Såvitt angår området utanför själva strandvattnet har kommittéförslaget
i stort sett lämnats utan erinran.
Kammarkollegiet har emellertid som allmänt omdöme om förslaget ut
talat, att det förefölle som om kommittén gått väl långt samt att det syn
tes vara tillräckligt att frigiva garnsillfisket samt fisket med flundrenät
och tobisnot.
Beträffande härefter strandvattnet ha Blekinge läns havsfiskeförening och
fiskeriintendenten i Österhavets distrikt ansett att också fiske med krok el
ler långrev borde få bedrivas fritt ända in till stranden.
En sådan utvidgning har förordats även av Svenska sydkustfiskarenas
centralförbund och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap, som
emellertid samtidigt uttalat att rätten till fritt fiske i strandvattnet över
huvud borde begränsas till att gälla enbart för yrkesfiskare. Till stöd härför
har förvaltningsutskottet åberopat ett av hushållningssällskapets fiskeri-
kommitté till utskottet avgivet yttrande, vari anförts bland annat att ett
frigivande av nätfisket utan varje inskränkning ofelbart komme att med
föra att fiskevattnen vid stränderna bleve överhopade med nät, utsatta av
allehanda amatörfiskare från städer och andra samhällen. En annan sak
vore att sådana yrkesfiskare som under yngre år förbrukat sina bästa kraf
ter på utomskärsfiske därefter borde få tillfälle att bedriva sitt näringsfång
under mindre krävande omständigheter. Likaså borde yrkesfiskarena, som
måste amortera sina dyrbara båtar och redskap, få möjlighet att fiska vid
stränderna när fisket utomskärs sloge fel eller hindrades av otjänligt väder.
Länsstyrelsen har för sin del hänvisat till vad som anförts av fiskeriin
tendenten och hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Däremot har lantbruksstyrelsen, särskilt med hänsyn till de mycket skif
tande sedvanorna i länet, funnit det knappast vara tillrådligt att i större
Kungl. Maj:ts proposition nr 60-
69
utsträckning än fiskerättskommittén föreslagit begränsa fiskerättsägarnas
ensamrätt till fiske i enskilt vatten.
Två ledamöter av hushållningssällskapets fiskerikommitté ha ansett att
redan fiskerättskommitténs förslag förde för långt. De ha framhållit att
inomskärsfiskarena visserligen vore i minoritet gentemot utomskärsfiska-
rena och att deras fångstmängd ävenledes blott vore en bråkdel av utsjö-
fiskets, men att dessa omständigheter likväl icke kunde rättfärdiga ett så
kraftigt ingrepp i strandfiskarenas försörjningsmöjligheter som skulle föl
ja av förslaget. Inomskärsfiskarena vore till stor del innehavare av s. k.
ofullständiga jordbruk och de, som ej fiskade med sillnot, fiskade med
ryssjor, nät, långrev och ståndkrok. Efter frigivande av nät- och krokfiske
komme endast ryssjefisket att återstå. All upplåtelse av fiskerätt mot ar
rende komme att bli fullständigt meningslös, varför avsevärda ersättnings
anspråk från strandrättsägarna torde vara att förvänta. Intresset för fis
kevårdande åtgärder inomskärs torde också försvinna, då vederbörande
fiskevårdare själva blott i ringa utsträckning komma att få skörda fruk
terna av sitt arbete.
Slutligen må nämnas att byamännen i Elleliolms by i Mörrums socken i
en till departementet inkommen skrift bestämt motsatt sig att i denna
trakt nätfiske skulle tillåtas även på annans enskilda vatten. I skriften har
anförts i huvudsak följande.
På grund av Mörrumsåns utlopp i Elleholms socken och laxfisket kring
åmynningen i Östersjön äro fiskerättsförhållandena noga reglerade genom
länsstyrelsens stadgar och genom sedvanerätt. Av ålder har inom Elleholms
by strandäganderätten respekterats. Jordägarna anse sig för sitt hushålls-
fhke ha behov av att strandrätten även i fortsättningen respekteras. Skulle
envar få tillstånd att sätta nät inom enskilt vatten, skulle det nuvarande fis
ket försämras för jordägarna. Inom Elleholms socken finnas inga yrkes
fiskare, som för sin näring komma att utnyttja den rätt lagförslaget avser
att ge dem, utan förslaget komme att gynna nöjesfiskarena. En kontroll
av fisket komme säkerligen i framtiden att försvåras.
Med avseende å Skånes östra och södra kuster har kom
mittén förordat, att allt fiske med rörlig redskap skall bli fritt överallt ända
In till stranden. Förslaget härom har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, förvaltningsutskotten
i Malmöhus läns och Kristianstads läns hushållningssällskap, Malmöhus
läns havsfiskeförening och Malmöhus läns ålfiskares andelsförening.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har däremot anmärkt, att ett sådant fri
givande av det rörliga fisket kunde tillfoga ålfiskarena ekonomisk skada.
Redan nu hade länsstyrelsen vid flera tillfällen försport klagomål över att
ålfisket stördes av annat fiske. Teoretiskt gåve förslaget visserligen möj
lighet till ersättning för förluster, men den med förhållandena förtrogne
visste alltför väl vilka svårigheter som mötte i fråga om bevisningen och
vilka konsekvenser som plägade vara förbundna med ersättningskrav.
Kammarkollegiet har ansett, att i lagen borde intagas bestämmelser som
generellt förbjöde bedrivandet av annat fiske inom ett visst avstånd från
fasta fisken.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Departementschefen.
I likhet med kommittén finner jag starka skäl tala för att i södra Öster
sjön strandägarnas ensamrätt begränsas genom lokala undantagsstadganden
även beträffande annat fiske än sådant som avser strömming eller skarp
sill. De regler härom som kommittén föreslagit med avseende å Gotland
samt Skånes östra och södra kuster ha praktiskt taget enhälligt tillstyrkts
av remissinstanserna, och även jag saknar anledning till erinran mot dem.
Jag har ej heller funnit skäl att motsätta mig det i åtskilliga remissyttran
den framställda önskemålet om frigivning av fisket efter tobis till agn
vid Öland och södra smålandskusten. På grund härav och då samma fri
het utan olägenhet lär kunna medgivas vid ostkusten av Blekinge län, för
ordar jag att i dessa delar av landet varje svensk medborgare erhåller rätt
att fiska med tobisnot ända in till stranden. Vad slutligen beträffar södra
kusten av Blekinge län framgår av remissyttrandena, att delade meningar
råda om hur avgränsningen mellan de olika intressena lämpligen bör ske.
De farhågor som från vissa håll uttalats för att kommitténs förslag skulle
få till följd ett intensivt och för fiskbeståndet förödande nätfiske av tillfällig-
lietsfiskare torde emellertid vara överdrivna. En sådan utveckling bör kun
na förekommas genom särskilda föreskrifter om sättet för det fria fiskets
bedrivande. Jag anser mig därför icke böra föreslå några begränsningar i
kommitténs förslag om rätt till fritt fiske. Å andra sidan är jag ej heller
beredd att tillstyrka, att denna rätt, på sätt vissa remissinstanser hemställt,
utvidgas så att även fiske med krok och långrev blir fritt för envar ända
in till stranden. Frågan om långrevsfisket i saltsjön torde böra regleras ge
nom ett särskilt stadgande, gällande för hela landet. I enlighet med vad
sålunda anförts finner jag mig alltså även för nu ifrågavarande kuststräcka
böra ansluta mig till kommittéförslaget.
Vid genomförande av de begränsningar i den enskilda fiskerätten som jag
sålunda föreslagit torde det, på sätt jag redan antytt — liksom i fråga om
strömmingsfisket — vara nödvändigt att administrativ myndighet får be
fogenhet att meddela särskilda bestämmelser till skydd för strandägarnas
fiske, särskilt det viktiga fisket med ålbottengarn och andra fasta redskap.
Till denna fråga torde jag få återkomma senare.
Hummerfisket i Bohuslän.
Gällande rätt.
Också i Bohuslän var enligt den ursprungliga lydelsen av 1896 års lag den
enskilda fiskerätten begränsad endast genom den förut omnämnda bestäm
melsen om viss frihet för envar att idka fiske med krok eller rev samt vissa
stadganden om fortsatt giltighet av gammal sedvanerätt. Efter lagändring
år 1928 gäller emellertid för närvarande som huvudregel, att allt slags fiske
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
71
med rörliga redskap är tillåtet för envar även på enskilt vatten. Härifrån
ha dock gjorts vissa undantag, bland annat i fråga om hummerfisket. I de
inre delarna av Gullmars-, Bro- och Åbyfjordarna är sålunda fisket efter
hummer förbehållet strandägarna i sådant vatten som ligger mindre än 180
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.
Detsamma är fallet i Vette, Tanums och Kville härader, dvs vid hela den
nordligaste kusten. Där gäller dock tillika — som ett undantag från undan
taget — att om på en viss ö även andra där boende än strandägarna av ål
der oklandrat idkat fiske efter hummer vid stränderna av ön och därtill
hörande holmar, detta fortfarande skall vara dem medgivet. Sistnämnda
stadgande har i praktiken fått en något vidsträcktare tillämpning än som
skulle följa av den bokstavliga lydelsen. Som exempel kan nämnas att samt
liga invånare i det på fastlandet belägna Fjällbacka municipalsamhälle bruka
få fiska hummer vid alla holmar inom samhällets gränser. Och i Koster-
skärgården anses hummerfisket fritt för envar som bor på endera av öarna
Nordkoster och Sydkoster.
Kommittén.
Redan vid tillkomsten av 1928 års lagändring påyrkades från vissa håll
att hummerfisket i hela Bohuslän skulle göras fritt för varje svensk med
borgare. Även senare ha upprepade framställningar gjorts i sådant syfte,
bland annat i riksdagsmotioner 1939 och 1944. Närmare redogörelse härför
lämnas ås. 130 ff i fiskerättskommitténs betänkande.
Med anledning av vad sålunda förekommit har kommittén verkställt en
ingående undersökning rörande de verkningar ett totalt frigivande av hum
merfisket skulle få såväl ekonomiskt som i andra avseenden. Kommittén
har därvid kommit till det resultatet att en sådan åtgärd måste antagas kom
ma att medföra en rationalisering av fisket och leda till ett mera fullstän
digt utnyttjande av båtar och redskap. I samband därmed kunde, åtminstone
på vissa håll, avkastningen komma att stiga. Vidare kunde enligt kommit
téns uppfattning ett frigivande av hummerfisket väntas få ej ringa social
betydelse särskilt i norra Bohuslän. Därigenom skulle nämligen beredas
bättre försörjningsmöjligheter för de många yrkesfiskarena och ej minst
för sådana äldre fiskare som ej längre orkade med det mera krävande hög-
sjöfisket. Dessutom innebure det redan i och för sig en fördel med enhet
liga rättsregler. Å andra sidan kunde det icke förnekas, att om hummer
fisket bleve fritt, viss fara kunde uppkomma för alltför hård beskattning av
beståndet. Därest det visade sig att avfiskningen på något håll bleve för
stark, borde dock detta kunna mötas med fiskevårdande åtgärder. I övrigt
kunde mot en frigivning anföras att ensamrätten till fiske efter hummer
kunde äga stor betydelse för strandägaren och att det stundom till och med
kunde föreligga risk för att han utan sådan rätt ej längre skulle kunna
skaffa sig full försörjning. Enligt vad den av kommittén företagna utred
ningen givit vid handen vore dock sådana verkningar icke att befara annat
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 60
än i några få fall. Det finge därjämte beaktas, att den som lede skada ge
nom fiskets frigivande borde erhålla ersättning härför av statsmedel. Kom
mittén hade på grundval av den officiella statistiken och annan utredning
som kommittén införskaffat sökt uppskatta storleken av den sammanlagda
ersättningsskyldighet som i sådant hänseende kunde komma att åvila stats
verket. Beräkningarna hade givit vid handen att beloppet knappast skulle
komma att överstiga 750 000 kronor men kunde tänkas bli ej obetydligt
lägre.
Vid övervägande av de skäl som enligt kommitténs mening sålunda talade
för och mot ett frigivande av hummerfisket har kommittén — om än med
hänsyn till de väntade skadeersättningarna ej utan viss tvekan — funnit
fördelarna av en sådan åtgärd vara så betydande att kommittén ansett sig
böra föreslå att fisket efter hummer gjordes helt fritt.
Två av kommitténs åtta ledamöter ha dock på denna punkt haft avvikande
mening. De ha beträffande den enskilda rätten till hummerfiske anfört föl
jande.
Berörda rättighet tillkommer nästan uteslutande innehavare av småfas-
tigheter — ofullständiga jordbruk — vilka genom avlösningen av rätten
till hummerfisket skulle ytterligare få sina förut mycket begränsade försörj
ningsmöjligheter försvagade. Visserligen skulle genom avlösningen ersätt
ning beredas strandägarna, men sådan ersättning bereder förmån enbart för
dåvarande ägare och försvagar för framtiden fastighetens avkastning och
blivande innehavares försörjningsmöjligheter. Då det ej heller har påvisats
några avsevärda olägenheter med nuvarande ordning, ha vi ansett oss böra
avstyrka frigivningen.
Yttrandena.
Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, fiske-
riintendenten i Västerhavets distrikt, Svenska västkustfiskarnas centralför
bund samt Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening.
Förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap har begränsat sig till
att påpeka betydelsen av fredade områden för hummer för tryggande av
dess bestånd.
Kammarkollegiet har däremot förklarat sig icke kunna biträda förslaget
samt uttalat att ett totalt frigivande av hummerfisket sannolikt icke komme
att få till följd vare sig någon rationalisering av fisket eller några större
sociala fördelar men däremot kunde medföra betydande fara för utfiskning
av beståndet. Ur kollegiets yttrande må återgivas följande.
Av vad kommittén anfört framgår, att antalet hummerfiskare i förhål
lande till tillgången på hummer är så stort, att de fria vattnen bliva utfis-
kade mot slutet av säsongen, varför fisket icke blir så lönsamt för de fis
kare, som ej ha egna hummerfiskevatten. De fiskare, som ha sådana vatten,
kunna i säsongens början fiska på fritt vatten och spara sina egna vatten,
till dess fisket i det fria vattnet börjar bliva mindre lönande. Dessa fiskare
kunna bättre utnyttja redskap och båtar än de övriga och följaktligen be
driva fisket mera rationellt. Om hummerfisket friges, kommer resultatet
sannolikt att bliva, att ytterligare fiskare komma att ägna sig åt hummer
73
fisket och fisket över allt bedrivas intensivare med påföljd, att alla vatten
mot säsongens slut bliva lika utfiskade, som de fria vattnen uppgivas vara
för närvarande. Att frigivningen skulle medföra en rationalisering av fisket
måste däremot på goda grunder betvivlas. Antalet fiskare kommer alt av
göras av hummerfiskets lönsamhet och ej av några rationella synpunkter.
Kommittén medger, att frigivningen kan möta vissa betänkligheter ur
fiskevårdssynpunkt, men olägenheterna härav borde mötas med fiskevår
dande åtgärder och ej med generella inskränkningar i den fria fiskerättens
omfattning. Kollegiet anser däremot hotet om en utfiskning kunna bliva en
realitet, för så vitt det relativa skydd hummern åtnjuter inom det enskilda
fiskevattnet upphäves. Detta gäller särskilt för de vatten, där stammen är
obetydlig. Några garantier för att stammen skulle kunna bibehållas genom
odling torde ej kunna lämnas.
Kommittén har vidare funnit de sociala hänsynen icke vara av mindre
betydelse än de rationella synpunkterna. Avgörande för kommittén har va
rit," att frigivandet skulle bliva till icke ringa fördel för den icke jordägande
kustbefolkningen samt även för de jordägare, som ha små eller dåliga fiske
vatten. Det har vidare ansetts önskvärt, att bereda bättre försörjningsmöj
ligheter åt de många yrkesfiskarena och icke minst åt sådana äldre fiskare,
vilka ej orka med det mera krävande högsjöfisket.
Det må medgivas, att vissa grupper kunna draga någon fördel av frigiv
ningen men den torde ej bliva så stor. Det finns nämligen ingen anledning
att antaga, att strandägarna skulle upphöra att fiska, om fisket friges. Nå
gon väsentlig minskning i konkurrensen från deras sida kan ej väntas.
Dessutom kan det tillkomma en hel grupp hummerfiskarc, nämligen ama
törfiskare såväl från ortens samhällen som bland de semesterfil ande. Manga
kunna förlägga sin semester till tider, då hummerfisket är tillåtet. Hög
sjöfisket har sina huvudorter längre söderut och bedrives endast obetyd
ligt i norra Bohuslän. Antalet äldre högsjöfiskare torde följaktligen vara
ringa i de tre norra häradena. Något behov av en lagstiftning till förmån
för dem synes ej föreligga. Däremot skall det icke bestridas, att antalet
yrkesfiskare kan vara tämligen stort i förhållande till fisktillgången, som
är hårt anlitad i kustvattnen. Drivkraften till aktionen mot det enskilda
hummerfisket är sannolikt den, att hummerfisket blivit mer lönande genom
prisstegringen under kriget samtidigt som antalet fiskare ökats något.
Fastighetssplittringen har fortskridit så långt, att en stor del av bonde
befolkningen icke äger större brukningsdelar än som motsvarar knapphän
dig försörjning. För många av dessa fastigheter spelar hummerfisket sam
ma roll som skogen i andra bygder. Ur social synpunkt synes det ej riktigt
att beröva denna befolkning ett viktigt för sörj ningsobjekt för att bereda
yrkesfiskarena en förmån, som i längden torde visa sig av tvivelaktigt vär
de. Det kan ej heller uteslutas, att fiskarbefolkningen åter kommer att ned
gå i antal, vilket kommer att underlätta dess försörjning. Frågan kunde
måhända bedömas annorlunda, om en rationalisering av jordbruket i norra
Bohuslän kunde genomföras, så att lämpliga och bärkraftiga jordbruk bil
dades, där brukaren kunde erhålla en tillfredsställande levnadsstandard
oberoende av hummerfisket. Om en sådan rationalisering skulle visa sig
genomförbar, bortfaller den förnämsta invändningen mot hummerfiskets
frigivande.
Generaldirektören för kammarkollegiet har varit av skiljaktig mening och
ansett fiskerättskommitténs förslag om fritt hummerfiske väl grundat. En
ligt hans mening borde rätten till hummerfisket i Bohuslän i full utsträck
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
74
ning inrymmas i den enligt hans uppfattning på västkusten gällande alle
mansrätten till fiske; till förhindrande av en alltför hård beskattning av
hummerbeståndet torde genom det allmännas försorg kunna vidtagas mot
åtgärder, bl. a. i form av fiskevårdande föreskrifter.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bär i likhet med kammarkolle
giets majoritet avstyrkt förslaget. I sitt yttrande har länsstyrelsen anfört att
det icke vore strandäganderätten som sådan, som länsstyrelsen sökte skyd
da — även om beträffande norra Bohuslän de av kommittéreservanterna
framhållna synpunkterna icke saknade betydelse — men länsstyrelsen
räknade med att ett bibehållande av det skydd, som hummern åtnjöte i de
hittills icke till fritt fiske upplåtna delarna av länet, skulle hindra ett allt
för hårt beskattande av hummerstammen och därigenom, åtminstone i det
långa loppet, bliva gagneligt.
F ost ighet sbildning ssakkunniga ha sagt sig icke ha kunnat undgå det in
trycket, att fiskerättskommittén i någon mån underskattat de menliga verk
ningar ett frigivande av hummerfisket skulle få för de fastigheter som be
röras av den tilltänkta reformen. De ha härom anfört följande.
Kommittén har visserligen beaktat även denna sida av problemet men
ansett risk för mera betydande intrång i strandägarnas förvärvsmöjlighe-
ter föreligga endast i undantagsfall. De sakkunniga ha icke kunnat finna
utredningen övertygande i detta avseende. Av de uppgifter som i betänkan
det lämnas rörande hummerfiskets ekonomiska värde och antalet bruk
ningsdelar det här gäller ha de sakkunniga — i likhet med reservanterna
— funnit snarare framgå, att sådana skadeverkningar som här avses i
varje fall kunna befaras inträda i så stor omfattning, att man icke kan
undgå att taga hänsyn härtill vid frågans bedömande. Ett försvagande av
en brukningsdels bärkraft neutraliseras ingalunda av att brukningsdelens
nuvarande innehavare får ersättning för den skada som uppkommer genom
att brukningsdelen till följd av det enskilda hummerfiskets bortfallande
e.io längre lämpligen kan bestå såsom självständig brukningsenhet. Kvar
står att ett jordbruk, där brukaren kan få sin bärgning tack vare de biin
komster hummerfisket ger, förvandlas till ett ofullständigt jordbruk av
den typ som den av statsmakterna beslutade jordbruksrationaliseringen i
främsta rummet åsyftar att avlägsna. De sakkunniga finna dylika verk
ningar av den ifrågasatta reformen så mycket mer betänkliga som man till
följd av natur- och näringsförhållandena i dessa trakter torde sakna möj
lighet att framdeles beträffande de berörda brukningsdelarna vidtaga så
dana åtgärder för deras förstärkning som eljest stå till buds vid jordbru
kets yttre rationalisering. Huruvida de skäl som av kommittén åberopats
till stöd för dess förslag om hummerfiskets frigivande äro av den styrka,
att de motivera förslagets genomförande oavsett de skadeverkningar som
kunna befaras uppkomma i nu angivna hänseende, är en fråga som un
dandrar sig de sakkunnigas bedömande.
Lantmäteristyrelsen har förklart sig instämma i vad fastighetsbildnings-
sakkunniga sålunda yttrat.
I samband med remissförfarandet ha vidare till departementet inkommit
skrivelser från ett tiotal strandägare vid bohuskusten, vilka förklarat sig
vilja protestera mot att hummerfisket frigåves. I dessa skrivelser har bl. a.
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
75
anförts att hummerfisket även utan frigivning räckte gott till för yrkes
fiskarena. Från social synpunkt vore det för övrigt snarast större behov av
att skydda strandägarna än yrkesfiskarena. Sådana äldre yrkesfiskare, som
ej längre orkade deltaga i högsjöfisket, borde efter de sociala reformer som
genomförts under senare år kunna skaffa sig erforderligt uppehälle även
utan att fiska hummer på annans enskilda vatten. Däremot hade strand
ägarna ute på öarna, vilka ofta saknade elektriskt ljus och andra bekväm
ligheter, mången gång knappast någon annan inkomst än den de kunde få
genom att utnyttja sin fiskerätt. Dessutom har gjorts gällande att den en
skilda fiskerätten utgjorde ett välbehövligt skydd mot utrotning. På strand
ägarnas landgrund släppte nämligen många den rombärande hummern till
baka i sjön för att stammen icke skulle bli för hårt beskattad. Slutligen
har anförts, att den särställning i förevarande hänseende som nu tillkomme
nordligaste Bohuslän vore väl motiverad av att förhållandena där ej vore
jämförbara med dem som rådde i landskapets södra del med dess grun
dare vatten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Departementschefen.
Det har länge varit ett önskemål från yrkesfiskarenas sida att hummer
fisket skall frigivas även i de vatten, som undantogos vid genomförandet av
1928 års lagändring. Då det är av stor vikt att denna befolkningsgrupp kan
erhålla skälig inkomst av sitt betydelsefulla arbete, finner jag i likhet med
kommittén starka skäl tala för att nämnda önskan nu bör tillmötesgås.
Några avgörande betänkligheter torde ej heller möta häremot, vare sig
med hänsyn till strandägarnas utkomstmöjligheter eller från fiskevårds-
synpunkt.
För flertalet strandägare kommer ett frigivande sannolikt snarare att
bli till nytta än till skada. Mot förlusten av ensamrätten till hummerfiske
vid den egna stranden måste nämligen vägas fördelen av att få tillgång
även till andra vatten, som för närvarande icke kunna utnyttjas. Det må
också framhållas, att strandägarna regelmässigt ha ett försteg framför
andra fiskare genom att de känna till de bästa fiskeplatserna och ha kor
tare färdväg dit. Även om deras ensamrätt avskaffas, torde de därför ej
sällan ändock i praktiken komma att intaga en viss förmånsställning.
Mera väsentliga olägenheter för den jordägande befolkningen torde upp
komma endast då jordbruket såsom sadant icke är bärkraftigt, men hum
merfisket brukar ge god avkastning. I sådana fall kan det måhända in
träffa att efter upphävandet av ensamrätten till dylikt fiske fastigheten ej
längre med samma fördel kan bestå såsom självständig brukningsenhet.
Sådana skadeverkningar kunna emellertid icke väntas uppkomma i större
utsträckning än att deras betydelse framstår såsom underordnad i jäm
förelse med fördelarna av förslaget.
Vad slutligen angår fiskevårdssynpunkten vill jag endast framhålla, att
det bör ankomma på de fiskevårdande myndigheterna att noga tillse att
76
hummerbeståndet skyddas genom lämpliga åtgärder, såsom fridlysning å
vissa ställen eller tider samt utsättning av rombärande hummer.
På grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig böra biträda försla
get att hummerfisket skall totalt frigivas.
Övrigt fiske vid västkusten.
Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.
Fransett fisket efter hummer och ostron är, såsom redan nämnts, allt
fiske med »rörlig redskap» — vartill enligt lagen i förevarande samman
hang skall hänföras jämväl mindre ålryssja — i Göteborgs och Bohus län
alltsedan 1928 fritt för varje svensk medborgare även på enskilt vatten.
Samma regel gäller för Hallands län. Vid Skånes västra kust är i allmänhet
också fiske med fast redskap tillåtet för envar ända in till stranden.
Kommittén liar icke funnit anledning att föreslå någon ändring i dessa
bestämmelser.
I vissa remissyttranden ha emellertid framställts önskemål att den för
skånska västkusten gällande regeln skulle göras tillämplig även i Halland
samt Göteborgs och Bohus län.
Sålunda har fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt uttalat, att en så
dan ändring vore motiverad redan av historiska skäl. Han har därom till en
början anfört följande.
I landskapen Blekinge, Skåne och Halland rådde, innan de avträddes till
Sverige, den danska lagstiftningens grundsatser, enligt vilka någon uteslu
tande fiskerätt vid havsstranden icke tillkom strandägaren annorledes än
på grund av förläning från kronans sida. Där strandfisket ej sålunda var
bortförlänat, stod det öppet för varje medborgare. Enligt norsk rätt, som
gällde i Bohuslän, innan det blev svenskt, var fisket i saltsjön fritt. Denna
rättsuppfattning levde kvar i landskapen, sedan de blivit svenska. Strand
ägarna ha ej meddelat några vitesförbud i fråga om fiske vid deras strän
der under den tid norsk rätt var gällande i Bohuslän och icke heller under
tiden närmast efter 1683, då den svenska rättsskipningen infördes. Först om
kring 20 år senare anträffas de första vitesförbuden. Till en början före
komma de ganska sparsamt men bli talrikare ju närmare man kommer ti
den för utfärdandet av 1766 års fiskeristadga, vår första fiskerättslag. Dessa
förbud, som ha en mycket begränsad omfattning i lokalt hänseende, ha
tydligen tillkommit i den mån strandägarna varit företagsamma. Strand
ägarna ha utan tvivel genom förbuden sökt leda den pågående lagstiftningen
i riktning mot erkännande av enskild fiskerätt. — Någon hävd för enskild
fiskerätt ha strandägarna vid denna tid ej kunnat åberopa. — Strandägar
na ha så småningom skaffat sig denna rätt genom praxis, och på grund
av att de otvivelaktigt haft större inflytande på lagstiftningen än yrkes-
fiskarna ha de lyckats få denna rätt lagligen befäst i 1766 års fiskeristadga.
Denna stadga innebar ett tvärt brytande mot de gamla rättsreglerna.
Efter att vidare hava erinrat, att ett särskilt reglemente för »nordsjö-
fiskerierna» utfärdades 1774 samt att högsta domstolen i ett utlåtande 1852
tolkat detta reglemente såsom innebärande, att fisket i skärgårdarna mel
lan Öresund och norska gränsen vore fritt för varje svensk man, fortsät
ter fiskeriintendenten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Ungefär två månader efter högsta domstolens nämnda uttalande utfär
dades en ny fiskelag, 1852 års fiskeristadga. Riksdagen medverkade ej där
till, och vid högsta domstolens uttalande fästes ej avseende. I denna nya
lag’ stärktes den enskilda fiskerätten därigenom att den på sedvanor base
rade fria fiskerätten inskränktes. — I det år 1894 avgivna förslaget till ny
fiskerättslag erinrades om att å de flesta ställen utmed västkusten rådde
den uppfattningen, att fisket var fritt. Uppenbarligen i syfte att sanktio
nera denna uppfattning upptog förslaget en § av följande lydelse: »Där a
viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid an
nans strand annorledes än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt
bibehållna». I 1896 års lag blev emellertid detta medgivande inskränkt till
att omfatta endast rörlig redskap.
Även Svenska västkustfiskarnas centralförbund har framhållit att den en
skilda fiskerätten på västkusten vore en jämförelsevis sen företeelse. Den
hade första gången införts genom 1766 års fiskeristadga men finge enligt
förbundets mening anses åter ha blivit upphävd genom det nyssnämnda
reglementet för nordsjöfiskerierna 1774. Visserligen hade det oaktat vissa
innehavare av frälse- och boställshemman samt gardar i den inre skärgar
den lyckats att med åberopande av 1766 års stadga utverka vitesförbud av
häradsrätterna mot fiske vid sina stränder, men detta hade berott på att
jordlösa fiskare icke kunnat insättas i nämnderna och att nämndemännen
således haft samma intressen som de sökande själva. Förnyat lagligt stöd
för sina anspråk hade strandägarna icke fått förrän genom 1852 års fiskeri
stadga. Denna hade formellt dragit ett streck över likaberättigandet till ha
vets naturtillgångar vid kusterna. I praktiken hade man dock i stort sett
alltjämt levt vidare efter sina gamla sedvänjor och fortsatt att fiska vid
andras och varandras stränder. Först 1896 års lag hade i detta hänseende
fått någon större praktisk betydelse. Efter dess tillkomst hade nämligen,
till följd av samfärdselns och polisväsendets utveckling, strandägarna kom
mit att få långt effektivare medel än förut att bevaka sina rättigheter. Med
ändrade ekonomiska förhållanden hade också många jordägare som tidigare
aldrig utnyttjat sin ensamrätt funnit att de bl. a. genom utarrendering
och försäljningar kunde göra sina privilegier inkomstbringande utan att
själva genom arbete eller kapitalinsats intressera sig i fisket.
Förbundet har gjort gällande att den sålunda skildrade rättsutvecklingen
stått i strid mot de ekonomiska och sociala synpunkter som bort vara av
görande. Härom har förbundet bl. a. anfört följande.
Det må vara rimligt att i inlandets vattendrag och sjöar vattnet och fisket
däri skiftas mellan dem, som äga omkringliggande mark. Men att överföra
detta såsom rättsprincip till havskusterna med deras annorlunda beskaf
fade natur, ekonomiska, sociala och fångsttekniska förhallanden samt dar-
av betingade rättssedvanor är en orimlighet. I andra länder har grundrege n
i stället varit att betrakta havets rikedomar
sasom
naturtillgångar, over
vilka staten har högsta förfoganderätten, och till vilka den ovaldigt bor
bereda alla sina medborgare lika rätt.
„
I inget annat land har en enda medborgargrupp lamnats så stort ini y-
tande över fiskerilagstiftningen som strandägarna fått i Sverige. Fork a-
ringen härtill ligger däri, att genom överförande av inlands- och ostkust-
priiicipen till västkusten ha strandägarna lyckats få jordagare i riksdagen
78
att stödja sina anspråk, som i realiteten endast grunda sig på ett felaktigt
analogislut och att fiskarbefolkningen i den lagstiftande församlingen länge
saknade förespråkare. På så sätt ha västkustens strandägare åt sig lyckats
utverka förmånsrätt till vad som kan fångas i kustvattnen och därigenom
för medborgarnas flertal bidragit till att fördyra en betydelsefull grupp av
livsmedel samt förmenat fiskarbefolkningen den rättstrygghet, som de i
sitt riskfyllda arbete äro i stort behov av.
Beträffande förhållandena efter 1928 års lagändring har förbundet anfört
att strandägarna nu mera än tidigare begagnade sin rätt att utsätta fasta
redskap samt att detta visat sig vara till ohägn för övriga fiskare. Som en
ytterligare olägenhet har förbundet anmärkt, att det vore svårt att avgöra
'lika redskap som skulle anses såsom fasta och således ej finge användas på
annans enskilda vatten. Förbundet har yttrat att denna svårighet icke bleve
undanröjd genom kommittéförslaget, enär på västkusten delade meningar
rådde om när ett redskap skulle anses vara försett med ledarm. I övrigt har
förbundet gjort gällande att varje slags ensamrätt för strandägarna vore
agnad att försvåra utkomstmöjligheterna för dem som hade det sämst ställt,
t. ex. de äldre yrkesfiskarena, samt att i stället befrämja spekulationsbetonade
utarrenderingar. På västkusten låge fastigheternas inägor ofta så långt från
havet att den som skulle bruka jorden ej samtidigt kunde driva ett yrkesmäs
sigt fiske. Strandfiskerätten kunde därför få någon ekonomisk betydelse för
jordbrukarna endast om den utarrenderades. Därvid funnes ingen garanti
för att fisket bedreves med skäligt hänsynstagande till befolkningen i övrigt
och kommande generationer. En fiskearrendator, som icke kunde räkna med
att få utnyttja fisket mer än under viss tid, saknade nämligen ekonomiskt
motiv för att tillse att utfiskning icke ägde rum. Om den nuvarande ordning
en med enskild fiskerätt bibehölles, vore det därför enligt förbundets åsikt
att befara att kapitalstarka personer eller företag komme att frihägna och
intensivt utfiska vattenområdena närmast strandlinjen.
Slutligen har förbundet anfört, att den enda vägen att komma till klarhet
och reda i fiskerättsförhållandena på västkusten syntes vara att förklara allt
fiske vid denna kust fritt samt giva de lokala myndigheterna (länsstyrelse
och fiskei iintendent) rätt att efter hörande av fiskarenas organisationer
samt andra berörda parter utfärda de ordningsföreskrifter, som kunde be
finnas erforderliga. Förbundet har tillagt, att en sådan ordning med gott
resultat genomförts för visst fiske vid Skånes västkust.
Med anledning av fiskeriintendentens yttrande har även lantbruksstyrel-
sen funnit sig böra upptaga den nu förevarande frågan. Styrelsen har därvid
vitsordat, att ganska starka historiska skäl kunde anföras för att, i enlighet
med vad som redan skett för skånska västkustens del, praktiskt taget full
ständigt upphäva den enskilda fiskerätten i Göleborgs och Bohus samt Hal
lands län. Samtidigt har styrelsen emellertid uttalat att med hänsyn till nu
lådande sedvanor en sådan åtgärd icke vore lämplig. I Göteborgs och Bohus
län vore fisket med större fasta redskap visserligen icke så omfattande, men
dessa redskap hade flerstädes sedan länge uteslutande använts av strand
ägarna eller dessas rättsinnehavare. I Hallands län bedreves fisket med bot
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
79
tengarn och liknande redskap utefter långa sträckor av kusten mycket inten
sivt av personer, som innehade enskild fiskerätt inom de områden, där dessa
redskap utsattes. Förhållandena vore därför här väsentligt olika dem, som
rådde på Skånes västkust. Den av fiskeriintendenten föreslagna åtgärden
skulle således med säkerhet föranleda mycket stora ersättningskrav från
fiskerättsägarnas sida. Med anledning härav kunde styrelsen icke biträda
fiskeriintendentens förslag.
Vidare vill jag nämna att till Kungl. Maj :t inkommit en skrivelse från åt
skilliga strandägare och yrkesfiskare vid kusten av Laholms socken i Hal
lands län, i vilken skrivelse betonas att strandägarnas ensamrätt till fiske med
fasta redskap vore av stort värde i denna trakt. Där funnes nämligen sedan
flera hundra år fasta laxfisken som hörde till hemmanen. I samband därmed
anföres i skrivelsen att om utomstående tillätes att utsätta finmaskiga botten
garn i strandvattnet, skulle nämnda laxfisken bli så gott som värdelösa. Här
jämte uppgives, att de i orten bosatta kustfiskarena icke hade något att an
märka mot den nuvarande ordningen samt att förhållandet mellan dem och
strandägarna alltid varit gott. Kustfiskarena hade obehindrat kunnat fiska
med rörliga redskap och hade även fått arrendera de fasta laxfiskena, när
ägarna själva ej varit i tillfälle att utnyttja dem. För dessa kustfiskare skulle
en ökad konkurrens med yrkesfiskare från andra håll vara till stor skada.
Departementschefen.
Under den tid som förflutit sedan tillkomsten av 1896 års lag ha de yrkes
fiskare vid västkusten, vilka bedriva sin näring utan stöd av strandägande
rätt, i olika sammanhang framställt önskemål om större rörelsefrihet. Dessa
önskemål ha också i stor utsträckning tillgodosetts. Vid Skånes västra kust
är sålunda rätten att fiska på annans vatten praktiskt taget obegränsad, och
i Halland och Bohuslän föreligger sådan rätt beträffande allt fiske med rör
liga redskap utom ostrontäkt och, i vissa trakter, fiske efter hummer. Vad
hummerfisket angår har jag förut föreslagit att det nu skall helt frigivas.
Såsom strandägaren förbehållet skulle därefter — frånsett det obetydliga
ostronfisket — återstå egentligen endast fisket med fasta redskap vid kusten
av Hallands samt Göteborgs och Bohus län. På sätt framgått av det förut an
förda har emellertid under remissbehandlingen hemställts att även detta
fiske måtte frigivas för allmänt bruk, med rätt likväl för lokal myndighet att
meddela särskilda bestämmelser om fiskeplatsernas fördelning mellan de
fiskande m. m.
Till stöd för dessa yrkanden ha i första hand åberopats historiska skäl.
Emellertid var ensamrätt till fiske med fast redskap icke okänd ens i den
gamla danska och norska rätten. På många håll synes fiske med fasta red
skap vid egen strand ha bedrivits i århundraden, och detta har uppenbarli
gen icke varit möjligt utan åtminstone ett visst mått av trygghet mot intrång
från andras sida. Såvitt angår de fasta redskapen torde det därför vara en
överdrift att hävda, att 1766 års fiskeristadga inneburit ett fullständigt bry
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
80
tande med äldre rättsåskådning. Ej heller torde det finnas fog för uppfatt
ningen att 1766 års stadga satts ur kraft genom det särskilda reglementet
angående nordsjöfiskerierna av år 1774. Denna uppfattning synes delvis
grunda sig på ett misstag i fråga om räckvidden av den åberopade bestäm
melsen i detta reglemente.
I varje fall bar numera strandägarnas ensamrätt till fiske med fasta red
skap varit erkänd och respekterad under lång tid. Enligt den officiella fiske-
ristatistiken funnos år 1946 i Hallands län 48 s. k. bottengarnsfiskare med
tillhopa 155 redskap, värda sammanlagt 69 275 kronor, och med ett redovisat
fångstvärde av 89 006 kronor. För Göteborgs och Bohus län voro motsvarande
siffror 82 bottengarnsfiskare med 98 redskap, värda 80 000 kronor, och med
ett fångstvärde av 123 075 kronor. Dessa statistiska uppgifter avse fisket med
bottengarn, kilnotar och laxsätt. Vid sidan härav bedrives emellertid ett icke
obetydligt liske med andra fasta redskap, såsom torsk- och laxryssjor. Sär
skilt fisket med torskryssjor lär vara ganska omfattande, ej minst i Bohus
län. Enligt vad som uppgivits idkas det fasta fisket till övervägande del på
enskilt vatten och endast i mindre utsträckning i frivattnet. I den mån det
försiggår på enskilt vatten torde det vanligen utövas av strandägarna själva.
Ä\en upplåtelser till andra förekomma dock ganska ofta. Därvid betinga sig
strandägarna i allmänhet visst arrende, men det händer också att upplåtelsen
sker avgiftsfritt. Såvitt angår fiske med torskryssjor lär det t. o. in. vara un
dantag att ersättning begäres, men fiskarena bruka dock fråga strandägarna
om lov.
Såsom framgått av det sagda skulle ett frigivande av fisket med fasta
redskap innebära ett avsevärt ingrepp i bestående förhållanden och med
säkerhet giva upphov till omfattande ersättningskrav. I sistnämnda hänseen
de finge man tydligen räkna med anspråk även från sådana strandägare som
av en eller annan anledning för tillfället icke utnyttja sin fiskerätt. Det måste
också beaktas att de verkliga fångstvärdena kunna visa sig vara högre än
de som redovisas i den officiella statistiken.
En ändring av den nuvarande ordningen på denna punkt bör därför icke
genomföras utan starka praktiska och sociala skäl. Enligt min mening kan
emellertid vad som i sådant avseende anförts från frifiskarhåll knappast an
ses tillräckligt bärande. Vad särskilt angår de äldre fiskare som ha svårt att
längre deltaga i högsjöfisket uppväges nackdelen av att ej kunna fiska var
som helst i icke ringa mån av den förmån som ligger i att de genom arrende
kunna tillförsäkra sig möjlighet att sätta bottengarn och ryssjor i strand
vattnet utan risk för att bli utträngda av andra. Enligt vad som uppgives äro
fiskearrendena för närvarande varken oskäligt höga eller svåråtkomliga. I
själva verket torde invändningarna mot den enskilda fiskerätten ej heller i
framsta rummet avse, att de fria yrkesfiskarena därigenom skulle förhindras
att i önskad utsträckning fiska med fasta redskap. Den huvudsakliga grun
den för anmärkningarna synes vara, att de fasta redskapen anses vara till
hinder för det rörliga fisket särskilt därför att de, enligt lokala fiskeristad-
gor, ofta äro omgivna av ganska vidsträckta skyddszoner. Framför allt sy
Kung!. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
81
nas farhågor göra sig gällande att svårigheter skulle kunna uppkomma un
der en möjligen inträffande s. k. sillperiod. Med anledning härav vill jag
framhålla, att i den mån skyddsområden kring fasta fisken kunna visa sig
alltför omfattande, ändring kan ske i administrativ ordning. En särskild an
ledning härtill kan tydligen komma att föreligga om det, såsom ganska all
mänt förväntas, inom kort skulle inträffa en ny sillperiod. I sådant fall kan
det måhända också befinnas önskvärt att i någon form inskränka strand
ägarnas rätt att använda fasta redskap. Emellertid synes mig detta då lämp
ligen böra ske genom särskild, tidsbegränsad lagstiftning. En sådan tillfäl
lig lagstiftning torde för övrigt vid en sillperiod kunna visa sig påkallad även
av andra skäl. Bl. a. kan det bli nödvändigt att närmare reglera användning
en av s. k. sillstängen, dvs nät som begagnas för att avspärra mynningen
av en vik eller fjord, dit sillen gått in, i syfte att den innestängda sillen där
efter skall uppfiskas av den som utsatt stänget. Dessa anordningar bli enligt
kommitténs av mig tillstyrkta förslag att anse såsom rörliga redskap.
På grund av vad sålunda anförts finner jag mig icke för närvarande böra
föreslå att strandägarnas ensamrätt till fiske med fast redskap i enskilt vat
ten upphäves även i Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Jag vill emel
lertid erinra att jag för västkustens del ansett mig böra avstyrka kommit
téns förslag om vidgad rätt för fiskerättsägare att sträcka fast redskap ut i
frivattnet.
Fisket i de stora insjöarna.
Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.
Den enskilda fiskerätten i våra stora insjöar är -—- så långt den sträcker
sig — enligt lagen ej underkastad några inskränkningar. I praktiken har
emellertid på många håll fiske i en eller annan form fått bedrivas fritt även
i omedelbar närhet av stranden.
Fiskerättskommittén har ansett, att i samband med införandet av fasta
regler rörande det enskilda fiskevattnets utsträckning i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön i Jämtland borde för envar av dessa sjöar med
delas särskilda bestämmelser som begränsade strandägarnas ensamrätt i
huvudsaklig anslutning till rådande praxis. Däremot har kommittén icke
funnit erforderligt eller lämpligt att något fritt fiske tillätes i Mälaren.
Beträffande Vänern har kommittén föreslagit fyra olika stadganden
om undantag från den enskilda fiskerätten.
Enligt det första av dessa stadganden skall Kungl. Maj :t eller den myn
dighet Kungl. Maj :t bestämmer kunna meddela den som utövar fiske yrkes
mässigt personligt tillstånd att under tiden den 15 juni—den 15 september
fiska med ålrev med dött agn även på annans vatten.
Förslaget härom har i princip tillstyrkts av länsstyrelsen i Värmlands län,
fiskerinämnden för Vänern, fiskerikonsulenten vid Värmlands läns hushåll
ningssällskap, Vänerns fiskareförbund och Värmlands länsförbund av Riks-
<> Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
förbundet landsbygdens folk, varvid emellertid förordats den jämkningen,
att tiden för fritt ålrevsfiske skulle flyttas en månad framåt och alltså räk
nas från och med den 15 juli till och med den 15 oktober. Som skäl härför
har anförts att gösfisket i Vänerns vikar påginge hela juni och stundom
även i början av juli. Ett fritt ålrevsfiske redan från och med den 15 juni
skulle därför verka störande på det fiskerättsägarna förbehållna fisket. Un
der tiden den 15 juli—den 15 oktober idkade fiskerättsägarna däremot i
regel ej något mera betydande fiske.
Fiskeriintendenten i mellersta distriktet har emellertid avstyrkt det före
slagna stadgandet. Han har till motivering av sin ståndpunkt anfört bl. a.
följande.
På grund av hinder vid Trollhättefallen kan ålynglet ej uppvandra till
Vänern. Ålynglet uppsamlas i en fångststation vid Trollhättan, och ungefär
50 % av det insamlade ynglet utsättes i Vänern. Under senare år har ål-
vngelfångsten i hög grad nedgått, vilket åtminstone delvis sammanhänger
med ett kraftstationsbygge vid Trollhättan. Ålfångsten i Vänern har alltid
varit förhållandevis ringa. Enligt den officiella statistiken för åren 1914—
1923 fångades 19 194 kg i medeltal pr år. Enligt senare undersökningar tor
de ålfångsten hålla sig vid omkring 7 000—10 000 kg pr år. Ålen är ett av
de fiskslag, som fångas minst i Vänern. — Med hänsyn till den förhållande
vis ringa betydelse ålfisket i Vänern har synes det mig ej vara berättigat
att vidtaga så omfattande inskränkningar i rätten till enskilt fiske, som
fiskerättskommitténs förslag innebär. Det skulle också vara synnerligen
svårt att kontrollera att endast personer, som erhållit särskilt tillstånd av
viss myndighet, bedriver detta fiske, liksom att endast dött agn kommer
till användning. Helt visst skulle också en lagbestämmelse som den ifråga
satta medföra mycket slitningar mellan fiskerättsägare och fiskare.
Lantbruksstyrelsen har förklarat sig instämma i vad fiskeriintendenten
anfört i frågan.
Det andra av kommittén föreslagna undantagsstadgandet innebär att
fiske efter siklöja och nors med finmaskad not skall kunna av myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför
öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget not
varp, om sådant fiske där plägat fritt bedrivas. Dylik friförklaring skall
dock kunna meddelas allenast om det kan antagas ej medföra fara för
fiskevården.
Mot denna bestämmelse har ingen erinran framställts i remissyttrandena.
Enligt den tredje undantagsregeln skall fiske efter siklöja och nors med
finmaskat nät vara fritt för envar på sådant enskilt vatten som ligger utan
för öppen strand och har större djup än 8 meter, bestämt efter rådande vat
tenstånd.
Häremot har icke gjorts annan anmärkning än att fiskerikonsulenten vid
Värmlands läns hushållningssällskap ansett stadgandet i stället böra utfor
mas så, att fiske efter siklöja och nors till agn med finmaskade nät skulle
vara fritt utanför djup och öppen strand där sådan fisk förekomme. Som
skäl härför har anförts i huvudsak följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
83
Att frivattensfiskaren icke skulle få bruka finmaskade nät på mindre
djup än 8 meter utanför öppen strand innebär att vida kuststräckor icke
skulle kunna nyttjas för agnfiske, särskilt då lågvatten råder. Så blir t. ex
förhållandet å kuststräckan från Oxhålsrevet norr om Gälleudde på Dals-
landskusten över åt Vänersborg, Vänersnäs, Frid, Hindensrev, Rackeby- och
Kållandsökusten till St. Eken, samt i södra och sydöstra delen av Kinne-
vilcen in. fl. platser. T. o. in. vid Vänerns djupaste stränder skulle frivat
tensfiskaren icke komma stranden mer än 300 in nära inom stora områden,
där anskaffande av agn har stor betydelse för en talrik icke strandägande
befolkning. En sådan bestämmelse försvårar och omöjliggör i många fall
ett enkelt och nödvändigt fiske för att skaffa siklöja och nors till agn vid
revfisket, och påbudet komme troligen icke att respekteras av de fiskande.
— Vid vissa tider av året går siklöjan och norsen in på mycket grunt vat
ten och de finmaskade nät som brukas för fångst av dessa fiskslag äro inga
rovfiskeredskap utan böra få brukas minst lika fritt som de finmaskade
notarna.
Såsom fjärde och sista begränsning av den enskilda fiskerätten i Vänern
har kommittén föreslagit att i Mariestadsfjärden jämte Östersundet — vilka
på grund av 1-km-regeln skulle komma att i sin helhet hänföras till enskilt
fiskevatten —- allt fiske med rörliga redskap skall vara fritt utanför strand
vattnet, d. v. s. på sådant vatten som ligger mer än 300 meter från stran
den eller, där den stranden följande kurvan för högst 3 meters djup går
längre ut, utanför denna djupkurva.
Detta förslag har tillstyrkts av förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns
hushållningssällskap samt fiskeriintendenten i mellersta distriktet.
Vänerns fiskareförbund har däremot anmärkt, att i de mittre delarna av
Mariestadsfjärden även fiske med fast redskap borde vara tillåtet för envar.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, stadsfullmäktige i Mariestad och fiskeri-
konsulenten vid Värmlands läns hushållningssällskap synas vilja förorda
den lösningen, att i nu ifrågavarande delar av Vänern fiske med såväl
fasta som rörliga redskap utanför strandvattnet skulle lämnas fritt för en
var som tillhörde ortsbefolkningen, men att å andra sidan ingen annan skul
le tillåtas att utan strandägarnas tillstånd där bedriva något slags fiske.
Till stöd för denna mening har fiskerikonsulenten bl. a. anfört, att den öpp
na delen av Mariestadsfjärden hittills utnyttjats av alla kringboende såsom
fritt område men att fiskare från andra trakter icke syntes ha idkat något
fiske i denna fjärd. Fiskerättskommitténs förslag att frigiva fisket med
rörliga redskap vore icke lyckligt. Sålunda skulle t. ex. ett allmänt nätfiske
i fjärden troligen på ganska kort tid utrota det gösbestånd som där bruka
de vandra in till lek. Även fiske med utter kunde verka förödande.
Slutligen vill jag nämna att under remissbehandlingen önskemål fram
ställts om ytterligare en undantagsbestämmelse utöver de av kommittén
föreslagna. Vänerns fiskareförbund har sålunda gjort gällande att i Dät-
tern och Brandsfjorden i sydvästra Vänern — vilka vatten likaledes till
största delen bli att hänföra till enskilt fiskevatten — fisket med uråldrig
hävd ansetts tillkomma alla dem som tillhörde befolkningen i Åse härad, vare
sig de ägde fastighet eller ej. Denna ordning borde enligt förbundets mening
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
bibehållas orubbad. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat, att vad för bundet sålunda anfört syntes beaktansvärt.
Såvitt angår Vättern har kommittén föreslagit, att varje svensk med borgare skall äga rätt att utanför öppen strand fiska med utter och drag samt agnnot jämväl å annans enskilda vatten.
Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Förvaltningsutskottet i Skaraborgs låns hushållningssällskap har emel lertid uttalat, att det fria fisket borde begränsas till vatten som låge mer än 100 meter från stranden, och fem ledamöter av utskottet ha ansett, att nå gon rätt att utnyttja annans vatten för fiske med utter eller drag överhuvud icke borde medgivas.
Fiskeriintcndenten i södra distriktet bär tvärtom anfört, att den fria fis kerätten borde utvidgas att omfatta även andra fiskemetoder än dem som upptagits i kommittéförslaget. Önskemål i samma riktning ha framställts av Södra Vätterns fiskareförening och länsstyrelsen i Jönköpings län, vilka ifrågasatt, om icke fiske med rev borde likställas med drag- och utterfiske.
Sistnämnda länsstyrelse har därjämte föreslagit att länsstyrelsen skulle få befogenhet att medgiva att, utan hinder av enskild fiskerätt, röding finge fångas för fiskodlingsändamål, åtminstone på de s. k. norra och södra grun den vid Visingsö. Detta förslag har biträtts av förvaltningsutskottet i Jön köpings läns hushållningssällskap samt av Visingsö fiskareförening.
För Hjälmaren har i kommittéförslaget föreskrivits att i Mellan fjärden — som hänförts till enskilt vatten — varje svensk medborgare det oaktat skall äga rätt att fiska med all slags rörliga redskap i vatten som ligger minst 1 000 meter från stranden.
Häremot har ingen erinran gjorts vid remissbehandlingen. Vad slutligen beträffar Storsjön har kommittén föreslagit att fiske efter sik med nät samt efter lake med hängryssja skall vara fritt för varje svensk medborgare.
Detta förslag har mött gensagor i åtskilliga yttranden. Sålunda har domänstyrelsen framhållit att man med nät kunde fånga all slags fisk, ej blott sik. Eftersom nätfångad fisk måste tillvaratagas, då den i regel doge efter utsläppning, vore det svårt att visa, om ett i lag med givet sikfiske bedreves eller om tjuvfiske förelåge. Det syntes dessutom knappast befogat att i lagen införa bestämmelser om att fiske av lake med hängryssja skulle vara fritt just i Storsjön. Lake förekomme nämligen även i andra större norrlandssjöar.
Föreningen statens fiskeritjänstemän har anfört att, enligt vad som fram- ginge av kommitténs betänkande, syftet med de föreslagna bestämmelserna huvudsakligen varit att bevara den fattigare befolkningens möjligheter att fiska s. k. blåsik, vilken ansåges mindervärdig och lämpligen borde bli fö remål för en effektiv avfiskning. För vinnande av detta syfte vore det emel lertid tillräckligt att man tilläte fiske med nät med högst 15 millimeters maskstolpar. Med kommitténs förslag bleve det möjligt att fritt bedriva fiske även med grövre nät. Följden skulle säkerligen bli ett intensivt fiske
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
85
med de gängse 20-varvsnäten, varvid — även om det uppgåves att fisket av-
såge sik — större delen av fångsten skulle komma att utgöras av annan
fisk, ofta värdefull sådan.
Liknande synpunkter ha anförts av Svenska fiskevårdsförbundet.
Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet har uttalat att den fattigare
ortsbefolkningens behov av fiskemöjligheter numera icke syntes vara någon
social fråga av betydelse. Den föreslagna rätten för varje svensk medborgare
att bedriva fiske av sik med nät och av lake med hängryssja borde därför
kunna begränsas att gälla allenast på minst 300 meters avstånd från stran
den.
Lantbruksstijrelsen har — särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att
skydda laxöringens vandring upp mot lekplatserna i de rinnande vattendrag
som utmynna i Storsjön —• ansett sig böra biträda fiskeriintendentens för
slag.
Departementschefen.
För att icke de av mig förordade nya reglerna om fritt och enskilt fiske
vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön skola medföra alltför stora
rubbningar i nu rådande förhållanden lär det vara nödvändigt att genom
särskilda undantagsstadganden vissa fiskemetoder lämnas fria även i det
enskilda vattnet. Kommitténs förslag i detta avseende torde i stort sett vara
väl avvägda.
Vad Vänern beträffar har sålunda den föreslagna regleringen av ål-
revsfisket i princip tillstyrkts av samtliga lokala remissinstanser utom fiske
riintendenten i mellersta distriktet. Med anledning av dennes yttrande vill
jag framhålla, att det ålrevsfiske som förekommer i Vänern till allra största
delen bedrives av yrkesfiskare. Från nationalekonomisk synpunkt är det
önskvärt att dessa fiskares arbete underlättas så långt det är möjligt utan
skada för strandägarna. Eljest kan det befaras att ålbeståndet i Vänern icke
kommer att utnyttjas i tillräcklig omfattning. Genom att rätten till fritt ål
revsfiske i kommittéförslaget begränsats till en kortare tid under sommaren
och dessutom gjorts beroende av särskilt tillstånd måste enligt min uppfatt
ning strandägarnas intressen anses skäligen tillgodosedda. Svårigheterna att
kontrollera att missbruk ej förekommer torde icke behöva bli alltför stora.
Jag tillstyrker därför att förslaget genomföres, dock med den i flertalet re
missyttranden påyrkade jämkningen att tiden för fritt ålrevsfiske förlägges
en månad senare på året och således får sträcka sig från och med den 16
juli till och med den 15 oktober. Tillståndsprövningen bör enligt min mening
ankomma på länsstyrelsen i det län där fisket skall bedrivas. Till förebyg
gande av tvekan torde i lagen böra upptagas en uttrycklig föreskrift att till
stånd må begränsas att avse allenast ett bestämt område.
De föreskrifter kommittén föreslagit i fråga om not- och nätfisket efter
siklöja och nors ha likaledes så gott som enhälligt tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Den ändring som beträffande nätfisket förordats av fiskeri-
konsulenten hos Värmlands läns hushållningssällskap finner jag mig icke
kunna tillstyrka, främst därför att en rätt till fri agntäkt ända in till stran
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
den lätt kunde komma att missbrukas genom att fiske bedreves även för
konsumtionsändamål. Även i förevarande delar biträder jag därför kommit
téns förslag. Befogenheten att förklara notvarp fritt för allmänt begagnande
torde lämpligen böra överlämnas åt vederbörande länsstyrelse.
Vad angår fisket i Mariestadsfjärden ha mera delade meningar kommit
till synes i remissyttrandena. De önskemål som framställts om att utanför
strandvattnet även fisket med fasta redskap skulle i större eller mindre ut
sträckning frigivas synas mig emellertid ej tillräckligt motiverade. I den
mån fiskare utan strandäganderätt skulle vilja utsätta storryssjor eller lik
nande redskap på grundområden ute i fjärden, böra de utan större olägen
het kunna träffa uppgörelse därom med fiskerättsägarna. Å andra sidan är
det enligt min åsikt ej heller påkallat, att den av kommittén föreslagna all
männa rätten att fiska med rörliga redskap begränsas till att gälla allenast
för ortsbefolkningen. Det torde knappast behöva befaras att fiskare från
andra trakter skola söka sig in i Mariestadsfjärden i sådan mängd att de
närboende undanträngas eller fiskbeståndet utrotas. Skulle tendenser till
rovfiske visa sig, bör detta för övrigt kunna förekommas genom att läns
styrelsen med stöd av fiskeristadgan utfärdar särskilda bestämmelser angå
ende fiskets bedrivande. Med hänsyn till det sålunda anförda finner jag mig
icke böra föreslå någon avvikelse från kommitténs förslag.
Ej heller torde det vara anledning att i lagen upptaga några speciella
bestämmelser angående fisket i Dättern och Brandsfjorden. Några konflik
ter mellan jordägare och frifiskare synas icke ha förekommit i dessa delar
av Vänern.
Det undantagsstadgande kommittén föreslagit för Vättern har på
vissa håll ansetts innebära ett alltför starkt åsidosättande av strandägarin-
tresset, medan andra remissinstanser ifrågasatt, om icke fisket på enskilt
vatten borde frigivas i ännu större utsträckning. De flesta yttrandena gå
dock i tillstyrkande riktning. För egen del har jag kommit till den upp
fattningen att kommittéförslaget utgör den lämpligaste lösningen. Vad sär
skilt angår det i några remissyttranden framförda önskemålet om speciella
bestämmelser angående fångst av röding för fiskodlingsändamål förutsätter
jag, att det icke skall visa sig omöjligt att vid behov träffa uppgörelse med
fiskerättsägarna om tillstånd att utöva dylikt fiske. Jag tillstyrker alltså, att
kommitténs förslag i denna del oförändrat genomföres.
Likaså biträder jag förslaget angående Hjälmaren, mot vilket ingen
erinran framställts i remissyttrandena.
Vad slutligen angår Storsjön torde vad som anförts i remissyttran
dena böra föranleda den jämkningen, att nätfisket efter sik icke göres fritt
på annat vatten än sådant som ligger minst 300 meter från stranden. Skulle
det framdeles visa sig erforderligt att dessutom införa en begränsning av
maskstorleken på siknäten, torde detta kunna ske i administrativ ordning.
Beträffande lakfisket med hängryssja finner jag icke skäl att frångå kom
mittéförslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
87
Kronans fisken.
I 1896 års lag förekomma vissa, delvis ålderdomliga bestämmelser angåen
de kronofisken.
Enligt 1 § äger sålunda varje svensk medborgare rätt att fiska — förutom
i öppna havet — även vid »sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i
saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra
eller under särskilda villkor innehavas». Vid sådana stränder, skär och
holmar är vidare, enligt 21 § första stycket, fiskeriidkare berättigad att i
mån av tillgång utan avgift erhålla upplåtelse av mark för uppförande av
boningshus, bodar och beredningshus, byggnad av fartyg samt förfärdigande
av kärl och redskap. Det skall ankomma på länsstyrelsen att för sådant än
damål anvisa nödigt område. Vilka »havsstränder» som numera omfattas
av dessa stadganden är tveksamt. De äro i varje fall jämförelsevis få.
S. k. odisponerade kronoholmar förekomma däremot i icke ringa antal,
särskilt vid västkusten och i Norrbottens län.
I 7 § stadgas, att ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker,
allmänningar, parker och holmar ävensom vid oavvittrad mark må, där ej
kronan dessa fisken sig eller annan enskilt förbehållit, mot skälig avgift
och på fastställda villkor nyttjas av de inom häradet eller socknen boende
efter tillstånd av länsstyrelsen eller, såvitt fråga är om fiske vid krono-
park, av domänstyrelsen. Om hemman äro anlagda på mark av nu åsyftat
slag, skola de dock, till dess delning skett, åtnjuta fritt fiske. Därjämte gäl
ler, enligt 21 § andra stycket, att de fiskande äga rätt att efter tillstånd av
länsstyrelsen, respektive domänstyrelsen, mot skälig avgift uppsätta bodar
å den kronomark invid vilken fisket är beläget. De fisken som avses med
dessa bestämmelser benämnas i lagen allmänna kronofisken. Sedan avvitt-
ringen slutförts, förekomma sådana fisken numera i stort sett endast vid
kronoparker och inom områden som vid avvittring lämnats odisponerade
såsom överloppmark.
Slutligen föreskrives i 8 § att kronans enskilda fisken i saltsjön, insjöar
och rinnande vatten skola, liksom förut, vara förbehållna kronan och hen
nes rättsinnehavare. Stadgandet åsyftar sådana av strandäganderätt obe
roende fisken, vilka av ålder tillhört kronan och i jordeboken äro upptagna
såsom särskilda lägenheter av krononatur.
Vid sidan av de sålunda omförmälda »allmänna» och »enskilda» krono-
fiskena har man att räkna med sådant fiske som tillkommer kronan på
grund av privaträttslig äganderätt till fastighet. Dylikt fiske förekommer i
stor utsträckning t. ex. i vatten som hör till fastigheter under vattenfalls
styrelsens, fångvårdsstyrelsens eller försvarsmyndigheternas förvaltning.
Några särskilda bestämmelser om detta privaträttsliga fiske ha ej medde
lats i lagen, utan kronan har enahanda fiskerätt som andra strandägare.
K o in mitten har ansett att några motsvarigheter till de nuvarande
särskilda bestämmelserna om kronofisken ej borde upptagas i den nya lagen
utan att kronan i princip borde likställas med enskilda fastighetsägare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Beträffande 1 § i 1896 års lag har kommittén anfört, att denna torde få anses innebära att någon enskild fiskerätt ej följde med de havsstränder, skär och holmar som omförmälas i lagrummet. Enligt kommitténs mening funnes det ej tillräckliga skäl att längre upprätthålla denna grundsats. I stället borde vanliga regler om enskilt fiskevatten tillämpas även vid nu ifrågavarande kronoinark. Detta innebure emellertid icke att kommittén ville upphäva den gamla rätten till fritt fiske därstädes. Denna rätt borde bibe hållas, men bestämmelser därom borde ej meddelas i fiskelagen utan i en särskild förordning angående kronofiskets utnyttjande, beslutad i den ord ning § 77 regeringsformen föreskreve. I denna förordning borde också upp tagas föreskrifter om rätt att erhålla kostnadsfri upplåtelse av mark för boningshus och fiskebodar m. in., motsvarande dem som nu funnes i 21 § första stycket 1896 års lag. I kommitténs betänkande har intagits ett för slag till dylik förordning. Till innehållet i detta torde jag få återkomma senare.
Med avseende å bestämmelserna om allmänna kronofisken i 7 § och 21 § andra stycket nämnda lag har kommittén erinrat att de i huvudsak inne bure allenast att upplåtelse av fiskerätt ej finge ske till andra än dem som tillhörde ortsbefolkningen. Då denna regel stundom vore till hinder för ett rationellt utnyttjande av fisket, ansåge kommittén att den icke borde bi behållas. Kommittén ville framhålla att samma ståndpunkt intagits av 1915 års jakt- och fiskesakkunniga samt av 1939 års fiskevattensutredning. En ligt kommitténs mening borde i fråga om dispositionen av de allmänna kro- nofiskena gälla, att de i första hand skulle upplåtas till ortsbefolkningen till husbehovsfiske, men att därjämte även upplåtelser till sport- och yrkesfiske finge förekomma i den mån det funnes kunna ske utan intrång i husbehovs fisket. Jämväl denna fråga borde emellertid lösas genom fristående förvalt ningsföreskrifter.
Vad slutligen angår 8 § i 1896 års lag har kommittén ansett, att de där omförmälda »enskilda» kronofiskena borde behandlas lika med de såsom självständiga fastigheter i jordeboken upptagna fisken av frälse eller skatte natur, som tillhörde enskilda personer eller förvärvats av kronan genom privaträttsligt fång.
Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag föranlett erin ran allenast från kammarkollegiet, som uttalat att frågan om företrädesrätt lör ortsbefolkningen att utnyttja de allmänna kronofiskena vore av sådan vikt att bestämmelserna därom syntes ha sin plats i fiskelagen.
Departementschefen. För egen del anser jag i likhet med kommittén att erforderliga föreskrifter angående begagnandet av fisket vid kronans om förmälda stränder, skär och holmar i saltsjön samt av de s. k. allmänna kronofiskena utan olägenhet böra kunna meddelas i den ordning § 77 rege ringsformen föreskriver. Därvid bör regleringen enligt min uppfattning ske i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit.
Till frågan om de enskilda kronofiskena torde jag få återkomma senare.
89
Jag vill emellertid redan nu nämna att jag icke finner lämpligt att andra
föreskrifter givas för dessa fisken än för de övriga fisken som upptagits i
jordeboken såsom särskilda fastigheter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Fiskevårdsområden.
Gällande rätt.
I 10 § i 1896 års lag meddelas vissa bestämmelser om hur fiske må bedri
vas i oskiftat fiskevatten. Huvudregeln är att sådant fiske må utövas av
samtliga delägare »efter ty de kunna sämjas». Kunna de icke komma över
ens, äger domstol föreskriva på vad sätt fisket skall nyttjas.
Dessa stadganden skola emellertid icke äga tillämpning, om fiskevattnet
utgör eller ingår i gemensamhetsfiske. Om sådant fiske gäller en särskild
lag av den 30 juni 1913. Enligt denna lag kunna delägarna i fiskevatten som
är oskiftat eller eljest tillhörigt två eller flera besluta att fisket i vattnet
skall vara gemensamhetsfiske. Detta medför att fisket därefter icke må till
godogöras på annat sätt än så att det nyttjas av delägarna i bolag eller upp-
låtes på arrende eller brukas av delägarna var för sig efter fastställd plan.
För att beslut om inrättande av gemensamhetsfiske skall vara giltigt
fordras viss kvalificerad majoritet bland delägarna; därvid beräknas rösttal
efter andel i skifteslaget eller, om fisket är skiftat, i avkastningen av det
vattenområde varom är fråga. Dessutom kräves länsstyrelsens fastställelse.
Sådan må meddelas allenast om med hänsyn till fiskevattnets gränser och
omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra in
rättas där.
Kommittén.
Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om domstols rätt att reglera
fisket i oskiftat vatten samt om gemensamhetsfiske skola ersättas med nya
föreskrifter angående s. k. fiskevårdsområden.
Fiskevårdsområde skall enligt förslaget kunna bildas i ändamål att främja
fisket och fiskevården i visst fiskevatten som är oskiftat eller eljest tillhör
två eller flera.
Sådant område skall bildas för viss tid, minst 10 och högst 25 år. Beslut
om bildande av fiskevårdsområde skall ej fattas av delägarna själva utan på
ansökan meddelas av länsstyrelsen. Ansökan skall kunna göras av envar
delägare i fiskevattnet och dessutom av statens fiskeritjänsteman, hushåll
ningssällskapets förvaltningsutskott, hos hushållningssällskapet anställd fis-
kerikonsulent eller fiskeriinstruktör ävensom sammanslutning av fiskare i
orten. Då ansökan inkommit skall tillfälle beredas samtliga delägare att yttra
sig över densamma. För bifall till ansökan skall i regel fordras att flertalet
hland delägarna biträtt den eller lämnat den utan erinran. I vissa fall skall
dock länsstyrelsen kunna besluta om bildande av fiskevårdsområde, trots
att de flesta delägarna uttalat sig däremot. Så skall kunna ske om fiskevatt net, i strid med allmänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes ge nom att fiskbeståndet utarmas eller genom att fisket ej utnyttjas, så ock om eljest särskilda skäl föranleda därtill. Som exempel på sådana särskilda skäl har kommittén bl. a. nämnt behov av att iståndsätta fisktomma vatten, trygga en socialt betydelsefull sedvanerätt eller att eljest bereda en viss befolknings grupp tillfälle till husbehovsfiske.
Kommittén föreslår vidare, att vid bildande av fiskevårdsområde länssty relsen skall utfärda stadgar för området, angivande de huvudsakliga grun derna för fiskets och fiskevårdens utövande. I stadgarna skola också medde las föreskrifter bl. a. om beräkningsgrunden för delaktighet i området och för rösträtt.
Såvida cj annat enhälligt beslutats skall delaktigheten, om fiskevattnet är i sin helhet oskiftat, bestämmas efter andel i skifteslaget och i annat fall grundas på avkastningen från de olika delägarnas särskilda fiskevatten samt fastställas vid av länsstyrelsen anordnad förrättning.
I fråga om rösträtten föreslås som huvudregel, att varje delägare skall äga en röst samt att beslut skall fattas med enkel majoritet bland de röstande. I vissa fall skall dock rösttalet bestämmas efter delaktighet och kvalificerad majoritet erfordras. Bl. a. skall beslut om att utarrendering eller upplåtelse av mindre omfattning (fiskekort) skall ske i allmänhet icke vara giltigt, med mindre beslutet biträtts av delägare med minst två tredjedelar av de i om röstningen deltagandes rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårds område t.
Jag vill emellertid i detta sammanhang anmärka, att länsstyrelsen i för slaget tillagts en självständig befogenhet att, såväl i samband med fiske- vårdsområdets bildande som därefter, i stadgarna föreskriva att utarrende ring eller annan upplåtelse skall äga rum.
I övrigt må om förslagets innehåll blott nämnas, att därest delägarna äro flera än tre, styrelse skall utses att handhava fiskevårdsområdets gemen samma angelägenheter.
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
Yttrandena.
I så gott som samtliga yttranden, där frågan om fiskevårdsområden be rörts, har framhållits, att det vore angeläget att en planmässig ordning för fisket och fiskevården inom slutna eller eljest sammanhängande vattenom råden kunde åvägabringas i enklare och effektivare former än lagen om gemensamhetsfiske erbj uder.
Behovet därav har särskilt understrukits av Svenska fiskevårds förbundet, som bland annat anfört följande.
Det torde icke råda något tvivel om att tillgången på fisk i de svenska fiske vattnen numera är avsevärt mycket knappare än för t. ex. femtio år sedan. Detta gäller såväl kustvattnen som, framför allt, insjövattnen. Åtskilliga faktorer ha medverkat härtill. Effektivare fiskemetoder medgiva för vrkes- fiskarenas del fångster av en helt annan storleksordning än tidigare. Intres
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
91
set för fiske såsom rekreation eller nöje bär ökat i en omfattning, som man
knappast tidigare kunnat förutse, samtidigt som de nutida kommunikations
medlen gjortallt fler vatten tillgängliga för stora skaror av semesterfirare.
Jämsides med intensifieringen av denna så att säga naturliga beskattning av
fiskbestånden har ett forcerat utnyttjande av vattendragen för flottning samt
kraftutvinning och andra industriella ändamål ävensom olika av jordbruks
driften påkallade förändringar i vattenföringen menligt påverkat levnads
betingelserna för de flesta ur fiskesynpunkt värdefulla fiskslagen och avse
värt minskat förutsättningarna för deras naturliga reproduktion.
Om denna utveckling får fortgå utan samtidiga effektiva motåtgärder,
uppstår fara för att fiskevattnen bliva utarmade till men för yrkesfisket och
därmed för folkförsörjningen samt till förlust för många rekreationssö-
kande. De sålunda nödiga motåtgärderna, som måste taga sikte på fisk
beståndens såväl skydd som förkovran och vilka man med ett gemensamt
namn benämner fiskevård, kunna emellertid icke bliva effektiva med mindre
de stödjas av en tidsenlig lagstiftning.
Förbundet bär tillika framhållit att fiskevårdsområdesinstitutet borde
kunna utnyttjas för att praktiskt pröva idén om enhetlig flodområdesför-
valtning, särskilt i vissa laxälvar.
Även kammarkollegiet har anfört, att det vore synnerligen önskvärt att få
till stånd en enhetlig förvaltning i vissa vattendrag, men att föreskrifter om
fiskevårdsområden icke vore tillräckliga för detta ändamål. Om ett fiske-
vårdsområde gjordes alltför stort, bleve nämligen organisationen ohanterlig
och tungrodd. Den enda möjligheten att få till stånd en effektiv administra
tion för ett helt vattendrag vore enligt kollegiets mening att tillskapa ett
särskilt organ med nödiga befogenheter, som uteslutande ägnade sig åt upp
giften. En sådan styrelse borde äga ombesörja eller övervaka att alla fiske-
vårdsåtgärder, som föreskrivits av vattendomstol eller eljest, vederbörligen
utfördes samt för ändamålet förfoga över utdömda avgifter och andra me
del. Den måste också äga rätt att föreskriva i vilken omfattning fiske finge
bedrivas samt att upptaga avgifter att disponeras för fiskevården. Kollegiet
vore icke berett att ens skissera ett förslag till lagstiftning om dylik fiskeri-
administration. Emellertid hade kollegiet ansett sig böra påpeka att med
hänsyn till kollegiets erfarenheter från förandet av det allmännas talan i
vattenmål en central förvaltning av ett helt vattendrag i många fall tedde
sig som den enda utvägen, om det skulle bli något allvar med sötvattens-
fiskets upphjälpande.
Liknande uttalanden ha gjorts av Svenska lax- och laxöringsföreningen
u. p. a.
Särskild uppmärksamhet har i remissyttrandena ägnats frågan huruvida,
på sätt kommittén föreslagit, beslut om bildande av fiske vårds
område borde kunna meddelas även om alla eller de flesta bland del
ägarna uttalat sig däremot.
Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Kopparbergs län samt
Svenska fiskevårds förbundet ha uttalat att eu sådan befogenhet vore av
stort värde. I sammanhang därmed har nämnda förbund anfört följande.
Det är en känd sak alt 1913 års lag om gemensamhetsfiske i stort sett
blivit en besvikelse för dem, som i denna motsågo ett medel att uppnå en
Kunyl. Maj.ts proposition nr 60.
effektivare fiskevård och därmed ett bättre utbyte av de enskilda fiskevatt nen. De brister, varmed denna lagstiftning var behäftad, ha i fiskerättskom- mitténs förslag på ett enligt förbundets mening lyckligt sätt undanröjts. Förbundet är därför övertygat om att förslagets upphöjande till lag skali komma att få samma goda verkningar i avseende å fiskevården som 1938 års lagstiftning om jaktvårdsområden erfarenhetsmässigt haft för jakt vården.
Å andra sidan har förslaget i denna del bestämt avstyrkts av förvaltnings utskottet i Örebro läns hushållningssällskap och länsstyrelsen i Östergötlands län, som sagt sig befara att förståelsen för den nya lagstiftningen skulle komma att lida ett kännbart avbräck därest dylika tvångsingripanden finge företagas.
I några yttranden har grundsatsen att fiskevårdsområde skall kunna framtvingas även mot de flesta delägarnas vilja i och för sig lämnats utan erinran men samtidigt hävdats att kommittéförslaget gåve länsstyrelserna alltför vittgående befogenheter i detta avseende.
Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen instämt, ha sålunda yttrat, att de funne det väl motiverat att länsstyrelse finge rätt att jämväl mot flertalet delägares mening besluta om bildande av fiskevårds område för att hindra uppenbar vanskötsel av fiske. Att medgiva en dylik tvångsreglering för andra ändamål syntes däremot betänkligt. I varje fall borde då förutsättningarna preciseras närmare än som skett genom det i kommittéförslaget använda uttrycket »eller eljest särskilda skäl föranleda därtill».
Kammarkollegiet har ansett att icke ens vanskötsel alltid borde medföra rätt att tvångsvis besluta om inrättande av fiskevårdsområde samt att detta än mindre borde få ske för sådana i kommitténs motiv angivna syften som att iståndsätta fisktomma vatten, trygga ett sedvanerättsligt fiske av den icke jordägande befolkningen eller eljest bereda en viss befolkningsgrupp tillfälle till husbehovsfiske. Denna ståndpunkt har av kollegiet utvecklats på följande sätt.
Föreligger risk för fiskbeståndets utarmning, torde skäl föreligga för in gripande, även mot majoritetens önskan. Däremot kan det ifrågasättas, om fiskevårdsområde bör bildas tvångsvis, när alla delägarna motsätta sig detta. Fiskevårdsområdet bör ha stöd av en icke alltför liten minoritet för att medföra något resultat och icke blott utgöra ett förhatligt tvång. Att tvångs vis bilda ett fiskevårdsområde mot majoritetens önskan, därför att fisket ej utnyttjas, synes ej böra komma i fråga. Underlätet fiske inom en del av ett fiskevatten torde i allmänhet bliva till nytta för grannarna. Fall kunna dock förekomma då ett grannelagsintresse eller ett allmänt fiskeriintresse kräver efterhållande av rovfisk eller utfiskning av ogräsfisk. Den eller de intresserade böra då kunna berättigas att verkställa åtgärden i den andres vatten eller också böra åtgärderna få utföras genom myndighets försorg.
Inplantering av fisk i förstörda vatten bör vara en frivillig sak eller också ske genom myndighets försorg.
Om det sedvanemässigt förekommit i en ort att ej blott fiskevattens- ägarna utan även ortsbefolkningen i övrigt idkat fiske i ett fiskevatten, sy nes en sedvanerätt till fiske föreligga för ortsbefolkningen. Föreligger en rätt, lära jordägarna ej kunna förbjuda rättens utövande och den måste
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
93
beaktas i stadgarna för fiskevårdsområdet. Om det i annat fall framstår såsom angeläget att ur försörjningssynpunkt bereda en befolkningsgrupp tillfälle till husbehovsfiske, anser kollegiet den riktiga utvägen vara att ska pa ett enkelt expropriationsinstitut, som tillåter det allmänna att förvärva nyttj anderätten till fisket för viss tid och sedan upplåta denna till de be hövande. Då institutet torde böra komma till användning endast i bygder, varest arbetstillfällena och försörjningsmöjligheterna äro få och dåliga, skulle ersättningen för en dylik nyttjanderätt icke komma att ställa sig hög.
Sammanfattningsvis har kollegiet framhållit att bildande av fiskevårds- område borde vara ett medel att i delägarnas intresse främja fisket och fiskevården. För ett erforderligt tillgodoseende av sociala intressen borde andra medel anlitas. Gränslinjen härvidlag borde hållas klar. Annars kunde institutet komma att mötas med misstro och måhända användas på mindre lämpligt sätt.
Samtidigt har kollegiet uttalat att i oskiftade vatten en lämplig ordning borde kunna åstadkommas med mindre ingripande åtgärder än att inrätta fiskevårdsområde, t. ex. genom en modernisering av 10 § fiskerättslagen, så att regler motsvarande dem som funnes i den finska rätten erhölles. Tanken att delägarna i ett oskiftat fiskevatten skulle utgöra ett fiskelag med rätt för varje delägare att påkalla stadgar för fiskets bedrivande och med en efterföljande prövning av vederbörande underrätt, huruvida stadgarna vore till fördel för fisket och ej kränkte någons rätt, syntes kollegiet tilltalande och kunde i många fall på ett enkelt sätt leda till avsett resultat.
Kommittéförslagets regler om delaktighet och rösträtt ha lika ledes föranlett invändningar i åtskilliga remissyttranden.
Sålunda ha fiskeriintendenten i mellersta distriktet, förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns hushållningssällskap och fiskerinämnden för Vänern ut talat, att de bestämmelser kommittén föreslagit om grunden för delaktighet när vattnet vore skiftat, vore verklighetsfrämmande och alltför invecklade.
Domånstgrelsen har funnit tveksamt, huruvida delägarna borde äga frihet att besluta om andra grunder för delaktigheten än dem som enligt försla get i första hand skulle tillämpas. Även om därför krävdes enhälligt beslut, kunde ett dylikt tillkomma på grund av liknöjdhet eller bristande förmåga att bedöma följderna. Enhälligheten kunde sedan lätt hos många förby tas i missnöje med beslutet.
Vad rösträtten beträffar ha från många håll betänkligheter anförts mot regeln att i allmänhet röstning skall ske efter huvudtalet utan hänsyn till olika delaktighet. Bl. a. har länsstyrelsen i Östergötlands län yttrat, att en sådan anordning skulle stå i så uppenbar strid med hittills vedertagna rätts grundsatser att länsstyrelsen icke kunde tillstyrka dess genomförande. För valtningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap har anmärkt, att det måste anses som ett missförhållande att man vid en omröstning efter hu vudtalet skulle kunna besluta om utgifter, vilka skulle gäldas av delägarna i förhållande till deras delaktighet. Sveriges lantbruks förbund har på lik nande skäl ansett att rösträtten i princip borde vara beroende av delaktig
heten. De mindre delägarnas intressen kunde lämpligen tillgodoses genom en föreskrift att ingen finge rösta för mer än en tiondel av de vid samman trädet representerade andelarna. Även kammarkollegiet har ansett röstning efter andelstal vara att föredraga samt till stöd därför anfört följande.
Kollegiet kan ej finna kommitténs motivering för att varje delägare i fiskevårdsoinrådet skall erhålla en röst bärande/Det gäller dock en ekono misk sammanslutning och följaktligen måste tillses att de, som huvudsak ligen komma att uppbära företaget, få ett tillbörligt inflytande på detsam ma. Man tänke sig det fallet, att en sjö är samfälld för'en by omfattande ett tiotal hemmansdelar med delaktighetstal, av vilka intet är mer än dub belt så stort som något av de övriga. Från en av lotterna har emellertid för bostadsändamål avstyckats ett tjugotal ägolotter, vilka alla fått del i fisket. Om varje delägare skulle få en röst, kunna tomtägarna, som endast äro intresserade av vad kommittén betecknar som amatörfiske, erhålla ma joriteten mot övriga delägare, som äro intresserade av fiskets ekonomiska bedrivande. Andra liknande situationer, där en majoritet i delaktighet kan få sina berättigade intressen undertryckta av en majoritet i antal, kunna lätt tänkas.
Å andra sidan bar också gjorts gällande att kravet på två tredjedels ma joritet efter delaktighetstal för beslut om utarrendering eller upplåtelse av begränsad fiskerätt vore för strängt. Förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns södra hushållningssällskap har sålunda anfört, att enkel majoritet efter hu vudtalet borde vara tillräcklig då fråga vore om utlämnande av fiskekort med begränsad räckvidd, t. ex. för mete och annat krokfiske under sommarsä songen. Dylika fiskekort försåldes allmänt av de fiskevårdsföreningar som nu funnes i länet. Därigenom finge föreningarna inkomster till sin verksam het, varjämte tjuvfisket i hög grad motverkades.
I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser ansett för slaget i denna del böra kompletteras med bestämmelser att, därest fråga om utarrendering uppkomme, företräde skulle lämnas åt det yrkesmässiga fisket. Bl. a. ha Svenska insjöfiskares centralförbund och Svenska insjö fiskarenas försäljningsförening u. p. a. därom anfört följande.
Fiskerättskommittén har framhållit, att hänsyn bör tagas till yrkesfisket, men då denna önskan icke åtföljes av någon föreslagen bestämmelse om prövning, huruvida ett vatten i första hand är lämpligt för förvärvsfiske, innan detsamma lämnas ut till andra fiskeutövare, torde denna önskan i praktiken icke ha något värde, så länge som vem som helst som har gott om pengar kan tillskansa sig vatten på yrkesmännens d. v. s. nationens bekost nad. Vi anse därför att om man skall utgå från den grundprincipen, att fis ket skall vara en tillgång för nationen, prövning bör ske, om fisket bör för behållas en förvärvsutövare, indirekt konsumenten, eller om det är av så dan art, att det lämpligen bör överlåtas till mera nöjesbetonad utövning. Först då kan man förutsätta att ett sådant rationellt utövande av fisket kan komma till stånd som är till nytta för flertalet av landets innevånare. Vi förutsätta, att den tanke som för närvarande förespeglar våra organisationer om samförstånd mellan yrkesutövare och sportmän eller amatörer kommer att utvecklas, och att de motsättningar som förefunnits mellan dessa ut jämnas och icke kommer till hinder vid denna bedömning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
95
Utöver de invändningar för vilka jag sålunda redogjort ha ett flertal
erinringar framställts mot olika stadganden i kommitténs förslag i föreva
rande ämne. Därvid ha bl. a. olika meningar uttalats, huruvida fisket inom ett
fiskevårdsområde borde kunna regleras på sådant sätt att inskränkning
skedde i den fria fiskerätt som enligt lag skulle tillkomma varje svensk
medborgare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Departementschefen.
Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets
område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre be
tydelse, nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt bli frågorna om fördel
ningen av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden alltmera
brännande.
Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och de
förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske som
bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiske
vatten ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen,
såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vat
tenregleringar, kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rovfiske.
För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför angeläget,
att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a. att
jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. Alldeles
särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen.
Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få
till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vat
ten att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnytt
jats endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i
praktiken fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån
ha berott på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts
alltför omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig
majoritet för giltigt beslut.
I likhet med kommittén finner jag därför önskvärt att möjlighet beredes
att i enklare former få till stånd en planmässig ordning för fisket och fiske
vården inom ett visst, större eller mindre, sammanhängande fiskevatten.
Den lagstiftning med motsvarande syfte som genomförts på jakträttens om
råde har enligt vad som allmänt vitsordas givit goda resultat. Kommitténs
förslag om fiskevårdsområden är i många avseenden väl ägnat att tillgodose
behovet av praktiska och effektiva bestämmelser i ämnet. Genom att kraven
på formlig omröstning och kvalificerad majoritet bland delägarna uppgi-
vits ha sålunda utsikterna att få till stånd ett positivt beslut väsentligt ökats,
och även i övrigt har förfarandet förenklats. Förslaget lämnar också större
variationsmöjligheter i fråga om fiskets tillgodogörande än lagen om ge
mensamhetsfiske och medgiver därigenom en smidigare anpassning efter
skiftande behov och förutsättningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Trots förslagets obestridliga förtjänster anser jag mig emellertid icke böra tillstyrka dess omedelbara genomförande. Med anledning av vad som anförts i remissyttrandena torde nämligen ytterligare överväganden böra ske på flera viktiga punkter.
De betänkligheter som anförts mot förslaget avse i första hand, att det tillägger länsstyrelsen alltför stora maktbefogenheter på bekostnad av del ägarnas självbestämmanderätt. Denna anmärkning kan enligt min upp fattning icke lämnas utan beaktande. Det är nämligen av stor vikt att lag stiftningen på förevarande område mötes med intresse och förståelse och icke uppfattas som ett besvärande tvång. Utan medverkan från de när mast berörda lär någon verkligt effektiv fiskevård knappast kunna åstad kommas.
Det synes ej heller vara uteslutet att syftet med förslaget kan uppnås på ett sätt som gör mindre intrång på den enskildes handlingsfrihet utan att effektiviteten därför behöver äventyras. Att kommittén ansett länsstyrelsen böra utrustas med en tämligen vidsträckt rätt att tvångsvis genomdriva vissa åtgärder torde sammanhänga med en önskan att reglerna om fiske- vårdsområde skulle kunna användas för flera olika, delvis rätt artskilda ändamål, av vilka några antagits svårligen kunna uppnås på frivillighetens väg. Det kan måhända därför visa sig vara en lämpligare lösning att bereda mö.jlighet till olika förfaranden allt efter förutsättningarna i det särskilda fallet.
Sålunda synes det böra övervägas att till särskild behandling utbryta frå gan om åstadkommande av enhetlig förvaltning av fisket och fiskevården i vissa flodsystem, särskilt laxälvarna med tillhörande havsområden vid myn ningen. En sådan ordning lär, såsom kammarkollegiet framhållit, knappast kunna genomföras utan tvångsföreskrifter. Det kan emellertid ifrågasättas om dessa lämpligen böra meddelas av länsstyrelsen. Vissa skäl synas tala för att det i stället bör ske under medverkan av vattendomstol.
Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i vatten med oskiftat fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig gemen skap redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än eljest mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvisans och fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd betydelse, enär större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade.
I övriga fall borde då frågan om inrättande av en samorganisation för fiskevården och fiskets tillgodogörande i ett visst vatten kunna i princip överlämnas till fiskerättsägarnas avgörande. Det synes mig tveksamt om det i dessa fall verkligen kan anses påkallat, att fiskevårdsområde skall kunna inrättas trots att det bestritts av en majoritet bland delägarna i fis kevattnet. De syften kommittén velat främja med bestämmelserna om rätt till dylikt tvångsingripande torde åtminstone delvis kunna tillgodoses i an nan ordning. Vanskötsel av fiske lär sålunda i åtskilliga fall kunna beiv ras redan med hjälp av de allmänna bestämmelser i detta ämne som kom mittén föreslagit och som jag ämnar förorda till antagande. I viss omfatt-
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
97
ning kan för övrigt sådan vanskötsel motverkas också genom administra tiva föreskrifter, utfärdade med stöd av fiskeristadgan. Vad angår behovet att i förekommande fall trygga rätten till sådant fiske som sedvanemäs- sigt bedrivits utan stöd av strandäganderätt samt att kunna bereda befolk ningen på viss ort nödig möjlighet till husbehovsfiske, kan det förtjäna undersökas, om icke en godtagbar lösning kan åstadkommas t. ex. genom statsförvärv av fiskerättigheter och upplåtelser av tillstånd till fiske å kro- noegendomar. Såvitt nu kan bedömas synas mig nämligen övervägande skäl tala för att inrättande av fiskevårdsområde i princip bör ifrågakomma en dast för att främja delägarnas gemensamma intressen och reglera förhål landet mellan dem.
Vad jag nu anfört innebär emellertid icke att jag anser lika stränga krav på anslutning bland delägarna böra uppställas för bildande av fiskevårds område som nu gälla i fråga om inrättande av gemensamhetsfiske. Snarast synes det böra övervägas, om icke kommitténs förslag på denna punkt bör något uppmjukas. Det lär stundom kunna inträffa, att en majoritet efter huvudtalet står emot en minoritet som förfogar över större delen av fisket i vattenområdet. Med hänsyn till dylika fall kan det ifrågasättas, om icke rätt att besluta om inrättande av fiskevårdsområde bör föreligga så snart ansö kan därom biträtts eller lämnats utan erinran antingen av flertalet delägare eller av en majoritet beräknad efter delaktighet. Möjligen bör majoriteten i båda fallen vara på visst sätt kvalificerad. I samband med fortsatt utredning om denna fråga torde det också böra undersökas huruvida ej delägarna böra få tillfälle att innan de yttra sig över ansökningen taga del av ett fullständigt förslag till stadgar för fiskevårdsområdet. I många fall kan nämligen känne dom om stadgarnas innehåll vara av väsentlig betydelse för frågans bedö mande.
Vidare synes det vara anledning att överväga, om icke i större utsträck ning än som skett i förslaget böra meddelas bestämmelser som begränsa rät ten att i stadgarna giva föreskrifter om delägarnas rätt att fiska samt om fiskets tillgodogörande i övrigt. Särskilt synes det mig tveksamt om länssty relsen, på sätt kommittén föreslagit, bör kunna utan hänsyn till delägarnas önskemål bestämma att utarrendering eller upplåtelse av fisketillstånd skall äga rum.
I detta sammanhang bör uppmärksamhet ägnas också åt frågan, huruvida det bör vara tillåtet att genom stadgeföreskrifter begränsa sådan rätt till fiske inom området som enligt lag må tillkomma varje svensk medborgare, t. ex. strömmingsfiske med skötar. För min del är jag närmast böjd för att besvara denna fråga nekande, åtminstone såvitt angår fiske av andra än delägarna själva. Skulle det emellertid befinnas lämpligt att medgiva en dy lik befogenhet, erfordras tydligen uttryckliga bestämmelser därom.
Därutöver torde förnyad utredning böra ske jämväl i fråga om grunderna för delaktighet och rösträtt. Dessa frågor erhålla uppenbarligen ökad vikt i samma mån som länsstyrelsens möjlighet till tvångsingripande begränsas.
Slutligen vill jag framhålla att den föreliggande frågan äger nära sam-
7 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60-
band med spörsmålet angående upptagandet av en allmän fiskevårdsavgift, vilket spörsmål i annat sammanhang varit föremål för förberedande utred ning.
I några yttranden har gjorts gällande, att de i kommittéförslaget upptagna reglerna om fiskevårdsområde vore av sådan betydelse för förslaget i dess helhet, att övriga delar ej lämpligen kunde brytas ut till särskild behandling. Som skäl härför har främst anförts, att ej minst de föreslagna nya bestäm melserna om fritt fiske i enskilt fiskevatten måste medföra att behovet av fiskevårdande åtgärder bleve än mer framträdande än förut. Enligt min upp fattning kan emellertid ett uppskov med lagstiftningen om fiskevårdsområ- den knappast väntas föranleda så allvarliga olägenheter att övriga reformer för den skull böra anstå.
I avbidan på att frågan om fiskevårdsområden löses bör uppenbarligen möjligheten för domstolarna att meddela föreskrifter om fisket i oskiftat fiskevatten bibehållas. Även lagen om gemensamhetsfiske bör tillsvidare för bliva gällande. Jag hoppas att detta provisorium ej skall behöva bli alltför långvarigt.
Vanskötsel av fiske.
Kommittén.
Kommittén har ansett, att i samband med revisionen av fiskelagstiftningen borde införas bestämmelser till förekommande av vanskötsel av fiske. Enligt kommitténs mening borde det från samhällets sida kunna krävas att ägaren av ett fiskevatten utnyttjade det på ett gagneligt sätt. Detta innebure å ena sidan att han icke borde få genom rovdrift föröda fiskbeståndet och å den andra att han ej heller borde få underlåta att tillvarataga eller låta andra till varataga den nationalekonomiska tillgång som fisket utgjorde.
I enlighet härmed har kommittén till en början föreslagit att om fiske rättsägare bedriver fiske på sådant sätt att fiskevattnet, i strid med allmänt intresse, uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas och rättelse ej sker på anmaning av länsstyrelsen, denna må för viss tid vid vite före skriva inskränkningar i fisket eller helt förbjuda detsamma.
Vidare stadgas i förslaget, att om fiskerättsägare i strid med allmänt in tresse uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom att ej utnyttja fisket samt icke på anmaning av länsstyrelsen vidtager lämpliga åtgärder för fiskets ut nyttjande, länsstyrelsen må fastställa föreskrifter för fiskets bedrivande (fiskeriplan) att lända till efterrättelse under viss tid. Vid planens utform ning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse fiskerättsägaren kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter visst slags fisk. Underlåter fiskerättsägaren att följa fastställd fiskeriplan, skall enligt kommittéförslaget länsstyrelsen kunna för hans räkning utarren dera fisket för en tid av högst tio år.
99
Slutligen föreskrives att om fiskerätt av ägaren upplåtits till annan, vad som förut sagts om fiskerättsägare skall äga motsvarande tillämpning å nyttjaren.
Kungi. Maj.ts proposition nr 60.
Yttrandena.
Kommitténs förslag i denna del har i det övervägande flertalet yttranden lämnats utan erinran. Ett tiotal remissinstanser ha emellertid uttalat sig mot dess genomförande, och några ha ställt sig tveksamma. I en del yttran den har förslaget tillstyrkts i vad det avser åtgärder mot rovfiske men av styrkts såvitt det angår underlätet utnyttjande.
Som exempel på tillstyrkande yttranden må nämnas, att Östergötlands kustfiskar ef örbund, Norra Kalmar läns kustf iskaref örbund, fiskerinämnden för Vänern, Svenska insjöfiskares centralförbund och fiskeriintendenten i mellersta distriktet samtliga uttalat, att behov funnes av sådana be stämmelser som kommittén föreslagit. Ett par av dessa remissinstanser ha t. o. m. uttryckt farhågor för att de föreslagna reglerna om rätt att ingripa mot underlåtenhet att utnyttja fiske ej skulle visa sig tillräckligt effektiva.
Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt bär ansett det riktigt och lämp ligt, att bestämmelser meddelades om åtgärder mot vanskötsel av fiskevat ten, även om dessa bestämmelser sannolikt endast sällan komnie att an vändas.
Bland dem som helt avstyrkt förslaget befinner sig hovrätten över Skåne och Blekinge, som yttrat att kommittén syntes ha gått väl långt i sin strä van att tillgodose det allmännas intresse av att fisket i landet bedreves effektivt. Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i Hal lands läns hushållningssällskap, varifrån särskilt understrukits att det syn tes innebära ett alltför omfattande ingrepp att tvinga fiskerättsägare att be driva fiske. Förvaltningsutskottet i Malmöhus läns hushållningssällskap har gjort gällande att de föreslagna bestämmelserna ej fyllde något verkligt behov men lätt kunde ge anledning till trakasserier och tvister. Länsstyrel sen i Kristianstads län bär anfört att problemet om fiskets, enkannerligen insjöfiskets, upphjälpande vore av sådan betydelse för hela folkförsörj ningen att det kunde vara värt sin egen utredning. Genom alltför rigorösa metoder mot den enskilde vunne man föga eller intet. Däremot kunde säker ligen mycket åstadkommas genom en systematisk undersökning av till en början de största insjöarna i syfte att utröna vilka fiskevårdande åtgärder som kunde anses lämpliga och genomförbara för varje särskilt vatten.
Till de tveksamma hör lantbruksstyrelsen som sagt sig vilja ifrågasätta om några föreskrifter av detta slag verkligen behövdes. De föreslagna be stämmelserna kunde emellertid måhända i något fall möjliggöra rättelse vid uppenbart missbruk till förfång för det allmänna. Det finge dessutom förutsättas, att länsstyrelserna icke utan mycket starka skäl komme att in gripa i enskild persons rätt att utnyttja sin fastighet. Lantbruksstyrelsen ville därför icke motsätta sig förslaget. Även fiskeriintendenten i Väster
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
havets distrikt har -— dock utan att formligen avstyrka förslaget — ställt sig reserverad till detsamma. Han bär erinrat att beträffande vatten, där flera hade fiskerätt, vanskötsel i de flesta fall borde kunna förekommas på så sätt att lokala bestämmelser för fiskets bedrivande meddelades med stöd av fiskeristadgan. Vore åter den ur fiskevårdssynpunkt obotfärdige ensam om sitt vatten, kunde man fråga sig, om åtgärder verkligen behövde vidtagas, eftersom sådana ej erfordrades för landets försörjning med färsk fisk och ej heller för att tillgodose något särskilt exportintresse.
Av dem, som tillstyrkt förslaget till den del det avser åtgärder mot rov fiske men avstyrkt det såvitt det åsyftar att säkerställa att fiskevattnen ut nyttjas, har Göta hovrätt anfört, att vanskötsel genom underlåtenhet att fiska sällan eller aldrig torde föreligga i sådan utsträckning, att ett ingri pande av myndighet kunde anses motiverat. Förvaltningsutskottet i Skara borgs läns hushållningssällskap har sagt sig gärna vilja medgiva, att, sär skilt i tider då landets försörjningsläge vore ansträngt, lagstadganden mot vanskötsel av fiskevatten kunde vara i det närmaste lika befogade som då det gällde exempelvis jordbruk och skogsvård. Icke desto mindre hyste ut skottet av principiella skäl starka betänkligheter mot det föreslagna stad gandet om åtgärder mot underlåtenhet att fiska. Detta stadgande innebure nämligen enligt utskottets mening ett alltför starkt och av förhållandena i vårt land icke påkallat ingrepp i den enskildes rätt. Kammarkollegiet har, i anslutning till vissa uttalanden rörande en annan punkt i förslaget, anfört bl. a. följande.
Såsom kollegiet redan förut erinrat synes ett statligt krav på att varje fiskevatten skall skötas på ett sätt, som överensstämmer med en rationell hushållning, för närvarande icke betingas av det ekonomiska läget, då det ej föreligger något intresse av att driva upp en fiskerinäring, som ej kan få lönande avsättning för sina fångster. Befolkningen bör ej tvingas att kon sumera fisk i stället för kött, mejeriprodukter och grönsaker, om den före drar de senare. — Om ett fiskevatten ej utnyttjas fullt, är det oftast — ehuru icke alltid — icke till skada för fiskstammen och kan medföra bättre fiskemöjligheter på annat håll. Något otillbörligt kan ej heller anses ligga däri, att fisket efter vissa fiskslag ej utnyttjas av ekonomiska eller andra skäl, om det ej kränker någon optionsberättigad arrendators rätt. Det sam hälleliga intresset synes följaktligen för närvarande endast kräva en lag stiftning, som möjliggör åtgärder till skydd mot fiskstammens förödande.
Departementschefen.
De svenska fiskevattnen äro en viktig tillgång ej blott för sina ägare. De utgöra också en nationell rikedom av stor betydelse för folkförsörjningen. Det är enligt min uppfattning angeläget att nu i lag slå fast, att skötseln av fiskevattnen är något som icke endast vidkommer ägarna, utan att dessa också ha ett visst ansvar mot samhället för att fisket och fiskevården be drivas på ett ändamålsenligt sätt. En sådan lagstiftning torde kunna få ett icke ringa värde även om den i praktiken icke kommer att tillämpas annat än i undantagsfall.
101
Mest framträdande är uppenbarligen behovet av att kunna ingripa mot
rovfiske. Även underlåtenhet att fiska kan emellertid ibland vara till skada
för fiskbeståndet, t. ex. genom att ett visst slags fisk växer så starkt i antal
att andra och kanske värdefullare arter ej längre kunna livnära sig. Det
måste också från nationalekonomiska och sociala synpunkter betraktas som
ett missförhållande att stora fiskevatten bomma att ligga obegagnade där
för att ägaren själv icke kan eller vill tillvarataga fiskemöjligheterna men
å andra sidan ej heller medgiver att andra göra det. I likhet med kommittén
anser jag därför att möjlighet till ingripande bör föreligga även i fall då
innehavare av enskild fiskerätt underlåter att utnyttja den.
Som förutsättning för tvångsåtgärder bör — såsom kommittén också fö
reslagit — alltid gälla att sådana äro påkallade av ett allmänt intresse samt
att försök först gjorts att vinna rättelse under hand. Det lämpligaste förfa
ringssättet synes mig vara att, om vanskötsel förekommer, statens fiskeri-
tjänstenxan söker träffa skriftlig uppgörelse med fiskerättens innehavare
om fiskets bedrivande. Först om sådan uppgörelse ej kan träffas eller där
vid gjort åtagande ej fullgöres, bör saken anmälas för länsstyrelsen. I sam
band därmed bör fiskeritjänstemannen angiva, vilka föreskrifter som enligt
hans uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln.
Länsstyrelsen bör, innan den fattar sitt beslut, bereda fiskerättshavaren
tillfälle att yttra sig. Därefter bör länsstyrelsen, om så prövas erforderligt,
fastställa fiskeriplan att lända till efterrättelse under viss tid, högst tio år.
Vid behov bör också kunna föreskrivas vite för underlåtenhet att följa pla
nen. En sådan påföljd synes mig lämpligare än den av kommittén föreslag
na utarrenderingen av fisket genom länsstyrelsens försorg. Utdömandet av
förelagt vite torde böra ankomma på länsstyrelsen.
Kommittén har föreslagit att besvär över länsstyrelses beslut i fråga av
nu åsyftad beskaffenhet skulle upptagas och prövas av regeringsrätten. För
vinnande av överensstämmelse med de regler som numera gälla i fråga om
vanhävd av jordbruk synes det mig emellertid lämpligare att prövningen
sker av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 6C.
De särskilda författningsförslagen.
I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har jag inom departe
mentet låtit vidtaga vissa ändringar i kommitténs förslag till fiskelag. Även
de övriga kommittéförslagen ha, i den mån de ansetts böra upptagas i
detta sammanhang, blivit föremål för viss överarbetning. Efter departe-
mentsbehandlingen föreligga förslag till
1) lag om rätt till fiske;
2) lag om ersättning för mistad fiskerätt;
3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr
307) om handläggning av domstolsärenden;
4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet;
5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro priation; och
6) förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.
Jag torde nu få övergå till att närmare redogöra för innehållet i dessa förslag. 102
Kungl. Maj ds proposition nr 60.
Förslaget till lag om rätt till fiske.
Rubriken.
Såsom jag redan nämnt har kommittén förutsatt att 1913 års lag om ge- mensamhetsfiske skulle upphävas och ersättas med föreskrifter om fiske- vårdsområde, vilka skulle sammanföras med de allmänna bestämmelserna om fiskerätt till en gemensam lag. Kommittén har föreslagit att denna nya lag skulle erhålla benämningen fiskelag. För min del är jag, på sätt jag för ut framhållit, icke beredd att nu tillstyrka de föreslagna reglerna om fis- kevårdsområden utan förordar att lagen om gemensamhetsfiske tills vidare får förbliva i kraft. Med hänsyn härtill har det synts mig lämpligast att för de mera generella stadgandena bibehålla rubriken lag om rätt till fiske.
1
§•
I denna paragraf har upptagits en inledande bestämmelse att landets vat tenområden med avseende å rätten till fiske skola vara indelade i fritt och enskilt vatten.
Under remissbehandlingen av kommittéförslaget har från vissa håll an märkts att uttrycket fiskevatten ej lämpligen borde komma till användning i den nya lagstiftningen. Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmåteristyrelsen instämt, ha sålunda gjort gällande, att detta uttryck vore tve tydigt, samt uppgivit att dess förekomst i jorddelningshandlingar ofta för anlett tvistigheter och rättegångar. Särskilt hade detta varit fallet då det gällt innebörden av överenskommelser som vid äldre skiften träffats om att »fiskevattnet» skulle vara samfällt. I praxis hade fastslagits att ordet fiskevatten i detta sammanhang icke skulle anses avse vattenområdet utan endast rätten att bedriva fiske i detta. Enligt fastighetsbildningssakkunni- gas mening borde vattentäckt del av jordytan benämnas »vattenområde», rätten att fiska i vattenområde betecknas såsom »fiske», »fiskerätt» eller »rätt till fiske» samt ordet »vatten» reserveras för själva ämnet vatten, om vilket lagstiftningen rörande den lukrativa och den defensiva vattenrätten huvudsakligen rörde sig.
Med anledning av vad sålunda förekommit vill jag framhålla att det up penbarligen är angeläget att termen fiskevatten ej användes på sådant sätt att tvekan lcan uppstå om vad därmed åsyftas. Med den utformning depar- tementsförslaget erhållit torde emellertid några missförstånd ej behöva uppkomma.
103
2
§.
Denna paragraf, som angiver vad som skall hänföras till fritt fiskevatten,
motsvarar 1 § i kommitténs förslag.
3-5 §§.
Dessa paragrafer motsvara 2 § i kommittéförslaget och innehålla de all
männa reglerna om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten i saltsjön.
För vinnande av ökad tydlighet ha de av kommittén föreslagna bestäm
melserna i vissa delar något omarbetats. Den sakliga innebörden är emel
lertid oförändrad.
6
§•
Såsom framgått av vad jag förut anfört rörande gränsdragningen mel
lan fritt och enskilt fiskevatten har jag ansett särskilda undantagsstadgan-
den till förmån för strandägarna påkallade i fråga om området kring Torne
älvs utlopp och vissa kuststräckor i Kalmar län. Dessa stadganden ha upp
tagits i förevarande paragraf.
För Tornetrakten har därvid begagnats den metoden att gränsen förlagts
utmed närmare angivna linjer i det internationella längd- och breddgrads-
systemet. Eftersom strandkonturen där till följd av landhöjningen föränd
ras jämförelsevis hastigt, skulle det nämligen icke vara lämpligt att vid
gränsdragningen anknyta till uddar eller andra punkter på stranden. För
slaget innebär att praktiskt taget hela skärgårdsområdet utanför Torneäl-
vens mynning kommer att hänföras till enskilt vatten. Sa blir förhållandet
bl. a. med Skomakar-, Hamnskärs-, Enskärs- och Malifjärdarna samt östra
delen av Kengalafj ärden.
Vad Kalmar län beträffar bär metoden med syftlinjer mellan uddar och
andra lätt igenkännliga punkter kommit till användning. Där förekommer
nämligen praktiskt taget ingen landhöjning. Till enskilt fiskevatten ha hän
förts bl. a. fjärden norr och öster om Äskeskär utanför Västervik, Idöfjär-
den, Björkskär sdjupet, Vinöfjärden, Strupdjupet, vattnen innanför Boskär,
Påskallaviksfjärden, fjärden utanför Emåns mynning, skärgården utanför
Vållö samt större delen av Pataholmsfjärden och skärgården söder där
om ned mot Skäggenäs.
7—9 §§.
I 7 § regleras frågan om enskilt fiskevattens omfattning i sötvatten. Un
der 8 § angives vilket vattenstånd som i allmänhet skall tagas till utgångs
punkt vid tillämpningen av sådana bestämmelser som anknyta till visst
vattendjup eller visst avstånd från stranden in. in., och 9 § innehåller en
definition på begreppen fasta och rörliga redskap. Beträffande den närmare
innebörden av de föreslagna bestämmelserna och skälen för desamma torde
jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört i dessa ämnen.
10 och 11 §§.
Även i fråga om dessa paragrafer, som handla om svensk medborgares
rätt att fiska i fritt vatten, ber jag i huvudsak få hänvisa till det förut an
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
förda. Jag vill emellertid därutöver nämna att, till förebyggande av tve kan, i 11 § upptagits ett uttryckligt stadgande att sådan särskild rättighet till fiske i enskilt vatten som ej är grundad på äganderätt till stranden skall medföra befogenhet att sträcka fast redskap ut i frivattnet allenast i den mån rättigheten ej i sig själv är snävare begränsad. Ett motsvarande stadgande återfinnes i kommittéförslaget i 27 § andra stycket.
12
§.
I 1896 års lag finnas inga särskilda bestämmelser om rätt för annan än svensk medborgare att fiska på svenska vatten. Av lagens avfattning torde emellertid få anses framgå att befogenhet därtill i enskilt fiskevatten före- ligger allenast om den kan grundas på strandäganderätt eller innehav av sådan särskild fiskerättighet som nyss nämnts. Kommittén har ansett att Kungl. Maj :t borde uttryckligen bemyndigas att lämna utlänningar och juridiska personer tillstånd att i fritt fiskevatten utöva sådant fiske som enligt lag må bedrivas av varje svensk medborgare. Detta förslag har läm nats utan erinran i remissyttrandena, och även jag finner önskvärt att en sådan ordning införes. Därigenom vinnes bl. a. den fördelen att det blir möjligt att utöva fiske i aktiebolagsform, vilket måhända kan få viss be tydelse för konservfabrikerna. Liknande regler böra enligt min mening gälla också för sådant fiske på enskilt vatten, som enligt lag må bedrivas av varje svensk medborgare.
Bestämmelser av nu angiven innebörd ha såvitt angår fiske i fritt vatten upptagits i förevarande paragraf. Beträffande fritt fiske i enskilt fiskevat ten meddelas en motsvarande föreskrift i 26 §. Det torde utan särskilt stad gande vara uppenbart att tillstand kan begränsas till att avse visst slags fiske, t. ex. sportfiske efter tonfisk i Öresund, samt förknippas med särskil da villkor, såsom erläggande av fiskevårds- eller licensavgift.
13 §.
Denna paragraf innehåller huvudregeln om rätten till fiske på enskilt vatten.
I 1896 års lag, där motsvarande bestämmelser äro uppdelade på flera paragrafer, ha dessa genomgående en lydelse som i en eller annan form angiver att fisket tillhör »strandägaren». Kommittén har framhållit att detta uttryck vore missvisande. Till utveckling härav har anförts att fiske rätt ofta tillkoinme jämväl ägare till sådana fastigheter inom vederbö rande skifteslag som icke hade några ägor vid stranden. På grund därav var kommitténs förslag på denna punkt avfattat så, att fisket i enskilt fiske vatten skulle, i den mån ej annat lagligen gällde, tillkomma den som ägde vattenområdet.
Mot denna formulering har i flera remissyttranden invänts att det i själva verket vore ett undantag att fiskerätten sammanfölle med äganderätten till vattnet. I de flesta skifteslag vore nämligen fisket samfällt oaktat att själva vattenområdet varit föremål för delning. Även kommitténs förslag kunde
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
105
därför föranleda missförstånd, särskilt som innebörden i orden »i den mån
ej annat lagligen gäller» icke vore fullt klar.
Med anledning av vad som sålunda förekommit vid remissbehandlingen
bär i departementsförslaget icke utsagts annat än att fisket i enskilt fiske
vatten tillhör fastigheterna. Hur fiskerätten närmare skall fördelas mel
lan dem får bedömas med ledning av annan lagstiftning, verkställda jord
delningar, överlåtelseavtal o. d. Särskild föreskrift torde icke vara erfor
derlig för att utmärka att med fastighet i detta sammanhang skall förstås
även sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisade områ-
dén, som icke ingå i fastighetsindelning.
I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser — under
erinran att de nya bestämmelserna om gränsen mellan fritt och enskilt
fiskevatten kunde föranleda att ett vattenområde som hittills ej varit före
mål för strandäganderätt i framtiden bleve att anse såsom enskilt — utta
lat att det stundom kunde vara vanskligt att avgöra vem fiskerätten i detta
vatten skulle tillkomma. Dylika svårigheter lära emellertid kunna uppkom
ma endast i undantagsfall och några bestämmelser i ämnet torde därför, åt
minstone tillsvidare, icke vara erforderliga. Det må framhållas att liknande
gränsförskjutningar redan tidigare förekommit på grund av landhöjningen
utan att detta medfört större olägenhet.
14—17 §§.
Beträffande dessa paragrafer, som avse begränsningar i fiskerättsägarnas
ensamrätt vid ostkusten, Gotland och den blekingska sydkusten, hänvisar
jag till vad jag förut anfört i detta ämne.
18 §.
I 18 § behandlas frågan om fisket vid Skånes kuster.
Beträffande den östra och den södra kusten torde jag få åberopa den ti
digare framställningen.
För skånska västkusten föreskrives redan nu som huvudregel att fisket
är fritt ända in till stranden med både fasta och rörliga redskap. Härifrån
gäller emellertid det undantaget att vid strand inom Barkåkra socken, Ängel-
holms stad eller Strövelstorps socken fiske efter lax med fast redskap är
förbehållet strandägaren. Kommittén har föreslagit att detta undantagsstad-
gande ej vidare skulle bibehållas. Förslaget härom har vid remissbehand
lingen tillstyrkts av lantbi'uksstyrelsen, fiskeriintendenterna i södra di
striktet och Västerhavets distrikt, förvaltningsutskottet i Kristianstads läns
hushållningssällskap och Svenska västkustfiskarnas centralförbund men av
avstyrkts av hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstgrelsen i Kris
tianstads län. För egen del har jag ansett mig böra biträda kommitténs stånd
punkt. Jag har därvid fäst särskilt avseende vid att fiskeriintendenten i
södra distriktet i sitt yttrande upplyst, att till honom framförts betänklig
heter mot att upphäva strandägarnas ensamrätt till nu ifrågavarande lax
fiske men att han vid besök på platsen icke funnit dessa betänkligheter mo
tiverade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
106
19 §.
I förevarande paragraf givas föreskrifter om rätten att fiska på enskilt
vatten vid västkusten norr om Skåne. I enlighet med vad jag förut anfört lia
i denna del de nuvarande reglerna bibehållits utan annan egentlig ändring
i sak än att fisket efter hummer frigivits till allmänt begagnande även i de
vatten där del nu är förbehållet fiskerättsägarna. Den jämkning som före
slås i föreskrifterna angående ostronfisket torde i praktiken icke komma
att medföra några nämnvärda förskjutningar med avseende å omfattningen
av strandägarnas ensamrätt.
20
§.
Enligt 15 § i kommitténs förslag skulle varje svensk medborgare i salt
sjön äga fiska med långrev och torsksnöre jämväl i enskilt fiskevatten, dock
endast på större djup än 15 meter och minst 100 meters avstånd från stran
den, såvitt ej för viss kuststräcka större frihet vore medgiven enligt andra
stadganden om rätt till fritt fiske. Bestämmelsen var avsedd att ersätta det
nuvarande stadgandet i 4 § 1896 års lag om att varje svensk undersåte må
idka fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havsbandet».
Vid remissbehandlin gen har kommitténs förslag blivit föremål
för erinringar i flertalet av de yttranden där förevarande fråga berörts.
Det har sålunda helt avstyrkts av förvaltningsutskottet i Östergötlands läns
hushållningssällskap, Östergötlands kustfiskareförbund, förvaltningsutskot
ten i Kalmar läns båda hushållningssällskap och Norra Kalmar läns kust
fiskareförbund. Sistnämnda förbund har till utveckling av sin ståndpunkt
anfört bl. a. följande.
Långrevsfiske är ett synnerligen effektivt fiske och bedrives t. o. m. re
dan nu på vissa håll inom norra Kalmar län till överdrift. Att ytterligare
låta detta fiske bli fritt inomskärs praktiskt taget överallt i de i regel djupa
fjärdarna och vikarna är totalt förkastligt. En stor svårighet finnes redan
för yrkesfiskarna att skydda sina fiskevatten mot tjuvfiske. Detta tjuvfis
ke sker i stor utsträckning efter gädda med speciell gäddrev, ett högst effek
tivt redskap, som kan läggas på många håll oberoende av djupet och av
ståndet från land; efter ål med rev betad med räkor, mask, gli eller spigg;
efter abborre med rev betad med löjor. Speciellt abborr- och ålrevar läg
gas till övervägande del på 15 in och större djup.
Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt har anfört, att det kunde befa
ras att de enskilda fiskevattnen, särskilt i närheten av tätorter, på grund
av den föreslagna bestämmelsen skulle komma att uppsökas av ett stort
antal amatörfiskare. Särskilt med hänsyn till ålfisket kunde måhända där
för på sina håll en viss utflyttning av den i förslaget angivna gränsen för
det fria revfisket vara motiverad. Liknande uttalanden ha gjorts av läns-
stgrelsen i Kalmar län. Förvaltningsutskottet i Västerbottens läns hushåll
ningssällskap, Västerbottens läns fiskareförbund och Södermanlands skär
gårdsfiskareförbund ha intagit den ståndpunkten att fiske av nu ifrågava
rande slag ej borde tillåtas på mindre avstånd från stranden än 300 meter.
Stockholms läns fiskareförening har ansett, att minimidjupet borde bestäm
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
107
mas till 25 i stället för 15 meter, och förvaltningsutskottet i Stockholms läns och stads hushållningssällskap har yttrat, att den föreslagna bestämmelsen ej borde äga tillämpning i de delar av Stockholms skärgård som låge innan för Mysingen, Nämdöfjärden, Kanholmsfjärden, Svartlögafjärden och Gräsöf j ärden. I dessa inre områden bedreves nämligen nöjesfiske i stor om fattning, och det vore därför risk för att gäddbeståndet där skulle decime ras, om fiske med långrev bleve fritt för varje svensk medborgare. Även förvaltningsutskottet i Södermanlands läns hushållningssällskap har funnit en begränsning av området för det fria fisket vara påkallad och har före slagit att denna skulle ske i den formen att fritt fiske tillätes endast utan för 1-km-gränsen. Där skulle nämligen intrånget på den enskilda fiskerät ten bli mindre och medgivandet bl. a. få betydelse för laxfisket. Länssty relsen i länet har instämt i vad förvaltningsutskottet sålunda yttrat.
Å andra sidan har förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssäll skap förordat, att minimidjupet skulle sättas till allenast 5 meter, samt länets lcustfiskareförbund hemställt, att föreskriften om begränsning till visst djup måtte uteslutas. Länsstyrelsen i Uppsala län har tillstyrkt att med hänsyn till yrkesfiskarenas långrevsfiske förslaget modifierades i en lighet med ettdera av dessa båda önskemål.
I några yttranden har ifrågasatts att rätt till fritt fiske skulle tillkomma endast yrkesfiskarena eller den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen.
Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda funnit en sådan lösning vara att föredraga framför det av länets fiskareförening framställda förslaget att öka minimidjupet till 25 meter. En inskränkning i enlighet med sistnämnda förslag skulle enligt länsstyrelsens uppfattning medföra att yrkesfiskare nas intressen bleve alltför mycket tillbakasatta.
Fiskeriintendenten i södra distriktet och vissa andra remissinstanser ha ansett det böra övervägas, om icke rätten till fritt fiske med långrev borde begränsas till att avse allenast fångst av torsk och flundra. Häremot har emellertid lantbruksstyrelsen erinrat att på grund av övervakningssvårig- heter en sådan ordning vore ogenomförbar i praktiken.
Slutligen må nämnas att i ett stort antal yttranden framhållits att »torsk snöre» vore ett ganska obestämt begrepp. Det kunde därför bli svårt att övervaka att bestämmelsen om rätt till fritt fiske med sådant redskap icke missbrukades. På grund därav och då dylikt fiske ej vore av större bety delse för yrkesfiskarena borde stadgandet begränsas till att avse allenast långrev.
Departementschefen. Det nuvarande stadgandet om rätt för envar att fiska med krok och rev å djup i yttre skärgården och i havsbandet är på åt skilliga håll av stort värde för yrkesfisket, särskilt långrevsfisket efter torsk och flundra i ytterskärgårdarna. I likhet med kommittén 1 inner jag där för angeläget att en liknande regel upptages i den nya lagen. Med an ledning av vad som anförts i remissyttrandena torde emellertid kommitténs förslag på denna punkt böra undergå vissa jämkningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Övervägande skäl synas mig sålunda tala för att någon rätt till fritt fiske med torsksnöre icke bör medgivas. En sådan befogenhet kan icke anses på kallad av hänsyn till yrkesfiskarena och skulle lätt kunna missbrukas.
Vad härefter beträffar långrevsfisket rikta sig invändningarna framför allt mot att sådant fiske skulle givas fritt i de inre skärgårdsområdena, där det anses kunna verka förödande på beståndet av abborre och gädda. Denna synpunkt kan enligt min uppfattning icke lämnas obeaktad. I några ytt randen har ifrågasatts att, till förekommande av dylika menliga verkningar, rätten till fritt fiske skulle begränsas till att avse fångst av torsk och flund ra. I praktiken skulle emellertid en sådan inskränkning knappast kunna genomföras. Lämpligare synes mig därför vara att långrevsfisket göres fritt endast på sådant enskilt vatten som ligger vid öppen havsstrand eller utan för 1-km-gränsen och har ett djup av minst 20 meter. Något krav på visst avstånd från stranden lär i så fall ej behöva uppställas.
En sådan regel torde närmare än kommittéförslaget ansluta till gällande rätt. Den blir också lättare att tillämpa, bland annat därför att 20-meters- djupet finnes angivet på sjökorten. Dessutom torde den komma att med föra den fördelen att rätten till fritt långrevsfiske på annans vatten i stort sett kommer att utnyttjas endast av yrkesfiskare.
Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad jag sålunda an fört.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
21
§.
I 3 § 1896 års lag stadgas i sjätte stycket, att där vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, de skola vara bibehållna vid rätten därtill.
Kommittén har som förut nämnts i princip ansett önskvärt att det i varje särskilt fall omedelbart framginge av lagen huruvida och i vilken omfattning fiske finge bedrivas på annans enskilda vatten. I sådant syfte ha också i kommittéförslaget upptagits betydligt flera uttryckliga bestäm melser i denna fråga än den nuvarande lagen innehåller. Kommittén har emellertid samtidigt framhållit, att principen icke kunde genomföras full ständigt utan att antingen lagtexten bleve alltför otymplig eller ock sådana sedvänjor som vore av utpräglat lokal natur uppoffrades. Med hänsyn här till har kommittén ansett erforderligt att en bestämmelse om skydd för sedvanemässigt fiske upptoges även i den nya lagen.
Beträffande utformningen av en sådan bestämmelse har kommittén an fört, att dess tillämpningsområde liksom hittills syntes böra begränsas till saltsjön. Däremot borde skyddet ej längre vara inskränkt till fiske med rör liga redskap vid öppna havsstranden och utom skären utan avse allt slags fiske både inom- och utomskärs. En närmare redogörelse för de skäl som därvidlag varit bestämmande för kommittén lämnas å s. 270 f i betänkandet.
Vidare har kommittén framhållit, att det för sedvaneskyddets effektivi tet vore av stor betydelse, vilket mått av bevisning som skulle fordras för
109
att sedvanans existens skulle anses styrkt. Det i 1896 års lag uppställda kravet att fisket »av ålder» skall ha bedrivits oklandrat syntes ha tolkats så att den som velat åberopa sedvana måst visa att denna ägt bestånd sedan minst omkring 50 år. Enligt kommitténs mening borde det i allmän het skäligen,kunna anses tillfyllest att utredning vunnes om fiskeförhål landena under en något kortare tid, en »generation», eller i runt tal 30 år. Till utmärkande härav borde uttrycket »av ålder» lämpligen utbytas mot »efter gammal vana».
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i kommitténs förslag till fiskelag, under 16 §, intagits en föreskrift att, om i saltsjön å viss ort de fiskande oklandrat och efter gammal vana bedrivit fiske i enskilt fiske vatten annorledes än i lagen vore medgivet, de skulle vara bibehållna vid sådan rätt.
I remissyttrandena har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Särskilt från myndigheter och sammanslutning ar i Gotlands och Gävleborgs län har under strukits att det vore av stor be tydelse att skyddet för sedvanemässigt frifiske bibehölles.
Sveriges ålfiskares andelsförening it. p. a., som har anslutning huvudsak ligen från smålandslcusten, har -däremot av principiella skäl avstyrkt för slaget. Föreningen har anfört, att om ett fiskevatten, som legat i lägervall, finge ny ägare vilken vore intresserad av fiske och ämnade vårda vattnet, skulle hans strävanden hindras av de föreslagna bestämmelserna. Dessa skulle nämligen medföra, att utomstående som »efter gammal vana» där bedrivit tjuvfiske nu finge lagens stöd att fortsätta därmed.
Från några håll ha framställts yrkanden att stadgandets räckvidd skulle i olika avseenden begränsas. Norrbottens kustfiskareförbund och ett flertal andra remissinstanser ha sålunda ansett att det borde gälla endast till för mån för dem, som bedreve fiske yrkesmässigt, men icke kunna åberopas av den stora skaran nöjesfiskare. Och förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap har hemställt om uttrycklig bestämmelse att fisket finge bedrivas endast med samma slags redskap som förut. Till stöd därför har utskottet anfört, att det knappast kunde vara meningen att exempelvis en fiskande som oklandrat fått bedriva notfiske på enskilt fiskevatten skulle äga rätt att där övergå till att fiska med andra redskap, t. ex. botten garn.
Med anledning av vad kommittén yttrat därom att dess förslag vore avsett att uppmjuka kraven på bevisning har Svea hovrätt anfört att någon änd ring ej borde göras i vad som nu gällde i detta hänseende. För att oklandrad vana att fiska i annans vatten skulle anses så stadgad, att ett skydd därför i lag vore påkallat, vore det nämligen enligt hovrättens mening icke till fyllest att den ägt bestånd endast under en generation. Det borde i stället fordras att sedvanan uppbures av en verklig tradition från äldre tid. För övrigt syntes det tvivelaktigt, om den av kommittén föreslagna omformule ringen vore ägnad att giva stadgandet det åsyftade ändrade innehållet. Även kammarkollegiet har avstyrkt den föreslagna ändringen av uttrycket »av
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
no
ålder» till »efter gammal vana» och anfört att en tidrymd av allenast 30 år vore alltför kort för att grunda en sedvanerätt. Sedvanan borde enligt kollegiets mening ha bestått åtminstone under två generationer för att en rätt skulle anses föreligga; en kortare tidrymd lämnade alltför mycket ut rymme åt tillfälligheterna.
Gotlands ålf iskar ef örbnnd förening u. p. a. har förordat att en viss tids frist, exempelvis 30 år, skulle fastställas i lagen, enär annars oklarhet kom- me att råda angående vad som skulle betraktas såsom gammal vana. Samma uppfattning har uttalats av Gävleborgs läns fiskar förbund, som emeller tid ansett tidsfristen böra bestämmas till exempelvis 40—50 år.
Departementschefen. Även departementsförslaget bygger på den grund satsen att sådan sedvanerätt till fiske å annans vatten som kan anses allmänt erkänd såvitt möjligt bör lagfästas genom uttryckliga bestämmelser.
Så bär också i stor utsträckning skett. Jag hänvisar härom till 14—20 samt 22—25 §§ i förslaget. Av de skäl kommittén anfört lär det emellertid vara nödvändigt att därutöver meddela ett allmänt stadgande till skydd för mera lokalt begränsade sedvänjor. Jag delar kommitténs uppfattning att detta stadgandes räckvidd bör begränsas till saltsjön men att det å andra sidan ■—- i motsats till nuvarande bestämmelse i ämnet -—- bör avse fiske med alla slags redskap både inom- och utomskärs.
I vissa remissyttranden har gjorts gällande att skyddet för sedvanemäs- sigt fiske på annans vatten borde gälla endast till förmån för yrkesfiskare. Jag vill emellertid erinra att det framstår såsom angeläget att slå vakt även om beståndet av gammal rätt till fritt husbehovsfiske. Någon uttrycklig begränsning till vissa kategorier av fiskande torde därför icke böra ske. En annan sak är, att om i visst fall fiske fått utövas allenast av yrkesfiskare, detta kan föranleda till att någon sedvanerätt till förmån för andra ej bör anses föreligga. Likaså lär det utan särskild föreskrift vara tydligt att frå gan vilka redskap som i det enskilda fallet skola få användas måste avgöras med hänsyn till vad som förut tillämpats.
Jag anser mig ej heller böra biträda de i några remissyttranden fram ställda yrkandena att i lagen skulle uttryckligen angivas, hur länge en sed vänja minst måste ha bestått för att den skall tillmätas rättslig betydelse. Denna fråga torde liksom hittills böra överlämnas till rättstillämpningen. Emellertid anser jag i likhet med kommittén att fordringarna i detta av seende utan olägenhet böra kunna sättas något lägre än enligt nu gällande praxis. Jag tillstyrker därför att till vinnande av detta syfte orden »av ålder» i den nuvarande lagtexten utbytas mot uttrycket »efter gammal sed».
Bestämmelser i enlighet med vad jag sålunda anfört ha upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Det torde utan särskilt stadgande vara uppenbart att lagrummet icke äger tillämpning å fiske som grundats ute slutande på föreskrifter i 1896 års lag.
I andra stycket stadgas i överensstämmelse med vad jag förut anfört, att vad i första stycket sagts icke skall gälla fiske efter strömming och skarp
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
in
sill i Östersjön. I fråga om detta fiske är det nämligen av större betydelse att icke i något fall tvekan behöver uppstå om den fria fiskerättens omfatt ning än att en eller annan lokal sedvänja bevaras.
22—25 §§.
Beträffande dessa paragrafer, som avse rätten till fritt fiske på enskilt vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, ber jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört därom.
26 §.
Såsom jag omnämnt vid behandlingen av 12 § har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande vilket bemyndigar Kungl. Maj:t att lämna utlän ningar och juridiska personer tillstånd att bedriva sådant fiske i enskilt vatten som enligt 14—25 §§ i förslaget skall vara tillåtet för varje svensk medborgare. Upplåtelse av sådant tillstånd lär ej kunna anses ge upphov till några berättigade ersättningsanspråk från fiskerättsägarnas sida. Jag förutsätter emellertid att den ifrågavarande befogenheten kommer att be gagnas med försiktighet.
27 §.
Jag har tidigare i mitt anförande framhållit att i samband med de olika bestämmelserna om rätt för varje svensk medborgare att i viss utsträck ning fiska även på enskilt vatten borde meddelas stadganden om befogen het för administrativ myndighet att utfärda särskilda föreskrifter till skydd för strandägarnas fiske.
Kommittén har ansett att ett sådant bemyndigande borde omfatta, dels rätt att i fråga om strömmingsfisket vid östra kusten av fastlandet samt det fria fisket vid södra blekingekusten giva regler om redskapens längd och placering, dels ock befogenhet att jämväl i övrigt meddela föreskrifter till förekommande av hinder för eller skada å fiske med fasta redskap. I vidare mån har kommittén icke funnit något skydd för strandägarna mot frifisket erforderligt.
Vid remissbehandlingen har denna kommitténs ståndpunkt i allmänhet lämnats utan erinran. Lantbruksstyrelsen har emellertid ifrågasatt om icke Gotland i förevarande avseende borde likställas med Blekinge.
För min del biträder jag kommitténs uppfattning. Vid Gotland torde näm ligen det fria yrkesfisket vara av långt större betydelse än det som bedrives med stöd av strandäganderätt. De bestämmelser i ämnet som upptagits i fö revarande paragraf överensstämma följaktligen med kommittéförslaget (9, It och 22 §§). Jag har ansett lämpligast att beslutanderätten i nu åsyftade spörsmål överlämnas till länsstyrelserna.
I detta sammanhang vill jag nämna, att i några remissyttranden gjorts gällande att Kungl. Maj :t eller länsstyrelserna borde få befogenhet även att förhindra fiskerättsägare att bedriva sitt fiske på sådant sätt att det fria
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
fisket i hans vatten därigenom försvårades. Något särskilt stadgande härom utöver fiskeristadgans föreskrifter kan emellertid enligt min mening icke anses behövligt. Därest någon håller redskap eller notvarp utmärkt alle nast i syfte att därigenom avhålla annan från att fiska, skall enligt 47 § i förslaget handräckning kunna meddelas för utmärkningens borttagande.
28 §.
Denna paragraf innehåller föreskrifter om utnyttjandet av vissa allmän- ningsfisken. Enahanda bestämmelser finnas för närvarande i 9 § 1896 års lag.
29 §.
I denna paragraf regleras den viktiga frågan om rätten att nyttja fiske som är samfällt för flera fastigheter.
Härom stadgas i 10 § 1896 års lag, att oskiftat fiskevatten må brukas av alla som däri äga del efter ty de kunna sämjas. Kunna de icke komma över ens, må rätten bestämma hur fisket må nyttjas utan förfång för någon av dem. Fiskebyggnad får i princip uppföras fritt av envar som så önskar. Däremot får en delägare ej utan de flesta övrigas samtycke upplåta fiske rätt åt någon som ej är delägare.
Kommittéförslaget överensstämmer på denna punkt i stort sett med den gällande lagen. Såsom jag nämnt vid behandlingen av frågan om fiskevårdsområden saknas dock motsvarighet till bestämmelsen om rätt för domstol att meddela föreskrifter angående fisket. Å andra sidan upptager förslaget, i anslutning till reglerna om upplåtelse av fiskerätt, ett nytt stad gande av innehåll att om någon delägare har flera fastigheter, han ändock skall ha endast en röst, samt att om en fastighet har flera ägare dessa ej skola äga mer än en röst tillsammans.
I motiven har kommittén bland annat uttalat, att den nuvarande lagen syntes böra tolkas så, att det stode delägare fritt att utan de övrigas höran de utöva sin fiskerätt genom husfolk, gäster eller anställda. Så länge fångs fen skulle tillfalla delägaren, borde någon upplåtelse av fiskerätt icke anses föreligga, detta även om den fiskande skulle lämna delägaren ekonomiskt vederlag för att hjälpa honom med fisket. Kommittén har tillagt att för slaget ej avsåge att åvägabringa någon ändring i denna del.
Vid remissbehandlingen ha från flera håll framställts erinring ar mot vad kommittén sålunda anfört angående tolkningen av gällande lag. Bl. a. har uttalats att den som anställde någon för att bedriva yrkesmäs sigt fiske i oskiftat vatten syntes kunna dömas till ansvar för missbruk av sin fiskerätt (jfr 17 a § 1896 års lag). Även eljest har gjorts gällande ati delägares rätt att bedriva fiske genom husfolk, gäster eller andra medhjäl pare icke kunde anses vara så vidsträckt som kommittén antagit.
I åtskilliga yttranden har påyrkats, att uttryckliga bestämmelser skulle meddelas angående nu berörda spörsmål. Därvid ha olika lösningar föror dats. Från ett håll har sålunda uttalats, att delägares rätt att fiska genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
113
andra borde avse endast sådana anställda som mot ersättning mera stadig
varande arbetade åt honom. Andra remissinstanser ha anfört, att fiske av
annan än delägaren själv ej borde tillåtas annat än om det skedde i när
varo av delägaren eller, eventuellt, någon av hans husfolk. I samband där
med har också antytts att som husfolk ej borde räknas t. ex. en son som
icke bodde kvar i föräldrahemmet.
Särskild uppmärksamhet har ägnats åt frågan i vad mån det borde vara
tillåtet för en delägare att utan de flesta övrigas samtycke låta gäster fiska
i det samfällda vattnet. I ett flertal yttranden har anförts att detta ej borde
få ske, åminstone icke mot betalning. Något avseende borde ej fästas vid
om gästerna avstode fångsten till värden eller om denne själv eller någon
av hans familj följde med vid fisket. Eljest kunde det befaras att exempel
vis en delägare som dreve pensionatrörelse sålde fiskekort till sina gäster
med förbehåll om rätt till fångsten och därigenom komme i tillfälle att
ekonomiskt utnyttja fisket i betydligt högre grad än de andra.
I övrigt ha blott ett fåtal anmärkningar framställts mot förslaget. Riks
förbundet landsbygdens folk och Svenska insjöfiskares centralförbund ha
anfört att upplåtelse borde få ske, så snart samtycke förelåge från de flesta
delägarna, upplåtaren själv inräknad. Fastighetsbildningssakkunniga ha —
med instämmande av lantmåteristyrelsen —- erinrat att regeln om gemen
sam röst för flera ägare av samma fastighet borde gälla endast om fastig
heten innehades med samäganderätt och icke t. ex. om den vore sämjedelad.
Kammarkollegiet har yttrat att fiskebyggnad ej borde få uppföras annat
än efter prövning av vattendomstol.
Departementschefen. I 10 § 1896 års lag regleras endast frågan om fisket
i oskiftat vatten. Emellertid kan fiske vara samfällt för flera fastigheter
även av annan anledning än att det är oskiftat, t. ex. på grund av servitut
varöver vederbörande fastighetsägare ej kunna förfoga genom avtal. De-
partementsförslaget har — liksom för övrigt även kommittéförslaget — av
fattats så att bestämmelserna bli tillämpliga jämväl i dylika fall. Med »fas
tighet» avses här ej blott registerfastighet utan även t. ex. fastighet som
tillkommit genom sämjedelning.
Även i ett annat avseende skiljer sig departementsförslaget från den nu
varande lagen. Jag har sålunda ansett obehövligt att bibehålla några före
skrifter om delägares rätt att uppföra fiskebyggnad. Då fråga är om större
fiskebyggnad lär ej sällan av vattenlagen följa att den icke får uppföras
utan tillstånd av vattendomstol. För övriga fall torde saken utan olägenhet
kunna behandlas i samma ordning som andra frågor rörande fiskets nytt
jande.
Härom stadgas, i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lag, i första
stycket som huvudregel att fisket må brukas av delägarna efter vad de
kunna sämjas samt att om de ej sämjas rätten på ansökan må föreskriva
hur fisket skall nyttjas. Anledningen till att sistnämnda bestämmelse bibe
hållits är, som jag redan nämnt, att jag ansett mig tillsvidare icke böra
framlägga något förslag till lagstiftning om fiskevårdsområden.
8 Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 00.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
I anslutning till stadgandet om domstolsprövning har föreskrivits, att rät ten innan den fattar sitt beslut skall bereda icke sökande delägare tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Domstolen är emellertid lika litet som enligt gällande rätt bunden av delägarnas önske mål. I den mån ej hinder möter på grund av någon lagbestämmelse om att visst fiske inom området skall vara fritt för varje svensk medborgare, äger domstolen meddela alla de föreskrifter som den med hänsyn till före liggande förhållanden finner lämpliga. Av stor betydelse därvid är uppen barligen huruvida någon delägare visat tendenser att till förfång för de övriga utnyttja fisket alltför hårt. Till förekommande av dylikt illojalt förfarande lär det ibland kunna vara erforderligt att fiskeriplan fastställes. I andra fall kan det vara tillräckligt att föreskriva att ingen delägare må utsätta mer än ett visst antal redskap, att fiskeplatserna skola cirkulera mel lan delägarna enligt en bestämd turordning, att visst område skall vara fre dat för fiske el. dyl. Intet hinder föreligger tydligen därvid mot att regle ringen begränsas till visst slags fiske, t. ex. strömmingsfiske eller kräft fiske. Det torde vidare kunna ifrågakomma att stadga skyldighet för fiskan de att erlägga en fiskevårdsavgift till en gemensam kassa, eventuellt be stämd efter antalet redskap eller efter den tid, varunder fisket bedrives. Vid valet av åtgärder äger domstolen enligt allmänna processuella regler möjlighet att inhämta yttrande från sakkunnig.
Andra stycket av paragrafen innehåller föreskrifter om befogenheten att upplåta fiskerätt till någon som icke är delägare. I detta avseende har jag ej funnit anledning att frångå den nuvarande grundsatsen att sådan upp låtelse icke må ske utan de flesta övrigas samtycke. I likhet med kommit tén har jag emellertid ansett önskvärt att bestämmelsen därom fullständi gas med vissa anvisningar om hur stadgandet skall tolkas, då någon äger flera fastigheter eller en fastighet har flera ägare. Därvidlag har jag följt kommitténs förslag, varvid dock till förebyggande av tvekan en jämkning skett i enlighet med vad fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristy- relsen förordat.
I åtskilliga remissyttranden har anmärkts att det ej sällan kunde vara tveksamt, huruvida upplåtelse skulle anses föreligga och att uttryckliga be stämmelser därför borde meddelas i vad mån delägare finge utan de övri gas hörande låta fiske bedrivas av familjemedlemmar, anställda eller gäster. Det lär emellertid icke vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa denna fråga genom generella stadganden i lag. Kommittén har som sin upp fattning uttalat, att det avgörande måste anses vara, huruvida fångsten skulle tillfalla fiskerättsägaren eller den fiskande själv. I det förra fallet borde saken alltid betraktas som om fisket bedreves för fiskerättsägarens räkning, detta även om den fiskande betalade ersättning för nöjet att få fiska. Enligt min mening kan emellertid denna uppfattning knappast vid hållas för alla fall. Då fråga är om sport- eller annat nöjesfiske mot betal ning lär frågan om vem fångsten skall tillfalla ej sällan vara av så un derordnad betydelse, att det ter sig naturligast att anse en upplåtelse vara
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
115
för handen även om den fiskande ej får behålla den fisk han kan draga upp.
Ej heller i remissyttrandena har anvisats någon lösning som icke lämnar
rum för invändningar. Med hänsyn härtill och då liknande spörsmål kunna
uppkomma i andra fiskerättsliga sammanhang ha några bestämmelser i
ämnet ej upptagits i departementsförslaget.
Där samfällt fiske utgör eller ingår i gemensamhetsfiske, böra uppenbar
ligen nu ifrågavarande bestämmelser icke äga tillämpning. Ett stadgande
härom har upptagits i tredje stycket. Däremot har jag icke ansett någon
särskild erinran påkallad om att bestämmelserna ej heller skola gälla för
sådana allmänningsfisken som omförmälas i 28 §.
30 §.
Enligt förevarande paragraf skall vid utarrendering av jordbruksfastig
het upplåtelsen anses omfatta även fastigheten tillhörigt fiske, såvida ej
annat särskilt avtalats. En motsvarande bestämmelse finnes för närvarande
i 11 § 1896 års lag och hade av kommittén upptagits i 26 § första stycket
av dess förslag. Departementsförslaget har avfattats i nära anslutning till
lydelsen av 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen.
31 §.
Paragrafen motsvarar 8 och 12 §§ i 1896 års lag.
Enligt det förstnämnda av dessa båda lagrum skola »kronans enskilda
fisken» vara förbehållna kronan och hennes rättsinnehavare. Med bestäm
melsen avses, som jag förut nämnt, sådana av strandäganderätt oberoende
fisken som finnas upptagna i jordeboken såsom särskilda lägenheter av
krononatur. I 12 § 1896 års lag stadgas, att om genom urminnes hävd eller
genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lag
ligt sätt blivit annorledes än förut i lagen sagts bestämt om någons rätt till
fiske, detta skall vara gällande. Detta stadgande har betydelse framför allt
för jordeboksfisken av frälse och skatte natur samt andra särskilt skatt-
lagda fisken. Dessutom inbegripes därunder t. ex. sådan på urminnes hävd
grundad rätt till fiske å viss plats som stundom tillkommer ett hemman
eller en by.
Innebörden av de båda lagrummen är bl. a. att de i dem åsyftade särskilda
rättigheterna till fiske icke skola lida intrång t. ex. genom föreskrifterna i
1 och 4 §§ att fiske i öppna havet utanför strandvattnet samt krok- och rev
fiske å djup i yttre skärgården och i havsbandet är tillåtet för varje svensk
medborgare.
Kommittén har ansett att det i klarhetens intresse vore önskvärt att
särskild rättighet — vare sig den tillhörde kronan eller annan — ej längre
finge göras gällande i fritt fiskevatten. Ej heller borde dylik rättighet få åbe
ropas för att hindra utövningen av sådan rätt till fiske efter strömming eller
skarpsill jämväl på enskilt vatten som enligt kommittéförslaget skulle till
komma envar. I övrigt har kommittén icke funnit någon saklig ändring av de
nuvarande bestämmelserna påkallad. Stadganden i enlighet med det nu an
förda ha upptagits i 27 § av kommitténs förslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Jag torde i detta sammanhang också få nämna att kommittén föreslagit att ett vid Skånes västra kust beläget skattlagt ålfiske, Ålabodarna nr 1, skulle genom avtal med rättsinnehavarna inlösas av statsverket och upplåtas till allmänt begagnande.
Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda har fiskeriintendenten i Österhavets distrikt anfört att förslaget skulle få stor betydelse för Stockholms län, där det funnes åtskilliga skattlagda strömmingsfisken. Dessa vore enligt fiskeriintendentens mening att betrakta som en otidsenlig reminiscens från längesedan svunna tider. Länsstyrelsen i Stockholms län har uppgivit, att de skattlagda fiskena i länet i regel vore splittrade på ett stort antal ide ella andelar samt att dylika andelar vore föremål för en ganska livlig efter frågan från stadsbors och andra amatörfiskares sida och betalades avsevärt över taxeringsvärdet. Med hänsyn därtill finge det anses som ett yrkesfiskar intresse att den privilegierade ställning som tillkomme de skattlagda fiskena begränsades.
Kammarkollegiet har emellertid avstyrkt de föreslagna lagändringarna.
Kollegiet har gjort gällande att det ej funnes tillräckliga skäl för att sådana särskilda rättigheter till fiske, som nu gällde även utanför området för van lig strandäganderätt, skulle för framtiden inskränkas till enskilt vatten. Med anledning av vad kommittén anfört därom, att detta vore erforderligt i klar hetens intresse har kollegiet erinrat att rättigheterna genom att de brukades bleve kända av den personkrets, särskilt yrkesfiskare, som hade intresse av saken. Dessutom har kollegiet uttalat att en sådan motivering för övrigt ej syntes vara tillfyllest som grund för en expropriation av enskild rätt samt att de nu ifrågavarande fiskena ofta vore värdefulla, varför avveck lingen skulle ställa sig dyrbar för statsverket. Vad särskilt angår förhållan det till strömmingsfisket har kollegiet upplyst att det i hela Norrland blott funnes tio skattlagda strömmingsfisken och ett litet antal andra skattlagda fisken i vilka notdräkt efter strömming inginge. I anslutning därtill har kollegiet anfört att därest något av dessa fisken skulle vara till särskilt förfång för yrkesfiskarena, detta fiske kunde inlösas av statsverket och upp låtas till allmänt begagnande.
I övrigt må nämnas att förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hus hållningssällskap, Kristianstads läns fiskeriförening och Malmöhus läns fiskeriförening ifrågasatt om icke även andra skattlagda fisken vid skånekus- ten än Ålabodarna nr 1 borde inlösas av statsverket.
Departementschefen. Såsom jag redan förut berört är det för de yrkes fiskare som icke grunda sitt fiske på strandäganderätt ett viktigt intresse att de omedelbart av lagen kunna utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss plats är tillåtet. Eljest kunna de lätt löpa fara att ofrivilligt göra sig skyl diga till intrång i enskild rätt. Från denna synpunkt innebär förekomsten av särskilda ensamrätter med större utsträckning än vanlig strandägarrätt en icke ringa olägenhet. Såsom kommittén funnit framträda nackdelarna skarpast i fråga om fisket på fritt vatten och annat frifiske efter strömming
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
117
och skarpsill. Emellertid kan det enligt min uppfattning knappast anföras några bärande skäl varför innehavare av särskild rättighet till fiske över huvud skulle äga anspråk på en bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet. Med hänsyn härtill och då av remissyttrandena framgår att de skattlagda fiskenas nuvarande särställning på sina håll lett till mindre önskvärda konsekvenser även i andra avseenden än nyss nämnts, har jag ansett mig böra förorda att fiskerättighet av nu ifrågavarande slag icke i något fall skall kunna göras gällande mot sådan rätt till fiske inom om rådet som enligt annat stadgande i lagen må tillkomma varje svensk med borgare. I den mån rättighetens innehavare på grund därav lider förlust bör tydligen ersättning utgå till honom. Några mera avsevärda kostnader för statsverket lära emellertid ej vara att befara. Jag vill i detta samman hang erinra, att enligt 27 § i förslaget länsstyrelsen skall kunna utfärda särskilda föreskrifter till skydd mot att fritt fiske bedrives på sådant sätt att fiskerättsägares rätt till fiske med fast redskap därigenom försvåras.
Med denna lösning kommer, på grund av innehållet i 18 § i förslaget, det skattlagda fisket Ålabodarna nr 1 framdeles att bli fritt för allmänt begag nande. I övriga skattlagda fisken vid skånekusten blir ensamrätten begränsad till fiske med fasta redskap. Någon anledning för det allmänna att lösa till sig även detta fasta fiske torde åtminstone tillsvidare icke föreligga.
Bland de grunder som kunna föranleda avvikelse från vad eljest i lagen är föreskrivet nämnes för närvarande även avtal. Detta ord har uteslutits i departementsförslaget. Med hänsyn till förslagets avfattning i övrigt lär det nämligen ej längre vara nödvändigt att giva särskilt uttryck åt principen om avtalsfrihet.
32 §.
I denna paragraf, som motsvarar 13 § 1896 års lag, har upptagits en erin ran att särskilda bestämmelser gälla om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark samt om lapparnas rätt till fiske i vissa delar av riket. Med hänvisningen åsyftas lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske, lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker, 55 öch 56 §§ lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt 16 § lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till ren betning. Beträffande innehållet i lagen om gemensamhetsfiske torde jag få hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen av frågan om fiskevårdsområden. En redogörelse för bestämmelserna om fisket inom nationalparker samt om lapparnas rätt till fiske återfinnes å s. 197 f i fiskerättskommitténs betän kande.
Under remissbehandlingen av kommittéförslaget ha från några håll fram ställts önskemål om att lapparnas rätt till fiske måtte begränsas, överjäg mästaren i övre Norrbottens distrikt har sålunda ansett att denna rätt borde avse allenast husbehovsfiske och ej som nu jämväl fiske till avsalu. Sveriges sportfiskares riksförbund har uttalat, att betydande framtidsvärden säker
118
ligen kornrne att spolieras, om ej en inskränkande reglering genomfördes,
och domänstyrelsen har ifrågasatt, om icke vissa befattningshavare borde
tillåtas att, utan hinder av lapparna eljest tillförsäkrad ensamrätt, under
tjänsteresa fiska i kronans vatten för tillfälligt anskaffande av livsmedel.
Enligt min uppfattning föreligga dock, åtminstone för närvarande, ej till
räckliga skäl för en lagändring på detta område.
33 §.
Vid fiske kan det ofta vara behövligt att beträda annans strand eller fär
das över annans vattenområde samt att använda stranden eller vattenom
rådet för fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt. En ganska vid
sträckt befogenhet därtill har också sedan gammalt ansetts följa av allmän
na rättsgrundsatser. Frågan är emellertid endast för vissa fall uttryckligen
reglerad i lag. Den nuvarande fiskerättslagen innehåller i 3 § en föreskrift
att de, som med stöd av paragrafen idka fiske i saltsjön vid annans strand,
må nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning av red
skap och båt, som för fiskets utövande är av nöden, dock med skyldighet
att svara för skada och intrång. Ersättningen skall enligt 20 § bestämmas
av skiljemän, med rätt för den som är missnöjd med skiljedomen att genom
stämning draga saken inför rätta. För övrigt kan den ersättningsberättigade
redan från början väcka talan vid domstol, om han föredrar detta framför
att anlita skiljedomsförfarande. I andra fall än dem som avses i 3 § bär man
att lita till oskriven rätt. Denna torde i stort sett innebära att åtminstone
åtgärder av tillfällig karaktär äro tillåtna, om de ej förorsaka skada eller
annat ekonomiskt avbräck eller störa hemfriden.
Kommittén har ansett att utförligare bestämmelser nu borde med
delas. Dylika ha också upptagits i 21 § av kommittéförslaget. Därvid har
kommittén följt den hittills tillämpade grundsatsen att varje fiskande må
vidtaga sådana åtgärder som ej medföra förfång för strandägaren eller
annan, men att större intrång får göras endast av den som med stöd av sär
skild föreskrift i lagen fiskar vid annans strand.
Under nämnda paragraf i kommitténs förslag stadgas sålunda till en bör
jan i ett första stycke att fiskande må nyttja annans strand eller vatten
område för sådan fastgöring eller uppdragning av redskap och båt, som er
fordras för fiskets utövande, såframt ej nyttjandet eller i samband därmed
företagen åtgärd är till förfång för strandens eller vattenområdets inne
havare eller för den som där har fiskerätt. I motiven till detta stadgande
har kommittén anfört att vid bedömande av vad som i det särskilda fallet
skulle anses som förfång stor vikt måste fästas vid den lokala rättsåskåd-
ningen. Vidare har kommittén yttrat, att det icke borde tillmätas någon
betydelse huruvida förfånget uppkomme genom själva fastgöringen eller
uppdragningen eller genom annan åtgärd som stode i samband med nyttjan
det, t. ex. utkastande av fiskavfall eller uppläggande av tång eller skräp
som följt med redskapen vid notdragning.
I ett andra stycke har kommittén upptagit bestämmelser av innebörd att
den som, med stöd av särskild föreskrift om rätt för envar att fiska i en
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
119
skilt vatten, bedriver fiske vid annans strand skall, ändå att förfång upp
kommer, äga nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdrag
ning av redskap eller båt, som erfordras för fiskets utövande. Denna rätt
skall dock vara begränsad till strand som ej utgöres av tomt eller plante
ring, och ersättning skall lämnas för skada och intrång. Kan överenskom
melse ej träffas om ersättningens belopp, skall detta bestämmas av skilje
män enligt lag.
I remissyttrandena har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts
■eller lämnats utan erinran.
Svenska naturskyddsföreningen har emellertid uttryckt farhågor för att
den vidsträckta rätt som de fiskande enligt förslaget skulle få att nyttja
bl. a. stränderna till åtskilliga småholmar i ytterskärgårdarna kunde
komma att verka så störande på fåglarnas häckning, att den redan nu hårt
åtgångna sjöfågelsstammen ytterligare decimerades.
Vidare ha från flera håll större eller mindre jämkningar påkallats.
Beträffande de bestämmelser som upptagits i första stycket av nu ifrå
gavarande paragraf i kommittéförslaget bär sålunda lantbruksstyrelsen
bl. a. hemställt att den där avsedda rätten till nyttjande av annans strand
och vattenområde måtte utvidgas att gälla även för sådana fall då förfång vis
serligen uppkomme men icke vore väsentligt. Liknande uttalanden ha gjorts
av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Göteborgs och Bohus låns havs
fiskeförening samt Svenska västkustfiskarnas centralförbund. Å andra si
dan ha också önskemål om inskränkningar framställts. Bl. a. ha kammar
kollegiet, lantbruksstyrelsen, förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra
och Gävleborgs låns hushållningssällskap samt länsstyrelsen i sistnämnda
län uttalat att fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt borde till
låtas endast såvitt fråga vore om en tillfällig åtgärd. Fiskeriintendenten i
Österhavets distrikt, förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållnings
sällskap, Södermanlands skärgårdsfiskareförbund och Norra Kalmar läns
kustfiskareförbund ha ansett, att bestämmelserna borde gälla allenast till
förmån för yrkesfiskare, och förvaltningsutskottet i Södermanlands läns
hushållningssällskap har ifrågasatt, om icke deras giltighet borde begränsas
till saltsjön och sådana större insjöar där fritt fiskevatten förekomme. Till
stöd härför har utskottet anfört att stadgandena syntes ha sin största bety
delse för strömmingsfisket och därför borde äga tillämpning endast där
verkligt storfiske bedreves.
Med avseende å andra stycket ha länsstyrelsen i Västernorrlands län, fis-
keriintendenterna i södra och nedre norra distrikten samt åtskilliga andra
remissinstanser påyrkat eller ifrågasatt, att jämväl den befogenhet som om-
förmäldes i detta stycke skulle tillkomma alla fiskande. Svenska västkust
fiskarnas centralförbund har anfört att det föreslagna undantaget för tomt
och plantering kunde få menliga följder för fisket, särskilt sedan allt flera
strandfastigheter kommit att förvandlas till sommarnöjen. Svea hovrätt har
erinrat att bestämmelserna om prövning av ersättningsfrågor borde jämkas
så, att möjlighet bereddes att vid missnöje med skiljedom få saken prövad
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
vid domstol. Enligt hovrättens mening vore det nämligen principiellt rik tigast att en medborgare ej genom lag berövades sin rätt att få en tvist av gjord av landets domstolar.
Slutligen må nämnas att länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasatt om ej den rätt, varom i paragrafen vore fråga, borde med hänsyn till hemfrids- intresset begränsas genom en föreskrift att den ej finge utövas på mindre avstånd från boningshus än exempelvis 100 eller 200 meter.
Departementschef en. Som följd av den tilltagande bebyggelsen vid strän derna har frågan, i vad mån det är tillåtet att vid fiske beträda annans strand samt att använda stranden för fastgöring eller uppdragning av red skap eller båt, kommit att erhålla ökad betydelse. Detsamma gäller spörs målet i vilken utsträckning det är medgivet att anbringa dragg eller annan förankring i vattenområde som gränsar till själva fiskevattnet. Jag delar därför kommitténs uppfattning att en mera generell reglering på dessa punkter nu bör komma till stånd.
Kommitténs förslag till sådan reglering har lämnats utan erinran i flerta let remissyttranden, och även jag kan i stort sett biträda detsamma. Med anledning av de farhågor som från naturskyddshåll uttalats för att men liga verkningar skola uppkomma för fågellivet vill jag framhålla, att för slaget väsentligen blott innebär ett lagfästande av vad som länge ansetts såsom gällande rätt.
I vissa yttranden har gjorts gällande att alla fiskande borde ha samma rätt i förenämnda hänseende, oavsett om förfång uppkomme eller ej. Detta skulle dock enligt min uppfattning innebära ett alltför starkt åsidosättande av strandägarnas berättigade intressen. Det förfång som kan uppkomma genom åtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet består ej sällan mindre däri att strandägaren lider en ekonomisk förlust än i att hans hemfrid eller trevnad störes. En skyldighet att, låt vara mot ersättning, underkasta sig dylika obehag bör tydligen icke föreskrivas utan viktiga skäl. Sådana före-
icke i samma grad i fråga om binärings- och amatörfisket som med
avseende å det betydelsefulla fria yrkesfisket, vars främjande är huvud syftet med de olika bestämmelserna om rätt att fiska på annans enskilda fiskevatten. Enligt min mening böra därför åtgärder som medföra förfång vara förbjudna för alla andra än dem som utöva sådant yrkesfiske. Det synes mig icke lämpligt att därvidlag göra någon skillnad mellan väsentligt och mindre väsentligt förfång. Redan i ordet förfång ligger att det måste vara fråga om ett intrång av icke alltför obetydlig beskaffenhet. Vid bedö mande av frågan huruvida i det enskilda fallet förfång skall anses före- ligga kan, såsom kommittén framhållit, rättsuppfattningen i orten vara av avsevärd betydelse. Någon anledning att i detta sammanhang ingå på frågan om förfång genom nedskräpning torde icke föreligga.
Å andra sidan kan jag ej heller tillstyrka att rätten till sådant nyttjande av annans strand eller vattenområde som ej föranleder något förfång be gränsas till saltsjön och de stora insjöar där fritt fiskevatten förekommer. Denna rätt lär nämligen kunna vara av betydelse ej blott för frifisket utan
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
121
också t. ex. för utnyttjandet av oskiftat fiske i fall då marken är skiftad. Enligt uppgift i remissyttrandena har det på sina håll förekommit att i dy likt fall strandmarkens ägare förbjudit övriga delägare att beträda stranden samt att detta t. o. m. skett i direkt avsikt att hindra dem från att ut öva sin rätt till fiske efter kräftor eller annat.
För att befogenheten i fråga icke skall kunna missbrukas torde den emellertid — i enlighet med vad som påpekats i flera remissyttranden — böra uttryckligen begränsas till sådant nyttjande som är av tillfällig ka raktär. Visserligen innebär detta att hänsyn ej tages till det på vissa plat ser tillämpade bruket att vid fiske med ålbottengarn varaktigt sträcka för töj ningsanordningar in på grannens vattenområde, men detta lär i prakti ken vara av föga betydelse eftersom nämnda bruk ändock torde få anses skyddat genom lokal grannelagsrätt.
Med avseende å sådant nyttjande som föranleder förfång har kommittén föreslagit att rätten därtill icke skall omfatta strand som utgöres av tomt eller plantering. Vid remissbehandlingen har gjorts gällande att yrkesfis karenas rörelsefrihet därigenom kunde komma att bli alltför snävt begrän sad. Denna anmärkning kan enligt min uppfattning icke frånkännas ett visst fog. Särskilt om en ny s. k. sillperiod skulle inträffa, kan det vara av stor vikt för yrkesfisket och därmed för folkförsörjningen att fiskarena över allt kunna få tillträde till stränderna. Övervägande skäl synas mig därför tala för att även tomt och plantering skola få tagas i anspråk också när förfång uppkommer. Till skydd för hemfridsinlresset torde dock böra stad gas att så må ske, allenast om det ej kan undvikas utan väsentlig olägenhet.
Vad slutligen angår bestämmandet av ersättning för skada och intrång synes det mig lämpligast att parterna i första hand hänvisas att anlita skiljemannaförfarande men att den som så önskar får rätt att i stället på kalla prövning av domstol. Har skiljedomsförfarande inletts, böra dock parterna vara skyldiga att åtnöjas med skiljemännens beslut.
34 och 35 §§.
Vår rätt har sedan gammalt innehållit föreskrifter om att, till tryggande av fiskens vandringar, viss led eller ådra i vattnet skall hållas fri. I nu gäl lande fiskerättslag meddelas bestämmelser härom i 14—16 §§. Huvudre geln är, enligt 14 §, att i älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev, en sjättedel av bredden vid vanligast förekommande lågt vattenstånd skall, i djupaste vattnet, lämnas fri från fast eller rörlig fiskeredskap som kan hindra fisken att framgå. Länsstyrelsen må dock, efter att hava hört rätts- ägarna och inhämtat yttrande av sakkunnig, medgiva undantag från detta förbud. I 15 § stadgas, att där älv, ström eller å utfaller i havet eller insjö eller vidtager från insjö eller större vattendrag, »det djupaste vattnet» skall lämnas fritt från fiskeredskap av nyss angiven beskaffenhet. Slutligen före- skrives i 16 §, att om någon har särskild rättighet att för fiske stänga led eller ådra som avses i 14 eller 15 §, han skall njuta den rättigheten till godo.
I kommittéförslaget behandlas förevarande ämne i 29 och 30 §§,
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
varvid föreslås att det vatten som skall hållas öppet för vandringsfisken skall erhålla beteckningen fiskådra. Bestämmelserna i kommittéförslaget äro i vissa avseenden något strängare än gällande rätt. Enligt förslaget skall sålunda fiskådra finnas, förutom i älvar, strömmar, åar och sund, även i större bäckar och, om vattnet är förgrenat, i varje gren där fisken har sitt drev. Vidare ha bestämmelserna i 15 § 1896 års lag ersatts med en före skrift, att på de platser där vattendrag med fiskådra mynnar ut i havet eller möter eller lämnar insjö eller större vattendrag, fiskådran skall med oför ändrad bredd fortsätta i djupaste vattnet 300 meter ut. En ytterligare skärp ning är, att fiskådra skall hållas fri ej blott från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång utan också från andra anordningar som äro avsedda att hindra eller skrämma fisken. Slutligen föreslås att länsstyrelsen skall erhålla en allmän befogenhet att föreskriva avvikelser från bestämmelserna angående fiskådra, om sådant påkallas av allmänna eller enskilda fiskeriintressen och åtgärden icke kan antagas leda till förfång för någon som ej samtyckt därtill. Kommittén har framhållit, att med detta stadgande bl. a. avsåges att öppna möjlighet till jämkningar i fråga om fiskådrans bredd och läge.
I övrigt överensstämmer kommittéförslaget i huvudsak med den nuva rande lagen. Fiskådran skall alltså fortfarande omfatta en sjättedel av det ifrågavarande vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd, och förbehållet för särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra har bibe hållits. Kommittén har emellertid förordat, att särskild utredning skulle ske angående lämpligheten av att senare övergå till att bestämma fiskåd rans bredd efter förhållandena vid medelvattenföring, samt ifrågasatt, om ej befintliga rättigheter att för fiske stänga fiskådra borde i viss utsträck ning inlösas av det allmänna.
Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i det stora hela mötts med gillande. Ingen erinran har framställts mot att i lagen införa beteckningen fiskådra, och även de sakliga ändringar kommittén föresla git ha i princip vunnit allmän anslutning. Från flera håll ha dock fram ställts önskemål om jämkningar av olika slag.
Vad angår frågan i vilka vatten fiskådra skall förekomma, har sålunda i åtskilliga yttranden gjorts gällande, att den av kommittén föreslagna ut vidgningen icke vore tillräckligt vittgående utan att fiskådra borde finnas jämväl i mindre bäckar, eller överhuvud i varje vattendrag som vore sådant att fisken kunde sägas ha sitt drev där. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av bl. a. lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Upp sala, Kalmar och Malmöhus län, Kalmar läns fiskevattensägareförbund, Vät terns fiskar eförbund, föreningen statens fiskeritjänstemän och Svenska fiskevårdsförbundet. Sistnämnda förbund har i detta sammanhang anfört följande.
Många bäckar med ett gott laxöringsfiske måste räknas till de små bäc karna. Då det med den dominans, kraftintressena numera förstått att skaffa sig på så gott som alla andra intressens bekostnad, knappast är att förutse
123
att ens några större vattendrag skola undgå utbyggnad, är det av så mycket
större vikt att de ej utbyggnadsvärdiga vattendragen förbehållas vandrings-
fisken.
Länsstyrelsen i Kronobergs län och förvaltningsutskottet i samma läns
hushållningssällskap ha särskilt framhållit att föreskrifterna om fiskådra
borde gälla även för kanaler.
Kammarkollegiet har erinrat, att stadgandet om fiskådra i sund enligt sin
lydelse bleve tillämpligt bl. a. på Kalmarsund, vilket knappast kunde vara
avsett. Det vore därför önskvärt att en bestämning meddelades som an-
gåve att det skulle vara fråga om smalare sund till innanför liggande vatten.
Även förvaltningsutskotten i Kopparbergs läns och Hallands läns hushåll
ningssällskap samt Norra Kalmar läns kustf iskar ef örbund ha anmärkt, att
begreppet sund icke vore tillräckligt bestämt.
Beträffande fiskådrans bredd ha förvaltningsutskotten i Skaraborgs och
Örebro läns hushållningssällskap samt Vänerns fiskareförbund ansett, att
denna borde fördubblas och alltså bestämmas till en tredjedel av vattnets
totala bredd. Värmlands länsförbund av Riksförbundet landsbygdens folk
har hemställt, att en sådan ökning av bredden måtte föreskrivas för de vat
tendrag inom länet där sjöfarten vore livligast, nämligen Klarälven, Nors-
älven, Byälven och Gullspångsälven. Södra Sveriges fiskeriförening u. p. a.
har sagt sig starkt ifrågasätta, om en så smal fiskådra som en sjättedel av
vattnet verkligen kunde giva fisken tillfredsställande skydd, därest vatten
draget i övrigt stängdes med redskap. Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län
och förvaltningsutskottet i samma läns hushållningssällskap ha likaledes
uttalat, att den föreslagna bredden kunde vara alltför liten, men ha sam
tidigt erinrat om att förslaget gåve möjlighet att genom särskilda föreskrif
ter undanröja denna olägenhet. Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns
hushållningssällskap har anfört att i vattendrag, där värdefull fisk fram-
ginge, fiskådrans bredd och läge borde fastställas av offentlig myndighet.
Kammarkollegiet har ansett att fiskådrans bredd helst borde bestämmas
efter ett högre vattenstånd än som angivits i förslaget. Härom har kollegiet
anfört följande.
Det hade varit önskvärt att bestämningen »vanligast förekommande^ lågt
vattenstånd» även här utbytts mot ett mer lättbestämt vattenstånd. Kolle
giet skulle icke anse det vara till skada ur allmänna fiskerisynpunkter om
bredden på fiskådran ökades, t. ex. genom dess anknytning till medelvat
tenståndet eller genom att dess bredd bestämdes till en tredjedel vid van
ligast förekommande lågt vattenstånd. Någon ersättningsskyldighet för
statsverket synes en sådan ändring ej behöva medföra.
Det är vidare av vikt, att det utsäges att vattenståndet skall hänföras till
oreglerade vattenföringar. Särskilt vid veckoregleringar kan det inträffa, att
ytterst ringa vattenmängder framsläppas, vilket kan göra det skydd, fisk
ådran skulle medföra, illusoriskt, då några föreskrifter om ändrad bredd
på fiskådra ej torde kunna förväntas från vattendomstolarna.
Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i Kopparbergs
läns hushållningssällskap, varjämte elt flertal andra remissinstanser för
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
klarat sig dela kommitténs mening, att en förnyad utredning om vilket vat tenstånd som skall vara avgörande snarast borde komma till stånd.
Mot förslaget, att vid flodmynningar m. m. fiskådran skall med oföränd rad bredd fortsätta i djupaste vattnet 300 meter ut, ha förvaltningsutskot tet i Kristianstads läns hushållningssällskap och fiskeriintendenten i södra distriktet erinrat, att det kunde bli svårt att fixera läget av en sådan fisk ådra samt att den i vissa fall skulle få så ringa bredd att den ej fyllde de anspråk som borde ställas. Förvaltningsutskottet i Blekinge läns hushåll ningssällskap har anmärkt, att bestämmelsen kunde kringgås genom att ådran instängdes med redskap, som sattes längs dess sidor för att 301 me ter från vattendragets mynning stänga av ådran tvärs över. Förvaltningsut skottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap och Norra Kalmar läns kustfiskareförbund ha yttrat, att en fortsättning av fiskådran 300 meter ut från mynningen ofta kunde vara alltför kort, varemot kammarkollegiet an sett, att detta avstånd ibland kunde vara för långt, samt ifrågasatt, om ej i insjöar fiskådrans längd borde begränsas till en fjärdedel av sjöns bredd, dock högst 300 meter. Föreningen statens fiskeritjänstemän, Svenska fiske vår dsförbundet, länsstyrelsen i Malmöhus län, Södra Sveriges fiskeriförening, Malmöhus låns fiskeriförening och Kristianstads läns fiskeriförening ha förordat, att nu asyftade stadgande skulle ersättas med en föreskrift som förbjöde utsättande av hinderliga redskap inom en sektor med spetsen i vattendragets mynning och med en icke alltför obetydlig radie. Angående radiens längd har föreningen statens fiskeritjänstemän uttalat, att den lämpligen kunde bestämmas till tjugu gånger vattendragets bredd, dock minst 50 och högst 500 meter. Svenska fiskevårdsförbundet har ansett, att längden icke borde få understiga 100 och icke överstiga 1 000 meter.
Med anledning av förslagets föreskrift, att i fiskådra ej skola få utsättas fiskredskap som kunna hindra fiskens gång eller andra anordningar, av sedda att hindra eller skrämma fisken, ha fiskeriintendenten i södra distrik tet och Södra Sveriges fiskeriförening hemställt, att det måtte närmare an givas vilka redskap som åsyftades, så att tvekan ej behövde uppstå, huru vida t. ex. notdragning vore tillåten eller ej. Uttalanden i samma riktning ha gjorts av förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap, som anfört att hinder ej borde föreligga att sätta skötar i mittersta delen av ett sund, samt av förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssäll skap, som betonat att rörliga redskap, t. ex. laxnotar, ej borde få användas på sådant sätt att fiskådrans karaktär av uppfartsled för fisken äventyra des. Göta hovrätt har framhållit, att skrämselanordning kunde anbringas ej blott i utan också intill fiskådran samt att detta borde beaktas vid ut formningen av lagtexten.
Med avseende å frågan om fortbeståndet av särskilda rättigheter att stänga fiskådra har Svenska fiskevårdsförbundet anfört att dessa rättigheter borde upphävas i den mån de ej tillkommit efter prövning av vattendomstol. De vore nämligen skadliga för fiskevården.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
125
Förvaltningsutskotten i Uppsala, Hallands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Jämtlands och Norrbottens läns hushållningssällskap, fiskeriintendenten i
södra distriktet, Södermanlands skärgårdsfiskareförbund, Mälarens fiskare
förbund, föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän och föreningen statens
fiskeritjänstemän ha samtliga uttalat önskemål om att särskild utredning
måtte ske rörande möjligheten att inlösa alla eller flertalet dylika rättig
heter.
I detta sammanhang må också nämnas att flera remissinstanser ansett be
stämmelser böra meddelas, som begränsade möjligheten att utnyttja kvarn-
och kraftverksdammar m. m. för fiskeriändamål. Yrkande härom har fram
ställts bl. a. av föreningen statens fiskeritjänstemän, som anfört att det icke
vore ovanligt att man i dylika dammar insatte fiskredskap för fångst av ål,
lax och laxöring. Vid ett av våra större kraftverk hade man för övrigt er
hållit ett givande ålfiske genom att fånga ål på turbingallren. Fiskeriinten
denten i nedre norra distriktet har intagit samma ståndpunkt och anfört
följande.
Fiskådra bör finnas även där vattendraget passerar en dammbyggnad.
Det vore därför önskvärt med en bestämmelse att en fiskebyggnad (ålkista,
tina etc.) uppförd i anslutning till en för annat ändamål byggd damm en
dast får användas, när minst en sjättedel av den normala lågvattenmängden
(eller hellre en sjättedel av den vid tillfället framrinnande vattenmängden)
rinner fritt genom ett utskov beläget minst lika lågt som intaget till fiske
byggnaden. Fångst av uppvandrande fisk bör vara tillåten endast när fis
ken obehindrat kan vandra upp även genom nämnda utskov.
Vad slutligen beträffar förslaget om befogenhet för länsstyrelsen att med
dela från lagens bestämmelser avvikande föreskrifter angående fiskådras
beskaffenhet har i åtskilliga yttranden gjorts gällande att kommittén gått
alltför försiktigt fram.
Fiskeriintendenterna i mellersta och östra distrikten, länsstgrelsen i
Värmlands län, förvaltningsutskotten i Södermanlands, Skaraborgs och
Värmlands läns hushållningssällskap, Södermanlands skärgårdsfiskareför
bund, Malmöhus läns fiskeriförening, Kristianstads läns fiskeriförening,
Vätterns fiskareförbund och fiskerinåmnden för Vänern ha sålunda uttalat
att dylika föreskrifter borde få givas även om samtycke ej erhållits från
alla som kunde komma att lida förfång. Eljest kunde synnerligen välbehöv
liga åtgärder förhindras genom motstånd från en enda fiskerättsägare.
Svenska fiskevårds förbundet har ifrågasatt om ej ordet »förfång» borde
utbytas mot uttrycket »avsevärt förfång».
Lantbruksstgrelsen har däremot framhållit, att vidgade befogenheter för
länsstyrelsen syntes kunna medföra rättsförluster för enskilda fiskerätts
ägare, och har därför motsatt sig någon uppmjukning av kommittéförslaget.
Kammarkollegiet har ansett att prövningen ej borde ankomma på läns
styrelsen utan förläggas till vederbörande vattendomstol. Till stöd härför
har kollegiet anfört följande.
Fråga om fiskådras sträckning sammanhänger mycket ofta med uppfö
rande av fast fiskebyggnad eller annat byggande i vatten, som ändock på
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
kallar vattendomstols prövning. Det kan vidare ej i förväg avgöras att en
flyttning av fiskådra ej är till förfång för någon. Skulle det under målets
handläggning hos länsstyrelsen visa sig att så skulle vara förhållandet,
måste ansökningen avvisas. Om fråga om fiskådras läge och sträckning
samt dess flyttning alltid finge upptagas av vattendomstol, skulle ett onö
digt dubbelarbete eller en resultatlös ansökning undvikas. Härtill kommer
att formerna för vattendomstols handläggning av ett ansökningsmål er
bjuda större garantier för att någons rätt ej trädes för nära samt för att
resultatet blir sakligt riktigt, än länsstyrelses prövning. Länsstyrelsen torde
bliva i hög grad beroende av uppfattningen hos den fiskeritjänsteman, som
yttrat sig över ansökningen, medan en vattendomstol har större möjligheter
att bilda sig en egen åsikt i frågan, framför allt genom att sammanträda på
platsen. Ett av vattendomstol meddelat beslut kan också på ett enkelt sätt
erhålla publicitet genom anteckning i vattenboken.
Departementschefen. Det är ett synnerligen viktigt fiskevårdsintresse att
vandringsfisken ej alltför mycket hämmas i sin rörelsefrihet. De bestäm
melser till förekommande härav som finnas i 1896 års lag äro delvis täm
ligen allmänt hållna och erbjuda numera icke ett fullt tillräckligt skydd.
De torde därför, såsom kommittén föreslagit, böra förtydligas och i viss
mån skärpas. Av flera skäl är det emellertid nödvändigt att denna revi
sion sker med försiktighet. Kommitténs förslag innefattar enligt min me
ning i allt väsentligt en lämplig och skälig avvägning mellan de olika
intressen, varom i detta sammanhang är fråga. På några punkter har jag
emellertid funnit mig böra föreslå vissa jämkningar.
Sålunda har jag ansett mig böra beakta de vid remissbehandlingen fram
förda önskemålen att bestämmelserna om fiskådra måtte göras tillämpliga
på allt rinnande eller hopträngt vatten där fiskvandring förekommer. I en
lighet härmed har i departementsförslaget angivits att i »vattendrag och
sund» fiskådra skall finnas i varje gren där fisken har sitt drev. Detta
innebär bl. a. att om vattnet i en älv på viss sträcka ledes fram i kanal vid
sidan av den naturliga älvfåran, fiskådra skall finnas i kanalen, såvida
fisken kan sägas ha sitt drev i denna. Huruvida så är fallet eller ej får
bedömas efter förhållandena vid tidpunkten i fråga. Förekommer fisk
vandring såväl i den naturliga fåran som i kanalen, skall fiskådra finnas
i dem båda. I vad mån ett vattendrag eljest skall anses uppdelat i grenar
kan naturligtvis i vissa gränsfall bli föremål för tvekan, men några avgö
rande praktiska olägenheter lära ej komma att föranledas härav. I varje
fall torde det vara uppenbart att det nu i vissa norrlandsälvar på sina håll
tillämpade bruket, att fasta laxfisken slås ut över en hel flodarm, framdeles
kommer att bli tillåtet endast såvitt en särskild rättighet därtill kan anses
föreligga, exempelvis på grund av urminnes hävd. Även tolkningen av or
det »sund» kan måhända någon gång bereda vissa svårigheter. Av samman
hanget torde emellertid tillräckligt tydligt framgå, att uttrycket ej skall
åsyfta bredare vatten än att det i praktiken är möjligt att anbringa en sam
manhängande avstängning från strand till strand.
Vad angar frågan om fiskådras omfattning och läge vid flodmynningar
och på liknande ställen — ofta mycket goda fiskeplatser — biträder jag lika
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
127
ledes kommitténs förslag. Detta torde tämligen nära överensstämma med
vad som nu tillämpas och synes vara ägnat att, åtminstone i flertalet fall,
bereda ett någorlunda tillfredsställande skydd. I den mån på något håll
större fredningsområde kan vara behövligt torde lokala bestämmelser där
om kunna med stöd av fiskeristadgan utfärdas av länsstyrelsen. I likhet
med kommittén har jag också ansett lämpligt att länsstyrelsen jämväl i nu
avsedda fall skall kunna meddela dispens från förbudet att använda sådant
redskap eller eljest anbringa sådan anordning som kan hindra fisken att
komma fram.
Detta förbud har, med anledning av vad som anförts vid remissbehand
lingen, i departementsiörslaget utvidgats till att avse även anbringande i
omedelbar närhet av fiskådra av anordning med syfte att avhålla fisken i
ådran från att gå fram i denna. Däremot har jag icke ansett erforderligt att
i lagtexten närmare än i gällande lag angiva vilka redskap som skola vara
förbjudna. I sådant avseende föreskrives följaktligen blott, att fiskådra
skall hållas fri från redskap som kan hindra fiskens gång. Härav torde
tillräckligt tydligt framgå, att bl. a. vanlig notdragning är tillåten men att
å andra sidan notar eller liknande rörliga redskap ej få hållas stadigt ut
satta på sådant sätt, att de göra samma tjänst som t. ex. en fiskegård eller
en ryssja.
I anslutning till nämnda förbudsbestämmelser har i departementsförsla-
get — liksom i kommitténs förslag — upptagits ett stadgande att om någon
äger särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, han skall njuta den rät
tigheten till godo. Jag har nämligen icke arrfeett mig kunna biträda önske
målet att sådan rättighet ej längre skall äga giltighet. Emellertid vill jag
framhålla att bestämmelsen endast avser rättigheter att uppföra fiskebygg
nad eller vidtaga annan anordning »för fiske». Den äger sålunda icke till-
lämpning i fråga om dammbyggnader för annat ändamål, t. ex. vattenregle
ring.
Beträffande dylika byggnader bör enligt min mening i princip anses gälla
att fiskådra skall finnas. Det bör följaktligen icke anses tillåtet att placera
en ålkista eller ett liknande redskap i en dammöppning om ej fri passage
för fisken finnes på annat håll. En annan sak är att det i nu åsyftade fall
ej sällan kan möta svårigheter alt tillämpa bestämmelserna om fiskådra
efter deras ordalydelse. Det lär emellertid överhuvud icke vara möjligt att
generellt i lag angiva var fiskådran skall gå i konstbyggnader. Med hänsyn
härtill är det önskvärt att den som vill utsätta fiskeredskap i dylik byggnad
på förhand skyddar sig mot efterräkningar genom att söka länsstyrelsens
tillstånd. Länsstyrelsen torde vara oförhindrad att vid meddelande av dylikt
tillstånd föreskriva de närmare villkor länsstyrelsen finner påkallade.
Vad till sist beträffar frågan om befogenhet för länsstyrelsen att med
dela från lagen avvikande föreskrifter angående fiskådra vill jag framhålla,
att en sådan befogenhet ej sällan torde kunna vara av stort praktiskt värde.
Särskilt i reglerade vattendrag kan det mången gång vara önskvärt att fisk
ådran förlägges till annan del av vattnet än den djupaste, där strömmen
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
ofta är mycket stark. Likaså kan det t. ex. vid en flodmynning vara för
månligt att fiskådrans fortsättning i havet kan givas en annan sträckning
än enligt huvudregeln. Det bör icke möta några avgörande betänkligheter
att låta länsstyrelsen besluta om dylik flyttning av fiskådra. — I vissa fall
skulle det säkerligen också vara till fördel för fiskevården, om fiskådrans
bredd kunde lokalt utökas. Ett så betydande ingrepp i enskild rätt synes
mig emellertid ej lämpligen böra ske i annan form än genom lagstiftning.
Ej heller kan jag förorda någon uppmjukning av kravet på samtycke från
alla som kunna lida förfång av den tilltänkta åtgärden. Departementsför-
slaget har avfattats i enlighet med vad jag sålunda anfört.
Kommittén har förutsatt att besvär över länsstyrelses beslut i nu avsedd
fråga skulle upptagas och prövas av regeringsrätten. Därest länsstyrelsernas
befogenhet begränsas på sätt jag nu föreslagit lär emellertid prövningen utan
olägenhet kunna förläggas till Kungl. Maj :t i statsrådet.
36—39 §§.
Beträffande dessa paragrafer, som handla om åtgärder mot vanskötsel av
fiske, torde jag få hänvisa till den tidigare framställningen.
40—42 §§.
Enligt 17 a § 1896 års lag skall den, som olovligen fiskar i annans fiske
vatten eller sätter ut fast redskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje
svensk undersåte, eller genom grävning eller annorledes drager till sig an
nans fiske eller genom stängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans
fiskevatten, dömas för olovligt fiske till dagsböter eller, där brottet är grovt,
till fängelse i högst sex månader. Vidare stadgas, att om delägare missbru
kar sin rätt i samfällt fiske, han skall straffas med dagsböter.
Motsvarande bestämmelser återfinnas i kommittéförslaget under 54 och
55 §§.
I 54 § föreslås sålunda straff för den som »idkar fiske vartill han ej
äger rätt». Kommittén har i motiven framhållit att under detta uttryck
borde inbegripas dels olovligt fiske å annans enskilda vatten, dels ock obe
hörigt utsättande av fast redskap i fritt fiskevatten. Brottet har betecknats
såsom olovligt fiske.
Enligt 55 § skall vidare såsom för olovligt fiske dömas envar, som olov
ligen genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske, eller
olovligen genom fiskeredskap, stängsel eller skrämselanordning avhåller fisk
från att gå fram i fiskådra, eller missbrukar sin rätt i samfällt fiske, eller
ock på visst i paragrafen närmare angivet sätt håller notvarp eller redskap
utmärkt i uppenbart syfte att därigenom avhålla annan från att fiska. I
motiven har anförts att bestämmelsen om straff för anbringande av hinder
i fiskadra vore avsedd att ersätta det nuvarande stadgandet om utestäng
ande av fisk från annans fiskevatten, vilket stadgande, enligt sina förar
beten, icke skulle åsyfta annat än olaglig avspärrning av rinnande vatten
Straffet har av kommittén för normalfallen föreslagits till dagsböter, ej
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
129
under tio. Om brottet är att anse såsom synnerligen ringa, skall dock en
ligt förslaget lindrigare straff kunna ådörnas. Å andra sidan skall, om fis
ket bedrivits vanemässigt eller i större omfattning eller omständigheterna
eljest äro försvårande, kunna dömas till fängelse i högst sex månader. Till
motivering för dessa stadganden har kommittén anfört, att det funnes behov
av skärpta åtgärder mot tjuvfisket och att normalstraffets minimum där
för ansetts böra höjas. Detta medförde emellertid, att strafflindring borde
kunna inträda vid mera obetydliga förseelser, som medförde ringa skada
och ofta skedde av obetänksamhet. Fängelsestraff borde kunna ådömas,
förutom vid vaneförbrytelser och olovligt fiske i större skala även t. ex.
i sådana fall, då fisken haft ett betydande avelsvärde eller fångstobjektet
eljest varit särskilt värdefullt.
Vid remissbehandlingen har Göta hovrätt uttalat betänklig
heter mot den föreslagna höjningen av normalstraffet samt erinrat att nå
got särskilt straffminimum ej funnes beträffande olovlig jakt, ehuru detta
brott i allmänhet syntes uppfattas som svårare än olovligt fiske.
Åtskilliga länsstyrelser och andra myndigheter ha däremot ansett, att
straffet för olovligt fiske borde skärpas utöver vad kommittén föreslagit,
t. ex. genom att minimum höjdes från tio till tjugu dagsböter eller genom
att den särskilda lägre skalan för synnerligen ringa brott finge utgå. Som
stöd för dessa yrkanden har anförts, att det tilltagande tjuvfisket på många
håll utgjorde en verklig fara för fiskbeståndet samt att det hos domsto
larna funnes en viss benägenhet att utmäta så lindriga straff att respekten
för lagen minskades.
Svenska fiskevårds förbundet, föreningen statens fiskeritjänstemän samt
förvaltningsutskotten i Västernorrlands och Norrbottens läns hushållnings
sällskap ha ifrågasatt, om ej en särskild strängare straffskala borde till-
lämpas vid olovligt fiske efter lax. Till motivering härav har bl. a. anförts,
att om ett fast laxfiske olovligen utbyggdes i fiskådran, kunde detta medföra
att vinsten av fisket ökades med kanske 1 000 kronor om dagen. Tjuvfiske
efter lax borde jämställas med tjuvskytte efter älg.
Hovrätten för övre Norrland har bl. a. erinrat att det förhållandet, att
fängelse skulle kunna ådömas även vid allmänt försvårande omständigheter,
medförde vissa processuella olägenheter. Sålunda uteslötes därigenom möj
ligheten att i bagatellfall använda strafföreläggande.
Departementschefen. I departementsförslaget ha straffbestämmelserna
uppdelats på tre paragrafer.
I 40 § behandlas olovligt fiske i egentlig mening, d. v. s. fiske i vatten
där vederbörande icke bar rätt till sådant fiske varom fråga är. Straffet har
för normalfallen satts till detsamma som enligt gällande lag, eller dagsböter
utan särskild begränsning nedåt. Vid sidan därav föreslås en strängare
straff skala med ett minimum av tjugu dagsböter och ett maximum av sex
månaders fängelse för sådana fall då fisket avsett lax eller bedrivits vane
mässigt eller i större omfattning. Något behov av att kunna döma till frihets-
9 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.
straff även då omständigheterna eljest äro försvårande torde i praktiken
knappast föreligga.
Samma straff som lör olovligt fiske skall enligt 41 § drabba den, som
olovligen genom grävning eller annorledes drager annans fiske till sig eller
bryter mot bestämmelserna om öppethållande av fiskådra eller mot ord
ningsföreskrifter för fritt fiske i enskilt vatten.
Däremot har jag icke ansett lämpligt att missbruk av fiskerätt i samfällt
fiske skall kunna medföra frihetsstraff. Påföljden för sådant missbruk har
följaktligen i 42 § — liksom enligt gällande lag — bestämts till dagsböter.
Obehörigt utmärkande av redskap eller notvarp bör enligt min uppfattning
överhuvud ej kriminaliseras. I stället bör den som lider skada av åtgärden
kunna påkalla handräckning för utmärkningens avlägsnande.
Enligt 17 a § andra stycket i 1896 års lag må brott som avses i lagen icke
utan angivelse åtalas av allmän åklagare, om det endast förnärmar enskilds
rätt. Jag har ansett lämpligast att denna begränsning nu borttages. Kom
mittén hade föreslagit att i vissa fall åtalsrätt skulle tillkomma jämväl sta
tens fiskeritjänsteman samt fisketillsynsman som för ordnats av länsstyrelse
eller fiskeristyrelsen. För min del har jag dock av flera skäl funnit mig icke
böra tillstyrka detta förslag.
43 §.
I 18 § 1896 års lag stadgas, att vid olovligt fiske fångsten eller, om den
ej kan tillrättaskaffas, dess värde skall vara förverkat till fiskevattnets
innehavare eller, då fisket skett på fritt fiskevatten, till kronan.
Kommittén har föreslagit att, förutom fångsten, jämväl vid fisket
begagnade redskap i regel skola dömas förverkade, dock ej om brottet är
att anse som synnerligen ringa eller sådan påföljd eljest befinnes obillig.
I remissyttrandena har detta förslag i allmänhet tillstyrkts el
ler lämnats utan erinran. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet har så
lunda uttalat att den ifrågavarande skärpningen enligt hans uppfattning
vore välbehövlig.
Hovrätten för övre Norrland har däremot anfört, att förverkande även av
redskapen syntes vara en alltför allvarlig påföljd i normalfallen. Den borde
anknytas endast till ett mera kvalificerat brottsligt förfarande.
Departementschefen. Enligt min uppfattning tala goda skäl för att även
redskap som använts vid olovligt fiske skola kunna förklaras förverkade.
Förutsättningarna därför synas lämpligen böra vara i stort sett desamma
som i 2 kap. 17 § strafflagen uppställts för förverkandeförklaring enligt den
lagen. Bestämmelser i enlighet härmed ha upptagits i 43 § i departements-
förslaget.
Frågan vem förverkad egendom skall tillfalla behandlas i 45 §. I detta
avseende intager tydligen fångsten en särställning. Den bör liksom för när
varande tillkomma fiskerättsägaren. Vad redskap beträffar kan däremot
fiskerättsägaren knappast anses ha några berättigade anspråk, övervägande
skäl ha därför synts mig tala för att värdet av förverkat redskap skall till
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
131
falla kronan. Jag erinrar att denna ordning tillämpas i fråga om jaktred
skap som dömts förbrutna på grund av olovlig jakt (36 § lagen om rätt
till jakt).
44 §.
Denna paragraf är avsedd att ersätta 19 § 1896 års lag. Där stadgas bl. a.
att om någon, som olovligen fiskar i annans fiskevatten, anträffas på bar
gärning, må den som fiskevattnet äger eller innehaver eller hans folk från
den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant och be
hålla det till dess han bjuder rätt för sig. I fritt vatten tillkommer enahanda
befogenhet åklagaren.
Kommittéförslaget upptager i 57 § första stycket ett motsvarande
stadgande, dock med tillägg att i fritt fiskevatten sådant beslag må verk
ställas även av fisketillsynsman som förordnats av länsstyrelse eller fiske-
rimyndighet. I andra stycket av samma paragraf föreskrives, att rätten att
kvarhålla gods som bevis skall upphöra, om ej åtal eller angivelse till åtal
skett inom en månad från det den fiskande blivit känd. Vidare stadgas i
tredje stycket, att med beslagtaget gods som ej utgöres av fångst skall för
faras på samma sätt som med hittegods.
I motiven har kommittén framhållit att reglerna om beslag vid olovligt
fiske ägde stor praktisk betydelse. De fyllde dubbla syften: ett civilrätts
ligt, nämligen att trygga fiskerättshavarens rätt till skadestånd, och ett
straffprocessuellt, nämligen att säkra möjligheterna att inför eller utom
rätta överbevisa den brottslige om hans gärning. Beträffande innebörden
av förslaget har kommittén bl. a. anfört att av hänvisningen till hittegods-
lagstiftningen följde, att godset komme att tillfalla beslagtagaren om äga
ren ej bleve känd inom ett år från det beslaget anmäldes hos polismyndighet
eller ägaren ej komme inom tre månader från det han av polismyndighet
underrättats om beslaget eller ägaren eljest kunde anses ha uppgivit sin
rätt.
I remissyttrandena ha endast vissa detalj erinringar framställts.
Fiskeriintendenten i södra distriktet, förvaltningsutskottet i Blekinge
läns hushållningssällskap och Södra Sveriges fiskeriförening ha hemställt
att beslagsrätt uttryckligen måtte tillerkännas även sådan tillsyningsman
vilken av fislcerättsägarna satts att bevaka deras fiskevatten. Samma fråga
har berörts av lantbruksstgrelsen, som likaledes ansett, att en dylik av
fiskerättsägarna anställd tillsyningsman borde ha beslagsrätt, men samtidigt
framhållit, att det icke syntes påkallat att för detta syfte göra någon änd
ring i förslaget, enär han syntes kunna betraktas såsom tillhörande eller
likställd med fiskerättsägares folk.
Göta hovrätt har bl. a. erinrat att åklagare och fisketillsynsman borde
få rätt att ingripa även på enskilt vatten, t. ex. mot en utlänning som fis
kade vid Skånes kust. Vidare har hovrätten ansett det böra klart angivas
vilka av hittegodslagens bestämmelser som skulle vara tillämpliga i fråga
om förfarandet med beslagtaget gods. Bestämmelsen i 5 § hittegodslagen,
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
att upphittare som ej fullgör vad i 1 § av lagen är stadgat skall straffas efter
allmän lag och hava förverkat all rätt på grund av fyndet, borde skäligen
ej tillämpas mot en fiskerättsägare som använt sig av sin rätt enligt fiske
lagen att taga i beslag och kvarhålla gods. Slutligen har hovrätten anmärkt
att det i lagtexten borde uttryckligen utsägas att beslagsrätten omfattade
också förverkad fångst.
Ett uttalande av sistnämnda innebörd har gjorts även av Svea hovrätt.
Departementschefen. Numera finnas allmänna bestämmelser om beslag i
27 kap. rättegångsbalken. Enligt detta kapitel må beslag läggas å varje före
mål som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller
vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. I allmän
het får beslag äga rum allenast efter beslut av åklagaren eller, i stad, den
polistjänstemän som leder förundersökningen angående brottet. Om fara
är i dröjsmål, må dock, även utan sådant beslut, åtgärden verkställas av
underordnad polisman. I dylikt fall skall emellertid anmälan om beslaget
skyndsamt göras hos åklagaren eller undersökningsledaren, som har att
omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. Den som drabbats av beslag äger
hos rätten påkalla prövning av beslaget. Om detta därvid fastställes, skall
rätten tillika utsätta viss tid, inom vilken åtal skall väckas. I annat fall än
nu sagts skall åtal väckas inom en månad från det beslaget verkställdes.
Väckes ej åtal i rätt tid, skall beslaget hävas.
Dessa bestämmelser äro, i den mån ej annat föreskrives, tillämpliga även
på specialstraffrättens område. Några särskilda stadganden om rätt för
åklagar- och polismyndigheterna att verkställa beslag på grund av olovligt
fiske behövas följaktligen icke längre. Däremot torde föreskrifter om be-
slagsrätt för fiskerättshavare icke kunna undvaras. Fiskerättsägarna lära
nämligen även i fortsättningen i stor utsträckning bli hänvisade till att
själva bevaka sina vatten. Jag förordar också, i anslutning till kommitté
förslaget, att rätt till beslag tillerkännes fisketillsynsman som förordnats
av länsstyrelse eller fiskeristyrelsen. Tillräcklig anledning att begränsa den
na befogenhet till fritt fiskevatten synes mig icke föreligga.
Det bör emellertid enligt min mening ej lämpligen ifrågakomma att bibe
hålla den nuvarande regeln, att egendom som tagits till vedermäle och pant
må behållas tills den fiskande »rätt för sig bjuder». Att en sådan regel upp
tagits i 1896 års lag torde väsentligen bero på att enligt lagens ursprungliga
lydelse åtalsrätten i princip var förbehållen målsäganden. Det tedde sig då
naturligt, att det fick ankomma på honom att omhändertaga bevismaterialet,
men att å andra sidan sådant kvarhållande icke borde få bestå längre än
till dess ägaren givit sig tillkänna och erkänt förseelsen. Numera har emel
lertid saken kommit i ett annat läge. Alltsedan 1942 har nämligen olovligt
fiske kunnat åtalas även av allmän åklagare, om det av målsäganden an
givits till sådant åtal, och genom den nyligen genomförda rättegångsrefor-
men har målsägandens åtalsrätt än mer förlorat sin betydelse. Enligt 20 kap.
8 § rättegångsbalken i dess nya lydelse må nämligen målsägande ej väcka
åtal för annat än rena målsägandebrott, såvida han ej först angivit brottet
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
133
och åklagaren beslutat att åtal ej skall äga rum. Detta medför att utredning
en i mål om olovligt fiske så gott som undantagslöst kommer att handhavas
av vederbörande åklagare. Det bör då också ankomma på honom att omhän
dertaga beslagtagen egendom samt att avgöra, om och när sådan egendom
utan våda kan återställas till ägaren. Verkställes beslag av annan än åklaga
ren eller befattningshavare vid polisväsendet, synes därför det beslagtagna
böra skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Häremot kan måhända invändas, att fiskerättshavaren i så fall ej längre
skulle få möjlighet att utnyttja egendomen som pant för sitt anspråk på
skadestånd. Om, på sätt jag förut förordat, som huvudregel föreskrives att
redskap skola vara förverkade, kan nämnda synpunkt få betydelse allenast
i fråga om annan egendom. A denna kan fiskerättshavaren enligt 26 kap.
rättegångsbalken erhålla kvarstad, därest han själv eller genom åklagaren
framställer yrkande därom hos domstolen.
De nuvarande beslagsreglerna torde, åtminstone såvitt angår fiskerätts-
havares befogenhet att taga vedermäle och pant, icke äga tillämpning å
fångsten. Eftersom denna skall vara förverkad till fiskerättshavaren lär det
icke kunna förutsättas att tjuvfiskaren äger någon lösningsrätt, utan fiske
rättshavaren torde vara befogad att genast tillgodogöra sig det fångade. Det
synes lämpligt att i den nya lagen upptages ett uttryckligt stadgande av den
na innebörd.
Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med vad jag så
lunda anfört.
Jag vill i detta sammanhang nämna att kommittén i 58 § av sitt förslag
upptagit ett stadgande av innehåll att om den, som dreve olovligt fiske, satte
sig till motvärn mot någon som hade beslagsrätt, detta skulle straffas såsom
egenmäktigt förfarande. En sådan hänvisning måste numera anses överflö
dig, och stadgandet har därför ej medtagits i departementsförslaget.
45 §.
Beträffande denna paragraf hänvisas till vad jag anfört vid behandlingen
av 43 §.
46 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om handräckning mot olovligt stäng
ande av fiskådra eller obehörig utmärkning av notvarp. Den motsvarar 17 §
1896 års lag och 53 § i kommittéförslaget.
Den nu gällande lagen innebär i huvudsak, att om fiskådra blivit olag
ligen stängd med fiskeredskap eller notvarp hålles utmärkt i oriktigt läge
eller under tid av året då det ej nyttjas, utmätningsmannen i orten må, på
ansökan av den som därav lider men, meddela nödig handräckning.
Enligt kommitténs förslag skall, därest allmänna intressen äro i fråga,
ansökan om handräckning kunna göras även av allmän åklagare, statens
fiskeritjänsteman och fisketillsynsman som förordnats av länsstyrelse eller
fiskerimyndighet.
Ett par remissinstanser ha ansett, att befogenhet att söka handräckning
borde tillkomma jämväl länsfiskeritjänstemännen. Dessutom har i några
yttranden gjorts gällande, att handräckning genom utmätningsman vore en
alltför tidsödande åtgärd. Det vore lämpligare att polismyndighet och fiske
tillsynsman finge rätt att utan omgång ingripa, så snart olaglig stängning av
fiskådra ägt rum.
Departementsförslaget ansluter till kommitténs förslag. Länsfiskeritjänste
männen torde, i den mån de anses böra fullgöra övervakningsuppgifter,
lämpligen kunna förordnas till fisketillsynsmän. Det lär därför icke vara
behövligt att särskilt omnämna dem i detta sammanhang. Ej heller synes det
lämpligt att åt polismän och fisketillsynsmän gives en vidsträcktare befo
genhet i förevarande avseende än som följer av de allmänna reglerna om
beslag.
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
47 §.
Denna paragraf överensstämmer nära med 60 § i kommittéförslaget.
I första stycket stadgas att beslut som länsstyrelse meddelar med stöd
av bestämmelse i förslaget skall anslås i länsstyrelsens lokal samt tillkänna
givas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten. Andra
stycket innehåller föreskrifter att tiden för besvär mot länsstyrelses beslut
skall vara två månader, räknat från anslagsdagen, och tredje stycket upp
tager en bestämmelse av innebörd att sådant beslut av länsstyrelse, som
avser ordningsföreskrifter för fritt fiske i enskilt fiskevatten, läget av fisk
ådra, tillstånd att i fiskådra utsätta redskap m. m. eller åtgärder mot van
skötsel av fiske, skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär,
om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
Vid remissbehandlingen av kommittéfcrslaget har kammarkollegiet erin
rat att anslag i länsstyrelsens lokaler samt tillkännagivande i länskungö
relserna syntes vara en tämligen värdelös form för delgivning. Det vore
lämpligare att beslutet, förutom att det intoges i ortstidningar, ansloges i
kommunerna samt att skriftlig underrättelse sändes till sökande och för
klarande.
Länsstyrelsen i Uppsala län har hemställt om uttryckliga föreskrifter hur
kostnaderna för kungörandet i länstrycket och i tidningarna skulle bestridas.
Dessa föreskrifter kunde förslagsvis utformas antingen så att kostnaderna
skulle betalas av allmänna medel, där ej beslutet meddelats uteslutande i
enskilt intresse, eller också så att allt kungörande skulle bekostas av stats
verket. Till förmån för sistnämnda lösning kunde åberopas, att hela fiske
regleringen ytterst bottnade i det allmännas intresse.
Vad kammarkollegiet anfört har icke synts mig innefatta tillräckliga
skäl att frångå kommittéförslaget. Däremot har jag ansett lämpligt att en
135
bestämmelse meddelas om hur kungörelsekostnaderna skola bestridas, över
vägande skäl ha synts mig tala för att dessa kostnader alltid få stanna på
statsverket.
Knnffl. Maj:ts proposition nr 60.
Övergångsbestämmelserna.
Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1950, varvid
1896 års lag bör upphöra att gälla. 1 förslaget har, i enlighet med vad som
brukar tillämpas, upptagits en erinran, att om i lag eller författning före
kommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya la
gen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. I övrigt ha några särskilda
övergångsstadganden icke ansetts erforderliga.
Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt.
Kommittén.
Som framgått av det förut anförda har kommittén förutsatt, att i den mån
den nya lagstiftningen om fiskerätt eller om ägogräns mot allmänt vatten
område medförde intrång i enskild rätt, ersättning härför skulle utgå av
statsmedel. Kommittén har också utarbetat ett särskilt lagförslag i detta
ämne.
Enligt 1 § i detta förslag skall ersättning i anledning av intrång i fiske
rätt utgå i följande tre fall, nämligen dels då visst vattenområde, där enligt
äldre lag fisket tillhörde strandägaren, enligt nya lagen blir att hänföra till
fritt fiskevatten, dels då enligt bestämmelse i nya lagen varje svensk med
borgare erhåller rätt att, annorledes än med torsksnöre eller långrev, i en
skilt fiskevatten i saltsjön bedriva fiske, som tidigare var förbehållet strand
ägaren, och dels då särskild rättighet till fiske genom nya lagen blir helt
eller delvis utan verkan. Ersättningen skall omfatta gottgörelse för värdet
av den förmån som för fiskevattnets eller rättighetens ägare gått förlorad
genom att fisket blivit fritt, så ock för förlust som av denna anledning
eljest må hava tillskyndats honom. Om fisket vid nya lagens ikraftträdande
var upplåtet till annan, skall jämväl denne njuta ersättning för honom till
skyndad skada.
I motiven till dessa stadganden har kommittén bl. a. anfört, att de regler
om rätt till fritt fiske å enskilt fiskevatten i de stora insjöarna, vilka uppta
gits i förslaget till fiskelag, väsentligen endast innebure ett lagfästande av
hittillsvarande fiskepraxis. Något berättigat anspråk på ersättning med an
ledning av dessa regler kunde därför enligt kommitténs mening icke anses
föreligga. Detsamma gällde beträffande det föreslagna stadgandet om fritt
fiske med torsksnöre och långrev i saltsjön. I fråga om de fall, då ersätt-
ningsrätt ansetts böra medgivas, har kommittén uttalat att frågan, huru
vida och i vad mån ersättning borde utgå i det enskilda fallet, finge bedömas
med hänsyn till de föreliggande förhållandena. Generellt måste krävas att
den inträdda förändringen verkligen kunde anses medföra en märkbar
136
minskning av det till fastigheten hörande fiskets värde. Å andra sidan borde
man ej rimligen ställa alltför stora krav på fastighetsägarens förmåga
att på ett bindande sätt styrka sina anspråk, överhuvud vore det enligt
kommitténs mening önskvärt att skälighetshänsyn i största möjliga mån
anlades vid ersättningsfrågornas prövning. Bland annat borde beaktas att
de nya reglerna stundom kunde få både gynnsamma och ogynnsamma verk
ningar. I sådant fall borde enligt kommitténs uppfattning ersättning utgå
endast i den mån skadan eller intrånget övervägde nyttan. Medförde för
lusten av fiskerätt indirekt skada, t. ex. genom att fastigheten ej längre
lämpligen kunde bestå som en självständig brukningsdel, borde jämväl det ia
allmänna intrång ersättas.
I 2 § av kommitténs förslag stadgas, att ersättningsfrågorna skola prövas
av särskilda nämnder (fiskevärderingsnämnder). Sådana skola finnas till
det antal och med de verksamhetsområden Konungen bestämmer och skola
enligt 3 § bestå av ordförande och två ledamöter. Till ordförande skall
Konungen utse en lagkunnig och i domarvärv erfaren person. Ledamöter
skola utses i den ordning Konungen bestämmer. De skola väljas bland
personer som inom nämndens verksamhetsområde äro eller varit ägodel
nings- eller vattenrättsnämndemän eller eljest äga förtrogenhet med förhål
landena där samt erfarenhet i värdering av fast egendom.
Ansökan om ersättning skall enligt 4 § göras skriftligen, och det förut-
sättes att detta skall ske inom ett visst antal år från lagens ikraftträdande,
vid påföljd att talerätten eljest går förlorad.
I 5 § givas föreskrifter om förfarandet vid fiskevärderingsnämnd. Som
huvudregel skall enligt förslaget gälla att sökanden och kronan skola er
hålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde inför nämn
den. Om en ersättningsbegäran uppenbarligen icke förtjänar avseende,
skall den dock kunna avslås utan sådant sammanträde. I övrigt föreskrives,
att nämnden må tillerkänna sökande skälig gottgörelse för utgifterna å ären
det samt att Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående fiske-
värderingsnämndernas verksamhet.
Under 6 § stadgas bl. a., att den som är missnöjd med beslut av fiskevär-
rteringsnämnd äger draga ersättningsfrågan inför domstol genom att in
stämma talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes honom.
I 7 § har upptagits ett stadgande om återförvisning från domstol, och i
8 § stadgas slutligen att kronans talan inför fiskevärderingsnämnd och dom
stol skall bevakas av kammarkollegiet.
Yttrandena.
Vid remissbehandlingen har från enstaka håll gjorts gällande,
att ersättningsrätt borde medgivas även i vissa andra fall än dem som upp
tagits i kommittéförslaget. Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda an
fört, att i de stora insjöarna gottgörelse borde utgå jämväl därest avsevärt
intrång i befintliga rättigheter uppkomme till följd av stadgandena om fritt
Iiungl. Maj:ts proposition nr 60.
137
fiske i enskilt vatten där, och kammarkollegiet har yttrat att bestämmelsen
om viss rätt för envar att i saltsjön fiska med torsksnöre och långrev syntes
kunna föranleda ersät! ningsanspråk som icke borde avvisas.
Vissa erinringar ha vidare gjorts med anledning av kommitténs utta
landen angående grunderna för beräknandet av ersättning. Sveriges lant-
bruksförbund har framhållit att det vore av stor vikt att förlusten av fiske
rätt ej skattades för lågt. Även om fiskerätten icke utnyttjades, innebure
innehavet av densamma en ökad trygghet i försörjningen. Den utgjorde då
på sätt och vis en försäkring, som enligt förbundets mening borde värderas
och ersättas. Fastighetsbildningssakkunniga ha med instämmande av lant-
mäteristyrelsen ifrågasatt, om ej efter mönster av 9 § expropriationslagen
en uttrycklig föreskrift borde meddelas om att ersättning skulle utgå alle
nast såvitt skadan eller intrånget övervägde nyttan. Samma ståndpunkt har
intagits av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som dessutom förklarat sig anse
att ersättning aldrig boide lämnas i annat fall än då den lidna förlusten vore
mera betydande. Kammarkollegiet har däremot ansett det vara en fördel att
något stadgande om kvittning av skada mot nytta ej upptagits i förslaget.
Härom har kollegiet anfört följande:
Kommittén har ansett i princip riktigt, att vinst genom de nya rättsreg
lerna bör få kompensera uppkommande förlust, men har ej uppställt nå
gon lagregel härom. Kollegiet är likaledes av den uppfattningen, att en så
dan regel ej bör inflyta i lagtexten, då vinsten och förlusten kunna vara
svåra att jämföra. Förlusten kan bestå i en minskning i fastighetens årliga
avkastning, som omedelbart inträder, medan vinsten ej kan utnyttjas utan
en viss kapitalinsats, vilken ej är ekonomiskt försvarlig under överskådlig
tid. Det skulle vara obilligt att i ett sådant fall kvitta den årliga förlusten
mot det ökade kapitalvärdet.
Beträffande fiskevärderingsnämndernas antal och sammansättning har
statskontoret framhållit såsom angeläget att icke flera sådana nämnder in
rättades än som vore oundgängligen erforderligt. Fastighetsbildningssakkun
niga ha anfört, att det icke syntes finnas skäl att vid angivande av behörig
hetsvillkoren för ledamotskap särskilt omnämna ägodelningsnämndemän och
vattenrättsnämndemän, och kammarkollegiet har uttalat att i fiskevärde-
ringsnämnd alltid borde ingå vederbörande fiskeriintendent eller annan sta
tens fiskeritjänsteman.
I fråga om förfarandet i ersättningsärenden har kammarkollegiet anfört,
att preklusionsfristen för framställande av anspråk ej borde tilltagas allt
för snävt. Dess längd borde tillkännagivas genom anslag i kommunerna och
annonsering i ortspressen. Vidare har kollegiet uttalat betänkligheter mot
förslaget att ersättningsanspråk skulle kunna avslås utan att sammanträde
hållits. Även om ett anspråk vore uppenbart ogrundat kunde det för tilltron
till rättsskipningen vara av ej ringa betydelse att sökanden finge tillfälle
att framläggå sin sak vid ett sammanträde och att därvid erhålla upplys
ning om grunden till att hans talan icke förtjänade avseende, överhuvud
borde enligt kollegiets mening fiskevärderingsnämndernas verksamhet reg
leras i nära anslutning till vad som gällde för allmän domstol. Därest så
Kungl. Maj.ts proposition nr 60-
138
skedde, syntes det böra övervägas, om ej talan mot sådan nämnds beslut
kunde få fullföljas till hovrätt i stället för till underrätt.
I övrigt må nämnas att lantmåteristyrelsen erinrat att det i mera inveck
lade fall kunde erfordras särskilda utredningar för att fastställa vilken
fastighet inom ett skifteslag som kunde vara berättigad till ersättning. Sve
riges lantbruks förbund har ansett det böra övervägas om ej ersättningsfrå
gan borde ex officio upptagas beträffande varje fastighet till vilken hörde
fiskerätt. I varje fall borde underrättelse om ersättningsbestämmelserna
tillställas alla ägare av sådan fastighet. Länsstyrelsen i Västmanlands län
har ifrågasatt, om ej bestämmelserna angående fiskevärderingnämnder borde
kompletteras med regler om ett skiljedomsförfarande. Härom har länssty
relsen anfört i huvudsak följande.
Nämnden torde i händelse så sker böra tilläggas befogenhet att — utan
handläggning å sådant sammanträde som avses i 5 § i den föreslagna lagen
om ersättning för mistad fiskerätt — icke blott avslå en ansökan om ersätt
ning utan även i förekommande fall hänskjuta en sådan framställning till
skiljemän för bedömande av ersättningsbeloppet. Denna utväg synes kunna
anlitas särskilt i sadana fall, då varken innehållet eller omfattningen av
den rättighet, varå ersättningsanspråket grundar sig, är föremål för tvekan.
För den händelse exempelvis själva rätten till ersättning i analogt fall redan
erkänts, men ersättningsbeloppets bestämmande tarvar hörande av sakkun
niga eller vittnen inför domstol eller eljest påfordrar en mera omständlig
utredning, synes den nu föreslagna anordningen möjliggöra ett enklare och
snabbare förfarande och verka till en minskning av värderingsnämndernas
arbetsbörda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Departementschefen.
Jag har redan i början av mitt anförande framhållit, att ersättning av stats
medel enligt min uppfattning bör utgå, då den nya fislcerättslagstiftningen
föranleder intrång i bestående enskild rätt. Det är uppenbarligen önskvärt
att dylika ersättningsfrågor kunna avgöras i enkla former, men samtidigt
måste tillses att rättssäkerheten icke äventyras. Den av kommittén före
slagna anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl till
godose båda dessa önskemål. Jag biträder därför även förslaget om sådana
nämnder.
Med kommitténs nu förevarande lagförslag har avsetts att reglera, för
utom frågan om gottgörelse i anledning av intrång i fiskerätt, jämväl spörs
målet om skadestånd för förluster i samband med den ifrågasatta nya lag
stiftningen om ägogräns mot allmänt vattenområde. Eftersom det visat sig
ogörligt att redan nu genomföra en sådan lagstiftning, har departements-
förslaget begränsats till de fiskerättsliga ersättningsspörsmålen. På grund
därav har en mindre jämkning vidtagits i rubriken. Också i övrigt har viss
överarbetning ägt rum.
Bestämmelserna i 1 § i departementsförslaget överensstämma i sak med
motsvarande stadganden i kommitténs förslag. Jag har sålunda icke ansett
mig böra föreslå, att ersättningsrätt skall medgivas i flera fall än de i kom
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
139
mittéförslaget angivna. De i förslaget till lag om fiskerätt upptagna bestäm
melserna om fritt fiske på enskilt vatten i de stora insjöarna samt om viss
rätt för envar till långrevsfiske på enskilt vatten i saltsjön torde i själva
verket icke innebära någon inskränkning av den enskilda fiskerätten utöver
vad som redan förut ansetts gälla. Ej heller lär, på sätt jag förut framhållit,
den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att lämna andra än svenska
medborgare tillstånd till visst fiske jämväl på enskilt fiskevatten kunna
anses ge upphov till några berättigade ersättningsanspråk.
Vad angår frågan om de närmare förutsättningarna för ersättningsrätt
i varje enskilt fall, delar jag den uppfattning som kommit till uttryck i kom
mitténs nyss återgivna uttalanden i ämnet. Sålunda bör enligt min mening
i princip gälla, att ersättning skall utgå allenast om och i den mån skadan
eller intrånget ej uppväges av nytta som lagstiftningen samtidigt må hava
medfört. Bland annat av de skäl som anförts av kammarkollegiet har dock
någon uttrycklig bestämmelse därom icke ansetts böra upptagas i förslaget.
I övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att det i sådana fall, då
tidsödande utredning måste företagas, torde böra stå nämnden fritt att ut
döma ränta samt att, om ömmande omständigheter föreligga, omedelbart
tillerkänna sökanden viss gottgörelse i avräkning på det slutliga beloppet.
Ej heller härom lär emellertid särskilt stadgande erfordras.
Stadgandena i 2 och 3 §§, om fiskevärderingsnämnderna och deras sam
mansättning samt om tiden för framställande av ersättningsanspråk, mot
svara med vissa jämkningar 2—4 §§ i kommittéförslaget. Jag har icke an
sett behövligt att några särskilda kvalifikationsvillkor för ledamotskap an
givas i lagtexten. Jag utgår från att Kungl. Maj :t ändock kommer att tillse
att önskemålet om opartiskhet och erfarenhet i värderingsfrågor beaktas.
Med anledning av vad kammarkollegiet anfört i denna fråga vill jag emel
lertid framhålla, att det icke synes mig lämpligt att statens fiskeritjänste-
män anlitas som ledamöter. I den mån deras erfarenhet i fiskefrågor be
höver tagas i anspråk bör det ske genom att de höras såsom sakkunniga.
Fristen för framställande av ersättningsanspråk har, i överensstämmelse
med vad som skett vid tidigare ändringar i fiskerättslagstiftningen, satts
till fem år. I samband med utfärdandet av närmare föreskrifter för fiske-
värderingsnämndernas verksamhet torde få övervägas vilka åtgärder som
lämpligen kunna vidtagas för att hland allmänheten sprida kännedom om
preklusionstidens längd. Att, på sätt i ett yttrande ifrågasatts, sända per
sonlig underrättelse till alla fiskerättsägare i landet eller stadga skyldighet
för nämnderna att ex olficio upptaga alla tänkbara ersättningsfall kan av
praktiska skäl uppenbarligen icke ifrågakomma.
Innehållet i 4 och 5 §§ motsvarar 5 § i kommittéförslaget. För att nämn
derna ej skola onödigt betungas har jag ansett mig höra bibehålla regeln att
sammanträde ej behöver hållas, om ansökningen är uppenbart ogrundad.
De erinringar mot denna regel som framställts av kammarkollegiet ha icke
synts mig vara av avgörande vikt. Ej heller har jag ansett lämpligt att öppna
möjlighet för nämnderna atl hänvisa vissa ärenden till skiljemannaförfa-
140
rande. En sådan anordning skulle i allmänhet knappast medföra någon för
enkling eller kostnadsminskning men kunde äventyra den enhetlighet i ska-
debedömningen som bör eftersträvas.
Såsom 6 § har meddelats en föreskrift att ersättning till ledamot av
fiskevärderingsnämnd skall utgå av statsmedel efter grunder som fastställas
av Kungl. Maj :t.
I 7 § ha med någon jämkning upptagits enahanda bestämmelser som i
6 § i kommittéförslaget om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärde
ringsnämnd väcka talan mot kronan vid domstol. Med hänsyn bl. a. till att
det i dylika fall ej sällan lär bli fråga om att åberopa ny utredning synes
denna utväg vara att föredraga framför att i enlighet med vad kammarkol
legiet ifrågasatt låta talan fullföljas till hovrätt. Stadgandet i 7 § i kommitté-
förslaget om återförvisning från domstol har ansetts kunna utgå.
Föreskrifterna i 8 § om bevakande av kronans talan överensstämma med
samma paragraf i kommitténs förslag.
Slutligen ha i 9—12 §§, vilka sakna motsvarighet i kommittéförslaget,
upptagits vissa stadganden till skydd för inteckningshavare m. fl. Bestäm
melserna ha avfattats i viss anslutning till 57 och 58 §§ expropriationslagen
och 9 kap. 54 § vattenlagen.
Någon särskild medelsanvisning med anledning av de föreslagna bestäm
melserna synes ej vara erforderlig förrän för budgetåret 1950/51. Skulle
fråga om utbetalning uppkomma redan dessförinnan, torde för ändamålet
få anlitas det under riksstatens IX huvudtitel upptagna förslagsanslaget
till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.
Kungl. Moj:ts proposition nr 60.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den
20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden.
I 29 § förslaget till lag om rätt till fiske förutsättes att föreskrifter av
domstol rörande utnyttjande av samfällt vatten skola kunna påkallas ge
nom ansökan. Dylika ärenden lära med hänsyn till sin betydelse böra prö
vas av fulisutten rätt. Ett stadgande därom bör följaktligen intagas i G §
andra stycket förevarande lag.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 12 §
jorddelningslagen.
K o m in i 11 é n bär i sitt betänkande anfört, att rätten till fiske i ett visst
vattenområde ofta kommit att genom avstyckning uppdelas på ett stort an
tal fastigheter. Genom att fiskerätten sålunda splittras på många händer
hade missförhållanden uppkommit med avseende både å fiskevården och å
den rättvisa fördelningen av fisket. Enligt kommitténs mening förelåge där
för ett starkt behov av att fiskerinäringens intressen bleve bättre tillgodo
sedda vid avstyckningar.
141
För vinnande av detta syfte har kommittén till en början föreslagit, att
till 19 kap. 3 § jorddelningslagen skall fogas ett nytt, femte moment av in
nehåll att fiske ej må genom avstyckning uppdelas på särskilda fastigheter
på sådant sätt, att därigenom märkligt men uppkommer för fiskenäringen
i orten, såframt ej den nya fastighetsindelningen i annat hänseende medför
fördelar, vilka överväga de med fiskets delning förenade olägenheterna.
Dessutom bär kommittén förordat, att i anslutning till de i 12 § samma ka
pitel upptagna bestämmelserna om avstyckad ägovidds rätt till delaktighet
i samfälligheter eller i särskilda rättigheter, som tillkomma stamfastighe
ten, skall meddelas en föreskrift, att om fastigheten har andel i samfällt
fiske, avstyckning ej må så verkställas, att andelen därigenom delas, med
mindre det uppenbarligen kan ske utan men för övriga fastigheter, som
hava andel i fisket, eller ock samtycke av dessas ägare erhålles i den om
fattning, som enligt fiskelagen kräves för upplåtelse av fiskerätt i samfäl-
ligheten till någon, som ej är delägare.
I samtliga de remissyttranden, där dessa förslag berörts, har
vitsordats att bestämmelser i syfte att förhindra en alltför långtgående upp
delning av den med fastigheterna förenade fiskerätten vore starkt påkallade.
Uttalanden av denna innebörd ha sålunda gjorts av bl. a. fastighet sbild-
ningssakkunniga. Emellertid ha dessa sakkunniga — med vilka lantmåteri-
s tyr elsen instämt — likväl icke ansett sig kunna tillstyrka, att kommitté
förslaget genomfördes i hela sin utsträckning. De ha till en början framhål
lit att skillnad borde göras mellan å ena sidan sådana fall, då stycknings
lott tilldelades ett till gränserna bestämt vattenområde med åtföljande fis
kerätt i detta område, och å andra sidan de fall, då den erhölle en ideell
andel antingen i ett vattenområde med därtill hörande fiske eller enbart i
fiske. Med hänsyn till systematiken i 19 kap. jorddelningslagen borde det
icke ifrågakomma att i 3 § behandla andra fall än de förstnämnda; de se
nare hörde hemma under 12 §. Till utveckling härav ha de sakkunniga an
fört följande.
De sakkunniga vilja till en början erinra om att fastighet tillkommande
rätt till fiske enligt gällande rätt ej må självständigt göras till föremål för
avstyckning. Sådan rättighet kan alltså icke för sig genom avstyckning
frånskiljas fastigheten eller delas. Delning av rätt till fiske kan blott följa
som ett slags korrelat till avstyckning av mark, därvid i enlighet med jord
delningslagens terminologi med mark även avses vattentäckt område. Här-
vidlag niåste man göra skillnad på de fall, då fisket är samfällt och då det
har uppdelats mellan delägarna i skifteslaget. Förstnämnda fall bör med
hänsyn till jorddelningslagens systematik regleras i 12 §, som anger i vad
mån med avstyckad ägovidd må följa rätt till delaktighet i särskilda rättig
heter som tillkomma stamfastigheten. Har fisket blivit delat genom skifte å
vattenområdet, i vilket fall alltså fastighet, för vilken utlagts lott i vatten
området, ensam har rätt till fiske i det till fastigheten hörande vattenområ
det, äger man vid avstyckning från fastigheten icke särskilt disponera över
fisket. Detta kan endast bli uppdelat som följd av att vattenområdet intages
i avstyckningen. Härvid kan antingen förfaras så, att vattenområdet delas
mellan styckningsdelarna, varvid även fisket delas med vattnet, eller så, att
vattenområdet jämte fisket undantages såsom för sakägarna gemensamt och
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
142
andel däri tillägges styckningslotten. Ha emellertid vattenområdet och fis
ket skiftats vart för sig, må andel i fisket tilläggas styckningslott utan sam
manhang med rätten till vattenområdet. Även då i de nu nämnda fallen det
är avsett att tillägga styckningslott andel i fisket, bör fråga om tillåtlighe
ten harav vara att bedöma enligt reglerna i 12 §. Under denna paragraf sy
nas alltså böra behandlas alla de fall, då det är fråga om att tillägga styck
ningslott andel i fiske, vare sig detta tillkommer styckningsfastigheten en
sam eller utgör en samfällighet för denna och andra fastigheter.
I fortsättningen ha de sakkunniga anfört, att de funnit övervägande skäl
tala mot att några begränsningar överhuvud föreskreves i fråga om av
styckning i den formen, att det avstyckade området erhölle en till gränser
na bestämd fiskelott. Från de sakkunnigas yttrande i denna del torde jag få
återgiva följande.
Givet är att en på sådant sätt åstadkommen uppdelning av fisket på flera
händer kan vara till skada. Att märka är emellertid att delning av fisket i
detta fall icke kan förhindras utan att man stadgar förbud mot att avstycka
vattenområde. Enligt de sakkunnigas mening måste det dock anses mindre
tillfredsställande att sålunda av hänsyn till fisket införa restriktioner med
avseende å rätten att göra vattenområde till föremål för avstyckning. Även
om man med tanke på de avstyckningar av vattenområde, som ske för till
godogörande av vattenkraft eller eljest för industriella eller därmed jämför-
].!§a ändamål, skulle göra förbehåll för de fall, då avstyckningen skulle med
föra fördelar som överväga de skadliga verkningarna för fisket, kan det lik
väl befaras att ett förbud mot avstyckning av vattenområde, som skulle vara
till men för fisket, i många fall skulle visa sig hinderligt för ur andra syn-
punkter fullt legitima och önskvärda avstyckningar. Det kan med andra
ord befaras, att ett dylikt förbud skulle leda längre än som påkallas av syf
tet med lagstiftningen. Det förhåller sig nämligen så, att viss lott i vatten-
omrade mindre ofta avstyckas endast för att styckningslotten skall få fiske
rätt; avstyckningen avser i allmänhet även att tillgodose intressen av helt
andra slag.
Vad härefter angår sådana avstyckningar då styckningslotten erhölle
allenast en ideell andel i fiske, ha de sakkunniga uttalat, att det syntes väl
betänkt att i jorddelningslagen införa vissa restriktioner i syfte att före
bygga att rätten till fiske i ett vattenområde delades upp på alltför många
andelar. Även härvid borde man emellertid skilja mellan olika fall, näm
ligen det, då fråga vore om andel enbart i fiske, och det, då styckningslot
ten skulle erhålla andel i vattenområde jämte fisket där. Det förra fallet
inträffade, när vattenområdet vore skiftat men fisket lämnats oskiftat, och
dessutom när vattenområdet och fisket däri skiftats vart för sig. Under dy
lika förhållanden vore nämligen fisket att betrakta som en särskild rättig
het, som ensam för sig kunde uppdelas på andelar. De sakkunniga ha fram
hållit att det främst vore för detta fall som restriktiva bestämmelser vore
påkallade. Olägenheterna av att en fiskerätt uppdelats på flera händer syn
tes nämligen ha varit mest framträdande, när det varit fråga om andel i ett
fiske som vant samfällt för ett helt skifteslag. Däremot ha de sakkunniga
varit tveksamma, om begränsningar borde införas även för det fall att
delningen av fisket skedde genom att avstyckningslotten tilldelades andel
i vattenområdet. Rörande denna fråga ha de sakkunniga anfört följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
143
Mera tveksamt är huruvida under lagstiftningen böra inbegripas även de
fall, då fisket är gemensamt för skifteslaget till följd av att vattenområdet
ej undergått delning och då sålunda såväl vattenområdet som fisket däri
äro samfällda. Vill man i dessa- fall tillägga avstyckad lägenhet andel i fis
ket, måste det såsom förut nämnts ske genom att lägenheten får andel i vat
tenområdet. Samma blir förhållandet, om vattenområdet jämte fisket däri
är skiftat. Andel i enbart fisket kan då icke tilläggas den avstyckade lägen
heten; denna måste för att få fiskerätt erhålla andel i vattenområdet. Givet
är att uppdelning av vattenområde på flera andelar, vilken har till följd att
även fisket uppdelas på motsvarande sätt, är till lika stor skada för fisket
som delning av andel i samfällt fiske. Om fastighetsbildningssakkunniga
likväl hysa tvekan om lämpligheten av att låta sådana delningar som nu
nämnts inbegripas under den tilltänkta lagstiftningen heror det därpå, att
restriktionerna i så fall måste avse rätten att tillägga avstyckad ägovidd
andel i vattenområde, ej i fiske. Att begränsa den möjlighet härtill som för
närvarande föreligger och som kan vara motiverad av varjehanda skäl finna
de sakkunniga knappast tillrådligt.
Såsom framgått av det anförda ha fastighetsbildningssakkunniga ansett
inskränkande bestämmelser böra meddelas i stort sett endast med avse
ende på rätten att tillägga avstyckad fastighet andel i oskiftat fiske. Vad
beträffar den närmare utformningen av dessa bestämmelser ha de sakkun
niga förklarat sig icke kunna tillstyrka kommitténs förslag om krav på sam
tycke från övriga delägare i fisket i samma omfattning som fordrades för
upplåtelse av fiskerätt. I denna del ha de sakkunniga yttrat, att en sådan
fordran visserligen kunde sägas vara en logisk konsekvens av den tanke
gång som legat till grund för upplåtelsereglerna men att den från praktisk
synpunkt vore mycket betänklig. Förhållandena med avseende på rätten till
vatten och fiske vore merendels ytterst tilltrasslade. Det torde ofta nog kom
ma att erfordras både kostsamma och tidsödande utredningar rörande dessa
förhållanden för att avgöra huruvida föreskriven majoritet ernåtts. Visser
ligen syntes det, med tanke på avstyckningens natur, åligga förrättnings-
sökanden att förebringa utredning härom. I regel saknade han emellertid
förmåga härtill, och det kunde förutses att det bleve förrättningslantmäta-
ren som måste verkställa utredningen. Med hänsyn till de praktiska svårig
heterna borde därför enligt de sakkunnigas mening det av kommittén upp
ställda kravet ersättas med en föreskrift om skyldighet för förrättningslant-
mätaren att pröva, huruvida andel i fisket kunde tilläggas lägenheten utan
men av någon betydelse. Vid en dylik prövning borde förrättningsmannen
ha att beakta ej blott huruvida delningen kunde antagas komma att med
föra menliga verkningar för fisket eller eljest inkräkta på övriga delägares
rätt att fiska i vattenområdet; med tanke på den betydelse fisket mången
städes hade såsom stöd för ett i och för sig otillräckligt jordbruk måste
också den största hänsyn tagas till den verkan delning av fiskerättighet
kunde ha för styckningsfastigheten. Härvidlag borde tillämpningen vara
ytterst restriktiv.
På de skäl för vilka jag sålunda redogjort ha fastighetsbildningssakkun
niga hemställt, att det i kommittéförslaget upptagna tillägget till 11) kap. 3 g
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
j orddelningslagen måtte utgå samt att den under 12 § samma kapitel före slagna nya bestämmelsen måtte givas i huvudsak den innebörden, att av styckad ägovidd ej finge jämte annan styckningsdel tilläggas rätt till del aktighet i fiske, som tillkomme stamfastigheten eller vore samfällt för stam fastigheten och annan fastighet, om därigenom skulle för fisket uppkomma men av någon betydelse.
Även kammarkollegiet har framställt erinran mot förslaget att rätten att giva avstyckad fastighet andel i samfällt fiske skulle göras beroende av sam tycke från majoriteten av de andra delägarna. Enligt kollegiets mening vore det i princip förkastligt att medgiva avsteg från en jordpolitisk grundsats endast därför att övriga delägare i skifteslaget ej motsatte sig avsteget. I stället syntes det kravet böra uppställas, att delning ej finge ske, om detta kunde lända till avsevärt men för de övriga fastigheter som hade andel i fisket.
I anslutning till vissa uttalanden i kommittébetänkandet bär kollegiet vidare yttrat, att det syntes önskvärt att genom jämkningar i bestämmelser na om avstyckning och bildande av servitut vid jorddelning underlätta till skapandet av särskilda fiskefastigheter, som komme att omfatta en tomt eller en lägenhet av typen arbetarsmåbruk jämte fiskerätten i en sjö eller en del av ett vattendrag. Fastighetstypen syntes ej få någon större betydelse för fiskets upphjälpande men komme säkerligen att bliva begärlig för per soner som på grund av läggning eller minskad arbetsförmåga ej önskade ett hårdare eller tidsbundet arbete.
Föreningen statens fiskeritjänstemån har ifrågasatt, att förslaget skulle kompletteras med bestämmelser, vilka möjliggjorde att fiskevatten skildes från en jordbruksfastighet och finge bilda egen fastighet. Därigenom skulle nämligen yrkesfiskare och andra beredas tillfälle att inköpa t. ex. ett antal smärre, varandra angränsande fiskevatten, vilka vart för sig vore av föga värde för den nuvarande ägaren, och sammanslå dessa till ett helt, ratio nellt brukningsbart fiskeområde.
Departementschefen. Såsom kommittén framhållit har det ej sällan visat sig medföra olägenheter att den till en fastighet hörande fiskerätten i sam band med avstyckning uppdelats mellan stamfastigheten och stycknings- lotterna. Särskilt ha sådana olägenheter framträtt, när fiskerätten haft ka raktären av andel i oskiftat fiske. Om en delägare i dylikt fiske från sin fastighet avstyckar t. ex. ett stort antal tomter och alla dessa utrustas med fiskerätt, minskas naturligen lätt de övriga delägarnas intresse för fiske vårdande åtgärder. Det framstår också redan i och för sig som en orättvisa att fiskerättsförhållandena rubbas på dylikt sätt.
Till främjande av en bättre ordning i förevarande avseende har kommit tén föreslagit, att vissa inskränkande bestämmelser skola fogas till 3 och 12 §§ i 19 kap. jorddelningslagen. Emellertid ha både fastighetsbildnings- sakkunniga och lantmäteristyrelsen avstyrkt förslaget, utom såvitt angår möjligheten att tilldela avstyckad fastighet andel i oskiftat fiske eller i visst annat fiske av jämförelsevis sällan förekommande slag. I enlighet härmed
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
145
ha dessa remissinstanser ansett, att ändring borde ske endast i 12 § i ka
pitlet. De skäl som anförts för yrkandet om en sådan begränsning synas
mig övertygande och jag har därför ansett mig böra biträda detsamma. Jag
vill framhålla att även en dylik, mindre omfattande lagstiftning kan få stor
praktisk betydelse. I de flesta av våra fiskevatten lär nämligen fisket vara
samfällt för hela skifteslaget.
Enligt kommittéförslaget skall i allmänhet avstyckningslott kunna till
delas andel i samfällt fiske allenast om samtycke från övriga delägare er
hållits i den omfattning som kräves för upplåtelse av fiskerätt. Såsom fram
hållits i remissyttrandena kunna emellertid från flera synpunkter betänk
ligheter anföras mot en sådan föreskrift. Departementsförslaget har därför
avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med vad fastighetsbildningssak-
kunniga och lantmäteristyrelsen förordat.
Det kunde ifrågasättas om icke motsvarande bestämmelser som i föreva
rande förslag borde införas i lagen om fastighetsbildning i stad. Något prak
tiskt behov därav lär emellertid icke föreligga, detta så mycket mindre som
enligt lag den 27 februari 1948 Kungl. Maj :t kan förordna att vad som är
stadgat om avstyckning på landet skall äga tillämpning även beträffande
område i stad, vilket ej ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948
fastställd byggnadsplan.
Ej heller torde det för närvarande finnas tillräcklig anledning att vidtaga
åtgärder för att möjliggöra bildandet av särskilda fiskefastigheter. Denna
fråga synes mig dock kunna förtjäna att framdeles upptagas till förnyat
övervägande.
Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen.
I kommitténs betänkande har framhållits, att det vore ett utbrett önske
mål att yrkesfiskarena skulle erhålla större trygghet för att få kunna dispo
nera erforderlig mark för bodar, bryggor och andra anläggningar som er
fordrades för fiskets bedrivande. Särskilt i Norrland vore fiskarena för fisket
i ytterskärgårdarna flerstädes beroende av tillgång till sommarbodar på
annans mark. Även för torkställningar och linnande ändamål ansåge sig
fiskarena behöva tryggad nyttjanderätt till lämplig mark.
På grund av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit att expropria
tionsrätt skall medgivas för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrym
me för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för
yrkesfisket. Sådan expropriation skall dock enligt förslaget ej kunna före
tagas av annan än kronan, kommun eller hushållningssällskap och skall en
dast kunna avse förvärvande av nyttjanderätt under en lid av högst tjugu
fem år. Om expropriation beviljas, skall den exproprierande äga rätt att till
enskilda yrkesfiskare eller sammanslutning av yrkesfiskare upplåta erfor
derligt område under erinran att detta får användas endast för det ändamål
som expropriationen avser.
10 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 60.
Kungl. Muj.ts proposition nr 60.
Vid remissbehandlingen har ingen principiell erinran framställts mot förslaget.
Lantbruksstyrelsen har emellertid ansett, att expropriation borde få ske även för bostadsändamål. Styrelsen har som motivering härför anfört att markvärdet i skärgårdarna stegrats mycket starkt till följd av den omfatt ning sommarnöjesbebyggelsen mångenstädes tagit. Härigenom hade fiskar befolkningen fått ökade svårigheter att erhålla nödig mark icke blott för bryggor, sjöbodar och dylikt utan även för bostäder. Liknande uttalanden ha gjorts av Medelpads kustfiskarförbund samt av länsstyrelsen i Gävle borgs län och förvaltningsutskottet i samma läns hushållningssällskap.
Domänstyrelsen har ansett det böra övervägas, om ej expropriationsrät ten borde omfatta också mark till fiskodlingsdammar. Den mark som där vid konune i fråga vore i allmänhet ej särskilt värdefull utan bestode ofta av kärr och myrar. Styrelsen har härom anfört följande.
Vattenkraftverk och flottningsföreningar föranleda stor skada på fisket men äro i regel villiga att avhjälpa skadorna och förfoga också i allmänhet över medel därtill. Ett effektivt sätt är därvid utplantering av större fisk än yngel, då den större fisken har avgjort bättre möjligheter att gå till i de reglerade vattnen. För ynglets utveckling till större sättfisk krävas fiskod lingsdammar, men nämnda företag sakna i regel mark därför. Även för andra företag samt för hushållningssällskap och fiskerättsägare kan behov föreligga att förvärva för dylika anläggningar lämplig mark.
Departementschefen. Behovet av att kunna bereda fiskarbefolkningen å en viss ort utrymme för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för yrkesfisket måste enligt min uppfattning anses äga så dan vikt att expropriationsrätt för dess tillgodoseende är väl motiverad.
Däremot torde åtminstone för närvarande tillräcklig anledning icke före ligga att medgiva expropriation för anskaffande av bostäder åt fiskare eller för att möjliggöra anläggande av fiskodlingsdammar.
Jag delar också kommitténs uppfattning att expropriationsrätt bör till komma allenast kronan, kommuner och hushållningssällskap samt att den bör begränsas till att avse förvärv av tidsbestämd nyttjanderätt. För att ändamålet med expropriationen skall kunna vinnas torde det vara nödvän digt att den exproprierande kan verkställa upplåtelser till andra. Bestäm melserna på denna punkt ha emellertid underkastats viss formell jämkning.
Vid departementsförslagets avfattande har förutsatts att lagstiftning kom mer till stånd i enlighet med det förslag till lag om ändring i expropria tionslagen, vilket på föredragning av chefen för justitiedepartementet re mitterats till lagrådet den 18 februari 1949.
Kungl. Mai ds proposition nr 60.
147
Förslaget till förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga
havsstränder, skär och holmar m. m.
Beträffande innehållet i detta förslag torde jag få hänvisa till vad jag
förut anfört om kronans fisken.
I kommitténs motsvarande författningsförslag hade upptagits en bestäm
melse att även annat fiske i saltsjön som hörde till kronopark eller krono-
flygsandsfält finge allmänt begagnas, om det ej vore särskilt disponerat. På
grund av erinringar i remissyttrandena har emellertid denna bestämmelse
ansetts böra uteslutas.
I enlighet med vad sålunda anförts föreligga nu förslag till
1) lag om rätt till fiske,
2) lag om ersättning för mistad fiskerätt,
3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 19b6 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden,
4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria
tion, samt
6) förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,
skär och holmar m. m.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1—5
upptagna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas ge
nom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl
lan bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Greta Liizell.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Förslag
till
Lag
om rätt till fiske.
Härigenom förordnas som följer.
Om fritt och enskilt fiskevatten.
1 §•
Med avseende å rätten till fiske skola rikets vattenområden vara inde lade i fritt och enskilt vatten.
2
§.
Fritt fiskevatten är öppna havet och annat vatten som ej enligt 8—7 §§ utgör enskilt fiskevatten.
3 §.
Enskilt fiskevatten är i saltsjön allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd även som, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva.
4 §.
Enskilt fiskevatten är i saltsjön även allt vatten som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än ettusen meter räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.
Vad nu sagts gäller dock ej vatten vid ö eller ögrupp som från fastlandet helt skiljes av annat vatten än i första stycket sägs.
5 §•
Finnes i saltsjön eljest fiskevatten, vilket saknar förbindelse med öppna havet annat än över vatten som enligt 3 eller 4 § är att anse såsom enskilt, är också sådant fiskevatten enskilt.
6
§.
Enskilt fiskevatten är i saltsjön dessutom dels i Norrbottens län vid Torne älvs mynning allt vatten innanför en linje från gränsen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd väs terut till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut till 65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Sandö;
dels i Kalmar län allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och Äskeskär,
149
Idöfjärden och Björkskärsdjupet innanför en linje mellan de sydöstra uddarna av Örskär, Idö Stångskär och Bussan,
allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets—Vinö Bredhäll—Bo skärs nordöstra udde—örsskärens östra uddar—Logen—Lilla (Södra) Lj usklabb—Soen,
allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällarnas huvudö —Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Runnö sydspets—Sandö Örskärs nordspets—Sandö nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—-Eneskärs yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra udde, samt
allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets—Pata Enskärs nordöstra udde—Pata Enskärs sydspets—Lilla Millgrund—Enskärskläppens ostspets —Ryssby Enskärs ostspets—Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—syd östra udden av Ryggås—Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets nordspets.
7 §•
Vad i 3—5 §§ stadgas angående omfattningen av enskilt fiskevatten i salt sjön skall äga motsvarande tillämpning beträffande Vänern, Vättern, Hjäl maren och Storsjön i Jämtland. Dock skall till enskilt fiskevatten därjämte hänföras
i Hjälmaren allt det vatten som begränsas i norr av skärgården mellan Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen Vinöns sydvästra udde—Fåran—Ramberget—Djursnäsudde; och
i Storsjön allt det vatten som mot Storsjöflaket begränsas av räta linjer Andersons nordvästra udde—Norderöns nordspets—-Värköns nordspets— sydöstra udden av Hammarnäslandet.
Vattnet i Mälaren är enskilt fiskevatten med undantag för det vatten i Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden, som är beläget på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fast landet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Vid tillämpningen av vad nu sagts skola nämnda fjärdar anses begränsade mot Gripsholmsviken av räta linjer från Hagskär till när maste ställen på fastlandet, mot Grönsöfjärden av räta linjer Ringsökalven —Bastlagnö—Ytterholmen över sundens smalaste ställen, mot Ekolsunds- viken av räta linjer från Tallholmen till närmaste ställen på fastlandet, mot Kalmarviken av räta linjer från Knuten till närmaste ställen på fastlandet, mot Säbyholmsviken av Smidösunds smalaste del samt mot Långtarmen av en rät linje Dävensö västspets—Munsö nordspets.
Övriga sötvatten äro i sin helhet enskilt fiskevatten.
Om vattenstånd.
8 §•
Vattendjup och strandlinjer skola vid tillämpningen av denna lag, om ej annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vatten stånd, nämligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
i saltsjön normalt medelvattenstånd;
i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp;
i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala;
i Mälaren 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i
Stockholm;
i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt
i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som
ligger till grund för sjöns reglering.
Om fasta och rörliga redskap.
9 §•
Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med ledarm
försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fästes
vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre än två dygn utan att
i sin helhet upptagas ur vattnet.
Annat fiskeredskap benämnes rörligt redskap.
Om fiske i fritt fiskevatten.
10
§.
I fritt fiskevatten må varje svensk medborgare fiska; dock må i annat fall
än i 11 § sägs fast redskap där utsättas endast efter tillstånd av myndighet
som Konungen bestämmer.
Den som äger fiskerätt i enskilt vatten må ej förvägras tillstånd att där
ifrån sträcka fast redskap vidare ut i fritt fiskevatten, såvitt det prövas
kunna ske utan men för annan fiskande.
11
§•
Vid kusten av Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund och vid
Blekinge läns östra kust må fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket
även utan myndighets tillstånd från enskilt fiskevatten sträcka fast redskap
vidare ut i fritt fiskevatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter
från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet
eller vid ö eller holme av minst etthundra meters längd.
Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande innehavare av särskild
rättighet till fiske gälla allenast såvitt rättigheten ej är snävare begränsad
än där sägs.
12
§.
Den som ej är svensk medborgare må bedriva fiske i fritt fiskevatten endast
efter tillstånd av Konungen. Äger han fiskerätt i enskilt vatten, skall han
dock i fråga om rätt att därifrån sträcka fast redskap vidare ut i fritt vatten
vara likställd med svensk medborgare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Om fiske i enskilt fiskevatten.
151
13 §.
Fisket i enskilt fiskevatten tillhör fastigheterna, såvitt ej annat följer
av vad nedan stadgas.
14 §.
Vid rikets östra kust må varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten
bedriva fiske med rörligt redskap efter strömming (sill) och skarpsill en
ligt vad nedan sägs, nämligen:
a) i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Upp
sala län med notar, skötar och sillnät;
b) i Stockholms län med skötar och sillnät i vatten som har större djup än
sex meter;
c) i Södermanlands och Östergötlands län samt i Kalmar län norr om
Kråkelund med skötar och sillnät i vatten som har större djup än sex meter
och är beläget på ett avstånd ej understigande tvåhundra meter från fast
landet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd,
dock är strömmings- och skarpsillfisket förbehållet fiskerättsägaren inom
följande områden, nämligen
i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten in
nanför räta linjer Djursö norra udde—fastlandet över sydligaste udden av
Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö och Norra Finnö—fastlandet över sun
dens smalaste ställen,
i Valdemarsviken innanför en rät linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet är
smalast,
i Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer Björkö—
fastlandet över smalaste delen av sundet, Björkö södra udde—sydligaste
udden av Lilla Rätö samt västligaste udden av Lilla Rätö—närmaste ställe
på fastlandet, ävensom
i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden
av Gränsölandet rätt åt söder; samt
d) i Kalmar län söder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust
med skötar och sillnät.
15 §.
Vid kusten av Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns
östra kust må varje svensk medborgare fiska med tobisnot i enskilt fiske
vatten.
16 §.
I Gotlands län må i saltsjön varje svensk medborgare i enskilt fiskevat
ten fiska med nät som är att hänföra till rörligt redskap ävensom med
tobisnot.
17 §.
Vid Blekinge läns södra kust må varje svensk medborgare med rörligt
redskap fiska i enskilt fiskevatten på ett avstånd ej understigande tre
hundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Med nät och tobisnot är fis ket fritt ända intill stranden.
18 §.
Vid Skånes östra och södra kuster må varje svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten med rörligt redskap och vid Skånes västra kust även med fast redskap.
19 §.
Vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus län må varje svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten med rörligt redskap ävensom med mindre ålryss ja; dock är fisket efter ostron förbehållet fiskerättsäga- ren intill tvåhundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.
20
§.
Fiske med långrev i enskilt fiskevatten må i saltsjön bedrivas av varje svensk medborgare, förutom i den utsträckning som följer av 17—19 §§, jämväl eljest i vatten som är minst tjugu meter djupt och varå 4 § första stycket icke äger tillämpning.
21
§.
Har i någon del av saltsjön fiske i enskilt fiskevatten oklandrat och efter gammal sed bedrivits av andra än fiskerättsägaren utöver vad enligt 14—
20 §§ är medgivet, skola de fiskande vara bibehållna vid rätten därtill.
Vad nu sagts skall dock icke gälla fiske efter strömming (sill) eller skarpsill vid rikets östra och södra kuster samt i Gotlands län.
22
§.
I Vänern må svensk medborgare, ändå att han ej är fiskerättsägare, fiska i enskilt vatten enligt följande särskilda bestämmelser.
1. Fiske med ålrev med dött agn må under tiden från och med den 16 juli till och med den 15 oktober bedrivas efter tillstånd av länsstyrelsen. Sådant tillstånd må ej meddelas åt annan än den som utövar fiske yrkes mässigt; det må begränsas till att avse visst område.
2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må, när så finnes kunna ske utan men för fiskevården, av länsstyrelsen förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske oklandrat och efter gammal sed fritt bedrivits där.
3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd.
4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet är jämväl i övrigt fiske med rörligt redskap fritt på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva.
153
Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2 och 3, meddelas av länsstyrelsen, vilken även äger att på framställning av fiskerättsägare från det under 3 avsedda fisket undantaga visst område, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.
23 §.
I Vättern må fiske med utter och drag samt med agnnot hedrivas av varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten utanför öppen strand.
24 §.
I Hjälmaren må i Mellanfjärden varje svensk medborgare fiska med rör ligt redskap på ett avstånd ej understigande ettusen meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.
25 §.
I Storsjön i Jämtland må varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten bedriva sikfiske med nät på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom idka lakfiske med hängryssja (lakstrut).
26 §.
Konungen må bestämma, att sådan rätt till fiske som avses i 14—25 §§ skall tillkomma även den som ej är svensk medborgare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.
27 §.
Till förekommande av att fiskerättsägare förbehållet fiske hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av 14 eller 17 § äger länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter rörande längden av de redskap som där vid må användas och avståndet mellan dem ävensom stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt märke.
Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de föreskrifter som erfordras för att förebygga, att fiskerättsägare förbehållet fiske med fast redskap hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas av varje svensk medborgare.
28 §.
Fiske tillhörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmän- ningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äga de som hava del i allmänningen rätt att nyttja.
Allmänningsfiske som nu nämnts må ock av delägarna utarrenderas för gemensam räkning. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning.
154
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
29 §.
Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för flera fastigheter
må nyttjas av delägarna efter vad de kunna sämjas. Sämjas de ej, må rät
ten på ansökan av delägare föreskriva huru fisket må nyttjas. Innan så
dan föreskrift meddelas skola de övriga delägarna genom särskilda under
rättelser av domstolen erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan
märklig tidsutdräkt.
Upplåtelse av fiskerätt åt någon som icke är delägare må ej göras av
en delägare utan de flesta övrigas samtycke. Därvid skola de, som med sam
äganderätt innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas för en delägare
och skall likaså endast en röst beräknas för den som äger flera fastigheter.
Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör ge-
mensamhetsfiske eller ingår i sådant fiske.
30 §.
Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till
jorden, om ej annorlunda avtalas.
31 §.
Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, dom eller skatt
läggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan i denna lag sägs
bestämt om rätt för kronan eller annan till fiske i enskilt fiskevatten, skall
det gälla. Dylik särskild rättighet äger dock icke giltighet mot sådan rätt
till fiske som avses i 14—25 §§.
32 §.
Om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark, så ock om lappar
nas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.
Om rätt att nyttja annans strand m. m.
33 §.
Fiskande må, när sådant erfordras för fiskets utövande, äga tillträde till
annans strand och vattenområde samt nyttja dem för tillfällig uppdragning
av redskap eller båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar
stranden eller vattenområdet eller har fiskerätt där.
Ändå att sådant förfång uppkommer, må den, som med stöd av bestäm
melserna i 14—26 §§ yrkesmässigt bedriver fiske vid annans strand, mot
ersättning för skada och intrång nyttja stranden på sätt i första stycket
sägs. Tomt eller plantering må dock ej tagas i anspråk om det kan und
vikas utan väsentlig olägenhet.
Kan ej överenskommelse träffas om ersättningens belopp, skall detta be
stämmas av tre skiljemän, av vilka vardera parten väljer en och den tredje
tillkallas av de sålunda valda eller, om dessa ej enas, på parts begäran ut
ses av överexekutor. I övrigt skall i fråga om skiljemännen, förfarandet,
skiljedomen och skiljedomskostnaderna i tillämpliga delar gälla vad i 5, 7
155
och 10—26 §§ lagen om skiljemän är stadgat. Vill någon av parterna att
saken prövas av domstol, skall det ske, såvida ej skiljemän redan blivit
utsedda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Om fiskådra.
34 §.
I vattendrag och sund skall i varje gren där fisken har sitt drev fiskådra
finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd
vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendrag mynnar i
havet eller ock möter eller lämnar insjö eller större vattendrag, skall fisk
ådran med oförändrad bredd fortsätta i djupaste vattnet trehundra meter ut.
Länsstyrelsen må efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig före
skriva, att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än i första stycket sägs,
om sådant i visst fall påkallas av allmänt eller enskilt fiskeriintresse och
åtgärden ej kan antagas lända till förfång för någon som ej samtyckt till
densamma.
35 §.
Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens
gång. Ej heller må i eller vid fiskådra anbringas anordning, avsedd att av
hålla fisken i ådran från att gå fram i denna.
Länsstyrelsen må i visst fall efter hörande av rättsägarna och av sak
kunnig medgiva undanlag från vad i första stycket sägs. I fråga om fiske
byggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen skall
prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom är stadgat lända till
efterrättelse.
Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskadra, skall han
njuta den rättigheten till godo.
Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.
36 §.
Om fiske, i strid med allmänt intresse, uppenbart vanskötes genom allt
för hård beskattning av fiskbeståndet eller genom underlåtenhet att utnyttja
fisket, skall statens fiskeritjänsteman söka träffa överenskommelse med fis-
kerättsägaren om fiskets bedrivande, överenskommelsen skall avfattas
skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.
37 §.
Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskom
melse, skall fiskeritjänstemannen anmäla förhållandet till länsstyrelsen och
därvid angiva vilka föreskrifter rörande liskets bedrivande som enligt hans
uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln. Då sådan anmä
lan skett, skall länsstyrelsen därom underrätta fiskerättsägaren med före
läggande av viss tid, inom vilken yttrande i ärendet må avgivas. Underrät
telsen skall delgivas fiskerättsägaren på sätt om delgivning i rättegång är stadgat.
Sedan yttrande inkommit eller tiden för avgivande av yttrande gått till ända, må länsstyrelsen fastställa de föreskrifter rörande fiskets bedrivande som finnas nödiga för avhjälpande av vanskötseln (fiskeriplan). Vid pla nens utformning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse som fiskerätts ägaren kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter visst slags fisk. Fiskeriplan skall avse viss tid, högst tio år, och gälla mot framtida fiskerättsägare. Vid fastställande av fiskeriplan äger länsstyrelsen stadga vite för underlåtenhet att följa planen.
38 §.
Följes ej fiskeriplan, må länsstyrelsen, på yrkande av statens fiskeri- tjänsteman, utdöma förelagt vite ävensom stadga nytt vite.
39 §.
Vad i 36 och 37 §§ sägs om fiskerättsägare skall, därest nyttjanderätten till fisket är upplåten till annan, gälla även denne.
Ansvarsbestämmelser m. m.
40 §.
Fiskar någon utan lov i vatten, där han ej äger rätt till det idkade fisket, dömes för olovligt fiske till dagsböter.
Avser det olovliga fisket lax, eller idkas det vanemässigt eller i större omfattning, dömes för grovt olovligt fiske till dagsböter, ej under tjugu, eller till fängelse i högst sex månader.
41 §.
Såsom olovligt fiske skall ock anses, om någon olovligen genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller bryter mot vad i 35 § första stycket är stadgat eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 22 § sista stycket eller 27 §.
42 §.
Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, dömes till dagsböter.
43 §.
Vid olovligt fiske vare det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkat.
Redskap som använts vid fisket skall ock förklaras förverkat, såvitt äga ren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess värde förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat redskapet eller särskild rätt därtill. Finnes i annat fall någons rätt till redskap som förklaras förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
157
44 §.
Fiskar någon olovligen i enskilt fiskevatten och ertappas han å bar gär
ning eller anträffas hans redskap utsatta i vattnet, må den som har rätt till
det idkade fisket eller hans folk taga förverkad fångst samt redskap, båt
och annat i beslag. Enahanda befogenhet tillkommer i såväl fritt som en
skilt fiskevatten av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketill
synsman.
Beslagtagen egendom skall skyndsamt överlämnas till närmaste polis
man; dock må fiskerättshavare behålla förverkad fångst som enligt vad i 45 §
sägs skall tillfalla honom.
45 §.
Böter och viten som ådömas enligt denna lag, så ock värdet av förverkat
redskap, tillfalla kronan.
Vid olovligt fiske förverkad fångst tillfaller den som har rätt till det id
kade fisket eller, om fisket skett i fritt fiskevatten eller i fiskådra med red
skap som ej må användas där, kronan.
Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.
46 §.
Finnes uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid
med vad i 35 § första stycket sägs, och följer ej rättelse genast efter det till
sägelse skett, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen
i orten att, sedan han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela
nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.
Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt
märke för redskap eller notvai’p allenast i syfte att därigenom avhålla an
nan från att fiska.
Beröres allmänt fiskeriintresse, må även allmän åklagare, statens fiskeri-
tjänsteman eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketill
synsman göra ansökan om handräckning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Om besvär m. m.
47 §.
Beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag skall anslås i länssty
relsens lokal samt, med angivande av anslagsdagen, på statsverkets bekost
nad tillkännagivas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom
orten.
Mot länsstyrelsens beslut må talan fullföljas hos Konungen genom be
svär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två må
nåder från anslagsdagen.
Beslut, som avses i 27 §, 34 § andra stycket, 35 § andra stycket och 37 §,
skall lända till efterrättelse ulan hinder av förd klagan, om ej länsstyrel
sen annorlunda förordnar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950. Genom lagen upphävas lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; samt kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Kanyl. Mcij.ts proposition nr 60.
159
Förslag
till
Lag
om ersättning för mistad fiskerätt.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kommer jämlikt lagen den
1949 om rätt till fiske visst fiske
vatten, vari enligt äldre lag fisket tillhörde strandägaren, att utgöra fritt
fiskevatten,
eller föranleder bestämmelse i 14—19 §§ sagda lag i något fall, att varje
svensk medborgare erhåller rätt att bedriva fiske som enligt äldre lag var
förbehållet strandägaren,
eller blir på grund av stadgande i 31 § berörda lag särskild fiskerättighet,
som ägde giltighet enligt äldre lag, helt eller delvis utan verkan,
skall ersättning av statsmedel utgå för värdet av den förmån som för
strandägaren eller rättighetens ägare gått förlorad därigenom att fisket bli
vit fritt, så ock för förlust som av denna anledning eljest må hava tillskyn
dats honom.
Var den 1 januari 1950 rätt till fiske, vilken enligt vad ovan sagts gått för
lorad, till någon upplåten, skall även denne njuta ersättning för honom
åsamkad skada.
2
§•
Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd
(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konung
en bestämmer.
Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust skriftligen fram
ställas hos nämnden före den 1 januari 1955.
3 §.
Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,
vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga leda
möterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall finnas
en i enahanda ordning utsedd suppleant. Angående omröstning i nämnden
skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i tvistemål vid råd
husrätt.
4 §.
Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola
sökanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid
Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.
sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar av seende.
Nämnden må tillerkänna sökanden skälig gottgörelse av statsmedel för utgifterna å ärendet.
Utskrift av nämndens beslut i ersättningsfrågan skall tillställas sökanden genom rekommenderat brev med mottagningsbevis.
5 §.
Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet meddelas av Konungen.
6
§.
Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.
7 §•
Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan mot kronan inom tre månader från det nämndens beslut tillställdes honom. Er inran härom skall intagas i beslutet.
8
§.
Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammarkol legiet.
9 §.
Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall er sättning som enligt 1 § tillerkännes ägaren nedsättas hos länsstyrelsen. Utbetalning till ägaren må dock äga rum, där skadan prövas vara väsent ligen utan betydelse för inteckningshavarens säkerhet eller det visas, att denne lämnat sitt medgivande till utbetalningen.
I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huru vida nedsättning skall ske.
10 §.
Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördel ning.
Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjor ton dagar förut med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare. Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tid ning inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsök- ningslagen stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom äga motsvarande tillämpning.
De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av stats medel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
161
11
§•
Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å in tecknings huvudstol, åligger det länsstyrelsen att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan till in skrivningsdomaren och tillika insända fördelningslängden. Inskrivningsdo maren har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i fastighets- eller inteckningsboken.
12
§.
Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt enligt 11 kap. 2 § jordabalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950. 11
11 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden.
Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handlägg ning av domstolsärenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6
§.
Underrätt vare------- — -—- -— —- lagfaren domare. Vid annan------- — — — — av arvode;
8. tillstånd till försäljning av sam- 8. tillstånd till försäljning av sam fälld egendom enligt lagen om sam- fälld egendom enligt lagen om sam
äganderätt, underställning av deläga res beslut eller meddelande av sär skilda föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om för valtning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, föreskrifter jämlikt
29 § lagen om rätt till fiske angående nyttjande av samfällt fiske eller in tagande i rättens protokoll av för ening enligt lagen om ägofred; eller
9. dödande av förkommen handling. Skall i------------------------ överförmyndares beslut. äganderätt, underställning av del ägares beslut eller meddelande av särskilda föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter eller intagande i rät tens protokoll av förening enligt la gen om ägofred; eller
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1950.
Kungl Maj:ts proposition nr 60.
163
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 KAP.
12
§.
Avstyckning skall--------------------- — nödiga vägar. Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktig het i område, som vid lantmäteriför- rättning avsatts för gemensamt än damål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fas tighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stam fastigheten; dock må, där någon styckningsdel skall utgöra eller till höra jordbruksfastighet, andel i all männing eller därmed jämförlig sam fällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, icke tillfalla fastig het som ej är avsedd för jordbruk.
Vid avstyckning skall bestämmas. om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktig het i område, som vid lantmäteriför- rättning avsatts för gemensamt ända mål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och för måner, som tillkomma stamfastighe ten. Därvid må ej till ägovidd, som avstyckas, läggas andel i fiske, om därigenom skulle för fisket uppkom ma men av någon betydelse. Ej hel ler må, där någon styckningsdel skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastig het, andel i allmänning eller därmed jämförlig samfällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, till falla fastighet som ej är avsedd för jordbruk.
För de------- -------- -------- sådan fastighet. Avsättande av —------------— — fastighetens ägare.
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1950; dock skall vad däri stad gats icke utgöra hinder för avstyck ning, beträffande vilken utlåtande, varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits före lagens ikraftträdande.
Senaste lydelse se SFS 1947:700.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i samma lag skall under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande in föras en ny paragraf, betecknad såsom 112 §, av nedan angivna innehåll.
(Nuvarande lydelse)1 (Föreslagen lydelse)
1 §•
Fastighet, som------------------------- fjällrenskötselns behov; 15. för stärkande av ofullständigt 15. för stärkande av ofullständigt jordbruk; eller jordbruk;
16. för att säkerställa att mark på 16. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tät- skäliga villkor är tillgänglig för tät bebyggelse och därmed samman- bebyggelse och därmed samman hängande anordningar eller för att hängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt. för upplåtelse med tomträtt; eller
17. för att å viss ort bereda fiskar befolkningen utrymme för uppföran de av brygga, bod eller annan an läggning, som erfordras för yrkes fisket.
Särskild rätt------------------------- till nationalpark.
14. Särskilda bestämmelser om expro priation till gagn för yrkesfisket.
112
§.
Rätt till expropriation för ändamål som il §17 sägs må, om den ej skall utövas av kronan, icke beviljas an nan än kommun eller hushållnings sällskap. Expropriationen må endast avse förvärv av nyttjanderätt under en tid av högst tjugufem år.
1 Gällande lydelse se SFS 1947:326. Förevarande lagförslag utgår från den lydelse lagen om expropriation skall erhålla enligt ett den 18 februari 1949 till lagrådet remitterat förslag.
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
165
(Föreslagen lydelse)
Exproprierad nyttjanderätt må
upplåtas till enskilda yrkesfiskare
eller sammanslutning av yrkesfiska
re för det ändamål som expropriatio-
nen avsett.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1950.
Förslag
till
Förordning
om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,
skär och holmar m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär
och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under sär
skilda villkor, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap.
Fiskeriidkare och sammanslutningar av yrkesfiskare äro berättigade att
på stränder, skär och holmar som avses i första stycket i mån av tillgång
avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod
eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.
166
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 de
cember 1959.
Närvarande:
j ustitieråden G eijer ,
D ahlman ,
L ech ,
regeringsrådet Q uensel .
Enligt lagrådet den 21 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25
februari 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp
rättade förslag till
1) lag om rätt till fiske,
2) lag om ersättning för mistad fiskerätt,
3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1956 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden,
4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet, samt
5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria
tion.
Vidare hade enligt lagrådet den 27 juni 1949 tillhandakommet utdrag av
protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Ko
nungen i statsrådet den 18 juni 1949, Kungl. Maj :t — med återkallande av
förordnandet den 25 februari 1949 om inhämtande av lagrådets utlåtande
över förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt — förordnat att för
ändamål, som nyss sagts, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
1) ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde, samt
2) ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.
De förslag, över vilka lagrådet således skulle yttra sig, hade föredragits
inför lagrådet av revisionssekreteraren Gösta Thulin.
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.
Lagrådet:
Med hänsyn till det nära samband, som de remitterade förslagen äga med
varandra, har lagrådet företagit dem till gemensam behandling.
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
167
Såsom ett allmänt omdöme om den föreslagna lagstiftningen vill lagrådet
uttala, att densamma synes präglad av strävan att efter rättvisa och klara
linjer åstadkomma önskvärd reda och ordning inom det område varom här
är fråga, en strävan som också, såvitt lagrådet kunnat finna, lett till ett i
väsentliga avseenden tillfredsställande resultat. Till detta omdöme önskar
dock lagrådet knyta den erinringen, att lagrådet icke förfogar över sådan
sakkunskap att det för lagrådet varit möjligt att på alla punkter ingående
bedöma de för fiskerinäringen speciella frågorna och annat av yrkesteknisk
beskaffenhet. Som exempel härpå vill lagrådet framhålla det omstridda
spörsmålet om det lämpliga och billiga i att göra hummerfisket helt fritt
— vilket från strandägarhåll gjorts till föremål för framställningar direkt
till lagrådet — ävensom frågorna om de normgivande vattenstånden.
Det nyss gjorda uttalandet innebär vidare icke att lagrådet ej skulle funnit
skäl till åtskilliga anmärkningar mot förslagen. Såsom av det följande
framgår, avse emellertid dessa anmärkningar i allmänhet ej i så hög grad
förslagens grundläggande tankegångar och sakliga innehåll som deras syste
matik och frågor i övrigt av mera lagteknisk art. I dessa senare hänseenden
kommer lagrådet att förorda icke obetydliga jämkningar, delvis till följd
därav att vissa förslag, ehuru till sitt innehåll intimt förbundna med var
andra, icke innan de vid skilda tidpunkter remitterats till lagrådet blivit
i redaktionellt avseende samordnade.
Med det sist sagda åsyftar lagrådet närmast de två förslag, vilka bland
de remitterade intaga en central ställning, nämligen lagberedningens för
slag till gränslag och förslaget till fiskerättslag. Vartdera förslaget uppta
ger regler om vad som skall hänföras till olika slag av vatten, enligt gräns
lagen till allmänt vatten och enskilt vatten samt enligt fiskerättslagen till
fritt fiskevatten och enskilt fiskevatten. Frånsett en viss olikhet i fråga
om Mälaren — en olikhet som dock lätt kan utjämnas genom en mindre
jämkning i fiskerättslagen på sätt lagrådet kommer att förorda — åsyfta
de båda förslagen exakt samma uppdelning av vattenområdena i havet och
de stora sjöarna, så att å ena sidan allmänt vatten och fritt fiskevatten samt
å andra sidan enskilt vatten och enskilt fiskevatten avses skola samman
falla. Nu berörda regler, som äro ganska vidlyftiga och invecklade, åter
givas till sina huvuddrag i full utsträckning i såväl det ena som det andra
förslaget. Men därtill kommer att, ehuru såsom nämnts ett och samma
sakliga innehåll åsyftas, reglernas uppställning och utformning äro i flera
avseenden olika i förslagen. Självständigheten i redaktionellt avseende hos
de båda förslagen i förhållande till varandra är dock icke fullständigt ge
nomförd, ity att förslaget till gränslag icke direkt återger de undantag
från huvudreglerna, som skola gälla enligt båda förslagen, utan i fråga om
dem får sitt innehåll genom hänvisningar till förslaget till fiskerättslag.
Att en ordning sådan som den nyss beskrivna icke är ur lagstiftnings-
synpunkt fullt tillfredsställande finner lagrådet ligga i öppen dag. Framför
allt faller genast 1 ögonen, att den innebär en onödig vidlyftighet i fråga
om lagtexternas omfattning, samtidigt som den icke kan anses fylla kraven
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
på klarhet och överskådlighet. Lagrådet har trott sig i stället böra förorda en ordning vars huvuddrag kännetecknas av följande. Med hänsyn till den större allmängiltighet som utmärker det ämne, vilket behandlas i gräns lagen, torde denna lag böra tillmätas en ledande ställning i så måtto att det onödiga upprepandet av enahanda lagtexter undvikes genom att låta fiskerättslagen hämta sitt innehåll från gränslagen, icke tvärtom. Lagrådet kommer att beträffande förslaget till gränslag tillstyrka vissa ändringar i fråga om såväl lagens rubrik som dess innehåll, syftande till att vidga det ämne som lagen behandlar till att avse samtliga vattenområden i riket. Genomföras dessa ändringar och iakttages därjämte vad lagrådet nedan förordar i fråga om Mälaren, blir det enligt lagrådets mening en lika na turlig som enkel åtgärd vid fiskerättslagens avfattning att åstadkomma det särskiljande av olika slag av vatten, som där erfordras, genom att helt falla tillbaka på det särskiljande som sker genom stadgandena i gränslagen.
Lagrådet förutsätter i det följande att de ändringar i paragrafernas num rering och i hänvisningar från ett lagrum till ett annat, vilka böra ske till följd av andra ändringar i förslagen, bliva företagna utan påpekande från lagrådets sida i varje särskilt fall.
Tillika vill lagrådet redan i detta sammanhang bringa i åtanke, hurusom gemensam lämplig dag, förslagsvis den 1 januari 1951, för hela lagstift ningens trädande i kraft torde böra bestämmas genom ändring i, respektive komplettering av slutbestämmelsen i vart och ett av förslagen.
Lagrådet övergår härefter till granskning av de särskilda förslagen och börjar då med det, som enligt lagrådets ovan uttalade mening är av viss grundläggande betydelse, nämligen
Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.
Lagrådet:
Förslaget innehåller regler avseende den geografiska gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten i havet samt fyra av de stora sjöarna. Andra vattenområden i riket ligga utanför förslagets uttryckliga reglering. Men förslaget bygger uppenbarligen på den underförstådda satsen, att all mänt vatten icke förekommer i dessa sistnämnda vattenområden. Indirekt utsäger alltså förslaget denna sats, som ingalunda är självklar utan såsom av förarbetena framgår måste anses innefatta resultatet av ett övervägande, i vad mån en indelning i allmänt och enskilt vatten bör äga rum beträf fande de större sjöarna. Enligt lagrådets mening skulle det ur systematisk synpunkt vara av värde, om det bleve i lagen utsagt, att de sötvatten som nu icke direkt omfattas av förslaget äro att hänföra under den lagtekniska term »enskilt vatten», som förslaget med sin 1 § avser att fastslå. Frågan kan vara av betydelse ej blott, såsom lagrådet ovan framhållit, för be greppsbestämningen i fiskerättslagen utan också vid utformandet av andra lagar.
169
Lagrådet hemställer fördenskull att förslagets rubrik ändras, exempelvis till »lag om allmänt och enskilt vatten», samt att förslaget utökas med en ny paragraf, som uttalar att andra sötvatten än de i förslaget nu omnämnda i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.
Lagberedningen har i sin motivering till förslaget anfört, att den nu ifrå gavarande lagen borde erhålla sådan utformning att bestämmelserna utan egentliga ändringar kunna infogas i en ny jordabalk. Lagrådet har den uppfattningen, att liknande anspråk böra ställas på denna lag som på jorda balken, och anser angeläget, just ur den av lagberedningen anförda syn punkten, att förslaget avfattas så, att den ifrågavarande lagen direkt -— utan hänvisningar till en sådan jämförelsevis periferisk lag som fiskerätts lagen — upptager de stadganden som skola utgöra lagens innehåll. Lag rådet vill i detta sammanhang framhålla, att det måhända kommer att visa sig böra närmare övervägas, om eller i vad mån den lämpligaste anordning en verkligen blir att införliva den förevarande lagen med jordabalken. Skäl synas nämligen kunna anföras för att låta åtminstone vissa partier bestå som en lag för sig och såsom ett med jordabalken sidoordnat komplement till denna. Härvid åsyftas i första hand det förhållandet, att de ganska om fattande och detaljerade undantagen från huvudreglerna om vad som skall hänföras till allmänt vatten kunna te sig väl tyngande och alltför lokalbeto- nade för att intagas i själva balken, vartill kommer, att man här i särskild grad måste räkna med framtida behov av ändringar och kompletteringar. Det nu sagda gäller också i väsentlig mån de bestämmelser vilka avse vatten djup och strandlinjer.
Förslaget föranleder utöver vad nu anförts följande erinringar.
i §■
Lagrådet:
Om lagens uppgift vidgas till att beträffande samtliga vattenområden i riket uttryckligen reglera i vad mån de äro allmänna eller enskilda, bör den i förevarande paragraf med avseende å vattenområde i havet givna be stämningen av allmänt och enskilt vatten i stället avse vattenområde över huvud taget. Orden »i havet» torde således böra utgå.
Regeringsrådet Quensel:
Den föreslagna gränslagen torde kunna sägas ha till uppgift att reglera spörsmålet vilka vattenområden som kunna vara eller bliva föremål för äganderätt och andra rättigheter (av privaträttslig natur). Fråga är ju ingalunda endast om en gruppindelning av områdena. Ej heller avses blott möjligheten att framdeles förvärva nya rättigheter. Reglerna gå tillika di rekt ut på att omedelbart genom lagen utsläcka vissa bestående rättigheter helt eller beträffande särskilda områden samt tillskapa rättigheter till andra områden.
Lagens väsentliga och synnerligen viktiga materiellträttsliga innehåll — indelningens rättsverkningar — synes icke komma till så tydligt uttryck
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
som sakens natur kräver. Det träder knappast i dagen förrän i övergångs bestämmelserna, och icke heller dessa avhandla ämnet i alla delar eller di rekt. Den egentliga lagtexten, d. v. s. lagens paragrafer, måste kunna tyc kas angå blott hur indelningen skall ske och hur grupperna skola beteck nas. Dessa beteckningar ge väl en antydan om indelningens funktion men äga icke sådan anknytning till gällande lag att några säkra slutsatser kunna dragas om indelningens rättsverkningar.
Meningen är måhända att dessa verkningar skola framgå av att i 1 § enskilt vatten angivits såsom liktydigt med vatten som ingår i fastigheter na. Natux ligtvis maste också kunna förutsättas att vattenområde som ingår i fastighet kan vara föremål för rättigheter. Men en dylik presumtion kan med visst fog uppställas beträffande områden i allmänhet, med undantag av sådana som enligt sin egen natur ej kunna hävdas såsom någons egen dom; och att ett vattenområde, endast därför att det ej ingår i fastigheterna, icke skulle kunna vara föremål för rättighet, kan svårligen anses självklart. Någon vedertagen terminologi, enligt vilken uttrycket »fastigheterna» ut märker motsatsen till vad som är och skall förbli »res nullius», torde icke kunna påvisas. Över huvud taget är det ovanligt och antagligen missledan de för menige man att begagna ordet fastigheterna annorledes än om vissa bestämda fastigheter. Att utbyta det mot »fast egendom» vore av föga gagn i förevarande sammanhang. Tanken skulle då föras blott till motsättningen mellan fast och lös egendom, helst som den särskilda lagen om vad som är att hänföra till fast egendom avgränsar begreppet endast åt denna sida och icke antyder att det skulle finnas områden, som ej äro egendom. Såsom ofta betonats bör man ju vid ny lagstiftning söka undvika att nyttja ordet fastighet i annan bemärkelse än registerfastighet. För att beteckna allt vad som enligt föreskrifterna om fastighetsregistrering skall indelas i register fastigheter är vanligt att använda lokutionen det som ingår (skall ingå) i fastighetsindelning. Dessa föreskrifter må väl anses innebära att i regel de områden, som kunna vara föremål för rättigheter, skola medtagas i in delningen och övriga lämnas utanför. Men denna regel har undantag av olika slag. Även bortsett härifrån äro dessa föreskrifter icke tjänliga att läggas till grund i nu ifrågavarande hänseende. Principiellt skola ju de och deras tillämpning anses som en administrativ angelägenhet utan civil rättslig betydelse, och i varje fall äro de icke avgörande för frågan om ett område kan vara föremål för rättigheter eller ej.
Hänvisningen till vad som ingår i fastigheterna synes alltså icke kunna ersätta direkt pa sak gående bestämmelser om de rättsverkningar, som skola tillkomma indelningen i allmänt och enskilt vatten.
Beträffande denna i 1 § gjorda hänvisning synes vidare böra erinras att, om den, såsom här antagits, avser att ange dessa rättsverkningar, detta förhållande dock ej framgår av formuleringen, som i stället tyder på att fråga är om normen för indelningen. Vad som ingår i fastigheterna synes vara förutsatt såsom något givet och skola vara avgörande för indelningens utformning. Då nu någon speciell definition å begreppet fastighet ej med
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
171
delas, borde kunna antagas, att här refereras till det vanliga fastighetsbe-
greppet och att således vad som i enlighet med allmänna regler om fastig
hetsbildning och fastighetsregistrering tillagts eller tillägges fastigheter blir
bestämmande för vad som skall anses som allmänt eller enskilt vatten. Häi-
av ledes man då till bl. a. den slutsatsen att vattenområde, som redan är
fastighet eller ingår i en sådan, skall förbli enskilt vatten. I 2 § ges visser
ligen en helt annan bestämning av detta begrepp, men det kan uppstå tve
kan om hur den motsättning, som sålunda enligt ordalydelsen föreligger
mellan de båda lagrummen, skall utjämnas. Härutinnan erbjuda sig olika
utvägar, som avvika från den förmodligen åsyftade tolkningen men i och
för sig kunna synas lika rimliga som denna.
På grund av vad sålunda anförts förordas dels att 1 § ersättes med blott
en förklaring att vattenområden indelas i allmänna och enskilda (allmänt
och enskilt vatten), dels att i omedelbar anslutning därtill den med de
följande paragraferna avsedda bestämningen av dessa begrepp meddelas
utan inblandning av fastighetsbegreppet, dels ock att därefter indelningens
rättsverkningar anges så, att det klart framgår att vad som skall \ara all
mänt vatten icke kan vara föremål för rättighet (i ovannämnda bemärkel
se), att förty bestående rättigheter till dylikt vatten upphöra att gälla och
att däremot bestående rättigheter till vad som skall vara enskilt vatten läm
nas orubbade. Härefter skulle så följa de speciella stadganden, som kunna
erfordras i avseende å frågan till vilken jord eller till vilka fastigheter de
vattenområden skola hänföras, som förut ej voro föremål för äganderätt
men skola vara enskilt vatten.
Här har tills vidare förutsatts att meningen är att någon rättighet i egent
lig bemärkelse till allmänt vatten ej vidare skall kunna existera. Denna
sats behöver väl ej heller modifieras såvitt angår äganderätt, men beträf
fande begränsade rättigheter torde satsen icke vara avsedd att gälla un
dantagslöst. Den s. k. utsträckningsrätten enligt förslaget till fiskerättslag
torde få betraktas som en subjektiv rätt till allmänt vatten, och i motiven
har antytts möjligheten att jakträtt till allmänt vatten skulle komma att
genom lagstiftning tillförsäkras ägare av öar och holmar. Även den »rätt
att bibehålla uppförd brygga och annan byggnad vid stranden», vilken enligt
lagberedningen myndighet torde kunna förutsättas medge strandägare, lärer,
om sådana dispositioner må äga rum, snarare få karaktär av verklig med
servitut jämförlig rättighet än böra likställas med t. ex. befogenheten att
efter myndighets tillstånd tills vidare bedriva fiske med fast redskap i all
mänt vatten.
Om sålunda beträffande allmänt vatten skall gälla, att rättigheter i all
mänhet skola upphöra och icke vidare kunna uppstå, men undantagsvis an
nat skall kunna vara förhållandet på grund av särskilda stadganden eller
kanske myndighets beslut, blir därigenom behovet av uttryckliga och klara
bestämmelser om innebörden av att vattenområde är allmänt vatten än
större. De ovan antydda reglerna i ämnet få förses med de förbehåll, som
undantagen från principen betinga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Vissa av reglerna om rättsverkningarna äro av natur att med tiden för lora sin aktualitet och därför, om det vore fråga om jordabalken, kunna hänföras till övergångsbestämmelser, men de synas dock i nu förevarande lag, vilken är av så begränsad räckvidd och åtminstone i vissa delar torde vara att betrakta som ett provisorium, under vars giltighetstid just över gången till det nya systemet skulle bli av den största betydelse, lämpligen böra med de övriga reglerna i ämnet upptagas i huvudtexten.
Justitieråden Dahlman och Lech:
Såsom framgår av remissprotokollet är beteckningen »fastigheterna» så tillvida oegentlig som i städer och samhällen finnas vattenområden, vilka enligt vad som för närvarande gäller ej skola upptagas i fastighetsregistret utan i bihang till detta och således enligt fastighetsbildningslagens och fas tighetsregisterförordningens terminologi ej ingå i fastighetsindelning. Det torde visserligen få antagas att inom en tämligen nära framtid lagstiftning en på denna punkt kommer att ändras därhän att jämväl sådana områden skola upptagas i fastighetsregistret. Emellertid synes lämpligt att slutbe stämmelserna kompletteras med ett stadgande av innehåll att i lagen till fastigheterna hänföras även områden som skola redovisas i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle.
Justitierådet Geijer:
Förslaget innehåller två slags bestämningar av begreppet enskilt vatten, nämligen dels i denna paragraf och dels i de följande paragraferna. Tydligen böra de sammanfalla. Så är dock icke förhållandet, eftersom de vatten områden, som ingå i fastigheterna, icke lära tillsammans fullständigt upp taga de områden, som enligt övriga stadganden skola vara enskilt vatten. En sådan bristande överensstämmelse synes icke böra godtagas i en lagtext, allra minst om lagen är av den centrala och grundläggande natur som den med förslaget avsedda.
Någon bestämning av det slag som förevarande paragraf innehåller sy nes emellertid icke vara nödvändig för lagens syfte, då av de övriga stad- gandena fullständigt framgår vad som skall vara enskilt vatten. Begrep pen allmänt och enskilt vatten torde icke i sig själva vara så intetsägande, att någon närmare förklaring av deras allmänna innebörd ej kan umbäras i den förevarande lagen. I det läge, vari jordabalkslagstiftningen för närva rande befinner sig, kan även ifrågasättas lämpligheten av att i detta sam manhang i vidare mån än som kan anses nödvändigt beröra rättsverkning arna av uppdelningen i olika slag av vatten. Den utvägen synes också i nu ifrågavarande hänseende stå till buds att låta 1 § utsäga endast att vatten område är allmänt (allmänt vatten), där det ej enligt vad i det följande stadgas är enskilt (enskilt vatten). För min del förordar jag denna utväg framför förslagets avfattning. Endast om en bestämning motsvarande den i förslagets 1 § upptagna kan erhållas, vilken är adekvat och tillika fyller rimliga anspråk på enkelhet och koncentration, torde, om dubbla bestäm
Kungi. Maj.ts proposition nr 60.
173
ningar ändock anses önskvärda, sådana böra komma till användning. Blott
med tvekan kan jag i sådant hänseende ifrågasätta såsom en möjlighet att
i denna paragraf stadga, att vattenområde är allmänt, där det ej såsom
ingående i fastigheterna eller i områden, som skola redovisas i samband
med fastighetsregistret, är enskilt.
2
§.
Lagrådet:
Det kan icke förnekas, att reglerna i denna paragraf äro långt ifrån lätt
tillgängliga. Såvitt lagrådet kunnat finna, beror detta emellertid på själva
ämnets invecklade beskaffenhet. Även om lagens tillämpning ur denna syn
punkt till en början kan vålla svårigheter, torde man dock kunna förvänta,
att stadgandenas innebörd inom en ej alltför lång tid skall tränga in i det
allmänna medvetandet.
Den under 2 lämnade beskrivningen å vattenområde, som på grund av
1-km-regeln är enskilt vatten, kan knappast anses fullt tydlig. Med hän
syn till att vattenområdet kan sammanhänga med öppna havet genom mer
än en förbindelseled synes det i motsvarande beskrivning i förslaget till
fiskerättslag använda uttrycket »som saknar förbindelse med öppna havet
av större bredd än» vara att föredraga framför »vars förbindelse med öppna
havet icke är av större bredd än». Mot båda förslagens formuleringar kan
anmärkas att en tolkning efter orden synes kunna leda till det oriktiga
resultatet att ett vattenområde, till vilket man ej kan komma från öppna
havet utan att passera vatten om högst en kilometers bredd, likväl vore
att anse som allmänt, om nämligen mellan det ifrågavarande området och
öppna havet på något ställe finns vatten av större bredd än en kilometer.
Till förebyggande av en sådan tolkning borde måhända efter orden »större
bredd» insättas orden »i hela sin sträckning» eller något liknande.
Vad beträffar undantagsregeln under 2 synes till en början undantagets
anknytande till huvudregeln allenast genom orden »dock ej» kunna med
föra risk för att läsaren — särskilt om han från den sats som inleder para
grafen gått direkt till avsnittet under 2 —• tolkar undantagsregeln så, att
vid ö eller ögrupp som där avses ej skall finnas något enskilt vatten över
huvud taget. Till tydligare utmärkande av att undantaget hänför sig alle
nast till huvudregeln under 2 synas orden »dock ej vatten» böra utbytas
mot »dock att vatten icke skall på grund härav vara enskilt om det är
beläget» eller något liknande uttryck.
Vidare torde uttrycket »ö eller ögrupp» vara ägnat att väcka undran,
varför icke här, såsom i huvudregeln, jämte ö näinnes holme, medan där
emot ögrupp särskilt omnämnes. Då undantagsregelns innebörd dessutom
— t. ex. i sådana fall då holmar av mindre längd än etthundra meter
äro att hänföra till viss ögrupp — under särskilda omständigheter kan bli
en annan än den som torde vara avsedd, om icke i stället för »ö eller ögrupp»
också här nyttjas uttrycket »ö eller holme», torde sistnämnda uttryck även
här böra komma till användning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Slutligen skulle enligt lagrådets mening nyssberörda stadgande vinna i
klarhet, om orden »annat vatten än nu sagts» utbyttes mot »vatten med så
dan förbindelse».
Beskrivningen å vattenområde, som avses under 3, synes för tydlighetens
skull böra omformuleras till större likhet med motsvarande beskrivning i
förslaget till fiskerättslag. Ett skäl härför utgör även den omständigheten
att det icke lärer vara åsyftat att vatten, som är enskilt på grund av undan
tagsbestämmelserna för vissa områden i Norrbottens och Kalmar län, här
skall komma i betraktande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
3 §.
Lagrådet:
För att 2 § må uttömmande angiva omfattningen av enskilt vatten i ha
vet synes innehållet i nu förevarande paragraf böra ersättas med ett såsom
4 betecknat tillägg till 2 §. Detta skulle upptaga de vatten, som uppräknats
i 6 § i förslaget till fiskerättslag, med iakttagande beträffande vattenområ
det i Norrbottens län att Sandö i enlighet med en lagrådet vid föredragning
en lämnad upplysning rättas till Seskarö.
4—6 §§.
Justitieråden Gei jer och Lech samt regeringsrådet Quensel:
Enligt vår mening skulle det ur systematisk synpunkt vara en fördel, om
lagen före de stadganden i dessa paragrafer, som behandla frågan om gräns
mellan ö eller holme och allmänt vatten samt frågorna om de normgivande
vattenstånden — behandlingen av sistnämnda frågor kunde lämpligen sam
manföras i en paragraf — fullständigt reglerade i vad mån sötvattnen äro
allmänt eller enskilt vatten. Denna reglering skulle kunna fördelas å två
paragrafer, varav den ena skulle behandla Vänern, Vättern, Hjälmaren och
Storsjön, medan den andra skulle bli den nya paragraf -—- avseende söt
vattnen i övrigt — varmed förslaget skulle utökas. Nästfoljande paragraf
skulle motsvara förslagets 4 §, varefter skulle följa en paragraf, upptagan
de bestämmelserna i förslagets 5 § och andra stycket i dess 6 §.
I fråga om den närmare lydelsen av de paragrafer, vilka sålunda enligt
vår mening skulle ersätta och komplettera förslagets 4—6 §§, är följande
att anföra.
Den paragraf, som skulle avhandla de stora sjöarna, synes böra i ett
första stycke fastslå att vad i 2 § under 1—3 stadgas angående omfattningen
av enskilt vatten i havet skall äga motsvarande tillämpning beträffande
dessa sjöar. Därefter skulle i ett andra stycke, med återgivande av den i
7 § i förslaget till fiskerättslag lämnade beskrivningen å särskilda vatten
områden i Hjälmaren och Storsjön, stadgas att jämväl dessa skola hän
föras till enskilt vatten.
Härefter skulle inflyta den nya paragraf, vilken, såsom framgår av det
föregående, borde innehålla att övriga sötvatten i sin helhet äro att hänföra
till enskilt vatten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
175
Beträffande avfattningen av 4 § i det remitterade förslaget äro vissa er
inringar att framställa. Iakttages vad tidigare förordats beträffande stad
gandets plats i förhållande till bestämmelserna rörande sötvattensområdena,
betingas därav den jämkning, att orden »i havet» utgå. Eftersom det ligger
i sakens natur att regeln i förevarande paragraf blir att tillämpa allenast
i de fall då frågan om gränsdragning har betydelse, synes — oavsett huru
vida den i 1 § enligt dess föreslagna lydelse beträffande enskilt vatten giv
na bestämningen, att området ingår i fastigheterna, bibehålies eller icke —
jämväl uttrycket »vilken utgör fastighet eller del därav» lämpligen kunna
utgå. Vidare är att märka att stadgandet, eftersom gränsen icke gärna kan
gå annorstädes än i strandlinjen, får sitt egentliga innehåll av bestämmel
serna om vilka vattenstånd som skola vara normerande. Med hänsyn härtill
synes i paragrafen böra intagas en erinran att gränsdragningen skall ske
med iakttagande av dessa bestämmelser. Stadgandet kunde förslagsvis er
hålla det innehållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, grän
sen mot det allmänna vattnet skall, med iakttagande av vad i paragrafen
om vattenstånden stadgas, anses följa strandlinjen.
I förslagets 6 § har beträffande de vattenstånd, som skola vara normeran
de i de stora sjöarna, gjorts det förbehållet, att vad därom stadgats skall
gälla »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen oförändra
de». Förbehållet lärer icke åsyfta att de ifrågavarande bestämmelserna utan
lagändring skulle kunna träda ur kraft till följd av ändring i en sjöregle
ring. Ordalagen kunna dock lätt föranleda en sådan tolkning. På grund här
av och då förbehållet knappast torde kunna fylla någon egentlig funktion,
hemställes att det måtte utgå.
Justitierådet Dahlman:
Jag är beträffande 4—6 §§ ense med övriga ledamöter utom därutinnan,
att jag finner det lämpligt, att, såsom skett i förslaget, stadgandet i 4 § er
håller en formulering som antyder att alla öar och holmar icke behöva till
höra fastigheterna; vissa av dem skola ju anses ingå i det omgivande all
männa vattenområdet. Enligt min mening bör därför 4 § erhålla det inne
hållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, vilken utgör fastig
het eller del därav, gränsen mot det allmänna vattnet skall, med iaktta
gande av vad i paragrafen om vattenstånden stadgas, anses följa strand
linjen.
Slutbestämmelserna.
Justitierådet Gei jer:
I anslutning till vad jag anfört vid 1 § vill jag ifrågasätta en jämkning i
sista stycket, förslagsvis så, att relativsatsen förkortas till »som till följd av
nya lagen kommer att utgöra allmänt vatten».
Justitieråden Dahlman och Lecli samt regeringsrådet Quenscl:
Vi hänvisa till våra anföranden vid 1 §.
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Förslaget till lag om rätt till fiske.
Lagrådet:
En jämförelse mellan lagberedningens förslag till gränslag och förslaget
till fiskerättslag ger, såsom lagrådet tidigare framhållit, vid handen att de
uppdelningar av vattenområdena, som göras i de båda förslagen, principiellt
och i huvudsak sammanfalla. Lagrådet har också givit uttryck åt den upp
fattningen att, i den mån så icke är förhållandet, skiljaktigheterna både
kunna och böra avlägsnas. Vid förslaget till gränslag har lagrådet förordat
sådan ändring i detta förslag, att det skulle under begreppet enskilt vatten
inrymma även de sötvatten, som nu icke uttryckligen omfattas av förslaget.
Denna ändring skulle medföra att båda förslagen komme att med uppdel
ningen åsyfta samtliga rikets vattenområden.
Härefter skulle i nu förevarande hänseende återstå blott den olikhet som
ligger däri att förslaget till fiskerättslag beträffande Mälaren stadgar, att
viss del av denna sjö skall vara fritt fiskevatten, under det att enligt det
andra förslaget hela sjön är att hänföra till enskilt vatten. Såvitt lagrådet
kunnat finna, föreligger intet tvingande skäl att upprätthålla denna olikhet.
Önskemålet att fisket skall vara fritt i viss del av Mälaren torde likaväl
kunna tillgodoses genom att, i den utsträckning som befinnes lämplig, till
förmån för det fria fisket stadga inskränkning i den enskilda fiskerätten
efter mönstret av de bestämmelser i liknande syfte som i förevarande för
slag upptagits i fråga om rikets kustvatten och fyra av de stora sjöarna.
Om nu antydda förändringar i de båda förslagen genomföras, synes intet
skäl längre finnas att i förslaget till fiskerättslag bibehålla termerna fritt
fiskevatten och enskilt fiskevatten. De i förslaget till gränslag begagnade ter
merna allmänt vatten och enskilt vatten kunna i stället med fördel använ
das. Ur lagstiftningssynpunkt är en enhetlig terminologi eftersträvansvärd,
och vad förevarande fall beträffar vill lagrådet framhålla, att det dessutom
torde få betraktas som en vinst att kunna undvara en sådan term som fiske
vatten, vilken, såsom förslagets förarbeten utvisa, även i och för sig kan
göras till föremål för icke obefogade erinringar. Lagrådet hemställer där
för under de angivna förutsättningarna att i förevarande förslag, i fråga
såväl om själva lagtexten som underrubrikerna, i stället för termerna fritt
och enskilt fiskevatten användas termerna allmänt och enskilt vatten.
Enligt vad lagrådet tidigare antytt kunna dessutom såsom en följd av de
ovan förordade ändringarna betydande förenklingar stå att vinna med av
seende å förslagets avfattning. De jämkningar i förslagets lagtext, som lag
rådet i anslutning till det anförda vill förorda, äro i sina huvuddrag föl
jande. Hela kapitlet om fritt och enskilt fiskevatten kan utgå, eftersom före
varande förslag därutinnan blott behöver hänvisa till vad gränslagsförsla-
get, i ändrat skick, stadgar om allmänt och enskilt vatten. Därvid är dock
att iakttaga, att de stadganden i 7 § i förevarande förslag, som angå Mäla
ren, torde i enlighet med vad ovan anförts böra ersättas med en på lämplig
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
177
plats införd ny paragraf, som tillåter visst frifiske i Mälaren. Enligt vad
lagrådet trott sig finna skulle önskemålet om fritt fiske därstädes kunna
anses vara tillgodosett, om det stadgades, att dylikt fiske med rörligt red
skap finge äga rum på det område i sjön, som enligt det remitterade för
slaget skall vara fritt fiskevatten. Avdelningen om vattenstånd synes lämp
ligen kunna införas närmast före ansvarsbestämmelserna; och avdelningen
om fasta och rörliga redskap torde, i nära överensstämmelse med vad som
skett i kommitténs förslag, böra inarbetas i avdelningen om fiske i allmänt
vatten.
I förslaget användes flerstädes begreppet saltsjön, under det att förslaget
till gränslag begagnar bestämningen havet. Lagrådet hemställer, om icke den
sistnämnda bestämningen lämpligen bör i likformighetens intresse komma
till användning genomgående även i det förevarande förslaget.
En fråga, som har avseende å förslagets terminologi, är ytterligare den
som sammanhänger med de i förslaget använda uttrycken rätt till fiske,
fiskerättsägare och fiskerättshavare. Betydelsen av dessa uttryck, så som
de begagnats i förslaget, är i viss mån osäker och vacklande. Då förslagets
rubrik talar om rätt till fiske, medger detta den tolkningen att förslaget
under begreppet hänför icke endast fiskerätt i privaträttslig mening utan
också den befogenhet att fiska i allmänt vatten och annorstädes, som enligt
förslaget skall tillkomma svenska medborgare i allmänhet. Detta vinner stöd
av ett sådant stadgande som det i 26 § upptagna, då där talas om »rätt till
fiske som avses i 14—25 §§». Samtidigt användes beteckningen fiskerätts
ägare motsättningsvis i förhållande till dem som få utöva frifiske i enskilt
vatten; och då i 44 § fiskerättshavare tillerkännes rätt att vid beslag be
hålla förverkad fångst, torde därmed icke åsyftas den som tilläventyrs i
egenskap av frifiskare ägt fiska i vattnet, lika litet som i nämnda och näst-
följande paragraf med »den som har rätt till det idkade fisket» gärna kan
avses en frifiskare. Vilken skillnad förslaget avser att göra mellan fiskerätts
ägare och fiskerättshavare, framgår icke av vare sig lagtexten eller remiss
protokollet. Begreppet fiskerättsägare är även dunkelt ur annan synpunkt
än ovan berörts. Rent språkligt sett borde det kunna jämställas med fiske
rättshavare och avse var och en som »äger» eller »har» en rätt att fiska.
Men av förslagets regler om åtgärder mot vanskötsel av fiske framgår tydligt,
att termen fiskerättsägare där icke använts i så omfattande bemärkelse som
sist sagts, ity att 39 § stadgar att vad tidigare är sagt om fiskerättsägare
skall gälla nyttj anderättshavare, om fisket är upplåtet till en sådan. Det re
mitterade förslaget och remissprotokollet lämna ej heller här någon led
ning. Man vill då gärna söka en sådan i kommitténs förslag. I kommitténs
betänkande finner man emellertid att enligt dess förslag med fiskerätts
ägare skulle åsyftas »den som har en fiskerätt, vilken är grundad direkt på
äganderätt till fastighet sålunda att den utgör ett tillbehör till fastigheten,
varöver ägaren ej kan fritt förfoga genom avtal». Fiskerättsägare skulle,
enligt vad kommittén närmare utvecklar, vara »icke blott den som äger
fiska i eget vattenområde utan också den som äger i jordebokcn upptagen
12 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.
178
särskild fiskelägenhet eller fastighet, till vars förmån gäller servitut inne
fattande rättighet till fiske, såframt servitutet tillkommit i sammanhang
med laga delning av fastighet». Att i ordet fiskerättsägare inlägga en sålunda
preciserad och begränsad innebörd torde utan att i lagen direkt införes en
definition, som klart anger den avsedda bestämningen, icke vara möjligt.
Lagrådet har emellertid icke kunnat finna att en sådan definition — i allt
fall icke av det nyss återgivna innehållet — skulle vara önskvärd. Enligt
lagrådets mening kan man utan större svårighet genomföra en enhetlig ter
minologi i lagtexten från den utgångspunkten att all rätt att bedriva fiske,
som gäller oavsett befogenheten att bedriva frifiske, benämnes enskild fiske
rätt, utan hänsyn till den rättsgrund varå den i det ena eller andra fallefvilar.
Med åberopande av vad nu anförts hemställer lagrådet att förslaget utan an
vändning av termerna fiskerättsägare och fiskerättshavare omarbetas i en
lighet därmed.
Utöver vad redan sagts föranleda förslagets särskilda stadganden erin
ringar i följande hänseenden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
1—7 §§.
Lagrådet:
För den händelse lagrådets erinran om att dessa stadganden kunna utgå
ur förevarande förslag och ersättas med hänvisning till gränslagen icke
skulle vinna beaktande, hänvisar lagrådet i tillämpliga delar till vad lag
rådet anfört om motsvarande stadganden i förslaget till gränslag. Enligt
lagrådets mening är den allmänna uppställning av stadgandena som kom
mit till uttryck i sistnämnda förslag, med de av lagrådet förordade änd
ringarna, att föredraga framför det förevarande förslagets.
Vid bibehållande av stadgandena här torde därjämte böra iakttagas att, om
eljest termen fiskevatten begagnas, denna användes även i 1 §.
Enligt lagrådets mening vore det vidare att föredraga, om 2 § formulera
des så, att fritt fiskevatten är allt vatten i öppna havet och annorstädes,
som etc.
8
§.
Lagrådet:
Visserligen innebär upptagandet av detta stadgande här i viss mån en
upprepning av motsvarande stadgande i förslaget till gränslag, men då de
båda stadgandena till sitt innehåll icke helt sammanfalla samt vattenstån
den äga självständig betydelse för fiskeriförhållandena, synes förevarande
stadgande — med den av lagrådet tidigare förordade placeringen — böra
bibehållas i fullständigt skick i fiskerättslagen i stället för att delvis ersät
tas med en hänvisning till gränslagen.
Skulle den av lagrådet under 6 § i förslaget till gränslag gjorda anmärk
ningen, att orden »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen
oförändrade» böra utgå, icke bliva beaktad, synes enahanda reservation böra
införas också i förevarande stadgande.
9 §.
Lagrådet:
Enligt förevarande paragraf skola under fast redskap inbegripas bland
annat vissa slag av redskap, som »avses skola kvarstå längre än två
dygn utan att i sin helhet upptagas ur vattnet». Emellertid torde villkoret
»utan att i sin helhet upptagas ur vattnet» — vilket tydligen tillkommit
för att framtvinga en tidsintervall — kunna leda till ett mindre tillfreds
ställande resultat, då det, tolkat efter ordalagen, lätteligen inbjuder till ett
kringgående av bestämmelsen sålunda, att redskapet efter upptagandet ome
delbart åter nedlägges på samma plats. En bättre formulering av villkoret
synes vara »som avses skola kvarstå längre tid än två dygn i följd»; härav
skulle tydligare framgå att det måste vara ett verkligt uppehåll mellan red
skapets upptagande och återutsättande.
Definitionen av fast och rörligt redskap synes lämpligen kunna intagas i
det remitterade förslagets 10 §, som enligt de av lagrådet förordade föränd
ringarna skulle bli lagens 1 §, där det i så fall skulle utgöra ett andra styc
ke. I samband härmed kunde det i förevarande paragraf upptagna andra
stycket utgå och i stället de inledande orden i bestämmelsen formuleras så,
att med fast redskap, till skillnad från rörligt redskap, förstås i denna lag
fiskebyggnad etc.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.
179
10
§.
Lagrådet:
I överensstämmelse med vad lagrådet inledningsvis anfört synes den
grundläggande regeln om fiske i allmänt vatten böra innehålla, att å vat
tenområde, som enligt lagen om allmänt och enskilt vatten är allmänt vat
ten, må varje svensk medborgare fiska.
Det remitterade förslaget innebär bl. a. den ändringen i förhållande till
gällande rätt, att de slag av särskilda rättigheter till fiske som avses i för
slagets 31 § — vare sig de tillhöra kronan eller annan — ej längre få göras
gällande i allmänt vatten. Medan i kommitténs förslag en uttrycklig be
stämmelse härom upptagits (27 § andra stycket), innehåller det remitterade
förslaget ej någon sådan bestämmelse. Det har ansetts tillräckligt med att
regeln om fritt fiske fastslås utan något sådant förbehåll till förmån för sär
skild rättighet som i 31 § upptagits om den fortfarande giltigheten av dylik
rättighet i enskilt vatten. Enligt lagrådets mening kan emellertid nu ifråga
varande ändring i förhållande till gällande lag icke anses här hava kommit
till klart uttryck. För tydlighetens skull torde en bestämmelse, som direkt ut
säger regeln, böra meddelas. Denna synes böra intagas redan i nu föreva
rande paragraf och kunna erhålla den mera omfattande innebörden att, ut
över vad lagen i det följande stadgar om rätt — på grund av eller utan
särskilt tillstånd — att från enskilt vatten sträcka fast redskap vidare ut i
allmänt vatten, enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten. Att uttrycket »en
skild fiskerätt» enligt lagrådets mening kan användas i detta sammanhang
beror på att befogenheten för den som har fiskerätt på enskilt vatten att
180
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
utsträcka redskap uppenbarligen är att anse som ett utflöde av den enskilda
fiskerätten.
Beträffande andra stycket synes, om den av lagrådet förordade termino
login följes, uttrycket »den som äger fiskerätt i enskilt vatten» böra jäm
kas, exempelvis till »innehavare av enskild fiskerätt», samt därav följande
ytterligare jämkning vidtagas.
Utan uttryckligt lagstadgande torde det vara klart att ansökan om till
stånd att utsträcka fast redskap skall kunna avslås i sådana fall då visser
ligen hinder därför ej möter på den grund att det ej kan ske utan men för
annan fiskande men annat laga hinder föreligger, t. ex. i farled med hänsyn
till sjöfartens intressen.
Om, såsom i fråga om 9 § förordats, sistnämnda paragraf får ingå såsom
ett andra stycke i förevarande paragraf, synes det lämpligast att nuvarande
andra stycket upptages såsom en paragraf för sig närmast efter den före
varande.
11 §.
Lagrådet:
Uttrycket »fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket» synes böra ut
bytas mot »den som äger fiska med fast redskap i enskilt vatten»; detta
skulle föranleda viss jämkning av första styckets text i övrigt.
Ett förtydligande synes önskvärt beträffande uttrycket »Blekinge läns
östra kust».
12
§.
Lagrådet:
Även i denna paragraf torde böra vidtagas vissa jämkningar i ordalagen
motsvarande dem som förordats under 11 §.
13 §.
Lagrådet:
Mellan förevarande paragraf och förslagets 31 § föreligger ett nära sam
manhang. Båda paragraferna avse nämligen att reglera vem den enskilda
fiskerätten tillhör samt skyldigheten att tåla vissa inskränkningar i denna
rätt. I 13 § behandlas de fall, då fiskerätten grundar sig på äganderätt till
fastighet, och i 31 § de fall, då genom urminnes hävd, särskilt stadgande,
dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än i lagen
sägs är bestämt om rätt för kronan eller annan till fiske i enskilt fiske
vatten.
Att ämnet icke reglerats i ett sammanhang utan bestämmelserna uppta
gits i skilda paragrafer synes bero på, att kommittén i överensstämmelse
med nu gällande lag föreslagit en sådan uppställning. Ett särskilt skäl här
för hade också kommittén, i det att enligt dess förslag en viss olikhet skulle
gälla i fråga om dessa båda slag av fiskerätt. De i 31 § avsedda fiskerättig
heterna skulle sålunda hava en starkare ställning därigenom att de i större
omfattning än strandägarnas fiskerätt skulle vara skyddade mot intrång ge
nom den frihet att fiska som föreslagits skola tillkomma varje svensk med
181
borgare. Härutinnan har det remitterade förslaget emellertid intagit en an
nan ställning. Enligt detta skola nämligen de i 31 § avsedda fiskerättigheter
na ej intaga en bättre ställning i berörda hänseende än strandägarnas fiske
rätt.
Hinder kan därför ej med hänsyn till bestämmelsernas rättsverkningar
möta för att i ett gemensamt stadgande reglera den enskilda fiskerätten
vare sig denna härrör av jordäganderätten eller av annan laga grund. Ej
heller andra skäl torde kunna åberopas mot ett sådant gemensamt stadgan
de, varigenom otvivelaktigt skulle vinnas, att den avdelning i lagen som
handlar om fiske i enskilt vatten bleve mera överskådlig och lättolkad. Ett
sådant stadgande skulle kunna givas det innehåll, att fisket i enskilt vatten
tillhör jordägaren eller den som eljest med stöd av särskilt stadgande, dom,
avtal, urminnes hävd, skattläggning eller annan laglig grund innehar den
enskilda fiskerätten; i ett andra stycke kunde därefter intagas en bestäm
melse, att utan stöd av enskild fiskerätt annan må fiska i vattnet i enlighet
med vad i de efterföljande paragraferna stadgas därom.
En skillnad mellan den av lagrådet sålunda förordade bestämmelsen och
den i förslagets 31 § upptagna är, att såsom grund för rätt till fiske nämnas
även avtal. Detta synes så mycket mer påkallat som avtal såsom grundande
rätt till fiske i praktiken äro av stor betydelse. Icke minst mot bakgrunden
av ansvarsbestämmelserna — enligt vilka kränkning av fiskerätt som upp
låtits genom avtal lärer böra vara straffbar såsom olovligt fiske, även om
kränkningen förövas av jordägaren själv -—- synes ett sådant uttryckligt
omnämnande önskvärt. En annan olikhet mellan den nu förordade bestäm
melsen och 31 § är att kronan ej skulle komma att särskilt nämnas såsom
subjekt för särskild fiskerätt. Även utan ett dylikt omnämnande torde det
emellertid vara uppenbart att också kronan kan vara innehavare av sådan
likaväl som av annan enskild fiskerätt.
U—25 §§.
Lagrådet:
Under 13 § har lagrådet förordat en avfattning, som tydligare skulle ut
märka, dels att den enskilda fiskerätten behandlas i nämnda lagrum och
dels att nu förevarande paragrafer endast äro avsedda att reglera det iri-
fiske, som tillätes vid sidan av den enskilda fiskerätten. I anslutning därtill
ifrågasätter lagrådet, huruvida det ej skulle innebära en redaktionell för
bättring om uttrycket »varje svensk medborgare», där det förekommer i
nu ifrågavarande paragrafer, genomgående ändrades till »svensk medbor
gare» och i 22 § orden »ändå att han ej är fiskerättsägare» utginge.
Beträffande vissa av paragraferna har lagrådet ytterligare en del erin
ringar, såsom framgår av det följande.
U §.
Lagrådet:
Lagrådet vill ifrågasätta, om ej denna paragraf för vinnande av bättre
överskådlighet lämpligen bör uppdelas i skilda paragrafer så, att en para
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
182
graf kommer att upptaga regeln under a), en annan paragraf regeln under
b) och en tredje paragraf reglerna under c) samt att regeln under d) sam
manföres med bestämmelserna i förslagets 15 §.
Ordet »fiskerättsägaren» bör enligt lagrådets mening i överensstämmelse
med vad lagrådet tidigare anfört utbytas mot »innehavaren av den enskilda
fiskerätten».
Uttrycket »Blekinge läns östra kust» synes böra förtydligas.
15 §.
Lagrådet:
I fråga om uttrycket »Blekinge läns östra kust» hänvisas till det nyss
sagda. Jämväl uttrycket »kusten av Kalmar län» synes tarva förtydligande.
I detta sammanhang vill lagrådet framhålla, att det av lagrådet förorda
de sammanförandet av 14 § d) med 15 § får till följd, att hänvisningen i
27 § till 14 § bör ändras till att omfatta bl. a. även förevarande paragraf
samt att detta i sin tur medför, att hänvisningen kommer att avse jämväl
fiske med tobisnot, något som dock lärer sakna varje praktisk betydelse.
17 §.
Lagrådet:
Då i sista punkten talas om vissa fiskeredskap, lärer därmed avses blott
rörliga sådana. Detta synes böra komma till tydligt uttryck.
Uttrycket »Blekinge läns södra kust» torde böra förtydligas.
18 §.
Lagrådet:
En jämkning i avfattningen synes påkallad därav att meningen uppen
barligen är att fiske med rörligt redskap skall vara tillåtet också vid Skå
nes västra kust.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
19 §.
Lagrådet:
Då mindre ålryssja i vissa fall är att anse som rörligt redskap, torde för
undvikande av missförstånd därutinnan en jämkning i paragrafens avfatt
ning vara påkallad.
Under hänvisning till vad tidigare anförts förordar lagrådet att uttryc
ket »fiskerättsägaren» ersättes med »innehavaren av den enskilda fiske
rätten».
20
§.
Lagrådet:
Särskilt om, såsom lagrådet förordat, 4 § kommer att utgå ur förslaget,
synes senare ledet i den sista relativsatsen böra omformuleras i anslutning
till vad lagrådet anfört under 2 § i förslaget till gränslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
183
21
§.
Regeringsrådet Quensel:
Det är naturligt att på förevarande rättsområde, där lagstiftningen varit
ganska otydlig och lagen själv förklarat sig träda tillbaka för vissa slag av
lokala sedvänjor, en alldeles särskild hänsyn till sådana måste tagas vid
ny lagstiftning. Å andra sidan är ett av huvudsyftena med förslaget att
genom nya lagregler för framtiden bringa större klarhet i vad som skall
anses rättsenligt och att i största skäliga utsträckning få till stånd en för
hela landet enhetlig reglering av fiskerättsförhållandena. För ändamålet har
ju också skett undersökning angående rådande rättsuppfattningar och sed
vänjor, och resultatet härav har icke blott inverkat på lagförslagets allmän
na regler utan också föranlett att vid deras sida upptagits specialbestäm
melser av lokal räckvidd. Att likväl göra förbehåll för beståndet av okända
eller dock icke närmare angivna sedvänjor måste betecknas som ett försva
gande av förslagets effektivitet för sitt nyssnämnda syfte, en läcka i syste
met, vilken kan få till följd att vad som skall anses gälla förblir oklart och
växlande från ort till annan i långt större grad än förhållandena nödvän
diggöra.
Det är tydligen i medvetande härom som man i förslaget begränsat för
behållet för sedvänjor rörande fiskerätt till att gälla blott vissa dylika och
endast inom »saltsjön». Härigenom minskas naturligtvis de skadliga verk
ningarna av bestämmelsen men i stället framstår lagstiftningen som täm
ligen godtycklig, åtminstone om, såsom motiven kunna tyckas ange, grun
den för stadgandet skulle vara att, där en verklig sedvanerätt utbildat sig
på förevarande rättsområde, denna rättsbildning bör respekteras. I över
ensstämmelse härmed står visserligen att man icke gjort begränsningen av
stadgandet lika snäv som i 1896 års lag, men det kan frågas, varför sed-
vanerätten skall anses mera respektabel beträffande områden i saltsjön än
när det gäller sötvatten och varför endast sådana sedvanemässiga bildning
ar avses som göra inskränkningar i enskild fiskerätt. De skäl, som åbero
pats för att utesluta sötvatten, torde med ganska stort fog kunna anföras
jämväl beträffande saltsjöområden, och man måste, särskilt med tanke på
att gränserna för den enskilda fiskerätten varit tämligen otydligt angivna
i lagen, räkna med att sedvanemässigt utbildat sig lokala tolkningar, en
ligt vilka denna rätt skulle sträcka sig längre än vad man i allmänhet ansett
följa av lagreglerna.
Det torde av begränsningarna i stadgandets räckvidd framgå att försla
get i denna del grundar sig mindre på hänsyn till sedvanerätten än på in
tresset att gynna frifisket i havet. Detta är ock ett av förslagets huvud
syften och man har därför, naturligt nog, velat förekomma att de nya reg
lerna skulle kunna verka i motsatt riktning i något fall, som ej på grund
val av utredningen kan med säkerhet överblickas. Beklagligt vore emel
lertid om man för detta ändamål skulle behöva i sådan omfattning som en
ligt förslaget offra intresset av uttömmande och tydlig reglering av fiske
rättigheterna och frifisket.
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Att respektera okända sedvanemässiga bildningar i högre grad än rätts
förhållanden, som grundats på uttrycklig lag, för ock med sig egendomliga
och stötande följder. I och för sig skulle väl en dylik ståndpunkt knappast
kunna motiveras annorledes än med att sedvanan kan antagas uppkommen
av ett behov, starkt nog att, om så erfordras, t. o. m. genombryta lagregler
na, under det att dessa senare vila blott på lagstiftarens uppfattning om vad
som i allmänhet är rättvisast och lämpligast. Emellertid leder resonemanget
lätteligen därhän att man vid ny lagstiftning visar vad som faktiskt prak
tiserats större hänsyn, om det stått i strid med lagen, än om det överens
stämt med denna, och detta oavsett om det i båda fallen lika väl eller må
hända lika illa passat för ortens förhållanden. Om man finner en lagbe
stämmelse ej längre böra gälla som allmän regel, är dock därmed ej sagt
att den icke fortfarande bör få kvarstå för vissa orters vidkommande, lika
väl som en lokalt utbildad sedvänja. Frågan får sin belysning i förslagets
motiv, då där uttalas att det utan särskilt stadgande torde vara uppenbart
att förevarande lagrum icke skall tillämpas å fiske, som grundats uteslu
tande på föreskrifter i 1896 års lag. Den sålunda såsom självklar beteck
nade tolkningen är visserligen nödvändig för att icke stadgandet skall
bringa den tilltänkta nya regleringen, i den mån den inskränker frifisket,
totalt ur kraft beträffande annat fiske i havet än strömmings- och sill
fiske i Östersjön. Men lika uppenbart oriktigt vore att icke respektera ett
ortsbehov av speciell reglering i nya lagen endast därför att denna reglering
skulle komma att stämma med de allmänna reglerna i 1896 års lag. Det är
förmodligen därför som man, då man sålunda förklarat förevarande bestäm
melse ej få tillämpas å förhållande, som överensstämt med 1896 års lag,
markerat att detta endast avser fall då förhållandet berott uteslutande på
lagens föreskrift. På vad sätt man skall kunna utröna svaret på frågan
härom, är emellertid icke gott att säga. Endast undantagsvis skall man kun
na hämta någon ledning härutinnan i t. ex. vad som praktiserats före till
komsten av samma föreskrift, men slutsatsen skulle dock även i så fall bli
mycket osäker, bl. a. på grund av behovens växlingar från tid till annan.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan ifrågasättas, huruvida icke före
varande bestämmelse bör utgå ur förslaget och i stället, i mån av behov,
utredningen om speciella ortsförhållanden så kompletteras, att den legala
regleringen kan bli fullständig. Ställdes på ett dylikt fullständigande ej
högre krav än att det kunde ersätta förevarande paragrafs funktion, skulle
utredningen måhända kunna åstadkommas ganska enkelt under samråd
med fiskeriintendenter och representanter för intressenterna. Bleve resul
tatet att katalogen med särbestämmelser för olika orter mycket utökades,
vore detta väl en olägenhet ur vissa synpunkter men dock av underordnad
betydelse i jämförelse med olägenheterna av att genom ett stadgande som
förevarande paragraf tillskapa ett förmodligen mycket större antal undan
tagsregler, vilkas existens och innehåll svårligen kunna konstateras med er
forderlig säkerhet utan rättegång i varje särskilt fall.
Jag har hittills förutsatt, att man med ifrågavarande stadgande avsett en
185
dast redan förefintliga sedvänjor. Motiven kunna knappast sägas vare sig
jäva eller bekräfta riktigheten av ett sådant antagande. Stadgandets for
mulering, liksom dess förebild i gällande lag, inbegriper emellertid även
sedvänjor, som uppkomma efter stadgandets tillkomst. Från den alltid be
stående möjligheten, att sedvanerätt sätter föråldrade eller otjänliga lag
bestämmelser ur kraft, kan tydligen här bortses, eftersom denna fråga är
av natur att undandraga sig reglering i lag. Men om en lag förklarar sina
allmänna regler skola träda tillbaka för blivande sedvänjor, ligger däri
s. a. s. en fullmakt för befolkningen i orterna att själva taga om hand frå
gan i vad mån lagen för deras vidkommande bör ändras och ntföra dessa
ändringar genom långvarigt åsidosättande av lagreglerna. Bestämmelser
av detta slag kunna, såsom ägnade att sänka lagens auktoritet och stimu
lera till lagöverträdelser, näppeligen anses lämpliga, åtminstone icke om
dylika överträdelser beläggas med straff. I gällande lag framträder denna
oegentlighet icke så starkt, eftersom frågan om överträdelsernas beivrande
gjorts beroende av de enskilda målsägandenas vilja. Att de genom att pas
sivt åse de intrång, som ske i deras rätt, småningom förlora denna kan te
sig som ett slags preskription i någon likhet med vad som äger rum vid
viss tids hävd. Men förhållandet blir helt annorlunda, om man med för
slaget tillerkänner allmän åklagare behörighet att utan angivelse beivra
intrång i enskilda fiskerätter. Därmed har markerats att brottens beivrande
är jämväl ett statens intresse, som bör bevakas av åklagarmakten. Lagstif
taren synes då också kunna utgå ifrån att denna tjänsteplikt fullgöres, och
därmed försvinna de särskilda förutsättningarna för att räkna med upp
komsten av nya sedvänjor i strid mot lagens regler om gränsen mellan en
skild fiskerätt och frifiske. Fiskerättshavarna kunna visserligen alltjämt
genom att förklara frifiske inom deras områden tillåtet göra det rättsenligt,
men, oavsett att sådan förklaring icke torde kunna beräknas bli avgiven i
större omfattning eller för längre tid, så skall i varje fall klart framstå att
rättsenligheten beror av fiskerättshavarnas goda vilja, och därmed undan-
ryckes väsentligen möjligheten att förhållandet, hur länge det än äger be
stånd, övergår till en sed av beskaffenhet att inverka på rättsreglernas inne
håll.
Jag menar alltså, att förevarande stadgande icke bör bibehållas av någon
hänsyn till sedvänjor, som kunna uppstå i framtiden, och att, om stadgandet
ej helt utgår, det dock bör uttryckligen inskränkas till att avse sedvänjor,
som existera såsom gamla redan vid tiden för lagens ikraftträdande.
För den händelse att stadgandet bibehålies, är vidare att beträffande det
samma anföra följande.
I motiven anges att en period av omkring 30 år borde vara tillräcklig för
att ge en sed de verkningar som här åsyftas. Såsom i vissa remissyttranden
berörts, torde emellertid ett dylikt krav å sedens ålder kunna vara alltför
ringa. Enligt min mening beror frågan härom på omständigheterna i övrigt.
Vad som i 30 år eller kanske t. o. m. under blott ännu något kortare tid
allmänt praktiserats inom ett stort område med en mängd olika fiskerätts-
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
186
havare kan vanligen med vida större fog anses ha tagit åt sig sedvanerättslig
natur än vad som, låt vara under betydligt längre tid, tillämpats beträffande
en eller annan fastighet, där förhållandet kan tänkas ha berott på enskilda
fiskerättshavares personliga brist på intresse för fisket, obenägenhet att
strängt hävda sin rätt eller svårighet att bevaka densamma eller andra dylika
orsaker, som i förevarande sammanhang måste betecknas som tillfälligheter.
Det torde kunna anses att såsom stöd för påstående om gammal sed ej är
tillräckligt att hänvisa till att fisket under längre eller kortare tid lämnats
oklandrat, såframt det under hela tiden berott endast på några få enskilda
att förfarandet ej beivrats. Att ovillkorligen fordra att seden ägt större lokal
utbredning synes dock icke nödvändigt utan skulle kanske tvärtom strida
mot förslagets syfte. Men om man i ett enskilt fall ställer fordringen härut-
innan lågt, torde i stället kravet å sedens ålder regelmässigt böra vara dess
högre. Med avseende å den närmare innebörden av kravet att seden skall vara
gammal liksom beträffande fordringar å dess geografiska utbredning torde
man emellertid kunna med förslaget åt rättstillämpningen överlämna frågan,
när gammal sed skall anses föreligga.
I ett annat hänseende torde däremot stadgandet tarva ett förtydligande i
själva lagtexten. Varken i uttrycket »gammal sed» eller i pluralformen
»andra» i orden »andra än fiskerättsägaren» eller eljest i paragrafens inne
håll synes ligga något som klart utesluter stadgandets tillämpning i fall, då
endast vissa personer eller de som äga eller inneha viss fastighet oklandrat
fått bedriva fisket. Den frihet att fiska som med stadgandet avses torde dock
förmenats böra äga åtminstone någon grad av allmängiltighet, och det synes
angeläget att man undviker förblandning med fall då i realiteten är fråga
om anspråk på servitutsrätt eller personlig nyttjanderätt. Stadgandet bör
icke kunna utnyttjas som ett medel att kringgå kraven å bevisning om dylika
rättigheter. Å andra sidan lärer det icke vara förslagets mening att stadgandet
skall kunna tillämpas blott när friheten att fiska gällt för en fullständigt
obegränsad krets av individer eller för alla svenska medborgare, utan man
har tydligen tänkt sig att seden kan ha varit begränsad till att avse t. ex. alla
yrkesfiskare och husbehovsfiskare eller endera av dessa grupper och då fort
farande bör gälla med enahanda begränsning som förut. Förmodligen böra
såsom avsedda även anses fall, då friheten tillkommit samtliga innevånare i
samma eller annan ort, och detta även om orten består blott av ett fiskeläge.
Den avsedda innebörden av stadgandet i förevarande hänseende synes kunna
komma till uttryck genom att orden »andra än fiskerättsägaren» utbytas mot
»allmänheten eller viss del av befolkningen».
Som det är oegentligt och lätteligen missvisande att i lagtext beteckna fri
fiske som en rätt eller rättighet, synes uttrycket »skola de fiskande vara bi
behållna vid rätten därtill» böra utbytas mot ett annat, såsom t. ex. »skall
vad sålunda tillämpats fortfarande gälla». Därigenom skulle jämväl ännu
tydligare utmärkas att någon utvidgning av sedens innebörd, beträffande
kretsen av frifiskare eller eljest, ej avses.
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
187
Justitieråden Dahlman och Lech:
Då det synes mindre lämpligt att genom undantagsbestämmelse i lagen
taga hänsyn till sedvänjor, som kunna uppstå i framtiden, anse vi, liksom
regeringsrådet Quensel, att regeln i förevarande lagrum bör uttryckligen in
skränkas till att avse sedvänjor som existera såsom gamla redan vid lagens
ikraftträdande. Vi anse även, liksom regeringsrådet Quensel, att den avsedda
innebörden i stadgandet skulle komma till tydligare uttryck, om orden »andra
än fiskerättsägaren» utbytas mot »allmänheten eller viss del av befolkning
en», samt instämma i vad regeringsrådet Quensel anfört rörande förutsätt
ningarna i tidshänseende för uppkomsten av i paragrafen avsedd sedvänja.
Justitierådet Gei jer:
I det väsentliga delar jag regeringsrådet Quensels synpunkter på att lagen
enligt förslaget skulle stadga, att sedvänjor, som uppstå eller fortleva efter
lagens ikraftträdande, framdeles skulle kunna vinna bestående giltighet.
Mot att till frifiskets gynnande med tillbakaverkande kraft utvidga det nu
varande stadgandets tillämplighetsområde och uppmjuka dess bestämmel
ser talar än vidare enligt min mening med styrka, att fiskerättsägarna, om
de i vissa fall trott, att de icke behövde befara att bli bundna av någon sed
vänja, som de av tillmötesgående tolererat, och i andra fall förväntat, att
motsatsen vore händelsen endast om sedvänjan tillämpats av ålder, haft ut
tryckligt stöd i gällande lag för en sådan uppfattning.
I första hand förordar jag därför, att det föreslagna stadgandet begränsas
till att fastslå giltigheten av sådana sedvänjor, som vid lagens ikraftträdan
de redan på grund av äldre lag skola anses gällande.
Iakttages ej detta, förordar jag liksom övriga ledamöter, att orden »andra
än fiskerättsägaren» utbytas mot »allmänheten eller viss del av befolkning
en». Däremot anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att frångå kravet på
att en sedvänja skall ha fortlevat av ålder för att bli gällande.
Under samma förutsättning anser jag mig slutligen böra förorda en över
gångsbestämmelse av den innebörden att, så länge mindre än exempelvis tio
år förflutit från lagens ikraftträdande, fråga, huruvida en sedvänja blivit
gällande, skall bedömas enligt den äldre lagen.
22
§.
Lagrådet:
Under hänvisning till vad tidigare anförts och då framställning, som avses
i sista stycket, uppenbarligen bör förutsättas vara gjord av den rättsägare,
vars rätt är i fråga, förordar lagrådet att ordet »fiskerättsägare» i nämnda
stycke ändras till »innehavaren av den enskilda fiskerätten».
26
§.
Regeringsrådet Quensel:
Som det, på sätt jag förut anfört, synes oegentligt och olämpligt att i lag
text kalla frifiske för rätt till fiske, torde förevarande paragraf böra om
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
formuleras så, att orden »sådan rätt till» utgå och orden »skall tillkomma
även den» ändras till »må bedrivas även av den».
27 §.
Lagrådet:
Av skäl som framgå av vad tidigare anförts synas vissa jämkningar i av
fattningen vara påkallade. De torde kunna genomföras exempelvis på föl
jande sätt. Uttrycket »fiskerättsägare förbehållet fiske» utbytes mot »fiske
som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt»; uttrycket »fislcerätts-
ägare förbehållet fiske med fast redskap» ersättes med »fiske med fast
redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt»; uttrycket »fiske som må
bedrivas av varje svensk medborgare» utbytes mot »fiske som må bedrivas
utan stöd av sådan rätt».
Ett särskilt skäl för den sist omförmälda jämkningen utgör den omstän
digheten att, ehuru jämväl den utövning av fiske som avses i 21 och 22 §§
torde åsyftas med förslagets uttryck »fiske som må bedrivas av varje svensk
medborgare», sistnämnda uttryckssätt icke täcker vad sålunda avses.
I fråga om förevarande paragraf hänvisas till vad lagrådet i visst hänse
ende anfört under 15 §.
29 §.
Lagrådet:
Förevarande paragraf avser att i viss utsträckning reglera förhållandet
mellan delägare i fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter. Para
grafen har väsentligen hämtat sitt innehåll från 10 § i 1896 års lag. Det
skall i första hand bero på delägarnas åsämjande huru fisket må nyttjas.
Sämjas de ej, skall rätten på ansökan av delägare kunna meddela föreskrifter
därom. Upplåtelse av fiskerätt åt någon som icke är delägare skall ej få
göras av en delägare utan de flesta övrigas samtycke.
För tolkningen av paragrafen är avgörande vilka rätteligen skola anses
som delägare i samfällt fiske. Delägare är uppenbarligen den, som äger en
fastighet till vilken hör andel i såväl vattenområdet som fisket, men vilka
därutöver skola betraktas som delägare är ej lika klart. Rörande tolkningen
av gällande rätt uttalas i kommitténs betänkande att den som allenast på
grund av servitutsupplåtelse äger fiska i oskiftat vatten i regel icke torde
vara att anse såsom delägare i fiskelagens mening i annat fall än då servitutet
tillkommit i sammanhang med laga delning av fastighet. Tydligen utgår kom
mittén i sitt förslag från denna tämligen svävande innebörd hos uttrycket,
och det förefaller närmast som om departementschefen därutinnan anslutit
sig till kommitténs uppfattning. Därpå tyder i varje fall uttalandet i remiss-
protokollet att fiske kan vara samfällt för flera fastigheter även av annan
anledning än att det är oskiftat, t. ex. på grund av servitut varöver vederbö
rande fastighetsägare ej kunna förfoga genom avtal. Ägaren av en fastighet,
till vars förmån gäller sådant fiskeservitut, som kan hävas genom avtal
189
mellan honom och ägaren av den besvärade fastigheten, skulle således, åt
minstone i regel, icke vara att betrakta som delägare i fisket.
Enligt lagrådets mening ger uttrycket delägare icke stöd för en sådan åt
skillnad mellan olika slag av servitutshavare. En servitutsrätt är städse ett
tillbehör till den berättigade fastigheten och detta oavsett om servitutet är
av mer eller mindre varaktig natur. Det är i detta hänseende ingen skillnad
mellan ett jorddelningsservitut och annat servitut. Ägaren av en fastighet
till vars förmån ett fiskeservitutsförhållande består kan därför alltid, när
servitutet ej innefattar uteslutanderätt till fisket, sägas vara delägare i
detta. Lagrådet anser fördenskull att, om i förevarande paragraf under ut
trycket delägare icke skola inbegripas alla ägare av fastigheter med servi
tutsrätt till andel i fisket utan endast innehavare av vissa speciella slag av
fiskeservitut, detta måste utsägas i lagtexten.
Vid bedömandet vilka den i paragrafen åsyftade medbestämmanderätten i
fråga om fiskets nyttjande bör tillkomma har emellertid lagrådet för sin
del kommit till den uppfattningen att det ej finnes skäl att utesluta fastig
hetsägare, vilkas fiskerätt beror på servitut, varöver parterna i servitutsför-
hållandet kunna förfoga. För denna lagrådets ståndpunkt har varit avgö
rande att, om sådana servitutshavare skulle vara utestängda från medbestäm
manderätt, det ej alltid skulle bland dem, som ägde bestämma om fiskets
nyttjande, finnas någon som företrädde en dylik servitutshavares intressen.
Vad däremot beträffar dem, som på grund av nyttjanderättsupplåtelse ha
fiskerätt i vatten där fisket är samfällt för flera fastigheter, anser lagrådet,
i enlighet med vad som tydligen avses med det remitterade förslaget, att
innehavare av sådan fiskerätt ej bör likställas med fastigheternas ägare.
Den krets av fastighetsägare, som sålunda enligt lagrådets mening skulle
ha att tillsammans bestämma om fiskets nyttjande, skulle tydligare än
genom uttrycket »delägarna» kunna betecknas såsom »fastigheternas äga
re». Lagrådet hemställer alltså att i första punkten av paragrafen sistnämnda
uttryck införes i stället för »delägarna» och att paragrafens avfattning i
övrigt jämkas i enlighet därmed.
I remissprotokollet utvecklas hurusom domstolen, när delägare i fisket
gjort sådan ansökan som avses i paragrafens första stycke, skall äga med
dela alla de föreskrifter som den med hänsyn till föreliggande förhållanden
finner lämpliga. Bland åtgärder som därvid torde kunna ifrågakomma
nämnes åläggande av skyldighet för fiskande att erlägga en fiskevårdsav-
gift till en gemensam kassa. Ehuruväl domstolen bör äga stor frihet vid va
let av föreskrifter, vill lagrådet, under erinran om att föreskrifterna skola
avse huru fisket må nyttjas, framhålla att påläggande av fiskevårdsavgift
näppeligen kan anses ligga inom ramen för vad som må föreskrivas.
Enligt nästföljande paragraf skall, då jord upplåtes till brukande, bru
karen få nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas.
Såsom kommittén i sitt betänkande framhållit, bör denna bestämmelse gälla
också för upplåtelse av jord med andel i samfällt fiske och bör därför del
ägare i sådant fiske vid upplåtelse av mark för jordbruk — ej vid andra
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
markupplåtelser — kunna låta fisket medfölja utan att de flesta övrigas
samtycke behöver föreligga. Detta borde måhända komma till uttryck i
lagtexten, förslagsvis genom att i förevarande paragrafs andra stycke efter
»må ej» insättas orden »annat än i samband med upplåtelse av jord till
brukande».
I"™
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
31 §.
Lagrådet:
Rörande förevarande paragraf hänvisas till vad vid 13 § anförts därom
att innehållet i de båda paragraferna torde böra upptagas i en gemensam
paragraf.
Förevarande paragraf skulle kunna föranleda tolkningen, att när någon
under åberopande av 14—25 §§ konkurrerar med innehavare av särskild
fiskerättighet, den sistnämnda ovillkorligen måste vika. Meningen lärer
emellertid icke vara denna. Tvärtom torde åsyftas visst skydd för rättig
heten, i det att 27 § även för de i 31 § avsedda fallen torde kunna bli tillämp
lig. Vad man med bestämmelsen avsett lärer vara, att här ifrågavarande
fiskerätter i förhållande till frifisket icke medföra bättre ställning än den
vanliga i jordäganderätten ingående fiskerätten. Med hänsyn till vad sålunda
anförts torde, om paragrafen bibehålies i huvudsak oförändrad, avfattningen
av sista punkten böra undergå viss jämkning.
33 §.
Första och andra styckena.
Lagrådet:
I förevarande paragraf är fråga om fiskandes frihet att, när det erfordras
för fiskets utövande, nyttja annans strand och annans vattenområde. Hur
långt denna frihet sträcker sig är i 1896 års lag ej alls reglerat beträffande
vattenområden. I fråga om frihet för fiskande att nyttja annans strand in
skränker sig lagen, frånsett en bestämmelse om allmänningsfiske, till att
stadga sådan frihet för dem, som efter vad i 3 § i lagen sägs idka fiske vid
annans strand. Enligt bestämmelsen i sjunde stycket samma paragraf skola
dessa äga nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning
av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden; de skola dock
svara för skada och intrång.
Beträffande friheten att nyttja annans strand utsträcker första stycket
i förevarande paragraf regleringen till att omfatta allt slags fiske. Var och
en som äger fiska utanför annans strand, vare sig det är fråga om frifiske
eller om fiske med stöd av enskild fiskerätt och i förra fallet oavsett om
fisket får bedrivas ända intill stranden eller på större eller mindre avstånd
från denna, skall äga nyttja stranden för tillfällig uppdragning av redskap
eller båt, om sådant erfordras för fiskets utövande och det kan ske utan
förfång för den som innehar stranden. Fastgöring av redskap eller båt
nämnes ej i paragrafen. Av remissprotokollet framgår emellertid att me
191
ningen varit, att de fiskande under de i paragrafen angivna förutsätt
ningarna skola få nyttja stranden jämväl för tillfällig fastgöring av red
skap eller båt. Det synes ock uppenbart att det kan vara lika angeläget för
de fiskande att få använda stranden för dessa ändamål som för uppdragning
av redskapet eller båten. Lagrådet hemställer att stycket ändras i enlighet
med vad sålunda varit åsyftat.
I enlighet med den av lagrådet förordade terminologin synes i slutet av
första stycket framför ordet fiskerätt böra insättas ordet enskild.
I andra stycket har befogenheten att nyttja annans strand för vissa kate
gorier bland de fiskande utvidgats att, med visst förbehåll beträffande tomt
och plantering, gälla även när förfång uppkommer. Stadgandet avser fiske,
som med stöd av bestämmelserna i 14—26 §§ i det remitterade förslaget yr
kesmässigt bedrives vid annans strand. Det utgör sålunda en motsvarighet
till det förut omnämnda stadgandet i 3 § sjunde stycket i 1896 års lag. Emel
lertid kan ifrågasättas, om uttrycket »vid annans strand» tillräckligt tydligt
anger att endast sådant fiske åsyftas, som må bedrivas ända in till stranden.
För undvikande av missförstånd därutinnan synes »vid» lämpligen böra ut
bytas mot exempelvis »intill».
Där ö eller holme kommer att vara omgiven av allmänt vatten, blir tyd
ligen fisket fritt ända in till stranden. Om andra än strandägaren yrkes
mässigt fiska vid stranden, synas de böra äga samma befogenhet i fråga om
strandens nyttjande som enligt stadgandet i förevarande paragraf skall till
komma den, som med stöd av 14—26 §§ yrkesmässigt bedriver fiske vid
annans strand. För att stadgandet skall bli tillämpligt även i detta fall hem
ställer lagrådet att det fiske stadgandet skall avse, utan hänvisning till 14
—26 §§, angives såsom »fiske som må bedrivas utan stöd av enskild fiske
rätt». Genom en sådan jämkning av styckets lydelse skulle även bli tydli
gare utmärkt att, såsom lärer vara åsyftat med stadgandet, därunder skola
inbegripas även de, som under utövning av enskild fiskerätt yrkesmässigt
vid annans strand bedriva sådant fiske som avses i 14—26 §§.
Även i fråga om fiske som åsyftas i andra stycket har såsom villkor för
nyttjandet av stranden avsetts skola gälla, att det är erforderligt för fiskets
utövande och att begagnandet är blott tillfälligt. Ett förtydligande av lag
texten i dessa hänseenden synes erforderligt.
I fråga om nyttjande av annans vattenområde har med stadgandet i pa
ragrafens första stycke åsyftats att, under förutsättning att förfång ej upp
kommer för den som innehar vattenområdet eller där har enskild fiskerätt,
ge de fiskande samma frihet som avsetts skola tillkomma dem beträffande
annans strand. Efter ordalydelsen avser stadgandet annans vattenområde
över huvud taget. Såsom kommittén i sitt betänkande framhållit, måste
emellertid befogenheten att fiska å annans vattenområde anses innefatta
jämväl befogenhet att använda området för de ändamål varom här är
fråga. Endast beträffande vattenområde, där vederbörande ej må fiska,
erfordras således en uttrycklig bestämmelse om hans befogenhet att be
gagna området för nyssnämnda ändamål. Genom alt stadgandet ej an
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60-
tyder den nu berörda skillnaden mellan sådant vatten, där fisket må be drivas, och annat vattenområde har undanskymts vad som främst synes kunna motivera att fiskandes nyttjande av annans vattenområde göres till föremål för reglering i lag, nämligen att det bör fastslås att en fiskande, om han ej kan effektivt utnyttja det vatten där han äger fiska, med mindre han får anbringa dragg eller annan förankringsanordning i angränsande vatten, skall få lov att göra detta under förutsättning att förfång ej upp kommer. Lagrådet hemställer att stadgandet jämkas så, att berörda skill nad framhäves.
I första stycket stadgas uttryckligen att de fiskande under de i paragra fen angivna förutsättningarna skola äga tillträde till stranden och vatten området. Någon motsvarighet härtill finns ej i paragrafens andra stycke; där talas endast om nyttjande av stranden. Ej heller finns någon motsva rande bestämmelse i kommittéförslaget liksom någon sådan ej återfinnes i 3 § i 1896 års lag.
Emellertid lärer den med paragrafen åsyftade befogenheten att för vissa ändamål nyttja annans strand och vattenområde utan vidare medföra, att den fiskande under samma villkor, som med avseende å förfång för annan skola gälla för nyttjandet, skall äga tillträde till området i den mån så er fordras för den åtgärd, varom i det särskilda fallet är fråga. Med hänsyn härtill synes ej påkallat att i paragrafen upptaga någon bestämmelse om tillträde till annans strand och vattenområde. Om emellertid ett dylikt stad gande bibehålies i första stycket, synes en motsvarande bestämmelse böra meddelas för de fall som avses i andra stycket.
Det kan naturligen ifrågasättas, huruvida icke det uttryckliga stadgandet i andra stycket, att i de fall som där avses nyttjandet får försiggå utan hin der av att förfång tillskyndas strandens innehavare, borde kompletteras med en föreskrift av innebörd, att större intrång dock aldrig får göras än som är oundvikligt för att ändamålet med nyttjandet skall uppnås. Att detta bör gälla synes emellertid så självklart att det ej torde vara behöv ligt att i lagtexten upptaga någon erinran därom.
Justitierådet Gei jer:
Det må tilläggas, att ordet »tillfällig» enligt sakens natur och den för ordade lydelsen av paragrafen lärer vara att tolka i belysning av bestäm melsen att intrånget skall vara beroende av vad som verkligen erfordras för fiskets utövande. Sålunda torde i uttrycket böra inläggas en mindre snäv innebörd, då det gäller fastgöring av fast fiskeredskap, än då fråga är om att belamra stranden med redskap och båtar.
Regeringsrådet Quensel:
Då förslaget medger fiskare att, låt vara med skyldighet att ersätta skada och intrång, uppdraga redskap och båtar å annans tomt och plantering, blott det ej kan undvikas utan väsentlig olägenhet, synes tillbörlig avvägning ej skett av de intressen, som här stå emot varandra. Förbehåll att begagnan-
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
193
det endast må vara tillfälligt utgör ingen garanti mot att det ofta uppre
pas, ej heller mot att intrånget blir stadigvarande, i det att det kan ske än
från den ene, än från den andre fiskarens sida. Den som icke kan vare sig
natt eller dag freda sin bostadstomt eller trädgård från intrång av dylikt
slag med allt vad därav kan följa av störningar av hemfriden, risker och
obehag, torde kunna ha så stor olägenhet därav att han ser sig nödsakad
att flytta från platsen. Även om man kunde förlita sig på att ersättning för
skada och intrång alltid skulle utdömas i den omfattning, att vederbörande
finge kompensation för hela den ekonomiska skadan, så bleve dock därige
nom icke alla förlorade värden ersatta, och någon säkerhet föreligger icke
för att utdömt skadestånd och ersättning för kostnaderna å målet skola
kunna utfås. Det är troligt att, om de fiskande utgöras av växlande skaror
av personer som för markägaren kanske ej ens äro kända till namn och
hemvist, det alldeles icke lönar sig för honom att göra försök att utfå nå
gon ersättning. Det må ock framhållas att man enligt förslaget ej synes
skola kunna hindra fortsatt utnyttjande av området ens från deras sida,
vilka underlåtit att betala utdömt skadestånd. Från alla olägenheter för
markens ägare eller innehavare skulle man dock, vad angår befogenheten
att begagna tomt eller plantering, enligt förslaget bortse, så snart det vore
av väsentlig olägenhet för fiskaren att behöva nyttja annan plats för red
skapen eller båtarna. Talet om väsentlig olägenhet förefaller mindre som en
skärpning av kravet att intrånget skall vara erforderligt för fisket än som
en eftergift å detta krav. Frågan när villkoren för befogenheten vore upp
fyllda, torde ej alltid vara lätt att med säkerhet avgöra. Förslaget i denna
del kan föranleda tvister och trakasserier.
Gård och trädgård synas helt böra undantagas från befogenheten att
uppdraga båtar och redskap. Sker ej så, torde dock villkoren för att dylika
områden må begagnas för detta ändamål böra skärpas, särskilt på det sätt
att intrånget ej må göras, om därigenom tillfogas markens ägare eller in
nehavare märkligt men.
Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:
Villkoren för att tomt och plantering må begagnas i fall, som avses i
andra stycket, torde böra skärpas. Detta kan ske exempelvis på det sätt,
att intrånget ej må göras med mindre områdets begagnande är av synnerlig
vikt för den fiskande och det förfång som tillskyndas strandens inne
havare är ringa.
Tredje stycket.
Justitierådet Gei jer:
Då i tredje stycket stadgas, att tvist om ersättningens belopp — icke jäm
väl tvist huruvida ersättning över huvud skall utgå — skall prövas av
skiljemän och att med vissa avvikelser skiljemannalagen därvid skall till-
lämpas, synas dessa kategoriska bestämmelser vara missvisande, allden-
13 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 00.
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
stund de stå i klar motsättning till sista punkten i stadgandet, vilken läm
nar part öppet att låta tvisten gå till domstol. Eftersom parterna redan
enligt gällande lag äga valfrihet mellan domstols- och skiljemannaförfaran
de, med eller utan rätt att klandra skiljedomen, synes stadgandets väsent
liga funktion kunna bliva endast den att bringa skiljedomsinstitutet i par
ternas särskilda åtanke i fråga om tvister, som här avses. Vad angår de
regler, som innebära avvikelser från skiljemannalagen, måste de betecknas
som föga ägnade att underlätta ett skiljemannaförfarande utan fastmera i
flera hänseenden oklara och av beskaffenhet att framkalla osäkerhet. Skulle
stadgandet genom sin avfattning leda till, att den nu till buds stående och
mången gång till synes lämpliga utvägen att parterna anlita en eller flera
skiljemän med öppen rätt att gå vidare till domstol blir skjuten åt sidan,
måste detta betecknas såsom mindre lyckligt och ägnat att motverka stad
gandets syfte att främja användningen av ett skiljemannaförfarande. Det
samma kan sägas, om förslagets innebörd skall vara den, att ett mellan
parterna enligt skilj emannalagen tilläventyrs slutet skiljeavtal utan förbe
håll om rätt att klandra skiljedomen icke skall tillmätas rättsverkan, utan
part skall kunna göra det om intet genom vägran att utse skiljeman. Att
förslaget med åtminstone skenbar avvikelse från skilj emannalagen före
skriver, att skiljemännen skola vara tre, har ej närmare motiverats; för
tvister av här ifrågavarande slag skulle denna bestämmelse, om den på
grund av sin lydelse uppfattas såsom ovillkorlig, sannolikt ej sällan te sig
onödigt tyngande. Enligt remissprotokollet åsyftas, att parterna skola vara
skyldiga att åtnöjas med skiljedomen. Detta har dock icke kommit till ut
tryck i lagtexten genom någon direkt motsvarighet till 2 § första stycket
skilj emannalagen utan har förmodligen ansetts följa av sista punkten i
stadgandet. Denna punkt ger dock närmast intryck av att taga sikte på
valfriheten i förfarandets begynnelseskede, något som vinner bekräftelse av
att jämväl enligt förslaget den omständigheten att skiljemän utsetts icke
skall utgöra hinder för att tvisten går till domstol, om t. ex. det i 18 § skilje-
mannalagen avsedda fallet att skiljedomen ej meddelas inom stadgad tid
skulle inträffa. Mot sista punkten kan ytterligare anmärkas, att den läm
nar öppet, om ordet »skiljemän» åsyftar alla skiljemännen.
Med hänsyn till vad nu anförts och då något specialstadgande — i syn
nerhet om det är av så begränsad innebörd som det förevarande — här
knappast i högre grad än i fråga om en mängd andra tvistemål av olika
slag torde erfordras, hemställer jag, att tredje stycket måtte uteslutas i
stället för att underkastas den omarbetning som i annat fall synes nöd
vändig.
Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:
För det fall att överenskommelse ej kan träffas om beloppet av ersätt-
ning, som avses i andra stycket, upptager tredje stycket stadganden om
tvistens slutliga prövning i ett skiljemannaförfarande i huvudsaklig anslut
ning till bestämmelserna i 1929 års lag om skiljemän. Emellertid innebära
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
195
dessa stadganden endast en anvisning att anlita det åsyftade förfarandet;
någon skyldighet i sådant hänseende har naturligen icke kunnat föreskri
vas. Att i lag upptaga bestämmelser av så begränsad innebörd synes mindre
lämpligt. Därför hemställes att ifrågavarande stadganden icke upptagas i
paragrafen.
Anses särskilda bestämmelser böra meddelas i syfte att tvister av före
varande slag i så stor utsträckning som möjligt skola hänskjutas till skilje
män, torde i stället stadgandena i 20 § i 1896 års lag böra bibehållas. De inne
bära att den part, som kräver ersättning, kan få ett skiljemannaförfarande
till stånd även mot vederpartens vilja och utan att någondera parten behöver
avstå från befogenheten att i sista hand få saken prövad av domstol. Med
hänsyn härtill och till den verkan, som trots klagorätten tillagts skilje
nämndens beslut, synas dessa stadganden bättre än de föreslagna ägnade att
främja användningen av ett skilj emannaförfarande. Emellertid torde den
tid inom vilken part, efter det att skiljemännens beslut tillställts honom,
skall instämma saken till domstol lämpligen böra begränsas till sextio da
gar. Möjligen borde också bestämmas särskilda tider, inom vilka motparten
till den, som kräver ersättning, skall ha utsett skiljeman och skiljemännens
beslut skall vara meddelat.
Beträffande slutligen avfattningen av stadgandena i tredje stycket synas
dessa i ett flertal hänseenden brista i önskvärd tydlighet. Att det skall stå
parterna fritt att med vanliga rättsverkningar träffa ett verkligt skilje
avtal lärer vara åsyftat, men framgår ej klart av lagtexten. Även borde
komma till tydligare uttryck att parterna skola vara skyldiga att åtnöjas
med skiljedomen. Av sista punkten kan ej utläsas, om med ordet »skilje
män» avses alla skiljemännen eller blott de av parterna utsedda. Om stad
gandena bibehållas, torde deras lydelse böra jämkas så, att innebörden blir
otvetydig.
34—35 §§.
Regeringsrådet Quensel:
Beträffande fiskådreinstitutet aktualiseras spörsmålet, hur gränsen bör
dragas mellan vad som tillhör den allmänna lagstiftningen och vad som
må regleras i administrativ ordning. Lagförslagets innebörd kommer att be
tydligt skifta, beroende på hur denna fråga besvaras.
I betänkandet framhålles, hurusom länsstyrelsen ej sällan, utan stöd i
1896 års fiskelag men med åberopande av vad fiskeristadgan innehåller om
särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande, meddelat
föreskrifter, som i sak innebära utvidgning av fiskådreinstitutets innehåll,
sådant det utformats i fiskerättslagcn. Kommittén synes mena att jämväl
för framtiden det skall stå den administrativa makten fritt att i det allmän
na fiskevårdsintresset genom föreskrifter skärpa lagens regler. (Oklart är
visserligen, huruvida kommittén avser att dylika föreskrifter bliva gällande
även mot »en i laga ordning tillkommen enskild rättighet», men härifrån
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
må i detta sammanhang bortses, enär kommittén med detta uttryck icke lärer åsyfta annat än på speciella rättsgrunder uppkomna rättigheter, icke den allmänna, i äganderätten till vattenområde ingående rätten att där fiska.) Med kommitténs uppfattning skulle fiskerättslagens bestämmelser om fiskådra, oaktat de förklaras uppställda i såväl allmänna som enskilda intressen, i fall då det allmänna fiskevårdsintresset gjorde sig gällande på sin höjd ange minimum för skyddet av sistnämnda intresse och i övrigt bli att tillämpa blott i den mån icke annorledes bestämts i administrativ ordning. Det i 30 § i kommitténs förslag uppställda villkoret för länssty relses befogenhet att meddela från lagens regler avvikande föreskrifter, att dessa skola vara sådana att de ej kunna antagas lända till förfång för någon, som ej samtyckt därtill, synes, av motiven att döma, icke vara av sett att begränsa denna befogenhet, när nyssnämnda allmänna intresse kunde åberopas. Befogenheten skulle således i detta fall kunna utövas utan stöd i fiskerättslagen och t. o. m. i strid mot de begränsningar, som kom mittén ville däri upptaga.
Huruvida med det remitterade förslaget avses att frångå denna kommit téns principiella ståndpunkt är icke fullt tydligt. Departementschefen ut talar visserligen att lokal utökning av fiskådras bredd i vissa fall vore till fördel för fiskevården men icke lämpligen borde ske i annan form än genom lagstiftning, med vilket sistnämnda uttryck här lärer få förstås av Konung och riksdag stiftad lag. Men denna avvikelse från kommitténs uppfattning motiveras med att dylik utökning av fiskådra skulle innebära ett betydande ingrepp i enskild rätt, och synpunkten förefaller således snarare varit att möjligheten att i administrativ ordning tillgodose allmänna intressen har sina generella begränsningar än att särskilda sådana skulle uppstå genom fiskådreinstitutets reglering i lag. Vid fråga om ådrans omfattning och läge vid flodmynning och på liknande ställen anföres ock i remiss protokollet att, i den mån på något håll större fredningsområde (än en ligt den föreslagna legala regeln) kunde vara behövligt, lokala bestäm melser därom torde kunna med stöd av fiskeristadgan utfärdas av läns styrelsen. Något medgivande härtill upptages icke i lagförslaget. Beträffande spörsmålet, huruvida länsstyrelse må besluta om flyttning av fiskådra, för klarar departementschefen med hänsyftning på vissa angivna exempel, att avgörande betänkligheter mot dylik befogenhet icke borde möta, men å andra sidan har i den föreslagna lagtexten denna fråga reglerats och be fogenheten medgivits under enahanda villkor som det nyssnämnda, av kom mittén föreslagna, att åtgärden ej kan antagas lända till förfång för nå gon som ej samtyckt till densamma. Huruvida det avses, att detta villkor skall, såsom ordalydelsen anger, gälla jämväl mot allmänna fiskevårdsin tresset, kan, när remitterade förslaget ses mot bakgrunden av kommitténs förslag, förefalla tveksamt.
Till en början vill jag i förevarande sammanhang, utan att ingå på den statsrättsliga frågan om de allmänna gränserna för vad som kan stadgas i administrativ ordning och i vad mån dessa gränser röna inflytande av
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
197
den civila lagstiftningens innehåll, betona intresset av att allmän lag och
administrativ förordning, lika väl som allmänna lagar inbördes, icke ens
till skenet komma i strid mot varandra. Det synes därför av behovet på
kallat att, om fiskerättslagen till reglering upptager spörsmålet om fisk
ådra och därvid t. o. in., såsom enligt förslaget, markerar att det skett ej
blott till slitande av intressekonflikter mellan enskilda utan jämväl till
skydd för allmänna intressen, men dessa senare intressen dock skola kun
na på sakligt precis enahanda sätt ytterligare tillgodoses genom admi
nistrativa bestämmelser, detta sistnämnda förhållande uttryckligen anges
i fiskerättslagen.
Särskilt oegentligt och direkt missvisande vore att i lagen under vissa
villkor och inom vissa gränser medgiva att myndighet gör inskränkningar
i enskild rätt till förmån för allmänna intressen, om meningen är att det
skall underförstås att dessa villkor må åsidosättas och dessa gränser över
skridas genom administrativa föreskrifter i något av de syften lagen full
följer. En sådan frihet att frångå lagreglerna kan lätteligen göra hela den
legala regleringen överflödig och olämplig.
Bedömes förslaget i förevarande del under antagande, att bestämmelser
na om befogenhet för länsstyrelse att göra avsteg från lagens regel inne
fatta gränserna för vad som i administrativ ordning må förordnas om fisk
ådra — naturligtvis bortsett från sådana andra medel att tillgodose fiske-
vårdsintresset som att inom hela riket eller vissa landsdelar eller visst vat
tensystem fridlysa fisk eller förbjuda vissa fiskemetoder — måste dessa
befogenheter förefalla såsom mycket svaga medel att vid behov förstärka
det skydd för allmänna och enskilda intressen som med institutet åsyftas.
Stadgandet i 35 § andra stycket avser tydligen endast lättnader i förbudet
mot att avstänga ådran och den i 34 § andra stycket medgivna befogenhe
ten blott att flytta ådran inom det vatten, där den enligt lagen skall finnas,
således varken inrättande av ådra i annat vatten, breddning av ådra eller
förlängning därav, t. ex. vid flodmynningar. Det i sistnämnda lagrum upp
ställda villkoret rörande förfång kan ock i praktiken så starkt begränsa även
flyttningsmöjligheten, att denna reduceras huvudsakligen till en möjlighet
att fixera ådrans läge utan att man därvid är absolut bunden av den all
männa regeln att den överallt skall framgå i djupaste vattnet. Av motiven
synes dock kunna slutas att meningen varit, om icke att den administrativa
makten skulle äga obegränsad möjlighet att utöka fiskådreinstitutets räck
vidd, så dock att länsstyrelsen skulle äga förstora fredningszonen vid flod
mynningar och på liknande ställen samt, åtminstone under nyssnämnda
villkor beträffande förfång, jämväl förordna om breddning annorstädes.
De allmänna reglerna om fiskådra måste tämligen snävt begränsa skyd
det för fiskens fria gång, om man vill undvika att de komma att verka för
strängt i det stora flertalet fall och att för alla dessa behöva hänvisa till
möjligheten att hos länsstyrelsen söka lättnader i tvånget. Ur dessa syn
punkter är det redan att gå långt, om man med förslaget stadgar att fisk
ådra skall finnas i varje vattendrag där fisk har sitt drev. Sistnämnda be
198
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
stämning torde dock utesluta att jämväl de minsta bäckar, diken o. d. skola
ha fiskådra, blott man i dem kan fånga fisk eller kräftor. Med en dylik
tolkning må den föreslagna utvidgningen av de kategorier vattendrag som
skola hava fiskådra kunna lämnas utan erinran.
Men anpassas de allmänna reglerna efter normalfallet, beror ju institutets
effektivitet stundom på möjligheten att lokalt skärpa reglerna. Att över
lämna denna uppgift helt åt den administrativa makten, så snart allmänna
intressen äro i fråga, har emellertid sina betänkligheter. Det värdefulla
skydd mot alltför stora och ojämna intrång i bestående rättigheter, som föl
jer av en legal reglering av institutet, går förlorat och ingreppen erhålla, om
de bli betydliga och drabba bestående fiskerätter i mycket olika grad, ka
raktär av ett slags expropriation, som icke rimligen kan få ske utan gott-
görelse. För övrigt torde vara svårt att här skilja mellan allmänna och en
skilda intressen. Åtminstone torde det vanligen låta säga sig, att ett allmänt
sådant ligger bakom det enskilda, blott de särskilda fallen icke betraktas
vart för sig utan i ett större sammanhang. Där fiskådra mest behövs, skulle
således lätteligen den avvägning lagstiftaren gjort kunna komma att ersät
tas med administrativa myndigheters gottfinnande.
Ur flera synpunkter lämpligast vore, att lagstiftaren uppställde allmänna
normer men överläte åt tillämpande myndigheter att i varje särskilt fall
föreskriva varest fiskådra skulle finnas och inom vissa i lagen angivna grän
ser efter omständigheterna bestämma ådrans bredd och läge samt utstaka
den ävensom besluta om ersättning, där sådan tarvas med hänsyn till in
greppets storlek i förhållande till den av ålder bestående skyldigheten att
respektera fiskådra.
Anser man emellertid ett sådant system alltför omständligt och kostsamt
eller eljest icke böra användas, torde man icke heller kunna ställa mycket
stora anspråk på att fiskådreinstitutet överallt skall verka effektivt utan
få beräkna att institutet vid behov kompletteras med anlitande av de möj
ligheter expropriations- och vattenlagstiftningarna kunna erbjuda.
Några smärre utvidgningar av den i 34 § länsstyrelsen tillerkända befo
genheten torde emellertid lämpligen kunna ske. Förutom flyttning av ådran
synes även dess breddning och förlängning kunna medgivas, och villkoret
rörande förfång torde kunna lättas så, att det stadgas skyldighet att iakt
taga att föreskrifter icke må meddelas, som kunna antagas lända till märk
ligt förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden.
Tillika torde den allmänna regeln om fiskådras förlängning, där vatten
drag mynnar i havet eller utlöper i eller från sjö eller större vattendrag,
böra göras tillämplig även å fiskådra i sund, vid dettas ändpunkter.
Om länsstyrelsens möjlighet att skärpa fiskådrereglerna enligt den före
slagna lagtexten äro ringa, är däremot befogenheten att medge lättnader så
mycket mera vidsträckt, i själva verket alldeles obegränsad, låt vara att läns
styrelsen naturligtvis icke tillika äger dispensera från vattenlagens krav å
vattendomstols tillstånd till vissa byggnader och anordningar i vatten. Det
synes anmärkningsvärt att länsstyrelsens nu ifrågavarande befogenhet icke,
199
såsom då det gäller flyttning av ådran, gjorts beroende av huruvida avvikel
sen från regeln skulle lända någon till förfång. Remitterade förslaget, som
i denna del skiljer sig från kommitténs förslag, överensstämmer härutinnan
med gällande lag. Meningen är naturligtvis, liksom där, att hänsyn skall
tagas även till enskilda intressen av att ådran hålles öppen. Men vid jäm
förelse med det uttryckliga villkoret för flyttning av ådra, skall stadgandet
dock kunna uppfattas som ett betydligt eftersättande av dessa intressen. I
själva verket torde de icke vara förtjänta av mindre hänsyn än alla de rättig
heter, som kunna lida intrång genom flyttning eller utvidgning av ådran.
Även avstängning av ådran kan innebära intrång i rättigheter. Skyldighe
ten att hålla den fri torde ej kunna sägas gälla endast gentemot det all
männa. För befogenheten att medge undantag från förbudet att avstänga
ådran synes därför böra uppställas samma villkor som för flyttning av
ådran i avseende å frågan om förfång.
Om i överensstämmelse med vad här ovan anförts den nu föreslagna
nya legala regleringen av fiskådreinstitutet sker med pretention att icke
lämna annat utrymme för administrativ ändring av lagens regler än vad som
i lagen medges, följer dock därav icke att tidigare administrativa reglering
ar, änskönt de saknat uttryckligt stöd i lag, skola betraktas såsom ogiltiga
eller såsom icke tillkomna i laga ordning. Det kan förmodas att de fylla ett
behov, och måhända kan deras bestånd betydligt minska risken för att lag
reglerna i vissa fall skola visa sig ineffektiva. Förbehåll om giltighet av
vad sålunda eller eljest i laga ordning bestämts rörande viss fiskådra
torde emellertid för tydlighetens skull böra inflyta i lagtexten, i likhet med
det förbehåll som i gällande lag och förslaget göres för särskilda rättigheter
att för fiske stänga fiskådra.
Beträffande rättigheter av sistnämnda slag synes önskligt att något tyd
ligare angåves vad här åsyftas. Visserligen är klart att det icke kan vara
fråga om rättighet, som berott på att fiskådra förut icke funnits på plat
sen, men den bestämning som avses med ordet »särskild» är dunkel. Då
förslaget i 31 § talar om särskild rättighet att fiska, får uttrycket sin för
klaring genom paragrafens övriga innehåll, men i och för sig synes beteck
ningen »särskild», då det gäller rättigheter till jord, närmast ange mot
satsen till vad som blott är integrerande delar av jordäganderätten. Vad
som här åsyftas torde emellertid vara en rättighet som, vare sig för vatten
områdets ägare eller för annan, uppkommit på sådant särskilt sätt, att den
bör bestå, ändå att den strider mot de allmänna reglerna om fiskådra, t. ex.
genom urminnes hävd, dom eller skattläggning.
Då det i 35 § första stycket uppställes förbud mot att i eller vid fisk
ådra anbringa anordning, avsedd att avhålla fisken i ådran från att gå
fram i densamma, lärer med uttrycket anordning icke gärna kunna avses
fiskeredskap. Allt fiske i ådran är ju icke förbjudet, utan vissa fiskeredskap
må användas, även om de kunna sägas vara avsedda att på ena eller andra
sättet draga till sig fisken och sålunda också att avhålla den från alt gå
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
200
fram i ådran samt verka lika effektivt som de anordningar, som i motiven
omnämnas såsom särskilt åsyftade. Icke heller lärer bestämmelsen i fråga
böra få inskränka rättighet att bedriva verkligt fiske utanför ådran. Stad
gandet skulle eljest kunna få mycket vittgående följder och komma att
medföra att i strid med reglerna om begränsning av ådran denna försåges
med ett utmål av obestämd storlek, som avsevärt ökade de redan därför-
utan ofta stora svårigheterna att klart draga gränsen mellan vad som är
lovligt eller olovligt fiske. I lagtexten torde därför böra anges att med ut
trycket anordning här ej avses något som kan hänföras till fiskeredskap.
Till bestämningen, att anordningen skall vara avsedd att avhålla fisken
från att gå fram, synes lämpligen kunna läggas att den jämväl skall vara
ägnad därtill. Man torde nämligen böra i detta sammanhang räkna med
diverse folkliga föreställningar som icke stämma med ett mera sakkunnigt
bedömande.
Göras de ändringar i förslagets förevarande delar, som avses med nu
gjorda anmärkningar, synes bestämmelsernas uppställning lämpligen böra
ske så, att först i en eller två paragrafer upptages innehållet i 34 § första
stycket och 35 § första stycket samt därefter i en paragraf sammanföras
bestämmelserna om länsstyrelsens befogenhet att göra lokala jämkningar
av lagreglerna och medge undantag i särskilda fall från skyldigheten att
lämna ådran fri jämte det förbehåll rörande vattenlagens regler som till
hör detta sammanhang, varefter slutligen i en särskild paragraf upptagas
bestämmelserna om att vad i laga ordning särskilt föreskrivits angående viss
fiskådra skall gälla utan hinder av de nu i lagen meddelade stadgandcna
och att, där någon med urminnes hävd eller jämlikt dom eller skattläggning
eller på annan särskild grund äger rättighet att för fiske stänga fiskådra,
han skall njuta denna rättighet till godo.
Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:
I likhet med regeringsrådet Quensel anse vi att, om fiskerättslagen — så
som lämpligen torde böra ske -— reglerar fiskådreinstitutet och därvid upp
ställer vissa normer angående ådrans bredd och läge m. m. men samtidigt
förutsätter att lokala avvikelser därifrån skola kunna beslutas av admi
nistrativ myndighet, sistberörda befogenhet bör i lagen fullständigt angivas
till villkor och gränser. Från denna utgångspunkt förorda även vi de jämk
ningar i bestämmelserna om länsstyrelsernas befogenheter, som i regerings
rådet Quensels yttrande angivits såsom önskvärda.
Likaså instämma vi i vad i samma yttrande anförts angående giltighet
av sådan reglering av viss fiskådra som i administrativ eller annan laga
ordning skett.
Det förordande i övrigt av vissa jämkningar i förslaget, varåt regerings
rådet Quensel givit uttryck, biträda vi likaledes utom såtillvida att vi lämna
stadgandet i 35 § tredje stycket utan erinran.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60-
Kungl. May.ts proposition nr 60.
36 §.
201
Lagrådet:
Enligt förevarande och närmast följande tre paragrafer om åtgärder mot
vanskötsel av fiske — här avses naturligen endast fiske som grundar sig
på enskild fiskerätt — skall offentlig myndighet kunna inskrida, om fisket
i strid med allmänt intresse uppenbarligen vanskötes. Grunden härtill är, att
skötseln av fiskevattnen anses vara något, som icke endast vidkommer äga
ren, och att denne anses ha ett visst ansvar mot samhället för att fisket och
fiskevården bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Berättigade invändningar
från principiell synpunkt torde icke kunna göras mot denna argumentering;
även på andra områden ha ingrepp och inskränkningar föreskrivits i jord
ägarens rådighet över hans fastighet på den grund att det ansetts icke ligga
i hans skön att bestämma i vad mån en för samhället viktig naturtillgång
skall utnyttjas. Emellertid synes det icke utan fog kunna dragas i tvivels-
mål huruvida det verkligen på det nu ifrågavarande området är av behovet
påkallat att bereda möjlighet till så ingående ingripanden som förslaget
innebär; om ingripanden skola ske, synas i varje fall vissa ytterligare be
gränsningar böra göras i det allmännas rätt härutinnan.
Den åtgärd, som enligt det remitterade förslaget skall i första hand få
vidtagas i anledning av vanskötsel av fiske, är att fiskeriintendenten skall
söka få till stånd överenskommelse med vederbörande om fiskets bedrivan
de. Först om detta icke lyckas eller åtagande ej fullgöres enligt träffad
överenskommelse, skall länsstyrelsen kunna fastställa fiskeriplan och stad
ga vite för underlåtenhet att följa planen samt utdöma förelagt vite.
Då det gäller vanskötsel av fiskbeståndet genom alltför hård beskattning,
lärer ingripandet komma att bestå i meddelande av föreskrifter om lämpliga
inskränkningar i fisket, eventuellt förbud mot allt fiske; föreskrifter torde
också kunna meddelas att fiske ej får bedrivas i vattnet med mindre sär
skilda fiskevårdande åtgärder äga rum. Förslagets ståndpunkt att på detta
sätt från det allmännas sida ingrepp må ske i nu avsedda fall torde kunna
lämnas utan erinran.
Däremot synes med fog kunna mot förslaget anmärkas, att det tillstäd-
jer ingrepp i vissa fall även av den anledningen att fisket icke utnyttjas.
Kan ej överenskommelse med vederbörande träffas, skall enligt motiven till
förslaget länsstyrelsen kunna vid vite ålägga vederbörande sakägare att
själv eller genom annan fiska och, därest åläggandet ej fullgöres, utdöma
vitet. Ett ingripande av denna art skulle stundom kunna förefalla orimligt;
man kan fråga huruvida, när den enskilde fiskerättsägaren av någon an
ledning anser sig ej böra själv eller genom någon annan fiska, det allmänna
intresset av att fiske hedrives verkligen kan vara så starkt att ett så om
fattande ingripande under några omständigheter kan vara befogat. Det sy
nes uteslutet att ur folkförsörjningssynpunkt i vikt och betydelse jämställa
fiske med jord- eller skogsbruk. Tydligt är, att möjlighet till ingripande av
denna art ej skulle fylla något mera kännbart behov och att en tillämpning
av bestämmelsen kan komma i fråga endast i sällsynta undantagsfall. Det
202
förefaller även, av motiveringen till stadgandet att döma, som om man näp
peligen tänkt sig, att möjligheten att vid vite ålägga någon att fiska i prak
tiken skulle komma till någon större användning, utan ansett bestämmel
sens väsentliga betydelse ligga däri, att den redan genom sin förefintlighet
skulle verka som ett påtryckningsmedel. Med hänsyn till det nu anförda
och då en regel av den föreslagna innebörden lätt kan leda till trakasserier
och tvister, anser lagrådet att tillräckliga skäl icke finnas för förslagets
ståndpunkt i denna del.
Angående den närmare innebörden av bestämmelserna om skyldighet att
fiska — åläggande av andra positiva åtgärder lärer icke åsyftas — må
erinras om sådana fall, då vederbörande ägare, enär fisket ej lönar sig
annat än pa längre sikt eller eljest av ekonomiska skäl, ej anser sig kunna
vidtaga den ifrågavarande avfiskningen eller då han på grund av brist
på arbetskraft saknar möjlighet att i erforderlig omfattning bedriva fis
ket. Bestämmelsens ordalag kunna icke anses utesluta att ingripande kan
ske även i sådana fall. I förslaget har hänsyn ej tagits till förhållanden
av nu antydd art i motsats till vad som i regel skett på andra områden, där
i allmänt intresse kan åläggas jordägare att vidtaga positiva åtgärder. Så
lunda ha i 1948 års skogsvårdslag, enligt vilken skogsägare i vissa fall även
utan samband med verkställd skogsavverkning eller inträffad skada å sko
gen kan för skogsbeståndets förbättring förpliktas vidtaga positiva åtgärder,
sådana ålägganden i princip begränsats till åtgärder, som ej draga kostnader
utöver värdet av de träd, som böra fällas i samband med åtgärdernas vid
tagande, med mindre skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för för
bättringsåtgärderna kan erhållas av allmänna medel. Och enligt 1947 års
lag om uppsikt å jordbruk må ingripande från det allmännas sida i anled
ning av vanhävd icke ske mot den, som på grund av medellöshet eller an
nan giltig orsak är urståndsatt att avhjälpa vanhävden.
Bibehålies förslaget om positiva åtgärder, torde med hänsyn till det nu
anförda en undantagsregel böra givas för sådana fall, då det finnes obil
ligt att ålägga vederbörande att fullgöra åtgärden. Vidare synes — och detta
även om bestämmelsen om positiva åtgärder utgår ur förslaget — böra
stadgas, att utdömande av vite ej skall ske, om detta med hänsyn till om
ständigheterna befinnes obilligt.
I paragrafen synes böra utsägas att överenskommelse, som däri avses,
skall slutas med den som innehar den enskilda fiskerätten och, där han ej
är fastighetens ägare, jämväl med denne. Beaktas denna erinran och jäm
kas avfattningen av de två närmast följande paragraferna genom hänvisning
till sakägare, som nu nämnts, torde den i förslagets 39 § upptagna regeln
kunna utgå.
37 §.
Lagrådet:
I andra stycket stadgas att fiskeriplan skall gälla mot framtida fiskerätts
ägare. Emellertid torde det böra vara en förutsättning för en sådan regels
tillämpning att planen blivit på något sätt offentliggjord. Lämpligen synes
Kungi. Maj.ts proposition nr 60-
203
därför regeln böra givas den innebörd, att fiskeriplan skall, sedan läns
styrelsens" beslut kungjorts, t. ex. genom länskungörelserna och i ortspres
sen, gälla jämväl mot ny sakägare.
Meningen lärer vara att beslut om fiskeriplan må av länsstyi elsen åter
kallas, om skäl därtill äro. I enlighet med vad kommittén föreslog i sitt
betänkande synes en uttrycklig bestämmelse härom böra intagas, vilken
lämpligen torde kunna utgöra ett tredje stycke i förevarande paragraf.
38 §.
Lagrådet:
Såsom förutsättning för att det skall kunna åläggas sakägare, som ej
följt fiskeriplanen, att utgiva förelagt vite synes böra uppställas, att han
ägde kännedom om planen. Vidare torde, såsom anförts under 36 §, vite
ej böra få utdömas, om detta med hänsyn till omständigheterna skulle be
finnas obilligt.
39 §.
Lagrådet:
Angående denna paragraf hänvisas till vad som anförts under 36
40—42
§§.
Lagrådet:
Bland de handlingar, som man här velat kriminalisera, synes som en
törsta grupp kunna upptagas det mot enskilda intressen riktade förfarandet
att fiska i enskilt vatten utan vederbörande rättsägares lov och utan att
något av fiskerättslagens stadganden om frihet att fiska eller något med
stöd av samma lag utfärdat tillstand därtill kan åberopas.
Detta fall har i den föreslagna lagtexten sammanförts med andra brotts
fall, vilket menligt inverkat på överskådligheten och ordvalet. Brottsbe-
stämningarna torde framträda klarare, om fallet nämnes för sig, därvid
gärningen torde kunna beskrivas så, att någon olovligen bedriver fiske som
med enskild fiskerätt tillkommer annan.
Liksom enligt förslagets formulering komma med den nu förordade vissa
av de i 41 § avsedda handlingarna att utan vidare kunna hemfalla under
huvudregeln. Om t. ex. en av lagen medgiven frihet att fiska gjorts till före
mål för inskränkande föreskrifter jämlikt 22 eller 27 § och dessa föreskrif
ter åsidosatts, kan friheten naturligtvis icke åberopas till undgående av
straff. Det nu åberopade förhållandet torde dock icke rubba lämpligheten
av att särskilt nämna överträdelse av föreskrifter men bör måhända för
anleda jämkning av lokutionen »såsom olovligt fiske skall ock anses», vil
ket uttryck jämväl torde tarva förtydligande i den riktning att klarare fram
går att även straffskärpningen i andra stycket av 40 § här skall vara alt
tillämpa i fråga om de särskilt nämnda förseelserna.
Ovan förordade formulering av huvudregeln framhäver måhända än
tydligare än förslagets att intrång i enskilda fiskerätter kunna straffas,
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
204
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
oavsett på vilken grund dessa rättigheter vila och vem som kränker dem.
Man skulle kunna ifrågasätta, om det icke är att utsträcka kriminalisering
en för långt, om man sålunda utan förbehåll inbegriper fall, då intrånget
sker från dcns sida som själv upplåtit fiskerätten. Mot rena avtalsbrott
reageras ju i regel blott med civilrättsliga påföljder. I förevarande samman
hang torde dock vara svårt att avskilja en bestämd grupp av fall, där ska
destånd vore tillräckligt. Oberoende av sättet för uppkomsten av sådana
fiskerätter, som äro skilda från äganderätten till vattenområdet, kunna de
vara av mycket växlande natur. De bilda en glidande skala uppifrån fiske
rätter, som utgöra självständiga fastigheter eller jorddelningsservitut, ned
till rent temporära personliga nyttjanderätter, och vissa av dessa fiskerät
ter kunna vara förenade med även annan rätt till området. Utan att utgöra
besittningsintrång i vanlig mening skola ock obehöriga ingrepp i fiskerätt,
ändå att de ske från dens sida som innehar vattenområdet, lätteligen stå
dylika besittningskränkningar nära. Gällande lag torde ock böra tolkas så,
att under straffhotet inbegripes även fall då olovligt fiske bedrives av fastig
hetens ägare eller innehavare. Naturligtvis skall dock, när brottet huvud
sakligen har karaktär av avtalsbrott, denna omständighet kunna inverka på
straff mätningen, liksom man mången gång kan ha anledning att in dubio
antaga att med upplåtelse av fiskerätt till ett område icke avsetts att ute
sluta upplåtaren själv från att fiska där.
Huruvida som intrång i annans fiskerätt bör betraktas även fall, då fiske
rätten är gemensam för två eller flera fastigheter eller personer och någon
av delägarna missbrukar sin andelsrätt, eller om sådant missbruk över hu
vud bör kriminaliseras, är ett i viss mån tvivelaktigt spörsmål. Till en bör
jan må framhållas att, om gemensamheten, låt vara endast temporärt, upp
lösts genom laga skifte eller sådana domstolsföreskrifter, som avses i för
slagets 29 §, eller genom avtal, men någon, som sålunda fått sin sär
skilda lott, likväl utan lov fiskar utanför densamma, fallet utan vi
dare torde kunna jämställas med fiske, till vilket han ingen rätt äger.
Det kan emellertid tänkas att förseelse mot vad domstol förordnat antager
sådan karaktär, att den icke utan vidare kan hänföras under den allmänna
straffregeln. Förseelsen bör likväl kunna bestraffas, och detta intresse till
godoses ju ock, om man med gällande lag och förslaget såsom ett särskilt
brott upptager missbruk av rätt i samfällt fiske. Men om man, såsom för
slaget avser, skall under detta särskilda brottsbegrepp hänföra även sådana
överträdelser av domstols föreskrifter, som enligt vad nyss sagts utan vi
dare böra jämställas med olovligt fiske på annans område, kan detta för
hållande föranleda en icke åsyftad tolkning av huvudregeln och, om straf
fet för missbruk av delägarrätt är lägre, komma att leda till att kränk
ningar, som måste framstå såsom lika svåra, bli olika bestraffade. Lämp
ligast synes vara att bland de i förslagets 41 § upptagna överträdelserna av
särskilda föreskrifter inbegripa även överträdelse av domstols förordnande
enligt förslagets 29 §. Härlör talar också att den särskilda brottskonstruk-
tionen missbruk av delägarrätt i samfällt fiske är synnerligen obestämd
205
till sin innebörd och helst hör i allo ersättas av ett närmare angivande av vad därmed avses. I själva verket torde 42 §, därest man i fråga om över trädelse av domstolsföreskrifter förfar på nyss angivet sätt, med fördel kun na helt utgå. Vid eu närmare undersökning torde nämligen visa sig, att vad som med paragrafen i övrigt skulle kunna tänkas avsett, icke bör eller behöver kriminaliseras i förevarande ordning.
Såsom delägares missbruk av sin rätt i samfällt fiske skulle efter orden lätteligen kunna anses alla fall, då någon av delägarna utnyttjar sin fis kerätt på sådant sätt att övriga delägare lida men och icke behöva finna sig i förfarandet. Men är fråga om samfällighet för fastigheter, så äro grän serna för vars och ens rätt, innan en laga reglering av deras inbördes för hållande skett, alltför obestämda för att ligga till grund för kriminalisering av missbruk. Med förslaget torde ej heller avses att stadgandet skall kunna tillämpas i sådant fall. De utvägar, som lagligen stå till buds för att få fördelning till stånd — domstolsförfarande och eventuellt laga skifte eller inrättande av gemensamhetsfiske — böra här först anlitas. Icke heller tor de med straffsatsen avses missbruk av andelsrätt, när samfälligheten är endast en personlig sådan samt andelarna ej utbrutits genom avtal eller an- norledes och således samäganderättslagen kan bli tillämplig. Huruvida fak tiska eller rättsliga förfoganden i strid mot samäganderättslagens regler skola kriminaliseras, torde vara en fråga som i sin helhet kan lämnas utan för nu förevarande lagstiftning.
Om, såsom här antagits, sistnämnda fall ej heller avses med förslaget, torde bestämmelsen om missbruk av delägarrätt —- bortsett från vad som enligt det ovan sagda bör inbegripas under olovligt fiske och från överträdelse av domstolsförordnande enligt 29 § — knappast vara avsett för annat än på sin höjd sådan olovlig upplåtelse, varom talas i sistnämnda paragraf, och en eller annan förseelse mot stadgandena i lagen om gemensamhetsfiske. För förseelse mot sistnämnda lag torde emellertid redan där finnas tillräck liga straffsanktioner, vilka ock vid eventuellt behov kunna utvidgas. Och vad beträffar upplåtelse av fiskerätt, som utgöres av fastighets andel i sam fällt fiske, så är att märka att förbudet mot sådan upplåtelse innefattar en civilrättslig inskränkning i förfoganderätten, medförande att dylik för bjuden upplåtelse blir utan verkan. Den, till vilken upplåtelsen skett, kan likställas med den, som eljest kontraherat med allenast en av dem, som blott tillsammans äga förfoga över samfälld egendom. Om upplåtaren för farit svikligen, är ju fallet att bedöma enligt strafflagen. Lagrådet tillstyr ker därför att bestämmelsen i förslagets 42 § utgår och ersättes endast med ett straffbud för överträdelse av domstols enligt 29 § meddelade föreskrifter.
Såsom en andra huvudgrupp av handlingar, som avses med förslagets ansvarsbestämmelser, kan anges det mot allmänna intressen riktade förfa randet att fiske bedrives i allmänt vatten av någon, som ej är svensk med borgare och ej heller har tillstånd av Konungen, eller med fast redskap utan att reglerna om utsträckningsrätt kunna åberopas eller tillstånd av veder börande myndighet erhållits.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 60.
206
Kanyl. Maj:ts proposition nr 60.
Om dessa brott upptagas i omedelbar anslutning till den första gruppens
allmänna regel, synas de lämpligen kunna beskrivas som att någon eljest
fiskar utan tillstånd, där sådant erfordras enligt fiskerättslagen. Härigenom
skulle klarare än med förslagets uttryckssätt markeras, att man icke åsyftar
varje överträdelse av legala eller av myndighet meddelade föreskrifter om
fiske, så t. ex. icke förseelser mot fiskeristadgan eller handlingar i strid mot
fiskeriplan, som omförmäles i 37 §.
Nära den nu nämnda gruppen står ur vissa synpunkter det mot såväl
allmänna som enskilda intressen riktade brottet mot stadgandet i 35 §
första stycket rörande fiskådra. Detta brott, som icke alltid behöver bestå
i fiske, synes av flera skäl böra utbrytas till särskild behandling.
Man kan starkt ifrågasätta, huruvida lagförslagets regler om var fiskådra
skall anses gå fram och om dess bredd samt om de åtgärder, som ej må vid
tagas i eller vid ådran, äro så klara att de rimligen kunna bilda omedelbar
grund för kriminalisering av överträdeise. Redan vad som skall anses som
ett vattendrag, där fisken har sitt drev, torde stundom vara tveksamt. Och
än mer kan i det särskilda fallet vara svårt att säga, hur övriga bestäm
ningar skola tolkas, såsom t. ex. vad som skall anses som en gren för sig;
eller som ett sund i motsats till andra delar av sjöar eller områden i havet;
eller som djupaste vattnet, när flera djuprännor med växlande djup fin
nas; eller som vanligast förekommande lågt vattenstånd; eller som fiske
redskap, vilket kan hindra fiskens gång, i motsats till fiskeredskap, som må
användas i ådran. Allt detta med mera som är av avgörande betydelse för
frågan om straffbarheten kan i kanske flertalet fall bli så tvivelaktigt att
lagstiftaren här synes ställa alltför stora krav å menige mans förmåga att
tolka lag, om missförstånd skall bestraffas i enlighet med allmänna prin
ciper om att villfarelse om rättens eget innehåll regelmässigt icke kan anses
utesluta straff. Även om man antager att domstolarna i allmänhet skulle
visa benägenhet att beträffande nu ifrågavarande överträdelser betrakta
missförstånd såsom mer ursäktliga än vanligt, lärer dock vara risk att
brottsbestämningens egen oklarhet leder till att i god tro företagna hand
lingar bli bestraffade. Straffbudet inbjuder också till anställande av brott-
målsprocesser i syfte att få tvister om ådrans läge och bredd eller vissa
redskaps tillåtlighet avgjorda, vilka tvister dock, när frågorna verkligen äro
dunkla, böra slitas i annan ordning.
Olägenheterna av brottsbegreppets obestämdhet torde emellertid kunna i
icke ringa mån undvikas, om såsom villkor för straff för överträdelse av det
legala förbudet uppställes att handlingen står i uppenbar strid mot det
samma.
Utöver här ovan behandlade förfaranden torde med förslagets ansvars
bestämmelser åsyftas endast vad som kallas att olovligen genom grävning
eller annorledes draga till sig annans fiske. Vad med denna bestämmelse,
som utan kommentar upptagits från gällande lag, egentligen åsyftas, före
faller oklart, och från rättspraxis föreligger, såvitt känt, intet fall, då be
stämmelsen tillämpats. Om med uttrycket »olovligen» avses att hänvisa till
redan oberoende av denna lag existerande förbud mot grävning eller andra
207
åtgärder, så torde man kunna antaga att dessa förbud äro försedda med erfor
derliga sanktioner, som göra det överflödigt att i fiskerättslagen krimina
lisera handlingen. Emellertid ligger närmare till hands att tolka ordet olov
ligen såsom avseende blott att samtycke ej erhållits av den, vilkens fiske är
i fråga. Bestämmelsen skulle då i själva verket innebära ett speciellt rätts
institut till skydd för bestående fiskeförhållanden utöver det skydd som
ligger i fiskådrereglerna, vattenlagens bestämmelser och vad i övrigt här
om gäller. Detta särskilda i straffbestämmelsen liggande institut, som
så ytterligt knapphändigt reglerats, skulle vara svåröverblickbart med av
seende å sin innebörd och, om det tillämpades efter orden, kunna få oför
utsedda verkningar. Med hänsyn härtill och då det icke synes sannolikt att
bestämmelsen numera har en verklig funktion att fylla, torde kunna för
ordas att den utgår. Sker ej så, lärer dock tarvas en närmare beskrivning
på vad som med stadgandet avses.
Beträffande slutligen bestämmelsen i andra stycket av förslagets 40 §,
så synes det knappast vara skäligt att den strängare, för grova fall avsedda
strafflatituden alltid, och således utan möjlighet att härutinnan taga hän
syn till de från fall till fall säkerligen mycket växlande omständigheterna,
skulle behöva tillgripas endast därför att det olovliga fisket avsett lax. Icke
ens varje olovligt fiske, som skett vanemässigt eller i större omfattning,
torde ovillkorligen kunna betraktas såsom grovt, om det ock regelmässigt
bör så anses. Å andra sidan synes fiske efter annan värdefull fisk än lax
böra likställas med laxfiske i nu förevarande hänseende. Slutligen må i detta
sammanhang anmärkas, att man icke torde höra behöva i straffdom rubri
cera det i andra stycket avsedda brottet såsom grovt olovligt fiske samt att
därför en redaktionell ändring i stycket synes påkallad.
*3 §■
Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:
Enligt förslagets avfattning komma i viss mån olika regler att gälla i frå
ga om fångst och fiskeredskap. Beträffande redskap upptar förslaget efter
mönstret av 2 kap. 17 § strafflagen vissa regler till skydd mot förverkande-
påföljden för den som ej medverkat vid brottet, under det att påföljden
förlänats en ovillkorlig karaktär såvitt fångsten angår. Sålunda stadgar
förslaget, bland annat, att den som i god tro förvärvat redskapet eller sär
skild rätt därtill skall vara skyddad i sin rätt.
Att icke sistnämnda regel skulle få gälla i fråga om fångsten, har icke
närmare motiverats. Frågan kan i vissa fall få praktisk betydelse, såväl då
det rör sig om själva fångsten som också då det gäller förverkande av dess
värde. Exempelvis kan framhållas, att det ingalunda är något otänkbart fall,
att lax eller ål i större omfattning och under längre tid fiskats olovligt och
efter hand försålts till ett rökeri, vars innehavare köpt varan i god tro och
fortfarande innehar densamma. Något giltigt skäl varför denne, i olikhet
mot den som i god tro förvärvat det vid fisket använda redskapet, skulle
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Kungl. Maj ds proposition nr 60.
vara underkastad förverkandepåföljden torde icke förefinnas. Vidare synes, om i ett liknande fall köparen avhänt sig varan, frågan, huruvida han må förpliktas utgiva dess värde, böra vara beroende av om han varit i god tro eller ej. Vi hemställa därför, att de två sista punkterna i andra stycket föras till ett tredje stycke, som avfattas så att det blir tillämpligt även på första stycket.
Vidare anse vi att förverkandepåföljden i fråga om redskap bör, i anslut ning till allmänna strafflagens regler i 2 kap. 17 §, göras beroende jämväl av huruvida påföljden är påkallad till förebyggande av olovligt fiske eller eljest betingad av särskilda skäl. Likaså torde böra stadgas, att förverkande- förklaring kan avse det hela eller en del därav.
I övrigt må i redaktionellt hänseende anmärkas dels att ordet »redskap», som inleder andra stycket, synes böra förtydligas till »fiskeredskap» och dels att första styckets avfattning torde vinna i klarhet — stadgandet bör inbe gripa även sådana fall, då straff ej kan ådömas gärningsmannen — samt komma i närmare överensstämmelse med andra styckets lydelse, om lagtex ten uttryckte att, där någon finnes hava förövat här avsedd gärning, det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde skall förklaras förverkat.
Regeringsrådet Quensel:
Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag ordet redskap böra utbytas mot fiskeredskap och förverkandepåföljden beträffande dessa redskap icke böra inträda med mindre det finnes påkallat till förebyggande av olovligt fiske eller eljest av särskilda skäl ävensom att bestämmelsen till skydd för dem, som (efter brottets begående) i god tro förvärvat redskap eller särskild rätt därtill, bör vidgas till att omfatta även godtrosförvärv till själva fångsten.
Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:
I vissa situationer kan den föreslagna lagtexten framkalla osäkerhet be träffande spörsmålen under vilka omständigheter rättigheter, som avse här ifrågavarande egendom men tillkomma annan än den, som medverkat till brottet, skola eller må uppoffras genom förverkandeförklaring eller böra förbehållas på sätt i sista punkten sägs eller föranleda att egendomen skall betraktas såsom icke varande i behåll, ävensom i vad mån den om ständigheten att dom å förverkande icke innehåller förbehåll för viss till egendomen existerande rättighet skall inverka å dennas fortbestånd. Som förslaget emellertid i nu avsedda delar väsentligen utgör efterbildning av de allmännare regler om förverkande, som meddelats i 2 kap. 17 § straff lagen, torde de berörda spörsmålen få klarläggas i ett annat sammanhang än det förevarande.
En av naturliga skäl gjord avvikelse i förslaget från dess förebild i nyss nämnda lagrum påkallar emellertid följande erinran: De i paragrafens sista punkt förekommande orden »i annat fall» torde böra utgå, om stadgandet i
209
denna punkt skall förstås såsom blott en föreskrift om uttryckligt förbehåll
för rättighet, som skall lämnas oberörd av förverkandeförklaringen. Men av
ses med samma stadgande tillika en materiellträttslig regel att frågan i vad
mån andra rättigheter än sådana, som efter brottets förövande i god tro för
värvats, må fortbestå, skall bero på domstolens diskretionära prövning, får
uttrycket »i annat fall» en sådan funktion att fylla att det icke utan vidare
kan uteslutas. Man torde under sist angivna förutsättning få upplösa para
grafens sista punkt i två särskilda bestämmelser, den ena upptagande nämn
da materiellträttsliga regel, den andra föreskriften för domstolen om de upp
lysningar domen skall innehålla rörande sin egen innebörd.
Justitierådet Gei jer:
Enligt min mening framgår det såväl av sista punktens lydelse som av
omständigheterna vid införandet av motsvarande bestämmelse i 2 kap. 17 §
strafflagen, att den icke avser att lämna någon materiellträttslig regel utan
blott innefattar en erinran om domstolens skyldighet att beakta de begrän
sade sakrätterna tillika med en föreskrift om vad domstolen har att iakt
taga, därest dess prövning i fråga om en sådan rätt går i viss angiven rikt
ning. Vid sådant förhållande och då domstolen uppenbarligen i varje fall,
då den finner någons rätt böra bestå, har att tillkännagiva detta, hemställer
jag, att orden »i annat fall» måtte utgå.
U §.
Justitieråden Geijer, Dahlman och Lech:
Enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken äger den som med laga rätt griper
misstänkt lägga beslag å föremål som därvid anträffas, dock — enligt vad
som framgår vid jämförelse med 1 § i samma kapitel — blott under förut
sättning att föremålet kan antagas äga betydelse för utredning om brott
eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Då
enligt förslaget under vissa omständigheter frihetsstraff kan följa på olov
ligt fiske och gripande av misstänkt person alltså kan tänkas förekomma,
kan nyssnämnda — envar tillkommande — beslagsrätt bliva tillämplig vid
sådant brott; och rättegångsbalkens regler gälla då automatiskt, om undan
tag ej stadgas.
Emot den utvidgning av nämnda rätt, som förslaget innebär därutinnan,
att beslagsrätt tillägges vissa angivna personer även om den misstänkte icke
gripes, ha vi intet att erinra. Huruvida förslagets lydelse avser en utvidgning
av huvudregeln även i så måtto att beslag, som här åsyftas, skall få läggas
utan hänsyn till föremålets sammanhang med brottet eller dess värde för
utredningen, synes ej i alla hänseenden fullt klart. Enligt vår mening böra
här, liksom i omförmälda stadgande i rättegångsbalken, upprätthållas de
vanliga förutsättningarna, varför vi hemställa att stadgandet förtydligas
därhän att beslagsrätten kommer att avse fångst och fiskeredskap, som åt-
kommits genom, respektive använts vid fisket, ävensom båt eller annat, som
kan antagas äga betydelse för utredning om brottet.
14 Bihang till rilcadagens protokoll 1950. 1 samt. Nr G0.
Kunffl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj-.ts proposition ni 60.
Första styckets avfattning har icke tagit sikte på den omständigheten att enskild fiskerätt kan lida intrång ej endast om olovligt fiske bedrives i enskilt vatten utan också därigenom att sådant fiske sker med kränkning av rätt att sträcka fiskeredskap ut i allmänt vatten.
I enlighet med vad nu anförts skulle regeln i första stycket kunna ut tryckas ungefär så att, om någon ertappas på bär gärning då han bedriver olovligt fiske eller om redskap för sådant fiske anträffas utsatt i vattnet, må av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman samt, där fisket kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk taga egendom, som förut sagts, i beslag.
Justitierådet Gei jer:
I 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken stadgas att, om beslag verk ställes av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och denne ej be slutat beslaget, anmälan skyndsamt skall göras hos honom och att han skall pröva om beslaget skall bestå. Vid föredragningen i lagrådet har an givits, att med andra stycket i förslagets förevarande paragraf icke avses endast att reglera en fråga om den beslagtagna fångstens handhavande utan också åsyftas, att anmälningsskyldigheten skall vara satt ur kraft i fråga om den fångst som enligt förslaget icke skall överlämnas till polismannen. Detta framgår icke av lagtexten, och remissprotokollet innehåller ingen ting därom. Tydligt är nämligen att anmälningsskyldigheten kan kvarstå oberoende av vem som tar hand om fångsten. Åsyftas emellertid en så ovän tad undantagsregel som den angivna — i vilket fall den naturligtvis bör erhålla ett otvetydigt uttryck i lagtexten — anser jag mig böra bestämt avstyrka dess antagande. Den skulle, om man håller sig till förslagets ly delse, innebära att en enskild rättsägare som själv eller genoan sitt folk beslagtagit fångst, vilken enligt 45 § skall tillfalla honom, icke skulle vara skyldig att jämlikt stadgandet i rättegångsbalken göra anmälan därom, under det att i andra fall, då beslag verkställts av annan än åklagar- och polismyndigheten — t. ex. av den förordnade fisketillsynsmannen -— be slaget skulle anmälas. Något av värde som stode att vinna med en dylik särregel torde icke vara lätt att angiva. Besväret att göra anmälan, som naturligtvis kan ske alldeles formlöst — telefonledes eller på annat sätt — torde ej få anses alltför betungande. Hur illa regeln överensstämmer med heslagsinstitutets hela utformning ligger däremot i öppen dag, och det måste — även om de praktiska olägenheterna icke böra överskattas — framstå såsom synnerligen anmärkningsvärt om den nya lagen, samtidigt som den lägger olovligt fiske under allmänt åtal och föreskriver straffskärpning med hänsyn tagen till fångstens omfattning och beskaffenhet, skulle upp taga en bestämmelse som uttryckligen sanktionerade att, i olikhet med vad annars gäller, fångst som i kraft av en från staten delegerad maktbefogen het beslagtagits av annan än åklagar- och polismyndigheten i vissa fall behölles av den som gjort beslaget utan att myndigheten vare sig sattes i tillfälle att företaga den vanliga omprövningen av beslaget eller ens erhölle
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
211
den kunskap om beslaget som har betydelse för utredning om begånget brott.
I vissa fall, då beslaget verkställts i frånvaro av den som därav drabbas,
skulle denne kanske aldrig få veta att eller av vem fångst tagits ur hans
redskap; och den som exempelvis på grund av misstag i fråga om en gräns
linje verkställt ett olagligt beslag av redskap med däri innesluten fångst
och hemlighållit fångsten skulle, även om beslaget av redskapet sedan häv
des, till följd av den tystnad, som han med lagens uttryckliga stöd iakt
tagit, kunna undgå alla efterräkningar beträffande den fångst han med
orätt tillägnat sig. Rättegångsbalkens föreskrift att undersökningsledaren
eller åklagaren skall häva beslag, om åtal ej kommit till stånd inom stadgad
tid, bleve verkningslös. Likaså bestämmelsen, att den som drabbas av be
slag på begäran äger erhålla bevis om beslaget. Om den av beslaget drab
bade ändock underställde beslagsfrågan rättens prövning jämlikt 27 kap.
6 § rättegångsbalken, bleve rättens behandling av frågan uppenbarligen
försvårad av att åklagar- och polismyndighetens utredning och prövning
icke ägt rum. På grund av det anförda och då anmälningsskyldighetens full
görande synes böra i möjligaste mån underlättas, hemställer jag att försla
get kompletteras med en bestämmelse av innebörd att den i 27 kap. 4 §
tredje stycket rättegångsbalken stadgade anmälningsskyldigheten i fall som
avses i första stycket av förevarande paragraf må fullgöras genom att be
slaget — utan undantag för någon egendom — anmäles till närmaste po
lisman, som därefter skulle ha att förfara som om han själv gjort beslaget.
En annan fråga är den, huru lämpligen bör förfaras med beslagtagen
fångst. I den mån avvikande bestämmelser icke meddelas, regleras denna
fråga av 27 kap. 10 § rättegångsbalken. Vad där stadgas är tydligen för
vanliga fall föga lämpat att komma till användning beträffande beslagtagen
fiskfångst. Väl är det tänkbart att det beslagtagna utgöres t. ex. av lax eller
ål, som undergått rökning, eller fisk som förvaras i sump, men oftast och
särskilt i de fall som avses med förevarande paragraf torde det röra sig om
fångst som snarast bör komma till användning för att icke gå till spillo.
Det remitterade förslagets text upptager också en specialregel, som dock
har en ganska begränsad räckvidd. Enligt sin lydelse kan den nämligen
icke, i synnerhet om den såsom sig bör tolkas restriktivt, avse annan fångst
än sådan som den enskilde rättsägaren själv eller genom sitt folk med stöd
av första stycket tagit i beslag och som skall tillfalla honom jämlikt 45 §.
Mot denna regel kan vidare anmärkas, att den knappast avfattats med till
räckligt hänsynstagande till den ovisshet som, innan rättens slutliga av
görande föreligger, stundom i tvistiga fall kan råda beträffande frågan, om
olovligt fiske verkligen ägt rum. Utredning kan t. ex. erfordras huruvida
fisket bedrivits på allmänt eller enskilt vatten. Särskilt för de tvistiga fal
len passar det icke rätt väl att vederbörande enligt lagtexten reservations-
löst tillerkännes rätt att »behålla förverkad fångst» som »skall tillfalla ho
nom», en anmärkning som äger sin tillämpning även på uttrycket »förver
kad fångst» i första stycket. Med stöd av det anförda och då praktiska skäl
synas tala för införande av en generell specialregel, avseende beslag av
212
KungL Maj.ts proposition nr 60.
fångst i allmänhet, hemställes huruvida icke, i stället för förslagets andra
stycke, lämpligen bör, i god anslutning till den allmänna regleringen i 27
kap. 10 § rättegångsbalken, i förevarande lag såsom en ny paragraf efter
den förevarande intagas ett stadgande av innebörd att fångst som tagits i
beslag i anledning av olovligt fiske och kan antagas jämlikt lagen tillkom
ma innehavare av enskild fiskerätt — uttrycket fiskerättshavare torde så
som vid förslagets rubrik anmärkts böra undvikas — må, om det finnes
lämpligt, omhändertagas och förbrukas av honom med skyldighet att, om
beslaget finnes böra gå åter, utgiva fångstens värde.
Till frågan om egendomens handhavande hör också förfaringssättet i så
dana fall då egendom, om vars förverkande är fråga, är underkastad för-
skämning och det nyss omförmälda förfarandet icke kommer till använd
ning eller andra skäl tala för egendomens realiserande. En specialregel även
för dylika fall torde, såsom en komplettering till den nyss förordade special
regeln, vara önskvärd. Den synes lämpligen kunna avfattas i ungefärlig
överensstämmelse med ett motsvarande stadgande i hittegodslagen och in
föras såsom ett andra stycke i den nya paragrafen.
Justitieråden Dahlman och Lech:
Då beslag i de fall som avses i första stycket —- någon ertappas å bar
gärning med olovligt fiske eller redskap för sådant fiske anträffas utsatta
i vattnet — verkställts av målsäganden eller hans folk eller av särskilt för
ordnad fisketillsynsman, synes såsom huvudregel, i stället för förslagets
bestämmelse att beslagtagen egendom skall skyndsamt överlämnas till när
maste polisman, böra uppställas, att anmälan om beslaget skall göras till
denne polisman, vilken har att förfara enligt rättegångsbalken som om
han själv gjort beslaget.
Enligt det remitterade förslaget skulle det undantaget gälla, att fiskerätts-
havaren finge behålla förverkad fångst, som enligt vad i nästföljande
paragraf sägs skall tillfalla honom. Denna bestämmelse lärer även skola
innebära, att den anmälningsskyldighet som enligt allmänna rättsregler
åligger en beslagtagare skall vara satt ur kraft i fråga om fångst som en
ligt förslaget icke skall överlämnas till polismannen. Mot en undantagsbe
stämmelse av denna innebörd kan naturligen invändas, att man därigenom
för nu förevarande fall sätter ur funktion det kontrollsystem beträffande
beslag som eljest gäller. Emellertid skulle det säkerligen i regel te sig egen
domligt och stötande för innehavare av fiskerätt att låta de allmänna reg
lerna gälla i fråga om fångst, som — under i paragrafen angivna omstän
digheter — tagits i beslag av målsäganden eller hans folk. I dylika fall an
ses rätten till självtäkt utan efterföljande anmälan vara en naturlig sak
och i det närmaste jämförlig med rätten att återtaga stulet gods från den
som gripes på bar gärning. Skulle för varje dylikt beslag krävas anmälan
till polismyndighet med därmed följande besvär, bleve säkerligen beslags-
rätten för målsäganden och hans folk i många fall en ganska illusorisk
rätt. I detta sammanhang må erinras om att, även om olovligt fiske enligt
213
förslaget lägges under allmänt åtal, detta givetvis icke innebär någon skyl
dighet för målsäganden att göra anmälan till polisen om begånget brott.
• En undantagsbestämmelse för nu avsedda fall — som sålunda synes vara
att förorda — torde lämpligen kunna givas den innebörd, att fångst, som
tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt eller hans folk, må utan
anmälan behållas av fiskerättshavaren, där fångsten enligt vad i nästföl-
jande paragraf sägs skall tillfalla honom. Detta lärer innebära den avvi
kelsen från vad som åsyftas med förslagets undantagsregel, att i fråga om
beslag av fisketillsynsmannen anmälan om beslaget till polisman skall göras.
Regeringsrådet Quensel:
Beträffande de i denna paragraf avhandlade spörsmålen må till en bör
jan beaktas en föreliggande principiell och praktiskt viktig skillnad mellan
den fångst, som åtkommits genom det olovliga fisket, och annan här ifråga-
kommande egendom.
Om man i överensstämmelse med gällande lags terminologi talar om för
verkande även beträffande fångsten, bör dock observeras att det icke kan
vara fråga om förverkande i inskränkt och egentlig mening. På det brotts
liga förfarandet kan gärningsmannen näppeligen grunda någon rätt till
fångsten, utan denna torde få anses omedelbart genom fångandet ha till
fallit fiskerättsägaren respektive kronan. Om målsäganden må, själv eller
genom sitt folk, taga fångsten från gärningsmannen, blir alltså detta ett
av de fall då självtäkt är tillåten, och målsäganden bör äga behålla fångs
ten, på samma sätt som om han återtagit från honom stulet gods. Såsom
beslag synes åtgärden icke böra behandlas eller betecknas. Med rätta un
dantar förslaget ock detta fall från den i paragrafens andra stycke sti
pulerade skyldigheten att överlämna egendomen till polisman. Någon för
pliktelse att anmäla åtgärden lärer ej heller böra uppställas, lika litet som
andra fall då någon återtagit sitt behöva inrapporteras till myndighet. Det
ankommer på den, som anser sig förfördelad genom åtgärden, att anmäla
saken, om han önskar polisundersökning.
Emellertid skulle uttrycket »behålla» i detta sammanhang kunna tolkas
så, att målsäganden icke ägde omedelbart utfå fångsten, om den tagits om
hand av annan, som är befogad därtill men icke har rätt till fångsten.
Detta fall synes dock böra bedömas på samma sätt som det, då myndighet
eller annan för rätter ägares räkning kommit i besittning av vad som från-
stulits denne. Är det klart, vem som är berättigad till fångsten, lärer han
kunna påfordra att den utlämnas till honom omedelbart. Ordet behålla torde
därför lämpligen kunna utbytas mot ett annat uttryck, såsom t. ex. »omedel
bart tillgodogöra sig».
Vad angår annan egendom än fångsten, synes anledning saknas att från
gå gällande fiske- och jaktlagstiftnings regel att målsäganden må, själv
eller genom sitt folk, taga egendom till vedermäle och pant och behålla
den, tills den brottslige bjuder rätt för sig. Denna hävdvunna och för visso
> allmänhetens medvetande levande regel torde fortfarande uppbäras av
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
214
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
samma sakliga grund som tidigare. Att särskilda regler av förevarande slag
överhuvud uppställts rörande dylikt intrång i rätt beror på hänsyn till
målsäganden. Det skulle te sig obilligt om han, i fall då den brottslige redan
hunnit avfiska hans vattenområde och undangömma eller till godtroende
avyttra fångsten, måste vid brottslingens insolvens gå miste om sitt skade
stånd för att till kronan avstå fiskeredskap, som han lagligen fråntagit
brottslingen. Beträffande egendom, som han med rätta tagit men som icke
skall vara förverkad, anvisas i motiven till förslaget metoden att söka kvar
stad. Men denna möjlighet erbjuder icke samma säkerhet som den nu gäl
lande rätten att kvarhålla godset och vore en i förhållande till denna rätt
onödigt omständlig metod, som dessutom torde vara av allmogen föga känd.
Skall ifrågavarande rätt att fråntaga brottslingen egendomen kunna för
se målsäganden med någorlunda god säkerhet, torde den icke böra inskrän
kas till att avse blott vad som skall vara förverkat eller vad som behövs för
bevisning. Men alldeles obegränsad beträffande egendomens art och myc
kenhet, såsom enligt förslaget, synes den ej heller böra vara. Anges att det
må ske till vedermäle och pant, synes emellertid detta innebära den lämp
liga begränsningen; utöver vad som skall vara förverkat må då tydligen
icke tagas annat eller mera än vad som kan beräknas tjänligt och erfor
derligt för det sålunda angivna ändamålet.
Med avseende å målsägandens rätt att sätta sig i besittning av annat än
fångst, som tillkommer honom med äganderätt, synes således förslaget böra
ändras till huvudsaklig överensstämmelse med gällande fiske- och jakt
lagstiftning. Att för detta fall stadga anmälningsskyldighet för målsägan
den vore väl icke orimligt men synes icke erforderligt.
Den i förslaget fisketillsyningsman medgivna befogenheten att verkställa
beslag torde böra begränsas till att avse fiskeredskap och vad som kan an
tagas äga betydelse för utredningen om brottet. Beträffande hans befogen
het att fråntaga brottslingen den genom brottet åtkomna fångsten, så synes
vad sålunda omhändertagits böra lämnas till polisman, men härifrån torde
böra gälla det undantag, att om det är klart att fångsten tillkommer enskild
målsägande, den skall lämnas direkt till honom, om han så önskar.
Till förekommande av missförstånd synes i paragrafen böra utsägas, att
där icke avses någon inskränkning av den befogenhet att taga egendom i
beslag, som följer av de allmänna reglerna i rättegångsbalken.
Med anledning av vad lagrådets övriga ledamöter anfört om kränkning
av rätt att sträcka fiskeredskap ut i allmänt vatten, vill jag som min me
ning uttala att utsträckningsrätt icke må betraktas som en exklusiv rätt att
fiska inom viss döl av det allmänna vattnet och följaktligen ej heller skulle
kunna kränkas endast genom att annan utan lov av rättighetens innehavare
fiskar å plats, dit denne äger utsträcka sina redskap.
45 §.
Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:
I första stycket torde orden »värdet av förverkat redskap» böra utbytas
mot »förverkat redskap eller dess värde».
Kungl. Maj ds proposition nr 60.
215
Även om redskapet eller dess värde såsom regel bör tillfalla kronan, torde
dock, där enskild fiskerätt kränkts, innehavaren av fiskerätten för honom
tillkommande skadestånd böra i förhållande till kronan njuta företräde till
betalning ur egendomen. Det hemställes att ett stadgande av denna innebörd
måtte upptagas i första stycket.
1 anslutning till vad vi under 44 § anfört om att sådana fall av olovligt
fiske böra beaktas, som innebära en kränkning av rätten att sträcka red
skap ut i det allmänna vattnet, hemställes vidare, att i andra stycket mellan
»om fisket» och »skett» inskjutes »utan intrång i enskild fiskerätt».
Regeringsrådet Quensel:
Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag orden »värdet av förver
kat redskap» böra utbytas mot »förverkat redskap eller dess värde».
Om i enlighet med vad jag anfört vid 44 § målsägandens rätt till själv-
pantning bibehålies, bör ju den säkerhet han genom dylik åtgärd vunnit be
stå, även om egendomen enligt regeln skulle vara förverkad till kronan. Då
här näppeligen kan anses vara fråga om någon rätt för kronan till ersätt
ning för skada utan regeln om förverkande till kronan endast lärer fylla
samma funktion som straff, torde målsägande!! böra äga företräde fram
för kronan, så långt hans skadeståndsrätt sträcker sig. Som detta förhål
lande emellertid icke torde kunna anses följa redan av 43 §, synes här i 45 §
böra upptagas en bestämmelse, liknande den i 36 § 1 mom. andra stycket
i 1938 års lag om rätt till jakt, så att alltså vid bestämmelsen om förver
kande till kronan göres förbehåll av innebörd att enskild målsägande, som
på grund av laga självpantning njuter säkerhet i godset, först skall ur detta
eller försäljningssumman för detsamma utfå sitt skadestånd.
46
§.
Lagrådet:
I anledning av vad departementschefen i remissprotokollet yttrat angående
polismyndighets befogenhet att ingripa i fall, som avses med första stycket
i förevarande paragraf, vill lagrådet erinra om att det icke torde vara blott
beslagsreglerna som ge polismyndighet sådan befogenhet utan också de all
männa regler, enligt vilka polismyndighet har att förhindra förestående eller
pågående brott.
Enligt andra stycket skall ingripande kunna ske, om någon begagnar för
redskap eller notvarp fastställt märke allenast i syfte att därigenom avhålla
annan från att fiska. Enligt lagrådets mening bör syftet här icke tillmätas
utslagsgivande betydelse. Det torde få anses tillräckligt, att märke använ
des på ett sätt som är ägnat att obehörigen avhålla annan från att fiska
Lagrådet hemställer att stadgandet avfattas i enlighet härmed.
47 §.
Lagrådet:
Beslut, som avses i 10 §, kunna enligt förslaget komma att meddelas av
annan myndighet än länsstyrelse, men för detta fall saknar förslaget be
216
stämmelse i de ämnen, som regleras i förevarande paragraf. Den komplette-
ring, som härutinnan må erfordras, lärer emellertid kunna ske i administra
tiv ordning. På lämpligt sätt torde ock sörjas för att de beslut Konungen
meddelar enligt fiskerättslagen — vare sig på ansökan eller på besvär —
bringas till allmän kännedom, när så tarvas.
Knligt allmänna regler skall länsstyrelses beslut delges den eller dem, som
beslutet angår, och besvärstiden räknas från delgivningen. För fall då be
slutet rör hela menigheter eller så många att personlig delgivning ej kan
krävas, anvisas i kungl. brevet den 5 januari 1808 (jfr lagen den 13 mars
1942 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka) ett kungörelseför
farande, som, om det också icke är synnerligen effektivt, dock alltjämt är
det för dylika fall allmänt gällande.
Huruvida det finnes tillräckliga skäl att för fiskerättslagens vidkom
mande föreskriva speciella metoder att bringa länsstyrelsebeslut till veder-
börandes kännedom, kan ifragasättas. Att ersätta personlig delgivning med
anslag i länsstyrelsens lokaler och tillkännagivanden i länskungörelser och
ortspressen måste anses olämpligt i fall, då det är klart att beslut rör endast
viss person eller ett jämförelsevis ringa antal till namn och hemvist kända
personer. För detta fall lärer kravet å personlig delgivning ej böra efterges.
Anslag i länsstyrelsens lokaler synes över huvud taget vara en tämligen
opraktisk form av kungörelse av beslut, varemot tillkännagivande i läns-
kungörelserna och i ortstidning av beslut av större allmänt intresse kan vara
lämpligt i stället för eller vid sidan om kyrkokungörelse.
Bibehålies emellertid förslagets bestämmelse om anslag, synes dock be
svärstiden böra räknas först från det hela kungörelse- resp. delgivnings-
förfarandet ägt rum, så att icke uraktlåtenhet att vederbörligen kungöra
eller delgiva beslut kommer att medföra rättsförlust för enskild intressent.
Enligt förslaget skulle emellertid besvärstiden börja löpa redan från ansla
gets dag utan att ens föreskreves viss tid därefter, inom vilken tillkänna
givande i länskungörelserna och ortspressen skulle äga rum.
Beträffande paragrafens sista stycke må erinras att sådana beslut, som
avses i remitterade förslagets 37 §, icke synas vara av natur att böra kunna
gå i verkställighet, förrän de vunnit laga kraft, åtminstone icke därest dy
likt beslut skulle innefatta åläggande av positiva åtgärder.
Slutbestämmelserna.
Lagrådet:
I slutbestämmelserna synes lämpligen böra intagas en erinran om att
angående ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd av nya
lagen är särskilt stadgat.
Justitierådet Gei jer:
I övrigt hänvisar jag till vad jag anfört vid 21 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
217
Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel:
Förevarande förslag bär prägel av att det grundats på ett tidigare, för ett
mer begränsat ändamål tillkommet förslag. Från början var fråga blott om
intrång i fiskerätt såsom en följd av den nya fiskerättslagen, under det att
förslaget nu avser även ersättning för äganderätten och andra rättigheter,
som skulle utsläckas genom lagfästande av de föreslagna nya reglerna om
allmänt och enskilt vatten. Även om man kan antaga, att de ifrågavarande
områdena för närvarande vanligen ha sitt huvudsakliga värde i tillgången
på fisk, så kan dock i enskilda fall förhållandet vara ett annat och, hur än
lagstiftaren reglerar frågan om ersättning för äganderättens förlust, är det
otvivelaktigt ett principiellt mycket större och viktigare problem, som där
med vinner sin lösning, än spörsmålet om ersättning för intrång blott i
fiskerätt.
Att i nu förevarande lag är fråga om ersättning för äganderätt samt även
andra servituts- och nyttj anderätter än fiskerätt skulle emellertid enligt
förslaget antydas i lagens rubrik endast med ett »m. m.» och i lagtexten
blott därmed att, efter det ersättning för fiskerätt behandlats, ett tillägg
göres rörande »annan förmån» än rätt till fiske. Oegentligt synes också
vara att, medan det med rätta anges att förlusten av dylik annan förmån
beror på gränslagen, all ifrågavarande förlust av fiskerätt betecknas såsom
beroende på fiskerättslagen. Där äganderätten utsläckes till följd av gräns
lagen, bör naturligtvis förlusten av den fiskerätt, som utgjorde en integre
rande del av äganderätten, också anses som en direkt följd av sistnämnda
lag och icke som beroende på den omständigheten att fiskerättslagen ej
förklarar fiskerätten skola bestå, oaktat äganderätten går förlorad.
Att, såsom i förslaget skett, beteckna ersättningen för vattenområden en
dast som ersättning för fiskerätt och andra förmåner kan väl tänkas i någon
mån verka återhållande på anspråk på gottgörelse för fiktiva eller alltför
ovissa framtida värden samt anses innefatta en befogad antydan att vat
tenområdena kunna vara rena impediment. Men denna avfattning skulle
också kunna medföra att man däri såge en anvisning att presumera, att
förlusten inskränkte sig till vad som kan hänföras till fisket, och alltså be
träffande övriga förluster ställa särskilda krav på bevisning. Värderings-
nämnderna skulle måhända anse sig befriade från att i dessa andra avse
enden söka själva utröna i vad mån obestyrkta krav vore befogade. Den
expropriationsrättsliga principen, att expropriaten äger fordra att utan hans
kostnad verkställes opartisk officiell värdering, synes dock böra såvitt möj
ligt upprätthållas även här för att icke reglerna skola komma att gynna
dem bland de ersättningsberättigade, som äro ekonomiskt bättre situerade
och kunna bekosta egen utredning. Det synes därför angeläget att förlust
av fiskerätt och förlust av andra förmåner formellt ställas på samma plan,
när de äro följder av att äganderätten till själva området utsläckes.
218
Vill man icke beteckna de i lagen avhandlade frågorna såsom rörande er
sättning i vissa fall för vattenområden och fiskerätt — något som emellertid
vore fullt korrekt och skulle korrespondera med uttryckssättet i gränslagen
och i motiven — torde dock i allt fall förevarande lags rubrik böra ändras
till bättre överensstämmelse med verkliga innebörden, exempelvis så att
lagen anges avse ersättning för förlust som uppstår till följd av gräns- och
fiskerättslagarna.
1
§■
Justitierådet Geijer och regeringsrådet Quensel:
Det i förslaget först nämnda fallet av förlust för jordägare av hans fiske
rätt torde böra, med bibehållen plats i 1 § :s början, där samordnas med den
nu i andra stycket upptagna bestämmelsen. Sker så, kan fiskerättens stora
betydelse i detta sammanhang framhävas genom att man som exempel på
ifrågavarande förmåner nämner endast denna.
Beträffande ersättningens omfattning skulle förslagets formulering kunna
synas antyda olika principer, allteftersom frågan gäller fiskerätt eller annan
förmån. Vad angår fiskerätt skulle ersättningen avse den förlorade förmå
nens värde jämte eljest, genom att fisket blivit fritt, uppkommen förlust,
medan förslaget beträffande andra förmåner talar blott om ersättning för
förmånen. I uttrycket »sådan ersättning» synes nämligen ordet »sådan» syfta
blott på att ersättningen skall utgå av statsmedel. Det ligger då nära till
hands att med ersättning för förmånen förstå blott vad i det föregående kal
lats ersättning för värdet av förmånen. Något bärande skäl för en dylik skill
nad mellan olika slag av förmåner synes icke föreligga. I ena som i andra
fallet torde gottgörelsen böra omfatta såväl objektiva värdet av förmånen
som det särskilda ekonomiska värde, den därutöver representerade för sin
innehavare, och vad i övrigt i expropriationslagen betecknas som skada och
intrång utöver vad som ersättes genom löseskillingen. Uttrycket skada använ
des i förslaget dels i 1 § såsom avseende vad som skall ersättas den, som på
grund av upplåtelse innehade rättighet, vilken gått förlorad, dels ock i 9 §
såsom en sammanfattning av vad som enligt 1 § skall ersättas fastighets
ägare. Lämpligen synes beträffande alla i 1 § avsedda fall ersättningen kunna
anges skola avse förmånens värde jämte annan skada som tillskyndats ve
derbörande.
Sista stycket i 1 § torde avse icke blott personliga sekundära rättigheter till
vederbörande område, d. v. s. nyttjanderätter, utan även servitutsrätter. Detta
förhållande skulle komma till bättre uttryck än i förslaget, därest såsom er-
sättningsberättigad angåves den, som vid tiden för den ifrågavarande nya
lagstiftningens ikraftträdande —■ den angivna dagen, den 1 januari 1950,
måste naturligtvis ändras — på grund av servituts- eller nyttjanderätt åt
njuter förmån, vilken av skäl, som förut i paragrafen angivits, skulle gå
förlorad helt eller delvis.
Beträt fande de fall, då den nya lagstiftningen medför blott intrång i fiske
rätt och icke helt utsläcker någon rätt, är att iakttaga att, om, i enlighet
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
219
med vad lagrådet i det föregående anfört, allt vatten i Mälaren förblir en
skilt och frifisket således inskränkes till fiske med rörligt redskap i enskilt
vatten, detta fall bör upptagas i nu förevarande sammanhang.
Innehavare av fiskerätt av det slag, som avses i 31 § i den föreslagna fiske
rättslagen, bör tydligen njuta ersättning icke blott om rättigheten hänför sig
till enskilt vatten utan jämväl om den ej vidare skall få existera därför att
den hänför sig till allmänt vatten. Detta kan emellertid icke anses ha kom
mit till uttryck i den föreslagna lagtexten, åtminstone icke med avseende ä
de fall, då området ej heller enligt äldre lag tillhörde strandägaren.
Vi förorda i anslutning till vad sålunda anförts och med hänvisning till
vad lagrådet anfört vid förslaget till fiskerättslag att 1 § i nu förevarande lag
avfattas efter följande schema:
Först anges i ett stycke att, där vattenområde jämlikt gränslagen frångår
ägaren, han skall njuta ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och
annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som där
igenom tillskyndas honom.
I ett följande stycke förklaras ersättning av statsmedel för värdet av för
lorad förmån och för annan skada skola tillkomma även
a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt de
paragrafer, som i remitterade förslaget till fiskerättslag bära numren 14
19, och den paragraf i samma lag som enligt lagrådets hemställan skulle
avse frifiske i Mälaren — annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten
må bedriva fiske, som enligt äldre lag skulle vara strandägaren förbehållet;
b) den, som enligt särskilt stadgande, dom, urminnes hävd, skattläggning
eller på annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir
utan verkan till följd av vad i omförmälda lagar stadgas därom att enskild
fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av de stadganden i fiske
rättslagen, som i remitterade förslaget bära numren 14—25, ävensom nyss
nämnda stadgande om frifiske i Mälaren; samt
c) den som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande på grund
av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller
delvis går förlorad av skäl som förut i denna paragraf är sagt.
Vad angår inteckningshavares ställning hänvisas till det följande samt i
fråga om termen fritt fiskevatten till vad lagrådet anfört vid förslaget till
fiskerättslag.
Justitieråden Dahlman och Lech:
Då i ersättningslagen hänsyn bör tagas till de av lagrådet tidigare förorda
de reglerna om fiskerätten i Mälaren, och då den av lagrådets övriga leda
möter i övrigt föreslagna avfattningen av bestämmelserna i 1 § synes vara
tydligare och ur principiell synpunkt riktigare än de i förslaget upptagna
bestämmelserna, förena vi oss med lagrådets övriga ledamöter om den av
fattning av paragrafen, dessa ledamöter förordat
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
220
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
Lagrådet:
Lagrådet vill framhålla, att det kan vara svårt att överblicka, om alli
fall» då ersättning bör utgå, blivit upptagna i förslaget. Att nu giva en lag
regel av mera generell innebörd, som inbegrepe oförutsedda fall, skulle dock
måhända möta alltför stora betänkligheter ur praktiska synpunkter. Lag
rådet utgår emellertid ifrån att, om framdeles något med lagen icke avsett
fall träder i dagen, som finnes böra föranleda ersättning, frågan därom kan
på ett tillfredsställande sätt ordnas snabbt och enkelt.
2
§.
Lagrådet:
Lagrådet ifrågasätter, huruvida den för ersättningsanspråks framstäl
lande föreslagna preklusionsbestämmelsen är lämplig. Till en början må
framhållas att tillsättandet av värderingsnämnderna och orterna för deras
kanslier måste effektivt kungöras även ute i bygderna och att därvid också
preklusionstiden och äventyret av dess försittande böra utsättas i kungörel
sen. Detta är av så stor vikt att en föreskrift i ämnet synes höra hemma i
själva lagen.
Men även om man genom ett dylikt kungörelseförfarande kan minska
risken för att många, för vilka ersättningen skulle vara av stor betydelse, ej
förstå att bevaka sin rätt, måste det föreslagna systemet kunna medföra
stora olägenheter. Meningen kan icke rimligen vara, att nämnden skall sitta
i en residensstad eller annan central ort inom ett stort distrikt och grunda
sina beslut på innehållet i ansökningshandlingar, utan nämnderna måste
naturligtvis, som vid andra liknande värderingar, i allmänhet besöka de
särskilda orterna. Tydligen avses ej heller att med nämndernas egentliga
arbete och besluten i ärendena skall anstå, tills preklusionstiden gått till
ända. Emellertid är klart att de sammanträden och syner, som nämnderna
hålla i orterna, till sin gestaltning och beträffande föremålet för undersök
ningarna måste bli beroende av vilka ersättningskrav som rests. Om ansök
ningar från samma ort inkomma vid olika tillfällen och med längre mellan
rum, skulle alltså följden härav kunna bli att vederbörande nämnd nödga
des hålla det ena sammanträdet efter det andra i denna ort. Det är också
mycket möjligt att nämnden vid sin prövning av viss ansökan icke får kän
nedom om alla pretendenter å ersättning för den skada ansökningen avser.
Det kan sålunda inträffa att, efter det en persons ansökan bifallits, annan
inkommer med ansökan om ersättning för samma skada, för vilken gott-
görelse redan lämnats, under uppgift att han och icke den förre sökanden
är rätt ägare av fastigheten eller innehavare av sådan rätt därtill, som re
ducerar fastighetsägarens skada och därför borde blivit men icke blev beak
tad i förra ärendet. Tydligen är då icke tillräckligt att hänvisa den nye sö
kanden till att vända sig mot den förre.
Ur många synpunkter vore måhända lämpligast att ansöknings- och pröv-
ningsförfarandet anordnas så, att vederbörande nämnd i tur och ordning
221
besöker de ifrågakommande bygderna och håller sammanträden härads-
eller sockenvis samt inom en av lagen bestämd, tillräcklig tid i förväg
i orten och möjligen även över hela riket — kungör tid och plats för sam
manträdet, samt att de som vilja framställa ersättningsanspråk då få hos
nämnden göra detta vid äventyr att ha förlorat sin talan, vilket äventyr
skulle utsättas i kungörelsen. Det är troligt att med ett sådant system rätts
förluster lättare skulle kunna undvikas. Och förutom att man undginge
risken för misstag i avseende å vilka som äro rätta sakägare, skulle det
uppenbarligen vara av värde för ett rättvist och enhetligt bedömande att,
redan innan man skred till prövning av någon av ansökningarna från en
ort, kunna överblicka alla krav från samma ort. Klandrades nämndens be
slut av olika sökande, skulle då också mål från en och samma ort lattare
kunna behandlas i ett sammanhang av domstolarna.
Mot det här skisserade systemet kan synas tala att den långa preklusions-
tiden av 5 år, som sålunda skulle för många orter förkortas, kan vara av
värde med hänsyn till att skadorna kanske först småningom träda i dagen
i hela sin vidd. Men om utväg ej finnes för den, som redan erhållit ersätt
ning, att efter ny ansökan få beloppet höjt, skulle ej heller den långa pre-
klusionstiden enligt det remitterade förslaget komma till nytta för andra än
dem, som dröjde med sina krav till slutet av tiden eller vilkas ansökningar
eljest av någon anledning upptoges till prövning först vid denna sena tid
punkt. Möjlighet att, när nya omständigheter yppat sig, få tillagg till förut
utdömd ersättning, synes icke böra vara utesluten men torde kunna göras
beroende av att särskilda skäl föreligga och att ansökan sker inom viss i la
gen bestämd tid samt kan då förenas med det nu förordade systemet lika
väl som med det i remitterade förslaget upptagna utan att dock betaga det
förra av dessa det väsentliga i dess företräden.
Skulle förslagets system i förevarande hänseende bibehållas, synes den
angivna dagen, den 1 januari 1955, böra ändras med hänsyn till att lagen
icke kan träda i kraft så tidigt som från början varit avsett.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Lagrådet:
Här eller åtminstone i instruktion för nämnderna synes böra intagas en
föreskrift att ersättningen skall i nämnds beslut specificeras i den mån
sådant erfordras för bedömandet av fråga om nedsättning enligt 9 § eller
för att underlätta eventuell överprövning av nämndens beslut.
Vad i andra stycket stadgas synes böra omformuleras så, att nämnden
har att utdöma gottgörelse för utgifter, i den mån sådan gottgörelse begärts
och finnes skälig.
Lagrådet förordar också en omformulering av tredje stycket så, att möj
lighet att delgiva även annorledes än genom rekommenderat brev icke
uteslutes.
5 och 6 §§.
Lagrådet:
Innehållet i dessa paragrafer torde böra byta plats. Därigenom skulle
också undvikas att ordet »ersättningssökande» i 7 § vid en mera Ytlig läs
ning missuppfattas.
Kungi. Maj.ts proposition nr 60.
9 §.
Lagrådet:
Den som har fordringsinteckning (eller panträtt enligt 11 kap. 2 § jorda
balken) skulle enligt förslaget icke ha någon självständig rätt till ersättning
utan blott njuta visst företräde till vad som utdömes såsom fastighetsägarens
ersättningsbelopp. Detta är visserligen ett ofta använt system, men det grun
das då på att inteckningshavarnas intressen bevakas ex officio. I förevaran
de fall skulle dock ersättning till dem icke kunna utgå med högre belopp än
vad fastighetsägaren krävde i något hänseende, som är av betydelse för in-
teckningssäkerheten, och således alls icke därest han underläte att fordra
ersättning i dylikt hänseende. Detta är en brist, som möjligen kunde avhjäl
pas genom att inteckningshavare finge intaga sakägareställning i lika mån
som ägare samt servituts- och nyttjanderättshavare, åtminstone om man ge
nomför det av lagrådet under 2 § förordade systemet för preklusionstidens
bestämmande. Emellertid synes då också underlåtenhet från intecknings-
havares sida att bevaka sin rätt böra medföra att han går den förlustig även
i så måtto, att han ingen del får i ägarens ersättningsbelopp. Under sådant
förhållande är det möjligt att förslagets ståndpunkt faktiskt kan visa sig
förmånligare för inteckningshavarna i gemen. Lagrådet har därför och då
det för inteckningshavare, som vill fordra ersättning, knappast torde möta
svårighet att förmå fastighetsägaren att själv eller genom inteckningsha-
varen såsom fullmäktig föra talan om ersättning, trott sig kunna stanna
vid ett påpekande av förslagets svaghet i förevarande punkt utan att på
kalla ändring i denna del.
Däremot synes erforderligt att, om ersättning till ägare av inlecknad fas
tighet skall nedsättas till fördelning som i 10 § sägs, detsamma stadgas om
ersättning till servituts- och nyttjanderättshavare med sämre rätt än inteck-
ningshavarens. Å andra sidan torde från nedsättning alltid böra undantagas
sådana ersättningsbelopp, som icke avse minskning av intecknade fastig
hetens värde. Detta synes lämpligen kunna utsägas, så att bestämmelsen om
diskretionär prövning av skadans betydelse och om inteckningshavarens
medgivande kommer att avse blott andra ersättningsbelopp.
U §.
Lagrådet:
Här eller i inteckningsförordningen torde böra upptagas en uttrycklig
förklaring att, när betalning utfallit å intecknings huvudsto], inteckningen
för motsvarande belopp skall vara utan verkan.
Kung\. Maj:ts proposition nr 60.
223
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen
den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden.
Lagrådet:
Förslaget lämnas utan annan erinran än vad som inledningsvis i fråga
om samtliga förslagen anförts angående hänvisningar samt dagen för hela
lagstiftningens trädande i kraft.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.
Lagrådet:
Med förslaget lärer icke åsyftas att lägga hinder i vägen för att till den
avstyckade ägovidden lägges andel i vattenområde med åtföljande fiske.
Detta borde måhända utsägas tydligare. Likaså kan ett förtydligande av
lagtexten ifrågasättas beträffande innebörden av ordet »fisket», när lag
texten talar om men för detta.
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation.
Regeringsrådet Quensel:
Anledningen till bestämmelsen i 112 § första stycket, att expropriation må
avse endast nyttjanderätt under högst 25 år, torde vara att man velat be
gränsa intrångets storlek främst av hänsyn till expropriaten. Men eftersom
intet skulle hindra att ny expropriation för samma ändamål skedde vid
nyttjanderättstidens utgång och att detta upprepades hur många gånger
som helst, kan bestämmelsen ur expropriatens synpunkt komma att fak
tiskt innebära ungefär detsamma som om äganderätten exproprierats men
löseskillingen skulle bestämmas och erläggas i olika repriser med långa
mellanrum, alltså ett mot expropriationsinstitutets principer helt stridande
system. Därför synes bestämmelsen böra kompletteras med ett stadgande
av innebörd att, om expropriaten det begär, tillståndet till expropriation
skall avse äganderätten till området i stället för nyttjanderätt. Bestämmel
sen i expropriationslagens 12 § synes här icke tillräcklig.
Beträffande 112 § andra stycket i förslaget är att märka, att upplåtelse
från kommuns eller hushållningssällskaps sida av nyttjanderätt för enskild
person eller ett antal enskilda personer kan innebära att expropriationen
faktiskt tillgodoser blott enskilda intressen och att den exproprierade rät
224
tigheten alltsa utnyttjas för ett ändamål, för vilket expropriationsinstitu-
tet principiellt icke må begagnas och som ej heller stämmer med den före
slagna beskrivningen av expropriationsändamålet. Ett dylikt förfarande
bör icke sanktioneras av lagstiftaren. Ej heller bör lagen innehålla en be
stämmelse som kan förefalla som en dylik sanktion och tyckas inskränka
lagtillämparens frihet att, då fråga om lösningsrätt enligt 68 § expropria
tionslagen uppkommer, pröva efter omständigheterna. Om åter upplåtelse
sker under sådana omständigheter, att den ej kan anses strida mot expro
priationsändamålet, tarvas ingen lagbestämmelse för att göra åtgärden till-
låtlig eller utesluta tillämpning av lösningsrätt till exproprierad egendom.
På grund av vad sålunda anförts finner jag paragrafens andra stycke
böra utgå ur förslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
225
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Drottningholms slott den 13 januari 1950.
Närvarande:
Statsministern
Erlander , ministern för utrikes ärendena
Undén , statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge
mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 15 de
cember 1949 avgivna utlåtande över bland annat de till lagrådet den 25
februari 1949 remitterade förslagen till
1) lag om rätt till fiske;
2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden;
3) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet; samt
4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro
priation.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
Förslaget till lag om rätt till fiske.
Det remitterade förslaget upptog i en första avdelning, omfattande 1—
7 §§, dels ett inledande stadgande att rikets vattenområden med avseende
å rätten till fiske skulle vara indelade i fritt och enskilt vatten, dels ock
närmare regler om vilka vattenområden som skulle anses såsom fritt
fiskevatten och vilka som skulle hänföras till enskilt fiskevatten. Längre
fram i förslaget behandlades i särskilda avdelningar frågorna om fiske i
fritt fiskevatten (10—4.2 §§) och i enskilt fiskevatten (13—26 §§').
På föredragning av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Maj :t
förut i dag beslutat förelägga riksdagen förslag till lag om gräns mot all
mänt vattenområde. Den gränsdragning mellan allmänt och enskilt vat
ten som skett i nämnda lagförslag överensstämmer — på ett undantag när
— fullständigt med nyssnämnda regler angående vattenområdenas upp
delning i fritt och enskilt fiskevatten. Undantaget avser Mälaren, där enligt
gränslagsförslaget intet allmänt vatten skall finnas, medan enligt det re
mitterade fiskelagsförslaget de öppna fjärdarna i sjöns mitt delvis skulle
hänföras till fritt fiskevatten.
15 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 00.
226
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Lagrådet har ansett, att därest en lag om allmänt och enskilt vatten av
nyss antytt innehåll komme till stånd, de i förevarande lagförslag upptagna
reglerna om indelning i enskilt och fritt fiskevatten borde utgå. I fråga
om Mälaren har lagrådet därvid framhållit, att önskemålet att fisket skall
vara fritt i vissa delar av denna sjö kunde tillgodoses genom en regel, som
i erforderlig utsträckning tilläte frifiske utan hinder av att vattnet vore en
skilt.
Ehuru skäl kunna anföras för att nu ifrågavarande gränsdragningsregler
böra återgivas även i fiskerättslagen, har jag med hänsyn till de lagtek
niska fördelar som följa med lagrådets förslag icke velat motsätta mig
detta. I enlighet härmed har jag låtit verkställa en formell överarbetning
av det remitterade förslaget. Avdelningen om fritt och enskilt fiskevatten
har fått utgå, och det överarbetade förslaget börjar i stället med ett av
snitt på fyra paragrafer om fiske i allmänt vatten. Därefter följa under 5
—21 §§ bestämmelser om fiske i enskilt vatten. I övrigt är uppställningen
densamma som i det remitterade förslaget med de undantagen att bestäm
melserna om vad som skall förstås med fasta och rörliga redskap inarbetats
i 1 § och att paragrafen om vattenstånd fått sin plats närmast före ansvars
bestämmelserna.
För vinnande av överensstämmelse med gränslagsförslagets terminologi
har i stället för beteckningen saltsjön införts benämningen havet. På sätt
lagrådet hemställt har vidare i de paragrafer, där det remitterade förslaget
begagnar ordet »fiskerättsägare» ändring skett till »innehavare av enskild
fiskerätt» eller annat liknande uttryck. Jämväl i övrigt ha redaktionella
jämkningar vidtagits, varjämte några smärre sakliga ändringar skett i
anslutning till vad lagrådet hemställt. På några punkter bär jag emeller
tid funnit lagrådets anmärkningar icke innefatta tillräckliga skäl att från
gå den ståndpunkt jag förut intagit.
Jag torde nu få lämna en översiktlig redogörelse för innehållet i de sär
skilda paragraferna i det överarbetade förslaget.
1
§.
Första stycket i denna paragraf motsvarar 10 § första stycket i det re
mitterade förslaget. Lagrådet har ansett att uttryckliga bestämmelser borde
meddelas för att utmärka, att vissa nu bestående särskilda rättigheter till
fiske ej vidare skola få göras gällande i allmänt vatten. Med den avfatt
ning som vid överarbetningen givits åt lagtexten torde emellertid någon
tvekan i detta hänseende ej behöva uppkomma.
I andra stycket har upptagits den definition på begreppet fast redskap
— i motsats till rörligt redskap — som i det remitterade förslaget hade sin
plats i 9 §.
2—4 §§.
Dessa paragrafer motsvara 10 § andra stycket samt 11 och 12 paragra
ferna i det remitterade förslaget. Vidtagna jämkningar äro av formell
natur.
227
5 §.
Innehållet i förevarande paragraf överensstämmer i sak med föreskrif
terna i 13 och 31 §§ i det remitterade förslaget. Forinuleringen ansluter
sig nära till vad lagrådet förordat.
6—21
§§.
Av dessa paragrafer — som stadga viss befogenhet att fiska i enskilt vat
ten även utan stöd av enskild fiskerätt — svara 6—8 §§ mot förutvarande
14 § a)—c), 9 § mot 14 § d) och 15 § i det remitterade förslaget, 10—17 §§
mot förutvarande 16—23 §§, samt 19—21 §§ mot förutvarande 24—26 §§.
De under 18 § upptagna bestämmelserna ersätta det remitterade förslagets
föreskrifter om att vissa delar av Mälaren skulle hänföras till fritt fiske
vatten. Jag vill nämna att under tiden för lagrådsbehandlingen till Kungl.
Maj :t inkommit en framställning från Uppsala läns hushållningssällskap,
vari gjorts gällande att av flera skäl intet fritt fiske borde tillåtas i Mäla
ren. Likaså ha i skrivelser från strandägare i Bohuslän framförts betänk
ligheter mot förslaget att hummerfisket nu skall helt frigivas. Vad sålunda
förekommit har dock icke givit mig anledning att på någondera av dessa
punkter frångå den principståndpunkt jag tidigare intagit.
Lagrådet har, i anslutning till vad lagrådet anfört vid den första para
grafen i avdelningen om fiske i enskilt vatten, ifrågasatt om icke uttrycket
»varje svensk medborgare», där det förekomme i nu ifrågavarande para
grafer, genomgående borde ändras till »svensk medborgare» samt orden
»ändå att han ej är fiskerättsägare» uteslutas ur den paragraf som be
handlar fisket i Vänern. Som det enligt min mening icke är uteslutet att
en sådan formulering skulle kunna föranleda missförstånd, har emellertid
i detta avseende den ursprungliga lydelsen i huvudsak bibehållits. De for
mella jämkningar, om vilka lagrådet eljest hemställt, ha vidtagits, var
jämte i 16 § första stycket 3 samt 20 § uttryckligen angivits, att där avsett
nätfiske imå bedrivas endast med nät, som äro att hänföra till rörliga
redskap.
Utöver vad sålunda anförts må framhållas att, i enlighet med vad lag
rådets samtliga ledamöter förordat, bestämmelsen om skydd för visst sed-
vanemässigt frifiske i havet uttryckligen begränsats till att avse redan före
fintliga sedvänjor. Föreskrifterna om frifiske i Mälaren ha — likaledes i
överensstämmelse med lagrådets förslag — givits den innebörden att fiske
med rörligt redskap skall vara fritt å de områden, som i det remitterade
förslaget hänfördes till fritt fiskevatten.
22—26 §§.
Förevarande paragrafer motsvara 27—30 samt 32 §§ i det remitterade
förslaget. Bestämmelserna i förutvarande 31 § ha, som jag förut nämnt,
flyttats till den nya 5 §.
Frånsett några smärre, rent redaktionella jämkningar har beträffande
nu avsedda paragrafer ändring skett allenast såvitt angår föreskrifterna
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
228
om nyttjande av fiske som är oskiftat eller eljest samfällt för flera fastig
heter. I sådant hänseende har jag ansett mig böra biträda lagrådets hem
ställan om införande av en uttrycklig föreskrift att bestämmanderätten rö
rande nyttjandet tillkommer ägarna av fastigheterna i fråga. Vidkomman
de spörsmålet i vad mån servitutsupplåtelser skola medföra att samfällt
fiske anses föreligga ansluter jag mig till den ståndpunkt lagrådet intagit.
Jag har också efterkommit lagrådets hemställan om ett förtydligande av
bestämmelserna angående befogenhet att upplåta fiskerätt till utomstå
ende.
Vid remissen till lagrådet uttalade jag, att därest delägare i samfällt
fiske hos domstol begärde att regler skulle givas för fiskets nyttjande,
domstolen enligt förslaget ägde möjlighet att meddela alla de föreskrifter,
som den funne lämpliga. Jag tilläde, att därvid bl. a. syntes kunna ifråga-
komma att ålägga fiskande att betala viss fiskevårdsavgift till en gemen
sam kassa. Lagrådet har anfört, att eftersoan föreskrifterna endast skola
avse hur fisket må nyttjas, påläggande av fiskevårdsavgift näppeligen kun
de betraktas som tillåtet. Med anledning härav vill jag framhålla, att det
enligt min uppfattning icke kan anses falla utom ramen för domstolens
befogenhet att föreskriva l. ex., att en viss delägare ej må fiska med mer
än ett bestämt antal redskap annat än på villkor att han betalar en avgift
till en gemensam fiskevårdskassa.
Kungi. Maj:ts proposition nr 60.
27 §.
Denna paragraf motsvarar 33 § i det remitterade förslaget.
Vid första stycket har lagrådet bl. a. anmärkt, att det ej syntes påkallat
att däri upptaga någon bestämmelse om tillträde till annans strand och
vattenområde. Enligt min mening kan det emellertid vara av visst värde att
uttryckliga regler finnas om rätt att i samband med fiske uppehålla sig
på annans strand och färdas över annans vattenområde. Jag har därför
ej ansett mig böra efterkomma lagrådets hemställan att stadgandet måtte
helt utgå. För att förebygga misstolkning i den riktningen att fiskande
skulle ha vidsträcktare befogenhet än andra att taga väg till stränderna
ha föreskrifterna i ämnet erhållit något ändrad avfattning.
Lagrådets övriga erinringar beträffande första stycket ha beaktats.
Med avseende å andra stycket har lagrådet ansett det kunna ifråga
sättas, huruvida uttrycket »vid annans strand» tillräckligt tydligt angåve
att endast sådant fiske åsyftades, som enligt förslaget skall få bedrivas
ända in till stranden. Lagrådet har därför förordat att »vid» skulle utbytas
mot exempelvis »intill». Ej heller ordet intill är dock fullt entydigt till sin
innebörd, och jag har därför funnit övervägande skäl tala för bibehållande
av det remitterade förslagets formulering, vilken överensstämmer med ly
delsen av motsvarande stadgande i nu gällande lag om rätt till fiske.
De jämkningar i förtydligande syfte, om vilka lagrådet eljest hemställt
vid detta stycke ha vidtagits.
Däremot har jag av hänsyn till yrkesfisket ansett mig icke böra biträda
229
de förslag till utvidgning av skyddet för tomt och plantering som framställts
av lagrådets ledamöter. Jag vill erinra att den nuvarande fiskerättslagens
stadgande i förevarande ämne överhuvud ej gör något undantag för sådan
mark. Redan i det remitterade förslaget har alltså hemfridsintresset beak
tats i högre grad än enligt gällande rätt. Emellertid har en ledamot av lag
rådet anmärkt, att det med den föreslagna avfattningen av skyddsbestämmel
sen kunde förefalla som om därmed åsyftades icke en skärpning av utan
en eftergift å kravet att intrånget skall vara erforderligt för fiskets utövan
de. På grund därav har i det överarbetade förslaget stadgandet erhållit den
ändrade lydelsen att tomt eller plantering må tagas i anspråk endast om
särskilda skäl föreligga.
Bestämmelserna om skiljemannaförfarande i tredje stycket i det remit
terade förslaget ha av lagrådets samtliga ledamöter ansetts överflödiga
och ägnade att framkalla osäkerhet. Med hänsyn härtill och då frågan om
det lämpligaste sättet för slitande av ersättningstvister utan olägenhet tor
de kunna överlämnas till parternas avgörande, ha dessa bestämmelser
fått utgå.
28 och 29 §§.
Beträffande dessa paragrafer, som motsvara 34 och 35 §§ i det remitterade
förslaget, har från lagrådets sida framställts den principiella anmärkning
en att frågan om skyldighet att hålla leder öppna för vandringsfisken borde
uttömmande regleras i fiskerättslagen och att administrativa föreskrifter
i sådant hänseende följaktligen icke borde få meddelas i vidare mån än
medgivande därtill lämnats i lagen.
För närvarande anses fiskerättslagens stadganden i förevarande ämne
allenast innefatta minimifordringar, och länsstyrelserna ha ej sällan med
delat längre gående förbud mot att använda stängande fiskeredskap i eller
i närheten av vattendrag eller sund. Detta har skett med stöd av 9 § fiske-
ristadgan, enligt vilken länsstyrelse äger att, där så erfordras, för viss ort
meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande.
Att helt upphäva denna befogenhet lär icke vara möjligt och har ej heller
inom lagrådet ifrågasatts. Lagrådets ståndpunkt synes i stället vara den,
att befogenheten skulle begränsas, så att därunder ej inbegrepes sådana
åtgärder som till sin sakliga innebörd vore att jämställa med bestämmel
ser angående fiskådra. Emellertid torde det i praktiken icke vara möjligt
att i detta avseende uppdraga någon klar gräns mellan olika slags före
skrifter. Som exempel må nämnas att ett förbud mot användande av vissa
redskap i en älv eller en å stundom torde kunna få samma faktiska verkan
som om länsstyrelsen förklarat att fiskådran i vattendraget skulle sträcka
sig över vattendragets hela bredd. Jag vill i detta sammanhang också er
inra, att de bestämmelser som Kungl. Maj :t efter överenskommelser med
Norge och Finland i administrativ väg utfärdat angående fisket i gräns
trakterna bl. a. innefatta begränsningar i rätten att utsätta fiskeredskap
utanför visst avstånd från land.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
230
På grund av vad sålunda anförts har jag ansett lämpligast att fiskerätts-
lagens bestämmelser om fiskadra fa bibehålla karaktären av minimiford-
ringar, som alltid skola iakttagas, vid påföljd av ansvar för olovligt fiske.
Med denna ståndpunkt är det enligt min uppfattning önskvärt att det di
rekt av lagen kan utläsas, vilken bredd och längd fiskådran skall ha i varje
särskilt fall. Någon rätt för länsstyrelserna att besluta om breddning eller
förlängning av fiskådra torde sålunda icke böra medgivas. Deras befo
genhet bör - - frånsett vad som upptagits i det remitterade förslaget ——
alltjämt vara begränsad till att i den omfattning som kan anses tillåten
enligt fiskeristadgan meddela särskilda skyddsbestämmelser, förenade med
det lindrigare ansvar som finnes utsatt i nämnda stadga.
I överensstämmelse med det sagda skall även enligt det överarbetade
förslaget länsstyrelses rätt att förordna om avvikelse från bestämmelserna
om fiskådra endast avse flyttning av ådran samt medgivande för särskilda
fall att i ådran utsätta stängande redskap. På sätt förordats från lagrådets
sida ha emellertid villkoren för flyttning uppmjukats därhän, att sådan
åtgärd skall kunna vidtagas jämväl om förfång uppkommer, dock endast
såvitt förfånget ej kan anses märkligt. Samtidigt har uttrycklig föreskrift
upptagits, att tillstånd till stängning må lämnas endast under motsvarande
förutsättning.
De önskemål, som från lagrådets sida framställts i fråga om fiskådras
utsträckning vid ändpunkterna av sund samt beträffande avfattningen av
förbudet mot anbringande av skrämselanordningar, ha beaktats.
30—32 §§.
Vad angår dessa paragrafer, vilka svara mot förutvarande 36—39 §§, har
lagrådet i första hand hemställt att bestämmelserna om ingripanden mot
underlåtenhet att utnyttja fiske måtte utgå. Jag har emellertid ej ansett
mig böra tillmötesgå denna hemställan. Det saknas icke exempel på fall, då
goda skäl skulle förelegat för ett dylikt ingripande. Så som förutsättning
arna för användande av tvångsförfarande angivits i förslaget torde det
också kunna förutsättas att inskridande av myndighet ej kommer att ske
annat än då behovet därav är uppenbart.
I andra hand har lagrådet hemställt om införande av en föreskrift att
skyldighet att fiska ej skall få åläggas, om det med hänsyn till omständig
heterna skulle vara obilligt. Något uttryckligt stadgande därom torde dock
icke vara erforderligt.
Däremot har, i enlighet med vad lagrådet förordat, till förebyggande av
tvekan i förslaget intagits en bestämmelse att länsstyrelsen må underlåta
att utdöma förelagt vite, om det finnes obilligt.
Jämväl vad lagrådet i övrigt hemställt har iakttagits.
33 §.
Förevarande paragraf överensstämmer med 8 § i det remitterade för
slaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
231
34 och 35 §§.
Dessa paragrafer, som motsvara förutvarande 40—42 §§, innehålla be
stämmelser om straff för överträdelse av lagens bestämmelser. På denna
punkt har jag ansett mig böra till alla delar biträda lagrådets förslag.
36 §.
I fråga om denna paragraf, som motsvarar 43 § i det remitterade försla
get, har från lagrådets sida framförts det önskemålet, att såsom villkor för
förverkande av fiskeredskap skulle uppställas, att påföljden vore påkallad
till förebyggande av olovligt fiske eller eljest betingad av särskilda skäl.
Som motivering härför har anförts att överensstämmelse därigenom skulle
vinnas med stadgandena i 2 kap. 17 § strafflagen. Genom en sådan änd
ring skulle emellertid den effekt, som åsyftats med förverkanderegeln i
fråga, i icke ringa mån gå förlorad. Inom specialstraffrätten finnas också
åtskilliga exempel på förverkandebestämmelser av samma innebörd som
det remitterade förslagets. Jag har därför icke funnit skäl att i denna del
frångå den ståndpunkt jag förut intagit.
Tre av lagrådets ledamöter ha vidare hemställt om föreskrift att förver-
kandeförklaring må kunna begränsas till att avse allenast en del av red
skapen eller deras värde. Denna begäran har jag ansett mig böra tillmötes
gå. Dessutom har, såsom lagrådet förordat, bestämmelsen om skydd för
godtrosförvärv utvidgats till att gälla även beträffande fångst.
Därest fråga om förverkande angår annan än den tilltalade, skall enligt
allmänna processuella regler talan föras även mot honom. Om ej annat
särskilt angivits, kan alltså en förverkandeförklaring ej upphäva beståen
de panträtt eller annan särskild rättighet till det föremål, varom är fråga,
med mindre rättighetens innehavare varit instämd som svarande i målet.
I sistnämnda fall ligger det i sakens natur att domstolen måste göra ett be
stämt uttalande, huruvida rättigheten skall gå förlorad eller lämnas orub
bad. Bestämmelsen i det remitterade förslaget, att uttryckligt förbehåll skall
göras, därest rättighet av nu åsyftat slag finnes böra bestå, har därför an
setts kunna utgå.
Utöver de ändringar för vilka sålunda redogjorts ha redaktionella jämk
ningar vidtagits i paragrafen i enlighet med vad flertalet lagrådsledamöter
förordat.
37—39 §§.
Förevarande paragrafer motsvara 44—46 §§ i det remitterade förslaget.
Beträffande de i 37 och 38 §§ behandlade frågorna om rätt för fisketill
synsman eller enskild rättsägare att taga egendom i beslag, angående för
farandet, då sådant beslag skett, samt rörande dispositionsrätten till för
verkad egendom eller medel som influtit i stället för sådan egendom ha lag
rådets ledamöter uttalat skilda meningar. För egen del har jag ansett över
vägande skäl tala för att det remitterade förslagets ståndpunkt i dessa de
lar i allt väsentligt bibehålies. Rätten till beslag torde emellertid, liksom en
ligt rättegångsbalken, böra uttryckligen begränsas till att omfatta endast
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
232
egendom som kan antagas komma att bli förverkad eller äga betydelse för
utredning om brottet. Vidare synes det lämpligt att enskild rättsägare får
beslagsfogenhet jämväl i allmänt vatten, därest olovligt fiske i sådant vatten
kränker hans enskilda fiskerätt. Så torde i regel få anses vara fallet, om det
olovliga fisket sker med åsidosättande av skyddsföreskrifter för fast fiske
som utövas med stöd av den enskilda fiskerätten. Däremot torde den om
ständigheten, att innehavare av enskild fiskerätt äger viss befogenhet att
sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten,
icke i och för sig böra föranleda att hans fiskerätt anses kränkt, om exem
pelvis någon annan utan vederbörligt tillstånd av myndighet utsätter fast
redskap i det vatten som omfattas av utsträckningsrätten.
Jag har också ansett mig böra godtaga det av lagrådets samtliga ledamö
ter framställda förslaget att, då enskild fiskerätt kränkts, fångsten alltid
skall tillfalla fiskerättshavaren. Har han i dylikt fall själv tagit fångsten
i beslag, bör han, såsom förutsatts i det remitterade förslaget, äga att ome
delbart tillgodogöra sig densamma. Tillräcklig anledning synes icke förelig
ga att, i enlighet med vad som påyrkats av justitierådet Geijer, ålägga ho
nom skyldighet att anmäla beslaget hos polisen. Då fångst tagits i beslag
av fisketillsynsman eller da sådan tillsynsman eller enskild rättsägare be
slagtagit annat än fångst, bör däremot, likaledes i överensstämmelse med
det remitterade förslaget, närmaste polisman underrättas. Föreskriften att
den beslagtagna egendomen skall överlämnas till polismannen torde emel
lertid lämpligen böra ersättas med ett stadgande att polismannen skall för
fara som om han själv gjort beslaget. Beträffande den närmare innebörden
härav torde jag få hänvisa till rättegångsbalken.
Ingen meningsskiljaktighet råder om att förverkat redskap eller dess värde
skall tillfalla kronan. Lagrådets samtliga ledamöter ha emellertid ansett
att när enskild fiskerätt kränkts, innehavaren av fiskerätten bör för honom
tillkommande skadestånd äga företräde framför kronan till betalning ur
egendomen. För min del har jag dock ej funnit tillräcklig anledning före
ligga för att målsägande skulle erhålla bättre säkerhet för skadeståndsford-
ringar vid olovligt fiske än vid brott i allmänhet. En föreskrift av nyss an
given innebörd skulle för övrigt sannolikt få ringa praktisk betydelse ef
tersom någon skada utöver förlusten av det fångade mera sällan torde upp
komma vid olovligt fiske och fiskeredskapens värde i allmänhet lär vara
obetydligt.
Det överarbetade förslaget har utformats i enlighet med vad sålunda an
förts. Därvid har hänsyn tagits till de redaktionella önskemål som fram
ställts från lagrådets sida.
Även den jämkning, varom lagrådet hemställt vid 46 § i det remitterade
förslaget (nya 39 §), har vidtagits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
40 §.
I förevarande paragraf, motsvarande 47 § i det remitterade förslaget, ha
bestämmelserna om kungörande av länsstyrelses beslut med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
233
lagrådets erinringar ändrats till närmare överensstämmelse med vad som
i allmänhet gäller i detta ämne. Även vad lagrådet eljest anmärkt vid para
grafen har iakttagits.
Slutbestämmelserna.
I slutbestämmelserna har dagen för den föreslagna lagens ikraftträdande
angivits till den 1 januari 1951 i stället för den 1 januari 1950. Dessutom
har erinran gjorts att ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till
följd av nya lagen må utgå enligt vad därom är särskilt stadgat. Med denna
hänvisning åsyftas det förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt
m. m. som Kungl. Maj :t förut i dag på föredragning av chefen för justitie
departementet beslutat förelägga riksdagen. Nämnda förslag överensstäm
mer, såvitt nu är i fråga, i sak med det förslag till lag om ersättning för
mistad fiskerätt som samtidigt med förslaget till lag om rätt till fiske re
mitterades till lagrådet men beträffande vilket beslutet att inhämta lagrådets
utlåtande sedermera återkallades.
Övriga lagförslag.
Vad angår dessa förslag har jag — utöver framflyttning av dagen för
ikraftträdandet och ändring av paragrafnumret i en hänvisning till fiske
rättslagen — ansett mig böra förorda allenast den ändringen att, såsom fö
reslagits av en ledamot av lagrådet, expropriation för tillgodoseende av yr
kesfiskets behov av mark för bryggor och bodar m. m. skall avse äganderätt
i stället för nyttjanderätt, om ägaren begär det.
Något behov av att, såsom lagrådet ifrågasatt, på vissa punkter förtydliga
förslaget om ändring av 19 kap. 12 § jorddelningslagen har icke synts mig
föreligga.
Såsom jag framhållit vid remissen till lagrådet synes någon medelsan
visning till ersättningar för mistad fiskerätt eller till kostnader för de organ
som avses skola pröva ansökningar om dylik ersättning icke vara erfor
derlig förrän för budgetåret efter det, då den nya lagstiftningen träder i
kraft. Därest fråga om utbetalning skulle uppkomma redan tidigare, torde
för ändamålet få anlitas det under riksstatens IX huvudtitel upptagna för
slagsanslaget till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.
Härefter hemställer föredraganden att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksda
gen
dels att jämlikt § 87 regeringsformen antaga de i enlighet med det an
förda jämkade, härovan under 1—4 upptagna lagförslagen,
dels ock att — efter ändring beträffande dagen för ikraftträdandet —
234
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
enligt § 77 regeringsformen godkänna det vid statsrådsprotokollet i detta
ärende för den 25 februari 1949 fogade förslaget till förordning om fiske
rätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem
ställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall och förordnar, att till riksdagen skall avlåtas propo
sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Kahm.
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
235
Jämförelsetablå.
Rätt till fiske: översikt över äidre lagrums motsvarigheter i fiskerättskommitténs
betänkande, i iagrådsremissen och i propositionen.
1896 års lag
Fiskerättskommittén
Lagrådsremissen
Propositionen
1 §
1, 6 §§ samt förordn.1
1, 2, 9—11 §§ samt för
ordn.1
1—3 §§ samt gränslagen
och förordn.1
2 §
2, 6, 8 §§
1, 3-6, 9-11, 13 §§
1—3, 5 §§ samt gränslagen
—
5 §
8 §
33 §
—
7 §
12 §
4 §
3 § 1 st.
9 §
14 §, jfr 27 § 1 st.
6 §, jfr 22 § 1 st.
3 § 2 st.
9-11 §§
14-17 §§, jfr 27 § 1 st.
6-11 §§, jfr 22 § 1 st.
3 § 3 st.
—
—
—
3 § 4 st.
14 §
19 §
13 §
3 § 5 st.
12, 13 §§
18 §
12 §
3 § 6 st.
16 §
21 §
15 §
3 § 7 st.
21 §
33 § 1, 2 st.
27 §
3 § 8 st.
—
—
—
4 §
15 §
20 §
14 §
5 §
3, 4, 8, 17-20 §§
1, 7, 13, 22-25 §§
5, 16—20 §§ samt gräns
lagen
6 §
3, 6 §§
1, 2, 7, 9, 10 §§
1, 2 §§ samt gränslagen
—
—
26 §
21 §
—
22 §
27 § 2 st.
22 § 2 st.
7, 8 §§
23 §, adm. förvaltnings
föreskrifter, jfr 27 §
adm.förvaltningsföreskrif-
ter, jfr 31 §
adm.förvaltningsföreskrif-
ter, jfr 5 §
9 §
24 §
28 §
23 §
10 §
25 §
29 §
24 §
11 §
26 § 1 st.
30 §
25 §
—
26 § 2 st.
—
—
12 §
27 §
31 §
5 §
13 §
28 §
32 §
26 §
14-16 §§
29, 30 §§
34, 35 §§
28, 29 §§
—
49-52 §§
36-39 §§
30-32 §§
17 §
53 §
46 §
39 §
17 a § 1 st.
54, 55 §§
40-42 §§
34, 35 §§
17 a § 2 st.
59 §
—
—
18 §
56 §
43, 45 §§
36, 38 §§
19 §
57 §
44 §
37 §
20 §
21 § 2 st. sista punkten
33 § 3 st.
—
21 § 1 st.
förordn.1
förordn.1
förordn.1
21 § 2 st.
—
—
—
—
60 §
47 §
40 §
1 Förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.
236
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Innehållsförteckning.
Sid.
Proposition........................................................................................................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ............................................................................... 1
Lagförslag
Lag om rätt till fiske ............................................................................................................ 3
Om fiske i allmänt vatten. 3. — Om fiske i enskilt vatten. 4. — Särskilda bestämmelser
om rätt till fiske i vissa fall. 7. — Om rätt att nyttja annans strand m. m. Om
fiskådra. 8. — Om åtgärder mot vanskötsel av fiske. 9. — Oro vattenstånd. 10. — An
svarsbestämmelser m. m. 10. — Om besvär m. m. 11.
Lag ang. ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 dec. 1946 om handlägg
ning av domstolsärenden .................................................................................................. 13
Lag ang. ändrad lydelse av 19 kap. 12 § jorddelningslagen............................... 14
Lag ang. ändring i expropriationslagen.......................................................................... 15
Förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och
holmar m. m............................................................................................................................. 16
Utdrag av statsrådsprotokollet för den 25 febr. 1949 ......................................... 17
Huvuddragen i fiskerättskommitténs förslag................................................................. 18
Gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten................................................................. 26
Saltsjön. 26. — Sötvattnen. 44.
Fisket i fritt fiskevatten ....................................................................................................... 49
Begränsningar av strandägarnas ensamrätt till fiske................................................... 57
Allmänna synpunkter. 57. — Strömmings- och skarpsillfisket. 58. — Annat fiske i
Östersjön. 66. — Hummerfisket i Bohuslän. 70. — Övrigt fiske vid västkusten. 76. —
Fisket i de stora insjöarna. 81.
Kronans fisken ............................................................. 87
Fiskevårdsområden...................................................................................................................... 89
Vanskötsel av fiske..................................................................................................................... 98
De särskilda författningsförslagen ...................................................................................... 101
Motiv. 101. — Lagtext. 148.
Utdrag av lagrådets protokoll för den 15 dec. 1949 ............................................... 166
Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde .......................................... 168
Förslaget till lag om rätt till fiske..................................................................................... 176
Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m..........................................217
Förslaget till lag ang. ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 dec. 1946 om
handläggning av domstolsärenden ............................................................................... 223
Förslaget till lag ang. ändrad lydelse av 19 kap. 12 § jorddelningslagen .. 223
Förslaget till lag ang. ändring i expropriationslagen.................................................. 223
Sid.
Utdrag av statsrådsprotokollet lör den 13 januari 1950 ang. lag om rätt
till fiske, m. m.1 .................................................................................................. 225
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
237
Jämförelsetablå (äldre rätt — fiskerättskommittén — lagrådsremiss^! — pro
positionen) .............................................................................................................. 235
1 Jfr särskild proposition samma dag ang. lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.