offentliga utredningar Betänkande med förslag till åtgärder från statens sida för att främja fritidsfisket ! 1968: 13 i Jordbruks- 1 departementet

Avgivet av Fritidsfiskeutredningen Stockholm 1968

3. D U)

• Sida 3
•  Original

Statens offentliga utredningar 1968

Kronologisk förteckning

. Ekonomisystem för försvaret. Esselte. Fö. . Ekonomisystem för försvaret. Bihang. Esselte. Fö. . Kreditmarknedens struktur och funktionssätt. Esselte. Fi. . Handläggningen av säkerhetsfrågor. Isaac Marcus. Ju. . Industrins struktur och konkurrensförhållanden. Esselte. Fi. . Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. Esselte. Fi.

Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. Esselte. Fi. . Skogbrukets planläggningsfrågor. Svenska Reproduk- tions AB. Jo.

. Virkesbslanser 1967. Esselte. Jo. . Säkerhetspolitik och försvarsutgifter.Esselte. Fö. . 1958 års utredning kyrka-stat. Xl. Svenska kyrkan och staten. Esselte. U. . Förvaltningen av kyrklig jord m.m. Berlingske Boktryck- eriet. Lund. . Fritidsfisket. Esselte. Jo.

(& N 4010 W _Nl CDU'IåwN-å

1 1 1 1

• Sida 1
•  Original

Statens offentliga utredningar 1968: 13 J ordbruksdepartementet

F ritidsfisket

Betänkande med förslag till åtgärder från statens sida för. att främja fritidsfisket

Avgivet av Fritidsfiskeutredningen Stockholm 1968

• Sida 2
•  Original

ESSELTE AB. STHLM 5!

• Sida 3
•  Original

Författningsförslag Förslag till lag om förvaltning av samfällda fisken Förslag till lag om allmän fiskeavgift . Förslag till lag om ändring 1 lagen den 1 decembel 1950 om lätt till fiske Förslag till lag om ändring" 1 lagen den 5 maj 1960 om fiskev årdsområden Förslag till fiskeristadga

Kap. Kap.

Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap.

1 2

CDOOxlODUWJåOO

10 11 12 13 14

Direktiv och uppläggning av utredningsmbetet.

Tidigare undersökningar ang. fritidsfiskets omfattning och inriktning. Utvecklingstendenser. Begreppsbestämning Organisationsförhällanden . . Huvuddragen av den svenska fiskelagstiftningen . Ändringar i fiskelagstiftningen .

Den enskilda fiskerätten Förvaltning av samfällda fisken . Översyn av lagen om fiskevåldsområden m. m. Fritidsfisket och kronans fisken

Fiskeristadgan . Fisketillsynen .

Fritidsfiskets serviceproblem

Allmän fiskeavgift

Sammanfattning .

Särskilt yttrande av ledamoten af Klintberg .

11 12 14 16

27

32 44 50 60 65 70 83 96 105 128 140 151 164

167

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 18 oktober 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa översyn av och avge förslag rörande de statliga insatserna i fråga om fritids- fisket och därmed sammanhängande frågor.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 6 december 1963 såsom sakkunniga överdirektören Jöran Hult, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare fiskaren Bengt Arweson och agronomen Erik Grebäck, vattenrättsdomaren Lennart af Klintberg samt frilidsfiskeintenden— ten Per-Arne Wallin.

De sakkunniga har antagit namnet frilidsfiskeutredningen. Den 31 mars 1964 förordnades byråchefen i fiskeristyrelsen Lars Wikland att såsom expert biträda utredningen. Till sekreterare förordnades den 29 maj 1964 hovrättsfiskalen Bror Karlsson.

Efter framställning av utredningen har byråinspektören i fiskeristyrelsen Lilly Snellman den 11 februari 1965 förordnats att biträda utredningen i frå— ga om gällande lokala bestämmelser på fiskets område.

Experten har deltagit i behandlingen av alla förekommande frågor. Han har därjämte fullgjort de huvudsakliga sekrelerareuppgifterna i fråga om kapitlen 2, 3, 8, 9 samt 11 13.

Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, får utredningen vördsamt över- lämna sitt betänkande Fritidsfisket.

Ledamoten af Klintberg har avgivit särskilt yttrande. Stockholm i december 1967.

Jöran Hrrlt

Bengt .l rrrwson Erik Grebäck L. af Klintberg P. .sl. lVallin Lars lVikIand

/ Bror Karlsson

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

Författningsförslag

Förslag till

lag om förvaltning av samfällda fisken

Härigenom förordnas som följer

1 &. Denna lag äger tillämpning å samfällt fiske som avses i 24 5 första stycket lagen om rätt till fiske.

2 5.

Med delägare avses ägare till fastighet som har del i det samfällda fisket. Ägare av fastighet till vars förmån gäller servitut, som innefattar rätt att med uteslutande av fiskets ägare utnyttja fisket,

boställshavare, som själv brukar bostället, samt innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid till fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning,

skall vid tillämpningen av denna lag anses som delägare i fastighetsägarens ställe.

Innefattar servitut rätt till allenast en del av den besvärade fastighetens fiske, skall i fråga om den delen vad i andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

3 5. Är fiske samfällt för endast två fastigheter, äger länsstyrelsen på ansökan

av någon av delägarna föreskriva huru fisket får nyttjas av dem eller eljest tillgodogöras.

4 5. Är fiske samfällt för flera än två fastigheter, äger delägarna på sam- manträde besluta om användningen och tillgodogörandet av fisket. Beslut som fattats på sammanträde enligt denna lag gäller mot ny delägare.

5 &.

Delägare äger hos länsstyrelsen påkalla utseende av god man för att hålla sammanträde enligt 4 5. Det åligger gode mannen att kalla delägarna till sammanträde. I kallelsen skall angivas tid och plats för sammanträdet samt de ärenden som skall behandlas. Kallelsen skall i rekommenderat brev till- ställas samtliga delägare minst fjorton dagar före sammanträdet.

• Sida 8
•  Original

Är delägarna flera än tio eller kan icke med säkerhet utrönas vilka som har del i det samfällda fisket, får kallelsen överlämnas till en av delägarna för att hållas tillgänglig för dem alla. Kallelsen jämte uppgift om vem som mottagit den skall minst fjorton dagar före sammanträdet anslås på kom- munens anslagstavla samt införas i tidning inom orten.

6 5. Har delägarna utsett viss person att kalla dem till sammanträde, äger den- ne utan förordnande av länsstyrelsen rätt att utfärda kallelse. Det åligger sådan sammankallande att iakttaga föreskrifterna i 5 5.

7 5.

Är delägare bortovarande och är icke någon förordnad eller eljest behörig att företräda honom, åligger det den som enligt 5 eller 6 5 har att kalla till sammanträde att hos rätten göra sådan anmälan som avses i 18 kap. 4 & föräldrabalken.

8 5.

Vid sammanträde med delägarna skall föreligga förteckning utvisande varje delägares kända andel i det samfällda fisket.

Delägarna utser ordförande. Genom ordförandens försorg skall föras protokoll, vilket skall hållas till— gängligt för delägarna senast två veckor efter sammanträdet.

Har viss fastighets andel i samfällt fiske upplåtits i sin helhet för en tid av minst ett år, äger brukaren närvara vid sammanträde med delägarna samt därvid yttra sig och avge förslag.

9 5.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan vid sammanträde med delägarna deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten. Ej heller må han deltaga i behandlingen av annan angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot samfällighetens.

10 5.

Varje delägare, som själv eller genom ombud är närvarande vid samman— träde enligt 4 5, äger rösträtt efter sin delaktighet i samfälligheten. Dock'får ej någons röstetal överstiga en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga vid sammanträdet närvarande delägare.

Som delägarnas beslut gäller, såvitt ej annorlunda föreskrivits i denna lag, den mening som erhållit det högsta röstetalet. Vid lika röstetal gäller den mening som biträdes av de flesta röstande. Är även antalet röstande lika avgöres val genom lottning och annan fråga enligt den mening som biträtts av ordföranden.

• Sida 9
•  Original

För beslut om upplåtelse av fisket i dess helhet eller av allt fiske efter visst fiskslag fordras samtycke av delägare som företräder minst två tredje- delar av det enligt 10 5 första stycket bestämda röstetalet och som tillika ut— gör mera än hälften av de röstande.

Upplåtelse som nu sagts skall icke medföra inskränkning i den fiskerätt som tillkommer samerna eller arrendator enligt 2 kap. 63 5 lagen om nytt- janderätt till fast egendom.

12 5. Vad i 15 kap. 15 & föräldrabalken stadgas skall ej äga tillämpning på upp- låtelse av fiskerätt som sker med stöd av denna lag.

13 &.

Delägare är icke skyldig att utan eget medgivande lämna tillskott, som överstiger hans andel i avkastningen.

14 &. Har delägare påkallat sammanträde skall han förskjuta kostnad som uppkommit i samband med sammanträdet. Kostnaden skall slutligen gäldas av delägarna efter delaktigheten i fisket.

15 5.

För handhavande av samfällighetens angelägenheter äger delägarna i fall som avses i 4 5 vid sammanträde utse styrelse bestående av en eller flera ledamöter.

Anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen i det län där fisket är beläget. Vid anmälan skall fogas styrkt avskrift av det protokoll som upp- tager beslutet.

Sedan anmälan behörigen skett, äger styrelsen ensam företräda samfäl— ligheten i förhållande till tredje man.

16 5. Det åligger styrelsen att utfärda kallelse till sammanträde med delägarna, verkställa delägarnas beslut, företräda samfälligheten inför domstolar och andra myndigheter, förvalta samfällighetens tillgångar samt i övrigt hand- hava dess angelägenheter utom i frågor beträffande vilka beslutanderätten tillkommer delägarna. Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande förenar sig. Vid lika röstetal gäller den mening som biträdes av ordföranden. Styrelseledamot äger ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot samfällighetens.

• Sida 10
•  Original

Styrelseledamöter, som genom att överskrida sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndar samfälligheten skada, skall svara för skadan en för alla och alla för en. På sätt nu nämnts skall de jämväl svara för skada, som de genom överträdelse av bestämmelse i denna lag eller i stadgar för samfälligheten tillskyndar tredje man.

18 &.

Delägare, som fiskar i strid med vad länsstyrelsen föreskrivit eller vad delägarna med stöd av denna lag beslutat, straffes, om ej gärningen eljest är belagd med straff, med böter. Sådant brott får ej åtalas av allmän åklagare, om det icke angives till åtal av mälsägande. Som målsägande anses förutom delägare i det samfällda fisket även styrelse i de fall delägarna utsett sådan.

19 &.

Menar den vars rätt beröres av beslut, som fattats vid sammanträde med delägarna, att beslutet icke tillkommit i laga ordning eller att det eljest stri— der mot lag eller författning eller kränker hans enskilda rätt eller länder honom till märkligt förfäng, får talan föras hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skall ha inkommit inom två månader från beslutets dag.

Beslut skall, om ej länsstyrelsen annorlunda förordar, lända till efter- rättelse utan hinder av förd talan.

20 g.

Mot länsstyrelses beslut får talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skall ha inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det att klaganden fått del av beslutet.

Beslut skall, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, lända till efter- rättelse utan hinder av förd talan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Föreskrifter angående nyttjande av samfällt fiske som meddelats med stöd av 24 5 lagen om rätt till fiske i dess äldre lydelse skall gälla till dess delägarna annorlunda beslutat enligt denna lag.

• Sida 11
•  Original

Förslag till

lag om allmän fiskeavgift

Härigenom förordnas som följer.

1 5. Den som vill fiska inom rikets vattenområden är skyldig att erlägga all- män fiskeavgift. Avgift gäller för kalenderår. 2 5. Från skyldighet att erlägga avgift är befriade svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att fiska som till- kommer honom enligt vad därom är särskilt stadgat, den som ej fyllt 16 år, samt den som fyllt 67 är.

3 €. Bevis om erlagd avgift skall medföras vid fisket och på begäran uppvisas för polisman, fisketillsynsman som förordnats av fiskeristyrelsen eller läns- styrelse samt hefattningshavare vid tullverkets kustbevakning.

4 5. Av influtna avgifter skall bildas en fond för främjande av fritidsfisket inom riket. Om fondmedlens användning beslutar en särskild styrelse som utses av Konungen.

5 5. Den som fiskar utan att ha erlagt föreskriven avgift straffes med böter. Han skall dessutom förpliktas utgiva ogulden avgift.

6 &. Konungen fastställer avgiftens storlek och meddelar närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

• Sida 12
•  Original

Förslag till

lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas att 22 å andra stycket lagen om rätt till fiske skall upphöra att gälla samt att 24, 34 och 40 55 samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) 24 &.

Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter må nyttjas av fastigheter- nas ägare efter vad de kunna sämjas. Sämj as de ej, må länsstyrelsen på an- sökan av någon av dem föreskriva huru fisket må nyttjas. Innan sådan föreskrift meddelas skola de övriga ägarna genom särskilda underrättel- ser erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av fiskerätt åt annan än någon av fastigheternas ägare må ej annat än i samband med upplä- telse av jord till brukande göras av en ägare utan de flesta övrigas salu- tycke. Därvid skola de, som med samäganderätt innehava viss fastig- het, tillsammantagna räknas för en ägare och skall likaså endast en röst beräknas för den som äger flera fas- tigheter.

Hör fiske till allenast en fastighet, vilken cj utgöres av enbart fiske, och innehaves fastigheten med samägan- derätt, må på ansökan av någon av delägarna meddelas föreskrift enligt vad i första stycket är stadgat. Vad i denna paragraf stadgas äger

(Föreslagen lydelse) 24 &.

Fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter må fastigheternas ägare tillgodogöra sig genom eget nyttjande eller genom upplåtelse åt annan. Enas icke delägarna om an- vändningen av fisket, avgöres fråga därom i den ordning som stadgas i lagen om förvaltning av samfällda fisken.

Hör fiske till allenast en fastighet, vilken ej utgöres av enbart fiske, och innehaves fastigheten med sam— äganderätt, må länsstyrelsen på an— sökan av någon av delägarna före- skriva huru fisket må nyttjas. Innan sådan föreskrift meddelas skola de övriga delägarna genom särskilda nn— dcrrättelser erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt.

För fiske som ingår i fiskevårds— område gäller vad därom är stadgat.

• Sida 13
•  Original

(Nuvarande lydelse) ej tillämpning å fiske som ingår i fiskevårdsområde.

34 å.

Bedriver någon utan lov fiske som hör under annans enskilda fiskerätt eller enligt denna lag må utövas en- dast efter tillstånd av myndighet, dömes för olovligt fiske till dags— böter.

Är brottet med hänsyn till att fis— ket avsåg särskilt värdefull fisk eller idkades vanemässigt eller i större omfattning att anse som grovt, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sea: månader.

40 &.

Brott varom förmäles i 34 eller 35 å må ej, där det endast kränker enskild fiskerätt, åtalas av allmän åklagare med mindre det av måls— ägande angives till åtal eller sta-ts- åklagaren finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i _ — _ _ _

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

(Föreslagen lydelse)

34 &.

Bedriver någon utan lov fiske som hör under annans enskilda fiskerätt eller enligt denna lag må utövas en- dast efter tillstånd av myndighet, dömes för olovligt fiske till böter el- ler fängelse i högst sex månader.

40 %.

Brott varom förmäles i 34 eller 35 & må ej, där det endast kränker en- skild fiskerätt, åtalas av allmän åkla- gare med mindre det av målsägande angives till åtal eller fisket ingår i fiskevårdsområde eller förvaltas en- ligt 15 __8 lagen om förvaltning av sam- fällda fisken eller åklagaren finner åtal vara ur allmän synpunkt påkal— lat.

—— anses som målsägande.

• Sida 14
•  Original

Förslag till

lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas att 6, 10, 11, 15 och 17 55 lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) 6 5.

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger antingen från delägare, som företräda mer än hälf- ten av delaktighetstalet och tillika utgöra minst en tredjedel av antalet delägare, eller från delägare, som utgöra mer än halva antalet delägare och tillika företräda minst en tred- jedel av delaktighetstalet. Skall fis- kevårdsområdet omfatta ett eller fle- ra vart för sig oskiftade fisken, er- fordras därjämte samtycke från minst en delägare inom varje sådant fiske.

Hör fisket till allenast en fastig- het och utgör det ej ensamt för sig en fastighet, må dock fiskevårdsom- råde bildas, om samtycke därtill läm- nas av mer än halva antalet delägare eller av delägare, vilka företräda mer än hälften av delaktighetstalet.

(Föreslagen lydelse) 6 $.

Fiskevårdsområde må bildas om vid omröstning enligt 19 5 samtycke föreligger antingen från delägare med mer än hälften av det vid sam- manträdet företrädda delaktighets- talet, om de tillika utgöra minst en tredjedel av antalet röstande, eller från delägare med minst en tredjedel av det vid sammanträdet företrädda delaktighetstalet, om de tillika utgö— ra mer än halva antalet röstande.

Hör fisket till allenast en fastig— het och utgör det ej ensamt för sig en fastighet, må dock fiskevårdsområde bildas, om samtycke därtill lämnas av mer än halva antalet i omröst- ningen deltagande delägare eller av delägare med mer än hälften av det företrädda delaktighetstalet.

Äro de i första _ — —— _ _ — __ —— — i övrigt.

10 5.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller fle- ra fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om delägare med mer än hälften av delaktighetstalet samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första stycket sägs, må upplåtelse ske endast om delägare med mer än

10 &.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om delägare med mer än hälften av det vid sammanträde med delägarna företrädda delaktighetsta- let samtycka därtill.

• Sida 15
•  Original

(Nuvarande lydelse)

två tredjedelar av delaktighetstalet samtycka därtill. Omfattar fiske- vårdsområdet ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, skall i stället be- träffande varje sådant fiske gälla vad i första stycket är stadgat.

11 5.

Utan delägares samtycke må upp- låtelse ej ske av delägarens hela fiske eller eljest av fiske, som han med en- samrätt äger eller brukar eller så- som särskild lott tilldelats honom. Vad nu sagts gäller dock ej, då fis- ket saknar betydelse för delägarens försörjning.

Vad i denna lag stadgas _ _ _ _—

15 &. Fiskevårdsområde må bildas alle- nast efter ansökan av delägare. An- sökningen skall vara skriftlig och in- givas till länsstyrelsen.

15

(Föreslagen lydelse)

dast om delägare med mer än två tredjedelar av det vid sammanträde med delägarna företrädda delaktig- hetstalet samtycka därtill.

11 5.

Utan delägares samtycke må upp- låtelse ej ske av delägarens hela fiske eller eljest av fiske, som han med ensamrätt äger eller brukar eller så- som särskild lott tilldelats honom.

————— sådan rätt.

15 &. Fiskevårdsområde må bildas alle- nast efter ansökan av delägare, kro- nan eller kommun. Ansökningen skall vara skriftlig och ingivas till länsstyrelsen.

I ansökningen skola ————————— tillgodoses. 17 5. 17 5. Innehåller ej ansökningen —————— omedelbart avslås. Bildande av fiskevårdsområde Bildande av fiskevårdsområde skall prövas vid förrättning under skall prövas vid förrättning under ledning av förråttningsman som ledning av förrättningsman som läns-

länsstyrelsen förordnar.

styrelsen förordnar. Uppkommer vid förrättning fråga, för vars avgörande fordras särskild fack-kunskap, får länsstyrelsen på begäran av förrätt— ningsmannen och efter prövning om åtgärden behövs förordna sakkunnig person som biträdande förrättnings- man.

Äro delägarna _ _ _ _ _ _ —— _ _ avgöra ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Bestämmelserna i 10 och 11 55 skall gälla även i fråga om fiskevårdsom— råde som bildats dessförinnan.

• Sida 16
•  Original

Förslag till fiskeristadga Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 5.

Vad i denna stadga sägs om fisk skall i tillämpliga delar gälla även om hummer, kräfta, havskräfta, räka, krabba, bläckfisk, ostron, pärlmussla, blåmussla och nejonöga.

Med fast redskap förstås i denna stadga fiskebyggnad, så ock med led- arm försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fästes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än två dygn i följd.

2 &.

För de områden, som avses med kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6 ) angående tillämpning av den genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde, kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestäm- melser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark grän— sande farvattnen och 1 5 kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m.m., skall föreskrifterna i denna stadga icke gälla, i den mån de strider mot innehållet i nämnda kungörelser.

Föreskrifterna i denna stadga gäller ej heller i den mån de strider mot strängare bestämmelser som fiskeristyrelsen meddelar med stöd av kun- görelsen den 13 augusti 1965 (nr 500) om bestämmelser angående storleken av nätmaskor i fiskeredskap och minimimått på fisk m.m.

Bestämmelser om fiskets bedrivande inom rikets vattenområden Om förhållandet mellan fiskande inbördes 3 &. Ämnar flera därtill berättigade fiska i samma vatten och kan de ej göra detta på en gång, skall de utöva fisket efter den ordning i vilken de kommit till stället. Så länge en fiskande begagnar av honom utsatt fiskeredskap, får annan icke hindra honom i hans fiske.

Ej må någon onödigt uppehålla fiskeplats eller efter avslutat fiske i vatt— net kvarlämna redskap eller del därav eller förankringsanordning eller annat

• Sida 17
•  Original

föremål som kan hindra efterföljande fiskande. I fråga om fiske med fast redskap inträder skyldigheten att upptaga pålar eller förankringsanord- ningar, när fisket avslutas för säsongen.

Vad i första och andra styckena sägs skall icke gälla, om annat föreskrives i eller med stöd av denna stadga eller annan författning.

4 5.

I vatten där varje svensk medborgare äger fiska får rörligt nätredskap ej utsättas närmare redan utsatt storryssja, bottengarn, ålhomma, fast lax— nät eller liknande fast redskap än 150 meter och fiske med krokredskap ej bedrivas närmare än 30 meter från redskap av nyssnämnt slag, om icke ägaren av det fasta redskapet medgivit det. För att få åtnjuta detta skydd skall det fasta redskapet i vardera änden vara utmärkt med en gulmålad stake av minst 1,5 meters höjd över vattenytan. Annat redskap får ej ut- märkas på detta sätt.

Med storryssja förstås ryssja eller liknande redskap som i någon del har större höjd än 1,5 meter.

F iskeristyrelsen äger utfärda bestämmelser angående utsättande av fast fiskeredskap i enskilt vatten vid rikets västra kust.

i t

> 5 å. i 6 5.

Varje fiskande skall söka undvika att hans fiskeredskap kommer så nära fiskeredskap, som annan fiskande tidigare utsatt eller börjat utsätta, att fara uppkommer för att redskapen hopsnärjes.

7 5.

Kan fiskeredskap som hopsnärjts med annan tillhörigt fiskeredskap ej frigöras eller upptagas utan att redskapen samtidigt upptages eller skada tillfogas något av dem, skall de fiskande gemensamt skilja och upptaga redskapen.

Envar av de fiskande äger, om de övriga ej är tillstådes och icke utan olägenhet kan tillkallas, själv åtskilja redskapen. Kan fiskande ej skilja redskapen utan att lösa eller kapa eget redskap, får han vidtaga de åtgärder med annans redskap som är nödvändiga för att åtskilja redskapen. Han är därvid skyldig så förfara att ägaren av det andra redskapet tillskyndas minsta möjliga förfång. Vad han nödgats lösa eller kapa på annans redskap, skall han utan onödigt dröjsmål åter sammanknyta. Har redskapet upp- tagits och på stället kunnat skiljas från övriga redskap, skall redskapet och fångsten omedelbart åter utsättas om detta finnes vara till fördel för ägaren. I annat fall skall den som upptagit redskapet skyndsamt föranstalta om att redskapet och fångsten kommer ägaren till handa.

• Sida 18
•  Original

18

Om fiskevård 8 &. Fiske med harka, ljuster och huggkrok, som är försedd med skaft, är för- bj udet. Vad nu sagts gäller även annat redskap med vilket fisk kan spetsas.

9 &.

Fiske med krokredskap vid vilket kroken eller krokarna hugges eller I'yckes fast utvändigt på fisken (ryckfiske) är förbjudet. Lakkrona eller lakkäxa får dock användas i Vättern.

Som ryckfiske anses icke fiske med pilk eller pirk vid vilken kroken är rörligt fästad med ring eller kedja.

10 5. Vad i 8 och 9 55 stadgats utgör icke hinder mot fiske med ålsax eller be- gagnande av huggkrok för att bärga fisk som fångats med annat redskap.

11 5.

I strömmande vatten samt i sådant enskilt vatten där varje svensk med- borgare äger fiska är fiske med följande redskap förbjudet.

1) Utter eller utterliknande redskap, 2) mellan fiskande sträckt lina försedd med beten, samt 3) släplina med mer än tre beten (flugor, drag eller dylikt). Utan hinder av vad nu sagts får utter användas vid fiske i sådant enskilt vatten som avses i 17 5 lagen om rätt till fiske.

12 5. Ej må någon utan tillstånd av fiskeristyrelscn idka fiske med sprängämne, dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström eller med skjutvapen.

13 &. Fångst av hummer eller krabba är förbjuden vid dykning.

14 5. Angående trålfiske samt fiske med snörpvad och snurrevad är särskilt stadgat.

15 5.

Fiske är förbjudet efter hummer från klockan 17 den 1 juli till klockan 6 den 15 september, efter ostron från och med den 1 maj till och med den 31 augusti samt efter kräfta från och med den 1 november till klockan 17 den 7 augusti.

Under fredningstid får redskap, som användes till fångst av det slags skal— djur som fredningen avser, icke stå ute i vattnet. Vad sålunda stadgats gäl-

• Sida 19
•  Original

19

ler under fredningstid för hummer ej instängningsredskap lämpligt för fångst av hummer och krabba om redskapet är försett med två öppningar, vardera med en höjd av minst 40 millimeter och en bredd av minst 300 millimeter. I redskap av cylindrisk form skall öppningarna vara anordnade längs sidan inom 150 millimeter från bottenribban samt i redskap med plan botten längs bottenplanet. Varje fångstrum skall vara försett med minst en öppning.

Med instängningsredskap av ovan angivet slag avses tinor, kupor, mjär- dar och liknande redskap, dock ej åltinor eller ryssjor för fångst av ål och annan fisk.

16 &. Fiske med nät, not eller annat rörligt nätredskap utom kräftredskap är förbjudet under lördagar och söndagar från och med den 15 augusti till och med den 30 september i strömmande vatten i älv, ström, å eller större bäck.

17 5.

I strömmande vatten är fångst av lax och laxöring förbjuden från och med den 15 september till och med den 31 januari. I Norrbottens, Västerbot- tens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län skall i fråga om laxöring fångstförbudet gälla endast under oktober.

18 &. Fiske med ålryssja och annat redskap av nät för fångst av ål är förbjudet i strömmande vatten i älv, ström, å eller större bäck från och med den 1 december till och med den 31 maj. Under samma tid skall ålkista hållas öppen så att fiskens fria gång icke hindras.

19 &.

Fiske är förbjudet i särskilt anordnad fiskväg och nedströms damm- byggnad inom ett avstånd av 100 meter räknat från dammen.

Vattenframsläppning vid dammbyggnad eller särskilt anordnad fiskväg får icke ändras för att möjliggöra eller underlätta fiskfångst.

Finnes vid vattenbyggnad särskild, avstängbar tilloppskanal är allt fiske i kanalen förbjudet.

Vad ovan sagts skall icke gälla om domstol fastställt andra regler för utövande av fiske.

20 5. Till skydd för vandringsfisken äger fiskeristyrelsen stadga inskränkningar i fisket med fast redskap och nätredskap inom fredningsområden utanför mynningar av älvar och åar.

• Sida 20
•  Original

20 21 5.

F iskeristyrelsen kan bestämma om inskränkningar i fisket med rörligt nätredskap för område, där varje svensk medborgare äger fiska med sådant redskap, om fisket med nätredskap finnes medföra alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller försvåra krokfiske med handredskap.

Vid utfärdande av bestämmelser enligt första stycket skall iakttagas att yrkesfiskare ges företräde till fiske med rörligt nätredskap.

22 5.

Om fiske med fast redskap eller rörligt nätredskap i vatten med bestånd av särskilt värdefull fisk medför alltför hård beskattning av beståndet eller allvarligt hindrar fiskens gång, kan fiskeristyrelsen bestämma om inskränk- ningar i fisket med sådana redskap.

23 5. Ej må någon fånga fisk av nedannämnda slag, som icke håller följande minimimått : lax 50 centimeter hummer 21 centimeter laxöring 35 » havskräfta 13 »

röding 40 >> ostron 6 » kräfta 9 »

Minimimåttet för laxöring skall dock gälla endast vid fiske i saltsjön och för röding vid fiske i Vättern.

Måttet skall avse för lax, laxöring och röding avståndet från nosspetsen till stjärtfenans yttersta spets samt för kräfta, hummer och havskräfta det raka måttet från spetsen av pannhornet till fasta kanten av mellersta stj ärt- fenan. Ostron skall hålla det angivna måttet i minsta diameter eller bredd.

24 &. Fordras utöver vad ovan stadgats särskilda bestämmelser till skydd för fisket inom visst område, äger fiskeristyrelsen meddela sådana bestämmelser.

25 5 .

Har någon vid fiske efter tillåtet fiskslag utan avsikt råkat fånga fisk som han enligt 15, 16 eller 23 så eller enligt bestämmelser som utfärdats med stöd av denna stadga icke ägt fånga, skall han, om fisken genast utsläppes i vatt- net, icke anses ha överträtt fångstförbudet.

26 5. Under fredningstid får redskap som användes för fångst av det slags fisk som fredningen avser ej stå ute i fiskevatten, med mindre det visas att red- skapet därvid varit tillslutet eller på sådant sätt öppnat att fisk av det fre—

• Sida 21
•  Original

dade slaget ej kunnat fångas däri. Såvitt gäller hummer och kräfta skall i stället bestämmelserna i 15 å andra stycket tillämpas.

Innefattar bestämmelse, som utfärdats med stöd av denna stadga, förbud mot att fånga fisk under visst minimimått, skall vid beräknandet av måttet i tillämpliga delar gälla vad i 23 5 tredje stycket stadgats.

27 5.

Har bestämmelse givits om minsta maskstorlek i redskap som kan sträckas, skall den anses iakttagen om en flat, två millimeter tj ock mätsticka med en bredd motsvarande den föreskrivna maskstorleken lätt kan föras genom maskan, då den år sträckt diagonalt i redskapets längdriktning och redskapet är vått.

Beträffande redskap tillverkat av metalltråd skall bestämmelse om mask- storlek avse det kortaste avståndet mellan de två närmast varandra belägna motstående sidorna i maskan.

Bestämmelse om maskstorlek skall ej anses överträdd därigenom att en eller annan maska understiger det bestämda måttet.

28 &. I vatten där varje svensk medborgare äger fiska skall utestående redskap vara märkt med ägarens namn och adress.

29 5.

Fisk får icke utan tillstånd planteras ut eller flyttas från ett vatten till ett annat, eller, i fråga om rinnande vatten, från ena sidan om en damm- byggnad till den andra. Vidare får fiskodling icke anläggas utan tillstånd.

Fråga om tillstånd prövas av fiskeristyrelsen eller, enligt styrelsens be- stämmande, av fiskeriintendent eller av fiskerikonsulent hos lantbruks- nämnd. '

Är någon genom dom i vattenmål ålagd att utföra åtgärd som fordrar till- stånd enligt första stycket, skall prövningen enligt andra stycket avse endast villkor för utförandet som behöver uppställas för att spridning av smittsam fisksjukdom skall förebyggas.

Innan tillstånd meddelas, skall yttrande i regel inhämtas från statens veterinärmedicinska anstalt.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller i tillämpliga delar även i fråga om andra kräftdjur än som avses i 1 5.

30 å. Fiskeristyrelsen äger, om så finnes påkallat av fiskevårdshänsyn eller för erhållande av fisk till fiskodling eller för undersökning av betydelse i vatten- mål eller för vetenskapligt ändamål, medge undantag från förbud som med-

• Sida 22
•  Original

delats i eller med stöd av denna stadga. Är frågan av särskild betydelse, skall den underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Om fiske på internationellt vatten 31 &. Bestämmelserna i 3, 6, 12, 23, 25 och 30 åå skall i tillämpliga delar gälla även vid fiske från svenskt fartyg på internationellt vatten. Vad i 7 & stadgas skall jämväl tillämpas på sådant vatten beträffande redskap, som utsatts från svenskt fartyg.

Om förbud mot införsel och försäljning m. m. 32 5.

Ej må någon till riket införa eller i riket ilandföra hummer under tiden från och med den 1 juli till och med den 15 september, ostron under tiden från och med den 1 maj till och med den 31 augusti eller kräfta under tiden från och med den 1 november till och med den 7 augusti.

Fisk av i 23 5 första stycket nämnt slag som icke håller däri angivet mi- nimimått får ej införas till riket eller i riket ilandföras. Förbudet gäller icke laxöring, om det visas att fisken fångats i sötvatten, och ej heller röding. Gädda och gös som ej håller ett minsta mått, räknat från nosspetsen till stjärtfenans yttersta spets, av 40 centimeter får ej införas till riket.

Beträffande undantag från införselförbudet då fråga är om transitering gäller vad därom särskilt är stadgat. I övrigt äger fiskeristyrelsen medge un- dantag från förbuden.

33 5.

Inkomlner till riket fisk, som enligt 32 & icke får införas, må varan, därest den i behörig ordning anmälts till tullklarering, åter utföras.

Sker ej utförsel inom fyra dagar efter det varan enligt vad i tullstadgan sägs skall anses ha mottagits av tullanstalt, skall varan överlämnas till ve- derbörande polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman. Be- träffande varan skall därefter tillämpas vad enligt 45 och 47 åå gäller i fråga om förverkad fisk, som tillhör fredat fiskslag eller ej håller stadgat minimi- mått.

34 5.

Ej må någon inom riket saluhålla, utbjuda, sälja eller i återförsäljnings- syfte köpa fisk av i 23 5 första stycket nämnt slag utom röding som icke hål- ler däri angivet minimimått. I fråga om laxöring gäller förbudet dock endast fisk som fångats i saltsj ön. Åtgärd som nyss sagts får under tid då införsel och ilandföring av hummer, ostron eller kräfta enligt 32 5 första stycket är förbjuden ej heller vidtagas med dylikt skaldjur som håller stadgat minimi- mått.

• Sida 23
•  Original

Vad i första stycket sägs skall icke gälla, om det visas att fisken eller skal- djuret lovligen till riket införts eller lovligen i riket ilandförts eller fångats efter tillstånd som i 30 5 första punkten sägs eller, där fråga icke är om kräfta, eljest lagligen fångats inom riket.

35 å. Åtgärd som avses i 34 5 första stycket får ej vidtagas med gädda eller gös som icke håller de i 32 å andra stycket angivna minimimåtten, om det ej visas att fisken lovligen införts till riket. F iskeristyrelsen kan medge undantag från förbudet i första stycket, om det finnes påkallat för tillvaratagande av fisk som fångats av fiskevårds— hänsyn eller för erhållande av fisk till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål.

36 &.

Innefattar bestämmelse, som meddelats i eller med stöd av denna stadga, förbud mot att inom angivet område fånga fisk å viss tid eller under visst minimimått, skall förbudet även gälla såsom förbud att inom området med det slags fisk vidtaga åtgärd enligt 34 5.

Ej heller får någon inom riket utanför område, där förbud enligt första stycket gäller, vidtaga nyss angiven åtgärd med fisk, som han vet vara olag— ligen fångad inom sådant område.

37 5.

Vad i 34—36 55 stadgas skall ej gälla åtgärd med fisk som tagits i beslag eller förklarats förverkad.

Ansvarsbestämmelser m. m. 38 5.

Den som bryter mot förbud i 4 5, 8 5, 9 5, 11—13 55, 15 5 första stycket, 16—19 55, 23 5 eller 31 5 första stycket,

eller bryter mot föreskrifterna i 15 å andra stycket eller 26 5 första stycket, eller bryter mot bestämmelser som fiskeristyrelsen meddelat med stöd av 5 5, 20—22 55 eller 24 5,

eller bryter mot förbud, som i anledning av företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag givits mot fiske inom visst område,

dömes för olaga fiske till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes den som åsidosätter föreskrifterna i 29 5 första stycket eller villkor som uppställts för tillstånd enligt 29 5,

eller vidtager förberedelse till förbjudet fiske genom att med uppsåt att bedriva eller främja sådant fiske vid färd å fiskevatten medföra harka eller lj uster eller krokredskap, som gjorts särskilt ägnat för ryckfiske, eller ämne, som angives i 12 5, eller anordning, avsedd för fiske medelst elektrisk ström,

• Sida 24
•  Original

eller genom att med sådant uppsåt i vatten utlägga ämne eller anordning som nyss sagts.

39 5.

Den som bryter mot den enligt 3 & eller 31 & gällande ordningen för fiske som utövas av flera i samma vatten,

eller bedriver fiske i uppenbar strid mot vad i 6 5 eller 31 5 första stycket stadgas för undvikande av hopsnärjning av fiskeredskap,

eller åsidosätter föreskrifterna i 28 €, 32 å eller 34—36 åå, straffes med böter. Lika med olovlig införsel som i 32 & sägs anses försök därtill.

40 &.

Finnes någon ha bedrivit olaga fiske skall det olagligen fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde förklaras förverkat.

Påträffas i ett parti fisk sådan fisk som enligt första stycket skall vara förverkad på den grund att den fångats på otillåten tid eller icke håller stad- gat minimimått, skall, därest ej innehavaren av partiet genast på egen be- kostnad låter trovärdig person frånsortera den övriga fisken, jämväl denna fisk förklaras förverkad, om det icke finnes uppenbart ohilligt.

F örklaras fisk förverkad, är även låda eller annan förpackning, vari den förvaras, förverkad.

Fiskeredskap som använts till olaga fiske eller vid straffbar förberedelse enligt 38 å andra stycket eller som eljest varit olagligen utestående, skall för- klaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt ; finnes redskapet ej i behåll skall i stället dess värde för- klaras förverkat. Vad nu sagts gäller dock icke skjutvapen.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna gäller ej mot den som i god tro förvärvat fisken eller redskapet eller särskild rätt därtill.

41 å.

Finnes någon ha till riket olovligen infört eller sökt införa fisk i strid mot vad i 32 å föreskrives eller ha vidtagit åtgärd som är förbjuden enligt 34—36 55, skall vad i 40 5 första, andra, tredje och femte styckena stadgas äga motsvarande tillämpning, varvid den fisk som varit föremål för olov- lig befattning skall anses såsom olagligen fångad.

42 å. Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olaga fiske eller vidtager i 38 å andra stycket straffbelagd förberedelse till fiske, eller anträffas i fis- kevatten redskap, som är otillåtet eller utestående i uppenbar strid mot vad i

• Sida 25
•  Original

25 15 å andra stycket, 26 5 första stycket eller 28 & stadgas, äger fisketillsyns- man, som förordnats av länsstyrelse eller fiskeristyrelsen, befälhavare på statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka ordningen på fiskeplats, samt befattningshavare vid tullverkets kustbevakning beslagtaga egendom, som enligt 40 5 kan förklaras förverkad, ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för utredningen om förseelsen. Enahanda befogen- het tillkommer, om fisket kränker enskild fiskerätt, vederbörande rättsägare eller hans folk.

Tulltj änsteman eller lotstj änsteman, vilken påträffar fisk som någon olov- ligen infört eller sökt införa till riket, har att verkställa beslag å fisken.

43 5.

I beslag tagen fisk som uppenbarligen bör förklaras förverkad enligt den- na stadga och som är levnadsduglig skall omedelbart efter beslaget åter ut- sättas i det vatten vari den fångats, om det kan ske utan särskilda kostna- der eller besvär.

Vid utsättandet skall trovärdigt vittne närvara om omständigheterna med- ger det.

44 5.

Den som verkställt beslag enligt 42 5 skall anmäla beslaget till veder- börande polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman. Om fisk beslagtagits, skall sådan anmälan göras även om fisken utsatts enligt 43 5.

Den som mottagit anmälan enligt första stycket skall, med iakttagande av vad i denna stadga eller i allmänhet finnes om beslag föreskrivet, förfara som om han själv gjort beslaget.

45 &.

Förverkad fisk som icke utsatts skall, om annat ej följer av vad nedan stadgas, mot skälig betalning försäljas.

Tillhör fisken fredat fiskslag eller håller den ej stadgat minimimått, får den försäljas endast till innehavare av fiskmjölsfabrik eller eljest till den som kan antagas komma att ej avyttra fisken. Försäljning till annan får dock ske om fisken undergått sådan märkning eller därmed vidtagits an- nan åtgärd, som tydligt visar att fisken varit beslagtagen. Kan försäljning icke ske enligt vad nu sagts, skall fisken förstöras.

Har beslag lagts på fisk som är underkastad förskämning, får den genast försäljas eller, i fall som ovan avses, förstöras utan hinder av att dom å förverkande ej föreligger. Uppskattas fiskens värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till åtgärden sökas hos den domstol som har att upptaga frågan om fiskens förverkande. Domstolen får meddela beslut om fiskens avyttring utan att höra ägaren.

• Sida 26
•  Original

Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt föregående stycke skall in- till dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord mot ränta insättas i bank.

46 5. Vad i 43 och 45 Så är stadgat skall iakttagas jämväl i fall då grund för beslag eller förverkande föreligger även enligt lagen om rätt till fiske.

47 å. Förverkad fisk samt förverkat redskap eller värdet därav tillfaller kronan.

48 &. Brott för vilket straff finnes utsatt i denna stadga åtalas av allmän åkla- gare. Delägare i visst fiskevatten skall, i fråga om rätt att beivra dylikt brott som där skett, alltid anses som målsägande.

Övergångsbestämmelser

Denna stadga träder i kraft den Genom stadgan upphäves fiskeristadgan den 24 september 1954 (nr 607) och de bestämmelser som länsstyrelse med stöd av 14 5 i sistnämnda stadga meddelat för län eller del därav.

Vad i övergångsbestämmelserna till fiskeristadgan den 24 september 1954 föreskrivits om fortsatt giltighet av 7 5 jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser i 22 och 27 55 fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78) skall fortfarande gälla.

Bestämmelserna i 8 5 fiskeristadgan den 17 oktober 1900 angående fisk- galler framför turbin jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser i 21 och 27 55 nämnda stadga skall fortfarande gälla beträffande turbinan- läggning, som tillkommit eller vartill tillstånd meddelats före den 1 januari 1955; dock att beslut som avses i 8 5 andra stycket om annan anordning än fiskgaller meddelas av vattendomstol jämlikt 2 kap. 8 & vattenlagen.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till författningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

• Sida 27
•  Original

KAPITEL 1

Direktiv och uppläggning av utredningsarbetet

1. Direktiven för utredningen

Till statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 18 oktober 1963 an- förde chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, bl. a. föl- jande.

Fritidsfisket har ökat starkt i Sverige under senare år. Bakgrunden till denna utveckling är bland annat att söka i att många människor fått kortare arbetstid, att inkomststandarden har förbättrats samt att det genom bättre vägnät och ökat bilinnehav blivit lättare att nå fiskevattnen. Härigenom har allt flera fått möjlig- het att utnyttja fritiden i former som tidigare varit förbehållna en relativt liten del av befolkningen.

Fiskerätten bygger i princip på äganderätten till vattenområdet, vilken i sin tur i regel är knuten till jordägandet. Genom 1950 års vattengräns- och fiske- rättslagstiftning definierades allmänt och enskilt vatten. Allmänt vatten finns i havet, Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I allmänt vatten äger varje svensk medborgare rätt att fiska med rörligt redskap. I vissa fall före- ligger också rätt till fiske i enskilt vatten för andra än ägarna. Bland annat gäller detta för varje svensk medborgare beträffande vissa fisken med rörliga redskap utefter kusterna, i de ovan nämnda insjöarna samt i Mälaren.

Enskilda vatten ägs eller arrenderas i viss utsträckning av staten, kommuner, hushållningssällskap, fiskevårdsföreningar m. fl. och upplåts till allmänheten mot köp av fiskekort. Vatten som ägs eller arrenderas av sportfiskeföreningar eller klubbar kan stundom vara öppna även för andra än medlemmarna.

Från statens sida har på olika sätt vidtagits åtgärder för att främja fisket. Även om huvudsyftet härvid i regel varit att tillgodose yrkesfiskets behov är åtgärderna i många fall av sådan karaktär att de kommer även fritidsfisket till godo. Genom lagstiftning har bland annat fastlagts gränserna mellan allmänna och enskilda fiskevatten, varigenom möjligheterna till fiske utvidgats för andra än innehavarna av enskild fiskerätt, samt givits bestämmelser om rätt till fiske och om fiskevårdsområden. Genom ändring av fiskeristyrelsens instruktion år 1961 har fiskeristyrelsen ålagts att beakta såväl yrkesfiskets som fritidsfiskets intressen. Vid fiskeristyrelsens laboratorier utförs forskning och försök på fiskets område, som särskilt vad gäller sötvattenlaboratoriets verksamhet torde vara till gagn även för fritidsfisket. Vid hushållningssällskapen finns på statsmedel anställda fiskeri- konsulenter, vilka tillhandagår både yrkes- och fritidsfiskets utövare med råd och upplysningar. Vid domänverket, som förvaltar flertalet statliga fiskevatten, finns vidare en särskild sektion för fiskefrågor, som även verkar för att öka möj- ligheterna till fritidsfiske på de statliga vattnen.

I samband med fritidsfiskets starka expansion under senare år har i olika sam- manhang framförts önskemål om ytterligare åtgärder från statens sida för att möj-

• Sida 28
•  Original

liggöra ökat fritidsfiske. Önskemålen har framför allt gällt tillgång till lämpliga fiskevatten, som kan utnyttjas av envar efter köp av fiskekort eller på annat sätt, samt förbättrad fiskevård och övervakning i redan tillgängliga vatten. Vidare har cftcrlysts enklare och mera ändamålsenliga bestämmelser om var och när det är tillåtet att fiska samt åtgärder för att överbrygga de motsättningar mellan yrkes- och fritidsfisket, som i en del fall uppkommit eller ökat.

Fritidsfisket har vidare genom sin snabba utveckling kommit att beröra vatten, som tidigare varit föga utnyttjade. Bland annat gäller detta norrländska fiskevatten i kronans ägo. Detta förhållande har aktualiserat en del nya problem, där fram- för allt behovet av reproduktion av fiskbestånden bör särskilt uppmärksammas.

Det ankommer i första hand på fritidsfiskarna själva och deras organisationer att överenskomma med vattenägarna om att fiskevatten ställs till förfogande och att fiskevården i befintliga vatten förbättras. Med hänsyn till fritidsfiskets stora värde ur frilufts- och rekreationssynpunkt synes emellertid staten böra medverka till att leda fritidsfiskets utveckling. Enligt min mening motiverar den starka ökningen av fritidsfisket, som kan väntas tillta ytterligare under de närmaste åren, att en översyn sker av de statliga insatserna på detta område. Genom organisato- risk medverkan från statsmakternas sida samt ändamålsenliga fiskebestämmelser torde i inte obetydlig utsträckning bättre förhållanden kunna uppnås på fritids— fiskets område utan att därför statens kostnader för ändamålet behöver öka i större omfattning. Jag vill därför förorda att de statliga insatserna vad gäller fri- tidsfisket blir föremål för översyn genom särskilt tillkallade sakkunniga.

De sakkunniga bör undersöka om gällande vattengräns- och fiskerättslagstiftning lämpligen kan modifieras i syfte att skapa bättre möjligheter att bedriva fritids- fiske utan att yrkesfiskets intressen träds för nära. Därvid bör även — i samråd med vederbörande fiskeriintendenter — utredas om länsstyrelsernas lokala bestäm- melser på fiskets område kan göras enklare och mera enhetliga. I samband här- med bör också övervägas om inte dessa bestämmelser i fortsättningen hör till- komma genom ett intimt samarbete mellan länsstyrelserna och fiskeristyrelsen. Vid sin genomgång av nu nämnda lagstiftning och bestämmelser bör de sakkun— niga jämväl söka klarlägga, om särskilda åtgärder — t. ex. i fråga om fisketillsyn och bevakning av vattnen —— är erforderliga för att förebygga motsättningar mellan yrkes- och fritidsfiskare.

Utredningen bör vidare undersöka möjligheterna att inom ramen för nuvarande organisation åstadkomma förbättrad fiskevård samt att på olika sätt öka tillgången på vatten lämpade för fritidsfiske.

Utredningen bör under sitt arbete samråda med fiskeristyrelsen, domänstyrelsen, statens naturvårdsnämnd, 1962 års fritidsutredning, utredningen om avgiftsfri fiskerätt för jordbrukare i Norrbottens läns lappmarker samt yrkes- och fritids— fiskets organisationer.

2. Utredningsarbetets uppläggning

Samråd m. m. Utredningen har under arbetets gång samrått med fiskeristyrelsen, statens naturvårdsnämnd, utredningen om avgiftsfri fiskerätt för jordbrukare i Norr— bottens läns lappmarker, utredningen om organisation av den civila övervak— ningen till sjöss, 1965 års lantbruksorganisationsutredning samt rennärings— sakkunniga.

• Sida 29
•  Original

Företrädare för yrkes- och fritidsfiskets organisationer har beretts tillfälle till överläggningar med utredningen i första hand angående åtgärder som kunde vara ägnade att undanröja förefintliga motsättningar mellan de två kategorierna. Till grund för dessa överläggningar har legat skriftliga prome- morior som i förväg tillställts utredningen. Följande yrkesfiskarorganisatio- ner har varit representerade: Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska ostkustfiskarnas central- förbund och Svenska insjöfiskarenas centralförbund. Från fritidsfiskets sida har F iskefrämjandet, Svenska sportfiskareförbundet och Sveriges allmänna fiskevårdsförbund varit företrädda.

Utredningen har vidare överlagt med företrädare för domänstyrelsen an- gående skilda problem i samband med förvaltningen av kronans fisken.

På utredningens begäran har direktören Sture Annevall, Riksförbundet Landsbygdens folk, fiskeriassistenten Arne XVahlström, Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse, och j ägmästaren Roland Nellbeck, Korsnäs- Marma aktiebolag, redogjort för erfarenheter av olika fritidsfiskebefräm- jande åtgärder.

I samband med övervägandena inom utredningen av förslag till ändringar i lagen om fiskevårdsområden har utredningen inhämtat yttrande från lant- mäteristyrelsen över utredningens arbetspromemoria nr 10 ang. åtgärder för att underlätta bildandet av fiskevårdsområden. Genom rundskrivelse till samtliga länsstyrelser har infordrats uppgifter rörande ansökningar om bildande av fiskevårdsområde och om föreskrifter enligt 24 5 lagen om rätt till fiske.

Utredningen har från överståthållarämbetet och länsstyrelserna infordrat tryckta exemplar av samtliga lokala bestämmelser som utfärdats med stöd .av 14 & fiskeristadgan. Efter systematisk bearbetning av detta material inom utredningen har ordföranden hållit överläggning med bl. a. samtliga fiskeri- intendenter och företrädare för fiskeristyrelsens laboratorier angående den framtida utformningen av bestämmelser på detta område. Sedan ett preli- minärt utkast till ny fiskeristadga utarbetats, har ordföranden ånyo över- lagt med intendenterna i sötvattensdistrikten företrädesvis angående be- stämmelser till skydd för vandringsfisken.

Genom skrivelse den 30 december 1966 uppdrog chefen för jordbruks- departementet åt utredningen att efter samråd med statskontoret undersöka hur de hos hushållningssällskapen anställda fiskerikonsulenternas arbets- uppgifter och arbetsvolym fördelade sig på frågor som rör yrkes- respektive fritidsfisket. I samråd med statskontoret utformades två frågeformulär av vilka det ena avsåg konsulenternas arbetsförhållanden under år 1966. I huvudsaklig anslutning till den indelning i ärendegrupper som återfanns i konsulenternas årliga verksamhetsrapporter till lantbruksstyrelsen frågades hur stor del av den totala arbetsinsatsen som tagits i anspråk till förmån för ;yrkes-, hushehovs- och fritidsfisket. Det andra frågeformuläret avsåg att ge

• Sida 30
•  Original

30

svar på frågor rörande utvecklingstendenser inom de olika fiskekategorierna under senare år. Vidare ställdes olika frågor i syfte att få reda på om even- tuella förskjutningar de olika kategorierna emellan påverkat eller kunde beräknas komma att påverka fördelningen av konsulenternas arbetsinsatser. Konsulenternas svar har inkommit till utredningen under mars och april 1967.

Till utredningen överlämnade skrivelser För att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget har till utredningen överlämnats följande framställningar.

1) Den 7 november 1963 från Stockholms läns och stads hushållnings- sällskap angående inrättande av ny tjänst som fiskerikonsulent med huvud— uppgift att svara för rådgivningen inom fritidsfisket;

2) den 17 mars 1964 från representanter för fiskerättsägare och fiske- intresserade i Gävleborgs län angående enklare former för fiskerättsupp- låtelser;

3) den 29 maj 1965 från Svenska ostkustfiskarnas centralförbund an— gående problem för yrkes- och binäringsfisket som uppkommit till följd av det ökande fritidsfisket;

4) den 30 november 1965 från Fritidsfiskets samarbetsnämnd angående fiskeförbud i rotenonbehandlade vatten;

5) den 27 juni 1966 från Fritidsfiskets samarbetsnämnd angående be— hovet av åtgärder av servicekaraktär m. 111. vid fiskevattnen;

6) den 27 juni 1966 från Svenska sydkustfiskarnas centralförbund an— gående införande av fiskevårdsavgift;

7) den 10 augusti 1966 från länsstyrelsen i Stockholms län angående fisketillsynen;

8) den 20 september 1966 från Sveriges fiskares riksförbund angående utredning om deltidsfiskets inverkan på yrkesfisket; samt

9) den 18 april 1966 från Svenska insjöfiskarenas centralförbund an- gående ändring av bestämmelserna om minimimått på gädda och gös.

Dessutom har ett antal framställningar från olika organisationer över— lämnats till utredningen för kännedom.

Avgivna yttranden Efter remiss har utredningen avgivit följande yttranden.

1) Den 18 januari 1965 i anledning av Fiskefrämjandets framställning den 26 november 1964 om åtgärder för fisket i Vänern, Vättern och Hjäl- maren;

2) den 11 augusti 1965 i anledning av betänkandet »Fiskeristyrelsens laboratorieverksamhet, m. m.» (stencil Jo 1965: 4);

• Sida 31
•  Original

31

3) den 4 november 1965 i anledning av 1962 års fritidsutrednings betän- kanden del I (SOU 1964: 47) och del II (SOU 1965: 19);

4) den 23 september 1966 i anledning av medlemsförslag till Nordiska rådet om rekommendation till regeringarna att gemensamt undersöka förut- sättningarna för en nordisk planläggning och administration på fritidsfis— kets område;

5) den 14 oktober 1966 i anledning av 1965 års lantbruksorganisations- utrednings betänkande »Lantbruksnämndernas nya organisation m. m.» (SOU 1966: 49);

6) den 21 februari 1967 i anledning av motioner till 1967 års riksdag, I: 652 och II: 819, ang. rät-ten att fiska med fasta redskap i kronans fiske— vatten; samt

7) den 27 april 1967 i anledning av framställning den 20 februari 1967 av länsstyrelsen i Västerbottens län ang. fiskevården i kronans vatten ovan odlingsgränsen m. m.

• Sida 32
•  Original

KAPITEL 2

Tidigare undersökningar ang. fritidsfiskets omfattning och inriktning. Utvecklingstendenser. Begreppsbestämning

Organisationsförhållanden

1 . F iskefrämjandet

Fiskefrämjandet (Förbundet för främjandet av fritidsfiske) grundades 1950 och är en ideellt arbetande riksorganisation på fritidsfiskets område. Enligt sina stadgar har F iskefrämjandet att arbeta i fiskets och fiskevårdens in— tresse, att slå vakt om fisket som rekreationsform, att verka för utjämnande av motsättningar mellan olika kategorier av fiskande samt att samla fri- tidsfiskarna i en effektiv organisation ävensom föras deras talan.

Varje svensk fysisk person har rätt till medlemskap i Fiskefrämjandet, som nu har ca 55 000 medlemmar. Medlemsavgiften är f.n. 18 kr. om året. Häri ingår bl. a. årsprenumeration på förbundets tidskrift »Svenskt Fiske/ Sportfiskaren», prenumeration på årsboken »Fiske», ett speciellt medlems- pass m. m.

Genom poströstning väljer medlemmarna ett eller flera ombud för varje län (ett ombud för varje fullt 2000-tal medlemmar) och dessa represen— terar medlemmarna i överstyrelsen, som sammanträder en gång om året. I överstyrelsen är förutom länsombuden och förbundsstyrelsen (se nedan) en rad myndigheter och organisationer med anknytning till fisket repre- senterade, såsom fiskeristyrelsen, domänverket, statens naturvårdsverk, kammarkollegiet, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet m.fl.

De löpande förbundsangelägenheterna handhas av en förbundsstyrelse som är förbundets verkställande organ. F örbundsstyrelsen har sitt säte i Stockholm och består nu av sex ledamöter. Fiskefrämjandets kansli, redak- tion och informationsbyrå är också placerade i Stockholm. Dessa organisa- tionsenheter innefattar bl.a. en intendent, en redaktör-pressombudsman och en konsulent med fiskeritjänstemannautbildning.

En huvuduppgift för Fiskefrämjandet är utgivandet av årsboken »Fiske», som bl.a. redovisar huvuddelen av landets kortfiskevatten i länsföljd med korta uppgifter om fisktillgång, lokala föreskrifter och kortförsäljningsstäl- len. Antalet redovisade kortfiskevatten är nu omkring 1 500. Årsboken inne- håller också en artikeldel, där varje år behandlas en speciell fiskart ur bio- logiska och fritidsfiskemässiga synpunkter.

Tidskriften »Svenskt Fiske/Sportfiskaren» utkommer en gång i månaden och har nu en upplaga på 60 000 ex., varigenom den är en av Europas till upplagan största fisketidskrifter.

• Sida 45
•  Original

Fiskefrämjandet är numera remissorgan för fritidsfiskefrågor. I dess verksamhet ingår att sprida upplysning om fiskebestämmelser, att pro- pagera för »fiskevett» m.m. Fiskefrämjandet anordnar årliga kurser i fri- tidsfiske och därmed sammanhängande bestämmelser för ungdom samt vi- dare speciella kurser för kommunalmän och turistväsendets tjänstemän. Fiskefrämjandet har anslutit sig till Studiefrämjandet och utgett en kurs— bok i fritidsfiske, avsedd att täcka hela fritidsfiskefältet. På det lokala planet anordnas möten och diskussionsträffar för medlemmar och utomstående in- tresserade, i regel under medverkan av länsombuden.

4. Samarbetsorgan

Ett kontakt- och samarbetsorgan mellan ovannämnda organisationer har bildats 1961 och erhållit benämningen Fritidsfiskets samarbetsnämnd.

5. Sammanslutningar av fiskevattenägare

Hushållningssällskapens förbund framhöll 1963 behovet av en riksorgani- sation för fiskevattenägare och uppdrog vissa riktlinjer för en sådan orga- nisationen. Efter vissa förberedelser i anledning av detta initiativ har organi- sationsarbetet nu fortskridit så långt, att under 1968 kommer att konsti- tueras ett Sveriges fiskevattenägareförbund.

På länsplanet finns redan sedan några år fiskevårdsförbund eller fiske- vattenägareförbund, som provisoriskt sammanslutit sig till en Sveriges fis— kevattenägarekommitté med syfte att medverka i det nyssnämnda organi- sationsarbetet.

Av handlingar som till fritidsfiskeutredningen överlämnats av direktören i Stockholms läns och stads hushållningssällskap Sven Gesslein framgår följande om fiskevattenägarsammanslutningarnas fiskerättsliga funktion.

I många lokala föreningar för fiskevattenägare har medlemmarna (fiske— rättsägarna) överfört sin fiskerätt på föreningen. I de flesta fall har upp- låtelsebeslut (fiskekortsförsäljning till utomstående) dock fattats enligt regeln i 24 5 2 st. lagen om rätt till fiske, d.v.s. med enkel majoritet efter huvudtalet utan beaktande av delaktigheten. De rättsliga Oklarheterna med

• Sida 47
•  Original

denna upplåtelseform har föranlett många föreningar att överväga ombild- ning till fiskevårdsområde. Som en hindrande faktor anges att vid avstyck- ningar inom samfällda vatten de nybildade fastigheterna tillerkänts mycket små andelar i stamfastigheternas fiskerätt och att de nybildade fastighe- ternas (sommarstugornas) ägare är föga intresserade av anslutning till fiskevårdsområde.

Fiskevattenägarföreningarnas ekonomi uppges bygga på fiskekortför- säljning till utomstående. Lägre kortavgift eller avgiftsfrihet tillämpas för delägarna själva.

6. Fiskevårdsföreningar

F iskevårdsföreningen är den äldsta och största associationsformen för det enskilda fiskets nyttjande och förvaltning i vårt land. Vissa synpunkter på fiskevårdsföreningarna har fritidsfiskeutredningen framhållit i avsnittet om lagen om fiskevårdsområden (LOFO), varför utredningen i föreliggan- de avsnitt inskränker sig till att ge uppgifter om fiskevårdsföreningarnas antal, anslutning till länsorganisationer, o. s. v.

Någon riksorganisation i egentlig mening finns inte för fiskevårdsför- eningarna. Utredningens siffermaterial bygger därför på uppgifter som ut- redningen infordrat från lantbruksnämndernas fiskerikonsulenter. Dessa uppgifter är av flera skäl ganska ofullständiga, särskilt betr. omfattade vat— tenarealer och upplåtelsefrågans (fiskekortsförsäljningens) ordnande, var- för de komprimerade sifferuppgifterna härom i nedanstående sammanställ— ning bör uppfattas som mycket ungefärliga.

I sammanfattning och med nyssnämnda reservationer innebär nedanstå— ende sammanställning att antalet fiskevårdsföreningar inom landet uppgår till 1 910, att föreningarna har ett sammanlagt medlemsantal av 86 644 per- soner, att fiskevårdsföreningarna förvaltar en sammanlagd vattenareal av 544 575 ha, samt att vid sidan av fiskevårdsföreningar i egentlig bemärkelse redovisas 291 sportfiskeklubbar och liknande föreningar. Vidare framgår att det övervägande antalet fiskevårdsföreningar, ur rikssynpunkt sett, försäljer fiskekort till utomstående eller i andra former ställer sina fiske— vatten till förfogande för fritidsfiske.

7. Utredningens synpunkter

Den lämnade översikten följer i stort sett indelningen i »konsumentsam- manslutningar» och »producentsammanslutningar». Till de förstnämnda hör Fiskefrämjandet, Svenska sportfiskareförbundet och —— till huvudsak- lig del — Sveriges allmänna fiskevårdsförbund. I någon mån bildar det sistnämnda förbundet en övergångsform till »producentsammanslutningar- na», eftersom i dess ledningsorganisation även ingår företrädare för fiske-

• Sida 48
•  Original

F iskevårdsförenin gar Länsorg.

1 Antal

4. Upplå- telse av fiskerätt till all- män- heten Antal för. %

6. Antal ansl. fvf.

5. Ja/ Nej

Anmärkning

Stockholms .....

Uppsala ........ Södermanlands. . Östergötlands. . . Jönköpings ..... Kronobergs ..... Kalmar ........ Gotlands ....... Blekinge ...... Kristianstads . . . Malmöhus ...... Hallands ....... Göteborgs o. Bohus ....... Älvsborgs ......

Skaraborgs ..... Värmlands .....

Örebro .........

Västmanlands . .

Kopparbergs . . . Gävleborgs .....

Västernorrlands .

Jämtlands ..... Västerbottens. . .

Norrbottens. . . .

Summa

158

7 663 318 553 39 46,4 10 21 57 125 2 982 2 329 2 141 3 025

4 730 811 479 31 213 49 289

71,4 63,6 79,2 91,2

3 624 988

55 586 11 282 38 1 201 12 047 57 31 574

100 84,7 40 88,9 2100,0 15100,0 23 92,0 2100,0 23 88,5

448 1 724 72 381 2408 34 950 3 75,0

23 881 356 111 137 73,7 705 26 623

19 100,0 ca 80

ca 90 000 67 220 2739 39 100,0

8 455 18 308

ca 1 0000

nästan alla 560 82,2

ca 12000 33 166 335 464

8 341 24 687

360 250 315 223

562 100,0 175 96,2

"2 262

8

1 24 st. fiskevattenägare- för. 3 uppg. fr. 40 fvf. 1 1 st fiskevattenägareför. 3 uppg. fr. 20 st. fvf.

Fiskevattenäg.förb. finns.

» skall

bildas.

Fiskevattenäg.förb. finns.

” uppg. fr. 14 st. fvf.

" uppg. fr. 2 st. fvf.

3 uppg. fr. 3 st fvf. ” uppg. fr. 161 st. fvf.

3 uppg. fr. 178 st. fvf.

* uppg. fr. 119 st. fvf.

* uppg. fr. 12 st. fvt. Fiskevattenägareförb. finns. Uppg. hämtade fr. fiskeguide för Örebro län. Fiskeriför. med 26 medl. och 15000 ha vatten finns dessutom.

213» 5 uppg. fr. 73 st. ivf. Fiskerättsägareförb. finns.

8. ': tv 7 uppg. fr. 62 st. ivf. * uppg. fr. 140 st. fvf. * uppg. fr. 40 st. fvf. 10 st. byalag som fun- gerar som fvf finns. 1 Lämnar årsredogörelse.

” uppg. fr. 55 st. tvi.

1910 86644

544575|

291 |

vattenägare. Producentsammanslutningarna representeras 1 sin mest typis- ka form av det under bildning varande Sveriges fiskevattenägareförbund. Gränsen mellan denna sammanslutning och fiskevårdsföreningarna av den hävdvunna typen är i viss mån flytande.

• Sida 49
•  Original

49

Fritidsfiskeutredningen kan inte frigöra sig från uppfattningen att fri- tidsfisket skulle ha mycket att vinna på en koncentration av de båda in- tressena _ fritidsfiskarnas och vattenägarnas — till en enda riksorganisa- tion för ettvart av de båda intressena. Inte minst betydelsefullt är det för statsmakternas ställningstaganden att som remissinstanser fungerar stora och väl sammansvetsade organisationer. Det är också en allmänt vederta- gen princip för statsmakternas agerande i fråga om statsstöd i olika for- mer att organisationsväsendet skall ha vunnit en viss, ganska hög grad av stabilitet för att det allmänna skall kunna träda in med stöd och hjälp i olika former.

Såvitt utredningen har sig bekant har en koncentration av >>konsument- intresset» till en organisation övervägts vid kontakter mellan Fiskefräm- jandet och Sveriges allmänna fiskevårdsförbund. Föreliggande strukturella olikheter de båda organisationerna emellan förefaller inte större än att de mycket väl kan överbryggas.

Utredningen anser sig också kunna fästa vissa förhoppningar vid att den till 1968 aviserade nya vattenägaresammanslutningen av rikskaraktär skall kunna skapa en bättre organisatorisk ordning på fiskevårdsföreningarnas område. Här råder som sammanställningen i det föregående visar en mindre tillfredsställande organisatorisk uppbyggnad, i det att endast inom åtta länsområden finns länsförbund, vilka f. ö. inte omfattar samtliga fiskevårds- föreningar inom resp. länsområde.

F ritidsfiskeutredningen hoppas också att de ganska långtgående reformer inom lagstiftningen om fiskevårdsområden och förvaltningen av samfällda fisken som utredningen föreslår i annat sammanhang skall bidra till att skapa en bättre ordning betr. förvaltningen av samfällda fiskevatten i fri- tidsfiskefråmjande syfte. Den planerade, riksomfattande vattenägarsam- manslutningen skall dessutom enligt de till utredningen överlämnade hand- lingarna verka för en ökad tillämpning av lagen om fiskevårdsområden.

• Sida 50
•  Original

KAPITEL 4-

Huvuddragen av den svenska fiskelagstiftningen

1950 års lagstiftning De viktigaste civilrättsliga bestämmelserna i den svenska fiskelagstiftningen återfinnes i lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske (nr 596) och i den samtidigt utfärdade lagen om gräns mot allmänt vattenområde (nr 595).

Fiskerätten bygger i princip på äganderätten till vattenområdet. Den anses ingå som en del i rätten till fast egendom och följer reglerna för så- dan egendom i den mån inte särbestämmelser givits. Sedan gammalt har gällt vissa begränsningar för den enskilda äganderätten till vattenområde i havet och de största insjöarna. Genom vattengränslagen (VGL) bestäm- mes gränsen mellan enskilt vatten, d. v. s. sådant vatten som ingår i fastig- heterna, och allmänt vatten.

Vattengränslagen I 1—4 55 ges bestämmelser för havet. Enligt huvudregeln i 2 & hänföres till fastigheterna allt vatten inom 300 meter från fastlandet eller från 6 av minst 100 meters längd. Om den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, sträcker sig det enskilda vattnet till denna djup— kurva. En 6 som vid normalt medelvattenstånd inte uppnår minst 100 me- ters längd har ej något enskilt vatten. Denna s. k. strandvattenregel kom- pletteras av den s.k. enklavregeln, vilken innebär, att allt vatten som har förbindelse med öppna havet endast över enskilt vatten också räknas som enskilt. Med denna regel har man velat hindra uppkomsten av områden med allmänt vatten som är helt omslutna av enskilt vatten. Enklavregeln är inte tillämplig vid Bohusläns kust fr. o. m. Gullmarsfjorden t. o. m. Hake- fjorden.

Vid ost- och sydkusten från gränsen mot Finland till Listershuvud i Ble- kinge gäller vidare den s.k. kilometerregeln enligt vilken till fastigheterna hänföres — utöver vad som följer av strandvattens- och enklavreglerna _ allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer räknat från fastlandet eller från 6 av minst 100 meters längd. Kilometerregeln gäller inte vid Öland och Gotland och ej heller vid andra friliggande öar som skiljes från fastlandet av allmänt vatten. Genom kilo- meterregeln blir innerskärgårdarna i betydande omfattning enskilt vatten.

• Sida 51
•  Original

51

Genom särskilda regler i 4 5 utvidgas gränsen för enskilt vatten ytterligare beträffande området utanför Torne älvs mynning och vid fem närmare an- givna skärgårdsområden på smålandskusten.

Den yttre gränsen för allmänt vatten sammanfaller med territorialgränsen. Förutom i havet finns allmänt vatten endast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland (5 5). Beträffande dessa sjöar gäller samma regler som på ostkusten. I fråga om Hjälmaren och Storsjön har emellertid vissa områden, som enligt huvudreglerna skulle ha varit allmänt vatten, förklarats vara enskilt (6 5).

Gränsen mellan enskilt vatten och allmänt vatten är rörlig så till vida att den är underkastad förskjutning vid varaktiga förändringar av strand- linjen och vattendjupet. I första hand är härvid den sekulära landhöjningen av betydelse. Bestämning av gränsen kan företagas enligt reglerna i 7 kap. 8 5 lagen om delning av jord å landet. Sådan gränsbestämning är emellertid utan verkan i den mån vid ny förrättning befinnes eller i annan ordning visas att bestämningen avviker från VGL:s bestämmelser.

Fiskerättslagen

Fiskerättslagens (FL) systematik bygger på VGLzs uppdelning i allmänt och enskilt vatten. Huvudprincipen kan sägas vara att i enskilt vatten fiske får bedrivas endast av den som innehar den enskilda fiskerätten under det att i allmänt vatten fisket är fritt för varje svensk medborgare. Denna prin- cip har emellertid modifierats genom att fisket i enskilt vatten i stor ut- sträckning är fritt för varje svensk medborgare. Ett av FL:s mest framträ- dande ändamål är att dra upp gränsen mellan enskilt fiske och fritt fiske eller m. a. 0. mellan fiske som grundar sig på enskild fiskerätt och sådant fiske som får bedrivas utan stöd av sådan rätt.

Fiske i allmänt vatten

I allmänt vatten får varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap. Fiske med fast redskap kräver däremot, med det undantag som stadgas i 3 5, tillstånd av myndighet. Enligt 2 5 får tillstånd att sträcka fast redskap från enskilt vatten ut i allmänt inte vägras innehavare av den enskilda fis- kerätten, såvitt utsträckningen prövas kunna ske utan men för annan fis— kande. Med fast redskap avses i FL fiskebyggnad samt med ledarm försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fästes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än två dygn i föl jd.l Generella tillstånd för varje svensk medborgare att i visst allmänt vatten- område utsätta fast redskap meddelas av fiskeristyrelsen. Individuella till— stånd meddelas av länsstyrelsen beträffande viss fiskeplats. Härvid skall,

¹ Annat fiskeredskap benämnes rörligt redskap.

• Sida 52
•  Original

52 då konkurrens uppstår, företräde ges åt yrkesfiskare eller annan fiskare för vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse. (KK den 8 dec. 1950 med bemyndigande för fiskeristyrelsen och länsstyrelserna att lämna till- stånd till utsättande av fast fiskeredskap i allmänt vatten.)

Fiske i enskilt vatten

I enskilt vatten får enligt huvudregeln i 5 å fiske bedrivas endast av jord- ägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill. Med jordägaren menas här ägaren av den fastighet till vilken fisket hör. Ibland sammanfaller ägande- rätten till vattenområdet med fiskerätten i området, men oftast föreligger avvikelser i en eller annan form. Spörsmålet om huru därmed förhåller sig i det enskilda fallet regleras huvudsakligen i fastighetsbildningslagstift— ningen. FL utgår ifrån att det är klarlagt vem den enskilda fiskerätten i varje särskilt fall tillhör.

Som tidigare nämnts är fisket i stor utsträckning fritt för varje svensk medborgare även i enskilt vatten. Regler härom finns upptagna i 6—15 åå FL beträffande kusterna och i 16—20 åå beträffande de stora insjöarna.

Enligt 6 & är vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala län allt fiske med rörligt redskap utom efter lax fritt ända in till stranden. Således är endast laxfisket och fisket med fast redskap förbehållet fiskerättsägaren.

Vid kusten av Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län samt vid Blekinge läns östra kust omfattar frifisket med ett undantag en— dast fiske efter strömming, sill och skarpsill med skötar och sillnät, som är att hänföra till rörliga redskap. Undantaget avser fiske med tobisnot i den sydligaste delen av området. I Stockholms och Södermanlands län gäl- ler det fria fisket enskilt vatten med större djup än sex meter. Under tiden den 1 april—den 30 september är dock i Södermanlands län strömmings- och skarpsillfisket förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten in- till ett avstånd av 200 meter från fastlandet eller från 6 av minst 100 meters längd. Vid kusten av Östergötlands län och av Kalmar län norr om Kråke— lund gäller samma regel som under sommarmånaderna i Södermanlands län, d.v.s. frifisket omfattar enskilt vatten med större djup än sex meter, om det därjämte är beläget minst 200 meter från fastlandet eller från 6 av minst 100 meters längd. Fisket i Slätbaken, Tränöfjärden, Gropviken, Valdemarsviken, Syrsan, Bågviken, Gudingefjärden, Gamlebyviken och Lu- cernafjärden är dock inom närmare angivna gränser helt förbehållet inne- havaren av den enskilda fiskerätten. I Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns östra kust är här avsett fiske fritt ända in till stran- den. Vid Gotlands läns kust är fisket med nät, som är att hänföra till rör- ligt redskap, och med tobisnot fritt.

• Sida 53
•  Original

Vid Blekinge läns södra kust är fisket fritt med rörligt redskap i enskilt vatten på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från 6 av minst 100 meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Ifrågavarande fiske är således fritt i vatten som är enskilt på grund av enklav— och kilometer- reglerna. Fiske med snörpvad är dock fritt överallt i enskilt vatten med större djup än sex meter. Med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, samt med långrev och tobisnot är fisket fritt ända in till stranden.

Vid Skånes östra och södra kuster är fiske med alla slags rörliga redskap fritt ända in till stranden. Det är således endast fiske med fast redskap som är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten.

På västkusten är fiske med alla typer av redskap fritt i enskilt vatten. Det enda undantaget är ostronfisket.

Utöver vad som följer av nu nämnda bestämmelser är vid alla havskuster fisket med långrev fritt i enskilt vatten som är minst 20 meter djupt och beläget utanför kilometergränsen. Regeln har sin främsta betydelse vid de kuststräckor, där endast fiske efter strömming och sill är fritt för varje svensk medborgare.

Reglerna i 6—14 55 FL kompletteras med en bestämmelse i 15 5 enligt vilken rättsskydd bereds även åt sedvanemässigt frifiske i enskilt vatten vid havskust. Sådant skydd kan emellertid inte omfatta fiske efter strömming, sill och skarpsill utan därvidlag är FL:s bestämmelser uttömmande.

I 16 & upptas under fem punkter de former av frifiske i enskilt vatten som är tillåtna i Vänern. Länsstyrelsen kan ge den som utövar yrkesmässigt fiske rätt att fiska med ålrev med dött agn under tiden den 16 juli—den 15 oktober. Länsstyrelsen kan även frige fiske efter siklöja och nors med finmaskad not i vissa notvarp, om det finnes kunna ske utan men för fis- kevården. Fiske efter siklöja och nors med nät, som är att hänföra till rör- ligt redskap, är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter. I Mariestadsf j ärden jämte Östersundet är allt fiske med rörligt redskap fritt i vatten som är enskilt på grund av enklav- och kilometerreglerna. Beträf- fande Dättern och Brandsfjorden i Vänerns södra del skall det frifiske, som där sedvanemässigt förekommit, alltjämt få bedrivas.

I Vättern är fiske med utter, drag och agnnot fritt i enskilt vatten utanför öppen strand.

Mälaren är i sin helhet enskilt vatten. I det sammanhängande, centrala partiet av sjön, vilket utgörs av Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden, är dock fisket med rörligt redskap fritt på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från 6 av minst 100 meters längd eller, om tremeterskurvan går längre ut, utanför denna djup— kurva. Begränsningen har således skett enligt strandvattenregeln. Vid till- lämpningen av denna bestämmelse skall fjärdarna anses avgränsade mot

• Sida 54
•  Original

54 vikar och sund av linjer dragna mellan i lagen närmare angivna punkter på land.

I Hjälmaren finns allmänt vatten endast i Storhjälmaren. I den väster därom belägna Mellanfjärden, som således är i sin helhet enskild, är fisket med rörligt redskap fritt på ett avstånd av minst en kilometer från fastlan- det eller från ö av minst 100 meters längd.

I Storsjön i Jämtland är det tillåtet för varje svensk medborgare att med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, fiska sik på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från 6 av minst 100 meters längd. Lakfiske med hängryssja (lakstrut) är överallt i sjön fritt ända in till stranden.

Något allmänt stadgande om skydd för lokala sedvänjor beträffande fri- fiske i sötvatten finns inte utan lagen reglerar uttömmande inskränkning- arna i den enskilda fiskerätten.

För att förebygga att fiske, som fortfarande är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten, hindras eller skadas genom de olika former av fritt fiske, som medgivits vid norrlandskusten samt vid kusterna av Upp- sala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län. har länsstyrelserna rätt att meddela föreskrifter rörande längden av de red- skap som får användas och avståndet mellan dem samt stadga förbud mot att utsätta skötar, nät eller annat fiskeredskap inom visst avstånd från veder- börligen utmärkt notvarp. Ännu vidsträcktare är möjligheterna att genom länsstyrelseföreskrifter bereda skydd åt fiske med fast redskap som bedrivs utan stöd av enskild fiskerätt (22 å).

Samernas fiskerätt

Enligt 55 & renbeteslagen är sådana samer som tillhör någon fjäll- eller skogslappby berättigade att fiska inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt _ såvitt gäller fj ällsamerna _ på renbetesfjällen i Jämt— lands län. Fiskerätten gäller endast på utmark och är i lappmarkerna nedan- för odlingsgränsen begränsad till de tider då renbetesrätt får utövas i trak- ten( i regel oktober_april; i vissa trakter har dock skogssamerna renbetes- rätt och därmed även fiskerätt nedanför odlingsgränsen under hela året"). _ I fråga om utövningen av fisket är samerna underkastade samma in- skränkningar som andra fiskande.

Inom de områden som blivit anvisade till samernas uteslutande begag- nande _ d. v. s. renbetesfjällen samt all inom lappmarkerna ovan odlings- gränsen belägen kronomark, som ej disponerats för annat ändamål _ äger jämlikt 56 & renbeteslagen samerna i princip ensamrätt till fisket. De får emellertid inte själva upplåta fiskerätt till annan. Tillåtelse att jämte sa- merna där utöva fiske mot avgift kan meddelas av länsstyrelsen under för- utsättning att upplåtelsen kan ske utan fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång för samerna. Innan sådan upplåtelse äger rum, skall

• Sida 55
•  Original

de samer som äger uppehålla sig på området höras i ärendet. Medel som inflyter genom upplåtelsen tillföres lappfonden.

Utlännings fiskerätt I den mån utlänning stödjer sig på enskild fiskerätt, t. ex. upplåtelse från jordägaren, saknar medborgarskapet betydelse. Annorlunda förhåller det sig med fiske utan stöd av sådan rätt.

Utlänning, som sedan minst två år är stadigvarande bosatt i Sverige, är enligt 4 och 21 55 FL likställd med svensk medborgare i fråga om fiske i allmänt vatten och frifiske i enskilt vatten. I KK den 25 mars 1960 ang. rätt för utlänning att fiska på allmänt vatten m.m., vilken utfärdats med stöd av nämnda paragrafer i FL, ges bestämmelser om en vidsträcktare rätt för utlänningar att fiska i Sverige. Medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge äger att utan tillstånd bedriva fritidsfiske vid havskust med spö, pilk och liknande handredskap i allmänt vatten och i sådant enskilt vatten, där varje svensk medborgare får utöva fritt fiske. Andra utlänningar kan få tillstånd till fritidsfiske i motsvarande vatten av fiskeristyrelsen eller, såvitt gäller visst län, av länsstyrelsen. Tillstånd för högst fjorton dagar kan beviljas av polismyndigheten. Fångst som erhållits vid nu nämnt fritids- fiske får inte säljas.

I fråga om fisket i gränsområdena till Danmark, Finland och Norge gäller särskilda bestämmelser.

Övriga bestämmelser För oskiftade och samfällda fisken ges regler i 24 % FL. Huvudregeln är att sådana fisken får nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de kan säm- jas. Om enighet inte kan uppnås, kan en eller flera av dem hos länssty- relsen begära föreskrifter om hur fisket skall nyttjas. Den som vill upplåta sin fiskerätt i oskiftat eller samfällt fiske till annan person måste ha sam— tycke från flertalet av de övriga delägarna. Sådant samtycke fordras dock inte om upplåtelsen sker till annan delägare eller i samband med att fas- tigheten upplåtes till jordbruk. Utredningen återkommer i annat samman- hang (kap. 6) till den närmare innebörden av dessa regler.

Enligt 25 & äger jordbruksarrendator nyttja det fiske som hör till jorden. Sådan rätt föreligger även om fisket är oskiftat. Regeln är emellertid inte tvingande utan kan sättas ur kraft genom avtal mellan parterna. I detta sammanhang bör erinras om den tvingande bestämmelsen i 2 kap. 63 &” nyttjanderätlslagen enligt vilken arrendatorn vid s.k. socialt arrende inte annat än i undantagsfall får vägras rätt att för husbehov nyttja det fiske som hör till den arrenderade jorden.

När det erfordras för fiskets utövande, får den som fiskar beträda annans

• Sida 56
•  Original

56 strand och nyttja den för tillfällig fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar stranden. Mot- svarande regel gäller beträffande annans vattenområde även om den fis- kande inte har fiskerätt där. Den som utövar yrkesmässigt fiske har en vid- sträcktare rätt att nyttja annans strand. Han äger nämligen rätt därtill även om förfång uppkommer för ägaren. För skada och intrång måste emellertid ersättning betalas. Här avsedd nyttjanderätt tillkommer var och en som äger rätt att fiska utanför annans strand, t. ex. frifiskare i enskilt vatten och del— ägare i oskiftat fiske. (27 5)

I 28 och 29 55 ges vissa bestämmelser till skydd för vandringsfisken. Så- lunda stadgas att det i vattendrag och sund skall finnas fiskådra i >>varje gren där fisken har sitt drev». F iskådran skall utgöra en sjättedel av vatt- nets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd och vara belägen i den djupaste delen av vattendraget. Vid ändarna av ett sund och vid in— och utflöden i större vatten skall fiskådran med oförändrad bredd sträcka sig vidare 300 meter ut i djupaste vattnet. Länsstyrelsen kan förordna att fisk— ådran skall gå i annan del av vattnet. F iskådra skall lämnas fri från fiske- redskap som kan hindra fiskens gång. Det är inte heller tillåtet att i eller vid fiskådra placera annan anordning, som är avsedd och ägnad att avhålla fisken i ådran från att gå fram i denna. Länsstyrelsen kan ge dispens från detta förbud, om det kan ske utan förfång för någon, som inte samtyckt till åtgärden.

Genom FL infördes regler om åtgärder mot vanskötsel av enskilt fiske. (30—32 55.) Om innehavaren av sådant fiske i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter fisket genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller genom underlåtenhet att utnyttja fisket, skall fiskeriintendenten söka träffa överenskommelse med ägaren eller innehavaren om fiskets bedri- vande. Kan inte överenskommelse träffas, skall intendenten anmäla förhål- landet för länsstyrelsen och föreslå lämpliga föreskrifter angående fiskets bedrivande. Länsstyrelsen äger att efter hörande av sakägarna fastställa fiskeriplan. Sådan plan gäller även mot ny ägare. Länsstyrelsen kan stadga vite för underlåtenhet att följa planen. Sådant vite utdömes av länsstyrel— sen på yrkande av fiskeriintendenten. Bestämmelserna om vanskötsel av fiske torde aldrig ha tillämpats.

Den som utan lov bedriver fiske som hör under annans enskilda fiskerätt eller kräver tillstånd av myndighet, straffas för olovligt fiske. (34 5.) Straf— fet är i normalfallet dagsböter. Om brottet är grovt, t.ex. om det avsett sär— skilt värdefull fisk eller om det idkats vanemässigt eller i stor omfattning är straffet fängelse i högst sex månader eller dagsböter, minst tjugo. Vissa andra brott, t.ex. överträdelse av fiskeriplan enligt 24 &, straffas såsom olovligt fiske.

Brott som endast kränker enskild rätt får åtalas av allmän åklagare endast

• Sida 57
•  Original

om målsägande angivit brottet till åtal eller sådant finnes påkallat ur all— män synpunkt.

Om någon fiskat olovligt skall fångsten eller, om den ej finns i behåll, dess värde förklaras förverkat. Om brottet förövats uppsåtligen kan även fiskeredskap, som använts vid fisket, förklaras förverkat. F örverkad fångst eller värdet därav tillfaller, om brottet uteslutande kränkt enskild fiskerätt, innehavaren av denna och eljest kronan. Förverkat redskap eller dess värde tillfaller alltid kronan.

Om någon ertappas på bar gärning då han bedriver olovligt fiske eller om olovligt utsatta redskap anträffas i vattnet, får fisketillsynsman och vissa andra befattningshavare ta i beslag fångst och redskap samt båt och annat som kan antas ha betydelse för utredning om brottet. Om brottet kränker enskild rätt, har fiskerättsägaren och hans folk samma befogenhet.

Lagen om fiskevårdsområden

Ofta tillkommer fiskerätten i ett vatten så många personer att det är svårt att få till stånd ett rationellt och rättvist utnyttjande av fisket och att be— driva en ändamålsenlig fiskevård. Dessa svårigheter föreligger inte bara inom oskiftade fisken utan även i förhållandet mellan flera skiftade eller oskiftade fisken i samma sjö eller vattendrag.

Det första försöket att komma till rätta med dessa problem gjordes ge- nom 1913 års lag om gemensamhetsfiske. Denna lag har sedermera ersatts av lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden, LOFO (nr 130).

I 1 5 LOFO stadgas att fiskevårdsområde må bildas för samfällt ordnande av fiskeriförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma intressen. Såväl skiftade som oskiftade fisken kan ingå. Fiskevårdsområde får inte omfatta fiske i allmänt vatten utom i de fall, då reglerna om till- ståndsfri utsträckning är tillämpliga. Ej heller får fiskevårdsområde om— fatta fiske i enskilt vatten som bedrivs utan stöd av enskild fiskerätt, fiske inom nationalpark, fiske som regleras genom överenskommelse med främ- mande makt samt fiske inom område som är anvisat till lapparnas uteslu- tande begagnande. Fiskevårdsområde som omfattar vatten, där samerna har en mera begränsad fiskerätt, måste göra förbehåll för denna rätt.

Beslutanderätten inom fiskevårdsområdet tillkommer ägarna av det fiske som ingår i området. Vissa servitutshavare och innehavare av besittnings— rätt anses dock som delägare i fastighetsägarens ställe. Vidare äger den som förvärvat nyttjanderätt till en fastighets hela fiske för längre tid än ett år träda i ägarens ställe utom i vissa ingripande frågor såsom bildande av om- rådet och antagande av stadgar.

Bildande av fiskevårdsområde inverkar inte på bestående äganderätts- förhållanden. Men i fråga om utövningen av fisket blir den enskilde del-

• Sida 58
•  Original

ägaren bunden av stadgarna och delägarnas beslut. Ny ägare är bunden av beslut som fattats enligt bestämmelserna i LOFO. Fiskevårdsområdet är juridisk person.

För tillkomsten av ett fiskevårdsområde krävs samtycke antingen från delägare som företräder mer än hälften av delaktighetstalet och utgör minst en tredjedel av antalet delägare, eller från delägare som utgör minst hälf- ten av det totala antalet och som företräder minst en tredjedel av delak— tighetstalet. Om fiskevårdsområdet skall omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, fordras dessutom samtycke från minst en delägare i varje sådant fiske. För vissa skärgårdsfastigheter ges i 6 å andra stycket ett specialstadgande.

Föreligger samtycke från delägarna i erforderlig utsträckning, skall fis- kevårdsområdet bildas, om det befinnes lämpligt med hänsyn till vatten- områdets och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt.

F iskevårdsområde bildas för viss tid, minst 10 och högst 25 år. Automa- tisk förlängning sker emellertid, om inte tillräckligt antal delägare begär att området skall upphöra.

För varje delägare skall bestämmas hans delaktighet i området. I fråga om samfällt fiske, vartill räknas bl.a. oskiftat fiske, bestämmes delaktig- heten efter delägarens andel i fisket. I övriga fall, såsom i förhållandet mel- lan flera oskiftade eller skiftade fisken, bestämmes delaktigheten efter en uppskattning med ledning av vattenarealen. Om delägarna är ense, kan de besluta om annan beräkningsgrund för delaktigheten.

Huvudregeln i fråga om rösträtten är att röstning sker enligt huvudtals- principen och att endast enkel majoritet fordras. I de fall där LOFO före- skriver röstning i annan ordning, skall detta gälla. Även beträffande röst- rätten har delägarna möjlighet att överenskomma om särskild grund för röstberäkningen.

För beslut om upplåtelse au fiskerätt inom ett fiskevårdsområde fordras viss anslutning bland delägarna (10 5). Om fisket är i sin helhet samfällt, krävs samtycke från delägare med mer än hälften av delaktighetstalet. I annat fall krävs samtycke från delägare med två tredjedelar av delaktig- hetstalet. Om fiskevårdsområdet omfattar ett eller flera vart för sig oskif- tade fisken, skall i stället beträffande varje sådant fiske samtycke före- ligga från delägare med mer än hälften av delaktighetstalet.

I 11 % ges vetorätt mot upplåtelse av »delägarens hela fiske eller eljest av fiske, som han med ensamrätt äger eller brukar eller såsom särskild lott tilldelats honom». Vetorätten gäller dock inte om fisket saknar betydelse för delägarens försörjning.

Reglerna om upplåtelse gäller även för beslut varigenom delägare berätti- gas fiska i område, där han inte förut haft fiskerätt.

Ansökan hos länsstyrelsen om bildande av fiskevårdsområde kan endast

• Sida 59
•  Original

göras av delägare. Om ansökningen inte omedelbart avslås, skall länssty— relsen förordna förrättningsman. Förrättning är nödvändig om inte alla delägarna är ense. Vid förrättningssammanträde skall utrönas om erfor— derlig majoritet för bildande föreligger. Vidare skall röstning äga rum om förslag till stadgar. Förrättningen avslutas med förrättningsmannens utlå- tande huruvida fiskevårdsområde bör komma till stånd eller ej. Den slut- liga prövningen tillkommer länsstyrelsen. Om inte ansökningen avslås, skall utlåtandet antingen fastställas oförändrat eller ärendet återförvisas till för- rättningsmannen för fortsatt förrättning.

Förrättningskostnaderna skall förskjutas av sökanden. I den män inte bidrag utgår av allmänna medel, skall kostnaderna slutligt fördelas mellan delägarna i området efter vars och ens delaktighet. Om fiskevårdsområde inte kommer till stånd, fär sökanden stå för de kostnader, som inte täcks av statsbidrag.

För fiskevårdsområde skall finnas styrelse, som företräder fiskevårdsom— rådet utåt och verkställer delägarnas beslut.

Delägare som fiskar i strid med stadgarna eller delägarnas beslut enligt LOFO straffas med dagsböter. För åtal krävs angivelse av målsägande. Så— väl fiskevårdsområdet som delägare däri kan anses som målsägande.

Tillämpningsföreskrifter till LOFO har meddelats i KK den 30 september 1960 (nr 547).

Administrativa bestämmelser

De viktigaste bestämmelserna 0111 fiskets bedrivande har meddelats i admi— nistrativ ordning genom fiskeristadgan den 24 september 195é (nr 607). Med stöd av stadgan har länsstyrelserna utfärdat lokala bestämmelser i samma ämne. Av stor betydelse i detta sammanhang är även de bestämmel- ser, huvudsakligen baserade på internationella överenskommelser, som fis- keristyrelsen meddelar på grund av bemyndigandet i KK den 13 aug. 1965 om bestämmelser ang. storleken av nätmaskor i fiskeredskap och minimi— mått på fisk m. m. (nr 500). Utredningen återkommer i annat sammanhang till vissa frågor i samband med dessa regler.

Beträffande kronans fisken kan nämnas KF den 1 december 1950 om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m. (nr 597), KK den 8 juni 1951 aug. förvaltningen av kronans fisken (nr 395) och KCirk samma dag till domänstyrelsen m.fl. rörande tillämpningen av KK den 8 juni 1951 ang. förvaltningen av kronans fisken (nr 396).

• Sida 60
•  Original

KAPITEL 5

Ändringar i fiskelagstiftningen

Vattengräns- och jiskerättslagstiftningen

Genom 1950 års lagstiftning, för vilken redogjorts i föregående kapitel, har den viktiga gränsen mellan enskilt och fritt fiske fastslagits. Enligt denna lagstiftning har vidsträckta områden blivit allmänt vatten med åtföljande rätt för envar att fiska där. Vidare har vid kusten och i de fem största in- sjöarna skilda fiskemetoder blivit fria för envar även i enskilt vatten. Ett närmare studium av förarbetena visar att de utvidgningar av det fria fisket som kom till stånd väsentligen berodde på en strävan att tillgodose den del av yrkesfisket som inte är baserat på innehav av enskild fiskerätt. Det främs- ta undantaget härifrån gäller Mälaren, där fisket är fritt inom stora delar fastän vattnet är i sin helhet enskilt. Frigivandet i fråga om Mälaren motive— rades med att befolkningen i de många tätorterna kring sjön borde ha till— gång till vatten för fritt rekreationsfiske. Även om yrkesfiskets intressen dominerat vid reglernas tillkomst har fritidsfisket kunnat dra nytta av den ökade friheten. Detta förhållande är särskilt märkbart vid norrlandskusten.

Tanken att helt avskaffa den enskilda fiskerätten torde ha ytterst få före— trädare. En sådan reform skulle medföra ett kraftigt brott i en mycket lång rättstradition och leda till enorma ersättningsanspråk. Från fiskevårdssyn- punkt skulle allvarliga olägenheter vara att vänta på många håll. För att möta dessa skulle det bli nödvändigt med långtgående restriktioner i fiskeut— övningen. Det är knappast troligt att ett frisläppande av fisket för den en- skilde fritidsfiskaren skulle innebära fördelar som inte i allt väsentligt kan uppnås genom mindre ingripande ändringar i den nuvarande ordningen.

Inom ramen för 1950 års lagstiftning kan ett vidgat frifiske åstadkommas efter olika linjer. Sålunda kan gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vatten utformas på annat sätt. Vidare kan allmänt vatten skapas i sjöar som nu saknar sådant. Slutligen kan rätten till fritt fiske i enskilt vatten vidgas generellt eller beträffande vissa bestämda fiskemetoder.

I fråga om gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten är det främst kilometerregeln som varit i blickpunkten. Genom denna regel kom— mer ju många stora och från fiskesynpunkt betydelsefulla fjärdar att hän- föras till fastigheterna. 1950 års lagstiftning medförde emellertid knappast någon utvidgning av den enskilda fiskerätten i detta hänseende. Kilometer— regeln var nämligen avsedd som en ersättning för den äldre rättens inom—

• Sida 61
•  Original

61

skärsregel, vilken vållat betydande tolkningssvårigheter i rättstillämpningen. Såvitt utredningen har sig bekant har något förslag om att införa allmänt vatten i ytterligare insjöar inte framförts.

Beträffande den tredje möjligheten, att utvidga det fria fisket i enskilt vatten, kan förutsättningarna i och för sig förefalla gynnsammare. Utred- ningen har ingående övervägt denna fråga och därvid särskilt uppmärksam- mat förhållandena vid Gotlands kust och vid Blekinge läns södra kust. I båda fallen är fiske med nät, som är att anse som rörligt redskap, fritt för varje svensk medborgare ända in till stranden. Däremot är fiske med handredskap förbehållet fiskerättsägaren, i Gotlands län överallt i enskilt vatten och i Blekinge län innanför strandvattengränsen. Såväl i remissyttranden över fis- kerättskommitténs betänkande som motionsvägen i riksdagen väcktes för- slag om att även krokfiske skulle bli fritt i samma utsträckning som nätfiske (prop. 1950: 60 s. 68 f, L3U nr 23 s. 22 f). Inget av dessa förslag vann bifall. Bakom den nuvarande regleringen i Blekinge ligger en strävan att genom så enkla och klara regler som möjligt lösa ett besvärligt avvägningsproblem mellan skilda intressen. Därvid har det rörliga yrkesfisket tillgodosetts i första hand. Svårigheterna hänger i stor utsträckning samman med att i Blekinge två skilda rättstraditioner i fråga om den enskilda fiskerättens om- fattning i havet bryter sig mot varandra, å ena sidan den från dansk rätt kommande principen om ett praktiskt taget fritt fiske och å andra sidan den svenska rättens starka betoning av strandäganderätten.

Enligt utredningens mening skulle ett frigivande av fiske med handred— skap vålla kraftiga protester från fiskerättsägarnas sida och föranleda be— tydande ersättningskrav. Den ökade konkurrensen från fritidsfiskets sida, som måste bli följden, kan inte annat än medföra olägenheter för yrkesfis- ket. Utredningen anser att de skäl som talar emot en utvidgning av det fria fisket i Blekinge har sådan styrka att någon ändring inte bör komma i fråga. Vad nu sagts om Blekinge gäller i ännu högre grad om andra områden där en liknande utvidgning kunde tänkas.

Ibland har den tanken framförts att vissa enklare fiskemetoder, t. ex. mete, kunde friges generellt i hela landet. Otvivelaktigt förhåller det sig så på många håll att fiskerättsägarna stillatigandc finner sig i att åtminstone ortsbor metar utan lov. Såsom framhållits i förarbetena till FL är det emel- lertid inte någon allmän sedvänja. Man skulle även i detta fall få räkna med betydande ersättningskrav om metet frigavs. Från fiskevårdssynpunkt skulle det även vara ett helt annat problem med ett allmänt fritt mete än med mete som utövas av en någorlunda begränsad krets. Mete kan i många fall vara lika effektivt som fiske med andra handredskap. Man måste även räkna med betydande svårigheter när det gäller att dra gränsen mellan tillåtna och otillåtna metoder. Utredningen har kommit till den uppfattningen att olä- genheterna med ett frigivande av mete och andra liknande metoder klart överväger de tämligen begränsade vinsterna för fritidsfisket.

• Sida 62
•  Original

62

När det gäller ändringar i vattengränslagen. måste hänsyn tas till att den- na lag reglerar för fastighetsindelningen fundamentala frågor och att där- för en hög grad av stabilitet i och för sig är önskvärd. Man kan inte heller bortse ifrån att 1950 års lagstiftning skapat ett rättsläge till vilket en an- passning skett. Ett omfattande arbete och stora kostnader har lagts ned på ersättningar till fiskerättsägarna för mistad fiskerätt. Ytterligare inskränk- ningar i den enskilda fiskerätten måste medföra nya krav på ersättningar särskilt som fritidsfiskets ökning i sig antingen redan fått värdet av fisket att stiga eller skapat förväntningar härom.

Enligt utredningens mening är det inte realistiskt att räkna med att ökade krav på fiskemöjligheter från dem som inte har egna vatten skall tillgodoses genom ett ökat frifiske. I stället måste ansträngningarna inriktas på att öka antalet upplåtelser av fiskerätt. Sådana förekommer också i stor utsträck— ning. Det har emellertid visat sig att den omständigheten att huvuddelen av fiskevattnen är oskiftade inneburit särskilda svårigheter då det gällt att på ett ändamålsenligt sätt ordna lagliga upplåtelser. Utredningen kommer att i nästföljande två kapitel ta upp dessa frågor till närmare behandling.

Deltidsfisket Till utredningen har överlämnats två framställningar från yrkesfiskarhåll som båda rör åtgärder mot deltidsfisket. Samma problem har även berörts av företrädare för yrkesfisket vid hearing inför utredningen.

Den första framställningen har gjorts av Svenska ostkustfiskarenas cent- ralförbund den 29 maj 1965 och har i huvudsak följande lydelse:

.Jämlikt 1950 års lag är fisket fritt med rörligt redskap på enskilt vatten vid hela kuststräckan från och med Norrbottens län till och med Uppsala län. Sedan den nya lagens ikraftträdande har fritidsfisket ökat i omfattning år från år inom detta område. Utvecklingen av sommarstugebebyggelsen vid kust- och skärgårds- områdena, bruket av snabbgående plastbåtar — ofta hilburna —— har ökat de fis- kandes möjligheter att välja fiskeplatser, nät av nylon eller annan syntetfiber och naturligtvis en ökad fritid, är några av de orsaker som bidragit till fritidsfiskets snabba frammarsch och starkt ökade intensitet under senare år. Vid Norrlandskusten har fritidsfisket även fått karaktär av deltidsfiskc —— ett kommersiellt fiske av större eller mindre omfattning utövat på fritid. Särskilt Norrlandskustens industriella struktur med stora cellulosafabriker och industrier förlagda vid kusten har stor betydelse i detta sammanhang. De fabriker, som här åsyftas, har oftast kontinuerlig drift, vilket för de anställda betyder en längre sammanhängande ledighet och därmed också ökade möjligheter att bedriva fiske. Vid Norrlandskusten är fritidsfisket främst inriktat på fångst av sik, gädda, abborre och lake, men även strömming fångas i jämförelsevis stor omfattning. Strömmingen är under leken på våren lättfångad och kan för fritidsfiskare, som kan välja fångsttillfälle, ibland ge stor fångst även med användning av små båtar och, jämfört med yrkesfiskaren, ett ringa antal redskap. Även laxfiske utövas, ofta på enskilt vatten, där detta slag av olovligt fiske är mycket svårkontrollerat på grund av att fisket med rörligt redskap enligt lag är fritt. Yrkes- och binäringsfisket har därvid fått en mycket stor konkurrens från fri—

• Sida 63
•  Original

63

tidsfisket. Konkurrensen uppträder inte enbart på fiskeplatserna om fisken utan också på avsättningsområdet. Det är sålunda ej ovanligt att en fritidsfiskare an- vänder upp till 40 och 50 nät, vilket medför att fiskeplatserna ofta är upptagna när den egentliga fiskaren skall där sätta ut sina redskap. Fritidsfiskaren bjuder vidare ofta ut sin fångst till fiskhandlare och fiskuppköpare samt direkt till konsument till reducerat pris. Oväsentligt är ej heller att en stor mängd fisk bort- skänkes till vänner och bekanta. Inom Gävleborgs och Uppsala läns fiskareför- bund diskuterades år 196] olika sätt att komma till rätta med fritidsfiskets olika avarter och därvid bland annat inskränkning i användandet av vissa redskaps- typer. Vid företagen gemensam utredning om fritidsfisket inom dessa båda län, vilken slutfördes år 1964, beräknades antalet fritidsfiskande förvärvsfiskare i en- bart Gävleborgs län till omkring 900 st. Deras fångster värderades till 21 700 kg. strömming, 35 555 kg. sik, 7 680 kg. gädda, 3 540 kg. lake och 3 530 kg. lax. I Upp- sala län uppgick fångsterna för 1 644 fritidsfiskare, varav dock endast en del drev försäljning sammanlagt till 28 000 kg., alla de nämnda fiskarterna inräknade. Det bör understrykas att det sammanlagda antalet fritidsfiskare inom de båda länens kuststräckor är många gånger större och sannolikt uppgår till mellan 40 000 och 50 000 st. Såväl inom yrkesfisket som fritidsfisket råder nu på många håll uppfattningen att situationen börjar bli ohållbar, och att något måste göras. Att fisket på vissa håll nått utöver sin optimala gräns synes framgå av det förhållandet att både yrkesfiskare och fritidsfiskare trots Ökade fiskeansträngningar ändå ej tillnär- melsevis kommer upp i fångster av tidigare storleksordning. Denna negativa utveckling är till stor nackdel särskilt för yrkesfisket, men är heller inte gynnsam för den stora kategorin verkliga fritidsfiskare. För att styra utvecklingen in på en för fiskets bibehållande riktigare väg har inom fiskeor- ganisationerna de senaste åren diskuterats olika alternativ. Härvid har förekom- mit förslag om lagändring (till exempel fritidsfiskets bedrivande endast med handredskap) och införande av administrativa bestämmelser ifråga om fiske- ntövningen. Några förslag som kunnat ge myndigheterna anledning att vidtaga åtgärder för att bringa ordning i de rådande förhållandena, har organisationerna ej hittills kunnat framlägga. Centralförbundet har vid behandlingen av dessa för yrkesfisket viktiga problem, vidare funnit att dessa frågor icke enbart berör förhållandena vid Norrlandskus- ten, utan i lika hög grad hela ostkusten samt Öland och Gotland. De skillnader i lagbestämmelser som finns beträffande rätten till fritt fiske på ostkusten i sin helhet, är icke så stora att de väsentligt påverkar konkurrensförhållandena mel- lan fritidsfisket och yrkesfisket.»

Den andra framställningen har gjorts av Sveriges fiskares riksförbund, som genom skrivelse den 20 september 1966 överlämnat en motion från Svenska sydkustfiskarnas centralförbund i vilken hemställts om författ- ningsändring av innebörd att vid fiske i saltsjön endast handredskap skall få användas av dem som inte är att betrakta som yrkesfiskare.

I detta sammanhang kan även nämnas en framställning från Norrbottens kustfiskareförbund m.fl., vilken inkommit till jordbruksdepartementet den 25 november 1966 och vari yrkats att en fond om 3 milj. kr. måtte avsättas till befrämjande av yrkesfisket vid bottenhavskusten. Fonden skulle utgöra en kompensation för det intrång som deltidsfisket förorsakat yrkesfisket.

• Sida 64
•  Original

Utredningen. Det är allmänt omvittnat att deltidsfisket på sina håll fått en omfattning som från yrkesfiskets sida måste betraktas med oro. Bland or— sakerna till denna utveckling kan nämnas ökad fritid genom förkortning av arbetstiden och förlängd semester, kontinuerlig drift i en del industrier, vil— ket ger längre sammanhängande ledigheter, redskap av syntetfiber, som krä— ver mindre skötsel, samt frigivande av fiske med nät i enskilt vatten på vissa kuststräckor. Deltidsfiskarna använder inte sällan redskap till ett antal som inte står yrkesfiskarens efter. Fångsterna säljes till fiskhandeln eller privat. Det är säkert ingen överdrift att säga att deltidsfiskarna är den grupp som väcker mest irritation hos yrkesfiskarna.

I några länsstadgor har införts helgdagsförbud av varierande omfattning för att hindra eller minska strömmingsförsäljningen från deltidsfiskarna.

Bland de förslag som framförts för att hejda deltidsfisket märks bestäm- melser om att vissa redskap bara skall få användas av yrkesfiskare och att deltidsfiskarna inte skall få sälja sina fångster.

Utredningen anser att en begränsning av deltidsfisket är önskvärd. Där— emot är det i hög grad tvivelaktigt om ändringar i F L är den lämpliga vägen härför. För FL är en uppdelning i olika kategorier fiskande i stort sett främmande även om vissa stadganden uppenbarligen skrivits med den ena eller andra gruppen för ögonen. Ett generellt stadgande om att vissa red- skap skall förbehållas yrkesfiskare är i varje fall ännu så länge knappast be- hövligt och skulle därför, om det funnes, nödvändiggöra ett omfattande dispenssystem. Däremot torde det vara klart att nätfisket på vissa ställen nått en sådan omfattning att en begränsning är nödvändig. I detta sam- manhang bör yrkesfisket ges företräde. Enligt utredningens mening låter sig denna fråga lättast lösas inom ramen för de administrativa bestäm- melserna om fiskets bedrivande, och utredningen återkommer därför till problemet i kap. 10.

Ett försäljningsförbud torde vara en alltför ingripande åtgärd och torde f.ö. vara praktiskt taget omöjligt att kontrollera.

Samernas fiskerätt

Den sannolikt största återstående reserven av vatten för fritidsfiskets ex- pansion finns på renbetesfjällen i Jämtlands län och på mark, belägen ovan odlingsgränsen inom Västerbottens och Norrbottens län. Det måste * anses vara en angelägen uppgift att i större utsträckning än f. 11. göra dessa vatten tillgängliga för allmänheten. Utredningen har i denna fråga haft samråd med 1964 års rennäringssakkunniga, som bl.a. har till uppgift att göra en översyn av renbeteslagen. Utredningen har därvid kommit till det resultatet att lösningen av frågorna om användningen för fritidsfiskeända- mål av lappvattnen hänger så intimt samman med renbeteslagstiftningen att den materiella behandlingen bör ske i anslutning till övervägandena an- gående andra rennäringsfrågor. Till en speciell fråga angående fiskerikon- sulenter för lappvattnen återkommer utredningen i kap. 12.

• Sida 65
•  Original

KAPITEL 6

Den enskilda fiskerätten

Inledning

Den enskilda fiskerätten bygger, såsom framhållits i kap. 4, i princip på äganderätten till vattenområdet. Sambandet är emellertid sällan så en- kelt som denna sats låter antyda. Förhållandena kan gestalta sig på en mängd olika sätt. Orsakerna härtill får sökas på flera håll. Hänsyn måste tas till sedvänjor, det gamla bysamhällets organisation, tid efter annan gällande fastighetsbildningslagstiftning, praxis vid lantmäteriförrättningar, i rättspraxis utformade presumtioner m.m. För förståelsen av nuvarande regler är det viktigt att komma ihåg att i det gamla bondesamhället flertalet innevånare tillhörde en by. Denna bestod av flera hemman, vart och ett med sin efter byamålet bestämda andel i byns mark med därtill hörande nyttigheter. Från början var den individuella äganderätten till mark sva- gare utvecklad än nu. Stora delar av byns område utgjorde därför en sam- fällighet för hemmanen i byn. Efter hand delades alltmer av byns mark upp och gjordes till föremål för enskild äganderätt. I viss utsträckning har emellertid bygemenskapen bestått ända in i våra dagar genom att markområden och nyttigheter av olika slag vid skifte lämnats utanför del- ningen av byn eller uttryckligen förklarats skola utgöra samfälligheter för fastigheterna. Till de mest betydelsefulla av dessa torde få räknas fiske. I vissa trakter har även en mera spridd bosättning ägt rum, vilket förklarar förekomsten av de enstaka hemmanen. Många av dessa har genom upp- delning på flera fastigheter kommit att likna byar. I sådana fall kan finnas samfälld egendom på samma sätt som i byar. Särskilt i södra Sverige finns det emellertid gott om enstaka hemman i en ägares hand.

By —— liksom enstaka hemman —— som har sitt område genom rågång skilt från andra ägor utgör primärt skifteslag, d.v.s. den enhet som ett laga skifte i allmänhet skall omfatta. Indelningen i skifteslag är visserligen av formell natur men ger likväl ett uttryck åt den gemenskap som tidigare och i viss mån fortfarande kännetecknar byn. Detta förhållande gör att termerna by och skifteslag ofta används omväxlande som beteckning på samma sak, fastän betydelsen är helt olika. När det gäller samfälligheter för by har detta språkbruk större berättigande än eljest, eftersom det- aktigheten i dessa bestämmes efter andelstalet i byn (vanligen uttryckt ge- nom det oförmedlade mantalet).

Utan anspråk på fullständighet ger följande uppställning en antydan om

• Sida 66
•  Original

i vilka former förhållandet mellan äganderätten till vattenområde och fiske kan gestalta sig.

1. Inom byn är såväl vattenområdet som fisket skiftat på samma sätt, d. v. s. till varje fastighet hör fiske inom dess eget ägovälde.

2. Inom byn är såväl vattenområdet som fisket oskiftat eller samfällt.

3. Inom byn är vattenområdet skiftat med stranden under det att fisket är oskiftat. I realiteten men icke formellt innebär detta att fiskerätten är ett servitut som belastar fastigheterna med vatten och grund till förmån för övriga fastigheter i byn. Man talar i detta, liksom i följande fall, ofta om en från rätten till grunden skild, särskild fiskerätt.

4. Vattenområdet och fisket är båda skiftade men så att delningarna inte sammanfaller. Situationen kan ha uppkommit genom att delningarna ägt rum vid olika tidpunkter. Man kan också tänka sig att vattenområdet varit föremål för laga skifte och att fisket sämjedelats.

5. Fiskerätten inom ett skifteslags område tillkommer helt eller delvis jordägare inom annat skifteslag enskilt eller samfällt. Orsak till ett så- dant förhållande kan vara skattläggning eller urminnes hävd. Inte sällan avser en sådan rättighet fiske på vissa platser eller efter visst fiskslag.

6. Fisket utgör särskild fastighet helt skild från grunden (»i jordeboken upptaget fiskeri»). Sådana fastigheter får inte längre bildas.

7. Fiskerätt inom ett område tillkommer annan fastighet på grund av servitut.

8. Fiskerätt i samfällt fiske har överlåtits i samband med avsöndring och avstyckning. F iskerätt kan på detta sätt tillkomma fastigheter, som i övrigt inte har andel i byn. Om man ser till landet i sin helhet torde situationen enligt 3) här ovan vara den ojämförligt vanligaste. Detta sammanhänger med vissa presum— tionsregler som uppställts i domstolspraxis. I äldre skifteshandlingar läm- nas sällan besked, huruvida vatten och fiske delats eller bibehållits som samfällt. I fråga om rätten till vatten och grund gäller i sådana fall sedan lång tid tillbaka den presumtionen att vattenområdet delats med stranden. När det gäller fiske är presumtionen den motsatta, d.v.s. fisket anses fort- farande vara samfällt för hemmanen i byn. Särskilt i de övre delarna av Norrland förekommer att såväl vattenom- råde som fiske är oskiftade (fall 2 i uppställningen). Från fastighetsbild— ningssynpunkt är det tämligen stor skillnad mellan dessa båda fall. När det åter gäller förvaltnings- och upplåtelsefrågorna är problemen i allt vä- sentligt likartade.

24 5 FL

Trots den stora praktiska betydelsen av de oskiftade fiskena är regle- ringen av dem i FL knapphändig. I 24 % FL stadgas: >>Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för två eller flera

• Sida 67
•  Original

fastigheter må nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de kunna säm— jas. Sämjas de ej, må länsstyrelsen på ansökan av någon av dem föreskriva huru fisket må nyttjas. Innan sådan föreskrift meddelas skola de övriga ägarna genom särskilda underrättelser erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av fiskerätt åt annan än någon av fastigheternas ägare må ej annat än i samband med upplåtelse av jord till brukande göras av en ägare utan de flesta övrigas samtycke. Därvid skola de, som med samäganderätt innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas för en ägare och skall likaså endast en röst beräknas för den som äger flera fastigheter.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som ingår i fiskevårdsområde.»

I paragrafen jämställs oskiftat fiske med fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter. Med oskiftat fiske avses både fiske som vid delning av ett skifteslag lämnats utanför delningen och fiske som vid skifte undanta— gits såsom gemensamt för delägarna. Samfällt fiske är ett vidsträcktare begrepp. Det omfattar, förutom oskiftat fiske, även fiske som på annan grund, t. ex. servitut, är gemensamt för flera fastigheter. Däremot ligger den gemenskap som råder mellan dödsbodelägare eller samägare utanför detta begrepp. Detsamma gäller i det icke helt ovanliga fallet att fisket efter visst fiskslag genom skattläggning eller på annat sätt är skilt från fisket i öv- rigt inom vattenområdet.

Föreskriften att oskiftat eller samfällt fiske får nyttjas efter vad delägar- na kan Sämjas innebär inte något krav på att en uttrycklig överenskom- melse föreligger. Det räcker att delägarna stillatigande accepterar den fis- keutövning som faktiskt förekommer. Varje delägare har rätt att fiska var som helst inom det samfällda fiskets område, även till avsalu, och den som fiskar mer än vad som motsvarar hans andel drabbas inte av någon påföljd. Den delägare som är missnöjd med de övrigas sätt att fiska har emellertid olika möjligheter att ingripa. Han kan begära föreskrifter enligt 24 5 första stycket andra punkten FL. Han kan vidare söka få till stånd fiskevårds— område enligt reglerna därom. I viss utsträckning torde det vara möjligt att lösa problemen genom lokala bestämmelser enligt 14 å fiskeristadgan. Slutligen står den möjligheten till buds att begära skifte av det samfällda fisket, syftande till upplösning av gemenskapen.

Om delägarna inte kan enas om utnyttjandet, har envar av dem rätt att hos länsstyrelsen påkalla föreskrifter om hur fisket skall nyttjas. Övriga delägare skall regelmässigt få tillfälle att yttra sig. men länsstyrelsen be- höver inte ta hänsyn till önskemål ens från en klar majoritet. Ärendena torde i allmänhet remitteras till fiskerimyndigheterna. Endast ägarna av de fastigheter till vilka fisket hör är behöriga att ansöka om föreskrifter. Alla nyttjanderättshavare, även sådana som disponerar en fastighets hela

• Sida 68
•  Original

fiskerätt, är uteslutna från förfarandet. Länsstyrelses föreskrifter kan vara av skiftande slag och omfattning, allt ifrån en fullständig fiskeriplan till enstaka regler för visst fiske, t.ex. kräftfiske. Föreskrifterna kan gå ut på begränsning av antalet redskap, cirkulation mellan delägarna av fiske- platserna, inrättande av fredningsområden m.m. En i praxis tillämpad metod är att tilldela olika fiskeredskap bestämda poängvärden allt efter deras storlek och effektivitet. Därefter erhåller varje fastighet en viss poängsumma beräknad efter andelen i det samfällda fisket. Fastighetens ägare får nyttja så många redskap som efter det fastslagna poängvärdet ryms inom fastighetens poängsumma. Denna metod kan leda till att ägare av fastigheter med mycket små andelar bara får använda handredskap och något enstaka nät.

Självfallet får inte länsstyrelseföreskrifter enligt denna paragraf omfatta sådant fiske i enskilt vatten som är fritt för varje svensk medborgare.

Överträdelse av föreskrifter om fiskets nyttjande betraktas som olovligt fiske.

I paragrafens andra stycke behandlas upplåtelse av nyttjanderätt till samfällt fiske. Härmed avses upplåtelse såväl av en fastighets hela fiske som av rätt att jämte andra nyttja fastighetens fiske. Sistnämnda upp- låtelser kallas ibland särtillstånd eller, efter benämningen på upplåtelse— handlingen, upplåtelse genom fiskekort. I båda fallen rör det sig om s.k. partiella nyttjanderätter, vilka regleras i 1 kap. 7 g nyttjanderättslagen. När det i andra stycket talas om upplåtelse av fiskerätt avses endast den enskilda fastighetens andel i det samfällda fisket. Förfogande över sam— fällt fiske i dess helhet kan bara ske om alla delägare är ense.

I fråga om upplåtelse till annan delägare och till arrendator i samband med jordbruksarrende råder full frihet. I alla andra fall krävs samtycke från flertalet av de övriga delägarna. Man bortser därvid helt från olikheter i delaktighet.

24 5 gör en klar skillnad mellan delägarnas eget utnyttjande av fisket och upplåtelser till utomstående. Sålunda kan länsstyrelsen inte föreskriva att ett samfällt fiske skall nyttjas genom försäljning av fiskekort. En an- nan sak är att en fiskeriplan, som utfärdas av länsstyrelsen, kan ha som förutsättning att upplåtelser skall förekomma i större eller mindre ut- sträckning. I sådana fall kan länsstyrelsen föreskriva att eventuella upp- låtelser endast får avse vissa fiskemetoder. (Jfr Kungl. Maj:ts beslut den 11 juni 1964 nr 52 angående Borkans skifteslag.) Sådana bestämmelser är självfallet bindande för parterna, om upplåtelser kommer till stånd enligt 24 å andra stycket.

Särskild delning av fiske enligt jorddelningslagen (JDL) I vissa fall kan samfällt fiske delas för sig genom särskild fiskedelning enligt 20: 8 JDL. Villkor härför är att fisket vid skifte av vattenområde med

• Sida 69
•  Original

stöd av äldre bestämmelser ej intagits i delningen. Fiskedelningen får inte leda till förfång för delägare. Om fisket med stöd av 10: 7 JDL undantagits som gemensamt får delning enligt 20: 8 inte äga rum. I övrigt hänvisas till reglerna om laga skifte.

Beträffande särskild fiskedelning är att beakta stadgandet i 1: 18 enligt vilket fiske må skiftas mellan några av delägarna eller tilldelas en del- ägare mot vederlag, om fisket inte lämpligen kan delas mellan alla de]- ägarna. (NJA 1937 s. 485 och 1958 s. 713).

Laga skifte och särskild fiskedelning måste avse fisket i dess helhet. Man kan sålunda inte begränsa delningen till att gälla visst eller vissa fiskslag.

• Sida 70
•  Original

KAPITEL ?

Förvaltning av samfällda fisken

Inledning

Utredningen har tidigare framhållit att en ökning av tillgången på vatten för fritidsfiske inte bör ske genom vidgat frifiske utan genom frivilliga upp- låtelser av fiskerätt. En kraftig expansion har även inträtt på detta område under senare år. Fiskerikonsulentenkäten ger övertygande belägg för den stora betydelse som upplåtelsefrågorna har i det praktiska arbetet. Fiske- rättsägarena påkallar i allt större utsträckning hjälp med att ordna fiske- kortsförsäljning i lagliga former. En stor del av allmänhetens förfrågningar hos konsulenterna gäller spörsmål om fiskerätten. Från fiskeriintendents— håll har framhållits att lösningen av upplåtelseproblematiken hör till det viktigaste när det gäller att underlätta allmänhetens fritidsfiskemöjligheter. Upplåtelsefrågan utgör ett speciellt problem endast när det gäller oskiftat eller samfällt fiske. Men med hänsyn till att dessa former dominerar i prak— tiskt taget hela landet har problemen generell giltighet.

Med ökningen i efterfrågan på fiskevatten som är lämpade för fritidsfiske följer att sådana vatten får allt högre ekonomiskt värde. Frågan om en rätt- vis fördelning av inkomsterna får därvid ännu större vikt än tidigare. Man kan inte bortse ifrån att trycket på fiskevattnen blir så starkt att det kan fresta till en i och för sig icke eftersträvansvärd uppdelning av de oskiftade vattnen.

Upplåtelser av rätt till samfällt fiske i säkra, ändamålsenliga och rättvisa former kräver enligt utredningens mening att beslut kan fattas med bindan- de verkan för hela samfälligheten.

Även de alltmer utvecklade metoderna för fiskevård kräver ordnade för— valtningsförhållanden. Det är inte ovanligt att fiskevårdsåtgärder leder till ett helt förändrat fiskbestånd som i sin tur för med sig nya redskap och behov av bestämmelser som reglerar fiskeutövningen. I dessa fall kan för- hållandet mellan fiskerättsägarna inbördes ha väl så stor betydelse som upplåtelsefrågan.

Nu berörda problem har man sökt komma till rätta med genom lagstift- ningen om fiskevårdsområden. Dessa är otvivelaktigt värdefulla instrument. Utredningen kommer dessutom att i följande kap. lägga fram förslag i syfte att göra dem ännu mera lämpade för sitt ändamål. Bildande av fiskevårds-

• Sida 71
•  Original

områden är emellertid och måste nog i viss mån förbli ett tämligen omstän- digt och arbetskrävande förfarande. Det är nödvändigt att hushålla med de resurser som kan ägnas åt områdesbildningen. Dessa bör koncentreras i första hand på de större och från allmän synpunkt viktigaste objekten. Om så sker får man räkna med en måttlig takt i områdesbildningen. Under sådana förhållanden kvarstår behovet av en enklare form för förvaltning av enstaka skifteslags fiske. Utredningen kommer att i fortsättningen när- mare behandla denna fråga. Från flera håll har den tanken framkastats att bysamfällighetslagens bestämmelser skulle kunna göras tillämpliga på fiske. Man skulle i så fall kunna anknyta till en redan prövad förvaltningsform som visat sig medföra många fördelar. Innan utredningen tar ställning till denna fråga, lämnas en redogörelse för de viktigaste bestämmelserna i by- samfällighetslagen. I anknytning därtill behandlas även den lösning av problemet med förvaltning av samfällda fisken som finsk rätt erbjuder.

Bysamfällighetslagen

I lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter meddelas allmänna, för hela landet gällande, bestämmelser om förvaltningen av samfälligheter som har sitt ursprung i bygemenskapen eller är likställda med sådana. Lagen avser dels bys eller annat skifteslags samfällda ägor, som vid skifte eller annan laga delning eller sämjedelning nndantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delningen, ävensom mark, som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter med i övrigt skilda ägor, dels rättigheter eller förmåner, som är gemensamma för två eller flera fastigheter med helt eller delvis skilda ägor.

Kan delägarna inte enas om användningen eller tillgodogörandet av ägan eller rättigheten skall frågan avgöras på sammanträde med delägarna. Envar delägare har rätt att utverka förordnande av viss person att föranstalta om sådant sammanträde. Rösträtt beräknas efter delaktighet i samfällig- heten. I första hand gäller den mening som fått det högsta röstetalet och biträtts av de flesta röstande. Kan beslut inte komma till stånd på detta sätt skall röstetalen begränsas så att icke för någon röstande får beräknas mer än 1/_._ eller, om delägarna är flera än 50, l/zo av de röstandes samman— lagda röstetal. Efter sådan begränsning gäller i första hand den mening som fått det högsta röstetalet. Faller rösterna lika gäller den mening som de flesta efter huvudtalet biträder. I sista hand avgör ordföranden frågan. För beslut om utlegning för längre tid än fem år och för beslut om försäljning av samfälld äga fordras kvalificerad majoritet. Därjämte skall sådana beslut underställas rättens prövning.

Delägarna kan enligt 65 från fall till fall besluta om användningen av samfälld äga genom brukande för egen räkning eller genom utlegning. Beslutet får inte lända till märkligt förfång för delägare som inte samtyckt

• Sida 72
•  Original

därtill. För att förebygga sådant förfång kan det visa sig nödvändigt att bestämma om särskilt skydd för nyttjande till husbehov. Delägarna kan också enligt 55 besluta att samfälligheten skall ställas under förvaltning för gemensam räkning. I så fall skall reglemente som anger grunderna för förvaltningen antas. Reglementet skall underställas rättens prövning. Omfattningen av denna prövning är noga reglerad. Förvaltningen skall handhavas av en eller flera sysslomän. I fråga om överlåtelse och utlegning för längre tid har stadgats inskränkningar i sysslomännens behörighet.

Kostnad för sammanträde skall förskjutas av sökanden men, om åsyftad åtgärd kommer till stånd, slutligen betalas av delägarna efter delaktighet i samfälligheten.

Delägare som anser att beslut som fattats på sammanträde länder honom till märkligt förfång eller i andra hänseenden är oriktigt har att inom viss kortare tid vid rätten väcka talan mot övriga delägare.

Om delägarna inte är flera än två eller om i andra fall beslut inte kan åstadkommas enligt de förut nämnda reglerna, äger delägare hos rätten utverka förodnande för delägare eller annan att såsom god man förvalta samfälligheten.

Av 16 & framgår att lagen inte är tillämplig beträffande förvaltningen av samfälligheter som gjorts till föremål för särskild lagstiftning. På grund härav gäller lagen inte för samfällda fisken, vilka regleras i 245 FL.

Förvaltning av samfällda fiskevatten enligt finsk rätt

Fiskelag. (56—68 55 lagen den 28 september 1951 om fiske, FFL.)

Liksom i Sverige är huvuddelen av fisket oskiftat inom byarna. I 565 FFL sägs att delägarna i samfällt fiskevatten utgör ett fiskelag. Det åligger fiskelaget att inom sitt område så ordna fisket och fiskevården, att fisk- och kräftbeståndets fortbestånd blir tryggat. I sådant syfte bör fiskelaget antaga stadgar, som bör underställas länsstyrelsens granskning. Då samfällt fiskevatten är av ringa betydelse eller annat vägande skäl före- ligger, äger länsstyrelsen befria delägarna från skyldigheten att ordna fiske- lagets verksamhet.

Vid fiskelagsstämma äger varje delägare rösträtt efter sin andel i vatten- området, såvida inte alla delägare annorlunda överenskommer. Om menings- skiljaktighet uppstår om röstetalet, avgör stämman frågan genom beslut. Stämman kan uppmana delägaren att inkomma med tilläggsutredning eller införskaffa förteckning över andelar från lantmäterikontoret.

I tillämpningsförfattningen stadgas att fiskelags vatten må kunna nyttjas så, att varje delägare fiskar däri på sätt fiskelaget närmare bestämmer, eller genom bedrivande av fiske för gemensam räkning eller genom utarrende- ring eller överlåtelse av fisket helt eller delvis eller för begagnande av visst fångstredskap eller för fångst av visst fiskslag. I stadgarna eller vid fiske—

• Sida 73
•  Original

lagsstämma skall bestämmas beskaffenheten och antalet av de redskap, som delägarna, arrendatorerna och innehavarna av särskilda tillstånd får be- gagna i det gemensamma fiskevattnct. Om beslut fattats vid fiskelags- stämma, skall det underställas länsstyrelsen för granskning. För det fall att delägarna själva bedriver fisket, skall deras redskapsenheter fördelas mellan dem efter deras andel i vattenområdet, därest inte samtliga del- ägare överenskommer annorlunda. Fiskelaget äger bestämma de olika red- skapens inbördes enhetsvärde. Användes fiskevattnet för gemensam räk- ning, bör stämman besluta vem som skall ordna fisket och redovisa avkast- ningen.

Fiskelaget skall för ett år i sänder välja styrelse jämte förman för denna och ställföreträdare för förmannen. Styrelsen bevakar fiskelagets »fördel» och företräder i ärenden rörande fiskevattnets nyttjande och vård fiskelaget mot enskild delägare och tredje man. Styrelsen äger inte utan fiskelags- stämmans medgivande anhängiggöra rättegång. Fiskelag, som består av högst fem delägare, må utöva sin verksamhet utan styrelse direkt genom stämman. Förman och ställföreträdare måste dock utses.

Vid fiskelagsstämma må delägare vara företrädd genom ombud. Ingen får uppträda som ombud för mer än en delägare.

Såsom fiskelagsstämmas beslut gäller den mening, som erhållit det högsta röstetalet. Falla rösterna lika, gäller den mening, som biträdes av de flesta enligt huvudtalet. I sista hand har ordföranden utslagsröst. I två fall fordras kvalificerad majoritet. Sålunda krävs för beslut om att fisket skall utnyttjas annorledes än så att varje delägare eller innehavare av dennes fiskerätt själv idkar fiske att beslutet omfattas av minst 2/3 av det vid om- röstningen avgivna sammanlagda röstetalet och av minst 1/3 av de röstande delägarna. För beslut om tillskott i pengar fordras att beslutet omfattas av minst 2/3 av de vid omröstningen avgivna rösterna.

Överskott skall, såvida inte alla delägare är överens om annat, fördelas mellan delägarna efter deras andel i vattenområdet. Fiskelag får inte skuld- sätta sig.

Invånare i by, som ej tillhör fiskelaget, äger rätt att erhålla särskilt till- stånd att inom av fiskelaget anvisat område bedriva husbehous- och rekrea— tionsfiske på sätt fiskelagsstämman för varje år bestämmer. Den sålunda berättigade är skyldig att erlägga en skälig avgift till fiskelaget för fiske- vårdande åtgärder. Om fiskelaget beslutar att inte lämna här avsedda till- stånd, skall ärendet underställas länsstyrelsen för avgörande.

Fiskelag må bevilja även annan särskilt tillstånd till fiske under viss tid inom fiskelagets område. För beslut härom räcker det med enkel majoritet efter andelstal, således enligt huvudregeln.

Delägare, som vill föra talan mot fiskelagets eller styrelsens beslut, skall inom föreskriven tid stämma fiskelaget till domstol.

• Sida 74
•  Original

Frågan om förvaltning av samfällda fisken kan lösas efter i huvudsak två skilda linjer. Den ena innebär att delägare ges rätt att hos myndighet påkalla beslut om hur fisket skall nyttjas. Den andra innebär att det skapas en organisation som ger en på det ena eller andra sättet bestämd majoritet möjlighet att fatta för minoriteten bindande beslut. Den förra linjen, som motsvarar 245 FL, är visserligen smidig men den löser inte problemet om hur myndighetens beslut skall bringas till verkställighet. Den ger inte heller någon möjlighet att komma till rätta med upplåtelsefrågan, vilket får anses vara den allvarligaste bristen. Såväl för den fiskekortsköpande allmänheten som för kommuner, organisationer och andra som önskar få fiskerättsupplåtelser till stånd under betryggande former är frånvaron av en »förhandlingsduglig motpart» på ägaresidan ett av de största hindren.

Den andra linjen överensstämmer med de lösningar som man kommit fram till på flera områden där det är fråga om samverkan mellan fastig- heter. Den måste anses som den mest naturliga och bör därför väljas om inte bestämda skäl talar däremot.

Det kan inte undvikas att en sådan lösning innehåller ett visst mått av tvång. Emellertid ligger ett visst tvång redan i det förhållandet att fisket är samfällt. Eftersom det är fråga om en gemensam nyttighet blir delägarna i stor utsträckning beroende av varandra. Den som utnyttjar sin andel över det mått som de övriga anser vara skäligt riskerar nu att dessa svarar med att begära skifte eller föreskrifter av länsstyrelsen angående sättet för fiskets bedrivande. Sådana föreskrifter kan vara i hög grad ingripande och t. ex. innebära begränsning av antalet redskap eller redskapstyper. En ord— ning varigenom delägarna genom majoritetsbeslut skulle kunna avgöra frågor om fiskets bedrivande behöver därför inte te sig mera ingripande än den nuvarande regleringen enligt 245 FL.

Frågan om tvångsupplåtelse av fiskerätt var föremål för prövning redan under förarbetena till 1896 års fiskelag. Fiskeriintendenten hade föreslagit att enskilda oskiftade fiskevatten skulle få för gemensam räkning utarren- deras därest delägarna lned viss röstövervikt fattade beslut därom. Kommit— tén ansåg sig ej böra föreslå ett dylikt stadgande, då detsamma, i vad det be- redde möjlighet att utesluta en delägare i enskilt fiske från detsammas be- gagnande, syntes alltför mycket strida mot de grundsatser rörande samägan- derätt, som eljest gjort sig gällande i lagstiftningen, och för övrigt lätt kunde leda till missbruk. (s. 43 f)

Efter detta uttalande har tillkommit bl.a. bysamfällighetslagen, lagen om gemensamhetsfiske och lagen om fiskevårdsområde, samtliga innehål- lande regler om tvångsupplåtelse. Frågan måste därför anses ha kommit i ett helt annat läge.

Utredningen anser att reglerna i 245 FL om nyttjande och upplåtelse av

• Sida 75
•  Original

samfällt fiske bör ersättas med en förvaltningsform enligt vilken delägarna genom bindande beslut kan avgöra dessa frågor.

Redan den omständigheten att fisket aldrig ansetts böra föras in under bysamfällighetslagen talar för att ordningen med särreglering bibehålles. Antalet fall där förvaltningsåtgärder är påkallade måste antas vara ojäm- förligt större beträffande fisket än beträffande övriga samfälligheter. For- merna för upplåtelse har utvecklat sig efter speciella linjer. Dessa och andra omständigheter torde medföra att bysamfällighetslagen måste omarbetas tämligen ingående för att tillgodose fiskets behov.

Ett problem av mera speciellt slag är att bysamfällighetslagen saknar regler om upplåtelse av enskilda delägares andelar. Enligt lagberedningens förslag till jordabalk (11 kap. 1 och 5 åå) skall upplåtelse av nyttjanderätt i fastighets andel i äga som är samfälld för två eller flera fastigheter inte vara tillåten såvida inte annat stadgas i lag eller författning. (SOU 1960: 24 s. 52 och 1960: 25 s. 286.) Stadgandet har bibehållits i det reviderade för- slaget till jordabalk. Om detta förslag upphöjes till lag blir möjligheten att upplåta andel i samfällighet beroende av att den nuvarande regeln i 245 st. 2 FL till sitt innehåll finnes kvar. Möjligheten faller bort om bysam- fällighetslagen utan ändring får ersätta regeln i FL.

Utredningen har efter övervägande kommit till den uppfattningen att de nya förvaltningsbestämmelserna bör införas i en särskild lag om förvaltning av samfällda fisken, anknuten till 245 FL. I fråga om de enskilda be— stämmelsernas utformning har ledning hämtats dels från bysamfällighets— lagen, dels från LOFO och från de associationsrättsliga delarna av lagar om olika tvångssammanslutningar på fastighetsrättens område. Förslaget innebär att delägarna skall på sammanträde i vederbörlig ordning kunna fatta beslut i frågor som rör förvaltningen av samfällt fiske. Sådant beslut skall binda även ny ägare till fastighet som har del i samfälligheten. I fråga om de olika stadgandena i förslaget hänvisas till författningstexten och följande specialmotivcring.

Specialmotivcring

24 & FL

I nuvarande 24 å saknar uppdelningen i oskiftat och samfällt fiske prak- tisk betydelse eftersom samma regler gäller för båda. På grund härav anser utredningen det lämpligast att begagna enbart det vidsträcktare ut— trycket, samfällt fiske.

I paragrafens första stycke har upptagits de två huvudformer av till- godogörande av samfällt fiske som man har att räkna med, nämligen eget nyttjande och upplåtelse åt annan. I det senare uttrycket innefattas total eller partiell upplåtelse både av delägares enskilda andel i fisket och av samfällighetens fiske som helhet. Liksom nu menas med upplåtelse även

• Sida 76
•  Original

sådan upplåtelse som sker genom att fisket som en åtföljd till jorden inne- fattas i jordbruksarrende. Upplåtelse av andel i samfällt fiske har gammal hävd i lagstiftningen. Härvidlag intar det samfällda fisket en särställning i förhållande till andra samfälligheter beträffande vilka andelsupplåtelser normalt inte är tillåtna. Denna särbehandling nödvändiggöres av att fisket i motsats till andra nyttigheter alltjämt är samfällt i så stor utsträckning. Alla åtgärder från delägarnas sida som rör samfällt fiske i dess helhet kräver f.n. enhällighet. Genom den föreslagna lagstiftningen avses att tillskapa en möjlighet att genom majoritetsbeslut förfoga över fisket. I fråga om ord- ningen för fiskets bedrivande ersätter förslaget den nuvarande länsstyrelse— regleringen.

Huvudregeln år att fisket skall nyttjas på sätt som delägarna kommer överens om. Liksom hittills fordras inte någon uttrycklig överenskommelse. Först om delägarna inte kan enas blir det fråga om att tillämpa det sär— skilda förvaltningsförfarandet.

I andra och tredje styckena har med endast redaktionella jämkningar in- tagits samma bestämmelser som f.n. återfinns i tredje och fjärde styckena.

Lag om förvaltning av samfällda fisken

1 &. Beträffande innebörden av uttrycket samfällt fiske hänvisas till vad som sagts under 24å FL.

2.5.

I första stycket uttalas huvudregeln att med delägare avses ägare till fastighet som har del i det samfällda fisket.

En i olika fastighetsrättsliga sammanhang ofta diskuterad fråga är i vit- ken utsträckning delägarbegreppet bör utvidgas till att omfatta även nytt- janderättshavare eller vissa grupper av sådana.

I 245 FL avses med delägare endast fastighetsägare. Vid tillkomsten av FL uttalade lagrådet angående 245: »Vad däremot beträffar dem, som på grund av nyttjanderättsupplåtelse ha fiskerätt i vatten där fisket är samfällt för flera fastigheter, anser lagrådet, i enlighet med vad som tyd- ligen avses med det remitterade förslaget, att innehavare av sådan fiskerätt ej bör likställas med fastigheternas ägare.» (Prop. 1950: 60 s. 189.)

LOFO räknar i 25 upp följande som kan vara delägare i fiskevårds- område: 1. Ägarna till det fiske som ingår i området. 2. Ägare av fastighet till vars förmån gäller servitut, som innefattar rätt att utnyttja fisket. ! 3. Boställshavare, som själv brukar bostället. 4. Innehavare av besittnings- | rätt för obegränsad tid till fastighet, som tillhör kronan eller allmän in— ; rättning. Grupperna 2—4 utesluter i förekommande fall ägare, som tillhör ' grupp 1. Enligt 3 & LOFO anses som delägare i vissa fall, t. ex. beträffande

• Sida 77
•  Original

upplåtelse, den som för längre tid än ett år arrenderat viss fastighets fiske i dess helhet.

Inom närliggande lagstiftning är läget i huvudsak följande. Bysamfällighetslagen saknar regler. Lagen om häradsallmänningar har en bestämmelse om att innehavaren äger utöva rösträtt för fastighet, som har del i häradsallmänning, om fastigheten innehas med ständig eller ärftlig besittningsrätt eller som boställe.

I lagen om vissa gemensamhetsanläggningar jämställes med ägare den som innehar fastighet med fideikommissrätt eller, i vissa fall, med testa- mentarisk nyttjanderätt.

I fråga om jaktvårdsområde stadgas att endast fastighetsägaren har rätt att deltaga i beslut om bildande och förlängning av tiden för områdets be— stånd. För att innehavare av fastigheten skall få inträda i denna rättighet fordras ett särskilt bemyndigande från ägaren. Innehavare av jakträtt äger alltid rätt att närvara vid sammanträde med delägarna. Han har därvid yttrande- och förslagsrätt. (NJA II 1952 s. 65.) Härav följer motsättningsvis att jakträttsinnehavaren inte har rätt att företräda fastigheten annat än efter utfästelse av ägaren. Jaktlagen söker tillgodose jakträttsinnehavarnas intressen på en annan väg än genom att göra dem till delägare i mark— ägarens ställe.

De viktigaste stadgandena återfinnes i 12 5 2 mom. Innebörden av lagrummet är att en jordägare inte kan genom att rösta för ett bildande av jaktvårdsområde omintetgöra den jakträtt som tillkom- mer ifrågavarande nyttjanderättshavare. Om jordägaren röstar nej men stannar i minoritet och jaktvårdsområdet likväl kommer till stånd, blir nyttjanderättshavaren bunden av beslutet. Jakträttsarrendator har endast möjlighet att uppsäga avtalet.

När det gäller att utvidga delägarbegreppet till att omfatta nyttjande- rättshavare uppstår flera svårbemästrade problem. I första hand måste be— aktas den motsatsställning mellan ägare och brukare som ofta kan befaras. Beträffande nyttjanderättshavarens rätt att ta del i avgöranden om upp— låtelse måste hänsyn tas till att besittningstiden kan vara mer eller mindre starkt begränsad. Vid jordbruksarrende torde arrendatorns fiskerätt sällan omfatta hela fastighetens fiske. Det är vidare självklart att nyttjanderätten måste vara på visst sätt kvalificerad för att kunna berättiga till delägarskap. Sålunda kan inte gärna fiskekortsköpare tillhöra denna kategori. Alla dessa omständigheter skulle göra det nödvändigt att införa ett tämligen kompli- cerat regelsystem.

I fråga om de i 2 % LOFO upptagna kategorierna förhåller det sig annor— lunda. Det rör sig här om besittningsförhållanden av stor varaktighet. Inne— havarna kan i flera hänseenden anses inta en ställning som påminner om en ägares.

Utredningen har i förslaget upptagit en motsvarighet till 2 & LOFO. Någon

• Sida 78
•  Original

motsvarighet till 35 samma lag har däremot inte medtagits. Beträffande vissa frågor i övrigt som rör nyttjanderättshavares ställning hänvisas till 8,11 och 19 åå.

3 5.

För det i paragrafen avsedda fallet har den nuvarande regeln i FL bibe- hållits om rätt för länsstyrelsen att meddela föreskrifter. Det enda alternativ som synes stå till buds vid oenighet mellan två delägare är förvaltning genom god man. En sådan lösning torde emellertid ej vara lämplig. Med det valde ut- tryckssättet avses att länsstyrelsen skall kunna medgiva att delägare får upplåta sin andel.

Det torde vara överflödigt att särskilt föreskriva att länsstyrelsen skall höra den andra delägaren, innan föreskrifter meddelas.

4 5.

Paragrafen innehåller huvudstadgandet angående förvaltningen av fisken som är samfällda för mera än två fastigheter. I andra stycket uttalas den för en ordnad förvaltning nödvändiga förutsättningen att ett beslut som fattats i behörig ordning binder även ny ägare till fastighet som har del i samfälligheten.

Den organisationsform som föreslagits motsvarar delägarstämman enligt 3 och 6 åå bysamfällighetslagen. I ett stort antal fall torde detta vara fullt tillräckligt. Särskilt gäller detta då fisket är upplåtet t. ex. till en fiskevårds- förening. Om det blir fråga om ekonomisk förvaltning av mera omfattande art på grund av att delägarna exempelvis bedriver fiskekortsförsäljning i egen regi i större skala eller ett kontinuerligt fiskevårdsarbete torde det bli nödvändigt att organisationen får en fastare form. För att möjliggöra detta har utredningen i 15—17 åå föreslagit en alternativ form med särskilt organ för handhavande av förvaltningen. Utredningen vill emellertid fram— hålla att det i sådana fall är skäl att undersöka om inte fiskevårdsområdes- bildning bäst tillgodoser behoven.

5 &.

Paragrafen innehåller bestämmelser om kallelse till sammanträde med delägarna. Envar delägare föreslås få initiatiwätt då det gäller att påkalla utseende av god man. Intet hindrar att delägare utses till god man. Denne åligger att kalla delägarna till sammanträdet. I första hand skall personliga kallelser skickas. Först i andra hand bör det alternativa förfarandet till— gripas.

6 5. I många fall kan det förefalla betungande att varje gång sammanträde med'delägarna skall hållas behöva utverka förordnande av god man. I 6 £-

• Sida 79
•  Original

har därför införts en möjlighet för delägarna att utse en sammankallande, varigenom länsstyrelseförordnande kan undvikas. Samtidigt blir det en mellanform mellan förvaltning med och utan styrelse. Intet synes nämligen böra hindra delägarna ifrån att lägga även vissa andra förvaltningsuppgifter på den sammankallande.

Utseende av sammankallande måste ske på sammanträde som kommit till stånd enligt reglernai 5 &.

7 5. Genom denna föreskrift tillgodoses behovet av att bortovarande delägare blir behörigen företrädd av god man enligt föräldrabalken.

8 &.

För att nå resultat vid sammanträde med delägarna krävs att vissa för- beredande åtgärder vidtagits. Ansvaret härför bör i första hand vila på gode mannen. Av särskild vikt är att utredning föreligger om vilka som är del— ägare i fisket och om hur stor andel var och en har. Denna utredning bör utföras noggrant, och i många fall torde krävas biträde av lantmäterisak— kunnig. En viss avvägning synes emellertid ofrånkomlig. Om det ekono— miska värdet är ringa och det skulle kosta mycket pengar att fullständigt utreda enstaka, obetydliga andelar, bör utredningen kunna begränsas.

I fjärde stycket har efter mönster från 13 & 2 mom. jaktlagen införts en bestämmelse om rätt för vissa nyttj anderättshavare att närvara vid samman- träde med delägarna samt därvid yttra sig och avge förslag. Kretsen av nyttjanderättshavare är bestämd på samma sätt som i 3 % LOFO och kan sägas vara en ersättning för att sådana nyttjanderättshavare icke i något fall anses som delägare.

9 &. Paragrafen överensstämmer nästan helt med 22 kap. 255 i jordabalks- förslaget 1960.

10 och 11 55.

I dessa paragrafer behandlas rösträttsreglerna.

Frågan om röstning skall ske efter andelstal eller efter huvudtal är om- stridd. En enhetlig bedömning är svår att åstadkomma eftersom samma princip kan ge olika utslag alltefter de skiftande förhållandena. Huvudtals- principen gynnar delägare med små andelar under det att andelstalsprin- cipen gynnar delägare med stora andelar. Förhållandena inom det enskilda skifteslaget blir därför avgörande för utfallet. LOFO har huvudtalsprincipen som huvudregel men i fråga om de mest ingripande förhållandena gäller den motsatta principen.

• Sida 80
•  Original

Den modifierade andelstalsprincipen torde vara den vanligaste i nyare samfällighetslagstiftning, där det ekonomiska intresset dominerar. Modifika— tionen åstadkommes genom att de största andelsägarnas röstetal reduceras.

10 & har utformats med 29 5 lagen den 16 december 1966 om vissa gemen- samhetsanläggningar som närmaste förebild.

I likhet med bysamfällighetslagen bör hänsyn tagas endast till de i om- röstningen deltagandes röster.

I fråga om rätten att företräda annan såsom ombud har ej företagits någon begränsning. Detta i förening med att en delägare, som är företrädd genom ombud, anses som närvarande medför, att flera delägare, som var för sig inte drabbas av reduceringsregeln, kan ha gemensamt ombud utan att reducering av deras röstetal inträder.

Beslut om upplåtelse genom försäljning av fiskekort kommer enligt för— slaget att kunna fattas enligt 10 5. Endast i fråga om upplåtelse av fisket i dess helhet eller av allt fiske efter visst fiskslag har föreskrivits kvalifi- cerad majoritet.

Kravet i nuvarande 24 & FL på medgivande till upplåtelse av viss fastighets andel i samfällt fiske har bortfallit i den föreslagna lagen.

LOFO har inte heller någon sådan bestämmelse, vilket innebär att det i och för sig inte finns några restriktioner för andelsupplåtelser, naturligtvis bortsett från det fall att fisket i dess helhet redan upplåtits.

Andelsupplåtelser av motsvarande art synes inte kunna komma ifråga på jaktens område; se 4 5 jaktlagen och bysamfällighetslagen. En i viss mån analog situation kan emellertid inträda om jakten inom ett jaktvårdsområde skall vara gemensam. Enligt 13 5 3 mom. andra stycket jaktlagen får fastig- hetsägare i regel inte förvägras att upplåta sin jakträtt inom området till annan person. Jakträttsinnehavaren inträder genom upplåtelsen i den rätt som ägaren hade gentemot jaktvårdsområdet och får således jaga på hela området. Upplåtelse kan bara vägras om den befinnes olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare till avsevärt men. Denna undantagsbestämmelse är den legislativa grunden för den prövning av jaktarrendeavtal som ofta är föreskriven i stadgarna för jaktvårds— områden.

Det får anses självklart att delägarna i samfälligheten har rätt att i vanlig ordning besluta om de inskränkningar i rätten till andelsupplåtelser, som de anser erforderliga med hänsyn till fiskevårdens intressen och rättvise— synpunkter. Det är otvivelaktigt att begränsningar av denna art f.n. kan rymmas i en reglering enligt 245 FL.

I 11 å andra stycket har upptagits ett stadgande av innebörd att total- upplåtelse inte får medföra inskränkning i samernas fiskerätt enligt ren- beteslagen eller i den fiskerätt som tillkommer arrendator enligt de sociala arrendereglerna.

• Sida 81
•  Original

81

12 å . Innebörden av stadgandet är att överförmyndares tillstånd till upplåtelse ej behöver inhämtas.

13 &. Att helt förbjuda beslut om tillskott torde vara omöjligt. Under dessa omständigheter erfordras det i paragrafen upptagna skyddet.

14 &. Bestämmelsen är hämtad från bysamfällighetslagen. Ställning har där— med ej tagits till behov av bidrag till kostnaderna från det allmänna.

15—17 åå.

I dessa paragrafer har upptagits bestämmelser om förvaltning genom särskilt av delägarna utsett organ.

Det bör ankonnna på delägarna själva att avgöra om de har behov av en sådan förvaltningst'orm. Ställningstagandet torde bero av hur delägarna tänker tillgodogöra sig fisket. Om avsikten är att upplåta fiskerätt till en kommun eller förening för längre tid är det onödigt med styrelse. Om fisket däremot skall bedrivas för egen räkning eller om samfälligheten skall sälja fiskekort, kommer frågan i ett annat läge. Det kan bli tal om ekonomisk förvaltning, verkställighet av fiskevårdsåtgärder, fördelning av överskott samt utförande och skötsel av serviceanordningar av olika slag i anslutning till fisket. Under sådana förhållanden torde det vara nödvändigt med styrelse. Även antalet delägare och fiskevattnets storlek måste spela in vid valet av förvaltningsform.

Sedan styrelse utsetts och beslutet härom anmälts hos länsstyrelsen har samfälligheten karaktären av juridisk person.

Någon föreskrift om stadgar har icke upptagits. Naturligtvis är det lämp- ligt att vid mera omfattande förvaltning stadgar antas som reglerar verk— samheten. En allmän skyldighet skulle. enligt utredningens mening vara onödigt betungande.

I 16—17 55 har i huvudsaklig överensstämmelse med 26—27 55 LOFO upptagits vissa regler om styrelsens uppgifter och ansvar gentemot del- ägarna och tredje man. *

18 å.

I denna paragraf har intagits en straffbestämmelse av samma innebörd som 29 & LOFO. Den riktar sig mot Överträdelser från delägarnas sida mot beslut som delägarna fattat eller föreskrifter som länsstyrelsen utfär- dat enligt 3 &.

Brott enligt denna paragraf bör inte få åtalas utan att det angivits till åtal av målsägande.

• Sida 82
•  Original

82

Eftersom straffbudet omfattar brott mot vad delägarna beslutat på sam— manträde är det av största vikt att sådana beslut blir tydligt formulerade samt snabbt och effektivt bekantgjorda för delägarna.

19—20 55.

I likhet med vad som gäller beträffande besvär över beslut av fiskevårds- område och av jaktvårdsområde har stadgats att besvär över delägarnas beslut i fråga om samfällt fiske skall föras hos länsstyrelsen. Sedan den 1 januari 1961 handlägges även frågor om föreskrifter enligt 245 FL av länsstyrelsen. De skäl som anfördes för ändringen i 245 FL får anses fort— farande ha full bärkraft.

Med uttrycket >>Menar den vars rätt—___», vilket är hämtat från 13 5 4 mom. jaktlagen, avses att utvidga kretsen av besvärsberättigade per- soner även till icke-delägare. De grupper som därvid kommer i fråga är arrendatorer och nyttjanderättshavare som genom majoritetsbeslut kan gå miste 0111 sin fiskerätt.

Det anses att ett beslut som rör en fastighetsägare i denna hans egenskap inte får överklagas av någon som har en begränsad sakrätt i fastigheten enbart av det skälet att beslutet skulle röra nyttjanderättshavarens rått. Vill man tillerkänna brukaren besvärsrätt fordras således en positiv föreskrift härom. I fiskeristyrelsens förslag till lag om fiskeområde 1956 och i den därpå följande departementspromemorian framfördes förslag 0111 en på detta sätt utvidgad besvärsrätt. Detta förslag avvisades emellertid av de- partementschefen i propositionen ang. LOFO (1960: 50 s. 215).

Den fastighetsägare som medverkar till att hans arrendator går miste om en förmån som tillförsäkrats honom i arrendeavtalet eller som följer av lag torde inte kunna undgå påföljd härför. Det är inte uteslutet att redan detta förhållande kan förmå fastighetsägaren att söka handlai arrendatorns intresse. Emellertid synes inte detta vara tillräckligt som korrektiv. Utred- ningen föreslår därför att besvärsrätten utvidgas även till nyttjanderätts- havare.

I fråga om ikraftträdandebestämmelser torde endast behövas en före- skrift om att länsstyrelseföreskrifter enligt 245 FL skall gälla tills del- ägarna annorlunda beslutat enligt den nya lagen. Det torde vara överflödigt att utsäga att detta endast gäller sådana föreskrifter som inte på grund av sin begränsade giltighetstid upphör att gälla redan dessförinnan.

• Sida 83
•  Original

KAPITEL 8

Översyn av lagen om fiskevårdsområden m.m.

Tredje lagutskottet vid 1960 års riksdag har i sitt utlåtande nr 8 gjort ett inledande uttalande vid behandlingen av lagförslaget om fiskevårdsområden av innebörd att om den föreslagna lagen om fiskevårdsområden icke i lik— het med 1913 års lag skall bli en lag på papperet, är det nödvändigt att utvecklingen följes med största uppmärksamhet och att erforderliga kom— pletteringar vidtages utan dröjsmål (s. 39).

Fritidsfiskeutredningen bör enligt sina direktiv bl. a. undersöka möjlig- heterna att åstadkomma förbättrad fiskevård samt att på olika sätt öka tillgången på vatten lämpade för fritidsfiske.

Utredningen har mot bakgrunden av dessa uttalanden ansett sig böra undersöka om erfarenheterna från den tid lagen om fiskevårdsområden hit- tills gällt — åren 1961—1967 _ ger fog för farhågan att lagen »blir en lag bara på papperet». Undersökningen har getts formen av en rundskrivelse till samtliga länsstyrelser med frågor om antalet den 1 april 1967 färdig- bildade och under bildning varande fiskevårdsområden inom resp. läns- område. Svaren har sammanställts och bearbetats inom utredningen. De inkomna sifferuppgifterna framgår av denna tabell.

Antal Antal grå? under bild- ägg under bild- Län bildade "'"g vän"" Län bildade "'"g Yaran' _ (le flske- - . , de fiske— flskevårds— fiskevårds- områden Vårds' områden vårds- områden områden

Stockholms ........ 2 7 Göteborgs o. Bolins. O 0 Uppsala ........... 0 1 Älvsborgs ......... 0 3 Södermanlands ..... 0 3 Skaraborgs ........ O 0 Östergötlands ...... O 1 Värmlands ......... O 0 Jönköpings ........ 0 0 Örebro ............ 1 1 Kronobergs ........ 1 0 Västmanlands ...... O 0 Kalmar ........... 15 3 Kopparbergs ....... 1 t 0 Gotlands .......... 0 O Gävleborgs ........ 2 1 Blekinge .......... 0 0 Västernorrlands. . . . 0 3 Kristianstads ...... 3 1 Jämtlands ........ 0 3 Malmöhus ......... 1 O Västerbottens ..... O 0 Hallands .......... 0 O Norrbottens ....... 0 1

• Sida 84
•  Original

84

Av de 26 färdigbildade fiskevårdsområdena är mer än halva antalet eller 17 till fiskevårdsområden ombildade gemensamhetsfisken enligt 1913 års lag. Antalet verkliga nybildningar inskränker sig därför till (26 — 17) 9.

Takten i tillämpningen av 1960 års lag om fiskevårdsområden enligt denna redogörelse är mycket långsam. En analys av storleken i hektar av de fiskevatten som omfattas av färdiga eller blivande fiskevårdsområden visar vidare att endast en eller annan promille av landets enskilda fiske- vatten ingår.

En översyn av lagstiftningen om fiskevårdsområden framstår därför som mycket befogad. Material till översynen har lämnats fritidsfiskeutredningen av lantmäteristyrelsen i skrivelse den 28 december 1965, av överlantmätaren i Kopparbergs län i skrivelse den 16 augusti 1965, av fiskeristyrelsen vid underhandskontakter under utredningsarbetets gång samt av fiskeriinten- denter inom vilkas distrikt frågor om bildande av fiskevårdsområden före- kommit. Resultaten av översynen redovisar utredningen under särskilda rubriker i det följande.

Frågan om röstberäkningen i vissa fall I alla de fall då lagen om fiskevårdsområden (i det följande förkortad LOFO ) fordrar enhällighet eller viss anslutning bland delägarna eller delaktig- hetstalet innebär LOFO:s nuvarande regler att sakägare som avstått från att rösta eller ej närvarit vid omröstning jämställes med nej—röstande. Enhällighet fordras enligt LOFO i följande fall: 8 5 1 st. 2 p.: Delägarna äger själva bestämma om delaktigheten i fiskevårds- området; 9 5 3 st. 2 p.: Särskild beräkningsgrund för rösträtten utan samband med fiske— vårdsområdes bildande; 12 % 2 p.: Bidragsskyldighets fördelning efter annan beräkningsgrund än del-

a kti gheten ;

13 5 2 st.: Användning eller fondering för fiskevårdsområdets räkning av mer än halva vederlaget vid helhetsupplåtelse av fisket för längre tid än ett år;

17 ä 3 st.: Bildande av fiskevårdsområde utan föregående förrättning.

LOFO kräver viss anslutning bland delägarna eller efter delaktighetstalet i dessa fall:

6 &: Omröstning om bildande av fiskevårdsområde; 7 5 2 st.: Brytande av den automatiska förlängningen; 10 5: Beslut om upplåtelse av fisket skall komma till stånd; 12 ä 1 p.: Beslut om skyldighet för delägare att lämna tillskott eller om åtgärd, som icke kan genomföras utan tillskott.

Föredragande departementschefen har i prop. 1960: 50 under rubriken 6. Rösträtten s. 115—116 motiverat sitt ställningstagande till den förelig- gande röstberäkningsfrågan på detta sätt.

• Sida 85
•  Original

Slutligen ämnar jag något beröra en annan fråga som lämpligen bör behandlas i detta avsnitt. I fiskeristyrelsens betänkande och departementspromemorian har intagits bestämmelser, s'om innebär att i de fall lagen kräver enighet bland del- ägarna eller-anslutning från viss del av dem eller av delaktighetstalet, därmed i allmänhet skulle avses inte alla delägare eller hela delaktighetstalet utan de vid omröstningen närvarande delägarna, respektive det därvid företrädda delaktig— hetstalet. En sådan regel, vilken kan leda till resultat som ur rättssäkerhetens synpunkt inte är önskvärda, anser jag inte vara påkallad av praktiska hänsyn. Däremot har jag inte funnit anledning att föreslå några begränsningar i rätten att rösta genom ombud.

Av det material som inkommit från länsstyrelserna framgår emellertid att de regler för vilka nyss redogjorts kan hindra tillkomsten av ett i och för sig lämpligt och önskvärt fiskevårdsområde. Som ett exempel kan näm— nas att sedan Hallands läns hushållningssällskap hos länsstyrelsen i samma län anhållit om beslut att bilda fiskevårdsområde för Stensjön i Fjärås socken samt sådan förrättning som avses i 17 & LOFO hållits för ända- målet, fann länsstyrelsen genom resolution den 9 december 1966 på grund av vad i ärendet förekommit ansökningen icke lagligen kunna bifallas. Handlingarna i ärendet visar att ansökningen ej kunnat bifallas på den grund att vid omröstningen om fiskevårdsområdets bildande så många sakägare och så stort delaktighetstal uteblivit och räknats som nej-röstande, att de i 6 & LOFO upptagna kraven i dessa hänseenden ej uppfyllts.

Fritidsfiskeutredningen anser därför att de nuvarande stränga represen- tationsreglerna i LOFO hör uppmjukas i viss utsträckning. För de fall som enligt redogörelsen i det föregående fordrar enhällighet enligt 8, 9, 12, 13 och 17 55 LOFO ifrågasätter utredningen ingen ändring av gällande regler om representationen. Av de fall åter där LOFO fordrar viss anslutning bland delägarna eller efter delaktighetstalet _ enligt den förut lämnade redogörelsen 6, 7, 10 och 12 åå LOFO _— finner utredningen, att omröst— ning om bildande av fiskevårdsområde (6 5) samt beslut om upplåtelse av fisket skall komma till stånd (10 5) kan äga rum med tillämpning av den i fiskeristyrelseförslaget och departementspromemorian förordade re- geln att endast de i sammanträde deltagandes röster räknas. Den stränga representationsregeln för de i 7 5 2 st. och 12 g 1 p. förutsedda situatio- nerna bör däremot kvarstå oförändrad. Förslag av ovanstående innebörd har upptagits bland utredningens lagförslag.

Vetorätten enligt 6 5 1 st. 2 p. och 10 5 2 st. 2 p. LOFO (% ; LOFO lyder. 6 %.

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger antingen från delägare, som företräda mer än hälften av delaktighetstalet och tillika utgöra minst en "tredjedel av antalet delägare, eller från delägare, som utgöra mer än halva an-

• Sida 86
•  Original

talet delägare och tillika företräda minst en tredjedel av delaktighetstalet. Skall fiskevårdsområdet omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, erfordras därjämte samtycke från minst en delägare inom varje sådant fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet och utgör det ej ensamt för sig en fastighet. må dock fiskevårdsområde bildas, om samtycke därtill lämnas av mer än halva antalet delägare eller av delägare, vilka företräda mer än hälften av delaktig- hetstalet.

Äro de i-första eller andra styckena angivna förutsättningarna uppfyllda, skall fiskevårdsområdet bildas, om det befinnes lämpligt med hänsyn till vattenom- rådets och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt.

10 g lyder. 10 5.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera fastig- heter, må upplåtelse av fiske ske endast om delägare med mer än hälften av delaktighetsantalet samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första stycket sägs, må upplåtelse ske endast om delägare med mer än hälften av delaktighetsantalet samtycka därtill. Omfattar fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, skall i stället beträffande varje sådant fiske gälla vad i första stycket är stadgat.

I detta avsnitt behandlar fritidsfiskeutredningen den vetorätt som in- byggts i 6 _S 1 st. 2 p. och 10 $ 2 st. 2 p.

Till 6 5 1 st. 2 p. föreligger denna kommentar i Bäärnhielm: Fiskevårds- område s. 34.

Fiskevårdsområde skall kunna bildas av såväl skiftat som oskiftat fiske. Fiske- vårdsområde kan också bildas av flera skiftade fisken eller av flera oskiftade fisken eller av såväl skiftade som oskiftade fisken. När det gäller kravet på an— slut-ning från delägarnas sida, gör lagen för huvudfallet icke någon skillnad mel— lan skiftat och oskiftat fiske. I landets norra och mellersta delar torde det vara regel att fisket i en sjö är oskiftat inom varje by (eller motsvarande skifteslag) men skiftat mellan byarna — _. Om nu fisket i en sjö är på detta sätt skiftat mellan flera byar, är lagens ståndpunkt den att en eller flera större byar icke skola kunna genomdriva tillkomsten av ett fiskevårdsområde i hela sjön mot samtliga röster i en mindre by. Lagen kräver därför samtycke från minst en del- ägare inom varje ingående oskiftat fiske.

Förarbetena till LOFO i prop. 1960: 50 utvisar att kravet på samtycke från minst en delägare i varje berört skifteslag ursprungligen framförts av Norrbottens läns hushållningssällskap (s. 87—88). Kammarkollegiet var av samma uppfattning men ansåg dock att den fastställande myndigheten skulle äga bortse från den föreslagna bestämmelsen om samtycke från minst en delägare inom varje skifteslag, då särskilda skäl förelåg (s. 88). I departementspromemorian 1957 upptogs en regel av den innebörd som förordats av Norrbottens läns hushållningssällskap (5. 93—494). Ett för— hållandevis stort antal myndigheter som utlåtit sig över departements- promemorian ansåg att man ur lagförslaget borde avlägsna den i prome—

• Sida 87
•  Original

morian föreslagna bestämmelsen att samtycke alltid skall föreligga från minst en delägare i varje samfällt fiske, som utgör del av ett fiskevårds- område. F iskeristyrelsen och hovrätten för Västra Sverige ansåg sålunda, att den föreslagna bestämmelsen kunde komma att försvåra eller omöjlig- göra bildande av fiskevårdsområde i fall då sådant eljest skulle befinnas önskvärt. Även länsstyrelsen i Kristianstads län uttalade, att den föreslagna bestämmelsen ej borde ingå i lagen. Länsstyrelsen i Uppsala län anslöt sig i denna fråga till den uppfattning som tidigare uttalats av kammarkollegiet. Länsstyrelsen anförde.

Ingå i det föreslagna fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig samfällda fisken, skall enligt promemorian därjämte samtycke föreligga från minst en del- ägare inom varje sådant fiske. Lämpligheten av denna begränsning kan ifråga—

i sättas. Med stöd av bestämmelsen kan i en sjö ett mindre skifteslag av egoistiska ' skäl motsätta sig inrättandet av ett annars ur flera synpunkter önskvärt fiske- vårdsområde för sjön i dess helhet. För undvikande av ett sådant otillfreds- ställande resultat synes länsstyrelsen böra tillerkännas befogenhet att, där bildan- de av fiskevårdsområde framstår såsom särskilt önskvärt, bortse från att sist- nämnda förutsättning icke föreligger. Detta syfte kan tillgodoses genom att till den ifrågavarande undantagsbestännnelsen fogas ett tillägg av följande lydelse: »därest länsstyrelsen ej finner särskilda skäl till annat föranleda».

, Betr. den motsvarande regeln i 105 2 st. 2 p. har föredragande departe- mentschefen i prop. 1960: 50 s. 138 uttalat. Av samma anledning som jag i fråga om förutsättningarna för fiskevårdsområ- des bildande ansett att särskild hänsyn bör tagas till varje oskiftat fiske som ingår i ett fiskevårdsområde, här så ske också vid upplåtelse.

Som framgår av den lämnade redogörelsen för LOFO:s förarbeten har ett flertal remissinstanser uttalat farhågor för att bestämmelserna i (Så 1 st. 2 p. och 10 g 2 st. 2 p. LOFO kunde hindra tillkomsten av annars önskvärda fiskevårdsområden. I vilken utsträckning dessa farhågor besannats under LOFO:s giltighetstid framgår inte av den inledningsvis berörda länssty- relsestatistiken. Fritidsfiskeutredningen har därför grundat sin bedömning av frågan på uttalanden av fiskeristyrelsen, fiskeriintendenter, fiskerikon— sulenter m.fl. [ sammanfattning innebär dessa uttalanden.

Ganska många fiskevårdsområden har redan på förberedelsestadiet _ innan alltså ansökan enligt 17 å LOFO ingetts —— bedömts som utsiktslösa genom att ägaren av ett eller annat ingående enstaka hemman vägrat med- verka. Detta förhållande uppger t.ex. fiskerikonsulenten vid lantbruks— nämnden i Jönköpings län utgöra anledningen till att detta sjörika län hit- tills inte kan uppvisa varken något bildat eller under bildning varande fiskevårdsområde. En förrättningsman för ett under bildning varande fiskevårdsområde i Älvsborgs län (Dalslandsdelen) har uppgivit att av samma orsak detta fiskevårdsområde löper fara att bli »stympat». Det slag av skifteslag enligt definitionen i 1 kap. 25 1 st. 1 p. lagen om delning

• Sida 88
•  Original

De av vissa remissinstanser under förarbetena till LOFO uttalade far- hågorna att de här upptagna spärreglerna skulle bli till hinder för fiske- vårdsområdesbildningen anser fritidsfiskeutredningen på grund av det nyss upptagna ha besannats och tiden därför vara mogen för en reform.

En uppmjukning av spärreglerna kan genomföras efter olika linjer. Man kan i överensstämmelse med vissa remissinstansers tankegång lägga i fastställelsemyndighetens (länsstyrelsens) hand att avgöra frågan. Eller kan man1 begränsa spärregeln till rent kollektiva fisken, d. v. s. fisken som tillkommer byar. Slutligen kan man helt slopa den nuvarande spärregeln i 6 och 10 55 LOFO. Vilken väg man än väljer kan det inte undvikas att i speciella fall olägenheter kan uppkomma.

Fritidsfiskeutredningen är närmast höjd för att förorda det sista alter- nativet, att helt slopa spärreglerna i de båda ovannämnda paragraferna. Denna metod är på sitt sätt besläktad med lösningen att lägga avgörandet i länsstyrelsens hand såtillvida, att det vid bortfall av spärreglerna likväl kommer att falla inom ramen för länsstyrelsens lämplighetsprövning att avgöra, om avsaknaden av samtycke skall leda till att länsstyrelsen avslår en ansökning om bildande av fiskevårdsområde. Väljer man metoden att begränsa spärreglerna till >>byafisken» i egentlig bemärkelse kan det inte undvikas att i vissa, kanske ganska många fall, besvärliga gränsfall upp- kommer. . * , .

Fritidsfiskeutredningen upptar i sina lagförslag en lydelse av 6 och [10 Så LOFO, som innebär helt bortfall av spärreglerna.

11 5 1 st. LOFO har följande,.lydelse. t'tan delägares samtycke må upplåtelse ej'ske av delägarens hela fiske eller eljest av fiske, som han med ensamrättwägerfeller brukar eller såsom särskild lott tilldelats honom. Vad nu sagts gäller dock ej, då fisket. saknar betydelse för del— ägarens försörjning.

Det i lagrummet uppställda kravet på samtycke'från vissa delägare inne- bär i realiteten att dessa delägare tillerkänts vetorätt mot beslut—"om upp- låtelse. _ --= .. . .: .r.

För att en delägare skall äga rätt att inlägga veto' mot beslut» om .upp- låtelse av hans fiske måste följande förutsättningar föreligga: 'i' .,

1. fisket skall vara av betydelse för hans försörjning (vetorätt torde så— lunda icke kunna tillkomma annan än fysisk person; ang. tolkningen i övrigt se utskottets uttalande härnedan);

2. beslutet skall innebära antingen att delägare i samfällt eller eljest oskiftat fiske helt kommer att sakna fiskerätt inom fiskevårdsområdet eller att fiske, tillkommande ägare eller brukare av skiftat fiske eller fiske,

1 Jfr Svensk Lantmäteritidskrift 1907 s. 274 ff.

• Sida 89
•  Original

Vetorätt kommer således ej att föreligga vid beslut om försäljning av fiskekort, berättigande till fiske i oskiftat fiske, såvida icke detta genom en tidigare inom fiskevårdsområdet gjord fördelning »tillskiftats» de olika delägarna. Har beslutet om fiskekortsförsäljning givits den utformningen att delägarna själva helt uteslutas från fiske, föreligger dock vetorätt, ty då har upplåtelse skett av »delägarens hela fiske».

L3U på vars initiativ lagrummet erhöll sin slutliga lydelse anförde (_utl. 1960: 8 s. 83).

l'tskottet anser för sin del att icke alltför stora krav bör ställas på omfattningen av det fiske, som "en delägare bedriVer, för att det skall anses vara av betydelse för hans försörjning. Även för den som icke stadigvarande är bosatt på den ort där han har fiskerätt, kan fisket vara av sådan betydelse. Den som icke alls utnyttjar sin fiskerätt eller fiskar endast en eller annan gång under året kan naturligtvis icke göra gällande att fisket år av betydelse för hans försörjning.

Den lämnade redogörelsen utvisar att även nu förevarande lagrum inne- håller vetorättsbestämmelser utöver de spärregler 6 g 1 st. 2 p. samt 10 5 2 st. LOFO representerar.

Då sistnämnda spärregler enligt det ovan sagda föreslås bli borttagna anser utredningen det, nödvändigt att starkare än som nu är fallet skydda delägares eget fiskande..Denna effekt uppnås enklast genom att vetorät— ten enligt 11 & LOFO görs absolut och inte som nu relativ och ställd i be- roende av försörjnings-synpunkter. Fördenskull förordar utredningen att 2 p. i 11 åzus 1 st. utgår ur lagtexten.

Utvidgad initiatiurätt"

Fiskevårdsområde är enligt LOFO en delägarnas egen angelägenhet och

initiativrättenrlär i konsekvens därmed begränsad till delägarna. Föredragande departementschefen har i prop. 1960: 50 (s. 72—73) sam- manfattat skälen för och emot initiativrätt för vissa allmänna organ utan— för delägarekretsen på detta. sätt.

&,Åt-skillig- diskussion har förekommit i frågan om initiativrätt därjämte börtill- komma [annan än delägare. U_nder tidigare skeden av frågans behandling fram— förde'ett stort antal. remissinstanser förslag om initiativrättens utvidgning i skilda hänseenden. Sedai"! lagens syfte i departementspromemorian preciserats i huvud- saklig överensstämmelse med vad jag nyss angav och initiativrätten samtidigt begränsats till delägarna har detta i allmänhet gödtagits av remissinstanserna. De som har annan mening hänvisar i allmänhet till det förhållandet att även där ett latent intresse föreligger behövs det många gånger en påstötning utifrånför att någonting skall bli gjort. Delägarna drar sig av lojalitet eller andra hänsyn för att påkalla en åtgärd som kanske alla inte är eniga om. Initiativrätt borde därför ges åt något organ för det allmänna såsom länsstyrelse, fiskeriintendent, hushållnings- sällskap eller större fiskarorganisation.

• Sida 90
•  Original

Därest avsikten med den mera omfattande initiativrätten är att man därigenom lättare skall kunna få fiskevårdsområde till stånd i sådana fall då delägarna själva av någon anledning inte vill framträda offentligt, anser jag att det inte finns någon anledning att i lagstiftningen särskilt beakta en dylik inställning. .— Initiativrätteu beträffande jaktvårdsområde och gemensamhetsfiske är be- gränsad till delägare. Om initiativrätten beträffande fiskevårdsområde utvidgas att omfatta utomstående, kan man rimligtvis räkna med att det kommer att bildas flera fiskevårdsområden än vad som eljest blev fallet. Ur allmän synpunkt skulle detta säkerligen många gånger vara av värde. Man skulle t. ex. på det sättet kan- ske kouuua till rätta med fall av uppenbar vanskötsel av fiske. Som jag tidigare sagt är det emellertid inte meningen att den nya lagen såsom självständigt syfte skall ersätta eller komplettera fiskerättslagens vanskötselbestämmelser.

Även om kraven på anslutning från delägarnas sida inte sättes alltför lågt, före- ligger enligt min mening alltid risken att ett fiskevårdsområde, som bildats på initiativ av någon utomstående, för delägarna kommer att framstå såsom något som påtvingats dem utifrån, med de menliga följder detta kan komma att få för den fortsatta verksamheten.

Jag anser det därför inte förenligt med den nya lagens syfte att utvidga initiativ- rätten till någon utanför delägarnas egen krets.

Anmärkas må att i tredje lagutskottets utlåtande 1960: 8 s. 50—51 detta departementschefsanförande återgivits utan kommentar.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har i sin skrivelse den 16 augusti 1965 aktualiserat frågan om införande av officialinitiativ i LOFO som ett bland flera medel att »komma ur det iråkade dödläget» samt föreslagit länsstyrelse som utövare av detta initiativ.

Enligt vad fritidsfiskeutredningen inhämtat är såväl fiskeristyrelsen som fiskeriintendenter positivt inställda till tanken på officialinitiativ i LOFO.

Innan utredningen för egen det tar ställning till denna fråga, vill utred— ningen först erinra 0111 vissa historiska förhållanden.

De som ideella föreningar uppbyggda fiskevårdsföreningarna i vårt land —— vars insatser bedömts mycket positivt av bl.a. föredragande de- partementschefen i prop. 1960: 50 s. 52 ——— har, det ligger i sakens natur, inte tillkommit på något officiellt initiativ. Men alltsedan 1920-talet, då föreningsbildandet kom i gång på allvar, framhöll den dåvarande centrala fiskerimyndigheten —- lantbruksstyrelsens fiskeribyrå — för tjänstemän— nen inom statens och hushållningssällskapens lokala fiskeriadministration, att det borde vara ett riktmärke för tjänstemännens fiskevårdsarbete i orterna att medverka till bildandet av fiskevårdsföreningar och att genom olika medlemsvårdande åtgärder vidmakthålla denna föreningsrörelse. Här— till kom att förefintligheten av en fiskevårdsförening i praktiken mycket ofta utgjorde ett villkor för bidrag av statsmedel — fiskeavgifts- eller ben- sinskattemedel —— till fiskevårdsarbetet i det ifrågavarande fiskevattnet. En realistisk bild av denna utveckling har tecknats av fiskeriintendenten

• Sida 91
•  Original

Det torde inte vara för mycket sagt att åtskilliga tjänstemän inom den lokala fiskeriadministrationen liksom naturligtvis fiskerättsägarna ute i orterna erhållit och alltjämt hyser uppfattningen att sedan fiskevårdsför- ening bildats »allt är väl beställt». Mau synes härvid förbise, att fiskevårds— föreningarnas dåvarande riksorganisation, Svenska fiskevårdsförbundet, framhållit att fiskevårdsföreningarna är i starkt behov av lagens stöd för sin fortsatta verksamhet. Vidare torde man förbise den konstitutionella svag- heten i eu fiskevårdsföreniug. som departementsehefen auf. st. samman— fattat på detta sätt.

För en fiskevårdsförening finns inte någon möjlighet att tvinga någon att bli medlem eller att mot en enda delägares bestridande genomföra en åtgärd som alla andra anser ändamålsenlig. Vad en sådan förening beslutar är inte bindande för ny ägare av en tidigare medlems fiskerätt.

Fritidsfiskeutredningen anser att en väsentlig orsak till den numera, genom länsstyrelsernas uppgifter. dokumenterade ringa omfattningen av tillämpningen av LOFO är att söka i inställningen till fiskevårdsföreningarna enligt den lämnade översikten.

Till förmån för införande av officialinitiativ talar vidare, att sådant redan finnes inom ett besläktat rättsområde, vattenrätten. Enligt 2 kap. 9 5 1 st. vattenlagen sådant lagrummet lyder enligt lag den 9 juni 1967 (nr 370) äger nämligen kronan eller kommun rätt att i eller invid vattendrag, där till följd av naturförhållandena eller uppförd byggnad fiskens upp- och nedgång hindras, för fiskens framkomst anordna särskild fiskväg eller eljest vidtaga anstalter för fiskets befrämjande ävensom taga i anspråk det vatten, som för ändamålet erfordras.

Med den vikt som måste fästas vid att ur synpunkten av fritidsfiskets främjande fiskevårdsområden bildas i snabbare takt och i större omfattning än nu finner utredningen att de skäl som föredragande departementschefen i prop. 1960:50 anfört mot officialiuitiativ måste vika. Några risker ur rättssäkerhetssynpunkt med sådant initiativ kan knappast uppkomma, eftersom LOFO:s regler om bildande och förvaltning av fiskevårdsområde innebär att beslutanderätten helt ligger hos delägarna.

Utredningen föreslår alltså, att. officialinitiativ införs i LOFO. I frågan om vilka organ utanför delägarkretsen som bör tilldelas initiativ— rätt har överlantmätaren i Kopparbergs län som av det förut anförda fram- går föreslagit länsstyrelse.

Utredningen anser emellertid att initiativrätten bör utformas i huvud- saklig överensstämmelse med 2 kap. 9 & vattenlagen, d.v.s. tillkomma kronan eller kommun. Kronans initiativrätt bör tillkomma fiskeriintendent och lantbruksnämnd.

Genom att initiativrätt också tillerkänns kommun tillgodoses ett från

• Sida 92
•  Original

många håll framfört önskemål. Detta önskemål finner utredningen mycket befogat i betraktande av såväl att det ankommer på primärkommunerna att i första hand sörja för fritidslivet inom kommunerna som att kommun- block och storkommuner fått de behövliga resurserna att utforma anord- ningarna för fritidsaktiviteterna, vari som ett viktigt led ingår anskaffning av för fritidsfiske lämpade fiskevatten.

Fritidsfiskeutredningen upptar i anslutning till det anförda förslag om initiativrätt av angiven innebörd bland sina lagförslag.

Möjlighet att förordna biträdande förrättningsman Enligt 17 5 2 st. LOFO skall bildande av fiskevårdsområde prövas vid förrättning under ledning av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar.

Behörig att vara förrättningsman är enligt 5 & kungörelsen med tillämp- ningsföreskrifter till LOFO i lydelse enligt kungörelse 1967z411 fiskeri- intendent, lantbruksnämnds fiskerikonsulent, lantmätare eller annan, som länsstyrelsen finner äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara lämplig för uppdraget.

Motiven för dessa bestämmelser återfinns i prop. 1960:50 s. 120 och

Överlantmätaren i Kopparbergs län har i sin skrivelse den. 16 augusti 1965 anfört.

Enligt överlantmälaren synes vid utseende av förrättningsman Eböra "eftersträvas att till sådan utse den fackman inom vars kompetensområde tyngdpunkten av förrättningsarbetet i varje särskilt ärende bedömes ligga, vilken förrättningsman beredes möjlighet att erhålla biträde med sådana avsnitt av förrättningsarbetet som han själv är förhindrad att utföra.

Fritidsfiskeutredningen anser för sin del att den me st rationella lösningen av problemet att på forrattningsmannaplanet skapa lepresentation för såväl fiskeri- som lantmaterisakkunskap äl att i LOFO införa ett system som möjliggör förordnande av biträdande for1att111ngsman Inom närbesläktade rättsoniiåden har detta sy stem sedan länge varit lagfäst och visat sig fungeia _väl. Utredningen kan häi hänvisa till 10 kap 34 s vattenlagen om biträdande förrättningsman vid synefonattninu enligt detta kap. samt till 22 g lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar. Sistnämnda lag har i flera avseenden använts som förebild vid utformningen av LOFO:s bestäm— melser om förfarandet i 15 22 55 LOFO som framgår av prop. 1960: 50 s. 1 ' . . Det åberopade lagrummet i lagen om enskilda vägar har denna lydelse.

22 %

Uppkommer vid förrättning fråga, för vars avgörande fordras särskild fack— kunskap, äge länsstyrelsen, på därom av förrättningsmannen framställd begäran och efter prövning av åtgärdens behövlighet, förordna sakkunnig person att biträda förrättningsmannen. Över länsstyrelsens beslut härutinnan mä klagan icke föras.

• Sida 93
•  Original

93

Utredningen föreslår att LOFO kompletteras med en i sak likalydande bestämmelse. Ersättningsregeln i 11 å tillänipningskungörelsen föreslås i anslutning härtill jämkad så, att samma ersättningsnorm blir tillämplig på såväl förrättningsman som biträdande förrättningsman.

Visst gransknings-förfarande

I lagen den 6 juni 1962 (nr 270) om äganderättsutredning, lagfart och sam— manläggning av fastigheter i vissa fall (ändr. genom lag den 3 maj 1963, nr 122) stadgas bl. a. att förrättningsman skall införskaffa utdrag ur fastighetsregistret och upprätta sammanställning över lagfarts- och inteck— ningsförhållandena samt vid första sammanträdet låta sakägarna ta del av dessa handlingar. Han skall därefter förelägga sakägarna att inom viss tid, minst en månad, hos honom muntligen eller skriftligen anmäla sina ägande- rättsanspråk samt förete sådana handlingar och meddela sådana upplys- ningar angående l1ävdeförhållanden m.m., som kan vara av betydelse för äganderättsutredningen. Föreläggandet skall uppläsas för sakägarna och så snart ske kan anslås på kommunens anslagstavla. Sedan sakägarna fram- ställt sina anspråk, skall sammanställning över dessa upprättas. Vid nytt sammanträde skall sammanställningen genomgås och sakägarna beredas tillfälle att slutföra sin talan. Förrättningen avslutas med att förrättnings- mannen prövar vem som bör anses som ägare till fastighet eller mark och upprättar en äganderättsförteckning i enlighet därmed.

I sin skrivelse den 16 augusti 1965 har överlantmätaren i Kopparbergs län i denna del anfört.

Beträffande utredningsarbetet inom förrättnings ram gäller, att det beträffande delaktigheten uti fiskevårdsområdet ofta uppstår osäkerhet. Det kan exempelvis röra sig om avsöndring till vilken enligt grundavhandlingen hör andel av stam- fastighetens fiske utan angivelse av någon bestämd procentan—d—el. Ur rättssäker- hetssynpunkt vore därför önskvärt att framåt-betat utre-dningsresultat utställdes för granskning bland sakägarna efter mönster av det förfarande varom stadgas i 1962 års lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning i vissa fall. Ett dylikt förfaringssätt skulle måhända även ge förrättningsmannen möjlighet att ta hänsyn jämväl till rådande hävdeförhållanden och därför i viss mån underlätta ställnings-taganden i eljest tveksamma fall.

F ritidsfiskeutredningen biträder överlantmätarens uppfattning om värdet av ett granskningsförfarande sådant som det skisserade även vid utredningar enligt LOFO. Utredningen anser dock att ett direkt lagstadgande härom i LOFO inte är behövligt eller lämpligt. I stället bör en rekommendation att i förekommande fall använda ett sådant granskningsförfarande som upp— tagits i 6 5 1962 års förenämnda lag intas i tillämpningskungörelsen, för- slagsvis 1 dess 7 5.

Förbättrad statsbidragsgivning, m.m. Nuvarande praxis betr. statsbidrag till kostnaderna för bildande av fiske-

• Sida 94
•  Original

vårdsområde är grundad på uttalandena i prop. 1960: 50 s. 169—170 och tredje lagutskottets utlåtande 1960: 8 s. 92 och innebär i korthet följande.

Statsbidrag beräknas på de egentliga förrättningskostnaderna och har med visst, nedan berört undantag utgått med högst 50 % av dessa kostnader. Bidragen finansieras i anslutning till uttalanden i nyssnämnda riksdags- handlingar av fiskeavgifter för befrämjande av fisket inom landet enligt 2 kap. 10 5 vattenlagen. Bidragsförskott har inte ansetts kunna medges inom ramen för dessa uttalanden.

Dispositionsrätten betr. bl.a. fiskeavgifter enligt 2 kap. 10 å vattenlagen har enligt den ursprungliga lydelsen av 6 & kungörelsen den 2 oktober 1953 (_nr 620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter tillkommit Kungl. Maj :t och den praxis som nyss nämnts har således utbildats inom Kungl. Maj:ts kansli. Kungl. Maj:t har emellertid den 18 maj 1967 utfärdat kungörelse (nr 166) om ändring i förstnämnda kungörelse, varigenom bl. a. 6 g fått ändrad lydelse av innebörd att fiskeristyrelsen fått dispositionsrätten till avgifter enligt 2 kap. 10 å vattenlagen utom för verksamhet som fiskeristyrelsen bedriver, för vilka dispositioner alltjämt fordras Kungl. Maj:ts medgivande. Ändrings- kungörelsen har trätt i kraft den 1 juli 1967.

Med hänsyn härtill anser sig fritidsfiskeutredningen endast behöva dra upp vissa riktlinjer för en förbättrad bidragsgivning, som det sedan får ankomma på fiskeristyrelsen att tillämpa.

Först och främst bör klargöras, att statsbidrag kan och bör utgå även i de fall ansökning om bildande av fiskevårdsområde avslagits. Trots klara uttalanden härom i tredje lagutskottets utlåtande 1960z8 s. 92 har den missuppfattningen vunnit en viss spridning, att bidrag inte alls skulle kunna utgå i detta fall, något som givetvis inte varit ägnat att stimulera intresserade fiskerättsägare att ansöka om bildande av fiskevårdsområde. Numera föreligger emellertid Kungl. Maj:ts beslut den 24 februari 1967 (40) ang. bidrag till Hallands läns hushållningssällskap för kostnader vid förrättning för bildande av fiskevårdsområde, enligt vilket sällskapet fått ersättning med 2000 kr. för de till 2380 kr. uppgivna kostnaderna för avslagen framställning om bildande av fiskevårdsområde för Stensjön i Fjärås socken.

Betr. statsbidragets storlek i de särskilda fallen har som nämnts praxis stabiliserats till omkring 50 ';?) av de egentliga förrättningskostnaderna. Då nu fiskeristyrelsen enligt kungörelsen 1967: 166 skall besluta om stats— bidragsgivningen bör Kungl. Maj :t godkänna riktlinjer för denna av följande innebörd. Efter prövning av fiskevårdsområdes stadgar och beslut om fiskets nyttjande samt övriga omständigheter bör upp till 100 % kunna utgå i statsbidrag för förrättningskostnader. Differentieringen nedåt av statsbidrag bör inte fastställas genom generella direktiv utan få bero av fiskeristyrelsens prövning i de särskilda fallen. Det bör i detta sammanhang

• Sida 95
•  Original

95

framhållas att Kungl. Maj:t (_i statsrådet) i sista hand har bestämmande- rätten, eftersom fiskeristyrelsens beslut enligt bestämmelserna i allmänna verksstadgan kan överklagas genom besvär hos Kungl. Maj:t. Frågor om statsbidrag till förrättningskostnader i de. fall fiskevårdsområde av en eller annan orsak inte kommit till stånd bör -— efter prövning av anledningen till det negativa resultatet f— ske med tillämpning av de principer som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 24 februari 1967.

Fiskeristyrelsen bör också bli behörig att på ansökning av förrättnings- man och yttrande av länsstyrelsen få tilldela lämpligt avpassade förskott på förrättningskostnader, att tillställas länsstyrelsen och på rekvisition i mån av behov utbetalas av länsstyrelsen till förrättningsmannen.

Bestämmelserna om ersättning till förrättningsman är numera reglerade i 11 å tillämpningskungörelsen i lydelse enligt kungörelsen 1967: 411, jäm- förd med 1 5 kungörelsen 1960: 335 i lydelse enligt kungörelsen 1966: 510. Tidersättningen i kr. för timme för förrättningsmannen är 65, vilket belopp utredningen i det föregående föreslagit bli tillämpligt även på biträdande förrättningsman. Enligt 11 5 2 st. tillämpningskungörelsen skall ersättningen till förrättningsman, som innehar statlig tjänst och utför uppdraget i tjänsten, erläggas till den myndighet som utbetalar tjänstemannens lön. Med hänsyn till den numera gällande bisyssleregleringen torde det emellertid endast i undantagsfall bli fråga om att tillämpa denna bestämmelse. Fri- tidsfiskeutredningen saknar anledning föreslå ändring i gällande ersättnings- regler.

Som förut framhållits bestrids enligt 1960 års riksdags beslut här avsedda statsbidrag av fiskeavgiftsmedel till befrämjande av fisket inom landet en- ligt 2 kap. 10 & vattenlagen. Fiskeristyrelsen har meddelat utredningen att årsinkomsten under denna titel är omkr. 750 000 kr. medan för de två reguljära utgiftsgrupperna undersökningar och försök samt lokala åtgärder årligen disponeras omkring 700 000 kr. (under 1967 dock något över 900 000 kr.). Under beaktande av årliga inkomst- och utgiftsvariationer kan det sägas att inkomster och utgifter under titeln balanserar tämligen jämnt. Om belastningen på förevarande titel skulle öka till följd av ökad takt och omfattning betr. bildandet av fiskevårdsområden förefaller det inte ute- slutet att statsbidragsgivningen måste äga rum med anlitande av andra medel än fiskeavgifter. Utredningen diskuterar denna och liknande finan- sieringsfrågor i annat sammanhang.

• Sida 96
•  Original

KAPITEL 9

Fritidsfisket och kronans fisken

1 . Historik

I fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar (SOU 1947: 47) förordades att föreskrifter rörande förvaltningen och tillgodogörandet av kronans fiskevatten skulle meddelas av Kungl. Maj:t. Till grund för dessa föreskrifter borde enligt kommitténs mening i det väsentliga kunna ligga det förslag i ämnet som tidigare avgivits av fiskevattensutredningen i dess betänkande den 1 sep- tember 1939 rörande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevat- ten (SOU 1939: 28). I prop. 1950: 60 med förslag till lag om rätt till fiske m.m. uttalade departementschefen i denna del att bestämmelserna i 1896 års fiskelag om kronans fisken lämpligen borde ersättas av administrativa förvaltningsföreskrifter och att regleringen därvid borde ske i huvudsaklig överensstämmelse med vad fiskerättskommittén föreslagit. Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

I anslutning härtill upprättades inom jordbruksdepartementet i början av 1951 ett utkast till kungörelse angående förvaltningen av kronans fisken (stencil). Utkastet byggde på samma principer som legat till grund för fiske- vattensutredningens ovannämnda förslag. Det ansågs emellertid inte lämp- ligt att föra regleringen så långt i detalj som skett i nämnda förslag. Vid förvaltningen av kronofiskena borde nämligen enligt den till kungörelse- utkastet fogade kommentaren en smidig anpassning kunna ske efter de växlande lokala förhållandena. Inte heller ansågs tillräckliga skäl föreligga att uppta det av fiskevattensutredningen framlagda förslaget om inrättande av en kronovattensfond. Även på andra punkter vidtogs ändringar, delvis på grund av erinringar som framställts i remissyttranden över fiskevat- tenutredningens betänkande.

Efter remissbehandling av departementsutkastet utfärdade Kungl. Maj:t den 8 juni 1951 kungörelse angående förvaltningen av kronans fisken (nr 395) samt cirkulär till domänstyrelsen och de övriga myndigheter som ha kronan tillhöriga fisken under sin förvaltning rörande tillämpningen av kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen av kronans fisken (nr 396).

Dessa författningar gäller alltjämt, endast med en formell ändring av 1 5 3 st. kungörelsen genom kungörelse den 25 maj 1967 (nr 417), föran-

• Sida 97
•  Original

97 ledd av den nya lantbruksnämndsorganisationen.

Efter ikraftträdandet den 1 juli 1951 av kungörelsen och cirkuläret den 8 juni 1951 har i förarbeten till lagstiftning vissa uttalanden gjorts som påverkar kungörelsens och cirkulärets tillämpning.

I remissyttrande över 1957 års departementspromemoria om ny lagstift- ning ang. fiskevårdsområden framhöll domänstyrelsen att den föreslagna lagstiftningen syntes kunna möjliggöra att oskiftade fisken, vari kronan är delägare, utnyttjades rationellare än då vore fallet. Vad åter angår skiftade fisken vidhöll domänstyrelsen sin tidigare uppfattning och anförde i denna del i huvudsak följande, här återgivet efter prop. 1960: 50 s. 44.

Med hänsyn till de erfarenheter, som ett mångårigt organisationsarbete för att bereda allmänheten möjlighet att bedriva sport- och fritidsfiske i kronans vatten givit, kan styrelsen icke dela den uppfattning som i detta fall kommit till uttryck i departementspromemorian. Länsstyrelserna inhämta i regel yttranden i fiske- frågor endast från länens fiskerinämnder och bruka fästa stort avseende vid dessa nämnders yttranden. En stor del av fiskerinämnderna torde vara ensidigt sani- mansatta av företrädare för enbart yrkes- och binäringsfisket och hysa av den anledning ett ljumt intresse för de statsmakternas direktiv beträffande ökade möj- ligheter för allmänheten att bedriva sportfiske i kronans vatten, som givits i kungörelsen den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken. Icke obe— tydliga kronovatten i t. ex. två mellansvenska län, där 5. k. licenstvång råder — d. v. s. i länsfiskestadgan infört förbud mot att inom länet utan länsstyrelsens sär- skilda tillstånd använda vissa sportfiskeredskap — kunna trots att stort behov därav föreligger icke ställas till allmänhetens förfogande för sportfiske, då läns- styrelserna, med stöd av fiskerinämndernas uttalanden, icke bevilja »licenser» i erforderlig omfattning. Så länge länens fiskerinämnder i sin nuvarande samman- sättning kunna påverka länsstyrelsernas beslut i fiskefrågor måste domänstyrelsen vidhålla sitt krav på att kronans skiftade vatten undantages från lagstiftningen.

Målet för lagstiftningen bör, enligt promemorian, vara att fiskevårdsområden skulle kunna bildas, å ena sidan, under enklare former och på mindre stränga villkor än som nu kräves för gemensamhetsfisken men, å andra sidan, med minsta möjliga intrång i den enskildes rätt och intressen. Detta uttalande tolkar domän- styrelsen även som ett stöd för sin uppfattning, att de skiftade vattnen böra un- dantagas från lagstiftningen. Så länge lagstiftningsförslaget behandlar enbart de oskiftade vattnen är framställningen enkel och lättförståelig men så fort de skif— tade vattnen komma med i bilden blir förslaget genast krångligare och mycket svåröverskådligt till sina konsekvenser, röstningsbestämmelserna bliva inveck- lade, en dyrbar och tidsödande förrättning för uppskattning av delaktigheten blir obligatorisk och intrånget i jordäganderätten träder i förgrunden. Det i prome— morian skisserade målet för lagstiftningen kan alltså enligt domänstyrelsens me- ning endast nås för sådana vatten, där fisket är oskiftat eller eljest samfällt för två eller flera fastigheter.

Mot dessa domänstyrelsens synpunkter genmälde föredragande departe- mentschefen, statsrådet Netzén, i prop. 1960: 50 s. 52—53.

Frågan om den nya lagstiftningens omfattning har varit föremål för vissa me— ningsskiljaktigheter. Domänstyrelsen har sålunda föreslagit, att de skiftade fiskena och i vart fall kronans skiftade fisken skall lämnas utanför en lagstiftning om fiskevårdsområden. Redan tidigare har jag framhållit att behovet av lagstiftning 7—714913

• Sida 98
•  Original

i och för sig kan vara lika påtagligt beträffande skiftade som oskiftade fisken. I denna principfråga intager 1913 års lag samma ståndpunkt. ,I likhet med samt- liga tidigare förslagsställare är även jag av den uppfattningen att den nya lag- stiftningen bör omfatta även de skiftade fiskena. En annan sak är att ett skiftat fiske rättsligen in-tager en annan ställning än en andel i oskiftat fiske, vilket för- anlett mig att i likhet med vad som skett i de flesta tidigare förslagen kringgärda de skiftade fiskena med särskilda garantier. — När det gäller kronans skiftade fisken vill jag inte förneka att skäl någon gång kan föreligga att undantaga dem från den nya lagstiftningen. Något motsvarande undantag har inte gjorts i 1913 års lag. Jag anser att kronan i regel inte har något att förlora men däremot mycket att vinna på att lagstiftningen också blir tillämplig å kronofiskena. I de fall där skada eller olägenhet för kronan är att förvänta, kommer säkerligen situationen ofta att vara den att förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde över hu- vu'd taget inte är för handen.

Detta uttalande har av riksdagen (LSU 1960: 8, rskr. 167) lämnats utan erinran.

2. Domänverkets bestämmelser och praxis

I anslutning till 1951 års kungörelse och cirkulär har domänstyrelsen ut- arbetat ett reglemente för nyttjandet av kronans fiskevatten som ingår i domänverkets reglementssamling DRS. Reglementets kap. J 5 och 6 Så behandlar fiskevård och 7 & fiskebevakning. Bestämmelserna anknyter till de allmänna föreskrifterna i 2 & förvaltningskungörelsen. Formerna för fiskevattnens disposition och upplåtelse är detaljerat behandlade i regle- mentets kap. N 12 5. Nu gällande reglemente trädde i kraft den 1 april 1964.

Till bestämmelserna och deras tillämpning har byrådirektören i domän- styrelsen B. Enros utarbetat en kommentar i promemorieform av mars 1965, som överlämnats till fritidsfiskeutredningen. Av promemorian fram— går i huvudsak följande.

:. Fiskevårdsurbetet

I överensstämmelse med de i författningen och reglementet angivna riktlinjerna har fiskevårdsarbetet under årens lopp intensifierats: och den därmed verksamma fackutbildade personalen har samtidigt utökats. För närvarande är 6 fiskeriutbil- dade personer heltidsanställda. Utöver dessa sysslar. chefspersonal i domänsty— relsen, jägmästarna på reviren samt lägre personal i skogsförvaltningen, under sina övriga tjänsteåligganden i betydande omfattning även med fiskefrågor. Utvecklingen av fiskevårdsarbetet inom domänverket äskådliggöres enklast av de i för ändamålet investerade beloppen, som för direkta åtgärder — kostnader för I fiskevårdspersonalens löner och resor ej inräknade — år 1940 uppgick till knappt , l i ( 10 000 kronor, år 1950 till 130 000 kronor, år 1960 till drygt 560 000 kronor och enligt förvaltningsförslaget för år 1965 utgör närmare en miljon kronor.

Under åren 1952—53 var enbart kostnaderna för de direkta fiskevårdsåtgär- derna — alltså löner och resekostnader ej medräknade _ högre än de totala in- komsterna från fisket. Åren 1954—61 steg emellertid inkomsterna snabbare än utgifterna. Från och med 1962 har emellertid utgifterna åter ökat snabbare, var-

• Sida 99
•  Original

för nästan hela intäkten från fisket nu åter förbrukas till fiskevårdsåtgärder, lö- ner, fiskebevakning och andra omkostnader för verksamhetens drift. Detta beror till stor del på de stegrade investeringarna för rotenonbehandling av fiskevatten, som under år 1963 uppgick till 202000 kr. och för 1965 är kalkylerade till om- kring 300000 kr. eller betydligt mer än hälften av alla för ändamålet nyttjade medel i landet. Sammanlagt har hittills omkring 5 100 ha sjöar och 450 km rin- nande vatten rotenonbehandlats. För närvarande räknar styrelsen med en något retarderad takt i rotenonverksamheten och med arbetet mera koncentrerat på vården av redan vunna vatten samt på åtgärder i naturliga vatten, bl. a. i de ned- lagda flottlederna. I södra och mellersta Sverige arbetar domänverket i härför lämpliga vatten med inplantering av bl. a. gös, ål och kräftor.

b. Upplåtelsepolicy

Med hänsyn till sportfiskets snabba utveckling efter senaste världskriget, såg sig domänverket redan i början av 1950-talet, d.v.s. vid tiden för tillkomsten av för- fattningen om förvaltningen av kronans fisken, tvunget att söka åstadkomma ökade sportfiskemöjligheter. I svar på cirkulärskrivelser i ärendet från domänstyrelsen anmäldes från olika revirförvaltare åtskilliga enstaka men oftast avlägset belägna vatten, främst sjöar, vilka var lämpliga att avsätta som kortfiskevatten för sport- fiske. På så sätt skapades några tiotal vat-ten med en areal av något tusental ha, där sportfiske kunde bedrivas, medan det mesta av fiskevattnen i övrigt lämnades odisponerade för ortsbefolkningens husbehovsfiske och ibland för yrkesfiske i enlighet med bestämmelserna i första stycket av författningens 3 %. Utnyttjandet av dessa stora, reserverade vattenområden visade sig dock snart vara mycket obe- tydligt och sporadiskt och detta särskilt i trakter med mera riklig tillgång på fiskevatten. Samtidigt började de redan tidigare fåtaliga yrkesfiskarna överge fisket för mera lönsamma sysselsättningar.

Styrelsen blev i vissa fall tvungen att annonsera efter yrkesfiskare, då det på orten ej fanns någon fiskare, som var villig att övertaga ett yrkesfiskcarrende. Fiskevatten, som tidigare nyttjats för yrkesfiske har ej upplåtits för enbart hus- behovs- och sportfiske så länge spekulant beträffande yrkesfisket funnits. Någon konkurrens i prisavseende mellan de olika kategorierna fiskande har ej heller fått göra sig gällande. Detta har däremot skett mellan olika yrkesfiskare innan lagen om fiskearrenden trädde i kraft, (1. v. 5. den 1 oktober 1957. Efter detta datum har ingen annan ändring av yrkesfiskeupplåtelserna kunnat äga rum än sådan som betingas av att yrkesfiskare själva lämnat fisket eller begärt nedsättning av tidi- gare avgäld.

Redan före tillkomsten av sagda lag hade emellertid i närheten av större bo- sättningscentra trycket från sportfiskarnas sida blivit så stort både i form av direkta klagomål och ohejdat tjuvfiske att domänstyrelsen såg sig tvungen att i vissa fall tillgripa det av yrkesfiskare i närheten av Västerås sedan början av 1900—talet tillämpade systemet med försäljning av fiskekort för angivet sportfiske på samma vatten som yrkesfiskarna begagna sig av. Därmed skapades möjlighet för åstadkommandet av kortfiskeområden även i närheten av tätorter, trots att där fortfarande fanns en viss efterfrågan på yrkes- och husbehovsfiske.

Från mitten av 1950-talet började det stora antalet fiskevatten, som varken en- skilda eller fiskevårdsföreningar ville mot betalning nyttja för husbehovsfiske, disponeras som kortfiskeområden. För dessa områden anges det i dispositionsbe- slutet att de skall brukas för sportfiske åt allmänheten samt — där förhållandena så medger — till husbehovsfiske för ortsbor och domänverkets anställda. Rätten till husbehovsfiske innefattar i regel ej rätt att försälja fångad fisk. Främst inom

• Sida 100
•  Original

glesbygderna i norr har dock undantag måst göras från denna regel genom att fisket angivits gälla för både husbehov och avsalu.

Beträffande domänverkets upplåtelse av fiskevatten till fiskevårdsföreningar eller anslutning som medlem till sådana föreningar måste den stora skillnaden mel- lan kronan och enskilda såsom vattenägare påpekas, nämligen att den enskilde kan nyttja sin andel i ett till föreningen upplåtet vatten genom eget husbehovs- fiske, medan kronan eller domänverket givetvis ej kan göra detta. Det har vis- serligen förekommit fall, där domänverket redan från tiden före författningens tillkomst var medlem i fiskevårdsföreningar och där erlade medlemsavgifter och även upplät flera hundra hektar skiftade fiskevatten utan att ha någon reell nytta därav. När en sådan ordning bröts, blev det givetvis klagomål, och de oftast före- kommande ha just gällt tillämpningen av % 6 i den tidigare nämnda kungörelsen, som förbjuder upplåtelse utan avgäld utan Kungl. Maj:ts medgivande.

Rotenonbehandlade vatten, som i betydande utsträckning tillskapats för att er- sätta sportfiskevatten, vilka gått förlorade genom bl.a. vattenregleringens och flottningens skadliga inverkan på sådana vatten, disponeras i regel av domän- verket i egen regi genom försäljning av fiskekort till allmänheten. Dessa vatten med s. k. ädelfisk har sålunda i allt större utsträckning avsatts som självständiga kortfiskeområden för så gott som enbart sportfiske.

Förutom disposition i egen regi genom försäljning av fiskekort har styrelsen i stor utsträckning utarrenderat fiskevatten till andra att disponeras för sport- och/eller husbehovsfiske. Med hänsyn till yrkesfiskarnas trygghet upplät styrel- sen däremot ej fiskevatten med yrkesfiske till fiskevårdsföreningar före fiske- arrendelagens tillkomst. Av övriga, som fått arrendera betydande vattenområden av kronan för sammanslagning med egna och därmed fått möjlighet att ordna större kortfiskeområden, må förutom fiskevårdsföreningar nämnas städer såsom t. ex. Oxelösund och Stockholm, ett antal kommuner eller kommunala organ, bya- lag, andra statliga verk såsom kriminalvården och vattenfall, fiskeklubbar m. fl.

För uppnående av ökad rationalisering i fråga om fiskevattnens utnyttjande har domänverket i många fall även bytt fiskevatten med bolag eller med dem ordnat sambruk av vattnen. Sådant byte har ibland också förekommit med en- skilda vattenägare.

c. Domänverket! inställning till fiskevårdsområden

Till frågan om domänverkets ingående som medlem i fiskevårdsområden åt- minstone med vatten, som är skiftade och sålunda kan utnyttjas till fullo enligt ovan angivna författning, har domänstyrelsen i enlighet med sina yttranden över tillhörande lagförslag ställt sig avvaktande. I sådana vatten kan nämligen såväl upplåtelse som fiskevård enligt styrelsens mening ordnas på ett smidigare sätt än genom medlemskap i ett fiskevårdsområde med stadgar avsedda för enskilda, husbe- hovsfiskande vattenägare, men ej alls tillämpliga för domänverket. På grund härav anser styrelsen att om fiskevårdsområdet önskar bestämmanderätt över något av domänverket förvaltat vatten, bör området arrendera ifrågavarande kronans fiske- rätt i stort efter samma principer som brukar gälla för fiskevårdsföreningar. Detta . har också departementschefen rekommenderat såsom lämpligt i kommentarerna till lagen. Praktiska tillämpningar saknas dock nästan helt ännu om också domänvcr- 3 ket i ett fall tagit initiativ till bildandet av ett fiskevårdsområde, av helt oskiftade , vatten, enär fiskevårdsförening saknades på orten, och i ett par andra fall, där ; kronan har skiftade fiskevatten, arrenderingsförfarandet varit på tal utan att dock ännu ha lett till teckning av kontrakt. Denna princip har dock sedan länge fram— gångsrikt tillämpats vid anslutning av kronans marker till jaktvårdsområden.

• Sida 101
•  Original

Inom södra Sverige är domänverkets innehav av skiftade vatten mycket be- gränsat, och äganderättsförhållandena utgör i många fall de reella hindren för en utvidgad fiskevård och ökade möjligheter till fritidsfiske. På de flesta revir förekommer åtgärder för befrämjande av allmänhetens fritidsliv som en normal arbetsuppgift. För denna verksamhet är tillgången till fiskerätt med möjlighet att anpassa fisket efter aktuella förhållanden en mycket viktig ingrediens. Även av denna orsak har domänverket anledning att här vara mycket försiktigt när det gäller att avhända sig fiskerätten under så osäkra förhållanden som ingåendet i ett fiskevårdsområde alltid innebär.

Fiskeristadgan

1954 års jiskeristadga

Fiskeristadgan den 24 september 1954 (nr 607) inleds med en bestämmelse om att vad som i stadgan sägs om fisk skall i tillämpliga delar gälla vissa andra uppräknade djur, som är föremål för fiske. 2 & anger ett antal författningar om fiske som baserar sig på internatio- nella överenskommelser och vars bestämmelser gäller framför fiskeristad— gans i den mån de strider mot denna.

Nästa huvudavdelning ger allmänna bestämmelser om fiskets vård och bedrivande inom rikets vattenområden. I 3_:') 55 stadgas om ordningen mellan de fiskande inbördes på fiskeplatserna och om åtgärder för att hindra eller avhjälpa hopsnärjning av redskap. 6—13 55 handlar om fiske- vård. Enligt 6 5 är det förbjudet att begagna harka, ljuster och huggkrok, som är försedd med skaft. I 7 & behandlas trålfiske. 8 & stadgar att fiske med sprängämne, dövande eller giftigt ämne, elektrisk ström eller skjut- vapen inte får ske utan fiskeristyrelsens tillstånd. Enligt 9 5 första stycket gäller fredningstid för hummer, ostron och kräfta. I andra stycket ges vissa regler om användningen av redskap för fångst av dessa fiskslag. Enligt 10 5 är det förbjudet att fånga fisk av vissa arter under föreskrivna minimimått. De fiskarter som uppräknas är lax, laxöring, kräfta, hummer, havskräfta och ostron. Minimimåttet för laxöring gäller endast vid fiske i saltsjön. I samma paragraf anges även hur måtten skall beräknas. Enligt 11 5 skall den som vid fiske efter tillåtet fiskslag råkat fånga fisk, som han på grund av frednings- eller minimimåttsbestämmelserna inte ägt fånga, gå fri från ansvar om han genast släpper ut fisken i vattnet. I 13 & ges bestämmelser om fiskutplantering och fiskodling. Enligt huvudregeln krävs tillstånd av fiskeristyrelsen.

l4_20 åå behandlar utfärdande av lokala bestämmelser på fiskets om- råde. Utredningen återkommer i nästa avsnitt till dessa bestämmelser.

I 21 och 22 55 ges vissa allmänna regler som är tillämpliga i den mån föreskrifter meddelats i lokala bestämmelser om bl. a. fredningstid, fångst- minimimått och maskstorlekar.

23 & anger vilka av de allmänna bestämmelserna om fiskets vård och bedrivande som gäller även vid fiske på internationellt vatten.

I 24—29 55 ges vissa bestämmelser om införsel och försäljning av fisk.

• Sida 106
•  Original

Enligt 24 5 är införsel och ilandföring förbjuden av hummer, ostron och kräfta under de för dessa arter gällande fredningstiderna. Motsvarande för— bud gäller under hela året för fisk som inte håller i fiskeristadgan före- skrivna minimimått. Gädda och gös under 40 centimeter får ej heller in- föras till riket. Fiskeristyrelsen kan medge undantag från förbuden. I 26 % stadgas förbud mot försäljning av undermålig fisk samt av hummer, ostron och kräfta under fredningstid. Försäljningsförbudet gäller även gädda och gös under 40 centimeters längd. Fredningstider och minimimåttsbestäm- melser i lokala stadgor täcks likaledes av försäljningsförbud med i princip samma giltighetsområde (28 å ).

30 och 31 55 innehåller ansvarsbestämmelser. I 30 & behandlas olaga fiske. Till denna kategori räknas fiske med sprängämne m.fl. i 8 & nämnda metoder, fiske under otillåten tid eller fångst av undermålig fisk samt fiske i strid med förbud enligt vattenlagen. Straffet för olaga fiske är dagsböter. Om brottet är grovt är minimistraffet 20 dagsböter och maximistraffet fäng- else sex månader. Omständigheter som gör att olaga fiske kan bedömas som grovt brott är att det avsett särskilt värdefull fisk eller idkats vanemässigt eller i större omfattning. Olaga trålfiske räknas som särskilt brott och be— straffas enligt skalan för grovt olaga fiske.

Enligt 31 & straffas vissa andra överträdelser med dagsböter. Hit hör bl.a. åsidosättande av regler för ordningen mellan fiskande inbördes, fiske med harka eller ljuster, brott mot införsel- och försäljningsförbuden, överträ- delse av lokala bestämmelser, som inte avser fredningstider och fångst- minimimått. Vissa former av förberedelse straffas även med dagsböter.

32_39 åå innehåller bestämmelser om förverkande och beslag. Enligt 40 5 åtalas brott mot fiskeristadgan av allmän åklagare. Delägare i visst fiskevatten är alltid att anse som målsägande i fråga om rätten att beivra sådant brott som skett i fiskevattnet.

Lokala bestämmelser

Fiskeristadgan utgår ifrån att huvuddelen av de materiella föreskrifterna om fiskets vård och bedrivande skall utfärdas lokalt av länsstyrelserna för län eller del därav. Tillkomsten av sådana föreskrifter regleras i 14——20 åå fiskeristadgan.

Genom lokala stadgor kan bestämmelserna i fiskeristadgans avsnitt om fiskets vård och bedrivande skärpas men ej mildras. Lokal stadga kan gälla såväl enskilt som allmänt vatten.»

Innan lokala bestämmelser utfärdas, skall länsstyrelsen inhämta förslag från vederbörande fiskeriintendent. Förslaget skall avse giltighetsområde och innehåll. Därefter skall i normala fall hållas ett eller flera- sammanträ- den för behandling av frågan. ' '

. Av 16 & framgår att vem som helst kan göra framställning till länsstyrelsen

• Sida 107
•  Original

107 om utfärdande av lokala bestämmelser. Länsstyrelsen kan självfallet även ta eget initiativ. I uppenbara fall kan länsstyrelsen avslå en framställning. Eljest får avslag inte meddelas utan att fiskeriintendenten hörts. Länssty- relsen kan därefter meddela avslagsbeslut utan sammanträde. Detta är emellertid inte möjligt om det är fiskeristyrelsen, fiskeriintendenten eller lantbruksnämnden som gjort framställningen.

Till sammanträde skall kallas de fiskevattensdelägare och andra inne— liavarc av enskild fiskerätt, vilkas rätt beröres av stadgeförslaget. Vidare skall kallas yrkesfiskare och övriga av fisket i området intresserade perso- ner. Kallelse sker genom kungörelser i kyrkan och ortspressen. Samman- slutningar av yrkesfiskare skall dessutom särskilt underrättas. Även sam- manslutningar av andra kategorier fiskande, t.ex. fritidsfiskare, skall nu- derrättas i den utsträckning som länsstyrelsen anser lämpligt. Fiskeristy- relsen, fiskeriintendenten och lantbruksnäumden får alltid kännedom om att sammanträde skall hållas.

Vid sammanträdet äger de närvarande överlägga och yttra sig över för— slaget. Vad som framkommer skall antecknas i protokoll. Sammanträdet ) har endast rådgivande funktion och omröstning förekommer inte. Innan länsstyrelsen fattar sitt slutliga beslut skall fiskeriintendenten höras på nytt. i I brådskande fall och då frågan är av ringa betydelse kan länsstyrelsen j tillämpa ett förenklat förfarande. l I fråga om ändring och upphävande av lokala bestämmelser gäller samma * regler som beträffande utfärdande.

Lokala bestämmelser skall intagas i länskungörelserna samt kungöras i kyrka och i ortspressen. Länsstyrelsen är vidare skyldig att föra register !

över utfärdade bestämmelser och att skicka kungörelsen om dem till bl.a. fiskeristyrelsen.

Den som är missnöjd med länsstyrelsens beslut kan anföra besvär hos Kungl. Maj:t. I 41 3" fiskeristadgan har särskilt utsagts att fiskeriintendent är behörig att i tjänsten anföra besvär.

Kritik av nuvarande system

()vergångsbestämmelserna till 1954 års fiskeristadga innebar bl.a. att vid tiden för dess ikraftträdande befintliga, med stöd av 1900 års fiskeristadga utfärdade, lokala bestämmelser skulle få gälla till utgången av 1959. Den klart uttalade avsikten var att åren 1955_1959 skulle ägnas åt förarbeten till nödvändiga lokala bestämmelser av modernare snitt. För ändamålet hölls i fiskeristyrelsens regi sammankomster med fiskeriintendenterna och avdelningsföreståndarna för styrelsens laboratorier för att dra upp allmän- na riktlinjer för de nya lokala bestämmelsernas utformning. Från'två, sinsemellan heltolika utgångspunkter nåddes i stort sett enighet i frågan. Den ena utgångspunkten var att de lokala .bestäunnelserna borde inskränkas

• Sida 108
•  Original

till ett absolut nödvändigt minimum, under det att speciella, lokala regle- ringar skulle genomföras i form av bestämmelser om fiskeutövning m.m. i stadgarna för blivande fiskevårdsområden ; fiskeristyrelseförslaget om lagstiftning i detta ämne hade framlagts 1956 och departementspromemo- rian 1957. Den andra utgångspunkten byggde på en radikal, fiskeribiolo- giskt begrundad teori, enligt vilken lokala restriktionsbestämmelser saknade betydelse och snarare motverkade än främjade en positiv fiskevård. i Inom flera länsområden tillkom också nya lokala bestämmelser som upp- 1 byggts efter dessa nya riktlinjer. Emellertid ledde det rätt invecklade sam- manträdes- och remissförfarandet till att det lokala stadgearbetet råkade i tidsnöd och att som en följd härav de nya bestämmelserna mångenstädes blev bara kopior av de tidigare bestämmelserna. Tillkomstproceduren —— vilken medvetet utformats så att den centrala, sakkunniga myndighetens möjligheter att styra eller ens influera på lokalbestämmelsernas utform- ning blev praktiskt taget obefintliga _ medverkade också till att snävt lokala synpunkter fick öva ett betydande inflytande på bestämmelserna. Härtill kom att den egentliga lokala fiskeriadministrationen inom ramen för hushållningssällskapen arbetade oberoende av den statliga administra- tionen. Bl.a. av dessa orsaker fick de nya lokala bestämmelserna i stor ut- sträckning behålla de äldre bestämmelsernas lydelse och innebörd. Det starkt betonade, rent lokala initiativet och inflytandet _ något utbyte av synpunkter över länsgränserna förekom inte och kunde knappast förekom- ma inom ramen för 1954 års fiskeristadga annat än i speciella fall _ ledde till att länsområden inom samma region med i stort sett identiska miljöför- hållanden kunde uppvisa helt skilda fångstminimimått för samma fiskart och mycket olika detaljföreskrifter betr. tillåtna och otillåtna fiskeredskap.

Från fritidsfiskeorganisationernas sida har rests starka krav på'en över- syn av de lokala bestämmelserna. Kritiken har i främsta rummet" syftat till att få de nuvarande reglerna ersatta av mera enhetliga sådana, grundade uteslutande på moderna biologiska rön. Vidare har uttryckts önskemål om en utrensning i floran av bestämmelser för att göra de återstående över- skådligarc och lättare att tillämpa för den fiskande allmänheten.

Fritidsfiskarnas kritik drabbar också en annan sida av de lokala fiske— bestämmelserna. Enligt nuvarande ordning skall dessa publiceras i läns- kungörelserna, som i regel _ åtminstone när det gäller lokala fiskebestäm- melser av intresse för fritidsfiskarna _ trycks i alldeles för små upplagor, sällan omtrycks och därför blir svårtillgängliga för fiskeutövarna.

Fritidsfiske utredni n gen ?

Kritiken från fritidsfiskets sida mot nuvarande stadgebestämmelser avser , så gott som uteslutande de på fiskeristadgans grund utfärdade lokala stad- : gorna. Enligt utredningens mening är kritiken i långa stycken berättigad.

• Sida 109
•  Original

Detaljrikedomen och svåröverskådligheteu hos de lokala bestämmelserna framstår somett hinder för den lojala utövningen av fritidsfiske. Detta blir ännu mera påtagligt ju rörligare fritidsfisket blir. Omständigheterna har gjort det möjligt för fritidsfiskaren att på ett helt annat sätt än tidigare ägna sig åt fiske inom vitt skilda områden av landet. Ju längre denna ut— veckling fortgår desto större irritation väcker sådana olikheter som uppfat- tas som omotiverade eller irrationella.

Många bestämmelser synes vara föranledda av konkurrensskäl. De kom— mer därigenom att ensidigt gynna den ena eller den andra gruppen. Ofta har därvid fritidsfiskets intressen, om de överhuvudtaget fått göra sig gäl— lande, skjutits i bakgrunden. Detta har ibland lett till att även förhållandevis oskyldiga men för fritidsfisket betydelsefulla fiskemetoder drabbats av onödiga restriktioner.

Rent generellt är det ett starkt önskemål att kunskap om gällande fiske- bestämmelser inte skall behöva sökas på fler ställen än som är absolut nödvändigt. Från denna utgångspunkt har utredningen gått igenom samt- liga lokala stadgor för att se vilka bestämmelser som bör ges allmän giltig— het genom att införas i riksstadgan. Undersökningen har givit vid handen att endast ett fåtal av alla förekommande bestämmelser kan hänföras till denna kategori. Det stora flertalet synes kunna undvaras helt. En del frågor bör lösas av fiskerättsägarna själva. Den av utredningen föreslagna lagen om förvaltning av samfällda fisken ger, liksom LOFO, en organisationsform som är lämpad att ta hand om åtskilligt av det som hittills reglerats genom lokala stadgor. I särskilt hög grad kan detta sägas vara fallet beträffande fördelningsproblem med endast lokal räckvidd.

Utredningen anser det vara möjligt att inom fiskeristadgans ram få med huvuddelen av de fiskebestämmelser som behövs, om undantag görs för det rena yrkesfisket till havs. Översynen av den nuvarande stadgan har främst gällt avsnitten om fiskets vård och bedrivande samt om lokala bestämmel- ser. Övriga delar har i huvudsak lämnats orubbade. De ändringar som före- slås har emellertid sådan omfattning att utredningen ansett det mest ändamålsenligt att framlägga förslag till en ny fiskeristadga i stället för att söka inarbeta dem i den nuvarande.

Huvuddragen i förslaget till fiskeristadga

I fråga om dispositionen i stort överensstämmer förslaget med nuvarande stadga. Avsnittet om utfärdande av lokala bestämmlser har helt utgått. I gengäld har avsnittet med bestämmelser om fiskets bedrivande väsentligt utvidgats. Det är främst två huvudgrupper av regler som hämtats från nuvarande lokala stadgor. Den ena gruppen avser skyddet för fasta redskap. Regler härom har upptagits i 4 och 5 55. Den andra gruppen avser skyddet för vandringsfisken. I 16—20 samt 22—23 åå ges bestämmelser i detta hän—

• Sida 110
•  Original

seende. 20 och 22 55 har utformats som bemyndigandeparagrafer enligt vilka fiskeristyrelsen har rätt att utfärda närmare föreskrifter om skydd för vandringsfisken i mynningsområden och i andra vattenområden med bestånd av särskilt värdefull fisk.

Ovriga delar av fiskeristadgan, med undantag för straffbestämmelserna, kvarstår i huvudsak oförändrade.

Beträffande den närmare innebörden av de föreslagna bestämmelserna hänvisas till specialmotiveringen i slutet av detta kapitel. Här skall emel- lertid vissa frågor av mera principiell räckvidd behandlas, nämligen regle- ringen av nätfisket i 21 å, utfärdande av detaljbestänunelser med stöd av stadgan samt straffbestämmelserna.

a. Nätfisket. Ett viktigt krav är att stadgan får en sådan utformning att den bidrar till att minska motsättningarna mellan skilda kategorier fiskan- de. Utredningen erinrar i detta sammanhang ånyo om uttalandet i förarbe- tena till FL att vid konflikt mellan yrkes- och fritidsfiskets intressen, yrkes- fiskets skäliga krav bör tillgodoses i första hand. I fråga om ett lojalt ut— övat fritidsfiske med handredskap torde konfliktanledningarna i allmänhet vara få och av ringa betydelse. Utredningen har därför sökt att i så liten utsträckning som möjligt införa restriktioner för sådant fiske. De motsätt— ningar som råder mellan olika kategorier är till allra största delen koncen- trerade till frågan om deltidsfisket. I kap. 5 har utredningen tagit upp de framställningar om åtgärder som överlämnats till utredningen. Även fri- tidsfiskets organisationer har i skilda sammanhang framfört liknande krav.

Deltidsfisket med rörliga nätredskap har på sina håll nått en betydande omfattning. Det bidrar till att skärpa konkurrensen om fiskeplatserna och drabbar därigenom såväl yrkes- som fritidsfisket. Fiskeintensiteten är vid vissa kuststräckor sådan att fiskbestånden beskattas allt för hårt.

Mot denna bakgrund har utredningen föreslagit en regel i 21 å som gör det möjligt för fiskeristyrelsen att vid behov inskränka fisket med rörliga nätredskap. Bestämmelsen föreslås omfatta »område, där varje svensk med- borgare äger fiska med sådant redskap», dvs. allmänt vattenområde och de enskilda vattenområden, där enligt bestämmelserna i 6—13 och 16—20 gg FL sådant fiske kan vara tillåtet.

Förutsättningar för ingripande är att fisket med rörliga nätredskap fin- nes medföra allt för hård beskattning av fiskbeståndet eller försvårar krok- fiske med handredskap. Inskränkningarna kan gå ut på att antalet nät per fiskande eller nätstorleken begränsas eller att det inom vissa begränsade områden blir förbjudet att använda sådana redskap.

Fritidsfisket _ vilket i regel bedrivs i form av krokfiske med handred- skap _ blir enligt utredningens mening tillgodosett genom att detta krok- fiske direkt nämns i författningstexten såsom Skyddsvärt i förhållande till fiske med rörliga nätredskap. Yrkesfisket återigen prioriteras genom den i andra stycket upptagna bestämmelsen, vilken har sin förebild i 2 5 utsätt—

• Sida 111
•  Original

ningskungörelsen (SFS 622/1950). Prioriteringen är dock begränsad till yrkesfiskare.

Om möjligt bör ingen kategori helt utestängas från att fiska med nätred— skap inom ett visst område. Beträffande yrkesfiske bör i princip inga restrik- tioner förekomma. Den föreslagna bestämmelsen är av ingripande natur och bör därför tillämpas endast då ett verkligt behov föreligger. Inskränkning- arna får inte gå längre än som är nödvändigt för att uppnå ändamålet.

Angående straff för överträdelse av fiskeristyrelsens bestämmelser stad- gas i 38 5.

b. Utfärdande av detaljbestämmelser. Det har inte varit möjligt att inom ramen för stadgan få med alla erforderliga bestämmelser. Vissa av dem måste anpassas till lokala förhållanden och får därigenom skiftande inne- j häll. Utredningen har utformat 5, 20—22 och 24 55 som bemyndiganden för

fiskeristyrelsen att meddela bestämmelser i de hänseenden som paragra- ferna åsyftar. Av särskild vikt i detta sammanhang är 20 och 21 55 som reglerar skyddet för vandringsfisken i mynningsområdena resp. begräns— ningar i fisket nied rörliga nätredskap.

! frågan om vilken myndighet som skall utfärda sådana bestämmelser synes valet stå mellan fiskeristyrelsen och länsstyrelserna. Utredningen har , därvid stannat för fiskeristyrelsen som den lämpligaste. Bland de synpunk— W ter som väglett utredningen till detta ställningstagande vill utredningen sär- skilt peka på följande. De förhållanden som kan bli föremål för speciella , regleringar saknar nämnvärd anknytning till speciella länsförhällanden ! utan bör bedömas ur en mera samlad, biologisk och fiskeriteknisk synpunkt. i Det skulle exempelvis bli svårt att få till stånd en likformig reglering i in— skränkande syfte av deltidsfisket enligt den föreslagna 21 5, om reglerings— befogenheten tillkom länsstyrelse i stället för en central riksmyndighet som fiskeristyrelsen. Deltidsfisket förekommer nu i särskilt stor omfattning utefter den kuststräcka, som avses i 6 5 lagen om rätt till fiske, dvs. norr- landskusten och kusten av Uppsala län. Här skulle inte mindre än fem läns- styrelser komma att agera.

Som ett ytterligare skäl för att anförtro fiskeristyrelsen här avsedda befo- genheter kan vidare åberopas att enligt 1 5 2 st. kungörelsen den 13 augusti 1965 (nr 500) om bestämmelser ang. storleken av nätmaskor i fiskeredskap och minimimått på fisk m.m. har fiskeristyrelsen fått ett generellt bemyn- digande att meddela bestämmelser i dessa hänseenden för det svenska havs- fisket.

Utredningen anser att någon begränsning i rätten att påyrka lokala be— stämmelser inte är nödvändig. Självfallet kan fiskeristyrelsen även utan framställning ta initiativ till nya bestämmelser. Utredningen har ej heller ansett det erforderligt att meddela föreskrifter om hur sådana ärenden skall handläggas hos fiskeristyrelsen. Här blir allmänna regler att tillämpa. I all- mänhet torde det som hittills få ankomma på fiskeriintendenterna att ut-

• Sida 112
•  Original

arbeta konkreta förslag. Utredningen förutsätter vidare att stor vikt fästes vid yttranden från yrkes- och fritidsfiskarnas samt fiskevattenägarnas orga- nisationer.

c. Straffbestämmelser. Från organisations- och fiskeritjänstemannahåll har under senare är ofta påtalats den bristfälliga efterlevnaden av fiskebe- stämmelserna. Det olaga fisket är främst inriktat på de mest skyddsvärda arterna, laxartade fiskar och skaldjur. De förbättrade möjligheterna för den enskilde att ta hand om och förvara även tämligen stora fångster bidrar säkerligen till att olaga fiske kan bedrivas i stor skala med allvarliga konse- kvenser för bestånden. F isketillsynen är otillräcklig och hämmas vid utöv- ningen av att vissa tvångsåtgärder inte kan användas så länge nuvarande straffbestämmelser gäller.

Enligt utredningens mening är det motiverat med en skärpning av straff- bestämmelserna i synnerhet beträffande de gärningar som går in under begreppet olaga fiske. Utredningen vill i detta sammanhang hänvisa till de ändringar i fråga om straffbestämmelserna i j aktlagen och jaktstadgan som vidtagits år 1967 (j fr prop. 1967: 136). I samband med skärpning av straffet för normalfallen synes den särskilda straffskalan för grova brott kunna borttagas. Utredningen föreslår en enhetlig straffskala för olaga fiske och vissa andra brott enligt 38 g innefattande böter och fängelse i högst sex månader. För övriga brott mot stadgan bör straffet vara dagsböter.

Genom den föreslagna straffskärpningen blir det möjligt för fisketillsyns- personal att använda de straffprocessuella tvångsmedlen husrannsakan och kroppsvisitation. Å andra sidan medför ändringen vissa konsekvenser i pro— cessuellt hänseende. Sålunda kan mål om olaga fiske inte handläggas av ensamdomare och vidare uteslutes användningen av strafförelåggande. Ut- redningen anser att fördelarna av en ändring väger avsevärt tyngre än nackdelarna.

Motsvarande ändringar bör vidtagas i 34 & FL.

• Sida 113
•  Original

Specialmotivering

Rubriken

Till den nya fiskeristadgan föreslås överförda samtliga materiella bestäm- melser i den nuvarande stadgan. I samband därmed har en del av dem ansetts böra undergå vissa ändringar. Jämkningar av endast redaktionell natur förbigås i allmänhet här.

Inledande bestämmelser

1 5. Till 1 5 första stycket har överförts nuvarande 1 € med endast den änd- ringen att nejonöga av systematiska skäl placerats sist i uppräkningen. Med hänsyn till att förslaget innehåller flera bestämmelser angående fast fiskeredskap har den i 1 5 andra stycket FL införda definitionen på sådana redskap upptagits i paragrafens andra stycke.

2 5. Paragrafen motsvarar 2 5 i nuvarande stadga.

Bestämmelser om fiskets bedrivande inom rikets vattenområden

Den nuvarande fiskeristadgans tillämpningsområde omfattar alla insjöar och vattendrag inom landet samt havet ut till territorialgränsen, vilken även utgör Sveriges fiskegräns. Enligt 23 5 är vissa av stadgans bestämmelser tillämpliga även på fiske från svenskt fartyg på internationellt vatten. Om man bortser från 23 5, sammanfaller tillämpningsområdet med Sveriges sjöterritorium enligt lagen den 3 juni 1966 (nr 374) i detta ämne.

Enligt en i London den 9 mars 1964 dagtecknad fiskerikonvention har Sverige möjlighet att inrätta två fiskezoner, vardera med en bredd av sex nautiska mil, i Skagerack och Kattegatt utanför baslinjen för det svenska territorialvattnet. Konventionen har trätt i kraft. På grundval av denna kon- vention träffades den 19 december 1966 en överenskommelse mellan Sverige, Danmark och Norge om ömsesidig rätt till fiske i Skagerack och Kattegatt. Innebörden av överenskommelsen är att var och en av de tre staterna skall tillåta fartyg från de två andra att fiska intill ett avstånd av fyra nautiska

• Sida 114
•  Original

114

mil från baslinjen för det yttre territorialhavet. Norrmän och danskar skall således få fiska i svensk fiskezon intill den hittillsvarande fiskegränsen (territorialgränsen). Ingetdera av de fördragsslutande länderna skall inom egen fiskezon utöva fiskejurisdiktion i förhållande till de två andra län- dernas medborgare (prop. 1967: 117, UU 8, rskr 258).

Genom lagen den 25 maj 1967 (nr 184) om ändring i FL har införts be- stämmelser i syfte att reglera fisket inom fiskezon. Sålunda har i 1 5 första stycket utsagts att FL avser rätten till fiske inom Sveriges sjöterritorium och svensk fiskezon. Vidare stadgas i tredje stycket att de bestämmelser som gäller för fiske i allmänt vatten även skall gälla inom fiskezon. I prop. 1967: 116 (s. 11) har uttalats att fiskeristadgans bestämmelser om fiske på internationellt vatten kommer att gälla inom fiskezonen, att danska och norska fiskare som fiskar inom zonen skall vara underkastade hemlandets jurisdiktion och att därför tillkomsten av en svensk fiskezon inte kräver någon ändring av tillämpningsområdet för fiskeristadgan.

Ändringarna i FL träder i kraft först den dag Konungen förordnar. Mot bakgrund av överenskommelsen mellan Sverige, Danmark och Norge den 19 december 1966 har överläggningar inletts i syfte att få till stånd en harmonisering av de olika ländernas fiskebestämmelser. Även i annat-sam- manhang pågår förhandlingar med Sverige som deltagare, vilka förhand- lingar har till ändamål att skapa enhetliga bestämmelser för fiske på inter- nationellt vatten.

Utredningen anser att fiskeristadgans tillämpningsområde bör begränsas på samma sätt som skett i nuvarande stadga dvs. till rikets vattenområden ut till territorialgränsen. I 31 g har angivits vilka av bestämmelserna som skall gälla även vid fiske från svenskt fartyg på internationellt vatten.

3 5.

Paragrafen motsvarar 3 g i nuvarande stadga. Huvudregeln i första stycket om den inbördes ordningen mellan flera fiskande i samma vatten kvarstår oförändrad. Likaså har bestämmelserna i andra stycket om förbud att onö- digt uppehålla fiskeplats och att i vattnet lämna kvar redskap eller annat bibehållits. I några länsstadgor finns speciella föreskrifter angående pålar och förankringsanordningar för fasta fiskeredskap. Så är framför allt fallet beträffande kuststräckor där bottengarn användes. Syftet har varit att för- hindra dels att fiskeplats orättmätigt reserveras och dels att pålstumpar och liknande skadar redskap som annan fiskande utsätter. Så långt följer emel- lertid skyldigheten att ta upp förankringsanordningar av fiskeristadgan. Däremot behövs ett stadgande som befriar den som fiskar med fast redskap från skyldigheten att ta upp pålar och förankringsanordningar innan fiske- säsongen är slut även om ett kortare uppehåll i fisket måste göras av en eller annan anledning. En bestämmelse av denna innebörd har införts som en andra punkt i andra stycket. Det är inte möjligt att bestämma ett visst

• Sida 115
•  Original

115

datum då pålar och förankringsanordningar senast skall vara upptagna. I praktiken torde det inte erbjuda några större svårigheter att avgöra när fiskesäsongen är slut.

Tredje stycket har ändrats på grund av att länsstyrelsen inte längre skall kunna meddela lokala föreskrifter. I gengäld ger den nya stadgan möjlig- heter till avvikelser från huvudregeln i 3 5 genom bestämmelserna i 4, 5 och 21 55. Vidare kan huvudregeln modifieras genom bestämmelser enligt 22 5 FL och beslut enligt LOFO och lagen om förvaltning av samfällda fisken.

4 5.

Skydd för fiske med fasta redskap kan enligt gällande rätt åstadkommas dels genom beslut av länsstyrelsen enligt 22 & FL och dels genomlokala föreskrifter enligt 14—20 55 fiskeristadgan.

Enligt 22 & första stycket FL kan skyddsbestämmelser ges till förmån för det fiske som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt. Skyddet avser både fasta och rörliga redskap och gäller mot sådant fiske som fritt får ut— övas av varje svensk medborgare enligt 6—9 55 och 11 & FL, dvs. frifiske i enskilt vatten vid ostkusten utom Gotland och vid södra blekingekusten. Enligt 22 å andra stycket kan länsstyrelsen även i andra fall utfärda före- skrifter till skydd för fiske med fasta redskap, som bedrivs med stöd av en— skild fiskerätt, mot fiske, som bedrivs utan stöd av sådan rätt. Bestämmelsen i andra stycket är tillämplig vid hela ost- och sydkusten samt i de fem största insjöarna. Däremot gäller den ej för västkusten eftersom fisket med fasta redskap inte där bedrivs med stöd av enskild fiskerätt. Föreskrifterna kan rikta sig även mot fiske i allmänt vatten som hindrar eller skadar fiske med fast redskap på enskilt vatten.

Föreskrifter enligt 22 5 FL kan ej användas för att ge skydd åt fasta red- skap som utsatts på allmänt vatten efter tillstånd av myndighet. För detta fall kan emellertid skydd beredas i administrativ ordning enligt bestämmel- serna i 14—20 55 fiskeristadgan. Även det fiske som avses i 22 & FL kan ges skydd genom lokala föreskrifter enligt fiskeristadgan. Den viktigaste skillnaden är att den enskilda fiskerättsägaren har ett civilrättsligt grundat anspråk på skydd enligt 22 & FL. Vidare gäller helt olika regler beträffande skyddsbestämmelsernas tillkomst.

Möjligheten att ge skyddsföreskrifter för fasta redskap har utnyttjats i flertalet av de län där frifiske förekommer. Ibland har bestämmelserna ut- färdats i särskild stadga med stöd av 22 & FL. I några fall har bestämmel— serna intagits i länets saltsjöstadga, varvid 22 & understundom åberopats i ingressen.

Den föreslagna 4 & avser att täcka i första hand det skyddsbehov som behandlas i 22 å andra stycket FL. Den har emellertid fått en mera generell avfattning. Fiskeplatser lämpade för fasta redskap förekommer endast i

• Sida 116
•  Original

116

begränsad omfattning. Användningen av sådana redskap är i allmänhet för- enad med omfattande arbete och stora kostnader. Med hänsyn härtill är det önskvärt att den som har rätt att fiska med fasta redskap bereds trygghet mot att fisket hindras eller skadas genom att annat fiske med rörligt red- skap förekommer i omedelbar närhet av det fasta redskapet. Skyddsbehovet torde vara lika starkt oavsett på vilken rättsgrund fisket bedrivs. Med hän— syn härtill bör reglerna anknyta till redskapet som sådant. Paragrafen är tillämplig i vatten där varje svensk medborgare äger fiska. Häri innefattas såväl allmänt vatten som enskilt vatten där frifiske är tillåtet i större eller mindre utsträckning, dvs. längs hela kusten och i de fem största insjöarna. Skydd enligt paragrafen kan däremot inte beredas fiske med fast redskap i vatten där fiskerätten är i sin helhet enskild.

Skyddet har begränsats till de större fasta redskapen. Därigenom uteslu— tes bl. a. småryssjor av olika slag.

I de lokala bestämmelserna varierar Skyddsområdet mellan 25 och 300 meter beroende i huvudsak på det fasta redskapets storlek och typ. Utred- ningen anser att ett avstånd av 150 meter är lämpligt i förhållande till rör- liga nätredskap. Då det gäller krokredskap bör avståndet uppenbarligen sättas avsevärt lägre. Utredningen anser 30 meter vara tillfyllest. Varken den fiskande eller någon del av redskapet får befinna sig inom skyddsom— rådet.

Det fasta redskapet får anses vara utsatt redan då pålar eller andra för- ankringsanordningar börjat anbringas.

Det bör självfallet stå ägaren av det fasta redskapet fritt att helt eller delvis avstå från att göra gällande rätt till skydd för redskapet. Samma verkan som ett uttryckligt medgivande får underlåtenhet att utmärka det fasta redskapet på föreskrivet sätt.

Genom den föreslagna bestämmelsen torde 22 å andra stycket FL bli över- flödigt. Utredningen föreslår därför att stadgandet upphävs.

5 5.

l enskilt vatten på västkusten är även fisket med fasta redskap fritt för varje svensk medborgare. Strandägaren kan således inte göra gällande nä- gon företrädesrätt utan måste konkurrera med alla andra om fiskeplatserna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har den 26 november 1956 utfärdat stadga rörande fiske med bottengarn och ryssja vid Malmöhus läns kust av Öre- sund. Enligt denna stadga skall den som vill utsätta bottengarn årligen före viss dag anmäla sitt önskemål. Bestämmande av fiskeplatser och fördelning av dessa sker på sammanträde. I sista hand avgörs fördelningen av botten— garnsplatserna genom lottning. Stadgan innehåller dessutom ett antal ord- ningsbestämmelser angående utsättande av fasta redskap.

Utredningen har erfarit att frågan om fördelning av fiskeplatser för fasta redskap i enskilt vatten fått aktualitet även i Göteborgs och Bohus län.

• Sida 117
•  Original

Enligt utredningens mening föreligger behov av att kunna reglera fisket med fasta redskap i enskilt vatten på västkusten. I första hand gäller detta placeringen av fiskeplatserna och fördelningen av dem vid konkurrens mel- lan flera fiskande. Befogenheten att reglera dessa frågor bör tillkomma fis- keristyrelsen. I denna befogenhet bör även ingå rätt att föreskriva att fast redskap inte får utsättas utan tillstånd.

6 och 7 gg.

Paragraferna motsvarar 4 och 5 åå i nuvarande stadga.

8 5.

1 Enligt nuvarande 6 5 är fiske med harka, ljuster och huggkrok, som är j försedd med skaft, förbjudet. Någon ändring härutinnan är icke ifrågasatt. j Motiveringen för förbudet mot dessa fiskemetoder är främst att de innebär djurplågeri. Vidare blir fångsten ofta av sämre kvalitet genom att fisken

, svårt sargas. Det finns emellertid även andra redskap med liknande verkan som faller utanför förbudet och som i rättstillämpningen erbjudit svårig- ' heter. Utredningen har därför ansett det lämpligt att utvidga bestämmelsen till att avse alla redskap med vilka den fiskande kan spetsa fisk. Till sådana redskap bör bl. a. hänföras enklare harpungevär, som inte anses vara skjut— vapen.

9 5.

Det vid ryckfiske använda redskapet består oftast av en tyngd, försedd med 314 krokar som är fastgjutna i tyngden. Redskapet, ryckaren, är fästat vid en rev och föres med korta ryck upp och ned i vattnet. Fisken fångas genom att en eller ett par av krokarna hakar fast utanpå fisken. Metoden som länge använts bl. a. i Hjälmaren har därifrån spritt sig till andra vatten.

i Ett särskilt uppmärksammat ryckfiske förekommer efter laxartad fisk, som * samlas exempelvis nedströms en dammbyggnad.

Ryckfiske är genom länsstadgor förbjudet i älv och annat vattendrag i ! Norrbottens län samt i Hjälmaren.

Från djurskyddssynpunkt kan ryckfiske jämställas med ljustring. Denna omständighet talar starkt för ett generellt förbud. Där fisk samlas i större mängd kan ryckfiske ge betydande fångster. F iskemetoden innebär emel- lertid även att ett betydande antal fiskar skadas genom att krokarna träffar dem utan att haka fast ordentligt. Möjligheten för en fisk att överleva efter en skada av denna art är ofta liten. Särskilt då ryckfiske är inriktat på lax- artad fisk medför detta ett stötande slöseri med värdefulla naturresurser.

j Ryckfiske spelar knappast någon roll för yrkesfisket och från fritidsfiske- synpunkt kan metoden inte anses önskvärd. Mot bakgrund av dessa förhål- landen finner utredningen att ryckfiske bör förbjudas.

Sedan gammalt har lakkrona eller lakkäxa använts i Vättern av yrkes-

• Sida 118
•  Original

Pilken eller pirken har egenskaper som i mycket liknar ryckarens. I de fall då kroken är fästad vid pilken eller pirken med ring eller kedja torde det emellertid vara vanligt att fisken hugger på kroken. Numera lär i varje fall flertalet av de i handeln förekommande redskapen av denna typ ha kroken fästad på detta sätt. Redskap som är konstruerade på detta sätt bör vara tillåtna.

10 5. Paragrafen motsvarar 6 5 andra punkten i nuvarande stadga.

11 5.

Fiske med utter och utterliknande redskap förekommer huvudsakligen i sötvatten och vid delar av norrlandskusten. I yrkesmässigt fiske användes utter ide stora mellansvenska sj öarna för fångst av röding, gädda och gös men knappast på andra ställen.

Vid fiske i strömmande vatten med bestånd av laxartad fisk är uttern mycket effektiv. En mängd smärre fisk, t. ex. lax- och öringungar samt harr, skadas dock svårt vid detta fiske, då den hugger på krokarna men inte fastnar utan får munnen förstörd.

Utterredskapen är vidare utrymmeskrävande och minskar därmed möj— ligheterna till fiske med andra, från fritidsfiskesynpunkt mera angelägna redskap.

Av dessa skäl anser utredningen att uttern och de övriga i paragrafen upp- räknade redskapen bör förbjudas. Förbudet bör begränsas till strömmande vatten och till sådant enskilt vatten där frifiske är tillåtet. Utterfisket blir därigenom hänvisat till utanför strandområdena beläget öppet vatten, där konkurrensen mellan olika fiskesätt inte är lika skarp.

I andra stycket har intagits ett förbehåll för det utterfiske på enskilt vat- ten i Vättern, som är fritt för varje svensk medborgare.

12 &. Paragrafen motsvarar 8 5 i nuvarande stadga.

13 &.

Tillgänglig statistik visar en avsevärd nedgång i den kommersiella hum- merfångsten. Det förekommer även ett omfattande fritidsfiske efter hum- mer, vilket inte kommer till uttryck i statistiken, och därför är det svårt att säga något bestämt om den totala fångsten. Undersökningar tyder emellertid på att fisket är allt för intensivt och att skyddet för hummern på grund härav bör ökas för att inte beståndet skall utarmas. Ett av de förslag som framförts i detta sammanhang är att förbjuda fångst av hummer vid dyk- ning.

• Sida 119
•  Original

Att dykning efter hummer och krabba förekommer i betydande utsträck- ning torde vara ställt utom tvivel. Särskilt bland yrkesfiskare har den s.k. hummerplockningen vid dykning väckt avsevärd irritation. Vidare har det åtskilliga gånger rapporterats om tjuvvittjning av redskap och om sönder- skurna tinor, vilket satts i samband med att dykning ägt rum på platsen. Såvitt utredningen har sig bekant har det emellertid inte i något fall kunnat bevisas att dykare gjort sig skyldiga till sådana brott.

Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund har hos länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län hemställt om förbud mot att fånga hummer och krabba vid dykning.

Frågan har diskuterats i flera länder. Hittills torde endast Frankrike och Irland ha infört restriktioner av varierande omfattning.

Fångst av hummer vid dykning är en tämligen ny företeelse som samman- hänger med att intresset för Sportdykning stigit i snabb takt. Metoden kan vara synnerligen effektiv och den skulle, om den tillåtes utbreda sig ytter- ligare, kunna bli ett allvarligt hot mot det yrkesmässiga hummerfisket. I ett läge då intensiteten i fisket efter hummer över huvud taget bör minska är » det enligt utredningens mening naturligt att i första hand ingripa mot denna

fångstmetod. Från bevakningssynpunkt synes något annat än totalförbud inte kunna komma i fråga. Förbudet bör omfatta de två värdefullaste ma- rina skaldjursarterna, hummer och krabba.

14 5.

Enligt 7 5 i nuvarande stadga är trålfiske förbjudet på svenskt territorial- vatten. Paragrafen innehåller vidare en definition av trålfiske och undantag beträffande ett antal trålliknande redskap.

I kung. den 16 juni 1966 (nr 443), vilken ersatt äldre bestämmelser i ämnet, har stadgats vidsträckta undantag från trålfiskeförbudet i fråga om havet. Trålgränsen har härigenom undan för undan flyttats närmare land.

Bestämmelser om trålfiske rör knappast andra än yrkesfiskare. Från praktisk synpunkt är det trålfiskekungörelsen som är den viktigaste källan till kunskap om reglerna på detta område. Kungörelsen är ofta föremål för omarbetning till följd av framställningar från yrkesfiskets sida. Utredningen anser det mest ändamålsenligt att trålfisket i sin helhet regleras i en sär- skild kungörelse. I en sådan kan lämpligen även nödvändiga definitioner intagas liksom de undantag som nu gäller beträffande vissa redskap.

I flera länsstadgor finns bestämmelser om fiske med snörpvad och snurre- vad. Dessa kan på grund av det sakliga sambandet lämpligen överföras till trålfiskekungörelsen.

15 &. Paragrafen motsvarar 9 5 i nuvarande stadga. De ändringar som föresla- gits avser endast hummer.

• Sida 120
•  Original

Enligt 9 5 fiskeristadgan är fiske efter hummer förbjudet från kl. 17 den 14 juli till kl. 6 den första söckendagen efter den 14 september. Liksom be— träffande andra skaldjur som är fredade under viss tid har i andra stycket stadgats, att hummerredskap inte får stå ute i vattnet under :hummerns fredningstid. Från denna huvudregel finns ett undantag i fråga om tina vari såväl hummer som krabba kan fångas. Sådan tina får nämligen använ- das även under hummerns fredningstid om sådan åtgärd vidtagits med tinan eller denna utsatts så att det kan antagas att den avsetts skola utnytt- jas endast för fångst av krabba.

Undantagsstadgandet i 9 5 är föranlett av önskemålet att tinor som är av— sedda för fångst av såväl hummer som krabba skall kunna användas för krabbfångst under hummerns fredningstid. I stor utsträckning användes samma slags tinor för båda skaldjursarterna. Det är vidare svårt att klart ange vari skillnaden mellan en krabb- och en hummertina består. Hummer fångas även i sådana redskap som på grund av sin konstruktion vanligen kallas krabbtinor. Enligt förarbetena bör man, då det gäller att ta ställning till om en tina utsatts lagligt eller ej, fästa stort avseende vid beskaffenheten av den plats där tinan utsatts. Krabba förekommer nämligen huvudsakli- gen på mjuk botten och hummern på stenig botten. Därjämte torde vatten- djupet ha väsentlig betydelse. Maskstorleken i redskapet bör även tillmätas stor vikt. Det åligger enligt motiven (prop. 1954: 183 s. 59) den fiskande att bevisa att förhållandena varit sådana att undantagsregeln är tillämplig. En tina som konstruerats så att endast krabba kan fångas i den omfattas ej av utsättningsförbudet. Avgörande för undantagsregelns tillämpning är om en tina i det aktuella fallet kan användas för fångst av såväl hummer som krabba. För att undantaget skall gälla —— oberoende av den plats där tinan utsatts — bör fordras att någon särskilt åtgärd vidtagits i syfte att förhindra att hummer fångas i den och att denna åtgärd regelmässigt tjänar detta syfte, även om i undantagsfall någon hummer fångas däri.

Bestämmelserna i 9 5 andra stycket har kritiserats från flera håll. Bl. a. har kustbevakningen framhållit att de inte ger tillräckligt fast underlag för bedömningen av i vilka fall ett ingripande bör göras.

Såväl i Göteborgs och Bohus som i Hallands län kompletteras stadgandena i 9 5 fiskeristadgan med lokala bestämmelser utfärdade av länsstyrelserna. Enligt stadgan den 27 december 1960 för fisket inom Göteborgs och Bohus läns saltsjöområde är fredningstiden för norra länsområdet utsträckt till den första söckendagen i oktober. Under fredningstid får tinor, kupor, mj är- dar eller burar som är avsedda för fångst av krabba inte hållas utsatta på mindre djup än 20 meter. Fiske med ryssjor och sättgarn är med vissa undantag förbjudet under de sista dagarna av fredningstiden. Slutligen har en begränsning skett av det antal tinor som får användas av ett båtlag. En- ligt stadgan för saltsjöfisket i Hallands län skall hummer- och krabbtinor vara försedda med två öppningar, vardera med en höjd av minst 40 milli- meter och en bredd av minst 300 millimeter.

• Sida 121
•  Original

I olika sammanhang har försök gjorts att göra hummerbestämmelserna mera enhetliga. Alla har dock strandat. Sålunda har tanken att införa en 20-metersregel i Hallands län rönt bestämt motstånd. Som skäl har åbero- pats att på grund av djupförhållandena ett viktigt krabbfiske äger rum på mindre djup än 20 meter. Förslag om minsta storlek på öppningarna har avvisats för Bohusläns del. I Bohuslän har även 20—metersregeln kritiserats. Orsaken härtill är främst att regeln blivit nästan omöjlig att tillämpa genom bruket att sätta flera tinor i en länk.

Såsom anförts vid 13 5 är det önskvärt att skyddet för hummern förstär- kes. Detta bör ske även därigenom att fredningstiden förlänges. Den bästa effekten torde därvid uppnås om fredningstiden får börja redan den 1 juli. I gengäld bör hummerfisket längs hela västkusten få börja samtidigt, kloc— kan 6 den 15 september.

Enligt utredningens mening måste man även fortsättningsvis räkna med att samma sorts tinor användes för fångst av såväl hummer som krabba. Den kritik som riktats mot den nuvarande regleringen av denna fråga måste anses i betydande grad berättigad. Förutom att bestämmelserna är tämligen ineffektiva lämnar de tillsynspersonalen i sticket då det gäller att avgöra om överträdelse av dem föreligger i det enskilda fallet.

Det torde vara mycket svårt att konstruera en tina som är effektiv som krabbredskap och samtidigt ger den hummer som råkat fångas möjlighet att komma ut. Det närmaste man kommit lösningen på detta problem torde vara bestämmelsen i saltsjöstadgan för Hallands län. Med de öppningar som där föreskrivits stannar huvuddelen av den matnyttiga krabbfångsten kvar under det att åtminstone en mycket betydande del av den undermåliga hum— mern kan ta sig ut ur tinan. Med hänsyn till att humrar i storleksgruppen 18—20 centimeter har svårt att gå ut genom en öppning med 40 millimeters höjd Skulle det ha varit önskvärt om höjden kunnat ökas till 50 millimeter. Försök som utförts för att pröva denna möjlighet har emellertid visat att en sådan ökning medför att allt för stor del av krabbfångsten faller bort. (Edman, Några selektivitetsundersökningar av halländska krabbtinor be- träffande fångst av krabba och hummer. Meddelande nr 31/1967 från havs- fiskelaboratoriet, Lysekil.)

Inom utredningen har även övervägts en helt annan metod varigenom man skulle kunna uppnå en artselektivitet i stället för en storleksselektivitet. Detta skulle möjligen kunna ske genom att föreskriva kvadratiska öpp- ningar med 90 millimeters sida under hummerns fredningstid. Det kan antas att praktiskt taget varje hummer har möjlighet att ta sig ut genom en sådan öppning samtidigt som krabba i matnyttig storlek stannar kvar. Utredningen anser emellertid att en sådan bestämmelse inte bör förordas innan praktiska försök utförts.

16 5.

I några län har införts s.k. veckofredning då fiske med vissa redskaps- typer är förbjudet. Enligt utredningens mening bör denna typ av fredning

• Sida 122
•  Original

utsträckas till hela landet men med hänsyn till att det är fråga om ett all- varligt ingrepp begränsas till en viss kortare tid. Avsikten med bestämmel- sen är att bereda ett visst skydd åt sådan lax och öring som är på väg upp till lekplatserna eller börjat samlas där. I detta avseende kompletterar den fiskådrebestämmelserna. Genom att tyngre redskap inte får användas under två av veckans dygn på platser där fisken är lättast att fånga, får laxen och öringen möjlighet att sprida sig mera jämnt Över de tillgängliga lekområ- dena. Detta måste anses vara en betydande fördel eftersom en ständig redu- cering av dessa ägt rum genom överbyggnader i vattendragen. Det föreslagna förbudet omfattar ej fasta redskap. Ej heller föreslås någon inskränkning i fisket med krokredskap av de typer som vanligen användes av fritidsfiskare.

Uttrycket strömmande vatten har valts för att utesluta sel och andra lugnflytande partier av vattendragen. Gränsen mellan större och mindre bäck är vansklig att dra. Härvidlag spelar det lokala språkbruket en bety- dande roll. Någon generellt giltig beskrivning är icke möjlig att ge. (Jfr 2 kap. 20 å vattenlagen.)

17 5.

Bestånden av lax och öring har flerstädes inte sådan styrka att de kan undvara skydd under lektiden. Så gott som samtliga länsstadgor har också sådant skydd i olika utformning. Utredningen har sökt göra bestämmel- serna så enhetliga som möjligt beträffande tider för att underlätta för den fiskande allmänheten att hålla reda på dem. Med hänsyn till de betydande variationer i fråga om tiden för lekvandringen som gäller i olika delar av landet måste fredningstiden bli tämligen lång. Utredningen har efter nog- grant övervägande stannat för att föreslå att laxen skall vara fredad i hela landet under tiden 15/9——31/l. Av bevakningsskäl är det ändamålsenligt att lax och laxöring har samma fredningstid. Så har även föreslagits bli fallet i Götaland och Svealand. I Norrland och Dalarna synes dock frednings- tiden för laxöring kunna inskränkas till oktober månad. Härigenom vinnes också en önskad förlängning av turistfiskesäsongen.

Förbudet har begränsats till strömmande vatten. Härigenom uteslutes sjöar och sel. I den mån fiskeförbud skulle behövas i sådana fall får det ankomma på fiskerättsägarna att besluta därom.

I detta sammanhang bör något sägas om önskemålen att från fredning utesluta rotenonbehandlade vatten. Den föreslagna regeln torde tillgodose alla berättigade krav i denna fråga. Fredningen är begränsad till lax och laxöring. Andra laxartade fiskar berörs inte. Vidare är sjöar och liknande vattenområden undantagna. Problem torde kunna uppstå endast i de undan- tagsfall då två eller flera sjöar med mellanliggande strömsträckor rotenon— behandlats. Då laxöring utplanterats utan föregående rotenonbehandling torde i allmänhet avsikten ha varit att försöka bygga upp ett naturligt bestånd. I sådana fall är den föreslagna fredningen behövlig.

• Sida 123
•  Original

l saltsjöstadgan för Göteborgs och Bohus län finnes bestämmelse om fred- ningstid för laxöring. Mycket talar för att laxöringsstammen på västkusten är svagare och därför ibehov av särskilt skydd. Bestämmelsens efterlevnad har emellertid ansetts praktiskt taget omöjlig att övervaka. Utredningen anser att ett skydd för laxöringen på västkusten bör begränsas till mindre områden företrädesvis i anslutning till mynningsområdena.

18 5. Med stadgandet avses att bereda skydd åt nedvandrande laxfiskar och de utvandringsfärdiga laxungarna. Utvandringen torde beträffande alla vikti- gare ålförande vattendrag vara avslutad före maj månads utgång. Dessför- innan har ålutvandringen knappast börjat. [ fråga om förbudsområdets omfattning hänvisas till 16 5. Med ålkista avses även liknande redskap med annan benämning.

19 &.

Nedströms dammbyggnader sker ofta en koncentration av fisk som lockar till ett allt för intensivt fiske. I de större vattendragen i Norrland torde pro— blemet i huvudsak vara löst genom att bestämmelser om inskränkningar i fisket meddelats av vattendomstol i det mål där regleringsfrågan avgjorts. I södra och mellersta Sverige finns det emellertid ett stort antal dammbygg— nader som inte prövats av domstol. Det föreslagna fiskeförbudet syftar i

* första hand på sådana fall. ' I sista stycket har införts ett stadgande som innebär att den reglering av fisket vid konstbyggnader som domstol bestämt i vattenmål skall vara

j exklusiv.

t t

20 5.

Genom fiskådrebestämmelserna bereds vandringsfisken ett grundläggande skydd även i mynningsområdena. Det har emellertid allmänt ansetts att detta inte är tillräckligt. I fråga om flertalet av de laxförande vattendragen

har sålunda med stöd av 14 & fiskeristadgan utfärdats bestämmelser om

» skyddsområden i mynningarna som går långt utöver vad som är möjligt enligt fiskådrebestämmelserna.

Enligt den föreslagna bestämmelsen kan inskränkningar i fisket inom

, fredningsområdena endast avse fasta redskap och rörliga nätredskap. Fisket ! med krokredskap lämnas däremot fritt. Skulle det i något fall visa sig nöd- ? vändigt att inskränka även sådant fiske, torde bestämmelser få utfärdas ; med stöd av 24 ä. 1 Med hänsyn till de stora lokala variationerna är det inte möjligt att ange * närmare riktlinjer för utformningen av fredningsområdena och de bestäm- j melser som skall gälla inom dem. I fråga om fredningsområdena bör sär-

skild uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att tydligt ange deras begräns—

• Sida 124
•  Original

ning genom tavlor eller lätt iakttagbara punkter i naturen. Redskapsbestäm- melserna bör kunna avse totalförbud för vissa typer av redskap samt före- skrifter om tillåtna redskaps antal och egenskaper, t. ex. maskstorlek.

21 &. Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen. 22 5. l åtskilliga sjöar och vattendrag förekommer bestånd av fisk som är sär— skilt värdefull från biologisk synpunkt därigenom att den kan ge tillgång till utsättningsmaterial till nytta för fisket inom stora regioner. För att skydda sådana värdefulla bestånd mot allt för hård exploatering kan det visa sig erforderligt att inskränka fisket med tyngre redskap. Som exempel kan nämnas gullspångslaxen och bestånd av storröding t.ex. i Hornavan.

Bestämmelsen bör även kunna tillämpas till förmån för ett betydelsefullt sportfiske med handredskap som baserar sig på en särskilt attraktiv fiskart.

23 5.

I paragrafen har föreslagits införande av fångstminimimått även för röding i Vättern.

I Vättern finns bestånd av storröding på vilket bl.a. ett betydelsefullt yrkesfiske är baserat. På 1930-talet infördes i lokal stadga bestämmelse om ett fångstminimimått på 36 cm. Detta mått gäller ännu. Till början av 1950- talet utgjordes den huvudsakliga fångsten av fiskar i storleksklassen 40——45 cm. Sedan mitten av 1950-talet fångas huvudsakligen röding i storleksklas- sen 36—40 cm. De största rödingarna är nästan helt försvunna ur fångsten. Frän ekonomisk synpunkt betyder denna förskjutning att det samlade ut— bytet räknat i totalvikt sjunker. Undersökningar som utsträckts under lång tid visar att rödingens tillväxthastighet i Vättern inte ökat under de senaste 40 åren. Detta betyder att den ändring i fångstens sammansättning som in— trätt beror på att yngre fisk fångas än förut. Rödinghonorna är lekmogna vid en ålder av 5—6 år vilket motsvarar en längd av cirka 38 cm. Med nuvarande fångstfördelning fångas allt för många honor utan att ha lekt någon gång. På lång sikt måste detta leda till en försvagning av beståndet från biologisk synpunkt och till fortsatt minskning i fisket.

Av de skäl som nu anförts anser utredningen det vara motiverat att höja minimimåttet till 40 cm. Även i andra sjöar finns rödingbestånd som skulle behöva ett motsvarande skydd. Utredningen har emellertid inte ansett skäl föreligga att införa ett generellt minimimått. I flera fall torde fiskerätts— ägarna själva kunna besluta om minimimått för sina vatten. I särskilda fall kan en reglering enligt 22 eller 24 & komma i fråga.

24 å.

Bestämmelsen har utformats som ett reservstadgande för att kunna till- godose skyddsbehov av utpräglat lokal karaktär. I första hand kommer

• Sida 125
•  Original

därvid i fråga sådana fall då naturbetingelserna hastigt eller oförutsett ändrats på sådant sätt att fiskbestånden måste skyddas. Föreskrifter enligt denna paragraf kan avse alla typer av redskap. Även totalt fiskeförbud kan komma i fråga. Tillämpningen av bestämmelsen bör vara restriktiv.

25 5. Paragrafen motsvarar 11 å och 21 & tredje stycket i nuvarande stadga.

26 &. Paragrafen motsvarar 21 5 första och andra styckena i nuvarande stadga.

27 &. Paragrafen motsvarar 22 å i nuvarande stadga. Den särskilda bestämmel- sen om redskap av elastiskt material har ansetts ohehövlig och har därför fått utgå.

28 &. Bestämmelser om skyldighet att utmärka fiskeredskap har införts i några länsfiskestadgor på senare år. * Utredningen anser att märkningstvånget har ett betydande värde från t bevakningssynpunkt. Märkning bör ske av alla redskap som lämnas ute- * stående i vatten där frifiske förekommer. Märket bör vara så anbringat att * inte hela redskapet behöver tas upp ur vattnet för att ägaren skall kunna identifieras.

29 5. Paragrafen motsvarar 13 5 i nuvarande stadga i dess lydelse enligt kung. .den 25 maj 1967 (nr 412).

30 5. Paragrafen motsvarar 12 5 och 21 5 tredje stycket i nuvarande stadga.

! Om fiske på internationellt vatten. 3 31 5. 1 Paragrafen motsvarar 23 å i nuvarande stadga. Den omfattning i vilken stadgans bestämmelser blir tillämpliga på internationellt vatten överens- :stämmer helt med nu gällande regler.

Om förbud mot införsel och försäljning m.m. 32 &. Paragrafen motsvarar 24 å i nuvarande stadga. Med hänsyn till att mini- mimåttet för röding är lokalt har detta fiskslag helt uteslutits från införsel- iförbudet.

• Sida 126
•  Original

126

33—37 55. Paragrafen motsvarar 25—29 åå i nuvarande stadga. De särskilda bestäm- melserna som föranleds av minimimåttet för röding har införts i 34 och 36 55.

Ansvarsbestämmelser m.m.

38 och 39 55.

Paragraferna motsvarar 30 och 31 55 i nuvarande stadga. I fråga om straffskalornas utformning hänvisas till den allmänna motiveringen. Till 38 5 med den strängare straffskalan har hänförts dels de överträdelser som anses som olaga fiske i egentlig mening, dels överträdelser mot reglerna om fiskutplantering och fiskodling och dels vissa former av förberedelse till olaga fiske. I fråga om olaga fiske beror ökningen av antalet straffbara gärningar till största delen på att antalet förbudsbestämmelser är väsentligt större i den föreslagna stadgan än i den nuvarande. Ökningen är dock endast skenbar eftersom åtskilliga förbud finns i lokala stadgor. Anmärkas må att överträdelser mot redskapsbestämmelser enligt 15 å andra stycket och 26 & första stycket hänförts till den strängare straffskalan. Med hänsyn till att överträdelser av reglerna för fiskutplantering och fiskodling kan vålla stor skada har utredningen ansett att de bör falla under den strängare regeln i 38 &. Beträffande förberedelse till olaga fiske har medförande av redskap som gjorts särskilt ägnat för ryckfiske jämställts med medförande av harka eller ljuster i straffhänseende.

40 5. Paragrafen motsvarar 32 5 i nuvarande stadga. Vissa redaktionella jämk— ningar har vidtagits på grund av att de i första stycket nämnda gärningarna i 38 å sammanförts under begreppet olaga fiske.

41—48 55.

Paragraferna motsvarar 33—40 55 i nuvarande stadga. I 42 & har jämk— ningar vidtagits av samma skäl som nämnts vid 40 &.

Övergångsbestämmelser.

Med hänsyn till att enligt förslaget till fiskeristadga länsstyrelsens rätt att meddela lokala bestämmelser skall upphöra bör alla stadgor av sådan art, som utfärdats enligt 14 å i nuvarande fiskeristadga, upphävas samtidigt med denna.

Förslaget förutsätter att bestämmelserna i flera hänseenden komplette- ras med föreskrifter av fiskeristyrelsen. Flera av dessa måste träda i kraft samtidigt med stadgan och måste följaktligen finnas färdiga vid denna tid- punkt. För att detta arbete, som kan förutsättas bli tämligen tidskrävande,

• Sida 127
•  Original

skall hinnas med behövs en ganska lång tidrymd mellan utfärdandet av stadgan och ikraftträdandet. En tid av ett år torde vara realistiskt att räkna med.

I detta sammanhang bör även framhållas att de bestämmelser om skydd för notvarp som kan ha meddelats enligt fiskeristadgan kommer att upp- hävas. Om sådana bestämmelser är nödvändiga även för framtiden får de utfärdas av länsstyrelsen med stöd av 22 & FL.

Bestämmelserna om översegling av fiskeredskap och om fiskgaller fram- för turbin motsvarar enahanda övergångsbestämmelser till nuvarande stadga.

• Sida 128
•  Original

KAPITEL 11

Fisketillsynen

1. Nuvarande system

F isketillsyn avser övervakning av efterlevnaden av lagen om rätt till fiske, fiskeristadgan och jämlikt samma stadga utfärdade föreskrifter ävensom övriga av Kungl. Maj ;t eller underordnad myndighet meddelade bestämmel- ser om fiskets vård och bedrivande.

Denna definition innebär att utanför fisketillsyn faller en del besläktade brottstyper såsom olovligt vittjande av annans fiskeredskap eller fiskför- varingspersedel (t. ex. fisksump). Dessa förfaranden är att bedöma enligt brottsbalken som stöld (8 kap. 1 5) och är därmed åklagarbrott, jfr 8 kap. 13 5.1

Grundläggande för fisketillsynen är skiljaktigheten i bl. a. åtalshänseende mellan olovligt fiske och olaga fiske.

Enligt 40 5 lagen om rätt till fiske får olovligt fiske, där det endast krän- ker enskild fiskerätt, ej åtalas av allmän åklagare med mindre det av måls- ägande anges till åtal eller statsåklagaren finner åtal vara ur allmän syn- punkt påkallat. Av 40 & fiskeristadgan framgår att brott för vilket straff finnes utsatt i stadgan åtalas av allmän åklagare.

Enligt 23 kap. 1 5 1 st. rättegångsbalken skall förundersökning inledas, så snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal, förövats. Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, enligt 2 st. samma lagrum, ehuru angivelse ej skett, förundersökning inledas, om angivelse icke kan utan fara avvaktas; målsäganden skall dock, så snart ske kan, underrättas. Angiver han då ej brottet till åtal, skall förundersökningen nedläggas.

De funktionärer som enligt nuvarande system utövar fisketillsyn är fisketillsynsman som förordnats av fiskeristyrelsen eller länsstyrelse, för vilken grupp gäller instruktionen den 20 maj 1955 (nr 274; ändr. 1967: 416) för fisketillsynsmän,

befattningshavare vid tullverkets kust- och gränsbevakning enligt 3—6 55 kungörelsen den 20 maj 1955 (nr 275) angående skyldighet för sådana be- fattningshavare att utöva jakt- och fisketillsyn m. m. samt

polispersonal enligt polisinstruktionen den 3 december 1965 (nr 686),

1 Se Romberg—Thulin: Fiskelag och vattengräns s. 72.

• Sida 129
•  Original

2 och 3 55, samt cirkuläret den 30 september 1959 (nr 474) angående poli- sens brottsförebyggande verksamhet.

De olika fisketillsynsorganens befogenheter redovisar fritidsfiskeutred- ningen i det följande med uppdelning på olovligt och olaga fiske samt på de olika grupperna av fisketillsynens funktionärer.

Vid olovligt fiske Fisketillsgnsmän Enligt 1 & instruktionen 1955: 274 äger fisketillsynsman inom det område förordnandet avser övervaka efterlevnaden av lagen om rätt till fiske och är skyldig inskrida mot sådana överträdelser av nämnda lag, vilka kränker kronans fiskerätt eller sker i vatten där varje svensk medborgare får be- driva fiske. Skiljakitigheten på denna punkt som innebär att fisketillsyns- man inte är skyldig (»äger») ingripa mot olovligt fiske utom i vissa undan- tagsfall sammanhänger med att olovligt fiske som förut nämnts är angivelse— brott och således fordrar angivelse av målsägande för att förundersökning enligt 23 kap. 1 5 2 st. rättegångsbalken skall kunna genomföras.

En stor del av det enskilda fisket _ och sannolikt huvuddelen därav —— är fortfarande oskiftat.1 Målsägande vid olovligt fiske i oskiftat fiskevatten är varje innehavare av fiskeandel i det oskiftade fiskevattnet. Till frågan om mälsäganderätt för fiskevårdsförening föreligger det i NJA 1950 s. 20 refererade rättsfallet.2 För fiske som ingår i fiskevårdsområde får enligt 405 2 st. lagen om rätt till fiske fiskevårdsområdet anses som målsägande.

F isketillsynsmans undersökningsbefogenhet vid olovligt fiske framgår av 2 & instruktionen 1955: 274. Enligt denna bestämmelse äger han undersöka fisk, som han misstänker ha olovligen fångats, ävensom fiskredskap, var- vid han äger rätt att ur vattnet upptaga utlagda fiskredskap. Vid under- sökningen har han att iaktta största möjliga aktsamhet, så att fisk eller redskap inte onödigtvis skadas. Motsättningsvis sträcker sig fisketillsyns- mans undersökningsbefogenhet inte till andra objekt än de uppräknade, d. v. 5. inte till förvaringspersedlar, båtutrymmen eller utrymmen i motor- fordon.

Betr. fisketillsynsmans befogenhet att verkställa beslag och hans skyl- digheter i samband därmed hänvisas i 3 & instruktionen 1955: 274 till 37 5 lagen om rätt till fiske i fråga om olovligt fiske. I här avsedd del lyder lagrummet.

Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller anträffas redskap för sådant fiske utsatt i vattnet, må fisketillsynsman som förordnats av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen ———— beslagtaga fångsten och redskapet ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för utredning om brot- tet. ————

1 Jfr prop. 1960: 50 s. 46 och Bäärnhielm: Fiskevårdsområde s. 12—13. 2 Jfr Thulin i Svensk tiskeritidskrift 1951 s. 83—84 och Bäärnhielm a.a. s. 13.

• Sida 130
•  Original

Har egendom tagits i beslag enligt första stycket, skall anmälan därom göras till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman. Den som erhållit sådan anmälan har att förfara som om han själv gjort beslaget.

Om fisketillsynsmans befogenhet att hos utmätningsman göra ansökan om handräckning hänvisas i 3 & instruktionen 1955: 274 till 39 5 lagen om rätt till fiske. Av detta lagrum framgår, att om allmänt fiskeriintresse be— rörs, får bl. a. av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsyns- man ansöka om handräckning dels då det finnes uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid med vad som gäller om fiskådra, och rättelse ej följer genast efter det tillsägelse skett, dels om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt märke för redskap eller notvarp på sätt som är ägnat att obehörigen avhålla annan från att fiska. Befogenheten att lämna handräckning tillkommer utmätningsmannen i orten, sedan han med tro- värdig person hållit syn på stället, och handräckningen ges på den tredskan- des bekostnad.

Befattningshavare vid tullverkets lcust- och gränsbevakning Enligt 3 g 1 st. 2 p. kungörelsen 1955: 275 är dessa befattningshavare skyl- diga att inskrida endast vid sådana överträdelser av lagen om rätt till fiske, vilka kränker kronans fiskerätt eller sker i vatten, där varje svensk med- borgare får bedriva fiske. Motsvarighet till bestämmelsen i 1 5 2 p. instruk- tionen 19551274 att där avsedd fisketillsynsman äger att inom sitt område övervaka efterlevnaden av lagen om rätt till fiske saknas för befattnings- havarna vid tullverkets kust- och gränsbevakning.

Med denna begränsning är dessa befattningshavares befogenheter vid olovligt fiske desamma som angetts för fisketillsynsmän i ovanstående redo- görelse till följd av hänvisningarna i 3 g 2 st. kungörelsen 1955: 275.

Polispersonal

Av 405 lagen om rätt till fiske och 23 kap. lå 2 st. rättegångsbalken följer att ej heller polispersonal kan ingripa mot olovligt fiske utan angivelse av målsägande.

Polispersonals undersökningsbefogenhet vid olovligt fiske framgår av bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan och kropps- visitation. I fråga om undersökningsobjekten är polisens befogenheter vid- sträcktare än fisketillsynsmännens (och tullpersonalens), eftersom 28 kap. 1 & rättegångsbalken upptar »hus, rum eller slutet förvaringsställe». Men i samma lagrum fordras »att brott förövats, varå fängelse kan följa». Av 34 5 2 st. lagen om rätt till fiske framgår att fängelse kan följa på olovligt fiske om »brottet med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk eller idkades vanemässigt eller i större omfattning är att anse som grovt».

• Sida 131
•  Original

Lagrådet1 har beträffande tillämpligheten av sistnämnda lagrum uttalat bl. a. att det knappast vore skäligt att den strängare, för grova fall avsedda strafflatituden alltid och således utan möjlighet att härutinnan taga hänsyn till de från fall till fall säkerligen mycket växlande omständigheterna skulle behöva tillgripas, då fisket avsett värdefull fisk. Icke ens varje olovligt fiske, som skett vanemässigt eller i större omfattning, torde enligt lagrådet ovillkorligen kunna betraktas såsom grovt, om det ock regelmässigt bör så anses.

I >>normalfallen>> är med nuvarande konstruktion av straffbudet enligt den lämnade redogörelsen polispersonals befogenhet att_ företa husrann— sakan eller kroppsvisitation vid olovligt fiske inte förhanden. I dessa fall blir fördenskull polispersonalens undersökningsbefogenheter näppeligen vidsträcktare än fisketillsynsmännens.

Om polispersonals befogenhet att verkställa beslag stadgas i 27 kap. rätte- gångsbalken. Sålunda stadgas i 1 5 1 st. nämnda kap. att föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott. eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, får tagas i beslag. Polispersonalens beslagsbefogenhet är att anse som primär i förhållande till den beslagsbefogenhet, som tillkommer fisketillsynsman m. fl. Detta framgår betr. olovligt fiske av 375 2 st. lagen om rätt till fiske. Polisperso- nal är således skyldig verkställa beslag av en om fisketillsynsman eller annan i 37 g 1 st. samma lag avsedd funktionär inte finns tillstädes. '

Med nuvarande utformning av 1 & instruktionen 1955: 274 torde endast polispersonal ha befogenhet att ingripa mot egendomsbrotten »tjuvvittjning» och tillgrepp ur t. ex. fisksump. ' _"

Vid olaga Bake

Fisketillsynsmän

Fisketillsynsmans undersökningsbefogenhet vid olaga :fiske har samma innebörd och omfattning som vid olovligt fiske enligt redogörelsen i det föregående.

Fisketillsynsmans befogenhet att verkställa beslag framgår av 34—36 55 samt 38 & fiskeristadgan, till vilka bestämmelser hänvisas 1 3 g instruktionen 1955: 274. Bestämmelserna har denna lydelse. *

34 &. Ertappas någon å bar gärning, då han överträder förbud som i 32 5 första stycket avses eller vidtager i 31 5 första stycket straffbelagd förberedelse till fiske, eller anträffas 1 fiskevatten redskap, som är otillåtet eller utestående 1 uppen— bar strid mot vad i 9 5 andra stycket eller 21 5 första stycket stadgas, må fiske- tillsynsman, som förordnats av länsstyrelse eller fiskeristyrelsen, befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka ordningen. å fiskeplats, samt

befattningshavare vid tullverkets kustbevakning beslagtaga egendom, som'enligt 32 & kan förklaras förverkad, ävensom båt eller annat, som kan" antagas äga

1 Se NJA II 1951 s. 442 samt riksåklagarämbetets skrivelse till landsfogden i Göteborgs och Bolins län den 16 december 1958, Fb 107/58. .

• Sida 132
•  Original

betydelse för utredningen om förseelsen. Enahanda befogenhet tillkommer, där fisket kränker enskild fiskerätt, vederbörande rättsägare eller hans folk. Tulltjänsteman eller lotstjänsteman, vilken påträffar fisk som någon olovligen infört eller försökt införa till riket, har att verkställa beslag å fisken. 35 5. I beslag tagen fisk som uppenbarligen bör förklaras förverkad enligt denna stadga och som är levnadsduglig skall, därest så utan särskilda kostnader eller besvär kan ske, omedelbart efter beslaget åter utsättas i det vatten vari den

fångats.

Vid utsättandet skall, där omständigheterna så medgiva, trovärdigt vittne när- vara.

36 5. Den som verkställt beslag jämlikt 34 5 skall anmäla beslaget till veder- börande polis— eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman. Om fisk beslag- tagits, skall sådan anmälan göras även om fisken utsatts enligt 35 5.

Mottagaren av anmälan som avses i första stycket har att, med iakttagande av vad i denna stadga eller i allmänhet finnes om beslag föreskrivet, förfara som om han själv gjort beslaget.

38 %. Vad i 35 och 37 55 är stadgat skall iakttagas jämväl i fall då grund för beslag eller förverkande tillika föreligger enligt lagen om rätt till fiske.

Enligt 4 & instruktionen 1955: 274 har fisketillsynsman skyndsam anmäl- ningsslcyldighet betr. överträdelser mot de för fisket gällande författning- arna och föreskrifterna till polis- eller åklagarmyndigheten i orten eller när- maste polisman.

Befattningshavare vid tullverkets kust- och gränsbevakning Av 35 2 st. kungörelsen 1955: 275 framgår att den fisketillsyn som åvilar dessa befattningshavare följer bestämmelserna i 2—4 55 instruktionen 1955: 274. Befattningshavarnas undersökningsbefogenhet, beslagsbefogen- het och anmälningsskyldighet är således densamma som gäller för fiske- tillsynsmän.

Några längre gående undersökningsbefogenheter för denna personalgrupp kan inte grundas på bestämmelserna i 18 och 19 55 lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling, vilka endast gäller förundersökning enligt denna lag.1

Polispersonal Om polispersonals undersökningsbefogenhet vid olaga fiske gäller i prin- cip samma regler som i det föregående behandlats vid olovligt fiske. Efter- som för polisiär husrannsakan och kroppsvisitation enligt 28 kap. rätte- gångsbalken fordras »att brott förövats, varå fängelse kan följ a» måste här uppmärksammas fiskeristadgans strafflatituder för olaga fiske i 30 och 31 55. Olaga fiske indelas latitudmässigt i tre grupper:

30 5 1 st.: olaga trålfiske med strafflatituden dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. I dessa fall kan husrannsakan och. kroppsvisitation utan vidare företagas.

! Jfr S. Jungefors—E.Walberg: Smugglingslagstiftningen (1961) s. 140—145.

• Sida 133
•  Original

30 5 2 st.: olaga fiske i övrigt med samma strafflatitud som upptagits i 34 5 2 st. lagen om rätt till fiske. Om polispersonals undersökningsbefogen- het i detta »normalfall» hänvisas till redogörelsen vid olovligt fiske i det föregående.

31 5: olika, smärre förseelser än olaga fiske enligt nyss behandlade bestämmelser, vilka förseelser endast förskyller dagsböter. I dessa fall kan husrannsakan eller kroppsvisitation inte företagas.

Bestämmelsernai 27 kap. rättegångsbalken reglerar polispersonals beslags- befogenhet vid olaga fiske. Dessa bestämmelser har behandlats under olovligt » fiske i det föregående.

Samråd och direktivgivning m.m. inom fisketillsynen

Enligt 35 instruktionen den 25 maj 1967 (nr 286) för fiskeristyrelsen och statens lokala fiskeriadministration åligger det styrelsen särskilt att bl. a. följa fiskeribevakningen och verka för att bevakningen samordnas samt ge råd och anvisningar för verksamhetens bedrivande. Bestämmelsen torde endast avse fisketillsynsmän enligt instruktionen 1955: 274 och per— sonal vid tullverkets kust- och gränsbevakning enligt 3—6 55 kungörelsen 1955: 275. Rikspolisstyrelsen torde vara samordnings- och direktivgivnings- myndighet för polispersonalens fisketillsynsverksamhet.

Har länsstyrelse förordnat fiskeritjänsteman hos lantbruksnämnd att vara fisketillsynsman inom visst distrikt, är han, om ej annat bestämmes, enligt 6 & instruktionen 1955: 274 i lydelse enligt kungörelse 1967: 416 för— man för de övriga tillsynsmän som länsstyrelsen förordnat inom distriktet.

F ordras närmare föreskrifter om fisketillsynsmans tjänsteutövning med- delas sådana föreskrifter enligt 7 5 instruktionen 1955: 274 av den förord— nande myndigheten.

Fritidsfiskets serviceproblem

1 . Inledning

För en utredning sådan som fritidsfiskeutredningen med uppgift att ana- lysera och föreslå statliga främjandeåtgärder är det naturligt att service- problemet måste få en framträdande plats bland utredningens arbetsupp- gifter. Till utredningen överlämnade framställningar av organisationer och myndigheter visar också att servicefrågorna har hög prioritet på listan över önskemål som anses böra förverkligas till fritidsfiskets fromma. Till belys- ning härav lämnar utredningen här en översikt av tidigare framställningar i ämnet.

1 skrivelse den 25 april 1962 anhöll Hushållningssällskapens förbund på anförda skäl att Kungl. Maj :t till förstärkning av hushållningssällskapens personal för att tillgodose fritidsfiskets intressen måtte ställa till förfogande- vissa, närmare angivna medelsbelopp. Enligt skrivelsen borde i första hand åtta nya fiskerikonsulenttjänster inrättas för fritidsfiskets behov. Den 254 januari 1963 (42) fann Kungl. Maj:t skrivelsen inte föranleda någon Kungl- Maj:ts åtgärd.

I skrivelse den 7 november 1963 hemställde Stockholms läns och stads hushållningssällskap efter samråd med Fiskefrämjandet och Hushållnings- sällskapens förbund att Kungl. Maj:t måtte pröva frågan om inrättande av en ny tjänst som fiskerikonsulent hos hushållningssällskapet med huvud- uppgift att svara för rådgivningen inom fritidsfisket. Kungl. Maj:t har den 13 december 1963 (7) förordnat att skrivelsen skall överlämnas till fritids- fiskeutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utred- ningens uppdrag (jfr Direktiv och uppläggning av utredningsarbetet, 2. Ut- redningsarbetets uppläggning, Till utredningen överlämnade skrivelser, p. 1).

Med skrivelse den 22 november 1965 har Fritidsfiskets samarbetsnämnd överlämnat en i november 1965 upprättad promemoria ang. behovet av pla- nering, konsulentverksamhet m. m. på fritidsfiskets område. I promemorians p. 5 anförs.

Enligt fritidsfiskeorganisationernas uppfattning är det med hänsyn till rådande förhållanden ofrånkomligt med en kraftig förstärkning av de per— sonella resurserna för alla de åtgärder, som behövs för och sammanhänger med fritidsfiskets utveckling, ledning m.m. En del av dessa resurser torde kunna erhållas genom en uppdelning av konsulentkåren på särskilda yrkes- fiskekonsulenter och särskilda fritidsfiskekonsulenter. De senare bör givet—

• Sida 141
•  Original

vis ha en med hänsyn till fritidsfiskets speciella behov anpassad utbildning. Det förefaller dock knappast realistiskt att räkna med att den nu erforder- liga förstärkningen av konsulentverksamheten inom fritidsfiskesektorn skall kunna ske enbart genom en överföring av personal. Detta främst av det skä- let att varje överföring till fritidsfisket måste ske i konkurrens med yrkes- fiskets krav. Med hänsyn till föreliggande behov av starkt ökade insatser för fritidsfiskets del torde det därför även komma att behövas ytterligare personal.

Mot ovanstående promemorias synpunkter betr. särskilda fritidsfiskekon- sulenter har Svenska fiskeritjänstemannaförbundet framfört kritik i skri- velse till fritidsfiskeutredningen den 16 mars 1966. Tjänstemannaförbundet anför bl. a.

En uppdelning av fiskerikonsulentkåren efter det mönster som Fiskefrämjandet föreslår i sin promemoria, d. v. 5. med särskilda konsulenter för yrkesfisket och särskilda för fritidsfisket är enligt vår mening verklighetsfräinmande. Irritation kommer att skapas mellan olika befattningshavare, gränsfall kommer att uppstå, där antingen bägge eller ingendera parten vill ingripa. Förtroendet för det allmän- nas åtgärder kommer att sjunka. Inte minst negativt kommer förhållandet att bli, när det gäller nya upplåtelser av fiskevatten för fritidsfiske. En fritidsfiskekon- sulent kommer sannolikt att betraktas som en ombudsman från den icke fiske- rättsägande parten och kommer därför av fiskerättsägarna att mottagas med för- .siktighet eller misstro. De svårigheter som hittills förelegat att åstadkomma positiva :fiske- och fiskevårdande åtgärder kommer i varje fall inte att förbättras _ snarare "kan ett motsatt förhållande befaras —- om Fiskefrämjandets förslag i här berört avseende vinner beaktande. Någon egentlig ansvarig för fiskets utveckling i länet kommer ej att finnas.

Den lämnade redogörelsen visar att organisationerna tänkt sig fritidsfis- kets servicebehov i olika hänseenden —— rådgivning, planering, förrättningar m.m. —— i första hand tillgodosett av personal i konsulentställning, eller i vart fall med konsulentutbildning.

Organisationernas opinion leder naturligt fram till en tvåfaldig frågeställ- ning för fritidsfiskeutredningen: för det första, kan servicebehovet för fri- tidsfisket i större eller mindre utsträckning tillgodoses med anlitande av befintliga konsulenter i statlig tjänst?; och för det andra, leder servicebeho- vets tillgodoseende i skälig omfattning till motiverade krav på personalför— .stärkning?

.2. Lantbruksnämndernas fiskerikonsulenter

Dessa är uppförda på den under lantbruksnämndernas avlöningsanslag in— tagna personalförteckningen under rubriken Ordinarie tjänster till ett antal av 331 i lönegrad Ao 22. Nuvarande fördelning av tjänsterna på de olika ,lantbruksnämnderna framgår av denna sammanställning.

Gällande organisation bygger på beslut vid 1967 års riksdag (prop. 74;

• Sida 142
•  Original

Lantbruksnämnd Antal tjänster

Stockholms läns ....................................... Uppsala läns .......................................... Södermanlands läns .................................... Östergötlands läns ..................................... Jönköpings läns ........................................ Kronobergs läns ....................................... Kalmar läns ........................................... Gotlands läns .......................................... Blekinge läns .......................................... Kristianstads läns ...................................... Malmöhus läns ......................................... Hallands läns .......................................... Göteborgs och Bohus läns ............................... Älvsborgs läns ......................................... Skaraborgs läns ........................................ Värmlands läns ........................................ Örebro läns ........................................... Västmanlands läns ..................................... Kopparbergs läns ...................................... Gävleborgs läns ........................................ Västernorrlands läns .................................... Jämtlands läns ........................................ Västerbottensläns...................; ................. Norrbottens läns .......................................

u

wQMNNHHHHHNHHHHHHNHH—AHHM

ca [0 .c.

Summa ...............................................

1 P. gr. av föreskrift i k.br. 25.5.1967 om avlöning till en fiskeri- konsulent för Vänern skall 1 tjänst hållas obesatt och ej nppehållas med vikarie, varför totalantalet tjänster blir (33—1) 32. 2 Vid lantbruksnämnden i Värmlands län är även placerad den i not 1 avsedda fiskerikonsulenten för Vänern. 3 Vid lantbruksnämnden i Västerbottens län är dessutom placerade 2 fiskerikonsulenttjänster med arvode från lantbruksnämndernas

avlöningsanslag. 4 Jfr not 1.

JoU 18; Jo mem 28; rskr 214) som föranlett konsekvensbeslut av Kungl. Maj:t i brev till lantbruksstyrelsen den 25 maj 1967 (86) och genom utfär- dande av åtskilliga nya eller ändrade författningar samma dag.

Om den allmänna bakgrunden till denna organisation på fiskets område har föredragande departementschefen i prop. 1967: 74 s. 115 uttalat.

Administrationen av de lokala statliga insatserna på fiskets område är uppdelad mellan staten och hushållningssällskapen. Sällskapens hithörande uppgifter bör tills vidare —— i avvaktan på resultatet av de överväganden i särskild ordning som kan visa sig erforderliga rörande fiskerifrågorna — handläggas av de nya lant- bruksnämnderna.

Lantbruksstyrelsen har den 13 juli 1967 lämnat närmare föreskrifter ang. lantbruksnämndernas fiskerinämnders organisation och arbetsuppgifter.

Bestämmelser om lantbruksnämndernas fiskerikonsulenters arbetsupp- gifter har fastställts av lantbruksstyrelsen den 28 november 1967.

gyn

• Sida 153
•  Original

Med hänsyn härtill finner jag det önskvärt att frågan om uttagande av fiske- värdsavgift för fiske i sådana vatten, där förekomsten av fritt fiske kan antagas medföra påtagliga faror för fiskbeståndet, skall utredas närmare. Då frågan har ett visst samband med Spörsmålet om bildande och förvaltning av fiskevårdsom— råden och fiskeristyrelsen genom beslut av Kungl. Maj:t den 26 maj 1950 erhållit i uppdrag att med biträde av högst fem av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga företaga en översyn av bland annat de bestämmelser om fiskevårdsområden, som upptagits i fiskerättskommitténs betänkande med för- slag till fiskelag (SOU 1947: 47), synes det lämpligt att även den nu nämnda ut- redningen skall anförtros fiskeristyrelsen. Utredningen bör vara förutsättningslös.

En av styrelsen i skrivelse den 29 oktober 1953 gjord framställning om utvidgning av uppdraget angående uttagande av lokala fiskevårdsavgifter till att avse frågan om uttagande av allmänna fiskevårdsavgifter lämnade Kungl. Maj:t den 4 december 1953 utan bifall.

Vid 1957 års riksdag har här föreliggande spörsmål behandlats. I två lika- lydande motioner, I: 337 av herr Mannerskantz och herr Yngve Nilsson samt H: 414 av herr Hedin m. fl. anhölls, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om en förutsättningslös utredning rörande frågan om in- förande av allmän fiskevårdsavgift.

Över motionerna, som hänvisades till jordbruksutskottet, inhämtades ytt- randen från statskontoret, fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares riksför- bund. Statskontoret avstyrkte, fiskeristyrelsen och riksförbundet tillstyrkte. Riksförbundet förklarade bl.a. att dess tillstyrkande av utredning icke inne— har något som helst ställningstagande i fråga om införande av allmän fiske— vårdsavgift.

Jordbruksutskottet hemställde i utlåtande nr 13, att riksdagen måtte bi- falla motionerna, och anförde därvid bl. a. att utskottet ifrågasatte om icke det till fiskeristyrelsen lämnade utredningsuppdraget rörande lokala fiske- vårdsavgifter borde utvidgas till att avse även frågan om införande av en allmän sådan avgift. Under utredningsarbetet hade det nämligen visat sig mindre lämpligt att begränsa utredningen på det sätt som angivits i direkti- ven för detta uppdrag. Dessutom vore det enligt utskottets förmenande önsk- värt, att för erhållande av bättre överblick över samtliga hithörande detalj- frågor hela frågekomplexet klarlades så allsidigt som möjligt.

Tio av utskottets ledamöter reserverade sig för avslag å motionerna och anförde bl. a. att det skulle vara förbundet med stora praktiska olägenheter att genomföra förslaget om införande av en allmän fiskevårdsavgift. Så- lunda skulle det otvivelaktigt möta betydande svårigheter att organisera uppbörden av avgiften och kontrollera, att alla avgiftspliktiga erlägger den— samma. Vidare torde man få räkna med att förslagets förverkligande skulle komma att väcka åtskillig olust bland den stora allmänheten, speciellt hos dem som bedriver fiske endast tillfälligtvis och som fritidssysselsättning.

Riksdagen biföll reservationen, första kammaren med 83 röster mot 24 för utskottets förslag och andra kammaren med 121 röster mot 39 för ut- skottets förslag.

• Sida 154
•  Original

Fiskeristyrelsen har under medverkan av de särskilt förordnade sak- kunniga den 8 januari 1959 till Kungl. Maj :t avlämnat ett betänkande med titeln »Lokala fiskevårdsavgifter».

Enligt förslaget skulle Kungl. Maj :t beträffande vattenområde i saltsjön eller i Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren eller Storsjön i Jämtland kun— na förordna, att fiske inom området får utövas endast av den som erlagt fiskevårdsavgift. Förslaget avsåg sålunda endast lokala fiskevårdsavgifter, icke allmän avgift. Avgiften skulle utgöra 5 kr. årligen och gälla för fiske inom alla områden där dylikt förordnande meddelats. Avgiften skulle in- betalas å postanstalt. Såsom bevis om erlagd avgift erhölls ett fiskevårds- kort, som skulle medföras vid fisket. Av avgifterna skulle bildas en fond, fiskevårdsfonden, att användas till främjande av forsknings- och försöks— verksamhet å fiskets område, fiskevård och fisketillsyn.

Fiskeristyrelsens förslag var emellertid icke enhälligt. En ledamot av sty- relsen, ombudsman Gösta Högström, ville för sin del höja avgiften till 10 kr. om året, och en av de särskilda sakkunniga, revisionssekreterare Karl W. Modigh, avstyrkte införandet av en lokal fiskevårdsavgift, väsentligen på de skäl fiskerättskommitténs majoritet i ett tidigare remissyttrande anfört.

F ritidsfiskeutredningen anser att det skulle föra för långt att i detta be- tänkande i detalj referera fiskeristyrelsebetänkandet av 1959, varför ut- redningen inskränker sig att här sammanställa skälen för och emot att in- föra lokal fiskevårdsavgift enligt förslaget.

För:

1. 1950 års utvidgning av det fria fisket torde komma att föra med sig vissa faror för fiskbeståndet genom ökning av antalet fiskande och där- med risk för hårdare beskattning av fiskbeståndet (direktiven 8/6 1951).

2. Genom det ökade frifisket enl. p. 1 får man räkna med att intresset för fiskevårdande åtgärder kan komma att minska, såväl i frifiskevatten som i närbelägna enskilda vatten (direktiven 8/6 1951).

3. I den mån fiske utövas efter arter, som enligt de rön man nu har på området, kan bli föremål för utfiskning, måste ytterligare penningme- del utöver redan befintliga anskaffas för dessa arters vidmakthållande, varvid det förefaller naturligt, att de fiskande själva på lämpligt sätt bi- drar till dessa ökade kostnader (Vänerns fiskareförbund 1/1 1947).

4. För vetenskaplig forskning, upplysningsverksamhet, praktiska försök, fredning av lekplatser, efterhållande av s.k. ogräsfisk, inplantering av fisk- yngel, övervakning av fiskevattnen och åtskillig annan mera omfattande fis- kevårdande verksamhet krävs betydande belopp, varav en avsevärd del med statsmakternas nuvarande inställning ej kunnat täckas av statsmedel. Det synes då ligga närmast till hands att de fiskande ålägges att bidra till de åtgärder, varav de själva får gagnet (hrr Alm, Magnusson och Wiederberg i reservation till fiskerättskommitténs yttrande över bl. a. framst. i p. 3).

Sammanfattning

F ritidsfiskeutredningen har haft i uppdrag att överväga och föreslå stat- liga åtgärder för att främja fritidsfisket.

Utredningen lägger fram förslag till nya lagar om förvaltning av samfällda fisken och om allmän fiskeavgift. Vidare föreslår utredningen ändringar i lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske och i lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden. Bland författningsförslagen upptas slutligen ett förslag till ny fiskeristadga.

Efter att i kap. 1 ha redogjort för direktiven och uppläggningen av ut- redningsarbetet ger utredningen 1 kap. 2 en sammanställning över tidigare uttalanden och undersökningar rörande fritidsfisket.

Till grund för sina överväganden lägger utredningen följande definition av begreppet fritidsfiske: »Fritidsfiske är — till skillnad från fiske i för- värvssyfte _ ett fiske bedrivet som sport eller rekreation och som regel, särskilt i s.k. frivatten, utövat med handredskap. Även då andra redskap användes syftar fritidsfisket ej till större fångst än för det egna behovet.»

I fråga om fritidsfiskets omfattning utgår utredningen från de siffror som framlagts av 1962 års fritidsutredning i dess betänkande Friluftslivet i Sverige del I (SOU 1964: 47). Av dessa siffror framgår att 12 % av den undersökta delen av befolkningen — cirka 2,5 milj. boende i större tät- orter — eller i runt tal 300 000 utövat fiske mer än 20 gånger under 1963. Under antagande att fiskeintresset är ungefär lika stort inom övriga delar av landet beräknar fritidsfiskeutredningen att cirka 600000 personer i åldern 18—65 år har fiske som huvudsaklig eller i vart fall betydande fri- tidsaktivitet.

I kap. 5 diskuteras frågan om ändringar bör vidtas i fiskelagstiftningen för att vidga möjligheterna till fritt fiske. Enligt utredningens mening är det inte realistiskt att räkna med att ett växande behov av fiskemöjligheter skall tillgodoses genom ett vidgat frifiske. I stället bör ansträngningarna inriktas på att öka antalet frivilliga upplåtelser av fiskerätt. I kap. redogörs dess- utom för olika framställningar om åtgärder mot deltidsfisket. Utredningen anser att en begränsning av deltidsfisket är önskvärd men att en sådan inte bör åstadkommas genom en kategoriklyvning i FL utan inom ramen för administrativa bestämmelser om fiskets bedrivande.

I kap. 7 lägger utredningen fram förslag till ny lagstiftning om förvaltning av samfällda fisken. Förslaget avser att ersätta den summariska regleringen

• Sida 165
•  Original

i 24 g FL och samtidigt erbjuda ett enklare alternativ till fiskevårdsområde för enstaka skifteslag. Delägarna i fiske som är samfällt för flera än två fastigheter skall kunna på sammanträde besluta om användningen och till- godogörandet av fisket, häri inbegripet såväl nyttjande för egen räkning som upplåtelse till annan. Beslut enligt lagen skall gälla även mot ny ägare. Röstning skall ske enligt delaktighetstal. De största delägarnas röstetal skall dock reduceras. För beslut är enkel majoritet tillräcklig utom i fråga om totalupplåtelser. Endast de närvarandes röster skall räknas. Delägarna skall även kunna utse styrelse för handhavande av förvaltningen. Sedan styrelseval ägt rum och anmälan därom gjorts till länsstyrelsen är sam- fälligheten att anse som juridisk person. — Om fisket är samfällt för endast två fastigheter skall som nu länsstyrelsen kunna ge föreskrifter om fiskets nyttjande. "

En av utredningen företagen utredning visar att sedan LOFO:s tillkomst endast 26 fiskevårdsområden bildats. Ungefär lika många är under bildning. Utredningen lägger i kap. 8 fram förslag i syfte att underlätta bildandet av fiskevårdsområden och göra dem mera ägnade att fylla'sitt ändamål. Sålunda föreslås att vid omröstning om fiskevårdsområdes bildande (6 5) och om upplåtelse (10 &) endast de i omröstningen deltagande delägarnas röster skall räknas. Vidare föreslås att spärreglerna i 6 & första.-stycket andra punkten och i 10 å andra stycket andra punkten avskaffas. I (gengäld för— stärkes skyddet för den enskilde delägarens fiskerätt enligt 115. I fråga om initiativrätten föreslås att denna utvidgas till att omfatta förutom del— ägare även kronan och kommun. Bland övriga förslag må här nämnas ökad statsbidragsgivning. Utredningen anser att bidrag skall kunna utgå med ända till 100 % av förrättningskostnaderna.

Med hänsyn till den stora roll kronans enskilda fisken spelar för fritids— fiskets behov av fiskevatten upptar utredningen i kap. 9 till granskning bestämmelser och praxis angående kronans fisken och framlägger i anslut- ning därtill vissa ändringsförslag.

En av utredningens viktigaste arbetsuppgifter har varit att undersöka om icke de lokala bestämmelserna angående fiskets bedrivande kunde göras enklare och mera enhetliga. Resultatet av denna undersökning redovisas i kap 10. Utredningen lägger fram förslag till ny fiskeristadga. I denna har inarbetats de bestämmelser som utredningen efter granskning av samtliga länsfiskestadgor funnit böra få generell giltighet. I förslaget finns i gengäld inte någon motsvarighet till det avsnitt i nuvarande stadga som handlar om utfärdande av lokala bestämmelser. Vissa bestämmelser har utformats som bemyndiganden för fiskeristyrelsen att i närmare angivna hänseenden utfärda kompletterande regler. Av sådana bestämmelser må här framhållas 21 &” enligt vilken fiskeristyrelsen kan besluta om inskränkningar i fisket med rörliga nätredskap. En helt ny bestämmelse är det i 13 å införda för- budet mot att fånga hummer och krabba vid dykning.

12—71-1903

• Sida 166
•  Original

Översynen av fiskeristadgan har i huvudsak gällt avsnitten om fiskets vård och bedrivande samt straffbestämmelserna. Övriga delar lämnas i stort sett orubbade.

I kap. 11 behandlas vissa frågor som rör fisketillsynen. Utredningen före- slår ändringar i åtalsreglerna beträffande olovligt fiske, vilka — i förening med ändrade straffskalor för brott mot fiskebestämmelserna — avses skola göra tillsynen effektivare. Utredningen föreslår därjämte att utbildnings— och avlöningsfrågorna samt frågan om anskaffande av hjälpmedel för till— synen görs till föremål för fortsatta överväganden.

Vissa frågor som aktualiserats genom lantbruksnämndsreformen 1967 behandlas i kap 12. Utredningen uttalar sig mot en uppdelning på fritids- och yrkesfiskekonsulenter samt hävdar att fritidsfiskets behov av rådgiv— ning m.m. bör tillgodoses av lantbruksnämndernas fiskerikonsulenter. I fråga om personaluppsättningen föreslår utredningen, i avvaktan på ytter- ligare erfarenheter av behoven, inrättande av fyra nya konsulenttjänster med större regioner som verksamhetsfält. Slutligen skisserar utredningen en särskild utbildningsgång för konsulenterna i frågor som aktualiserats ge.- nom det ökande fritidsfisket.

I kap. 13 lägger utredningen fram förslag om införande av en allmän fiskeavgift, som skall erläggas av alla fiskande mellan 16 och 67 år. Avgiften föreslås bli 10 kr. per kalenderår. Av influtna medel skall bildas en fond för att tillgodose fridtidsfiskets ekonomiska behov inom vissa sektorer. Be- slutanderätten över fondmedlen föreslås tillkomma en särskild styrelse. Av det belopp som årligen inbetalas bör 200 000 kr. restitueras till yrkesfiskets riksorganisation.

• Sida 167
•  Original

Särskilt yttrande av herr af Klintberg

Såvitt gäller dels den i betänkandets kap. 10 behandlade frågan om vilken myndighet som skall utfärda lokala bestämmelser med stöd av fiskeri— stadgan, dels ock den i kap. 13 föreslagna s. k. allmänna fiskeavgiften, har jag annan mening än utredningens majoritet.

Lokala jiskebestämmelser

Enligt 5, 20—22 och 24 55 förslaget till fiskeristadga skall det ankomma på fiskeristyrelsen att utfärda erforderliga detaljbestämmelser i vissa fall, där de generella föreskrifterna i riksstadgan behöver kompletteras med hän- syn till speciella förhållanden i vissa fiskevatten. Förslaget innebär en radikal brytning med nu gällande ordning, enligt vilken länsstyrelsen äger meddela särskilda lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande (se 14—22 55 1954 års fiskeristadga). Jag instämmer i den kritik som riktats mot de nuvarande lokala stadgorna. Otvivelaktigt är de betydligt mer detaljerade, oenhetliga och svåröverskåd- liga än som är sakligt motiverat av skiljaktigheter i fiskeförutsättningarna. Det synes dock vara förhastat att av rådande missförhållanden draga den slutsatsen att det är nödvändigt att helt överge principen om den regionala myndighetens bestämmanderätt i dessa frågor. Ett dylikt avsteg från eljest rådande decentraliseringstendenser framstår för mig som särskilt opåkallat i detta fall, med hänsyn till att behovet av lokala bestämmelser och därmed risken för onödiga och svåröverskådliga detaljföreskrifter kommer att väsentligt reduceras, om den av utredningen föreslagna riksfiskeristadgan blir antagen. Denna är nämligen i fråga om fiskets bedrivande avsevärt utvidgad i förhållande till gällande fiskeristadga genom att den innehåller generella bestämmelser i vissa ämnen som för närvarande helt regleras ge- nom de lokala stadgorna.

Olägenheterna med det nuvarande systemet kan enligt min mening av- hjälpas utan en sådan centralisering av beslutanderätten som utredning— ens förslag innebär. För att få till stånd en från många synpunkter önskvärd enhetlighet i de lokala bestämmelserna bör fiskeristyrelsen medverka vid deras tillkomst, förslagsvis på det sätt att länsstyrelsen ålägges samråda med fiskeristyrelsen innan nya eller ändrade bestämmelser

• Sida 168
•  Original

utfärdas. Vikten av att fiskeristyrelsens synpunkter beaktas vid prövningen kan lämpligen understrykas genom att fiskeristyrelsen tillerkännes rätt att föra talan hos Kungl. Maj:t mot länsstyrelsens beslut i sådan fråga. — I syfte att göra utfärdade lokala bestämmelser lättare tillgängliga för de fiskande bör det länsregister som enligt 14 å andra stycket gällande fiskeri- stadga skall finnas hos länsstyrelsen kompletteras med ett sammanfattande riksregister hos fiskeristyrelsen. Med hjälp av ett sådant riksregister kan fiskarorganisationer och andra intresserade utan svårighet skaffa sig känne- dom om gällande regler och exempelvis publicera dem i medlemstidningar och årsskrifter.

Ett bibehållande av länsstyrelsen som beslutande myndighet i fråga om lokala fiskeföreskrifter innebär'enligt min mening stora fördelar, jäm— fört med ett överförande av beslutanderätten till fiskeristyrelsen. Först och främst anser jag en lokal anknytning innebära bättre garantier för att be- stämmelserna verkligen kommer att motsvara befolkningens behov och önskemål. Det torde vara uppenbart att länsstyrelsen har väsentligt större möjlighet än fiskeristyrelsen att inhämta fiskerättsägares och fiskeutövares uppfattning om framkomna förslag till nya eller ändrade regler om fiskets bedrivande. Bl. ai synes det vara svårt för en central myndighet som fiskeri- styrelsen att lämna ortsbor och andra intresserade tillfälle att vid samman- träde muntligen framföra sina synpunkter. — Det är angeläget att fisket även för framtiden ses som en del av det lokala näringslivet. Även om fisket numera har mindre betydelse som sjävständigt försörjningsunderlag än det tidigare haft, är dess värde som stöd åt andra näringar i orten, bl. a. turistnäringen, mycket betydande. Om länsstyrelsen ställs åt sidan när det gäller utfärdandet av lokala fiskeföreskrifter, kan det befaras att länsmyn— digheternas intresse för fisket och dess utnyttjande som en tillgång för länets näringsliv kommer att allvarligt försvagas. —— Mot förslaget med fiskeristyrelsen som beslutsmyndighet kan ytterligare åberopas att dess genomförande skulle ge upphov till kompetenskonflikter mellan myndig— heterna och osäkerhet hos allmänheten om vilken myndighet som har ansvaret för bestämmelsernas innehåll. De ifrågavarande lokala bestäm- melserna kommer nämligen till stor del att gälla frågor som i första hand är avsedda att lösas av fiskerättsägarna själva genom beslut enligt lagen om fiskevårdsområden eller den föreslagna nya lagen om förvaltning av sam- fällda fiskeu. Besvärsinstans enligt båda dessa lagar blir länsstyrelsen, som också är beslutsmyndighet enligt 24 & FL. Det måste då vara olämpligt att överlämna till fiskeristyrelsen att i annan ordning meddela föreskrifter som kan kollidera med bestämmelser som länsstyrelsen utfärdat som besvärs— instans eller med stöd av FL. Likaså måste det vara olämpligt att införa en ordning, som innebär att prövningen hos länsstyrelsen kan omfatta frågor som tidigare i stadgeväg reglerats av fiskeristyrelsen.

På grund av vad sålunda anförts anser jag att 5, 20—22 och 24 åå förslaget

• Sida 169
•  Original

till fiskeristadga bör ges sådan lydelse att därav framgår att de i dessa paragrafer åsyftade bestämmelserna skall utfärdas av länsstyrelsen efter samråd med fiskeristyrelsen. Vidare bör i stadgan intagas regler om för— farandet vid antagande av lokala bestämmelser enligt nämnda paragrafer, förslagsvis av innebörd att länsstyrelsen dels skall höra fiskeriintendenten och fiskerinämnden i frågan och bereda sammanslutningar av yrkes- och fritidsfiskare ävensom fiskevattenägare tillfälle att yttra sig, dels ock — om länsstyrelsen ej finner att gjord framställning om dylik bestämmelse bör avslås — skall överlämna ärendet till fiskeristyrelsen för yttrande. Slutligen bör stadgan innehålla föreskrifter om läns— och riksregister över utfärdade lokala bestämmelser samt om rätt för fiskeristyrelsen och vederbörande fiskeriintendent att föra talan mot beslut som länsstyrelsen meddelar med stöd av stadgan.

Allmän fiskeavgift

Även om den av utredningen föreslagna avgiften betecknas som en allmän fiskeavgift, avsedd för fritidsfiskets främjande, rör det sig i realiteten om samma avgift som tidigare brukat benämnas allmän fiskevårdsavgift. De skäl som vid frågans tidigare behandling föranlett avslag på förslagen om införandet av en sådan avgift är därför tillämpliga också på detta nya försök att få till stånd en generell avgiftsbeläggning av fisket. För egen del anser jag mig böra särskilt framhålla nedan angivna omständigheter till stöd för min uppfattning att avgiftsbeläggning inte bör ske.

1. Det har inte påvisats att det finns något verkligt behov av den tilltänkta avgiften. Enligt 1962 års fritidsutrednings siffror, återgivna ovan i kap. 2, rör det sig troligen om ca 2 milj. personer i åldern 18 65 år som åtminstone någon gång om året utövar fritidsfiske och som därför skulle bli avgiftspliktiga enligt det framlagda lagförslaget. Innan en så omfattande åtgärd tillgripes som att avgiftsbelägga denna vidsträckta och svårkontrollerade grupp, bör behovet av åtgärden vara fullt klarlagt och ovedersägligt. Det torde dock inte med fog kunna göras gällande att det här i landet saknats medel för sådana fiskeändamål som det enligt hittillsvarande uppfattning ankommer på det allmänna att vidtaga och/eller bekosta. Att så är fallet sammanhänger till stor del med att tillgång finns till de särskilda fiskeavgifter som utdömes i vattenmål med stöd av 2 kap. 10 g, 6 kap. 9 5 och 8 kap. 345 vattenlagen. Dylika avgifter får användas till befrämjande av fisket inom landet (2 kap. 10%] och 8 kap. 34 5) eller till åtgärder för fiskets bevarande i visst vatten- område (6 kap. 9 5); genom att beloppens storlek kan omprövas efter viss tid är det sörjt för att avgifternas realvärde kommer att bibehållas. — Det enda egentliga skäl som åberopats till stöd för införande av en allmän fiske- avgift vid sidan om avgifterna enligt vattenlagen är att medel erfordras för

• Sida 170
•  Original

åtgärder i kommunal och enskild regi till främjande av fritidsfisket. I vilken omfattning sådana åtgärder är aktuella är inte känt. Att på så osäkra förut- sättningar grunda en fondering av lågt räknat — vid 50 %-igt fullgörande av avgiftsskyldigheten -— ca 10 milj. kr. om året kan inte vara välbetänkt..

2. En allmän fiskeavgift skulle bli till nytta endast för en mindre del av de avgiftspliktiga. Om de fonderade avgiftsmedlen, såsom förefaller sannolikt, kommer till användning huvudsakligen för att underlätta kommunernas fritidsfiske- service, gagnar det i stort sett bara sådana personer som har fiske som en väsentlig fritidssysselsättning utan att dock på egen hand ha skaffat sig möjlighet att bedriva fiske. Av fritidsutredningens undersökningar fram— går emellertid att den övervägande delen av den fiskande allmänheten utövar fiske synnerligen sporadiskt. Sannolikt fiskar flertalet av dem antingen i fiskevatten, som de har del i (detta gäller särskilt landsbefolkningen), eller i vatten, där varje svensk medborgare äger rätt att fiska. Någon nytta av den särskilda fritidsfiskeservicen kan de inte gärna få. Det förefaller rik— tigare att det mindretal verkligt fiskeintresserade som vill utnyttja de till- tänkta serviceanordningarna får betala för dessa i vanlig ordning genom att lösa fiskekort e. dyl. Utländska erfarenheter tyder på att det är fullt möjligt att få sådana anordningar lönsamma. I varje fall är det en oproportionerligt stor apparat som måste tillskapas, om man bestämmer sig för att söka ta ut ett mycket blygsamt belopp från envar av ca 2 milj. personer —— och avser att kontrollera att betalningsskyldigheten fullgöres — i syfte att få fram medel till serviceanläggningar åt en bråkdel av dem.

3. En allmän fiskeavgift kan inte motiveras genom hänvisning till jakt— vårdsavgiften. Den övervägande delen av de medel som inflyter i form av jaktvårds- avgifter användes till Svenska jägareförbundets och länsjaktvårdsförening— arnas verksamhet. Med hänsyn till att jakten är en i förhållande till fisket tämligen exklusiv fritidssysselsättning synes det vara försvarligt att huvud— delen av den administrativa verksamhet som jakten ger upphov till bekostas av jägarna. I fråga om fisket bestrids motsvarande kostnader för närvarande till övervägande delen av budgetmedel, dock med visst tillskott från de en— ligt vattenlagen utgående fiskeavgifterna. Någon ändring i detta förhållande torde inte vara åsyftad med förslaget om en allmän fiskeavgift. Denna avses i stället, såsom ovan framhållits, komma till användning huvudsakligen för att underlätta kommunernas och enskildas fritidsfiskeservice, vilket innebär att den tilltänkta fiskeavgiftens användningsområde skulle bli ett helt annat än jaktvårdsavgiftens. Bland jägarna torde det betraktas som självklart att sådana kostnader som erfordras för att de skall få tillgång till jaktmarker och serviceanordningar får betalas av de berörda jägarna själva i form av jaktarrenden e. dyl. och inte bör utgå av jaktvårdsavgifterna.

• Sida 171
•  Original